= CORE PAR AD LS V E - S K— ATA AEA Å 2 BFS RWGILSt Sv JAG ö NM SE OT KN 1 Ala ”N ag NA RN SV Ni N ' l EN ENSKIBOTANISK EUTIDS KRT UTGIFVEN AF SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN REDIGERAD AF dT VESTWERGREN BAND 8 1914 STOCKHOLM NYA TRYCKERI-AKTIEBOLAGET 1914. UTGIFNINGSTIDER Häftet 1, sid. 1—160 den 13 april 1914 2, » 161—272 > 5 maj 1914 >. av > 2015—404 >, 15 dec. 1914 >» 4, > 405—476 .»= 15.-jan. 1915: RÄTTELSE Sid. 103 rad. 2 och 6 uppifr. står Hematomma coccineum läs H. ventosum-. INNEHÅLLSFÖRTECKNING (Inhaltsverzeichnis) ALMQVIST, Emil, Några växtfynd i Bohuslän. (Einige Pflanzenfunde in Bohuslän: Plantago maritima L. f. longibracteata n. f. (mit Abbildung), Hordeum jubatum L., Asplenium septentrionale Xx Trichomanes.) — — Främmande växten Då svensk mark. (Fremde Pflanzen auf SBINVE HIS Ce ME 150 (CN) rss g ssd ANTIGEN segel st SEN Ae EN SM ERA er ANDERSSON, Gunnar m. fl., Stockholmstraktens växter. (Die Pflanzen derkStockholmer Gesend:) FhRefs rat bi Vestergren scke..ssmsisssen 53sdseor AULIN, Fr. R., Anteckningar till Sveriges adventivflora. (Aufzeichnungen zur Adventivflora Schwedens. : SS BERG, Åke, Fragaria vesca L. i. Öfver- Kal for SK Du RIETZ, G. Einar, Ännu några ord om Nephroma ISlerdoiee så bredning i Sverige. (Noch einige Worte öber die Verbreitung des Nephlroma clusitanieumbin Schweden rt Siteo na : — —, Några nordliga lokaler för Catillaria premnea Körb. (Einise mordliiche Lokalen dert Catillärra premnea MOT.) =: ssessss oden te — —, Några lafvar från Svenska Botaniska Föreningens exkursion till Mörkö och Ledarö den ”?/5 1914. (Einige Lichenen von der Ex- cursion der Svenska Botaniska Föreningen nach Mörkö und Ledarö 3010 =, VOM Jagt Ne ekar Ra NTA AT IE TS ELFSTRAND, M., Härnaera ln aus NOrd- Rleskand! Rd dem JA SED IG Cfrsa css esk Da sosse Sr sne h als bes kbsret öbseåd SR Se esloeles fejan Ner ERICHSEN, F., Die Flechten von Kullen in Schweden. Ref. af G. VTG LTTN Ö få a ar rg a sa fin sr 5 Så Aetes 2 SA SN are BN AGA SD SE BRANN BASE BE STL a SA FRIES, E. Th., Några floristiska notiser från Gotland. (Einige flo- ristisehe Notizen aus Gotland.) JAGA: am kämn aka bl SN Bra FRIES, Rob. E. och SKOTTSBERG, C., Några iakttagelser öfver senaste solförmörkelses inverkan på växter i Upsala Botaniska Trädgård. (Einige Beobachtungen uber die Einwirkung der letzten Sonnen- finsternis auf Pflanzen im botanischen Garten zu Upsala.) BRIS: Thore .C: E., Zur Kenntnis der Gasteromyceten-Flora in Torne Lappmark. Mit "Taf. Karp EKA SSA SR SE enn dtja NR VAS Se EA FRIES; Th. M., biografi, af EE: Hemmendorff. Med Hytalla I Ra förteckning öfver utgifna skrifter, utarbetad af J. M. Hulth. Verzeichnis uäber von Th. M. Fries herausgegebene Schriften, errichtet von, J. M-- Hulth.) fate ASTANA TA Bög sh NES DARE GERTZ, Otto, Refloration hos Caltha palustris. "(Befloration bei Caltha BYS | ERE RV PIA RAA SBEN =S SE SRA ES SN OHIO AR NINE iakttagelser öfve er : anthocyankroppar. (Neue Beobachtungen uber Anthocyankörper.) 130 394 405 IV HAGLUND, Erik, Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. vid Tyrstorp och Wirå. (Uber die Verbreitung des Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. in Östergötland. SG ARE HALLQUIST, Sven, Ein Beitrag zur Kenntnis der Pneum: itophoren. HEINTZE, Aug, Om hydrokor spridning af vegetationsklädda täfsvor: I (Uber hydrochore Verbreitung vegetationsbekleideter Rasen.) ..... HEMMENDORFF, E. se Fries, Th. M. Selere se ee RA AES HENNING, Ernst, Vicia sepium L. var. triloba nova Värl.............s---ess:s HuULTH, J. M., se Fries, Th: M. SEK År olla he SE NE JOHANSSON, K., Om blomställningen hos Laburnum. (Uber den Blä- tenstand von Laburnum. der ddo 8 a eiee.e Så själ BAS RIE sele) ir aa es Are AoT AA EEE . Gotländska värdväxter för Cuscuta epithymum Murr. (Got ländisehe Nährpflanzen fär Cuscuta epithymum Murr soo. oooc. , Lathrea Squamaria L. parasit på la I Malus L. (Lathrzea Squamaria L. Schmarotzer auf Pyrus Malus L;) .. JOHANSSON, Per H., Cypripedium Calceolus L. EG i | Linkö- pingstrakten. (Cypripedium Calceolus L., in der Gegend von Lin- köping, Östergötland, wiedergefunden.). FR ARE re RAA 35 na non JUEL, O., Om Rosaceernas system. (Uber das System der Rosaceen. Ref. eines Vortrages.) KYLIN, Harald, Studien uber die Entwicklungsgeschichte von "Rod Imelar virgata Kjellm: Mit: Tal 95 äs Re Ane: LIDFORSS, Bengt, biografi, af O. Rosenberg......... SSA Nr degen LUNDEGÅRDH, H., Zur Mechanik der Kernteilung RESER LUNDSTRÖM, E., Beobachtungen und Studien bei den in Hae Falken 1912—13 ausgefährten Pflanzenbestimmungen im Botanischen Garten Bergielund. Ref. af V. Norlind. Z RNE on MALME, Gust. O. A:n, Västra Jämtlands Rhizocarpon- arter. (Die Rhizo- carpon-Arten des westlichen Jämtlands. Mit lateinischen Artdia- gnosen. FR TARA AR NBA Ras UR ara > Erichsen, la MRS NARE secs ooc Her "Elias, Sphagnum- -biologische Studien I. Zur Kennptnistder vegetativen Vermehrung der Sphagnaceen... — —, Sphagnum-biologische Studien. II. Eine Kaltwasserform - von Sphagnum. Ae så ee bör nja fren fe so refer Vr RS SEE SR MSE NORLIND, Valentin, se Lundström, JEAN NL scn retre 2 7Å ECARE PraAviTtZ, Hj., Fanerogamfloran i Téhérans omnejd. 'studerad af en lekman. (Die Phanerogamenflora der Gegend von Téhéran, von einem Laien studiert.).... ROSENBERG, O., se Lidforss, Bengt. Korg. ÅR Å SAMUELSSON, Gunnar, Uber die Pollenentwicklung von Anona und Aristolochia und ihre systematische Bedeutung. j SELANDER, Sten, Sydliga och sydostliga element i Stockholmstraktens flora. (Säödliche und säödostliche Elemente in der Flora der Stock- LIK Na DV Le Tea Ye IS) AAA 0 BA NA RN NR RR RA I fa ra rr a SERNANDER, Rutger, Exkursionen till södra Närke juli 1913. (Die Excursion der Svenska Botaniska Föreningen nach dem sädlichen NYE LET ER rå I LS 5 USSR RANE RR RSA 396 93 SIMMONS, H., Om den arktisk-amerikanska och grönländska florans historia. (Uber die Geschichte der arktisch-amerikanischen und der grönländischen Flora. Vortrag.) SKOTESBERG, C., se ErTies, Rob. EE. SBN LE SA RE SKÄRMAN, J. A. 0., Om förekomsten at Nymphaea alba IV TOSea CIRn i Vastersotland. (Uber das Vorkommen von FSROph san alba L. v.: rosea C. Hn in Wästergötland. bå3 SENIORER SRS SNRA SMITH, Harry, Catabrosa concinna Th. Fr. "algidiformis nov. subsp. DET EN GGR Sve kva eten: ee ra a on a RA ANN RR adsle bet ner — —, Alisma arcuata på Gotland. (Alisma arcuata auf Gotland. Mit Abbildung,). STEN pA Te ses JASÅ jla ägs sagan ÅN Se SMA SNS fela seas — —, Carex rufina rej 3 Härjedalen och Jämtland. (Carex rufina Drej. in Härjedalen und Jämtland.) FILEN VN TER 05 STEK RER VÄRR — —, Gentiana amarella L. "lingulata (C ÅA. År) EE Aresch.: < cam- pestris L. ”"islandica Murb. från Dovre SONDÉN, Mårten, biografi, af T. Vestergren ; SVEDELIUS, SN Uber die Zystokarpienbildung bei Delesseria s sanguinea. SYLVÉN, Nils, Nå växtlokaler från Torne Lappmark. (Neue Pflanzen- funde aus Torne Lappmark. SERRN SRF TOKN KETR son | BEND OR BEGER IA SER ret SÖRLIN, Anton A:n, Några för Jämtlands flora nya arter, jämte nya växtlokaler för några sällsyntare. (Einige fär die Flora Jämtlands neue, nebst neue Standorten för einige seltnere Arten.). | TENGWALL, T. Å., Braya alpina Sternb. & Hoppe vid Vastenjaure. 'Braya alpina Sternb. & Hoppe bei Vastenjaure, Lule Lappmark.) TÄCKHOLM, Gunnar, Zur Kenntnis der (SUR Fe Er RN von Lopezia coronata Andr. TE SEN : VESTERGREN, Tycho, Micromycetes rariores select Fase. är 68. ÅS — —, se Sondén, M. — —, se Andersson, 6. FRA EL ENS EN SIG 00 NE NITTROCK, VV. B. Om Al kolstanta. färgvarieteter. Uber zwei kon- stante Harbeavariationen: Succisa pratensis f. roseiflora, Lamium PURPuRenna Of alb IIORTNkssek = == Jo DELTA TT IA STARR SRA AN [TE a SSA RR SRA — > ==z TOLO ENDA EVE 0 es rs ork Br dar SNES 03 SORAN RER EES AASE Svenska Botaniska Föreningen........... ERT LOS Ö JGA 025 ADA Sv. Bot. Föreningens exkursion till Närke. Sv. Bot. Föreningens vårexkursion 1914 SA FR ESA Botaniska sektionen af Naturvetenskapl. Studentsällskapet i Upsala... Botaniska Sällskapet i Stockholm SocIeEfaSpro. Fauna set Flora FenniCAl .ssce sites vi.resuseåes de MIEBET SKp Salsa (Le UA CING «str ee MS a RA role Brera nl SÄS Af OR ein ae at (le: TEE UED gr se AEG Fö Se EARL ENE NR RS 0 AEA ASEDA LR SJÖSS bon cs er et bs SALE EA SR NEN EI SER BETR FULT RAN NGA NAN NAN Fan V 467 245 268 269 223 59 153 398 83 402 161 458 93 404 460 469 474 472 395 476 ARTFÖRTECKNING I denna förteckning upptagas i allmänhet endast de växter, som blifvit i något afseende utförligare omnämnda. För vetenskapen nya former äro tryckta med gröfre stil. Aconitum Lycoctonum 414. Alisma arcuata 268. Allium Scorodoprasum 409. Althzaa officinalis 417. Amblystegium badium 102. Anagallis arvensis 419. Anemone patens 264. Anemone silvestris 404. Anona Cherimolia 183. Antennaria alpina X dioica 73. Arachis hypogea 437, 439. Aristolochia Clematitis 186. Asplenium septentrionale X Trichomanes 271. Astragalus alpinus v. dilutus 73. Bovista cretacea 241. Bovista nigrescens 241. Bovistella echinella 242. Braya alpina 270. Caltha palustris 394. Calvatia borealis 238. Calvatia saccata 237. Car- damine dentata 471. Cardamine pratensis 471. Carex acuta 474. Carex atrata X Halleri 74. Carex brunnescens X Lachenalii 74. Carex cane- scens X Lachenalii 75. Carex contigua 474. Carex incuryva 79... (Carex Pairzei 474. Carex rostrata, v. borealis 79. Carex rufina. 2690 0Carex vulpina 474. Catabrosa algida 249. Catabrosa concinna 249. Catabrosa concinna "algidiformis 250. Catillaria premnea 272. Cerastium arcti- cum X vulgare "alpestre 75. Cercosporella Tragopogi 92. Cheiranthus Cheiri 415. Cobzea scandens 420. Cochlearia officinalis 76, 470. Collomiå coccinea 420. Comarum palustre 415. Convallaria majalis 411. Crocus vernus 412. Cuscuta epithymum 379. Cypripedium Calceolus 457. Delesseria sanguinea 1. Digitalis purpurea 422. Dimorphotheca sinuata 441, 442, 443, 444. Epilobium adenocaulon Xx palustre 265. Epilobium alsinifolium X Horne- mannii 77. Epilobium anagallidifolium f. chlorosum 77. Epilobium davuricum X palustre 77. Epilobium Hornemannii X lactiflorum 77. Epi- pactis atrorubens 77. Epipactis latifolia v. violacea Lagerb. 77. Erythrza litoralis 419. Fagus silvatica 413. Festuca silvatica 99. Fragaria vesca 394. Fritillaria Meleagris 463. Fuchsia cordifolia 419. Gentiana amarella ”lingulata X campestris ”islandica 270. Gentiana Pneumonanthe 442. Gilia tricolor 421. Gymnadenia odoratissima 457. VI Hzaxmatomma ventosum (non coccineum) 103. Hedera Helix 351. Hordeum jubatum 271. Hieracium 461. H. adspersum v. gawrilowee 213, 219. H. apiculatiforme 213, 219. H. bathycephalum v. floccinops 215, 220. H. coloratum 206, 218. H. coloratum v. Leestadii 207, 218. H. como- sum f. glandulosior 210, 219. H. comosum v. precisum 210, 219. Hieracium excubitum 204, 218. H. flexicaule 207, 218. H. frondiferum f. wologdense 213, 219. H: melanocephalum v. kolaicola 203, 218. H. naniceps 209, 219. H. Omangii v. leptopholis 210, 219. H. Omangii v. leptopholis f. epilata 211, 219. H. oncodes v. irimelense 212, 219. H. polymorphophyllum 205, 218. H. pseudobipes 214, 220. H. scotaio- lepis 215, 220. H. senescentifrons 216, 220. H. stenomischum vv. vulsum 211. H. uralense 212, 219. Impatiens glanduligera 417. Impatiens parviflora 417. Laburnum vulgare 85. Lamium album forma 471. Lamium purpureum f. albiflorum 84. Lathraea Squamaria 392, 423. Leptogium atrocoeruleum var. sinuatum 387. Lobelia exaltata 300. Lonicera Periclymenum 425. Lopezia coronata 223. Lycoperdon gemmatum 240. Lycoperdon umbri- num 239. Melandrium album 443. Melandrium album X rubrum "lapponicum 78. Mimosa uruguensis 438, 439. Neottia nidus avis 457. Nephroma lusitanicum 271. Nympheea alba v. rosea 383, 470. Papaver radicatum 80. Pedicularis flammea 79. Pelargonium zonale 416. Peronospora coroll&e 90. Phyllitis Scolopendrium 476. Pilularia globuli- fera 94. Pithecolobium tortum 439, 440. Plantago maritima f. longi- bracteata 271. Platanthera obtusata 80. Pleurospermum austriacum 87. Puccinia Bäumleriana 89. Puccinia Rhodiolze 90. Pulsatilla vulgaris 414. Pyrethrum partheniifolium v. aureum 452. Ranunculus auricomus forma 79. Rhizocarpon alpicola 276, 280. Rh. badioatrum 277, 282. Rh. calcarium 280, 294. Rhizocarpon chionophilum 270,-2380.- Rby Copelandii 277, 284. Rh. distinetum Th. Er. 279, 290: Rh. effiguratum 276, 281. Rh. eupetrxum 278, 289. Rh. expallescens 278, 288. Rh. geminatum 278, 288. Rh. geographicum 276, 282. Rh. grande 278, 288. Rh. grande f. atrocesium 289. Rh. ignobile 277, 287. Rh. intersitum 278, 289. Rh. jemtlandicum 277, 283. Rh. lavatum 279, 292. Rh. lavatum f. ferratum 279, 292. Rh. Massalongii 278, 285. Rh. Massalongii var. dispersellum 286. Rh. obscuratum 279, 293. Rh. Oederi 278, 291. Rh. petrxum 280, 294. Rh. polycarpum 277, 285. Rh. rittokense 277, 284. Rh. roridulum 279, 291. Rh. rubescens 279, 293. Rhodomela virgata 33. Ribes Grossularia 87. Rosacex 464. Rumex Ace- tosella forma 81. VIII Sagina nodosa f. ramosissima 81. Silene viscosa 348. Solanum nigrum 421. Sphagnum augustifolium forma 313. Sphagnum apiculatum forma 313. Sphagnum compactum 194. Sphagnum Girgensohnii forma 313. Sphagnum Lindbergii 197. Sphagnum riparium v. fluitans forma 309. Sphagnum riparium v. speciosum forma 309. Sphagnum squarrosum forma 313. Sphagnum tenellum 195. Stieta pulmonacea 99. Succisa pratensis f. roseiflora 84. Tanacetum vulgare 450. Taphrina acerina 101, 102. Taxus baccata 353. Uredo Cryptostegize 90. Vicia pisiformis 457. Vicia sepium var. triloba 455, 461. Viscum album 352, 472. FÖRENINGENS LEDAMÖTER OCH INSTITUTIONER, SOM ENL. STADG. $ 9 ERHÅLLA TIDSKRIFTEN + Anger ledamot, som erlagt afgift (med 100 kronor) en gång för alla. ADLERZ, E., Lektor, Örebro AFZELIUS, K. R., Fil. mag., Karlbergsvägen 41, Stockholm AFZELIUS, RUT, Lärarinna, Jönköpings Elementarläroverk för flickor, Jön- köping AHLFVENGREN, F. E., Lektor, St. Badstugatan 70, Stockholm AHLQVIST, ALFRED, Laborator, Torstensonsgatan 13, Stockholm AHLSTRÖM, N., Läroverksadjunkt, Asbogatan 20, Borås ALM, G. O., Fil. lic., Sysslomansgatan 3, Uppsala (S. N.) ALM, K. G., Fil. mag., V. Järnvägsgatan 19, Uppsala ALMGREN, K. G., Hofrättsråd, Valhallavägen 45 B, Stockholm ALMQUIST, ERIK, Fil. stud., Kåbo, Uppsala ALMQUIST, ERNST, Professor, Karlavägen 20, Stockholm ALMQUIST, S., Lektor, Mölnbo ALMQVIST, EMIL, Trädgårdsdirektör, Seminarielärare, Skara "ANDERSSON, ERNST, Jägmästare, Danderyd ANDERSSON, GUNNAR, Professor, Djursholm ANDERSSON, LORENTZ, f. d. Stationsinspektor, Villa Vidablick, Jönköping ANRICK, J., Fil. stud., Kungsträdgårdsgatan 4, Stockholm NIRNENE HE Wo food: Lektor, Uppsala ARRHENIUS, AXEL, Rektor, Lundsberg, Nässundet ARVÉN, A.. Stationsföreståndare, Gränna ARWIDSSON, I., Fil. d:r, Uppsala ASKELÖF, NiL18 O., Fil. stud., Öfre Slottsgatan 11 B, Uppsala (Ög.) ASKLUND, H., Läroverksadjunkt, Kungstensgatan 69, Stockholm ASPLUND, ERIK, Fil. stud., Lotskontoret, Oxelösund AULIN, F. R., Fil. d:r, Birgerjarlsgatan 114, Stockholm "AURIVILLIUS, CHR., Professor, K. Vetenskapsakademien, Experimentalfältet AURIVILLIUS, MAGNUS, Fil. stud., Uppsala (G. H.) BAGGE, A., Ingeniör, Nääs fabrik, Floda station BANCK, ELISABETH, Fröken, Ronnebygatan 26, Karlskrona BAUMAN, J., Badintendent, Marstrand X 3BHM, A., Intendent, Skansen, Stockholm 3ENEDICKS-BRUCE, CAROLINE, Fru, Brucebo, Visby BERG, Å., Jägmästare, Luleå BERGGREN, J., Läroverksadjunkt, Döbelnsgatan 16 B, Stockholm BERGLUND, RAGNHILD, Fröken, Samskolan, Lidingö BERGSTRÖM, E., Fil. lic., Slottsgr. 7, Uppsala BERGSTRÖM, HILDING, Ingeniör, Kungsholmsgatan 6, Stockholm BERLIN, N. KRr., Jägmästare, Östersund BERNSTRÖM, GUSTAF, Apotekare, Göteborg BESKOW, EsTER, Fru, Östra Riddarhusflygeln, Stockholm BINNING, A., Folkskollärare, Prinsgatan 10, Göteborg BIRGER, S., Med. lic., Grefturegatan 3! Stockholm BJÖRKMAN, K., Apotekare, Götgatan 7, Uppsala BLOMQVIST, S. G:son, Fil. d:r, Kaggensgatan 38, Kalmar BocCK, SIXTEN, Fil. kand., Uppsala BoHLIN, K., Rektor, Åsögatan 79, Stockholm BorGE, 0. F., Fil. d:r, Nybrogatan 26, Stockholm "BORGLIND, J. H., Jägmästare, Falun BOTANISKA FÖRENINGEN, Nya Botaniska Institutionen, Lund BOTANISKA INSTITUTET, Stockholms Högskola BRUN, SVEN G., Apotekare, Hudiksvall BRUNDIN, J. A.: Z., Lektor, Växjö BRÅKENHIELM, GERTRUD, Fröken, Perstorp, Tungelsta BÅGENHOLM, G., Assistent, Svalöf CARLGREN, MAURITZ, jägmästare, Umeå CARLSSON, C. D., Apotekare, Göteborg (Svanen) CARLSON, G. W. F., Lektor, Karlskrona CARLSON, VICTOR, Marinintendent, Karlskrona CEDERBLAD, C., Fil. mag., Örebro CEDERGREN, GÖSTA R., Amanuens, Linnégatan 7, Uppsala (Västml.) CEDERPALM, ENOCH, Trädgårdsdirektör, Strandvägen 13, Stockholm CHRISTIANSSON, CARL, Justitieråd, Narvavägen 3, Stockholm COLLINDER, E., Läroverksadjunkt, Sundsvaly CONWEN'TZ, H., Professor, Elsholzstrasse 13n, Berlin W. 57 "DAHL, C. G., Fil. kand., Trädgårdsdirektör, Alnarp, Åkarp DAHL, GUSTAF H. J., Apotekare, Söderhamn DAHL, OVE, Konservator, Universitetets Botaniska Museum, Kristiania DAHLGREN, K. V. OSSIAN, Amanuens, S:t Johannesg. 9 B, Uppsala (vastins DAHLSTEDT, FR., Fil. mag., Läroverket, Gefle DAHLSTEDT, H., Fil. d:r, Dalagatan 66, Stockholm DILLNER, GUNNAR, Byråchef, Djursholm DU RIETZ, G. EINAR, Fil. stud., Sandvik, Stockholm I DU RIETZ, HARALD, Teknolog, Sandvik, Stockholm I Du RiETZ, HJ., Ingeniör, Sandvik, Stockholm I Fil d:r, Svalöf WIiTTROCK, H., Aktuarie vid K. Statistiska Centralbyrån, Stockholm VLEUGEL, J., Tullförvaltare, Luleå WoLF, TH., Provinsialläkare, Söderåkra WOLLERT, A., Löjtnant, Västerås VRANG, E. P., Redaktör, Falköping VRETLIND, E., Läroverksadjunkt, Enköping WuLFF, FR., Professor, Lund WULFF, THB., Fil. d:r, Stockholm ÅLANDER, IvARrR, Studerande, Storgatan 12, Stockholm ÅKERBLOM, D., Fil. stud., Börjegatan 1, Uppsala (G. H.) ÅKERMAN, Å., Amanuens, Nya Bot. Inst., Lund ÖBERG, ÅNNA, Lärarinna, Saltsjöbaden ÖRTEGREN, R. J., Farm. kand., Frejgatan 38, Stockholm FÖRTENBLAD, TH., Byråchef, Odengatan 28, Stockholm ÖRTENDAHL, I., Trädgårdsdirektör, Uppsala ÖRTENGREN, H., Godsägare, Helmershus, Ekestad, Kristianstads län ÖSTERMALMS högre allmänna läroverk, Stockholm ÖSTMAN, M., Lärare, Ljusnedal, Funäsdalen, Härjedalen Summa medlemmar 410. Event. rättelser i fråga om medlemmarnas namn, titel eller adress liksom ock framför allt adressändringar torde anmälas pr brefkort till Svenska Botaniska Föreningen, Stockholm Va. Svensk Botanisk Tidskrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen Redigerad af T. VESTERGREN BAND 8 1912 HÄFTE 1 SVENSK BOTANISK TIDSK FR AN Få SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté : under år 1913. Styrelse: V. B. WITTROCK, ordförande; RB. SERNANDER, vice ordförande; T. LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN, skattmästare; J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON, 0. ROSENBERG. Redaktionskommitté : BR. FRIES, T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, RB: SERNANDER, T. VESTERGREN. RIFT utkommer i fyra häften årligen. Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska Bo- taniska Föreningen) är 15 kronor. Medlemsafgiften för år 1914, 10 kronor, torde inbetalas till skatt- mästaren, d:r F. R. AULIN, Stockholms Högskola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. : SR Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar af tid- skriften till ett pris af 7 kronor pr årgång. | UU REENPESIS SVENSK BOTANISK LIDSKRIFT: 1914. BD. 8, H. 1. WBEER DIE ZYSTORARPIENBILDUNG BEI BDERESSERIA SANGUINEN VON NILS SVEDELIUS Mit Taf. 1—2 und 22 Textfiguren. In ein paar fräheren Aufsätzen in dieser Zeitschrift habe ich im Zusammenhang mit einer Untersuchung uber den Generationswechsel und die Reduktionsteilung bei Delesseria sanguinea äber den Bau und die Entwicklung sowohl der Tetrasporen (Svensk Bot. Tidskr., Bass: 260) als auch der Spermatien: (a. a: O!:, Bd..6; 1912, S. 239) dieser Pflanze berichtet. Zytologisch wird nachgewiesen, dass die Tetrasporenpflanze als der diploide Sporophyt (mit 40 Chromosomen) aufgefasst werden muss, dessen Tetrasporenbildung mit einer Reduktionsteilung verbunden ist, so dass die Tetrasporen 20 Chromosomen erhalten, und diese Zahl liegt auch in den Kernen sowohl der weiblichen als der männlichen Pflanze vor. Hiermit wäre ja von zytologischen Gesichtspunkten aus das Problem eigentlich gelöst; als ein Komplement aber eräöbrigt es noch, die Befruchtung selbst zu untersuchen und das Wiederauf- treten der diploiden Chromosomenzahl auch in Gonimoblast und Karposporen nachzuweisen. Eben dies bildet den Gegenstand der vorliegenden Untersuchung, die ferner auch einen Bericht äber den Bau und die Entwicklung des Karpogonastes sowie uber die Orga- nisation des reifen Zystokarps enthalten wird. Es sind dies zwar Dinge, die wenigstens teilweise bereits vorher von PHiruies (The Development of the Cystocarp in Rhodymeniales. II. Delesseriaceae. Annals of Bot. Vol. XII, 1898), untersucht worden sind, da aber in Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 1 LIBRAKFE NEW YO BUYTANIC SAKRDEI 2 dieser seiner Abhandlung die Zytologie ganz unbeachtet gebliebem ist und ausserdem die Figuren sämtlich in einem sehr schematischen Stil gehalten sind, habe ich es fär zweckmässig erachtet, eine wvoll- ständige Darstellung der Zystokarpienentwicklung auch von diesen Gesichtspunkten aus hier zu geben. Damit habe ich also vollstän- dig die ganze Entwicklungsgeschichte von Delesseria sanguinea nach ihrer histologiscehen und zytologischen Seite hin wverfolgt. Das Material zu dieser Untersuchung wurde an der Zoologischen Meeresstation der Kgl. Schwed. Akademie der Wissenschaften bei Kristineberg (Bohuslän) während des Spätherbstes 1911 gleichzeitig mit dem Material zur Untersuchung der Entwicklung der Sperma- tien eingesammelt. Zu dieser Zeit — Anfang und Mitte Oktober — werden Entwicklungsstadien des Karpogonastes, Befruchtungsstadien sowie mösglicherweise auch die allerfräöhesten Stadien des Gonimo- blasten angetroffen. Zu Ende des Jahres därften die Zystokarpien im allgemeinen völlig reif sein, und die Karposporenverbreitung hat bereits Mitte Januar ihr Maximum gleichzeitig mit der Tetrasporen- verbreitung öberschritten. Zur Fixierung habe ich auch jetzt ausschliesslich FLEMMING'S schwächere Lösung mit höchstens 1 Stunde Fixierungszeit gebraucht. Die Färbung geschah mit HEIDENHAIN's Eisenhämatoxylin, wozu bei der Nelkenölbehandlung etwas Lichtgrän hinzugesetzt wurde, so dass auch eine gute Plasmadifferenzierung erhalten wurde. Hinsichtlich der Technik bei der Ausföhrung der Untersuchung sel bemerkt, dass, da aus zytologiscehen Gränden die Schnitte ziemlich dänn, 2—4 u, sein mössen, es oft recht schwer ist, an einem ein- zelnen Schnitt den gegenseitigen Zusammenhang der Zellen z. B. in dem Karpogonast sicher zu bestimmen. Es sind ja nämlich nur die Verbindungsporen, 'an denen man sicher den Zusammenhang zwischen den verschiedenen Zellen sehen, d. h. bestimmen kann, welche Zelle man in einem bestimmten Schnitt vor sich hat. Diese Porenverbindungen mässen also stets zuerst aufgesucht werden, und erst danach kann die Zelle sicher bestimmt werden. Zu diesem Behufe bin ich in der Weise zuwege gegangen, dass ich mit- telst Kamera die ganze Schnittserie abzeichnete, worauf diese Figuren neben einander gelegt wurden und nunmehr — voraus- gesetzt dass keine wichtigen Schnitte verloren gegangen waren — mit ziemlich grosser Sicherheit der Zellzusammenhang Schnitt fär Schnitt verfolgt werden konnte. Nur so war es möglich, zu einer sicheren Vorstellung beispielsweise von dem Verlaufe des Karpogon- 3 astes und der sterilen Äste zu gelangen. Auf diese Weise sind mehrere von den Textfiguren zustande gekommen, z. B. die Figg. 7, 8, 9, 17, 20, 21, die also von mehreren auf einander folgenden Schnitten abgezeichnet sind. Diese Zeichnungen sind dann zu einem gemeinsamen Bilde vereinigt worden. Hierdurch ist zugleich An- schaulichkeit und strenge Genauigkeit erreicht worden. Will man nur den Zellzusammenhang ohne zytologische Absichten studieren, wie das PHILLuiPs getan hat, so därften Quetschpräparate in Glyzerin am raschesten zum Ziele fäöhren. Eine solche Methode war ja aber fär mich unmösglich. Auch bei dieser Gelegenheit habe ich wieder meine grosse Dank- barkeit Herrn Prof. Dr. O. JUEL und dem Vorsteher der Zoologischen Station zu Kristineberg, Herrn Dr. HJ. ÖSTERGREN zu bezeugen, ersterem för die Freundlichkeit, die Negative zu den hier wieder- gegebenen Photographien anzufertigen, letzterem fär wohlwollenden Beistand bei der Beschaffung des Materials. I DIE HISTOLOGISCHE ENTWICKLUNG DES KARPOGONASTES. Die karpogonientragenden Blätter bei Delesseria sanguinea werden zunächst auf ganz dieselbe Weise angelegt und entwickelt wie die Spermatangienblätter und die Tetrasporophylle. Doch sind die Karpogonblätter mit völlig befruchtungsreifen Karpogonen bereits versehen, wenn sie noch bedeutend kleiner sind als die geschlechts- reifen Spermatangienblätter wie auch besonders die Tetrasporophylle bei der Reife der Tetraden. Waährend z. B. diese eine Länge von bis zu etwa 5 mm erreichen, wenn sie vwvollreif sind, haben die Karpogonblätter, bereits ehe sie eine Länge von 1 mm erreicht haben, vielleicht ein paar Dutzend Karpogonäste ausgebildet. Fig. 1, Tafel 1, zeigt ein derartiges karpogonientragendes Blatt in 45- facher Vergrösserung, d. h. bei etwa doppelt so starker Vergrösse- rung als der der tetrasporen- und spermatangienfährenden Blätter, die ich in meinen fräöheren Aufsätzen abgebildet habe (Svensk Botaniska skr BA So IK CS: 282 Hig; 12 und; Bd. 6, 1912, S. 242, Fig. 1). Trotz der doppelten Vergrösserung ist das Bild des Blattes ja nur etwa halb so gross, d. h. mit anderen Worten, das 4 karpogonientragende Blatt ist im geschlechtsreifen Stadium nur den vwvierten Teil so lang wie das männliche Blatt und das Tetra- sporophyll. Erst nach der Befruchtung, wenn das Zystokarp reif ist, erreicht das Blatt eine Länge, die der des Tetrasporophylls vergleichbar ist. Der allgemeine Bau und die Organisation des Karpogonblattes sind, wie oben erwähnt, bereits von PHiruipes klargestellt worden. Ich könnte mich also mit Bezug darauf begnäögen, auf diese Unter- suchung zu verweisen, deren Ergebnisse ich der Hauptsache nach bestätigen kann. Des Zusammenhangs wegen sei indessen in aller- grösster Kärze auch hier eine Darstellung von dem allgemeinen Bau und von der Stellung der Karpogonäste gegeben, und zwar will ich hierbei besonders die allerfrähesten Entwicklungsstadien beräcksich- tigen, die von PHILLIPS nicht studiert worden sind. Der Delesseriaspross wird von einer Scheitelzelle aufgebaut, die sich quer teilt (vgl. SVEDELIUS, »Generationswechsel», S. 276, Fig. 1). Dar- auf folgen in den Segmenten Längswände, so dass einerseits eine durchgehende Zentralzellenreihe, andererseits auch paarweise ge- genUberstehende Äste gebildet werden, die durch ihre weiteren Teilungen — gleichfalls mittelst einer Scheitelzelle — den blattähn- lichen Spross aufbauen. Die Verschiedenheiten zwischen dem rein vegetativen Spross, dem Tetrasporophyll sowie dem männlichen und weiblichen Blatte beginnen eigentlich erst, wenn die Teilungen mit Wandbildung auch in der Ebene der Blattspreiten beginnen, d. h. mit anderen Worten, sie beruhen darauf, dass der Dickenzu- wachs bei ihnen auf etwas verschiedene Weise geschiebht. Das vegetative Blatt ist dadurch ausgezeichnet, dass der Dicken- zuwachs ziemlich deutlich sich längs der Mittellinie des Blattes kon- zentriert, während er den Seiten entlang mehr unbedeutend ist. Hier- durch tritt schon frähzeitig der scharfe Unterschied zwischen Mittel- nerv und Spreite hervor, der so charakteristiseh för das vegetative Blatt ist (vgl. SVEDELIUS, »Generationswechsel», S. 277, Fig. 2). Das Tetrasporophyll dagegen ist durch einen mehr gleichförmigen Dickenzuwachs uber die ganze Sprossoberfläche hin im Verein mit vollkommener Abwesenheit eines Mittelnervys ausgezeichnet (vgl. SVEDELIUS, >Generationswechsel», S. 277, Fig. 3). Das männliche Blatt schliesslich ist auch durch die Abwesenheit eines Mittelnervs im völlig ausgewachsenen Stadium charakterisiert, obwohl ein solcher noch in fräheren Stadien unterschieden werden kann (vgl. SVEDELIUS, »Spermatienbildung» S. 244, Fig. 3). För das männliche - [9] Blatt besonders charakteristisceh ist dagegen die äusserst lebhafte Teilung in den Oberflächenschichten uber das ganze Blatt hin mit Ausnahme einer sehr schmalen Randzone, so dass die ganze Ober- fläche mit zahlreichen, äusserst dichtgestellten Spermatangienmutter- zellen bedeckt ist. Wie geschehen nun die Teilungen in dem Karpogonblatt? Fig. 1 und 2 zeigen Querschnittsbilder äber den Verlauf der Teilungen. Fig. 1 a zeigt die noch vollständig einschichtige Zellscheibe. Fig. 1 b stellt ein Bild etwas weiter nach unten hin dar: die Mittel- zelle hat sich in zwei ge- teilt, von denen die eine, die untere, bereits sich ab- zurunden beginnt. In Fig. 1c sehen wir in der Mitte drei Zellschichten, gleich- zeitig damit, dass hier und da auf den Seiten die ein- schichtige Zelischeibe auch begonnen hat, in eine mehr- schichtige uberzugehn. Fig. 1d zeigt ungefähr dasselbe Stadium, nur etwas später. Das Charakteristische ist nun,dass die peripherischen Zellen in der 3-schichtigen Mittelpartie, d. h. die Peri- zentralzellen sich abge- Fig. 1. Querschnitte eines jungen Karpogonblattes, , 6 ro : -. - c SÅ indenthabenund sequollen die Anlage der Perizentralzellen zeigend, die später ; Sed die Karpogonäste u. s. w. ausbilden. Vergl. den sind, so dass sie bedeutend Text! (600x1). grösser sind als die Zen- tralzelle in der Mitte, die wiederum ein Glied der das ganze Blatt durchziehenden Zentralzellenreihe darstellt. Die oberfläch- lichen, angeschwellten perizentralen Zellen, die bereits jetzt gleich- sam einen äber das Blatt sich erhebenden Wulst oder eine Mittelrippe bilden, sind es dagegen, aus denen sich allmählich die Karpogon- äste entwickeln. Sehr bald teilen sich diese zwei Zellen durch etwas schräge Wände (Fig. 2 a) in eine obere und eine untere Zelle. Dadurch, dass die Scheidewand in verschiedener Weise schräg verläuft, scheint bei auf einander folgenden Querschnitten bisweilen die untere, bisweilen die obere die grössere zu sein. Im 6 allgemeinen lässt sich jedoch sagen, dass die untere die grössere ist, und jedenfalls ist sie die plasmareichere; zugleich wird auch diese Zelle ziemlich bald, im Gegensatz zu den Nachbarzellen, vielleicht mit Ausnahme derjenigen in der Zentralzellenreihe und dicht daneben, mehrkernig. Fig. 3 zeigt dies sehr deutlich. Bald wird nun die untere gleichfalls durch schräge Wände geteilt (Fig. 2 b und Fig. 4), wobei wiederum die zwei neugebildeten Zellen verschiedene Grösse zeigen. Zu beachten ist hierbei, dass diejenige Fig. 2. Querschnitte eines jungen Karpogonblattes, die allererste Anlage des Karpogonastes zeigend. Vergl. den Text! (600X1.) Zelle, auf die die Verbindungspore zur Zentralzellenreihe hin kommt, die kleinere ist (vgl. Fig. 2 b wie auch Fig. 4). Die andere dagegen, die nur mit ihrer neugebildeten Schwesterzelle durch eine Pore in Verbindung steht, nicht aber mit den Zellen der Zentralreihe, ist die grössere. Von dieser letzteren stammt nun der ganze Karpogon- ast her, von der ersteren dagegen die Zelle, die die Verbindung zwischen dem Karpogonast und der zentralen Zellenreihe vermittelt, welche Zelle in der algologischen Litteratur bald als »Perizentral- zelle» (PHILLIPS), bald — und meines Erachtens vielleicht besser — als »Tragzelle» (OLTMANNS u. a.) bezeichnet wird. Da nun jede Zelle in der längsgehenden Zentralreihe des Karpogonblattes Tei- Åk lungen in der Weise erfährt, dass die sowohl nach oben als nach unten zu abgetrennten Perizentralzellen gleichfalls sich auf genau dieselbe Weise, wie eben -geschildert, dass Karpogonäste an dem weib- lichen Blatt auf den beiden Seiten, d. h. sowohl auf der Ober- als auf der Unterseite, zur Ausbildung kommen. Diese Karpogonäste sitzen jedoch auf jeder der beiden Seiten nicht in einer, sondern in zwei Reihen, wie das aus PHILLIPS instruk- tiven Ubersichtsfiguren hervor- geht (PHILLIPS, Developm. of the Cystocarp in Rhodymeniales, Delesseriaceae, Taf. XV, Fig. 8, 9, 11 und 16, auch wiederge- geben in ÖLTMANNS, Morphologie und Biologie der Algen, I, S. 714, Fig. 456). Dies beruht nun in- teilen, so hat dies zur Folge, Fig. 3. Querschnitt eines jungen Karpogon- blattes, die Anlage der mehrkernigen Peri- zentralzellen zeigend (1200 x1). dessen darauf, dass bei den Teilungen mit schräger Wand, die ich soeben geschildert habe, und die in Fig. 2 b und Fig. 4 abgebildet sind, immer abwechselnd bei dem einen Segment die grössere Zelle rechts und bei dem anderen links abgeschnärt wird. Eine Folge hiervon ist, dass die gegenseitige Lage des Karpogonastes und der Tragzelle fär jedes Segment wechselt, und dies wiederum hat zur Folge, dass auf jeder der beiden Seiten des Blattes die Karpogonäste und die Trichogynen in zwei Reihen zu sitzen kommen, Wwobei einer Trichogyne auf der Ober- seite stets eine andere auf der Unter- seite und zwar auf derselben Seite von der zentralen Mittelreihe entspricht (vgl. Fig. 9 nebst OLTMANNS nach PHILLIPS wiedergegebenen Bildern). Wir sehen demnach, dass die Lage und Stellung der Karpogonäste sehr fröhzeitig bestimmt wird, indem be- Fig. 4. Teil eines Querschnittes eines jungen Karpogonblattes. Die Peri- zentralzelle hat sich in eine grössere Zelle (rechts), die Anlage des Karpo- gonastes, und eine kleinere (links), die sich zur Tragzelle und zu >steri- len> Zellen entwickelt, geteilt. (1100 Xx 1). S reits durch die erste Teilung, die in den Perizentralzellen unmittel- bar auf das 3-Zellenstadium in Fig. 1 d folgt, die Richtung des Karpogonastes endgöltig entschieden wird. Wie geschieht nun die weitere Ausbildung des Karpogonastes? Die Figuren 5 und 6 geben daräber Be- scheid. Die mit der Zentralzelle durch SE SS die Verbindungspore kommunizierende OD SE kleinere Zelle teilt sich in zwei: eine un- ( é tere, die die definitive »Perizentralzelle»> ECDILTE oder die Tragzelle wird, und eine obere, ( å SEE S R FOG oe die somit eine Art Gegenstöck zu der Karpogonastanlage auf der anderen Seite (> bildet. Diese von der Tragzelle abgeteilte Zelle stellt die Anlage einer der sog. »ste- Fig. 5. Querschnitt eines jungen -. - Pr SÅ ; — rilen Fäden»> dar, die eine hervorragende Karpogonblattes, die Anlagen der i G ; 2 (600 x1). Rolle während der weiteren Entwicklung in den fräöheren Stadien des Zystokarps Karpogonäste zeigend. spielen, worauf wir noch weiter unten zuröckkommen werden. Die grosse Zelle dagegen, die zur Karpogonastanlage wird, hat unterdessen noch weiter an Umfang zugenommen und ist nun die unvergleichlich grösste aller umliegenden Zellen (vergl. Fig. 4!). Bald teilt sie sich auch, nachdem zuvor der Kern sich vielleicht mehrmals geteilt. hat (Fig) Wie letztere Figur zeigt, hat Bier: :eime Telupetder grossen Zelle stattgefun- den, noch bevor die de- finitive Tragzelle abge- teilt worden ist. Ganz rechts sieht man also eine soeben abgetrennte, etwas linsenförmige Zelle mit einem stark chroma- tinhaltigen Kern, dessen Fig. 6. Die Anlage eines Karpogonastes: 1. und 2. grosse, Zelle rechts von der Tragzelle (trz) angelegt, links die erste »sterile» Zelle. (1100 X1). Schwesterkern auf der Grenze zwischen der neu- gebildeten Zelle und der grösseren älteren liegt, die zwei weitere Kerne hat. Wahrscheinlich wird die linsenförmige Zelle hier direkt zum Karpogon. Die grosse Zelle im Karpogonast teilt sich danach und schnärt nach beiden kleine und schmale Zellen anlage hin mit einem Kern, ren Karpogonkerne ist, wel- chexrcZelle; die 3. Zelle des Karpogonastes wird (wie aus Fig. 8 hervorgeht), sowie eine andere nach der ' Tragzelle hin, .die also die 1: Zelle des Karpogonastes, von der Tragzelle aus gerechnet, wird, und die bereits in Fig. 6 zu sehen ist. Doch scheint, ge- wissen Bildern nach zu ur- teilen, die Reihenfolge, in welcher diese Zellen abge- schnärt werden, nicht immer genau dieselbe zu sein, was wahrscheinlich darauf be- & Seiten hin zwei verhältnismässig sehr ab, nämlich eine nach der Karpogon- der der Schwesterkern zu dem primä- Fig. 7. Anlage des Karpogonastes. Tragzelle noch nicht abgetrennt. Karpogonast (rechts)zwei- zellig. Vergl. den Text! (850X1). ruht, dass der ganze Zellteilungsverlauf ziemlich rasch nach einan- der oder nahezu gleichzeitig stattfindet. So zeigt z. B. Fig. 4, Taf. 2, sehr deutlich einen etwas anderen Verlauf: einen Karpogonast, wo die erste, schmale, und die zweite, grosse, Zelle abgeschnärt sind; von die- ser letzteren geht aber nur eine ziemlich grosse Zelle aus mit dem Kern in Rrophase” zur Teilung; gang wie inden 2. Zelle; aus welcher Zelle wahr- scheinlich sowohl das Karpogon als die dritte Zelle des Karpogonastes hervorgebn werden. Hier Fig. 8. Völlig ausgebildeter Karpogonast mit zwei- haben wir also ein Sta- kernigem Karpogon; Tragzelle (trz) mit einer ste- dium, wo der Karpogonast rilen Zelle. (1200Xx1). deutlich erst nur 3-zellig ist, bevor das definitive Karpogon ange- legt ist. Das nächste Entwicklungsstadium des Karpogonastes zeigt Textfig.8, 10 wo man hinter dem Karpogon einen völlig ausgebildeten Karpogonast nebst der Tragzelle und einer »>sterilen» Zelle sieht. Das Karpogon ist vollständig ausgebildet und drängt sich nun zwischen den Ober- flächenzellen oberhalb der >sterilen» Zelle hervor. Fig. 9 giebt ein ubersichtlicheres scehematisches Bild eines Karpogonastpaares, wobei besonders dar- auf hinzuweisen ist, dass das Karpogon, ganz wie Fig. 8 es zeigt, stets so nach einer Seite hin ausgebildet wird, dass die Trichogyne oberhalb der »sterilen» Zelle, die von derselben Tragzelle, die den Karpogonast trägt, abgeschnärt wor- den ist, hinausragt. Die Trichogynen Fig. 9. Ein Karpogonästepaar "sitzen hier gleichsam in einer kleinen (schematisch) (600 XI). rinnenförmigen Vertiefung (vgl. Fig. 8), die später zur Mändung des käönftigen Zystokarps wird, wenn eine Befruchtung eintritt. Die Trichogynen strecken sich danach bedeu- tend, so dass sie weit öber die Oberfläche des Karpogonblattes hinausragen. Fig. 10 zeigt ein photogra- phisches Bild eines kleinen Teils der Oberfläche eines karpogon- tragenden Blattes, von oben ge- sehen, an dem man 4 Karpogon- äste unterscheiden kann, letztere leicht an ihrer zweiten Zelle erkennbar, die bedeutend grösser als alle die anderen und an Plasma reicher ist, und die sich daber in der Photographie bedeutend dunkler abhebt. In demselben Bilde sind auch Trichogynen an den drei unteren Karpogonästen Fig. 10. Mittlerer Teil eines Karpogon- wahrzunehmen: For some few cells behind ther apical cell; the :axial cells; whiler they cut off laterally pericentral cells, which grow out to form the lamellar wing, right and left of the mid-line, do not cut off cells parallel to the flat surface of the thallus. This, however, soon occurs, and immediately following upon the appearance of these pericentral cells above and below, is the appearance of the carpogonial branch. The pericen- tral cell cuts off, obliquely, right or left posteriorly, a cell, which is the first cell of a 4-celled carpogonial branch.> Nach dieser Darstellung PHIiLtriPs' wärde also die erste Zelle des Karpogonastes bereits in dem Stadium abgeschnärt, das unmittelbar auf das Sta- dium Fig. 1 d folst, d. hh. in dem in Fig. 2 a wiedergegebenen Stadium. Waie ich aber oben gezeigt habe, ist das sicher nicht der Fall, sondern erst später (Fig. 2 b und Fig. 4) wird die Zelle abge- schnört, aus der der Karpogonast hervorgeht. Und ferner geht die Entwicklung nicht immer so vor sich, dass zuerst die erste Zelle des Karpogonastes, dann die zweite usw. abgeschnärt wird, sondern man könnte eher sagen, dass die zweite Zelle diejenige ist, die zuerst (z. B. in Fig. 4, rechts) unterschieden werden kann, weil diese fräh angelegte Zelle fast in ihrer Gesamtheit in den Karpogonast als dessen zweite Zelle eingeht, während die erste nach der einen Seite hin und die dritte und vierte nach der anderen Seite hin nach 12 entgegengesetzten Richtungen später sich von jener abschnären. Besonders die erste Zelle (Textfig. 6) erweist sich ja deutlich als in Form eines schmalen Zipfels von der grossen, der zweiten, abge- schnärt die demnach vor der ersten vorhanden ist, und in Textfig. 7 sieht man ja, dass wahrscheinlich die Karpogonanlage selbst abge- schnärt worden ist, bevor noch auch nur die erste Zelle zur Aus- bildung gekommen ist. Wir sehen also, dass ich in dieser Bezie- hung PHILuPPS” Angaben betreffs der Art der Entstehung des Kar- pogonastes nicht völlig bestätigen kann. Der von mir hier geschilderte Zellteilungsverlauf bei der Anlage des Karpogonastes bei Delesseria sanguinea liefert indessen die Er- klärung fär eine andere bereits erwähnte Eigentämlichkeit, die näm- lich, dass die zweite Zelle des Karpogonastes stets so beträchtlich grösser ist als alle die anderen. Dieser Umstand, auf den bereits PHIL- LIPPS hingewiesen hat, trat scharf und deutlich eben in Fig. 10, aber auch in Fig. 8 u. a. hervor. Diese Verschiedenheit in der Ausbildung der einzelnen Zellen des Karpogonastes erklärt sich nun in natärlicher Weise eben durch den von mir oben geschilderten Entwicklungs- verlauf, denn die zweite Zelle stammt ja fast direkt von der gros- sen, bereits in so fröhem Stadium wie dem in Fig. 4 abgeschnärten Zelle her. Auch wenn der Karpogonast den Höhepunkt seiner Ent- wicklung erreicht hat (Figg. 8, 14), ist die zweite Zelle andauernd die bezäöglich der Grösse dominierende. Zu beachten ist in diesem Zusammenhange, dass — nach PHIL- LIPPS zu urteilen auch andere Delesseria-Arten, wie z. B. D. alata, — dagegen nicht D. ruscifolia und Hypoglossum — gleichwie auch Nitophyllum-Arten, wie z. B. N. laceratum, dadurch charakterisiert werden, dass die zweite Zelle des Karpogonastes wesentlich grösser ist als alle die äöbrigen Zellen desselben. Dies scheint also kein fär die Gattung durchgängiges Merkmal zu sein. Eine Präfung mehrerer Delesseriaceen-Gattungen zeigt auch z. B., dass weder die von mir untersuchte Martensia noch die von BRANNON untersuchte Grinnellia grössere, in die Augen fallende Verschiedenheiten bezäg- lich der Grösse der Karpogonastzellen aufweisen. Innerhalb anderer Florideenfamilien ist etwas derartiges uberhaupt nicht bekannt. Im Gegenteil scheinen, den vorhandenen Abbildungen nach zu urteilen, gewöhnlich sämtliche Karpogonastzellen von ungefähr derselben Grösse zu sein (z. B. Polysiphonia, Rhodomela, Chondria, Laurencia, PHILLIPPS [1896] P1. XIII, Fig. 11,a,b, Antithamnion, Plumula, PHirriPps [1897] Pl. XVIII, Fig. 11, Piilota, Plumaria, Ceramium u. a., PHILLIPPS |1897] Pl. 13 XVIII, Fig. 16,17, 19), oder bisweilen ist vielleicht geradezu die erste Zelle am grössten (z. B. Dasya coccinea, PHiririPes [1896] P1. XII, Fig. 1, 2). Ob diese Verschiedenheiten bezäglich der Ausbildung der einzelnen Zellen des Karpogonastes etwa eine Bedeutung fär die fragliche Pflanze haben, lässt sich nicht entscheiden. Dass die zweite Zelle bei Delesseria sanguinea ganz besonders reich an Plasma und wahr- scheinlich Reservestoffen ist, unterliegt keinem Zweifel. Sie zeigt ihre abweichende Natur in dieser Beziehung besonders auch dadurch, dass sie beim Photographieren (vergl. Textfig. 10!) so viel schärfer und dunkler als die anderen hervortrat. Man könnte also hier sie als ein be- sonders spezialisiertes Speicherorgan auffassen. Oder auch geht dieser speziellen Ausbildung alle physiologische Bedeutung ab, und sie ist nur dem fär Delesseria sanguinea charakteristischen Zellteilungsver- lauf zuzuschreiben. Il. DIE ZYTOLOGISCHEN VERHÄLTNISSE BEI DER ENTWICKLUNG DES KAÄRPOGONASTES: Ich gehe nun zu einem Bericht äber die zytologischen Einzel- heiten bei der Entwicklung und Befruchtung des Karpogonastes uber. In meinem ersten Aufsatz äber den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea (Sv. Bot. Tidskr., Bd. 5, 1911, S. 309) habe ich bereits öäber den Kernteilungsverlauf in den rein vegetativen Blättern der weiblichen Pflanze berichtet und dort die Chromosomenzahl 20 nachgewiesen. Bei den Kernteilungen, die bei dem Aufbau des Karpogonblattes statthaben, finden wir natärlich diese Chromoso- menzahl wieder. In Textfig. 3 sehen wir z. B. links eine Zelle mit dem Kern in Prophase und fertiggebildeten und gut unterscheid- baren Chromosomen; 17 können hier deutlich gezählt werden. Die genauesten Zählungen habe ich in den Zellen des Karpogonastes bewerkstelligen können, wobei besonders die zweite Zelle als die grösste sich am besten hierzu eignet. Wie aus Textfig. 3 hervorgeht, tritt in den grossen perizentralen Zellen, die in einem sehr frähen Stadium in der Mittellinie des Blattes liegen, und aus denen fräher oder später der Karpogonast hervorgeht, eine mehrmals wiederholte Kernteilung ein, bevor eine Wandbildung beginnt. Diese Zellen können also vielkernig werden. In einem darauffolgenden Stadium, z. B. dem in Textfig. 4, hat auch eine Prophase approximativ 20 (sicher gezählt 17—18) Chromosomen gezeigt. Bilder aus dem Kernteilungsverlauf in dem Karpogonast selbst finden wir in den Textfiguren 6—38, sowie in Fig. 1—38, 11, 12 auf Taf. 2. 14 Fig. 1, Taf. 2 giebt ein ziemlich interessantes fräöhes Prophasen- stadium in der grossen, d. h. zweiten Zelle des Karpogonastes wieder, die, wie soeben erwähnt, wegen der Grösse des Zellkerns sich zu Kernstudien vorzöglich eignet. Dieses Prophasenstadium zeigt nämlich, dass die Chromosomen deutlich in der Weise gebildet werden, dass Chromatinmaterial in mehr oder weniger regelmässigen Reihen oder in kleinen Ketten längs dem Netzwerk des Linins an- gehäuft zu werden beginnt. Derartige Stadien habe ich zuvor so- wohl bei diploiden als bei haploiden Kernen beobachtet und auch abgebildet (SVEDELIUS, »Generationswechsel» 1911, 5. 307, Fig. 41, 42, 48, Taf. 3 sowie Fig. 51, 54, 55, Taf. 3), obwohl die fragliche Er- scheinung zuvor sich lange nicht so deutlich dargeboten hat wie jetzt in Fig. 1, Taf. 2. Sehr schöne derartige Prophasenstadien sind von YAMANOUCHI (1906) von Polysiphonia violacea abgebildet worden, welche Anfangsstadien zu Chromosombildungen von ihm als >»Prochromosomen» bezeichnet werden (a. a. O., S. 404). Ist der Kern nicht so gross und aufgetrieben, so kann das Stadium ein fastispiremahnliehes! Aussehen erhalten, wierz. BB. om Fig menas die den primären Karpogonkern in Prophase zeigt, und Fig. 9, Taf. 2, die einen somatischen Kern aus dem Karpogonblatt in demselben Stadium zeigt. Nachdem dann allmählich die Chromosomen sich mehr und mehr herausdifferenziert haben, wird der Kern selbst immer klarer und freier von Lininfäden. Fig. 2, Taf. 2 zeigt eine Prophase der ersten Zelle des Karpogon- astes, also der dicht auf die Tragzelle folgenden, mit fast fertigen Chro- mosomen, in einer Anzahl von approximativ 20. Die ganze Zelle ist wiedergegeben. Zu bemerken ist, dass dieser Kern gleich der ganzen Zelle im äbrigen bedeutend kleiner und chromatinärmer ist als der Kern in der grossen zweiten Zelle, die in Figg. 3—5 u. a., Taf. 2, zu sehen ist. Fig. 3 giebt ein ausserordentlich schönes, etwas späteres Prophasensta- dium der zweiten Zelle des Karpogonastes wieder. Hier können die Chromosomen sicher auf genau 20 festgestellt werden. Dasselbe Sta- dium ist in Textfig. 8 zu sehen, die auch insofern sehr instruktiv ist, als sie vergleichend die gegenseitige Grösse zwischen Zellen und Kernen in der zweiten, dritten und auch in der vierten Zelle des Karpogonastes, d. h. dem Karpogon selbst, zeigt. Fig. 4, Taf. 2, bietet ein Bild eines noch nicht völlig fertigen Karpogonastes mit ungeteilter dritter Zelle, d. h. noch nicht angelegtem Karpogon. Auch hier befinden sich die Kerne in demselben Prophasenstadium wie in Fig. 3 mit approximativ 20 Chromosomen. Fig. 5, Taf. 2, stellt gleichfalls eine sehr schöne 15 Kernprophase aus der zweiten Zelle dar, einen der grössten Kerne, die ich gesehen habe. Der ganze Kern ist nicht auf dem Schnitt abgebildet, und der Nachbarschnitt war zerstört, so dass nur 14 Chromosomen sicher haben festgestellt werden können. In allen diesen soeben geschilderten Stadien sind die Kerne gleichsam stark aufgetrieben, sehr klar und frei von Lininfäden, und alles Chroma- tin ist in den nun sehr dunklen und stark tingierbaren Chromoso- men angesammelt. In allen bisher geschilderten Stadien ist der Nukleolus erhalten. Fig. 11, Taf. 2, zeigt ein Bild von der Metaphase in der zweiten Zelle des Karpogonastes. Die Kernspindel tritt ziemlich deutlich hervor gleichwie auch die Aussenkontur des Kerns, wo nun die Membran nicht mehr unterschieden werden kann. Die grosse Klarheit und Durchsichtig- keit ist indessen nun verschwunden, auch ist ein Nukleolus nicht mehr zu sehen. Fig. 12, Taf. 2, zeigt die Anaphase in einem Stadium ziemlich unmittel- bar nach dem vorigen. Durch diese Teilungen wird fröher oder später das Karpogon angelegt. Textfig. 11 zeigt ein Bild des soeben angelegten Karpogons. Die Konturen der öbrigen Zellen des Karpogonastes sind eingezeichnet gleichwie auch die Tragzelle (trz). Besonders zu beach- Fig. 11. Karpogonast mit Tragzelle ten ist, dass in diesem Stadium das <:(trz). Karpogon mit dem pri- junge Karpogon noch einkernig ist. EE SR pR ERA EEEn ER Die Trichogyne hat begonnen sich aus- | FFORESVP CSE zubilden, hat sich aber noch nicht öber die Blattoberfläche hinauser- streckt. Der nun einzige Kern des Karpogons — ich nenne ihn den pri- mären Karpogonkern — befindet sich in Prophasenstadium zur Tei- lung. Fig. 7 und 8, Taf. 2, zeigen gleichfalls ein Paar Bilder von diesem primären Karpogonkern in verschiedenen Prophasenstadien. Fig. 7 ist ein fräheres Stadium, dasselbe, das in Fig. 1, Taf. 2, wieder- gegeben ist, und das eine gewisse Ähnlichkeit mit einem Spirem- stadium aufweist. Fig. 8 auf derselben Tafel bezeichnet ein etwas späteres Stadium, die Chromosomen sind aber noch nicht völlig distinkt - herausdifferenziert. Textfig. 12 zeigt das nächste Stadium mit dem primären Karpogonkern in Metaphase, die Trichogyne 16 ist aber immer noch nicht äber die Blattoberfläche ausgewachsen. In Textfig. 8 siehbt man das Karpogon 2-kernig, wobei der eine Kern in die nun ziemlich angeschwellte Trichogynenspitze ausgewan- dert ist. Der basale Kern, der stärker färbbar ist, ist der defi- nitive Karpogonkern oder der Eikern. Derjenige Kern, der in dem Karpogon in die Trichogyne hinauswandert — ich nenne ihn der Kärze wegen Trichogynenkern — ist bedeutend kleiner und schwächer färbbar als der Eikern selbst. In Textfig. 13 ist er in der Spitze , noch deutlich sichtbar, obwohl er nun 3 — bereits Zeichen von beginnender Auflö- FS sung zeigt. Die Kernmembran ist undeut- ! lich, und aussen im Plasma können kleine, scharf färbbare Körner — offen- bar Chromatin von dem sich auflösen- den Kern her — beobachtet werden. Dass er fräher oder später sich ganz auflöst, 4 ist zweifellos. Textfig. 14 zeigt ein schönes Fig. 12. Karpogon mit dem pri- Bild von einem Karpogonast — das Bild mären Karpogonkerne in Meta- stammt von einem Oberflächenschnitt Place tU hoppas: her — mit einem befruchtungsreifen Kar- pogon mit ausserhalb der Blattoberfläche völlig ausgestreckter ”Trichogyne. Der Trichogynenkern ist jetzt vollständig aufgelöst, und nur die Chromatinreste sind noch ganz vorn in der ange- schwellten Spitze zu sehen. Der Eikern er- Per scheint hier sehr langgestreckt, fast vorn im Trichogynenhalse liegend. Wir sehen demnach, dass auch Delesseria sanguinea gleich einigen anderen näher un- tersuchten Florideen ein zweikerniges Kar- pogon hat. Der erste, der die Zweikernig- Fig. 13. Trichogyne mit keit des Karpogons nachwies, war Davis, Trichogynenkern in Auf- der bei Batrachospermum einen Kern in der lösung (850X1). Trichogyne und einen in dem eigentlichen Karpogon fand. Die Angabe wurde dann durch WOLFE's Beobach- tungen an Nemalion bestätigt. Nach Davis und WOLFE wäre dem- nach die Trichogyne bei den Florideen als eine besondere, um- gewandelte Zelle aufzufassen. Später hat auch YAMANOUCHI gefun- den, dass Polysiphonia violacea ein 2-kerniges Karpogon hat. Dage- gen hat LEwis nicht entscheiden können, ob das Gleiche auch bei El Griffithsia der Fall ist. Betreffs Delesseria sanguinea bin ich dem- nach imstande, die fräheren Angaben von Davis, WOLFE und YAMANOUCHI Uber die Zweikernigkeit des Karpogons zu bestätigen. Ob man nun die Trichogyne als eine besondere Zelle, die nicht abge- trennt wird, betrachten will, erscheint mir dagegen als eine Frage von mehruntergeordneter Bedeutung. Wie die Sache bei Delesseria sanguinea liegt, ist eine derartige Auffassung nicht unbedingt notwendig, da Mehr- kernigkeit bei fast al- len grösseren Zellen dieser Pflanze nicht ungewöhnlich ist. Wir haben ja bereits ge- sehen, dass die grosse Zelle des Karpogonas- tes gleichwie auch an- dere grössere Zellen im Karpogonblatte mehr- kernig werden kön- nen. Das Gleiche kann + ja auch betreffs des = Karpogons angenom- men werden. . Eine zwingende :Notwen- digkeit, wegen der Zweikernigkeit die Tri- chogyne als eine be- sondere, umgebildete Zelle aufzufassen, liegt daher, wie mir scheint, betreffs Delesseria san- : g Fig. 14. Karpogonast mit der Tragzelle (trz). Das Kar- guinea nicht vor. Zu- pogon mit dem Eikern unten und dem Trichogynenkern gegeben sei indessen, in der Trichogyne schon desorganisiert (1200 x1). dass, wenn sämtliche öbrigen Zellen bei einer Floridee stets nur 1-kernig sind und das Karpogon allein 2-kernig ist, die Auffassung vielleicht sich anders gestalten muss. Die Befruchtungsstadien selbst sind in Textfig. 15 und 16 abgebildet. Die erstere Figur zeigt ein Spermatium an der Trichogynenspitze.: der männliche Kern ist gerade auf dem Wege, in die Trichogyne hinäberzuwandern. Fig. 16 giebt ein etwas späteres Stadium wieder. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 2 18 Der männliche Kern ist durch die Trichogyne hindurch hinab- gewandert, deren plasmatischer Inhalt nun verändert und zusam- mengeballt ist. Derselbe färbt sich nun stark durch Hämatoxylin. Den männlichen Kern sieht man unten im Karpogon ganz dicht a öene - TES & kö f Erx Fig. 15. Trichogyne mit Spermatium Fig. 16. Die Verschmelzung der männ- (1000 X 1). lichen und weiblichen Kerne im Karpo- gon. trz = Tragzelle (1000 x1). neben dem Eikern liegen, im Begriff mit demselben zu verschmel- zen. Dasselbe Stadium zeigt in etwas stärkerer Vergrösserung Fig. NOS TÄT: III. DIE ENTWICKLUNG DES GONIMOBLASTEN NACH DER BEFRUCHTUNG. Die Stadien der Entwicklung, die nun unmittelbar auf die Be- fruchtung folgen, sind von allen Stadien der ganzen Serie diejenigen, die am schwierigsten klarzustellen sind. Wie es bei so vielen an- deren Florideen der Fall ist, verläuft nämlich die Ausbildung der Auxiliarzelle selbst und die Einwanderung des befruchteten Kerns in dieselbe sehr rasch, so dass die Stadien in den Präparaten äus- serst selten sind. Schon in dem Stadium, das in Fig. 16 abgebildet ist, sieht man von der Tragzelle her ausgebildete zwei Zellen, von denen die eine die Auxiliarzelle sein kann. Die andere ist dann eine »sterile» Zelle. Sicher ist es jedoch nicht, denn die Tragzelle kann KO ja mehrere derartige sterile Zellen ausbilden, und die beiden in der Figur sichtbaren Zellen könnten derartige sein. es keinem Zweifel, dass Textfig. 17 die Auvxiliarzelle zeigt, aber nicht nur diese, sondern auch die erste Gonimoblastzelle mit einem diploiden Kern. FEin sicheres Stadium, bei dem nur die Auxiliar- zelle ausgebildet ist, vor der Einwanderung des befruchteten Kerns, habe ich nicht anzutreffen vermocht. Die Auxiliarzelle wird in- dessen von der Tragzelle aus gebildet und ist also der Anlage nach vollkommen homolog den »sterilen» Zellen. In diesem Punkte kann ich also PHILLIPS” Angaben durchaus bestätigen, gleichwie dieser Dagegen unterliegt Entwicklungsverlauf auch mit dem äber- einstimmt, was ich zu- vor bei der Delesseria- cee Martensia gefun- den habe (vergl. SvE- DELIUS, Bau und Ent- wicklung der Floride- engattung Martensia, 30). Es sei erlaubt, in diesem = Auxiliarzelle» zeigend. trz = Tragzelle; links die degenerierten Zellen getrieben wird. Schon (1. u. 2.) des Karpogonastes (850 x1). BRANNON bezeichnete in seiner Grinnellia-Abhandlung (Annals of Bors von 115 1897) in die mit absoluter gelangt, nämlich die neben der Tragzelle als Auxiliarzellen eine ganze Reihe Zellen, Sicherheit niemals ein diploider Kern hinein- zentralen und perizentralen Zellen, die dicht eines Karpogonastes liegen, also die Zellen, die im Zentrum in Fig. 2, Taf. 1, zu sehen sind. Eine soleche Bezeichnungsweise ist natärlich durchaus verwerflich. Erstaunlich ist es auch, dass YAMANOUCHI in seiner Polysiphonia-Arbeit (Life- hist. of Polysiphonia, Diagr. 3, S. 16) als Auxiliarzellen die von der Tragzelle auswachsenden Zelläste bezeichnet, die bereits PHILLIPS richtig beobachtet und von der Auxiliarzelle unterschieden hat, indem 20 er sie als »sterile Äste» bezeichnete. Dass die wirkliche Auxiliarzelle von YAMANOUCHI als von diesen auswachsend beschrieben wird, stimmt auch nicht mit PHILLIPS” Angaben öberein, die dagegen ihrerseits durch CONNOLLY's Beobachtungen an Polysiphonia decipiens Bestätigung erhalten haben. Alle Wahrscheinlichkeit spricht dafär, dass Ya- MANOUCHI's Beobachtung unrichtig ist, und dass PHIirriPs” und CON- NOLLY's Beobachtungen zutreffen, dass nämlich die einzige und wirkliche Auxiliarzelle direkt von der Tragzelle ganz wie bei den Delesseriaceen abgeschnärt wird. Hiermit ist dann auch gesagt, dass nur diese Zelle den Namen Auxiliarzelle verdient, und dass, was YAMANOUCHI mit diesem Namen belegt, zum grössten Teil ste- rile Fäden sind. In Textfig. 17 sieht man einen Querschnitt durch eine sehr junge Zystokarpanlage nach der Befruchtung. Von der Tragzelle aus hat sich an diesem Präparat der Karpogonast entwickelt, so dass die Trichogyne auf der rechten Seite ausgewachsen ist, also eine Orien- tierung des Karpogonastes entgegengesetzt der in Fig. 3 abgebildeten. Die 1. und die 2. Zelle des Karpogonastes sind noch zu sehen, sie sind aber in Auflösung begriffen. Von der Trichogyne sieht man nur einen kleinen Rest ausserhalb des Blattes. Auch eine sterile Zelle sieht man von der Tragzelle aus entwickelt, nämlich die grosse Zelle hinten. Ferner sieht man die Auxiliarzelle, und von dieser hat sich weiter eine kleine distinkte Zelle abgeschnärt, ganz ange- föllt mit dichtem Plasma und versehen mit einem grossen Kern mit zahlreichen dunklen Chromosomen, die erste Gonimoblastzelle. In der Auxiliarzelle sieht man rechts einen kleineren Kern, der wohl nichts anderes als der Auxiliarzellkern selbst sein kann. In meiner Martensia-Abhandlung habe ich nachgewiesen, dass bei die- ser Gattung die Auxiliarzelle unmittelbar sich in eine grössere, plasmareichere »Zentralzelle» mit den Sporophytenkernen und eine kleinere, plasmaärmere »Fusszelle» mit Kernfragmenten von der ur- sprönglichen Auxiliarzelle her teilt. Nur von der ersteren stammt der Gonimoblast her. Wir finden also dieselben Verhältnisse hier bei Delesseria sanguinea wie bei Martensia. Wie oben erwähnt, ist es mir nicht gelungen, eben den Moment zu beobachten, wo der befruchtete Kern in die Auxiliarzelle einwandert; ich kann mithin nicht entscheiden, ob der befruchtete Kern direkt von dem Karpogon herkommt oder, was wohl wahrscheinlicher ist, durch die dritte Zelle des Karpogonastes hin durchwandert. Als Stätze för diese Auffassung kann ich anföhren, dass ich in einigen Präparaten 21 von einer Zelle, die als die dritte Karpogonastzelle angesehen werden muss, einen grösseren Porus beobachtet habe, der meiner Annahme nach eben die Verbindung zwischen dieser Zelle und der Auxiliar- zelle darstellte. Völlig deutliche Präparate, die sich zur Abbildung eignen, habe ich jedoch nicht zu erhalten vermocht. Ziemlich unmittelbar nach dem eben geschilderten Stadium lösen sich die Zellen des Karpogonastes auf und verschwinden. PHILLIPS hat gerade betont, dass diese Zellen, die vor der Befruchtung sich äusserst intensiv, z. B. mit HOFFMANN's Blau, färben liessen, nach der Befruchtung tuäberhaupt keine Farbe annehmen, sondern abblas- sen und oifenbare Zeichen der Auflösung und Degeneration aufweisen. Schon unmittelbar nach der Befruchtung zeigen diese Zellen bei Delesseria sanguinea ein ziemlich verändertes Aussehen. Der Auflösung der Zellen selbst geht die Auflösung der Kerne voraus. Fig. 14, Taf. 2, zeigt die zweite Zelle eines Karpogonastes im Auflösungs- zustande. Die Kerne sind fast versehwunden, und man sieht statt- dessen im Plasma gleichsam Stränge oder Bänder, die sich noch ziemlich stark mit Hämatoxylin färben. Sehr bald lösen sich in- dessen die Zellen ganz auf und verschwinden. Trifft dagegen der Fall ein, dass die Befruchtung eines Karpogons ausbleibt, so fällt das Karpogon, möglicherweise auch die dritte Zelle des Karpogonastes ab, aber sowobhl die erste als die zweite Zelle bleiben erhalten, beginnen sich zu teilen und tragen gleich den »sterilen> Fäden zum zellularen Aufbau des Blattes bei. Fig. 6, Taf. 2, zeigt gerade einen Kern der zweiten Zelle in Prophase zur Teilung. Die fragliche Zelle enthielt mehrere Kerne, die nun nicht mehr so gross waren, wie da das Karpogon in Anlegung begriffen war. Dafär waren sie zahlreich. Die nächstfolgende Entwicklung wird teils dadurch charakterisiert, dass die Gonimoblastzweige sich auszubilden beginnen, teils auch, und zwar besonders, durch das kräftige Wachstum der »>sterilen»> Zellen im Verein mit einer allmählich geschehenden Anschwellung ihrer Wände. Diese Zellen, die, sofern eine Befruchtung des Kar- pogons nicht eintrifft, genau wie die erste und die zweite Zelle des Karpogonastes auswachsen und zum Aufbau des Blattes beitragen, zeigen dagegen, wenn eine Befruchtung eintrifft, ein sehr charakte- ristisches Aussehen. Textfig. 18 und 19 zeigen das Aussehen dieser Äste. Wie oben betont worden, werden von der Perizentralzelle aus gewöhnlich zwei solche Äste ausgebildet, auf Querschnitten, wie in Fig. 18 und 19, sieht man aber nie mehr als einen zugleich, 22 md fd was darauf beruht, dass sie hinter einander liegen. Die Zellen dieser AÅste sind nun unmittelbar nach der Befruchtung grösser als Fig. 18. Die ersten Teilungen der »sterilen» Zelle. (850 X1). die Nachbarzellen, haben ein dichteres, sich stärker färben- des Plasma und sind an die- sen Merkmalen leicht von den kleineren und auch blasseren Nachbarzellen zu unterschei- den. Diese beginnen nun auch ziemlich lebhaft sich zu teilen und wachsen allmählich öber die sterilen Äste hinaus, die sehr bald in den Teilungen zuröäckbleiben. Dies ist bereits in Fig. 18 wahrzunehmen, ganz besonders charakteristisch aber sieht man in Fig. 19 rechts, wie die Nachbarzellen auch sich schräg in solcher Richtung teilen, dass die Äste sich gleichsam öberbiegen und allmählich die sterilen Zellen ganz begraben. Sehr bald beginnen die Wände dieser Zellen beträchtlich anzuschwellen, gleichzeitig damit, dass sie verschleimen. Diese Zellen bilden dann, besonders in mit Jodgrän behandelten Präparaten, eine äusserst distinkte und charakterist- ische Gruppe von Zellen, die in Querschnitten sofort hervor treten und in die Augen fallen. Fig:2) Tar 1, zeigt eine Photographie von einem » Äste. 23 Gleichzeitig damit, dass diese »sterilen»> Äste hervorwachsen und gleichsam eine erste Fällung der käönftigen Zystokarphöhle bilden, beginnt eine lebhafte Zellteilung und Zellstreckung in den umge- benden Zellschichten. Fig. 3, Taf. 1, zeigt instruktiv, wie diese Streckung stattfindet, wobei das ganze Blatt gleichsam aufgelockert wird und grosse Interzellularräume gebildet werden, die durch die langen Zellstränge von einander abgegrenzt werden. Nachdem nun die sterilen Fäden zur Entwicklung gelangt sind, beginnt sehr bald auch die Gonimoblastentwicklung selbst. Textfig. 20 zeigt drei Zellen aus der Zentralreihe nebst einer Tragzelle (trz) mit ihrer Auxiliarzelle (az). Aus der Auxiliarzelle quillt gleichsam die erste Gonimo- blastzelle oder die sog. »Zen- tralzelle> heraus, mit welch letzterem Namen sie zum Un- terschied von der unteren, zu- st. sammengedrängten »Fusszel- le> belegt worden ist, die das ist, was in diesem Stadium az. -- von der ursprönglichen Auxi- liarzelle äbrig ist. Von der ersteren Zelle wachsen nun nach verschiedenen Seiten die noch ziemlich unbedeutenden Gonimoblastzellen aus. Hinter diesen wieder treten die steri- Fig. 20. Die erste Entwicklung des Gonimo- len Fäden (stz) mit ihren stark blasten. trz = Tragzelle; az = Auxiliarzelle; angeschwellten Wänden her- = RR TD »sterilen> Vor. Dass, wie YAMANOUCHI bei Polysiphonia beschreibt, die diploiden Kerne auch in die Trag- zelle selbst einwanderten, kommt vwöllig sicher bei Delesseria nicht vor. Fig. 21 zeigt ungefähr dieselben Stadien wie Fig. 20. Hier ist indessen die umgebende Zystokarpwand auch abgebildet, und der Querschnitt hat gerade die Mändung des Zystokarps getroffen. Die Tragzelle ist in diesem Bilde nicht zu sehen, wohl aber die Auxi- liarzelle und die Gonimoblastfäden, die hier ein eigentämliches Aus- sehen haben, das ich oft beobachtet habe, wenn sie jung sind. Sie sind nämlich äusserst schmal, fast schlauchförmig, und scheinen 24 sich gleichsam zwischen die sterilen Zellen und ihre verschleimten Wände hindurchzupressen. Im Laufe der weiteren Entwicklung des Zystokarps verschwinden allmählich diese sterilen Fäden, und wenn das Zystokarp sich seiner Reife nähert, ist von ihnen nichts mehr zu sehen. Zu diesem Zeit- punkte hat das Zystokarp bereits seine definitive äussere Form erhalten: fast kugelförmig mit dem Porus nach der einen Seite hin und der Blattspitze in Form eines kleinen Vorsprunges am oberen Pol (vgl. PHuiririPs” Fig. 3—7, Taf. XV, Annals of Bot. Vol. XII, Fig. 21. Die erste Entwiecklung des Zystokarps mit der Mäöndung. az= Auxiliarzelle; gb = Gonimoblastfäden. (800X 1). 1898; auch reproduzierl in ÖLTMANNS, Morph. u. Biol. der Algen, I, S. 714). Auch der Stiel, d. h. der basale Teil des Blattes, ist etwas angewachsen. Fig. 4, Taf. 1, zeigt einen Querschnitt durch ein halbreifes Zysto- karp. Man kann sehen, wie die zahlreichen, verzweigten sporogenen Fäden in die Interzellularräume eingewachsen sind, die bei der soeben geschilderten Auflockerung des Blattes gebildet worden sind (vgl. Fig. 3, Taf. 1). Ebenso sind deutlich die Zellstränge zu sehen, die diese Interzellularräume durchziehen, von den »sterilen» Fäden 25 dagegen ist in diesem Stadium keine Spur wahrzunehmen. Sie haben also ein ziemlich kurzes Dasein. Es fragt sich nun: was können diese Bildungen fär eine Funktion haben? Ihre ganze kurze Ent- wicklung, die sich sozusagen eben auf die frähesten Stadien der Zysto- karpbildung konzentriert, bevor noch das Wachstum des Gonimo- blasten richtig in Gang gekommen ist, deutet ja darauf hin, dass ihre Funktion von voräbergehender Natur sein muss. Sie bilden gleichsam ein erstes Gestell oder eine Ausfällung in der Zystokarp- höhle, und man erhält aus ihrer ganzen Entwicklung den Eindruck, dass sie sozusagen Platz för den känftigen Gonimoblast reservieren sollen, der sich also in der von ihnen gebildeten Höhle entwickelt. Die starke Verschleimung, die dann bei der Auflösung der Wände stattfindet, ist wohl auch als eine Schutzeinrichtung fär die jungen empfindlicheren sporogenen Fäden aufzufassen, die nun dank dieser Anordnung während ihrer fröhesten Stadien in einer schätzenden Schleimhälle eingebettet liegen. Eine derartige Ausbildung von »sterilen >» Zellästen scheint nicht so ganz ungewöhnlich bei einer ganzen Reihe Florideengattungen zu sein. Ausser bei anderen Delesseriaceen, wie Nitophyllum (PHILLIPS), ist sie auch bei einer ganzen Reihe Rhodomelaceen, wie Chondria, Dasya und Laurencia (PHILLIPS), beobachtet worden, desgleichen auch bei einigen Bonnemaisoniaceen, wie Asparagopsis (CONNOLLY) und Bonnemaisonia (PHiruiPs). Die sterilen Äste der Rhodomelaceen stimmen vollständig mit denen der Delesseriaceen sowohl bezäglich der Stelle ihrer Anlegung, d. h. von der Tragzelle aus, als auch bezäöglich des Zeitpunktes ihrer Entwicklung, d. h. vor dem Aus- wachsen der Gonimoblasten, äöberein. Bei den zwei Bonnemaisoni- aceen entwickeln sich die sterilen Fäden dagegen aus der Zelle unmittelbar unter dem Karpogon. Will man nun diese Zelle als dem Karpogonast angehörig betrachten, so entwickeln sich also die sterilen Fäden hier von der basalen Zelle des letzteren aus; mit ebenso gutem Recht lässt sich aber meines Erachtens diese Zelle als Tragzelle eines einzelligen, ausschliesslich aus dem Karpogon selbst bestehenden Karpogonastes auffassen, und dann ist unab- hängig von der Grösse des Karpogonastes der Ort der Ausbildung der sterilen Fäden derselbe hier bei den Bonnemaisoniaceen wie bei Rhodomelaceen und Delesseriaceen. FEine bemerkenswerte Be- obachtung, die CONNOLLY an Åsparagopsis gemacht hat, ist indessen die, dass bei dieser Art die sterilen Fäden in dem Augenblicke zu- grunde gehen, in welchem eine Auxiliarzelle zum Vorschein kommt. 26 kad Dass die sterilen Fäden bei Delesseria gleichwie bei den äbrigen Delesseriaceen und Rhodomelaceen ziemlich bald verschwindeen, habe ich ja oben hervorgehoben, von so vergänglicher Natur wie bei Aspara- gopsis sind sie aber doch nicht. Insbesondere PHILupPs Zeichnun- gen nach zu urteilen, erhält man jedoch den Eindruck, dass ihre Rolle im Leben der Pflanze dieselbe bei den verschiedenen Typen ist. Sie stellen eine unmittelbar nach der Befruchtung auswachsende Ausfällung der Zystokarphöhlung dar, welche Ausfäöllung dann allmählich durch die sich entwickelnden sporogen Fäden ersetzt wird; diese werden dann auch in ihren fröähesten Stadien durch die Schleimmassen geschöätzt, die von den sich auflösenden sterilen Fäden gebildet werden. Nachdem auf die eben geschilderte Weise der Gonimoblast angelegt worden, "> wächst er ziemlich rasch an, wobei immer : mehr plasmatisches Material in den Ästen angehäuft wird, deren Zellen all- mählich anzuschwellen beginnen. Sehr bald kann man die definitiven Karpo- sporen unterscheiden, die grosse zusam- menhängende Massen innerhalb des Zystokarps bilden, an welchem nun alle Spuren von den verschiedenen Inter- zellularkammern und den sie trennen- den Zellsträngen her verschwunden sind. Fig. 5, Taf. 1, zeigt einen Längsschnitt ie Karp ROR äeHde durch ein völlig reifes Zystokarp in die- Fäden (ca. 4651). sem Stadium. Man sieht (rechts) die Mändung des Zystokarps und die ver- schiedenen Karposporengruppen. Dagegen sind in diesem Stadium die basalen Teile der Gonimoblasten völlig derangiert. Hier und da sind noch Spuren von einigen grossen Zellen wahrzunehmen, wahrscheinlich von den zur ursprönglichen Zentralreihe gehörigen, stark angeschwellten Zellen. Die Karposporen werden in langen, verzweigten Reihen ausgebildet. Es sind also nicht nur die Scheitel- zellen der Äste, die zu Karposporen werden, sondern ganze Reihen werden in Sporen umgewandelt. Textfig. 22 zeigt ein Bild von dem 21 obersten Teil einer solchen Karposporenreihe, aus dem man auch eine gute Vorstellung von der Verzweigungsweise und ihrer Entste- hung erhält. IV. DIE ZYTOLOGISCHEN VERHÄLTNISSE BEI DER ENTWICKLUNG DES GONIMOBLASTEN. Es eröbrigt noch, zum Schlusse äber die zytologischen FEinzel- heiten bei der Karposporenbildung zu berichten, wobei das Haupt- interesse sich natärlich an die Frage der Chromosomenzahl in den Karposporen knäpft. Ich habe, wie oben erwähnt, eben das Stadium beobachtet, wo der männliche Kern auf dem Wege ist, mit dem Eikern des Karpogons zu verschmelzen (Textfig. 16 und Fig. 10, Taf. 2). Die zur Bestimmung der Chromosomenzahl besten Kerne habe ich indessen in den jungen Gonimoblastzellen beobachtet. Fig. 15—17 (Taf. 2)zeigen einige Pro- phasenstadien von Kernen in jungen Gonimoblastzellen. Fig.15 stellt ein -etwas fräöheres Prophasenstadium dar als die anderen. Die Chromo- :somen sind noch nicht völlig herausdifferenziert, sondern sind im Be- -griff, sich aus dem Chromatinmaterial des Kerns zu bilden, eine unge- fähre Schätzung derselben ergiebt aber als Resultat eine Anzahl von gut 40. Dieses Stadium in Fig. 15, Taf. 2, entspricht völlig demjenigen, das ich in meiner ersten Delesseria-Abhandlung (Svensk Bot. Tidskrift, Bd. 5, 1911) in Fig. 42, Taf. 3 abgebildet habe, und das einem vegetativen Kern der Tetrasporenpflanze angehörte. In Fig. 16 und 17 (Taf. 2) sehen wir ein paar spätere Prophasen, in denen die Chromosomen nun mehr distinkt sind und eine sichere Zählung eher möglich ist. In Fig. 16 lassen sich ungefähr 37 zählen, in Fig. 17 ungefähr 40. Wenn die Chromosomenzahl in einem verhältnismässig kleinen Kern so hoch ist, ist ja eine absolut sichere Bestimmung derselben immer ziemlich schwierig, zumal da der Nukleolus stets die Beobachtung sämtlicher Chromosomen erschwert. Die nun in Fig. 16 und 17 abgebildeten Stadien von Gonimoblastkernen zeigen indessen eine schlagende Ubereinstimmung mit den entsprechenden Stadien vege- tativer Kerne der Tetrasporenpflanze. Das Resultat zeigt also je- denfalls völlig entschieden, dass die Gonimoblastkerne diploid sind, wie ja natäörlich auch zu erwarten war. Die Chromosomen- zahl in den Karposporen selbst zu bestimmen, ist im allgemei- nen schwieriger; es ist das natärlich auch nicht vonnöten, nach- dem sie bereits in den basalen Teilen des Gonimoblasten bestimmt 28 worden ist. Fig. 18 (Taf. 2) zeigt indessen einen Karposporenkerir aus dem Innern des Gonimoblasten. Der Kern befindet sich in Ruhestadium, und zahlreiche Chromatinkörner (beträchtlich äber 50) können unterschieden werden. Das Stadium stimmt völlig mit dem töberein, das ich von einem Ruhekern eines Tetrasporophylls. in meinem ersten Delesseria-Aufsatz (Svensk Bot. Tidskrift, Bd. 5, 1911; Fig. 7, Taf. 2) abgebildetihabe” In Fig. 19) fAffö seem Karposporenkern aus der Spitze des Gonimoblasten abgebildet. Die Verschiedenheit besteht darin, dass verhältnismässig wenig Chro- matin draussen im Kern vorhanden ist, während dagegen in dem Nukleolus und um ihn herum grosse Massen von Chromatinkörnern (Chromosomen?) angehäuft liegen. Eine Folge davon ist, dass die Karposporenkerne ein ziemlich charakteristisches Aussehen mit sehr klaren Kernen, aber mit grossem und schwarzem Nukleolus erhalten (vgl. Textfig. 22). Eine vergleichende Präfung der Kerne in dem inne- ren und äusseren Teil des Gonimoblasten zeigt ziemlich deutlich, dass diese Veränderung der Kerne hinsichtlich der Verteilung des Chromatins sukzessiv von innen nach aussen vor sich geht. Weiter nach innen zu ist der Nukleolus weniger dunkel und der Kern reicher an gleichmässig verteiltem Chromatin; weiter nach aussen zu wird der Kern selbst immer klarer, während der Nukleolus da- gegen immer schwärzer wird und mehr hervortritt. Zum Schlusse noch einige Worte äber die Kerne in den sog. sterilen Ästen. Da diese Äste unmittelbar nach der Befruchtung aus- wachsen und sehr plasmareich sind, liegt es nahe, sie anfangs mit den sporogenen Fäden, den Gonimoblasten, zu verwechseln. Auch CONNOLLY bemerkt (Beitr. z. Kenntnis einiger Florideen, S. 25), dass er bei Asparagopsis zuerst diese sterilen Fäden fär sporogene Fäden hielt, die dann später untergingen. Auch liesse sich wohl denken, dass ihre in der Litteratur eingebärgerte Bezeichnung als »sterile Fäden» zu einem derartigen Missverständnis Anlass geben könnte, da man in ihrem Namen einen Hinweis darauf erblicken könnte, dass sie eine Art steriler Gonimoblastfäden wären, die nicht Karpo- sporen bildeten. Wie von mehreren anderen Autoren und auch von mir nachgewiesen worden ist, haben diese sterilen Fäden in- dessen einen ganz anderen Ursprung, und sie haben nichts mit dem Gonimoblasten zu tun. Grösserer Gewissheit halber habe ich auch ibhre Kernverhältnisse studiert und gefunden, dass, wie ja ganz na- törlich Zu erwarten war, ihre Zellkerne haploid sind. Fig. 13, Taf. 2, zeigt eine ganze Zelle von einem solchen sterilen Aste. Man be- 290 achte besonders die sehr stark angeschwellte Wand! Der Kern befindet sich in einem prophasenähnlichen Stadium, und die Chromosomen- zahl — zwar nicht völlig sicher bestimmbar — ist doch jedenfalls approximativ 20. Diese Äste gehören also offenbar der haploiden Gamophytengeneration an, was ja im äbrigen aus ihrer ganzen An- lage und Ausbildung bereits hervorgegangen ist. Die Frage erhebt sich nun aber: ist die Bezeichnung »sterile Fäden» im Hinblick auf das oben Dargelegte völlig angemessen? Es sind ja keine steri- len Gonimoblastfäden, und einige nach der Befruchtung um den Gonimoblasten herum auswachsende haploide Zellen als steril be- sonders zu bezeichnen, wäre vielleicht aus oben angefährten Gränden irrefäbrend. Dem kann aber andererseits entgegengehalten werden, dass, da ja diese sterilen Äste ihrer Anlage nach dem Karpogonast völlig gleichwertig sind — sie werden ja von derselben gemeinsamen Tragzelle ausgebildet — von diesem Gesichtspunkt aus der Aus- druck >sterile Fäden> för diese Äste zum Unterschied von dem fertilen Ast par préférence, dem Karpogonast, beibehalten werden kann. Grände, eine Veränderung an der Benennung dieser >»sterilen Fäden>» vorzunehmen, scheinen mir mithin durchaus nicht vorzu- liegen, sofern man sich nur klar daröäber ist, weshalb sie mit dem Epithet »steril» belegt werden. V. ZUSAMMENFASSUNG. Eine Untersuchung der histologischen Entwicklung des Karpogon- astes zeigt, dass bei Delesseria sanguinea die Lage des Karpogonastes und damit auch der Trichogyne schon durch die erste Teilung bestimmt wird, die in dem Karpogonblatt auf die Anlegung der ersten Perizentralzellen folgt. Der Karpogonast kann bisweilen fast interkalar ausgebildet werden, indem seine unvergleichlich grösste Zelle, die zweite, die zuerst angelegte ist, die dann nach beiden Seiten hin sowohl die erste Zelle als auch die dritte und vierte ausbildet. Diese Teilungen geschehen ziemlich rasch, bisweilen fast gleichzeitig. Die Zellkerne des Karpogonastes haben durechgehends 20 Chromo- somen. Am deutlichsten können diese in der zweiten Zelle gezählt werden, die den grössten Kern besitzt. Das Karpogon ist urspräönglich einkernig. Dieser primäre Kar- pogonkern teilt sich danach in den definitiven Karpogonkern 30 oder Eikern und den Trichogynenkern. Letzterer wandert in die Trichogyne aus und löst sich auf. Die Auxiliarzelle wird nach der Befruchtung von der Tragzelle her ausgebildet. Aus der Tragzelle entwickeln sich vor der Befruchtung auch ein paar >»sterile> Zellen, die sogleich nach der Befruchtung rasch an- wachsen, in einem frähen Stadium die Zystokarphöhlung ausföällen, um dann zu verschleimen und sich aufzulösen. Die Kerne dieser Zellen sind haploid mit 20 Chromosomen. Die Aufgabe der sterilen Zellen ist wahrscheinlich die, för den jungen Gonimoblast Platz zu schaffen und danach ihn durch die Schleimbildung zu schätzen. Der Gonimoblast hatin seinen Zellen Kerne mit 40 Chromosomen, welches also auch die Chromosomenzahl der Karposporen ist. Sie sind also diploid. Da dieselbe Chromosomenzahl zuvor von mir in den somatischen Kernen der Tetrasporenpflanze nachgewiesen worden ist, so folgt hieraus aus zytologisehen Gränden, dass aus den Karposporen Te- trasporenindividuen hervorgehn mössen. Die Auffassung, zu der ich zuvor betreffs des Generationswechsels bei Delesseria sanguinea gelangt bin, und die mit der von YAMANOU- CHI för Polysiphonia aufgestellten Theorie zusammenfällt, hat also bei einer vollständigen Untersuchung des ganzen Entwicklungszyklus von Delesseria eine weitere Bestätigung erfahren. Botanisches Institut der Universität Uppsala, im Dezember 1913. LITTERATURVERZEICHNIS. Ausföhrliches Litteraturverzeichnis in meinen fröheren Abhandlungen uber Delesseria sanguinea in Svensk Bot. Tidskrift, Bd. 5 (1911), S. 319 und BA: 6K(L9I2)FSK2631 BRANNON, M. A., The Structure and Development of Grinnellia americana. Harv. — Annals of Botany, Vol. XI, 1897. CONNOLLY, C. J., Beiträge zur Kenntnis einiger Florideen. — Flora oder Allgem: bot. tg; NIIESBASTII Tobe Davis, B. M., The Fertilization of Batrachospermum. — Annals of Bota- ny NAO De Ikon — —, Nuclear Phenomena of sexual Reproduction in Alg&e. — American Niaturalist Vol 447 1910: 31 KucKuUcCE, P., Uber Platoma Bairdii (Farl.) Kck. Beitr. z. Kenntnis d. Meeresalgen. — Wiss. Meeresunters., N. F., V. Band, Abt. Helgo- land, 1912. LEWis, I. F., The Life History of Griffithsia Bornetiana. — Annals of Botany, Vol. XXIII, 1909. — — Alternation of Generations in certain Floridex. — Botanical Gazette, Nelk5s3, 1912. OLTMANNS, FR., Morphologie und Biologie der Algen. TI, II. Jena 1904—035. PHILLIPS, BR. W., On the Development of the Cystocarp in Rhodome- lace& (ID. — Annals of Botany, Vol. X, 1896. — —, On the Development of the Cystocarp in Rhodymeniales. — Ibi- dem, Vol. XI, 1897. — —, The Development of the Cystocarp in Rhodymeniales: II Delesse- riacex. — Ibidem, vol. XII, 1898. SvEDELIUS, N., Uber den Bau und die Entwicklung der Florideengattung Martensia. — Kungl. Svenska Vet. Akad. Handlingar, Bd. 43, N:o 7, Uppsala & Stockholm 1908. — — Uber den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea. — Svensk Botanisk Tidskrift, Bd. 3, Stockholm 1911. — — Uber die Spermatienbildung bei Delesseria sanguinea. Ibidem, Bd. 6, Stockholm 1912. WoLFE, J. J. Kern in Anaphase. Eine Zelle von den »sterilen» Fäden mit angeschwellter Wand und Kern mit etwa 20 Chromosomen. Die 2., grosse Zelle des Karpogonastes, in Degeneration begriffen. Diploider Kern des Gonimoblasten in fräher Prophase. 16, 17. Diploider Kern des Gonimoblasten in Prophase mit ungefähr 40 18. 19. Chromosomen. Ein Ruhekern von einer Karpospore. » von dem äusseren Teil des Gonimoblasten. fat 1914. Bd 8. Svensk Botanisk Tidskrift. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. Juel photo. guinea 9. é Delesseria san 1914. Bd 8. Svensk Botanisk Tidskrift. - >. == =— 10 d 19 ' Å år Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. Delesseria sanguinea 9. fredelius del. | 1 SF SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb 8, H. 1. STUDIEN UBER! DIE: ENTWICKEÉEUNGS- EESCEICHTESVONTIREHOPDOMEEN NA URUGTACI DAN SIE DI OLIN VON HARALD KYLIN Mit Taf. 3—4 und 12 Figuren im Text. Durch die Arbeiten von ÅARESCHOUG ist es den schwedischen Algologen wohl bekannt, dass an der Westkäste Schwedens drei Rhodomela subfusca-Formen vorkommen. Die eine wird von dem genannten Forscher als forma extrateniensis et normalis charak- terisiert, die andere als forma intrateniensis, precedentis magnitu- dinis et crassiliei, die dritte als forma gracilis. Die zweite dieser Formen wird von KJELLMAN in seiner Algenflora des nördlichen Eismeeres als eine selbständige Art unter dem Namen Rhodomela virgata näher beschrieben und gut abgebildet und dabei von der ersten Form scharf abgegrenzt, welche Form die seit lange her unter dem Namen Rhodomela subfusca (Woodw.) Ag. bekannte Art dar- stellt. Dieses Unterscheiden von RKh. subfusca und Rh. virgata als zwei verschiedene Arten ist vollkommen berechtigt, aber von späteren Forschern nicht immer hinreichend beräöcksichtigt worden. So wird z. B. eine von REINKE in Phycotheca universalis Nr 413 ausgegebene Rh. virgata von FALKENBERG (1901, S. 593) nur fär eine Habitusform von Rh. subfusca gehalten. Zu der von KJELLMAN gegebenen Beschreibung von Rh. virgata mössen aber einige nähere Angaben öber die Fruktifikationszeit hinzugefägt werden. Im Juli beginnen bereits die assimilierenden Sprosssysteme abzufallen und im August sind nur die etwa dezi- meterlangen Hauptäste und die gröberen Seitentriebe erster Ord- nung Ubrig. So bleibt die Pflanze bis Ende Oktober oder Anfang Svensk Botanisk Tidskrift 1914. - 34 November. Dann entwickeln sich von diesen peitschenähnlichen Sprossen aus kleine, reich verzweigte Zweigbäöschelchen, die etwa 2 mm hoch werden, und welche Fortpflanzungsorgane tragen. Die Pflanze ist immer streng diözisch, und Karpogone, Spermatangien oder Tetrasporangien kommen immer auf getrennten Individuen vor. Von den Individuen, die ich Ende Oktober eingesammelt habe, waren die meisten noch steril, aber schon Anfang November fin- det man reichlich fertile Exemplare. Die fertilen Zweigbäschelchen sind dann etwa 1 mm hoch. Die männlichen sind schon mit rei- fen Spermatangien versehen, die weiblichen mit befruchteten Pro- karpien und in Entwicklung begriffenen Gonimoblasten, und auf den tetrasporangientragenden sieht man schon Sporangien, in denen die Tetradenteilung stattgefunden hat. Ende November sind die fertilen Zweigbäschelchen etwa 2 mm hoch, und man findet schon reife Tetrasporen, sogar Tetrasporangien, die entleert sind. Reife Karposporen findet man dagegen erst Mitte Dezember. Es muss jetzt bemerkt werden, dass die Zweige in ihrer Spitze fortwährend wachsen, und dass gleichzeitig neue Reproduktions- organe angelegt werden. In den oberen Teilen der fertilen Zweig- bäöschelchen kann man deshalb die jängsten Entwicklungsstadien der Fortpflanzungskörper beobachten, während man in den mittleren Teilen schon reife Fortpflanzungskörper findet. Die untersten Teile sind immer steril. Im Dezember oder schon Ende November findet man aber, dass ein Teil derjenigen Zweigbäöschelchen, die Spermatangien oder Tetrasporangien tragen, ihr Wachstum einbäössen, und nach der Entlassung der Fortpflanzungskörper abgeworfen werden. Es werden aber immer neue fertile Zweigbäschelchen ausgebildet, und diese werden im allgemeinen etwas grösser als die fräöher entwickelten. So findet man z. B. im Januar männliche Zweigbäschelchen, die 3 bis 4 mm hoch sind und reichlich mit teils reifen, teils in Ent- wicklung begriffenen Spermatangien versehen sind, und tetrasporan- gientragende, die bis 6—8 mm hoch sind, und Sporangien in sehr verschiedenen Entwicklungsstadien tragen. Die weiblichen Zweigbäschelchen, die sich im November ent- wickeln und Mitte Dezember oder Anfang Januar mit reifen Cysto- karpien versehen sind, werden im allgemeinen etwa 4—5 mm hoch. Mitte Dezember habe ich indessen weibliche Zweigbäschelchen ge- sehen, die schon etwa 10 mm hoch waren, die aber nur junge Prokarpien trugen. Sie kamen auf Ästen vor, die ausserdem mit 32 kärzeren, cystokarpientragenden Bäschelchen versehen waren. Solche grössere, später entwickelte, weibliche Bäschelehen kommen aber im allgemeinen nur auf solchen Individuen vor, die nur wenige oder gar keine kleineren Bäschelchen tragen. Die meisten weib- lichen Individuen, die ich Anfang Januar gesammelt habe, waren mit den kleineren, demnach älteren Zweigbäschelchen versehen. Die Fruktifikationsarbeit bei Rhodomela virgata geht demnach im Winter hauptsächlich in den Monaten November, Dezember und Januar von statten. Nach dem Vollenden dieser Arbeit kommt eine Zeit, wo sich diese Alge rein vegetativ entwickelt. Schon im De- zember sieht man einige Äste hervorsprossen, die wahrscheinlich nicht fertil werden. Solche Äste kommen aber nur vereinzelt vor, und noch im Januar ist das Hervorwachsen von sterilen Ästen gar nicht reichlich, und die Äste sind noch nicht mehr als etwa zenti- meter lang. Waährend des Spätwinters wird aber ein grosser Teil derjenigen Äste abgeworfen, welche die fertilen Zweigbäschelchen getragen haben, und die neuen, rein vegetativen Triebe wachsen aus den unteren Teilen dieser Äste hervor. Schon Anfang April haben die vegetativen Triebe beinahe ihre volle Entwicklung erreicht, und es findet nur eine assimilatorische Arbeit statt; diese Arbeit fährt bis in den Juli fort, in welchem Monate die eigentlichen Assimi- lationstriebe abgeworfen werden und nur die Hauptäste und grösseren Seitentriebe erster Ordnung ubrig bleiben. Nur in Ausnahme- fällen findet man noch im April fertile Individuen, bei denen vege- tative Triebe sich noch nicht zu entwickeln begonnen haben. Als ein Unterschied zwischen Rhodomela virgata und Rh. subfusca mag hier nur hervorgehoben werden, dass die MNeutriebe, die sich bei der letzteren Art während des Spätwinters und des Fräh- lings entwickeln, anfangs sowohl vegetativ als fertil sind, nach Ende der Fruktifikation aber als vegetativ fortbestehen. Rh. subfusca ist im April und Maj fertil. Bei Rh. virgata sitzen die Reproduk- tionsorgane auf besonderen Zweigbäschelchen, die im Winter aus den perennierenden Trieben herauswachsen; bei Rh. subfusca feblen solche Bäschelchen, und die Reproduktionsorgane sitzen bei dieser Art an den fär die Vegetationsperiode ausgebildeten Assimilationstrieben. Alles Material, das ich fär die cytologische Untersuchung von Rhodomela virgata verwendet habe, ist in der Nähe der zoolo- 26 gischen Station Kristineberg teils im Oktober teils bei verschie- denen Gelegenheiten in der ersten Hälfte des Januars von mir selbst eingesammelt und fixiert worden. Fär das Studium der Entwicklung der fertilen Zweigbäschelechen habe ich ausserdem Gelegenheit ge- habt, Mitte Dezember die Pflanze in der Natur zu beobachten. Während der Zeit Anfang November bis Mitte Dezember habe ich jede Woche aus der Station Kristineberg Material von dieser Alge bekommen, und dadurch sehr genau die Entwicklung der fertilen Zweigbäschelchen verfolgen können. Das Einsammeln und Fixie- ren dieses Materials verdanke ich dem Vorsteher der Station, Herrn D:r HJ. ÖSTERGREN, und erlaube ich mir an dieser Stelle ihm för sein Entgegenkommen meinen ergebensten Dank auszusprechen. Als Fixierungsfläössigkeit, in welcher ich die Objekte etwa eine Stunde habe liegen lassen, wurde die schwächere FLEMMINGSche Lösung gebraucht. Die Objekte sind in'4 u dicke Schnitte zerlegt worden. Fär die Färbung habe ich die HEIDENHAIN's Eisenhäma- toxylinmethode benutzt; daneben wurden die Schnitte bisweilen mit Lichtgrän gefärbt. 1. SPROSSENAUFBADU. Durch die Untersuchungen von FALKENBERG ist der Sprossenaufbau bei Rhodomela subfusca sehr gut bekannt, und da Rh. virgata und Rh. subfusca nahe verwandt sind, ist zu erwarten, dass beide Arten denselben Sprossenaufbau zeigen, und es wäre demnach hin- reichend nur auf die von FALKENBERG (1901, S. 593) gegebene Be- schreibung hinzuweisen. Der Vollständigkeit wegen möchte ich aber mit ein paar Worten den Sprossenaufbau bei Rhodomela virgata beleuchten. Die Scheitelzelle der in Wachstum begriffenen Sprossspitze (Fig. 1 a) schneidet nach unten Segmentzellen ab. Diese Segmentzellen sind an der einen Seite etwas höher als an der dieser gegenäber- liegenden. Dies steht damit in Zusammenhang, dass die Querwand im Verhältniss zu der Längsachse der Scheitelzelle nicht senk- recht sondern etwas quer angelegt wird. An der Seite, wo die Seg- mentzelle am höchsten ist, wird eine Astzelle abgeschnitten. Die Astzellen werden in einer Spirale mit einer Divergenz von etwa !/4 (variiert zwischen !/1—?/1) angelegt. Die Astzellenspirale ist an den 31 verschiedenen Sprossen entweder linksläufig oder rechtsläufig. In dieser Hinsicht stimmt Rhodomela virgata vollkommen mit Rh. subfusca äberein, und ich brauche deshalb nur auf die eingehende Auseinandersetzung hinzuweisen, die von ROSENVINGE (1902, S. 360) äber die Spiralstellung bei Rh. subfusca gegebenen worden ist. Nach dem Abschneiden der Astzelle beginnt die Bildung von Perizentralzellen. Die erste wird immer unmittelbar unter der [LA Fig. 1. a In Wachstum begriffene Sprossspitze; b Entwicklung der Perizentralzellen; c die sechs Perizentralzellen sind fertig; man beobachte, dass die Zentralzelle schon 2-kernig ist; d Entwicklung von Rindenzellen; e Querschnitt durch ein Segment mit Zentralzelle, Perizentralzellen und eine Schicht von Rindenzellen (schematisch); f Querschnitt durch einen Spross mit einer Schicht von Rindenzellen. — Vergr. a 750 mal; b 1600 mal; c 1600 mal; d 1150 mal; £ 900 mal. Astzelle gebildet, und rechts und links von dieser werden dann neue abgeschnitten, bis sechs Perizentralzellen vorhanden sind (Fig. 1 b und 1 c). Ausnahmsweise findet man fänf oder sieben Peri- zentralzellen. — Die Perizentralzellen werden dann durch eine Querwand in zwei öäber einander gelegene Hälften geteilt, von welchen die untere noch ein oder zwei Mal quer geteilt wird (Fig. 1 e). — Dann beginnt die Rindenbildung, welche so von statten 38 geht, dass jede Perizentralzelle rechts und links je eine Zelle ab- schneidet, und dann im allgemeinen noch eine dritte zwischen den beiden ersten (Fig. 1 d). (Bei Rh. subfusca soll nach FALKENBERG diese dritte Zelle von der zuerst gebildeten Rindenzelle, nicht von der Perizentralzelle, abgeschnitten werden. So ist es aber bei Rh. virgata nicht). Diese Zellen werden dann in ähnlicher Weise wie die Perizentralzellen durch Querwände in tuber einander gelegene Teile zerlegt (Fig. 1 e). In dieser Weise wird eine erste Rinden- schicht gebildet, und diese bildet dann eine zweite in derselben Weise wie die erste Rindenschicht von der Perizentralzellschicht gebildet wurde. Nach demselben Schema werden noch mehrere Schichten von Rindenzellen gebildet. Die älteren perennierenden Sprosse besitzen im allgemeinen 6—7 solche Schichten. Die äusse- ren Rindenzellen sind wviel kleiner als die inneren. Die Astzellen können sich in zwei verschiedenen Richtungen ent- wickeln, indem sie entweder monosiphon oder polysiphon werden. Die Astzellen, die sich in monosiphoner Richtung entwickeln, bilden die sogenannten Trichoblasten, auch Blätter oder Haartriebe genannt. Diese Äste sind in ihrer ganzen Länge monosiphon, kön- nen einfach sein, sind aber im allgemeinen mit 2—5 nach rechts und links gerichteten Seitentrieben versehen. Sie sind sehr hin- fällig. Andere Astzellen werden polysiphon und entwickeln sich zu Seiten- trieben, die dem Muttersprosse ähnlich, aber etwas schwächer sind. Die unteren etwa sechs bis zehn Segmente dieser Seitentriebe ent- behren der Astzellen, dann entwickeln sich solche in ähnlicher Weise wie bei dem Muttersprosse. Die unteren Astzellen entwickeln sich alle in polysiphoner Richtung, von den dann folgenden Astzellen entwickeln sich die meisten zu Trichoblasten, hier und da findet man aber auch solche, die sich zu polysiphonen Seitenästen ent- wickeln. Die ältesten Perizentralzellen eines Seitenastes liegen immer auf der Unterseite, die jängsten auf der Oberseite. Schon das erste Segment entwickelt regelmässig sechs Perizentralzellen. In den unte- ren Teilen der Seitenäste, wo keine Astzellen abgeschnitten werden, stehen die von der Scheitelzelle gebildeten Querwände immer senk- recht zur Längsachse des Astes. 2DIERS OMASEIS CE EV KERNTITEIEUOUNG: Die Zellen von Rhodomela virgata sind typisch einkernig. Die Zentralzellen werden aber sehr bald mehrkernig, indem sich die Kern- teilungen nach dem Abschneiden der Perizentralzellen noch immer fortsetzen, ohne dass jetzt Zellteilungen stattfinden. In den ausge- bildeten Trieben können die Zentralzellen mehr als 10 Zellkerne enthalten. Auch die Perizentralzellen werden im allgemeinen mehrkernig. Die Teilungsvorgänge lassen sich am besten in den Scheitel- zellen, in den Segmentzellen bei der Bildung der Perizentralzellen oder bei der Querteilung dieser Zellen studieren. Die Abbildungen die ich auf der Tafel 3, Fig. 1—8 gegeben habe, sind alle den Kernteilungsvorgängen entnommen, die sich vor der Querteilung der primären Perizentralzellen abspielen. Die Zellkerne der tetrasporentragenden Pflanze sind vielleicht durchschnittlich etwas grösser als die der geschlechtlichen Pflanze. Der Unterschied ist aber so unbedeutend, dass er sich auch durch viele Messungen nicht sicher konstatieren lässt. Bei solchen Mes- sungen muss man selbstverständlich analoge Kerne in denselben Entwicklungsstadien beobachten. Nach SvEDELiIus (1911, S. 310) sind die Kerne der Tetrasporenpflanze von Delesseria sanguinea in der Regel grösser als die der weiblichen Pflanze, und nach seinen Abbildungen zu urteilen, kann dieser Unterschied sehr auffallend SEIN E(SVEDELIUS, 1911, Taff. 3, Fig:40 und 510): Die Zellteilungsvorgänge der tetrasporentragenden und die der geschlechtlichen Pflanze mössen getrennt behandelt werden. Öirertetras porentraägendeP tlange InöFig) thafförhabeneh einen Kern im Ruhestadium abgebildet. Wir finden hier einen deutlichen, mehr oder weniger stark gefärbten Nukleolus und ein Netzwerk mit zahlreichen, kleinen Chromatinkörnehen, die sich nicht genau zählen lassen, die' aber auf etwa 80 geschätzt werden können. Fig. 2 Taf. 3 zeigt einen Kern in fräöhem Prophasen- stadium. Ein Teil der Chromatinkörner wird grösser, und das Netzwerk wird etwas lichter. Man bekommt den Eindruck, dass Chromatinkörner sich mit einander vereinigen, und dass gewisse Netzfäden eingezogen werden. Es scheint auch, als ob die Chro- matinkörner oft längs gewisser Fäden geordnet wären, dies tritt noch in der Fig. 3 Taf. 3 hervor, wo eine etwas ältere Prophase 40 abgebildet worden ist. In der Fig. 4 Taf. 3 ist eine späte Prophase abgebildet worden. Alle Fäden sind jetzt versehwunden, und man sieht die kleinen abgerundeten Chromosomen frei im Kern liegen. Spiremstadien habe ich bei der Ausbildung der Chromosomen nie gesehen. Eine genaue Zählung der Chromosomen ist in diesem Stadium kaum mösglich, einerseits weil sie ziemlich zahlreich sind, anderseits weil von dem grossen Nukleolus sehr leicht einige derselben verdeckt werden. Die Zählungen haben aber gezeigt, dass die somatischen Kerne der Tetrasporenpflanze etwa 40 Chromosomen haben, und durch die Studien äöber die Vorgänge bei der Reduktionsteilung ist nachgewiesen worden, dass die diploide Chromosomenzahl bei Rhodomela virgata 40 beträgt. Beim Ubergang zur Metaphase verschwindet die Kernmembran, und man sieht die Kernspindel frei in dem körnigen Cytoplasma liegen. In Fig. 8 Taf. 3 ist eine Kernspindel aus einer weiblichen Pflanze abgebildet. Die Kernspindeln der Tetrasporenpflanze unter- scheiden sich von denen der weiblichen Pflanze nur dadurch, dass die Chromosomen zahlreicher sind. Das Cytoplasma der Kern- spindel scheint sehr homogen zu sein; die Polfasern treten nur schwach hervor. Die geschlechtliche Pflanze. Der Zellkern im Ruhestadium unterscheidet sich von demjenigen der Tetrasporenpflanze dadurch, dass die Chromatinkörnehen weniger zahlreich sind und das Netz- werk lichter ist. Eine Zählung der Chromatinkörner ist auch hier nicht möglich; sie können aber auf etwa 40 geschätzt werden. Man vergleiche die Figuren 6 und 1, Taf. 3. Die Ausbildung der Chromosomen verläuft in derselben Weise wie bei der Tetrasporenpflanze. Die Zahl ist aber geringer, und die Zählungen haben gezeigt, dass hier nur etwa 20 Chromosomen gebildet werden. Man vergleiche die Fig. 7, Taf. 3, die ein spätes Prophasenstadium von einer weiblichen Pflanze darstellt, mit der Fig. 4, Taf. 3, die ein spätes Prophasenstadium von einer Tetra- sporenpflanze darstellt. Es ist einleuchtend, dass die Tetrasporen- pflanze die diploide Generation darstellt, die Geschlechtpflanze da- gegen die haploide. Die somatischen Kernteilungen bei Rhodomela virgata verlaufen in vollkommen derselben Weise wie bei Delesseria sanguinea nach den Untersuchungen von SvEDELius (1911). Die von diesem Forscher gegebenen Abbildungen der somatischen Kernteilungen bei 41 Delesseria entsprechen vollständig dem, was ich bei Rhodomela ge- funden habe. Besonders möchte ich hervorheben, dass auch bei Delesseria ein Spiremstadium immer fehlt, und dass die Kernspindel frei in dem körnigen Cytoplasma zu liegen scheint. Die haploide Chromosomenzahl ist auch bei Delesseria 20. Auch bei Polysiphonia violacea fehlt nach den Untersuchungen von YAMANOUCHI (1906) ein Spiremstadium in der somatischen Kernteilung. (Die spiremähnliche Abbildung in der Fig. 27, Taf. 21 stellt wohl etwas Zufälliges dar). In den somatischen Kernteilungen besteht aber ein Unterschied zwischen Polysiphonia und Rhodomela, indem die Kernspindel bei jener Art intranukleär ist, bei dieser aber stets frei im Cytoplasma liegt. Auch bei Polysiphonia beträgt die haploide Chromosomenzahl 20. Bei Nemalion multifidum und Griffithsia Bornetiana fehlen nach Untersuchungen von WoLFE (1904) und LEwis (1909) ebenfalls Spiremstadien bei den somatischen Kernteilungen. Ob die Kern- spindel bei diesen Arten intranukleär ist oder frei im Cytoplasma liegt, scheint mir nach den oben erwähnten Untersuchungen nicht mit Sicherheit zu entscheiden. Centrosomen habe ich bei den somatischen Kernteilungen in Rhodomela virgata nicht gesehen. Bei der Reduktionsteilung habe ich aber solche beobachtet, und ich werde sie deshalb später be- sprechen. 3. DIE ENTWICKLUNG DER PROKARPIEN BIS ZU DER BEFRUCEHTUNGSRETEE. Die Trichoblasten sind die Träger der Prokarpien”) (vgl. ROSENVINGE, 1203, S. 459). Das zweitunterste Segment (ausnahmsweise das dritt- oder sogar viertunterste) des monosiphonen Trichoblasten vergrössert ') »Solche Gruppen von Karpogonästen und Auxiliarzellen, die als selbständiges Ganzes am Thallus der Mutterpflanze sich abheben» werden von ScHmitz (1883, S 235) als Fruchtanlagen oder Prokarpien bezeichnet. Diese Definition muss aber etwas verändert werden um alles das umfassen zu können, was ScHmirtz mit Prokarpien gemeint hat. Er hat z. B. nicht beobachtet, das die Auxiliarzelle bei den Rhodo- melaceen erst nach der Befruchtung von der Auxiliarmutterzelle abgeschnitten wird, :sondern bezeichnet hier die fertile Perizentralzelle d. h. die Auxiliarmutterzelle als Auxiliarzelle. In der Definition muss anstatt »Auxiliarzellen> »>Auxiliarzellen oder Auxiliarmutterzellen» stehen. 42 Fig. 2. Die Entwicklung des Prokarps; Fig. &k stellt ein befruchtungsreifes Prokarp dar; zz Zentralzelle; pzz Perizentralzelle. — Vergr. 750 mal. 43 sich und wird polysiphon (Fig. 2 a). Nach Abschneiden von vier steril bleibenden Perizentralzellen bildet sich auf der Oberseite des Segmentes diejenige Perizentralzelle, die der Ausgangspunkt des Prokarps wird (Fig. 2 b): Diese schneidet oben auf ihrer dem Hauptspross zugewendeten Seite eine Zelle ab, die die Mutterzelle des Karpogonastes ist (Fig. 2 c). Die neugebildete Zelle schneidet dann nach unten successiv drei Segmentzellen ab, welche die drei Stielzellen des Karpogons darstellen (Fig. 2 d, e und f), worauf die Scheitelzelle sich zum Karpogon entwickelt. Unmittelbar nachdem der Karpogonast vierzellig geworden ist, schneidet die fertile Perizentralzelle nach unten eine Zelle ab (Fig. 2 g) und dann seitlich eine neue Zelle (Fig. 2 h), die sofort quergeteilt wird isT20). Von da ab finden im Prokarp vor der Befruchtung keine weiteren Zellteilungen statt. Die schon gebildeten Zellen vergrössern sich, besonders die Karpogonzelle, die eine langgestreckte Trichogyne entwickelt (Fig. 2 k). Das reife, unbefruchtete Prokarp von Rhodomela virgata besteht dem- nach aus folgenden Teilen: einem vierzelligen Karpogonast, einer ba- Fig. 3. Befruchtungsreifes Prokarp im salen, sterilen Zelle und einer seit- Querschnitt. 2z Zentralzelle; pzz Perizen- lichen, zweizelligen, sterilen Zell- tralzelle; stz, die unterste der beiden reihe, die alle aus der fertilen Peri- sterilen Seitenzellen; ka die erste Kar- zentralzelle entstanden sind, und mit dieser in Täpfelverbindung stehen. — Nach den Untersuchungen von PHILLIPS (1895, S. 292) ist das Prokarp von Rhodomela subfusca in vollkommen ähnlicher Weise aufgebaut. Die Kernteilungen bei der Entwicklung des Karpogonastes sind den gewöhnlichen, somatischen Kernteilungen der Geschlechtspflanze vollkommen ähnlich. Alle Karpogonastzellen sind primär einkernig, werden aber sekundär zweikernig (Fig. 3 und 4). In Prokarpien, wo alle sterilen Zellen schon vorhanden sind, das Karpogon aber noch ziemlich unentwickelt zu sein scheint, findet man, dass der Karpogonkern eine neue Teilung vorbereitet. In Fig. 10 Taf. 3. ist ein spätes Prophasenstadium der letzten Teilung des Karpogon- poganastzelle. — Vergr. 1600 mal. 44 kerns abgebildet; man sieht die etwa 20 Chromosomen in ähnlicher Weise wie bei allen anderen somatischen Kernteilungen der Ge- schlechtspflanzen vor der Befruchtung. Nach der Teilung des Kerns wandert der eine der neuen Kernein die Trichogyne hinauf, welche sich jetzt sehr schnell in die Länge streckt, der andere bleibt im Karpogon- bauch liegen. Dieser ist der Ei- kern, der sich erst nach vorher- gegangener Befruchtung weiter entwickeln kann. In Fig: 11, Taf. 3 Habe ich denkErkenm abgebildet. Das Kernnetz und die Chromatinkörnehen treten immer sehr deutlich hervor. — Der Trichogynkern geht bald zu Grunde. — Nachdem das Kar- pogon zweikernig geworden ist, teilen sich die Kerne der ande- ren Karpogonastzellen, die da- durch auch zweikernig werden. In ähnlicher Weise wie bei Rhodomela wird nach den Unter- suchungen von YAMANOUCHI (1906, S. 413) das Karpogon bei Polysiphonia violacea auch zwei- kernig. Die öbrigen drei Karpo- gonastzellen bei dieser Alge wer- den nach demselben Forscher ebenfalls zweikernig. — Das Karpogon der Florideen wird von verschiedenen Forschern Fig. 4. Befruchtungsreifes Prokarp von einer bald als einkernig bald als zwei- einschichtigen Fruchthölle umgegeben. Unten kernig beschrieben. Eine Zusam- sieht man die sterile Basalzelle, rechts die menstellung der hergehörigen beiden sterilen Seitenzellen und links den Literaturangaben ist von YAMA- Karpogonast. — Vergr. 1600 mal. NOUCHI (a. a. O) gegeben wor- den, und brauche ich deshalb nur auf diese hinzuweisen. — Bei Martensia kommen nach SvEDELIivus (1908, S. 84) mehrkernige Karpogone vor. i Wie oben erwähnt wurde, sind in den Prokarpien von Rhodomela virgata sterile Zellen vorhanden. Solche sterile Zellen kommen in 45 wechselnder Zahl bei den meisten Rhodomelaceen vor. Nach PHILLIPS (1896, S. 201) sind sie sogar bei allen Rhodomelaceen vorhanden; FALKENBERG (1901, S. 97) konnte sie zwar häufig, aber nicht immer auffinden. Die Funktion dieser Zellen ist noch unklar. Ich möchte aber darauf hinweisen, dass die sterilen Zellen dazu beitragen, dass die Fruchthälle, welche sich aus den seitlichen Perizentralzellen des fertilen Segmentes entwickelt, nicht zu eng angelegt wird. Demselben Zweck dienen auch die drei Stielzellen des Karpogons, die sich während der Entwicklung des Prokarps bedeutend vergrössern. Man beobachte die Abbildungen Fig. 3 und 4. Dies ist aber wohl nicht ihre einzige Funktion. Die Stielzellen des Karpogons fällen sich mit einem sehr dichten Inhalt, während das Karpogon selbst ziemlich inhaltsleer bleibt. Nach der Befruchtung teilt sich der befruchtete Eikern einmal bereits vor dem Fusionieren des Karpo- gons mit der Auxiliarzelle, und der Inhalt der Stielzellen dient da- bei offenbar dem Karpogone als Nahrung. In derselben Weise dient wahrscheinlich der Inhalt der sterilen Zellen des Prokarps dem jungen Gonimoblasten als Nahrung. Die unterste Segmentzelle des fertilen Trichoblasten wird poly- siphon, und dient als Stiel fär das Prokarp. Die Segmentzelle, die oberhalb der fertilen liegt, bleibt im allgemeinen ungeteilt, nur aus- nahmsweise wird sie polysiphon. Die äbrigen Segmentzellen bleiben immer ungeteilt, und der fertile Trichoblast wird deshalb niemals verzweigt. 4. DIE ENTWICKLUNG DES PROKARPS NACH DER BEFRUCHTUNG. Das Eindringen des männlichen Kerns durch die Trichogyne und seine Verschmelzung mit dem Eikern habe ich leider nicht beobachtet. Die Befruchtung ruft aber eine weitere Entwicklung des Prokarps hervor. Zuerst wird von der Perizentralzelle nach oben eine neue Zelle abgeschnitten (Fig. 5 a). Diese Zelle ist die Auvxiliarzelle; die Perizentralzelle ist demnach Auxiliarmutterzelle. Nach dem Abschneiden der Auxiliarzelle bildet jede der drei vor der Befruchtung vorhandenen sterilen Zellen je eine neue Zelle (Fig. 5 b und Fig. 6). Hiermit sind im allgemeinen die Zellteilungen des Prokarps vollendet. Bisweilen können aber noch eine oder zwei sterile Zellen gebildet werden, die eine von dem vierzelligen sterilen Seitenast in der Weise, wie es in der Fig. 7 a dargestellt 46 worden ist, die andere von der zweiten Zelle des sterilen Basalastes, so dass dieser dadurch dreizellig wird. Diese zwei letzten Zellen werden aber nur ausnahmsweise gebildet. In vollkommen derselben Weise wie bei Rhodomela virgata sind auch in den reifen, befruchteten Prokarpien von Rh. subfusca nach den Untersuchungen von PHiriries (1895, S. 301) ein vierzelliger steriler Seitenast und ein zweizelliger steriler Basalast vorhanden. Dieser Forscher hat auch einige Polysiphonia-Arten nämlich P. ni- grescens, P. fastigiata und P. violacea untersucht und in den Pro- karpien von diesen ebenfalls sterile Äste gefunden, die in derselben Weise entwickelt worden waren wie die bei Rhodomela, und jängst Fig. 5. Die Entwicklung des Prokarps nach der Befruchtung; a Von der Perizentral- zelle ist die Auxiliarzelle abgeschnitten worden; b Die drei vor der Befruchtung vorhandenen sterilen Zellen haben je eine neue Zelle gebildet. — zz Zentralzelle p22Z Perizentralzelle; az Auxiliarzelle. — Vergr. 750 mal. sind solche sterile Fäden von CONNOLLY fär Polysiphonia decipiens beschrieben worden. Die Auxiliarzelle der Rhodomelaceen möchte ich aber mit ein paar Worten besprechen. Es ist schon durch die Untersuchungen von PHILLIPS (1895 und 1896) bekannt, dass die fertile Perizentral- zelle nach der Befruchtung (nur selten vor der Befruchtung) nach oben eine Zelle abschneidet; diese Zelle wird als Auxiliarzelle be- zeichnet. Auch FALKENBERG (1901, S. 98) glaubt öfters eine Teilung der sekundären Perizentralzelle beobachtet zu haben, so dass diese in eine untere Tragzelle und eine obere Auxiliarzelle geteilt wird. Diese Beobachtungen sind jängst von CONNOLLY (1911, S. 130) fär Polysiphonia decipiens bestätigt worden. Erst nach der Befruchtung ist die spezielle Auxiliarzelle wahrzunehmen, und sie entsteht da- 47 durch, dass die Perizentralzelle sich in zwei Zellen teilt, von denen die obere die Auxiliarzelle, die untere die Tragzelle darstellt. YAMANOUCHI (1906) ist dagegen durch Studien äber die Befruch- tungsvorgänge bei Polysiphonia violacea zu Resultaten gekommen, die von denen PHIiLuPs' durchaus abweichen. Er kennt in den Prokarpien dieser Alge fäönf (nicht vier) laterale und zwei basale Zellen, die alle Auxiliarzellen genannt werden, und sagt, dass eine von diesen zwischen dem Karpogon und der Perizentralzelle zu liegen komme und dem befruch- teten Eikern als Verbind- ungsbröäcke zwischen Kar- pogon und Perizentralzelle diene. Alle diese Auxiliar- zellen, die letzte ausgenom- men; fentsprechen. in: ihTer Lage den sterilen Fäden, die PHILLuiPs för einige Poly- siphonia-Arten, einschliess- lich P. violacea, beschreibt, und die: CONNOLLY bei Polysiphonia decipiens be- obachtet hat. Warum Ya- MANOUCHI alle diese Zellen Auxiliarzellen nennt, ist mir nicht völlig klar. FRSIREIEE Zelle, die nach Fig. 6. Befruchtetes Prokarp im Längsschnitt. 2Z YAMANOUCHI Zzwischen das Zentralzelle; pzZz Perizentralzelle; az Auxiliarzelle; Karpogon und die Perizen- karp das befruchtete Karpogon. Die zwei basalen tralzelle zu liegen kommt, und die vier seitlichen sterilen Zellen treten sehr ist die eigentliche Auxiliar- Sub hervor. sv ere. il SD: mar zelle, deren Entstehung er aber meiner Meinung nach nicht rich- tig beschrieben hat. Alles ist auf eine unrichtige (unrichtig gezeich- nete?) Täpfelverbindung in der von YAMANOUCHI gegebenen Abbil- dung Taf. 25, Fig. 135 a zuröckzufären. Die mit a; bezeichnete Zelle, die Auxiliarzelle, steht in Täpfelverbindung einerseits mit a, anderseits mit der Perizentralzelle. Die erste Verbindung kann aber nicht richtig sein, die zweite ist die Täpfelverbindung zwischen der Perizentral- zelle und ihrer Tochterzelle, der Auxiliarzelle, welche Verbindung 48 schon ziemlich weit offen ist, da die Verschmelzung der Auxiliar- zelle mit der Perizentralzelle schon begonnen hat. Unmittelbar nach der Befruchtung beginnt der FEikern eine Tei- lung durchzumachen. Die Abbildung Fig. 12 Taf. 3 zeigt den Kern in einem späten Prophasenstadium. Die Chromosomenzahl ist ver- doppelt, und beträgt jetzt 40. Der Kern stellt einen diploiden Sporo- phytenkern dar. Die erwähnte Abbildung Fig. 12, Taf. 3 zeigt auch, in welcher Weise die Fusion zwischen Karpogon und Auxiliarzelle stattfindet. Das Karpogon hat in die Richtung gegen die Auxiliarzelle einen kleinen Auswuchs hervorgestreckt, und ebenfalls die Auxiliarzelle in die Richtung gegen das Karpogon. Die Zellwand wird aufgelöst und ein offener Verbindungskanal zwischen dem Karpogon und der Auxiliarzelle entsteht. Durch diesen Kanal wandert der primäre Sporophytenkern, oder, wenn seine erste Teilung schon vollendet ist, die beiden ersten Sporophytenkerne in die Auxiliarzelle hinein. Ob immer beide Kerne hinöäberwandern, kann ich nicht mit Sicher- heit entscheiden. FEinige Beobachtungen scheinen mir aber so zu deuten zu sein, dass der eine Kern in dem Karpogon zuröckbleiben kann, dort aber bald degeneriert. Nach den Untersuchungen von YAMANOUCHI teilt sich der primäre Sporophytenkern von Polysiphonia violacea in ähnlicher Weise wie bei Rhodomela virgata einmal schon in dem Karpogone. Dann wird eine breite Kommunikation zwischen dem Karpogon und der Auxi- liarzelle dadurch gebildet, dass die Wand zwischen ihnen aufgelöst wird. Durch den so gebildeten Kanal wandern die beiden Spo- rophytenkerne in die Auxiliarzelle hinäöber. Prinzipiell findet dem- nach die Bildung des Verbindungskanals zwischen Karpogon und Auxiliarzelle und das Hinäberwandern der Sporophytenkerne zur Auxiliarzelle bei Polysiphonia violacea und Rhodomela virgata in derselben Weise statt. In einer anderen Weise wird das Hinäbertreten des Sporophyten- kerns vom Karpogon zur Auxiliarzelle von FALKENBERG, ÖLTMANNS und CONNOLLY beschrieben. An Thuretia quercifolia hat FALKEN- BERG (1901, S. 97) beobachtet, dass das Karpogon nach der Be- fruchtung eine kleine Zelle abscechneidet, und er glaubt, dass diese Zelle der Träger des Sporophytenkerns zur Auxiliarzelle sei. In ähnlicher Weise wird -das Hinöbertreten des Sporophytenkerns bei Dasya von ÖLTMANNS (1904, S. 710) und bei Polysiphonia decipiens 49 von CONNOLLY (1911, S. 130) beschrieben. In beiden Fällen soll das Karpogon nach der Befruchtung eine kleine Zelle abschneiden, die sich dann mit der Auxiliarzelle vereinigt, und dabei den Spo- rophytenkern öuberträgt. Der Prozess soll fast genau so wie die sekundäre Täpfelbildung an den vegetativen Teilen verlaufen (siehe FALKENBERG, 1901, S. 14). | CONNOLLY findet die beiden oben geschilderten Vorgänge bei dem Hinäöbertreten des Sporophytenkerns zur Auxiliarzelle von einander »total» abweichend. Darin kann ich ihm aber nicht beistimmen. Nach beiden Vorgängen teilt sich der Sporophytenkern einmal schon im Karpogon, und der Unterschied ist nun, ob dieser Kern- teilung eine Zellteilung nachfolgt oder nicht. Beide Vorgänge setzen eine Wandauflösung zwischen zwei Zellen voraus, in dem einem Falle zwischen dem Karpogon und der Auxiliarzelle, in dem anderen zwischen der neugebildeten kleinen Zelle und der Auxiliarzelle. Der einzige Unterschied ist demnach, ob der Teilung des primären Sporophytenkerns eine Zellteilung nachfolgt oder nicht, und dieser Unterschied scheint mir nicht so besonders gross zu sein. Da mir bei dem Ubertreten des Sporophytenkerns zur Auxiliarzelle eine Zellteilung ziemlich unnötig scheint, betrachte ich den Vorgang, wo keine Zellteilung Der Normaltypus wird in folgender Weise beschrieben: »Nach- dem der von der Auxiliarzelle gebildete Faden eine Länge von höchstens 4—6 Zellen erreicht hat und aus den unteren Zellen durch Auswachsen derselben eventuell kurze Seitenästchen sich gebil- det haben, schwellen die Endzellen an und entwickeln sich zu je einer Karposporen-Mutterzelle, die ibren Plasmakörper schnell zur Karpospore heranreifen lässt. Nachdem durch Ausbildung der Scheitelzellen zu Karposporen-Mutterzellen das Spitzenwachstum sistirt ist, treiben die sterilen Zellen des Fadens neue Seitensprosse, die, wenn sie zweizellig geworden sind, in ihrer Endzelle sofort wieder eine Karpospore entwickeln. Die sterile Fusszelle dieses Ästchens wächst zu einem gleichen neuen Karposporensprösschen aus, und dieser Modus wiederholt sich nun beständig.» Hinsichtlich der Ausbildung des definitiven Gonimoblasten gehört demnach Rhodomela virgata dem Normaltypus an. Freilich ist meine Beschreibung mit derjenigen von FALKENBERG nicht in allen Einzelheiten öbereinstimmend, ich möchte jedoch bemerken, dass die von . FALKENBERG gegebene Abbildung (a. a. O., Taf. 1, Fig. 25) besser mit meiner Beschreibung als mit derjenigen von FALKEN- BERG lUbereinstimmt. JO Was ist aber nun das Zweigbäschelchen, das sich bei Rhodomela virgata primär aus der Auxiliarzelle entwickelt, später aber zu Grunde geht? Es stimmt ja seiner Entwicklung nach vollkommen mit dem Gonimoblasten des Dasyeentypus öäberein, erzeugt aber keine Karposporen. Mir scheint es, als wäre es ein Uberbleibsel eines Gonimoblasten, der in seiner Entwicklung stehen geblieben ist und dann von einem anderen Typus, dem Normaltypus, ersetzt wird. Ich finde es nicht unwahrscheinlich, dass der Dasyeentypus in der Entwicklung des Gonimoblasten bei den Rhodomelaceen eine niedrigere Entwicklungstufe dem Normaltypus gegenäber darstellt. Die Verhältnisse, die in der Entwicklung des Gonimoblasten bei Rhodomela virgata oben beschrieben worden sind, scheinen mir dafär zu sprechen. Es sei nebenbei bemerkt, dass die Entwicklung des Gonimo- blasten bei den Delesseriaceen mit dem Dasyeentypus tuäbereinzu- stimmen scheint. Die Fusionzelle, die bei der Verschmelzung der Auvxiliarzelle mit der Perizentralzelle entsteht, wird immer mehrkernig. Diese Kerne sind diploide Sporophytenkerne. Auch die oben erwähnten finger- ähnlichen Auswächse von der Fusionszelle werden in der Regel mehrkernig (Fig. 8). Die Karposporen sind immer einkernig. Sie werden während ihrer Entwicklung mit einer schleimigen Zellwand umgeben, die nichts mit der urspräönglichen Wand des Karposporangiums zu tun hat, und sind deshalb bei der Entlassung aus dem Cysto- karp nicht nackt, sondern mit einer schleimigen Zellwand versehen. Die Fruchthälle eines befruchtungsreifen Prokarps, von der Seite gesehen, ist in Fig. 9 a abgebildet worden. Sie entsteht aus den beiden lateralen Perizentralzellen des fertilen Segmentes (Fig. 3), und besteht aus zwei Klappen, zwischen welchen oben die Tricho- gyne durchläuft (Fig. 4). Ein oder zwei Perizentralzellen auf der Oberseite des Stielsegmentes beteiligen sich auch an der Bildung der: fulle "(Fig 97 a). Die Hulle ist zuerst einschichtig, und ihre Zellen können als Zentralzellen - hinaufwachsender = Zellreihen Blatt> entwickelt, ist bei den Rhodomela:Arten nur von dem Bedärfnis der Pflanze bedingt. Vgl. näher ÖLTMANNS, 1904, S. 678. Derjenige Spross, der dazu bestimmt ist, Spermatangien zu tragen, wird in gewöhnlicher Weise polysiphon. Man findet eine Reihe Zentralzellen, die von sex sekundären Perizentralzellen und von im allgemeinen zwei Schichten Rindenzellen umgeben sind. Die Zellen der äussersten Rindenschicht strecken sich in radialer Richtung, und stellen die Spermatangienmutterzellen dar. Jede AE = UOLER Spermatangienmutterzelle schneidet nach Fig. 10. Die Entwicklung der aussen zwei bis drei Spermatangien ab. Spermatangien schematisch dar- Die Entwicklung eines spermatangien- geten tragenden Sprosses ist in Fig. 10 schematisch dargestellt worden. Hinsichtlich der Ausbildung der Spermatangien möge auf die Abbildungen Taf. 3, Fig. 13—138 hingewiesen werden. Die Sperma- tangienmutterzelle streckt sich in radialer Richtung, ihr Kern teilt sich in ähnlicher Weise wie bei anderen somatischen Kernteilungen der Geschlechtspflanzen, wobei etwa 20 Chromosomen auftreten. Von den neuen Kernen wandert der eine nach oben, der andere nach unten und dann wird durch eine etwas schiefe Wand eine obere, kleinere Zelle abgeschnitten; diese Zelle stellt ein Sperma tangium dar (Taf. 3 Fig. 13). 526 Nach dem Abschneiden des ersten Spermatangiums treibt die Mutterzelle nach aussen einen Auswuchs hervor, wie es in der Fig. 14 Taf. 3 dargestellt worden ist. Der Kern schickt sich dann zu einer neuen Teilung an, und die oben erwähnte Abbildung zeigt den Kern in einem späten Prophasenstadium. Die etwa 20 Chro- mosomen treten deutlich hervor. Nach der Kernteilung wandert einer der neuen Kerne in den Auswuchs hinauf, welcher dann mit einer schiefen Wand abgeschnitten wird, und ein zweites Sperma- tangium darstellt. — In ähnlicher Weise kann noch ein drittes Spermatangium gebildet werden (Taf. 3 Fig. 195). Hinsichtlich der Bildung der Spermatangien stimmt Rhodomela virgata mit Polysiphonia violacea nach den Untersuchungen von YAMANOUCHI vollkommen uberein, nur mit dem Unterschied, dass bei dieser Art jede Mutterzelle nicht mehr als zwei Spermatangien abschneiden. Bei Delesseria sanguinea verläuft die Spermatangien- bildung nach Untersuchungen von SVvEDELIUS prinzipiell auf die- selbe Weise wie bei den oben erwähnten Arten; das abgeschnittene Spermatangium ist aber bei Delesseria grösser als die Mutterzelle. — Ubrigens möchte ich auf die von SvEDELIius (1912, S. 252) gegebene Zusammenstellung der Litteraturangaben uber die Spermatangien- bildung der Florideen hinweisen. Nach dem Abschneiden des Spermatangiums tritt sein Kern wieder in das Ruhestadium ein. Man sieht eine Menge sehr kleiner Chroma- tinkörnehen, die durch Fäden mit einander verbunden sind. Ob ein Nukleolus vorhanden ist oder nicht, ist oft sebr schwierig mit Sicherheit zu entscheiden, da er nämlich sehr klein ist, und oft mit einigen dicht neben einander liegenden Chromatinkörnern vwver- wechselt werden kann. Der Kern wird im Spermatangium nach aussen verschoben, liegt schliesslich dicht an der Aussenwand, und scheint oft etwas zusammengedräckt zu sein. Nach dem Ruhestadium tritt der Spermatangienkern wieder in ein Prophasenstadium ein. Man sieht wie die Chromatinkörner sich vergrössern und sich in Chromosomen umwandeln. In Fig. 18 Taf. 3 ist ein Prophasenstadium im Kerne eines reifen Sperma- tiums abgebildet. Die 20 Chromosomen treten deutlich hervor; sie sind durch sehr zarte Fäden mit einander verbunden. Ein Nukleolus ist in diesem Stadium nicht wahrnehmbar. Während dieses Prophasenstadiums erfällt sich das Spermatangium mit einem reichlichen Plasma. Das Spermatium ist dann fertig, um aus dem Spermatangium entlassen zu werden. In welcher 57 Weise dieses stattfindet, ist immer etwas schwierig mit Sicherheit zu entscheiden. Ich bin aber zu der Meinung gekommen, dass die Wand des Spermatangiums oben zerquillt, und durch das so gebildete Loch dringt der ganze Inhalt des Spermatangiums als eine nackte Protoplasmamasse heraus. Nach der Entlassung des Sper- matiums rundet es sich ab, und umgibt sich mit einer Zellwand. Die Spermatien werden mit in Prophasenstadium stehendem Kern entlassen. Ob es vor der Befruchtung zu einer Teilung des Kerns kommt, kann ich nicht sagen, da ich das Eindringen des Sperma- kerns zum FEikern leider nicht beobachtet habe. Bei Polysiphonia teilt sich nach YAMANOUCHI der Spermatienkern nicht weiter. — Aus den Spermatangien entlassene Spermatien habe ich in Taf. 3 Fig. 16 und 17 abgebildet. Die Chromosomen sind sehr gut zu unterscheiden. Sie sind noch mit zarten Fäden verbunden. Die Veränderungen im Spermatienkern sind von fräheren For- schern in einer ganz anderen Weise gedeutet worden. YaAMA- NOUCHI behauptet, dass bei Polysiphonia violacea die Chromosomen des Spermatienkerns nach der Entstehung dieses Kernes bei der Teilung des Kerns der Spermatangienmutterzelle fortwährend ihre In- dividualität behalten, d. h. der Kern wöärde auf einem frähen Telo- phasenstadium stehen bleiben. Ob dies wirklich zutrifft, kann ich aus den von YAMANOUCHI gegebenen Abbildungen nicht mit Sicher- heit entnehmen, da sie mir etwas schematisiert zu sein scheinen. SvEDELIUS (1912, S. 259) behauptet, dass der Spermatienkern bei Delesseria sanguinea nie in ein Ruhestadium eintrete. Es wäre nach diesem Forscher fär diese Teilungen charakteristisceh, dass der neugebildete Spermatienkern nicht in ein »Ruhestadium> zuröck- kehre wie andere Kerne. In der oben angefährten Arbeit S. 260 schreibt aber derselbe Forscher: »Die Spermatien werden also mit in Prophasenstadium stehendem Kern entlassen.> Ist es aber mög- lich, dass der Spermatienkern in einem Prophasenstadium stehen kann, ohne ein Ruhestadium passiert zu haben? Es soll wohl an- statt Prophasenstadium Telophasenstadium stehen. Nun hat aber SvEDELIUS seiner Arbeit so gute Abbildungen bei- gelegt, dass es sehr leicht ist, eine Vorstellung äber die Verände- rungen des Spermatienkerns bei Delesseria sanguinea zu erhalten. Aus den Abbildungen, die SvEDELnius in seiner Arbeit Taf. 5 gibt, geht mit Sicherheit hervor, dass der Spermatienkern in ein Ruhe- stadium zuröckkehrt, und dann in ein Prophasenstadium eintritt. »Die Spermatien werden also mit in Prophasenstadium stehendem 98 Kern entlassen» aber erst nachdem der Kern ein Ruhestadium passiert hat. Es besteht in dieser Beziehung kein Unterschied zwischen Rhodomela virgata und Delesseria sanguinea. In der Spermatienbildung besteht aber ein Unterschied zwischen Polysiphonia und Rhodomela einerseits und Delesseria anderseits. Bei der letzteren Art wird nämlich nur ein Teil des Inhalts des Spermatangiums zu einem Spermatium umgebildet, bei den ersten zwel Arten entsteht das Spermatium aus dem ganzen Inhalt des Spermatangiums. | Zum Schluss nur einige Worte öber die Entlassung der Spermatien beziehungsweise die Abschnärung der Spermatangien. MHinsichtlich älterer Literaturangaben sei auf ÖLTMANNS (1904, S. 668) hingewiesen. Nach SvEDELIUS soll das Spermatium von Delesseria >»als ein nackter, nur durch eine plasmatische Hautschicht begrenzter Kör- per» entlassen werden. Auf dieselbe Weise findet meiner Meinung nach die Entlassung der Spermatien bei Rhodomela statt. Es scheint mir aber nicht unmöglich, dass das Spermatium sich schon vor der Entlassung mit einer zarten Wand umgeben könnte. Nach der Entlassung wird eine Membran fräöher oder später gebildet, und es ist ja nicht undenkbar, dass die Wandbildung schon vor der Ent- lassung begonnen hätte. Dies ist aber nicht mit Sicherheit zu ent- scheiden. Im diesem Zusammenhang möchte ich aber darauf hin- weisen, dass sich die Karposporen und die Tetrasporen schon vor der Entlassung mit einer Zellwand umgeben, die nichts mit der Wand des Karposporangiums bezw. Tetrasporangiums zu tun hat. YAMANOUCHI behauptet, dass das entlassene Spermatium von Polysti- phonia violacea eine dänne Wand habe, welche von der Wand des Spermatangiums herrähre (a thin wall derived from the mother cell). Diese Behauptung wird von SvEDELius (1912, S. 255) so gedeutet, dass das ganze Spermatangium als solches als Spermatium abgelöst wärde; sie kann aber auch auf eine andere Weise gedeutet werden. Es wäre je nicht unmöglich, dass die »dänne Wand» des Sperma- tiums nur eine zarte, innere Schicht der ganzen Spermatangien- wand darstelle, dass aber die Hauptmasse der Spermatangienwand zuröckgelassen wärde. Mit dieser Erklärung sind wir, scheint es mir, zu der Ansicht zuröäckgekommen, dass die Wandbildung des Spermatiums schon vor der Entlassung begonnen hätte. Die dänne Wand wäre nichts anderes als die schon vor der Entlassung gebildete Spermatienwand, die eigentliche Spermatangienwand bliebe beim Entleeren des Spermatangiums an der Mutterpflanze sitzen. 59 Es scheint mir uäbrigens kaum wahrscheinlich, dass eine Ab- schnärung des ganzen Spermatangiums bei Polysiphonia vorkommen könnte. Die Spermatangien sitzen ja dicht neben einander, und die Wand des einen Spermatangiums ist mit denjenigen der nachbarlichen Spermatangien verwachsen, und dass die Pflanze unter solchen Umständen die verschiedenen Wände von einander trenten sollte, um das ganze Spermatangium abzuschnären, scheint mir sehr un- wahrscheinlich. — In diesem Zusammenhang möchte ich darauf hinweisen, dass bei Chantransia, Batrachospermum und Nemalion, wo die Spermatangien im allgemeinen nicht mit einander verwachsen sind, und eine Abschnärung demnach gut möglich wäre, eine solche doch nicht stattfindet. Es ist bei diesen sehr leicht die Wand des entleerten Spermatangiums zu beobachten. Zum Schluss sei erwähnt, dass nach meinen Beobachtungen das Spermatangium bei Rhodomela nicht als ganzes abgeschnärt wird, sondern dass die Spermatangienwand an der Pflanze sitzen bleibt. 7. DIE ENTWICKLUNG DER TETRASPORANGIEN. Die Seitenglieder, die Tetrasporangien tragen, sind immer poly- siphon. Wie schon fräöher erwähnt wurde, entwickeln sich, ehe die Bildung von Astzellen angefangen hat, die beiden ältesten Perizentralzellen auf der Aussenseite des Seitengliedes. Die Peri- zentralzellen 3 und 4 werden nach rechts bezw. links entwickelt, und dann kommen zwei Perizentralzellen auf der Innenseite. Aus den Perizentralzellen 3 und 4 entwickeln sich die Tetrasporangien, und diese bilden demnach in den Sprossen zwei Reihen, die eine rechts, die andere links. Wenn die Bildung von Astzellen beginnt, wird die Lage der ersten Perizentralzelle dadurch in solcher Weise bestimmt, dass sie sich gerade unter der Astzelle des Segmentes entwickelt. Die sporangienbildenden Perizentralzellen 3 und 4 mössen demnach rechts und links von der Astzelle gebildet wer- den, und da die Astzellen der auf einander folgenden Segmente in einer Spirale angelegt werden, geht selbstverständlich mit dem Auftreten von Astzellen die Zweireihigkeit der Tetrasporangienanlagen verloren. Im allgemeinen hört aber die Entwicklung von Sporangienanlagen in einem Spross sehr bald auf, wenn die Bildung von Astzellen begonnen hat. Die Astzellen entwickeln sich aber zu polysiphonen Sprossen, welche Sporangien in ähnlicher Weise wie der Mutter- 60 spross bilden. Zwei bis drei auf einander folgende Sprossgeneratio- nen können Sporangien tragen. Diejenigen Perizentralzellen, die sich dazu anschicken, Sporangien zu bilden, schneiden nach aussen, ohne sich zuerst quer zu teilen, successiv je zwei Deckzellen ab (Fig. 11).') Diese Deckzellen sind Fig. 11. Die Entwicklung der Tetrasporangien. Abschneiden der Deckzellen a im Längsschnitt, b im Querschnitt; in c sieht man die zwei Deckzellen, Tetrasporangien- kern im Spiremstadium; d tetrasporangientragende Segmente in optischem Längs- sechnitt. — Vergr. a 750 mal; b 1600 mal; c 1150 mal; d 600 mal. immer etwas kärzer als die Perizentralzellen (vgl. Fig. 9 a). Nach dem Abschneiden der Deckzellen teilt sich jede sekundäre Perizentral- ') Die Bildung der Deckzellen bei den Rhodomelaceen ist von OLTMANNS (1904, S. 662) nicht richtig beschrieben worden. Er schreibt: »In dieser (die Perizentral- zelle) scheidet eine perikline Wand eine äussere von einer inneren Zelle (sekun- däre Perizentralzelle). Die äussere wird durch antikline Teilung in zwei Deck- zellen zerlegt.> Eine richtige Beschreibung ist schon vorher von FALKENBERG (1901, S. 86) gegeben worden. Er schreibt: »Die Perizentralzelle schneidet daher an der Ober- fläche, je nach den Arten verschieden, 2 oder 3 oberflächliche Zellen sogenannte Deckzellen, ab, wie beim Beginn der Rindenbildung.» 61 zelle in zwei neue Zellen, von denen die obere zum Sporangium, die untere zur Tragzelle wird. Die Tragzelle steht einerseits mit der Zentralzelle anderseits mit den beiden Deckzellen in Täpfel- verbindung. Das Sporangium steht nur mit der Tragzelle in Täpfel- verbindung (Fig. 11 d). Die Deckzellen teilen sich nicht weiter und werden deshalb ziem- lich gross (Fig. 12 a). Die Tragzelle schneidet später eine oder Z EA SAS FN FN dö Fig. 12. a Tetrasporangien von der Oberfläche gesehen; b Tetrasporangien in op- tiscehem Längsschnitt; c eine Spore aus der Tetrade, man beachte die Wand- bildung. — Vergr. a 240 mal; b 240 mal; c 900 mal. zwei Zellen nach aussen ab (Fig. 12 a und b). Die äbrigen Peri- zentralzellen des sporangientragenden Segmentes teilen sich in ge- wöhnlicher Weise, und bilden ein bis zwei Rindenschichten aus. Nach FALKENBERG (1901, S. 598) soll es bei Rhodomela subfusca vorkommen können, dass sich die sporangienbildende Perizentral- zelle querteilt, bevor die Deckzellen abgeschnitten werden. Dies habe ich bei Rh. virgata nie gefunden. 62 8. DIE REDUKTIONSTEILUNG UND DIE ENTWICKLUNG DER TETRASPOREN. Die Kernteilung, welche der Bildung der Sporangienanlage am nächsten vorhergeht, ist eine typische sommatische Teilung, bei welcher, wie bei den ubrigen Kernteilungen in der Tetrasporenpflanze, 40 Chromosomen auftreten. In Fig. 19 Taf. 4 ist eben diese Kern- teilung abgebildet worden; der Kern steht in späthem Prophasen- stadium. Nach Vollenden der Kernteilung wird die Tetrasporangien- anlage von der Tragzelle abgeschnitten. Beide Zellen vergrössern sich, besonders aber die Sporangienanlage. Der Kern der Sporangienanlage kehrt in's Ruhestadium zuröck. Man sieht einen grossen Nukleolus, eine Menge Chromatinkörner und ein zartes Netzwerk, und der Kern ist den anderen Kernen der Tetrasporenpflanze vollkommen ähnlich, nur etwas grösser (vgl. Tafil 4 Fig: 20). Das Ruhestadium wird aber bald verlassen. Man findet, dass die Chromatinkörner sich vergrössern und dass einige Fäden des Netzwerkes deutlicher hervortreten als andere. Es scheint, als ob nach und nach ein Teil der Fäden eingezogen, andere Fäden da- gegen immer dicker wöärden. Diesen letzteren Fäden entlang treten die Chromatinkörner als dickere Knoten hervor (Taf. 4 Fig. 22). Der Kern ist in ein Spiremstadium eingetreten. Die Knoten wer- den mehr und mehr verwischt, und die Spiremfäden scheinen da- durch gleichmässiger dick zu werden. Bisweilen sieht man die Fäden eine einseitige Lage im Kern einnehmen. Dies mag wohl einem Synapsisstadium entsprechen. Der Synapsisknäuel ist aber immer sehr locker, und das Synapsisstadium spielt, wenn es äöberhaupt bei Rhodomela virgata ein normal vorkommendes Stadium ist, sicher nur eine untergeordnete Rolle. In Fig. 23, Taf. 4, habe ich einen Kern abgebildet, der sich in UÖbergang vom Spiremstadium zum Strepsinema befindet. Nur ein Teil der Chromosomenschlingen ist abgezeichnet. Diese Schlingen ziehen sich dann mehr und mehr zusammen. Die Ab- bildungen Fig. 24 und 25 Taf 4 zeigen den Kern in einem etwas spä- teren Strepsinemastadium; auch hier sind nicht alle Chromosomen- schlingen abgezeichnet. Die Paarigkeit der Schlingen beginnt jetzt hervorzutreten. In den Schlingen sieht man Knoten, die sich stärker als die äöbrigen Teile färben, und die oft etwas dicker als dieSchlingen sind. 63 Die Zusammenziehung der Strepsinemafäden endet mit der Bildung von Doppelchromosomen. Der Kern istdannin das Diakinesenstadium eingetreten. Dieses Stadium ist in den Figuren 26 und 27, Taf4, abgebildet worden. Die einzelnen Chromosomen sind in diesem Stadium etwa doppelt so lang wie breit; vgl. ferner die Abbildungen. Der Kern hat sich während des Prophasensiadiums stetig ver- grössert; ebenso der Nukleolus, der in der Diakinese besonders gross ist, sich aber dann im allgemeinen nicht ganz so stark färbt wie im Ruhestadium. Während der Diakinese sieht man im Kern ausser dem Nukleolus nichts anderes als die Doppelchromosomen, deren Paarigkeit immer sehr deutlich hervortritt. Hier und da findet man auch »Vierer- gruppen>, d. h. eine Teilung der einzelnen Chromosomen ist einge- reten. Eine genaue Zählung der Doppelchromosomen während der Diakinese ist aber nicht besonders leicht. Einerseits ist der Nukleolus sehr gross und kann leicht ein paar verbergen, anderseits wird der Kern im allgemeinen in zwei Schnitte zerlegt, wobei auch meh- rere Doppelchromosomen zerschnitten werden, und ihre Teile be- finden sich dann auf zwei Schnitten. Eine Doppelzählung kann dabei nicht immer vermieden werden. Wiederholte Zählungen haben aber als das wahrscheinlichste Resultat ergeben, dass in der Diakinese 20 Doppelchromosomen auftreten. Da die Kerne jedoch immer verhältnismässig klein sind, kann ich auf Einzelheiten in der Prophase der heterotypischen Teilung bei Rhodomela virgaia nicht eingehen. Ich möchte aber als das wich- tigste hervorheben, dass die Kerne, bevor sie in die Diakinese ein- treten, ein Spiremstadium und ein Strepsinemastadium durchmachen. In der Prophase der heterotypischen Teilung bei Polysiphonia violacea sind von YAMANOUCHI Spirem-, Strepsinema- und Diakinesen- stadien beschrieben und abgebildet worden, und in prinzipieller Hinsicht scheint in diesen Stadien kein Unterschied zwischen Rhodomela und Polysiphonia vorzukommen. Auf eine ganz andere Weise sind die Prophasenstadien der hetero- typischen Teilung bei Delesseria sanguinea von SVEDELIUS (1911, S. 286) beschrieben worden. Ein Teil der Chromatinkörner vergrössert sich wie bei Rhodomela nach dem Verlassen des Ruhestadiums wahrschein- lich dadurch, dass mehrere mit einander verschmelzen. Dann wärde sich aber das Chromatinmaterial um den Nukleolus herum anhäufen. Schliesslich gelangt man zu einem Stadium, wo es nach 64 SVEDELIUS aussieht, »als wenn der Nukleolus fast das ganze Chro- matlinmaterial des Kerns in sich schlösse», und der Verfasser schreibt weiter: »Bei einem wiederholten Studium von Präparaten dieser verschiedenen Stadien kann man sich nicht ganz des Gedankens erwehren, dass hier eine Einwanderung von Chromatinkörner vor sich gegangen wäre.> Im Nukleolus sollte sich dann das Chromatinmaterial in irgend einer Weise zu Doppelchromosomen umwandeln, die sich dann »aus ihrem Verbande mit dem Nukleolus und von den anderen Chromosomen freimachen» wärden. SVEDELIUS schreibt weiter: »Man erhält den Eindruck, dass die Chromosomen aus dem Verbande mit dem Nukleolus herauskommen.» Nach diesem »Herauskommen>»> ist das Diakinesenstadium fertig, und dieses Sta- dium sieht nach den von SvEDELIUS gegebenen Abbildungen bei Delesseria vollkommen wie bei Rhodomela aus. Bei den Kernteilungen der Tetrasporenmutterzellen bei Delesseria wären .demnach keine Spiremstadien vorhanden. Die von SVEDELIUS beschriebenen Teilungsvorgänge scheinen mir indessen besonders merkwöärdig. Wenn man aber die von SvEDELIusS gegebenen Ab- bildungen (Taf. 2, Fig. 7—12) näher beobachtet, kann man sich des Gedankens nicht ganz erwehren, dass einige Stadien fehlen, und meiner Meinung nach wöärden dies eben die Spirem- und Strepsi- nemastadien sein. Nach LEwis (1909, S. 665) soll auch bei Griffithsia Bornetiana während der Prophase der heterotypischen Teilung kein Spirem- stadium vorkommen. Beim Anwachsen der Tetrasporenmutterzellen nimmt besonders der Nukleolus an Umfang zu und zerfällt dann in mehrere, 12—14, ungefähr gleich grosse Chromatinmassen, die von Kernfarben sehr stark gefärbt werden. Diese Chromatinmassen nehmen eine unregelmässige Form an, und verschmelzen mit ein- ander, so dass ihre Anzahl auf mehr als die Hälfte vermindert wird. Das Stadium, das jetzt eingetreten ist, entspricht nach LEwis einer Synapsis, und SVvEDELIUS (1911, S. 293) stimmt in dieser Hinsicht LEwis vollständig bei. Die Abbildungen von LEwis lassen indessen viel zu wäönschen äöbrig, und seine Beschreibung scheint mir auch nicht so gut, dass ich mich mit Sicherheit öber dieses Stadium aussprechen könnte. Mir scheint es aber, als ob es nichts anderes wäre als ein schlecht fixiertes Diakinesenstadium. Das Zerfallen des Nukleolus in Chromatinmassen bei Griffithsia erinnert ja an das Herauskommen der Chromosomen aus dem Verbande mit dem Nukleolus bei Delesseria. Nun scheinen mir aber 65 die Vorgänge, die sich nach LEwis während des Prophasenstadiums der heterotypischen Teilung bei Griffithsia abspielen, so eigentämlich, dass es in Frage gestellt werden muss, ob sie wirklich zutreffen. — Die geschilderten Vorgänge während der Prophase der heterotypischen Teilung bei Griffithsiaund Delesseria wären nach den Untersuchungen von LEwiSs und SvEDELIus wesentlich verschieden von denjenigen, die man bei den höheren Pflanzen, bei Polysiphonia und Rhodo- mela findet. Eine Nachuntersuchung wäre sehr erwänscht.!) Bei Nemalion multifidum soll nach WorFE (1904, S. 625) die Reduktionsteilung bei der Bildung der Karposporen vor sich gehen. Die verschiedenen Veränderungen im Kern bei dieser Teilung sind aber nicht näher beschrieben worden. Zur Zeit der Diakinese beginnen bei Rhodomela virgata unregel- mässige, verschieden grosse Körper aufzutreten, die sich mit Häma- toxylin scharf färben (Taf. 4 Fig. 26). Meiner Meinung nach sind diese Körper eiweissartiger Natur und spielen in irgend einer Weise eine ernährungsphysiologische Rolle. Diese Körper können nach der Tetradenteilung vollständig verschwinden; sehr oft findet man aber, dass sie im Gegenteil während der Entwicklung der Tetrasporen sowohl grösser als zahlreicher werden (Fig. 12 c). Ihrer Form nach sind sie dann oft spindelförmig. In den reifen Tetra- sporen findet man keine grösseren Körper dieser Art, es gibt aber oft eine grosse Menge kleiner Körner, die sich mit Hämatoxylin stark färben. — Die reifen Tetrasporen sind öbrigens mit Floriden- stärke vollgestopft. Derartige Körper sind von Lewis (1909, S. 665) bei Griffithsia beobachtet worden. Er nimmt an, dass sie von dem Zellkern her- stammen; sie seien eine Art »Chromidialsubstanz». Auch bei De- lesseria sind sie von SvEDELIius (1911, S. 296) gefunden worden; er meint aber, dass sie eine ernährungsphysiologische Rolle spielen; sie sollen in den fertiggebildeten Tetraden nicht mehr vorhanden sein. Während der Diakinese kann man auch andere Veränderungen im Plasma beobachten. An zwei einander entgegengesetzten Stellen in unmittelbarer Nähe des Kerns treten nämlich zwei Kappen auf, die aus einem homogenen Plasma zu bestehen scheinen, und sich dadurch von dem äbrigen Cytoplasma, das seine körnige, netzähn- ') Nebenbei habe ich eine Untersuchung iber die Tetrasporenbildung bei Deles- seria sinuosa gemacht. In den Prophasenstadien der heterotypischen Teilung die- ser Pflanze treten Spiremstadien in ähnlicher Weise wie bei Rhodomela auf. Svensk Botanisk Tidskrift 1914- 2 66 liche Struktur beibehält, sehr stark unterscheiden (Taf. 4 Fig. 27). Durch diese Kappen ist die Richtung der käönftigen heterotypischen Kernspindel bestimmt — Solche Kappen sind auch von SvEDELIUS (1911, S. 298) för Delesseria beschrieben und abgebildet worden. Nach der Diakinese wird die Kernmembran aufgelöst, und eine Kernspindel, die heterotypische Spindel, wird gebildet. In Fig. 28 Taf. 4 ist eine heterotypische Spindel in Metaphase abgebildet worden. Die Spindel ist von einem körnigen Plasma umgegeben. Spindelfasern treten immer, wenn auch nicht so besonders deutlich, hervor. Centrosomen habe ich bei einigen Gelegenheiten beobachtet. Ich habe sie nur als einen distinkten, dunkelgefärbten Körper an den Polen der Kernspindel gesehen. Sie stimmen gut mit denjenigen äöberein, die SvEDELiuvus (1911, S. 299) an den Polen der hetero- typischen Spindel bei Delesseria beobachtet hat. Solche kleine Cen- trosomen sind ebenfalls fär Polysiphonia Yon YAMANOUCHI beschrieben und abgebildet worden. Bei dieser Pflanze sind sie aber auch bei den somatischen Teilungen beobachtet worden. Davis (1898, S. 267) hat grosse, als Stralungszentra ausgebildete Centrosomen bei den Teilungen im Tetrasporangium von Corallina gefunden. In den Figuren 29 und 30 Taf. 4 ist eine heterotypische Spindel in Polansicht abgebildet worden. Die Spindel steht eben in Ana- phase und ist so durchgeschnitten worden, dass die beiden Chro- mosomenhaufen auf verschiedenen Schnitte liegen geblieben sind. Die 20 Chromosomen sind auf beiden Schnitten gut zu zählen. Nach Abschluss der Anaphase der heterotypischen Teilung teilen sich die beiden Tochterkerne sofort aufs neue. Dies ist die homöotypische Teilung, und Taf. 4 Fig. 31 zeigt eine Abbildung dieses Stadiums. Die beiden Kernspindeln liegen senkrecht gegen einander; die eine sieht man im Längsschnitt in beginnender Ana- phase, die andere ist quergeschnitten. Nach der homöotypischen Teilung gehen die gebildeten vwvier Kerne in das Ruhestadium töber, und das Plasma beginnt sich tetrae- drisch in vier Teile zu spalten. Bisweilen sieht man die Spaltung schon während der homöotypischen Teilung beginnen. In Fig. 32 Taf. 4 ist ein Stadium dieser Tetradenspaltung des Plasmas abge- bildet worden. Die Kerne liegen immer im Zentrum der Tetrade. Die Verbindung zwischen den Tetrasporen wird sehr lange erhalten, und löst sich erst unmittelbar vor der Entlassung der Tetrasporen. Während der Entwicklung der Tetrade löst sich diese von den umliegenden Zellen ab, und jede Spore umgibt sich mit einer dicken, 67 schleimigen Wand (Fig. 12 c). Die Tetrasporen sind demnach bei der Entlassung immer mit einer Wand versehen. Ein Vergleich zwischen dem Verlauf der Reduktionsteilung nach der Diakinese bei Rhodomela und Delesseria zeigt keine prinzipiellen Verschiedenheiten. Ich möchte besonders darauf hinweisen, dass auch bei Delesseria die Kernmembran nach der Diakinese aufgelöst wird, so dass die heterotypische Spindel frei im Plasma liegt, dass die beiden homöotypischen Spindeln senkrecht gegen einander sind und von einander getrennt im Plasma liegen. — Griffithsia zeigt, so weit die Beschreibung und die Abbildungen von LEWwis einen Vergleich gestatten, keine grösseren Abweichungen von Rhodomela und Delesseria im Verlauf der Reduktionsteilung nach der Diakinese. Bei Polysiphonia ist nach YAMANOUCHI die heterotypische Spindel (wie auch die somatischen Kernspindeln) intranukleär. Die homöo- typische Teilung folgt unmittelbar auf die heterotypische, und schon ehe die Membran des Kerns der Tetrasporenmutterzelle auf- gelöst ist, so dass man in der Anaphase der homöotypischen Tei- lung auf einmal vier Chromosomengruppen mit je 20 Chromosomen, alle innerhalb der Membran des noch persistierenden Mutterkerns eingeschlossen, findet. LITERATURVERZEICHNIS. AGARDH, J. G., Florideernas Morfologi. — K. Svenska Vet. Akad. Hand- lingar. Bd. 15, N:r 6, Stockholm 1879. Auch Morphologia Floride- arum in Species, Genera et Ordines Algarum Vol. III :2. 1880. ARESCHOUG, J. E., Observationes phycologice. — N. acta reg. soc. sc. Upsaliensis, Ser. 3, Vol. 10, Upsala 1875. KONNOLLY, GC. J., Beitrage zur Kenntms einiger Florideen: — Flora, BAd103T Jena: 19015 Dawis, B. M., Kernteilung in der Tetrasporenmutterzelle bei Corallina officinalis L. var. mediterrana. — Ber. d. deutsch. bot. Ges., Bd. 16, Berlin 1898. — —, Nuclear phenomena of sexual reproduction in alge. — American Naturalist, Bd. 44, New York 1910. FALKENBERG, P., Die Rhodomelaceen des Golfes von Neapel. — Fauna und Flora des Golfes von Neapel und angrenzenden Meeresabschnitte, Bd. 26, Berlin 1901. KJELLMAN, F. R., Norra Ishafvets algflora. Auch The alge of the arctic sea. — K. Svenska Vet. Akad. Handlingar, Bd. 20, N:r 5, Stockholm 1883. 68 KURSSANOV, S., Beiträge zur Cytologie der Florideen. — Flora, Bd. 99, Jena 1909. KYLIN, H., Studien uber die Algenflora der schwedischen Westkäste, Akad. Abh., Upsala 1907. LEwis, I. F., The life-history of Griffithsia Bornetiana. — Annals of Botany, Bd. 23, London 1909. LEWITsSKY, G., Uber die Chondriosomen in pflanzlichen Zellen. — Ber. d. deutsch. bot. Ges., Bd. 28, Berlin 1911. MINDER FR., Die Fruchtentwicklung von Choreonema Thureti Diss. Freiburg i. Br. 1910. OLTMANNS, F., Morphologie und Biologie der Algen, I, II. Jena 1904—05. OSTERHEOUT, W. J. V., On the life-history of Rhabdonia tenera. — Annals of Botany, Bd. 10, London 1896. PHILLIPS, R. W., On the development of the cystocarp in Rhodomelace2>. Annals of Botany, Bd. 9 und 10, London 1895 und 1896. ROSENVINGE, L. K., Uber die Spiralstellungen der Rhodomelaceen. — Jahrb. för wiss. Bot., Bd. 37, Leipzig 1902. — —, Sur les organes piliformes des Rhodomelacées. — Oversigt over det K. Danske Vidensk. Selsk. Forhandlinger 1903. Keobenhavn 1903. SCHILLER, J., Beiträge zur Entwicklungsgeschichte und Physiologie des pflanzlichen Zellkerns. — Jahrb. för wiss. Bot., Bd. 49, Leipzig 1911. SCHM1TZ, F., Untersuchungen öber die Befruchtung der Florideen. — Sitz. Ber. d. königl. preussischen Akad. d. Wissensch., Berlin 1883. SvEDELIUS, N., Uber den Bau und die Entwicklung der Florideengattung Martensia. — K. Svenska Vet. Akad. Handlingar, Bd. 43, N:r 7, Upsala och Stockholm 1908. — —, Uber den Generationswechsel bei Delesseria sanguinea. — Svensk bot. tidskrift, Bd. 5, Stockholm 1911. — —, Uber die Spermatienbildung bei Delesseria sanguinea. — Svensk bot. tidskrift, Bd. 6, Stockholm 1912. WOLFE, J. J., Cytological Studies on Nemalion. — Annals of Botany, Bd. 18, London 1904. YAMANOUCHI, S., The life-history of Polysiphonia violacea. — Bot. Gaz., Bd. 42, Chicago 1906. TAFELERKLÄRUNG. Die Figuren sind unter Verwendung von LEITZ' Immers. !/16 und LEITZ” Okularen 3 oder 4 oder ZEISS” Kompensationsokularen 8 oder 12 gezeichnet. Bilder unten in der Höhe des Arbeitstisches. Tafel 3. Fig. 1. Kern aus der Tetrasporenpflanze im Ruhestadium. — Vergr. 3500 mal. Fig. 2—4. Prophasenstadium der somatischen Teilung der Tetrasporen- pflanze. — Vergr. 3500 mal. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. Fig. 69 ;. 3. Telophase derselben TFeilung. — Vergr. 3500 mal. . 6. Kern aus einer weiblichen Pflanze im Ruhestadium. — Vergr. 3200 mal. NT Spätes Prophasenstadium der somatischen Teilung einer weib- lichenWPflanze: — Vergr.i 3000 mal. . 8. Metaphase derselben Teilung. — Vergr. 3500 mal. Oo Vierzelliger Karpogonast mit noch einkernigem Karpogon. — Vergr. 1500 mal. . 10. Spätes Prophasenstadium der letzten Teilung des Karpogonkerns vor der Befruchtung. — Vergr. 2000 mal. . 11. Unbefruchteter Eikern im Ruhestadium. — Vergr. 3500 mal. . 12. Spätes Prophasenstadium der ersten Teilung des befruchteten Eikerns; die Fusion des Karpogons mit der Auxiliarzelle wird vorbereitet. — Vergr. 1500 mal. . 13. Spermatangienmutterzelle mit einem abgeschnitteten Spermatan- gium. — Vergr. 2400 mal. . 14. Spätes Prophasenstadium der zweiten Kernteilung in der Sperma- tangienmutterzelle; ein Spermatangium ist abgeschnitten. — Vergr. 2400 mal. . 15. Zwei Spermatangien sind abgeschnitten; das Abschneiden eines dritten wird vorbereitet. — Vergr. 2400 mal. . 16—17. Entlassene Spermatien. — Vergr. 3500 mal. . 18. Spermatangienmutterzelle mit zwei Spermatangien, das obere ist reif, das untere dagegen nicht. — Vergr. 3500 mal. Tafel 4. 19. Spätes -Prophasenstadium der letzten Teilung vor der Bildung des Tetrasporangiums. — Vergr. 2000 mal. 20. Tragzelle mit jungem Sporangium; beide Kerne sind im Ruhe- stadium. — Vergr. 2000 mal. 21. Tetrasporangienkern in fräöher Prophase. — Vergr. 3500 mal. 22. Junges Spiremstadium. — Vergr. 3500 mal. 23. Kern in Ubergang vom Spirem zum Strepsinema; nicht alle Chro- mosomenschlingen sind gezeichnet. — Vergr. 3500 mal. 24—25. Strepsinemastadien; nicht alle Chromosomenschlingen sind gezeichnet. — Vergr. 3500 mal. 26. Diakinesenstadium. — Vergr. 1500 mal. 27. Spätes Diakinesenstadium. — Vergr. 2400 mal. 28. Heterotypische Spindel. — Vergr. 3500 mal. 29—30. Heterotypische Spindel in Polansicht. — Vergr. 3500 mal. 31. Homöotypische Teilung. — Vergr. 1500 mal. 32. Junge Tetrade. — Vergr. 1500 mal. Ol ; ” d r f I i Sed OMM Teg feg NY LYS it n LA AL 4 METLSTÄLTSEL La HL ES IR EAS I sen OM vid 290 LV. JAN. fu fbe ba är IRON DE rå f (rm Jo Rn ( oja CUAANER Leg DKV Kn I SORIN / lu haj i val STICKOR MUSA Jakisknrg sirNetd avd ' ö 08 IKE - i FIER KILO VT TNE 5 (4 UFA bay bra FLEN Rå St VS vy! utt Eg Jörg ONS Ve JR OO up ötyleret tila fortgår VRIDEN Yr REAR 1D oo ae Ne faim tlansmiliZu fö pgtb ILIFS, älg 5 | | ST IRON ; UNNA At (UAV IING nertill trestea 3 | | MIA URL RER a, | [d -TALUD 6 é > HnttVE AR PINT br AG Ko Kärtol Flea GON dör ” SL s vi KISA EL FRE - vå | | Fd 7 VAN fm RT rg Fö: ve (sep öva KILA ARG Cr id a Fran ya e et STÄV RYU 3 - Pe VET AAMGTARN ssltndln År VA "eg MER RANA TAM 2 Jav FiU 93 FSE TA TER DRA gt Ft SK (NG j Jagar racers SUANTRNENN Lå VED ON ; (a vr EET f ärtotad ål Ak llarde RER ND gå Gen -” Flo MN Urs säd FAR SEDEL + RUINERNA RETT AE na Vi VN É ye F pl] 25 Å | - | at gut! Fe ORFIRIL ärvt tin TOT / än pr / LAR A VE ; Tåg ONE OLE i SÅN d aAa datt al TROR les SpA JMG RA YT REN pr 4 köns Hane Hort RIOT AROR RIE 2 Farrer ste saN rött rost iNTg 6 TVR SNR (ee ostkaka VN por dugg. LÖSEN rå fl är RAR AR (RE KSS ser ägg (AE SERA FAN Svensk Botanisk Tidskrift. Bd 8. 1914. EN AR KJ ww se? FöLSS + 7 , vi 4 JA ) || a ; | | Tj +. Å LJ . N ) ( Så | 3 öga sä N ved 5 Na Sri vv | le” . RN RANN | VÅ 4 [ER Cd : | EN — a AA - Kylin del. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. Svensk Botanisk Tidskrift. Bd 8. 1914. an 4. 19 NN 20 ET TC he N | "| Vv (0) SIA N É X är 22) f 24 - fe VA | 4 Pa VV EE > td 28 ö 26 NR 29 N LÄ pr fena (I NTL] NN an o ALL iw, vå vv? osv : oe I öd dv nn . 0; g 4? AO a . : 31 d2 ö 30 o 0 CFA D Å | oe 08” Winer i ee rv ed ove , OM ; rd ; w - | - . | Kylin del. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. NV n Ne S1 WO 2 td (0 LÄ | 4 i ) ÅN SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8, H. 1. NYA VÄXTLOKALER FRÅN TORNE LAPPMARK AF NILS SYLVÉN Sedan Ofotenbanan i början af 1900-talet gjort de förut otillgäng- liga inre delarna af Torne Lappmark lätt åtkomliga, ja, till de lät- tast tillgängliga af våra lappländska fjällområden, har kännedomen om dessa trakters flora för hvarje år som gått väsentligen ökats. Meddelanden och artlistor ha gång efter annan härifrån offentlig- gjorts. Efter järnvägens öppnande år 1903 för allmän trafik ha meddelanden om floran i Torneträsk-området sålunda publicerats, af undertecknad 1904: Ruderatfloran i Torne Lappmark (Bot. Not.) och Studier öfver vegetationen i Torne Lappmarks björkregion (Ar- kiv f. Bot. Bd. 3 n:o 3); SELIM BIRGER 1904: Vegetationen och floran i Pajala socken med Muonio kapellag i arktiska Norrbotten (Arkiv f. Bot. Bd 3 n:o 4); R. WESTLING 1906: På botanistfärd i Lapp- marken (Sv. Farmaceut. Tidskr.); M. SONnbpÉN 1907: Anteckningar om floran inom Tornejavreområdet (Sv. Bot. Tidskr.); H. DAHLSTEDT 1907: Hieracier från Torne lappmark och närgränsande områden (Sv. Bot. Tidskr.); undertecknad 1908: Anteckningar om floran vid Vassi- jaure— Torne träsk (Sv. Bot. Tidskr.); T. LAGERBERG 1909: Några anmärkningsvärdare växtformer från Torne Lappmark (Sv. Bot. Tidskr.); och 1910; Några anteckningar om skogbildande träd vid Torne träsk (Skogsvårdsför. Tidskr., fackuppl.); ERIK BERGSTRÖM och THORE Fries 1909: Anteckningar till karta öfver renbetesmarkerna ofvan barr- skogsgränsen inom Karesuando och Jukkasjärvi norr om Torneträsk (Bil. till Om renarne och deras lefnadsvanor af EINAR LÖNNBERG, Uppsala 1909); SELtim BIrGEerR 1909: Växtlokaler från Norrland och Dalarne (Sv. Bot. Tidskr.); BJÖRN FLoDpERruUS 1909: Bidrag till kän- nedomen om Salixfloran i Torne Lappmark (Arkiv f. Bot. Bd 8 n:o 12 9); ERIK BERGSTRÖM 1910: En anteckning om fjällväxter i Torne Lappmarks barrskogsregion (Sv. Bot. Tidskr.); THorE C. E. FRIES ock S. MÅRTENSSON 1910: Floristiska anteckningar från de alpina och subalpina delarna af Karesuando och Jukkasjärvi socknar norr om Torneträsk (Sv. Bot. Tidskr.); GUNNAR ANDERSSON Och SELIM BIRGER 1912: Den norrländska florans geografiska fördelning och in- vandringshistoria med särskild hänsyn till dess sydskandinaviska arter (Norrländskt Handbibliotek V); THorE C. E. Fries 1913: Bota- nische Untersuchungen im nördlichsten Schweden (Vetensk. och prakt. undersökn. i Lappland anordnade af Luossavaara-Kiirunavaara A.-B.). Ännu är naturligtvis dock kännedomen om växternas utbredning inom Torneträsk-området långt ifrån fullständig. Nedan meddelade anteckningar från trakterna kring Torneträsk, Vassijaure och Riks- gränsen sommaren 1913 afse att i någon mån komplettera förut publicerade växtförteckningar från området. Arterna följa i bok- stafsordning; nomenklaturen är den i »Förteckning öfver Skandi- naviens växter» (1. Kärlväxter) af Lunds Botaniska förening 1907 antagna. För området nya arter äro tryckta med gröfre stil. Actea erythrocarpa. Nuolja, örtrik bäckravin i björkskogen nedanför tunneln. — Den af SONDÉN, 1. c. p. 228, upptagna ÅA. spicata torde äfven tillhöra arten ÅA. erythrocarpa. Ågrostis canina. Ruderatmark vid Abisko och Vassijaure. Å. spica venti. Enstaka exemplar i gräsvall vid Björkliden. Å. stolonifera. Abisko, å sandreflarna utanför Abiskojokks mynning; sandstränderna vid Ortojokks laguner. — Lågväxt och relativt starkt tufvad form. A. vulgaris. Flerestädes å ruderatmark vid Abisko, Björkliden, Riks- gränsen och Vassijaure. Aira atropurpurea. Abiskojaure. A. cespitosa f. pallida Koch. Flerestädes bland hufvudformen, t. ex. vid Abisko, i Abiskodalen och vid Björkliden. Å. cespitosa Vv. aurea. Banvallen Abisko—Björkliden samt å ruderat- mark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. Alchemilla alpina. Ruderatväxt å järnvägsbanken vid Riksgränsens station, 1 ex., å banvallen och å gammal ruderatmark nära järnvägen vid Vassijaure, 1 ex. å hvardera lokalen. — Närmaste svenska lokal för vildväxande ÅA. alpina är Njutum. Alchemilla Murbeckiana. Abisko i ängsartad björkskog och å ruderat- mark. Alnus incana Vv. borealis f. glabra (Blytt) Call. Nära Abisko järnvägs- station vid en bäck i björkskogen nedanför järnvägen; Pesisvares slutt- 13 ming mot Torneträsk. — Till ofvanstående A. incana-form är jämväl att räkna den af SoNDEÉN och undertecknad förut upptagna ÅA. pubescens Hn. Alsine strieta. Abisko å hedmark i björkskogen ofvanför järnvägsstatio- nen; Ortovare—Snuoratjäkko; Tsasinnjaskatjåkko. Andromeda polifolia f. acerosa. ”Tsasinnjaskatjäkko, nedom och ofvan björkgränsen. Anethum graveolens. Ruderatmark vid Björkliden. Angelica silvestris v. montana f. flor. rubr. Abiskojaure, 1 ex. Antennaria alpina 3. Ortovares sluttning nedanför kalkplatån, flera :ex.,; Vassitjäkkos NO-sluttning (Kedkevagge, flera ex.; Vassitjåkkos V-slutt- ning, "1 ex.) Antennaria alpina 2 f. corymbosa. Ortovares kalkbranter. Å. cfr. alpina X dioica. En mellan arterna alpina och dioica inter- mediär form insamlades i Vassivagge, strax ofvanför järnvägen, bland :stamarterna. ÅA. carpatica. Pesisvare, bäckravin i fjällheden, flere exemplar, såväl 35 som ?; Vassitjäkkos NO-sluttning, flere ex., I och 2; Vassitjäåkkos V-sluttning, 1 ex. £L. ÅA. dioica f. corymbosa. Abiskodalen; Kårsovagge; Vassitjåkko. A. dioica v. hyperborea. Ortovare; Vassitjäåkko; ängsmark i fjällregionen. Anthyllis Vulneraria. Ortovares sluttning nedanför kalkplatån. Arabis alpina V. glabrata. Pesisvare, bäckravin i fjällheden; Pålno, Ibäckravin i björkskogen; Vassitjåkkos O-NO-sluttning, i bäckraviner och å flytjordsmark. — Å alla lokalerna förekommo allehanda öfvergångsformer från hufvudformen till glabrata-formen, i sin mest extremt här utbildade form jämväl denna med bladen kort hårbräddade. ÅA. hirsuta v. subalpestris Ahlfv. Ortovare, enstaka ex., å sluttningen medanför kalkplatån i öfre delen af björkregionen. Arctostaphylos uva ursi. Abiskodalen; Pesisvare. Arenaria ciliata ”norvegica Gunn. Snuoratjåkko, rasmark ofvanför björk- gränsen, enstaka ex. Arnica alpina. Snuoratjåkko, enstaka ex. i hed-ängsmark i fjällregionen. Aspidium Lonchitis. Ortovare-Snuoratjåkko, flerst. i björkregionen. Asplenium = viride. Ortovare-Snuoratjåkko, flerst. i och strax ofvan björkregionen; Tsasinnjaskatjåkko, i öfre delen af björkregionen. Astragalus alpinus. Abisko, hedmark ofvanför järnvägsstationen; Orto- vares kalkplatå; Snuoratjåkko, rasmark ofvan björkgränsen. -- En monst- rös form med mer eller mindre förkrympt segel och utspärrade lila-hvita vingar förekom i enstaka exemplar å hedmark ofvanför Abisko järnvägs- station. ÅA. alpinus f. flor. alb. Hedmark ofvanför Abisko järnvägsstation, en- 'staka ex. bland hufvudformen. A. alpinus Vv. dilutus. Hedmark ofvanför Abisko station, enstaka ex. A. alpinus f. arcticus Sondén. Af denna inom området allmänna 4. alpinus-form anträffades dels en f. flor. albis å hedmark ofvanför Abisko järnvägsstation och vid Abisko turiststation, dels en dr/utus-varietet med gul-hvithåriga baljor; hedmark ofvanför Abisko järnvägsstation. 74 A. frigidus. Ortovare—Snuoratjåkko; ängsmark i och ofvan björkregionen. Avena sativa L. Ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. Barbarea stricta. Buderatmark vid Abisko ock Björkliden. Belula nana X pubescens - Jebrenjokk. Botrychium Lunaria. Abiskodalen, ängsmark i björkskogen; Kårso- vagge, i öfre delen af björkregionen; Ortovare, sluttningen nedanför kalk- platån ofvan björkgränsen. B. boreale. Kårsovagge, ängsmark i öfre delen af björkregionen, en- staka ex. Bromus secalinus. Ruderatmark (vall) vid Björkliden, enstaka ex. B. tectorum. Tillsammans med föregående, enstaka ex. Fig 1. Carex bicolor Bell. vid Ortojokks laguner. N. Sylvén foto. 1913. Calamagrostis neglecta. Abiskodalen; Abisko järnvägsstation; Kårsovagge och flerst. Campanula patula. RBRuderatmark vid Björkliden, enstaka ex. C. rotundifolia. BRuderatformer å ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. C. uniflora. Pesisvare; Tsasinnjaskatjåkko; ängs-hedartad mark ofvan björkgränsen. Cardamine bellidifolia. Kårsovagge; Ortovare—Snuoratjåkko. C. pratensis. Kedkevagge; Kårsovagge; Ortovare—Snuoratjåkko; Vassi- vagge; i och ofvan björkregionen. — Vacker, stor- och rikblommig, låg- växt form, vanligen med rent hvita kronblad. Carduus crispus. Ruderatmark vid Abisko och Björkliden. Carex atrata xX Halleri. NWassivagge; enstaka ex. bland föräldraarterna. C. bicolor. Sandstränderna vid Ortojokks laguner; i mängd. Fig. 1. C. brunnescens X Lachenalil. Riksgränsen, kärrmark nedanför järnvägs- stationen; bland föräldrarne. 175 C. canescens. Abiskodalen; bäckdal nedanför Abisko järnvägsstation; Kårsovagge; i och strax ofvan björkregionen. C. canescens X Lachenalii. Vassijaure, nedanför gamla Naturvetenskap- liga stationen; bland föräldraarterna. C. capitata. ”Tsassinjaskatjåkko, i och ofvan björkregionen. C. chordorrhiza. VWVassivagge, kärrmark ofvan björkgränsen. C. dioica "parallela. Abisko, nära järnvägsstationen; Jebrenjokk; Vassi- tjäkko; i och ofvan björkregionen. C. festivpa. Kedkevagge; Ortovare; Pesisvare; Vassivagge; i fjällregionen. Carex flava. Jebrenjokk; Pessisvare; kärrmark i björkskogen. C. incurva. Materialvägen Abisko—Björkliden nedanför Nuolja-tunneln. C. limosa. Abisko, myrmark i björkskogen nära järnvägsstationen. C. loliacea. Abisko, bäckdal nedanför järnvägsstationen; Abiskodalen; Abiskojaure; Ortovare—Pesisvare; i björkregionen. C. magellanica. Kårsovagge, kärrmark i och ofvan björkregionen. C. microglochin. Abiskodalen; Kårsovagge; myrmark i och ofvan björk- regionen. C. misandra. Tsasinnjasktjäkko; hed-ängsmark ofvan björkgränsen. C. panicea. Abisko, kärrmark nära järnvägsstationen; Jebrenjokk; i björkregionen. C. rariflora Wg. Kårsovagge, beståndsbildande å kärrmark i fjäll- regionen. C. rostrata Vv. borealis. Pesisvare, kärrmark i nedre delen af björk- regionen. — All inom området förekommande C. rostrata synes tillhöra v. borealis. C. rupestris. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; hedmark i och ofvan björkregionen. C. saxatilis. Allm. å fuktig ängsmark, i bäckraviner etc. å Ortovare— Snuoratjåkko, å Tsasinnjaskatåkko etc. C. ustulata. Kårsovagge; Pålno; Tsasinnjaskatjåkko; i och ofvan björk- regionen. Cassiope tetragona. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjäkko. Catabrosa algida. Pesisvare; Vassitjäkko; å snölägemark och i bäck- raviner i fjällregionen. Cerastium alpinum f. lanatum. På och nedanför Ortovares kalkplatå. C. alpinuam X arcticum. Tsasinnjaskatjåkko, rasmark ofvan björkgrän- sen, enstaka ex.; Vassitjäkkos NO-sluttning å hed-ängsmark i fjällregionen; flera ex. bland föräldraarterna. Cerastium arcticum. Pesisvare-Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; Vassi- tjäkkos NO-sluttn.; hed-ängsmark, rasmark etc. i fjällregionen. C. arcticum X vulgare "alpestre. Tsasinnjaskatjåkko, rasmark ofvan björk- gränsen; enstaka ex. bland föräldrarne. C. arvense. Flerestädes å ruderatmark vid Abisko järnvägsstation och turiststation, Björkliden och Riksgränsen. C. vulgare f. glandulosum. Uppträdde 1913 å ruderatmark, förutom vid Björkliden, vid Abisko järnvägsstation och turiststation samt vid Vassi- jaure. 76 Chamorchis alpina. Abisko, myrmark i björkregionen ofvanför järn- vägsstationen; Ortovare, Pesisvare och Snuoratjåkko, å ängsmark i fjäll- regionen. Chenopodium album Vv. viride. RBuderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. Chrysosplenium alternifolium v. tetrandrum. Pålno, fläckvis ymnig å fuktig ravinmark nära stranden af Torneträsk. Fig. 2. Cochlearia officinalis. Buderatmark vid gamla Naturvetenskapliga sta- tionen vid Vassijaure. Cornus suecica. En form med under postflorationen vackert rosenröda svepeblad anträffades å hedmark i björkregionen nära Njutum. Fig. 2. COhrysosplenium alternifolium L. v. tetrandrum Lund. Pålno å fuktig ravin- mark nära stranden af Torneträsk. N. Sylvén foto. 1913. Crepis paludosa. Jebrenjokk och Snuoratjåkkos S-sluttning, i bäck- raviner i björkskogen. C. tectorum. Ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Riksgränsen. C. tectorum f. segetalis. Ruderatmark vid Björkliden, enstaka ex. Dactylis glomerata. Ruderatmark vid Björkliden. Draba alpina. Kedkevagge, Pesisvare; hedmark i fjällregionen. D. hirta Vv. arctica. Jebrenjokk, å sandreflarna vid Torne träsk; Orto- vares kalkplatå och kalkbranter; Snuoratjåkko, rasmark ofvan björkgränsen; Tsasinnjaskatjåkko, hed-ängsmark i fjällregionen. D. fladnizensis. Pesisvare; Tsasinnjaskatjåkko; hed-ängsmark i fjäll- regionen. D. incana. Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; i björk- och fjällregionen. D. nivalis. ”Tsasinnjaskatjåkko; hed-ängsmark ofvan björkgränsen: > NI Epilobium alsinifolium X Hornemannii. Pålno, bäckravin i björkskogen vid Torneträsk. E. anagallidifolium f. chlorosum n. f. Forma ad omnes partes, scil. caules, folia, calyces, fructus pallide luteolo-viridis sine ulla colore brunneo- violaceo. — Björkliden, å banvallen nära järvägsstationen; flere exemplar bland hufvudformen. Genom sin ljusgröna färg, framför allt genom sina ljusgröna frukter, stucko chlorosum-individen bjärt af mot hufvudformens mer eller mindre starkt i rödbrunt skiftande exemplar med deras starkt rödbrunfärgade frukter. E. collinum. Tsasinnjaskatjåkko, klipp-rasmark i öfre delen af björk- regionen. E. davuricum. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; arten synes vara t. allm. vid bäckar och källdrag etc. inom hela området. E. davuricum X palustre. Bäckränna i björkskogen ofvanför Abisko järnvägsstation, 2 ex. E. Hornemannii Xx lactiflorum. NVassitjåkkos SV-sluttning, rasmark i fjäll- regionen, flera ex. Epipactis atrorubens. Ortovares kalkbranter. — Den af LAGERBERG 1909 p. (20) härifrån angifna E. latifolia Vv. violacea torde äfven tillhöra denna art. Equisetum arvense. Allm. å ruderatmark vid Abisko, Björkliden, Riks- gränsen och Vassijaure. — En form med de nedtill mer eller mindre rikt grenade stjälkarna upptill ogrenade och afslutade med sporofyllax förekom i slutet af juli månad på banvallen nära Abisko järnvägsstation. E. fluviatile v. limosum. Abisko, myrmark nära järnvägen mellan turiststationen och järnvägsstationen. E. hiemale. Jebrenjokk, fuktig ängsmark i björkskogen. E. palustre f£. polystachyon Retz. Banvallen mellan turiststationen och Abisko järnvägsstation. Erigeron politus. Kårsovagge; Ortovare—Snuoratjåkko; ängsmark i och ofvan björkregionen. Eriophorum alpinum. Pesisvare, myrmark i björkskogen. E. callithrix. Pesisvare, i nedre delen af björkregionen. E. latifolium. Snuoratjåkko, kärrmark i björkskogen nära Jebrenjokk. Erysimum hieraciifolium. Flerst. å rasmark i öfre delen af björkregionen och i nedre delen af fjällregionen, på V.-S.-O.-sluttningar; t. ex. Pesisvare, Tsasinnjaskatjåkko. Festuca ovina f. fl. albidis. Jebrenjokk; Tsasinnjaskatjåkko. F. rubra f. nigrescens (Lam.). Ortovares kalkplatå. Filipendula Ulmaria. Typisk hufvudform anträffad å Pesisvare i björk- skogen nära Jebrenjokk. Fragaria vesca. Ortovare, klippmark nere i björkregionen. Fumaria officinalis. BRuderatmark vid Abisko, Riksgränsen och Vassi- jaure. Galium Mollugo. Ruderatmark vid Abisko. G. trifidum. Abiskojaure. G. uliginosum. Ruderatmark vid Abisko; gångstigen Abisko—Abiskojaure. Gnaphalium uliginosum. Ruderatmark vid Abisko, enstaka ex. 18 Gymnadenia albida. Abisko, myrmark ofvanför järnvägsstationen; Kårso- vagge; Ortovare—Snuoratjåkko; i och ofvan björkregionen. G. conopsea f. lapponica. Ortovare—Snuoratjåkko, myrmark i björk- skogen. Forma fl. alb. Abiskodalen, enstaka ex. bland hufvudformen. Hierochloö alpina. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; i fjäll- regionen. Hippuris vulgaris. Abiskojaure, submers form; Pålno, lågväxt landform i bäckravin nära stranden af Torneträsk. Juncus triglumis. Kårsovagge, i björkregionen. Lappula deflexa. RBasmark i björkregionen å Tsasinnjaskas S-sluttning. Lathyrus pratensis. RBRuderatmark vid Abisko. Leontodon autumnalis f. aureolanatus Neum. flora. Ortojokk, å sand- reflarna vid Torneträsk; fullt spontan form. Lepidium ruderale. Enstaka ex. å ruderatmark vid Björkliden och Riks- gränsen. Listera cordata. Ortovare—Pesisvare, i nedre delen af björkregionen. Lolium perenne. Ruderatmark vid Abisko och Björkliden. Lotus corniculatus. Invid järnvägsbanken Abisko—Nuolja-tunneln. Luzula arcuata Vv. confusa. Vassitjäkkos NO-sluttning, flytjordsmark i fjällregionen. L. pilosa. I björkskogen kring Jebrenjokk. L. multiflora. Flerest. å ruderatmark vid Abisko, Björkliden, Riksgrän- sen och Vassijaure. L. pallescens. Ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. L. Wahlenbergii. Ortovare—Pesisvare; Tsasinnjaskatjåkko; i björk- och fjällregionen. Lycopodium complanatum. Abiskodalen; Abisko—Lapporten; i hedartad björkskog. Lychnis flos cuculi. Enstaka ex. å ruderatmark vid Abisko och Björkliden. Melandrium affine. Flerst. i storväxta ex. på och vid banvallen Abisko —Nuolja-tunneln. M. album. Ruderatmark vid Abisko och Björkliden. M album X rubrum ”lapponicum. Ruderatmark vid Abisko. M. apetalum. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; ängsmark i och ofvan björkregionen. M. rubrum "lapponicum f. lacteum (C. Hn). Pesisvare, 1 ex. bland hufvudf. i björkskogen. M. rubrum ”lapponicum Vv. alpestre (Fr.,; Hn). - Ortovare, i öfre delen af björkregionen nedanför kalkplatån. — Såväl fullständigt glatt som mer eller mindre hårig i allehanda öfvergångsformer till typisk M. rubrum Flapponicum. Melica nutans. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko; i björkre- gionen och på rasmark ofvan björkgränsen. Nardus stricta. Biksgränsen, fuktig gräsmark i och strax ofvan björk- regionen. Orchis maculata f. sudetica. Ortovare—Snuoratjåkko; myrmark i björk- skogen. HÖ Oxytropis lapponica. Kedkevagge; Nuoljas O-sluttning; Ortovare— Snuoratjäåkko; hed-ängsmark, rasmark etc. ofvan björkgränsen. Papaver nudicaule LE. Flerst förvildad å ruderatmark vid Abisko och Björkliden. P. radicatum. Flere blommande och ett flertal sterila rosettexemplar förekommo sommaren 1913 å sandrefveln utanför Abiskojokks mynning. Fig. ; P. somniferum. Enstaka ex. å ruderatmark vid Abisko. Pedicularis flammea. = Flerst. på fjällheden å Pesisvare. — Då arten förut af FRISTEDT (Bih. t. K. Vet.-Ak. Botan. årsberättelse 1850) utan när- mare lokaluppgift upptagits för »Torne träsk» och senare ej anträffats inom området, har jag velat fästa uppmärksamheten på fyndet genom samma beteckningssätt som för de nyfunna arterna. Petasites frigidus. Snuoratjåkko; Vassitjäåkkos SO-sluttning; bäckraviner i fjällregionen. Phyllodoce coerulea f. fl. alb. Enstaka ex. i björkskogen vid Björkliden. Pinguicula villosa. Myrmark nedanför Abisko järnvägsstation. Pisum arvense. Enstaka blommande ex. å ruderatmark vid Björkliden. P. sativum L. Enstaka blommande ex. å ruderatmark vid Abisko. - Plantago media. Ruderatmark vid Abisko och Björkliden. Platanthera obtusata. Å den förut kända lokalen å Nuoljas N-.-slutt- ning anträffades sommaren 1913 5 blommande ex. och flera sterila blad- tosetter. Fig. 4. Polygonatum verticillatum. Pesisvares S.-sluttning i björkskogen nära Jebrenjokk. Polystichum Filix mas. Pesisvare, gräs-örtrik björkskog. P. spinulosum "dilatatum. Täml. allm. å ängsartad mark i björk- och nedre delen af fjällregionen. Hufvudarten, P. spinulosum, torde ej före- komma inom området. Potentilla nivea. Abisko, sandrefveln utanför Abiskojokks mynning; Ortovares kalkplatå; Snuoratjåkko, rasmark ofvan björkgränsen. P. verna f. subternata. Snuoratjåkko, rasmark i fjällregionen. Prunella vulgaris. Buderatmark vid Björkliden. Prunus Padus f. borealis. Ett träd med under postflorationen starkt rosenröda kronblad anträffades i gräs-örtrik björkskog i nedre delen af björkregionen å Pesisvare. Pyrola minor. I björkskogen å Pesisvares S.-sluttning förekom en form med starkt rödfärgade kronblad. P. rotundifolia. Ortovare—Snuoratjåkko, i björkskogen; en ovanligt småbladig form förekom å sandreflarna vid Jebrenjokks mynning. P. secunda. Pesisvare, i björkskogen ofvanför Torneträsk. Ranunculus auricomus. Ortovare—Pesisvare, bäckraviner i fjällregio- pen. — En från hufvudformen starkt afvikande form med mer eller mindre ansvällda stjälkar (särskildt blomskaften mer eller mindre fistu- lösa) och något köttiga, om bladen hos R. nivalis något påminnande ört- blad. R. glacialis. ”Tsasinnjaskatjåkko, i fjällregionen. R. hyperboreus. I diken vid Abisko järnvägsstation. 30 Fig 2 Dr Papa Ver radicatum utanför Abiskojokks mynning. Rottb å sandrefveln N. Sylvén foto. 1913. Fig. 4. Platanthera obtusata (Banks) Lindl. på Nuoljas N.-sluttning. N. Sylvén foto. 1913. 81 Rhinanthus groenlandicus. Jebrenjokk, kärrartad mark i björkskogen ; Ortovare; Pesisvare; Snuoratjäkko. Rhododendron lapponicum. Ortovare—Snuoratjåkko; hedmark i fjäll- regionen. Ribes rubrum Vv. glabellum. Kårsovagge,; Ortovare; i ört-gräsrik björk- skog. Rubus arcticus. Abiskojaure. R. ideas. Ruderatmark vid Abisko turiststation; Nuoljas O.-sluttning, i gräs-örtrik björkskog nedanför tunneln; Pesisvare, i gräs-örtrik björkskog. Rumex Acetosella. Allm. å ruderatmark vid Abisko, Björkliden, Riks- gränsen och Vassijaure; dessutom anträffad å sandrefveln utanför Abisko- jokks mynning samt å ängsartad mark å Vassitjäåkkos V-.-sluttning, å den sistnämnda lokalen till synes fullt "spontan, uppträdande i en ytterligt smalbladig form, ofta utan pilflikar på bladen (f. ad formam integrifoliam). R. Acetosella f. integrifolia Wallr. Ruderatmark vid Riksgränsen och Vassijaure. Sagina nodosa f. ramosissima Wohlf. Sandrefveln utanför Abiskojokks myn- ning, :1 ex — Samma >»rikt grenade,. sterila, nedliggande»>» form, som LAGERBERG 1909: p. (20) omnämner från »den nakna uppblötta jorden utmed stråndlagunerna nära Ortojokks mynning». S. procumbens.: Ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. Salix glauca X nigricans. 'Pålno. SÅ) hastata . Xx .ilanata: Björkliden, i björkskogen vid Kappasjokk; Pesisvare, bäckravin i fjällregionen. S. herbacea X lapponum. Kårsovagge. S. herbarcea X polaris. Kärsovagge. S. lapponum. " Kårsovagge; Pålno. S. myrsinites,. Ortovare—Snuoratjäkko; Tsasinnjaskatjåkko. S. nigricans X phylicifolia. Jebrenjokk; Pålno; strandsnår vid Torne- träsk. S. polaris. Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaskatjåkko. S. reticulata. Liksom föregående. Saxifraga groenlandica. Ortovares kalkplatå. S. -rivularis. Ortovare—Snuoratjäkko; Tsasinnjaskatjåkko; Vassitjåkko; gammal flytjordsmark, utmed bäckar etc. i fjällregionen. S. stellaris Vv. comosa. Tsasinnjaskatjåkko, hed-ängsmark i fjällregionen. Sedum annuum. Njutum, rasmark mot S. strax ofvan björkregionen; Ortovare, klippmark nere i björkskogen; Tsasinnjaskatjåkko, flerest. å de mot S. och O. vettande rasmarkerna i öfre delen af björkregionen. Selaginella ciliata. Kårsovagge; Ortovare—Snuoratjåkko; fuktig mark i björk- och fjällregionen. Senecio vulgaris. Ruderatmark vid Vassijaure. Solanum nigrum. Enstaka ex. å ruderatmark vid Vassijaure. Sparganium submuticum. Kårsovagge i en liten kärrsjö nära Kårso- jokk. Stellaria crassifolia v. brevifolia. NVassijaure, fuktig mark å ruderatplats nära turiststugan. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 6 32 S. graminea. Abiskojaure, i strandsnåren vid sjön; Ortovare—Snuora- tjäkko, i gräs-örtrik björkskog; Tsasinnjaskatjåkko, ängsmark i öfre delen af björkregionen. S. longifolia. Abisko—Abiskojaure i gräs-örtrik björkskog; Vassitjåkkos SV.-sluttning, på ängsmark i fjällregionen. Struthiopteris germanica. Nuoljas N-.-sluttning, i björkskogen nedanför tunneln; Ortovare, gräs-örtrik björkskog ned mot Ortojokk. Thalictrum alpinum Vv. pallidum Norm. Snuoratjåkko, fuktig ängsmark i björkskogen. Trifolium spadiceum. Ruderatmark vid Abisko. Triglochin palustre. Ortovare—Snuoratjåkko, flerst. på myrmark i nedre delen af björkregionen. Triticum caninum. Abiskodalen; Ortovare—Snuoratjåkko; Tsasinnjaska- tjäkko; ängsmark, rasmark etc. i och ofvan björkregionen. T. repens. Ruderatmark vid Abisko och Björkliden. T. violaceum. Jebrenjokk, på sandreflar vid sjön. T. vulgare L. Ruderatmark vid Abisko, Björkliden och Vassijaure. Tussilago Farfara. Jebrenjokk, vid bäck i björkskogen; dessutom upp- trädde arten såsom ny å ruderatmark vid Björkliden. Utricularia - intermedia. Myrmark ofvanför järnvägen mellan Abiskojokk och Abisko järnvägsstation. — SONDÉN (1907, p. 227) upptager U. inter- media efter FRISTEDT, ehuru närmare lokaluppgift saknas. Valeriana excelsa. All inom området förekommande Valeriana torde tillhöra denna art, hvarför SONDÉNS (1907 p. 225) och mina (1908 p. 30): förut meddelade lokaluppgifter för V. officinalis rätteligen böra hänföras till ofvannämnda art. Veronica alpina Vv. lasiocarpa. Tsasinnjaskatjåkko, ängsmark i och ofvan björkregionen. Viola arvensis. Ruderatmark vid Vassijaure. V. rupestris. Ortovares kalkplatå och rasmarker nedanför kalkbran- terna; Tsasinnjaskatjåkko, rasmark i öfre delen af björkregionen. Woodsia glabella. Tsasinnjaskatjåkkos sydbranter i och ofvan björk- regionen. Woodsia ilvensis Vv. alpina. ”Tsasinnjaskatjåkkos sydbranter i öfre delen af björkregionen. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BbD 8, H. 1. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Om två konstanta färgvarieteter. Såsom bekant, äro blomkronorna hos den allmänna formen af Succisa pratensis Moench (Scabiosa succisa L., Ängsvädd) rent blå. Sällan träffas exemplar med hvita blommor och ännu mera sällan med röda. I Stockholmstraktens växter, utg. af Botaniska Sällskapet i Stockholm 1914, finnes ingen af färgvarieteterna omnämnd. I C. J. HARTMANS Handbok i Skandinaviens flora 11:te upplagan, 1879, sid. 61, nämnas däremot båda. Uti NEUMAN & AHLFVENGRENS Sveriges Flora, 1901, sid. 100, säges hvitblommighet sällsynt förekomma; rödblommighet nämnes icke. M. G. SJÖSTRAND, Calmar läns och Ölands flora, 1863, sid. 48, angifver blomfärgen såsom mörkblå, sällan hvit. AXEL BLYTT i Norges flora, 1874, del. 2, sid. 538, meddelar, att blom- kronorna sällan äro violetta eller hvita. Violettfärgade kronor har jag eljest ingenstädes funnit nämnda. I mellersta Europa förekomma båda färgvarieteterna. ASCHERSON & GRAEBNER säga i Flora des nordostdeutschen Flachlandes, 1898—99, sid. 678, att blomkronorna äro sällan rödaktiga eller hvita. Likaså SIEBERT & Voss i VILMORINS Blumengärtnerei, 3:te Aufl., 1896, sid. 437. Från en exkursion till Nacka-trakten, sydost om Stockholm, i slutet af juli 1902 hemförde dåvarande amanuensen vid Bergielunds botaniska trädgård H. WITTE (numera anställd vid Svalöf) exemplar af rödblommig Succisa, upptagna med oskadade rötter.!?) Blomkronornas färg, närmare bestämd, var kraftigt rosenröd. Dessa exemplar lät jag plantera i botaniska trädgården, med afsikt att undersöka färgbeständighet (eller obeständighet) hos ur hvarandra alstra- de generationer. ') Lokalen angifves i bref närmare af dr. H. WittE sålunda: på en i Söderby- sjön (Nacka socken) utskjutande udde, belägen på östra stranden, rakt väster om Tenntorp på Generalstabens karta. 34 De planterade exemplaren trifdes så väl, att de följande året fram- bragte fullbildade frukter. Dessa såddes genast, och de härigenom vunna Do DD plantorna hade alla röda blomkronor samt gåfvo efter två år mogna frukter. Dessa såddes i sin ordning och gåfvo plantor, som blommade med uteslutande röda blomkronor. Samma förfarande upprepades ännu en gång och gaf fullständigt samma resultat. Sålunda har den röda blomkronfärgen visat sig konstant förekomma hos fyra på hvarandra följande generationer. Någon annan olikhet mellan den vanliga Succisa-formen och den här i fråga varande har jag ej iakttagit. För blomfärgens beständighets skull må den rödblommande Succisan få ett själfständigt namn, nämligen f. roseiflora nov. Succisa pratensis Moench corolla saturate rosea. Uti C. J. HARTMANS ofvan citerade flora, sid. 91, nämnes, att Lamium purpureum LIL. (rödplister) sällan förekommer med hvita blommor. En likartad uppgift finnes i P. ASCHERSONS Flora der Provinz Brandenburg, I, 1864, sid. 523. Att döma af det fåtal trakter, från hvilka uppgifter om förekomst af hvitkronig Lamium purpureum finnas, torde denna färg- varietet höra till de mycket sällsynta. År 1907 iakttog jag den hvitkroniga rödplistern spontan i Bergianska trädgårdens ekonomiafdelning. Frön (delfrukter) insamlades och såddes i trädgårdens botaniska afdelning. Något år senare erhöllos genom det internationella fröbytet frön af i fråga varande varietet från Uppsala botaniska trädgård, hvilka utsåddes i en annan del af den botaniska afdelningen. År efter år har dels ny sådd skett på båda ställena, dels också själf- sådd ägt rum. Alla de härigenom framkomna talrika exemplaren hafva burit uteslutande hvita blomkronor. Färgvarieteten har sålunda hållit sig fullt konstant 4—6 generationer. Jämte den egendomliga blomkronfärgen har växten en annan i ögonen fallande egenskap. Dess blad äro nämligen betydligt mera ljust gröna än hufvudformens. Varieteten må benämnas Lamium purpureum LL. f. albifltorum nov. F. corollis albis, foliis dilute viridibus. Veit Brecher Wittrock. Postskriptum. Fortsatta efterforskningar hafva gifvit följande resultat. Uti C. ANDERSSONS år 1842 i Upsala utgifna disputation, Observationes stirpium circa Christinehamn provenientium, sid. 4, meddelas, att Scabiosa Succisa L. förekommer på flera af de smärre Väners-öarne i Kristine- hamns-trakten, dels med köttröda (»carneis»), dels med hvita blommor. Doktor H. WIiTTE har skriftligen låtit mig veta, att han funnit Succisa 85 pratensis Moench med rosenröda blommor på en torfmosse i Västergöt- land, Valtorps socken, Wrangelsholm, augusti 1902. Doktor F. R. AULIN har uti skriftligt meddelande omnämnt, att han om- kring år 1900 anträffade Lamium purpureum flor. alb. i Stockholm på Söder- malm i ett tobaksland mellan Rosenlunds ålderdomshem och Götgatan. Den bildade där ett ganska" stort, rent bestånd. Frön lämnades till pro- fessor F. R. KJELLMAN i Uppsala. Botaniske trädgårdsmästaren där- städes IVAN ÖRTENDAHL har på förfrågan meddelat, att i fråga varande färgvarietet tidigare än år 1904 odlades »uti professor F. R. KJELLMANS mutantafdelning, hvarifrån den sedan spridt sig litet hvarstans öfver trädgården>. : Uti B. 4, h. 4 af denna tidskrift, 1910, meddelar K. V. O. DAHLGREN i afhandlingen Salatraktens kärlväxtflora sid. (121), att han funnit L. purpure- um L. f. flor. alb. i Salatrakten på tre lokaler, nämligen Skuggan, Väsby och Nya kyrkogården. Hvitblommig Lamium purpureum tyckes sålunda ej vara så sällsynt, som jag förut föreställt mig. VECBIrW: Om blomställningen hos Laburnum. Vid genomläsandet af d:r FR. R. AULINS uppsats i denna tidskrifts 3:e häfte 1913, hvari redogöres för en afvikande utbildning af inflorescensen hos Laburnum alpinum, erinrade jag mig några i Visby gjorda iakttagel- ser rörande blomställningen hos L. vulgare. Hos sistnämnda art gestaltar sig den normala skottutvecklingen i huf- vudsak på följande sätt. Blomställningen är terminal, antingen på kort- skott, hvilket är det vanligaste, eller på något förlängda skott. Det senare plägar inträffa i kronans periferi, d. v. s. i grenarnas yttersta delar. Från det vegetativ-florala årsskottets öfre del närmast inflorescen- sen utväxer proleptiskt ett axillärt vegetativt skott (stundom flera); hos kortskott blir det vanligen nya kortskott, men hos förlängda och krafti- gare skott ofta ett långskott, som på vanligt sätt afslutas med en vinter- knopp. Det blombärande årsskottet är således grenigt, men den frukt- bärande toppen bortfaller vissnad det följande året, hvarefter ett under en vegetationsperiod uppkommet sympodium återstår, i hvilket skarfven faller ungefär vid midten. Stundom kunna två förlängda sidoskott prolep- tiskt utväxa. Ur några af dessas axillärknoppar framkomma det följande året i allmänhet vegetativflorala kortskott, på samma gång som de själfva afslutas med vegetativflorala korta eller något förlängda skott. I gynn- samma fall kunna så flera (enligt mina iakttagelser ända till sex) stora klasar utbildas från föregående års proleptiska skott. På yngre eller beskurna buskar blifva de kraftigaste, ända till meter- långa skotten i regeln vegetativa. En bekant afvikelse är nu den, att ingen terminal vinterknopp utvecklas, utan att i stället långskottet fram- på sensommaren afslutas med en blomställning, hvilken då plägar vara 56 mindre än den normala. På en buske i Rådhusparken i Visby förekommo i midten af augusti 1909 flera så blommande långskott. Orsaken till blomningsföreteelsen kan antagas ha varit djup och näringsrik jord i den nyanlagda parken samt någon egendomlighet i väderleken. Alla de följande åren har busken blommat blott på normalt sätt. På helt annat sätt förhöll sig förra året en i D. B. V:s trädgård be- fintlig buske. Ungefär vid midten af ett långskott utgingo två blomskaft med tillsammans tre blommor. Utgångspunkterna motsvarade noggrannt AN IN i VR | J N Å Es | SJ VI LG ; Fig. 1. Laburnum vulgare. Långskott, hvars meller- sta del utvecklats floralt. (Visby 8 juni 1913). två bladfästen i bladspiralen, men örtbladen hade så fullständigt felslagit, att ej spår af stödjeblad för blomskaften kunde upptäckas. Ofvanför den florala delen af skottet följde blad i normal storlek med undantag af det andra i ordningen, hvilket var enkelt och mycket förminskadt. Ingen anledning fanns till den förmodan, att nya blommor senare på sommaren skulle uppstå i grenens topp. Skottet blef aftaget och kon- serveradt. Vidstående bild visar i förminskad storlek dess öfre del. — Afvikelsen bestod sålunda däri, att ett i öfrigt normalt vegetativt lång- S17 skott utbildat ett fåtal blommor vid sin midt. I det af d:r AULIN be- skrifna fallet däremot hade ett vegetativ-floralt skott fått en svagare vegetativ förlängning i toppen. Den hos Laburnum m. fl. släkten förekommande egendomligheten, att årsskottet grenar sig i en vegetativ och en hufvudsakligen floral del, upp- träder i ännu mer markerad och specialiserad form hos våra Ribes-arter. Särskildt vacker är denna skottbyggnad hos R. sanguineum, men åter- finnes äfven, ehuru mindre tydligt, hos R. grossularia. En annan men helt säkert oriktig framställning om sistnämnda art lämnas i Der Baum 2h 2 af ÅA. WIGAND och i Beiträge zur (er 3 3 5 är Biologie der Holzgewächse af F. W. C. AR ARESCHOUG, i hvilka arbeten inflo- 7 7 rescensen uppfattas som axillär och ena vegetativa kortskottet såsom ter- A B minalt. Fig. 2. Diagram af terminalknoppar Vidstående diagram visa den van- i kortskott hos Ribes grossularia. liga anordningen hos R. grossularia. Inflorescensen är reducerad till oftast blott en blomma, som är sidoställd, i det inflorescensaxeln i spetsen är förkrympt. Det tillhörande stödjebladet (4 på fig. A) är mycket tyd- ligt. Då ytterligare en blomma kommer till utveckling, är äfven dess stödjeblad (5 på fig. B) inpassadt i kortskottets bladspiral, och hon slår ut senare än den förra. Den i Beiträge zur Biol. d. Hol-g. framställda åsikten grundar sig del- vis på en, såsom jag tror, felaktig tolkning af den ej alltför tydliga perio- den: »Aus den Winkeln der Laubblätter der Stauchlinge entspringt je ein Bläthenstiel, welcher, in der Regel mit 1—3 Hochblätter besetzt, 1—3 Bläthen trägt» (WIGAND, Der Baum p. 183.) Troligtvis menade WIGAND, att en blomställning utvecklas på hvarje kortskott, ej i hvarje bladvinkel; ty i annat fall skulle ju ett kortskott bära lika många blomställningar, som det har blad, hvilket strider mot all erfarenhet. K. Johansson. Pleurospermum austriacum (L.) Hoffm. vid Tyrstorp och Wirå. I lektor NILS SYLVÉNS intressanta uppsats, i festskriften för TH. M. FRIES 1912, om förekomsten af Pleurospermum i Sverige, läses på sid. 701: >Den enda fullt säkra nuvarande lokalen för denna art i Östergötland skulle då vara den först kända vid Oxåker.» Mitt patriotiska östgöta- hjärta kände sig vid genomläsandet af denna punkt manadt till protest, då jag ju visste, att Pleurospermum, ehuru nog, som SYLVÉN säger, för- svunnen från de andra Qvillingelokalerna, dock alltjämt fortlefver och 58 frodas vid Tyrstorp. Då det emellertid var bortåt ett decennium sedam jag själf konstaterat detta eller hört att någon annan gjort det, tyckte jag mig böra vänta med protesten till efter förnyad undersökning. TI detta syfte begaf jag mig den 4 sistlidne juli till Tyrstorp — för att emeller- tid finna, att jag råkat ut för ett åtminstone på den platsen dåligt Pleurospermum-år. Tyrstorp ligger på östra sidan af sjön Nedre Glottern vid inre ändan af en liten vik, tämligen högt öfver sjön, och mellan denna och stället sträcker sig ett, åt väster således sluttande uppodladt område. På södra sidan skiljes detta af en gärdesgård från skogen, som är klippig, moränfylld barrskog af den vanliga karga Kolmårdstypen. Men innanför gärdsgården och äfven något på andra sidan om densam- ma sträcker sig en remsa mark af skogsängsnatur, bevuxen med Spirea ulmaria, Geranium silvatiecum, Paris ete. Här är hufvudförekomsten för Pleurospermum vid Tyrstorp, och här brukar den i goda år stoltsera med åtminstone ett eller annat tjog blommande exemplar. 1913 åter funnos inga alls sådana, men väl en försvarlig mängd, säkert minst 60—70, ste- rila exemplar, delvis synnerligen kraftiga och lofvande riklig blomning till ett annat år. — På norra sidan om den uppodlade åkern finnes en liten, äfven nedåt sjön sluttande, gräsbevuxen ängsmark, som regelbundet afmejas och på hvars öppna yta Pleurospermum således ej kan växa. Men på ängen finnas några buskager af hassel, med inblandning af Rosa- buskar m. m., och i skydd af dessa kan den stolta umbellaten undgå liens härjningar. I allmänhet är förekomsten här mindre riklig än på det först anförda stället, men just i fjol var förhållandet motsatt, så till vida som där, jämte en hel mängd sterila exemplar, åtminstone anträffa- des 6 st. blommande, de flesta stora och ståtliga, af manshöjd eller mera. Det framgår således, att Pleurospermi förekomst vid Tyrstorp, ehuru ej tillnärmelsevis så ymnig, som på de häpnadsväckande rika lokalerna i Kila, för hvilka SYLVEN redogör, dock är tillräckligt riklig för att onödiggöra bekymmer för artens snara försvinnande därifrån och därmed äfven från Qvillinge socken, som tidigare kunnat stoltsera med de flesta kända lokalerna för densamma. Den Pleurospermum-lokal i Björkviks socken, en Sskogsäng vid Virå bruk, som SYLVÉN efter HOLLGREN uppgifver, lär enligt H:s egen upp- gift i »Flora och Fauna» numera vara utgången. Jag blef emellertid, som jag i en liten notis i nämnda tidskrift 1912 meddelat, d. 6 juli 1908 i tillfälle att konstatera artens förekomst därstädes i själfva herrgårds- parken, invid en gång utmed ån. Jag tänkte ej på att räkna exempla- ren, men nog tror jag det var en 10—12 stycken blommande. Jag har med detta meddelande velat ge en liten komplettering af SYL- VÉNS präktiga utredning af den härliga »slökestickans» utbredning inom våra landamären. Norrköping den 1 febr. 1914. Erik Haglund. ST Vestergren, Micromycetes rariores selecti. Fasc. 061—68. Stockholm m. Novembris 1913. Beitrage zu diesen Fascikeln lieferten die Herren J. J: DAVIS, A. G- ELIASSON, P. HARIOT, G. LAGERHEIM, TH. LINDFORS, B. PALM. 1651. Cronartium Comptoniae Arth. III, Bull. Torr. Bot. Club 33 p. 29 (1906). Myrica aspleniifolia Endl. [Comptonia peregrina (L.) Coult!. Spooner, Wisconsin. J. J. DAVIS. 1652. Melampsora lapponum Lindfors II, III, Svensk Bot. Tidskr. 1913 p. 47 fig. 1—3. Salix lapponum. Njuonjes Lapponiae Lulensis. TH. LINDFORS. Specim. orig. Das Caeoma-Stadium dieser Art ist Caeoma Violae Lindfors auf Waelanepipsuds = Sv. Bot. Prdskrit910Ip:-1995 Mier. rar... sel.t 1455: 1653..Melampsorella « Cerastii (Pers:) Wint. II. Micr. rar. sel. 479 a, b. Cerastium vulgatum. Suecia: Kristineberg Bahusiae. A. G. ELIASSON. Das Uredo-Stadium hat perennierendes Mycel und findet sich in Schweden nicht selten an mehreren Caryophyllaceen. Auch das Aecidienstadium perenniert und bildet den als Aecidium elatinum Alb. & Schw. bekannten Hexenbesenrost der Tanne (Abies pectinata), der in Schweden nicht beobachtet worden ist. Wstepicemia. Andryelae. -(Syd)i Poirault? ined: II III: Syns Uredo Andryalae Syd:,Oesterr. Bot. Zeitsehr.. 1902, 1:53 Sace:. Sylt; 174p- 438. Andryala integrifolia (Compositae). Gallia: Béziers (Hérault. Fes DE CROZALS:,) Comm. PP: HARIOT) 1655. Puccinia Båumleriana Bubåk, Ann. Mycol. 1908 p. 23. Syn: »P. Anthemidis Syd.» in sched. ad Micr. rar. sel. 1655. Anacyclus elavatus (Compositae). Gallia: Béziers (Hérault. P. HARIOT. Die Art wurde unter dem Namen Puccinia Anthemidis Syd. verteilt. BUBAK (Ann. Mycol. 1908 p. 22) fand eine Form auf Anthemis tinctoria (aus Pressburg, Österreich, leg. BÄUMLER) durch kleine morphologische Charaktere abweichend (längere Teleutosporen, deren untere Zelle schmäler). Die Form auf Anacyclus elavatus stimmt mit letzterer besser als mit dem Originalexemplare zu Pucc. Anthemidis Syd. auf Anthemis altissima (Gallia, Hérault: Latte leg. LAGERHEIM), wo die Teleutosporen meist ein wenig kärzer und mit breiterer unterer Zelle versehen sind. Die Unterschiede sind so klein, dass weitere Funde bezw. Kulturversuche zu wöänschen wären um abzumachen, ob sie nicht zufällig sind. 1656. Puccinia Epilobii tetragoni (DC) Wint. I, II, III. Micr. rar. sel. 961, 1170. Epilobium hirsutum. Suecia: ad Gamlehamn, Visby Gotlandiae. T. VESTERGREN. 1657. Puccinia Menthae Pers. II, III. Miecr. rar. sel. 262, 1385, 1386. Clinopodium vulgare. Suecia: Eriks par. Bro Gotlandiae. T. VESTERGREN. 1658. Puccinia Polygoni Alb. & Schw. II, III, a) Polygonum Convolvulus, b) Polygonum dumetorum. Stockholm. T. VESTERGREN. 10 Das Aecidium dieser Art ist Aecidium Geranii pusilli Tranzschel, Travaux du Musée Bot. de PAcad. Imp. d. Sciences de St. Péters- bourg II p. 76 (1905); ibid. II p. 29—30 (1905). TRANZSCHELS Versuche zeigen, dass diese Art von Puccinia Polygoni amphibii Pers. zu trennen ist. 1659. Puccinia Rhodiolae Berk. & Br. Rhodiola rosea. Suecia: ad lacum Virijaure Lapponiae Lulensis. TH. LINDFORS. Eine seltene westliche Art, die fräher nur in Grossbritannien und Norwegen gefunden ist. LINDFORS, Sv. Bot. Tidskr. 1913 p. 32, fand sie in grosser Menge an dem genannten See im westlichen Teile von Lule Lappmark nahe der norwegischen Grenze und äusserst spärlich noch an 2 anderen Stellen derselben Gegend. 1660. Uredo Cryptostegiae Vesterg. n. sp. Soris uredosporiferis sine maculis in tota pagina inferiore foliorum densissime vel rarius hinc inde sparsis, punctiformibus, 150—300 u in diam., pallide luteolis, initio epidermide tectis, mox liberatis, pulverulentis. Uredosporis typice piriformibus, hyalinis vel dilutissime luteolis, 25—33 X 20—25 u, membrana aculeis firmis, elongate conicis ornata, sursum 3—6 w incrassata; poris germinationis invisis. Madagascar: Majunga in foliis vivis Cryptostegiae madagascariensis (Apocynaceae), 4. 1912 leg. B. PALM. Specim. origin. 1661. Uromyces Eleocharidis Arthur III. Micr. 1312. Eleocharis palustris. Racine Wisconsin, U. S. A. J. J. DAVi1sS. 1662. Uromyces laevigatus Syd. II, III. Aneilema sinicum (Commelinaceae). Congo gallica. Leg. A. CHEVALIER. Comm. P. HARIOT. 1663. Uromyces monspessulanus Tranzschel (1910). Euphorbia serrata. Gallia: Béziers prope Monspessulanos. Leg. DE CR0ZALS. Comm. PISETARTIOT: 1664. Uromyces tingitanus P. Henn. II. Rumex tingitanus. Gallia: Les Onglons prope Monspessulanos. Leg. DE CRrRoOZALS. Comm. P. HARIOT. 1665. Tolyposporium Junci (Schroet.) Woron. Juncus bufonius. Suecia: Värmdö Uplandiae. G. LAGERHEIM. 1666. Peronospora Arenariae (Berk.) D. By. Arenaria trinervia. Stockholm, ; Haga. ”T. VESTERGREN. 1667: Peronospora corollae Tranzsch. (1895). Campanula persicifolia. Suecia: Strengnäs Sudermanniae. G. LAGERHEIM. Diese seltene Art, die vielleicht bisher nur vom Auktor an dem russischen Originalstandort gefunden ist, fand LAGERHEIM massen- haft im Juli 1913 mit sowohl Konidien als Oosporen. In derselben Gegend fanden sich noch die unter Nr. 1668—71 verteilten ebenfalls Bläten bewohnenden Arten. 1668. Peronospora Linariae Fuck. Micr. 344, 589. Linaria vulgaris. Suecia: Strengnäs Sudermanniae. G. LAGERHEIM. Der Pilz tritt in diesem Falle nur an der Corolle auf. 1669. Peronospora Radii De Bary. Conidia et praesertim oosporae. Micr. 347, 1418, 1669, 1671. Achillaea Ptarmica (matr. nov.). Suecia: ad Strengnäs Sudermanniae. G. LAGERHEIM. 1673. 1674. 1681. 1682. 1683. 1684. 1685. 1686. 1687. 1688. 91 . Peronospora Radii De Bary. Conidia et oosporae. Chrysanthemum Leucanthemum. Suecia: Strengnäs Sudermanniae. G. LAGERHEIM. - Peronospora Radii De Bary. Conidia. Matricaria inodora. Suecia: Strengnäs. G. LAGERHEIM. . Peronospora Urticae (Lib.) De .Bary. Micr. 198. Urtica dioica. Suecia: ad Östra stationen, Stockholmiae. T. VESTERGREN. Wurde auf dieser Nährpflanze sehr selten gefunden. Synehytriam aureum 'Schroet. Mier..32 a—c, 594-a-d: Lycopus Diurginicus:: Millston ”Wise3 US'S-cAT OJ: DAVIS. Ceratocarpia Cactorum Roll. Erica sp. Gallia: La Molle, Var. Leg. G. ARNAUD. Comm. P. HARIOT. Auf dem Substrate finden sich hier und da eingemischt Pleospo- rina salicina G. Arn. und Capnodium meridionale G. Arn. 75. Limacinia salicina (Tul.?) Arnaud. Syn.? Capnodium salicinum Tul. Salix cinerea. Gallia: Montpellier. Leg. G. ARNAUD. Comm. P. HARIOT. Därfte nach ARNAUD das typische Capnodium salicinum Tul. sein. Eutypella parvula Sacc. Symphoricarpus racemosus. Stockholm, Ulriksdal. T. VESTERGREN. Det. H. REHM. . Sphaerella hedericola (Desm.) Cooke. Hedera Helix. Gallia: Coupyray PpruMeldam. vb HARIOT: . Lophodermium proximellum Mouton (1900). Exs. Rehm, Ascom. 1324. Poa compressa. Suecia: Bro Gotlandiae. ”T. VESTERGREN. . Godronia Viburni (Fuck.) Rehm. :Viburnum Opulus. Suecia: in valle Öfvendal montis Halleberg Vestrogothiae. A. G. ELIASSON. . Biatorella campestris (Fr.) Th. Fr. Ad truncos Ulmi montanae aliarumque arborum frondosarum silvae regiae Haga prope Stock- holm. ”T. VESTERGREN. Det. G. MALME. Lachnella corticalis Fr. Ad corticem truncorum Populi tremulae silvae regiae Haga prope Stockholm. ”T. VESTERGREN. Richonia variospora Boudier. Ad radices Asparagi officinalis effossas et secus vias dejectas, Saint Brice prope Parisios Galliae. P. HaARIOT. — Syn. Zopfia variospora (Boud.) Arnaud, Bull. Soc. Myc. France XXIX p. 4 (1913) Catinula turgida (Fr.) Desm. Corylus Avellana. Stockholm, Haga. T. VESTERGREN. Phyllosticta coniothyrioides Sacc. Cytisus alpinus. Stockholm, Expe- rimentalfältet. T. VESTERGREN. Septoria Apii Chester. Apium graveolens. Gallia: Salon prope Massiliam. P. HARIOT. Coryneum foliicola Fuck. Sorbus suecica. Suecia: Upland, Upsala, Slottsbacken in cecidiis exaridis Eriophyes piri Pagenst. foliorum Sorbi suecicae. T. VESTERGREN. Cylindrosporium Pseudoplatani (Bob. & Desm.) Died. Acer Pseudo- platanus. Suecia: Ytlings paroec. Bro Gotlandiae. T. VESTERGREN. Steganosporium = piriforme (Hoffm.) Corda. Acer Pseudoplatanus. Suecia: Bro Gotlandiae. T. VESTERGREN. 92 1689. 1690. 1691. 1692. 1693. 1694. 1695. 1696. 1697. 1698. 1699. 1700. Cercospora - Chenopodit Fresen. Chenopodium album. Stockholm, Tranebergsbro. ”T. VESTERGREN. Cercospora dubia (Riess) Wint. Atriplex patulum. Stockholm, Tranebergsbro. ”T. VESTERGREN. Cercospora Mercurialis Passer. Mercurialis perennis. Suecia: Skul- torp in monte Billingen Vestrogothiae. ”T. VESTERGREN. Cercosporella Tragopogi Vesterg. n. sp. Maculis amphigenis in longitudinem folii elongatis cire.5 X1—2 mm., nervis longitudinalibus paralleliter, nervis transversalibus sepissime irregulariter limitatis, pallide brunneocinctis, ob massam sporarum albidofarinaceis. -Caespitulis amphigenis, densissime sparsis, per parietem exteriorem cellularum epidermidis prorumpentibus. Hyphis conidiophoris 25—30 wu longis, densissime conglutinatis, texturam velut stromaticam ad maximam partem subceutaneam formantibus. Conidiis subulatis, e basi abrupte decisa sensim attenuatis, rectis curvatisve, 50—60 X 2,5 u, hyalinis, 1—3-septatis. Suecia: ad folia viva Tragopogi pratensis in paroecia Östra Ryd Boslagiae !4/g 1910 leg. T. VESTERGREN. Specim. origin. Didymaria Ungeri Cda. Syn. D. didyma Schroet. Ranunculus repens. Stockholm, Tranebergsbro. T. VESTERGREN. Fusarium vasinfectum Atkins. Cf. G. ARNAUD, Une nouvelle maladie de la luzerne (maladie rouge). Progrées agricole et viticole no. 43 p. 517. Montpellier 1910. Medicago sativa, in radice prope collum. Gallia: Montpellier. Leg. G. ARNAUD. Comm. P. HARIOT. Bildet das Conidienstadium zu Neocosmospora vasinfecta E. Smith. Monilia Seaveri Reade (1908). Prunus serotina. RBacine Wisc., U.S. A. J. J. DAVIS. Ist das Conidienstadium von Selerotinia Seaveri Rehm. Ovularia decipiens Sacc. Micr. 244. Ranunculus acris. Suecia: Råby par. Hejdeby Gotlandiae. ”T. VESTERGREN. Ramularia Barbareae Peck. Barbarea vulgaris. Stockholm, Djur- gården. ”T. VESTERGREN. Ramularia Pastinacae (Karst.) Lindr. & Vesterg., Acta Soc. pro Jauna et Hlora Fenn. 22, nm Sp. 5 1902) SynCereosporella Pastinacae Karst.; Ramularia Pastinacae Bubåk (1903). Pastinaca sativa (culta). Stockholm, Tranebergsbro. T. VESTERGREN. Ramularia Saxifragae (Schroet.) Syd. Saxifraga granulata. Stock- holm, Ulriksdal. T. VESTERGREN. Ramularia variabilis Fuck. Micr. 624, 1349. Verbascum Thapsus. Suecia: Åby paroec. Bro Gotlandiae. T. VESTERGREN. Tycho Vestergren. 93 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Exkursionen till södra Närke juli 1913. Att exkursionerna alltjämt framhållas som en alldeles särskildt viktig del af vår förenings verksamhet stod knappast i öfverensstämmelse med antalet af de medlemmar, hvilka tidigt på morgonen den 26 juli vid Hallsbergs station mötte inbjudningen (Sv. Bot. Tidskr. 1913 p. 222) till årets sommarexkursion. Fig. 1. Pilularia eftersökes på Tisarens strand vid Åsbro. G. Indebetou foto 19”/+13. Vi voro endast 10: FR. R. AULIN, THOR ERDMANN, GOVERT INDEBETOU, BIR- GER LAGERVALL, PEHR ERIK MALMSTRÖM, VALENTIN NORLIND, RUTGER SERNANDER, ÅA. S. TROLANDER, E. WESTBLAD och TYCHO VESTERGREN. KIL. 7,15 f. m. gick tåget till Asbro, närmaste station på Motala-banan. Botaniseringen började genast i kupén på det lefvande material af Fra- garia vesca X viridis och Equisetum trachyodon, som VESTERGREN med- förde från Bro socken på Gotland. 94 Vid Åsbro hade vi att undersöka vattenvegetationen i Tisaren. Fig. 1. Pilularia återfanns i alla de samhällen, från hvilka jag upptagit den Ii Svensk Botanisk Tidskrift 1907 "). Bodde öfver Tisarens västligaste del söderut till Viken. Här växte också Pilularia allmänt. Dess mest anmärkningsvärda modersamhälle bestod af: Juncus supinus f. fluitans Nymphea alba (L.) Presl. Myriophyllum alterniflorum Pilularia globulifera Scirpus acicularis f. submersa. I detta samhälle gick Pilularia ut betydligt mer än 1 meter under den normala lågvattenlinjen och bar åtminstone till det nämnda djupet utbildade sporokarpier. Fig. 2. Insidan af högsta ishafsvallen med lagunsjö, Viken, Lerbäck. G. Indebetou foto 19?5/:13. Tisarens södra strand höjer sig som en af de ost-västliga förkastningsbran- ter, i hvilka Närke trappsteg efter trappsteg stiger från norr mot söder. Det var till denna brant jag hade förlagt hufvudparten af dagens program. Nere vid Tisaren (99,5 m. ö. h.) fästes uppmärksamheten på att i strandhagarne omkring Viken ingingo Prunus Padus, Ulmus montana, Corylus Avellana och Gentiana amarella ”axillaris, hvilka i denna del af Närke måste anses som återstoder af genom betning och afverkning öde- lagda löfängar. (Jmfr SERNANDER 1892 p. 29 och 1900 p. 40). 1) För att komplettera den där lämnade redogörelsen för den geografiska utbred- ningen, har en af exkursionsdeltagarne, GovERT INDEBETOU, meddelat följande nya Södermanlandsförekomster: Östra Vingåker, Tislången (147 fot ö. h.), Iskällarviken (139 fot ö. h.) vid Forssa. I bägge sjöarna finnes den endast i vindskyddade lägen. De rådande sommarvindarne äro västliga. I öfverensstämmelse härmed växer den endast på östra sidan af uddar och öar. Jmfr att de bägge Tisar-områdena äro väl vindskyddade. , , 95 På västra sidan af mynningen till den dalgång, som söder om Vikern öppnar sig mot Tisaren, utvisade jag några bestånd af Tilia cordata. Efter anteckningar 18!?/990 utgjordes bestånden af tämligen unga exemplar; ett af de större mätte vid brösthöjd 70 cm. i omkrets. Vegetationen föröf- rigt i beståndet utgjordes bl. a. af asp, Betula verrucosa, gran, hassel, Lonicera Xylosteum, Leontodon hispidus, Oxalis Acetosella (i refloration), Calamagrostis arundinacea, Polypodium vulgare och Asplenium Tricho- manes. — I dalbottnen växte i stenstup Impatiens och äfven en grupp af lind. När vi vandrat uppför vägen ett godt stycke och kommit till en höjd af 140 m. ö. h., gjorde vi halt för att studera en geologisk företeelse af en viss vikt för våra resonemang i utvecklingshistorisk växtgeografi. Vä- gen gick här en lång sträcka midt på en jämn plattad ås, som bakom sig uppdämt en liten lagungöl, »Brunn» kallad, hvars aflopp gick under- jordiskt direkt genom åsens luckra grus. Fig. 2. Denna ås betecknar just det senglaciala ishafvets största utbredning och bildar dess högsta strandvall (SERNANDER 1892 p. 70). Men vi stego ännu högre och befunno oss snart uppe på brantens högsta parti i den gamla vackra byn Norra Nyckelhult, med dess storslag- na utsikt öfver Närke, norrut in i Västmanland, söderut in i Östergöt- land. Byn har tydligen en gång i tiden lagts i en stor och yppig löfäng. Nu är det mesta af denna förvandladt till åker eller hage med inströdda löfängspartier, som vittna om gamla dagars härlighet. De ädla löfträden gå sakta men säkert undergången till möte. Så antecknade jag om dem 18 ?8/17 87: Eken. Under de sista 50 åren ha 10 jätteträd nedhuggits. En stubbe, 0,5 meter hög, höll 406 em. i omkrets; tvenne andra resp. 112 och 110 cm. i diameter. I en åker utvisade man platsen för en jätteek, som hållit 14 alnar i omkrets. Den hade varit ihålig med ett ej stort mer än fotstjockt skal. I ihåligheten rymdes med lätthet 10 personer, och en häst kunde vända sig därinne. En del stubbar hade fått föryngra sig genom basalskott. — Af de kvarlefvande mätte den största 280 cm. i omkrets, 1 m. ofvan marken. — I mossen öster om byn hade 10—12 ekstammar anträffats. Almen. Alla stora träd, som fordom funnits, nu afverkade. Föryng- ring genom basalskott, som i de betade områdena bildade täta ruggar kring stubbarna. På icke betade områden funnos rakväxta telningar-. Sådana koloniserade äfven berghällar, klädda af ljungmo med asp, oxel och björk. — Näst asken det vanligaste af de ädla löfträden. Asken. Vanlig men ung. Linden. Fåtaliga, uteslutande unga exemplar. Oxeln. Unga kraftiga exemplar. Vildapeln. Sparsam, ung. Ett stort träd för längesedan nedhugget. Lönnen. En ung planta, troligen kommande från någon af de vid gårdarna odlade lönnarne. Fågelbärsträdet (Prunus avium). Odlades allmänt, ofta som mycket stora och gamla träd. Från dessa hade nu telningar spridt sig i ängarne. Aspen och björken spelade en viktig roll. Ängarne antingen betades eller slogos. I båda fallen samlade sig gärna buskvegetationen i grup- 96 per, omslutande ett eller annat träd, på ängsmattan. Dessa grupper be- stodo af hassel (den vanligaste busken), Lonicera Xylosteum, Viburnum Opulus, Juniperus communis, Sorbus Aucuparia etc., och inne i dem växte bl. a. Milium effusum, Orobus vernus och Paris quadrifolia. På själfva ängsmattan antecknades bl. a: Arnica montana Holcus lanatus Carex elongata Leontodon hispidus I mer eller » leporina mindre våta Listera ovata e . sänkor. , vesicaria Melandrium rubrum Crepis paludosa : Pyrola media premorsa Trollius europeus Gymnadenia conopsea Fig. 3. Norra delen af Gropdalen i gränsen mellan Hallsberg och Lerbäck. G. Indebetou foto 19”5/:13. Vi återfunno i hufvudsak samma förhållanden, som skildrats i dessa på dagen 26-åriga anteckningar. De ädla löfträdens antal hade kanske minskats något och granens ökats i de betade områdena. Campanula datifolia, som ännu på 1890-talet sågs som ett litet bestånd, tycktes nu vara utdöd. En lång vandring mot öster genom de villsamma barrskogarna till 'Gropdalen. Om denna märkliga dalgång och dess vegetation finnes re- dan i litteraturen så mycket, att vi för närmare detaljer kunna hänvisa till denna: SERNANDER 1886 och 1904 samt floristiska notiser hos HELL- BOM 1871, HARTMAN 1870 (Festuca silvatica), 1871 och 1875, SERNANDER 1900 (Plagiothecium undulatum) och i Hedera 1886 samt ADLERZ 1907. 7 Disponenten för det bruk, på hvars ägor Gropdalen ligger, hade benäget lofvat att skydda detta enastående naturminne mot af- verkning. Genom något missförstånd hade hans förbud ej af skogstjän- stemännen uppfattats gälla mer än omkring 400 meter af dalgångens cen- trum. Då vår gångstig skar Gropdalen, mötte vi nämligen den i NNV— SSO gående dalen på en sträcka af c. 225 m. mot söder bar och kalaf- Fig. 4. Granurskog i Gropdalen med Festuca silvatica. G. Indebetou foto 19”"/:13. verkad (Fig. 3), och sammalunda var förhållandet med de sista c. 210 m. ofvan Kroksjön, i hvilken dalgången utlöper. I det norra afverknings- området hade redan urgranskogens ömtåligare skuggväxter, som skildrats härifrån (SERNANDER 1886 p. 146) förtvinat; på den gamla urskogsmarken och dess multhade granstammar stodo nu i radsådd 3-åriga tall- och granplantor. - I 'deét södra partiet hade skogen varit snårig och löfträds- - Svensk Botanisk Tidskrift 1914. l 98 blandad. Sedan den var borttagen, började boskapen intränga ett stycke i centralpartiet. Jag fick dock sedermera välvilligt löfte om att stängsel nu skulle uppsättas både söder och norr om detsamma. Till det skonade centralpartiets urskog, närmast en granskog, starkt insprängd med löfträd och buskar, ha åtskilliga af de sydsvenska lund- däldernas fanerogamer och kryptogamer stämt möte. Fig. 4. De yttre förutsättningarne för deras trefnad äro de bästa möjliga. Sluttningen går mot söder, vindskyddet är idealiskt. Marken är en mosaik af till sin rattenhushållning och sitt humustäckes beskaffenhet ganska vidt skilda typer, men de flesta lämpade äfven för lunddäldernas mest ömtåliga for- mer. Vatten framsipprar öfverallt, men stagnerar blott i form af ett par Fig. 5. Tallstubbar på bottnen af Kroksjön, Lerbäck. Pehr Erik Malmström foto 19”5/:13. källor. I klyftans midt samlar det sig till en liten bäckfåra, som fläck- vis utbreder sig till små, ej torfbildande sphagneta med Sphagnum squar- rosum som en viktig konstituent. I uren på klyftbottnen äro blockens zenitytor höljda af ett svällande mosstäcke, under hvilket ett en eller annan cm. mäktigt mull-lager anhopats. Mellan blocken breder sig en djup mull, i hvars bildning granveden spelar en stor roll. Omkring bergsegor på de lodräta väggarnes nedre del bildas stundom tufvor med yppig moss- och gräsvegetation. — De nyss citerade arbetenas artlistor kunna från mina äldre anteckningar kompletteras med exempelvis: Bland kärlväxterna: Asplenium Trichomanes Polypodium vulgare Alnus glutinosa Polystichum Filix mas 99 Betula odorata Pteris aquilina Chrysosplenium alternifolium Rubus ideus Cystopteris fragilis Serophularia nodosa Epilobium angustifolium Sedum Telephium Fragaria vesca Sorbus scandica ung Geranium Robertianum Stachys silvatica Hepatica triloba Stellaria media! Oxalis Acetosella Viola palustris Bland lafvarne: Icmadophila ceruginosa: praktexemplar ofvan ruttnande granved och dess mossvegetation. Lopadium pezizoideum Vv. disciforme: på gran. Pannaria triptophylla: på rönn och hassel. Fig. 6. Lerbäcks gästgifvargård. Byggnaden till vänster en ryggåsstuga; bakom fasaden en inbyggd svalgång. — G. Indebetou foto 19”"/:13. Sticta pulmonacea. ”Tyckes i mellersta Sveriges granurskogar vara en ka- raktärsepifyt. Så äro i Fiby urskog, Vänge socken, Uppland på vissa granar de undre partierna alldeles inhöljda af Sticta i alla åldrar (apo- thecier mycket vanliga) ända ut på de spädaste skotten; allra yppigast blir den dock här på Salix caprea. Genom hela Gropdalen finnes den här och där. Bland annat frodades den yppigt på en Salix caprea och hade från denna öfvergått på grankvistar, som sträckte sig omkring pil- stammen. På dessa exemplar voro apothecier vanliga; HELLBOM 1. c. Pp. 12 känner ej sådana från Närke. Thelotrema lepadinum: på hassel (vanligast), rönn, lind (gammal gren af det enda lilla trädet), gran (mycket sällsynt. Då C. HARTMAN 18?/869 anträffade Festuca silvatica, var den, som han en gång uppgaf för mig, mycket vanlig och så hög, att »>vipporna viftade ') Växte 18?/288 på en mindre, beskuggad klippafsats. Säkerligen liksom Sorbus scandica nyligen ditförd genom fåglar. Kunde nu ej återfinnas. I stället sågs vid reservatets södra gräns Ribes Grossularia, för mig ny. Dessa 3 fall af zoochor sprid- ning i sen tid äro för uppfattningen af sydbergs och urers vegetation af intresse. 100 en om näsan». Nu var dess frekvens, troligen genom botanisters, där- ibland mina, insamlingar, enligt min minnesbild ej så hög, som då jag 185/184 återuppletade Gropdalen. Blomningen var nu i öfverensstämmelse med den gynnsamma sommaren god. Den sena sommaren 1888, då i Lerbäck bladen på Populus tremula slogo ut först den 53 juni och Tilia cordata blommade först den 10 augusti, hade den endast få inflorescenser utvecklade och dessa med felslagna blommor den 2 september, medan den blommade godt och rikligt den gynnsamma sommaren 1890. Så nådde vi fram till Kroksjön. Mossen i dess nordvästra hörn bju- der på en liten nordatlantisk association med Drosera intermedia, Lyco- podium inundatum, Rhyncehospora alba etc. Kroksjön måste en gång ha haft ett lägre vattenstånd än nu. Kring mossen stodo nämligen långt ut på sjöbottnen grofva tallstubbar. Fig. 5. Fig. 7. Affärden från Dohnafors. — G. Indebetou foto 19/13. Tillbaka genom Gropdalen, hvars natur tydligen djupt grep exkursions- deltagarne, och skogarne i den takt, som vägkanternas lockande rikedom af de härligaste fågelbär, hallon, blåbär, odon och äfven hjortron tillät, öfver Nyckelhult till Viken. Här mötte, som programmet utlofvade, skjut- sar från Lerbäcks gästgifvargård. Fig. 6. Där intogs en middag, hvars grundlighet gaf oss något mindre tid än beräknadt var för Lerbäcks- mossen. Vi hunno emellertid konstatera, att under mossens öfversta 0,,—1 m. mäktiga torflager, som, där vi undersökte det, i bottnen hade haft ett sankt kärr till modersamhälle, vidtog med tvär kontakt en ut- torkningshorisont i form af en skogsbotten, hvilken åter utgått från ett Phragmiteto-magnocaricetum (Litteratur i L. VON PosTt 1909). z Ett eftermiddagståg förde oss från Lerbäcks station till, Askersund. ' 7 LU 101 Efter att TROLANDER demonstrerat yppiga exemplar af Veronica persica, hvilken sedan år 1907 växte som ogräs i en af stadens trädgårdar, begåfvo vi oss på förmiddagen den 27 juli i 4 vagnar ut på en långfärd i Tiveden. På låglandet intill Vättern voro lermarkerna uppodlade, berg- och morän- kullarna klädda med löfskog, ej sällan med exemplar af något ädelt löfträd. Vid Dohnafors idylliska bruk rastades en stund. Fig. 7. På trampad mark intill dammen iakttogs Cerastium viscosum. Vid Markebäck lade vi märke till en torfmosse med en framträdande, antagligen subboreal tallskogsbotten. Kullängens förnämliga stockhus från vår stormaktstid (fig. 8), sten- sättningen därintill och en bautasten med en utmärkt vacker drakslinga utan runor fängslade en stund vårt intresse. — I den gamla förvildade trädgården anmärktes en lönn med ståtliga häxkvastar, orsakade af Taphrina acerina Eliasson, fig. 9, och två af de gamla Tivedsträdgår- darnes vanligaste prydnadsväxter, Aconitum Napellus och Levisticum officinale. Fig. 8. Kullängen i Askersunds landsförsamling. — G. Indebetou foto 19/13. Vi voro nu inne i Tivedens djupa barrskogar. Väster om Markebäck går vägen öfver en storartad ansvällning af Vretstorps-åsen. Sänkor inom detta åslandskap upptagas af de stora källsjöarne Västra och Östra Lax- sjön. Vid en vik af den senare ligger Rockelbrokällan, en antagligen mycket gammal offerplats, med omgifvande mosse. Rockelbromossens botaniska märkvärdigheter uppdagades successive åren 1868—1872 af ALFRED BECKMAN, F. O. BERGQVIST, ERNST LINDBLAD, AÅ. S. TROLANDER samt OSKAR WIJKSTRÖM!), och efter min första bekant- skap 1888 med dess märkliga vegetation har jag upprepade gånger fram- hållit dess växtgeografiska betydelse. Några af fanerogamfynden äro re- dan omnämnda i tionde, elfte och tolfte upplagorna af HARTMANS flora samt 1886 i HEDERAS uppsats i Botaniska Notiser. De viktigaste växtgeo- ') Första anledningen till exkursionerna var, att en dräng hos Färgar BERGQVIST i Askersund tagit med sig hem blommor af Narthecium härifrån. 102 grafiska resonemangen återfinnas hos L. VON Post och R. SERNANDER 1910 samt E. MELIN 1913. På grund af mossens enastående betydelse för vår utvecklingshistoriska växtgeografi har disponenten C. SAHLIN på Laxå på min inrådan låtit fridlysa densamma. Till fridlyst område afsattes den del, som ligger söder om landsvägen, medan området norr om densamma, hvilket knap- past saknar något af det förras karaktärssamhällen eller »sällsynta växter», får tjänstgöra som <:afledande betesplats för naturforskare. Fig. 10. I de kärrsamhällen, som äro sammanväfda till mos- sens nutida växttäcke, ingå en mängd nordatlantiska och äfven nordliga former, hvilka som jag sökt klargöra vittna om den subatlantiska perio- dens våldsamma klimatom- slag. Det var oss lätt att åter- finna mossens alla märk- värdigheter: Narthecium, Erica, Potamogeton "polygo- nifolius, Juncus stygius, den Orchis-art, som med rätt eller orätt hänförts till O. Traunsteineri SAUT., och dess hybrider med 0. maculata (det var det hänsynslösa in- samlandet af Orchis-former- na som gjorde fridlysningen särskildt trängande). Vår bryolog, WESTBLAD, letade också reda på Amblystegium badium, som jag förut blott Fig. 9. Acer platanoides med Taphrina acerina- SParsamt och tillfälligt sam- häxkvastar, Kullängen. — G. Indebetou lat (L. VON Post och SER- foto 19:7/:13. NANDER pp. 48), flerstädes i de vattenfyllda sänkorna och på deras stränder. På Potamogeton polygonifolius insamlade VESTERGREN en ustilaginé, Doassansia Martianoffiana (Thäm.) Schroet. Middagen på Laxå järnvägshotell kunde endast en relativt kort stund hindra vår forskningsifver. Denna inriktades nu framför allt på program- mets sista del, de mossar som i den kringliggande trakten varit Sveriges Geologiska Undersöknings torfmosskommissions 1903 speciella undersök- ningsobjekt (L. VON Post 1909, L. VON Post och SERNANDER 1910). 103 I laggskogarne kring en mosse intill Laxå stationssamhälle beundrades Hoaematomma coccineum-associationer på några gneissblock. De utbreda sig här på vertikalytorna och de skarpt sluttande zenitytorna (SERNAN- DER 1912 p. 808), medan topp-partiernas horizontalytor och mera flacka zenitytor upptagas af Parmelia centrifuga-associationen. — Hematomma coccineum tyckes för sin trefnad fordra relativt fuktig luft. I öfverens- stämmelse härmed koncentreras dess utbredning mot fjällen, hafskusten, stränderna eller närheten af insjöar samt block i och invid mossar. Som andra exempel utom Laxå-lokalen på detta sistnämnda förekomstsätt kunna nämnas block i Fåglamossens norra del, Lerbäck samt block intill Komhagsmossens ostsida i samma socken. Omkring såväl Fåglamossen som Laxålokalen växer också Carex glo- bularis i laggsamhällen. Fig. 10. Rockelbromossen N. om landsvägen. — G. Indebetou foto 197/:13. På Skansmossen, så benämnd efter den bredvidliggande skans, Fig. 11, där Närkesbönderna 1520 segerrikt tillbakakastade Kristian Tyranns trup- per, demonstrerades de regenerativa fenomenen, sådana de tedde sig i mos- sens vegetation och den underliggande sphagnetum-torfven. Fig. 12. L. VON PosT och SERNANDER 1910. Vid Mosjömossen hade vi rikligt tillfälle att studera den mäktiga tall- skogsbotten, som här markerar den subboreala perioden. Däremot hade den glaciala sötvattensand, som här först uppdagats af GUNNAR ÅNDERS- SON, kommit för djupt under ytan af den damm, hvilken i torftaget bildats genom en serie ras i de höga torfväggarne N. om Mosjön, att kunna med framgång studeras. Tack vare energiska ansträngningar lyckades vi att få några, dock tyvärr fossilfria prof på densamma. I laggarnes Erica-Narthecium-samhällen uppfriskade vi ännu en gång bekantskapen 104 långt ut på mossplanerna — jmfr. tallskogsbottnarne i Lerbäcksmossen, med de nordatlantiska associationerna från Kroksjön och Rockelbrokäl- lan. Se närmare de 2 exkursionsguiderna! I skymningen nådde vi Ramundeboda med ruinerna efter Antoniternas kloster och grunden till den vackra 1600-talskyrka, som nyligen flyttats till stationssamhället. En lång väg förde oss sent på aftonen åter till Laxå, hvarifrån de flesta af oss reste med nattågen åt olika håll. Innan vi lämnade Mosjömossen, sammanfattade undertecknad hvad vi under de gångna tvenne dagarne sett af Tivedens och Tylöskogens vegetation - Fig. 11. Skansen O om Ramundeboda (beklädd af talldungen t. v.) där danskarne 1520 mötte Närkesbönderna. — G. Indebetou foto 19?7/:13. »Skådar man ut öfver trakten från någon af de centrala utsiktspunk- terna, är det ett tätt, blånande täcke af barrskog, som klädande kullarne och fälten, åt alla håll möter blicken, och de många luckor, som kultu- ren gjort i detta täcke, synas försvinnande små. Om man nu undantar: de talrika, men föga vidsträckta mossarne och kärren, som ligga dolda mellan dessa kullar och fält, finnes det ej heller några växtsamhällen mer än barrskogarne, som på det stora hela trycker en verkligt karakte- ristisk prägel. Ingen af de andra formationer — skoglösa bergkullar med laf- och mossformationer, skogsfall och hedar, ängarnes växlande, svår- tydda formationsserier, hagarne med björk och asp i olika proportioner, strandsnår och lunddälder kring sjöarne och vattendragen, grupper af ädla löfträd flerstädes vid Vättern och på ett knappt tjugutal punkter i öfriga delar af området —, hvilka alla jämte den af odlingen eröfrade 105 jorden bidraga att åstadkomma luckor i detta täcke af barrskog, intager så stora ytor, att den i egentlig mån på de ej försumpade markerna nedtrycker barrskogens dominerande plats i vegetationens skaplynne>. SERNANDER 1900 p. 4. Barrskogarne och därnäst myrarne äro sålunda de förhärskande växt- samhällena. Dessa två vegetationstyper äro ytterligt artfattiga och de dominerande arterna glaciala och subglaciala element med vidsträckt all- män geografisk utbredning. Så mycket bjärtare afsticka en del af de nyssnämnda löfängs- och lund- däldsförekomsterna med ett antal sällsynta växter, bland dem syd- liga löfträd samt varmtempererade arter såsom Festuca silvatica, Plagio- thecium undulatum, Thelotrema lepadinum m. fl. Norlind Sernander Aulin Vestergren Malmström Fig, 12. Regenerationsfenomenen demonstreras på Skansmossen. G. Indebetou foto 19/13. Det är på 4 slags lokaler som man finner dessa sydliga utposter (SER- NANDER 1908 p. 214): 1) de större sjöarnes stränder; jmfr Viken vid Ti- sarstranden och Askersundstrakten, 2) några högt belägna punkter, där de för eken och äfven andra växter farliga vår- och försommarfrosterna äro sällsynta; jmfr Norra Nyckelhult, 3) urkalkgrund, 4) mot solsidan vet- tande urmark; jmfr Gropdalen. Torfmossarnes vittnesbörd ger oss delvis förklaring till dessa förhål- landen. Äfven i mossar, hvilka ej ligga på sådana lokalklimatiskt gyn- nade lokaler, äro ek-stammar vanliga (SERNANDER 1908 p. 215). Vi ha i Tiveden och Tylöskogen liksom öfverallt i norra Europa haft en post- glacial värmetid, då löfängarne med ek och andra ädla löfträd spelade en mycket viktig roll i vegetationen. Under senare delen af denna vär- metid, den subboreala perioden, var klimatet torrt. Skogen vandrade 106 Markebäcksmossen och Mosjömossen —, och under långa tider af året voro sjöarna afloppslösa; jmfr stubbarna i Kroksjön. Det är från denna postglaciala värmetid och närmast den subboreala perioden, som de nyssnämnda förekomsterna af sydliga växter äro relikter. Hvad var det då som gjorde dem till relikter? Om vi återgå till torfmossarne, finna vi att ofvan den subboreala ut- torkningshorisonten med en skarp kontakt — jmfr Lerbäcksmossen och Mosjömossen — kommer en af hydrofytiska växtsamhällen bildad torf, hvars uppkomst icke kan förklaras annat än genom en klimatomkast- ning, inträdandet af den subatlantiska perioden. Denna omkastning är af dubbel natur; den innebär såväl en sänkning af temperaturen som en ökning af luftfuktighet samt nederbörd, och det är den, som i före- ning med den sent invandrade granen föröder de ömtåligare växterna på icke lokalklimatiskt gynnade områden. Med den subatlantiska periodens sålunda på samma gång insulära som kalla klimat följde en invasion eller ökad utbredning af nordatlantiska växter såsom Erica, Narthecium, Potamogeton polygonifolius — jmfr Roc- kelbrokällan, Mosjömossen och äfven Kroksjön — samt af norrländska växter såsom Carex globularis — jmfr laggskogen vid Laxå — och Am- blystegium badium — jmfr Rockelbrokällan. LITTERATUR. ANDERSSON, GUNNAR, Die Entwicklungsgeschichte der skandinavischen Flora. Résultats scientifiques du Congrés international de Botanique. Vienne 1905. Jena 1906. ADLERZ, E., Bladmossflora för Sveriges lågland med särskildt afseende på arternas utbredning inom Närke. Örebro 1907. HARTMAN, C. J., Handbok i Skandinaviens Flora. Tionde upplagan. Förra delen 1870. Senare delen 1871. HARTMAN, CARL, Berättelse om bryologiska forskningar i Nerike under året 1874. K. Sv. Vet. Akad. Öfversigt 1875. — —, C. J. HARTMANS Handbok i Skandinaviens Flora. Elfte uppla- gan. Förra delen 1879. HEDERA, Spridda bidrag till Nerikes flora. Botaniska Notiser 1886. HELLBOM, P. J., Nerikes lafflora. Örebro 1871. KroK, TH. 0. B. N., C. J. och C. H. HARTMANS Handbok i Skandinaviens Flora. Tolfte upplagan 1889. VON. PosT, L., Stratigraphische Studien uber einige Torfmoore in Närke. Geol. För. Förhandl. Band. 31. Stockholm 1909. — — und SERNANDER, RB., Pflanzenphysiognomische Studien auf einige Torfmoore in Närke. Geologorum conventus 1910. Guide 14, Stock- holm 1910. MELIN, ELIAS, Sphagnologische Studien in Tiveden. K. V. A. Arkiv för Botanik. Band 13. 1913. 107 'SERNANDER, RUTGER, Ett bidrag till kännedomen om Sveriges ekflora. Bot. Not. 1886. — —, Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. ENGLERS Bot. Jahrbächer. Band. 15. Leipzig 1892. — —, Studier öfver de sydnerikiska barrskogarnes utvecklingshistoria. Bi- hang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Band 25, 1900. — —, i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande i anledning af motion om skydd för vårt lands natur. Stockholm 1904. —, Pilularia globulifera L. funnen i Närke. Svensk Botanisk Tid- skrift 1907. — —, Stipa pennata i Västergötland. Sv. Bot. Tidskr. 1908. — —, Studier öfver lafvarnes biologiT:” Nitrofila lafvar. Sv. Bot. Tidskr. 1912. Rutger Sernander. Revisionssammanträde. Föreningen sammanträdde måndagen den 2 mars 1914 under ordförande- skap af v. ordf. professor R. SERNANDER. Som gäst vid sammankomsten hade föreningen det stora nöjet att hälsa den berömde danske växtfysiologen och ärftlighetsforskaren, professorn vid Köpenhamns universitet dr W. JOHANNSEN. Inbjuden af Sällskapet för rashygien hade prof. JOHANNSEN föregående afton hållit ett föredrag vid denna förenings sammankomst på Läkaresällskapets lokal och höll nu inför Svenska Botaniska Föreningen ett föredrag med titel: Fejlslag- ninger (Abortes) hos Hordeum og deres Arvelighed. Till Belysning af Selektionsproblemet. Revisionsberättelsen upplästes och hade följande lydelse: Undertecknade, vid Svenska Botaniska Föreningens sammanträde den 30 november 1912 utsedda att granska förvaltningen för år 1913, få här- öfver afgifva följande berättelse: FIETATRTn SE SEA ÖL Re Re RAA me fö åa dala susse SAS SR IKT LS 1 ER fara SPATKASSETAknin SE Maps dk Ls oden tl sasse egen 35: 98 KEdamotsafgittetifördd912E Ae ee sd ssk nde ds 60:— » REL SÅTT NAR sel a fond sled a je Add share fo RSA NR 3N780: 20 BELT S UT STA OVAN BONE SR EAA FRE RA SE fe rd 4 et BN RR STINA US BRURV ETS CK TT KO TITS [EIN Nn ar a a öde fasa ts se erds see SA AN a 492: 15 Summa Kr. 5,165: 44 108 Häremot svara följande i likhet med inkomsterna behörigen vwverifice- rade utgifter: Tidskriften årgången 1912... ....... ba AEA LAR ANSSI AR NI Ua DL LE 2 av » 1013 205 SN SSR BTR DAN TS BR RTR Sgt PDiIStrih Utö n, "IIRKASS ELIN g Net CAR ere era a area 567: 99 Behallning till SOLA FFS SES Ren Noga Sey eger Fa a MOA fe SreAe IR ertå ee Se a 258: 31 Summa Kr. 5,165: 44 Ställningen vid räkenskapsårets slut visar följande tillgångar och skulder: Debet: Kredit: An. Invent. o. innel. la- Per Fonden för en- ger af tidskriften. Kr. 479:75 gångsafgifter...... Kr. 1,400: — Kassabehållning... > 258: 31 Utestående 661: 94 Summa Kr. 1,400: — Summa Kr. 1,400: — Föreningens medlemsantal, som vid 1912 års slut utgjorde 407, har un- der året ökats till 426. Med hänvisande till föreningens beslut, att en årlig redogörelse för till föreningens bibliotek genom byte eller gåfvor inkomna skrifter skall ingå i tidskriften, få revisorerna påpeka, att en sådan saknas i årgången 1913: Med anledning af revisionen få vi föreslå, att föreningen måtte bevilja styrelsen, sekreteraren och skattmästaren full och tacksam ansvarsfrihet. Stockholm den 26 febr. 1914. Henrik Hesselman. N. Sylvén. Redaktören anmärkte, att den af revisorerna omtalade förteckningen öfver bibliotekets förvärf år 1913 ej borde offentliggöras förr än tidskrif- ternas årgångar förelåge kompletta. Därpå bifölls revisorernas förslag om ansvarsfrihet. Efter sammanträdets slut samlades ett flertal af de närvarande till supé å hotell Kronprinsen. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8, Hu. 1. IN MEMORIAM Th. M. Fries. = 0 NSBRA sr VG ONS AAGE NI 18325” Femsjö i Jonköpings Lan. October; D: 28 Kl: 6 e. m. Föddes THEODOR M. FRIES, först födda Son af Professorn EL. Fries och dess älskade Maka Christina Wieslander. Gud vare med honom i alla dess lifsdagar.> Med dessa ord inledes »Dagbok för Theodor Magnus Fries börjad af dess Fader, Elias Fries». Samma af gammaldags fromhet burna välgångs- önskan hade en gång i tiden ELIAS FRIES fader nedskrifvit i 1794 års almanacka, när sonen den 15 augusti kom till världen. I Småland, som åt Sverige och vetenskapen skänkt LINNÉ och ELIAS FRIES, såg alltså äfven TH. M. FRIES dagens ljus. Det kan tilläggas, att han genom sin moder, som tillhörde en gren af den gamla smålandssläkten WIESEL, kunde räkna gemensam härstamning med LINNÉ. År 1835 flyttade ELniaAs FRIES från Lund till Upsala, sedan han år 1834 blifvit utnämnd till professor vid Upsala universitet. Men sonen stan- nade liksom förut tills vidare kvar hos farföräldrarna i Femsjö. Gamla farmor, som var ytterst svag för sonsonen, skämde emellertid bort honom till den grad, att han utvecklade sig till en riktig liten hustyrann. Som exempel på hvad som kunde inträffa har THORE FRIES' syster, fru SANNA ALMÉN, berättat mig ett par roande episoder. Då farmor en gång vå- gade opponera sig, grep lille THORE ett vedträ, lyfte det hotande mot henne och ropade: »Lyd, farmor!» Man igenkänner i detta visserligen den energi och handlingskraft men ej humaniteten, som utmärkte den vuxne mannen. Äkta karakteristiskt för THORE FRIES snarfyndighet och skämtsamma läggning är däremot följande. Han var strängeligen för- bjuden att ensam begifva sig upp på vinden, men det oaktadt hörde man en dag, att han var däruppe. På frågan: »Har du någon i sällskap på vinden?» svarade han genast: »Ja» — »Hvem då?» — >»Katten.» Emellertid ansåg farfar det för sonsonens egen skull vara bäst, att han kom bort från Femsjö, och så gjorde THORE FRIES den 13 augusti 1836 sitt inträde i Fyrisstaden, där han sedermera skulle tillbringa ett så långt, 'arbetsfylldt och hedrande lif. Den gamla farmodern blef djupt gripen 110 af skilsmässan. Hon sade: »När Ni tog Thore från mig, så mörknade det för mina ögon, och sedan har det aldrig blifvit ljust mer». Kort därefter dog hon. Enligt »dagboken» för år 1838 »började han läsa och lära sig bokstäf- verna för Candidat Arrhenius», d. v. s. han hade till förste lärare ingen mindre än den sedan så berömde botanisten och agronomen JOHAN PET- TER ARRHENIUS. Följande år började THORE vid ännu ej fyllda 7 år att läsa latin i en privat skola. Därefter inträdde han såsom siste man i nedersta klassen af Upsala katedralskola, hvilken han lämnade såsom primus i öfversta klassen, när han 1851 aflade studentexamen vid uni- Fig. 1. Femsjö gamla prästgård. Färglagd teckning af P. ÅKERLUND, 16 oktober 1854. I det rum, hvars fönster synes längst till höger å nedre botten, föddes Tu. M. FRrIEs. versitetet. Samma år på sommaren reste han ned till Femsjö. Vid detta tillfälle predikade han i kyrkan, och det berättas, att hela församlingen grät af rörelse, när den hörde gamle prostens sonson tala i predik- stolen. Det var en munter och lefnadslustig skara barn, som växte upp i professorshemmet i Upsala, och alla intresserade de sig för botanik. När THORE FRIES först visade detta intresse, kunde fru ALMÉN såsom den yngre ej säga, men själf hade hon vid 4 års ålder råkat i förtjusning öfver sitt första Hieracium-exemplar. Själf berättade FRIES på äldre dagar, att han under skoltiden jämte pojkarna FLODERUS brukade prak- tisera sig öfver stängslet in i den af WAHLENBERG omsorgsfullt tillslutna UI botaniska trädgården, där man ostörd af alla i lugn och ro kunde »bo- tanisera». Redan som skolyngling offentliggjorde FRIES i Nya Botaniska Notiser för 1850 sin första uppsats, Anteckningar under en botanisk excursion i Up- land. Hans nästa floristiska publikation i Nya Bot. Notiser för 1852 var resultatet af föregående års sommarvistelse i Femsjö. År 1856 aflade FRIES filosofie kandidatexamen och promoverades den 3 juni följande år till filosofie doktor, sedan han disputerat på en af- handling med titeln De Stereocaulis et Pilophoris Commentatio. Han var för öfrigt den förste i Upsala, som promoverades i filosofiska fakul- teten utan att ha tagit betyg i filosofi, med den påföljd att CAR. JAC. BOSTRÖM protesterade mot hans promovering. FRIES var för resten ej närvarande vid pro- motionshögtiden, utan befann 'sig då i Norge på väg till Finnmar- ken. I sin dagbok för den 5 juni 1857 nedskref han: »Från Bräcke fortsattes resan till Röraas, dit jag anlände kl. 3 e. m. Under tiden firade jag min promotions-högtid med att sätta min madgister-ring på fingret, hvilket var allt!!» I december 1857 utnämndes THORE FRIES till docent i botanik. Detta var dock ej hans första be- = Fig. 2. TH. M. Fries som gymnasist vid fattning i universitetets tjänst, ty 16 års ålder. Originalet tillhör fru SANNA = 3 ALMÉN och utgör en del af den pennteck- redan 1853 hade han anställts som ning med porträtt af Erias Fries familj, amanuens vid botaniska trädgården som af L. J. SixtBErRG utfördes 1848 för och museet, i hvilken egenskap att som julgåfva lämnas åt Erras FRIES, han kvarstod till 1859. när han kom hem från riksdagen. TI utan- [CE : 9 z skriften på julklappen antyddes, att det Jere 1862 utnämndes han bästa ännu fattades, nämligen Erias FRIES, till akademiadjunkt i »botanik och eget porträtt. praktisk ekonomi». Denna utnäm- ning föregicks af den bekanta striden med J. E. ZETTERSTEDT, bakom hvilken stod ELIAS och THORE FRIES vedersakare WILLIAM NYLANDER. Striden mellan THORE FRIES och NYLANDER hade brutit ut redan 1857, då NYLANDER i Botaniska Notiser skref en latinsk recension, späckad med klandrande anmärkningar, af FRIES gradualafhandling. Orsaken till striden låg dock längre bort och bestod däruti, att NYLANDER gri- pits af en oresonlig och omotiverad fiendskap mot ELIAS FRIES och nu ville komma åt fadern genom att angripa sonen. Till belysande af denna strid ber jag att få citera några stycken ur den tydligen mycket opartiska 112 - + - en > == - - -— Fig. 3. Enrias Fries i kretsen af sin familj. Denna fotografi togs, sannolikt 1859, i ett af växthusen i Upsala botaniska trädgård och anses vara en af de första foto- grafier, som tagits i Upsala. Dock äger läroverksadjunkten TH. O. B. N. Kror i Stockholm ett porträtt af Ernias Fries, som 1858 togs i blott två exemplar. Det andra exemplaret sändes till Asa Gray i Förenta Staterna. Personerna äro från vänster till höger, i öfre raden: RoBERrRT FRIES, senare läkare i Göteborg, SANNA Fries, sedermera gift med generaldirektör AuG. ALMÉN, TH. M. Fries samt Otto FriEs, numera ingeniör och bosatt i Förenta Staterna, i nedre ra- den: professorskan Fries, EriaAs FrRIEs, SALLY, sedan gift med grefve CARL ROBERT STELLAN MÖRNER, samt Junia (T ogift). 113 framställning häraf, som FREDR. ELFVING gifvit i sin biografi öfver NY- LANDER i Finsk Tidskrift för 1899. >Medan forskningarna fullföljdes, fortgick äfven polemiken, och snart fanns det ingen gräns för NYLANDERS polemiska ifver. Flera af de lichenologer, med hvilka han tidigare varit i fejd, voro bragta till tystnad; nu riktas hufvudangreppet mot ELIAS och THORE FRIES. Det är ett formligt hat till dem — man kan icke säga annat — som från slutet af 1850-talet går igenom hans lif. Någon rimlig anledning därtill torde vara svår att finna. Tidigare sågo vi att N. hade ELIAS FRIES att tacka för mycket. Hade då någon våldsam brytning inträffat dem emellan? Veterligen icke. Sedan Nermapril 1853 11 ett; utsöktrar- tigt bref tackat FRIES för sin Upsalavistelse föregående höst, hade de ingen beröring med hvarandra personligen eller i privatbref. Hade då FRIES upp- trädt ohöfviskt i vetenskaplig polemik mot N.? Nej, han pole- miserade aldrig med N. i veten- skapliga frågor. Icke desto mindre öfveröser N. nu FRIES med ovett. Jag föreställer mig att redan i slutet af NYLANDERS vistelse i Upsala grunden blifvit lagd till denna missämja. N. hade tro- ligen låtit FRIES förstå, att han tidigare i en eller annan punkt misstagit sig, att han ej följt med vetenskapens utveckling, och FRIES, den gamla, erfarna auktoriteten, lät sannolikt N. känna öfverlägsenheten af sitt fsende. Detta fartrot Noreen Fig. 4. Tu. M. Fries i maj 1864 vid ännu misstämningen låg och grodde ej fyllda 32 år. hos honom och växte till ett begär att stuka den andre. Det hade väl aldrig gått så långt, om de ej i grund och botten varit så olika. N. var en våldsam natur, som icke tvekade att utsäga sin mening, äfven när det varit klokt att tiga, ja, som fann särskildt behag i att oombedd göra det, när det för honom själf kunde leda till obehag; att då tiga var för honom det samma som falskhet. ELIAS FRIES åter var diplomatiskt anlagd och förstod att um- gås med människor. — — — — = — = Det var hufvudsakligen i polemiker med sonen THORE FRIES som NYLANDER angrep den gamle ELIAS. THORE hade äfven han slagit sig på lafvarnas studium och utgifvit flere dugliga arbeten. Dem kritiserade N. skarpt; författaren svarade, och en häftig, på sin tid mycket upp- Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 3 114 seendeväckande polemik uppflammade; >pater» och >»magister superbus upsaliensis»> fingo snygga tillmälen, medan THORE F. förde ett jämförelse- vis höfviskt språk. Vid Upsala universitet hade emellertid adjunkturen i botanik blifvit ledig. Striden om denna plats skulle stå emellan de bägge docenterna THORE FRIES och J. E. ZETTERSTEDT. Den senare var vän till N., och denne blef nu mycket verksam till hans förmån. Z. hade också i fakulteten en ifrig gynnare i mineralogie-professorn WALMSTEDT, hvilken med förtjus- ning gjorde sig till språkrör för N. I filosofiska fakulteten där gick det hett till vårterminen 1861. — Slutet på frågan om adjunkturen i Upsala blef, att konsistorium med alla röster utom två på första förslagsrummet uppförde FRIES, som sedan fick tjänsten. Att denna sakens utgång var den riktiga, därom torde ej bland de opartiska botanisterna i Sverige hafva funnits mer än en mening. En af N:s vänner i Stockholm, den öppenhjärtlige professor N. J. AN- DERSSON, hvilken ingalunda var en blind beundrare af familjen FRIES, framhåller detta för N. med stort eftertryck och säger att N. gjort sig löjlig genom sin vikariats-fundering och rent af skadat ZETTERSTEDT.» De sista orden syfta på NYLANDERS misslyckade försök att få ZETTER- STEDT till sin vikarie såsom professor i Helsingfors, hvarigenom Z. skulle kunna samla ytterligare meriter gentemot FRIES. Den 23 mars 1877 utnämndes FRIES till Borgströmiansk professor i botanik och praktisk ekonomi efter J. E. ARESCHOUGH, hvilken äfven varit hans företrädare i adjunkturen. Med professuren följde också chefsskapet för botaniska museet och trädgården. Såsom professor kvar- stod FRIES till den 3 november 1899. Under åren 1893—99 var han äfven universitetets rektor. Det porträtt, som bildar försättsplanschen, är tagei vid hans afgång från rektoratet. Liksom hans första ordinarie befattning föregåtts af kamp, så måste han äfven såsom emeritus utkämpa en strid. Utgångspunkten för denna voro några ord i FRIES 1903 utgifna stora minnesteckning öfver LINNÉ: »Huruvida några af de frilandsväxter (träd, buskar och örter), som öfverflyttades till den nya trädgården, ännu lefva, kan ej afgöras och är föga troligt. Däremot hafva intill sista åren inom hus (i frigidarium) funnits några träd, som med all säkerhet voro Linnéaner. Under den tid (1877—99), som förf. var prefekt, funnos af sådana flera stora träd af lager och Justicia Adhatoda samt Prunus Laurocerasus, Taxus baccata, Cupressus sempervirens, Thuja occidentalis, Morus alba och nigra, ÅÄmyg- dalus communis och Myrtus communis 8 latifolia, af hvilka dock de tre sistnämnda oaktadt all omvårdnad till min stora ledsnad på 1890-talet utdogo. De flesta. öfriga hafva sedan, såsom alltför skrymmande, blifvit fällda. På grund häraf finnas numera i Upsala botaniska trädgård af sedan LINNÉS tid kvarvarande växter endast några lagrar, en Justicia samt måhända ett par exemplar af en pelarkaktus.» Detta yttrande uppfattade professor F. R. KJELLMAN som ett klander af hans åtgärd att gallra ut några af orangeriträden och öppnade, dock först sedan saken blifvit framdragen i en Skåne-tidning, mot FRIES en polemik, som fördes dels i ett föredrag inför Naturvetenskapliga Student- 115 sällskapets i Upsala botaniska sektion, dels i flere tryckta publikationer, hvaraf en tidningsartikel. KJIJELLMAN ville öfver hufvud taget göra gällande, att inga Linnéanska växter på senare tider funnits kvar i trädgården. På detta svarade FRIES med en uppsats i Vetenskapsakade- miens Arkiv för Botanik 1905: Linnéminnen i Upsala botaniska trädgård, hvari han refererar och bemöter KJELLMANS påståenden. Att FRIES i denna tvist hade rätt gentemot KJELLMAN lider intet tvifvel. Striden fördes icke utan bitterhet. Det torde därför icke vara ogrannlaga att nu omtala, hvad som bland Sveriges botanister är allmänt bekant, nämligen att bakom denna strid låg KJELLMANS illa dolda missnöje med att FRIES ej afgick från professuren vid 65 års ålder utan ytterligare två år begagnade sin rätt att kvarstå på platsen, till hvilken KJELLMAN var den gifne efterträdaren. Innan jag öfvergår till att omtala FRIES verksamhet som akademisk lärare, vill jag i korthet yttra några ord om de många andra offent- liga värf, för hvilka hans arbetskraft och stora praktiska förmåga togos i anspråk. Åren 1863—67 var han lärare vid Ultuna landtbruksinstitut, hvars sty- relse han sedan tillhörde från 1878 till 1889. Om hans intresse för folk- bildningen vittnar, att han åren 1881—85 var ordförande i styrelsen för Upsala läns folkhögskola samt att han i ej mindre än tio år, 1883—93, innehade ordförandeplatsen i styrelsen för Upsala arbetareinstitut. För undervisningsfrågor i allmänhet var han lifligt intresserad och ingrep äfven verksamt vid många sådana frågors ordnande. Han kunde härvid stödja sig på en lång och rik erfarenhet. Utom redan nämnda befatt- ningar vid universitetet hade han haft i uppdrag att vara examinator i studentexamen under de sista åren, den ägde rum därstädes. = Vi- dare hade han varit lärare en kortare tid vid Upsala katedralskola samt flere år igenom vid Upsala lyceum, hvarjämte han under många år fungerade som Fjellstedtska skolans inspektor. Hans förmåga togs också mycket flitigt i anspråk, när det gällde att reformera undervisningen och examensväsendet såväl vid universiteten som de allmänna läroverken och landtbruksläroverken. Hans mest betydande uppdrag i den vägen var ordförandeskapet i 1899 års stora läroverkskommitté. I sin reforma- toriska verksamhet på undervisningens område leddes FRIES af önskan att bereda naturvetenskaperna en bättre ställning samt att i viss mån undanskjuta latinet från dess förutvarande härskarplats. Det sista är ju ägnadt att förvåna i betraktande af hans egen grundliga insikt i latin och hans obestridda mästerskap i språkets behandling. Förklaringen ligger nog däri, att han sett några af sina mest lofvande lärjungar få sin filosofie kandidatexamen länge fördröjd eller rent af omintetgjord af det obligatoriska latinet. Vid flere in- och utländska landtbruks- och trädgårdsutställningar kal- lades han till medlem af prisnämnden. Så var han Sveriges ombud vid den internationella botaniska kongressen i Amsterdam 1877 och jury- 116 man vid den i samband därmed anordnade hortikulturutställningen. Vid utställningen i Köpenhamn 1888 var han vice ordförande i »Dommer- gruppen» för trädgårdsskötsel. Af mycket stor betydelse för FRIES verksamhet både som universitets- lärare och som vetenskaplig och populär författare blefvo hans talrika och vidsträckta resor. Likt flertalet svenska naturforskare af den äldre generationen drogs äfven FRIES till polarländerna. Hans polarfärder kunna sägas begynna med 1857 års resa till Ostfinnmarken, sedan han året förut vistats i södra Norge. Finnmarksfärden och dess resultat skildrade han i uppsatser dels i Upsala Vetenskapssocietets årsbok 1860, dels redan 1858 i Botaniska Notiser, hvars redaktör han var åren 1857—58 och 1865—068. Efter ytterligare ett par färder till södra Norge och till Dovre samt en ettårig rundresa, omfattande Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien och Danmark, återvände han 1864 till Finnmarken. Finland besökte han åren 1867, 70 och 72, det sista året äfven Ryssland. I Tyskland vistades han 1893, och till England reste han 1896 och 1904 för att studera Linné- anska dokument. FRIES första egentliga polarfärd ägde rum 1868, då han medföljde A. E. NORDENSKIÖLDS expedition med postångaren Sofia till Beeren Eiland och Spetsbergen. Öfver expeditionen utgaf FRIES tillsammans med fartygs- läkaren, doktor CARL NYSTRÖM, ett illustreradt arbete, Den svenska polar- expeditionen 1868, hvars roliga och målande bilder af natur och forskare- lif däruppe i Norra ishafvet ännu i dag bereda läsaren både mycken behållning och stort nöje. Hans andra stora polarfärd, som hade Grönland till mål, ägde rum 1871. Det var expeditionen med kronofartygen Ingegerd och Gladan. På hemvägen besökte han också New Foundland oeh England. Ett resultat af denna resa var den 1872 utkomna boken, Grönland, dess natur och innevånare, där han efter egen och andras erfarenhet ger en liflig och träffande skild- ring af den stora öns natur och människor. FRIES” sista längre resa hade samma mål som den första: 1901 for han och tog farväl af sitt kära Finnmarken. Han hade då till ressällskap AXEL LUNDSTRÖM och FRANS KEMPE. Under de många färderna och exkursionerna insamlade FRIES ett myc- ket rikt och mönstergillt konserveradt material, särskildt af lafvar samt skandinaviska och arktiska fanerogamer. Dessa samlingar befinna sig nu i Upsala universitets ägo och förvaras i botaniska museet. De många besöken på kontinenten och i England hade framför allt till mål jämfö- rande studier i de stora museerna och biblioteken. Resultaten af forsk- ningarna i den ena eller andra riktningen visade sig i allmänhet mycket snart i form af publikationer, ty FRIES arbetade med en utomordentlig lätthet, hvartill icke minst hans ordningssinne och praktiska läggning bidrogo. 117 Min afsikt med dessa minnesord är emellertid icke att försöka mig på någon kritisk granskning af TH. M. FRIES vetenskapliga verksamhet, utan närmast att gifva några drag af hans personlighet, innan de, som lärt känna och värdera honom, själfva gått ur tiden. Jag vill ej göra något försök att »sätta betyg» åt min gamle vördade, afhållne lärare och fader- lige vän. Förste bibliotekarien J. M. HULTH ger i detta häfte af Svensk Bot. Tidskrift en förteckning på den långa raden af FRIES' publikationer, vetenskapliga och populära. En del af dessa arbeten äro redan i det föregående omnämnda, och om några andra af hans betydelsefullaste verk torde några ord här vara på sin plats. Enligt faderns föredöme ägnade FRIES sin ungdoms vetenskapliga ar- bete företrädesvis åt kryptogamerna och utvalde därvid lafvarna till sitt speciella forskningsområde. Om dem rörde sig hans gradualafhandling och om dem handlar ett af hans lifs hufvudarbeten Lichenographia scan- dinavica. Om FRIES” verksamhet som lichenolog skrifver en af hans lär- jungar och efterföljare på detta område, lektor G. O. MALME, i Afton- bladet för den 26 oktober 1912: »I Vetenskapsakademiens Öfversigt för 1855 tryckte han sitt första rent lichenologiska arbete Om Ukräns laf-vegetation. Därpå följde snabbt det ena arbetet öfver lafvar efter det andra. 1858 utkom Monographia Stereocaulorum et Pilophororum, och 1860 Lichenes Arctoi, som än i dag utgör en af de allra viktigaste källorna för kännedomen om lafvegeta- tionen i Grönland, på Spetsbergen och i de nordligaste delarne af Skan- dinavien. Genom sistnämnda arbete samt genom det 1861 utgifna Genhera Heterolichenum europea recognita hade den ännu ej 30-årige botanisten tillkämpat sig en rangplats bland forskarna inom en gren af botaniken, om hvilken då med fog kunde sägas, att icke inom någon annan under det sist gångna decenniet, kanske knappt någonsin, ett så lifligt arbete bedrifvits och så växlande och stridiga åsikter gjort sig gällande. Rastlöst fortsatte den unge akademiadjunkten sina botaniska forsknin- gar, hvilka visserligen icke uteslutande och ensidigt — knappt något om- råde af botaniken blef honom främmande — men dock hufvudsakligen berörde lichenologien och allt mer koncentrerade sig på den skandina- viska laffloran. Under vidsträckta resor och talrika exkursioner kring Upsala studerade han sina mångformiga och svårutredda älsklingsväxter i fria naturen, och under besök vid utländska muséer underkastade han där förvarade samlingar ingående granskning. Genom sin eminenta för- måga som lärare och sina i ovanligt hög grad vinnande personliga egen- skaper, lyckades han intressera andra för sitt specialstudium, och sam- lingar af lafvar strömmade till från skilda håll. Väl utrustad och väl förberedd grep han sig an med det verk, som blef hans mest omfattan- de och mest berömda, hvilket också tyvärr i viss mån kom att utgöra afslutningen af hans verksamhet som lichenolog, nämligen Lichenographia scandinavica. Den första delen utkom 1871, den andra 1874; till den tredje och sista delen låg manuskriptet till stor del färdigt, när föränd- rade yttre förhållanden framkallade ett afbrott i arbetet. I Licheno- graphia scandinavica offentliggjordes äfven resultaten af en ingående granskning af det Acharianska lafherbariet, och härigenom fastslogs defi- 118 nitivt, huru långt »lichenologiens fåder» med de optiska hjälpmedel, som stodo till buds vid början af 1800-talet, hade lyckats komma i fråga om lafformernas särskiljande och gruppering. Trots sitt ofullbordade skick står TH. M. FRrRIES' Lichenographia scandinavica som ett standardverk, som ännu flitigt rådfrågas af hvar och en, som sysslar med den euro- peiska laffloran.» ; Redan tidigt hade FRIES börjat intressera sig för naturvetenskapernas historia i Sverige och särskildt för LINNE. Hans första tryckta arbete i detta ämne, Om några nyligen upptäckta Linnéanska Manuscripter [Przelu- dia Sponsaliorum Plantarum, Dissertatio Botanica de Planta Sceptro Ca- rolino dicta, Flora Dalekarlica] återfinnes i det sjunde skandinaviska naturforskaremötets förhandlingar 1857. År 1861 följde i Vetenskapsaka- demiens Öfversigt Anteckningar rörande en i Paris befintlig Linnéansk växtsamling. Vid sidan af sina många andra vetenskapliga arbeten och uppdrag fullföljde han alltid dessa historiska studier, och under de år han var universitetets rektor offentliggjorde han såsom universitetspro- gram Naturalhistorien i Sverige intill medlet af 1600-talet samt åtta häf- ten Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné. Dessa senare utgåfvos i utvidgadt och omarbetadt skick 1903 under titeln Linné, Lef- nadsteckning. Det värde, detta monumentalverk äger ej blott för känne- domen om LINNES lif utan för vår kulturhistoria öfver hufvud taget, kan knappast öfverskattas. Hela vårt folk står i tacksamhetsskuld till FRIES för denna beundransvärda prestation vid en ålder, då vanliga män- niskor slagit sig till ro. Och hade han ej gjort detta arbete, så hade det säkerligen aldrig kunnat utföras på ett sådant sätt, ty han var bland Sveriges botanister den siste bäraren af den direkta muntliga traditionen från LINNES dagar, den siste, som kunde förstå och för andra tolka det lif, som ligger bakom de gulnade dokumenten. Äfven sedermera fort- satte FRIES med rastlös flit sina Linnéforskningar. Till Linné-jubiléet 1907 öfversatte han till svenska eller ombesörjde nya upplagor af flere Linnéanska verk. Och under de följande åren utgaf han ej mindre än sex volymer Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. FRIES” sista rent botaniska arbete var en 68 sidor stark uppsats Skan- dinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar, tryckt i Svensk Bot. Tid- skrift 1909. I samma årgång af Tidskriften lämnade han ett meddelande om Betula humilis i Småland. Argången 1911 innehåller uppsatsen Om bildningsafvikelser hos Secale cereale, hvari han publicerar några i Upsala- bibliotekets ägo befintliga gamla teckningar med därtill hörande text. Det verk, hvarmed han afslutade sin långa och trägna arbetsdag, var den nya reviderade och med värdefulla kommentarier försedda upplagan af LINNES Iter Lapponicum, som på grund af den otydliga handstilen och de många förkortningarna är det mest svårtolkade af alla Linnéanska manuskript. Företalet är dateradt december 1912 och boken är tryckt i början af 1913. En sida af FRIES' författarskap, som för vårt folk varit af utomordent- ligt stor betydelse, är hans verksamhet som populärvetenskaplig skrift- ställare. Såsom sådan har han knappast sin like. Verk sådana som hans skildringar från Spetsbergen och Grönland, Bilder ur växtvärlden, 119 Om växternas blomning, Om växternas spridning, Växtriket m. fl. ha mer än några andra i Sverige väckt och underhållit kärlek till naturforsk- ning i allmänhet och framför allt botanik. Betecknande för det infly- tande dessa skrifter utöfvat är en episod vid BENGT LIDFORSS” pro- fessorsinstallation i Upsala. Vid den sedvanliga middagen undrade man, hvad denna skarpa och stridbara intelligens, representant för en annan tid och en annan världsåskådning, skulle ha att säga föregångaren i ämbetet. LIDFORSS' tal formade sig till en hyllning för veteranen, som han varmt tackade för de goda impulser han redan som skolyngling hade fått genom läsningen af FRIES arbete Bilder ur växtvärlden. RR Såsom talare var FRIES ej mindre lycklig än som skriftställare. Hans akademiska föreläsningar voro därför alltid flitigt besökta af talrika lär- jungar, som rycktes med af den klara, sakliga, liffulla, ofta hu- moristiskt kryddade framställnin- gen. Särskildt erinrar jag mig med tacksamhet hans flere år igenom under åttiotalets senare hälft fortsatta föreläsningar öfver såväl fanerogamernas som krypto- gamernas systematik, hvilka all- tid åtföljdes af förevisning af museets rikhaltiga samlingar på detta område. Dessa föreläsnin- gar voro grundstommen till hans Lärobok i systematisk botanik, hvaraf förra delen, behandlande fanerogamerna, utkom 1891, och senare delen, som innehöll krypto- gamernas system, 1897. Åtskilliga anmärkningar ha framställts mot detta arbete, men säkert är, att det ifråga om pedagogisk an- ordning och redig framställning var de samtida universitetsläro- böckerna öfverlägset. Hvarje höst brukade han inleda Fig. 5. TE. M. Fries vid 52 års ålder. terminens arbete med att demon- strera trädgårdens intressantare former, hvilkas hemland, egendomligheter i byggnad och lefnadssätt, praktiska användning o. s. v. omtalades, samtidigt med att exemplar af växten utdelades till alla åhörarna. Jag minnes ännu i dag den första växt, som FRIES demonstrerade höstterminen 18835: det var den lilla compositén Sanvitalia procumbens Lam. Såsom den praktiska man han var fordrade FRIES för högre betyg i kandidatexamen ej blott kunskap om Skandinaviens vilda fanerogamer (utom de mest kri- tiska släktena, såsom Hieracium, Rosa och Rubus) utan äfven kännedom 120 om Botaniska trädgårdens träd, buskar och i praktiskt eller annat hän- seende viktigare örter. För inlärandet af den skandinaviska fanerogam- florans former hade den unge botanisten en god hjälp genom arbetet i den Botaniska bytesföreningen. Det ansågs nämligen på den tiden höra till den nykomne botanistens »värnplikt» att hjälpa till i Bytesföreningen. Och skolan var god. En alldeles särskild plats i FRIES akademiska undervisning intogo hans lafkurser. En deltagare i ett af hans första lichenologiska kolle- gier, d:r FR. R. AULIN, har haft vänligheten sända mig ett bref, som ej blott ger intressanta detaljer från 1860-talets akademiska Upsalalif utan också tydligt karaktäriserar både FRIES och brefskrifvarens personlighet, hvarför jag här meddelar skrifvelsen in extenso. Tomteboda d. 9/2 14. B. B.! Då Du på museum frågade mig något om FRIES och jag nämnde om hans gratiskollegium i lichenologi, som ägde rum läsåret 1863—064, glömde jag en sak, som jag nu vill meddela Dig. Det var ej nog med att kollegiet, som var förenadt med exkursioner i Upsalatrakten, fullständigt kostnadsfritt meddelades, utan därtill fingo de bland oss, som ej hade mikroskop, hos honom i hemmet undervis- ning i mikroskopering och öfning i mikroskopisk undersökning af lafvar. Vi fingo en i sänder komma upp i hans bostad i Kemikum, 2 tr. upp i tornuppgången. Jag är öfvertygad om, att dessa lärorika stunder hos öfriga kvarlefvande deltagare stå i ett lika tacksamt minne som hos mig. En solig aprildag 1864 inträffade följande episod, karakläristisk för ti- den och för skämtaren THORE FRIES. De förändrade bestämmelserna om studentexamen trädde i kraft vår- terminen 1864, hvilket hade till följd, att en formlig rusning inträffade för att taga studentexamen 1863 i Upsala, där Hrr examinatorer också, särskildt under decemberexamen, släppte igenom massor af gamla stu- dentkandidater, som tillbragt åratal under fåfänga försök att slinka ige- nom, samt ynglingar, som skyndat i förväg från skolorna. Det var nog som gamle kursor BERGHOLM sade: »I dag ä vi inte stränga». Emeller- tid misslyckades försöket för några 10-tal, som sedan hos Kungl. Maj:t utverkade sig tillstånd att försöka på gamla sättet en sista gång v. t. 1864. Jag satt vid den tiden hos FRIES och mikroskoperade, då en knackning hördes, och in trädde en försynt yngling, som med bäfvande stämma framstammade: »Hr Adjunkten har varit så god och lofvat, att jag i förväg skulle få veta, hur det gått i svenska skrifningen»>. FRIES tog nu fram sin anteckningsbok och sade, under det skälmen lyste i ögat: »Jo då, med 6 staffel och 7 kommafel är herrn igenom med glans!» Då vi efter slutad kurs vid en enkel festlighet, där glädjen naturligt- vis rådde, framförde vårt hjärtliga tack, sade FRIES: »Det är bara i mitt eget intresse. Jag vill ha hjälp vid undersökningen af vårt land; säden är mycken, men arbetarna äro få.» Tyvärr fyllde jag ej i detta fall min plikt, men min tacksamhet mot den oegennyttige läraren är ej mindre för det. 121 Vill Du nu använda något af detta, torde det ju i ett och annat be- lysa mannen och hans förhållande till 60-talets studenter. Din gamle vän Fry RY Anlin. Höstterminen 1886 föreläste FRIES också om lafvarna och lät äfven då föreläsningarna kompletteras af praktiska öfningar. Dessa höllos i akade- miska konsistoriets forna lokaler i det s. k. »Kuggis»>, hvilka då för ti- den tjänstgjorde som botaniskt labo- ratorium. Deltagarna fingo där under hans ledning makro- och mikrosko- piskt studera lafvarnas byggnad samt :; lära sig bestämma dem. Till bestäm- | ning utlämnade han ofta rariteter 5 | från Dovre och Finnmarken, och den : som lyckades finna det rätta nam- net, fick som belöning exemplaret till skänks. En deltagare i kursen lät emellanåt fresta sig att i smyg titta på den undanvikta etiketten för att hastigare nå målet, men FRIES kom snart underfund med knepet och straffade den skyldige genom att lämna honom lafvar med falsk eti- kett och på så sätt låta honom till kamraternas munterhet afslöja sig själf. Under höstterminens lopp företogos också några lafexkursioner, bl. a. en på två dagar till Sala, och den färden glöm- mer nog ingen af deltagarna. När vi efter första dagens arbete kommo hem till hotellet, hade ryktet redan spridt Fig. 6. TH. M. Fries vid 66 års ålder. sig, att THORE FRIES var i staden med sina studenter. Ett flertal af stadens honoratiores anordnade i hast en fest på stadshotellet för exkursionsdeltagarna, och där förflöt aftonen på det angenämaste sätt med tal och sång och muntert samspråk. När vi ändtligen skulle gå till hvila för att hämta krafter till nästa dags arbete, begynte en del pojkaktigt skämt kamraterna emellan såsom för- sök att med ett glas vatten döpa dem som redan lagt sig o.s.v. Man kan ej annat än beundra det godmodiga öfverseende, hvarmed FRIES fördrog dessa visserligen oskyldiga men dock ganska bullersamma upptåg af de unga studenterna. Äfven denna lichenologiska kurs afslutades med en liten fest, hvartill FRIES antog inbjudning. När vi efter festens slut hade följt honom till botaniska trädgårdens grind, förmanade han oss att ej ställa till något spektakel efteråt. Om det var med tanke på Salafärden vill jag lämna osagdt. Hans uppmaning åtlyddes naturligtvis. 122 För öfrigt hade hvar och en af lärjungarna, hvilken gren af botaniken han än sysslade med, att påräkna FRIES välvilliga intresse och upp- muntran, blott vederbörande hade allvar med sina studier. är Mycken möda och omsorg nedlade FRIES på arbetet att utvidga och förbättra botaniska trädgården och museet. En utförlig redogörelse för Fig. 7. Linnésalen i Upsala botaniska museum med de af TH. M. Fries uppsatta stora museiföremålen, företrädesvis från skogsutställningen 1897 och ERIK Nymans samlingar i den Malajiska archipelagen. botaniska institutionen, skrifven af FRIES egen hand, finnes intagen i Upsala universitets festskrift till konung OSCARS regeringsjubileum 1897. Af denna framgår, att trädgården under FRIES tid gick betydligt framåt i flere riktningar: årsanslaget höjdes väsentligt, området utvidgades, och sedan riksdagen 1893 beviljat medel härtill, uppfördes nya bostäder åt 125 prefekt, trädgårdsmästare, amanuens och fast anställda arbetare, hvari- genom de förutvarande bostadslägenheterna i själfva institutionsbyggnaden kunde användas för andra ändamål. Genom talrika omflyttningar och utgallringar ordnades växterna på ett mer vetenskapligt och öfverskådligt sätt, och en massa nya arter infördes i stället för de borttagna öfver- flödiga exemplaren. >I början af 1880-talet iordningställdes en särskild afdelning för skandinaviska -ekonomiväxter, som mycket intresserade all- mänheten.> För att i möjligaste mån råda bot på de många felaktiga namn, som alltid smyga sig in i de botaniska trädgårdarna, arbetade tjänstemännen med granskning af de i trädgården odlade arterna, hvar- jämte till prestationerna för högre betyg i licentiatexamen hörde under- sökning och beskrifning af någon växtgrupp i trädgården. Ännu mer storartade äro de förändringar, som botaniska museet under FRIES' tid genomgått. Att här ens uppräkna det viktigaste blefve för långt, utan får jag i detta afseende hänvisa till universitetets festskrift. Vare det nog sagdt, att flere af samlingarna mångdubblades och att andra nyskapades. Härvid var FRIES outtröttlig i att vädja till människors in- tresse och offervillighet. Hans personliga älskvärdhet, hans förmåga att sta» folk och hans stora vän- och bekantskapskrets kommo honom här till hjälp. I förmåga att kunna få ihop kontanter och andra värdefulla gåfvor till sin institution hade han i det samtida Sverige blott en öfver- man: ARTHUR HAzZELIUS. Genom det ökade utrymme, som erhölls i och med de gamla bostads- lägenheternas införlifvande med institutionen, kunde denna högst afse- värdt utvidgas och omdanas. De rikliga samlingarna af torkade eller i sprit konserverade frukter och frön m. m., stamprof, praktiskt betydelse- fulla produkter ur växtriket, kryptogamer 0. s. v. ordnades till stor del af FRIES själf med biträde af konservator K. A. TH. SETH och tidvis äfven frivilliga krafter bland studenterna. Det kan utan öfverdrift sägas, att Upsala botaniska museum i sitt nuvarande skick till stor del är FRIES verk. I de nyvunna lokalerna inrättades också vårterminen 1894 ett labora- torium, som bättre motsvarade tidens fordringar än rummen i gamla konsistoriehuset, där laboratoriet varit inhyst sedan hösten 1885. FRIES var för öfrigt den förste, som i den botaniska undervisningen vid uni- versitetet införde laborationsöfningar. Han berättar härom i festskriften: >Såsom föregångare till laboratorii-arbetena härstädes kunna betraktas de i samband med offentliga föreläsningar stående praktiska öfningar i algers och lafvars mikroskopiska undersökning, som anordnades på 1860- och 1870-talen. Såsom det egentliga begynnelseåret för härvarande botaniska laboratorium är dock att anse 1877» — året för FRIES't illträde till profes- suren — »från och med hvars hösttermin växtanatomiska och morfologiska öfningar, med ett kortare afbrott, regelbundet fortgått.» »x Några år efter sin professorsutnämning fick FRIES äfven en annan institution att sköta om: den Linnéanska stiftelsen å Hammarby, hvars inspektor han var åren 1882—1902. Vid 1878 års riksdag väcktes motion om inköp för statens räkning af Hammarby, och en skrifvelse med be- gäran om utredning afsändes till K. Maj:t. Vid denna tid hade FRIES intet officiellt att skaffa med saken, men han arbetade ifrigt för den, och det var på hans initiativ, som åtskilliga riksdagsmän reste till Ham- marby för att bese det, innan riksdagens beslut 1879 fattades. Bland de resande var också den mäktige A. P. DANIELSSON. Han gick länge tyst och sluten omkring och besåg noga allt. Slutligen yttrade han, att det skulle vara en skam, om ej svenska staten toge sig an detta histo- riska minne, »och då visste jag», berättade FRIES många år efteråt, »att frågan skulle bifallas af riksdagen.» Så skedde också, och köpet afsluta- des den 22 november 1879. Om FRIES' verksamhet som inspektor för Hammarbystiftelsen har jag fått tillåtelse att meddela några uttalanden af FRIES' efterträdare såsom inspektor, LINNÉS dotterdotterson professor T. TULLBERG. FRIES' sträfvan gick ut på att i möjligaste mån återställa gården i samma skick, som den hade på LINNEÉS tid. Härom visste man dock att börja med föga. En god vägledning lämnade GRAFSTRÖMS bild af Hammarby i LINNÉS »egenhändiga anteckningar om sig själf», utgifna af ADAM AFZELIUS. Enligt denna bild ändrades byggnadernas yttre. Stora byggningen skydda- des genom fodring med liggande bräder för att ge utseende af stockar, och efter LINNÉES tid gjorda tillbyggnader på flyglarna togos bort. I det hela lade FRIES ned mycket arbete på reparationer. Efter bitar af tapeter, som hittades under dörr- och fönsterposter, förfärdigades nya, hvarmed rummen tapetserades. På gården inplanterades växter, hvarvid noga tillsågs, att inga andra kommo med än sådana, som med säkerhet voro kända såsom odlade i upländska trädgårdar på LIN- NES tid. Såsom totalomdöme om FRIES i hans egenskap af prefekt för Hammarby uttalade professor TULLBERG, att FRIES där utfört ett synner- ligen förtjänstfullt arbete, prägladt af stort nit samt mycken omsorg och pietet. Ett drag af den omtänksamhet, som utmärkte FRIES i hans gö- rande och låtande på Hammarby, har professor SERNANDER berättat mig. För att ingen skulle komma i frestelse att elda i byggnaderna lät FRIES sätta igen kakelugnarna. De så att säga officiella sidorna af FRIES lif kunna ensamma blott ge en mycket ofullständig bild af honom. Hans personlighet har för många generationer Upsala-studenter betydt lika mycket som hans of- fentliga verksamhet. Han hade den sällsynta gåfvan att öfverallt, där han var, sprida glädje och trefnad omkring sig. Med det djupa allvar, som var hans väsens grund, förenade han ett gladt lynne och en sund humor, fullständig flärdfrihet och en vinnande hjärtlighet. Åtskilliga exempel på hur detta hans kynne tog sig uttryck i hans lärareverksamhet ha redan omtalats, men några andra betecknande drag må här ytterligare anföras. Han var inspektor för Gotlands nation från 1878 och för sin ur- sprungliga nation, småländingarna, från 1882. I båda nationerna kvar- 125 stod han som inspektor ända till sin afgång från universitetet. Han kom under dessa många år i nära förbindelse med många generationer af dessa landskaps studenter, och »landsmännen»> lysa ännu upp, när talet faller på deras gamle inspektor. Såsom rektor hade FRIES många tillfällen att träda fram för hela studentkåren. Särskildt uppträdde han vid vårfesterna i botaniska trädgården för att svara på det öfliga talet af studentkårens ordförande för universitetets lärare. Studenterna och deras gäster skockade sig då i täta skaror kring talarestolen vid pelarna, ty alla visste att något roligt skulle vankas. Ofta tillät han sig ett litet skämt med majorite- tens ej alltför djupa botaniska kunskaper. När t. ex. en gång studen- ternas talare hade yttrat något om »svällande knoppar på lindar» m. fl. träd, så frågade FRIES de lyssnande skarorna, i det han pekade ut mot de närstående träden: »Ser herrarna några svällande knoppar på lindarna?» och fortsatte efter ett tydligt nekande svar: »Inte jag heller, ty det är almar”! Närmast och förtroligast umgicks han dock inom Naturvetenskapliga Studentsällskapets botaniska sektion, hvars egentliga stiftare och sam- manhållande kraft under ett halft århundrade han var. Om Botaniska sektionens ursprung berättar ett dokument, som nu förvaras i Upsala Nya Botaniska Bytesförenings arkiv: »Kort berättelse öfver Botaniska Föreningens i Upsala verksamhet Hört:d852: Den 3:dje Nov. sammanträdde större delen af de yngre Botanisterna i Upsala på uppmaning af Hr Th. Fries och öfverenskommo att upprätta en bytesförening samt för öfrigt hålla sammankomster för inbördes be- främjande af det botaniska studiet. 5 Sällskapet constituerade sig under namn af den »Botaniska föreningen i Upsala». Undertecknad utsågs till ordförande. För affattande af för- slag till stadgar valdes derjemte Hr Th. Fries, Mag. Lagerheim, Mag. Floderus, Hr R. Hartman. Den 13:de November. Granskades det förslag till stadgar, som comitén uppsatt och några förändringar och tillägg antogos. Den 27:de november. Stadgarna justerades. Hr Th. Fries meddelade något om en Botanisk resa. Nya manuscrip- ter af Linné förevisades. För upprättande af en catalog öfver växternas värden med afseende på byte i Upsala valdes Hrr Th. Fries, Lönnroth och Zetterstedt, samt till suppleanter Hrr R. Hartman, Lagerheim och Lundberg. B. Föreningen beslöt att hålla sin nästa sammankomst i februari föl- jande år. In fidem M. A. Lindblad. När den, som skrifver dessa rader, höstterminen 1885 första gången skulle besöka FRIES för att presentera mig som nykommen botanist, fick 126 jag af "en äldre kamrat det rådet: »Låt bli att styra ut dig i frack, för det tycker han inte om!» Saken är ju en obetydlighet, men betecknande, ty fracken ansågs på den tiden obligatorisk vid studenternas uppvakt- ningar för professorerna. Från detta första besök hos FRIES medförde jag två goda råd, som jag ännu i dag kommer ihåg. De lydde: »Skrif latin, medan herrn ännu kommer ihåg något från skolan, och gå in i Botaniska sektionen!» Det förra yttrandet syftade på det då för kandi- datexamen obligatoriska öfversättningsprofvet till latin, »Examen stili latini pro gradu philosophico», som den pompösa titeln lydde på denna an- språkslösa profskrifning, hvilken dock lagt svåra stötestenar i vägen för mången akademisk studiebana. Jag lydde de kloka råden och fann mig väl däraf. Det har yttrats många skiftande och stridiga åsikter om det s. k. åttiotalets betydelse för Sveriges politiska och kulturella lif. Men bland åttiotalets medlemmar af Botaniska sektionen torde meningen vara blott en, att det var en glad och god och lärorik tid. Det arbetades med en- tusiasm, men utan konkurrensafund, och roligt var det. Sektionens sam- manträden höllos vanligen i botaniska laboratoriets låga rum i gamla »Kuggis». Föredrag höllos, intressanta växtformer förevisades och referat af märkligare botanisk litteratur gåfvos, allt under det åhörarne rökte och smuttade på sina punschglas. Jag minnes ännu med hvilket lef- vande intresse jag, som då endast sett en liten del af Sverige, lyssnade till föredrag om växtligheten på Madeira eller Kommandirskiöarna. För den begynnande forskaren var den Botaniska sektionen ett tvångfritt semi- narium, där han i en krets af välvilliga fackmän kunde få sina under- sökningar diskuterade och kritiserade, innan de publicerades. Sedan man på olika håll intagit sin aftonmåltid, samlades sektions- medlemmarna, vanligen i rummet nr 24 å öfre Gästis, där aftonen för- flöt på det angenämaste sätt. Vid sidan af FRIES, KJELLMAN och ÅXEL LUNDSTRÖM presiderade allas vår farbror, gamle f. d. provinsialläkaren C. O. REUTERMAN med sitt långa böljande patriarkskägg. ANDERS YNGVE GREVILLIUS, J. A. O. SKÅRMAN och KARL STARBÄCK sjöngo gluntar och andra sånger, ofta ackompagnerade af ERIK NYMAN, »Glauka» (värm- ländingen C. M. BROSTRÖM) dunkade »sektionsvalsen»> på pianot, och EssE HOLMGREN föredrog visan om »Jössehär'sbeväringa», medan KARL ADAM SETH log sitt blida leende, utom när han en och annan gång för en kort stund blef »ärrj» öfver något, som hans redliga sinne ogillade, och i oförtäckta ordalag sade ut sin mening. FRIES berättade dråpliga historier från forna tiders akademilif, och han och AXEL LUNDSTRÖM förtalde minnen från de svenska polarfärderna. Men där uppe disku- terades också ifrigt man och man emellan vetenskapliga spörsmål, och mången tanke, som burit frukt i svensk botanisk forskning, leder därifrån sitt ursprung. Emellanåt bjöds man hem till LUNDSTRÖM eller professorerna. FRIES, som var förenad i ett sällsynt lyckligt äktenskap med GUSTAVA KATA- RINA ANJOU, hade ett gästfritt hem och såg gärna studenter hos sig både i staden och i sommarvillan »Fristaden» nere vid Mälaren. På andra 127 sidan den lilla vik, där FRIES bodde, hade KJELLMAN sitt »Tjället», hvar- för en skämtare döpte viken till >»Botany Bay». Hade någon medlem af FRIES två »nationer» eller Botaniska sektionen bekymmer af det ena eller andra slaget, så var han äfven då välkommen hos FRIES, om han förtroendefullt vände sig till professorn, hvilken så långt kan kunde bistod med råd och dåd. Och FRIES” intresse för lär- jungarna upphörde ej med att de lämnade akademien. Många ha honom att tacka för sin ställning i lifvet och mången har han hjälpt ut på studieresor i fjärran länder. Bland de många generationer af studenter, FRIES hade att göra med, funnos väl också en del missnöjda individer; ett motsatt förhållande hade varit nästan onaturligt. En och annan klagade öfver att han ej af FRIES fått klart besked om t. ex. vederbörandes önskan att bli docent eller dylikt. Detta sammanhänger med att det bar FRIES emot att i skoningslösa ord grusa sina lärjungars förhoppningar; t. o. m. de »kugga- de» brukade han affärda i så vänliga ord, att nedslagenheten knappast kändes. Gent emot andra än lärjungarna kunde FRIES nog eljes sjunga ut, när så behöfdes. När under hans tid såsom dekanus i filosofiska fakulteten en skolkande fakultetsledamot förmenade, att han ingen skyl- dighet hade att efterkomma dekanus” kallelse till sammanträden, fick han genast till svar: »Jo, det har du: jag befaller, och du lyder!» Vid ett par tillfällen, när det behöfdes pengar till att publicera Sek- tionens förhandlingar, ställdes det till >auktion> på någon därtill lämplig lokal såsom Södermanland-Nerikes nations sal eller lilla Gillesalen. Till auktionen skänktes ofta af sektionsmedlemmar och andra ganska värde- fulla föremål, dyrbara vetenskapliga afhandlingar, vackra lefvande växter, fanerogamsamlingar från polarländerna m. m. Det mest uppseendeväc- kande föremålet på en af auktionerna var GUSTAF KOLTHOFFS underbara bastard mellan orre och hare. Auktionen förrättades vanligen af den oför- brännelige AXEL LUNDSTRÖM, som ägde den borne auktionsutroparens aldrig sinande målföre och talang att hastigt låta prisen gå i höjden. Till auktionen utkom också ett nummer af den berömda tidningen »Svinmäåällan», där anonyma skribenter på vers och prosa gisslade sektions- medlemmarnas svagheter. Ingen skonades, och därför blef heller ingen sårad af de ofta ganska välriktade pilarna. Det var tradition, att Naturvetenskapliga Studentsällskapet hade sitt vårsammanträde på LINNÉES födelsedag den 23 maj ute på Hammarby, där Linnéminnena i rummen och i det fria under FRIES ledning besågos med aldrig slappnadt intresse. Särskildt minnesvärd för deltagarna blef Hammarbyfärden 1890. FRIES for redan tidigt på dagen dit ut i vagn i sällskap med den bekante lafkännaren kyrkoherde O. G. BLOM- BERG samt klubbmästaren, nuvarande förste bibliotekarien J. M. HULTH. Vi andra, ett godt femtiotal, foro på järnväg till Bergsbrunna station och gingo därifrån till Hammarby, hvarvid den lilla Säfjaån måste passeras i båt. Dagen var strålande vacker och stämningen den bästa. Egendom- ligt var att det, som satte spetsen på det hela och gjorde denna färd enastående, voro de inträffade olyckstillbuden. Redan på f. m. hände det första. FRIES hade gått upp i öfre våningen i den ena flygeln på 128 Hammarby, då golfvet plötsligen brast och han störtade ned i botten- våningen, dock märkvärdigt nog utan att skada sig. FRIES talade sedan med beundran om sinnesnärvaron hos klubbmästaren, hvilken för till- fället råkade befinna sig i närheten och med klar blick för situationens kraf och sitt ämbetes plikter genast var till hands med frågan: »Behagar Farbror en konjak?» Det andra olyckstillbudet inträffade vid återfärden, när Säfjaån skulle passeras. Transportmedlen utgjordes af små flatbottnade ekor med utpräg- ladt labil jämvikt. Också dröjde ej resultatet häraf att infinna sig. Ett par unga zoologer, L. och J., båda numera professorer och Afrikaforskare samt redan då kända som dristiga friluftsmän, skulle på tu man hand ro öfver i ett verkligt nötskal till båt. Precis midt i ån kantrade den stolta farkosten och de båda navigatörerna fortsatte simmande åt hvar sitt håll. En af de större ekorna, lastad med honoratiores, sjönk redan vid stranden. Som det var föga djupt, blef faran ej stor. FRIES blef våt upp till knäna, men af AXEL LUNDSTRÖM, som ramlat baklänges, syntes ett ögonblick endast en fläck af skjortbröstet och en ur vattnet uppstic- kande hand, som ifrigt viftade. Snart voro emellertid äfven dessa förolyckade på det torra och Sällskapets korresponderande ledamot, telegrafkontrollör J. PETERSEN från Wladiwostok, anmärkte leende: »Jeg har rejst fire Gange mellem Kina og Europa, men jeg har aldrig veret i Söen för nu». Och FRIES tillade med en bekymrad blick på kyrkoherde BLOMBERGS jätte- lika stoftshydda, när denne skulle fraktas öfver: »Dej, min kära bror, få vi allt ta i två vännor». Emellertid kommo alla så småningom öfver, men de fyra sista hade en styf galopp, innan de hunno fram till tåget, som genom stationsinspektorens vänlighet stannade öfver tiden och inväntade dem i Bergsbrunna. När vi kommo till staden följde FRIES direkt med till Flustret, och det var med knapp nöd han tillät, att man sände efter torra strumpor åt honom. Festen fortsattes till midnatt, och jag påminner mig, att när vi efter denna vackra och händelserika dag gingo hem, visade termometern ännu kl. 12 +179 i den ljumma försommar- natten. Den 13 augusti 1894 firades i botaniska trädgårdens stora frigidarium en fest på hundraårsdagen af EL1iAsS FRIES födelse. På förslag af KARL STARBÄCK beslöts då utfärda upprop om insamling af medel till ett bota- niskt resestipendium, som skulle bära ELIAS FRIES namn. Detta skedde också, och en fond på mellan två och tre tusen kronor bildades, mest af influtna småposter. Det är gifvet, att en man med FRIES' kraft, begåfning och utomordent- liga arbetsförmåga, skulle bli föremål för utmärkelser af många slag. Ordensutmärkelser — han blef 1903 kommendör med nordstjärneordens stora kors — medlemskap och hedersledamotskap i många in- och ut- ländska lärda samfund tillföllo honom, och han tog emot det utan att göra någon affär däraf. Jag vågar tro, att bland de hedersbetygelser, som mest gladde honom, var den, som ägnades honom af Svenska Bota- 129 niska Föreningen, när han kallades till dess förste och hittills ende heders- ledamot. Synnerligen omfattande var den hyllning, som ägnades FRIES, då han den 28 oktober 1912 fyllde åttio år. Tyvärr tilläto hans af sjukdom då nedsatta krafter ej att han personligen mottog alla, som ville upp- vakta honom. Bland dem, som personligen infunnit sig, voro två af polar- forskningens märkesmän, »Sofias> forne sekond, amiral PALANDER, och professor A. G. NATHORST. Deputationerna från Botaniska sektionen och Svenska Botaniska Föreningen fingo också komma in i hans rum. För- eningens deputerade lära nog aldrig glömma denna högtidliga stund, när han till svar å professor SERNANDERS tal vid öfverlämnandet af Förenin- gens festskrift, ödmjukt bekände, hur litet han tyckte sig ha uträttat, och med af rörelse darrande stämma erinrade om de lärjungar, som han sett gå bort i förtid, CARL JOHAN JOHANSON, HARALD STRÖMFELT, ERIK NYMAN och ALBERT NILSSON. Själf såg jag honom ännu en gång, den 12 febr. 1913, då jag gick upp att tacka för det exemplar af LINNÉS Iter Lapponicum, som han haft vänligheten sända mig. Han var äfven då lidande, men låg dock uppe på en soffa. Det var sista gången jag tryckte hans hand. Lördagen den 29 mars 1913 spred telegrafen öfver allt Sveriges land budskapet om att THORE FRIES kl. 4 eftermiddagen stilla gått hädan. Torsdagen den 3 april, den första riktiga vårdagen, ägde hans jord- fästning rum i Upsala domkyrka med en högtidlighet, som man i vårt land endast får bevittna i de gamla universitetsstäderna. Han bars till grafven af sina sex vuxna söner, och jordfästningen förrättades af hans promotionskamrat WALDEMAR RUDIN. Det berättas, att GÖRAN WAHLENBERG uttalat den meningen, att alla äkta Linnéaner dö vintertiden. I vinterns sista tid gick FRIES bort, men den dag hans stoft vigdes till den sista hvilan, stod våren hedersvakt i den gamla Fyrisstaden för mannen med det vårliga sinnet, TH. M. FRIES, bland Sveriges botanister den siste Linnéanen. Stockholm den 29 mars 1914. Ernst HemmendorjfJ. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. | 130 FÖRTECKNING ÖFVER AF AL UV kr Rv UTGIFNA SKRIFTER UTARBETAD AF JCM ELO TEL) 1850. 1. Anteckningar under en botanisk excursion i Upland 1850, företagen ani NETETIest ONya Bot. Not 1850, S: 220--228: 1852. 2. Några ord om »Botaniska Curiosa». [Undert.:] Th. Fries. — Ibid., 1852; s. 47-48. 3. Botaniska anteckningar rörande Femsjö socken i Småland, af Th. M. Fries. — Ibid., s. 49—57, 69—78, 86—94. 1854. 4. Anteckningar rörande de Svenska arterna af slägtet Corydalis, af Th. M. Fries. — Ibid., 1854, s. 38—41. 1859. 5. Om Ukräns Laf-vegetation. — Stockholm, Vet.-Ak. Öfvers., Årg. 12, US SS NAN ja I 1856. 6. Observationes Lichenologice, auctore Th. M. Fries. Decas prima. bid ATS S856S 23-130 "Omtryckt i Flora; JahlrstOmSore S. 627-039; 7. Ytterligare om Hieracii pallidi förekomst vid Upsala. [Undert.:] Ag NES — Nell Jeko Nöt KR kotor ke (0 1857. 8. Om några nyligen upptäckta Linnéanska Manuscripter. Af Th. M. Fries. — Forhandl. Skand. Naturf. 7e Möde i Christiania 1856, Chra 1857, 3 2AR-—Du 9; Botaniska notiser för ar 1857 med biträde af > > utginmetatvim MFries. Upsala, på utgifvarens förlag. 1857. 8:0. 2 DI; 21205 — — — 1858 .. . 80. 2 bl., 208 s. Bot. Not. 1865—1868, se Nr 42. ) Till Dr T. O. B. N. Krok hembäres min hjärtliga tacksamhet för åtskilliga botaniska litteraturuppgifter. 131 10. De Stereocaulis et Pilophoris commentatio. Quam venia Ampl. Facult. philos. Upsal. pro gradu philosophico p. p. Theodorus Magnus Fries Phil. Cand. Nat. Smol. Horti Museique Botan. Upsal. amanuensis, mvAudit botan. a DD. 13 Kall Jun. 1857 hl a mo si Upsalie typis Nahlstroöm & C:o. -8:0: 1 pl5 42 s. Följdskrifter 11 a—12 a: 11 a. De sgenere Stereocaulorum que&stiones. Bot. Not., 1857, s. 164. 11 b. A. De Stereocaulis et Pilophoris commentatio, auctore Th. Fries. Recenset W. NYLANDER. — TIbid., s. 165—167. 11 c. B. Ad animadversiones Cl. W. Nylandri respondet Th. M. Fries. — Ibid., s. 167—174. (Nylanders recension omtr. i Flora, Jahrg. 40, 1857, s. 535—538.) (KREMPELHUBER refererar Fries' afh. och kritiserar Nylander ibid., s. 745—751.) 11 d. Cirea Stereocaula adhuc observationes quaedam. Conscripsit W. Nry- LANDER, Med. Dr. — Tbid., Jahrg. 41, 1858, s. 115—117. (Bemötande af INTAG) 12. De Stereocaulis adversaria quaedam, auctore TH. M. FRIES, Ph. Dock — Ibid: s515—518: 12 a. Adhuc cirea Stereocaula quaedam. Scripsit W. REN — Ibid., Jahrg. 42; 1859, s. 215—218. 13. Några ord om Spergula pentandra L. af utgifvaren. — Bot. Not., Hö SE 810: 14. Anmärkningar rörande några Svenska arter af slägtet Sparganium. Aläntsrivaren. — INid:, s: 03-00: SSE Nyar Skandinaviska växter. -— Abies. orientalis (L). — IDid., s As6S Intybhbus” multieaulis(Eed95 = IDid5r srist-—-1853; 1 pl: 16. TIakttagelser rörande Öst-Finmarkens Starr-arter, af Th. M. Fries. = HÖG Sa EA 0 17. [Litteratur-öfversikter i Bot. Not. 1857, undertecknade Th. Fr] C. F. Nyman, Sylloge Flore Furopere. 1854—1855. SS. 13—16. E. V. E. Hisinger, Flora Fagervikiensis. 1855. S. 16—19. N. C. Kindberg, Lepigonum. 1856. S. 37—38. Chr. Stenhammar, Lichenes Suecie exsicceati. Ed. 2: Fasc. 1. 1856. S&S. 69—2711. J. Arrhenius, Elementarkurs i botaniken. 1857. sS. 190. W. Nylander, Monographia Calicieorum. 1857. $S. 210—211. 17 a. Följdskrift till sista recensionen: De Calicieis aliquid. Scripsit W. NYLANDER, M. Dr. — Flora, Jahrg., 42, 1859, s. 43—45. 1858. 18. Monographia Stereocaulorum et Pilophororum auctore Theodoro Masno, Eries, Phil. doct., botan.s dec: Upsal. —' Upsala, Soc: Sc; Nova Neta, Ser. 3, VOL 2, 1856—38, s. 307-380, pl 2—10: — Äfven som särtr., Upsalie typis exscripsit C. A. Leffler 1858. 4:0. KöRSSEplL10: Referat af K[REMPELHUBER| i Flora, Jahrg. 42, 1859, s. 63—64. 19. Skildring af en botanisk resa i Öst-Finmarken 1857 af Th. M. Fries. mBoty Nots 1858, so 1-9, 37-065. Ofvers:: Schilderung einer botanischen Reise in die Ost-Finnmark 1857, von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen . .. iäbers. von A. v. Krempelhuber.) Flora, Jahrg. 42, 1859, s. 613—704. 20. [Anmärkning om Ruppix.] — Bot. Not., 1858, s. 12—13. (Not.) 132 21. Nya Skandinaviska växter. Polemonium coeruleum ”grandiflorum Led. Ibid., s. 53—54. 22. [Växters förhållande under solförmörkelsen den 15 mars 1858.] — Ibid., s. 56. 23. Om ljus-fenomener hos växter, af Th. M. Fries. Ibid:, s. 89—99, 105—1135. Öfvers.: Ueber Lichtphänomene bei Pflanzen. Von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen ... frei äbers. von Dr. Färnrohr.) — Flora, Jahrg. 42, 1859, s. 161—171, 177—186. 24. Bidrag till kännedomen af Finmarkens Flora, af Th. M. Fries. Bot. Not., 1858, s. 173—185); 197—204. 25. Iakttagelser rörande några arktiska växter af Th. M. Fries. — Ibid., s. 189—197. 26. Personal-notiser. [Elias Petrus Fries död.] — Ibid., s. 205—206. 27. [Litteratur-öfversikter i Bot. Not. 1858, undertecknade Th. Fr] J. M. Norman, Quelques observations de morphologie végétale 1857. S. 36—38. J. A. Wiström, Botan. o. geolog. iakttagelser öfver Dalelfvens flodområde i..Upland. 1857: (S:1:38: J. Lange, Oversikt over Grönlands Planter. 1857. S. 671—69. M. T. Lange, Den sydfyenske Ögaards Vegetation. 1857. S. 69—71. C. J. Hartman, Handbok i Skandinaviens Flora. 7. uppl. 1858. S&S. 117. Forhandl. ved de Skand. Naturf. 7:de möde i Chra 1856. 1857. S. 132—134, 145—151. J. E. Zetterstedt, Plantes Vasculaires des Pyrénées Principales. 1857. S. 170—172. C. F. Nyman, Praktisk handbok i botanik. 1858. &S. 185—188. 1860. 28.0 Berättelse ofver. (en resa i Finmarken, 1897 aft ohbörMStEmneste Upsala, Vet-Soc. Arsskr., Arg. 1; 1860, s: 237—261. 29. Lichenes: aretoi Europae Groenlandiaeque hactenus cogniti. Col- legit, examinavit, disposuit Th. M. Fries, Phil. doct., botan. docens Upsal. — Upsala, Soe. Sc., Nova Acta, Ser. 3, Vol. 3, 1861,7S: 1038-3985 Samm: Upsaliae, typis exscripsit C. A. Leffler 1860. 4:0. 298 s. Referat af K[rempelhuber] i Flora, Jahrg. 44, 1861, s. 251-254, ånyo tryckt [!] s. 365—3638. Följdskrifter 29 a—30: 29 a. Circa Th. M. Fries, Liechenes Arctoi animadversiones, Scripsit WILLIAM NYLANDER. — Flora, Jahrg. 44, 1861, s. 369—372. 30. Animadversiones circa Th. M. Fries, Lichenes Arctoi, a. W. Ny- landro conscriptas, examinat hujus opusculi Auctor. [Undert.:] Dabam Monachii die 26. Julii 1861. Dr. Th. M. Fries... — Ibid., s. 449—456. Se ytterligare under Nr 32 a—39. Ett supplement till Lichenes arctoi för nordliga Norge lämnas af J. M. NOormAnN i hans Specialia loca natalia plantarum nonn. vasc . . . & lichenum in agro arctico Norvegix ...— Trondhjem, N. Vid.-Selsk. Skrifter, Bd 5, 1868, s. 335—378. 1861. 31. Genera Heterolichenum : Europaea recognita. Auctore Theodoro Magno Fries, Phil. doct., bot. doc:, Upsal. Upsaliae typis Edquist et SÖC-MLSOLK8:0: LIDL 11; FULÖRS: (Utförligt referat af K[rempelhuber] i Flora, Jahrg. 44, 1861, s. 113—128.) 133 Följdskrifter 31 a—35: ala. Cirea Th. M. Fries, Genera Heterolichenum europaea recognita ani- madversiones. Scripsit WiLzLramM NYLANDER. — Flora, Jahrg. 44, 1861, s. 132—134. (Omtr., se nedan under Nr 33.) SasrHujus diar lectoribus. [Undert.:] "Dr PIE MI Friest — Ibid, s- 433—435. 32 a. Cirea scripta Friesiana adhuc animadversiones. Scripsit W. NYLAN- DER. Ibid. s. 529—3533. — (Denna och följande gälla delvis äfven Lichenes arcetoi.) 33. Recentes animadversiones Nylanderianas examinat Dr. Th. M. Fries. — Ibid., s. :631—637. (Dat.: Dabam Vindobonae Kal. Novembr. 1861.) Nylanders kritik i Flora, 44, s. 132—134 är med tillägg, riktade mot Krem- pelhubers referat, Flora, 44, s. 113, tryckt i Notiser ur Sällsk. pro Fauna et Flora Fenn. förhandl., Hfors, H. 6, 1861, s. 197—2035. På anförda ställe, s. 205—224, har Nylander låtit aftrycka handlingarna i befordringsmålet rör. tillsättandet af den vid Upsala univ. lediga adjunkturen i botanik och praktisk ekonomi, där Fries som specimen utg. afhandling granskas och kritiseras af prof. WALMSTEDT, s. 212—220. Med anledning af här och i Notiser H. 5 gjorda uttalanden utgaf Fries en särskild broschyr, som utdelades till Notisernas prenumeranter, med titel: 34. Genmäle med anledning af Sällskapets Pro Fauna et Flora Fen- nica Notiser, Häft. 5 och 6 af Th. M. Fries. Upsala, Edquist & Berglund, Nöb2san L8:05, ANS: Detta »Genmäle» föranledde ytterligare: 34 a. W. NYLANDER: De novissimo opere Friesiano. — Flora, Jahrg. 45, 1862, s. 337—343. 30. Zur Beantwortung. [Undert.:] Dr. Th. M. Fries. — Ibid. s. 572—3573. 36. Bidrag till utredandet af Skandinaviska Laf-arternas synonymik. SER SIM TC Fries! (Meddelade, den 131 Febr: 1861) Stockholm, Vet.- Ak. Öfvers., Årg. 18, 1861, s. 93—110. Innehåll: a. Laf-arterna i Wahlenbergs Flora Lapponica. S. 94—100. b. TLaf-arterna i Sommerfelts Supplementum Florx Lapponice. S. 101—110. 37. Anteckningar rörande en i Paris befintlig Linneansk växtsamling. Af Th. M. Fries. " (Meddeladt den 12. Juni 1861.) — Ibid., s. 255—272. 36. Miscellanea Lichenologica. 'Scripsit . Dr. Th: M: Fries. — Flora, Jahrg. 44, 1861, s. 409—413. (Dat.: Dabam Monachii d. 13. Julii 1861.) 1863. Sonya lafarter, beskriftna af ofh. M. Fries: — Bot: Not;, 1863, s- 7- 12. Öfvers.: Neue Flechtenarten. Beschrieben von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen ibers. von A. v. Krempelhuber.) — Flora, Jahrg. 48, 1865, s. 340 — 346. 40. Om de Skandinaviska arterna af släktet Isoétes, af Th. M. Fries. — Bot. Not., 1863, s. 101—105. 1864. 41. Bidrag till Skandinaviens Laf-flora. Af Th. M. Fries. (Meddelade den 11 Maj 1864.) — Stockholm, Vet.-Ak. Öfvers., Årg., 21, 1864, s. 209—2717. Öfvers.: Ein Beitrag zur Flechtenflora Skandinaviens. Von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen... ibers. von A. von Krempelhuber.) — Flora, Jahrg. 48, 1865, s. 481—489. 134 1865. 42;. Botaniska notiser för år 1865 med biträde af ... utgiuneraf TO M:-oFries. Upsala, W.: Schultz förlag: 1865: 80. 2 DIS H85ES — — — 1866... 8:0. 2 bl., 188 s. = — 1867... 80. 2 HIT NO6-S. — — — 1868... 8:0. 2 bl., 204 s. Bot. Not. 1857—1858, se Nr 9. 43. En botanisk resa i Finmarken 1864, skildrad af Th. M. Fries. — Bot. Not., 1865, s. 6—16, 27—38, 42—58. Öfvers.: Eine botanische Reise in Finnmarken 1864. Geschildert von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen... uäbers. von A. v. Krempelhuber.) — Flora, Jahrg. 48, 1865, s. 289—295, 305—311, 346—349, 358—364, 391—396, 403—410. 44. Nya Skandinaviska Laf-arter, af Th. M. Fries. — Bot. Not. 1865, $.1928—40 (Nr 15-10), 1995-102, (11-20), 109=11351(21--30), T81- T84(31T-05H666 s. 14—18 (Nr 41—50), 56—60 (531—60), 150—152 (61—70); 1867, s. 105—110 (71-90), 151—155 (91—100). Öfvers.: Neue scandinavische Flechtenarten. [Titeln varierande.] Von Th. M. Fries. (Aus dem Schwedischen ... äbers. von A. v. Krempelhuber.) — Flora, Jahrg. 48, 1865, s. 508—511 (Nr 1—10), 537—540 (11—-20); Jahrg. 49, 1866, s. 153—156 (21—30), 315—319 (41—50), 452—456 (51—60); Jahrg. 50, 1867, s. 184—186 (61—270). 45. Professor A. S. Örsteds observationer rörande befruktningen hos Skifsvamparne (Agaricinei). Referat af Th M: Fries: — Bot Notsrlisb5; S-D0— LOT 46. Om Finmarkens natur och folk. [Undert.:] Th. M. Fries. — Sv. Latolrdskt., 1865, si 86—115: 47. Noch eine Bemerkung äber Biatora campestris Fr. [Undert.:] Dr. Th. M. Fries. — Flora, Jahrg. 48, 1865, s. 24—26. Föranleddes af en uppsats af Krempelhuber i föreg. årg. af Flora, 8. 558. 1866. 48. Christian Stenhammar, ett biographiskt utkast af Th. M. Fries. — BOESNOERS06065ES 0: Öfvers.: Nekrolog. Christian Stenhammar. [Undert.:] Th. Fr. — Flora, Jahrg. 49, 1866, s. 76—78. 49. Några nyare iakttagelser rörande egendomligheter vid växters be- fruktning, refereraderat INOM: Eries. — Bot. Not, 1866, s. 24-32: 00. Beiträge zur HKenntniss der sog. Cephalodien bei den Flechten. NoOmjki. OM: Eriesik oblöora, Jahrg. 495 186650S] dy-20. Föredrag härom hölls på Skand. Naturf. 9:e möte i Stockholm 1863. Se mötets Förhandlingar, s. 366, och Bot. Not. 1863, s. 99. 51. Anmälan af Botanisk Tidskrift, udg. af den Bot. For. i Kjöben- Navin Er 866: ömdentsrRSrE Nord STtrdskr fi politj SOS SEE 32. Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 under ledning af Otto Torell. Ur deltagarnes anteckningar... skildrad af K. Chydenius . .- H. 1. Stockholm 1865... [Anmälan. Undert.:] —e—. — Sv. Lit.-Tidskr., Årg. 2., 1866, s. 150—158. 53. [Referat af E. Boudier, Des champignons au point de leurs carac- teres usuels, chimiques et toxicologiques (Paris 1866).] — Upsala Läkaref. Förh., Bd 2, 1866/67, s. 270—274. 135 1867. 54. Lichenes Spitsbergenses determinavit Th. M. Fries. Stockholm 1867. 4:0. 53 s. — Stockholm, Vet.-Ak. Handl., Bd 7: Nr 2. I utdr. öfvers: Die Schwedischen Expeditionen nach Spitzbergen 13: Die Flechten-Arten von Spitzbergen (Lichenes Spitzbergenses). Von Dr. Th. M. Fries. (Bericht von Dr. (C. F. Frisch.) — Petermanns geogr. Mitt., 1868, s. 62—64. 53. Tillägg till föregående uppsats [Några ord om de i Skandin. förek. formerna af granen, af E. Hisinger] af Th. M. Fries. — Bot. Not., 5067 S 456: 36. Fortsatta undersökningar (af F. Hildebrand) angående växternas befruktning, refererade af Th. M. Fries. — Ibid., s. 74—986. 37. Biatora pinicola Th. Fr. in sched. — P. J. Hellbom, Rariores Liche- num species... in Nericia ... — Stockholm, Vet.-Ak. Öfvers., Årg. 24, 1867, ST2I2. 1868. 58. Bilder ur växtverlden. Populära föredrag af Th. M. Fries. Stock- Holm; J Arrhemii förlag, 18687 8:0. 2 bl, 179: s., 18 textfig. 39. Hieracia Scandinavica exsiccata, utgifna af C. J. Lindeberg [Undert.:] miYTERCS Bot. Not. 18687 so 76=81 60. Om fastställandet af principer för den botaniska nomenklaturen. öndertsajER: Er) — "Ibid; s: 81-98! Ofversättning, med anmärkningar, af den af internat. bot. kongressen i Paris 1867 antagna »Loi de la nomenclature botanique». 61. Nya bidrag till kännedomen om nordligaste Norges vegetation. [Re- ferat. » Undert.:] Th: Er. — Ibid, s: 126-131. 62. Resultaterna af de svenska expeditionerna till Spetsbergen. [Undert.:] SVS LItSTidSkr) Arg. 4 18087 si 210-240: 1869. 63. Svenska polar-expeditionen år 1868 med kronoångfartyget Sofia. Reseskizzer af Th. M. Fries och C. Nyström. Med träsnitt, färgtryck Ssamtrenivkarta.. Stockholm; P. AA Norstedt & söner, 1869. :8:0. 4: bli; Pals. I karta, 4 pl. 64. Tillägg till Spetsbergens Fanerogam-Flora. Af Th. M. Fries. (Meddeladt den 10 Februari 1869.) — Stockholm, Vet.-Ak. Öfvers., Arg. 26, 1869; s. 121—144, pl. 2—5. 65. Om Beeren-Islands fanerogam-vegetation. Af Th. M. Fries. (Med- deladt den 10 Februari 1869.) — Ibid., s. 145—156. 1870. 66. Anmälningar. Naturkunnighet för menige man. A. Bernstein: Naturvetenskaplig boksamling... [Undert.:] Th. F. — Framtiden, Bd 3, 1870, s. 458—463. 1871. 67. Lichenographia Scandinavica sive dispositio lichenum in Dania, Suecia, Norvegia, Fennia, Lapponia Rossica, hactenus collectorum. Scripsit Th. M. Fries. Vol. 1. Archilichenes discocarpos continens. P. 1—2. Upsalie, Typis descripsit Ed. Berling, 1871—74. 2 bl., s. i—iv, 1—324, 1 bl.; 1 bl., s. 325—639. 136 Indices: Tableaux analytiques et dichotomiques de tous les genres et espéces de TLichens décrits dans le »Lichenographia scandinavica» de Th. M. Fries, Par l'abbé H. OriviER. Autheuil 1881. 8:o. 40 s. Index nominum receptorum et synonymorum Lichenographiae Scandinavicae Friesianae inchoatus ab ill. Lichenologo E. KernstocKk perpolitus a G. Lis- DAU. — Annales mycolog., Jahrg. 6, 1908, s. 230—267. 68. Plant&e vasculares insularum Spetsbergensium hactenus lectx. — Plante vasculares in insula »Beeren Eiland» reperte. Upsalix 1871. BÖLF20S! Innehållsförteckning till ett exsiccatverk med 113 växtformer från Spets- bergen och 38 från Beeren Eiland. Förteckningen omtryckt med titel: Die Gefässpflanzen Spitzbergens und der Bären-Insel. Von Dr. Th. M. Fries in Upsala. — Bremen, Abh. natw. Ver., Bd 3, 1872, s. 87—92. sist of Arctic Plants, presented to the University Herbarium. By M. Theo- dore Magnus Fries, Upsala. — Edinburgh, Trans. Bot. Soe., Vol. 11, 1873, s. 360—362. 1872. 69. Grönland dess natur och innevånare efter äldre och nyare för- fattares skildringar samt egen erfarenhet tecknade af Th. M. Fries. Med fyra färgtryckta planscher och elfva af grönländare skurna träsnitt, Uppsala, Esaias Edquist, 1872. 8:o. 3 bl., 176 s. 1873. 70. Om Nowaja Semljas vegetation. Af Th. M. Fries. — Bot. Not., (8, SS HUA RAN 71. Lichenes. [Bestemte af Adjunkt Th. Fries.] — Blytt, Bidrag til Kundsk. om Vegetationen paa Nowaja Semlja, Vaigatschöen og ved Ju- gorstredet. — Christiania, Vid.-Selsk. Forh., 1872 (tr. 1873), s. 14—16. 72. »Descriptiones et analyses, a filio meo Theodoro factis, Hypomy- cetum Agaricos in Suecia incrustantium.» — E. Fries, Decas Hymenomyc. nov. — Stockholm, Vet.-Ak. Öfvers., Årg. 30, 1873: Nr 5, s. 8—9. : 1874. 73. Nogle Bidrag til Kundskaben om de paa Lavarterne förekommen- de Parasiter af Algernes og Svampernes Grupper... — Forhandl. Skand. Naturf. 11:e Möde i Kjöbenhavn 1873, Khvn 1874, s. 39. 74. Lichenes (Flechten) [aus Spitzbergen]. M. Th. von Heuglin, Reisen nach dem Nordpolarmeer 1870—1871, Th. 3, Braunschw. 1874. 8:o. S. 285. 75.0 Catillarra Laureri) b. amphileuca Th Fr m litt KCecideartxylo- phila n. sp.» Th. Fr. in litt. — H. Falk, Om Östra Blekinges lafflora. Akad. afh. Lund. Karlskrona 1874. 4:0. S. 16. | Z 1875. 76. Om växternas blomning. Af Dr. Th. M. Fries. Stockholm, Klem- mings antiquariat, 1875. 8:o. 102 s., 27 textfig. — Ur vår tids forskning, 15. Utdrag häraf med titel: Om ändamålet med blommornas lukt och färg omtr. i Hemvännen, Bd 2, 1876, s. 63 och i Trädgården, Ärg. 11, 1912, s. 273—274, här med titel: Hvad betydelse ha blommornas doft och färgprakt? 77. Schizopelte, novum Lichenum genus. Desceribit Th. M OFriesei Flora, Jahrg. 58, 1875, s. 143—144:. 1876. 78. - De senaste polarfärdetrna. [Undert.:] Th. M. Fries. — Svensk tidskr., utg. af Hjärne, 1876, s. 60—104, 132—162. 137 KÖRA lsmacesex Sign] JTI EI Nord: Familjebok, BA 1, 1876). sp. 456: — Nya uppl. Bd 1, 1904, sp. 596—597 [Alismatacex. Sign.: T. F. (G. Pn Easerhemi. 1877. 80. Polyblastie Scandinavice. Descripsit Th. M. Fries. (Reg. Societati Scientiarum Upsaliensi traditum die 19 Jul. 1877.) Upsalix typis descrip- Sit Ed Berling 1877. 4:0. I bl, 27, (1) s. — Upsala, Soc. Sc, Nova Acta, Vol. extra ord. ed. 1877. 81. Upptäcktsresor i norra polarhafvet af Julius Payer. - Öfvers. och bearb. af Th. M. Fries. Med 147 illustrationer och 3 kartor. Stockholm, Alberti Bonniers förlag, 1877: 8:0: 4 Dl, 461, (3) s., portr, 3 kartor: (På omslaget: Bibliotek för resebeskrifningar 6.) 82. Chameznerium latifolium 8 ambiguum Th. Fr. & Lge. — Cham&- nerium latifolium y tenuiflorum Th. Fr. & Lge. — »Flora Danica», Fasc. HORTIVOlET 17), HMauniae: 1877, si 7. 83. [Recension af Arvid Ahnfelt, Carl von Linnés lefnadsminnen 1877. Undert:: — r —| — Nya Dagl. Alleh.; 1877, 8 dec, 12 dec. Med svar af Ahnfelt och slutreplik af Fries. 1878. 34. Carl von Linnés Anteckningar öfver nemesis divina utgifne af Elias Fries och Th. M. Fries. Ny, omarbetad och tillökad upplaga. Upsala, Lundequistska bokhandeln, 1878. 8:0 2 bl., 72 s. (Uppl. 1 utgafs som promotionsprogr. af Elias Fries, 1878.) SJoralaft örn MS Eries: — Festen till Garl vont Linnés! minne . - Upsala 1878: 18:07: 'S) 5—47. 86. Vetenskap för alla. Efter Rob. Browns engelska original svensk upplaga utgifven under redaktion af Professor Th. M. Fries. Bd 1—2. Stockholm,- Fahlerantz & Co, 1878—1879. 8:0. 1 bl., 706 spalter, (1) s.; 1 DlsemRdsp. I bl. : (Bd 3 redigerades af P. T. Cleve.) BrsTWRtt fallet blad: "Af Rob. Brown. (ET! öfvers. af IH. MC Eriesc IDG SEB OR 1878 SP, 63-92. 88. Hvad gagn hafva växterna af sina rötter? Af Rob. Brown. (Fri ölvers: af Th. MM. Fries.) — Ibid., sp. 250—274. dS9:- Tv Insektätande växter. Af Th. M.: Fries: — Ibid., sp. 467—492. Dansk öfvers. i Skildringer af Naturvid. for Alle, Khyvn 1882, s. 1—28. 90. En oväntad gäst [Orobanche Hederz&e i Upsalal. Af Th. M. Fries = Sv. Trädg.-för. Tidskr., 1878, s. 130-134. 9I1. Icones selecte Hymenomycetum nondum delineatorum. Sub auspi- ciis Regize Academiz Scientiarum Holmiensis edite ab Elia Fries. (Fasci- culos 12—20 editos curavere Th. M. Fries et Rob. Fries.) Holmizx et Upsalie, Typographia centralis & E. Berling, 1878—1884. Fol. Pl. 111— 200, text s. 11—104, inledn., portr. 1879. 92. Den svenska röda näckrosen. Med färglagd tafla. Af Th. M. Fries. möSv.lradg. för tidskr:, 1879, s. 1209—134., 1 pl: 138 93: "Om växternas Hår. Af Th M. Fries. — Vetenskap för allävBd 2, 1879, sp. 57—82. Äfven med särsk. paginering, sp. 1—26. Dansk öfvers. i Skildringer af Naturvid. for Alle, 1882, s. 221—246. 94. En guldvifva. Af Robert Brown. (Fri öfvers. med tillägg af Th. M. Fries.) — Vetenskap. för alla, Bd.2, 1879, sp. 381—402; 95. .Polar-isen. Af Edward LE: Moss. (Fri öfvers: af TR oMHEERes) Ibid: Spa 095-010: 96. Växtrikets dvergar. Af Th. M. Fries. -— Ibid., sp. 639-668: Dansk öfvers. i Skildringer af Naturvid. for Alle, 1882, s. 293—332. 97. Några egendomligheter vid växternas blomning. Af Th. M. Fries. — Vetenskap för alla, Bd 2, 1879, sp. 689—704. Dansk öfvers. i Skildringer af Naturvid. for Alle, 1882, s. 553—568. 98. On the Lichens collected during the English Polar Expedition of 1875—76. By Theodor M. Fries, Professor of Botany in the University of Upsala. (Communieated by sir Joseph Hooker C: B., E; R: S) — London, Journ. Linn. Soc., Bot., Vol. 17, 1879, s: 346-370! Inledningen omtr. m. titel: Les Lichens des régions arctiques. [Undert.:] Th. M. Fries. — Revue mycol., Ann. 2, 1880, s. 145—146. 1880. 99: i Cochlearia. [Sign::] T; E.:=Nord. familjebok, Bd 3, 188505sSpr445f Nya uppl, Bd-5; 1906, sp. 470—471: 10057 Colehicum. Sign.: TT. E: — Ibid; sps 498: Nya upplegSigntle RN (Gm aserhemi! st Did STspa ol S2 101. "Om, växternas spridning. Af Prof. Th: M.: Fries: Stockholm; Samson & Wallin, 1880. 8:0. 74 s. — Ur vår tids forskning, 25. 102. Om växternas groning. Af Th. M. Fries. — Vetenskap för alla, Bd 3, 1880, sp. 1—24. Äfven särskildt: Stockholm, Fahlcerantz & C:o, 1881. 8:o. 24 sp. — Smärre skrifter utg. på Fahlerantz & C:os förlag. 1. (Denna beteckning endast på omslaget.) 103. Potatis-pesten. Efter Worthington G. Smith. (Fri bearb. med tilläggrafe rn EMS Emes) = IPidj Bd73; 18807 sp. 485-004: 104. Adoif Erik Nordenskiöld och hans "upptäcktsfärder 1858—1879 jemte en lefnadsteckning af ångaren Vegas chef kapten Louis Palander. Tvenne uppsatser af prof. Th. M. Fries. Med porträtter, illustrationer och en karta. Stockholm, Albert Bonniers förlag, 1880. 12:0o. 2 bl.,44s., 1 karta. — Öreskrifter för folket, Nr. 105. Uppl. 2—3. 1880—81. 48 s Uppl. 1 är särtryck ur Svea. Folkkalender, Arg. 36, 1880, s. 61—94 (Nor- denskiöld), 95—103 (Palander). Ofvers. i något förkortad form: Die Entdecker der Nordostpassage Norden- skjöld und Palander. Ihr Leben, ihre Reisen und der Werth ihrer Leistungen. Nach Prof. Dr. Th. M. Fries in Upsala. (Von E. Schumacher.) — Hamburgi- scher Correspondent, 1880, Nr. 161 och följande. 105... Nordostpassagens historia. [Undert.:] Th. M. Fries. — Nordost- passagen, utg. af Publicistklubben, 1880, s. 7—38. Följdskrifter 105 a, 106: 105 a. Ett lille Tilleg til Nordostpassagens Historie. Af P. LAURIDSEN. — Ner og Fjern, Khvyn, 1880, Nr 414. 106. Genmäle. [Undert.:] Th. M. Fries. — Ibid., 1880, Nr 417. 139 107. Arthonia incarnata (Th. Fr. in litt.) Kullh. — S. Almquist, Mono- graphia Arthoniarum Scandinavix. — Stockholm, Vet.-Ak. Handl., Bd 17, NIr67 1880; s. 18. 1881. 108. Zur Kenntniss der Ehrhart'schen Flechten. Von Th. M. Fries. — BloöratJabre. 64, 1881, s. 220-224. Särtr. 5 s. 1882. 109. Vårliljor på kalljord. Med färglagd afbildning af Puschkinia seillordeskock Scilla sibirica. AF Th: M. Fries: — Sv. Trädg-för. Tidskr: 1882, s. 165—173., 1 pl. — Äfven som särtr., Stockholm, tr. i Centraltryckeriet. HONDIEE S:05.10 12 Sc 1883. 110: Kulturväxternas. ursprung. Af Th. M. Fries. — Ibid., 1883, s. S0-—4068-—75198--109, 142—150: — Äfven som särtr.; Ibid., 1883. 8:0. 38 s. — I smndr. tr. i Tidn. f. trädgårdsodlare, 1885, s. 17—-19, 27—29, 34—35, 43—45, 50—53, 57—58, 66—67. 111. [Yttrande i diskussionen ang. naturalhistoriens ställning vid läro- verken.] — Förhandl. Skand.: Naturf. 12:e möte i Stockholm 1880, Sthlm 1883, s. 449—4531, 464—467. 112. Botaniska institutionerna. — Redogörelse för Kongl. Universitetet i Upsala 1877/1883, 1883/84—1897/98. — Upsala Univ. Årsskr., 1883—98. 113: [Yttrande i Större konsistoriet d. 11 Febr. 1882 ang. de sökande till den lediga vice bibliotekarietjänsten vid Upsala universitet.] — J. Hell- stenius, Biblioteksfrågan i Upsala. 1. Stockholm 1883. 8:o S. 22—26. 1884. 114. Växtriket. Framställning af växternas lif och förnämsta former. örn bIFIMEESETieST Stockholm," Falilerantzt fe C:0, 15844 8:00 3281 So död texts: Svenska biblioteket. Afd: 3: ht (Utkom. 197 häften == Sv. Pip; EH 9 200 B2, 30, 425) 115. Elias Fries. [Undert.:] Upsalie et Gothoburgi Majo 1884. Th. M. Eries.: Rob. Fries. — El Fries, Icones selecte Hymenomycetum, Vol. 2, SV: 116. Reservation af herr Fries. — Underd. betänkande ang. organis. af rikets landtbruksläroverk af den härför ...tills. kom. Stockholm 1884. 8:o. S. 370—375. Betänkandet ingår äfven som Bih. t. Riksdagens protok., 657, Saml.-2:, Afd.;- 2, Bd 3. 1883. 117. Hvad har under de senare åren gjorts och hvad bör ytterligare göras för att befordra den inhemska fruktträdsodlingen? Anförande vid Landtbruks-Akademiens sammanträde den 21 september 1885 af Th. M. Fries. — Landtbr.-Ak. Handl., Årg. 24, 1885, s. 365—381. Omtryckt i Sv. Trädg.-för. Tidskr., 1885, s. 162—179. 1886. 118. Menniskans inflytande på den svenska florans nuvarande sam- mansättning. — Bot. Not., 1886, s. 107—111. Öfvers.: Ueber den Einfluss des Menschen auf die jetzige Zusammensetzung der schwedischen Flora. — Bot. Centralbl., Bd 26, 1886, s. 94—95, 125—126. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 1 (1886), 1887, s. 7T—9. 140 1887. 119: Om ett Linneanskt herbarium i Sverige. — Bot. Not., 1887,'s: 141—143. Öfvers.: Ueber ein Linné'sches Herbarium in Schweden.— Bot. Centralbl., Bd 31, 1887, s. 402—403. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 2 (1887), 1888, s. 12—13. 1888. 120. Terminologiska smånotiser. Af Th. M. Fries. 1. Huru böra klass- och ordnings-namnen i Linnés sexualsystem accentueras? 2. Hvilkendera benämningen är i det naturliga systemet att föredraga: »ordning» (ordo) eller »familj» (familia)? 3. Nakna frön (eller fröämnen). — Bot. Not., 1888, SMI TLIG Följdskr. mot 1. Monäåndria eller Monandria. [Undert :] Medius [= 06. A. Melander]. — TIbid., s. 234—236. Öfvers. af. 1—3: Terminologische Notizen. — Bot. Centralbl, Bd 38, 1889, s. 100-701, 7T31—733. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 3 (1888), 18910 sbA=Sg 121. Några anmärkningar om släktet Pilophorus. Af Th. M. Fries. — Bot. Not., 1888, s; 212—214, 1 textfig. Öfvers.: Einige Bemerkungen tber die Gattung Pilophorus. — Bot. Cen- tralbl., Bd 38, 1889, s. 764—766. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 3 (1888), 1891, s. 12—14. 122. Om Stenanthus curviflorus Lönnr. Af Th. M. Fries. — Bot. Not., 1888, s. 224—9226. Öfvers.: Ueber Stenanthus curviflorus Lönnr. — Bot. Centralbl., Bd. 40, 1889, s. 37—39. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 3 (1888), 1891, s. 21—22. 1889. 123, Nåcra upplysningar om Ultuna. [Undert/] TEOpsSAS EN: Berlings boktryckeri, 1889: -8:o. 16 s. 124 Reseryation: af professor Th. M. Fries: < Underd. förslagskoch betänkanden afg. .. af den för utredn. ang. undervisnings-, examens- och studieväsendet inom de filos. fakulteterna vid univ. i Upsala o. Lund. : 1888 förordnade kommitté. Stockholm 1889. 8:o. S. 154—217. Fries har åtskilliga mindre anföranden rör. detta förslag i: Utlåtande af Fakulteter och Sektioner samt det Större Konsistoriet... i Upsala. Upsala 1889. 8:0. 1890. PERU smImt on Linnseus. By Profi fö MIC EnesESEMIsPSSeN London, Proc. Linn. Soc., 1887—88, (tr. 1890), s. 45—54. Äfven som särtr. TORS: 126. Äro några i tekniskt och medicinskt afseende vigtiga växter inom vårt land förtjenta af odling i större skala än för närvarande är för- hållandet? Föredrag vid Kongl. Landtbruks-Akademiens sammankomst den 16 september 1889 af Th. M. Fries. — Stockholm, Landtbr.-Ak. Handl., Årg. 29, 1890, 's. 88—101. — Äfven som särtr., m. särsk. pag. 14 s: 127. Om Beckmannia eruceformis (Linn.) Host. Af Th. M: Fries: — Bot. Not., 1890, s. 82. | 128. Strödda bidrag till kännedomen om Skandinaviens barrträd. Af Ib OM BnestG Ibid35ErsTP5s05200: Öfvers.: Beiträge zur Kenntniss der Nadelhölzer Skandinaviens. — Bot. Centralbl., Bd 53, 1893, s. 71—74, 137—141, 169—173. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 3 (1890), 1893, s. 13—24. 141 1891. 129. Lärobok i systematisk botanik. Af Th. M. Fries. 1. De fanero- gama växterna. 2. De kryptogama växterna. Stockholm, F. & G. Beijers förlag; 1891—97: 8:01 Vv sj s. 1—228; 1 bl., s:'229—430, 1 pl (Gemensamt titelblad: Lärobok i systematisk botanik: Af Th. M. Fries. Med 426 i texten intryckta figurer.) 1892. 130. Om växtbolag. (Föredrag vid Filosofie Doktors-promotionen i Upsala den 31 maj 1892.) [Undert::] Th: M. Fries. — Sv. Tidskr., utg. af Frans von Schéele, 1892, Årg. 2, s. 277—289. Äfven som särtr., med titelbl; Upsala 1892. 8:0. 15 s. 131. Egendomliga sammanväxningar hos barrträd. Af Th. M. Fries. — BorsNotsri8927 s1-8. Öfvers : Ueber eigenthämliche Verwachsungen bei Nadelhölzern. — Bot. Centralbl., Bd 61, 1895, s. 90—95. — Bot. Sekt. SB., Jahrg. 6—7 (1891—92) 1895, s. 2—7. 132. [Yttranden i diskussionen om nomenklaturfrågan.] — Forhandl. Skand. Naturf.: 14e Möde i Kjöbenhavn 1892, Khvn 1892, s. 240—255. — [Yttrande om skogsträdens mykorrhiza.] — Ibid., s. 460. Öfvers. i Bot. Centralbl., Bd 53, 1893, s. 281—9284, 345. 133. Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné. 1—8. Af Th. M. Fries. Upsala 1893—98. 8:o. — Upsala Univ. Årsskr., 1893-98. Progr. 1. 1893. 1 bl., s. 1—53. Med tillägg af s. 55—63 förut utg. som progr. vid prof. H. W. Totties och A. O. Lindfors' in- stallation. 1 bl., s. 55—110 Med tillägg af iv s. progr. v. H. Blombergs inst. 3. 1895. 1 bl., s. 111—166. Med tillägg af iv s. progr. v. P. Perssons inst. 4. 1896. 1 bl., s. 167—222. Med tillägg af v s. progr. v. C. J. G. Sund- bergs inst. 5... 1896. 1 bl, s. 223—274. Med tillägg af iii s. progr. v. E. O. Burmans inst. 6. 1897. 1 bl., s. 275—334. Med tillägg af x s. progr. v. K. J. Ångströms 0. A. G. Högboms inst. 4. 1898: 1 bl, s. 335-415. Med. tillägg af ix s. progr. v.J. H. E. Schuöcks inst. 1898. 1 bl., s. 417—502. Med tillägg af viii s. progr. v. K. J. V. Sjö- grens och A. H. Lundströms inst. 134. Redogörelse för Kongl. Universitetet i Upsala under det akademi- ska året 1892-1893—1897-1898 af Universitetets rektor. Upsala 1893—1898. 8:o. — Upsala Univ. AÅrsskr., 1893—1898. 135. Blomsterdrömmar af Theodor Magnus Fries. — Från Småland. Ord, toner och bilder af småländingar. Upsala (tr. i Stockholm), 1893. 4:0. -S. 17—20. (Finnes i något förändrad o. förkortad form förut i stenografskrift publ. i en af Arendska stenograf-föreningen utg. läsebok.) 1894. 136. Normalförteckning öfver svenska växtnamn af Kongl. Landt- bruksstyrelsen den 10 April 1894 fastställd att användas vid undervisningen vid de med statsmedel understödda landtbruksskolor och landtmanna- skolor äfvensom vid de med understöd af statsmedel inrättade frökon- Nn fjamå [9.0] [To] Ha (0 ol 142 trollanstalter. [Utarbetad af Th. M. Fries, B. Jönsson, F. Laurell och A-. Lyttkens.] Norrköping 1894. 8:o. 87 s. — Meddelande från Kongl. Landt- bruksstyrelsen;: Nr 3 år 1894: (Nr 17). 137. Naturalhistorien i Sverige intill medlet af 1600-talet. Af Th. M. Eries. . Upsala 1894:, 8:00. 75 So Upsala Univ: Arsskr.! 16920 Eroe Med tillägg af s. 76—78 utg. som: Inbjudningsskrift till den fest, hvarmed trehundraårsminnet af Gustaf II Adolfs födelse kommer att firas i Upsala Universitets aula den 9 december 1894. Forts., se Nr 163, 165. 138: Om palmerna. Af Iho M> Fries. Med 13 bilder: =" Ortdfockwad: Årg. 3, 1894, s. 195—217. 139. Hieracium formicarium Th. Fr. in sched. — M. Elfstrand, Archieracien aus Norwegisch-Finnmarken, von Th. M. Fries in den Jahren 1857 und 1864 gesammelt. — Stockholm, Vet.-Ak. Bih., Bd 20, Afd. III, NET 1894 USstp8sS-20 1895. 140: Människans inflytande på vårt lands vegetation. Föredrag vid öppnande af sommarkurserna i Upsala 1895. Af Th. M. Fries, professor vid Upsala universitet. Stockholm, F. & G. Beijers bokförlagsaktiebolag, 18957 8:00, 21sS:— Föreningen FHeimdals folkskrifter, NTI25: 1896. 141. [Yttrande i Matem. naturvetenskapliga sektionen af) Professoren Fries. — Professuren i mineralogi och geologi i Upsala 1896. Upsala GNOGEINS:OSNES.: fIES2. 1897. 142. Botaniska institutionen. Af Th. M. Fries. — Upsala universitet 1872—1897. Upsala 1897. 4:0o. S. 167—182. Äfven som särtr. Upsala SKE TOS: 143. Några blad ur termometerns historia. Af Th. M. Fries. — Nord. Tidskr., 1897, s. 658—0688. 1898. 144. Den första naturvetenskapliga forskningsfärden 1 Sverige. Af Th. M: Fries. — IDbid.,. 1898, s. 481—497,; 517—537. 1899. 145. Caroli Linn2ei Hortus Uplandicus med inledning och förklaringar. Af Th. OM. jEries. Upsala 1899: -:8:0. 39 S.> 2 facsh XlvVIiS OPs Univ. Årsskr., 1899, Progr. Med tillägg af v s. förut utg. som inbjudningsskrift till J. A. H. Hammars professorsinstallation. Inledningen är omtryckt med titel: Trädgårdsskötseln i Sverige under 1700- talets förra hälft. Af Th. M. Fries. — Sv. Trädg.-för. Tidskr., 1899, s. 49— 54, 65—68, 81— 84, 100—103. ; 146. Inbjudning till bevistande af rektorsombytet vid Kongl. Universi- tetet i Upsala den 1 Juni 1899 af Th. M. Fries Univ. n. v. rektor: Denna inbjudning åtföljes af Bref af Olof Rudbeck d. ä. rörande Upsala Univer- sitet utgifna med inledning af Claes Annerstedt. 2. Upsala 1899. 8:0. 4 s. (Själfva inbjudn.) 143 1900. 147. Bakterier såsom de högre växternas fiender och vänner. (Före- drag vid nedläggandet af rektorsämbetet vid Upsala Universitet den 1 juni 1899.) — Sv. Trädsg.-för. .Tidskr., 1900, s. 3—6, 20—25. 1902. 148. Några ord om rutmarken (Polygonboden) på Spetsbergen och Beeren FEiland. Af Th. M. Fries. — Geol. För. Förh., Bd 24 1902, SO Föranleddes af Th. Wulffs uttalanden i Botanische Beobachtungen aus Spitzbergen. 3. Der Polygonboden. Lund 1902. ömmechenes: antaretier” Determinavit Ph. M. Fries: — Nyt Magi f Naturv., Bd 40, 1902, s. 208—209. ÖSarskilda” yttranden; Af Ib oMOoRrTries: SS: 674—0677: "Af THOM: Fries och F. W. Åmark. S. 678—680. — Betänkande afgifvet 1902 af den för utredning af vissa frågor rör. de allm. läroverken 1899 tillsatta komitté. Bd 2. Stockholm 1902. 4:0. Fries är också förf. till de kursplaner eller grunder för kursplaner m. m. som förek. ibid., Bd 1, s. 109—111, 162—162, 241, 290, 320—321. 1903. bt rinne”” Lefnadsteckning aft IINMS Fries DI 1-2. Stockholm, Fahlerantz & C:o, 1903. 8:o. — D. 1: 2 bl., iv, 364, 48 s. (Bilaga 1—17); Days A56S] (Bilaga 18-23), It bl. Ett uttalande om Linnéminnen i botaniska trädgården i Uppsala, Bd 2, s. 123—125, gaf anledning till följande polemik 151 a—154: 151 a. Linnéminnen som lefvat — och dödats. — [Anonym insändare i] Nya Skånska Posten Kristianstads Läns Tidning, 1904, Nr 4. 151 b. >»>Linnéminnen som lefvat och dödats». f[fAftryck af föreg. jämte intervju:] Hvad professor Kjellman säger. — Upsala Nya Tidn., Nr 2563, 1904 14 Jan. 152. Linnéminnena. [Undert.:] Th. M. Fries. Ibid., Nr 2567, 1904 12 Jan. 152 a. >»Linnéminnen som lefvat — och dödats». Af F. R. Kjellman. — Bot. Not... 1904, s. 130—133. (Kort referat af föredrag i Naturv. Studentsällsk. Bot. sektion d. 26 April) 152 b. [Gensaga af prof. Kjellman.] — Kungl. Univ. i Uppsala redogörelse 1903—04, s. 99—102. — Uppsala Univ. Ärsskr., 1904. sSrAnhåällan: JUndert5] PR MS Eriesi Bot Not., 1904 s=195—194: 153 a. Linnéminnen i Uppsala botaniska trädgård. Kritisk undersökning af F. R. Kjellman. Meddelad den 8 juni 1904.— Stockholm 1904. 8:o. 33 s. — Arkiv f. bot., Bd 3, Nr 7. 154. Linnéminnen i Upsala botaniska trädgård. Antikritik af Th. M. Fries. Inlämnad den 14 december 1904. Upsala 1905. 8:o. 45 s. — Ibid., BA 4: Nr. 5. 1904. 155. [Anmälan af] Fr. Laurell. Svenska växtnamn och binär nomen- klatur. Upsala 1904. [Undert.:] F. — Pedagog. Tidskr., Årg. 40, 1904, s. 123—131. 156. Svenska växtnamn. 1. Under medeltiden. Af Th. M. Fries. Med- delad den 14 september 1904. Stockholm 1904. 8:o. 60 s. — Arkiv f. bot; Bd 3; Nr 14: 144 1903. 157. Skrifter af Carl von Linné utgifna af Kungl. Svenska Vetenskaps- akademien. Upsala. $8:0. 1. Flora Lapponica öfversatt till svenska språket af Th. M. Fries. 19053 "2 BI Löpl3 3 bISSNSSRN2ADL S. 345—381. Bihang: 1. Linneanska tillägg till Flora Lapponica S. 347—5355. 2. I detta arbete anförda författare, som saknas i den s. 14—19 lämnade förteckningen. S&S. 356—358. 3. De i Flora Lapponica upptagna växternas namn enligt den binära nomenklaturen. S. 359—374. 4. Noter. S. 315—381. 2. Valda smärre skrifter af allmänt naturvetenskapligt innehåll af Carl von Linné, dels af honom författade på svenska språket, dels öfversatta af några hans lärjungar och Th. M. Fries. 1906. 4 bl. 2900-11 -S5 Innehåll: Oeconomia natura... S. 1—55; Noter förf. af Fries, s. 36—64 Om nödvändigheten af forskningsresor inom fäderneslandet ... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. S. 65—83; Noter s. 84—87. Om den beboeliga jordens tillväxt... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. 98. 89—116; Noter s. 117—124. Hvartill duger det?... S. 125—147; Noter s. 148—1353. Politia nature . .. Till svenska språket - öfvers. af Th. M. Fries. &S. 135— 174; Noter s. 174—176. Naturaliesamlingars ändamål och nytta... S. 177—190; Noter s. 191—193. Instruktion för resande naturforskare... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. 8. 195—209; Noter s. 210—213. Den osynliga världen ... Till svenska språket öfvers. af Th: M. Fries, S. 215—236; Noter s. 237—244. Curiositas naturalis ... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. SS. 245—262; Noter s. 264—267. Delicie nature eller naturens ljufligheter... S. 269—292; Noter s. 293 —296: 3. CGlasses plantarum. Opus denuo editum. 19076 bl5rArsh spö —606, s. 607—656, (1). (Omslag och hufvudtitel m. årtalet 1906.) 4... Valda smärre skrifter af botaniskt innehåll af Carl von Linné. 1. Dels af honom författade på svenska språket, dels öfversatta af-några hans lärjungar och hh M.; Fries: 19083 355-320; (1) S:; 16 pl fitab Innehåll: E Przeludia sponsaliorum plantarum ...S. 1—22; Noter s. 23—26. Om nyttan af wäxternes olika kön... S. 27—36; Noter s. 37. Caroli Linnei Sponsalia plantarum eller blomsterfägnad... S. 39—46; Noter s. 47—48. Sponsalia plantarum, eller blomstrens biläger... S. 49—102, 1 pl.; Noter s. 103—107. Nya bevis för sexualitet hos växterna... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. S. 109—128; Noter s. 129—131. Carl Linnei... Rön om växters plantering grundat på naturen. S. 133— 149; Noter s. 149—1352. Upsala botaniska trädgård ... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. S. 153—184; 3 pl.; Noter s. 185—186. Vernatio arborum . .. Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. S. 187 —L199, 1 tabell; Noter s. 200—204. Calendarium flore . . . Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. 58. 205 —239; Noter s. 240—9242. Caroli Linnei Dissertatio botanica de planta Sceptro Carolino... SS. 243— 256; Noter s. 257—9259. Betula nana... Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. 8. 261—278. 1 pl.; Noter s. 279—280. Peloria . . . Till svenska språket öfvers. af Th. M. Fries. S. 281—297, 1 pl.; Noter s. 298—300. Blomstrens honingshus... S. 301—314; Noter s. 315—316. Om indianska krassens blickande... S. 317—320; Noter s. 321. 5. Iter Lapponicum. Andra upplagan med bilagor och noter om- besörjd af Th. M. Fries. 1913. xl, 268, (1)s.,2 kartor. Bilagor s. 213—268. 19075 158. Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. Med understöd af svenska staten utg. af Upsala universitet. . ..(Försättstitel. Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné. Afd. 1: D. 1—6. Utg. och med upplysande noter försedda af Th. M. Fries. Stockholm, Aktiebo- fasetrijus (tr) 1 Upsala), 1907-1912; 8:60: D. 1. Skrifvelser till offentliga myndigheter och till Kungl. Vetenskaps- societeten i Upsala. 1907. 2 bl., iii, 347 s. D. 2. Skrifvelser och bref till K. Svenska Vetenskaps-Akademien och dess sekreterare. 1iJ09: 2 Pi. ix, dd 5, DÅ D. 3. Bref till och från svenska enskilda personer: A—B utom Bäck. 1909. ANDENS: td, bl J42. 8 D. 4. Bref till och från Abraham Bäck. 1741—55. 1910. 2 bl, iv 365, (1) s. D. 5. Bref till och från svenska enskilda personer: Bäck (1756 —76), C och DIALI9T -3--bl., 366 s: D. 6. Bref till och från svenska enskilda personer: E—Hallman. 1912. AND; 11, 4458. 2 1908. 159. Ett och annat om Linnéa borealis. Af Th. M. Fries. — Fauna och flora, Årg. 3, 1908, s. 57—82, m. 3 textf. Äfven som särtr. med tryckt omslagstitel och särsk. pag. 26 s. Följdskrifter: 159 a—160: 159 a. Om linneafynden på Grönland. Af A. G. NatHorst. — TIbid., s. 243—246. 160. Ännu några ord om Linnea. [Undert.] Th. M. Fries. — Ibid., Årg. 4, 1909, s. 46—47. 1909. 161. Skandinaviens tryfflar och tryffelliknande svampar. Af Th. M. Fries. — Sv. Bot. Tidskr., Bd 3, 1909, s. 223—300. 1910. 162. Betula humilis i Småland. [Undert.:] Th. M. Fries. — Ibid., Bd 3, 1909, (tr. 1910), s. (159)—(162). 163. Några akademiska befordringsfrågor i Upsala under Linnés tid. Af Th. M. Fries. — Nord. Tidskr., 1910, s. 99—117. 1911: 164. Johann Beckmanns Schwedische Reise in den Jahren 1765—1766. Tagebuch mit Einleitung und Anmerkungen im Auftrage der Kgl. Univer- sität Upsala herausgegeben von Th. M. Fries. Upsala 1911, Almqvist & IWiksells. Buchdruckerei-A.-G. $8:0. 3 bl., iv, 174; (1) $.; 1 portr., 1 faks. — Upsala Univ. Årsskr., 1911. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 10 146 165. Naturalhistorien i Upsala under senare hälften af 1600-talet. Af Th. M. Fries. 1, 2. — Nord. Tidskr., 1911, s. 445—463, 571—585. Se Nr 137 och 165. 166. Om bildningsafvikelser hos Secale cereale. Af Th. M. Fries. — Sv. Bot. Tidskr., Bd 5, 1911, s: 144—151, 5 textf. 1912. 167. - Naturalhistorien i Upsala under de fyra första decennierna af 1700-talet... Af Th... M.. Fries. 1—2. — Nord. Tidskr., 1912, s. 344—365, 417—436. Se Nr 137 och 163. EXSICCATVERK. Lichenes Suecize exsiccati. Fasc. 12. Upsala 1852. Lichenes Scandinavize rariores et critici exsiccati, quos collegit et distri- buit -Th. M. Fries. Fasce. 1—3 (N. 1—75). . Upsalizxe 1859—1865. Plant&e vasculares insularum Spetsbergensium hactenus lect2e (N. 1—113). — Plant2& vasculares in insula »Beeren Eiland»> reperte (N. 1—38). Up- Sale rildAL ISe under Nr 68: 147 Bengt Lidforss. + 13/9 1868, + "3/0 1913. Den 23 september 1913 dog BENGT LIDFORSS, professor i bo- tanik vid Lunds universitet. Un- der de sista månaderna af sitt lif led han af en svårartad bröst- sjukdom, hvilken dock ej i minsta grad hämmade hans andliga verk- samhet. Ännu samma dag hade han på det botaniska laboratoriet öfvervakat de studerandes = ar- beten och på kvällen dog han lugnt och stilla, — en högt be- gåfvad man, af hvilken botaniken ännu hade mycket att vänta, så- vidt man kan bedöma af hans redan publicerade verk, tillika en man med mångsidiga litterära och sociala intressen, en fängslande, intressant personlighet, som ut- öfvade ett starkt inflytande på sin omgifning, lärjungar och vänner. De följande raderna afse att i hastiga drag framhålla de vik- tigaste sidorna af LIDFORSS' ve- tenskapliga verksamhet. BENGT LIDFORSS föddes den "15 september 1868 i Lund; hans far var den framstående språkforskaren, professor V. E. LIDFORSS. I juni 1885 aflade han studentexamen och 1886 fil. kandidatexamen vid Lunds uni- versitet. Han disputerade för doktorsgraden den 13 mars 1893 och pro- moverades i Lund samma år. 1897 utnämndes LIDFORSS till docent i botanik vid Lunds universitet. Såsom assistent vid det växtfysiologiska laboratoriet ledde han de studerandes anatomiska och växtfysiologiska arbeten, tills han i januari 1910 utnämndes till professor i botanik vid Uppsala universitet. Här blef hans verksamhet emellertid ganska kort- varig, då han i maj 1911 kallades till professor i botanik vid Lunds universitet, efter BENGT JÖNSSONS frånfälle. BENGT LIDFORSS studentår inföllo under en tid, då F. W. C. ARE- SCHOUG var föreståndare för den botaniska institutionen, och dennes per- sonlighet har säkert i flere afseenden haft ett bestämmande inflytande på LIDFORSS' botaniska utveckling. Dock ej så att han i särskildt hög grad ägnade sig åt växtanatomiska studier, som den tiden med förkärlek bedrefvos i Lund och hvilka hade sin orsak i det uppsving, som den 148 anatomiska forskningen fått genom ARESCHOUGS betydande verksamhet på detta område. Men LIDFORSS omtalar själf i en nekrolog öfver denne sin lärare, huru denne, »ehuru själf hvarken kemist eller fysiker, dock aldrig tröttnade att erinra sina lärjungar om de kemiska och fysikaliska studiernas betydelse för den växtfysiologiska forskningen.» Och detta är just ett karaktäristiskt drag i LIDFORSS arbeten, det omfattande, allmänt naturvetenskapliga kunskapsmått och den beläsenhet, som i så hög grad utmärker hans forskning. Emellertid beslöt LIDFORS8S snart att vid tyska botaniska laboratorier med deras rikare resurser utbilda sig i botanikens modernare forsknings- grenar, framför allt i cytologi och fysiologi. Under sommaren 1892 vistades han i Täöbingen för att under dr. A. ZIMMERMANN'S ledning studera den moderna mikrotekniken. Härunder afslutade han sina redan 1890 påbörjade undersökningar öfver de s. k. elaiosfärerna, egendomliga oljekroppar i mesofyllcellerna hos en mängd olika växters blad. Detta arbete utgjorde tillika hans doktorsafhandling. Han ger här en ingående karaktäristik af dessa kroppar, hvilka han be- stämdt skiljer från s. k. elaioplaster (oljekroppar med plasmatiskt un- derlag). Redan detta arbete utmärker sig för den klara disposition och kritiska behandling af det föreliggande problemet, som är så känneteck- nande för LIDFORSS' arbeten. I ett par följande arbeten har han be- handlat några speciellt cytologiska frågor, bl. a. år 1897 den vid denna tid så ofta diskuterade frågan om könscellernas kromatofili. Hans vik- tigaste cytologiska arbete är utan tvifvel undersökningen öfver kinoplas- matiska förbindelsetrådar mellan cellkärna och kromatoforer. För denna undersökning utarbetade han en särskild metod, hvarigenom det lyc- kades honom att påvisa trådiga strukturer i cytoplasman, som utgöra direkt fortsättning af cellkärnan och å andra sidan ansluta sig till kro- matoforerna. Med de vanliga i mikrotekniken använda metoderna låta dessa trådar endast dåligt eller ej alls fixera sig. Att det lyckades LIiD- FORSS att göra denna för en riktig uppfattning af förhållandet mellan kärna och cytoplasma säkerligen mycket viktiga upptäckt, beror nog bl. a. därpå, att LIDFORSS tillhörde den icke just så vanliga typ af cyto- loger, som ej arbeta uteslutande med mikrotom. Under åren 1893—1896 vistades LIDFORSS vid de botaniska laboratori- erna i Berlin, Leipzig och Jena för växtfysiologiska studier. Uppehållet vid de tyska instituten har utan tvifvel varit af mycket stor betydelse för hans vetenskapliga utveckling. Här har han under PFEFFERS och STAHLS ledning grundligt studerat de växtfysiologiska metoderna och mottagit impulser och idéer, som han sedan själfständigt, efter sin egen- art utvecklat. Så t. ex. i de viktiga undersökningarna öfver retnings- rörelser hos pollenslangar och spermatozoider. Hans metoder att ut- gallra de här i så rikt mått förefintliga felkällorna äro i hög grad sinn- rikt uttänkta och diskussionen och behandlingen af problemet klart och distinkt. Ett alldeles särskildt intresse har LIDFORSS ägnat pollenbiologien och närstående frågor. I tvenne arbeten, publicerade åren 1896 och 1899, har han framlagt de viktiga resultaten af sina omfattande undersöknin- 149 gar öfver pollenets resistens mot väta och därmed sammanhängande frå- gor. Genom noggrant utförda försök kunde han påvisa, att den isyn- nerhet af KERNER förfäktade åsikten om vattnets obetingadt skadliga in- verkan på pollencellerna ingalunda hade allmän giltighet. Tvärtom, en stor mängd växters pollenceller gro i kemiskt rent vatten, och alltså äf- ven i regnvatten, lika väl som i sockerlösningar. Det är de i vattenled- ningsvattnet förekommande mineralsalterna, som verka som gift på de- samma. Biologiskt intressant är iakttagelsen, att mot vatten resistenta pollenceller förekomma hufvudsakligen hos växter med öppet liggande, för regn oskyddade könsorgan. Den egendomliga stärkelseförekomsten i pollencellerna hos ett stort antal växter, har han närmare undersökt. Af 140 i Skandinavien inhemska anemofila växter visade sig alla hafva stärkelse i pollencellerna och LIDFORSS har lyckats att gifva en tillfreds- ställande förklaring på detta förhållande. Bland LIDFORSS' viktigaste arbeten torde böra räknas hans undersök- ningar öfver den vintergröna floran. Redan år 1896 publicerade han i ett arbete »Zur Physiologie und Biologie der wintergränen Flora» högst intressanta resultat af sina undersökningar öfver frågan, hur vintergröna växter kunna uthärda stelfrysning under den kalla årstiden. Denna eko- logiskt synnerligen betydelsefulla fråga har ju ofta varit föremål för forskares arbeten. Så t. ex. har WARMING och framför allt KJELLMAN (i »Ur polarväxternas lif») sökt finna en tillfredsställande lösning på detta problem. Frågan ställde sig för LIDFORSS så: hvarpå beror det, att vissa växter kunna tåla fullständig stelfrysning, utan att förlora sin vitalitet, under det andra dö äfven vid ganska ringa isbildning? Som ett första viktigt resultat fann då LIDFORS£, att vintergröna väx- ters blad under den kalla årstiden genomgående äro stärkelsefria. Re- dan förut hade MULLER-THURGAU, A. FISCHER 0. a. påvisat ett liknande för- hållande "för andra växtorgan, utan att dock häri se något slags köld- skydd. De vintergröna växterna växa ju under vintern på ett från fy- siologisk synpunkt torrt substrat, och LIDFORSS framkastar därför den tanken, att hithörande växter kanske egentligen tillhöra den typ, som af STAHL betecknas såsom den saccharophylla, d. v. s. assimilationsproduk- ten är ej stärkelse, utan socker, en typ som enligt STAHL representeras af svagt transpirerande växter. Han fann nu, att hos en stor mängd af de undersökta växterna, som alla tillhöra det skandinaviska och nordtyska florområdet, råder en slags »säsongkemism>, i det växterna under den varma årstiden tillhöra stärkelsebladstypen, men under den kalla den saccharophylla. För att nu förklara den biologiska betydelsen af den nämnda socker- anhopningen under vintern, utgår LIDFORSS från en iakttagelse, som man ofta kan göra, att nämligen under den tidiga våren, då solen börjar upp- värma växterna, många arter, som godt kunnat uthärda vinterkylan, lätt skadas af nattfroster. Emellertid är ej värmen i och för sig skuld till denna större ömtålighet mot kyla, ty skott som i december under flere veckors tid hållits i varmt rum, visade sig lika härdiga mot kyla som vanligt. Men i december äger vid uppvärmning ännu ingen stärkelse- regeneration rum, under våren däremot nybildas stärkelse i bladceellerna 150 under solstrålarnas uppvärmande verkan, och samtidigt visar sig härdig- heten svagare. De lösta kolhydraten utöfva alltså en viss skyddsfunk- tion mot kyla. Genom försök kunde han påvisa att blad, som på konst- gjord väg uppmagasinerat sockerlösningar, visade en betydligt större frosthärdighet än kontrollbladen. Men på hvad sätt utöfva de lösta kolhydraten denna skyddande funktion? Kylans skadliga verkan på väx- terna beror antagligen på att ägghviteämnena i cellen utfällas af mineral- salterna, om dessa nå en viss koncentration i cellen. En sådan koncen- tration inträder, då vid afkylning vatten i form af iskristaller vandrar ut ur cellerna. Å andra sidan kunde LIDFORSS visa genom försök, att i salthaltiga ägghvitelösningar vid frysning en dylik fällning ej uppstår, om socker finnes närvarande. Häraf drager LIDFORSS den slutsatsen, att den nämnda sockeranhopningen under vintern i växternas bladeeller är ett skydd för växten, då därigenom ägghviteämnenas denaturering i pro- toplasman förhindras. Äfven det egendomliga fenomen, som kallas psykroklini, d. v. s. att skottaxlar utföra orienteringsrörelser vid olika temperaturer, har LiD- FORSS underkastat en ingående experimentell analys. Redan som ung student hade LIDFORSS af sin lärare ARESCHOUG intresserats för studiet af det polymorfa släktet Rubus. Han anställde odlingsförsök med olika Rubus-former, för att utforska dessas inbördes släktskap. Äfven utfördes korsningsförsök och bastardernas afkomma undersöktes ingående. 1903 publicerade LiDFoRSS de första resultaten af sina ärftlighetsunder- sökningar, och sedan 1907 föreligger en utförlig redogörelse för de dit- tills vunna omfattande resultaten. Om man betänker, att hos Rubus åtgå minst 3 år för en generation, att LIDFORSS vidare arbetade under myc- ket ogynnsamma förhållanden, hvilket förde med sig att försöken endast kunde anläggas i mindre skala och alltså fortskredo långsamt (en hel del kulturer gingo endast dåligt till), så måste man beundra LIDFORSS' målmedvetna energi och tålamod. Före sin död hann han afsluta ett manuskript, som innehåller de nyaste resultaten öfver dessa viktiga Ru- bus-forskningar, omfattande en tidrymd af öfver 135 år. Som de förnäm- sta resultaten af dessa framstå följande. Först konstaterade han genom försök, att en mängd Rubus-arter be- finna sig i ett stadium af mutation. Ofta uppträda s. k. konvergerande mutationer, d. v. s. ur helt olika moder-arter kunna framgå former, som i hög grad likna hvarandra och som af systematiker, utan kännedom om deras ursprung, säkerligen skulle räknas som varieteter af samma huf- vudart. I sammanhang härmed torde böra framhållas LIDFORSS' ener- giska uppfordran till försiktighet vid uppställande af former och variete- ter utan tillräcklig, på ingående kulturförsök grundad kännedom om den verkliga beskaffenheten af skiljaktigheter formerna emellan. Ur de omfattande korsningsförsöken framkommo högst intressanta re- sultat. I vissa fall fick han efter korsning (och med iakttagande af alla kauteler) dels ett antal äkta bastarder (m. e. m. mellanformer), dels ett stort antal s. k. falska bastarder, som i allt öfverensstämde med den art, som vid korsningen fungerat som honplanta. De äkta bastarderna gåfvo i andra generationen en mycket polymorf afkomma, de senare voro konstanta. 15É Vid vissa korsningar, t. ex. R. caesius X polyanthemus, bildades uteslu- tande falska bastarder. Då LIDFORSS samtidigt visat att vid uteblifven pollination Rubus-formerna ej sätta frukt, så måste man antaga, att de »falska»> bastarderna uppstått genom någon slags apogami, men att denna utveckling utlöses först genom pollinationen. En planlagd cytologisk undersökning av detta förhållande hann LiDpForss aldrig afsluta. I afkomman af de »äkta» bastarderna iakttog LIDFORSS ofta hvad han kallar hybrid-mutationer, d. v. s. former med helt nya egenskaper, som ej funnos hos någondera af föräldrarna. Frågan är väl om icke, efter de senare årens storartade forskningsresultat på bastardlärans område, uppfattningen af en stor del af dessa mutationer kommer att något modifie- ras, om ej en del af »hybrid-mutationerna> i stället komma att framstå som bastardkombinationer o. dyl. Som redan nämndt efterlämnade LIDFORSS vid sin död ett manuskript, hvilket i dagarna publiceras i »Zeitschrift för induktive Abstammungslehre>», där han framlägger en redogörelse för fortgången af dessa ytterst viktiga undersökningar och väl antagligen också tager ställning till de nya synpunkter, som framkommit under de senare årens forskningar på detta område. I en framställning af LIDFORSS vetenskapliga verksamhet får ej glöm- mas den viktiga insats, han gjort i vår populärvetenskapliga litteratur. I »Naturvetenskapliga kåserier» från åren 1907, 1908 och 1913 har han lämnat oss en verklig skatt af ypperligt skrifna, allmänfattliga skildringar från olika delar af naturvetenskapernas, särskildt botanikens område. Enkelt och klart, fritt från de i dylika skildringar alltför ofta förekom- mande fraserna om naturens under o. dyl. har han lyckats framlägga för en vidare läsekrets i en njutbar form flera af den biologiska forsk- ningens allra modernaste resultat. Härtill bidrager nog bl. a. mycket LIDFORSS i bästa mening journalistiska stil, parad med en aldrig upp- gifven aktning för det vetenskapligt berättigade, hvilket åt hans skildring gaf en egendomlig tjusning. BENGT LIDFORSS finnes ej mer. Men han har lämnat kvar åt oss minnet af en i alldeles särskild grad vetenskaplig forskare. Han var en högt begåfvad man, men begåfningen allena var ej hans storhet. Han ägde dessutom egenskaper, utan hvilka begåfningen ofta betyder ringa: en outtröttlig arbetslust och sist, men icke minst en ovanlig vetenskap- lig allmänbildning, hvarigenom hans forskning blef ej blott »bidrag till kännedom om> diverse intressanta fall, utan kom att höja sig vida öfver detaljundersökningarnas nivå till att blifva viktiga inlägg i lösandet af biologiens stora frågor. BENGT LIDFORSS BOTANISKA ARBETEN. 1885. Några växtlokaler till Skånes Flora. Botaniska Notiser. Lund. 1890. Växternas skyddsmedel emot yttervärlden. Verdandis Småskrifter. Uppsala. 1892. Uber die Wirkungssphäre der Glukose- und Gerbstoffreagentien. K. Fysiografiska Sällskapets Handlingar, Bd 4. Lund. 152 1893. 1896. 1896. Ilska 1898. 1899. 1899. 1899. 1901. 1901. 1901. 1902. 1904. 1903. 1905. 1906. 1907. 1907. 1907. 1908. 1908. 1908. 1909. 2Shle 1912. 1914. Studier öfver elaiosferer i örtbladens mesofyll och epidermis. Ibid. Bd 4. Zur Biologie des Pollens. Jahrb. f. wissensch. Botanik, Bd XXIX. Zur Physiologie und Biologie der wintergränen Flora. Vorl. Mitteilung. Botan. Centralbl., Bd LXVII. Zur Physiologie des pflanzlichen Zellkernes. K. Fysiogr. Sällsk. Handl: BarZrMitsilarel Ueber eigenartige Inhaltskörper bei Potamogeton praelongus. Botan. Centralbl., Bd EXXXIV. Weitere Beiträge zur Biologie des Pollens. Jahrb. f. wiss. Botanik, BÅCXKXIIT Batologiska iakttagelser. Öfversikt K. Vet. Akademiens Handl. 1899, N:r: 1: Stockholm. Ueber den Chemotropismus der Pollenschläuche. Vorl. Mitteilung. Ber. d. deutsch. bot. Gesellsch., Bd XVII. Några fall af psykroklini. Bot. Notiser. Lund. Batologiska iakttagelser. II. Öfversikt K. Vet. Akad. Handl. Stockholm. Studier öfver pollenslangarnes irritationsrörelser. I. K. Fysiogr. Sällskap. Handl. Bd 12, N:r 4; ; Lund. Ueber den Geotropismus einiger Frähjahrspflanzen. Jahrb. f. Wwiss. Botanik. Bd XXXVIII. Mit 3 Tafeln. Ueber die Reizbewegungen der Marchantiaspermatozoiden. Jahrb. f. wiss. Botanik, Bd XLI. Studier öfver artbildningen hos släktet Rubus. K. Vetensk. Aka- demiens Arkiv f. bot. Bd 4. Stockholm. Ueber die Chemotaxis der Equisetumspermatozoiden. Ber. d. deutsch. bot. Gesellsch. Bd 23. Studier öfver pollenslangarnes irritationsrörelser II. K. Fysiogr. Sällskapets Handl. Bd 16. N:r 6. Lund. Studier öfver artbildningen hos släktet Rubus II. K. Vet. Akade- miens Arkiv f: bot. Stockholm. Mit 16 Tafeln. Die wintergröne Flora. Eine biologische Untersuchung. K. Fysiogr. Sällsk. Handlingar N: F. Bd 2. Lund. Mit 4 Tafeln. Ueber das Studium polymorpher Gattungen. Bot. Notiser. Lund. Ueber kinoplasmatisehe Verbindungsfäden zwischen Zellkern und Chromatophoren. : K: Fysiogr. Sällsk. Handl: N. F.: Bd 19 Mit 2 Tafeln. Lund. Weitere Beiträge zur Kenntnis der Psychroklinie. Ibidem, N. F. BAri9 rand: Untersuchungen uber die Reizbewegungen der Pollenschläuche. I. Der Chemotropismus. Zeitschr. f. Botanik. Bd 1. Mit 1 Tafel. Ueber den biologischen Effekt des Anthocyans. Bot. Notiser. Lund. Bengt Jönsson. Nachruf. Ber. d. deutsch. bot. Gesellsch. Bd XXIX. Ueber die Chemotaxis eines Thiospirillum. Ber. d. deutsch. bot. Gesellsch., Bd XXX. Under utgifning ett arbete om Rubus-studier i Zeitschrift fär in- duktive Abstammungslehre. 0. Rosenberg. 153 Mårten Sondén. ELVsKSAGNETA =S. 1918: Bland de svenskar, som vid sidan af sitt egentliga verksamhetsområde ägnat sig åt studiet af vårt fäderneslands flora, intager MÅRTEN SONDÉN ett aktadt rum. Svenska Botaniska Föreningen har i honom förlorat en af sina stiftare och sin styrelseledamot alltifrån föreningens första fram- trädande. Hans ständigt visade intresse, för vår förening berättigar ho- nom att af densamma bevaras i tacksam hågkomst. CARL MÅRTEN SONDÉN tillhörde en gammal aktad lärdomssläkt från Östergötland. Hans far och farfar voro skolmän och präster. En far- bror var litteraturhistorikern, fosforisten P. A. SONDÉN; en annan den frejdade sinnessjukläkaren och medicinalrådet CARL ULRIK SONDÉN. Den 154 fjärde i ordningen af 9 syskon föddes MÅRTEN den 10 mars 1846 i Lin- köping, där fadern, sedermera domprost i Skara, då var matheseos lek- tor. Där genomgick han de 5 lägre klasserna i läroverket och fortsatte sedan sina studier vid Norrköpings läroverk. Studentexamen aflade han, endast 17 år gammal, 1863 i Upsala, sista året af den gamla ordningen för denna examen. Den unge studenten ägnade sig med ifver och mycken framgång åt medicinens studium. Under tjänstgöringen vid klinikerna — säger en af SONDÉNS minnestecknare, KLAS LINROTH, hvars intressanta skildring i Hygizea (1913) af hans verksamhet som läkare ligger till grund för denna framställning — fäste lärarne i regel sin uppmärksamhet vid SONDÉN, som sålunda fick flera amanuensförordnanden och därigenom kunde skaffa sig en för den tiden synnerligen grundlig utbildning. Med. kandi- datexamen aflades i Upsala, och licentiatexamen i Stockholm vid Karo- linska institutet år 1873. Följande år disputerade SONnDÉN för med. doktorsgrad, hvarpå han företog en utrikes resa för studier i medicin och obstetrik, hufvudsakligen i Wien, den dåvarande vallfartsorten för unga läkareadepter. På denna sin första studieresa åtföljdes han af sin ungdoms brud, HEDVIG SoFIA (HEDDA) SJÖSTEDT, prästdotter från Skara, med hvilken han omedelbart efter afslutade studier 1874 hade firat bröllop i sitt eget föräldrahem, då domprostgården i Skara. Med henne förblef SONDEÉN förenad i ett mycket lyckligt äktenskap intill makans död år 1894. Efter hemkomsten gällde det att välja bana, och inför det valet synes SONDÉN några år stått undrande och spörjande. Säkerligen väntade mån- gen, att han skulle fördjupa sig i obstetriken för att vinna akademisk lärartjänst, och själf torde SONDÉN icke ha varit främmande för den tanken. Som familjeförsörjare måste han emellertid tänka på att genast få ett lefvebröd. Hufvudstaden, vid hvilken han var bunden med många intressen, ville han dock icke lämna. Han försökte sig därför på olika befattningar, alltid mottagen med välvilja och förväntningar. På våren 1875 blef han sålunda ombudsman och fiskal i Sundhetskollegium, med hvilken befattning då följde boställsvåning i kollegii ämbetshus, n:o 9 Svartmangatan. Han var vidare distriktsläkare, först i Maria, sedan i Storkyrkoförsamlingen, samt utnämndes, då sundhetsinspektörsbefattningen i Stockholm inrättades, till denna befattnings förste innehafvare. I denna egenskap organiserade SONDÉN hufvudstadens hälsopolis. År 1876 hade SONDÉN blifvit läkare vid Diakonissanstaltens sjukhus. 1881 blef han biträdande lärare vid barnmorskeskolan, som då förestods af C. M. GROTH, och härmed hade SONDÉNS bana länkats in på den verksamhet, som blef hans lifs viktigaste värf. År 1896 befordrades han till professor och öfverläkare vid denna anstalt samt öfverläkare och direktör vid Södra barnbördshuset. Han frånträdde därvid öfverläkar- platsen vid Diakoniss-sjukhuset för att mer odeladt ägna sig åt sin lärar- befattning, som han innehade till uppnådd pensionsålder år 1911. Åt denna viktiga verksamhet hade SonDÉN då ägnat 30 år af sina bästa krafter. Själf ansåg han också denna som sin betydelsefullaste uppgift. Och betänker man, att omkring 1800 elever åtnjutit hans undervisning, . 155 förstår man lätt hvad en hängifven och uppoffrande lärarverksamhet på detta område betydt i fäderneslandets tjänst. Som få lärare åtnjöt han också sina lärjungars obegränsade aktning och tillgifvenhet. SONDÉN kom till barnbördshuset samtidigt med att de aseptiska behandlingsprinci- perna där gjort sitt inträde; dessa tillämpade han med sådan energi och framgång, att bl. a. den förut så fruktade barnsängsfebern blef så godt som utrotad från anstalten. SONDÉN utöfvade äfven specialpraktik som obstetriker samt vanlig, ej specialiserad läkareverksamhet och hade under sin kraftfullaste tid en mycket stor praktik, som dock aldrig i egentlig mening blef hvad läkarne bruka kalla en »praxis aurea». SONDÉN var typen för en läkare, som på samma gång är varm människovän. Med sina jämnåriga hade han upp- vuxit under den Hwasserska etikens inflytande, enligt hvilken läkarkon- sten i främsta rummet borde utöfvas som humanitetssak och hänsynen till honoraret komma först i andra rummet. Många voro ock de, som hjälpta lämnade hans mottagningsrum utan att han själf blifvit ett öre rikare. Beredvillighet att hjälpa och ett nobelt sätt att gifva hjälpen var kännetecknande för honom. Sedan han flyttat från sin boställsvåning i Sundhetskollegii hus, Svart- mangatan 9, slog han sig ned i huset n:r 24 Svartmangatan, där han sedan i all sin tid förblef boende. Här anlitades SONDEN af både hög ockflackk han var bliva. 4 257år läkare: host hö k. hö öohertiginnan af Dalarne — men hade dock sin talrikaste klientel i den stadsdel, staden inom broarne, där han var bosatt. Här var han mycket känd bland be- folkningen, men äfven långt där utanför. Oaktadt den goda hälsa och starka fysik, SONDEN var i besittning af, såg han dock tidigt åldrad ut, hvilket säkerligen kan sättas i samband med det täta nattvak, som var förenadt med hans specialverksamhet. På senare tider, då hans hår och skägg blifvit hvita och hjässan kal och han därför ansågs vida äldre än han var, benämndes han af befolkningen »den gamle i stan», en be- nämning, som dock städse utsades med tillbörlig respekt. Under den kordiala samvaron med oss botanister, en samvaro, som stundom afbröts, då den åldrige mannen, som säkerligen varit i oafbruten verksamhet från tidigt på morgonen, plötsligt kallades bort genom något inträffadt »kom- pliceradt fall», hvarifrån han stundom brukade återvända till oss senare på aftonen, plägade S. någon gång berätta oförargliga historier från sitt egentliga verksamhetsområde. Ingen tager säkerligen anstöt af att jag här relaterar ett par af dem. En gång hade S. blifvit kallad till en förlossning i en judefamilj i staden inom broarna. »Sedan allt väl var öfverståndet», berättar S., »tog jag den nyfödde i ena benet (hvilket är det bästa sättet att hålla dem på) och höll upp barnet framför modern, som utropade: »Gott soll Sie lohnen, Herr Doktor, Gott soll Sie lohnen!» >»Ja gewiss», genmälte fadern, »aber ich will auch den Herrn Doktor bezahlen». Hvilket skedde, hvarpå han ytterligare kom springande efter S.: »Sie sammeln ja Gravären, Herr Doktor?» och lämnade honom som gåfva en liten tafla, »och>, tillade S., »sedan jag väl desinficerat den från de småkryp, som möjligen kunde finnas innanför ramen, var den rätt lustig att ha.» 156 »Vid ett liknande tillfälle i Staden», berättade S., »hade jag som hand- räckning endast att tillgå tvenne något glada sjömän, som, vana vid disci- plinen ombord, besvarade mina tillsägelser med att i korus upprepa »kom- mandoorden», t. ex. »Lyft på henne!» »Lyft på henne va de ja!» >»Håll i säkert!» »Håll i säkert va de ja» Äfventyret aflopp fullt lyckligt. Som öfverläkare i mer än 20 år vid Diakonissanstaltens sjukhus gjorde SONDÉN sig bl. a. känd som framgångsrik bekämpare af morfinmissbru- ket. På grund häraf åtnjöt han under en följd af år stort förtroende bland både kolleger och patienter såsom specialist på detta område. Som minne från denna tid innehade SONDÉN en samling af vid pass 200 mor- finsprutor, som han förmått sina olyckliga patienter att lämna ifrån sig. Ett så mäktigt intryck hade morfineländet gjort på honom, att han icke kunde förmå sig att, ehuru tillrådd, med morfin lindra sina egna plågor under sin sista sjukdom. SONDÉNS tid och krafter, som tycktes nå öfver måttet för vanliga död- lige, räckte ytterligare till för en del uppdrag. Så var han under 15 år sekreterare i Svenska Läkaresällskapet, ett år detta sällskaps ordförande och i tre år redaktör för dess tidskrift Hygixza samt verkade med sin högt skattade penna både i dagspressen och i den medicinska facklittera- turen. Han var dessutom stadsfullmäktig och sedan 1909 inspektor för Katarina läroverk. Och likväl hade han än flera strängar på sin båge! »MÅRTEN SONDÉNS bild blefve icke hel», säger hans minnestecknare LINROTH, »om man vid dess tecknande glömde, att han utom de medicinska och kamratliga» — detta hänför sig till hans verksamhet i Läkaresällskapet — >»hade andra starkt framträdande intressen.» Härmed syftas på hans vwverk- samhet dels som samlare och kännare af gravyrer och porträtt, dels som botanist. »Man kan med skäl undra öfver, huru SONDÉN, som dock alltjämt var en strängt upptagen praktiker, medhann en så om- fattande och insiktsfull samlarverksamhet på olika områden. Hemlig- heten torde ligga däri, att han aldrig kunde vara sysslolös. Så snart han var hemma, hade han något för händer; hans »lediga stunder» ut- nyttjades sålunda och kommo, äfven de, att på detta sätt bära vackra frukter.» Som samlare af svenska gravyrer och porträtt anses SONDÉN ha öfver- träffat hvarje annan enskild svensk man. Han var stiftare af och ord- förande i Föreningen för grafisk konst och i sin egenskap af porträtt- samlare en auktoritet i svensk personhistoria. Alltsedan 1875 sysslade SONDÉN med detta samlararbete, som resulterade i en jättesamling af sällsynt värde. Denna bestod af tre hufvudgrupper. För det första porträtt af Sveriges konungar och drottningar samt svenska män och kvinnor. För det andra svenska gravyer, hvaraf allt åtkomligt samlats. SONDÉN ägde praktiskt taget så godt som allt, som är stuckadt och etsadt i Sverige. Den tredje gruppen utgjorde en samling af allt tryck rörande svensk etsning och gravyr m. m. Kort före sin död hade SONDEÉN den stora tillfredsställelsen att se sin dyrbara samling räddad från att skingras. Af ett antal konstintresserade personer inköptes densamma för ett pris af 70,000 kronor och skänktes 157 till svenska staten. Den har fördelats på K. biblioteket, Nationalmuseum och Universitetsbiblioteket i Upsala. Möjligen torde en och annan af denna minnesrunas läsare anse, att alltför stort utrymme ägnats åt den gamle naturvännens och botanistens verksamhet utanför botanisternas intressesfär. Att så måhända i någras ögon blifvit fallet har tvenne orsaker. För det första är det min öfver- tygelse, att MÅRTEN SONDÉNS talrika vänner i Svenska botaniska för- eningen skola, liksom fallet varit med mig, med nöje taga del af hans gedigna och mångsidiga lifsgärning, äfven där denna ej berör de intressen, som vi hade med honom gemensamma. För det andra är det just mot denna bakgrund, som SONDÉENS botaniska verksamhet bör ses. Sinne för naturen plägar framhållas som ett för det svenska lynnet utmärkande drag. Få länder torde också finnas, där botaniken så ingått i allmänbildningen som LINNEÉS fädernesland. Personer i de mest skilda sam hällsställningar hafva haft och äga sin glädje i utforskandet af vårt lands flora, och de bidrag till kännedomen om densamma, som dessa ofta fint bildade, älskvärda amatörer lämnat, utgöra en betydande vinst för den svenska botaniska forskningen. För SONDÉN utgjorde studiet af vår flora en hvila och förströelse från hans ansträngande ämbetsgärning, ja, än mer, det var för honom en aldrig sinande glädjekälla. Alla, som haft det nöjet att sammanträffa med SONDÉN i Botaniska sällskapet, Svenska botaniska föreningen eller i en förtrolig krets af likasinnade kolleger in scientia amabili, hvarest förevisning och diskuterande af herbarieväxter utgjorde underhållningen, minnas med hvilken ungdomlig entusiasm och jag skulle nästan vilja säga Linnéansk glädje han betraktade sina kära växter. De knappt till- mätta semesterveckorna ägnades hvarje år åt resor i botaniskt syfte. Den sista sommaren af sin lefnad vistades han på Öland, men för öfrigt uppe- höll han sig under ej mindre än 5 somrar i Torne Lappmark, i trakten af Tornejavre (S. ogillade benämningen Torne träsk), sedan detta område genom den 1903 öppnade järnvägen blifvit lättare tillgängligt. Af denna natursköna trakt och dess intressanta flora var SONDÉN en ifrig beund- rare och har äfven verksamt bidragit till att en del af detta område afskildes som naturpark. Sina studier öfver traktens flora under åren 1903, 1905 och 1906 har han publicerat i Anteckningar om floran inom Tornejavreområdet (Svensk Botanisk Tidskrift 1907 p. 215—242). De härliga sommardagarna i juli 1909, då Svenska botaniska för- eningen hade sin exkursion till dessa trakter, minnas säkerligen de deltagande ännu i dag med nöje. Och förvisso bevara vi äfven i kär hågkomst vår älskvärde och outtröttlige ciceron »Farbror MÅRTEN?>. Själf har han på följande sätt skildrat den underbara sjön (i den ofvan nämnda uppsatsen): »Tornejavre är en härlig sjö. Träsk, i den mening, som detta ord vanligen tages i södra och mellersta Sverige, är den alls icke, huru ofta den än skrifves och benämnes Torne träsk. Dess namn på finska är Tornejärvi och på lapska Tornejavre, det namn som jag här med för- 158 kärlek använder. Klart och rent är dess vatten och det uppröres ofta våldsamt af de från de omgifvande fjällen nedbrusande kastvindarne. En vacker öfverblick af sjön och dess omgifningar kan man erhålla från den högländta ön Abiskosuolo, som ligger framför Abisko ett par kilometer ut i sjön. Då det är lugnt ser man därifrån nästan åt alla håll väldiga fjällmassor spegla sig i den blåaktiga kristallspegeln. Österut sänka sig och försvinna fjällen, men blickar man åt söder skymta (från öster till väster räknadt) efter hvarandra Kaisepaktes svårtillgängliga terrasser, Tjuonatjåkkos tvära stup, Nissontjåkkos mäktiga isrygg, Palim- tjäkkos rundade kupol, Somaslakis hvitglänsande hjälm, Kieronas kärfva branter och det tunga, mörka, här och där hvitstrimmiga Nuolja (eller Nuljalaki), allesammans väldiga storfjäll, några nående en höjd af inemot 1,800 meter. Ännu mera västerut glindra gränsfjällen mot Norge. Äfven sjöns norra sida omgärdas af snötäckta toppar, däribland det ståtliga högfjället Tuoptertjäkko med dess förberg, det för sin växtlighet bekanta Majvatjåkko (eller Vaivanenlaki).> Ed Huru gärna hade vi ej alla unnat MÅRTEN SONDÉN efter den sträfva arbetsdagen ett långt och lyckligt otium bland hans blommor och taflor! Men döden, den obeveklige, stod redo, nu som så ofta annars, längt innan han var väntad. På hösten 1912 började SoONDÉN känna sig klen, hvarom han dock i det längsta undvek att tala. Sjukdomen, orsakad af en från pankreas utgående kancertumör, förvärrades, och snart hade han klart för sig hvad som förestod. Utan klagan begynte han nu att med kraft bestyra om sitt hus. Hans förnämsta sträfvan gick därvid ut på att få sin stora och dyrbara por- trätt- och gravyrsamling afyttrad på ett sätt, som skulle bevara den åt eftervärlden utan att skingras. Få veckor före sin bortgång lyckades han också häri, som redan nämnts, till fullo, hvilket för honom — ej minst med tanke på hans efterlefvande barn, 6 döttrar och 1 son — var en stor tröst. Det vidlyftiga arbetet med en katalog öfver hans egna och samtidigt därmed öfver K. bibliotekets motsvarande samlingar, bragtes till afslutning. Sitt skandinaviska herbarium öfverlämnade SON- DÉN som gåfva åt Riksmuseets botaniska afdelning, och Stockholms Hög- skola erhöll en samling fanerogamer från polartrakterna m. m. »Men jag har», yttrade SONDÉN sista gången jag såg honom i lifvet, »tagit undan en liten minnessamling af Platanthera obtusata, Arnica alpina och några andra, som jag ej vill skiljas ifrån.» Sedan allt var väl ordnadt, inväntade han så med manlig resignation döden, ömt vårdad af de sina och föremål för släktingars och vänners vänliga omtanke. På sin 67-årsdag, den 10 mars 1913, hade han sista gången sina bröder samlade hos sig och sade dem farväl. Den 20 på- följande maj kl. 6 f. m. ändades hans lefnad. Må minnet af MÅRTEN SONDÉN bevaras i vårt land, så som en ädel och om sitt fädernesland förtjänt mans minne bör lefva! Tycho Vestergren. NO FISERS Den 30 mars 1914 fyllde f. läroverksadjunkten TH. 0. B. N. KRoK 80 år. Såsom pedagog, floraförfattare och grundlig kännare af svensk botanisk litteratur åtnjuter den vördnadsvärde åldringen ett berättigadt anseende bland Sveriges botanister, och det var därför för Svenska Botaniska För- eningens styrelse en angenäm plikt att genom ett telegram framföra För- eningens lyckönskningar till honom på bemärkelsedagen. + Till professor i botanik vid Uppsala universitet utnämndes den ?!/2 1914 docenten N. SVvEDELIUS. Den 21 mars tillträdde han sitt ämbete med en föreläsning om »generationsväxlingsproblemet i växtriket». Uppsala Nya Botaniska Bytesförening har utsändt sin katalog för 1914. Den 26 kvartsidor starka katalogen innehåller många intressanta nummer af såväl fanerogamer som kryptogamer Meddelanden om bytet kunna in- sändas till sekreteraren, CARL G. ALM, V. Järnvägsgatan 19, Uppsala. Bytesfordran kan hos föreningen köpas till ett pris af 4 kr. för 1000 points. Till den efter prof. JAKOB ERIKSSON lediga professuren vid landtbruks- akademien hafva af de sakkunniga uppförts i första rummet lektor E. HENNING, i andra rummet dr. T. LAGERBERG och i tredje dr. H. WITTE. + Aflidne botanister: f. d. professorn i obstetrik och gynekologi vid Karolinska institutet N. W. NETZEL, f. i Stockholm 1834, afled natten till söndagen den 8 febr. 1914. Sitt stora och utmärkt vackra europeiska herbarium har han testamenterat till Stockholms Högskola; den 25 jan. 1914 afled i Stockholm f. d. läroverksadjunkten i Ystad, dr. G. E. RInGIuUs. Han var född i Moheda, Kronobergs län, den 4 april 1846, studerade i Uppsala och promoverades till fil. doktor där- städes 1875. Till adjunkt vid Ystads läroverk utnämndes han 1887. Utom afhandlingar i zoologi (ornithologi) har han utgifvit: Vegetationen på Verm- lands hyperitområden (Öfvers. af Vet.-Ak:s förh. 1888); Några floristiska anteckningar från Vermland (Bot. Notiser 1888). + Bland medlemmarna i en nytillsatt svensk-norsk renbeteskommission, som sammanträdde i Tromsö den 7 april 1914, märkas docenten TH. FRIES, Uppsala och seminarieadjunkten S. MÅRTENSSON, Göteborg. + Den tredje Regnellska expeditionen till Sydamerika har anträdts den 28 febr: 1914 af f. d. amanuensen vid Riksmuseet E. L. EKMAN; på ut- resan disputerade han i Lund för doktorsgrad öfver en afhandling med titel West Indian Vernonie. Resan ställes först till republiken San Do- mingo på Haiti, där han torde stanna ett år för att därpå företaga forsk- ningar i nö. Brasilien med Bahia som utgångspunkt. > 160 , CARL WINTERS Universitätsbuchhandlung, Heidelberg, inbjuder till sub- skription på Iconographie der Erdorchideen Europas, utgifyen af dr. GoTT- FRIED KELLER med flera medarbetare. Verket skall omfatta 400 folio- taflor, däraf 201 färgtaflor efter målade akvareller, samt text, och betingar ett subskriptionspris af 1000 mark. Upplagan blir 250 numrerade exem- plar; om 200 subskribenter kunna vinnas, nedsättes priset till 750 mark (en proftafla sändes till mk 2:50). Den bekante prof. C. SCHRÖTER i Zuä- rich har om originalen till detta standardverk uttalat, att dessa »an wis- senschaftlicher Genauigkeit verbunden mit känstlerischer Auffassung un- ubertroffen dastehen»>. INSÄND LITTERATUR. Skogen. Populär tidskrift utgifven af Svenska skogsvårdsföreningen. Denna nya tidskrift utkommer i 10 häften årligen för ett pris af 3 kr., hvilken afgift samtidigt berättigar till medlemskap i Svenska skogsvårds- föreningen. Utom fackuppsatser innehålla de 3 hittills utkomna, väl il- lustrerade häftena artiklar, som kunna intressera hvarje naturvän, såsom E. WIBECKS af mycket intresseväckande fotografier beledsagade uppsatser: Hägerkolonien vid Hjärtaredssjön (Gi Halland), och Litet om tranorna; T. LAGERBERG, Grankottens svampsjukdomar och I. TRÄGÅRDH, Gran- och tallkottarnas vanliga skadeinsekter. ELFVING, FREDR., Untersuchungen uber die Flechtengonidien. 8 Tafl. Mil SKO NE Acta Soc: Ser Fenn; ocETEnT 2 EROS ploS! Enligt ofvanstående med utmärkt vackra planscher utstyrda arbete uppstå gonidierna ur de färglösa cellerna (hyferna) i thallus; ej så att hvarje gonidie direkt uppkommer från en hyf, utan så att i thallus från färglösa celler uppstå gonidier, som därpå föröka sig genom delning. Förf:s uppfattning står således i strid med den Schwendenerska lafteorien och lafven betraktas som en enhetlig organism. Gonidierna skulle emellertid under vissa omständigheter kunna lefva ett själfständigt alglif, m. a. 0. alger skulle kunna uppkomma ur lafvarna. Med ofvanstående uppfattning förefaller det svårförståeligt, hvarför gonidiens vägg består af cellulosa, hyfens af kitin. JANET, CHARLES. Le sporophyte et le gamétophyte du végétal; le soma et le germen de V'insecte. Limoges 1912. 65 p. 80. 0 Ke VO OxSL ino ses TSL IRS:O: HOLMBOE, JENS, Kristtornen i Norge. Bergens Museums Aarbok 1913, nor ZA9TEp. SF ff karta olomtextiesrösor BUBAK, F. & KOSAROFF, P., Einige interessante Pflanzenkrankheiten aus Bulgarien (Centralbl firBakeol o9nrp 3 495-502 EThaf AR: BuUBAK, F., Houby Ceské II (Böhmens Ustilagineer). Prag 1912. 84 p. stor 8:o. 24 textfig. ——, Die Phytophthorafäule der Birnen in, Böhmen. Z: fj Pfilanzen: krankh. 1910, XX; p: 257-—2061001 d tal. FP 2 textfig: 18:0. Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1914. Till tidskriftens medarbetare. d Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. | Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af — korrekturändringar mot manuskriptet. N Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. 5 Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. E 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket 0 i manuskriptet). 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i 5 manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- — fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt = undvikas. | 5 — Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt vetenskap- AN "ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa — språk. SG "Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- — gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det 3 främmande språket. si Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- — keriet får ej äga rum. ; | Så Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af > sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- + hk andas JA wrr Fr. Hå melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning vr lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. LL = Ae = RA RN ör a 7 j INNEHÅLLSFÖRTECKNING | | TONAR Raa NILS SVEDELIUS, Uber die REPAIR DN GnE bei -Delesseria DIETER sanguinea. Mit Taf. 1, 2.. FT LNAGR, sont sera kn PURE RA HARALD KYLIN, Studien fiber die Entwicklungsgeschichte - von Rhodomela virgata Kjellm. Mit Taf. 3, 4. SPRR RR NILS SYLVÉN, Nya växtlokaler från Torne Lappmark. (Neue Phanzen- funde aus Torne Lappmark.)... Sr söbenserens ers nnr örn sne n ned SMÄRRE MEDDELANDEN. V, B. WITTROCK, Om två konstanta dapvänlsteret (Cue we konstante Farbenvariationen: Succisa pratensis f. FORS Lamium purpureum f. albiflorum.) .. JG K. JOHANSSON, Om ORG hos. Taburngm. Blätenstand von Laburnum.)......... ot UsaEa RAS | ERIK HAGLUND, Pleurospermum - austriacum 1) Hoffm. ; ; | Tyrstorp och Wirå. (Uber die Verbreitung des | Plearosper: mum austriacum SS Hoffm. in Östergötland.) .. söördodn rst een SVENSKA BOTANISKA ÖRUNINGER RUTGER SERNANDER, Exkursionen till södra Närke SE (Die Exkursion nach dem sädlichen Närke im Juli: Ka Revisionssammanträde —mnisseesesssrsersrsesssssnön ere serier srr ons ner ork öRR sön anar IN MEMORIAM. = J. M. Hulth . ÖS SETS SUEa Be VENEREA BENGT LIDFORSS ÖV o. Rosenberg ÖRE GPRS NESSER AT VE Aa MÅRTEN SONDEN af T. Vestergren... SN Insänd MUEP ä läs se resr doo äs isso SERIEN IR NS 2 > é s — Utgifvet den 15 April 1914. Svensk Botanisk FREE IRAN FÖRE SERNER 0 dre SRORE (ROT Sr Tidskrift Utgifven af Svenska Botaniska Föreningen - Redigerad af T. VESTERGREN 1914 HÄFTE 2 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté 4 | under år 1913. FE Styrelse: i ar V. B. WITTROCK, ordförande; R. SERNANDER, vice ordförande; ; FR T. LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN, | skattmästare; J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, 0. JUEL, G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON, 0. ROSENBERG. fö s ; | r | Redaktionskomnnitté: z $ ; R. FRIES, T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, T. VESTERGREN. RS KÄä bumergtionsatgiflen (för personer ej tillhörande SYERSKA Bor > taniska Föreningen) är 15 kronor. SS ; SNERAASET a för år 1914, 10 kronor, torde inbetalas till skall; HÄ8, Stockholn Va - ; Nyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående NS af tid TILL VAR ORDFÖRANDE PROFESSOR VEIT BRECHER WITTROCK FRAMBÄRES PÅ HANS 75-ÅRSDAG DEN 5 MAJ 1914 EN VÖRDSAM LYCKÖNSKAN OCH ETT VARMT TACK FÖR LYSANDE FÖREDÖME OCH OUTTRÖTTLIGT FRAMGÅNGS- RIKT ARBETE I DEN BOTANISKA FORSKNINGENS TJÄNST AF SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN SVENSK BOTANISK LIDSKRIET. 191450 BD: 8. Hl 2: EUR SMECHANIK”DERYKERNTEICUNG VON H. LUNDEGÅRDH In fröheren Arbeiten !) wurde darauf hingewiesen, dass die Kern- teilung aus mehreren koordinierten, zyklischen oder periodischen, Prozessen besteht. Wir haben zu unterscheiden: 1: Die Vor- gänge im Kern, d. h. namentlich die Ausbildung der gespaltenen Chromosomen; 2. Die Vorgänge im Plasma, nämlich die Entste- hung von plasmatischen Zentren, in höheren Pflanzen die sogen. Polplasmen. Bei der normalen Kernteilung greifen diese beiden Vorgänge zu einem bestimmten Zeitpunkt, der durch die Auflösung der Kernmembran kenntlich wird, ineinander, so dass die Hälfte der in der Metaphase verdoppelten Chromosomen an das eine Plasma- zentrum, die andere Hälfte an das andere Plasmazentrum gezogen wird. Mit dieser Kernteilung ist meistens auch eine Zellteilung verknäpft und dabei spielt der sog. Phragmoplasten, der durch Wechselwirkung der beiden Tochterkerne unter sich und mit dem Plasma entsteht, eine vermittelnde Rolle för die Anlage der neuen Zellwand. Fär das regelrechte Durchfähren einer vollständigen Kern- und Zellteilung ist es natärlich von grosser Bedeutung, dass die geschil- derten Teilprozesse zusammenwirken. In der Tat sind die meisten abnormen Teilungen eben auf Störungen in der Zusammenarbeit ') H. LuspeGÅRDH, Das Karyotin im Ruhekern und sein Verhalten bei der Bildung und Auflösung der Chromosomen, Arch. f. Zellforsch. Bd. 9, 1912, S. 205; Chromo- somen, Nukleolen und die Veränderungen im Plasma bei der Karyokinese. Nebsti Betrachtungen iäber die Mechanik der Teilungsvorgänge, Comss Beiträge zur Biol. der Pflanzen, Bd. 11, 1912, S. 373. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 11 162 der Teilprozesse zuröckzuföhren. Wenn man z. B. ein tätiges Meri- stem der Einwirkung von Chloroformdämpfen aussetzt, so wird die Tätigkeit des Plasmas gelähmt. Die Polplasmen, bezw. Plasmazentren, för deren Entstehen ein lebhafter innerer Stoffwechsel Vorbedingung ist, verschwinden dabei und damit wird das äquatoriale Anhäufen der Chromosomen und ihre Wanderung nach verschiedenen Seiten in der Anaphase unmöglich gemacht. Die Folge davon sind mehr- kernige Zellen und Kerne mit öberzähligen Chromosomen usw., wie STRASBURGER, NEMEC u. a. gefunden haben (vgl. unten). Aber nicht nur die Vorgänge im Plasma werden beeinflusst, son- dern auch för die im Kern sich abspielenden Prozesse sind Anästhe- tica unvorteilhaft. Ich habe gefunden, dass nicht nur das Spirem ein abnormes Aussehen annimmt, indem Segmentationen und Än- schwellung der Chromosomenbänder eintreten, sondern in den präspirematischen Stadien wird die Zahl der Karyotinelemente, Karyosomen, vermehrt, so dass die Interphasen eine sehr grosse Anzahl von Karyosomen aufweisen können. Zum Teil kann dieses abnorme Aussehen der Interphasen wohl darauf zuröckgeföhrt wer- den, dass die Kerne didiploid sind, aber meiner Meinung nach kommt wenigstens ebenso häufig eine Röckdifferenzierung der Spiremkerne vor, indem die karyotinsynthetisierenden Prozesse auf- hören und autolytische Vorgänge einsetzen. Von ebenso grosser Bedeutung wie Experimente mit anästhetisie- renden Stoffen sind Versuche mit verschiedenen Temperaturen und Eingipsen fär das Studium des Ineinandergreifens der verschiedenen Vorgänge bei der Karyokinese. Gipst man eine Wurzel von Vicia faba ein, so dauert das Wachstum zunächst fort. Allmählich wird es langsamer, um endlich zu er- löschen. Die Zellteilungen werden im Verlauf von einigen Tagen immer spärlicher und bleiben in einer Woche ganz aus. Die Zellen halten eine gewisse Minimumgrösse ein, die nur unbedeutend klei- ner wie die normale ist. Ich habe nicht gefunden, dass die Kern- teilungen fortdauern, nachdem die Zellwände entspannt sind und kann somit die gegenteiligen Angaben HorTTEs !) nicht bestätigen. Ein gewisses Wachstum einiger Zellen wird wohl dadurch ermög- licht, dass andere weniger widerstandsfähig sind, eine geringere osmotische Kapazität besitzen und somit kollabieren. In Wurzeln, die eine Woche eingegipst waren und dann in FLEM- 1) Uber den Einfluss von Druckwirkungen auf die Wurzel von Vicia faba. Disser- tation. Bonn 1901. 163 MInNGScher Lösung fixiert Wwurden, beobachtet man nur äusserst selten Teilungsfiguren (Metaphasen). Die Kerne am Vegetations- punkt besitzen in diesen Wurzeln fast das Aussehen wie die typischen Ruhekerne. In Textfigur 5, S. 230, in meiner Abhandlung in Arch. f. Zellforsch. Bd. 9, sind drei dergleichen Kerne abgebildet. Sie besitzen eine auffallend konstante Karyosomenzahl, nämlich etwa 12, ebenso viele wie die Chromosomen bei Vicia. Dieser relative Konstanz der Zahl der gut individualisierten Karyosomen (die Karyosomenzahl schwankt sonst bei Vicia nicht unerheblich) ist ein Zeichen dafär, dass die inneren Vorgänge, bezw. Zustände im Kern andere sind als in normalen Interphasen und Ruhekernen. Ein anderer wichtiger Unterschied ist die Gestalt der Karyosomen. In normalen Ruhekernen sind sie immer rundlich, in den eingegipsten Wurzeln haben sie mehr oder weniger quadra- tische oder rektanguläre Gestalt. Diese Tatsachen sprechen da- för, dass wir es hier mit gehemmten Prophasen, nicht mit Ruhe- kernen, zu tun haben. In der Prophase findet die Ausbildung einer bestimmten Anzahl Karyotinkörper statt. Wie ich andernorts gezeigt habe, liegt eine ähnliche Lokalisation auch in manchen typischen Ruhekernen vor, obwohl die Zahl der Karyosomen z. B. bei Vicia faba mehr schwankt wie die Zahl der Spirembänder. Der Unterschied zwischen der Karyotinlokalisation in der Prophase und im Ruhekern besteht darin, dass in der Prophase die Karyotinansammlungen zugleich länglich gestaltet sind, Anfänge von Spiremfäden darstellen. In der Prophase findet ausserdem in vielen Fällen eine Synthese von Karyotin statt, doch ist diese prophasische Zunahme der Karyo- tinmenge keine unerlässliche Vorbedingung fär die Ausbildung von den länglichen Spiremfäden. Bei Cucurbita Pepo unterscheidet sich das Spiremstadium vom Ruhestadium fast nur darin, dass im Spirem die Karyotinkörper stäbchenförmig sind. Bei Vicia faba wird nor- malenfalls auch die Menge des Karyotins erhöht. In den eingegipsten Wurzeln scheint aber die Karyotinsynthese bedeutend gehemmt zu sein. Die Spiremstadien sind zwar in dergleichen Wurzeln äusserst selten, in einigen Fällen habe ich aber Spireme gefunden und die Chromosomen waren dann viel kärzer wie in normalen Wurzeln. Die meisten Kerne bringen es aber niemals so weit wie bis zu einem fertigen Spirem. Sie bleiben auf fröheren Stadien mit noch kär- zeren Chromosomen, bezw. Spirembändern stehen. In Fig. 1 ist ein Kern aus einer 48 Stunden eingegipsten Wurzel 164 abgebildet. Die Karyosomen sind z. T. deutlich verlängert und längs- gespaltet. Ein noch vorgeschritteneres Spiremstadium haben wir in Fig. 2 a. Hier liegen die Karyosomen —Chromosomen schon ganz frei, besitzen aber eine ganz andere Gestalt als die normalen Spirem- fäden. In eine Woche eingegipsten Wurzeln bleibt die Chromosomen- bildung auf ein noch fröheres Stadium stehen, wie aus Fig. 3 ersichtlich ist. Die meisten Karyosomen in dergleichen Wurzeln be- sitzen eine beinahe quadratische Gestalt, doch sind einige schon etwas verlängert worden. 1. 25 3. Fig. 1. Kern aus dem Urmeristem von Vicia faba. Aus einer 48 Stunden einge- gipsten Wurzel. Die Karyosomen sind z. T. deutlich verlängert. Leitz '/16 hom. Imm. Fig. 2. Aus einer 48 Stunden eingegipsten Wurzel. Die Karyosomen sind zu deutlichen Spiremanfängen verlängert worden. »b stellt ein Chromosom aus einem dergleichen Kern vor. '/16 hom. Imm. Fig. 3. Aus einer eine Woche eingegipsten Wurzel. Die Karyosomen sind tafel- förmig (im Querschnitt) oder etwas verlängert. '/16 hom. Imm. Die hier geschilderten Verhältnisse können sicher darauf zuräöck- gefäöhrt werden, dass das Entstehen eines typischen Faba-Spirems schon aus mechanischen Gränden eine gewisse Zunahme der Karyo- tinmenge verlangt. Die Tatsachen lehren, dass man in der Prophase zwischen zwei nicht notwendig miteinander verknäpfte Vorgänge unterscheiden kann, nämlich Gestaltsveränderung der Karyosomen, bezw. Prochromosomen und Zunahme der Karyotinmenge. Unab- hängig von diesen beiden Vorgängen ist wiederum der Lokalisations- vorgang des Karyotins, dass es sich also in einer bestimmten Anzahl »Körper» ansammelt; denn diese Lokalisation kann auch in Ruhe- kernen stattfinden. Das Studium der eingegipsten Wurzeln spaltet 165 also die normale Prophase theoretisch in drei koordinierte Elementar- vorgänge auf: Karyotinlokalisation, Gestaltsveränderung der Karyo- tinelemente, Karyotinsynthese. Aber wir können noch weitere Fest- stellungen machen. Zwischen zwei aufeinander folgenden Metaphasen im Wurzel- meristem nimmt das Volumen der Zelle auf das Doppelte zu. Mess- ungen lehren ausserdem, dass das weitaus grösste Wachstum in der Prophase erfolgt. Spiremkerne enthaltende Zellen sind nämlich fast doppelt so gross wie Telophasekerne (in derselben Längsreihe von Zellen). Damit hängt es ohne Zweifel zusammen, dass das Spirem- stadium sehr lange dauert, während die Meta- phase und Anaphase schnell verlaufen. Wäh- rend des Spiremstadiums (der Prophase) wächst auch der Kern. Es besteht folglich eine gewisse Relation zwischen Zellwachstum und Kernwachstum. Und das Kernwachstum kann man wiederum mit der Zunahme der Karyotinmenge in Verbindung setzen. Dass eine derartige doppelte Korrelation wirklich besteht, zeigen nicht nur die von mir angestellten direkten Messungen in nor- malen Wurzeln, sondern auch die Verhält- nisse in den eingegipsten Wurzeln. Denn hier wird ja das Zellwachstum mechanisch ge- hemmt, und wir sehen, dass gleichzeitig so- wohl Karyotinsynthese wie Kernwachstum rig, 4, Zellreihe aus dem gehemmt werden. Dagegen werden, wie Wir Periblem einer 24 Stunden gesehen haben, die Gestaltsveränderun- eingegipsten Wurzel. Die Sender Karyosomen nicht gehe mmt, und. Kerne sind zylindriseh oder ebensowenig die Lokalisationsvorgänge, diese sondulrförnvig:89Ststioka vas 5 z hom. Imm. Ok. 4. sind also unabhängig von dem Verhalten des Plasmas und der Zelle im äöbrigen. Es findet also nur eigent- lich eine Hemmung von einem Spezialfunktion bei der Spirembildung statt, es leuchtet aber ein, dass schon diese partielle Hemmung theoretisch wie praktisch Teilungen unmöglich macht. Ausserdem treten wohl in den Zellen der eingegipsten Wurzeln andere Hemmungen und abnorme Abänderungen der Teilungsme- chanik ein. Die Ausbildung der Bipolarität im Plasma bleibt aus, wahrscheinlich aus dem Umstand, weil diese Symmetrieänderung in bedeutendem Grade mit dem Zellwachstum korrelativ verkettet 166 ist. Auch die Gestalt der Kerne weicht häufig von der normalen kugelförmigen ab. Wie man aus Fig. 4 ersieht, verlängern sich die Kerne fast zylindriseh und breiten sich an den entgegengesetzten Zellwandungen aus. Das oben erwähnte Verhalten der Kerne in den eingegipsten Wur- zeln erinnert an die Kernverhällnisse in den Drosera-Tentakeln. Nach ROSENBERG ') enthalten die Epidermiskerne der ungereizten Tentakeln eine Anzahl Karyosomen, die etwa mit der Chromosomen- zahl öÖbereinstimmt. Reizt man die Tentakeln, so tritt eine mit Karyotinvermehrung verbundene Gestaltsveränderung der Karyoso- men ein, indem diese sich verlängern und Spiremfäden ähnlich werden. Diese Drosera-Kerne erinnern an unsere Figuren 1 und 2. Diese innere Ähnlichkeit der Kerne kann darauf zuräöckgeföhrt werden, dass auch die Drosera-Zellen, wie die eingegipsten Faba- Zellen, ein zwar aus andern Gröänden (die Zellen sind ja schon im Dauerzustand) gehemmtes Wachstum besitzen. Die Teilungserschei- nungen im Plasma (Bildung von Polplasmen) bleiben aus, und nur die vorbereitenden Teilungserscheimungen im Kern (Spirembildung) setzen bis zu einer gewissen Grenze fort. Dies kann wiederum entweder auf gänstigen Nahrungsverhältnissen oder auf Reizwirkun- gen beruhen (dasselbe gilt för die Wurzeln; bei stockendem Wachs- tum tritt zugleich eine Stauung des Nahrungsstromes ein). Dass öberhaupt die prophasischen Vorgänge im Kern unabhän- gig von den Teilungsvorbereitungen im Plasma verlaufen, lehren die bei tierischen Eifragmenten beobachteten einpoligen Mitosen. /”) Das Plasma behält hier seine monozentrische Anordnung, wäh- rend im Kern die Chromosomen ausgebildet werden. Die Vorgänge schreiten hier sogar bis zur Auflösung der Kernmembran fort, da es aber keine dizentrische Anordnung im Plasma gibt, kann keine Äqua- torialplatte gebildet werden, sondern die Chromosomen bleiben auf der Stelle und konstituieren unter Umständen auch einen neuen Kern. Und in dieser Weise kann sich die »einpolige Mitose> mehrmals wiederholen. Es wurde schon erwähnt, dass die Spiremfäden in den eingegipsten Wurzeln — wenn dergleichen äberhaupt zu voller Ausbildung kom- men — auffallend kurz, dick und öberhaupt den Chromosomen ') RosesBerRG, Uber den Bau des Ruhekerns. Svensk Botan. Tidskrift, Bd. 3, 1909, v ?) MArRcELLA Boveri, Uber Mitosen bei einseitiger Chromosomenbindung. Jenai- sche Zeitschr. f. Naturwissenschaft, Bd. 37, 1903, S. 401. 167 der Metaphase ähnlich sind. Derartige kurze und dicke Spireme treten in grosser Menge in Wurzeln auf, die der Einwirkung von erhöhten Temperaturen ausgesetzt sind. Fig. 5 stellt einen typischen Spiremkern aus einer Wurzel dar, die 5 Stunden bei 36,5? C. gehalten wurde. Die Spiremchromoso- men sind, wie man sieht, ganz isoliert und parallell orientiert. In diesem Präparat waren mehr als 75 4 aller Spiremstadien von diesem Typus. Die andern hatten längere Chromosomenschlingen, etwa wie in Fig. 28, in meiner Abhandlung in COouns Beiträgen, Bd. 11, 1912. Aber auch in diesem Fall waren alle Schlingen ganz frei. Fig. 5. Typischer Spiremkern aus einer 5 Stunden bei 36,5” C. gehaltenen Wurzel. Die Chromosomen sind ganz frei und parallell orientiert. (Da der Kern schräg im Gesichtsfeld liegt, wird eine spiralige Anordnung vorgetäuscht). "16 hom. Imm. Okul. 16. Fig. 6. a und b zwei typische Ruhekerne aus dem Urmeristem einer ähnlich wie 3 behandelten Wurzel. Db stellt nur einen halben Kern dar. Die Zahl der Karyo- somen ist grösser als die Chromosomenzahl. Auch besitzen die Karyosomen keine besondere Gestaltung. ”'/16 hom. Imm. Ok. 4. In denselben Wurzeln waren sehr wenige Metaphasen und Telo- phasen, etwa 1,5 4, bzw. 4,5 4 der Zahl der Spiremkerne, zu sehen. "Junge Spiremkerne (»präspirematische>» Kerne) gab es hier keine. Die meisten Interphasen hatten ein Aussehen wie in Fig. 6. Die Zahl der sehr verschieden gestalteten Karyosomen ist meistens be- trächtlich grösser wie die Chromosomenzahl. Im Anschluss an die Ergebnisse öber die eingegipsten Wurzeln stelle ich mir die Verhält- nisse in diesen bei optimaler Temperatur gehaltenen Wurzeln in folgender Weise vor. 168 Die membranbildenden Funktionen und folglich das Zellwachs- tum sind gehemmt. Dass die membranbildenden Funktionen gehemmt sind ersieht man daraus, dass bisweilen abnorme Telophasen wie in Fig. 7 vorkommen. Die Teilungswand kommt nicht zu voller Ausbildung. Deshalb sind auch zweikernige Zellen im Periblem nicht so selten. Wenn das Wachstum gehemmt ist, werden, wie die eingegipsten Wurzeln gelehrt haben, die prophasischen Vorgänge im Kern partiell gehemmt und es kommt auch keine bipolare Sym:- metrie im Plasma zur Ausbildung. Da das Zellwachstum gehemmt ist, kann der Spiremkern nicht so stark, wie es normal geschieht, wachsen. Das gehemmte Wachstum ersieht man aus zwei Umständen: Der Vegetationskegel ist stumpf und die Zellen mit Spiremkernen sind etwa von derselben Grösse wie die Zellen mit Interphasekernen vom Typus Fig. 6. In normalen Fällen sind die Zellen mit Spiremkernen etwa doppelt so gross wie diejenigen mit Interphasekernen (in der- selben Längsreihe). Eine Teilung der grossen Mehrzahl der Zellen wird also unmöglich. Vor der Ein- wirkung der hohen Temperatur befanden sich aber viele Kerne schon im Spiremstadium. Pig. 7. ZelleausdemPeri- Diese Kerne setzen offenbar die Ausbildung ENE CS des Spirems fort. Und da es wegen der. er- haltenen Wurzel. Die An. Wähnten Verhältnisse niemals so weit gehen lage der Scheidewand ist kann wie zur Auflösung der Kernmembran, gehemmt worden. Deran- muss dieses Spiremstadium aussergewöhnlich dere AE EN LE lange (5 Stunden) dauern. Deshalb geht die Sa KERO 2 Ausbildung der Chromosomen weiter als nor- mal, indem sie endlich, obwohl die Kernmem- bran fortwährend intakt bleibt, ganz wie kurze Metaphasechromo- somen aussehen. In Fig. 8 ist ein Kern mit dergleichen sehr kurzen Spirem-»Fäden» abgebildet. Diese intranuklearen Chromo- somen liegen ganz frei voneinander und sind sehr leicht zu zählen. Eine Stätze der Behauptung, dass die in den bei 36,5” während fäönf Stunden gehaltenen Wurzeln beobachteten merkwärdigen Spiremkernen aus schon vor der Behandlung in Prophase befind- lichen Kernen hervorgegangen sind, findet man darin, dass die rela- tive Zahl dieser Kerne ebenso gross ist wie die Zahl der Spirem- 169 kerne in normal gewachsenen Wurzeln. In einer normalen Wurzel kommen etwa 5350 Spiremkerne auf 1000 Interphasen, bezw. präspirematischen Kernen vor. In den bei 36,5” fänf Stunden gehaltenen habe ich 4 Spiremkerne auf 75 80 Ruhekerne gefunden. Ferner ist auf den erwähnten Mangel an präspirematischen Kernen hinzuweisen. Daraus kann man entnehmen, dass bei 36,5" keine Interphasekerne in Prophase eintreten. Und hieraus folgt, dass die Karyotinsynthese gehemmt ist. Es besteht als in dieser Hinsicht eine auffallende Ubereinstimmung dieser Wurzeln mit den einge- gipsten. Die Chromosomengestalt der Spiremschlingen ist keine einfache durch die Temperatur bedingte Modifikation, denn ganz ähnliche 8. 3 Fig. 8. Stäck eines Spiremkerns aus einer wie in 7 behandelten Wurzel, mit sehr kurzen Chromosomen, die parallell liegen. +; ', Ok. 4. Fig. 9. Äquatorialplatte aus einer Wurzel wie in 7, mit sehr frei liegenden Tochterchromosomen. +; ', Ok. 4. Spireme findet man in den eingegipsten Wurzeln. Die Ursache ist also eigentlich die abnorme Velängerung des Stadiums; die Vorgänge im Plasma finden sich nicht zur rechten Zeit ein, um die Kernmem- bran aufzulösen und den Teilungszyklus zu vollenden. Unsere Befunde bringen auch den Beweis dafär, dass die Separation der Chromosomenhälften erst unter der Mitwirkung des Plasmas erfolgen kann. Denn in den dicken Spiremen erblickt man zwar eine Längs- spaltung, die Hälften entfernen sich aber nicht voneinander. In den spärlichen Metaphasen, die bei dieser hohen Temperatur noch stattfinden (vgl. oben), ist häufig eine auffallend starke Separa- tion der Chromosomenhälften zu erblicken (vgl. Fig. 9), was darauf 170 beruhen därfte, dass die Wechselbeziehbungen zwischen Chromo- somen und Plasma temperaturbeschleunigt sind. Zu bemerken ist, dass auch die Metaphase- und Anaphasechromosomen kurz und stäbechenförmig sind, so dass sie an den Polen meistens nicht um- gebogen werden. Eine andere FEigenschaft der aus dem Kern befreiten Chromo- somen ist ein recht starkes Quersegmentationsbestreben (vgl. Fig. 10). In Fig. 11 ist eine Äquatorialplatte abgebildet. Die Zahl der Chromosomen ist 13. Es ist möglich, dass man durch konsequentes Verwenden hoher Temperaturen eine Abänderung der Chromosomen- zahl bewirken könnte. 10. Ila [24 Fig. 10. Stark quersegmentierte Chromosomen aus einer Anaphase in einer 5 Stunden bei 32” gehaltenen Wurzel. ”'/1”, Ok. 18. Fig. 11. Metaphase (Querschnitt) aus einer 5 Stunden bei 36,5” gehaltenen Wurzel. 13 Chromosomen. 16”, Ok. 4. Fig. 12. Merkwirdige Anaphase aus einer Wurzel wie in 10. Die Chromosomen bilden zwei »>Sonnem>. !/16”, Ok. 4. Bei etwas niedrigerer Temperatur (32”) gestalten sich die Teilungs- verhältnisse schon bedeutend normaler. Doch kommen auch hier Abweichungen vom gewöhnlichen Schema vor. In Fig. 12 sieht man eine Anaphase, wo die Chromosomen wie zwei »Sonnen» an den beiden Polen angeordnet sind. In demselben Präparat habe ich auch eine dreipolige Spindelanlage beobachtet: Alles Sachen, die meiner Meinung nach auf eine erhöhte Vitalität des Plasmas hin- deuten. In diesem Zusammenhang wäre an die Beobachtung STRAS- BURGERS u. a. zu erinnern, dass mit steigender Temperatur die Menge der Strahlungen, des »Kinoplasmas», wie das Phänomen EI schlecht bezeichnet wurde, zunimmt. Wie ich die Sachen auffasse (vgl. meine Abhdlg. in Conns Beiträgen, Bd. 11), sind diese Strah- lungen und Spindelfäden eben zum grossen Teil der sichtbare Aus- druck fär stoffliche und energetische Wechselbeziehungen zwischen den verschiedenen Teilen des Plasmas, bezw. zwischen Plasma und Karyotin. Bei 32? ist die Teilungsaktivität gross. Das Zahlenverhältnis zwischen Spiremkernen und Teilungsfiguren (Metaphasen—Telopha- sen) ist durchaus normal. In bei etwa 20? gewachsenen Wurzeln betrug die Zahl der Teilungsfiguren in drei ganz verschiedenen Fällen 29,33 und 35 Prozent, auf die Summe von Teilungsstadien und Spiremkerne bezogen. In den bei 32” gewachsenen Wurzeln zählte ich 33 4 Teilungsfiguren. Die Ubereinstimmung ist also vollständig. Mit diesen normalen karyokinetischen Verhältnissen hängt es auch zusammen, dass in den letzterwähnten Wurzeln 1 dickes Spirem auf 3 dänne Spireme vorkommt. In bei 20” gewach- senen Wurzeln kommt nur 1 dickes Spirem auf 8 dänne Spireme vor, während ja in den bei 36,5? gehaltenen Wurzeln die Zahlen 1: 1 waren. Diese Zahlen enthalten folglich eine volle Bestätigung der obigen Schlussfolgerungen. In den eingegipsten Wurzeln waren die Karyosomen der »Ruhe>»- kerne scharf umgrenzt und häufig charakteristisch gestaltet. Ausser- dem hatten sie eine auffallend konstante Zahl, so gross wie die Chro- mosomenzahl. Ganz anders sind die »Ruhe»-Kerne der bei 36,5" gehaltenen Wurzeln beschaffen. Denn die Karyosomen sind weder länglich ausgezogen, noch besitzen sie eine konstante Zahl. Diese ist vielmehr schwankend und recht gross. In diesen Kernen ist also die Prophase völlig gehemmt, sowohl betreffs der Karyotinsyn- these wie im Hinblick auf das Gestaltungsbestreben der Karyo- somen. Das Studium der bei 36,5? gehaltenen Wurzeln liefert auch Tatsachen äber die Ursachen der sogen. Polarität der Spiremkerne. Es ist eine fast ausnahmslose Regel, dass die dicken Spireme in den erwähnten Wurzeln eine bestimmte innere Anordnung aufweisen. Die Chromosomen liegen alle annähernd parallell. Dabei sind sie gebogen, weil sie sich der Kernoberfläche anschmiegen; bei gewis- ser Drehung des Kerns im optischen Feld wird daher eine spiralige Orientierung vorgetäuscht (vgl. Fig. 5). Diese Anordnung der kurzen Chromosomen kann nicht als ein wiederholtes Auftreten der Chro- mosomenanordnung in der Telophase erklärt werden. Denn die 172 Vicia-Chromosomen sindin der Telophase häufig V-förmig gestaltet. Und diese Spiremkerne in den erwärmten Wurzeln nehmen ihren Ursprung nicht aus in der Wärme stattfindenden Mitosen mit kurzen Chromosomen, denn die Teilungen sind ja in der hohen Tempera- tur viel spärlicher wie die Spiremzustände. Hier muss also eine aus inneren Bedingungen in der Prophase entspringenden Orientie- rung vorliegen. Dass diese Orientierung nichts mit einer Präloka- lisation des Karyotins zu tun hat, ersieht man auch aus Fig. 13. Diese zwei Zellen sind ganz sicher aus einer entstanden, die Chro- mosomen der beiden Kerne sollten folglich äbereinstimmend orien- Fig. 13. Zwei Tochterzellen (Querschnitt) aus einer wie in 38 hbehandelten Wurzel. Die beiden Spireme sind in ganz verschiedenen Richtungen (90”) orientiert. '/18”, Ok. 4. tiert sein, doch bilden die beiden Kernachsen einen Winkel von 90 Grad! Massgebend fär die regelmässige Anordnung der Chromosomen ') dörften Symmetrieverhältnisse im Kern sein. Die Chromosomen plazieren sich in gleichen Abständen bei der Oberfläche und orien- tieren sich parallell. Wir haben hier ähnliche Erscheinungen wie bei den Chlorophyllbändern bei Spirogyra und andern Algen und den Chloroplasten höherer Pflanzen: Die betreffenden Körper sind nach einem inneren Symmetrieprinzip angeordnet. 1 Diese wird wohl nicht selten bei der Fixierung, namentlich wenn zugleich Nukleolen vorkommen, gestört (vgl. Fig. 5). 173 Dass die symmetrische Anordnung der Chromosomen in den er- wärmten Wurzeln so durchgehend ist, därfte damit zusammenhängen, dass das Stadium lang dauert und bei der hohen Temperatur die inneren stofflichen Wechselbeziehungen, bezw. Oberflächenspannungs- verhältnisse (welche Faktoren bei Symmetrieanordnungen in der Zelle wirksam sind) recht lebhaft werden. Auch die hin und wie- der auftretenden längeren Spireme in den bei 36,:” gewachsenen Wurzeln weisen eine schöne symmetrische Orientierung auf. Auch in normalen Wurzeln därften derartige autonome Symmetrie- erscheinungen eine grosse Rolle fär die Lage der Spiremschlingen spielen. Da das Orientierungsbestreben erst bei relativ kurzen Schlingen und im späteren Spiremstadium ganz deutlich wird, leuchtet ein, dass die parallelle Lage der längeren Fäden manch- mal ausbleibt. Ausser den hier geschilderten autonomen Faktoren fär die Chro- mosomenlage in den Spiremkernen hat man öfters die Aufmerk- samkeit auf den Verlauf der einzelnen Chromosomenschlingen gerichtet und dabei manchmal gefunden, dass die Schenkeln der- selben nach einer Seite gekehrt sind. Dieses Verhältnis wurde dann so gedeutet, dass hier eine von der Telophase öberlieferte Anord- nung vorläge. Die V-förmigen Chromosomen richten in der Telo- phase die Schenkeln nach dem Äquatorialplan. Ich bezweifle nicht, dass dies bei schnell aufeinanderfolgenden Teilungen seine Richtig- keit haben kann.!) Doch ist es meiner Meinung nach ein Fehler, wenn alle Forscher und zuletzt NEMEC ”), nur diesen einen Faktor fär die Orientierung beröcksichtigen. Ubrigens scheint NEMEC zu behaupten, dass die dännen Spireme aus Kernen entstehen, die sich vorher in langer Interphase, bezw. in Ruhezustand befanden. Dies hat durchaus keine Richtigkeit, dann in den »warmen» Wur- zeln, wo die Teilungsgeschwindigkeit sehr gering ist, kommen fast nur dicke Spireme vor, während in normalen, schnell wachsenden Wurzeln die Mehrzahl der Spiremkerne mit dännen, langen Chro- mosomen versehen sind. Die Ursachen der Spiremgestalt sind nach meinen Befunden komplizierter als was NEMEC glaubt. Wie man durch Abänderung der Bedingungen die Gestalt der Spiremfäden beeinflussen kann, so gelingt es auch die Chromoso- 2) Vgl. LUSDEGÅRDH, Chromosomen, Nukleolen usw. Counns Beitr. z. Biol. d. Pflan- gen, Ba. Il, 19123 S7423: ?) NEmEc, Das Problem der Befruchtungsvorgänge und andere zytologische Fragen. Berlin 1910. S. 257 ff. Fig. 16. Fig. 14. Zelle aus einer eine Stunde 22 Stunden INS ehloralisierten und nach fixierten Wurzel. Gestörte Metaphase mit kurzen, gespaltenen Chromosomen. Bäst OkaE Fig. 15. Aus derselben Wurzel wie 14. Die Tochterechromosomen mehre- rer Paare sind separiert. "'/16”, Ok. 4. Fig. 16. Aus einer 2 Stunden chlo- ralisierten und nach 21 Stunden fixier- Das Stadium bildet eine Eine Kernmem- ten Wurzel. Fortsetzung von 15. bran wird jetzt ausgeschieden und die denen mehrere Chromosomen, von noch nicht separiert umschliesst sind, während man ein einfaches Chromosom erblickt. '/16”, Ok. 4. SÄNEMEC, Ar 2: 103,5: 200. NEMEC !) hat gezeigt, dass in Wurzeln, die der Ein- wirkung von Benzindämpfen ausgesetzt wurden, die Chromosomen bedeutend körzer als normal sind. Jceh habe ganz ähnliche Chromosomengestalten, wie NEMEC in seinen Fig. 107, 108, Taf. IV, abbildet, Wurzeln gefunden, die eine Stunde cehloralisiert, dann aus- gewaschen und nach 22—24 Stunden fixiert wurden (Fig. 14—15). NEMEC behauptet, das derartige Chromosomen in regelmässige Mitosen eingehen, ob- wohl die »achromatische Spindel äus- serst schwach entwickelt ist> (a. a. O. 5. 263/64), meiner Meinung nach handelt es sich hier aber um abnorme Fälle, gestörte Mitosen, Verschmelz- ungskernen Entstehung geben. Da es sich um Sachen von prinzipieller Wichtigkeit handelt, will ich etwas näher auf meine Versuche mit chlora- lisierten Wurzeln eingehen. menform zu verändern. in die zu Ich benutzte eine 1-prozentige Lösung von Chloralhydrat und die Wurzeln wurden nach der Behandlung immer eine Stunde in Wasser gewaschen, ehe sie in die Sägespähne kamen. Eine bis drei Stunden chloralisierte und dann gleich fixierte Wurzeln ent- halten die bekannten gestörten Mitosen, die darauf beruhen, dass die Wirksam- keit des Plasmas gelähmt wird: Polplas- men, Spindelfasern, Phragmoplasten werden desorganisiert, zuröäckgebildet und die Chromosomen, die jetzt un- vermittelt im Plasma liegen, ballen sich Zz. T. zusammen, vakuolisieren sich und konstituieren fräher oder später einen neuen Kern, bzw. mehrere neue Kerne. Das merkwärdige mit dieser lähmenden Wirkung des Chloral- hydrats ist, dass sie beim Auswaschen nicht gleich aufhört, son- dern sich in den weiterwachsenden Wurzeln sogar nach vier Tagen bemerkbar macht. In Wurzeln, die eine Stunde chloralisiert und dann 24 Stunden in Sägespähnen wuchsen, ersieht man die Nach- wirkung des Giftes erstens aus den abnormen Teilungsfiguren (Fig. 14, 15), zweitens aus der sehr geringen Zahl der Spiremkerne. Die geringe Zahl der Spiremkerne hat ihren Grund darin, dass wenige Zellen in Prophase wieder eintreten, während die vor dem Chloralisieren vorhandenen Spireme zuröckdifferenziert sind. Diese Zuröckdifferenzierung kann man leicht verfolgen. Man sieht häufig Kerne, wie Fig. 17, wo in einem karyotinreichen dichten Geräst Reste von längsgespaltenen Spiremfäden unterschieden werden. Die erwähnten merkwöärdigen Teilungsfiguren kommen ziemlich zahl- reich vor. Ausser ihnen findet man keine in anderer Weise aussehen- den karyokinetischen Figuren. Hinsichtlich ihrer Genese lässt sich folgendes sagen. Entweder sind sie Teilungszustände, die vor 25 Stunden vom Gift getroffen wurden und die ganze Zeit uöberdauert haben. Oder sie sind später entstanden. Die erste Möglichkeit finde ich nicht sehr wahrscheinlich. Denn gleich nach dem Chloralisieren sind alle Metaphasen bedeutend deformiert und nach 24 Stunden wahr- scheinlich alle in Ruhekerne verwandelt worden. In einem Fall fand ich auch nach 21 Stunden ähnliche Figuren wie gleich nach dem Chloralisieren. In dieser Wurzel kamen keine Metaphasen wie Fig. 14, 15 vor. Man muss folglich annehmen, dass diese Zustände später, unter dem Einfluss von der Nachwirkung des Giftes, entstan- den sind. Der Zeitpunkt darf aber nicht allzu weit nach dem Chloralisieren verlegt werden, denn in den Präparaten, wo die Fi- guren liegen, kommen ja, wie erwähnt, sehr wenige Spireme vor und diese Spireme besitzen dänne Chromosomenschlingen. Dagegen ist die Zahl der Spireme gleich nach dem Chloralisieren bedeutend grösser. Ich stelle mir daher die Sache in der Weise vor, dass die Figuren 14, 15, wenigstens etwa 10 Stunden alt sind und dass sie ihren Ursprung aus Spiremen nehmen, die das Chloralisieren ver- tragen haben, also schon relativ fertig sein möässten. Die auffallende Kärze der Chromosomen därfte also ihren Grund in einer Verlang- samung des Teilungsgeschäfts haben und dies steht ja im guten Ein- klang mit unseren Befunden äber die Spiremorganisation. Selbstver- 176 ständlich handelt es sich nicht hier um die Länge eines Stadiums an sich, sondern um eine Verlangsamung unter abnormen Beding- ungen, die partiell störend auf die Karyokinese wirken. Diese par- tielle Störung ist hier eine fortwährende Lähmung der plasmatischen Teilungsvorgänge. Tatsäcblich wurden keine Spindelfäden beobachtet und schon die morphologische Anordnung der Chromosomen verträgt sich nicht mit der Anpnahme eines normalen. Teilungsvorgangs. Obwohl also diese Chromosomen keine Aussicht haben, in die Bildung von zwei gleichwertigen Kernen einzugehen, sind sie sehr schön längsgespaltet. Sehr interessant ist nun, dass die beiden Chromosomenhälften auch auseinandergetrieben werden, wie aus Fig. 15 deutlich ersichtlich ist. Nach unseren vorherigen Befunden findet innerhalb der geschlos- senen Kernwandung niemals eine Separation der Chromosomenhälf- ten statt. Hier sehen wir, dass dazu die Versetzung der Chromo- somen ins Plasma erforderlich ist. Anderseits ist die dizentrische Anordnung des letzteren durchaus keine notwendige Vorbedingung. Die freigemachten Tochterchromosomen gehen deshalb ganz regellos auseinander, wie man aus Fig. 15 sieht. Es besteht hier eine vwvoll- ständige Ubereinstimmung mit den vorher (S. 6) zitierten Befunden MARCELLA BOVERIS tuber einpolige Mitosen im Seeigelei. Auch an mehr normal gestalteten Chromosomen in ähnlich behandelten Wurzeln habe ich eine derartige Separation der Hälften gesehen, ohne dass eine Spindelfigur oder dizentriscehe Anordnung im Plasma vorhanden war. Das Schicksal dieser abnormen Mitosen erschliesst man aus dem Studium derselben Präparaten. Im Stadium Fig. 15 oder etwas später wird eine Kernwandung allmählich angelegt. In dem neuen Kern sind die freien Chromosomen noch eine zeitlang zu beobach- ten. Aus Fig. 15 ersieht man, dass die Separation der Chromoso- men nicht gleichzeitig fär alle erfolgt. Daher kommt es, dass in den neuen Kern sowohl nicht separierte Paare wie schon isolierte Tochterchromosomen eingehen (siehe Fig. 16). Bei der fortschrei- tenden Rekonstruktion verhalten sich die gespaltenen und einfachen Chromosomen sgleich und wenn man sich auf den Boden der In- dividualitätshypothese stellt, und ferner die Tatsachen öber normale Mitosen beachtet, ist es sehr wahrscheinlich, dass in der folgenden Prophase die beiden Hälften der gespaltenen Chromosomen und das einfache Chromosom zu je einem gespaltenen Spiremfaden Ursprung geben, voraus denn eine abweichende Chromosomenzahl resultiert. IL In dieser Weise sind vielleicht die von NEMEC und auch von mir beobachteten Teilungen mit abnormen Zahlen z. T. zu erklären. NEMEC hat bekanntlich bei der Deutung der Kernteilungsfiguren in chloralisierten Wurzeln von dem Begriff »Reduktion der Chromo- somenzahl» Gebrauch gemacht. Er stätzt sich dabei vorwiegend auf die Regel von einer Beziehung zwischen Zellgrösse und Kerngrösse. Durch das Chloralisieren entstehen didiploide Kerne (NEMEC hat durch wiederholtes Chloralisieren auch tetradiploide Kerne dar- gestellt). Diese Kerne sind wohl häufig grösser wie die diploiden. Manchmal sind auch die Zellen, in denen sie liegen, grösser wie die normalen Zellen. Doch kommen auch in normalen Wurzeln be- deutende Schwankungen der Zellgrösse nebeneinanderliegender Zellen einer Querreihe vor. MNamentlich bei Allium cepa kommen mit- unter sehr grosse Zellen vor, ohne dass man eine Didiploidie findet. Bemerkenswert ist auch, dass in einer Zellschicht in der Rinde der Wurzelspitze bei Allium cepa fast regelmässig inäquale Zellteilungen beobachtet werden. Es entstehen abwechselnd eine grosse und eine sehr kleine Zelle, obwohl die Kerne urspränglich täbereinstimmend waren. Auf derartige Tatsachen muss man meiner Meinung nach Röcksicht nehmen, wenn man die Didiploide aus Zellgrössen er- gränden will.!) Wenn NEMEC dass stattfinden einer Reduktion daraus erschliesst, dass Kernteilungen mit abnormen, nicht didiploiden Zahlen in recht grossen Zellen stattfinden, so ist an das oben Erwähnte zu denken, sowie auf die Tatsache hinzudeuten, dass auch normal die Grösse der Zellen in Metaphase fast die doppelte der Zellen mit Ruhe- kernen ist. Was die sogen. »indirekte Reduktion> nach NEMEC anbetriftt, so sind seine hieröäber mitgeteilten Figuren (11—217, Taf. I) nicht be- weisend aus dem Umstand, dass NEMEC nicht die von mir oben geschilderte Nachwirkung des Giftes beachtet hat.”) Ferner ist auf die auch in normalen Mitosen stattfindenden grossen Variationen hinsichtlich der Längsspaltung und Quersegmentierung der Spirem- ') Auch in Tierzellen kommen Schwankungen der »Kernplasmarelation» vor. Vgl. Ebow. J. ConkKuin, Cell size and nuclear size, The Journ. of experim. zoölogy. Vol. 12 KOR KS 5 ”) Nemec stellte fast alle Fixierungen 17 oder 24 Stunden nach dem Ohloralisieren an, wo nach meiner Erfahrung die Nachwirkung des Giftes noch sehr stark ist. Zudem verwendet ja NEmEc meistens wiederholtes Chloralisieren, was die normalen Verhältnisse in der Wurzel noch stärker abändern muss. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 12 178 fäden und Chromosomen hinzuweisen. Uberhaupt scheint mir es NEMEC etwas zu leicht mit den normalen Verhältnissen zu nehmen. Uberhaupt finde ich beim Studium meiner Präparate keine Be- lege fär eine »Reduktion> der Chromosomenzahl. Denn mit einer Reduktion meint man wohl in weitestem Sinn gefasst die regulative Herabsetzung einer hohen Chromosomenzahl auf eine niedrigere. Dagegen kann ich natärlich nicht das Vorhandensein von Mitosen mit abnormen (weder didiploiden noch diploiden) Zahlen leugnen. Diese Mitosen werden aber durch die unvermeidlichen Störungen bei dem Chloralisieren und bei der langen Nachwirkung verursacht, ohne dass man irgend einen Grund hat, eine regulative Herab- setzung der Chromosomenzahl zu vermuten.!?) Wenn es berechtigt ist, das Vorhandensein von regulativen Vorgängen in den chlorali- sierten Wurzeln zu behaupten, so wären diese von einer ganz an- deren und zwar von folgender Art. 22 Stunden nach dem Chloralisieren sind noch keine ganz nor- malen Mitosen zu beobachten. In einem Schnitt wurden auf 27 ganz abnorme Teilungen nur 8 etwas normaler gestaltet beobachtet, obwohl keine Spindelfigur vorhanden war. Fast alle diese Teilungs- figuren därften also zur Didiploidie fäöhren. Die Spiremstadien waren, wie vorher erwähnt, selten, auf 9 Karyokinesen kamen nur 6 Spirem- kerne vor. Man kann ruhig annehmen, dass nach 24 Stunden ziemlich viel didiploide Kerne vorhanden sind. Doch werden keine didiploiden Teilungsfiguren beobachtet. Solche treten erst nach 48 Stunden auf. Jetzt sind die Nach- wirkungen des Chloralisierens zum grossen Teil öberwunden. Daher kommen zahlreiche normale Mitosen vor. Diese sind aber fast ausschliesslich diploid. Auf 20 diploide Mitosen kommen nur höchstens 4 didiploide Mitosen vwvor.?) Die Zahl der Spiremkerne ist jetzt ein bisschen höher wie nach 24 Stunden. Ich zählte in einem Blickfeld (wie immer gelten diese Zählungen dem Urmeristem) 8 Karyokinesen und 6 Spiremkerne. Die geringe Zahl der didiploiden Kernteilungen ist auffallend, da doch nach dem Vorhergehenden recht viele didiploide Kerne vor- ') Was NeEmec för Reduktionsfiguren hält, sind eigentlich nur unter dem -Einfluss der Nachwirkung des Giftes fortwährend stattfindende abnorme Mitosen. ”?) Die Zahlen wurden nur ungefähr bestimmt. Deshalb könnten in den als nor- mal bezeichneten Mitosen event. dergleichen mit einigen wenigen iberzähligen Chromosomen vorkommen. Ubrigens schwankt ja auch in normalen Fällen die Chromosomenzahl bei Vicia zwischen 10 und 14. 1:79 handen sein mössen. Man kann folglich den Schluss machen, dass diese Kerne sich bedeutend langsamer wie die diploiden teilen. Meiner Auffassung nach findet also eine Art von sekundärer Re- duktion in der Weise statt, dass die Teilungsgeschwindigkeit der Zellen mit uberzähligen Chromosomen derjenigen der normalen Zellen bedeutend nachsteht. 96 Stunden nach dem dChloralisieren sind die Folgen der Ver- giftung fast gänzlich täberwunden. Doch beobachtet man noch einzelne gestörte Phragmoplasten, so dass mehrkernige Zellen fort- während in geringer Zahl entstehen därften. Ubri- gens kommen auch in nor- malen Wurzeln vereinzelte zweikernige Zellen vor. Die Zahl der Spiremkerne ist nach 96 Stunden ausser- 17. a ordentlich hoch; sie machen Fig. 17. Kern aus dem Urmeristem einer 1 Stunde die Hälfte aller Kerne im chloralisierten und nach 22 Stunden fixierten Urmeristem aus. Auf 12 Wurzel. Zuräöckdifferenzierung des Spirems. Man sieht noch tberdauernde, längsgespaltene Reste der Schlingen. . ie: OkÅ4. Spiremkerne kommt nur ein Teilungsstadium vor. Ich deute mir diese merk- wärdige Erscheinung in der Weise, dass es mehrerer der didiploiden Kerne erst jetzt gelungen ist, ein Spirem auszubilden. Tatsächlich sehen diese Spireme meistens etwas andersartig aus wie die normalen. Sie sind sehr dicht und feinfädig und die Schlingen verlaufen in vielen Knickungen und Buchten (vgl. Fig. 18), so dass ich in Verbindung mit den obigen Tatsachen keinen Anstand nehme, sie fär didiploid oder jedenfalls äberzählig zu erklären. Fig. 18, — Didiploider Spiremkern (Fragment) 96 Stunden nach dem Chloralisieren. Die Chromo- somenschlingen sind stark gefaltet. '/16”, Ok. 4. ZUSAMMENFASSUNG. In eingegipsten Wurzeln findet eine Hemmung der Kern- teilungen statt. Diese Hemmung wird auf eingestelltes Zellwachstum und Abnahme der Karyotinsynthese zuröckgeföhrt. Dagegen fahren die Karyotinlokalisation und die Gestaltsverän de- rung der Karyotinelemente, also zwei fär die Prophase cha- rakteristische Erscheinungen, fort. Die sehr selten auftretenden 180 Spireme (in eine Woche eingegipsten Wurzeln) sind sehr dick- fädig. Ähnliche Spireme mit sehr kurzen und dicken, ganz freien Chro- mosomen wurden bei in hoher Temperatur gehaltenen Wur- zeln beobachtet. Auch hier findet eine Hemmung des Membran- wachstums und der Karyotinsynthese, sowie der Teilungserschei- nungen im Plasma, statt. Ausserdem tritt eine Lähmung der Kary- otinlokalisation und der gestaltenden Kräfte in Interphase und Prophase ein. ; Die prophasisehe Orientierung der Spiremfäden ister auf inneren, autonomen Symmetrieverhältnissen zuräckzufähren, die namentlich in den bei hoher Temperatur gehaltenen Wurzeln sehr deutlich hervortreten. Die Chromosomengestalt wird bei der Nachwirkung nach dem Chloralisieren bedeutend verändert. Die Chromosomen von Vicia faba werden vwviel kärzer als normal. Die erwähnte Nach- wirkung dauert bis drei Tage fort und dabei finden z. T. abnorme Mitosen statt. Diese abnormen Mitosen beruhen darauf, dass die plasmatischen Teilungsfunktionen gelähmt sind, dagegen nicht die Teilungserscheinungen der Chromosomen. Dabei werden abnorme (nicht x-ploide) Zahlen veranlasst. Die Teilungsgeschwindigkeit der diploiden Zellen ist grösser wie diejenige der didiploiden Zellen. NEMECS Befunde öber eine autoregulative Reduktion der Chro- mosomenzahl in didiploiden Zellen konnten nicht bestätigt werden. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb 8, H. 2. UBER DIE POLLENENTWICKLUNG VON ANONA BFINPDRENEISTOEOECHIAFUND: FIRE SYSTEMA- IFISEHENPEDEU TUNG VON GUNNAR SAMUELSSON Bei den Angiospermen pflegt man in Bezug auf die Pollenent- wicklung zwei Typen zu unterscheiden. Bei dem einen folgt auf die heterotypische Teilung der Kerne der Pollenmutterzellen unmittel- bar eine Zellteilung. Die Kerne der beiden hierdurch gebildeten Zellen machen sofort die heterotypische Teilung durch. Bei dem andern Typus werden keine Zellen abgegrenzt, bevor die beiden erwähnten Kernteilungen stattgefunden haben. Man sagt, die Pol- lenkörner bilden sich durch sukzessive bzw. simultane Zellteilung aus. Im grossen und ganzen ist jener Typus fär die Monokotylen, dieser fär die Dikotylen charakteristisceh. Der Kärze wegen wollen wir sie als Monokotyledonen- bzw. Dikotyledonen-Typus bezeich- nen. Es kommen aber einige Ausnahmen vor, die uns hier ein wenig beschäftigen werden. Nach GUIGNARD (9, S. 197) bilden unter den Monokotylen die Orchideen die wichtigste Ausnahme von dem erwähnten Gesetze, da ihre Pollenkörner durch simultane Zellteilung entstehen, eine Angabe, die spätere Forscher bestätigt haben. ö - 2 ie SE : » £ WT Fig. 1. Anona Cherimolia. Entwicklung der Antheren. a, Die Kerne der Pollen- mutterzellen in der Synapsis (229). bh, Beginnende Teilung der Pollenmutterzellen (350), oc, Pollentetraden. Die sterilen Archesporzellen sind fast völlig verdrängt (249). — Photo. O. JvEL und G. SAMUELSSON. Xylopia aethiopica (12, S. 152) und Asimina triloba (11, S. 213). Uber die von mir untersuchte Anona Cherimolia scheint nichts be- kannt zu sein. In jedem Pollensack werden nur wenige Zellen als Pollenmutter- zellen entwickelt. Am häufigsten habe ich etwa 20 gefunden. Sie liegen in einer einzigen longitudinalen Reihe, durch zwei Schichten von sterilen Zellen von einander getrennt. Selten habe ich indessen zwei Pollenmutterzellen in einem Querschnitte gefunden. Die die Pollenmutterzellen unmittelbar umgebende Zellschicht ist wie ein 184 Epithel ausgebildet. Das ganze Aussehen der Antheren ist infolge dieser Ausbildung ein sehr eigentämliches und därfte aus der Fig. 1 a ziemlich deutlich hervorgehen. Während der weiteren Ent- wicklung werden die sterilen Zellen verdrängt (vgl. Fig. 1 b u. c). In völlig entwickelten Antheren sieht man daher keine Reste von ihnen. Unsere Anona gehört somit zu denjenigen Anonaceen, deren fertige Antheren nickt gekammert sind. Es ist aber von Interesse, dass die Antheren auch bei Formen wie Anona und Asimina, wo sie von demselben Typus sind, der Anlage nach gefächert sind. Die Entwicklung des Andröceums von Anona schreitet zentripetal fort, weshalb man in einer und derselben Blätenknospe die verschie- densten Entwicklungsstadien zur Verfögung hat. Die heterotypische Fig. 2. Anona Cherimolia. Pollenentwicklung. a, Homöotypische Kernteilung. Die Zellteilung hat begonnen (1459), b, Pollentetrade (1259). oc, Fast reife in Tetraden vereinigte Pollenkörner (729). Kernspindel der Pollenmutterzelle ist fast stels gegen die Längsachse der Anthere senkrecht gestellt. Waährend der Telophase der be- treffenden Teilung beginnt auch die Teilung des Zellplasmas. Sie fängt in der Peripherie der Zelle als eine äquatoriale Einschnärung an (Fig. 1 b u. 2 a), welche ziemlich rasch die Pollenmutterzelle in zwei Zellen zerlegt. Die Zellteilung vollzieht sich aber erst, nachdem auch die homöotypische Kernteilung vorsichgegangen ist. Während ihrer Metaphase und etwas später sind die Zellen daher noch durch eine schmale Bräcke verbunden (Fig. 2 a). Die Zellteilung ist unge- fähr zur Zeit der homöotypischen Telophase vollendet. Die zweite Zellteilung stimmt mit der ersten völlig uöberein (vgl. Fig. 2 b). Die reifen Pollenkörner sind in losen Tetraden vereinigt. Sie liegen fast ebenso oft neben einander, wie mit einander gekreuzt. 185 Die beschriebene Entwicklung der Pollenkörner ist eine sehr eigentämliche, wenn auch nicht völlig einzigdastehende. GUIGNARD (9) und ANDREWS (7) beschreiben nämlich einen fast gänzlich öber- einstimmenden Entwicklungsgang bei den Pollenkörnern von Ma- gnolia-Arten. Ihre reifen Pollenkörner sind aber frei. Dasselbe gilt jedoch auch von den meisten anderen Anonaceen. Man kann zögern welchem Pollentypus, ob dem Monokotyledonen- oder dem Dikotyle- donen-Typus, man solche Fälle zuzählen soll. Sie stellen gewisser- massen einen Zwischentypus dar. GUIGNARD (9, S. 200) meint, dass sie dem Monokotyledonentypus näher stehen. In dieser Auffassung stimme ich ihm unbedingt bei. Eine simultane Teilung ist es je- denfalls nicht. Das Vorkommen eines derartigen Typus bei Magnoliaceen und Anonaceen ladet zu einigen phylogenetischen Betrachtungen ein. Besonders in einer nach verschiedenen Richtungen hin so stark vari- ierenden Familie wie derjenigen der Anonaceen muss man frei- lich die Möglichkeit beräcksichtigen, dass auch andere Typen vor- kommen können. Därfen wir aber nur annehmen, dass die ge- fundenen Erscheinungen in engeren Verwandtschaftskreisen konstant sind, so sind gewiss derartige mögliche Abweichungen von geringerer Bedeutung. Die völlige Ubereinstimmung zwischen so nahe verwandten Pflanzen wie den Magnoliaceen und Anonaceen hinsichtlich eines Merkmales, durch welches sie von allen anderen untersuchten Angiospermen ab- weichen, kann ja nicht befremden. Anderseits deuten die bisheri- gen Untersuchungen darauf hin, dass die wenigstens während der Ent- wicklung vorhandene Fächerung der Pollensäcke der Anonaceen sich den Magnoliaceen gegenäber als ein Familienmerkmal erweisen wird. Es ist im allgemeinen angenommen worden, dass der sukzessive Teilungstypus der Pollenmutterzellen phylogenetisch älter sei als der simultane. Von diesem Gesichtspunkt aus könnte man mit LUBIMENKO und MAaAIGE (13, S. 445) den Magnolia-Typus als ein auch phylogenetisches Ubergangsglied betrachten. Diese Auffassung scheint mir aber nicht völlig stichhaltig. Man kann sich ebenso wohl eine Entwicklung in entgegengesetzter Richtung vorstellen. Eine Abstammung der Dikotylen von Monokotylen wird bekannt- lich als kaum möglich betrachtet. Dagegen lassen sich diese aus jenen ohne grössere Schwierigkeiten herleiten. Die Vorfahren der Monokotylen hat man dabei unter den Polycarpicae zu suchen. In 156 dieser Gruppe treten nämlich nicht wenige Monokotyledonenmerk- male auf. Ein solches liegt in der Pollenentwicklung gewisser For- men, was auch von einigen Systematikern hervorgehoben worden ist. Zu dem fär die Monokotylen charakteristischen Typus gehören nämlich, wie oben erwähnt wurde, Ceratophyllum und möglicher- weise einige Nymphaeaceen, während Magnolia und Anona sich demselben Typus nähern. Es ist von besonderem Interesse, dass ein derartiger Typus unter den Anonaceen vorkommt, eine Familie die in so hohem Grade Anklänge an Monokotylen aufweist (5). Die meisten untersuchten Vertreter der Polycarpicae haben sich aber betreffs der Pollenentwicklung als typische Dikotylen erwiesen. Hierher gehören u. a. Podophyllum (14, S. 192) und wahrscheinlich auch Akebia (18, S. 17 u. 24), was ich besonders erwähne, weil HALLIER (10, S. 199) die Monokotylen von diesen nahestehenden Typen (Berberidaceen und Lardizabalaceen) herleiten will. Wenn die Monokotylen von den Polycarpicae abstammen, so ist es meiner Meinung nach am natärlichsten, die Pollenentwicklung durch suk- zessive Zellteilung als aus derjenigen durch simultane Teilung ent- standen zu betrachten. Dann wärde der Magnolia-Typus den Mo- nokotyledonentypus in seiner Entstehung darstellen. Es ist ja wahrscheinlich, dass weitere Untersuchungen neue Bei- splele des Monokotyledonentypus unter den Dikotylen bringen wer- den. Sei dem aber wie ihm wolle; es steht indessen fest, dass der betreffende Typus ein nicht zu unterschätzendes Monokotyledonen- merkmal bei den Polycarpicae bedeutet, das för die Beurteilung der Stellung von den Aristolochiaceen und Rafflesiaceen nicht ohne Be- lang ist (vgl. unten). Aristolochia Clematitis. Uber die Pollenentwicklung von Aristolochia ist meines Wissens nichts geschrieben. Das von mir untersuchte Material von A. Cle- matitis war mit Alkohol-Eisessig fisiert. Die Fixierung war sehr gut ausgefallen. Die Pflanze wäre gewiss ein gönstiges Objekt fär Studien tuber den Mechanismus der Kernteilungen. Solche liegen aber ausserhalb des Rahmens dieser Untersuchung. Ich will hier nur erwähnen, dass die Kerne arm an Chromatin sind und sehr deutliche Prochromosomen enthalten. Ihre Zahl beträgt (etwa) 14, d. h. die diploide Chromosomenzahl der Pflanze. Als Zahl der Doppelchromosomen in der Diakinese und den meiotischen Tei- lungen habe ich bei zahlreichen Gelegenheiten sieben feststellen 187 können. Wie aus der Fig. 3 a hervorgeht, wechselt die Grösse der Chromosomen ziemlich erheblich. In jedem Antherenfach kommen gewöhnlich zwei Schichten von Pollenmutterzellen vor. Unmittelbar nach der heterotypischen Tei- lung entsteht eine Zellwand zwischen den beiden Tochterkernen. Sie ist schon vor der homöotypischen Teilung fast ebenso kräftig entwickelt wie die Wand der Pollenmutterzelle. Ungefähr zur Zeit der letzterwähnten Teilung beginnt die Isolierung der Mutterzellen. Die Spalten zwischen den Zellen erweitern sich nur langsam, wes- halb man bisweilen Pollenmutterzellen und noch in Tetraden ver- einigte Pollenkörner bei flächtiger Beobachtung verwechseln kann. Die Orientierung der Spindeln der homöotypischen Teilung schwankt Ad Fig. 3. Aristolochia Clematitis. Pollenentwicklung. a, Heterotypische Spindel (1575). b, Homöotypische Kernteilung der zwei Tochterzellen (!999). c u. d, Pollentetraden (!699). erheblich. Ihre Achsen liegen fast ebenso oft parallel in einer Ebene wie senkrecht zu einander in gekreuzten Ebenen (vgl. Fig. 3 bd). Seltener liegen sie in einer und derselben Ebene, aber zugleich gekreuzt. Ich habe sogar Tetraden gesehen, wo alle Zellen fast in einer Reihe hinter einander lagen. Die Wände zwischen den Tetradenzellen sind zuerst gut entwickelt, lösen sich aber all- mählich auf, wodurch die Pollenkörner frei werden. Aus der obigen Darstellung geht somit hervor, dass die Pollen- körner von Aristolochia sich durch sukzessive Teilung ausbilden. Wie die öbrigen Aristolochiaceen-Gattungen sich in dieser Hinsicht verhalten, ist völlig unbekannt. Eine beabsichtigte vergleichende Untersuchung von Asarum europaeum konnte ich bis jetzt wegen 188 Mangels an Material nicht ausföhren. In Blätenknospen, die ich im hiesigen botanischen Garten Mitte September und später im Herbst einsammelte, enthielten die Antheren bereits einkernige iso- lierte Pollenkörner. Es sind von mehreren Seiten in den letzten Jahren einige Um- stände angeföhrt worden, die fär die Zugehörigkeit der Aristolochia- ceen zu den Polycarpicae sprechen. Auf eine Präfung der Grände fär diese Auffassung werde ich nicht eingehen. Ich will nur darauf hinweisen, dass sie meiner Meinung nach durch meine Unter- suchung töber die Pollenentwicklung eine nicht unwichtige Stäötze erhält. Diese ist ja bei Aristolochia von zweifellosem Monokotyledo- nentypus. Wenn die Aristolochiaceen zu den Polycarpicae zu stellen wären, so hätten sie nach den Ansichten mehrerer Systematiker ihre nächsten Verwandten unten den Anonaceen. Die Pollenentwick- lung von Anona und Aristolochia zeigt freilich einige Unterschiede, die ohne weiteres aus den obigen Beschreibungen und den mit- geteilten Figuren hervorgehen däöärften. Ich glaube jedoch, dass man ihnen keine grössere Bedeutung zuzuschreiben braucht. Die Vorgänge bei Aristolochia können als eine weitere Stufe in der Ent- wicklung gegen den Monokotyledonentypus hin gedeutet werden. Das Wichtige liegt, glaube ich, darin, dass wir bei den Aristolochia- ceen ein neues Monokotyledonenmerkmal von einer Art, die auch anderen Polycarpicae-Vertretern zukommt, haben feststellen können. Zuletzt wollen wir den einzigen, noch nicht erörterten Fall, in welchem, soviel ich weiss, Pollen von Monokotyledonentypus unter den Dikotylen vorkommt, mit einigen Worten behandeln. Es han- delt sich um Rafflesta Patma. Bekanntlich werden die Rafflesiaceen fast allgemein in die Nähe der Aristolochiaceen gestellt. Die äber- einstimmende Pollenentwicklung der beiden Familien ist natärlich geeignet, diese Ansicht fester zu begränden, wie sie auch gleichzeitig för die Zugehörigkeit der Rafflesiaceen zu den Polycarpicae spricht. Upsala, Bolanisches Laboratorium, Dezember 1913. N 13. 14. 189 EITTERATURVERZEICHNIS: . ANDREWS, F. M., Karyokinesis in Magnolia and Liriodendron with special reference to the behavior of the chromosomes. — Beih. Bot. Centralbl., 11. 1902. DörP, P., Recherches sur la Structure et le Développement de la Fleur des Asclépiadées. — Diss. (Paris) Toulouse 1903. ENGLER, A., Syllabus der Pflanzenfamilien. 7. Aufl. — Berlin 1912. ERNST, AÅ., und ScHMID, E., Uber Bläte und Frucht von Rafflesia. — Ann. Jard. Bot. Buitenz., 2),. 12.-4913: FRIES, BR. E., Ein unbeachtet gebliebenes Monokotyledonenmerkmal DHewemigen Folycarpicae.= Ber Deutseh: Bot. Ges., 29 19115 FRYE, T. C., Development of the Pollen in some Asclepiadaceae. — BorrGaz:y 320 1901 FRYE, T. C:, and BLODGETT, E. B;, A contribution to the Life History of Apocynum androsaemifolium. — Bot. Gaz., 40. 1905. GAGER, C. S., The Development of the Pollinium and Sperm Cells in Asclepias Cornuti, Decaisne. — Ann. of Bot., 16. 1902. GUIGNARD, L., Les centres cinétiques chez les Végétaux. — Ann. SC Nat Bot... (0),-0: 1897. HALLIER, H., Uber Juliania, eine Terebinthaceen-Gattung mit Cupula, und die wahren Stammeltern der Kätzehenblätler. — Dresden 1908. HErRMS, W. B., Contribution to the Life History of Asimina triloba. — Ohio Nat., 8. 1907. LECOMTE, H., Sur la formation du pollen chez les Anonacées. — Bull. Mus. d'Hist. Nat., 2. 1896. LUBIMENKO, W., et MAIGE, A':, Recherches cytologiques sur le déve- loppement des cellules-méeres du pollen chez les Nymphéacées. Rev. Gén. de Bot., 19. 1907. MOTTIER, D. M., Beiträge zur Kenntniss der Kerntheilung in den Pollenmutterzellen einiger Dikotylen und Monokotylen. — Jahrb. fwiss: Bot, 30. 1897: STRASBURGER, ÉE., Einige Bemerkungen zu der Pollenbildung bei Asclepias. — Ber. Deutsch. Bot. Ges., 19. 1901. — —, Ein Beitrag zur Kenntniss von Ceratophyllum submersum und phylogenetische Erörterungen. — Jahrb. f. wiss. Bot., 37. 1902. - VAN TIEGHEM, PH., L'oeuf des plantes considéré comme base de leur classification. — Ann. Sci. Nat., Bot., (8), 14. 1901. VELSER, J., Zur Entwicklungsgeschichte von Akebia quinata Dec. Diss. (Bonn) Troisdorf 1913. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BbD 8, Hu. 2. SEFTAGNUMEBIOEOGISCHE "STUDIEN I AUR KENNTNIS. DER VEGETATIVEN VERMEHRUNG DER SPHAGNACEEN VON ELIAS MELIN Schon lange war man daräber im klaren, dass sich die Torf- moose vegetativ vermehren können. SCHIMPER (18358, S. 62) sagt von Sphagnum cuspidatum: >»In warmen Torfmooren, und ganz besonders infolge der Cultur in Glaskästen, entwickeln sich häufig bei dieser Art, an den Spitzen der Flagellenäste, zarte aufwärtssteigende Sprossen, welche ganz den jungen Saatpflänzchen gleichen. Diese Sprossen entwickeln an ihrem Grunde, wie diese letzteren, zarte Wuärzelchen und gestalten sich so zu eigenen Individuen, welche bald von der Mutterpflanze abfallen und auf eigene Rechnung sich entwickeln.> Nach seiner Abbildung dieser Art (Fig. 1) zu urteilen, hat er solche Pflänzehen nicht nur von der Spitze der »Flagellenäste» ausgehen sehen, sondern auch unterhalb derselben. WARNSTORF (1881) sagt ganz kurz, dass »alle Torfmoose im Stande sind, ihre abstehenden Aeste möglichenfalls in junge Stämmehen umzubilden>. Er hat ferner konstatiert, dass die Pflanze, wenn die Stammspitze abgemäht wird, sich durch neue Adventivsprosse vom Stamme aus regeneriert. GOEBEL (1898, S. 40) hat in Kulturen bei Sphagnum Regeneration durch Protonema aus abgeschnittenen Sprossstöcken beobachtet. 92 ÖEHLMANN (1898) wendet der vegetativen Fortpflanzung der Sphag- naceen eine noch grössere Aufmerksamkeit zu. In gäönstigen Kul- luren ist es ihm gelungen, sekundäres Protonema aus beinahe allen Teilen der Pflanze hervorzubringen; ebenso Adventivsprosse aus sowohl dem Hauptstamme als auch aus den Seitenästen, ent- weder an ihrer Spitze oder an den Internodien. Bei Adventiv- sprossen aus Stamm und Seitenästen bilden sich unter normalen Verhältnissen an der Basis des neuen Pflänz- chens Protonemafäden. Diese sind nur bei di- rekter Prolifikation aus dem lebenden Vegeta- tionspunkte der Seitenäste schwächer ausgebildet. ÖEHLMANN (S. 43 u. 58) scheint jedoch die Auffassung zu haben, dass diese Fähigkeit der Sphagnaceen, neue Sprosse zu bilden, haupt- sächlich zur Regeneration der Pflanze diene. Er sagt (S. 58): »Die Zusammenstellung aller Resultate dieser Arbeit zeigt, wie färsorglich die Natur auch bei Sphagnum so mannigfaltige, den äusseren Einflässen sich anpassende Vorkehrun- gen zur Erhaltung der Art getroffen hat. Denn stirbt der untere Teil einer jungen oder älteren Sphagnumpflanze nebst ihrem Protonema ab, so kann die Pflanze trotzdem fortleben. Wird die junge Pflanze aber bis zum Köpfchen hin- His. 1. Sphognum cust AUT överletat, "sorikann sieynoch einmal Proto- pidatum mitInnovations- nema bilden und so die Pflanze als solche Ne OSA OG noch erhalten. Wird das Köpfchen aber auch zerstört, so besitzt jeder einzelne Ast desselben vermöge seines Bildungsgewebes die Fähigkeit, sich durch Proto- nema, Zellflächen oder Adventivknospen vegetativ fortzupflanzen»>. SCHOENAU (1912, S. 33) hat in Kulturen im Warmhaus bei zwei Exemplaren von Sphagnum (welcher Art?) eine Astspitze zum Weiter- wachstum gebracht. WARNSTORF (1903) hat später seine fräöhere Auffassung geändert. Er sagt (S. 316): »Zarte, stengelähnliche, oft noch nicht oder un- vollkommen beästete Sprossbildungen finden sich auch — und zwar sehr häufig — in älteren, ausserhalb des Wassers lebenden Sphagnum— Polstern bald reichlich, bald sparsamer, die zweifellos z. T. jugendliche, aus Sporenvorkeimen hervorgegangene Pflänz- chen darstellen, z. T. aber auch, wie Verf. in einer Reihe von 193 Fällen mit Sicherheit konstatieren konnte, aus älteren Stammteilen, seltener aus abstehenden unteren Ästchen entsprangen.» Er fasst (1911) die Arten der vegetativen Vermehrung, die in der Natur in Frage kommen können, so zusammen: »Es kommen also för die ausgiebige Vermehrung dieser Bryophyten auf vegetativem Wege hauptsächlich in Betracht die Bildung von Adventivknospen an den ihrer Vegetationsspitze beraubten Stämmehen und an ab- sterbenden Ästen; ferner das Auswachsen der dauernd lebend blei- benden Scheitelzelle der primären Äste zu stengelähnlichen Sprossen, sowie endlich bei Wasserformen (z. B. S. monocladum) das Ver- mögen unverletzter Stämmehen, statt einfacher Äste, resp. Ast- bäschel, direkt stengelartige Sprosse zu erzeugen.» Wie aus dieser Ubersicht hervorgeht, wurde hauptsächlich in Kulturen bewiesen, dass sich die Sphagnaceen vegetativ vermehren können, und damit ist natärlich sehr viel gewonnen. Aber die Verhältnisse in der Natur gestalten sich doch ganz anders, und es braucht nicht als selbstverständlich angenommen zu werden, dass dort die Entwicklung in derselben Richtung verläuft. Es scheinen eigentlich nur WARNSTORF (1881, 1903) und SERNANDER (1901, S. 33) — möglicherweise auch SCHIMPER (1858) — zu sein, die öberhaupt eine vegetative Vermehrung in der Natur beobachtet haben. Was den morphologischen Vorgang betrifft, wissen wir bis jetzt kaum etwas sicheres. Lassen wir die allgemein bekannte vegetative Vermehrung durch die falsche Gabelung, die bei allen Arten, be- sonders bei den stark polsterbildenden, vorkommen därfte, und dank deren durch Absterben des gemeinsamen Mutterteiles mehrere In- dividuen gebildet werden, hier unberäöcksichtigt, so bleibt nur die Angabe WARNSTORF'S Ubrig (1903), dass er junge Pflanzen sich aus älteren Stammteilen, selten aus abstehenden unteren Ästcechen hat entwickeln sehen. Die kleine Untersuchung, die ich äber die vegetative Vermehrung der Sphagnaceen in der Natur gemacht habe, bezieht sich zwar nur auf 3 Arten — S. compactum DC., S. tenellum (Ehrh.) Lindb. und S. Lindbergii Schimp.; trotzdem habe ich es fär angebracht gehal- ten, meine Beobachtungen schon hier mitzuteilen, in der Hoffnung, später die Untersuchung tuber eine grössere Zahl der Arten aus- strecken zu können. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 13 194 1: SS compactum DC: Das Material stammt hauptsächlich aus Östby, Kirchspiel Anund- sjö, Ångermanland. An den Ufern eines kurz vorher abgelassenen Teiches, deren Vegetation aus Carex rostrata-Assoziationen ohne Bodenvegetalion bestand, waren bei meinem Besuch am 22. VII. 1913 vereinzelt kleine Polster dieses Sphagnums, ungefähr 15 x 20 cm im Durchschnitt vorhanden. Der Teich wurde im Jahre 19035 abgelassen, und diese Polster haben sich also im Laufe von höchstens 8 Jahren gebildet. Die einzelnen Individuen besassen hier eine ungeheure Fähigkeit, sich vegetativ zu vermehren. Sie waren stark anoclad, und ein sehr hoher Prozentsatz der nach- obengerichteten Kurztriebe”) setzte direkt in Innovationssprossen fort (Fig. 2). Die Langtriebe der Polster gingen strahlenförmig von einem gemeinsamen Zentrum aus, und ich bekam den be- stimmten Eindruck, dass der Ausgangspunkt der resp. Pol- ster eine einzige Verbreitungs- einheit (VOGLER) war. Nach unten — die Polster waren im Durchschnitt 1 dm hoch Fig. 2 Innovationssprosse von Splagnum com- — War die Verbindung der pactum DC., sämtliche noch in Verbindung mit Langtriebe durch Verwesung resp. Mutter-Kurztrieben. Die Sprosse a gehen aufgehoben. Nach oben wa- von dem Kurztriebe apical, b und c lateral aus. . ren dagegen neben den nor- malen durch falsche Gabelung entstandenen Langtrieben die oben- genannten Innovationssprosse massenhaft vorhanden und standen noch mit ibren Muttersprossen in Verbindung. Der grösste Teil dieser Innovationssprosse entwickelte sich direkt aus den Spitzen der Kurz- triebe (Fig. 2 a), mehrere wuchsen aber unterhalb der Spitze (Fig. 2 b) oder aus der Basis derselben hervor (Fig. 2 c). Ich konnte jedoch nicht wahbrnehmen, dass irgendwelche Innovationssprosse von den Langtrieben ausgegangen wären. Die jungen Innovationssprosse waren im allgemeinen den Mutter- sprossen gleich und hatten dieselbe Dicke wie diese (Fig. 2 a, links); bisweilen wurden aber bedeutend dännere beobachtet, was mög- licherweise darauf beruhte, dass das Polster, in dem sie sich fanden, 3 Der Kärze halber teilen wir die vegetativen Sprosse der Splagnaceen in Lang- triebe und Kurztriebe. 195 zu dicht war. Ich muss betonen, dass sämtliche ausgewachsene Multterindividuen einen sehr kräftigen Wuchs besassen. Dekapi- tierte oder auf andere Weise beschädigte Individuen waren nur sehr spärlich vorhanden. Die Hauptachse des Innovationssprosses verhält. sich wie ein Langtrieb und bildet sehr rasch ein Kurztriebsystem aus (vgl. Fig. 2, äusserster Spross rechts). Von den Protonemafäden, die ÖEHLMANN bei Kulturen sich an der Basis des jungen Innovationssprosses hat entwickeln sehen — offenbar dasselbe, was SCHIMPER als Wuärzelchen bezeichnet — habe ich keine Spur wahrnehmen können.: Ich bin deshalb geneigt an- zunehmen, dass diese infolge der besonderen Verhältnisse entstan- den sind, denen diese von OEHLMANN kultivierten Pflanzen ausge- setzt waren. Falls sich äberhaupt in der Natur Protonemafäden an der Basis der Innovationssprosse entwickeln, wären meines Erach- tens solche in den obengenannten Polstern vorgekommen, da ja die Nahrungsverhältnisse auf dem Boden des fräheren Teiches die aller- gönstigsten sein mössen. SCHIMPER (1858) erwähnt nicht, ob sein (Fig. 1) abgebildetes Sphagnum cuspidatum-Exemplar »mit Rhi- zoiden> aus einer Kultur oder aus einem »warmen Torfmoor> her- stammt. Doch scheint mir ersteres das Wahrscheinlichste zu sein, besonders da er (Taf. XVIII, Figg. 1—2) auch ein ausgewachsenes normales SS. compactum mit »Rhizoiden» an der Basis der Ast- bäöschel abbildet. S. compactum habe ich in der oben angegebenen Weise in kräf- tiger vegetativer Vermehrung begriffen nicht nur in Norrland ge- sehen. In Bohuslän, wie auch an Material aus Härjedalen — von Cand. phil. H. SmiITH gesammelt — habe ich dieselbe Erscheinung beobachtet. Meines Erachtens vermehrt sich diese Art in der Natur äöberhaupt vegetativ sehr kräftig. 2. S. tenellum (Ehrh.) Lindb. Bei dieser Art habe ich an verschiedenen Stellen in Ångerman- land und Västergötland eine kräftige vegetative, von den Kurztrieben ausgehende Vermehbrung beobachtet, und zwar in Schlenken, die in Schweden (vgl. auch MELIN 1913) einen charakteristiscehen Standort derselben bilden. Fig. 3 zeigt einige junge Innovationssprosse, von denen vier noch mit ihren Mutterkurztrieben in Verbindung stehen. Ungefähr das- 196 selbe wie bei der vorhergehenden Art wiederholt sich auch bei dieser. Die Innovationssprosse sind jedoch hier im allgemeinen be- deutend dänner als die Kurztriebe, von denen sie ausgehen. Dies hat zur Folge, dass sie sich frähzeitig ablösen, und man trifft denn auch oft in S. tenellum-Teppichen eine Masse von freigewordenen jungen Pflänzchen. Auch hier fehlt jede Spur von Protonemafäden an der Basis der Innovationssprosse. Fig. 3. Innovationssprosse von Sphagmun tenellum (Ehrh.) Lindb., a-—d noch in Verbindung mit den Mutter-Kurztrieben, e und /£ losgelöst. 4,s:1. SCHIMPER (1858, Taf. XXI, Figg. 4 —5) gibt ein paarjunge Pflänz- chen von S. tenellum wieder, welche, wie er sagt, oft in Teppichen eingesprengt vorkommen. Von diesen sagt er (S. 73): »Nicht selten kommen ganz einfache oder mit wenigen einfachen Aestchen be- setzte, sehr schlanke und zarte Pflänzehen in den Rasen vor, welche entweder als Saatpflänzechen oder als Brutpflänzechen zu betrachten sind, zuweilen selbst eigene Rasen bilden und so leicht fär eine besondere Art genommen werden können». Ich halte es nicht fär unwahrscheinlich, dass diese — wenigstens das in Fig. 4 abgebil- dete (vgl. meine Figg. 4 und 3 a) — vegetativ entstanden sind. Es lässt sich natärlich in jedem besonderen Falle nicht leicht ent- scheiden, ob ein junges Pflänzchen vegetativ oder durch Sporen entstanden sei. Wenn man vorsichtig zuwege geht, kann man je- doch oft einen Innovationsspross bis zu seiner Verbindung mit dem 197 I Mutterindividuum zuräck verfolgen; ausserdem kom- $ men oft auch jängere vor, die sich noch nicht los- C gelöst haben. 2 3. S. Lindbergii Schimp. Y | Bei dieser Art habeich vegetative von Kurztrieben aus- d gehende Vermehrung nur an einer Stelle beobachtet, ji nämlich in dem von mir fräher Å beschriebenen Waldäbergangs- f moor im Kirchspiel Snaflunda Hj in Närke (MELIN 1913, S. 6). ( In Norrland, wo diese Art oft ) vorherrschendist, habe ich keine solche vegetative Vermehrung be- merkt. Hier ist sie dagegen ge- wöhnlich reich fruktifizierend. Fig. 4. Ein junges Pflänzehen von Sphagnum tenellum, > wie es oft inden =+Fig. 5 zeigt drei junge Inno- Rasen vorkommt.> vationssprosse dieser Art, 2 da- (Nach ScHmPER.) von (a und b) in Verbindung mit den Mutterkurztrieben, 1 ist losgelöst (c). Wie ersichtlich, gehen sie auch hier teils direkt von der Spitze des Kurztriebes — d. h. apical (a) — teils unterhalb derselben — d. h. lateral (b) — aus. Auch hier fehlen die ÖEHLMANN' schen Proto- nemafäden. SER å SALA Fig. 5. Innovationssprosse Wahrscheinlich spielt bei diesem Sphagnum =" TE von Sphagnum Lindbergii in der Natur die vegetative Vermehrung durch gehimp., a und b noch in Innovationssprosse eine geringere Rolle als bei Verbindung mit ihren Mut- den beiden vorhergehenden Arten. ter-Kurztrieben, c losge- : JÖSSE SG SCHOENAU (1912) hat die vegetative Vermehrung bei Laubmoosen untersucht. Er geht von CORRENS” (1899) Beobachtungen aus, dass in den Blattachseln der meisten untersuchten Moose ruhende (latente) Sprossanlagen existieren, den sich nur bei Bedarf entwickelnden schlummernden Knospen der höheren Pflanzen vergleichbar. Die 198 Entwicklungshemmung dieser Anlagen beruht auf Korrelation mit der lebenden Sprosspitze. »HEine Entwicklung von ruhenden An- lagen tritt daher ein, wenn wir die wachsende Spitze entfernen oder deren Wachstum anderweitig zum Stillstand bringen, jedenfalls aber auch bei Steigerung der Ernährung, die dann den Anlagen ermöglicht, sich zu entwickeln. Daraus ergibt sich, dass die latenten Astanlagen der Regeneration wie der ungeschlechtlichen Vermehrung dienende Or- ganreserven darstellen.» Ob solche ruhende Anlagen bei Sphagnum vorkommen, ist mir unbekannt. Es scheint jedoch nicht unwahrscheinlich, dass dies der Fall ist, und dass sich dieselben unter gänstigen Verhältnissen entwickeln. Diese Anlagen dienen also (mit SCcHOENAU) teils zur Regeneration des Individuums, teils zur Vermehrung der Pflanze auf vegetativem Wege. An älteren Stammteilen därfte es ihnen unter normalen Verhältnissen recht schwierig sein, sich auszubilden, was wahrscheinlich auch die Ursache davon ist, dass ich keine direkt vom Stamme — d. h. vom Langtriebe — ausgehenden Innovations- sprosse gesehen habe. An jungen .Stammteilen, d. 'h. in der Nähe der Stammspitze, ist es ihnen ebenfalls schwierig, sich zu ent- wickelnp, da hier die Nahrung zu sehr för die Bildung der gewöhn- lichen Organe in Anspruch genommen ist (GoEBEL 1898, S. 179), und erst, wenn der Vegetationspunkt beschädigt wird, gelangen sie dort zur Entwicklung. Es wären also noch die älteren Kurztriebe in Augenschein zu nehmen. Der Regeneration (GOEBEL) der Sphagnum-Pflanze habe ich keine be- sondere Aufmerksamkeit gewidmet. Dieselbe braucht aber keine Indi- viduenvermehrung zu bedeuten. Wenn sich bei der Entfernung der Stammspitze ein Seitenspross zu einem Langtrieb entwickelt, erhalten Wir nur ein Individuum ; bilden sich dagegen mehrere Seitensprosse aus, so erhalten wir bei deren Loslösung natärlich mehrere Individuen; ebenso wird, falls ein Spross in mehrere Stäcke zerfällt und sich aus diesen neue Langtriebe entwickeln oder aus losgetrennten Blättern Sprosse entstehen, die Regeneration eine Individuenvermehrung. Die Regeneration aus Blättern ist bisher nur in Kulturen wahr- genommen worden (OÖEHLMANN 1898). An losgetrennten Sprosstäcken hat SERNANDER (1901,S5S. 33, 34) die Bildung von neuen Langsprossen beobachtet; er hat jedoch nicht angegeben, ob diese aus Langtrieben oder aus Kurztrieben entstanden sind. WARNSTORF (1881, 1903) hat neue Adventivsprosse aus dekapitierten Langtrieben entstehen sehen. Bei dekapitiertem S. compactum habe ich Regenerations- 199 sprosse sich aus Kurztrieben, ganz wie in der oben beschriebenen Weise bei intaktem Individuum (S. 4), entwickeln sehen. Der Art und Weise, wie sich die Sphagnum-Pflanze in der Natur regeneriert, muss jedoch mehr Aufmerksamkeit gewidmet werden. Als eine Zusammenfassung dieser kleinen Untersuchung will ich als meine Ansicht hervorheben, dass neben der falsehen Gabelung, durch welche neue Individuen entstehen, die Sphagnaceen in der Natur — dies gilt hier nur von intakten Pflanzen — vegetativ sich hauptsächlich durch Innovationssprosse aus Kurztrieben vermehren. Diese Innovationssprosse entwickeln sich teils direkt aus der Spitze des Kurztriebes teils unterhalb der Spitze oder aus der Basis desselben. Die ÖEHLMANN'schen Protonemafäden an der Basis des Innovations- sprosses fehlen. Wie die äusseren gänstigen Verhältnisse beschaffen sein mössen, unter denen sich intakte Torfmoose vermehren, lässt sich schwer bestimmen. Nach SCHOENAU (1912) spielt ja hierbei ausser der ver- mehrten Nahrung auch die Luftfeuchtigkeit eine grosse Rolle. Viel- leicht kann der eine göänstige Faktor den anderen aufwiegen. Um Klarheit in diesem Punkte zu gewinnen, muss jedoch jeder spezielle Fall fär sich untersucht werden. Auch können verschie- dene Arten sich verschieden verhalten. Was meine Objekte anbe- langt, scheint mir bei S. compactum aus Östby in Ångermanland (S. 4) die reichlichere Ernährung der treibende Faktor gewesen zu sein. Der Boden des fröheren Teiches erwies sich offenbar als eine sehr kräftige Unterlage. Bei S. Lindbergii in Närke scheinen mir jedoch andere Ursachen mitzuwirken. Wie ich bereits (1913, S. 50) einmal gesagt habe, ist die relative Luftfeuchtigkeit in diesen Gegenden sehr gross. Die in dem Wald-Ubergangsmoor von Snaflunda herrschenden (MELIN 1913, S. 8) Nahrungsverhältnisse därften jedoch die, unter denen diese Art in Norrland lebt, nicht sehr äöbertreffen. Es scheint, als ob die relative Luftfeuchtigkeit hier der äussere Reiz zur Hervor- bringung von Innovationssprossen wäre. Was schliesslich SS. tenellum betrifft, scheint es mir nicht un- denkbar, dass hier diese beiden Faktoren mitspielen. Infolge der starken Insolation auf einem Hochmoor muss die Verdunstung sehr stark sein und damit vielleicht auch die Luftfeuchligkeit. Dies sind jedoch Dinge, die eines besonderen Studiums bedärfen. Die Er- nährung in Schlenken ist ja auch ebenfalls eine ziemlich gute. För die lokale Ausbreitung der Sphagnum-Polster sind die jetzt 200 behandelten Innovaltionssprosse von der grössten Bedeutung. Die Fähigkeit der Sphagnaceen, solche zu bilden, ist fär ihre Verbrei- tungsbiologie aber ebenfalls von Wichtigkeit. Sprossysteme, Stäcke davon, isolierte Kurztriebe können sich, wie SERNANDER (1901, S. 33, und 444) beschreibt, in verschiedener Weise ablösen, vom Winde (resp. Wasser) weggetrieben werden, und aus diesen kann, wie er in der Natur und in Kulturen beobachtet hat, Individuenbildung ent- stehen. För die Verbreitung der Sphagna in Gebieten, in denen sich wie in der regio alpina reife Sporen nur sehr selten entwickeln, ist diese Art der Verbreitung, wie SERNANDER betont, mit Sicherheit von nicht geringer Bedeutung. ZITIERTE LITERATUR: CORRENS, C., Untersuchungen äöber die Vermehrung der Laubmoose durch Brutorgane und Stecklinge. Jena 1899. GOoEBEL, K., Organographie der Pflanzen. Jena 1898. MELIN, E., Sphagnologische Studien in Tiveden. — Ark. f. Bot. utg. af K. Sv. Vet.-Akad. Bd 13. Uppsala 1913. OEHLMANN, V., Vegetative Fortpflanzung der Sphagnaceen mnebst ihrem Verhalten gegen Kalk. — Inaug.—Diss. Braunschweig 1898. SCHIMPER, W. PH., Versuch einer Entwicklungsgeschichte der Torfmoose. Stuttgart 1858. SCHOENAU, K. V., Zur Verzweigung der Laubmoose. — Hedwigia. Bd 51. LOT SERNANDER, R., Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Up- sala 1901. WARNSTORF, C., Ueber das Reproductionsvermögen der Sphagna. — Bot. Centralbl. VIII. 1881. ——, Torfmoose. — Kryptogamenflora der Mark Brandenburg. Leipzig 1903. — —, Sphagnales—Sphagnaceae. — Das Pflanzenreich, herausgegeb. von ENGLER. Leipzig 1911. SVENSEO BOTANISK LIDSKRIET: OKO14EBDESS H. 2. FIERACIASAEPINASAUS NORDSRUSSLAND UNDIDEMIURAEGEBIRGE VON M. ELFSTRAND Aus einem Aufsatze von C. H. ZAHN in der Allgem. Botan. Zeit- sehuitte 1907 Cerfulir ich, dass Dr RE Porren S:t Petersburg teils im nördlichen Ural, teils auf der Halbinsel Kola einige Hieracien der Gruppe Alpina Fr. eingesammelt hatte, die später von ZAHN bestimmt worden sind. Da es von grossem Interesse war, zu sehen, in welchen Verwandtschaftsverhältnissen diese Sippen zu denjenigen Hieracia alpina stehen, die ich fräher in Skandinavien und während der letzten Jahre in den Sudeten und auf der Tatra studiert habe, besuchte ich während der Osterferien 1913 den Kaiserl. Botanischen Garten in S:t Petersburg, wo die genannten von D:r PoHLE heim- gebrachten Pflanzen nebst mehreren anderen derselben Gruppe, welche dieser Forscher während der letzten Jahre besonders auf der Halbinsel Kola eingesammelt hat, sowie einige ältere derartige Funde aus dem Uralgebirge aufbewahrt sind. Diese Formen nebst einigen, die Herr K. REGEL im Sommer 1912 auf Kola gefunden hat, wurden sämtlich dann nach Upsala geschickt, wo ich im Bo- tanischen Museum Gelegenheit hatte, dieselben mit skandinavischen Formen, z. B. denjenigen, die TH. M. Fries 1857 und 1864 aus Ost-Finnmarken in Norwegen heimbrachte und die ich 1894 be- schrieb, zu vergleichen. Natärlich wurden auch genaue Vergleich- ungen mit der von mir in den Sudeten und in der Tatra ge- sammelten Hochgebirgs-Hieracien angestellt. Die allermeisten von mir durchgesehenen russischen Formen waren schon von ZAHN bestimmt worden. Dass ich bei den mei- 202 sten von ihnen zu einem anderen Resultate als ZAHNn gekommen bin, ist aus dem folgenden ohne weiteres ersichtlich. Ich zitiere bei jeder Form in Klammern seine Bestimmungen. Wie man sieht, haben viele der in Bede stehenden Formen mehrere Namen erhalten. Finige von den hier besprochenen Sippen sind pflanzengeograph- isch von grossem Interesse, was ich später in einem anderen Auf- satze diskutieren will. Selbsverständlich mässen diese Pflanzen, wenn man sie zur Beantwortung derartiger Fragen mit Erfolg benutzen will, sehr genau bestimmt sein. Ich gestatte mir hier, den geehrten Herren, die diese Studien freundlichst unterstätzt haben, meinen ergebensten Dank auszu- sprechen: dem Herrn Direktor des Kaiserl. Botan. Gartens in S:t Petersburg, Sr. Excellenz FIScHER VON WALDHEM, der die russischen Pflanzen zu meiner Verfägung ställte, dem Konservator daselbst Herrn D:r R. PouLE, der die meisten der genannten Sippen einge- sammelt hatte und mir wertvolle Aufschlässe öber ihre Fundorte etc. gegeben hat, sowie dem Herrn Professor D:r O. JuEL in Upsala, der mir die fär die Bestimmungen erforderlichen Sammlungen des Botan. Museums zu Upsala zur Verfögung stellte. Hieracia alpina genuina. Elfstr. Um eine Ubersicht der unzähligen Formen där Gruppe Alpina genuina zu erhalten, ist eine weitere Gruppierung derselben unbe- dingt nötig. Eine solche stösst aber auf grosse Schwierigkeiten. Ich versuchte sie auf 3 Untergruppen, Linguata, Lanceata und Ad- nata, zu verteilen und werde in einer später erscheinenden Abhand- lung auf das Thema genauer zuröckkommen. Vorläufig möchte ich hier zur Erläuterung der Sache folgendes Schema mitteilen. I. Ein grosser, meistens der grössere oder grösste Teil der Blatt- masse der Pflanze geht von der Spitze des Rbizoms aus; Sten- gelblätter 0—mehrere; wenn Mikulkin! (DI RUPPRECHT). Ural: adtmontemr -Töl-Poss (12. VII: 19077 R5 POHIE): H. alpinum (L.) Backh. var. — Sibiria: Obbusen, an der Mändung des Flusses Jada (24. VII. 1908, R. PouLE). Des pflanzengeograph- ischen Interesses halber erwähne ich auch diese Varietät, obwohl das vorliegende Material zu mangelhaft ist, um eine genauere Be- stimmung oder Beschreibung zu ermöglichen. H. alpinum (L.) Backh. v. pseudovitellicolor Elfstr. forma. — Halb- insel Kola: Gawrilowa guba (SJöGAL), Kunzewaara. H. melanocephalum 'Tausch in Flora 1837, Beibl. p. 67; Vergl. ELF- STRAND, Zur Archieraciumflora der Sudeten under der Tatra; var. kolaicola n. v. (>H. alpinum L.>). — Halbinsel Kola: Kandalakscha SVIT SITE RIIP OLE), Chibina (6) und 9: VIL Tf Tf RYIROHA) Monshe-Tundra (14. VIII. 1911, R. PouLrE). — Diese Form nähert sich dem -H. alpinum (L.) Backh. Der Stengel, die Hälle und die Haare sind weniger dunkel, die Dräsenhaare des obersten Stengel- blattes spärlicher als am typischen H. melanocephalum ”Tausch, die Blätter fast ganzrandig. Die Hällsehuppen sind ziemlich sehmal. Die Griffel gelb, wie am Typus der Art. 204 H. excubitum n. GH. alpinum L. v. gracillimum Elfstr.> und »H-. alpinum LL. ssp. personatiforme Pohle et Zahn> in Allgem. Botan. Zeitschrift 1907, p. 111. Dieser letztere Name ist schon 1893 einer anderen Hieracium-Art gegeben worden. Siehe DAHLSTEDT, Adnotationes de Hieraciis scandinavicis, in Acta Horti Bergiani, Bd 2, n:o 4). — Prov. Archangel: Areép Mikit am Flusse Ussa (29. VII. 1905, R. PonLE). Sibiria: Obdorsk nahe bei der Obmändung (22. VII. 1908, R: PouLE). Stengel 11—28 cm. hoch, schlank, hin- und hergebogen, meistens einfach und 1köpfig, 3—5(—6)blätterig. Zur Blätezeit bleibende Basalblätter 1—mehrere, verkehrt eirund-zungenförmig—länglich zungenförmig. Stengelblätter schmal lanzettlich—lineal lanzettlich, spitz, die unteren lang gestielt, die obersten, kleineren, schmal lineal- lanzettlichen Blätter sind nicht deutlich gestielt. Die oberen Stengel- blätter mit Andeutung von Stengelumfassung. Sämtliche Blätter sind fast ganzrandig oder haben ein bis zwei spitze Zähnchen an je- dem Rande, an beiden Beiten + Sspärlich behaart, hauptsächlich gegen die Ränder zu und am Mittelneryv, mit ziemlich langen und steifen Haaren; auch Sternhaare finden sich an den Blättern, an den Rändern derselben, teilweise auch auf dem Mittelnery. Der Stengel ist sternhaarig, oben sternfilzig, unten spärlich, oben etwas dichter langhaarig, wenig dräsenhaarig. Die Hälle ist 10—14 mm hoch, mit langen, hellen, kurz schwarzfässigen Haaren, sowie Mikro- glandeln. Die Hällschuppen sind schmal und spitz, gegen die Spitze allmählig sich verengernd. Die Ligulen sind bis 2—2,; mm breit, an der Spitze tief gezähnelt und + spärlich gewimpert. Griffel in getrocknetem Zustande fast gelb, wenig bräunlich. Eine interessante Sippe, die durch ihren schlanken, mehrblätt- rigen Stengel, ihre langgestielten, schmal lanzettlichen und spitzen, an den Rändern sternhaarigen Stengelblätter, ihre schmalen, spitzen Hällschuppen und ihren fast gelben oder etwas dunklen Griffel gut charakterisiert ist. Beim Dorfe Balbany am Ussa-Flusse hat D:r PouLE eine Hie- racium-Form angetroffen, die vielleicht hierher gehört, aber wegen Mangelhaftigkeit des Materiales nicht sicher bestimmt werden kann. Sie hat breitere Höällen als die typische Form aus Areép Mikit und Obdorsk. Auf dem Bratlifjället in Frostviken in Jämtland, Schweden, ist eine Varietät (v. grandiceps Elfstr. ad int.) dieser Art gefunden worden (26. VII. 1860, E. ÅA. SELBERG, nach Exemplaren im Upsalaer Botan. 2035 Museum). Sie ist von dem russischen Typus fast nur durch die grössere, 14—15 mm hohe Hälle verschieden. Auch aus der Pite- Lappmark habe ich ein paar Exemplare gesehen, die vielleicht zu dieser Art gehören. Sonst steht H. excubitum dem H. crispum Elfstr. ziemlich nahe, von demselben durch etwas reicher beblätterten Stengel, (H. crispum 2—4 blätterig), mehr ganzrandige, spitzere und weniger be- haarte Blätter mit Sternhaaren an den Rändern, durch niedrigere Hällen (an H. crispum 14—17,; mm hoch), schmälere Ligulen (an H. crispum etwa 3 mm) und nicht ganz rein gelbe Griffel verschieden. B. Griffel dunkel. H. polymorphophyllum n. [>H. nigrescens ssp. decipiens ”Tausch affine>, »H. alpinum L. (decipiens Tausch)»]. — Insula Kolgujew in declivibus siccis arenosis (14. VIII. 1902, R. PouHLE). Stengel 10—20 cm hoch, einfach und 1köpfig, fast gerade oder nur Wwenig gebogen, manchmal 2—53 aus einem und demselben Rhi- zom. Die Basalblätter sind zahlreich, 4—10 oder mehr, von sehr verschiedener Form und Grösse; die äusseren sind spatelförmig— ellip- tisch zungenförmig, die inneren schmal lanzettlich oder linealisch lanzettlich, die äusseren stumpf gerundet, die innersten sehr spitz und schmal, einige gross, andere klein, die innersten oft sehr lang gestielt, am Rande mit wenigen Zähnen. ). — Halbinsel Kanin (GRIGORJEW). Stengel 15—25 cm hoch, ziemlich dick, violett bereift, einfach oder mit wenigen 1köpfigen Ästen und sehr kurzem, nur wenige mm langem Akladium. H. nigrescens Willd. ssp. gracillimum Elfstr.»>, »H. nigrescens Willd. ssp. petiolatum Elfstr.>, »H. nigrescens Willd. ssp. fuliginosum Laest.», »H. nigrescens Willd. ssp. subquilonium Norrl.>»). — Halbinsel Kola: Monshe Tundra (14. und 15. VIII. 1911, R. PonLE), Tschuin-Tundra, reg. subalpina (5. VIII. 1909, R. PouHLE). Hochgewachsen. Stengel 16—30 cm hoch, schlank, hin-und her- gebogen, meistens einfach, mitunter mit einem 1blätigen Zweig (Kopfstiel) aus dem obersten Blattwinkel. Basalblätter 3—38, die äussern oval oder oval spatelig, die inneren länglich—lanzettlich zungenförmig, stumpf, das innerste am häufigsten lanzettlich (mitun- ter lanzettlich zungenförmig), etwas spitz, die grösste Breite unge- fäbr an der Mitte der Blattspreite; sämtliche Basalblätter fast ganzrandig oder mit wenigen auswärts gerichteten Zähnen. Stengel- blätter 1—2(—3), das untere (unterste) lanzettlich—lineal zungen- förmig, aber spitz, das obere (oberste) sehr klein, scehmal und lineal und spitz, beide ganzrandig oder fast ganzrandig. Sämtliche Blätter sind zerstreut behaart, mit Mikroglandeln versehen und oberseits fein graupunktiert, die oberen Stengelblätter mit Spuren von Flocken an der Unterseite des Mittelnerys und an den Rändern. Stengel sternhaarig und oben mit recht zahlreichen, dunklen, gelb- bis 208 braunköpfigen Dräösenhaaren, aber sehr spärlichen Haaren. Die Hälle ist ziemlich klein, 10,,—12 mm. hoch, mit recht spärlichen und ziemlich kurzen, schwarzfässigen Haaren, verhältnismässig reichlichen, gelb- bis braunköpfigen Dröäsenhaaren und Mikroglan- deln. Hällschuppen schwarzgrän, ziemlich ungleichförmig und von verschiedener Länge, Mittelscehuppen mittelbreit und + stumpf, mehrere der inneren Schuppen schmal, spitz und etwas mehr lang- gestreckt. FEinige Schuppen tragen an der Spitze Haarbäschel. Die Ligulen sind bis 2 mm. breit, an der Spitze tief gezähnt und deut- lich gewimpert. Griffel gelb. Die Sippe ist durch den hohen, schlanken, meistens 2blätterigen, wenig behaarten Stengel, die + lang gestielten, scehmal zungenför- migen Stengelblätter, die wenig behaarte Hälle, die gelben Griffel etc. charakterisiert. H. stenopiforme Pohle et Zahn in Allgem. Botan. Zeitschr. 1907, p. 111. Prov. Archangel: ad montem Pai Jer, regio subalpina (SINVIITEELS05EREE POHLE): Eine interessante Form, die etwas an H. stenomischum Om. erinnert. Sie scheint mit H. Quadorum Elfstr. (Zur Archieracium-Flora der Sudeten und der Tatra) verwandt zu sein, ist aber von diesem durch kärzere und mehr zerstreute Behaarung sowohl am Stengel wie an den Blättern und Hällen, viel schmälere und mehr gleichförmige Höllscehuppen und höheren Stengel leicht zu unterscheiden. Aber der ganze Blattbau der Pflanze, die Form und die Zahnelung der Blätter u. a. deuten auf eine nahe Verwandtschaft mit der genann- ten sudetischen Sippe hin. Die Häuällen des H. stenopiforme sind ziemlich gross, die der I. Ordnung 13—15,; mm. hoch, verhältnissmässig wenig behaart, we- niger als an H. stenomischum und H. Quadorum. Die Griffel sind gelb oder fast gelb. Die Pflanze steht an der Grenze der Lanceata und Subalpestria Dahlst. Ein im Dorfe Arép Mikit am Ussa-Flusse gefundenes Hieracium (29. VII. 1905, R. PouLE) gehört vielleicht hierher, ist aber wegen Mangels an Bläten nicht sicher zu bestimmen. Auch H.. eximtiforme Dahlst. stellt ZAHN in sched. zum H. ste- nopiforme (siehe unten p. 83). Jenes aber ist eine ganz andere Art, die mit der hier besprochenen Sippe vom Pai Jer nicht einmal näher verwandt ist. 209 BYGTiITtelrdunkel. H. naniceps n. (>H. nigrescens Willd. ssp. colpodes Norrl.>, >»H. nigrescens Willd ssp. pumilio Norrl.>, »H.nigrescens Willd. ssp. gracilli- mum Elfstr.»). — Halbinsel Kola: Chibinä, regio subalpina—al- pina (6. und 9. VIII. 1911, R. PoHLE), Monshe-Tundra, regio alpina SSV TEN OTEYRI PORER): Stengel 14—22 cm. hoch, sehr schlank, zuoberst etwas erweitert, einfach, 1blätig, etwas hin-und hergebogen. Zur Blätezeit bleibende Wurzelblätter 4—8, die äusseren spatelig—elliptisch, die inneren oval—lanzettlich, die grösste Breite meistens ungefähr an der Mitte der Blattspreite, bisweilen etwas oberhalb derselben. Stengelblätter 1—3, von denen gewöhnlich nur das unterste gut entwickelt, sehmal lanzettlich, zungenförmig, + spitz ist. — Sämtliche Blätter behaart, wenigstens an den Rändern, ganzrandig oder mit wenigen Zähnchen. Stengel mit Sternhaaren, kleinen Dräsenhärchen und spärlichen Haaren. Die Hälle ist klein, nur 8—11,> mm. hoch, mit schwarz- fössigen, grauspitzigen Haaren, feinen Dräsenhärchen und Mikro- dräsen ziemlich spärlich bekleidet. Die Hällschuppen + schmal und linearisch, ziemlich gleichförmig, an den Spitzen + stumpf, einige innere spitz, die meisten mit Haarbäscheln an den Spitzen. Die Ligulen etwas rötlich gelb, an den Spitzen tief gezähnelt, ohne oder fast ohne Wimpern. Griffel braun. Durch den schlanken, bei kleineren Individuen fast fadenförmigen Stengel, die kleine, spärlich behaarte Hälle, die linearischen, mit Haarbäscheln versehenen Hällschuppen, die kahlen Ligulen, brau- nen Griffel etc. charakterisiert. Die Hälle ist weniger dräsenhaarig als an H. flexicaule, und die Hällsehuppen mehr gleichförmig. -— Die Pflanze kommt auch dem H. tanense Elfstr. ziemlich nahe, ist jedoch von demselben unter anderem durch viel kleinere Hällen (bei H. tanense 13—16 mm. hoch) leicht zu unterscheiden. H. tanense Elfstr., Archieracien etc. p. 14. Halbinsel Kola: Kildin PRETREGEL 1912). H. finmarkicum Elfstr., Archieracien p. 13. (»H. nigrescens ssp. kolgujewense Pohle et Zahn>). Insula Kolgujew in declivibus siccis arenosis (6. VII: 19025 RR: POHLE). H. finmarkicum Elfstr., f. subfurculata Elfstr. 1. ec. (>H. nigrescens Willd.»). Insula Kolgujew in tundra arenosa (August 1902, R. POouLE). Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 14 210 H. petiolatum Elfstr. var. erlratidens Elfstr., Archieracien p. 6. (>H. petiolatum Elfstr.>, »H. nigrescens Willd. ssp. gracillimum FElfstr.>, »H. nigrescens Willd. ssp. teligerum Norrl.>») Halbinsel Kola: Monshe-Tundra (14. und 15. VIII. 1911, R. PouLrE). H. comosum Elfstr. Vv. subintegratum Elfstr., Archieracien p. 18 GH. nigrescens ssp. teligerum Norrl.>»). — Halbinsel Kola: Chibinä (6 NIE: LOTT RT POR) H. comosum Elfstr. f. glandulosior n. f. >»H. nigrescens Willd. ssp. colpodes Norrl.>, »H. alpinum L. ssp. fuliginosum Laest.>, »H. al- pinum L.ssp. decurrens Norrl.>, »H. alpinum L. ssp. petiolatum Elfstr. >, »H. nigrescens Willd. ssp. lignyotum Norrl.>). — Halbinsel Kola: Chibinä (5. und 9. VIII. 1911, R. PouHLE), Chibinä, Belga guba ad lacum Imandra (2. VIII. 1909, R. PouLE), Saschejek ad lacum Imandra (27. VIII: 19097 R:' PonRLE), Zamelko (27. VIL 1909; RR: POHE): Stimmt mit H.comosunm Vv. subintegratum in allen Merkmalen äberein, nur ist der Stengel stärker drisenhaarig. An einigen von den Exem- plaren, die am 9. VIII. 1911 eingesammelt wurden, trägt der Stengel einen lköpfigen Zweig, der das 5—15 mm. lange Akladium öberragt. H. comosum Elfstr. Vv. praecisum n. var. (;H. nigrescens ssp. telige- rum Norrl.>) — Halbinsel Kola: Chibinä (6. VIII. 1911, R. PouLE). Die Huölle ist kleiner als an dem typischen H. comosum, nur 11—12 mm. hoch, die Höllsehuppen mehr lineal und schmäler, etwas weniger behaart, aber stärker drösenhaarig. H. boreum Elfstr., Archieracien p. 20 GH. nigrescens Willd. ssp. lignyotum Norrl.>) — Halbinsel Kola: Chibinä (9. VIII. 1911, R. PoHLE). Weicht von den von mir gesehenen Exemplaren aus Va- ranger nur durch 2köpfigen Stengel mit 25—30 mm. langem Akla- dium ab. H. Omangii Elfstr., Zur Archieracium-Flora der Sudeten und der Tatra (noch nicht erschienen) v. /eptopholis n. var. GH. alpinum L ssp. petiolatum Elfstr.>, »H. nigrescens Willd. ssp. teligerum Norrl.> — Halbinsel Kola: Chibinä (9. VIII. 1911, R. PouLrE). Unterschei- det sich vom Typus dieser interessanten Art nur durch etwas schmä- lere, spitzere Höällschuppen, sowie meistens etwas tiefer gezähnelte Blätter. Die meisten Individuen, die ich gesehen habe, trugen Stern- 2 haare an der Unterseite des Mittelnervs der Stengelblätter, bei anderen fehlen dieselben ganz und gar. — Auf dem Berge Chibinä kommen auch, wie es scheint, Zwischenformen zwischen H. Omangii v. leptopholis und H. comosum f. glandulosior vor. H. Omangii Elfstr. V. leptopholis Elfstr. f. eprlata. (»H. nigrescens Willd. ssp. teligerum Norrl.>). — Halbinsel Kola: Monshe Tundra (4 VIII: 1911; R. PomreE). Unterscheidet sich von der'v. leptopholis nur durch däönnere Behaarung, besonders an der Hälle. Diejenige Hieracium-Sippe, die ich 1894 in »Archieracien aus Norwegisch-Finnmarken> unter dem Namen H. calenduliflorum Backh. f. inciliata erwähnte, ist, wie ich später gefunden habe, mit dem schottischen H. calenduliflorum nicht so nahe verwandt, wie ich mir zuerst gedacht hatte. Sie steht, wie es scheint, dem später ent- deckten H. spatalops Om. einerseits und H. Omangiti Vv. leptopholis andererseits noch näher, und ist von dem ersteren durch etwas schmälere Höllschuppen, nicht gewimperte Ligulen und braune Griffel, von dem letzteren durch verhältnismässig schmälere, längere Blätter und nicht gewimperte Ligulen verschieden. Doch ist, be- sonders von der genannten Form aus Finnmarken, mehr Material nötig, um die Frage ins reine zu bringen. H. stenomischum Omang in Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 50 p. 165 (1912), var. vu/sum n. v. ;H. nigrescens Willd. ssp. lignyotum Norrl.>»). — Halbinsel Kola: Monshe-Tundra (14. VIII. 1911, R. PouLrE). Unterscheidet sich von dem typischen H. steno- mischum Om. durch weniger behaarte Höällen, mit etwas mehr her- vortretenden Dräsen. Hälle I. Ordn. 12—16 mm hoch. Unter den von mir durchgesehenen russischen Hieräcien kommt auch ein Exemplar von H. stenomischum var. vulsum vor, das im Kaiserl. Botan. Garten zu St. Petersburg aufgezogen ist, und zwar aus Samen, den Dr. R. PouHLE aus der Halbinsel Kola heimgebracht hatte. Dieses ist, wie zu erwarten, nur etwas grösser, mit mehr ausgewachsenen Ästen und grösseren, weniger (dänner) behaarten Blätter. "An den wild gewachsenen Exemplaren derselben Pflanze aus der eben genannten Halbinsel ist das Akladium 1—3 cm lang, an dem kultivierten 5 cm. Sonst findet man an dem letzteren sämtliche Merkmale der wilden Pflanze wieder. An einigen der wild gewachsenen Individuen aus Kola sind die Hällenhaare etwas gröber, länger schwarzfäössig, aber mil käörzeren 22 Spitzteilen als bei dem norwegischen Typus der Art. An dem ge- nannten kultivierten Exemplare sind die Haare fein wie am nor- malen H. stenomischum. Auf der Monshe-Tundra hat Dr. PouLE eine offenbar nahestehende Form gesammelt, die sich durch gabeligen Stengel, 393—9 cm langes Akladium und kleinere Höällen auszeichnet. Sie ist ganz verbläht und kann daher nicht genau bestimmt oder beschrieben werden. Adnata. H. oncodes Omang in Nyt Magasin for Naturvidenskaberne, Bd 50 p. 151 (Christiania 1912), v. srimelense n. v. — Ural: in monte Irimel (JUL. SCHELL 1878). Von dem norwegischen H. oncodes nur durch dunkelbraune Griffel und etwas schmälere Höllschuppen ver- schieden. H. uralense n. (»H. frondiferum FElfstr.>!) — Prov. Wologda: am Flusse Ssödd-Ju im Ural (unweit Sablja; 6. VII. 1905, R. PouLE). Stengel etwa 22 cm hoch, einfach und einblätig, mittelgrob, stern- haarig, reichlich langhaarig, mit verhältnismässig spärlichen Dräsen- haaren. Zur Blätezeit blerbende Basalblätter etwa 4, länglich zungen- förmig—schmal lanzettlich zungenförmig (die inneren). H. alpinum L.>»). — Prov. Wologda: ad montem Töll-Poss in Ural, regio subalpina (13. VIII. 1907, R. POHLE). Die Form vom Töll-Poss weicht von kleinwächsigen Formen des skandinavischen ÅH. frondiferum kaum durch etwas anderes als durch etwas stärker behaarte Hällen und etwas schmälere Blatt- basen ab. Die Höhe der Hälle beträgt etwa 12 mm. Am Schtsugor-Flusse im Ural fand Dr. PounLE 1. VII. 1905 eine Form, die vielleicht hierher gehört, aber nicht völlig entwickelt ist und deshalb nicht sicher bestimmt werden kann. H. eximiiforme Dahlst. in Acta Horti Bergiani, Bd. I, n:o 7, p. 21 (1891). (>H. nigrescens Willd. nov. subsp. stenopiforme Pohle et Zahn>»). Prov. Wologda: ad montem Töll-Poss, reg. subalpina (12. md 14 VII 1907-R: PORLE) Die Exemplare dieser gut charakterisierten Art vom Töll-Poss stimmen mit denjenigen aus Walders in Norwegen fast vollständig öberein. Mit H. stenopiforme Pohle et Zahn Pp. p. vom Pai Jer (siehe oben p. 78) ist sie nicht nur nicht identisch, sondern nicht einmal näher verwandt. H. adspersum Norrl. in Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica t. III, n:o 4. Vergl. ELFSTRAND, Botaniska utflygter p.: 39 und Hieracia alpina p. 16, var. gawr//owae n. vy. — Halbinsel Kola: Gawri- lowa guba (SJöGAL). Unterscheidet sich von dem typischen H. adspersum durch hohen, mehr verzweigten und mehr drisenhaarigen Stengel sowie durch 214 kaum sternhaarige Stengelblätter und etwas dunklere Griffel. Eine der Varietät gawrilowae sehr nahestehende adspersum-Form ist von S. J. ENANDER am 5. VIII. 1894 auf dem Funäsdalsberget in Härje- dalen, Schweden, und von mir am 27. VII. 1913 an dem kleinen Grönan-Flusse nahe bei den Anarisfjällen in Jämtland, Schweden, gefunden. Auch diese Form ist ziemlich kräftig, hat dunkle Griffel und kaum sternhaarige oder mit Sternhaaren nur am Mittelnery versehene Stengelblätter. Sie ist aber nicht so ästig und nicht so dräsenhaarig wie die Form aus Gawrilowa. Hieracia alpina nigrescentia. Flfstr. H. pseudobipes n. (>H. alpinum L. ssp. lignyotum Norrl.»>, »H. atra- tum Fr. ssp. semicurvescens Norrl.»). — Halbinsel Kola: Monshe- Tundra (14. und 15. VIII. 1911, R. PouLE). Stengel 25—40 cm hoch, hin- und hergebogen oder fast gerade, einfach—gabelig verzweigt oder mit 2 einköpfigen Ästen, von denen der obere + ausgebreitet, aufwärts gebogen und etwas länger als das Akladium ist. Der Stengel ist sternhaarig, das Akladium und die Kopfstiele sind sternfilzig, spärlich behaart, und tragen reich- liche, gelblichköpfige Dräsenhaare. Die Basalblätter 3—6, mit stumpfer—keilförmiger Basis, die äusseren breit eiförmig elliptisch, die inneren eiförmig lanzettlich und spitz, sämtlich gegen die Spitze ganzrandig, sonst + unregelmässig gezähnelt, mit scharfgespitzten, an den äusseren Blättern triangulären und auswärts gerichteten, an den inneren — sichelförmig vorwärts gebogenen Zähnen. Stengelblatt meistens 1, klein, scehmal lanzettlich—linealisch und sehr spitz. Alle Blätter unterseits heller, graulich grän, unterseits und an den Rändern haarig, oberseits spärlich behaart, die Blattstiele langhaarig. — Hälle I. Ordnung 11—13 mm hoch, mit ziemlich zahlreichen, schwarzfössigen und grauspitzigen Haaren, gelb—braunköpfigen, fei- nen Dräsenhaaren und Mikroglandeln. Die Hällschuppen sind schwarzgrän, mittelbreit—schmal (die inneren), die meisten + stumpf, einige innere spitz. Die meisten Schuppen sind an der Spitze mit Haarbäscheln versehen. Die Ligulen sind dunkelgelb, mittellang, bis 2,7 mm breit, an den Spitzen tief gezähnelt und fast kahl. Die Griffel sind braun. Diese Sippe ähnelt gewissermassen dem H. bipes Dahlst., Herb. Hier. Sc. III, Nr. 34, ist aber durch mehr behaarte, nicht deutlich glaucescente Blätter, kleinere Höällen, kleinere Kalathidien u. a. von 215 diesem verschieden. Erinnert auch etwas an H. lacistophyllum Dahlst., hat aber stärker behaarte Blätter, stärker dräsenhaarige Kopfstiele und Akladien, usw. H. bathycephalum Dahlst., Herb. Hier. Sc. XV n:o 12 (1903). Syn. H. grandidens Elfstr., Archieracien p. 27 (1894). (Dieser letztere Name war, wie ich später fand, schon 1893 einer anderen Hieraciumform gegeben, weshalb ich den von DAHLSTEDT gegebenen Namen auf- nehme) var. floceinops n. v. GH. alpinum L. ssp. lignyotum Norrl.»). Halbinsel Kola: Chibinä (5. VIII. 1911, R. PourE). Weicht von dem typischen H. bathycephalum durcb etwas zahlreichere, längere und gröbere Haare am Akladium und an den Kopfstielen, sowie durch Mangel an Sternhaaren an den Stengelblättern ab. H. atratum (Fr. p. p) Elfstr., Hieracia alpina p. 47, Archieracien p. 26, f. vel var. f/occosius Elfstr., Zur Archieraciumflora der Sudeten und der Tatra. OH. atratulum Norrl.»). — Halbinsel Kola: Char- lowka. Wegen Mangelhaftigkeit des auf Kola gesammelten Materiales kann die Bestimmung nicht als sicher gelten. Wegen des pflanzen- geographischen Interesses der Frage verdient sie näher untersucht zu werden, wozu mehr Material, und zwar von blähenden Pflanzen, nötig ist. H. scotaiolepis n. (>»H. atratum Fr. ssp. bifidelliceps Zahn>, »H. atra- tum Fr. ssp. atratulum Norrl.>). — Halbinsel Kola: Monshe-Tundra fund” 15: VIII! 1911); R:IPOHLE): Stengel 30—35 cm hoch, ziemlich schlank, einfach oder mit 1—2 ein- oder zweiköpfigen Ästen (von denen der obere gewöhnlich länger als das 1—4 cm lange Akladium ist), meistens 1-blätterig, sternhaarig, kurz und dänn behaart, zuoberst aber mit ziemlich zahlreichen, schwarzen, dunkelbraunköpfigen Dräsenhaaren. Basal- blätter etwa 4—5, die äusseren + breit elliptisch, die inneren breit bis schmal lanzettlich, alle mit wenigen, sechmalen, feinen, fast drisen- haarähnlichen Zähnchen oder fast ganzrandig. Das Stengelblatt kleiner als die Basalblätter, viel schmäler und spitzer, schmal lan- zettlich lineal, ganzrandig oder mit wenigen schmalen, feinen, dräsenhaarähnlichen Zähnchen und unterseits mit Spuren von Stern- haaren am Mittelnerv. Die Basalblätter sind kurz und spärlich, hauptsächlich an den Rändern behaart, das Stengelblatt etwas haar- iger und mit Spuren von Sternhaaren an der unteren Seite des 216 Mittelnerys. Die Hällen sind ziemlich klein, die der I. Ordnung 10—11,5 mm hoch; die Hällschuppen sind schwarzgqriän oder fast schwarz, mit violett bereiften Spitzen, und tragen ziemlich zahlreiche Driisenhaare derselben Beschaffenheit wie an dem Akladium und den Kopfstielen, sowie spärliche, kurze, fast schwarze oder kurz grau- spilzige Haare. Die mittleren Hällschuppen sind mittelbreit, die innersten schmäler und spitz, alle gegen die Spitze sich allmählich verjängend (mit geradlinigen Rändern), einige der Schuppen sind an der Spitze coma-artig behaart. Die Ligulen sind kaum mittellang, von dunkelgelber Farbe, fast kahl, nicht deutlich gewimpert; die Griffel sind + dunkelbraun. Diese Form ist wohl ziemlich nahe verwandt mit H. atratum (Fr. p. p.) Elfstr. var. (vel subsp.) endyteron Elfstr. (Zur Arehiera- ciumflora der Sudeten und der Tatra) f. kaministense, ist aber von dieser durch weniger beblätterten Stengel (gewöhnlich nur 1 Stengel- blatt, bei H. atratum Vv. endyteron meistens 2), nicht grob gezähnte Basalblätter, schmäleres Stengelblatt und vor allem durch kleinere, schmälere, weniger dräöäsenhaarige Häöällen und nicht so linealische Höällschuppen unterschieden. H. senescentifrons n. (»H. atratum Fr. ssp. atratulum Norrl.>, »H. nigrescens Willd. ssp. decurrens Norrl.>, »H. atratum Fr. ssp. semicurvescens Norrl.> »H nigrescens Willd. ssp. colpodes Norrl.») — Halbinsel Kola: Chibinä (9 und 19. VIII. 1911, R. PouLE). Stengel 15—45 cm hoch, einfach oder mit 1 oder 2 einköpfigen Ästen und 1—6 cm langem Akladium, sternhaarig, wenig haarig, am Akladium und an den Kopfstielen mit ziehmlich zahlreichen, körzeren und längeren, dunklen Dräsenhaaren versehen. Zur Bläte- zeit. bleibende Basalblätter 3—7, die äusseren oval oder elliptisch oder verkehrt eiförmig oval oder verkehrt eiförmig länglich, die inneren schmal länglich-—lanzettlich, alle an der Spitze ganzrandig, sonst entfernt scharfgezähnt mit auswärts oder etwas vorwärts ge- richteten, feingespitzten Zähnen oder Zähnchen; nahe an der Basis der Blätter finden sich oft einige grössere Zähne, sonst sind es gewöhnlich sehr kleine, feine, dräsenhaarähnliche Zähnchen. Stengel- blätter 1—2, schmal lanzettlich, das obere sehr klein, linealisch, unterseits' mit Sternhaaren, auch das untere trägt gewöhnlich Spuren von Sternhaaren, wenigstens am Mittelnerv. Die Hälle I. Ordnung 11—13 mm hoch, ziemlich breit, die Hällsehappen schwarzgrän, linealisch, die meisten an der Spitze + stumpf oder wenige der inner- ST sten pfriemenartig gespitzt, alle mit gelblichen Mikroglandeln sowie zahlreichen, teils kurzen, teils langen Driisenhaaren mit gelbbraunen —dunkelbraunen Köpfen und verhältnismässig spärlichen, groben und fast schwarzen Haaren; die meisten Schuppen sind an den Spitzen coma-artig behaart. Das Kalathidium ist mittelgross—gross, die Ligulen dunkelgelb (schwach rötlich gelb), 2,;—3 mm breit, an der Spitze + tief gezähnelt und wenig gewimpert, fast kahl. » in Allgem. Botan. Zeit- sechrift 1907). — Prov. Archangel: Chanawei am Ussa-Flusse (14. WIII.51905, R. PoHLE):. Die Exemplare aus Chanawei sind mit einer Form des H. hyparc- ticum, die in Julianehaab (AuvG. BERLIN 1883) und in der Gegend nördlich von Lichtenfels (N. O. Horst 1880) in Säd-Grönland ge- funden wurde, vollständig identisch, so durchaus ähnlich, als wären sie einem und demselben Rhizom entsprossen. Unter dem Namen H. ussense versteht ZAHN offenbar wenigstens 2 verschiedene Arten, teils H. hyparcticum Almq., teils eine ganz andere Sippe, die Dr: PotnLE bei dem Dorfe Ust Ussa gesammelt hat. H. barbulatulum Pohle et Zahn in Allgem. Botan. Zeitschrift 1907, p. 112. — Prov. Archangel: Ust Lemna am Ussa-Flusse (24. VII. 1905, R. POoHLE). Diese Sippe ist mit H. pannucium Dahlst., Herb. Hier. Sc. XII (1900), Nr. 27, offenbar sehr nahe verwandt. Soweit man nach dem ein- 218 zigen von mir gesehenen, etwas mangelhaften Exemplare urteilen kann, ist sie von dem letzteren nur durch stärker behaarte Blätter und gelbe oder fast gelbe Griffel sowie durch Mangel an Stengel- blättern verschieden. LATEINISCHE DIAGNOSEN. H. melanocephalum ”Tausch v. kolarcola n. Caulis, involucrum pilique minus obscuri, glanduli folii caulini summi pauciores quam in H. melanocephalo. typico, folia fere integra, squamae sat angustae. H. excubitum n. (cf p. 204). Folia rare—sparsim pilosa, basalia 1— plura, obovato-lingulata—oblongo-lingulata, caulina 3—5 (—6),an- guste lanceolata—lineari-lanceolata, acuta, inferiora longe petiolata. Involucerum 10—14 mm altum, squamis augustis acutis pilisque longis albidis praeditum. Stylus subluteus. H. polymorphophyllum n. (p. 205). Folia basalia 4—10—plurima, forma et magnitudine alia aliis dissimillima, exteriora spathulata—elliptico- lingulata, interiora anguste lanceolata vel lineari-lanceolata, caulina 2-—-4, minima, angusta, linearia—subfiliformia. Inolucrum 11—14 mm altum, mediocriter latum—latum, basi sat truncatum, squamis linearibus, plerisque apice + obtusis, mediocriter pilosis et glanduli- feris. Stylus valde obscurus. H. coloratum n. (p. 206). Caulis + violascens, simplex vel ramis mono- cephalis paucis acladioque brevissimo obsitus, superne praesertim glandulis nigris sat crebris pilisque sparsis—sat crebris obscuris basi longa nigra obtectus. Folia + violascentia, basalia + numerosa, caulina plerumque 3, sursum valde decrescentia. Inoluera obscura, lata, squamis angustis plerisque acutis obsita, pilis longis subfuli- ginosis densiuscule obtecta. Ligulae vulgo non plene evolutae. Stylus valde obscurus. H. coloratum Vv. Laestadii n. Ut in H. colorato typ., sed rami long- iores, acladium 3—4 cm longum, squamae involucrorum exteriores et mediae lineariores et minus acutae, ligulae bene evolutae, brevius ciliatae. H. flexicaufe n. (p. 207). Caulis .elatus, 16—20 cm altus, gracilis, superne sat dense glandulosus at parcissime pilosus. Folia basalia 219 1—2 (—3), vulgo 2, + longe petiolata, anguste lingulata, acuta. In- volucrum sat parvum, 10,,—12 mm altum, squamis inter se sat inaequalibus, intermediis mediocriter latis, + obtusis, interioribus angustis, aculis, pilis sparsis glandulisque densiusculis lutescentibus —Tfuscentibus praeditum. Stylus luteus. H. naniceps n. (p. 209). Caulis gracillimus. Folia basalia 4—38, ex: teriora spathulata—elliptica, interiora ovalia—lanceolata, caulina 1—3. Involucrum parvum, 8—11,; mm altum, squamis angustis, linearibus, plerisque apice comatis obsitum, pilis apice canescentibus glandulisque tenuibus sat parce obtectum. Ligulae subinciliatae. Stylus badius. H. comosum Elfstr. f. glandulosior n. Caulis glandulosior quam in H. comoso Vv. subintegrato. H. comosum Elfstr. Vv. praecisum n. Involucrum parvius quam in H. comoso typ., 11—12 mm altum, squamae lineariores et angustiores, minus pilosae sed glandulosiores. H. Omangiti Elfstr. Vv. /eptopholis n. Squamae involueri angustiores et acutiores quam in H. Omangti typ., folia saepissime profundius denticulata. H. Omangii Elfstr. v. leptopholis i. eprlata n. Pili herbae totius prae- sertim involucri rariores. H. oncodes Om. Vv. irimelense n. Squamae involueri angustiores quam in H. oncodes typ, stylus brunneus. H. uralense n. (p. 212). Caulis c:a 20 cm altus sat longe et densi- uscule pilosus. Folia basalia 3—5, parce pilosa, caulina 5—6, line- ari-lingulata, + acuta, densius pilosa, sursum decrescentia. Invo- lucerum magnum, c:a 17 mm altum, longe et dense pilosum, squamis vix mediocriter latis, interioribus + acutis. Ciliae ligularum paucae at longae. Stylus brunneus. H. apiculatiforme n. Folia subintegra, ligulae latiusculae, ad c:a 3 mm, parce ciliatae, ceteris ut in H. apiculato Tausch. H. frondiferum Elfstr. vy. wologdense n. Involucera paulo minoria, c:a 12 mm alta, pilosioria, folia basem versus angustioria quam in H. frondifero typ. 220 H. adspersum Norrl. Vv. gawrilowae n. Caulis altus, ramosus et I J , glandulosior, folia caulina vix stellata, stylus obscurior, ceteris ut in H. adsperso typ. H. pseudobipes n. (p. 214). Caulis simplex vel ramis monocephalis 1—2 obsitus, acladio ramisque dense stellatis, parce pilosis at den- sis glandulis lutescentibus obtectis. Folia viridia subtus pallidiora, in margine et subtus mediocriter, supra parce pilosa. Involucrum primarium 11—13 mm altum, squamis mediocriter latis angustis (interioribus) obsitum, pilis sat cerebris apice canescentibus glandu- lisque tenuibus vestitum. Ligulae mediocriter longae. Stylus badius. H. scotarolepis n. (p. 215). Caulis simplex vel ramosus, vulgo uni- folius. Folia basalia c:a 4—535, exteriora —+ late elliptica, interiora late—anguste lanceolata, omnia dentibus paucis tenuibus, fere glan- duliformibus obsita vel integerrima. Involucra sat parva, primarium 10—11,;5 mm altum, squamis nigrescentibus obsita, glandulis sat nu- merosis pilisque brevibus subnigris vel apice canescentibus vestita: squamae apicem versus sensim attenuatae, intermediae latitudine me- diocres, intimae angustiores et acutae. H. senescentifrons n. (p. 216). Caulis simplex vel ramosus. Folia basalia 3—7, apicem versus integerrima, ceterum sparsis dentibus — denticulis acutis, prope basem folii vulgo paucis majoribus, reli- quis minimis tenuibus, fere glanduliformibus obsita; folia caulina subtus parce—parcissime stellata. Involucrum primarium 11—13 mm altum sat latum, omnia squamis linearibus, plerisque apice —+ obtusis, glandulis multis, luridis—fuscis partim longis, partim brevibus pilisque paucioribus crassis subnigris praedita. H. bathycephalum Dahlst. v. f/oceinops n. Pili acladii et pedun- culorum plures, longiores et crassiores quam in H. bathycephalo typ., folia haud stellata. NAMENVERZEICHNIS. adspersum Norrl. 213, 219. adustostylum mn. 212. alpinum (L.) Backh. 203. apiculatiforme n. 213, 219. apiculatum Tausch 213. atalum Om. 207. gratunr (Er: p- p.) Elfstr. 215, 217. barbulatulum Pohle et Zahn 217. bathycephalum Dahlst. 215. bipes Dahlst. 214. boreum Elfstr. 210. calenduliflorum Backh. 211. ciliatidens Elfstr. 210. coloratum mn. 206, 218. comosum FElfstr. 210, 219. convolutum Om. 203. erispum Elfstr. 205, 207. eximiiforme Dahlst. 208, 213. excubitum mn. 204, 218. finmarkicum Elfstr. 209. flexicaule n. 207, 218. floccinops n. 215, 220. floecosius Elfstr. 215. frondiferum Elfstr. 213, 219. gawrilowae n. 213, 219. gracilentum Backh. 207. grandidens Elfstr. 215. hyparcticum Almqu. 217. irimelense n. 212, 219. kolaicola n. 203, 218. lacistophyllum Dahlst. 215. Laestadii 207, 218. leptopholis n. 210, 219. melanocephalum ”Tausch 203, 218. naniceps. Dn; 209-219: Omangii Elfstr. 210, 211, 219. oncodes Om. 212, 219. pannucium Dahlst. 217. personatiforme Pohle et Zahn 204. personatiforme Dahlst. 204. petiolatum Elfstr. 210. polymorphophyllum mn. 205, 218. praecisum n. 210, 219. praeradians K. Joh. 217. pseudobipes n. 214, 219. pseudovitellicolor Elfstr. 203. Quadorum Elfstr. 208. scotaiolepis n. 215, 220. senescens Backh. 217. senescentifrons n. 216, 220. spatalops Om. 211. stenomisehum Om. 208, 211. stenopiforme Pohle et Zahn 208, 213. succulatum K. Joh. 207. tanense Elfstr. 209: uralense Dn. 212, 219: ussense Pohle et Zahn 217. varangerense Elfstr. 207. vitellicolor Elfstr. 207. wologdense n. 213, 219. vulsum n. 211. uu; / I , 4 Å 3 A ' $ 7 ' f hi : 4 - N 4 [i » I4 sd LT I No $ [ 14 d / Å / | t TN r Lå X d 3 D NARE: UK bs $ [ 4 TE a - "MÅ AL START mA i FENG ER q AM ' bla 4 | AE ag sl ANT UT j ' Sr ä V RAT. é Va TRE Free ARA ARA & ÖAR / , b AM NER fs 1. RVAR TEA | TATA Sö ; VF I i | d I vet Mk SA EARL An NEAR SY VÄL), 0 ha ESSERR TE) y É RADE Ä NEN MEST Pallig, ÄG 7 DS RR 1 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914.-. BD. 8, H. 2. BERSKENNETNIS:DER "EMBRYOSACKENTWICK- BUNG MON EOPEZIARCEORONATA ANDRB: VON GUNNAR TÄCKHOLM Die Onagraceen sind in embryologischer Hinsicht deshalb interes- sant, weil bei fast allen bisher untersuchten Vertretern der Familie der Embryosack eine Entwicklungsweise zeigt, die vom typischen Schema abweicht. Uber die embryologischen Verhältnisse dieser Familie sind folgende Untersuchungen ausgefäöhrt worden. Hor- MEISTER (11, 12, 13) studierte in der Mitte des vorigen Jahrhunderts eine Reihe Onagraceen-Gattungen, besonders Godetia, VESQUE (19) hat Fuchsia fulgens untersucht, GIBELLI und FERREO (10) Trapa natans, GEERTS (8, 9) Oenothera Lamarckiana, MODILEWSKI (16) Epi- lobium angustifoltum, E. Dodonaei, Oenothera biennis und Circaea lutetiana und Davis (2) hat embryologische Angaben öber Oenothera biennis geliefert. Von diesen Pflanzen kommt nur bei Trapa natans eine Embryosackentwicklung vor, die nicht dem gewöhnlichen Onagraceen-Schema folgt. Dieser Umstand braucht aber kein Er- staunen zu erregen, da ja die Gattung Trapa auch in systematischer Hinsicht eine Sonderstellung einnimmt, indem man sie bald eine eigene Unterfamilie bilden lässt, bald ganz von den Onagraceae trennt.. Was Lopezia coronata anbelangt, folgt sie, wie diese Mit- teilung zeigen soll, im grossen und ganzen dem Entwicklungsverlauf, der bei den äbrigen Onagraceen festgestellt worden ist. Das Material der vorliegenden Untersuchung ist mir von meinem Lehrer, Prof. Dr. O. ROSENBERG, zur Verfögung gestellt, und ich bin ihm dafär, wie fär die Freundlichkeit, mit welcher er mich in meiner Arbeit unterstätzt hat, zu grossem Dank verpflichtet. 2924 kd fn Fixiert war das Material teils in Zenkers Kaliumbichromat-Subli- mat-Essigsäure, teils in Carnoys Alkohol-Chloroform-Essigsäure. För die Kernstudien habe ich ausschliesslich Carnoy-Material gebraucht; die Zenkersche Flässigkeit war fär die Embryosackstadien die beste. Die Präparate wurden mit Heidenhains Eisenhämatoxylin gefärbt. Das Archespor. Diejenige hypodermale Zelle, die als die urspräng- liche Archesporzelle zu deuten ist, hat völlig dasselbe Aussehen wie die benachbarten Zellen. Durch perikline Teilungen dieser Zelle entstehen nach aussen Tapetenzellen, nach innen die Embryosack- mutterzelle. Wenn die letztere sich zuerst von den anstossenden Zellen zu differenzieren beginnt, ist sie, wie bei Oenothera (GEERTS 9), in der Regel die dritte Zelle von der Epidermis. Die Tapetenzellen erleiden alsdann eine Reihe perikliner Teilungen, wodurch die Embryosackmutterzelle tief ins Nucellusgewebe versenkt wird (Fig. 4 a). Diese mächtige Tapetenbildung ist fär sämtliche untersuchte Onagraceen charakteristisch. Bei Lopezia sind in Samenknospen mit ausgewachsenen Embryosäcken die Parietalschichten oft zehn oder mehr an der Zahl. In zahlreichen Samenknospen findet man ein Archespor, das aus mehreren Zellen besteht. Fig. 1 b zeigt eine junge Samenanlage mit vier Archesporzellen und Fig. 2 a stellt ein fänfzelliges Archespor dar. Fönf ist die grösste Anzahl der Archesporzellen, die ich habe beobachten können. Sie unterscheiden sich durch dichteres Plasma und beträchlichere Grösse von den benachbarten Zellen. Obgleich ich in meinen Präparaten keine Samenknospe mit mehr als einer Tetrade fand, zeigen doch sämtliche Zellen des Archespors die Neigung, den Reduktionsverlauf zu beginnen. Ihre Kerne befinden sich demnach sehr häufig in der typischen Synapsis (Fig. 2 a). Uber dieses Stadium hinaus scheinen indessen die äberzähligen Embryosackmutterzellen nicht die Entwicklung fortzusetzen. Ein Archespor, das aus mehr als einer Zelle besteht, ist bei den äbrigen Onagraceen in einem einzigen Falle beobachtet, nämlich bei Oenothera Lamarckiana von GEERTS (9), der eine Samenknospe mit zwei Mutterzellen nebeneinander fand. , indem beide Tochterzellen der primären subepidermalen Archesporzelle die Archespornatur behalten und zu Embryosack- mutterzellen werden. Die Integumente werden angelegt, ehe das Archespor deutlich differenziert ist, aber sie wachsen ziemlich langsam an und er- reichen während der späteren Synapsis oder nach diesem Stadium den Nucellusscheitel. Häufig schliessen sie sich erst dann tber den Nucellus, wenn die Megasporentetrade gebildet ist. Die Entwick- lung der Integumente bei Lopezia scheint demzufolge langsamer vor sich zu gehen, als es der Fall bei Oenothera (GEERTS 9) ist. Wie bei Oenothera besteht das innere Integument aus zwei Zellschichten, Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 15 226 jedoch nicht in der Umgebung der Mikropyle, wo es auf gewöhn- liche Weise dickere Lippen bildet. Das äussere Integument enthält mehrere, häufig drei, Schichten. Die Megasporenbildung. Die Embryosackmutterzelle wächst bedeutend in die Länge und hat während der Tetradenteilung die Gestalt eines länglichen Schlauchs, der sich durch einen grossen Teil des Nucellus erstreckt. Im Ruhestadium besitzt der Kern einen grossen Nukleolus. Das Chromatin tritt ausschliesslich als feine Punkte hervor. Die Kerne sind somit zum Capsella-Typus (ROSENBERG 18) zu föhren und ähneln in dieser Hinsicht den Ruhekernen von Oenothera (GEERTS 9, Davis 2, 3). Bei der letztgenannten Gattung kommen diese Chromatinkörper in einer bestimmten Zahl vor, die mit der vegetativen Chromosomenzahl äöbereinstimmt. Bei Lopezia scheint jedoch die Anzahl der Chromatinkörner im Ruhekern nicht gleichermassen konstant zu sein. In vielen Kernen stimmt sie recht gut mit der vegetativen Chromosomenzahl, die wohl 22 sein därfte, iberein. Die Karyosomen sind in diesem Fall wahrscheinlich als Prochromosomen aufzufassen; oft kam deren aber eine grössere An- zahl zum Vorschein. Leider bin ich nicht im stande, eine detaillierte Darstellung von dem Verlauf der Reduktionsteilung zu geben, da in meinem Material gewisse Stadien, wie die Präsynapsis und die älteren Spiremstadien gar zu spärlich vertreten waren. Ich beschränke mich deshalb darauf, die Aufmerksamkeit auf einige charakteristische Zäge zu lenken. Während der Synapsis zeigt der Kernfaden eine deutliche Chro- momerenstruktur, indem er kleine Anschwellungen hat, die ibm ein perlschnurähnliches Aussehen geben. Diese Chromatinkörper liegen in kurzen Abständen voneinander in einer schwächer ge- färbten Substanz eingebettet. Die Perlschnurstruktur tritt am besten an einzelnen Fäden hervor, die zwischen dem Synapsisknäuel und der Kernwand ausgespannt sind (Fig. 3 a). Dieses Aussehen be- hält der Kernfaden, nachdem er vwvollständig aufgelockert worden und in das Spiremstadium eingetreten ist. Der völlig entwirrte Spiremfaden ist aber etwas glatter, was sich wahrscheiniich auf eine Verteilung des Chromatins an den Lininfaden grändet. Doch ist mir diese Struktur bisweilen auch noch in dem jungen Diaki- nesestadium begegnet. Schon vor Abschluss der Synapsis, während die Zusammenballung 221 noch zum grossen Teil andauert, kommt hier und da an einzelnen Schlingen, die den Kernraum durchsetzen, eine deutliche Doppel- heit des Fadens zum Vorschein (Fig. 3 a). Diese Längsspalte tritt besonders an den genannten Anschwellungen deutlich vor. Sie bleibt aber immer nur an .einigen Punkten der Synapsisschlingen sichtbar, und dasselbe gilt auch vom Spiremfaden. Ein völlig ge- spaltener Spiremfaden war nicht zu beohbachten. In Betreff der Art und Weise, wie die Diakinesepaare bei Lopezia zu stande kommen, habe ich mir keine bestimmte Auffassung daröber zu bilden vermocht, da es mir nicht gelungen ist, in mei- nen Präparaten alle Ubergangsstadien zwischen Spirem und Diaki- Fig. 2. a Lopezia coronata. Mehrzelliges Archespor. Die Kerne sämtlicher Em- bryosackmutterzellen befinden sich im Synapsisstadium. b Oenothera biennis. Zwei Megasporentetraden. nese zu finden. In dem letztgenannten Stadium findet man die länglichen Chromosomen paarweise an der Membran liegen. In den meisten Kernen konnte ich 11 solcher Gemini beobachten. Die Gestalt derselben wechselt in hohem Grade. Die Doppel- chromosomen bilden im jungen Diakinesestadium, bevor sie noch nicht völlig verkörzt worden sind, häufig umgebogene Schleifen und Ösen. Nach einer weiter gehenden Verkärzung orientieren sich die Hälften eines jeden Paares in verschiedener Weise zueinander. Bald sind sie ihren Längsachsen mehr oder weniger parallel, bald bliden sie ein O oder ein V. Es kommt auch häufig vor, dass die Paarlinge so weit voneinander spreizen, dass sie sich in eine 228 Linie stellen (Fig. 3 b und c). Im letzteren Falle findet man immer zwischen ihnen eine Substanzbräcke. Ich konnte ebenfalls wahr- nehmen, wie zwei solcher ausgespreizten Doppelehromosomen mil ihren Enden aneinander stiessen und auf diese Weise eine Kette von vier Einzelehromosomen bildeten. Diese Neigung zur Ketten- bildung ist bei Galtonia und Tradescantia (MIYAKE 16) eine sehr ausgeprägte, und bei Oenothera ist sie eine häufige Erscheinung, welche von den Oenothera-Cytologen (Davis, GATES, GEERTS) mit der Entstehungsweise der Chromosomen in Verbindung gebracht wird. Die Ränder der Chromosomen sind in der Diakinese häufig deutlich gezackt. Mehrere Forscher haben die Beobachtung ge- macht, dass die Längsspaltung, die zu der homöotypischen Teilung fäöhrt und gewöhnlich erst in der Anaphase der ersten Teilung sicht- bar wird, sehon im Diakinesestadium zum Vorschein kommen kann. Diese Erscheinung kommt auch bei Lopezia vor (Fig. 3 b und c). Die Andeutung dieser Längsspalte kann ebenfalls in der folgenden Metaphase beobachtet werden (Fig. 3 d). Die Doppelchromosomen verkärzen sich mehr und mehr und sind, wenn sie sich in die Äquatorialplatte der heterotypischen Spindel einordnen, dicke, etwas längliche Klumpen mit einer Ein- schnörung an der Mitte. Sie orientieren sich einander parallel so, dass von den beiden kugeligen Chromosomen jeden Paares das eine nach dem einen Pol, das andere nach dem entgegengesetzten gerichtet ist. Fig. 3 d zeigt eine späte Metaphase; an den einzelnen Chromo- somen sieht man eine Andeutung der schon in der Diakinese auf- tretenden Längsspalte. In der folgenden homöotypischen Teilungsstufe stellen sich beide Spindeln longitudinal, und die Tetradenzellen kommen deshalb in einer Reihe zu liegen (Fig. 4 a). Schon im Beginn der Telophase der zweiten Teilung, ehe noch eine Kernmembran ausgebildet wor- den ist, kommt eine deutliche Doppelheit der einzelnen Chromo- somen zum Vorschein. In jedem Megasporenkern können häufig 11 solcher gespaltenen Chromosomen gezählt werden. Auf späteren Stufen der Telophase nimmt die Grösse der €Chromosomen ab; gleichzeitig treten aber die Karyosomen in einer grösseren Zahl als elf auf und es bilden sich Anastomosen zwischen ihnen aus. Der Dualismus bleibt noch immer sichtbar. Der Nukleolus, der in der jungen Embryosackmutterzelle rund und stark gefärbt ist, nimmt in der Synapsis eine ovale Gestalt und eine bleiche Farbe an. In Kernen des Diakinesestadiums fin- 229 det man häufig eine Zersprengung der Nukleolarsubstanz, die jetzt eine noch bleichere Farbe besitzt. In jedem Kern kommen ge- wöhnlich zahlreiche, runde Nukleolen von verschiedener Grösse vor. Die grössten haben eine freie Lage, aber die kleineren haften bald an den grösseren Nukleolen, bald an den Chromosomen, welch letztere dadurch oft von kleinen, punktförmigen Nukleolen berändert zu sein scheinen (Fig. 3 c). Nach der Auflösung der Kernmembran treten sie auch in dem umgebenden Zytoplasma als extranukleäre - E >23 > ES Fig. 3. Die Rednuktionsteilung in der Embryosackmutterzelle. a Die beginnende Anflockerung des synaptischen Knäuels. Die Chromomerenstruktur und die Längs- spalte treten hervor. bu. c Diakinese. In c mehrere Nukleolen. d Späte Meta- phase. Die Einzelchromosomen wie in der Diakinese längsgespaltet. e Telophase- stadium in einem Megasporenkern. Die Spaltung der Chromosomen kommt zum Vorschein. — Leitz hom. Imm. '/16 und Komp. Okular 18; Verkleinerung bei der ju Reproduktion 7'/a. Nukleolen auf. In der fräöhen Telophase der homöotypischen Tei- lung, ehe noch die Kernmembran ausgebildet ist, kommt wieder, wie in der Diakinese, eine Menge kleiner, bleicher Nukleolen zum Vorschein, die zwischen den Chromosomen gelegen sind. In älteren Telophasekernen findet man in der Regel einen einzigen, grossen Nukleolus. Aus der obigen Darstellung einiger Phasen der Tetradenteilung geht hervor, dass der Reduktionsverlauf bei Lopezia in verschiedener 230 Hinsicht von dem der nahe verwandten Oenothera abweicht. Uber die Reduktionsteilung der letztgenannten Gattung haben Davis (1, 2, 3), GATES (4, 5, 6, 7) und GEERTS (9) ausfährliche Darstellungen geliefert. Die Längsspaltung des Kernfadens, die bei der Auflocke- rung des synaptischen Knäuels bei Lopezia häufig hervortritt, kommt bei Oenothera selten zum Vorschein; nur GATES (5) hat bei O0. rubrinervis eine unzweifelhafte Andeutung dieses Dualismus beob- achtet. Bei Lopezia findet man eine typische Diakinese mit paar- weise geordneten Chromosomen, während bei Oenothera die Paarig- keit weniger ausgeprägt ist, weshalb hier die Chromosomen in der vegetativen Anzahl aus dem Synapsisknäuel hervorzutreten schei- nen. Schliesslich tritt die Längsspaltung, die zu der homöotypischen Teilung föhrt, bei Lopezia schon im Diakinesestadium vor, während sie bei Oenothera, wie bei den meisten Pflanzen, erst in der Anaphase der Reduktionsteilung beobachtet werden kann. Die Tetrade. Von den vier Megasporen wird die oberste, der Mikropyle am nächsten gelegene zum Embryosack entwickelt. Lo- pezia stimmt in dieser von der Regel abweichenden Erscheinung mit den öbrigen embryologisch untersuchten Onagraceen äberein. Was die drei unteren Megasporen betrifft, gestalten sich innerhalb der Familie die Verhältnisse etwas verschieden. Gewöhnlich schei- nen sie sämtlich zu degenerieren, aber in einigen Fällen kann sich irgend eine von ihnen fär längere oder körzere Zeit erhalten. GEERTS (9) gibt an, dass bei Oenothera Lamarckiana die Degeneration in den beiden mittleren Tetradenzellen anfängt; die untere behält länger ihr normales Aussehen und beginnt oft zu wachsen. Er fand sogar eine Samenknospe, »in welcher die obere Zelle sich schon zum erwachsenen Embryosack ausgebildet hatte, während die untere Zelle noch ganz normal war und einen deutlichen Kern föhrte>. Bei Oenothera biennis ist es nach Davis (2) geradezu die Regel, dass der Embryosack von der untersten Megaspore abstammt, obgleich er sich auch oft aus der mikropylaren entwickelt. Betreffs Lopezia fängt, wenn die oberste Tetradenzelle in die Länge zu wachsen beginnt, die Degeneration der beiden untersten an (Fig. 4 c). In Samenanlagen mit ausgewachsenen Embryosäcken kommen die letzteren als lange, dunkle Streifen zum Vorschein, und man kann sie oft noch nach der Befruchtung erkennen. Die zweite Mega- spore, welche dem Embryosack am nächsten liegt, behält dagegen in der Regel ihr urspröngliches Aussehen und wächst sogar etwas 231 an. Fig. 4 b zeigt eine Tetrade, deren beide mikropylare Zellen gleich kräftig, die unteren aber degeneriert sind. In Samenknospen mit völlig ausgebildeten Embryosäcken tritt diese Megaspore als eine grosse, kräftige Zelle unter dem Sacke vor (Fig. 5 a). Es liegt ja nahe zu denken, dass diese Tetradenzelle ihre Erhaltung dem Umstand zu danken habe, dass die Antipoden bei dieser Pflanze fehlen, während sie selbst wvielleicht einige von den Funktionen, welche diesen Zellen normalerweise zukommen, täbernommen und sich dadurch von dem un- mittelbaren Untergang gerettet hätte. Die Er- scheinung erinnert so- mit an diejenige, die PaLrm (17) bei Aster und Solidago beschreibt, wo ebenfalls in dem völlig ausgewachsenen Em- bryosack Antipoden feh- len, während die chala- zalen Megasporen sämt- lich bedeutend zuwach- sen und mehrkernig werden. Auch bei Lo- pezia scheint eine wei- tere Entwicklung der öberlebenden Tetraden- zelle vorkommen zu = SE Fig. 4. a Die Tetrade. b Die zwei mikropylaren Mc können. In einigen Sa- | SE ; | gasporen gleich kräftig entwickelt, die chalazalen de- menanlagen beobach- generiert. c Die oberste Tetradenzelle hat den zwei- tete ich nämlich unter ten distanziert. d Embryosack im Zweikernstadium. dem völlig ausgebilde- ten Embryosack Zellen, die dichtes Protoplasma mit freien Kernen enthielten. Sowohl das Plasma als auch die Kerne waren den ent- sprechenden Bildungen des Embryosacks ähnlich. In einem Fall kamen drei solcher Kerne, in einem anderen elf zum Vorschein. Wahrscheinlich entsteht dies dadurch, dass sich der Kern der zweiten Tetradenzelle teilt. Die embryosackähnlichen Bildungen, die sich infolgedessen bilden, haben ihre Längenausstreckung in einer Ebene, welche gegen die Längsachse des normalen Embryosacks rechtwinkelig ist. Fig. 5 b zeigt einige von diesen Kernen in der Zelle unter dem Sacke. 232 Nach den Figuren, die VEsQuE (19) von Fuchsia fulgens gezeich- net hat, zu urteilen, scheint sich auch bei dieser Onaqgraceen-Art die zweite Megaspore lange zu erhalten. Ihr Kern und ihre Wand gegen den Embryosack werden erst nach der Befruchtung aufgelöst. Die unterste Megaspore (VESQUE fand bei dieser Pflanze nur drei »cellules-méeres spéciales») degeneriert dagegen fröhzeitig. Der Embryosack. Anfangs wächst die mikropylare ”Tetradenzelle hauptsächlich in die Länge. Der primäre Embryosackkern hat sich in der: Fig: Adm Zwei geteilt. Die an: stossenden Nucelluszel- len enthalten in diesem Stadium = dichtes, sich stark färbendes Plasma. Wenn der Embryosack sich später nach den Seiten vergrössert, Wer- den diese Zellen zu- sammengepresst und umgeben den Sack als dunkle, längliche Strei- fen. Nach einer zwei- ten Teilung ist die de- finitive Anzahl der Ker- ne des ausgewachsenen Sackes, nämlich vwvier, Fig. 5. a Ausgewachsener Embryosack. Die zveite erreicht. Ein vierker- Megaspore erhalten, die zwei chalazalen verdrängt. niger Embryosack ist b Der Kern der zweiten "Tetradenzelle hat sich ge- auch bei —, Ett märkligt Gasteromycetfynd. Sv. Bot. Tidskr. 1909. FRIES, TH. C. E., Öfversikt öfver Sveriges Geaster-arter. Sv. Bot. Tidskr. OLD —»—, Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schweden. Ein Bei- trag zur Kenntnis der alpinen und subalpinen Vegetation in Torne Lappmark. — Vet. och prakt. unders. i Lappland anordn. af Luossav.- Kirunav. aktiebolag, 1913. HoLLÖs, L., Die Gasteromyceten Ungarns. 1904. JUEL, O. H., Beiträge zur Kenntnis der Gattung Taphrina und Exobasi- dium. Sv. Bot. Tidskr: 1912. LLoYD, C. G., Mycological Writings I—II. 1898—1908. ROMELL, L., Hymenomycetes of Lapland. K. V. A. Ark. f. Bot. Bd 11. 1912. ERKLÄRUNG DER TAF. 5. Fig. 1. — Calvatia borealis Th. C. E. Fr., eben reifgewordenes Exemplar (!/1). ) > 2—3. D » » » » 2 kopfloser, steriler Teil (!/1). 4 » » >» » » 2» - Sporen und Teil des Capillitiums. 5—9. Bovista cretacea Th. C. E. Fr., reife Exemplare (Ca: av: 10. D » > > » Teil des Capillitiums. vd. D » » Sporen. Ile er TALEN VN fit NEN > Fr EN v.g AMT LC | ie] TU TÄR Vi j nd FH mild AP i wi ITIL Ung j NOTgTTD Va VEN GE fertil se) eV ven. HANN GGESESNEE SN yr väte ITE TAK B fö $ (Hi LÖ tort I £ | | råka - Frö stan HV ET, FR E re vid INA h ! I a | i ; c 4 (5 "Ev ARE j i | LIN LJ ALVIN KILA i | bg R Lt SARA FCT a FRA EE ETTOR LET KD RN älg MN: Sh q Å AN i SR TE st ; fos IANTSSVTET NN OR RÖIDENeN LAG 2 FO0E sb UN EA Pra EG SA KÖR MORA PES LRJAADN KVM LI es VA AST TILA NORR fågel VER Lv i HH RAK la fe | FIL AMA nia HA Sp KULLE / N 'H Sp Ful if Vå än INOM vi 26 SN SE Re ov BR TRE TAN i ANN taga 3 av R jtacsörrnsss kn SAN än GR på RR får Svensk Botanisk Tidskrift. Bd 8. 1914. Tatö. Cederquists Graf, A.-B., Sthlm. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8, H. 2. CATABROSA CONCINNA TH. FR. "ALGIDIFORMIS NOV. SUBSP. UND IHRE NÄCHSTVERWANDTEN VON HARRY SMITH Der erste Botaniker, der das uns unter dem Namen Phippsia al- gida BR. Br. bekannte Gras beschrieben und benannt hat, war LINNÉS Schäler SOLANDER. Seine Originalexemplare wurden auf Spitzbergen von JOHN PuHiPrs, bei der Expedition, die er zur Erreichung des Nordpols unternommen hatte, eingesammelt. Die Beschreibung wurde 1773 veröffentlicht in A Voyage towards the North Pole by JOHN PHiPPs. Die Pflanze wurde Agrostis algida benannt. Dieser Name wurde in Flora Lapponica Yon WAHLENBERG und in Flora Danica benutzt. TRINIUS brach aus der Gattung Agrostis Trichodium mit u. a. den Arten Trichodium alpinum und Tr. monandrum heraus. Erstere entspricht am meisten Aygrostis borealis, letztere SOLANDERS Agrostis algida. In Svensk Botanik hat auch I. PALMSTRUCH Trinius” Benennung gebraucht. In ÅA supplement to the Appendix of Captain PARrY's Voyage for the Discoverie of a North West Passage in the Years 1819—1820 stellte ROBERT BROWN auf Grundlage des von der Expedition heimgebrachten reichen Agrostis algida-Materials eine neue Gattung auf, die er nach dem ersten Entdecker der Pflanze Phippsia mit der Art Ph. algida nannte. Dieser Name ist seitdem der gebräuchlichste. Die nächste wichtige Änderung der systematischen Stellung der Art nahm Enias FRIES in Novitiae Florae Suecicae mant. III vor. Er föhrt die Art dort zu Catabrosa und sagt zur Begröändung, dass Catabrosa algida von C. aquatica, oder vielmebr von einer Form dieser Pflanze die er »>f. subtilis> nennt und u. a. durch >spiculis semper unifloris> charakterisiert sei, nicht getrennt werden könne. HARTMAN geht in der fänften Auflage seiner Flora noch weiter und rechnet sowohl Catabrosa als auch Phippsia zur Gattung Glyceria. Ausser diesen obenerwähnten Namen kommen noch andere vor: 246 Vilfa algida; Vilfa monandra; Colpodium monandrum ete., obgleich dieselben keine grössere Bedeutung haben. Es ist auch nicht sicher, ob sie alle auf Phippsia algida A. Br. hinzielen. In den grossen systematiscehen Handbächern von STEUDEL, BAIL- LON, ENGLER und PRANTL wird der Name Phippsia mit ROBERT Brown als Auktor benutzt. Die Gattung Phippsia wird zur Unter- Fig. 1. Catabrosa algida (So1.) Fr. aus Torne Lappmark, Kattratsjön leg. THorRE FRIES, Foto. O. JuUEL. familie Agrostidae gerechnet, während Catabrosa zu den Festuceae geföhrt wird. Der Charakterunterschied zwischen diesen beiden Gruppen ist nach ENGLER u. PRANTL der, dass jene 1-blätige, diese 2- oder mehrblätige Kleinähren besitzt. Catabrosa aquatica und Phippsia algida, welche Eurias Fries kaum als verschiedene Arten auffasste, werden also im System in verschiedenen Gruppen unter- gebracht und zwar allein wegen des Unterschiedes der Blätenanzahl der Kleinähren. Der Wert dieses systematischen Charakters scheint jedoch in diesem speziellen Fall nur von geringer Bedeutung zu 247 sein. In allen Beschreibungen von Catabrosa aquatica ist ausdräck- lich erwähnt, dass die Kleinähren, die zweiblätig sein sollen, gleich- wohl einblätig seien. Bei der Untersuchung eines Herbarmateriales aus dem nördlichsten Europa habe ich gefunden, dass Einblätig- keit beinahe das gewöhnlichste ist. Ich möchte deshalb glauben, dass Phippsia algida nur den von der ihr nahverwandten Catabrosa aquat- ica eingeschlagenen Weg zur Reduzierung der Blätenzahl der Fig. 2. Catabrosa concinna Th. Fr. falgidiformis n. subsp. aus Härjedalen, Isengjelda. Foto. O. JUEL. Kleinähren, fortgesetzt hat, und dass es daher kaum motiviert sein wird, Phippsia als eine eigene zur Gruppe der Agrostiden gehörende Gattung aufrechtzuhalten. Ich möchte daher vorschlagen, den Namen Phippsia A Br. als öberflässig zu streichen und ein fär alle Mal als Platz der Pflanze im System den von Erias FRIES angewiesenen zu behalten, wo sie mit ihren natärlichen Verwandten zusammen steht. Also Catabrosa algida (Solander) Fries. In der Öfversigt af Kgl. Vet. Akad:s förhandlingar vom Jahre 1869 248 beschrieb Tu. M. FRrRIEs die för die Wissenschaft neue Catabrosa concinna, welche er am 9. August 1868 an der Advent Bay auf Spitz- bergen angetroffen hatte. Er beschreibt sie: caespites parvos for- mans, culmis erectis strictis; panicula expansa, ramis patentibus di- varicatisque; spiculis unifloris; glumis minutis vel nullis; paleis pilosis; stamine solitario. Er sagt ferner, dass die Art zweifelsohne Catabrosa algida am nächsten stehe. Catabrosa concinna ist später an sehr vielen Lokaien der Arktis beobachtet worden. In Skandi- Fig. 3. Catabrosa concinna Th. Fr. aus Härjedalen, Isengjelda. Foto. O. JuEr. navien wurde sie zum ersten Male im Sommer 1897 von C. J. LINDE- BERG und auch von E. HAGLUND bei Knudshöe in Dovre gefunden und richtig bestimmt. Nach Herbarmaterial ist sie jedoch viel frä- her eingesammelt. Knudshöe ist bisher der einzige bekannte Fund- ort der Art in Skandinavien gewesen. Im vergangenen Sommer traf ich auf dem Berge Isengjelda im nordwestlichen Härjedalen 1250 m. ä. d. M. eine Catabrosa, welche gerade diese arktische Art zu sein schien. Ferner fand ich an drei 249 Plätzen in derselben Gegend von Härjedalen und an zweien im södwestlichen Jämtland, wie ich damals glaubte, Catabrosa algida Sol) Fr. Vergleichshalber erlaube ich mir, die Merkmale, an denen man die beiden Arten am leichtesten unterscheiden kann, mitzuteilen. Catabrosa algida (Sol.) Fr. Von hellgräner Farbe. Der Halm meistens liegend mit starker Kniebeuge. Die Rispe ist zylindrisceh zusam- mengebogen, nur die untersten Zweige selten schwach nach aussen Fig. 4. Catabrosa concinna Th. Fr. ”algidiformis n. subsp. am See auf Isengjelda, 1167 m ä. d. M. Im Hintergrunde Eriophorum Scheuchzeri und ÅAira alpina. Foto. H. SMITH. gebogen. Die Rispe nur an grobgewachsenen Exemplaren am unter- sten Kranze abgebrochen. Die Deckspelze vollkommen glatt, mit breitem Hinnrand, an der Spitze oft etwas zerrissen, breit oval. Caryopsis breit oval —umgekehrt eirund, die grösste Breite immer oberhalb der Mitte. Catabrosa concinna Th. Fr. Dunkelfarbig. Die Halme meist auf- recht, leicht rasig. Die Rispe hat, nach der Anthese, die unteren Zweige der Kränze gerade auswärts oder nach unten gebogen. Die 250 Deckspelze seidenhaarig, mit schmalem Hinnrand, schmal lanzelt- förmig. Caryopsis schmal oval, die grösste Breite niemals oberhalb der Mitte. Merkmale, die sehr leicht festzustellen sowie zugleich sehr zuverlässig sind und keinerlei Wechsel infolge von Standort, Beleuchtung oder sonstwie unterworfen zu sein scheinen, habe ich in der Behaarung der Deckspelzen und in der Form der Caryopsis, gefunden. Bei der Untersuchung meines vorigen Sommer eingesammelten Materials stellte es sich als richtig heraus, dass die zuerst gefundene Pflanze die wirkliche Catabrosa concinna war, welche hiermit als Mitglied der sehwedischen Flora vorgestellt wird. Obgleich die Form 10 0 Fig, 5. Nuss und Deckspelze von a Catabrosa concinna, b C. algida, ec C. concinna "algidiformis. in der Hauptsache mit Catabrosa concinna aus anderen Gegenden öbereinstimmt, weicht sie doch dadurch von den Originalexem- plaren aus Spitzbergen ab, dass ihre Halme nicht ebenso aufrecht stehen, was jedoch von geringer Bedeutung sein därfte. Die ganze Pflanze ist äbrigens zarter und kleiner. Die Form, die ich zuerst fär C. algida hielt, bereitete mir dagegen eine besonders grosse Uberraschung. Sämtliche Exemplare aus Härjedalen und Jämtland gehören, wie festgestellt wurde, wegen der Form ihrer Frucht und der Behaarung ihrer Deckspelzen zum Formenkreis der Catabrosa concinna. Die Unterschiede von dieser Art sind aber so gross, dass die Form nicht als die, welche Tu. M. Fries mit seiner Diagnose meinte, angesehen werden kann. Ich sehe mich daher gezwungen sie als eine neue Subspecies der Cata- brosa concinna aufzustellen. Catabrosa concinna Th. Fr. "algidiformis nov. subsp. Differt a typo: culmis adscendentibus, panicula contracta, ramis numquam erecto-patentibus vel recurvatis; paleis anguste ovatis. Differt ab C. algida: foliis angustioribus; paleis pilosis. Caryopside angusto, medio vel infra medium latissimo. I Catabrosa "algidiformis nimmt also durchaus eine Zwischenstellung 251 zwischen C. concinna und C. algida ein. Es ist nicht unmöglich, dass dieselbe hybridogener Natur ist, was in diesem Falle jedoch nur eine Vermutung sein kann. Die Form kommt in allen Gegen- den, in denen C. concinna existiert, vor. So ist sie z. B. auf dem - Dovre gewöhnlicher als die reine C. algida. Aber sie tritt in Skandi- navien in Gegenden auf, wo die Hauptart nicht bekannt ist, in denen sie aber, pflanzengeographisch betrachtet zu finden sein sollte, so im Lomsgebirge, auf dem Sulitelma und im Maalselvgebiet. In den Herbarien von Upsala (h. U.), Riksmuseet in Stockholm (h. 5) und Lund (bh. L.) habe ich die drei Catabrosa-Formen auf folgenden Lokalen eingesammelt gefunden: Catabrosa concinna Th. Fr. Sverige. Härjedalen: Isengjelda (h. U-) Norge! Dovre:- Knudshöe (Bh: U:& SE L) Russland. Chabarowka (h. U.); Insula Kolguew interior (h. U. & S.); Insula Waigatsch: Kap Greberij (h. S-) Sibirien. Jalmal (h. U. & S.); Dicksons hamn (h. U. & S.). Vallée du Yenisséi (h. S.); Jenisej: inter Mesenkin et Jakovieva (h. S-), Dudino (h. S.), Tolstoinos (h. $S.). Grönland. Grönl. or., Cap Bennet (sub nomine C. algida!) (h. S.). Beeren Eiland. Um Ellas See (h. S'). Spitzbergen. Isfjord: Dicksons Bay (h. U.), Kap Thordsen (h. U. &S-):; Björndalen (h. S.); Tempelbay (h. U. & S.) Advent Bay (h. U.,S. fan); Nordfjord U(R., USKSVTE-E):; tlaefdebay (Hr ULLS: Sultelmanbsto5; Kvikkjokk (h. S:). Ume Lappmark: Skeblefjäll (hh S3 Rv): Norge. Öst Finmarken: Rastekaisse (hh. IL. S. & U:)EEIromso: Kåbdovanka (h. L. & U.); Fjöjfjeld (h. S.). Nordlanden: Salt- dalen, Balvand (h. U.); Solvaagtind (h. L. & U-.); Baafjeld (h. S.); Susenfjeld (h. L.). Helgeland: Ranen, Bjellaanzesfjeld (h. U-); Dunderlandsdalen (h. S.). Dovre: Nystuhee (h. L.); Storhoe (hb. U); Knudshee (h. SS: hi Ul); Sogn: Urlandsfjeldeni (HUvh: Arktisches Russland und Sibirten. Lapponia ponojensis: Triostrowa (h. S.); Jokonga (h. L.); Novaja Semlja: Fretum Matotschin (hi S)5- Vallée de Yemsey inferieur (hh. S:;. BU; JenisejerNi kandrowski (h. S.); Tolstoionos (h. S.); Kap Tscheljuskin (h. S., h. U.); Irkaipij (bh. S.); Aktiniaviken (h. L.) Beeren Eiland. Fågelberget (h. S.); Sydhamnen (h. S., h. L). Spitzbergen. Kolbay:- (h. S.); Magdalena bay (h. L. S. & U-:); Bel- sund (bh. S. & U.); Brandewijne bay (h. U.); Advent bay (b. ERSSON Red bay (HIE:TC SYFIKObbetbayn(heneeE Foul bay (h. S.); Sydkap (h. S.); Nordkap (h. S.); van Keulen bay (h. S.;); Fästningen (h. S.); Kung Karls land (h. S.); Kap iihöordsent (HI Sö FA KarlfattXIsoL(HI Sy: Jan Mayen. Englische Bucht (h. S-.). Grönland. Kung Oskars hamn (h. L.); Foulkefjord: Reindeer Point (h. L.); Egedesminde (h. S.); Friedrichshaab (h. S.); Upernivik (h. L.); Hvalrossön (h. S.); Kap Shackleton (h. S.); Holms ö (HS); Claushavn (HSE Maneotsok (hl S)5--Kapimyorke Inagigsok (h. S.); Kisengiortak (h. S.); Julianehaab (h. S.). Arktisches Amerika. North Devon: Devils Isle (h. L.). SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BbpD. 8, H. 2. BOMEEYPDROKOR. SPRIDNING AF VEGETA- TIONSKLÄDDA TUFVOR AF AUG: HEINTZE I inledningen till »Norges arktiske flora» (del IT) omtalar NOR- MAN, att många af de nordnorska vattendragen, exempelvis Tana-, Alten-, Reisen- och Målsälfvarna, i sitt nedre lopp rinna genom vidsträckta sand- och grusaflagringar. Nästan årligen afskär och bortför vårfloden stora sträckor af stranden, så att växttäcket under- mineras och faller som en tapet ned öfver den nybildade strand- branten för att efter en tid lösslitas och störta nedi vattnet. Smärre vegetationsklädda tufvor föras i mängd utför älfven, och många af dem fastna på långsluttande stränder eller på grus- och sandbankar. På så sätt uppkommer en »spontan plantning>, en »balleplantning», af de på torfstyckena förekommande växterna. Efter nedre loppet af de norrländska älfvarna skäras äfven strän- derna sönder i rätt stor utsträckning. De härvid uppkomna tuf- vorna sjunka emellertid enligt SERNANDER (6) till botten, >men några växtdelar lösslitas och medfölja driften» (1. c. p. 51). Det enda exempel han anför på spridning af hela tufvor är en sådan af Salix herbacea, hvilken en gång anträffades vid stranden af Lule älf inom själfva Luleå stad (SERNANDER 7 p. 27). GREVILLIUS (2) tyckes ej ha uppmärksammat något fall af »spontan plantning»> under sina studier öfver växtsamhällenas utveckling på holmar i Indals- och Ångermanälfven. Under mina färder i Lapplands fjällbygder somrarna 1911 och 1912 kom jag i tillfälle att göra följande anteckningar öfver denna egendomliga form af hydrokor växtspridning, hvilka äro af vikt 254 för fastställandet af dess betydelse och af det sätt, hvarpå tufvor- nas transport äger rum. Åsele lappmarks fjälltrakter. På en vidsträckt sten- och grusbank ute i Korpån invid Afvasjö by anträffades (19 ”—"/g 11) enstaka löst liggande tufvor, hvilka syn- barligen med isstycken forslats nedför ån. De voro nämligen så tunga, att de omedelbart sjönko, när de kastades ut äfven i stridt vatten. Inalles undersöktes 5 dylika torfstycken. 1. En 8x5x1,: dm stor tufva var klädd med talrika döda stånd af Nardus stricta 1 förening med enstaka, likaledes döda Calluna och Vaccinium. Af lefvande växtarter antecknades: Aira ccespitosa: ett stånd. » flexuosa: ett stånd. Molinia coerulea: tre stånd. Parnassia palustris: ett stånd; en ungplanta. Polygonum viviparum: 4 stånd; en ungplanta. Solidago Virgaurea: en ungplanta. Thalietrum alpinum: 3 stånd; en ungplanta. Ett 10-tal groddplantor af en dikotyl växt. Climacium dendroides och Hylocomium partietinum: talrika exem- plar. Hypnum och Polytrichum spp.: enstaka exemplar. 2. En rätt söndertrasad tufva (4 X1,5X0,; dm) sammanbhölls af hufvudsakligen Myrtillus nigras rotpartier. Åtra cespitosa: 3 smärre stånd. Luzula multiflora: ett exemplar med omogna frukter; en rhizom- bit med en liten bladrosett. Myrtillus nigra: af talrika stånd kvarlefde endast fyra, hvilka skjutit nya skott. Poa alpina; rhizombit med en bladrosett. Polygonum viviparum: två stånd. Pyrola minor: 5 små rosetter. Ranunculus acris: ett mindre exemplar. Salix glauca: ett krokigt och rätt tjockt men endast 1 dm högt individ, som höll på att skjuta nya skott till ersättning för de af- döda. Smärre Brya, Dicrana och Hypna i enstaka exemplar. Polytrichum commune och juniperinum: talrika exemplar. Cladonia sp.: ett par exemplar. 3. Hos en tufva af något fastare byggnad (3 x2x0,3 dm) sam- manbhölls det grusblandade torflaget äfven af Myrtillus nigras rot- partier. ÅAira cespitosa: 3 små exemplar. > flexuosa: ett mindre exemplar. Luzula multiflora: 2 exemplar. Molinia coerulea: ett exemplar. Myrtillus nigra: ett lefvande och talrika döda stånd. Nardus stricta: ett exemplar. Potentilla erecta: 3 exemplar; 6 småplantor. Salix phylicifolia: ett 6 cm högt exemplar. Tofieldia palustris: en bladrosett. Vaccinium viltis idea: 2 exemplar. Dessutom talrika individ af Bryum sp., Jungermannier och Marchantia polymorpha. 4. En 2,5x1x0,.4 dm stor tufva, som fastnat mellan ett par större block ute på grusbanken, hade redan börjat sammansmälta med underlaget. Dess fästande ombesörjdes i första hand af Nar- dus stricta. Molinia coerulea: 6 stånd. Myrtillus nigra: ett stånd. Nardus stricta: 7 stora exemplar med kraftigt utvecklade rot- partier. Polygonum viviparum: 3 exemplar. Potentilla erecta: 3 exemplar. Saussurea alpina: 2 exemplar. Solidago Virgaurea: ett mindre individ. Thalietrum alpinum: 8 smärre exemplar. Viola biflora: ett exemplar. Dessutom lågväxta mossor. 3. En 4,5Xx2x0,s dm stor tufva var bevuxen med följande arter. alla lefvande: Carex vaginata: 3—4 exemplar med rosettbärande utlöpare. Geranium silvaticum: tre små exemplar. Gnaphalium norvegicum: ett exemplar. Leontodon autumnalis: 3 exemplar. Majanthemum bifolium: ett exemplar. Myrtillus uliginosa: sex exemplar. Polygonum viviparum: 8 stånd i full blomning; 14 ungplantor. Potentilla erecta: ett litet exemplar. Salix glauca: ett mindre exemplar. Taraxacum officinale: 2 bladrosetter. Viola epipsila: ett exemplar. Af lefvande mossor anträffades Hypnum sp., Polytrichum commune och Marchantia polymorpha, alla i enstaka individ. På de högst belägna delarna af den omnämnda sten- och grus- banken, hvilken på våren helt står under vatten, växa i riklig mängd vanligen 3—35 dm höga Salix lanata-buskar, som fläckvis kunna sluta sig samman till smärre videsnår. Inblandad i dessa förekommer dessutom en och annan buske af Salix glauca, lappo- num och phylicifolia. Under mera tätt växande S. lanata täckes marken i regel af ett mosstäcke bestående af låga Hypna eller Jungermannier samt stundom smärre Sphagnum-tufvor. Bland hvit- mossorna träffas ofta Equisetum "scirpoides: Inne i S. lanata-snåren eller mellan dessa uppträda spridda stånd af följande kärlväxter: spars.: Agrostis borealis, Atra cespitosa, Calamagrostis stricta, Equi- setum scirpoides, Leontodon autumnalis, Oxyria digyna, Polygonum viviparum. enst.: Cardamine pratensis, Myrtillus uliginosa, Pinguicula "vulgaris, Poa alpina, Ranunculus acris, Rumex acetosa, Saussurea alpina, Viola bifltora, V. epipsila. Dessutom talrika unga Salix-plantor. Uppe i ullvidets grenverk funnos på flera ställen smärre drift- bopar, hvilkas hufvudmassa utgjordes af grässtrån och vatten- mossor: Fontinalis dalecarlica i förening med Hypna af fluitans-typ (H. exannulatum?). Ur dessa drifthopar utplockades vid mitt besök: Alsine biflora: en fruktställning med tomma kapslar. Nardus stricta: ett helt exemplar med kvarsittande frukter. Oxyria digyna: två frukter, hvilka båda påbörjat sin groning men sedan dött i brist på fuktighet. Polygonum viviparum: en groddknopp. I en liknande mosstufva, som af den kraftiga strömmen tryckts fast vid basen af en S. lanata-buske anträffades ett rhizomparti af Stellaria nemorum, som alstrade nya skott. Följande trenne arter: Alsine biflora (en ungplanta), Saxifraga stellaris (en grupp bladrosetter) och Veronica alpina (bladrosett från 257 en rhizombit), hvilka förekommo bland sparsamt driftmaterial, som samlats i skydd bakom tättväxande videbuskar, ha äfven med all säkerhet förts dit på hydrokor väg.") Grusbanken i Korpån tyckes ha erhållit sin första vegetation ge- nom »spontan plantning»> af mossor och kärlväxter, som ditförts med isstycken. Ej mindre än 11 af dess 20 fullt bofasta arter återfunnos på de fem undersökta tufvorna ”). I skydd af den från torfstyckena uppkomna eller därifrån härstammande vegetationen kunde vattenspridda förökningsindivid af andra arter vinna fäste och utveckla sig vidare utan att bortföras af den starka vårfloden. Torne lappmarks fjälltrakter. På långsluttande grus- och klapperbankar i östra delen af Abiskojokks delta gjorde jag följande fynd af vegetationsklädda föfvor: (19 15/e-12): 1. En 6Xx2x1 dm stor tufva utgjordes af grusblandad torf, sammanhållen af Empetrum (död) och björkrötter, och var öfver- dragen med en matta af Hypna, Polytricha och (död) Festuca ovina. På densamma växte tvenne groddplantor af en dikotyl. 2. En 14x6x3,: cm. stor tufva bestod af svagt humusblandadt grus och sammanbhölls genom gräsrötter. Den var helt öfverväxt af en Mnium-art, hvari tvenne björkfrukter fastnat.?) 3. En tufva af liknande beskaffenhet som n:r 2 hyste endast ett par lefvande stånd af Mnium sp. jämte ett lefvande exemplar af Equisetum ”scirpoides. I densamma hade en grenspets af Fonti- nalis snärjt sig in.”) Alla tre tufvorna kastades efter undersökningen ut i Torneträsk, men sjönko genast, fastän vågorna gingo ganska höga. Samma var fallet med ett par större, multnande exemplar af Polyporus betulinus, som insamlades på samma deltabankar. I juni 1907 iakttog SJÖGREN (8 p. 138) islossningen i Torneträsk och har äfven lämnat ett par fotografier öfver de mäktiga isvallar, som härunder hopades på sjöstranden vid Abisko. »Isen, som 1 Jfr. HeistrzeE (4 p. 78, 76 och 37). ?) Af de återstående 9 arterna äro Calamagrostis stricta, Rumerx acetosa samt Equisetum ”scirpoides under liknande omständigheter anträffade af Norman och mig i Nordnorge resp. Torne lappmark. ”") Björkfrukterna och Fontinalis-grenen hade sannolikt fastnat på tufvorna, först sedan dessa hamnat på deltabanken. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 17 258 pressades mot stranden, lyfte upp medelstora stenblock, som skötos inåt land.» På andra håll förstördes vegetationen utmed stranden. Tufvor och några björkbuskar lösrefvos och föllo sedan ned på isen. På ett ställe förde isen med sig några lösvittrade partier af en berghäll.» De af mig anträffade tufvorna lågo rätt långt ute på Abiskojokks deltabankar och torde med säkerhet ej ha transporterats dit från de närmast belägna strandpartierna. NORMANS undersökningar öfver »spontan plantning» äro till största delen utförda under åren 1874, 1875 och 1878. Då långt- ifrån alla af hans iakttagelser omnämnas i den allmänna delen af hans flora, vill jag lämna en sammmanställning af de spridda notiserna i hans 1487 sidor starka »plantetopografi». Till jäm- förelse upptagas äfven mina fynd. NORMAN: HEINTZE: Atra cespitosa Aira ccespitosa Alchemilla vulgaris > flexuosa Alnus incana Carex vaginata Antennaria dioica Equisetum ”scirpoides Astragalus alpinus Geranium silvaticum Betula odorata Gnaphalium norvegicum Calamagrostis stricta Leontodon autumnalis Campanula rotundifolia Luzula multiflora Carex Persoonii Majanthemum bifolium > — vaginata Cerastium vulgare ") Cerefolium silvestre Comarum palustre Cornus suecica Empetrum nigrum Epilobium angustifolium Equisetum arvense Euphrasia officinalis Festuca ovina ') Antagligen Cerastium vulgare ”alpestre. Molinia coerulea Myrtillus nigra > uliginosa Nardus stricta Parnassia palustris Poa alpina Polygonum viviparum Potentilla erecta Pyrola minor Ranunculus acris NORMAN: Festuca rubra Leontodon autumnalis Luzula spicata Mulgedium sibiricum Myrtillus uliginosa Poa alpina >» nemoralis > pratensis Polemonium ”campanulatum Polygonum viviparum Potentilla verna Ranunculus acris > repens Rubus arcticus Rumex acelosa Salix glauca > nigricans > phylicifolia Saussurea alpina Saxifraga aizoides Silene acaulis Solidago Virgaurea Trientalis europwa Trollius europwus Vaccinium vitis idea Valeriana v. sambucifolia Viola biflora Viscaria alpina HEINTZE: Salix glauca > phylicifolia Saussurea alpina Solidago Virgaurea Taraxacum officinale Thalietrum alpinum Tofieldia palustris Vaccinium vitis idea Viola biflora > epipsila dikotyla groddplantor Bryum sp. Cladonia sp. Climacium dendroides Dicranum sp. Hylocomium parietinum Hypnum spp. Jungermannier Marchantia polymorpha Mnium sp. Polytrichum commune Juniperinum > SPP. Genom att sammanställa uppgifterna i NORMANS »plantetopografi> har jag i tvenne fall kunnat rekonstruera hans ståndortsantecknin- gar. En större »balle> på stranden af Altenälfven var sålunda be: vuxen med Alnus incana, Betula odorata, Cerefolium silvestre, Rumex acetosa, Salix nigricans m. fl. Efter Maskejokka i östra Finnmar- ken fann han sommaren 1874 en 3—4 kvm stor »gronsveerstrim- mel», som hyste en vegetation af Betula odorata (»vinterhugget tyk 260 birkestub skydende rodskud på sit nye voksested>»), Calamagrosltis stricta, Comarum, Festuca rubra, Salix phylicifolia och Poa pratensis. De båda anförda tufvorna torde med all sannolikhet ej kunnat hålla sig flytande äfven i stridt vatten, utan måste ha forslats ut- för älfven, burna af isstycken. Och jag tror, att man, åtminstone i de allra flesta fall, får räkna med isen som flottör åt vegetations- klädda tufvor i Nordnorge liksom i de svenska fjälltrakterna. Af allt att döma föras tufvorna utför älfvar och åar dels infrusna i, dels löst liggande på isblocken. På stränder och grusbankar fin- ner man dem i regel med den vegetationsklädda sidan uppåt. De fästas efterhand, därigenom att växternas rötter tränga ned 1 det underliggande gruset. I alla hittills iakttagna fall ha tufvorna aflastats på långsluttande stränder, grus- och deltabankar samt på låga holmar, d. v. s. åt- skilligt under den »normala» högvattenslinjen. Då emellertid vatten- ståndet i här afsedda älfvar och sjöar är underkastadt starka och hastiga växlingar, komma tufvornas arter att under största delen af vegetationsperioden befinna sig på det torra. En del ståndorter, som öfversvämmas på våren, kunna t. o. m. rätt starkt uttorkas under sommar och höst. Det är naturligtvis endast på dessa senare, relativt högt belägna ställen, som mer torrhetsälskande växter kunna trifvas. I det tufvorna beklädande mosstäcket ligga ofta frön dolda. Både på Abiskojokks delta och på grusbanken i Korpån fann jag sålunda groddplantor af dikotyler. Ungplantor af exempelvis Gera- nium silvaticum, Parnassia palustris, Polygonum viviparum "), Poten- tilla erecta och Thalicetrum alpinum, hvilka iakttogos på sistnämnda ställe (i början af augusti månad), ha sannolikt också uppväxt ur frön, först sedan torfstyckena hamnat på grusbanken. NORMANS fynd af Euphrasia officinalis (sommarannuell) på en tufva efter Reisenälfven antyder, att liknande förhållanden äro rådande i Nordnorge. Särskildt under häftiga vårfloder. kunna torfstyckena med sina växter och frön spridas öfver ansenliga sträckor, och NORMAN an- för också åtskilliga exempel på »spontan plantning på langt hold>. Då bland de på tufvorna anträffade arterna finnes en hel rad mer eller mindre utpräglade »>fjällväxter»: ') I mina anteckningar uppgifves ej, om dessa ungplantor uppväxt ur frön eller groddknoppar. Åstragalus alpinus, Saxifraga aizoides, Gnaphalium norvegicum, Silene acaulis, Luzula spicata, Thalietrum alpinum, Poa alpina, Tofieldia palustris, Salix glauca, Viola biftora, Saussurea alpina, Viscaria alpina, lorde man vara berättigad alt till någon del sätta vissa förekomster af »fjällväxter» på älf- och sjöstränder, äfven nedom de egentliga fjälltrakterna, i samband med långväga »istransport» af tufvor (och enstaka, infrusna eller löst på isstyckena liggande frön), om man också ej får tänka sig allt för vidlyftiga nervandringar i ett enda ryck eller öfverdrifva en dylik spridnings betydelse.!) Med de ismassor, som under islossningen i de nordnorska älf- varna föras ut till hafs, medfölja naturligtvis äfven vegetations- klädda tufvor och i dessas mosstäcke dolda: frön (äfvensom in- frusna eller lösliggande spridningsenheter). Samma är nog äfven fallet i vattendrag, som rinna ut i kallare haf och mer öppet liggande mynningsvikar, t. ex. de nordryska och sibiriska floderna. Hvilken betydelse en dylik spridning kan äga för koloniseringen af ishafvets kuster och öar är emellertid för närvarande omöjligt att afgöra. ETEPERATOR: 1. BIRGER, SELIM: Vegetationen och floran i Pajala socken med Muonio kapellag. K. Vet. Akad. Ark. för Bot. 1904. 2. GREVILLIUS, ÅA. Y.: Studier öfver växtsamhällenas utveckling på holmar i Indals- och Ångermanälfven. Sver. Geol. Unders. 1895. 3. HEINTZE, AUG.: Växtgeografiska anteckningar från ett par färder genom Skibottendalen i Tromsö amt. K. Vet. Akad. Ark. för Bot. 1908. 4. —»—: Växttopografiska undersökningar i Åsele lappmarks fjälltrakter, I. KSNVetsA kad rATk förs Bot 1913. ') I ett tidigare arbete (HeEistzE 3 p. 40) har jag meddelat en iakttagelse om en istransport af växtdelar på 2—3 mil. ”Transporten till Luleå af Salix herbacea är ännu längre. 262 pe NORMAN, J. M.: Norges arktiske flora, I—II. Kristiania 1894—1901. SERNANDER, BR.: Den skandinaviska vegetationens spridningsbiologi. Upsala 1901. —»—: - Studier öfver vegetationen i mellersta Skandinaviens = fjäll- trakter 2. K. Vet. Akad. Bih. 1899: SJÖGREN, OTTO: Geografiska och glacialgeologiska studier vid Torne- träsk. Sver. Geol. Unders; årsbok 1909. Västerås i januari 1914. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8 H. 2. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Några floristiska notiser från Gotland. Rudbeckia hirta L. Vesterhejde vid Lunds i klöfvervall 1912. Ej åter- funnen 1913. Matricaria discoidea D.C. Roma vid sockerfabriken 1911 och stationen OT25 Anthemis Cotula EL. Visby vid hamnen 1912. Achillaea Ptarmica L. Tingstäde, åker väster om träsket; Etelhem vid Bara. Senecio silvaticus L. Mellan Buttle och Etelhem vid järnvägen. Centaurea subjacea (Beck) Hayek. Visby, Gråbo, åkerkant 1911—1913. Cirsium acaule (L.) Scop. X arvense (L.) Scop. Tingstäde nära sta- tionen; Buttle vid Altheime. På hvardera stället 6—8 individ. Aretium minus Schk. X officinale (Al.). Martebo vid Pajse; Etelhem. A. officinale (All) X tomentosum Mill. Dalhem vid Gandarfve. Bar- lingbo vid kyrkan. 4. tomentosum Mill. Hangvar vid Ire; Barlingbo. Crepis nicaeensis Balb. Sjonhem nära kyrkan. Hypochaeris radicata L. Roma kungsgård på gräsmatta; Mästerby vid Fjäle. é Valerianella dentata Pol. Vv. eriosperma (Wallr.). Vamlingbo vid Vest- lands. Sherardia arvensis IL. f. hirta Uechtr. Sjonhem nära kyrkan; Hogrän vid Allvede. Galium Mollugo L. X verum L. Bunge vid Broungs; Follingbo vid Stora Vede. Campanula rapunculoides EL. Bunge vid kyrkan, Broungs m. fl. st. Symphytum uplandicum Nym. Martebo vid Myra. Mentha Agardhiana Fr. Follingbo vid Skrubbs; Roma vid Högbro; Klinte vid Klintebys, Snögrinda m. fl. st. Lamium maculatum IL. Follingbo vid Rosendal på ruderatplats och därifrån spridd till dikeskanter i närheten 1911—13. Salvia pratensis L. Klinte ofvan Jufviks fiskläge bland Medicago sativa 1912. S. Dverticillata LL. Tingstäde, Furubjers 1912; Bunge vid Broungs 1913. 264 Thymus Chamaedrys Fr. Eskelhem vid Tjuls. Galeopsis angustifolia Ehrh. Fårösund, steniga åkrar norrut. Blom- mor större än på ex. från Bohuslän, ungefär af samma storlek som hos den på samma plats förekommande G. Ladanum I. Antirrhinum Orontium L. Tofta vid Norrgårda. Linaria repens (L.) Mill. Follingbo vid Skrubbs. L. Elatine (L.) Desf. Stånga vid Hägvide. Veronica longifolia L. Etelhem vid Sigvalde. Euphrasia brevipila Burn. et Gremli. Hemse vid Frigges. E. curta Fr. v. glabrescens Wettst. Tingstäde. E. gracilis Fr. Eskelhem vid Kvarna. Lathraea Squamaria L. Stånga på Populus tremula. L. Eke på Salix fragilis L.?), Alfva på odlad poppel samt på det murkna virket af en gammal träbro. Anagallis coerulea Schreb. Stånga vid Hägvide. Androsace septentrionalis L. v. acaulis Betz. Burs och Eke. Anthriscus vulgaris Pers. Vestergarn vid hamnen. Adoxa Moschatellina L. Eke, äng norr om kyrkan. Ranunculus fluitans Lam. yv. Baudotii Godr. Ronehamn i gropar vid stranden. Förekommer såväl med som utan flytblad samt dessutom på själfva stranden i en ett par cm lång, krypande form utan findelta blad. Anemone patens L. Follingbo, hällmark nära Skrubbs. Liksom på de öfriga Gotlandslokalerna genom de praktfulla blommorna först ob- serverad af de kringboende. Så erhöllos de första exemplaren från denna plats 1911 af Fru ÅA. LUNDGREN. Papaver Argemone L. v. glabrum Koch. Tingstäde och Vänge. Diplotaxis muralis (L.) D.C. X tenuifolia (L.) D.C. Tingstäde nära sta- tionen. Sisymbrium Loeselii L. Visby enstaka vid hamnen 1913 och Artilleri- kasernen 1912. S. altissimum L. Vesterhejde vid Vibble 1912. Tydligen liksom den på samma lokal förekommande S. columnae Jacq. spridd från en höns- gård. Äfven norr om Visby påträffades den för några år sedan å lik- nande lokal. Cardamine Matthioli Mor. Hogrän vid Enbjenne och Allvede. Arabis arenosa (L.) Scop. Stånga station. Bunias orientalis L. Fårösund; Roma sockerfabrik. Lepidium ruderale L. Fårösund. Camelina foetida Fr. Stånga vid Hägvide 1911. Malva Alcea L. X moschata L. Vesterhejde vid Gåshagen; Stånga nära kyrkan. M. borealis Wallm. Visby vid Artillerikasernen; Barlingbo prästgård. Geranium pyrenaicum IL. Grötlingbo vid Norrkvie. Hypericum montanum L. Stenkyrka vid Bjers. H. quadrangulum LT. Vesterhejde vid Vibble; Väte vid Kvie. Silene dichotoma Ehrh. Lokrume och Barlingbo bland klöfver. Vaccaria parviflora Moench. Visby vid Fattighuset och Artillerikasernen 1912: 265 Viscaria vulgaris Roehl. f. pallens Ahlfvengr. Rone vid Mattsarfve; Sjonhem. Epilobium adenocaulon Hausskn. Visborgs slätt och Tingstäde i grus- gropar vid järnvägen. Blommorna på bägge lokalerna hvita. E. adenocaulon Hausskn. X palustre L. Påträffades vid Tingstäde 1912 af Dr. K. JOHANSSON och förf. I slutet af augusti 1913 fanns däraf ett ganska rikt bestånd, rikligt blommande, under det att stamarterna redan voro utblommade, delvis redan förtorkade. Härigenom och genom de smala kapslarne med till stor del outbildade frön röjdes lätt dess hybri- dogena ursprung. Stjälk ofta högre och gröfre än föräldrarnas, nedtill med bladrosetter liksom adenocaulon, men ofta något skaftade. Blad kort skaftade, mer långsträckta och smalare samt mera skarpspetsade än adenocaulon, men med färre tänder och rikligare beklädnad än denna. Blomknoppar lutande. Blommor ljusröda, betydligt större än hos adenocaulon på denna lokal. — På samma ställe anträffades äfven E. palustre L. X parviflorum Schreb. i åtskilliga exemplar. E. Lamyi F. Schultz. Bunge vid Ducker. Sedum purpureum (L.) Link. Ekeby vid Sanda. Cotoneaster "nigra (Ehrh.) Wahlb. Buttle och Tofta hällmarker. Alchemilla micans Bus. Stenkyrka vid Bjers. 4. acutangula Bus. Tofta vid Norrgårda. A. alpestris Schm. Hogrän vid Enbjenne; Tingstäde vid Furubjers. Rubus Wahlbergii Arrh. Grötlingbo vid Domerarfve. Potentilla collina Wib. Fröjel norr om Gandarfveviken; Grötlingbo vid Gansviken. Lathyrus maritimus (L.) Big. Tofta vid Gnisvärd vid den nybyggda hamn- bryggan. Påträffades härstädes sparsamt 1906 och har sedan dess blifvit betydligt ymnigare. Vicia tetrasperma (L.) Schreb. Sanda på sandfältet vid stationen. Lotus tenuifolius (L.) Rchb. Etelhem vid Kyrkebys i ett dike. Empetrum nigrum L. Tingstäde, Furubjers. Amarantus retroflexus L. Källunge vid Burs, rikligt i potatisåkrar 1911. Salix nigricans Sm. Sanda vid ån. Orchis sambucina L. Mästerby vid Ammor, gulblommig. O. incarnata L. X maculata L. Vesterhejde vid Nygårds. Cephalanthera longifolia (Huds.) Tofta vid Norrgårda; Visby i lands- vägsdiket nära Österport 1912. Juncus obtusiflorus (Ehrh.) Hoffm. Tingstäde, Furubjers ; Etelhem vid Sigvalda träsk. Potamogeton pusillus L. Tingstäde i ån. P. filiformis Pers. Vesterhejde vid Vibble i bäcken; Buttle vid Altheime i afloppskanalen från myren. Zannichellia polycarpa Nolte. Fårösund. Typha angustifolia L. Etelhem i Åkelösa myr; Hafdhem vid Antarfve; Alfva vid järnvägen. Cyperus fuscus L. Tingstäde vid åstranden midt emot Furubjers rik- ligt 1912—13. 266 Scirpus maritimus EL... Grötlingbo vid Gansviken. Carex rostrata Stokes. Hangvar vid Ireån. C. hirta L. v. spinosa Mort. Visby nedanför Galgberget. C. Hornschuchiana Hpe X Oederi (Ehrh.) Hoffm. Fårösund; Follingbo i Svejde myr; Etelhem. Hordeum jubatum L. Visby Kungsladugård i en sandgrop 1906—09. Lolium linicola A. Br. Stånga vid Hägvide. Festuca gigantea (L.) Vill. Martebo vid Binge; Stånga vid Stenstugu Bromus inermis Leyss. Vesterhejde vid Bjers 1911; Klintehamn 1912. B. erectus Huds. Sjonhem nära kyrkan. B. Benekeni (Lge) Syme. Akebäck vid Bäcks; Tofta vid Norrgårda. B. tectorum L. Veskinde och Bjerges stationer. Briza media L. v. albida Lej. Grötlingbo fl. st. på öppen gräsmark. Poa palustris L. Barlingbo; Rone vid Jakobs. Glyceria aquatica (L.) Wahlb. Klintehamn på stranden. Molinia coerulea (L.) Moench. f. flavescens Gaud. Visby Snäckgärdet. « Trisetum flavescens (L.) P.B. Rone vid Mattsarfve; Grötlingbo vid Viges. Melica uniflora Retz. Martebo vid Binge. Picea Abies (L.) Karst. v. virgata (Jacq.. Eskelhem vid landsvägen nära Unghanse, ett yngre träd först anträffadt af Dr. K. BOoLIN. Equisetum trachyodon A. Br. Veskinde på en sandig åkerren nära kyrkan. ES FROCERIeS! Några för Jämtlands flora nya arter, jämte nya växtlokaler för några sällsyntare. Nedan uppräknade växter, som af mig tagits i Jämtland under de senaste åren, äro till en del ej förr upptagna i något floristiskt arbete, såvidt jag har mig bekant, och äro således att anse som nya arter för provinsen. Dessutom anför jag några nya växtplatser för en del säll- syntare arter. MHieracium och Taraxacum-formerna äro bestämda af dr. H. DAHLSTEDT, Viola-hybriderna af dr. E. WARODELL, Östersund. Nomen- klaturen är den samma som i NEUMANS flora. Cirsium heterophyllum X palustre. Ett exemplar af denna hybrid togs 1907 vid Lillsjön i Odensala. Taraxacum croceum Dt. Vid gården Höjden i Offerdals s:n. Hieracium colliniforme N.&P. Vid Östersund på en åkerren. Troligen inkommen med frö. Cichorium Intybus. På en gräsvall vid länslasarettet i Östersund som- maren 1910. Borago officinalis. Odlade ställen (tillfällig), t. ex. Östersund vid en gata nära Artillerikasernerna 1908, i 3—4 ex. och sedan ej återfunnen. Galium Mollugo X verum f. submollugo. 1909 tog jag vid byn Rösta i Ås ett exemplar af denna hybrid, som genom de grofva, kantiga stjäl- karna mycket närmar sig Mollugo. 267 Pinguicula vulgaris f. bicolor. Funnen sommaren 1910 vid Enaforsholm. Aegopodium Podagraria. I ett lundsnår vid banvaktstugan norr om Östersund i aug. 1909. Ny för provinsen. Carum Carvi var. atrorubens. -Östersund norrut på en äng nedanför Nya kyrkogården i aug. 1909. Viola arenaria X Riviniana. Frösön vid Mjällebäcken. > arenaria X mirabilis f. subarenaria. Denna hybrid, som genom sin ringa storlek (7—8 cm.), sina tandade stipler och på stjälkar sittande blommor mycket liknar arenaria, tog jag den 5 juni 1909 vid Karlslund nära Östersund. Genom de långa bladskaften och de greniga rotstockarna skild från arenaria. Primula veris f. rubriflora. Vid Östersund på en äng norr om staden bland hufvudarten. Sisymbrium altissimum. Ett kraftigt, nära meterhögt exemplar vid södra järnvägsstationen i Östersund i aug. 1909. Ej förr tagen i Jämtland. Lepidium Draba. Östersund vid järnvägsöfvergången nära södra sta- tionen i ett par exemplar i aug. 1909. Ny för provinsen. Alyssum incanum. På en åker ofvanför Odenslund bland Arabis arenosa, blommade ”"/9 1908. Thlaspi alpestre. På banvallen vid Minnesgärdet och Angbryggeriet, ymnig hvarje år: på en åkerren vid Karlslund; på ängar ofvanför sta- den; Frösön på en gård i Mällbyn; samt på en åker i Slandrom, Marie- by s:n vid landsvägen, mycket ymnig 1909. Melilotus albus. Östersund vid Mekaniska verkstaden och på en äng nedanför Odenslund samt vid Artillerikasernerna. Vicia hirsuta. Östersund på järnvägsbanken vid södra stationen. 2—3 exemplar funnos i aug. 1909. Allium oleraceum. Valla på Frösön å en dikesren sommaren 1908. Epipactis palustris. Kalkkärret vid Odensvik på ett par ställen ymnig, WStutettlat aus: t9l3: Carex rariflora.. Enaforsholm vid vägen till Snasahögen i juli 1910. Carex atrata f. parviflora. Enaforsholm vid forsen och Snasahögen i björkskogen på norra sidan. Carex rostrata f. rotundata(?). Den 28 juli 1910 tog jag på Snasahögen i fjällregionen en Carex, som liknar denna form, men har nästan svart- bruna fruktgömmen och 2-fjäll och endast 192-ax. Cynosurus cristatus. I aug. 1913 observerade jag ett flertal exemplar af denna art på en dikesren vid Frösö läger. Aira glauca. Oldklumpen i Offerdal i björkregionen den 24 juli 1908. Botrychium boreale. Den 22 juli 1908 tog jag ett exemplar af denna växt vid vägen mellan Rönnöfors och Backen i Offerdal; Fors. Botrychium lanceolatum. MHälleberget i Offerdal. ternatum. Fors och Stugun. I detta sammanhang kan nämnas, att Arabis arenosa och Cerastium arvense, som i lektor OLSsSsSoNs förteckning upptagas som ett par rara, »förmodligen tillfälligt uppträdande arter», numera ha spritt sig öfver en stor del af provinsen och äro på Storsjötraktens åkrar och vallar mycket vanliga ogräs. Anton Am Sörlin. 268 Alisma arcuata Mich. på Gotland. Af denna art anträffades sommaren 1910 vackert utvuxna landformer nära Rosenbys i Eskelhem på Gotland. Den växte där i grunda diken med några få till ingen cm:s vattendjup tillsammans med Echinodorus ranunculoides, Veronica Anagallis etc. En bild af densamma meddelas här. 269 Från Sverige är arten förut endast känd i f. angustissima Aschers. (= A. Plantago L. v. graminifolia Wg.) d.v.s. den nedsänkta formen utan utbildade blad. En uppgift af ARNE FRIES i Botaniska notiser, att land- formen skulle vara tagen i Upland, Ramsta s:n, Årby af undertecknad, är stödd på felbestämning. Arten är känd från följande lokaler. Upland: Alsike s:n, Kungshamn; Näs s:n, Öfvernäs; Sigtuna. Östergötland: Gryts s:n, Fredriksnäs. Alisma arcuata torde med all sannolikhet finnas på många lokaler i södra och mellersta Sverige, hvarför den anbefalles till botanisternas benägna hågkomst. Harry Smith. Carex rufina Drej. i Härjedalen och Jämtland. Den hittills kända sydligaste förekomsten af Carex rufina i Sverige ligger i norra Pite Lappmark. Arten torde vara en af de mest öfver- sedda. Somrarne 1912 och 1913 har undertecknad iakttagit den på 20—30 olika ställen i sydvästra Jämtland och nordvästra Härjedalen. Den kan inom detta område anses vara konstant förekommande, så fort den får sina speciella ståndortsanspråk tillfredsställda, d.v.s. riklig tillgång på snösmältvatten åtminstone under en stor del af vegetationsperioden, samt ett af Amblystegier och vissa isvattenlefvermossor ofullständigt täckt botten- skikt. De oftast återkommande följeväxterna äro: Sagina intermedia Fenzl, Koenigia islandica, Saxifraga stellaris, Cerastium trigynum, Eriophorum Scheuchzeri, Aira alpina samt Catabrosa sp. (mindre ofta). De viktigaste lokalerna äro i Jämtland: Snasahögarne på norra sidan af Tväråklumpen; Blåhammarfjäll; Enadalshöjderna; Sylfjällen (allmän till cirka 1300 m.;); Detualetjuolde; Ekorrhammaren; vid Handölan strax bortom Ekorrån. I Härjedalen: Skardörrfjällen; Gråvålen; Naupio ; Bullfjället; Isengjelda; Skarsfjället; Nesjöstötarne; Vajmatjarve; Njuomeletjarve; Predikstolen; Jelgatsåive; Stora Axhögen mot Balgiestjarve. Inom angränsande delar af Norge observerad vid: Storsola; Södra Skardörrporten; Vigelfjällen. I ett fall har konstaterats en öfvergångsform till Carex Goodenoughii, som torde få betraktas som hybrid, nämligen i Jämtland vid Handölan nära Härjedalsgränsen. Föröfrigt har Carex rufina visat sig vara en god art utan tendenser utom sin alltid ytterst karakteristiska habitus. I Norge är C. rufina, som bekant, känd på en massa lokaler, utan att saknas å någon längre sträcka, från Maalselven till Hardanger och Tele- marken. Harry Smith. 270 Gentiana amarella L. ”lingulata (C. A. Ag.) F. Aresch. Xx x campestris L. ”islandica Murb. från Dovyre. Denna hybrid anträffades af undertecknad bland stamarterna i Driv- dalen nära Kongsvold, Dovre i två individ sommaren 1912. Exemplaren hade i likhet med G. ”islandica stammen förkrympt. Foderflikarna 4, jämnstora, och fyrflikad krona af ren G. ”lingulata-färg. Harry Smith. Braya alpina Sternb. & Hoppe vid Vastenjaure. Denna växt, som hittills i Sverige är observerad på Sähkok i Lule Lappmark (funnen en gång) samt på sydsluttningen af Vaddetjåkko, Torne Lappmark (jfr i öfrigt SYLVÉN, Sv. Bot. Tidskr. 1908, p. 17), fann under- tecknad i juli månad 1913 under en vistelse på de förut botaniskt full- ständigt oundersökta fjällen kring Vastenjaure i Lule Lappmark. Den anträffades på Arasvare norr om Vastenjaure i mängd på en >»sydluta:>, växande tillsammans med bl. a. Erysimum hieraciifolium, Triticum viola- ceum, Draba hirta, Epipactis atrorubens, Aspidium Lonchiltis, Anthyllis Vulneraria. . T. Å. Tenguwall. Några växtfynd i Bohuslän. Monströs form af Plantago maritima L. Sommaren 1909 påträffade jag flera exemplar af Plantago maritima IL. med enormt utvecklade blomskärmar på en holme strax öster om den i Fjällbacka skärgård belägna ön Vass- holmen, sedan gammalt fyndort för Glaucium luteum Scop. Växtplatsen är en grusuppfylld, fuktig sänka unge- fär i nivå med hafsytan men utan direkt beröring med det salta vatt- net. Vegetationen på platsen utgöres på den fuktiga delen af: Glyceria ma- ritima Wahlb. (öfvervägande), Plan- tago maritima L., Juncus Gerardi Lois., Spergula salina-former, Festuca rubra L. m. fl. växter samt upp emot och på den mera torra marken af: Angelica | litoralis Fr. (dominerande), Vicia Plantago maritima L.t. longibracteata. Cracca L., Matricaria maritima I. Foto. efter prässadt ex. '/i. Hieracium umbellatum L., m. fl. 271 Något motstycke till ifrågavarande Plantago-form har jag aldrig under mänga somrars studier i Bohusläns skärgård sett, hvarför en reproduk- tion af växten här torde äga sitt intresse, och föreslår jag för densamma namnet: Plantago maritima forma longibracteata n. f.: bracteis elongatis (ad 3 cm. longis, 2 mm. latis). Hordeum jubatum LL. på öar i Bohusläns skärgård. När jag sommaren 1903 första gången besökte ön och fyrplatsen Väderöbod, belägen omkring 15 km. utanför fiskläget Fjällbacka, fästes min uppmärksamhet vid före- komsten af Hordeum jubatum L. i en sänka på öns östsida. Dåvarande fyrpersonal sade sig ej ha ditfört eller odlat växten, hvilket ock fram- gick vid en blick på deras lilla »blomsterhage» uppe bland klipporna. Under en seglats till ön sistförflutna sommar, jämt 10 år efter det första besöket där, återfann jag växten på samma lokal som förut jämte på flera andra. Fyrmästare Uhrbergs hustru upplyste mig vid tillfrågan, att växten fanns, då hon för några år sedan kom till ön, samt att samma gräs äfven finnes i närheten af gamla fyren på ön Nordkoster, där hon bott före flyttningen till Väderöbod. Växten benämnes af folket på Nordkoster: »Evas hår» eller »Silkeax>. Åsplenium septentrionale Hoffm. X Trichomanes L. Under en exkursion sommaren 1913 bland bergen och kullarna invid Mjösunds ångbåtsbrygga i Ödsmåls socken af Bohuslän påträffade jag bland talrika tufvor af Asplenium septentrionale Hoffm. ett stånd af hybriden mellan denna och ÅA. Trichomanes L. med omkring 13 sporbärande stamblad. Vid närmare undersökning af platsen funnos flera exemplar af A. Trichomanes &L. ett stycke från växtplatsen för hybriden, men något mer exemplar af den sistnämnda kunde ej uppletas. Emil Almqvist Ännu några ord om Nephroma lusitanicums utbredning i Sverige. Nephroma lusitanicum Scher. har under de båda sista åren i hög grad varit föremål för de svenska lichenologernas omsorger. Under som- maren 1913 har jag på två nya lokaler anträffat denna tydligen ej sällsynta, ehuru mycket förbisedda art. Dessutom har jag fått kännedom om ytter- ligare två förut ej publicerade fyndorter. I hopp om att listan snart kom- mer att än mera kompletteras har jag här nedan sammanställt en öfversikt öfver de hittills kända svenska fyndorterna för Nephroma lusitanicum. Jämtland: Åre s:n, Tännforsen, på gran (G. E. Du RIETZ 1911, Sv. Bot: Tidskr: 1913 p. 82) Uppland: Värmdö s:n, Fågelbrolandet, Skepparviken, på en mossig bergvägg (G. O. MALME 1910, Sv. Bot. Tidskr. 1912 p. 98); Möja s:n, Ramsmoraö, på en granrothals (G. LUNDQVIST 1913, Sv. Bot. Tidskr. 1913 p. 303); Vänge sn, Fiby urskog, på gran (mest torra grenar), asp och rönn (G. E. Du RIiETzZ 1913, E. G. ALMQUIST 1913). Västergötland: Billingen, på sten (A. HÖLPHERS 1913, inlämnad till byte i Uppsala Nya Botaniska Bytesförening under namn af N. levigatum). 2? 2) Gotland: Lummelunda s:n, i tallskogen ofvanför Bruket öster om landsvägen, på en och mossa (W. MOoLÉR 1875, Bot. Not. 1913 p. 81); Got- hems s:n, Botvaldavik, på askrothalsar (W. MoLÉRr 1875, 1. ec); Visby, Kolens kvarn? (LAURER 1869 enl. MOoLEÉR 1 c.; i Uppsala Botaniska Museum ligger exemplaret med påskrift: »Nephroma lcevigatltum Ach., Kohls, Gotland, Juniperus communis, 1869, LAURER); Othem (P. T. CLEVE 1863 enl. ex. i Uppsala Botaniska Museum). Småland: Ön Jungfrun i Kalmarsund, flerestädes på ek i skogen på sydsidan (G. E. Du RiETZ 1913). Skåne: Kullen, mossiga bergväggar vid Ransvik (B. NILSSON, Die Flechtenveg. von Kullen, Ark. f. Bot. 1903 p. 483). Den förste botanist, som insamlat Nephroma lusitanicum i Sverige, torde: sålunda ha varit P3 T. CLEVE, år 1863. G. Einar Du Rietz: Några nordliga lokaler för Catillaria premnea Körb. I Svensk Botanisk Tidskrift 1912 p. 312 har lektor G. O. MALME läm- nat ett meddelande om förekomsten af Catillaria premnea Körb. [C. grossa (Pers.) Körb.] vid Ristafallet i Jämtland. Norr om Mälaren voro dittills de enda kända svenska fyndorterna Jumkil i Uppland »supra muscos saxorum umbrosorum>, och Kubbo nära Gefle på löfträdsbark. Under sådana förhållanden kan det ju förtjäna ett omnämnande, att arten i fråga under år 1913 af mig anträffats på ytterligare två uppländska lokaler. Den ””/4 fann jag den nämligen på enp rönn vid Fiby i Vänge socken, tillsammans med bl. a. Lecania fuscella Mass. och Bacidia abbre- vians (Nyl) Th. Fr. Och under Svenska Botaniska Föreningens exkur- sion den 2/6 insamlade jag den på stammen af en ek i löfängarna på iamsmoraö 1 Möja socken. Äfven i Jämtland lyckades jag förliden sommar finna Catillaria prem- nea på en ny lokal, nämligen vid Handölsfallen. Den förekom där täm- ligen rikligt på granar strax nedanför nedersta fallet, under fullkomligt samma förhållanden, som MALME skildrat från Ristafallet. Granarna voro till följd af den ständiga fuktigheten täckta af en enastående rik lafvegetation. En förteckning öfver de på dem förekommande arterna fick följande utseende: Caloplaca aurantiaca (Lightf.) Th. Fr., Collema vespertilio (Lightf.) Wain., Diploschistes seruposus (L.) Norm., Leptogium myochroum (Ehrh.) Mass., Lobaria scrobiculata (Scop. DC., Lopadium pezizoideum (Ach.) Körb. var. muscicola (Sommerf.) Th. Fr., Nephroma parile Ach., Ochrolechia pallescens (L.) Mass., O. tartarea (L.) Mass., Pan- naria coeruleobadia (Schleich.) Mass., P. rubiginosa (Thunb.) Del., Parme- lia exasperatula Nyl., P. farinacea Bitter var. obscurascens Bitter, P. olivacea (L.) Ach., P. physodes (L.) Bitter, P. saxatilis (L.) Ach., P. sulcata Tayl., P. tubulosa (Hagen) Bitter, Parmeliella corallinoides (Hoffm.) Zahlbr., Peltigera scutata (Dicks.) Leight., Pertusaria Sommerfeltii (Floerk.) Th. Fr. och Rinodina lcevigata (Ach. Malme — en onekligen rätt vacker lista för ett af våra i vanliga fall laffattigaste skogsträd. G. Einar Du Rietz. SET ER RSA FSS DIRT Wee å bär KORT EKA SO Till tidskriftens medarbetare. E - Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. - rr Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga - genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af korrekturändringar mot manuskriptet. i Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas oo af författaren. Sh 3 | Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: a : SN Auktorsnamn sättas med vanlig stil. RUTER 2) Personnamn i texten sättas méd KAPITÄLER (dubbelt understruket = 1 manuskriptet). 5; | 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i = manuskriptet): RA Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- -fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. NS Det är önskvärdt, att större ÅFhatLdnr af allmänt vetenskap- 3 ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller € åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af FE språk. RA > Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp: gift om, hvem som verkställt as granskat öfversättningen till det ER främmande språket. = | EA IR Korrektur och andra fandlingar som röra tidskriften, insändas | direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- a keriet får ej äga rum. S : Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt Re Ar h i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- = melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild. öfverenskommelse; SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté fndar år 1914. Styrelse: R. SERNANDER, ordförande; O. ROSENBERG, vice ordförstna T LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN; skattmästare; J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, OF JUEL, ) GG; TN ( MALME, HJ. NILSSON. SE | Rådaktjonskomminé: ; 3 R. ERTES T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, R SERNANDER, IS » -T. VESTERGREN. Kr tbsdtonsatgitien (för personer ej tillhörande Svenska - ; taniska Föreningen) är 15 kronor. FRedlenr annen för år 1914, 10 kronor, torde inbetalas till 2 S 118, Stockholm. Ne SG X 5 | SR medlemmar kunna erhålla föregående årgångar SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb. 8, H. 3. VÄSTRA JÄMTLANDS RHIZOCARPON-ARTER AF GUST. O: A:N MALME Somrarna 1910, 1912 och 1913 tillbragte jag någon tid på bota- niska exkursioner i västra Jämtland och besökte därunder trak- terna kring Hållands och Undersåkers järnvägsstationer, Vällista, Enafors, Handöl, Snasahögen, Storlien och Skurdalsporten. Sär- skildt under det första och det sista af de nämnda åren ägnade jag hufvudsakligen min uppmärksamhet åt lafvegetationen, och sam- manlagdt har ungefär en månad användts för insamling af lafvar. Att under så kort tid endast en del af denna såväl till artantal som till individmängd här så rikt representerade växtgrupp kunnat obser- veras och tillvaratagas, torde knappt behöfva framhållas, men i alla händelser hafva gjorts åtskilliga fynd, som torde förtjäna ett om- nämnande. Några hafva redan vid skilda tillfällen påpekats i denna tidskrift; till andra hoppas jag längre fram kunna återkomma. Nu skall lämnas en redogörelse för ett släkte, som spelar en betydande roll i den västjämtländska lafvegetationen, nämligen Rhizocarpon. Vår kännedom om västra Jämtlands lafvegetation har hittills så godt som uteslutande stödt sig på bröderna rektor S. ALMQUISTS och professor E. ALMQUISTS undersökningar. Efter att förut hafva besökt Härjedalens fjälltrakter gjorde S. ALMQUIST sommaren 1868 en resa i lichenologiskt syfte till Jämtland, och när han 1873 åter- vände dit, åtföljdes han af sin broder. Reseberättelser finnas in- förda i Öfversikt af K. Vetensk.-akad. Förhandl., 1869 (ss. 435—454) och 1874 (ss. 75—93).. Det hemförda materialet har ytterligare be- arbetats af TH. M. Fries (Lichenogr. scand. 1871—74). Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 18 274 Exkursioner i Jämtlands fjälltrakter voro vid denna tid förenade med åtskilliga svårigheter, särskildt om det gällde att hemföra mera skrymmande och tunga samlingar. De båda resenärerna syssel- satte sig dessutom äfven med fanerogamerna. På sten växande skorplafvar, som ju fordra ett särskildt tidsödande arbete och äfven af andra skäl äro svåra att tillvarataga under längre turer till fots, blefvo också jämförelsevis föga beaktade af bröderna ALMQUIST. Af släktet Rhizocarpon, som ju i regeln växer på sten, hemförde de, såvidt framgår af reseberättelserna och af Lichenogr. scand., endast sju arter, nämligen Rh. rittokense, Rh. Copelandit, Rh. polycarpum, Rh. expallescens, Rh. roridulum, Rh. Oederi och Rh. calcareum f. excentricum. En så »trivial» art som Rh. geographicum har nog icke ansetts förtjäna ett omnämnande, och sak samma gäller kanske om Rh. geminatum, som dock enligt min erfarenbet är ganska säll- synt i västra Jämtland. Särdeles märkligt är, att Rh. alpicola helt och hållet förbisetts, hvilket visar, att S. ALMQUIST icke ägnat de gula Rhizocarpon-arterna någon uppmärksamhet. Hade så icke varit förhållandet, skulle han med sin skarpa blick för formolik- heter helt säkert hafva iakttagit skillnaden mellan denna art och den likaledes ej sällsynta Rh. chionophilum. Från mina exkursioner hafva hemförts 20 Rhizocarpon-arter, och dock har jag ej anträffat Rh. rittokense och Rh. Oederi. Anmärkas bör emellertid, att jag uppfattar arterna mera snäft, än hvad för- hållandet är i TH. M. FrRIES' Lichenogr. scand., men denna olikhet i artuppfattningen berör icke i nämnvärd mån de af ALMQUIST för västra Jämtland omnämnda. En jämförelse med andra skandina- viska fjälltrakter låter sig knappt genomföra, enär ingen kan anses noggrannare undersökt i föreliggande afseende. Närmast kunde ifrågakomma Sarekområdet, öfver hvars lafvegetation föreligger en framställning af så sent datum som 1907 (BIRGER NILSON, Die Flechtenvegetation des Sarekgebirges). Därifrån äro kända 15 arter, af hvilka NILSON insamlat 13 själf. Två af dem, Rh. glaucescens och Rh. ignobile äro ej anträffade i västra Jämtland. Rh. distinetum hos NILSON är Rh. Oederi; Rh. controversum torde, att döma efter uppgiften om bålens kalireaktion, vara Rh. eupetreum. Rh. calca- reum tillhör enligt TH. M. FRIES Var. pseudospeireum. Huruvida Rh. obscuratum är den laf, som här betecknats med detta namn, eller Rh. lavatum, låter sig ej afgöra utan en granskning af det hem- förda materialet. Af i västra Jämtland samlade arter äro för Sarekområdet icke uppgifna Rh. jJemtlandicum, Rh. Massalongii, Rh. 275 expallescens, Rh. grande, Rh. intersitum, Rh. distinetum, Rh. roridu- lum och KEh. petreum. Hvad släktets begränsning beträffar, följer jag TH. M. Fries (Li- chenogr. scand.), hvars åsikter omfattas af bland andra ÅA. ZAHL- BRUCKNER (Die natärl. Pflanzenfam. I: 1") och E. Wainto (t. ex. i Lich. pr. Pitlekai collecti), hvarvid den senare dock degraderar Rhizocarpon till undersläkte under Lecidea. För mig åtminstone förefaller det egendomligt att ännu så sent som 1911 (i A. L. SmitH, British Lichens. IT) finna flera hithörande arter hänförda till Buel- lia, bland andra B. colludens, som ju har färglösa sporer, under det å andra sidan Buellia alboatra föres till Rhizocarpon. Här hafva uppenbarligen närstående arter förts till olika släkten och tvärtom vidt skilda inordnats under ett och detsamma. I fråga om artbe- gränsningen nödgas jag däremot i vissa, dock ej så många fall af- vika från min vördade lärare. En motivering för förfarandet är i hvarje särskildt fall gifven. Mera omfattande äro afvikelserna be- träffande nomenklaturen, detta beroende därpå att jag ansluter mig till Wien-reglerna af år 1905. Till följd af högst växlande tolknin- gar af de äldre auktorernas artnamn, olika uppfattning af släkt- och artbegränsningen och från tid till annan förändrade nomen- klaturregler, har synonymiken i fråga om hithörande växter blifvit synnerligen tillkrånglad och omfattande. Jag har icke ansett lämp- ligt att här medtaga mer än det allra nödvändigaste i den vägen. Vid mitt arbete med lafvar under de senare åren har jag mer än en gång beklagat, att jag ej hann fullfölja min plan attför Bryssel- kongressen 1910 föreslå E. AcHaARIUS, Lichenographia universalis (1810) till utgångspunkt för lafnomenklaturen. Hade en öfverens- kommelse i den riktningen kunnat träffas, skulle åtskilliga i det hela skäligen onyttiga namnförändringar hafva undvikits. Våra lafvars vertikala utbredning är föga känd. För att i någon mån rikta uppmärksamheten på densamma har jag för hvarje art angifvit, om den är anträffad ofvan trädgränsen, i björkbältet eller i barrskogsbältet. Släktet Rhizocarpon är emellertid icke synner- ligen lämpligt för undersökningar 1 den riktningen, enär hithörande arter allt för ofta ej kunna fullt säkert bestämmas utan en tids- ödande mikroskopisk undersökning. Kunde jag genom mitt lilla bidrag lyckas intressera våra yngre botanister icke blott för en vik- tig och icke så synnerligen svår grupp af stenlafvarna, utan också för frågan om lafvarnas utbredning i våra fjälltrakter, vore mitt arbete rikligt belönadt. 2176 När min undersökning redan var nästan afslutad, fick jag till påseende en vacker samling västjämtländska Rhizocarpon-arter från filosofie studeranden G. E. Du RIiETZ, som 1911 och 1913 botani- serade i Jämtland och därunder äfven hade tillfälle att göra ett kort besök på Sylarna och Helagsfjället. Flera tillägg, härflytande från denna samling, hafva kunnat inflyta i min framställning. Det för mig största intresset hade hans fynd af Rh. rittokense på Tälj- stensberget; mina sträfvanden att där återfinna denna redan af ALMQUIST insamlade art eller att anträffa den annorstädes hade icke krönts med framgång. Conspectus specierum generis Rhizocarpi in Jemtlandia occidentali occurrentium. I. Crusta flava, flavo-viridula, citrina Vv. ochroleuca (rarissime dealbata, non oxydata). Spore mox obscuratze. 1. Spore dyblaste (tetrablastis rarissime immixtis). A. Spore (20—)24—30(—35) u long2e, (10—)11—14(—15) u cras- se. Hyphe medullares saltem sepissime J haud coerulescentes. a. Crusta flavo-viridula, dilute citrina v. ochroleuca, KOH san- guineo-rubescens. Thecium superne smaragdulo- v. fuligineo-nigri- cans, KOH haud reagens. Paraphyses apice distincte clavatze, clava septo uno alterove munita. 1. Rh. chionophilum Th. Fr. b. Crusta flava, flavescens v. saturate citrina, KOH haud rea- gens. Thecium superne plus minusve distincte violaceo- v. rubri- coso-nigricans, KOH roseo-violascens. Paraphyses apice non v. indistincte clavatze. 2. Rh. alpicola (Schzr.) Flagey. B. Spore 12—18(—20) u longe, 7—10(—11) u crasse. Hyphe medullares J cerulescentes. Thecium superne rubricoso- v. rufe- scenti-nigricans, KOH nonnihil violascens. 3. Rh. effiguratum (Anzi) Th. Fr. 2. Spora murales. A. Hyphe&e medullares J coerulescentes. Spore 22—36 u longe 11—18 wu crasse. 4. Rh. geographicum (L.) DC. B. Hyphe medullares J haud coerulescentes. Spore 18—25 u long2e, 9—11 u crassee. Rh. viridiatrum (Floerke) Koerb. Ae II. Crusta albida, cinerea v. plus minusve obscurata (rarius oxy- data, ferruginea). 1. Spor& dyblaste (tetrablastis rarissime immixtis). ÅA. Spore mature obscurate. a. Crusta KOH haud sanguineo-rubescens. Thecium KOH super- ne vulgo roseo-violascens. a«. Thallus verrucosus Vv. rimoso-areolatus, areolis planis Vv. con- vexulis, concoloribus. ex. Thecium superne plus minusve distincte violaceum v. pur- pureum, KOH roseo-violascens. Spore (27—)30—35(—40) u longe, (11—)13—16(—19) u crasse. 5. Rh. badioatrum (Floerke) Th. Fr. 88. Thecium superne smaragdulo- v. fuligineo-nigricans, KOH haud reagens. Spore (21—)25—30(—34) u longe, (11—)13—15 (—16) u crasse. 6. Rh. jemtlandicum Malme. 8. Thallus ex areolis formatus disecretis, suborbicularibus, pla- niusculis Vv. concavis, margine vulgo pallidioribus. Thecium KOH superne purpureo-violascens. Spore (20—)22—28(—30) u long2e> (11—)12—14(—16) u crasse. 7. Rh. rittokense (Hellb.) Th. Fr. b. Crusta albida v. cinerea, KOH sanguineo-rubescens. Thecium superne smaragdulo- v. olivaceo-nigricans, KOH haud reagens. Spore (18—)20—25(—27) u long2e, (9J—)10—12(—13) u crasse. 8. Rh. Copelandii (Koerb.) Th. Fr. B. Spore etiam mature hyaline (tantum morbose obscurascentes). a. Hyphe medullares J coerulescentes. Thecium superne viola- ceo-nigricans, KOH roseo-violascens. Paraphyses apice haud cla- vato-incrassate. Spore (19—)22—26(—30) u longe, 8—11(—12) wu Crasse. 9. Rh. polycarpum (Hepp) Th. Fr. b. Hyph&e medullares J haud coerulescentes. Thecium superne smaragdulo- v. olivaceo-nigricans, KOH haud reagens. a. Crusta verruculosa, KOH sanguineo-rubescens. Paraphyses apice neque capitate neque clavatx. Spore 18—24 u longe, 7—10 (—11) u erasse. Rh. ignobile Th. Fr. 8. Crusta subcontinua v. rimoso-areolata, rarius verruculosa, KOH haud sanguineo-rubescens. Paraphyses apice capitate v. distincte clavatze. 2178 av: Spore (18—)20—25(—29) longa, (6—)9—12(—14) u crasse. Crusta vulgo subcontinua v. rimoso-areolata, cinereo-rufescens v. fuscidula. 10. Rh. Massalongiti (Koerb.) Malme. 88. Spore 14—16(—17) u longe, 7—8(—9) p crasse. Crusta verruculoso-areolata, albida. VA CSERNtexpallescensmNsgEr: 2. Spore murales v. tetrablastze. A. Spore mox obscurate (rarius satis diu subhyalinse at tum in ascis bin v. singulse). a. Spore bin v. singulze. 12. Rh. geminatum (Flot.) Koerb. b. Spore S:ne (raro abortu pauciores). «. Crusta verrucosa, rarius verrucoso-areolata, verrucis tumidis, sepe fere hemispheericis. Apothecia mox v. demum convexa, margine crassiusculo fere omnino excluso. Thecium superne violaceo- v. fuligineo-nigricans, KOH plus minusve roseo-violascens. aa. Crusta KOH non reagens v. leviter fuscescens (hypochlor. cale. rubescens). Spore (27—)30—35(—40) wu long, (12—)14—17 (—20) u crasse, loculis numerosis. 13. Rh. grande (Floerke) Arn. 88. Crusta KOH sanguineo-rubescens (hypochlor. calc. non re- agens). Spore (23—)26—30(—33) wu longa, (10—)11—13(—15) u crasse, loculis paucis. 14. Rh. eupetreum (Nyl) Arn. 2. Crusta disperse areolata, areolis minutis, planiusculis. Apo- thecia persistenter plana, margine tenuiusculo persistente. The- cium superne smaragdulo- v. olivaceo-nigricans, KOH haud roseo- violascens. Spore 27—30(—32) u longae, 12—14(—15) u crasse. 15. Rh. interstitum Arn. B. Sporz etiam mature hyaline (tantum morbose obscurascentes). a. Crusta oxydata (ferruginea). Thecium superne smaragdulo- v. olivaceo-nigricans, KOH haud roseo-violascens. «. Crusta verruculosa, hyphis medullaribus J coerulescentibus. Apothecia parva, 0,3—0,; mm lata. Spore tetrablaste, (12—)15—22 u longae, (6—)8—10 u crasse (loculis non tumidis). Rh. Oederi (Web.) Koerb. 82. Crusta rimoso-areolata, hyphis medullaribus J haud coerule- scentibus. Apothecia magna, circiter 1 mm lata v. etiam majora. Spor& murales, vulgo 35—40 u longe, 13—16 u crasse. Rh. lavatum (Fr.) Arn. f. ferratum (Nyl.) b. Crusta alba, cinerea, fuscescens v. fusca (baud oxydata). «. Thecium superne KOH roseo-violascens. Crusta verruculosa, v. verrucoso-areolata. eca. Crusta cinerascens v. fusca, hyphis medullaribus J coeru- lescentibus. Apothecia parva, 0,,—0,7 mm lata, semper nuda. Sporze tetrablaste (loculis tumidulis) v. nonnihil murales, 24—30 u longz, 12—14 u crasse. NORTE distinetumi ki: CET: 88. Crusta albida, plumbeo- v. persicino-cinerascens, hyphis me- dullaribus J haud coerulescentibus. Apothecia majuscula, circiter 1 mm lata, sepe pruinosa. Spore murales, (27—)32—40(—45) u longe, 12—15(—16) u crasse. WEKERIR. foridulaunvskRYrEr 2. Thecium superne KOH haud reagans (non roseo-violascens). Crusta subcontinua, rimoso-areolata vv. verrucoso-areolata, rarius verruculosa. ace. Crusta minute verruculosa (albida), KOH sanguineo-rubescens. Spore 23—29 u longe, 11—13 u crasse. Rh. rubescens Th. Fr. 88. Crusta subcontinua — verrucoso-areolata (rarissime verru- cosa), KOH haud sanguineo-rubescens. ace. Crusta rimoso-areolata v. verrucoso-areolata, sordide cinerea, cinereo-rufescens v. obscurata (haud farinosa). +. Crusta crassiuscula, rimoso-areolata, rarius verrucoso-areolata, cinereo-rufescens (nonnumquam oxydata), raro obscurata. Apothecia magna, circiter I mm, rarius usque 2 mm lata, centro sxpissime umbonata. Thecium 140—180 wu altum, vulgo fulvescens. Spore (30—)35—40(—45) wu long&e, (12—)13—16(—18) wu crassae, loculis vulgo numerosis. 18. Rh. lavatum (Fr.) Arn. ++. Crusta tenuis, verrucoso-areolata, rarius rimoso-areolata v. verrucosa. Apothecia minora, 0,,—1 mm lata (centro rarissime umbonata). Thecium circiter 125 u altum, vulgo nonnihil smarag- dulum Vv. coerulescens. Spore (20—)24—30(—33) pu longze, (9J—)11— 13(—135) u cerass&, loculis vulgo paucis, haud raro diu tetrablast>e. 19. Rh. obscuratum (Ach.) Mass. 888. Crusta subcontinua v. continua, alba, vulgo farinosa. +. Apothecia adpressa v. innata, margine vulgo tenuiusculo, 280 sepissime nudo. Spore (25—)30—40(—45) p longe, (10—)12—14 (—17) u ecrassee. 20. Rh. petreum (Wulf.) Mass. ++. Apothecia elevata, margine crasso (mox fere excluso), al- bido-suffuso. Spore breviores, 20—25(—28) u longze, 12—14(—16) pu Crasse. 21. Rh. calcarium (Weis) Th. Fr. var. pseudospeireum Th. Fr. 1. Rh. chionophilum Th. Fr. TE. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 612. — Lecidea chionophila (Th. Fr.) E. WAINIoO, Adjumenta. II (1883), p. 123. — MALME, Lich. suec. exS. fast: KNIV (1913), Dn dL7G Allmän på Snasahögen, ofvan trädgränsen samt i öfversta delen af skogsbältet (exs. n. 347); äfven vid Storlien och på Täljstens- berget vid Handöl, däremot ej hemförd från Vällista. Enligt med- delande af E. Du RIETZ, är den ymnig i de högre regionerna på Storsylen. Äfven på Helagsfjället förekommer den flerstädes. I västra Jämtland synes denna art variera obetydligt och hufvud- sakligen i fråga om färgen, som stundom är starkt urblekt. I de hemförda exemplaren visar medullarlagret ingen jodreaktion. Rö- rande underarten L. chionophiloides Wainio vågar jag ej fälla något omdöme. 2. Rh. alpicola (Scher.) Flagey. C. FLAGEY, Lich. de Franche-Comté (1894), p. 489 (Rh. alpicolum). — — Lecidea alpicola W. NYLANDER, Prodr. Lichenogr. Gall. & Alg. (1857), po 42 etikiech. sScandHAI861)) p- 247. 15 LecidearoreitesWE: WAINIO, Ad- fumenta. II Cd883NEpIRR6I— MALCME, Lich tisuec) exs: fasc. XIV (1913), n. 348. Allmän ofvan trädgränsen på Snasahögen (exs. n. 348), Täljstens- berget, vid Storlien, på Vällista etc.; äfven i barrskogsbältet, t. ex. mellan Enafors och Snasahögen och på skogsberg nära Undersåkers kyrka. Däremot ej hemförd från de lägre belägna omgifningarna kring Undersåkers och Hållands järnvägsstationer. Enligt E. Du R1ETZ är den allmän på Sylarna äfvensom på Helagsfjället. De viktigaste olikheterna mellan denna och föregående art äro angifna i ofvanstående öfversikt. I fria naturen visa de sig, enligt min erfarenhet, väl skilda. Att det dröjde så länge, innan de upp- märksammades, förefaller rätt egendomligt, och kan nog icke för- klaras annorlunda än därigenom, att man länge betraktade samt- 281 liga gula Rhizocarpon-arter som obetydliga former af den vanliga Rh. geographicum. TH. M. FRIES synes under sina exkursioner helt och hållet hafva förbisett Rh. alpicola; när Lichenogr. scand. utkom, låg i hans herbarium ett enda skandinaviskt exemplar af densamma (från Gaustafjäll i Norge), och detta hänförde han med tvekan till Rh. chionophilum. De båda arternas geografiska utbred- ning på den skandinaviska halfön är föga känd. Enligt BIRGER NILSON (KaJANUS) — Flechtenveg. des Sarekgebirges (1907), p. 47 — är Rh. alpicola allmän i Sarekområdet, under det att Rh. chionophilum där endast anträffats på två ställen. P. J. HELLBOM angifver vis- serligen — Norrlands lafvar (1884), p. 106 — >Catocarpon chiono- philum Th. Fr.> för åtskilliga ställen i Härjedalen, Jämtland, Ånger- manland och Västerbotten; utan en undersökning af hans herbarium torde emellertid icke kunna afgöras, om verklig Rh. chionophilum i alla fall förelegat. E. WAINnIO ansåg sig böra bilda ett nytt namn för ofvan nämnda art. Äfven om >alpicola> som varietetsnamn hos G. WAHLENBERG hänför sig till en form af Rh. geographicum, torde det dock kunna bibehållas som artnamn, ty dels betecknar det hos L. E. SCcHAERER, åtminstone delvis, detsamma som Lecidea oreites Wainio, dels är L. alpicola Nyl. enligt Wainios egen uppgift »saltem pr. maj. part.» samma art. Enligt mitt förmenande är alpicola ett substantiv, analogt med t. ex. monticola hos Ovipius, och kan därför ej böjas till genus. 3. Rh. effiguratum (Anzi) Th. Fr. TH. M. FrIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 613. — Catocarpus sphericus Schz2r.) F. ARNOLD, Lichen. Ausfläöge in Tirol. XXV (1893), p. 384. Täljstensberget vid Handöl, ofvan trädgränsen. De insamlade exemplaren äro väl utvecklade och erinra genom sin kraftiga hypothallus och genom bålvårtornas färg om en Rh. alpicola i något förminskad skala. De insamlades sommaren 1913, och först vid mikroskopisk granskning fann jag, att här förelåg Rh. effiguratum. Det är mycket möjligt, att den förekommer äfven annorstädes, men att jag förbisett den. Sporerna äro något större, än M. ANz1, TH. M. Fries och F. ARNOLD angifva. När Tu. M. Fries” Lichenogr. scand. utkom, var arten icke känd från mer än en skandinavisk fyndort, nämligen Rittok i Lule Lapp- mark. Senare är den insamlad på två ställen i Sarek-området af T. VESTERGREN och B. NILSON KasaAnus (Flechtenveg. des Sarek- 282 gebirges, p. 47) samt i Hardanger af J. HAvaas. [Beiträge zur Kenntn. der westnorweg. Flechtenflora (1909), p. 32]. Enligt F. ARNOLD är Lecidea superficialis Schz&er. (1826) samma art; den borde då enligt nu gällande nomenklaturregler heta Rh. super- ficiale (Scheer.). 4. Rh. geographicum (L.) DC. Tu. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 622 (ubi synonymia). Såväl i skogsområdet som uppe på fjällen; ofvan trädgränsen synes den dock vara mindre vanlig än Rh. alpicola, åtminstone spe- lar den där icke en så framträdande roll. Åt till denna art hörande, skäligen olika former har jag icke ännu ägnat tillräcklig uppmärksamhet för att våga yttra mig om deras systematiska värde. I västra Jämtland förekomma säkert f. contiguum (Fr.) och f. atrovirens (L.); f. lecanora (Floerke) har jag däremot icke lyckats anträffa. Rh. viridiatrum (Floerke) Koerb. har jag icke funnit, vare sig i Jämtland, där den också näppeligen är att vänta, eller i Stockholms- trakten och på Kolmorden. 5. Rh. badioatrum (Floerke) Th. Fr. TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 613. — Lecidea badioatra Floerke; E: WAINI0O, Adjumenta. II (1883), p. 127. — Lecidea incusa E: ACHARIUS, Synopsis (114), p. 133 (sec. E. WAINIO 1. ec. — Desecriptio 1: ec: data non abhorret. — MALME, Lich. suec. exs. fasc. I (1897), n. 13 (f. atroalbum; St. Malm, Södermanland); fasc. VII (1910), n. 171 (Värmdön, Uppland). Mångenstädes, t. ex. Ristafallet och Uppland i Undersåker, Väl- lista, Enafors samt mellan Enafors och Snasahögen, Handölsforsen, Snasahögen; vanligen "på bäck- och älfstränder. Ofvan trädgränsen synes den vara rätt sällsynt. De flesta hemförda exemplaren tillhöra f. rivulare (Flot.) Koerb.; exemplar från skogsberg vid Uppland äro närmast att hänföra till f. vulgare Koerb., under det att ett från Ristafallet tämligen nära öfverensstämmer med f. subinnatum Wainio. Ett annat från Rista- fallet passar väl in på f. tracheium Wainio. Tydlig f. atroalbum (Flot.) har däremot icke anträffats. Alla dessa former sammanflyta dock sins emellan och torde mer eller mindre direkt vara fram- kallade af olikheter hos ståndorten. 283 6. Rh. jemtlandicum Malme n. sp. Rh. badioatrum (Floerke) Th. Fr. "jemtlandicum MALME, Lich. suec. exs. fasc. XIV (1913), n. 349 (sine descr.) Crusta tenuis, sordide cinerea v. cinereo- rufescens, rarius cinereo- brunnescens, areolatus, areolis discretis v. confluentibus, rimulosis (areolis secundariis circiter 0,; mm latis v. minoribus, planis v. le- viter convexis), hypothallo atro, neque KOH, neque hypochlor. cale., neque his reagentiis unitis reagens, hyphis medullaribus J haud coerulescentibus. Apothecia adnata v. adpressa, atra, opaca, vulgo 1—1,; mm, rarius usque 2 mm lata, plana v. demum con- vexula, margine tenuiusculo, saepe flexuoso, haud multum promi- nente, persistente v. demum subexcluso. Thecium circiter 150 u altum, superne smaragdulo- v. fuligineo-nigricans, hypothecio fu- sco-nigricante, J pulchre coerulescens, KOH non reagens (superne haud roseo-violascens), parte marginali excipuli tamen intus roseo- violascente. Spore in ascis 3:n&e, mox obscurate (21—)235—32(—34) u longe, (11—) 13—15(— 16) u crass&, utroque apice rotundatze, halone tenui indute. Paraphyses graciles v. gracillim&e, ramoso-connexee, apice paullulum v. vix clavato-incrassate. Snasahögen, supra terminum arborum. In saxis lapidibusque rip&e torrentis v. nive satis diu obtectis. Rh. badioatro affinis, at crust&e indole, apotheciis magis elevatis et notis in conspectu supra datis bene distincta. A Rh. Copelandii jam apotheciis majoribus, crusta KOH haud sanguineo-rubescente et sporis majoribus recedit. — Jam a TH. M. FRIES pr. Tromsö (Norvegize) collec- tum et in Lichenogr. scand., p. 614, succincte descriptum. Vid hastigt påseende påminner ofvan beskrifna art om Rh. badio- -atrum, och när jag sommaren 1910 först samlade den, trodde jag mig hafva funnit dennes var. eller f. rivulare. ”Theciets färg och frånvaron af kalireaktion i detsamma samt bålens egendomliga upp- «delning i smårutor erbjuda dock så betydliga afvikelser, att den näppeligen kan, ens som underart, föras under Rh. badioatrum. I fråga om theciets färg och kalireaktion erinrar den om Rh. Copelandii, och att döma efter beskrifningen i Adjumenta (II, p. 129), torde E. Wainio hafva haft, åtminstone till någon del, ofvan beskrifna laf för ögonen, när han förklarar, att Rh. Copelandii öfvergår i Rh. badioatrum. I A. L. SmitH, British Lichens (1911), p. 183, upptages en »>Buellia atroalba Th. Fr. Lich. Aret.>, som i mycket påminner om Rh. jemtlandicum; det citerade exsickatet, Leight. n. 186 — åt- 284 minstone i Uppsala-exemplaret — hör dock icke hit, och bäst torde vara att låta namnet »atroalba» helt och hållet falla. Det har användts för högst olika arter af släktet Rhizocarpon. W. NYLAN- DERS Lecidea atroalba omfattar enligt TH. M. Fries (Lichenogr. scand., p. 615) till sin hufvudmassa Rh. badioatrum, enligt E. WAInN1Io (Adjumenta. II, p. 129) närmare bestämdt dess var. eller f. vulgare; i E. FRIES Lichenogr. eur. reform. inbegrepos under detta namn bland annat Rh. geminatum och Rh. grande; och F. ARNOLD (Flora. 1871, p. 148) ville fästa detsamma vid Rh. distinctam. Att behålla det för ofvan beskrifna art låter sig i alla händelser icke göra. I Lichen. Ausfläge in Tirol. XXV (1890), p. 374, omnämner F. ARNOLD en (Catacarpus badioater, som utmärker sig därigenom, att theciets öfre del ej färgas rosenviolett med kalilut och att sporerna äro 24—28 u långa och 12—15 pu tjocka. Han tyckes emellertid icke hafva närmare uppmärksammat, att den afviker från öfriga i Tyrolen funna exemplar. 7. Rh. rittokense (Hellb.) Th. Fr. Tau. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 615. Är af S. och E. ALMQUIST insamlad vid Handölsforsen och på Täljstensberget vid Handöl samt på Åreskutan. E. Du RiETtZ har funnit den på block i barrskogszonen på Täljstensberget, Själf har jag icke lyckats anträffa denna lätt igenkännliga art. Hos de af Du RiETZ insamlade exemplaren färgas icke medullar- hyferna blå med jodjodkalium; de öfverensstämma således äfven i detta afseende med den af Tu. M. Fries lämnade beskrifningen. Enligt E. Wainio skola exemplar från ryska Karelen förhålla sig annor- lunda. På Täljstensberget förekommer arten tillsammans med Lecidea paupercula Th. Fr., som i fråga om bålen företer en omisskännlig likhet; men hos denna innehålla medullarhyferna lafstärkelse. Habituellt erinrar Rh. rittokense ej så litet om Rh. leptolepis (Anzi)- Arn. och torde kunna betraktas såsom en parallelart till denna. Förhållandet mellan dem skulle då vara ungefär detsamma som mellan Rh. polycarpum och Rh. distinctum. 8. Rh. Copelandii (Koerb.) Th. Fr. TH. M. FrRIEs, Lichenogr. scand. (1874), p. 615. — Catocarpus Copelandi (Koerb.) F. ARNOLD, Lichen. Ausfluge in Tirol. XIX (1878) p. 288, 295. — Lecidea hyperborea E. WAINIO, Hedwigia. XXXVII (1898), p. 86. — MALME, Preh, suec. exs: fase. NI (1912); n. 275. Täljstensberget vid Handöl (exs. n. 275), Snasahögen, mellan Snasahögen och Enafors, Vällista, nära Skurdalsporten, Stenfjället (E. Du RieETz); ofvan trädgränsen samt i öfversta delen af skogs- bältet. Äfven på Åreskutan (S. ALmQuist). E. Du RIETz, som likaledes insamlat den på flera ställen på Snasahögen och kring Handöl, har funnit den på Helagsfjället, på branterna ofvanför hyddan. Hos samtliga jämtländska exemplar är bålen hvitaktig eller grå och visar redan till det yttre tydlig kalireaktion. Exemplar insam- ladt af P. J. HELLBOM vid Nammats i Lule Lappmark afviker genom brun bål (till färgen ungefär som hos Lecanora badia). Här visar sig kalireaktion endast i öfre delen af gonidiallagret och upp- täckes därför först vid snitt genom bålvårtorna. I theciets byggnad och färg samt i fråga om sporerna företer det inga afvikelser. 9. Rh. polycarpum (Hepp) Th. Fr. TH. M FrRIE3, Lichenogr. scand. (1874), p. 617. — Buellia confervoides A. Vv. KREMPELHUBER, Lichenen-Flora Bayerns (1861), p. 200 (non Rhizo- carpon confervoides DC., sec. TH. M. FRIES). — Lecidea atroalbicans W. NY- LANDER, Flora. 1875, p. 363; E. WAINIO, Adjumenta. II (1883), p. 130. — MALME, Lich. suec. exs. fasc. VI (1909), n. 149 (Värmdön, Uppland); Faset Vv 913) in. 374. Allmän i Undersåkers socken, t. ex. på skogsberg nära kyrkan, kring Hållands och Undersåkers järnvägsstationer (exs. n. 374), Edsåsen; äfven vid Enafors, där den på Högåsen anträffats strax nedanför trädgränsen; Handöl, i skogen strax ofvanför byn (E. Du RIETZ). Synes i lägre belägna delar af västra Jämtland spela ungefär samma roll i lafvegetationen som Rh. distinetum längre söderut. Habituellt liknar den också mycket denna art, men kan vanligen redan vid lupförstoring skiljas från densamma genom apotheciernas högre och skarpare, persisterande kant. 10. Rh. Massalongii (Koerb.) Malme. G. O. MALME, Lich. suec. exs. fasc. V (1909), n. 124. — Rh. applanatum (Fr.) Ta. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 618. — Lecidea colludens W. NYLANDER, Flora. 1870, p. 38. — Lecidea Hochstetteri (Koerb.) E. 286 WAINIO, Adjumenta. II (1883), p. 131. — MALME Lich. suec. exs. fasc. V (1909), n. 124 (Värmdön, Uppland); fasc. XI (1912), n. 274. Enafors (exs. n. 274), Storlien och Snasahögen, på tidtals öfver- svämmade stenar och block vid bäckarna. Är på Snasahögen och vid Storlien anträffad ända till strax ofvan trädgränsen. På Stor- sylen är den af E. Du RiETZ insamlad 1200 m. öfver hafvet. Den i Jämtland förekommande formen afviker genom i allmän- het något tjockare bål och något större apothecier från den i Stock- holmstrakten rätt allmänna, som utdelats under n. 124 i mitt exsickatverk. Det af TH. M. FrRIES gifna namnet kan enligt nu gällande no- menklaturregler tyvärr icke bibehållas, enär åtminstone icke mindre än fem artnamn voro offentliggjorda, när Lichenogr. scand. utkom. De äldsta äro Catillaria concreta Mass. (1852) samt Catillaria Massa- longit och C. Hochstetteri Koerb. (1861). Conecretum, som onekligen skulle vara ganska betecknande, har emellertid, ehuru i kombina- tion med andra släktnamn, användts för åtminstone tre andra hit- hörande arter, nämligen för Rh. lavatum (Fr.) Arn. eller Rh. obscura- tum (Ach.) Mass., för Rh. Koerberi Stein 1879 (=? Lecidea seducta Nyl. 1881) och för Rh. geminatum (Flot.) Koerb., hvarförutom det som varietetsnamn betecknade något helt annat än Rh. applanatum, och är redan af detta skäl mindre lämpligt. Huruvida det i någon af de talrika smärre artlistorna kombinerats med släktnamnet Rhizocarpon i någon af dessa tre bemärkelser, har jag icke lyckats utröna. Skulle så icke vara förhållandet, måste det sannolikt brin- gas till användning. Massalongii och Hochstetteri äro jämnåriga, men det förra står i KOERBERS Parerga före. Enligt TH. M. FRIES höra båda till hans Rh. applanatum, och intetdera har begagnats för någon annan art inom släktet. E. Wainio har i Adjumenta (1883) upptagit Hochstetteri, men i kombination med Lecidea. Jag använde däremot i mitt exsickatverk sammanställningen Rh. Massalongii och finner mig, om också med tvekan, böra tillsvidare bibehålla den- samma. Var. dispersellum (Wainio) Malme. Lecidea Hochstetteri (Koerb.) var. dispersella E. WAINIO, Adjumenta. II (1883), p. 132 (sec. desecr.). Crusta tenuissima, sordide cinerea, fulvescens v. rufescens, e ver- rucis formata minutissimis, circiter 0,25 mm latis, plus minusve depressis, hypothallo nigricante. Apothecia adnata v. adpressa, 287 0,,—0,7 mm lata, nigra, disco plano, opaco, margine tenui, promi- nante, persistente, sepe nonnihil flexuoso. Thecium circiter 100 u altum, superne smaragdulo-olivaceum, hypothecio fuscescente, J pulchre coerulescens, KOH non reagens (superne haud violascens). Spore 8:ne, incolorate, ovoidex, dyblaste, (18—)20—23(—25 u longe, 11—14 u crasse, halone crassiusculo indute. Paraphyses paullum tantum connex&, subsimplices, apice incrassato-clavate Vv. capitate, capitulo nigricante. Undersåker, in monte silvatico pr. Rista, in saxo subaprico; Väl- lista, in lapillis pr. terminum arborum. Habitu Rh. polycarpi thallo depauperato, at reactionibus thalli et structura interna apothecii cum Rh. Massalongii bene congruens. Vid insamlandet höll jag denna laf för en med afseende på bålen mager form af Rh. polycarpum, och först vid den mikroskopiska granskningen fann jag, att den icke hörde dit. Redan sporerna förete genom sin i förhållande till längden större tjocklek en märkbar olikhet. — Då den af Wainio lämnade beskrifningen är skäligen kort, är jag ej fullt säker på riktigheten af min bestämning. Rh. ignobile Th. Fr. Ta. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 619. — Lecidea eupetreoides NVESNIKEANDER; Flora. 11875, ps 122 — MaArMB Lich. suec: exs! fåse: VIII (910); Nn: 200. Är af B. NInLsson KaJanus uppgifven för Sarekområdet samt af P. J. HELLBOM för Funnäsdalen i västra Härjedalen och Brunflo i östra Jämtland. Den torde därför förekomma äfven i de västra delarna af sistnämnda landskap, ehuru jag ej lyckats anträffa den. I detta sammanhang vill jag påpeka en egendomlig form af denna art, som anträffats på Värmdön midt ibland det material, som in- samlades för Lich. suec. exs. n. 200. Det enda exemplaret utgöres af en 3 cm. lång och knappt 2 cm. bred bål med synnerligen tal- rika apothecier. Dessa äro endast 0,2—0,; mm. breda och blifva tidigt konvexa. Theciet når en höjd af omkr. 90 uj. Sporerna äro 13—17 wu långa och 3,;—7,5 u tjocka, således till volymen icke ens hälften så stora som hos hufvudformen. Emellertid fanns i en sporsäck en spor, som var 27 u lång och 11 u tjock, men i denna sporsäck lågo endast fem sporer, de fyra öfriga af den för formen normala storleken. — Med användande af ett nu synnerligen gängse uttryck skulle man nog kunna påstå, att här föreligger ett intressant 288 fall af mutation. Att bristande näring, ogynnsamma belysnings- förhållanden eller dylikt skulle hafva framkallat denna afvikande form, synes mig vara uteslutet, då rundt omkring på samma sten växte normalt utbildad Rh. ignobile. Däremot står nog apothecier- nas (och sporernas) storlek i någon korrelation, nämligen i ett om- vändt förhållande, till deras antal. 11. Rh. expallescens Th. Fr. TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 620 (saltem quoad specimen ex Handöl) Vällista, på sandsten i ett kummel vid vägen till Vallbo, strax ofvan trädgränsen. Dessutom insamlad nära Handöl af S. ALMQUIST. Den i Lule Lappmark af P. J. HELLBOM anträffade Rh. glauce- scens Th. Fr. afviker bland annat genom mindre sporer och upptill rödaktigt (efter kalibehandling ljust rosenrödt) thecium och är väl skild från ofvanstående art. 12. Rh. geminatum (Flot.) Koerb. TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 623 (ubi synonymia). — Le- cidea conereta (Ach.) E. Wainio, Lich. Sibir. meridion. (1896), p. 18. — MALME, Lich. suec. exs. fasc. VI (1909), n. 150 (Mösseberg, Västergötland). Synes vara ganska sällsynt: Ristafallet i Undersåker, det öfre fallet vid Enafors, Täljstensberget vid Handöl strax nedanför träd gränsen. I Härjedalen är den af E. Du Rietz insamlad så högt upp som vid Helagshyddan på Jelgatsåive. 1 Brunflo fanns den flerstädes på stenar vid Brunfloviken. Samtliga jämtländska exemplar hafva ljusgrå bål och normalt två sporer i hvarje sporsäck. Theciets öfre del färgas rödviolett vid behandling med kalilut. 13. Rh. grande (Floerke) Arn. TH. M. FRrRIES, Lichenogr. scand. (1874) p. 624 (ubi synonymia; excl. f. eupetraeo). — Lecidea petrea Nyl., E. WAINIoO, Adjumenta. II (1883), p. 135. — L. grandis (Floerke) E. WAINnIo, Lich. Caucas. (1899), p. 319. — L. parapetrea W. NYLANDER, Flora. 1881, p. 188. — MALME, Lich. suec. exs. fasc. VII (1910), n. 172 (Värmdön, Uppland; St. Malm, Södermanland). Anträffad sparsamt vid Undersåkers järnvägsstation. Hos det hemförda exemplaret blifva medullarhyferna blå vid be- handling med jodjodkalium; klorkalk framkallar vacker röd färg- ning i bålvårtorna. 289 Forma atroc&sium (Nyl.). Lecidea petrea f. atrocesia W. NYLANDER, Flora 1876, p. 239; E. WaI- NIO, Adjumenta. II (1883), p. 136. På skogsberg nära Rista i Undersåker; Täljstensberget vid Han- döl, nedanför trädgränsen. Genom bålvårtornas ljusgrå färg erinrar denna form om Rh. eu- petreum, men saknar den för denna karaktäristiska kalireaktionen i theciet och har större, ända till 40 u långa sporer. 14. Rh. eupetreum (Nyl.) Arn. F. ARNOLD, Lichen. Ausflöge in Tirol. XXVII (1896), p. 108. — FEeci- dea eupetrea W. NYLANDER, Flora. 1870, p. 36. — Rh. grande forma TH. M: FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 624. — -MALME, Lich. suec. exs. fasc. I (1897), n. 14 (St. Malm, Södermanland). På skogsberg nära Rista i Undersåker, Edsåsen, mellan Handöl och Snasahögen, mellan Enafors och Snasahögen, Täljstensberget och Handölsforsen vid Handöl; förekommer ända upp i närheten af trädgränsen. Står nära föregående art, men är skild därifrån genom bålens kalireaktion och genomgående mindre, mera fårummiga sporer. — Medullarhyferna blifva blå vid behandling med jodjodkalium:; klor- kalkreaktion saknas fullständigt. Såväl i Stockholmstrakten som i St. Malm (Södermanland) är den tämligen allmän och uppträder ymnigare än Rh. grande. 15. Rh. intersitum ARN. F. ARNOLD, Lichen. Ausfläge in Tyrol. XVII (1877), p. 537 et 554 (sec. desecr.). Crusta tenuis, disperse areolata, areolis parvis (apotheciis semper minoribus), planiusculis, sordide cinereis v. cinereo-fuscescentibus, neque KOH neque hypochl. cale. reagens, hyphis medullaribus J haud coerulescentibus, hypothallo atro. Apothecia areolis thalli immixta, adpressa, atra, 0,,—0,:s mm, rarius usque 1 mm. lata, disco plano, opaco, margine tenuiusculo, persistente, sepe flexuoso. Thecium circiter 100 u altum, superne smaragdulo- Vv. olivaceo-nigricans, hypothecio fusconigricante, J pulchre ,coerulescens, KOH superne haud reagens (non roseo-violascens), parte marginali excipuli vero intus pulchre violascente. Spore 8:n&e, ovoidex, murales, mox ob- scurate, 27—30 (—32) u longe, 12—14 (—15) wu crasse, loculis Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 19 290 paucis. Paraphyses gracillim&e, gelatinam copiosam percurrentes, connex2&e, apice neque capitate neque distincte clavat:e. Enafors, in saxo, in silva clara. Till det yttre påminner denna art rätt mycket om Rh. polycar- pum, men apotheciets inre byggnad visar, att den står nära Rh. grande, från hvilken den dock afviker bland annat genom färgen och frånvaron af kalireaktion i theciets öfre del. De jämtländska exemplaren öfverensstämma i allt väsentligt med den af ARNOLD lämnade beskrifningen, men då jag ej sett af honom bestämda exemplar, har jag dock ansett nödigt att beskrifva mina, helst som arten är ny för den skandinaviska halfön. Huruvida den är iden- tisk med den på Hogland funna Lecidea atrobrunneola Nyl. — W. NYLANDER, Flora. 1876, p. 239, och i M. BRENNER, Hoglands laf- var (1885), p. 112 — framgår ej af den mycket knapphändiga be- skrifningen; skulle emellertid så vara förhållandet, måste det ett år äldre af NYLANDER gifna artnamnet bringas till användning. 16. Rh. distinctum Th. Fr. TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 625. — Rh. atroalbum (Ach.) F- ARNOLD, Flora. 1871, p. 148. — MALME, Lich. suec.' exs. fase: I: (1897); n. 15 (St. Malm, Södermanland), fasc. VII (1910), n. 173 (Värmdön, Uppland). Undersåker, nära kyrkan, på lerskiffer i sluttning mot söder. Det är onekligen anmärkningsvärdt, att denna art är så sällsynt i västra Jämtland. Längre söderut hör den till de vanligaste sten- lafvarna, och undantagsvis uppträder den äfven på naken ved (t. ex. gamla gärdesgårdar). Det är en af de första, som visa sig på blot- tad sten. Visserligen öfverväxes den i allmänhet lätt af andra laf- var, men håller sig dock länge kvar, där förhållandena äro mindre gynnsamma, för utvecklingen af bladlafvar eller sådana skorplafvar, som gärna Ööfverväxa andra, såsom Lecanora cinerea och Lecidea fuscoatra. Ymnigt anträffas den därför ofta på stenar och mindre block vid sjöstränder och i betesmarker, på yngre stenrösen o. d. Enligt i literaturen tillgängliga uppgifter torde den i allmänhet vara sällsynt norrut; den är dock enligt Tu. M. Fries funnen vid Tromsö och enligt P. J. HELLBOM i Öfver Torne. Det kan ifrågasättas, om icke det af F. ARNOLD, redan förut af A. v. KREMPELHUBER (men med större omfång), gifna artnamnet enligt nu gällande nomenklaturregler måste bibehållas. Men LINNÉS och andra äldre auktorers Lichen atroalbus eller Lecidea atroalba är föreliggande art icke. ARNOLD har för öfrigt själf påpekat — 291 Zur Erinn: an Freih: v. Wulfen (1882), p. 149 att rett af LINNÉS bekanta lärjunge F. EHRHART utdeladt exemplar från Uppsala till- hör Rh. geminatum; de af LInnÉ och AcHaArRius lämnade beskrif- ningarna passa också mycket bättre in på Rh. geminatum och Rh. eupetreum än på Rh. distinetum. Efter hvad vi för närvarande känna rörande den geografiska utbredningen, förefaller det dessutom föga sannolikt, att Rh. distinetum förekommer »in rupibus alpinis Dalekarlie», där LInnÉ (Flora suecica, p. 407) funnit sin Lichen atroalbus. Rh. Oederi (Web.) Koerb. TH. M. FrIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 626. — MAaALME, Lich. suec. exstfasc. VIL (1910), n.: 174. Är enligt S. ALMQUIST — Öfvers. K. Vet.-Akad. Förhandl. 1874, p- 84 — insamlad mellan Handöl och Snasahögen. Den omnämnes emellertid icke från västra Jämtland af TH. M. FRIES, och jag har icke heller lyckats anträffa den där. Någon gång upptages denna art ännu i lichenologiska arbeten från de senare åren som en oxiderad form af Rh. distinetum. Men äfven genom färgen och frånvaron af kalireaktion i theciets öfre del samt genom tetrablasta sporer, hvilkas rum ej äro ansvällda, afviker den så betydligt från densamma, att en sådan uppfattning synes mig ogrundad. Att den ofta växer inblandad bland Rh. di- stinetum, torde snarare tala för än mot dess själfständighet. Ty hvarför skulle vissa skarpt begränsade delar af bålen afficieras af järnhydrat, andra på samma substrat och under alldeles samma yttre förhållanden däremot icke? Att bålar af olika arter kunna sammanväxa med hvarandra så, att gränsen mellan dem först vid en noggrann mikroskopisk undersökning kan påvisas, är ju för öfrigt en känd sak. Det lär icke falla någon in att påstå, attt. ex. Lecidea cyanea och Lecanora cinerea ej äro till arten skilda, och dock torde det ofta vara svårt nog att vid en okulär besiktning afgöra, hvar den enas bål slutar och den andras tar vid. 17. Rh. roridulum Th. Fr. TH. M. FrIEsS, Lichenogr. scand. (1874), p. 629 (ut subsp. Rh. obscurati). Undersåker, Ristafallet och Hosåsen nära Undersåkers järnvägs- station. Af S. och E. ALMQuisTt anträffad vid Handölsforsen och på Täljstensberget vid Handöl. Från Rh. obscuratum, åtminstone som jag här begränsar den, sy- nes mig denna art väl skild. I vissa afseenden, t. ex. i fråga om sporerna, närmar den sig mera Rh. petreum; i alla af mig under- sökta exemplar har dock kalireaktionen visat sig konstant, hvartill kommer, att bålen är tydligt uppdelad i mer eller mindre konvexa rutor eller i vårtor. Exemplaret från Hosåsen och några från Rista- fallet hafva tunn, till sist försvinnande margo på apothecierna, hos andra från Ristafallet är den däremot ganska tjock, men 1 fråga om bålen och apotheciets inre byggnad afvika de icke sinsemellan. Den af Tu. M. Fries (Lichenogr. scand., p. 630) omnämnda for- men med blågröna parafysspetsar synes mig snarare vara att hän- föra till Rh. obscuratum. Såsom redan Fries framhåller, äro spo- rerna mindre än hos Rh. roridulum. De föreliggande exemplaren äro insamlade på substrat med mycket ojämn yta och till bålen svagt utvecklade. 18. Rh. lavatum (Fr.) Arn. F. ARNOLD, Lichen. Ausflöge in Tirol. XXIII (1887), p. 90. — Rh. obscuralum (Ach.) Koerb. f. lavata (Fr.) TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 629. Storlien, mellan Storlien och Skurdalsporten, Enafors, Snasahögen, mest på tidtals öfversvämmade stenar och block; förekommer så- väl vid Storlien som på Snasahögen äfven något ofvan trädgränsen. Af E. Du RieETtTZ är den insamlad på Sylfjället, Slottet, i branterna mot Tempeldalen. Redan före mina exkursioner i Jämtland hade jag på Mösseberg och vid Stockholm haft tillfälle att iakttaga denna lafi fria naturen och funnit den vara redan till det yttre skild från Rh. obscuratum. En mikroskopisk granskning visade också, att den har betydligt större sporer än den senare. Sedan jag nu ytterligare undersökt den i Jämtland, tvekar jag icke att betrakta den som en sär- skild art. Forma ferratum (Nyl.) Malme. Lecidea petrea Flot. var. ferrata W. NYLANDER, Lich. Scand. (1861), p. 234. Tillsammans med hufvudformen och öfvergående 1 densamma, vid Storlien och Enafors. | Sporer äro i den oxiderade formen sällan utvecklade, och öfver- hufvud förete apothecierna i sin inre byggnad ett sjukligt och ab- normt utseende. 19. Rh. obscuratum (Ach.) Mass. ÅA. MASSALONGO, Ricerche s. auton. Lich. crost. (1852), p. 103. — Rh. hl obscuratum <(Ach.) Koerb., TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 628 pr. p) — Lecidea obscurata (Ach.) Scher. var. fuscocinerea (Krempelh.) E: WAINI0, Adjumenta. II (1883), p. 136. — MALME, Lich. suec. exs. fasc. I (1897), n. 16 (St. Malm, Södermanland). Flerstädes i Undersåkers socken, t. ex. Edsåsen, Uppland och Undersåkers järnvägsstation; Handöl samt Snasavallens fäbod nära Enafors. På stenar och block ofta i fuktigt läge, men i regeln ej direkt öfversvämmade; ej anträffad så långt upp som i björkbältet. Denna art är mycket allmän i södra och mellersta :Sverige, och jag har under de senare åren mikroskopiskt undersökt minst ett hundratal exemplar från skilda fyndorter och ganska olika stånd- orter. Bålen varierar betydligt. På sten i fuktigt eller skuggigt läge blir den ljusare och mera sammanhängande, på torrare och mera öppna lokaliteter däremot mörkare och mera vårtig. Äfven apothe- cierna växla inom ganska vida gränser i fråga om storleken och kantens beskaffenhet, men deras inre byggnad är synnerligen kon- stant. Sporerna äro genomgående mindre än hos föregående art: I detta hänseende är dock att märka, att den nederst i sporsäcken liggande ofta är större än de öfriga, och det är detta, som gör, att maximumstorleken hos Rh. obscuratum och minimumstorleken hos Rh. lavatum sammanfalla. Af de spormått, F. ARNOLD angifver på skilda ställen i Lichen. Ausfläge in Tirol, synes framgå, att han åtminstone i många fall haft en annan art för ögonen än den i Sverige vanliga. Med afseende på sporstorleken öfverensstämmer den senare mera med hans Rh. petreum f. irriguum (Flot.) i Flora 871) p. 149: Rh. rubescens Th. Fr. ESA MEKERTIES I Kichenogrs scand3 (1874) pi 631 MATME; Pichsuee! Exsi fasc. Il (1897); nm. 17: Förekommer mångenstädes i Mälarprovinserna men är hittills ej funnen i Jämtland. Den medtages här endast för jämförelses skull. Namnet Rh. coniopsoideum (Hepp) Arn. är offentliggjordt först 1884 och kan icke undantränga det 10 år äldre af TH. M. FRIES gifna. Lecidea plicatilis Leight. (1869) saknar den för Rh. rubescens karaktäristiska kalireaktionen och synes, att döma efter W. A. LEIGTHONS och A. L. SmitES uppgifter, hafva i förhållande till längden smalare sporer. Innan detta namn upptages för föreliggande art, bör Wales-lafven närmare undersökas på ett rikligare material och i fria naturen. 294 20. Rh. petrexum (Wulf.) Mass. A. MASSALONGO, Ricerche s. auton. Lich. crost. (1852), p. 102. [Conf. F. ARNOLD, Zur Erinn. an Freih. v. Wulfen (1882), p. 157.] — Rh. cal- careum (Weis) Th. Fr. 8 concentricum (Dav.) Th. Fr. f. excentrica (Ach.) TH. M. FRIES, Lichenogr. scand. (1874), p. 632. — MALME, Lich. suec. exs. fåse. AIVIUC913)nE 350: Ristafallet; Enafors, på skifferklippor vid älfven (exs. n. 350). Af de till Rh. calcareum (Weis) Th. Fr. hörande formerna har jag ännu icke undersökt något mera omfattande material. Så mycket synes mig dock stå fast, att « Weisii (Mass.) Th. Fr. är en särskild art. Huruvida 8 concentricum (Dav.) Th. Fr. och f. ex- centrica (Ach.) äro till arten skilda, som F. ARNOLD anser, Vågar jag däremot ej säga. Jämtlandslafven tillhör f. excentrica, för hvilken också namnet Rh. petreum (Wulf.) i främsta rummet har att gälla. — När etiketten till n. 350 i mitt exsickatverk skrefs, förbisåg jag, att den första, som användt kombinationen Rh. concentricum, är F. BELTRAMINI DE CaASATI (Licheni bassanesi. 1858). Namnet petrceum eller petreea har i likhet med flera andra inom denna lafgrupp användts för helt olika arter. Att helt och hållet komma ifrån det låter sig knappt göra, och det måste under sådana förhållanden bibehållas för föreliggande art. 21. Rh. calcarium (Weis) Th. Fr. var. pseudospeireum (Th. Fr.) Malme. Rh. calcareum (Weis) Th. Fr. &« Weisii (Mass.) Th. Fr. f. pseudospeirea TH. M. FrIEs, Lichenogr. scand. (1874), p. 632. Täljstensberget vid Handöl, ofvan trädgränsen; äfven vid Han- dölsfallen (E. Du Rietz). Du RietTZ har likaledes insamlat den vid Helagshyddan på Jelgatsåive. Med all sannolikhet förtjänar denna varietet rangen af särskild art. Omrangeringen må verkställas af den, som får tillfälle att iakttaga den på flera ställen. K. W. v. DALLA TORRE och L. v. SARNTHEIN — Die Flechten von Tirol (1902), p. 478 — förkasta namnet Rh. calcareum, eme- dan Lichen calcarius Weis skulle vara en helt annan art, och in- föra i stället Rh. Weisit (Scher.). Skulle förstnämnda namn strykas, gäller emellertid att pröfva, huruvida icke rimosum (Dicks.) eller umbilicatum (Ram.), som äro äldre än det af L. E. ScHERER som varietetsnamn gifna och af A. MASSALONGO som artnamn upptagna, borde komma till användning. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb. 8, H. 3. FINS BELERAG ZUR. KENNTNIS DER PNEUMAFOPFOREN VON SVEN HALLQUIST Die eigentlichen Landpflanzen haben bekanntlich im allgemeinen keine Schwierigkeiten, sich den zur Atmung nötigen Sauerstoff zu verschaffen, nicht einmal fär ihre Wurzeln, weil der Boden ge- wöhnlich ziemlich reich an Luft ist. Anders verhält es sich mit den Wasser- und Sumpfpflanzen. Hier sind im allgemeinen die In- terzellularen reich entwickelt, besonders in den Wurzeln, und aus diesen inneren Luftbehältern nimmt z. B. die im Schlamme stek- kende Wurzelspitze ihren Bedarf an Sauerstoff. Doch besitzen auch einige Pflanzen, besonders die der Mangroveformation, besondere Durchläftungsorgane fär das Wurzelsystem und bisweilen auch fär die Stammbasis. Diese eigentämlichen, gewöhnlich senkrecht aus dem <:sauerstoffarmen Schlamme und Wasser herauswachsenden Atemwurzeln nennt man bekanntlich Pneumatophoren und die daran vorkommenden grossen Poren Pneumathoden. FIT GESCHEICHTEICHE UBERSICHT UND VERZEICHNIS, DER MIT PNEUMATOPHOREN VERSEHENEN PFLANZEN. Schon der alte RumpPHIius (1) weist auf die aus dem Schlamme emporwachsenden Wurzeln einiger Mangrovepflanzen: Sonneratia, Bruguiera und Xylocarpus hin. Er kam aber nicht ins reine äber die Natur dieser Bildungen: »multi putant acuminata haec cornua peculiares esse plantas, nil commune cum arbore habentes. Ali vero radicum esse surculos, sed utraque sententia quodammodo 296 erronea est», sagt er (Pag. 112) von den Sonneratia-Pneumatophoren. Uber die »Luftwurzeln> von Avicennia sprach im Jahre 1884 EuG. WARMING in der Botanischen Gesellschaft zu Stockholm (Bot. Cen- tralblatt, Bd. 21). Zwei Jahre darauf veröffentlichte GOoEBEL (2) seine Abhandlung uber die »Luftwurzeln» von Sonneratia,in der er näher ihre anatomische Struktur schildert und ausserdem die Frage aufwirft, wozu diese Wurzeln wohl dienen. Er ist der erste, der ihre Bedeutung fär die Atmung vermutet: »Die Luftwurzeln von Sonneratia und Avicennaria scheinen mir Organe darzustellen, welche den im zähen, sauerstoffarmen Schlamme kriechenden Wurzeln der genannten Bäume ermöglichen, mit der Atmosphäre in Contact zu treten, also gewissermassen aus dem Schlamm hervorgestreckte Atmungsorgane>». Am Ende der Abhandlung macht nun GOEBEL aufmerksam auf die »negativ geotropischen Luftwurzeln» von Pal- men mit einer vielleicht ähnlichen Funktion. Ein folgender Ver- fasser, JosT (4), beschreibt näher gerade diese Palmen-»Luftwurzeln» ; er hält sie för Almungsorgane wie die entsprechenden Bildungen von Sonneratia, Avicennia und anderen, und beweist auch die direkte Verbindung der Luft der grossen Interzellularräume im Inneren der »Luftwurzeln» mit der äusseren Atmosphäre. »Diejenigen Stellen an ihnen, welche die Durchlässigkeit för Luft bedingen, mögen den Namen Pneumathoden fäöhren, der äbrigens auch als zusammen- fassende Bezeichnung sämtlicher Ausföhrgänge des Durchläftungs- systems, also auch der Spaltöffnungen und Lentizellen dienen kann»>, sagt JostT in derselben Abhandlung.. Er verficht darin auch die Ansicht, dass die Zuwachsrichtung der erwähnten pneumathodentra- genden Palmenwurzeln wie auch der emporwachsenden »Luftwur- zeln» von Sonneratia und Avicennia der Analogie nach von Aéro- tropismus abhänge. Später wies KARSTEN (10) in seiner grossen Arbeit öber die Mangrove-Vegetation durch Krämmungsversuche den negativen Geotropismus dieser Wurzeln sowie auch durch Ver- suche ihre ökologische Bedeutung nach: »es ergibt sich fär die erwachsene Atmungswurzel eine uäberaus grosse Arbeitsleistung.> — För einen Pneumatophoren von Bruguiera ertopetala Wight und Arn. belief sich die Ausscheidung von CO, auf 45 kem pro Stunde. — »Dieses Verhalten eines relativ geringen Volumenteiles der Pflanze wärde an und för sich ganz unverständlich sein, wenn man das erhaltene Resultat nur auf die Tätigkeit des sichtbar zu Tage lie- genden Stäckes Wurzel beziehen wollte. Betrachtet man aber die Atmungswurzel als die vermittelnde Stelle des Gasaustausches fär 297 einen grösseren Teil des gesamten Wurzelsystems, so wird die Grösse der geleisteten Arbeit verständlich.> KARSTEN fäöhrt den Begriff >Pneumatophoren»> fär die vorher als Atmungsorgane, Atem- wurzeln, emporwachsende Luftwurzeln usw. bezeichneten Bildungen ein und rechnet dazu »alle diejenigen Organe des bisherigen Ge- samtbegriffes »Luftwurzeln>, welche nachgewiesenermassen oder, ihrer anatomischen Beschaffenheit nach, höchst wahrscheinlich fär die Zuleitung von Luft zu anderen von der Atmosphäre abge- schnittenen Pflanzenteilen in Anspruch genommen sind>. Im Jahre 1898 brachte WIELER (12) ein Abhandlung, in der er die Funktion der Pneumatophoren als Atmungsorgane bezweifelt und die Pneu- mathoden als Wundenverstopfungen anspricht. Er weistjedoch ihre Permeabilität för Luft nach, was wohl wider seine Theorie spricht. Auch hat er nicbt beachtet, dass KARSTEN die Atmungsfunktion der Pneumatophoren wohl unwiderleglich nachgewiesen hat. Unter den äbrigen Forschern auf diesem Gebiete will ich erwäh- nen WESTERMAIER (15), BRENNER (16), SELIBER (17), SCHOUTE (20), und ”TIiscHLER (18 und 21). ) Die Pneumatophoren kommen, wie schon gesagt, bei mehreren Pflanzen vor. Ihr Aussehen wie auch ihre Grösse wechselt; die grössten Pneumatophoren finden sich wahrscheinlich bei der in Borneo sumpfige Niederungen bewohnenden Palme Eugissona tristis Griff. und sind durchschnittlich 1,5 m hoch äber dem Boden und 3—5 cm im Durchmesser. Ich gebe hier ein Verzeichnis aller mir bekannten Pflanzen, bei denen Pneumatophoren gefunden worden sind. Föär Pneumatophoren halte ich die negativ geotropischen oder wenigstens emporwachsenden Weurzelbildungen, die mit Pneu- mathoden und gewöhnlich wohlentwickeltem Interzellularsystem versehen sind, und deren hauptsächlicher Zweck es ist, wie es mir scheint, die Atmung der Stammbasis oder der Wurzeln zu ver- mitteln. Ich will hier darauf aufmerksam machen, dass einige Verfasser das Wort Pneumathod in demselben Sinne wie Pneu- matophor benutzen, während doch diese beiden Wörter bekanntlich zwei verschiedene Begriffe bezeichnen. Pneumatophoren finden sich nach meinem Dafärhalten bei fol- genden Pflanzen (System nach R. Von WETTSTEIN, Handbuch d. Syst Bot. 1911): 298 I. Gymnospermae. Cycadaceae und Zamraceae haben auffällige, dichotomisch verzweigte Pneumatophboren, die gewöhnlich, nicht stets, eine endophytische Nostoc beherbergen. Ihre Funktion als Atmungsorgane wurde zuerst von Jost (4) vermutet, LiFE (14) untersucht näher »the tuberlike rootlets» von Cycas revoluta L. und stellt u. a. fest, dass sie wahre Lentizellen haben und also von Bedeutung fär die Atmung sind. GOEBEL (15) betrachtet sie als Pneumatophoren. Cupressaceae: Taxodium disticechum (L.) BRich., virginisehe Sumpfå- zypresse, »mit eigentämlichen Wurzelfortsätzen (»knees»): aus den Wurzeln erheben sich zahlreiche, 0,,—3,1, meist 0,,—1 m hohe, öber das Sumpfwasser rågende Auswöächse; die frische Rinde ihrer kegelförmigen Spitze dient zur Atmung (WARMING, Handbuch d. syst. Bot. 1902).> Auf trocknem Boden treten keine Pneumatophoren auf. Jost (4) ist der erste, der ihre Bedeultung för die Atmung vermutet hat. II. Angiospermae. 1. Dicotyledones. Meliaceae: Xylocarpus Granatum Koen. (Syn. Carapa moluccensis Lam.) Die Pneumatophoren von RuMPHIiUS (1), KARSTEN (10) (»hör- nergleiche Organe») und SCHIMPER (11) beschrieben. — [Xylocarpus obovatus Juss. (Syn. Carapa obovata Blume). Von dieser sagt SCHIiM- PER in seiner bekannten >Pflanzengeographie»: »die schlangenartig kriechenden Wurzeln ragen mit ihrer oberen, der Klinge eines dicken Messers ähnlichen, aber von Lentizellen täbersäeten Kante aus dem Schlamm hervor.> Sie hat also nicht wahre Pneumatophoren.| Papilionaceae; Sesbania aculeata Pers. Die sog. sechwimmenden Weur- zeln dieser Pflanze sind von Scott und WAGER (6) untersucht, die es nicht för unglaublich halten, »that one function of the floating- tissue may be to facilate the supply of oxygen to the organs, on which it occurs.> Wahrscheinlich muss man wohl die >»Schwimm- wurzeln» von Sesbania sowie die von Jussiteua för Pneumatophoren halten. Dieser Meinung ist auch GOoEBEL (15). — Aeschynomene- Arten nach NEGERS »Biologie der Pflanzen» mit dännen Nährwur- zeln und sehwammigen Atemwurzeln. Sonneratiaceae: Die Sonneratia-Pneumatophoren sind von GOEBEL (2), BANCROFT (7), KARSTEN (10), SCHIMPER (11), WESTERMAIER (13), TISCHLER (217) und anderen untersucht. 299 Rhizophoraceae: Die Bruguiera-Pneumatophoren werden nach KAR- STEN (10) dadurch gebildet, dass »eine bis dahin horizontal unter der Oberfläche hinstreichende Wurzel sich negativ geotropisch in die Höhe richtet, in dieser Richtung zur Oberfläche emporwächst, dann wiederum die Wachstumsrichtung in eine positiv geotropische ändert, um schliesslich ... die horizontale Richtung wieder ein- zunehmen. Der ans Tageslicht gelangte Teil wächst dann als 'Organ sui generis weiter negativ geotropisch empor; ... Die Ober- fläche dieses Gebildes ist mit riesigen Lentizellen bedeckt » Auch SCHIMPER (11) spricht von diesen Pneumatophoren. — Ceriops Can- dolleana Arn. nach SCHIMPER (11) mit spargelähnlichen negativ geo- tropiscehen Wurzeln. — [Die Rhizophora-Arten haben keine Pneu- matophoren, besitzen aber Pneumathoden an den öber dem Schlamm befindlichen Teilen der Stätzwurzeln; vgl. WETTSTEIN'S »Handb. d. syst. Bot.>»] Combretaceae:; Laguncularia racemosa Gärtn. fil., die Pneumatopho- ren besonders von SCHENCK (8) untersucht. — Lumnitzera coccinea Wight und Arn. bildet ihre Pneumatophoren nach KARSTEN (10) etwa ebenso wie Bruguiera (siehe oben!), es sind aber Nebenwurzeln, die an die Erdoberfläche geschickt werden. Oenotheraceae: Jussieua; die Pneumatophboren wurden zuerst von CH. MARTINS im Jahre 1866 (in Mém. Acad. d. sciences de Mont- pellier,, Tome VTI) beschrieben und als Schwimmapparate erklärt, JOST (4) deutet sie als Atmungsorgane, SCcHENCK (9) und SELIBER (17) untersuchen ihr Aörenchym, dieser beweist ausserdem durch Versuche ihren negativen Geotropismus. Verbenaceae: Avicennia officinalis L. und tomentosa Jacq ; ihre Pneumatophoren sind von mehreren Forschern untersucht: SCcHENCK (8), KARSTEN (10), ScHIMPER (11) und BRENNER (16). Cucurbitaceae; Luffa amara Roxbgh. Nach Jost (4) bilden die Luftwurzeln, die ins Wasser gewachsen sind, »bald ein reich ver- zweigtes, unter dem Weasserspiegel schwimmendes System starker, spongiöser Wurzeln und Seitenwurzeln, an denen vertikal aufwärts- strebende, glänzend weisse Nebenwurzeln sofort auffallen und als Atmungsorgane zu erkennen sind.» Lobeliaceae: Lobelia exaltata Pohl, siehe unten! 2. Monocotyledones. Cyperaceae: Cyperus textilis Thunbg.; es scheint nach JosTt (4), als ob Pneumatophoren an Pflanzen hervorgekommen wären, die in Töpfen in einem Warmhausbassin standen. 300 Gramineae: Saccharum officinarum L.; nach Josrt (4) Pneuma- tophoren an Warmhausbassin-Exemplaren. Musaceae: Ravenala madagascariensis Sonn. KARSTEN (10) hat Pneumatophoren am Stamme dieser Pflanze gefunden. Orchidaceae: Cymbidium. Nach ENnGLER und PRANTL, »Die natär- lichen Pflanzenfamilien», bei dieser Pflanze aufrechte Wurzelzweige, die an der Arbeit för die Durchläöftung teilnehmen. NANDOR erwähnt in seiner »Növénymorphologia» (Bu- dapest 1911) Cymbidium unter den Pflanzen, die Pneu- matophoren haben. Palmae: Areca-Arten, Chamaerops humilis IL., Cocos nucifera L., Cyrtostachys Renda BLI, Elaeis guineensis L., fEugissona tristis Griff., Kentia Forsteriana F.: Muell., Livistona-Arten, "Metroxylon-Arten, Orania-Arten, Oreo- doxa-Arten, Phoenix-Arten (Fig. 1), Pholidocarpus Ihur Bl., Pritchardia filamentosa Hort?, Plychosperma-Arten, "Raphia Ruffia Jacq., Sabal-Arten. Die Palmenpneu- matophoren, die auch bei einigen Bewohnern trock- nerer Standorte vorkommen, sind vorzugsweise von RR ESR JosT (4) und KARSTEN (10) untersucht. Pneumatophoren PrdgrdatO ker. auch aus den abgestorbenen Blattbasen oder gleich- RE gy Mässig am Stamme zerstreut bei den mit " bezeichneten Gattungen. Pandanaceae: Pandanus; die Pneumatophoren sind von JosTt (4), KARSTEN (10), und SCcHOUTE (20) beschrieben. Sie finden sich auch am Stamme. II. ÖBER DIE PNEUMATOPHOREN VON LOBELIA EXALTATA Pohl. Die beiden Exemplare von Lobelia (Haynaldia Kanitz) exaltata Pohl, die im Gewächshause des Botanischen Instituts der Universität Stockholm aus den von Dr. P. DusÉNn aus Brasilien (Ponta Grossa in Paranå) mitgebrachten Samen gezogen worden sind, trugen beide in reichlicher Menge Pneumatophoren, deren Vorkommen bei dieser Pflanze bisher noch nicht bekannt gewesen ist. Sie waren jedoch nur an dem einen Exemplare, dessen Topf im Warmhausbassin 301 stand, kräftig entwickelt; an dem anderen Exemplar, das etwas trocken stand, erschienen sie dänner und vertrockneter. Die Pflanze findet sich nach >»Flora Brasiliensis» in ihrer Heimat »in locis uli- ginosis et paludosis»>. Im Anschluss hieran will ich erwähnen, dass Exemplare von Lobelia (Haynaldia Kanitz) Hassleri Zahlbr., die eben- falls im hiesigen Gewächshause auf feuchtem Boden und in Wasser kultiviert worden sind, keine Pneumatophoren bildeten; sie finden sich aber auch in ihrer Heimat (Brasilien) auf trocknerem Boden als ihre Verwandte, nämlich >»in aperto subhumido»> oder >in apertis silvulae>. Vd AR rg fv ACES (56 Fig. 2. Lobelia exaltata Pohl. a: Zwei Pneumatophoren in natärlicher Grösse. Die punktierte Linie bezeichnet die Erdoberfläche. bb: Zwei Pneumatophorenspitzen, achtmal vergrössert. — E. Rosenius del. Das Aussehen und die Grösse der Pneumatophoren geht aus Fig. 2 a hervor; doch ist gewöhnlich die Pneumatophorenspitze wegen der hier vorhandenen Pneumathoden schärfer markiert, weil diesel- ben teils eine kreideweisse Oberfläche, teils eine keulenförmige Ge- stalt haben (Fig. 2 b). Die Spitze ausgenommen, schillern die Pneu- matophoren wegen des Chlorophylls in der primären Rinde oft ins Gräne. Sie sind von sehr verschiedener Länge, jedoch höchstens 7 cm, sie ragen aber selten mehr als 1 cm (gewöhnlich !/2 cm) äber den Boden. Sie laufen zahlreich aus den Wurzeln des Rhizoms, jedoch nicht oder nur in geringer Anzahl aus deren älteren Teilen aus. Dies beobachtete schon RumPHius (1) auf Sonneratia alba Smith. Er sagt: »Prope truncum rara vel nulla sunt, sed ad unius alteriusve ulnae spatium incipiunt, quoque magis ab arbore remota sunt, inque aqua locantur, eo majora sunt.» Die Ursache hiervon ist vielleicht die, dass ohne Schwierigkeit der Sauerstoff durch den Stamm hindurch den diesem am nächsten gelegenen Wurzelteilen zugeföhrt werden kann, infolgedessen sie keine Pneumatophoren nötig haben. Man könnte sich auch denken, dass die an den äl- testen Wurzelteilen vorhandenen Pneumatophoren als die ältesten zuerst vernichtet wurden. Dies bin ich noch nicht in der Lage gewesen näher zu untersuchen. Der töäber Erde gelegene Teil des Pneumatophoren ist nicht ver- zweigt, ausser da, wo der Vegetationspunkt verletzt ist; hier wächst dicht darunter ein »Nebenpneumatophor» aus und stellt sich in die Richtung des beschädigten Pneumatophoren. Eine Spitzenregenerie- rung habe ich niemals beobachtet, nur als einen Ansatz zur Rege- nerierung eine Callusbildung, die eine kleine Ringmauer erzeugte. Der im Boden gelegene Teil des Pneumatophoren trägt jedoch zahl- reiche, gewöhnlich emporwachsende Zweige, die Pneumathoden be- kommen, wenn sie die Erdoberfläche erreichen, und die also als Pneumatophoren fungieren. Ihr Emporwachsen hängt wahrschein- lich von negativen Geotropismus, nicht von Aéörotropismus ab, weil sie immer die Vertikalrichtung auch tuber dem Boden behalten. Ich machte einige Krämmungsversuche mit den Lobelia-Pneumatophoren auf Klinostaten, sie richteten sich jedoch nicht wieder in der Vertikal- richtung auf. Dies beweist aber keinen Aörotropismus, sondern kann durch mangelnde Reaktionsfähigkeit wegen ungönstiger Le- bensbedingungen veranlasst sein. Die Pneumathoden sitzen, wie erwähnt, an den Pneumatophoren- spitzen und erzeugen hier erhebliche, oft ringförmig angeordnete Anschwellungen (Fig. 2 b) und wegen ihres Reichtums an Luft die kreideweisse Farbe der Spitzen. Es fehlt ihnen an Pneumatopho- ren, die wahrscheinlich die jängeren Entwicklungsstadien vertreten, wie sie auch an den Pneumatophoren des auf trocknerem Boden wachsenden Lobelia-Exemplars seltener sind. Was ausser den Pneu- mathoden in die Augen fällt, wenn man einen kräftigen Pneumato- phoren betrachtet, ist die Tatsache, dass dieser nahe an der Spitze einen grösseren Durchschnitt als an der Basis hat, der Diameter des Pneumatophoren vergrössert sich nach und nach von der Basis gegen die Spitze. Das geht auch aus folgender Tabelle hervor: 303 Pneumatopbor | | Ne- | Pneuma- Alle Diametermasse in mm. "2 em—3 cm—5!/2 cm Ny es Kopior es j zel wur- | »trockn.» unter der Spitze. ; zel. | Ex. Diameter des Zentralzylinders. ...... | 0,148 | 0,144 | 0,124| 0,203 | 0,081 | 0,094 | Diameter des Pneumatophoren resp. | | | HEnRWWIUAelS. | os astergne es 15081 | 0)816-]-0,628]) 0:85 084 | Oss | Verhältnis zwischen Diameter des | | Zentralzylinders und Diameter des 1 -» 1 AA IA 1 I Pneumatophoren resp. der Wurzel: | 6,96 5,67 | 5,06 | 4,19 | 4,2 Daraus geht auch hervor, dass es die primäre Rinde ist, die diese Vergrösserung des Diameters verursacht, denn die Grösse des Zentral- zylinders in ein und demselben Pneumatophoren ist beinahe kon- stant: in dem obenerwähnten Beispiel eine Diametervermehrung von nur 0,o024 mm bei einem Pneumatophoren, der 5 cm lang ist. Das Aussehen der primären Rinde der kräftigeren Pneumato- phoren zeigen die Fi- guren 3, 4 und 5: es sind = eingeschichtete Parenchymlamellen, die als Mittelwände grosse Interzellularen begrenzen, also ein a Res ewebe Fig. 3. Lobelia exaltata Pohl. Teil eines Pneumato- oder ein Aörenchym. phoren-Querschnitts, I em unter der Spitze. (""”/1). Ich habe hier, wie auch WITTE (19), den Begriff Aöérenchym biologisch als ein Durch- läftungsgewebe gefasst, ohne darauf Räcksicht zu nehmen, ob es ein primäres oder ein sekundäres Gewebe ist. SCHENCK (9) fasst den Begriff entwicklungsgeschichtlich und rechnet dahin nur ein aus einem Phellogen hervorgegangenes und mit Kork homologes Durchläftungsgewebe. GOEBEL fasst den Begriff biologisch wie auch HABERLANDT (in »Physiologische Pflanzenanatomie»), G. SELIBER (17) u. s. w. Dieser hat gezeigt, dass Rindenparenchymrzellen durch Streckung in ein aörenchymatisches Gewebe äbergehen können, und das spricht ja gegen die ausschliesslich morphologische Auffassung des Aörenchymbegriffs. Bei den Lobelia-Pneumatophoren entwickelt 304 sich die Rinde, wie unten gezeigt wird, auch dadurch, dass die Zellen sich zum Aörenchym ausdehnen und erweitern. Die innerste Zellenschicht der primären Rinde, Endodermis, zeigt sehr schön die Casparyschen Streifen, die in der Form einer zu- sammenhängenden Leiste an den radialen Seiten- und Querwänden die Zellen umgeben (Fig. 4 b und 35 a). Sie traten besonders sehr deutlich an meinen mit Gentianaviolett gefärbten Schnitten des Flemming-fixierten Materiales hervor. Fig. 5 a ist nach einem sol- chen Schnitte gezeichnet. Der Streifen erscheint auf beiden Seiten von einer etwas dunkleren, nicht scharf begrenzten Lamelle begrenzt und von dunkleren Linien in rechteckige oder paralleltrapezähnliche Fig. 4. Lobelia exaltata Pohl. Der innere Teil des Aöérenchyms, a im Querschnitt (79/4), b in radialen. Längsschnitt (”””/1). e, Endodermis ; p, Perizykel. Stäcke geteilt. Ausserdem ist der Streifen wie gewöhnlieh wellen- förmig. 'Die »Grenzlamellen» des Streifens können möglicherweise auf einer Plasmaansammlung dicht an dem Streifen und die Linien, die den Streifen teilen, vielleicht auf hintereinander gestellten Poren beruhen, [KROEMER K. erwähnt in Bibl. Bot. Heft 59, >»Wurzelhaut, Hypodermis und Endodermis der Angiospermenwurzel», dass er »an den radialen Längswänden: bei Vincetoxicum . officinale annähernd elliptische, quer zur Längsachse der Wand gestellte Täpfel, die vor- zugsweise in der Längszone des Casparyschen Streifens liegen», ge- funden hätte.| besonders weil ich glaube, dass ich bei Anwendung stärkster Systeme diese »Linien» doppelkonturiert gesehen habe. Ich kann mich jetzt nicht näher hieröber aussprechen. Mit Jodjodka- 305 lium + Schwefelsäure wurde die Endodermis schwach gelbbraun und mit Sudan III rot gefärbt, was auf Suberineinlagerung in sämt- lichen Endodermiswänden deutet. Die nächstäusserste Zellenschicht der primären Rinde bildet, wie auch die äusserste, einen geschlossenen Ring. Die Zellen sind in diesen beiden Schichten dicht aneinander gefägt und schliessen sich dicht bis an die Epidermiszellen, sie werden von Jodjodkalium und Schwefelsäure in der nächstäussersten Rindenschicht blau, in der äussersten gelbbraun gefärbt. In dieser äussersten Zellenschicht, Exodermis, sind die Zellenwände ringsum gleichförmig verkorkt (Färbung mit Sudan III); sie zeigen nicht die der Endodermis cha- Fig. 5. Lobelia exaltata Pohl. a, Endodermis (""”/1), b, Teil eines Pneumatophoren- Querschnitts mit Pneumathode ('”/1). e, Endodermis. rakteristiscehen Casparyschen Streifen aber möglicherweise eine sehr schwache Wellung der radialen Wände. Diese geben mit Phloro- glucin + HCI eine sehr schwache Färbung, sie sind also auch verholzt. Die zwischen Endo- und Exodermis gelegenen Rindenzellen zeigen alle Zellulosareaktion. Sie haben alle sehr dänne Wände, die in- nersten sind isodiametrisch, die öbrigen gewöhnlich radialgestreckt. An der Basis des Pneumatophoren sind die inneren Zellen gewöhn- lich kleiner oder tangentialgestreckt. Durch Erweiterung und Streckung der Zellen in radialer Richtung vermehrt sich der Um- kreis des Pneumatophoren von der Basis bis zur Spitze, aber nicht durch Zellenteilung. Auch kommt bei der Entstehung des Pneuma- thoden keine Zellenteilung vor. Fig. 5 b zeigt einen Pneumathoden im Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 20 306 Querschnitt. Offenbar ist sein Bau so einfach, wie man sich denken kann. Sie entstehen dadurch, dass die Zellen der drei äussersten Schich- ten (also Epidermis und zwei Rindenschichten) sich erweitern und teil- weise platzen. Die Zellenlamellen strecken sich auch radial, während die zwischen den Pneumathoden gelegene Epidermis tangential zu- sammengepresst wird. Durch diese Pneumathoden stehen die gros- sen Interzellularräume der primären Rinde in direkter oder wenig- stens in fast direkter Verbindung mit der äusseren Atmosphäre lin Fig. 5 b erscheint der eine Interzellularraum auswärts von einer Zellenschicht begrenzt|, und die Interzellularräume Sstehen auch untereinander in Verbindung (Fig. 4 Db). Die Epidermiszellen sind oft sehr unregelmässig an Grösse und Aussehen. Gewöhnlich sind sie in die Länge gestreckt oder biswei- len sogar isodiametrisch; die Zellenwände werden von Chlorzinkjod gelbbraun, von Sudan III rot gefärbt und sind also verkorkt; zudem geben die Radialwände eine schwache Holzreaktion (Phloroglucin + HCI). Die Pneumatophoren des ein wenig trocken stehenden Exemp- lares hatten gleich unter der Erdoberfläche reichlich Wurzelhaare. Diese kamen dagegen an dem Pneumatophoren des im Warmhaus- bassin stehenden Exemplares sehr selten vor. Das steht in Bezie- hung zu dem Wassergehalt des Grundes, was aus den betreffenden Untersuchungen mehrerer Forscher hervorgeht. [»die Wurzelhaare werden durch den Wassergehalt des Bodens derart beeinflusst, dass im Feuchten Herabsetzung oder völliger Schwund der Wurzelhaare eintritt>, sagt Freidenfelt in Bibl. Bot. Heft 61]|. Fig. 4 a zeigt einen Teil des Zentralzylinders mit seinem sehr grosszelligen Perizykel. An den Pneumatophoren und den Neben- wurzeln ist der Zentralzylinder diarch oder triarch, an den Wurzeln ist er tetrarch bis polyarch. Es scheint bei den Pneumatophoren gewöhnlich zu sein, dass der Diameter des Zentralzylinders gegen die Spitze hin ein wenig, wenn auch unbeträchtlich, anwächst (siehe oben!), was wohl mit der Gewebespannung in Beziehung steht. Bei den Pneumatophoren des auf trocknerem Boden wachsenden Ex- emplars sowie auch bei den Lobelia-Wwurzeln ist der anatomische Bau ähnlich dem der oben beschriebenen Pneumatophoren, und zwar in jeder Hinsicht, ausser in der relativen Mächtigkeit der primären Rinde (siehe obige Tabelle), was durch die Rindenzellen verursacht ist, die gewöhnlich mehr abgerundet sind und relativ vwviel kleinere Interzellularen besitzen; sehr kleine Interzellularen hat besonders die innere Hälfte der Wurzelrinde. 307 Die Pneumatophoren von Lobelia exaltata Pohl. sind also ihrer morphologischen Natur nach Wurzeln (WESTERMAIER (153) betrachtet die Sonneratia-Pneumatophoren auf Grund anatomischer Tatsachen als Organe »sui generis»), sie haben ein primäres Aörenchym und sehr primitive Pneumathoden und sind, wie es scheint, för die Luftzufuhr an die unterirdischen Teile des Wurzelsystems gut aus- gerustet. Es sei mir zuletzt gestattet, Herrn Prof. Dr G. LAGERHEIM, auf dessen Anregung ich diese kleine Untersuchung bewerkstelligt habe, fär viele Ratschläge und fär das Untersuchungsmaterial auch an dieser Stelle meinen besten Dank auszusprechen. ELITERATURVERZEICHNIS: 1741—1775. RUMPHIUS. Herbarium Amboinense. Liber IV. Caput LXII. 2. 1886. GOoEBEL, K. Ueber die Luftwurzeln von Sonneratia. — Berichte d. deutsch. botan. Ges. Bd. 4. J. 1886. ——, Ueber die Rhizophorenvegetation, naturforschende Ge- sellschaft zu Rostock, Sitzung vom 18. Dec. 1886. — Meckl. Archiv, Bd. 40. 4. 1887. Jost, L. Ein Beitrag zur Kenntniss der Atlhmungsorgane der Pflanzen. — Bot: Ztg. Bd: 45. 5. 1887. GOEBEL, K. Bemerkung zu der Abhandlung von L. Jost »Ein Beitrag zur Kenntniss der Athmungsorgane der Pflanzen>. Bot. Ztg. Bd. 45. 6. 1887/88. Scott, D. H. and WAGER, H. On the Floating-Roots of Sesbania aculeata, Pers. — Ann. of Botany, Vol 1. 1889. BANCROFT, J. Respiration in the roots of shoreplants. Ref. Just, Bot. Jahresber. 1889: 1. 3. 1889. SCHENCK, H. Ueber die Luftwurzeln von Avicennaria tomen- ST tosa und Laguncularia racemosa. — Flora, Bd. 72. 9Iri880 i, Ueber das Aerenechym, ein dem Kork homologes Ge- webe bei Sumpfpflanzen. — Jahrb. wiss. Botanik, Bd. 20. 10. 1891. KARSTEN, G. Ueber die Mangrove-Vegetation im Malayischen Archipel. Eine morphologisch-biologische Studie. — Bibl. Bot. Heft 22. — Vorläufige Mitteilung in Berichte d. deutsch. botan. Ges. Bd. 8. 1890: 11. 1891. SCHIMPER, A. F. W. Die indomalayische Strandflora. Bot. Mittheilungen aus den Tropen. III. Jena. 12. 1898. WIELER, A. Die Funktion der Pneumathoden und des Aéren- chyms. — Jahrb. wiss. Botanik, Bd. 32. 13. 1900. WESTERMAIER, M. Zur Kenntniss der Pneumatophoren. Bot. Untersuchungen im Anschluss an eine Tropenreise. Heft 1. Freiburg (Schweiz). 14. 15. 16. UZG 18. 19; 308 1901. 1901. 1902. 1903. 1910. 1910. LIFE, A. C. The tuberlike rootlets of Cycas revoluta. — Bot. Gaz,, NOLL GOoEBEL, K. Organographie der Pflanzen. Jena 1898—1901. BRENNER, W. Ueber die Luftwurzeln von Avicennaria tomen- tosa. — Berichte d. deutseh. botan. Ges: Bd: 20: SELIBER, G. Variationen von Jussieua repens mit besonderer Beräöcksichtigung des bei der Wasserform vorkommenden Aérenchyms. — Nova Acta. Abh. d. Ksl. Leop. Carol. Deut- schen Akad. d. Naturf. Bd. 84. Nr 2. Halle. TISCHLER, G. Uber das Vorkommen von Statolithen bei wenig oder gar nicht geotropischen Wurzeln. — Flora, Bd. 94. WitTE, H. Uber das Vorkommen eines aörenchymatischen Gewebes bei Lysimachia vulgaris. — Botaniska Studier, till- ägnade F. R. Kjellman. Uppsala. SCHOUTE, J. C. Die Pneumatophoren von Pandanus. — Ann. du Jard. bot. de Buitenzorg. 3:ieme Suppl. (Treub Fest- schrift) 1:e P: TISCHLER, G. Untersuchungen an Mangrove- und Orchideen- Wurzeln mit specieller Beziehung auf die Statolithen-Theo- rie des Geotropismus. — Ann. du Jard. bot. de Bi 3ieme Suppl td:erP: SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BbD 8, H. 3. SEFLAGNUMEBIOLOGISCHE STUPIEN II EINE KALTWASSERFORM VON SPHAGNUM VON ELIAS MELIN Während einer Reise in Ångermanland im Sommer 1913 — z. T. wegen sphagnologischer Studien — hatte ich Gelegenheit, bei einigen Sphagnum-Arten eine eigentämliche Kaltwasserform zu beobachten. Da mir diese von einigem Interesse zu sein scheint, will ich im folgenden eine kurze Beschreibung derselben geben. Bei den beiden Formen von Sphagnum riparium Ångstr., nämlich Vv. speciosum Russ. und Vv. fluitans Russ., fand ich sie am schönsten ausgebildet. Sie gestaltet sich hier der Hauptsache nach gleich. Ihr Aussehen ist aus Fig. 1 b—c ersichtlich. Charakteristisch för dieselbe ist, dass die älteren Kurztriebe, sowohl die abstehenden als auch die herabhängenden, nackt und steif sind. Die Blätter sind abge- fallen, und die infolge ihres vermehrten Chlorophyllgehalts schön grän gewordenen Sprossachsen haben deren Funktion öbernommen. Die Blätter fallen jedoch nicht auf einmal ab, sondern sterben,; wenn sie ein gewisses Alter erreicht haben, erst allmählich an ihrer Spitze beginnend ab; Stäck för Stäöck löst sich los, und endlich sind nur noch die Blattbasen öbrig, oder auch sie verschwinden. Die Blätter degenerieren gewöhnlich zuerst an der Basis des Kurztriebes, und man findet daher in der »Ubergangszone» der Sphagnumpflanze Triebe, welche unten ganz nackt, an der Mitte mit Blattfragmenten und oben mit ganzen Blättern versehen sind. Dies ist besonders bei v. fluitans der Fall, weniger bei v. speciosum, dessen Blätter am ganzen Kurztrieb oft gleichzeitig degenerieren. Fig. 1 e! zeigt ein Blatt der Kaltwasserform von Vv. speciosum, Fig. 2 drei von Vv. fluitans. Bei der letzteren, deren Hyalinzeilen zum grössten Teile verdrängt ! För die Hilfe mit den Mikrophotogrammen habe ich dem Herrn Prof. Dr. O. JuEL zu danken. 310 sind, besitzen alle Zellen ungefähr dieselbe Widerstandskraft, und die Blätter zerfallen ziemlich regelmässig von oben nach unten; bei v. speciosum dagegen bleiben gewöhnlich die festen Randsäume gleichsam wie Schnäre hängen (in Fig. 1 e sind dieselben z. T. losgetrennt). Gleichzeitig mit dem Zerfallen der Blätter erleiden die Kurzspross- achsen eine bedeultende Veränderung. Vor Allem werden sie reichlich Fig. 1. Sphagmwn riparium Ångstr. a die normale v. specioswm Russ., b deren Kaltwasserform, c die Kaltwasserform von v. flwitans Russ., d Blatt der normalen Vv. speciosuwm, e Blattfragment deren Kaltwasserform. d, e 30 X 1. — Photo. 0. JUEL u. E. MELIN. mit Chlorophyll versehen und infolgedessen schön grän, aber gleich- zeitig werden sie hart und steif, ja fast scharf. Letzteres wird, wie in Fig. 3 deutlich sichtbar, durch starke Verdickung der Zellwände im äusseren Teile des »Zentralzylinders> hervorgerufen. Fig. 3 b zeigt einen Schnitt durch normale Vv. speciosum, Fig. 3 a einen solehen durch deren Kaltwasserform. Die Verdickungen bestehen aus Zellulose: durch Chlorzinkjod erzielt man eine violette Färbung, durch 311 Schwefelsäure-Jod eine blaue. Der äussere Teil des »>Zentral- zylinders> geht ohne irgendwelche Grenze in den inneren öber, des- sen Zellwände dieselbe Reaktion geben. Wie erwähnt, verändern sich nicht nur die abstehenden Kurztriebe in der obigen Weise, sondern auch die hängenden. Der Langtrieb (Stamm) wird ebenfalls kräftig grän und assimilierend. Fig. 2. Blätter der Kaltwasserform von Sphagnum riparium Ångstr. v. fluitans Russ. a normal, b und c im Beginn der Degeneration. 30 X 1.— Photo O.JuEru.E. MEN, Fig. 1 a—c ist eine Photographie des gepressten Materials. Hier scheiren die Kurztriebe der Kaltwasserform ziemlich schlank zu sein; dies ist jedoch eine Folge des Trocknens; wird das Material gekocht, nehmen sie ihr natärliches Aussehen wieder an. Was kann nun die Ursache dieser Veränderung sein, welche diese Sphagnumindividuen erlitten haben? Um dies zu bestimmen, wollen wir deren Standort untersuchen. Dieser ist der sädwestliche Rand des kleinen Sees Mestjärn, 2 312 km. VSV von der Kirche, Gemeinde Anundsjö in Angermanland. Hier entspringt eine Quelle, deren Wasser bei meinem Besuch am 16. Juli 1913 eine Temperatur von -F 4? C. hatte (4 Uhr Nachm., Lufttemperatur + 18,5? C.) Am Ausfluss der Quelle war das Wasser ein bischen tiefer als etwas weiter hinaus, und hier wuchs Sphagnum rti- parium Vv. fluitans mit Amblystegium exannulatum v. Rote" zusammen. Unmittelbar davor begann ein Polytrichum-Gärtel, der die Quelle etwa halbwegs vom See absperrte; die noch uäöbrige Strecke nahm ein ziemlich schmaler Gärtel von Amblystegium exannulatum Vv. purpu- rascens, mit Sphagnum riparium V. speciosum vermischt, ein. Die Quelle war also eigentlich ganz vom See isoliert, teils durch Polytri- chum, teils durch Amblystegium; das Wasser aber floss besonders öber dieses in den See hinäber. Die Kaltwasserform befand sich einerseits in der Quelle selbst, wie Vv. /luitans, anderseits unmittelbar davor, am Rande des Poly- trichum-Göärtels und im Amblystegium-Gärtel, wie v. speciosum. Sie hörte jedoch auf, sobald die Wassertemperatur + 6”? C. äberschritt; schon bei dieser Temperatur war sie schwächer ausgebildet, und bei noch höherer Temperatur fehlte sie gänzlich. Ungefähr 1 dm vom Rande des Polytrichum-Gärtels fehlte sie, und unmittelbar vor dem Amblystegium-Gärtel gedieh die normale v. speciosum äppig (Fig. 1 a). Da die Sommertemperatur des Quellwassers als ziemlich konstant angesehen werden muss, scheint die Maximaltemperatur, der die Form ausgesetzt ist, + 6? C. nicht öbersteigen zu därfen. Können jedoch nicht andere Faktoren, als die niedrige Wasser- temperatur, hier mit im Spiele sein? Dass das Wasser allein nicht einwirken kann, scheint mir daraus hervorzugehen, dass sowohl v. speciosum als auch Vv. fluitans von dem gleichen Geschick betroffen worden sind. Es könnten ja möglicherweise Stoffe im Wasser vorhanden sein, die der Pflanze mehr oder weniger schädlich sind. Diese Annahme wird aber wegen des äppigen Aussehens der Form, wegen ihrer kräftig gräönen Farbe und ihres Aufhörens bei + 69 C hinfällig. Es bleibt mir demnach keine andere Erklärung äbrig als die nied- rige Temperatur des Wassers. Dass es sich hier nur um die niedrige Temperatur während der Vegetationsperiode und nicht um die nied- rige Durchschnittstemperatur handelt, scheint mir selbstverständ- lich zu sein. "Die Amblystegien wurden von Herrn Lektor H. W. ARNELL bestimmt. 313 Ähnliche Kaltwasserformen, obgleich etwas schwächer ausgebildet, sah ich im letzten Sommer von einigen anderen Sphagnum-Arten, nämlich von S. angustifolium C. Jens., S. apiculatum Lindb. fil, S. Girgensohnii Russ. und S. squarrosum Pers. Die erste, S. angustifolium, wuchs unmittelbar oberhalb der ge- nannten Quelle, wo sie lose Polster bildete; einzelne Exemplare gingen bis in dieselbe hinab und veränderten sich in derselben Weise wie S. riparium. Kaltwasserformen von S. apiculatum, S. Girgensohnii und S. squarrosum sah ich bei Pängsjö, Gemeinde Anundsjö. Auch diese lebten im Quellwasser, das bei meinem Besuch am 30. Juli 1913 + 6 9 C. hatte. Uber die Vegetation in kalten Quellen und öber den Einfluss des Wassers auf dieselbe gibt es in der Literatur nur sehr wenige Angaben. KERNER (3) fand durch die Untersuchung zahl- reicher Quellen, dass die Pflanzen derselben sehr von der Wassertempera- tur abhängig waren: die in sehr kal- tem Quellwasser gedeihende Flora CJ) fehlte in etwas wärmerem gänrzlich. Er Fig. 3. Querschnitte der Kurzspross teilte deshalb die Kaltwasserpflanzen achsen von Sphagmun riparium in 6 Gruppen ein, von denen jede eine v. speciosum Russ. a von bestimmte Wärmegrenze hatte (= die Se SI pr TON Sa malen Varietät. Temperatur der wärmsten Quelle, in der die Gruppe vertreten war). Die Wärmegrenzen der einzelnen Grup- Hen SWArent0:6r Cr 8 sr 0 NG ELSE: und ILE Meine Kaltwasserformen sind demnach zu KERNERS (3) Gruppe 1 zu zählen. Ihre Wärmegrenze war nach meinen Messungen + 6? C. Zu dieser Gruppe rechnet KERNER (3) u. a. Arabis bellidifolia, Epi- lobium origanifolium, Ranunculus aconitifolius, Viola biftora. Den Einfluss der Wassertemperatur auf die Vegetation kallter Quellen hat KERNER (4, S. 450) u. a. bei Veronica Beccabunga, Cardamine amara, Myosotis palustris und Pedicularis palustris beob- achtet. Er fand, dass diese Pflanzen in Quellwasser von 10,29 C. bedeutend grösser und kräftiger waren, längere Stengelglieder hatten und bedeutend grössere Blätter als in Wasser von 4,29 C. entwickelten. 314 SCHIFFNER (6) gibt an, dass reines, kaltes Quellwasser bei Chi- loscyphus Kleinheit der Blätter und der Blattzellen bewirke. Ein Seitenstöck so eigenartiger Veränderungen, wie sie meine Kaltwasserformen von Sphagnum aufweisen, fehlt jedoch in der Li- teratur. Die Blätter sind nicht kleiner geworden, wie bei den Pha- nerogamen von KERNER (4) und bei Chiloscyphus (6), sie sind aber degeneriert und zerfallen, während die Sprossachsen gleichzeitig steif und hart wurden. Dass diese letzteren auch stark assimilierend wurden, döärfte korrelativ mit dem Verschwinden der Blätter in Verbindung stehen. Dass zwischen Blättern und Sprossachsen eine solche Korrelation vorhanden ist, geht aus BOIRIVANTS (2) experi- mentellen Untersuchungen mehrerer Pflanzen hervor, bei denen die der Blätter beraubten Sprossachsen chlorophyllreicher wurden. Die Verhältnisse, unter denen die Vegetation der kalten Quell- wasser lebt, sind ganz besonderer Natur und kaum mit denen der alpinen und der arktischen Gegenden vergleichbar. Alpine und arktische Landpflanzen mössen sich, um zu gedeihen, nicht nur gegen die niedrige Temperatur, sondern jedenfalls auch u. a. gegen zu starke Transpiration schuätzen (WARMING 7). Hier sind daher die Blätter klein und sitzen dicht aneinander, die Moose treten in dichten Polstern auf usw. (LINDBERG 5, BERGGREN 1). Auch däöärfte die konstant niedrige Temperatur, die während der Vegetationsperiode in den kalten Quellen herrscht, im allgemeinen nicht den arktischen und alpinen Wasserpflanzen zu teil werden. ZITIERTE LITERATUR. 1. BERGGREN, S., Musci et Hepaticae Spetsbergenses. — K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 13. 1874. BOIRIVANT, M. A., Recherches sur les organes de remplacement chez lestplantesk an Anne Nat;, Bot Ser. 8, chsr6: SOT 3. KERNER, A., Ueber den Einfluss der Temperatur des Quellen-Wassers auf die im Rinnsale der Quellen vorkommenden Pflanzen. — Ver- HandErZooLFBOERVerBadrSt8on! 4. KERNER, A., Pflanzenleben. Bd 2. Leipzig 1898. LINDBERG, S. O., Förteckning öfver mossor, insamlade under de svenska expeditionerna till Spetsbergen 1858 och 1861. — Öfv. K. Sv. Vet.-Akad. Förh. Bd 23: 1866. 6. SCHIFFNER, V., Kritik der europ. Formen der Gattung Chiloscyphus auf phylogenet. Grundlage. — Beih. Bot. Centralbl. Bd 29. 1912. WARMING, E., Om Grönlands vegetation. — Meddel. om Grönland. Hör srA888: N An | SVENSK BOTANISK LIDSKRIET. OÖLÖMSICBDIG8, HM. J. SMOLIGATOCH SYDOSTEIGA ELEMENT I STOCKHOLCMSPRARTENS FLORA AF STEN SELANDER Stockholmstraktens!? flora hämtar mycket af sitt intresse från före- komsten af arter med vidt skildt ursprung, olika invandringsvägar och olika invandringstider. Det visar sig också, att man vid ett studium däraf kommer till ganska märkliga resultat. De slutsatser angående en växts historia och ålder inom ett visst område, som dragas med stöd af dess nu- tida utbredning därstädes, måste visserligen alltid bli mer eller mindre osäkra, desto osäkrare, ju mindre området är. Att jag dock ansett mig ha rätt att så vidt möjligt söka fastställa några växthistoriska data med ledning af Stockholmstraktens nuvarande växtgeografiska förhållanden, har flera orsaker. Dels känner man, tack vare hufvud- sakligen MUNTHES och J. V. ERIKSSONS undersökningar (MUNTHE, 1910, ERIKSSON 1913), med ganska stor noggrannhet denna trakts geografi- ska utveckling efter litorinahafvets maximiutbredning, och kan sålunda rätt nära, äfven med arkeologiska data, bestämma den tid, vid hvilken ett mindre gebit, en ö eller ögrupp, till följd af landhöjningen dök upp ur hafvet och på så sätt blef beboelig för växter. Dels äro områdets floristiskt-växtgeografiska förhållanden synnerligen väl kända genom den förteckning öfver dess växter, som nyligen utgifvits af Botaniska sällskapet i Stockholm, och som jag tack vare professor G. ANDERS- 1! Med Stockholmstrakten menas i det följande Södertörn, Stockholms skärgård och södra Roslagen, d. v. s. ett område från Lidö i norr till Landsort i söder; dess gräns åt väster markeras af Mörköfjärden, Adelsö, Görväln och en linje Fysingen— Lommaren; jf. Stockholmstraktens växter, Sthlm 1914. 316 SONS vänliga tillmötesgående redan före dess tryckning varit i till- fälle att taga del af. Man kan därför med relativt stor visshet för- utsätta en arts verkliga frånvaro inom de trakter, hvarifrån den ej finnes angifven; betydelsen häraf kan ej nog uppskattas, då det ju kanske i första rummet är luckorna i en växts utbredning, som gifva antydningar Och slutligen består undersökningsområdet till mycket väsentlig del af öar, mellan hvilka tillfällig spridning senare än under den ifrågavarande artens egentliga invandringstid mycket försvårats; stora partier äro obe- bodda, så att människan ej genom mer eller mindre direkt in- om dess invandringshistoria etc. gripande har förändrat växternas naturliga utbredning. Vid en öfverblick af de element, hvaraf Stockholmstraktens kärl- växtflora består, finner man, att af dess 859 med säkerhet ursprung- liga, ej synanthropa arter 203 äro ubikvister på hela den skandinaviska halföns fastland. Lägger man till dessa de 24 arter, som endast visa en lucka i sin utbredning i norra Lappland, och 18 arter med en nordgräns genom mellersta Lappland och norra delen af Norges kustland, får man en summa af 245 arter, d. Vv. s:285 0tamden Stockholmstrakten förekommande, hvilka äro gemensamma för den ojämförligt större delen af Skandinaviens fastland. De nordostliga invandrarnas antal är ringa. Utom af granen bestå de af Alnus incana! Carex globularis C. loliacea Ledum palustre Rubus arcticus Salix depressa, mallestalltsat” arter Cd:v.s: förekommande. Något talrikare äro arterna med arktiskt-alpin prägel. ej fullt 1 procent af de inom området Dit höra: sålunda tillsammans 12 arter eller 1,4 Alchemilla glomerulans Betula nana Carex capillaris C. polygama Cirsium heterophyllum Draba incana Equisetum tenellum Poa alpina Saxifraga adscendens Selaginella ciliata Trollius europeus Woodsia "alpina, 4Z af hela antalet. ' Arterna tagas i samma omfång som i NEUMAN, Sveriges Flora. 317 Rent nordliga till sin karaktär äro följande: Calamagrostis purpurea Cornus suecica Carex aquatilis Galium trifidum C. chordorrhiza Mentha lapponica C. livida Salix lapponum C. magellanica Sorbus "glabrata C. pauciflora Vaccinium "microcarpum, möjligen äfven Ribes rubrum. Med dessa 13 arter skulle sålunda hela antalet arter i Stockholmstrakten af nordligt ursprung vara 223 OK SENIOR IA Till dessa ansluta sig några kustväxter af nordlig typ, nämligen: Atra bottnica Euphrasia bottnica. Carex norvegica De arter, som ha en öfvervägande västlig utbredning i Skandi- navien och i Stockholmstrakten nå sin nordostgräns, äro ej heller synnerligen talrika. Dit höra: Cardamine silvatica Scirpus multicaulis Galium saxatile Viscum album Hedera Helix Erigeron Mäilleri och möjligen ännu några andra. Den alldeles ojämförligt största delen af Stockholmstraktens växter ha en rent sydlig utbredning inom Fennoskandien. 35 af dessa arter nå sin nordgräns i Norrbottens och Västerbot- tens kusttrakter; längre inåt land sjunker denna ned till södra Jämtland, Härjedalen eller Dalarna för att sedan i Norge vanligen följa fjällområdets sydrand, med eller utan nordliga utlöpare längs västkusten. För 74 af Stockholmstraktens växter går nordgränsen genom Ångermanland eller Medelpad, Jämtland och Trondhjems amt. Så godt som alla dessa liksom några i föregående grupp tillhöra redan hvad som vanligen brukar kallas ekfloran och de sydligare elemen- ten af subglacialfloran. 41 af de i Stockholmstrakten förekommande arterna gå ej porr om Hälsingland och Dalarna; för ytterligare 60 förlöper nordgränsen genom Gästrikland, södra Dalarna eller Västmanland och södra Värmland. Sammanlagt nå sålunda 210 (= 24,5 2) af det behand- 218 lade områdets växter sin gräns Norrland. Genom Stockholmstrakten norr i södra och mellersta alldeles angränsande delar af Uppland och Roslagen) gå anmärkningsvärdt många nordgränser. Sen) 3 5 5 2 ': Nordgräns genom Stockholmstrakten, mellersta Sverige (Västman- land, Nerike, norra Västergötland, södra Värmland eller Dalsland) samt södra Norge ha följande:! Alliaria officinalis Allium Scorodoprasum Alyssum calycinum (SO) Anagallis arvensis Anemone Pulsatilla Aquilegia vulgaris Brachypodium pinnatum Bromus erectus Callitriche hamulata > stagnalis Cardamine hirsuta » impatliens Carex acutiformis >» — remota » — vulpina Convolvulus sepium Cuscuta Trifolii (V) Cynosurus cristatus (V) Daucus Carota Dentaria bulbifera Echinospermum Lappula Epilobium parviflorum Ep. roseum Festuca gigantea Filago minima Geranium columbinum G. lucidum Glyceria aquatica Hypericum montanum H. hirsutum” Hydrocharis Morsus rance” Jasione montana Lappa officinalis Leontodon hispidus” Lemna gibba Mercurialis perennis Myriophyllum verticillatum Orchis Traunsteineri (V) Orobus niger” Petasites officinalis Platanthera montana Potamogeton acutifolius P. crispus Puilncens P. polygonifolius Rhamnus cathartica Rubus suberectus Rumex Hydrolapathum Saxifraga tridactylites? Sedum album Selinum Carvifolia Senecio Jacobea Trifolium procumbens Veronica spicata. ! V: västeuropeiska arter. SO: sydostliga arter. > Går långt n. ut 1 Norge. "I Norge blott i Vestlandet. Dessutom enstaka förek. i Hälsingland. 319 Till dessa ansluta sig följande, hvilka ha en mer östlig utbred- ning i Sverige och saknas i Norge eller där blott förekomma på någon enstaka lokal längst i sydost: Asperula tinctoria (SO) Carex montana Cerastium glutinosum Crategus Oxyacantha Gypsophila muralis (SO) Libanotis montana (SO) Nasturtium amphibium Polygala comosa (SO) Sim latifolium Trifoltum montanum Viola hirta. Ett stort antal arter följa kusterna åt, så att deras nordgräns gör en stark bukt nedåt i de inre landskapen, men däremot går relativt mycket långt upp på ostkusten (till Stockholms-trakten) och på norska Vestlandet. Dit höra Aira precox (V) Allium vineale (V) All. ursinum Brachypodium silvaticum (V) Bromus asper (V) Br. serotinus (V) Carex paniculata C. silvatica Cephalanthera longifolia Geranium molle Holcus mollis (V) Lithospermum officinale Melica uniflora (V) Myosotis versicolor (V) Ononis hircina Orchis mascula (V) Orch. latifolia Potentilla minor Rubus fruticosus (V) R. nemorosus (V) R. thyrsoideus R. Wahlbergiti (V) Stellaria Holostea Trifolium filiforme (V) Valerianella olitoria. De arter, som i listan märkts med >»>V>, äro utprägladt väst- europeiska. De öfriga förekomma i så godt som hela Europas tropophila löfskogsområde; alla, så när som på. Ononis hircina, finnas på de brittiska öarna. norra tempererade bältet. Carex silvatica är cirkumpolär i det Ett antal hafsstrandväxter ha helt naturligt en liknande utbred- ning inom Skandinavien, nämligen: Carex arenaria C. distans Cochlearia danica Sagina maritima Salicornia herbacea Scirpus parvulus Trifolium fragiferum Triticum junceum 320 En väl karaktäriserad grupp består af de arter, som i Sverige äro begränsade hufvudsakligen till de östra kustlandskapen med nordgräns i Stockholmstrakten, men dessutom förekomma i Norges sydöstra del. Hit höra: Aqgrimonia odorata (SO) Arabis sudetica (SO) Cephalanthera rubra Phleum Boehmeri (SO) Thymus Chamcedrys Vicia cassubica (SO) Corydalis pumila (SO) V. lathyroides Cynanchum Vincetoxicum (SO) Medicago falcata (SO) Ononis repens. Utprägladt sydosteuropeiska äro af dessa de, som betecknats med »(SO)»; de öfriga äro rent sydliga. På de brittiska öarna förekomma sällsynt Cephalanthera rubra, Phleum Boehmeri och Thymus Cha- meedrys, något allmännare Vicia lathyroides; de öfriga saknas. Endast i östra Sverige upp till Stockholmstrakten förekomma: Melampyrum nemorosum Melica ciliata (SO) Montia minor Aira caryophyllea Asparagus officinalis Carex divulsa C. extensa Orchis sambucina Centaurion umbellatum Orch. ustulata Pimpinella magna Poa bulbosa (SO) Polterium Sanguisorba Scabiosa Columbaria Stellaria neglecta Vicia dumetorum (SO). Corydalis cava Gagea stenopetala (SO) Holosteum umbellatum Hordeum europwum Hutchinsia petra Melampyrum arvense Större delen af dessa arter ha en rent sydlig prägel. De, som äro betecknade med »(SO)», äro övervägande sydostliga; så utgör Melica ciliata ett viktigt element i de ungerska Stipa-stäppernas vegetation. Karakteristiska för Sveriges ostkust äro vidare ett antal växter, som afvika från de nyss uppräknade därigenom, att de saknas ij Skåne. För följande går nordgränsen genom Stockholmstrakten: Mentha litoralis Samolus Valerandi Silene viscosa (SO) Veronica longifolia v. maritima (SO). Allium Schoenoprasum (SO) Alopecurus ventricosus Cnidium venosum (SO) Draba muralis 321 Likartad är Isatis tinctoria, hvars nordgräns dock går genom Gästrik- land. Af dessa äro Allium Schoenoprasum, Cnidium venosum, Isatis tinctoria, Silene viscosa och Veronica longifolia sydostliga. Mentha litoralis är blott känd från Östersjötrakterna. Alopecurus ventricosus är rent östlig och har med all säkerhet i relativt recent tid vandrat in öfver Åland. Inalles nå 141 arter, d. v. s. 16,4 Z af Stockholmstraktens kärl- växter, sin nordgräns inom området. En likartad invandringshistoria som Alopecurus ventricosus ha efter allt att döma vissa andra östliga arter, som förekomma i mellersta Sverige ochi några fall äfven iöstra Norge (jfr HEINTZE, 1908). Hit höra: Arabis arenosa Malaxis monophyllos Campanula patula Potentilla norvegica Corydalis solida var. australis Ranunculus cassubicus Geranium bohemicum Trifolium spadiceum. I det följande är det min afsikt att något närmare gå in på ut- bredning etc. inom Stockholmstrakten af de arter, som där ha en nord- eller nordvästgräns. Först är det dock nödvändigt att nämna några ord om de växtsamhällen, där man hufvudsakligen träffar dylika arter, för att ge någon antydan om de förhållanden, hvarunder dessa lefva här vid utkanten af sitt utbredningsområde. Som bekant, kan man ur växtgeografisk synpunkt indela våra skärgårdar i längszoner (jfr HÄYRÉN 1900). För Stockholmstraktens vidkommande gestalta dessa sig på följande sätt: Ytterst en trädlös zon, högst med buskformiga alar och rönnar, därpå en ej öfverallt utbildad zon med skog af båda björkarterna, al och rönn, inåt be- gränsad af tallskogens begynnande. Dessa zoner ha sedan länge utskilts af SERNANDER på hans föreläsningar öfver den skandinaviska vegetationens historia och på växtbiologiska seminariet, och han har för gränslinjen användt termen den marina eller maritima skogsgränsen (jmfr SERNANDER 1912 p. 867), och för den senare zonen termen den maristoma björkzonen. Så kommer slutligen barrskogszonen. Insprängda i denna förekomma skogssamhällen af ek och andra ädla löfträd, hvilka på edafiskt gynnade lokaler, skyddade dal- gångar o. d., gå lika långt ut som tallskogen (granskog är relativt sällsynt i skärgården). I Roslagssocknarna Angarn, Österåker, Roslags- kulla, Riala och Länna upphöra ekskogarna på ett visst afstånd från kusten; i ett smalt bälte, som i allmänhet sammanfaller med den egentliga odlade bygdens inre gräns, förekomma sedan enstaka ekar Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 21 322 i de här mycket utbredda hagmarkerna, och därpå vidtaga rena barrskogar med stora myrmarker, rika på nordliga Carices etc. Tyvärr har jag ej varit i tillfälle att konstatera, huruvida detta är ett generellt fenomen; att döma af iakttagelser under ett flyktigt besök i östra Södertörn tyckas förhållandena här vara likartade, och äfven på Ingarölandet synes ett dylikt ekfritt område finnas, ehuru här naturligt nog af mycket ringa utsträckning. — MARINA TRÄDORANSEN; === MARINA TALL — CRAMSEN jess och INRE EXSRÄNSEN. 1. Längszoner i Stockholms skärgård. Den trädlösa zonen är fattig på sydliga arter; det är i stället de nordliga som förläna den dess karaktär. Cornus suecica, Carex magellanica och Rubus chamcemorus äro verkliga karaktärsväxter. I klippspringor finna vi här två sydostliga arter, Allium Schoenoprasum och Silene viscosa. Tillsammans med dem förekomma: Aira flexuosa Festuca rubra Carex Goodenoughili Galium palustre >» — canescens Hieracium um bellatum Empetrum nigrum Lythrum Salicaria Festuca ovina Matricaria "maritima 323 Melandrium silvestre Sagina procumbens Polypodium vulgare Sedum maximum, Rumex Acetosella alltså så när som på Lythrum och Sedum maximum, som dock äfven de gå långt norrut, idel öfver hela Skandinaviska halfön ut- bredda arter. Silene viscosa, onekligen en af skärgårdens märkligaste växter, uppträder här som en äkta chasmofyt; den växer alltid på kobbarnas östra, mot hafvet vettande sida, högst ett tiotal individ på hvarje lokal, och synes med förkärlek uppsöka de mest vindexponerade hällarna på ganska stor höjd, i allmänhet minst fem meter, öfver vattnet. På blockmarker förekomma i hafsbandet två sydostliga arter, nämligen Veronica longifolia Vv. maritima och Isatis linctoria, och en sydlig, Rhamnus cathartica. Utom dem påträffar man på dylika lokaler regelbundet: Agrimonia Eupatoria Calamagrostis epigejos Barbarea stricta Juniperus communis, ofta äfven Angelica litoralis Viburnum Opulus, > silvestris d. v. s. två ekväxter och fem ubikvister. Bli blocken mindre och glesare, lämnande mellan sig större eller mindre sand- och grusfläckar, uppstå en art örtbackar. Som exempel på en dylik kan anföras en ståndortsanteckning från Brun- skär i Möja s:n (18. 5. 1910): AA IBNGe. DD =:0! £: Strödda: Juniperus, Avena pratensis och fläckvis Cystopteris fragilis. Tunnsådda: Calluna, Hypericum perforatum. Enstaka: Allium Schoenoprasum, Arabis hirsuta, Mentha arvensis. F: Rikliga: Antennaria dioica, fläckvis Hieracium Pilosella och Se- dum acre. Strödda: Cerastium glutinosum, Galium verum, Tanacetum vulgare, Åtra flexuosa, Festuca ovina. Tunnsådda: Cerastium semidecandrum, C. vulgare, Carum Carvi, Draba verna, Luzula campestris, Pimpinella Saxifraga, Poten- tilla argenlea, Rumex Acetosella, Veronica arvensis, Vicia Cracca, Viola tricolor. Enstaka: Cardamine hirsuta, Taraxacum corniculatum. 324 Från dessa örtbackar äro antecknade följande sydliga arter: Cardamine hirsuta Hypericum hirsutum Cerastium glutinosum Potentilla minor Daucus Carota samt de sydostliga Agrimonia odorata, Allium Schoenoprasum och Fragaria collina. : Den öfriga vegetationen består af ett ungefär lika antal ekväxter och ubikvister; dessutom har kand. L. G. ROMELL Varit vänlig med- dela mig fyndet af den nordliga Luzula pallescens flerstädes på dylika lokaler i Rådmansö skärgård. På stränder af sandblandadt svallgrus finner man en egen- artad vegetation. Längst ned, ofta ett godt stycke ut i vattnet, före- kommer vanligen den nordliga Aira bottnica; särskildt är detta fallet 1 norra delen af skärgården. Sedan följer i allmänhet ett vegetationsfritt bälte upp till närheten af de remsor af uppkastad tång, man nästan alltid finner här. På och intill denna tångremsa växa allmänt: Atriplices Baldingera (steril) Cirstum arvense > lanceolatum och sällsyntare: Alopecurus ventricosus Elymus arenarius Festuca arundinacea Isatis tinctoria Potentilla anserina Rumex crispus Sonchus arvensts Triticum repens Polygonum Raji Stachys palustris Valeriana excelsa. Högre upp följer så en zon, där man m. 1. m. regelbundet an- [NESUGENES Cardamine hirsuta Draba incana » muralis Erysimum hieraciifolium Lathyrus pratensis Mentha arvensis . Myosotis collina Potentilla anserina Scutellaria galericulata » hastifolia Valerianella olitoria Veronica verna Vicia Cracca Viola canina. Denna öfvergår sedan i regel i en Rubus idewus-Calamagrostis epigejos- association. 325 Som synes uppträda här de sydliga Cardamine hirsuta, Draba muralis och Valerianella olitoria, den sydostliga Isatis samt Erysi- mum hieraciifolium och Alopecurus ventricosus, som äro af östlig typ, tillsammans med en så utprägladt nordlig art som Draba incana. De öfriga äro ubikvister och ekväxter till ungefär lika antal. Strandängarna hysa en ej ringa del af de arter, som nå sin nordgräns i Stockholmstrakten. De äro visserligen vackrast utbil- dade längre in i skärgården, men då man finner fullt typiska strand- ängar redan långt utanför marina trädgränsen, kunna de lämpligen behandlas i detta sammanhang. Vegetationen på strandängarna varierar, särskilt närmast vattnet, något allt efter markens beskaffenhet. Så förefaller Scirpus com- pressus att vara bunden till mera sandhaltig grund o. s. v., men de olika typer, som till följd bäraf skulle kunna urskiljas, öfvergå så utan gräns i hvarandra, att ingen hänsyn härtill kan tagas i det följande. Längst uti vattnet växa ofta Scirpus maritimus och Tabernemontani, stundom äfven Phragmites communis. Något längre in påträffår man nästan alltid Scirpus uniglumis. Vid själfva strandbrädden uppträda: Aster Tripolium Triglochin maritimum Glaux maritima » palustre Montia minor Scirpus pauciflorus samt stundom Alopecurus ventricosus Scirpus acicularis. Glyceria maritima Någon meter högre upp blir växttäcket slutet, och här finner man regel: Agrostis stolonifera var. maritima Juncus Gerardi Carex Oederi Plantago maritima och ibland äfven Carex extensa Scirpus compressus distans > — rufus. Nu vidtager den egentliga, sumpiga strandängen, som nästan all- tid är bevuxen af ett tätt täcke Agrostis stolonifera med mer eller mindre rikligt inströdd Parnassia palustris. Därjämte förekomma regelbundet: 326 Alopecurus ventricosus Caltha palustris Leontodon autumnalis Ophioglossum vulgatum Carex Goodenoughit Pedicularis palustris > — panicea Plantago maritima Centaurion Erythroea Polygala amarella Gentiana Amarella Triglochin maritimum Hierochloö odorata > palustre, samt dessutom mer eller mindre sällsynt: Aster Tripolium Mentha arvensis Calamagrostis neglecta » — austriaca Carex dioica >» l[itoralis » Hornschuchiana Myosotis coespitosa >» — pulicaris Odontites simplex Centaurion pulchellum Orchis incarnata » umbellatum Poa irrigata Epipactis palustris Primula farinosa Euphrasia bottnica Sagina nodosa Gentiana campestris Samolus WValerandi > uliginosa Spergula canina Lathyrus palustris Taraxacumn palustre Listera ovala Trifolium fragiferum. Längst upp, där ängen blir relativt torr, ha bl. a. antecknats föl- jande: Cerastium vulgare Potentilla anserina Euphrastia stricta Rhinanthus major Herminium Monorchis » seroltinus Leontodon autumnalis Ophioglossum vulgatum » repens. Trifolium fragiferum Som denna förteckning visar, härbergera strandängarna åtskilliga sydliga arter; dessa, liksom den östliga Alopecurus ventricosus, äro satta med fetare stil. Ingen utprägladt sydostlig växt tillhör strandängarnas flora; af de öfriga är särskildt den nordliga Eu- phrasia bottnica märklig. Af de vidare sydliga eller sydostliga arter, som eventuellt före- komma utanför marina trädgränsen, har jag endast varit i tillfälle att observera Cnidium venosum. Denna utprägladt sydostliga växt förekom på den lokal, där jag sett den, (Biskopsö skärgård i Nämdö s:n), alldeles vid marina trädgränsen i en torr, stenig klyfta bland 327 nigrum och Sorbus Aucuparia; den enda var Poa nemoralis var. vel f. Björkzonens samhällen äro synnerligen fattiga på sydliga arter; den enda, som antecknats därifrån, är Stellaria neglecta, eljest en utpräglad bokskogsväxt, som på Stornassen i Möja socken före- kommer i fuktig björkskog [se min notis i Sv. bot. tidskr. 1910, pag. (38). Af skärgårdens barrskogssamhällen är det egentligen ett, som i detta sammanhang är af intresse, nämligen de hällmarker, som finnas h. o. d. inom leptitområdena. Dylika ha observerats på Utö, Nämdö och Runmarö; att de förekomma äfven på Ornö torde förkrympta buskar af Ribes växt, som beledsagade den, vara otvifvelaktigt. Liksom på Gotland äro de bevuxna med låg och mycket gles tallskog. Hällarna ligga bara eller täckas af en gles lafvegetation; i sprickor och bland vwvittringsgrus växa ett stort antal arter, af hvilka antecknats: Achillea Millefolium Allium Schoenoprasum (SO) Allium vineale (V) Anemone Hepatica "Anthyllis Vulneraria £Arabis hirsuta > — sudetica (SO) +Arenaria serpyllifolia Ftenuior (SO) tTArtemisia campestris tTAsperula tinctoria (SO) "Asplenium Ruta muraria - » Trichomanes t(F)Avena pratensis > pubescens Bromus hordeaceus » mollis +Calamintha Acinos T Carex glauca (F)Carlina vulgaris i Cerastium vulgare + "Cotoneaster integerrimus TCynanchum Vincetoxicum » » (SO) (F)Erigeron acer Festuca ovina + Galium boreale NS verum Geranium columbinum (S) Geranium Robertianum > R. f. rubricaule z » sanguineum tHelianthemum vulgare tHutchinsia petrea (S) TMelica ciliata (SO) "Origanum vulgare Phleum pratense f. nodosum Poa bulbosa (SO) T » compressa + Potentilla argentea TRosa mollis Sazxifraga tridactylites (S) T"Sedum acre album (S) » » Var. pallens (F) 2 oc FupestrenlvV) (F)Silene nutans — » 328 Solidaqgo Virgaurea Trifolium arvense Sorbus Aucuparia Veronica spicata (S) i lfenmniea + Woodsia alpina de SUuecrca »> ilvensis. tt Thymus Serpyllum Som synes, står detta samhälle de gotländska hällmarkerna ytterst nära. Vi återfinna dessas rikedom på sydostliga arter, men, liksom där, med insprängda element af helt annat ursprung — här de västliga Allium vineale och Sedum rupestre och den arktisk-alpina Woodsia alpina. De arter, som af HESSELMAN (1908) anförts som de gotländska häll- markernas viktigaste karaktärsväxter, äro märkta med ; — 1 allt 20 af de 36 arter, HESSELMAN uppräknar. F.ö. finnes här knappast någon enda art, som ej förekommer på liknande lokaler på Gotland. An- märkningsvärdt är äfven det stora antal arter (i förteckningen märkta med >), som tillhöra de sydliga elementen i de norrländska sydbergens vegetation (jfr ANDERSSON och BIRGER 1912). Även Woodsia alpina är mångenstädes anträffad i sydberg. Af de återstående äro endast Achillea Millefolium, Avena pubescens, Erigeron acer, Festuca ovina, Galium boreale, Solidago Virgaurea, Sorbus Aucuparia och Woodsia ilvensis m. 1. m. typiska ubikvister; alla de övriga äro sydliga typer, som i vårt land gå till eller något ofvanför ekens nordgräns. Sorbus fennica är endemisk i Östersjöns kustländer. Där humustäcket blir djupare, öfvergår denna formation stundom i en öppen, gräsrik tallskog, ofta med hassel. En ofullständig anteckning från en sådan plats på Runmarö ("/9 1913) upptar: Åira flexuosa Anemone Hepalica Anthoxanihum odoratum (F)Avena pratensis ("JHypocheris maculata > — pubescens Luzula campestris Carex hirta » multiflora (F)Geranium sanguineum » — pallescens +Corylus Avellana (")Clinopodium vulgare =Epipactis latifolia Festuca ovina Galium boreale Ophioglossum vulgatum Orchis sambucina (S) (F)Orobus niger (EJE 30 tuberosus Phleum pratense (")Pimpinella Saxifraga 329 Poa pratensis ("Ranunculus polyanthemus Polygala vulgaris Thaliectrum simplex +Primula officinalis "Turritis glabra. Till dessa kunna fogas följande, annorstädes antecknade: "Carex digitata "Origanum vulgare > — montana (S) Ranunculus acer Cephalanthera rubra (S) Sorbus suecica Erysimum hieracifolium "Veronica officinalis "Fragaria vesca "Viola mirabilis Hieracium silvaticum (coll.) = >» — Riviniana. FListera ovata Äfven här är antalet med = märkta arter, som ingå i sydbergens flora, mycket stort. Cephalanthera longifolia har iakttagits på skuggiga, svagare gräs- bevuxna ställen i skog af denna typ. Äfven den på Runmarö funna Orchis ustulata tycks af upptäckarens, herr C. G. HOFFSTEINS, be- skrifning att döma ha uppträdt i denna formation. F. ö. äro de sydliga arter, som anträffas i barrskog, så godt som undantagslöst rester af nedhuggna eller på annat sätt — till följd af granens öÖfverhandtagande genom betning etc. — försvunna löf- ängar. Så iakttogos Lathrea och Orobus vernus på ett ställe i Öster- åkers socken i mossig granskog långt från närmaste löfskogs- samhälle. Ett par multnade stubbar af ek vittnade dock om, att här för länge, kanske hundra år sedan funnits en löfäng; Lathrea parasiterade på rötterna af en gammal asp, äfven den troligen en kvarlefva från den forna löfängen. Andra sydliga löfskogsarter, som blifvit sedda i barrskog, äro Pulmonaria officinalis, Brachypo- dium silvaticum, Orchis sambucina, Dentaria, Corydalis pumila m. fl. Den egentliga hemvisten för särskildt arterna med öfvervägande sydvästlig utbredning äro de af HESSELMAN ingående studerade löf- ängarna (HESSELMAN 1904). Det torde därför vara tillräckligt att här lämna en lista på de arter, som antecknats från löfängar. Dessa äro: "Acer platanoides Alchemilla pastoralis Achillea Millefolium Alliaria officinalis (S) Actea spicata Allium oleraceum "Adoxa Moschatellina » Scorodoprasum (S) ÅAira cespitosa > ursinum (S) >» — flexuosa "Alnus glutinosa 330 "Anemone Hepalica » — nemorosa » ranunculoides Angelica silvestris Anthoxanthum odoratum Anthriscus silvestris "Aquilegia vulgaris (S) "Arenaria trinervia "Asperula odorata Asplenium Filix femina Berberis vulgaris Betula odorata III berrucosad Brachypodium silvaticum Bromus asper (V) > serotinus (V) Calamagrostis arundinacea > epigejos Calystegia sepium (S) Campanula glomerata + > latifolia S persicifolia » Trachelium Cardamine impatiens (S) Carex capillaris FIS digitata su divulsanS) » — muricata >» — pallescens >» — silvatica (S) Cephalanthera longifolia (S) > rubra (S) Cerastium vulgare +Chelidonium majus Cirsium heterophyllum Convallaria majalis Coralliorrhiza Neottia Corydalis cava (S) » intermedia » solida var. australis (O) Corydalis pumila (SO) tCorylus Avellana Crategus calycina » monogyna » Oxyacantha (S) Cypripedium Calceolus Dactylis glomerata Daphne Mezereum Dentaria bulbifera (S) Epipactis latifolia Equisetum silvaticum Festuca gigantea (S) > ovina » silvatica "Fragaria vesca Fraxinus excelsior "Gagea lutea > minima Galium boreale verum Geranium sanguineum > silvaticum Geum rivale FIP TD även Glechoma hederacea "Habenaria bifolia » montana (S) Heracleum sibiricum Hieracium murorum (coll.) Holcus mollis (V) Hordeum europceum (S) Humulus Lupulus Hypericum hirsutum (S) Juniperus communis tLactuca muralis Laserpitium latifolium Lathrea Squamaria Lathyrus pratensis + > silvestris +Listera ovata Lonicera Xylosteum Luzula pilosa Majanthemum bifolium Melampyrum nemorosum (SO) » pratense > silvaticum Melandrium rubrum Melica nutans > uniflora (V) Mercurialis perennis (S) Milium effusum Molinia cerulea Myrtillus nigra Neottia nidus avis Orchis maculata > mascula (V) >» — sambucina (S) "Origanum vulgare Orobus niger (S) » tuberosus > vernus Oxalis Acetosella Paris quadrifolia Phegopteris Dryoplteris Picea Abies Pimpinella magna (S) Pinus silvestris Poa nemoralis Polygonatum multiflorum SS » officinale "Polygonum dumetorum Polypodium vulgare Polystichum Filix mas Populus tremula "Primula officinalis Prunella vulgaris Prunus Padus Pulmonaria officinalis Pyrola rotundifolia Pyrus communis Jol Pyrus Malus Quercus pedunculata Ranunculus acer > auricomus » cassubicus (O) Ficaria Rhamnus Frangula "Ribes alpinum "Rosa canina coriifolia > — glauca Rubus fruticosus (coll.) (V) >» ideas > — saxalilis Rumex Acetosa Salix Caprea Sanicula europa +Scrophularia nodosa Selinum carvifolia (S) Solidago Virgaurea Sorbus Aucuparia » Suecica Spircea Ulmaria "Stachys silvatica Taxus baccata (V) +Tilia europa Trientalis europwa Trifolium medium Triticum caninum +Ulmus montana Urtica dioica Vaccinium vitis idea Veronica Chamecedrys £Viburnum Opulus +Vicia sepium FE o> silvatica Viola hirta (S) + > mirabilis + >» Riviniana Viscum album (V) Rikedomen på västliga arter är påfallande. Af de 21 (eller 22) arter, som ha ost- eller nordostgräns i Stockholmstrakten, tillhöra 8 löfängarnas flora, under det att af de 18 arterna med nordväst- gräns inom området endast 2 förekomma där. 24 arter med ren nordgräns i Stockholmstrakten äro att räkna till löfängsväxterna, alltså 24,5 4Z af de inalles 98 arter, som nå sin nordgräns här. Bland de öfriga äro Cirsium heterophyllum och Carex capillaris nord- liga, Ranunculus cassubicus är en östlig invandrare öfver Åland, och Picea Abies är som bekant af nordostligt ursprung. Af de återstå- ende äro 44 ubikvister, 39 (i förteckningen märkta med >) tillhöra de sydskandinaviska arter, som i Norrland förekomma i sydberg, och återstoden, 47 arter, sammanfalla till sin utbredning med eken eller gå något norr om dess nordgräns. Bäckdälder äro jämförelsevis sällsynta inom det behandlade området. Det är i dem, man påträffar löfskogsflorans sista utposter mot det ofvannämnda barrskogsområde af nordlig typ, som vidtager ett stycke innanför kusten. Som karaktärsväxter för bäckdälderna ha antecknats: "Acer platanoides Actea spicata » Phegopteris Dryopteris polypodioides Aegopodium Podagraria "Anemone Hepatica > nemorosa "Arenaria trinervia Carex remota (S) +Circe&a alpina +Chelidonium majus +Chrysosplenium alternifolium Daphne Mezereum +Epilobium montanum Geranium Robertianum > silvaticum "Geum urbanum Glyceria fluitans Impaliens noli langere "Lactuca muralis Mentha austriaca >» — parietariefolia Molinia cerulea Oxalis Acetosella Paris quadrifolia Poa nemoralis Polystichum dilatatum » Filix mas Prunus Padus +Ribes alpinum >» rubrum Rosa glauca » - tomentosa Rubus idwus » saxatilis Solanum Dulcamara Spircea Ulmaria "Stachys silvatica Struthiopteris germanica "Tilia europcea +Ulmus montana Urtica dioica Valeriana exelsa xViola mirabilis + >» Riviniana 333 I bäckdälder förekommer blott en art med nordgräns i Stockholms- trakten, nämligen Carex remota. Äfven ekväxterna äro svagt represen- terade; det ojämförligt största flertalet äro ubikvisterellersydbergsarter. Utom hällmarkerna och löfängarna torde intet samhälle kunna uppvisa så många sydliga arter som törnsnåren, hvilka ha en relativt stor utbredning inom området och, som SERNANDER fram- hållit (SERNANDER 1902), måste betraktas som slutsamhälle. Törn- snårens flora består af: Achilleea Millefolium "Carex digitata Agrimonia Eupatoria > — ericetorum Agrostis vulgaris >» — hirta Aira flexuosa » montana (S) FAjuga pyramidalis += > muricata Alchemillce > — verna Allium oleraceum Carlina vulgaris > vineale (V) Centaurea Jacea Anemone Hepatica » Antennaria dioica Scabiosa Chrysanthemum Leucanthemum Anthoxanthum odoratum "Anthyllis Vualneraria FArabis hirsuta sv ilaliana Arrhenatherum elatius Artemisia campestris Cerastium vulgare "Clinopodium vulgare Convallaria majalis "Corylus Avellana "Cotoneaster integerrimus Crategus calycina Avena pratensis > monogyna Oxyacantha (S) Crepis tectorum Cynanchum Vincetoxicum (SO) Cynosurus cristatus (V) > — pubescens » Brachypodium pinnatum (S) Briza media Bromus erectus (S) » mollis Dactylis glomerata Calamagrostis arundinacea Daphne Mezereunv > epigejos Daucus Carota (S) "Calamintha Acinos Calluna vulgaris Campanula Cervicaria Dianthus deltoides Draba muralis (S) "Epipactis rubiginosa » glomerata Erigeron acer > persicifolia Euphrasia brevipila > rapunculoides » curta > rotundifolia » Rostkoviana (S) Carex caryophyllea » stricta 304 Festuca elatior » ovina > rubra "Filago arvensis Fragaria collina (SO) i » vesca Fraxinus exelsior Galeopsis Tetrahit Galium Aparine » boreale > — Mollugo >» — verum Geranium molle (S) > pusillum » sanguineum > silvaticum Hedera Helix (V) Helianthemum vulgare Heracleum sibiricum Hieracium Pilosella (coll.) > rigidum (coll.) » silvalicum (coll.) » umbellatum (coll.) Holcus lanatus Hypericum montanum (S) H » perforatum » quadrangulum Hypocheeris maculata Inula salicina (SO) Juniperus communis Knautia arvensis 3 Laserpitium latifolium Lathyrus pratensis z » silvestris Libanotis montana (SO) Linaria vulgaris Linum catharticum Lithospermum officinale (S) "Lonicera Xylosteum Lotus corniculatus Luzula campestris » mulliflora » pilosa Malva Alcea Medicago falcata (SO) »> lupulina Melampyrum arvense (S) ) cristatum » nemorosum » pratense Melica ciliata (SO) M. nutans Milium effusum Myrtillus nigra Orchis sambucina (S) "Origanum vulgare Orobus niger (S) >» — Iuberosus >» — Dvernus Phleum Boehmeri (SO) » pratense Pimpinella Saxifraga Plantago lanceolata > media Poa pratensis Polygala comosa (SO) » vulgaris "Polygonatum officinale "Polygonum dumetorum Polystichum Filix mas Populus tremula "Potentilla argentea > minor (S) > verna Primula veris Prunus avium (S) > SKER a duns >» — Spinosa Pulmonaria officinalis Pulsatilla vulgaris (S) Pyrus communis (S) Malus Quercus pedunculata Ranunculus acer » bulbosus > polyanthemos Rhamnus cathartica (S) =Ribes alpinum "Rosa canina >» cinnamomea > dumetorum >» glauca >» mollis > rubiginosa (S) Rubus idwus > — saxalilis Saxifraga granulata Scleranthus annuus > perennis "Sedum acre maximum > — sSexangulare Senecio Jacobcea (S) "Silene nutans Solidaqgo Virgaurea Sorbus Aria (S) > — Aucuparia >» — fennica (S) > — Suecica Spirea Filipendula Succisa pratensis Thalietrum simplex "Thymus Serpyllum Trifolium agrarium » arvense > medium > montanum (S) > pratense > procumbens (S) "Turritis glabra Vaccinium vitis idea "Verbascum nigrum > Thapsus "Veronica officinalis > spicata (S) "Viburnum Opulus Vicia angustifolia >» — cassubica (SO) > — Cracca >» — dumetorum (SO) >» — Septum >» — silvatica > — tetrasperma Viola canina >» — mirabilis >» > Riviniana > — rupestris FViscaria viscosa. Dessutom tillhöra törnsnårens flora, att döma af deras uppträdande annorstädes, följande arter, som jag ej varit i tillfälle att observera på deras Jokaler i Stockholmstrakten: Scabiosa Columbaria (S) Stellaria Holostea (S). Som synes, ha törnsnåren en synnerligen rikhaltig och på sydliga och sydostliga arter rik flora; af de 18 arterna med nordvästgräns i Stockholmstrakten tillhöra ej mindre än 10 denna formation, och af de 98 med nordgräns 29; endast tre arter med västlig prägel, Allium vineale, Cynosurus och Hedera, förekomma i törnsnår. De återstå- Astragalus glycyphyllus Ononis repens (S) 336 ende fördela sig sålunda: 62 ubikvister, 42 sydbergsarter och 58 ekväxter. En med törnsnåreh besläktad formation finner man i skrefvor och på afsatser af soliga berg, särskildt på dessas södra sida. Den är dock af en ännu mer utprägladt xerotherm typ, buskarna träda tillbaka och hapaxantherna spela en större roll däri. Dess viktigaste konstituenter äro följande: Aira flexuosa Allium oleraceum » — Schoenoprasum (SO) Anthoxanthum odoratum "Arabis hirsuta Artemisia campestris "Asplenium septentrionale Trichomanes Avena pratensis Bromus mollis F » Calamagrostis epigejos +Calamintha Acinos Cardamine hirsuta (S) Cerastium glutinosum (S) > semidecandrum » vulgare » » f. glandulosum Cynanchum Vincetoxicum (SO) Draba muralis (S) » — nemorosa (SO) EIIEDenna Echinospermum Lappula Epilobium collinum Festuca ovina Galium verum Geranium molle (S) » pusillum » Robertianum » sanguineum Hedera Helix (V) Hieracium Pilosella (coll.) » rigidum (coll.) > saxifragum (coll.) Hieracium umbellatum (coll.) Hypericum quadrangulum Jasione montana (5) Lonicera Xylosteum Plantago lanceolata Poa compressa +Polygonatum odoratum "Polygonum dumetorum » Convolvulus Prunus spinosa Poterium Sanguisorba (S) + Potentilla argentea » verna Rosa Rumex Acetosella Saxifraga granulata > tridactylites (S) Scleranthus annuus » perennis Sedum acre > album (S) >» var. pallens z >» annuum >» maximum Senecio silvaticus » viscosus +Silene nutans >» rupestris +Spergula vernalis Stenophragma thalianum Taraxacum corniculatum (coll.) Trifolium arvense » procumbens (S) 337 "Turritis glabra Viola tricolor Veronica verna "Viscaria viscosa Vicia hirsuta Vicia lathyroides (S) > — tetrasperma Woodsia ilvensis. Viola arvensis Dessa fördela sig sålunda: 3 arter med nordvästgräns och 10 med nordgräns i Stockholmstrakten, 17 ubikvister, 22 sydbergsarter, 19 arter tillhörande ekfloran samt den västliga Hedera Helix. Slutligen hysa ängarna en del af de sydliga elementen i Stock- holmstraktens flora, men som jag ägnat hithörande samhällen blott en flyktig uppmärksamhet och ängarna dessutom uppvisa en mängd i hvarandra och i andra formationer öfvergående typer samt knap- past någonstädes synas vara slutsamhällen, starkt kulturpåverkade som de nästan alltid äro, måste jag här nöja mig med att uppräkna de arter med nordgräns inom området, som antecknats från ängs- samhällen. Dessa äro: Carex vulpina Platanthera montana Ononis hircina Selinum carvifolia Orchis sambucina Senecio Jacobea. Antagligen hör äfven den sydliga Leontodon hispidus hit. Inga växter med västlig eller sydostlig prägel ha iakttagits i ängs- samhällen. Af helofytsamhällena är det egentligen endast ett, som härber- gerar ett större antal sydliga arter. Detta är ett kalkkärr, obser- veradt på Runmarö vid Vitträskets östra strand. Här utbreda sig vidsträckta kärrmarker, karaktäriserade af Carex ampullacea Carex stricta >» fillformis > vesicaria >» — paradoxa Lycopus europeus. > — pseudocyperus H. o. d. stucko ur dessa kärr upp hällar af urkalksten, bevuxna med den förut skildrade hällmarksvegetationen. I närheten af dessa funnos ganska stora fläckar med kalkbleke, på hvilka endast växte strödda tufvor af Carex paradoxa, C. polygama och C. pseudocype- rus f. minor; mellan dem låg bleken bar i dagen. Upp mot häl- larna var vegetationen rikare; där antecknades Carex polygama Orchis Traunsteineri Epipactis palustris Pinguicula vulgaris Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 22 338 Molinia coerulea Primula farinosa Ophrys myodes Viola efr. pumila. ”) För att söka utröna något angående de sydliga arternas historia i Stockholmstrakten är det nödvändigt att först ägna någon uppmärk- samhet åt detta områdes geografiska utveckling efter tiden för litorina- hafvets största utbredning. Jag hänvisar härför till bifogade kartor, hvilka för den del af området, som tillhör Uppland, äro förminsk- ningar af J. V. ERIKSSONS karta i hans arbete »Studier öfver Upp- Fig. 2. Stockholmstrakten vid litorinasänkningens maximum. lands förhistoriska geografi>. Den karta, som visar förhållandena vid litorinasänkningens maximum, är dock upprättad af mig med tillhjälp af MUNTHES uppgifter om litorinahafsisobasernas för- lopp; höjdsiffrorna äro hämtade dels från generalstabens karta i skalan 1:100000, dels från dess höjdkarta över södra och mellersta Sverige. Samma hjälpmedel ha användts för uppgörandet af de öfriga kartorna i de delar, som falla inom Södermanland. Någon sträng exakthet har ej eftersträfvats och knappast heller kunnat nås; 3 En säker bestämning omöjliggjordes tyvärr af tiden för mina besök på platsen (maj, slutet af augusti). 339 noggrannheten torde dock vara fullt tillräcklig för denna under- sökning. Vid litorinamaximum, c:a 5,000 år f. Kr., existerade af Stockholms- trakten endast en skärgård med nordostlig-sydvästlig längsriktning, hvars yttersta öar voro de högsta punkterna inom Österåkers och Riala socknar. Närmaste större landområde var en långsträckt grupp stora öar, som lågo mellan Mariefred och Julita. Fastlandets närmaste punkter lågo åt ena hållet i västra Vingåker, åt det andra i Salatrakten. Fig. 3. Stockholmstrakten under stenåldern (gånggriftstiden), väsentligen efter J. V. ERIKSSON. På den nästa kartan är J. V. Erikssons >Åloppenivå» inlagd, hvilken markerar kustlinjens ungefärliga förlopp under gånggrifts- lid (yngre stenåldern, c:a 2,300 år f. Kr.). Landhöjningen hade nu fortskridit så långt, att större landområden uppkommit på Söder- törn och i Södra Roslagen, och de högsta punkterna på alla de stora skärgårdsöarna utom Yxlan höjde sig öfver vattnet som kob- bar eller småöar. Trakten närmast norr om Stockholm låg dock ännu så godt som fullständigt under vatten. 340 Under bronsåldern afveko förhållandena ej så mycket från de nutida. Karta 4 ger en bild, hur de gestaltade sig under brons- ålderns fjärde period omkring år 1000 f. Kr., den tid, då hafsytan låg ungefär på J. V. ERIKSSONS »Håganivå»>. De ur växthistorisk synpunkt viktigaste skillnaderna gent emot nutiden voro först och främst, att Mälaren ännu var en hafsvik; det är med säkerhet här vi ha att söka orsaken till att så många hafs- strandväxter i våra dagar finnas kvar som relikter på dess strän- der. Exempel erbjuda Trifolium fragiferum och Scutellaria hastifolia. Fig. 4... Stockholmstrakten under senare bronsåldern, väsentligen efter J. V. ERIKSSON. Vidare lågo följande af skärgårdens större eller botaniskt viktigare öar och ögrupper fullständigt sänkta under vatten: Skabbholmen, Söderarms och Hamnskärs skärgårdar, Gålgrytö, Askarna, Gräskö, Söderöra, Svartlöga, Norrpada, Stora Ängskärs och Fredals skär- gårdar, Långviksskären, Norrö, Tornö, Gillöga, Sillöarna, Rams- moraö, Åverksö, Gillinge, Villinge, Långviksskären vid Nämdö, Biskopsö skärgård och en del af småöarna i södra delen af Mörköfjärden. 341 Den sista kartan (5) framställer för jämförelsens skull den nutida fördelningen af land och vatten i Stockholmstrakten. En växts spridning till nya lokaler sker af allt att döma period- vis — om dessa perioder upprepas eller, rent yttre inverkningar frånsedda, för hvarje art endast inträda en gång, torde vara svårt att afgöra. Jag vill senare återkomma till vissa skäl, som tala för, att det förra möjligen är fallet. En plötslig spridning af en art kan naturligtvis först och främst bero på att nya, förut afstängda om- råden öppna sig för den antingen genom uppkomsten af en ny Fig. 5. Stockholmstrakten i nutiden. landförbindelse, försvinnande af något hinder af annan art (t. ex. landisens bortsmältande i de svenska fjällen) eller människans in- verkan. Ett briljant exempel på sistnämnda fall erbjuda de talrika arter, bl. a. Erigeron canadensis, Elodea canadensis och Epilobium adenocaulon, som af människan öfverförts från Amerika till Europa och där på kort tid utbredt sig öfver vidsträckta områden. Eller också kunna, vanligen genom människans ingripande, växtplatser af ett helt nytt slag skapas för en art, till hvilka den i så fall hastigt sprider sig. Ett dylikt fall är hafsstrandväxternas redan af- 342 slutade invandring på åkrar och andra kulturmarker. Ett annat, som vi ha så godt som under ögonen, är invandringen af en stor mängd sydskandinaviska arter till nordligaste Sverige på banvallar och ruderatplatser (jfr. SYLVÉN 1904 och 1910). Men äfven då skenbarligen inga sådana yttre faktorer inverka, kunna vi påvisa fall af plötslig spridning. En af allt att döma relativt gammal medlem af den mellansvenska floran, Arabis arenosa, synes just nu befinna sig i en dylik spridningsperiod. Visserligen Fig. 6. Arabis arenosa i Stockholmstrakten. —+=lokaler, påvisade efter 1900. e — lokaler, påvisade före 1900. o==lokaler, där första fyndåret ej är bekant. förefaller den att ha vandrat in öfver Åland och kan sålunda ej vara af så synnerligen hög ålder i Sverige, men då den redan hunnit till Småland i söder, östra Norge i väster och Ångermanland i norr, måste dock en ganska afsevärd tid ha förflutit sedan dess första uppträdande i vårt land (järnåldern?). Att den nu åter be- finner sig i kraftig spridning i Stockholmstrakten kan knappast betviflas; så hade jag i Österåker endast sett den på den af gam- malt bekanta lokalen vid Teljö, trots att jag ströfvat kring där så godt som hvarje sommar sedan 1901, då jag förlidet år, 1912, fann 343 den vid Storvreten på ett mycket i ögonen fallande ställe, hvilket jag hvarje sommar passerat åtminstone något tiotal gånger. I som- ras påträffade jag den sedan på ytterligare tre lokaler i vidt skilda delar af socknen, af hvilka jag gått förbi en dagligen under alla år. Detta tyckes åtminstone tyda på att vi för denna växts vid- kommande måste antaga två till tiden ganska vidt skilda sprid- ningsperioder. Andra bekanta exempel på en hastig, till synes af yttre faktorer oberoende spridning äro Scirpus radicans, Cerastium arvense och Riccia natans. Det nu sagda synes göra det sannolikt, att växters spridning, då det är fråga om större områden, i regel sker under ett eller flera jämförelsevis korta tidsrum. Under denna förutsättning bör man kunna rätt noga fastställa den tidpunkt, vid hvilken en art invandrat till Stockholmstrakten, genom att undersöka, huruvida den upphör att förekomma på öar, uppkomna senare än vid en viss tidpunkt. Att det är öarnas ålder och ej ståndorternas höjd öfver hafvet, m. a. o. de senares ålder, som härvid måste tagas i betraktande, inses lätt, om man betänker, hur stor sannolikheten är för att en växt skall vandra ned till nyuppkomna lämpliga ståndorter från äldre, högre belägna sådana på samma Öö. För en växtgeografisk grupp, nämligen de sydliga och särskildt sydostliga xerothermerna, tror jag mig också ha lyckats göra detta. Det ojämförligt större flertalet af nyssnämnda grupps arter före- komma nämligen ej på öar, hvilkas högsta punkter ligga under Erikssons Håganivå och hvilka sålunda äro yngre än bronsåldern. Att så skulle vara fallet, såvida ej invandringshistoriska synpunkter spelade in, torde vara säkert; bland de unga öarna äro många, t. ex. Ramsmoraö, Skabbholmen, Askarna och Stora Ängsskär, som tillhöra de växtrikaste och bäst undersökta i hela vår skärgård; lämpliga ståndorter — törnsnår och soliga bergsskrefvor — finnas i stor mängd, och hvad särskildt de kalkbundna arterna beträffar, kunde dessa finna alla förutsättningar för sin trefnad t. ex. på de kalkrika småöarna i Södra Mörköfjärden. Två typiska kalkväxter, Hutchinsia petreea och Asplenium Ruta muraria, finnas också på dessa, men de tillhöra ej den sydosteuropeiska artgruppen — båda finnas t. ex. ej sällsynt i England. De arter, som ej anträffats under Håganivån, ehuru de förekomma på andra skärgårdsöar, äro följande: Allium vineale Arabis sudetica (Aquilegia vulgaris) Arctostaphylos uva ursi 344 (Arenaria "tenuior) Artemisia campestris Asperula tinctoria (SO) Asplenium Trichomanes (Bromus erectus) (S) (( > +Calamintha Acinos hordeaceus) Campanula Cervicaria » Trachelium Carex caryophyllea >» erticetorum (> montana) (S) >» — polygama Carlina vulgaris Centaurea Scabiosa Cephalanthera rubra (S) Corydalis pumila + (SO) Cynanchum Vincetoxicum (SO) (Draba nemorosa) (SO) (Epipactis atrorubens) (S) » latifolia (Epipogium aphyllum) (Equisetum tenellum) (A) (Epilolium parviflorum) Filago arvensis Geranium columbinum (S) Holcus lanatus (Holcus mollis) Jasione montana (S) Lathre&ea Squamaria Lathyrus silvestris (Medicago falcata) (SO) (Melampyrum arvense) (S) Melica ciliata (SO) (Ophrys myodes) (Orchis Traunsteineri) Phleum Boehmeri (SO) (Poa alpina) (A) bulbosa (SO) (Polygonum minus) Poterium Sanguisorba (S) (Prunus avium) (S) (Rhinanthus serotinus) ( » stenophyllus) Saxifraga tridactylites (S) (Scabiosa Columbaria) (S) Sedum album (S) (NL ITupestre) (ND) >» — sexangulare (Sorbus Aria) (S) Vicia cassubica (SO) Viola rupestris Woodsia "alpina (4). I denna förteckning ha inga hydrofyter eller helofyter medtagits, ehuru många sådana, t. ex. Oenanthe aquatica, saknas nedanför Håganivån, detta dock antagligen endast beroende på att större vattensamlingar ingenstädes finnas på de unga öarna. De arter, som i listan satts inom parentes, äro af intet eller mindre värde som bevismaterial, Aquilegia, Bromus erectus, Medicago, Melampyrum, Epilobium, Polygonum och Prunus därför att de med större eller mindre sannolikhet kunna antagas vara synanthroper, de öfriga därför att de förekomma på så få lokaler, att hela förklaringen till !' Min uppgift i Fört. öfver Stockholmstraktens växter om dess förekomst på Ramsmoraö och Åverksö beror på förväxling med C. laxa: bestämningen gjordes på späda, halfutslagna exemplar. Vid besök ”/e 1913 fanns blott typisk C. laxa. 345 att de endast förekomma ofvanför Håganivån kan tänkas ligga i den ojämförligt mycket större ytan af områdena ofvanför än nedan- för denna. För Holcus mollis, som till förekomstsätt och utbredning fullständigt liknar de sydliga och sydvästliga arter, som äro minst lika allmänna nedanför som ofvanför Håganivån, liksom kanske äfven för Epipogium och Rhinanthus-arterna, är detta väl synnerligen sannolikt; för de återstående, hvilka samtliga, så när som på de arktisk-alpina Equisetum och Poa alpina och de båda kalkkärrar- terna Ophrys och OÖOrchis Traunsteineri, äro xerothermer af sydlig Fig. 7. Cynanchum Vincetoxicum, en sydostlig xerotherm. eller sydostlig typ, får man väl närmast söka orsaken i invandrings- historiska fakta. Att så många synanthroper saknas på de unga öarna, beror gifvetvis på, att dessa så godt som samtliga äro obe- bodda. Det kan förefalla egendomligt, att större delen af de synan- thropa arterna samtidigt äro xerothermer. SERNANDER har emeller- tid klarlagt (SERNANDER 1909), hvarför en synnerligen stor del af de genom människan spridda växter, hvilka ingå som skenbart ur- sprungliga beståndsdelar i naturliga växtsamhällen, just äro af denna typ. Ett godt bevis för att det ej är bristen på lämpliga ståndorter, 346 som orsakat här afhandlade arters frånvaro från stora delar af un- dersökningsområdet, får man genom att jämföra utbredningen inom trakten af Cynanchum Vincetoxicum och Geranium sanguineum. Båda förekomma på samma lokaler — törnsnår, bergsskrefvor och häll- marker, Geranium sanguineum visserligen oftast som den allmän- nare, ehuru den hb. o.d., t. ex. på Mörkö och Stora Möja, ej är så vanlig som Cynanchum, men vid den linje, som betecknar hafsbandet under den yngre bronsåldern, upphör plötsligt den sistnämnda, Fig. 8. Geranium sanguineum, en sydvästlig xerotherm. och den enda af de yttre småöarna, hvarpå den uppträder — Röd- löga storskär —, ligger nästan helt och hållet öfver Håganivån. Geranium sanguineum är däremot allmän öfverallt, ända ut i Ut- fredals skärgård; den är också, trots sin xerothermala karaktär, en öfvervägande sydvästlig art, som förekommer både i England, Hol- land, Belgien, Portugal och på det norska Vestlandet, under det att Cynanchum är utprägladt sydostlig. Räknar man till de arter, hvilkas förekomst endast öfver Håga- nivån måste anses sammanhänga med tiden för deras invandring, äfven dem bland de tvifvelaktiga, som med stor sannolikhet höra hit, nämligen Arenaria ”tenuior Epipactis atrorubens Bromus "hordeaceus Equisetum tenellum Carex montana Ophrys myodes Draba nemorosa Orchis Traunsteineri 347 Poa alpina Sedum rupestre Prunus avium Sorbus Aria, Scabiosa Columbaria är det inalles 46 arter, som bilda denna grupp. Af dessa ha 10 nordvästgräns förlöpande genom Stockholmstrakten. Särskildt är det af intresse, att Corydalis pumila, den enda sydostliga löfängs- arten inom området — den föga utpräglade Melampyrum nemorosum frånräknad — tillhör dessa. Bland de öfriga 12 sydostliga arterna äro 4 synanthroper, nämligen Alyssum calycinum, Medicago falcata, ACA SN on Fig. 9. Polygala comosa i Stockholmstrakten. Melampyrum arvense och Gagea stenopelala; möjligen är så äfven fallet med Gypsophila muralis. Ytterligare tre, Libanotis montana, Polygala comosa och Vicia dumetorum, förekomma alls ej i skär- gården, utan endast i Södertörn och på fastlandet. Detta tyckes åtminstone tala för att de ej invandrat senare än under bronsåldern. För en af dem, Polygala comosa, har SERNANDER gjort ett subborealt ursprung mycket troligt — m. a. o., den skulle vara just af den ålder, jag velat tilldela de sydostliga arterna i skärgården (SERNANDER 1908). De låga nivåerna i skärgården tillhöra endast fem sydostliga växter, nämligen Agrimonia odorata, Allium Schoenoprasum, Cnidium 348 venosum, Silene viscosa och Veronica longifolia. Bland dessa håller åtminstone jag det för ganska sannolikt, att Silene viscosa är en relativt recent invandrare öfver Åland, hvilken sedan spridts söderut med flyttfåglar. Härför talar dess förekomst på alla de fågelrika ögrupperna i hafsbandet, dess mot söder allt mer spridda uppträ- dande i flyttfågelsstråket längs Sveriges ostkust, hvilket upphör med lokalen på Utklipporna i Blekinge, och dess isolerade förekomster i Danmark just vid den väg, som många fågelarter taga under sin färd söderut. Spridningsenheter torde vara kapslarna med deras Fig. 10. Silene viscosa i Stockholms skärgård. kvarsittande, klibbiga foder; då höststräcket gått, äro större delen af dem regelbundet bortrifna från fruktställningen. För att återgå till redogörelsen för de arter, som blott anträffats öfver Håganivån, äro Arctostaphylos uva ursi och Carex polygama ubikvister inom Fennoskandia; till sin allmänt växtgeografiska ka- raktär äro de rent boreala. Arctostaphylos har öfver hufvud taget en mycket ojämn utbredning i Stockholmstrakten; den är sällsynt i södra Roslagen och de egentliga Mälarsocknarna, i norra Roslagen och norra skärgården saknas den fullständigt, men är allmän i södra skärgården, Södertörn och Stockholms närmaste omgifningar. 349 Särskildt är den en verklig karaktärsväxt för Ingarölandet, där den uppträder i tallhed med utomordentligt yppigt, decimetertjockt täcke af Cladina-arter. Asplenium Trichomanes, Calamintha Acinos, Epipactis latifolia, Fi- lago arvensis, Sedum sexangulare och Viola rupestris tillhöra de syd- skandinaviska arter, som i Norrland äro lokaliserade till sydbergen, och äro sålunda antagligen mycket gamla invandrare. Utom Skandinavien förekomma de i hela södra och mellersta Europa så när som på Filago och Viola rupestris, hvilka äro sydostliga, om än ej så särskildt utprägladt, i det den förra saknas i Storbri- tannien och västra Norge, den senare saknas i Storbritannien, Bel- gien, Holland och på Pyreneiska halfön och är sällsynt i västra Norge och Frankrike. Carex caryophyllea och ericetorum nå upp till mellersta Norrland (Ångml., Jtl., resp. Mdpd., Härjed.). Den förra är utbredd öfver hela södra och mellersta delen af vår världsdel, den senare är syd- ostlig (saknas i England, Holland, västra Danmark och Norge och på Pyreneiska halfön samt förekommer sällsynt i Belgien och nö. Frankrike). Campanula Cervicaria har en likartad utbredning, men förekom- mer i Dalarna och Värmland sällsynt blott i sydberg och saknas i Härjedalen. F. ö. är den sydostlig, saknas i England, Holland, Belgien och på Pyreneiska halfön och är sällsynt i Danmark och västra Norge. Komma vi så till dem bland ifrågavarande arter, hvilkas nord- gräns 1 Sverige sammanfaller med ekens. De äro 8, nämligen: Artemisia campestris Holcus lanatus Campanula Trachelium Lathrea Squamaria Carlina vulgaris Ophrys myodes” Centaurea Scabiosa Lathyrus silvestris. Alla dessa äro utbredda öfver hela södra och mellersta Europa. Af de här ifrågakommande arterna ha följande nordgräns genom Stockholmstrakten: Carex montana Pranus avium Cephalanthera rubra Saxifraga tridactylites Epipactis atrorubens Scabiosa Columbaria Geranium columbinum Sedum album Jasione montana Sorbus Aria. Orchis Traunsteineri ! Äfven i Jmtl. 350 Dessa äro likaså samtliga syd- och mellaneuropeiska. Slutligen äro Allium vineale och Sedum rupestre sydvästeuropeiska och nå här sin nordostgräns, och Equisetum tenellum, Poa alpina och Woodsia "alpina ha en arktisk-alpin utbredning. På hällmarker förekomma inom området följande af dessa växter: Allium vineale Cynanchum Vincetoxicum Arabis sudetica Geranium columbinum Arenaria "tenuior Melica ciliata Artemisia campestris Poa bulbosa Asperula tinctoria Saxifraga tridactylites Asplenium Trichomanes Sedum album Bromus ”hordeaceus » — rupestre Calamintha acinos Woodsia "alpina Carlina vulgaris samt antagligen äfven Poa alpina, i allt sålunda 138 arter. I törnsnår: Allium vineale Filago arvensis Artemisia campestris Lathyrus silvestris Calamintha Acinos Melica ciliata Campanula Cervicaria Phleum Boehmeri Carex caryophyllea Prunus avium >» ericetorum Sedum sexangulare > — montana Scabiosa Columbaria Carlina vulgaris Sorbus Aria Centaurea Scabiosa Vicia cassubica Cynanchum Vincetoxicum Viola rupestris Epipactis rubiginosa Holcus lanatus, alltså tillsammans 22 arter, hvaraf 15, som ej finnas på hällmarker. I bergsskrefvor: Artemisia campestris Jasione montana Calamintha Acinos Poterium Sanguisorba Cynanchum Vincetoxicum Saxifraga tridactylites, Draba nemorosa sålunda 7 arter, af hvilka 3 ej nämnts förut. I löfängar: Campanula Trachelium Epipactis latifolia C. Cervicaria Lathrea Squamaria. Corydalis pumila I barrskog: Arctostaphylos uva ursti Cephalanthera rubra. 351 I kalkkärr: Carex polygama Orchis Traunsteineri Ophrys myodes Equisetum tenellum. I kärrmark af annat slag: Carex polygama. Om deras uppträdande i växtsamhällen utanför Stockholmstrakten kan nämnas, att 10 af dem förekomma på de västgötska Stipa-lokalerna (SERNANDER 1908), 10 återfinnas på den af ScHoLrz skildrade Stipa- lokalen vid Liebenthali Westpreussen, (SCHOLz 1905), och ej mindre än 7 tillhöra den ungerska steppens viktigaste karaktärsväxter (HEGi 1907). Till slut må tilläggas, att tvenne utprägladt sydosteuropeiska ar- ter, Inula salicina och Fragaria collina, på ett ställe hvar under- skrida Håganivån (Asken resp. Svenska Högarna). De talrika öfriga lokalerna ligga alla öfver denna. Fragaria kan -.ju dessutom möj- ligen misstänkas vara spridd endozoiskt genom människor till de som bekant bebodda Svenska Högarna. Sammanfattas det nu sagda, finna vi, att i Stockholms skärgård finnes ett ej oansenligt antal arter, som endast förekomma på öar, hvilka voro land redan under bronsåldern. De äro nästan alla xerothermer, en för svenska förhållanden enastående hög procent — 30,4 — af dem har sitt utbredningscentrum förlagdt till Asien och sydöstra Europa, under det att så godt som alla de öfriga, utom ett par alpina arter, äro utprägladt sydliga, och de äro koncentre- rade till växtsamhällen af i Sverige sällsynt, torrvarm typ, hvilka visa stora likheter med gotländska och sydosteuropeiska formationer. Anser man sig af detta ha rätt att sluta, att ifrågavarande växter invandrat vid eller kort före den tidpunkt, då hafvet stod ungefär vid Håganivån — och mig förefaller det, som om detta knappt skulle kunna förnekas — ha vi här sålunda ännu ett bevis för riktigheten af SERNANDERS bekanta teori, att Sverige ännu under bronsåldern genomgått ett skede, det subboreala, med betydligt mer kontinentalt, torrvarmare klimat än det nutida. Ger Stockholmstraktens nutida växtgeografiska förhållanden några antydningar äfven om hurudana dessa varit under den närmast föregående tiden, alltså den senare stenåldern? Mig förefaller det så. Om man jämför en karta öfver Hedera Helix nutida utbredning inom ifrågavarande område med den karta (IID, som illustrerar kustlinjens förlopp under Åloppetid, skall man finna, att samtliga Hedera-lokaler ligga omedelbart vid den dåtida kusten. Som Hedera f. n. är absolut steril inom området, är det mer än sannolikt, att 352 vi här ha att göra med lokala reliktförekomster från stenålderns flora. Murgrönan är redan längesedan af SERNANDER tolkad som en atlantisk invandrare, d. v. s. en invandrare från det skede med insulärt, varmt klimat, som enligt hans åsikt föregått den subbore- ala perioden (jfr. t. ex. SERNANDER 1902). Så är äfven fallet med Viscum album; ett särskildt intresse erbjuda ur denna synpunkt de båda nyfunna lokalerna för mistel i Skärgården och Roslagen, de första öster om Mälarområdet. De ligga nämligen båda på orter (Elgö i Tyresö och Singö i Österåker), som redan under Åloppetid voro land. Af andra märkligare arter, som äro begränsade till Fig. 11. Hedera Helix i Stockholmstrakten. under stenåldern befintligt land och hvilkas förekomstsätt gör en relikt natur trolig, äro Carex remota och C. silvatica, liksom de båda förut nämnda, sydliga arter med en svag västlig anstrykning. Ett klimat, mycket, om ens något, insulärare än det nutida, kunna väl knappast dessa arter sägas antyda; vi ha för närvarande i Stock- holmstrakten arter af ett vida maritimare kynne, hvilka alldeles gifvet tolkas naturligast som de yttersta förposterna för den recenta bokfloran. Att däremot klimatet under stenåldern var ej oansenligt varmare än det nutida, torde få anses som fastställdt; och skillnaden 303 mellan den atlantiska och den subboreala tidens klimat med af- seende på fuktigheten var under alla omständigheter högst sanno- likt mycket betydlig. För jämförelsen mellan det nutida klimatet och den atlantiska tidens är särskildt en växt instruktiv, nämligen Taxus baccata. På många af sina lokaler torde denna vara en otvifvelaktig atlantisk relikt, ehuru ingen dylik lokal finnes i Stockholmstrakten. På spridda ställen här och där i mellersta Sverige finnas nämligen enstaka idgranar på platser, som i regel ligga nära stenåldershafvets Fig. 12. Taxus baccata i Stockholms skärgård. == — marina tallgränsen. gränser. Med tanke på dess förekomstsätt i Stockholms skärgård, där den uppenbarligen lefver under normala förhållanden, kan man ej ett ögonblick ifrågasätta dessa förekomsters relikta natur. I skärgården förekommer Taxus inom en smal zon tätt innanför den marina tallgränsen; af de 46 idgranslokaler, jag känner från Stockholms skärgård, ligga endast 3 utanför denna, den yttersta dock på blott 6 km. distans därifrån och samtliga innanför björk- gränsen. Idgranens utbredningsområde sträcker sig ej heller långt innanför den; en lokal, på Gålö, ligger på 11 km. afstånd, en an- nan, vid Trosa, på 10,5. De öfriga ligga alla tallgränsen närmare Svensk Botamwnisk Tidskrift 1914. 23 304 än 7 km., 30 af de 46 t. o. m., på ett afstånd af mindre an 3 km. Idgranen uppträder 1 regel i för vinden tämligen skyddade, något fuktiga dalgångar; den formation, hvari den oftast anträffats, skulle väl närmast kunna kallas mossig blandskog. Från en typisk id- granslokal (Hopskär i Möja) har antecknats: » Taxus förekommer i en fuktig dalsänka med riklig Pinus sil- vestris, strödd Betula odorata och enstaka Prunus Padus, Betula verru- cosa, Pyrus Malus och Alnus glutinosa i skogsskikten; i fältskikten ymniga Myrtillus nigra och Vaccinium vilis idea, i bottenskiktet ymnig Polytrichum commune. Af idgran sågos nio gamla och två yngre individ; föryngringsplantor kunde ej upptäckas, detta antag- ligen beroende på att platsen betas af får.> Af de idgransförekomster, jag besökt, väl ett trettiotal, stå de ojämförligt flesta denna synnerligen nära. I andra samhällen har Taxus iakttagits två gånger i löfäng, en gång i starkt huggen löf- äng med invandrande gran och asp och två gånger i strandsnår; kand. L. G. ROMELL har observerat idgran ensam bildande träd- vegetationen på en liten kobbe. Under normala förhållanden föryngrar sig Taxus ganska rikligt, åtminstone fullt tillräckligt för att vidmakthålla det nuvarande be- ståndet. Att den trots detta otvifvelaktigt är stadd i utdöende i skärgården beror med säkerhet endast på befolkningens åtgöranden; dels hugges den bort från all betesmark för att ej kreaturen skola äta af den, hvilket de underligt nog göra trots dess stora giftighet, dels anses den af någon anledning, kanske dess mörka grönska, vara synnerligen lämplig för dekorationsändamål — så prydes i Möja hvarje år hela kyrkan med idgran vid barnens konfirmation. I en af byarna på Stora Möja har jag sett idgransruskor användas som dörrmattor. Idgransförekomsterna i skärgården äro i två hänseenden af stort intresse. Dels visa de, att då en växt, hvilken har så speciella betingelser för sin trefnad, som Taxus uppenbarligen har (jfr Ro- MELL och TEILING 1912), kunnat nå en relativt stor utbredning så- väl i nutiden som under den atlantiska perioden, dessa två tids- åldrars klimat ej kunnat vara alltför olika — detta naturligtvis blott för så vidt man ej antar, att idgranen då uppträdde på ett väsentligt annorlunda sätt än nu, hvilket man knappt har anled- ning att göra. Och vidare är Taxus ett alldeles obestridligt exempel på en växt med två olika spridningsperioder, den första, då den 300 invandrade till de nuvarande reliktlokalerna, och den andra, då den gick ned till sina nuvarande, ganska långt aflägsna lokaler i skärgården. Hade någon nämnvärd spridning försiggått under mel- lantiden, hade denna tvifvelsutan kvarlämnat några spår i form af förekomster mellan de båda utbredningsområdena, men detta synes ingenstädes vara fallet. Den i jämförelse med särskildt subborealperioden relativt insulära prägel, som det nutida klimatet har, framgår äfven, om man be- aktar, hvilka växter som karaktärisera de på nya öar förekom- mande och alltså i jämförelsevis recent tid konstituerade växtsam- hällena. Bland dem finna vi så utprägladt västliga arter som Brachypodium silvaticum Orchis mascula Bromus asper Rubus nemorosus > serotinus R. Wahlbergii. Då det är min afsikt att vidare fullfölja denna undersökning, vå- gar jag ännu en gång hemställa, att intresserade personer ville vara vänliga sända mig uppgifter om växters utbredning inom Uppland och Södermanland, om möjligt med angifvande af växtsam hälle, under adress fil. stud. STEN SELANDER, Regeringsg. 18, Stockholm. Särskildt vore jag tacksam för uppgifter från kustområdet mellan Norrtälje och Dalälfven. Äfven enstaka växtlokaler äro af stort värde. EIETERATUR: ANDERSSON, G.: Svenska växtvärldens historia. Sthlm 1896. — — Hasseln i Sverige fordom och nu. Sv. Geol;-Unders. Ser. Ca 3, 1902. — —, Swedish climate. in the late-quaternary period. D. Veränderungen d. Klimas seit d. Maximum d. letzten Eiszeit. Sthlm 1910. — — och BIRGER, S.: Den norrländska florans geografiska fördelning och invandringshistoria. Upsala o. Sthlm 1912. BLYTT, A.: Haandbog i Norges flora. Kri:a 1906. BONNIER, G., et LAYENS, G. DE: Flore complete de la France. -Troisieme ed Parisust a DAHLGREN, 0-.: Ytterligare om Scirpus radicans Schkuhr. Sv. Bot. Tidskr. 1910. DRUDE, O.: Der Hercynische Fiorenbezirk. Vegetation d. Erde 6, Leipzig 1902. ERIKSSON, J.: Studier öfver Upplands förhistoriska geografi. Uppl. forn- minnesfören: tidskr: HH: XXIX,. | 1913: GANDOGER, M.: Novus conspectus flore Europe. Parisiis & Lipsize 1910. HAGLUND, E.: Scirpus radicans Schkur. funnen i Västmanland. Sv. Bot. Tidskr. 1910. HARTMAN, C.: Handbok i Skandinaviens flora. Sthlm 1879. HegGI, .G.: Illustrierte Flora von Mittel-Europa. Muänchen 1906—13. HEINTZE, A.: Växtgeografiska anteckningar från ett par färder genom Skibottendalen i Tromsö amt. Ark. f. Bot. 1908. 306 HESSELMAN, H.: Zur Kenntnis des Pflanzenlebens schwedischer Laubwiesen. Beihefte :z:.Bot. Centralbpl. BA: NNI HH: 3. Jena 1904; — —, Vegetationen och skogsväxten på Gotlands hällmarker. Skogsvårds- fören. tidskr. 1908. — —, Orobanche alba Stephan ”rubra Hooker och dess förekomst på Gotland. Sy. Bots Iirdskt: 19075 HoLMQUIST, P. J.: The archz&ean geology of the Coast-regions of Stock- holm. Guides des excursions en Suede h. 15: Sthlm 1910: HÄYRÉEN, E.: Längszonerna -i Ekenäs skärgård. Geogr. Fören. tidskr. N:TAS 95003 CEl-förskl900! JOHANSSON, K.: Hufvuddragen af Gotlands växttopografi och växtgeografi. KVA CASE OB då f2 90:50 Stilm: 1897 LANGE, J.: Haandbog i den danske flora. Kjhvn. 1886—388. — —, , Rettelser og Tilföjelser til Haandbog i den danske Flora. Kjhvn 1897. MUNTHE, H.: Studies in the late-quaternary History of southern Sweden. Geol För: Förh ro BalrS2:0 st9d0: NYMAN, C. F.: Sylloge flore europ&exX. Oerebrog 1854—955. PrATT, A.: The Flowering Plants and Ferns of Great-Britain. Vol. -I—V. London s. a. 0 ölhetBrmnshyGrasses and Sedges'” ”Fondonismka: — —, The Ferns of Great Britain. London s. a. ROMELL, L. G. och TEILING, E.: Om Hajnum Kallgate Burg. Sv. Bot. Tidskr. 1912. SCHOLZ, J. B.: Die Pflanzengenossenschaften Westpreussens. Schr. Ntf. Ges No Rö IS IDAG UI SELANDER, S.: Några växter från Möja församling, Uppland. Sv. Bot. Tidskr. 1909. SERNANDER, R.: Om Litorinatidens klimat och vegetation. Geol. För. HörhisBaANSIS80S — —, Studier öfver den gotländska vegetationens utvecklingshistoria. Upsala 1894. — —, Bidrag till den västskandinaviska vegetationens historia i relation till nivåförändringarna. Geol. fören. förh. 1902. — —, Naturförhållandena vid Håga-högens tillkomsttid. Arkeol. monogr. OSÄKER ER ETS A SARI EO sr Stim 10055 RK Stpa pennataw Västergoland.” Sv Bot Tidskri 1908: — —, Die Schwedischen Torfmoore als Zeugen postglazialer Klima- schwankungen. I: Die Veränderungen des Klimas seit d. Maximum dvletztenWENSzeiE SStnlmiel9 0! — —, Sjön Hedervikens vegetation och utvecklingshistoria. Sv. Bot. Tidskr. 1910. 0, Scirpus. radicans: Scehkuhr funnen i Närke. Sv. Bot. Jidskrunmol0! — —, Studier öfver lafvarnas biologi. I. Nitrofila lafvar. Sv. Bot. Tidskr: 1912. SYLVÉN, N.: Ruderatfloran i Torne Lappmark. Bot. not. 1904. — —, Bidrag till Västerbottens och Lycksele Lappmarks flora. Sv. Bot. Tidskr. 1910. THEDENIUS, K. FR.: Flora öfver Upplands och Södermanlands fanerogamer och bräkenartade växter. Sthlm 1871. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb. 8, H. 3. INTE CKNINGAR) TILL SVERIGES ADVENTIVELORA AF ERESRSEATU EIN I den uppsats af d:r H. WitTE om »vegetationen på våra rude- ratplatser>, som finnes intagen i Föreningens Tidskrift för 1909, fäster han med allt skäl uppmärksamheten vid den stora betydel- sen för kommande forskare beträffande dylika växter att hafva till- gång till så många uppgifter som möjligt om deras växtlokaler samt om tiden för deras uppträdande hos oss. Komma de att så små- ningom blifva varaktiga medlemmar af den svenska floran, är det ju af största intresse att kunna följa deras framträngande och ut- bredning. Försvinna de åter, saknar det ju ej heller sitt intresse att finna antecknadt, när och hvar dylika växter bafva uppträdt. Under åtskilliga år har jag haft mitt nöje i att gifva akt på den mången gång synnerligen egendomliga växtligheten på dylika platser, till hvilka affall af mångahanda slag förts från olika håll och där fått ligga och ruttna. Omständigheter hafva emellertid kommit hindrande emellan och vållat, att jag hittills ej lämnat några sam- manhängande meddelanden om mina iakttagelser rörande i fråga varande växter. Ehuru jag sålunda kommit ganska långt på upp- skofvets sluttande plan, skall väl nu sent omsider min länge närda önskan öfvergå till verklighet, då jag beder att för Tidskriftens läsare få framlägga resultatet af mina under lång tid gjorda iakt- tagelser angående sådana växters förekomst. Först torde några ord böra nämnas om de platser, på hvilka jag haft tillfälle att längre eller kortare tid göra iakttagelser beträffande ruderatfloran, om den ock i följd af förhållandena under årens lopp 358 undergått mycket stora förändringar, därigenom att marken mången gång användts i och för husbyggnad, till gator eller trädgårdsan- läggningar af olika slag. Vid den tid, då jag blef bosatt i Stockholm och erhöll anställ- ning som kollega vid Maria skola, 1869, voro gatuförhållandena i hufvudstaden sådana, att den yngre generationen svårligen kan göra sig en föreställning därom. Särskildt bakgatorna, i synnerhet på Södermalm, befunno sig i ett för trafiken olämpligt men för växtligheten synnerligen lämpligt tillstånd, och kvasten uppträdde blott en gång i veckan. Där frodades i ostörd ro ett ej så ringa antal sällsynta växter, hvarom samlingarna från midten af 1800- talet nogsamt bära vittnesbörd; i följd af stensättning och omsorgs- fullare renhållning försvunno emellertid dessa växter så småningom. Och i de stora trädgårdarna, som nu måst lämna plats för väldiga byggnader, trifdes åtskilliga och funno en fristad; så var t. ex. för- hållandet med Chenopodium capitatum, som under årtionden om- sorgsfullt skyddades mot utrotning i den vid Bondegatan belägna trädgård, som ägdes af tullförvaltaren C. ÅA. ÅSKERGREN. Ännu återstår, ehuru förminskadt, ett dylikt område, den s. k. Björnska trädgården, 1 hörnet af Göt- och Tjärhofsgatorna. Ännu på 1870—80-talen ankommo många fartyg — mest segel- fartyg — till hufvudstaden i barlast, som då vanligen utgjordes af sand och jord; denna lossades i stora högar på Beckholmen vid Djurgården, där man därför anträffade växter från vidt skilda trakter; en del höll sig kvar år efter år, andra försvunno inom kort. Sedan segelfartygen så småningom till största delen undanträngts af ång- fartyg och vatltenbarlast kommit mera till användning, har den främmande vegetationen på Beckholmen försvunnit, och platsen är inhägnad och användes för annat ändamål. I närheten af vattenledningens stora bassänger på Södermalm, på de då s. k. Rackarebergen, så benämnda, emedan skarprättare- bostället var beläget där, nu kallade Rosenlundsbergen, där Poa alpina kämpat för sin tillvaro mot gator och byggnader, fanns vid ofvan nämnda tid en afstjälpningsplats, hvars vegetation ingalunda var att förakta, då man ej var bortskämd genom mängden af ad- ventiv-växter på dylika platser. Området bär nu allehanda träd- gårdsväxter, och af den forna vegetationen finner man ej ett spår. Uti THEDENnNuH »Exkursioner i Stockholmstrakten» omnämnas ej sällan de s. k. Danvikskrokar, den plats utanför Danvikstull, där Hammarbysjö skjuter in i vikar, vid hvilkas strand landsvägen 309 slingrar sig fram nedanför bergen. I början af 1890-talet anlades Saltsjökvarnen i närheten af Danviken vid stranden af Saltsjön; för dess behof erfordrades stora mängder af spannmål, som till- fördes från ofta långt aflägsna orter, förnämligast från s. ö. Europa, Argentina och Nordamerika. Affallet vid ränsningen af dessa väl- diga kvantiteter användes till fyllning vid sjöstranden och i vattnet, i synnerhet i den närmast staden belägna viken. På grund häraf uppstod inom kort härstädes en vegetation, som i yppighet och omväxling lämnade föga öfrigt att önska, om ock manshöga Cheno- podiacéer stundom hindrade mindre och svagare växter att nå full utveckling. Efter några år hade utfyllningen hunnit så långt, att stora stycken af den på detta sätt vunna marken kunde odlas och användas till potatis- och tobaksland. Däraf blef en naturlig följd, att ruderatväxtligheten förminskades i hög grad, i synnerhet som affallet från kvarnen snart nog började föras äfven åt andra håll. Åtskilliga växter hafva emellertid lyckats hålla sig kvar under årens lopp trots ogynnsamma förhållanden, och ett och annat nytt har äfven kommit till. Under sistförflutna sommar upptäcktes emeller- tid af d:r E. EKMAN och amanuensen V. NORLIND en annan af- stjälpningsplats för affallet från Saltsjökvarnen af likartad beskaffen- het som den förut omtalade, på hvilken många af de från Danviks- krokar försvunna växterna jämte åtskilliga nya anträffades. Platsen, som bär namnet Villa Plania, är belägen vid vägen mellan Nacka station och Nacka värdshus. Från den s. k. Eldkvarnen, som låg vid Kungsholmsbron, plat- sen för det blifvande stadshuset, samt från den gamla ångkvarnen vid Regeringsgatan lär affall hafva förts till — förutom andra stäl- len — Sandhamn och Årsta-Liljeholmen, till backsluttningarna, som sträcka sig mot söder från den höjd, genom hvilken tunneln är framdragen. Till dessa platser har jag gjort ett par korta exkursio- ner; likaså har jag ett par gånger varit på Hästholmen, där kvar- nen Tre Kronor är belägen. Mina besök där ha dock ägt rum under rätt ogynnsamma omständigheter och äro därför af föga be- tydelse för en noggrannare kännedom om platsernas vegetation; af allt att döma finnes helt säkert mycket af intresse på det sist nämnda stället. I september sistförflutna höst besökte de båda förut nämnda botanisterna EKMAN och NORLIND ett, såvidt jag har mig bekant, förut i botaniskt hänseende outforskadt område, Stockholms stads afstjälpningsplats för sopor och annat affall, Löfsta, beläget vid 360 Mälaren, midt emot Svartsjölandet. Där funno de en hel mängd märkliga växter, som de skildrade i lifliga färger. Då jag på grund häraf företog en tur dit, hade frosten redan gjort svåra härjningar, men tydligt är, att vi där hafva ett område, på hvilket man kan träffa mångahanda och som helt säkert kommer att locka till bota- niska utflykter under årets blomstringsperiod. I stadens aflägsnare delar såsom Ladugårdsgärde och Värtan m. fl. ställen finner man ju äfven åtskilliga växter af det slag, hvarom här är fråga. Då Tantolunden ordnades och planterades, Vanadisvägen m. fl. an- lades, anträffade jag flera främlingar, som dock försvunno efter några få år. Sedan Tantolundens gräsmattor blifvit riktigt i ord- ning, har jag ej sett något anmärkningsvärdt där. Då mina vägar fört mig till andra orter såsom Malmö, Kalmar, Visby, Gäfle m. fl., har jag alltid tillbragt några timmar på deras barlastplatser och utfyllda områden, hvarvid jag gifvetvis iakttagit växtligheten och gjort insamling af sådant, som intresserat mig. Dylika enstaka exkursioner äro ju dock af ofantligt mycket mindre betydelse än en fortsatt undersökning af ett område under olika årstider. Af samma skäl som d:r WIiTTE uppmanar jag Tidskriftens läsare att hvar i sin stad ägna uppmärksamhet åt dylika platsers växtlig- het och sedan glädja landets botaniskt intresserade med gjorda rön och iakttagelser. Må vi, en och hvar, draga vårt strå till stacken! En och annan af de växter, som d:r WIiTTE upptagit i sin ofvan nämnda uppsats såsom Bromus arvensis och tectorum, Carduus crispus, Lepidium campestre m. fl., hvilka sedan långliga tider finnas upptagna i våra svenska floror, har jag utelämnat. Likaså har jag ej upptagit sådana inom ett trädgårdsområde själfsådda växter, som jag ej träffat utom området i det fria såsom Senecio nebrodensis, Androsace elongata, Holosteum umbellatum m. fl., hvilka frodas på gångar och gräsplaner eller i bergskrefvor i Bergianska trädgården. Ej heller har jag omnämnt åtskilliga fleråriga växter, som ursprung- ligen planterats på en bestämd lokal, där de sedan funnit sin tref- nad och fortlefva utan att sprida sig såsom Narcissus, Sempervi- vum m. fl. Utom egentliga ruderatväxter har jag upptagit åtskilliga mer eller mindre ofta odlade växter, som tillfälligtvis kommit ut i det fria och där nått sin fulla utveckling, samt ett ej så ringa fåtal växter, som på senare tider inkommit med gräsfrö från främmande trakter och emellanåt anträffas på vallar och gräsplaner. Slutligen upp- 361 tagas äfven åtskilliga, som fordom odlats allmänt och sedan så småningom försvunnit eller hålla på att försvinna ur trädgårdarna, men ännu kvarlefva i parker och till dem stötande områden; många af dessa komma helt säkert att inom en ej alltför aflägsen framtid tillhöra en vegetation, som varit, och då kan det ju ej sakna sitt intresse att så fullständigt som möjligt erhålla kännedom om lokaler, där de funnits på senare tider. En stor svårighet därvidlag har varit att göra ett lämpligt urval; och det har synts mig vara bättre att under sådana förhållanden medtaga för många än för få. På full konsekvens eller uttömmande fullständighet kan jag dock inga- lunda göra anspråk. Äfven en och annan växt, som redan vunnit erkänd medborgarerätt i vår flora, angifves för fullständighetens skull, ehuru många lokaler för dem redan äro kända. De meddelade uppgifterna afse endast sådana växter, som jag själf insamlat; och jag förbigår helt och hållet hvad jag i min egen- skap af gammal lärare kunnat finna vid granskning af lärjungars växtsamlingar samt sådant, som jag på annat sätt kan hafva lärt känna. Många växters förekomst på af mig angifna lokaler kan helt säkert vara känd förut och publicerad; andra kunna redan hafva försvunnit från platsen och återfinnas ej vidare där, men jag upptager dem emellertid af ofvan nämndt skäl med angifvande af insamlingstiden. Hvar och en, som sysslat något litet med sådana växter, som uppträda på våra barlast- och afstjälpningsplatser, har helt säkert i likhet med mig funnit en ej ringa svårighet, då det gällt att identifiera dem. Ofta finner man dem i ett outveckladt skede, och ej sällan antaga de ett ovanligt utseende, då de uppträda på för dem främmande lokaler och nödgas utveckla sig under en kort vegetationsperiod. Med rådfrågande af Riksmuséets rikhaltiga sam- lingar och med välvillig hjälp af dess tjänstemän har jag efter bästa förmåga sökt bestämma hvad jag anträffat. Detta oaktadt är det ju naturligt, att en eller annan mindre exakt bestämning kan föreligga. Med afseende på nomenklaturen använder jag de namn, som förekomma i »Förteckning öfver Skandinaviens växter», utgifven af Lunds Botaniska Förening; och för de växter, som ej finnas upptagna i denna, begagnar jag mig af »Index Kewensis>. Uppgift om familj och hemland, särskildt för de i förteckningen ej om- nämnda, torde härvidlag äfven vara på sin plats. 362 Acer Pseudoplatanus LIL. Sk. Svedala, Brännemölla bland hagtorns- buskar, sept. 06! (ej planterad!) Achillea nobilis L. (Eur. Orient.) Danvikskrokar?, aug. 96, Sthlm. Tantolunden, gräsmark, juni 94. Acorus Calamus L. Ner. St. Mellösa, Rynninge, '”/8 09, Sdml. Öfver- selö, Tynnelsö, aug. 60, juli 02, Danvikskrokar, juni 95, Uppl. Lofö, Kersö, sept. 04. Adenophora communis Fisch. (Campanulacex, Europa) Sdml. Salem, Hvitsand i ett pilsnår, aug. 09, aug. 13. Då den iakttogs, hade den, af de torra stjälkarnes beskaffenhet att döma, funnits på platsen åtminstone fem år; ingen vet, huru den kommit dit. Ajuga genevensis L. Uppl. Värmdö, nära Kolström, på en åkerren och i ett dike mot skogen, juni 04. Alyssum calycinum L. Sk. Kåseberga branter, !”/& 08, Bjerred på stran- den, "9/35 08, Trolle-Ljungby, juni 64, Sthlm. Rosenlundsbergen, juni 73, sept. 79, Uppl. Sigtuna, juni 92, Flottsund, Sandnäs, grusig mark, juli 02, Sandhamn, !/6 13, ÖL. Torslunda, Skogsby, vägkant, sept. 06, sandgrop 10/5 11, St. Rör, vägkant !9/5 11, Borgholm, trädesåker nära Kolsta 7/5 11, Gtl. Ejsta, Hejstäde, grus, juli 91. A. montanum L. Danvikskrokar, maj 94. Amarantus Blitum LE. Tobaksland nedanför Rosenlundsbergen, sept. 85, SOS LOkt: 03: A. deflexus L. (Europa) Uppl. Järfälla, Löfsta "3/9 13. A. melancholicus L. v. parviflorus (varm. tr.) Uppl. Järfälla, Löfsta For: A. retroflexus L. Sthlm, Rosenlundsbergen, sept. 87, Danvikskrokar, sept. 94, Uppl. Järfälla, Löfsta 75/9 13, Gtl. Hemse, i potatisåker, aug. 91. Ambrosia artemisiefolia LIL. (N.: Amer.) Danvikskrokar, sept. 97, Uppl. Järfälla, Löfsta, -"/9 13. 4. trifida LTL. (N. Amer.) Danvikskrokar, sept. 97—98; fanns några år ymnig och satte frukt men försvann, då marken uppodlades. Amelanchier canadensis Medik. (Rosacex, N. Amer. Ö. Asien) Sdml. Svärtuna, Husby, björkbacke, juni 07, St. Sickla i Nacka, maj 91, Uppl. Solna, Tomteboda, skogsbacke (kråkornas forna hviloplats under nät- terna!) ymnig, 9/6 09, 5/9 09, Uppsala vid vägen genom Kungsparken, aug. 98. Amsinckia lycopsoides Lehm. (Kalifornien.) Danvikskrokar, juli 00. Anchusa Agardhit Lehm. (Sibirien) Uppl. Sandhamn, sandig mark, aug. 05. Anthemis austriaca Jacqu. (Europa, Orient.) Sk. utfyllningen mellan Malmö och Ribersborg "/6 08, Danvikskrokar, juni 94. ÅA. ruthenica M. B. (Södr. och Östr. Europa) Danvikskrokar, juni 94, Uppl. Sandhamn !/6 13. Anthriscus alpestris Garcke. (Europa) Danvikskrokar, aug. 97. ' Som intet missförstånd kan äga rum, utsättes af utrymmesskäl ej århundradet. ” För att undvika ett onödigt upprepande användes endast »Danvikskrokar» för att beteckna det utfyllda området utanför Danvikstull i Nacka socken, Södermanland. 363 A. Cerefolium (L.) Hoffm. Sdml. Mörkö, Hörningsholm i klippspringor Wek62 juni 07, ÖL Resmo; i åker s.. om. kyrkan "/7 11; Gil Ljugarn i akrar, juni 95, Visby i åkrar, juni 95. Antirrhinum majus IL. (Medelhafstr.) ÖL Kastlösa, grusgrop, s. om stationen "3/7 11. Aquilegia vulgaris L. Sdml. Svärtuna, Sjösa, juni 75 och Husby. juni 06, Södertälje på järnvägsbank '!"/& 10, Uppl. Solna, Karlberg, juni 76, Sigtuna stadsgärden, juni 93, Bergsbrunna—Flottsund på allmänningen, juni 98, ÖL Möckleby, vägkant ”'/6 11, Borgholm ?9/5s 11, Gtl. Ardre, juni 91. Aristolochia Clematitis L. Sdml. Öfver Selö, Tynnelsö, nära slottet Sör 62 juli 02. Artemisia austriaca Jacqu. (S. Europa, Orient.) Uppl. Sandhamn, sandig mark; aug. 05, sept. 12. Asparagus officinalis L. Sk. Glumslöf, stranden, aug. 64, Malmö— Ri: bersborg ”?/6 08, Borgholm, stranden ”2/6 11 och !4/8 11, Gtl. Ljugarn, stranden, juli 90 och 91. Aster salicifolius Ait. (N. Amer.) Sthlm, Djurgården, stranden mellan Biskopsudden och Manilla, juli 02 (tydligen ditförd med driften). Astragalus arenarius EL. Gtl. Slite på barlastsand, aug. 88. ÅA. danicus Retz. Sm. Kalmar, Ängö, juli 64, Gtl. Klintehamn, Varfs- holmen, juli 12, hvarifrån den tyckes sprida sig in i skogen. Atriplex hortense L. Sdml. Strängnäs i kålland, aug. 60, Gtl. nära Lummelunda, i potatisland, sept. 06. 4. laciniatum L. Danvikskrokar, sept. 94, sept., okt. 96, juli, okt. 10. A. nitens Schkuhr. Danvikskrokar, sept. 97, Öl. Färjestaden, !/s 11. Avena jfatua L. Boh. Fjällbacka, juli 03; Ner. Eerbäck, Åsbro på trädesåker ”/8 13, Danvikskrokar, aug. 98, Uppl. Sigtuna—Märsta, aug. 92, Öl. Resmo, Klefva !/g 11. A. sativa L. Torn. Lpm. Kiruna, stationsgården, juli 07 (lokaler för sädesslagen behöfva i öfrigt ej angifvas). Å. strigosa Schreb. Hall. Breared, aug. 05. Axyris amarantoides L. (Chenopodiace&x, N. Asien) Danvikskrokar, sept. 00. Ballota nigra L. v. foetida (Lam.). Sthlm, Kastellholmen. sept. 76 (några år senare omlades muren, och växten försvann). Bellis perennis L. Sdml. Svärtuna, Husby på gräsplan, juni 06, Uppl. Drottningholm, Kersö, gräsmark, juni 95, Stockholmen, bortom Fejan, gräsmark, !9/7 10. Berteroa incana (L.) DC. Sdml. Södertälje, järnvägsbank, '”/6 10. Sthlm, Norrtull, grusbacke, SO Uppl. Solna, Tomteboda, aug. 06, Sig- tuna, Johanneberg, juli 92, Dlr. Svärdsjö, Boda, grusbacke, ”"/s 10, Sund- born, nära kyrkan, aug. 07, Ångml. Sollefteå, '!!/s 12, Öl. Resmo, Klefva, 2/7 11, Gtl. Ljugarn, Halluta, aug. 05. Brassica Cheiranthus Vill. (v. Europa, n. Afr.) Danvikskrokar, juni 04. B. dissecta Bois. (Spanien) Danvikskrokar, juni 95, juni 04. B. elongata Ehrh. (Ö. Europa. Kauk. Pers.) Danvikskrokar, aug. 94, 2/9 13, Sdml. Nacka, Villa Plania, ?/9 13. 264 B. juncea (L.) Coss. (Danm.) Danvikskrokar, juli 97, sept. 02, juni 04. B. Napus L. Danvikskrokar, juni 04, Saltsjökvarn ?/9 13. B. nigra (L.) Koch. Sk. Lomma, sept. 06, Landskrona, aug. 64, Dan- vikskrokar, aug. 07, "/9 13, Sthlm. Rosenlundsbergen, sept. 75, Tantolunden, sept. 91, Beckholmen, aug. 96. B. Sabularia? Broth. (Portugal, N. Afr.), Sthlm, Vanadisvägen, aug. 07. Bromus arduennensis Dum. (Belg.) Sdml. Brännkyrka, Arsta utfyllning 1 en backe, sept. 94. B. ereetus Huds: Ner. St. Mellösa, Göksholm, juli 89, Uppl. Ekerö, Ekebyhof, gärdesbacke, ”/6 10, Drottningholm, juni 06, Vaxholm—Boge- sund, vägkant, !9/6 13, Värmdö, Lagnö, juli 94, Sigtuna, Steninge, juli 02, Öl. Borgholm '!?/6 11, Gtl. Visby, juli 935. B. inermis Leyss. Sk. Lund, nära Östra stationen, '”/6 08, Sdml. Söder- tälje, n. ö. kanalbanken, !9/6 10, Kolerakyrkogården utanför Skanstull juli 94 (ända till 190 cm. hög), Sthlm Frescati, vägkant, ”!/6 10, Uppl. Uppsala, Badhuset, aug. 67, sept. 91, Öl. Borgholm, Kungsgården, gärde Fe. B. intermedius Guss. (Med:.hafstr.) Sdml. Brännkyrka, nära Nyboda, sept. 94. B. japonicus Thunb. (Japan) Sk. Malmö—Ribersborg, ”'/6 08, Lund, Trolleberg, ”2/6 08, Sdml. Brännkyrka, nära Nyboda, sept. 94, Öl. Borg- holm, Kungsgården, gräsvall, !”/6 11, Köpinge, Kolsta, ”"/& 11. B. macrostachys Desf. (Med.-hafstr.) Danvikskrokar, aug. 94. B. parviflorus Desf. Sdml. Brännkyrka, nära Nyboda, sept. 94. B. squarrosus L. (s. Eur., Orient., n. As.) Danvikskrokar, aug. 94, juli 97. B. sterilis L. Öl. Räpplinge, Tryggesta, klöfvervall, !'/6 11, Borgholm, afskrädeshög norr ut, ”2/6 11, Köpinge, Kolsta, vid en lada !6/& 11, Gtl. Ljugarn, barlastjord, juli 90, aug. 95. B. unioloides L. (ö. Eur. Orient. n. Asien) Sdml. Brännkyrka, nära Ny- boda, okt. 94, utanför Hornstull, sept. 94, Danvikskrokar, sept. 94, Nacka, Villa Plania ?/9 13, Sthlm, Hästholmen, vid kvarnen Tre kronor, sept. 07. Bryonia alba L. Öl. Borgholm, nära hamnen, ”"'/e 11. B. dioica Jacq. Sthlm Ladugårdsgärde, sept. 75, Rosenlundsbergen, aug. 94, utfyllning nedanför ålderdomshemmet, '/10 13. Buphthalmum speciosum Schreb. V. G. Lilleskog, skogsbacke, aug. 03. Calendula officinalis L. (s. Eur.) Danvikskrokar, ””/7 10, Uppl. Sigtuna, stadsgärde, aug. 92, Öl. Resmo, trädesgärde nära kyrkan, !/7 11. Cannabis sativa L. Danvikskrokar, aug. 94, "/9 13, Sthlm Vanadisvägen, sept. 05, aug. 06. Carduus acanthoides L. Sk. Saxtorp, aug. 64, Sthlm, Kungsgatan ?/1 13, ÖL. Vickleby, ängsmark n. v. om kyrkan, !9/7 11, Ljugarn, aug. 88, juli 92. C. hamulosus Ehrh. (s. ö. Eur. Kauk.) Danvikskrokar, aug. 96, juli 97, UpplöJarfalla, Löfsta << /9rt3: Cooniatans EL: Uppl: Uppsala, "sept 67; aug. 98, Gstrll Gafleyrhamnen) aug. 02, Öl. Borgholm—Räpplinge, vägren, '!/g 11, Gtl. Ljugarn, barlast- jord, aug. 88, juli 90, Katthammarsvik, sept. 06. ! Dessutom flera Brassica-arter, som jag ej lyckats bestämma. 365 Caucalis daucoides L. (Umbellifere, Eur., temp. As.) Danvikskrokar, juni 02. C. latifolia L. (Eur. temp. As.) Danvikskrokar, !5/7 98. Centaurea diffusa Lam. (s.ö. Eur.) Danvikskrokar, sept. 96, juli 97. C. melitensis L. (Europa, s. Am.) Danvikskrokar, aug. 94. C. nigra L. Gstr. Gäfle, hamnen, aug. 02. Cerastium arvense L. Sk. St. Herrestad, juli 64, Lackalänge, ”!/5 08, ÖG. nära Ödeshög, sandgrop, juli 99, Sdml. Botkyrka, Elfsta, juni 86, Nacka, åker vid Långsjön, ?!/6 13, åker nära Lundsjön, juli 03, Uppl. Sigtuna, Steninge, juni 92, Dlr. Svärdsjö, Borgärde, gräsvall, ””/e 09, Öl. Högsrum, Ekerum, trädesåker, '!5/5 11, Borgholm, vid vägen norr ut bland buskar, Köpinge, Tingsdal, järnvägsbanken, ”9/s 11, Gtl. Alskog, Orleifs, Tube I Chenopodium Botrys LIL. (Nordl. tr.) Sthlm, Beckholmen, barlastjord, AUT Sept =d3. Ch. capitatum (L.) Aschers. Sdml. Strängnäs, i källand, sept. 60, Salem, Viksberg, bänkjord, sept. 07, Sthlm, trädgård vid Bondegatan, sept. 91, aug. 92. Ch. foliosum (Moench.) Aschers. Sdml. Sköldinge, Hålbonäs, aug. 76, Strängnäs, sept 60, Sthlm, Värtan, sept. 94, trädgård på Södermalm, sept. 04, Uppl. Uppsala, Åsen, aug. 96. Ch. leptophyllum Nutt. (n. Amer.) Danvikskrokar, sept. 94, Sthlm, Häst- holmen, kvarnen Tre kronor, sept. 07. Ch. murale L. Danvikskrokar, okt. 96, sept. 97. Ch. opulifolium Schrad. (Nordl. tr.) Danvikskrokar, sept. 94, okt. 96. Ch. Vulvaria! L. Sk. Falsterbo, gata, aug. 00, Sthlm, Rosenlundsbergen, sept. 85, Uppl. Lofö, Klemingsberg, bänkjord, "/10 13, Uppl. Uppsala, okt. 62, Gtl. Visby, gata vid Söderport, juli 90, aug. 06. Chorispora tenella DC. (Crucifer&e, Kauk. m. fl.) Sk. Malmö— Ribers- borg, '/e 08. Chrysanthemum Balsamita IL. (v. As.) Sdml. Brännkyrka, Nyboda, af- stjälpningsplats, sept. 94. Ch. corymbosum (L.) Uppl. Värmdö, Bo, Skutudden, juli 93: Ch. Parthenium (L.) Bernh. Sk. Löddeköping, vägkant, ”"/e 08, Bl. Asa- rumsdalen, aug. 00, Boh. Fjällbacka, gata, !9/g 08, Danvikskrokar, !”/9 13, Gtl. Klintehamn, vägkant, sept. 06. Cicer arietinhum L. (Leguminose, Eur. Orient. Ostind.) Danvikskrokar, aug. 95. Cichorium Intybus L. Sdml. Nacka, Villa Plania, !!/9 13, Sthlm, Ladu- gårdsgärde, aug. 06. Cnicus eriophorus Both. (Composite, Europa, mind. As.) Uppl. Uppsala, åkerren s. om Kemikum, aug. 99. Colchicum autumnale L. Uppl. Sigtuna, Steninge, dels i parken, dels i gärden, okt. 64, juni 65, sept. 96, juli 02. Conringia orientalis (L.) Andrz. (Eur. Orient.) Sk. Malmö—Ribersborg, 1/6, 4/6 08, Danvikskrokar, maj, juni 94, sept. 97, aug. 99. ! Dessutom många olika former af Chenopodium album L. vid Danvikskrokar. 366 Coriandrum sativum L. (ö. Eur. Asien) Sk. Malmö—Ribersborg, "/e 08, Danvikskrokar, '/9 13, Rosenlundsbergen, aug. 82, aug. 92, aug. 94, Uppl. Järfälla, Löfsta, ”"/9 13. Coronilla varia L. (Europa) Sdml. Nacka, Villa Plania, ?/9 13. Corydalis nobilis Pers. (Sibirien) Sthlm, Djurgården, Rosendal, maj 93, Uppl. Solna, Haga, maj 88, maj 90. Crepis biennis L. Sthlm, Djurgården, nära Manilla, gräsvall, !"/& 13, Uppl. Uppsala, Graneberg, timotejvall, juli 00, ÖL. Köpinge, Kolsta, råg- åker, !6/6 11, Kolsta—Tryggesta, gräsvall, !5/g 11. C. capillaris (L.) Wallr. Sk. Lund, gräsplan vid Observatoriet, ”/7 08, Öl. Färjestaden, rågåker, juli 90, Borgholm, Badhuset, ”?/& 11. C. niceeensis Balb. Sdml. Salem, Högtorp, nära skolhuset, juni 06, Bränn- kyrka, Gröndal, juli 92, Uppl. Värmdö, Lagnö, juni 94, Sigtuna, Kämpa- sten, juni 91. Cucumis sativus L. (Cucurbitacex, Asien) Danvikskrokar, sept. 97. Datura Stramonium L. Sdml. Aspö, Lagnö, trädgårdsland, juli 62, Sthlm, Östermalm, Södermalm i trädgårdar, sept. 87, sept. 03, Uppl. Drott- ningholm, "/10 13 Delphinium elatum L. Sk. Kivik, stranden, !”/7 08. Digitalis ambigua Murr. Sdml. Ösmo, Nynäs, vid en förvildad häck, juli 06. Diplotaxis muralis (L.) DC. Sk. Malmö—Ribersborg, ”!/6 08, Boh. Skaftö, juli 66, Sthlm, Beckholmen, aug. 98, Gstr. Gäfle, hamnen, aug. 02, Gtl. Ljugarn, åkrar, juli 88, juli 90. D. muralis X tenuifolia, Sthlm, Beckholmen, aug. 98. D. tenuifolia (L.) DC. Sk. Ystad, juli 64, Sm. Kalmar, "2/7 11, Sthlm, Beckholmen, aug. 96, Gstr. Gäfle, aug. 02, Gtl. Ljugarn, juli 90; Visby, juni 62, juli 88. Dipsacus pilosus L. Sk. Lund, aug. 64, ”/7 08, Uppl. Drottningholm, aug. 07. Dracocephalum thymifltorum IL. Sthlm. Tantolunden, maj 93, maj 94, Gtl. Ljugarn, juni 88. Echinops spherocephalus L. Sdml. Öfver Selö, Tynnelsö, nära slottet, JE G60 NN T00 UPPE Ekero Ekebyhof torr backe) juris Elceagnus argentea Pursh. (Elxagnacex, n. Amer.) Sdml. Salem, Hvit- Ssandiuc/erilo. Elodea canadensis L. C. Rich. Sk. Österslöf, nära Tomarp, aug. 01, V. G. Vänersborg, aug. 03, Ö. G. Fiskeby i Motala ström, +5/g 13, Sthlm. Årstaviken, aug. 07, Uppl. Drottningholm, aug. 06, Sigtuna, aug. 92. Elsholtzia Patrinii (Lepech.) Garcke. Sdml. Strängnäs, sept. 60, Sthlm. Skanstull, sept. 70, Södermalm, trädgård, sept. 04, Uppl. Drottningholm, sept. 06. Eragrostis Barrelieri Daveau (Gramine&e, s. Eur. n. Afr.) Uppl. Järfälla, Höfsta, --/9: 13. E. minor Host. (trop. o. temp. tr.) Danvikskrokar, sept. 94. Eranthis hiemalis (L.) Salisb. (Europa) Sthlm. Djurgården, Rosendal, apr. 04. Erigeron canadensis L. -Sk. Österslöf, nära Tomarp, aug. 00, Gt. Klintehamn, söder ut, sept. 06, Slite, hamnen aug. 88. 367 Eruca sativa Mill. (Cruciferze, Med.-hafstr. ö. As.) Sk. Malmö —Ribers- borg, ”!/6 08, Danvikskrokar, juli 94, aug. 04, !9/9 13, Sdml. Nacka, Villa Plania, ?/9 13, Sthlm Tantolunden, sept. 90. Erucastrum Pollichii Sch. & Sp. Ö. G. Tåkerns strand, Rensta, juli 66. Rensta—Svanshals, juli 99. Erysimum repandum L. Danvikskrokar, juni 94. Euphorbia Cyparissias L. Sk. Ingaberga ”/6 08, Sm. Oskarshamn juni 97, Uppl. Solna, Tomteboda, gräsmark, juni 94, ”?/s och ?/7 13, Ulriksdal, backe, '/e 12. E. Esula L. Bl. Nättraby—Johanneshus, järnvägsbank, !"/& 08, Sthlm Tanto, aug. 92, Dlr. Svärdsjö, Borgärde, !”/ 09, Öl. Ottenby, ”?/7 11. E. virgata W. & K. Bl. Nättraby—Johanneshus, järnvägsbank, '"/e 08, Sthlm Saltsjökvarn, ?/9 13, Gtl. Slite, aug. 88, juli 91. Fagopyrum sagittatum Gilib. Sk. Lomma —Bjärred, sandfält, sept. 06, 22/6 08, Käflinge, juli 64, Hall. Breareds prästgård, aug. 05, Dlr. Svärdsjö, Bengtsheden, bland vårsäd, ””/7 09. F. tatariecum (L.) Gertn. Sthlm Beckholmen, juli 93, Vanadislunden, sept. 88. Fragaria moschata Duch. Sk. Lund, nära Kungsmarken på en sten- mur, '!9/6 08, Sdml. Svärta, Ingelsta, gärdesbackar, juni 06 och Husby, hage, juni 06, Huddinge, Masmo—Björkhagen, i skogen, juni $4, Nacka, skogsbacke vid sjön Skvaltan, ”!/& 13, Uppl. Karlbergspark, juni 76, Drott- ningholm, Kärsö, skogsbacke, juni 04, Sigtuna, Vik, hagmark, juni 92. Fumaria capreolata L. Sk. Lund, Paradislyckan, juli 64. Galactites tomentosa Moench. (Composite, Med.-hafstrakt). Uppl. Järfälla, Löfsta, 5/9 13. | Galanthus nivalis L. Uppl. Solna, Tomteboda, ”?/1 09. Geranium dissectum L. Sdml. Nacka, Järla, åker, sept. 94. G. pheum L. Sk. Tosterup, aug. 00, Uppl. Lofö, Kärsö, aug. 014. G. pratense L. Sdml. Svärta, Sjösa, juli 75, Uppl. Lofö, nära kyrkan, 21/6 10, Sigtuna, Venngarn, juli 92. G. pyrenaicum L. Sk. St. Olof, Tunbyholm, vägkant, ”/7 08, Lund, juli 64, Sdml. Liljeholmen, sept. 94, Sthlm Marieberg, aug. 95, Uppl. Järfva—Hagalund, gräsvall, !!/7 13, Drottningholm, juni 87, ”/10 13, Gtl. Ljugarn, sept. 06. | G. rotundifolium L. Sdml. Brännkyrka, nära Arsta, sept. 96. Glaucium corniculatum Curt. (Eur. Med.-hafstr.) Danvikskrokar, sept. 99. Glyceria aquatica (L.) Wahlb. Sthlm Hammarbysjö, 17/8 08, Årstaviken, juli 94, Uppl. Håtuna, Aske, juli 93. Guizolia abyssinica Cass. (Composite, trop. Afr.) Danvikskrokar, '"/s 08, 2/9 13, Sthlm Vanadisvägen, afstjälpningsplats, sept. 05, sept. 06, Uppl. Järfälla, Löfsta, ?3/9 13. Helianthus annuus L. (Compositze, n. Amer.) Uppl. Järfälla, Löfsta, rikligt blommande på afskrädeshögar, ”"/9 13. H. tuberosus L. (n. Amer.) Danvikskrokar, aug. 05. Heliopsis scabra Dun. (Composite, n. Amer.) Sthlm, Kungsgatans genom- gräfning, ”!/9 13. 368 Hesperis matronalis L. Sdml. Öfverselö, Janslunda, åkerren, juni 03, Nynäshamn, juni 96, Uppl. Sigtuna vid Garnsviken, juli 93, Öl. Glömminge, vägkant nära kyrkan, "/e 11. Hieracium aurantiacum LL. Ner. Ekeby, gräsmark nära kyrkan, juli 89, Sdml. Salem, Hvitsand, aug. 09, Sthlm Djurgården, sept. 78, Uppl. Linnés Hammarby, juli 02. H. autumnale Griseb. Uppl. Uppsala slottsbacken, aug. 62, juli 97. Hordeum jubatum LL. (n. och s. Amer.) Gtl. Ljugarn, afskrädeshög vid stranden, juli 92. H. murinum L. Sk. Ystad, juli 64, Malmö—Ribersborg, sept. 06, ”"/6 08, Sm. Kalmar, "9/7 11, Boh. Uddevalla, aug. 03, Gtl. Visby hamn, juni 62 IUDL 95: aus: 08, Slite Fjulsoe Humulus Lupulus L. V. G. nedanför Hunneberg, aug. 03, Sdml. Bot- kyrka, Flottsbro, stranden, aug. 86, Tullingeholme (obebodd) juli 84, En- hörna, Ekensberg, stenbacke, ”"/6 10, Uppl. Solnaskogen, aug. 06, Dir. Svärdsjö, Bengtsheden, vägkant, ”"/; 09. Hyssopus officinalis L. Öl. Mysinge i Resmo, vägkant, !9/7 11, Gtl. Lye, vägkant, juli 90, Tingstäde—Stenkyrka, åker i skogen, sept. 06, (äfven hvit), Slite i hafsstranden, aug. 88. Iberis amara L. (Crucifer&e, Europa) Gtl. nära Buttle station, på järn- vägsbanken, juli 88. Impatiens parviflora D. C. Sk. Lund, häck nära östertull !/6 08 (ymnig), nära Observatorieparken, ”?/e 08. Inula Helenium L. Ner. St. Mellösa, Ekeby, aug. 00, aug. 07, Sdml. Öfverselö, Nybble, aug. 59. Kochia scoparia (L.) Schrad. (Eur. n. As.) Danvikskrokar, okt. 96. Lactuca Chaixii Vill. (ö. Eur. mind. As.) Uppl. Uppsala, mell. slottet och Bot Iradg., aug. 97, aug. 98, /5s, 11; P. Cerasus L. Sdml. Strängnäs, Domprosthagen, maj 60, Brännkyrka, Årsta, backe, maj 94, Uppl. Sigtuna, juni 92, Uppsala, Vårsätra, hage, juni 02. P. insititia L. Sk. - Vidtsköfle, busksnår nära kyrkan, !?/1 08, Uppl. Hillersjö, kyrkmuren, maj 06, Sigtuna, busksnår vid Snörin, juni 92, Öl. Borgholm, nära Kungsgården, !"/5 11. Pyrus communis L. Sk. Mölle, ängsbacke, !/6 08, Boh. Fjällbacka, ”!/1 08, Ner. St. Mellösa, Vallby gärde, !$/g 09, Öfverselö, Lundby gärde, juli 02, Sthlm, Rosenlundsbergen, juni 76, Uppl. Sigtuna, Snörin, juni 92, Öl. Köpinge, Ramsätra gärde, ?/6 11. Raphanus Raphanistrum L. Sk. Veberöd, nära Romeleklint, ”'/6 08, Hall. Veinge, nära kyrkan, ”!/7 08, Boh. Kville, St. Vrem, juli 03, Ö. G. s. om Omberg, juli 99, Sdml. Ösmo, nära Nynäs, juli 06, Danvikskrokar, !?/& 10, +/9 13, Sthlm nära Norrtull, sept. 06, Dir. Svärdsjö,” Böle, ””/2 09, Torn. Lpm. Abisko, juli 07, Öl. Mörbylånga, Beteby, ”/7 13, Gärdslösa, Lindby, 17/6 11, Gtl. Visby, Kungsladugården, juli 90. R. sativus L. (Europa) Sk. Malmö—Ribersborg, "/6 08, Sm. Kalmar, bar- lastjord, ?9/7 11, Uppl. Sigtuna, hamnen, aug. 92, Gtl. Ljugarn, skräphög, aug. 88. Rapistrum perenne All. (Crucifer&, Eur.) Sthlm. Ladugårdsgärde, nära (Gustaf Adolfskkyrkan, ->/a 10, "9/e:10; 23/9.10: ' Fanns i ett frodigt bestånd och trifdes väl, men i början af 90-talet stjälptes öfver den flera lass sönderslagna buteljer, genom hvilken betäckning den sedan aldrig lyckades arbeta sig fram. ” Var mvcket allmän i åkrarna i Svärdsjö, under det åkersenapen var ytterligt sällsynt. 374 Reseda alba L. (Eur. Orient.) Gtl. Ljugarn, potatisland, aug. 91. R. lutea L. Danvikskrokar, aug. 96, aug. 99, sept. 04, ”/s 13, Sthlm, Ladugårdsgärde, aug. 96, Rosenlundsbergen, aug. 86, Gtl. Hemse, juli 88, Stånga, juni 90, Ljugarn, aug. 06. R. luteola L. Sk. Limhamn, järnvägsbanken, 4/6 08, Glumslöf, aug. 64, Sm. Kalmar, "”/7 11, Öl. Mörbylånga, grusgrop, ?/7 11, Gtl. Visby, juli 62, Slite, aug. 88, juli 91. Rudbeckia subtomentosa Pursh. (n. Amer.) Sthlm. Beckholmen, sept. 92. Rumex scutatus L. Uppl. Uppsala, slottsbacken, okt. 62, juli 00, juli 02, skogsbacken ofvanför kasärnerna, '/g8 13. R. thyrsiflorus Fingerh. Sdml. Utö, Kroka, aug. 93, Salem, Hvitsand, juli 94, Sthlm. Rosenlundsbergen, juli 92, sept. 03 (utom sydsvenska lokaler). Salix purpurea L. Sdml. Salem, vägen ut till Viksbergs holme, maj 07, aug. 13 (har tydligen kommit med driften). S. viminalis L. Sk. Alnarp—Arlöf, afloppsgraf, !9/5 08. Salsola Kali L. v. tenuifolia Moq. Tand. Danvikskrokar, sept. 96. Salvia officinalis TL. (Med.-hafstr.) Gtl. nära Lau kyrka, aug. 88. S. pratensis L. Uppl. Vendel, Karby, åkerren, juni 99, ÖL. Räpplinge, äng nära kyrkan, !'/&6 11. Si silvestris..L: (ö.; Eur:; n., As.) Danvikskrokar, juli 97, juni 98 0UppE Sandhamn, sandig mark nära stranden, aug. 05. S. verticillata L. (ö. Eur. Orient.) Sk. Kivik, mellan gatstenar, !?/7 08, Ner. St. Mellösa, Ekeby, vid ett magasin, juli 89, juli 06, Sdml. Tyresö, Uddby kvarnar, aug. 93, Rosenlundsbergen, sept. 86, Uppl. Uppsala, nära Flottsund, juli 97. Sambucus nigra L. Sk. Svedala, Brännemölla, sept. 06 (och flerstädes vid landsvägskanterna), Sthlm, Djurgården, juli 84, grusbacke vid Norr- tull, ?2/6 10, Öl. Mörbylånga, busksnår, !9/7 11, Borgholm, slottet, ?9/6 11, Gtl. Visby, Galgberget, juli 90. S. racemosa L. Sthlm. Liljeholmen, vägkant, maj 95, Uppl. Solna, Tomte- boda, skogsbacke, maj 06, !$/5 10, Uppsala, Kungsparken, ”/8g 13. Saponaria officinalis L. Bl. Valjö, vägkant, aug. 00. Sdml. Strängnäs, aug. 60, Sthlm, nedanför Observatoriebacken, aug. 06, Uppl. Sigtuna, hamnen, aug. 92, ÖL. Kastlösa, vägkant n. om kyrkan 3/7 11. Sarothamnus scoparius (L.) Wimm. Sk. Lomma, skogsplantering, !!/& 08, St. Olof, ”/7 08, Kullen, Krapperup, !/6 08, Gualöf, sandfält, juni 64, Sdml. Salem, Hvitsand, gräsmark, "/e 13, Gtl. Ljugarn, barlastjord, juli 91, Lumme- lunda, Etebols, hage, juli 88, juli 90, Slite, barlastjord, juli 91. Saxifraga hypnoides L. Öl. Borgholm, stranden s. om badhotellet, ”?/e 11. Scandix pecten Veneris L. (utom sydliga lokaler) Danvikskrokar, juni 94. Scilla amoena LIL. (s. Europa) Sthlm. Djurgården, Rosendal, maj 93, Uppl. Solna, Tomteboda, gräsmark, apr. 06, apr. 12. Sclerochloa rigida (L.) Griseb. Gtl. torr backe nära Fårösund, juli 91. Scorzonera hispanica L. Sdml. Ösmo prästgård, gräsmark, juli 06, Öfver- selö, Tynnelsö, juli 60, Danvikskrokar, !'/g 08. Scrophularia vernalis L. Sthlm. Djurgården, Valdemarsudde, maj 75, maj 96, Uppl. Solna, Ulriksdal, maj 86, "/e 12. Secale cereale L. Torn. Lpm. Kiruna station, juli 07 (utom andra ställen). 375 Sedum Aizoon L. (Sibir.) Uppl. Solna Tomteboda, backe, aug. 06, !/g 13. S. spurium M. B. (Kauk.) Ner. St. Mellösa, vid kyrkogårdsmuren, aug. 06, Sthlm, Djurgården, bergskrefva, aug. 94, Uppl. Solna, Solnaskogen, bergbacke, juli 97, juli 09, Vstml. Sala, landsvägsdike, n. om staden, juli 01. Senecio aquaticus Huds. Sthlm, Djurgården, nära Blockhusudden, gräs- mark, sept. 75. S. erraticus Bertol. (Eur. Orient.) Sdm. Botkyrka, Tullinge station, Fr/6610. S. viscosus L. Sk. Glumslöf, aug. 64, Sdml. Salem, Viksberg, vägkant, +/9, 10, Sthlm, Norrtull, aug. 06, !9/8 10, Djurgården, sept. 75, Uppl. Sig- tuna, Aludden, aug. 92, Uppsala, Slottsbacken, sept.': 62, Gtl. Laubackar, sept. 06, Ljugarn, grusbacke, aug. 88. Setaria ambigua Guss. (Kosmopol.) Uppl. Järfälla, Löfsta, ”5/9 13. SarglancarPrBI (Eur; temp; As) Danvikskrokar, sept. 94) sept. 97 Sialiea "PP. B. (trop. och subtr: tr.) Danvikskrokar, aug. 94; sept. 97, sepir 04 5/3; Uppl Järfälla KLofsta, --/9 13. Vv. germanica: PP. B. Uppl Järfälla, Löfsta, 3/9 13. Seb md6disK (KL) PC BISamlSodertalje, åkrar, aug: 59; Danvikskrokar, aug. 94, Sthlm, Beckholmen, sept. 79, Öl. Torslunda, Skogsby, juli 90. Sherardia arvensis L. (utom sydliga lokaler) Dlr. Svärdsjö, Borgärde, Apotekets trädgård, 9/7 09. Silene conoidea IL. (Eur., Orient.) Sk. Raflunda, vid bron, ”/1 08, Dege- berga, järnvägsbanken, !?9/7 08, Sdml. Nacka, Saltsjökvarn, ?/9 13. S. dichotoma Ehrh. (Europa) Sk. Hvällinge, gräsvall, aug. 00, Hököpinge, klöfvervall, !/ 08, Sdml. Brännkyrka, Årsta—Liljeholmen, sept. 95, Jo- hannesdal, gräsvall, aug. 06, Danvikskrokar, juli 97, juni 98, Öl. Mörby- långa, gräsvall v. om kyrkan ”/7 11, Borgholm, Kungsladugården, timotej- vall, 39/6 11, Torslunda, nära Aronstorp, '/7 11, nära Lensta, klöfvervall, !/7 11, Gtl. Tingstäde, nära kyrkan, sept. 06. S. Fabaria Sibth. (Sicilien, Kreta) Danvikskrokar, aug. 94, aug., sept. 96, sept. 97, sept. 04. S. gallica EL. (Orienten) Danvikskrokar, aug. 94, Dlr. Svärdsjö, Borgärde, Apotekets trädgård, !5/7 09. Silybum marianum (L.) Gertn. (Europa) Danvikskrokar, aug. 94, Uppl. Uppsala, Flottsund, Sandnäs i potatisland, sept. 00 (tydl. med driften, som användts ss. gödningsmedel), Öl. Resmo, täppa s. om kyrkan, ?/s 11. Sinapis alba L. Sk. Malmö—Ribersborg, "/e 08, Danvikskrokar, !"/9 13, Sthlm. Rosenlundsbergen, sept. 75, sept. 85 och 87, juli 92, ÖL. Kastlösa, grusgrop nära kyrkan, ?3/7 11, Gtl. Lummelunda, sept. 06. Sisymbrium altissimum L. (Europa) Sk. Malmö, sept. 06, ”"/e 08, Sm. Kalmar, hamnen, juli 90, ?9/7 11, Ner. St. Mellösa, fattighuset, aug. 07 Danvikskrokar, juni, juli 94, juli 96, juni 98, sept. 02, !?/6 10, Sthlm, Rosenlundsbergen, sept. 86, sept. 91, Uppl. Järfälla, Löfsta, ”"/9 13, Gstl. Gäfle, aug. 02, Gtl. Visby, juli 88, Slite, juli 91. S. Loeselii L. Sk. Malmö, sept. 06, Kalmar, 20/7 11, Danvikskrokar, aug. 96 och 97, sept. 02, aug. 05, Sthlm, Vanadisvägen, aug. 06, Sabbats- berg, okt. 91, juli 07, Uppl. Järfälla, Löfsta, ”"/9 13. 376 S. orientale L. (Eur. Orient. m. m.) Danvikskrokar, juli 94, juli 99, sept. 02. | Solanum Lycopersicum L. (s. Amer.) Sthlm. Ladugårdsgärde, sept. 97, Uppl. Järfälla, Löfsta, ”?/9 13 (ymnig i blom och frukt). S. sisymbriifolium Lam. (n. Amer. Mex.) Sthlm. utfyllningen nedanför Rosenlunds ålderdomshem, ?/10 13. Spira salicifolia L. Sk. Snogeröd—Pinan, vägkant, 2/6 08, Ner. Alm- by, stenrös, aug. 89, Sdml. Svärta, Husby, backe, aug. 07. Stachys alpina IL. v. intermedia (Eur. Kauk.) Uppl. Uppsala, mellan slottet och Bot. Trädgården, aug. 99. S. annua IL. (Eur. Kauk.) Sm. Kalmar, Barlastjord, 20/7 11, Sdml. Bränn- kyrka, Liljeholmen-—Årsta, sept. 95, Danvikskrokar, tobaksland, sept. 97. Suceda altissima L. (s. Eur. v. As.) Danvikskrokar, okt. 93, sept. 97. Symphoricarpus racemosus Michx. (n. Amer.) Sk. nära Lund, vägkant, 6/6 08, Öl. Borgholm, strand, "7/6, 11, Gtl. Tingstäde—Stenkyrka, vid landsvägen i skogen, sept. 06. Symphytum asperum Lepech. Sk. Svedala—Bökeberg, vägkant, ””/e 08. S. asperum X officinale. Uppl. Värmdö, Lagnö, juli 94, Uppl. Uppsala, nedanför sjukhuset, juli 93, aug. 98, "/& 13, sandgropen 7/8 13. S. officinale L. Ner. Ekeby, nära kyrkan, juli 89, Sdml. Strängnäs, juli 60, Brännkyrka, Årsta, aug. 75, Uppl. Sigtuna, Venngarn, juli 92. Thlaspi alpestre L. Sdm. Salem, Bockholms Sätra, juni 06 och 10, Ma- riefred, Näsängsudden, "9/5 62, Åker, vägkant nära kyrkan, juni 86, Öfver- selö, juni 03, Sthlm. Djurgården, maj 86, juni 04, Uppl. Solna, Ulriksdal, "/e 12, Sigtuna, nära Abborrslätt, juni 92, Dir. Svärdsjö, vägkant nära gästgifvaregården, ??/6 09, 10/5 12. T. perfoliatum IL. Sthlm. Experimentalfältet, maj 86, ÖL Borgholms SUNE un Ye Hör Hörn Thymus Chamedrys Fr. Uppl Spånga, åker nära kyrkan, '!/q 13, Värmdö, Bo, Stäket, aug. 94. Trifolium incarnatum IL. (s. Eur.) Sk. Svenstorp, trädesgärde, aug. 00. Trigonella coerulea Asch. & Gräbn. (ö. Eur. Kauk.) Danvikskrokar, ?/9, Fords. T. polycerata L. (Med.-hafst. Orient.) Sdml. Nacka, Villa Plania, !5/9, OS Triticum cylindriecum Ces. (Europa) Danvikskrokar, sept. 94, juli 97. T. Spelta L. (Kosmopol.) Sdml. Oxelösund, juli 93. T. turgidum L. (Kosmopol.) Danvikskrokar, juni 95. Tropeolum majus IL. (Tropseolacex, s. Amer.) Uppl. Uppsala, nära Flottsund, aug. 02. Tulipa silvestris L. (Eur.) Sdml. Nyköping, Stjärnholm, maj 66, Sthlm. Rosenlundsbergen, maj 94, Uppl. Drottningholms park, maj 04, Gtl. Ardre, nära kyrkan, juni 88. Tunica Saxifraga Scop. (Europa) Sm. Kalmar, stranden nedom slottet, juli 90. Ulex europewus L. (väst. Eur.) Sk. Bjärred—Löddeström, backe, ”!/5 08, Stenshufvud—Esperöd, sandmark, !$/7 08, Gtl. Lummelunda, Etebols, hag- mark, juli 88, juli 90. 311 Vaccaria parviflora Moench (Eur., Mind. As.) Sk. Malmö—Ribersborg 24/6 08, Sm. Kalmar, barlastjord, ”?/7 11, Danvikskrokar, juli 00, Öl. Resmo, vickeråker nära byn, !"/7 11. Verbascum Lychnitis L. gul: Sthlm, Tantolunden, sept. 91, Uppl. Upp- sala, Flottsund, Sandnäs, gräsmark, aug. 97, hvit: Sdml. Brännkyrka, Skarpnäck, aug. 94, "/7 13. Verbena officinalis L. Sthlm, Beckholmen, sept. 97 (ett enda litet ex.) Veronica multifida IL. (Mind. och n. As.) Sthlm, Tantolunden, maj 94. V. persica Poir. Sk. Trelleborg, ”?/s 08, Hvällinge, aug. 08, Hököpinge, sept. 06, Lund, juli 64, Ner. Askersund, ”"/+ 13, Danvikskrokar, sept. 97, Uppl. Sigtuna, Venngarn, juli 92, Gstl. Gäfle, aug. 02, Öl. Resmo, Gynge, bet- åker, !9/7 11, Köpinge, Lundegård, vägkant, ”/s 11, Borgholm, nära slottet, Pul; 3/5 11. Vicia pannonica Jacqu. Vv. purpurascens Koch. (ö. Eur., Orient.) Dan- vikskrokar, juli 94. V. peregrina L. (Med.-hafstr., Orient.) Danvikskrokar, juni 95. Vinca minor L. (Europa) Sk. Stehag, landsvägsdike nära kyrkan, sept. 06, Sdml. Salem, Hvitsand, skog, juni 07, Öl. Borgholm vid bäcken, !!/3 11. Viola odorata L. Sk. Arlöf, Krontorp, !?/s 08, Sdml. Strängnäs, maj 60, Sthlm, Djurgården, maj 96, Uppl. Svartsjö, maj. 88, Hillersjö (kleist. bl.) maj 06, Öl. Borgholm, slottet, !9/5 11. Wulffia stenoglossa D.C. (Composite, trop. Am.) Danvikskrokar, '?/9 13. Xanthium spinosum LIL. (kosmopol.) Sdml. Brännkyrka, Arsta—Lilje- holmen, okt. 95, Sthlm, Beckholmen, sept. 89. X. strumarium IL. (kosmopol.) Danvikskrokar, okt. 96, sept. 00. PFA mr fåne tå EV & Rova he VN MN AS [YE Ua fär FAT UA ARTER LIT a | + UR KRA rv Ro pd ANG Sala FR - LR h Bu SMENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914: BD 8, H. 3. EÖRLAÄNDSKA VÄRDVÄXTER FÖR CUSCUTA EPITHYMUM MURR. AF K. JOHANSSON De äldsta gotländska herbarie-exemplaren af Cuscuta epithymum torde vara de, som år 1864 insamlades af O. A. WEstöÖ vid stran- den nedanför Lummelundsbruk. Denna lokal är följaktligen i det afseendet märklig, att den nu kan fira sitt femtioårsjubileum; ty växten finnes där alltjämt i stor mängd och har, att döma däraf att den så många gånger under olika år blifvit sedd på stället, med all säkerhet funnits där oafbrutet under alla de mellanliggande åren. Huruvida WeEstöös andra lokal »mellan Visby och Snäckgärdet» (1866) är densamma som den plats vid strandvägen, hvarest man ännu i dag finner växten, är på grund af den mer obestämda orts- uppgiften ej lika säkert. Dessa äro i alla händelser ej de enda exemplen på artens seghet i att hålla sig kvar på den plats, där den en gång råkat hamna. Vid några tillfällen har jag på olika lokaler antecknat Cuscutans värdplantor eller rättare sagdt alla de arter, vid hvilka den medelst haustorier fäst sig. I några fall, t. ex. vid Juniperus, var nog för- bindelsen rätt lös; men barrens epidermis var vid ansatsstället för- sedd med en brunaktig fördjupning. Huruvida haustorierna verk- ligen genombrutit epidermis och inträngt i underliggande väfnader, är obekant: Hvilken roll den angripna plantan fysiologiskt taget spelar, utrönes i allmänhet säkrast genom odlingsförsök (O. GERTZ, Fysiologiska undersökningar öfver släktet Cuscuta, Bot. Not. 1910 och 1912). Men i många fall kan man draga bestämda slutsatser på grund af parasitens förekomst ute i fria naturen. Så t. ex. frodas 350 den särskildt yppigt på Achillea millefolium, Medicago falcata, Cen- taurea jacea och C. scabiosa. Ensamt stående exemplar af sist- nämnda art voro på Lummelunds strand tätt insnärjda af parasiten, som här ej hade någon annan värdplanta att tillgå. Thymus ser- pyllum synes däremot ej i högre grad vara utsatt för parasiten. I öfrigt frapperas man af det förhållandet, att Cuscutan utan val an- griper nästan alla fanerogamer, som komma inom räckhåll. På en lokal på Fårö, beväxt med 28 arter fanerogamer, voro alla om- slingrade af parasiten med undantag af två, Geranium molle och Ranunculus bulbosus. Hvad den förra beträffar, är troligt, att den undgått faran mera på grund af sin ringa höjd än genom sin långa mjuka hårighet, och den senare har på andra ställen visat sig icke vara skyddad för angrepp. I floror angifves ofta, att C. epithymum är parasit på lågväxta örter, och det är nog oftast fallet. Men det beror troligen därpå, att den trifves bäst på soliga, torra och varma platser, där vegeta- tionen blir jämförelsevis småväxt. Ty iakttagelserna på Gotland ådagalägga, att parasiten utvecklar sig yppigast på de mer hög- växta arterna, t. ex. Artemisia, Chrysanthemum, Galium verum, Plantago lanceolata förutom de ofvan angifna. Den blommar emellertid tämligen rikligt, äfven om den blott har lågväxta arter att tillgå. Cuscutan torde aldrig angripa mossor. Vid Lummelunda har jag sett den utsända mer än 1 decimeter långa utlöpare, hvilka i räta linjer sträckte sig öfver stora mosstufvor (Hypnum sericeum) utan att på minsta sätt låta sig påverkas genom beröringen med moss- grenarnas spetsar. Nedanstående artlista grundar sig på anteckningar från blott fem lokaler, och likväl uppgår antalet arter till mer än 90. På hvarje lokal har antecknats i medeltal ett dussin arter, som ej förekomma på någon af de andra. Det vill med andra ord säga, att i hvilken ordning jag än besökt lokalerna, skulle jag på den sista funnit c:a ett dussin nya värdväxter. Däraf kan med tämligen stor visshet slutas, att blott en enda god lokal ytterligare hade behöfts för att antalet skulle gått upp till öfver 100 eller ungefär samma antal, som WiTTROCK i Svensk Bot. Tidskr. 1909 påvisat för C. europa i hela Sverige. Härefter meddelas utan vidare kommentarier artlistorna från de fem lokalerna: Fårö, öppen plats nedanför kyrkan ”"/7 1910 (= Få), a strandäng vid Klintehamn 1910 och 1914 (= K), Lummelunda 381 strand. 1914 (= 1), Smitts: i Sanda socken 1894 (=S), Skrubbs vid Visby, öfvergifven åker 1913 (= V). Achillea millefolium — Få, L, S Agrostis vulgaris — S, V Alchemilla pubescens — V Allium vineale — IL Anthoxanthum odoratum — V Anthyllis vulneraria — Få Arenaria serpyllifolia — S Arabis hirsuta — L Artemisia absinthium — Få Arrhenatherum elatius — L Avena pralensis — S SW pubescens — L Briza media — V Calluna vulgaris — V Campanula rotundifolia — L Carum carvi — L Carex glauca — K Centaurea jacea — K, L » scabiosa — L Cerastium vulgatum — Få, S Chrysanthemum leucanthemum —1L Cirsium acaule — L Convolvulus arvensis — Få Dactylis glomerata — Få Daucus carota — Få, K, L Echium vulgare — L Erigeron acris — Få Euphrasia curta — Få Festuca ovina — S. Filipendula hexapetula — K, L MIT ulmaria — K Fragaria collina — L Galium boreale — Få » verum — K, L, S Gnaphalium silvaticum — Få Gypsophila fastigiata — L Helianthemum chameecistus — S Hieracium sabulosorum — L > umbellatum — K, L,S Hypericum perforatum — V Inula salicina — K Juniperus communis — K Lathyrus pratensis — K Leontodon autumnalis — K Linaria vulgaris — L Lotus corniculatus — S Luzula pilosa — V Medicago falcata — L » lupulina — Få, L Melica ciliata — L Ononis repens — L Phleum pratense — V Pimpinella saxifraga — L, S Pinus silvestris, telning (blad och stam) — V Plantago lanceolata — Få, L, S Poa compressd =— EA; M >» pratensis — Få Polygala vulgaris — S Polygonum aviculare — S » convolvulus — S Potentilla argentea — Få » reptans — Få, L Prunus spinosa (blad) — L Pyrus malus (bladskaft och års- skottens stam) — L Ranunculus bulbosus — S Rhamnus cathartica (blad) — L Rosa rubiginosa (turion) — L Rumerx. acetosa — Få, S > acetosella — V Scabiosa columbaria — L Selinum carvifolia — K Sedum acre — Få 382 Sedum album — L Silene nutans — Få » venosa V Statice armeria — S Stellaria graminea — S Succisa pratensis — K Taraxacum officinale — Få Tetragonolobus siliquosus — K Thymus serpyllum — L, S Trichera arvensis — L, S, V Bihangsvis må lämnas några spridda uppgifter angående värd- plantor för (C. epithymum utom Sverige. buch der Pflanzenkrankheiten snyltar den på Carduus crispus, Equisetum arvense, Holcus lanatus, Matricaria chamomilla, Melilotus officinalis, Ononis spinosa, Ranunculus arvensis, Genista, Luzern, Vicker, Vin- drufvor, Anis, Coriander, Fenkol m. fl. att den äfven angriper Betonica och Rubus ideus (i Bayern), Sa- rothamnus (i Baden och Frankrike), Empetrum (Nordfrisiska öarna), Eryngium campestre, Erica- och Ulex-arter (England och Frankrike), Cytisus (t. ex. i Schlesien). Trifolium arvense — S » pratense — Få, S, V , procumbens — Få , repens — Få, V Triticum repens — Få Urtica dioica — Få Veronica chamecedrys — Få, L, S Viola canina f. crassifolia S Vicia eracca — K Enligt SoRBAUER, Hand- Ur diverse floror inhämtas, SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8 Hu. 3. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Om förekomsten af Nymphea alba L. v. rosea. C. Hn i Västergötland. Den bekanta, numera mångenstädes såväl utom som inom vårt land odlade röda varieteten af vår hvita näckros härstammar som kändt är från Tiveden. Det veterligen första fyndet af densamma gjordes i den lilla skogssjön Fagertärn, belägen å Aspa bruks ägor inom Hammars för- samling uti Närke i juli 1856 af dåvarande studenten BERNHARD ÅGATHON KIJELLMARK (sedermera fil. doktor, + 1896 som kyrkoherde i Axberg, Närke; felaktigt har upptäckarens namn i den botaniska litteraturen hit- tills uppgifvits »B. E. KJELLMARK»). Härifrån medförde KJELLMARK Se- nare på sommaren ett pressadt exemplar till Uppsala, hvilket där blef uppvisadt för botanister. Detta föranledde en af dessa, K. J. LÖNNROTH — längre fram lektor i Kalmar — att uti augustihäftet af Botaniska no- tiser för samma åri ett kortfattadt meddelande bekantgöra fyndet i fråga, därvid framhållande, att blomman icke i något annat hänseende än genom sin rosenröda färg afviker från vanlig Nymphea alba L. År 1861 erhöll denna färgvarietet af C. HARTMAN i 8:de upplagan af Skandinaviens flora namnet rosea, under hvilken benämning den sedan vanligen gått; i 16:de fascikeln af Herbarium Normale är den utdelad under det af ELIAS FRIES föreslagna, utan tvifvel lämpligare namnet purpurea (beträffande andra namn, som i utlandet tilldelats densamma, se TH. M. FRIES, »Den svenska röda näckrosen» i Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift f. 1879, sid: 129-134). Längre fram sedan af O. NORDSTEDT påvisats att Fagertärn jämväl hyser Nymphea candida Presl, fann SERNANDER 1893, att äfven denna art uppträder i samma sjö med röd färg. Åt den nyfunna, i jämförelse med Vv. rosea ytterst sparsamt förekommande varieteten gaf SERNANDER namnet rubra (R. SERNANDER, »Om våra röda näckrosor», Bot. notiser för 1894, sid. 85--89). Under de årtionden, som följde närmast efter upptäckten i Fagertärn framkommo gång efter annan uppgifter, att denna »Skandinaviens fagraste ros» skulle finnas äfven i andra småsjöar å Tiveden. Sålunda meddelade L. J. WAHLSTEDT i en uti Vet.-Akademiens Handlingar för 1867 publicerad 304 uppsats med titel »Berättelse öfver en botanisk resa till norra delarne af Västergötland», att en bonde, som vid något tillfälle varit hans väg- visare, för honom uppgifvit, att röd näckros skulle växa i en liten sjö med namnet Holmsjötärn äfvensom att denna näckros i vissa hän- seenden skulle vara olik den uti Fagertärn. Sjön Holmsjötärn uppgifves af WAHLSTEDT ligga i Västergötland, men är belägen i Närke. Ett tiotal år senare gick genom tidningspressen en notis, att den röda näckrosen blifvit anträffad i sjön Trehörningen uti Tiveds församling, alltså i Väster- götland. Båda dessa uppgifter hafva emellertid befunnits oriktiga. Där- emot spreds ett stycke in på 1880-talet en denna gången dess bättre korrekt uppgift, enligt hvilken den röda näckrosvarieteten funnits växande i en sjö med namnet Kroksjön, och härifrån blefvo äfven efter hand exemplar utdelade. Den röda näckrosen har nu varit känd från denna sistnämnda sjö i något mer än trettio år. Men hvem som först lämnat meddelandet om dess förekomst härstädes är ingenstädes tydligt angifvet i något af de våra näckrosor behandlande floristiska arbeten, som utkommit under denna tid. Då emellertid att döma af tillgängligt herbariematerial i Stockholm och Uppsala de äldsta exemplaren från Kroksjön synas ha in- samlats af läroverksadjunkten OSKAR WIJKSTRÖM i Askersund, låg det nära till hands förmoda, att den först lämnade uppgiften om röd näckros i Kroksjön kommit från just detta håll. För att få klart besked i denna fråga tillskref jag i höstas adjunkten WIJKSTRÖM, som omedelbarligen meddelade mig, att han sommaren 1882 efter att ha erhållit en röd näck- ros, hvilken enligt uppgift vuxit i Kroksjön, den 5 augusti besökte denna sjö och därvid insamlade ett flertal exemplar. Dessa, som sedermera hamnat i olika delar af landet, äro med all säkerhet de första, hvilka härifrån utdelats till botanister. Det är alltså uppenbart, att liksom upp- täckten af den röda näckrosen i Fagertärn härrör från B. A. KJELLMARK, så är det läroverksadjunkten O. WIJKSTRÖM vi hafva att tacka för det första bekantgörandet i botaniska kretsar af samma varietet från Kroksjön. Under botaniska studier på södra Tiveden förliden sommar besökte jag vid tvenne skilda tillfällen Kroksjön och gjorde därunder en del an- teckningar. Med anledning häraf har jag tänkt, att ett om ock helt kort omnämnande af denna lokal måhända ej alldeles skall sakna intresse för tidskriftens läsare, helst som säkerligen högst få botanister torde äga någon närmare kännedom om densamma. På Tiveden finnas flera sjöar med namnet Kroksjön. Den, om hvilken här är fråga, ligger uti Västergötland i Tiveds sydöstliga hörn på gränsen till på en gång Undenäs socken i söder och Hammars — i Närke be- lägna — s:n i öster. Enligt Generalstabens karta (topografiska kartbladet Karlsborg) tillhör t. o. m. den östligaste delen af sjön sistnämnda land- skap. Kroksjön ligger sydsydväst om Fagertärn, till hvilken afstån- det fågelvägen torde vara föga mer än !/14 mil. Den är tämligen högt belägen i en af Tivedens mest oländiga och vilda obygder, på alla håll omgifven af skogklädda bergåsar, mossar och sumpmarker, hvilka kunna sägas utgöra ett naturligt och mycket effektivt skydd för näckrosorna mot hvarje slag af växtplundrare. Att söka framtränga till Kroksjön vare 382 sig från norr eller söder utan hjälp af vägvisare är knappast att tillråda, alldenstund den lilla sjön icke alls är synlig från någon af de i trakten sparsamt befintliga skogsvägarne. Kroksjön är till arealen mindre än Fagertärn med en längd af högst 600 m. Den består af tvenne delar, en östra och en västra, som numera äro fullständigt åtskilda genom en ursprungligen från norra stranden framväxande mossbildning, hvilken efter hand förenat sig med en mindre dylik å den södra och sålunda bildat ett näs; öfver detta kan man i vanliga fall endast med svårighet taga sig fram. Den östra delen af sjön är ungefär dubbelt så lång som den västra. I söder begränsas sjön till större delen af sin längd af en nedåt densamma sluttande ås bevuxen med barrskog, tall och gran, som når ända ned till sjöns yta. Äfven på öfriga sidor är den inbäddad i barrskog; i väster och sydväst är denna dock uppblandad med björk. Med undantag för största delen af den södra stranden kantas den nuvarande sjön af gungflyartade mossbild- ningar och i den dyiga bottnen närmast utanför dessa bildningar är det som näckrosorna (hvita, röda och gula) förekomma. Mossbildningarnas växter äro hufvudsakligen Sphagnum-arter och Eriophorum vaginatum ; uppblandade med dessa frodas mer eller mindre rikligt Andromeda poli- folia, Oxycoccus palustris samt åtskilliga halfgräs såsom Rhynchospora alba, Eriophorum polystachyum, Carex limosa, C. irrigua, C. rostrata och C. pauciflora, hvarjämte sådana fuktighetsälskande växter som Scheuch- zeria palustris och Drosera longifolia här och där tillkomma. I sina äldre delar är mossen rik på ljung, odon och skvattram och äfven finner man där tämligen allmänt kråkris, pors och hjortronört. I samma äldre delar af mossen uppträder rikligt martall, hvarjämte en och annan Salix aurita förirrat sig hitut. I sällskap med näckrosorna uppträda i vattnet utanför mosskanten Menyanthes trifoliata samt här och där Carex filiformis; i den västra delen af sjön förekommer äfven Phragmites com- munis. De röda näckrosorna synas ej förekomma hvar som helst i sjön; åt- minstone fann jag dem endast utanför mossbildningarne, alltså längs norra och västra stranden, hvaremot de saknades å den östra och större delen af den södra. Tillgången var i fjol ganska god. Vid mitt första besök, som ägde rum den 26 juni, befunno de sig i full blomning och antalet utslagna röda näckrosor vid detta tillfälle torde ha uppgått till åtminstone 60—70 st.; andra gången jag besökte Kroksjön, d. 31 juli — alltså fem veckor senare — kunde jag ännu räkna ett 40-tal. Såväl till storlek som i fråga om den röda färgens intensitet varierade de ganska mycket. Somliga voro vid sista besöket, ehuru fullt utslagna och delvis till och med befinnande sig inför slutet af sin blomning, rätt små — den i flororna gängse uppgiften, att v. rosea skulle utmärka sig genom »mycket stora blommor», är, som SERNANDER (l. c. sid. 88) framhållit, ej fullt riktig — men starkt färgade. I sistnämnda hänseende syntes dessa smärre blom- mor ofta öfverträffa de större, af hvilka flera först i sina inre delar visade den purpurröda färgen fullt utpräglad, medan de yttre och större kronbladen voro nästan rent hvita. Beträffande färgen synes alltså den röda näckrosen i Kroksjön förhålla sig på samma sätt som i Fagertärn, Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 25 356 där den bildar en oafbruten serie mellanformer från rent hvitt till det djupaste purpur (jfr. TH: M. FRIES, 1. c. sid. 133). Utan tvifvel fanns där äfven en och annan hybrid mellan hufvudarten och v. rosea med svagt purpurröda blommor. Såvidt jag kunnat finna tillhöra alla Nymphea-former i Kroksjön arten alba. Hvarken märkesstrålarnes antal, form och utseende eller några andra karaktärer tala för tillvaron här af någon N. candida. TI så fall kommer tydligen Fagertärn atl fortfarande vara ensam om äran att hysa SERNANDERS N. candida v. rubra. Däremot synes den möjligheten icke alldeles utesluten, att N. alba v. rosea kan uppträda i ytterligare en eller annan af de undangömda små skogstjärnar, på hvilka Tiveden är så rik. Närmast till hands ligger då måhända att tänka på en sjö, som heter Torksjön, till hvilken Kroksjön genom en i mycket slingrande bukter gående bäck afbördar sitt öfverflödiga vatten och dit sålunda frön af v. rosea möjligen kunna ha transporterats. Några ingående under- sökningar af denna sjö, som är större än Kroksjön, hann jag emellertid ej företaga. Hvad åter angår uppgifterna, att rosea-formen skulle finnas i Holmsjö- tärn och Trehörningen, hafva de helt säkert aldrig haft någon grund i verkligheten, utan måtte ha berott på förväxling och missförstånd. Under de tvenne somrar jag besökt Tiveden har jag flerfaldiga gånger och på skilda orter efterfrågat den röda näckrosen, men aldrig beträffande dess förekomst fått annan hänvisning än till Fagertärn och Kroksjön. Tre- hörningen besökte jag i somras, och där har veterligen icke röd näckros någonsin förekommit. Vid Holmsjötärn har jag ej varit, men i den när- belägna gården Holmsjötorp, där jag gjorde en kort visit d. 31 juli i fjol under exkursionen till Kroksjön, försäkrade den enda för tillfället hem- mavarande personen, en äldre kvinna, att åtminstone i hennes tid aldrig röd näckros iakttagits i Holmsjötärn. Det allra säkraste stödet för den här uttalade uppfattningen har emellertid lämnats mig af läroverksad- junkten WIJKSTRÖM, som genom besök på platsen förvissat sig om, att Holmsjötärn icke hyser några röda näckrosor. Gifvetvis existera ej heller exemplar af N. alba v. rosea från denna sjö i vare sig Riksmuseets, Upp- sala eller Lunds botaniska museers samlingar. J. AA: Oc SKÖrpmuons Några lafvar från Svenska Botaniska Föreningens exkursion till Mörkö och Ledarö den ”'/s 1914. (Ordnade efter ÅA. ZAHLBRUCKNERS system i ENGLER-PRANTL, Natärl. Pflanzenfam. Verrucaria maura Wahlenb. Ledarön på strandklippor i svallbältet. Arthopyrenia (Acrocordia) gemmala (Ach.) Mäll. Arg. Hörningsholm på ask och lind. 387 Caliciaum pusillum Floerk. Hörningsholm i en ihålig askstam. Coniocybe pallida (Pers.) Fr. Hörningsholm på lönn och ask. Arthonia radiata (Pers.) Th. Fr. Hörningsholm på lind. Opegrapha herpetica Ach. Hörningsholm på ask. 0. varia Pers. Hörningsholm på ask och lönn. Dåderö på ask. Gyaleceta ulmi (Sw) A. Zahlbr. Hörningsholm på gamla lönnstammar. Lecidea fuscoatra (L.) Th. Fr. Dåderö på block vid Ulfsundet. Ledarön i bergsluttningen på västra sidan. LDL. insularis Nyl. [syn. L. intumescens (Flot.) Nyl]. Ledarön på Leca- nora sordida i bergsluttningen. DL. furvella Nyl. Ledarön i bergsluttningen. L. cyanea (Ach.) Th. Fr. var. tessellata (Floerk.) Th. Fr. Ledarön i bergsluttningen. L. latypea Ach. [syn. DL. eleochroma (Ach.) Th. Fr. a« latypea (Ach.) RET BIoOck vid Ulfsundet: LDL. neglecta Nyl. Ledarön i bergsluttningen. L. sulphurea (Hoffm.) Hedl. f£. orostea (Ach.) [= f. petrophila (Th. Fr.) Hedl. Att det finnes en Lecanora orostea (Sm.) Hedl. kan ju ej utgöra något hinder för användandet af det Acharianska namnet orostea för ifråga- varande form.] Ledarön på öfverlutande bergväggar. Bacidia umbrina (Ach.) Br. et Rostr. var. psotina (Fr.) Th. Fr. Block vid Ulfsundet. Rhizocarpon polycarpum (Hepp.) Th. Fr. Ledarön på strandklippor i öfre delen af stormbältet. Rh. eupetreum (Nyl). Ledarön i bergsluttningen. Rh. distinetum Th. Fr. Block vid Ulfsundet. Cladonia rangiformis Hoffm. f. pungens (Ach.) Wain. Dåderö på en sandig vägkant. Ledarön på jord i bergsluttningen. Gyrophora hirsuta Ach. Ledarön i bergsluttningen, äfven med apo- thecier. G. erosa (Web.) Ach. Ledarön i bergsluttningen. Acarospora fuscata (Schrad.) Arn. . Block vid Ulfsundet. A. 'sinopica (Wahlenb.) Körb. Ledarön på »oxiderade» block i berg- sluttningen. Collema rupestre (L.) Wain. [syn. C. flacecidum Ach.]. Hörningsholm på mossiga bergväggar och gamla askstammar. Leptogium plicatile (Ach.) Th. Fr. På fuktiga bergväggar i branterna nedanför Hörningsholm. L. atrocoeruleum (Haller) Krempelh. var. sinuatum (Huds.) [syn. L. sinu- atum (Huds.) Flot.. På mossa i branterna vid Hörningsholm. Som HARMAND (Lichens de France p. 116) påpekar, existerar knappast någon verklig artskillnad mellan &L. sinuatum (Huds.) Flot. och 56 atrocoeruleum (Haller) Krempelh. [= L. lacerum (Sw.) S. Gray). Intermediära former äro f. ö. ingalunda sällsynta, t. ex. på Ölands alvar. HARMAND sam- manslår dem också till en art, som han kallar ÅL. scotinum (Ach.) Harm., hvilket namn emellertid måste ersättas af det vida äldre atrocoeruleum (Haller), som daterar sig från 1768. Denna art kan sedan lämpligen upp- 388 delas i en serie varieteter: scolinum (Fr.), sinuatum (Huds.), lacerum (Sw-.), pulvinatum (Hoffm.) och lopheum (Ach.). var. lacerum (Sw.) [syn. DL. lacerum (Sw.) S. Gray f. majus Körpb'. Ledarön på mossa i bergsluttningen. Lecanora atra (Huds.) Ach. Ledarön i bergsluttningen. var. grumosa (Pers.) Ach. Ledarön tillsammans med hufvudformen. Steril. Är nog rätt allmän i södra och mellersta Sverige, ehuru den mycket förbisetts af lichenologerna, då den nästan aldrig utbildar apo- thecier. Jag har under de sista åren iakttagit den på åtskilliga lokaler i Uppland, Stockholmstrakten, Östergötland och på Öland. L. sordida (Pers.) Th. Fr. var. glaucoma (Hoffm.) Th. Fr. Ledarön i bergsluttningen. L. Hageni (Ach.) Körb. Dåderö på askstammar och på murbruk ien stenfot. DL. prosechoidiza Nyl. Ledarön på strandklippor i stormbältet. L. polytropa (Ehrh.) Th. Fr. Block vid Ulfsundet. Ledarön på block i bergsluttningen. L. halogenia (Th. Fr.) Brenner. Ledarön på strandklippor i storm- bältet. L. muralis (Schreb.) Scheer. var. saxicola (Poll.) Scheer. [syn. LC. saxicola (Poll.) Stenh. «& vulgaris (Körb.) Th. Fr]. Ledarön på strandklippor i öfre delen af stormbältet. Candelariella vitellina (Ehrh.) Möäll. Arg. Dåderö på murbruk. Ledarön på strandklippor i stormbältet. Variolaria globulifera Turn. Hörningsholm på ask. Parmelia stygia (L.) Ach. Ledarön på block i bergsluttningen. P. sorediata (Ach: Th. Fr. Ledarön i bergsluttningen. P. conspersa (Ehrh.) Ach. f. isidiata (Anzi). Ledarön på strandklippor i öfre delen af stormbältet. P. incurva Pers. Ledarön i bergsluttningen. P. aspidota (Ach.) Röhl. [syn. P. aspera Mass.]. Hörningsholm på ask. P. prolixa Ach.) Nyl. Ledarön på strandklippor i öfre delen af storm- bältet. var. isidiotyla Nyl. Ledarön tillsammans med hufvudformen. P. fuliginosa (Fr.) Nyl. Block vid Ulfsundet. var. letevirens Flot. Hörningsholm på bok. P. subaurifera Nyl. Hörningsholm på ask och lind. P. subargentifera Nyl. Hörningsholm på lönn och lind. Dåderö på ask. P. exasperatula Nyl. Hörningsholm på bok och lind. Ramalina polymorpha Ach. Ledarön på fågeltoppar i strandklipporna. Blastenia ferruginea (Huds.) Arn. Sandstensblock vid Ulfsundet. Caloplaca scopularis Nyl. Ledarön på strandklippor i stormbältet. Xanthoria parietina (L.) Th. Fr. Ledarön på + ornitokoprofila hällar i strandklipporna. X. lychnea (Ach.) Th. Fr. Ledarön på fågeltoppar i strandklipporna. Buellia punctiformis (Hoffm.) Mass. [syn. B. myriocarpa (DC.) Mudd] f. punctata (Koerb.) Wain. Hörningsholm på al. 389 B. alboatra (Hoffm.) Th. Fr. Hörningsholm och Dåderö på ask. Rinodina exigua (Ach.) Arn. Hörningsholm på al. R. demissa (Floerk.) Arn. Ledarön på strandklippor i storm bältet. Physcia stellaris (L.) Nyl. Hörningsholm på askgrenar. Ph. aipolia (Ach.) Nyl. Hörningsholm på lind och askgrenar. Dåderö på ask. Ph. cesia (Hoffm.) Nyl. Ledarön på strandklippor i öfre delen af storm- bältet. Ph. tribacia (Ach.) Nyl. Ledarön på —+ ornitokoprofila hällar i strand- klipporna. Ph. subobscura Nyl. Ledarön på: strandklipporna i öfre delen af storm- bältet, ymnigast på ornitokoprofilt påverkade hällar. Ph. pulverulenta (Schreb.) Nyl. Hörningsholm på ask och lind. f. argyphea Ach. Dåderö på ask. Ph. grisea (Lam.) Arn. [syn. Ph. pityrea (Ach.). Hörningsholm på al. Dåderö på ask. Ph. orbicularis. (Neck) [syn. PA. obscura (Ehrh.) Nyl var: cycloselis (Ach.) i Harmand, Lich. de France p. 644). Hörningsholm på ask. Ph. lithotea (Ach.) Nyl. Ledarön på sippervattenytor i bergsluttningen och i öfre delen af strandklippornas stormbälte. Anaptychia aquila (Ach.) A. Zahlbr. Ledarön på strandklippor i öfver- sta delen af stormbältet. G: Einar Du Rietz. Fanerogamfloran i Téhérans omnejd studerad af en lekman. När jag i början af detta är erhöll kallelse att inträda i persiska krigs- maktens tjänst, beslöt jag utfylla åtminstone 50 ”/o af den tid, som om- sorgerna om H. M. Shahens intendentur lämnade mig öfrig, till ett stu- dium efter bästa förmåga af växtvärlden i hans rike. Väl ihågkommande, från föregående resor i sydliga trakter, omöjligheten att där erhålla de för prässning af växter nödvändiga attributen, beslöt jag äfven att från Sverige medföra alla dylika tillbehör, hvaruti jag, såsom sedan visat sig, gjorde fullkomligt rätt. I Téhéran, en stad af Stockholms storlek och brännpunkten för Irans hela handel, finnes nämligen icke ett gråpapper att uppbringa och icke ens användbart hvitt papper. Detta kan förkla- ras däraf, att floristiska studier enligt våra begrepp äro fullkomligt okända i detta gamla kulturland. I skolorna läser man visserligen botanik, men blott så, att eleverna förevisas några kolorerade teckningar öfver kultive- rade blommor, matnyttiga växter o. d. och samtidigt erhålla kännedom om dessas benämning på persiska. Det är allt. Någon flora eller någon som helst botanisk beskrifning öfver landet har heller aldrig utgifvits, hvarom jag förvissat mig genom förfrågningar i stadens samtliga bok- handelsaffärer. Dock ämnar man nu låta utarbeta en dylik botanisk be- 390 skrifning, men på arabiska och med växternas namn utförda med detta språks bokstafstecken, alltså en skäligen mindrevärdig handledning för en genomsnittssvensk som jag. Emellertid har denna totala brist på botaniska uppslagsböcker vållat mig såsom ren amatör stora svårigheter och omöjliggjort artbestämning af en mångfald af mina förvärf. Den som rest i norra Persien, har nog i likhet med mig konstaterat den högst väsentliga skillnad i växtlighet, som härskar inom det område af 40 mils längd, hvilket skiljer landets norra sjögräns från dess hufvud- stad. Uppe emot Kaspiska hafvet är floran synnerligen riklig, af en ögon- fägnande prakt och omväxling för att i yppighet kulminera i trakten om- kring Rescht. Men strax därpå är all växtlighet förtvinad och förtorkad; landskapet blir tröstlöst monotont och ohyggligt fult med dessa nakna sönderbrända skyhöga berg, som tillsammans bilda Elbourzkedjan, på ömse sidor om vägen. Och trakten omkring Téhéran är just intet El Dorado för en vän af Floras rike. Terrängen närmast omkring hufvudstaden är så förbränd af solen, så stenhård af brist på fuktighet, att min för öfrigt ganska bastanta spade bröts af som glas vid första försök att sätta den i jorden. De växter jag där tog, nästan alla starkt torniga och med taggiga frukter, voro samt- liga för mig fullkomligt okända. Höjd öfver hafvet 900 meter. Något längre upp mot Elbourz, i trakten af Shimrån, beläget ej långt från det genom bibliska historien bekanta Pic Demavend, Persiens högsta berg, blir vegetationen, om jag så får säga, af en mera angenäm art. Det är hufvudsakligen från dessa trakter, med en höjd öfver vattenytan af 2,000—3,000 meter, som jag vill meddela efternämnda förteckning, om nu redaktionen är välvillig att bereda plats för densamma. Tistlarna (persiska: tir): ganska talrikt representerade, samtliga arter, med undantag af Onopordon, för mig okända; Centaurea: 2 arter, okända, talrikt förekommande; Bidens tripartita; Achillea, okänd, gula blommor, ymnig i hela norra Persien; Matricaria, okänd, mycket vacker, skuggiga ställen, gärna fuktiga; Senecio, 2 okända; Gnaphalium, 1 okänd, högalpin, 3,500 m.; Tragopogon (pratensis?); Taraxacum, en enda, okänd, succulent, funnen på 3,500 m. höjd; Hieracium ingen; Sonchus oleraceus; Lactuca (ej muralis); Lapsana communis, vanlig i trädgårdar; Cichorium intybus, vanlig i trädgårdar; Valerianella, 1 okänd; Sambucus?; Galium aparine; G., 1 okänd; Asperula, ej blommande; Myosotis, ett par arter, vid bergsbäck, 3,500 m. högt; Anchusa officinalis; A. arvensis; af familjen Asperifoliae (Boraginaceae) dessutom flere okända; Mentha ar- vensis; M., 1 okänd; Lycopus europaeus, endast blad; Prunella vulgaris? mycket storväxt; Stachys, 2 okända; Convolvolus arvensis; C., möjligen en till, okänd; Solanum dulcamara; Hyoscyamus?; Verbascum, 1 okänd; Scrophularia nodosa; S., 1 okänd; Veronica hederifolia; V. anagallis?; Plantago major, media, lanceolata; Anagallis, 1 okänd, blå blommor (i trakten af Rescht); Ranunculus sceleratus; R. arvensis; R. acris; Adonis autumnalis; Thalictrum flavum; Papaver, mycket vanlig särskildt längs 391 vägen från Kazwin till Téhéran; Chelidonium majus, en bland de få af bönderna kända växterna, saften användes att borttaga vårtor med; Fu- maria officinalis; Sinapis arvensis; Raphanus raphanistrum; Lepidium Draba; Capsella Bursa pastoris ; Bunias orientalis; Neslea paniculata; Ge- ranium sanguineum, robertianum m. f.; Erodium, 2 arter; Linum catharti- cum; Reseda, 1 okänd; Viola, endast blad kvar vid min ankomst; Hype- ricum, 3 arter, däraf 1 okänd, högalpin; Malva, 3 arter; Euphorbia cypa- rissias, esula m. fl.; Urtica, 1 okänd; Polygonum, flere okända; Rumexzx, flere okända; Oxyria? högalpin, lik vår Oxyria; Silene, 1 okänd; Spergu- laria rubra; Chenopodium, flere arter; Atriplex, flere arter; Sedum: jag har i bergen sett blad af många, liksom af Saxifraga-arter, men alla ut- blommade; Catoneaster integerrima? högalpin; Spiraea, 1 okänd; Agrimo- nia eupatoria; Alchemilla, 1 okänd; Potentilla reptans; P., 1 okänd; Fra- garia; Geum urbanum;G. hispidum ; Rubus, flere arter, från rent hvita blom- mor till mörkröda; Rosa, endast sett 2 äå 3 buskar under en resa; Papi- lionacé-familjen är mycket talrikt representerad här: Lathyrus, flere arter; Vicia, flera arter; Astragalus:1i trakten af Rescht såg jag från vag- nen en mångfald olika arter, hvilka dock förhållandena ej medgåfvo plocka; Melilotus officinalis; M. albus; Medicago, samtliga svenska arter; Trifolium, 6 å 7 svenska arter; Ononis, 1 okänd; Genista, 1 okänd; Sarothamnus scoparius, antagl. förvildad; Epilobium, 3 arter, däraf 1 okänd, mycket vacker; Umbellater, de vanligaste svenska landsvägsarterna; Hedera helix; Amentaceae: jag anmärker här, att jag af de i svenska floror under denna familj upptagna trädslagen här endast såsom vilda upptäckt Juglans regia (persiska: darashtgherdt), Populus (persiska: tabrisi) flere arter, Salix, en enda art. För öfrigt består trädvegetationen af mullbärsträdet (persiska: tår), hvars äckligt fadda frukter tyckas utgöra en icke oviktig beståndsdel i de otaliga landsvägsstrykarnes kost, samt fikonträdet (persiska: andjir), en acacia, plataner (persiska: tjenår), tamarinder och tamarisker etc. Orchideae: en Orchis funnen i 3 exemplar samt 1 okänd i 1 ex.; Li- liaceer: endast Allium, 2 arter, okända; Juncus: 2 arter, okända; Gra- mina: gräsfloran är, speciellt i trädgårdar, ymnig och ganska lik den svenska, sålunda har jag funnit Alopecurus, Phleum, Hordeum ett par arter, däraf särskildt en intressant, tagen å mycket höga, torra platser, Tritiecum, Lolium, Dactylis, Festuca- och Poa-släktena etc.; därjämte har jag funnit en del alldeles okända, oftast mycket vackra gräs. Af vattenväxter, såsom Potamogeton m. fl., har jag icke upptäckt någon. I de talrika, alltid gräfda bassinerna finnas, såvidt jag kunnat se, endast mossor 0. d. Förutom de ofvan uppräknade arterna, som alla kunnat af mig inran- geras under något af de i svenska floran förekommande namnen, har jag gifvetvis kommit öfver en mångfald arter, som jag af brist på per- sisk flora icke kunnat namnsätta, och åter andra, hvilka det, äfven med tillhjälp af en dylik, säkerligen blifvit mig omöjligt bestämma. Såsom allt för väl framgått af förestående lilla uppsats, bär den i så hög grad det rena amatörskapets prägel, att den knappast har hemorts- rätt i en vetenskaplig tidskrift. 392 Då jag emellertid har mig bekant, att intresse för den persiska floran inom vetenskapligt ledande håll hemma i Sverige förefinnes, och samma flora torde vara hos oss skäligen obekant, har jag i alla fall ansett ett angifvande af densammas konturer möjligen kunna påräkna någon upp- märksamhet. Kunde jag emellertid med dessa rader så egga intresset hemma för Irans växtvärld, att någon vetenskapligt skolad botanist ville göra sig omaket slå upp sitt högkvarter här under en säsong, med början i mars, då vore hufvudändamålet med desamma uppnådt. Tack vare mina lands- mäns verksamhet här torde numera en forskare intet hafva att frukta i dessa ur alla synpunkter så intressanta trakter. Estalge Malak per Téhéran den 8 juli 1914. FHJöTPnrdoE Major i persisk tjänst. Lathrea squamaria L. parasit på Pyrus malus L. Denna kombination är sannolikt förut iakttagen. I V. B. WITTROCKS Cuscuta-uppsats i Sv. Bot. Tidskr. 1909 p. 17 nämnes Pyrus bland värd- växter för Lathrea i Tyskland och Österrike. Då vildapel är allmän i gotländska ängar, kan man vänta sig att äfven här få se den angripen af parasiten. Så vidt jag vet, är ingen sådan observation hittills gjord. Att säkert afgöra, hvad som i hvarje fall är värdväxt, faller sig i all- mänhet mycket besvärligt, då många olika arter lignoser växa tillsam- mans och infläta sina rotsystem i hvarandra. I det nu åsyftade fallet är dock saken mycket enkel. Kring ett planteradt äppelträd i Rosarfve träd- gård i Tingstäde socken stå rätt många exemplar af Lathrea på föga mer än en half meters afstånd från stammen, så att en nästan sluten ring bildas kring trädet. Någon tvekan om hvad som är värdväxt be- höfver ej här förekomma. Bland Lathreas egendomligheter vill jag i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en, som framgår af följande lilla iakttagelse i Sig- reifs löfäng i Västerhejde socken. Den sista försommaren var som be- kant mycket fattig på nederbörd, så att de öfversta jordlagren nästan öfverallt uttorkade. På de nakna fläckar, som pläga finnas i skuggiga snår, sönderföll jorden på ytan till en kornig, ljus massa. Vid några buskar i ängen visade sig emellertid mörka fläckar af omkring en kvadrat- fots storlek. Vid närmare efterseende befanns myllan här klibbigt fuktig till åtminstone 1 dm. djup. Det föreföll, som om ett ämbar vatten helt nyligen utslagits på platsen. Vätskan hade emellertid lämnats af de massor Lathrea-stammar, hvaraf marken där var genomväfd, och som nu höllo på att falla sönder och upplösas. På ytan syntes knappt spår af blomställningarna, som förut stått hopade där. Då Lathrea ju är fler- årig, måste friska skottdelar ha funnits på större djup. För spridning på afstånd fordras naturligtvis grobara frön. Groddplantor böra då också 393 kunna uppkomma på växplatsen. För den händelse, att groningen för- siggår äfven på försommaren, kan man sålunda säga, att Lathrean genom sina massor af vegetativa delar icke blott håller groningsbädden fri från ogräs utan äfven vattnar den. K. Johansson. Främmande växter på svensk mark. I midten af juni månad 1910 inkom till den strax norr om fiskläget Fjällbacka i Bohuslän belägna platsen Mörhult, hvarest under senast för- flutna åren en liflig stenhuggerirörelse uppstått, ett större segelfartyg från sydeuropeisk ort för att inlasta s. k. tuktad gatsten. I den från det barlastade fartyget ilandförda sanden, som blef den första barlast, som här utlagts, kommo efter hand till utveckling flera för trakten främmande växter, af hvilka dock ingen intill midten af augusti, då undertecknad lämnade orten, kommit i blom. Ehuru växterna redan vid denna tid voro tillräckligt utvecklade för att kunna åtminstone till släktet bestäm- mas, medtog jag dock hit till seminarieträdgården i Skara ett flertal exemplar för vidare kultur. Det visade sig sedermera, att följande växter införts med barlasten, nämligen: . Xanthium spinosum LL. Melilotus neapolitana Ten. » Strumarium L. Polycarpon tetraphyllum LL. Bryonia alba L. Portulaca oleracea L. Isnardia palustris L. Tradescantia communis L. Ricinus communis L. Cyperus aureus Ten. Mercurialis annua L. Panicum crus galli IL. Vid ett besök på platsen sistförflutna juli månad väntade jag mig åter- finna några af ofvan uppräknade växtarter, men förgäfves. Sanden var till en god del bortförd, och resten utjämnad på platsen, som delvis tjänstgjorde som upplagsplats för gatsten. Då de i barlasten befintliga fröna först kommo till groning så sent som i juni månad, var ju troligt, att af dem uppkomna plantor ej skulle hinna utveckla moget frö till hösten. Återigen kunde förutsättas, att många djupare nere i sanden lig- gande frön, som detta första året ej kunde gro, under ett kommande skulle förflyttas till ytan och såmedelst väckas till lif, liksom att några af de fleråriga växterna, såsom Bryonia skulle lefva öfver. Men detta visade sig ej heller vara fallet. Härtill bidrog väl, åtminstone hvad den sistnämnda växten angår, den omständigheten, att stånd af denna liksom af Ricinus redan under sommaren för deras uppväxande tillvaratogos af befolkningen och inplanterades i krukor och i deras »hagar»>. Skara 1 jan. 1914; Emil Almqvist. 394 Refloration hos Caltha palustris. I en nyligen publicerad uppsats omnämner A. MALZEW [Das Blähen von Caltha palustris im Herbst. (Bulletin för angewandte Botanik VI. 11 St. Petersburg 1913, p. 724) referat i Botanisches Centralblatt, band 126, nr. 4 (1914), p. 82), att han år 1913 iakttagit talrika höstblommande indi- vid af Caltha palustris i kretsen Korotscha (ryska guvernementet Kursk), där de växte å sanka ängar, som intill september månad samma år stått under vatten. Då detta i slutet af månaden sjönk undan, gick Caltha i blom. Under en exkursion i slutet af september innevarande år anträffade jag å ängsmarker i Skurupstrakten (södra Skåne) åtskilliga Caltha-individ med proleptiskt utvecklade blommor. Fyndet synes mig värdt att om- nämnas icke allenast med anledning af MALZEWS notis, utan äfven eme- dan växten ifråga icke finnes upptagen bland de af N. SYLVÉN [Om refloration eller omblomning. (Botaniska Notiser för år 1906, p. 63) anmärkta arter, hos hvilka refloration i vårt land iakttagits. Otto Gertz. Fragaria vesca L. i Öfverkalix. Den 3 juli 1914 påträffade undertecknad blommande exemplar af Fra- garia vesca på en plats belägen 4,500 m. Ö om gården Dokkas i östligaste hörnet af Öfverkalix socken och 3,000 m. S om söckenhörnet vid Vitberget. Lokalen var en grandäld i sydostlig exponering, med en våldsam växt- lighet af stora täta granar och högvuxna Örter. Spridning genom människor torde i detta fall vara utesluten. När- maste af mig kända lokal för växten äro öarna i Luleå skärgård. Åke Berg. Jägmästare. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb. 8, H. 3. RERBERAT F. ERICHSEN, Die Flechten von Kullen in Schweden. Verhandl. des Naturw. Vereins in Hamburg. XXI (1913). p. 25—94. År 1903 offentliggjorde BIRGER NILSON (KAJANUS) en förteckning öfver Kullens lafvar (Die Flechtenvegetation von Kullen. Arkiv för botanik. I, p. 467—496). Förutom några underarter upptager han däri 137 arter, af hvilka han själf anträffat 122. Författaren uttalar visserligen förhopp- ningen att hafva kunnat gifva »ein ziemlich vollständiges Bild der Flech- tenvegetation des besprochenen Gebietes», men för den, som gjort be- kantskap med Skånes i alla händelser skäligen artfattiga lafflora, föreföll det emellertid genast, som om han förbisett ganska mycket. Att så också varit förhållandet, framgår med full tydlighet af ofvan nämnda, i Hamburg utkomna arbete öfver samma områdes lafvar. Skolläraren F. ERICHSEN tillbragte sommaren 1911 sina ferier i Arild och Mölle och begagnade då tillfället att botanisera i trakten. Sedan den mikroskopiska undersökningen af det insamlade materialet afslutats, hafva nu resultaten offentliggjorts. Det är icke mindre än 284 lafarter, ERrRICHSEN uppräknar; 36 hafva dock influtit i förteckningen endast med stöd af i litteraturen föreliggande uppgifter. Visserligen hyser han i många fall en helt annan uppfattning af arternas begränsning än KAJANUS, men äfven om denna felkälla vid en jämförelse vederbörligen beaktas, måste man dock konstatera, att ERICHSEN haft skarpare blick för de olika arter, som ingå i lafvegetationens sammansättning; genom hans arbete har kännedomen om laffloran i ifrågavarande lilla område högst betydligt vidgats. Nya för Sverige äro bland andra Physcia astroidea (Clem.) Nyl. och Bunuellia canescens (Dicks.) Th. Fr., och i öfrigt anmärk- ningsvärda Lecanora prosechoides Nyl, L. prosechoidiza Nyl., Bacidia per- pusilla (Lahm) Th. Fr., Lecidea vorticosa (Flke) Scher., Catillaria Bouteillii (Desm.) A. Zahlbr., C. bahusiensis (Blomb.) Th. Fr. m. fl. Åt Opegrapha och Cladonia har författaren uppenbarligen med förkärlek ägnat sin uppmärksamhet: af förstnämnda släkte anför han icke mindre än 13, af det andra 25 arter. Lecideacéerna, särskildt de på sten växande, synas däremot hafva behandlats mera styfmoderligt. Ait döma efter förhäl- landena annorstädes i norra Skåne, förefaller det antagligt, att ytterligare flera dithörande arter skola förekomma på Kullen, exempelvis Lecidea 396 cyanea (Ach.) Th. Fr., L. lithophila Ach., L. plana Lahm, Rhizocarpon badioatrum (Floerke) Th. Fr., Rh. rubescens Th. Fr., Bacidia circumspecta (Nyl.) Malme, B. Beckhausiti Koerb., B. incompta (Borr.) Anzi och Catillaria Laureri Hepp. Lecidea auriculata Th. Fr. och Caloplaca elegans (Link) Th. Fr., hvilka KAJANUS uppgifver sig hafva anträffat, äro tyvärr icke återfunna af ERICHSEN; för mig vill det synas, som om dessa båda upp- gifter tarfvade en noggrann pröfning. Äfven om en och annan för Kullen uppgifven art måste strykas, an- tingen därför att uppgiften beror på ett misstag, eller emedan växten sedan BE. FRIES tid försvunnit, torde man dock kunna uppskatta antalet där växande lafarter till omkring 300, något som icke är så litet för ett område af föga mer än 10 kvadratkilometers ytinnehåll. Det kan emel- lertid påpekas, att för Omberg, som dock icke ligger vid hafvet, denna siffra redan betydligt öfverskridits. I inledningen, där en kort redogörelse lämnas öfver bergets naturför- hållanden, för så vidt de kunna hafva något inflytande på lafvegetationen, samt öfver de på bark eller ved växande arternas fördelning på olika trädslag, polemiserar författaren dessutom mot KAJANUS åsikt rörande sorediebildningens värde för arters och varieteters särskiljande. Under framdragande af väl valda exempel, t. ex. Parmelia saxatilis och P. sul- cata, Parmelia fuliginosa f. letevirens och P. subaurifera, framhåller han. att former, dem KAJANUS utan vidare förklarar vara samhöriga, under alldeles samma yttre förhållanden visa sig högst olika i fråga om soredie- och isidiebildning. Det kan då rimligtvis icke vara yttre faktorer, som direkt framkallat dessa olikheter. Beträffande Parmelia tubulosa (Hagen) Bitt. påpekar han på annat ställe, att det aldrig lyckats honom att på de talrika exemplar, han haft tillfälle att undersöka, konstatera riktig- heten af KAJANUS påstående, att vissa flikar utbilda sig som tubulosa, andra som physodes. Jag vill härtill endast foga den anmärkningen, att när KAJANUS påstår, att jag utdelat en P. farinacea Bitt., hos hvilken vissa flikar på samma sätt utbildat soral af physodes-typen, så visar detta endast, att han ej lagt märke till, huru de båda arterna växa bred- vid nvarandra, P. physodes småningom undanträngande P. farinacea, och att flikar från den ena växa in i den andra. Sådant är en så vanlig företeelse bland lafvarna, att man måste förvåna sig öfver, att det kun- nat helt och hållet undgå den, som studerat dessa växters ekologi och fysiologi. Gust. O. Malme. E. LUNDSTRÖM, Beobachtungen und Studien bei den in den Jahren 1912—13 ausgeföhrten Pflanzenbestimmungen im Botanischen Garten Bergielund (121 p., 8 tafl., 51 textfig.) Stockholm 1914. — Acta Horti Bergiani, Bd. 5, N:o 3. Ofvanstående arbete, tillägnadt prof. WITTROCK på hans 75-årsdag, be- handlar resultaten af de kontrollbestämningar, som förf. utfört i Bergie- lunds bot. trädgård. Undersökningen omfattar ett tjugotal släkten, af 397 hvilka Iris, Papaver, Geranium och Datura varit föremål för de mest ingående studierna. De nya arter, som här beskrifvas, äro: Iris distineta, I. Thunbergii, Rheum Wittrockii och Datura Bernhardii; dessutom om- talas och afbildas 13 nya hybrider, 6 varieteter och former samt göras 7 nya namnkombinationer. En ej oväsentlig del af uppsatsen äro de kritiska anmärkningar och utredningar, som förf. ägnat åt en del mindre kända, ofta missuppfattade arter. Vid behandlingen af Iris gör förf. en mängd nya subspecies af typer; hvilka ursprungligen beskrifvits som arter, men af DYKES (i hans mono- grafi »The Genus Iris») upptagits blott som varieteter eller synonymer till resp. »stora» arter. Förf. har här tydligen velat gå »den gyllene medelvägen», en princip, som i liknande fall äfven kommit till synes i ASCHERSON & GRAEBNERS »Synopsis ». — I samband med beskrifningen af Iris Thunbergii — en ny art från Japan — omtalar förf. den intressanta upptäckten, att Ir. orientalis Thunb. ej är att anse som en ren art, utan snarare som en typ af hybridogent ursprung (troligen motsvarande kom- binationen /fr. sibirica L. X Thunbergiv. Bland Papaver-arterna uppehåller sig förf. särskildt vid P. radicatum Rottb., hvilken af flera nyare systematiker — bland dem FEDDE — upp- fattats som subspec. under P. nudicaule L. Förf. häfdar emellertid (i likhet med MURBECK), att dessa båda typer äro att anse som väl skilda arter, hvilka bl. a. äfven kännetecknas af olika färgad mjölksaft: radi- catum har nämligen gul sådan, under det nudicaule har hvit. Förf. har emellertid äfven sett flera mellanformer, af hvilka somliga äro mycket lika nudicaule, andra åter mera närma sig radicatum; dessa anser förf. vara af hybridogent ursprung, äfven om en del utvecklat sig till relativt själfständiga typer. En närmare kännedom om dessa formers systematiska ställning torde dock endast kunna vinnas genom kultur. Bland de Geranium-arter, som beskrifvas i uppsatsen, är särskildt att märka G. Londesii Fisch., hvilken af de flesta nyare systematiker hänförts till G. collinhum Steph. såsom en »var. eglandulosum»>. Förf. anser emel- lertid G. Londesii som en god art och lämnar en utförlig latinsk diagnos af denna, under det att G. collinum — enligt förf:s åsikt — sannolikt är af hybridogent ursprung och i hvarje fall tarfvar en närmare utredning. Det påpekas för öfrigt, att fruktskaften i olika åldersstadier lämna goda systematiska karaktärer för särskiljandet af flera Geranium-arter, och detta åskådliggöres genom en mängd vällyckade fotografier. Då — såsom förf. konstaterat — Datura-arterna i många fall äro fel- aktigt bestämda i de bot. trädgårdarnas frökataloger, lämnas i uppsatsen en något fullständigare framställning med beskrifning af de i Bergielund odlade arterna af detta släkte. — För undvikande af det missförhållandet, att de bot. trädgårdarna ofta nog distribuera oriktigt bestämda frösorter, ger förf. en del råd och uppslag, bl. a. alt man (om möjligt) borde in- samla frön från de efter växtgeografiska principer ordnade grupperna och ej från den systematiska afdelningen. Förf. anser, att risken att erhålla »orent> frö härigenom skulle i väsentlig grad minskas. Slutligen kan nämnas, att detta arbete fått en synnerligen tilltalande utstyrsel genom det belysande illustrationsmaterialet i texten samt ej 398 minst genom de skickligt utförda, delvis färglagda taflorna, hvilka ritats af artisten A. EKBLOM. Uppsatsen ingår i det nu komplett föreliggande 3:te bandet at Acta Horti Bergiani; denna volym sluter sig värdigt till sina föregångare och torde väl också komma att befästa det anseende, som »Hortus Bergianus» redan ernått inom fackvetenskapliga kretsar. Valentin Norlind. Stockholmstraktens växter. Förteckning öfver fanerogamer och kärl- kryptogamer, med fyndorter och frekvensuppgifter, utgifven af Bo- taniska Sällskapet i Stockholm genom GUNNAR ANDERSSON, JOH. BERGGREN, J. W. HAMNER, GOVERT INDEBETOU och NILS SYLVÉN. Stockholm 1914. P. A. Norstedt & Söners förlag. EXIT + 217 p. J:03 HO Ttextig EE Pristaftirkraiss:075; inbiökti3D: Flertalet af Svenska Botaniska Föreningens medlemmar hafva säkerli- gen redan stiftat bekantskap med ofvanstående arbete, hvilket söker fylla en af de, trots så mycket botaniserande, ännu talrika luckorna i vår kännedom om de svenska kärlväxternas utbredning. »Stockholmstrakten», sådan den i denna växtförteckning begränsas, omfattar, utom Stockholms stad, skärgården från Norrtelje i N till Trosa i S; Roslagens fastland från Norrtelje i NO till östra Mälarstranden i SV (nordgräns här Ed och Hammarby S om Sigtuna); de östra Mälar- öarna (västligast Adelsö); hela Sörmlandsdelen af Stockholms län; samt dessutom ”Trosatrakten och landet N därom (Hölö, Mörkö, Vagnhärad, Trosa, Västerljung) jämte Enhörna-halfön Öster om Mariefred (Öfver- och Ytter-Enhörna), hvilka tillhöra Nyköpings län; det hela ett område något större än Närke. I växtgeografiskt hänseende ligger största intresset med detta område däri, att det tillhör nordkanten af den stora centraleuropeiska ekregionen, så att ett stort antal arter (inemot ett 50-tal) här hafva sin nordgräns eller norr härom endast finnas på någon enstaka gynnad lokal; t. ex. Agrimonia odorata, Pulsatilla pratensis, Anemone ranunculoides, Cepha- lanthera longifolia och rubra, Cerastium glutinosum och brachypetalum, Corydalis laxa, Crambe maritima, Filago minima, Hedera Helix, Hutchin- sia petrea, Hypericum hirsutum och montanum, Silene viscosa, Orchis ustulata, Pimpinella magna, Sedum rupestre, Sorbus Aria, Stellaria Ho- lostea, Vicia cassubica, dumetorum och lathyroides, Viscum album, Secir- pus parvulus, Carex divulsa och remota, Brachypodium silvaticum, Ely- mus europeus, Melica uniflora, Poa bulbosa. Arbetet inledes af en 61 sidor stark allmän del, i hvilken märkes en af S. BIRGER författad skildring af Stockholmstraktens botaniska utfor- skande, alltifrån 1668, då O. BROMELIUS utnämndes till »Stadens Herbo- rist», intill våra dagar, med porträtt af de båda märkesmännen inom Stockholmsflorans utforskande JoH. EM. WIKSTRÖM (TT 1856) och K. F. THEDENIUS (Tf 1894). Till detta sluter sig en af samme författare upp- gjord förteckning öfver litteratur berörande Stockholmstraktens flora, 399 alltifrån J. LINDERS Flora Viksbergensis 1716 till närvarande tid, inalles 125 nummer. GUNNAR ANDERSSCN och SELIM BIRGER lämna en af kart- skisser belyst redogörelse för Stockholmstraktens nuvarande naturförhål- landen och florans utvecklingshistoria efter istiden samt för de växt- geografiska grupper, som finnas representerade inom området. Bland de senare kan framhållas den intressanta artgrupp. representerad af Woodsia hyperborea, Equiselum variegatum, Alchemilla glomerulans, Salix lapponum, Poa alpina m. fl., som detta geologiskt sedt unga kustland har gemen- sam med fjällen. Artförteckningen utmärker sig genom flera praktiska anordningar: släk- ten och arter äro ordnade i bokstafsföljd; växtlokalerna i en socken äro utmärkta med annan stil än sockennamnet; och för öfversiktlighetens skull äro områdets 70 socknar uppdelade på 6 mindre områden, med hvilka man lätt finner sig till rätta med tillhjälp af den arbetet vidfo- gade kartan. Ännu lättare hade detta varit, om sockennamnen funnits utsatta på själfva kartan i stället för att nu siffror hänvisa till en bi- fogad namnförteckning med nästan mikroskopisk stil. För angifvande af en arts frekvens användes den femgradiga skalan allmän, tämligen allmän, flerstädes, tämligen sällsynt, sällsynt, hvilka be- teckningar närmast ange växtlokalernas talrikhet för arten i fråga inom hela området, inom en af de sex underafdelningarna däraf eller inom en socken. Något försök att angifva artens ymnighetsgrad har i allmän- het ej gjorts (en allmänt utbredd art kan ju på hvarje lokal förekomma i ett fåtal individer, en sällsynt art kan vara ymnig på den lokal, där den växer), men detta har väl i allmänhet ej heller varit möjligt på det nuvarande stadiet af Stockholmstraktens botaniska utforskande och med det stora antal medarbetare, som lämnat uppgifter till artförteckningen. Åt adventivfloran (inkomna ogräs och kulturgränsväxter, ruderatväxter, förvildade arter) har ägnats mycken uppmärksamhet, hvilket är väl på sin plats, när det gäller ett område, som från första början stått under människans omdanande inflytande, alltsedan det under sten- och brons- åldern höjde sig öfver hafvet (vid bronsålderns slut o. 2600 år f. K. hade området i hufvudsak sin nuvarande utsträckning). Hithörande arter äro utmärkta med ett »förvildad», »införd» efter lokaluppgifterna; önskvärdt hade det varit, särskildt med tanke på bokens lämplighet för skolungdom och andra nybörjare, hvilka ej utan vidare inse den betydelsefulla skill- naden mellan en verklig och en tillfällig medlem af floran, om adven- tivväxternas namn satts med annan stil eller, om detta af praktiska skäl ej låtit sig göra, att ett särskildt tecken satts framför desamma, låt vara att det beträffande vissa arter måste anses tvifvelaktigt eller beroende på tycke och smak, om de böra räknas som naturaliserade eller ej. Beträffande nomenklaturen befinna vi oss för närvarande i en tid af namnförbistring, innan de på nomenklaturkongresserna i Wien 1905 och Bruxelles 1910 fattade besluten blifvit genomförda i praktiken. Utgifvarna af Stockholmstraktens växter ha följt som norm den af Lunds botaniska förening 1907 utgifna växtförteckningen, en obskyr källa så till vida, att detta arbete af dess anonyma författare är försedt med beteckningen »tryckt som manuskript», hvilket betyder att det strängt taget bör hvar- 400 ken kritiseras eller citeras. I betraktande af att det odisputabelt är en svårare synd att lancera en felaktig namnändring, än att bibehålla ett från nomenklatursynpunkt oriktigt namn, som länge varit i bruk, hade det måhända varit försiktigare att än så länge använda de i våra floror brukliga namnen, till dess vi få något mera säkert att rätta oss efter i den vägen. Det skulle t. ex. vara bra hårdt, om vi nu i onödan få lära oss att Filago minima bör heta F. montana och Filago montana F. arvensis. En Cephalanthera-art har i vårt land på senare tid ändrat namn 3 gånger: den har kallats pallens, grandiflora, Lonchophyllum och benämnes nu alba. En annan art af samma släkte har hetat ensifolia, grandiftora (liksom den förstnämnda) och kallas nu longifolia. Då bägge burit namnet grandiflora, är det rätt krångligt att minnas, hvilken af de båda vackra och lätt igenkännliga arterna är pallens-grandiflora-Loncho- phyllum-alba och hvilken ensifolia-grandiftlora-longifolia. Alla artnamn börja i det föreliggande arbetet med liten bokstaf, äfven personnamn (t. ex. Dryopteris linnceana, Rubus wahlbergiti, Alchemilla murbeckiana, Brassica napus, Anemone hepatica). Jag vet ej i hvilken illiterat amerikans hjärna denna idé upprunnit, men den strider i alla händelser emot nomenklaturreglernas! artikel 26: Xx, enligt hvilken ej blott alla från personnamn härledda artnamn, utan äfven de artnamn, som äro (eller varit) släktnamn, böra Sskrifvas med stor begynnelsebokstaf. Enligt samma art. 26: XIII användes vid ordsammansättningar i latinet -i (i grekiskan -o) som , »bellardi»; enligt art. 26 böra hybrider tecknas med föräldrarnas namn i bokstafsordning (alltså icke »Fragaria viridis X vesca»). Inför några af de i artförteckningen upptagna hybriderna blir man för öfrigt något tankfull, t. ex. Melampyrum nemorosum X pratense, Cerastium semidecandrum X vulgare, Polygonatum multiflorum X odoratum. Artförteckningen upptager 1,156 arter samt dessutom 103 varieteter, 50 former och 118 hybrider. Uteslutna äro de mångformiga släktena Hiera- cium, Taraxacum och Rosa, hvilkas talrika arter ansetts till sin utbred- ning vara så ofullständigt kända, att de ej kunnat upptagas. En utväg med dessa släkten hade möjligen varit att medtaga endast kollektivarterna, hvilka ju äfven de kunna anses äga något växtgeografiskt intresse. Som nu är fallet, ha de gamla hederliga Hieracium umbellatum, Rosa cinna- momea, Rosa rubiginosa m. fl. blifvit uteslutna för sina besvärliga släktin- gars skull. Vid begagnandet af en lokalförteckning som denna frågar man sig gärna beträffande ett märkligare växtfynd, när och af hvem det blifvit gjordt. I en del fall finnas också såväl källan till uppgiften som fynd- året angifna, stundom t. o. m. den tidrymd under hvilken växten blifvit observerad på en viss lokal. Önskligt hade det utan tvifvel varit, om 1) Regles internationales de la nomenclature botanique adoptées par le congres international de botanique de Vienne 1905, II:me éd., mise au point d'aprés les decisions du congrés international de botanique de Bruxelles 1910. Jena 1912. 401 detta kunnat ske i större utsträckning än som nu är fallet; om därvid personnamnen förkortats, hade säkerligen arbetets volym genom dessa tillägg icke blifvit i någon nämnvärd grad ökad. Ett rätt lustigt kuriosum, som kan utläsas ur artlistan, utgöres af de vilda arter, som anträffats växande på själfva Stockholms gator och hus- väggar, hvilka lokaler väl eljest i växtgeografiskt hänseende närmast kunna hänföras till det för botanisten föga tilltalande växtsamhälle, som be- nämnes stenöken. Sålunda växa Cystopteris fragilis och Dryopteris Lin- neana på murarna till Kungl. slottet i tufvor af Bryum argenteum, Dryopteris Filix mas på slottets Logårdstrappa och Polypodium vulgare på en af pelarna till Skeppsholmsbron; på Dalagatan växer ännu Sisym- brium DLoeselii på bergväggarna till Sabbatsberg, där THEDENIUS fann den redan 1850; i stenläggningen på Birger Jarls torg har referenten funnit Polygonum calcatum Lindm., och på dosseringen till den nyanlagda delen af Kungsgatan kan sedan 3 år tillbaka iakttagas ett exemplar af en i Sverige sällsynt främling, den nordamerikanska kompositen Heliopsis scabra Dunal. De punkter i det ofvan anförda, hvilka kunna uppfattas som kritik af arbetet, afse endast att uttala vissa önskemål, hvilka möjligen skulle kunna vinna beaktande vid utarbetandet af en eventuell ny upplaga af Stockholmstraktens växter. Arbetets stora betydelse för Stockholmstrak- tens botaniska utforskande förringas ej af hvad jag anfört. Ett mödo- samt och olönadt arbete ligger bakom detta verk, utfördt med veten- skaplig kritik och sakförståndig sofring af det föreliggande vidlyftiga materialet. Den äldre litteraturen har genomgäåätts, likaså Riksmuseets stora svenska herbarium, och ett hundratal personer hafva bidragit med insändandet af originaluppgifter. Sveriges botanister, och framför allt hufvudstadens, äga stor anledning att känna sig tacksamma mot dem, hvilka hafva hedern af att detta verk öfver Stockholmsfloran blifvit ut- gifvet. Af dessa bör i främsta rummet nämnas professor GUNNAR ÅN- DERSSON, som tagit initiativet till arbetet och hvars förtjänst det är, att det efter 12 års förarbeten verkligen utkommit af trycket och funnit en förläggare. Skulle af hans medhjälpare någon särskildt nämnas, vore det väl närmast apotekaren J. W. HAMNER, som offrat mycken tid och möda på lokalförteckningens ordnande och genom resor i området bi- dragit till densammas fullständigande, läroverksadjunkten E. LINDEGREN, som genomgått Riksmuseets herbarium, dr S. BIRGER för hans förtjänster om arbetets allmänna del, dr N. SYLVÉN, Botaniska Sällskapets mångårige sekreterare, samt kandidat S. SELANDER, hvilken väl mer än någon annan på senare tid riktat Stockholmsfloran med intressanta växtfynd. TI detta sammanhang kan det förtjäna att nämnas, att nya uppgifter om växt- lokaler för området mottagas under adress: Botaniska Sällskapets sekrete- rare, Stockholm; intressantare fynd emottagas med nöje till publikation i denna tidskrift. Det är uppenbart, att mycket ännu återstår att upptäcka och studera inom Stockholmsflorans område. På sätt och vis kan ju detta anses vara ett glädjande faktum, då vi nu hafva en säker grund att bygga vidare på. Tycho Vestergren. Svensk Botanisk Tidskrift. 26 SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN. T V. B. Wittrock. Vår förening och den svenska botaniken ha lidit en svår förlust genont vår ordförandes, professor VEIT BRECHER WITTROCKS bortgång. Då Svenska Botaniska Föreningens styrelse den 5 maj detta år till sin ordförande öfverlämnade det då utkomna häftet af Svensk Botanisk Tid- skrift med en lyckönskan till hans 75-årsdag, var det väl ingen af de närvarande, som kunde ana, att nästa häfte af vår tidskrift skulle inne- hålla meddelandet om hans död. Den 1 september 1914 vid 7-tiden på aftonen afled professor V. B. WITTROCK i sitt hem i Bergianska Trädgården. Sedan midten af juli månad hade han varit sängliggande i den sjukdom, af hvilken han under många år lidit; mot slutet af augusti hade han känt sig något bättre, men så tillstötte oförmodadt lunginflammation, hvilken hastigt bröt hans krafter. Lördagen den 5 september bars hans stoft bort från den trädgård, hvilken han anlagt och åt hvilken han ägnat så många års oafbrutet arbete och aldrig svikande intresse. ”Till jordfästningen, som ägde rum i Engelbrektskyrkans kor, hade bland andra infunnit sig talrika med- lemmar af Svenska Botaniska Föreningen såväl från Stockholm som Upsala för att bringa sin förste och hittills ende ordförande den sista hedersbetygelsen. Oaktadt professor WITTROCKS krafter som oftast ej tilläto honom att deltaga i vår förenings sammankomster och utflykter, visade han den- samma och enkannerligen dess tidskrift ett aldrig svikande intresse, hvil- ket varit föreningen såväl vid dess bildande som allt framgent under årens lopp till mycken båtnad. På sin 75-årsdag donerade han till Sven- ska Botaniska Föreningen ett belopp af 1,000 kronor, men, originell som alltid, gaf han, då summan skulle öfverlämnas åt föreningens skattmästare, kr. 1,200. Med V. B. WITTROCK har en af den svenska botanikens märkesmän och en i många afseenden ovanlig man gått ur tiden. Genom sina arbeten 403 öfver sötvattensalgerna samt de svenska kärlväxternas morfologi, biologi och systematik, som högt skattad lärare i botanik både vid universitetet i Upsala och vid Stockholms Högskola, som prefekt för Hortus Bergia- nus och Riksmuseets botaniska afdelning, som utgifvare af Acta Horti Bergiani, som ordförande i Botaniska Sällskapet och Svenska Botaniska Föreningen har han under ett långt skede af den svenska botaniken gripit djupt in i dess utveckling. V. B. WITTROCK var en arbetets man. Beundransvärd var den ung- domsfriska forskarhåg, som han in i det sista bibehöll oförminskad och som hvarken långvarig sjuklighet eller de tilltagande årens tyngd för- mådde stäcka. Det är betecknande att samtidigt med hans död utkom i tom 5 af Acta Horti Bergiani första delen af hans stort anlagda arbete om granen (med ej mindre än 28, delvis kromolitograferade taflor), ett ar- bete, som det tyvärr ej förunnades honom att slutföra. Till en besö- kande botanist yttrade W. en gång (han hade då nyss fyllt 70 år) -på tal om sina pågående undersökningar: Det är så intressant det här, att jag aldrig skulle vilja dö. Nu då V. B. WITTROCES dagar äro lyktade,;/må dessa 70-åringens entusiastiska och rörande ord stå som ett vittnesbörd om den brinnande håg för vetenskapen, den amor florum, som förmådde honom att in i ålderns sena dar oförtrutet fortsätta sin osjälfviska forskar- gärning. | Vårexkursion företogs söndagen den 24 maj 1914 till Mörkö och Ledarö i Södertälje skärgård. KIL 8,3s fi m. afreste ett 30-tal af föreningens medlemmar från Stockhoms centralstation till Södertälje, därifrån färden omedelbart fort- sattes med den för resan förhyrda ångaren Ejdern. Kosan styrdes utåt Hallsfjärden, där under vägen båten lade till vid Hall för att afhämta en af föreningens medlemmar, direktör FR. FANT. Vid Hall hälsades resenä- rerna med musik af anstaltens musikkår, hvarpå trädgården och omgif- ningarna besågos under direktör FANTS ledning. Ställets förnämsta bo- taniska prydnad vid tiden för vårt besök var den mängd af blommande Anemone silvestris, som i tusental kantade båda sidorna af gången från stranden upp mot hufvudbyggnaden och som vid tiden för vårt besök stod i sitt högsta flor. Andra vid Hall odlade arter voro Mulgedium alpi- num och Petasites frigida. Från Hall fortsattes resan till Mörkö, där båten lade till i närheten af Hörningsholms slott. Vid landningsstället påträffades blommande Pulsa- lilla pratensis och Androsace septentrionalis, den senare i jättestora exem- plar. De närvarande tågade till fots till slottet, där parken med de där förekommande vilda och förvildade växterna beskådades (de återfinnas alla i det nyutgifna arbetet »Stockholmstraktens växter»), däribland den sedan gammalt härifrån kända Anthriscus Cerefolium samt Viola hirta X odorata. Från Hörningsholm ställdes färden till det närbelägna Dåderö, där bl. a. Vicia lathyroides anträffades utmed landsvägen. Färden fortsattes 404 med båten till den lilla Ledarön, hvars yppiga löfängar, vid tiden för besöket öfversållade med blommande liljekonvaljer och andra lundväxter, under ett hastigt ströftåg beskådades. Härifrån ställdes färden åter till Södertälje, där gemensam middag intogs å Stadshotellet. I skilda grupper återvände de resande sedermera under aftonens lopp till hufvudstaden. Under besöket vid Hörningsholm föll något regn, som dock ej i nämn- värd grad verkade hindrande på exkursionsprogrammets genomförande. 4 VAS RER od No = AG $ sk 3 KA s + é få Anemone silvestris vid Hall; t. v. direktör Fr. FANT. En förteckning på de under exkursionen insamlade lafvarne återfinnes på sidan 386 i detta häfte. I gräsmark i Hörningsholms park anträffades af studeranden G. LUNDQUIST den, trots artnamnet, i vårt land säkerligen säll- synta, synnerligen vackra diskomyceten Acetabula vulgaris Fuckel. Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1914. EC EYE SA A VI RGART LÖV FUfre FACES AR TNE NS ERS SIN La VN ER FEET OSA FESNSELET SUR NES FOS AR 1 ie Till tidskriftens medarbetare. Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga -genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af korrekturändringar mot manuskriptet. - Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket i manuskriptet). : 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i manuskriptet). Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhaändlingen bi- fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. : Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt vetenskap- ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en Sanssrantattnang på något af dessa språk. ; Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det främmande språket. | | Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och tryc- - keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af — sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- - melse: Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse. SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGENS styrelse och redaktionskommitté under år 1914. Styrelse: R. SERNANDER, ordförande; O. ROSENBERG, vice ordförande; T. LAGERBERG, sekreterare; T. VESTERGREN, redaktör; F. R. AULIN, skattmästare; J. BERGGREN, E. HEMMENDORFF, 0. JUEL; G. LAGERHEIM, G. MALME, HJ. NILSSON. Redaktionskommitté: R. FRIES, T. LAGERBERG, G. LAGERHEIM, R. SERNANDER, T. VESTERGREN. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT utkommer i fyra häften årligen. Prenumerationsafgiften (för personer ej tillhörande Svenska Bo- taniska Föreningen) är 15 kronor. ; Medlemsafgiften för år 1915, 10 kronor, torde inbetalas till skatt- mästaren, d:r F. R. AULIN, Stockholms Högskola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. = oo oNyinvalda medlemmar kunna erhålla föregående årgångar af tid- FR skriften till ett pris af 5 kr. pr band för ArSANGATnAS 1—5, 7 kr. + I för de följande. Bo mys SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb. 8, Hu. 4. NYA IAKTTAGELSER ÖFVER ANTHOCYAN- ERKOPPAR AF OTIOTGERTZ Mit deutscher Figurenerklärung. Redan i äldre anatomiskt-fysiologiska arbeten betonas, att en grundskillnad råder mellan å ena sidan de röda och blå, å andra sidan de gröna, gula och orangeröda färgämnenas förekomstsätt hos högre växter. De förra uppträda nämiigen lösta i cellsaften, de senare bundna vid särskilda individualiserade kropper i cellerna. Giltigheten af denna regel blef visserligen inskränkt genom iakt- tagelser af en hel rad forskare, hvilka visade, att de röda och blå, under benämningen anthocyan sammanfattade pigmenten kunna hos vissa växtarter förekomma såsom droppar eller fasta kroppar af amorf eller kristallinisk beskaffenhet. Ännu för ett tiotal år sedan var man emellertid allmänt af den åsikten, att dessa afvi- kande förhållanden representerade rena undantagsfall. År 1905 utgaf MoniscH ett arbete »Uber amorphes und krystal- lisiertes Anthokyan>»>, där han sammanställde de viktigare, i littera- turen nämnda iakttagelserna angående anthocyankroppar och be- skref hos ytterligare 21 växtformer dylika bildningar. I min af: handling »Studier öfver anthocyan»> lämnade jag följande år (1906) en omfattande utredning af anthocyans förekomst i denna form. Förutom tidigare forskares iakttagelser i denna riktning, för hvilka jag här gaf en mera uttömmande redogörelse än som skett i MoLIsSscHS arbete, omnämnde jag anthocyankroppar hos 73 växtarter, där sådana då ännu icke iakttagits. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 27 406 Ehuru litteratursammanställningen hadei sistnämnda arbete gjorts med den största omsorg, kunde det dock icke undvikas, att några tidigare uppgifter råkade blifva oomnämnda. När det gäller antho- cyans utbredning och förekomstsätt, är litteraturstudiet synnerligen mödosamt, dels till följd af den enorma omfattning, som antho- cyanforskningen nått, dels på grund däraf, att inom området för denna fråga falla uppgifter af stor vikt, hvilka ofta nog dölja sig i deskriptivt anatomiska, fysiologiska eller allmänt biologiska arbeten, där man, efter titlarna att döma, knappast kunde förmoda sådana. Till den sammanställning, jag år 1906 gifvit af anthocyanlittera- turen, må därför följande kompletterande uppgifter här lämnas. Enligt en äldre, af NoBBE anförd iakttagelse (I, 96 ff.) synas antho- cyankroppar uppträda hos Solanum tuberosum. NOBBE beskrifver nämligen röda färgkulor eller färgdroppar, hvilka han iakttagit hos rödskaliga potatissorter. : WeEiss, som redan 1866 hade beskrifvit anthocyankroppar hos ett flertal växter (I), undersökningar, hvilka jag i mitt arbete omnämnt, lämnade senare ett ytterligare bidrag till denna fråga (III, 130—1533) Han omtalar sålunda anthocyankroppar hos Baplisia-arter (»blaue Farbstoffkugeln im Parenchym der Hälsen», Taf. II, fig. 3), Passi- flora-arter (röda, violetta eller blå anthocyankroppar, Taf. II, figg. 10, 12, 14), Convallaria majalis (violetta färgkulor i stamparenkymet), Solanum nigrum (stråliga konkretioner i mogna bär, Taf. II, fig. 11), Columnea Schiedeana (flockiga bildningar) samthos Delphinium-arter af gruppen Staphisagria (>eine ganz eigenthämliche Form des Farb- stoffes in Gestalt häutiger, federartiger und spiessiger Gebilde>, Taf. I, figg. 6—9). Beträffande det senare fallet uttalade Weiss den åsikten, att tingeradt protoplasma här förelåge. Denna uppfattning har emellertid visat sig vara oriktig Weiss beskrifver äfven röda, klotformiga anthocyankroppar i hårbildningar hos Geranium- och Geum-arter (Taf. III, figg 14 och 18). För de förra (hos Geranium phaeum) har han redan i ett tidigare arbete (II, 575) lämnat en redogörelse. Ifrågavarande hår, hvilka befinna sig å blad och unga blomskaft, bestå af 3—4 skaft- celler med löst rödt innehåll jämte röda färgkulor samt ett på dessa celler insereradt, med mörkt karminröda färgkulor fylldt huf vud. Vid behandling med kalihydrat blifva cellerna gröna eller gulgröna och färgkornen försvinna ur deras innehåll (Taf. XXNXII, figg. 414 och 417). FOURNIER (I, 274) fann i rosafärgade sepaler af Hydrangea Hor- 407 tensia starkt färgade anthocyanklot. Af dessa uppträdde i allmänhet endast ett i hvar cell; dock funnos sådana icke i samtliga celler förhanden. Af HarTtz (I, 151, anm. 3) omnämnas ytterligare tvenne fall, där anthocyankroppar anträffats. Enligt HaArRTtTz förekomma nämligen blå färgkroppar i inflorescensskaftets epidermisceller hos Lathraea Squamaria och på samma sätt färgade pigmentkorn i perigonbladen hos Paulsatilla vulgaris och Pulsatilla pratensis. HarTz förmodar, att ifrågavarande kroppar äro identiska med dem, som påvisats i fruk- ter af Atropa Belladonna och Passiflora-arter, äfvensom med de lik- nande, i blå perigonblad hos Strelitzia Reginae förekommande. Det blå pigmentet, hvilket HarTtz kallar cyanophyll, räknas af misstag till klorofyllgruppens färgämnen. MIRANDE (I, 75) slutligen har visat, att anthocyan hos Cuscuta- arter icke sällan uppträder såsom droppar, utskilda i ofärgad cellsaft. Till och med cellmembranerna synas hos Cuscuta stundom vara imbiberade af anthocyan. Genom mina efter år 1906 fortsatta undersökningar öfver antho- cyan har antalet sådana fall väsentligt ökats. I kortare med- delanden har jag redan beskrifvit anthocyankristaller i form af rafider eller dendriter hos Laportea moroides (II, 295) och antho- cyankulor jämte -dendriter i knoppfjäll hos Fagus silvatica (V, 28). Min upptäckt af större solitärkristaller af anthocyan i fröskalet hos Phaseolus multiflorus (IV, 41, anm. 1) och i stammen af Solanum nigrum (VI, 73, anm. 1) har jag också i största korthet omnämnt, äfvensom af anthocyankroppar hos groddknopparna af Allium Scorodoprasum (III, 131, anm. 3). Utöfver dessa fall, hvilka med undan- tag af Laportea och Phaseolus komma i det följande att närmare beskrifvas, hafva ytterligare ett tjugotal blifvit mig bekanta, och det är närmast dessa, som gifvit anledning till föreliggande meddelande. Sedan min anthocyanmonografi kom ut, hafva i litteraturen äfven uppgifter af andra forskare meddelats, enligt hvilka anthocyan iakt- tagits hos ett antal växter förekomma såsom kroppar i cellerna. Ett sådant fall iakttog KARrRzEL (I, 131 ff) hos Cobaea scandens, där redan mina tidigare publicerade iakttagelser visat dylika kroppar före- komma, vidare hos Syringa persica, där kronbladen i äldre blommor föra små, blåfärgade korn, hos Iris germanica, hvars högblad och perianth innehålla mörkfärgade anthocyankulor, samt i blomskaften af Hydrangea Hortensia, där droppar af anthocyan uppträda. 408 I SCHWERTSCHLAGERS undersökningar öfver anthocyan hos Rosa och några andra växtarter omnämnas på åtskilliga ställen antho- cyankroppar. Något ingående studium har han emellertid icke ägnat dem. Mera genomförd är den undersökning, som föreligger af POLITIS. Han iakttog anthocyankroppar i blommorna af följande växter: Billbergia rosea, Iris fimbriata, Laelia anceps, Aquilegia glandulosa, Erica carnea, Nepeta Glechoma, Clerodendron Balfouri, Weigelia ja- ponica var. rosea samt i frukterna af Convallaria japonica. POLITIS benämner dem cyanoplaster (cyanoplastide) och anser dem vara i protoplasmat bildade garfämneartade kroppar, i hvilka bildningen af anthocyanfärgämnet öfver hufvud torde ske. Huruvida denna åsikt har något berättigande, skall jag i det följande söka utreda. I en afhandling öfver anthocyans fördelning i blomblad om- nämner PaascHE blå, mestadels dendritformigt utbildade antho- cyankristaller hos följande 15 växtformer: Tulipa biflora, Anemone rivularis, Nigella Damascena, Glaucium fulvum, Glaucium Serpieri, Lupinus polyphyllus, Lathyrus sativus, Lathyrus silvester, Linum gran- diflorum, Hibiscus africanus, Anagallis Monelli, Anagallis Monelli var. carnea, Hyoscyamus niger, Physalis philadelphica, Codonopsis ovata. Dessutom iakttog PaascHE anthocyandroppar i blommorna af fris sibirica (>. . vereinzelte farblose Zellen mit blauen Tropfen und rote Zellen mit blauen Tropfen»), Lupinus polyphyllus (>»Epidermiszel- len . .., die neben farblosem Zelleninhalt Tropfen von rotem Antho- cyan fäöhren»), Nemophila insignis (>Häufig der Zellinhalt geschie- den in gefärbte Tropfen und ungefärbte Teile») och Digitalis pur- purea |»Häufig innerhalb der Zellen Vakuolen mit konzentriertem Farbstoff (Anfänge der Krystallisation)»]. TUNMANN (I, 345) beskrifver i sin handbok i växtmikrokemi antho- cyankroppar hos Ricinus communis, där vissa celler i stammen föra blå kristaller eller röda bollar, hos Digitalis purpurea, hvarest i anthererna anthocyandendriter eller klumpar af denna substans iakttagits, samt hos Klugia ceylanica, hvars blomblad utbilda antho- cyankristaller. Med dessa uppgifter har jag sammanställt de i litteraturen om- nämnda iakttagelser, som blifvit mig bekanta efter publicerandet af »Studier öfver anthocyan». Jag öfvergår nu till en redogörelse för de växter, som enligt mina egna, fortsatta undersökningar föra anthocyankroppar af ett eller annat slag. De anföras i samma ordning som släktnamnen följa i ENGLERS Syllabus. 409 Azolla caroliniana Willd. När växten rodnar på senhösten, uppträder anthocyan i bladens epidermisceller, särskildt i dessas spets och kanter, och utskiljes därvid ofta i fast form. Anthurium Bakeri Hook. Frukternas skarlakansröda färg härrör af anthocyan i epidermis- cellerna. I cellerna vid snittets kanter iakttog jag riklig utkristal- lisering af anthocyankroppar. Cellsaften blef därvid blekare och mera violett. Aechmea Weilbachii Didr. Den skarlakansröda färgen å braktéer och inflorescensskaft fram- kallas af anthocyan, bundet vid hypodermats celler. Kring kärl- knippena uppträda, särskildt i braktéerna, rikligt garfämnedroppar (se WALLIN, I), hvilka i flera fall hafva befunnits rödfärgade af adsorberadt eller löst anthocyan. Tradescantia discolor L'Hérit. Som jag antydt i min anthocyanmonografi (GERTzZ, I, 41), träffas å bladundersidan icke sällan anthocyankroppar, nämligen i klyf- öppningarnas biceller. De uppträda här under tvenne former, dels såsom amorfa, kraftigt blåfärgade aggregat med svampig struktur, dels som sfäriska, i större grupper samlade droppar. I det senare fallet visa de öfverensstämmelse med de plasmolytiska fällningar, som i anthocyanförande celler inträda hos denna växt under inver- kan af socker-, salpeter- eller glycerinlösningar. (Fig. 1). Gloriosa simplex L. Af denna art undersöktes de blårödt färgade, basala stamleden. Liksom hos öfriga Liliacéer uppträder anthocyan i cellagret innan- för epidermis. I flera celler iakttog jag svampiga anthocyankrop- par af samma utseende som hos Tradescantia discolor. Allium Scorodoprasum L. I min undersökning öfver groddknopparnas anthocyanfärgning (GERrRTz, III, 131, anm. 3) har jag omnämnt, att anthocyan här upp- a Fig. 1'). Tradescantia discolor T'Hérit. Stomata von der Unterseite des Blattes. In den Nebenzellen tropfenförmige (a) oder amorphe, schwammartige (b) Antho- Der Inhalt der Schliesszellen besteht aus Chloroplasten und Öltröpfchen. cyankörper. Vergr: 340. — Fig. 2. Allium Scorodoprasum L. Querschnitt durch eine Brut- knospe. Grundparenchymzellen mit schwammartigen, amorphen Anthocyankörpern. Vergr. 340. — Fig. 3. Crinum amabile Don. Epidermiszellen aus den Perigon- blättern. Trimorphe Anthocyankörper in Gestalt 1) sphärischer, amorpher Bal- len, 2) raphidenähnlicher, zu stern- oder besenförmigen Bäscheln vereinigter Kry- stalle oder 3) farbenschwacher, schwammiger oder flockiger Massen. Vergr. 310. — 1) In sämtlichen Abbildungen sind das Protoplasma und der Zellkern sowie auch die Chloro- oder Leukoplasten absichtlich weggelassen, um die Deutlichkeit der Bilder nicht zu beeinträchtigen. 411 träder såväl löst som i fast form. I de subepidermala cellerna iakttagas nämligen flerestädes blåsvart färgade kroppar, hvilka hafva drufklasliknande utseende eller uppträda med form af blåpric- kiga, svam partade och amorfa massor, som ligga utskilda i nästan ofärgad cellsaft (Fig. 2). Tendensen till utskiljning af dessa antho- cyankroppar gör sig företrädesvis gällande i de innersta antho- cyanförande cellskikten. I kronbladen hos Allium Schoenoprasum iakttog redan COURCHET (I, 288) kristallhopar af anthocyan. Scilla sibirica Anderz. Sfäriska, djupt blåfärgade anthocyandroppar träffas, ehuru re- lativt sällan, i kalkbladens cellsaft. Normalt framkallas den blå färgen hos blommorna af en homogen anthocyanlösnin. Convallaria majalis L. Bladslidorna blåfärgade af anthocyan, bundet vid det subepider- mala cellagret. I samtliga anthocyanförande celler förefinnes hos denna växt en stor, sfärisk kropp af mörkröd färg. Vid tillsats af utspädd svafvelsyra uppträda smärre sådana kroppar i rikligt antal; vid behandling med starkare syra lösas de åter. De i cellerna normalt förekommande anthocyankropparna gå vid tillsats af kali- hydrat fullständigt i lösning. Af absolut alkohol extraheras inom kort färgämnet ur kropparna, hvilka länge stå kvar som ofärgade, skummiga residuer. Anthocyankroppar hafva redan af Weiss (I, III) iakttagits hos Convallaria majalis, men uppgifvas af honom vara bundna vid växtens stamparenkym. Clivia nobilis Lindl. Frukternas epidermisceller anthocyanförande. I snart sagdt hvarje sådan cell träffas anthocyankroppar, uppträdande i form af stora, amorfa flockar med svampig struktur. De lösas vid tillsats af ättiksyra. Fig. 4. Crocus vernus (L) Wulf. Epidermiszellen aus der Röhre des Perigons. Trimorphe Anthocyankörper und zwar 1) kompakte, rundliche oder im Rande 1o- bierte (a), 2) sehwammige, sphärische oder ellipsoidische und 3) trichitisehe Krystalle (b). Verg. 310. — Fig. 5. JFagus silvatica L. Verschiedene Typen von Anthocyan- trichiten und -dendriten aus den Epidermiszellen der Nebenblattspreiten. Vergr. 370. — Fig. 6. Pulsatilla vulgaris Mill. Epidermiszellen aus dem Insertionspunkte der Häiällblätter am Stengel. Kugelige, amorphe und zu grossen Komplexen verei- nigte Anthocyankörper. Verg. 220. — Fig. 7. Cleome graveolens Rafin Epidermis- zellen von der Schote. Grosse und kleine, sphärische Anthocyankörper. Vergr. 280. Crinum amabile Don. Kalkbladen kraftigt röda med anthocyan i epidermis, med undan- tag af klyföppningarnas slutceller. Detta pigment, hvilket träffas äfven i andra växtens celler, t. ex. i stiftet, förefinnes dels löst i cellsaften, dels i fast form. Anthocyankropparna uppträda här, anmärkningsvärdt nog, i tre skilda former (Fig. 3). Sålunda träffas sfäriska, amorfa bollar, som äro så starkt färgade, att de synas nästan svarta. Jämte dessa finnas aggregat af rafidliknande kristallnålar, hvilka merendels befinna sig i närheten af de nämnda, stora anthocyankropparna och ej sällan hafva utkristalliserat från ett vid dessas kant befintligt centrum. Den tredje formen utgöres af flockiga eller svampiga och föga starkt färgade kroppar, som lifligt erinra om de analoga bildningar, som uppträda hos Tradescantia discolor och Gloriosa simplex och af mig tidigare beskrifvits hos vissa Gesneracé-former (GERTZ, I). Under det att anthocyankropparna af de två först beskrifna slagen äro intensivt färgade och ligga utskilda i ofärgad eller endast föga anthocyanförande cellsaft, äro de till den tredje typen hörande svagt färgade och uppträda som utskiljningar i en kraftigt antho- cyanfärgad saft. De beskrifna anthocyankropparna gå vid uppvärmning hastigt i lösning. Utföres undersökningen å ett värmbart mikroskopbord, kunna lösningens olika faser tydligt följas i mikroskopets synfält. Vid behandling med absolut alkohol inträder det anmärknings- värda förhållandet, att violettröda, korniga fällningar ymnigt uppstå i samtliga de celler, som föra löst anthocyan. Crocus vernus (L.) Wulf. Anthocyankroppar har jag iakttagit i perigoniets pip, där epider- miscellerna äro anthocyanförande (Fig. 4). Ifrågavarande kroppar uppträda såsom skarpt konturerade och kraftigt färgade, kompakta massor, hvilka i bägge fallen äro rundade och i kanten mer eller mindre loberade. Någon gång träffas dock sfäriska eller ellip- soidiska anthocyankroppar utan lobering, men dessa hafva i all- mänhet svampig konsistens och diffusa konturer. Mellan de tvenne typerna finnes tydlig öfvergång, och stundom visa antho- cyankropparna, som af figuren framgår, strukturen af trichitsystem. 413 Strelitzia Reginae Ait. f. humilis. Den azurblå färgen hos blommans inre, ståndarna omfattande kalkblad framkallas, såsom redan HILDEBRAND (I, 61; Taf. IV, fig. 1) framhållit, af anthocyankroppar. Dessa hafva hos Strelitzia djupt blå färg och äro på kronbladens öfre och undre sida så ymnigt förhanden, att de nästan alldeles utfylla epidermiscellerna och endast lämna deras midtparti, hvarest cellkärnan har sitt läge, ofärgadt. Till sin struktur äro de utprägladt korniga. Utspädd svafvelsyra färgar ifrågavarande kroppar röda, men läm- nar dem i öfrigt oförändrade. Af koncentrerad syra lösas de till en orangeröd vätska. Vid behandling med kalihydrat lösas anthocyan- kropparna under afsmältning, hvarvid bildas en svagare blåfärgad, slemliknande substans, hvars färg successivt försvagas till grågrön. Anthocyan uppträder förutom i kalkbladen äfven i inflorescensens rosenfärgade spatablad, där röd cellsaft förefinnes i epidermis med undantag af klyföppningarnas slutceller. Anthocyankroppar hafva här icke iakttagits. Den gula färgen hos blommans yltre perigonblad framkallas af kromoplaster, uppträdande i samtliga bladets celler utom hårdbas- tets och kärlknippenas element. Dessa kromoplaster äro oftast långa, rafidliknande och ligga merendels knippevis förenade. Jämte dem uppträda emellertid rundade och ringformiga sådana. Med koncentrerad svafvelsyra gifva de tydlig karotinreaktion (blåfärgning). Epidendron floribundum H. B. Bladen å unga skott rödblått anlupna. Anthocyan, som är bun- det vid dessas mesofyll, uppträder företrädesvis i de perifera cell- lagren, men celler med detta innehåll träffas äfven djupare in i meso- fyllet och i dessas saftrum en starkt färgad, sfärisk kropp, hvilken ej sällan visar sekundär vakuolisering. De senare kropparna upp- träda särskildt rikligt i närheten af kärlknippena. Uppenbarligen äro anthocyankropparna hos Epidendron floribun- dum af samma natur som de, jag tidigare beskrifvit (GErRTZ, I, 75 ff.) hos Laelia Perrinii Batem., Maxillaria Henchmanni Hook. och Macxillaria tenuifolia Lindl. och Hassack (I, 308) iakttagit hos Dra- caena Jonghi. Fagus silvatica L. I ett tidigare arbete (GErRTZ, V, 28, 29) har jag omnämnt antho- cyankroppar hos Fagus silvatica, där de uppträda i örtbladens affal- 414 lande, starkt rödfärgade stipler. Ifrågavarande kroppar hafva meren- dels formen af större klot (solitärer) och träffas särskildt i sådana celler, som ligga i närheten af förtorkade stipelspetsar. Ofta före- komma emellertid smärre dylika kroppar, men då i större antal i hvarje cell. I några fall har jag därjämte iakttagit kristalliserade anthocyankroppar med form af dendritiskt förgrenade trådsystem eller såsom oregelbundet omböjda, nästan om trådnystan erinrande trichiter. | Den sfäriska utbildningsformen hos anthocyankropparna synes vara bunden vid stipler, som varit utsatta för kraftig afdunstning. Denna torde hastigt hafva ledt till så stark koncentrationsökning hos cellsaften, att anthocyanlösningen blifvit öfvermättad. Kristall- formen åter torde vara resultatet af en mera långsamt skeende och möjligen på alltjämt stegrad pigmentproduktion beroende ökning af cellsaftskoncentrationen. I de fall, då klotformiga anthocyan- kroppar iakttogos, företedde nämligen stipelbladen tydlig förvissning, hvilket däremot icke förmärktes å det material, som förde kristal- liseradt anthocyan. I det citerade arbetet, hvarur denna beskrifning hämtats, harjag afbildat de ifrågavarande anthocyankropparna. Några ytterligare utbildningsformer af sådana visar figuren 5. Pilea nummulariifolia Wedd. Stamleden föra anthocyan i idioblastiska celler omedelbart intill kärlknippena, där det merendels uppträder som sfäriska kroppar med skummig struktur. I sådana celler, hvilkas cellsaft utgör en homogen anthocyanlösning, kunna dylika med konst framkallas genom tillsats af saltsyra. Aconitum Lycoctonum L. De korolliniska foderbladens blå färg framkallas af anthocyanden- driter, hvilka visa samma utbildning som de motsvarande i Del- phinium-arters blomblad. (GERTZ, I, XXxvi ff.). Pulsatilla vulgaris Mill. Till skillnad från förhållandet inom familjen Ranunculaceae i allmänhet föra stammar och blad af Pulsatilla-arterna epidermalt lokaliseradt anthocyan. Vid undersökning af det kraftigt blåfärgade o parti, som finnes å stängeln vid svepebladens insertionspunkt, fann 415 jag i epidermiscellerna rundade, amorfa och till stora grupper hop- gyttrade anthocyankroppar, hvilka, stora och små om hvarandra, voro så talrikt förhanden, att de nästan utfyllde cellernas saftrum (Fig. 6.). Blåfärgade kroppar af samma slag uppträda ymnigt i kalkbladen, där de äro bundna vid epidermiscellerna å dessas ut- sida. Anthocyanfärgämne saknas dock i stomacellerna samt i hårens celler. Enligt Hartz (I, 151, anm. 3), som i största korthet omnämnt dessa hos Paulsatilla vulgaris förekommande anthocyankroppar, finnas sådana äfven i kalkbladen af Pulsatilla pratensis Mill. Cleome graveolens Rafin. Anthocyanfärgning visa stammens internodier, åldrade basalblad samt kronblad och frukter. Särskildt de senare utmärka sig genom sin kraftiga färgning. Pigmentet är i allmänhet lokaliseradt enbart i epidermis. I stamleden förefinnes det dock i subepidermala skiktets kloroplastförande celler. Anthocyankroppar har jag endast iakt- tagit i fruktväggarna, hvarest färgningen som nämndt är kraftigast. De uppträda där såsom större solitärer eller som flera mindre klot, liggande i cellsaftens anthocyanlösning (Fig. 7). I mikrokemiskt hänseende visa anthocyankropparna hos Cleome öfverensstämmelse med motsvarande bildningar hos andra växter. De lösas af alkohol utan kvarlämnande af någon rest, liksom ock af svafvelsyra och af kalihydrat, hvarvid i förra fallet uppstår en intensivt rosenröd, i det senare en mättadt blåsvart vätska, hvars färg i senare fallet går öfver i praktfullt grön och slutligen försvagas till gul. Cheiranthus Cheiri L. Hos en trädgårdsform med intensivt mörkröda blommor iakttog jag stora anthocyankroppar i kronbladens epidermisceller. — Till strukturen voro de amorfa och så kraftigt färgade, att de syntes nästan svarta. Comarum palustre L. Kronbladens rosenröda färg framkallas af anthocyan, bundet vid epidermiscellerna och i allmänhet löst i deras saft. Mången gång träffas dock färgämnet utskildt i svarta, svampiga bollar, liggande oftast en i hvar cell, i hvilket fall cellsaften visar mindre stark färgning 416 än i sådana, som föra endast löst anthocyan. Celler med antho- cyankroppar synas merendels uppträda gruppvis. I de skaftade glandlerna å fodret för den secernerande hufvud- delen anthocyan i form af skummiga, kraftigt färgade kroppar. Mimosa argentea Hort. Unga bladskifvors rödfärgning härrör af anthocyan i epidermis. I leddynorna, som visa kraftigare färgning än de förra, uppträder emel- lertid anthocyan, förutom i epidermis, i den innanför belägna kloro- fyllfria barken, men här ej i löst form, utan såsom anthocyanklot med så betydande storlek, att de nästan utfylla saftrummen. Ifråga- varande kroppar synas icke utgöras af enbart anthocyan, utan san- nolikt föreligga här af adsorberadt anthocyan tingerade garfämne- bollar. För denna uppfattning talar det bekanta, af PFEFFER (I, 12 ff.; fig. 4) påvisade faktum, att hos Mimosa pudica garfämnedroppar konstant utskiljas i barkcellernas saftrum, när vatten vid bladens genom beröring utlösta rörelser utstötes i intercellulärerna. Clianthus Dampieri A. Cunn. Blomkronan skarlakansröd med blåsvart basalfält å det större kronbladet (seglet). Cellerna å denna fläck föra blå, korniga färg- kroppar, som företrädesvis uppträda i snittens kantceller, från hvilka deras bildning synes fortskrida inåt. Anthocyankroppar med öfverensstämmande utseende och bild- ningssätt uppträda i blad och blomskaft samt i vissa stamled. Anthocyan är här subepidermalt lokaliseradt. Pelargonium zonale IL” Hérit. Redan MoLiscu (I, 150) har hos Pelargonium Odier hortorum beskrifvit anthocyankroppar, hvilka, nående betydlig storlek, förekomma i kronbladens epidermisceller. Enligt MoLtiscH äro ifrågavarande krop- par »kugelige, körnige, knollige, traubige oder schlackenartige Ge- bilde von schwarzroter Farbe». Hos individ af Pelargonium zonale med skarlakansröda kronblad har jag iakttagit sfäritiska anthocyandruser med trichitstruktur. I många fall uppstodo sådana till följd af sårretning, i det att de bevisligen först bildades i snittens kantceller och sedan uppträdde i cellerna innanför, således under centripetalt fortskridande bildning. Anthocyansfäriterna lösas af syror, såsom af svafvelsyra och salt- 417 syra. Vid tillsats af svafvelsyra uppkomma i anthocyancellerna aggregationsliknande fällningar, som därefter åter gå i lösning. Ett liknande fenomen inträder vid behandling med kalihydrat, i det att detta reagens framkallar ymnig utfällning af anthocyankroppar i det ögonblick, då cellinnehållets färg slår öfver i violett. Dessa fällningar lösas åter, när cellsaften blir blå. Efter en stund för- svagas den senare färgen i sin tur till gul. Anthocyankroppar har jag hos Pelargonium zonale iakttagit äfven i örtbladens palissadceeller GERrRTzZ, I, 231) Acalypha obovata Benth. Bladen brunfärgade med rikligt innehåll af anthocyan. Detta pig: ment, hvars lokalisation jag tidigare utförligt beskrifvit (GERrRTzZ, I, 258), uppträder ofta såsom droppliknande, kraftigt färgade kroppar. Impatiens parviflora DC. Stamledens diffusa rödfärgning härrör af vid epidermis bundet anthocyan. I dessa celler träffas utom färgad cellsaft en eller två större anthocyanbollar med rundad eller mera oregelbunden konfi- guration. De senare utgöras af sfäriter, uppbyggda af fina dendrit- system, hvilka dock först vid undersökning med immersion kunna tydligt urskiljas. Merendels framträda kropparna ifråga såsom mörka, amorfa klot med diffus eller otydligt taggig begränsning (Fig. 8). Impatiens glanduligera Lindl. Att äfven hos denna art anthocyankroppar förekomma, har jag tidigare omnämnt (I, 274). Som af figuren 9 framgår, uppträda dessa dels såsom sfäriter, dels såsom kristallaggregat af timglaslik- nande form. Althaea officinalis L. Stora, svarta anthocyanbollar har jag iakttagit i de undre epidermis- cellerna af rodnade höstblad. Althaea officinalis är äfven i öfrigt af intresse, emedan höstbladens anthocyanbildning icke sker i meso. fyllet, såsom är vid periodisk anthocyanbildning regel, utan liksom vid vårbladens färgning i epidermis. Bertolonia marmorata Naud. Bladen ofvan djupt gröna med silfverfärgade fält längs starkare bågnerver, undersidan röd. Med undantag af öfre epidermis och under- 418 OM Fig. 8. Impatiens parviflora DC. — Epidermiszellen des Stengels mit Anthocyan- sphäriten. Bei höherer Vergrösserung treten Dendritsysteme hervor. — Vergr. 529. Fig. 9. Impatiens glanduligera Lindl. — Tangentialschnitt durch das Hypokotyl einer Keimpflanze. In den Zellen Anthocyankrystalle in Gestalt von Sphäriten (a) oder stundenglasähnlichen Biäscheln (b). — Vergr. 340. Fig. 10. Cobaea scandens Cav. — a. Querschnitt durch das Blatt, in den Epider- miszellen sphärische Anthocyankörper zeigend. b. Zellen der oberen Epidermis mit Anthocyankörpern. — Vergr. 340. Fig. 11. Solanum mnigrum L. — Tangentialschnitt durch die hypodermale Zell- schicht des Stengels. Prismatische BSolitärkrystalle von Anthocyan, in mehreren Zellen mit Zwillingsbildung. In einigen Zellen rundliche Anthocyankörper — Vergr. 529. Fig. 12. Digitalis purpurea L. -— Epidermiszellen des Stengels, jede einen sphä- rischen Anthocyankörper enthaltend. — Vergr. 280. Fig. 13. Lathraea Squamaria L. — Mesophyllzellen aus dem Deckblatte mit grossen, scehwammigen Anthocyankonkretionen. — Vergr. 220. 419 liggande, kloroplastförande cellager, bilda samtliga bladets celler rik- ligt anthocyan. Starkt färgade, amorfa anthocyankroppar uppträda allmänt, i många celler därjämte anthocyankristaller. Orfärgade, droppliknande fällningar iakttog jag i vissa anthocyanfria celler. Fuchsia cordifolia Benth. I bladtänderna, där hydatoderna hafva sitt läge, finnes rikligt anthocyan, uppträdande såsom kraftigt färgade bollar eller droppar. Centradenia grandiflora Endl. I stammens barkeeller inåt mot phloömet uppträda allmänt väl utbildade anthocyankroppar. Anagallis arvensis L. När MorniscH (I, 152) beskrifver kristalliserade anthocyankroppar hos Anagallis arvensis af varieteterna ciliata och coerulea, har han förbisett, att sådana redan af COURCHET blifvit här påvisade. COURCHET lämnar af desamma följande, tämligen utförliga beskrifning (II, 287 ff.). »La particularité la plus interessante de cette fleur consiste dans la présence d'une étoile bleue, formée par la reunion d'une multitude de cristaux en aiguilles au milieu de chaque cellule épi- dermique. Ces cristaux sont trés instables; sous influence d”une pres- sion légere, ou bien au contact des liquides employés, ils se résol- vent aisément en fines goutelettes dont la disposition en files rayonnentes indique la direction primitive des cristaux. Ce pigment cristallisé ne nous parait pas différer, d”ailleurs, de la matiere colo- rante en solution dans un grand nombre de fleurs; comme cette derniéere, les acides le changent en un liquide rouge.» Vid undersökning af blomkronan hos Anagallis arvensis (hufvud- arten) fann jag orangeröd cellsaft i dess bräm, i pipen åter violelt- färgad jämte amorft eller kristalliseradt anthocyan. Epidermiscel- lernas sidoväggar äro i denna del af kronan raka, i det rödfär- gade fältet undulerande. De i kronflikarnas kanter sittande glan- delhåren föra röda anthocyanbollar med amorf struktur såväl i skaft- som apikalcellerna. Erythraea litoralis (Turn.) Fr. Blomkronans färgning härrör af violett cellsaft i öfre och undre epidermis. Vid förvissning och intorkning uppträda i cellerna antho- cyankroppar i form af oregelmässigt gestaltade kristallblad eller stjärnlika kristallkomplexer. De synas vara i vatten svårlösliga. 420 Cobaea scandens Cav. I »Studier öfver anthocyan> (343 ff.) har jag gifvit en utförlig be- skrifning af de anthocyankroppar, som uppträda hos denna växt. Då jag emellertid icke där lämnat några afbildningar af desamma, vill jag i samband med de här meddelade figurerna (Fig. 10, a och b) än en gång erinra om kropparna ifråga. , I KARZELS arbete (I, 351) uppgifvas liknande kroppar uppträda i blombladens celler. Särskildt i sådana blommor, som börjat vissna, träffar man enligt KARZEL allmänt i den rödvioletta cellsaften små, rundade eller korta, stafformiga kroppar, hvilka visa liflig molekylar- rörelse och ej sällan ligga hopade i stora grupper. De äro starkare tingerade än cellsaften. Behandlade med alkohol, affärgas de och synas därefter alldeles försvinna. Anthocyankulorna hafva enligt KARZEL en storlek af 5—7 pu, Så- dana af 16 u äro dock ingen sällsynthet, och här och där träffas äfven anthocyankroppar med en diameter af 22—24 u. Af de reaktioner, som KARZEL utfört med Cobaea scandens- kropparna för att pröfva deras identitet med anthocyan, vill jag endast uppehålla mig vid följande. »Bei Zusatz von 1Z Osmium- säure färbt sich der Zellsaft und die . ... Inhaltskörper blau. Diese Erscheinung ist wohl darauf zuröckzuföhren, dass die Osmiumsäure in dieser Verdännung das Plasma derart verändert, dass dieses för den Farbstoff durchlässig wird und ihn infolge seiner alkoho- lischen Reaktion bläut.> (KARZEL, I, 351, 352). Denna förklaring af reaktionen är dock fullständigt ohållbar. Miss- taget beror uppenbarligen därpå, att KARrRzEL icke haft sig bekant, att anthocyan reagerar med osmiumsyra under bildning af en blå- färgad substans, hvilken till slut precipiteras 1 cellsaften. Reaktio- nen ifråga är för öfrigt gemensam för samtliga anthocyanarter af gruppen Vitis-rödt och iakttages äfven makroskopiskt å med os- miumsyrelösning försatta anthocyanextrakter, till och med om dessa surgöras t. ex. med saltsyra eller ättiksyra. Collomia coccinea Lehm. Stammen blåröd med anthocyan bundet vid subepidermala celler. Särskildt vid inträdande förvissning uppträda i dessa rikligt antho- cyankroppar, stora såväl som små, och i senare fallet flerai hvarje cell. Vid tillsats af kalihydratlösning svälla de starkt och gå där- efter nästan momentant i lösning. Anthocyankroppar med samma utseende som de beskrifna kunna 421 med konst framkallas genom tillsats af svafvelsyra. Därvid uppstå i anthocyanfria epidermisceller gulfärgade kroppar, hvilka, bortsedt från saknaden af anthocyanfärgämne, öfverensstämma med de förra. Af kalihydrat bringas sålunda äfven dessa att svälla och gå i lös- ning. Att anthocyankroppar förefinnas i röda blad af Collomia grandi- flora Dougl., har jag redan tidigare (I, 345) omnämnt. Gilia tricolor Benth. I stammens rödfärgade basalled uppträder vid subepidermala celler bundet anthocyan. I dessa träffas ej sällan anthocyankrop- par, hvilka särskildt rikligt synas vara i läderade celler förhanden. Vid tillsats af svafvelsyra bildas liknande äfven i öfriga anthocyan- förande celler. Hos Gilia tricolor uppträda anthocyankroppar därjämte i blom- kronan. De hafva här påvisats af HILDEBRAND (I, 62; Taf. IV, fig. 3). Solanum nigrum L. På annat ställe har jag redan omnämnt (GERTZ, VI, 73, anm. 1) de vackert utbildade anthocyankristaller, som understundom iakt- tagas i skottaxelns öfre internodier. Normalt förekommer anthocyan mer eller mindre rikligt hos Solanum nigrum, lokaliseradt i stammens subepidermala, kloroplast- förande cellskikt. Detta pigment, som till färgen är blått, finnes icke sällan i nyssnämnda celler så ymnigt förhanden, att det utkristalliserar i stora, prismatiska och merendels pyramidalt till- spetsade solitärer, hvilka till följd af tvillingbildning kunna upp- träda såsom kors- eller viggliknande aggregater. Därjämte iakttagas rundade, kraftigt färgade anthocyankroppar. Dessa senare visa ej sällan lobering i kanterna, så att tydliga öfvergångsformer mellan de amorfa och de kristalliserade uppstå. (Fig. 11). Vid anthocyans utkristallisering gör man hos denna växt den intressanta iakttagelsen, att hela färgämnesmängden försvinner ur cellsaften och öfvergår i fast form, utan att såsom någon påvisbar rest bli kvar såsom lösning. Man finner nämligen städse, att de utskilda anthocyankristallerna ligga 1 ofärgad moderlut. I flera fall har jag sett anthocyankroppar såväl af den amorfa som af kristall- typen bildas i hypodermats celler, när täckglaset kraftigt pressas mot preparatet. De uppkomna kropparna visa BROwns' molekylarrörelse. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 28 429 fd fn I alkohol lösas anthocyankloten omedelbart. Kristallerna visa större resistens, men äfven dessa gå efter en stund fullständigt i lösning. I frukternas parenkym utkristalliserar mycket ofta anthocyan, såsom utförligt beskrifvits af HArRTiIG, TrRÉcCUL och Weiss. (Se ock (ERT, KANTS EVVIRIS SK Digitalis purpurea L. Hos Digitalis purpurea finnes anthocyan i stammens epidermis, bortsedt från stomacellerna, hvilka sakna detta färgämne. Det upp- träder såväl löst som utskildt i stora, intensivt färgade, klotlika kroppar. (Fig. 12). I anthererna hos Digitalis purpurea har TUNMANN påvisat dels stålblå, mossartadt förgrenade pigmentkonkretioner, dels anthocyan- klumpar med otydligt kristallinisk struktur (I, 345, fig. 88 c). ') Tornarnas gvla färg hos den som prydnadsväxt allmänt odlade Solanum citrulli- folium. A. Br. framkallas icke af kromoplaster, utan härrör af ett vid membranerna bundet färgämne. Beträffande detta sällsynta undantagsförhållande har jag i litteraturen endast träffat en uppgift af Courcuer(I,181), som funnit membranerna hos vissa Sola- num-arters frukter (Solanum tomentosum, texanwm, racemiflorum och eleagnifolium) gulfärgade af impregneradt färgämne, medan kromoplaster här saknades. Ett med Solanum citrullifolium analogt fall har jag iakttagit hos orchidéen Den- drobium thyrsiflorwm Reichb. Den intensivt citrongula färgen å dess stamknölar och blad härrör nämligen af ett gult, kutikulan imbiberande färgämne. Likaså fann jag vid undersökning af den smala, strängliknande ofvanjordsstammen hos Amomunm Granum paradisi L., att dess gulbruna färgning framkallas af membranbundet pigment. Allbekant är bark- och vedcellernas citrongula färg hos Berberis-arter. Att enbart kutikulan är bärare af ett gult membranfärgämne kan utom hos Den- drobium thyrsiflorum iakttagas hos vissa Pomaceae och Salices. Hos de senare visa nämligen stammar och knoppfjäll (alldeles särskildt tydligt t. ex. Salix phylicifolia L., där den kutiniserade ytterlamellen i knoppfjällens epidermis är mäktigt ut- vecklad och kontrasten skarp mot epidermiscellernas rubinröda anthocyaninnehåll) denna egendomlighet. Ehuru det impregnerande färgämnet torde vara af annan natur, förekommer enligt VesovE ett liknande förhållande hos Jacqwinia smaragdina. Det heter härom (I, 90, 91): »Les couches cuticularisées contiennent presque toujours des matieres étran- geres: résines, cires .... plus rarement des matieres coloramtes. Celles de Jacquinia smaragdina, par exemple, sont imprégnées d'une belle matiere colorante rouge car- min.» En gulrödt färgad kutikula har jag iakttagit i stammens epidermisceller hos pri- mulacéen Lubinia mawritiana Spreng. Lathraea Squamaria L. Anthocyankroppar uppträda rikligt i ofvanjordsskottets rosenfär- gade skärmblad och stamled. Särskildt längs skärmbladens ner- ver härrör färgningen af på detta sätt uppträdande och i mesofyll- celler kring kärlknippena lokaliseradt pigment. Anthocyankropparna Fig. 14. Episcia cupreata Hanst. — Tangentialschnitt durch das panachierte Mittel- feld der Blattoberseite. Radialstrahlende Anthocyankörper. — Vergr. 340. Fig. 15. Alloplectus bracteatus Tindl. — Haarzellen der Blattunterseite mit grossen, aus radialstrahligen Trichitsystemen gebildeten Anthocyankörpern. — Vergr. 340. Fig. 16. Begonia acanthostigma. — Tangentialschnitt durch die Unterseite des Blattes. Plasmolytische, durch Glyzerinzusatz erhaltene Anthocyanfällungen. — Vergr. 340. Fig. 17. Strobilanthes Diirianus. — Tangentialschnitt durch die Unterseite des Blattes. In jeder Epidermiszelle eine grosse Menge mit Alkohol ausgefällter Antho- cyankörper. — Vergr. 340. Fig. 18. Fittonia Verschaffeltii Lindl. — Zellen der Blattoberseite mit Anthocyan- kugeln, dureh Alkoholzusatz hervorgerufen. a. Tangentialschnitt, h. Quersehnitt. — Vergr. 340. Fig. 19. Galeobdolon lutewnm Huds, — Flächenschnitt durch die Unterseite eines in Bleiazetatlösung fixierten Blattes. Körnige, an Anthocyankörper erinnernde Aus- fällungen. — Vergr. 340. Fig. 20. Begonia acanthostigma. — Quersehnitt durch das Kollenkymgewebe des Blattstiels. In zweien Zellen sind schiefwinklige Krystalltafeln von Anthocyan auskrystallisiert. Die Krystallisation ist durch Einschliessen der Schnitte in Ge- latinglyzerin gewonnen. — Vergr. 340. 424 ligga här samlade i stora, korniga och nästan svarta massor af oregelbunden form (Fig. 13). I stammen föra grundparenkymets celler liknande innehåll. Därjämte innehålla foderbladen, hvilkas röda färg härrör af såväl i mesofyll som i epidermis uppträdande anthocyan, stora, svampiga konkretioner. Gent emot utspädda sy- ror visa de en anmärkningsvärdt hög resistens. De ligga sålunda en lång tid olösta kvar efter behandling af cellerna med utspädd ättiksyra. Såsom jag i det föregående omnämnt, har tidigare HARTZ (I, 151, anm. 3) hos Lathraea Squamaria iakttagit blå färgkroppar 1 stängelns parenkym. Episcia cupreata Hanst. Anthocyankroppar med radialstrålig struktur har jag redan tidigare påvisat hos denna växt och i »Studier öfver anthocyan» utförligt beskrifvit (I, 369 ff.). Det utseende, de visa, framgår af figur 14. Alloplectus bracteatus Lindl. Anthocyankropparna hos denna art visa samma utbredning som hos Alloplectus vitlatus André och 4. speciosus Poepp. & Endl. (GERTZ, I, 371 ff.). I örtbladen, hvilkas undersida har blåröd färg, finnes anthocyan dels i epidermis, dels i hårens celler. Anthocyankrop- parna synas uteslutande uppträda i de senare. De hafva en bety- dande storlek och äro till konsistensen fasta, till strukturen svamp- artade eller uppbyggda af radialstråligt anordnade trichitsystem. (Fig. 15). Blomfodrets skarlakansröda färg härrör af i grundväfnadens cel- ler löst anthocyan. I hårens celler finnas därjämte anthocyan- kroppar. Af särskildt intresse är frukten. Denna har ett köttigt, makro- skopiskt sedt ofärgadt perikarpium. Vid mikroskopisk undersökning visar det sig dock, att nära nog konstant uppträder i hvarje cell en, någon gång flera anthocyankroppar af samma struktur som de ofvan beskrifna. Däremot sakna samtliga fruktens celler, åtminstone i fullt utbildadt tillstånd, löst anthocyan. Stenogastra concinna Hook. Bladundersidans röda färg, hvilken särskildt utmed nerverna tyd- ligt framträder, härrör af anthocyan i epidermis. Vid nerverna finnes sådant innehåll äfven i ofvanliggande vatten väfnadsceller. Det 425 uppträder dels löst i cellsaften, dels i form af kroppar med svampig konsistens !). Lonicera Periclymenum LIL. Anthocyan förekommer hos denna art synnerligen rikligt i blom- mornas glandler. De secernerande cellerna föra rödfärgade droppar, bollar eller större klumpar, som ge intryck af garfämneutskiljningar, färgade af adsorberadt anthocyan. Leycesteria formosa Wall. Braktéerna äro vid fruktmognaden högrödt färgade af anthocyan, bundet vid öfre och undre epidermis. Detta färgämne uppträder dels löst i cellernas saft, dels utskildt i droppar, af hvilka meren- dels blott en stor befinner sig i hvar cell, stundom likväl flera små, men endast undantagsvis i samma cell en större droppe jämte ett aggregat af små. Anthocyandropparna visa sekundär vakuoli- sering och öfverensstämma till sitt utseende och sina egenskaper med dem, jag beskrifvit hos Aechmea Weilbachii och Epidendron floribundum. Af den beskrifning, jag lämnat öfver anthocyankropparna hos an- förda växtformer, framgår, alt de kunna uppträda med olika utbild- ningsformer. I några fall utgöra de tydliga, såsom solitärer utbil- dade enkelkristaller (Solanum nigrum och Bertolonia marmorata), i andra fall förefinnas likaledes kristalliserade anthocyankroppar, men utskilda såsom fina, raka kristallnålar, hvilka, då kristallisationen skett från bestämda centra i cellerna, bilda aggregater af stjärn- eller sfäritliknande utseende, eller också såsom trådlika, oftast rikt förgrenade bildningar (trichiter eller dendriter). Den förra, mera rafidlika utbildningsformen träffas hos Crinum amabile, Pelargonium zonale, Impatiens glanduligera, Anagallis arvensis och Episcia cupreata, den senare, trichit- och dendritformen, hos Crocus vernus, Fagus silvatica, Aconitum Lycoctonum, Impatiens parviflora och Alloplectus villalus. I många fall är gränsen mellan rafid- och dendritformen flytande, så att tydliga öfvergångar mellan dem kunna iakttagas. Det öfvervägande antalet anthocyankroppar äro emellertid amorfa och af fast, halffast eller flytande konsistens. Svampiga, fasta 'y Hårens apikalceller hafva nästan fullständigt oblitereradt lumen. Membranla- mellerna därstädes visa synnerligen tydlig apposition. 426 bollar eller mera oregelmässigt gestaltade utskiljningar hafva iakt- tagits hos Tradescantia discolor, Gloriosa simplex, Allium Scorodopra- sum, Clivia nobilis, Crinum amabile, Strelitzia Reginae, Cheiranthus Cheiri, Comarum palustre, Mimosa argentea, Clianthus Damptieri, Althaea officinalis, Bertolonia marmorata, Fuchsia cordifolia, Anagallis arven- sis, Lathraea Squamaria, Stenogastra concinna och Lonicera Pericly- menum. Tydliga droppar äro åter de anthocyanklot, som beskrifvits hos Aechmea Weilbachii, Tradescantia discolor, Scilla sibirica, Epi- dendron floribundum, Fagus silvatica, Pilea nummulariifolia, Centra- denia grandiflora, Cobaea scandens, Gilia tricolor och Leycesteria for- mosa. Måhända äro också att hiträkna flera bland de öfriga, här ej uppräknade växtformerna. I de fall, där anthocyankropparna hafva sfärisk gestalt och sakna tydligt framträdande struktur, är det emellertid icke möjligt att med full bestämdhet afgöra, huruvida de äro fasta eller flytande. I flera bland de fall, jag anfört, visa anthocyankropparna hetero- morfi, i det att de i intill hvarandra gränsande celler och stundom till och med i samma cell kunna uppträda med olika utbildnings- form. Detta visade sig exempelvis vara fallet hos Crinum amabile, där anthocyankropparna äro trimorfa, samt hos Tradescantia discolor, Allium Scorodoprasum, Crocus salivus, Fagus silvalica, Bertolonia mar- morata, Anagallis arvensis och Solanum nigrum, där dimorfi var rådande. Hos Solanum nigrum har jag kunnat tydligt iakttaga, hurusom de sfäriska anthocyankropparna gingo öfver i kristaller, så att jag fick den uppfattningen, att de förra representerade en kraftigt kon- centrerad moderlut. Vissa iakttagelser tyda på, att anthocyanlös- ningar i cellsaften mången gång äro öfvermättade, i det att kristal- lisation af anthocyan omedelbart utlöses vid deformation af cel- lerna, t. ex. genom tryck å täckglaset. Å flera af Moniscns figurer finnas afbildade dels kristaller af olika typer, dels rundade, mörkt färgade kroppar (t. ex. hos Brassica oleracea capitata, Begonia maculata och Erodium Mannescari). De senare representera uppenbarligen äfven här modersubstanser för kristallbildning. Beträffande deras aggregationstillstånd uttrycker sig MorniscH icke med någon större bestämdhet, utan begagnar helt försiktigt uttrycket, att de gifva intryck af t. ex. »einer fest- weichen Masse». Hvad beträffar den kemiska och fysikaliska kvaliteten af de be- skrifna anthocyankropparna, så torde det vara otvifvelaktigt, att 427 bildningar af heterogen natur här föreligga. MOLIiscH, som gjort de första, mera omfattande undersökningarna öfver amorft och kristalliseradt anthocyan, har icke närmare ingått på denna fråga, utan lämnar oafgjordt, om i de fall, där ifrågavarande kroppar iakttagits, dessa utgöras af enbart anthocyan eller därjämte inne- hålla ännu andra substanser. »Wenn ich also», säger MOoLIscnH (I, 156), »im Vorhergehenden immer von festen Ausscheidungen des Anthokyans gesprochen habe, so habe ich hierbei stillsehwei- gend angenommen, dass nicht gerade reines Anthokyan vor- liegen muss, es konnte auch irgend eine Verbindung des Farbstoffes sein.» Uppenbarligen kunna dock, åtminstone teoretiskt, följande olika fall särskiljas. 1) Kropparna utgöra enbart anthocyan i fast form och af amorf eller kristallinisk beskaffenhet eller ock droppar af en högt koncentrerad anthocyanlösning, som utskilts i cellsaften. 2) I andra fall kunna de representera fasta, primärt ofärgade kroppar, som genom absorption bundit i cellsaften befintligt anthocyanfärgämne. Denna typ leder utan tydlig gräns öfver till det fall 3), där åter en koncentrerad lösning af vissa substanser, exempelvis af garfämnen eller proteinsubstanser, utskilts i cellsaften och löst det där förekommande anthocyanet. Den i första fallet antagna möjligheten, att droppar af en koncentrerad anthocyanlösning kunnat i cellsaften utskiljas, har tydligen föresväfvat NÄGELI, då han sökt förklara uppkomsten af de anthocyanfärgade klot, som iakttagits af honom hos Orchis mascula och en Paeonia-art. Sin uppfattning beträffande ifrågavarande fall har NÄGELI utvecklat på följande sätt (I, 42). »Möglich, dass durch die Exosmose die Anthocyanlösung einen Conzentrazionsgrad erreicht, welcher die Trennung von zwei verschiedenen Lösungen (einer wenig conzentrirten und einer stark conzentrirten) herbeifährt. Wenn zu einer weingeistigen Lösung von kohlensaurem Kali nur wenig Wasser zugesetzt wird, so löst das letztere das Kalisalz auf, und sondert sich in öligen Tropfen. Wenn zu einer gesättigten Lösung von Gerbsäure in Aether mehr Aether und dann Wasser gesetzt wird, so erhält man drei öäbereinander stehende Schichten von verschiedenen Flässigkeiten, die sich nicht mischen, die unterste ist Gerbsäure in Wasser gelöst, die mittlere Gerbsäure in Aether gelöst, die obere Farbstoff und wenig Gerbsäure in Aether gelöst.... Es ist indess auch möglich, dass jene kugeligen Ausstälpungen eine weiche unlösliche Substanz enthalten, welche die Eigenschaft besitzt, sich 'mit viel Farbstoff zu durchdringen ....>» 4285 Att med bestämdhet afgöra naturen af de i hvarje speciellt fall upp- trädande anthocyankropparna, är för närvarande icke möjligt, då vi i det stora hela föga känna egenskaperna hos anthocyan såsom kemiskt individ betraktadt och då de öfriga, i cellsaften befintliga ämnenas kemiska natur och egenskaper ännu äro i viktiga punkter obekanta. Man torde dock kunna med en viss grad af sannolikhet betrakta såsom kroppar, hvilka endast till följd af adsorption eller lösning af i cellsaften befintligt anthocyan blifvit färgade, de fall, där i anthocyanfria celler uppträda ofärgade kroppar med i öfrigt samma utbildning som de färgade. Likaså kunna säkerligen de fall hit- räknas, där vid inverkan af vissa lösningsmedel anthocyanfärgämnet utdrages under kvarlämnande af ofärgade residuer. Jag har ofvan antydt, att ett dylikt, ofärgadt stroma kunde ut- göras af garfämne- eller ägghvitesubstanser, hvilka sedan imbiberats af anthocyan. Följande iakttagelser styrka denna uppfattning. Såsom KLERCKER visat, framkallas utfällning af fasta kroppar i garfämneförande celler, om dessa utsättas för inverkan af 1—57Z-iga vattenlösningar af alkalikarbonater och vissa andra ämnen. De precipiterade kropparna, hvilka enligt KLERCKER senare baka sig sam- man till större klumpar eller aggregat, absorbera städse anthocyan, om sådant finnes i cellerna förhanden, så att bilder af anthocyan- kroppar på detta sätt bevisligen uppstå. MALTE beskref garfämnedroppar i cellsaften hos orchidéer och fann dessa i vissa -fall (t. ex. hos Laelia Perrinii) färgade af adsor- beradt anthocyan. I cellerna funnos här kraftigt rödfärgade drop- par, liggande i ofärgad saft (se GErTzZ, I, 75 ff.). I åter andra fall är det bevisadt, att anthocyankroppar kunna innehålla ett ofärgadt ägghviteartadt stroma. Detta visades nämligen af NÄGELI med afseende på de blå kristaller, som förekomma i fruk- terna af Solanum americanum. Enligt NÄGELI utgöra de ägghvite- kristalloider, imbiberade af anthocyan. SPiess har funnit, att de röda eller blå aleuronkorn, som upp- träda i hvilande frön hos ett antal växter (se GERTZ, I, XLVvI ff), äro ägghviteämnen, färgade af adsorberadt anthocyan. Samma för- hållande råder enligt CORRENS hos de raser af Zea Mays, hvilkas frukter äro blåfärgade. Hos samma växt omnämner CORRENS där- jämte i koleoptilen förekommande anthocyankroppar, hvilka af honom tydas såsom likartade bildningar. Om vi bortse från de ofvan beskrifna anthocyankristallerna, som väl i de flesta fall, särskildt då rafider, trichiter eller dendriter före- 129 ligga, torde utgöras af enbart anthocyan"), är det sålunda bland de amorfa och i än högre grad bland de sfäriska, mera som droppar utbildade anthocyankropparna, som ofärgade, af upptaget anthocyan tingerade substanser torde föreligga. Hos vissa bland de anförda växterna har detta också kunnat påvisas. De anthocyankroppar, som beskrifvits hos Aechmea Weilbachii, Convallaria majalis, Epidendron floribundum, Bertolonia marmorata, Collomia coccinea och Leycesteria formosa, äro tydliga garfämnedroppar, i hvilka anthocyan upptagits såsom lösning. Utom de anthocyanförande träffas nämligen här i anthocyanfria celler ofärgade kroppar, hvilka, om vi bortse från saknaden af färg, öfverensstämma med de anthocyanfärgade. I några fall (t. ex. hos Convallaria majalis) har jag därjämte iakttagit, att vid lösning af anthocyankropparna en ofärgad rest står kvar. Beträffande de öfriga, här beskrifna anthocyankulorna kan det för närvarande icke med säkerhet afgöras, huruvida äfven här före- ligga ofärgade substanser, hvilka af anthocyan tingerats, eller enbart klot af starkt koncentrerad anthocyanlösning. Anthocyan är näm- ligen själft en substans med garfämneegenskaper, ett färgadt garf- ämne, som med afseende på sina lösningsförhållanden och reak- tioner i öfrigt förhåller sig identiskt med vanliga garfämnesub- stanser. Något fullt säkert specialreagens, som skulle kunna be- gagnas för att skilja anthocyan från associerande, ofärgade garf- ämnen, är för närvarande icke kändt. Hvad angår anthocyankropparnas bildningssätt, skall tilläggas, att de merendels uppstå till följd af koncentrationsökning i cell- saften. Detta kan tydligen ske antingen på grund af stegrad pigment- bildning, som leder till att cellsaftens mättningsgrad med afseende på denna substans öfverskrides, eller också därigenom att pigmentbild- ningen upphör, sedan den en gång blifvit maximal, men cellernas vattenhalt nedsättes, t. ex. vid stark transpiration eller genom plas- molysering. Resultatet blir tydligen här detsamma som i förra fallet, nämligen att mättningsgraden för cellsaftens anthocyanlösning öfver- skrides. Detta inträffar äfven i vissa fall, när celler utsättas för låg temperatur. Vid afkylning af anthocyanförande växtdelar till nära 0? C. uppstå, såsom redan MoniscH kunnat visa, lätt antho- !) ZIMMERMANN (I, 104) antager dock, att anthocyankristallerna hos t. ex. Delphinium formosum innehålla jämte anthocyan andra substanser. »Dieselben bestehen höchst wahrscheinlich aus einer Verbindung des Anthocyans mit einer anderen bisher nicht ermittelten Substanz, vielleicht einem Gerbstoffe.> 430 cyankroppar, sannolikt till följd af anthocyans med sjunkande tem- peratur aftagande löslighet. Hvad här sagts med afseende på anthocyan, gäller säkerligen också för åtskilliga andra, i cellsaften befintliga substanser. Om dessa i koncentrerad lösning eller utskilda i fast form energiskt absorbera anthocyan, såsom fallet är med garfämnen och vissa ägg- hvitesubstanser, kommer resultatet att yttra sig på enahanda sätt som i förra fallet, nämligen att färgade kroppar utskiljas i cellsaften. Den förklaring, jag här sökt gifva, finner ett stöd i det faktum, att anthocyankroppar kunna i vissa fall framkallas genom plasmolys af celler, hvilka normalt sakna sådana. Som exempel på en dylik, experimentell bildning af anthocyankroppar kan erinras om för- hållandena hos Tradescantia discolor och hos Begonia acanthostigma. I den anthocyanförande bladundersidan hos den förra erhållas genom plasmolys med 20 å 25 Z-ig KNO.-lösning anthocyankulor, som alldeles öfverensstämma med dem, som kunna normalt här uppträda, såsom i vissa celler nära stomata. De i epidermis af Begonia-blad på samma sätt erhållna anthocyankropparna likna dem hos Tradescantia. De äro afbildade å figuren 16. Ett liknande utseende visa de bildningar, som i flera fall befunnits uppstå vid inverkan af substanser, hvilka utöfva en mera genomgripan- de förändring i cellerna. Så kan tillsats af en ringa mängd syra eller alkohol leda till bildning af anthocyankroppar. Jag har i »Studier öfver anthocyan» närmare beskrifvit ett antal sådana fall, t. ex. hos Strobilanthes Dirianus och Fittonia Verschaffeltii, där de uppstå vid tillsats af alkohol (afbildade å figurerna 17 och 18 i föreliggande afhandling), och här omnämnt sådana hos följande växter: Convallaria majalis (svafvelsyra), Crinum amabile (alkohol), Pilea nummulariifolia (saltsyra), Pelargonium zonale (svafvelsyra, kalihydrat), Collomia cocci- nea (svafvelsyra), och Giliat ricolor (svafvelsyra). Med dem öfverens- stämma också de kroppar, jag erhållit hos en: Coleus-form med blåsvarta blad vid inverkan af saltsyra å bladens anthocyanförande epidermisceller, hos Eupatorium janthinum Less., där bladens epi- dermisceller och långa, ledade hår innehålla anthocyan, vid be- handling med ättiksyra, samt hos Mimulus luteus, hvarest tillsats af svafvelsyra framkallar anthocyanfärgade droppar i de basala stamledens epidermisceller. Ehuru det i några fall, t. ex. vid inverkan af alkohol, icke är uteslutet, att vattnets utdragande ur cellerna framkallat utfällningen, är det i andra fall, t. ex. vid inverkan af syror, sannolikt, att or- 431 sakerna till anthocyankropparnas bildning böra sökas i andra för- hållanden. Det kan sålunda tänkas, att genom den tillsatta elek- trolyten sker utfällning af i cellerna befintliga kolloidala substan- ser. Om anthocyan själft bör i vissa fall räknas till de senare, är ännu ovisst. Dock föreligga iakttagelser, som tyda på, att anthocyan kan uppträda dels i en kristalliserande modifikation, dels i en kol- loidal (GRAFE). Vid fixering af växtdelar i mättad blyacetatlösning uppstå ofta i anthocyanförande celler blåfärgade korn eller bollar. Såsom den bifogade afbildningen af epidermisceller från blad af Galeobdolon luteum MHuds. (Fig. 19) visar, äro äfven sådana kroppar förvillande lika de hos vissa växtformer normalt uppträdande. Pim erhöll anthocyankristaller hos Justicia speciosa genom att inlägga snitt genom de anthocyanförande ståndarna i gelatinglycerin. Till följd af den därvid inträdande plasmolysen koncentrerades cellsaften och anthocyan utkristalliserade i violetta prismer. Enligt samma metod har jag bragt anthocyan att kristallisera i snedvink- liga taflor i bladen af Begonia acanthostigma. Figuren 20 visar de härvid uppträdande kristallbladens utseende. Hvad till slut angår Poritis' uppfattning af cyanoplaster såsom specifika organ för anthocyanbildningen, torde denna åsikt kräfva mera omfattande undersökningar för att kunna godtagas. Säker- ligen har Ponirtis i vissa fall sett isolerade vakuoler med börjande anthocyanbildning, i andra åter anthocyankroppar i cellsaften. Hans antagande af en ofärgad, garfämneartad modersubstans, ur hvilken anthocyan framgår, torde nog vara riktigt, men det gäller dock att i hvarje fall fastställa, huruvida det är de s. k. cyanoplas- ternas underlag af garfämne, som direkt förvandlas i anthocyan, eller detta endast färgas genom utifrån adsorberadt eller löst sådant. De talrika fall, i hvilka jag funnit det senare vara händelsen, tala för att sist antydda förklaringsmöjlighet har den största sannolikheten för sig. MoniscH (I, 156 ff.) har hos Pelargonium zonale, Rosa-arter och Anemone fulgens lyckats med konst genomföra extracellulär kri- stallisation af anthbocyanpigment. På samma sätt har GRAFE (Il, 981 ff.; II, 711 ff.; figg. 1 och 2, p. 713) erhållit kristalliseradt antho- cyan ur extrakter af blommor af Allhaea rosea och Pelargonium zonale äfvensom ComBES (I, 887) ur anthocyanextraktater af Ampel- 432 opsis hederaceas blad. Vid GrAFEs undersökningar framgick därjämte det viktiga resultatet, att hos såväl Althaea rosea som Pelargonium zonale förefanns anthocyan i tvenne koexisterande modifikationer, af hvilka den ena var kristalliserande, den andra amorf. Genom lämpliga extraktionsmetoder isolerade POorTtTHEMM och SCHOLL i kristalliserad form det i fröskalen af Phaseolus mullti- florus befintliga anthocyanfärgämnet. I de fall, där anthocyanextrakter användts, hafva samtliga forskare betonat, att anthocyan endast med stor svårighet och under be- stämda yttre betingelser kan bringas till kristallisation. Det är troligt, att anledningen härtill ligger i svårigheten att fullständigt separera anthocyan från vissa associerande substanser, hvilkas när- varo förhindrar dess kristallisation. Af hvilket slag dessa kristallisa- lionshämmande ämnen äro, kan för närvarande icke uppgifvas. Det har lyckats mig att erhålla anthocyan i dess blå modifika- tion kristalliseradt ur extrakter af röda växtdelar. Jag begagnade härvid anthocyanlösningar, som framställts ur bär af Ligustrum vulgare och ur blad af en helt rödbladig Begonia-form, Begonia ereclta 8 multiflora'), genom utkokning med ansyradt vatten. Vid försiktig neutralisation med utspädd kalilut öfverfördes den röda anthocyan- arten (den fria, föga dissocierade färgsyran) i blått kaliumsalt (i lös- ning dissocieradt med blåfärgad, 1-värdig anion [OVERTONJ]). På bott- nen af kärlet bildades efter ett dygn mikroskopiska, blå enkel- kristaller”), hvilka särskildt rikligt afsatte sig, om i lösningen nedlades tunna snitt genom andra växtdelar. De bildades därvid på cellväg- garnas fria ytor. Ur neutrala lösningar har jag däremot ännu icke kunnat bringa rödt anthocyan till kristallisation. Vid tillsats af en ringa mängd syra utskiljes det vid lösningens afdunstning i amorfa, mikroskopiska kulor af halffast konsistens. Dessa hafva en viss likhet med de anthocyankulor, som hos särskilda växter normalt uppträda i cell- ') Redan i mitt arbete »Studier öfver anthocyan» har jag (XI, anm. 3) anmärkt den oriktiga, i ZIMMERMANNS mMikroteknik samt i STRASBURGERS (den sista, af förfat- taren själf ombesörjda upplagan) och DirpeELrs praktika förekommande uppgiften om anthocyans eterlöslighet. Samma misstag finnes upprepadt i EHrRricH—KRAUSES en- cyklopedi öfver mikroskopisk färgteknik, äfvensom i den sista, af Köster redigerade upplagan af BEHrRENS' mikroteknik. ”) Måhända är det sådana kristaller GoLDpMANN iakttagit, när han uppger, att rödt anthocyan förefinnes i löst form, medan det i den blå modifikationen uppträder såsom korn. GoLDMANN har kanske också iakttagit anthocyankroppar eller plasmoly- tiska, anthocyanförande fällningar. 433 saften och hos åtskilliga andra kunna där framkallas vid behandling med utspädda syror eller vissa andra ämnen. Lunds botaniska institution den 15 januari 1914. LITTERATURFÖRTECKNING. BEHRENS, W. J., Tabellen zum Gebrauch bei mikroskopischen Arbeiten. Vierte Auflage von E. KöstErR. Leipzig 1908. COMBES, R., Recherches sur la formation des pigments anthocyaniques. (Comptes Rendus Hebdomadaires de P'Académie des sciences. Tome CE Paris 1911. p.: 886: CORRENS, C., Bastarde zwischen Maisrassen, mit besonderer Beräcksichti- gung der Xenien. (Bibliotheca Botanica. [Band X)]. Heft 53. Stutt- gart 1901.) COURCHET, L., (D, Sur les chromoleucites des fruits et des fleurs. (Bulle- tin de la société botanique de France. Tome trente-troisieme. Paris 1886. p. 178.) — (ID, Recherches sur les echromoleucites. (Annales des sciences natu- relles. Septieme' série. Paris 1888. p. 263. DIPPEL, L., Das Mikroskop und seine Anwendung. Zweite Auflage. Zwei- ter Theil. Braunschweig 1898. BERTICH, P., KRAUSE, R., MASSE) M:, ROsSIn, EH: och WEIGERT, G:5 Ency- klopädie der mikroskopischen Technik mit besonderer Beröcksiehtigung der Färbelehre: 'Erster Band. Berlin und Wien 1903: ENGLER, A., Svllabus der Pflanzenfamilien. Vierte Auflage. Berlin 1904. FOURNIER, E., Observations sur les matieres colorantes des fleurs. (Bulle- tin de la société botanique de France. Tome vingt-sixieme. Paris 1879. PES) GERTZ, O., (D, Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 1906. — , (ID, Ett nytt fall af kristalliseradt anthocyan. (Botaniska Notiser för ArrLINGT Kund HI06IP: 205) —, (UID, Om anthocyan hos alpina växter. Ett bidrag till Schneeberg- florans ökologi. (Botaniska Notiser för år 1911. Lund 1911. pp. 101, 149, 209. —, (IV), Några iakttagelser öfver anthocyanbildning i blad vid socker- kultur. (Arkiv för Botanik. Band 11. N:o 6. Uppsala och Stock- holm 1912; —, (V) Om persisterande stipler hos Fagus silvatiea L. En studie öfver habituell bladasymmetri. (Arkiv för Botanik. Band 11. N:0o10. Upp- sala och Stockholm 1912.) —, (VD, Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. II. (Botaniska Notiser för år 1912. Lund 1912: pp. 1, 49, 97. 434 GOLDMANN, J., Beobachtungen uber die Epidermis der Pflanzen. (Bota- nische Zeitung. Sechster Jahrgang. Berlin 1848. p. 857.) GRAFE, V., (D, Studien uber das Anthokyan. (I. Mitteilung.) (Sitzungsbe- richte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch- naturwissenschaftliche Classe. CXV. Band. Abteilung I. Wien 1906. Pp. 975.) ID, Studien öber das Anthokyan. (III. Mitteilung.) (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwissen- schaftliche Classe. CXX. Band. Abteilung I. Zweiter Halbband. Wien 1911. p. 765.) HaARrRTzZ, C. O., Landwirtschaftliche Samenkunde. Erster Band. Berlin 1883. HaAssACK, C., Untersuchungen tuber anatomischen Bau bunter Laubblätter, nebst einigen Bemerkungen, betreffend die physiologische Bedeutung der Buntfärbung derselben. (Botanisches Centralblatt. Siebenter Jahr- gang. .1886.: IV: Quartal. p.: 84.) HILDEBRAND, F., Anatomische Untersuchungen uber die Farben der Blä- then. (PRINGSHEIM'S Jahrbäöcher för wissenschaftliche Botanik. Dritter Band "Berlin! 18651p:-095) KARZEL, R., Beiträge zur Kenntnis des Anthokyans in Bläten. (Öster- reichische botanische Zeitschrift. LVI. Jahrgang. Wien 1906. pp. 348, 377.) KLERCKER, J. AF, Studien tber die Gerbstoffvakuolen. Inaugural-Disser- tation. Täbingen 1888. MALTE, M. 0O., Untersuchungen uber eigenartige Inhaltskörper bei den Orchideen. (Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Häåndlingar. Band 27. Ju O Eos JUNE INO 10) MIRANDE, M., Recherches physiologiques et anatomiques sur les Cuscu- tacees-umhese.t Paris 1900: MoLIscH, H., Ueber amorphes und krystallisiertes Anthokyan. (Botanische Zeitung. Dreiundsechszigster Jahrgang. Leipzig 1905. I. Abtheilung. PHASE ERAfelt ING —, Mikrochemie der Pflanze. Jena 1913. NÄGELI, C., und CRAMER, C., Pflanzenphysiologische Untersuchungen. 1 Heft. Zurich 1855. NÄGELI, C., Farbkristalloide bei den Pflanzen. (Sitzungsberichte der k. Akademie der Wissenschaften. Munchen 1862.) —, Farbkrystalloide bei den Pflanzen. (Botanische Untersuchungen. 1862.) NOBBE, F., Ueber den Zusammenhang der oberirdischen und unterirdi- schen Stengelorgane bei Knollengewächsen. (Die landwirthschaftlichen Versuchs-Stationen. Vierter Band. Dresden 1862. p. 89.) OVERTON, E., Beobachtungen und Versuche äöber das Auftreten von roth- em Zellsaft bei Pflanzen. (PRINGSHEIM's Jahrbächer för wissenschaft- liche Botanik. Dreiunddreissigster Band. Leipzig 1899. p. 171.) PAASCHE, E., Beiträge zur Kenntnis der Färbungen und Zeichnungen der Bläten und die Verteilung von Anthocyan und Gerbstoff in ihnen. Inaugural-Dissertation. Göttingen 1910. PFEFFER, W., Physiologische Untersuchungen. Leipzig 1873. Pim, G., Cell-sap Crystals. (The Journal of Botany. Vol. XXI: London 1884. p. 1247 435 PoLIiITIS, J., Sopra speciali corpi cellulariche formano antocianine. (Atti R. Accad. Lincei. XX. 11. 1911. p. 828.) Referat i Botanisches Cen- tralblatt: Vv Band 119: Jena 1912. p. 524. PORTHEIM, L. VON, und SCHOLL, E., Untersuchungen uber die Bildung und den Chemismus von Anthokyanen. (Berichte der deutschen bo- tanischen Gesellschaft. Sechsundzwanzigster Jahrgang. Band XXVI a. Berlin 1908. p. 480.) SCHWERTSCHLAGER, J., Die Farben der Bläten und Frächte bei den Rosen und andern einheimischen Phanerogamen. (Denkschriften der Kal. bayrischen botanischen Gesellschaft in Regensburg. XI. Band. Regens- buret! 1911. p: 234.) SPIESS, K. VON, Ueber die Farbstoffe des Aleuron. (Österreichische bo- tanische Zeitschrift. LIV. Jahrgang Wien 1904. p. 440.) STRASBURGER, E., Das botanische Practicum. Dritte Auflage. Jena 1897. TUNMANN, O., Pflanzenmikrochemie. Ein Hilfsbuch beim mikrochemischen Studium pflanzlicher Objekte. Berlin 1913. VESQUE, J.. Mémoire sur Panatomie comparée de Fécorce. (Annales des sciences naturelles. Sixieme série. Botanique. Tome II. Paris 1875. p. 82.) WALLIN, G., Om egendomliga innehållskroppar hos Bromeliaceerna. (Kongl. Fysiografiska Sällskapets i Lund Handlingar. Band 10. Nr 2. Lund 1899.) Weiss, A., (D, Untersuchungen uber die Entwickelungsgeschichte der Farb- stoffe in Pflanzenzellen. II. (Sitzungsberichte der kaiserlichen Aka- demie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwissenschaftliche Classe. LIV. Band. I Abtheilung. Wien 1866. p. 157.) —, (ID, Die Pflanzenhaare. Untersuchungen uber den Bau und die Ent- wickelung derselben. (KARSTEN'S Botanische Untersuchungen aus dem physiologischen Laboratorium der landwirthschaftlichen Lehranstalt in Berlin. Band I. Berlin 1867. p. 369.) —, (ID, Allgemeine Botanik (Anatomie, Morphologie, Physiologie). I. Band. Anatomie der Pflanzen. Wien 1878. ZIMMERMANN, AÅ., Die botanische Mikrotechnik. Täbingen 1892. ; s a LÄGG ' i & ul + + [I . ' , äv i - hh nö f AT I - ' id ( + LON AA NAT ' pr j U FaR SE FA | | IVER KK | | MN CK. hag fe ARKA AP FAR i IV ROTE if KN LYST FR SA RT ” ve Fel ve FAL q v räelelst hå UMRrenlng SOA VN SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. Bb 8. Hu. 4. NAERA JAKT TAGELSER ÖFVER SENASTE SOLFÖRMÖRKELSES INVERKAN PÅ VÄXTER I NWPSAKA BOTANISKA TRÄDGÅRD AF ROBT EE: ERIES och C: SKOTTSBERG Vid solförmörkelsen den 21 sistlidne augusti gjorde vi i Bota- niska Trädgården i Upsala några iakttagelser öfver rörelsefenomen hos växter, hvarjämte kand. N. AsSsKELÖF haft den stora vänligheten att ställa sina noggranna observationer öfver ett antal kompositeer till vårt förfogande. Ett antal arter, som kunde väntas vara käns- liga, hade på för förhand utvalts för observation, och sökte vi så vidt möjligt följa dem från rörelsens första uppträdande till dess kulmen och återgång. Trots det vi icke tillmäta dessa enkla iakt- tagelser annat än ett visst kuriositetsintresse, ha vi dock tänkt, att en kort redogörelse för dem skulle kunna intressera en eller annan af tidskriftens läsare. I Upsala började förmörkelsen kl. 12.o7 e. m., nådde sitt maxi- mum 1.16 och upphörde 2.26. Temperaturens gång i skuggan åskåd- liggöres af fig. 1, som konstruerats med tillhjälp af material, som ställts till vårt förfogande af prof. F. ÅKERBLOM. Temperatursänk- ningen var i solen mera betydande, men tyvärr föreligga inga exakta iakttagelser häröfver. I hvad mån dessa förhållanden inverkat på växternas känslighet, ämna vi här icke diskutera. Iakttagelser i varmväxthuset. Arachis hypogaea L. Småblad, som före förmörkelsen voro hori- sontellt utbredda, bildade kl. 1.25 vinklar om c:a 30”. KL 1.20 Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 29 438 hade på de flesta bladen öfversta paret fällt ihop sig; detta var hos somliga äfven fallet med det nedre, som hos andra ännu bil- dade en vinkel af c:a 15”. En fotografi togs kl. 1.5 (fig. 2). Kl 2.30 hade småbladen åter skilt sig åt och bildade en vinkel på c:a 459; kl. 5 var vinkeln 130?. Bauhinia candicans Benth. Förut alldeles plana blad hade kl. 1.25 något slutit sig. Vinkeln mellan halfvorna var då c:a 135? och hade kl. 1.145 minskats till c:a 909. Sömnställningen var ännu kl. 2.30 bibehållen. KI. 4.5o observerades åter dagställning. Desmanthus virgatus Willd. KI. 1.10 voro samtliga småblad hop- fällda eller bildade med hvarandra en spetsig vinkel (högst 459). Det gemensamma bladskaftet var starkt nedböjdt. Kl. 2.35 hade samtliga blad återgått till den horisontella utgångsställningen. Klockan 12 5 10 15 2025 30 35 40 45 50 55 I 5 10 15 20 253035 4045 5055 Rv 5 1015 20 2530 35 40 45 50 55 3 5 1015 ol (e 18 BE Fig. 1. Temperaturkurva vid solförmörkelsen i Upsala den 21 aug. 1914. Leucaena glauca Benth. KI. 1.25 iakttogos alla yngre blad något hopslagna och rhachis af andra ordningen något framåtböjda, hvilken ställning kl. 2.320 var oförändrad. KI. 4.45 hade de åter- tagit sitt normala utseende. Mimosa acanthocarpa Poir. Af tvenne observerade exemplar visade det ena endast spår af reaktion. På det andra voro småbladen däremot kl. 1.15 nästan alldeles hopfällda, men kl. 2.zo åter fullt utbredda. Mimosa pudica L. Före förmörkelsen voro småbladen fullt hori- sontella; kl. 1.30 bildade de med hvarandra en vinkel af c:a 1202. Det gemensamma bladskaftet var på en del nedfälldt; däremot visade de enskilda bladskaften ingen rörelse. KI. 2.so hade små- bladen åter intagit horisontalställning. Kl. 4.45 hade de slutit sig till natten. Mimosa uruguensis Hook. et Arn. Bladen, som före förmörkel- sen voro fullt utbredda, hade kl. 1.2» alldeles slagit ihop sig. Ut- 439 seendet var kl. 1.45 (se fig. 2) oförändradt. KI. 2.s; bildade de en vinkel af c:a 45” och hade kl. 4.15 återgått till utgångsställningen. Pithecolobium tortum Mart. Kl. 1.25 voro småbladen redan fullt hopslagna och rhachis af andra ordningen slaka och lodrätt ned- hängande. KI. 1.45 togs en plåt af exemplaret (fig. 3 a). Kl. 2.35 var ställningen oförändrad. Kl. 35 hade de flesta småbladen böjt sig ut och bildade en vinkel af c:a 45; endast de yngsta voro fort- farande oförändrade. Rhachis af andra ordningen voro nu fram- åtriktade och mindre slaka än förut. Fig. 2. Från vänster till höger Pithecolobium tortum, Mimosa uruguensis och Arachis hypogaea. Foto kl. 1.45 e. m. d. 21 aug. Tamarindus indica L. Före förmörkelsen lågo småbladen så godt som i ett plan; kl. 1.2» kunde en högst obetydlig förändring konstateras. Kl. 1.40 bildade småbladen vinklar på 90”. En del blad visade ingen rörelse. KI. 2.s0o var sömnställningen oförändrad. Kl. 4.45 hade bladen alldeles eller till största delen återgått till ut- gångsställningen. Samtliga ofvannämnda arter tillhöra familjen Leguminosae. Äf- ven några andra ärtväxter, såsom Calpurnia aurea Bak., Cassia mary- landica L., Haematoxylon campeschianum L. och en Indigofera-art, 440 blefvo föremål för undersökning, men visade mot förmodan ingen reaktion. De båda sistnämnda utföra om kvällarna tidigt synner- ligen markerade sömnrörelser. Vid förmörkelsen 1912 iakttog prof. G. LAGERHEIM vacker sömnställning hos Calpurnia. Af fotografierna framgår, att det gällde ett ungt, lifskraftigt exemplar. Våra iakt- SRK AAA IES ITV a b Fig. 3. Pithecolobium tortum; a kl. 1.45 e. m. den 21 aug., b vid normal dagsställning. tagelser peka därhän, att det i främsta rummet är yngre, kraftigt växande skott, som visa sig känsliga. Porlieria hygrometrica Ruiz et Pav., tillhörande fam. Zygophyllaceae, erinrar till utseendet starkt om föregående familj; den visade sig alldeles oberörd. På såväl vilda som odlade exemplar har kvälls- sömn blifvit iakttagen. 441 Af frilands växter vunnos positiva resultat med A/bizzia lophantha (Willd.) Benth. Af trenne intill hvarandra stående exemplar reagerade det ena knappt märkbart. De öfriga visade kl. I något hopslagna småblad (vinkeln mellan dem 90”) och uppnådde vid förmörkelsens maxi- mum full sömnställning, hvilken ännu kl. 2.3> var fullt bibe- hållen. Däremot kunde på Amorpha fruticosa L. eller Caragana-arterna ingen förändring konstateras, lika litet som på Trifolium- eller Me- dicago-arterna, vare sig på kvarteren eller gräsmattorna. På kvarter och rabatter gjordes följande iakttagelser å blom mor. 1) Korgar eller blommor, som sluta sig till natten. Arctotis stoechadrifolia Berg. Korgarna började sluta sig kl. 1.30 och voro i det närmaste slutna kl. 2. Efter kl. 2.320 kunde någon återgång förmärkas, men hos flertalet var kl. 3.15 sömnen ännu rätt djup. Kl. 4.15 voro de flesta åter alldeles slutna. Crepis rubra L. Svag reaktion kl. 2, till kl. 2.:;o obetydligt ökad. KI. 4.135 flertalet korgar slutna till natten. Dimorphotheca aurantiaca DC. KI. 1.20 voro korgarna till hälften hopslagna; kl. 2 hade strålblommorna vwvertikalställning. KL 2.45 hade de åter börjat slå ut. Dimorphotheca pluvialis Moench. Först efter förmörkelsens maxi- mum inträdde reaktion. Kl. 2.15 voro en del korgar halft hopslagna, andra mera, och denna ställning var oförändrad kl. 3.15. Den 24 aug. voro de ännu kl. 3 vidöppna. Dimorphotheca sinuata DC. Redan kl. 12.z0, före förmörkelsens maximum, började korgarna, som förut varit vidöppna (fig. 4), att sluta sig. Rörelsen gick långsamt, så att den kl. 2.15, då bild 5 togs, knappast nått sin höjdpunkt, hvilket däremot kl. 2.30 med säkerhet var fallet. Sömnställningen var hos denna art fullkomlig. Kl. 2.40 kunde någon återgång förmärkas, men förändringen var ännu kl. 3.15 ganska obetydlig. Den 24 aug. voro alla korgar, trots det dagen varit rätt mulen, ännu kl. 3 fullt utslagna. Gazania rigens Moench. Någon förändring iakttogs kl. 1.s5s. KI. 2.z5 voro på alla korgar utom en strålblommorna inrullade från sidorna, men korgarna dock ej fullt slutna. Kl. 3 var utseendet oförändradt. Kl. 4.15 hade kvällssömn inträdt. Tolpis barbata Gaertn. Förhöll sig likasom (Crepis rubra. 442 Ursinia anthemoides Gaertn. En svag rörelse iakttogs kl. 2.20; till kl. 2.50 hade ingen ytterligare förändring inträffat. Kl. 4.15 voro de flesta korgarna slutna till natten. Gentiana pneumonanthe L. Tvenne blommor (allt som fanns), som före förmörkelsen voro öppna, slöto sig efter dess maximum och voro kl. 2.2 alldeles hopvridna. Samma blommor voro den 24 aug. Öppna ännu kl. 3. Portulaca grandiflora Hook. Odlas med såväl röda som hvita blommor. De iakttogos kl. 1.20 halfslutna. Kvällssömn inträder Fig. 4. Dimorphotheca sinuata; dagställning. hos denna växt mycket tidigt; så voro blommorna den 25 aug. slutna kl. 2, men den 29:de iakttogos åtminstone alla hvita blom- mor öppna kl. 1.15, hvarför den ofvannämnda rörelsen väl får skrifvas på förmörkelsens konto. Mesembryanthemum pyropaeum Haw. KI. 1.13 voro blommorna till hälften slutna, och kl. 2.25 voro kronbladen fullt uppräta. KI. 4.45 hade kvällssömnen inträdt. Huruvida under mellantiden blommor- na någon stund varit öppna, blef tyvärr ej undersökt, men den 25 aug. voro de ännu kl. 2 fullt utslagna, och sömnen inställde sig först vid 3-tiden. 443 2) Blommor, som öppna sig till natten. Nicotiana. Å trädgårdens Nicotiana-rabatt, där diverse arter och hybrider odlas, reagerade endast en N. Sanderae (hybridogen) med lilafärgade blommor. KI. 1.04 kunde en ringa förändring konstate- ras; kl. 1.15 voro blommorna halföppna, och kl. 1.30 hade rörelsen nått sin höjdpunkt. Fullt öppna blefvo de aldrig, utan höllo sig oförändrade till kl. 2.10. Kl. 2.20 hade de börjat sluta sig och voro kl. 2.so åter slutna. En rödblommig Sanderae visade samtidigt obe- tydlig reaktion. Fig. 5. Dimorphotheca sinuata. Foto kl. 2.15 e. m. den 21 aug. Melandrium album (L.) Garcke. Först kl. 1.30 blef en svag rörelse märkbar. KI. 2.05 voro många blommor halföppna och några få nästan alldeles utslagna. KI. 4.45 voro alla blommor öppna. An- tagligen har dessemellan intet hopslående ägt rum, utan öfver- gingo de direkt till nattställning. Den 24 aug. voro blommorna på samma ruta fortfarande kl. 3 slutna. Silene Friwaldskyana Hampe. Kl. 1.17 hade en del blommor börjat öppna sig, och tydligt ökad doft kunde förmärkas. Rörelsen tilltog Ae styrka, såsom observationer kl. 1.so och 2.o5 visade. Kl. 2.20 började kronbladen åter rulla in sig, och kl. 2.so voro blommorna 414 åter slutna. KI. 4.45 började de öppna sig till natten; en del voro redan utslagna. Silene vesiculifera J. Gay. Till kl. 1.so hade ingen rörelse inträdt. Kl. 2 voro några blommor öppna, helt få dock verkligt utslagna. Redan kl. 2.40 var utgångsställningen (dagställningen) återvunnen. Kl. 4.45 hade talrika blommor på skilda stånd öppnat sig till kvällen. Äfven andra arter blefvo föremål för undersökning, men gåfvo mot förmodan intet positivt resultat. Bland dessa må särskildt nämnas Nicotiana affinis Moore, Calystegia sepium (L.) R. Br. och Convolvulus tricolor L. samt Calendula officinalis L. och Coreopsis tinctoria Nutt. Några slutsatser af allmännare natur kunna gifvetvis icke af dessa enkla iakttagelser dragas. Följande omständigheter må dock framhållas. Hos de allra flesta försöksväxterna inträdde tydlig re- aktion först efter förmörkelsens maximum eller tidigast under det- samma. Undantag härifrån gjorde t. ex. Albizzia lophantha, Mimosa acanthocarpa, Nicotiana Sanderae forma och Dimorphotheca sinuata, där retningen redan något tidigare, högst 15—20 min. före maxi- mum, utlöste sömnrörelse. Full sömnställning inträdde vida tidi- dare hos känsliga blad än hos korgar och blommor, där rörelsen synes försiggå betydligt långsammare. Så hade Albizzia och Mimosa acanthocarpa redan vid förmörkelsens maximum somnat, och öfriga arter med känsliga blad c:a 10—15 min. senare. Sömnens varig- het var hos åtskilliga af dessa ganska kort; så hade Desmanthus virgatus, Mimosa pudica och acanthocarpa redan vid förmörkelsens slut kl. 2.so åter intagit dagställning. Hos de ofvan omtalade Nicotiana-blommorna förlöpte rörelsen ungefär som hos blad med kort sömn. Hos öfriga nattblommande inträdde vid 2-tiden en kortvarig nattställning. Kompositeernas korgar började något före, vid eller något efter förmörkelsens maximum sluta sig, men rörel- sen försiggick långsamt, så att full sömnställning, där sådan intogs, först efter en timme eller mera var uppnådd. Ett godt exempel härpå erbjöd Dimorphotheca sinuata. Flera arter hunno icke återgå till dagställning, innan kvällssömnighet infann sig. Att emellertid äfven hos dessa förmörkelsen med åtföljande temperatursänkning var orsaken till den tidiga sömnen, klargjordes genom kontroll- observationer under närmast följande dagar. Iakttagelser öfver växtvärldens förhållande under solförmörkelser 445 äro naturligtvis vid flera föregående tillfällen gjorda. Hvad som i ämnet skrifvits i den utländska litteraturen, ha vi ej ansett oss böra nedlägga tid på att efterforska. I vår egen litteratur finnas emellertid en del iakttagelser offentliggjorda. De första och utför- ligaste äro de, som på talrika ställen i landet gjordes under den i dess södra del totala förmörkelsen den 28 juli 1851 och hvilka finnas samlade i K. Vet. Akad:s Öfversikt för nämnda år s. 254— 258 och 301. Enligt dessa meddelanden inträdde rörelse förnämli- gast hos blommor och korgar, hvaremot bladen hos våra svenska växter visade sig mindre känsliga. Tu. M. Fries iakttog dock vid Femsjö hopfällning af småbladen hos Orobus tuberosus. Vid Stock- holm visade ett par tropiska Acacia-arter reaktion. Talrika iakt- tagelser öfver rörelser hos blommor och korgar gjordes — och vid Hjo skola t. o. m. näckrosorna ha dragits ned under vattnet. Ifråga- varande förmörkelse, som var total ett par minuter före kl. 4 e. m. upphörde först framemot 5-tiden. På grund af den sena timmen föreföll värdet af de gjorda iakttagelserna omtvistligt. RUPRECHT i S:t Petersburg framhöll, att enligt hans mening växterna endast utfört sina normala kvällsrörelser, hvilka skulle ha inträdt äfven om förmörkelsen ej ägt rum. För att kontrollera halten af denna kritik, begagnade sig Tu. M. Fries, hvilken redan 1851 gjort detalj- observationer på flera växter vid Femsjö prästgård, af den bety- dande solförmörkelse, som inträffade den 15 mars 1858. Dennas maximum inföll nämligen kl. 2.zo, och det framgick därvid, att för- söksväxterna, Mimosa prostrata och pudica samt Acacia dealbata — på grund af årstiden kunde observationer göras endast på växthus- växter — vid förmörkelsens maximum började utföra sömnrörelser, under det att de föregående och följande dagar ännu kl. 5 e. m. ej visade något tecken härtill (jfr. Bot. Not. 1858 s. 56). Att de af oss gjorda iakttagelserna lämna ytterligare bevis för att det ej är frågan om en normal kvällssömn, framgår ju också af hvad ofvan anförts. Slutligen må erinras om de meddelanden, prof. G. LAGERHEIM lämnat i »Fauna och Flora» 1912 s. 106—110 öfver iakttagelser gjorda i Stockholms Högskolas växthus under förmörkelsen den 17 april 1912. Bl. a. iakttogos sömnrörelser hos följande i denna upp- sats nämnda arter: Calpurnia aurea, Desmanthus virgatus och en rödblommig Nicotiana-art. £ ; - ME 4 ] - 3 kb oe e > ; - v £ F t FR ' É K £ .& Å ” i . Å - « . ” - 3 . b. i . 4 ( s 1 i c d 3 ; e å ; £ d- x $ 2 (5 i 2 - La : x ö a ACIIL i frå E i AD M « 3 & - AR : "' 3 I KA = t å Vv od AR IL SE ETTER a j j ; d [ FR Te. i, 7 5 GRS Fed - å k NA 2 ” dl i a TUE a SIIET Kr a TA EN JF jå LJ NEA 2 3 AL ; i ; . vg i : Pie 21 h FS eler is rn 2 Å +” i pi FR LITE | NIER pig FSK RAS : FARS 174 f a EN 5 0 ; ra s é & if i ÅL Tra - i 15 . ir TH be [ål å 2 Ö ji UIP FIR BILA AR nn np Ae UTE LER 2 fre : San fy a [ SE HV H Halten ambra Nor 315 AU j a i 2Y0T ån RÅ ZI kV De Salqa, a aisddr 5 -HQ (IEEE SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8 H. 4. UBER DIE EMBRYOSACKENTWICKLUNG EINIGER KOMPOSITEEN VON BIS PATM Vorläufige Mitteilung. Vor kurzem habe ich (1914) äber die Ergebnisse meiner Unter- suchungen von zwei Kompositeen-Gattungen, Aster und Solidago berichtet. Von den dabei gewonnenen Resultaten will ich hier nur hervorheben, dass bei Aster irgend eine oder mehrere Megasporen aus- keimen können, und dass bei Solidago die mikropylenwärts gelegene Tetradenzelle der Regel nach den Embryosack bildet, während die anderen, die persistierenden, sowohl Kern- als auch Zellteilungen unterworfen sind. Ein ähnliches Verhalten der Megasporen hat um- längst WIinGE (1914) fär Senecio vulgaris beschrieben. Aus mehreren Gränden und zwar ganz besonders fär unsere Auf- fassung von der Antipodenregion der Kompositen-Embryosack, erschien es mir wichtig auch andere Formen in den Kreis meiner Untersuchungen zu ziehen und speziell solche ältere Literaturangaben, die gewisse Unregelmässigkeiten der Megasporenkeimung vermuten liessen, nachzupräfen. Unten werde ich jetzt in grösster Kärze äber meine Befunde Bericht erstatten. Die ausfährliche Darstellung und Diskussion der Ergebnisse behalte ich mir noch vor. Die den meisten Pflanzen nach der Reduktionsteilung in der Em- bryosackmutterzelle gemeinsame Ausbildung einer regelrechten Te- trade von durch Wände geschiedenen Megasporen habe ich auch bei folgenden Kompositeen konstatieren können: Aster novi-belgii, Aster Pattersonii, Bellis perennis, Chrysanthemum Leucanthemum, 448 Cirsium arvense, Dahlia cornuta und Matlricaria Chamomilla. In ei- nigen dieser Pflanzen, und zwar bei Aster novi-belgii, Cirsium arvense, Dahlia cornuta und Matricaria Chamomilla, wird immer — in meinen Präparaten wenigstens kommen keine Ausnahmen vor — die unterste Megaspore, die chalazale also, und zwar nur diese, zum Embryosack. Der Embryosack ist vom Normaltypus. Besonders ist hervorzuheben, dass die Antipoden fast immer zu dreien, und meistens öbereinander gelagert, vorkommen; zuweilen können sie zweikernig sein. In einem Falle habe ich bei Bellis perennis gefunden, dass sämt- liche Megasporen auszukeimen begonnen und dass dabei ganz be- sonders die unterste eine beträchtliche Entwicklung erfahren hatte. Mein reichliches Bellis-Material zeigt sonst immer Bilder, in denen die chalazale Tetradenzelle alle daröberliegenden verdrängt. Ich lege der obenerwähnten Ausnahme eine gewisse Bedeutung bei, und zwar aus dem Grunde, dass CARANO (1913) eben bei dieser Art unter dem normalen Embryosack noch einen zweiten gefunden hat, der sich ausserdem aus einer der Antipoden des oberen Embryosackes ent- wickelt haben soll. In meiner Åster-Arbeit bin ich kurz auf CARANOS Angaben eingegangen und habe u. a. die Vermutung ausgesprochen, »dass die Entwicklung der akzessoriscehen Embryosäcke bei Bellis denselben Verlauf hatte wie bei Aster novae-angliae.> In der Tat hat es sich ja auch jetzt :herausgestellt, dass diese meine Ansicht zutreffend ist. In meiner späteren Abhandlung komme ich zu diesem Thema zuröäck. Bei ein eranderen noch nicht näher bestimmten Kompositeen-Spezies, die ich in Madagaskar gesammelt habe, sind ähnliche Erscheinungen bei der Keimung der Megasporen fast in jedem Nucellus zu sehen. Auch Chrysanthemum Leucanthemum bietet bei der Megasporeneut- wicklung, sehr oft dieselben Keimungsbilder. Diese unregelmässige Entwicklung kann sicher för das von M:lle GoLpFLus (1899) bei dieser Art beobachtete »renflement de la derniére des antipodes» verantwort- lich gemacht werden, um so mehr, als die Verf. die Bemerkung hinzu- fögt, dass diese Erscheinung>» concorde assez bien avec le développe- ment analogue décrit par M. CHAMBERLAIN pour l'Aster novce-anglice>. Ehe ich weitergehe, möchte ich es nicht unterlassen, dem mächtig entwickelten Antipodenkomplex bei Bellis perennis einige Worte zu widmen. Aus dem sorgfältigen Studium der Entwicklungsgeschichte des Embryosackes geht hervor, dass, mit Ausnahme der oben be- sprochenen Abweichung, die, ich wiederhole es, völlig vereinzelt dasteht, der Embryosack, wie oben gesagt, der chalazalen Megaspore 449 seinen Ursprung :verdankt und, die drei normalen Kernteilungsstadien durchlaufend, eine fär die meisten bisher untersuchten Kompositen typische Gestaltung erfährt und also drei einkernige, in einer Reihe gelagerte Antipoden bekommt. Diese urspränglich drei Antipoden erfahren aber hier ein weiteres, nachträgliches Wachstum, das von sowohl Zell- als auch Kernteilung begleitet ist. Die definitiven Anti- podenzellen sind somit in einer wechselnden, oft nicht unbeträcht- lichen Zahl vorhanden; sie bilden einen fast parenchymatischen Gewebekomplex aus, in welchem die einzelnen Zellelemente schliess- lich vielkernig werden. Ein zwei- bis mehrzelliges Archespor ist von mehreren Embryologen bei den Kompositeen beobachtet worden. Ich habe es sowohl fär Chrysanthemum Leucanthemum, Wo es seit JÖNSSONS (1880) Zeit be- kannt ist, als auch fär Pyrethrum balsaminatum, hier von MARSHALL- WaRrD (1880) nachgewiesen, bestätigen können. Bei diesen beiden Formen kommt es höchstens zur Ausbildung von 3 bis 4 Zellen. Eine erstaunend grosse Mächtigkeit des Archespors habe ich fär Aster Pattersonii und Pyrethrum corymbosum verzeichnen können. Der Nucellus schwillt fast tonnenförmig an wie es z. B. bei Carda- mine (VENDENDRIES 1905) und Crucianella (Lzoyp 1902) bekanntist. Die weitere Entwicklung des Archespors fördert aber bemerkenswerte Unterschiede zwischen diesen beiden Arten zu Tage. Fär die be- treffende Aster-Form erscheint es ein wirkliches Charakteristicum zu sein, dass sämtliche Archesporzellen in regelrechter Weise Tetraden- zellen liefern. Jede dieser mit Wänden ausgestatteten Megasporen beginnen alle zu keimen, so dass der Nucellus mit zweikernigen Embryosäcken bis zum Platzen gefällt wird. Von diesen Embryo- säcken setzt aber nur eine sehr beschränkte Anzahl, zwei bis drei, ihre Weiterentwicklung fort. Die äbrigen werden augenscheinlich bei der Ernährung der weiterwachsenden verbraucht. Die »Antipoden- region» besteht somit hier zum Teil aus zweikernigen Embryosäcken. — Fertige Embryosäcke sind in meinem Materiale nicht vorhanden. Bei der eben erwähnten Pyrethrum-Art zeigt, wie gesagt, das Arche- spor auf den jängeren Stufen seiner Entwicklung ein mit demjenigen bei Aster Pattersonii äöbereinstimmendes Aussehen. Die fundamentale Differenz tritt erst bei der Ausbildung der Megasporen hervor. Sie werden nicht durch Einschalten von Wänden voneinander getrennt; höchstens werden die einzelnen Megasporenpartieen durch später auftretende Vakuolen markiert. Die Verhältnisse erinnern hier also auch in dieser Hinsicht an Crucianella (Lzroyp 1902). Die weitere 450 SE 2 vr SR Sr x så - I på Ng Åt & SN FS SUR [> FEN Fig. 1. Tanacetum vulgare. a. Eine Megasporentetrade zur Zeit der Vakuolenbildung; vom Nucellus sind nur noch die apikalen Epidermiszellen vorhanden. — Db. Vierker- niger Embryosack aus den zwei mikropylaren Megaspo- ren gebildet; unterhalb der bei der heterotypischen Teil- ung gebildeten Wand die beiden persistierenden Mega- sporen, — C. Fertiger Embryosack; Figurenerklärung im Texte. — Leitz Ok. IV, hom. Imm 1l|i2. Sämtliche Figuren beim Druck um ein Drittel verkleinert. Entwicklung der einzelnen Te- traden liess sich wegen des wir- ren Durcheinanders von »Em- bryosäcken» bei dieser Artnicht weiter verfolgen. Es ist aber späteren Entwick- lungsstadien deutlich zu erse- aus den hen, dass hier die peripheri- schen Archesporzellen es oft nicht bis zur Megasporenbil- dung bringen können. Sowohl diese als auch andere, mehr zentral gelegene und weiter fortgeschrittene, dienen augen- scheinlich dem bevorzugten Embryosack als Nahrungsbe- hälter. Eine allem Anschein nach wenigstens in den ersten Sta- dien - ähnliche Entwicklung ist es mir aber gelungen bei einer anderen Kompositeen- Form läckenlos zu verfolgen, und zwar bei Tanacetum vul- gare. Der! Nucellusiustabier vom wahren Sympetalen-Ty- pus, beherbergt also eine ein- zige Archesporzelle. Die Em- bryosackmutterzelle vollzieht ihre Ausbildung zum defini- tiven Embryosack im grossen und ganzen nach folgendem Schema: Nach der ersten Tei- lung des Embryosackmutter- zellkerns entfernen sich die Kerne voneinander und ma- chen jeder schnell eine Teilung durch. Auf keine dieser zwei Teilungen folgt — von nicht zahlreichen - Ausnahmefällen 451 abgesehen — eine Wandbildung. Tanacetum verhält sich somit bei den zwei ersten Teilungen wie Crucianella (LLoyp 1902). Allmählich setzt eine Vakuolenbildung zwischen den vier in einer Reihe geordneten Ker- nen ein; den grössten, Umfang erreicht die oberste, die mikropylare Vakuole (Fig. 1 a). Gleichzeitig nimmt der mikropylare Kern an Grösse zu, auch der zweitoberste erfährt eine nicht geringe Volumenzunahme. Diese beiden Kerne teilen sich sodann simultan; die zwei unteren blei- ben noch ungeteilt (Fig. 1 b). Es wird jetzt deutlich, dass die eben ge- bildeten Kernpaare den Tanacetum-Embryosack in dessen Vierkern- stadium darstellen. Nachdem die oberste Vakuole und öbrigens der ganze Embryosack eine ansehnliche Längsdehnung erfahren haben und auch die Vakuole zwischen dem 4-kernigen Embryosack und den beiden ungeteilten chalazalen Megasporen sich vergrössert hat, findet eine neue simultane Teilung statt, die sämtliche Kerne ergreift. Bei dieser Teilung werden gewöhnlich die ersten Wände angelegt: es wird ein durchaus normaler Eiapparat konstituiert und dann auch die Antipodenregion. Unter dem jetzt wohlbegrenzten Embryosack finden sich vier Zellen, die von den Antipodenzellen durch weniger homogenes und lichteres Plasma unterscheidbar sind. Es sind dies die Derivaten der zwei chalazalen Megasporen, jede also jetzt in zwei scharf abgegrenzte Zellen geteilt (Fig. 1 c). Ein neues Beispiel eines akzessorischen, physiologischen Antipodenapparates, etwa demjenigen von Trapella und Solidago homolog. Unter den häufigeren Abweichungen von dem oben geschilderten Entwicklungsverlauf will ich an dieser Stelle nur folgende beräck- sichtigen. Zuweilen wird nach der heterotypischen Teilung eine Wand eingeschaltet; die obere Dyadenzelle wird nach Vollendung der drei Kernteilungen zum Embryosack, oder mit anderen Worten: an der Embryosackbildung bei Tanacetum beteiligen sich zwei Mega- sporen (Fig. 1 b). — Nicht selten bleiben die zwei chalazalen Mega- sporenkerne ungeteilt, dann und wann teilt sich nur die zweit un- terste und dies noch zuweilen zwei aufeinander folgende Male. Fer- ner kann es eintreffen, dass die Teilungen im Embryosack nicht immer synchron verlaufen, indem die Kerne des antipodalen Ab- schnittes, allem Anschein nach, ihre volle Zahl erst dann erreichen, wenn die mikropylare Partie schon konstituiert ist. Den einzelnen »Megasporen» kommt demnach eine gewisse Selbständigkeit zu. MARSHALL-WaARD berichtet in seiner Abhandlung von 1880 öber die ersten Stadien der Embryosackentwicklung von Pyrethrum balsami- natum. Nach diesem Forscher sollen sich diese von denen der öbrigen Fig. 2. saa Or k Sa USS ER Pyrethrum partheniifolium v. awrewm. a. Die Tetradenteilung eben vollendet ; keine Wände gebildet. — b. AChtkerniger Embryosack. — C. Embryosack. Sechszehnkerniger Kompositeen Anthemis tinc- toria vielleicht ausgenom- men, abweichend verhalten : er ist jedoch nicht zu einer befriedigenden Lösung ge- kommen. Bei einer anderen Pyrethrum-art, P. parthenii- folium v. aureum, habeich die ganze Entwicklung verfolg- en können. Von P. balsami- natum war leider nur das Archespor zu sehen (siehe oben). In den beiden ersten Teil- ungsschritten der Embryo- sackmutterzelle zeigt P. par- thentufolium v. aureum eine fast vollständige UÖberein- stimmung mitden entsprech- enden Stadien bei Tanace- tum. Nur findet man trotz der äusserst schmalen Em- bryosackmutterzelle Andeut- ungen einer kreuzweisen Anordnung der vier Kerne, die uöbrigens einander sehr nahe zu liegen kommen (Fig. 2 a). Erst nachdem der vier- kernige Embryosack seine Länge um etwa das drei- fache vergrössert hat, setzt eine Vakuolisierung zwWi- schen den Kernen ein. Je- der Kern liegt in einer win- zigen Plasmamasse einge- bettet; wie bei Tanacetum stehen sie alle durch parie- tale Plasmastränge unter- einander in Verbindung. In der dritten Teilung, die hier 453 immer simultan vor sich geht, nehmen die Spindeln eine rechtwinklige Stellung gegen die Längsrichtung des Embryosackes ein (Fig. 2 b). Jede Plasmamasse bekommt so ein Kernpaar, jede »Megaspore» ist also zweikernig. Man sollte jetzt erwarten, dass die Embryosackkerne hier- mit ihre definitive Anzahl erreicht hätten, aber sämtliche Kerne unter- liegen einer nochmabhligen Teilung. Das Resultat dieses letzten Teil- ungsschrittes ist somit ein sechszehnkerniger Embryosack (Fig. 2 c). Beispiele von diesem Typus sind ja seit einiger Zeit von mehreren Forschern aus Gattungen der Euphorbiaceen (MODILEWSKI 1909, ÅR- NOLDI 1912 u. A.), Gunneraceen (ERNST 1908, SAMUELS 1912, MopDpI- LEWSKI 1908), Penaeaceen (STEPHENS 1909) und Piperaceen (CAMP- BELL 1899; JOHNSON 1900, 02, 07, 14; BROWN 1908; FIiscHER 1914) beschrieben. Wie diese alle bekanntlich untereinander nicht den- selben endgältigen Bau zeigen, so weicht auch der fertige Pyrethrum- Embryosack von den äöbrigen sechszehnkernigen in mehreren wich- tigen Punkten ab. Er besitzt einen typischen Eiapparat mit obe- rem, aus der obersten »Megaspore» entwickeltem Polkern, einen unteren Polkern und drei Antipoden aus der zweitobersten, noch vier Antipodenzellen aus der zweituntersten »Megaspore> entstanden, und schliesslich eine vierkernige Antipodenzelle, die ihre Bildung der chala- zalen Tetradenzelle verdankt. Diese Organisation ist die fastimmer widerkehrende und man ist darum, wie ich glaube, berechtigt, den Schluss zu ziehen, dass hier wirklich ein sechszehnkerniger Embryosack vorliegt, dessen definitive Ausbildung durch die reihenförmige Lage der Megasporen bedingt wird. Dabei darf aber nicht vergessen werden, dass auch eine andere Deutung möglich erscheint. Der Embryosack von Pyrethrum partheniifolium v. aureum könnte nämlich als ein achtkerniger Embryosack nach dem Tanacetum-Typus gedeutet werden, wo die beiden untersten Megasporen das Vierkernstadium erreicht und nur die zwei mikropylaren sich zur Bildung des Em- -bryosackes vereinigt hätten. Näheres hieröber bei der Behandlung der sechszehnkernigen Embryosäcke in meiner ausfährlicheren Publi- kation. Svensk Botanisk Tidskrift 1914. 30 LE i så fe CR vo $ ry. id é Ör Ma | - SVAN vå £ AA £ röra fö 4 (Md / é ; å SSA lag co J i 4 + i - N 1 ENA ä FA NY d Å : Nå 1 ä ör i i ' lj böna : pA VU RA Fa é Id ; . Frost NR på IE r N på t Ft fl ERS vi N ” . > « UI i sa å hb tt or oc så Wilkes n | y N ;) Å 8 : 1 if : on FEV V RE . ; ; pe I PNG j 3 4 ” ' Ve Väsk FN : i i a a JNA J IPS Er é , " a SA YV - TA 2 - - f : 4 v E / på vo HON NA l r fa så LEN TN > , i [0 [1 f 3 ANP då $ CE v 1 "> 1 AS " IUe , ' SL i SR $ (fe SA esivg FEN a "IN Zz NA i ; = 4 ' Yle . . 2 Sarv i (på 23 MATIG (| £ Å NAR Cd i YR i j NE fd E få Sy CSR 0R A i Kr ; IP - a PLA FLER Rep SLR - a i NEDAN I VISSA 4 KIRAN | 5 i , 3 £ tä ör e 3 ' I 4 PN SN a sAN FS ed Fre te F Zz CE i 3 FE ; atrdör DS 4 i rv ' r ji 7 & i 3 KH 3 4 ör Ä t - 2 ; : vd I 7 , å (AE 2 - É i; D NY MA 5 > LO ; + é2 Fe rg - Å Å - + äre TNE : : & ; 4 , ä 3 N 5 , 3 c CS Lå 2 J ' || - i ct , s BIAGAL å s ! fd få : GR E $ Ä d TR , KÄ j&r Årg ; 4 tl d KR FALL : I [ig TG 5 ; e FRA FCM q t c S K M IN RE b 2/5 N i PAN e ) - TVR | a ER FN Mä Malt sä FS URNA LÄSER é MU ITS ATEN Sikte TTLIASDE sö a HEST NAR SEA Cr AT IAN Må ; | Ng Fr 2 å AE SLIVES LV - ja - FA > Å 5 i AN 4 Ka ww 4 Å Här - tu T 4 FAR he Fr rå å VÄRT E || Ö js TAKE pd L + k Fa = å | 4 : Tv å ; I - SA Å 2 RE ' Hig it . ip VA RN CE KET INTE NRA få FSK KANE vs ANA tt RIE SER SPENVAR Le da ra Ne SOTO Vv f i CF IPOD iris Rv få iv Urs TESEN Äl förl Ju ” tg en SRS | ie b Jå - Vv H ' : = 7 a LAR kd WEAR | ' få pÅ. SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT. 1914. BD 8 H. 4. SMÄRRE MEDDELANDEN Föreningens medlemmar uppmanas att till denna afdelning insända meddelanden om märkligare växtfynd o. dyl. Vicia sepium L. var. triloba nova var. Föregående meddelande. I september 1909 påträffade jag å den s. k. Liljekonvaljeholmen vid Fyrisån, strax söder om Ultuna under ekarne på västra sluttningen en egendomlig växtform, som jag till en början hade svårt att inpassa på sin rätta systematiska plats. Vid närmare efterseende fann jag emellertid, att det måste vara en varietet af Vicia sepium, ehuru afvikande i flera hän- seenden. Den förnämsta afvikelsen består måhända däri, att de mellersta bladen på skotten äro enkla, treflikiga med 3 hufvudnerver (jfr bilden! Nedersta bladen äro enkla, helbräddade, äggrunda eller ovala; de öfre bladen äro trefingrade eller mera sällan parbladiga med relativt stort uddblad. För öfrigt finnas öfvergångstyper såväl mellan de nedersta och de mellersta bladen som mellan dessa och de öfre. Klängen saknas helt och hållet. Varieteten saknas i våra museer, och är, så vidt jag kan finna, ej förut nämnd i litteraturen. Då växten påträffades, saknade den blommor, och med anledning däraf, att Liljekonvaljeholmen vid den tiden var föremål för intensiv betning och växten förekom på en mycket begränsad fläck, inflyttades den samma höst i Ultuna botaniska trädgård, där den ännu finnes. Under åren 1910—1913 utbildade den ingen gång blommor vid Ultuna, endast små tofslika anlag därtill. Våren 1914 inplanterades den i försöksgården vid Centralanstaltens landtbruksbotaniska afdelning å Experimentalfältet, men äfven därstädes kommo under sistlidna sommar inga verkliga blommor till utveckling. Varieteten är alltså tydligen steril. Genom sin oerhördt starka vegetativa förökning är dess fortvaro dock betryggad. På senhösten 1913 kunde jag emellertid ej återfinna den å Liljekonvaljeholmen. Steriliteten tyder på, att denna varietet möjligen är en hybrid, och om så verkligen är förhållandet, äro de bägge föräldrarne med all sannolikhet ej synnerligen närbesläktade med varandra. Den enda baljväxt, som förekom i närheten och skulle kunna tänkas vara den ena kontrahenten, var Orobus tuberosus. 456 Orobus-släktet saknar som bekant klängen och har bågnerviga små blad, omständigheter, som möjligen kunde tala för, att Orobus tuberosus vore den ena af föräldrarne. För den skull utfördes sistlidna sommar korsningsför- sök mellan Vicia sepium och Orobus tuberosus, hvilka dock gåfvo negativt resultat. Vicia sepium L. v. triloba E. HENN. Försöken skola emellertid upprepas, hvarjämte påbörjade jämförande un- dersökningar mellan hufvudformens och varietetens anatomi skola fortsättas. Diagnosen på den nya formen lyder: Vicia sepium L. var. triloba n. var. foliis intermediis caulium trilobatis, basalibus indivisis, integris, ovatis vel ovalibus, foliis summis trifoliolatis vel rarius pinnatis. Experimentalfältet i nov. 1914. Ernst Henning. 457 Cypripedium Calceolus L. återfunnen i Linköpingstrakten. Då det torde vara af något intresse för Tidskriftens läsare, vill under- tecknad härmed meddela ett fynd af Cypripedium Calceolus L., som af mig den 8 juni i år gjordes i skogen kring Värö mosse i Kärna socken, Östergötland, ej långt från öfningsplatsen Malmen. På de senare 203 25 åren har, enligt uppgifter från flera botanister, bl. a. aflidne adjunkten HI. BorG och f. d. förste provinsialläkaren dr H. NORDENSTRÖM, Cypri- pedium ej återfunnits i Linköpingstrakten, hvarken på denna af dr NOR- DENSTRÖM kända lokal eller på den i KINDBERGS Östgöta Flora, tredje upplagan, uppgifna lokalen St. Lars socken, Ryd vid »Hörnet>. Denna senare ortsbestämning, som antagligen betecknar ett torp eller annan lägenhet, är numera ej känd för ortsbefolkningen. Den enda plats å Ryds ägor, som har en naturbeskaffenhet lämplig för Cypripedium, har af mig ett par dagar efter fyndet i Värö noga genomsökts, men utan resultat. Då det intresserade mig att få veta, om växten möjligen fanns kvar å andra i KINDBERGS flora uppgifna lokaler, anmodade jag en vän, apo- tekare G. KÄLLSTRÖM i Mjölby, att söka efter den å där i trakten upp- gifna lokaler, hvilket han äfven gjort, men utan resultat. På ännu en lokal i Östergötland är den dock mig veterligt funnen år 1913. Förre adjunkten HaAGSON härstädes har meddelat mig, att han 1913 fann ett par små exemplar i Fornås, antagligen på den af KINDBERG 1. c. upp- gifna lokalen vid Skrikstad. På grund af det anförda antar jag, att Cypripedium, mest på grund af den fortgående uppodlingen af för densamma lämpliga lokaler, är snart sagdt utrotad i Östergötland, till stor skada för dess flora, bland hvars största prydnader den måste räknas. Den af mig f. n. kända enda växt- platsen i Linköpingstrakten synes mig ej vara i fara att, åtminstone under närmaste framtiden, fördärfvas, om ej möjligen genom skogsbrand förorsakad af järnvägens omedelbara närhet. Ett hotande tillbud härtill förekom i juli sistlidne sommar. Växten förekom ganska sparsamt. Jag såg tre blommande exemplar och ett tiotal sterila på ett område af cirka en hektar. Jag har satt mig i förbindelse med Svenska Naturskyddsföreningen för åtgärders vidtagande i och för växtens fridlysning inom Östergötland, då jag anser densamma vara både i stort behof däraf och lika väl värd frid- lysning som Vicia pisiformis IL. På tal om denna art vill jag nämna, att Vicia pisiformis L. finnes kvar ganska rikligt vid Västra Väggar på Omberg, där jag såg den d. 13 juli 1913 i åtminstone ett 20-tal blommande exemplar. En annan Ombergsväxt som bör fridlysas är Gymnadenia odoratissima (L.) Rich. Den finnes, mig veterligt, ej i Östergötland utom Ombergs kalkkärr, och, som jag tror, numera ej mer än vid Borghamn, där jag den 13 juli 1913 såg den ganska rikligt. Möjligen finns den äfven kvar på Höje ängar: Neottia nidus avis (L.) Rich., som äfven hör till Östergötlands sällsyntare växter, fann jag på samma exkursion, då jag fann Cypripedium, i en annan del af skogen kring Värö mosse ganska rikligt. Linköping i december 1914. Per H. Johansson. SVENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN Föreningens årsmöte hölls å Stockholms Högskola den 9 december 1914 under ordförandeskap af professor R. SERNANDER. Prof. SERNANDER höll ett minnestal öfver föreningens aflidne ordfö- rande professor V. B. WITTROCK och redogjorde därvid för dennes bety- delse för den svenska botanikens utveckling och för Svenska Botaniska Föreningen, hvilket tal af de närvarande stående åhördes. Densamme redogjorde för styrelsens uppvaktning för professor WITT- ROCK på hans 75-årsdag den 5 maj 1914, hvarvid häftet 2 af Svensk Bo- tanisk Tidskrift, försedt med prof. WITTROCKS porträtt åtföljdt af en lyck- önskan från föreningen, öfverlämnades. Vidare meddelades att prof. WITT- ROCK vid detta tillfälle till föreningen donerat en summa af 1,200 kronor. På förslag af prof. SERNANDER beslöts att till en fond för åstadkom- mande af ett generalregister öfver Svensk Botanisk Tidskrift afsätta 100 kr. Registret borde utgifvas år 1917. Till ordförande för det kommande året efter prof. WITTROCK utsågs enhälligt professor SERNANDER, till vice ordförande professor O. ROSEN- BERG, till sekreterare dr T. LAGERBERG, till redaktör läroverksadjunkten: T. VESTERGREN och till skattmästare dr. FR. AULIN. Öfriga styrelsemed- lemmar omvaldes. Till revisorer utsågos dr N. SYLVÉN och prof. G. ScHoTTE med lektorerna F. AHLFVENGREN och J. A. O. SKÅRMAN som suppleanter. Till medlemmar af redaktionskommittén valdes med. lic. SELIM BIRGER, docenten RB. FRIES, dr T. LAGERBERG, prof. G. LAGERHEIM, prof. R. SERNANDER, läroverksadj. T. VESTERGREN, ordf. Docenten GUNNAR SAMUELSSON från Upsala höll ett af talrika vällyckade skioptikonbilder belyst föredrag om öfre Dalarnes vegetationsförhållanden. Slutligen förevisade professor O. ROSENBERG ett antal mikroskopiska preparat, projicierade på skioptikonduk medels mikroprojektionsapparat. Efter sammankomsten samlades de närvarande till supé å restaurant Rosenbad. på 459 Nya medlemmar. Styrelsen har till medlemmar af föreningen invalt: förslag af amanuensen K. V. O. Dahlgren: läroverksadjunkten E. W. ERNSTRÖM, Hudiksvall: förslag af lektor O. M. Floderus: löjtnant A. WOLLERT, Västerås: förslag af fondmäklaren G. Indebetou: byråchefen GUNNAR DILLNER, Djursholm; förslag af häradshöfding Hj. Karlson: kamreraren ARVID VIDE, Djursholm; förslag af lektor Gust. O. Malme: lärarinnan fröken RUT AFZELIUS, Jönköping; lärarinnan fröken RAGNHILD BERGLUND, Lidingö: lärarinnan fröken MaJa LINDGREN, Stockholm; förslag af professor O. Rosenberg: fil. stud. J. ANRICK, Stockholm ; förslag af docenten Gunnar Samuelsson: fil. stud. EzriaAs R. NYSTEDT, Upsala (Sörml.); förslag af professor R. Sernander: jägmästaren MAURITZ CARLGREN, Umeå, jur. stud. HILDING LUNDELIUS, Upsala (Sörml'); förslag af lektor J. A. O. Skårman: marinläkaren, med. lic. J. LAGERHOLM, Karlskrona; med. lic. EDVARD LAURENT, Stockholm; förslag af amanuensen Ewald Sterner: redaktör PHILIP JOHANSSON, Eksjö; förslag af läroverksadjunkten T. Vestergren: direktören ERIK WALL, Lidingö; förslag af tullförvaltaren J. Vleugel: kaptenen i flottan BJÖRN HOLMGREN, Karlskrona; förslag af amanuensen E. A. Akerman: fil. kand. E. NAUMAN, Lund. SAMMANKOMSTER Botaniska sektionen af Naturvetenskapliga studentsällskapet 1 Upsala. Den 29 april 1915. Sammanträdet ägde rum på Linnés Hammarby och var ägnadt åt minnet af professor TH. M. FRrRIES. Professor R. SERNANDER höll därvid ett åminnelsetal öfver den bortgångne, skildrande hans lif och verksamhet. Den 9 sept. 1913. Professor R. SERNANDER höll ett föredrag: Om en planerad biolo- gisk trädgård i Göteborg. Fil. kand. H. SMITH demonstrerade några lefvande och konserverade växter från Härjedalen, bl. a.: Poa herjedalica (= alpina X pratensis), jemtlandica (= alpina X laxa), laxa, strieta (= laxa X cenisea), Saxifraga tenuis. Peni23 sept. TIL3: Professor O. JUEL höll ett föredrag om prof. CARL PETER THUNBERGS (1743 —1828) hf och verksamhet. Docenten RB. E. FRIES föredrog om det afrikanska släktet Marquesia: Penis -okl: (L913- Docenten H. KYLIN höll föredrag om enzymregulationen hos ÅAsper- gillus niger och Penicillium glaucum (jfr. Jahrb. f. wiss. Bot. 1914). Kand. H. PERSSON meddelade några mossfynd från Jämtland och Härjedalen. - Föredraganden hade vid Handöl i Jämtland funnit Mnium hymenophylloides med sporogon. Denna art är förut blott känd som steril. Som ny för Sverige nämndes Schistidium longidens Phil., som föredraganden emellertid ansåg vara en form af Schistidium gracile Schleich. För området nya arter voro: Cinelidium hymenophytllum, 161 Coscinodon ceribrosus, Dieranum arcticum, Fissidens pusillus. Docenten TH. C. E. FRIES demonstrerade tvenne för Sverige nya rök- svampar, som han funnit på Slottsbacken i Upsala, nämligen: Disciseda compacta, » cireumscissa. Docenten G. SAMUELSSON demonstrerade Epilobium palustre X roseum, som han insamlat på Djurgården i Stockholm. Den 2. okt. 19413. Fil. mag. O. DAHLGREN redogjorde för några kulturförsök öfver köns- ärftligheten hos Silene venosa, som han utfört under de senaste åren. Den 4 nov. 1913. Kand. C. MALMSTRÖM höll ett af kartor och museimaterial belyst före- drag om Trapa natans i sjön Immeln. Fil. kand. H. SMITH höll föredrag om de skandinaviska Phippsia-arter- na. Af detta släkte, som enligt föredraganden helst borde föras till Catabrosa, förevisades som ny för Sverige Ph. concinna från NV. Härje- dalen samt Ph. concinna ”algidiformis nov. subsp. från några lokaler i SV. Jämtland och NV. Härjedalen. Professor O. JUEL förevisade de ymphybrider, som för närvarande finnas i Upsala botaniska trädgård, nämligen: Cytisus Adami, Cratcegome- spilus Dardari, Cr. Asnieresiti, Solanum tubingense, S. proteus, S. Koelreute- rianum och S. Gertnerianum. - Särskildt uppehöll han sig vid de fyra Solanum-ymphybriderna, skänkta af prof. H. WINKLER, hvilken som be- kant framställt dem, och redogjorde för den uppfattning om deras kon- stitution, som framgått ur dennes undersökningar. Lektor E. HENNING demonstrerade en egendomlig varietet af Vicia sepium, funnen på Liljekonvaljeholmen S. om Upsala, samt förevisade en kornsort, hos hvilken anlaget till klorofyllbildning delvis fallit bort, så att af afkomlingarna bildades 75 Z gröna och 25 4 hvita individ. Den. T8 nev. 1913: Docenten N. SVEDELIUS höll föredrag om algvegetationen vid Adriatiska hafvet. Fil. kand. F. JONSSON redogjorde för några iakttagelser från en bota- nisk studieresa i Ångermanlands kustland. Den I dec. 1913: Professor O. ROSENBERG höll föredrag om embryosäcksutvecklingen hos släktet Hieracium. i Under sina fortsatta undersökningar hade föredraganden funnit, att inom undersläktet Pilosella förekomma former, som utbilda en typisk haploid embryosäck, samt apogama former med aposporiskt utbildad embryosäck. 162 Inom AÅrchieracium voro de flesta formerna apogama på så sätt, alt embryosäcken utvecklas ur embryosäcksmodercellen, men med det diploi- da kromosomtalet; apospori förekommer ej hos dessa. Inom Hieracium påträffas med afseende på kromosomtalet diploida, triploida och tetraploi- da former med resp. 18, 27 och 36 kromosomer, och föredraganden hade kunnat iakttaga i flera fall vid bildningen af pollencellerna och embryo- säcken en sammansmältning af den homotypiska delningens cellkärnor, en företeelse som enligt föredragandens åsikt sannolikt gaf förklaringen till uppkomsten af triploida och tetraploida former. Den 27 januari 1914. Professor O. JUEL projicierade mikrofotografiska bilder af märke och stift hos Vinca herbacea och redogjorde för pollinationen och den väg pollenslangarne följa hos denna växt. Docenten C. SKOTTSBERG demonstrerade ett af honom vid S. Juan, U. S. A., taget exemplar af Nereocystis Luetkeana. Den 10 februari 1914. Docenten N. SVEDELIUS höll föredrag om cystocarpie-utvecklingen hos Delesseria sanguinea (jfr. denna tidskrift, bd 8, 1914, p. 1). Fil. mag. E. MELIN föredrog om vegetativ förökning hos släktet Sphag- num (jfr. denna tidskrift bd 8, 1914 p. 191). Den 24 februari 1914. Docenten H. KYLIN höll ett föredrag om utvecklingen af Rhodomela virgata Kjeilm. (jfr denna tidskrift bd 8, 1914 p. 33). Fil. mag. BERTIL E:soN HALDEN höll föredrag öfver ämnet: OLOF JOHAN BROMAN som växtgeograf. I en kortfattad lefnadsteckning öfver prosten OLOF BROMAN framhölls i synnerhet dennes grundliga naturvetenskapliga, speciellt botaniska studier vid Upsala -universitet under ledning af bl. a. O. RUDRECK d. ä. och OLOF CELSIUS. Sina botaniska iakttagelser i Häl- singland har han till större delen sammanfört i sin Chloris Helsingica, ett år 1724 uppsatt »register på the Träen, Buskar, Säd, Örter, Blomster och Gräs, som här uti Helsungaland växa wilt, sådde på Åkrar, och uti Kryddegårdar planterade varda» etc. Chloris Helsingica är afsedd att ingå i den edition af BROMANS Glysisvallur, som f. n. är under utgifvande af Gästrike-Hälsinge nation i Upsala. Föredraget utgjorde en bearbetning af de af BROMAN omnämnda vilda växterna, och uppmärksamheten fästes särskildt vid de arter, som numera icke alls eller ytterst sällsynt ingå i Hälsinglands flora. Såsom ofta var fallet med prelinneanska botanister har sannolikt äfven BROMAN gjort sig skyldig till en och annan fel- bestämning af väsentlig betydelse. Sådant torde emellertid enligt föredr. mera sällan ha inträffat. BROMANS öfriga skrifter visa nämligen ofta prof på en minutiös noggrannhet i detaljstudierna. Sålunda lämnar B. på ett ställe en om skarp iakttagelseförmåga och grundlig sakkännedom vitt- 463 nande kritisk jämförelse mellan vanlig hafre och landhafre (Avena sativa rock! AA. jfatua EC.) För växtgeografien utgör denna del af Chloris Helsingica ett säkerligen ej oväsentligt observandum. En del häri förekommande uppgifter på i Hälsingland numera ej växande arter kunde möjligen, kritiskt sofrade och sammanställda med andra mer eller mindre förbisedda eller betviflade äldre litteraturuppgifter, vara af någon positiv betydelse vid studiet af den sydnorrländska florans invandringshistoria och forna sammansättning. Den 10 mars 1914. Fil. mag. BERTIL E:SON HALDEN höll föredrag om trädgårdar i Hälsingland vid 1700-talets början. Föredraget grundade sig hufvudsakligen på upp- gifter ur OLOF BROMANS Chloris Helsingica (se ofvan). Särskildt fästes uppmärksamheten på det stora antal kryddväxter, som allmänt odlades i den tidens trädgårdar, på uppgifterna om lagerträd och mogna fikon i orangerier samt slutligen på prydnadsväxterna. Bland de senare intogo liljeväxterna en framskjuten plats; anmärkningsvärd är i synnerhet Damblomman (Fritillaria Meleagris L). Med sällsynta undan- tag återfinnas alla i Chloris Helsingica upptagna trädgårdsväxter i LINNÉS Hortus Uplandicus. Fil. mag. E. MELIN demonstrerade med preparat och ljusbilder en egendomlig kallvattensform af ett par Sphagnum-arter (jfr denna tidskrift DArs: 1914p. 309). Den 24 mars 1914. Professor N. SVEDELIUS höll föredrag om tetraspor- och monospor- bildningen hos Nitophyllum punetatum (jfr Ber. Deutsch. Bot. Ges., bd XXXIIL HERR ock 2; 1914]. På professor R. SERNANDERS förslag beslöt Sektionen att om möjligt utgifva en flora öfver Upsala-trakten år 1920, då jämt 100 år förflutit sedan GÖRAN WAHLENBERGS Flora Upsaliensis utkom. Arbetet skulle omfatta hufvudsakligen kärlväxterna och ha närmast floristiskt syfte, ehuru äfven, i den mån omständigheterna tilläte, hänsyn skulle tagas till andra växtgeografiska synpunkter. Följande 18 socknar skulle behandlas: Jumkil, Bälinge, Åkerby, Börje, Vänge, Läby, Ramsta, Upsala, Näs, Dalby, Sko- kloster, Erentuna, G:la Upsala, Upsala stad, Vaksala, Bondkyrka, Funbo, Danmark och Alsike. Beläggexemplar skulle tagas i så stor utsträckning som möjligt och sammanföras till ett Herbarium Upsaliense, att öfver- lämnas till Växtbiologiska institutionen i Upsala. Denna skulle bekosta papper och montering, tillhandahålla nödig arbetslokal etc. Den 7 april 1914. Kand. T. Å. TENGVALL höll ett föredrag om vegetationen kring Vasten- jaure och Virijaure i Lule Lappmark. Amanuensen O. DAHLGREN redogjorde för en del morfologiska och bio- logiska iakttagelser öfver Primula officinalis (jfr. Bot. Notiser 1914, H. 4). 464 Den 21 april 1914. Docenten C. SKOTTSBERG höll ett föredrag öfver vegetationen i mellersta Kalifornien. Den 5 'maj 1914. Professor O. JUEL lämnade en öfversikt av periplasmodiebildning i kärlkryptogamernas sporangier. Ett vackert periplasmodium hade föredr. funnit i ståndare af Valeriana officinalis och ansåg det behöfva närmare undersökas, 1 hvilken mån sådana bildningar vore allmänt utbredda hos angiospermerna. Mikrofotografiska bilder projicierades af periplasmodier hos Ophioglossum, Botrychium, Scolopendrium, Salvinia, Psilotum samt Valeriana. Docenten C. SKOTTSBERG höll ett föredrag om vegetationen i Sydkalifor- nien och Arizona. Den 15 september 1914. Docenten R. FRIES höll ett föredrag om släktet Parinarium. Professor O. JUEL redogjorde för sina undersökningar öfver gyneciets byggnad hos två arter af förutnämnda släkte, af hvilka spritmaterial in- samlats af docenten R. FRIES i Centralafrika. Den 29 september 1914. Docenten C. SKOTTSBERG meddelade några iakttagelser öfver solförmör- kelsens inverkan på en del växter i botaniska trädgården i Upsala (jfr. denna tidskrift bd 8, H. 4, 1914) Fil. mag. E. ASPLUND demonstrerade ett större antal växter från Spets- bergen, som han insamlat i Isfjordsområdet sommaren 1913. Den 13 oktober 1914. Professor O. JUEL lämnade följande meddelande om Rosacéernas system. Först gaf föredr. en redogörelse för den af ENGLER och FOocKE i »die natörlichen Pflanzenfamilien» framlagda indelningen af fam. Rosacee och angaf de synpunkter, som varit bestämmande för densamma. Därefter framställdes några förslag till förbättringar däri. Först påpekades som en inkonsekvens, att Holodiscus och Ulmaria, som båda ha nötlik frukt, föras till skilda afdelningar: den förra till Spirmwoi- dee, den senare till Rosoidew. Vidare uttalade föredr. den åsikten, att fröämnenas orientering vore en för släktskapens bedömande synnerligen viktig karaktär, som i detta system ej mer än i ett fall — åtskiljandet af Potentillinxe och Dryadin2&e — tillbörligt beaktats. Enligt föredr:s mening kunde man använda denna karaktär som första indelningsgrund i Rosacéernas system. Endast under- familjerna Spirzeoidex och Rosoider skulle därigenom komma att upp- delas, emedan de innesluta både epitropa och apotropa typer, de öfriga äro i detta afseende homogena. Gruppen Spirwee har öfvervägande epitropa fröämnen, men Gillenia och Spircwanthus finge utsöndras ur denna grupp. Stephanandra torde i detta afseende behöfva närmare undersökas. Quillajee torde mest ha apotropa fröämnen, och därför stå nära Pomoidece. Men Exochorda och Lindleya, som ha epitropa fröämnen, synas närmare släkt med Spirzeoideze. Rosoide&e ha öfverhufvud epitropa fröämnen, men undantag göra un- derafdelningarne Dryadin2&e och Cercocarpeze, af den senare dock ej alla släkten, i det Adenostoma och Coleogyne ha epitropa fröämnen. . Adeno- stoma, som föredr. undersökt, visar ingen släktskap med Cercocarpus, utan torde ha sin plats bland Spiraoidez2e. En annan för indelningen viktig karaktär är reduktionen i fröämnenas antal. Därvid bör man emellertid bland de enfröiga skilja på sådana typer, som ha två fröämnen, och där enfröigheten således kommer till stånd under ontogenesen, och sådana, hos hvilka finnes blott ett frö- ämne, som från början fyller upp hela fruktämnesrummet, och där re- duktionen således redan i anlaget har nått fram till enfröighet. Rosoidex tillhöra nästan genomgående den senare typen. Men Ulmaria och Adeno- stoma ha två fröämnen och synas därför böra öfverföras till Spirzeoideze, som de i öfrigt mer likna än de typer, bland hvilka de pläga ställas. Äfven Rhodotypus och Rubus ha två fröämnen, men föredr. ville lämna dem kvar bland Rosoidezx, då de i öfrigt ej företedde likheter med Spireeoideze. Slutligen påpekades, att den karaktär, som utmärkte gruppen Sangui- sorbex, nämligen att de till antalet mycket reducerade karpellerna äro inneslutna inom en ihålig blombotten, vanligen anses härledd ur Rosa- typen. Enligt föredr:s åsikt kunde en sådan typ dock lika väl tänkas uppkommen ur Potentilla-typen. Om hos denna karpellernas antal redu- cerades, borde det konvexa fruktfästet försvinna, och blombottens åt sidorna utbredda del sammandragas till en urnlik form. Då för öfrigt Potentilline utmärkas af en utpräglad tendens till basigyni, Sanguisorbeze däremot ha terminalt stift, endast med undantag af Alchemilla, som har basigynt stift, så bör detta släkte öfverföras till Potentillinze, från hvilka det utvecklats genom stark reduktion i gyneciet. Underfamiljerna Neuradoidex och Chrysobalanoidex lämnades ur räk- ningen, den förra hade föredr. ej haft tillfälle att närmare undersöka, om den senare hade han vid ett tidigare sammanträde haft tillfälle att uttala, att den torde böra behandlas som en egen familj. Med tillämpande af ofvan anförda synpunkter ville föredr. nu förslags- vis anordna Rosacéerna på följande sätt: Fam. fosaceae. A. Fröämnen epitropa, hängande. I Spireoides: 2. Exochorde&x: Exochorda, Lindleya. 1. Spireex: Spira, Physocarpus, Sorbaria, Aruncus. SJ Holodiscez: Holodiscus. 4; Ulmariezxe: Ulmäria. 5. Stephanandrer: Stephanandra. 6. Adenostomezr: Adenostoma, (Coleoqyne?). IT: Prunoidezg2e. NN Prunez: Nuttallia, Prunus, m. fl. III:: Roöosoide:e: 3. Rhodotypezr: Rhodotypus. 9. Rubegz: Rubus. 10. Kerriee: Kerria, Neviusa. 11. Potentilleze: Potentilla, Fragaria, Sibbaldia, m. f., samt Alchemilla. 12. "Rose: Rost. 13. Sanguisorbezx: Agrimonia, Sanguisorba, Acena, Cliffortia, m. fl. B. Fröämnen apotropa, uppräta. IV. Pomoide:e. 14. Pomariex: Cydonia, Cotoneaster, Pyrus, m. Nf. Vv: Quillajoides. 15. - Quillajeze: Quillaja, Kageneckia, Vauquelinia. VI. Gillenioide:e. 16. Gillenie&X: Gillenia, (Spirceanthus ?). NIT: Diryadordese: 17. Dryade&: Waldsteinia, Geum, Dryas, m. I. 18. Cercocarpe&X: Cercocarpus, Purshia, Chameobatia. Docenten H. KYLIN höll föredrag om förekomsten af jod hos hafsalger kommer att publiceras i Ark. f. Botanik 1915). Amanuensen O. DAHLGREN redogjorde för några af honom utförda ärftlighetsexperiment: Den 27 oktober 1914. Professor R. SERNANDER höll föredrag om massuppträdande af Cyano- phycéer. Professor N. SVEDELIUS demonstrerade ett antal Fucacéer, som in- samlats af miss BAKER i engelska marskländer. Amanuensen O. DAHLGREN redogjorde för en ny embryosäckstyp, som han funnit hos Plumbagella micrantha (publiceras i Ark. f. Botanik 1915). Den 10 november 1911. Docenten G. SAMUELSSON höll ett af talrika ljusbilder illustreradt före- drag öfver vegetationen i Dalarnes fjälltrakter. 467 Fil. stud. E. MARKLUND demonstrerade ett större antal Salix-hybrider från Piteåtrakten. Bland sällsynta och kritiska sådana märktes: S. cinerea X lapponum, S. lapponum X repens, S. lapponum X myrtilloides X repens, S. aurita X myrtilloides X repens, S. hastata X repens och S. glauca X phylicifolia. Den 24 november 1914. Dr H. SIMMONS höll ett föredrag om den arktisk-amerikanska och grönländska florans historia, i hufvudsak utgörande ett referat af några viktigare punkter i hans afhandling »A survey of the Phytogeography of the Arctic American Archipelago». Inledningsvis berördes Grönlands ställning till arkipelagen, då förhållandena i detta land måst tagas i be- traktande, ehuru det ej för öfrigt behandlats i afhandlingen. Materialet till kännedomen om arkipelagens flora finnes strödt i ett stort antal skrifter, behandlande de omkring 50 olika expeditioner, som under de senaste 100 åren undersökt dessa trakter. Jämte denna omfattande lit- teratur hade de viktigare samlingarne, särskildt i Kew och British Mu- seum of Natural History genomgåtts, och resultatet hade blifvit att nu 204 arter af högre växter kunna angifvas såsom med säkerhet tillhörande floran. En kort öfversikt af arkipelagens naturförhållanden lämnades därpå, med särskildt framhållande af att sex naturligt begränsade grupper af öar kunna urskiljas. Föredraganden gaf härefter en resumé af de olika åsikter om den grönländska florans härstamning och historia, som uttalats af WARMING, NATHORST och HoOoKER, och ansågs anledningen till att dessa kommit till så skilda meningar särskildt vara att söka i den ofullständiga känne- domen om arkipelagen. En lösning af frågorna hade först nu genom en enhetlig behandling af arkipelag-floran möjliggjorts. Mot WARMINGS åsikt att hufvudmassan af Grönlands flora skulle i landet själft öfverlefvat istidens maximum, slöt sig föredr. till NATHORSTS motsatta mening, att intet stöd för ett sådant antagande finnes, och att detta motsäges af den nästan helt bristande endemismen, som är t. o. m. långt mindre än WARMING räknat med. Detsamma gäller för arkipelagen. Florans art- fattigdom pekar i samma riktning. För Grönlands del torde denna kunna förklaras af den åtminstone i söder nästan fullständiga öfverisning, som där rådt, men för arkipelagen, som till sin allra största del aldrig haft någon inlandsis, får en annan förklaring sökas. Föredr. ville söka den med utgångspunkt från det äfven i nutiden ytterst torra klimatet, som bör ha varit ännu torrare bakom Nordamerikas och Grönlands väldiga, höga inlandsisar vid ett ständigt fruset ishaf. Tydliga tecken angifva emellertid, att längre i väster, där bakom en hög bergskedja på Aleuternas nuvarande plats en vidsträckt slätt måste ha funnits, andra klimatförhållanden ha rådt, hvilka öfverensstämde med arkipelagens nu- varande. Här kvarlefde då helt säkert en flora, sammansatt dels af gamla cirkumpolära element, dels af ursprungligen västamerikanska och ostasiatiska arter. Från denna tillflyktsort kunde vid istidens slut de första invandrarne 468 nå den nu åter beboeliga arkipelagen, och i första hand de sydvästra öarne. Längre 'fram öppnades en invandringsväg för dessa samma arter öfver Boothia Felix nörrut, och då Keewatin-isen dragit sig tillbaka från Hudson Bays västra kust, kunde äfven arter, som lefvat i östligare delar af kontinenten, börja vandra öfver Melville-halfön, där de dock redan mötte de västliga arterna. Allra sist blef vägen från Labrador öfver Hudson Strait tillgänglig, det ostamerikanska elementet måste således vara det yngsta i arkipelagens flora. Den stora landhöjning, som in- ledde istiden, "hade emellertid efterträdts af en betydlig sänkning, och vid återinvandringens början låg landet lägre än nu, öarne voro mindre och sunden åtminstone delvis afsevärdt bredare än i nutiden. Det vik- tigaste invandringsmedlet var och är vinden, som sopar frön etc. öfver de frusna' sunden om vintern. Öfver 9074 af florans arter ha också m. 1. m. för vindspridning apterade frukter eller frön. Tydliga spår af det i öfverensstämmelse med arkipelagens geologiska historia sannolika invandringsförloppet stå också att finna i arternas nutida fördelning. Föredr. urskilde 9 geografiska grupper, förutom 4 arter, som ej kunde 'erhålla någon bestämd plats. Störst är väl det cirkumpolära elementet, men därnäst komma de otvifvelaktigt västliga arterna, af hvilka en del visserligen ej nått utöfver de sydvästra öarne, rält många däremot uppnått ej blott den nordostligaste stora ön, Elles- mereland, utan också Grönland, där de nu visa sydgränser, ehuru de på amerikanska kontinenten gå långt sydligare. Denna artgrupp saknas i sydost, åtminstone på Baffinslandet. Här möter emellertid en annan artgrupp af m. 1. m. utprägladt ostamerikansk utbredning, hvars begräns- ning, ofta nog till Baffinslands sydligaste del allena, tyder på en sen invandring. Därjämte finnes emellertid en grupp af arter, som åtmin- stone skenbart på den östra vägen nått ända till Ellesmereland och del- vis till Grönland. Många af dess arter torde dock framdeles visa sig vara västerifrån invandrade, då de finnas i nordvästra Amerika och torde kunna uppletas på de sydvästra öarne. Då ett betydligt antal af de cirkumpolära arterna i Grönland visar en utbredning med sydgräns och fullt samstämmig med otvifvelaktigt ameri- kanska arters, så ansåg föredr. berättigadt att hänföra dessa till det västliga eller amerikanska elementet i Grönlands flora, som då kommer att visa sig absolut dominerande ej blott i nordvästra Grönland, alltså närmast den viktigaste invandringsporten vid Smith Sound och norr därom, utan äfven i det sydligare Västgrönland. Men äfven om de cirkumpolära arterna lämnas ur räkningen, blir det amerikanska ele- mentet, de i Europa felande arterna, betydligt större än det östliga, europeiska, förhållandet blir som 3:1. I östra Grönland finner man jämnt lika många rent amerikanska som rent europeiska arter, men äfven här talar många cirkumpolära arters försvinnande mot söder för att räkna dem som invandrare från väster, hvarigenom det amerikanska elementet äfven här blir dominerande. Föredr. ansåg sig därför på denna punkt böra sluta sig till WARMINGS åsikt mot NATHORSTS och betrakta den grönländska floran i sin helhet som utprägladt amerikansk, och hvad särskildt östra kusten beträffar förklara florans amerikanska 469 karaktär därmed, att invandringsvägen öfver arkipelagen och Nordgrön- land varit den gynsammaste, möjligen också den tidigast tillgängliga. Det europeiska elementet i Ostgrönlands flora visar sig genom arternas ringa utbredning såsom sent inkommet. Den tredje stora tvistefrågan mellan WARMING och NATHORST, an- gående postglacial invandring under geografiska förhållanden liknande de nuvarande, alltså öfver haf, eller utefter sedermera försvunna land- förbindelser, ansåg sig föredr. ej behöfva taga ståndpunkt till, då den ej berörde det egentliga ämnet för undersökningen, liksom äfven två andra frågor lämnades öppna, nämligen angående de arter, som, ehuru ameri- kanska, gå längre norrut i västra Grönland än på den amerikanska sidan af Davis Strait och Baffins Bay, och angående de västliga såväl som östliga arter, som finnas inom större eller mindre delar af mellersta Västgrönland, men där, liksom delvis också på östra kusten, visa både nord- och sydgräns. Bidragen till utredande af arternas utbredning och härkomst i Grönland hade endast som en biprodukt framgått af under- sökningen af arktisk-amerikanska arkipelagens växtgeografiska förhållanden. Fil. mag. U. SUNDELIN redogjorde för sina undersökningar angående den forna utbredningen af Cladium Mariscus, Trapa natans och Najas marina inom Östergötland och NÖ. Småland. Den 8 december 1914. Fil. mag. O. DAHLGREN redogjorde för resultatet af sina undersök- ningar öfver Plumbaginacéernas embryologi. Docenten R. FRIES demonstrerade ett större antal Lentibulariacéer från sin resa i Afrika. Botaniska Sällskapet i Stockholm. Den 2 febr: 1914. Sällskapet sammanträdde å Handelshögskolans lokal, där kommittén för utgifvandet af en växtförteckning öfver Stockholmstrakten öfverlämnade det färdigtryckta arbetet »Stockholmstraktens växter». Professor GUNNAR AN- DERSSON lämnade en redogörelse för arbetets gång under de 12 är, som förflutit sedan Sällskapet på hans förslag beslöt igångsätta detsamma. Samtidigt hade styrelsen anordnat en demonstration och rikhaltig ut- ställning af intressantare växtformer från de i förteckningen behandlade trakterna samt af fotografier, belysande Stockholmstraktens vegetation. Bland de närvarande gästerna märktes professor R. SERNANDER frän Upsala. Efter sammanträdet samlades de närvarande till en festlig kol- lation å hotell Kronprinsen. Svensk Botanisk Tidskrift. 31 470 Den 28 måärs 1914. Sekreteraren d:r N. SYLVÉN höll ett af talrika herbarieexemplar illu- streradt föredrag om sina med understöd af Vetenskapsakademien somma- ren 1913 företagna undersökningar öfver ruderatfloran i trakten af Torne träsk. Föredr. hade sökt fastställa invandringssättet för en del af de hit- hörande formerna, en undersökning som lämnat delvis ganska öfverraskande resultat. Bland märkligare arter, tillkomna i senare tid, märktes Campa- nula patula, Carex incurva, Cochlearia officinalis — de begge senare an- tagligen införda från Norges västkust af botanister genom att de utkastat på marken affallet i portörerna — Lepidium ruderale i jättestora, hardt när oigenkänliga exemplar, Papaver nudicaule, Trifolium spadiceum m. fl. (JEEISVE BO ITdSkfS LANE: : I anledning af föredraget yttrade sig prof. C. LINDMAN, som ansåg att den använda termen ruderatväxter vore en mindre lämplig beteckning för en del af de anförda arterna och i stället föreslog uttrycket adventiv- växter eller synantroper för dessa genom människans åtgörande införda tillskott till den ursprungliga vilda floran. Därpå förevisade lektor J. A. O. SKÅRMAN exemplar af Nymphea alba v. rosea, härstammande från den lilla i en af Tivedens vildaste obygder undangömda Kroksjön i Västergötland, endast !/1+ mil från sjön Fagertärn på Aspa bruks ägor i Närke, den klassiska fyndorten för röda former af våra bägge hvita näckrosarter (se denna tidskrift 1914 p. 383). Lektor E. HEMMENDORFF uppläste utdrag ur tvenne af akademiska konsi- storiets i Upsala protokoll från år 1856, hvilka voro särdeles belysande för filosofen KRISTOFFER JAKOB BoOsSTRÖMS ställning till och uppfattning af de naturvetenskapliga disciplinerna. Det ena af dessa protokoll innehöll en af BosTRÖM inlämnad lika vidlyftig som i saftiga ordalag affattad protest- skrifvelse i anledning af att konsistoriet beviljat en ansökan af dåvarande fil. studeranden THORE FRIES att få aflägga fil. magisterexamen utan pröf- ning i vare sig teoretisk eller praktisk filosofi. Till sist förevisade professor G. LAGERHEIM några blommande växtarter, odlade i Stockholms högskolas växthus. Den 9 maj LILA. Föreningens resestipendium tilldelades läroverksadjunkten K. FALCK och fil. lic. B. PALM för undersökningar öfver parasitsvampar i Stockholms skärgård. D:r E. MJÖBERG höll ett af talrika skioptikonbilder belyst föredrag öfver vegetationen i nordöstra Australien, som han besökt under sin andra australiska resa, och uppehöll sig därvid särskildt vid den tropiska regn- skogen i Queensland. Den 17 oktober 1914. Vice ordföranden professor G. LAGERHEIM inledde sammankomsten med ett minnestal öfver Botaniska Sällskapets bortgångne ordförande och stif- 471 tare professor V. B. WITTROCK, hvilket tal af de närvarande medlemmarne stående åhördes. F. läroverksadjunkten C. A. E. LENSTRÖM höll ett föredrag om Pleu- rospermum austriacum på Kolmården samt förevisade frön och en egen- domligt formad blomställning af densamma. Läroverksadjunkten T. VESTERGREN förevisade ett 40-tal olika fruktfor- mer af ek, samtliga insamlade i Hagaparken vid Stockholm, hvilka belyste den stora formrikedom, som råder hos ekållonen ifråga om form, färg och storlek. Densamme demonstrerade Lamium album med pelorie (regelbunden toppblomma), funnen vid Drottningholm m. fl. ställen i Stockholmstrakten, samt förevisade det nyss utkomna band V af Acta Horti Bergiani. Professor O. ROSENBERG lämnade ett af skioptikonbilder belyst referat öfver ett arbete af KNOLL om insekternas halkande på glatta epidermisytor. Tvärt emot hvad förut antagits, har det visat sig, att insekter med klibb- skifvor på extremiteternas yttersta led, t. ex. flugor och myror, med lätt- het ta sig upp för glatta ytor, men däremot ej kunna ta sig fram på så- dana med vaxöfverdrag, enär de små vaxkulorna fastna på klibbskifvorna. Särskildt beskrefs insekternas förhållande till Nepenthes-arternas kannor. Slutligen förevisade professor G. LAGERHEIM följande insektätande växter ur Stockholms Högskolas växthus: Sarracenia Drummondii med meterhöga bladstrutar, tvenne Nepenthes-arter, hvaraf en i blom, Drosera filiformis, Pinguicula caudata och Darlinglonia californiea; samt vidare en af honom själf framställd vacker Begonia-hybrid. Den 16 december 1914. Vid förrättadt styrelseval för 1915 utsågos till ordförande professor G. LAGERHEIM, vice ordförande prof. C. A. M. LINDMAN, sekreterare d:r N. SYLVEN och skattmästare läroverksadjunkten J. A. SCHEDIN. Professor LINDMAN påvisade med stöd af talrika herbarieexemplar, att den svenska ängskrassen, Cardamine pratensis, består af två väl skilda arter: C. pratensis (vera), utmärkt af violetta, omkring 12 mm. breda blom- mor med jämnsmalt spröt, örtstånd af ljusgrön färg samt oskaftade, på rachis nedlöpande småblad på de öfre stjälkbladen, samt C. dentata Schultes (syn. C. palustris Peterm.; C. paludosa Knaf; C. fossicola Godet; C. pra- tensis 8 speciosa Hn) med ända till 20 mm. bred, rent hvit krona, klubb- likt spröt, mörkgrönt, mera högväxt örtstånd och skaftade småblad. Prof. O. ROSENBERG påpekade, att den stundom iakttagna steriliteten hos Cardamine pratensis torde bero på att arten, som bekant, är själf- steril. Om alla på en lokal förekommande individer ha uppkommit genom vegetativ förökning (adventivskott på småbladen) från ett enda moderindivid, uteblir fruktsättningen, om ej tillfälle finnes till befruktning med pollen från individer af annat ursprung. Prof. LINDMAN förevisade ytterligare medelst skioptikon ett antal svenska landskapsbilder, belysande vegetationen i Stockholmstrakten, Södermanland, Småland m. fl. trakter, 472 Kand. E. TBEILING visade i skioptikon ett antal delvis vällyckade färg- fotografier af växter. F. läroverksrådet N. G: W. LAGERSTEDT bragte på tal de härjningar, som den i Mälareprovinserna fridlysta misteln, Viscum album, är utsatt för genom försäljning af densamma i Stockholm vid jultiden. En del af den saluhållna misteln, särskildt de större blomsteraffärernas, härstammar nog från utlandet, men en ej ringa del utgöres af olagligt salubjudna exemplar från Mälartrakten. Det påpekades att insamlandet af en fridlyst växt är belagdt med böter af intill 1,000 kr. Sällskapet beslöt att åt trenne med- lemmar ge i uppdrag att genom skrifvelse till öfverståthållareämbetet för polisärenden fästa uppmärksamhet på den olagliga trafiken, som i hög grad hotar mistelns bestånd i vårt land. Vetenskapsakademien. Den 14 jan. 1914. Till införande i Arkiv för Botanik antogs: Uber das Pleurozygodon sibiricum Arnell af d:r I. GYÖRFFY. Den 28 jan. 1914. Prof. JACOB ERIKSSON höll ett föredrag om sina försök att göra stock- rosplantor immuna för rost (Puccinia Malvacearum Mont.) Den 25 februari 1914. Räntan å Letterstedtska medlen för särskilt maktpåliggande vetenskapliga undersökningar, 400 kr., tilldelades prof. JACOB ERIKSSON såsom understöd för fortsatta försök att göra stockrosor immuna för rost. Den 11 mars 1914. Till införande i Akademiens handlingar antogs: Die Gattungen Thin- feldia und Dichrodium af fil. mag. E. ANTEVS. — Följande reseunderstöd utdelades: amanuensen G. CEDERGREN 175 kr. för algologiska studier i Härjedalen; docenten TH. HALLE 150 kr. för studier inom Skånes sten- kolsområde; fil. d:r A. HEINTZE 175 kr. för växtbiologiska studier i norra Jämtland; docenten H. KYLIN 200 kr. för undersökningar öfver hafsalgernas biokemi; fil. studeranden G. LUNDQVIST 150 kr. för embryologiska under- sökningar af fjällväxter; amanuensen E. STERNER 125 kr. för pollenbio- logiska studier i Skåne; stud. T. ÅA. TENGVALL 100 kr. för botaniska studier vid Virijaure. Den 8 april 1914. Till införande i handlingarna antogs: Lepidopteris Ottonis Schimp. and Autolithus Zelleri Nath. af mag. E. ANTEVS. Den 13 maj 1914. Till införande i handlingarna antogos: 1) Ergebnisse der schwedischen Expedition nach den Juan-Fernandez-Inseln af docenten C. SKOTTSBERG: 2) The swedish Species of Ptilozamites Nath. af fil. mag. E. ANTEVS. Den 14 okt. 1914. Till införande i Arkiv för Botanik antogos: 1) Bidrag till kännedomen om bladmossfloran i SV. Jämtland och angränsande delar af Härjedalen af fil. stud. N. P. HERMAN PERSSON; 2) Bidrag till Aegagropila-frågan af läroverks- adjunkten J. E. LJUNGQVIST; 3) Uber die Blasenzellen einiger Florideen und ihre Beziehungen zur Abspaltung von Jod af docenten H. KYLIN; 4) Einige neue sädamerikanische Oxalis-Arten af amanuensen VALENTIN NORLIND. Den 28 okt. 1914. Till införande i Arkiv för Botanik antogs: Uber den Bau des Gynzeceums bei Parinarium af prof. O. JUEL. Den 11 nov. 1914. Prof. A. G. NATHORST redogjorde för den utkomna första delen af sitt arbete Zur fossilen Flora der Polarländer, hvaraf ett exemplar öfverläm- nades till Akademiens bibliotek. Den 9 dec. 1914. Till införande i Arkiv för Botanik antogs: Der Embryosack bei Plum- bagella, ein neuer Typus der Angiospermen af amanuensen ÖSSTAN DAHL- GREN. 474 Societas pro Fauna et Flora Fennica. Den 1 november 1913. Doktor H. LINDBERG lämnade ett meddelande om några kritiska Carex- former: 1) C. vulpina består af två väl skilda arter; 2) C. muricata bör uppdelas i C. Pairaei F. Sch. och C. contigua Hoppe; 3) af C. acuta hade i Kyrkslätt insamlats två tydligt olika och konstanta former. Den 6 december 1913. Mag. H. RANCKEN förevisade den för området nya Sphagnum molle Sull. samt redogjorde för Finlands Philonotis-former. Prof. TH. SZLAN meddelade om några växtfynd i Kyrkslätts socken i Nyland. Prof. K. M. LEVANDER lämnade en: förteckning öfver planktonter i ett höstprof från ”Tusbyträsk i Nyland. Såsom dominerande uppträdde Asterionella formosa Hass. var. gracillima (Hantz.) Heib. Den 7 februari 1914. Mag. E. EHRMAN förevisade den för området nya barlastväxten Linaria genistifolia, insamlad å Räfsö utanför Björneborg. Doktor H. LINDBERG framlade den för Fennoscandia nya Gladiolus imbricatus, insamlad vid Fiskars i Pojo socken i Regio aboéönsis af L. ASPELIN år 1865 och af G. I. ROTHSTRÖM år 1885. — Förevisade vidare en f. elongata af Subularia aquatica. Mag. T. J. HINTIKKA meddelade om egendomliga knölbildningar på stammen af Pinus silvestris. Mag. A. L. BACKMAN lämnade floristiska notiser från södra Tavastland och särskilda trakter af Karelen. Rektor M. BRENNER föredrog om Picea excelsa f. oligoelada Brenn. och dess afkomlingar. Mag. K. LINKOLA inlämnade till publikation: Notiz öber die Verbrei- tung der Hypogymnia-Parmelien in Finland. — Redogjorde vidare för två nordliga fyndorter för Monotropa. Den 7 mars 1914. Forstmästare J. MONTELL hade insändt två floristiska meddelanden: 1) Elymus arenarius återfunnen i Muonio i Lapponia kemensis; 2) Anten- naria alpina funnen vid Muonio kyrkoby. : Inlämnades en af aflidne docent RAGNAR HULT författad uppsats om mossfloran på Pallastunturit i Kemi lappmark. Mag. E. HÄYRÉEN hade insändt ett meddelande om de för området nya Aspicilia leprosescens Sandst., Caloplaca cerinella (Nyl.) Malme, C. subgranu- 4715 losa (Wain.), Ramalina capitata (Ach.) Nyl. och Rinodina demissa (Flörke Arn. samt om fynd af Parmelia farinacea Bitter. Mag. A. L. BACKMAN lämnade floristiska meddelanden från Kuusamo. Den 4 april 1914. Mag. E. HÄYRÉN anmälde till publikation: Uber die Landvegetation und Flora der Meeresfelsen von Tvärminne. Ein Beitrag zur Erforschung der Bedeutung des Meeres fär die Landpflanzen. Mag. K. LINKOLA inlämnade till publikation en afhandling om floran i Kuopio socken, en berättelse om exkursioner därsammastädes sommaren 1909 samt en redogörelse för växtfynd i trakten af Jyväskylä. Doktor H. LINDBERG meddelade om fynd af Elymus arenarius och Silene tatarica vid Kemijärvi sjö. Forstmästare J. MONTELL hade insändt förslag till naturskyddsområde vid Kilpisjaur i Lapponia enontekiensis. Förslaget, som bl. a. innehåller en beskrifning af vegetationen och floran inom det ifrågavarande om- rådet, har biträdts af Sällskapet, hvilket ingått till vederbörlig ort med anhållan om för förslagets förverkligande nödiga åtgärder. Den 2 maj 1914. Mag. H. RANCKEN anmälde till publikation: Uber die Stärke der Bryo- phyten. Doktor E. NORDENSKIÖLD öfverlämnade till Sällskapet elt gammalt her- barium, som i medlet af 1700-talet sammanbragts af C. F. och A. G. NORDENSKIÖLD, båda ingeniörofficerare och naturforskare i 1700-talets ekonomiska riktning. Forstmästare J. MONTELL hade insändt ett meddelande om Salix-hy- brider från Muonio och Enontekis lappmarker. Nya för det finländska floraområdet voro: S. glauca X myrsinites X nigricans, S. glauca X myrsinites X nigricans X phylicifolia, S. glauca X nigricans X phylicifolia, S. herbacea X polaris X phylicifolia. Årsmötet den 13 maj 1914. Till publikation anmäldes en afhandling af lektor BRUNO FLORSTRÖM: Studier öfver Taraxacum-floran i Satakunta. Professor K. M. LEVANDER inlämnade till publikation: Zur Kenntnis der Bucht Tavastfjärd in hydrobiologiseher Hinsicht. BL a. redogöres för phytoplankton i nämnda brackvattensbukt, som är belägen i Kyrk- slätts socken i Nyland. 476 NOTISER: Till professor vid landtbruksakademiens experimentalfält har utnämnts förutvarande lektorn vid Ultuna d:r ERNST HENNING. Till innehafvare af den efter d:r E. HENNING lediga lektorstjänsten vid Ultuna lantbruksinstitut har utnämnts docenten vid Lunds universitet HERMAN G. SIMMONS. Aflidne botanister: Den 9 maj 1914 fil. kandidaten RUDOLF BRYANT- MEISNER, född den 11 juni 1889; den 21 sept. 1914 ä epidemisjukhuset i Upsala baron CARL LOUIS EMA- NUEL DE GEER till Leufsta, född 1859; den 17 aug,, 1914 Vetenskapsakademiens tecknare artisten A. G. EKBLOM, född den 7 febr. 1858; den 3 okt. 1914 f. d. adjunkten vid läroverket i Skellefteå, fil. d:r CARL ANTON MELANDER, f. den 9 febr. 1846; den 29 aug. 1914 i Vänersborg lektorn fil. dir CARL OTTO NORÉN, född den 15 mars 1876; den 25 maj 1914 i Stockholm läroverksadjunkten i Norrköping CARL GUSTAF WESTERLUND, född den 22 juni 1864. Till ledamot af Vetenskapsakademien utnämndes den 9 dec. 1914 pro- fessorn vid Upsala universitet dir RUTGER SERNANDER. Lå Till ledamot af landtbruksakademien, skogs- och trädgårdsafdelningen, efter professor V. B. WITTROCK har utnämnts intendenten vid Riksmuseet professor CARL LINDMAN. 60 år fyllde den 4 december 1914 den bekante mykologen fil. kand. LARS ROMELL i Stockholm. En donation af 84,000 kr. har af aflidna fröken ANNA SOPHIA WAHLBERG testamenterats till Vetenskapsakademien, afsedd att under namn af PETTER FREDRIK WAHLBERGS minnesfond främja naturhistorisk forskning; !/5 af räntan skall årligen läggas till kapitalet, resten skall utdelas som resesti- pendier för forskningsresor i in- och utlandet, hvarvid framstående yngre botanister i främsta rummet böra ifrågakomma. Enligt Fauna och Flora 1914 p. 188 är Phyllitis Scolopendrium anträffad af skriftställaren BENGT BERG i grottan Gods- eller Korphulet i Stora Karlsös västra brant, där den växte i ett stort antal frodiga exemplar. Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1915. Sr FST ESKRSE RS STAN NGE Si Till tidskriftens medarbetare. Redaktionens adress är Svensk Botanisk Tidskrift, Stockholms Hög- skola, Drottninggatan 118, Stockholm Va. Manuskripten böra vara tydligt (helst maskin-)skrifna samt noga genomsedda — äfven beträffande skiljetecken — för undvikande af korrekturändringar mot manuskriptet. Omkostnader för korrekturändringar mot manuskriptet bestridas af författaren. CN Med afseende på stilblandningar gälla följande regler: 1) Auktorsnamn sättas med vanlig stil. SD 2) Personnamn i texten sättas med KAPITÄLER (dubbelt understruket i manuskriptet). 3) Växtnamn i texten sättas med kursiv stil (enkelt understruket i a manuskriptet). TK Citeringar böra ske genom hänvisningar till en afhandlingen bi- fogad litteraturförteckning. Noter under texten böra så vidt möjligt undvikas. Det är önskvärdt, att större afhandlingar af allmänt vetenskap- ligt innehåll äro författade på engelska, franska eller tyska, eller åtminstone äro försedda med en sammanfattning på något af dessa språk. Manuskript, som ej är skrifvet på svenska, bör åtföljas af upp- gift om, hvem som verkställt eller granskat öfversättningen till det = främmande språket. NE Korrektur och andra handlingar, som röra tidskriften, insändas = direkt till redaktionen. Direkt förbindelse mellan författaren och ae AR keriet får ej äga rum. Hvarje författare erhåller 100 särtryck med omslag afgiftsfritt af YN < sin i tidskriften intagna afhandling; större antal efter öfverenskom- Se melse. Af smärre meddelanden intagna i tidskriftens borgisafdelning lämnas separat endast efter särskild öfverenskommelse, INNEHÅLLSFÖRTECKNING UNNA TER | Sia. OTTO GERTZ, Nya iakttagelser öfver anthocyankroppar. (Neue Beob- = — achtungen tuber Anthocyankörper. Mit deutscher Figurenerklärung.) 405 eg ROB. E. FRIES och C. SKOTTSBERG, Några iakttagelser öfver senaste solförmörkelses inverkan på växter i Upsala Botaniska Trädgård. - (Einige Beobachtungen äber die Einwirkung der letzten Sonnen- = finsternis auf Pflanzen in dem botanischen Garten zu Upsala.) ... 487 I PALM, Uber die OR ENA Ne einiger ERS era Vor- & ; läufige MILteTlU I Da Ve ss resa NS Sea dG oo ee on OR ANSI bre oe sla LDS o Sekr SVANSEN SVE R SMÄRRE "MEDDELANDEN | KOLET ERNST HENNING, Vicia sepium L. var. triloba NOVA VAD: res tre SD 3 i PER H. JOHANSSON, OPEResen Calceolus L. återfunnen i Linkö- AR Sn Flresrrakten. FREE AS SER GSE BEER AT AR SN IesSS Tee da SEN VDA soba re Sa SG SANNE VENSKA BOTANISKA FÖRENINGEN SEO VETINEENS AESIOle os, sn load ens ker Gb sNrvkrenkg VD Nya medlemmar. I SEA SRA SR Se AR ER SSANG SI SE AMMANKOMSTER SR ; me mn Hä ; ÅR BL UN É (LA ; CN | TR NGA d q | K AE i Aj JR I KÖK h Grad Öv NN " IX Nar hå NM VG Ib Å WAERN RN 0280 2484 v , P AE rn lg frp RN. JR ve fr rå LJ