PS MN , oe VT NET) a » a EJ 1 TEA - gl Hl 4 || ÅN LIBRARY OF Je82 i SÅ AN BIN el fra Pr. ” AD s ed : ROK A : Så N ag ; AE + ig JAA I ; Ens KOROTANISKT ET LESICR AEA Il GQ LO if å j i SVENSK BOTANISK FLlUSKRIFT UTGIFVEN: AF SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN REDIGERAD AF T. VESTERGREN BAND 7 1913 LIBRARY NEW YORK BOTANICAL GARDEN. STOCKHOLM NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1913. UTGIFNINGSTIDER Häftet 1, sid. 1—96 den 20 mars 1913. sr Or 9232 RR juni LYS: + 3, » 230-320 » 8 nov. 1913. 504 + d21-—502 > Lö jan. LITA: RÄTTELSE Sid. 202 rad 14 uppifr. står 1850-talet, läs 1860-talet. A INNEHÅLLSFÖRTECKNING (Inhaltsverzeichnis) ALMQUIST, Erik, Några ord om Cladium Mariscus i Södermanland. (Einige Worte äöber Cladium Mariscus in Södermanland.)........ .. ANDERSSON, Gunnar & BIRGER, Selim, Den norrländska florans geo- grafiska fördelning och invandringshistoria med särskild ER till dess sydskandinaviska arter. Ref. An AULIN, Fr. R., Bildningsafvikelser hos Cytisus alpinus, dk ÄG er Ma tanoides. SERA EN bei Cytisus alpinus und Acer plata- noides.) Fe TE BIRGER, S&S. se KRdeSsaN & BLOMQUIST, Sven G:son, Ett bidrag till kännedomen om Cuscuta europas värdväxter. (Ein Beitrag zur Kenntnis der Nährpflanzen NOD CuUsecUta eUTOP2RA.) |; c.sc..s : SV ERE R PAN BÅGENHOLM, G., Ny lokal för SErbLs Tadiea ans Schkuhr. UNEner Fund- PRE SGI DUST AdCANS- SCHEUNPS Foo" soovsgdes tosse kd ssd okt Len Väska DO RIETZ; GG: Einar, (En ny fyndort för Nephroma lusitanicum Schaer. (Ein neuer Fundort för Nephroma lusitanicum Schaer.) ERIKSSON, J. V., Ortnamnsforskning och NEN SG (Ortsnamen- forschung kd ERANZSUE CO STADEN rr ne oo Ufs dolde: bea FALCK, Kurt, Iakttagelser öfver alfvarvegetationen Då Öland, särskildt med hänsyn till alfvarväxternas osmotiska tryck. (Beobachtungen uber die Alfvarvegetation der Insel Öland, namentlich äber den os- motischen Druck der Alfvarpflanzen. Deutsches Resumé p. 359.) FRIES, Rob. E., Die Vegetation des Bangweolo-Gebietes. Sa FRIES, Thore C. E., Gyropbora rugifera (Nyl.) Th. Fr. funnen i Härjedalen. (Gyrophora rugifera (Nyl.) Th. Fr. in Härjedalen ge- UTAS KE ARE EEG, are ENE BG EE Rd De MAA BN ASA SE ARSA 1 SE FRÖDIN, John, Tvenne västskandinaviska klimatfaktorer och deras BEE TRE OR TAN SKAR DE IY GES CER SRCE AT, esse ae oda nrg SS Ia as SÅ SRS nnces HAGLUND, E., Om Gotlands hvitmossor. (Uber die Sphagnum-Arten BRUKE FELT 5) SSA ANS OO ET SN en SAR vd (EE REAR Se a. HANNIG, E., Untersuchungen uber die Verteilung des 'osmotischen Drucks in der Pflanze in Hinsicht auf die Wasserleitung. Ref. 29 306 337 233 IV HEDBOM, Karl, Diderma effusum (Sechwein.) Morg. och Badhamia rubiginosa (Chev.) Rost. anträffade i vårt land. (Diderma effusum (Schwein.) Morg. und Badhamia rubiginosa (Chev.) Rost. in Schwe- UL ETTSNG OTIS I SLA SA osa äs sel esi use hele AG dog sdt grn rn HELGESSON, Fritz, Betz ta | maritima Jö: T Styrsö skärgård. (Beta mari- tima L. in den Scheeren von Styrsö unweit Gothenburg.) . HERIBERT-NILSSON, N., Oenothera-problemet. (Das Oenothera- Problem HOLMBOE, Jens, Scirpus parvulus i Norge. (Scirpus parvulus in Nor- HOLMGREN, I., Zur Entwicklungsgeschichte von Butomus umbellatus I ge I DER I BEN GORT LR RR edra san ret sög ssk SEE HULTING, J., Parmelia intestiniformis (Vill) | Ach. Vie dd neo rs JOHANSSON, K., Paullownia tomentosa C. Koch utgången i Visby. (Paullownia tomentosa C. Koch in Wisby eingegangen.) .................. JUEL, O., Ett »mannaregn» i Botaniska trädgården i Upsala. (Ein »Manna-Regen» im botanischen Garten in Upsala. Deutsches Resumé p- 195.) fa SENS GSE a IKINDES mikroskop. SEEK FER PA VI SR SSR RAR ARA na LINDBERG, Harald, Polygonum foliosum Lindb. fil. funnen [Polyconun foliosum Lindb. fil. in Japan gefunden.) Lå LINDFORS, Thore, Aufzeichnungen uber parasitische Pilze in Lule [2 DIN IE dd arr n bra sera EES a Ser dära ch tina or SEK eka nypa idee bra FAS VE i] bemerkungen äber Uromyces "ambiguus (BE) LéV. . FUND ASKA XE NE Plamtago, major. IL. förmås cos & LUNDQVIST, G., Änan en lokal för Nephroma SS "Scher" i Roslagen. (Noch ein Fundort för Nephroma lusitanicum Schaer. in LUNDSTRÖM, Erik, »Till frågan om rosornas befruktning.» (»Zur Eracervon der Befruchtung der ROSCHH,) msmmscxcmssms ss ser. ERE MATME, Gust. rO., fiehenes suecieil exsiccati. Fase. 11; 12: CF = KLÄCKenes suecice) exsiccan. Hase: la— 15:00 — —, Solorina bispora Nyl. funnen i Jämtland. (Solorina bispora Nylin; Jämtland gefönCe0-) ig socoosses se egen stenen E MÖLLER, Hjalmar, Löfmossornas utbredning i Sverige. III. Thuidi- aceae. Ref. 2 åke SfE ll ef fs RANE rf oss a SAN Aes rr AE NORLIND, Valentin, Om Atropis-arterna på strandängar i sydvästra Skåne. (Uber die Atropis-Arten der Strandwiesen im sädwestlichen Schonen.)... DIR sa SAN Tesa Sa 5 rn EET falerner AE PERSSON, NN: P. "Herman, Bidrag till kännedomen om fanerogam- vegetationen i norra Halland. (Zur Kenntnis der Phanerogamen- flora des nördlichen Hallands.) FA RED., Vaccinium vitis idea L. f. leucocarpa Asch. & Magn. RENNER, 0., Experimentelle Beiträge zur Kenntnis der Wasserbewe- gung. Ref SE ROSEN, F., Die Entstehung der elementaren Arten v von n Erophila v verna — — Die Entstehung elementarer Arten aus Hybridation ohne Men- HelseherSpaltong. Ref s osokbe see 309 lg 312 80 384 384 ROSENDAHL, H. V., Bidrag till Sveriges ormbunksflora. II. (Beiträge zur Farnkräuterflora Schwedens. II.) sa ESA NEN EE SAMUELSSON, Gunnar, Studien äber die Entwicklungsgeschichte der Bläten einiger Bicornes-Typen. Ein Beitrag zur Kenntnis der sy- stematischen Stellung der Diapensiaceen und Empetraceen. ; — —, Om Astragalus penduliflorus Lam. i Dalarne. (Uber Astragalus penduliflorus Lam. in Dalekarlien.) Md Rak Arr dr SES ASS ns SAMUELSSON, Valdemar, Tvenne sydliga fyndorter för Pedicularis Sceptrum Carolinum. (Zwei sädliche Fundorte fär Pedicularis Sceptrum Carolinum.) SMS NE ENS SLA SSG 5 rg ER NE NB SARS KA KE ER SELANDER, Sten, Den skånska förekomsten af Festuca heterophylla Lam. (Der Fundort för Festuca heterophylla Lam. in Schonen.)... — —, Betula nana L. i Upland. (Betula nana L. in Upland.) — —, En ny lokal för Potamogeton rutilus Wolfg. (Ein neuer Fund- art fär Potamogeton rutilus Wolfg.).. SING FREDA SKÅRMAN, J. A. O., Bidrag till nordligaste Värmlands flora. (Beiträge zur Flora des Hördlichsten Wärmlands.) ESSER IS LO LINS BAG SPÄTH, Hellmut L., Der Johannistrieb. Ein Beitrag zur Kenntnis der Periodizität und Jahresringbildung sommergräner Holzgewächse SYLVÉN, Nils, Om Strömstads-traktens lindarter. (Uber die Tilia-Arten HemiGecend'" VON: Strömstad.)&4fasssle od Abd MSK TENGWALL, T. Å., De sydliga sk andinaviska fjällväxterna c oc ch deras invandringshistoria. (Die säödlichen skandinavischen alpinen Pflanzen und deren Einwanderungsgeschichte.) . ke | WALLQUIST, Rudolf R:son, Alectoria tristis (Web.) Th. Fr. på Mösse- berg. (Alectoria tristis (Web.) Th. Fr. auf Mössebergs ..... somm. a. WESTBLAD, Einar, Sticta amplissima (Scop.) funnen i Närke. (Sticta amplissima (Scop.) in Närke gefunden.) .. - WESTERBERG, F. Otto, Trenne växtfynd i Östergötland. rer Pilan- zenfunde in Östergötland.) .. ISA SR SATANS RER AL VESTERGREN, Tycho, Några växtfynd på Gotland. (Einige Pflanzen- funde auf Gotland.) . ÅN RS TE SR BR DR SSA SO SA FR ba STR BIOS ENN VA VESTERLUND, Otto, Gula hallon. (Gelbe 5 fi 00 OXAR Ha ISA Ke HR SAT WICHLER, G., Untersuchungen wäber den Bastard Dianthus Armeria Xx Dianthus deltoides nebst Bemerkungen uäber einige andere Art- kreuzungen der Gattung Dianthus. Ref. Svenska Botaniska Föreningen........... RATAR DL: Botaniska sektionen af Naturvetenskapl. 'Studentsällskapet i Upsala... HofauiskasSallskapeftf i Stockhölmt. oro stsssko.s fraser 220) JI9, Societas pro Fauna et Flora Fennica SSR ONE Bra BASAR NS VEN ra ETEN SKID Saka de CNAE oa oo RN don seb ite uber er ske sand öaspdr er «bt ATG IV) FRITT STA BUU ETEN ANAR Eg ARTNR AE ARE TT ae 80, 13; NRRETEESTE TEE Ben FOA ER FRAN LaR Ag nt) rg br REA fal ble dee rg IDOL AD 276 97 208 213 91 204 388 223 390 318 390 351 301 ARTFÖRTECKNING I denna förteckning upptagas i allmänhet endast de växter, som blifvit i något afseende utförligare omnämnda. För vetenskapen nya former äro tryckta med fetstil. Acer platanoides 306. Aconitum ”"septentrionale 371. Aeschynomene Elaphroxylon 91, 252. Ailanthus glandulosa 202. Alchemilla alpina 90. Alectoria sarmentosa 81. Alectoria tristis 304. Amblystegium Berggrenii 223. Andropogon 243. Asplenium Ruta muraria v. calcareum 277. Asple- nium septentrionale X Trichomanes 277. Asplenium Trichomanes Vv. auri- culatum 278. Astragalus penduliflorus 208. Athyrium Filix femina yv. dentatum subvar. pseudo-alpestre 278, 279. Athyrium Filix femina v. pruinosum subvar. filipendulifolium 281. Athyrium Filix femina v. fissidens 278, v. multidentatum 278. Atropis maritima 309, distans 309, distans X suecica 310, suecica 310, baltica 310, Dusenii 310. Badhamia rubiginosa 305. Batrachium paucistamineum 350. Beta maritima 18, 311. Betula nana 212 311. Bicornes 97. Butomus um- bellatus 58, 215. Caeoma cernuae 44. Caeoma Saxifragarum 44. Chrysomyxa Ledi 45. Cineraria palustris 22. Cirsium heterophyllum Xx palustre 371. Cladium Mariscus 29. -Cronartium (in Loasa vulcanica) 224. Cypripedium Cal- ceolus 221. Cuscuta europaea 363. Cyperus Papyrus 251—254. Cystop- teris fragilis v. cynapiifolia subvar. longidentata 283, v. Huteri 284. Cystopteris montana v. Crispa 284. Cytisus alpinus 306. Dianthus Armeria X deltoides 387. LCektor, Leksand HALLBERG, SIGURD, Redaktör, Stocksund HALLE, TH. G., Docent, Riksmuseum, Stockholm HaALLQuiIsr, S., Fil. stud., Observatoriegatan 17! Stockholm HAMNER, J. W., Apotekare, Bergsgatan 431 Stockholm HAMNSTRÖM, J. F. M., Direktör, Skara HANNERZ, ALF, Fil. stud., S:t Larsgatan 87, Uppsala (Östg.) HANSON, EGRON, Apotekare, Laholm HANSON, SVEN, Fil. stud., Uppsala (Gbg) HEDBOM, KARL, Med. d:r, Uppsala HEDLUND, TH., Lektor, Alnarp, Åkarp HEDSTRÖM, PER, Tandläkare, Västerlånggatan 4515 Stockholm HEILBORN, OTTO, Studerande, Djursholm HEINTZE, A., Fil. lic, Realskolan, Malmö HELGESSON, FRITZ, Folkskollärare, Bangatan 17, Göteborg HELLSTRÖM, ALICE, Lärarinna, Sibyllegatan 3 B, Stockholm HEMMENDORFF, E., Lektor, Vallingatan 13, Stockholm HENNING, E., Lektor, Ultuna, Uppsala HENRIKSSON, J., Rektor, Dals-Bostock HENSCHEN, C., Akademikamrer, Uppsala FHERNMARCK, A., Disponent, Djursholm HESSELMAN, H., Professor. Statens Skogsförsöksanstalt, Stockholm HoFLING, M., Fil. stud., Dragarbrunnsgatan 23, Uppsala (Norrl.) HOFMAN-BaANnG, O. M., Fil. d:r, Ultuna, Uppsala HoLM, J. A., Kyrkoherde, Timrå, Vifsta varf HoLMBOE, J., Direktör, Bergens Museum, Bergen, Norge HOLMGREN, ÅÄNDERS, e. Jägmästare, Bispgården HOLMGREN, IVAR, Amanuens, Ragvaldsgatan 1911 Stockholm HuLTH, J. M., Förste bibliotekarie, Uppsala HULTING, J., Fil. d:r, Markvardsgatan 6, Stockholm Huss, H., Fil. d:r, Schéelegatan 13, Stockholm Hwass, TH., Med. d:r, Docent, Birgerjarlsgatan 16, Stockholm HYLMÖ, DAVID, Läroverksadjunkt, Varberg XII HÖLPHERS, A., Trädgårdskonsulent, Villa Fromm, Sköfde HÄLLsSJÖ, K. E., Med. lic., Domnarfyet, Borlänge HÄYRÉN, ERNST F., Fil. magister, Aggelby, Finland HÖGRE LÄRARINNESEMINARIET, Riddaregatan 5, Stockholm INDEBETOU, GOVERT, Fondmäklare, Narvavägen 33, Stockholm INGELSTRÖM, EINAR, Studerande, Asögatan 73, Stockholm INGVARSON, FR., Lektor, Visby JACOBSSON, JACOB, Fil. stud., Uppsala (Västg.) JANSSON, OLOF, Fil. stud., Ö. Bangårdsgatan 1, Uppsala (Norrl.) JANZON, MAJKEN, Lärarinna, Falköping JEBE, F., Jur. kand., Socialdepartementet, Kristiania, Norge JOHANSSON, GEORG, f. d. Läroverksadjunkt, Per Vejersgatan 2 Malmö JOHANSSON, HELMER, Fil. stud., Börjegatan 4, Uppsala (Östg.) JOHANSSON, H. E., Fil. d:r, Statsgeolog, Geol. Byrån, Stockholm JOHANSSON, K., Fil. d:r, Läroverksadjunkt, Rådstugränd 2, Visby JOHANSSON, NILS THURE, Fil. stud., Jakobsbergsgatan 39, Stockholm JOHNSON, ARTHUR M., (B. A.) North Central High School, South 1206 Butte Street; Spokane Wash., Uj Si AA JOHNSSON, NILS, Med. d:r, Förste stadsläkare, Hernösand JOHNSSON, FRITZ, Fil. stud., Eriksgatan 11, Uppsala JUEL, H. O., Professor, Botaniska Trädgården, Uppsala JÄDERHOLM, E., Lektor, Västervik JÖNKÖPINGS h. allm. läroverk JÖNSSON, G., €. o. Amanuens, Bot. Institutionen, Lund KARLSSON, ARVID, Fil. mag., Örslösa KARLSON, EMIL, f. d. 1:e Fyringenjör, Östermalmsgatan 36, Stockholm KARLSON, HJALMAR, Advokat, Lilla Nygatan 4, Stockholm KAROLINSKA LÄROVERKET, Örebro KEMPE, FR., Fil. d:r, Sturegatan 38, Stockholm taniska Föreningen) är 15 kronor. C i; Medlemsafgiften för år 1913, 10 kronor, torde inbetalas till SN Se mästaren, d:r F. R. AULIN, Stockholms Högskola, Drottninggatan. ; 118, Stockholm Va. k " Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar ar tid- | Sköften till ett pris af 7 kronor pr årgång. : KRA FO Bl NN C : fsk EE Br SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, H. 1. OENOTHERA-PROBLEMET AF LIBRARY N. HERIBERT-NILSSON BOTANICAL 2 UARDEN, Få teorier ha väl vid sitt framträdande vunnit ett så hastigt er- kännande och hälsats med så stora förhoppningar som DE VRIES” mutationsteori. I själfva verket innebär den också en högst bety- delsefull komplettering till evolutionsteorien genom att framhålla dis- kontinuiteten och därmed bryta udden af den invändning, som gjorts mot den graduella utvecklingens långsamhet, en rennässans af artbildningsforskningen genom att ställa denna på experimentell basis och en nydaning af ärftlighetsforskningen genom hänförande af de yttre karaktärerna till bestämda ärftlighetsenheter. Den forskningsgren, som vunnit mest på den experimentella pe- riod, som DE VRrIiES inledde, har emellertid varit ärftlighetsforsk- ningen. Och, egendomligt nog, alltefter som den växt ut och för- djupat sina resultat, har den nått fram till fenomen och synpunkter, som mana till försiktighet vid bedömandet af till synes nyupp: trädande mutanter. Äfven den växtart, på hvars variationsföreteelser DE VRriEs byggt upp sin teori, har ej undgått kritisk behandling och diskussion, och en hel Oenothera-litteratur har vuxit upp. Alla skäl synas för närvarande också tala för, «att den egenartade variabilitet, som Oenothera Lamarckiana visar, ej kan anses vara förorsakad af till- komst eller förlust af elementaregenskaper, så som mutationsteorien fordrar, utan säkerligen låter sig inordna under den mendelska lagen för klyfning och nykombination. Redan innan ännu andra delen af pE VrIiEsS' »Mutationsteori» ut- kommit, gjordes af BATESON och miss SAUNDERS den invändningen Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 1 2 mot DE VRrRIES' åsikter, att den variation, som hos 0. Lamarckiana yttrar sig i uppträdandet af nya, från stamarten i så gott som alla karaktärer skilda former, möjligen skulle kunna förklaras på så sätt, att stamarten vore af hybridnatur och mutanterna således resultat af bastardklyfning. Denna invändning har sedan åter- kommit hos åtskilliga forskare, och speciellt är det zoologen PLATE och DE VRrRIES landsman Lortsy som fört kritiken vidare på denna punkt. En rent mendelsk förklaring till mutationernas uppträdande har LECLERC DU SABLON uppgjort, dock helt och hållet byggd på teore- tiska öfverläggningar. Han söker visa, att differens i endast 3 egen- skaper inom O. Lamarckiana skulle räcka till för att förklara mu- tationsföreteelsen, så framt det mellan dessa egenskaper rådde de af BATESON påvisade komplicerade klyfningsförhållanden, som fått namnet gametkoppling och gametrepulsion. Dock ligga förhållan- dena säkerligen ej så enkelt, som han antager. Alla skäl tala för, att differenserna äro fler, och å andra sidan är det ovisst, om man har att göra med de komplicerade klyfningsförhållanden, på hvilka han stöder sig. Emellertid har äfven Oenothera-problemet experimentellt tagits upp från kritisk synpunkt, särskildt af de amerikanska forskarna GATES och Davis samt DE VRIES” lärjunge HONING. HOoNninG har undersökt de s. k. laeta- och velutina-formerna, hvilka, såsom redan DE VRIES visat, framgå ur bastarden O. biennis 2 x O. Lamarckiana >, under det att den reciproka korsningen ger en tredje, mellan föräldrasorterna intermediär form. Han har under- sökt och jämfört ett antal egenskaper hos de båda formerna och därvid funnit, att i 10 egenskaper öfverensstämmer laeta-formen med 0. Lamarckiana, under det att velutina-formen visar öfverens- stämmelse med mutanten O. rubrinervis 1 de motsvarande egen- skaperna. Vid korsning 0&O. biennis X O. rubrinervis framgå äfven laeta- och velutina-former, fast dessa äro något mera rubrinervis-lika än i korsningen OO. biennis X Lamarckiana. Samma former upp- träda, om O. muricata i stället för O.,biennis användes som moder- planta. Af dessa fakta drager HoninG den slutsatsen, att såväl 0. Lamarckiana som dess mutant O. rubrinervis äro dubbelindivider. 0. Lamarckiana innehåller rubrinervis-egenskaper (som vid kors- ning med O. biennis eller muricata framträda i velutina-formen), och O. rubrinervis innehåller Lamarckiana-egenskaper (hvilka vid kors- ning med de båda nämnda arterna framträda i laeta-typen). Dock 3 anser HONING, att det »>kvantum> rubrinervis-egenskaper, som O. Lamarckiana innehåller, är större än det >kvantum» Lamarckiana- egenskaper, som innehålles i O. rubrinervis, emedan äfven laeta- typen, om rubrinervis användes som J-planta, får vissa drag af O. rubrinervis. Genom HOnNninGs försök är det således visadt, att 0. Lamarckiana redan innehåller de egenskaper, som utmärka den progressiva mutanten O. rubrinervis, och härmed är den första verk- liga breschen skjuten i mutationsteorien. Den konstans, som ut- märker 0. Lamarckiana och OO. rubrinervis, skulle således endast vara skenbar, ehuru deras heterogena natur först vid deras kors- ning med annan art är möjlig att påvisa. Onekligen ha vi här ett fall, som fullkomligt erinrar om hvad TsCHERMAK kallar krypto- meri, nämligen att en art, som vid själfbefruktning är konstant, vid korsning med en annan art ger en eller flera former med egen- skaper, som hvarken den själf eller denna andra art synes ha, och hvilket förhållande under de senaste årens genetiska forskningar visat sig vara ej så ovanligt. Orsaken till O. Lamarckianas dubbel- natur söker HONnINnG däri, att den representerar en bastard med en rubrinervis-lik Oenothera, eller möjligen en polyhybrid. GATES har angripit Oenothera-problemetet både från den experi- mentella och cytologiska sidan, och vidare har han genom litteratur- och herbariestudier sökt reda ut O. Lamarckianas ursprung. Dessa senaste undersökningar ha visat, att för två eller tre århundraden sedan ett antal Oenothera-raser funnos, som nu ej äro att anträffa. Former, som mycket nära ansluta sig till O. Lamarckiana och 0. rubrinervis,!) funnos i västra delarna af Colorado och New Mexico, och andra former, som i sina blomkaraktärer nära öfverensstämma med 0. Lamarckiana, finnas där ännu. Den första till Europa in- förda Oenothera-arten synes vara en storblommig ras af O. biennis. Samma forskare påpekar vidare, att man särskildt hos de allo- gama Oenothera-arterna, såsom O. Lamarckiana och O. grandiflora, ej kan tala om några rena linjer, emedan troligen mellan arterna i vildt tillstånd korsning försiggått och den häraf uppkomna va- riationen bibehållits genom den ständiga korsbefruktningen. Att man öfverhufvudtaget kan tala om skilda arter skulle bero på, att man uttagit vissa säregna typer för odling, som då bilda en viss genomsnittstyp (art) men innehålla åtskilliga raser. Äfven mellan dessa genomsnittstyper finnas emellertid former, som äro svåra att ' Jfr Hosis6's ofvannämnda uppfattning af O. Lamarckianas ursprung. 4 klassificera, och sådana har GaTtEs påträffat t. o. m. mellan de själfbefruktande arterna, t. ex. O. biennis och O. muricata. Det har således visat sig, att säkerligen mellan skilda Oenothera- arter i vildt tillstånd korsning försiggått och att O. Lamarckiana sannolikt är en art af hybridogen ascendens. rikt- ning> som dessa). Sannolikheten för, att äfven O. Lamarckianas mutanter äro resultat af en bastardklyfning, blir genom detta kon- staterande mycket stor. De afvikande typerna voro liksom varia- tionen för öfrigt för de båda F,-kulturerna mycket olika, och DAvis påpekar därför också, hur mycket större utsikt till erhållande både af mera Lamarckiana-lika former och nya typer man har, ifall ett större antal F,-plantors afkomma följes, och ifall bastarden OO. biennis X grandiflora framställes af olika biotyper af stamarterna. Som synes basera de invändningar, som gjorts mot DE VRIES” uppfattning av variationen hos O. Lamarckiana, hufvudsakligen på det antagandet, att arten i fråga är en bastard. Helt nyligen bar därför StTomPs menat sig slutgiltigt kunna vederlägga dessa genom 8 sin upptäckt, att äfven O. biennis kan ge vissa af O. Lamarckianas mutanter. Så har han funnit både O. gigas och O. nanella framgå ur den förstnämnda arten. STOMPS resonnerar nu så: O. biennis är en gammal linnéansk art, hvilken väl ingen vill tillskrifva bastard- natur. Då den det oaktadt ger samma mutanter som 0. Lamarckiana, kunna ej heller denna arts mutanter uppfattas som bastardklyf- ningar. Mutationsföreteelsen är således äldre än arterna O. biennis och O. Lamarckiana. Om än denna StompPs uppfattning är riktig såtillvida, att O. Lamarckiana ej är en bastard mellan ett par andra Oenothera-arter — hvilket emellertid de refererade försöken af Davis motsäga — så har han dock därmed ingalunda vederlagt den åsikten, att mutanterna kunna uppfattas som nykombinationer inom stamarten. Hela debatten om 0. Lamarckianas bastardnatur synes mig vara af endast underordnad vikt. Hvad man först har att utreda är denna fråga: Är O. Lamarckiana en enhetlig art, eller finnes det inom arten differenser med afseende på någon eller några egenskaper? Ty finnes det differenser, så ligger ju genast möjlighet till hands att förklara mutanterna som nykombinationer af de egenskaper, som finnas utdistribuerade på skilda individer inom stamarten. Man måste således underkasta arten en korsnings- analys enligt samma principer som för andra växtarter: först klar- lägga differenser, sedan genom korsningssyntes och korsningsanalys utforska deras inverkan på mutationsföreteelsen. För att således definitivt visa att O. Lamarckianas mutanter äro spontana progres- siva eller retrogressiva nybildningar, måste SToOmPs bevisa, att vi inom O. Lamarckiana ej ha några differenser. Hvad denna fråga beträffar säger DE VRIES om O. Lamarckiana, att arten endast har fluktuerande variation, och att inom den- samma inga andra varianter förekomma än de, som representeras af mutanterna. Då han .anser all fluktuerande variation för ej ärftlig, har han naturligtvis bortsett från denna och betraktat arten som en elementarart. Vid de kulturförsök, som jag sedan 1907 bedrifvit med O. La- marckiana, har jag hufvudsakligen haft i sikte att konstatera ärft- liga differenser inom arten. I själfva verket har jag också funnit sådana, både kvalitativa och kvantitativa, och som nämndt be- trakta också GATES och Davis arten som synnerligen polymorf. Kvalitativa differenser har jag funnit med afseende på nervfärg (röda eller hvita bladnerver) och bladfärg (gröna eller gulfläckiga blad), kvantitativa med afseende på bladfärg (olika nyanser i grönt), 9 märkesantal, höjd och blomvidd. För de kvalitativa differenserna har mendelklyfning påvisats. Vidare har det visat sig, att dessa differenser inverka på mutationsprocessen. Hvwitnerviga linjer ge aldrig rödnerviga mutanter. Samtliga af mig uppdragna rödnerviga linjer ha varit heterozygota, ha således gifvit hvitnerviga individer och därför äfven hvitnerviga mutanter, men i betydligt mindre ”/o än de hvitnerviga linjerna. Mutationsföreteelsen dirigeras således tydligen af den egenskapsenhet, som betingar den röda nervfärgen, ty vore det ej så, skulle man naturligtvis af en rödnervig linje vänta hvitnerviga mutanter i samma antal som af en hvitnervig och af en hvitnervig linje rödnerviga mutanter. Tyvärr har jag ännu ej lyckats isolera någon homozygot rödnervig linje, hvilket vore af stort intresse, emedan denna naturligtvis ej skulle kunna ge hvitnerviga mutanter och således måste alldeles inställa sin mutabilitet med afseende på dem, och då flertalet mutanter äro hvitnerviga, måste en dylik linjes mutationsprocent bli synnerligen låg. Efter senaste årets försök att döma förefaller det rent af, som om man ej skulle kunna erhålla rödnerviga homozygoter. Inalles har jag haft om hand 23 rödnerviga linjer af O. Lamarckiana, och alla ha visat klyfning, under det att man vid regelrätta mendelska ärftlighetsförhållanden skulle väntat hälften konstanta. Det före- faller därför, som om en eliminering af de positiva homozygoterna skulle med afseende på ifrågavarande egenskap äga rum, ett för- hållande, som förut af CORRENS påvisats med afseende på ett par egenskaper hos majs och af CASTLE med afseende på den gula pälsfärgen hos vissa raser, af möss. Är så fallet, måste klyfningen itenorödnervig dinje bli, 2: 1 och ej 3; 1. , I flertalet af de; linjer, som uppdrogos i större individantal i år, erhöll jag också denna klyfning. Det relaterade förhållandet har sina viktiga konsekvenser med afseende på mutationsföreteelsen hos 0. Lamarckiana. Ty en form kan aldrig bli konstant med afseende på den egenskap, för hvilken eliminering af homozygoterna äger rum. Tillämpar man detta på rödnervigheten, skulle således ej en rödnervig linje kunna erhållas, i hvilken uppträdandet af hvitnerviga mutanter på grund af linjens homozygotism är omöjliggjordt, utan alla linjer kunna på grund af sin heterozygotism ge hvitnerviga individer och där- med också hvitnerviga mutanter. Mutationsprocessen kan således ständigt fortgå. Men naturligtvis rubbar denna upptäckt ingalunda uppfattningen af mutanterna som nykombinationer. I och med konstaterandet af. ärftliga differenser inom O. La- 10 marckiana är det tydligt, att arten ej längre kan uppfattas som enhetlig, som en elementarart, utan en tolkning af mutanterna som extrema nykombinationer af redan hos stamarten förefintliga, på olika individer utdistribuerade egenskaper, får större sannolikhet för sig. I själfva verket visar det sig, att åtskilliga af de skäl, som DE VRIES anför som stöd därför, att mutanterna skulle vara af annan natur än varieteterna hos en art, ej vid närmare granskning kunna sägas vara bevisande. En skillnad mellan mutanter och varieteter skulle ligga däri, att de förra representera förändringar i alla växtens organ, under det att varieteterna skulle skilja sig från stamarten endast med afseende på ett visst organ. Såväl mutant som varietet anser DE VRIES dock skilda från stamarten i endast en egenskap, hvilken emellertid hos mutanterna skulle hafva en korrelativ verkan i hela växten, hvarför PrATtE träffande karaktäriserat dem som habitusföränd- ringar. Emellertid har det i mina försök visat sig, att rödnervig- hetsfaktorn inom 00. Lamarckiana har en dylik korrelativ verkan. Finnes den tillstädes, blir växten ej blott rödnervig, utan dess frukter bli längre och fruktspiran glesare, dess bladskifvor slätare, bladgrönskan mindre intensiv och bladen större än hos en hvit- nervig individ. De röd- och hvitnerviga individerna bilda således redan inom stamarten habituellt tämligen skilda typer, förorsakade af endast en egenskapsdifferens, och habitusändringen hos mutan- terna är således ej något för dessa karaktäristiskt. Den viktigaste karaktären för en mutant skulle emellertid vara, att den är diskontinuerligt skild från stamarten. Visserligen äro de af DE VRIES beskrifna mutanterna som »typer» diskontinuerligt skilda från O. Lamarckiana, men ser man på de enskilda egen- skaperna, visar det sig snart, att dessa äro rent kvantitativa för- ändringar af stamartens karaktärer. Just de kvantitativa egen- skaper, för hvilka jag påvisat differenser, bilda hos vissa mutanter karaktäristiska kännetecken. Med afseende på bladgrönskan ut- märkes ÖO. albida af hvitgröna, O. rubrinervis af grågröna, O. scin- tillans af mörkgröna och O. gigas af blågröna blad; med afseende på höjden bilda O. lata och O. leptocarpa extrema varianter; be- träffande polymeri i märkeskransen bildar O. lata en variant åt plussidan; med hänsyn till kronformen utgöra O. gigas och O. albida varianter med tendens till skållik krona. Äfven med afseende på andra egenskaper visa sig mutanterna vid studium af hvarje egen- skap för sig vara rena plus- eller minusvarianter. 11 Kan man därför visa, att en mutanttyp ej är fast, utan att varianter förekomma, som innehålla vissa egenskaper af en typ, vissa af en annan, eller att inom en viss typ flera parallela for- mer existera med en del egenskaper gemensamma, men differerande i andra, så är uppfattningen af mutanterna såsom förorsakade af spontan tillkomst eller förlust af en enda egenskap ej möjlig att upprätthålla, utan sannolikheten blir stor för, att de äro extrema kombinationer af i stamarten förefintliga karaktärer, som inom denna, morfologiskt sedt, endast åstadkomma en kvantitativ varia- tion, men som vid sitt sammanträffande bilda en diskontinuerligt skild variationsprodukt. Sådana parallelformer finnas också, och stundom bilda de hela mutantgrupper. Jag bortser här från dubbel- mutanterna, som ju mycket väl skulle kunna förklaras som resul- tatet af en förening af tvenne muterade gameter. Svårare blir emellertid en sådan förklaring, då, såsom jag funnit, en form kan visa karaktär af 4 eller 6 mutanter och dessutom vissa säregna egenskaper. Omöjlig blir en sådan förklaring, då det visar sig, att kring en viss mutant kunna gruppera sig flera skilda former, som endast i en viss karaktär öfverensstämma, men skilja sig i andra. Så t. ex. gruppera sig kring DE VRIES' O. rubrinervis åtskilliga sins- emellan mycket olika former, som öfverensstämma med denna en- dast i starkare färgade knoppar än stamartens — och till och med knoppigmenteringen företer ärftliga differenser. En dylik mutant- grupp ha vi äfven kring O. lata. Knoppigmenteringen hos O. ru- brinervis och OO. latas egendomliga bladkaraktärer kunna således ingå i kombination med helt andra egenskaper än dem, med hvilka de äro till synes korrelativt förbundna hos pE VRIES former. Mellan 0. gigas och O. Lamarckiana har jag funnit trenne rent kvantita- tiva gradationsformer, förbindande stamart och mutant. Dessa fakta tala alla för den uppfattningen, att mutanterna äro nykombina- tioner, ej spontana variationer. En annan fråga blir, om mutanterna äro plus- eller minuskombina- tioner, om de innehålla flera eller färre egenskaper än en individ med ännu bibehållet Lamarckiana-utseende. DE VrieEs uppfattade i sin »Mutationstheorie» de flesta mutanterna som progressiva, d. v. s. som former, hvilka hvardera ha en egenskap mer än stam- arten. I ett nyligen utgifvet arbete bar han emellertid frångått denna uppfattning och anser i likhet med GATES endast O. gigas såsom en progressiv mutant. Utan tvivel äro också flertalet mutanter att betrakta som former, 12 hvilka uppstå, först då ett visst antal egenskaper bortklufvits. Jag har redan med afseende på rödnervighetsegenskapen visat, att denna — om jag så får säga — hindrar mutationen, d. v. s. först då denna egenskap bortklufvits, så att vi få hvitnerviga individer, kunna vissa af mutanterna uppträda. Med afseende på neryfärgsegen- skapen äro de således tydliga recessiva former. Att de äfven äro det med afseende på andra egenskaper, alt de således äro minus- kombinationer, visas vidare däraf, att de vid korsning med stam- arten vid den redan i F, försiggående klyfningen uppträda i mindre ?/o än denna. Dominansen ligger således åt stamarten till, och fattar man denna som uttryck för närvaron af positiva enheter — hvilket är den allmänna åsikten bland ärftlighetsforskarna — skulle således stamarten innehålla flera positiva enheter än mutanterna. Mest frappant visas emellertid mutanternas natur af recessivkom- binationer däraf, att de vid korsning med hvarandra syntetiskt uppbygga stamarten. Här ha vi precis samma förhållande som påvisats för t. ex. Lathyrus oderatus och Antirrhinum majus, att vissa färgvariationer vid korsning uppbygga vildformens färg, eller för möss och dufvor, att vissa färgraser vid korsning ge en bastard med husmusens och klippdufvans färgdräkt. I likhet med GaATtES och DE VRIES anser jag emellertid O:; gigas bilda ett undantag!), så till vida som den tydligen är en pluskombination. Jag stöder emellertid denna min uppfattning icke på det funna dubbla kromosomantalet hos denna mutant, utan därpå, att den vid bastardering med stamarten ger helt annat re- sultat än öfriga mutanter. I F, utklyfves således ej mutant och stamart, såsom annars i mutationskorsningarna, utan F, blir en- hetlig och starkt erinrande om OÖO. gigas. Dominansen ligger såle- des åt O. gigas till. I följande generationer skulle enligt DE VRIES den ifrågavarande bastarden hålla sig konstant. För tolkningen af O. gigas natur synas mig följande fakta vara viktiga. Ur O. Lamarckiana har jag erhållit tvenne gigas-mutanter, af hvilka ingendera öfyverensstämmer med DE VrRIES” form, utan båda beteckna gradationer mellan O. Lamarckiana och denna. Den ena, som jag erhöll 1911, visade svagt utpräglade gigas-karaktärer och var äfven babituellt närmast af Lamarckiana-typ, så att den i en stor kultur, där man ej kunnat undersöka hvarje individ för sig, säkerligen 1 Äfven O. rubrinervis torde, åtminstone med afseende på inflorescenspigmente- ringen vara en pluskombination. 2 Pp 13 skulle undgått uppmärksamhet och betraktats som en O. Lamarckiana. Den andra gigas-mutanten erhöll jag redan mitt första försöksår, 1907. Denna hade betydligt starkare utpräglade gigas-karaktärer, var så gott som intermediär mellan O. Lamarckiana och gigas. Denna gigas-form var rödnervig, men ej konstant, utan afklöf en mindre ?/o hvitnerviga individer (dock i mendelska talförhållan- den), och dessa representerade en tredje gigas-typ, som kom pE VRrRIES O. gigas ganska nära. Således har jag erhållit trenne gigas- typer, som alla beteckna habituellt olika gradationer mellan O. Lamarckiana och DE VRIES' O. gigas. Dessa äro förresten ej de enda gigas-typer, som äro kända. Äfven miss Lutz och Stomprs ha funnit in- termediära former mellan O. Lamarckiana och 0. gigas, och enligt ett meddelande, som jag erhållit från GATES, har äfven han från enitaliensk botanisk trädgård erhållit en gigas-typ, som ej är identisk med DE VriIeES' form. Hvad således O. gigas beträffar, ha vi tydligen ej att göra med en elementarart, utan med en mutantgrupp, liksom fallet var med lata- och rubrinervis-grupperna. En viktig skillnad ligger emellertid däri, att de olika gigas-formerna bilda en med 0. La- marckiana kontinuerligt förbunden serie, under det att lata- och rubri- nervis-gruppernas former voro som typer diskontinuerligt skilda från stamarten. Schematiskt återges denna skillnad af nedanstående fig. —--TUbTITRETViS - GTUPP Ö a N ”Jigas-grupp / | E Re O.Lamarckaiana — Uta -Grupp Egendomligt för pE VriEs' O. gigas är vidare dess utomordentligt stora variation, hvilken gör, att den ger intryck af endast en ge- nomsnittstyp med stor både kvalitativ och kvantitativ variation. Äfven min gigas-typ från 1907 visade stor kvantitativ variation, som jag konstaterat vara ärftlig. Vid undersökning af olika organ visade det sig vidare, att denna variation ej var korrelativ, utan att olika organ varierade oberoende af hvarandra, hvilket visar, att flera själfständiga kvantitativa egenskapsenheter ligga till grund för densamma. Samtliga ofvan berörda fakta antyda, att gigas typen är af komplicerad beskaffenhet, och skulle få sin förklaring, om man antager, att vi i gigas-typen ha att göra med en hopning 14 af kumulativa komplex af storleksanlag, hvilka komplex äro obe- roende af hvarandra i skilda organ. Först då alla sammanträffa i en högre kumulation få vi en fullständigt utpräglad O. gigas, under det att vi, om gigas-karaktärerna uppträda endast i en lägre kumu- lation, få en mellanform mellan O. gigas och O. Lamarckiana, och om gigas-karaktär uppträder endast i ett bestämdt organ, fortfarande ha en ÖO. Lamarckiana med t. ex. ovanligt stora blommor eller ovanligt tjock stjälk, men f. ö. af Lamarckiana-habitus och i en större kultur omöjlig att skilja från denna. En fullt utpräglad O. gigas skulle således innehålla t. ex. egenskapskomplexen A;A, A;B,B.B;C,C.C3"), under det att en gradationsform skulle vara tex AT BIB.G: EN förm, söm vore t.ex, ANA SAS, skalerej uppmärksammas med afseende på sin partiella gigas-natur. För ett dylikt antagande talar också den omständigheten, att O. gigas med stamarten synes bilda en konstant bastard i alla följan- jande generationer. Detta förhållande inträffar just vid korsning af former, skilda genom ett antal kvantitativa egenskaper, emedan klyfningen då blir komplicerad och ger ett så öfvervägande antal af intermediära kombinalioner, att man endast vid ett mycket stort individantal erhåller de kombinationer, som närma sig föräldra- typerna. En dylik bastard kan därför lätt ge intryck af konstant intermediär. Såväl gigas-typens hastiga uppträdande (då alla erforderliga kumula- tionskomplex tillfälligtvis sammanträffa) och gradationsformers före- komst (då kumulationen inom hvarje egenskapskomplex är lägre) som artens långsamma upplösning vid bastardering (på grund af kompli- cerad klyfning af kvantitativa egenskaper) få genom de anförda synpunkterna sin förklaring. Jag omnämnde, att DE VRrRIES' O. gigas är synnerligen variabel. Detta gäller såväl rosetterna som den utbildade växten. Variatio- nen är så stor och rik, att man vid iakttagelse af en större kul- tur rent af tycker sig stå inför en mycket polymorf art med rent regellös variation, och denna är ej endast kvantitativ, utan äfven rent habituellt väl utpräglade variationsformer bildas. Vid närmare granskning af dessa variabilitetstyper fann jag emellertid, att vissa af dem innehöllo mycket utpräglade egenskaper af vissa andra af 0. Lamarckianas mutanter, kombinerade med gigas-typen. Således fann jag former, som skulle betecknas som dubbelmutanter gigas- ' A,A,A,; äro således kumulativa egenskaper som yttra sig i ett bestämdt organ, B,B.B, i ett annat och A, ger svagare utpräglad gigas-karaktär än A,;A, 0. sS. V. 15 lata och gigas-scintillans och vidare gigas-former med elliptica- och nanella-egenskaper. Af största intresse är emellertid att dessa for- mer ej voro diskontinuerligt skilda från O. gigas, utan man hade flera mellanformer, som endasti vissa delar af växten visade karaktärer af andra mutanter af O. Lamarckiana, och som således voro partialmu- tanter. Det är därför tydligt, att vi ej kunna ha endast en differens mel- lan O. gigas och dessa öfriga mutanter, utan de äro skilda i flera egen- skapsenheter, och dessa kunna hvar för sig träda i kombination med gigas-typen. Inom O. gigas synes således samma variationsprocess försiggå som inom OO. Lamarckiana, endast med den skillnaden, att inom gigas-typen äfven de partiella mutanterna (kombinatio- nerna) äro morfologiskt iakttagbara, under det att hos O. Lamarcki- ana endast slutkombinationen är morfologiskt skild, och de par- tiella kombinationerna äro kryptomera. Till följd häraf blir O. La- marckianas variation till synes diskontinuerlig, O. gigas kontinuer- lig. Morfologiskt äro således kombinationsprocessen inom båda olika, men säkerligen ej fysiologiskt och genetiskt. Åtskilliga fakta synas således antyda, att O. Lamarckianas muta- tion ej är att betrakta som en vwvariationsföreteelse sui generis, utan säkerligen vid en ingående hybridanalys af artens egenskaper skall visa sig följa samma ärftlighetslagar som andra växter, nämligen de mendelska klyfningslagarna. Den omständigheten, att man har att göra med till största delen kvantitativa differenser inom arten, torde mest ha bidragit till, att de uppträdande extremkombinatio- nerna tedde sig egendomliga, och afvikelsen i alla organ syntes an- tyda ett annat ursprung än varieteternas. Utan tvifvel kan man dock inom åtskilliga växtsläkten finna parallelföreteelser till O. Lamarckianas mutationsförmåga, om man vid variabilitetsstudier bortser från skarpt iögonenstickande karaktärer (ss. t. ex. blomfärg) och betraktar varianterna habituellt. Liksom det dröjde ganska länge, innan man upptäckte polymorfa arter och först så småning- om ökade deras antal för att till slut stanna vid den upptäckten, att alla arter äro polymorfa, så torde det också vid ingående stu- dium af arter med stor kvantitativ variabilitet och ringa kvalitativa differenser snart visa sig, att O. Lamarckiana ingalunda står ensam med afseende på mutationsföreteelsen och att dess mutation ej heller är skild från den vanliga ärftliga variationen. ANFÖRD LITTERATUR. BATESON och SAUNDERS: Reports to the Evolution Committee of the Royal Society. Rep. I. London 1902. BUCHET: Le cas de VY Oenothera nanella DE VRIES. — Bull Soc. Bot. France LV: of200p =S Od: DAVIS: Genetical studies on Oenothera. I. — American Naturalist, Bd. 44 (1910), p. 108—115. IE: — (Ipid:; Bd:745 (1911) p. 193—233; TITS Id: BANA THOR) SS A2. — 2 — Was LAMARCK'S evening primrose (Oenothera Lamarckiana SERINGE) a form of Oenothera grandiflora SOLANDER? — Bulletin of the Torrey Botanical Club, Bd. 39 (1912), p. 519—533, 3 tab. GATES'): A study of reduction in Oenothera rubrinervis. — Bot. Gazette, Bd. 46 (1908), p. 1—34, 3 tab. —» — The earliest description of Oenothera Lamarckiana. — Science N. SF BO FSL(KINOEP: 425-426. — » — Early historico-botanical records of the Oenotheras. — Proc. Iowa Acad. Science 1910, p. 85—124, 6 tab. — >» — Mutation in Oenothera. —- Americ. Natural., Bd. 45 (1911), p. 577—606. GEERTS: Cytologische Untersuchungen einiger Bastarde von 0O. gigas. — Berichte d. Deutsch. Bot. Gesellsch., Bd. 29 (1911), p. 160—166, 1 tab. HERIBERT-NILSSON: Die Variabilität der O. Lamarckiana und das Problem der Mutation. — Zeitschr. för induktive Abstammungs- und Verer- bHunsslehre” BAS r(LOI2) I pIrs9- 2 rtaD. HONING: Die Doppelnatur der Oenothera Lamarckiana. — Zeitschr. f. ind. Abst.- u. Vererb.- lehre, Bd. 4 (1911), p. 227—278. LECLERC DU SABLON: De la nature hybride de I'Oenothere de Lamarck. — Revue général de Botanique, Bd. 22 (1910), p. 266—276. LOTSY: Vorlesungen uber Deszendenztheorie. Bd. I, Jena 1906. LUTZ: A preliminary note on the chromosomes of Oenothera Lamarckiana and one of its mutants, O. gigas. — "Science Ni S., Bd. 26 (1907), ps i5i-152. — » — Triploid mutants in Oenothera. — Biologisches Centralblatt, Bd. 32 (1912), p. 385—435. PLATE: Selektionsprinzip und Probleme der Artbildning. Leipzig 1908. STOMPS: Mutation bei Oenothera biennis. Biol. Centralbl., Bd. 32 (1912), [4 JRR DE VRIES: Die Mutationstheorie. I. Leipzig 1901. IT Kempzas 1903: — » — Die Mutationen in der Erblichkeéitslehre. Berlin 1912. 3 Under uppsatsens tryckning har en ny afhandling af GATES utkommit: A Contri- hution to a Knowledge of Mutating Oenotheras. — Transactions of the Linnean Society of London, 2 Ser., Vol. 8, p. 1—67, 6 tab. Till denna, som innehåller åt- skilliga intressanta fakta, ehuru inga som inverka på den här lämnade framställnin- gen, har naturligtvis ej hänsyn kunnat tagas. SVENSE BOTANISK TIDSKRIFT. 1913: BD. 7, Hs 1. BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM FANEROGAM- MEGETATIONEN: i NORRA -HALLAND AF N.: P; HERMAN PERSSON Halland bör utan tvifvel räknas till de svenska landskap, hvilka i botaniskt hänseende ännu äro alltför otillfredsställande kända. Alla bidrag, om än så obetydliga, till kännedomen om dess flora torde därför vara välkomna. Stora delar af landskapet äro ännu ej besökta af botanister, och många delar af detsamma hafva blott helt flyktigt blifvit undersökta. Halland äger, liksom de flesta svenska landskap, sin landskaps- flora, i Eutias FrRIES' Flora Hallandica (Diss. Lunde 1817—19); denna omfattar så godt som uteslutande landskapets södra och mellersta delar, under det att uppgifterna för nordliga Halland äro mera knapphändiga. I stort sedt kan äfven sägas, att den sydliga delen är betydligt bättre känd än den norr om Varberg liggande. Detta framgår bland annat vid ett betraktande af lokaluppgifterna i HARTMANS flora, där hufvudsakligen lokaler för sydliga Halland stå till finnandes. Ofvannämnda förhållande beror väl till stor del därpå, att denna del af landskapet låg närmast till för de skånska botanisterna, hvilkas exkursioner ibland utsträcktes till Hallandsås och de närmast liggande delarne af Halland. År 1843 företog Mag. J. SIEURIN en botanisk resa genom norra Halland, hvaröfver redogörelse lämnas i Botaniska Notiser 1844 sid. 81—93 samt 103—105. Färden gick från Göteborg öfver Särö, Gåsvadholm, sjön Lyngnern, Tjolöholm m. fl. ställen till Varberg, där den resande sammanträffade med Enunias Fries, hvilken under Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 2 18 några exkursioner i stadens omgifningar gaf honom en utmärkt bild af traktens vegetation; bl. a. omnämnes härifrån Beta maritima. Under denna resa gjorde SIiEURIN åtskilliga lyckade fynd och obser- vationer; så t. ex. ingår han närmare på förekomsten af Rosa ino- dora i dessa trakter och finner densamma talrikt bl. a. vid Björ- keryd i Tölö s:n, !/2 mil norr om Kungsbacka. Vidare finner han Sarothamnus, Potentilla rupestris, Rubus thyrsoideus m. fl. 6 år senare, 1849, vistades den om studiet af våra Rubus- och Hieracium-former förtjänte C. J. LINDEBERG på Särö, beläget i Släps. socken af Norra Halland. I Botaniska Notiser 1850, sid. 25—31, lämnar han synnerligen värdefulla bidrag till kännedomen om kärl- växtvegetationen i dessa trakter. Antalet af de af honom på ön samt fastlandet anträffade fanerogamerna uppgifver han till 623 species och omnämner deras fördelning å de olika växtfamiljerna. Växtlokaler angifvas för en del sällsyntare arter och former, bland annat åtskilliga Rubi, på hvilka jag i det följande ej närmare ingår. Efter C. J. LiIiNDEBERG har den i maj förra året aflidne dr J. A. LEFFLER besökt trakten och bland annat närmare undersökt de kritiska formerna af Spergularia och Atriplex. Sedan 1906 om somrarne bosatt å Särö, har jag haft rikliga till- fällen att studera floran både å ön och den närmaste delen affast- landet. Den rikaste vegetationen uppvisar Särö samt hafsstranden närmast denna t. ex. å Klefs allmänning, där åtskilliga arter hafva sin enda fyndort i trakten. Floran i trakten erinrar liksom naturen i allmänhet mycket om södra Bohuslän och Göteborgstrakten. Ett undantag från regeln bildar dock själfva Särö, uppfylldt som det är af härliga eklundar, hvilka ofta äga en yppigt utvecklad lund- vegetation. C. J. LINDEBERG skrifver: »Denna trakt — är underkastad samma yttre momenters inverkan som Göteborgstrakten. Mellan de höga och kala bergen, som sträcka sig i alla riktningar och upp- taga större delen af landet, ligga trånga men fruktbara dalar, hvil- kas rådande jordmån är lera och svartmylla. Trakten är, med undantag af smärre lunder vid läsidan af bergen, öfverallt skoglös, men i de här och där förekommande torfmossarne finnas talrika lämningar af en förgången skogsvegetation. Ett utmärkt undantag från den allmänna kalheten utgör den på naturskönheter så rika och som badort så utmärkta Särö, som ännu äger härlig skog, i 19 hvars skydd frodas en yppig och mångfaldig vegetation, så att denna ö nästan utgör ett compendium af hela skärgårdens flora.» Genom mina undersökningar härstädes har antalet kända fanero- gama växter i trakten, hufvudsakligen Släps socken, bringats upp till cirka 680 arter, hvarvid hänsyn ej tages till de många Hiera- cium-, Rubus- och Rosa-former, som finnas här. Äfven åt moss- floran i denna trakt har jag varit i tillfälle att ägna en undersök- ning i samband med mina studier öfver Göteborgstraktens mossflora ami Bot. Notiser: 1911; h..:6 o:-årg. 1912, -h:: 6). En växt, som i denna trakt tilldrager sig uppmärksamheten ge- nom sina egendomliga hafsstrandsformer, är Leontodon autumnalis; jag vill nedan meddela beskrifningen på trenne väl utpräglade for- mer bland dessa i hopp om att framdeles bli i tillfälle att redo- göra för mina undersökningar öfver denna ytterst variabla arts formkrets i vårt land. Vid uppställandet af nedanstående artlista har L. M. NEUMAN och FR. ÅHLFVENGREN, Sveriges flora (Lund 1901) följts. Till professor R. SERNANDER, som meddelat mig flera värdefulla upplysningar och råd, samt till dr H. DAHLSTEDT, som lämnat mig sitt understöd vid beskrifningarne af Leontodon-formerna, ber jag att härmed få uttala min tacksamhet. I. NÅGRA HAFSSTRANDSFORMER AF LEONTODON AUTUMNALIS L. Hafsstrandsformerna af Leontodon autumnalis hafva endast föga blifvit uppmärksammade. Beträffande de i flororna upptagna for- merna: salinus Aspegr., coronopifolius Lge m. fl. har jag under dessa namn i Uppsala universitets samlingar sett alla möjliga former hopblandade, beroende till stor del därpå, att så godt som uteslu- tande vikten lagts vid bladformen, hvilken, såsom hvar och en iakttagare i naturen torde lagt märke till, är ytterst varierande och föga ägnad att läggas till grund vid en uppdelning. Här såsom all- tid fordras ett noggrant iakttagande af alla karaktärer och att afse- ende fästes vid växtens alla delar. Leontodon autumnalis L. "hallandicus n. subsp. Scapi plures, + repandi, 10—20 cm. alti, sat crassi, pallidi, sub invo- luero + floccosi. Folia valde pingua, lzete viridia, supra fere glabra, subtus sparsim pilosa, breviter petiolata, petiolis latis cum neryvo me- 20 diano pallidis, omnes cequaliter lobata, lobis longis, lanceolatis—triang- ularibus, + elongatis, patentibus, obtusis-—obtusiusculis, superne saepe lobo terminali minoribus. Involucra 1—3, fuscoviridia—sub- viridia, mediocria, 4,,—6 mm. lata, sat brevia, pilisque mediocribus sub- nigris raris obtecta, floccis sat largis parce adspersa, collo ovato parvo. Squame&e breves et sat late, superiores 9—9,5 Xx 1,—1,;: mm., sat anguste lanceolato-lineares, —+ obtusce, in apice obscure nigro- virides, in dorso obscur&g. Calathium mediocre, 28—32 mm. latum, luteum. Ligulxe marginales subtus stria violacea notate. Stylus cum stigmate luteus (in prelo non nigrescens). Halland, Släps s:n: Klefs allmänning å den starkt steniga hafsstranden åt Särö-hållet till, sparsamt; Onsala s:n: Gottskär. Tämligen grof, till underlaget m. 1. m. tryckt växt, utmärkt af de köttiga, vid torkning lätt rodnande bladen, de korta men täm- ligen grofva, glest mörkhåriga, smutsgröna holkarne samt i all synnerhet af stiften och märkena, hvilka hos denna form till skillnad från följande tvenne former äro rent gula, vid torkning ej svartnande. Bladens liksom stjälkarnes bas är hos denna form liksom hos hafs- strandsformerna i allmänhet blekfärgad. Leontodon autaumnalis L. "grandifiorus n. subsp. Scapi plerumque plures, 1—3, non ramosi, 10—20 cm. aiti, valde crassti, sub involucero rare villosi, inferne glabri—subglabri, squa- mis magnis, c. 5 mm. longis. Folia viridia, crassa, sat brevia, lata, rare pilosa—subglabra, petiolis valde latis, pallidis, nervo pallido, lato, sat crasso, subtus longe et dense rigido—piloso, interiora lobis longis, anguste lanceolatis, + acutis, elongatis, porrigentibus —pa- tentibus, —+ falcatis, inferne (v. superne) szepe lobo terminali minori- bus, exteriora lobis minoribus, triangularibus—deltzeformibus, + acu- tis. Involucrum crassum, valde magnum, 8,,—9 mm. latum, fusco- viride, collo sat longo, lato. Squame&e anguste triangulari-lan- ceolate, superiores 12—13,; mm. longis, 2—2; mm. latis, longe et anguste apiculatis, obscure nigro-aculeatis, marginibus pallide virescentibus ornatce, stria dorsali angusta, nigra, omnes villo sat copioso pilisque albis brevibus rarisque tectxe. Calathium valde mag- num, 45—48 mm. latum, densiflorum, croceo-luteum. Ligulx mar- ginales subtus stria obscure violacea notate. Stylus cum stigmate fuscovirescens (in prelo nigrescens). Halland: Släps s:n, Klefs allmänning, sparsamt å hård gräsmark. 21 Utmärkt af de väldiga, luxurierande blomkorgarne, 1!/2—2 ggr medelstorleken, de täta blommorna samt den breda -purpurstrian å de yttre strålblommornas bräm. Stjälkarne och bladen påminna något om dem hos L. "hallandicus, ehuru de senare äro betydligt bredare, mindre flikade samt bredare, nästan stjälkomfattande skaf- tade. Stiften liksom märkena äro m. 1. m. gröna, svartnande vid prässning. Leontoden aultumnalis L. "crassipes n. subsp. + 20 cm. longi, semel ramosi, ramis brevibus, + arcuatis, glabris—subglabris, squa- mis haud paucis, magnis, angustis, c. 5-7 mm. longis. Folia longitudinem scapi Xquantes, obscure viridia, valde crassa, pingua, glabra, longe et anguste petiolata, nervo sat lato, longe et an- guste acuta, interiora lobis longis, filiformibus, + patentibus, spe faleatis, interlobiis brevibus, anguste triangularibus, exteriora lobis —+ triangularibus—deltzeformibus. Involucrum sat crassum 5—6,5; mm. latum, dilute alboviride, albostriatum, collo parvo. Squame valde longe, 13—14,; mm., anguste elongatce, subobtusw, marginibus valde latis albis ornate, stria dorsali viridi, påene glabrae, parce villose, non pilosce, inferiores villo valde raro obtecte. Calathium 30—535 mm. latum, dilute luteum, sat densiflorum. Stylus cumstig mate virescens (in prelo nigrescens). Halland, Släps s:n, dels å Särö, dels även på fastlandet, växande på strandklipporna i sprickor och skrefvor, i synnerhet å kala, för vinden utsatta lokaler. Finnes troligen å dylika ställen utefter hela Västkusten. Företer en synnerligen karaktäristisk anblick: hela växten af en saftig mörkgrön, något blågrön färgton, tätt tryckt intill underlaget. Mest utmärkande äro de ljust, nästan hvitaktigt gröna holkarne, hvitstrimmade af de breda hvita kanterna å långfjällen. Bladen äro vanligen till nerven flikade i trådsmala flikar, dock förekomma äfven enstaka individ med mera triangulära flikar. Blommornas färg är hos denna art af en ljusgul färgton, utan någon dragning åt brandgult till skillnad från de flesta andra former. Scapi plures (4—7), repandi, + arcualti, 15 22 II. LOKALUPPGIFTER FÖR ANMÄRKNINGSVÄRDARE VÄXTER I NORRA HALLAND. Bidens tripartitus "L. var. integer C. Koch f. pumilus Retz. Släps sn: Klefs allmänning. Chrysanthemum Parthenium (L.) Bernh. Särö, spars. i parken till villa Solsidan. Arnica montana IL. Släps s:n, utmed vägen mellan stationen och »Nöte- gång»; Wallda s:n, midtför Särö i bergen, tämligen sparsamt. Cineraria palustris L. Av denna art anträffades sommaren 1908 ett kraf- tigt, c. 0,4 m. hög individ, växande å en sumpig strandäng på Särö västra sida. Vegetationen utgjordes för öfrigt af Eupatorium canna- binum enst., Cirsium = arvense str., Convolvulus sepium str.—måttl., Rumex crispus str., R. maritlimus, Galium palustre enst.—str., Atriplex litoralis enst., Scirpus maritimus måttl. Arten har senare ej blifvit anträffad å ön. Om liknande sporadiska förekomster af växtarter se R. SERNANDER, Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi (Upp- sala 1901). Senecio viscosus L. Särö flerst. Filago minima (Sm.) Fr. Släps s:n, Klef i en sandhåla utmed stora lands- vägen. Inula salicina L. Släps s:n, Nötegång. Anmärkt därstädes redan af C.J. LINDEBERG. Bellis perennis L. Flerst. t. ex. Klefs allmänning. Aster tripolium IL. fl. alb. Särö, på strandängen å öns östligaste, intill fastlandet gränsande del, enstaka. Eupatorium cannabinum LIL. Särö, täml. rikligt å öns västra och södra kuster. Centaurea Scabiosa IL. fl. alb. Släps sn, Klef bland hufvudformen utmed stora landsvägen. CE Jaced. LL. fi hummisSchtank. st Slaps sn, Klef: Cirsium arvense (L.) Scop. v. integrifolium W: & Gr. Släps s:n, i åkrar nära trädgårdsmästarebostället. Lappa officinalis Al. Särö flerst.; Kungsbacka, vid landsvägen till Sten- sjön och Gåsvadholm. tfomentosa. (Mill). Lam. Slapstöosmn, Klef, midt emot Särögpammalss stranden. Cichorium Intybus L. Särö, östra delen af ön i busksnår utmed en väg. Sonchus arvensis L. v. integrifolius Fl. D. Särö, å hafsstranden. S. oleraceus L. v. integrifolius Wallr: Släps s:n, Brandshult och Algusse-: red i åkrar. : Leontodon hispidus L. Släps s:n, Klef flerst. Lobelia Dortmanna IL. Släps s:n i sjöarna intill Onne mosse. Campanula rapunculoides LT. Särö. Bryonia alba L. Släps sn, Klef nära hafsstranden, förvildad. Trichera arvensis L. f. glandulosa Koch. Wallda s:n, nära kyrkan. 23 Suceisa pratensis Moench f. nana Rolle. Släps sn, Klefs allmänning ej sällsynt. Galium Mollugo L. X verum L. Släps s:n, ej långt från kyrkan. Sherardia arvensis L. Särö, villa Solsidans park. Plantago major 1. 8 intermedia Gilib. och y asiatica L. ej sällsynta å hafsstränderna dels å Särö dels vid Klefs allmänning. d P lanceolata IL. « maxima Hn. Vv. a/bolanata nov. var. Scapi inferne, petioli longe et dense albolanali. Si spherostachya Wimm. Släps sn; flerst. t. ex. Klefbergen; Stora Amundön vid Billdal. Digitalis purpurea L. Funnen i nägra exemplar sommaren 1907 i en bergsklyfta å ön Keholmen i Säröviken. Är sedermera ej där åter- funnen. Linaria Cymbalaria (1). Mill. Särö, växande ymnigt på en stenmur å villa Solsidans område. Från början antagligen odlad, men har sedan bibehållit sig där i öfver 30 års tid. Limosella aquatica L. ÅA öarna utanför Särö t. ex. Hosholmarna. Odontites simplex (Hn. fl.) Krok. Släps s:n: Malevik; å Stora Amundön vid Billdal etc. Thymus Chameedrys Fr. a& capitatus Lge. Onsala s:n, Gottskär. Brunella vulgaris LTL. var. parviflora Poir. Särö på gräsmark å villa Sol- sidans omrade. Lamium disseetum With. Släps s:n: Algussered. Convolvulus sepium IL. f. coloratus Lge. Särö, i snår utmed vägen mellan varm- och kallbadhusen sparsamt. I Hartmans flora ed. 11 och tidi- gare uppgifven för ön samt dessutom för Blekinge, Karlskrona. NEUMAN upptager i sin flora blott Blekinge. Cuscuta halophyta Fr. Enligt uppgift al med. stud. D. JULÉN tidigare växande å Galium sp. vid Släp, men är enligt honom därstädes till följd af byggnadsarbeten nu utgången. Jag har ej varit i tillfälle att se exemplar från lokalen. Gentiana Amarella L. & lingulata C. A. Ag. -Släps s:n: Klefs allmänning, där den blommar först i augusti månad. Erythrea pulchella Fr. Släps sn: Klefs allmänning; Budskär å hafs- stranden etc. Anagallis arvensis L. Särö; Malevik, dels på den steniga hafsstranden, dels ymnigt i sandiga potatisåkrar; Algussered i åkrar. Armeria vulgaris Willd. Af denna art förekomma å hafsstranden mer eller mindre rikligt var. maritima (Mill.) f. genuina Marss.,f. pubescens Marss. och f. glabra Neum. Hydrocotyle vulgaris IL. Särö, ymnigt å en sidländt äng, avgränsande den västligaste af öns halföar. Eryngium maritimum IL. Förekom intill 1910 i några få exemplar på skalgrus å öns södra kuststräcka, men blef samma år af okynniga lustresande utrotad därstädes. Har sedermera ej kunnat återfinnas. Pimpinella Saxifraga L. f£. dissecta Retz. -Släps sn, Klef i bergen. 24 Halosecias scotieum (E.) Fr. Särö, samt å döarna utanför: såsom ”Hos= holmarne, Risö etc. Angelica litoralis Fr. Särö, ymnigt. Epilobium parviflorum. - Släps sn: i diken utmed landsvägen vid Klef. E. roseum Schreb. Särö. Viola odorata IL. Särö, förvildad i parker samt på ängsmarkerna vid Skogshyddan. V. mirabilis L. Särö. Västerskog. V. canina X Riviniana. Flerst. såsom vid Klef å fastlandet. Hypericum montanum L. Särö, i de södra och västra delarna af ön här och där ymnigt. | Impatiens noli tangere L. Särö, i lundar å öns östliga delar. Geranium molle L. Särö, å hafsstranden. G. disseetum IL. Allmän dels å ön, dels vid Brandshult och Algussered å fastlandet. G: lucidum L. " Särö, i synnerhet i de östra delarna af ön. Radiola linoides Roth. Släps s:n: Algussered vid sjön intill Onne mosse rikligt. Euphorbia palustris L. Särö” flerst. å öns södra kuststräcka t. ex. i busk- snår nära herrbadhuset; Stora Amundön vid Billdal; utmed järnvägen mellan Billdal och Hofås flerst. ymnigt. Orobus tuberosus L. f. latifolius Lge. Särö, sparsamt bland hufvudformen. Bladen mera rent gröna än hos hufvudformen, 3—3,5 X 2,5 cm. och AE SG 2) (EN Vicia villosa Roth. Släps s:n: Klef i åkrar. Sällsynt i dessa trakter. Jag upptager arten därför att C. J. LINDEBERG (Bot. Not. 1850) säger sig ej hafva iakttagit arten i dessa trakter. Han uppräknar nämligen en del annars vanligare växter, hvilka han ej iakttagit i dessa trak- ter, såsom - Filago montana (se denna förteckning) Helianthemum vulgare, Viola hirta, Potentilla reptans och alpestris, Lathyrus palustris, Trifolium montanum, Herniaria, Salix nigricans, Serratula, Eriophorum alpinum, Thymus Serpyllum och Vicia villosa. V. lathyroides L. Släps s:n: Klef i en torr backsluttning till vänster omr landsvägen från Särö. Lotus tenuifolius (L.) Rehb. Särö på strandängar. Medicago falcata X sativa. Släps s:n enligt exemplar tagna af min broder stud. T. PERSSON. Melilotus officinalis (L.) Willd. Särö i backarne midtför Särö stallbygg- nader. Trifolium spadiceum L. Släps s:n, på vallen utmed vägen mellan Släps station och Särö cirka 40 meter från stationen i ett flertal exemplar bland Trifolium pratense. Möjligen inkommen med uppsvenskt frö. Trifolium minus Rethan. Särö; Släps sn, Klef å allmänningen samt i bergen; Brandshult etc.; synes vara täml. allmän i dessa trakter. T. fragiferum L. Särö, t. ex. nära herrbadhuset; Klef, allmänningen. Sarothamnus scoparius (L.) Koch. Tölö s:n: i en skogsdunge, där vägen till Gåsvadholm viker af från landsvägen från Kungsbacka till Stensjön, rikligt. Funnen därstädes redan år 1843 af Mag. J: SIEURIN. 25 Potentilla rupestris DL. Funnen af C. J. LINBEBERG vid Skörvall samt vid »Klefkyrka» i Klefbergen, där den fortfarande rikligt växer. Är vidare af mig funnen å ett par olika lokaler i bergen mellan Släps och Wallda kyrkor utmed stora landsvägen till Kungsbacka. P. anserina L. f. viridis Koch. Klefs allmänning. Geum rivale X urbanum f. suburbanum Neum. Brandshult i diken utmed vägen från stora landsvägen ned till än. Cotoneaster integerrimus Medik. Släps sn, i bergen mellan Klefs all- männing och Brandshultäåns utlopp. Sedum spurium M. Bieb. Förvildad å öns södra sida. S. rupestre L. Allm. i hela trakten. S. sexangulare L. C. J. LINDEBERG upptager i sin förteckning Sedum sexangulare för Brandshult. Beror antagligen på något misstag, då arten ej är känd från Halland och Bohuslän. Erysimum hieraciifolium IL. Släps s:n: Brandshult dels i backarne vid åns utlopp, dels vid en sandtäkt ofvan gården. Alliaria officinalis Andrz. Särö flerst. i öns östra delar; sälls. å fast- landet. Cardamine pralensis L. f. dentata Schultes. Ett exemplar taget nära Släps station synes vara C. amara X pratensis. Crambe maritima L. Särö, ymn. å öns västra kust; »Tistlarne» enl. med stud. D. JULÉN; Lilla Amundön vid Billdal. Teesdalia nudicaulis (L.) RB. Br. Släps s:n i Klevbergen. Berteroa incana DC. Askims sn enligt exemplar tagna af min broder stud. T. PERSSON. Cochlearia officinalis EL. Björnskär i Säröviken. C: danica L. Särö ymn. samt å öarne. Silene maritima With. Hos denna art, allmän härstädes liksom utefter hela kusten, observerade jag, att stiftens antal varierade ovanligt myc- ket, under det att hos Silene nutans L. och S. rupestris L. blott med svårighet blommor kunde uppletas, hos hvilka stiftens antal öfversteg 3. För att bestämma variationsstorleken undersökte jag 268 blommor från ett halft dussin lokaler och fann då stiftens antal vara: Stift SJ 4 5 6 Antal blommor 140 113 14 1 NE HA SKOR SADE 00 15,8: 000 05:00 Fröhusets form var hos de med 4 stift försedda blommorna tydligt 4-kantigt, hos de 3-taliga 35-kantigt. Procenten blommor med öfvertaliga stift, 48 ?/o, är som synes mycket stor och säkert ojämförligt större än hos öfriga arter af släktet. Öfvertaligheten ifråga om stiftens antal stod ej i samband med öfver- talighet i blommans öfriga delar. Öfvertalighet i krondelarne förekom lika ofta hos blommor med 3 stift som hos dylika med 4 eller 5. Kron- resp. foderbladens antal voro Foder- och kronblad 5 6 7 Antal blommor 243 23 2 I 9/6 90,7 9/0 8,6 9/0 0,7 Yo S. noctiflora L. Särö i trädgårdar. Agrostemma Githago L. v. nana Hn. Släps s:n, Brandshult och Algusse- red i åkrar. Dianthus Armeria L. Särö, i den torra backsluttningen nära intill gamla åängbåtsbryggan. Stellaria Holostea L. Särö, ymnig i de östra delarna af ön; fastlandet t. ex. vid Klefkyrka. S. crassifolia Ehrh. f. brevifolia Rafn. Släps s:n: Klefs allmänning sär- deles å uppkastad tång; äfven å Särö ehuru sparsammare. På det förra stället förekommer spridd en honform med mindre, 3,2—4 mm. breda blommor och reducerade ståndare. Kronbladen af fodrets längd, ovala—omvändt äggrunda. Analog med Stellaria nemo- rum L. f. feminea Murb. Cerastium tetrandrum Curt. Släps s:n: Hosholmarne utanför Särö. Arten är härmed funnen äfven i Halland, hvarför utbredningen blir »HI. Gbg. Boh.» Växte på sandiga ställen tillsammans med Sagina maritima G. Don, hvilken senare är allmän i trakten. Ammodenia peploides (L.) Rupr. Särö; Malevik etc. Sagina subulata (Sr) Presl. Mycket utbredd i trakten t. ex. Klefbergen ymn., Klefs allmänning samt å öarna t. ex. Björnskär, Keholmen, Hos- holmarne och Risö öfverallt rikligt. Montia rivularis Gmel. "lamprosperma (Cham.) Hosholmarne, Risö m. fl. st. Suceda maritima (L.) Dum. & erecta Moq. Särö, på saltängen å öns östli- gaste del med Salicornia herbacea L. "Denna förekommer äfven å Klefs allmänning. Atriplex Babingtonii Woods 8 canescens Linder. Särö å nordvästra kusten. Rumex maritimus EL. Särö västra hafsstranden. Allium Scorodoprasum L. Släps s:n, Klef, i en löfdunge invid stora lands- vägen. ÅA. vineale L. Särö, ymnig särdeles å öns sydvästra del. Luzula nemorosa (Poll. 1776) E. Meyer. Särö, i villa Solsidans park. Scirpus rufus (Huds.) Schrad. Klefs allmänning samt vid Brandshultåns utlopp. Carex distans L. Klefs allmänning å torrare lokaler. CC: pumlifera. L..- Särö; Klefbergen m. fl. ställen: C. kattegatensis Fr. Särö, å strandängen mellan handelslokalen »Gröna stugan» och gamla ångbätsbron. C. Goodenoughiti J. Gray f. elytroides Fr. Släps s:n: Onne mosse. C. arenaria L. Särö, södra kusten; Klef allmänningen. C. incurva Lightf. Klefs allmänning rikl. Äfven förekommer därstädes förerecta 0; B-hang: C. riparia, Curt... . Onsala s:n enl. exemplar meddelade af fil. stud. H. OSTWALD. 21 Melica uniflora Retz. Särö. Hierochloa odorata (L.) Wg. C. J. LINDEBERG uppgifver arten såsom räxande å Särö västra kust. Någon lokal för densamma å öns västra del har ej af mig kunnat uppletas; däremot växer den ymnigt på samma lokal som Carex katte- gatensis Fr. på öns östra sida. Potamogeton polygonifolius Pourr. Ymnigt i den lilla bäck, som förenar Onne mosse med den sydost därom liggande sjön. Taxus baceata L. Omtalas redan för Särö uti E. FRIES Flora Hallan- dica 1817—19. Skall förr hafva varit skogbildande å ön. Ännu före- komma i Västerskog talrika idgranar, nående en höjd af 2—5 m. TILLÄGG. Eupatorium cannabinum IL. f. indivisam DC. Särö, bland hufvudf. Hieracium macrolepideum Norrl. Särö, Klef etc. H. norvegicum Fr. Klefbergen. H. basifolium (Fr.) Almq. Flst. rsvälgatum (Fr.) Almg. Flst: H. orbicans Almq. Särö, isynnerhet Nordanskog. H. diaphanum Fr. - Klefbergen. Scorzonera humilis L. v. angustifolia Horn. Klef fist. Solidago Virgaurea L. v. litoralis Fr. Särö. Galium verum IL. f. litorale Breb. Flst. Digitalis purpurea L. Är förutom förut nämda ställen funnen förvildad mak yvikt, Släps sm enl. ex: af Av F. LILJERHOLM 1898: Melampyrum "estivale BRonnig. Släps s:n, Kyvik, i gården St. Toftås hage d. 18 juni 1897 (blommor i knopp), bestämd efter exemplar därstädes tagna af ÅA. F. LILJEHOLM. M. fintermedium RBonnig et. Schinz. Särö. M. "pratense L. sens. strict. Släps s:n, Kyvik, höger om vägen från Charl. B—ns till »Rönnebäcka» 29 juni 1897, bestämd enl. ex. af A. F. LILJE- HOLM. M. "vulgatum Pers. Flst. allm. Centaurion Erythrea RBafn. v. minus Hn. Klefs allmänning. Sium angustifolium L. Af fil. stud. HJ. MANDAL 1911 funnen ymnig i ett dike vid Askim, Askim s:n. Vicia eracca f. linearis Peterm. et f. sericea Peterm. Ej sällsynta. Anthyllis Vulneraria LE. v. maritima (Schweigg.). Särö mfl. st. Alchemilla micans Bus. Släps sn: Kyviken enl. ex. af Hr A. F. LILJE- HOLM. 4. acutangula Bus. Särö, nära anhalten Munkekullen. A. suberenata Bus. Särö. Sedum anglicum Huds. Enl. meddelande af HJ. MANDAL af honom upp- täckt vid Askim. Crambe maritima L. Ej sällan synas blom- resp. fruktskaften samman- växta till hela sin längd. Formen på ståndarsträngarnes utskott be- 28 tydligt växlande. Af fruktämnena utbildas vid Särö 8—9 9/o till mogna frukter. Polygonum minus Huds. Klefs allmänning. P. heterophyllum Lindm. Särö. P. cequale Lindm. Särö. Hybriden PP. heterophyllum X cequale har jag bestämt å ex. från Bohuslän af A. F. LILJEHOLM. Öfverens- stämmer "utmärkt med ICA: M.; LINDMAN, Taff. 23" fig: 9 (SYINBDE Tidskr. Band 3; 1912): Quercus Robur L. f. latiloba Easch. Särö. Carex Hornschuchiana Hoppe X Oederi (Ehrh.) Hoffm. Klefs allmänning. Potamogeton polygonifolius Pourr. Synes vara allmän vid Askim, där den förekommer i så godt som hvarje kärr eller dike. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, H. 1. NÅGRA ORD OM CLADIUM MARISCUS I SÖDERMANLAND AF ERIK ALMQUIST Cladium anträffades för inemot 20 år sedan för första gången i Södermanland vid den lilla Löfsjön i Vagnhärads socken. Fyndet lär hafva gjorts af en dräng vid Fredriksdals gård, och fyndorten är omnämnd af prosten ÅA. TORSSANDER i Bot. Not. 1897, sid. 167, där han uttalar en förmodan, att Cladium skulle förekomma på någon mer lokal. Växten har också mycket riktigt sedermera an- träffats på flera ställen i trakten. Dessa lokaler, sex till antalet, äro (den förste upptäckarens namn bifogas vid hvarje lokal): Vagnhärads socken: Löfsjön (se ofvan) och Dånsjön (TORSSANDER), belägna mellan Fredriksdals gård och Långsjön; Hölö socken: Gräfstasjön (lektor S. ALMQUIST); Vårdinge socken: Stegsjön (där den anträffats af mig); de bägge s. k. Småsjöarne i Sörskogen mellan Mölnbo och Nådhammar (vid den västra först funnen af lektor S. ALMQUuisTt, vid den östra af professor E. ALrmQuistT och undertecknad). På Trosabladet af Generalstabens topografiska kartor återfinnas alla sex sjöarna, ehuru endast Gräfstasjön och Stegsjön äro namn- gifna. De ligga, i ofvan nämnd ordning, två och två tillsammans, resp. söder, öster och väster om den större Långsjön och bilda sålunda spetsar i en triangel, hvars sidor äro: 3, 6 och 7 km. Alla äro högt och ödsligt belägna små skogssjöar, omgifna af mossar och klippor. Ehuru afståndet till Långsjön är obetydlig! (växlande mellan 500 och 1,500 m.), är höjdskillnaden rätt an- senlig. På kartan finner man höjdsiffran 190 fot = 57 m. på Löf- 30 sjön (egentligen på den närliggande Kvarnsjön, som ligger på samma nivå som den förra, sammanbunden med densamma genom ett kort dike). De andra sjöarna — utom Dånsjön — ligga på ungefär samma höjd. Då Långsjön själf ligger 74 fot = 22 m. ö. h.,; utgör höjdskillnaden c:a 35 m. Dånsjön torde ligga ungefär på medelnivån mellan Långsjön och Löfsjön. Endast på den först upptäckta lokalen, Löfsjön, träffas Cladium i större mängd. Sjön sträcker sig i riktning NO.—SV. med en längd af c:a 250 m., och längs hela NV. stranden bildar växten ett tätt, sammanhängande bestånd (blott på ett par ställen afbrutet :f utskjutande klippor). Den växer i själfva sjökanten, där föröfrigt inga rörformationer finnas; vid andra delar af sjön träffas dock sparsamt Phragmites, Scirpus lacustris och Typha angustifolia. Cla- dium-beståndet är ett par—tre m. bredt och alldeles rent, frånsedt några enstaka Myrica-buskar. Innanför detta bestånd är en smal (5—20 m.) zon af gungfly, hvari växa — förutom Sphagna — My- rica, Carex lasiocarpa och limosa, Rhynchospora alba och fusca, Scheuchzeria, Droser&e, Epilobium palustre, Utricularia intermedia m. fl. Innanför gungflyn är ett smalt bälte af gles, tufvig och något sumpig tallskog (Ledum-mosse), inåt begränsad af klippor. På de fem andra lokalerna är Cladium mycket sparsammare. Det förtjänar särskildt anmärkas, att den öfverallt växer vid den norra sjöstranden (jfr nedan). Vid Östra Småsjöns norra spets, där lokalen mycket liknar den vid Löfsjön, finnes sålunda ett Cladium-bestånd af omkring 20 m:s längd och ett par m:s bredd; dessutom träffas, under i öfrigt samma förhållanden, vid sjöns sydända ett smärre bestånd af c:a 1 m”:s yta, tätt och oblandadt. Det norra. beståndet tyckes förut ha varit större; sjön har näm- ligen varit föremål för sänkning, och i den nu nästan torra mossen kvarstå en del döda eller döende individ eller hela »bunkar» något innanför beståndet. — Vid Västra Småsjön — liksom vid de tre återstående lokalerna — går skogen ända ut till vattnet, och Cla- dium växer under kronorna af utskjutande tallar och björkar. Vid nyssnämnda sjö är beståndet af samma storlek och utseende som vid den östra; i detsamma växer ett och annat strå af Phragmites, jämte Myrica den enda växt, som jag sett inblandad i Cladium- bestånden. — Vid Gräfstasjön växer Cladium tämligen glest spridd på en sträcka af inemot 200 m. utan att bilda ett sammanhängande bestånd. En bergvägg begränsar här den smala strandskogen inåt. — Liknande förhållanden råda vid den närbelägna Stegsjön, där Cla- 31 dium till på köpet är synnerligen sparsam — blott nägra få, glest stående exemplar vid sjöns nordligaste punkt. — Dänsjöförekomsten är mer olika de föregående. Hela norra stranden är vassbevuxen, under det de förutnämnda lokalerna nästan eller alldeles sakna vassbestånd. Cladium växer på två punkter, några meter från land och ett par hundra meter från hvarandra; på hvardera stället bildar den ett tämligen tätt bestånd af några m'”:s yta, blandadt med Phragmites. Som - synes finnes Cladium nästan blott på de varmaste och lugnaste punkter, som lokalerna erbjuda, där den bäst kan tillgodogöra sig solreflexen och af strandskog och närliggande bergväggar åtnjuter vindskydd mot norr. Emellertid tyckes den trifvas ganska väl. Skottalstringen är riklig. Blommande har jag sett den på alla lokalerna utom Dånsjön; vid Löfsjön i ganska riklig mängd men föröfrigt sparsamt och blott vissa år. Nöt- terna mogna väl. Växten tyckes icke sakna spridningsmöjlig- heter; sålunda fann jag vintern 1911 vid västra sidan af Västra Småsjön, ett par hundra meter från det större beståndet, ett 10-tal yngre individ. De växte vid foten af en klippa på en rätt otjänlig lokal och torde ha kommit dit ganska nyligen. Inom Sverige har Cladium som bekant, förutom på Gotland och norra Öland, i nutiden blott spridda förekomster i de flesta Göta- landskapen samt Nerike och Gästrikland (enligt HARTMANS flora, 11 uppl). Vidare finnes den i Roslagen, troligen på flera ställen; läroverksadjunkten K. A. OsEnius har meddelat mig två lokaler, Marsjön på Väddö och Sandasjön i Harg (den senare enligt krono- fogden V. SUNDBERG). Därtill komma ofvannämnda sex fynd- orter i Trosatrakten, hvilka således äro bland de nordligaste i vårt land. De sistnämnda, troligen dock med undantag af Dän- sjön, ligga alla ofvan Litorinagränsen. De bergpartier, som om- gifva dem, nu traktens högsta delar, ha som en skärgård stuckit upp ur Litorinahafvet. Troligen är väl Cladium en relikt sedan den tiden eller från ännu tidigare skedens ymnighet. Hela det nu- tida förekomstsältet ger intryck af relikter. Hvad Dånsjön beträffar, är det kanske ej uteslutet, att Cladium kommit dit i nyare tid från Löfsjön, dit afståndet blott är 400 meter; något samband mellan sjöarne finnes dock icke. I samma skogspartier som hysa Cladium-lokalerna, t. ex. på Sörskogens högsta klippor och strandklipporna kring den ofvan- nämnda Kvarnsjön, växer Silene rupestris, äfven den helt säkert 32 ett minne från Litorinaskärgården; för öfrigt finnes den icke i trakten. Långsjöns omgifningar äro rika på småsjöar och tjärnar af samma slag som Cladium-lokalerna; så t. ex. är hela den obygd, som om- fattar Vårdinge s:n norr om stambanan, uppfylld af dylika, delvis med ännu större höjd ö. h. (intill 62 m.). Det kunde då synas troligt, att Cladium skulle finnas på fler ställen. Förgäfves har den emellertid blifvit eftersökt på andra än de kända lokalerna, ändock betingelserna mångenstädes tyckas vara fullkomligt desamma. Under såväl sommar- som isynnerhet vinterexkursioner ha jag och mina farbröder S. och E. ALmQuisT besökt nästan alla traktens små- sjöar, alltid med negativt resultat. Anmärkas må, att exkursionerna äro. vida lättare vintertiden, då man från isen kan undersöka hvarje punkt af stranden; Cladium står vintergrön och faller på långt håll i ögonen. — Floran vid sjöarna i norra Vårdinge har en prägel af något kallare klimatförhållanden; så t. ex. är Carex pauciflora där en karaktärsväxt, som däremot saknas på Cladium-lokalerna (jag har blott sett den i en mosse vid Östra Småsjön). I detta sam- manhang må omnämnas ett par karaktärsväxter för Cladium-loka- lerna: Myrica (ytterst allmän och ymnig i hela trakten) samt Rhyn- chospora fusca. Af intresse skulle naturligtvis vara att genom torfundersökningar söka få reda på Cladiums historia på ofvannämnda lokaler, äfven- som huruvida den funnits på flera dylika i trakten. Några sådana undersökningar har jag dock — åtminstone ej hittills — varit i tillfälle att göra. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, H. 1. OMIGOTLANDS' HVITMOSSOR AF E. HAGLUND På grund af den kalkrika jordmånen och det näringsrika vatt- net spela hvitmossorna en mycket underordnad roll i Gotlands växtfysiognomi. Inom länet finnas sålunda endast två verkliga mossar. Den ena kallas Lauhagemyr och ligger i Stenkyrka socken. Dess areal är omkring 50 har och hvitmosslagrets mäktighet om- kring 2 m. Numera är myren afdikad, så att jag icke kunde finna några hvitmossor där. Den andra mossen är Storholmen i Fardume träsk. Denna mosse är beväxt med låg tallskog samt meterhöga hvitmosstufvor; det jämna hvitmosstorflagret, frånräknadt dessa tuf- vor, är omkring 3 dm. mäktigt. I öfrigt kan man särskildt i barrskogarna här och hvar träffa tufvor af olika hvitmossarter. Vanligen finnas de i så fall på stub- bar och kullfallna träd eller på mera mager, fuktig grusjord. Den sydligaste gränsen hittills tycks vara Sproge socken, men hufvudmassan har träffats från Etelhems socken upp mot Martebo myr. Före dikningen fanns hvitmossor flerstädes kring nämnda myr, nu tyckas de för det mesta hafva försvunnit därifrån, liksom jag icke heller kunde finna några vid Stångamyr, som sedan gam- malt angifvits som lokal för hvitmossor. På Fårön äro hvitmossor rätt allmänna, så snart man kommer in på flygsandsområdet bortåt Avanäset. Äfven från Gotska Sandön har jag sett exemplar. Enligt ZETTERSTEDT skulle på hufvudön finnas följande arter: Sphaqgnum acutifolium, Sph. fimbriatum, Sphagnum squarrosum et f. squarrulosa, Sph. subsecundum och Sph. cymbifolium. Således 35 hufvudarter och 1 underart. Af dessa bör dock Sph. fimbriatum Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. 2 34 S utgå, eftersom ZETTERSTEDTS ex. 1 U. B. M. herb. icke är denna art utan Sph. teres (ändradt af K. F. DuSÉN.) Sommaren 1912 reste jag på Gotland och insamlade en del arter. Dessutom har dr K. JOHANSSON insamlat en hel del hvit- mossor, hvilka han haft vänligheten öfverlämna till mig för bestäm- ning. Bland dessa fann jag två för ön nya arter, Sph. imbricatum och Sph. subnitens, hvilka jag icke själf sett på ön. Däremot an- träffades af mig fyra andra för ön nya arter. Från Upsala Bot. Museum har jag haft dess samling af Got- lands hvitmossor till påseende. Dessa hafva förut granskats af K. F. DusÉNn, som äfven upptager lokalerna i sin gradualafhandling. Här nedan upptagas de arter och former samt lokaler, som f. n. äro mig bekanta från Gotland, Fårön och Sandön. För att ge en föreställning om växtsättet, har jag i typiska fall begagnat de af Russow införda beteckningarna, hvilka äfven finnas i C. JENSENS monografi öfver Danmarks Sphagna (s. 57). Sphagnum imbricatum Russow. Sph. Austini Sull. f. cata-dasyclada. Mästerby s:n, Skogs, sept. 1903. K. JOHANSSON. Ny för Gotland. Sphagnum cymbifolium (Ehrh.) Hedw. Eärbro s:n, Storugns !3/7 1858. C. HARTMAN. Består af ano-dasy-brachyclada-former. Rute s:n, Storholmen i Fardume träsk !?9/; 1872. J. E. ZETTERSTEDT. Ur IUSGA Brotsa fEkesisepte L9T0 OKT JOHANSSON. c. fr.; består af cata-dasy-brachyclada-former. Visby, !/+ mil ö. om staden ?4/9 1890. E. PÄRSON. c. fr; f. dasy-brachyclada. Skogslund, ??/4 1912. K. JOHANSSON. f. glaucescens-euryclada. Västerhejde s:n, Hallbros slott, aug. 1889. K. JOHANSSON. f. ano-dasyclada. Mellan Halla och Sjonhem ?/&£ 1903. K. JOHANSSON. f. dasyclada. Vänge s:n, s. om Hästhagsmyr, juni 1912! 39 Träkumla s:n, ö. om Handskemyr !!/9 1900. K. JOHANSSON. c. fr.; f. dasy-brachyclada. Samma lokal, juli 1912! Handskemyr, juli 1912! Sproge s:n, Tjengdarfve skog ”"/6 1872. J. E. ZETTERSTEDT. Färön, Ava 1845. P: C. AFZELIUS: f. mastigoclada et euryclada. Ullahau, "9/7 1890. K. JOHANSSON: f. mastigoclada et f. anoclada. Samma lokal, ?!/g 1895. f. ano-brachyclada. Sphagnum medium Limpr. Rute s:n, Storholmen i Fardumeträsk ?”'/6 1912! Stundom grön, vanligen rödviolett anlupen. Ny för Got. Sphagnum fimbriatum Wilson. Som ofvan nämnts är fimbriatum från Storholmen Sph. teres, hvarför arten icke träffats på hufvudön, men väl på Fårö. ZETTERSTEDT uppgifver den c. fr. från Ava och DusÉNn nämner den från Ava, insänd c: fr. 1841 af P: GC: AFZELIUS. I juni 1912 fann jag arten steril i kanten af en större myr straxt s. om vägen och 2,5 km. v. om Holmudden på Avanäset. Denna art är vanligen mycket rikt fruktbärande, hvarför jag trodde mina sterila exemplar vara Sph. Girgensohnii, men så är icke fallet. Spagnum acutifolium Ehrh. Denna art är den vanligaste på ön och förekommer i flera af de af WaARNsSTORF uppställda färgvarieteterna, ehuru f. versicolor, som är blandadt grön och röd är den vanligaste. Rute s:n, Storholmen !?/1. J. E. ZETTERSTEDT. Består af mastigo- och drepanoclada-former. Sproge s:n, Tjengdarfve skog ?5/e 1872. J. E. ZETTERSTEDT. f. cata-, dasy- och mastigoclada. Torsburgen vid källan Fattigmannen 1872. J. E. ZETTERSTEDT. f. cataclada. Färgen i ofvanstående former är svår att säkert fastställa. v. pallescens. Boge s:n, Norrgårda ??/6 1912. K. JOHANSSON. f. mastigoclada. 36 Sanda 's:n, ”"/8 1889. K. JOHANSSON. f. drepano-dasyclada. Gotska Sandön, !7—?9/g 1903. K. JOHANSSON. f. dasyclada. Klinte s:n, !5/6 1888. K. JOHANSSON. Inblandning af versicolor mastigo-dasyclada. v. flavescens. Norrlanda s:n i skogen Trullhalsar !'/6 1894. K. JOHANSSON. f. eury-mastigoclada. v. viridis. Visby, Skogslund ??/4 1912. K. JOHANSSON. f. mastigoclada. v. versicolor. Torsburgen, ”"/e 1887. K. JOHANSSON. f. mastigoclada. Mellan Halla och Sjonhem ?/s 1903. K. JOHANSSON. f. dasy-mastigoclada. Bro s:n, Ekes, sept. 1910. K. JOHANSSON. f. drepano-mesoclada. Träkumla s:n, ö. om Handskemyr, juli 1912! Tills. med v. rubra och flavescens. Handskemyr, juli 1912! Rute s:n, Storholmen, juni 1912! Äfven v. rubra. Fårön, Vinor, juni 1912! (On Fårön, myr v. om Holmudden, juni 1912! Äfven v. rubra. Sphagnum fuscum (Schimp.) Klinggr. Stenkyrka s:n, Lauhagemyr ??/7 1895. K. JOHANSSON. c. fr.; £. orthoclada. Denna art fruktificerar ytterst sällan : kapslarna voro redan öppna. Lärbro s:n, Storugns P/, 1858. CC. HARTMAN. f. cataclada. Rute s:n, Storholmen, juni 1912! Västerhejde s:n, ö. om Handskemyr, juni 1912! Sphagnum subnitens Russ. et Warnst. Fårön, Ullahau, ”"/7 1890. K. JOHANSSON. Ny för länet. Sphagnum cuspidatum-gruppen har hittills icke varit representerad i förteckningen öfver öns flora. Jag har emellertid funnit tre af de arter, som tidigare gått under namnet recurvum. Sphagnum angustifolium C. Jens. Rute s:n, Storholmen, juni 1912! Stamblad och porer på de hängande grenarna fullt typiska, stam- blad upptill fibrösa. Sphagnum apiculatum Lindb. fil. Vänge s:n, i skogen s. om Hästhagsmyr, juni 1912! Stamblad glatta, triangulära, spetsiga. Fårön, Vinor, juni 1912! Som föreg. Sphagnum amblyphyllum Russ. Fårön, Ullahau vid Simanders, juni 1912! Stamblad utdragna, trasiga i spetsen, porer på häng. grenar små. Sphagnum squarrosum (Crom.) Schimp. De former af Sph. squarrosum, som finnas i Ups. Museum föras af. DusÉN till acutifolium eller Sph. teres. I en.not s. 78 heter det: »Arten är mig ej känd från Gotland, ex. från Långstitestrand i Eksta sn. (P. C. AFzELIUS) tillhör S. nemoreum Scop. (S. acutif.).> Emeller- tid har jag insamlat exemplar, som måste räknas hit. Rute s:n, Storholmen, juni 1912! Fårön, Ullahau, Simanders, juni 1912! Sphagnum teres (Schimp.). Denna art förekommer enl. DusÉNn å Storholmen ins. af J. E. ZETTERSTEDT !?/7 1872. Insamlaren hade kallat växten Sph. squar- rosum Vv. squarrulosum. Sphagnum subsecundum Nees ”"inundatum. Allt hvad jag sett af denna art, tyckes tillhöra finundatum. Stam- men är enskiktig, stamblad öfver 1 mm. samt fibrösa upptill. Sproge s:n, Tjengdarfve skog ”5/e 1872. J. E. ZETTERSTEDT. Enl. anteckning af DusÉN: stratum cortic. caulis simplex. Stamblad och fibrer som ofvan antydts. 38 Fårön, Vinor, juni 1912!; myr v. om Holmudden, juni 1912! Sammanlagdt finnas sålunda inom länet 13 arter Sphagnum, af hvilka 10 finnas på hufvudön och 7 på Fårön. Gemensamma för båda öarna äro 4 arter (Sph. cymbifolium, Sph. acutifolium, Sph. angustifolium, Sph. subsecundum). Ett intressant fynd är Sph. Austini, som hittills saknats på ön, men af ZETTERSTEDT insamlats på Öland »på sank mark mellan Färjestaden och Torslunda kyrka d. !?/7 1867» (DusÉN 1. c. p. 53). Om Sph. cuspidatum skrifver DusÉN p. 97, att den »näst Sph. acutifolium är Skandinaviens allmännaste och ymnigaste Sphagnum- art», men tillägger på sidan 98 att den är »ej känd från Gotland, men förekommer på Öland ymnigt i Böda kronopark, där J. E. ZETTERSTEDT (””/7 1867) funnit den.» På senare tider har, förnämligast genom H. LINDBERGS under- sökningar denna förut svårtydda grupp blifvit väl utredd, och af de af honom uppställda arterna återfann jag på Gotland tre, hvilka alla höra till den gamla arten Sph. recurvum. I och med den stigande torrläggningen och uppodlingen försvinna hvitmossorna alltmera från ön. De flesta arterna finner man i skogsområdet i öns midt. Äfven Avanäset är af stort intresse. I de talrika små alkärr, som finnas där flerstädes, frodas de, men för- svinna nog så småningom, sedan man begynt sandköra och odla upp kärren. Som intressanta lokaler här skulle jag vilja framhålla det snart fyllda kärret hos fiskaren Simander vid Ullahau samt den stora »väten» vid s. vägkanten 2,5 km. v. om Holmudden. LITTERATURHÄNVISNINGAR. K. F. DUSÉN: Om Sphagnacéernas utbredning i Skandinavien. Ak. Afh. Ups. 1887. C. JENSEN: De danske Sphagnumarter. Bot. Forenings festskrift 1890. K. G. LIMPRICHT: Die Laubmoose I i L. RABENHORSTS Kryptogamenflora etc. Leipzig 1890. H. LINDBERG: Bidrag etc. Sphagnum cuspidatum-gruppen. Acta Soc. F. Fl. Fennica I: XNITIN:0or3' Eelsimgtfors 1899: H. PAUL: Uber den gegenwärtigen Stand der Torfmoosforsch. in Ober- bayern. Ber: (di Bayer: Bot Gessm9y05iBAllo: C. WARNSTORF: Die Moorvegation d. Tuchelen Heide. Schriften d. Naturforsceh. Gresktun Danzig NE ESBO SSES TER T25 1896: Svensk Boranisk TipskriFt. 1913. Bb. 7, Ho 1. AUFZEICHNUNGEN UBER PARASITISCHE PILZE INS LULE LAPPMARK VON THORE LINDFORS Der vorliegende Aufsatz liefert eine Zusammenfassung der Be- obachtungen iöber parasitische Pilze, welche ich bei Gelegenheit längerer oder kärzerer Aufenthalte in Lule Lappmark (Schwedisch Lappland) während der Sommer 1909, 1910 und 1912 gemacht habe. Bei diesen Besuchen hatte ich mein Hauptquartier in der kleinen Kolonie Njuonjes, westlich von dem Dorfe Qvikkjokk, und meine Exkursionen erstreckten sich in der Regel durch das Tarra- Tal und öäber die umgebenden Gebirge etwa bis Nammats und Vallivare im Osten und Somarkaise im Westen. Eine Exkursion galt indessen entfernteren Gegenden, indem ich an Tarra- und Puolejokk vorbei nach Westen an den grossen See Virijaure hinaus und längs des säödlichen Ufers desselben bis Tokiluokte wanderte. Da mykologische Mitteilungen uber diese Gegenden bisher fast vollständig fehlten, därfte ein vollständiges Verzeichnis äber die ge- machten Funde von einigem Interesse sein. In die folgende Artenliste habe ich ausser eigenen Funden auch einige wenige ältere Angaben aufgenommen, die teils von SCHRÖ- TER (1. c., p. 162), teils von LAGERHEIM (1884, p. 91) herröhren. Der erstere hat das von Regierungsrat WicHURA im Sommer 1856 gesammelte Material untersucht und dabei verschiedene Parasiten- pilze gefunden, von denen einige aus dem von mir untersuchten Gebiet stammen. LAGERHEIM hielt sich im Sommer 1883 einige Zeit lang in Qvikkjokk auf, und seine Sammlungen betrafen gröss- tenteils die unmittelbare Umgebung dieses Ortes; doch unternahm 40 er auch eine Expedition nach der Kolonie Njuonjes und dem gleich- namigen Berge und berährte so das in diesem Aufsatz behandelte Gebiet. Um Wiederholungen zu vermeiden habe ich von den Fun- den dieser beiden Forscher nur diejenigen Fundorte und Arten auf- genommen, die ich nicht selbst beobachtet habe. Von den er- wähnten Forschern gemachte Funde sind im Verzeichnis mit (Wich.) resp. (Lgh.) bezeichnet. Von mehreren Seiten ist während der letzten Jahrzehnte die Ver- mutung ausgesprochen worden, dass der Polymorphismus der Ure- dineen von klimatischen Faktoren beeinflusst werde, und besonders hat man die Mikroformen als fär das arktisch-alpine Klima cha- rakteristisch betrachten wollen. Mehrere Autoren (C. J. JOHANSON, p. 172, FarcK, p. 2, u. A.) haben ziffernmässig gezeigt, dass die Mikroformen in den Gebirgsgegenden, im Vergleich mit andern Or- ten, einen verhältnismässig grossen Teil der Uredineenflora aus- machen. Dies ist auch innerhalb des hier geschilderten Gebiets der Fall. Von der ganzen BRostpilzflora (mit Ausnahme der isolier- ten Äcidienformen) machen die Mikroformen 28,5 ?/o aus, die Mikro- und Leptoformen zusammen 36 ”/o. Fär die Gattung Puccinia sind die entsprechenden Ziffern 47 und 56 ?/o. Zum Vergleich habe ich auf Grund von Liros Monographie die entsprechenden Ziffern fär Finnland berechnet. Dort bestehen 14 /9 der Rostpilze (mit den oben erwähnten Ausnahmen) aus Mikroformen, 20 ?/o aus Mi- kro- und Leptoformen zusammen. Von den Puccinia-Arten sind ungefähr 23 ”/o Mikroformen, 33 ”/o Mikro- und Leptoformen. An- dere Vergleichsziffern werden von C. J. JOHANSON (l. c., p. 172) mitgeteilt. In die Augen fallend ist auch die Tatsache, dass ich innerhalb des untersuchten Gebiets nicht eine einzige wirkliche Autoform ge- funden habe. Uromyces Acetosae und Puccinia Mulgediti, welche an andern Orten als typische Autoformen auftreten, haben hier die ausgesprochene Tendenz, zu Opsis-formen uberzugehen. Bei der ersteren Art kommen in der Regel einzelne Uredosporen in den Wintersporenlagern vor, und an einem Orte habe ich ausgebildete Uredohaufen gefunden (vgl. unten); bei der letzteren habe ich hingegen kein Uredo beobachtet. Es därfte nicht zu käöhn sein, wenn man in dieser Unterdräckung der Uredogeneration eine direkte Anpassung sieht, die durch die Kärze der Vegetationsperiode her- vorgerufen ist. ' Während meines Aufenthalts in Njuonjes 1912 fährte ich mehrere 41 Kulturversuche aus, äber welche an verschiedenen Stellen des Ver- zeichnisses genauer berichtet wird. Hier mag nur erwähnt werden, dass sämtliche Versuchspflanzen wenigstens drei Wochen vor Be- ginn des Versuchs isoliert wurden und sich rostfrei zeigten. Da ich auf einer Reise in unbewohnte Gegenden nicht wohl eine grös- sere Anzahl Glasglocken mitfähren konnte, habe ich in vielen Fäl- len Pergamentsäcke verwendet, die mittelst eines in Wasser un- löslichen Klebemittels (z. B. Damarharz in Benzol) zusammengefägt und fest um den Stamm der Versuchspflanze gebunden wurden. Stellt man mit Birkenrinde o. dgl. einen Schutz gegen heftigen Re- gen und Sturm her, so sind solche Säcke zuverlässige Isolierungs- mittel, die den Vorteil haben. dass man sie in unbegrenzter An- zahl mitnehmen kann. Bei der Bearbeitung meiner Sammlungen hat mir Herr Professor Dr. O. JuEL götigst mit Rat und Tat beigestanden. Ihm und allen Andern, die mich in der einen oder der andern Weise unterstätzt haben, spreche ich hiermit meinen wärmsten Dank aus. Peronosporineae. Bremia Lactucae Reg. Mulgedium alpinum. Njuonjes 6. VII. 1909. Peronospora Alsinearum Casp. Cerastium alpinum. Häufig in Regio alpina. Peronospora Ficariae Tul. Ranunculus acris. Njuonjes 22. VIII. 1912. Peronospora Potentillae De B. Alchimilla vulgaris. Njuonjes 8. MILS 909: Peronospora Rumicis Corda. Rumex acetosella. Kaskaivo 11. VII. 1910. Rumex arifolins. Tarrekaise 12. VII. 1912. Peronospora Trifoliorum De B. Astragalus alpinus. Njuonjes 20. NIDES:1912: Peronospora Violae De B. Viola biflora. Njuonjes 1909, 10, 12. Plasmopara Halstedii (Farl.) Berl. et de T. Solidago Virgaurea. Qvikkjokk 13. VII. 1909 (Lagerheim 1883). Vergl. FALCK, Pp. 9. Plasmopara nivea (Ung.) Schröt. Angelica Archangelica. Njuonjes OS VIERS2909: Plasmopara pusilla (De B.) Schröt. Geranium silvaticum. Häufig in der Birkenregion. Chytridineae. Synchytrium aureum Schröt. Campanula rotundifolia. ”Tarrekaise 15: VIL 21909. Protodiscineae. Taphrina alpina Johans. Betula nana. Vuoka 9. VII. 1910. Taphrina bacteriosperma Johans. Betula nana. Njuonjes VII. 1910. Taphrina betulina RBostr. Betula odorata. Ziemlich häufig im ganzen Gebiet. Taphrina carnea Johans. Betula nana und odorata. Njuonjes Vilan, 101002: | Taphrina epiphylla Sadeb. Alnus incana. Njåmilt 16. VII. 1912. Phacidineae. Pseudorhytisma Bistortae (DC.) Juel. Polygonum viviparum. Kora- tjokko 13. VIII. 1912. Rhytisma salicinum (Pers.) Fr. Salix depressa, glauca, herbacea, lanata, lapponum, myrsinites, nigricans, reliculata. Häufig im ganzen Gebiet. Perisporiineae. Erysiphe Cichoracearum DC. Gnaphalium norvegicum. Eine halbe Meile westlich von Njuonjes 5. VIII. 1912. Diese Gnaphalium- Art ist bisher nicht als Wirtspflanze des Pilzes angegeben. Valeriana excelsa. Njämilt 5. MIL. 1912. Erysiphe graminis DC. Poa nemoralis. Tarrekaise 12. VII. 1910. Erysiphe Polygoni DC. Aconitum Lycoclonum. Njuonjes 22. VIII. K9R2N RanunenlaskacrisENjuonjes 22 VITT! Podosphaera Ozxyacanthae (DC.) De B. Myrtillus nigra. Njåmilt 5. ND TR Sphaerotheca Humuli DC. Alchimilla vulgaris. Njuonjes VIII. NOR Sphaerotheca Humuli var. fuliginea Schlecht. Taraxacum officinale. Njuonjes VIII. 1912. Pedicularis lapponica (neue Nährpflanze). Njuonjes 22. VIII: 1912: Pyrenomycetineae. Coleroa atramentaria Cooke. Myrtillus uliginosa. In Sumpfen west- lich von Njuonjes, VII, VIII. 1912. Coleroa Linnaeae Berk. Linnaea borealis. Njuonjes 9. VII. 1909. Euryachora betulina (Fr.) Fuck. Betula nana. Häufig Njuonjes — Koratjokko. 48 Lestadia rhytlismoides (Berk.) Sace. Dryas octopetala. Koratjokko FE VII: 1912. Ustilagineae. Cintractia aretica TLagerh. Carex lagopina. Virijaure (Tokiloukte) mmavVvI 1912: Tarre Loubal 26. VILI 1912. Cintractia Caricis (Pers.) Magn. Carex aquatlilis. Njåmilt 5. VIII. komet” Buxbaumn: ”Njämilt 1910; "12; Vuoka 30: VIT 1912: C. capillaris. Njåmilt 9. VIII. 1912. C. dioica. In Sämpfen west- lich von Njuonjes 1. VIII. 1912. C. Goudenoughii. Am södwest- lichen Ufer von Virijaure 24. VII. 1912. dC. lagopina. Virijaure (Tokiloukte) 25. VII. 1912. CC. rigida. Auf dieser Nährpflanze ungemein häufig im ganzen Gebiet. CC. vaginata. In Sömpfen westlich von Njuonjes 1. VIII. 1912. C. vitilis. In Sämpfen west- lich von Njuonjes 9. VIII. 1912. Entyloma Ranunculi (Bon.) Schröt. Ranunculus acris. Njuonjes HUSET 1912: Sphacelotheca Polygoni-vivipari Schell. Polygonum viviparum. Häu- fig im ganzen Gebiet. Tillelia Calamagrostidis Fuck. Calamagrostis gracilescens (neue Wirtspflanze). Koratjokko 14. VIII. 1912. Tuburcinia Trientalis Berk. et Br. Trientalis europaea. Njuonjes SVIT 01909. Urocyslis Anemones (Pers.) Wint. var. irregularis Juel. "Aconitum Lycoctonum. Kaskaivo 12. VII. 1909; Somartjokko 21. VII. 1912; Tarraure 12. VII. 1912, u. A. Orte im Tarratal. Ranunculus nivalis. Harranesc22. VII; 1912. Ranunculus nivalis ist bisher als Nährpflanze för Urocystis Ane- mones nicht nachgewiesen. Das Material, das ich auf dieser Nähr- pflanze gesammelt habe, stimmt mit dem auf Aconitum beobach- teten genau äberein und ist durch grosse Sporenklumpen mit meh- reren Hauptsporen charakterisiert. Urocystis sorosporioides Körn. Thalictrum alpinum Koratjokko 13. NIPISSEL OT. Ustilago Bistortarum (DC.) Körn. Polygonum viviparum. Njuon- Hess. UVI ST 190957 Koöratjokkor 13. "VII" 1912! Ustilago vinosa (Berk.) Tul. Oxyria digyna. Vuoka VII. 1910, 12; Njuonjes VII... 1883 (Lgh'). 41 Uredineae: Caeoma cernuae Lindfors. Saxifraga cernua. Njuonjes VII. 1909, 10,' 12; Karranes 25. VIE 1912: Saxifraga rivularissä Njöonjes 105. VIE 1912; Saxifraga cernua ist die eigentliche Nährpflanze des Pilzes, er kann sich aber ausnahmsweise auch auf Sax. rivularis entwickeln. Auf der Njuonjes-Spitze wachsen beide Nährpflanzen reichlich bei- sammen, aber ich habe nur zwei vom Pilze befallene Individuen von Sax. rivularis gefunden. Während des Sommers 1912 habe ich mit Caeomasporen des in Rede stehenden Pilzes einige Kulturversuche ausgefäöhrt. Als ver- suchspflanzen wurden Salix lapponum und Salix reticulata ange- wendet, zwei Weidenarten, welche ich am Originalfundort des Pil- zes von Melampsora angegriffen gefunden habe. Beim Aussäen der Sporen waren die Versuchspflanzen eine längere Zeit hindurch durch Glasglocken oder fest umgebundene Pergamentsäcke isoliert gewesen und erwiesen sich als rostfrei. Auf Salix lapponum war noch nach einem Monat keine Infektion zu bemerken, weshalb der Versuch beendet wurde. Salix reticulata wurde am 21. VII. besät; drei Wochen später beobachtete ich zum ersten Mal einen kleinen gelben . Punkt auf einem der besäten Blätter. Am 21. VIII, also gerade einen Monat nach Beginn des Versuchs, war indessen noch kein Sporenhaufen entwickelt, und da ich nun im Begriff stand den Ort zu verlassen, beschloss ich, eine mikroskopische Untersuch- ung des erwähnten Fleckes vorzunehmen. Es zeigte sich, dass er durch ein mit orangefarbenen Öltropfen gefälltes Pilzmycel ver- ursacht war. Der Ausgang des Versuchs muss also wobhl dahin ge- deutet werden, dass die keimenden Caeomasporen allerdings imstan- de waren, ihre Mycelfäden in die Gewebe des Blattes hineinzusen- den, dort aber die fär die weitere Entwicklung nötigen Bedingun- gen nicht fanden. Die Frage, wo sich die uäbrigen Stadien des Pilzes entwickeln, steht also noch immer offen. Caeoma Saxifragarum (DC.) Schlecht. Saxifraga aizoides. Kora- tjokko 22. VII. 1909; 8: VII: 1912; Njuonjes 24. VIL: 19105vVHoka J0-NII: 1912; Ratranest22NILErog2 Mit Sporen von diesem Caeoma habe ich einige Kulturversuche unternommen. Bei dem einen wurde als Versuchspflanze Salix herbacea verwendet. Die Saat geschah am ?9/;., und noch am ?/s. war keine Spur einer Infektion sichtbar. FEinen ebensolchen Ver- 45 such hatte fröher mit dem gleichen Resultat Prof. JUEL unter- nommen (JUEL 1911, p. 232). Prof. JvuEL föhrte auch einen Versuch mit Salix glauca als Versuchspflanze aus. Dieser lieferte ein positives Resultat; doch war die Isolierung der Nährpflanze nicht zufriedenstellend gewesen. Ich hatte die Absicht, diesen Versuch zu kontrollieren, doch gelang es mir nicht, eine rostfreie Versuchspflanze zu erhalten. Dagegen säte ich Sporen auf Salix lapponum. Indessen gelang es mir nicht, eine Infektion zu erzeugen. Da die auf Salix glauca oft vorkom- mende Melampsora nach den Versuchen des Verfassers (vgl. weiter unten) auch auf Salix lapponum wächst, neige ich zu der Annahme, dass die Infektion bei JuELs Versuch von aussen kam. Caeoma Violae Lindfors. Vgl. Melampsora lapponum! Chrysomyxa Abietis (Wallr.) Ung. III. Picea excelsa. In grossen Massen (besonders 1912) im Nadelwald zwischen Qvikk- jokk und Njuonjes beobachtet. Chrysomyxa Empetri (Pers.) Schröt. II. Kaskaivo 17. VII. 1909; Njuonjes 15. VII. 1912; Koratjokko 14. VIII. 1912. Chrysomyxa Ledi (Alb. et Schwein.) De B. I. Picea excelsa Die Aecidium coruscans benannte Form derselben beobachtete ich im Juli 1912 vom Wagen aus auf einer Fahrt zwischen Mur- jek und Jokkmokk. Ende August desselben Jahres richtete Aeci- dium abietinum in derselben Gegend furchtbare Verheerungen an. Dieselbe Form kam um diese Zeit auch zwischen Qvikkjokk und Njuonjes in grossen Massen vor. Innerhalb des letzteren Gebietes habe ich niemals Ledum beobachtet, und sicher ist wenigstens dass es nicht in so grossen Quantitäten vorkommt, dass die darauf er- zeugten Teleutosporen durch Aecidium abietinum so grosse Verhee- rungen verursachen könnten, wie ich sie beobachtet habe. Offen- bar muss Aecidium abietinum entweder perennieren, oder aus ver- schiedenen Formen bestehen, die mit den Uredo- und Teleutospo- renstadien auf verschiedenen Nährpflanzen zusammengehören. — Die Sache verdient Aufmerksamkeit. Chrysomyxa Pyrolae (DC.) Rostr. II, III. Pyrola minor. Njuon- jes 7. VIL 1909: Chrysomyxa Ramischiae Lagerh. II. Pyrola secunda. Im Walde unterhalb des Sädabhangs des Kaskaivo 19. VII. 1912. Die gefundene Form bildet die sekundäre Uredogeneration der von LAGERHEIM (1909, p. 18) als selbständige Art aufgestellten Chry- somyxa Ramischiae. 46 Coleosporium Campanulae-rotundifoliae Kleb. II. Campanula rotun- difolia. Njuonjes 24. VIII 1912. Der Pilz wurde an der Baumgrenze auf dem Njuonjesberge ein- gesammelt. Der Fundort ist von dem nächsten Föhrenstandort recht weit entfernt und liegt mehr als 100 Meter äöber demselben, Gymnoconia interstitialis (Schlecht.) Lagerh. I, III. Rubus arcticus, saxatilis. An mehreren Stellen zwischen Qvikkjokk und Tarraure. 19095-10;-12: Gymnosporangium juniperinum (L.) Fr. I. Sorbus aucuparia. Nju- onjes und Tarrekaise 1909, 10, 12. SS Melampsora alpina Juel. I. Saxifraga oppositifolia. Njuonjes VII. 1909, 10, 12; Koratjokko 8. VII. 1912; Vuoka 30. VII. 1912. II, III. Salix herbacea. Njuonjes 1909, 10, 12; Koratjokko ??/7 1909; Kirkivare 23. VII. RR 1912; Virijaure (Tokiluokte) 25. VILI 1912; Keddåive Fig Uredospores 96 NIT 19125 Muacka 18: MIT T9T20 Sansmpolesi von Melampsora lap- ponum. Stark ver- Koratjokko SI VIL. 192 (IT). grössert. = SNS SES SN N RAS (WE 1 FASS SY NN NN EE NY | RR ENA AS NNE FÖREN | | | NER TND Fig. 2. Teleutosporenlager von Melampsora lapponum. Vergr. 3659. Foto. ÖO. Juel. Fig. 3. Uredolager mit Paraphysen von Melampsora lapponum (b) und Melampsora salicina auf Salix lanata (a). Vergr. 220. 47 Melampsora lapponum mn. sp. I. Viola epipsila. Njuonjes VII. 1909, 10812: II, III Salix lapponum. Njuonjes '28; VIL: 1910, VIII. 1912: In meinem Aufsatz in Sv. bot. Tidskr. 1910 (p. 200) habe ich auf Grund von Beobachtungen am Originalfundort die Vermutung ausgesprochen, dass das von mir gefundene Caeoma Violae ein Aeci- dienstadium irgend einer auf Salix phylicifolia oder glauca vorkom- menden Melampsora bilde. Bei einem kurzen Besuch, den ich diesen Gegenden im Sommer 1912 abstattete, fand ich ein kleines Stäck von dem Orte, wo ich das erstemal Caeoma Violae gefunden hatte, eine Lokalität, wo dieser Pilz reichlich in einem Salix lap- ponum-Gebäsch vorkam. Dies erregte Verdacht, und ich beschloss, durch einen Kulturversuch die öäbrigen Entwicklungsstadien des Pilzes festzustellen zu suchen. Ich bedeckte daher eine kleine Salix lapponum-Pflanze mit einer Glasbäöchse, nachdem ich sie zuerst mit Caeoma-Sporen bestreut hatte. Zu einer Kontrollierung der Nährpflanze vor Beginn des Versuches hatte ich keine Zeit. Siebzehn Tage nachher beobachtete ich zum ersten Mal Uredohau- fen auf einem Blatt und nach weiteren 5 Tagen war die ganze Pflanze stark von Uredo angegriffen. Besonders war dies bei einem Blatt der Fall, das besonders reichlich mit Sporen besät und durch einen Faden kenntlich gemacht worden war. Als ich mich im Sommer 1912 wieder eine Zeitlang in Njuon- jes aufhielt, hatte ich die Absicht, einerseits meinen ersten Versuch zu kontrollieren, anderseits -auch andere Salices mit Caeomasporen zu besäen. Indessen waren bei meiner Ankunft nur unbedeutende Reste des Pilzes zu finden. Im allgemeinen zeigten bloss verwelkte Blattpartieen an, wo dieser sich befunden hatte. Ich musste mich daher darauf beschränken, meinen alten Versuch zu kontrollieren. Mit den gefundenen Caeomaresten bestrich ich also ein paar Blät- ter von einem Salix lapponum-Spross, welchen ich seit Herbst 1910 in Uppsala im Zimmer gezogen hatte, und der die letzte Zeit hin- durch mit einem Pergamentsacke gut eingebunden gewesen war. Er hatte sich während der ganzen Zeit rostfrei gezeigt. Nach der Aussaat, die am 7. Juli stattfand, wurde die Versuchspflanze wie- der verbunden. Die durch den Versuch erhaltenen Pilzstadien stimmen vollkom- mit dem Material öberein, das ich auf Salix lapponum, an dersel- ben Stelle, wo ich Caeoma Violae fand, eingesammelt hatte. Die auf diese Weise biologisch festgestellte Art, der ich den Namen Melampsora lapponum gegeben habe, hat folgende morpho- 48 logische Kennzeichen. Die Caeomaform habe ich schon fräöher be- schrieben (LINDFORS, p. 199). Uredohaufen hypophyll, in der Regel nur !/1 mm. im Durch- messer, pulverulent, gelb. Uredosporen (Fig. 1) rund bis ellipsoid, bisweilen etwas polyedrisch. Dimensionen in der Regel 20—21 Xx 15—16 wu (grösste und kleinste gemessene Spore 22,5x 20 resp. 14X11 wu). Inhalt gelb. Paraphysen kommen vor, hauptsäch- lich an den Rändern der Sporenhaufen; die äussersten sind klein, keulenförmig, mit dännen Wänden. Die äöbrigen mit gerundetem Kopf, der 15—30 u im Durchschnitt misst. Die Dicke der Wand wechselt zwischen 1 und 4 u; Inhalt sparsam, farblos. Die ”Teleutosporen sind meistens epiphyll, von der Epidermis bedeckt, !/1—!/2 mm. im Querschnitt, dunkelbraun. Teleutosporen prismatisch, an den Enden abgerundet; Länge 30—50 u, Durch- schnitt 6—12 u. Membran ohne Verdickung, dänn, ohne sichtbare Keimporus, braun (Fig. 2). Das charakteristischste Kennzeichen des Pilzes ist ohne Zweifel das Aussehen der Paraphysen der Uredohaufen, welche bei Melampsora lapponum im Mittel weit grössere und dännwandigere Köpfe haben, als bei irgend einer mir bekannten alpinen Melampsora-art. So sind die Paraphysen auf Salix lanata nach meinen Messungen 10—24 u, bei S. phylicifolia 17—24 mu im Durchmesser und die Dicke ihrer Wände beträgt in der Regel 4—7 u, wenn man die am äussersten Rand sitzenden sehr dännwandigen Paraphysen ausnimmt. Fig. 3 zeigt zwei Mikrophotographien von Uredosporenhaufen ; b stammt von Melampsora lapponum und a von der auf Salix lanata vorkommenden Art. In a ist der Haufen von der Unter- seite aus aufgenommen, so dass die am Rande befindlichen sehr dännwandigen Paraphysen sichtbar werden. Hier därfte die folgende lateinische Diagnose am Platze sein. Melampsora lapponum n. sp. Spermogoniis nullis; caeomatibus hypophyllis, solitariis, sporis rotundatis vel ellipsoideis, 19-27 x 18—20 u, membrana hyalina, ad 3 ww crassa, dense et subtiliter verruculosa preeditis; paraphysibus nullis, cellulis inflatis epider- midem fissam adheerentibus, sorum immaturum tegentibus resti- tutis. Soris uredosporiferis hypophyllis, minutissimis, '/« mm. in diam., uredosporis rotundatis vel ellipsoideis, interdum nonnihil angulosis, cire. 20 X15 u, contentu flavido repletis; paraphysibus sursum valde inflatis (15—30 wu), tenuiter membranatis. 49 Soris teleutosporiferis plerumque epiphyllis, epidermide tectis, minutis, '/+—!/2 mm. in diam., atrobrunneis, teleutosporis prismali- cis, 30—50 Xx 6—12 u, membrana brunnea, non incrassata, apora. Habitat forma I in foliis Violae epipsilae, formae. II, III in foliis Salicis lapponum ad Njuonjes, Lapponiae Lulensis. Melampsora reticulatae Blytt. II. Salix reticulata. Njuonjes 1909, matro Keddåive” 16: VII; 1909; oKarranes 22. VII: 1912: Auf einem von Karranes mitgebrachten lebenden Exemplar von Salix reticulata entwickelten sich später auch Teleutosporen. Melampsora salicina Lév. Salix arbuscula. II. Virijaure 25. VII. rg OS depressa:! Ik Njuonjes= VIL: 1909: "Sm glauca. 11: FHäufig im ganzen Gebiet. S. lapponum. II. Ebenso. SS. lanata. Koratjokko BRVI 909-(I1N; Njuonjest VIL; VIL 1912 01; IN): -S. myrsinites. (nur ant den Fruchktenj; .-Virijaure,25. VIK 1912:0 Siunigricans: HETTER Njuonjes! 19095-10; 12: S:phylieifolia:s II: III. > Häufig im ganzen Gebiet. Die oben erwähnte Uredoform auf Salix lapponum ist sicher nicht mit Melampsora lapponum identisch. Sie unterscheidet sich von dieser einerseits durch das Aussehen der Paraphysen, anderseits durch die grossen Sporenhaufen, die oft ineinander äbergehen und grössere oder kleinere Gebiete der Blätter bedecken. Teleutosporen werden dagegen, ob jemals, nur sehr selten ausgebildet. Ich habe wäh- rend des letzten Sommers mehrere von dieser Uredoform angegriffene Bäsche phänologisch beobachtet, und konstatiert, dass die Blätter beim - Abfallen des Laubes keine Teleutosporen trugen. Auch in den Sammlungen, die zu untersuchen ich Gelegenheit hatte, habe ich solche nie gefunden. Der Pilz hat, wie VLEuUGEL (l. ce., p. 316) vermutet, wahrscheinlich ein äberwinterndes Mycel und reproduziert sich vermutlich nur durch Uredosporen. Eine vollständig gleicbartige Form ist die, die ich auf Salix glauca eingesammelt habe. Ein Kulturversuch zeigte auch die Identität derselben. Ein Ableger von Salix glauca, der längere Zeit isoliert gewesen war und sich rostfrei gezeigt hatte, wurde am ?/1. mit Uredosporen der auf Salix lapponum beobachteten form besät und bildete unter Beibehaltung der Isolierung Uredohaufen aus, welche zum erstenmal am ”!/;. beobachtet wurden. FEin Versuch, mit den so erhaltenen Sporen Salix phylicifolia zu infizieren, misslang hin- gegen. Auch von Salix lapponum stammende Sporen griffen diese Pflanze nicht an. Auch auf Salix depressa, arbuscula und myrsinites habe ich nur Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 4 50 Uredo gefunden. Doch habe ich nicht die Möglichkeit gehabt, diese Nährpflanzen während des letzten Teils der Vegetationsperiode zu beobachten, weshalb ich mich nicht daräber äussern kann, ob sie Teleutosporen ausbilden. Wintersporen von Melampsora habe ich auf Salix lanata, phyli- cifolia und nigricans eingesammelt. Sie stimmen morphologisch mit Melampsora Laricti-epitea äberein. Betreffs der Uredohaufen ist zu bemerken, dass die primär gebildeten gross sind (einen bis mehrere mm. im Durchmesser) und oft in einander äbergehen, die späteren, durch Uredoinfektion gebildeten dagegen oft punktförmig wie bei Melampsora lapponum, von welcher Art sie sich jedoch durch dickwandige Paraphysen unterscheiden. Ob die drei zuletzt genannten Formen identisch sind, kann ich nicht mit Bestimmtheit entscheiden, aber einige Kulturversuche scheinen dafär zu sprechen, dass dies nicht der Fall ist. Ich habe nämlich auf Salix phylicifolia ohne Erfolg Sporen von S$. lanata und von SS. nigricans ausgesät. Ein Versuch, mit Uredosporen von S. lanata S. lapponum zu infizieren hatte ein zweifelhaftes Resultat. Drei Wochen nach Be- ginn des Versuchs beobachtete ich nämlich einen kleinen gelben Fleck, der, wie sich bei genauerer Untersuchung herausstellte, von einem kleinen Uredohaufen verursacht war. Indessen war die In- fektion so unbedeutend, dass wenigstens positive Schlässe daraus nicht gezogen werden können. Melampsorella Cerastii (Pers.) Wint. II. Cerastium alpinum. Ko- Tatjokkor22:1, VIFT 1909: Melampsoridium betulinum (Pers.) Kleb. II, III. Betula odorata. Häufig in der Birkenregion des Tarratales. Betula nana. Vuoka MIDTSKRLo Puccinia albulensis Magn. III. Veronica alpina. Häufig im gan- zen Gebiet. Wie die verwandte Puccinia Veronicarum DC. hat auch diese Art, wie schon JOHANSON, (1. c., p. 147) erwähnt, eine f. fragilipes und eine /f. persistens; die erstere ist durch pulverulente Haufen und dun- kelwandige Sporen mit leicht abbrechendem Stiel charakterisiert, die letztere durch kompakte Haufen, deren Wände lichter und de- ren Stiele fester sind. Bei Puccinia Veronicarum ist die f. fragilipes uberwinternd, während die f. persistens unmittelbar keimt (vgl. LIrRo p- 328). Bei P. albulensis däörfte das Verhältnis ein anderes sein. Einiges Material von f. fragilipes, das ich bei Virijaure eingesam- 51 melt, in ein Gazesäckechen gebunden und im Freien aufgehängt hatte, entwickelte bei dem herrschenden feuchten Wetter innerhalb weniger Tage reichlich Keime. An den meisten Scheitelzellen und an vielen der untern Zellen war ein Promycel gewachsen. P. al- bulensis därfte also auschliesslich eine Lepto-puccinia sein. Da fär diesen Pilz noch immer von Zeit zu Zeit der Name P. Porteri verwendet wird, därfte es am Platze sein zu erinnern, dass sich der unter diesem Namen von PeEcK beschriebene Pilz als mit P. Holboellii identisceh erwiesen hat. Die Nährpflanze des amerika- nischen Originalexemplars war nämlich nicht Veronica alpina, son- dern eine Arabis (HoLwaY 1. c.). Die Art auf Veronica alpina muss also den oben verwendeten Namen fäöhren. Puccinia alpina Fuck. III. Viola biflora. Njuonjes 1909, 10, fö larrekaise 14: VI: 1909: Vuoka/3035 VIE: 19127 Koratjokko 15 VII. 1912. Puccinia Angelicae (Schum.) Fuck. II, III. Angelica Archangelica. Njuonjes: 17: — VIL «1910. Puccinia Arenariae (Schum.) Wint. III. Stellaria nemorum. Kas- Karvo: VIL :1909, 10,12. Puccinia Bistortae (Strauss) DC. I. Angelica silvestris. Njuonjes 10: VII. 1909. — II, III. Polygonum viviparum. Sehr häufig. Puccinia borealis Juel. I. Thalietrum alpinum. Keddåive 16. VII. KIOSK askaivo flat Vilot 129103! Njämilts 165 VIEN 95-TF Anthoxanthum odoratum. Tarrekaise 18. VII. 1910. Njåmilt 16. NIREEL9T2:0 Njuonjest VILKE,51912. Puccinia Cardamines-bellidifoliae Diet. III. Cardamine bellidifolia. Njnonjesrör TVI 1910 8105 VIE 1912: Puccinia Cirsii Lasch. II, III. Cirsium heterophyllum. Njåmilt NOSA 19012: Puccinia curtipes Howe. III. Saxifraga nivalis. Kaskaivo 11. NIE 191055Rarranes 22:10 VIIat912: Der Pilz unterscheidet sich deutlich von allen von mir gesehenen Exemplaren von Puccinia Saxifragae durch kleinere Sporen mit kräftig gestreifter Membran. Puccinia Dioicae Magn. I. Cirsium heterophyllum. Somarlappa An VIT: nn 1912: Puccinia dovrensis Blytt. III. Erigeron alpinus. Vuoka 26. VII. 1909. Puccinia Drabae Rud. III. Draba hirta. Kirkevare 8. VIII. 1856. (Wich.). 32 Puccinia Epilobii DC. TI. Epilobium Hornemannii. MHäufig im Tarratal zwischen Qvikkjokk und Tarraure. Puccinia Fergussonii Berk. et Br. III. Viola epipsila. An mehreren Orten zwischen Qvikkjokk und Tarraure. Puccinia gigantea Karst. III. Epilobium angustifolium. Tarre- karsen VIL : 1909: 0LON Kat Puccinia Geranii Lév. (P. Geranii-sylvatici Karst.). -III. Geranium silvaticum. Häufig öberall wo die Wirtspflanze vorkommt Qvikk- jokk—Wirijaure. Puccinia Hieracii Mart. III. Hieracium-Arten. Ziemlich häufig Njuonjes—Virijaure. Puccinia Holboellii (Hornem.) Rostr. III. Erysimum hieraciifolium. Njuonjes VII. 1910, 12. Puccinia Karstenii Lindr. III. Angelica silvestris. Njuonjes 10. NI 00E Puccinia Leontodontis Jacky. III. Leontodon autumnalis. Virijaure 2AKTVINTSL ON Puccinia Morthieri Körn. II. Geranium silvaticum. ”Tarrekaise 18 VIL 1910; Somartjokko 21: VII. -T9T25 Nyämilteö Seve UGN Puccinia Mulgediti Syd. I, III. Mulgedium alpinum. Kaskaivo och Njuonjes 1909, 10, 12. Puccinia Oxyriae Fuck. II, III. Ozxyria digyna. Koratjokko VII. NOVA TI Puccinia Poarum Niels. I. Tussilago farfara. Njuonjes VII. NOPE OSAR Puccinia Rhodiolae Be. et Br. III. Rhodiola rosea. Tarrekaise 14. VII. 1909; Metjer (am See Virijaure) 24. VII. 1912; Koratjokko TÖSENDNESELOT2: Der Pilz därfte in unserem Lande bisher nicht gefunden worden sein. Er kam auf Koratjokko und Tarrekaise äusserst spärlich vor; auf der letzteren Lokalität habe ich nie mehr als ein einziges angegriffenes Blatt finden können. Auf der westlichsten Lokalität, bei Wirijaure, fand ich ihn hingegen sehr reichlich. Vermutlich hat er sich von Norwegen aus ausgebreitet, wo er schon lange be- kannt ist. Puccinia rhytismoides Johans. II. Thalictrum alpinum. Kora tjökkor TA NV IIIESI9SdT2: Puccinia Rubigo vera (DC.) Wint. III. Triticum caninum. Njuon- JeSRVI SE SSSN(ESNN: 53 Puccinia Saxifragae Schlecht. III. Saxifraga cernua. Karranes AA MVil 1912. Puccinia septentrionalis Juel. I. Thalietrum alpinum. An mehre- ren Orten Kaskaivo—Koratjokko. Puccinia silvatica Schröt. III. Carex rupestris. Titir (am See Virijaure) 7. VIII. 1856 (Wich.) Puccinia Taraxaci (Reb.) Plowr. II, III. Njuonjes 1909, 10, 12; Hönkkik 22. VIL: 1912; Virijaure 24. VII. 1912. Puccinia Trollit Karst. III. Trollius europaeus. Kaskaivo 12. VII. 4095 Njuonjes::15: VILI: ; 1912; Vuoka. 307 VII: 1912: Pucciniastrum arecticum (Lagerh.) Tranzsch. II. Rubus arcticus. Parkijaur 4. VII. 1909. Mehrmahls zwischen Qvikkjokk und Niuonjes: VII:::1909; 10; 12: Pucciniastrum Pyrolae (Gmel.) Schröt. II. Pyrola minor, secunda. An mehreren Orten im Nadelwalde (ungefähr bis Njuonjes im Westen). Pucciniastrum sparsum (Wint.) Fisch. II, III. Arctostaphylos alpina. Möokar 18: VI: 191250 Njuonjess24:01 VII -1912: Pucciniastrum Vacciniorum (Link.) Lagerh. II. Vaccinium vitis idaea, Myrtillus nigra, M. uliginosa. Häufig Qvikkjokk—Koratjokko; auf Vaccinum vitis idaea jedoch weniger häufig. Trachyspora Alchimillae (Pers.) Fuck. II, III. Alchimilla vulgaris. Häufig im ganzen untersuchten Gebiet. Uredinopsis Polypoditi-Dryopteridis (Moug. et Nestl.) Liro. II. Phe- gopteris Dryopteris. Njuonjes VII. 1909, 10, 12. Uromyces Acetosae Schröt. I, (ID, III. Rumex arifolius. Njuonjes Nar 9005 > Njämnt "28: ” VIL =1T910; STarraure” 14 VER 21009, KÖsEVIRA T91AtE i Koratjokko 145 VIlk 1912: Liro (1. c., p. 77) hat die auf Rumex arifolius vorkommende Form als eine besondere Art, U. borealis, beschrieben. Diese soll nach ihm dadurch charakterisiert sein, dass das Uredostadium fehlt (einzelne Uredosporen sollen jedoch unter den Teleutosporen vorkommen), und dass die auf der Membran der Wintersporen befindlichen Leisten mehr netzförmig entwickelt sein sollen. Indessen habe ich auf dem bei Njåmilt eingesammelten Material wirkliche Uredohau- fen gefunden, und solche kommen auch auf den Exemplaren vor, die von C. J. JOHANSON am 75/8, 1884 bei Storlien in Jämtland eingesammelt wurden und sich jetzt in dem botanischen Museum der Universität Uppsala befinden. Dieses Charakteristikum ist also nicht konstant, und wir därften es hier nur mit einem Fall von 54 variablem Pleomorphismus zu tun haben, wofär LAGERHEIM, (1894, p-. 105) mehrere Beispiele gegeben hat. Als Artcharakteristikum hat die FEigenschaft keinen Wert, und da ich ausserdem die Skulptur der Teleutosporenmembranen höchst variabel gefunden habe, sehe ich keinen Grund, den von Liro vorgeschlagenen Artnamen beizu- behalten. Uromyces Aconiti-Lycoctoni (DC.) Wint. I, (II), III. Aconitum Lycoctonum. Mehrmals Qvikkjokk—Tarraure. Uromyces lapponicus Lagerh. I, III. Astragalus alpinus. Die Aecidienform auf einer Menge von Lokalitäten zwischen Qvikkjokk und Virijaure beobachtet. Bei Virijaure wurden einige Blätter der Nährpflanze eingesammelt, die nur Spermogonien trugen. Diese traten indessen in kolossalen Massen auf, deformierten die Blätter und sonderten eine klebrige Flässigkeit ab, die denselben eigenartigen Geruch wie z. B. Puccinia suaveolens verbreitete. Uromyces Solidaginis (Sommerf.) Niessl. III. Solidago Virgaurea. Qvikkjokk 13. VII. 1909; Njuonjes 25. VII. 1909; Tarrekaise 12, NDESEROTD Er Vänijatme” 25-6vVILIFIoto: Exobasidiineae. Exobasidium Oxycocci Rostr. Oxycoccus microcarpus. In Sämpfen westlich von Njuonjes 17. VII. 1912. O. JuvEL stellt sich in seinem kärzlich erschienenen Aufsatz öber die auf Ericaceen wachsenden Ezxobasidium-arten Skandinaviens (1912, p. 353) zu der Frage zweifelnd, ob Exobasidium Oxycocci als eigene Art bezeichnet zu werden verdient. Infolge hiervon habe -$3) fa Fig. 4. Stöck des Hymeniums von Ezxobasidium Ozycocci, Vergr. 665. JA ich das Material, das ich an dem erwähnten Orte eingesammelt hatte, genau untersucht, und dabei eine mikroskopische Eigenschaft gefunden, die mir die Sache bestimmt zu entscheiden scheint. Die Art hat nämlich durchgehends nur zwei Sterigmen auf jeder Basidie. Diese letztere ist ausserdem bedeutend zarter und kärzer als bei allen anderen Arten. Die Sporidien sind ungefähr von derselbne Form wie bei Exobasidium Vaccinii und ungefähr gleich gross (vielleicht etwas kleiner als bei der letzteren.). Schliesslich will ich an eine makroskopische Eigenschaft erinnern, die meineswissens bei keiner andern auf Ericaceen vorkommenden Art beobachtet worden ist, nämlich das Vorkommen des Hymeniums auf beiden Seiten der Blätter sowie auf dem Stamm. Exobasidium Vacciniti (Fuck.) Woron. Vaccinium vitis idaea. Parki- jaur 4. VII. 1909 (der ganze Spross befallen); Njuonjes 4. VIII. 1912; Myrtillus uliginosa. Njuonjes 4. VIII. 1912. Exobasidium Vaccinit Myrtilli (Fuck.) Juel. Arcetostaphylos alpina. Koratjokko 8. VII. 1912, Vuoka 30. VII. 1912. Andromeda polifolia, Im ganzen Tarratal häufig. dCassiope tetragona. Koratjokko 8. VII. fIf2 rr Vuocka 30. VII 1912: Exobasidium Vaccinii uliginosi Boud. Muyrtillus nigra, uliginosa, Vaccinium vitis idaea. Kommt besonders auf den zwei erstgenannten Nährpflanzen in dem ganzen von mir untersuchten Gebiet reich- ch Vor. Spheropsidales. Melasmia Empetri Magn. Empetrum nigrum. Koratjokko 14. VIII. 1912. Placosphaeria Bartsiae C. Mass. Bartsia alpina. Tarrekaise 18. VII. 1910; Njuonjes 4. VIII. 1912. Rhabdospora Rhinanthi (Fr.) Oudem. Pedicularis lapponica. Njuon- jes 16. VIL 1910: Irgend eine auf dieser Pflanze vorkommende Rhabdospora ist bisher noch nicht beschrieben. Die von mir gefundene stimmt, soviel ich sehe, vollständig mit Rh. Rhinanthi äberein und wird daher wenigstens präliminär zu dieser Art gestellt. Sie wurde sowohl auf den Laubblättern, den Stämmen und den Kelchen leben- der Pflanzen wie auf abgestorbenen Resten von vorjährigen Pflan- zen gefunden. 56 Zu den Sphaeropsidales sind ohne Zweifel drei auf Rhodiola rosea, Veronica alpina und Trollius europaeus eingesammelte Pilze zu rechnen, die nur in unreifem Zustand gefunden wurden und daher nicht bestimmt werden konnten. Die beiden ersten treten gleichartig auf, indem sie grössere Teile der Nährpflanze kräftig angreifen, die dadurch -blau anlaufen. Der Pilz auf Rhodiola wurde am 30 juli 1912 auf dem Vuoka eingesammelt; der auf Veronica am 5/7 1912 bei Virijaure (Tokibucht), und der auf Trollius.am ”/s 1912 bei Njuonjes: Melanconiales. Gloeosporium alpinum Sacc. Arctostaphylos alpina. Koratjokko SI VIL 1912: :Njämilt:8. ViIIT: 1912. ? Gloeosporium exobasidioides Juel. Arctostophylos uva ursi. Njuon- jes:20. MIIT:-T912. Hyphomycetes. Bostrichonema alpestre Ces. -Polygonum viviparum. Njuonjes 8. VII. 1909. Didymaria didyma (Ung.) Schröt. Aconitum Lycoctonum. Njuonjes VII. 1883 (Lgh.). | Ovularia Bartsiae (Johans.) Rostr. Bartsia alpina. Tarrekaise 18. VII. 1910; Tarraure 24. VII. 1910. Ramularia Geraniti silvatici Vestergr. Geranium silvaticum. Ziem- lich häufig. Ramularia Trollii (Jacz.) Iwanoff. Trollius europaeus. Njuonjes 9. NIEE9095 : Ramularia: Valerianae (Speg.) Sacc. Valeriana excelsa. Njuonjes 205VIIEEIo25 LITTERATUR. FALCK, K., Bidrag till kännedomen om Härjedalens parasitsvampflora- Arkiv för Botanik. Bd. 12. N:o 5. Stockholm 1912. HOoLWAY, E. W. D., Notes on Uredinez& V. Mycologia. Vol. II. Newyork 1910: JOHANSON, C. J., Peronosporeerna, Ustilagineerna och Uredineerna i Jämt- lands och Härjedalens fjälltrakter. Botaniska Notiser 1886.. 57 JUEL, H. O., Meddelande vid Botaniska sektionens af Naturvetenskapliga studentsällskapet sammankomst den 30 nov. 1910. Svensk Botanisk deskrift 1911:-Bd. 5; Hal: ——; Beiträge zur Kenntnis der Gattungen Taphrina und Exobasidium. Svensk Botanisk Tidskrift 1912. Bd. 6, H. 3. LAGERHEINM, G.. Algologiska och Mykologiska anteckningar från en bota- nisk resa i Luleå Lappmark. Öfversikt af Kongl. Vetenskapsakade- miens Förhandlingar 1884. N:o 1. Stockholm 1884. LAGERHEIM, G., Ueber Uredineen mit variablem Pleomorfismus. Tromsö Museums Aarshefter. XVI. Tromsö 1894. —»—, Verzeichnis von parasitischen Pilzen aus Södermanland und Bohus- län. Svensk Botanisk Tidskrift 1909. Bd. 3, H. 1. LINDFORS, TH., Einige Uredineen aus Lule Lappmark. Svensk Botanisk ndskrift. 19105 -Bd.z-4; Hi .3: LiRO, J. I., Uredine& Fennice. Bidrag till kännedom om Finlands natur och folk. H. 65. Helsingfors 1908. SCHRÖTER, J., Ein Beitrag zur Kenntnis der nordischen Pilze. Jahres- bericht der Schlesischen Gesellschaft fär vaterländische Kultur im Jahre 1880. Breslau 1881. VLEUGEL, J., Bidrag till kännedomen om Umeåtraktens svampflora. Svensk Botanisk Tidskrift 1908. Bd. 2, H. 3. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, Hu. 1. ZURAENTWICKELUNGSGESCHICHTE VON BUTOMUS-UMBEEERATUS LE. VON I. HOLMGREN Mit Tafel 1. Als ich im Herbst 1912 diese Untersuchung öber Butomus umbellatus anfing, war es meine Absicht, eine so weit möglich vollständige Beschreibung sowohl der Embryologie als auch der zytologischen Vorgänge während des Reduktionsverlaufes in den Gonotokonten dieser Pflanze zu geben. Aus mehreren Gränden ist Butomus ein för eine solche Untersuchung geeignetes und interessantes Objekt. Abgesehen davon, dass diese Pflanze wegen der Menge von Samen- anlagen, die sich in ihren Karpellen finden, aus reinem Bequemlich- keitsgesichtspunkt ein gönstiges Material darbietet, ist sie sowohl rein embryologisch als auch zytologisch besonders einladend. Ersteres, Wweil Butomus zu den primitiven Monokotylen gehört, weshalb man hier durch embryologische Untersuchung vielleicht neue Anknäp- fungspunkte an die Polycarpicae, die ja allgemein als der Ursprung der Helobien-Gruppe angesehen werden, ans Licht bringen könnte; wenn nicht könnte auch ein negatives Resultat wertvoll sein. Eine embryologische Untersuchung von Butomus ist zwar schon aus- gefährt von MARSHALL WARD (25). Da seine Abhandlung aber schon 1880 erschien, därfte denn doch wohl eine neue Untersuchung mit Hilfe der modernen Technik wohl berechtigt sein. Zytologisch aber 59 ist Butomus dadurch interessant, dass er zu denjenigen Pflanzen gehört, die Chromosomen von verschiedener Grösse besitzen und sich gerade dadurch als besonders lehrreiche Objekte erwiesen haben. Leider fehlen in meinem Material einige Stadien der Reduktions- teilung, was mich verhindert, eine detaillirte zytologische Darstellung von Butomus zu geben; indem ich diesen Teil meiner urspränglichen Aufgabe bis auf das nächste Jahr aufschiebe, gebe ich jetzt nur einige summarische Mitteilungen hieröber und beschränke mich somit hauptsächlich auf die Embryologie der Pflanze. Das Material der vorliegenden Untersuchung ist teils von mir teils von Prof. Dr. O. ROSENBERG eingesammelt, welceh letzterer mir noch dazu einige schon von ihm hergestellte Präparate zur Verfögung gestellt hat. Ausserdem bin ich ihm fär viele Ratschläge fär die Bewerkstelligung meiner Untersuchung zu grossem Dank verpflichtet. Zum Fixieren habe ich Flemmings Flässigkeit, Zenkers Kalium- bichromat-Sublimat-Essigsäure und Carnoys Alkohbol-Chloroform- Essigsäure benutzt. Die beiden erstgenannten haben sich als fär die Plasmafixierung gäönstig erwiesen. Besonders war die Zenker- sche Mischung wertvoll bei der Fixierung des Embryosackes in älteren Stadien und hat daräöber sehr schöne Bilder geliefert. Fär die Kernstudien war das leider allzu spärliche Carnoy-Material allein brauchbar. Die 4 bis 5 u dicken Schnitte sind hauptsächlich mit Heidenhains FEisenhämatoxylinlösung gefärbt, einige andere Präparate nach der Flemmingschen Safranin-Gentianaviolett-Orange- Methode. DIE ENTWICKLUNG DER POLLENKÖRNER. In der Entwicklung der Gonotokonten ist zwischen den einzelnen Antheren derselben Bläte ein bestimmter Zeitunterschied vorhanden. Von den 9 Antheren sind die 6 äusseren regelmässig den inneren in der Entwicklung ein wenig voraus. Demnach können in den inneren An- theren noch frähe Diakinesstadien vorliegen, während die Entwicklung in den äusseren schon soweit fortgeschritten ist, dass die Tetradenteil- ung vollendet ist. Auch in demselben Antherenfach halten die Pol- lenmutterzellen in der Entwicklung nicht gleichen Schritt. Die im proximalen Abschnitt des Staubblattes liegenden Pollenmutterzellen 60 eilen .den mehr distal liegenden voraus,') weshalb man in demsel- ben Pollensacke eine ununterbrochene Entwicklungsreihe verschie- dener Stadien finden kann, z. B. vom Beginn der Diakinese bis zum Abschluss der ersten Teilung. Butomus ist folglich ein ausser- ordentlich geeignetes Objekt fär zytologische Studien töber die Ent- wicklung der Pollenmutterzellen. Aus oben erwähnten Gränden will ich hier nur ganz.kurz die grossen Zäge derselben erörtern. In sehr jungen Staubblättern kann man das Archespor als eine Gruppe von Zellen unterscheiden, welche sich durch das lockere Chromatingeröst ihrer Kernen auf. Bei der zweiten Teilung legen sich die Spindeln meistens parallel (Fig. 6, Taf. I), wobei eine typische bilaterale Teilung stattfindet. Oft stellt sich aber die eine Spindel mehr oder weniger senkrecht zur anderen, wobei das Resultat auch eine bilaterale Teilung wird, das Bild aber nur drei Zellen aufweist. Eine grosse Menge Zählungen der Chromosomen in den Meta- und Telophasen der homöotypischen Teilung haben die Zahlen 11 oder 12 ergeben; die Zahl der kleinen Chromosomen lässt sich selbst in den Polansichten der Kernplatte nicht genau feststellen, da sie häufig aneinander kleben oder sich gegenseitig decken. Doch möchte ich mich eher fär die Zahl 11 als för 12 entscheiden. Drei davon scheinen regelmässig besonders gross zu sein, mehr als doppelt so gross als die öbrigen. Von den kleinen sind einige sehr kurz, annähernd punktförmig, andere von mittlerer Länge. Die Zahlverhältnisse der beiden letztgenannten Kategorien habe ich jedoch noch nicht mit Sicherheit feststellen können. Bei der Zählung der Chromosomen der vegetativen Kerne habe ich öfters die Zahl 22 erhalten, wovon etwa 6 den ubrigen an Grösse öäberlegen waren. : Fig. 7, Taf. I stellt eine Metaphase der zweiten Teilung dar, wo die Chromosomen gespalten sind. Wie diese Figur zeigt, ordnen sich die grossen Chromosomen ungefähr in die Äquatorialebene ein und sind annähernd radial geordnet. 62 Nach aussen sind sie keulenförmig angeschwollen, an ihren nach innen gekehrten Enden meistens etwas umgebogen. Eine derartige Orientierung der grossen Chromosomen ist auch mehrmals bei an- deren Pflanzen mit Chromosomen von verschiedener Länge beobach- tet worden. STRASBURGER (23) und K. MIvYAKE (13) haben sie bei z. B. Funckia und CL. MÖLLER (15) bei Kernen in den Wurzelspitzen von Yucca beschrieben. Diese Orientierung scheint daher regelmäs- sig bei Pflanzen mit verschiedener Chromosomengrösse vorzukom- men. In Fig. 8, Taf. I ist die Tetradenteilung vollendet. Die Zellen der Tetrade trennen sich bald voneinander und runden sich, wäh- rend sich das Intin und das netzförmig skulptierte Exin allmählich ausbilden. Dabei dringt das aus den Tapetenzellen stammende Plasma und die darin eingemengten Kerne von allen Seiten zwischen die jungen Pollenkörner ein. Bei älteren Antheren findet man, noch bevor sich die Antheren geöffnet haben, in den Pollenkörnern sowohl den vegetativen als auch den generativen Kern (Fig. 10, Taf. I). Dieser ist kleiner als der ovale, oft etwas unregelmässig gestaltete vegetative Kern, kugelrund und mit einem bedeutend kleineren Nucleolus versehen; ausserdem ist er, wie es scheint, durch eine sehr feine Hautschicht gegen das umgebende Plasma abgegrenzt. Ob sich die generative Zelle bei Butomus, wie bei Alisma, Sagittaria, Potamogeton und anderen untersuchten Gattungen der Gruppe Helo- biae, im Pollenkorn teilt, während dieses sich noch in der Anthere befindet, oder ob diese Teilung erst im Pollenschlauch nach der Keimung des Pollenkornes stattfindet, habe ich wegen mangelnden Materials nicht feststellen können. DIE ENTWICKLUNG DES EMBRYOSACKES: Die Megasporenbildung. Die Samenanlagen sind bei Butomus ana- trop und nach dem sog. superfiziellen Typus angeordnet, d. h. sie sitzen gleichmässig uber die innere Fläche der Karpellen ver- teilt und sind nicht an die grossen Gefässbändel gebunden. Ihr Vorkommen ist jedoch nur auf die beiden radialen Wände des Fruchtblattes beschränkt. In seiner oben erwähnten Arbeit hat MARSHALL WARD eine ausfäöhrliche Beschreibung uber die allge- meine Entwicklung der Samenanlage geliefert. Nach seinen Beobacht- ungen, welche genau mit meinen eigenen Ubereinstimmen, fängt 63 die Samenanlage als ein Gewebehöcker an der Fruchtblattwand an. Dieser Höcker vergrössert sich, nimmt eine keulenförmige Gestalt an und wird allmählich immer mehr asymmetrisch, indem das innere Inte- gument hervorzusprossen anfängt. In diesem Stadium ist die Samen- anlage ein wenig nach oben gerichtet und derartig orientiert, dass die anatrope Umbiegung in der Vertikalebene verläuft. Später stellt sich die Samenanlage allmählich horizontal, und kurz nach der Tetradenbildung liegt auch die Umbiegung in der Horizontalebene. Die fräheren Stadien schneidet man somit am zweckmässigsten durch Längsschnitte, die späteren durch Querschnitte. Wie M. WARD bemerkt, kommt es zuweilen vor, dass diese Umbiegung vollständig ausbleibt, weshalb man unter den anatropen Samenanlagen auch orthotrope antreffen kann, die auf langem Funiculus hervorragen, im öbrigen aber von völlig normaler Beschaffenheit sind. Die bisher untersuchten Gattungen der Gruppe Helobiae, die hier in Betracht kommen, sind mit Ausnahme von Butomus: Alisma, Sa- gittaria, Limnocharis, Potamogeton, Ruppia, Zostera, Najas und Zan- nichellia. Die sich auf diese Gattungen beziehende embryologische Literatur gibt zu erkennen, dass es in der Art und Weise, wie sich die Megasporenbildung bei dieser Gruppe vollzieht, erhebliche Un- terschiede gibt. SCHAFFNER (19) gibt demnach an, dass die Embryo- sackmutterzelle bei Alisma direkt zum Embryosack auswächst, und dasselbe findet man nach HaALL (7) bei Limnocharis. Bei Najas und Zannichellia hat CAMPBELL (1) dagegen fär die Megasporen die Zahl 3 festgestellt. Bei der Gattung Potamogeton schwanken nach WiE- GAND (26) und HOLFERTY (8) die Zahlen zwischen 3 und 4, während Zostera nach ROSENBERG (16) und Ruppia nach MuRBECK (14) voll- ständige Tetraden mit vier Zellen zu erzeugen scheinen. Was Butomus betrifft, gestalten sich die Verhältnisse je nach den Umständen etwas verschieden. Die Megasporenbildung kann sich bald auf völlig normale Weise vollziehen, bald können dabei mehrere Unregelmässigkeiten auftreten. Wenn wir zuerst die normale Ent- wicklung beräcksichtigen, verläuft sie kurz folgendermassen. In so jungen Samenanlagen, dass die Integumentbildung noch nicht einge- treten ist, sieht man meistens eine zentrale Zellreihe, die mit einer subepidermalen Zelle endet, welche als Archesporzelle anzusehen ist (Fig. 1). Diese unterscheidet sich von ihrer Umgebung durch ihre bedeutende Grösse und ihren grossen Kern, der sich durch seine fär die Archesporzellen charakteristische Chromatinverteilung und seinen grossen Nucleolus kennzeichnet. «So viele wie vier Archesporzellen sieht man jedoch nur selten bei Butomus. Dagegen sind die zweizelligen Archesporen in den jungen Samenanlagen eine öberaus häufige Er- scheinung. Diese zwei Zellen zeigen gewöhnlich beide eine Neigung, sich weiter zu entwickeln. Das wird aus dem in der Fig. 10 dar- gestellten Falle ersichtlich. Im allgemeinen därften die beiden Em- EO: Fig. 10. la, IL Butomus wumbellatus. 9. Junge Samenanlage mit mehrzelligem Arcehespor. 10. Nu- cellusscheitel mit zwei nebeneinander liegenden Embryosackmutterzellen. 11. Zwei in einer Reihe liegende Embryosackmutterzellen. — Leitz Ok. II, hom. Imm. "/16. bryosackmutterzellen in der Entwicklung nicht gleichen Schritt hal- ten. Die eine bleibt gewöhnlich ein wenig zuröck und läuft da- durch Gefahr, von der anderen verdrängt zu werden. In der Fig. 12 sehen wir ein Stadium, wo sich die eine Embryosackmutterzelle in der Reduktionsteilung befindet, während die andere dieselbe schon beendigt hat. Bilder mit zwei nebeneinander liegenden, gleichmäs- sig gut ausgebildeten Tetraden, wie sie die Fig. 13 zeigt, sind jedoch nicht allzu selten. In der Figur sind in der linken Tetrade nur drei Zellen zu sehen, was wahrscheinlich davon abhängt, dass die vierte in der Ebene des Schnittes lag. Nie habe ich beobachtet, dass diese Doppelheit der embryosackbildenden Elemente äber das Tetradenstadium hinaus dauert; zwei Embryosäcke haben sich somit in meinen Präparaten nie gezeigt. 69 Etwas anders stellt sich die Sache, wenn sich anstatt der Tapeten- zelle eine öberzählige Archesporzelle bildet, die samt der defini- tiven zu einer Embryosackmutterzelle auswächst. Diese kommen dann hintereinander zu liegen. Ein solcher Fall ist in der Fig. 11 dargestellt, und ähnliche Bilder kommen in meinen Präparaten gleichzeitig mit denen, die zwei nebeneinander liegende Embryo- sackmutterzellen zeigen, allgemein vor. Wenn die Embryosackmut- terzellen hintereinander liegen, ist das Schicksal der oberen voraus bestimmt. Sie wird sehr schnell und leicht von der ordentlichen Mutterzelle distanziert, die den Vorteil der unteren Lage und hier- Fig. 14. Butomus umbellatus. 12. Zwei nebeneinander liegende Embryosackmutterzellen; die linke von der rechten in der Entwicklung ein wenig distanziert. 13. Zwei Tetraden nebeneinander, die linke nur drei Zellen zeigend. 14. Anstatt der Tapetenzelle ist eine Embryosackmutterzelle gebildet, die von der eigentlichen Tetrade verdrängt wird. — Leitz Ok. II, hom. Imm. !/16. I mit die bessere Gelegenheit hat, die von der Chalazaregion kom- mende Nahrungszufuhr auszubeuten. Wenn die Zellen nebeneinan- der liegen, sind sie ja in dieser Hinsicht gleichgestellt. Auch habe ich nie gesehen, dass die obere Zelle eine Tetrade erzeugte. Sie scheint sogar nicht äöber das Embryosackmutterzellstadium hinaus zu kommen, sondern wird bald, wie aus Fig. 14 ersichtlich, durch die von unten kommende Tetrade verdrängt. Dass eine Tapetenzelle auf diese Weise gegen eine Archespor- zelle ausgewechselt wird, ist eine bei den Pflanzen selten erwähnte Erscheinung. In seiner Abhandlung öäber Ruppia lenkt MURBECK die Aufmerksamkeit auf einen ähnlichen Fall, der bei dieser Pflanze 70 als Anomalie vorkam. <:Dieselbe därfte nach MURBECK dadurch hervorgerufen worden sein, dass die Wand, welche die hypodermale Archesporzelle in zwei teilte, sich nicht wie gewöhnlich periklin, sondern fast ganz antiklin gestellt hatte. Ob die Richtung der Wand diese Erscheinung bei Ruppia hat bewirken können, ist wohl nicht ganz sicher. Bei Butomus ist die Erscheinung nur als eine Modifikation des mehrzelligen Archespors aufzufassen. Diese Abweichungen von der normalen Entwicklung scheinen mir von einer gewissen Bedeutung fär unsere Auffassung von Bu- tomus zu sein, doch möchten wir, ehe wir uns auf eine Erörterung der damit zusammenhängenden Fragen einlassen, zuerst die em- bryologische Darstellung beenden. Ia ND Butomus umbellatus. 15. Embryosack im Zweikernstadium. 16. Derselbe im Vier- kernstadium ; die schraffierten Partien Reste der verdrängten Tetradenzellen. — Leitz Ok. IT, hom. Imm. !/ie. Der Embryosack. Von den vier Megasporen ist es die unterste, welche den Embryosack erzeugt. In der Fig. 15 hat der primäre Embryosackkern sich in zwei geteilt; Fig. 16 stellt ein Vierkern- stadium dar und Fig. 17 ein Achtkernstadium. Während dieses letztgenannten Stadiums hat der Embryosack schon dieselbe Gestalt anzunehmen angefangen, welche ihn als völlig ausgebildet charak- terisiert. Besonders hat der obere Abschnitt an Umfang zugenom- men und einen grossen Teil des umgebenden Nucellusgewebes des- 1 organisiert, während die Antipodenregion in der Entwicklung zuräck- geblieben ist und einer haustorialen Ausstälpung ähnelt. Die Zellen, die um diesen unteren Teil liegen, sind langgestreckt und nehmen eine strahlenförmige Anordnung an. Von den vier oberen Kernen in der Fig. 17 erzeugen drei auf gewöhnliche Weise den Eiapparat. Der vierte Kern wandert nach unten, von wo ein entsprechender Kern der unteren Gruppe ihm entgegenkommt. Diese beiden Pol- kerne liegen ziemlich lange nebeneinander, ohne zu verschmelzen. Ehe die Befruchtung stattfindet, haben sie sich jedoch zu einem Fig. 17. Fig. 18. Fig. 19. Butomus umbellatus. 17. Embryosack im Achtkernstadium. 18. Völlig ausgebildeter Embryosack; die beiden Polkerne zum sekundären Embryosackkern vereinigt. 19. Erste Teilung des befruchteten Eies; der Endospermkern hat sich schon zweimal geteilt; bei der ersten Teilung ist eine Zellwand ausgebildet, die den Embryosack in einen oberen und einen unteren Abschnitt zerlegt. — Leitz Ok. IT, hom. Imm. "/16. grossen sekundären Embryosackkern mit anfangs zwei Nucleolen vereinigt, die später zu einem einzigen sehr grossen verschmelzen. Fig. 18 zeigt den fertiggebildeten Embryosack. In dem mikropy- laren Abschnitt sind die Eizelle und die zwei birnförmigen Syner- giden, welche eine grosse Vakuole bald äber, bald unter dem Kern besitzen, zu sehen. In dem oberen, schnabelähnlichen Teil der Synergiden tritt die sog. filiforme Struktur deutlich hervor. Dieser eigentämliche Fadenapparat ist von HABERMANN (6) eingehend stu- 72 diert worden, und er ist dabei zu der von STRASBURGER (22) schon vorher ausgesprochenen Meinung gelangt, dass diese Streifung die Bahnen der innerhalb der Synergiden auszuscheidenden Substanz andeutet. Gegen diese Meinung hat sich neuerdings FRISENDAHL (4, S. 41) ausgesprochen. Er hat bei Myricaria gefunden, dass der Fadenapparat nur dann erscheint, wenn das obere Ende zu einer schnabelähnlichen Spitze zusammengedräckt ist. »Ist der obere Teil breiter und abgerundeter, fehlt der Fadenapparat.»> Daher erklärt er seine Entstehung nur durch die mechanische Streckung und Zusammendröäckung des oberen Endes der Synergiden. Ähn- liche Beobachtungen wie FRISENDAHL an Myricaria habe ich zwar auch an Butomus gemacht, doch kann ich mich seiner Ansicht, was meine Pflanze betrifft, nicht ohne weiteres anschliessen, da ich nicht vollkommen im klaren bin, ob es sich hier nicht um einen kleinen Altersunterschied der Synergiden handelt, da es die jängeren Synergiden sind, denen Schnabel und Streifung fehlen. In WaArps Figuren liegen die Antipodenkerne in einer gemeinsamen Plasmapartie dicht aneinander geräöckt. Es scheint auch WARDS Ansicht zu sein, dass sich bei Butomus keine getrennten Antipoden- zellen bildeten. Diese werden aber in der Tat erzeugt, doch scheinen die Stadien WaArps nicht alt genug gewesen zu sein, um dies zu zeigen. Denn die Antipodenkerne liegen zuerst ziemlich lange in der gemeinsamen Plasmamasse und können darin auch noch eine Zeitlang nach der Absonderung der FEizelle und der Synergiden bleiben. Fröäöher oder später, unter allen Umständen aber noch vor der Befruchtung, sammeln sich um die Antipodenkerne bestimmte Plasmapartien an, die allmählich aus einer Hautschicht sich ab- sondern, die anfangs schwach ist, später aber mit derselben Sicht- barkeit wie die des Eiapparats hervortritt. In der Anzahl der Antipoden ist WARD ein wenig unentschieden. Er "sagt. a: a. O.,S.526: >Even m PLOXIXN fg:p9; the bestäinstanece of three of these ”antipodal cells” I have obtained, the third nucleus is very faintly marked off from the mass of protoplasm in which all are imbedded; and consideration renders it probable that the completion of the division into four is not necessary; and it is possible that in Pl. XIX figs. 7 and 8 only one antipode remains.» In meinem Material habe ich immer drei gleich gut entwickelte Antipodenkerne gefunden. Dass eine Reduktion der Antipodenzahl bei Butomus stattfinden könnte, ist ja dadurch nicht ausgeschlossen. Bei der Butomazeen-Gattung Limnocharis bricht nach HALL (a. a. 73 O. S. 215) die Entwicklung der Antipodenregion sehr fräh ab. Denn der antipodale, durch die Teilung des primären Embryo- sackkerns (hier = des Embryosackmutterzellkerns) entstandene Kern teilt sich nicht weiter und verhält sich während der ganzen folgenden Entwicklung untätig. Die Endospermbildung. Kurz vor der Befruchtung entsteht an der Basis des Funiculus eine Wucherung, die an Grösse zunimmt und schliesslich der Mikropyle anliegt. Diese Wucherung ermög- licht es dem Pollenschlauch, ohne Umwege bis zum Embryosack vorzudringen. Die Endospermbildung setzt bei Butomus unmittelbar nach der Befruchtung und immer noch kurz vor der ersten Teilung des Eies ein. Der primäre Endospermkern befindet sich während seiner ersten Teilung kurz unterhalb der Mitte des Embryosackes. Die Teilung verläuft in longitudinaler Richtung; zwischen den beiden Tochterkernen entsteht eine Wand, die den Embryosack in einen grösseren oberen und einen kleineren unteren Abschnitt zerlegt (Fig. 19) Ich habe nie beobachtet, dass der so abgetrennte untere Endospermkern während der folgenden Entwicklung irgend eine Teilung erfähre, wenigstens kann man noch in Stadien, die ein mehrzelliges Embryo aufweisen, diesen Kern als einen grossen und stark gefärbten Körper in dem basalen Teile des Embryosackes wiederfinden. Der obere Kern teilt sich dagegen sofort in transversaler Rich- tung (Fig. 19), und durch wiederholte Teilungen entstehen allmäh- lich in dem oberen Abschnitt, auf den sich die Endospermbildung also beschränkt, mehrere Kerne, die sich in dem Wandplasma ver- teilen. Eine kräftigere Endospermbildung findet jedoch bei Butomus nicht statt, und man findet noch in den ziemlich weit vorgeröckten Stadien der Embryobildung nur einzelne Kerne frei im Wand- plasma liegen. Butomus scheint demnach in dieser Hinsicht mit dem, was vorher von der Helobien-Gruppe bekannt ist, tubereinzustimmen. Diese Gruppe ist ja durch ihre schwache Endospermbildung gekenn- zeichnet. Die Zerlegung des Embryosackes bei der Teilung des primären Endospermkerns ist ja auch bei Sagittaria Yon SCHAFFNER (21, S. 260) und später bei Ruppia von MURBECK (14, S. 10) be- sprochen. Derselbe Vorgang spielt sich auch bei Limnocharis ab (HALL a. a. O. S. 216), die jedoch eine Ausnahme von der in der 14 Gruppe gewöhnlichen Regel insofern macht, als sie ein echtes En- dosperm entwickelt. Auch bei Potamogeton natans findet man nach HOLFERTY (a. a. O. S. 345) eine Andeutung von ähnlichen Er- scheinungen wie bei Bulomus, da alle Endospermkerne aus dem oberen ”Tochterkern des primären Endospermkernes zu stammen scheinen. Doch wird der Embryosack hier von keiner Wand zerlegt. Die späteren Entwicklungsstadien des Embryos habe ich bei Butomus noch nicht studiert. So weit ich seiner Entwicklung ge- folgt bin, hat es jedoch eine genaue Ubereinstimmung mit dem von SCHAFFNER beschriebenen Sagittaria-Embryo gezeigt. Unter den bei Butomus auftretenden Abweichungen von dem nor- malen Entwicklungsverlauf ist die Erscheinung des mehrzelligen Archespors ohne Zweifel die auffallendste. Wie sie aufgefasst wer- den soll, ist eine Frage, die verschieden beantwortet werden kann. Der embryologischen Literatur nach zu urteilen, ist das mehrzellige Archespor eine bei den Monokotylen sehr seltene Erscheinung. Der erste, der einen solchen Fall beschrieben hat, ist GUIGNARD (5), der 1882 das Vorkommen von zwei Archesporzellen bei Ornitho- galum pyrenaicum entdeckte. Von diesen uberschreitet aber nur eine das Archesporstadium. Ob wir auch in der Gattung Lilium Beispiele von mehrzelligen Archesporen haben, scheint etwas unklar zu sem (Vvergl. "COULTER und CHAMBERLAIN a. a. OM ST6DIEIn WarpDs Abhandlung findet sich gar keine Spur eines solchen bei Butomus. Man könnte deswegen meinen, dass diese Eigentäm- lichkeiten bei Butomus nur Anomalien seien, wie sie bei jeder Pflanze vorkommen können. Um Anomalien kann es sich jedoch bier nicht gut handeln, denn die treten nicht in derselben Häufig- keit auf wie diese Gebilde bei Butomus. Vielmehr scheinen mir die Umstände anzudeuten, dass Butomus sich in einer Periode des Ubergangs aus einem Stadium mit mehrzelligem in ein anderes mit einzelligem Archespor befindet; das massenhafte Auftreten des ersteren wäre somit als häufige Räöckschläge auf alte Verhältnisse zu betrachten. Ist diese Auffassung zutreffend, könnte das mehr- zellige Archespor bei Butomus von gewissem systematischen Wert sein. Wie bekannt, sind ja die Helobien die unter den Monoko- tylen primitivste Gruppe und werden als eme Annäherung an die 175 Dikotylen und zwar an die Polycarpicae angesehen. Die Umstände, welche die Aufstellung dieser Theorie veranlasst haben, sind so oft auseinandergesetzt worden und so allbekannt, dass ich hier auf die nähere Erörterung verzichten kann. Ich will nur darauf aufmerksam machen, dass DELPINO (3) 1896 grade Butomus um- bellatus als das äusserste Verbindungsglied zwischen diesen beiden Gruppen bezeichnet hat. Und Lorsy (11) sagt S. 631 in seinen Vorträgen Uber botanische Stammesgeschichte, in denen er die Helobienreihe mit den Alismatazeen beginnt, dass es unter den Butomaceae Formen gibt, die vwvielleicht noch primitiver als die Alismataceae sind (zu diesen zählt er jedoch nicht Butomus). Wie dem auch sei, zeigen die Butomaceae mehrere gute Ubereinstim- mungen mit den Ranunculazeen und den Nymphaeazeen. Und da das mehrzellige Archesporium bei den Ranunculazeen eine öberaus häufige Erscheinung, ja beinahe ein Charakteristikum ist, wird die Ubereinstimmung zwischen diesen und Butomus noch auffallender. Ferner ist auch die Teilung des Embryosackes bei der Endosperm- bildung eine Erscheinung, die wir bei den Nymphaeazeen wieder- finden. Letztere ist aber, wie COULTER und CHAMBERLAIN betonen, keineswegs auf niedere Monokotylen beschränkt, im Gegenteil, sie ist bei den Dikotylen häufig; und was das mehrzellige Archespor betrifft, tritt ein solches oft auch bei weit verschiedenen Pflanzen- gruppen sporadisch auf, weshalb man diesen Umständen keinen allzu grossen Wert beimessen darf. Als irgendwie bindende phylo- genetische Beweise därfen diese Ubereinstimmungen der Butomazeen und der Polycarpicae unter keinen Umständen aufgefasst werden. So viel därfte man doch wohl mit Sicherheit behaupten können, dass das Vorkommen des mehrzelligen Archespors bei Butomus dazu beiträgt, unsere bisherige Auffassung von der Abstammung der niederen Monokotylen zu stärken. VERZEICHNIS DER ZITIERTEN LITERATUR. 1. CAMPBELL, D. H., The Morphology of Naias and Zannichellia. Proc. Gal): Acad:>Sci, IIR+1,: 1897. 2. COULTER and CHAMBERLAIN, Morphology of Angiosperms. New- York 1903. 76 3. DELPINO, F., Applicazione de nuovi criterii per la classificazione della piante. Mem. Real. Accad. Sci. Bologna V. 6, 1896. Bespr. im Bot. Centralbl. 67, 1896. 4. FRISENDAHL, A., Cytologische und entwicklungsgeschichtliche Studien an Myricaria germanica Desv. Kungl. Sv. Vetensk. Akad. Handl. BA: 248 norr GUIGNARD, L., Recherches sur le sac embryonnaire des Phanéroga- mes Angiospermes. Ann. Sci. Nat. Bot. VI :13, 1882. 6. HABERMANN, A., Der Fadenapparat in den Synergiden der Angio- spermen. Beih. z. Bot. Centralbl. 201, 1906. HALL, J. G., An embryological study of Limnocharis emarginata. Bot. Gaz. 33, 1902. 8. HOLFERTY, G. M., Ovule and embryo of Potamogeton natans. Bot. GaZ St LIDT 9. JUEL, H. O., Zur Entwicklungsgeschichte des Samens von Cynomo- rium. Beih. z. Bot. Centralbl. 13, 1902. 10. LAGERBERG, T., Studien uber die Entwicklungsgeschichte und syste- matische Stellung von Adoxa moschatellina L. Kungl. Sv. Ve- tensk. Akad. Handl. Bd. 44, N:o 4, 1909. 11. LOTZY, J. P., Vorträge uber botanisehe Stammesgeschichte. Bad III, ISETena OR: 12. LUNDEGÅRDH, H., Die Morphologie des Kerns und der Teilungs vorgänge bei höheren Organismen. Arkiv för Bot. Bd. 12, N:o 8. Stockholm 1912. 13. MIYAKE, K., Uber Reduktionsteilung in den Pollenmutterzellen eini- ger Monokotylen. Jahrb. f. wiss. Bot., Bd XLII, 19035. 14. MURBECK, Sv., Uber die Embryologie von Ruppia rosteilata Koch. Kungl; Sv. Vetensko Arkad: Handl Bd:r365 N:o 5; 1908: 15. MÖLLER, H. A. CL., Uber karyokinetische Bilder in den Wurzel- spitzen von Yucca. Jahrb. f. wiss. Bot., Bd XLVII, 1910. 16. = Kernstudien an Pflanzen. . Arch. f. Zellforseh: Bd VIE Om: 17. ROSENBERG, O., Uber die Embryologie von Zostera marina. Bih. Sy. Vvetensk. Akkad: HandlviBdst27-05 0 N:or6,-L9015 18. —— Uber die Individualität der Chromosomen im Pflanzenreich. Flora 93, 1904. 19. SCHAFFNER, J. H., The embryosac of Alisma Plantago. Bot. Gaz. 21, 1896. vt > 20. —— The development of the stamens and carpels of Typha lati- folia. Bot. Gaz. 24, 1897. 21. —— Contribution to the life history of Sagittaria variabilis. Bot. (CEVAL 2 Its 22. STRASBURGER, E., Neue Untersuchungen uber den Befruchtungs- vorgang bei den Phanerogamen. Jena 1884. 23. —— Typische und allotypische Kernteilung. Jahrb. f. wiss. Bot. Bd. XLII, 19035. i 24. —— Sexuelle und apogame Fortpflanzung bei Urticaceen. Jahrb. f. wiss. Bot. Bd XLVII, 1910. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT, BD 7, 1913. fly I. Holmgren del. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. SJ St 25. WARD, H. MARSHALL, A contribution to our knowledge of the em- bryosac in Angiosperms. Journ. Linn. Soc. Bot. London, 17, 1880. 26. WIEGAND, K. M., The development of the embryosac in some mo- nocotyledonous plants. Bot. Gaz. 30, 1900. ERKLÄRUNG DER TAFEL I. Bulomus umbellatus. Die Figuren sind sämtlich mit Hilfe der Abbeschen Zeichenkamera unter Benutzung von Leitz hom. Imm. ;'g und Komp. Okular 8 von Zeiss gezeichnet. Fig. 1. Pollenmutterzelle mit ruhendem Kern. 2. Auflockerung des Synapsisknänvels im Kern einer Pollenmutterzelle. 3. Pollenmutterzelle mit dem Kern im Diakinesstadium (nicht alle Chromosomen eingezeichnet). 4. Pollenmutterzelle mit der heterotypisehen Spindel; die Chromo- somen ordnen sich in die Äquatorialplatte ein. 5. Erste Teilungsstufe der Pollenmutterzelle abgeschlossen. Die Wandbildung hat stattgefunden. >» 6. Zweite Teilungsstufe. Die Chromosomen ordnen sich in die Äquatorialplatte ein. >» 7. Metaphase der zweiten Teilungsstufe. Die 11 Chromosomen gespalten. 83. Tetrade, durch bilaterale Teilung entstanden. vw ed Junges, einkerniges Pollenkorn. » 10. Fertiges Pollenkorn mit einem grossen vegetativen und einem kleineren generativen Kern. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BbD 7, HH. 1. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Bemerkungen iiber Uromyces ambiguus (DC.) Lév. Im Juni 1910 fand ich bei Fole kyrka auf Gotland eine Rostart, die auf Allium ursinum Uredo- und Teleutosporen ausbildete. Auf demselben Standort wuchs auch Allium Scorodoprasum, das gleichfalls von einem tostpilz angegriffen war, der mit dem erstgenannten fast vollständig öber- einstimmte. Indessen waren auf Allium ursinum die Sporenhaufen in einer ausserordentlich charakteristisehen Art angeordnet. Ein kleiner Uredohaufen nahm nämlich in der Regel die Mitte eines blassen Blatt- flecks ein, während die Teleutohaufen am Rande desselben zu einem geschlossenen Kranz zusammenflossen. Eine solche Anordnung habe ich auf Allium Scorodoprasum mnie beobachten können. Da diese Verschie- denheit zwischen den beiden Formen sehr wohl auf der Beschaffenheit der Nährpflanze beruhen kann, glaube ich beide zu derselben Art rech- nen zu sollen, bis Kulturversuche diese Frage endguältig beantwortet haben. Der Pilz ist nach meiner Meinung Uromyces ambiguus (DC.) Lév. zu benennen; bisher ist sein Vorkommen auf Allium rotundum, Schoenopra- sum, Scorodoprasum und sphaerocephalum konstatiert. Betreffs der Ab- grenzung dieser Art gegen Puccinia Porri (Sow.) Wint. sind indessen die Ansichten geteilt. Mehrere Forscher, wie P. und H. SYDOW (Monogr. Uredin. II, p. 263) SCHROETER (Cohns Krypt.-Fl. von Schlesien III: 1, p- 307), LirRO (Uredineae fennicae, p. 73) und andere, stellen alle die in Rede stehenden Pilze, in deren Wintersporenlager zweizellige Sporen ge- funden wurden, zu Puccinia Porri. Indessen scheint schon lange die Ansicht verbreitet gewesen, dass auch in den Lagern von Uro- myces ambiguus einzelne zweizellige Sporen vorkommen. Im Druck wurde diese Ansicht von BUBAK (Die Pilze Böhmens I, p. 47. Archiv fär die naturwiss. Durchforsch. von Böhmen Bd XIII, n:o 5, Prag 1908) vertreten, und auch VESTERGREN hat in seinem Exsiccatwerke Micromyce- tes rariores selecti bei n:o 795 b eine dahingehende Bemerkung gemacht. In meinem Material kamen einzelne zweizellige Sporen vor; jedoch öberschritt ihre Anzahl in keinem Präparat 197/o, und in vielen Präparaten NI = = fehlten sie gänzlich. Um die Art bestimmen zu können, nahm ich nun meine Zuflucht zu den im botanischen Institut der Universität Uppsala zugänglichen Exsiccatwerken. Bei der Untersuchung derselben gelang es mir, in sämtlichen untersuchten Nummern die Anwesenheit von einzelnen zweizelligen Sporen zu konstatieren. Es waren dies die Nummern 201, 1202, 1203 in SYDOWS Uredineen und 795 a und b in VESTERGRENS Mi- cromycetes rariores selecti. Ich glaube also zu der Annahme berechtigt zu sein, dass zweizellige Sporen bei Uromyces ambiguus typiseh vorkom- men, obwohl sie wegen ihrer geringen Anzahl meist äbersehen worden sind. Ausser vollkommen typischen zweizelligen Sporen fand ich bei meiner Untersuchung mehrere Ubergangsformen zu den einzelligen Sporenformen (vgl. die Figur). — Die erste Tendenz zur Reduktion der untern Zelle zeigt sich AL SERTS N kl yr N CE N ( V DN f 2 Vi [ vå fE N Å NVS IE KR I SN | a ne grn | - | i 2) ( M | | V Ly WELL SV ONA | | j | pÅ NES | ra Vv XI Så a b é d Teleutosporen von Uromyces ambiguus. Vergr. 550. darin, dass die Wand derselben dänner wird und der Inhalt eine lichtere Farbe annimmt. In der nächsten Stufe ist die untere Zelle vollkom- men farb- und inhaltslos und ihre Wand ebenso döänn, wie die des Stieles. Sie ist jedoch noch durch eine Querwand von dem letzteren getrennt. Schliesslich fehlt bei den meisten Sporen die untere Zelle völlig, wodurch die einzellige Sporenform erreicht ist; der Stiel ist bei dieser unmittelbar unter der Spore bisweilen stark, oft aber nur unbe- deutend oder garnicht erweitert. Es eröäöbrigt noch, die Frage zu beantworten, ob Puccinia Porri und Uromyces ambiguus wirklich verschiedene Arten sind. Ich zögere nicht, mit Ja zu antworten. Soviel ich sehen kann, beträgt nämlich die Anzahl der zweizelligen Sporen bei Uromyces ambiguus höchstens1"/o, bei Puc- cinia Porri dagegen wenigstens 509/o. Bei Puccinia Porri bricht ausser- dem der Sporenstiel ausserordentlich leicht unterhalb der Spore ab, was bei Uromyces ambiguus nicht der Fall ist. Aus diesem Grunde habe ich auch bei Puccinia Porri ÖUbergangsformen wie die oben erwähnten nicht wahrnebmen können. Thore Lindfors. 50 Malme, Lichenes suecici exsiccati. Af detta exsickatverk hafva nyss utkommit faskiklarna XI och XII, innehållande 50 nummer: 251) Cladonia rangiferina (L.) Weber, 252) Cl. rangiformis Hoffm. a& pun- gens (Ach.) Wainio, 253) Gyrophora arctica Ach., 254) Nephroma arcticum (L.) Fr., 255) N. resupinatum (L.) Ach., 256) N. lcevigatum Ach., 257) N. parile Ach., 258) Alectoria ochroleuca (Ehrh.) Nyl., 259) A. sarmentosa Ach., 260) 4. divergens (Ach.) Nyl., 261) A. implexa (Ach.) Nyl., 262) Cornicu- laria tristis (Web.) Ach., 263) Cetraria Delisei (Bory) Th. Fr., 264) C.. pi- nastri (Scop.) Fr., 265) Parmelia saxatilis (L.) Ach., 266) Buellia pulchella (Schrad.) Tuckerm., 267) Lecidea amaurospoda (Anzi) Nyl., 268) Lopadium pezizoideum (Ach.) Koerb. 8 muscicolum (Sommerf.) Th. Fr., 269) Pertu- saria panyrga (Ach.) Th. Fr., 270) Cyphelium tigillare (Pers.) Ach., 271) Le- canora pelobotrya (Ach.) Sommerf., 272) Lecidea mollis (Wahlenb.) Nyl., 273) L. tenebrosa Flot., 274) Rhizocarpon Massalongii (Koerb.), 275) Rh. Copelandii (Koerb.) Th. Fr., 276) Cladonia silvatica (L) Hoffm., 277) CL uncialis (L.) Weber, 278) Ramalina calicaris (L.) Fr., 279) R. subfarina- cea Nyl., 280) Cetraria glauca (L.) Ach., 281) Anaptychia aquila (Ach.) A. Zahlbr., 282) Peltigera rufescens Hoffm., 283) Leptogium lacerum (Sw. Gray, 284) Lecanora castlanea (Hepp) Th. Fr. var. curvescens (Mudd) Th. Fr., 285); Lecidea vernalis (L.) Ach., 286) L. xanthococea Sommerf., 287 Lecidea parasema Ach. f. dolosa '(Ach.) Wainio, 288) Micarea ligniaria (Ach ) Hedl., 289) Binodina mniarea 'Ach.) Th. Fr., 290) R. septentrionalis Malme, 291) Pannaria pezizoides Web.) Leight., 292) Pertusaria Sommer- feltii (Floerke) Th. Fr., 293) P. dactylina (Ach:) Nyl., 294) Solorina sac- cata (L.) Ach., 295) Lichina confinis (Ach.) C. A. Ag., 296) Ochrolechia .parella (L.) Mass., 297) Lecanora Myrinii (Fr.) Nyl., 298) Lecidea armeniaca (DC.') Fr., 299) Lecanactis Dilleniana Ach.) Koerb., 300) Verrucaria maura Wahlenb. Något mer än hälften af de här utdelade arterna härstammar från västra Jämtland, hufvudsakligen från Snasahögen och Enafors. På Snasa- högen äro insamlade bland andra Cornicularia tristis, Buellia pulchella, Rinodina mniarea, Pertusaria dactylina, Lecanora Myrinii, L. castanea var. eurvescens och Lecidea armeniaca, hvilka äro funna på detta fjäll redan af S. ALMQUIST, samt Pertusaria panyrga och Lecidea mollis, som synas icke hafva varit iakttagna där förut. Särskildt anmärkningsvärd är den sistnämnda, som i TH. FRIES Lichenographia scandinavica icke angifves vare sig för Härjedalen eller Jämtland. Från Enafors härstamma bland andra Lecanora pelobotrya, Pertusaria Sommerfeltii, Lecidea amaurospoda och L. xanthococca. De utdelade exemplaren af Rhizocarpon Copelandii äro insamlade på Täljstensberget vid Handöl. Arten förekommer äfven på Snasahögen, men att döma efter i litteraturen föreliggande uppgifter har den förbisetts af de lichenologer, som botaniserat här. Öfverhufvud har den synnerligen rika Rhizocarpon-floran i västra Jämtland vunnit ringa beaktande. Den vid Enafors och kring Storlien ingalunda sällsynta Rh. Massalongii (= Rh. applanatum i FRIES Lichenographia), som utdelats under n:o 274, finns t. ex. icke uppgifven för någon enda lokal i hela Jämtland. S1 Alectoria sarmentosa är i sterilt tillstånd vanlig i Jämtland; ofvan träd- gränsen uppträder den (t. ex. på Vällista och Snasahögen) som forma cincinnata (Fr.) på blåsiga klippor. Fertil synes den vara sällsynt; de utdelade exemplaren insamlades på en gammal gran i skogen på slutt- ningen af Vällistafjället. Ett enda, synnerligen vackert, fertilt exemplar anträffade jag sommaren 1910 likaledes på gran nära toppen af ett skogs- berg i närheten af Undersåkers kyrka. De under n:is 255—257 utdelade Nephroma-arterna stå onekligen hvar- andra synnerligen nära. N. parile har också af svenska lichenologer oftast betraktats som en form af N. levigatum. Såvidt jag kunnat finna, är den dock lika väl skild från denna art, som den i sin tur är från N. resupinatum. Ramalina calicaris (= R. calicaris var. canaliculata i TH. M. FRIES Lichenographia scandinavica) är insamlad på Omberg, hvilket torde vara en af de nordligaste fyndorterna för denna art i vårt land. I Stock- holmstrakten har jag icke funnit den, men väl den snarlika R. fraxinea f. calicariformis Nyl., som har krökta sporer. R. subfarinacea har länge förbisetts af de svenska lichenologerna, hvar- för dess geografiska utredning inom Sverige är föga känd. De utdelade exemplaren härstamma dels från Vetterns stränder vid Hästholmen söder om Omberg (a), dels från Kristinebergs zoologiska station i Bohuslän (b). Arten synes hufvudsakligen förekomma vid kusterna. På östra sidan är den anträffad åtminstone upp till Stockholms skärgård, där jag insamlat den på Runmarö. Beträffande Rinodina septentrionalis (n. sp.) hänvisas till den nyligen offentliggjorda beskrifningen. Gust. O. Malme. Parmelia intestiniformis (Vill.) Ach. För många år sedan fann jag nämnda lafart i Östergötland på de högsta bergen öster om Marmorbrukets gård. Den 1 juli 1912 besökte jag åter samma växtställe, och därvid visade det sig, att den förekom därstädes ej så litet, men endast steril. Parmelia intestiniformis är en nordlig art, hvilken har ett utbrednings- område, som sträcker sig ett godt stycke utom fjälltrakterna. På vårt lands västra sida är den nämligen känd från Värmland och ända ned i mellersta Dalsland, t. ex. i Gunnarsnäs, och på östra sidan förut från Halmbyboda i Uppland (TH. FRIES Lich. Scand.). Värmdön i Stockholms skärgård (Svensk Bot. Tidskr. för 1909) och ön Jungfrun i Kalmar sund (Bot. Not. 1854). Äfven flera andra rent nordliga arter ha inom östra delen af vårt land, såvidt nu kändt är, sin sydgräns i Östergötland, t. ex. Caloplaca elegans (Link), Lecanora frustulosa (Dicks), Lecidea amaurospoda Anzi, Lecidea dalecarlica Hedl., Nephroma arceticum (L.), Polyblastia scotinospora (Nyl.) och Polyblastia intercedens (Nyl.). J. Hullting. Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. 6 32 En ny fyndort för Nephroma lusitanicum Schaer. Efter lektor G. O. MALMES meddelande i 1:sta häftet af Svensk Bo- tanisk Tidskrift för i fjor om Nephroma lusitanicums förekomst i Stock- holms skärgård kan det kanske vara af ett visst intresse för tidskriftens- läsare, att denna art sommaren 1911 af mig anträffats på ännu en lokal i Sverige, nämligen vid Tännforsen i Jämtland. Den växte där ymnigt på en gammal gran till höger nedanför fallet, såväl på stammen som på grenarne, äfven ända ut på de smalaste kvistarna. Den var rikligt för- sedd med apothecier. På grenarne uppträdde arten i sin typiska form, endast genom något mörkare bålfärg afvikande från i CLAUDEL & HAR- MAND, Lichenes Gallici praecipui n. 237 utdelade exemplar. På stammen åter förekom den i en egendomlig, småflikig, nästan skorplik form, när- mast motsvarande f£. panniformis Crombie, British Lichens I p. 286. Ännu en svensk fyndort för N. lusitanicum, på mossiga bergväggar vid Ransvik på Kullen i Skåne, omnämnes af BIRGER NILSON (Die Flech- tenvegetation von Kullen, Arkiv för Botanik 1903 p. 483), ehuru arten be- tecknas blott som en af yttre förhållanden framkallad form af N. levigatum. G. Einar Du Rietz. Gula hallon. Litet hvar ha vi nog i vissa trädgårdar varit i tillfälle att se hallon- buskar med gula bär. Våra äldre floror angifva också, att hallonbuskens- bär icke alltid äro röda. I sin beskrifning af Rubus ideus säger t. ex. C. J. HARTMAN i sjette upplagan af sin bekanta flora, tryckt 1854: »bä- ren röda, sällan hvita». I elfte upplagan af samma flora, tryckt .1879, har denna beskrifning erhållit följande ändring: »frukten finluden, röd, säll. gul»; N. C. KINDBERG beskrifver också i sitt arbete Svensk flora hallonbuskens frukt sålunda: »bär vanl. röda, någon gång gula». Det är ganska sannolikt, att den odlade hallonbusken utgjort det ma- terial, från hvilket de angifna florornas iakttagelser rörande hallonens varierande färg äro hämtade. Till denna slutsats ledes man också, då man läser motsvarande beskrifning i NEUMANS flora. Denne floraför- fattare angifver nämligen, att frukten af Rubus ideus (hufvudarten) är röd. Däremot upptager han en form (f. chlorocarpus Krause) med gul frukt såsom förekommande vid Bolmen i Småland, och om hvilken han säger: »antagligen förvildad». Under en tjänsteresa på Älfdalens kronopark i öfre Dalarne i slutet af augusti innevarande år kom emellertid undertecknad att få se ett exemplar af Rubus ideus v. chlorocarpus Krause, om hvars vilda före- komst intet tvifvel kan råda. Jag tillåter mig att med stöd af senaste förteckning öfver Skandinaviens växter, utgifven af Lunds botaniska för- ening använda beteckningen »v.> och icke »f.> och gör detta så mycket hellre, som ifrågavarande buske hade ett ifrån de omgifvande hallon- 83 buskarna så afvikande utseende, att varietetsbeteckningen synes mig vara fullt berättigad. , Sysselsatt med bärplockning i ett snår af hallonbuskar frapperades jag utaf att upptäcka några bär, som till färgen voro hvitgula. Jag trodde genast, att de voro omogen kart, men fann snart, att de voro lika mogna som de röda hallonen. Vid närmare undersökning befanns det, att dessa bär tillhörde en enda buske, som stod i kanten af snåret, och att denna buske var afsevärdt olik alla de andra. Då de vanliga hallonbuskarnas stammar voro mycket glest besatta med taggar och en del t. o. m. hade nästan fullständigt släta stammar, var taggbeväpningen hos detta individ mycket tät. Bladens serratur var äfven afvikande från de omgifvande buskarnes, hvarjämte bladens undersida var starkt hvit- luden. Stammarna, äfven de äldre, voro dessutom hvita. Som fyndorten är belägen i en af vårt lands största ödemarker, nära 3 mil från närmaste bebodda plats, torde möjligheten af fröspridning genom fåglar vara så godt som utesluten, helst som gula hallon, mig veterligt, icke odlas i öfre Dalarne! Då jag omnämnde fyndet för kronojägaren för denna del af krono- parken, meddelade han mig, att hallonbuskar med gula bär stundom i enstaka exemplar anträffas på trakten, helst ibland vindfällen. En hand- lande MURELIUS från Särna, som var med vid nyssnämnda tjänsteresa (flottledssyn) i egenskap af godeman, påstod sig också hafva sett lik- nande buskar i Särna socken. Dessa uppgifter torde dock måhända behöfva bekräftas genom noggrannare iakttagelser. Af den egendomliga hallonbusken förde jag med mig hem 2 rotskott, som jag planterade i min trädgård för att blifva i tillfälle att studera varieteten i blomstadiet. Älfdalen den 23 nov. 1912. Otto Vesterlund. Plantago major L. forma. Under en promenad, som jag sommaren 1909 gjorde emellan Holsby i Alsheda socken, Småland, och Sjunnen, väcktes min uppmärksamhet af ett särdeles frodigt stånd af Plantago major L., hvilket växte i lerblan- dadt grus vid vägkanten ungefär midt för det där belägna soldattorpet. Det var emellertid icke blott frodigheten, utan fast mera axens lifligt gröna färg, som föll i ögonen. Från en kraftig rotstock hade uppväxt 13 blad, af hvilka vid anträf- fandet, den 1 augusti, 10 voro i behåll, och 10 stänglar. Bladens form och utseende erbjödo intet märkvärdigt eller afvikande. De största hade på 14—17 centimeter långa skaft en skifva af ungefär samma längd som skaftet med en största bredd af 8—11 centimeter. Så mycket mera afvikande voro stänglarne, af hvilka 4 voro fullt ut- vecklade; två hade afbrutits, och de öfriga voro ännu i knopptillstånd. 34 De 4 fullt utvecklade mätte i längd 26—34 centimeter, af hvilka axen upptogo 14—18. Dessa voro utefter hela sin längd tätt beväxta med i spiral sittande blad. af ungefär samma form som rotbladen men högst rarierande storlek, nedifrån uppåt aftagande från en längd af 3—4 centi- meter, skaft och skifva tillsammans, och en största bredd af mera än 2 centimeter till en längd af endast några få millimeter och en bredd af 1—2 millimeter. I ett ax höllo de största bladen ända till 9 centi- meter i längd och något öfver 3 i bredd. Öfvergången 'från den stor- bladiga till den småbladiga delen var i detta ax mycket tvär; i de öfriga skedde den mera småningom. Man kunde dock i alla axen skilja emellan en storbladig och en småbladig del. Blommor hade ej utvecklats i alla bladvecken. I de nedre funnos fruktkapslar med i vissnadt tillstånd kvarsittande blomkronor och stån- dare. A. Axel W. Lund. För formen utmärkande är, såsom af ofvanstående beskrifning fram- går, högbladens starka utveckling och förvandling till mellanblad i nedre delen af axen. Den öfverensstämmer sålunda närmast med de former af Plantago major: f. bracteata och f. rosea, hvilka genom H. DE VRIES” undersökningar (Die Mutationstheorie' I p. 129 & 4383: och II p. 527) på sista tiden tilldragit sig botanisternas särskilda uppmärksamhet. ; Red. Scirpus parvulus i Norge. Den gang jeg sendte dr. SELIM BIRGER den liste over norske vokse- steder for Scirpus parvulus Roem. et Schult., som er indtat i hans av- handling om denne plante i »Sv. Bot. Tidskr.» 1912 s. 608—618, hadde jeg desverre overset de voksesteder prof. AXEL BLYTT anferer 1 sine »Nye bidrag til kundskaben om karplanternes udbredelse i Norge» (Chra. Nid: SelskX Forh: 188600m:007, s.-9 0801892; n:0 3, sS: 19):= Der ermnoen grund til att tvivle paa rigtigheten av de her efter E. RYAN anforte voksesteder ved Fredriksstad og heller ikke de efter J. DYRING anforte i Eidanger; disse sidste maa forevrig antas at vere identiske med de DYRING selv i en senere avhandling (Flora grenmarensis, Nyt mag. f. naturv., bd. 49, 1911, s. 156) anferer fra Eidanger. Disse sidste er, med DYRING som kilde, opfort i min liste. Bergen, december 1912. Jens Holmboe. Så3 UR”ULITTERATUREN HANNIG, E. Untersuchungen äber die Verteilung des osmoti- sehen Drucks in der Pflanze in Hinsicht auf die Wasserleitung. Harrd: deutsch: Bot. Ges: . Bd.; XXX, 1912: HH. 4. RENNER, 0. Experimentelle Beiträge zur Kenntnis der Wasser- Hewegung: Flora 103; 1911: H. 3 För att förklara den s. k. transpirationsströmmen hos växterna ha många teorier uppställts. GODLEWSKI uttalade 1884 den åsikten, att det är de lefvande parenkymecellerna i veden, som pumpa upp vattnet i stam- men genom en periodisk förändring i permeabiliteten hos de osmotiska membranerna. Sedan dess ha många andra teorier framkommit, som anse, att de lefvande cellerna spela största rollen vid vattnets uppdrif- vande. Gent emot dessa »vitalteorier» stå de, som söka finna transpira- tionsströmmens förklaring i de fysiska egenskaperna hos ledningsbanorna och hos vattnet själft. Den teori, som på senaste tid fått de flesta an- hängarna, är DIXON'S kohäsionsteori, senast å nyo framställd i Progressus Rei Botanicae 1910. DIXON anser, att vattnet i kärlen hänger där på grund af sin kohäsion och adhesionen vid kärlens väggar. Den sugande kraften finns hos de kapillarkrafter, som vid transpirationen blifva verksamma i de vatten- afgifvande membranerna. De transpirerande cellernas osmotiska tryck tillmäter han en alldeles underordnad betydelse. Föreliggande afhandlingar äro resultaten af viktiga experimentella under- sökningar i denna fråga. RENNER har lyckats mäta den kraft, hvarmed vattnet uppdrifves i stammen, och HANNIG har undersökt det osmotiska trycket i olika delar af växten. RENNER anser, att resultaten af hans försök stå i full öfverensstämmelse med DIXON'S kohäsionsteori. I fråga om den roll, som det osmotiska trycket spelar, ha dock båda författarne kommit till åsikter, som afvika från DIXON'S. RENNER har först studerat regleringen af vattenupptagandet vid plöts- ligt undertryckt eller plötsligt ökad transpiration. — Den apparat, han DH J D användt vid alla sina experiment, har varit en särskildt konstruerad potometer. — I transpirerande blad sker alltid regleringen mycket lång- samt. De fortfara att suga upp vatten länge, sedan transpirationen under- tryckts. I dessa blad finns alltså alltid ett mättningsdeficit. Särskildt stort är detta hos blad och grenar, som nyss afskurits från friska, rotade 386 växter. Äfven döda grenar visa en eftersugning vid upphörd afdunst- ning, och RENNER anser därför, att de lefvande cellerna ej deltaga vid regleringen af vattenupptagandet, ehuru han medger, att hans försök icke gifva några säkra bevis däremot. Vid ökning af ledningsbanornas motstånd (t. ex. genom hoptryckning af stammen, paraffinering af snittytan o. s. v.) minskades sugningen först, men ökades sedan betydligt. Denna stegring af sugkraften uppträdde äfven, om stammen, som bladen sutto på, var död, och i vissa fall t. o. m., då de transpirerande bladen voro döda. Vid studiet af sugkraftens storlek fann RB., att denna är störst hos ej fullt turgescenta växter. Den kan belöpa sig till 10—20 atmosfärer. Döda blad däremot utveckla en sugkraft, som icke ens går upp till en atmosfär. För utveckling af stor sugkraft måste alltså de lefvande cellerna i bladen medverka. RB. påpekar också, att de värden, han fått på sugkraften, öfverensstämma ungefär med värdena på bladens osmotiska tryck. Han kommer därför till den afvikelsen från DIXON'S teori, att imbibitions- krafterna i de transpirerande membranerna behöfva en förmedlande medverkan af cellinnehållets osmotiska krafter för att öfverföra sugningen på kärlen. HANNIG'S afhandling påvisar ännu tydligare det osmotiska tryckets be- tydelse för transpirationsströmmen. H. har användt den plasmolytiska metoden för att utröna, huruvida det finns någon skillnad i det osmo- tiska trycket på olika höjd af växten. Sådana försök ha visserligen förut gjorts af EWART och DIXON men utan tillförlitliga resultat. H. finner, att trycket i bladen i de flesta fall är högre än i rötterna, detta vare sig de undersökta växterna äro xerofyter, mesofyter, sumpväxter eller vattenväxter, vare sig de äro örter, buskar eller träd. HANNIG'S undersökning tycks tydligt ådagalägga, att det osmotiska trycket är en viktig vattensugande kraft hos växten. H. vågar dock ej uttala sig bestämdt i denna sak. Det är ej tillräckligt att mäta trycket i början och i slutet af ledningsbanan, utan det bör äfven mätas i de celler, som åtfölja denna, men vid undersökningen däraf har H. fått hvarandra motsägande resultat. En annan invändning finner han i det förhållandet, att de submersa vattenväxterna, som ej ha någon transpira- tionsström, äfven uppvisa en skillnad i tryck hos rötter och hos blad. I ett senare häfte af samma tidskrift (Ber. d. deutsch. bot. Ges. 1912. H. 6) har emellertid SNELL undanröjt denna svårighet, i det han påpekar, att vattenväxter, såväl submersa som simmande, med afseende på transpi- rationsströmmen förhålla sig på samma sätt som landväxter. Kurt Falck. JOHN FRÖDIN. Tvenne västskandinaviska klimatfaktorer och deras växtgeografiska betydelse. Arkiv för Botanik. 'Bd. 11, n:o HOT Afhandlingen med ofvanstående titel utgör en direkt fortsättning på ett tidigare arbete af samme författare (Arkiv för botanik. Bd. 10, n:o 37 16, 1919), i hvilket det västskandinaviska kustklimatet och dess bety- delse för en del växtarter var föremål för en utförlig behandling, och som refererats i denna tidskrift, (1911, Häfte 4). Inledningsvis redogör förf. för en del drag ur Kullabergs växtfysionomi och visar, att med stöd af hit hörande iakttagelser en fullständig lag- bundenhet kan konstateras, hvad beträffar den förändring, som träd- vegetationen, ekologiskt sedt, undergår från strandzonen inemot land, allteftersom de maritima atmosfärilernas verkningar aftaga i intensitet, då afståndet från hafsstranden ökas. Den vegetationens utvecklingsform, som här blir af det måhända största intresset, är den s. k. buskdynen, hvilken erbjuder likhet med sand- dynen och fått sin utbildning genom att växtens toppskott dödats, så fort de nått en viss höjd. — För att komma till förståelse af de fysio- logiska och bakom dessa liggande klimatologiska företeelser, som resul- tera i buskdynens dvärgartade växt, jämför förf. den maritima utbild- ningsformen med dess släkting, den alpina och arktiska trädgränsens. Han häfdar i detta samband, att hvad som bestämmer skogsträdens morfologiska karaktär i fjäll- och arktiska trakter, likaväl som den i kausalsammanhang härmed stående trädgränsen (till hvilken man inom kusttrakter flerstädes finner full motsvarighet) blir den af KIHLMAN på- pekade transpirationsstegrande inverkan af vinden, hvilken får till följd en uttorkning hos oskyddade stamspetsar under den tid, då absorptionen är nedsatt på grund af markens låga temperatur. — Trädgränsen anser förf. sålunda komma att bestämmas hufvudsakligen af temperatur och luftfuktighet. En stor relativ luftfuktighet skulle alltså höja trädgränsen, och dock känna vi, att inom det skandinaviska höglandsområdets västra del, där vi hafva en dylik, trädgränsen ligger lägre än inom - den östra, (hvilket förhållande vissa forskare t. o. m. sökt härleda just ur det se- nare områdets mindre luftfuktighet). — Rent lokalt kan man spåra verkan af fuktighet, t. ex. inom björkregionen, där å fuktig mark enstammiga och kraftiga björkar uppträda mera talrikt än å torrare lokaler. Detta innebär emellertid blott (jfr. HAGLUND), att individen, åtminstone under sommaren, kunna å edafiskt gynsamma lokaler lättare uthärda fjällvin- dens uttorkande inverkan. — Orsaken till den ofvan nämnda nivåskill- naden i trädgränserna ligger, menar författaren, i att västnorska kusten har en julimedeltemperatur, som är 2,5,9—3? C. lägre än norrländska kust- landets. Detta innebär icke, att fuktighetsförhållandena här äro bety- delselösa, utan blott, att den norska kustens fuktighet ej räcker till för att upphäfva verkningarna af dess ofördelaktiga temperaturförhållanden. Vore luftfuktigheten å båda sidor lika, skulle säkerligen nivådifferensen mellan den norska och svenska trädgränsen vara ännu större. Nu finns det, såsom ofvan är antydt, stora likheter i morfologiskt och ekologiskt hänseende mellan skogsgränsens buskformationer i regio subal- pina och på hafsstranden och, menar förf., ligger det ju nära till hands, att äfven i senare fallet såsom förklaringsgrund till fenomenet antaga vindens uttorkande inverkan. Detta har man visserligen förut gjort, men beträffande det fysiologiska förloppet hafva åsikterna varierat. — Än har man framhäft, att vinden och det med denna följande saltet spelat största 35 rollen, än att blott vindens mekaniska inflytande varit af betydelse. Vidare: KIHLMAN förklarar helt enkelt, att hvarken salt, köld eller atmos- färsfuktighet, utan den ofvan antydda uttorkningsprocessen verkar i nämnda riktning. Mot detta tolkningssätt invänder förf., att förhållandena i alpina och arktiska regionen absolut ej kunna tänkas generaliserade i så hög grad, att tillstånd i varmare lågländer blifva med dem entydbara, ty i senare fallet saknas ju bl. a. en af de två faktorer, som äro orsak till dvärgväxten, nämligen den frusna marken. Slutligen säger en forskare (HANSSEN), att en af stark vind framkallad förstöring af bladens led- ningsbanor (och däraf förorsakad död hos vissa blad), kan hafva till följd, att växtens hufvudskott dö bort, och vwvi få till stånd den sär- egna arkitektonik, som utmärker strandkrattvegetationen. En annan forskare (DEVAUX) slutligen, anser, att denna är förorsakad af salt- dammet, som dödar bladen å den mot hafvet vända delen af växten. Författaren ansluter sig härvidlag närmast till DEVAUX'S åsikt, i det han antager, att saltlösningen afsättes å epidermis, (vattnet afdunstar), saltet uppsuger fuktighet från mesofyllet, uttorkar detta och dödar bladen. Det är sålunda troligt, att liksom i fjällen spaljertypen och mångstam- migheten ej uteslutande framkallas af vinden, ej enbart eolisk uttorkning utbildar den till kusten bundna buskdynen, utan äfven saltet spelar stor roll, hvilket ju är den enda af atmosfärilerna, som liksom buskdynen uteslutande förekommer i hafvets närhet. I ett föregående, här ofvan omnämndt arbete, (Fjällväxter nedanför skogsgränsen etc.) gjorde författaren ett berömvärdt, om också i en och annan punkt ensidigt försök, att med norska västkustens (och i Sverige den bohuslänska) salthalt som utgångspunkt förklara därvarande före- komster af fjällväxter. I föreliggande afhandling har han nu lagt fram resultatet af på mikrokemisk väg gjorda bestämningar af relativa salt- mängden i växtorganismen (material från Kullaberg) och dymedels bringat större klarhet i spörsmålet. — Med talliumsulfat har förf. sålunda ut- fällt det i växten förekommande koksaltet såsom talliumklorur (en me- tod, beskrifven af SCHIMPER och PALLADIN). Till växten har saltet kommit på eolisk väg, resorberats såsom lösning af växternas rötter och aflagrats i kärlen eller väfnaderna; den såsom talliumklorur utfällda mängden ger oss en ungefärlig uppfattning af den förhandenvarande: mängden klor. Då bl. aa. WARMING och MASSART hafva företagit analyser på koksalt af marken på olika afstånd från hafvet, hvilka ju borde vara af stort värde vid bedömandet af klorets betydelse, och dessa båda botanister kommit till helt olika resultat, hvilket förf. anser bero på den olika be- skaffenheten af det material, de användt, har förf. företagit analys af i alla hänseenden lämpliga jordprof från Kullen. Resultatet blef, alt dem relativa salthalten på sistnämnda ställe är större 95 m. ö. h. och 500 m. från hafvet än å WARMINGS hafsstrand; och att 45 m. ö. h. salthalten är: 4 gånger så stor som å motsvarande WARMING-lokal. — Det är emeller- tid först såsom lösning saltet har någon' betydelse för växten, och förf. har beräknat, att dettas mängd i förhållande till jordens fuktighetsgrad å de'af honom undersökta lokalerna är fullt tillräcklig (skulle bilda 0,92 89 och 0.64 ?/o lösningar) för att åstadkomma en koncentration, som är af fysiologisk betydelse. — Man måste dock anmärka, att förf. här liksom å ett par andra ställen på ett ej fullt tillfredsställande sätt gjort direkta jämförelser mellan i jord befintlig lösning af beräknad koncentration och densamma funktionerande såsom komponent i en verklig närlösning. I närlösning befintligt, t. ex. 1 ?/o, NaCl utöfvar ett långt större infly- tande på en växtorganism än samma mängd af gifven koncentration i jord. Siffror på markens medelfuktighet äro emellertid svåra att erhålla samt af tvifvelaktigt värde; och har förf. tillgripit den ofvan omnämnda talliummetoden för att utröna, huru stor salthalt växten i allmänhet kan äga i närheten af kusten. Undersökningen af en del arter från på olika afstånd från stranden belägna lokaler gaf vid handen, att växtens klor- halt aftager jämnt från hafvet inåt land och med växande höjd, men att klor, (dvs. ss. koksalt) ännu finnes i växten: på 95 m. h. och 500 m:; afstånd från hafvet (däremot saknas det å vindskyddad lokal längre in i skogen); samt, att inom ett bälte, som sträcker sig (på Kullen) flera 100 m. från hafsstranden inåt land, klorhalten hos en del växter är abnormt hög, och att detta beror på, att stora mängder koksalt af vinden till- föres marken från hafvet. — Förf. fann vidare, att, utginge man från för- hållandet mellan växternas och markens klorhalt å Kullen, de förra kunde uppdelas i trenne kategorier (dessa dock sinsemellan förbundna genom mellanformer). Den ena blir de klorsamlande växternas, represen- terade af halofyterna och ruderaterna. Det är möjligt, att klor för dem är af positiv betydelse, detta senare gäller sannolikt äfven Ramalina scopulorum. Nämnda laf, hvars existensbetingelser förf. ägnat en nog- grann undersökning, visar en aftagande vitalitet, när växtortens horison- tal- el. vertikalafstånd från hafvet ökas, och den är i större eller mindre grad beroende af, om substratet är salthaltigt, för ernående af normal utveckling. Framför allt äro halofyterna anmärkningsvärda såsom hörande hit. — En annan grupp bilda de indifferenta växterna, hvilka kunna upptaga koksalt, då tillfälle erbjudes. — Af intresse äro slutligen de klorskyende, (Quercus, Calluna o. a.) hvilka på salthaltigt substrat oftast äro fullständigt klorfria. (SCHIMPER kallar dylika för halofoba.) Hvad nu den växtgeografiska betydelsen af närvaro af koksaltet be- träffar, så blir det först och främst tal om de fysiologiska följderna, och här har man till att börja med konstaterat, att salt, hopadt i större mängd i cellerna åstadkommer rubbning i nutritionsprocessen. Växten måste sålunda skydda sig mot för stor anhopning af salt, hvilket kan ske genom att den vid absorptionen frånskiljer koksaltet (de klorskyende). I annat fall få vi till stånd en utbildning af växten i xerofil riktning; d. ä. (salt aflagras visserligen i kärlen och cellerna men) transpirationen hämmas i viss mån, Beträffande tolkningen af saltets inverkan på tran- spirationen ansluter sig förf. till den SCHIMPERSska satsen, att den våta salthaltiga marken är i fysiologiskt hänseende torr; att saltet i substratet försvårar absorptionen, eller saltet inuti växten nedsätter transpirationen. Visserligen, förklarar FITTING, att experimentella bevis för riktigheten af en dylik åsikt saknas, men af BURGERSTEIN och RICOME äro under- 920 sökningar utförda, som till full evidens bevisa sanningen i SCHIMPERS sats. Den förre har bl. a. funnit, att t. o. m. en 0, ?/o saltlösning i någon mån nedsätter transpirationen. — Författaren anser sig emellertid kunna draga den slutsatsen, att saltkoncentrationen i marken å Kulla- bergsplatåns 45 m. ö. h. belägna kant är mer än tillräcklig för att på- verka vegetationen i xerofil riktning (likaledes 95 m. ö. h.); och att vi sålunda ofvanför halofytzonen få till stånd ett af det terrestra saltet framkalladt bälte af fysiologiskt sedt torr karaktär, sammanfallande i stort med Ramalina scopulorums utbredning. Förf. söker slutligen, delvis med stöd af hvad ofvan är sagdt, draga upp en del paralleller mellan hafskusten med dess salt såsom i viss mån utslagsgifvande faktor och fjällheden med dess låga vattentemperatur, hvilka båda egenskaper förf. anser fysiologiskt likartade. — Att den förra kan ersätta den senare skulle tydligt visas hos bl. a. den å bohuslänska och halländska kusten persisterande morfologiska xerofyten och fjällheds- växten Alchemilla alpina. Den visade vid undersökning af material från förstnämnda område föra stor salthalt i väfnaderna, hvilken säkerligen hade till följd, att transpirationen här komme att stå på samma låga punkt som i regio alpina. — Något hypotesmässigt ter sig förf:s reson- nemang, då han med stöd af ett fynd i Nordland af Rhodiola rosea, hvilken växte ett stycke från hafvet å lokal, väl afstängd från detta, samt uppvisade morfologisk skuggtyp och sterilitet, drager den slutsatsen, att växtens existens här hotas på grund af frånvaron af hafssaltet som kom- pensator till allt för stor fuktighet. — Orsaken till att icke blott strand- halofyterna, utan också ofta fjällväxterna utbildas i samma xerofila rikt- ning, d. v. s. mot den succulenta typen, skulle ligga i, att de senare i den kalla våta marken (mest extremt vid snöläge) ha en, fysiologiskt sedt, torrt verkande faktor. Såsom dylika kallvattenssucculenter upp- räknar = förf. Ranunculus nivalis och glacialis, fjäll-Saxifraga-arterna, Cardamine bellidifolia, Ozxyria, Rhodiola, Sedum villosum, af hvilka de flesta äfven gärna uppträda i det salta yttre kustbältet. En utpräglad transversalgeotropism hos skotten anser förf. slutligen fjällväxterna ha gemensam med halofyterna. Hos de förra skyddar den mot för stark transpiration (och frysning), och hos å salthaltig mark växande, annars upprätta arter (Sueda, Salicornia etc.) bidrager den säker- ligen till att minska transpirationen. Ewald Sterner. Arkiv för Botanik. Bd. 11, h. 1—3 (1912) innehåller: 1. WESTLING, R. Uber die gränen Spezies der Gattung Penicillium (156 p., 78 textfig.): 2. KYLIN, H., Einige Versuche uber die Atmung der Meeresalgen (14 p.); 3. ROMELL, L., Hymenomycetes of Lappland (35 p., 2 tafl.); 4. EKMAN, E. L., Beiträge zur Gramineenflora von Misiones (61 p., 4 tafl.); SKINLIN, Hl, Uber die Inhaltskörper der Fucoideen (18 p, 1 tafl.); Sj 6. GERTZ, O., Några iakttagelser öfver anthocyanbildning i blad vid sockerkultur (45 p.); 7. NATHORST, A. G., Bemerkungen äber Weltri- chia Fr. Braun (10 p., 1 tafla); 8. HÅRD AF SEGERSTAD, FR., Södra Sandsjö sockens fanerogamer (44 p., 2 kartor); 9. EKMAN, E. L., Uber die Gramineengattungen Trichoneura und Crossotropis (19 p., 3 tafl.). Bd 11, h. 4 (1912, 26 nov.) innehåller: 10. GERTZ, O., Om persiste- rande stipler hos Fagus silvatica L. En studie öfver habituell blad- asymmetri (32 p., 4 textfig ).. 2. ALMQUIST, S., Skandinaviska former af Rosa Afzeliana Fr. sectio virens och virentiformis 148 p., 72 text- fig.): 3. FRÖDIN, J., Tvenne västskandinaviska klimatfaktorer och deras växtgeografiska betydelse (74 p., 2 tafl., 9 textfig.). Bd 12, h. 1—2 (1912, 3 dec.) innehåller: ALVTHIN, N., Bidrag till kännedomen om Skånes lafflora. II. Söderåsens lafflora (22 p.); 2. DAHLSTEDT, H.; Nordsvenska Taraxaca (122 p.); 3. MATSSON, L. PI CR. och LUNDELIUS, H., Studien in Närkes Rhodologie (10: p-); 4. MÖLLER, HJ., Löfmossornas utbredning i Sverige. II. Cryphaacer och Neckeraceze (86 p., 7 fig.); 5. FALCK, K., Bidrag till kännedomen om Härjedalens parasitsvampflora (17 p., 4 textfig.); 6. NATHORST, A. G.,, Die Mikrosporophylle von Williamsonia (10 p., 1 tafla.); 7. EK- MAN, ELISABETH, Nomenclature of some North-European Drabzae 17 p., 1 tafla, visande orginalexemplaret af Draba hirta i Linnean Society i London); 83. LUNDEGÅRDH, H., Die Morphologie des Kerns und der Teilungsvorgänge bei höheren Organismen (41 p., 2 tafl., 2 textfig.). VAN BAMBEKE, CH., Contribution . pour servir å VP'histoire de Lycogala flavofuscum (Ehr.) Rost., myxomycéte nouveau pour la flore belge. Mémoires publiés par la Classe des sciences de VFAcad. roy. de Belaique III; 19121 8:0 02 p. 2tafl). Wissenschaftliche Ergebnisse der Deutschen Zentral-Afrika-Expedition 1907 —1908 unter Föäöhrung Adolf Friedrichs, Herzogs zu Mecklenburg. Band II, Botanik, utg. af dr. J. MILDBRAED, Berlin. LAGERHEIM, G., Solförmörkelsens inverkan på ljuskänsliga växter. Fauna och Flora 1912 p. 106 -110 (2 textfig.). I Stockholms Högskolas växthus intogo leguminoserna Calpurnia aurea och Aeschynomene Elaphroxylon under den totala solförmör- kelsen den 17 april 1912 half, Desmanthus virgatus hel sömnställ- ning. En nyktiflor Nicotiana slog ut sina blommor som mot aftonen. ——, Das schwedische Hartbrot: Stockholm, Jacob Bagges Söners A. B. LOPAT8 pp; 2rtextfg 16:0; Föredrag hållet inför medlemmarna af internationella tandläkar- kongressen i Stockholm 1912. SPÄTH, HELLMUT L., Der Johannistrieb. Ein Beitrag zur Kenntnis der Periodizität und Jahresringbildung sommergräner Holzgewächse. Ber- Jin "192 PauliParey: 91 pi, 29 bilder; :8:0. Den under namn af »Johannistrieb> hos våra träd och buskar bekanta utbildningen af nyskott under sommaren omfattar trenne skarpt skilda företeelser: 1) sylleptiska skott, som normalt tillhöra vissa vedväxters skottsystem, särskildt hos yngre individ: Larix europcea, Betula verrucosa, Prunus spinosa, Ulmus campestris m. fl. Sidoskott utbildas på årets hufvud- skott ur bladvecken, utan föregående hviloperiod, mestadels utan ut- bildning af knoppfjäll, oberoende af tidpunkten på sommaren (för- grenade årsskott). 2) äkta »Johannistriebe» förekomma endast hos ek och bok. Sedan bladbildningen på våren ägt rum, afslutas hos många vedväxter års- skottets tillväxt genom en terminalknopp redan så tidigt som i midten af maj eller början af juni. Plötsligt, efter en tids hvila, slå hos de båda nämnda träden en del af dessa toppknoppar ut, detta såväl hos äldre som rikligast hos yngre individ. På unga ekar utväxa sålunda ungefär en femtedel af knopparna. Dessa knoppars som- marhvila räcker hos eken ungefär en månad; ej ens varmbadbehand- ling förmår upphäfva den, lika litet som det lyckas att genom nä- ringsbrist undertrycka sommarskottens utväxande. Emellertid visar äfven den grupp af lignoser, där årsskottets till- växt fortgår länge, Johannistrieb-liknande företeelser. Hit höra lönn och ask, där årsskottet har perioder aflifligt växande, afbrutna af stillestånd i tillväxten, det senare kännetecknadt af smärre blad med knoppfjällsliknande bas; hos lönn utbildas t. o. m. stundom en verklig toppknopp, som strax därpå åter skjuter ut. Härifrån bör skiljas den tillväxthämning som af yttre orsaker, t. ex. torka, kan träffa lignosernas årsskott. 3) proleptiska skott (i egentlig bemärkelse), förorsakade af rent yttre orsaker, såsom ovanligt gynnsamma temperatur- och näringsbetingel- ser mot slutet af vegetationsperioden (sålunda slår linden under varma höstar ut nyskott, som sedan falla offer för nattfrosten), för- lust af bladen genom torka, insektshärjningar o. dyl. (regeneration). I grupp 1 och 2 beror sommarskottens utbildning på inre, i grupp 3 på yttre orsaker. Grupperna l och 2 åstadkomma aldrig föränd- ring i den normala vedbyggnaden, grupp 3 alltid; till dessa hör ut- bildningen af falska årsringar. Hos vissa ekformer är sommarskottbildningen förenad med heterophylli. Quercus pedunculata-varieteterna »Färst Schwarzenberg> och maculata ha alla vårskottens blad mörkgröna, alla sommarskot- tens hvitfläckiga. 0&Q. sessiliflora var. laciniata har vårskott med smala, oregelbundet flikade blad, sommarskott med normala sessiliflora-blad. I litteraturförteckningen till arbetet saknar man G. MALMES af- handling om förgrenade årsskott (Arkiv för Botanik Bd 3, N:o 15, 1904). SCHRAMM, R., Uber die anatomischen Jugendformen der Blätter einheimi- scher Holzpflanzen. Flora. Bd 104 (1912): 75 Pp; 3 tafl: Dei sol utvuxna primärbladen hos bokens groddplantor öfverensstäm- ma i sin anatomiska byggnad med skuggbladen hos de fullvuxna trä- den. Ju äldre plantan blir, dess mer närma sig ungträdens solblad i sin byggnad de »normala» solbladen, hvilkas första uppträdande är bun- det vid en bestämd ålder (omkring 20-årsåldern). Skuggbladen hos 93 det fullvuxna trädet äro ej egentligen ett nytt slags bladform, utan en genom bestämda vegetationsförhållanden framkallad ändamälsen- lig rekapitulation af den anatomiska ungdomsformen. Liknande hos andra lignoser. MAGNUS, W. & SCHINDLER, B., Uber den Einfluss der Nährsalze auf die Färbung der Oscillarien. Ber. Deutsch. Bot. Ges. 30, 1912 p. 314— 320. NUSSBAUM, M., KARSTEN, G., WEBER, M. Lehrbuch der Biologie fär Hochschulen. 3529 p., 186 textfig. 8:o. Leipzig, W. Engelmann 1911. Omfattar NUSSBAUM, Die experimentelle Morphologie (djur och växter); KARSTEN, Biologie der Pflanzen; WEBER, Biologie der Tiere HIMMELBAUR, W., Zur Kenntnis der Phytophthoreen. 3. Beiheft zum Jahr- buch der Hamburg. Wissensch. Anstalten, XXVIII, 1910, p. 39—061. I tafl. 14 textfig. 8:0. Med stöd af kulturförsök visas, att Phytophthora Syringe Kleb. (1909), Ph. Cactorum Leb. & Cohn (1875) och Ph. Fagi Hartig (1875) äro både biologiskt och morfologiskt skilda, fast mycket närstående arter. Den af DE BARY (1881) uppställda Ph. omnivora, hvilken om- fattade de två sistnämnda jämte en Ph. Sempervivi Schenk, bör där- för utgå. DARLING, C. A., Mitosis in living cells. Bull. Torrey Bot: Club 39, pag. 407—409, 1912. MÖLLER, KARL, Uber das biologische Verhalten von Rhytisma acerinum auf verschiedenen Ahornarten. Ber. Deutsch. Bot. Ges. 30 p. 385, 1912. Den vanliga Rhytisma acerinum på Acer platanoides inficierar med lätthet Acer platanoides och campestre, svagare däremot A. Pseudo- platanus och dasycarpum. På A. Pseudoplatanus förekommer i na- turen en Rhytisma med mindre och tjockare stromata, som vid ymp- försök blott angriper A. Pseudoplatanus. Denna uppfattas af förf. som en biologiskt skarpt, men morfologiskt svagt från R. acerinum skild art, R. Pseudoplatani K. Möll. R. acerinum på A: campestre angriper starkt denna värdplanta, svagt A. platanoides, men hittills icke A. Pseudoplatanus; denna form, som ej har några morfologiska särmärken, uppfattas som R. acerinum f. spec. campestris K. Mull. HAGEN, I. Geografiske grupper blandt Norges lövmoser. Naturen 1912 p: 230—246. Bergen. ERIKSSON, J., Svampsjukdomar å svenska betodlingar. Meddelande n:r 63 från Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet. 30p5, fig. 83:0. "Stockholm 1912: Behandlar: betrost, Uromyces Bete (Pers.) Käuhn., allmänt spridd inom de sydligaste provinsernas sockerbetsdistrikt; gulsot, Bacillus labificans Delacr.; rotfiltsjuka, Rhizoctonia violacea Tul., hvilken på- visas vara mycelstadium af Hypochnus violaceus (Tul.) Eriks.; hjärt- röta, Phoma Bete Frank; svartfläcksjuka, Cercospora beticola Sacc.; sotdagg å betblast, Sporidesmium putrefaciens Fuck.; slembakterios, Bacillus Bete Mig.; m. fl. 94 ERIKSSON, J., Filtsjuka å potatis (Hypochnus Solani Prill. & Delacr.). Ibid: on:ri67:5. Ip ys tsttstockholm, 1912: Förf. påvisar sammanhanget mellan denna art och Rhizoctonia Solani Kähn. —— Om blom- och grentorka (Monilia-torka) å våra fruktträd, dess före- komst, natur och bekämpande. Ibid. n:r 65. 17 p., 9 fig. 8:o. Stock- holm 1912: —»— Tillvaratag frö från friska kulturer! Landtmannen, 23 årg. p. 335 = 330. Stockholm 912. Innehåller uppgifter på parasitsvampar, som på senare tid inkom- mit i vårt land eller där vunnit ökad spridning. Peronospora effusa på Spinacia oleracea uppträder nu allmännare än förr. Peronospora Schleideniana på blad af lök, i synnerhet rödlök, blef först känd i vårt land 1911 från Malmötrakten, där den vållat stora förluster, och är nu äfven funnen i Östergötland, Upland och Dalsland. På gurkor förekomma Cladosporium cucumerinum (sotdagg på frukten), Scolecotrichum melophthorum (på frukten), Colletotrichum lagenarium på bladen). Bönbrand, Colletotrichum Lindemuthianum, på baljor och frön af stång- och krypbönor, hvilken först blef känd i vårt land från Gotland och Värmland 1911, har 1912 iakttagits ganska elak- artad i Stockholmstrakten. KYLIN, H., Studien uber die schwedischen Arten der Gattungen Batracho- spermum BRBoth und Sirodotia nov. gen. Nova Acta Reg. Soc. Scien- tiarum Upsaliensis. Ser. IV. Vol. 3, N. 3. Upsala 1912. 40p. 4:0, 16 fig. —— Uber die Farbstoffe der Fucoideen. Aus dem med.-chem. In- stitut Upsala. Hoppe-Seylers Zeitschr. f. physiologische Chemie. Bd. $21 pr 221-250: Strassburg 1912: AMINOFF, F., Svenska skogsträd. 4. Tallen. Skogsvårdsfören. folk- skrifter: 29.1 19125 32 p., 21 fotogr. i texten, LI färgpl. Pris s0Xore: En tilltalande framställning af vårt viktigaste skogsträd, prydd med talrika textbilder och en tafla i trefärgstryck. BERGGREN, E. J., Skogens viktigaste parasitsvampar. Skogsvårdsförenin- gens. foölkskrifter 30. Stockholm, 1912: - 32 p;, 45 fig. 8:0. Framställningen lider af vissa brister: värdväxlingen hos rost- svamparna (p. 2) är ej regel, enär de värdväxlande arterna äro ett försvinnande fåtal mot de autoika; grankotterost (p. 3) är ett olämp- ligt namn på Pucciniastrum Padi, enär på grankottar ej sällan före- kommer äfven en annan rost, Aecidium conorum Picece (Chrysomyxa Pyrole); »hvitrostens», Chrysomyxa Ledi (p. 4) intressantaste stadium, den i Norrland allmänt bekanta, ätliga Aecidium coruscans finnes ej omtalad; gulrost (p. 4) som namn på Chrysomyxa Abietis är olämp- ligt, då detta namn allmänt användes för en sädesrost o. s. vy. De ur andras arbeten tagna bilderna sakna ursprungsbeteckning. HEDLUND, T., De fysiologiska grunderna för riklig blomning och frukt- sättning hos våra fruktträd samt för olika frosthärdighet hos träd och buskar. Två föredrag hållna på Alnarp. Särtr. ur Pomol. För:s Årsskr. Linköping 1912, p. 32—46. (Detsamma utförligare i iTidskr. f. Landtman års: 35, Lund Lol25) 95 LINDMAN, C. A. M., Ergologie, ein vorgeschlagener neuer Name fär Delpino's »Biologie». Biolog. Centralbl. 30, nr 19, p.625—629. 1910. SYDOW, H. & P., Monographia Uredinearum. Vol. III, fasc. 1. Omfattar: Gymnosporangium, Hamaspora, Gymnoconia, Phragmidium, Phrag- mopyxis, Blastospora, Rostrupia, Triphragmium, Hapalophragmium, Sphierophragmium, Anthomyces, Uromycladium (början). Berlin, Gebr: Bornotreger 15 dec. 1912. 8:0. Fo VA NOTISER Till docent i botanik vid Stockholms Högskola har utnämnts dr. H. LUNDEGÅRDH. Afliden botanist: den 2 febr. 1913 f. d. folkskolläraren, länskon- sulenten i biskötsel JOHAN AUGUST ÖSTERBERG vid Montebello, Albano, född den 26 dec. 1849. Han har af trycket utgifvit: Bidrag till känne- domen om pericarpiets anatomi och kärlsträngsförloppet i blomman hos Orchideerna (Öfvers. af K. Vet.-Akad. förhandl. 1883, n:o 3, 18 p., 3 tafl.) & Docenten H. NILSSON-EHLE, bekant för sitt deltagande i växtföräd- lingsarbetet vid Svalöf, har mottagit uppdraget att i sommar som sakkunnig rådgifvare deltaga i den organisation af växtförädlingen, som den rumä- niska regeringen, hufvudsakligen efter svenskt mönster, beslutit igångsätta. + Som deltagare i M. RIKLIS och C. SCHRÖTERS exkursion 14 mars—19 april 1910 >»vom Mittelmeer zum Nordrand der algerischen Sahara» (Vierteljahrsschrift der Naturforsch. Gesellsch. in Zurich 1912 p. 40) nämnes äfven en svensk, dr. J. SVANLUND från Borås. + Professor M. SONDÉN har till Riksmuseets botaniska afdelning skänkt sina samlingar af skandinaviska växter och till Stockholms Högskola en samling arktiska fanerogamer. =x En växtsamling, innehållande bl. a. H. DAHLSTEDTS Hieracia exsiccata, har af professor W. NETZEL som gåfva öfverlämnats till Stockholms Högskola. 96 K. Vetenskapssocietetens Linnépris för år 1914. Societeten har beslutat att den 23 maj 1914, årsdagen af CARL VON LINNÉS födelse, utdela ett pris af 500 kr. för bästa svaret på någon af följande pris- uppgifter: ; 1. Framställning af en hybrid mellan tvenne växtarter och cytologisk undersökning af både föräldrarne och hybriden. 2 Monografi öfver en svensk djurgrupp. 3. Undersökning till belysning af den postglaciala tidens längd. 4. Redogörelse för de senaste decenniernas utforskning af atmosferens högre rymder förmedelst iakttagelser dels af molnens rörelser, dels af instrumenter, uppsända medelst drakar och ballonger, samt en syste- matisk framställning af de hittills vunna resultaten. 5. Begäres en undersökning af olika jordarters ledningsförmåga för värme vid olika fuktighetshalt. Svaren böra vara insända till K. Vetenskapssocietetens sekreterare före ingången af februari månad 1914. Uppgifterna kungjordes den 8 febr. 1913. Vi påpeka, att endast en vegetationsperiod är anslagen till den botaniska uppgiftens lösande, hvilket torde vara alltför knappt tillmätt tid. Undertecknade, medlemmar af Upsala Botaniska Bytesförening taga sig härmed friheten att sammankalla föreningen fredagen den 4 april kl. 7 e. m. å öfre Gästis i Upsala, för att besluta om väckt förslag om föreningens upplösning samt öfyerlåtande af inventarier och herbarium. H. Wilh. Arnell. Markus Hulth. Rutger Sernander. Karl Starbäck. er Till tidskriftens medarbetare! kr Rödsktiobens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- ( ÖR i skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. 5 VG Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga -— genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af korrekturändringar mot manuskriptet. NR — Omkostnader för korrekturändringar mot Nrabteerbatöler bestridas Sr SS af författaren. NOR Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER KERIDen understruket 1 manuskriptet). 2 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understräkbid RR ; manuskriptet). | Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- ASSR fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt ; ÄG Så undvikas. Nr Det är önskvärdt, att större ätbändlingar af allmänt vetenskag = NARE ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller = "åtminstone äro försedda med en Rampling på något af dessa AS ; språk. ARR Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granat SEIErPALnEeR till det främmande språket. RNE Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas ONE direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och trygg SN keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af. sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning = lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. SN > HERMAN PERSSON, "Bidrag till kännedomen om finessen CERe Sö CNE tationen i norra Halland. (Zur Kenntnis der TENS CERRO — des nördlichen Hallånds.)... NEAR DÖ : ERIK ALMQUIST: Några ord om laöhin Måsen i Södermanland. (Einige' Worte äber Cladium Mariscus in Södermanland;.)... KART 720 E. HAGLUND, Om Gotlands kylen osser Uber. die Sphagnum-Arten Gotlands.) . SE FÖRRE a de THORE LINDFORS: ”Mulelchnnagen: ber parasitische Pilze,. in Lule SD) Se Lappmark .. ; 0 Sä: I. HOLMGREN: för ur Entwicklungsgeschichte vön Bitomus umbellatas bee förs Nåt Tal: FAN EA VISA TEA ORK STA SES IR KOR (RAR 21500 THORE LINDFORS: Bemerkungen bör Uromyces | ambiguns Ma) der Lév... ite semla - GUST. 0. MALME: läcker suecici Ssd ör SER 2 SR SN J. HULTING: Parmelia intestiniformis (Vill.) Ach. ÄRA SR Bisse G.: EINAR DU RIETZ: En ny fyndort för Nögkronia lusitanicum la q ) Schaer. (Ein neuer Fundort får Nephroma lusitanicum SAMRera 82 OTTO VESTERLUND: Gula hallon. (Gelbe FYIBDESRERA ERT ANS 0 : 'A. AXEL W. LUND: Plantago major L. formå,.............inn 0 30 JENS HOLMBOE: Beltpes PArvtiles i | NOTE (Scirpus öRrVålLe RA NOrWegenD.). jusst dan AR SENS BBR LISTOR EI a LITTERATUREN: 3 AN a HANNIG, E.: Untersuchungen öber. die Verteilung des osmotischen | Drucks in der Pflanze in Hinsicht auf die Wasserleitung ...... We RENNER, 0.: Experimentelle RR zur Kenntnis der Wasser- NA HO WORU HE gr ers FIRUE aa EO REL TR ETS ra USE ETS SE SNR SENS så FRÖDIN, JOHN: Tvenne västskandinaviska klimatfältorer och deras NORS + Växtgeograliska betydelse..:;...,eesdartoiitn derna agklnr RAR SPÄTH, H. L., Der földöonle. Re ESR RINNA SR tg Nn BÖNOTIGRR sign oo ha ie Ssd RAR KKR PR FR RAK APR AFA RAR RR RR Utgifvet den 20 Mars 1913. STOCKHOLM, NYA TRYCKEBI-AKTIEBOLAGET 1913. Tidskrift | | Utgifven af Svenska Botaniska F öreningen Redigerad af T. YESTERGREN BAND 7 1913 HÄFTE 2 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS Styrelse. och redaktionskommitté under år 1913. Styrelse: V. B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice ordförande; T. LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN, skattmästare; J. BERGGREN, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON, 0. ROSENBERG, M. SONDÉN. RSääE NOS kod : R. FRIES, T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, AR; SERNANDER, ”"T. VESTERGREN. - är SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i fyra häften årligen. Prenumerationsafgiften (för personer ej KrUReasaNe övenska Bo- taniska Föreningen) är 15 kronor. Medlemsafgiften för år 1913, 10 kronor, torde inbetalga + till skatt- mästaren, d:r F. R. AULIN, Stockholms Högskola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar af tid- skriften till ett pris af 7 kronor pr årgång. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913: BD 7, H. 2. STUDIEN UBER DIE ENTWICKLUNGS- NEW YORK GESCHICHTE DER BLUTEN EINIGER BOTANICAI BICORNES-TYFEN EIN BEITRAG ZUR KENNTNIS DER SYSTEMATISCHEN STELLUNG DER DIAPENSIACEEN UND EMPETRACEEN VON GUNNAR SAMUELSSON Mit 17 Textfiguren. Durch die Arbeiten der Systematiker des vorigen Jahrhunderts wurden allerdings die Hauptzäge des Angiospermen-Systems end- göltig festgestellt. Eine Anzahl grösserer und kleinerer Verwandt- schaftskreise wurden aufgestellt. Die Mehrzahl der bekannten Formen liessen sich ziemlich leicht in diese einordnen. Die syste- matische Stellung mehrerer Arten, Gattungen und selbst Familien blieb jedoch unsicher. Dies ist noch heute der Fall. So finden wir in fast allen systematischen Handbächern bei der Besprechung einzelner Familien u. s. w. die Bemerkung, dass deren Stellung noch nicht ganz sichergestellt sei. Besonders in den grossen dia- lypetalen Reihen der Dikotyledonen sind solche Typen zahlreich. Die betreffenden Reihen, namentlich Parietales, Geraniales und Sa- pindales (im Sinne ENGLERS), sind auch sehr heterogen. Bei der Beurteilung der systematischen Stellung der einzelnen Typen hat zu allen Zeiten die vergleichende Morphologie der Bläten die weitaus wichtigsten Momente geliefert. - Manchmal wurden Svensk Botanisk Tidskrift 1913. ( 98 andere Merkmale zu wenig beachtet. Dies gilt z. B. von der Ent- wicklungsgeschichte der Samen. Dass diese bisjetzt in der Syste- matik so wenig Beachtung fand, hängt mit mehreren Umständen zusammen. Sie ist nur bei verhältnismässig wenigen Pflanzen näher untersucht worden. Und es muss auch zugegeben werden, dass die bisherigen Untersuchungen meist nicht Resultate von der Art geliefert haben, dass sie zu weitgehenderen Schlässen fär die Systematik berechtigen. Dies hängt meiner Ansicht nach manch- mal, aber keineswegs immer, damit zusammen, dass die Unter- suchungen nicht von systematischen Gesichtspunkten bestimmt wurden. Ausserdem sind solche Studien sehr zeitraubend und können mit gutem Erfolg nur an fär diesen Zweck speziell fixier- tem Material ausgefährt werden. Von den Vertretern der soeben genannten Reihen sind nur we- nige entwicklungsgeschichtlich untersucht worden. Solche Studien wären jedoch sehr erwäönscht. Man könnte wenigstens hoffen, neue Gesichtspunkte fär deren Systematik zu bekommen. Als ich im Fräöhjahre 1907 begann, mich mit embryologischen Untersuchungen zu beschäftigen, ergriff ich somit gern die Gelegenheit, eine Kollek- tion fixierten Materials (Frucht- und Samenanlagen) von Polygala vulgaris, die zu meiner Verfägung gestellt wurde, zu untersuchen. Die systematische Stellung der Polygalaceen wird ja als ziemlich unsicher betrachtet. Ich beabsichtigte daher, nicht nur einen Ver- treter dieser Familie, sondern auch einige Typen anderer Familien, die zu Geraniales und Sapindales (im Sinne ENGLERS) gerechnet werden, wenn auch mehr oberflächlich, zu untersuchen. Im fol- genden Sommer fixierte ich daher Blätenteile verschiedener Pflan- zen, u. a. von Empetrum nigrum. Bereits meine ersten Präparate zeigten mir FEigentäömlichkeiten, die mich im höchsten Grade in- teressierten. Ich beschloss daher auch die Entwicklungsgeschichte dieser Art näher zu untersuchen. Ich stiess aber auf grössere Schwierigkeiten technischer Art, als ich erst glaubte. Alle Ver- suche, in der Embryologie Anknäpfungspunkte an die Familien, in deren Nähe die Empetraceen jetzt gewöhnlich gestellt werden, zu finden, schienen mir auch negativ auszufallen. Von einigen, besonders älteren Forschern wurden sie aber in die Nähe der Ericaceen gestellt und somit zu der Bicornes-Reihe gerechnet. Aus verschiedenen Gränden blieben mir aber die zwei wichtigsten Ar- beiten (3 u. 112), die Bicornes-Typen behandeln, leider zu lange unbekannt. Als ich sie im vorigen Wintersemester kennen lernte, 99 erkannte ich auf einmal Tatsachen wieder, die mir bei Empetrum nigrum aufgefallen waren. Wenn eine Vergleichung sichere Schlässe ermöglichen sollte, schien es mir jedoch dringend nötig, zu ver- suchen, einige Läcken in den bisherigen Untersuchungen auszufällen. Ich habe daher während des letzten Sommers (1912) teils selbst, teils mit Hilfe einiger Freunde versucht, Untersuchungsmaterial der skandinavischen Bicornes-Typen (Ericaceen und Pyrolaceen) zusam- menzubringen. Es ist mir dadurch gelungen, nicht nur einige grös- sere Läcken auszufällen, sondern auch die Beobachtungen auf einige bisher nicht untersuchte Arten auszudehnen. Die Entwicklungsgeschichte der äbrigen Bicornes-Familien ist sehr wenig untersucht worden. Die Angaben in der Litteratur be- schränken sich auf einige kurze Noltizen betreffs Clethra, Epacris und Styphelia, Vertreter der Clethraceen und Epacridaceen. Ich bin im Stande, einige Ergänzungen zu den bisherigen Untersuchungen zu geben. Zu der Bicornes-Reihe werden von der Mehrzahl der modernen Systematiker ausser den bereits erwähnten vier Familien nur die Lennoaceen und die Diapensiaceen gerechnet. Diesen sind bisjetzt keine embryologischen Untersuchungen gewidmet worden. FEinen Vertreter der letzten Familie, Diapensia lapponica, habe ich unter- suchen können. Wenigstens die Hauptzäge ihrer Embryologie festzustellen, ist mir gelungen. Ich erlaube mir auch, die Empetra- ceen zu den Bicornes zu rechnen. Zu zeigen, dass sie sehr wahr- scheinlich zu dieser Reihe gehören, ist ein Hauptziel dieser Ab- handlung. Die Clethraceen, Pyrolaceen, Ericaceen und Epacridaceen werden von fast allen Systematikern zu den Bicornes gerechnet. Dass die äöbrigen erwähnten Familien auch hierher gehören, ist dagegen bisjetzt nicht ganz einwandfrei erwiesen worden. Es scheint mir somit zweckmässig, meine Ausfährungen anfänglich auf jene vier Familien zu beschränken. Ich beschreibe also erstens einige Zäge aus der Entwicklungsgeschichte der Bläten der untersuchten Typen und föhre dabei nicht nur meine eigenen Beobachtungen, sondern auch die wichtigsten Ergebnisse fräherer Untersuchungen an. Im Anschluss daran wollen wir auch sehen, ob die Entwicklungs- geschichte irgend welche Zäge zeigt, die zur Charakterisierung der Reihe beitragen können. Aus hauptsächlich praktischen Gränden werde ich zuerst die Ericaceen behandeln. Sie konstituieren, wie bekannt, den Typus der Reihe. Mit diesen sind die Cle- 100 thraceen und Epacridaceen ohne Zweifel nahe verwandt und werden im folgenden Teil dieser Arbeit herangezogen. Zuletzt folgen die Pyrolaceen, die wohl als Reduktions-Typen aufzufassen sind. In zwei späteren Abschnitten folgen meine Beobachtungen äber die' Diapensiaceen und Empetraceen, nebst Erörterungen äber deren systematische Stellung. Die Lennoaceen möässen ganz täbergangen werden. = Ihre Morphologie ist öbrigens nur wenig bekannt. Die wichtigste Untersuchung stammt von SOLMsSs-LAUBACH (132). Ihm stand nur Herbarmaterial zur Verfögung. LR = DS Rö I KAIYRP DO TRA TIPSTER SZ Så (> Fig. 2. Samenanlagen mit Tetraden, in b. u. c. zweikernige Embryosäcke. a, Vac- cinium Myrtillus (213); b, Arctostaphylos uva ursi (135); c, A. alpina (539). achtkernigen Embryosack in typischer Weise lieferte. Die oberen Makrosporen und die umliegenden Nuzelluszellen werden verdrängt. ÅRTOPOEUS (3, S. 340) gibt nur schlechthin dieselbe Entwicklungs- folge an, ohne die Arten, wo er dies festgestellt hat, zu erwähnen. Ich selbst habe die Angaben JÖNSSONS Uber Phyllodoce bestätigt und dieselbe Entwicklung bei Andromeda polifolia, Arbutus hybrida, Arctostaphylos alpina und uva ursi, Calluna vulgaris, Kalmia glauca, Ledum palustre, Pernettya mucronata, Rhododendron Rhodora und sinense, Vaccinium microcarpum, Myrtillus, uliginosum und vitis idaea gefunden (Fig. 2 a—c). Das Vorkommen von vwvier Tetradenzellen muss demnach als typisceh angenommen werden. Dass der zweite Teilungsschritt in der oberen der ersten 'zwei Tochterzellen aus- nahmsweise ausgeschaltet werden kann, braucht dadurch nicht aus- geschlossen zu sein. Ich habe dies tatsächlich bei Vaccinium uli- 109 ginosum einmal ziemlich sicher beobachtet. Wahrscheinlich macht die erwähnte Angabe VESQUES ein zweites Beispiel aus (V. fron- dosum). Die weitere Entwicklung des Embryosackes folgt durchaus dem gewöhnlichen Schema. Die befruchtungsreifen Samenanlagen sind anatrop oder amphi- trop. Beide Typen kommen oft bei denselben Arten vor. Die am- phitropen sind auf die Peripherie der Plazenten beschränkt. Der Embryosack wird unmittelbar von dem einzigen kräftig entwickelten Integument und der Raphe umgeben, deren innerste Schicht ein in der Regel deutlich markiertes Tapetum darstellt. Die Mikropyle ist sehr eng und nur an wohl gelungenen Schnitten zu sehen. Der Embryosack ist klein und schmal. Der Eiapparat liegt in einer Erweiterung oberhalb der Tapetenzone. Die Antipoden sind bei der Mehrzahl der Arten sehr klein und degenerieren bald nach der Be- fruchtung. Bei einigen Arten sind sie aber kräftiger und können mehr als ein Drittel der ganzen Länge des Embryosackes ausfällen, z. B. bei Calluna vulgaris (vgl. 3; S. 342, Fig. 81; 112, S. 46, Fig. 70), Gaultheria microphylla und Shallon und Pernettya mucronata, die letzten nach eigenen Beobachtungen (vgl. Fig. 3 a). Zahlreiche Embryo- säcke verschiedener Gattungen und Arten sind bereits, besonders von PELTRISOT (112), abgebildet worden. Diese Andeutungen mögen somit hinreichend sein. 5. Die Endospermbildung. Die Endospermbildung der Ericaceen ist namentlich von PELTRISOT (112) untersucht worden. In der Tat beschränken sich seine Beob- achtungen hauptsächlich auf diese und die Entwicklung der Samen- schale. Er legte es besonders darauf an, das regelmässige Vor- kommen sogen. Endospermhaustorien nachzuweisen. Bevor PEL- TRISOT seine Untersuchungen veröffentlicht hatte, wurden solche Bildungen wenigstens bei Arbutus unedo, Bruckenthalia spiculiflora und Calluna vulgaris von ARTOPOEUS (3) beschrieben. Ausser bei diesen Arten und bei einer oder zwei anderen Arbutus-Spezies stellte PELTRISOT deren Vorkommen bei zahlreichen Ericaceen fest, und zwar bei Vertretern der Gattungen Vaccinium, Arctostaphylos, Gaul- theria, Cassandra, Oxydendron, Zenobia, Andromeda, Pieris, Enki- anthus, Erica, Loiseleuria, Bryanthus (syn. Phyllodoce), Daboecia, Kalmia, Ledum, Rhododendron und Menziesia, demnach mit der von diesem Forscher angenommenen Begrenzung der Gattungen bei 20 110 Gattungen oder kurz bei allen untersuchten Ericaceen. STEVENS (135) hat diese Liste mit Epigaea repens ergänzt. Die erste Entwicklung des Endosperms wird von den verschiede- nen Autoren in ungleicher Weise geschildert. HOFMEISTER (71, S. 636) schreibt von Vaccinium uliginosum: »Das Endosperm entsteht aus. wiederholter Zweitheilung einer einzigen, die unteren zwei Drittel des Embryosackes einnehmenden Zelle». ARTOPOEUS (3) gibt dar- öber keine Aufschlässe. PELTRISOT (112, S. 81) behauptet, dass nach der Befruchtung in den beiden Enden des Embryosackes Kam- mern entstehen, welche durch Einschnärungen vom zentralen Teile des Embryosackes abgesondert werden. Er setzt seine Beschreibung mit folgenden Worten fort: »Lorsque le noyau secondaire $s'est divisé en un certain nombre de noyaux d'albumen, quelques-uns de ces der- niers passent dans les deux cavités extrémes du sac.> PELTRISOT meint somit, dass zuerst eine Anzahl freier Kerne gebildet werden, und dass erst später Zellbegrenzungen ausgebildet werden. Diese Auf- fassung wird auch durch die Mehrzahl seiner Figuren illustriert. Diese zeigen in der Regel eine grosse Anzahlim Embryosacke etwa gleichförmig verteilter freier Kerne. Nur zwei seiner Figuren deuten darauf hin, dass er möglicherweise die Endospermbildung nicht richtig aufgefasst hat. Die eine (Fig. 29) zeigt ein frähes Stadium von Cassandra calyculata, Wo zwei Querwände, die auch im Texte (S. 32) erwähnt sind, die terminalen Teile des Embryosackes, die sich zu Haustorien entwickeln sollen, begrenzen. Auch in der Mit- telpartie des Embryosackes siehbt man Andeutungen von Zellbe- grenzungen, obgleich sie nicht so gedeutet werden und andere Fi- guren (30 u. 31), die spätere Stadien vorstellen, freie Kerne zeigen. Die andere in Betracht kommende Figur (50) zeigt eine Samenan- lage von Pieris japonica. Im Embryosacke liegen hinter einander drei Kerne, zwischen denen Zellbegrenzungen angedeutet sind. Die Figur macht es nicht unwahrscheinlich, dass noch ein Kern an einem anderen Schnitt zu finden wäre. Zuletzt ist noch die von STEVENS untersuchte Epigaea repens zu erwähnen. »The division of the primary endosperm nucleus is accompanied by the formation of a transverse wall dividing the embryo sac into two approxima- tely equal chambers. Each of these chambers is further divided by a cross wall resulting in a ”four-cechambered” embryo sac. ....- In the further development of the endosperm, cell divisions occur rapid iyg In all of these vchambhersit een There is thus no period 111 of free nuclear division in the development of the endosperm in Epigaea.> (135, S. 539). Aus der vorstehenden Zusammenstellung geht hervor, dass das Endosperm nach PeLTRIsoT durch sogen. freie Zellbildung, nach HOFMEISTER und STEVENS durch sukzessive Zellteilung gebildet wird. Beide Typen können in derselben Familie vorkommen. Man kann somit nicht a priori behaupten, dass die eine Partei Unrecht haben mäöässe. Dass STEVENS ihre Bilder richtig gedeutet hat, kann nicht bezweifelt werden. Dagegen habe ich soeben hervorgehoben, dass die Angaben PELTRISOTS bisweilen nicht völlig sicher erscheinen. Aus gewissen Gränden betrachte ich eine Feststellung der Entwick- lungsgeschichte des Endosperms bei einer möglichst grossen Zahl von Ericaceen als höchstens erwänscht. Mein Wunsch, jene Frage wenn möglich aufzuklären, veranlasste mich, die Ericaceen noch einmal zum Gegenstand einer entwicklungsgeschichtlichen Unter- suchung zu machen. Ich habe dabei den ersten Endospermstadien und der Anlegung der Haustorien besondere Aufmerksamkeit ge- widmet. Leider habe ich nur wenige Typen untersuchen können. Zum grössten Teil sind sie bereits von PELTRISOT studiert worden. Nur drei neue Gattungen (Cassiope, Gaylussacia und Pernettya) haben mir Entwicklungsstadien nach der Befruchtung geliefert. Spätere Stadien, wie halbreife oder reife Samen, einiger neuer Vertreter fräöher untersuchter Gattungen habe ich auch gesehen. Nur bei Andromeda polifolia, Cassiope tetragona, Ledum palustre, Phyllodoce coerulea, Vaccinium microcarpum, Myrtillus und vitis idaea, habe ich die jängsten Endospermstadien untersuchen können. Bei allen diesen Arten folgt der Teilung des sekundären Embryosackkerns eine Querteilung der Endospermmultlterzelle unmittelbar (Fig. 3 Db). Beide Tochterzellen werden noch einmal quer geteilt. Die vier er- sten Endospermzellen liegen somit in einer Reihe (Fig. 3 c—e). Die Synergiden und die Antipoden sind bereits der Degeneration anheimgefallen. Bisjetzt ist der Embryosack fast nur in die Länge gewachsen. Die Tapetenzellen sind noch unverändert. Im Endo- sperm entstehen nun auch in anderer Weise orientierte Wände. Vorher wird bisweilen noch eine Querwand ausgebildet. Föänf hinter einander liegende Zellen habe ich nämlich bei Ledum ge- sehen. Gewöhnlich entstehen jetzt auch Längswände in der Weise, dass wenigstens in den zentralen Teilen des Endosperms vier Längs- reihen von Zellen gebildet werden. Oft teilen sich die terminalen Zellen zuerst (vgl. Fig. 3 d). Diese weichen bald durch ihren dich- ( LARS . 0 FER NV 3 ITS A.IS cn Ser HA Se RH > T ONS BS an S S SOS Len NOS a = ENTER sa ID - BESS Oo AR Dear TF FSE 3 = SS > R.SS 8 SS OD SAN SORT R | SSY SS [> ST pla (NE NN . SST AN sn S E ge fe) ILSKEN AI I O & DF blo SAN NN I|I OMC (DYR) IRS Fu (ENDS + IN S S S SNS Jar 5 S = - "Hd OO Öv NSD [jga scen S SSL el” & a S NOJ S Rd "Hd SS SS SS ST JES - = tis idaea e, Ledum palustre (135); dt 1 Embryosack von Pernettya mucronata aceinium vi 3 70 1 7 1, tetragona ( 20 C NG, meda polifolia Fi dien 113 teren Inhalt und ihre grösseren Kerne von den öäbrigen deutlich ab. Bald wird die Erweiterung, die bereits vor der Befruchtung den Eiappa- rat umgab, beträchtlich vergrössert und beginnt, das umgebende Gewebe des Integuments zu verdrängen. Ein Mikropylhaustorium wird aus- gebildet. Die an seiner Bildung teilnehmenden Endospermzellen werden oft bald mehrkernig. Bisweilen bleiben sie länger einkernig. Etwas später entwickeln sich einige chalazale Endospermzellen in derselben Weise und konstituieren ein Chalazahaustorium (Fig. 3 g—i, 4 a—£f). Das Embryo verlängert sich erheblich und streckt seine Spitze in das zentrale Endosperm hinein. Die erste Teilung findet spät statt. Die Embryokugel wird von einem langen vielzelligen Suspensor getragen. Die weitere Entwicklung des Embryo zeigt keine Besonderheiten. Diese Entwicklung stimmt mit dem von STEVENS (135) beschriebe- nen Verhalten von Epigaea repens äberein. Es ist demnach festge- stellt, dass wenigstens neun Arten, die sich auf drei der vier von DRUDE (35) aufgenommenen Unterfamilien (Rhododendroideae, Arbuto- ideae, Vaccinioideae) verteilen, ein von Anfang an zellulares Endos- perm besitzen. Auch bei den anderen von mir untersuchten Typen habe ich niemals Stadien, wo freie Kerne vorkommen, gefunden. Von mehreren (Arctostaphylos uva ursi, Calluna, Erica arborea und mediterranea, Gaultheria Shallon, Kalmia glauca, Vaccinium uligino- sum und varingiaefolium) habe ich doch ziemlich junge Endosperm- stadien gesehen. Jedenfalls sind sie nicht älter als mehrere von denjenigen, die PELTRISOT (112) mit freien Kernen abgebildet hat. Man vergleiche z. B. meine Fig. 3 i (Erica mediterranea) mit PEL- TRISOTS Fig. 62 (E. stricta). Die beiden abgebildeten Samenanlagen sind etwa gleichen Alters. Ich glaube daher, dass das Endosperm bei jenen und wahrscheinlich auch bei allen äbrigen Ericaceen durch sukzessive Zellteilung gebildet wird. Ein entgegengesetztes Verhalten ist jedenfalls meiner Ansicht nach weder bei einer Ericacee, noch bei irgend einem anderen Bicornes-Typus sichergestellt. Die abwei- chende Auffassung PELTRISOTS muss ich somit als unrichtig betrach- ten, wenn ich auch unter den Typen, bei denen er freie Kerne abgebildet hat, nur betreffs Andromeda polifolia im stande bin, meine Meinung einwandfrei zu beweisen.! ' Wahrscheinlich hat Perrtrisor mit ungeeignetem Material gearbeitet. Er fixierte sein ganzes Material in absolutem Alkohol, der die Stadien vor der Befruchtung in ausgezeichneter Weise fixiert, aber das zarte Gewebe des jungen Endosperms leicht zerreisst. Die unbedingt besten Resultate habe ich durch Verwendung von Chrom- Platina-Essigsäure erhalten. Besonders wenn die Samenanlagen vor dem Einlegen auspräpariert wurden, gelang die Fixierung sehr gut. Svensk Botanisk Tidskrift 1913, 3 114 PELTRISOT, ÅRTOPOEUS und STEVENS haben das Vorkommen zweier Endospermhaustorien bei wenigstens 32 Ericaceen, die zu 21 Gattungen gehören, nachgewiesen.! Ich kann zu ihren Listen drei neue Gattungen hinzuföägen, und zwar Cassiope [hypnoides (Fig. ÖN: Fig. 4. Samenanlagen mit Endospermhaustorien. a, Kalmia glauca (PP); b, Cassiope tetragona (+$9); c, Rhododendron lapponicum (SP); d, Cassiope hypnoides (135); e, Arctostaphylos uva ursi (27); f, A. alpina (7). 4 d) und tetragona (Fig. 4 b)/, Gaylussacia (resinosa) und Pernettya (mucronata), ausser 11 neuen Arten von fräöher untersuchten Gattungen /Arctostaphylos alpina (Fig. 4 f) und uva ursi (Fig. 4 e), Erica mediterranea (Fig. 3 1), Gaultheria punctata, repens und Shallon, 1 Wahrscheinlich hat Perrtrisot (112) diese Bildungen bei noch einigen Arten gesehen, obgleich dies weder aus seiner Beschreibung, noch aus seinen Figuren deut- lich hervorgeht. 115 Kalmia glauca (Fig. 4 a), Rhododendron lapponicum (Fig. 4 c), Vacci- nium microcarpum, Myrtillus und Oxycoccus]. Jene Haustorien sind somit bei wenigstens 47 Arten, die sich auf alle Unterfamilien und acht der zehn Tribus (35) der Ericaceae verteilen, beobachtet. Sie wurden bei keiner bis jetzt studierten Art vergebens gesucht. Man kann daher annehmen, dass sie auch bei den täbrigen vorkommen. Das Vorkommen der Endospermhaustorien von der soeben geschilder- ten Ausbildung kann demnach vorläufig als ein Familienmerkmal so gut wie irgend eines aufgefasst werden. Es wurde bereits oben hervorgehoben, dass die Haustorien in der Regel anfangs mehrzellig sind. In dem grösseren, dem Mikropylhau- storium, ist dies besonders deutlich (vgl. Fig. 3 h).. Vielleicht besteht das öfters kleinere Chalazahaustorium bisweilen aus einer einzigen Zelle. Jede Zelle ist zuerst einkernig. Bald teilen sich aber die Kerne, ohne dass Wände gebildet werden. Wenigstens die späteren Teilungen scheinen amitotisch zu verlaufen. Die Zellbegrenzungen werden aufgelöst. Auf dem Höhepunkt der Entwicklung besteht somit jedes Haustorium aus einem einzigen Zelleib oder richtiger aus einem Teil eines solchen, der durch einen engen Kanal mit dem zentralen Endosperm in Verbindung steht. Die Kerne sind jetzt mehr oder weniger deutlich hypertrophiert. ARTOPOEUS und PELTRI- soT haben bei einigen Arten in den Haustorien halbreifer Samen verzweigte Zellulosebalken gesehen. Ich habe solche Bildungen bei Pernettya mucronata, Vaccinium uliginosum und vitis idaea gefunden. Wenn die Samen sich der Reife nähern, degenerieren die Haustorien und werden grösstenteils verdrängt. In reifen Samen findet man daher nur braune Reste, die bei einigen Arten so unbedeutend sind, dass sie leicht äbersehen werden können. Die Gestalt und der Ausbildungsgrad der Haustorien schwanken bei den verschiedenen Arten erheblich, worauf bereits PELTRISOT auf- merksam machte. Fast stets ist das chalazale kleiner als das mikro- pylare. — Bisweilen ist der Unterschied nur unbedeutend, z. B. bei Arbutus, Vaccinium, Arctostaphylos, bei anderen sehr augen- fällig, vielleicht am grössten bei Calluna, Erica, Bruckenthalia. Im öbrigen will ich hier nur auf PELTRISOTS und meine Figuren (3 i, 4 a—f) hinweisen. PELTRISOT (112, S. 85) hat auch darauf hingewiesen, dass syste- matische Hilffemerkmale der Entwicklungsgeschichte der Samen ent- nommen werden können. För die Gruppierung der Ericaceen könnte sie gewiss grosse Dienste leisten. Die Untersuchungen mössen aber 116 erst öber viel zahlreichere Typen, als die bisher studierten, aus- gedehnt werden. PELTRISOT hat die Arbeit in verdienstvoller Weise begonnen und hat auch einige systematische Schlässe ziehen kön- nen. Er war sich auch dessen bewusst, dass man mit grösster Vorsicht verfahren möässe, was ich auch nachdräöcklich hervorheben will. Ein auffallendes Beispiel liefert u. a. die Gattung Kalmia. PELTRISOT (112, S. 56 u. 57; Fig. 110—112) hat Figuren mitgeteilt, die u. a. die Ausbildung der Haustorien bei K. angustifolia und myrtifolia zeigen, und sagt, dass sie niemals eine besonders kräftige Entwicklung erreichen. Bei K. glauca aber habe ich das Mikropyl- haustorium ausserordentlich gross gefunden. Auf einem frähen Entwicklungsstadium ist es fast ebenso gross, wie das ganze öbrige Endosperm (Fig. 4 a). Die Reservestoffe des Endosperms und des Embryo sind haupt- sächlich aus Proteinkörnern und fettem Öl zusammengesetzt. 6. Andere Veränderungen im reifenden Samen. Von den öbrigen Vorgängen in den befruchteten Samenanlagen mö- gen hier nur ein paar angefährt werden. Bei mehreren Arten habe ich in den Umgebungen der ehemaligen Mikropyle in reifenden Samen einige verholzte Zellen gesehen. Im reifen Samen der meisten Arten findet man ausserhalb des Endosperms nur die zur Samenschale umgebildete Epidermis. Bei einigen Arten mit langgestreckten Samen finden sich indessen an den beiden Polen ausserdem einige leere Zellen. Nach PELTRISOT (112, S. 29) sind ihre Wände bei Gaultheria procumbens etwa in derselben Weise wie diejenigen der Epidermis- zellen verdickt. Pernettya mucronata stimmt nach meiner Beobach- tung mit dieser Art öberein. Jene Gattungen werden ja von mehre- ren Systematikern als nahe Verwandte betrachtet. Dagegen fand ich die betreffenden Zellen bei Gaultheria punctata nicht. Soeben wurde: erwähnt, dass die Epidermis allein die Samenschale bildet. Beson- ders die Innen- und Seitenwände werden in verschiedenem Grade verdickt und von Poren wechselnder Ausbildung durchsetzt. Bei allen untersuchten Arten mit Ausnahme von Andromeda polifolia ist die Samenschale einschichtig. Bei dieser Art wird sie durch perikline Teilungen der Epidermiszellen mehrschichtig [nach PELTRISOT (112, S. 36) und meinen bestätigenden Beobachtungen]. PELTRISOT fand sie einschichtig auch bei den nächstverwandten Gattungen. Ich TZ selbst fand dasselbe bei der gleichfalls verwandten Cassiope (hyp- noides und tetragona). Zuletzt will ich die Aufmerksamkeit auf eine eigentämliche Bil- dung bei Arctostaphylos alpina und uva ursi lenken. Ich meine den von SCHROETER (125, S. 154 u. 162) abgebildeten Arillus. Ich habe seine Entwicklung bei dieser Art verfolgt. Der Funiculus der be- fruchtungsreifen Samenanlage ist ziemlich angeschwollen. Nach der Befruchtung wächst er schnell an und verbreitet sich um den proximalen Teil der Samenanlage herum (Fig. 4 e). Dieser Arillus erreicht bald seine maximale Ausbildung. In reifen Samen tritt er weniger hervor, aber noch deutlich. Seine biologische Bedeutung ist schwer zu verstehen. Bei 4. alpina habe ich den Arillus nur in fast reifen Samen gesehen. Er ist hier weniger kräftig als bei der vorigen Art (Fig. 4 f). B. Clethraceae. Zu dieser Familie wird gewöhnlich nur die Gattung dClethra gerechnet, die aber auch von mehreren Systematikern als eine anomale Gattung den Ericaceen untergeordnet wird. Von diesen weicht sie u. a. durch das Vorkommen eines ziemlich typiscehen Endotheciums in den Antherenwänden ab [ARTOPOEUS (3, S. 337)). Die Pollen- körner sind einfach, eine Eigenschaft, die sie mit Erica stricta teilt (vgl. oben). Der Fruchtknoten enthält drei Fächer, jedes mit zahl- reichen anatropen Samenanlagen, die an einer schildförmigen, frei herabhängenden Plazenta befestigt sind. AGARDH (1, Tab. IX, Fig. 4) beschreibt sie bei C. alnifolia als heterotrop, eine Angabe die ich fär C. arborea bestätigen konnte. Die erste Entwicklung der Samenanlagen ist nichi untersucht worden. Die befruchtungsreife Samenanlage von C. alnifolia wurde aber von PELTRISOT (112, S. 68 u. Fig. 146) beschrieben und abgebil- det. Ich selbst habe nur Alkoholmaterial von C. arborea zur Ver- fögung gehabt. Ich habe jedoch feststellen können, dass die fräöhere Entwicklung völlig mit derjenigen der Ericaceen öberein- stimmt. Im jungen Nuzellus liegt die Embryosackmutterzelle sub- epidermal. Die innerste Schicht des einzigen kräftigen Integuments wird fräh als ein ungewöhnlich deutlich markiertes Tapetum aus- gebildet. Der Embryosack ist ganz normal gebaut. Uber die spätere Entwicklung der Samenanlagen liegen einige Angaben von ARTOPOEUS (3, S. 344) und PELTRISOT (112, S. 68 u. 118 Fig. 146—151) vor. Jener hat nur reife Samen untersucht, wo er Reste zweier Haustorien fand. Dieser hat auch den Ursprung der betreffenden Bildungen untersucht. Sie gehören zu dem Endo- sperm. Sie werden als verhältnissmässig klein beschrieben (im Vergleiche mit denjenigen der Ericaceen). Er untersuchte auch die aus nur einer Zellschicht (der Epidermis) bestehende Samenschale. Aus seiner Fig. 148 und seinen allgemeinen Ausfährungen (112, S. 81) ist es deutlich, dass er dem Endosperm eine Entstehung durch freie Zellbildung zuschreibt. Die allerjängsten Stadien hat er aber augenscheinlich nicht studiert. Seine Auffassung ist auch hier un- richtig. Bald nach der Befruchtung wird die primäre Endosperm- zelle durch eine Querwand in zwei gleich grosse Zellen zerlegt. Durch den nächsten Teilungsschritt entsteht eine axile Reihe von vier Zellen. Das Endosperm wird somit auch bei Clethra durch fortwährende Zellteilung gebildet. Von den Haustorien war noch nichts zu sehen. Spätere Stadien habe ich nicht gesehen. Wahr- scheinlich erstreckt sich die Ubereinstimmung mit den Ericaceen auch auf die spätere Entwicklung. HALLIER (59, S. 75) rechnet hierher auch die Gattungen Actinidia, Clematoclethra, Saurauia (Dilleniaceae), Tremanthera (Ternstroemi- aceae), Byblis und Roridula (Droseraceae), welche gewöhnlich zu den in Klammern angefährten Familien gerechnet werden. LANG (92) untersuchte Byblis, und versetzte sie, zum Teil ihrer Embryo- logie wegen, zu den Lentibulariaceae, eine Auffassung die später auch ENGLER (z. B. 40, S. 200) billigte. Auch bei dieser Gattung finden sich zwei Endospermhaustorien, die jedoch von den bei Clethra vorkommenden erheblich abweichen. Bei Byblis spriessen nämlich mehrere Endospermzellen an der Mikropyle und der Chalaza hyphen- artig in die umgebenden Gewebe hineim (92, S. 203 u. Fig u. 78). Sie sind eher mit den Haustorialzellen, die auf späteren Entwicklungsstufen des Endosperms bei einigen Arten, z. B. Ve- ronica Chamaedrys (124, S. 30) auftreten, als mit Haustorien des bei Clethra vYorkommenden Typus vergleichbar. Die Antheren von Byblis öffnen sich durch terminale Poren. Eine fibröse Schicht ist im grössten' Teil der Anthere nicht ausgebildet (92, S. 196). — Uber die anderen Gattungen liegen keine entwicklungsgeschichtlichen Untersuchungen vor. Solche wären sehr erwöänscht. Vielleicht könnten sie Aufschlässe äber die von z. B. HALLIER, V. WETTSTEIN u. a. vermutete Ableitung der Bicornes-Beihe von den Ochnaceae oder den nächststehenden Familien (V. WETTSTEINS Gulttiferales) geben. C. Epacridaceae. Diese Familie umfasst etwas mehr als 300 Arten, die fast ganz auf die säödliche Hemisphäre beschränkt sind. Die meisten gehören zu der Flora von Australien und den umliegenden Inseln. Nur die monotype Gattung Lebetanthus ist im säödlichsten Säd-Amerika hei- misch. Obgleich besonders Epacris- und Styphelia-Arten in euro- päischen Gärten oft kultiviert werden, ist öber die Embryologie der Familie nur wenig bekannt. Die Samenanlagen sind anatrop. In jedem Fruchtfach kommen 1—2- vor. Unter den mehrsamigen Typen sind sie nach AGARDH (1, Tab. IX, Fig. 12) bei Sprengelia incarnata heterotrop. Bei Epa- cris impressa fand ich sie wie bei den wenigsamigen Erica-Arten orientiert (vgl. oben). Wahrscheinlich sind sie auch bei den öbri- gen mehr oder weniger heterotrop. Das dem Anschein nach ab- weichende Verhalten von Dracophyllum secundum wurde bereits oben besprochen. Bei den Styphelieen, die die Formen mit ein- samigen Fruchtfächern umfassen, sind die Samenanlagen nach BENTHAM et HOOKER (7, II, S. 608) und BaAILLON (5, S. 148 u. 203) anatrop, hängend mit dorsaler Raphe, demnach apotrop. ARTO- POEUS (5, S. 344) gibt sie bei Styphelia als epitrop an. Uber die fräöheste Entwicklung der Samenanlagen war bisjetzt nichts bekannt. Meine eigenen Untersuchungen beschränken sich auf zwei im hiesigen Kalthause kultivierte Exemplare von Epacris impressa. In den jängsten von mir untersuchten Blätenknospen (am 10. Oktober 1912) waren alle Blätenteile angelegt. In den deutlich abgesetzten Antheren der Staubblätter hatte die Differen- zierung der zwei Archespore begonnen. Im Fruchtknoten waren die Plazenten deutlich markiert, von Samenanlagen waren keine Spuren zu sehen. Die Tetradenteilung der Pollenmutterzellen wurde am 20. November in einigen Bläten gesehen. Die haploide Chro- mosomenzahl betrug hier 13 (Fig. 5 a). In anderen Bläten war das Tetradenpollen bereits fertig ausgebildet, die einzelnen Zellen aber noch einkernig. Die Embryosackmutterzelle war jetzt als eine subepidermale Nuzelluszelle sichtbar. Das einzige Integument der Samenanlage war auch zu sehen. Am 28. November fand ich in gewissen Samenanlagen vierzellige Tetraden (Fig. 3 b), in anderen befand sich der Archesporkern noch in der Synapsis. Die hinterste Tetradenzelle entwickelt sich in normaler Weise zum Embryosack. Die öbrigen Teile des Nuzellus werden verdrängt. 120 Die innere Struktur der Samenanlagen ist kaum von anderen als HOFMEISTER (71, S. 6386) und ARTOPOEUS (5, S. 344) studiert worden. Ihre Angaben sind aber sehr summarisch gehalten. Der Embryosack ist von einem Tapetum umgeben. Es wird aus der innersten Schicht des Integuments gebildet (nach ARTOPOEUS bei Epacris impressa und Styphelia-Arten).: HOFMEISTER (70, S. 185; 71, S. 535) föhbrt die Epacridaceen unter den Familien, deren Endo- sperm durch sukzessive Zellteilung ausgebildet wird, auf. ARTO- PoEUS hat nachgewiesen, dass das Vorderende des Embryosackes bei Epacris impressa und Styphelia-Arten namentlich nach der Be- fruchtung zu einem Haustorium erweitert wird. Dagegen scheint er kaum irgend ein Haustorium an der Chalaza gesehen zu haben. Abbildungen wurden nicht mitgeteilt. Meine eigenen Untersuchungen beschränken sich auf einige Beob- achtungen an Epacris impressa und Lebetanthus americanus,” welche Vertreter von zwei der drei von DRUuUDE (5395) aufgenommenen Tribus sind. Zum dritten gehört u. a. Styphelia. Bei Epacris impressa wächst der befruchtende Pollenschlauch durch die Mikropyle zum Eiapparat heran. Die eine Synergide wird zerstört. Die Antipoden sind bereits in diesem Zeitpunkt de- generiert: Die primäre Endospermzelle wird bald quergeteilt (Fig. 5 c). Durch eine zweite Querteilung beider Zellen entsteht eine Reihe von vier hinter einander liegenden Endospermzellen. Jetzt entstehen auch Längswände, am häufigsten zuerst in den zwei mitt- leren Zellen (Fig. 5 d). Terminale Zellen wachsen zu Haustorien aus. Das mikropylare ist etwas grösser als das chalazale (Fig. 5 e)- Auch bei Lebetanthus kommen zwei Endospermhaustorien vor (Fig. 5 f)l- In den völlig entwickelten Haustorien sind die Zellbegren- zungen aufgelöst. Bei Lebetanthus — die Samen waren fast reif — war das Plasma von zahlreichen Zellulosebalken durchsetzt (Fig. 5 g). Sie schienen stets von der stark verdickten Wand des Hau- storiums auszustrahlen. Die meisten Endospermzellen sind mit Proteinkörnen vollgepfropft. Nur die den Haustorien nächstliegenden " HoFmeristErR hat diese Schicht bei Epacris grandiflora als zu dem Nuzellus ge- hörend unrichtig aufgefasst. ” Von dieser Art untersuchte ich Alkoholmaterial, das von P. DusÉn an der Magellans-Strasse am 16. April 1896 eingesammelt wurde. Eine unrichtige Angabe von sowohl BeEntHAM et Hookrer (7, II, S. 616) als DrupeE (35, S. 73) mag hier be- richtigt werden. Sie geben die Fruchtfächer von Lebetanthus als 1—2-samig an. Im DusÉy'schen Material fand ich stets in jedem Fache mehrere entwickelte Samen. Fig. 5. a—e, h, Epacris impressa; a, Homöotypische Spindeln in einer Pollenmutter- zelle (1499); b, Samenanlage mit Tetrade (539); c u. d, zwei- und sechszelliges Endo- sperm (425); e, halbreifer Samen mit Endospermhaustorien (117); h, Samenschale (220), — g, f, i, Lebetanthus americanus; g, Mikropylhaustorium (315); /£, fast reifer Samen (55); i, Samenschale (?1>). 122 bilden eine Ausnahme. Das Embryo von Epacris wird von einem langen Suspensor getragen. In fast reifen Samen von Styphelia glauca habe ich an aufgeweichtem Herbarmaterial Reste der zwei Haustorien gesehen. Bei Epacris, Lebetanthus und Styphelia habe ich eine einschichtige Samenschale gefunden. Die Verschiedenheiten bei den ersten beiden Gattungen sind aus den Fig. 5 h u. i ersichtlich. Bei Styphelia War sie sehr schwach mit dännen Wänden. Ihre Funktion hat ja auch der Fruchtstein öbernommen. Zuletzt will ich auf die auffallende Analogie zwischen der Ent- wicklungsgeschichte der Samenanlagen von Epacris, Lebetanthus und Styphelia einerseits und der von z. B. Erica, Ledum (o. Kalmia) und Arctostaphylos bezw. andererseits hinweisen. D. Pyrolaceae. Nach DRrRUDE (55) gehören zu dieser Familie 10, davon 7 mono- type Gattungen. Alle ausser Pyrola und Chimaphila (Pyroloideae) sind chlorophyllfreie Saprophyten, die die Unterfamilie Monotro- poideae bilden. Sechs Gattungen sind auf Nord-Amerika beschränkt. Angaben uber die Entwicklungsgeschichte der Bläte, namentlich der Samenanlagen, liegen fär Chimaphila, Pyrola, Monotropa und Sarcodes vor. Die Samenanlagen von Monotropa Hypopitys gehören zu den am liebsten untersuchten embryologischen Objekten. Die Embryologie gewisser Pyrola-Arten ist desgleichen wohl bekannt. Besonders, um mir eine auf eigene Beobachtungen begräöndete Auf- fassung zu verschaffen, fixierte ich einiges Material von den mir zugänglichen Arten, und zwar besonders von allen sechs skandina- vischen Pyrola-Arten. Leider fehlen mir aber grösstenteils dieje- nigen Stadien, die ich namentlich zu sehen wöänschte. Ich habe auch einige Präparate, die mir Prof. Dr. O. JuEL zur Verfögung stellte, untersucht. Meine unten mitgeteilten Angaben sind somit nur einige ziemlich unbedeutende Ergänzungen zu den Angaben fröherer Forscher, aus welchen ich nur solche Tatsachen erwähne, die för unten zu erörternde Fragen ins Gewicht fallen. Die Bläten aller von mir untersuchten Pyrola-Arten (P. chlorantha, media, minor, rotundifolia, secunda und uniflora) werden in dem der Anthese vorhergehenden Jahre angelegt. WARMING (149, S. 61) hat dies bereits fär P. rotundifolia nachgewiesen und auch angegeben, dass alle Blätenteile in der äöberwinternden Knospe entwickelt sind. 123 Bei den Arten mit traubenförmigen Blätenständen (allen nordischen ausser P. uniflora) fand ich im Frähling, bevor eine sichtbare Ent- wicklung stattgefunden hatte, die obersten Bläten kaum angelegt, während die untersten weit fortgeschritten waren. Die vwvier Ar- chespore der Antheren waren deutlich. Ihre Zellen hatten aber noch nicht das Pollenmutterzellstadium erreicht. In den Frucht- knoten war von den Samenanlagen nichts zu sehen. Bei P. uni- flora, die fräher als unsere anderen Arten bläht, fand ich am 21. April 1912 Pollenmutterzellen in den Antheren und die ersten An- lagen der Samenknospen am Zentrum der Plazenten. Dagegen fanden sich keine an deren Peripherie. Sie entstehen somit in zentrifugaler Folge, was auch von den uäbrigen Arten gilt. Bei diesen erreichen die ältesten Bläten die soeben fär P. uniflora ge- schilderte Entwicklungsstufe im mittleren Schweden erst Mitte Juni. ÅGARDH (1, S. 87) gibt die Samenanlagen der Pyrolaceen als he- terotrop an. Bei den Pyrola-Arten fand ich sie nicht so regelmässig angeordnet, was aber mit ihrer so ausserordentlich grossen Anzahl zusammenhängen könnte. Die Reduktionsteilung der Pollenmutterzellen und der Embryo- sackmutterzelle geht dem Aufblähen nur kurz voraus. Die bei der Anlegung der Samenanlagen wahrzunehmende Ungleichzeitigkeit setzt sich auch später fort. Die Archesporkerne sind sehr klein. Ich habe jedoch feststellen können, dass die haploide Chromoso- menzahl bei Pyrola chlorantha, rotundifolia und uniflora 16 beträgt. Bei P. media ist sie vielleicht etwas höher. Die Pollenkörner der meisten Pyrola-Arten sind zu Tetraden vereinigt; bei P. secunda und den Monotropoideen sind sie frei. Die völlig entwickelten Pollen- körner von Pyrola rotundifolia, secunda und uniflora habe ich zwei- kernig gefunden. Die generative Zelle war somit ungeteilt, was bereits STRASBURGER (137, S. 21) fär P. rotundifolia und OLIVER (107, S. 317) fär Sarcodes sanguinea nachwiesen. Bei allen bisjetzt untersuchten Arten [vier Pyrola-Arten und Monotropa Hypopitys (3, S. 328 u. 334), Sarcodes (107, S. 317))| fehlen den Antheren- wänden fibröse Zellen wenigstens im grössten Teil des Pollensackes. Die fräöhere Entwicklung der Samenanlagen ist nur bei Monotropa Hypopitys [STRASBURGER (137, S. 34); KocH (89) und Sarcodes [OrivEr (107, S. 321 u. 322)) untersucht worden. Bei allen Pyro- laceen kommt ein einziges Integument vor. Der Nuzellus besteht aus der Epidermis und einer axilen Zellreihe. Bei den beiden er- wähnten Arten werden niemals mehr als drei Tetradenzellen aus- 124 gebildet. Die unterste entwickelt sich in normaler Weise zum Embryosack. Die öäbrigen Teile des Nuzellus werden ganz vwver- drängt. Die Entwicklung der Pyrola-Arten stimmt mit derjenigen der genannten Arten in der Hauptsache äberein. Nur bei P. ro- tundifolia habe ich bisweilen vier Tetradenzellen gefunden (Fig. 6 a). Bei P. secunda und uniflora habe ich nie mehr als deren drei gesehen. Fig. 6. a, Pyrola rotundifolia, Samenanlage mit Tetrade (835); b, P. rotundifolia, vierzelliges Endosperm (?£9); c, P. secunda, Endosperm und Embryo eines fast reifen Samens (2$5), Die Befruchtung und die spätere Entwicklung der Samenanlagen sind besonders bei Monotropa- und Pyrola-Arten sehr genau unter- sucht worden. Das Endosperm wird durch sukzessive Zellteilung gebildet. Uberall scheinen wie bei den Ericaceen zuerst Querwände zu entstehen. Es wird eine axile Reihe von vier etwa gleich grossen Zellen gebildet. Dies ist wenigstens fär Monotropa Hypopitys! ! Die Angaben Hormzristers (67, S. 35, Taf. XII, Fig. 11 u. 15; 7/1, 8. 635) und PerLTrRIsoTS (112, S. 76) sind nicht ganz zutreffend. Pxrtrisor ist der Ansicht, dass Zellbegrenzungen erst nach der Bildung von vier Kernen entstehen. 125 [STRASBURGER (137, S. 70, Taf. IV, Fig. 186—140); KocuH' (89, S. 228, Taf. X, Fig. 10 u. 11)) und uniflora [SHiBATA (128, S. 706), finodes [OLIVER (207,)5., 322, PL..XIX, Fig. 36 u 37, PL XX, Fig. 39), Pyrola rotundifolia [HOFMEISTER (71, Taf. XXV, Fig. XIX), thlorantha und. uniflora [PELTRIsoOT! (112, S. 70. u.: 72, Fig. 154, 156 u. 160)) nachgewiesen. Ich habe die Beobachtung HOFMEISTERS äöber P. rotundifolia bestätigt (Fig. 6 b) und kann P. minor hinzu- fögen. Die weiteren Teilungen scheinen nach den ziemlich äber- einstimmenden Angaben verschiedener Forscher auf die beiden zen- tralen Zellen beschränkt zu sein. Die terminalen Zellen degenerie- ren kurz vor der Reife des Samens und sind noch in reifen Samen als braune Reste sichtbar. Sie können als ein reduziertes Gegen- stäck zu den Endospermhaustorien der Ericaceen u. a. betrachtet werden. Das Endosperm verdrängt die seine Seiten umgebenden Ge- webe mit Ausnahme der Epidermis, die zur Samenschale umge- wandelt wird. In den beiden Enden bleiben auch einige unter- liegende Zellen zuräöck. Sie sind mit Luft erfällt und bilden eine Art Flugapparat. E. Riickblick auf die vorigen Familien; tiber die systema- tische Bedeutung einiger entwicklungsgeschichtlicher Merkmale. Wir haben jetzt einige Zäge aus der Entwicklungsgeschichte der Bläte einiger Vertreter der vwvier unbestrittenen Bicornes-Familien kurz geschildert. Es därfte aus dieser Ubersicht hervorgehen, dass wenigstens die bisjetzt untersuchten Ericaceen, Clethraceen, Epa- cridaceen und Pyrolaceen in dieser Hinsicht äbereinstimmen. Man kann in der Tat auf keinen wichtigeren Unterschied hinweisen. Wir wollen aber auch nachsehen, ob einige der oben beschriebenen Verhältnisse derartig sind, dass sie zur Charakterisierung der Bi- cornes als Reihe beitragen könnten. Wir wollen dabei drei Haupt- punkte betrachten, und zwar den Bau der Antheren und des Pollens, den Bau der Samenanlagen und die Entwicklungsgeschichte des Endosperms. ' Vielleicht sah Perrtrisor dasselbe Verhalten auch bei anderen Arten. Er gibt es för Pyrola als allgemeingiltig an. 126 1. Bau der Antheren und des Pollens. Die Antheren der meisten Bicornes-Typen öffnen sich bekannt- lich durch apikale Poren. Bereits CHATIN (1870) (22, S. 31) wies das Fehlen einer sogen. fibrösen Schicht in der Antherenwand bei den von ihm untersuchten Ericaceen, Epacridaceen und Pyrolaceen nach. AÅRTOPOEUS (3) untersuchte, wie schon oben erwähnt wurde, dieses Verhalten näher, besonders bei mehreren Ericaceen. Wir haben auch erwähnt, dass er bei Clethra ein ziemlich typisches Endothecium fand. Das Fehlen eines differenzierten Endothecium bei den genannten und anderen Typen, wo die Antheren sich in der gleichen Weise öffnen, wurde von CHATIN (22, S. 31) in ursäch- lichen Zusammenhang mit dem Öffnungsmechanismus gestellt. Die Polygalaceen scheinen die einzigen untersuchten Dikotyledonen zu sein, deren Antheren sich apical öffnen, aber dessen ungeachtet eine fibröse Schicht in der ganzen Wand besitzen (22, S. 31; 23, S. 1281). CHATIN fand indessen, — und später haben auch andere Forscher noch einige derartige Beispiele gefunden — dass bei einigen wenigen Typen, wo die Antheren sich durch Längsspalten öffnen, eine fibröse Schicht desgleichen fehlt (22, S. 31, 61 u. 74). Dies muss sehr eigentämlich scheinen, da man bekanntlich der Ansicht ist, dass "bei solchen ”Typen das Öffnen der Antheren von dieser Schicht in irgend einer Weise bewirkt wird. Bei mehreren Formen, deren Antheren sich durch Längsspalten öffnen, sind die fibrösen Zellen auf die Ränder der Spalten beschränkt. Man kann dem- nach vielleicht gewisse Formen, bei denen sie ganz versecehwunden sind, als weiter reduzierte Typen dieser Serie betrachten. In an- deren Fällen scheint das Fehlen des Endothecium mit anderen eigentämlichen Öffnungsmechanismen in Zusammenhang zu stehen. In noch änderen Fällen darf es meiner Ansicht nach in anderer Weise erklärt werden. Dies gilt namentlich von den sicher hier- hergehörigen Bicornes-Typen, und zwar Leiophyllum buxifolium und Loiseleuria procumbens (Ericaceae), Epacris impressa und longiflora, Styphelia lanceolata und Richei (Epacridaceae) und Monotropa Hypo- pitys (Pyrolaceae)- (vgl. oben u. 3; 22, S. 96, Pl: X, Fig. 8). Von diesen gehören die zwei ersten zu den sehr wenigen Ericaceen, die ihre Antheren durch Längsspalten öffnen (7, II, S. 564 u. 578). Diese sind gewiss abgeleitete Typen der Familie. Es scheint mir daher wahrscheinlich, dass das Fehlen des Endothecium bei diesen beiden Arten von anderen vererbt worden ist, deren Antheren in 127 der fär die Ericaceen charakteristisehen Weise sich geöffnet haben. Anstatt ein Endothecium wieder zu erwerben, haben die genannten Arten, um dieselbe Wirkung zu erreichen, die Epidermis kräftiger als gewöhnlich entwickelt [vgl. ArRTOPOEUS (3, S. 339) und obenl]. Dieselbe Erklärung kann betreffs der Epacridaceen, welche wohl von Ericaceen abstammen, und Monotropa, da die äöbrigen unter- suchten Pyrolaceen mit der Mehrzahl der Ericaceen öbereinstimmen, angewendet werden. Vielleicht gilt dasselbe von mehreren der öbrigen. Vollständigere Untersuchungen sind aber nötig, bevor sichere Schlässe erzielt werden können. Es ist demnach nicht möglich gewesen, eine auch nur annähernd genägende Erklärung aller Fälle, wo ein Endothecium fehlt, zu geben. Besonders mit Hinsicht auf die Verhältnisse in der Bicornes-BReihe, scheint es mir jedoch be- treffs solcher Pflanzen, deren systematische Stellung nicht ganz sicher ist und deren Antheren sich durch Längsspalten öffnen, aber dessen ungeachtet kein Endothecium besitzen, als hätte man gute Grände zu untersuchen, ob man nicht eine Verwandtschaft mit Formen annehmen könnte, bei denen die fibröse Schicht veränder- tem Öffnungsmechanismus zufolge verschwunden ist. Die Pollenkörner der meisten Bicornes-Typen sind in Tetraden vereinigt. Bekannte Ausnahmen machen nur die Clethraceen, Py- rola secunda, die Monotropoideen, Erica stricta, die meisten Epacrida- ceen und die Diapensiaceen, aus. Die feinere Struktur des Tetraden- pollens ist auch tbereinstimmend. Nach SoLrms-LaUuBACH (132, S. 173) kommen bei jeder Pollentetrade der Ericaceen sechs spalt- förmige Austrittstellen fär die Pollenschläuche vor. Jede Spalte ist zwei Pollenzellen gemeinsam. Denselben Bau fand DRUDE (55, S. 70) bei den betreffenden Epacridaceen. 2. Bau der Samenanlagen. Bekanntlich wird der Orientierung und dem Bau der Samenan- lagen eine grosse systematische Bedeutung zugeschrieben. Wir sahen oben, dass die Samenanlagen der mehrsamigen Typen in der Regel als heterotrop charakterisiert werden konnten. Dieser Umstand ermöglicht auch, die Verschiedenheiten bei denjenigen For- men zu erklären, wo in jedem Fruchtfach eine einzige Samenanlage vorkommt. Der Bau der Samenanlage ist bei den vier obigen Fa- milien derselbe. Sie sind tenuinuzellat unitegmisch. Die innerste Schicht des Integuments ist als ein mehr oder weniger markiertes 128 Tapetum ausgebildet, das unmittelbar den grösseren Teil des sehma- len achtkernigen Embryosackes umgibt. Die Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen ist auch im Wesent- lichen töbereinstimmend. Ein kleiner Unterschied liegt in dem häufi- geren Vorkommen von 3 als 4 Tetradenzellen bei den Pyrolaceen, während 4 fär die Ericaceen und die Epacridaceen charakteristiseh sind. Derartige Schwankungen kommen ja aber in anderen Fällen nicht selten bei einer und derselben Art vor. Das Ausbilden von Tetradenzellen, von denen die unterste sich zum Embryosack ent- wickelt, ist aber gemeinsam. — Eine andere Ubereinstimmung, die hier kurz angeföhrt werden mag, liegt in der Entwicklung der Samenschale, die nur aus der Epidermis entsteht. Bei allen unter- suchten Arten bleibt sie einschichtig, mit Ausnahme von Andro- meda polifolia. Die Anzahl der Integumente, eins bezw. zwei in den verschie- denen Verwandtschaftskreisen geht aus den meisten systematischen Handbächern hervor, am uöbersichtlichsten vielleicht doch bei VAN TIEGHEM (144). Ob Nuzellusteile um den befruchtungsreifen Em- bryosack persistieren oder nicht, ist besonders von VAN TIEGHEM (144) untersucht worden. Dieser Forscher verwendet bekanntlich diese beiden Verhältnisse als ersten FEinteilungsgrund beim Auf- stellen seines Dikotyledonen-Systems. Dass er die Bedeutung des Baus der Samenanlagen öberschätzt, kann jedoch kaum bezweifelt werden. Aus seinen Ubersichten geht aber hervor, dass tenuinpu- zellate unitegmische Samenanlagen bei zahlreichen Dikotyledonen vorkommen, von denen die meisten zu den Sympetalen gehören. 3. Die Endospermbildung und ihre systematische Bedeutung. Die eigentämliche Entwicklung des Endosperms enthält aber die am meisten auffallende Erscheimung der ganzen Entwicklungs- geschichte des Samens. Wir können hier zwei Momente unter- scheiden: das Entstehen des Endosperms durch sukzessive Zell- teilung und das Vorkommen der Haustorien. Diese Erscheinungen sind allen bisjetzt eingehender untersuchten Vertretern der vier unbestrittenen Bicornes-Familien gemeinsam. Alle stimmen in fol- genden Punkten öberein: 1) die primäre Endospermzelle teilt sich zuerst in vier hinter einander liegende Zellen; 2) nachher entstehen auch Längswände; und 3) terminale Endospermzellen in den beiden Enden der Samenanlage werden zu Haustorien ausgebildet (bei den 129 Pyrolaceen liegt eine Modifikation vor). Alle diese drei Momente sind bei 8 Ericaceen, 1 Clethracee, 1 Epacridacee und 7 Pyrolaceen sicher konstatiert worden. Es ist demnach deutlich, dass die Ent- wicklungsgeschichte des Endosperms fär die typischen Bicornes- Familien charakteristiscehe Zäge enthält. Dass diese von systema- tischer Bedeutung sein mössen, geht ja schon aus ihrem ausnahms- losen Vorkommen - bei allen bis jetzt untersuchten Vertretern der betreffendåen Familien hervor. Es könnte sogar die Frage aufge- worfen werden, ob es mit Ausnahme von dem Bau und der fräheren Entwicklung der Samenanlagen bei diesen irgend ein morpholo- gisches Merkmal gibt, das mit einer derartig ausnahmslosen Regel- mässigkeit nicht nur in einer Familie, sondern in allen vorkommlt. Der Bau und die Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen .wech- seln aber bekanntlich bei den Angiospermen verhältnismässig we- nig. Wir mässen daher auch untersuchen, ob einige dieser Zäge gerade fär die Bicornes-Familien im Gegensatz zu den meisten anderen Familien charakteristisch sind. Das Endosperm der Angiospermen kann in verschiedener Weise gebildet werden. Man kann zwei Haupttypen unterscheiden, die man gewöhnlich als Endospermbildung durch freie Zellbildung und als solche durch sukzessive Zellteilung zu charakterisieren pfegt. Der erste Typus ist der bei weitem häufigste. Er kommt bei den allermeisten Monokotyledonen, der äberwiegenden Zahl der Choripe- talen und mehreren Sympetalen vor. Hier entstehen durch die Teilungen des sekundären Embryosackkerns freie Kerne, die sich im Wandplasma des Embryosackes ziemlich gleichförmig verteilen. Fröher oder später entstehen bei den meisten hierhergehörigen Pflanzen Wände zwischen den Kernen. Ein Endospermgewebe wird gebildet. Wenn nur Wwenige freie Kerne vor der Entstehung dieses Gewebes ausgebildet werden, bekommt man leicht, wenn nicht alle Entwicklungsstadien vorliegen, die Auffassung, dass das Endosperm schon von Anfang an zellular ist. Mehrere derartige Fehler sind auch tatsächlich begangen worden und machen einige Angaben in der Litteratur mehr oder weniger unsicher. Bei dem anderen Haupttypus folgt jede entstehende Zellwand unmittelbar auf eine Kernteilung. Dass dessen ungeachtet mehrkernige Zellen entstehen können, haben wir bereits gesehen. Zu dem betreffenden Typus gehörten die Bicornes-Familien. Er interessiert uns dem- nach natärlich in erster Linie und soll in eingehenderer Weise erörtert werden. Vorher wollen wir aber zwei andere Endosperm- Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 9 130 typen erwähnen, von denen die eine gewissermassen die zwei be- handelten Haupttypen verbindet. Bei einigen Pflanzen bleibt eine Teilung des sekundären Embryo- sackkerns ganz und gar aus. Nicht die kleinste Spur von einem Endosperm kommt zur Entwicklung. Dies gilt von fast allen Orchideen [vgl. von den neueren Untersuchungen z. B. 127 (S. 381), den Podostemaceen (152, S. 72) und vwvielleicht zufällig von einigen anderen Arten. Zu entscheiden, ob dieser Typus von dem einen oder dem anderen Haupttypus abzuleiten ist, ist sehr schwierig. Wenigstens die Orchideen scheinen aber vom ersten Haupttypus. abzuleiten zu sein. Dies geht aus dem fakultativen Vorkommen von bis vier freien Kernen hervor, was man bei Cypripedium parvi- florum (109, S. 361) wahrgenommen hat. Bei dem anderen beabsichtigten Typus wird unmittelbar nach der ersten Teilung des Embryosackkerns oberhalb der Antipoden eine kleine Zelle abgegrenzt. Bei den meisten hierhergehörigen Typen teilt sich ihr Kern nicht weiter. Bei anderen teilt er sich ein oder ein paar Maal, ohne dass jemals Wände zwischen den Kernen ent- stehen. Bei einigen anderen (Saxifraga-Arten, Tillandsia und ge- wissen Burmanniaceen) teilt er sich desgleichen ein oder einige Male, aber bei diesen entstehen später Wände. In der anderen, grös- seren Zelle werden im Wandplasma zahlreiche freie Kerne ge- bildet, welche, wenn ein Endospermgewebe öuberhaupt entsteht, dessen Hauptmasse bildet. Die folgenden Fälle von diesem Endo- spermtypus sind mir bekannt. Alismataceae: Sagittaria variabilis (123, S. 260) u. lancifolia (28, 5. 98). Butomaceae: Limnocharis emarginata (57, S. 216). Hydrocharitaceae: Elodea canadensis (wahrscheinlich, 116, S. 304); Vallisneria spiralis (15, S. 440). Potamogetonaceae: Potamogeton foliosus (156, S. 117; 157, PI. VIL, Fig. 21, 23.u. 24), läcens (29, S: 213) u. natans (72IST5A5)6 Ruppia rostellata (103, S. 16); Zannichellia palustris (wahrschein- ING TR leg St DA) Najadaceae: Najas flexilis (wahrscheinlich, 18, S. 34). Pontederiaceae: Eichhornia crassipes (24, S. 297); Heteranthera limosum (24, S. 294); Pontederia cordata (24, S.296; 131,5. 339). Bromeliaceae: Tillandsia usneoides (11, S. 104, P1. IX, Fig. 23). Burmanniaceae: Burmannia candida (43, S. 179), Championii (43 S. 179) u. coelestis (42, S. 165; 44, S. 251); Thismia javanica (9, PENN Fig 9): 131 Nymphaeaceae: Brasenia purpurea (30, S. 57; vgl. 26,5. 382—383); Cabomba - piauhiensis (30, S. 57; vgl. 26, P1. XVIII, Fig. 33 b). Saxifragaceae: Saxifraga granulata (83, S. 21 u. 26), aizoides, Cymbaluaria, Hirculus, oppositifolia u. tridactylites (Verf.. Es ist deutlich, dass dieser Typus verhältnismässig selten ist. Fär die Helobiae-Reihe scheint er charakteristisceh zu sein; sein Vorkommen ist in vier hierhergehörigen Familien festgestellt wor- den. Ich habe nicht finden können, dass es sichergestellt sei, dass irgend eine Helobiae-Form sich anders verhält. Wahrscheinlich ist die untere Zelle bei den untersuchten Formen, bei denen man sie nicht bemerkt hat, äbersehen worden. Das Vorkommen dieses Typus bei den (Cabomboideen scheint mir in noch einer Hinsicht eine Annäherung zwischen den Nymphaeaceen und den Helobiae- Familien zu bezeichnen. Von den öäbrigen betreffenden Monokoty- ledonen-Familien werden zwei von ENGLER zu seiner Reihe Fari- nosae gerechnet. Mit diesen teilen auch die Burmanniaceen das mekise Naährgewebe der Samen (vgl. z.-B. 81, S. 515; 43, S. 181): Vielleicht sind die Burmanniaceen besonderts mit den Bromeliaceen näher verwandt, als man im allgemeinen angenommen hat. Den zweiten Haupttypus, bei dem das Endosperm durch sukzessive Zellteilung gebildet wird, wollen wir jetzt etwas näher betrachten. Die Frage, die uns in erster Linie interessiert, ist die, ob dieser Endospermtypus eine derartige Verbreitung hat, dass sein Vorkom- men ein Merkmal von grösserer Bedeutung darstellt. Die Ansichten der Forscher, die sich äber diese Frage ausgesprochen haben, gehen weit aus einander. Die meisten Forscher späterer Zeit, die sich hiermit beschäftigt haben, wollen ihm fast jede Bedeutung in dieser Hin- sicht absprechen. Als fär diese Betrachtungsweise repräsentativ will ich hier nur ein paar Ausspröäche von COULTER and CHAMBERLAIN (37) anföhren. Sie haben ohne Zweifel unter den jetzigen Forschern in der eingehendsten Weise die embryologische Litteratur öberblickt und haben auch selbst zahlreiche diesbezägliche Untersuchungen ausgefährt oder geleitet. Ihre Ansichten mössen daher besonders schwerwiegend sein. Ich will aber hier ausdräöcklich betonen, dass ähnliche Ansichten von anderen Forschern so wohl fräher als spä- ter verfochten worden sind, obgleich ich es nicht notwendig finde, eine Ubersicht hieröber zu geben. COULTER and CHAMBERLAIN Ssprechen sich betreffs der systema- tischen Bedeutung embryologischer Verhältnisse oft sehr unbestimmt aus; und es scheint mir ziemlich deutlich, dass diese Frage ihre 132 Aufmerksamkeit . nicht in höherem Grade in Anspruch genommen hat. Was aber namentlich die Entwicklung des Endosperms be- trifft, sind ihre Ausspröche bestimmter. .. Nachdem sie erwähnt haben, dass beide Haupttypen unter den Piperaceen vorkommen, schreiben sie (31, S. 178): »It is evident from these differences in closely related genera, also noted by HOFMEISTER und HEGELMAIER, that methods of endosperm formation can not indicate relationship». Andernorts sagen sie indessen, nachdem sie eine Liste aller derje- nigen Familien, in denen sie Beispiele von Endospermbildung durch Zellteilung kennen, . mitgeteilt haben : (31, S. 176): »In fact, the chambered sac is distinetly lacking in the more important and characteristic groups of the Archichlamydeae....... Although most largely represented among Sympetalae, it will be noted that chambe- red sacs occur chiefly in saprophytic or parasitic forms, and among the Personales. The phenomenon seems thus to be associated with peculiar conditions of nutrition or a certain configuration of the embryo-sac». Die letzten Ausspröäche enthalten ja eigentlich eine Einräumung, dass der betreffende Endospermtypus auf gewisse Verwandtschafts- kreise beschränkt ist und demnach eine gewisse systematische Be- deutung haben könnte. Mehrere Saprophyten und Parasiten ge- hören freilich zu diesem Typus, aber dies beweist noch nicht, dass die heterotrophe Lebensweise zur Entstehung von derartigem Endo- sperm bei den betreffenden Pflanzen beigetragen hat. Föär HoF- MEISTER (71, S. 538) war Cuscuta die einzige Ausnahme von der genannten Regel. COULTER and CHAMBERLAIN (31, S. 174) föhren auch keine andere an. Es sind jedoch noch einige bekannt. Ich kenne unter den Dikotyledonen die folgende: Epirrhizanthes elongata (158, S.. 415), Voyria-Arten (81; S. 521) (obgleich bei gewissen von diesen nur 3—6 Endospermzellen ausgebildet werden), Pilostyles ingae ((3Ja, Tafil XN) Fist ilj Rajflesia Patma (450552 mad Rochussenii (133, S. 19 u. 21) und wahrscheinlich Cytinus Hypoci- stis (2, Tav. VII, Fig. 8), obgleich - ÄARCANGELI (2, 'S.: 167) selbst-hier- in nicht sicher ist, demnach Vertreter der Polygalaceen, Gentiana- ceen und Rafflesiaceen!. Die letzten gehören bekanntlich zu den ! HOoFMEISTER (71) nimmt freilich die Rafflesiaceen unter die Familien auf, bei denen das Endosperm durch Zellteilung gebildet wird. Es geht aber aus seiner Beschreib- ung von Cytinus Hypocistis (S. 57T0—572), dem einzigen Typus, den er untersuchte, deutlich hervor, dass er nicht diejenigen Entwicklungsstadien gesehen hat, die nötig wären, um diese Entstehungsweise feststellen zu können. 133 am meisten ausgeprägten und umgestalteten phanerogamen Parasi- ten. Schon die jetzt bekannten Tatsachen sind meiner Ansicht nach hinreichend, um zu zeigen, dass die heterotrophe Lebensweise die Entstehung eines von Anfang an zellularen Endosperms bei den Parasiten und Saprophyten, die ein solches besitzen, nicht hat ver- ursachen können. Betreffs der zweiten Bemerkung von COULTER and CHAMBERLAIN därfte ihre Bedeutung sein, dass das Endosperm bei Pflanzen mit schmalem Embryosack durch sukzessive Zellteilung gebildet wird, eine Ansicht, der mehrere andere Forscher beistimmen = Dass ein solceher Bau des Embryosackes zur Entstehung dieses Typus mit- gewirkt haben kann, finde auch ich sehr wahrscheinlich. Aber diese Erklärung kann nicht von solchen Fällen gelten, wo die erste entstehende Wand longitudinal ist. Dieses Verhalten ist freilich selten, ist aber bei einigen Pflanzen völlig sicher wahrgenommen worden (vgl. unten). Gewisse Arten, deren Embryosäcke sehr breit sind, bilden auch ihr Endosperm durch sukzessive Zellteilung, z. B. Melampyrum silvaticum (124, S. 79 u. 84). Die erste Wand ist hier transversal. Wie bereits angedeutet wurde, meinen andere Forscher, dass die fräheste Entwicklung des Endosperms von einer gewissen systema- tiscehen Bedeutung sei. Diese Auffassung hegen z. B. HOFMEISTER und HEGELMAIER, die beide zu den hervorragendsten Forschern auf dem Gebiet der Embryologie der Phanerogamen gehören, und die die grösste Erfahrung aus den verschiedensten systematischen Ver- wandtschaftskreisen besassen. Ihre Beobachtungen sind freilich nicht stets ganz zutreffend, aber die allermeisten ihrer Angaben sind noch völlig verwendbar und sind von späteren Forschern im We- sentlichen bestätigt worden. Nach HOFMEISTER (70, S. 185) ver- teilen sich diejenigen Typen, deren Endosperm sich durch sukzes- sive Zellteilung bildet, auf scharf begrenzte Familiengruppen. Er nimmt 25 derartige Familien auf (nach der von ihm angenommenen Familienbegrenzung). Von diesen muss aber eine späteren Unter- suchungen zufolge gestrichen werden, und zwar die Droseraceen. Nach EICHINGER (37, S. 315), der jedoch nicht bemerkt hat, dass HOFMEISTER die Endospermbildung in anderer Weise beschrieben hat, entsteht nämlich das Endosperm von Drosera durch freie Zellbildung im Wandbeleg des Embryosackes, eine Angabe, die ich durch Unter- suchung von D. rotundifolia bestätigt habe. Aus HOFMEISTERS Fig. XXIII ( 71, Taf. XXV) geht ziemlich deutlich hervor, dass er die zentrale 134 Zellreihe des eigentämlich gebauten Nuzellus unrichtig als eine Reihe von Endospermzellen gedeutet hat. Von den äbrigen 24 Familien gehören 16 zu den Sympetalen, und zwar 12 Tubiflorae- Familien, die Campanulaceae und 3 Bicornes-Familien. Desgleichen föhrt er aus, wie dieses Kennzeichen gewisse Familien von einander weit entfernt, während es fär die nahe Verwandtschaft anderer spricht. Die ange- föhrten Beispiele sind aber zum Teil nicht gläöcklich gewählt. HEGELMAIER, der seine Ausfäöhrungen auf so wohl die Beobacht- ungen HOFMEISTERS und späterer Forscher, wie seine eigenen um- fangreichen Untersuchungen stätzen konnte, spricht sich vorsichtiger aus, schreibt aber von den beiden Endospermtypen z. B. (63, S. 529): »In dem Stattfinden der einen oder anderen Entwickelungsweise fin- den häufig systematische Verschiedenheiten ihren Ausdruck; nicht blos kleinere sondern auch weitere Formencomplexe, zum Theil ganze Gruppen natärlicher Familien lassen sich darnach von einander scheiden». Ein ander Mal schreibt er (62, S. 88): »Selbst Endosperm- bildung durch ”Theilung im engsten Sinn kommt bekanntlich mit- unter bei Verwandtschaftskreisen vor, an deren naher Beziehung zu solchen, bei welchen Zellenbildung nach vorheriger freier Ver- mehrung der Kerne stattfindet, nicht wohl Jemand zweifeln wird. Wenn aus Fällen dieser Art von einzelnen Seiten umgekehrt Schlässe gegen das Bestehen dieser Verwandtschaften gezogen worden sind, so liegt hierin eime Ueberschätzung eines sicherlich stets zu beräck- sichtigenden, aber doch nicht oberste Göältigkeit beanspruchenden systematischen Behelfs». Ich fähre diese Sätze an, weil sie meiner eigenen Auffassung sehr nahe kommen. Durch meine eigenen Untersuchungen und namentlich durch das Studium der einschlägigen Litteratur bin ich zu der Auffassung ge- langt, dass besonders diejenigen Forscher, die der Entwicklungs- geschichte des Endosperms fast jede Bedeutung för die Systematik åbsprechen wollen, sich entweder keine hinreichende Kenntnis der betreffenden Frage verschafft oder wenigstens sich in sie nicht ge- nögend hineingedacht haben. Die eigentlichen. Systematiker schei- nen in der Regel kaum die Verschiedenheiten betreffs der Endo- spermbildung zu kennen, die die Morphologen schon längst nach- gewiesen haben. Dass die Ansichten in so hohem Grade aus einander. gehen, hängt aber gewiss zum grössten Teil damit zusammen, dass es seit HOFMEISTERS Zeit keine Zusammenstellung äber die Verteilung der Endospermtypen gibt. Fär eine richtige Beurteilung, ob sie tatsäch- 135 lich systematische Merkmale höherer Ordnung enthalten, ist natär- lich eine derartige Ubersicht sehr erwänscht. Ich habe soeben eine Liste aller mir bekannten Vertreter eines Typus geliefert. Ich will jetzt auch ein Verzeichnis aller mir bekannten Pflanzen, deren En- dosperm sich durch sukzessive Zellteilung bildet, mitteilen.! ! Um eine zuverlässige Auffassung von dem Umfang der einschlägigen Unter- suchungen zu geben, finde ich es angemessen, nicht nur die Gattungen, sondern auch die betreffenden Arten aufzuzählen. — Dass einige Angaben in der Litteratur meiner Aufmerksamkeit entgangen sind, finde ich nicht unwahrsceheinlich. Zu den Schwierigkeiten, alle Arbeiten kennen zu lernen, die Angaben hieriäber enthalten könnten, kommt der Umstand, dass nicht alle Arbeiten, die ich einzusehen wänschte, mir zugänglich gewesen sind. Ausserdem sind gewisse Beschreibungen so unbe- stimmt, dass man sie nicht verwenden kann. Besonders vorsichtig muss man beim Aufnehmen der Angaben gewisser älterer Forscher vorgehen. In nicht wenigen Fäl- len ist es ohnedies offenbar, in anderen wahrscheinlich, dass die Verfasser ihre Beob- achtungen unrichtig gedeutet haben. Alle Widerspräche u. s. w., die daraus ent- standen sind, anzufähren, wärde zu weit föhren. Wollte man nur solche Fälle auf- nehmen, wo sicher festgestellt ist, sowohl dass die Teilung des primären Endo- spermkerns von einer Zellteilung wunmittelbar begleitet wird, wie dass bei keiner späteren Gelegenheit freie Zellbildung stattfindet, wären nur wenige anzufähren. Zahlreiche Forscher haben ihre Schlässe gezogen, ohne alle Stadien gesehen zu haben, die för ganz sichere Schlässe nötig wären. Wenn man beanspruchte, dass alle fräöheren Endospermstadien beobachtet und besehrieben vorliegen sollten, mässte man z. B. die meisten Angaben HoFMEISTERS VverWwerfen. Bie sind jedoch meistens in dieser Hinsicht zutreffend. Andere Forscher haben diese Frage mehr oder weni- ger vernachlässigt. Ihre Beschreibungen lassen daher viel zu wiänschen äbrig, wenn sie auch nicht direkt fehlerhaft sind. Oft haben sie auch in ihren Figuren ihre Beobachtungen nicht richtig wiedergegeben. Ich brauche, um einige Beispiele zu geben, nur BALICKA-IWANOWSKA, BILLINGS und PeELTRISOT Zu nennen, die grossenteils oder ausschliesslich Pflanzen untersueht haben, die wahrscheinlich zum betreffenden Typus gehören. Aber auch aus ihren Untersuchungen kann man Einzelnes heraus- bekommen, das man aufnehmen kann. Natärliceh darf man dies nicht tun, wenn ausdräcklich angegeben wird, dass freie Zellbildung stattfindet, wenn auch die mit- geteilten Figuren dies unwahrscheinlich machen. Wir nehmen somit 1) solche Fälle auf, von denen die Verfasser angeben, dass das Endosperm von Anfang amn zellular ist, und wo keine Griände vorliegen, diese Angaben zu bezweifeln, und 2) solche Fälle, wo uns die mitgeteilten Figuren aus verschiedenen Gränden hinlänglich ein- deutig erscheinen. Ausserdem fäögen wir einige Pflanzen, die wir selbst untersucht haben, hinzu. Ein paar Angaben verdanke ich zwei Freunden. Dass ich bei dieser Ubersicht nicht dem ENnGLERr'schen, sondern dem WeETrstEIN schen System (155) folge, kommt vor allem daher, dass die Reihen v. WETTSTEINS oft kleiner sind, wodurch die angenommenen Verwandtschaftsverhältnisse zu klare- rem Ausdruck gelangen. v. MWeETrTtstTEIn hat auch in höherem Grade die Untersuch- ungen der letzten Jahre beräöcksichtigt. Schon an dieser Stelle wollen wir bemer- ken, dass v. WerrtstEIN in Hinsicht auf einige der betreffenden Familien betont, dass er ihre Stellung als mehr oder weniger umnsicher: betrachtet. ; 136 I. Dicotyledones. 1. Choripetalae. Santalales. Santalaceae: Osyris alba (54, S. 193 u. 194); Santalum album (54 $. 194); Thestum /alpinam (71,' S: 564, ”Tafl..X, Figfillr: IN) uu. divaricätam (54, '$S:7"187;-PI5415; Fig.”19—21); Myzodendraceae: Myzodendron punctulatum (nach Mitteilung von Dr. C. SKOTTSBERG) / - Loranthaceae: Loranthus europaeus (70, S. 117; 71, S. 542); Viscum albumt(124:05. 14505 70S "11 AF RIdERSI050): Balanophoraceae: Balanophora elongata (146, S. 15), fungosa (71, S. 589, Taf. XV, Fig. IX), globosa- (95, S. 182) u. polyandaa (70,-S. 111; Taf. X; Fig. 1; 71, S:580 0 Taft XV); SE sanguinea (71, S. 582). Cynomoriaceae: Cynomorium coccineum (70, S. 110; 71, S. 574; ANS): Piperales. Piperaceae: Heckeria umbellata (76, S. 328; 77, S. 29); Peperomia hispidula (78, S. 20), pellucida (74, S. 5; 19, S. 109) u. Sintensii (135 53 450): Saururaceae: Anemiopsis sp. (77, S. 30); Houttuynia (77, S. 30) cor- data (129, S. 143); Saururus cernuus (75, S. 307): Chloranthaceae: Hedyosmum nutans (77, S. 30). Tricoccae. Buxaceae: Buxus sempervirens (Verf., vgl. unten). Oo Polycarpicae. Anonaceae: Anona Cherimolia (105, S. 13); Asimina triloba (66, S- 212) UD ariarko wi (LIVS): Aristolochiaceae: Aristolochia Clematitis (71, S. 567); Asarum cana- dense (71,.z. B. Tat. X, Fig. XID v: europaeum (70; SOSHOS: de DV Nymphaeaceae: Nelumbo lutea (162, S. 169); Nuphar advena (25, SS: 212:726, 55 378) u. luteum (7055:584, vgl jedoeh SNS 63, S. 572); Nymphaea alba (63, S. 573), ampla (26, S. 378), odorata (25, S212), pubescens, (26, 5: 382, PLE-XVIIL Eigh23) uu. zanswariensis (25, PI 125 0mgi 10) 137 C eratophyllaceae: Ceratophyllum demersum (70, S. 85—586, vgl. jedoch 71, S. 537; 86, S. 13; P1: 2, Fig. 27—29) u...submersum (141, S. 504). | Sarraceniaceae: Sarracenia purpurea (130, S. 116). Parietales. Ködsaceae: Bartonia aurea (67, S. 40; 70, S. 145; 71, S. 644); Blumenbachia Hieronymi (Verf.); Cajophora lateritia (70, S. 145); odsa itricolor (70, S. 145; 71, S. 642; 134; S: 352); Celastrales. Empetraceae: Empetrum nigrum (Verf., vgl. unten). Myrtales. Gunneraceae: Gunnera chilensis (100, S. 552 u. 555) u. macrophylla (TS: A203-119,0S: 15). Hippuridaceae: Hippuris vulgaris (71, S. 603; 84, S. 19). Callitrichaceae: Callitriche (38, II, S. 400) verna (Verf.). 2. Sympetalae. Bicornes (vgl. oben). Clethraceae: Clethra arborea. Pyrolaceae: Monotropa Hypopitys u. uniflora; Pyrola chlorantha, minor, rotundifolia u. uniflora; Sarcodes sanguinea. Ericaceae: Andromeda polifolia; Cassiope tetragona; Epigaea repens; Ledum = palustre; Phyllodoce coerulea; Vaccinium microcarpum, Myrtillus, uliginosum u. vitis idaea. Epacridaceae: Epacris impressa. Diapensiaceae: Diapensia lapponica (Verf., vgl. unten). cC Tubiflorae. Hydrophyllaceae: Nemophila insignis (70, S. 138; 71, S. 633); Phacelia congesta (210, S. 286 u. 315). Borraginaceae: Heliotropium europaeum (117, Taf. VI, Fig. 29, VII, äg 35, vel S8:03, 5; 505-00, 5. .211, Fig. 96); faridium indicum (117, S. 79); Tournefortia heliotropioides (255, S. 211). Nolanaceae: Nolana prostrata (Verf.). Solanaceae: Atropa Belladonna (63, S. 568); Datura laevis (56, S. 22); Nicotiana Tabacum (56, S. 16); Physochlaena orientalis (Verf.); Scopolia carniolica (Verf.); Solanum nigrum (Verf.). 138 Scrophulariaceae: Alectorolophus hirsutus (70, S. 129; 71, S. 616; 124, S. 48—49) u. minor (70, S. 129; 71, S. 616; 124, S: 54); Antirrhinum majus (124, S. 21); Digitalis (67, S. 36) ambigua (124, S. 41) u. purpurea (124, S. 39); Euphrasia Odontitis (124,5. 45), officinalis (147, P1. 4, Fig. 36—37, vgl. S. 63) u. Rostkoviana (124, S. 43; 161, S. 521); ”Hebenstreitia” dentata (70, S. 140; 71, S4631); Lathraea.Squamaria (68, S. 452; 70, S. 134; 71, S. 607;121, 5: 450; Ss, S. 130; 124, S. 93—94); Limosella aquatica (Verf.); Linaria alpina (124, S. 18) u. vulgaris (124, S. 16); Mazus rugosus (70, S. 132; 71, S. 615); Melampyrum nemorosum (70, S. 132; 71, S. 617), pratense (124, S. 87) u. silvaticum (124, S. 84—85); Pedicularis caespi- tosa (124, S. 73), foliosa (124, S. 79), palustris (124, S. 60), recutita (124, S: 73), silvätica (120), SS. 1475 124) S- 4504 452500 25051 70, S: 1275 71715: 016135 134: 181-352), tuberosa. (T2ARSEN u. Dverticillata (124, S. 69); Scrophularia nodosa (124, S. 24) u. vernalis (134, S. 352), Tozzia alpina (124, S. 88); Verbaseum montanum (124, S. 6) u. nigrum (124, S. 12); Veronica agrestis (99; SS: 305), -Buxbaumi (70; 15: 1305 71,0SI 6195 25 0SKSo Chamaedrys (124, S. 26), hederifolia (70, SS: 131; 71, ST6205H0) IIL,S: 1055-275, SS: 5035 -99,4S-13055 4124; S:532) uu. tripliglosad SLL EG20) Lentibulariaceae: Pinguicula vulgaris (nach Mitteilung von Dr. TH. G. HALLE); Utricularia minor (Verf.). Orobanchaceae: Christisonia sp. (160, S. 581); Orobanche sp. (8,S. ÉY84): uu. Hederae (87, S.- 344; 88, S. 2275 vgl jedoch IOFS: Phelipaea coerulea (8, S. 186). Gesneriaceae: Klugia Notomana (6, Taf. VI=VIIT "Eig2039)6 Rhytidophyllum crenulatum (27, S. 180). Bignoniaceaes "Catalpa syringaefolia. (70; SS" 136; 71, SK632)E Eceremocarpus scaber (Verf.). Martyniaceae: Martynia diandra (67, S. 36 u.41); Proboscidea lutea (Vert): Acanthaceae: Acanthus spinosus (70, S. 137). Verbenaceae: Verbena officinalis (70, S. 140). Labiatae:: (55, S. 243); Hyssopus officinalis (55, S. 243); Lamium album (134,;:S.:1550) 4. purpureum: (70,.S:,139; 71, S620 HAR XXIV, Fig. VIII); Physostegia virginica (126, $S. 220); Prostanthera violacea (70, S. 138; 71, S. 628); Salvia lanceolata (12, S. 76) u. pratensis, (153, S.. 284, PI :15; Fig: 7 u. 11): — ?Tetrachondra patagonica (130 a, S. 21). 139 Globulariaceae: Globularia cordifolia (10, S. 291) u. vulgaris (70, 140;-71; 5: 1682); Plantaginaceae: Plantago lanceolata (70, S. 186; 71, S. 623; 16, MA Sel2,Tavnl; Fig 2-0 6): Rubiales. Caprifoliaceae: Sambucus nigra (151, S. 254; 36, Taf. III, Fig. 5) u. racemosa (91, S. 75); Adoxa Moschatellina (91, S. 61). Synandrae. Campanulaceae: Campanula Medium (71, Taf. XXVI, Fig. VI u. VIII) u. patula (Verf.); Musschia Wollastonii (Verf.); Specularia Speculum (63, S. 565 u. 567). Lobeliaceae: Lobelia Cliffordiana (10, S. 307) u. excelsa (10, Fig. 78 ur). II. Monocotyledones. Spadiciflorae. Araceae: ÅAglaonema commutatum (20, TI, S. 675; vgl. jedoch in Scott. Bot. Rev., I: 2, 1912) u. versicolor (47, S. 40); Anthurium violaceum v. leucocarpum (20, III, S. 333); Nephthytis liberica (220, III, S. 343); Spathicarpa sagittifolia (20, II, S. 680). Es geht aus dieser Liste hervor, dass das Vorkommen dieses Endospermtypus in 43 Familien festgestellt ist. Von diesen sind alle ausser einer (Araceae) mit 5 Arten dikotyl. 19 Familien mil 48 Arten werden zu den Choripetalen gerechnet, 23 mit 98 Arten zu den Sympetalen. Schon diese Tatsachen scheinen den Schluss zu berechtigen, dass dieser Typus fär diese charakteristischer als fär jene sei. Völlig klar tritt dieses Verhältnis zu Tage, wenn man in Betracht zieht, dass die 23 sympetalen Familien 41,s ?/o, während die 19 choripetalen Familien nur (etwa) 10 ?/o von allen Familien der betreffenden Gruppen ausmachen. Aus :dieser Verteilung durfte es auch berechtigt sein, - den. Schluss zu . ziehen, dass der betreffende Endospermtypus (wenigstens bei den meisten Pflanzen) phylogenetisch jänger als der andere Haupttypus ist. Diese Frage ist oft erörtert worden, ohne dass man daröber einig geworden ist. Die allermeisten betreffenden choripetalen Familien mössen desgleichen als mehr oder weniger stark abgeleitete Typen 140 betrachtet werden. Schon eine oberflächliche Betrachtung der obi- gen Liste zeigt unzweideutig, dass derjenige Endospermtypus, der durch sukzessive Zellteilung charakterisiert ist, in verschiedenen Entwicklungsreihen und bei verschiedenen Gelegenheiten aus dem anderen Haupttypus entstanden ist. Wenn man versuchen wollte, die obige Liste fär einige Schlässe von systematischem -Interesse zu verwenden, könnte freilich einge- wendet werden, dass die Untersuchungen noch nicht hinreichend um- fassend sind, um sichere Schlässe zu ermöglichen. Gegen dies kann ich anfäöhren, dass Endospermbildung durch Zellteilung bei etwa 150 Arten und der andere Haupttypus bei einer viel grösseren Zahl von Pflanzen festgestellt ist. Aber als noch schwerwiegender betrachte ich den Umstand, dass die untersuchten Fälle so ent- schieden nach einer bestimmten Richtung hindeuten. Es ist näm- lich deutlich, dass Endospermbildung durch Zellteilung auf gewisse Verwandtschaftskreise beschränkt ist. Sie ist in erster Linie fär die Santalales, einen gewissen Teil der Polycarpicae (im Sinne v. WETT- STEINS), die Bicornes und Tubiflorae charakteristisch. Betreffs der öbri- gen hierhergehörigen Choripetalen-Familien ist es ein eigentämliches, aber bedeutungsvolles Zusammentreffen, dass die systematische Stell- ung der allermeisten streitig ist. FEinige, besonders die Loasaceen, Empetraceen, Hippuridaceen und Callitrichaceen, weisen in mehreren Hinsichten Anklänge an sympetale Reihen auf. Es ist auch eine wich- tige Tatsache, dass dieser Typus in den einheitlicheren dialypetalen Reihen zu fehlen scheint. Wir mössen aber jetzt fragen, ob dieser Endospermtypus der einzige in den betreffenden Familien vorhandene ist. Dies ist nicht der Fall. Es kommen Ausnahmen vor, deren Verteilung sehr inte- ressant ist. Wir wollen da zuerst nur nebenbei erwähnen, dass gewisse Araceen ihr Endosperm durch freie Zellbildung bilden. Diejenigen Forscher, die Vertreter dieser Familie untersucht haben, liefern zum Teil ungewisse, zum Teil einander widersprechende Angaben; es ist jedoch deutlich, dass von den untersuchten Arten wenigstens Acorus gramineus (102, S. 15), Arisaema triphyllum (46, S.. 42), Dieffenbachia Daraquiniana (47, S. 39) und Nephthytis Gra- venreuthii (47, S. 36) zum letzten Typus gehören. Eine zweite Ausnahme ist eigentlich schon .erwähnt. Brasenia und Cabomba weichen nämlich von den öbrigen Nymphaeaceen ab. Auch bei jenen wird jedoch die erste Kernteilung von einer Zellteilung begleitet. Von zahlreichen Pflanzen, die zu den oben besprochenen Fa- 141 milien gehören, wird freilich behauptet, dass das Endosperm sich dureh freie Zellbildung bildet. Dass dies nicht von den betreffen- den Bicornes-Typen gilt, habe ich oben zu zeigen versucht. Auch die allermeisten der öbrigen Angaben muss ich aus verschiedenen Grönden als sehr wahrscheinlich unrichtig betrachten. Hier alle Grände dieser meiner Ansicht heranzuziehen, wäre allzu weitläufig. Zum Teil sind die betreffenden Angaben schon von anderen For- schern berichtigt worden. Wenn von einem völlig abnormen Fall, den ScHMID (124, S. 79) in einer einzigen Samenanlage von Pedicu- laris foliosa (Serophulariaceae) wahrnahm, abgesehen wird, kann ich nicht finden, dass unter den Dikotyledonen ein Zusammentreffen der beiden häufigeren Endospermtypen in anderen Familien als den Piperaceen, Borraginaceen, Solanaceen und Caprifoliaceen bekannt ist. Das Endosperm entsteht durch freie Zellbildung unter den Pipera- ceen bei Piper medium und Betel v. monoicum (76, S. 324; 79, S. 726), unter den Caprifoliaceen bei Lonicera Ledebouri (151, S. 254), L. Caprifolium, Viburnum Lantana, V. Opulus und Symphoricarpus racemosus (63, S. 532, 535 u. 537), die letzten Angaben vielleicht etwas unsicher. Die meisten Borraginaceen, und zwar alle unter- fnckten: Borraginoideen' (vgl: 70; S::119 uu; 120; 117, SS: 767 139,8. deT34 S:-3605103; 51-094; 56114: 5683 151,2S:12543155; ST207 u. 211), gehören zu demselben Typus. Von den Solanaceen gibt freilich HOFMEISTER (69; S. 260; 70, S. 126) an, dass alle, u. a: Salpiglossis, hierher gehören, aber betreffs aller später unter- suchten Arten hat diese Angabe sich als unrichtig erwiesen. Nur die Salpiglossidee Schizanthus pinnatus, die ich selbst untersucht habe, bildet eine Ausnahme. Bei dieser Art entstehen nämlich zuerst zahlreiche freie Kerne im Wandbeleg des Embryosackes. Das Vorkommen von beiden Endospermtypen namentlich bei den Borraginaceen und Solanaceen, wo sie sich auf verschiedene Unterfamilien oder Tribus verteilen, betråchte ich als sehr interes- sant. Die erwähnten Fälle sind nämlich zusammen mit den von BILLInGs (10) untersuchten Polemoniaceen die einzigen bekannten Beispiele von Endospermbildung durch freie Zellbildung in der Tubiflorae-BReihe (im Sinne v. WETTSTEINS). Dieser Typus scheint auf diejenigen Gruppen beschränkt zu sein, die aus anderen Grän- den als verhältnismässig ursprönglich betrachtet werden. Mit der Spezialisierung in der Reihe parallel ist das Endosperm zum ande- ren Typus töbergegangen, der seither allem Anschein nach von sämmt- lichen jängeren Gruppen und Arten festgehalten worden ist. Des- 142 gleichen scheint mir das Verhalten der Borraginaceen und Solanaceen in dieser Hinsicht aus einem anderen Gesichtspunkte von einer ge- wissen Bedeutung zu sein. Beide Familien werden wenigstens von einigen Systematikern als eine Zusammenfassung ähnlicher Ent- wicklungsstufen mehrerer Entwicklungsreihen aufgefasst. Die Ent- wicklungsgeschichte des Endosperms ist geeignet, diese Auffassung zu stätzen, und wird vielleicht in Zukunft zur Klarstellung dieser Reihen beitragen können. Auch Sambucus und Adoxa (wenn diese wirklich hierher gehört) nehmen unter den Caprifoliaceen eine Son- derstellung ein. Auf Grund der oben erörterten Erscheinungen wollen wir als unsre bestimmte Auffassung aussprechen, dass der Endospermtypus einen systematischen Faktor bedeutet, den man nicht unterschätzen darf. Ich glaube, dass seine Bedeutung etwa ebenso gross ist wie zZz. B. die Sympetalie oder Choripetalie der Bläten, die Zahl der Integumente, der Bau des Nuzellus der Samenanlagen, Fakto- ren, deren Bedeutung niemand leugnet, obgleich sie in gewissen Verwandtschaftskreisen auch bei zweifellos nahe verwandten Typen erheblich wechseln. Die grossen Schwierigkeiten verschiedener Art, mit denen ein Feststellen des Endospermtypus oft verbunden ist, däörfen indessen nicht seine Bedeutung beeinträchtigen. Wenn man findet, dass das Endosperm einer Pflanze in einer Weise ausge- bildet wird, die man ihrer FEinordnung zufolge nicht erwarten sollte, so hat man, sglaube ich, gute Grände zu untersuchen, ob ihre Stellung wirklich völlig sicher ist. Dass man hierbei die Gesamt- morphologie der Pflanze beröcksichtigen muss, und nicht ein ein- ziges Merkmal einseitig betonen darf, brauche ich kaum hinzuzufägen. Wenn man nicht nur auf diesen einzigen Punkt, den wir bisher betrachtet haben, sondern auch auf die spätere Entwicklung des Endosperms achtgibt, glaube ich, dass man einräumen muss, dass sie Zuge enthält, die noch wichtigere Fingerzeige fär die Systematik geben können. Hier mössen wir uns auf solche Typen beschränken, die ihr Endosperm durch sukzessive Zellteilung bilden, und halten dabei an der morphologischen Seite streng fest. Den in Rede ste- henden Bildungen kann nämlich eine systematische Bedeutung nur unter der Bedingung, dass sie homolog sind, zugesprochen werden. Es ist freilich sehr zu bedauern, dass die Untersuchungen tuber zahlreiche der oben aufgenommenen Pflanzen so unvollständig sind, dass es nicht möglich ist, von allen erforderlichen Einzelheiten be- treffs der Entwicklungsgeschichte des Endosperms eine sichere Auffass- 143 ung zu bekommen. Die einigermassen hinreichend bekannten Fälle lassen sich z. B. in der nachstehenden Weise gruppieren. Von den Araceen sehen wir aus verschiedenen Gränden gänzlich ab.! I I. - Erste Wand longitudinal. Peperomia ; Adoxa; Physostegia. Erste Wand transversal. A. Die beiden zuerst gebildeten Zellen teilen sich weiter, in im grossen Ganzen äbereinstimmender Weise. a. Die Gesetzmässigkeit betreffs der Orientierung der Wände scheint schon jetzt gescehwunden zu sein. Gunnera ; Diapensia; Atropa, Nicotiana, Scopolia, Solanum. b. In jeder Zelle findet eine Querteilung statt. Wenigstens vier in einer Reihe liegende Zellen bilden sich aus. 1. Nachdem sich vwvier Zellen gebildet haben, entstehen auch longitudinale oder schräge Wände. Buxus; Empetrum ; Clethra; Monotropa, Pyrola, Sarco- des; Andromeda, Cassiope, Epigaea, Ledum, Phyllodoce, Vaccinium ; Epacris; Datura; Christisonia, Orobanche Hederae ; Sambucus. Mehr als vier, gewöhnlich etwa acht hinter einander liegende Zellen bilden sich vor der Entstehung von IN Längswänden aus. Anona, Asimina, Uvaria; Aristolochia, Asarum ; Sarra- cenia; Campanula, Musschia, Specularia. c. Nach der Entstehung der ersten Querwand bilden sich in jeder Zelle zwei gegen einander rechtwinkelige Wände: Selten kann vorher noch eine Querwand entstehen. Hippuris ; Callitriche; Digitalis, "Serophularia, Verba- scum; Pinguicula. B. Bereits nach der Entstehung der ersten Wand tritt eine Ar- beitsteilung zwischen den Zellen ein. In der Regel teilt sich nur die eine weiter. Die andere, die fast stets ungeteilt bleibt, fungiert meistens als Haustorium. a. Durch die Entstehung noch einer Querwand bildet sich eine zentrale Zelle, aus der allein das eigentliche Endo- sperm entsteht. In einzelnen Fällen teilt sich die oberste Zelle einmal der Länge nach. Die beiden terminalen Zel- len entwickeln sich zu Haustorien. "Ich verzichte hier ganz auf Litteraturangaben. Solche finden sich schon in der obi- gen Liste iäber das Vorkommen des betreffenden Endospermtypus in genägender Menge. 144 Alectorolophus, Euphrasia, Lathraea, Mazus, Melampy- rum, Pedicularis, Tozzia, Veronica; Klugia; Utricularia. b. Die obere Zelle bildet das eigentliche Endosperm, die untere fungiert meistens als Haustorium. Osyris, Santalum, 'Thesium; Myzodendron; Viscum; Balanophora; Anemiopsis, Houttuynia, Saururus ; Nu- phar, Nymphaea; Ceratophyllum; Antirrhinum, Limo- sella, Linaria; Orobanche sp. (nach BERNARD), Pheli- paea; Plantago. c. Die untere Zelle bildet das Endosperm, die obere fungiert in der Regel als Haustorium. Loranthus; Loasa; Hebenstreitia; Catalpa; Acanthus; Verbena. Anm. Diesem Typus schliesst sich Lamium am nächsten an. Hier teilt sich jedoch die obere grosse Zelle noch einmal der Quere nach. Es entstehen somit zwei kleine basale Zellen, welche allein das eigentliche Endosperm bilden. So unbedeutend dieses Material auch sein mag, zeigt es doch deutlich, dass auch in Hinsicht auf die Erscheinungen, die ich mit der obigen Ubersicht habe illustrieren wollen, eine gewisse Gesetz- mässigkeit herrscht. Nahe verwandte Typen, Gattungen oder Fa- milien, stimmen in der Regel im Wesentlichen äberein, z. B. die Vertreter der Santalaceen, Saururaceen, Nymphaeaceen, der typischen Bicornes-Familien, der Anonaceen, Aristolochiaceen, Campanulaceen. Ich kann nicht unterlassen, in diesem Zusammenhang auf die Uber- einstimmung auch in diesem Punkte zwischen den Anonaceen und den Aristolochiaceen hinzuweisen. In den letzten Jahren haben ja bekanntlich einige Systematiker eine nahe Verwandtschaft zwischen diesen Familien annehmen wollen. Dagegen kommen grosse Unter- schiede besonders unter den Scrophulariaceen vor. Wie aber SCHMID (124) nachgewiesen hat, kann man auch bei diesen eine bestimmte Gesetzmässigkeit beobachten. Fär die Scrophulariaceen ist das Vorkom- men von Endospermhaustorien sehr charakteristisch. Man kann eine läckenlose Serie von den sehr primitiven, z. B. den bei Verbascum Vor- kommenden, Haustorien, wo terminale Zellen als sehwache Haustorien differenziert werden, zu den schon durch die Orientierung der ersten Wände prädestinierten Haustorien der meisten Rhinanthoideen aufstellen. Wir sind jetzt an die Frage nach dem Vorkommen und der sy- stematischen Bedeutung der Endospermhaustorien gelangt. Wir haben es hier mit Bildungen zu tun, deren Funktion offenbar diejenige ist, 145 die Nährstoffe, welche in den ausserhalb des Embryosackes liegenden Teilen der Samenanlagen oder bisweilen sogar in der Plazenta vor- handen sind, in den Embryosack schnell hineinzubringen. Eine derartige Funktion kann bekanntlich den verschiedensten morpho- logisehen Bildungen, z. B. Teilen oder Auswöächsen des Embryo- trägers, Synergiden, Antipoden oder Endospermzellen zukommen. Bildungen, die mehr oder weniger richtig als Endospermhaustorien bezeichnet werden können, kommen sowohl bei Pflanzen, die das Endosperm durch freie Zellbildung bilden, wie bei solchen, wo es durch sukzessive Zellteilung entsteht, vor. Da, wie bereits oben hervorgehoben wurde, nur homologe Bildungen fär die Systematik von Bedeutung sind, können wir unsere Ausfäöhrungen auf die Hau- storien solcher Pflanzen beschränken, deren Endosperm durch suk- zessive Zellteilung gebildet wird. Dass derartige Haustorien in der betreffenden Kategorie von Pflanzen sehr verbreitet sind, geht schon aus der oben gelieferten Ubersicht hervor. In der B-Klasse ist ja ihre Entstehung beinahe als prädestiniert aufzufassen. Es gibt nur wenige hierhergehörige Pflanzen, bei denen Haustorien sich kaum ausbilden, z. B. Viscum, Orobanche, Phelipaea. Unter den äbrigen finden sich alle Ubergänge von Typen, wo die Haustoriumzelle sich auf Kosten des umliegen- den Gewebes kaum vergrössert, aber doch als ein Haustorium funktio- niert, z. B. bei gewissen Nymphaeaceen, bis zu solchen Typen, wo sie sehr kräftig entwickelt werden und in extremen Fällen (Santalaceen, Myzodendron, Utricularia) in die Plazenta mehr oder weniger weit hineinwachsen. Aber auch in der A-Klasse kommen Haustorien von gewisser- massen primitiverer Art vor, obgleich sie auch bei einigen der be- treffenden Typen einen sehr kräftigen Entwicklungsgrad erreichen können. Auch hier kann man Serien aufstellen, wobei es jedoch in jedem Falle nötig ist, zu untersuchen, ob scehwach entwickelte Hau- storien als phylogenetisch primitiv oder als reduziert aufzufassen sind. Bei den betreffenden Pflanzen entwickeln sich erst auf einer etwas späteren Entwicklungsstufe des Endosperms eine oder einige Endo- spermzellen in den beiden Polen zu Haustorien. Mitunter muss man zögern, ob man gegebenen Falls eine Pflanze hierher rechnen soll. Dies gilt besonders, wenn die terminalen Zellen sich kaum vergrössern, aber doch sehr inhaltreich sind, offenbar eine hausto- riale Funktion ausöben, und sich nicht an der Bildung des defini- tiven Endosperms beteiligen. Wir können als Beispiele die folgenden Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 10 146 nennen: Callitriche und Hippuris, die man als in dieser Hinsicht phylogenetisch primitive Typen betrachten kann, und die Pyrolaceen und Orobanchaceen, die wohl Reduktionstypen darstellen. Schon etwas kräftiger entwickelt sind die Haustorien von Scrophularia und Verbascum und in noch höherem Grade das mikropylare von Di- gitalis. Die kräftigsten Haustorien dieser Serie kommen bei den Empetraceen, Clethraceen, Epacridaceen, Ericaceen und Campanulaceen vor. Bei diesen schwinden die Zellbegrenzungen später. Diese Beispiele könnten Familien, wobei die systematische Stellung von 5 unsicher ist, und 17 »sympetalen». In diesen 26 Familien scheint ihr Vorkommen normal zu sein, wenn auch, wie bereits erwähnt wurde, Schwank- ungen in Einzelheiten bisweilen angetroffen werden. Ihr Vorkom- men kann gewissermassen als ein Sympetalen-Merkmal aufgefasst werden. Noch deutlicher tritt dies hervor, wenn wir bemerken, dass Endospermhaustorien auch bei Pedaliaceen (6, S. 60), Myoporaceen 147 (10, S. 288), Goodeniaceen (10, S. 309) und Stylidiaceen (14, S. 352) beobachtet worden sind. Diese vier Familien stimmen hinsicht- lich der Ausbildung der Haustorien und des ganzen Aussehens des Endosperms mit Vertretern der verwandten Familien unter bezw. den Tubiflorae und den Synandrae in so hohem Grade äberein, dass ich es wahrscheinlich finde, dass das Endosperm auch in jenen Familien sich durch sukzessive Zellteilung bildet, obgleich dies nicht aus den bisherigen Untersuchungen hervorgeht und die mitgeteilten Figuren sogar das Gegenteil andeuten können. Es ist somit völlig deutlich, dass Endospermhaustorien von der in Betracht kommenden Art auf gewisse systematische Gruppen be- schränkt sind. Es kann indessen nicht angezweifelt werden, dass sie in verschiedenen Reihen selbständig entstanden sind. Manchmal ist fär die verschiedenen Verwandtschaftskreise ein bestimmter Hau- storiumtypus charakteristiseh, während er bisher in keiner anderen Gruppe beobachtet worden ist. Seine systematische Bedeutung kann demnach gar nicht geleugnet werden. Zum Teil haben auch einige Forscher das Vorhandensein der Haustorien fär systematische Schlässe verwendet. So hat z. B. BERNARD (&, S. 125) hervorgehoben, wie die Ausbildung der Haustorien von Lathraea darauf hindeutet, dass diese Gattung zu den Scrophulariaceen, und nicht zu den Orobanchaceen, gehört. LANG (92) verwendete, wie bereits oben er- wähnt wurde, u. a. das Vorkommen von Haustorien in den Samenan- lagen von Byblis, um diese Gattung unter die Lentibulariaceen zu versetzen. Nach ScHMIiD (124, S. 119—120) kann ein Achtgeben auf die verschiedenen Haustorientypen der Scrophulariaceen zur Verbesse- rung der systematischen Gliederung dieser Familie beitragen. Uber- haupt sind die meisten Forscher, die in späterer Zeit Pflanzen untersucht haben, in deren Samenanlagen Endospermhaustorien vorkommen, geneigt, ihnen eine gewisse systematische Bedeutung zuzuschreiben. Wenigstens wenn sie eine ganz spezielle Ausbildung aufweisen, die jedoch fär einen Verwandtschaftskreis sehr konstant ist, darf man meiner Ansicht nach ihre Bedeutung nicht unter- schätzen. Wenn derartige Bildungen bei Pflanzen von unsicherer systematischer Stellung angetroffen werden, können sie gewiss zur Klarstellung der Verwandtschaftsverhältnisse dieser Pflanzen bei- tragen. Zuletzt mag in diesem Zusammanhang daran erinnert werden, dass, während die eigentlichen Systematiker kaum jemals den verschie- denen Endospermtypen eine Bedeutung fär die Systematik zuerkannt 148 haben, wenigstens einige von ihnen den Endospermhaustorien nicht jede Bedeutung in dieser Hinsicht haben absprechen wollen. Nach ENGLER (40, S. XX) verdienen sie »Beachtung fär die Systematik engerer Verwandtschaftskreise». Vv. WETTSTEIN (155, S. 717) schreibt: »Sehr charakteristiseh för die Scrophulariaceen und fär alle von diesen abzuleitenden Familien scheint das Vorkommen von ”Endo- spermhaustorien” in der Samenanlage zu sein>. Wenn die Merkmale, die man aus der Entwicklungsgeschichte der Samen entnehmen könnte, vielleicht nicht so verwendbar sind, wie sie verdienten, so hängt dies gewiss in erster Linie damit zu- sammen, dass die Samenentwicklung nur bei wenigen Pflanzen stu- diert worden ist. Uber zahlreiche Familien liegen gar keine derarti- gen Untersuchungen vor. Ausserdem sind von den meisten Fa- milien nur einzelnen Typen entwicklungsgeschichtliche Studien gewidmet worden. Dies ist sehr zu bedauern. Wenn die Embryo- logie der Phanerogamen der Systematik grössere Dienste leisten können soll, so mössen die Untersuchungen auf viel zahlreichere Typen ausgedehnt werden. Sie mössen auch in viel höherem Grade, als dies bis jetzt der Fall gewesen ist, von systematischen Gesichts- punkten geleitet werden. Nach diesen ziemlich weitläufigen Exkursen wollen wir unsre urspröängliche Frage wieder aufnehmen, nämlich die, ob die Ent- wicklungsgeschichte des Endosperms in den vier eigentlichen Bicornes- Familien, wie sie oben beschrieben worden ist, zur Charakterisier- ung der Bicornes-Reihe beitragen könnte. «Diese Frage mäuässen wir unbedingt bejahen. Die drei Momente, die von allen unter- suchten Vertretern der betreffenden Familien ausnahmslos gelten (vgl. oben) finden sich nur bei den Empetraceen vereinigt wieder. In den zwei folgenden Abschnitten wollen wir sehen, welche Be- deutung der Bau der Antheren und die Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen fär die Beurteilung der systematischen Stellung der Diapensiaceen und Empetraceen haben. II. DIAPENSIACEAE. Die Gattung Diapensia wurde von den älteren Systematikern ge- wöhnlich zu den Polemoniaceen gerechnet. Das dreizählige Gynöceum scheint den wichtigsten Grund fär diese Ansicht abzugeben. Ande- re betrachteten sie als eine anomale Ericaceen-Gattung oder liessen sie zusammen mit Pyxidanthera eine eigene Familie, Diapensiaceae, 149 bilden, die der Bicornes-BReihe zugezählt wurde. Die Blätenmorpho- logie wurde von GrRAY (50 u. 51) am eingehendsten studiert. Nach GRAY Wweichen diese Gattungen von den Polemoniaceen durch mehrere Merkmale ab, und zwar durch den freiblättrigen Kelch, die nicht convolute Knospenlage der Krone, den nicht dreispaltigen Griftel und das weniger entwickelte Embryo.' Alle diese Merkmale nähern sie den Ericaceen. Die erheblichste Abweichung von diesen liegt nach ihm im einfachen Pollen. Sowohl dieses als dreifächeriger Fruchtknoten kommen aber auch bei unbestritltenen Bicornes-Typen vor. In den Schlund der Krone eingefägte Staubblätter besitzen auch Loiseleuria, die meisten Epacridaceen u. a. Manches spricht somit fär eine Verwandtschaft mit den Bicornes-Familien. GRrRAY versetzte aber noch einige Gattungen zu den Diapensiaceen, und zwar Schizocodon, die einige Systematiker als eine durch drei- fächerigen Fruchtknoten und episepale Staubblätter abweichende Primulaceen-Gattung betrachteten [vgl. z. B. DruDE (34, S. 50), Shortia und Galax. Die letzte Gattung wurde z. B. von EIiCHLER (38, I, S. 344) zögernd den Pyrolaceen untergeordnet. Später kam auch die Gattung Berneuxia hinzu (7, II, S. 621). Die Bläten dieser Typen weichen von denjenigen von Diapensia und Pyxidanthera durch das Vorkommen von fänf epipetalen Schuppen ab, die man als Staminodien gedeutet hat. Die Familie besteht somit aus sechs Gaättungen mit 11 Arten. DrupE (35, S. 81) verteilt sie auf zwei Tribus: Diapensieae (Diapensia u. Pyxidanthera) und Galacineae (die öbrigen Gattungen). Fast alle Systematiker der Jetztzeit rechnen auch die Diapensiaceen zu der Bicornes-Reihe. DRUDE und v. WETT- STEIN (155, S. 559) sehen in den Diapensiaceen ein Verbindungs- glied zwischen dieser Reihe und den Primulaceen, eine Auffassung, die aber z. B. BENTHAM et HOOKER (7, II, S. 619) entschieden abweisen. Die meisten Arten der Familie bewohnen sehr kleine Verbreit- ungsbezirke und sind auf Ost-Asien und das östliche Nord-Ameri- ka beschränkt. Nur die Gattung Diapensia ist weiter verbreitet. Die eine Art kommt nur im Himalaya vor, die andere, D. lapponica, ist eine arktisch-cirecumpolare Pflanze, die auch in den skandina- vischen Hochgebirgen ziemlich häufig vorkommt. Keiner Diapensiacee sind bis jetzt entwicklungsgeschichtliche Studien gewidmet worden. Mit der Embryologie der anderen Bicornes-Familien vor Augen könnte man gewiss erwarten, dass solche interessante Tatsachen zu Tage bringen wärden. Man könnte auch hoffen, neue Gesichtspunkte 150 fär die Frage nach der systematischen Stellung der Familie zu er- halten. Nur Diapensia lapponica stand mir zur Verfögung. 1. Bau und Entwicklung der Bläten (abgesehen von den Samenanlagen). Die Bläten von Diapensia! werden im Jahre, das der Anthese vorausgeht, angelegt. In den jängsten von mir untersuchten Bläten- knospen waren alle Teile angelegt (Mitte August 1912). In den vier Archesporpartieen der Antheren waren die Pollenmutterzellen fertig, aber noch nicht isoliert. Die Wand bestand aus etwa sechs Zellschichten. Im Fruchtknoten war der Griffelkanal nach aussen noch nicht völlig geschlossen. Die ersten Anlagen der Samenknos- pen waren als kleine abgerundete Höcker sichtbar. Vom Archespor war aber nichts zu sehen. Wahrscheinlich schreitet die herbstliche Entwicklung nicht beträchtlich weiter fort. Wenigstens scheint die Tetradenteilung der Anthese nur kurz vorauszugehen. Die Diapensia-Antheren wenden ihre abwärts divergierenden Thecae dem Zentrum der Bläte zu. Sie öffnen sich durch Längs- spalten. Bei Schizocodon soldanelloides sind sie lateral und öffnen sich in derselben Weise, etwa am Rande der Anthere. Bei beiden Gattungen kommt in der Antherenwand ein ziemlich typisch ausgebildetes Endothecium vor (vgl. Fig. 7 a). Bei Galax aphylla ist jede Anthere mit nur einer quergestellten anfänglich zweifächerigen iTheca versehen (ygl. Zz. BB: 7; IL S621): Diese offnet siehydunen eine nach innen gekehrte Längsspalte, aber hier habe ich keine fibrösen Zellen gefunden. Die dännsten Wandpartieen sind nur aus den papillös vorgewölbten Epidermiszellen aufgebaut. Die Pollen- körner aller Gattungen sind nicht zusammengesetzt. Die Fruchtknoten aller Gattungen sind dreifächerig. Die zahlrei- chen anatropen—amphitropen Samenanlagen sind an kräftigen vVor- "Wenn ich im Folgenden nur Diapensia schreibe, meine ich stets D. lapponica. — Mein meistes Untersuchungsmaterial war mit der JuELr-sehen Mischung (Zinkehlo- rid-530?/o-Alkohol-Eisessig) fixiert. Es wurde mir von den Herren Prof. Dr. O. Juern und Cand. phil. S. MÅRTENSSON zur Untersuchung äberbracht. Die Kollektio- nen, die in Jämtland und Torne Lappmark eingelegt waren, bestanden ausschliess- lich aus Fruchtknoten, die aus den Bläten herauspräpariert waren. Jängere Ent- wicklungsstadien fehlten fast gänzlich. Solehe und Antheren lagen mir aber in anderem Material zum Teil vor. Der Orientierung der Samenanlagen zufolge be- kam ich bei Schneiden ganzer Fruchtknoten nur selten gute mediane Längsschnitte durch die Samenanlagen. Es ist mir somit nicht möglich gewesen, eine vollständige Serie aller Stadien zu bekommen. Ich hoffe aber, dass die Läcken weniger wichtige Einzelheiten betreffen. 151 gewölbten Plazenten befestigt, was auch von Schizocodon gilt. Bei Galax sind die Samenanlagen nach BaILLON (5, S. 158 u. 208) auf- steigend apotrop, was mir jedoch etwas fraglich erscheint. Uber die Orientierung der Samenanlagen der täbrigen Gattungen kenne ich nur eine vom Verfasser selbst als unsicher hervorgehobene An- gabe, dass in den Samen von Shorlia das Wärzelehen nach oben gerichtet sei [MAxIMOWicCZz (96, S. 20). Die am Rande der Plazenta von Diapensia gelegenen Samenanla- NS |] NS Fig. 7. a, Antherenhälfte von Diapensia lapponica (119); b, Schematische Längs- schnitt eines Fruchtfaches von Diapensia lapponica (22); c, Die innersten Schichten der Fruchtwand von Schizocodon soldanelloides (?1>). gen sind etwas jänger als die zentralen. Bisweilen findet man eine beträchtliche Ungleichzeitigkeit. Ich habe periphere Samenknospen, wo das Integument kaum angelegt war, in denselben Fruchtknoten gefunden, wo die zentralen bereits achtkernige Embryosäcke ent- hielten. Die Umbiegung der Samenanlagen ist gewöhnlich zentrifu- gal. Schwankungen kommen besonders in den zentralen Teilen der Plazenta vor. Die zentralen Samenanlagen sind anatrop, die peripheren mehr oder weniger amphitrop (Fig. 7 b u. 8 e). Sie sind heterotrop. Ein völlig äbereinstimmendes Verhalten zeigen die 152 Samenlagen von Schizocodon soldanelloides, was ich an aufgeweich- tem Herbarmaterial feststellen konnte. Die Frucht aller Gattungen ist eine därre loculicide Kapsel. Der Bau der Fruchtwand von Diapensia ist von GREVEL (32, S. 371) beschrieben. Ihre beiden innersten Zellschichten, die sich auch in etwa derselben Ausbildung an den Scheidewänden fortsetzen, sind verholzt. Die Zellwände der innersten Schicht sind am stärksten verdickt. Ganz denselben Bau fand ich bei Galax und Schizocodon soldanelloides (Fig. 7 c). 2. Entwicklung der Samenanlagen vor der Befruchtung. Wenn das einzige Integument von Diapensia die Nuzellusspitze öbergipfelt hat, hat die subepidermale Embryosackmutterzelle ihre Tetradenteilung vollendet. Es werden vier hinter einander gelegene Zellen gebildet (Fig. 8 c). Die haploide Chromosomenzahl beträgt sechs (Fig. 8 a), die diploide zwölf, was ich durch Zählungen so- wohl im Embryo als im Integument feststellen konnte. Die Zell- kerne sind sehr chromatinreich. Prochromosomen sind in vegeta- tiven Zellen nicht sichtbar. Die unterste Tetradenzelle entwickelt sich in normaler Weise zum Embryosack. Die drei anderen werden verdrängt und sind als stark farbenspeichernde Reste lange zu sehen (Fig. 8 d u. e). Auch die umliegenden Nuzelluszellen werden grösstenteils verdrängt. Nur um die Basis des Embryosackes sieht man bisweilen kleine Reste davon. Der Embryosack grenzt unmiltelbar an die innerste Schicht des Integuments und der Raphe. Diese Schicht wird nicht als ein Tapetum ausgebildet (Fig. 8 e). Vielleicht sind ihre Zellen etwas plasmareicher als die äubrigen Integumentzellen. Die beiden Pol- kerne kopulieren in der mittleren Zone des Embryosackes an dessen einer Seite. Der befruchtungsreife Embryosack ist sehr plasmareich. Der Zen- tralkern liegt nahe der Eizelle von dichtem Plasma umgeben. Die drei Antipoden sind deutlich sichtbar. Die Mikropyle ist sehr eng und ist nur an gut gelungenen Schnitten zu entdecken. Ein kleines ' Leitbändel endet in der Raphe. Erst in fast reifen Samen sieht man in diesem einzelne Tracheiden. 153 3. Befruchtung und Entwicklung der Samenanlage nach der Befruchtung. Der Pollenschlauch von Diapensia nimmt seinen Weg durch die enge Mikropyle und scheint seinen Inhalt in eine Synergide zu er- giessen. In soeben befruchteten Samenanlagen ist die eine Syner- Fig. 8. Diapensia lapponica. a, Heterotypische Spindel in der Embryosackmutter- zelle (1139); b, Junge Samenanlage mit einzelligem Archespor (?79); c, Samenanlage mit Tetrade (299); d, Zweikerniger Embryosack (625); e, Befruchtungsreife Samen- anlage am Rand der Plazenta (149). gide von stark färbbarem Plasma erfällt, während die andere un- verändert erscheint. Die Kerne des Endosperms enthalten 18 Chro- mosomen. Es ist somit deutlich, dass sogen. doppelte Befruchtung stattfindet. 154 Bald teilt sich der primäre Endospermkern. Es entstehen zwei hinter einander gelegene Zellen. Das Endosperm wird durch suk- zessive Zellteilung gebildet. Die Orientierung der späteren Wände schwankt. Bisweilen entsteht noch eine Querwand, in anderen Fällen werden die zwei ersten Zellen durch Längswände geteilt.! Am häufigsten aber sind die Wände schief gestellt (Fig. 9 b—d). Die Antipoden verschwinden mehr oder weniger fröh. Der Em- bryosack wird von mehreren Endospermzellen ausgefällt, bevor eine beträchtliche Vergrösserung desselben stattfindet (vgl. die in demselben Masstabe gezeichneten Fig. 9 b—d). Die spätere Ent- wicklung ist zuerst hauptsächlich auf einen Zuwachs in der Breite beschränkt. Der Endospermkörper bekommt eine fast isodiame- trisehe Form (Fig. 9 e). Seine definitive Form ist die eines Zylin- dersektors. Im reifen Endosperm finden sich keine Stärkekörner. Dagegen sind seine Zellen von Proteinkörnern vollgepfropft. Auf keiner Entwicklungsstufe des Endosperms kommen irgend welche Bildungen vor, die den Haustorien der typischen Bicornes- Familien entsprechen könnten. Auch in reifen Samen von Galax und Schizocodon soldanelloides habe ich keine Reste davon gefun- den. Die peripheren Endospermzellen von Diapensia sind sämmt- lich bei dem Aussaugen des Integuments und der Raphe in gleichem Masse tätig. Sie sind während der Entwicklung. plasmareicher als die inneren. Man kann dies vwvielleicht mit der Abwesenheit des ”Tapetums zusammenstellen [vgl. ScHMmip (124, S. 116). Wenn das Endosperm von Diapensia, die in der Fig. 9 e darge- stellte Entwicklung erreicht hat, hat die Verdrängung der äbrigen Teile der Samenanlage kaum begonnen. Ihre Zellen haben sich nämlich schneller als das Endosperm vergrössert. Der Same be- kommt fräh seine endgältige Form und Grösse. Im reifen Samen (Fig. 9 f) ist das Endosperm nur von der Epidermis umgeben. Sie liefert die einschichtige Samenschale. Besonders ihre Innen- und Seitenwände sind stark verdickt und von einigen Poren durch- setzt (Fig. 9 i). Innerhalb der Epidermis findet sich eine Schicht !' Wenn ich von »Wänden» im jungen Endosperm spreche, lasse ich es im allge- meinen dahingestellt sein, ob die Zellen nackt oder mit wirklichen Zellmembranen versehen sind. Man findet oft die Angabe, dass die zuerst gebildeten Endosperm- zellen anfangs nackt sind. Auch ich habe in den mit Eisenhämatoxylin gefärbten Präparaten gewöhnlich keine Wände gesehen. So auch bei Diapensia. Durch eine Nachfärbung mit Lichtgrän traten solche aber deutlich hervor. Um sicher zu sein, muss man daher Farbstoffe, die auch die Wände färben, brauchen. Fig. 9. Diapensia lapponica. a, Befruchtungsreifer Embryosack (31); b—e, Junge Endospermstadien (?$?); f, Reifer Samen (57); g u. h, Embryonen (7$£?); 2, Samen- schale (62). von streifiger Struktur, die sich aus den verdrängten Teilen des Integuments und der Raphe zusammensetzt. Die Samenschale von Galax und Schizocodon soldanelloides ist wie die von Diapensia gebaut. Mehrere Endospermzellen sind bei Diapensia bereits gebildet, wenn die befruchtete FEizelle sich teilt. FEin kurzer Suspensor aus drei 156 Zellen trägt die Embryokugel (vgl. Fig. 9 g u. h). Im reifen Sa- men sind die Keimblätter wohl entwickelt, was auch von Galax und Schizocodon soldanelloides gilt. 4. Einige Betrachtungen tiiber die systematische Stellung der Diapensiaceen. Wir haben oben die Ergebnisse einer entwicklungsgeschichtlichen Untersuchung von Diapensia mitgeteilt und wollen jetzt nach- sehen, ob sie fär die Erkenntnis der systematischen Stellung der Diapensiaceen wichtigere Tatsachen enthalten. Es muss dann aber zuerst betont werden, dass solche Betrachtungen als ziemlich schwach begrändet erscheinen mössen, so lange die Untersuchungen eine einzige Art umfassen. Besonders vorsichtig muss man vorgehen, wenn es Familien gilt, in denen verschiedene Typen vereinigt sind, deren Zusammengehörigkeit nicht ganz sicher erwiesen ist. Anklänge an die Primulaceen habe ich nicht finden können. Bei den Primulaceen sind die Samenanlagen bitegmisch, bei den Dia- pensiaceen unitegmisch. Das Endosperm von Diapensia wird durch sukzessive Zellteilung, dasjenige der Primulaceen [wenigstens bei Lysimachia Ephemerum und Primula elatior, nach SOLTWEDEL (1534, S. 353 u. 360)) durch freie Zellbildung gebildet. Die Ubereinstimm- ungen zwischen den beiden Familien scheinen mir auf eine hauptsächlich habituelle Analogie gewisser Formen, namentlich Schizocodon und Soldanella, beschränkt zu sein. Uberhaupt er- scheint mir die Verwandtschaft zwischen den zwei Reihen Bicornes und Primulales sehr fraglich. Die Samenanlagen und besonders deren Entwicklungsgeschichte sind ja so verschieden wie möglich. Wir haben bereits oben gesehen, dass verschiedene Grände fär eine FEinreihung der Diapensiaceen unter die Bicornes-Familien sprechen. Meine Hoffnung, diese Auffassung durch eine entwicklungs- geschichtliche Untersuchung fester begränden zu können, ist aber schlecht erfäöllt worden. Von den neuen Tatsachen, die durch meine Studien bekannt geworden sind, stimmen freilich einige mit denjenigen öäberein, die die sicheren Bicornes-Familien charak- terisieren, so z..B. die Orientierung, der Bau und die Ent- wicklung der Samenanlagen vor der Befruchtung, wenn wir vom Tapetum absehen, der Bau der Samenschale und die Endosperm- bildung durch sukzessive Zellteilung. Dies sind aber Merkmale, die sie mit zahlreichen anderen Familien teilen. Aber in anderen 157 und meiner Ansicht nach schwerwiegenderen Punkten weichen die Diapensiaceen von den betreffenden Familien ab. In den Antheren- wänden von Diapensia und Schizocodon findet sich ein typisches Endothecium, während in den merkwärdig gebauten Galax-Anthe- ren ein solches nicht vorkommt. Wie wir oben sahen, kommt eine fast normale fibröse Schicht unter den sicheren Bicornes-Familien nur bei Clethra vor. Von den för diese Familien so charakteris- tisehen und bei allen untersuchten Arten angetroffenen Endosperm- haustlorien wurde bei den Diapensiaceen nichts gefunden. Betretts der fröhen Endospermstadien liegen auch Verschiedenheiten vor, was aus den obigen Darstellungen hervorgehen därfte. Die Endo- spermbildung gleicht mehr z. B. derjenigen der meisten Sola- naceen als der der Bicornes-Typen. Nun mag freilich daran erinnert werden, dass die Haustorien bei einer Gattung vorkommen können, während sie bei einer nahestehenden Gattung fehlen. Utricularia und Pinguicula liefern wahrscheinlich hierhergehörige Beispiele (95). Aber wie wir oben sahen, gibt es kaum ein anderes Merkmal, das von den sicheren Bicornes-Familien so ausnahmslos gilt, wie die Entwicklungsgeschichte des Endosperms und insbesondere das Vor- kommen der Endospermhaustorien. Wir sahen auch, dass ihr Vorkommen oder Fehlen meistens wichtige systematische Momente bedeutet, die man nicht unterschätzen darf. Ich glaube daher, dass man zu dem Schluss getrieben wird, dass man die Diapensiaceen aus keinem jetzt lebenden Bicornes-Typus ableiten kann. För mich sind der Bau der Antheren und das Fehlen der Endospermhau- storien (und eines Tapetums) in den Samenanlagen entscheidend. Wir können von den anderen morphologischen Merkmalen der Diapensiaceen andere anfähren, wodurch diese Pflanzen von dem, was wir als för die Bicornes-Familien typisch betrachten, abweichen, so z. B. den Öffnungsmechanismus der Antheren, die einfachen Pollenkörner, das dreizählige Gynöceum, das Fehlen von Discus- effigurationen in der Bläte, den schwach entwickelten Embryoträger, HEST W: Von den nur wenig untersuchten Polemoniaceen weicht Diapensia auch durch ihre Embryologie erheblich ab. Die Samenanlagen der Polemoniaceen kehren nach allen äbereinstimmenden Angaben ihre Mikropyle nach unten und aussen. Bei Diapensia sind sie hetero- trop. Nach JÖNSSON (82, S. 17) teilt sich die Embryosackmutter- zelle von Polemonium coeruleum nur in zwei Tochterzellen, von de- nen die hinterste zum Embryosack auswächst. Ich selbst habe wie 158 gewöhnlich vier Tetradenzellen gefunden. Bei Diapensia entstehen desgleichen vier Tetradenzellen. Bei den meisten Polemoniaceen wird der Embryosack von einem markierten Tapetum umgeben. Ein solches kommt aber bei Phlox und Leptosiphon ebenso wenig wie bei Diapensia vor (10). Die Polemoniaceen bilden nach BiLLInGSs (10) das Endosperm durch freie Zellbildung. Ihre Samenschale ist in der Regel mehrschichtig. Nur bei Phlox-Arten fand HöLLER (73, S. 214) sie beinahe auf die Epidermis reduziert. Bei den meisten Arten verschleimen die Aussen- und Seitenwände der Epidermis in Wasser. Nur Phlox scheint eine Ausnahme zu machen (73, S. 216). Die Samenschale der Diapensiaceen ist einschichtig. Meine Untersuchung der Entwicklungsgeschichte hat demnach die Auffassung bestätigt, dass man die Diapensiaceen mit den Polemo- niaceen nicht vereinigen kann. Man kann aber nicht deswegen die Möglichkeit einer Verwandtschaft ganz leugnen. Fast alle Merk- male, die die Diapensiaceen von den Polemoniaceen entfernen, fin- den sich bei anderen Tubiflorae-Familien. Es ist das Vorkommen der »Staminodien» bei den Galacineen, das die erheblichste Ab- weichung ausmacht. Indessen mag daran erinnert werden, dass dem Aussehen nach völlig entsprechende Schuppen in den Kronen gewisser Hydrophyllaceen Yorkommen. Wenn man die Diapensiaceen zu den Tubiflorae rechnen will, sollte man sie meiner Ansicht nach eher mit anderen mehr oder weniger primitiven Familien dieser Reihe als mit den Polemoniaceen vergleichen. In der Tat zeigt be- sonders die Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen auffallende Ähnlichkeiten mit derjenigen der meisten Solanaceen. Leider sind die primitiven Tubiflorae-Familien entwicklungsgeschichtlich nur wenig untersucht. Solche Studien wärden ohne Zweifel interessante Tatsachen an den Tag bringen. Mit unsrer jetzigen Kenntnis finde ich es aber aussichtslos, eine mögliche Verwandtschaft zwischen den Diapensiaceen und z. B. den Hydrophyllaceen oder den Solana- ceen ausfährlicher zu besprechen. Anstatt zu einer Klarlegung der systematischen Stellung der Dia- pensiaceen beizutragen, haben meine Untersuchungen die Unsicher- heit vergrössert. Ihre Stellung ist unsicherer als jemals zuvor. Um der Familie nicht einen neuen ebenso unsicheren Platz zuzuteilen, halte ich es fär das zweckmässigste, dass man sie vorläufig in der Bicornes-Reihe stehen bleiben lässt. Sie nehmen aber hier eine viel isoliertere Stellung ein, als man bis jetzt angenommen hat. Der Bau der Antheren und die Endospermbildung weisen auf eine urspräng- 159 lichere Entwicklungsstufe als die von den anderen Familien erreichte- hin. Wenn man die ENGLER'sche Aufstellung der systematischen Einheiten annimmt, muss man meiner Ansicht nach die Bicornes- Reihe in wenigstens zwei Unterreihen zerlegen, die man Diapensi- ineae und Ericineae nennen könnte. Zu dieser rechnen wir dann vorläufig die Ericaceen, Clethraceen, Epacridaceen und Pyrolaceen, zu jener nur die Diapensiaceen. För eine sichere Entscheidung äber die Stellung der Lennoaceen reichen die bisherigen Untersuchungen kaum aus. TEK EMBETRACEAE: 1. Verschiedene Ansichten iiber die systematische Stellung der Empetraceen. Wenn ich unten eine kurze Ubersicht der verschiedenen Ansich- ten öber die Stellung der Empetraceen gebe, kann ich natärlich nur solehe erwähnen, die mir von grösserer Bedeutung scheinen. Die Gattung Empetrum wurde von LInnÉ aufgestellt. Er kannte Zwei Arten, E. nigrum und album (jetzt Corema album). Diese Ar- ten Wwurden von DE JusstieU (1791) (85, S. 181) den »Genera Ericis affinia> zugezähblt. Er grändete diese Auffassung hauptsächlich auf den ericoiden Habitus, hob aber gleichzeitig die Unsicherheit dieser Einreihung hervor. Von NUTTALL (1818) (106, S. 233) wurden Em- petrum und die monotype in der Zwischenzeit beschriebene Ceratiola als eine Sektion den Coniferen untergeordnet. Die drei Gattungen — Corema Wwurde jetzt als eine eigene Gattung aufgestellt — wurden von Don (1827) (33) zu einer natärlichen Gruppe, Empetreae, vereinigt. Seine Ausföhrungen öber die systematische Stellung der Gruppe sind die bis jetzt vollständigsten. Eine Verwandtschaft mit den Ericeen anzunehmen, betrachtet er als unmöglich. >»It would only be a waste of time to attempt to point out the diserepances between the Empetree and Ericee> (1. c., S. 59). Dagegen versucht er, eine nahe Verwandtschaft sowohl mit den Euphorbiaceen als mit den Celastrineen darzulegen. »The Euphorbiacece and Empetrec agree, therefore, in the imbricate zestivation of their calyx; in the stamens being opposite to the divisions of the calyx, and both these being of an equal and definite number; in having bilocular anthers; in their superior ovarium; in the plurality of styles; in their divided stigmas; and, lastly, in the arrangement of the ovula, and the presence of a copious albumen> (1. €.). Er vergleicht auch den Blätenstand von 160 Corema album mit demjenigen von Buxus, der zu dieser Zeit zu den Euphorbiaceen gerechnet wurde. Die einzige bedeutende Ab- weichung liegt nach ihm in dem bei den Empetreen aufrechten Embryo, dessen Wöärzelechen somit nach unten gerichtet ist. Ob man die Gruppe als eine besondere Familie abtrennen soll, oder ob man sie als eine Sektion der Euphorbiaceen auffähren soll, betrachtet DON (1. c.,'S. 63) als eine Geschmacksache. Die Auffassung DONS wurde nachher lange von den hervorragendsten Systematikern der Zeit gebilligt. Stets betrachtete man die FEuphorbiaceen (und die Buxaceen, wenn diese getrennt behandelt wurden) und die Celastrineen als die nächsten Verwandten der Empetraceen. Jeder Gedanke, eine Verwandtschaft mit den Ericineen anzunehmen, wurde ohne weiteres abgewiesen. Nur in der Blattform und dem Tetradenpollen konnte man Analogieen zu diesen finden. Man vergleiche z. B. END- LICHER: (39, -S.: 1106), DE CANDOLLE (21, 'S. 24) und Eretrert(05: II, S. 405). In der im Jahre 1880 erschienenen Bearbeitung der Empetraceen von BENTHAM et HOooKER (7, III, S. 413—415) wurden sie freilich unter die Dicotyledones monochlamydeae aufgenommen, aber hier unter die Ordines anomali gezählt (1. c., S. VI). Sie waren der Ansicht, dass Anknäpfungspunkte an die Euphorbiaceen vorliegen, aber dass die Unterschiede so bedeutend sind, dass die Familie nicht gern zu einer der anderen Ordnungen gezählt werden kann. In dem jetzt fast alleinherrschenden ENGLER'schen System bilden die Empetraceen eine Unterreihe, Empetrineae, der Sapindales-Reihe. Pax (1117, S. 125), der die Familie in den »Natärlichen Pflanzen- familien> (von ENGLER und PRANTL) behandelt hat, schreibt, dass sie zu den Ericaceen »in keinerlei erkennbaren verwandtschaftlichen Beziehungen stehen». Mit den Euphorbiaceen sind sie auch nicht näher verwandt. Dagegen schreibt er: »Die Blätenverhältnisse und insbesondere der Bau der Samenanlagen lassen keinen Zweifel, dass die Empetraceae in die Reihe der Sapindales .... einzuschalten sind, unter denen sie den Celastraceae und namentlich Buxaceae am nächsten stehen». Der Unterschied zwischen dieser und z. B. EICHLERS Auffassung ist ja nicht gross. Er hängt hauptsächlich mit der do- minierenden Bedeutung zusammen, die im ENGLER'schen System der Orientierung der Samenanlagen — ob epi- oder apotrop — zuer- kannt wird. Es fehlt aber auch im achtzehnten Jahrhundert nicht an Stim- men, die die Ansicht geltend zu machen versuchten, dass die Em- petraceen Wwirklich ihre nächsten Verwandten unter den Bicornes 161 haben. So betrachtet AGARDH (1, S. 103) die Empetraceen als wahr- scheinlich mit den Ericaceen nahe verwandt. GRrRaAY (49, S. 393) nennt die Familie »probably an apetalous and polygamous or diceceous degenerate form of Ericacew». BAILLON (5) vereinigt alle Bicornes-Typen zu einer Familie und rechnet hierher auch die Empetraceen, die er fär »un état réduit du type des Éricées> (5, S. 145) hält. Am ausfährlichsten und zum Teil durch Heranziehen neuer Gesichtspunkte hat SOLMS- LauBACH (1870) (132, S. 170--173) versucht, eine ähnliche Ansicht zu begränden. Er weist besonders auf die zahlreichen Analogieen mit den Lennoaceen hin. Ausserdem macht er auf die völlige Uber- einstimmung zwischen dem ”Tetradenpollen der Empetraceen und demjenigen der Ericaceen aufmerksam (vgl. oben). Auch HALLIER (z. B. 58, S. 17; 59, S. 76) schliesst sich in seinen letzten Arbeiten öäber das Angiospermen-System dieser Auffassung an. Er gibt aber als "Grund dieser Ansicht nur den Umstand an, dass beide Familien tenuinuzellate unitegmische Samenanlagen besitzen. In den neuesten systematischen Handbächern von WARMING (150) und Vv. WETTSTEIN (155) finden wir die Empetraceen in haupt- sächlicher Ubereinstimmung mit der herrschenden Ansicht unter- gebracht. WARMING stellt sie zu den Tricoccae, V. WETTSTEIN Zu den Celastrales, aber beide betonen die Unsicherheit ihrer Stellung. Aus der obigen geschichtlichen Ubersicht geht meiner Ansicht nach hervor, dass die Tatsachen, die die bisherigen Ansichten der verschiedenen Forscher gestätzt haben, kaum hinreichen, um den Empetraceen eine gesicherte Stellung im System zu geben. »Ausfähr- licheres und Genaueres äber die Affinitäten der Empetreen muss natörlicher Weise die Entwicklungsgeschichte der Bläthen lehren» [SoLMs-LAUBACH (132, S. 172). 2. Bau und Entwicklung der Bläte (abgesehen von den Samenanlagen). Zu den Empelraceen werden nur drei Gattungen, Corema, Ceratiola und Empetrum, die resp. 2, 1 u. 2 Arten umfassen, gerechnet. Am häufigsten sind alle Arten dioecisch. Bei Ceratiola ericoides habe ich an weiblichen Individuen einzelne männliche Bläten gefunden. Corema Conradi ist sehr selten monoecisch oder polygam (49, S. 393). In gewissen Gegenden ist Empetrum nigrum öfter polygam als dioecisch. Dies gilt besonders in der Arktis und dem nord- skandinavischen Hochlande [vgl. z. -B. MENTz (97, S. 165). In Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 11 162 Schweden sind die polygamen und monoecischen Individuen schom im mittleren Dalarne häufiger als die dioecischen. Alle Ubergänge zwischen den vollständigen hermaphroditisehen und den einge- schlechtlichen Bläten kommen oft bei ein und demselben Indi- viduum vor. Das Geschlecht eines Individuums ist offenbar nicht völlig konstant. An einer im hiesigen Garten vorkommenden Em- petrum-Pflanze,' die aus Jämtland stammte, entdeckte ich im Jahre 1908 nur männliche Bläten, 1910 blähte sie polygam, die meisten Bläten waren rein weiblich. EIicCHLER (38, II, S. 403) beschreibt die Empetrum-Bläte mit fol- genden treffenden Worten: »Mit einem 3-blättrigen, schwach nach !/3 deckenden Kelche wechseln 3 Kronenblätter ab, in offener Präflo- ration, und mit diesen 3 Staubgefässe mit introrsen Antheren. Der oberständige Fruchtknoten zeigt 6—9 vollständige Fächer und ebenso viele, denselben superponirte, mehr weniger gelappte Narben auf kurzem Griffel; die Fächer enthalten nur je ein einziges Ovulum, das vom Grunde aufsteigend, anatrop, apotrop und also mit der Raphe nach innen, mit der Mikropyle nach unten und aussen ge- richtet ist. Die Frucht ist eine Steinbeere mit gesonderten, 1-samigen Kernen.> Das Blätendiagramm, namentlich die Präfloration des Kelches, schwankt beträchtlich, wie besonders von STRANDMARK (136) nachgewiesen wurde. Ich kann seine Angaben bestätigen. In einer Ubersicht der Merkmale dieser Familie gibt Don (33, S- 62) an, dass der Fruchtknoten auf einem fleischigen Discus sitzt. Die Mehrzahl der späteren Systematiker erwähnen denselben nicht oder leugnen sogar dessen Vorhandensein. BaILLON z. B. sagt nichts. davon, liefert aber eine Figur (5, Fig. 162), die eine weibliche Bläte von Empetrum nigrum darstellt und einen deutlichen die Basis des Fruchtknotens umgebenden Discus zeigt. In allen von mir untersuchten weiblichen Bläten von Empetrum habe ich einen kleinen aber stets deutlichen Discus gefunden (Fig. 12 c). Ebenso deutlich markiert fand ich ihn bei Ceratiola ericoides. Dagegen fand ich ihn nicht bei Corema Conradi [vgl. auch BaAILLON (5, Fig. 165)])- Es schemt somit auch in diesem Punkt ein Untersemed zwischen den zwei Tribus, Coremateae und Empetreae, welch letzterer auch Ceratiola umfasst [Pax (117)]|, zu bestehen. Die Entwicklungsgeschichte der Bläten muss als völlig unbekannt "Wenn ich im Folgenden nur Empetrum schreibe, meine ich äberall E. nigrum. Von E. rubrum habe ich nur reife in Alkohol aufbewahrte Samen untersucht. Von den iäbrigen Empetraceen standen mir nur Herbarexemplare zur Verfägung. 163 betrachtet werden. Meine unten gelieferten Angaben hieröber sind demnach die ersten.! Empetrum gehört zu den am fröhesten blähenden Fräöhjahrsge- wächsen der skandinavischen Flora. Seine Bläten werden daher in der vorhergehenden Vegetationsperiode angelegt. Die Blätenknospen haben nach MENTtz (97, S. 166) in der Arktis Anfang September dieselbe Grösse wie im Frähling aufzuweisen. Ich selbst habe die jängsten Anlagen der nächstjährigen Bläten schon eine kurze Zeit nach der Blätenperiode gefunden.? Die Frächte sind noch nicht reif. Die Entwicklung beansprucht demnach mehr als ein ganzes Jahr. In den jängsten von mir näher untersuchten Knospen (am 23. Juni 1912 an einem Standort, wo die Blätenperiode in die Mitte Mai fiel) waren die Kelch- und Kronenblätter beinahe fertiggebildet. Von den Staub- und Fruchtblättern waren nur die ersten Anlagen sichtbar. Ihre Entwicklung schreitet rasch fort. Wie gewöhnlich vollzieht sich die innere Differenzierung im Andröceum etwas schneller als im Gynöceum. Es vergehen z. B. einige Tage zwischen !' Bei meinen Studien iäber die Embryologie von Empetrum bin ich mehrmals auf ungewöhnlich grosse Schwierigkeiten gestossen. Aus verschiedenen Gränden habe ich mich hauptsächlich mit solehem Untersuchungsmaterial begnägen missen, das ieh auf Reisen, die zu anderen Zwecken vorgenommen wurden, in den ver- sechiedensten Teilen von Schweden einsammeln konnte. Da fast alle Bläten in einer gewissen Gegend sich auf etwa derselben Entwicklungsstufe befinden, muss man, um alle Stadien zu bekommen, sehr zahlreiche Fixierungen bewerkstelligen. Ob- gleich ich etwa 70 Kollektionen, die in den verschiedensten Jahreszeiten eingesam- melt wurden, untersucht habe, ist es mir nicht möglieh gewesen, meine Studien auf alle Einzelheiten, wie ich es wänschte, auszudehnen. Es ist auch sehr schwierig gewesen, gut gelungene Fixierungen zu erhalten. Vor und gleich nach der Befrucht- ung hindert die dicke und stark gerbstoffhaltige Fruchtwand ein schnelles Eindrin- gen des Fixierungsmittels. Wegen der Kleinheit der Samenanlagen ist es in diesem Zeitpunkt kaum möglich; denselben freizupräparieren.> Von den gepräften Fixier- ungsmitteln, Zinkehlorid-50 ”/o-Alkohol-Eisessig, Chrom-Osmium-Eisessig, Chrom- Platina-Eisessig und Alkohol-Eisessig (3 : 1), gab das Jetzte die besten Resul- tate. Die sehr bald nach der Befruchtung gebildeten Fruchtsteine machen nach- her ein Freipräparieren der Samenanlagen unbedingt notwendig. Wenn dies ge- schehen ist, werden die Samenanlagen durch Chrom-Platina-Eisessig gut fixiert, den ich fär diese Stadien fast ausschliesslich angewandt habe. Die geringe Fertilität der Pflanze bedeutet noch einen Ubelstand. Die Entwicklung vielleicht der mei- sten Bläten hört mit der Anthese auf. Ich habe diese Umstände anfäöhren wollen, besonders um einige Licken in der folgenden Beschreibung zu erklären, aber auch um die praktischen Schwierigkeiten hervorzuheben, mit denen eine Klarstellung der Embryologie gewisser Pflanzen vereinigt sein kann. > Die unten mitgeteilten phenologischen Daten fussen auf Untersuchungen im sädlichen und mittleren Dalarne, wo ich mein meistes Material eingesammelt habe. 164 der Tetradenteilung in den Antheren und derjenigen in den Samen- anlagen. Die Ausbildung der verschiedenen Teile verläuft am schnellsten in den eingeschlechtlichen Bläten. Schon Ende Juni (28. Juni 1911) habe ich die Staubblätter mit abgesetzten Antheren gefunden. Die Archespore waren deutlich aus- gebildet. Am 23. Juli 1911 sah ich Pollenmutterzellen, deren Kerne sich im Synapsisstadium befanden. Die umliegenden Tapetenzellen werden baid mehrkernig. Am 28. Juli 1911 hatte in den Antheren einiger Bläten die Tetradenteilung schon stattgefunden. Die Pollen- a Ad Fig. 10. Empetrum nigrum. a, Reife Pollentetrade (1225); b, Heterotypische Spindel in einer Pollenmutterzelle (1225); c, Heterotypische Spindel der Embryosackmutter- zelle (1425); d, Tetrade in einer Samenanlage (249). körner aller Empetraceen bleiben bekanntlich in Tetraden vereinigt. Ihre äussere Skulptur habe ich bei Empetrum in den ersten Tagen des August fertiggebildet gefunden. In ihrem Innern vollzieht sich vor deren völliger Reifung eine Kernteilung. Zweikernige Pollen- körner habe ich erst im Frähling gesehen (Fig. 10 a). SOLMS- LAÄVBACH (132, S; 173, Taff. [If =EiS:ö9) Hat die Struktorsdemekol lenkörner eingehend beschrieben und abgebildet. Er fand, wie be- reits oben erwähnt wurde, eine völlige Ubereinstimmung zwischen den Pollentetraden von Empetrum und Corema Conradi einerseits 165 und denjenigen der Ericaceen andererseits. Die sechs spaltförmigen Austrittstellen fär die Pollenschläuche kommen auch bei jenen vor. Bei der heterotypischen Teilung der Pollenmutterzellen einer An- there habe ich etwa 30 sehr kleine Chromosomen gezählt (Fig. 10 b). Diese Zahl beträgt etwa das Vierfache der bei der Teilung der Embryosackmutterzelle gefundenen Chromosomenzahl (7 oder wahr- scheinlicher 8, Fig. 10 ce. Dieser Widerspruch kann natärlich erst durch eingehende Studien öäber die heterotypische Prophase und die Mechanik der vegetativen Teilungen aufgeklärt werden. Ich will ausserdem nur die Aufmerksamkeit auf das Vorkommen von etwa 30 in Paaren angeordneten Chromatinklämpcehen in den ha- ploiden Kernen der Makrospore (Fig. 10 d) lenken, was zu einer Er- klärung vielleicht beitragen kann. Der Bau der Antherenwand von Empetrum ist von erheblichem In- teresse. In keiner von ihren Zell- schichten sind die Wände verdickt. Ein Endothecium kommt nicht vor, obgleich die Antheren durch zwei Längsspalten geöffnet werden. Das Öffnen wird in irgend einer Weise von der Epidermis bewirkt. Näsrd T 5, Ihre Wände zeigen aber keine be- GRS merkenswertere Ausbildung. Fig. 11 zeigt eine »Verschliessen> der Mikropyle teilt sich der Kern der Embryosackmutterzelle. Die haploide Chromosomenzahl beträgt hier (7 oder) 8 (vgl. oben und Fig. 10 c). Die hinterste der vier Tetradenzellen entwickelt sich in der normalen Weise zum achtkernigen Embryosack. Die äöbrigen Tetradenzellen und die umliegenden Nu- zelluszellen werden ganz verdrängt. Die Polkerne verschmelzen bald nach ihrer Bildung. Der Embryosack ist jetzt (August) fast be- fruchtungsreif, d. h. neun Monate vor dem Zeitpunkt, wo die Be- fruchtung im mittleren Schweden stattfindet. Das Aussehen der befruchtungsreifen Samenanlage geht aus der Fig. 14 hervor. Sie ist apotrop mit nach unten gerichteter Mikro- pyle. Der Funiculus zeigt eine obturatorähnliche Anschwellung, an welche die Mikropylmändung oft eng angeschmiegt liegt. Das 169 Integument und die Raphe sind kräftig entwickelt. Nur in der Nähe der Antipoden sind kleine Nuzellusreste zu sehen. Im äb- rigen grenzt der Embryosack direkt an die innerste Schicht des Integuments, die als ein Tapetum ausgebildet ist. In der Nähe des Eiapparates ist der Embryosack etwas erweitert. Die Antipoden sind klein und versehwinden bald, bisweilen sogar vor der Be- fruchtung. Befruchtungsstadien habe ich nur wenige gesehen. Wahrschein- lich liegt Porogamie vor. Das FEintreten der Spermakerne in den Embryosack habe ich nicht verfolgen können. In Zusammenhang damit werden aber die Synergiden zerstört. Ich konnte in am 5. Mai 1910 eingesammeltem Material (in der Nähe von Upsala) das Stattfinden sogen. Doppelbefruchtung feststellen (Fig. 15 a). 4. Endospermbildung und Bau des reifenden Samens. Die erste sichtbare Folge der Befruchtung von Empetrum ist die Teilung des primären Endospermkerns. Der Embryosack wird durch eine Querwand in zwei Endospermrzellen zerlegt (Fig. 15 Db). Die folgenden Kernteilungen werden auch unmittelbar von Zell- teilungen begleitet. Die zwei ersten Endospermzellen werden des- gleichen quergeteilt. Vier hinter einander liegende Zellen werden gebildet (Fig. 15 c). Der Embryosack ist bis jetzt nur in die Länge gewachsen. Seine vordere Erweiterung hat sich noch nicht we- sentlich vergrössert. Das Embryo ist noch einzellig. Jetzt ent- stehen im Endosperm auch Längswände. Vier ziemlich regelmäs- sige Zellreihen werden wenigstens in seinen zentralen Teilen zuerst gebildet. Die terminalen Endospermzellen sind beträchtlich plasma- reicher als die äbrigen. Bald wächst die Erweiterung um den ehemaligen Eiapparat erheb- lich an. Sie ist jetzt von zwei bis mehreren Endospermzellen und dem hintersten Teil des Embryoträgers ausgefäöllt. Die betreffenden Endospermzellen weichen nicht nur durch ihr stark färbbares Plasma, sondern auch durch grössere Kerne von den äbrigen ab. Eine ganz ähnliche Erweiterung entsteht im chalazalen Teil des Embryosackes (Fig. 15 d). Diese Endospermhaustorien saugen den Inhalt der umliegenden Gewebe sehr schnell aus. Man findet da- her bald die Zellen in den beiden Enden der Samenanlagen ohne Inhalt, bevor die Resorption der um das zentrale Endosperm liegen- den Teilen sichtbar fortgeschritten ist. Fig. 15 .e zeigt das 170 Fig. 15. Empetrum mnigrum. a, Embryosack mit sogen. Doppelbefruchtung (429); b, Zweizelliges Endosperm (223); c, Vierzelliges Endosperm (+13); d, Anlegung der Endospermhaustorien (159); e, Fast reifer Samen mit Haustorien (52); £, Mikropyl- ST haustorium mit noch erhaltenen Zellgrenzen (229); g, Amitose in einem Haustorium (719); h, Spaltung einer Embryoanlage (249). Aussehen der Haustorien in halbreifen Samen. Sie sind anfangs mehrzellig. Später verschwinden aber die Zellbegrenzungen grössten- teils. In den Teilen der die Haustorien konstituierenden Endo- spermzellen, welche wenigstens nach ihrer Lage zum zentralen En- ål dosperm gehören, kann man bisweilen in fast reifen Samen die Zellgrenzen noch sehen. Die völlig entwickelten Haustorien sind somit mehrkernig. Ihre Kerne teilen sich auch, wahrscheinlich amitotisceh. Man findet grosse hypertrophierte Kerne mit kleinen (bisweilen in erheblicher Menge) zusammen (Fig. 15 fu. 16). Aller- lei Zwischenformen kommen auch vor. In einigen Fällen habe ich einen Knäuel von mehr als zehn Kernen aller Grössen gesehen, weleche offenbar durch das Zerfallen eines Riesenkerns entstanden waren (Fig. 15 g). Die Embryokugel wird von einem langen Suspensor getragen. Gleichzeitig mit dem Wachsen des Embryo und des zentralen En- dosperms nimmt der Reichtum an Plasma der Haustorien ab. Va- Fig. 16. Empetrum nigrum. Mikropylhaustorium eines fast reifen Samens (21). kuolen beginnen aufzutreten. Gewisse Plasmapartieen werden in Zellulosebalken umgewandelt (Fig. 16). Diese entwickeln sich am stärksten im Mikropylhaustorium. Die Kanäle, die die Haustorien mit dem zentralen Endosperm verbinden, werden fräöher oder spä- ter von aus dem Plasma differenzierten Pfröpfen verschlossen. In reifen Samen sieht man noch deutliche Reste der Haustorien. Das chalazale Haustorium ist in höherem Grade als das mikropylare verdrängt. Die Endospermzellen werden allmählich von Proteinkörnern und fettem Öl vollgepfropft. Nur die Zellen, welcehe dem Embryo am nächsten liegen, und diejenigen, welche an die Haustorien grenzen, sind inhaltärmer. Dieselben Nährstoffe kommen auch im Embryo vor. Uber die öbrige Entwicklung der Samenanlage ist nur wenig zu berichten. Das Endosperm verdrängt allmählich alle ausserhalb desselben liegenden Gewebe mit Ausnahme der Epidermis, die die 172 einschichtige Samenschale ausbildet. Ihre Zellwände sind nur schwach verdickt. Sie ist ja auch fast ohne Bedeutung. In der Nähe der ehemaligen Mikropylmändung werden die Wände einiger Zellen ziemlich fröäh verholzt. Die Entwicklung des Embryo bietet keine abweichenden Erschein- ungen dar. Im reifen Samen ist das Embryo nur unbedeutend kärzer als das Endosperm. Die Wurzelspitze kann durch ein fär Plerom, Periblem und Wurzelhaube gemeinsames Meristem wach- sen. In anderen Fällen war es aber deutlich, dass das Plerom ein eigenes Meristem besass. In einigen reifen Samen habe ich 2 oder 3 Embryonen gefunden. Fig. 15 h zeigt, wie eine :soleche Poly- embryonie durch Spaltung der Embryokugel entstehen kann. Von Empetrum rubrum konnte ich nur reife in Alkohol aufbe- wahrte Fräöchte untersuchen. Die Samen zeigten denselben Bau wie bei E. nigrum. Reste der Haustorien waren deutlich. Von den öäbrigen Empetraceen standen mir nur Herbarexemplare zur Verfögung. Ich habe aber einige Bläten und Samen von Corema album und Ceratiola ericoides aufgeweicht. Die Samenanlagen haben einen mit denjenigen von Empetrum ganz Uäbereinstimmenden Bau. Sie sind tenuinuzellat, unitegmisch und werden von einem ange- schwollenen Funiculus getragen. Der Embryosack ist von einem Tapetum umgeben. Auch die Entwicklung nach der Befruchtung scheint dieselbe zu sein. Wenigstens kommen in den Enden der Samen beider Gattungen Haustorien von demselben Typus wie bei Empetrum vor. Die Samenschale ist auch einschichtig. 5. Die Einreihung der Empetraceen in die Bicornes-Reihe. Was lehrt uns denn die Entwicklungsgeschichte der Bläte öber die systematische Stellung der Empetraceen? Gehören sie zu einer der cho- ripetalen Reihen Geraniales und Sapindales oder zu den Bicornes? Es gibt meiner Ansicht nach unter den oben beschriebenen ”Tatsachen einige, die zur Beantwortung dieser Fragen kräftig beitragen können. Der aufrmerksame Leser hat kaum unterlassen können, einige Schlässe Zu ziehen. Wir wollen zuerst auf den Antherenbau aufmerksam machen. In der Wand fehlt bei Empetrum und Corema ein Endothecium, obgleich die Antheren sich durch Längsspalten öffnen. Ein solches Verhalten ist unter den Geraniales-Sapindales nur bei den betreffs ihrer Stellung unsicheren Tremandraceen (23, S. 1281) angetroffen 173 worden. Bei den Buxaceen [Pachysandra (22, P1. XXX, Fig. 9) und Buxus sempervirens (nach eigener Beobachtung) kommt ein norma- les Endothecium vor. Dagegen ist, wie wir oben sahen, das Fehlen einer fibrösen Schicht fär fast alle Bicornes-Typen charakteristisch. Am nächsten kommen in dieser Hinsicht die Empetraceen den Gattungen Loiseleuria und Leiophyllum, deren Antheren in derselben Weise geöffnet werden. Es wurde oben hervorgehoben, dass man gute Gräönde hat, solcehe Typen von Formen, deren Antheren durch apicale Poren geöffnet werden, abzuleiten. Auch der Ausbildung des Pollens muss eine gewisse Bedeutung zugeschrieben werden. Tetradenpollen kommt freilich in verschie- denen Verwandtschaftskreisen vor, ist indessen ziemlich selten. Dieser Typus ist aber bis jetzt bei keiner anderen zu den Geraniales oder Sapindales gerechneten Familie gefunden worden [vgl. PARMEN- TIER (110), der Vertreter von zwölf hierhergehörigen Familien, u. a. Euphorbiaceen, untersuchte]. Auch bei Buxus fand ich freie Pollen- körner. Bei den Bicornes-Typen dagegen sind zusammengesetzte Pollenkörner sehr verbreitet und charakteristisch (vgl. oben). Auch im feineren Bau stimmen diese, wie bereits SOLMS-LAUBACH hervor- hob, mit denjenigen der Empetraceen iberein. Wir wenden jetzt unsre Aufmerksamkeit dem Bau und der Ent- wicklung der Samenanlagen zu. Bekanntlich besteht der einzige durchgängige Unterschied zwischen den ÉENGLER'schen Reihen Gera- niales und Sapindales in der Orientierung der Samenanlagen, epitrop bezw. apotrop. Andere Systematiker wollen dieser Verschiedenheit keine so entscheidende Bedeutung zuschreiben und gruppieren daher die betreffenden Familien in anderer Weise. Es scheint mir dem- nach am zuverlässigsten, diese beiden Reihen mit in Erwägung zu ziehen. ENGLER (z. B. 40) rechnet zu den Geraniales und Sapindales 40 Familien, von denen 20 bitegmisehe crassinuzellate und 13 biteg- mische tenuinuzellate Samenanlagen besitzen. Die der äöbrigen 7 Familien, Empetraceae, Aquifoliaceae, Cyrillaceae, Icacinaceae, Lim- nanthaceae, Stackhousiaceae und Callitrichaceae, sind unitegmisch (144; 145; 10, S. 274). Alle diese, ausser den Callitrichaceen, Wer- den von ENGLER zu den Sapindales gerechnet. Da die Verwandt- schaftsverhältnisse bei gewissen dieser Familien, besonders den Cyrillaceen und den Callitrichaceen, sehr unsicher sind, ist die Uber- einstimmung der Empetraceen mit diesen in dieser Hinsicht von untergeordnetem Interesse. Die meisten Systematiker stimmen aber 174 darin öberein, dass die öbrigen vier Familien zu diesem Teil des Systems gehören. .Die Samenanlagen der Aquifoliaceen und Icacinaceen sind hängend apotrop und tenuinuzellat. Bei den Stackhousiaceen sind sie wie bei den Empetraceen aufsteigend, aber weichen u. a. durch das Vorkommen eines wohl entwickelten Leitbändels in der Raphe und persistierende Nuzellusteile ab (10, S. 275 u. 276, Fig. 29). Nur die Samenanlagen der Limnanthaceen scheinen so wohl im Bau als in der Orientierung mit den- jenigen der Empetraceen in allen wesent- lichen Hinsichten äbereinzustimmen. In der geschichtlichen Ubersicht wurde erwähnt, dass die meisten Systematiker die Empetraceen in die Nähe der Buxaceen stellen:. "PAX (111, S.-125) hebt ua den & Uubereinstimmenden Bau der Samenanla- ko gen hervor. Um diese angebliche Uber- einstimmung zu präfen, habe ich auch Buzxus sempervirens untersucht. «Die bis- herigen Untersuchungen [JÖNSSON ($2), VAN TIEGHEM (143)| sind sehr unvollständig.! Jedes Fruchtfach von Buxus enthält zwei hängende apotrope bitegmische Samen- anlagen. Ihr Nuzellus ist ausserordent- lich stark entwickelt. Der Embryosack nimmt nur einen kleinen Teil des Nu- zellus ein und ist nicht von einem Tape- tum umgeben. In der Tat sind die Sa- menanlagen von Empetrum und Buxus so Fika de FR verschieden wie nur mösglich gebaut. Man (45). — Photo. 0. Jurrn. Vvergleiche die beigefögten Mikrophoto- graphieen (Fig. 14 u. 17). Der Grössen- unterschied ist auch auffallend. Die Entwicklung des Embryosac- kes von Buxus, die von JÖNSSON (82, $S. 50) in der Hauptsache richtig beschrieben wurde, zeigt keine wesentlichen Abweichungen von derjenigen von Empetrum. Aus den obigen Betrachtungen geht hervor, dass die Samenanla- gen der Empetraceen von denjenigen der meisten Geraniales-Sapinda- les-Vertreter abweichen. Betreffs der Entwicklung vor der Befrucht- "Da diese Pflanze im mittleren Schweden nur selten bläht und noch seltener fruktifiziert, hat mir nur éin geringes Untersuchungsmaterial zur Verfögung gestanden. 7 ung kann man jedoch nicht auf fär diese Reihen ganz fremde Tatsachen hinweisen. Betrachten wir aber die sicheren Bicornes-Familien, finden wir, dass die Verhältnisse ganz anders liegen. Die Samenanlagen dieser Typen und die der Empetraceen sind völlig ubereinstimmend gebaut. Auch die Entwicklungsgeschichte vor der Befruchtung ist in allen wesentlichen Punkten dieselbe, was aus den obigen Beschreibungen ohne weiteres hervorgehen därfte. Von den nach der Befruchtung stattfindenden Veränderungen der Samenanlagen wollen wir zuerst die Entwicklung der Samenschale kurz betrachten. Bei den Empetraceen ist sie einschichtig und ent- steht aus der Epidermis der Samenknospe. Bei allen anderen un- tersuchten Geraniales-Sapindales-Typen entsteht sie aus mehreren Schichten der Integumente. Ubrigens ist die Ausbildung sehr wech- selmd (vgl. zoo B. 4; 53). Auch bei Buxus ist sie mehrschiechtig. Die äusserste Schicht besteht aus sehmalen palisadenähnlich ange- ordneten Zellen mit stark verdickten Wänden. Darunter liegen zwei bis drei Schichten von ziemlich isodiametrischen Zellen, die auch zum äusseren Integument gehören (145, S. 314). Ich habe ausserdem gefunden, dass Callitriche auch in dieser Hinsicht von den anderen Familien abweicht. Das Endosperm von (C. verna L. ist nur von völlig zusammengedräckten Zellenresten umgeben. Alle untersuchten Bicornes-Vertreter stimmen mit den Empetraceen darin öberein, dass nur 'die Epidermis die Samenschale bildet (vgl. oben). Das Endosperm von Empetrum wird durch sukzessive Zellteilung gebildet. Dieser Typus ist bis jetzt unter den anderen von ENGLER zu den Geraniales- und Sapindales-Reihen gerechneten Familien nur bei Buxus und Callitriche angetroffen worden (vgl. oben). In der Tat liegt die einzige Ubereinstimmung in dem Bau und der ganzen Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen von Buxus und Empetrum, die ich habe finden können, in den ersten Endospermstadien. Es werden nämlich zuerst vier hinter einander liegende Zellen gebildet. Hier hört aber die Ähnlichkeit auf. Bei Buxus habe ich keine Spuren von Endospermhaustorien entdecken können. Jene einzige Ubereinstimmung kann aber durchaus nicht die viel grösseren Verschiedenheiten äöberwiegen. Ubrigens mag daran erinnert werden, dass manche Systemaltiker die Stellung der Buxaceen als sehr un- sicher betrachten oder ihnen eine ganz andere Stellung zuteilen. Was ferner die Callitrichaceen betreffen, ist ihre angenommene Ver- wandtschaft mit den Euphorbiaceen so unsicher oder sogar so un- 176 wahrscheinlich und die Unterschiede den Empetraceen gegenäber so gross, dass man auf weitere Ausföhrungen verzichten kann. Uber die Embryologie von Callitriche werde ich anderswo ausfäöhrlicher berichten. Alle anderen untersuchten Geraniales-Sapindales-Vertreter bilden das Endosperm durch sogen. freie Zellbildung. Dieser Typus ist wenigstens bei 16 verschiedenen Familien und 24 Gattungen wahr- genommen worden. Die folgenden Fälle sind mir bekannt. Geraniales, Geraniaceae: Erodium 21 (55, S. 3087; 10,-S: 273); Geränmmeo [55, S: 308; 10,5. 269; Verf. (G: suvatieum)); Pelargoruum (553 S. 308). OTalidaceae: Oxalis 4A'|[154; S.: 358; 10,5: 2675; 607 PEEXNIDNSERIS: 13; Verf: (0. acetosella)y|. Tropaeolaceae: Tropaeolum 2 (61, S.'1767;-95, SY 13:52 0SM200: Linaceae; Linum 7 (67, S. 56; 64, S. 258, 262 UU. 2035 5, 0SEI02E 10, S. 257—264). Zygophyllaceae: Tribulus terrestris (Verf.). Rutaceae: Citrus 21 (122, S: 215;-1I38, S. 657; 108; S. 93); Dreams INNE SARSI005 HON SI22): Polygalaceae: Epirrhizanthes 1 (158, S. 415); Polygala 1 (70, S. 89; Verf.). Euphorbiaceae: Caelebogyne 1 (138, S. 662); Euphorbia 4 (134, S. 358 u. 360; 62, S. 40 u. 85; 65, 5: 490; T0OT,'S" 23); Merenmallis 14 (TAR SINE Ne di fa at Le Sapindales. Limnanthaceae: (55, S. 307). Celastraceae:s Evonymns, I (705 ST 97574138, 5:1659; 132 rSH3500)5 Staphyledcedae: Staphylea. 2 (139) S: 215727 ut 2035 35505 USO0:-0 NOLL SSD: SA Cer ace de ACer fl (da Hippocastanaceae: Aesculus 1 (53, S. 362). Sapindaceae: Cardiospermum 1 (553, S. 338); Didierea 1 (115, Pl. I, Fig. 5 u. 5); Xanthoceras mb, S- ST). Melianthaceae: Melianthus 1 (53, S. 356). " Diese Ziffern bezeiechnen die Anzahl von Arten, wo das Vorkommen dieses Endospermtypus sicher festgestellt ist. TT Balsaminaceae: Impatiens 2 (55, S. 99; 94, Tav. IX, Fig: 7). Diese Liste därfte den Schluss berechtigen, dass der betreffende Endospermtypus för diese Reihe charakteristisch ist. Unter den hierhergehörigen Typen sind wahre Endospermhaustorien nur bei Impatiens-Arten angetroffen worden. BILLINGS (10, S. 257) hat frei- lich auch dem unteren zu obliterierenden Teil des Embryosackes von Linum-Arten eine haustoriale Funktion zugeschrieben. In die- sem Falle von einem Haustorium zu sprechen, ist aber meiner Ansicht nach nicht in höherem Grade als bei mehreren anderen Pflanzen berechtigt, wo der Embryosack nach der Befruchtung gegen die Chalaza zu wächst. Bei den von LonGo (94) untersuchten Impatiens-Arten wächst so wohl im mikropylaren als im chalazalen Ende des Embryosackes eine Endospermzelle zum Haustorium an, nachdem zahlreiche freie Kerne im Wandplasma entstanden sind. Diese Haustorien weichen demnach von denjenigen von Empetrum, besonders entwicklungsgeschichtlich, sehr beträchtlich ab. Das Vorkommen unter den Choripetalen von Endospermhaustorien der- selben morphologischen Natur wie diejenigen von Empetrum wurde bereits oben besprochen. Kein einziger dieser Fälle stimmt mit den Haustorien von Empetrum entwicklungsgeschichtlich völlig öberein. Schon aus den obigen Ubersichten öäber das Vorkommen von durch sukzessive Zellteilung gebildetem Endosperm und äber die Orientierung seiner ersten Wände und aus den sich hieran an- schliessenden Angaben äber die Endospermhaustorien ging hervor, dass alle bis jetzt hinreichend untersuchten unbestrittenen Bicornes- Typen und Empetrum betreffs der ersten Endospermstadien im Wesentlichen öbereinstimmen. Nachdem wir jetzt auch die Endo- spermbildung von Empetrum eingehend beschrieben haben, ergibt sich, dass diese Ubereinstimmung sich bis in die kleinsten Einzel- heiten erstreckt. Empetrum gleicht in dieser Hinsicht z. B. der Arctostaphylos oder dem Vaccinium so vollständig wie nur möglich Das Vorkommen der Haustorien wurde auch bei den zwei anderen Em- pelraceen-Gattungen Ceratiola und Corema oben nachgewiesen. Wir sahen auch, dass man der Entwicklungsgeschichte des Endosperms eine grosse systematische Bedeutung zuschreiben muss. Ein völlig Uubereinstimmender Entwicklungsgang ist bis jetzt bei keiner einzigen Pflanze, die zu einem anderen Verwandtschaftskreise gehört, wahr- genommen worden. Der Bau der Antherenwände und des Pollens und die gesamte Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 12 178 Entwicklungsgeschichte der Samenanlagen, besonders aber die En- dospermbildung, machen somit eine Einreihung der Empetraceen in die Geraniales- oder Sapindales-Reihen fast unmöglich. Sie enthalten Merkmale, die allen anderen zu diesen Reihen gerechneten Familien ganz fremd sind. Wie wir gesehen haben, sind dieselben Merkmale för die Bicornes-Familien mehr oder weniger charakteristisch und sind in hohem Grade geeignet, die Ansicht derjenigen Systematiker zu stätzen, die die Empetraceen der Bicornes-Reihe zuzählen. Gibt es aber Merkmale der Empetraceen, die sich mit einer der- artigen Stellung nicht vereinigen lassen? Dass dem vegetativen System keine zukommen, ist ohne weiteres deutlich. Betreffs der Blätenmorphologie wäre es vielleicht hinreichend, darauf hinzuweisen, dass so hervorragende Forscher wie AGARDH, GRAY, SOLMS-LAUBACH und BAILLON der Ansicht waren, dass die Empetraceen wahrschein- lich ihre nächsten Verwandten unter den Ericaceen haben. Die Abweichungen vom Bicornes-Typus besteht hauptsächlich in der Dioecie oder Polygamie und in den 2—3-zähligen Bläten der Empe- traceen. Betrachten wir aber diese und einige andere Abweichungen etwas näher, so werden wir sehen, dass völlig entsprechende Un- terschiede auch bei den unbestrittenen Bicornes-Familien vor- kommen. Freiblättriger Kelch und allmählicher Ubergang zwischen demsel- ben und den Vorblättern sind wie fär die Empetraceen auch för die Epacridaceen charakteristisceh. Freiblättrige Krone kommt bei zahlreichen Bicornes-Typen vor. Ein einfacher Staubblattwir- tel kommt z. B. der Gattung Loiseleuria und den meisten Epacrida- ceen zu. 2—3-fächerige Fruchtknoten besitzen z. B. gewisse Sa- laxideen, Leiophyllum, Loiseleuria (Ericaceen), Needhamia, Oligar- rhena (Epacridaceen), Clethra u. a. Andere Zahlen kommen ausser den typischen auch vor, z. B. 6—7 Fächer bei Bejaria, 8 bei einigen Erica-Arten, 5—20 bei Rhododendron, 10 bei Rigiolepis, Gaylussacia und gewissen Vaccinium-Arten (bei den drei letzten falscehe Scheidewände) (alle sind Ericaceen). Auch die Epacrida- ceen wechseln in dieser Hinsicht beträchtlich, z. B. typisch 10 bei Trochocarpa. FEinige dieser Fälle sind sehr interessant, da sie Beispiele för ein pleiomäres Gynöceum darstellen. Ein solches kommt bekanntlich auch dem Empetrum zu. Wenn wir ausserdem erwähnen, dass .sowohl unter den Ericaceen (Salaxideen) wie unter den Epacridaceen Typen mit einfächerigem Gynöceum vorkommen, sieht man, dass unter den Bicornes der grösste Wechsel vorliegt. 179 Mehr oder weniger tief geteilte Griffel haben die Empetraceen z. B. mit Clethra und Pyrola gemeinsam. Die Frucht ist eine Steinbeere bei Arctostaphylos und den Styphelieen. Am interessantesten sind aber solche Typen, die die meisten Eigentämlichkeiten der Empe- traceen-Bläten in sich vereinigen. Wir wollen hier auf zwei der- artige aufmerksam machen. Die Ericaceen-Gattung Tripetaleia hat drei freie Kronenblätter und einen dreifächerigen Fruchtknoten (vgl. Corema). Der Bau des Andröceums schwankt, kann aber auf einen aus drei Staubblättern bestehenden Wirtel beschränkt sein. Bei der sehr nahestehenden Gattung Elliottia ist der vierfächerige Frucht- knoten nur viersamig. Alle Blätenkreise der Salaxideen-Gattung Sympieza sind 2-zählig. Uberhaupt wärde das Diagramm einer voll- ständigen hermaphroditen Bläte von Ceratiola — in ihren weiblichen Bläten stehen die Fruchtblätter vor den Kronenblättern — von dem einer Sympieza-Bläte nur durch das Fehlen des einen Staubblattwir- tels bei der letzten abweichen (vgl. 35, S. 23, Fig. 13 D). Bei bei- den Gattungen sind die Fruchtfächer einsamig. Bei Sympieza sind der Kelch und die Krone verwachsenblättrig (vgl. 7 u. 35). Es gibt demnach kein einziges Merkmal im Blätenbau der Empe- traceen, das sich nicht bei völlig sicheren Bicornes-Typen wieder- findet. Auch nicht die Polygamie oder die Dioecie der Empetraceen ist den Bicornes ganz fremd. Die Ericaceen-Gattung Epigaea ist nämlich funktionell dioecisch [vgl. z. B. STEVENS (1535)|. Vielleicht könnte man eine Verschiedenheit in den aufrechten apotropen Sa- menanlagen der Empetraceen sehen wollen. Bei allen anderen Bi- cornes-Typen mit einsamigen Fruchtfächern werden sie nämlich als hängend beschrieben. Dass diese Abweichung von untergeordneter Bedeutung in einem Verwandtschaftskreise ist, in dem heterotrope Sa- menanlagen vorkommen, därfte aus den obigen Ausfährungen ohne weiteres hervorgehen. Wir haben jetzt einerseits gesehen, dass kein einziger Punkt der Blätenmorphologie die Einreihung der Empetraceen in die Bicornes- Reihe verhindert. Andererseits haben meine Untersuchungen neue Tatsachen an den Tag gebracht, die in höchstem Grade dafär spre- chen, dass die Empetraceen ihren Platz in der Bicornes-Reihe haben. Von den hierhergehörigen Familien kommen sie zweifelsohne den Ericaceen am nächsten. Man kann sie als an die Anemopbhilie an- gepasste und dadurch stark umgewandelte Abkömmlinge des Erica- ceen-Typus betrachten. Man könnte sich sogar fragen, ob es nicht angemessen wäre, die beiden Familien mit einander zu vereinigen. 180 Die Familiendiagnose brauchte zu diesem Zweck kaum erweitert zu werden. Die äbrigen FEricineen-Familien sind indessen von den Ericaceen auch nicht scharf abgegrenzt. Ich finde es daher am besten, die Empetraceen als eine fönfte Familie den Ericineen an- zuschliessen. Bevor ich meine Betrachtungen äber die systematische Stellung der Empelraceen zum Abschluss bringe, will ich noch einen Um- stand anfähren, auf den Herr Prof. Dr. O. JUEL meine Aufmerk- samkeit freundlichst gelenkt hat. Bekanntlich kommt die Verwandtschaft gewisser systematischer Gruppen auch dadurch zum Ausdruck, dass ihre Arten als Wirts- pflanzen nahe verwandter parasitischer Pilzen fungieren können. Bisweilen sind fast alle Arten einer Pilzgattung auf Wirtpflanzen beschränkt, die ihrerseits zu einer bestimmten systematischen Ein- heit gehören. Es gibt nun eine Pilzgattung, die fär die Bicornes- Reihe charakteristisch ist, und zwar die Uredineen-Gattung Chrysomy- xa. Von den 16 bierhergehörigen Arten kommen 13 nur auf Ericaceen und Pyrolaceen vor. Von diesen sind wenigstens drei heteroecisch. Sie wechseln zwischen Ericineen (Ledum, Rhodo- dendron u. Pyrola) und Abietineen. Zwei andere Arten wachsen nur auf Abietineen. Die einzige uäbrige Art hat als Wirtspflanze Empetrum nigrum [Chrysomyxa Empetri (Pers.) Rostr.]). Wir könnten uns kaum eine bessere Bestätigung fär unsre Ansicht äber die Bluts- verwandtschaft zwischen den Empetraceen und den äbrigen Erici- neen-Familien wöänschen. Unsre Untersuchungen öber die Verwandtschaftsverhältnisse der Empetraceen haben uns demnach zu den folgenden Schlässen ge- föhrt. Eine Verwandtschaft zwischen dieser Familie und den Ge- raniales- oder Sapindales-Reihen anzunehmen scheint kaum mög- lich. Dagegen sprechen sehr gute Grände fär eine Einreihung der Familie unter die Ericineen in der Bicornes-Reihe. Ich glaube in der Tat so schwerwiegende Grände fär diese Ansicht angeföhrt zu haben, dass ich bezweifle, dass es jemals möglich werden wird, den Empetraceen eine natärlichere Stellung anzuweisen. 12. 181 LITTERATURVERZEICHNIS. AGARDH, J. G., Theoria Systematis Plantarum. — Lund 1858. ARCANGELI, G., Studi sul Cytinus Hypocistis. — Atti Congr. inter- naz. Bot. in Firenze 1874. Firenze 1876. ARTOPOEUS, A., Uber den Bau und die Öffnungsweise der Antheren und die Entwickelung der Samen der Erikaceen. — Flora, 92. 1903. ATTEMA, J. J., De Zaadhuid der Angiospermae en Gymnospermae en hare Ontwikkeling. — Groningen 1901. BAILLON, H., Histoire des Plantes, 11. — Paris 1892. BALICKA-IWANOWSKA, G., Contribution å PFétude du sac embryon- naire chez certains Gamopetales. — Flora, 86. 1899. BENTHAM, G., et HOOKEER, J. D., Genera Plantarum, 2, 3. — London 1873—76, 1880—383. BERNARD, CH., Sur I'embryogénie de quelques plantes parasites. — Journ. de Bot., 17. 1903. Auch These, Geneve 1903. BERNARD, CH., und ERNST, Å., Embryologie von Thismia javanica JE J.S. — Ann: Jard. Bot. -Buiten2z., (2) 8. 1909; BILLINGS, F. H., Beiträge zur Kenntniss der Samenentwickelung. — Flora, 88: 1901. —»—, A Study of Tillandsia usneoides. — Bot. Gaz., 38. 1904. ——, The Nutrition of the Embryo Sac and Embryo in Certain Labiatae. — Kansas Univ. Science Bull., 5 (1909). Lawrence 1910. BROWN, 'W. H.;, The nature of the Embryo: Sac: of Peperomiad; — Bot. Gaz., 46. 1908. BURNS, G. P., Beiträge zur Kenntniss der Stylidiaceen. — Flora, 87. 1900. BuURB, H. G., The Embryology of Vallisneria spiralis. — Ohio Nat., 3: ..1903, BUSCALIONI, L., Contribuzione allo studio della membrana cellula- Fe, od, 4. "Malpighia, 7, 5: 1893-1894. —»—, Sulla struttura e sullo sviluppo del seme della »Veronica hederaefolia L.> — Mem. Real. Accad. Sc. Torino, (2), 43. 1893. CAMPBELL, D. H., A morphological Study of Naias and Zannichel- late Proc Calf CAcad i Science. IE. Botany, 1; 1597. ——, The Embryo-Sac of Peperomia. — Ann. of. Bot., 15. 1901. —»—, Studies on the Araceae, 2, 3. — Ann. of Bot., 17, 19. 1903, 19035. DE CANDOLLE, AÅ., Ordo CLXXXI Empetracee. — DE CANDOLLE'S Prodromus syst. nat. regni vegetabilis, XVI:1. Paris 1869. CHATIN, A., De V'anthere. — Paris 1870. —»—, Organogénie comparée de F'androcée dans ses rapports avec les affinités naturelles. — Compt. Rendus Acad. Sc., 78. 1874. 182 J9 a. 44. COoKER, W. C., The Development of the Seed in Pontederiaceae. — Bot. Gaz., 44. 1907; CooK, M. T., Development of the Embryo-sac and Embryo of Castalia odorata and Nymphaea advena. — Bull. Torr. Bot. Club, 29, 1902. ——, The Embryology of some Cuban Nymphaeaceae. — Bot. Gaz., 42. 1906. ——, The .Embryology of Rhytidophyllum. — Bull. Torr. Bot. Club, 34. 1907. ——, The Embryology of BSagittaria lancifolia LTL: — Ohio Nat., rr iDONE ——, The Development of the embryo-sac and embryo of Pota- imogetlon lucensa—— Bull: forr:? Bot: Club; 39. 1908! —»—, Notes on the Embryology of the Nymphaeaceae. — Bot. Gaz., 40 LIN COULTER, J. M. and CHAMBERLAIN, CH. J., Morphology of Angio- sperms. — New York 1903. DICKSON, A, On the Embryogeny of Tropaeolum peregrinum (1. and T. speciosum (Endl: and Poepp.) — Trans. Roy. Soc. Edinburgh, 27. 1876. DON, D., On the Affinities of the Empetrece, a natural Group of Plants. — Edinburgh New Phil. Journ., Okt. 1826 —-April 1827: 1827: DRUDE, O, Ueber AsA GRAY's Gruppe der Diapensiaceen. — Nachr. Ges. MWMWissensch. Göttingen 1875. ——,, Clethraceae, Pirolaceae, Lennoaceae, Ericaceae, Epacridaceae, Diapensiaceae. — Nat. Pflanzenfam. von ENGLER und PRANTI, INSE 891 EICHINGER, A., Vergleichende Entwicklungsgeschichte von Adoxa und Chrysosplentum. — Mitteil. ” Bayer. Bot. Gesbr2esmo0ge Auch Diss. Möänchen 1907. — —, Beitrag zur Kenntnis und systematischen Stellung der Gatt- uns Parnassias = Beib. Bot ocCentralblit232e:r 1908: EICHLER, A. W., Blöthendiagramme, 1, 2. — Leipzig 1875, 1878. ENDLICHER, S., Genera Plantarum. — Wien 1836—1840. ENnDrRIsS, W., Monographie von Pilostyles ingae (Karst.). — Flora, le III RE ENGLER, AÅ., Syllabus der Pflanzenfamilien. V. Aufl. — Berlin 1907. ERNST, A., Zur Phylogenie des Embryosackes der Angiospermen. — BerwaeDeutseh. Bot uesst207a0 1908: + Aposamne ber Burmannia" coelestis! Don: = Ber Devtsem BOLIGeS Fast 10095 ERNST, AÅ., und BERNARD, CH., Entwicklungsgeschichte des Embryo- sackes und des Embryos von Burmannia candida Engl. und B: Championu Thw. — Ann. Jard. Bot. Buitenz., 2), 10: 1942! —»—, Entwicklungsgeschichte des Embryosackes, des Embryos und des Endosperms von Burmannia coelestis Don. — Ann. Jard. Bot Burtenz5 Ce), VII ERNST, Å., und SCcHMID, E., Embryosackentwicklung und Befrucht- 46. 39. 60. 61. 62. 183 ung bei Rafflesia Patma BI. Ber: Deutsch. Bot. (ies., 27. 1909. Gow, J. E., Embryogeny of Arisaema triphyllum. Bots Gaz, 45; 1908. —»—, Studies in Araceéae. — Bot. Gaz., 46. 1908. GRAY, ASA, Chloris Boreali-Americana, 1. Mem. Amer. Acad. Arts and Sci., New Ser., 3. Boston 1848. —»—, Manual of the Botany of the Northern United States. Rev. Ed. — New York 1858. ——, Reconstruction of the Order Diapensiacew. Proc. Amer. Acad. Arts and Sci., 8. 1873. ——, Note sur le Shortia galacifolia et révision des Diapensiacées. — Ann. Sci. Nat., Bot., (6), 7. 1878. GREVEL, W.. Anatomische Untersuchungen uber die Familie der Diapensiaceae. — Bot. Centralbl., 69. 1897. GUÉRIN, P., Développement de la graine et en particulier du tégu- ment séminal de quelques Sapindacées. — Journ. de Bot, 15. 1901. GUIGNARD, L., Observations sur les Santalacées. — Ann. Sci. Nat., Bö: (Ak -2, AT060; ——, Recherches sur le développement de la graine et en particulier du tégument séminal. — Journ. de Bot, 7. 1893. ——, La double fécondation chez les Solanées. — Journ. de Bot., 16. 1902. HALL, J. G, An embryological Study of Limnocharis emarginata. — Bot. Gaz., 33. 1902: HALLIER, H., Uber Juliania, eine Terebinthaceen-Gattung mit Cupula, und die wahren Stammeltern der Kätzechenblätler. — Dres- den 1908. —»—, L'origine et le systeme phylétique des Angiospermes exposés å Paide de leur arbre généalogique. — Extr. Archiv. Néer- land: Sc Exacts eb Nato (IPB), 101912 HAMMOND, H. S.,, The Embryology of Oxalis corniculata. — Ohio Nat., 8. 1898. HEGELMAIER, F., Vergleichende Untersuchungen äber Entwicklung dikotyledoner Keime. — Stuttgart 1878. »—, Untersuchungen uäber die Morphologie des Dikotyledonen- Endosperms. — Nov. Acta Leopold.-Carol. Acad., 49. 1885. —»— , Zur Entwickelungsgeschichte endospermatischer Gewebekörper. ==wBot: "Zeit: -44:11886. —»—, Ueber partielle Abschnärung und Obliteration des Keimsacks. = Ber Deutseh! Bota Ges; 9. 1891. —»—, Ueber einen neuen Fall . von habitueller Polyembryonie. Ber. Deutsch. Bot. Ges:, 19. 1901. HERMS, W. B., Contribution to the Life History of Asimina triloba. Ohio Nat., 8.: 1907. HOFMEISTER, W., Die Entstehung des Embryo der Phanerogamen. — Leipzig 1849. 184 68. 30. 31. 82. HOFMEISTER, W., Zur Entwicklungsgeschichte des Embryo der Personaten. — Flora, 1851. —»—, Embryologisches. — Flora, 1855. —»—, Neuere Beobachtungen öber Embryobildung der Phaneroga- men. — Jahrb. f. wiss. Bot., 1. 1858. —»—, Neue Beiträge zur Kenntniss der Embryobildung der Phane- rogamen. I. Dikotyledonen mit urspränglich einzelligem, nur durch Zellentheilung wachsendem Endosperm. — Abh. Math.- Phys. Cl. Sächs. Ges. Wissensch., 4. 1859. HOoLFERTY, G. M., Ovule and Embryo of Potamogeton natans. — Bot:tGazs rSlked0L HULLER, G., Beiträge zur vergleichenden Anatomie der Polemonia- ceen: — Beih. Bot. Centralbl., 21:1. 1907. JOHNSON, D. S., On the Endosperm and Embryo of Peperomia pellnceidasE Bot Gaz:, 30: 1900: —»—, On the Development of Saururus cernuus L. — Bull. Torr. Bot. Club, 27. 1900. ——, On the Development of certain Piperaceae. — Bot. Gaz., 34. 1902. —»—, Seed Development in the Piperales and its Bearing on the Relationship of the Order. — J: Hopkins Univ. Cen ias: 1905. —— ÅA new Type of Embryo-sac' in Peperomia. — J. Hopkins Univ: GCire:, 195 19075 —» —, Studies in the Development of the Piperaceae. 1. The Sup- pression and extension of Sporogenous Tissue in the Flower of Piper Betel L. Var. Monoicum C. DC.—-Journ. Exper. Zoölogy, 9. 1910. JoHow, F., Die chlorophyllfreien Humusbewohner West-Indiens. — Jahlrbi if wiss:o Bots 16; 18505 ——, Die chlorophyllfreien Humuspflanzen nach ihren biologischen und anatomisch-entwickelungsgeschichtlichen Verhältnissen. — Jalhrbarfti wWisSk Bots 205-1859: JÖNSSON, B., Om embryosäckens utveckling hos Angiospermerna. — Lunds Univ:s Årsskr., 16. 1879—380. JUEL, H. O., Studien öber die Entwicklungsgeschichte von Saxifraga granulatas— NOviTACtar Soc: SCeL: UPsS., (4), 17 1907 —»—, Studien uber die Entwicklungsgeschichte von Hippuris vul- garis: — INOv. ActarSsoc: Ser Ups; (4); 21911; DE JussIEU, A. L., Genera Plantarum secundum ordines naturales disposita. — Turici Helvetorum 1791. DE KLERCKER, J. E. F., Sur FP'anatomie et le développement de Ce- ratophyllum. — Svensk. Vet.-Ak. Bih., 9:10, 1885. KocH, L., Ueber die Entwickelung des Samens der Orobanchen. — Bot: Zeit., 34: 1876. —»—, Ueber die Entwicklung des Samens der Orobanchen. — Jahrb. föl Wwiss: IBOES OL. Fl878: 89. 90. DM. 92. 185 KocH, L., Die Entwicklung des Samens von Monotropa Hypopitys L. — Jahrb. f. wiss. Bot., 13. 1882. —»—, Die Entwicklungsgeschichte der Orobanchen. — Heidelberg 1887. LAGERBERG, T., Studien äöber die Entwicklungsgeschichte und syste- matische Stellung von Adoxa Moschatellina LE. — Svensk. Vet.-Ak. Handl., 44: 4. 1909. LANG, F. X., Untersuchungen äber Morphologie, Anatomie und Sa- menentwickelung von Polypompholyx und Byblis gigantea. — Flora, 88. 1901. LEIDICKE, J. W., Beiträge zur Embryologie von Tropaeolum majus. — Diss. Breslau 1903. LONGO, B., Ricerche su le Impatiens. — Ann. di Bot., 8. 1910. LoTtsY, J. P., Balanophora globosa Jungh., eine wenigstens örtlich verwittwete Pflanze. — Ann. Jard. Bot. Buitenz., (2), 1. 1899. MAXIMOWICZ, C. J., Diagnoses breves plantarum novarum Japoniae et Mandschuriae. — Mélang. Biol. du Bull. F'Acad. Imp. Sci. de St.-Pétersbourg, 8. 1872. MENTzZ, A., The Structure and' Biology of Arctic Flowering Plants. I. 3. Empetraceae. Empetrum nigrum L. — Meddel. om Grön land, 36. (1909) 1912. MERZ, M., Untersuchungen öäber die Samenentwickelung der Utricu- larien. — Flora, 84. 1897. MEUNIER, A., Le développement séminal dans le genre Veronica. — La Cellule, 12. 1897. MODILEWSKI, J., Zur Embryobildung von Gunnera chilensis. — Ber. Deutsch. Bot. Ges., 26 a. 1908. ——, Zur Embryobildung von Euphorbia procera. — Ber. Deutsch. Bot. Ges., 27. 1909. MöÖCKE, M., Uber den Bau und die Entwicklung der Frächte und uber die Herkunft von Acorus Calamus L. — Bot. Zeit., 66. 1908. MURBECK, $S., Uber die Embryologie von Ruppia rostellata Koch. — Sv. Vet.-Ak: Handl., 36: 5: 1902: NÅBELEK, F., Uber die systematische Bedeutung des feineren Baues der Antherenwand. — Sitzber. Wiener Akad., 115. 1906. NICOLOSI RoncaATI, F., Sviluppo dell'ovulo e del seme nella »Anona Cherimolia Mill.> — Atti Accad. Gioenia Sci. Nat. Catania, (4), 18: 1905: NUTTALL, TH., The Genera of North American Plants, 2. — Phila- delphia 1818. OLIVER, F. W., On Sarcodes sanguinea, Torr. — Ann. of Bot., 4. 1889—91. Osawa, I., Cytological and Experimental Studies in Citrus. — Journ. Coll. Agricult. Univ. Tokyo, 4. 1912. PaCE, L., Fertilization in Cypripedium. — Bot. Gaz., 44. 1907. PARMENTIER, P., Recherches morphologiques sur le pollen des Dia- lypétales. — Journ. de Bot., 15. 1901. 156 111. Pax, F., Empetraceae. — Nat. Pflanzenfam. von ENGLER und PRANTL, IT: 551896; 112. PELTRISOT, C.-N., Développement et Structure de la graine chez les Éricacées. — Diss. Paris 1904. Auch Journ. de Bot., 18. 1904. 113. PERROT, E., et GUÉERIN, P., Les Didierea de Madagascar. — Journ. de Bot; 17: 4003! 114. PIROTTA, R., e LOonGo, B., Osservazioni e ricerche sulle Cynomori- aceae Eich: — Ann. R. Instit: Botan. Roma, 10: 2. 1900; 115: ' RIDPLE; L. C:, Development of "the 'Embryo-Sac and Embryo” of Staphylea trifoliata. — Ohio Nat., 5. 1905. 116. ——, Notes on the Morphology of Philotria. — Ohio Nat., 5. 19035. 117. ROSANOFF, S., Morphologisch-embryologische Studien. — Jahrb. f. Wwiss. Bot.;!5. 1866-067: 118. RöBrL, E., Uberwinterungsstadien von Loiseleuria procumbens (L.) Desv. = Ber: Deutsch: Bot. 'Ges5r26 an 1908: 119 SAMUELS, J. A., Études sur le développement du sac embryonnaire et sur la fécondation du Gunnera macrophylla Bl. — Arch. f:rZellforsen:; "83 tAi9k 120. SCHACHT, H., Ueber die 'Entstehung des Pflanzenkeims. — Flora, 1855. 121. ——, Ueber die Befruchtung der -Pedicularis silvatica. — Flora, 1855. f220 ES Ueber” PflanZzen-Beffuchtung: "— Jahrb: fi Swiss, BotjreNil695: 123. SCHAFFNER, J. H., Contribution to the Life History of Sagittaria värabuls= ”"BorNGaZzr25: 897 124. ScHMID, E., Beiträge zur Entwicklungsgeschichte der Scrophulariaceae. — Diss. Zurich 1906." 'Avcech Beih. Bot. Centralbpl., 20:74: 1906: 125. SCHROETER, C., Das Pflanzenleben der Alpen. — Zurich 1908. 126: SHARP, L. W., "The' Embryo Sac of Physostegia. —=' Bot. Gazl 52 ISA LL Hagler ner Orehid TEmbryorSac:— BO Gar nod 92 128. SHIBATA, K, Experimentelle Studien öber die Entwicklung des En- dosperms bei Monotropa. — Biol. Centralbl., 22. 1902. 129. SHIBATA, K., und MIYAKkE, K., Ueber Parthenogenesis bei Houttuynia cordata. — Bot... Mag:,; 22: 1908: 130. SHREVE, F., The Development and Anatomy of Sarracenia purpurea. TDBOrT (rag, t2EI0G 130 a. SKOTTSBERG, C., Tetrachondra patagonica n. sp. und die systema- tische ' Stellung der Gattung. — ENGLERES Jahrb., 48, Beibl. NOTEEELIOL2 131) SMITH, FR. UW., Endosperm' of Pontederiaceae; — "Bot: "Gaz) OomwLD0S: 132. SOLMS-LAUBACH, H. GRAF ZU, Die Familie der Lennoaceen. — Ab- handl. Naturf. Ges. Halle, 11. 1870. 133. ——, Die Entwicklung des Ovulum und des Samens bei Rafflesia und Brugmansia. — Ann. Jard. Bot. Buitenz., Suppl. 2. 1898. 134. SoLTWEDEL, F., Freie Zellbildung im Embryosack der Angiosper- men: ”— Jena. Zeitsehr; 19: 1882. 155. STEVENS, N. E., Dioecism in the trailing arbutus, with notes on the morphology of the seed: = Bull:"Torr: Bot” Club) 3579 1387 STRANDMARK, P. W., Blomställningen hos Empelrum nigrum IL. Bot. Notiser, 1880. STRASBURGER, E., Ueber Befruchtung und Zelltheilung. — Jena 1878. —»—, Ueber Polyembryonie. — Jena. Zeitschr., 12. 1878. ——, Zellbildung und Zelltheilung. Jena 1880. —»—, Ueber den Theilungsvorgang der Zellkerne und das Verhältniss der Kerntheilung zur Zelltheilung. Arch. f. Mikroskop. Anat., 21. 1882. ——, Ein Beitrag zur Kenntniss von Ceralophyllum submersum und phylogenetische Erörterungen. Jahrb; fi wWiss: Bots ar. 1902: —— Das weitere Schicksal meiner isolierten Mercurialis annua- Pflanzen. — Zeitschr. f. Bot., 1. 1909. VAN TIEGHEM, PBH., Sur les Buxacées. Ann. Sci. Nat., Bot, (8), SYRE Lol ——, L'oeuf des plantes considéré comme base de leur classification. Ann: Ser. Nat., Bot, (8), 14:: 1901; ——, Structure de VFovule des Dichapétalacées et place de cette famille dans la classification. Journ: de Bot., 17. 1903. TREUB, M., L'organe femelle et F'apogamie du Balanophora elongata Bl. — Ann. Jard. Bot. Buitenz., 15. 1898: TULASNE, L.-R., Études d'embryogénie végétale. — Ann, Sci. Nat., Böt:;! (3), 125 1849; WARMING, E., De F'ovule. — Ann. Sci. Nat., Bot., (6), 5. 1878. ——, The Structure and Biology of Arctic Flowering Plants. I. Ericinew, 1. Morphology and Biology. Meddel. om Grön- land, 36. (1908) 1912. —»—, Froplanterne (Spermatophyter). — Kjobenhavn og Kristiania 1912. WENT, F. AA. F. C., Beobachtungen öäber Kern- und Zelltheilung. — Ber. Deutsch. Bot.: Ges:, 5. 1887. ->—, Untersuchungen äber Podostemaceen. — Nerh. Koninkl. Akad. Wetensch. Amsterdam, (2), 16:1. 1910. VESQUE, J., Développement du sac embryonnaire des Phanérogames Angiospermes. — Ann. Sci. Nat., Bot., (6), 6. 1878. —»—, Nouvelles recherches sur le développement du sac embryonnaire des Phanérogames Angiospermes. — Ann. Sci. Nat., Bot., 6), 8: 1879; VON WETTSTEIN, RB. R., Handbuch der Systematischen Botanik. — Leipzig und Wien 1911. WIEGAND, K. M., Notes on the embryology of Polamogeton. — Bot. Gaz., 20. 1898 ——, The Development of the Embryo-Sac in some Monocotyledonous Plants: — Bot: 'Gaz., 30: 1900: WirzZ, H., Beiträge zur Entwicklungsgeschichte von Sciaphila spec. und Epirrhizanthes elongata Bl. — Flora, 101. 1910. VoIGT, A., Untersuchungen öber Bau und Entwicklung von Samen mit ruminiertem Endosperm aus den Familien der Palmen, Myristicaceen und Anonaceen. Ann. Jard: Bot: 'Buitenz., 73 1888: 188 160. WORSDELL, W. C., On the Development of the Ovule of Christisonia, a Genus of the Orobanchaceae. — Journ. of Linn. Soc., Bot., 31. 1895-—97. 161. WURDINGER, M., Bau und Entwicklungsgeschichte des Embryosackes- von Euphrasia Rostkoviana. — Denkschr. Wiener Akad., 85. 1910. 162. YorE, H. H., The Embryo-sac and Embryo of Nelumbo. — Ohio. Nat.; ArL904; INHALTSVERZEICHNIS. | P0 0 LET tj Dl GT Le ANP ARS ER MINE fa ATS ES oc I SRS TREE TOS RSA RAN NER EA na IL” Die unbestrittenen Bicornes-Famillel mjo..:.sssssesscee ras srerspsssje cn ser es EET ANSVPHICOCEAL ocean ess Resr röker lar UNS ret c ärr sr 1. Einige fntsickbiarsdaten.. söks ns HAE serier br rie oo JAS ASA ZstLJDIG SAMT DNSFÖI dl oneens ein sen sejd bn aa sne RR gt SIE t ot RAS ANSE 103 3. "Orientierung' der: Samenanlagen Coksss..e-ssee ns ss rsksls snor eten SO 105- 4. Bau und Entwicklung der Samenanlagen vor der Befruchtung LOT 5.7 Die Endospermbildunp) --3::cs--=-: oss ecs sees sd fs 109 6. Andere Veränderungen im reifenden SamenD ...s....s.ssseossssrrersrre ran 116: BiA CLeClIn Ae CO, (Vs 50 sSuptocedtsdber an bnt brer CREr så ög sep cce Fek SAL Es SN 117 OD RYSARE 5c oortica så ko be Spön Ej Se td EES SR ner Khanh EA SR 119 DT SEN FOLJLC CAC os elin etin S sb een EE Boro te SN a Sd än a NR ar SR 6 re AS SEDEN 122 E. Rickblick auf die vorigen Familien; äber die systematische Bedeutung einiger entwicklungsgeschichtlicher Merkmale =. sssoosssssessrer arr ase rer LD 1. Bau der Antheren und des Pollens.................- ij si0lö/ äs ojötejer ole RS 126 2:y Bau der SAMenanlaren. cc ps cbessb tre sker ses NA Belle 127 3. Die Endospermbildung und ihre systematische Bedeutung ......... 128 TES HUD PUSTACEUE: om njos one ere staden SRS A se SE se De Sej RSA sons RARE ak SNES IRS 148. 1. Bau und Piteicklung der Bläten SNUS von den Samenan- lagen) .. edet RA 2. Entwicklung der Samenanlagen v vor der Befruchtung.. TESS a 152 3. Befruchtung und Entwicklung der Samenanlagen nach der Be- FER CIRA OS NE 2 NAR SS SAT 0 TT ears rede Soc SSRSNN 153- 4. Einige Betrachtungen äber die systematische Stellung der Diapen- BUN CEN INSE S RR RK jä Sorel a fe AS SE Pla VS os BAG o GS OS ökat ora ek (Se ARON 156. TIL: EMD EIS OCCOL mosa sr ssk oss sen elin dess Eine) es se riel ns een SELEES «else Bes rar SAN 159 1. Verschiedene Ansichten uber die REN Stellung der Em- petraceen.. Zz 159; 2. Bau und Entwicklung der Bläte (abgesehen von den Samenanlagen) 161 3. Entwicklung der Samenanlage bis zur Befruchtung «.............«.... 167 4, Endospermbildung und Bau des reifenden Samens..................... 169 5. Die Einreihung der Empetraceen in die Bicornes-Reihe = ............ 112: Täbteraburverzeichhis >... cestbo.posss: ccc nop res R RER also a eee öre äss vr siorse AA TN SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BbD. 7, H. 2. BEIT »MANNA-REGN» I BOTANISKA TRÄD- GÅRDEN I UPSALA AF OIJUER Gamla testamentets berättelse om manna-regnet i öknen anses af en del författare syfta på en sockerhaltig afsöndring från Tamarix gallica, framkallad genom stygn af en sköldlus, Coccus manniparus. Denna sorts manna lär ätas som en läckerhet af araberna på Sinai- halfön och utges af Sinai-klostrets munkar för den äkta bibliska mannan. Naturforskarne torde däremot nu för tiden vara mera benägna att antaga, att legenden åsyftar manna-lafven, Lecanora esculenta, hvilken likaså ännu uppgifves tjäna till födoämne i vissa ökentrakter. Ingendera antagandet kan till fylles förklara alla upp- gifter i legenden om detta underverk. Med namnet manna betecknas emellertid åtskilliga andra ämnen, som alla hafva gemensamt, att de äro utsöndringar från växter, i fast form och af mer eller mindre söt smak. Flertalet af dessa produkter äro dessutom framkallade genom inverkan af insekter. Närstående till dem är tydligen honungsdaggen, som emellertid af- söndras i flytande form. Mest känd och använd, åtminstone i Eu- ropa, är den äfven hos oss officinella manna af Fraxinus ornus, som kommer från Sicilien, där nämnda växt odlas för manna-produktion. Man gör insnitt i unga stammar, och den rikligt utflytande saften får intorka, hvarefter den insamlas. På samma växt framkallas också af Cicada orni en manna i form af korn, som nedfalla under träden som ett manna-regn. Likaså framkallar en Coccus-art manna- regn från Quercus-arter i Persien. En alldeles särskild typ af manna 190 är den s. k. trehala, som förekommer på Echinops-arter i Persien, och som utgör ombhöljet för puppor af en skalbagge, Larinus macula- tus, som lefver på dessa växter. På grund af likheten med vissa ofvan omtalade mannasorters förekomst har jag betecknat den företeelse, som jag nu går att om- tala, för >»manna-regn>, ehuru den måhända kan tyckas alltför obe- tydlig för att förtjäna denna benämning. Fig. 1. »Mannaregn» på stentrappan i Botaniska trädgården i Upsala. Under förra delen af juli månad 1912, då en varm och torr väder- lek var rådande, iakttog jag på den stora stentrappan utanför Linné- salen i botaniska trädgården ett tunnt och glest lager af ett ämne, som såg ut som hvit sand (fig. 1). Med hjälp af en borste kunde jag hopsamla ungefär en half deciliter af detta ämne. Under mikro- skopet visade det sig bestå af små färglösa och halft genomskinliga korn af hufvudsakligen två typer: dels rundade, något äggformiga korn af växlande storlek, de större 1 allmänhet omkr. 0,7 mm breda och 1 mm långa, dels cylindriska, ofta något krökta korn af väx- lande längd och 0,:5—0,25 mm i diameter. Mellanformer mellan dessa typer voro ej ovanliga, i det ett rundadt korn fortsattes i en smal cylinder. Fig. 2 visar en liten profkarta af dessa korn. 191 Ursprunget till dessa korn var ej svårt att utröna. Ofvanför den del af trappan, där kornen lågo utströdda, utbreda nägra askar sina grenar. På deras blad funnos i riklig mängd både larver och vin- gade exemplar af en liten stritliknande insekt, som tydligen för- orsakade mannaregnet (fig. 3). Jag insände några exemplar däraf till d:r I. TRÄGÅRDH, som godhetsfullt meddelat mig, att insekten är en psyllid (bladloppa) med namnet Psyllopsis fraxini FÖRST. Att de cylindriska kornen af- söndras från larverna, kunde di- rekt iakttagas. Fig. 4 visar några larver, ur hvilkas analöppning sådana cylindrar framskjuta. Om de rundade, droppformiga kor- nen kunde däremot sättas i fråga, om de ej möjligen utskiljts direkt ur bladet, kanske genom de hål insekten borrat. De talrika mel- lantyperna tyckas emellertid be- visa, att alla kornen böra ha sam- ma ursprung. Den cylindriska delen af dessa korn kan näm- ligen endast ha kommit från in- sekten, och då måste den runda fortsättningen af kornet ha upp- kommit på samma sätt. Jag har föreställt mig, att kornens olika Fig. 2. »Manna»-korn af olika typer. (5:1.) former kunde förklaras på föl- jande sätt. Under natten, då transpirationen både hos bladen och larverna är mindre, afsöndras sannolikt det ifrågavarande ämnet i form af en tjock vätska, som antar formen af droppar, som snart stelna och bilda rundade korn. När sedan på morgonen värmen och transpirationen ökas, blir äm- nets konsistens fastare och det bibehåller då den form, som del erhållit vid utträdet ur tarmen. Ett korn kan därför först utbildas i droppform och sedan i sin fortsättning få cylinderform. Af det insamlade profvet lämnade jag en mindre del till professor C. TH. MÖRNER, som hade den godheten att underkasta den en kemisk undersökning. Innan jag meddelar dess resultat, vill jag först lämna en kortfattad öfversikt af hvad man känner om de viktigaste manna-sorternas kemi (hufvudsakligen efter TSCHIRCH, 192 Jr Handbuch der Pharmacognosie I, Leipzig 1912), hvarvid jag emel- lertid begränsar mig till deras halt af socker och därmed besläktade ämnen. De kunna indelas i sådana, som hufvudsakligen innehålla mannit, och sådana, som hufvudsakligen innehålla sockerarter. Mannit är ej en sockerart, utan en sexvärdig alkohol (C;H,,0Og5) Fig. 3. Blad af Fraxinus excelsior med larver af Psyllopsis fraxini Först. (1:1.) Sockerarterna kunna vara enkla = monosaccharider (dextros, levulos), disaccharider (rörsocker, trehalos), trisaccharider (raffinos, melezitos, manninotrios). A. Mannit-haltig manna. Ornus-manna: 30—90 Z mannit, något dextros, samt små mängder af andra sockerarter, t. ex. manninotrios. Manna af Olea europa från N. Afrika: mannit, samt något dextros. 193 Manna af Myoporum från Australien: 89 4 mannit. B. Sockerhaltig manna. Tamarix-manna: 55 4 rörsocker, 25 4 levulos. Manna af Alhagi maurorum, en papilionacé, från Persien: mest rörsocker, därjämte melezitos. Manna af Quercus-arter från Persien: mest rörsocker, därjämte dextros. Manna af Salix fragilis från Persien: 50 -4 rörsocker, 17 $ dextros. Manna af (Cotoneaster nummu- laria från Persien och Afga- nistan : 37 4 -dextros, 13 & rörsocker. Trehala-manna af Echinops- arter från Persien: 17—28 & trehalos. Manna af Larix europcea från Briancon i s. ö. Frankrike: innehåller melezitos. Manna af Eucalyptus Gunnii från Australien: 68 Z mele- zitos, 21 4Z dextros. Om sin undersökning öfver den af mig insamlade »mannan» från Upsala botaniska trädgård har professor MÖRNER välvilligt ER ? ä ! fs Fig. 4. Larver af Psyllopsis fraxini Först., tillåtit mig att här publicera föl- gecernerande »>manna»>. (3 :1.) jande meddelande: » Någon tillnärmelsevis uttömmande kemisk undersökning har, till följd af det disponibla materialets ringa mängd, ej kunnat företagas. Af de orienterande försöken har dock upplysning erhållits om ifråga- varande »mannas» kemiska natur, i stort sedt. Mannit, hufvudbeståndsdelen i som läkemedel använd manna (af Fraxinus ornus L.), har icke anträffats. Likaså saknas dextros, re- guliärt förefintlig i läkemedelsmanna, lävulos och öfverhufvud taget hvarje direkt reducerande sockerart (frånsedt spår). Till kolloida polysackarider (växtslem, gummi o. d.) hänförligt kolhydrat ingår en- dast i helt obetydlig mängd. Hufvudmassan af materialets organiska substans utgöres af icke direkt reducerande di- (event. tri-) sackarider med i genomsnitt stark Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 13 194 0 högervridning. Den föreliggande sockerblandningens (a) - har näm- ligen i två olika försök blifvit bestämd till + 105,6? resp. 106,49. Efter fullständig invertering har sockerblandningens («) ST nedgått till + 34,79; den så erhållna lösningen är starkt reducerande. Genom att försätta en koncentrerad vattenlösning af ursprungliga sockerblandningen med absolut alkohol (10 vol.), hålla blandningen vid c:a 09 C. under ett par dygn och därefter filtrera, hafva erhållits 2 fraktioner (en fällning och en vätska): a) fällningen, urkokades upprepade gånger med absolut alkohol. Under ett par dygns förvaring vid c:a 0? af den varm filtrerade alkohol- vätskan afsatte sig å kärlets botten och väggar mikrokristallinisk, rent hvit och fullkomligt askfri substans, hvars («) de bestämdes till + 153,0; b) vätskan afskiljde, efter tillsats af några vol. eter, en konsistent, svagt gulfärgad syrup, hvars (2) 26 beräknad å vattenfri substans, belöpte sig till + 80,99. Ofvannämnda fällning (a) måste — på grund af framställningssättet, sammanställdt med den exceptionellt kraftiga högervridningen — hafva utgjorts väsentligen af disackariden trehalos (funnen bl. a. i »trehalamanna»). Den ur vätskan (b) med eter afskiljda socker- fraktionen torde, af vridningsförmågan att döma, endast kunna tolkas. ö 3 > FMCS som disackariden sackaros (rörsocker) — hvars (a) Y är 66,59 — förorenad med en vid alkoholtillsatsen icke utfälld rest af trehalos. Den omständigheten, att den ursprungliga sockerblandningens («) NR efter fullständig invertering, är så betydligt lägre (+ 34,79) än dex- trosens (+ 52,89), gör det nämligen i hög grad antagligt, att äfven sackaros ingår däruti, ty vid sådan invertering gifver, som bekant, trehalos uteslutande dextros, medan sackaros därjämte gifver vänster- vridande lävulos. Huruvida sammansättningen är mera komplicerad, särskildt huruvida äfven någon trisackarid (raffinos, melecitos) kan vara representerad 1 ifrågavarande slag af »manna»>, är en tillsvidare öppen fråga.» C. TH. MÖRNER. Disacchariden trehalos, som alltså utgör hufvudbeståndsdelen i de ifrågavarande kornen, påvisades först (under namnet mykos) i mjöl- drygan och synes förekomma tämligen allmänt i svampar. Den är 195 för öfrigt känd endast som beståndsdel i trehala-manna, men ej hit- tills i någon fanerogam växt. | Manniten är däremot ett ämne, som påvisats i en mängd fanero- gamer af olika familjer, i Polypodium vulgare och Laminariacéer, samt i honungsdagg på Tilia. Särskildt må framhållas dess före- komst i flere Oleacéer, bl. a. Fraxinus excelsior. Det är anmärk- ningsvärdt, att detta ämne saknas i den här omtalade »mannan»>, ehuru den torde ingå i den saft, som insekten suger ur denna värd- växt. RESUMÉ. Im Juli 1912 beobachtete Verf. im botanischen Garten in Upsala einen kleinen »Manna-Regen» unter Eschenbäumen (Fraxinus excel- stor), deren Blätter von Larven von Psyllopsis fraxini Först reich- lich bewohnt waren. Die »Manna»-körner bilden zum Teil rundliche Tropfen, zum Teil schmale Cylinder, andere sind Cylinder, die am einen Ende zu einem runden Tropfen anschwellen. Dass die cy- lindrischen von den Insekten durch den After 'abgeschieden werden, konnte direkt beobachtet werden. Wahrscheinlich werden auch die Ubrigen in derselben Weise gebildet. Verf. vermutet, dass die runden Körner bei grösserer Luftfeuchtigkeit in dickflässiger Form secerniert werden, dass aber die Substanz bei starker Transpiration in fester Form als Cylinder ausgeschieden wird. Eine kleine Probe der »Manna» wurde von Professor C. TH. MÖRNER einer orientierenden chemischen Präöfung unterzogen, deren Resultat hier mitgeteilt wird. »Die Hauptmasse der organischen Substanz in der Probe besteht aus einem Gemisch von nicht reduzie- 209 Nr verschiedenen Versuchen zu + 105,6, bezw. 106,1? bestimmt, nach vollständiger Invertierung wurde die spez. Drehung zu + 34,7? herabgesetzt. Aus dem Gemische wurde eine in Alkohol bei 0? C. renden Zuckerarten mit starker Rechtsdrehung : («) wurde in 2 0 unlösliche Substanz isoliert mit («) - = + 153,09, die wesentlich no nur Trehalose sein kann. Der äöbrige Teil, mit (c«) EN = + 80,9", besteht ohne Zweifel aus Saccharose, mit einer Beimischung von nicht gefällter Trehalose.» Trehalose, die mit Mykose identisch ist, wurde bisher nur in verschiedenen Pilzen und in der Trehala-Manna beobachtet. SVENSK BOTANSK TIDSKRIFT. 1913: BD 7, Hi2: SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Linnés mikroskop. Det är klart, att en så mångsidig forskare som LINNÉ, kände till och intresserade sig för de upptäckter, som på hans tid gjorts med hjälp af mikroskopet, om han också ej själf riktat denna del av naturvetenskapen med några egna undersökningar. Det framgår också af åtskilliga ut- talanden i hans skrifter och i hans bref, såväl att han känt till och uppskattat betydelsen af sin tids mikroskopiska vetande, som att han själf ägt ett mikroskop och anställt iakttagelser därmed. I dissertationen Generatio ambigena af 1759 (Amoen. academ., ed. 2, vol. 6, Erlang. 1789, sid. 4) omtalas följande. LINNÉ vistades år 1737 i Leiden och umgicks då med några af naturvetenskapen intresserade vänner, GRONOVIUS, VAN SWIETEN, LAWSON, LIEBERKUEN, KRAMER, BARTSCH och ENS. Då dessa en dag voro samlade, visade LIEBERKUHN sina för- träffliga mikroskop, och LINNÉ förmådde honom då att låta dem få se sädesmaskarne (vermiculos seminales = spermatozoerna) hos hunden. Han betraktade dessa noga, och som han var förtrogen med insekternas byggnad, utropade han genast, att dessa s. k. Leuwenhoekska maskar ej vore organiserade och lefvande varelser, och således hvarken insekter eller maskar, utan liflösa kroppar (particulas mutas), hvilkas rörelse be- rodde på vätskans värme. TI dissertationen Sponsalia plantarum af 1746, sid. 25, finnes samma åsikt om spermatozoerna uttalad, med en kort hänsyftning på den nyss omtalade demonstrationen i LIEBERKUHNS mikro- skop. Mikroskopiska afbildningar äro säkerligen i LINNÉS skrifter ganska säll- synta. Den enda jag kan hänvisa till, är Tab. VIII fig. 151 i Philosophia botanica, som föreställer »pollen microscopio visum». I ett bref till Vetenskapsakademiens sekreterare den 28 okt. 1766 säger han: »Desse dagar har jag förnögt mig med att hafwa fröen af Brandax och Swampar i watn och sedt, huru de lekt som fiskar i fiskleken, innan de fäst sig och förwandlats till Swampar.» Detta rön finnes när- mare omtaladt i dissertationen Mundus invisibilis af år 1767, utgifven af 197 J. C. Roos, på sidan 14. Här omtalas först, att baron MUNCHHAUSEN (icke den för sina äfventyr bekante baronen, utan en äldre släkting till honom) funnit, att om sotsvampars sporer utblandas i vatten, och detta sedan får stå några dagar i sommarvärmen, så utkläckas ur dem små djur. Utgifvaren omtalar vidare, att han hos LINNE sett detta försök upp- RR > ERA Pio M! Elliss Aquatic Mierofe ope: Loma Hems I Kr NIER be tt Adaras VIK Plog Dove t Mög? pl) Fig. 1. Cuffs enkla mikroskop (äfven kalladt Ellis' vattenmikroskop). Efter Cuffs efterträdare Adams Essays on the microscope (1798). repadt i ett Cuffs mikroskop.) Af detta ställe synes med tämligen stor säker- het framgå, att LINNÉ ägt ett mikroskop af Cuffs tillverkning eller af den typ, som kallas Cuffs mikroskop. Hvad själfva försöket angår, så torde knappt behöfva påpekas, att de »små djuren» ej kunnat komma ur sporerna, utan måste ha varit infusorier eller kanske bakterier. På LINNES tid kallades för mikroskop ej blott det instrument vi känna ' >Experimentum hoc iteratum vidimus apud Nob. Dom. Prses. ubi microscopio Cuffiniano h:ec (nudo alioquin oculo invisibilia) ad multas vidi myriades.» I Amoen. academ., vol. 7, sid. 399 är »Cuffiniano> rättadt till »Cuffiano», 198 under detta namn, det sammansatta mikroskopet, utan äfven luppen, det enkla mikroskopet. Efter fabrikanten CUFF ha två mikroskoptyper upp- kallats, ett sammansatt och ett enkelt. I stället för det äldre, obekväma Culpepperska sammansatta mikroskopet lät mikroskopikern BAKER i London en mekaniker vid namn CUFF omkr. 1743 efter sin föreskrift utföra en för- bättrad mikroskoptyp, som sedan vann utbredning under benämningen CUFFS sammansatta mikroskop.!) Samme CUFF gaf äfven det enkla mikro- Fig. 2. Linnés mikroskop, uppställdt. skopet en förbättrad uppställning, liknande det sammansatta mikro- skopets (fig. 1). Hans enkla mikroskop (äfven kändt under namnet ELLI vattenmikroskop) är den ursprungliga typen för nutidens preparermikro- skop, och från hans sammansatta mikroskop har den nu vanliga mikro- skoptypen direkt utvecklats. Då de citerade ställena omtala, att LINNÉ i sitt Cuff-mikroskop sett mikroorganismer, så skulle man väl förmoda, att hans mikroskop varit af den sammansatta typen, eftersom ingen nu för tiden gör sådana iakt- 1) Geologiska institutionen i Upsala äger ett Cuffs sammansatta mikroskop, som anses ha tillhört "TORBERN BERGMAN. 199 tagelser med en lupp. På LINNES tid var emellertid det sammansatta mikro- skopet ännu så ofullkomligt, att det enkla kunde uppta en täflan om företrädet. Ännu 1816 säger den framstående växtanatomen TREVIRANUS, att de sammansatta mikroskopen aldrig kunna ge en lika klar och tyd- lig bild som de enkla. Å andra sidan vet man, att LEEUWENHOEK, som upptäckte spermatozoerna och först iakttagit bakterier, uteslutande arbe- tade med enkla mikroskop, som han själf förfärdigade, och med hvilka han kunde erhålla rätt starka förstoringar (160 ggr enligt BAKER, enligt andra 300 ggr). De citerade ställena hos LINNÉ kunna lika väl afse ett enkelt som ett sammansatt Cuff-mikroskop. [ Västergötlands Fornminnesförenings museum finnes nu, som deposition från läroverket i Skara, ett litet instrument, som på etiketten betecknas som 2Mikroskop, som tillhört CARL VON LINNÉ». Den handskrifna katalogen kil AR IE Fig. 3. Linnés mikroskop i sitt etui. lämnar därom följande uppgift: »Gåfva af Lektor Roos och adjunkten K. TORIN, som inköpt det i Uppsala å auktion efter AFZELIUS, hvars far, professor A., fått det af C. V. LINNÉS son, professor LINNÉ d. y.». Af- bildningen af detta instrument (fig. 2) visar en nästan fullständig öfver- ensstämmelse med bilden af Cuffs enkla mikroskop (fig. 1). Instrumentet består af ett etui, utvändigt beklädt med hajskinn, in- vändigt med grön sammet, hvari hela apparaten kan förvaras (fig. 3) och som vid begagnandet tjänstgör som dess fot. Spegeln är af folieradt glas. Den fyrkantiga pelaren uppbär ett bord, bestående af en rund, i en mässingsring infattad glasskifva, samt ofvanför denna en i olika rikt- ningar förskjutbar ihålig cylinder. Denna har varit afsedd att omfatta en hållare för det föremål, som skulle undersökas, och säkerligen har denna varit af den form, som visas till vänster på fig. 1 (L). Den tycks nu vara förkommen. Lupphållaren består af två armar, som båda kunna förskjutas, så att inställning kan ske både i lodrät och vågrät 200 riktning. Till mikroskopet höra två lupper, som från undre sidam skrufvas fast vid lupphållaren. Hvardera luppen är försedd med en nedåtvänd konkav spegel, afsedd att reflektera ljuset från spegeln på objektet. Den större luppen förstorar omkr. 25 gånger. Den mindre, som numera saknar lins, torde ha haft en åtminstone dubbelt starkare förstoring. Vidare höra till mikroskopet ett instrument, som i ena ändan är en pincett, i den andra en skyffel, samt en egendomligt formad skalpell. På pelarens framsida står fabriksmärket: J. CUFF, London. Då vi sålunda sett, att här föreligger ett microscopium Cuffianum, så åter- står att skärskåda uppgifterna i katalogen om dess ursprung. Om LINNÉ ägt ett mikroskop, öfvergick det sannolikt vid hans död i sonens ägo. Denne, som var född 1741, blef 17539 botanices demonstrator, utnämndes 1763- till faderns efterträdare, tillträdde detta ämbete 1776 och innehade det till sin död 1783. Vid tiden för LINNÉ d. y.s död funnos vid Upsala universitet tre bröder AFZELIUS, som alla blefvo professorer. Den äldste var ADAM A., född 1750, docent i österländska språk 1777, botanices demonstrator 1785, professor i materia medica 1812, död 1837. Den andre var JAN A., född 1753, docent i kemi 1777, professor i samma ämne 1784, död samma år som äldre brodern. Den tredje var PEHR VON AFZELIUS, född 1760, medicine licentiat 1783, professor i teoretisk och praktisk medicin 1801, sedermera arkiater, under hvilken titel han mest omtalas, död 1843. JAN ÅA. var ogift, de båda andra däremot efterlämnade söner. Bland ADAM A:s söner var en naturforskare, nämligen PER CONRAD AÅ., född 1817, hvilken blef medicine kandidat och bataljonsläkare vid Söderman- lands regemente, samt afled i Upsala 1850. Han var också botanist och utgaf »Novitie flore Gotlandice (diss. Upsalie 1844). En nekrolog öfver honom finns i Botan. Notis. 1850 (sid. 145). Arkiatern hade en son, PER WILHELM A., född 1797, död i Upsala som vice bibliotekarie 1846. Denne var emellertid ej naturforskare. ADAM A:s bouppteckning upptager intet mikroskop. JAN A:s boupp- teckning upptar däremot »Ett mikroskop ... 12 sk. bco>. Och i bo- uppteckningen efter PEHR VON ÅA. finnes: »1 st. Microscop samt en låda med: diverse spelmarker af koppar... 24 sk. bco.» Hans son PER WIL- HELM A:s bouppteckning nämner intet mikroskop. Efter P. C. AFZELIUS har ingen bouppteckning kunnat anträffas. Lektor CARL GABRIEL Roos, född 1823, filosofie magister, utnämndes 1860 till lektor i Skara och afled följande år. Han studerade i Upsala 1844—354 och var således där närvarande såväl vid PER WILHELM ÅF- ZELIUS som vid- PER. CONBAD A:s död. KARL: J: TORIN, föddiis205 var adjunkt vid läroverket i Skara, är känd som författare af läroböcker i zoologi, och afled 1908. Hans Upsalatid inföll under åren 1847—59, och han kan således som student ha närvarit vid auktion efter P. C. AFZELIUS, knappast däremot efter P. W. AFZELIUS, som dog i febr. året innan TORIN. blef student. Sannolikast synes därför vara, att Roos och TORIN inköpt mikroskopet på auktion i Upsala efter PER CONRAD AFZELIUS. Uppgiften, att han fått det af sin far, ADAM AÅ., kan ju bero på en förväxling, i det han 201 i stället kan ha inköpt det efter endera af sina farbröder, om nämligen något af de i deras bouppteckningar upptagna mikroskopen skulle vara det här ifrågavarande. Han kan ju också efter deras död ha fått det af sin kusin P. W. AFZELIUS. Emellertid är det ju möjligt, att de i dessa bo- uppteckningar nämnda mikroskopen kunna ha varit helt andra. Det synes därför lika sannolikt, att P. C. AFZELIUS fått mikroskopet af sin far, ADAM AÅ., i dennes lifstid, hvilket skulle förklara, att det ej upptas i hans boupp- teckning. Att det varit denne, som fått det af LINNÉ fil., är mera sanno- likt, både emedan han var botanist, och emedan katalogens ord >»pro- fessor A.», bättre passa på honom än på brodern PEHR, som kallades Arkiater och hette VON AFZELIUS. Att med säkerhet utreda det ifrågavarande instrumentets historia, är väl numera omöjligt. Den tradition, som meddelas af museikatalogen, kan ju emellertid mycket väl vara riktig, om den också tolkas på mer än ett sätt. Och då mikroskopet är ett sådant, som man vet att LINNÉ ägt, så synes ingen anledning föreligga att betvifla, att det verkligen är LINNÉS mikroskop. 0: Juel. Paullownia tomentosa C. Koch utgången i Visby. I D. B. V:s trädgård i Visby har detta träd med sina stora och egen- domligt formade blad hos besökande väckt ett visst intresse. Botanister och trädgårdskunniga, som vetat, att det var en japansk scerophulariacé, ha gladt sig öfver dess rätt ansenliga dimensioner. Det har under de sista åren fört en tynande tillvaro med fler vissnade än friska grenar, tills det alldeles dog bort förra året. Troligen har torkan mer än köl- den förkortat dess tillvaro. Då jag ej tror, att detta träd annorstädes vid så nordlig breddgrad kunnat reda sig bättre än här, vill jag med- dela ett par rader om dess historia. Enligt den uppfattning här rådt skulle trädet vara planteradt vid trädgårdens anläggning i slutet av 1850- talet och således vara mellan 50 och 60 år. Efter årsringarna skulle man snarare gissa på omkring 45 år, men de yttersta äro mycket smala och omöjliga att säkert urskilja. Sannolikt har trädet de sista åren ej förmått nybilda något vedlager af märkbar tjocklek. Stammens omkrets var nära marken 101 cm. och en half meter högre upp 96 cm. Veden var mycket excentrisk, i det att märgcylindern låg 24 cm. från barkytan på trädets östra sida, men blott 9 cm. från barkytan på den motsatta. På den östra sidan voro särskildt de årsringar, som bildats mellan trä- dets 10:e och 20:e år mycket breda, i medeltal 7,5 mm., men efter det 30:e voro alla årsringar mycket smala och otydliga. Veden är ganska lös, så att nageln lätt gör intryck däri. Trädets höjd var ungefär den- samma som hos likåldriga oxlar. Det har aldrig blommat, något som ej bör förvåna, då detta (enl. H. JÄGER, Die Ziergehölze), sällan inträffar i Tyskland. Enligt samme författare fryser trädet ofta ned till roten och 202 fortlefver genom nya skott. Detta har icke skett i Visby om ej möjligen på mycket ungt stadium, ty stammen var rak och ogrenad till ett par meters höjd. En kubb af stammen befinner sig nu i Visby läroverksmuseum. Tvenne andra från kinesisk-japanska gebitet härstammande träd af samma ålder som det förra reda sig ännu. Det ena är Ailanthus glan- dulosa Desf., som tydligtvis tål stark beskuggning och éj är nogräknad på jordmånen. Dess krona höjer sig för öfrigt till jämnhöjd med om- gifvande almar och askar, och dess löf, som huvudsakligen äro hopade mot grenspetsarna, blifva därför väl exponerade för ljuset. Ett exemplar däraf är på en half meters höjd öfver marken 130 cm. i omkrets, ett annat 100 cm. Af Ginkgo biloba IL. finnes ett exemplar, som planterades i slutet af 1850-talet. Det är blott omkring 6 meter högt, och dess smärta stam tyckes knappt märkbart tillväxa i tjocklek. Mätning visar dock, att så är fallet. Omkretsen är en half meter öfver marken 28 cm. och vid brösthöjd 21 cm. År 1908 voro motsvarande mått resp. 25 och 17!/2, och år 1896 var omkretsen på en half meters höjd blott 18 cm. Års- ringarnas bredd är således i medeltal högst 1 mm. K. Johansson. » Till frågan om rosornas befruktning>. Under ofvanstående rubrik fanns i häftet 3 af denna tidskrifts före- gående årgång en intressant uppsats införd, hvilken till författare hade kyrkoherde L. P. REINHOLD MATSSON. Författaren anför i den del av denna, som afhandlar »kastreringsför- sök» bl. a. de försök, som förf. till dessa rader sommaren 1908 utförde å några spontana Rosae i Bergielunds botaniska trädgård. Sedan kyrkoh. MATSSON omnämnt, hvilka de åsyftade Rosa-buskarne voro och därpå delgifvit kastreringsresultatet, skrifver han: »Utan att be- tvifla, att fruktsättningen haft här skildrade förlopp, tillåter jag mig dock anmärka, att täckningen med papperspåsar, som äro öppna nedtill, icke isolerar från besök af flugor och skalbaggar, af hvilka de förra säkert visat sig vara pollenöfverförare; göras papperspåsarne åter täta nedtill, riskerar man att blommorna dö. De här af mig förut (sid:a 595 och 601) beskrifna isoleringsmetoderna! äro därför att föredraga, emedan de 1 Å sid. 595 läses: >De sätt, på hvilka jag isolerat blommor i fall af detta slag (>pollinationsförsök»), hafva varit: dels genom att innesluta hela grenen, medan knopparne ännu icke slagit ut, i florbindel, d. v. s. i en påse af tätt flor, som bun- dits fast om stammen och sedan omsorgsfullt blifvit tillsydd, dels medels bord och glaskupor på sätt GEscawinp (Die Hybridation und Sämlingszucht der Rosen, 2 verb. Aufl. Leipzig) anger, dock med den ändring, att grenen med blommorna i knopp- 203 åstadkomma verklig isolering och icke nämnvärdt störa blommans lifs- verksamhet.» Med anledning af detta kyrkoh. MATSSONS tvifvel på de s. k. vaxpå- sarnes tillförlitlighet för kastreringsändamål, vill jag meddela, att de af mig i anfördt syfte använda påsarne icke nedlill lämnades öppna, utan att de alla omedelbart efter kastreringen tillslötos genom kring resp. grenar lindad bomull, hvarpå sedermera påshalsarna medels bindgarn hårdt till- knötos. För att icke alldeles utestänga luft eller hämma transpirationen gjordes medels en nålspets fina hål strax ofvanför påshalsen och vid vaxpåsarnes tvärvikta basaldel (»taket> sedermera efter grenarnes »inpås- ning»). Tilläggas kan, att vaxpåsarne för åstadkommande af största möj- liga motståndskraft mot väta (regn, dagg o. dyl.) beströkos med cerat. De sålunda preparerade påsarne visade sig utmärkt fylla sin uppgift. Under det att det med gastyg isolerade grenbladverket, antagligen på grund af gashöljets stora fuktighetsutsugande förmåga, gärna ville vissna, tedde sig pergamentpåsarnes innehåll städse friskt och grönt, en orsak, som gjorde, att påsarne fingo sitta kvar orörda och sålunda tillslutna ända till dess nyponen lyste röda inom höljena. Det öfverraskade mig, när jag hösten 1908 skördade påsarnes innehåll, att i någon påse finna några förtorkade ståndarknappar. Detta visar, att det för alla blommor icke är tillfyllest med endast en kastrering. Sär- skildt om man väljer blommor i tidigt knoppstadium, riskerar man, äfven om kastreringen på det allra sorgfälligaste utföres, att få resultatet stördt af dessa efter operationen ibland framväxande — det kan vara både en och flera — oskadade ståndare. Tack vare pergamentpåsarnes utomordentligt skyddande förmåga kan denna resultatsstöring konstateras äfven sedan flera månader förflutit efter inpåsningen. Skulle detta också kunnat konstateras, ifall nu gashölje användts? Näp- peligen. Genomstrilande vattens upplösande förmåga och vissnade, vid friktionen mot gastyget söndertrasade bladdelar, skulle säkerligen omöj- liggöra detta, åtminstone om veckor eller månader finge förflyta mellan tiden för isoleringshöljenas på- och aftagande. När kanske vid seder- mera företagna groningsförsök endast några procent af nötterna visa sig grobara, inses lätt, hvilken garanti för ett riktigt resultats erhållande, som just ligger i möjliggörandet af en dylik granskning af nypon och påsinnehåll. Pergament- och vaxpapperspåsarnes företräde framför gastyg synes för alla sådana fall, där dylik isolering genom papper kan genomföras, ligga stadium lagts i en för densamma särskildt afpassad fördjupning i kanten af bord- skifvan och genom denna blifvit ledd in under glaskupan, hvarjämte hål för luft- växlingen anbragts i bordskifvan. Dessa hål äro endast tillgängliga för insekter underifrån, där erfarenheten visat, att de icke uppmärksammas. I förevarande fall användes endast sistnämnda metod.» Å sid. 601 (>kastreringsförsök») läses: »De kastrerade blommorna inneslötos ome- delbart i dubbel florbindel utom i ett fall, där isoleringen skedde under glas.» 204 i öppen dag. Upplysande kan det törhända i detta sammanhang vara att citera, vad W. BATESON i sitt arbete Mendels' principles of heredity, kapitlet Technical methods har att säga, angående just dessa olika slag af isoleringsmaterial. Han skrifver: »Påsar af gastyg kunna användas för detta ändamål (isolering), men de äro varken så lämpliga eller så säkra som vattentäta påsar af pergamentpapper, hvilka varje något så när välsorterad affär nu för tiden kan erbjuda och till alla storlekar.» — — »Gastygspåsar äro sämre och detta av åtskilliga orsaker, särskildt emedan man regelbundet (»continually») måste se till dem, då blommorna i annat fall kunna beröra väggarne och risk för insektsbefruktning så- lunda föreligga. Bin bruka gärna besöka blommor täckta af gas och jag förmodar skymningsfjärilar göra sammalunda.» Till sist kan omnämnas, att kastreringsförsök äfven företogos af mig år 1909 i Bergianska trädgården. Därvid valdes åter Rosa glauca Vill. ”di- latans At. och såsom ny, en buske, tillhörande R. virentiformis At. (= R. coriifolia Fr.) "Bergiana. Försöken utfördes i full öfverensstämmelse med föregående års, endast att betydligt yngre blomknoppar denna gång utvaldes och att operationerna företogos i större skala. Resultatet af år 1908 bekräftades ånyo. Å R. glauca-busken skördade förf. i en af påsarne ett veritabelt jättenypon, c:a !/2 gånger större än något annat toppnypon å samma individ. Samma höst gjordes äfven anstalter för groningsförsök. Af nyss- nämnda Rosa virentiformis utsåddes nötter i 2:ne ringar, hvaraf den ena med frukterna från isolerade blommor, den andra från icke isolerade. Då jag emellertid litet längre fram skulle titta till min nysådd (som inom parentes sagdt låg i en utkant af trädgården, borta å det s. k. Gustafs- borg) fann jag ingenting kvar af mina nya stora och med tydligaste text försedda etiketter. Då inga anteckningar angående läget gjorts och det var sent på året, och då det sagts mig, att nötterna helst böra utsås just på hösten, fingo försöken denna gång hvila. De ha tyvärr seder- mera icke återupptagits. Min plan är nu att till sommaren göra en del försök i likartadt syfte och om möjligt därvid söka utröna, hur pass djupt insnitt de unga blom- knopparna tåla för bortopererande af ståndarne. Bergielund i april 1913. Erik Lundström. Om Strömstads-=traktens lindarter. Under förra hälften af juli månad sistlidne sommar vistades jag en vecka vid Strömstad och blef då i tillfälle att göra en del botaniska exkursioner i stadens omgifningar och den utanför liggande skärgården. Med min Strömstads-vistelse åsyftade jag närmast att besöka de för Tilia platyphyllos Scop. sedan gammalt uppgifna fyndlokalerna å Öddö Fig. 1. Tilia platyphyllos Scop. vid Blötebogen å Öddö. 192?/+ 12. Ur K. Skogsinstitutets saml. Förf. foto. och Helsöh. A Öddö anträffade jag utan svårighet den af ortsbefolk- ningen välkända Blötebogs-linden, ett T. platyphyllos-träd om ec. 9 m:s 3 Tilia platyphyllos angifves första gången såsom svensk i Botaniska Notiser 1852, sid. 22. I »växtgeografiska anteckningar öfver Bohuslän» upptar här C. J. LinpDEBERG > Tilia platyphyllos Scop. (ny för Sverige. Finnes på öar i Strömstad- trakten, t. ex. Ödön och Helsö).» Fyndet omnämnes ytterligare i Bot. Not. 1853 sid. 25—26 »Skandinaviska florans novitier»>, där det heter sålunda: »Detta träd är af Gymnasie-läraren Mag. C. J. LInNDEBERG funnet växande vildt på öarne Ödö och Helsö utanför Strömstad i norra delen af Bohuslän. I Danmark är det blott funnet vildt på ön Flatö i Guldborgs sund (mellan Laaland och Falster). I mellersta Europa, ss. Tyskland, Frankrike, England, äfvensom i mellersta och södra Ryssland är det allmännare spridt.» 206 nuvarande höjd och c. 6,35 cm:s stamomkrets vid brösthöjd; kron- diametern uppgår till omkring 12 m. (se fig. 1). Fordom nådde trädets stam en ganska afsevärd höjd, det begagnades då rent af som sjömärke. Under senare år har dock Blötebogs-linden blifvit mycket illa åtgången. Toppen på trädet har bortslitits af blixten, och stammen har blifvit så ihålig, att dagsljuset lyser genom hela stammens inre. »Denna ihålighet är så stor, att flere personer på en gång kunna stå inuti densamma. Emellertid är trädet till det yttre friskt med rikt och vackert löfverk, och efter allt att döma bör det kunna lefva ännu i många år.» (J. E. PALMER: »Bohusländska växter som behöfva skydd.» Sv. Naturskydds- fören. årsskr: 1911, s: 135.)" Trädet växer nära en åker i utkanten af en tät ungskog af gran. Det synes vara det enda exemplaret af T. platy- . phyllos på Öddö. Ännu ett exemplar af vild storbladig lind finnes dock i Strömstads- trakten, men icke såsom HARTMANS flora, 11 uppl., uppgifver på Helsö, utan på Syd-Koster. Själf lyckades jag ej här påträffa arten. Enligt uppgifter, som välvilligt lämnats mig af possessionaten P. A. LARSSON och lektor J. SKÅRMAN, kan jag emellertid här meddela, att ännu som- maren 1912 tvenne synbarligen från samma rot utgående stammar af T. platyphyllos kvarlefde i löfängsartad mark nära Ekenäs på Syd-Koster. Stamdiametern vid brösthöjd uppgår på dessa stammar till åtminstone 30 cm. Om växtplatsen har P. A. LARSSON i bref meddelat följande: »Växtlokalen är en jämn högslätt; marken är beväxt med kort gräs och utbredda, mycket låga enbuskar, mellan hvilka på nästan regelbundna afstånd från hvarandra stå spridda träd af genomgående enahanda höjd, som väl tillfölje hafsvindarna ej synes kunna öfverskridas. De träd, som finnas i närmaste omgifningen af T. platyphyllos äro asp, lönn, ask, ek (Quercus Robur), björk, andra lindformer samt, där marken är mera fuktig, Alnus glutinosa och åt Ekenäs till, där det blir mera bergigt, talrika exemplar af Sorbus Aria af en närmast ”obtusifolia kommande form. Med undantag af enen finnes ingen buskvegetation, och de gräs eller örter, som finnas, hafva vid mina besök på platsen varit så väl afbetade eller förtorkade, att jag icke kan gifva några närmare upplys- ningar därom.» LARSSON tillägger: »Vid mitt första besök på stället anmodade jag en gumma att visa mig alla vilda lindar i trakten, som hon hade reda på, och märkvärdigt nog hade hon särskildt intresse för och kännedom om just denna enda lind, som icke var lik de andra genom sin tidigare blomning. TT. platyphyllos är äfven egendomlig genom sina mycket sköra kvistar, som äro ytterst lätta att afbryta i motsats: till de andra lindarna, som ju äro kända för sin segslitenhet.» Vid besök på Helsöarna påträffade jag endast Tilia vulgaris Hayne (T. cordata Mill. Xx platyphyllos Scop)! Denna lind bildar på S. Helsö ett helt bestånd, den s. k. förtrollade trädgården, i skyddadt läge i en dalgång mellan de kala bergen (se fig. 2). Enligt professor R. SERNANDER, som välvilligt ställt en del anteckningar om Blötebogs-linden och Helsö- lindarna till mitt förfogande, var (den 6 aug. 1904) en af de största 1) P. A. Larsson har dock här insamlat jämväl T. cordata Mill. 207 Helsölindarna 11,5 m. hög med 12 m. vid krona. Han beskrifver f. ö- trädet sålunda: »Hufvudstammen är en 180 cm. hög, starkt ihålig skorsten af elliptisk genomskärning (311 X 50—1235 cm.) med en mycket knölig och oregelbunden omkrets. Denna håller 90 cm. ofvan marken 722 cm. Från denna hufvudstam utgingo 180—200 cm. ofvan marken två stammar, nedtill resp. 310 och 365 cm. i omkrets.» Förutom å S. Helsö påträffade jag T. vulgaris å såväl Öddö som Syd- Koster. Den uppträdde på de angifna lokalerna under något växlande form, än med mera håriga knoppar, bladskaft och årsskott, än med dessa nästan alldeles glatta. Alltid förelågo dock karaktärer, som bestämdt pekade på FT. vulgaris. De viktigaste T. vulgaris-karaktärerna äro, för- utom de i regel m. 1. m. håriga knopparna, bladskaften och årsskotten, bladskifvornas undertill blekgröna färg (ej rent grön: T. platyphyllos; ej Fig. 2. Bestånd af Tilia vulgaris Hayne i den »förtrollade trädgården» å S. Helsö. 19 ”/1 12. Ur K. Skogsinstitutets saml. Förf. foto. heller blågrön: T. cordata) och deras på undersidan tämligen starkt framträdande tvärnerver (hos T. platyphyllos mycket starkt, hos T. cor- data föga framträdande) T. vulgaris har vidare bladskifvorna undertill i nervvinklarna kort hvitulliga, oftast med något i brunt stötande hår- tofsar; bladens hufvudnerver äro därtill vanligen på undersidan kort och glest håriga. (T. platyphyllos har hela bladskifvorna undertill glest hvit- håriga, svagt hvitulliga i nervvinklarna; T. cordata har bladen glatta, på undersidan endast i de nedre neryvvinklarna och längs de mellan dem förlöpande hufvudnerverna rostbrunt ullhåriga). Blomskärmen, som hos T. platyphyllos är relativt bred, utgående nära blomställningsskaftets bas, hos TI. cordata smalare och utgående tämligen långt upp på blomställ- ningsskaftet, är hos T. vulgaris mera intermediärt utbildad. Blomningen inträder hos T. platyphyllos c. 14, hos T. vulgaris ce. 7 dagar tidigare än hos T. cordata. Blomställningarna äro hos TT. platyphyllos hängande, hos T. cordata uppräta, hos FT. vulgaris såväl hängande som uppräta, kanske dock oftast hängande. Märkesflikarna äro hos T. vulgaris liksom 208 hos T. platyphyllos hopstående, hos T. cordata utspärrade. MNöten är hos T. vulgaris rundad, tjockt filtullig med tjockt skal utan åsar (hos T. platyphyllos omvändt äggformig, tjockt gråluden med tjockt skal, för- sedt med 4—53 upphöjda, längsgående åsar; hos T. cordata nästan päron- formig, tunt och kort filtluden med tunt, lätt hoptryckbart skal utan åsar). Förutom å de ofvannämnda lokalerna skall T. vulgaris förekomma vid Greby, Klefve och Rörvik i Tanums s:n i Bohuslän (se HARTMANS flora, 9—11 uppl.). P. A. LARSSON har insamlat den jämväl å Nord-Koster. — I detta sammanhang bör omnämnas, att i Uppsala universitets herbari- um finnes ett af LINDEBERG insamladt exemplar af Tilia platyphyllos Scop. från Boh. Skaftö. Den vanligaste lindarten i Strömstads-trakten var FT. cordata Mill. På Syd-Koster insamlade jag exemplar af typisk f. triloba Lindeb., ut- märkt af m. 1. m. treflikade örtblad; allra tydligast var flikigheten å de från stammens bas utgående stubb- eller vattenskotten, men äfven trädets öfriga skott hade i regel m. 1. m. tydligt treflikade blad, åtminstone visade de tydliga ansatser till treflikighet. En liknande form af T. vul- garis (f. trifida Holmberg, Bot. Not. 1900, s.: 70) är af P. A: EARSSON tagen på S. Helsö. Nils Sylvén. Om Astragalus penduliflorus Lam. i Dalarne. En af den svenska fanerogamflorans sällsyntaste och senast upptäckta arter är Astragalus penduliflorus Lam. Dess förekomst inom Sverige påvisades nämligen först 1880 af K. F. DUSÉN, som anträffade arten på Byberget i Hafverö i västra Medelpad. Snart blef den känd äfven från Jämtland och Dalarne. I Jämtland är den funnen på några ställen i Stugun (jfr P. "OLSSON i Vet.-Ak:s 'Öfvers. 53, 1896; s. 133). Enligt en anteckning på ett exemplar i Riksmuseet skulle arten ha insamlats redan 1876 på en af dessa lokaler (»Segnäset nära Kägelbanan») af FL. BEHM. Den förekom enligt Doktor S. BIRGER 1900 rikligt i en tallskog strax invid Stuguns kyrka. Som jag i somras besökte en af Dalafyndorterna, använde jag tillfället att göra en del anteckningar och taga några foto- grafier. Jag har trott, att det möjligen skulle kunna intressera denna tidskrifts läsare att få se en bild af denna växt på en af dess växplatser och få höra några ord om dess förekomstsätt inom Dalarne. A. penduliflorus upptäcktes inom Dalarne 1885 af aflidne Adjunkten O. V. VAHLIN vid Kungshol i Rättvik (enl. ex. i Riksmuseet och med- delande af Doktor TH. 0. B. N. KROK). Den förekom till en början rätt rikligt på en uthuggning af en med tallskog bevuxen sandås, men redan 1893 var antalet exemplar så starkt decimeradt, att KROK då iakttog blott två sterila individ. Enligt de uppgifter, jag erhållit, sammanhänger väx- tens hastiga aftagande på denna lokal i främsta rummet med ortsbefolk- 209 ningens svåra framfart. VAHLIN uppgaf 1893 för KROK, att växten äfven förekom på ett annat, mera otillgängligt ställe i Rättvik. Det har an- tagits, att den numera skulle vara alldeles försvunnen från Rättvik. Detta är dock ej fallet. Åtminstone fanns den kvar 1911 (enligt med- delande af Fil. Kand. A. E:SON VIKAR). Själf har jag ej besökt denna plats. För ungefär 10 år sedan anträffades växten i fråga af dåvarande skol- ynglingen, numera folkhögskoleläraren, Fil. Kand. K. V. HEDLUND på en ny lokal i Dalarne, nämligen Tjärnaheden i Gagnef. Fyndet publicerades af P. W. WISTRÖM (Botaniska Notiser 1905, s. 289). Denna lokal besökte Fig. 1. Astragalus penduliflorus på Tjärnaheden i Gagnef, Dalarne. Foto. G. Sammnelsson !!/7 1912. . jag sistlidna sommar (1912) tillsammans med en af HEDLUNDS bröder. Mellan Gagnefs och Insjöns stationer går järnvägen efter en längre sträcka genom en tallhed, utbildad på en senglacial sandplatå. Här förekommer utefter själfva järnvägen på en sträcka af c:a en kilometer ett antal exemplar af Astragalus pendulifltorus. De flesta förekomma samlade inom ett ytterst begränsadt område, där järnvägen förut haft ett stickspår utlagdt. De flesta individen växa inom järnvägens inhägnade område, hvilket äfven framgår af den här bifogade bilden. Här före- komma ett 50-tal större och mindre exemplar (frekvens: riklig). Sanden ligger till största delen bar (i bottenskiktet blott strödda mossor, främst Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 14 210 Polytrichum juniperinum). De viktigaste bland de öfriga fältskiktsarterna (tunnsådda 1. strödda) voro: Calluna vulgaris Festuca ovina Epilobium angustifolium Pinus silvestris Equisetum arvense Poa serotina. Dessutom anmärktes blott: Antennaria dioica Pyrola secunda Arabis arenosa "suecica Silene inflata Arctostaphylos uva ursi Trifolium repens Carex ericetorum Vaccinium vitis idea. Hieracium diaphanoides Dessutom iakttogos några helt få exemplar, de flesta sterila, i den omedelbart intill belägna kanten af den angränsande tallheden. Denna är af det för mellersta Dalarnes sandmarker karakteristiska slaget. En profyta inom en mossrik facies nära intill Astragalus-beståndet upp- visade följande vegetation. Ett skogsskikt af ymnig tall och strödd gran, ett snårskikt af strödd gran, tunnsådd tall och enstaka en. TI fältskikten utom tunnsådda ungplantor af gran och tall (mest i luckor) riklig—ymnig Calluna vulgaris strödd—riklig Vaccinium vitis idea samt enstaka Arctostaphylos uva ursi Pulsatilla vernalis Deschampsia flexuosa Linnea borealis Empetrum nigrum Majanthemum bifolium Festuca ovina Myrtillus nigra Lotus corniculatus Trientalis europea. Melampyrum pratense Af dessa förekommo de fyra sistnämnda blott i de mossrikaste par- tierna. I bottenskiktet dominera rikliga Cladonia rangiferina och Hylo- comium parietinum. Karakteristiska äro äfven en Dicranum-art (strödd) och Nephroma arcticum (tunnsådd i stora mattor). Dessutom anmärktes enstaka Hylocomium proliferum, Cladonia-arter, Peltigera canina och Stereocaulon paschale. Att Astragalus penduliflorus ej kan ha förekommit någon längre tid på den nuvarande hufvudväxplatsen, är ju tydligt. Om förekomsten utefter järnvägen eller i tallheden är dess primära ståndort i trakten, kan knap- past afgöras utan en ingående undersökning af tallhedsområdet. En omständighet, som möjligen skulle kunna tydas i den riktningen, att den inkommit tack vare järnvägen, är förekomsten af Euphorbia Esula strax intill på själfva järnvägsbanken. Men med hänsyn till växtens hela före- komstsätt i Sverige, synes mig ett sådant antagande föga sannolikt. Växten hör till det slag af växter, hvilkas invandringshistoria troligen aldrig blir uppklarerad. För egen del finner jag det sannolikast, att den 211 genom tillfällig spridning kanske i mycket sen tid inkommit till de nu- varande växplatserna, och att den ej någonsin haft en väsentligt större utbredning inom Nordeuropa än i nutiden. Gunnar Samuelsson. Den skånska förekomsten af Festuca heterophylla Lam. I NEUMAN och ÅHLFVENGREN, »Sveriges Flora», uppgifves, att Festuca heterophylla Lam. »är enligt muntligt meddelande af doc. MURBECK fun- nen på Kullaberg». I Lunds botaniska förenings »Förteckning öfver Skandinaviens växter» finnes den äfven upptagen, men betecknas där som subspontan. Då jag varit i tillfälle att iakttaga den på den ofvan afsedda lokalen och därvid fått det bestämda intrycket, att vi här ha att göra med en ursprunglig förekomst, torde en redogörelse härför ej sakna intresse. Festuca heterophylla förekommer på Kullen nära Mölle, i den för sina många utprägladt sydliga arter kända ekskogen vid Bökebol. Den facies af skogen, hvari Festuca anträffats, utmärkes af att marken är starkt blockfylld och täckt af löf samt så godt som fullständigt saknar hvarje beklädnad af mossor eller lafvar. Träden nå ej högre upp än i lägsta skogsskiktet, i det deras medelhöjd är 4—5 (—7) m. Vegetationen på en profyta var af följande sammansättning: AV=70. B: Quercus sessiliflora tr, Fraxinus excelsior e, Ulmus montana e, Sor- bus Aucuparia e. C: Sorbus Aucuparia e, Evonymus europaea e, Lonicera Xylosteum e. D: Lonicera Periclymenum s, Rubus cfr. Lindebergii s, Poa nemoralis t, Dactylis glomerata t, Festuca heterophylla e, Melica nutans e. E: Stellaria Holostea fläckv. r, Melica uniflora e. F: Hedera Helix fläckv. r, Festuca ovina fläckv. r, Lonicera Periclyme- num r—t, Galium Aparine e. G = 0. Festuca heterophylla uppträdde synnerligen sparsamt, i det den ingen af de tre gånger, jag besökt lokalen, kunnat anträffas utanför två starkt begränsade fläckar, hvardera med ett tiotal blommande individ. Dess utbredningsområde för öfrigt omfattar Syd- och Mellaneuropa, där den i synnerhet är karaktäristisk för de sydöstra delarna, och sträc- ker sig norrut till norra Tyskland, där den dock blott förekommer på starkt spridda lokaler. Från Danmark är den ej känd. Dess tyska ståndorter uppgifvas i ASCHERSON u. GRAEBNER, »Flora des nordostdeut- schen Flachlandes», vara skuggiga, oftast torra löfskogar och snår, m. a. 0. just den formation, hvari den anträffats på Kullen. I Sydosteuropa tyckas dess lokaler, att döma af ADAMOVIC'S uppgifter från Serbien (i Vegetation d. Erde) och BEcK's från de illyriska länderna (sammastä- des) vara af rätt varierande beskaffenhet; synnerligen ofta förefalla de 212 emellertid stå de nordeuropeiska mycket nära. Från Frankrike (trak- ten af Menton) har GUINIER (i »Le Roc de Chére, Etude phytogeographi- que») beskrifvit en lokal för Festuca heterophylla, som så fullständigt öfverensstämmer med den skånska, att det i betraktande af det stora af- ståndet mellan de båda platserna är rent förvånansvärdt. Af de fyra arter, Quercus sessiliflora, Crataegus monogyna, Hedera Helix och Carex montana, som särskildt utmärka den sydfranska lokalen, äro de tre första i högsta grad karaktäristiska äfven för ekskogen vid Bökebolet; Carex montana finnes där också, fastän sparsammare. Af de öfriga 60 arter, som anföras från ståndorten på Roc de Chére, återfinnas i den skånska skogen 39, d. v. s. alla, som förekomma i Sverige så när som på 6, nämligen Carpinus, Coronilla Emerus, Acer campestre, Ligustrum, Betonica och Asplenium Ruta muraria. Det torde af det sagda framgå som ytterst sannolikt, att den skånska förekomsten af Festuca heterophylla är ursprunglig och att vi alltså böra ge denna växt full medborgarrätt i vår flora. Sten Selander. Betula nana L. i Uppland. Det har sedan ganska länge varit kändt, att Betula nana vid något tillfälle skall ha anträffats i de vidsträckta myrmarkerna på Ulleråkers. häradsallmänning. Som detta skulle vara den enda uppländska före- komsten af dvärgbjörk, var det af ett visst intresse att få uppgiften be- kräftad. Vid ett besök, som fil. stud. R. BRYANT-MEISNER och undertecknad gjorde i dessa trakter den 30 januari 1911, lyckades vi äfven påträffa dvärgbjörk i den något n. o. om Börjesjön i Jumkils socken belägna Ubby Krakmosse. Den förekom här i så stora mängder, att den fläck- vis utgjorde det dominerande vegetationselementet; hufvudsakligen upp- trädde den i form af halfmetershöga buskar. En profyta visade följan- de vegetation: AN 05 B: Pinus silvestris e. C: Pinus silvestris tr, Betula odorata e, B. nana X odorata e. D: Betula nana y—r, Ledum palustre y—T. E: Andromeda polifolia tr, Vaccinium Vitis idaea s, Rubus Chamemo- rus s, Eriophorum vaginatum s—T. F: Oxycoccus palustris fläckv. tr, O. microcarpus t. G: Sphagna y, Polytricha Tr. Sten” Selander- Polygonum foliosum Lindb. fil. funnen i Japan. För någon tid sedan inköptes till Botaniska museet i Helsingfors en större samling växter från Japan. Bland växterna, som till största delen insamlats af K. SAKURAI i Tokyo, fann jag till min öfverraskning ett vackert exemplar af Polygonum foliosum. Oaktadt arten, som är ytterst lätt att skilja från såväl P. minus Huds. som från P. hydropiper L., af hvilka några författare velat anse den som bastard, ej tidigare varit känd från andra länder än från Finland, Sve- rige och Norge, har jag dock alltid trott den vara af ostligt ursprung. Denna åsikt bekräftas således nu. Det af K. SAKURAI i Mama i pro- vinsen Chimosa strax öster om Tokyo den 17 oktob. 1909 insamlade exemplaret är fullkomligt typiskt och öfverensstämmer till alla delar med den i Norden förekommande formen. Exemplaret är högvuxet så- som de först af mig vid Maren i Borgå insamlade exemplaren. K. Sa- KURAI har bestämt det af honom insamlade exemplaret till P. minus Huds. & subcontinuum Meisn. J. MATSUMURA upptager formen från Mama i sin Index plantarum Japonicarum, vol. 2, p. 59 under namn af P. minus Huds. var. elatior Hohen. Förutom Mama anför MATSUMURA To- kio, Aomori, Bittsiu, alla belägna på Nippon och Taipeh på Formosa så- som fyndorter för P. minus V. elatior. Om alla dessa hänföra sig till P. foliosum kan jag i brist på exemplar ej uppgifva. P. foliosum hör synbarligen till den grupp af växter, som äro m. el. m. vanliga genom hela norra Asien och hvilka här i Norden ha några sällsynta förposter af mycket gammal datum mot väster. P. foliosum igenkännes mycket lätt från P. minus, hvilken den onek- ligen står närmast, genom ett alldeles främmande habitus, betingadt af de talrika smala bladen och de långt utdragna smala blomställningarna, borsten i stipelslidornas mynningar äro korta, nötterna äro mycket smärre, mörkbruna till färgen samt alltid bikonvexa. P. minus har svarta, be- tydligt större nötter, som ofta äro 3-kantiga. Då arten synbarligen har ett stort intresse i växtgeografiskt hänseende, vore jag särdeles tacksam för uppgifter rörande dess förekomsti Norden och vänder jag mig sålunda till denna tidskrifts läsare med uppmaning att insända meddelanden om densamma. Helsingfors den 28 april 1913. Dr. Harald Lindberg. Tvenne sydliga fyndorter för Pedicularis Sceptrum Carolinum. Sommaren 1910 påträffade undertecknad ofvannämnda växt i några exemplar vid norra kanten af de vidsträckta kärrängar, som med ett gemensamt namn kallas Wahlstamossen, belägen på Svedvi allmänning, Svedvi s:n af Västmanlands län, Sistlidne sommar gjordes ännu ett 214 fynd af samma växt, nämligen i östra delen af Starrkärret, ett nyligen afdikadt och såsom betesslätt omvandladt kärr beläget i Väster Fernebo s:n, Västmanlands län några hundra meter söder om rågången mot Da- larna. Skinnskatteberg den 21 december 1912. Valdemar Samuelsson e. jägmästare, Solorina bispora Nyl. funnen i Jämtland. I Synopsis methodica Lichenum - (1860), p. 231, beskref W. NYLANDER en Solorina, S. bispora, som till sitt allmänna utseende föga afviker från S. saccata (L.) men som har endast två sporer i hvarje sporsäck. Till storleken äro också sporerna annorlunda än hos sistnämnda art, i det att de enligt NYLANDER äro 65—88 wu långa och 33—42 u tjocka (hos S. saccata 32—60 mu långa, 18—27 u tjocka). Apothecierna äro djupare insänkta, bålen svagare utvecklad och på öfversidan försedd med ett fint nätverk af små sprickor. NYLANDER beskref arten efter exemplar från Pyrenéerna och Savoyen. Senare är den anträffad mångenstädes i Alperna, på Kaukasus, i Skot- land (blott på ett ställe i S. Grampians), på Färöarna, Island och Grön- land. Däremot har, för så vidt jag kunnat finna, hittills ej förelegat någon uppgift om dess förekomst på den skandinaviska halfön eller i Finland. Den omnämnes icke i TH. M. FRIES, Lichenes Arctoi (1861). W. NYLANDER, Lichenes Scandinavize (1861), den af Botaniska bytesföre- ningen i Uppsala utgifna förteckningen öfver Skandinaviens lafvar (1880), E. WaInIo, Adjumenta ad Lichenogr. Lapp. fenn. atque Fenn. boreal. (1881), P. J. HELLBOM, Norrlands lafvar (1884), B. NILSON, Die Flechten des Sarekgebirges (1907) eller B. LYNGE, De norske busk- og bladlaver (1910). Att döma efter uppgifterna i HELLBOMS Norrlands lafvar och samma författares arbeten öfver Lapplands lafvegetation tycks S. saccata vara rätt sällsynt i norra Sverige. För Jämtland anför HELLBOM endast två fyndorter, Lockne och Brunflo, båda belägna i silurområdet. Somma- ren 1910 anträffade jag den vid Ristafallet. Förliden sommar insamlade jag en Solorina, som jag trodde vara samma art, på Vällista och Snasa- högen samt vid Skurdalsporten. Först för kort tid sedan underkastades emellertid detta material en mikroskopisk granskning, och det visade sig då, att här i stället förelåg S. bispora, således en för den skandinaviska floran ny art. Alla tre fyndorterna äro belägna ofvan trädgränsen. Då arten således visat sig förekomma på från hvarandra ganska långt skilda ställen i Jämtland, är det högst antagligt, att den uppträder äfven annor- städes i fjälltrakterna på den skandinaviska halfön, och det är sannolikt, att den redan långt förut anträffats, ehuru den förväxlats med S. saccata. I fråga om sporstorleken afvika de jämtländska exemplaren något från de af NYLANDER beskrifna, i det sporerna äro ännu större, 80—125 u långa, 38—52 w tjocka. De kunna således iakttagas äfven med en god lup. På exemplaret från Skurdalsporten kan man också se, huru tal- rika sporer, som pressats ut ur sporsäckarna, ligga strödda på bålen och på substratet. J. HARMAND beskrifver i Lichens de France. IV (1909), p. 661, en ny art, S. macrospora, som endast genom sina stora, 114—124 u långa, 54—57 u tjocka sporer afviker från S. bispora. Mina exemplar närma sig alltså denna. Det vill dock synas, som om den Harmandska arten vore synnerligen svagt begränsad, och författaren har uppenbarligen icke underkastat S. bispora en förnyad granskning i fråga om variationen i sporstorleken eller tagit kännedom om uppgifterna i litteraturen rörande densamma. FF. ARNOLD har redan 1873 (Lichenolo- gische Ausfläge in Tyrol. X, p. 103) påpekat, att de af honom på Der kleine Rettenstein insamlade exemplaren hade 100—110 u långa, 45—50 u tjocka sporer. Och i exemplaren från Kaukasus äro de enligt E. WAINIO0, fichenes e Caucaso" (1899), p: 307, 80—130 ww långa, 30-40 pu tjocka. Med dessa båda uppgifter stämma ju rätt nära öfverens de mått, jag funnit hos den jämtländska formen. Gust. O. Malme. ANHÅLLAN. Undertecknad, som funnit Butomus umbellatus fossil i Finland, har ej varit i stånd att få mogna frön i härvarande samlingar och misstänker, att arten nu för tiden ej sätter mogna frön i Finland. Det vore av in- tresse att få veta hur det förhåller sig härmed i Sverige. För uppgifter härutinnan äfvensom rörande Butomus utbredning vore jag särdeles tacksam. Dr Harald Lindberg. Helsingfors universitets botaniska institution. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT: d913. BD. 7, H. 2. IN MEMORIAM Gösta Lång. 2 VSRLSKD. IT mör LIL Den 16 juni 1912 omkom ge- nom den stora järnvägsolyckan vid Malmslätt den finske bota- nisten GÖSTA LÅNG. Född i Vichtis den 19 augusti 1875 blef han student i Finland 1893 och i Kiel 1895, aflade 1897 filosofie kandidatexamen och pro- moverades den 31 maj samma år till filosofie magister. Sitt vetenskapliga intresse ägna- de GÖsTA LÅNG först kemien, men snart öfverflyttade han det till botaniken och var vid sin död en af Skandinaviens förnämsta kän- nare af lafvarnas systematik. 1900 blef han forstkonduktör vid Evois forstinstitut, verkade se- nare som konsulent vid Finska hushållningssällskapet, och var åren -1904--1908 "disponent "vid Voikka bruk, en af Finlands största industriella anläggningar. Här var för honom en infly- telserik och i ekonomiskt afseende lysande framtid gifven, men trogen sin vetenskap afstod han härifrån och mottog 1910 en forstmästaretjänst i Lentiira, ett af landets mest afsides liggande revir. Denna befattning fick han emellertid aldrig tillträda, då han strax efter utnämningen åtog sig sekre'eraresysslan i renbeteskommissionen af år 1909, tydligen lockad af de rika tillfällen han under kommissionens vidsträckta resor skulle få att samla material till sitt stora lifsarbete, en fullständig handbok i laf- 217 varnas systematik. På förarbetena till detta arbete koncentrerade han sin verksamhet och det insamlade materialet, särskildt från Lappland, var synnerligen mångsidigt och af enastående stort omfång. GösTA LÅNGS anspråkslöshet samt stora själfkritik i förening med att all hans verksamhet var inriktad på detta större samlande arbete >»Li- chenographia Fennica» äro väl orsakerna till att hans utgifna uppsatser hvarken äro många eller omfattande: Lichenes Savonie borealis (Act. Soc. pro Faun. et Flor. Fenn., Vol. 34, n:o 3, 1912, s. 1—43); Några sällsynta eller för Sverige nya Cladonia-arter (Bot. Not. 1912, s. 33—37) samt flera korta notiser om lafvar i Meddel. af Soc. pro Fauna et Flora Fennica, såsom: ' Acolium sessile, ny för Finland (1. c., häft. 35, 1909;-s. 131); Cla- donia glauca från Kyrkslätt (4. c., häft. 37, 1911, s. 89). Därjämte läm- nade han bidrag till exsickatverket: »Kryptogamee exsiccate edite a Museo Palatino Vindobonensi>. Med ett flärdfritt väsen, ett anspråkslöst uppträdande och en exempla- risk renhet och enkelhet i lefnadsvanor förenade GÖSTA LÅNG en omut- lig rättrådighet, en enastående arbetsförmåga och en mer än vanlig hän- gifvenhet åt den vetenskapsgren, åt hvilken han ägnade sitt lif. Det är sannolikt, att om GÖSTA LÅNG ej mottagit sekreterarebefattnin- gen i renbeteskommissionen skulle han nu lefvat och fått fullfölja sitt lifsarbete. Det blinda ödet slog honom, och han stupade midt i sin forskaregärning i främmande land; må vi svenska botanister därför sända honom en erinrans tanke. Selim Birger. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb 7, H. 2. SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Revisionssammanträde. Lördagen den 31 maj 1913 bölls å Stockholms Högskola revisions- sammanträde för granskning af 1912 års förvaltning under ordförande- skap af föreningens vice ordförande professor R. SERNANDER. Ordf. omtalade först den förlust, som föreningen och den svenska bo- taniken lidit genom bortgången af föreningens förste och hittillsvarande ende hedersledamot, jämväl en af dess stiftare f. d. professor TH. M-. FRIES, hvilken afled i Upsala lördagen den 29 mars 1913 kl. 4,30 e. m. i en ålder af 80 år. I korthet framhölls den aflidnes rika lifsgärning och hans betydelse för svensk botanisk forskning och för den nu lef- vande generationen af vårt lands botanister, ett tal som af de närva- rande stående åhördes. Därpå ägnade ordf. några minnesord åt f. d. professorn, med. doktorn MÅRTEN SONDÉN, medlem af föreningens styrelse och likaledes en af dess stiftare, hvilken afled i Stockholm den 20 maj 1913 kl. 6 f. m. i en ålder af 67 år. För att hedra den aflidnes minne reste sig de närvarande från sina platser. Till ledamot af föreningens styrelse efter professor M. SONDÉN valdes lektor ERNST HEMMENDORFF. Sekreteraren meddelade några upplysningar om följande dags exkur- sion till Ramsmoraö. Vidare beslöts under instundande sommar företaga en exkursion till södra Nerike, hvilken professor R. SERNANDER åtagit sig att leda (se pag. 222). Det meddelades, att föreningen äfven detta år till utgifvande af sin tidskrift af K. M:t erhållit ett anslag af 780 kr. Revisionsberättelsen föredrogs därpå, hvarefter ansvarsfrihet beviljades styrelsen. Revisorernas förslag att i tidskriften intaga en redogörelse för föreningens bibliotek bifölls. Slutligen hölls af d:r P. DUSÉN ett intressant föredrag med skioptikon- bilder om vegetationsförhållandena på Paranås högland. Efter sammanträdets slut samlades deltagarna till supé å hotell Rosen- bad, efter hvilken professor SERNANDER i ett längre anförande lämnade en med lifligt intresse åhörd skildring af professor TH. M. FRIES lif och verksamhet. 219 Den vid sammanträdet föredragna revisionsberättelsen hade följande lydelse: Undertecknade vid Svenska Botaniska Föreningens sammanträde den 5 december 1911 utsedda att granska förvaltningen för år 1912, få här- öfver afgifva följande berättelse. TED YE sång ha eg KS HU UL STA AR RENA I ge Re SSJ ANAR I GT ASL SN LA KOM förra As PER RR EE SNACKA SSCKAKIING: deeds sas övsja seder öso tr reeta ere ren SVA » 26: 82 Madamntsatgifter för år 1912, OCK 1010) Mislan osm sfödsder see sekt FA EARNOGDET TT » ER al a YE BR Re MA ETS RDR SEA EGE NG LERA 14. RES VA. 70:— » SRA GIAN STA ease NN LAG gel nog ov se SRS E RE ARN >» 200: — RS ERE T TAR OT SEO saa a nå a a Un ER a oa ove era dr FRAS FS Ra ho FER SEE LI FESESKYISUOI Msn seger ake Särass.s osant i SA Nosen NNE FREE Let SA ES IE VA BN DE Sr Rå AR dan van se Mad ISSN RAL SR » 780: — Summa Kr. 9,707: 83 . Häremot svara följande i likhet med inkomsterna behörigen vwverifice- rade utgifter. För föreningen och dess sammankomster... .....o.coctusser ss oocns RES + 473: 08 Hörktdskriften; -argandent 19120 da os ss de odd HG » -8,599: 26 EVS (TE NOT Ve h KS tl sl od b TM KO) 0 Ur a a LR a a KR IR BR ER MR a RR AR OS REGN Ses Te SY a lr LEIDEN bra bön en teg UU NANG At bless RAR 7 TOS NN ARNE LR ER NN SARA STEN at » län Summa Kr. 9,707: 83 Ställningen vid räkenskapsårets slut visar följande tillgångar och skulder. Debet: Kredit: An. Invent. och lager Kr. 0600: — Per Fonden: försen- Kassabehållning.. >» nl gångsafgifter ...... Kr. 1,400: — Utestående ford- Arsafgifter för 1913 =» 10:— BUGAR AN et » 520: 34 Obet; räkningar. « > 1,096:— BAMSE ks » > 1,428: 55 Summa Kr. 2566: — Summa Kr. 2,566: — Föreningens medlemsantal, som vid 1911 års slut utgjorde 424, har un- der året minskats till 407. Revisorerna få föreslå att i tidskriften intages en årlig redogörelse för till föreningens bibliotek genom byte eller gåfvor inkomna skrifter. Med anledning af revisionen få vi föreslå, att föreningen måtte bevilja styrelsen, sekreteraren och skattmästaren full och tacksam ansvarsfrihet. Stockholm den 17 april 1913. Henrik Hesselman. N. Sylvén. Nya medlemmar. Styrelsen har till medlemmar af föreningen invalt: på förslag af apotekaren Gustaf Bernström: apotekaren, fil. d:r JULIUS SWANLUND, Borås (ständig ledamot); på förslag af fil. stud. G. Einar Du Rietz: med. stud. TORSTEN W. SONDÉN, Upsala; på förslag af fil. stud. A. G. Hannerz: fil. stud. HELMER JOHANSSON (Östg.), Upsala; på förslag af fil. lic. Aug. Heintze: läroverksadjunkten DAVID HYLMÖ, Varberg; på förslag af magister Ernst Häyrén: magister ALLVAR PALMGREN, Helsingfors; på förslag af amanuensen Nils Th. J. Nyström: jur. lic., vice häradshöfding HERLUF AF TROLLE, Saltsjö-Dufnäs; på förslag af professor Rutger Sernander: fil. mag. BERTIL ERIKSON (G.-Hels.), Upsala; fil. stud. TOR ÅKE TENGWALL (Norrl.), Upsala; fil. stud. K. FORSSELL (Norrl.), Upsala; på förslag af lektor J. A: O. Skårman: studenten NILS THURE JOHANSSON, Stockholm, studeranden HARRY WEICHBRODT, Stockholm; på förslag af d:r N. Sylvén: lektorn, fil. d:r C. ÅA. RINGENSON, Stockholm, docenten I. TRÄGÅRDH, Experimentalfältet. Föreningens vårutflykt. Dagen efter sammanträdet, söndagen den 1 juni 1913, samlades 30 af föreningens medlemmar kl. 9 f. m. vid Nybrohamnen i Stockholm för att företaga den sedvanliga vårutflykten. Denna gång ställdes färden till Ramsmoraö i Möja skärgård på den för resan förhyrda lilla transport- ångaren Blixten. Färden gynnades af det mest strålande sommarväder och under Blixtens suntält rådde därför redan från början den angenä- maste stämning. På slaget 1 angjordes Ramsmoraö. Den lilla ön, som genom ett sumpigt näs med kärrvegetation är förbunden med Åverksön, genomströfvyades under närmare 22!/2 timme under ledning af fil. stud. R. BRYANT-MEISNER, hvilken jämte S. SELANDER har äran af öns bota- niska utforskande (jfr. deras uppsats Några växter från Möja församling, Upland, i denna tidskrift 1909 p. (172)—174). Ön i fråga, som äges af flera åbor under Ramsmora på Möja, har ej varit utsatt för betning och 221 AMN ger jämte barrskog och blandskog att uppvisa den vackraste löfängs- vegetation med hassel, ask, lönn etc. och ett stort antal mer ovanliga arter. Pimpinella magna, Elymus europwus och Bromus "serotinus ha här sin nord- gräns. Bland växter som påträffades under föreningsmedlemmarnes ströf- tåg nämna vi: 9 arter orkideer, nämligen Cypripedium Calceolus, Neottia Cypripedium Calceolus på Ramsmoraö. N. Sylvén foto den '/s 1913. nidus avis, Cephalanthera ensifolia, Orchis sambucina, Listera cordata samtliga i blom) samt Orchis maculata, Listera ovata och Platanthera bi- folia (i knopp) Goodyera repens. Dessutom äro på ön funna Orchis in- carnata, Coeloglossum viride, alltså summa 11 arter orkideer. För öfrigt an- träffades Actea spicata, Asperula odorata, Brachypodium silvaticum, Daphne Mezereum, Dentaria bulbifera, Taxus baccata, Ophioglossum vulgatum, Hierochloa odorata, Primula farinosa, Polygala amarella, Sesleria coerulea, 222 Orobus vernus och niger, Convallaria majalis (massvis i blom) och Poly- gonatum, Empetrum nigrum (växande i torr barrskogsmark, liksom i nordliga Sverige), Elymus europeus, Viola mirabilis X Riviniana och många andra. Dessa timmars ströftåg på den lilla ön med dess här- liga löfängs- och lundvegetation i fullaste vårprakt och jungfrulig oberörd- het, kunde ej undgå att mäktigt tilltala exkursionsdeltagarnas sinnen och kvarstå säkerligen för mer än en af dem som ett angenämt minne för lifvet. Sedan embarkeringen efter ett lika besvärligt som för åskådarna nöj- samt nedklättrande för de hala strandklipporna och under ett ideligt tutande efter försenade exkurrenter ändtligen försiggått, styrdes vid half 4-tiden kurs på Sandhamn, där middag afåts på hotellet under god stäm- ning och med oklanderlig aptit. Några deltagare, som i sin botaniska ifver föredrogo en språngmarsch på ön framför bordets väntande nöjen, infunno sig slutligen till det under tiden betydligt härjade smörgåsbor- det, medförande som byte blommande individ af Viola canina V. crassi- folia, Potentilla thuringiaca och Anthemis ruthenica, hvilka bägge senare påträffades som barlastväxter på ön. Vid half 6-tiden äntrades Blixten ånyo, där kaffe m. m. intogs under hemfärden, hvars timmar -hastigt svunno under angenäm samvaro, sång och tal. Vid 10-tiden voro de lustresande åter i Stockholm. F.N. Program för Svenska Botaniska Föreningens exkursion till södra Nerike den 26—27 juli 1913. Under denna exkursion, som i enlighet med Föreningens beslut den 31 maj detta år ledes af undertecknad, komma en del platser att be- sökas, hvilka äro af intresse för mellersta Sveriges utvecklingshistoriska växtgeografi. De viktigaste äro: 1. Västra Tisar-strandens vattenvegetation med Pilularia etc. 2. Nyckelhult: Löfängar ofvan frostgränsen. 3. Gropdalen: sydlig reliktvegetation med Festuca silvatica etc. djupt inne i barrskog. 4. Lerbäcksmossen: viktig stratigrafi med ek i boreala och gran i subboreala lager. 5. Rockelbrokällan: ”nordatlantiska utposter såsom Erica, Narthecium, Orchis Traunsteineri m. fl. 6. Skansmossen: de regenerativa fenomenen i högmossarna. 7. Mellanmossen: fördelningen mellan kärr och mossar. 8. Mosjömossen: nordatlantiska utposter; viktig stratigrafi med glacial flora i bottenlagren. Deltagarna samlas på Hallsbergs station lördagen den 26 juli kl. :7,15 f. m. för att medfölja tåget till Åsbro. Öfvernattning i Askersund. Ex- kursionen upplöses söndagen den 27 juli på aftonen vid Laxå station. För speciellt intresserade finnes efter exkursionens upplösning tillfälle att göra en vandring till Fagertärn (röda näckrosor). Anmälningar om deltagande insändas till undertecknad före den 12 juli. Rutger Sernander. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb 7, H. 2. SAMMANKOMSTER Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga studentsällskapet i Upsala. Den 17 september 1912. Professor O. JUEL höll ett föredrag om LINNÉES mikroskop (jfr s. 196). Docent H. KYLIN föredrog om florideernas och cyanophyceernas färg (fr denna tidskrift, Bd 6, H. 3, 1912). Lektor H. W. ARNELL förevisade exemplar af en för Sverige ny moss- art Amblystegium Berggrenii C. Jensen, som under sommaren 1912 påträf- fades af apotekaren C. JENSEN på stranden af en liten sjö i videregionen på fjället Vällista i Undersåkers socken (Jämtland). Originalexemplaren till denna art ha samlats på Grönland; den har sedan af I. HAGEN på- visats för tre ställen i nordligaste Norge. Enligt föredragandens åsikt vore ÅA. Berggrenii närmast besläktad med den nordiska 4. badium, men skiljer sig från denna art, likasom från alla till undersläktet Drepanocla- dus hörande arter, genom den korta bladnerven, som i regel når allra högst upp till bladskifvans midt. Den 1 oktober 1912. Fil. lic. Tu. C. E. FRIES höll föredrag om Sskogsgränserna i norra "Skandinavien (jfr. FRIES, THORE C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. Ak. Abh. Upsala 1913). Lektor E. HENNING lämnade en del meddelanden öfver några försök, som han utfört med kornets flygsot (Ustilago nuda). Den 15 oktober 1912. Docent H. KYLIN höll föredrag om hafsalgernas assimilationsprodukter fr. HOPPE-SEYLER'S Zeitschr. f. Physiol. Chemie, Bd 83, H. 3, 1913). Docent RB. E. FRIES demonstrerade ett par lefvande ormbunkar, som han hemfört från sin Afrika-resa, nämligen AÅctiniopteris australis och 224 Platycerium angolense samt visade därefter de negativt geotropiska röt- terna hos orkidén Ancellia. Lektor H. W. ARNELL förelade exemplar af Usnea longissima från Lög- dom i Säbrå (Ångermanland). Professor O. JUEL förevisade exemplar af en Cronartium, växande på Loasa vulcanica André. Svampen hade iakttagits på denna värdväxt på två tämligen långt åtskilda platser i Upsala botaniska trädgård i septem- ber 1912. Den uppträdde mest i uredoform, endast några och jämförel- sevis svagt utbildade teleutosporhopar hade kunnat uppletas. Detta för- hållande synes kunna tydas så, att Loasa är en blott tillfällig värdväxt för svampen, för hvilken den ej är fullt afpassad. Att svampen förekom på två skilda ställen i trädgården, på exemplar, som på ena stället upp- dragits ur trädgårdens egna, på det andra ur främmande frön, tyder därpå, att den uppkommit genom infektion med uredosporer af Cronartium flaccidum eller ribicolum, som båda förekommo i trädgården under denna sommar. Det sannolikaste är väl, att den tillhör C. flaccidum, som är känd som en pleofag art. En Cronartium är förut iakttagen på en annan Loasacé, nämligen C-. hystrix Dietr. på Scyphanthus elegans D. Don (= Grammatocarpus volu- bilis Presl). Denna, liksom DIETRICHS öfriga nya Cronartium-arter, C. Ruellie och C. Verbenes, äro kanske också blott tillfälliga former af C. flaccidum. Beträffande den senare är detta redan påvisadt af KLEBAEN. Den 29 oktober 1912. Professor R. SERNANDER höll ett föredrag om nitrofila lafvar (jfr. denna tidskrift, Bd 6, H. 3, 1912). Fil. stud. 'E. "FLODERUS demonstrerade en af honom oeh fil. stud. C. MALMSTRÖM upprättad karta öfver Upsala universitets naturpark vid Vårdsätra. Den 12 november 1912. Docent C. SKOTT8BERG föredrog om Falklandsöarna och deras vegeta- Hong Vet Akad:s Handl Bd 507n:073, 1913): Den 26 november 1912. Docent R. E. FRIES föredrog om sin resa genom Afrika. Föredraget, som illustrerades af ett 80-tal ljusbilder, behandlade hufvudsakligen ve- getationen i Rhodesia. Fil. stud. TH. LINDFORS demonstrerade Uromyces ambiguus (jfr. denna tidskrift, Bd 7, H. 1, 1913). Den 28 januari 1915. Docenten RB. E. FRIES lämnade en fortsatt redogörelse för sin resa ge- nom Afrika. Föredraganden uppehöll sig denna gång särskildt vid den del af resan, som omfattade färden från Tanganikas sydända till Nilens mynning. Ett stort antal ljusbilder illustrerade föredraget. Den 11 februari 1913. Professor O. JUEL föredrog om Endogone, hufvudsakligen refererande BUCHOLTZ undersökningar. Fil. lic. G. SAMUELSSON höll ett föredrag om den systematiska ställ- ningen af familjen Empetrace& (jfr. denna tidskrift, Bd 2, H. 2, 1913). Den 17 mars: 1913: Docent BR. E. FRIES föredrog om några afrikanska Dorstenia-arter. Föredraganden hade under sin resa insamlat 8 arter, hvaraf 6 visat sig vara obeskrifna (jfr. Arkiv f. Botanik 1913). Fil. stud. H. PERSSON höll ett föredrag om variationsförmågan hos mossor. Föredraganden hade undersökt en del artkaraktärers konstans genom upprättandet af variationskurvor och beräknandet af variabilitets- koefficienter. Hos en del lefvermossor, såsom Lepidozia reptans och Lophocolea bidentata, hade bladflikarna räknats, och hade variationskur- vorna öfver dessas antal visat sig vara högst olika hos resp. stamblad, gren- blad och stipler. Vidare hade variationen i sporstorlek undersökts. Före- draganden hade funnit, att hos närbesläktade arter afvikelsen från spo- rernas medelstorlek var ungefär lika, äfven om denna senare hos resp. arter hade olika valör. I allmänhet hade med afseende på sporerna erhållits s. k. »Infallskurven> eller normalkurvor; endast i få fall hade träffats »mehrgipfelige», d. v. s. sådana med flera maxima, som hos t. ex. Cinelidium stygium och hos ett par Bryum-arter, versisporum ' och fallax, hvilka senare ansågos som hybrider. Föredraganden trodde sig äfven ha konstaterat den af BRUNNTHALER (Oesterr. Bot. Zeitschr. 1897) beskrifna hybriden Pogonatum aloides X nanum. Ett antal Pogonatum-individ — till utseendet nanum — hade undersökts, och variationskurvor för olika organ upprättats. Därvid hade erhållits kurvor med flera maxima, hvil- ket tydde på förekomsten af en hybrid, hvilken vid anatomisk undersök- ning befanns vara den ofvan nämnda. Den har förut ej iakttagits i Sverige. Den. 25 mars: 1913: Professor O. JUEL höll föredrag om ett »mannaregn» i Botaniska träd- gården i Upsala (jfr. p. 189). Den 15. april 1913. Docent C. SKOTTSBERG föredrog om familjen Myzodendracee (jfr. Vet. Akad:s Handl. 1913). Lektor E. HENNING höll föredrag om hvetemyggans härjningar i mel- lersta Sverige sommaren 1912 (jfr. Sveriges Utsädesförenings Tidskr. 193 1) Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 15 226 Den 29 april 1913. Amanuens O. DAHLGREN höll föredrag om kärnfusioner och kromosom- ökning, i hufvudsak refererande litteraturen på området. Denna förening kallade sig Botaniska Bytesföreningen i Upsala. Botaniska Föreningen erhöll sedermera nam- net Botaniska Sektionen af Naturvetenskapliga Studentsällskapet. I Bo- taniska Bytesföreningens första styrelse sutto bland andra sedermera professor TH. M. FrRIES och sedermera lektorerna K. J. LÖNNROTH, CARL HARTMAN samt J. E. ZETTERSTEDT. Botaniska Bytesföreningen ägde bestånd i 60 år eller närmare bestämdt till den 4 april 1913. Emellertid hade föreningens verksamhet legat nere de sista 10 åren, och ehuru intresse för växtbyte ej saknades bland Upsalastudenterna, kom något sådant dock ej till stånd. Som handlingar och räkenskaper för de sista 20 åren förkommit, och det af denna orsak skulle blifvit ganska svårt att återupplifva föreningen såsom sådan, ansågs det vara bäst att upplösa den gamla föreningen för att därigenom lämna plats för en ny. Upsala Botaniska Bytesförenings medlemmar kallades därför genom an- nons i Svensk Botanisk Tidskrift till sammanträde sistlidne 4 april, vid hvilket sammanträde föreningen upplöstes och öfverlämnade sina samlingar till den under bildning varande nya bytesföreningen. Vid sammanträde den 10 april konstituerades den nya bytesföreningen och beslöts, att denna skulle bära namnet Upsala Nya Botaniska Bytesförening. En interims- styrelse bestående af fem personer valdes att utarbeta stadgar. Dessa framlades för föreningen och antogos af denna vid en sammankomst den 6 maj 1913. Enligt dessa stadgar utgöras föreningens medlemmar af akademiska medborgare, men äfven utom föreningen stående personer få deltaga i bytet. Afgiften är 3 kr. för hvarje byte. Detta kommer att äga rum i början af hvarje vårtermin (med början vårterminen 1914). Växter, som äro afsedda för detta byte, skola inlämnas till sekreteraren före den 1 december föregående år. Som Lunds Botaniska Förening välvilligt läm- nat tillstånd att använda de af denna förening utarbetade pointsvärdena, komma dessa att tills vidare begagnas vid bytet. Ett cirkulär innehållande uppgift å växter, hvilka ej mottagas till byte, kommer att utsändas. I detta har stor hänsyn tagits till att sällsynta växter, hvilka kräfva skydd, ej mottagas. Styrelsen fick vid företaget val följande sammansättning: Ordförande: Prof. R. SERNANDER. Sekreterare: Fil. stud. C. G. ALM. Vieé sekreterare; Fil: stud. G: E. Du RIETZ. Styrelseledamöter: Fil. kand. H. SMITH, fil. stud. G. CEDERGREN, fil. stud. TH. LINDFORS oeh fil. stud. H. PERSSON. Carl G. Alm. Sekr. 230 Meddelande från Upsala Nya Botaniska Bytesförening. Växter, som äro afsedda för 1913—1914 års byte, måste vara insända till sekreteraren före den 1 dec. 1913. Växtremiss skall vara åtföljd af tvenne lika lydande förteckningar, innehållande uppgift på de sända väx- ternas antal, insamlingsprovins och pointsvärde (efter Lunds Botaniska Förenings senaste pointsförteckningar) samt med trenne rymliga kolumner för anteckningar vid granskningen. Växter få ej insändas på tidningspapper eller andra sämre pappers- sorter. Papperet bör helst vara i formatet 24 X 40 cm. Mossor och lafvar skola insändas i konvolut af snyggt, starkt papper. Etiketten bör innehålla uppgift äfven om fertilitet (c. fr.) eller sterilitet (st.) samt om substratets beskaffenhet (för barklafvar äfven trädslaget). Etiketterna skola vara skrifna med svart bläck eller tryckta (ej hekto- graferade eller maskinskrifna), de böra vara affattade på latin och inne- hålla uppgift om florområde, växtens namn jämte auktorsnamn, insam- lingsprovins (namnet fullt utskrifvet!) och fyndort, om möjligt växtplatsens höjd öfver hafvet, datum och insamlarens namn. På omslagsarket till hvarje art skrifves i nedre vänstra hörnet växtens namn, antalet exemplar och insamlingsprovins. Omslagsarket vikes med ryggen åt vänster. Det antal exemplar af samma växtform, som från en inlämnare mot- tages, beror af exemplarens kvalitet samt af den sannolika åtgången vid bytet. Af kritiska släkten (t. ex. Hieracium, Rosa m.-fl.) mottages af hvarje form endast ett begränsadt antal exemplar. På de inlämnade bytesväxternas pointssumma göres ett afdrag af 10 4. Bytesafgiften, som är 3 kr., insändes samtidigt med växterna eller vid rekvisitionen. Frakter o. d. betalas af bytesdeltagarna. Emballage, som önskas åter- sändt med de rekvirerade växterna, torde märkas tydligt med insändarens namn. Katalog öfver de växter, föreningen har att utbyta, utkommer omkring den 1 februari 1914. Växtfördelningen äger rum under vårterminen. Innestående växtfordringar afskrifvas, om fordringsägaren ej under loppet af tre år genom deltagande i bytet bevakat sin fordran. Af följande växter, som äro i fara att blifva utrotade, mottagas ej svenska exemplar. Allium carinatum, Bassia hirsuta, Carex bicolor, C. punctata, Cepha- lanthera alba, Chrysosplenium tetrandrum, Equisetum maximum, Gagea arvensis, Genista anglica, G. germanica, Lactuca quercina, Lathyrus sphericus, Melandrium affine, Moehringia lateriflora, Nymphea rosea, Ornithopus perpusillus, Platanthera obtusata, Polystichum Braunii, Phyl- litis Scolopendrium, Ranunculus ophioglossifolius, Stipa pennata, Trapa natans, Trisetum subalpestre, Ulmus effusa, Viscum album. 231 Följande växter mottagas ej från de efter namnet uppgifna provinserna. Anacamptis pyramidalis (ÖL, Arenaria ciliata fnorvegica (Nb), Arnica alpina (Nb) Medicago minima (ÖL), Papaver radicatum (Nb. Pleuro- spermum austriacum (Ög.), Polystichum lobatum (Gtl.), Polemonium cam- panulatum (Nb. Saxifraga Cotyledon (Jmt.), Vicia pisiformis (Vg. Ög.). Af följande växter motltagas endast ett mycket ringa antal exemplar. Botrychium Lunaria, Selaginella ciliata, Hierochloa australis, Phleum Boehmeri, Aira przaecox, Avena strigosa, Melica ciliata, Poa alpina Vv. nodosa, Atropis maritima, ÅA. distans, Bromus erectus, B. Benekeni, Lolium remotum, Hordeum murinum, Eriophorum Scheuchzeri, E. alpinum, Scirpus compressus, S. parvulus, Carex microglochin, C. heleonastes, C. disperma, C. loliacea, C. elongata, C. globularis, C. magellanica, C. poly- gama, C. lasiocarpa, Juncus balticus X filiformis, J. squarrosus, J. casta- neus, Luzula nemorosa, Salix aurita X myrtilloides, Koenigia islandica, Rumex scutatus, Melandrium apetalum, Anemone patens, ÅA. pratensis, Thalictrum majus, Teesdalea nudicaulis, Thlaspi alpestre, Erysimum hieraciifolium, Alyssum calycinum, Rubus horridus, Sarothamnus scoparius, Medicago falcata X sativa, M. hispida ”denticulata, Astragalus alpinus, Oxytropis sordida, Hippophaé rhamnoides, Primula farinosa, Lappula deflexa, Myosotis versicolor, Galeopsis Ladanum, Linaria repens, L. minor, Veronica alpina, Melampyrum cristatum, Pedicularis lapponica, Litorella uniflora, Galium trifidum, G. Mollugo. Riccia natans, Barbula gracilis, Catharinea tenella, Hypnum strigosum, H. Starkei, Stereodon Vaucheri. Upsala i maj 1913. Carl G. Alm. Sekr. Adr.: V. Järnvägsgatan 19, Upsala. NOTISER Svenska Botaniska Föreningen har mottagit inbjudan att låta sig repre- senteras vid Kejserliga Botaniska Trädgårdens i Petersburg 200-års- jubileum den 24—25 juni d.å. I anledning af denna högtidlighet har till trädgårdens prefekt, professor FISCHER VON WALDHEIM afsändts ett lyck- önskningstelegram, undertecknadt af föreningens ordförande och vice ord- förande. Fil. mag. K. AFZELIUS och fil. lic. B. PALM återkommo i slutet af april d. å. från sin resa på Madagaskar. Utresan ägde rum från Stock- holm den 8 febr. 1912 öfver Paris—Marseille—Suez. Vistelsen på ön räckte jämnt ett år från den 13 mars 1912 till den 13 mars 1913 och 2832 därunder företogos undersökningar 1 Majunga på öns n. v. kust, Tama- tave-trakten på ö. kusten, urskogsområdet vid Moramanga i öns inre och Tuléar-trakten i s. v. delen; äfven hufvudstaden Tananarive besöktes. Samlingar ha hemförts, belysande fanerogamfloran och den hittills så godt som okända svamp- och algfloran; en mängd fixeradt material för cytologiskt-embryologiska undersökningar ingår äfven i samlingen. Dess- utom hafva lefvande växter och frön hemsändts till Stockholms Hög- skolas växthus. + Framlidne konsul GUSTAF PETERS herbarium, hvars värdefullaste del är en stor och utmärkt väl konserverad kärlväxtsamling från Skandinaviens nordligare delar, har af änkefru PETERS och sonen, studeranden FOLKE PETERS öfverlämnats som gåfva till Riksmuseets botaniska afdelning. x Det Regnellska resestipendiet vid Upsala universitet, stort 4,700 kr., har tilldelats fil. dr. G. SAMUELSSON för en botanisk forskningsresa till Kap i Sydafrika. Cod Af Stockholms Högskola har ett Liljewalchs stipendium tilldelats docenten T. HALLE för växtpaleontologiska studier vid utländska museer och fynd- orter för fossila växter. & Till Regnellsk amanuens vid Riksmuseets botaniska afdelning från och med den 1 juni 1913 har antagits fil. stud. WALENTIN NORLIND. + I slutet af vårterminen 1913 ventilerades i Upsala följande botaniska gradualafhandlingar: G. SAMUELSSONS i detta häfte publicerade arbete: Studien tber die Entwicklungsgeschichte der Bläten einiger Bicornes-Typen. THORE C. E. FRIES: Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. Ein Beitrag zur Kenntnis der alpinen und subalpinen Vege- tation in Torne Lappmark. (Vetensk. och prakt. unders. i Lappland, anordnade af Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag. 361 pag. stor $8:0, 99 textfig, 2 kartor). G. W. F. CARLSON: Sässwasseralgen aus der Antarctis, Sudgeorgien und den Falkland Inseln. (Wissensch. Ergebn. d. Schwed. Sädpolar- expedition 1901—1903 unter Leitung von Dr OTTO NORDENSKJÖLD. Bd 4. Lief. 14. 94 pag. 4:0. 3 tafl., 19 textfig.) STOCKHOLM NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGE'T 1913. Till tidskriftens medarbetare Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm” Va. | Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af - korrekturändringar mot manuskriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket i manuskriptet). 3 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. Det är önskvärdt, att större APandlingar af allmänt vetenskap- ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller "åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. ; Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. Ra GUNNAR SAMUELSSON, "Studien öber die Entwicklungsgeschichte der SM ; Bläten einiger Bicornes-Typen. Ein Beitrag zur Kenntnis der systematischen FSE der Diapensiaceen und Kjopetsaseen. MitCzE SN vs 17: FOXI gUTEN: Fävsses 9 «0. JUEL, Ett »mannaregn> i i Botaniska trädgården i Upsala, "Med Ä | É textfig. (Ein »Manna-Regen» im botanischen Garten in Upsala. Mitte 4 textfig. Deutsches Resumé p. 195.) FETA NAR IS fr SLE NNR UN SA PARAS AN SMÄRRE MEDDELANDEN: ; SVIGFN O. JUEL, Linnés mikroskop. Med 3 textfig.... 196 K. JOHANSSON, Paullownia tomentosa G. Koch. ulgången. i i Visby. (Paullownia tomentosa, in Wisby eingegangen.) .. om ERIK LUNDSTRÖM, »Till frågan om rosornas befruktning). (Zur Frage von der Befruchtung der Rosen. jr . 202 NILS SYLVÉN, Om Strömstads-traktens lindarter.. "Med 2 textfig. Uber die Tilia-Arten der Gegend von Strömstad. Mit 2 Textfig.) . . 204 E SR GUNNAR SAMUELSSON, (Oma. Astragalus bealidiloras Lam. | i Be larne. Med 1 textfig. (Öber Astragalus penduliflorus Lam; in Dalekarlien.: Mit 1 Textfig.)... 008-17 : STEN SELANDER, Den skånska förekorasten ar Festyca heterg- phylla Lam. (Der Fundort för Festuca heterophylla. I Lamas in Schonen.) ......... 2211 STEN SELANDER, "Betula nana ÖR i Bpland. (Betula nana I. in Uppland.) .. 22 | HARALD LINDBERG, ”Palygönum YOUOSN. Findb: OR TURRÅR i Japan. (Polygonum foliosum Lindb. fil. in Japan gefunden.) 213 WALDEMAR SAMUELSSON, Tvenne sydliga fyndorter för Pedicu- laris Sceptrum Carolinum. «(Zwei sädliche Fundorte fär | Pedicularis Sceptrum Carolinum.) ........ . 213 GUST. 0. MALME, Solorina bispora Nyl. futioda i Jämtland. (Solo: rina bispora Nyl. in Jämtland gefunden.) -;...essssesrsesstsen 214 IN MEMORIAM: Gösta Lång af Selim Birger o..swsocstsesssavastronöessseser sn BÄR SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN: | BEVISLORSSAINPIANUFACE: > söcvaastes sudo seslnee avs bea ed HeVs re Go NR Vb Vdn uns rn sr Vas sRSNDS SE AED NF IREMICPIPIAE orsdiösprnsrsa0 se sabe) ör säs än per bolag Rensa Dr rs DNS sd es scar rag sön SNS Föreningens vårutflykt ERS GR - 219 Program för Svenska Botaniska Föreningens exkursion till Södra Å Nerike den 26—27 juli 1913 . ARS ER ee RS SN SAMMANKOMSTER: | | Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga BEYASRESSNAIRDEt i Upsala 223 Botaniska Sällskapet i Stockholm .. z ES . 228 Vetenskapsakademien .......... SÖVNES SVA sarlde rensa NAN CANADA NN NRA | UPSALA NYA BOTANISKA BYTESFÖRENING .. RAG NA SR NOTISER od us ot rä ske sd Ses ND IR skars se bn EN EL ARE ÄR 2305 Utgifvet den 25 Juni 1913. STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AETIEBOLAGET 191 8. Svensk Botanisk Tidskrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen Redigerad af sf T. VESTERGREN 4 BAND 7 1913 HÄFTE 3 0 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS (RR ÄRE i styrelse och redaktionskommitté SVS sr JINGE | under år 1913. ; | 1 SARS RON X rp y = od H sr nr MN ÖN SÅ Ng Se Al 2 UR | Styrelse: ES SN RÖNEN. VA SS $) NN SN. B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice” ordförande | i > T. LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN, É rr 5 skattmästare; J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, 0. JUEL, G. CN - LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON, 0. ROSENBERG. | rv SANS TN Rédaktionskoörmitté: NR : SNES VER R. FRIES, T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, ; | . VESTERGREN. SE ENE SS Jö. å N ja 2 SS SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i i fyra häften Särlige. 5 TS '. Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska Bo- Ng > taniska Föreningen) är 15 kronor. > Medlemsafgiften för år 1913, 10 kronor, torde iubotalas till skatt ON > Mästaren, d:r F. R. AULIN, Stockholms Högskola, Drottaiökgalra ; SN 118, Stockholm Va. > Nyinvalda medlemmar kunna shälla föregående årgångar af tid- ; skriften till ett pris af 7 kronor pr SEaDg. NAO SVENSE BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BD. 7, H. 3. DIE VEGETATION DES BANGWEOLO-GEBIETES VON ROB. E. FRIES An der von Graf Eric VON ROSEN geleiteten und vollständig von ihm unterhaltenen schwedischen Rhodesia-Kongo-Expedition 1911 —1912 hatte Unterzeichneter die Freude, als Botaniker teilnehmen zu därfen. Ein Hauptziel dieser Reise war eine ethnographische und botanische Erforschung des Bangweolo-Sees und der umliegenden Gegenden von Rhodesia. Die botanischen Sammlungen, die aus diesen wie aus den anderen besuchten Gebieten zusammengebracht wurden, sind gegenwärtig Gegenstand der Bearbeitung, obwobhl nun aber ungefähr ein Jahr verflossen ist, seitdem die Expedition nach Schweden zuräckkehrte, haben nur erst gewisse Teile genauer be- stimmt werden können. Da eine vollständige Behandlung sicher- lich noch eine längere Zeit fär sich in Anspruch nehmen därfte, habe ich es för zweckmässig erachtet, in einem vorläufigen Bericht die Vegetationsverhältnisse um Bangweolo herum kurz zu schildern, zumal da in dieser Hinsicht bisher noch keine einzige Mitteilung von diesem grossen See vorliegt. An diese Schilderung knäpfe ich auch einige Angaben betreffs der äbrigen botanischen Arbeiten der Expedition in Nord-Rhodesia wie auch betreffs des allgemeinen Verlaufes der Reise. Eine eingehendere Darstellung kann erst ge- geben werden, nachdem das Material vollständiger bestimmt und damit die exakten Namen fär alle vorliegenden Arten erhalten worden sind. Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 16 Iya NEW | BOTA fa AN 234 Am 13. Juli 1911 langten die Teilnehmer der Gsbedttion in Kap- stadt an, wo ein köärzerer Aufenthalt hauptsächlich zu Ausrästungs- zwecken gemacht wurde. Während desselben gaben mir einige Ausfläge auf den Tafelberg Gelegenheit, Sammlungen von dessen zwar im grossen und ganzen wohlbekannter, aber äusserst eigen- tämlicher Flora zu machen. Infolge der wenig gäönstigen Jahreszeit und des kurzen Aufenthalts fielen diese natärlich ziemlich unvoll- ständig aus, können aber doch in einigen Hinsichten das in unseren Museen vorhandene Material ergänzen. Mit der Eisenbahn wurde dann die Reise nach Rhodesia fort- gesetzt. Ein Aufenthalt zu botanischen Zwecken wurde erst bei den beröähmten Victoria-Fällen, die von dem Zambesifluss gebildet werden, gemacht. Eine Woche, die Zeit vom 25. Juli—1. Aug., wurde auf das Studium der dortigen Flora verwendet, wobei eine verhältnismässig vollständige Sammlung von dem, was die Jahres- zeit zu bieten hatte, zusammengebracht wurde. Betreffs der Vegeta- tion dieses Gebietes sei hier nur auf den Reisebrief verwiesen, den ich in dieser Zeitschrift (Bd 5, S. 366) bereits veröffentlicht habe. Die Reise ging dann von hier noch eine Strecke mit der Eisenbahn Wweiter, die in nordöstlicher Richtung nach der Grenze des Kongo- staates läuft. Ein kärzerer Aufenthalt wurde dabei bei Broken Hill gemacht und im Anschluss daran ein mehrtägiger Ausflug westwärts nach dem Negerdorf Chirukutu unternommen. Wegen der hier noch herrschenden Trockenzeit war die Ausbeute nicht sonderlich gross, trotzdem boten verschiedene der ersten Frählingspflanzen, die aufzu- spriessen begannen, in morphologischer Hinsicht grosses Interesse dar. An der Eisenbahnstation Bwana Mkubwa, dicht an der Kongo- grenze gelegen, wurde die Eisenbahn vwverlassen. Wir machten hier zunächst einen längeren Aufenthalt (von 14. bis 31. August), so dass recht eingehende Beobachtungen öber die Zusammen- setzung der Vegetation gemacht und ziemlich vollständige Samm- lungen von der Flora der näheren Umgebungen zusammengebracht werden konnten. Die Gegend um Bwana Mkubwa herum wird zum allergrössten Teil von relativ hohen Trockenwäldern !) einge- nommen, deren Bäume auch während der Trockenzeit im allge- meinen belaubt waren mit mehr oder weniger lederartigen und meistens stark glänzenden, lichtreflektierenden Blattspreiten. Beson- ders die höchste Baumschicht, bis gegen 20 m erreichend, wurde ') Dieser Waldtypus entspricht dem, was man in Deutsch-Ostafrika »Myombo- wald» nennt. 235 hauptsächlich von Leguminosen (Brachystegia- und Berlinia-Arten) gebildet. Unter den niedrigeren Bäumen und höheren Sträuchern sah man Swartzia madagascariensis, jetzt fruchttragend, die gross- blättrige Euphorbiacee Uapaca Kirkiana mit halbreifen, an kleine Äpfel erinnernden Frächten und noch eine weitere Art dieser selben Gattung, ferner die teilweise entlaubte Leguminose Burkea africana, eine eben jetzt blähende neue Baphia-Art, Diospyros xanthocarpa, Pari- narium curatellifolium und zahlreiche andere. Besonders sei erwähnt, dass hier und da Gruppen von Borassus flabellifer var. cethiopum vorkamen, einer Palme, deren sädlichster bisher bekannter Fundort die Gegend des Rukwasees (c:a 8” s. Br.) sein därfte, so dass also ihre Säöädgrenze nunmehr ca. 6 Breitengrade sädwärts zu verlegen ist (vgl. ENGLER, Die Pflanzenwelt Afrikas, II, S. 225, 1908). Die Grasvegetation des Bodens, meterhoch oder etwas höher, stand nun vertrocknet da. In ihr wuchsen verschiedene niedrigere Sträucher (mehrere Leguminosen, eine Vernonia-Art, vielleicht die gemeinst vorkommende von allen, sowie Triumfetta Dekindtiana) und eine ganze Reihe Kräuter, unter denen besonders das meterhohe Helichrysum Petersii, Vernonia-Arten, Dicoma sessilifltora, Euphorbia cyparissioides u. a. bemerkt wurden; die rote Lateriterde war stellen- weise mit niedrigen Teppichen aus der Rubiacee Leptactinia hein- sioides (oder einer verwandten Art) bedeckt. Dieser Trockenwald entbehrte so gut wie aller Lianenvegetation; die einzige kletternde Art, die normalerweise in demselben vorkam, war eine Cassytha-Art (nicht die in Afrika sonst allgemein vorkom- mende filiformis). Auch höhere Epiphyten waren äusserst spärlich vertreten, dagegen leuchteten in den Baumkronen öberall die Bläten parasitischer Loranthaceen; gemein war besonders Loranthus Cor- netit, spärlicher Loranthus erianthus. Ein ganz eingenartiges Gepräge erhielt die Landschaft in diesen Gegenden durch die äusserst zahlreichen Termitenhägel, die bald in Form von zuckerhutähnlichen, bis zu 4 m hohen Säulen, bald als gewaltige regelmässige Hägel von einer Höhe bis zu 5 m auf- traten. Die ersteren waren kahl, vegetationslos und von leuchtend rotbrauner Farbe dank der Lateriterde, die das Baumaterial gelie- fert hatte. Die letzteren dagegen waren stets mit einer Flora bedeckt, die in vielen Beziehungen von der des umgebenden Trockenwaldes abwich. Ihr Gipfel und ein grosser Teil der seitlichen Abhänge waren von dichtem Gebäsch eingenommen, in dem Lianen (Lan- dolphia-Arten und besonders die unangenehm stachelige Capparis 236 tomentosa) reichlich vorkamen, die Sträucher zu einem undurchdring- lichen Wirrwarr verflechtend. Diese Termitenhägel bildeten auch den Standort fär gewisse Arten, die nur oder fast ausschliesslich auf ihnen vorkamen und sonst in der Gegend fehlten. So wurde oft der Gipfel selbst von einer gewaltigen säulenförmigen Euphorbia eingenommen, nach der man in diesen Gegenden anderswo ver- geblich suchte; in dem Gebäschdickicht leuchtete ferner Erythrina tomentosa mit ihren feuerroten Bläten, und auf den Abhängen standen die därren Riesenhalme einer Bambus-Art, auch diese Arten hier ausschliesslich an die Termitenhäögel gebunden. Die Vegeta- tion derselben wurde daher zum Gegenstande besonderer Unter- suchungen gemacht, äber die an anderem Orte eingehender zu be- richten sein wird. In der Gegend von Bwana Mkubwa kamen ausser dem Trocken- walde auch noch andere Pflanzenvereine vor. Auf einigen kleineren Berghögeln, die sich täber den sonst ebenen Boden erhoben, war der Trockenwald etwas modifiziert, und es traten einige an die steinige Lokalität gebundene Arten auf, unter denen besonders eine niedrige, 1 dm hohe Barbacenia-Art (Velloziacee) hervorgehoben sei. Hier und da öffnete sich auch der Trockenwald zu Grasebenen, die einige flache Täler einnahmen, in deren Mitte gewöhnlich ein Bach dahinfloss. Längs diesem trat dann ein meistens äusserst dichter und öppiger Galleriewaldgärtel auf. An einer solchen näher unter- suchten Lokalität bestand die Baumvegetation hauptsächlich aus der Myrtacee Syzygium cordatum und der Sapotacee Chrysophyllum argyrophyllum, beide immergrän und nun in beginnender Bläte. An diesen gränenden Waldparzellen bildete jedoch der Lianen- reichtum den hervorstechendsten. Zug. Von grösseren Arten sah man Artabotrys nitidus sowie eine Vitacee mit eigentämlichen, dännen Korkflägeln am Stamme, von der Blätter oder Bläten jedoch nicht erhalten werden konnten. Weniger hoch kletterte eine Cle- matis, Rubus rigidus und eine Jasminum-Art, Micania scandens und Merremia pterygocaulos. Im Schatten im Inneren des Galleriewaldes wuchsen Acanthaceen, Scleria racemosa, Adianthum capillus veneris u. a. Auf dem feuchten Boden neben dem Bache kamen vor Adenostemma viscosum, Polygonum serrulatum, Ranunculus pinnatus, Cyperus sp. und eine kleine schöne Denekia-Art (Compositee), die durch ihre reichliche blaue Bläten an Myosolis-Teppiche erinnerte. Von Bwana Mkubwa ging dann der Weg der Expedition öber Fort Rosebury nach dem Bangweolo-See, wobei zunächst der 237 Zipfel von Katanga (Kongo), der zwiscehen NW- und NO-Rhodesia hineinragt, durchquert wurde. Ihren Hauptzäögen nach stimmt die Vegetation in diesen Gegenden mit der aus Bwana Mkubwa geschilderten öäberein: Trockenwälder, hier und da sich zu Gras- ebenen öffnend, die im allgemeinen die flachen Senken in der schwach gewellten Landschaft einnehmen. Als man sich dem Bang- weolo-See näherte, zeigten die Trockenwälder ein entschiedenes Lichterwerden, indem sie mehr oder weniger in Baumsteppen äber- gingen. Der See wurde beim Dorfe Kasomo erreicht, belegen am westlichen Ufer ziemlich nahe dem Sädende [vgl. die beigefägte Karte !). Von dort aus nahm die Expedition ihren Weg rings um das Sädwestende herum, tuber das Flässchen Mano an der Säöd- westecke und am Dorf Kawendimusi vorbei, von dem aus nach der gegenäöberliegenden grossen Insel Mbawala Ausfläge gemacht wurden. Von Panta aus, der Stelle, wo der Luapula aus dem See austritt, ging die Reise weiter södwärts auf der schmalen Halbinsel Kapata, die sich in die Sumpfgegenden sädlich vom See hinein- erstreckt, und die teilweise von offenem Wasser (dem sog. Kampo- lombo-See) begrenzt wird. Dort, am Dorf Kamindas, wurde der längste (ein paar Wochen dauernde) Aufenthalt gemacht, und von dort stammen auch die grössten botaniscehen Sammlungen her, die die Expedition wom Bangweolo heimgebracht hat. Uber Panta ging dann der Weg wieder nordwärts auf dem See nach der Insel Chirui, die öberquert wurde, worauf der See wieder bis zu seinem Nordende bei Msombo tberfahren wurde, an welcher Stelle der Bangweolo verlassen wurde mit dem Tanganyika als nächstem Ziel. Ich hatte also auf diese Weise Gelegenheit, eine Rundtour um einen grossen Teil des Bangweolo herum zu machen, mit längeren oder kärzeren Aufenthalten an zahlreichen Stellen. Der nordwestliche Teil des Sees und dessen Uferflora habe ich jedoch selber nicht untersuchen können, indessen gelang es mir, von einigen Personen Angaben öber den allgemeinen Typus der Flora auch in diesem Gebiete zu erhalten. Der Bangweolo-See ist von den fär Rhodesia so charakteris- tischen Trockenwaldformationen umgeben. Ihrer artlichen Zusam- mensetzung, Dichte usw. nach weisen diese an verschiedenen Stellen ! Diese Karte griändet sich teils auf »NE. Rhodesia. Provisional map by O. L, BERINGER from information collected in the Survey Office etc. 1907>, teils auf eine von Captain HARRINGTON, Stationsbefehlshaber auf Fort Rosebury, angefertigte Karten- skizze von dem westlichen Teil des Bangweolo-Sees, die dieser mit dankenswertem Entgegenkommen mir zur Verfägung gestellt hat. 238 recht verschiedene Typen auf. Die allgemeinste, am meisten ver- breitete ist eine lichte Formation, die auf der Grenze zur Baum- steppe steht und allmählich in diese öbergeht. Im Hinblick auf die physiognomisch hervorragende Rolle, die die hohe Grasvegetation des Bodens spielt, wird im Folgenden diese Formation als der lichte, grasreiche Trockenwald bezeichnet. Bisweilen treten die Bäume (und die höheren Sträucher) so licht auf, dass eine reine Baumsteppe vorliegt. Andererseits kommt an einigen Stellen eine bemerkenswerte Modifikation in entgegengesetzter Richtung vor, eine äusserst dichte, lianenreiche Trockenwaldformation darstellend. Um die Bäche oder kleineren Wasserläufe herum, die hier und da die ebenerwähnten xerophilen Pflanzenvereine durch- fliessen, begegnet man, wie gewöhnlich, mehr oder minder kräftig entwickelten Galleri ewäldern, von denen an einigen Stellen ein eigenthämlicher Typus beobachtet wurde, den sumpfigen Boden einnehmend, der während der Regenzeit von den dann stark an- schwellenden Wasserläufen iäberscehwemmt wird. Was die Ufer- vegetation des Sees betrifft, so können je nach der Beschaffenheit des Bodens und der dadurch bedingten Vegetation drei Vegetations- typen unterschieden werden. Nur an einer einzigen Stelle beobach- tete ich eine Uferbildung, die (mit einiger Ubertreibung) als Felsen- ufer bezeichnet werden könnte (siehe unten). Die Felsenufer- vegetation, die hier vorkam, unterschied sich beträchtlich von den beiden anderen, mehr verbreiteten Typen, der Sanduferve- getation und den Grassämpfen. Diese letztere Formation geht an gewissen Stellen ohne scharfe Grenze in die umgeheuren Uber- schwemmungsgebiete äber, in denen die Papyrusvegetation die stärkst hervortretende ist. Fägen wir noch die Assoziationen der offenen Gewässer hinzu, so haben wir damit die wichtigsten Vege- tationstypen angegeben, die uns innerhalb des Bangweolo-Gebiets begegnen. Eine genauere Pröäöfung eines jeden derselben, soweit die Bearbeitung des heimgebrachten Materials es erlaubt, därfte nach dieser kurzen Orientierung am Platze sein. Wie erwähnt, nehmen die lichten, grasreichen Trockenwälder grosse Teile des den See umgebenden Landes ein. Selbst fand ich sie södwestlich und sädlich vom Bangweolo und von etwas dichte- ren, modifizierten Typus auch um das Nordende des Sees herum domi- nieren. Der Angabe nach soll derselbe Landschaftstypus sich auch nach Nordwesten hin ausbreiten. Die Bäume, Strauchbäume und höhe- ren Sträucher stehen hier so licht, dass die Landschaft ein offenes 239 Aussehen erhält; zwischen ihnen finden sich grössere oder kleinere offene, unbeschattete Flächen, die mit hohem Gras und darin ein- gemischt anderer Bodenvegetation bedeckt sind. Ein Vordringen innerhalb dieses Vegetationstypus stösst daher auf keine Schwie- rigkeiten (vgl. Fig. 1). Die höchsten Bäume, die hier vorkommen, erreichen nur 10—15 m Höhe. Unter ihnen sind besonders zu erwähnen Parinarium Fig. 1. Lichter Trockenwald aus der Nähe von Kawendimusi am Bangweolo. Der Baum mit der dichtesten Blattkrone, rechts von dem Neger, ist Parinarium bang- weolense; hinter und nach rechts von diesem ein Exemplar des Parinarium curatelli- folium mit lichterer Krone. Die Sträucher sind Anisophyllea Boehmii. Im Vorgrunde die halbmeterhohe Rubiaceenstaude Fadogia Cienkowskii. Photo 7/9 1911 Rob. E. Fries. curatellifolium (eine Rosacee mit essbaren, pflaumenähnlichen und bei der Negerbevölkerung sehr beliebten Frächten) sowie noch eine andere, bisher unbeschriebene Art der Gattung, Parinarium bang- weolense, die bereits von weitem leicht erkennbar war an der run- den, för Trockenwaldbäume ungewöhnlich dichten Krone. Charak- teristisch war auch Afzelia cuanzensis, der stattlichste Baum der 240 Gegend, Albizzia fastigiata und Antunesii, Kigelia pinnata u. a. An dem Nordende des Sees auf der dort vorkommenden Lateriterde dominierten wie in der Näbe von Bwana Mkubwa einige hohe Leguminosenbäume (mehrere Arten der Gattung Brachystegia, Pterocarpus angolensis u. a.), sowie eine stattliche neue Art der Tilia- ceen-Gattung Schoutenia. Etwas niedrigere Bäume oder Strauchbäume waren ein paar Combrelum-Arten, die Rhizophoracee Anisophyllea Fig. 2. Lichter Trockenwald in Baumsteppe iäbergehend (auf der Kapata-Halbinsel). Der kräppelige Baum ist: Strychnos pungens; die mannshohe Grasvegetation besteht meistens aus Andropogon-Arten. — Photo. 19'"/1w,.11 Rob. E. Fries. Boehmit, einige Euphorbiaceen (Uapaca Kirkiana, Maprounea africana und Hymenocardia acida), die mit eigentämlichen geflägelten, ahorn- ähnlichen Fräöchten versehene Polygalacee Securidaca longepedun- culata, Strychnos pungens, dessen apfelsinenähnliche Frächte von den Negern wegen des säuerlich schmeckenden, erfrischenden Fruchtfleisches begehrt waren, Swarlzia madagascariensis, Syzygium guineense, Vitex-Arten u. a. Von den höheren Sträuchern seien erwähnt Anona senegalensis, Uvaria nyassensis, Dichrostachys nutans 241 Psorospermum febrifugum, Ochna sp. u. a. In der Bodenvegeta- tion waren es die ' Gräser, mannshohe Andropogon-Arten, die ent- schieden dominierten; unter diesen sah man vor allem reichlich Pteridium aquilinum. Auf den Flächen, wo das vorjährige Gras abgebrannt worden war, sprossten aus der aschebedeckten Erde zahlreiche Stauden hervor, von denen hier besonders die Rubiacee Fadogia Cienkowskii und Anona senegalensis var. cuneata, verschiedene Fig. 3. Grassteppe im der Nähe von Kamindas mit vereinzelten Bäumen. Der Bild zeigt ein typisches Exemplar von Parinarium bangweolense. Photo. 19?/12.011 Rob. E. Fries. Papilionaceen und Kompositen, einige eigentämliche Cucurbilaceen und blattlose Erdorchideen erwähnt seien. Lianenvegetation fehlte hier fast vollständig; die kleine Ophiocaulon gummiferum (Passifloracee) und die Papilionacee Derris nobilis wurden hier und da gesehen, traten aber wenig hervor. Ohne schärfere Grenze gingen diese lichten Trockenwälder in die Baumsteppe äber. (Vgl. Fig. 2 und 3.) Grössere zusammenhängende, mit diesem Vegetationstypus bedeckte Gebiete traf ich sädlich von Kasomo wie auch landeinwärts vor der felsigen Landspitze nördlich 242 von der genannten Stelle an, an welchen beiden Orten die Baum- steppe das etwas öber dem Wasserspiegel des Sees belegene Plateau einnahm. Eine kleinere, mehr baumarme Steppe von der Haupt- sache nach ähnlichen Typus sah ich auch in der Gegend von Mokave auf dem nördlichen Teil der Halbinsel Kapata. Die Bäume und die höheren Sträucher standen in dieser Formation vereinzelt in oft sehr grossem Abstande von einander. Trotz dem kamen zahlreiche Arten vor, von denen auf der Ebene säödlich von Kasomo notiert wurden Parinarium curatellifolium, Terminalia (torulosa?), Afzelia cuan- zensis sowie die gewöhnlich in Form von Strauchbäumen oder höheren Sträuchern auftretenden Stereospermum Kunthianum (eine Bignoniacee, die während des Septembers rot leuchtete von grossen, trompetenähnlichen Bläten), Bauhinia sp., Securidaca longepedunculata, Erythrina tomentosa und Maprounea africana. Das Vordringen uber diese Grassteppen war zur Zeit unseres Aufenthaltes daselbst (in den Monaten September und Oktober) recht beschwerlich infolge des 2—4 m hohen, nun vollständig trockenen Grases, das dort äusserst dicht wuchs und nach allen Seiten hin die Aussicht versperrte (Siehe Fig 4.) Die Bodenflora war dagegen im uäbrigen unter dem dichten Grase sehr artenarm. Plteridium aquilinum war eine Charakterpflanze; allgemein kam auch eine meterbohe, nun sterile Zingiberacee vor, und mannshoch wuchs recht oft die Leguminose Mucuna stans. Im öbrigen schien hier — wie im allgemeinen in den Trockenwäldern — die krautar- tige Bodenvegetation durch das zuräckgebliebene vertrocknete Gras zuröckgehalten zu werden, was daraus hervorging, dass auf den abgebrannten Stellen mehrere perennierende Kräuter bereits em- porgesprosst waren, wie beispielsweise die schön blaublätige Rubia- cee Pentanisia variabilis. Auf diese Bedeutung des zuräckbleibenden Grases wie des Abbrennens fär die Vegetation in Rhodesia werde ich indessen in anderem Zusammenhange zuröäckkommen. Das obenerwähnte entgegengesetzte Extrem im Trockenwaldtypus, die dichte lianenreiche Trockenwaldformation, nahm ein grosses Gebiet sädlich vom Bangweolo, zwischen den Stellen Kawendimusi und Panta am Sädufer des Sees bis hinab zur Gegend von Mokawe am Anfange der Halbinsel Kapata, ein (vgl. die Karte.) Demselben Typus sind auch gewisse Teile der Vegetation auf dem Sädende der Insel Chirui zuzuzählen, obwohl diese nicht genauer untersucht wurde. Der Artzusammensetzung nach ähnelt diese Formation im grossen und ganzen dem lichteren Trockenwald, obzwar freilich 243 einige Typen hier hinzukamen, die anderwärts fehlten. Der wich- tigste Unterschied liegt indessen in der grossen Dichte und dem auffallenden Lianenreichtum. Die wichtigsten höheren Bäume in der Gegend bei Panta waren Parinarium curatellifolium und bang- weolense (letztere hier ebenso oft als Strauchbaum auftretend), die Myrtacee Syzygium guineense in einer kleinblättrigen Form, Kigelia Fig. 4. Grasvegetation, bauptsächlich von Andropogon-Arten bestehend, in einer Baumsteppe am Bangweolo, zwischen Panta und Kamindas. Photo. 19'"/1w,11 Rob. E. Fries. pinnata und Combretum sp. Diese erreichten eine Höhe von 10— 12 Meter. Die Strauchbäume und die Sträucher waren, nebst den in ihnen rankenden Lianen, die Charakterpflanzen, die zusammen die Formation äussert undurchdringbar machten. Nur die Elefanten, die sich hier mit Vorliebe aufhielten, vermochten Wege durch das Dickicht zu bahnen. Die in der Formation vorkommenden höheren Sträucher bestanden — ausser aus niedrigeren Exemplaren der höheren Bäume — aus der Polygalacee Securidaca longepedunculata, 244 Chrysophyllum argyrophyllum (Sapotacee), Craterispermum r eticulatum (Rubiacee), Ochna Antunesit, Anisophyllea Boehmii und Maprounea africana, die beiden letzteren etwas offnere Stellen vorziehend. Als aufrechte Sträucher wuchsen auch Jugendexemplare einiger sonst lianenartigen Gewächse: Uvaria nyassensis, Baphia bangweolensis (eine weissblätige, neue Leguminose)und die Icacinacee Raphiostylesscandens. Alle diese höheren Lignosen waren durch Massen von Holzlianen (krautartige wurden nicht gesehen) verflochten, die jedoch niemals stärkere Dimensionen erreichten. Die bei weitem gemeinste war Landolphia Kirkit; danach kam innerhalb des untersuchten Gebietes Uvaria nyassensis. Gemein waren auch Baphia banguweolensis, Capparis tomentosa (jedoch nur in dem Gebäsch auf den Termiten- högeln), die Papilionacee Derris nobilis mit blassgelben Bläten sowie eine silbernglänzende Form von Bonamia minor (Convol- vulacee). Die Bodenvegetation war auffallend artenärmer als in dem lich- teren Trockenwald, was in der hier stärkeren Beschattung seinen Grund hatte. In dem Dickicht selbst war der Boden nun ziemlich kahl, nur bedeckt mit trockenem Laub und einer nur spärlichen Untervegetation, hauptsächlich bestehend aus jungen Exemplaren der Holzgewächse. Im Schatten innerhalb des Dickichts kamen ausser- dem allgemein einige mehr breitblättrige Gräser vor. Natärlich fanden sich hier und da Öffnungen in der dichten Gebäschvegeta- tion die dann von einer mannshohen Grasvegetation von dem gewöhnlichen Trockenwaldtypus eingenommen waren; besonders auffällig war darunter die Tiliacee Triumfetta Dekindtiana. Eine ganz andere Physiognomie, als wie die Trockenwälder darboten, wiesen die uäppigen Galleriewaldformationen auf, die innerhalb des Trockenwaldgebietes die dort vorhandenen Wasser- läufe umsäumten. Durch ihre grössere Höhe, ihre Dichte, ihren Reichtum auch an grösseren Lianen und das Vorkommen einer Untervegetation von breitblättrigen Gräsern, Acanthaceen und anderen Schattenpflanzen erinnerten diese habituell sehr an Regenwälder, obwohl andererseits der Mangel oder das spärliche Vorkommen von Epiphyten zeigte, dass ihre Uppigkeit nur durch die edaphische Einwirkung der Erdfeuchtigkeit bedingt und nicht die Folge eines Regenwaldklimas war. Indessen kam unter ihren Konstituenten ein solcher Regenwaldcharakter wie Kauliflorie vor, die in ganz ungewöhnlich ausgeprägter Form bei einer Ficus-Art vorkam, welche ihre Feigen an den Spitzen unterirdischer, aus der Stammbasis 245 hervorwachsender Ausläufer hervorbrachte. Derartige Galleriewälder fanden sich mehrorts um das Sädwestende des Sees herum: am Chimanafluss in der Nähe von Kasomo und längs dem Mano-Fluss, ferner auf einem kleinen begrenzten Gebiet längs dem westlichen Ufer des Luapula beim Dorfe Panta sowie ausserdem ein paar Waldparzellen bildend zwischen dem Mano und Kawendimusi (vgl. die Karte). Im grossen und ganzen kann ich betreffs ihrer Zu- sammensetzung auf die entsprechende Formation aus der Gegend von Bwana Mkubwa verweisen. Der Artenreichtum war jedoch vielleicht hier grösser, obwohl er im ganzen genommen nie in diesen Galleriewäldern so gross ist, wie die Uppigkeit der Vegetation es zu versprechen scheint. Ein charakteristischer Baum, den ich an keinen anderen Stellen als hier sah, war die Icacinee Apodytes dimidiata; ein ebenso typischer höherer Strauch oder Strauchbaum war die Rubiacee Randia malleifera, die mit mehr als dezimeter- langen, glockenähnlichen weissen Bläten prangte. Von den Kon- stituenten der reichen Lianenflora sei hier nur erwähnt der bis zu 8 m kletternde Farn Lygodium scandens, der reichlich am Chimana- fluss vorkam, und der scheinbar in den zentraleren Teilen des Kontinents nicht beobachtet worden ist. An zwei Stellen, an den erwähnten Flässen Chimana und Mano, wurde ein eigentämlicher Typus von Galleriewald angetroffen, der das Gebiet einnahm, äber das der Fluss (oder richtiger der Bach) sich während der Regenzeit ausbreitete. Waährend der Trockenzeit floss kaum Wasser in der Bachfurche dahin, das Uberschwemmungs- gebiet war dann durch einen stark sumpfigen Boden mit Tämpeln stagnierenden Wassers hier und da ausgezeichnet. In diesen und um sie herum sah. man reine Wasserpflanzen wie Olttelia lancifolia, Limnophytum obtusifolium, Polygonum u. a. Den eigentämlichsten Eindruck machte indessen die Baumvegetation. Diese bestand fast ausschlieslich aus einer grossblättrigen Ficus-Art, congensis, deren Stämme oft horizontal lagen oder schräg standen oder eine Menge dicker, stammähnlicher Äste ausgebildet hatten, die alle zusammen gleichsam ein kräftiges Gitterwerk äber dem schlammigen Boden bildeten, und die ausserdem natärlich beblätterte Zweige nach oben entsandten. Das Ganze war zu einem Wirrwarr von Stämmen und Zweigen aller Dimensionen verfilzt, so dicht, dass an ein Vorwärts- kommen auf dem Boden gar nicht zu denken war, sondern man musste sich der natärlichen Bräcken bedienen, die die liegenden und einander kreuzenden Ficus-Stämme darboten. An den Seiten 246 ; war dann diese Vegetation auf dem etwas trockneten Boden von dem mehr typischen Galeriewaldstreifen flankiert. Von dem Dorfe Kasomo am Westufer des Bangweolo aus, der Stelle, wo wir zuerst mit dem See in Berährung kamen, war nord- wärts in ca. 10 Km Entfernung eine hohe Landzunge zu sehen, Fig. 5. Felsenufervegetation am Bangweolo nördlich von Kasomo. Die Bäume im Hintergrund sind Syzygium guineense; links oben im Vorgrunde ein Zweig von Piptadenia Buchananii. Auf dem Boden im nächsten Vorgrund Phragmites communis (links) und Polygonum tomentosum (rechts). Photo. 19?!/911 Rob. E: Fries. die in den See hineinragte, scheinbar aus Felsen bestehend, die steil zum Wasser hin abfielen. Schon von weitem konnte man sehen, dass diese Landzunge mit einer Vegetation bedeckt war, die von der des umgebenden Sandufers abwich (Fig. 5). Ein Ausflug, den ich dorthin unternahm, ergab, dass die >Felsen» aus einem Konglomerat von durch stark eisenhaltiges Lateritmaterial verkit- teten Quarzkugeln bestanden. Landeinwärts vor dem Felsenufer breitete sich plateauartig die obenerwähnte Baumsteppe aus. Der steile, teilweise lotrechte Absturz, mit dem die Felsen nach dem 247 See hin abfielen, mass nur etwa 10 m an Höhe; er war mit einer dichten und hohen Waldparzelle bedeckt, die im Habitus an den oben geschilderten dichten, lianenreichen Trockenwald erinnerte, aber einem täppigeren Wuchs aufwies. Eine genauere Untersuchung der Baumvegetation auf ihre Zusammensetzung hin war mir nicht möglich anzustellen. Als stärker hervortretend wurden jedoch bemerkt ein Parinarium (wahrscheinlich curatellifolium), Piptadenia Bucha- nanii (ein stattlicher Baum), Chrysophyllum argyrophyllum sowie von Strauchbaum- oder höherer Strauchform Ficus craterostoma, interessant durch die eigentämlich geformten, oben quer abgeschnittenen, dreiecki- gen Blätter, die Myrtacee Syzygium guineense in derselben kleinblättri- gen Form wie innerhalb des lianenreichen Trockenwaldes, eine mit weissen Bläten geschmöckte Dracaena-Art, Rourea sp., Trica- lysia sp. (eine Rubiacee) sowie an einer Stelle die schön blähende Capparidee Mcerua sp. Von Lianen wurden als mehr charakteris- tisceh verzeichnet Artabotrys nitidus und Dichapetalum n. sp.; die bei weitem gemeinste war jedoch Landolphia Kirkii. Als Boden- vegetation kamen in dem Humus unter den herabgefallenen Blät- tern ÖOplismenus hirtellus und die weissblätige Acanthacee Phay- lopsis longifolia vor. Die Felsen selbst trugen nur gelegentlich in den Spalten udgl. ein vereinzeltes Kraut; typisch war ein öäberall auf nackten Steinen wachsender Farn (Asplenium furcalum var. tripinnatum), der auch als Epiphyt auf Baumstämmen auftrat. Sehen wir von dem hier in Kärze erwähnten lokalen Vorkommen eines hohen, steilen Ufers mit seiner spezifischen Vegetation ab, so sind die Ufer des Bangweolo sehr niedrig und allmählich abfallend. Längs der westlichen Seite des Sees bestehen sie aus feinem Sand, nur stellenweise in kleineren Buchten sind sie mehr schlammig. Die Sandufervegetation, die daher eine sehr grosse Ausdehnung besitzt, und die äbrigens auch stellenweize am Nordende der Insel Chirui gesehen wurde, hatte ich Gelegenheit speziell in der Nähe von Kasomo zu studieren. Der Ufersaum selbst wurde von einem fast ununterbrochenen 8—10 m breiten Streifen des Leguminosen- strauches Smithia Harmsiana eingenommen, der ein dichtes Gebäsch von 3—5 m Höhe bildete, und der im öbrigen nicht oberhalb dieses Ufergärtels vorkam. Die äussersten Sräucher standen im Wasser selbst und waren offenbar bei Hochwasser von diesem umflossen. Diese Smithia-Zone war im allgemeinen äusserst dicht und das Vordringen durch sie sehr beschwerlich; nur hier und da sah man offene Stellen, Unterbrechungen derselben, wo der weisse, feine Sand 248 entblösst dalag. (Fig. 6). Draussen in dem seichten Wasser vor diesen Sträuchern wuchsen hier und da vereinzelte Halme von Phragmites communis, in Buchten zu dichteren Röhrichten angesam- melt. Auf seichten Wasser kamen ausserdem stellenweise dichte Teppiche aus der Lythracee Rotala cordipetala n. sp., die mit ihren roten Spitzen öber den Wasserspiegel hervorragten, sowie eine auch unbeschriebene kleine Potamogelon-Art, die mit langen Ranken Fig. 6. MSandufervegetation am Bangweolo in der Nähe von Kasomo. Im Vorgrunde auf dem offenen Sande halbmeterhohe Sträucher von Borreria sp. Im Hinter- grunde links am Wasser Smithia, rechts Ficus, Syzygium u. a. — Photo. 19 ”!/9 11. Rob. E. Fries. auf dem Sandboden kroch und dort lichte, ganz submerse Blatt- rosetten bildete. Innerhalb des dichten Smithia-Gebäsches wuchsen hohe Halme von Phragmites, die sogar ihre Rispen öäöber die Strauchgipfel erho- ben. Polygonum tomentosum wurde dort auch gesehen, im allge- meinen in meterhohen bis mannshohen Beständen, in den dichtesten Gebäöschen jedoch zu einer Halbliane ausgebildet, die mit den schwachen, gebrechlichen Stengeln sich auf die Zweige der Sträucher 249 stätzend bis zu gut 4 m Höhe empordrang. In vereinzelten Exem- plaren sah man eine schöne Hibiscus-Art mit purpurfarbigen Bläten im Inneren der dichten Smithia-Sträucher wachsen, ungefähr dieselbe Höhe wie diese erreichend. Als schattenliebende Untervegetation in den Gebäschen wuchsen die blaublätige Commelina nudiflora, eine weissblätige Acanthacee Phaylopsis longifolia, die Rubiacee Otiophora scabra u. a. Die fär diese Vegetation charakteristischste und besonders in die Augen fallende Art, nächst der Smitlhia selbst, war indessen Loranthus miuweroensis, der mit seinen feuerroten Bläten die meisten Smithia-Sträucher illuminierte, auf denen er am liebsten zu parasitieren schien. Lianen und Epiphyten kamen dagegen nicht in dieser Zone vor, wenigstens nicht dort, wo ich dieselbe kennen lernte. Der lose, feine Sandboden, der von der Smithia-Zone eingenom- men wurde, setzte sich landeinwärts noch 20—30 m, bisweilen noch weiter fort ohne eine zusammenhängende Pflanzendecke, hier aber mit einer anderen Vegetation als in der unmittelbaren Nähe des Wassers. Der Boden stieg landeinwärts langsam an, weshalb die innere Grenze des Leguminosengärtels durch die am See herr- schende grössere Erdfeuchtigkeit bedingt sein muss. Dieser innere Gärtel war durch Sträucher und wereinzelte höhere (bis 10 oder seltener bis 15 m hohe) Bäume sowie ausserdem durch einen viel grösseren Artreichtum, was die Holzgewächse betrifft, charakterisiert. Zu höheren Bäumen wuchsen empor Syzygium cordatum, Parinarium riparium mn. sp., Ficus ovata und Vitex Cienkowskii. Als Sträucher von ein bis zwei Mannshöhen kamen hier vor Haronga paniculata, Dracaena sp., die mit gewaltigen, gränen und glänzenden Blättern versehene Loganiacee Anthocleista sp. (spärlich beobachtet), die Rubiacee Tricalysia Nyassce, Sterculia tragacantha, Ochna Antunesii in leuchtend gelbem Blätenschmuck, die beiden Sapotaceen Pachystela brevipes und Chrysophyllum argyrophyllum u. a. Noch weiter land- einwärts vom Ufer aus sah ich Diospyros xanthocarpa sowie die eigentämliche, im September und Oktober am nachten Zweige blä- hende Euphorbia matabelensis. Lianen waren auch in dieser Zone nicht zahlreich; Artabotrys nitidus wurde eingesammelt und ausser- dem eine sterile, silbergraue Convolvulacee beobachtet. Die Epi- phytenflora war gleichfalls schwach entwickelt. Am gemeinsten kam der Farn Cyclophorus Mechowii, von Zweigen und Stämmen herabhängend, vor; als ein Halbepiphyt, in einen gewöhnlichen Strauch äbergehend, wuchs Ficus craterostoma. Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 17 250 Im Schutze der hier aufgezählten Sträucher und Bäume wuchsen einige mehr schattenliebende Arten. Von solchen seien vor allem, wegen ihres reichlichen Vorkommens, eine meterhohe, jetzt sterile Zingiberacee und ferner mehrere von den Schattenpflanzen der Smithia-Zone erwähnt. Zwischen den Sträuchern und Bäumen lag indessen der weisse, lose Sand entblösst, hier und da geradezu Wehen von Flugsandnatur bildend. Auf diesen Flecken wuchs eine äusserst charakteristische Vegetation, zum allergrössten Teile gebildet von einem "!/2 m hohen, besenartigen Rubiaceenstrauch Borreria sp., der seinem Habitus nach recht sehr an Calluna vulgaris erinnerte. Dazwischen sah man auch die einjährige Oldenlandia Heynei sowie in spärlicherer Anzahl einen silbergrauen Leguminosenstrauch (Indigofera karongensis). Eine einigermassen gleichartige Sandbodenvegetation wie die hier zuletzt geschilderte wurde auch an einigen Stellen weiter land- einwärts, nicht an das Ufer gebunden, angetroffen. So findet sich, wie die Karte andeutet, gleich nördlich von dem Mano-Fluss ein Gebiet mit teilweise entblössten, losem Sande und kolonieartiger, aus licht stehenden Bäumen und Kräutern bestehender Vegetation. Auf dem säödlichen Teil der Insel Mbawala, soweit ich diesen ken- nen lernte, wurde die mittlere Partie der Insel von einem lose sandigen Boden eingenommen, der zum grössten Teil nur mit dän- nen Grasrasen und einer der Lokalität angepassten, bisher unbe- schriebenen Mesantihemum-Art (Eriocaulacee) sowie hier und da mit dännen Teppichen einer kaum fusshohen Form von Parinarium cura- tellifolium bewachsen war. Nur an einigen Stellen kamen hier kleine Bäume und Sträucher vor, unter denen besonders die eigentämliche . Euphorbia matabelensis in die Augen fiel. Dem Sädende des Sees entlang (von Panta an westwärts) war die Vegetation des Sandufers durch feuchte Grassämpfe ersetzt, die hier ausgedehnte Gebiete einnehmen. Sie sind durch mehr schlam- migen (nicht sandigen) Boden bedingt und kommen auch an vielen anderen Stellen längs dem See vor, obwohl nicht in der Ausdehnung wie innerhalb des erwähnten Gebietes. Schmale Streifen derselben umranden die Halbinsel Kapata; sie finden sich ferner längs gros- sen Teilen der Ufer der Insel Chirui und nehmen ziemlich grosse Flächen am Nordende des Sees, so bei Msombo, ein. Landein- wärts gehen diese Sämpfe allmählich in trocknere Pflanzenassozia- tionen öber, und uferwärts wird die Vegetation, je mehr der Boden an Feuchtigkeit zunimmt, immer mehr ausgesprochen hydropbil, 251 durch Wasserpflanzen wie Ottelia lancifolia (Hydrocharitacee), Wasser- Utricularien, Scirpus-Arten usw. repräsentiert. Sie sind oft wasser- wärts durch einen Papyrus-Görtel begrenzt, so beispielsweise bei Panta und längs grossen Teilen der Halbinsel Kapata. Es ist daher sehr schwer, eine bestimmte Grenze zwischen diesen Gras- sämpfen und den trockneren Grasflächen einerseits und der Papyrus- Formation nebst den noch mehr wasserliebenden Scirpus-Säumpfen andererseits zu ziehen. Doch beherbergen die Grassämpfe am Bangweolo eine ganze Masse der interessanteren Arten der Gegend, weshalb sie hier besonders zu erwähnen sind. Die Hauptmasse der Vegetation besteht aus Gräsern und Halb- gräsern; zwischen diesen wuchsen eingemischt mehrere Eriocau- laceen (Eriocaulon-Arten, Mesanthemum radicans und Syngonanthus Poggeanus) sowie gelbblätige Xyris-Arten (aristata, batocana und capensis). Die mehr in die Augen fallenden Pflanzen waren indessen die Repräsentanten der Dicotylen, und mehrere von diesen bil- deten durch ihre schönen, farbenreichen Bläten einen wirklichen Schmuck der Gegend. Erwähnt seien hier von diesen letzteren die Melastomaceen Dissotis erenulata und incana, eine habituell an Lythrum salicaria erinnernde Labiate Aeolanthus sp., die Genti- anacee Pycnosphaera Buchanani (blaublätig) Drosera madagascari- ensis und Burkeana, Polygala-Arten, Cycnium tubulosuwn, Utricularia- (subulata und exoleta) und Genlisia-Arten, Lobelia Welwitschii und zahlreiche andere. Das schöne Lycopodium capillaceum und Lyc. carolinianum sah man auch hier und da in der Bodenschicht; unter den Pteridophyten wurde ausserdem besonders die allgemein vor- kommende Dryopteris Thelypteris bemerkt. — An einigen Stellen beobachtete ich am Rande dieser feuchten Wiesen Gruppen der Palme Phoenix reclinata. Was den Bangweolo-See am berächtigsten gemacht hat, ist zwei- fellos das Vorkommen der gewaltigen, sumpfartigen Uberschwem- mungsgebiete, die sich säödöstlich und östlich vom See ausbreiten, interessant auch in ethnographischer Hinsicht wegen des daselbst wohnenden, auf niedriger Kulturstufe stehenden Battwavolkes (Fig. 7). Die dort vorkommende Vegetation habe ich besonders östlich von der Halbinsel Kapata untersuchen können. Die stärkst her- vortretende Pflanzenform ist Cyperus Papyrus, der im grossen und ganzen der Vegetation ihre Physiognomie verleiht (Vgl. Fig. 8). Doch kommen auch hier andere stark hydrophile Assoziationen vor, und ohne Grenze gehen ausserdem diese in die obenerwähnten 252 Grassäömpfe öber. Papyrussämpfe kommen ferner in mehr lokaler Ausbreitung an vielen anderen Stellen um den See herum vor, so am Säödende der Insel Mbawala entlang, am Mano river und in einer Bucht gleich säödlich von Kasomo (vgl. die Karte). Bei Kamindas auf der Halbinsel Kapata zeigten diese Uber- schwemmungsgebiete folgendes Aussehen, das im grossen und gan- zen auch fär die öbrigen Teile zu gelten scheint. Die Verteilung der Arten war, wenigstens der Hauptsache nach, durch die ver- Fig 7. Papyrus-Sämpfe sädlich vom Bangweolo bei Kamindas mit einigen Exem- plaren von Aeschynomene Elaphroxylon. Unter diesen ein Battwa-Dorf. Photo. Okt. 1911 Eric von Rosen. schiedene Tiefe des Wassers bedingt. An den seichtesten Stellen erzeugt durch die Jahr fär Jahr sich anhäufenden Vegetationsreste, wo man nun wenigstens stellenweise ziemlich trockenen Fusses auf dem sch wingrasenartigen Boden hinwandern konnte, fanden sich mehr geschlossene Assoziationen, in denen der Papyrus die Charak- terpflanze war. Diese Art ging nicht gern weiter als in 1—2 dm Wassertiefe beim Wasserstand der Trockenzeit hinaus. Ausser dem Papyrus sah ich an diesen Lokalitäten folgende mehr hervor- tretende Arten. An einigen Stellen kamen einige Exemplare der 253 4—5 m hohen, schön gelbblätigen Leguminose Aeschynomene Ela- phroxylon vor, bald in Strauchform, bald als ein kleiner Baum mit kurzem und dickem, konischem Stamm (Fig. 7). Als einziges höheres Holzgewächs bildete diese Pflanze den Lieblingsaufenthalt und Ruheplatz fär eine Menge Seevögel, weshalb ihre Zweige auch schon weitem von den Exkrementen der Vögel weiss leuchteten. Die andere Holzpflanze in dem Uberschwemmungsgebiet war eine Fig. 8. Papyrus-Simpfe in der Nähe von Kamindas. Photo. 19 "/1, 11 Rob. E. Fries. kleine, bis zu 2 m hohe Ficus-Art, verruculosa, zur Zeit meines Besuches kleine rötliche Feigen in reicher Menge tragend; habituell erinnerte sie recht sehr an Weidensträucher in unseren Mooren. Diese 2 Arten waren die einzigen Holzpflanzen innerhalb des eigent- lichen Uberschwemmungsgebiets. Unter den Kräutern war Limno- phytum obtusifolium das gemeinste oder wenigstens am meisten hervortretende; diese Sagittaria-ähnliche Pflanze erreichte hier fast Mannshöhe und stand zur zeit in reicher Bläte (Fig. 9). Kleine Be- stände wurden hier und da von der Maranthacee Thalia coerulea gebildet. Zerstreut kamen der Farn Dryopteris gongylodes, die 254 CEnotheracee Jusstieua pilosa, die weissblätige Komposite Adenostemma viscosum, ein paar Cyperaceen u. a. vor; nur mehr selten sah man hier Phragmiltes communis. Als Schlingpflanze in dieser hohen Ve- getation kam hier und da die seltene Ipomaea brasseuriana Vor. Auf den Ubergangsgebieten zu der feuchten Wiese traten mehrere von den Arten dieser letzteren auf, wie Drosera madagascariensis — dank ihren gestreckten und spärlich beblätterten Stengeln zum Fig. 9. Papyrus-Sämpfe in der Nähe von Kamindas. Ausser dem hohen Papyrus sind rechts die BSagittaria-ähnlichen Blätter von Limnophytum obtusifolium und in der Mitte, gegen den Wasserspiegel sich abzeichnend, kleine Zweige von HFicus verruculosa za sehen. Auf dem offenen Wasser Nymphea-Blätter. Photo. '”/1w0. 1911 Rob. E. Fries. Wachsen in dem dichten Grase geeignet — Xyris capensis, Lobelia Welwitschii, Utricularia exoleta u. a. An Stellen mit etwas tieferen Wasser (ein par Dezimeter bis gegen 1'/2 m Tiefe) war der Papyrus durch ausgedehnte Binsen- und Gras-Assoziationen ersetzt. Jene bestanden hauptsächlich aus Scirpus articulatus, meistens dicht wachsend und an die Scirpus lacustris-Bestände in unseren Seen erinnernd, aber leicht erkennbar 255 an den an der Spitze stumpfen und im Inneren durch falsche Septa gleichsam gegliederten Halmen. Diese Binse war stets steril; keine Spur von floralen Teilen konnte entdeckt werden. Die Gras-Asso- ziationen, die lichter waren, und durch die man im Kanoe leichter hindurehkommen konnte, bestanden hauptsächlich aus der nun verblähten ÖOryza sativa, zwischen der in spärlicher Menge eine Panicum-Art vorkam. Eine scharfe Grenze zwischen den Gras- und den Binsen-Assoziationen existierte nicht, sondern diese Pflanzen- vereine gingen allmählich in einander äber, gleichwie auch in die Papyrusvegetation. Auf dem Boden, besonders in den Scirpus-Be- ständen, sah man stellenweise reichlich Najas marina var. angusti- folia und im Wasser zwischen den Halmen schwimmend fand sich eine jetzt sterile blasentragende Utricularia-Art. Diese letzterwähnte Vegetation leitet hinäber zu den Assoziationen der offenen Gewässer, die auch in grösserer Tiefe oder wo die oben erwähnten formationsbildenden Arten aus irgend einem Anlass nicht hatten Fuss fassen können, vorkamen, wie z. B. in den von den Bewohnern des Sumpfes, dem eigentämlichen Battwa-Volke, durch die Binsen- und Grasbestände gehauenen Kanälen. Die Charakter- pflanzen fär diese Öffnungen in der einförmigen Sumpfvegetation waren die Nymphaeen, die in nahezu allen erdenklichen Farben- abstufungen leuchteten: blau, violett, rosa und weiss. Weniger in die Augen fallend, aber gemein waren die Hydrocharitaceen Boottia Aschersoniana und noch eine andere Art sowie stellenweise reichlich vorkommend Najas marina var. angustifolia, Utricularia sp., Hydrilla verticillata und Lagarosiphon sp. An einer Stelle wurde die eigen- tämliche Utricularia foliosa gefunden, deren junge Blattzipfel stark rotgefärbt waren und in frappanter Weise an eine feinverzweigte Floridee erinnerten. In einer einzigen Öffnung in den Sämpfen wurde Brasenia purpurea angetroffen, eben jetzt (Anfang Oktober) in voller Bläte und auf dem begrenzten Gebiete, wo sie vorkam, in solcher Fälle wachsend, dass sie mit ihren schildförmigen, kleinen Blättern eine fast zusammenhengende Decke äber die ganze Wasser- oberfläche hin bildete. Die hier gelieferte Schilderung der Vegetation um den Bangweolo- See herum kann, wie aus dem Vorstehenden hervorgeht, nur den Anspruch darauf erheben, ein orientierendes Ubersichtsbild zu geben. Eine eingehendere Behandlung, besonders der Artszusammensetzung der Formationen wird später folgen, wenn das Material mehr im 256 Einzelnen bearbeitet worden ist. Doch därfte das hier Angeföhrte genägen, um eine allgemeine Vorstellung von dem Charakter der Vegetation an diesem eigenartigen See zu gewähren. Das Gebiet von Nord-Rhodesia, das wir von der Nordspitze des Bangweolo an bis zum Sädende des Tanganyika zu durchwandern hatten, war zunächst von den gleichen Formationen wie westlich des Sees eingenommen, diese gingen aber allmählich in Trocken wald- formationen von einem . anderen, im allgemeinen höheren Typus innerhalb der hochgelegenen Gebiete äber, die im Säden den Tan- ganyika-See begrenzen. Was hier zu dieser Jahreszeit (Oktober und November) das grösste Interesse darbot und auch besonders studiert wurde, war die eigentämliche und reiche Kräutervegetation, die in diesen Gebirgsgegenden vorkam, und die zu grossem Teil aus Pflanzen mit kräftig entwickelten unterirdischen Teilen be- stand, durch welche die Uberwinterung während der Trockenzeit ermöglicht wird. Liliaceen kamen hier in Menge vor, Zingibera- ceen der Gattungen Kaempfera und Costus entsandten ihre grossen gelben, weissen oder violetten, ephemeren Bläten zu Tausenden aus dem harten Boden, desgleichen Iridaceen (Moraea) und schöne Erdorchideen, ausserdem aber zahlreiche mit unterirdischen Knollen versehene Vertreter der verschiedensten Familien, innerhalb deren solche Typen ganz fremd wirken. Erwähnt seien hier nur bei- spielshalber mehrere aufrecht wachsende Vitaceenstauden, ein ähnlicher Typus innerhalb der Passifloraceen-Gattung Adenia, Cucurbitaceen sowie verschiedene Dorstenia-Arten (Moraceen) mit gewaltigen, merkwärdig geformten Knollen. Eine charakteristische Strauchvegetation bildeten stellenweise, besonders gleich sädlich vom Tanganyika, ein paar bis mannshohe Barbacenia-Arten (Vello- ziaceen), nun mit weissen Lilienbläten geschmäöckt. Umfangreichere Sammlungen wurden hier in der Gegend von Lovingo, um Abercorn herum sowie am Flusse Kalambo gemacht, welch letzterer die Grenze gegen Deutsch-Ostafrika bildet, und wo wir einige erinnerungsreiche Tage in der grossartigen Gebirgslandschaft verbrachten, die den imposanten, äber 200 m hohen, von dem Fluss hier gebildeten Wasserfall umgiebt. Am letzten November verliessen wir Rhodesia und langten in Bismarckburg am Ufer des Tanganyika an. Längs diesem See, der ohne längere Unterbrechung von seinem Säd- bis zum Nordende äberfahren wurde, kamen keine nennenswerten botanischen Arbei- ten zur Ausföhrung. Dagegen wurde eine so reiche Sammlung, siädlichen Teil WEOLO0-SEES. 2950 Ev.Greenw. VEGETATIONSKARTE uber den sädlichen Teil DESBANGWEOLO-SEES. Skala 1:500000. mo. Ex Trockenwald EN B. vd de rockenws HIerensta. EH Grassimpfe Jömpfe mit == ör nierendem Papyrus — Felsenufer i Sandboden mit kolonieartiger Vegetation 29'SO Ev. Greenw 257 wie die Zeit es nur erlaubte, in dem fruchtbaren Tal, dem Rusisital, zusammengebracht, das das Tanganyika-Becken nach Norden hin fortsetzt, und das von dem vom Kiwu-See herkommenden Rusisi- Fluss durchflossen wird. Nachdem wir dann verhältnismässig rasch den Kiwu-See öäberquert hatten, gelangten wir in das vulkanische Gebiet, das zwischen diesem See und dem Albert-Edward-See liegt. In diesen Gegenden gestaltete sich zwar aus mehreren Ursachen unser Aufenthalt ganz kurz, währenddessen wurde aber eine von botaniscehem Gesichtspunkt aus sehr interessante und ergiebige Besteigung des 3412 m hohen Vulkans Kirunga-tsha-Gongo (Nina- gongo) vorgenommen, von welchem eine recht bedeutende Sammlung, besonders von den höheren, alpinen Regionen zusammengebracht wurde. Ein längerer Aufenthalt (vom 7. bis zum 21. Januar 1912) wurde dann am Nordende des Albert-Edward-Sees bei der belgischen Station Kasindi gemacht. Hier konnte eine ziemlich vollständige Sammlung von der Flora der nächsten Umgebungen zusammen- gebracht werden, und die Zeit gestattete es auch, recht eingehende Studien öäber die Pflanzenformationen anzustellen. Der Weg von hier durch Uganda (via Toro und Hoima) zum Albert-See hin, der bei Butiaba erreicht wurde, sowie ferner die Dampferfahrt nach Nimule und der Landweg bis Gondokoro wurden allzu rasch zu- röckgelegt, als dass eingehendere Studien hätten angestellt werden können. Von der Uferflora um Butiaba herum wurden jedoch einigermassen erschöpfende Sammlungen zusammengebracht. Dann folgte schliesslich eine angenehme und an Erinnerungen reiche Reise den Nil hinab nach Khartum, und am 13. März erreichte die Expedition Alexandria. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, H. 3. DE SYDLIGA SKANDINAVISKA FJÄLLVÄXTER- NA OCH DERAS INVANDRINGSHISTORIA AF EPA ERENG WAI Bland våra skandinaviska fjällväxter kunna fyra olika grupper med skilda utbredningsområden urskiljas. Dessa äro den ubikvisita, den nordöstliga, den bicentriska och den sydliga (Tu. C. E. Fries 1913). Föreliggande uppsats är afsedd att bidraga till kännedomen om den sistnämnda gruppens utbredning och invandring i Skandinavien. Den ubikvisita gruppen innehåller flertalet af Skandinaviens fjällväxter (102 arter). De förekomma utan egentliga luckor i utbred- ningen genom hela skandinaviska halföns fjälltrakter. Dock finnes det i denna grupp åtskilliga högalpina arter, som antingen saknas eller förekomma mycket sparsamt i södra Lappland, Jämtland, Härje- dalen samt i norra och vissa delar af södra Trondhjems amt. Växter med sådan utbredning ha först påvisats af SERNANDER [1910] (Pinguicula alpina) och sedermera af FRÖDIN [1911] (Ranunculus hyperboreus!). Orsakerna till detta förhållande, att de förete en lucka i sin utbredning, torde vara att söka dels däri, att just i de nämnda områdena en stark allmän sänkning af fjällkedjan gör sig gällande, hvadan lämpliga lokaler för växter af högalpin natur äro sällsynta, dels äfven däri, att den postglaciala värmetiden verkat splittrande på eventuella arktiska växter 1 dessa låga fjäll. Denna speciella grupp fjällväxter kommer längre fram att behandlas under namn af Pinguicula alpina-gruppen. ") Ranunculus hyperboreus kan visserligen knappast räknas till fjällväxterna, men då orsakerna till dess utbredning antagligen är desamma som för Pinguicula alpina, har den här anförts. I det följande lämnas den fullständigt ur räkningen. 259 Den nordöstliga gruppen förekommer endast i den nordliga delen af skandinaviska fjällkedjan, och ingen af dess representanter torde sträcka sin utbredning sydligare än till c:a 66? n. br. För Skandi- navien äro 18 arter antecknade. Den bicentriska gruppen representeras af 12 arter, hvilka karak- täriseras därigenom, att de i sin utbredning förete en lucka på flere breddgrader. Deras norra utbredningsområde sammanfaller i stort sedt med den nordöstliga gruppens, deras södra är begränsadt till vissa inre delar af nästa grupps, den sydligas, utbredningsområde. Den sydliga gruppen omfattar endast 7 arter. Dessa äro: Artemisia norvegica Pedicularis Oederi Campanula barbata Phippsia concinna Gentiana purpurea Ranunculus aconitifolius Kobresia caricina Inom sitt område visa de en rätt stor olikhet i utbredning, för hvilket orsakerna längre fram komma att diskuteras. Syd- och nordgränserna för gruppen i sin helhet ligga inom Skandinavien på fespy c:ar 590 n- br. och c:a 649307 n. br: Angående den skandinaviska fjällflorans invandring ha bl. a. AXEL BLYTT (1893), SERNANDER (1896), HANSEN (1904), WiLLE (1905), sökt visa, att man ej för våra samtliga fjällväxter kan antaga en post- glacial invandring. Tvärtom visa en del af deras nuvarande förekom- ster på, att man måste antaga, att under den sista (mecklenburgiska) nedisningen isfritt land har funnits dels i norra och dels i södra Norge. Detta eventuella isfria land i norra Norge, så viktigt för att förklara en rad af botaniska fakta har på sista åren varit föremål för undersökning af geologer (TH. VoGTt 1912 och ENQvisTt 1913), hvilka tro sig kunna förlägga det till Lofoten och angränsande delar af kusten och öarna. Detta stämmer rätt bra öfverens med de anta- ganden, som gjorts af växtgeograferna. I södra Norge känner man ännu föga till förhållandena under glacial tid, men äfven om så skulle påvisas, att kustlandet här först under den postglaciala af- smältningen blifvit isfritt, finnas starka botaniska skäl, som tala för, att delar af landets högfjällsområde äfven under den meck- lenburgiska nedisningen såsom nunnatakker höjt sig öfver isen och sålunda varit i stånd att hysa en glacial, måhända rätt art- fattig flora. I Schweiz har man lyckats påvisa flere sådana isfria områden, dels genom geologiska undersökningar, dels genom sam- 260 manställande af botaniska fakta (BROCKMANN-JEROSCH 1907). Att geologiskt påvisa tillvaron af nunnatakk-områden i södra Norge torde kanske stöta på stora svårigheter, men för saknaden af dem kan man ej heller med säkerhet yttra sig, då undersökningar här- öfver fullständigt saknas. De vägar, på hvilka fjällväxterna i postglacial tid invandrat i Skandinavien, äro dels en sydlig, kanske snarare sydvästlig, dels en nordostlig. Skäl för dessa antaganden har man i de fossila fynd af en arktisk-alpin flora, som gjorts i sydligaste Sverige, längs södra Norges kust upp till Trondhjemsfjorden samt vid Enare Träsk (LINDBERG 1911). På hvilken af dessa vägar de olika arterna in- kommit har länge varit en tvistefråga och är för närvarande vansk- ligt att döma om, men åtminstone för vissa af dem kan man med rält stor sannolikhet bestämma invandringsvägen. För att emeller- tid klargöra dessa förhållanden är det nödvändigt att taga hänsyn till våra fjällväxters utbredning utom Skandinavien. De låta upp- dela sig i följande grupper med skilda utbredningsområden: 1) Den cirkumpolära, som finnes antingen rundt hela Arktis eller i Eurasien åtminstone väster om floden Lena men saknas i Mellan- europas berg. | 2) Den alpina, som finnes i Mellaneuropas berg (Alperna, Kar- paterna, Pyrenéerna) och ibland äfven i Asiens men saknas 1 Arktis. 3) Den cirkumpolär-alpina, som i sig förenar de bägge föregå- ende gruppernas utbredningsområden. Hit hör äfven den västark- tisk-alpina gruppen, hvars representanter förekomma både på den västarktiska och den alpina gruppens utbredningsområden. 4) Den västarktiska, som påträffas i norra Amerika, Grönland samt i Sibirien öster om floden Lena (ibland äfven på Spetsbergen, Skottland, Novaja Semlja, östra Kola), men i Eurasien utom de nämnda undantagen saknas såväl väster om denna flod som i Mellaneuropas berg. Följande tabell utvisar de sydliga fjällväxternas utbredning utom Skandinavien. Artemisia norvegica: Norra Amerika: Klippiga bergen. Campanula barbata: Alperna; Transsylvanien. Genliana purpurea: Alperna; Kamschatka. Kobresia caricina: Alperna; Karpaterna; Pyrenéerna; Nord- Europa; Kaukasus; Norra Amerika (äfven utom egentliga Arktis); Grönland. 261 Pedicularis Oederi: Alperna; Karpaterna; Nordeuropa;norra Si- birien; Ural; Altai; Himalaja;norra Amerika. Phippsia concinna: Spetsbergen; Frans Josefs land; norra Ryssland; norra Sibirien. Ranunculus aconitifolius: Nästan hela Europa (saknas i Storbritan- nien och Ryssland samt delar af Syd- europa). Fördelningen till de olika grupperna blir således: Till den cirkumpolära: Phippsia concinna. Till den cirkumpolär-alpina: Kobresia caricina, Pedicularis Oederi. Till den alpina: Campanula barbata, Ranunculus aconitifolius. Till den västarktiska: Artemisia norvegica. Till den västarktisk-alpina: Gentiana purpurea. Vid fördelningen af fjällväxterna till de olika grupperna har jag haft stor nytta af och i det närmaste följt TH. C. E. FRIES (1913) tabeller. De olikheter, som finnas, vill jag här anföra. Till den ubikvisita gruppen kommer ännu en art, nämligen Carex rufina (Pinguicula alpina-typ), hvilken saknas i Torne lapp- mark. Antalet ubikvisita arter blir därför 102. Den nordöstliga gruppen kompletteras med följande norska arter: Armeria sibirica Draba crassifolia Carex holostoma Oxytropis deflexa > — nardina Ranunculus sulphureus. > — scirpoidea Artantalet blir då 18. Likaledes ökas den bicentriska gruppen med de i Torne lappmark felande Luzula arctica Saxifraga hieraciifolia, Saxifraga Aizoon och antalet arter blir därigenom 12. Den sydliga gruppen inne- håller som nämndt 7 arter, hvadan summan af samtliga fjällväxter i Skandinavien blir 13975. Något större äro de förändringar, som vidtagits ifråga om den allmänna grupperingen. Den cirkumpolära gruppen ökas genom införande af Carex holostoma Luzula arctica >» — nardina Phippsia concinna > — rufina Ranunculus sulphureus ') Här ej medräknad Juncus castaneus. Se därom längre fram. 262 till 40 arter. I cirkumpolär-alpina gruppen har den förändringen vidtagits, att en underafdelning, den västarktisk-alpina gruppen uppställts, innehållande Antennaria carpatica Gentiana purpurea Braya alpina Woodsia glabella. Motiveringen härför återfinnes längre fram. Vidare ha från Tu. C. E. Fries” alpina grupp strukits och till den cirkumpolär-alpina förts Chamaeorchis alpina") Ozxytropis lapponica"). Cryptogramma crispa") Dessutom tillkomma Kobresia caricina Saxifraga Aizoon Pedicularis Oederi > hieracitfolia. Hela antalet cirkumpolär-alpina arter blir således, den västarktisk- alpina gruppen medräknad, 83 (79 + 4). Den alpina gruppen har genom den nyss nämnda reduceringen nedbringats till 1 art, men dessutom tillkomma Campanula barbata Ranunculus aconitifolius. Den västarktiska gruppen har utsvällt till 13 arter, i det att Armeria sibirica Draba crassifolia Artemisia norvegica Ozxytropis deflexa Carex scirpoidea tillkommit. För att visa de olika skandinaviska fjällväxtgruppernas fördel- ning inom de allmänna grupperna har jag uppställt följande tabell: Den cirkumpolära gruppen innehåller 40 arter; däraf äro: 20-UDIKVISIta: = 20500 9 nordöstliga = 50 4 4 bicentriska = 33,3 4 1 sydlig 14,3 Z Den cirkumpolär-alpina gruppen innehåller 79 arter; däraf äro: TRA ÖS = MUGG 5 bicentriska = 41,7 Z 2 sydliga = Do Den västarktisk-alpina gruppen innehåller 4 arter; däraf äro: 3 nordöstliga = 16,7 & 1 sydlig =WA3G 1) Förekomma i Ryska Lappmarken och böra således enligt min uppfattning, räknas till de cirkumpoläralpina arterna. Den västarktiska gruppen innehåller 3 ubikvisita 6 nordöstliga 3 bicentriska 1 sydlig Den alpina gruppen innehåller 3 1 ubikvisit 2 sydliga — PAA HIA =O = 14306 arter; däraf äro: = IN = 20:50 M: 13 arter; däraf äro: Hvad beträffar såväl den ubikvisita som den nordöstliga gruppen af Skandinaviens fjällväxter ha dessa nyligen varit föremål för be- handling af Tu. C. E. Fries (1913) och komma därför i det följande Sagde författare har äfven in- gående undersökt den bicentriska gruppen, men då dennas sydliga utbredningsområde ju faller inom den sydliga gruppens, är det nöd- att blott i förbigående omnämnas. vändigt att behandla begge gemensamt. Dessa tvenne sista grupper representera tillsammans 19 (12 + 7) arter, således 13,7 Z af hela vår fjällflora. | samt 1 västarktisk-alpin: Hela antalet af de skandinaviska västarktiska arterna är 13. Artemisia norvegica Campanula uniflora cirkumpolära: Carex misandra Luzula arctica Papaver radicatum alpina: Campanula barbata cirkumpolär-alpina: Carex bicolor Draba fladnizensis Kobresia caricina Pedicularis Oederi Gentiana purpurea. Af dessa äro 4 västarktiska: Rhododendron lapponicum Sagina nivalis Phippsia concinna Wahlbergella apetala, Ranunculus aconitifolius Sedum villosum Saxifraga Aizoon » hieraciifolia I de syd-norska fjälltrakterna finnas representerade 3 bicentriska och en sydlig Artemisia norvegica Campanula uniflora Rhododendron lapponicum Sagina nivalis, 264 och då de isolerade förekomsterna af dessa 4 arter, som utgöra 30,3 Z af hela gruppen, icke gärna kunna förklaras genom en sen- glacial invandring, måste man, då långspridning fullständigt måste lämnas ur räkningen, antaga, att dessa arter ingått i den norska mecklenburgo-glaciala floran. Ett annat stöd för denna förmodan är, att samtliga dessa arter uthärda ett högalpint klimat, hvadan de äro rustade att under nedisningen kvarlefva på de isfria områ- den, som torde ha funnits. Af de öfriga skandinaviska västarktiska arterna tillhöra 6 den nordöstliga gruppen, och deras utbrednings- område sammanfaller således ungefär med den bicentriska gruppens nordliga, och torde således äfven de ingått i den norska mecklen- burgo-glaciala floran. Att äfven de 3 återstående västarktiska, hos oss ubikvisita arterna äro kvarlefvande från denna tid, förefaller rätt sannolikt. Särskildt gäller detta Cerastium Edmonstonii, hvars utbredning nästan sammanfaller med de bicentriska arternas. Vahlodea atropurpurea 'och Stellaria alpestris synas emellertid, såsom förekommande på såväl höga som låga nivåer, hafva haft större möjligheter att sprida sig öfver hela fjällkedjan. Att nära en tredje- del af den västarktiska floran finnes isolerad i södra Norge synes vara ett mycket starkt bevis för förekomsten af isfritt land därstädes under den mecklenburgiska nedisningen. Särskildt må här framhållas före- komsten af Artemisia norvegica, en rent sydnorsk, västarktisk art. De cirkumpolära arterna kunna möjligen vid första påseende tydas som senglaciala invandrare från nordost. Att åtminstone vissa af dem under den mecklenburgiska nedisningen förekommit på tundraområdena långt i söder och sydväst visa emellertid några fossila fynd af bl. a. Salix polaris och (möjligen) Diapensia lapponica. Men ensamt på denna grund kan man ej hänföra denna grupp till de senglaciala sydliga invandrarna. Jag vill här framdraga några skäl, som tala för en nordöstlig invandring af gruppen, om ej i sin hel- het så åtminstone för flertalet arter. Samtliga skandinaviska cir- kumpolära arter äro 40 till antalet. I södra Norge finnas isolerade 4 bicentriska och 1 sydlig art (12,5 4). Hvad särskildt beträffar den sistnämnda Phippsia concinna är det mycket sannolikt, att den tillhört den norska mecklenburgo-glaciala floran. Att tyda den som en senglacial sydlig invandrare — nordostlig är ju otänkbart — synes ej hafva några skäl för sig, särskildt som den är en utpräglad snölägeväxt och därigenom lämpad att kvarlefva under nedisningen. Detsamma torde äfven vara förhållandet med de bicentriska arterna: Carex misandra Papaver radicatum Luzula arctica Wahlbergella apetala. De äro nämligen, äfven de, högalpina växter, och deras ut- bredningsområde sammanfaller så godt som fullständigt med de västarktiska bicentriska arternas. Af den nordöstliga gruppens 18 arter är hälften cirkumpolär. Detta faktum talar för den sanno- likheten, att flertalet af den cirkumpolära gruppens arter invandrat från nordost. I detta sammanhang böra äfven de nordöstliga väst- arktisk-alpina arterna Antennaria carpatica Woodsia glabella Braya alpina omnämnas. Det är endast med tvekan jag urskiljt dem från den cirkumpolär-alpina gruppen. Antennaria carpatica förekommer äfven i västra Sibirien och de öfrigas utbredning är ej synnerligen väl känd, så att en senglacial spridning hit är ej otänkbar. Den andra möjligheten och utan tvifvel den sannolikare är, att de skulle vara norska mecklenburgo-glaciala floraelement. Äfven ifråga om de cirkumpolära nordöstliga arterna kan man ej med säkerhet afgöra, huruvida de äro senglaciala invandrare från nordöst eller enbart öfverlefvare från den mecklenburgiska perioden. I alla händelser är det sannolikt, att, om äfven icke alla af dem, de må tillhöra den cirkumpolära eller den västarktisk-alpina gruppen, invandrat i senglacial tid, det åtminstone är fallet med större delen af dem. Af den nordöstliga gruppen i Skandinavien utgöra den cirkumpo- lära och den västarktisk-alpina tillsammans 66,7 4, och för en allt- för stark reducering af denna siffra genom eventuella norska meck- lenburgo-glaciala element finnas inga synnerligen starkt vägande skäl. Den cirkumpolär-alpina gruppen omfattar hufvudmassan af Skan- dinaviens fjällväxter (59,7 4) och däribland de flesta af de ubikvi- sita (70,6 4). Att erhålla några fasta grepp på, hvilken invandrings- väg här varit den mest gynnade, torde vara rätt vanskligt. Emeller- tid kan man lägga åtskilliga synpunkter därpå, om man samman- för denna grupp med den alpina och västarktisk-alpina. De syd- liga fjällväxterna äro i dessa grupper representerade af tillsammans 5 arter (2 cirkumpolär alpina, 1 västarktisk-alpin och 2 alpina): Campanula barbata Pedicularis Oederi Gentiana purpurea Ranunculus aconitifolius. Kobresia caricina Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. 18 266 En nordostlig invandring är för dem ju på grund af deras saknad i norra Skandinavien oantaglig. Det återstår således att väga möj- ligheterna för deras norska mecklenburgo-glaciala existens eller sen- glaciala sydliga invandring. Hvad först beträffar sådana subalpina arter som Campanula barbata, Gentiana purpurea och Ranunculus aconitifolius, så synes det föga antagligt, att de förmått öfverlefva en nedisning. Tvärtom är det mycket sannolikt, att dessa arter äro verkliga senglaciala sydliga invandrare. Äfven Kobresia caricina synes vara af denna typ, något som äfven den isolerade förekom- sten af densamma på Veslefjeld i Telemarken talar för (se kartan). Pedicularis Oederi, som ju i det stora hela har en likartad utbred- ning som den föregående (se kartan), torde likaledes höra hit. Nöd- vändigheten af åtminstone vissa af dessa till den sydliga gruppen hörande arters invandring från söder torde vara otvifvelaktig. För Pedicularis Oederi och kanske äfven Kobresia caricina kunde, i likhet med hvad som sades om de nordöstliga cirkumpolära arterna, vis- serligen på grund af deras mera högalpina natur äfven en norsk mecklen- burgoglacial förekomst vara möjlig. Den alpina gruppen i Skandi- navien omfattar endast 3 arter; af dessa äro två, Campanula bar- bata och Ranunculus aconitifolius, sydliga, den tredje, Euphrasia salis- burgensis torde väl höra till den ubikvisita gruppen. Den företer emellertid, efter hvad som för närvarande är kändt, en högst egen- domlig utbredning, och det är väl antagligast, att den ingått i den norska mecklenburgo-glaciala floran. Det är emellertid rätt märk- ligt, att såväl Campanula barbata som Ranunculus aconitifolius till- höra den sydliga gruppen af skandinaviska fjällväxter. Bägge äro ju af subalpin natur och torde således äfven under den postglaciala värmetiden haft stora möjligheter till spridning. Särskildt är detta fallet med Ranunculus aconitifolius, som numera med framgång odlas i trädgårdar längs hela Norges kust ända upp till Hammerfest. Detta faktum, att de enda representanterna för den rent alpina gruppen (gäller äfven för den västarktisk-alpina) af sydliga senglaciala invand- rare ej lyckats utbreda sig öfver hela den skandinaviska bergskedjan, synes föga öfverensstämma med det ofta framkastade påståendet, att den väsentliga invandringsvägen för de skandinaviska fjällväxterna varit den sydliga. (Jfr G. ANDERSSON och S. BirGER 1912). Tvärt- om förefaller det troligt, att den nordöstliga invandringsvägen varit den mest betydande. För detta antagande talar äfven den nord- östliga gruppens artantal (18), jämfördt med den sydligas (7), 267 äfven om man borträknar eventuella norska mecklenburgo-glaciala element. Till den bicentriska gruppen af cirkumpolär-alpina fjällväxter i Skandinavien höra 5 arter Carex bicolor Saxifraga hieraciifolia Draba fladnizensis Sedum villosum. Saxifraga Aizoon ; Det förefaller kanske antagligt att då icke mindre än 41,7 4 af den bicentriska gruppen finnas representerade både i Alperna och Arktis, anse dessa arter såsom invandrare dels från nordost, dels söderifrån. Emellertid finnas åtskilliga fakta, som tala för, att äfven dessa bicentriska växter ingått i den norska mecklenburgiska floran. Om man på kartan fastställer de bicentriska, vissa af den nordöst- liga (särskildt de västarktiska) och en af de sydliga arternas (Arte- misia norvegica) utbredning, finner man, att de i hufvudsak förekomma på 4 områden, 2 i södra Norge (Vaage-Lomfjällen och Dovre) samt 2 i norra Norge (Saltdalen—Virijaure och Maalselven—Lyngen—Torne Lappmark). Inom dessa områden bör man således framför andra just hafva anledning att söka de ställen, där den norska mecklenburgo-glaciala floran öfverlefvat den stora nedisningen. Då äfven de cirkumpolär-alpina bicentriska arterna äro bundna till dessa utbredningsområden, förefaller det mycket sannolikt, att också de tillhöra den flora, som lefvat kvar under den mecklenburgiska perioden. Att äfven växter tillhörande den ubikvisita gruppen funnits på de isfria områdena under denna tid, är troligt. Särskildt gäller detta Cerastium Edmonstonii (Pinguicula alpina-typ). Dels tillhör växten den västarktiska gruppen, och dels sammanfaller dess södra utbredningsområde med de bicentriska arternas. I norra Norge har den visserligen förmått sprida sig så långt mot söder som till södra Helgeland, men detta förhållande torde möjligen kunna förklaras genom dess mindre högalpina natur än de rent bicentriska arternas. I detta sammanhang torde en utredning af skillnaden mellan bicentriska arter och växter af Pinguicula-alpina-typ vara på sin plats. De bicentriska arterna tillhöra samtliga den norska mecklen- burgoglaciala floran och ba sålunda under nedisningen lefvat dels på nunnatakker i södra Norge, dels på de isfria kustområdena i norra Norge. Den skenbara motsägelsen, att de bicentriska arterna i norr äro gynnade af maritimt klimat, i söder af kontinentalt, synes äfven öfverensstämma med deras norska mecklenburgo-glaciala 268 existens. När isen i senglacial tid afsmälte, voro dessa växter in- stängda inom sina resp. områden, under det att de från såväl nord- ost som söder kommande växterna hade möjlighet att längs hela iskanten sprida sig. Måhända försvårade äfven de bicentriska ar- ternas högalpina karaktär en större spridning. Åtminstone en af dem har dock spridt sig långt i söder, nämligen den nyss nämnda Cerastium Edmonstonii. Att Pinguicula alpina-gruppens växter tillhört den norska mecklenburgiska floran är naturligtvis icke omöjligt, ehuru belägg för ett dylikt antagande saknas. Men att de, oafsedt denna eventualitet, invandrat både från nordöst och söder torde vara rätt säkert. Den skarpa skillnaden mellan dessa växter och de bicentriska ligger sålunda icke så mycket i olikheterna i deras nuvarande utbred- ning utan fastmer däri, att de bicentriska arterna äro norska mecklen- burgo-glaciala öfvervintrare, under det att Pinguicula alpina-gruppen — ehuru kanske delvis äfven tillhörande denna flora — invandrat i senglacial tid. Det är svårt att afgöra, om växter af Pinguicula alpina-typ någonsin varit utbredda öfver hela den skandinaviska fjällkedjan, eller om deras utbredningsområden aldrig varit förenade. Troligast är emellertid, att, då i denna grupp endast cirkumpolära och cir- kumpolär-alpina arter äro representerade'!), de haft ett utbrednings- område, som motsvarar de rent ubikvisita arternas, och att den lucka, som nu förefinnes i deras utbredning, är ett resultat af den postglaciala värmetidens förintande inverkan på fjällväxterna i den skandinaviska bergskedjans lägsta delar. Att denna postglaciala värmetid haft en stark inverkan på fjäll- växternas spridning är otvifvelaktigt, och äfvenledes är det tydligt, att resultaten af dess förskjutande af regionsgränserna, i hvad som gäller fjällväxterna, ännu ej utjämnats, trots den subatlantiska kli- matförsämringen. En tendens af växter af såväl Pinguicula alpina- typ som nordöstliga (t. ex. Braya alpina) och sydliga arter (t. ex. Pedicularis Oederi) att intränga i de på fjällväxter fattiga om- rådena i våra lägsta fjälltrakter gör sig tydligen fortfarande gällande. För fullständighetens skull skall här äfven upptagas en fjäll- växt (Juncus castaneus), som visar en från de öfriga fullkomligt af- vikande utbredning. Genom sin utomskandinaviska utbredning visar Cerastium Edmonstonii är visserligen västarktiskt, men som flera gånger anförts, visar den så mycket gemensamt med de bicentriska arterna, att starka skäl finnas att räkna den till dem. 269 den sig tillhöra den cirkumpolär-alpina gruppen. I Skandinavien förekommer den på två, från hvarandra vidt skilda områden. Dess sydliga utbredningsområde sammanfaller ungefär med Pedicularis Oederi's. Dess andra förekomst i Skandinavien ligger nära 6 bredd- grader norr om detta, således i det allra nordligaste Norge. I södra Skandinavien är den väl troligen en senglacial invandrare, under det att den i norra Norge att döma af dess egenartade utbredning knappast kan ha inkommit förrän i relativt sen tid. Som en sammanfattning af det här sagda skulle jag vilja fram- Oo D a hålla följande. Under den sista nedisningen ha isfria områden funnits i Norge, hvilka varit i stånd att hysa en arktisk alpin flora. Härför tala föl- jande omständigheter: 1) Förekomsten af västarktiska arter i Skandinavien, af hvilka 3 äro bicentriska, 1 sydlig och 6 nordöstliga (koncentration således inom de minsta fjällväxtgrupperna). 2) Förekomsten af en cirkumpolär art i södra Skandinavien. 3) Såväl i södra som i norra Norge så godt som täcka de bi- centriska arternas utbredningsområden hvarandra. 4) Den sydliga västarktiska artens utbredningsområde ligger inom den bicentriska gruppens sydliga. [DA] De nordöstliga västarktiska arternas utbredning sammanfaller med de bicentriska arternas nordliga. Denna norska mecklenburgo-glaciala flora har existerat dels i södra, dels i norra Norge. Genom att jämföra utbredningen af växter till- hörande denna flora kommer man till den slutsatsen, att både i södra och i norra Norge torde åtminstone två skilda isfria områden hafva funnits under den mecklenburgiska perioden. I södra Norge skulle dessa vara att söka inom följande områden 1) Fjällen kring Vaage och Lom, 2) Dovreområdet; i norra Norge (Skandinavien) inom områdena 3) Saltdalen—Virijaure, 4) Maalselven—Lyngen- fjord—Torne Lappmark. Skäl för dessa antaganden äro: 1) Rhododendron lapponicum finnes på Vaage—Lom-fjällen men saknas i Dovre. 2) Artemisia norvegica finnes i Dovre men saknas i Vaage— Lom. 3) Den västarktiska nordöstliga Carex scirpoidea samt Saxifraga Aizoon finnas i Saltdalen men saknas i Maalselven—Lyngen. Al Utbredningen af Kobresia caricina i Skandinavien. il. o W se Par 0 Dos Utbredningen af Pedicularis Oederi i Skandinavien. 2. 4) Den västarktiska nordöstliga Draba crassifolia jämte flere bi- centriska arter (t. ex. Saxifraga hieraciifolia) finnas i Maals- elven—Lyngen, men saknas i Saltdalen. 5) Den nordöstliga västarktiska Pedicularis flammea finnes i SÅ ST T IN Nu PVE NN NANG 3. Utbredningen af Pedicularis flammea i Skandinavien. Från Tu, C. E. Fries 1913. NS Maalselven—Lyngen och Saltdalen—Virijaure finnes men sak- nas i mellanliggande områden (se kartan). 6) Flera bicentriska arter äro gemensamma för dessa 4 områden. Den nordöstliga invandringsvägen har för fjällväxternas invandring i Skandinavien sannolikt varit af större betydelse än den södra in- vandringsvägen. Detta antagande styrkes af följande fakta: 1) 273 Den alpina och den västarktisk-alpina gruppens enda fullt säkra sydliga invandrare (Campanula barbata, Ranunculus 2) 4) il aconitifolius, Gentiana purpurea) ha ej trots sin subalpina natur lyckats utbreda sig öfver hela den skandinaviska fjäll- kedjan. Tillvaron af 26 ubikvisita cirkumpolära arter (65 4 af den cirkumpolära gruppen) i Skandinavien. Den nordöstliga gruppens större artantal än den sydligas, äfven efter frånräkning af eventuella norska mecklenburgo- glaciala arter. Saknaden af någon fullt säker ubikvisit alpin art. Förklaring till kartorna. Karta, visande utbredningen af Kobresia caricina Willd. i Skandi- navien. Följande af mig kända lokaler äro inlagda: Jämtla nd: Skäkerfjället i Kall, Skurdalsporten, Storlien, Snasahögarna, Areskutan, Bunnerstötarna, Tjatjasen. Härjedalen: Skarsfjället, Mittådalen, Gröndörren, Axhögen, Kesudalen, Grön- Norge: 2 är navien Jämtla fjället, Skarffjället, Ramundberget, Ösjökläpp, Hamrafjället, Helagsfjället, Jelgatsåive, Predikstolen, Isengälda, Mittåkläppen. Fondfjeld, Stenfjeld, Tronfjeld, Kölhaugen, Stuedalen; Dovre: Jerkin, Kongsvold, Knudshg, Vaarstien, Gederyggen, Bakkerne ofvanför Tofte, mellan Harbakken och Fogstuen; Romsdalen: Reisfjeld, Gjeithzetta, Mellemfjeld, Langfjeldet, Graaho, Vangsho, Kvitaatangen, Sletho, Sjunghe; Troldheimen—Gruvedalen—Svis- dalen—Gjeitaadalen; Rennebo: Skrikhe; Opdal; Fjällvidderna norr om Storli och Gjevilvandet; Sundalsfjeldene; Lesje: Gronhg söder om Holaker, Sjungsnebba, Sjungsoen, Gautsjoen; Lom: Beeverkjernhalsen i Beverdalen; Vaage allmän på fjäl- len (t. ex. Jzettafjeld); Foldalen: Odseeter i Kakkeladalen, Krok- haugen, Dalen vid Dipla: Roros; Gudbrandsdalen: Vestre Gausdal, vid Dalbakken och Nes; Kvikne: öster om Hoigien, Grimsbos&eter; Aalen, på Hojfjeldet; mellan Tolgen och Opdal på fjällen: Hardanger: Follarskarnuten mot Raksteindalen; Valders: Lykkestolene vid Stromvand; Telemarken: Veslefjeld. Karta, visande utbredningen af Pedicularis Oederi Wahl. i Skandi- . Följande af mig kända lokaler äro inlagda: nd: Ornäsfjäll i Frostviken, Ansätt i Hotagen, Rufjäll norr om Ånn, Mullfjället, Snasahögen, Högåsen, Storlien, Skurdalsporten, Get- valen, Glucken, Tjallingen, Tjatjasen, Blåhammarkläppen, Hård- eggen, Herrångskale, Smällhögarna, Sylfjällen, Bunnerstötarna, Middagsvålen vid Vallbo, Lundörrfjällen, Anahögen, Drommen. Härjedalen: Helagsfjället, Neaälfven vid Helagsfjället, Storsjöns fjäll, Ax- högen, Skarffjället, Hamrafjället, Stora Mittåtkläppen, Malma- gen, Bruksvallarna, Grönstacksberget i Granskog, Jelgatsåive, Skarsfjället, Isengälda, Waimatjarve, Skarfdörren. Norge: Skjakerhatten i Sparbu, Ramfjället, Bjorneggen, Sylfjällen, Nedalen, Stuedalen; Dovre: Knudshog, Drivstuen, Fogstuen, Mellan Tofte och Fogstuen, Jerkin, Finnshg, Kongsvold, Storhgo, Gederyggen, Grimsdalen, Fogstuhg, Fatfjeld, Rottesjoho, Qvan- fjeld; Romsdalen: Allmän i Troldheimen (Troldheetta, Snota etc.) Sundalsfjeldene, Graaho, Vangsho; Troldheimen—Gruve- dalen; Bukonhg; Sjunghe; Gryten; Eikisdalen; Opdal på fjällen (t. ex. Vaataauren); Orkedalens fjäll; Foldalen (t. ex. Ryhau- gen); Fjällen vid Tonset, Roros, Rennebo; Ronderne: Hovring- seteren; Valders: Vinstervandet, Bygdin, Tyen, Horungerne, Skjelsstolen nedanför Synshorn; fjällen kring Lom (t. ex. Lomseggen), Våage och Lesje; Hardanger: Fjällen väster om Veigelven och Grgnaa, söder om Ustavand till Halnekollen, Hallingsskarven, Fjällen kring Finse, Follarskarnuten mot Raksteindalen. | LITTERATURFÖRTECKNING. (Rent floristiska arbeten ej anförda.) ANDERSSON, G. och BIRGER, S., Den norrländska florans geografiska för- delning och invandringshistoria med särskild hänsyn till dess syd- skandinaviska arter. — Norrländskt handbibliotek V. Upsala 1912. BLYTT, A., Zur Geschichte der nordeuropäischen, besonders der Norwe- gischen Flora. — Englers Bot. Jahrb., Bd 17, 1893. BorG, V., Beiträge zur Kenntnis der Flora und Vegetation der finnischen Fjelde. I. — Gradualafhandl. Helsingfors 1904. BROCKMANN-JEROSCH, H., Die Flora des Puschlav und ihre Pflanzengesell- schaften. I. — Die Pflanzengesellschaften der Schweizeralpen. Leip- zig 1907. ENQvistT, F:, Geol. För: Förh. Bd 35, H. 1. 1913: Stockholm 1913: FRIES, TH. C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. — Gradualafh. Upsala 1913. FRÖDIN, J., Om fjällväxter nedanför skogsgränsen i Skandinavien. — Ark, f. Bot. utg. af K. Sv. Vet.-Akad. Bd 10. N:o 16. Upsala 1911. 215 HANSEN, A. M., Hvorledes Norge faat sitt Plantedekke. — Naturen 1904. JErRosCH, M. CH., Geschichte und Herkunft der Schweizerischen Alpen- flora. Leipzig 1903. LINDBERG, H., Floran och vegetationen. 3. Subfossila växtfynd bely- sande florans utveckling. — Text t. Kartbl. N:o 20 i Atlas öfver Finland. Helsingfors 1911. Norgo, A., Norges arktiske planters historie. — Nyt Mag. f. Naturviden- skaberne. Bd 45, H. 2. 1907. SERNANDER, R., Några ord med anledning af GUNNAR ANDERSSON, Svenska växtvärldens historia. — Bot. Not. 1896. Lund 1896. — —, Pinguicula alpina och P. villosa i Härjedalen. Några synpunkter på den Centralskandinaviska florans vandringshistoria. — Sv. Bot. Tidskr. Bd 4. Stockholm 1910. VoGT, TH., Landskapsformerne i det ytterste af Lofoten. — Norsk. Geogr. Selsk. Aarbog. 1911—1912. Kristiania 1912. WILLE, N., Om invandringen af det arktiske floraelement til Norge. — Nyt. Mag. f. Naturvidensk. Bd 43, 1905. Kristiania 19035. SVENSK BOTANISK: TIDSKRIETA. L9l30 BD: dy Hö; BIDRAG TILL SVERIGES ORMBUNKSFLORA. IT) AF H.; V. ROSENDAHL Asplenium ruta muraria L. var. Brunfelsii Heufler subvar. microphyllum Wallroth. Lågväxt med sällan öfver 6 cm. långa blad, kort, rundadt tri- angulär och rikt uppdelad skifva samt små, bredt rombiska slut- segment af nästan samma bredd som längd. Stockholms skärgård, Djurö: Ladholmen (Y. PaALm); Öland, Borg- holm: Alvaret (M. SONDÉN). Asplenium ruta muraria L. var. calcareum Becker. Synnerligen lågväxt med 1—2 cm. långa, enkelt och fåtaligt de- lade blad (fig. 1), hvilkas skifva utgöres af två motsatta och därtill oftast ett spetsställdt primärsegment, hvilka äga rundadt njurlik form och i främre delen fint naggsågad kant. — Är möjligen att uppfatta såsom en stabil sporalstrande ungdomsform. Öland, Resmo: Alvaret (M. SONDÉN). Asplenium septentrionale Hoffmann var. depauperatum Christ. Blad dimorfa (fig. 2). De fertila äro långt skaftade, gaffeldelade utan uddflik och till formen öfverensstämmande med hufvudartens blad. De sterila äro hälften lägre, kortskaftade med bredt kilfor- migt triangulär skifva, som är inskuren i två, framtill tvära och tandade flikar. — Är förmodligen en stabil ungdomsform. Stockholm: Danviken (Y. PALM); Västergötland, Toarps s:n, Ger- mundared (A. O. OLSON). !) Bidrag I i Svensk Bot. Tidskr. 1909 p. 382. Asplenium septentrionale x trichomanes Ascherson (A. germanicum Weis). Stockholms skärgård, Vaxholm: Rindö; Djurö: Munkö och Lad- holmen (Y. PaLrm); Södertörn, Nacka (R. WESTLING); Småland, Oskarshamn (O. KÖHLER); Östergötland, Söderköping: Ramunder- berget (A. HEINER). ss - — VN SA AN I SR N —— 3 ja t a TS Pa, YT MN sa N = Vv Här sed > - DB | V ie Vä | i vå VÅ || | KA / ; | NM Vv | V Jå | N JA d ) I | | / Å OM | VÄ ÅN | NH / I INN Å | sd La FANER i | (P2 A IN N / V | MA I UNT ) i | KA | Å| I FN) | | [ERA | "I // I ” | J (> | | | I | y (ia CHE) AA SN Å || 1 4 KH HINES ) SEN vh I | | / vå / 3 Å Ta 6 AL LU | V If f OA (AA ÖTKE + I WW IN & Ve Re hl) NAME | Jf” & FA ) Cr | | i | I //| få | Vå IN NYA FT RM MSS ]VO/ / MIR IF NA NG N Fig. 1. Aspleniuwm ruta mwraria L. var. caleareum Becker. Öland, Resmo. — Fig. 2. Aspleniwm septentrionale Hoffm. var. depawperatum Ohrist. Stockholm, Danviken. 278 Asplenium trichomanes L. var. auriculatum Milde. Segmenten till större eller mindre antal försedda med en från främre, mindre ofta från bakre kanten utgående öronflik (fig. 3). Undantagsvis äro segmenten dubbelt öronflikade, hvarvid den bakre fliken är mindre än den främre. Södertörn, Nacka kvarn. Prrocaltni SIN = | ÅNSS A / <<) NN 4 At ÄSOVESS i H AS SN N ÖN Ua FS 2 SAN IA Å AE CE 35 EA INKL TT HA DER > > AR Pa I AVN > S = 4 INSIDA - | Å NAN : SÖ 3 SN : > 6 Am [ RE kl INA oo SOT DR A VA FOA ISEN Ry DN av KRA NANA ÖIS I VAÄR)MSS SSA SOM My NSI j VI N EO d V sÅ Ån 4Å Y A KA MDADE DA NYSS SPL RER 6 FÅ fr) SALT NASSSTARIH LOSE CAT j ELSE AA Pr fn £ Vw Fm BZ FANNY NVASVINN fd /Å NTA RN FP LV AVI NA NTA Å (FYJENS SS VINES NNE SUVI / EK IA EL Pa AS Fy pe Ma ARN in I (D/ AJ VAA ER pv JETS NEG fs ON i ÖV GI ER ENA SA =D NN / Öl NS A (EG SÖTT EAT Hi S AA SL äv HI äl EE : Fig. 3. Bladsegment af Asplemuwm -trichomanes L. var. awriculatum Milde (naturlig storlek). — Fig. 4. Sekundärsegment af Athyrwvwum filix femina (L.) Roth var. den- tatum Döll. Värml. Räms s:n, Hästberget. — Fig. 5. Primärsegment af Atlyrivm filix femina (L.) Roth var. dentatum Döll. subvar. pseudo-alpestre nov. subv. Värml. Räms sn, Hästberget. — Fig. 6. Sekundärsegment af Athyriwm filix femina (L.) Roth var. fissidens Döll. -— Fig. 7. Sekundärsegment af Athyrium filix femina (L.) Roth var. multidentatum Döll. — Fig. 8. Sekundärsegment af Matteuccia Struthiop- tleris (L.) Todaro var. deorsi-lobata nov. var. Asplenium viride Hudson. Torne lappmark, Riksgränsen: Njutum. Athyrium filix femina (L.) Roth var. dentatum Döll. Lågväxt, smalbladig och ofta steril form, växande på torr, sol- belyst och stenig mark. Blad 20—30 cm. långa, två gånger par- 279 delade med sällan öfver 5 cm. långa primärsegment och tämligen glesa, rundt kanten enkelsågade (på kraftiga, i var. fissidens öfver- gående exemplar nedtill dubbelsågade) sekundärsegment (fig. 4) Sori vanligen långsträckta med utvecklade indusier. Värmland, Räms s:n, Liljendal: Hästberget och Aamäk. Västergötland, Toarps s:n, Skinnarhult (A. O. OLSON). Athyrium filix femina (L.) Roth var. dentatum Döll subvar. rhaeticum (L.) Moore. På torra platser utbildad insolationsform med båglikt krökta, i spetsen nedböjda primärsegment och nedvikta, ofta parvis hop- slagna sekundärsegment samt i kanten tillbakaböjda sågtänder. Jämtland, Åreskutan och Mullfjället. ; Athyrium filix femina (L.) Roth var. dentatum Döll subvar. pseudo-=alpestre nov. subv. Frondes 15—25 cm long&e, 5—7 cm late, lamina anguste lan- ceolata, pinnis admodum raris, acutis, pinnulis brevibus, a basi ad apicem usque dentatis. Sori vulgo pauci, saepissime tantum in pinnulis basalibus, orbiculares v. suborbiculares (numquam elongalti), perpauca sporangia foventes, margine revoluto pinnul&e obtecti, indusio parum evoluto mox delapso (fig. 5). Spore forme typice. Blad 15—25 cm. långa och 5—7 cm. breda. Bladskifva smalt lansettlik med tämligen glesa, spetsiga primärsegment och korta, rundt omkring kanten tandade sekundärsegment. Sori, vanligen få- taliga och oftast inskränkta till de basala sekundärsegmenten, äro cirkelrunda eller närmelsevis cirkelrunda, aldrig långsträckta, sam- mansatta af ett fåtal sporangier och försedda med ett föga utveck- ladt, tidigt affallande indusium samt skyddade af den tillbakaböjda segmentkanten (fig. 5). Sporer af hufvudartens typ. Värmland, Räms s:n, Oforsens järnvägsstation på stenbunden mark nedanför Hästberget. Athyrium filix femina (L.) Roth var. dentatum Döll subvar. confluens Moore. Blad omkring 25 cm. långa och 6—7 cm. breda med glesa, i spetsen trubbiga primärsegment och tätt ställda, hvarandra delvis 280 täckande sekundärsegment, som äro förenade genom en mot pri- märsegmentets spets fortlöpande parenkymsöm. Västergötland, Toarps s:n, Germundared i en grushage (A. O. OLSON). Athyrium filix femina (L.) Roth var. fissidens Döll. Medelstor på stenbunden skogsmark växande form. Blad 60—380 cm. långa och omkring 20 cm. breda, två gånger pardelade med parflikiga sekundärsegment och i spetsen vanligen tvåtandade, men i öfrigt helbräddade tertiärsegment (fig. 6). Aspidium spinulosum Sw. in Schraders journ. 1800 II. 38 umfasst bekanntlich 4. spinulosum Smith cit. 1124 oder 4. spinulosum genuinum (Nephrodium Roeper flor. Mecklenb. I. 93) und das Asp. dilatatum. Conventionell wird ersteres als Typus vorangestellt. Allein es scheint mir richtiger, diesen Rang dem 4. dilatatum 286 zuzugestehen, weil es nicht nur die allseitig am vollsten entwickelte, sondern auch die verbreitetste Pflanze ist.» I HARTMANS flora är förhållandet omvändt; i tolfte upplagan (1889) "säges under Polystichum spinulosum: »Högst föränderlig. En vacker form är var. dilatata». A. BrLytt, Norges Flora (1902) upptager Fig. 11. Primärsegment från nedersta paret af Dryopteris cristata X spinulosa (Milde) C. Chr. Aspidium spinulosum och var. dilatatum. ENGLER-PRANTL, Die nutär- lichen Pflanzenfamilien (1902) anför Nephrodium spinulosum och var. dilatatum. C. CHRISTENSEN, Index Filicum: Dryopteris spinulosa och såsom underart dilatata. ASCHERSON-GRAEBNER, Synopsis der Mittel- europäischen Flora (1898) uppdelar Aspidium spinulosum i två under- arter: eu-spinulosum och dilatatum. Samma ståndpunkt har LuvERS- SEN redan tidigare intagit i RABENHORST'S Kryptogamen Flora (1889), 287 hvarest han å sid. 323 om AÅspidium spinulosum Swartz yttrar: »Sehr veränderliche Art, deren beide von manchen Autoren auch als Arten unterschiedene Unterarten (4. spinulosum genuinum Milde und A. dilatatum Swartz) durch Mittelformen verbunden und daher nicht scharf unterschieden sind». I detta LUERSSENS uttalande ligger förklaringen till den olika uppfattningen beträffande det inbördes för- hållandet mellan dessa två ormbunkar. Det är de ingalunda oövan- liga »mellanformerna» som hindrat fastslåendet af artkaraktärerna. Dessa »mellanformer» uppkomma emellertid, såsom framgår af kombinerade botaniska och kemiska undersökningar, genom hy- bridisering mellan Dr. dilatata och Dr. spinulosa. För hvardera af dessa arter finnas såväl konstanta botaniska karaktärer, som kon- stanta från hvarandra afvikande kemiska innehållsämnen!), under det att hos bybriden föräldrarnas botaniska och kemiska egendom- ligheter sammanflyta. Frånskiljas nu i första hand dessa hybrida »mellanformer», kunna beträffande de ifrågavarande båda arterna följande för diagnosen gällande karaktärer uppställas: Dryopteris dilatata: Rotstock upprät, kort och tjock, allsidigt omgifven af birötter och starkt ansvällda bladskaftrester (multilateral). Bladanlagens fjäll (fig. 12) äro långa, smala,ikantområdet bleka, men långs midten genomdragna af en mörkbrun strimma (tvåfär- gade, paleae cystopteroclathratae). Paleakanten är buktbräddad och försedd med dels oskaftade dels af långa, flercelliga skaft upp- burna, slemafsöndrande körtel- hufvuden. Blad intill 1,50 m. långt med mörkgrön, slappt öfverhängande, Dryopteris spinulosa: Rotstock horisontal, lång och smal, på öfre sidan försedd med svagare ansvällda bladskaftrester, på undre sidan med birötter (dor- siventral). . Bladanlagens fjäll (fig. 13) äro korta, breda enfärgadt bleka, utan antydan till färgad midt- strimma (enfärgade, paleae cystop- teroideae). Paleakanten är hel- bräddad och bär talrika oskaf- tade, encelliga slemkörtlar. Blad intill 0,90 m. långt med ljusgrön — gulgrön, upprät, styf, 1" H. V. RoseEnNpAnL, Undersökningar öfver antelmintiskt verksamma ormbunkar samt af dem beredda droger och eterextrakter. Svensk Farmaceutisk tidskrift. N:o 5, 1911. 288 mer eller mindre rikt glandel- klädd skifva och relativt tjockt bladskaft, som är betydligt korta- re än skifvan. Bladskaft tätt fjällklädt och sträft af talrika, i spetsen skar- pa, emergensartade upphöjningar, icke glandelklädd skifva samt smalt bladskaft af tillnärmelse- vis samma längd som skifvan. Bladskaft glest fjällklädt och något sträft af relativt fåtaliga emergensvårtor, från hvilka ett — Fig. 12. Palea från bladanlag af Dryopteris dilatata. — Fig. 13. Palea från bladanlag af Dryopteris spinulosa. från hvilka ett knippe af fjäll atgå. Dessa likna dem på blad- unlagen, men äro större, intill 22 mm. långa och från den in- till 5 mm. breda basen spetsigt utdragna med blek kant och brunsvart midtstrimma. Slem- körtlarna äro vanligen affallna; stundom kvarsitta de långa, tråd- några få fjäll utgå. Dessa äro intill 15 mm. långa och 8 mm. breda, ovala, i spetsen afrundade, enfärgadt blekbruna, vanligen i saknad af kantkörlar. lika körtelskaften, i hvilket fall paleakanten synes fransad. Bladskifva intill 1 m. lång och 0,40 m. bred, äggrundt — triangu- lärt lansettlik med långt utdra- gen spets och 3 gånger parbla- digt delad. Primärsegmenten äro samtliga eller med undantag af det nedersta paret tätt ställda samt långt och fint tillspetsade. På det nedersta primärsegment- paret är det första öfre sekundär- segmentet i regel kortare än det följande samt det innersta nedåt- riktade sekundärsegmentet par- deladt. Sågtänderna hafva till- bakaböjd kant. Sori relativt stora uppträda i regel äfven på de nedersta seg- mentparen. Indusium helbräd- dadt, kantadt med små encelliga körtlar. De i rotstocken och bladskaft- baserna befintliga, intercellulära körtlarnes subkutikulära sekret är rent grönt. Ett på rotstocken och blad- skaftbaserna beredt = eterextrakt är mörkgrönt och afskiljer efter eterns aflägsnande dels små, nål- lika kristaller, dels ända till 3 cm. långa, rektangulära, tunna, fria eller knippevis förenade kri- stallblad (aspidinin, fig. 14). Dr. dilatata tillhör såväl låg- som höglandet och uppträder sällskapligt i vanligen rika be- stånd. Den är utbredd öfver hela Sverige ända upp i Torne lappmark. 289 Bladskifva intill 0,50 m. lång och 0,24 meter bred, äggrundt lansettlik, kort tillspetsad och 2 gånger parbladigt delad. Primär- segmenten äro kort tillspetsade, de två nedersta paren långt åt- skilda och aflägsnade från de öfre. På det nedersta primär- segmentparet är det första öfre sekundärsegmentet vanligen läng- re än det följande samt det in- nersta nedåt riktade sekundärseg- mentet parflikadt. Sågtändernas kant är icke tillbakaböjd. Sori små uppträda ej på de nedersta segmentparen. Indu- sium i kanten buktadt, utan körtlar. De i rotstocken och bladskaft- baserna befintliga, intercellulära körtlarnes subkutikulära sekret är höggult. Ett på rotstocken och blad- skaftbaserna beredt eterextrakt är gulbrunt och afskiljer efter eterns aflägsnande dels små, nållika, fria kristaller, dels färglösa och grå- gula, till storlek växlande, sfäri- ska kristallanhopningar (albaspi- din och flavaspidsyra, fig. 15). Dr. spinulosa tillhör låglandet och aftager i utbredning mot nordligare delen af Sverige. Den är af förf. ej anträffad inom Lule och Torne lappmarker. 290 Af Dryopteris dilatata gifvas två på grund af olika bladomkrets åt- skilda former: var. deltoidea Milde och var. oblonga Milde. Den förra, tillhörande företrädesvis kustlandet, har triangulär bladskifva med nästan horisontalt utstående primärsegment, af hvilka det nedersta paret är längre eller lika långt som det närmast följande. Den senare, tillhörande företrädesvis skogslandet, har äggrundt lan- settlik bladskifva med uppåtböjda primärsegment, af hvilka det nedersta paret är kortare än det närmast följande. En om Athyrium filix femina var. rhaeticum erinrande form är var. recurvata Luerssen med konvexa, nedvikta, ofta parvis hop- slagna sekundärsegment. Uppland, Djurö: Ladholmen vid Runmarö Västergötland, Toarps s:n, Skår (A. O. OLSON). SR VA IN tju! IRAN JUN NU Fig. 14. Dryopteris dilatata. Kristaller från eterextrakt. Fig. 15. Dryopteris spinulosa. Kristallsfäriter från eterextrakt. Dryopteris spinulosa forma erosa Lasch äger till storlek växlande och oregelbundet inskurna sekundärsegment. Öland, Färjestaden. Dryopteris dilatata Xx spinulosa nov. hybr. Denna »mellanformernas> representant (fig. 16) erbjuder till det yttre rik omväxling, i det att bladen än intaga en mellanställning, än i övervägande grad likna endera av föräldrarna. Stundom visa bladen från samma rotstock så afvikande utseende, att man kunde vara frestad förklara det ena tillhöra dilatata och det andra spinu- losa. Enahanda är förhållandet med utseendet af paleae på blad- skaften och de inrullade bladanlagen. Sporalstring kan antingen uteblifva eller vara mer eller mindre starkt reducerad. Att verkli- 291 gen grobara sporer kunna utbildas ha kulturförsök ådagalagt och tvifvelsutan är det på denna väg hybriden (eller kanske snarare den Fig. 16. Dryopteris dilatata X spinulosa nov. hybr. (Förminskad.) till species fixerade hybriden) sprider sig på höjdlägen samt i nord- ligare trakter, hvarest förekomsten af Dr. spinulosa är utesluten. Rotstock åtminstone i främre delen uppåtböjd, relativt kort och tjock multilateral-—dorsiventral. 292 Blad intill meterlångt med kraftigt, tätt fjällklädt bladskaft, som uppnår ”/s af skifvans längd och med blekgrön — mörkare grön, vanligen något öfverhängande, äggrundt lansettlik, i regel 3 gånger parbladigt delad, glandulerad skifva. Paleae på bladanlagen och bladskaften äro af blandad typ, dels smala, spetsiga med i regel brun midtstrimma, som dock aldrig är så mörkt färgad som hos Dr. dilatata, dels bredare, äggrundt lan- settlika — ovala, enfärgade eller vid basen brunfläckiga. De på bladanlagen befintliga fjällen äga såväl oskaftade som enstaka skaftade körtlar. Sori relativt små med stort, utöver sorus nående indusium med fåtaliga kantkörtlar. Sporangier mestadels svartaktigt missfärgade och sporfria eller hållande rudimentära sporer (fig. 17, c), mindre ofta med utbildade sporer. De i rotstocken och bladskaftbaserna befintliga körtlarnas sekret är gulgrönt. Fig. 17. Sporer (förstorade) af: a Dryopteris dilatata, b Dr. spinulosa, c Dr. dilatata X spinulosa. Eterextraktet är grönbrunt och afskiljer småningom efter eterns aflägsnande förutom nållika, fria kristaller såväl stora kristallblad (aspidinin; fig. 14) som färglösa och ljust grågula sfäriter (albaspi- din och flavaspidsyra; fig. 15). Stockholm, Uggleviken i en skogsbacke, hvarest den till förekomst dominerar i förhållande till Dr. dilatata och Dr. spinulosa; Värm- land, Räms sn, Liljendal: Hästberget; Jämtland, Åreskutan, Mull- fjället; Torne Lappmark, Polnoviken. Dryopteris filix mas (L.) Schott. Bland svenska former af denna art äger var. crenata Milde, ut- märkt af sekundärsegmentens rundtom naggade-sågade kant, största utbredning. Mindre vanlig är den liknande, men kraftigare utveck- lade och med öronflikade sekundärsegment försedda var. deorsi- 293 lobata Milde, hvilken jag iakttagit flerestädes i Stockholms omgif- ningar, exempelvis Nacka kvarn och Uggleviken; Öland, Färjestaden; Jämtland, Mulfjället. Sällsynt är den till skillnad från de förra mindre styfbladiga och af parklufna sekundärsegment lätt igenkända var. incisa Moore (v. affinis Aschers.): Västergötland, Toarps s:n, Målsryd och Stora Bygd (A. O. OLson); Småland, Näfversjö s:n i närheten af kyrkan (A. HEIneEr). Öfvergångsform från var. crenala Milde till var. subintegra Döll har jag observerat på en torr och solöppen lokal vid Nacka i Södertörn, men typisk var. subintegra Döll (Dr. filix mas forma genuina Milde) har jag hitintills ingen- städes anträffat. Såsom -ny fyndort för den från Öland kända f. polydactyla Moore (Sv: B. T. 1909 p. 387) kan anföras: Västergötland, Toarps s:n, Ekås (A. O. Orson). En annan äfvenledes monströs form erosa Röll har jag iakttagit i Västergötland, Toarps s:n, Målsryd samt emottagit exemplar från Lilla Bygd i samma socken (A. O. OLson) och från Södertörns villastad (A. Roos). Dryopteris filix mas x dilatata Christ. Bladskifva intill 50 cm. lång och 18 cm. bred, två gånger par- delad med parflikiga sekundärsegment samt kort, men hvasst sågade tertiärsegment. Afviker från Dr. filix mas genom längre bladskaft, bladskifvans deltoida bas och glesare ställda, bredare och parflikiga sekundärsegment samt från Dr. dilatata genom smalare, vid basen mindre asymetriska primärsegment och kortare, nästan raka seg- menttänder. Paleae utvisa en typisk mellanställning (fig. 18, a). De äga dels de för Dr. filix mas utmärkande kanttänderna (fig. 18, oc), dels den för Dr. dilatata karaktäristiska bruna midtstrimman samt de korta encelliga och långt skaftade flercelliga kantkörtlarna (fig. 18 e). Värmland, Kristinehamn: Tjufholmen. Dryopteris phegopteris (L.) C. Chr. forma erosa nov. form. Pinn&e sepe apice furcate, pinnulis et magnitudine et configura- tione variis. Primärsegment ofta i spetsen gaffeldelade samt med till storlek och form växlande sekundärsegment. Västergötland, Toarps s:n, Slätthult och Nygårds mosse (A. O. OLSON). 294 Dryopteris thelypteris (L.) A. Gray. Uppland, Danderyds s:n, Ekeby sjö (R. WESTLING), Djurgårds- brunn (Y. ParLm); Västergötland, Toarps s:n, Lilla Dalsjön (A. O. OLSON). Matteuccia struthiopteris (L.) Todaro var. deorsi-lobata nov. var. Pinnula deorsum vertens prima in margine posteriore laciniam angulum rectum formantem prebet. Id ' ( ll ÅN MI Fig. 13. a palea från bladanlag; b intercellulärt körtelhår från rotstocken af Dryop- teris filix mas X dilatata Christ.; c palea af Dr. filix mas; d yngre, e äldre, palea af Dr. dilatata. / Y | SIS, Primärsegmentens första nedåtriktade sekundärsegment äger en från bakre kanten rätvinkligt utgående flik (fig. 8). Västergötland, Toarps s:n, Berget (A. O. OLSON). Matteuccia struthiopteris (L.) Todaro f. epiphyllodes Aschers. Sporofyll i nedre delen sorusbärande, 1 öfre delen bladliknande. Torne lappmark, Jebrijokk (M. SONDÉN). Osmunda regalis (L.) f. interrupta Milde. Flera eller färre af sporofyllflikarna äro helt eller delvis i saknad af sporangier. Blekinge, Ronneby. Polypodium vulgare L. var. attenuatum Milde. Bladsegmenten från bred bas afsmalnande mot spetsen och sågade långs hela kanten. Jämtland, Frösön, Öhneberget. Uppland, Danderyds s:n, Lång- ängen; Östergötland, Söderköping: Ramundaberget (A. HEINER); Västergötland, Vänersborg: Lilleskog (4. G. ROTHSTEIN), Toarps s:n Bråthult (A. O. OLSON). Subvar. sinuosum Christ: Bladsegmenten glesa, åtskilda af breda bukter. Uppland, Danderyds s:n, Långängen. Forma auritum Wallroth. De nedre bladsegmenten öronflikade. Uppland, Danderyds s:n, Långängen; Västergötland, Vänersborg: Lilleskog (A. G. ROTHSTEIN), Toarps s:n, Bråthult (A. O. OLSON). Forma bifidum Wollaston. Bladsegment i spetsen gaffeldelade. Uppland, Danderyds s:n, Långängen. Forma cristatum Moore. Toppsegmentet flerflikigt. Uppland, Danderyds s:n, Långängen. Forma dentatum Lasch. Bladsegmenten olikformigt sågade— flikiga. Västergötland, Vänersborg: Lilleskog (A. G. ROTHSTEIN). Forma pinnatifidum Wallroth. De nedre bladsegmenten par- flikiga—pardelade. Uppland, Stockholm: Karlberg (A. HEINER), Danderyds s:n, Lång- ängen; Östergötland, Söderköping: Ramundaberget (A. HEINER); Västergötland, Toarps s:n, Berget (A. O. OLSON). Polypodium vulgare L. var. commune Milde. Bladsegmenten nästan jämnbreda med kort spets och rundtom eller endast i främre delen sågad kant. Är den till förekomst van- ligaste formen. 296 Subvar. platylobum Christ. Bladskifva bredt oval med deltoid bas och fåtaliga segment samt stora sori. Jämtland, Frösön: Öhneberget; Västergötland, Vänersborg: Lille- skog (4. G. ROTHSTEIN). Subvar. pygmaeum Schur. Dvärgform med kortskaftade, aflångt- ovalt triangulära, vanligen rikt sporalstrande blad. Jämtland, Frösön: Öhneberget. Subvar. sinuosum Christ. Bladsegmenten åtskilda af breda bukter. Jämtland, Frösön: Öhneberget; Västergötland, Vänersborg: Lille- skog (4. G. ROTHSTEIN). Forma auritum Wallroth. Nedre bladsegmenten öronflikiga. Västergötland, Vänersborg (A. G. ROTHSTEIN). Forma bifidum Wollaston. Bladsegmenten gaffeldelade. Söder- manland, Södertörns villastad (A. Roos). Forma cristatum Moore. Toppsegmentet och ofta närmast nedan- för detta befintliga sidosegment oregelbundet flikiga. Södermanland, Södertörns villastad (A. Roos). Forma laciniatum Wollaston. Bladsegment olikformigt naggade- flikiga. Södermanland, Södertörns villastad (A. Roos); Västergötland, Toarps s:n, Häljared och Rångedala s:n, Badanstalten (4. O. OLSON). Polypodium vulgare L. var. rotundatum Milde. Bladsegmenten från bas till spets af nästan samma bredd och med bred, afrundad spets samt fullständigt eller 1 det närmaste hel- bräddad kant. Hufvudformen är af mig ej anträffad i Sverige. Subvar. pumilum (Hausmann) Rosend. Dvärgform med aflångt äggrunda-triangulära blad och fåtaliga segment. Jämtland, Frösön: Östberget; Torne lappmark, Polnoviken. Polystichum lIonchitis (L.) Roth. var. hastatum Christ. Blad intill 0,5 meter långt med kraftigt utvecklad, från segmentens öfre kant utgående, ofta fri öronflik samt stundom med en mindre öronflik från segmentets nedre kant. Jämtland, Åreskutan. Pteridium aquilinum (L.) Kuhn. Var. brevipes Tausch. Lågväxt med synnerligen kort skaftade blad. Jämtland, Frösön: Östberget. | Var. gracile Beck. Bladskifva aflångt lansettlik, två gånger par- delad med långt åtskilda primärsegment. Det nedersta paret kortare än de tre följande. Västergötland, Toarps s:n, Målsryd (A. O. OLSON). Var. lanuginosum Hook. Bladen på undre sidan mjukhåriga. Uppland, Danderyds s:n, Stocksund; Västergötland, Målsryd. Var. osmundaceum Christ. Lågväxt med kort, bred bladskifva, kort skaftade primärsegment och synnerligen breda, trubbigt afrun- dade sekundärsegment, som äro hela eller i nedre delen med grundt inskurna, breda och tvära flikar. Västergötland, Toarps s:n, Målsryd. Var. umbrosum Luerssen. Blad tunna, bredt segmenterade och gleshåriga. Västergötland, Toarps s:n, Målsryd. Woodsia alpina (Bolton) Gray. Stockholms skärgård, Djurö: Munkö (Y. PALM). Woodsia alpina (Bolton) Gray var. pseudo-glabella Christ. Liknar W. glabella, men äger på bladskaften såväl under som ofvan leden spridda paleae och långa hår, hvilka senare äfven upp- träda på rachis och bladskifvans undre sida. Torne lappmark, Björkliden: Silfverfallet. Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BbD 7, H. 3. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Sticta amplissima (Scop.) funnen i Närke. Sommaren 1910 fann jag ofvanstående art på Kilsbergen i Närke. Professor R. SERNANDER, som för mig framhöll fyndets växtgeografiska betydelse, uppmanade mig till en närmare undersökning och samman- ställde för min räkning hithörande litteratur. Utom denna har jag, för att närmare kunna utreda växtens svenska utbredning, anlitat de bota- niska samlingarna i Uppsala. Från Riksmuseum har jag genom min vän amanuensen VALENTIN NORLINDS förmedling fått åtskilliga värdefulla lokaluppgifter. Äfven från Lund har jag erhållit några uppgifter. Fyndorten är en löfäng vid den lilla Lunnasjön, Hidinge s:n, på Kils- bergens ostsluttning. Sjön ligger något öfver 2 mil s. v. från Örebro och finnes utsatt på topogr. kartbl. Nora; höjden öfver hafvet uppskattas till c:a 140 m. Den upptar större delen af en dalsänka (förkastningsdal?) mellan en lodrätt stupande, hög granitvägg i väster och en bergsluttning i öster. I norr öfvergår den i skogbevuxna sumpmarker och mottar där- ifrån sitt tillopp, en liten bäck från de norr härom belägna bergstrakterna. Södra stranden bildar en väl begränsad, flack liten platå, nedanför hvil- ken den egentliga sluttningen mot den nedanför bergen liggande Lekhytte by vidtar. : Eftersom undersökningen på platsen skedde i början af januari månad detta år, kunde jag ej komma åt att se något annat än träd- och hög- buskfloran. Denna är omväxlande. I norr, öster och väster omramad af en sammanhängande barrskog afsticker sjödalen skarpt genom syd- platåns löfängsartade formation. Dennas fält- och bottenskikt tycktes dock vara mindre sammanhängande, troligen till följd af det säregna underlaget, ett groft svallgrus, som åt sjösidan bildar en tämligen tydlig strandvall med inblandade större, rundslipade stenar. Härifrån uppteck- nades ett större askbestånd med talrikt inströdda hasselbuskager, som i sydöstra delen af platån förena sig i sammanhängande hasselsnår med inblandad hägg. Därjämte observerades några lönnplantor ehuru betyd- ligt sparsammare. Ask och hassel följa bergsluttningen vidare nedåt. 299 Sticta amplissima uppträder här uteslutande på ask.!) Men inom detta lilla område, hvars areal högst torde kunna uppskattas till ett par tusen m?, kan man iakttaga en påfallande utbredningsdifferens. På de syd- ligaste askarna sökte jag förgäfves efter arten. Först på ett par tiotal meters afstånd från sjöstranden uppträder den i små, sterila exemplar. Härifrån tilltar den hastigt i ymnighet och storlek mot sjön, hvilket äfven gäller om apothecierna. Tyvärr kunde jag ej komma i tillfälle att un- dersöka de närmast stranden växande askarna, beroende på att den exceptionellt höga nederbörden under närmast föregående tid orsakat en öfversvämning af sjön öfver den låga strandfladen i söder. De största af de exemplar, jag kom i tillfälle att mäta, kunde dock med 20—25 cm. längd godt uthärda en jämförelse med de största herbarie-exemplar, jag sett från andra lokaler. Några anteckningar, som belysa lafflorans sammansättning, böra kanske anföras i detta sammanhang. På en ensamstående ask med Sticta amp- lissima hade laf- och mossbetäckningen följande utseende: Lafvar: Sticta pulmonaria (L.) Hoffm. Evernia prunastri (L.) Ach. > amplissima Scop. Caloplaca aurantiaca (Lightf.) Th. Fr. Parmelia sulcata (Tayl.) Nyl. Acrocordia gemmata (Ach.) Möll.-Arg. Physcia ciliaris (L.) DC. Variolaria sp. > pulverulenta (Schreb.) Nyl. Mossor (högre upp på stammen): Leucodon sciuroides (L.) Schwe&egr. Frullania dilatata (L.) Dum. På en närstående ask med Sticta amplissima tillkom: Opegrapha herpetica Ach. Phlyctis sp. Till detta bör läggas att Collema nigrescens Wain. uppträdde massvis på somliga träd, likaså Nephroma tomentosum Hoffm. Vidare iakttogs inom området Leptogium saturninum (Dicks.) Nyl. Största rollen som trädtäckande element spela Sticta pulmonaria och Leucodon sciuroides. Af dessa bildar Sticta pulmonaria verkliga jätteexemplar, som ofta täcka hela nedre delen af stammarna. Ett exemplar hade små apothe- cier, angripna af parasitsvampen Celidium Stictarum Tul. Hvad Leucodon beträffar, spelar den synbarligen en mycket stor roll som underlag för Sticta amplissima. De svällande, öfver tumstjocka mattor, som bildas af de tätt sammanfiltade nedre stamdelarna af Leuco- don-tufvorna, tjänstgöra sannolikt som en svamp med tillräcklig vatten- absorberande och vattenafhållande förmåga att vid inträdande torka förse Sticta med dess fuktighetsbehof. Att det dock ej är så utan, att vatten- leveransen ibland vid alltför stark solbelysning kan svika, tyckas vissa större eller mindre bruna fläckar, som ofta finnas på lafbålen, tyda på. Man får väl anse dem som ett godt prof på lafvens stora känslighet för ogynnsamma väderleksförhållanden. Stieta amplissima förekommer i såväl Nya som Gamla världen. 3 Enl. Cromere (British Lichens I, London 1894, p. 275) det vanligaste träd (jämte ek), på hvilket den växer i Storbritannien. 300 B. FINE (The Lichens of Minnesota, Contributions from the United States National Herbarium, Vol. 14, Part I, Washington 1910 p. 155) säger om dess utbredning inom Minnesota: »Distributed throughout the northern portion of the State. On trees and rocks, especially on ceders (= Thuja occidentalis L.) in swamps» och om dess öfriga amerikanska utbredning: » Distributed throughout the eastern half of North Amerika, but toward the south for the most part confined to mountains. Known in all of the grand divisions except South America.» I Europa ansluter sig utbredningen ganska nära till Ilex-växterna. Redan ELIAS FRIES (Lichenographia Europ&a, Lunde 1831, p. 54) kunde korrekt ange den hufvudsakliga utbredningen: »Ad rupes & arborum truncos Europ& precipque occidentalis, ab Italia & Corsica ad Nordlandiam.» Hvad Skandinavien angår, ha DEICHMANN BRANTH & RoOsTRUP (Liche- nes Danize, Bot. Tidsskr. Bd III, Kjob. 1869, p. 183) blott en lokal för Danmark: trakten af Viborg, [exemplar, insamlade af C. Feilberg, finnas 1 Funds Mus:s Ferbo(L5 NIE: LYNGE (De norske busk- og bladlaver, Bergens Museums Aarbog 1910, Nr 9, p. 117) anger på följande sätt utbredningen inom Norge: »sjelden pa Gstlandet: Larvik (NORMAN), Skogumsaasen i Asker. Fra Vestlandet er den kjendt fra talrike lokaliteter. Nordenfjelds ved Namsos (KAALAAS). Varme skoglier.> Den växer dock nordligare. WAHLENBERG säger i Flora Lapponica, p. 431: »Hab. in rupibus irrigatis et in truncis arborum fron- dosarum locis occultis prope mare septentrionale Nordlandizxe meridiona- lis rarius ex. gr. ad Kierringöam prefecturze Saltensis copiose.> Sin nordgräns torde -den' Har. nå vid .Ofoten (J: M- Norman, exemplar SME HE): För Sverige får ELIAS FRIES uppgift (1. c. p.): »Copiose in Suecia occi- dentali», åtminstone nu, tagas i betydlig inskränkning. Den är visserligen funnen i alla västkustprovinserna, utom Västergötland, och i Småland, men endast på spridda ställen. ELIAS FRIES torde ha känt några fyndorter från Skåne, ty han säger i Flora Scanica (Ups. 1835, p. 259): »Ad caudices arborum, in Hallandsås etc. Amic. LJUNGSTEDT dedit formam candicantem in superficie pruino- sam» I R. M. H. ligger också ett ex. från Hallandsås (P. Osbeck 1779). NILSSON (Die Flechtenvegetation von Kullen, Sthlm 1905) anför p. 483 af E. GYLLENSTIERNA 1843 insamlade exemplar från Kullen, som också finnas i L. M. H. Från Blekinge har FALK (Om östra Blekinges lafflora, Ak. Afh., Carls- krona 1874, p. 21): en lokal: »Lösen (SVANLUND)».!) Från Halland ligga ex. i U. M. H. från Breared. HELLBOM (Lafvege- tationen på Jöarne vid Sveriges vestkust, K. V. Ak. Bih. Bd 12. Afd. III. N:o 4, p. 29) har: »Hallands Väderö på bok i södra skogsparken och på lind i den norra, mycket sparsamt.» Hvilka orginallokalerna äro till WAHLENBERGS uppgift i Flora Suecica p. 823: »etiam Hallandi& rarius. Herb. LILJEBL.», känner jag ej. Från västra Småland ligga i U. M. H. exemplar från Femsjö, Hökhults !) Ex. finnas i R. M. H. samt Ups. Studentkårs f. d. herb. 301 bokhult, samt Odensjö, Björknäs. En tredje lokal är Lidhult s:n, Thor- saberg (Ups. växtbiol. inst:s herb.) I Bohuslän tyckes den vara något vanligare. J. HULTING (Bidrag till kännedomen om Bohusläns lafvegetation. Bot. Not. 1875, p. 69) anger den »på ett enda ställe i närheten af Gustafsberg.» MALME (Lichenologiska notiser III, Bot. Not. 1895, p. 144) uppger den för Väderö—Storö. SER- NANDER har visat mig stora, rikligt apotheciebärande exemplar, hvilka han 18835 insamlat på ek vid Ljungskile i vikens botten, samt något mindre yppiga men apothecieförande från Ljungskilevikens mynning, Ulfsunds- ön, på lind. I U. M. H. ligga exemplar från Uddevalla och Munkedal samt i R. M. H. från Uddevalla (»Berget Schweitz»), Skridviks s:n (Smör- kullen) och Tjöstelsröd. I Dalsland, som så intimt utforskats af HULTING (Dalslands lafvar, K. V. Ak. Bih. Bd 26. Afd. III. N:o 3, 1900), har denne ej funnit St. amplissima. Slutligen har jag från R. M. H. en lokaluppgift, som är i hög grad öfverraskande och intressant. I nämnda herbarium förekommer nämligen ett exemplar med påskrift: »Wenerns östra kust» (Herbar. STENHAMMAR) men tyvärr utan vare sig år eller insamlarnamn. Det finnes emellertid ingen anledning att betvifla ettiketteringens riktighet, om man tar Lunna- sjö-förekomsten i betraktande. Som jag strax kommer att sammanställa de bägge fynden, vill jag här endast uppmana botanister, som vistas i trakterna närmast östra Väner-stranden, att eftersöka lafven å lokaler af liknande beskaffenhet som Närkesfyndorten. Det vore önskvärdt, att den nu bortglömda Sticta-förekomsten komme till rätta igen. Om man bortser från denna sista, till sitt läge ännu något obestämda fyndort, ligger sålunda Närkes-förekomsten inne i den skandinaviska halfön som en långt isolerad utpost från en rad af förekomster nära kusten — den mest aflägsnade torde vara Odensjö c:a 5 mil från den- samma — som ha ett gemensamt maritimt och tempereradt klimat. År denna utpost tillfällig eller relikt? Ståndortens hela egendomliga beskaf- fenhet tyder på det senare. I så fall från hvilken tid? Sticta amplissima är nog liksom andra Sticta-arter ganska ömtålig för den modärna skogsskötseln. Den senares utrotande inverkan på vissa lafvar har framför allt betonats af G. LETTAU (Beiträge zur Licheno- graphie von Thäringen, Hedwigia Bd 351, p. 210—212, 1912), och bland de 3 allra ömtåligaste lafvarna ställer han just St. amplissima. Betecknande är också dess utbredning nu mot förr i Tyskland med dess intensiva forstväsen. Redan RABENHORST säger (Die Flechten. Kryptogamenflora von Sachsen, der Ober-Lausitz, Thäringen und Nordböhmen, Leipzig 1870 p. 300): »Scheint in Deutschland in Verschwinden begriffen, ist fräher an mehreren Orten in Thäringen, Sachsen und Böhmen gesammelt wor- den, wie die alten Herbarien dies nachweisen, aus neuerer Zeit ist mir aber kein Fundort bekannt geworden und an den fräheren findet sie sich nicht mehr»; och LETTAU (Bd 32 p. 187): »Mitteldeutschland selten und an den meisten fräöheren Standorten schon verschwunden: Gesenke (SPITZNER: die hierhin als Cephalodium gehörige »Cornicularia umhausen- sis»), in Böhmen, Sachsen und Thäringen verschwunden (RABENHORST); Rhön (HEPP), Spessart, Odenwald (THEOBALD, FRIEDRICH), Westfalen.» — 302 På Kullen har NILSSON 1902 hvarken kunnat återfinna St. amplissima eller St. herbarea (NILSSON 1. c. 1903, p. 482—483). Den senare förekom dock enl. EL. FRIES (1. c. 1835, p. 260): »In Kullaberg copiose.» Emellertid kan antagligen i Sverige skogsafverkningen och kulturen endast till en del förklara isolationen af Närkesförekomsten. Antar man, att denna verkligen haft förbindelse med västkustens, måste man också antaga, att de mellanliggande stationerna hufvudsakligen spolierats genom klimatiska omkastningar. Det klimatskede, under hvilket utbredningen var mera sammanhängande, bör som nämndt haft ett maritimt och tem- pereradt klimat. Lunnasjöförekomsten har kunnat behålla sig genom ett lokalklimat af just denna karaktär. Den synes vara belägen i en relativt nederbördsrik del af det inre Sverige. För hela Kilsbergen är medel- nederbörden pr år, enligt meddelande från Meteorologiska Centralanstalten, ungefär 635 mm., beräknad för en följd af c:a 30 år. Nederbördskurvan för närmaste meteorologiska station, Karlskoga, visar 677 mm., och då Lunna- sjön ligger endast 2 mil rakt öster härifrån, torde en ungefärlig upp- skattning af 650 mm. nederbörd pr år för denna plats ej kunna anses för hög. För jämförelses skull kan meddelas att motsvarande siffra för Örebro — som bekant liggande ungefär midt på Närkesslätten — stannar vid 577,1. mm. De edafiska förhållandena öka i hög grad såväl luftfuktigheten som lufttemperaturen ; vi erinra oss, att Sticta amplissima var koncentrerad till de invid sjön liggande delarna af löfängen, och att denna genom sina expositionsförhållanden betydligt upphettades af södersolen. Det hela påminde om något af GUNNAR ANDERSSONS och SELIM BIRGERS sydberg. (ANDERSSON, G. & BIRGER, S., Den norrländska florans geografiska fördel- ning och invandringshistoria. Norrländskt handbibliotek V, Ups. & Sthlm 1912.) Man jämföre också LYNGES nyss citerade uppgift om växtens för- kärlek till »>varme skoglier»>. När kunde Närke och de landsdelar, som ligga mellan västkusten och detta landskap, ägt detta på samma gång maritima och tempererade klimat? Ett mera fuktigt och nederbördsrikt klimat känner man som utmärkande de atlantiska och subatlantiska perioderna. Det är möjligt, att den senare perioden infört Sticta amplissima i den närkiska växtvärlden på samma sätt som SERNANDER (Stipa pennata i Västergötland, Sv. Bot. Tidskr. Bd 2, 1908, p. 408 och Geol.-kongr. guide n:r 14, 1910) antager för en rad nordatlantiska växter på Tiveden. Men dessa äro till sin all- männa utbredning mera kalltempererade än Sticta. Det förefaller mig därför troligare, att vi, i analogi med en del andra närkiska löfängs- växter, hvilka SERNANDER (Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien, Engler's Bot. Jahrb. Bd 15, 1892, p. 76): tolkar som relikter från den atlantiska perioden, ha en relikt från denna tid, Litorinaperiodens förra del, som just utmärkte sig för ett i jämförelse med nutiden både fuktigt och varmt klimat. Att märka är, att Litorinahafvet vid denna tid — dess gräns lägges i trakten af MUNTHE (Geol. Fören. Förh. Bd 32, Del 3. Sthlm 1911. PI. 46) till c:a 80 m. ofvan den nuvarande hafsytan — endast låg några kilometer från Lunnasjön. I detta sammanhang vill jag åter erinra om den gamla, numera okända fyndort, som enl. Riksmuseets exemplar bör sökas vid »Wenerns östra 303 kust. Den visar, att Närkesfyndet ej står eller har stått så fullt isole- radt, som man skulle förmoda. Det lokalklimatiskt gynnsamma drag, som utmärker Lunnasjön i förhållande till omgifningarna, måste natur- ligtvis bli i än högre grad förstärkt vid randen af en stor insjö som Vänern. Det vore ju ej omöjligt, att Vänern härigenom kunnat utöfva någon dragningskraft på en del mera värme- och fuktighetsfordrande växter. Anmärkas bör, att i de trakter, där Litorinahafvet torde ha gränsat närmast Vänern, förmedlas sambandet genom en hel del sjöar, af hvilka den största är Skagern. Naturligtvis kan man ha olika meningar om hur St. amplissima kunnat komma till Vänern. Den nu framkastade hypotesen afser endast att möjligen få tjäna som ledtråd, om någon ville eftersöka lafven på dess gamla Väner-lokal, hvilken då borde sökas i trakten norr (eller söder) om Gullspång. Slutligen återstår att omnämna en anmärkningsvärd egendomlighet hos Stieta amplissima i Närke. Den saknar här nämligen fullständigt busk- lika cephalodier, hvilket är desto märkvärdigare, som den i Europa nästan alltid är försedd med sådana. De nå en betydande storlek (se fig. 12, Pl. VI i LYNGES lafflora), hvarför de redan tidigt ådrogo sig upp- märksamhet. Häraf också lafvens äldre namn, St. glomerulifera (Lightf.). LYNGE uppger (1. c. p.), att de aldrig synas saknas på norska exemplar. På den enda fyndorten i Danmark, Halds skog vid Bäckelund i trakten af Viborg, är lafven dock enligt BRANTH & ROSTRUP (1. c. p.): >hverken fundet med Frugter, Sz&edhuse eller med de store skelletgrenede Udvexter"), som ellers ofte skulle findes paa Loevet.> Likaså har jag ej sett cepha- lodier på de svenska exemplaren från Ljungskile (bägge fyndorterna), Uddevalla och Munkedal, hvilket naturligtvis ej behöfver betyda, att sådana saknas på dessa ställen”). Som en regel utan undantag gäller detta emellertid om de närkiska exemplaren, hvilka häri, egendomligt nog, öfverensstämma med motsvarande Nord-Amerikanska (enl. TUCKER- MANS A Syns of. North Am. 'Lieh:, Boston 1882-88, p-: 92) Huruvida detta endast är en ståndortsmodifikation eller beroende på frånvaro af för cephalodiebildning lämplig alg, enl. FORSSELL (Studier öfver Cephalo- MWerna. Ko Vv. Ak. Bih. Bd 8. N:o 3, 1883) en Nostocacé: Polycocceus punctiformis, därom är det svårt att bilda sig någon föreställning. Einar Westblad. Ännu en lokal för Nephroma lusitanicum Scheer. i Roslagen. Bland en del lafvar insamlade på Ramsmoraön under Svenska Bota- niska Föreningens vårexkursion 1913 voro äfven några exemplar af Ne- phroma lusitanicum Scher. De växte bland mossan på rothalsen av en gran i närheten af idgransförekomsten. G. Lundqvist. 1) Kursiv. af mig. ?) Professor SERNANDER har dock meddelat mig, att af de talrika exemplar, som han vid Ljungskile fann kläda stammen af en ek, intet ägde de busklika cephalo- dierna. I herbarierna ligga ofta på ett och samma ark både exemplar med och utan cephalodier, hvilket ytterligare visar att man ej af ett enda cephalodiefritt individ från en plats kan säga, att cephalodier verkligen saknas på platsen ifråga. 304 Alectoria tristis (Web.) Th. Fr. på Mösseberg. Under en exkursion på Mösseberg vintern 1912—1913 påträffades af mig Alectoria tristis i 3 exemplar. Fyndorten var några block i en större blocksamling på en rullstensås på nordöstra delen af bergets topplatå. Lokalen är starkt vindexponerad, och skog torde alltid haft svårt att fästa sig bland de grofva stenarne. Höjden öfver hafvet, uträknad efter en alldeles intill utsatt höjdsiffra på generalstabsbladet, är 310 meter. Sommaren 1913 gjorde jag grundligare efterforskningar och påträffade då ytterligare 4 exemplar. Af dessa 7 exemplar återstå, sedan tvenne insamlats för herbarier, nu 5. En del voro anfrätta af väder och vind, andra åter fullkomligt felfria. Anmärkningsvärdt är, att alla exemplar saknade apothecier. Däremot voro pyknider talrika. Det största exemplaret mätte 8 X 7,5 cm. i längd och bredd. Lafven växer på blockens mot söder vettande zenitytor i en Cinerea- formation (SERNANDER, Svensk Botanisk Tidskrift 1912 p. 809) med ett par andra nordliga arter, nämligen Gyrophora cylindrica (L.) Ach., som finnes på flera andra block i grannskapet, och Hematomma ventosum (L.) Mass. En ståndortsanteckning från sydsluttningen af högra blocket på foten innehåller bl. a: Alectoria tristis (Web.) Th. Fr. enstaka. Gyrophora cylindrica (L.) Ach. enstaka. » polyphylla (L.) Fw. a« glabra (Westr.) Fw. tunnsådd. Hematomma ventosum (L.) Mass. enstaka i ett stort exemplar. Lecanora cinerea (1L.) Smith tunnsådd. » saxicola (Poll) Stenh. enstaka. Lecidea fuscoatra (L.) Th. Fr. & fumosa (Hoffm.) Th. Fr. riklig. 2 lapicida (Ach.) Arn. tunnsådd. Parmelia incurva (Pers.) Fr. tunnsådd. » saxalilis (L.) Fr. enstaka. Rhizocarpon geographicum (L.) DC. strödd. ÅA. tristis är i Sverige enligt TH. FRIES, Lichenographia Scandinavica p. 28 förut endast känd från Jämtlands och Härjedalens fjälltrakter. Rudolf R:son Wallquist. Gyrophora rugifera (Nyl.) Th. Fr. funnen i Härjedalen. Fil. kand. H. SMITH, som under den förflutna sommaren företagit resor i Härjedalens fjälltrakter, öfverlämnade åt undertecknad till bestämning ätskilliga exemplar af en stor Gyrophora-art, som han insamlat på Helags- fjället "mot Predikstolen c:a 1400 m ö. hh den 21 aug. 19137 Fyndet visade sig vara af stort intresse, ty genom detsamma riktades kännedo- men om Sveriges lafflora med en ny art, nämligen Gyrophora rugifera 305 (Nyl) Th. Fr. (syn. G. stipitata Nyl.). Äfven från en annan lokal, näm- ligen inom Söndre Trondhjems amt på Storsylen nära toppen och såle- des ej långt från svenska gränsen, har SMITH i sommar (26/7) hemfört exemplar af arten i fråga. G. rugifera (Nyl.) Th. Fr. är närmast lik en jättestor G. cylindrica (L.) Ach., men skiljer sig från denna art därigenom, att apotheciedisken är jämn och slät (apothecia non gyrosa). Thallus är tjock samt ofvantill till färgen grå och i midten försedd med karaktäristiska rynkor och veck; undersidan är rödhvit—blekgrå och tätt klädd af egendomligt förgre- nade stora fibriller. Gomphus är relativt lång och sammansatt af flera från hvarandra mer eller mindre fullständigt skilda strängar. — De på Helagsfjället insamlade exemplaren äro stora och kraftigt utvecklade, det största 15—18 cm. i diameter, och rikligt fruktificerande, de norska exem- plaren äro något mindre. G. rugifera (Nyl.) Th. Fr. är säkerligen Sveriges sällsyntaste Gyrophora- art. I Lichenographia Scandinavica (TH. M. FRIES 1871) uppgifves den blott från Graasiden(fjeldet) (M. N. BLYTT), Rondane (J. E. ZETTERSTEDT) samt Laurgaard (W. LAUDER DLINDSAY); i B. LYNGES förteckning öfver Norges busk- och bladlafvar (1910) finnas inga andra iokaluppgifter, hvar- för arten i senare tid icke synes vara observerad inom Skandinavien. ahore GE. Fries. Diderma effusum (Schwein.) Morg. och Badhamia rubiginosa (Chev.) Rost. anträffade i vårt land. Den 27 och 28 juli d. å. blef jag i tillfälle att besöka det natursköna Hjälmaresund i Öja socken, Södermanland. En person, som bor i grann- skapet, ingaf mig den förhoppningen, att där borde finnas lämpliga myxo- mycetlokaler. Det visade sig, att denna förmodan var fullt riktig. I ett strandsnår nära färjstället funno vi en särdeles rik myxomycetflora, hvars förnämsta ingrediens utan tvifvel var Diderma effusum (Schwein.) Morg., ny för Sverige. Den främste kännaren af vår myxomycetflora, docenten ROBERT FRIES upptager denna art i sin nyligen utgifna afhandling bland de former, som helt visst torde vara att förvänta i vårt land. Den bildar i regel utbredda, tillplattade hvita plasmodiokarpier af ett karaktäristiskt Diderma- yttre, som nedanstående bild söker att återge, och växte i särdeles för- nämt sällskap af Physarum sinuosum (Bull.) Weinm. ex Fr., Physarum contextum Pers., Craterium minutum (Leers.) Fr. och Diachea leucopoda (Bull.) Rost., den senare i otrolig myckenhet både på lefvande och döda växtdelar, öfverklädande bland annat stora partier af lefvande gran- kvistar. Dessutom förekommo på platsen bland mycket annat smått och godt flere arter af släktet Didymium Schrad., bland dem D. squamulosum (Alb. et Schw.) Fr., äfven i dess plasmodiokarpa form, hos oss förut blott känd från fjälltrakterna. 306 Den 30 juli i år fann jag vid torpet Hacksta under Äs i Julita en liten fin myxomycet, som vid närmare undersökning befanns motsvara beskrif- ningen på Badhamia rubiginosa (Chev.) Rost. i miss LISTERS arbete. Om man bortser från B. utricularis (Bull.) Berk. och B. panicea (Fr-.) Rost., tyckas Badhamia-arterna i allmänhet vara mycket sällsynta före- teelser i vårt land. Den ifrågavarande är en liten nedtill rödbrun, uppåt Diderma effusum (Schwein.) Morg. !'/. ljusare form med tämligen kort rödbrunt skaft. Till det yttre påminner den starkt om en Craterium och har äfven beskrifvits af MASSEE under namn af Craterium rubiginosum. Den förekom på mossa och barr å en starkt förmultnad björkstubbe. Upsala vd HötseptiFl9l3: Karl Hedbom. Bildningsafvikelser hos Cytisus alpinus och Acer platanoides. Ej sällan påträffar man i naturen monstrositeter, som uppkommit på det sättet, att blomaxeln växt igenom blomman och sedan i sin spets uppbär en ny blomma, ss. hos Geum rivale, Rose&e m. fl., eller att ur en blomsamling höja sig nya blomsamlingar, t. ex. hos Bellis perennis. Äfven hos en del Umbellater, ss. Athamanta Libanotis, Peucedanum och Heracleum anträffas någon gång ett likartadt förhållande, hvarigenom en på sätt och vis 3-dubbel blomflock uppkommer. Understundom finner man hos lärkträd kottar, hos hvilka hufvud- axeln utväxt till en kvist, försedd med glesa barr; själfva kotten sitter då omkring kvistens bas; huruvida sedermera en dylik liten kvist fort- farande tillväxer, har jag ej varit i tillfälle att iakttaga. I sitt omfattande arbete Pflanzenteratologie redogör O. PENZIG ut- förligt för monströsa bildningar hos växter och anför ett stort antal för- ändringar i likartad riktning, som dem jag ofvan påpekat. Ett fall, som jag påträffat, synes dock vara honom obekant, ehuru han anfört analoga 307 exempel från närstående arter. Kanske kan förhållandet därför intressera Tidskriftens läsare. Under ett besök vid Hvitsand, Salems socken i Södermanland, sen- sommaren 1909 fick jag på en af de där växande, ovanligt stora bus- karna Cytisus alpinus, som i förbigående själfså sig ganska mycket, se Fig. 1. Cytisus alpinus med genomvuxen blomställning. Södermanl., Hvitsand i Salem 1909. en synnerligen egendomlig bildning. På några tiotal kvistar hade näm- ligen klasens axel växt ut och var i sin spets försedd med ett knippe vanliga blad, talrika hos fåblommiga och fåtaliga hos rikblommiga klasar. Följande vår hade emellertid dessa kvistar helt och hållet dött ut, så att blott de torra frukterna och förvissnade bladresterna utvisade förhål- landet från fjoråret. 308 Cytisus-busken växte nära en gång i kanten af gräsmattan i parken, och några af dess lägre sittande grenar hade sträckt sig hindrande ut öfver gången, hvarför de under vintern 1908—09 hade afsågats för att lämna fri passage. Endast på sådana stympade grenar hade nämnda bildningar, som figuren utvisar, kommit till stånd; öfriga grenar på busken liksom de andra Cytisus-buskarna buro endast blomställningar af vanligt utseende. Helt säkert hade upplagsnäring i mängd samlats i grenarna under höstens lopp och denna i de afsågade, återstående basaldelarna varit så riklig, att den frambragt de egendomliga, genomvuxna klasarna. ik Fig. 2. Acer platanoides med tretaliga bladkransar. Stockh., Djurgården 1908. Bland annat omnämner PENZIG jämväl en mängd exempel på, att växter med motsatta blad emellanåt få dessa kransställda; såsom en så- dan angifver han äfven vår vanliga lönn. Jag framlägger emellertid följande förhållande, då det ju har sitt särskilda intresse genom verk- ställd ympning. Hufvudstammen på en 2—3 m. hög lönnbuske, som växte vid väg- kanten utanför Rydbergska stiftelsens egendom å Kungl. Djurgården vid 309 Stockholm, hade under vintern 1907—08 blifvit afbruten ett stycke nedan- för toppen. Följande sommar utväxte ett skott, som i september var synnerligen kraftigt, mer än meterlångt och som hade alla bladen krans- ställda med 3 blad i hvar och en af de 11 bladkransarna; de båda sido- skotten, som voro betydligt svagare, hade emellertid bladen motsatta. En stor del af skottet borttogs i och för konservering och ympning, men den återstående delen, hvars utveckling jag hoppats få se följande sommar, blef under vintern förstörd. Såsom ofvan nämnts, utfördes ympning godhetsfullt af direktör A. PIHL, Rosendal; resultatet af ymp- ningen blef en lönn med motsatta och en med kransställda blad. Denna senare trifdes och utvecklade sig fortfarande med sina kransställda blad under de närmaste åren, efter hvad direktör PIHL benäget meddelat; men vid den omflyttning, som ägde rum, sedan Trädgårdsföreningen upplösts och planteringarna ändrats, blef den ej tillvaratagen; ett faktum är dock, att bladställningen visade sig vara konstant. Fn. RR. Aulin, Om Atropis-arterna på strandängar i sydvästra Skåne. Då jag under en följd af år företagit exkursioner till strandängarna mellan Limhamn och Trelleborg, har jag insamlat ett ganska rikt ma- terial af de där förekommande arterna och formerna af släktet Atropis (= Glyceria p. p). Eftersom åtskilliga typer af detta kritiska släkte ännu äro ofullständigt kända till sin utbredning, meddelar jag här några flo- ristiska anteckningar öfver de Aftropis-former, som jag iakttagit på nämnda strandängar i sydvästra Skåne. Materialet har till största delen bestämts på Riksmuseets botaniska afdelning med användande af dess skandina- viska herbarium. De af mig insamlade typerna från nedannämnda lo- kaler ha nu också i flertalet fall införlifvats med Riksmuseets samlingar. En del af materialet, som för ett par år sedan inlämnats i Lunds Bo- taniska Förenings växtbyte, har välvilligt granskats af konservator OTTO R. HOLMBERG i Lund. Med afseende på nomenklatur och uppställning följes här Förteckning öfver Skandinaviens växter, utgifven af Lunds Botaniska Förening. Atropis maritima. Rikligt på alla strandängar mellan Limhamn och Trelleborg. Bland hufvudarten träffas här och där, såsom vid Hvellinge och på sydkusten, Fågelviks strandängar, v. arenaria (Fr.). Enligt K. JOHANSSONS uppgift torde den af F. R. AULIN insamlade och i Botan. Notiser 1901 (s. 235) omnämnda Glyceria reptans (Laest.) Kr. från Hvel- linge äfven vara att räkna till A. maritima Vv. arenaria (Fr.). ÅA. distans. Ymnig på strandängarna i sydvästra Skåne. Den ty- piska formen — med 5—6 vippgrenar nedtill, vanligen violetta småax och tydligt tvärhuggna blomfjäll — träffas här och där vid stranden på ruttnande tång, men förekommer annars mest på ruderatplatser t. ex. 310 vid Trelleborgs hamn. Den egentliga strandformen, som habituellt är väl skild från hufvudtypen, har glesare, fågrenig vippa, vanligen ljus- gröna småax med utdragna, i spetsen afrundade, eller något tillspetsade blomfjäll. I regel är denna strandform kraftigt utvecklad och 20—30 cm. hög, men förekommer äfven i små, 5—15 cm. höga individ, som full- ständigt öfverensstämma med vy. pulvinata (Fr.) enligt exemplar i Herb. Norm. f. 5, n. 90. Då emellertid ingen skarp gräns kan uppdragas mel- lan de mera småväxta och de väl utbildade exemplaren af strandformen, har jag (på etiketterna till de exemplar, som förvaras i Riksmuseets sam- lingar) föreslagit såsom namn på denna form v. pulvinata (Fr.) sensu lat. och inbegriper då häri äfven storväxta exemplar af ifrågavarande strandform. ÅA. distans x suecica. Förekommer här och där på strandängarna inom området; exemplar äro insamlade på västkusten vid Eskilstorp (juni 1910) och på sydkusten vid Fågelviks strandängar (nära Trelleborg), där den förekommer rikligt bland stamarterna (juli 1910 och augusti 1913). ÅA. suecica. Rikligt förekommande på dyiga strandängar vid Fågel- vik, där Albäcken flyter ut i Östersjön; den växer här i själfva.vatten- linjen samt ute i vattnet bland Scirpus Tabernaemontani och Sc. mari- timus; den går här längre ut än någon annan Åtropis. — Beträffande den omtvistade nomenklaturen för denna art, som i sin typiska form är väl skild från A. distans, torde A. suecica Holmb. tills vidare vara att anse som det riktiga namnet. Utgående från den förutsättningen, att Festuca capillaris Liljebl. verkligen vore fullt identisk med ÅA. suecica (som upp- gifves i HOLMBERGS beskrifning af arten i Botan. Notiser 1908 s. 245), vore artnamnet Aftropis capillaris (Liljebl.) Schur utan tvifvel riktigast, enligt E. L. EKMANS utförliga motivering i Botan. Notiser 1913 (s. 193). Det torde emellertid vara tvifvelaktigt, om LILJEBLADS Festuca capillaris är identisk med ÅA. suecica, och under sådana förhållanden måste det senare namnet tills vidare bibehållas. A. baltica. Förekommer spridd här och där på strandområdet; in- samlad (juni 1910) vid Limhamns strandängar samt (juni 1912) på syd- kusten vid Fågelvik. Exemplaren öfverensstämma fullständigt med Riks- museets af K. F. DUuUsSÉN insamlade herbarieexemplar från Småland: Kalmar och Öland: Borgholm, hvilka af C. J. LINDEBERG bestämts till A. baltica f. vegetior. A. Dusenii. Anträffad i enstaka exemplar på sydkusten vid Fågel- vik, där den förekommer på dyiga strandängar nära Albäckens utlopp (insamlad juni 1912). Exemplaren öfverensstämma till alla detaljer (små- axens byggnad o. s. v.) med Riksmuseets af K. F. DUSÉN insamlade ex. från Öland: »Torslunda s:n, Färjestaden vid hafvet, söder om hamnen, som af C. J. LINDEBERG bestämts till A. Dusenii »>f. optima». Denna Atropis, som förut ej anmärkts från Skåne, intar med afseende på sina morfologiska karaktärer en mellanställning mellan ÅA. baltica och A. suecica och torde väl få anses som en hybrid mellan dessa arter. Huruvida all äfven A. baltica bör uppfattas som en hybrid, hvilken nått en viss själf- ständighet, torde vara svårt att afgöra, då den i regel har godt pollen och god fruktsättning. Till sina karaktärer står den mellan A. mari- tima och ÅA. suecica, och man vore snarare böjd för att anse den som hybrid mellan dessa arter, än som en korsning mellan A. distans och 4. maritima. I hvarje fall tycks steriliteten ej kunna ge någon säker ledning, när det gäller Atropis-hybrider, då äfven bland de goda arterna exemplar kunna påträffas med nedsatt fertilitet, hvilket troligen står i sammanhang med förökning på könlös väg; så är t. ex. fallet med ÅA. maritima (se härom K. JOHANSSONS uppsats i Sv. Bot. Tidskr. 1910 s. 269). Valentin Norlind. Trenne växtfynd i Östergötland. Rubus cesius L. Xx saxatilis L. Vid Häradstorp i Risinge för- samling finnes ett snår på 20 kvadratmeter af Rubus ccesius L. X saxa- tilis L., som funnits där redan före 1876. Lokalen ligger mellan Ljus- bäcken och en åkerren. L. M. NEUMAN upptar den i sin flora från Skåne och Bohuslän, men den är sedan äfven funnen i Södermanland. Jag har sett uppgifvet, att denna hybrid aldrig skall hafva mer än en utbildad stenfrukt, några gånger har jag dock anträffat 2 stenfrukter. Den ena af föräldrarna, nämligen ccesius, har jag ej lyckats finna i norra Östergötland. Till sist vill jag nämna, att jag en gång anträffat en blommande turion. Exemplaret finns i mitt herbarium. ; Fragaria vesca L. Xx viridis Duch. Denna hybrid, som numera är funnen på flera ställen i vårt land, har jag funnit vid Melby i Ri- singe socken, där den förekommer rätt ymnigt. Jag fann den där redan 1897 och förekommer den fortfarande därstädes. Betula nana L. fann jag redan i maj 1895 i Risinge socken vid Uttring- gölen. Den synes vara i utdöende, förkväfd af Myrica gale L. En torpare, ADOLF ÅSTRÖM hade redan förut observerat densamma. Vistinge den 16 september 1913. F. Otto Westerberg. Beta maritima L. i Styrsö skärgård. I årgång 1912 h. 2 af Sv. Bot. Tidskrift omnämner telegrafkommissarie TH. LANGE en af mig sommaren 1910 funnen Beta maritima å Yttertist- larna i Styrsö socken af Göteborgs skärgård. Då herr LANGE sommaren 1911 besökte Tistlarna, kunde han ej upptäcka ett spår af Beta. Vid mitt besök å den lilla ön sommaren 1910 funnos där flera mycket kraftiga individ. Det syntes mig därför rätt egendomligt, om växten i 312 fråga redan vore utgången. För att öfvertyga mig om förhållandet be- sökte jag Tistlarna den 4 aug. innevarande sommar. Beta fanns fort- farande kvar, och räknade jag ej mindre än ett tjugotal individ. De voro ej alla så kraftiga som sommaren 1910, hvilket möjligtvis berodde på den torra sommaren. Området, på hvilket Beta växer, är ungefär 80 kvm. stort. 6 individ hade hvardera 5—7 fertila grenar, som voro 8—12 dm. långa. Som området, där Beta växer, ligger i en sänka och är jämförelsevis väl skyddadt, borde det vara hopp om, att växten ej så snart skall utgå. Göteborg i oktober 1913. Fritz Helgesson. Vaccinium vitis idea L. f. leucocarpa Asch. & Magn. Redaktionen har från tvenne håll fått sig tillsänd följande notis, här- stammande från tidningen Smålandsposten (sept. 1913). »Man har nu så länge hört talas om »skogarnas röda gullb, att det för omväxlings skull kanske kan roa att höra, att det finnes en sort lingon i Småland, hvilka hellre borde kallas »skogarnas hvita silfver». Liksom det på sina ställen växer hvit ljung, så finnes det — fast på ett inskränkt antal orter — äfven hvita lingon. På två platser i sko- garna vid Stora Sandeby i Bäckaby socken, här och hvar i Klafreströms- skogarna samt, enligt uppgift, äfven i S. Solberga förekomma de hvita lingonen. I Klafreströmsorten gör befolkningen den skillnaden på de hvita lingonen och de röda, att de kalla de förra med det gamla nam- net kröson, under det att med lingon betecknas de röda bären. Vid plockandet af de hvita bären, brukar folket emellertid blanda dem med de röda, och därför lägger man ej märke till variationen. Emellertid hade det i höst roat lingonhandlaren Alfred Johansson från Rottne att uppköpa särskildt en 10 å 12 liter hvita lingon, hvilka han medförde till Växiö i onsdags. Vi ha inköpt det mesta af partiet och vid afprofvandet af de underliga bären konstaterat, att de ha en synnerligen fin och mild lingonsmak. ;. Enligt uppgift företer lingonriset, å hvilket de hvita bären mogna, ingen skillnad från annat sådant och blommorna visa, säger man, ej heller någon särskillnad. Att emellertid en särskild varietet här före- ligger torde vara ställdt utom allt tvifvel. Bären äro verkligen alldeles krit hvita och bli vid öfvermognad nästan vattenklara, då närmast lika hvita vinbär. Bland allmogen äro de hvita lingonen skattade såsom särskildt goda, och säkert är, att de betinga ett ganska högt pris vid afsalu.» Dr. S. BIRGER har meddelat red. att ofvanstående notis öfverensstäm- mer med de upplysningar i saken han inhemtat från Klafreström. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb 7, H. 3. REFERAT GUNNAR ANDERSSON och SELIM BIRGER, Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria med sär- skild hänsyn till dess sydskandinaviska arter. Norr- ländskt handbibliotek V. Uppsala 1912. VIII + 416 pag. stor 8:0; 37 kartor; 49 textfig. Ända intill senare tid har vår kunskap om Norrlands växtgeografi varit ganska fragmentarisk. Vissa delar ha blivit ganska väl undersökta, andra däremot föga eller icke alls. Men hvad som framför allt har saknats, har varit en mera klar öfverblick öfver arternas utbrednings- förhållanden. Och dock har Norrland varit den svenska växtgeografiska forskningens vagga. LINNÉsS lappska resa var ej utan sin betydelse för de växtgeografiska synpunkter, som finnas i hans arbeten och ett af växtgeografiens klassiska arbeten, WAHLENBERGS Flora lapponica, hade för sin upprinnelse att tacka de mäktiga intryck och vida vyer, som den norrländska naturen skänkte den förste banbrytaren och grundaren af svensk växtgeografi. Ända intill senaste tid har ock WAHLENBERGS arbete i mångt och mycket varit bestämmande för vår uppfattning af Norrlands växtvärld. De gångna årens forskning har emellertid ofantligt ökat vår detaljkännedom om Norrland. I floror, resebeskrifningar, växt- listor, växtgeografiska arbeten öfver smärre områden samt i herbarierna har hopats ett stort och värdefullt material. Det fordrades emellertid en kritisk sofring och sammanställning af alla dessa uppgifter för att vinna en ny och vidgad öfverblick öfver den norrländska florans artbestånd. Det är ett stort, mödosamt och synnerligen värdefullt arbete, som de båda författarna härutinnan utfört. Ett betydande antal större och mindre skrifter har genomgåtts, de enskilda uppgifterna ha sammanställts. De i litteraturen förekommande, mycket spridda uppgifterna ha författarna dessutom kompletterat genom egna undersökningar under talrika resor i Norrland samt på grund af skriftliga eller muntliga meddelanden från ett stort antal botanister. I främsta rummet ha författarna tagit hänsyn till sådana arter, som i Centraleuropa och Sydskandinavien ha sin egentliga utbred- ning, men af hvilka många äfven förekomma i Norrland, ehuru mera spridt. De växter, som ha en dylik utbredning, benämna författarna sydskandi- naviska. Det förefintliga iakttagelsematerialet har framställts i kartform, å kartorna utmärkes hvarje enskild förekomst med en punkt. Kring Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. 21 314 ytterpunkterna i detta punktsystem ha författarna dragit en gröfre linje, därigenom betecknande sin uppfattning om resp. arters utbrednings- områden, som dessutom särskildt utmärkts genom glest dragna streck. Äfven om kartorna härigenom något förlorat i objektivitet, ha de å andra sidan vunnit mycket i klarhet och öfverskådlighet och tillåta en ganska ingående detaljgranskning. För sitt ändamål ha författarna vidare samman- ställt fullständiga ståndortsanteckningar eller andra uppgifter om vegeta- tionen från ej mindre än 128 s. k. sydberg eller andra platser, där den sydskandinaviska floran är mera rikt representerad. Med sydberg förstå författarna dessa skarpt i landskapet framträdande berg, som med en tvär brant höja sig i terrängen med branten exponerad mot söder, sydost, eller sydväst. Den detaljerade beskrifningen af sydbergen samt kartorna med dithörande förklaringar intaga en väsentlig del af författarnas fram- ställning. Detta utgör också grundlaget för deras utredning af den norr- ländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria. Mera sällan torde en växtgeografisk forskare haft till sin disposition ett så vackert detaljmaterial, när det gällt skildringen af ett större område. Också ha författarna förstått att på ett mycket elegant sätt utnyttja och behandla sitt material. Arbetet börjar med en mycket väl skrifven skildring av Norrlands växtgeografiska utforskande allt ifrån O. RUDBECK d. y:s lappska resa 1695 intill våra dagar. Därefter öfvergå de till en mera öfversiktlig redogörelse för den norrländska florans ekologi. Med hänsyn till värme- krafvet indela författarna den norrländska florans artbestånd i tre hufvud- grupper: fjällarter, nordiska arter och sydskandinaviska arter. Denna gruppindelning torde nog få anses ganska lycklig och har sannolikt framtiden framför sig. Mindre lyckliga äro däremot författarna i sin framställning af växternas beroende af temperaturen, då de angifva, att »en arts värmekraf samla sig kring en viss värmesumma». Ordet »värme- summa» är här mindre väl valdt, då det mera hör hemma på värme- lärans område och är i växtfysiologiskt hänseende olämpligt, bl. a. därför, att växternas viktigaste lifsyttringar, såsom andning, assimilation, inom gränserna för sitt ostörda förlopp ej reagera proportionellt mot en tem- peraturförändring, utan i det hänseendet synas följa, i synnerhet enligt engelska forskare, den van't Hoffska lagen för kemiska reaktioner, d. v. s. andnings- och assimilationsintensiteten fördubblas till tredubblas vid en temperaturförhöjning af 10”. Förekomsten af vissa maximi- och minimitemperaturer torde däremot ha större betydelse, såsom bl. a. BROCKMANN-JEROSCHS undersökningar angående skogsgränsernas förlopp i alperna gifva vid handen. Efter diskussionen angående växternas beroende af temperaturen öfvergå författarna till en hufvudsakligen i anslutning till SCHIMPER gjord indel- ning af växternas förhållande till vattentillgången, xerofyter, tropofyter och hydrofyter, hvarjämte de indela tropofyterna i xero-, meso- och hydro- fila typer. Åt xerofytbegreppet ge författarna en mycket vid omfattning, i det att de äfven dit räkna granen, hvilken som bekant hälst växer på frisk mark med god vattentillgång. Hvad som räknas till den ena eller andra gruppen är ju i många fall en ren smaksak, men till ett mera 315 obestyrkt påstående göra sig författarna skyldiga, då de förklara, att den xerofila organisationen hos våra barrträd förorsakar att de produ- cera litet eller växa långsamt. Saken behandlas af författarna visserligen mera i förbigående, men då deras uppfattning i detta fall i viss mån inverkar på hela deras framställning af Norrlands vegetation, torde en kortare belysning af frågan vara på sin plats. Det är bland skogsmän ett välkändt förhållande, att produktionen per ytenhet ofta blir större, ju mera skuggfördragande en art är, granen producerar under samma yttre för- hållanden mer än tallen. Jämför man emellertid sinsemellan skugg- fördragande eller ljusfordrande trädslag, visa ingalunda de af författarna såsom xerofyter betecknade trädslagen mindre virkesproduktion än de mesofila tropofyterna. Nedanstående öfversikt, hämtad ur SCHWAPPACHS erfarenhetstabeller, ger en antydan härom. På mark af bästa bonitet gestaltar sig totalproduktionen (gröfre virke, finare och gröfre grenar) hos gran, silfvergran och bok på följande sätt: Silfvergran Gran Bok Ebm. Kbm. Kbm FULA ont] salorelka 1,014 871 529 1:724.0 194826 OR NE SA 1,970 1,857 1,096 Som synes producerar silfvergranen, som är mest skuggfördragande, den största virkeskvantiteten, därefter granen och minst producerar boken. Jämför man förhållandena på mark af lägre bonitet, blir resul- tatet detsamma. Såsom virkesproducerande är den xerofila granen vida att föredraga framför den mesofila boken, äfven om man blott tar hänsyn till den producerade volymen, ty virke mätes och säljes efter volym. All- deles samma erfarenheter har man gjort i Sverige. Ungefär samma resultat lämnar jämförelsen, om uppskattningen sker efter vikt, ehuru bok- veden är mycket tyngre än granveden. Efter GAYERS undersökningar är spec. vikten hos granved 0.47, bokved 0.72. Efter afdrag för barken (8 volymprocent för gran, 6 för bok) lämnar gran- och bokskogen följande vedmassa i ton per har: Gran. Bok. GAR Bin lp < +» 376.47 ton 357.84 ton BOKREA NR VvER a 802.176 > 741.60 > Den mesofila boken producerar sålunda mindre vedmassa per hektar än granen. Den xerofila tallen producerar likaledes såväl efter volyms- som viktsenhet betydligt mera ved pr hektar än den mesofila björken (cirka 50 4 efter volymsenhet, 30 4 efter viktsenhet), men mindre än eken, i syn- nerhet vid högre ålder. Det årliga affallet af kvistar, grenar, blad och barr bör naturligen äfven tagas i betraktande, då det gäller att bedöma en trädarts produk- tionsförmåga. Efter bajerska undersökningar uppgår det årliga bladaffallet i genomsnitt för olika åldrar per hektar för bok till 4,106 kg., för gran till 3,524 kg. och för tall till 3,706 kg. Skillnaderna äro icke stora, märkligt är att tallen öfverträffar granen, den torde också äfven i detta 316 afseende öfverträffa björken. Bokens kraftiga bladaffall förskjuter möj- ligen produktionssiffran till dess förmån. Använder man de bajerska siffrorna, skulle dock bokens totalproduktion vid 120 år öfverträffa granens med endast 8,68 ton, sålunda en ren obetydlighet, och en så ringa procen- tuell skillnad att den med hänsyn till siffrornas osäkerhet (bladaffallet är sannolikt för högt beräknadt för lägre åldrar) för öfrigt ej kan tillmätas någon betydelse. Äfven om man kan göra en del anmärkningar mot dessa siffror (t. ex. att den spec. vikten är olika för stamved och grenved, frukternas mängd och vikt), så lämnar dock denna granskning af hvad man för närvarande verkligen vet om saken, föga stöd åt författarnas påståenden. Jämförelsen mellan björkens och tallens produktion visar ock, att sambandet mellan produktion och organisation ej är så enkel, som författarna synas antaga. Det norrländska skogsklimatet karaktäriseras såsom kallt och torrt. Det torde dock kunna sättas i fråga, om författarna härmed träffat det rätta. Den allmänna utbredningen af utpräglade podsoljordar äfven i mycket kalkrika trakter, mossars och försumpade skogsmarkers allmänna förekomst äfven på starkt sluttande mark tala otvifvelaktigt för en ringa afdunstning, alltså icke för något torrt klimat. En diskussion af denna fråga skulle emellertid blifva för lång för denna recension, på annat ställe torde jag snart få tillfälle att återkomma till densamma. I afseende på den norrländska vegetationens regionsindelning förkasta författarna på goda grunder de Wahlenbergska pors- och lönnregionerna. Någon vidare indelning af barrskogsregionen ha de ej företagit, men framhålla, att en sådan vore behöflig. Efter denna öfversikt af den norrländska skogsflorans ekologi ingå de på en skildring af Norrlands topografi och geologi i förhållande till vegetationen, hvarvid sydbergens förekomst och utbredning samt kalkens roll för den norrländska floran blifva närmare berörda. Vid redogörelsen för sydbergens naturförhållanden framhålla de särskildt, att där på grund af topografiska förhållanden bör råda en högre temperatur än i omgif- vande trakt, och att denna högre temperatur gynnar de sydskandinaviska arternas uppträdande. Efter dessa mera förberedande eller inledande kapitel öfvergå författarna till en skildring af sydbergens flora. och vegetation och i anslutning härtill till den norrländska florans invandringsvägar. Dessa kapitel utgöra jämte den ståtliga materialsamlingen arbetets i vetenskapligt hänseende starkaste del. Af deras noggranna och omfattande sammanställningar framgår, att den sydskandinaviska artgruppen i fjällområdet består icke af några tillfälligt ditkomna växter, utan att hvarje särskild arts före- komst sammanhänger mer eller mindre intimt med artens utbredning i öfrigt. För fjällområdets sydberg har en västlig invandring från Norge spelat en mycket stor roll. Författarna påpeka äfven, hurusom man mångenstädes kan påvisa ett direkt samband mellan hufvuddalens passhöjd på vattendelaren mellan Sverige och Norge och antalet sydskandinaviska arter i sydbergen på den svenska sidan. I stort sedt tilltaga de syd- skandinaviska arterna i antal ju längre mot söder man kommer, närmast väl beroende på tilltagande temperatur. De sydskandinaviska arterna i 317 skogs- och kustområdena visa sig äfvenledes bestå af bestämda artgrupper, och de spridda förekomsterna låta sig otvunget sättas i samband med artens utbredning i öfrigt. Sedan författarna närmare redogjort för den senaste tidens forskningar angående den stora landisens afsmältningssätt och afsmältningshastighet, redogöra de för sina åsikter angående in- vandringsvägarna i postglacial tid. Sina åsikter sammanfatta de på föl- jande sätt: »De sydskandinaviska arterna ha spridts till sina nuvarande växtplatser på tvänne hufvudvägar, den ena utmed Norges västkust samt vidare uppför de stora hufvuddalarna och öfver passhöjderna och in på den svenska sidan. Den andra hufvudströmmen har kommit från söder, följt Sveriges dåvarande östra kustland och uppför de stora älfdalarna framträngt mot fjällen. I all synnerhet de trakter, som tillhöra Ånger- manälfvens och Indalsälfvens dalfåror, ha — ej minst på grund af dessa trakters rikedom på kalk i de lösa jordlagren — visat sig ägnade för en del växters spridning.» Det är alldeles otvifvelaktigt, att författarnas omfattande studier ledt till en oväntadt klar och redig öfversikt öfver den sydskandinaviska artgruppens invandring och roll i Norrlands växt- värld. De vackra resultat, som detaljstudierna här frambragt, komma säkerligen att bli af stor betydelse för svensk växtgeografisk forskning. Jämför man vår kunskap om Norrlands växtgeografi för ett par år sedan och de resultat, som detta arbete frambragt, betyda de båda författarnas forskningar en storartad utveckling på området. För en närmare diskussion af de faktorer, som i nuvarande tid bestämma de sydskandinaviska arternas förekomst i norra Sverige, hade det dock utan tvifvel varit af stort värde, om "författarna mera strängt, än hvad de nu gjort, skilt mellan sydberg och andra gynnade växtplatser i Norrland, i hvars vegetation sydskandinaviska arter spela en mera framträdande roll. Icke få af dessa sydskandinaviska arter förekomma nämligen vid gränsen för sin utbredning ingalunda endast i sydberg, utan på allehanda lokaler, ofta på sådana med särskildt god mark. Bland andra gäller detta Anemone nemorosa och hepatica, Fragaria vesca, Carex digitata, Pteris aquilina, Orobus vernus, Pyrola chlorantha och media, Vicia silvatica, Convallaria majalis m. fl. Skiljas icke de olika ståndortslagen från hvarandra, är fara värdt, att man tilldelar den högre temperaturen i sydbergen en alltför stor roll, åtminstone för vissa arter. Arbetet är skrifvet på ett mycket lättläst språk, välgörande fritt från >»danismer» och »germanismer», som annars ofta misspryda svenska bota- nisters svenska skriftspråk. Bilderna äro vackra och om kartorna må ännu en gång sägas, att de äro briljanta. Boken kan med nöje läsas äfven af icke fackmän. En för botanik och växtsamlande intresserad skol- yngling skulle säkerligen entusiasmeras af arbetet, ty det visar i ovanligt hög grad, huru äfven det enkla botaniserandet kan, då iakttagelser från olika håll sammanställas, leda till i vetenskapligt hänseende intressanta och betydelsefulla resultat. Henrik Hesselman. SAMMANKOMSTER. Societas pro Fauna et Flora Fennica. Den 7 december 1912. Doktor H. LINDBERG föredrog om växtpaleontologiska undersökningar å Pelso mosse i närheten af Uleåträsk. Magister J. A. WECKSELL demonstrerade några parasitsvampar från 'Stjernsunds dträdgårdsinstitut i södra Tavastland och från Nådendalstrakten. Magister E. W. SUOMALAINEN hade insändt ett meddelande om Cha- meeorchis alpina i trakten af Kilpisjaur i Enontekis lappmark. Den 1 februari 1913. Doktor V. F. BROTHERUS framlade tredje fascikeln af sitt exsiccatverk Bryotheca fennica samt demonstrerade två för den finska floran nya mossor: Amblystegiella confervoides (Brid.) Loesk. och Orthothecium ru- fescens (Dicks.) Bryol. eur. Doktor HARALD LINDBERG lämnade ett meddelande om Vid Upsala universitet hafva utnämnts till docent i botanik fil. dr. G. SAMUELSSON och till docent i växtbiologi fil. dr. THORE C. E. FRIES. + Till ledamot af Vetenskapsakademien har invalts intendenten vid Riks- musei botaniska afdelning professor CARL LINDMAN. + Till den lediga professuren i botanik vid Upsala universitet hafva af de utsedda sakkunniga föreslagits i följande ordning: af prof. O. JUEL 1) doc. N. SVvEDELIUS, 2) doc. R. FRIES, 3) doc. H. NILSSON-EHLE, 4) doc. H. KYLIN; af prof. R. SERNANDER 1) R. FRIES, 2) N. SVEDELIUS, 3) H NILSSON-EHLE, 4) H. KYLIN; af prof. Sv. MURBECK 1) R. FRIES och N. SVEDELIUS jämnställda, 2) H. NILSSON-EHLE, 3) H. KYLIN. + Professorn vid Landtbruksakademien JAKOB ERIKSSON har erhållit be- gärdt afsked med pension. + Den 4:e internationella botaniska kongressen har utsändt sitt första cir- kulär. Den är afsedd att hållas i London den 22—29 maj 1915 och står under beskydd af presidenten i R. Botanic Society i London hertigen af TECE, presidenten i R. Horticultural Society, fältmarskalken lord GRENFELL OF KILVEY, hertiginnan af BEDFORD, markisen af LANSDOWNE, the hon. NATHANIEL CHARLES ROTHSCHILD m. fl. Generalsekreterare är dr. A. B. RENDLE, British Museum, Cromwell Road, London S. W. och treasurer sir FRANK CRISP, 17 Throgmorton Avenue, London E. C. Kongressen omfattar alla grenar af botaniken och skall särskildt behandla de frågor om nomenklatur m. m., som lämnats oafgjorda vid föregående kongress i Bruxelles. Afgiften för deltagare är 15 sh., då kongressens publikatio- ner äfven erhållas. + Af brist på utrymme nödgas undertecknad utbjuda sitt fanerogamherbarium till salu. Det utgöres af 6,600 arter, varieteter och former. F. Otto Westerberg. MHäradstorp, Vistinge. Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1913. Till tidskriftens medarbetare Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af ; - korrekturändringar mot manuskriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket z i manuskriptet). 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- fögad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. > Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt vetenskap- ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa | språk. Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller SERA öfversättningen till det främmande språket. Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- - keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af - sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning - lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. ROB. E. FRIES, Die Vegetation des Fan Wodle- rela | Mit ER Körle: 233 oT. Å. TENGWALL, De sydliga skandinaviska fjällväxterna och deras — invandringshistoria. (Die sädlichen skandinavischen alpinen Pflanzen - und deren Einwanderungsgeschichte;) .n......... H. V. ROSENDAHL, Bidrag till Breg ormbunksflora. TH. » Beiträge zur Farnkräuterflorå Schwedens: IL) :. fe ; Är - SMÄRRE. MEDDELANDEN: EINAR WESTBLAD, Sticta amplissima (Scop.) funnen i Närke ; SE (Stieta amplissima (Scop.) in Närke gefunden.) «..:...... SEPA NAN G. LUNDQVIST, Ännu en lokal för Nephroma lusitanicum Soltr i Roslagen. (Noch ein Fundort för "Nephroma lusitanicum - 2 Scheer. in Roslagen.) ... ENE ENSE RUDOLF R:SON WALLQUIST, "Meactoria Äristis (Web). Th. Fr på RS Nn XR | Mösseberg. (Alectoria tristis (Web.) Th. Fr. auf Mösseberg: ) 0 ig THORE GC. E. FRIES, Gyrophora rugifera (Nyl:) Th. Fr. funnen i SO Härjedalen. SVE rugifera (Nyl) Fh: Fr. in "Härjedalen RA gefunden.) «. - EDEN KARL HEDBOM, "Didérina Sus (Sökwen.), Mörg. Hc Badhamia.; SKE | rubiginosa (Chev.) Rost. anträffade i vårtland. (Diderma effa- SR sum (Sehwein.) Morg. und Bäadhamiä TeRIRRGAR (GARN Röst. in Schweden gefunden.) ......... FR. R. AULIN, Bildningsafvikelser hos Cyllage. SRA oc FÖR --platanoides. IEEE RT SE RENA bei Cytisus alpinus und Acer DIATAD OLAGSN 0 010 dogs Reds AS SEE Sas NS EA ROD (oe ale Näs Ls RASAR re RS SAN VALENTIN NORLIND, Om”-Atropis-arterna på strandängar i syd- " västra Skåne. (Uber die Atropis-Arten der Strandwiesen im: sädwestlichen Schonen:) .. 309 -> F. OTTO. WESTERBERG; Trenne växtfynd i | Östergötland. "Drei Rn Pflanzenfunde in Östergötland.) . a PS FRITZ HELGESSON, Beta maritima a r Styrsö. Tkanskrd.. Beta 3 näritima L. in den Scheéeri von Styrsö unweit ren py BAG: RED., Vaccinium vVitis idka L. fi leutcocarpa Aséh: & R 5 312 = REFERAT: 3 | Gunnar Åndersson öch Selim Birger, Den öorrländska flörans geöo- Ven grafiska fördelning och invåndringshistoria med SArEROR hän: 6 Nr syn till dess :sydskandinaviska arter. os... ossie.biitöleriis Huge på 313 SK SAMMANKOMSTER: | ; ORG Societas pro Fauna et Flora Fennica :v:essinistiöiesssiistiisistsraensen OÅ8 0 Botaniska Sällskapet i Stockhölm= sus ssusesstdtedar ars oädreg erat ån inr enn ver DÅD Vetenskäpsakadömten. 3: "asp ist rs Hernesras st 00 Red (SKR NSI NOTISER 25 sr 5 00 SLR Ser RAR So ROR RSS RR LENA ALLE a ts Utgifvet den 8 November 1913. STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1913. Svensk Botanisk Tidskrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen Redigerad af T. VESTERGREN BAND 7 1 9 1 SS HÄFTE 4 FR SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS - 2 ER | styrelse och redaktionskommitté RR LE - : CN FE under år 1913, 5 er Styrelse; - 0. ROSENBERG. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. | NILSSON, Redaktionskommitté: T; VESTERGREN. Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska om taniska Föreningen) a 15 SOTLaE Kers E 118, Stockholm" Va S | > oNyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar af tid- FN EN Fen till ett pris af 7 kronor pr årgång. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BD 7. H. 4, ORTNAMNSFORSKNING OCH VÄXTGEOGRAFI AF J. V. ERIKSSON Ortnamnsforskningen har, ehuru den först relativt sent i vårt land tillkämpat sig sådan ställning, att den vunnit statsmakternas understöd, redan öppnat och vidgat stora fält för forskningen. Icke blott på det rent språkvetenskapliga området kan man röna dess inflytande, utan äfven inom andra vetenskaper kommer den af allt att döma att gifva viktiga uppslag. NOREEN har flerstädes antydt och HöGBOM har redan (1912) visat, att man ur ortnamnsmaterialet kan draga en del intressanta bebyggelsehistoriska slutsatser. På ett annat område, där man från denna vetenskapsgren kan inhösta bidrag, skulle jag här vilja fästa uppmärksamheten. NOREEN indelar (1900 sid. 143) våra ortnamn med hänsyn till härledning i två hufvudgrupper, sådana, som syfta på ett ställes naturbeskaffenhet, och sådana, som uppkommit i samband med ortens odlingshistoria eller andra kulturella förhållanden. De senare innehålla ofta ett personnamn, gud eller människa, jämte ett tillägg, som anger platsens egenskap af boplats eller annan uppehållsort, röjning, betesmark o. s. v. Den förra gruppens ortnamn utgöras af eller syfta på topografiska förhållanden, terrängföremål, djur eller växter m. m. Sammansättningar af alla slag kunna förekomma. Kungl. Ortnamnskommitténs publikation, Sveriges Ortnamn, af ' hvilken de flesta delar, som handla om »Ortnamnen i Älvsborgs län>, redan utkommit, uppdelar de svenska ortnamnen i territoriella namn, som beteckna mänskliga boplatser i nutiden, och naturnamn, d. v. s. namn på sjöar, vattendrag, öar, höjder, skogar m.m. Isyn- nerhet bland naturnamnen kunna vi vänta oss djur- och växtnamn Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 292 322 talrikt representerade. Men naturnamnen äro också de äldsta, och deras härledning är ofta insvept i ett till synes ogenomträngligt dunkel. De namn, som jag i det följande närmare vill diskutera, komma sålunda att till öfvervägande del utgöras af territoriella namn. Materialet till denna diskussion hämtar jag hufvudsakligen ur den nämnda publikationen, »Ortnamnen i Älvsborgs län», ut- gifven af Kungl. Ortnamnskommittén, en del också från R. NORRBYS afhandling om »Ydre härads gårdsnamn». I egenskap af icke- fackman på det rent språkliga området, vågar jag mig naturligtvis icke på några egna tolkningsförsök, äfven om jag här och där anför rön ur min egen erfarenhet. Om vi nu öfvergå till att uteslutande hålla oss till växt- namnen, så faller det genast i ögonen, att det är hufvudsakligen trädnamn, som uppträda i ortnamnen. Detta är också helt natur- ligt. De mindre växterna, örter och lägre, intresserade människan på ett lägre kulturstadium endast i den mån hon hade glädje, nytta eller skada af dem. Var detta icke: fallet,” så fick arten intet eget namn. På sin höjd sammanslogos åtskilliga arter med en gemensam, särskildt framträdande egenskap till en folklig »kollektivart>. Så är ännu fallet på många håll. Bland Väs- terdalarnas allmoge utgöra hvitsippan, Anemone nemorosa, duf- kullan, Trientalis europcea, slåtterblomman (i södra Sverige äfven kallad >»visel» eller »slåttervisel»), Parnassia palustris, m. fl. med hvita blommor försedda växter tillsammans >»arten» >hvittuppa»>, blåsippan, Hepatltica triloba, blåklockan, vanligen Campanula patula, förekommande Viola-arter m. fl. »arten» »blåtuppa» o.s.v. Samma växtarter ha som oftast olika namn på skilda orter, undantagsvis kan ock en enda art i samma trakt ha flera namn. Det primitiva folkmedvetandet tycks emellertid, som sagdt, redan från början ha hållit i sär namnen på våra vanliga trädslag. Dessa ha ju också ofta nog särskilda karakteristika, björken sin hvita stam, lönnen sina röda löf om hösten, linden sin vackra växt och sina välluktande blommor, rönnen sina röda bär, häggen sina hvita blommor, aspen sina dallrande löf, asken sina bara grenar, boken sin djupa skugga o. s. v. Träffa vi sålunda namn såsom Björknäs, Björkås, Björkebacken, Björkedal, Björkelund, Björkeskogen, Björke- kärr, så behöfva vi knappast tveka om tydningen. Lokalen har vid tiden för namngifningen utmärkt sig genom en trädvegetation, hufvudsakligen bestående af björkar. Äfven om sådana numera ej skulle förekomma på platsen, torde detta ej betyda något. Ett san- 323 nolikhetsbevis för riktigheten af vårt antagande finna vi däri, att den senare sammansättningsleden nästan undantagslöst återfinnes i topografien: gården, torpet, byn eller hvad det nu må vara, ligger på ett näs, en ås, en backe, i en dal, en lund, en skog eller vid ett kärr, det senare dock ofta utplånadt genom dikning och odling. Den direkta traditionen kan ibland styrka antagandet om ett träd- slags forna förekomst på en efter detsamma uppkallad plats. En skog på gränsen mellan Grovare socken i Ås härad och Ods socken i Gäsene härad, Västergötland, kallas Bokeskogen, emedan den- samma förr innehållit bok (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. XIV, sid. 218). Ett namn som Björkered har naturligtvis från början be- tecknat en röjning i björkskog. Björke (t. ex. Södra Björke socken i Gäsene härad) betyder blott och bart »björkskog>. På samma sätt komma namnen Aläng, Altorpet, Alsjön 0. s. v. af trädnamnet »al», Asksjön, Asklanda, Askåsen af »ask>», Aspås, Aspanäs och namnet på sjön Aspen (Lerums socken, Vättle härad, Älvsborgs län) af »asp», Grandalen, Grankärr, Granön af »gran»>, Lindåsen, Lindsjön, Lindåsahage, Lindhult, Lindtorp af »>»lind>, Lönnhult, Lönnarp, Lönnåsen af »lönn>, Rönnåsen af »rönn»>, Sälg- sjön af »sälg», Furuberg af »fur>, Videkärr (»vide» är folklig »kol- lektivart> för släktet Salix), Videsjön, Videholmen af »vide>»>, Ekåsen, Ekarp af »ek>, Bokhult af »bok>» 0. s. Vv. Anmärkningsvärda äro namnen med ett inskjutet -e- (eller -a-), t. ex. Alekleven, Askebogården, Askedalen, Aspelund, Aspanäs, Aspe- bol, Bokeskogen, Ekebacken, Ekeskogen, Eketjärn, Ekekulla, Ekered, Ekeberga, Ekenäs, Lindebacken, Lindedalen, Linderud, Lindeskogen, Lönnebromad, Rönneskog, Rönnebråten. Här börja emellertid svå- righeterna för icke-fackmannen. »Aspskog>» heter på västgötadialekt äspe, »alskog» äle, »askskog» äske, »almskog» älme etc., hvadan vi synnerligen ofta i detta landskap träffa namn såsom Älekärr, Älebräcke, Äleviken, Älekällan, Älmered, Älmesjö, Älmestad, Älme- rud, Äskekärr, Äskegärde, Äspetjärn, Äspenäs, Äspered, Äspesäter. Ä- tycks i synnerhet förekomma, då den andra sammansättnings- leden innehåller samma vokal. Ortnamn, som kunna härledas af trädnamnet »alm»>, ha alltid Älm- eller Älme-. Och vid den tid, då våra kartor gjordes, tecknades de flesta dylika namn med E-, således finna vi här nästan alltid Elekärr, Elebräckan, Elmhult, Elmås, Eskekärr, Eskegärde, Espenäs, Espered. Att vildapeln, Pyrus Malus, för våra förfäder spelat en viss roll alltifrån äldsta tider, visar oss bland annat förekomsten af detta 324 träds frukter i kulturlagret å pålbyggnaden vid Alvastra från sten- åldern (FRÖDIN). I Västergötland träffa vi ofta af detta trädslags namn härledda ortnamn: Apelås, Apeldalen, Apelnäs, Aplaskog, Ap(p)lagården, Aplakulla, Apleberg, Aplebol. Bland andra vilda trädslag, som kunnat spela en roll i hushåll- ningen, är naturligtvis hasseln, som efterlämnat ortnamnen Hässla- gården, Hasselholmen, Hasselbacken, Hasselbacka, Hassle (förmod- ligen af det fornsvenska häsle, »hasselskog», senare i svenska dialek- ter ombildadt till hassle; Ortnamnen i Älvsborgs län, D. XV, sid. 33). Lingon (i dialekten »kröser») har bidragit med namnen Krösslätt, Krösebacken, Krösekullen, Kröserud. Af >»lönn» ha bildats Lönnebromad, Lönnhult, Lönnarp, Lönn- åsen, såsom förut nämnts. Men alldenstund »lönnskog> i Väster- götland ej blott heter lönne, utan äfven lunne och löne, finna vi också namn sådana som Lunneviken, Lunndalen, Löneslätt och Lönekulla samt därjämte troligen äfven Löne. »Rönnskog» heter i fornsvenskan röne, 1 västgötadialekter äfven runn(e) och ränne, hvadan vi jämte Rönnebråten o. s. v. få Rönåsa, Rännekulla och Runneberget. » Sälg» kan på norska och danska heta sälja, hvaraf utvecklats säll(e); på detta sätt tydes Sällsäter. Äfven Sillebacken tolkas såsom härledt från »sälg», nämligen från fornsvenskans silde. Att sådana ord som Grandalen, Granön och Grankärr härröra af trädnamnet >»gran>, förefaller ju helt naturligt. Men den skolade ortnamnsforskaren kommer äfven här längre än lekmannen. Den förre vill nämligen gärna härleda äfven sådana namn som Gränne, Grönbo, Grönesjön och Gingri af samma ord. Gräne betyder >»gran- skog» i analogi med förut omtalade förhållanden; detta ord har om- bildats till gröne af grön, en biform till »gran». Den senare leden af namnet Gingri antas vara kommet ur gräne, därigenom att ä öfvergått till i på grund af svag betoning (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. XIV, sid. 26). I Fröskogs socken i Dalsland finnes en sjö, som i relativt sen tid fått namnet Ärr (den hette förut Frösken). Det nya namnet har man velat härleda ur det norska dialektordet err eller erre, »gråal>, Alnus incana, i västgötadialekten arre. Fil. kand. P. WEN- STRÖM har fäst min uppmärksamhet på namnet Arderkärret i norra Västmanland. Hur gråalen kallas i denna trakt, har jag mig icke bekant. Däremot vet jag, att ifrågavarande trädslag i Järna socken i Västerdalarna heter aller eller (förmodligen äldre) alder. I detta 325 sammanhang kan erinras om det norska older, hvilket egentligen betyder »al» (BLYTT), men i de många ortnamnen på Older- (Older- bakken, Olderdalen, Olderelven, Olderfjord, Oldernes, Olderskogen, Oldervik och Oldra), som förekomma i Tromsö amt, af RyGH tydda såsom kommande af trädslaget »older>, måste hafva betecknat gråal, alldenstund Alnus glutinosa enligt BLYTT icke går längre norrut än till Vaerdalen (63245 n. br.) i Trondhjems stift. I folkmedicinen och äfven på apoteken användas delar af brak- veden, Rhamnus frangula. Huruvida man skall härleda namnen Brakarebol och Brakelö från denna växt, synes osäkert. Det ur- sprungliga namnet på växten lär vara brakal, men i Finland be- tyder brakel (samma ord) snår och ris i allmänhet. (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. XV, sid. 50 och D. XVI, sid. 66). Den finländska betydelsen kan möjligen till sin uppkomst vara af yngre datum. Egendomligt nog ha ortnamnsforskarna visat en viss motvilja mot att härleda ett namn sådant som Häggsjön från trädnamnet > hägg». I stället vill man på de tre ställen i Ortnamnskommitténs hittills utkomna publikationer, där det förekommer, hellre förklara det af en adjektivform häg vid sidan af håg, >hög». Vid Häggsjön i Upp- härads socken af Flundre härad ligger en gård, Häggsjöryr, hvilket namn sedan 1877 skrifvits Högsjöryr. För Häggån i Toarps socken af Ås härad föreslår man dock ett ursprung från trädnamnet (Ort- namnen i Älvsborgs län, D. XIV, sid. 226). SAHLGREN har ägnat dessa namn en noggrann undersökning och därvid framhållit ännu en lösning, nämligen af hägge, »hage», som han funnit i närkiska dialekter (SaAHLGREN 1912: a, sid. 58). Han hänvisar också till namnet Häggesås (förr Häggårdsås), som kan förutsätta ett konst- rueradt ord, häggård, »>gärdesgård», »inhägnad». För lekmannen kan det emellertid synas underligt, om just häggen, som dock är ett träd, hvilket af allmogen högt skattas på grund af dess vackra blomsterskrud om försommaren, skulle blifvit alldeles förbigånget af dem, som gifvit våra orter namn. I detta sammanhang kan för- tjäna påpekas, att af Ortnamnskommittén alla namn på Björn- an- tagas komma af mansnamnet Björn, icke af djuret björn, under det alla namn på t. ex. Bjur- härledas af djurnamnet biur, »bäfver>. Att namn sådana som Bokeskogen och Bokhult komma af träd- namnet »bok>, är naturligtvis intet tvifvel underkastadt. Besynner- liga synas oss däremot namnen Hester, Hestra, Dalhestra, Kärrhester och Hestrahult. Dialektordet hester betyder emellertid i nutiden »beteshage> och har i fornsvenskan betydt »skog», ursprungligen 326 »bokskog»; på tyska heter »bok» äfven Heister (Obs. det tyska familje- namnet Buchheister!), och på holländska betyder heester »ung bok>. I Hålands socken, Ale härad, Västergötland, finns en frälsegård, som heter Idåsen. Ortnamnskommittén föreslår med en viss tvekan en härledning ur det i »idegran» ingående trädnamnet, och hän- visar till att trädet är föga kändt i orten (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. II, sid. 31). En gård i Norra Åsarps socken, Redvägs härad, bär namnet Öjelunda, hvarom skrifves: »F. led. torde vara gen. pl. af det gamla y, »idegran». Ye- har utanför dialekten utvecklats till yje och detta till öje.> (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. X, sid. 261.). Namnen Öjebro källa (Trollhättans socken, Väne härad) och Öjelunda (Kärråkra socken, ÅS härad) antas däremot komma af öja, »Ö», eller y, »idegran». Äfven idegransnamnen har SAHLGREN ägnat en synnerligen ingå- ende granskning (1912: a och b). Till en början yppar han en från Ortnamnskommittén afvikande uppfattning beträffande tolk- ningen af namnet Islanda (Härna socken, Ås härad, Älvsborgs län), hvilket förklarats komma af ordet »is>. Detta finner SAHLGREN af flera skäl mindre troligt och påvisar sannolikheten af en i namnet ingående genitiv singularis is af y, samt framdrar en mängd analoga fall, Isie (Malmöhus län), Ishult (Kristianstads län), Isberga (Öster- götland, Närke och Småland), Isåsen (Närke) äfvensom Islandet (vid Uppsala; »Islandsbron»). Men äfven för gen. plur. iva anför han en mängd ortnamnsbelägg: Ivö, Ivetofta, Ivön och Ivösjön (Kris- tianstads län), Ivebro, Ivehögen, Ivås och Ivesjön (Halland), Ivön (Blekinge) och Ivåsmyren (Gästrikland). Den rena stammen y eller i anser han möjligen ingå i Ystad, Ykullen (Tiveds socken, Vadsbo härad, Västergötland), Idala (Halland) och Isätra (Västman- land). Af det andra svenska namnet för samma växt, id eller idhe, i gen. sing. ithes, böra hafva bildats Isåsen (Närke) och Ideshult (S. Tjusts härad, Småland). Gen. plur. af samma ord bildar nam- nen Idhelösa (Södermanland; -lösa betyder »ängsmark>, se nedan), Idhult och Idebo (Östergötland), Idanäs (Småland), Idmyren (Gästrik- land), Idö (Östergötland, Småland och Uppland) samt Idhagen (Gott- land). Af senare datum anser SAHLGREN en del ortnamn vara hvilka komma af ett annat namn på idegranen, nämligen »>»bar(r)- lind»; af exempel på sådana anföras Barrlindsdalen, (Gillberga soc- ken, Gillbergs härad, Värmland), Barrlindemaden (Örs socken, Nor- dals härad, Dalsland), Barrlindamyr (Svanskogs socken, Gillbergs härad, Värmland), Barrlindemyren (Skålleruds socken, Nordals härad, 327 Dalsland). Äfven en del norska ortnamn anföras i detta samman- hang: Barlindbotn, Barlindbrekke, Barlinddalen, Barlindbraaten, Barlindos. BLyTtT har för Taxus baccata det norska namnet »bar- lind». I första häftet af den nystartade tidskriften »NAMN OCH BYGD» förekommer en mycket intressant uppsats af ÖSKAR LUNDBERG, be- handlande ortnamnet Vrinnevi (fordom Wrindawi). Gården med detta namn ligger strax söder om Norrköping. Ändelsen -vi be- tecknar som bekant en kultplats. Återstod så att förklara den första sammansättningsleden. LUNDBERG sammanställer den med det från den fornvästnordiska mytologien bekanta gudinnenamnet Rindr eller Rinda, hvilket på östnordiskt område borde heta Vrind. i gottlandsmålet finnes ett växtnamn, rind, som betecknar såväl murgrönan, Hedera helix, som mattlummern, Lycopodium clavatum, och hvilket ord LUNDBERG kombinerar med verbet »yvrida», en härledning som författaren stöder med bevis från andra indogermanska språk. I uppsatsen påpekas vidare, att murgrönan haft en religiös och rituell betydelse hos många folk, alltifrån grekernas Dionysos, hvars staf var murgrönsprydd, till den nordeuropeiska fruktbarhetskulten, från hvilken ännu i våra dagar en del drag lefva kvar i tyska och engelska folkseder, och där just murgrönan spelar en viktig roll. I anslutning till en föregående tolkning af gudinnenamnet Härn (LUNDBERG 1911), såsom betecknande en gudinna, gjord af lin, får författaren Rind att betyda en gudinna, gjord af den heliga, evigt grönskande murgrönan. I likhet med misteln och buxbomen har murgrönan just på grund af sin egenskap att ej fälla bladen under den kallare årstiden nått en ställning som helig växt, bärande oför- gänglighetens prägel. Af allt detta drager författaren den slutsatsen, att Vrinnevi en gång varit ett säte för murgrönsgudinnans kult, och att växten med all säkerhet då lefvat i trakten, ehuru den nu sak- nas där. — I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att LÄFFLER efter en utförlig och allsidig utredning kommit till det resultat, att det stora, underliga, för öfrigt okända träd, som enligt ADAM AF BREMEN (eller rättare en af hans skoliaster) skulle funnits vid det stora hednatämplet vid Gamla Uppsala, måste hafva varit en väldig, såsom relikt kvarlefvande idegran. Namnet Tiveden vill NOREEN (1911) förklara ur ordet »tibast>. Daphne mezereum, ej såsom hittills skett ur gudanamnet Tyr. Tibast skulle ursprungligen vara barken af växten tived (namnet bildadt i analogi med »benved», »brakved»). Möjligen kan på detta sätt 328 tolkas äfven det »svårknäckta>» namnet Tierp (Uppland). Daphne mezereum spelar stor roll som honungsväxt, och tived skulle sålunda ha betydt »biskog». I det föregående hafva vi uppehållit oss vid ortnamn, som här- leda sig från namn på träd, buskar samt i något afseende nyttiga växter. I dessa fall kan artens bestämning anses någorlunda säker. Annat blir förhållandet, då vi komma till örterna. Ty man har äfven namn, som tyda på dylika. Beträffande örterna spela flera omständigheter in. I det föregå- ende har påpekats, hurusom folkliga »kollektivarter», hvar och en omfattande flera »vetenskapliga» arter, äro mycket vanliga. För idegranens vidkommande ha vi nyss sett, att denna växt har flera namn af olika ålder och utbredning. Härtill kan läggas de dia- lektiska skiljaktigheterna. Dessa frågor ha nyligen behandlats af en dansk folklorist, Marius KRISTENSEN. Jag vill anföra några af hans exempel. >Ljung» på folkspråket kan enligt KRISTENSEN (sid. 45) beteckna följande växter: Calluna vulgaris, Erica tetralix, Andromeda-arter, Azalea procumbens, Arctostaphylos-arter, Buxus sempervirens, Myrtillus nigra, Empetrum nigrum, möjligen också Dryas octopetala och Rubus arcticus. Härtill kan läggas, att Ononis (förmodligen menar förf. den taggiga O. repens) i Skåne kallas »ljungpinnar» och Pulsatilla ver- nalis i Halland >»ljungsnören>. I Danmark räknas hit också två lafarter, Cladina rangiferina och Cornicularia aculeata. Mer eller mindre gemensamma drag hos alla dessa »elementararter» är, att de äro halfbuskar, bibehålla sina blad året om samt växa på hedar. Att folkmedvetandet sammanslår Petasites officinalis och Tussilago farfara, torde vara förlåtligt de tider, då växterna ifråga icke blomma. »Skräppa» kallas på västgötamål Petasites officinalis och möjligen också en del andra växter; i Danmark omfattar »>arten> utom den nyssnämnda växten äfven Lappa-arter, storväxta Rumex-arter samt Nasturtium armoracia. Att sådana »släkten» som »tistel», »lök>, »lilja> m. fl. ha många »arter> känna vi alla. Med »pors» menar man i olika delar af Sverige Myrica gale och Ledum palustre. KRISTENSEN tillägger Andromeda polifolia, Betula nana, möjligen också Erythrea Centaurium samt, på grund af deras egenskaper som ölkryddor, Origanum vulgare och Hypericum perforatum; Inula pulicaria kallas i Blekinge »brudgumspors». Till släktet »lök> läg- ger den folklige botanisten äfven »kabellök> Caltha palustris, och — på Själland och Falster — »rede-»> eller »revelog», Convolvulus arven- 329 sis. Å andra sidan beteckhar »>fuglefro» i Köpenhamn Phalaris canariensis, på Själland och Falster Brassica campestris och Sinapis arvensis samt i Norge Polygonum aviculare. Under dylika förhållanden mäste man ställa sig tveksam rörande den exakta tolkningen af sådana namn som Skräppesjön, Skräppe- tjärn, Strättsjön O»strätta> i Västergötland ibl. benämning på Ange- lica silvestris), Porssjön, Porseviken, Porstjärnet, Mörteberget (möj- ligen af »mjödört>, Spircea Ulmaria, i västgötadial. >»mörtegräs») och Myskebacken, för hvars tolkning Ortnamnskommittén föreslår An- thoxanthum odoratum eller Asperula odorata; jag skulle vilja tillägga Hierochloa odorata, som äfven i trakter, där den förekommer mycket sällsynt, är föremål för allmogens uppmärksamhet. Namnet Vädd- åkra (Humla socken, Redvägs härad) kommer tämligen säkert af växtnamnet »vädd», men om härmed menats Trichera arvensis eller Succisa pratensis eller möjligen ännu någon annan art måste lämnas oafgjordt (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. X. sid. 88). En del ortnamn äro sammansatta, icke med växtnamnet själft utan med någon — företrädesvis nyttig — del af en växt, eller med hänsyn till växtens praktiska användning. Vi kunna således här- leda Nåtared, Nötekulla och Nötegärde af en gammal gen. sing. af »nöt»: nota, (nyta), nöta. Akernebräckan kommer af akarn, >ållon> och bräcka, >backe>. Näfverdraget betyder väl ett ställe, där man för något ändamål tagit näfver; fallet är möjligen ej så enkelt, som det ser ut: i vissa trakter torde trädens bark i allmänhet betecknas med termen >»>näfver», så i Västerdalarna, där man talar om grän- nävra, »grannäfver>, o. s. v. Bästeviken och Bastholmarna komma troligen af (lind-)bast. Korvtakan kan beteckna ett ställe, där man hämtat material för korgflätning, och bör i så fall sammanföras med Vide-namnen. Ju äldre ett namn är, desto mera har det naturligtvis förändrat sin ursprungliga form. Ortnamnsforskaren kan emellertid ofta ge- nom att studera de äldre skrifsätten komma underfund med den verkliga tydningen. Namnet Linneskog härledes således ur >»ljung> i en gammal biform, som äfven lär uppträda i ordet Linköping, däremot ej ur »lind>, ehuru ordet en gång skrifvits Lindeskog (Ort- namnen i Älvsborgs län, D. X. sid. 179). Töllsjön kan genom en rad härledningar återföras på det isländska ordet thöllr, »fura»>, »träda> 0. s. v. Limtjärn kommer af »lind>, som i dialekten heter »lim». Bjärke (härad i Västergötland) är möjligen en gammal geni- tiv biarka(r) af björk. Asjö har antagligen sammandragits af Asksjö. 330 Ärttjärn (Bollebygds socken, Bollebygds härad, Västergötland) har i dialektuttalet sammandragits af Ältjärn, och kommer sålunda af »als. I Rävike har eke, väl på grund af accentens frånvaro, öfver- gått till -ike Oo. s. V. Att draga säkra slutsatser om ett ortnamns betydelse utan att ha tillräckliga källor och språklig underbyggnad är omöjligt. En del namn ha under tidernas lopp, sedan den gamla betydelsen glömts, undergått sådana förändringar, att misstag nästan äro oundvikliga för forskaren. Vi skola anföra några exempel. I det föregående har från Västergötland nämnts en del namn på Älm- eller Älme-, hvilka kunnat härledas ur ett dialektiskt älme, »almskog». Emellertid förefinnas äfven en del namn på Alme-, t. ex. Almedal, Almenäs, Almekärr. Almedal är ett nytt namn; stället hette förut Almänsered, förmodligen af »allmänning> och -red, »röjning». Gården Almenäs i Torpa socken, Vedens härad, ligger på ett näs och: har nyligen fått sitt namn; stället kallades förut Allmänningen. Äfven Almekärr har en liknande historia: platsen hette t. ex. 1567 Almundekerr, där förra leden är almunda, en biform till almänna, »allmännings» (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. XIII, sid. 40). I mellersta och södra Sveriges flora ingår släktet Lonicera, »try». I Älvsborgs län finnas flera namn på Try-: Trykärren, Trykärnen, Tryskär. Samtliga dessa komma af try, ett gammalt neutrum af räkneordet »tre». Angående namnet Kolvassviken behöfver man knappast tveka om, att det kommer af »kolvass»>, Scirpus lacustris. Namnet Vass- ända däremot härleder ortnamnsforskaren från vatnsenda, d. Vv. s. stället, som ligger vid sjöns ända. Namn, hvars ena sammansättningsled utgöres af ett personnamn, äro synnerligen vanliga och bilda stora grupper. Men i vissa fall kunna på grund af likhet förväxlingar med växtnamn inträffa. Så anses Enered (Väne-Åsaka socken, Väne härad, Älvsborgs län) icke i likhet med t. ex. Enön, Entjärn och Enerkullsdalen komma af sen», 1 dialekten ener, utan af ett mansnamn, Ene. Björred (Brod- darps socken, Gäsene härad) härledes ur mansnamnet Björn, och Ekarp (Timmele socken, Redvägs härad) troligen af mansnam- net Eke. De gamla naturnamnen äro, som i det föregående påpekats, ofta synnerligen svåra att komma till rätta med, och deras tolkning förutsätter grundlig kännedom om fornspråken. Namnet Lönern 331 (sjö i Böne socken, Redvägs härad) skrifves på några ställen i äldre handlingar Lönnern, och anses ursprungligen vara ett presens par- ticip af ett mot det anglosaxiska hlynian svarande verb lynia, »brusa>, således icke trädnamet >lönn»> (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. X. sid. 270). I Ljurs socken, Gäsene härad, finnes en sjö, benämnd Säven. Namnet antages vara bildadt från det fornsvenska säfia, »framsipprande vätska», eller af säva, »helt liten källa», således ej af växtnamnet »säf>. Från Säven rinner Säveån, hvars namn egen- domligt nog ej tros komma af sjöns utan antingen af ett adjektiv säver, >»lugn>, »stilla>, eller af en gen. pl. säva af sä(r), »sjö> (Ort- namnen i Älvsborgs län, D. VI. sid. 222). I det föregående här- leddes ett namn, Ärttjärn, af >al>. En annan sjö i samma socken, Ärtesjön, har däremot fått sitt namn af ett fornnordiskt alft, celft, »svan» (Ortnamnen i Älvsborgs län, D. IV. sid. 88). Samma ur- sprung tillägges namnet Ämten, en sjö i Toarps socken i Ås härad. Hur ett namn synnerligen förrädiskt kan förvrängas, visar NOREEN (1900 sid. 142) i ett drastiskt exempel. I Småland finnes ett ort- namn Björkö. Detta kommer emellertid hvarken af »björk> eller »Ö>, utan hette förr Biureke af biur, »bäfver> och eke, »>ekskog»>. Ofvan ha refererats en del resultat, till hvilka forskningen rörande våra ortnamns härledning kommit. Och ur det rika materialet ha utplockats sådana exempel, som närmast intressera oss, nämligen en del ortnamn, härledda ur växtnamn. Jag skulle nu vilja öfvergå till att närmare diskutera den nytta, som växtgeograferna kunna draga ur detta material. Vi ha sett, hurusom det i synnerhet är de af forna tiders folk urskilda trädslagen, som fått lämna sina namn åt platserna. En del af dessa trädslag ha väckt människans uppmärksamhet i främ- sta rummet genom det estetiska intryck, deras uppträdande i land- skapet gjort. Så är väl fallet med de flesta af våra ädla löfträd och åtskilliga andra t. ex. rönn och hägg; en dunge af dylika träd bildar ett angenämt afbrott i barrskogarnas dystra grönska och lockar till bosättning. Andra ha därjämte spelat en framstående roll i det praktiska lifvet, t. ex. ek, björk, hassel. Ytterligare andra ha måhända i en tid, hvars andliga kultur vi känna ytterst frag- mentariskt, varit föremål för naturmänniskans dyrkan eller omvård- nad. Kanske har detta varit fallet med vårt vackraste barrträd, den evigt grönskande idegranen. På dessa växters utbredning har människan haft mycket stort inflytande. Ekskogar ha skoningslöst nedhuggits till virke. Löf- 332 ängar ha genom betning fått sin ursprungliga fysiognomi förstörd, löfbuskarna ha ersatts med en och löfträden med gran. En och annan art har t. o. m. genom människans åtgörande fått sin före- komst i nutiden inskränkt till spridda, svåråtkomliga och undan- gömda lokaler. Så torde fallet vara med Taxus baccata. Dess hårda ved har ända sedan en urgrå forntid varit ifrigt eftersökt för till- verkning af pilbågar, ett vapen, som vi spåra lika långt tillbaka som människan i Skandinavien. De få lösa fornfynd af trä, som kunnat bevaras till våra dagar, äro till mycket stor del tillverkade af idegransträ. CONWENTZ, som undersökt dessa, erinrar (1904 sid. 25) också om den masshandel med idegranskvistar, som fort- farande äger rum i Stockholm och på andra håll. Ännu sedan nordborna utbytt bågen mot modärnare vapen och slutat att upp- hänga offrade människors och djurs kroppar i det heliga ideträdet vid Gamla Uppsala gudahus, är således denna växt föremål för ifrig afverkning. Idegranen 'tillhör vidare de träd, af hvilka vi endast genom någon lycklig slump kunna vänta att träffa fossila lämnin- gar. Vi veta emellertid genom undersökningar i trakter, där män- niskans roflystnad mot trädet gjort sig mindre märkbar, att det- samma har en utpräglad klimatisk gräns, nämligen vinterisotermen för = GA (KUPEEER): I det föregående ha anförts exempel på hur boken ter sig i ort- namnen. Den uppträder där dels som >bok>, dels som »hester>». Vid inläggning på kartan af de ortnamn, som härröra från boken i dess ena eller andra namnform, visar det sig, att af dylika namn, som finnas i de ortnamnshistoriskt genomforskade delarna af Älvsborgs län samt i Ydre härad i Östergötland (NORRBY), en del faller inom om- råden, där bok nu saknas. Såväl idegranen som boken tillhöra, hvad vi benämna »>»sydliga element» i den svenska floran. Det- samma är fallet med de flesta af de trädnamn, som kunna igen- kännas i ortnamnen. Och detta är helt naturligt. En sydligare floras former verkar i allmänhet mera tilldragande på ögat vid direkt jämförelse med en nordligare växtvärlds konstituenter. Nordgränsen för dessa trädslag har under årtionden varit flitigt studerad, och man har sökt utreda dess förskjutningar med kulturen och klimatet. E. WiBECK (1909—1910) har t. ex. visat, att boken i västra Småland genom afverkning inskränkts högst betydligt till sin utbredning. Den vackraste af de undersökningar, som på detta område presterats, är väl den rörande hasselns forna och nutida förekomst (GUNNAR ÅNDERSSON 1902). Man har dock här att göra 333 med en växt, hvars lämningar ofta förekomma i torfmossar, och därtill kommer att dessa lämningar äro synnerligen lätt igenkänn- liga äfven för icke-botanister, som sålunda kunnat lämna verksamt bistånd vid materialets insamlande. Sannolikt blir det svårare att göra en lika fullständig undersökning öfver ett annat ädelt trädslag. Månne ej under sådana förhållanden ortnamnsmaterialet kunde vara oss till någon nytta? I hvad mån torde man då kunna begagna ortnamnen för växt- geografiska belägg? Härpå ge oss de undersökningar, som gjorts öfver deras ålder, en antydan till svar. NOREEN har (senast 1913) sökt uppvisa en viss åldersgruppering af våra ortnamn, hvilken jag här i korthet vill referera. I förbigående tillåter jag mig dock fram- hålla, att för de äldre namngrupperna kronologien ingalunda kan anses fullt bevisad. Till våra äldsta ortnamn räknar NOREEN sålunda sammansätt- ningarna på -löv (-led, -lev), >kvarlåtenskap>, -lösa, »ängsmark>, och -vini (-ene, -ne), »betesmark>, hvilka på grund af sin förekomst hufvudsakligen i trakter med talrika fasta fornlämningar från sten- åldern anses åtminstone delvis härstamma från denna tid. Af dessa tre grupper är den första nästan alltid sammansatt med ett person- namn, hvilket däremot aldrig är fallet med den sista. Från brons- ålderns början tros -hem-namnen härstamma (-hem, -im, -um), och vid slutet af samma period uppträda -sta-namnen. Den senare grup- pen har nästan alltid som första led ett personnamn, och bildnin- gen af dylika namn fortsätter ända till vikingatidens slut. Som bekant anser HöGBOM (1912) -sfa-namnen vara ännu äldre. Mycket gamla äro likaledes namnen på -hester och -hestra samt -mark, »>skog>, Samlidiga med -hem-namnen anses namnen på -inge (ätte- namn) vara. Namnen på -landa äro yngre än åtminstone de äldre -sta-namnen (yngre järnåldern). Från heden tid härstamma natur- liglvis de med gudanamn sammansatta ortnamnen på -sala, -vi, -åker och -tuna, samt de sällan med personnamn sammansatta -by- namnen. Under vikingatiden och den äldre medeltiden uppkomma -torp-namnen (-orp, -arp, -rup) och namnen på -bol (-böle), af hvilka den senare gruppen såsom första led oftast har något annat än personnamn. Säkert från kristen medeltid stamma namnen på -ryp (-röd, -red, -rud)samt -boda (-bo), oftast sammansatta med mansnamn. Något yngre äro namnen på -måla (-målen) samt de på -hult; -lund (-lunda) och -mo (-mon). Modärna motsvarigheter till flera af dessa gamla grupper finnas, 334 , såsom -mad (till -lösa) -äng (till -vini) och -skog (till -mark). Af ännu tämligen obestämd ålder ehuru säkert delvis mycket gamla äro namnen på -rum, böning (-bänning), ofta sammansatta med personnamn, -tan (-takan), »>»fångstställe>», -säter (-sätra) och -vål (-våla). Modärna äro namn med slutartikel, samt de som ha tonvikt på sista sammansättningsleden. Söka vi i dess grupper efter namn, som kunna tänkas ha bety- delse för växtgeografiskt ändamål, finna vi, att detta hufvudsakligen är fallet med medeltidsnhamnen. Utom det, att de äldsta namn- grupperna oftast äro sammansatta med personnamn, är deras tyd- ning på grund af åldern svår och osäker. I allmänhet kan man därför säga, att de växtgeografiska ortnamnsbeläggen hänföra sig till en tid, då de ädla löfträden böra ha haft någorlunda samma utbredning som i våra dagar, dock innan människan alltför mycket »reglerat> deras förekomst genom uthuggning eller — mera sällan — nyplantering. Enligt mitt förmenande bör således inläggningen af dessa namn på kartan öfver en trakt ge oss en fylligare bild af ett trädslags utbredning än som framgår af artens nuvarande och fossila före- komst. Dock har ortnamnsmaterialet betydelse nästan uteslutande då det gäller trädslag, och i främsta rummet sådana med sydlig utbredning. Vidare måste starkt betonas, att endast en språkligt skolad vetenskapsman säkert kan tolka betydelsen af ett ortnamn, och detta endast om tillräckligt material, dialektiskt och källma- terial, ställes till hans förfogande. För den icke språkligt utbil- dade botanisten återstår således endast att för sina syften utnyttja det af fackmän bearbetade ortnamnsmaterialet. Hvad kan då i detta hänseende för närvarande bjudas honom? NOREEN (1913) meddelar härom följande: Ortnamnskommitténs »försökslän», Älvsborgs län, har redan fått sina namn i det närmaste färdigpublicerade. Af verket »Ortnamnen i Älvsborgs län» föreligga 13 häradsdelar af trycket, däraf 10 från västgötadelen och 3 från Dalsland; 5 delar återstå ännu utom in- ledningsdel och register. Af Örebro län äro alla härader utom Nya Kopparbergs rekognoscerade på fältet, och 8 af de 14 häraderna ha redan de territoriella namnen tryckfärdigt bearbetade. Af Värm- lands läns 14 härader har halfva antalet och delar af ytterligare 4 färdigrekognoscerats, hvarjämte de territoriella namnen bearbetats i 6 hela och delar af ännu ett härad. Försöksrekognosceringar hafva gjorts i Bohuslän, hvarjämte för Upplands vidkommande 335 företaget delvis erhållit ekonomiskt understöd genom en dona- tion. Af grannländernas ortnamn äro Norges i det närmaste färdig- publicerade; endast 4 amt återstå ännu, men materialet i dessa torde vara bearbetadt. I Danmark tillsattes år 1910 en kommitté för undersökningen af de danska ortnamnen, och nu på våren har den första delen af dess arbete, >Kobenhavns amts landsbynavne>, utkommit. I Finland planlägges en undersökning öfver de svenska ortnamnen. Som synes är det för Sveriges vidkommande närmast fråga om trakter, hvilkas namn böra ha en hel del saker af vikt att säga oss. Man får blott beklaga, att ortnamnskommittén 1911 såg sig nödsakad föreslå en inskränkning i arbetet, så att för framtiden endast viktigare afsöndringar och andra lägenheter medtagas; det är i all synnerhet smålägenheterna, som skulle intressera oss. Be- träffande dessa få vi således till stor del lita på hvad den privata företagsamheten bland särskildt de yngre språkmännen kan bära för frukter. ANFÖRD LITTERATUR. ANDERSSON, GUNNAR, Hasseln i Sverige fordom och nu. sS. G. U. Ser. Ca. N:o 3. Stockholm 1902. BLYTT, AXEL, Haandbog i Norges Flora. Efter forfatterens doed afsluttet och udgivet ved OvE DaAHuL. Kristiania 1906. CONWENTZ, H., Om skydd åt det naturliga landskapet jämte dess växt- och djurvärd, särskildt i Sverige. Ymer 1904. FRÖDIN, OTTO, En svensk pålbyggnad från stenåldern. Fornvännen 1910. HöGBOM, A. G., Studier öfver Upplands äldre bebyggelsehistoria. Ymer 1912. KRISTENSEN, MARIUS, Folkelige planteslegter. Et stykke uvidenskablig botanik. Fästskrift till H. F. FEILBERG 1911. (Svenska Lands- målen 1911). KUPFFER, K. RB., Bemerkenswerte Vegetationsgrenzen im Ost-Balticum. Verhandl. d. Botan. VWVereins d. Prov. Brandenburg Vol. XLVI. Abh. I. LUNDBERG, OSKAR, och SPERBER, HANS, Härnevi. Uppsala Universitets Årsskrift 1911. Uppsala 1912. — —, Den heliga murgrönan. Till ortnamnet Wrindavi. Namn och : Bygdr 1913: 6; 1. 336 LÄFFLER, L. FR., Det evigt grönskande trädet vid Uppsala hednatämpel. Fästskrift till H. F. FEILBERG 1911. (Svenska Landsmålen 1911). NOREEN, AD., Om våra ortnamn och deras ursprungliga betydelse. Svensk Tidskrift 1900. — —, Tiveden och tibast. Fästskrift till H. F. FEILBERG 1911. (Svenska Landsmålen 1911). — —, Spridda studier. ' Tredje samlingen. Stockholm 1913. NORRBY; ROBERT. Ydre härads gårdsnamn. Akad. afh. Stockholm 1905. Ortnamnen i Älvsborgs län, på offentligt uppdrag utgivna av Kungl. Ort- namnskommitten., Delarna IL IINTIV, NV, NI 5 XL SIT XIIISEeRNe XV, XVI, XVII. Stockholm 1906—1913. RyYGH, O., Norske gaardnavne. Syttende Bind, Tromsg Amt, bearbeidet af K. RyGH: Kristiania 1911. SAHLGREN, JÖRAN. Några svenska ortnamn, Svenska Landsmålen 1912. (1912 :a). — —, Mera om idegranen. Svenska Landsmålen 1912. (1912: Db). | WIBECK, EDWARD, Bokskogen inom Östbo och Västbo härad af Småland. Skogsvårdsföreningens Tidskrift 1909—10. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb. 7, H. 4. IAKTTAGELSER ÖFVER ALFVARVEGETATIO- NEN PÅ ÖLAND, SÄRSKILDT MED HÄN- SYN TILL ALEVARVÄXTERNAS OSMO- TISKA TRYCK AF KURT FALCK Efterföljande sidor innehålla några iakttagelser öfver alfvarvege- tationen på Öland, som jag var i tillfälle att göra sommaren 1912 under en månads vistelse vid Resmo alfvar. Få trakter af Sverige torde i botaniskt afseende vara så väl under- sökta som Öland. Af de botanister, som under senare tid mera ingående studerat detta landskap, må särskildt nämnas JOHAN ERIK- SON, ÅA. Y. GREVILLIUS, E. HEMMENDORFF och H. WiTTE (se littera- turfört.!). En förteckning öfver hvad som publicerats intill 1906 finnes i WitTtTES afhandling: Till de svenska alfvarväxternas ekologi (Litt. fört. 41). Sedan dess ha följande forskare lämnat viktigare bidrag till kännedom om Ölands vegetation: F. R. AuLIN (1), A. HEINTZE (20), F. RIDDERSTOLPE (33) och G. TÖRNBLOM (38 och 39). I synnerhet ha ofvan nämnda författare studerat den egendom- liga alfvarfloran och dess betingelser samt de tillpassningar, som alfvarväxterna ha gentemot de relativt extrema yttre förhållanden, hvarunder de lefva. Mina studier på ön gällde äfven dessa före- teelser. Särskildt undersökte jag det osmotiska tryckets storlek hos alfvarväxterna i hopp om att hos dem finna ett relativt högt tryck och därmed också en stor förmåga att suga upp vatten ur den tid- vis starkt uttorkade marken. Samtidigt med dessa studier gjorde jag äfven en del smärre iakt- tagelser öfver närliggande fenomen (transpiration, meteorologiska Svensk Botanisk Tidskrift. 1913. 23 338 förhållanden), som jag meddelar i den mån de komplettera före- gående undersökningar öfver alfvarvegetationen och dess betingelser. Resmo by på södra Öland lämpar sig särdeles väl såsom arbets- fält för alfvarstudier dels därför att den ligger vid vårt största och mest utpräglade alfvarområde, dels därför att där jämförelser lätt kunna göras mellan alfvarets torftiga växtlighet och den yppiga vege- tationen nedanför landborgen. Till sina allmänna drag torde alfvarvegetationen vara så väl känd, att det här är öfverflödigt att ge någon utförligare beskrifning däraf, i synnerhet som ju goda skildringar förut äro gjorda hos ofvan citerade författare (sid. 337). En mycket kort sammanfattning är dock kanske på sin plats. Den siluriska kalkstenen, som på Öland utgör berggrunden, täckes på alfvaret af ett ytterst tunnt lager af vittringsjord, som dock icke öfverallt räcker till, utan låter kalkklippan här och hvar gå 1 dagen. På detta underlag växer en lågväxt, steppartad vegetation, som visar olika utseende och sammansättning allt efter underlagets olika be- skaffenhet. I klippsprickorna och på andra ställen, där jordlagret blir mäktigare, uppstår en yppigare vegetation, på hällarna däremot växa endast enstaka Seda, mossor etc. Växttäcket är alltså icke fullt slutet. WiTtTE (40) definierar alfvarvegetationen såsom »en på underlag af silurisk kalksten förekommande, ofta ej fullt sluten; klippsteppartad vegetationstyp>. Han anser, att denna vegetation är en typisk steppvegetation, ehuru den beror på andra faktorer än den äkta steppen. Denna är betingad af ett steppklimat, under det att alfvarvegetationen till största delen betingas af edafiska faktorer. BETINGELSERNA FÖR ALFVARVEGETATIONENS UTBILDNING. Alfvarvegetationens egendomliga utbildning betingas i första rum- met af edafiska faktorer. De klimatiska spela en mera underordnad roll. Markens beskaffenhet är ungefär densamma inom alla Sve- riges alfvarområden, under det att temperatur- och nederbördsför- hållandena växla. I klimatiskt hänseende afvika alfvyarområdena i allmänhet ej så mycket från kringliggande trakter att ensamt däri- genom denna egendomliga vegetationstyp kunnat utbildas. Men det kan dock icke nekas till att, i synnerhet på Öland, de klimatiska JAN frn wWikfiea Fig. 1. Typisk bild från Ölands södra alfvar. I bakgrunden Resmo. Förf. foto. Fig. 2. »Allwarden sågs från Mysinge hög helt brun med gröna ränder, långs och twärtföre strukna lik en Land-Charta» (TANnÉ). Förf. foto. 340 faktorerna kraftigt samverka med de edafiska. — Ölands klimat är både i fråga om temperatur och nederbörd ganska afvikande från Sveriges i allmänhet. Särskildt är detta fallet med Ölands södra alfvar, där på grund af områdets stora utbredning och säregna markförhållanden de extrema faktorerna äga större kraft att göra sig gällande. Ölands medeltemperatur för juli månad är nära 17? (HAMBERG 16). Landskapet hör till Sveriges nederbördsfattigaste trakter. De stän- diga vindarna på alfvaret, den starka insolationen och den låga luftfuktigheten äro äfven faktorer af betydelse. WiTTE (41) anser, att dessa sista äro de klimatiska faktorer, >som mest bidraga till alfvarvegetationens egenartade prägel» (s. 29). WitTE har ju be- handlat alfvarvegetationen i allmänhet, och för honom har det där- för gällt att söka finna de faktorer, som inverka på samtliga alfvar- områden. För Öland torde emellertid äfven de bägge förstnämnda faktorerna vara af stor vikt: dels den ringa nederbörden, dels den höga temperaturen under växternas vegetationstid. En öfverblick öfver Ölands nederbördsförhållanden kan man få genom att studera de kartor öfver medelnederbörden, som HAM- BERG (18) bifogat sitt arbete om » Nederbörden i Sverige 1860—1910»>. Jag vill endast i korthet framhålla, hvad som framgår af fyra af dessa kartor, nämligen: 1) Medelnederbörden för året (1880—1909). Öland ligger till största delen mellan linjerna för 400 och 425 mm:s nederbörd- Lika stor eller mindre nederbörd ha endast delar af Gottland, smala kustremsor utefter Östersjön samt nordöstra Lappland. 2) Medelnederbörden under sommarhalfåret maj—okt. (1880—1909). Största delen af ön har mindre än 250 mm:s nederbörd. Lika eller mindre ha blott delar af Gottland och nordöstligaste hörnet af Lappland. 3) Medelnederbörden under vinterhalfåret nov.—april (1880—1909). Största delen af ön har mindre nederbörd än 175 mm. Lika neder- börd eller mindre ha sydvästligaste udden af Skåne, mindre delar af Gottland och nästan hela Norrland. (Västra Lappland har dock betydligt mera). 4) Medelnederbörden för juli (1880—1909). Öland har mindre neder- börd än 55 mm. Lika litet eller mindre ha endast några närlig- gande områden: sydligaste Skåne, sydöstligaste Blekinge, större delen af Gottland och kustremsor utefter Östersjön. Af detta framgår, att Öland har mindre medelnederbörd än Sve- Fig. 3. Naken klipphäll med enstaka mosstufvor. Ölands södra alfvar. Förf. foto. Fig. 4. Vattensamling med Potamogeton natans på Ölands södra alfvar. Förf. foto. 342 rige i allmänhet, och att detta i synnerhet är fallet under sommar- månaderna, d. v. s. just under vegetationstiden. I samma arbete (HAMBERG 18) finner man, att dessutom neder- bördsfrekvensen är minst under vår- och sommarmånaderna. Stör- sta frekvensen infaller på hösten (oktober). Detta innebär för alf- varet, att det tunna jordlagret kan under sommaren hinna fullstän- digt torka ut mellan regnskurarna. Ur »Meteorologiska iakttagelser i Sverige» vill jag anföra några siffror för sommarmedeltemperaturen 1856—1907 på följande tre närmast alfvaret liggande stationer (HAMBERG 16): juni juli augusti Borgholms ESA ee LSS 16,72 162,04 KANNA Sr ös ost vek en Fake NANG 16,39 162,09 Mörbylånga... ...... .......o000> 140500 169,76 16,06 Då mycket få temperaturiakttagelser från själfva alfvaret funnos, företog jag mig att göra regelbundna observationer under juli månad kl. 8 f. m., 2 e. m. och 9 e. m. Medeltalen af dessa och af sam- tidiga observationer i Kalmar (enl. Meteorologiska iakttagelser i Sverige 1912, Bd. 54) meddelas här nedan: SfM 20e. Mm. I e. m. :Medeltal Resmo alfvar ......... 210 2497 ör 179,3 Källman ef AST 2203 199,0 199,5 VIII + II + 5 IX Medeltalet är uträknadt efter formeln 7 = (se Met. iaktt. 1912. Bd. 54 s. VD. — Af jämförelsen mellan de bägge observationspunkterna framgår, att temperaturen under dagen varit högre på alfvaret, men att dock medeltemperaturen i Kalmar öfver- stigit alfvarets med nära 2 grader på grund af den lägre nattempera- turen på det senare stället. Denna olikhet beror på den starkare insolationen resp. utstrålningen, som hufvudsakligen på grund af vegetationsfattigdomen förekommer på alfvaret. Till denna sak och dess betydelse återkommer jag längre fram. Både HEMMENDORFF (21) och WiTTE (41) ha framhållit insola- tionen som en af de för alfvarvegetationen viktigaste klimatiska faktorerna. HEMMENDORFF anför å sid. 29 en observation öfver mark- temperaturen, som visar, att denna kan betydligt öfverskrida luftens. Jag mätte dagligen dels jordytans temperatur, dels temperaturen. i jorden på 2 cm:s djup. Jordytans temperatur var oftast afsevärdt högre än luftens både kl. 8 f. m. och 2 e. m. KI. 9 e. m. var temperaturen i allmänhet ungefär densamma i luften och på jord- 343 ytan. Temperaturen på 2 ecm:s djup var naturligtvis mera konstant än jordytans. KI. 8 f. m. var den alltid lägre än jordytans men oftast högre än luftens, kl. 2 e. m. alltid lägre än jordytans och högre än luftens. KI. 9 e. m. var den alltid högre än både jordytans och luftens temperatur. Se nedanstående tabell. Medeltemperatur för juli Luft Jordyta 2 em:s djup 123] NS SAN tell 0 a YR Sj SRA BERN LEA LAG 28,9 22,7 15 [PÄR 205 0 a TRA Sr SLR SARS NL 30,2 30,4 Kl 9-esm önbussnnnkelerd ID 15,— 18,1 Insolationen gör alltså, att jordytan under ifrågavarande månad uppvärmdes till en temperatur, som under dagen var afsevärdt högre 45 HU.2em. Jem. Bfm. 2 3 8 2 32 8 2 Ev) 8 p 2 8 2 CC) 8 'z ' 7 '” ” 2 Sa Vuftens temperatur ===—==— jordytans temp. sme markens temp.på 2 cm. djup Fig. 5. Kurvorna för alfvarets temperatur i midten af juli 1912. än luftens. Denna värme trängde ned i marken, och på 2 cm:s djup bibehölls en temperatur, som i allmänhet öfversteg luftens under alla tider på dagen. Då jordlagret oftast icke är tjockare, torde detta ha varit förhållandet öfverhufvud taget med den jord, som omger alfvarväxternas rötter. Insolationens kraftiga inverkan beror till stor del på en omstän- dighet, som redan GREVILLIUS (14. s. 27) påpekat, nämligen den ringa molnigheten och den därmed följande långa solskenstiden. Dess- utom är molnigheten under sommaren minst på middagen, då solen 344 här den kraftigaste verkan, under det att på fastlandet den största molnigheten inträffar under denna tid. Skillnaden i detta afseende mellan Öland och fastlandet sammanhänger med en egendomlighet i molnighetens allmänna geografiska fördelning i Sverige som HaAM- BERG (17. s. 12) skildrar på följande sätt: »På fastlandet är medel-: molnigheten under den kallare årstiden störst 8 f. m., under den varmare 2 e. m., minst året om 9 e. m. På hafvet är molnigheten likaledes under den kallare årstiden störst 8 f. m., men under den varmare dels 8 f. m., dels 9 e. m.; minst under den kallare årstiden 9 e. m., under den varmare 2 e. m.» å å ZÅ ad 7 9 2 28 10 Fig. 6. Diagram visande växlingen mellan maximum- och minimumtemperaturen vid Kalmar (bruten linje) och på alfvaret (heldragen linje) vid slutet af juli 1912. Insolationens betydelse ligger emellertid icke endast däri, att det tunna jordlagret under dagen blir kraftigt uppvärmdt och därigenom uttorkadt, utan äfven 1 att skillnaden mellan dag- och nattemperatur: därigenom blir betydlig. Den dagliga amplituden för markens tem- peratur blir ofta mer än dubbelt så stor som lufttemperaturens, och detta måste naturligtvis utöfva ett menligt inflytande på växtligheten. Diagrammet, fig. 5, som visar temperaturkurvorna för luften, jord- ytan och marken på 2 cm:s djup under några dagar i midten af månaden, åskådliggör detta förhållande. 345 J. FRÖDIN (12) har nyligen visat, hvilken stor betydelse växttäcket har för bibehållandet af en jämn marktemperatur. Att vegetationen på alfvaret till stor del icke är sluten, och i hvarje fall är mycket lågväxt, är naturligtvis också en orsak till insolationens kraftiga inverkan och till alfvarmarkens starka temperaturväxlingar. Den häraf beroende på sid. 342 framhållna olikheten i temperaturväxlingarna på alfvaret och vid det närbelägna Kalmar belyses af närstående kurvor (fig. 6), som sammanbinda siffrorna för maximum- och minimum- temperaturerna på de bägge platserna i slutet af juli 1912. Medel- maximum på alfvaret för juli var 259,4, medelminimum 12”,7, under det att motsvaran- de siffror för Kal- te AD mar voro 23”,2 och ( ABN 149: — Den stör- Få sta skillnaden mel- rn ÖR NR - lan dag- och natt- GLINDA 0 INNE temperatur som N CA PRRGA AM AV WE under juli iakttogs på alfvaret, var 168. Uppfrysning är i Lv ett fenomen, som TIC delvis beror på | i markens tempera- Jörgen | turväxlingar. Det förekommer myc- SÄNTS ket allmänt på M sifyaret OH har Fig. 7. Starkt uppfrusen Helianthemwm oelandicum-planta på också utförligt be- Resmo alfvar. Den brutna linjen markerar jordytan. handlats af WIiTTE (E. Farcr del.) (41. s. 91). Jag vill endast omnämna det som text till bifogade teckning af en starkt upp- frusen Helianthemum oelandicum-planta. "WitTE nämner just, att hos denna art uppfrysning är särdeles vanlig, en sak, som jag kan bekräfta. Till de öfriga växter, som han nämner i detta sammanhang, skulle jag vilja tillägga Thymus serpyllum. Enligt HESSELMAN (23) förekommer samma fenomen särdeles allmänt äfven på Sundre alfvar på Gottland. Det är emellertid ingalunda något karakteristiskt för endast alfvarområden. HESSELMAN omtalar t. ex. i ett annat arbete (22) samma sak från mossar i Norrland. Han lämnar där 346 också en utförlig förklaring på fenomenet. — Uppfrysningen måste naturligtvis verka. hämmande på växternas normala utveckling. I synnerhet är det rotsystemet, som blir lidande. HEMMENDORFF (21) anför å sid. 29 bland sina meteorologiska observationer en mycket låg relativ luftfuktighetssiffra: 277. Jag gjorde hvarje dag afläsningar å torr och fuktig termometer och har sedan beräknat den relativa fuktigheten efter ett tabellverk af PERNTER (Jelineks Psychrometer-Tafeln. Anhang: Hygrometer- Tafeln von J. M. PERNTER. Herausgegeben von W. Trabert. Leip- zig 1911). Så låg siffra som HEMMENDORFFS har jag dock ej lyckats erhålla. Den lägsta fuktighet jag observerat är 384 (22 Tel LS ee Alla dessa faktorer bidraga till att öka transpirationen hos de växter, som lefva på alfvaret. Enkla försök med afskurna kvistar visade, hur transpirationsförlusten under alla tider på dygnet var större på alfvaret än i löfängarna nedanför landborgen. Dessa för- sök utfördes med Potentilla fruticosa, Ribes rubrum, Rosa sp. och Rubus caesius. De speciella alfvarväxterna ha dock i allmänhet förmåga att nedsätta transpirationen och torde därför transpirera mindre än andra växter på samma plats. Jag har här ofvan (sid. 338—346) endast berört de klimatiska fak- torer, som bidraga till utbildandet af den egendomliga alfvarvegeta- tionen. Angående de viktigaste faktorerna, de edafiska, vill jag endast hänvisa till WiTTE, som utförligt behandlat dem (41). Han meddelar (sid. 22—26) en del analyser både öfver jordartens korn- storlek och dess kemiska sammansättning. En sak, som hittills ej undersökts, men som vore ännu viktigare att erhålla kännedom om, är emellertid jordens vattenhalt vid olika tillfällen och dess förmåga att kvarhålla vatten. Särskildt vore det ju intressant att se, om icke den efter en tids torka till utseendet alldeles torra jor- den dock hölle någon fuktighet. Så måste ju vara fallet, då väx- terna äfven vid stark torka länge kunna hålla sig turgescenta. De få analyser jag gjort öfver prof af alfvarjord synas också peka åt det hållet, ehuru de icke äro utförda med den noggrannhet, att jag här kan meddela dem. ALFVARVÄXTERNAS OSMOTISKA TRYCK. FitTING (11) har i Zeitschrift för Botanik 1911 publicerat en mycket uppmärksammad afhandling om ökenväxternas ekologi, 347 hvari han framlägger en del nya synpunkter, särskildt i fråga om vattenupptagandet. Hufvudinnehållet af denna afhandling är unge- fär följande: Äldre författare ha alltid framhållit tvänne saker såsom särskildt viktiga för ökenväxternas vattenupptagande, nämligen dels dagg- bildningen, dels växternas djupgående rotsystem. Men FITTING visar, att dessa bägge förhållanden icke alls räcka till att förklara, hur växterna i dessa torra trakter kunna få sitt behof af vatten tillfredsställdt. Ja, han tillmäter t. o. m. dessa faktorer en mycket underordnad betydelse i ökenväxternas ekologi. Ty hvad dagg- bildningen beträffar, så är denna ytterst ringa eller ingen i de trak- ter, där FiITTING arbetat. Vidare är växternas rotsystem i allmänhet icke tillräckligt för att nå grundvattnet, som här ligger djupt nere i jorden. Växterna äro nödsakade att ta sitt vatten från ganska ytligt liggande jordlager, och då dessa äro särdeles torra, måste växterna ha särskilda tillpassningar för att kunna uppta den spar- samma fuktigheten. FITTINGS undersökningar visa nu, att en verk- sam sådan tillpassning hos en mängd ökenväxter finnes i deras höga osmotiska tryck och deras ovanliga förmåga att reglera detta. Han fann sålunda växter, hvars osmotiska tryck mätte 100 atmosfärer och däröfver. De ökenväxter, som växte både på torr och fuktig mark, visade ofta en mycket stor olikhet i osmo- tiskt tryck på de olika lokalerna. Dessa resultat af FiTTINGS undersökningar äro naturligtvis mycket viktiga för vår uppfattning af de xerofila växternas ekologi öfver hufvud taget. Så alldeles ensam i sitt slag är dock icke hans af- handling. Äfven tidigare har hos några författare (t. ex. DRABBLE och DRABBLE 6, DRABBLE och LAKE 7) en liknande uppfattning af det osmotiska tryckets betydelse för xerofyter gjort sig gällande, ehuru den icke framhållits med samma beviskraft. Ej heller är FiTTINGS framställning utan alla brister, men de anmärkningar, som blifvit gjorda, afse mestadels endast bisaker och rubba ej hufvud- resultatet. Därom mera längre fram (sid. 357). För att se i hvad mån ofvan nämnda förhållanden äga tillämp- ning på alfvarväxterna, gjorde jag en del mätningar af dessas osmo- tiska tryck. I likhet med ökenväxterna — eburu naturligtvis i långt mindre grad — ha alfvarväxterna svårigheter att uppta det vatten de behöfva och äro utsatta för stark transpiration, och de skulle därför i ett högt osmotiskt tryck ha en egenskap, som vore dem till god hjälp. 348 Metod. Vid samtliga undersökningar öfver alfvarväxternas osmo- tiska tryck använde jag den plasmolytiska metoden. Snitt togos från bladens öfversida och nedlades i KNOs-lösningar af olika kon- centration. För att icke skada snitten allför mycket öfverförde jag dem icke från den ena lösningen till den andra utan gjorde från början en mängd snitt och nedlade några i hvarje lösning. På detta sätt vanns äfven tid. Den minsta KNO,-koncentration, i hvilken epidermiscellerna visade plasmolys, antecknades och anförs i tabellerna 1—535 som uttryck för dessa cellers osmotiska tryck. Mot denna metod kan anmärkas, att de värden, som man därvid: får, ej öfverensstämma med växtens osmotiska tryck öfver hufvud taget. Man får ej utan vidare antaga, att lösningen i hela växten är isoton, och att det osmotiska trycket i bladens epidermis är det- samma som i växtens alla öfriga delar. Så är tvärtom enligt nyare undersökningar (t. ex. HANNIG 19) icke fallet (se sid. 356). Men då det, som nu, endast gäller att få värden för jämförelse med andra, som erhållits på samma sätt, är ju metoden fullt användbar. Att jag användt epidermisceller och ej mesofyllceeller i bladet för att mäta det osmotiska trycket, beror på att det ofta är mycket svårt och många gånger omöjligt att se, när plasmolys inträder i de af klorofyllkorn fyllda mesofylleellerna. Därtill kommer, att dessa celler hos många alfvarväxter äro särdeles små. Som exempel på växter, där plasmolysen i mesofyllcellerna af dessa orsaker omöjligt kunde iakttagas, må nämnas: Crataegus monogyna, Cynanchum vincetoxicum, Fragaria viridis, Potentilla fruticosa, Prunus spinosa, Rosa sp., Rubus caesius och Teucrium scordium. I de fall, där plasmo- lysen kunde iakttagas i mesofyllceellerna, var det osmotiska trycket i dessa större än i epidermis, en sak som äfven FITTING (11) fann, men som dock ej tycks gälla generellt. Nyligen har nämligen VON FABER (10) hos mangroveväxter påvisat motsatta förhållandet. — En annan omständighet, hvarför jag valt epidermis, är, att meso- fylleellerna skadas mera vid snittningen. Så mycket som möjligt försökte jag förlägga undersökningarna till samma tidpunkt på dagen, då ju enligt flera författare de osmo- tiska förhållandena ändras under dygnet och vid olika temperatur och ljusstyrka (CAVARA 2, DIXON and ATKINS 4, KRABBE : 25, RYSSELBERGHE 34, TRÖNDLE 37, m. fl). — En vwiss försiktighet måste äfven iakttagas i ett annat afseende. Om snitten få ligga för: länge, innan man betraktar dem under mikroskopet, kan ett för högt värde på det osmotiska trycket erhållas, på grund däraf att 349 KNO, inträngt i cellerna och plasmolysen gått tillbaka. (Se härom fex. LUNDEGÅRDH 26, s. 182, 188). Uppgifter om det osmotiska tryckets storlek hos växter finnas hos ganska många författare. I synnerhet ha under senaste tid gjorts en mängd undersökningar i detta ämne. PFEFFER (30, Bd I, s. 121) anser, att växter i allmänhet ha samma osmotiska tryck som 1,5— 34 KNO,-lösning. Jag har i det följande satt 32 KNOgZ (0,3 GM) som medelvärde. Resultat. Jag meddelar här nedan mina resultat i tabellform. För att vinna bättre öfversikt har jag sammanfört de undersökta växterna i tre grupper nämligen: 1) alfvarväxter med relativt lågt osm. tryck (< 0,3 GM KNO;s, tabell 1), 2) alfvarväxter med ungefär normalt osm. tryck (0,3 — 0,35 Gu KNO sz, tabell 2), och 3) alfvarväxter med högre osm. tryck än växter i allmänhet (> 0,35 GM KNO,, tabell 3). Därefter följa ett par tabeller visande jämförelser mellan alfvar- växter och växter på bättre lottade lokaler. Tabell 1. Alfvarväxter med relativt lågt osmotiskt tryck. Edna ace (Or Öna DIAG). sökts dock. FINER OSA VEM » IS öda Nad e.o OR IVNA Skalbiure (Ston atblad) äre sta åre » » (TORA HAGA. RATES oas bot a MOSE MK rep eS ine URI rED Le a RR Span ÖR Wen ER. 50 ÖKA Miu. ft od RR OR I ALSA Öja Bland växterna i tabell 1 med lågt osmotiskt tryck märkas först och främst Sedum-arterna. Dessa ha tydligen uteslutande sin suc- culens att tacka för att de så länge kunna motstå torkan. Tack vare denna kunna de också växa ända ut på den kala kalkhällen, där solen verkar kraftigast. Under min vistelse på alfvaret föll ej en regndroppe från den 2 till den 29 juli med undantag af en kort åskskur den 9, men Sedum-plantorna voro dock fullt turgescenta, och först de sista dagarna började de att torka ut och vissna bort. Sedum acre har ett tydligt vattendeplacement, i det att under blom- 390 ningen bladen längre ned på stjälken utsugas, förtorkas och falla af, under det att bladen i den florala regionen äro stora och saf- tiga. PRINGSHEIM (31 s. 104) anför Sedum album såsom en af de växter, som vackrast visa detta fenomen, och säger att den t. o. m. kan börja blomma, sedan alla stjälkblad fallit af. På alfvaret var dock fenomenet mycket tydligare hos S. acre än hos S. album. Denna senare tycks stå sig längre än den förra, som ju också blommar ut tidigare. Att hos bägge arterna de rödfärgade indi- viden äro mera motståndskraftiga är tydligt. Antokyanet utbildas i ljus, ty där tufvorna äro täta, äro de beskuggade bladen alltid gröna. Jag undersökte epidermiscellernas osmotiska tryck hos röda och hos gröna blad, men som synes af tabellen, fanns ej någon märkbar skillnad. (Se äfven sid. 352 om Leontodon autumnalis). Hos bägge nämnda arter inträdde plasmolys i 24 lösning både hos röda och gröna blad. Sedum rupestre hade något högre osm. tryck. I tabell 1 upptages också Teucrium scordium, som ju i fråga om att skydda sig mot torkan icke alls har sådana anordningar som Sedum-arterna. Men denna växt förekommer nästan uteslutande på lägre ställen af alfvaret, dit vatten samlas, och där det därför finns någon fuktighet under största delen af sommaren. Detta är nog hemligheten med en hel del icke torrhetsälskande växters förekomst på alfvaret. Å lägre liggande platser kvarstannar vårvattnet rätt länge, och det behöfs ganska lång tid af intensiv upphettning för att få marken på dessa ställen fullständigt genom- torr, i synnerhet som jordlagret där, af lätt insedda skäl, vanligen är något mäktigare än annorstädes på alfvaret. Ett exempel på hur fuktighetsälskande växter på sådana ställen länge kunna uthärda torkan må anföras. I närheten af det ställe, där ofvan nämnda Teucrium växte, fanns i början af juli en ganska stor vattenpöl, som tjänade som dricksplats åt kor och gäss, som ströfvade om- kring i närheten. Förutom af millioner grodyngel beboddes pölen af en liten Batrachium paucistamineum. Den 12 juli gick jag dit i afsikt att mäta vattnets temperatur, men fann då, att hela pölen var uttorkad, troligen sedan ett par dagar. Grodyngeln voro be- grafna i leran, men Batrachium lefde och bildade på sina ställen små glesa mattor. Jag besökte sedan då och då stället, och ännu de sista dagarna af månaden, då leran föreföll alldeles genomtorr, lefde och blommade en hel del Batrachium-individ. En viktig orsak till att denna och en del andra mera fuktighetsälskande växter kunna växa kvar på sådana lokaler ligger nog också däri, att leran 351 är betydligt ljusare än alfvarjorden och därför ej uppvärmes på långt när så kraftigt. Jämför t. ex. följande siffror, dels från ofvan nämnda plats (I), dels från min vanliga observationspunkt ute på alfvaret (IT): | | Temperatur vid | Temperatur på | jordytan. 2 em:s djup. | | | | | | | Tid. jig IT: | I IL. kr KDÖ fm. 0055 349 0 | PÅ ka PA BiSTTrKLIS IN 206 Hl a RTR RR ae | kl::2-e:m: 0 8490: 1 41950 SANS NN 15,70 KEl2 em: , 3690 ABDNT 3198 340,5 | Tabell 2 visar ett antal alfvarväxter, hvilkas osmotiska tryck mot- svarar en 3—3,; 4 KNO,-lösnings, d. v. s. öfverensstämmer unge- fär med det ofvan (sid. 349) antagna medelvärdet. Då dessa Tabell 2. Alfvarväxter med medelhögt osmotiskt tryck. AmntHujlis bvualnerarid j:-COCCINeC - oss. vcer. ÖST EM (CS ATA NE JO TELE [ALLT SRS tr NR RE FRAS EN fr 0,35 >» Urs Tuna ce etulet AR ASS ar de ÖSK ORG OLVUNIS EGP UENSUSi ET dessa ad isens riven ÖST CUNGNREkun VINCElOCICIN sees sees ser dr lersse ses vi (ME Hieracium puoselld = mossssn.s. (4 TINA FAR VPN (RANA Leontodon autumnalis (gröna blad) rs AON FIL S SINE » » (rödarbladpfE Corn 0,35 >» EO TES COTTA GU [ATS SO SARS see AES ARA ARA HÖ TS VETT LIT ON CTS TE te GPS RS SNR SR ro RA Mja KKETOEN RO Til Or TSE KURSER SAT NA ITRI (ar TU DTSNG 0 ES 1 SRA RNA AAA SR SATS ARME (saa SST CCTS ON DT OTEL STST SAR AA AA RE ne NA SLÖ) gel ae MOTOR EU rr Re a a ress nt san, 05805 ej genom afsevärdt högt osmotiskt tryck ha någon fördel framför andra växter i fråga om att upptaga vatten, kan man ju misstänka att de i stället på något sätt äro skyddade mot för stark afdunst- ning. Så är också fallet. Man behöfver endast kasta en blick i GREVILLIUS” eller WIiTTES arbeten, så finner man för flera af dessa 352 växter uppräknade olika anordningar, som äro betecknande för växter med xerofilt lefnadssätt. I egentlig mening succulenta växter finnas ej inom denna grupp, men flera med tjocka, köttiga blad, som säkerligen spela stor roll som vattenmagasinerande organ. Så- dana äro Anthyllis vulneraria, Cynanchum vincetoxicum, Lotus corni- culatus och Succisa pratensis. Andra skyddsmedel finnas i växt- sättet, bladens ställning och anatomiska byggnad, hårbeklädnad, antokyanbildning, etc. Hos Leontodon autumnalis undersökte jag både gröna och röda blad och fann trycket i de senare något större (se tabellen!). Vissa antokyanforskare ha ansett antokyanets betydelse just ligga däri att det ökar cellernas osmotiska tryck. Se om denna sak GERTZ' afhandling (13) sid. LXXVI—LXXXxIV! GERTZ själf är af nästan motsatt åsikt. I tabell 3 finnas de arter upptagna, hvars epidermisceller ej visa- de plasmolys förrän i salpeterlösningar af högre koncentration än 3,54. Arterna äro ordnade efter det osmotiska tryckets storlek. — Tabell 3. Alfvarväxter med relativt högt osmotiskt tryck. Camp anwa rotundifolte EEE 0,4 GM (COrsTin a. (KOTIG GrISKS MESA SST RA BIN 0,4 > GalumxDOreale Fr. UI IE «RRD a NRA OAL Der ELIN sa IIS oa ARR RR SLE 0,4 GYPSO PU GRS 0,4 Rlantag osm ar funnet 0,4 FN GNTs LOG OA 0,4 TU fO TE Re PES Raser AE 0,4 TENN OT TARO G (OTIS SETS STO 0,45 > UNUUmTNSIS enp ga RR 0,5 WEROTmICG SS Picea SAFARI Ro SINE 0,6 EGR Oe GIVES Se AE a ee dated FOS ÖREN SST (CORE NO [AT aRS NISSE Rn JE ÖT (rataegustmonogyrAFARRIAE 0,7 PUL OO PUt Gare er SERA EE FIER ee I HG 0,7 IPOtentuliar Deras AR RAR Ta ÖA IPruaSsKSspunR osa SMR SAO ST OR 0,7 IEA CURLEL (DILL kyndos dsboss sasson ID vd SK 0,8 ROSAHSPSO ME fIN FIRST UTN RO farten SR 0,8 353 Rotentulet fFukcosd: = INNAN IRL IREA 1,0 > GM Melianthemamrvalgare: >..;3.dhadldis di), 12 via Phleum pratense 'var. nodosumi..... ........ 1,2 (CE KO 21 116070 gar BA 4 fo ber ATEA BAD SANNA ESA AA NRO lav Helianihemum :oelaändieum ..4id.A. skon 1: Till denna grupp höra flera af de speciella alfvarväxterna t. ex. Globularia vulgaris, Helianthemum oelandicum och Potentilla fruticosa. Dessa äro särdeles väl utrustade att motstå de vedervärdigheter, som alfvarets jordmån och klimat kunna erbjuda. Potentilla fruticosa t. ex. har blad, som äro ganska starkt håriga, med tillbakavikta bladkanter och med klyföppningar endast på undersidan. Till detta kommer nu ett ganska ansenligt osmotiskt tryck. Helianthemum- arterna med sitt nedliggande växtsätt ha läderartade blad med för- slemning af epidermis” innervägg, som gör, att bladen länge kunna behålla vatten. Båda de undersökta arterna ha ett afsevärdt högt : osmotiskt tryck, H. oelandicum det högsta jag mätt hos alfvarväx- terna. Plasmolys i epidermiscellerna hos denna art inträdde först i 16 Z KNO,-lösning.: I mesofyllcellerna kunde ej plasmolys iakt- tagas förrän i 18 4 lösning. — Särskildt väl utrustade äro också Inula britanica med sin starka behåring och med klyföppningar endast på bladens undersida, samt Phleum pratense var. nodosum med hoprullade blad och underjordisk knöl (osm. tryck resp. 7 och 12 Z KNO,S). — Ranunculus flammula hade på alfvaret tjocka, köttiga blad, försedda med hår. Den växte dessutom på ställen, som länge behålla fuktigheten. Tjockbladiga växter inom denna grupp äro också Gypsophila fastigiata och Plantago maritima. Af större betydelse är ett högt osmotiskt tryck hos de växter, som icke äro särskildt xerofytiskt byggda. Sådana äro t. ex. Taraxacum sp., Potentilla verna, Fragaria viridis och Rosa sp., som alla ha ett osmotiskt tryck motsvarande en 6—38 4 KNOs-lösning. Anmärkningsvärdt är det relativt stora antalet buskar, som höra till denna grupp. Af de buskar, som undersökts, hör en till före- gående grupp, nämligen Rubus caesius, (0,35 Gm KNOs), och fyra till denna: Crataegus monogyna (0,7 Gm KNOs), Prunus spinosa (0,1 GM), Rosa sp. (0,s GM) och Potentilla fruticosa (1,0 Gm). Det höga trycket är naturligtvis särledes betydelsefullt för dessa växter, som mer än örterna äro utsatta för de uttorkande vindarna och äro i behof att upptaga större mängder vatten. Det är icke så små värden på det osmotiska trycket, som det Svensk Botanisk Tidskrift 1913. i 24 354 här rör sig om. 1 Gm KNO, motsvarar öfver 35 atmosfärers tryck (se FitTTInNG 11, sid 237). Epidermiscellerna hos Helianthemum oelan- dicum (1,, GM KNOs) ha ett tryck af öfver 55 atmosfärer. — Nor- maltrycket, såsom det antogs vara å sid. 351, är 11—14 atmosfärer. — De värden, jag fått, nå dock icke på långt när de höga siffror, som FITTING (11) mätt hos ökenväxterna och von FABER (10) hos mangroveväxterna. Hos de förra kunde trycket gå upp ända till 100 atmosfärer, hos de senare mättes 72 atmosfärer som högsta värde. Ännu högre tryck har iakttagits hos en del svampar. Tabell 4 visar en jämförelse mellan några alfvarväxter och ett motsvarande antal närstående mera fuktighetsälskande arter. Som synes, ha de förra ett högre osmoliskt tryck, och skillnaden kan bli ganska afsevärd t. ex. mellan Veronica spicata (0,; am KNOs) och V. beccabunga (0,2 Gm KNOs). Tabell 4. Jämförelse mellan några alfvarväxters och några närstående löfängsväxters osmotiska tryck. Veronica spicata, alfvar 0,6 Gm — Veronica beceabunga, bäck 0,2 GM Viola canina, > 0,35 > — Viola odorata, löfäng ÖFsE Carex glauca, >» 07 > — Carex muricata, åkerkant 0,45 > Campanula rotundi- folia, FRA UR do TER UM lötane 0 ) — Campanula latifolia, löfäng 0,25 > Tabell 5 skall söka ge ett svar på frågan: Ha alfvarväxterna så pass stor förmåga att reglera storleken af det osmotiska trycket, att någon större olikhet i detta afseende finns mellan de individ af samma art, som lefva på alfvaret och på gynnsammare lokaler? Olika arter visade sig naturligtvis olika äfven i denna sak, men i allmänhet var skillnaden ganska obetydlig. I tabell 3a finnas sammanförda de fall, där det osmotiska trycket var högre på alf- varet, i 5b de fall, där trycket var ungefär lika. Af den förra framgår, att skillnaden i tryck i allmänhet endast motsvarar en ökning af plasmolyseringsvätskans koncentration med 0,54, i ett par fall med 1794 och i ett fall med 2Z. I den senare tabellen märkes särskildt, att de tre sist upptagna, Crataegus monogyna, Prunus spinosa och Phleum pratense, som ha ett jämförelsevis högt osmotiskt tryck, bibehålla detta på fuktigare lokaler. Sammanfattning. Resultaten af mina undersökningar öfver alfvar- Tabell 5. Osmotiska trycket hos alfvarväxter jämfördt med osmotiska trycket hos samma arter, växande på andra lokaler. a) Alfvarväxternas osm. tryck större. | Alfvar | Löfäng m. m. | | | EE SRS KA | Anthyllis vulneraria ... .|f. coccinea 0,3 GM |åkerkant < 0,3 GM | | Centaurea jacea ........... 0,35 » låker 0,8 > | Campanula rotundifolia 0,4 löfäng Olas | Galium boreale .....t... 0,4 | snår 0.35 | Trifolium repens ........ .. 0,4 » läng 0,35 — 0,4 > | Hara äCuN Sp. os odssnssnr| 0,.—0,7 >» lHlöfäng <0,5—0,)6 » | ragarid. viridis .....«-.. 0,8 | vägkant 0,6 LÖSEINIL gj BS I ESS RS Fel | 0.8 » | åkerkant 0,7 » b) Osm. trycket lika på olika lokaler. | Alfvar Löfäng m. m. | | | Convolvulus arvensis ... 0,3 GM | åker 0,3 GM Lotus corniculatus -..... | 0,3 » |åkerkant UK nOrid vulgans se... 0,45 >» » (DET | Crataeyus monogyna . 0,7 > llöfäng (Ur IRERGRUS SpiNOSA. ... sans ÖS > (Uärter e | Phleum pratense...... .....| var. nodosum 1,2 » J|vid bäck 12 >» | växternas osmotiska tryck, framlagda här ofvan å sid. 349—355, kunna sammanfattas i följande punkter: 1) De flesta undersökta alfvarväxterna hade ett osmotiskt tryck, som öfverskred det, som finns hos växter i allmänhet (11—14 atmo- sfärer). I en del fall var trycket ganska afsevärdt, hos en växt, Helianthemum oelandicum uppgick det till öfver 55 atmosfärer. Se tabel- lerna 2 och 3. 2) Några växter hade emellertid ett lägre tryck än det antagna normalvärdet, men dessa voro på grund af sin organisation eller sitt lefnadssätt dock väl skyddade mot uttorkning. (Ex. Sedum- arterna). Se tabell 1. 356 3) En jämförelse mellan några alfvarväxter och en del med dem besläktade mera fuktighetsälskande arter visade, att de senare hade lägre osmotiskt tryck. Se tabell 4. 4) Hos de arter, som förekomma både på alfvaret och på fukti- gare lokaler, hade i en del fall individ på alfvaret högre tryck än de, som växte på gynnsammare platser, men i allmänhet var denna olikhet obetydlig eller ingen. Se tabell 5. Det har under de senaste åren skrifvits mycket om växternas : osmotiska tryck och förfäktats olika åsikter om den betydelse det har i växternas lif. Författarne torde dock vara eniga om dess stora vikt vid rötternas vattenupptagande. Det torde vara klart, att den växt, hvars celler ha ett större osmotiskt tryck, äfven har till sitt förfogande en större vattenuppsugande. kraft. En sådan växt som Helianthemum oelandicum med ett osmotiskt tryck af öfver 55 atmosfärer är naturligtvis väl utrustad att lefva i den torra alfvar- jorden. »Denn es ist klar, dass die Pflanze umso besser Wasser aufnehmen kann, je höher ihre eigene osmotische Energie ist, die in dem einen Falle gegen die Adhäsion des Wassers an den Boden- partikeln, in dem anderen gegen den osmotischen Druck der Nähr- lösung zu arbeiten hat.> (PRINGSHEIM 31 s. 142)". Om det osmotiska tryckets betydelse för transpirationsström- men ha däremot åsikterna länge varit och äro fortfarande ganska delade. Dixon (3 m. fl.) och andra hålla före, att de lefvande cellerna ej inverka vid vattnets uppförande i växten. Andra åter tillmäta det osmotiska trycket stor betydelse därvid. HANNIG (19) har nyligen experimentellt framdragit nya bevis för denna senare åsikt. Han har nämligen visat, att det osmotiska trycket är högre i bladen än i rötterna, en sak som sedan vunnit bekräftelse genom VON FaABERS undersökningar (10). Äfven andra författare ha antydt, att de funnit samma förhållande. Så skrifver t. ex. PRINGSHEIM (31 s. 144): »Ich konnte niemals in den aussau- 1) Af största vikt blir förmågan till ett energiskt vattenuppsugande hos de väx- ter, som växa i en fysiologiskt torr omgifning, i främsta rummet dem, som växa på torr mark. Men äfven saltvattensväxter ha svårt att ur det salthaltiga mediet erhålla sitt vatten, och man borde äfven hos dem vänta ett högt osmotiskt tryck. Så ha också en del forskare funnit vara fallet (t. ex. DRABBLE & DRABBLE), senast VON FABER, Som undersökt mangrovevegetationen på Java och erhållit värden upp till 72 atmosfärer. 357 genden Teilen einen niedrigeren, meist aber einen um 10—15 4 höheren osmotischen Druck konstatieren als an der Basis», och han sätter detta i samband med, att vid en växts vissnande spetsarna alltid hålla sig turgescenta längre än de lägre befintliga delarna. »Da ich öberall, wo sich ein Wassertransport in der welkenden Pflanze beobachten liess, auch ein osmotisches Gefälle nachweisen oder höchst wahrscheinlich machen konnte, und bei der einzigen Ausnahme das Welken in umgekehrter Richtung die Annahme, dass beide Erscheinungen im Zusammenhang von Ursache und Wirkung stehen, noch bestärkte, ist an den Schlussfolgerungen tber die phy- sikalische Ursache der Wasserbewegung kaum zu zweiflen». Märk- ligt är att äfven DIxoNn (se ofvan) vid sina senaste undersökningar tycks ha kommit till samma resultat som HANNIG, ehuru han ännu icke ändrat sin teori i öfverensstämmelse därmed. (DIX0n and ATKINS 5). FiTTING uttalar i sin här flera gånger citerade afhandling den åsikten, att rötterna böra ha lika högt eller t. o. m. högre tryck än bladen. Om HaANNnIiIGs m. fl:s i föregående stycke omtalade under- sökningar äro tillförlitliga, är denna F:s åsikt ohållbar. HANNIG (19), som ingår på en kritik af F:s afhandling, anser, att de höga tal, F. fått på ökenväxternas osmotiska tryck genom att undersöka bladen, icke äro uttryck för rötternas vattenuppsugande förmåga. Denna anmärkning skulle ju äfven gälla mot mina siffror, då jag vid plasmolyseringen användt mig af bladens epidermis. Men då de af HANNIG funna olikheterna i tryck mellan blad och rot i all- mänhet motsvara högst 0,1 am KNO,, kan detta ej inverka på huf- vudresultatet. Ty det synes mig klart, att en växt, som visar ett oerhördt högt tryck i bladens epidermis, äfven måste ha ett afse- värdt sådant i rötternas celler. Därtill kommer, att det erbjuder ojämförligt större svårigheter att undersöka rötterna än att under- söka bladen, och att man därför gärna väljer de senare, i synnerhet om det gäller att få så många värden som möjligt. DraBBLE och LAKE (7) anse, att den största nyttan af ett högt osmotiskt tryck hos xerofila växter ligger just däri, att bladen ha detta höga tryck och därigenom kunna upptaga vatten direkt ut- ifrån. Denna omständighet skulle vara af stor betydelse, där regnet faller i så små skurar, att det ej hinner tränga ned till rötterna. »Plants growing in mountain regions and in other situations con- ducive to a xerophytic habit are frequently exposed to periods of drought, during which only slight and transient showers fall—quite 398 insufficient to penetrate the earth and reach the roots. The leaves, however, are wetted, and in those plants which have a relatively high concentration of the cell sap the water will be rapidly absor- bed. It is conceivable that in this way a high osmotic strength of sap may prove to be a valuable physiological character in con- nection with water-absorption.» Detta torde äfven ha sin tillämpning på alfvarväxterna. Det skulle vara af betydelse icke blott för upptagande af det regnvatten, som faller på bladen, utan äfven och kanske mera för uppsugande af den dagg, som åtminstone vissa tider tycks bildas ganska rikligt (HEMMENDORFF 21, sid. 30). Detta med förutsättning att bladen verkligen kunna uppsuga vatten i någon afsevärdare grad, en sak, om hvilken meningarna ännu tycks vara delade (t. ex. HALKET 15, MARLOTH 27, SCHÖNLAND 35). Ur flera synpunkter är det alltså fördelaktigt för alfvarväxterna att ha ett högt osmotiskt tryck. Att en mängd växter med medel- högt eller lågt tryck dock kunna reda sig godt på alfvaret beror på flera omständigheter. Alfvaret är ju icke något fullkomligt torrt område, och det finns här och hvar platser med djupare jord, där fuktigheten kan bevaras. Särskildt på våren är alfvaret mycket fuktigt. En stor del af alfvarväxterna ha också sin vegetationstid förlagd till våren och hinna betrygga sin arts existens, innan den torrare tiden kommer. — De åter, som lefva öfver hela sommaren ha i allmänhet, som vi i det föregående sett, relativt högt osmotiskt tryck eller andra tillpassningar, som möjliggör denna längre vege- tationsperiod. Det är egendomligt, att alfvarväxterna icke tyckas ha så stor för- måga att reglera det osmoliska tryckets storlek, som kanske vore att vänta. Det är ju ett sedan gammalt kändt förhållande att en mängd växter äga denna förmåga (JANSE 24, ÖLTMANNS 29, RICHTER 32, STANGE 36, MAYENBURG 28, VON FABER 10). FIiTTING (11) har visat, hur ökenväxterna hade denna egenskap i mycket hög grad, hvarigenom möjliggjordes, att samma art kunde trifvas på platser, som . med afseende på fuktigheten förhöllo sig mycket olika. Mina i tabell 5 meddelade observationer få naturligtvis ej heller tydas så, att denna regleringsförmåga saknas hos alfvarväxterna. Snarare torde den ringa variationen bero på att denna förmåga ej i så hög grad behöfver anlitas, då ju, som nyss nämnts, alfvaret visst icke är något absolut torrt område. Det är heller icke uteslutet, att man genom omsorgsfullare urval af särskildt torra ställen på alfvaret 329 och fuktiga utom detsamma skulle kunna erhålla större olikhet i det osmotiska tryckets storlek på de olika lokalerna. Eller kanske man skall finna förklaringen i att alfvarjorden trots sin torrhet dock har förmåga att i tillräcklig mängd och med tillräcklig lätthet kunna lämna den torftiga vegetationen vatten. Den närmaste upp- giften för alfvarforskarne är nog en systematisk undersökning af alfvarjorden och dess fuktighetsförhållanden. BEOBACHTUNGEN UBER DIE ALFVARVEGETATION DER INSEL ÖLAND, NAMENTLICH ÖUBER DEN OSMOTISCHEN DRUCK DER ALFVARPFLANZEN. Zusammenfassung. Die sog. Alfvarvegetation kommtin Schweden in den Landschaften Västergötland, Gottland und Öland vor. Sie hat ihre grösste Aus- breitung in der södlichen Hälfte Ölands, wo sie ein Gebiet von 42 Km Länge und höchst 10 Km Breite einnimmt. Die Alfvarvegeta- tion besteht aus einer nicht völlig geschlossenen, steppenähnlichen Pflanzendecke, die gewöhnlich nur eine sehr geringe Höhe erreicht. Die Ursachen fär die Entstehung dieses Vegetationstypus sind teil- weise in klimatischen Verhältnissen (z. B. der relativ geringen Re- genmenge und Luftfeuchtigkeit, der kräftigen Insolation) zu suchen, aber namentlich in der Beschaffenheit des Bodens. Dieser besteht aus untersilurisehem Kalkstein, der nur von einem sehr dännen Erdlager bedeckt ist und sogar hie und da zu Tage tritt. Eine ausfäöhrliche Darstellung in deutscher Sprache öäber die Alf- varvegetation und ihre Bedingungen hat A. Y. GREVILLIUS in Engl. bot. Jahrb. Bd. 23, 1896, veröffentlicht. Im vorliegenden Aufsatz berichte ich iäber die Ergebnisse meiner Untersuchungen auf Öland im Sommer 1912. Sie können in folgenden Punkten zusammen- gefasst werden. 1) Die Bedingungen der Alfvarvegetation. Die edaphischen Verhält- nisse sind die wichtigsten; die meteorologischen wirken jedoch kräf- tig an der Ausbildung des xerophytischen Charakters der Vegetation mit. Besonders die Insolation macht, dass die Erde bald austrock- net, und dass die Temperaturdifferenzen im Boden sehr gross werden. 2) Der osmotische Druck der Alfvarpflanzen war im allgemeinen höher als derjenige der Pflanzen, die unter mehr gewöhnlichen Verhältnissen leben. Wenn man den Normalwert des osmotischen 360 Drucks der Pflanzen auf 11—14 Atmosphären (0,:—0,35 GM KNO-s) ansetzt, findet man, dass nur wenige Alfvarpflanzen (z. B. die Sedum- Arten) diesen Druck nicht erreichen (Tabelle 1, Seite 349). Die Ta- belle 2 (S. 351) nimmt die Pflanzen mit Normaldruck auf. Die mei- sten untersuchten Alfvarpflanzen hatten jedoch höheren Druck und sind in der Tabelle 3 (S. 352) zusammen gefährtworden. Den höch- sten gefundenen Druck hatte Helianthemum oelandicum (1,6 GM KNO; = ung. 55 Atmosphären). Um die Fähigkeit der Alfvarpflanzen zu erforschen, ihren osmo- tischen Druck zu regulieren, machte ich einige Messungen (Tabelle 5, S. 355). : Es scheint als ob diese Fähigkeit relativ klein wäre. Es ist jedoch sehr wahrscheinlich, dass dieser Umstand darauf beruht, dass der Alfvarboden trotz seines trockenen Aussehens hinlänglich Feuchtigkeit enthält, und dass die Regulationsfähigkeit daher nicht in so hohem Masse in Anspruch genommen zu werden braucht. Bei den ausgefährten Untersuchungen habe ich die plasmolytische Methode angewendet um den osmotischen Druck der Epidermis- zellen der Blätter zu beobachten. LITTERATURFÖRTECKNING. 1. AULIN, FR. R. Botaniska anteckningar från Öland. Svensk Bot. rdskri BA 6902: CAvARA, F. = RBRisultati di una serie di ricerche crioscopiche sui vegetali. Contrib. Biol. veg. IV. 1905, Ref. i Bot. Centralbl. 104. 1907. 3. DIXON, H. H. Transpiration and the ascent of sap. Progr. Rei Bot. 3. 1910. 4. —, and ATKINS, W. R. On osmotic pressures in plants; and on a thermo-electric method of determining freezing points. Scientif. proceed.sof therroy. Dublsoc NS SVX 1910 95 and "ATKINS, W. BR; Osmotic pressures' in plants, Scientifpro- ceed> oftstheroy:l Dubltsöc:NISPVoL XM 1913! 6. DRABBLE E. and DRABBLE H. The relation between the osmotic strength of cell-sap in plants and their physical environment. Bio-Chem. Journal 1907. DRABELE, E. and LAKE, H. The osmotic strength of cell-sap in plants growing under different conditions. New Phytologist IV. No NT 1905. 8. ERIKSSON, J. Alfvarfloran på Öland. Bot. Not. 1895. 9. —, Det öländska alfvarets naturförhållanden. Svenska Turistf. års- skr. 1900. 10. FABER, F. C. von. Uber Transpiration und osmotischen Druck bei den Mangroven. Vorl. Mitt. Ber: d. deutsch. bot. Ges... Bd. XXXI. 1913. tf: 12. IN NN 33. 34. 361 FITTING, H. Die Wasserversorgung und die osmotischen Druck- verhältnisse der Wästenpflanzen. Zeitschr. f. Bot. 3. 1911. FRÖDIN, J. Beobachtungen äber den Einfluss der Pflanzendecke auf die Bodentemperatur.. K. Fys. Sällsk. Handl. N. F. Bd. 23. 1913. GERTZ, O. Studier öfver anthocyan. Ak. afh. Lund. 1906. GREVILLIUS, A. Y. Morphologisch anatomische Studien öber die xero- phile Phanerogamenvegetation der Insel Oeland. Engl. bot. Jahrb. Bd. 23. 1896. HALKET, ÅNN. C. Some experiments on absorption by the aerial parts of certain salt-marsh plants. New Phytol. X. 1911. HAMBERG, H. E. Medeltal och extremer af lufttemperaturen i Sve- rige 1856—1907. Bih. t. met. iaktt. i Sverige. 49. 1907. —, Molnighet och solsken på den skandinaviska halfön. Ibid. 50. 1908. —, Nederbörden i Sverige 1860—1910. Ibid. 52. 1910. HANNIG, E. Untersuchungen uber die Verteilung des osmotischen Drucks in der Pflanze in Hinsicht auf die Wasserleitung. Ber. ta deutseh. bot: Ges: XAN 1912. HEINTZE, A. Om vinterståndare bland Ölands alfvarväxter. Bot. Not 1911: HEMMENDORFF, E. Om Ölands vegetation. Ak. afh. Uppsala 1897. HESSELMAN, H. Studier öfver skogsväxt å mossar. 1. Om träd- plantor å utdikade flarkar. Medd. fr. stat. skogsförsöksanst. 1906. — Vegetationen och skogsväxten på Gotlands hällmarker. Ibid. 1908. JANSE, J. M. Plasmolytische Versuche an Algen. Bot. Centr. Blatt. XXXII. 1887. KRABBE, G. Uber den Einfluss der Temperatur auf die osmotischen Processe lebender Zellen. Jahrb. f. wiss. Bot. 29. 1896. LUNDEGÅRDH, H. Uber die Permeabilität der Wurzelspitzen von Vicia faba unter verschiedenen äusseren Bedingungen. Kungl. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd. 47. N:o 3. 1911. MARLOTH, BR. Notes on the absorption of water by aerial organs Of plants, ; Irans. roy. Soc. S: Afr. I. 19101 Ref: i Bot: Centralbl 1912. MAYENBURG, 0. H. VvOoN. Lösungsconcentration und Turgorregula- tion bei den Schimmelpilzen. Jahrb. f. wiss. Bot. 36. 1901. OLTMANNS, F. Uber die Bedeutung der Concentrationsänderungen des Meerwassers fär das Leben der Algen. Sitzungsb. d. K. Preuss. Akad.. d. Wiss: z. Berlin. 65. 1891. PFEFFER, W. Pflanzenphysiologie. Aufl. 2. Leipzig 1897 och 1904. PRINGSHEIM, E. Wasserbewegung und Turgorregulation in welken- den Pflanzen. Jahrb. f. wiss. Bot. 43. 1906. RICHTER, A. Ueber die Anpassung der Sässwasseralgen an Kochsalz- lösungen. Flora 1892. RIDDERSTOLPE, F. Om refloration på Öland hösten 1908. Bot. Nöt. 1909. RYSSELBERGHE, FR. VAN. Influence de la température sur la per- 38. 39. 40. 41. 362 méabilité du protoplasme. Recueil de VF'Inst. Bot. Univ. Bruxelles. 1902. j SCHÖNLAND, S. On the absorption of water by the aerial organs of some: succulents:” Trans. royl Soc. IS Aft.öl 19105 Ref inBDE Centralbl. 1912. STANGE, B. Beziehungen zwischen Substratconcentration, Turgor und Wachstum bei einigen phanerogamen Pflanzen. Bot. Ztg. 50. 1892. TRÖNDLE, A. Der Einfluss des Lichtes auf die Permeabilität der Plasmahaut. Jahrb. f. wiss. Bot. 1910. 48. TÖRNBLOM, G. Iakttagelser öfver Helianthemum canum (L.) Baumg. och Helianthemum oelandicum (L.) Willd. på Ölands alfvar. Svensk Bot. Tidskr. Bd. 2. 1908. —, Om Potentilla fruticosa på Öland. Svensk Bot. Tidskr. Bd. 5. 1911. WitTE, H. De svenska alfvarväxterna. Arkiv f. bot. Bd.:5. N:or8: 1906. —, Till de svenska alfvarväxternas ekologi. Ak. afh. Uppsala 1906. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb 7, Hu. 4. ETT BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM CUSCUTA EUROPAEAS VÄRDVÄXTER AF SVEN G:SON BLOMQVIST Vid en exkursion till Öland den 9 september 1913 anträffades c:a 5 km. söder om Färjestaden Cuscuta europea L. i ovanligt stor rikedom. Med tanke på professor V. B. WITTROCKS intressanta uppsats >»Om Cuscuta europea L. och hennes värdväxter» (Sv. bot. tidskr. 1909. Bd. 3, H. 1) beslöt jag anteckna de värdväxter för nämnda växt, som här vore att anträffa, för att i första hand under- söka, om den af WitTROCK (1. c.) lämnade värdväxtlistan möjligen kunde kompletteras. Beträffande fyndorten må till en början ytterligare nämnas, all densamma utgjordes af en örtbacke—törnsnårartad växtformation med ännu kvarlefvande spår af löfäng. I närheten utbreder sig odlad mark, hvartill gränsen markeras af ett äldre delvis igenvuxet dike, en omständighet, som förklarar förekomsten af ett par meso- hygrofyter i nedanstående värdväxtlista. Med en dylik vegetation till underlag, hvars sammansättning i öfrigt tämligen väl framgår af nedan angifna växter, uppträdde Cuscuta europa rikligt på ströd- da fläckar öfver ett område, approximativt uppskattadt till ett halft hektar. En svårighet vid bestämmandet af värdväxterna visade sig därutinnan, att ifrågavarande område synbarligen varit föremål för sen slåtter, hvarför materialet vid förnyade exkursioner sorgfälligt måste granskas. Vid en jämförelse af mina anteckningar och WiTtTROCKS meddelade artlista visade sig emellertid, att ej mindre än 44 för vårt land förut ej uppgifna värdväxter anträffats. Dessa voro: 364 Alchemilla vulgaris Anthyllis vulneraria Arabis hirsuta Armeria elongata Carex glauca > — muricata Cerastium vulgare Cirsium arvense Crategus oxyacantha Cynosurus cristatus Daucus carota Dianthus deltoides Erythrea pulchella Fragaria vesca Geum rivale ; Gnaphalium dioicum Helianthemum chamececistus Hieracium pilosella Hypericum quadrangulum Juncus compressus Leontodon autumnale Lysimachia vulgaris Ononis arvensis Plantago maritima Poa pratensis Potentilla anserina » argentea » erecta » reptans Primula officinalis Prunella vulgaris Prunus spinosa Rumex acetosa Ranunculus bulbosus Saxifraga granulata Scabiosa succisa Scorzonera humilis Serratula tinctoria Sesleria cerulea Spircea filipendula Trifolium repens > procumbens Veronica chamecedrys Viola canina. Såsom ett tillägg till artlistan kan anföras Triticum repens, hvil- ken anträffats såsom synnerligen otvifvelaktig näringsväxt för C. europea i ett Kalmar h. allm. läroverk tillhörigt herbarium. I och med: denna värdväxtlista få vi äfven 8 för vårt land nya växtfamiljer, som lämna material till värdväxter för C. europea (jfr. WITTROCK 1. c.). Dessa äro: Gentianacex: Erythrea pulchella. Primulacex: Lysimachia vulgaris, Primula officinalis. Violace&: Viola canina. Cistacex: Helianthemum chamecistus. Saxifragacex: Saxifraga granulata. Crucifer&e: Arabis hirsuta. JuncacexX: Juncus compressus. Cyperace&X: Carex glauca, Carex muricata. Resultatet blir sålunda, att antalet af Cuscuta europceas Värdväx- ter i vårt land från att (enl. WIiTTROCK 1. c. pp. 14—15) ha varit 106, fördelade på 37 familjer, stiger till 151, fördelade på 45 familjer; Ett relativt fåtal af de af mig antecknade värdväxterna äro gemen- samma med WITTROCKS artlista. Dessa utgöras af följande 15: Achillea millefolium, Centaurea jacea, Chrysanthemum leucanthemum, Festuca ovina, Galium boreale, Galium verum, Hieracium umbellatum, Lathy- rus pratensis, Orobus tuberosus, Plantago lanceolata, Ranunculus acris, Rubus cesius, Stellaria graminea, Trifolium medium, Vicia eracca. Bland de för Sverige nyangifna märkas följande förut iakttagna utomlands. Enligt WirTtrROCK (1. c.): Arabis hirsuta, Cerastium vul- gare, Cirsium arvense, Lysimachia vulgaris, Rumex acetosa: enligt GeERTZ (Fysiologiska undersökningar öfver släktet Cuscuta. Bot. No- tiser; I: h. 2 och 3, 1910 samt II: h. 1 och 2, 1912 — II p. 5—6) Fragaria och Prunus spinosa. På mitt undersökningsområde kom C. europea till sin yppigaste utveckling på Centaurea jacea, Galium verum, Serratula tinctoria, Galium boreale, Achillea millefolium, Vicia cracca, Lathyrus pratensis, Trifolium medium, Anthyllis vulneraria, Plantago martima, Ononis arvensis i angifven ordning. Åt talförhållandet i blomman ägnades äfven uppmärksamhet. Hos den undersökta C. europea-formen visade sig 5-talet vara vida öfvervägande, i det att bland 500 undersökta blommor 496 voro 5-taliga, under det att de öfriga voro 4-taliga. Pistillen var genom- gående 2-talig. Hos den af WirtTtROCK (1. c. p. 4) undersökta for- men dominerade 4-taliga blommor, hvarjämte talförhållandena i all- mänhet visade större variabilitet. Att döma af förhållandena på mitt undersökningsområde synes Cuscuta europea på de fläckar, där hon utbreder sig, vanligen utgå från en af henne föredragen näringsväxt och därifrån angripa de växter, som befinna sig i hennes närhet. Om en från ett sådant centrum utgående stam påträffar ytterligare en särskildt lämplig näringsväxt, utvecklas därifrån ett nytt centrum o. s. v. Man får därför det intrycket, att Cuscuta europea i naturen utvecklar hausto- rier på ungefär vilka växter som helst, som befinna sig i hennes närhet, ehuru hon tydligen kommer till sin bästa utveckling på ett mindre antal. Häruti ligger ju i själfva verket ej något egendom- ligt, om man utgår ifrån det faktum, att haustoriebildningen fram- kallas genom kontaktretning. Det har emellertid tydligt visats (så PEIRCE enl. GERTZ I,1. c. pp. 68—569), att för en fullständig haustorie- bildning äfven fordras näringstillförsel (jfr. uttrycket »Prähaustorien>» hos NoLLr: Physiologie i Lehrbuch der Botanik, Jena 1902, p. 175). Det kan ju därför lätt tänkas, att en ofullständig haustoriebildning 366 leder till Cuscutans fästande vid en växt, hvarvid denna vid ytligt betraktande kommer att uppfattas såsom värdväxt, ehuru oegent- ligt. Med fullt fog har äfven GeERrRTz (1. c. II. p. 5) påpekat detta förhållande, som han äfven funnit bekräftadt vid sina fysiologiska undersökningar (jfr. GERrRTzZ 1. c. II, p. 32). Jag har därför i värd- växtlistan uteslutit sådana fall, där haustoriebildningen varit på- fallande svag, hvarigenom några växter, framför allt en del gräs blifvit uteslutna. Ehuru alltså de angifna värdväxterna blifvit upp- tagna med kritik i nämnda hänseende, är det dock ej uteslutet, att en och annan af dem, strängt taget, ej gör skäl för namnet värd- växt. Såsom något anmärkningsvärdt kan slutligen anföras att Cuscuta europcea förgäfves eftersöktes såsom parasit på Juniperus communis,- oaktadt den genom nedliggande grenar inbjöd till angrepp. Ehuru i några fall äfven intim beröring iakttogs, hade dock ej haustorie- bildning ägt rum. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BD 7, H. 4. BIDRAG TILL NORDLIGASTE VÄRMLANDS FLORA A F J. A. O. SKÅRMAN Under rubrik >»Om några förekomster af ädla löfträd i nordligaste Värmland> har jag i Svensk Botanisk Tidskrift för 1911 (h. 4, sid. 393—401) omnämnt ett par under somrarne 1910 och 1911 gjorda fynd af vild lind, bl. a. ett i Norra Finnskoga uti nordligaste Älf- dalen några kilometer norr om Tåsans utlopp i Klarälfven, hvilken förekomst af flera skäl syntes mig anmärkningsvärd. Från denna del af Älfdalen var någon lind förut ej känd och öfverhufvud hade mig veterligen icke lind anträffats så långt norrut inom landskapet. Emellertid lämnades mig benäget någon tid efter publicerandet af denna uppsats af lektor EINAR WAHLGREN i Malmö ett meddelande, enligt hvilket några unga lindar flera år tidigare blifvit funna på annat ställe inom samma socken samt ännu nordligare än vid Tås- ängarne. Upptäckaren af dessa lindar, f. d. fanjunkaren J. ÖSTER i Båtstad, hade sedermera låtit uppgräfva och flytta desamme till sin gård, hvarest lektor WAHLGREN under en 1907 företagen studie- resa till Värmlands öfre Älfdal iakttagit dem (EINAR WAHLGREN, Bidrag till kännedomen om öfre Klarälfdalens entomogeografi, Arkiv för zoologi 1908). Med anledning häraf uppsökte jag förliden som- mar, då jag gjorde ett kort besök i Norra Finnskoga, herr ÖSTER och fick af honom vid detta tillfälle till min stora tillfredsstäl- lelse anvisning på tvenne skilda växtställen för vild lind inom socknen. Den ena af dessa lokaler är belägen i en ängsmark strax norr om Klättstugan å Klarälfvens östra strand en knapp half mil norrut 368 från Tåsängarne. Härifrån förskrifva sig de tre unga lindar, som nu växa inplanterade i entréen till gårdsplanen vid Båtstad. Ur- sprungligen växte dessa tillsammans å ett och samma ställe och voro ungefär manshöga buskar, då de af herr ÖSTER 1907 förflyt- tades till sin nuvarande växtplats, hvarest de synas trifvas ganska väl och där de sistlidne sommar sköto långa, kraftiga årsskott. Det ser emellertid ut, som om all lind i och med denna förflytt- ning försvunnit från samma äng. Åtminstone kunde jag ej hvarken å det angifna, ursprungliga fyndstället eller annorstädes i den mot älfven tämligen skarpt sluttande ängen, hvilken hyser en myckenhet vanliga träd och buskar, trots flera .ttimmars sökande finna det minsta spår af några lindar eller lindrester. Närboende personer, som jag tillsporde i ärendet, trodde sig också kunna försäkra, att lind ej längre växer därstädes. Underväxtens utseende och sammansättning i denna äng tyder på en god och kraftig jordmån. Af för trakten mera anmärkningsvärda växter träffas här Cirstum heterophyllum, Crepis paludosa, Campa- nula cervicaria, Scrophularia nodosa, Aconitum lycoctonum +septentrio- nale och Viburnum opulus, hvilka alla äfven förefinnas å lindloka- len i Tåsängarne. Det andra af herr ÖSTER utpekade fyndstället för lind är beläget å Klarälfvens västra strand helt nära det under Båtstad lydande torpet Ranklöp och ungefär !/. mi söder om Båtstads färjställe. Här växer en ung lind, som sannolikt är den nordligaste af alla vilda lindar i Värmland (norr om Båtstad vidtaga barrskogar eller i hvarje fall marker, där betingelser för lindens trefnad synas sak- nas). Den utgöres af en buske, från hvars rotsystem flere stammar af olika groflek skjuta upp; troligen har denna rot ursprungligen tillhört ett äldre exemplar, "hvars stam afverkats eller ock på ett eller annat sätt förstörts t. ex. vid nedforsling till älfven af timmer från den ofvanför varande skogen. Busken företedde tvenne något gröfre och tre smalare stammar; de större hade en längd af 2 eller högst 2!'/2 meter. Exemplaret, som växte å stranden 15 aå 20 meter från Klarälfven och på en nivå af 4—5 meter öfver älfvens yta, såg ganska lifskraftigt ut och hade vid tiden för vårt besök (d. 16 juli) utbildat en hel del präktiga årsskott. Träd- och buskvegeta- tionen i det omedelbara grannskapet utgjordes af björk, asp, gråal, sälg, gran och tall. Markväxtligheten bestod af några ris såsom odon och lingon samt hvarjehanda örter, bland hvilka följande syntes dominera: 369 Chrysanthemum leucanthemum, Trichera arvensis, Succisa pratensis, Galium boreale, Melampyrum silvaticum, Geranium silvaticum, Poly- gonum viviparum, Vicia cracca, Lotus corniculatus, Angelica silvestris, TIA en SNÖ kÄärba "326 Born, fe : h fe VW ; SSANG MN NS NT ? ON S TOksyjon i SKRUbäcken so" ERA CV basen ka SÅ skogak FI åsen A XE lgåsen Karta öfver nordligaste Värmland. Lindlokalerna äro angifna med 0. Potentilla erecta, Pimpinella saxifraga, Convallaria majalis, Deschamp- sia cespitosa & D. flexuosa, Agrostis vulgaris, Festuca ovina och Calamagrostis arundinacea. Denna växtlighet, jämförd med den å östra strandens något syd- Svensk Botanisk Tidskrift 1913.” 25 370 ligare belägna lindlokaler, är afgjordt fattigare och utan egentligt intresse; de utmärktaste af de förstnämnda lokalernas växter sak- nas här fullständigt. Vid flere tillfällen gjordes för öfrigt inom N. Finnskogas sydliga del samma iakttagelse, nämligen att den västra stranden af Klarälfven hade en mindre rik och omväxlande vegeta- tion än den östra. Före min afresa från N. Finnskoga lyckades jag genom att ut- fråga några personer, som kommo i min väg, uppspana ännu ett fyndställe för lind. Detta befinner sig obetydligt söder om Klätt- stugan i en ängssluttning invid gården Kråkvallen. Midt emot denna gård ligger å västra Klarälfsstranden byn Tjärbackastrand. Här anbragtes förlidet år öfver älfven en hängbro och under för- beredelserna till denna blef genom en arbetares oförstånd en i grann- skapet af brohufvudet stående lind — den enda i trakten — fälld. Stubben finnes emellertid kvar oskadad och denna utvisar, att den nedhuggna linden varit ett jämförelsevis stort exemplar: diametern höll nämligen ej mindre än 20 cm. Från stubben hade ett tjugo- tal skott skjutit upp, af hvilka de längsta voro ungefär !/3 meter; dessa skott sågo mycket kraftiga ut och få de blott vara i fred torde de i framtiden kunna — på samma sätt som i Tåsängarne skett — ge upphof till ett flertal lindstammar. I det omedelbara grannskapet af denna lind påträffades flere in- tressantare växtformer såsom Cirsium heterophyllum, Crepis paludosa, Aconitum lycoctonum ”septentrionale, Gymnadenia conopea, Polygo- natum verticillatum m. fl. Träd- och buskvegetationen å platsen utgjordes af björk, gråal, asp, rönn, hägg samt några unggranar. Af det nu meddelade framgår sålunda, att linden i Värmlands nordligaste församling ännu för få år sedan förefunnits på åtmin- stone 4 skilda platser, alla i närheten af Klarälfven, tre belägna på den östra och en å den västra stranden. Den nordligaste af dessa — den vid Ranklöp — ligger vid ungefär 60930” n. br. Under tiden 15—24 juli besökte jag flere platser i såväl Södra som Norra Finnskoga och företog så ofta den något ombytliga väder- leken medgaf exkursioner i olika riktningar. Härunder gjordes en del nya växtfynd, hvilka här må komma till omnämnande såsom tillägg till den i Sv. Bot. Tidskr. för 1912 (h. 1, sid. 64) publicerade uppsatsen »Anteckningar om kärlväxtfloran i nordligaste Värmland.» — Nomenklaturen är densamma som i denna uppsats. 371 Gnaphalium silvaticum y alpestre. N. Finnskoga, Båtstad. Carduus cerispus. S. Finnskoga, i åkrar å Skråckebergets södra sida samt vid Medskogen. Cirsium heterophyllum. Förekommer särdeles rikligt i N. Finnskoga vid Klättstugan samt i ängsmarker norr därom. C. heterophyllum f. indivisum. S. Finnskoga, Skråckeberget; N. Finn- skoga, Tåsängarne. C. helerophyllum X C. palustre. Af denna förut blott vid Kindsjön i S. Finnskoga iakttagna hybrid fann jag den 16 juli vid Klättstugan bland massor af de begge stamarterna, som här växte i sällskap med hvar- andra, 6 st. individ; tvenne af dessa voro verkliga praktexemplar, nående en höjd af 160 cm. C. arvense. N. Finnskoga, Tjärbackastrand (sparsamt i en åker; för öfrigt ej iakttagen i denna socken). Mulgedium alpinum. S. Finnskoga, 'Skråckebergets norra sluttning (sparsamt); N. Finnskoga, Båtstad, i en ängssluttning å östra stranden (mycket sparsamt; möjligen finnes den dock flerstädes i samma trakt). Crepis paludosa. S. Finnskoga, Skråckeberget; N. Finnskoga, Båtstad. Campanula cervicaria. N. Finnskoga, Klättstugan samt vid Båtstad (med såväl hvita som blåa blommor). Viburnum opulus. N. Finnskoga, i ängar å Klarälfvens östra strand iakttagen flerstädes mellan Klättstugan och Båtstad. Galium aparine 8 Vaillantii. Sedd på flere ställen upp till Båtstad; hufvudarten däremot icke med säkerhet iakttagen inom N. Finnskoga. Plantago media. N. Finnskoga, Båtstad. Utricularia vulgaris. N. Finnskoga, Tjärbackastrand, där stora och vackra men icke blommande exemplar iakttogos i Klarälfven den 17 juli. U. intermedia. S. Finnskoga, Bograngen. Sceptrum carolinum. N. Finnskoga, Klarälfvens västra strand vid Tjärbackastrand och Ranklöp. Galeopsis bifida. S. Finnskoga, Skråckeberget (i åkrar på sydsidan), Bograngen och Medskogen; N. Finnskoga, Båtstad. Är efter hvad det synes afgjordt vanligare än G. tetrahit inom detta område. Myosotis ccespitosa. N. Finnskoga, Tjärbackastrand. Pyrola uniflora. S. Finnskoga, Skråckeberget (sparsamt). Hippuris vulgaris. N. Finnskoga, mellan Båtstad och Höljes. Vicia sepium. S. Finnskoga, Letafors. Subularia aquatica. Denna lilla lätt förbisedda växt har jag vid flere föregående tillfällen förgäfves efterspanat i de båda ifrågavarande sock- narne. Förliden sommar fanns den emellertid i N. Finnskoga å tvenne ställen, nämligen vid Tjärbackastrand samt mellan Båtstad och Höljes. Batrachium peltlatum. N. Finnskoga, i Klarälfven vid Tjärbackastrand. Aconitum lycoctonum ”septentrionale. N. Finnskoga, förutom i Tås- ängarne fann jag denna art i somras i ängsbackar vid Kråkvallen och Klättstugan. Möjligen är det dessa platser, som afses i LARSSONS flora. där det heter: »I Tåsängarne straxt norr om Tåsans utlopp i Clarelfven i Norra Finnskoga sn, äfven efter uppgift på flera andra ställen i samma socken.» 372 Actea spicata. Sommaren 1911 fann jag denna växt nordligast å Ric- kenberget i S. Finnskoga; i norra Älfdalen har jag aldrig sett den förr än i förliden sommar, då jag till min öfverraskning påträffade åtskilliga storvuxna exemplar i en äng öster om Klarälfven ej långt från Båtstad uti N. Finnskoga. Melandrium rubrum. S. Finnskoga, Letafors. Scleranthus annuus. N. Finnskoga, Båtstad. Salix glauca. Min i »Anteckningar om kärlväxtfloran etc.» uttalade förmodan, att denna i Älfdalen så sällsynta art i S. Finnskoga ej är så synnerligen ovanlig, har i somras ytterligare bekräftats. Jag har sålunda därstädes funnit den på åtskilliga nya lokaler såsom vid prästgården, å Skråckeberget samt vid Medskogen. I regeln ha fynden utgjorts af idel äldre buskar; föryngring i en eller annan form, hvilket inom området är helt vanligt beträffande Salix lapponum, förekommer åtminstone yttterst sällan. — I N. Finnskoga har jag af S. glauca icke lyckats finna något enda exemplar. S. caprea X S. lapponum och S. aurita X S. lapponum anträffades i synnerligen vackra och tydliga former i S. Finnskoga mellan kyrkan och prästgården. Gymnadenia conopea. N. Finnskoga, å en ängsbacke vid Kråkvallen; veterligen ej förut anmärkt så nordligt inom landskapet. Polygonatum verticillatum. Sedan jag upprepade gånger fruktlöst efter- sökt denna växt å den af LARSSON angifna lokalen — Tåsängarne — i N. Finnskoga, träffade jag den i somras å tvenne nordligare lokaler näm- ligen vid Kråkvallen samt vid Båtstad (i senare fallet tillsammans med Paris quadrifolia i det inre af en gammal mossig granskog). Å båda platserna anträffades endast sterila exemplar, hvaremot flera fruktifice- rande denna sommar iakttogos å Rickenberget i S. Finnskoga. Listera cordata. S. Finnskoga, Skråckeberget; N. Finnskoga, Båtstad (i skogsmark bland Sphagnum och Polytrichum commune, lokalt ganska riklig). Coralliorrhiza innata. N. Finnskoga, Båtstad. Juncus stygius. S. Finnskoga, Letafors (riklig). Rhynchospora alba. S. Finnskoga, Bograngen, Letafors samt mellan Bograngen och Kindsjön. Eriophorum latifolium. S. Finnskoga, Bograngen, Letafors, Medskogen, Skråckebergets södra sluttning. Af LARSSON angifven endast från Bergs- lagen samt Långseruds socken. Carex lasiocarpa. S. Finnskoga, nära Bograngen. C. Oederi. N. Finnskoga, Höljes. C. vaginata. S. Finnskoga, Bograngen, N. Finnskoga, Bätstad. C. vitilis. S. Finnskoga, Skråckeberget. C. loliacea. N. Finnskoga, Båtstad. Poa alpina. S. Finnskoga, i en ängsbacke nära Bograngens gästgifvare- gård (mycket sparsamt). Såvidt jag vet ej förut funnen i Värmland. Abies excelsa " viminalis. I en skogsbacke österut och ei långt från Båtstad växer ett ståtligt exemplar af hänggran. Det mäter i längd minst 20 meter och håller vid brösthöjd cirka !/2 meter i diameter. 373 Polystichum dilatatum. S. Finnskoga, Skråckeberget; N. Finnskoga, Båtstad. Onoclea struthiopteris. N. Finnskoga, Båtstad. Equisetum tenellum. S. Finnskoga, Letafors och Medskogen; N. Finn- skoga, Tjärbackastrand. Isoétes lacustris "echinosporum. oN. Finnskoga, mellan Bå stad och Höljes. Till sist må nämnas, att den på LARSSONS tid i Värmland okända Matricaria discoidea, hvilken enligt SELIM BIRGER i »Kulturen och väx- ternas vandringar» (Ymer 1910, h. 1) år 1909 i Fryksdalen hunnit upp till trakten af Sunne, förliden sommar frodades utmärkt och rikligen å torget i Torsby (Fryksände), hvadan det sannolikt ej dröjer länge, innan den på sitt segertåg genom landskapet tagit äfven det nordligaste Värm- land i besittning. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. BD 7, H. 4. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Malme, Lichenes suecici exsiccati. Af detta exsickatverk hafva under året utkommit faskiklarna XITI—XV och däri utdelats: 301) Gyrophora cirrhosa (Hoffm.) Wainio [= G. spodochroa (Ehrh.) Ach., 302) G. hirsuta Ach., 303) G. grisea (Sw. Turn. & Borr., 304) G. proboscidea (L.) Ach., 305) Thamnolia vermicularis (Sw.) Ach., 306) Ramalina scopulorum (Retz.) Ach. var. cuspidata Ach., 307) Cetraria chlorophylla (Humb.) Wainio, 308) Parmelia vittata (Ach.) Bitter, 309) Physcia obscura (Ehrh.) Nyl. var. ciliata (Hoffm.) Wainio [= Ph. obscura var. ulothrix (Ach.) Fr.], 310) Buellia Schereri De Not., 311) Caloplaca pyracea (Ach.) Th. Fr., 312) Lecanora lentigera (Web.) Ach., 313) L. fuscescens (Sommerf.) Nyl., 314) Toninia squalescens (Nyl.) Th. Fr., 315) Bacidia atrosanguinea (Scher.) Anzi, 316) B. incompta (Borr.) Anzi forma, 317) Opegrapha varia Pers., 318) Ar- thonia radiata (Pers.) Ach., 319) Arthopyrenia punctiformis (Pers.) Arn., 320) Lecanora subintricata (Nyl.) Th. Fr., 321) Caloplaca obliterata (Pers.) (= C. murorum f. obliterata (Pers.) Th. Fr], 322) C. cesiorufa (Ach), 323) Lecidea lygea Ach., 324) L. lapicida Ach., 325) LC. armeniaca (DC.) Fr. + arctogena Th. Fr., 326) Alectoria thulensis Th. Fr., 327) Letharia vulpina (L.) Wainio, 328) Gyrophora cylindrica (1L.) Ach., 329) Gyrophora anthracina (Wulf.) Koerb., 330) Caloplaca Jungermannic (Vahl) Th. Fr., 331) Blastenia leucorceea (Ach.) Th. Fr., 332) Rinodina mniarcea (Ach.) Th. Fr., 333) Buellia insignis Koerb. [= B. parasema var. muscorum (Scheer.) Th. Fr.] 334) Solo- rina bispora Nyl., 335) Solorina crocea (L.) Ach., 336) Ochrolechia tartarea (L.) Mass., 337) Ochrolechia tartarea (L.) Mass. var. frigida (Sw.) Koerb., 338) Ochrolechia pallescens (L.) Mass. var. upsaliensis (L.), 339) Lecanora anopta Nyl. forma, 340) Lecania alpivaga Th. Fr., 341) Lecidea decipiens (Ehrh.) Ach., 342) Lecidea porphyrospoda (Anzi) Th. Fr., 343) Rhexophiale rhexoblephara (Nyl.) E. Almqu., 344) Dermatocarpon cinereum (Pers.) Th. Fr., 345) Microglena sphinctrinoides (Nyl.) Th. Fr., 346) Buellia sororia Th. Fr., 347) Rhizocarpon chionophilum Th. Fr., 348) Rhizocarpon alpicola (Nyl. 375 (Lecidea oreites Wainio), 349) Rhizocarpon badioatrum (Floerke) Ph. Fr. " jemtlandicum Malme n. subsp., 350) Rhizocarpon concentricum (Dav.) Poetsch f. excentricum (Ach.) 351) Gyrophora polyphylla (L.) Hoffm., 352) Parmelia intestiniformis (Vill.) Ach. f. encausta ($m.) Wainio., 353) Physcia cesia (Hoffm.) Nyl.,, 354) Crocynia lanuginosa (Ach.) Hue, 355) Lecanora exceludens Malme n. sp., 356) Toninia squalida (Ach.) Mass., 357) Bacidia obscurata (Sommerf.) A. Zahlbr., 358) Lecidea cinnabarina Sommerf., 359) Lecidea fusca (Scher.) Th. Fr. var. atrofusca (Flot.) Th. Fr., 360) Le- cidea turgidula Fr. f. pilthyophila (Sommerf.) Th. Fr., 361) Lecidea rufofusca (Anzi) Nyl., 362) Lecidea crassipes (Th. Fr.) Nyl., 363) Lecidea limosa Ach., 364) Caltillaria globulosa (Floerke) Th. Fr. f. pallens (Nyl), 365) Micarea denigrata (Fr.) Heäål. var. pyrenothizans (Nyl.) Hedl., 366) Pyrenula nitida (Weig.) Ach., 367) Acarospora badiofusca (Nyl.) Th. Fr., 368) Bacidia lugubris (Sommerf.) A. Zahlbr., 369) Lecidea rivulosa Ach., 370) Lecidea pantherina (Ach.) Th. Fr. var. polycarpa (Floerke) Wainio, 371) Lecidea paupercula Th. Fr., 372) Lecidea fuscoatra (L.) Wahlenb., 373) Lecidea fuscocinerea Nyl., 374) Rhizocarpon polycarpum (Hepp.) Th. Fr., 375) Poly- blastia scotinospora (Nyl.) Hellb. N:o 308 har insamlats af trädgårdsdirektören A. HULPHERS, 303 af folk- skolläraren P. A. IsSÉN, 305 och 312 af filosofie studeranden G. E. DU RIETZ, samtliga öfriga af utgifvaren. De båda nya arterna Lecanora execludens och Rhizocarpon badioatrum + jemtlandicum, skola utförligt beskrifvas i annat sammanhang. Den förra har insamlats på gråal i kärr vid Handöl (Jämtland) och tillhör subfusca-gruppen. Den utmärker sig framför ällt genom den starka ut- vecklingen af excipulum proprium, som slutligen nästan helt och hållet undantränger apotheciets bålkant, så att fruktkropparna till sist få ett lecideinskt utseende. Den senare är i korthet beskrifven redan af TH. M. FRIES (Lichenogr. scand. p. 614), som insamlat den vid Tromsö. Den afviker från Rh. badioatrum icke blott genom theciets färg och från- varon af kalireaktion i detsamma, utan också genom bålens beskaffenhet. Denna består af större, öfver den svarta hypothällus spridda eller mer eller mindre fullständigt sammanflytande fält, hvilka i sin tur genom sprickor äro uppdelade i talrika plana eller svagt konvexa rutor. Genom sin bål erinrar den något om den på Snasahögen och i trakten där- omkring ingalunda sällsynta Rh. Copelandii, som redan förut utdelats i exsickatverket. De utdelade exemplaren härstamma från Snasahögen, där lafven ifråga växer dels på stenar, som tidtals bespolas af smält- vattnet, dels i driflägen på block, som blottas jämförelsevis tidigt. Beträffande Solorina bispora (från Vällista och Skurdalshöjden) hän- visas till mitt nyligen i denna tidskrift offentliggjorda meddelande. Till- läggas må blott, att filosofie kandidat HARRY SMITH sistlidna sommar insamlade arten på Helagsfjället, och att jag funnit den äfven nedom skogsgränsen, nämligen på Hosåsen nära Undersåkers järnvägsstation. Lecidea paupercula var, när TH. M. FRIES Lichenogr. scand. utkom, ännu ej känd från Sverige. Senare är den uppgifven för Västerbotten (Öfver Torne) af P. J. HELLBOM och för Sarekområdet af B. NILSON (KAJANUS). De utdelade exemplaren äro från Handöl och Skurdalsporten. Arten 376 synes vara ganska allmän i västra Jämtland; jag har äfven insamlat den på Snasahögen och Vällista samt på ett skogsberg nära Undersåkers kyrka. Lecidea porphyrospoda har inom Sverige hittills anträffats af P. J HELLBOM på ett par ställen i västra Härjedalen samt af bröderna S. och E. ALMQUIST på Snasahögen, mellan Handöl och Taäljbilfanne.: Från sistnämnda lokalitet härstamma också de utdelade exemplaren, hvilka insamlades på af snön kullvräkta döda björkar vid ett drifläge strax nedanför trädgränsen. På liknande plats fann jag den äfven på ett annat ställe på Snasahögen, nämligen strax väster om Ingelbäcken. Sannolikt är den icke sällsynt, men den har undgått uppmärksamheten, då dylika ståndorter te sig långt ifrån lockande för lichenologen. Lecania alpivaga hade hittills icke insamlats mer än på tre ställen, nämligen på Flöjfjället vid Tromsö (TH. M. FRIES), på St. Midtåkläppen i Härjedalen (P. J. HELLBOM) samt vid Kallsjön i Jämtland (S. ALMQUIST). Någon uppgift om dess förekomst utom Skandivien är mig ej bekant. Jag har anträffat den dels vid Handöl, på västra sluttningen af Tälj- bergets öfversta del, dels på södra och sydvästra sluttningarna af kullarna mellan Skurdalshöjden och Skurdalsporten nära Storlien. På det senare stället fanns den mångenstädes på det tunna jordlagret i springorna i berget, i sällskap med Toninia squalida, Lecidea Berengeriana, Lecidea decipiens, Rinodina mniarea m. fl., och uppträdde så ymnigt, att den kunde erhållas för exsickatverket. Lecidea lygea är insamlad nära Kristinebergs zoologiska station i Bo- huslän, där den är en af karaktärslafvarna på mer eller mindre branta bergväggar. Någon säker uppgift om dess förekomst i Sverige har hit- tills icke förelegat; P. J. HELLBOM anför den med tvekan såsom funnen på Tjörn. ACHARIUS sammanblandade den med Rhizocorpon obscuratum (L. lygea c obscurata), och att döma efter TH. M. FRIES” Lichenogr. scand. finnas inga svenska exemplar i hans herbarium. Enligt beskrifningen öfverensstämmer med den bohuslänska formen L. Kochiana Hepp var. lygea Leight. Om emellertid L. Kochiana icke är till arten skild — schweiziska exemplar, som jag sett, afvika dock rätt betydligt genom tjockare och ljusare bål — måste nämnda namn vika för det äldre, af ACHARIUS gifna. N:o 361 har på etiketten benämnts Lecidea septentrionalis Th. Fr. Denna bestämning är emellertid, som jag nyligen funnit, oriktig. Den utdelade lafven tillhör i stället den närstående L. rufofusca (Anzi) Nyl. (Jfr TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. p. 476). Arten är i Norge anträffad på några ställen i Finnmarken och Nordlanden; inom Sverige är den förut funnen endast i Lule Lappmark. Mina exemplar äro från Snasa- högen, där den växte ganska sparsamt på döende mossor och andra vegetabilier på tämligen fuktig lokalitet ett stycke ofvan trädgränsen något väster om Ingelbäcken. Lecidea fuscocinerea och Buellia sororia äro utdelade från Värmdön. Båda förekomma mångenstädes i Stockholmstrakten, men i allmänhet skäligen sparsamt. Parmelia intestiniformis är äfvenledes från Värmdön. <:Redan 1909 lämnade jag i denna tidskrift en notis rörande förekomsten af denna laf 377 i Stockholmstrakten, nämligen mellan Kummelnäs och Rensätra. De utdelade exemplaren hafva insamlats på en annan fyndort, på ett berg helt nära Hasseludden. Letharia vulpina är insamlad i Brunflo (Jämtland), där den växer massvis dels på kyrktaket, dels på spåntaket på muren kring kyrko- gården. Tyvärr är denna fyndort starkt hotad, enär förslag väckts om spånets utbytande mot tegel. Rhizocarpon chionophilum och Rh. alpicola (båda från Snasahögen) hafva utdelats samtidigt, särskildt i afsikt att fästa lichenologernas upp- märksamhet vid dessa båda ofta sammanblandade arter. I naturen visa de sig väl skilda, äfven utan att man behöfver taga sin tillflykt till mikrokemiska reagens. Möjligt är, att olikheterna i färg utplånas vid längre tids förvaring i herbarierna. Hvarpå WAINIO stöder sitt på- stående, att hufvudmassan af Tu. M. FRIES” Rh. chionophilum »sec. deter- minationes»> skulle tillhöra Rh. alpicola, känner jag icke. Vid en hastig granskning af materialet i FRIES herbarium kunde jag icke finna mer än ett enda exemplar, som tillhörde sistnämnda art. Och detta hade han endast med tvekan, markerad genom ett frågetecken, hänfört till Rh. chionophilum. I västra Jämtland är Rh. alpicola den allmännaste af de båda, och den går ett långt stycke ned i granskogen. Jag har samlat den t. ex. på skogsberg nära Underåkers kyrka, hvarest Rh. chionophilum ej stod att finna. En betydlig del af de i senast utkomna faskiklar distribuerade arterna äro från västra Jämtland, t. ex. (förutom ofvan omnämnda) Toninia squalescens, Lecidea armeniaca " arctogena, Rhexophiale rhexoblephara, Microglena sphinctrinoides och Acarospora badiofusca. De äro visserligen genom S. ALMQUISTS undersökningar redan bekanta från detta område, men hafva intresse såsom sällan utdelade i exsickatverk och sparsamt representerade i herbarierna. Stockholm d. 12 nov. 1913. Gust. O. Malme. Ny lokal för Scirpus radicans Schkuhr. För något år sedan meddelades i Tidskriften flere nya lokaler för denna art. Artens geografiska utbredning erbjuder ju åtskilligt af stort intresse, och vill jag därför här meddela ännu tvenne lokaler, Tysslinge- sjön och sjön Lången i Nerke. Vid Tysslingesjön, c:a 1 mil V. om Örebro, fann jag arten den 20 juli 1905 vid sjöns sydligaste ände å sank slåtterängsmark. Den växte å ett tämligen begränsadt område i spridda tufvor med talrika långa, bågböjda strån med rotslående groddskott i topparna. Strån med axställningar kunde ej upptäckas. — Först sommaren 1910 kom jag i tillfälle att närmare undersöka denna lokal och fann då, att Scirpus radicans växte rundt den c:a ”/+ mil långa sjön, särskildt allmänt å den S. Ö. stranden. Den förekom i regel på sank, tidvis öfversvämmad ängsmark, vanligen i gränsen mellan den torrare, endast under våren öfversvämmade ängs- 378 marken och ett mest af Carex rostrata Stokes bestående Caricetum, som oftast äfven under högsommaren ej är fullt uttorkadt. Emellertid före- kom den äfven i enstaka tufvor ute i detta Caricetum och t. o. m. äfven ibland i sjöstrandens Equisetum fluviatile- och Scirpus lacustris-forma- tioner. Tysslingesjön sänktes, som jag tror, på 1860-talet och lokalerna för Scirpus radicans ligga alla inom sänkningsområdet. I mitt herbarium har jag äfven funnit en 1893 tagen form, som då bestämts till Scirpus silvaticus L., men som emellertid är Scirpus radicans Schkuhr. Denna form har tagits vid sjön Lången c:a 1 mil N. om Örebro. Äfven denna sjö har genomgått en sänkningshistoria och står nu på ett igenväxningsstadium, som mycket liknar Tysslingesjöns. Denna lokal har jag emellertid ännu ej varit i tillfälle att närmare undersöka. Scirpus radicans är funnen på ännu en lokal i Nerke, Årstamossen i Lillkyrka socken, af R. SERNANDER (jf. denna tidskrift 1910 p. 278). G. Bågenholm. En ny lokal för Potamogeton rutilus Wolfg. Potamogeton rutilus anträffades i början af juli 1913 af underteck- nad i Långsjön, Öster-Åkers s:n, Uppland. Den förekommer här i det grunda vattnet nära stranden, innanför det bälte af Phragmites, Scirpus lacustris och Oenanthe aquatica, som omgärdar sjön. Tillsammans med den växte Potamogeton obtusifolius, Batrachium paucistamineum v. diversi- folium och, något närmare stranden, Hottonia och Alisma Plantago. Sten Selander. Några växtfynd på Gotland. Equisetum trachyodon-A. Br. anträffades i aug. 1912 i ett rikt, mycket frodigt och nästan rent bestånd i och invid ett större dike å Ytlings ägor i Bro socken, strax S. om Bro kyrka. Lokalen ligger för öfrigt omedelbart invid en liten, af mig under skoltiden anlagd, numera sedan 18 år förvildad trädgårds- täppa, där ännu Genista anglica, Ulex europewus, Potentilla rupestris, Alche- milla alpina, Inula vrabelyiana, Hieracium aurantiacum, Lithospermum officinale, Verbascum Lychnitis, Veronica longifolia, Ajuga reptans, Origa- num vulgare, Calamagrostis lanceolata m. fl. för Gotlandsfloran mer eller mindre ovanliga eller främmande arter fresta tillvaron i kamp med den åter invandrade ängsvegetationen. Equisetum trachyodon, om hvars förekomst i ej mindre än tre af våra landskap G. SAMUELSSON lämnat oss meddelande i denna tidskrift 1911 379 p. 428 och 1912 p. 95, ser närmast ut som en spenslig Equisetum hiemale, men igenkännes lätt på de länge kvarsittande, långa och spetsiga slid- tänderna, hvilka hos E. hiemale som bekant tidigt affalla. E. trachyodon växte här på sådan mark, där den vanligtvis lär förekomma, nämligen fuktig sand. Sistlidne sommar 1913 fann jag denna Equisetum på ännu en lokal i samma trakt, nämligen utmed vägen »Granar», som strax NO. om Bro kyrka leder mot Fole, endast några stenkast från vägens början. Den växer här i torr gräsmark, på norra vägkanten, tämligen sparsamt och torde med ledning af ofvanstående beskrifning lätt kunna påträffas där af de botanister, som hedra trakten med ett besök. På ingendera lokalen förekommo Equisetum hiemale eller variegatum i närheten, något som ju ej nödvändigt behöfver motsäga den af flera forskare uttalade åsikten, att E. trachyodon är eller ursprungligen upp- kommit som hybrid mellan dessa bägge arter. Polypodium vulgare L. Bro, på ett mindre flyttblock i en beteshage vid vägen mellan Bro och Vestkinde kyrkor, jan. 1911. Juncus glaucus (Ehrh.) Sibth. Af denna art, som på Gotland förut endast är känd från Endre socken, fann jag en enda stor tufva i ett dike invid Vestkinde station, juli 1913. Fragaria vesca L. X viridis Duch. förekommer i mängd i Bro socken på hällmark strax S. om vägen mellan Bro och Vestkinde kyrkor, 1 km. från den förstnämnda, invid en liten skogsväg (utsatt på General- stabens kartblad), som skär den förra i riktningen N—S. I midten af juli 1910, då jag första gången lade märke till hybriden, hade den redan mogna frukter i rätt stor mängd, så att man utan svårighet skulle kun- nat plocka åtminstone en half liter däraf. I smaken stå de efter både smultron och nejkon. De ha närmast den för nejkonet utmärkande aromen, men betydligt försvagad, och äro dessutom surare. Denna hybrid upptog en tämligen vidsträckt yta, men kan dock myc- ket väl ha utbredt sig genom stoloner från ett enda individ; alla voro nämligen fullt likartade. Att denna form länge förekommit på platsen har jag fått veta af min Mor, som lämnade mig den öfverraskande upplys- ningen, att hon haft kännedom om densamma i mer än 60 år och redan i sin barndom plockat frukterna af den på samma ställe. Den hade t. o. m. ett särskildt namn: »nejkon utan flus» (flus är, som hvarje got- länding vet, svepeskålen hos hasseln, här i öfverförd bemärkelse det frukten omslutande fodret hos nejkonet). Med detta namn är också det mest iögonfallande kännetecknet för den ifrågavarande formen af hybriden angifvet. Foderbladen äro nämligen vid fruktmognaden, i motsats till nejkonet, rakt utspärrade (hos smultronet utåt—vanligen nedåtböjda). Trots detta behöfs det en viss omsikt vid afplockandet för att ej fodret helt eller bitvis skall följa med. Sken- frukterna ha nämligen liksom nejkonet en nedre steril del, som är täm- ligen fast förenad med blomfästet, ehuru den dock lossnar lättare än hos nejkonet. Den här omtalade formen står tydligen genom sina ut- 380 spärrade foderblad närmare Fragaria vesca än de, som hafva foderbla- den »slutligen uppåtböjda, men ej tryckta till frukten» (Neum. FI. p. 398). En del af de i blomställningen först utbildade frukterna voro större än vanliga smultron och ägde dessäs rundade form. De mindre sken- frukterna voro stundom päronformiga till nästan cylindriska. Det sterila basalpartiet upptog hos dem tt. o. m. mer än hälften af skenfruktens längd, beroende på att den öfre karpellbärande delen af fruktfästet var starkt reducerad. Oftast voro dock skenfrukterna oregelbundet formade, böjda, kantiga etc., och denna oregelbundenhet var så vanlig, att den måste betraktas som något för hybriden karakteristiskt. Orsaken till denna oregelbundenhet ligger i den korrelation, som tyd- ligen råder mellan karpellernas och fruktfästets utveckling. Karpeller- nas tillväxt stimulerar den hvarje karpell närmast omgifvande delen af fruktfästet till växande och mognad. Hos hybriden utbildas endast ett fåtal karpeller i hvarje skenfrukt, så att fruktfästet sväller och mognar omkring en utbildad karpeil, men blir efter i utvecklingen på de ställen, där dessa stannat i växten. Däraf kommer det sig, att frukten hos hy- briden sällan tycks bli riktigt ordentligt mogen. De utväxta karpellerna innehålla sällan frön med utbildadt embryo. Vid undersökning af ett större antal karpeller fann jag endast i 4 stycken ett väl utveckladt embryo; i de öfriga hade fröet en brun, hopfallen vägg utan eller med ett förkrympt och visset embryo. Ännu sämre är i det fallet Fragaria viridis. Trots det att jag under- sökte hundratals karpeller från olika lokaler, fann jag icke ett enda ut- veckladt embryo. Karpellerna utväxa dock hos denna art i betydligt större antal än hos hybriden, likväl på långt när ej så regelbundet som hos Fragaria vesca. Det är också ej sällan tämligen klent beställdt med skenfrukternas mognad äfven hos nejkonet. Pollenet tyckes emellertid vara väl utbildadt, så att hybridens uppkomst är säkerligen Fragaria vesca 9 X viridis 3. Betraktar man ett moget smultron, skall man däremot finna detta ytterst regelbundet utbildadt, lika moget och saftigt öfver hela sin yta, med alla karpellerna väl utbildade och jämnt fördelade på fruktfästet samt med öfverallt fullt utvecklade embryoner. Dessa karpeller äro för öfrigt snarare stenfrukter än smånötter, ty hvarje karpell har en saftig, röd yttervägg; vore karpellerna till alla delar blott 10 gånger större, skulle här aldrig blifvit tal om annat än stenfrukter. Tycho Vestergren. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1913. Bb 8, H. 4. REFERAT HJÄLMAR MÖLLER, Löfmossornas utbredning i Sverige. III. Thui- diaceae (Arkiv för Botanik utgifvet af K. Sv. Vet. Akad. i Stockholm. Band 12. N:o 13. 80 sidor). Det i växtgeografiskt hänseende viktiga arbete, som förf. påbörjat med afseende på löfmossornas utbredning i Sverige, har i och med denna del fått en värdig fortsättning. Det material, som genomarbetats, är mycket stort, nämligen allt det material, som finnes af familjen i fråga i våra offentliga svenska herbarier, och dessutom de privata samlingar, som förf. haft tillgång till. Och det arbete, som granskningen kräft, har ock varit stort, särskildt vid gruppen Euthuidium, inom hvilken grupp förbist- ringen i våra herbarier varit mycket stor och en mikroskopisk gransk- ning är nödvändig för en säker bestämning. Vid detta undersläkte har förf. därför också af de olika arterna lämnat utförliga beskrifningar, som böra blifva till stort gagn vid det framtida studiet af detsamma. Familjen Thuidiaceae företrädes i Sverige af blott två släkten, nämligen Thuidium med 7 arter och Heterocladium med 3 arter. Dessa arters utbredning i Sverige torde öfverskådligast framgå af den vidstående öfversikt enligt rutmetoden, som jag med förf:s medgifvande tillåter mig att offentliggöra. Förkortningarne af landskapsnamnen töra ej tarfva någon förklaring; frekvensen antydes genom punkter under landskaps- namnen, hvarvid blott en punkt anger, att förf. sett mycket få exemplar från landskapet, två punkter något flera och tre punkter ganska talrika exemplar; en punkt öfver landskapsnamnet anger, att arten i detta land- skap samlats med frukt. Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här närmare redogöra för de resultat, hvartill förf. vid hvarje art kommit angående dess svenska historia, tider för blomning och fruktmognad, variationsförmåga, utbred- ning i Sverige m. m. Såsom intressanta detaljer må nämnas, att å ena sidan Thuidium delicatulum visat sig vara den sällsyntaste af våra Eu- thuidium-arter, i det att den ej samlats nordligare än i Nerike, medan å den andra sidan Th. Philibertii befunnits ha en stor utbredning i Sverige, nämligen ända till och med Västerbotten i norr. Vidare är förekomsten af den sällsynta Heterocladium papillosum på ej mindre än 5 olika ställen i det nordligaste Sverige märklig, så ock det resultat, hvartill förf. genom sitt stora undersökningsmaterial kunnat komma, att Thuidium pseudota- marisei Limpr. är blott en form af Th. Philibertii och Th. delicatulum var. tamariscifolium Ryan allrahögst en form af sistnämnda art. Det ej minst viktiga resultatet af förf:s arbete är, att det tydligen visar, så grundligt det än är, att det ännu återstår mycket att göra, innan utbred- ningen af Thuidiaceae i vårt land kan anses nöjaktigt utredd. Härpå tyda de luckor, som tyckas finnas i arternas utbredning; så har förf. SEN | Thuidium tamariscifolium. TI GS RT |A ND STA | Vb — | | Åg KDE ee | J1 | Ma | SER | Hj Hs De | GS | Vg | Ög G1 | Th. recognitum. Vb J1 Hs De G3 NAS vän Up | Th. Philibertii. Th. gracile. Bh | Vg | Ög | G1 EPN [EE Ll | Nb Pl Vb Åg J1 Md I Hj Hs De Gs Bh | Vg [ÖgRIreL Th. abietinum. Ko n | | IE I0 ur ov | ke sale Ån on [Må EE mn Do | ds Do | de vr | vm | Op ov | vin | DR Då NI lina Nr Sä ör | då od ve | 08 ES I | SENS ge sin | öv sin H. papillosum. | Heterocladium squar- rosulum. | —M EAP As | Bh | Vg | Ög | | HI | Sm | | Sk | Bl SSE H. heteropterum. 383 H. squarrosulum var. compactum. H. heteropterum var. flaccidum. 384 t. ex. ej sett exemplar från Bohuslän af Thuidium delicatulum, recogni- tum och lanatum, den sistnämnda arten ej heller från Halland, Blekinge och Västergötland. Detsamma framgår ock af de mycket sparsamma exemplaren af somliga arter från vissa landskap, i hvilket afseende den sparsamma förekomsten af Thuidium abietinum från Halland, Bohus län och Dalsland är särskildt märklig. Det tillhör framtiden att utreda, huruvida de luckor, som tyckas finnas i en del arters utbredning, verk- ligen existera, eller om de bero på, att landskapen i fråga äro i bryo- logiskt hänseende bristfälligt undersökta, hvilket senare nog delvis torde komma att visa sig vara fallet. Genom lektor MÖLLERS arbete har ej blott kännedomen om utbred- ningen af Thuidiaceae i Sverige väsentligt främjats utan jämväl goda rikt- linjer för Sveriges framtida bryologiska undersökning lämnats, och det är att hoppas, att han måtte allt framgent fortgå på den väg, som han i och med detsamma beträdt. Arbetet visar ock, hvilka växtgeografiska skatter, som ligga gömda i våra herbarier, och vikten däraf, att desamma kritiskt genomgås och att de därvid vunna resultaten publiceras. H. Wilh. Arnell. F.; ROSEN, Die Entstehung der elementaren Arten von Ertopnala verna: Beitr. zur Biologie der Pflanzen. BA XlI9fEonein! F. RosEnN, Die Entstehung elementarer Arten aus Hybridation ohne Mendelsche Spaltung. Beitr. zur Pflanzenzucht. 1913. H. 3. Ett af den modärna ärftlighetsforskningens viktigaste problem är ju frågan om uppkomsten af nya arter i naturen. Ofvanstående arbeten af ROSEN lämna ett intressant bidrag till lösningen af denna betydelsefulla fråga. ROSENS korsningsundersökningar förtjäna att uppmärksammas ej minst därför, att de erhållna resultaten (enligt författarens egen åsikt) icke kunna tillfredsställande förklaras genom de mendelska lagarna. Erophila verna (= Draba verna) är sedan lång tid tillbaka känd såsom det klassiska exemplet på en Linneansk kollektivart, som uppdelats i flera konstanta elementararter. Denna analys verkställdes redan på 1850-talet af JORDAN, hvilken ännu höll fast vid läran om arternas oföränderlighet och i enlighet därmed använde sina undersökningar såsom bevismaterial mot descendensteorien. Sedermera har denna uppdelning af Erophila användts af andra författare såsom stöd för deras åsikter om artbild- ningen. Så har t. ex. H. DE VRIES från sin ståndpunkt velat förklara uppkomsten af dessa småarter såsom resultat af en eller flera mutations- perioder, hvilka skulle ligga långt tillbaka i tiden. En liknande uppfatt- ning i denna fråga uttalades redan på 1880-talet af ROSEN, som ingående studerat dessa småarters förekomst i sydvästra Tyskland och under fleråriga odlingar af Erophila öfvertygat sig om elementararternas konstans. De undersökningar, som ROSEN publicerar i ofvanstående afhandlingar, ha sedan 1907 företagits i Breslau med ett utgångsmaterial af 9 konstanta 385 Erophila-småarter från stadens omgifningar. Det närmaste målet för undersökningen var att konstatera, om de i naturen förekommande ele- mentararterna stode i något genetiskt sammanhang med hvarandra eller ej. Till att börja med fann förf. att de arter, som utvalts för undersök- ningen, icke kunde identifieras med några förut beskrifna Erophila-små- arter; förf. betecknade dem först med olika nummer, hvilka emellertid sedan ersattes med provisoriska namn i och för publiceringen. Enligt hvad i det följande visas, är det emellertid ej förf:s afsikt att i floristiskt hänseende öka Erophila-arternas antal. Vid odlingen visade sig de ut- valda småarterna vara fullt konstanta i 4 generationer, förutsatt att de odlades under samma yttre förhållanden. Visserligen kunna olika modi- fikationer uppträda, beroende på växlande ljus- och fuktighetsförhållan- den, men dylika biologiska former utöfva ej något inflytande på upp- komsten af nya småarter. Ej heller kunna smärre bildningsafvikelser och abnormiteter vara af någon betydelse för artbildningen. Förf. ger för öfrigt en omsorgsfull och noggrann beskrifning af de 9 uttagna små- arterna, omtalar de försiktighetsmått, som vidtagits vid odlingen 0. s. vV., men då dessa detaljer äro af mindre allmänt intresse förbigår jag detta, för att i korthet omtala de resultat förf. kommit till vid sina kors- ningsexperiment. I naturen fortplantar sig Erophila hufvudsakligen genom själfbefrukt- ning. Autogami är således regel, men korsbefruktning får dock ej anses utesluten. Den till soliga förmiddagar inskränkta blomningstiden, äfven- som de svagt proterandriska blommorna med sina florala nektarier tyda på en viss tillpassning för insektsbesök. De vid experimenten använda småarterna voro alla af normal fertilitet och utprägladt autogama. Vid den artificiella korsbefruktningen gåfvo också endast en del af de för- sökta kombinationerna lyckligt resultat. Under åren 1908 och 1909 er- höllos sålunda af 11 olika kombinationer 1354 bastarder i första genera- tionen (F,). Dessa voro i hvar stam för sig monomorfa, i det närmaste intermediära i jämförelse med föräldrarna, men något metroklina, d. v. s. mera lik modern än fadern. Blott med afseende på fertiliteten visade de olikheter sinsemellan, så att några hybrider voro fullständigt sterila, andra i det närmaste ofruktbara, andra åter nästan normalt fertila. År 1910 erhölls andra bastardgenerationen (F,)) af en del försökta kombinationer. I rak motsats till föregående generation uppvisade F, den allra största mångformighet; bland de öfver 100 bastarderna af E. cochleata X radians fanns i F, ingen enda individ, som fullständigt öfverensstämde med en annan. Alla voro sinsemellan olika och differerade med afseende på alla undersökta egenskaper. Angående fertiliteten är det anmärknings- värdt, att en del bastardplantor voro mera fertila än föräldrarna i F,, en del mindre och en del slutligen fullständigt sterila. Dessa senare voro just de mest »extravaganta» typerna, hvilka starkt afveko från de ursprungliga stamföräldrarna. De former däremot, som minst skilde sig från utgångsarterna, voro också fertila och kunde undersökas i tredje bastardgenerationen (F,). Denna uppvisade det märkvärdiga förhållandet, att alla erhållna plantor öfverensstämde med föräldrarna i F3. De vi- sade sig dessutom i F, fullt fertila och likartade i hvar stam för sig; Svensk Botanisk Tidskrift 1913. 26 386 alla de i föregående bastardgeneration erhållna individ, som kunde fort- plantas till F3, voro således konstanta biotyper, d. v. s. nya Erophila- småarter. Ar 1911 hade förf. erhållit 66 väl utbildade plantor i Fg, hvilka fördelade sig på 5 olika stammar, alltså i medeltal 13 exemplar af hvar sort. Detta synes visserligen vara ett väl litet material att stödja sig på, i synnerhet som förf. just på grund af F3-generationens egendom- liga förhållande drager nog så vidtgående slutsatser. Emellertid visa resultaten för år 1912, som publicerats i »Beitr. zur Pflanzenzucht>, samma egendomliga förhållande i F; och Fi. Förf. har nu ett betydligt större material till sitt förfogande: utom de 53 stammarna från föregående år erhöllos nämligen 77 nya sådana som resultat af 11 olika kombina- tioner. De flesta af dessa nya stammar odlades i ett individantal af omkring 30 exemplar, hvilket antal förf. anser tillräckligt, för att afgöra, om dessa stammar vore konstanta eller ej. Det visade sig nu också, att de resp. plantorna i hvarje stam förhöllo sig som homozygoter både i F, och F,. Denna anmärkningsvärda konstans kan ej gärna förklaras med tillhjälp af de mendelska lagarna. Förf. ger därför en annan förklaring, som emellertid är af hypotetisk natur och förefaller ganska dunkel och svår- fattlig. Denna teori går ut på, att de förefintliga anlagen (eller generna) hos en bastard kunna i könscellerna antingen förhålla sig oberoende af hvarandra och då skiljas åt, eller också kunna de ömsesidigt förändra hvarandra. I förra fallet inträder mendelsk klyfning, i senare fallet få vi samma förhållande som hos Erophila-bastarderna. Förf. betonar sär- skildt, att han ej tror på genernas absoluta konstans och oföränderlighet, utan antager att generna i vissa fall kunna förändra karaktär och på så sätt nya gener uppstå ur de gamla. Äfven om denna hypotetiska för- klaring ej kan anses som en slutgiltig lösning af frågan, kvarstår dock som ett faktum, att Erophila-arternas förhållande vid korsningsexperiment ej f. n. kan förklaras med tillhjälp af de mendelska lagarna. Helt natur- ligt ha också RosENnsS undersökningar tilldragit sig fackmännens uppmärk- samhet och framkallat diskussion. Så har prof. BAUR i Berlin visserligen medgifvit, att resultaten af RosENS undersökningar ej kunna förklaras genom någon mendelsk lag, åtminstone ej på mendelismens nuvarande stadium; dock anser BaAUR, att det ännu ej kan anses fullt klart bevisadt, att ej någon slags mendel-klyfning föreligger. B. anser, att det individantal, som förf. användt vid sina experiment, vore något för litet. Han tviflar därför ännu på, att något principiellt nytt fall föreligger, som ej kan bringas i samklang med mendelismen. Det torde emellertid ej vara någon, som tviflar på, att Erophila-små- arternas uppkomst i naturen nu kan anses förklarad. Då ingen annan giltig förklaringsgrund finnes, måste de anses ha uppkommit genom kors- ning. Detta står också i full öfverensstämmelse med deras förekomstsätt och biologiska förhållanden på naturliga lokaler. Förf. betonar till slut, att det ej kan vara någon mening i att systematiskt beskrifva och ge nya namn åt Erophilas småarter, då dessa ofta nog synas ha uppstått genom korsning på samma lokal, där de förekmma i vildt tillstånd. De måste alltså ha en mycket inskränkt utbredning. och äfven om på helt olika ställen liknande former kunna påträffas, behöfva dessa ej vara 387 nära besläktade med hvarandra. Erophila är alltså icke något lämpligt objekt för den deskriptiva botaniken. Om nu inom andra släkten elemen- tararter finnas, hvilka liksom Erophilas äro af hybrid natur, återstår ännu att undersöka. 'Valentin Norlind. G. WICHLER, Untersuchungen uäber den Bastard Dianthus Arme- ria X Dianthus deltoides nebst Bemerkungen äber einige an- dere Artkreuzungen der Gattung Dianthus. Zeitschr. för in- duktive Abstammungs- und Vererbungslehre. Bd 10. 1913. H. 3. Man har länge ansett, att korsningar mellan två väl skilda arter skulle visa andra ärftlighetsförhållanden än bastarder mellan olika varieteter och raser. Artkorsningarna skulle vid själfbefruktning vara konstanta i afkomman, och som ett »påfallande exempel» har GÄRTNER anfört hybri- den Dianthus Armeria X deltoides, hvilken i ända till 10 generationer skulle vara likartad med den primära hybriden. För att undersöka hur därmed förhåller sig, har förf. anställt synnerligen omfattande korsnings- experiment med ofvannämnda Dianthus-arter och odlat bastarderna i stort individantal ända till fjärde hybridgenerationen (F,). GÄRTNERS uppgift om denna bastards konstans visade sig fullständigt ohållbar. Det är af särskildt intresse att jämföra de resultat, förf. kommit till, med ROosENS ofvan refererade undersökningar af Erophila-arternas hybrider. Dessa senare uppvisa nämligen ett likartadt förhållande med Dianthus- bastarden hvad beträffar F, och F,, men i F; och F, afviker WICH- LERS resultat högst betydligt från ROSENS. MW. anser, att hans egna resultat stå i god öfverensstämmelse med mendelska lagen. Det viktigaste, som undersökningen gifvit vid handen, kan samman- fattas sålunda: 1. Dianthus Armeria X deltoides var i F, intermediär i förhållande till föräldrarna och alla exemplaren likartade sinsemellan (150 individ odlades). 2. I F, visade sig hybriden synnerligen mångformig. De 300 plan- torna, af hvilka inga voro fullständigt lika hvarandra, uppvisade en kon- tinuerlig serie af öfvergångar mellan stamarterna. Sö I F3 och Fi var variationen mindre än i F,. Med afseende på en eller några få egenskaper visade sig enstaka individ såsom konstanta. I stort sedt rådde dock äfven här mendelsk klyfning och en fullständig konstans visade sig ej i något fall. Individantalet var synnerligen stort: Worexii Fa och 300 i Fr 4. Förf. har undersökt fyra andra Dianthus-hybrider till och med Fs. Dessa visade samma förhållande som D. Armeria X deltoides (likformiga och intermediära i F, samt starkt polymorfa i F3;). Valentin Norlind. 388 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Föreningens årsmöte. Föreningen sammanträdde till årsmöte den 29 nov. 1913 på Stock- holms Högskola under ordförandeskap af v. ordf. professor R. SERNANDER. Närvarande voro 69 medlemmar. Valet af funktionärer för år 1914 utföll sålunda: Styrelse: professor V. B. WITTROCK, ordf.; professor BR. SERNANDER, vice ordf.; d:r T. LAGERBERG, sekreterare; läroverksadjunkten T. VESTER- GREN, redaktör; d:r F. R. AULIN, skattmästare; f. läroverksadjunkten J. BERGGREN; lektor E. HEMMENDORFF; professor O. JUEL; professor G. LAGERHEIM; lektor G. MALME; professor HJ. NILSSON; professor O. ROSEN- BERG. Redaktionskommitté: docenten RoB. FRIES; G. LAGERHEIM; T. LAGER- BERG; R. SERNANDER; T. VESTERGREN. Revisorer: professor H. HESSELMAN; d:r N. SYLVÉN. Revisorssuppleanter: professor G. SCHOTTE; lektor J. A. O. SKÅRMAN. V. ordföranden bragte på tal föreningens exkursioner under det kom- mande året och anmodade medlemmarna att till styrelsen framställa sina önskemål i denna fråga. Af jur. kand. HJ. KARLSON föreslogs Munkön i Djurö socken såsom ett lämpligt mål för en vårexkursion. Prof. SER- NANDER ansåg, att sommarexkursionen eventuellt borde ställas till Skåne och, om möjligt, kombineras med ett därstädes hållet föreningssamman- träde. Fil. mag. K. R. AFZELIUS höll ett af ett stort antal intressanta och lyckade skioptikonbilder belyst föredrag: Botaniska resebilder från Mada- gaskar. Prof. R. SERNANDER' föredrog därpå under förevisande af ett antal ljusbilder: Några erinringar från föreningens sommarexkursion till södra Nerke. i Efter sammanträdet samlades ett 50-tal af föreningens medlemmar till supé i restaurant Metropols festvåning. Nya medlemmar. Styrelsen har till medlemmar af föreningen invalt: på förslag af d:r F. R. Aulin: pastor J. L. LAGERKRANZ, Enskede; på förslag af med. lic. S. Birger: disponenten S. GRAPENGIESSER, Robertsfors; 389 på förslag af f. läroverksadjunkten G. Johansson: apotekaren J. G. GUNNARSSON, Malmö; på förslag af lektor G. Malme: redaktören E. P. VRANG, Falköping; på förslag af prof. O. Rosenberg: ingenjören HILDING BERGSTRÖM, Stockholm; på förslag af docenten G. Samuelsson: professor THE SVEDBERG, Upsala; på förslag af prof. R. Sernander: fil. stud. MAGNUS AURIVILLIUS, Upsala (Gästr.-Häls. N-.) fil. stud. TORSTEN GISLÉN, Upsala (Smål. N.) fil. stud. SVEN HANSON, Upsala (Göteb. N. fil. stud. ERIK MARKLUND, Upsala (Norrl. N.) fil. stud. HuUG0 OSVALD, Upsala (Göteb. N.) fil. stud. HILDING WESTBERG, Upsala (Värml. N-'); på förslag af d:r N. Sylvén: apotekaren M. ENGSTEDT, Apoteket Fenix, Stockholm; på förslag af d:r H. Witte: fil. kand. STEN SVENSON, Falkenberg. 50 år fyllde den 7 jan. 1914 den svenske botanisten Anders Yngve Grevillius i Kempen am Rhein. Till de lyckönskningar, som på 50-årsdagen kom- mo honom till del såväl offentligt i den svenska pressen som enskildt från talrika vänner här hemma, fogar Svensk Botanisk Tidskrift en hjärt- lig lyckönskan jämte tillönskan om ännu många år af fortsatt botanisk verksamhet. Alla den svenska botaniska forskningens vänner instämma säkerligen i ett uppriktigt tack till d:r GREVILLIUS för hvad han uträttat till den svenska botanikens fromma såväl genom sina arbeten inom skilda områden af den botaniska vetenskapen som ock genom sin i Sverige högt skattade verksamhet som referent af svensk botanisk litteratur i Tyskland, hvarigenom han verksamt bidragit till att göra den svenska botaniska forskningens resultat kända i utlandet. 390 SAMMANKOMSTER. Botaniska Sällskapet i Stockholm. Den 11 dec: 191753: Professor C. LINDMAN demonstrerade en hybrid mellan Sagina procum- bens L. och S. saginoides (L.> Dalla Torre (= S. saxatilis Wimm.), som ' påträffats på Ben Lawers i Skottland under den internationella växtgeo- grafiska exkursionen till de Brittiska öarna 1911. Samma hybrid hade af föredr. påvisats vara funnen på flera ställen i Sverige och Norge m. fl. länder och är af G. LAGERHEIM beskrifven från Tromsö under namn af S. Normaniana. Se i öfrigt C. LINDMANS uppsats i Bot. Noti- ser 1913 p. 267—280. Fil. studeranden G. ROMELL skildrade med tillhjälp af ljusbilder växt- ligheten i den yttersta skärgården Ö. om Blidö (Norrpada, Rölöga, Ängs- skär, Fredlarna och Kallskär), hvilken han haft tillfälle att undersöka sommaren 1911 tillsammans med R. BRYANT-MEISNER, då de bägge för detta ändamål innehaft Bot. Sällskapets resestipendium, samt sommaren 1912. Föredr. redogjorde särskildt för växtsamhällena utanför den s. k. marina trädgränsen samt omtalade en större idgrans-förekomst å Norrpada. Docenten H. LUNDEGÅRDH demonstrerade ett antal instruktiva skiop- tikonbilder, afsedda att illustrera en del fysiologiska och biologiska företeelser. Professor G. LAGERHEIM förevisade lefvande växter från Stockholms Högskolas växthus, däribland Epiphyllum truncatum med frukt, Rivina brasiliensis samt en samling Dorstenia-arter. Vid företaget styrelseval omvaldes till ordf. professor V. B. WITTROCK, vice ordf. professor G. LAGERHEIM, sekreterare d:r N.: SYLVÉN och skatt- mästare läroverksadjunkten J. SCHEDIN. Vetenskapsakademien. Den 12 nov. 19183. Till införande i Arkiv för Botanik antogs en afhandling af fil. lic. E. L. EKMAN: Neue Malvaceen aus dem brasilianischen Staate Paranå. Den 6 dec. 1913. Professor C. LINDMAN höll ett föredrag om vissa sidor af Brittiska öarnes vegetation. Den 14 jan. 1914. Berättelser öfver med Akademiens understöd företagna resor hade in- lämnats af d:r N. SYLVÉN, d:r A. HEINTZE, mag. K. FALCK, fil. stud. E. MALMSTRÖM och mag. E. ANTEVS. Till införande i Arkiv för Botanik antogos 1) West Indian Vernonice af fil. lic. E. L. EKMAN; 2) Berichtigung uber die Gattung Muciporus af prof. O. JUEL. 391 NOTISER, Den efter B. LIDFORSS lediga professuren i botanik vid Lunds univer- sitet med undervisningsskyldighet i anatomi, fysiologi och biologi sökes af docenterna O. GERTZ och H. NILSSON EHLE i Lund, H. KYLIN och N. " SVEDELIUS i Upsala samt H. LUNDEGÅRDH i Stockholm. Till sakkunniga ha utsetts professorerna W. JOHANNSEN, Köpenhamn, N. WILLE, Kristiania, O. JUEL, Upsala och O. ROSENBERG, Stockholm. &x Den efter J. ERIKSSON lediga professuren vid Landtbruksakademien sökes af lektor E. HENNING vid Ultuna, d:r T. LAGERBERG vid Statens skogsförsöksanstalt i Stockholm och d:r H. WITTE vid Svalöf. + Till medlemmar af Landtbruksakademien hafva invalts professor H. HESSELMAN och trädgårdsdirektören vid Experimentalfältet G. LIND. r Till lektorer hafva utnämnts: vid läroverket i Upsala docenten ROB. E. FrIES, i Vänersborg adjunkten i Västerås d:r G. W. F. CARLSON och i Västervik lektorn i Falun HJ. MÖLLER. zu Det Wahlbergska resestipendiet, 2,265 kr., har af Vetenskapsakademien tilldelats docenten Tu. C. E. FRIES för en botanisk forskningsresa till bergstrakterna norr om sjön Njassa i Tyska Ostafrika. + Fil. studeranden EINAR TEILING har tilldelats 900 kr., utgörande hälf- ten af statens resestipendium för studier vid utländsk biologisk station, för att instundande sommar under tvenne månader studera metoderna för hygienisk vattenundersökning hos d:r WESENBERG LUND i Köbenhavn och prof. KOLKWITZ i Berlin. Den andra hälften tilldelades e. o. ama- nuensen EINAR NAUMANN i Lund. Direktionen öfver stiftelsen Lars Hiertas Minne har tilldelat med. lic. S. BIRGER ett anslag af 1,000 kr. för växtgeografiska undersökningar i södra och mellersta Sverige. D:r P. DUSÉN afreste i okt. 1913 ånyo till Brasilien för att under en tid af minst 2 år studera floran i det inre Paranå med understöd af denna stats regering. Till hans assistent är utsedd kand. GÖSTA JÖNSSON från Lund, hvilken afreser i januari. 392 Med ett understöd af 3,000 kr. ur Upsala universitets Liljewalchska fond har docenten C. J. F. SKOTTSBERG under juli-december 1913 före- tagit en resa i Nordamerika. Därunder företogos exkursioner kring Ottawa och Toronto i Kanada, hvarefter d:r SKOTTSBERG deltog i geolog- kongressens exkursion från Toronto tvärs öfver kontinenten till Vancou- verön. Han besökte därpå dels som deltagare i den af amerikanska botanister anordnade internationella växtgeografiska exkursionen och dels på egen hand Kalifornien för algologiska och växtgeografiska studier... Slutligen aflades ett besök vid Carnegie Desert Laboratorium i Arizona. Ed Den bekante Salix-kännaren, kyrkoherden S. J. ENANDER har äfven under år 1913, juni-november, företagit vidsträckta resor. Färden ställ- des via Petersburg till Irkutsk och Bajkalsjön (där ett uppehåll gjordes på 19 dagar) — Vladivostok—Chaborosk vid Amur—Japan—Vancouver—Seattle —Alaska (Skagway)—Klippiga bergen—Winnipeg—Minneapolis-New York —London. + En för den mykologiska forskningen ytterst värdefull gåfva har af lek- torn d:r A. G. ELIASSON öfverlämnats till Upsala botaniska museum. Den utgöres af en alfabetisk förteckning på i exsiccatyerk utdelade svam- par, omfattande ej mindre än 40 olika exsiccat med omkring 40,000 num- mer. Synnerligen önskvärdt skulle det vara, om denna förteckning kunde befordras till trycket. ik Den välkända tidskriften Trädgården, som under 1914 utkommer med 1 större häfte i månaden, har utsändt sin 13:e årgångs 1:a häfte, inne- hållande: Kew Gardens af A. Eliasson; Trädgårdsarkitektur af Ester Claes- son; en biografi öfver WILLIAM CHAMBERS (den berömde svenskfödde trädgårdsarkitekten, grundaren af Kew Gardens, t 1796 och begrafven i Westminster Abbey) af S. Nyeland; Växtnamn i trädgårdslitteraturen af E. Lundström; Något om kaktéer och deras odling; En ny metod till förvaring af frukt; Trädgårdsmännens utbildning; Ur våra köksväxters historia m. m. Häftet omfattar 28 tvåspaltiga sidor och är rikt illustre- radt. + Vetenskapsakademien har tilldelat sin äldre Linné-medalj i guld åt d:r C. FORSSTRAND för hans förtjänster om Linné-forskningen, äfvensom åt häradshöfding KNUT TILLBERG för hans främjande af vetenskaplig forsk- ning, särskildt med hänsyn till Riksmuseets botaniska afdelning. Den större Linné-medaljen i silfver har tilldelats kamrer A. F. CARLSSON, Limhamn för hans förtjänster om paleontologien genom insamlande i Skåne af särdeles värdefulla växt- och djurfossil. Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1914. Till tidskriftens medarbetare. Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- NS skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. ; Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin- )skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af —— korrekturändringar mot manuskriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren, Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket å - i manuskriptet). 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- = fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. ; Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt vetenskap- ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas - direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- — keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskoma melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse, . ERIKSSON, FANN Re och växtgeografi. | (Ortsnamen- — forschung und Pflanzengeographie.) UR SER LES Viper AE AN NS ARNE KURT FALCK, TIakttagelser öfver Alfvarvegetationen | på Öland, särskildt - ; med hänsyn till alfvarväxternas osmotiska tryck. (Beobachtungen öber die Alfvarvegetation der Insel Öland, namentlich öber den — osmotischen Druck der Alfvarpflanzen. Deutsches Resumé p. 359.) 337 Å SVEN G:SON BLOMQVIST, Ett bidrag till kännedomen om Cuscuta 2 europeas värdväxter. (Ein Beitrag zur Kenntnis der Nährpilanzon 8 von Cuscuta europazea.) .. SER VOR a SRA ;) TVAND, SKÅRMAN, Bidrag till Hordligaste. Närrmlands- flora. (Beiträge. ör > zur Flora des. nördlichsten Nn arr SA ; Å SMÄRRE MEDDELANDEN: 7 GPRS ; GUST. 0. MALME, Lichenes suecici exsiccati. Fasc. 13—15. ..... G. BÅGENHOLM, Ny lokal för Scirpus radicans SERENA (Neller | EN Fundort för Scirpus radicans Schkuhr.)... SOS PETAR oc OOCSTEN SELANDER, En ny lokal för Potamogeton rutilus Wolfg. . (Ein neuer Fundort för Potamogeton rutilus Wolfg.) ............ 378 TYCHO VESTERGREN, Några EDA på Föland: > (Binige Pflan- OR EN | zenfunde auf Gotland.) ASS EEr a Ne K stage arg eb sne stdsS RN IGSN SARS MERA > REFERAT: IE ö SN 300 HJALMAR MÖLLER, höfmossornas. utbredning i i Sverige. III. Thui- fe diaceae. ......... FRUAR EJ NS VR SLE LITE SK F. ROSEN, Die Fätslohung. der Plömcnftron Arten von Eröphila : verna; Derselbe, Die Entstehung elementarer Arten aus Hy- bridation ohne Mendelsche Spaltung. ......... FANSEN 0 0 G. WICHLER, Untersuchungen äber den Bastard Dianthus Armeria AES X Dianthus deltoides nebst Bemerkungen uber einige andere Artkreuzungen der) Gattung Dianthus «.:..s..sssesessssersrrsesre vi SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN RDS AR FEN SDN EA RN 20 10 NO SAMMANKOMSTER: | | JONS Botaniska Sällskapet i Stockholm sees: BES SANSDD NN NE ( Vetenskapsakademien EADS AN SA ERE ARA OSA SR DA SER AN Eb NOTISER = ges RAR a RSS SEGRA a be ÄTA fn SLAS - / g. NV Utgifvet den 15 Januari 1914, STOCKHOLM, NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1914. ya WTO TU 2476