i't)\o.\. pbrarD of llj^ glusntm OF COMPARATIVE ZOÖLOGY, AT HARVARD COLLEGE, CAMBRIDGE, MASS. The gift of ,. .JmixåyU^ J>W^£^Vi^l> Hp A/V^. Lilljeboi"g% Fauna. 7/// / ■ SVERIGES OCH HORGES FISKAR ' AF W. LILLJEBORG ZOOL. PROFESSOR FJEKDE HÄFTET. -'^>lsK'"y99- och analfcnorna äro mjuke och ledade. Simhlåsan, då sådan förefinnes, är utan eller ock med luftgåny. Bukfenornas läge är vexlande, och de äro stundom saknade^). Denna underordning är mycket rik på arter, ehuru den i allmänhet ej är så rik, som den föregående, och en stor del af vare hafsfiskar samt den störste delen af vare färskvattensfiskar tillhör den samma. Vår nordiska fauna räknar väl så många arter af denna underordning, som af den föregående, eller mellan 90 och 100. men i sydligare och varmare haf är den föregående represen- terad af ett jemförelsevis större antal af både slägten och arter. Då, såsom vi redan ofvan i förste delen, pag. 43, yttrat, de taggfenige fiskarne betraktas såsom stående på en högre grad 1) Vi häuvisa för öfrigt till den synoptiska tabell, som vi leranat i l:sta bandet, sid. 42. LiUjeborg, Fiskarue. U. 1 2 Slutenblåsiiigar. af utveckling än de mjukfenige, för bvilket deras skelettbygg- nad i allmänhet talar, så öfverensstämmer det med den all- männe lagen för djurens geografiska utbredning, att taggfenin- garne äro rikare på former i de varmare zonerna, och att de mjukfenige äro jemförelsevis talrikare i de tempererade och kalla. Vi indela den uti 2:ne kohorter, motsvarande i det när- maste de tvenne af J. Muller (anf. st.) inom denna grupp upp- tagna underordningarna, och med de af honom för dessa gifna namnen. Kohorter: MALACOPTERTGn.futan luftgåiig 1. Anacanthini, J. Muller. Siiubläsan • • • .| [med luftgång 2. Physostomi, J. Muller. l:sta Kohorten ANACANTHINI, J. Mijller. (Abhandl. d. Acad. d. Wiss zu Berlin 1844, pag. 199 & 202). Sluteublåsingar. Simblåsan, som stundom saknas, utan luftgång. Bitk- fenorna, då de förefinnas.) merendels helägna under eller framom bröstfenornas fästen. Här i fråga varande kohort omfattar i allmänhet ett mindre antal arter än den följande, ehuru båda inom vår nordiska fauna äro representerade af nästan lika många. Nästan alla äro liafsfiskar, och blott ett ringa antal tillhör de färska vattnen eller uppstiger ur hafvet mer eller mindre långt in uti dessa. Af desse senare fiskar hafva en del ackommoderat sig i dessa vatten och trifvas och fortplanta sig i dem, och några få till- höra dem uteslutande. Någre få hospitera inuti ryggradslösa hafsdjur, företrädesvis Holothurier. En del tillhöra de stora djupen i oceanerue, och ganska månge äro migratoriske. De förete en synnerligen stor vexling i kroppsformen; från den ytterst smärte och långsträckte till den nästan cirkelrunde. En del förekomma i stora massor och äro för fisket af stor betydelse, och spela en vigtig rol i ekonomiskt afseende. De oss tillhörande fiskarne af denna grupp bilda sju särskilda familjer, öfver hvilka vi här lemna en synoptisk tabell. < > ^- o ?^ 5". ~ 3 = er? Pj — p < Cl 3 ^ P 33 S cc O p X- s p s° Cd o K-. (Xi c/D c -■ to (t. <. CD 2 £. c/- P O? il- ?r fD c c^- ^7* ^ *-< CO o- o 3 ^' =" g" p ^ p ^ O p CC tTQ P 2 m ^ o O (K5 00 o =1 Oj S . 3 P — . crp P t/J O *— ^ p k^. in ii. 3 ^ Cd S: o Cd bi ^ 4 Älbrosraefiskar. l:sta Familjen LYCODID^, A. Gunther 1862. (Catal. of the Fishes in the British Museum, vol. IV, pag. 319. — 1862). Ålbrosmeflskar. Kroppsformen långsträcht och stundom mer eller mindre Jik ålens och stundom liknande hr o synens eller och lakens. Kroppen vanligen betäckt af små i huden inbäddade cycloid- fjäll, men någon gång naken. Hufvudet är temligen stort, och käkarne och merendels äfven plogbenet och gombenen äro be- väpnade med koniska tänder. Gälhinnorna äro sammanvuxna med gälnäsetf långt åtskilda och icke bildande någon gemensam fri kant eller flik. Gälöppning ar ne äro temligen små. Gä- larne äro 4 par och falske gälar förefinnas. En enda lång rygg- och analfena, hvilka äro sammanvuxna med stjertfenan, som icke är distinkt. Bukfenorna mycket små och belägna tmder strupen (jugulära), och någon gång saknade. Sidolinic förefinnes, men är ofta mer eller mindre otydlig. Simblåsa saknas och appendices pyloricce äro rudimentära eller inga. Analöppningen är belägen ett godt stycke bakom hufvudet. De äro bottenfiskar, företrädesvis tillhörande arctiska och antarctiska zonernas haf, och i allmänhet förekommande på be- tydligt djup. -i — 5 slägten, med ett obetydligt antal (23 — 25) arter höra till denna familj. Blott ett slägte har hittills an- träffats inom vår nordiska faunas område, ehuru möjligen ännu ett 2:dra der kan komma att erhållas. Anm. Vi hafva i det föregående, med få undantag, upptagit faaiiljerna i den ordning, hvari de blifvit stälda af Gunther i hans citerade »Cata- logue» ocli hans »Introduction to the Study of Fishes», och hafva derför äfven stält den här i fråga varande familjen i öfvereusstänimelse med nämnde auktoritet i början af Anacanthinernes grupp inom de mjukfenige fiskarnes underordning. Gunther har emellertid å nämnda ställe anmärkt, att de hit hörande fiskarne förete en stor likhet med en del slemfiskar (Blenniidce). Bland desse hafva de pä grund af denna likhet förut blifvit räknade af Reinhardt, senior'), och H. Kröyer^). Sedermera har Th. GlLL^) äfven räknat dem till slemflskarne, och ehuru han senare*) i öfver- 1) Kongl. Danske Videusk:s Selsk:s naturvid. o math. Åfhandl. 7;de Deel, pag. 114 & 115. 2) Naturhist. Tidsskr. .Sidje Ra^kke, l:ste Bd. 3) Catalogue of the Fishes of the Eastern Coast of North America. Proceed. of the Acad. of Nat. Sciences of Philadelphia 1861, Appendix, pag. 46. 4) Proceed. of the Ac. of Nat. Se. of Philad. 18C3, pag. 254. Älbrosinefiskar. 5 ensstäramelse med GUNTHF.R ansett dem böra bilda en egen familj, har han dock genom att äfven i denna upptaga slägtet Zoarces antydt denna familjs närd anslutning till slemfiskarne. Nyligen hafva Jordan och Gilbert ') atergifvit GiLLS åsigt i detta afseende, och med upptagande af slägtet Zoarces uti fam. Lycoclidce stält denna familj närmast efter fam. BlcnniiäcB. Sedan vi fått tillfälle att taga kännedom om benbyggnaden hos en af de större arterna inom slägtet Lycodes, hafva vi, såsom vi i det följande skola söka visa, funnit, att desse fiskar i sina osteologiska karaktärer sluta sig nära till slägtet Zoarces och Blenniiderne, och att, då de uppställas i sy- stemet såsom en egen familj, denna utan tvifvel i öfverensstämmelse med Th. Gill, och Jordan & Gilbert bör ställas närmast intill fam. Blcnniidce. På grund af beskatfenheten af deras feiistrålar anse vi emellertid det vara rättast, att föra dem till Malacopterygierne och Anacanthinerne samt främst bland desse, men bland de föregående Pseudacanthinerne torde i så fall Blenniiderne böra ställas sist. I. Slägtet Lycodes, J. Reinhakdt (senior). 1831. (Overs. över det Kong. Danske Vidensk. Selsk:s Forh. ; i Kong. Danske Vidensk:s Selsk:s natuivid. o. math. Afh. 5:te Deel, pag. LXXV, tr. 1832). Kroppen, livars långsträchte form stimdom är smärtare och stundom tjockare, är täckt af små och i huden inbäddade, glesa fjäll. Käkarne, gombenen och plogbenet äro beväpnade med tänder. Ofverkäken räcker framom den undre, och skägg- tömmar saknas. Ögonen äro af medelmåttig storlek. Buk- fenor förefmnas, och deras längd är mindre än ögats längddia- meter. Gälhinnans strålar äro 6. Ryggfenan börjar något bakom bröstfenornas fästen. Appendices 2^!/loriccB äro 2 eller inga^). Detta slägte är det på arter rikaste iuom denna familj och innesluter 15—20 arter, af hvilka 3:ne, som dock torde vara generiskt skilda från de andra, enligt Gunther tillhöra den antarctiske oceanen. 1) Synopsis of the Fishes of North America, pag 783. — 1882. 2) Denna karakteristik för slägtet äfvensom de följande diagnoserne för och beskrifningarne af arterna grunda sig hufvudsakligen på den förträff- liga redogörelse och beskrifning af de samma, som blifvit lemnade af E. OOLLETT i »Den Norske Nordhavs-Expedition 1876—1878, Zoologi, Fiske», pag. 77 och följ. (1880), och i »Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879— 83», i Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 29;de Bd. Den beskrif- ning af den l:sta arten, som vi i det följande meddela, grundar sig der- jemte på 2:ne fullvuxna exemplar, som genom Colletts välvilja blifvit från Christiania Universitets zool. museum skänkta till Upsala Universitets d:o, och för hvilka vi härmed hembära honom vår tacksamhet. 6 Slägtet Lycodes. Enligt CoLLETT äro 4 af de 15 säkra arterna inom detta slägte att räkna till Norges fauna. Äggens betydlige storlek och ringa antal gifva stöd åt den af Jordan och Gilbert yttrade gissningen, att arterna af detta slägte, liksom de af si. Zoarccs. föda lefvande ungar, men någon erfarenhet derom har ännu icke vunnits. Så vidt man känner, utgöras deras födoämnen förnämligast af kräftdjur, maskar, tagghudingar och någon gång smärre fiskar. De 4 till Norges fauna hörande arterna kunna på följande sätt särskiljas. Lycodes. Kroppens största höjd innehälles i totallängden. 7—10 gånger Färgen brunsvart, med livitgula tvärband och fläckar . . 1. esmarkii, Collett. rödaktigt gråbrun, utan band eller fläckar ... 2. friyidus, Oollett. omkring 12 gånger. Färgen ofvan och på sidorna gråbrun, med irre- guliere bruiisvarte fläckar eller sknggninijar 3. sarsii, Collett. omkring 20— 22',2 gånger i total- längden 4. murccna, Collett. 1. Lycodes esmarkii, E. Collett. Esmarkske Albrosmen. Största hroppshöjden inncliålles hos de äldre 6 till 8 ocli hos de yngre 9 till 10 ggr i totallängden. Hufvudet är fram- till icke nedplattadt. Sidolimen är dubbel, d. v. s. den delar sig baJcom fästet för bröstfenan uti 2:ne grenar, af Jwilka den öfre, som ofta är otydlig, går långs midten af kropps- sidan, och den nedre, som äfven stundom är otydlig, sänker sig samt går nära intill och nästan parallel med analfenans bas. Färgen är brunsvart, med en hvitgul fläck p)å hvardera sidan af nacken och med 5 till 8 hvitgula tvärband, hvilka hos de äldre äro upplösta i ringformige fläckar samt äro kedjeformiga, Kf. ] +95—111; af. 82-^6; brf. 20—23; bf. 5; stjf. 13. Esmarkske Älbrosmeii. Lycodes Vahli, Laur. Esmark: Bidrag till Fimnarkeii.s Fiskefauna; Forh. v. Skand. Naturf:s 10:de Mode i CUivist. 1868, pag. 524. - 1869. esmarkii, R. Collett: Norges Fiske. Christiania Vidensk. Selskrs Forh. 1874. Tillcegsh. pag. 95. — 1875. ,. vallin, IdeM: Fiske indsamlede under den norske Nordhavs- Expeditions 2 förste Togter, 1876 og 1877; ibm 1878. N:o 4, pag. 11. — (Aftr.) 1878. „ ,. Idem: Fiske fra Nordhavs-Expeditionens sidste Togt, Somraeren 1878; ibm N:o 14, pag. 54. - 1879. ,. ,. Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; ibm 1879, N:o 1, pag. 62. — (Aftr.) 1879. ,. esmarkii, Idem: Den norske Nordhavs-Ex]>edition 1876 — 1878. Zoologi, Fiske, pag. 84, pl. II, tig. 19-21; pl. III. fig. 22. - 1880. „ ,, David S. Jordan and Chakles H. Gilbert: Synopsis of tlie Fishes of North America ; Bulletin of the United States National Museum, N:o 16, pag. 786. - 1882. ,, „ E. COLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879-83; Nyt Magaz. f. Naturvid. 29-.de Bd., (aftr.) pag. 73. - 1884. Då arterna af detta sliigte först pa senare tiden i Norge blifvit iakt- tagna, och då de äro djupvattensfiskar, som endast jemförelsevis sällan er- hållas, så liafva de derstädes icke blifvit af flskareua utmärkta med någon egen benämning. Deras allmänna likhet i kroppsformen dels med brosmen eller laken oeh dels med ålen föranleder oss, att för dem föreslå den för dem gemen- samma benämningen ålbrosmar, och följaktligen för den liär i fråga varande arten den af Esmarkske Albrosmen. Da namnet brosme är Norskt, läm- par sig denna benämning för det förhållandet, att desse fiskar inom vår nordi.ska fauna endast tillhöra Norge. Skulle någon art blifva anträffad inom Sveriges område, kan det Svenska namnet ålluhhar tilläggas, da brosmen i Bohuslän är känd under benämningen luhh. Beshr. Den syues vara den största arten inom slägtet, och dess totallängd bar enligt Collett befunnits stiga till 705 mill. eller 23 1,2 ^^^i^^ dec.m. Vanligen äro dock de äldre af båda könen omkring 2 fot (stundom något mera och stun- dom något mindre) långe. Kroppen är ej synnerligen smärt och företer i sin allmänne form ganska stor likhet med lakens (Lota vulgaris) eller lubbens (Brosmius brosme) och är ej så långsträckt som tånglakens (Zoarces viviparus). Hos en rom- stinn hona, hvars totallängd är 2 fot Vi o ^^^^ dec.m. eller 621 mill., hafva vi funnit största kroppshöjden, belägen öfver bukens midt, vara 8^10 t. eller 108 mill. och hos en annan d:o d:o, med totallängden utgörande 2 fot eller 600 mill. och 8 Slägtet Lycodes. med största kroppshöjden äfven öfver bukens midt, funno vi den senare vara 3Vio ^- ^H®'' 99 mill. Hos båda dessa inne- hölls således största kroppshöjden ungefär eller mycket nära 6 ggr i totallängden. Hos den förra honan var kroppshöjden strax bakom bröstfenornas fästen (hvilken höjd hos icke romstinna synes vara lika med den öfver bukens midt) 27io t- ^ller 87 mill., och denna innehölls således omkr. 7 ggr i totallängden. Hos en gammal hane af G 10 mill:s totallängd har Collett funnit största kroppshöjden vara 84 mill. och således innehållas ungef. 7 1/4 ggr i den nämnda längden ; och äldre hanen är således något smärtare än den rom stinna honan. De yngre äro betyd- ligt smärtare. Hos ett exemplar af 81 mill:s längd har Collett uppgifvit kroppshöjden till 8 mill. och således blott utgörande 7io af totallängden. Hufvudet är temligen högt, hvadan kropps- höjden framtill ej är obetydlig. Bakåt aftager den deremot starkt, men dock gradvis, och stjertens höjd vid stjertfenans bas (allt utan inberäkning af fenorna) är betydligt större än dess tjock- lek derstädes. Stjerten, med inbegrepp af fenorna, är ej starkt tillspetsad, ehuru närmande sig till lancettformen. Framtill är kroppen ganska tjock, men bakåt är den starkt hoptryckt och tunn, så att stjerten 1 t. eller 30 mill. framom stjertspetseu blott är 3 mill. tjock hos den ofvan först nämnda honan. Störste tjockleken är hos de båda nämnda honorna belägen å bukens midt, samt är hos båda 2 Vi o t. eller 72 mill. och utgör således ^/.j eller något litet mera af största kroppshöjden. Hos icke romstinna är den belägen å locken, och utgör hos de äldre un- gefär ^/4 af största kroppshöjden och är hos de unge ungefär lika med den senare. Detta utvisar, att kroppen framtill hos de icke romstinna och ännu mera hos de unge är trindlagd. Afståndet mellan nosspetsen och auus är hos den l:sta ofvan anförda honan 7 Vio t- eller 234 mill. och hos den 2:dra d:o 7^10 t- eller 237 mill. och anus är således hos båda belägen något bakom den förste V3 af totallängden, och det nämnda afståndet innehålles ungefär eller nära 272 ggr i ggi" i deras läugddiameter. Gällocken, som äro obeväpnade, äro till följd af den tjocke huden otydliga. Locket och underlocket hafva tillsamman nästan formen af en liksidig triangel, och det senare, som är mycket tunnt och nästan hinnartadt samt skjuter öfver och bakom det förra, bildar i förening med det en trubbigt tillspetsad flik, som är 3-igtad uppåt och bakåt, ofvan basen af bröstfenan, och hvar> öfre kant är grundt konkav. Sjelfve spetsen af denne är bildad af underlocket. Mellanlocket och förlocket äro särdeles otyd- liga. Sedan huden aftagits, visar sig mellanlocket afiångt och jemnbredt och litet böjdt. Törlocket är nästan halfmänformigt. något bredare upptill, och med bakre kanten nästan jemnt af- rundad och med 2:ne låge ryggar upptill. Gälöppningarne äro tämligen små och vertikale, med den nedre vinkeln framför bröstfenornas nedersta fästen. Gälhinnorna, hvilkas strålar äro (5, äi-o vid sidorna af bukfenorna sammansmälta med den gäl- näset betäckande huden, och bilda således icke derstädes någon gemensam fri kant eller flik. Hufvudet saknar tjällbetäckning helt och hållet hos yngre, men hos äldre är nacken tjällbetäckt. och hos fullt utvuxne sträcka fjällen sig fram öfver hjessan. På den senare och på pannan är huden fint rynkig. — Tänderna äro starka, men något trubbiga hos de äldre, och förekomma på mellankäksbeuen, gombenen och plogbenet. Bland dem förefinnas inga större huggtänder, ehuru de, som sitta främst i yttersta raden å mellankäksbenen äro störst. Pä dessa ben intaga de hos äldre hele benens längd, och bilda baktill en enkel rad och framtill 3:ne rader. På underkäken äro tänderna väl så talrika som på den öfre, och sträcka sig bort åt bakre änden af det tandbärande benet (os. dcntalc) samt äro nästan jemnstora. Underkäkens tandrad är längre än öfverkäkens. Liksom på mellankäksbenen bilda de äfven här hos äldre bakerst en enkel rad och framtill 3me och någon gång 4 rader. Gom- benens tandrad är i allmänhet ej längre och hos äldre vanligen mycket kortare än den på mellankäksbenen'). Tänderna äro 1) Enligt COLLETT är hos den närstående Lycodes vahlii från Grön- land tandraden pä gombenen längre än den på mellankäksbenen, och denna skiljaktighet torde vara den vigtigaste för distinktionen mellan bada dessa arter, som eljest enligt den ofvan uppgifna synonymien af Collett för en Esmavkske Albrosnien. 11 här 9-11 till antalet, och sitta baktill i enkel och framtill ofta hos äldre i dubbel rad. Plogbenets tänder, som äro af samme storlek som de andra, sitta på dess främre ände, och äro hos äldre 5—7 till antalet. Enligt Collett äro hanarne utrustade med starkare tandbyggnad än honorna, och tand- raderna på mellankäks- och gombenen äro längre hos de förra. Svalgbenens tänder äro af samme form som de andra, men något mindre. — Piijggfenan^ som är inhöljd i en tjock och till större delen fjällbetäckt hud, börjar hos den här ofvan först anförda honan o^oo t- ^11*^1' 1^4 mill. från nosspetsen och 1 V-io t- öller 40 mill. bakom bröstfenornas fästen. Den så väl som analfenan är utan märkbar gräns förenad med den lilla stjertfenan, och dessa fenor bilda tillsamman en hos de äldre mindre och hos de yngre mera tillspetsad stjertspets. Efter skelettering är gränsen mellan dem tämligen tydlig, och vi hafva då hos den mindre af de ofvan anförda båda honorna i ryggfenan funnit 108 strålar, af hvilka den l:ste, hvars inter- spinalben är fästadt mellan 6:te och 7:de bålkotornas neural- taggar, är liten (12 mill. lång), oledad och enkel, men mjuk och vid spetsen med antydning till klyfning framifi-ån bakåt i), och den 2:dre äfven är enkel, men ledad, och de öfrige grenige och ledade. Denna fena, som framtill är låg, är för öfrigt af medelmåttig höjd — hos den först nämnda honan 1 t. eller 30 mill. hög — samt nästan jemnhög under större delen af dess längd, tills längre bakåt, der den så småningom sänker sig. Enligt Collett vexlar antalet af dess strålar mellan 102 och 118 och är större hos de äldre än hos de yngre. — Analfenan, som hos den först anförda honan börjar 87io t* ^ller 249 mill. från nosspetsen och temligen långt bakom anus, är af samme form som ryggfenan, men något lägre än den — dess största höjd hos nämnda hona Vio ^- ^Hor 24 mill. Antalet af dess strålar hafva vi hos den af oss skeletterade, ofvan anförda 2:dra honan funnit vara 92, som alla äro ledade, men de 3:ne främste. tid blifvit ansedda såsom identiska. Enligt LtJTKEN (Grönlands og Islands Lycoder: Vidensk. Meddelels. fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1879—80, pap. 314) är gombenets tandrad hos L. vahlii i allmänhet längre än den på raellankäksbenet, och i alla händelser blott föga kortare än den senare. 1) Det är möjligt, att denna antj^dning till klyfning blott är indivi- duel. — Denne stråle, som svårligen kan iakttagas förr än efter omsorgs- full skelettering, synes hittills hafva blifvit förbisedd. 12 Släsrtet Lycodes. enkle eller icke grenige. Äfven den är inhöljd i en i syn- nerhet framtill tjock och fet samt till större delen fjällbetäckt hud. Enligt Collett vexlar antalet af denna fenas strålar mellan 88 och 102 och är minst hos de yngre. — Bröstfenorna äro temligen stora och breda och hos de äldre jemut afrundade, men hos de yngre enligt Collett i bakre kanten grundt utrin- gade, derigenom att en del af deras nedre strålar då äro något förlängde'). Deras längd hos den ofvan först anförda honan är 22/,„ t. eller 66 mill., och deras fäste är vertikalt och sam- manfaller med gälhinnans bakre kant. Enligt Collett äro de jemförelsevis störst hos de yngre, och hos en 81 mill. lång unge innehölls deras längd blott OVio ggi' i totallängden, då den deremot hos den här nämnda honan innehölls omkr. 9 ggr i den samma. Den dem betäckande huden är, med undantag af deras spetsar, tjock, men blott vid basen af deras yttre sida fjällbärande. Hos den skeletterade honan hafva vi uti dem funnit 22 strålar i hvardera, som alla äro ledade och grenige. Enligt Collett vexlar detta antal mellan 20 och 23. — Buk- fenorna, som hafva sina fästen under strupen, ett stycke framom bröstfenornas d:o, samt temligen nära intill hvaraudra, äro små och rudimentära samt omslutna af tjock hud, utan fjäll. Deras längd hos den först anförda honan är "/20 t- ^ller 16 mill., och innehålles således ungef. -t ggr i bröstfeuornas d:o. An- talet af deras strålar kan endast utrönas efter omsorgsfull ske- lettering samt strålarnes särskiljande med en fin nål under lämplig förstoring. Vi hafva på detta sätt hos. den skeletterade honan uti dem funnit 5 strålar, som alla äro ungef. lika långe samt ledade och af hvilka den ytterste å hvardera sidan af fenan är enkel och de andre tvågrenige emot spetsen -). — Stjertfenan, som, enligt hvad redan blifvit anfördt, är liten och utan gräns förenad med de andra vertikala fenorna, är lik- som de inhöljd i en temligen tjock och till större delen fjäll- bärande hud, och har, enligt hvad vi å den skeletterade honan tyckt oss finna, 13 strålar, i 2:ne afdelningar, af hvilka den öfre räknar 7 och den nedre 6. Alla äro tvågrenige, och de mellerste litet längre än de andre. — Den kroppen betäckande huden är tjock och hos de äldre mer eller mindre glest betäckt 1) Detta S3'nes innebära någon antydning till hvad som eger rum hos bröstfenorna hos Lumpenus maculatus. 2) Collett uppgifver deras antal till 4. Esmarkske Albrosmeu. 13 af i deu inbäddade sniå, rundade, ovala eller elliptiska cycloid- Ijäll. Glesast äro dessa på buken, der de t. o. m. hos äldre nästan saknas på midten af dess undre sida, och tätast sitta de å de bakre delarne af stjertens sidor. Hos de fullvuxne eller äldre sträcker sig fjällbetäckningen fram öfver nacken och öfver större delen af de vertikala fenorna och t. o. m. ut till nära stjertens spets, men hos ungarne är buken midt åt naken, och de vertikala fenorna äro äfven utan fjäll, och de, som finnas å stjertens sidor, äro glesare än hos de äldre. — SidoUnien är dubbel och hos medelstora, väl bibehållna exemplar ganska tydlig. Den börjar enkel vid gälspringans öfre vinkel, gör en båge ofvan den af locket och underlocket bildade fliken, och delai' sig derefter strax bakom denne i 2:ne grenar, af hvilka den öfre eller mediolaterala, som i allmänhet är den tydligaste, går långs midten af kroppssidan ända ut till stjertfenan. Den nedre eller ventrale grenen går snedt nedåt öfver sidan af buken emot analfenan, och närmar sig dennas bas ungef. vid den 16:de strålen, hvarifrån den går långs nämnde bas bort emot stjert- fenan. Den främste enkle delen af sidolinien räknar ungef. 24 tätt stående porer. Hos fullvuxna och i sprit länge förvarade exemplar är sidolinien ofta otydlig. Hos den ofvan först an- förda honan hafva vi dock funnit temligen tydliga spår till dess främre och mediolaterale delar, med omkring 30 mycket små porer, upphörande på öfre delen af bukens sida. — Färgen är enligt Collett mörkt brunsvart, hos de yngre med 5 — 8 smala, skarpt begränsade hvitgula tvärband, af hvilka de främre äfven sträcka sig öfver ryggfeuan och de bakre både öfver denna och analfenan, och det bakersta stundom intager stjertspetsen. Det främsta bandet har sitt läge på främre delen af ryggfenan. Dessutom förefinnes en hvitgul fläck på hvardera sidan af nacken. Den undre sidan af buken är obetydligt ljusare. Nedre delarne af hufvudets sidor och strupen äro något ljusare. Hos de fullt utvuxne äro dessa band upplösta i ringar, som bilda mer eller mindre tydliga tvärgående kedjor, och de båda fläckarue på nacken flyta då stundom samman, så att de bilda ett tvärband. Munhålan är svart. — Appendices pyJorkce saknas. Ovariet och testis äro enkla, enligt Collett. Skelettet. Det fasta kraniet af det 2 fot långa exemplaret är 28/,o t. eller 84 mill. långt och 1 7.,„ t. eller 43 mill. bredt samt 16 mill. högt. Då pannan mellan ögonen och kraniets 14 Slä2;tet Lycodes. främre ände äro smala, så följer häraf, att kraniet har en lång- sträckt och nedtryckt form. Det är ofvan utan långsgående kölar, men det är dock der ojemut genom stora slemgropar på pannbenen samt ossa pterotica & sphenotica och mindre sådana på 0. epotica & ectethmoidca. Långs midten af pannan mel- lan ögonhålorna är en stor grop. Basilarbenet är baktill platt- trindt. Sidonackbenen hafva hvartdera en väl utbildad, ur- hålkad men fullständig ledknapp, som skjuter ut bakom basilar- benet. Öfre nackbenet har sin bakre del snedt stupande bakåt och nedåt, och dess främre, horisontelle del stöter intill pann- benen samt är baktill genom en tvärgående rygg, i hvars midt är ett helt litet bakåt rigtadt utskott, afskild från dess bakre, stupande del. O. epoticum har ett bredt, ofvan urhålkadt och baktill afrundadt, utåt och bakåt rigtadt utskott, på hvars öfre sida den inre änden af posttemporalbenet är fästad, och detta utskott räcker något längre tillbaka än det i samma rigtning utstående utskottet å o. pteroticum, som har det vanliga läget utanför det förra benet. O. p)terotkum sträcker sig så långt ned på hjernskålens yttre vägg, att det här stöter intill främre delen af sidonackbenet, och bakom dessa bens förening synes ett temligen litet och å yttre sidan i midten konkavt o. opistJio- ticum, som bakåt och utåt har en tunn kant, på hvilken är fästadt ett från posttemporalbenets nedre rudimentäre gren ut- gående starkt ligament. Således är o. opisthoticum genom o. pterotimm och sidonackbenet afskildt från o. prooticum. Framom den å midten af o. prooticum varande benbryggan är ett stort hål, som är omslutet baktill och nedtill af sist nämnda ben, framtill till obetydlig del nederst af ett från pannbenet ned- skjutande utskott och till större delen af alisphenoidbenet, och upptill af sist nämnda ben och o. sphenoticuni. Detta sist nämnda benet begränsar såsom vanligt ögonhålan baktill ytterst, och är här ungefär lika långt utstående som det yttersta och bakersta utskottet på o. ptcroticiim. O. sphenoticuni har å undre sidan bakom ögonhålan en djup ledgrop för den främre ledknappen å hyomandibularbenet, som med sin bakre ledknapp artikulerar dels med samma ben och dels med o. pteroticum. Basisphenoidben saknas. Farasphcnoidhenet är något litet båg- böjdt och å undre sidan plattadt. Från dess ala basitemporalis går ett nppstigande utskott, som ligger framom det från pann- benet framför alisphenoidbenet nedskjutande utskottet, och Esinarkske Ålbrosnieii. 15 som här baktill begränsar den store öppningen mellan ögon- hålorna. Den bakre delen af parasphenoidbenet har å undre sidan bakåt något divergerande fåror, men är ej klufvet i bakre änden. Plogbenet sträcker sig med sin bakre ände nästan till ligonhålornas midt, och dess främre ände, som räcker något framom tänderna, har formen af en afrundad långs midten undertill urhålkad och såleiles dubbel knöl. Sidosilbenen, som äro fullt för- benade, äro temligeu tunna, ofvan gropiga och framtill urhål- kad e. öfre sil benet är väl förbenadt, framtill bredt och der tvärt urhålkadt, och sträcker sig något litet längre fram än plogbenet. Hjessbenen hafva vanligt läge, å yttre sidorna af öfre nackbenet, och äro af medelmåttig storlek samt ofvan gropiga och ojemna. Mellan dem och o. jjterotica är en temligen obe- tydlig fördjupning. Pannbenen äro skilda (d. v. s. med per- manent sutur dem emellan), och baktill utbredda, men starkt in- knipna mellan ögonhålorna, der deras gemensamma minsta bredd blott är 5 mill. å det anförda kraniet. Hvartdera har framtill i den ofvan anförda midtelgropen en mindre långsgående grop. Hyomaudibularbenet är af vanlig form, med 3:ne ledknappar, af hvilka den främste är mest utbildad. Den bakersle, med hvilken locket artikulerar, har ej något långt skaft och är rig- tad nedåt och bakåt. O. symplecticum är upptill bredt och nedtill tillspetsadt. Quadratbenet är af vanlig form, men tunnt och till någon del genomsigtigt mellan dess tjocke balkar. Gom- benet är smalt, med ett långt och snedt utåt och framåt rig- tadt maxillärutskott och med en uppstående flik å öfre sidan. Mesopterygoidbenet är helt smalt (nästan jemnsmalt) under större delen af dess längd och endast något utbredt baktill, der det är förenadt med quadratbenet och metapterygoidbenet, samt tunnt och genomsigtigt. Pterygoidbenet är äfven smalt och något bågböjdt. Metapterygoidbenet är af jemförelsevis ringa storlek, af en nästan elliptisk form och med den största dimen- sionen i vertikal rigtning. Mellankäksbeneu äro temligen korta, utåt jemnt tillspetsade, och saknande flik å öfre sidan samt försedda med 2:ne uppstigande utskott vid deras inre ände, af hvilka det innersta, som är smalast, är ungef. dubbelt längre än det andra, som är trubbigt, och å bakre sidan med en knöl- lik förtjockning, De båda mellankäksbenens innerste utskott konvergera och sammanstöta med deras spetsar. Öfverkäks- benen äro nära dubbelt längre än mellankäksbeneu, och äro bakåt 1 6 Slägtet Lycodes. eller utåt något men ej mycket utbredda i vertikal rigtning. med en afsats i öfre kanten bakom midten och med den bakre änden snedt afrundad. Underkäken är stark, å inre sidan kon- kav och å den yttre med en långsgående rygg, under hvilken äro 5 stora slemgropar, af hvilka den näst bakersta är dubbel och störst. Båda underkäkshalfvorna äro starkt men ej orörligt förenade och baktill såsom vanligt högre, ehuru ej der mycket höga. Ossa nasalia äro stora och tunna, nästan njurformiga. ofvan urhålkade och framifrån bakåt genomborrade af en stoi slemkanal. Infraorbitalbenen äro nedtill försedda med stora slemgropar, och det främsta, största är af en irreguliert rhom- boidisk form samt räcker ej fram till nosspetsen. Gällocken äro redan ofvan anförda. Mellanlocket räcker icke fram till quadratbenets ledknapp, men dock till den nedre änden af för- locket. Os hasihranchiostegale är subtriangulärt, baktill tunnt och något utringadt och med undre kanten framtill utbredd. O. linyuale är af vanlig aflång form, framtill något bredare och der ofvan långs åt urhålkadt. O. ceratohyale är ungef. dubbelt längre än o. epihyale. O. stylohyale är ganska långt. Af de 6 strålarne i gälhinnau äro äfven de främre långe, och alla äro smale och tillspetsade. De förete det vanliga förhål- landet, att vara delade i 2:ne grupper, af hvilka den främsta blott utgöres af '2:ne. De nedre svalgbenen äro tjocka och smalt lancettformiga, med största bredden framom midten och med den bakre änden smal och tillspetsad. Deras tandbeväpning är stark, bildande 3 — 4 rader tänder. — Kotornas antal är å den af oss skeletterade honan 115, af hvilka 23 äro bålkotor och följaktligen 92 stjertkotor. Collett^) uppgifver kotornas antai å ett annat skelett af ett fullvuxet exemplar till 118, men äfven der bålkotorna till 23, så att äfven hos äldre stjertafdel- ningeus kotor äro vexlande uti antalet. l:sta bålkotans neural- båge är rörligt fästad vid sin kropp, och urostyl saknas vid den homocerka stjertfenan. Sista stjertkotan är temligen lång. Pleurapophyserne äro små och smale, och pä bålkotorna, med undantag af de främsta, äro parapophyserne långe och på de bakre af desse äro pleurapophyserne fastade långt ute från kotkroppen, och vid dem synas fastade ossa epipleuralia, hvilka saknas i stjertregionen. Neural- och hsemaltaggarne äro långe. 1) Nordhavs-Expeditionen, Fiske p. 93._; Esmarkske Albrosmen. 17 — Af skulderapparatens ben är posttemporal benet smalt och nästan stafformigt samt icke klykformigt, emedan till dess nedre gren förefinnes endast ett ytterst obetydligt rndiment, och den är, såsom redan ofvan är aufördt, företrädd af ett starkt ligament. Öfre nyckelbenet är temligen stort, lancettformigt och förtjockadt i öfre änden och främre delen. Nyckelbenet är af vanlig form och storlek, upptill utbredt och utringadt samt här baktill mycket tunnt. Nedåt bildar dess yttre lamell 1 — 2 starkt utstående och skarpe kanter. Båda nyckelbenen äro fast förenade med sine nedre ändar. Skulderbladet och korpbenet äro tunna och genomsigtiga, och det förra har en stor scapular- fenestra och det senarq räcker ej ned till nedre änden af nyckel- benet. O. postclavkidarc är enkelt, smalt och långt och något S-formigt böjdt, samt ligger löst i köttet, ehuru eljest i det vanliga läget tvärs öfver inre sidan af bröstfenans bas. O. brachialia äro stora och till antalet 4, af hvilka de 3me nedre äro nästan quadratiska. Bäckenbenen, som äro fastade intill hvarandra vid nedre ändarne af nyckelbenen, äro mycket små och af elliptisk form, ofvan och under, i synnerhet det senare, långs åt urhålkade, och på senare stället baktill med ett ge- mensamt nedskjutande skiflikt utskott. På deras bakre ände bära de, såsom vanligt, de små bukfenorna. Anm. Då man jeniför denne skelettbyggnad med den hos Gadidce och särskildt hos Gadus, så finner man hos den förre åtskilliga vigtiga afvikelser, hvilka deremot visa öfverensstämmelse med skelettet hos si. Zoarces, såsom redan ofvan blifvit antydt. l:o i afseende på kraniet: Sido- nackbenen hafva hos Lycodes äfvensom hos Zoarces riktige och solide led- knappar, för artikulationen med l:sta kotan, då deremot hos Gadus dy- like ej förefinnas, emedan de utskott å dessa ben, som hos dem bilda denna artikulation, ehuru broskbärande, äro inuti ihåliga och således icke solida och icke kunna sägas hafva formen af egentlige ledknappar. Öfre nackbenet har hos Lycodes och Zoarces upptill blott ett rudimentärt bakåt utskjutande utskott, då detta deremot hos Gadidce är stort och långt och oftast fort- sattes i en köl på kraniets öfre sida. O. opisthoHcum är hos Lycodes och Zoarces litet och genom o. pteroticum och sidonackbenet afskildt från o. prooticum, samt utan ledyta eller fäste för den nedre grenen af posttem- poralbenet, emedan denne gren hos dem saknas eller blott finnes antydd af ett rudiment, då det (o. opisthoticum) hos Gadidce är mycket stort (lika stort som eller större än o. prooticum) samt stötande intill o. proo- ticum och i sin bakre kant försedt med artikulationsyta eller fäste för den nedre grenen af posttemporalbenet, som här är väl utbildad och gifver detta ben formen af en klyka. Vid främre kanten af o. prooticum är hos Gadus en öppen bugt och icke ett slutet stort hål såsom hos si. Lilljeborg, Fiskarne. l\. 18 Slägtet Lycodes. Lycodes och Zocirces. Pannbenen äro hos båda dessa senare slägten mycket smala mellan ögonhålorna, då de hos Gaäiäce i allmänhet äro mer eller mindre breda. Sidosilbenet är hos Gadidoe mer eller mindre horisontelt utbredt, med främre sidan nedtryckt, och den så väl som benet i sin hel- het är starkt rigtad bakåt, då deremot detta ben är transverselt stäldt hos si. Lycodes och Zoarces och har främre sidan urhålkad Hos Gadidce har öfre silbenet framtill och upptill formen af en hoptryckt knöl, då det der- städes hos si. Lycodes och Zoarces är mer eller mindre bredt och tvärt urhålkadt. Plogbenets främre ände har hos Gadidce mer eller mindre tydligen formen af en pilspets, dä den hos si. Lycodes och Zoarces är formad såsom en dubbel knöl. De båda öfre ledknapparne å hyomandi- bularbenet äro hos si. Lycodes och Zoarces väl åtskilde, dä de hos Gadidce äro sammanlöpande eller stöta intill hvarandra. Gombenet, mesopterygoid- benet och pterygoidbenet äro breda i vertikal rigtning hos Gadidce, dä de hos si. Lycodes och Zoarces äro smala, och endast mesopterygoidbenet är baktill utbredt i nämnde rigtning, der det deremot är afsmalnande hos Gadidce. Mellankäksbenet hos si. Lycodes och Zoarces har det inre ut- skottet vid inre änden temligen långt och tillspetsadt, och ä öfre sidan af nämnda ben finnes ingen flik, då det hos Gadidce har det nämnda utskottet kort, bredt och trubbigt, samt en starkt utbildad tiik å öfre sidan af benet. Underkäkens tandbärande ben har iios si. Lycodes och Zoarces nedtill slemgropar, som saknas å detta ben hos Gadidce. — 2:o i afseende på ryggraden: Slägtena Lycodes och Zoarces öfverensstämma med hvarandra nästan fullkomligt i afseende pä ryggradens byggnad och kotornas antal, med undantag deraf att l:sta bålkotans neuralbåge är fast hos det senare och rörlig hos det förra, så vidt vi hafva erfarit det. Hos Gadidce är kotornas antal mycket mindre och stiger knappast till 50 i stjertafdelningen. Hos torsken (Gadus callarias) sakna de 5 första bålkotorna parapophyser, då hos Lycodes och Zoarces blott de 2:ne första sakna dessa utskott. 6:te till lOale bålkotorna hos torsken hafva undertill å hvardera sidan en stor grop, och ll-.te till 19:de d:o hafva undertill 3;ne gropar, då deremot dy- like gropar icke finnas hos Lycodes och Zoarces. Hos torsken äro bälko- tornas parapophyser, med undantag af de 2:ne främsta, breda, dä de hos Lycodes och Zoarces äro smala. Stjertregionens neural- och haemaltaggar äro hos Lycodes och Zoafces ej så fint och trindt tillspetsade, som hos torsken, utan något hoptryckte. — 3:o i afseende pä skulderapparaten: Hos de båda nämnda slägtena är den af ungefär samme byggnad, och af- viker hos dem från den hos Gadidce (utom genom den redan anförde olike formen å posttemporalbenet) derigenora att hos de förra nyckelbenen äro kortare, fastare förenade nedtill och med mera utstående kant å yttre la- mellen, samt derigenom att brachialbenen äro mycket större än hos de senare. Dessa öfverensstämmelser i skelettbyggnaden mellan si. Lycodes och Zoarces samt deras gemensamma afvikelser i nämnda afseenden från fam. Gadidce synas oss utvisa, att fam. Lycodidce sluter sig närmare till fam. Blenniidcc än till fam. Gadidce. Esmarkske Albrosmen är en högnordisk djupvattensfisk, som i vår nord endast erhållits vid Norge. Den sydligaste lokalen Plalthufvade Albvosmen, 19 vid Norge, der den blifvit tagen, är enligt Collett banken utanför Tränen i Helgeland, under G6" 41' nordlig bredd, och det djup, på hvilket de 22 af Collett uppräknade vid Norge fångade exemplaren tagits, har enligt honom knappast varit mindre än 100 famnar och stundom varit 200 till 250 famnar, och de flesta hafva erhållits på så kallad djupvattenslina i Va- rangerfjorden under hösten och vintern. De i denne tjord er- hållna ex. hafva tagits vid Kjelmö och Bugö och några vid dess mynning utanför Vardö. Ett par ex. äro tagna i Öxfjord i Westfiumarken. Då så många ex. erhållits i närheten at Finmarkens kuster, är denne fisk sannolikt derstädes stationär, och synes icke, åtminstone i Varangerfjorden, vara särdeles sällsynt. Utom Norge har den enligt Collett under Norska Nordhavs-Expeditionen tagits vid Norsköarna å Spetsbergen på 260 till 459 famnars djup, och enligt samme författare samt JoKDAN & GiLBERT (auf. st.) utauför kusten af Nova Scotia i N. Amerika. I afseende på dess lefnadssätt känner man endast, att den håller sig på djupet och möjligen närmar sig kusterna under hösten och vintern, och sannolikt då [Oktober — Januari] fort- plantar sig, emedan alla äldre honor, som då erhållits, varit romfulla, med ovanligt stora romkorn eller ägg, nästan lika stora som laxens, och till jemförelsevis ringa antal [knappt öfver 1200]. Dess föda synes i synnerhet bestå af Echinodermer, så väl Echinider som Asterider, och derjemte af kräftdjur och maskar, af hvilka alla man funnit lemningar i dess ventrikel, och den torde derför i lefnadssättet för det mesta öfverensstämma med arterna af si. Anarrluclias. De äldres något trubbiga och nötta tänder antyda, att den företrädesvis förtär skaldjur. 2. Lycodes frigidus, K. Collett. Platthufvade Ålbrosmen. Största l^roppshöjden innehålles hos de äldre iwgcf. O '/s och hos de yngre till ocJt med 9 V2 99^' i totallängden. Huf- vudet är, i synnerhet frandill, nedtryckt och plattadt. Sido- linien är enkel och lågt belägen eller ventral. Färgen är röd- aktigt gråbrun, utan band eller fläckar. Rf. + V2 stjf. 99—104; af. + 'Z, stjf. 85—90; brf. 19—21; bf. 2? , 20 Släktet Lycodes. Lycodes vahlii, R. Collett (uec Reinh): Fiske indsamlede uiiJer »len norske Nordhavs-Expeditions 2 förste Togter, 1876 og 1877; Christ. Vid. Selsk:s Forh. 1878. N:o 4, pag. 11. — (Aftr.) 1878 „ frigklus, Idem: Fiske fra Nordhavs-Expeditionens sidste Togt. Somnieren 1878; ibni N:o 14, pag. 45. - (Aftr.) 1878. „ „ Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875 — 78; Christ. Vid. Selsk:s Forh. 1879, N:o 1, pag. 65. — (Aftr.) 1879. ^ Idem: Den Norske Nordhavs-Expedition 1876—1878. Zoologi. Fiske, pag. 96, pl. III. fig. 23 & 24. - 1880. Bet^lr. Det största af de 15 af Collett anförda exemplaren af denne fisk bar en totallängd af 510 mill. eller 17 tum dec.m.. men det är alls icke omöjligt att den blir lika stor som före- gående art, h vilken den i kroppsformen mycket liknar. Hos detta exemplar (en bane med blott den högre testis utvecklad) är kroppens böjd vid ryggfenans början 79 mill. eller 2^10 ^• och innebålles således ungef. 6 '/o go^" i totallängden. Hos ett annat exemplar af 118 mil]:s eller nära 4 tums totallängd är största kroppsböjdeu å samma ^tälle 12 mill. eller 7io ^- ^cb innebålles nära 10 ggr i den förra. Hos andra yngre men något större exempl. bar samme författare funnit kroppsböjden iunebållas ungef. 8 '/j go^' i totallängden. Enligt den samme är dess kroppsform i det bela nästan öfvereusstämmande med den bos föregående art. Afståndet mellan nosspetsen ocb anus innebålles ungef. 2 72 &gi" i totallängden. — Hufvudet är bredt, upptill teraligen nedplattadt ocb med jemförelsevis låg nos, ocb dess längd bos det nämnda största exemplaret är 12-1: mill. eller 4 Vi o t- ^'^b innebålles således bos det omkr. 4 Vg ggi' i totallängden. Hos det andra mindre ex. är det 28 mill. eller nära 1 t. långt, ocb denna längd innebålles således ungef. 41/4 ggr i totallängden. Hos den fullvuxna bönan utgör dess längd sannolikt en något mindre del af totallängden, liksom bos föregående arten. Nosens längd, eller afståndet mellan nos- spetsen ocb linsen är ungef. lika med bufvudets böjd öfver ögonen, ocb innebålles 2 '/o till 3 ggr i bufvudets längd. Af- ståndet mellan ögat ocb bakre spetsen af locket ocb underlocket är ungef. lika med bufvudets största bredd öfver kinderna ocb obetydligt större än dess böjd midt öfver nacken. Öfverkäkeu räcker betydligt fram om den undre, ocb den förre är kortare än bufvudets balfva längd. De främre näsborrarne likna dem Platthufvade Ålbrosmen. 21 hos föreg. art till form och läge, och liksom hos den så väl som hos de andra arterna af detta slägte förefinnas slemgropar med porer längs båda käkarne. Ögonen äro jemförelsevis små. Afståndet mellan båda ögonens linser innehålles nästan 2:ne gånger i dessas afstånd från nosspetsen. — Tänderna äro icke stora. På mellankäksbeneu sitta de baktill i en enkel rad och framtill i 3:ne rader. På underkäken bilda de öfver allt flera rader. På gombenen sträcka de sig tillbaka under ögonen och sitta i en enkel rad, och på plogbenet bilda de uugef. 3me rader. Hos yngre ex. äro tandraderna färre. — Bijyiifennn i förening med den öfre V2 af stjertfenan innehåller enligt Collett hos det ofvan anförda största exemplaret 102 strålar, och hos det minsta d:o 99 (l:o. Dess afstånd från nosspetsen innehålles hos de större omkr. 3 och hos de mindre omkr. 3 '/.^ ggr i totallängden, ehuru detta afstånd för öfrigt är underkastadt någon variation. Den har ungefär samme form som hos föreg. art, och har sin största höjd i den främre delen och sänker sig så småningom bakåt. — Änalfenan, som har sin bqrjan ett stycke bakom anus och är af samma byggnad och ungef. samma höjd som ryggfenan, har i förening med den nedre 72 ^f s^J6i't- fenan 85 till 90 strålar. — Liksom hos föregående art bildar ■■stjertfenan 2:ue afdelningar, af hvilka den öfre enligt Collett har () och den nedre 5 strålar. — Brösffenorna, som hafva ungef. samme form som hos föreg. art, vanligen med den bakre kanten afruudad, men stundom genom de nedre strålarnes för- längning med denne kant svagt urbugtad, hafva 19 till 21 (oftast 20) strålar, som alla äro klufne (tvågrenige) till roteu. Då dessa fenor böjas framåt, nå de hos de yngste till, men hos de äldre icke till ögonen. — Biilfenorna äro mycket små, och hos de äldre utgör deras längd ungef. '/g ^f hufvudets d:o samt är kortare än ögats längddiameter. De äro omslutna af tjock hud, och deras strålars antal har för Collett tyckts vara 2:ne, som båda äro klufne till basen'). — Fjällen, som äro väl så små som hos föreg. art, betäcka hos dem, som ej äro mycket små, hela kroppen, ända till hufvudet något tätare än hos föreg. samt sträcka sig ett stycke (hos de äldre ungef. till midten) ut på de vertikala fenorna. Hufvudet är utan fjäll, men hos de fullvuxne lära sådana förefinnas på nacken. För öfrigt är 1) Sannolikt är desse strålars antal lika med det lios töreg. arten. 22 Slägtet Lycotles. fjällbetäckningen underkastad någon individuel variation. — SidoUnien är enkel ocli ligger särdeles långt nere. Hos de fleste är den väl tydlig och är lätt att iakttaga, åtminstone i den förste halfdelen. Från gälspringans öfverste vinkel tager den sin början och går derefter hastigt och snedt nedåt ungef. under midten af bröstfenan, hvarefter den rigtar sig nästan rakt bakåt och löper parallelt med bukens profillinie i ringa höjd ofvan den, tills den når ungef. den 25:te strålen i analfenan, d. v. s. nästan midten af denna fena. Der tyckes den hos de fleste upphöra eller blifva otydlig. Hos somlige kan den dock fullföljas längre bakåt, sedan den å nämnda ställe gjort en krökning nedåt nästan till basen af analfenan, hvarifrån den då fortlöper ända till stjerteus spets. Dess porer äro små, hvit- aktiga och sammanbundna genom en smal linie af samme färg. — Färgen är mörkt rödaktigt grå eller brungrå i alla åldrar, utan spår till band eller fläckar. Fjällen äro obetydligt ljusare än bottenfärgen. Buksidan är endast obetydligt ljusare än den öfre sidan, men hufvudets undre sida är något ljusare än den öfrige delen af kroppen. Munhålan är hvit. De yngre äro något ljusare än de äldre och hafva rygg- och analfenorna brun- aktigt röda, och den blåsvarta bukhinnan är hos dem genom- skinande. — Appendkes pyloricce saknas. Tveune små ungar, som af Collett med någon tvekan hän- föras till denna art, hafva tagits med botteuskrapa på "Hav- broens" yttre stupning utanför Lofoten och Helgeland i Norge på 350 och 457 famnars djup, och denne är, så vidt hittills blifvit utrönt, den sydligaste lokalen för den samma. Fem större och mer eller mindre utvuxna exemplar hafva tagits vester om Hammerfest i Norge på 1110 famnars djup. För öfrigt har den erhållits vid Beeren Eiland och Spetsbergen på 260 till 133.3 famnars djup, och tillhör således företrädesvis de stora djupen och den högre norden. A alla ställen der den tagits, med undantag af ett, har temperaturen varit under O (från —0,7" C. till —1,6° C.) och detta har gifvit anledning till artnamnet frigidus. Beträffande dess lefnadssätt känner man endast, att dess föda utgöres förnämligast af kräftdjur och bland dem i synner- het af Amphipoder och Isopoder. Såsom fångad visade den sig trög och höll sig liggande på bottnen i till hälften hoprulladt läge, ungefär pä samma sätt som tåaglaken. Då den lades på Sarske Albrosuien. 23 sprit, visade den sig vara seglifvad. De flesta af de i dess ventrikel funna kräftdjuren äro sådana som uteslutande lefva vid hafsbottnen, och deraf framgår tydligen, att den liksom de andra arterna är en bottenfisk. 3. Lycodes sarsii, K. Collett. Sarske Ålbrosmen. KroppsfoDiicn är särdeles smärt och Uutgsträclt, och största hroijpshöjden innehåUes omlr. 12 och Imfvudets längd nära 6 ggr i totallängden. Färgen är gråbrun, med irregidiera hrunaMigt svarta sl:uggningar och Jläckar, och med en svart- aliigt brun linie från 'ögat till nosspetscn. Buksidan är gulhvit, ojläclad, 'men blåaldigt genoinskinandc på buken. Fjällen be- täcka kroppens öfre sida bort åt stjcrtens midt. Hufvudet, buksidan och fenorna äro ufa)i fjäll. Mycket fina tänder före- komma på käkarne och gombenen '). Blott bröstfenornas strålar hafva kunnat idrönas, och deras antal är 15 till 16. Lycodes Sarsii, R. Collett : Lycodes Sarsii, n. sp. ex ordine Aiiacan- thinorura Gadoideoruiii; Christ. Vidensk. Selsk:s Forh. 1871, pag. 62, CLini tabula. - (Aftr.) 1871. ,. sarsii, Idem; Norges Fiske, pag. 102. — 1875. „ ,. Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879 — 83. (2:det Hoved-Suppleraent til »Norges Fiske»); Nyt Magaz. f. Naturvid. 29 Bd., pag. 78, pl. I, fig. 3-4.— (Aftr.) 1884. Beskr. Denna arts storlek i fullt utvuxet stadium är ännu icke känd, då man enligt Collett hittills af den blott erhållit 4 unga exemplar, af h vilka det minsta är 44 mill. långt och de öfriga 57 till 62 mill. långa. Dessa unga exemplar äro mycket smärta och långsträckta, och antagligen har derför denna art en något smärtare kroppsform än de båda föregående, men i öfverensstämmelse med hvad som hos dem var förhål- landet har man skäl till den förmodan, att arten i fullvuxet 1) Då denna diagnos, som är gifven efter den af Collett senast meddelade, grundar sig enligt honom pä några exemplar uf endast 57-62 raill:s totallängd, och som derför antagligen äro helt unga, så torde den endast böra betraktas såsom approximativ och kan svårligen representera arten i fullt utbildadt eller fullvuxet stadium. 24 Slägtet Lycodes. stadium på långt när icke är så smärt, som dessa exemplar. Hos det 62 mill. långa ex. är kroppshöjden 5 mill. och inne- hålles således något litet mera än 12 ggr i totallängden. Hos det 44 mill. långa ex. är kroppsliöjden 3 mill. och innehålles nära 15 ggr i totallängden, hvaraf man kan finna, huru starkt kroppens smärthet aftager i mån af tillväxten. På grund af den smärte kroppsformen har den emellertid af Collett') blif- vit förd till en särskild afdelning af arterna inom detta slägte, utmärkt derigenom att kroppshöjden innehålles 12 — 24 ggr i totallängden och förut af honom benämnd AngiiilVforme Lij- coder. Till kroppsformen liknar denna art mycket tånglaken» men är något smärtare än denne. Enligt fig. 3 är stjertspetsen. icke tillspetsad, utan aftrubbad. Afståndet mellan nosspetsen och anus är hos det större exemplaret 19 mill. och hos det mindre 14 mill. och innehålles således ungef. hos det förra 3 7* och hos det senare 3 ggr i totallängden. — Hufvudct är hos det större af de 2:ne nämnda exemplaren 10 ^'o i^aill. och hos det mindre 7^2 ^ill- långt, och dess längd innehålles så- ledes hos båda ungef. 6 ggr i totallängden. Det har en jem- förelsevis lång och enligt figurerna bred och något nedtryckt nos. samt stora ögon, hvilkas longitudinelle diameter (enl. fig.) innehålles föga mera än 3:ne ggr i hufvudets längd. Öfver- käken räcker betydligt framom den undre, och långs båda käkarne är en rad djupa och öppna slemporer, 6 till antalet å hvardera sidan af den öfre och 8 å den undre käken. CoLLETr har endast funnit 5 strålar i gälhinnan, men sannolikt är deras antal 6 hos de fullvuxna. — Ytterst fina tänder hafva af nämnde författare blifvit iakttagna på mellankäksbenen, underkäken och gombenen men icke på plogbenet, och detta förhållande antyder exemplarens outbildade tillstånd. — Afståndet mellan nosspet- sen och ry (1(1 fenans början är hos det nämnda största exempL 17 mill. och hos det minsta 11 mill. och innehålles således hos det förra ungef. 3-/3 och hos det senare 4 ggr i totallängden. Strålarne i de vertikala fenorna hafva icke kunnat räknas. — Brösffenorna, som baktill enligt fig. 3 äro afrundade, hafva. 15 — 16 strålar. — Btdfvnornas längd är ungef. lika med ögats längddiameter. — Fjällen betäcka hos det största exem- plaret kroppens öfre del ned till midten af kroppssidorna från 1) Den Norske Nordhavs-Expedition etc. Fiske, p. 8i. Ållike Älbrosmen. 25 nackeu och bakåt till ungef. midten af stjertens läugd. Det minsta exempl. saknar fjäll helt och hållet, och sidolinien synes hos båda vara otydlig och har icke blifvit af bildad. Uti be- skrifningen af de större exempl. uppgifves emellertid, att blott den främre delen af sidolinien kan spåras, gående snedt nedåt frän underlockets öfre flik, bakom bröstfeuan, men raden af dess porer försvinner innan kroppssidans midtellinie blifvit nådd af densamma. — Färgen är karakteristisk. Under det buk- sidan är enfärgadt gulhvit, med blåaktigt genomskinande skift- ning på buken, är den öfrige delen af kroppen gråbrun, med irreguliera brunsvarta skuggningar eller fläckar, som i formen äro mycket vexlande, och stundom äro skarpt begränsade och stundom äro mindre tydlige, stundom äro ojemne och stundom nästan linieformige. Enligt figurerna stå dessa skuggningar eller fläckar transverselt på ryggen och öfre delarne af kropps- sidorna. Hufvudet ofvan och nackeu äro brungrå. Från ögat till främre näsborren är på hvardera sidan af nosen ett mörkt och distinkt brunsvart band, och mellan dessa är nosens öfre sida hvitaktig. liksom äfven hufvudets undre sida. Af denna art hafva, enligt hvad redan blifvit anfördt, hit- tills endast 4 exemplar erhållits, alla tagna med bottenskrapa af Prof. G. O. Sabs vid Norges vestra kust. Det först erhållna exemplaret (det minsta, 44 mill. långt) togs på 100—150 fam- nars djup i Hardangerfjorden i September 1869, och blef be- skrifvet af K. Collett 1871 å ofvan anförda ställe, och de 3me andra exemplaren blefvo tagna på 80 — 200 famnars djup den 31 Augusti 1882 utanför Beian, vid inloppet till Trondhjems- fjorden, och de 2me af dem erhöllos i en och samme skrapning. Dessa äro beskrifna af samme författare 1884 å ofvan uppgifna ställe. På alla dessa 3: ne exemplar var fästad en parasit (ÄncJiorella), och på det ena satt en Anceus maxillaris fästad i kroppssidan. 4. Lycodes muraena, R. Collett. Ållike Ålbrosmen. Kroppsformen niyclai långsträckt och smal samt ållik^ så att största kroppshöjden hinehålles 20 — 22 Y2 9U^ i total- längden. Hufvudet är nedplattadt, med ögonen nästan helt och hållet riglade tippat^ och dess längd innchållcs hos de ^6 Slägtet Lycodes. nåyot mera utviixne ungcf. 8 ggr och hos ungarne 7 ggr i totallängden. Sidolinicn är enkel och ventral. Färgen är en- färgadt gråbrun. Fullt idhildad är fjällhetächningen utbredd öfver hela kroppen., men nacken, hnfvudet och fenorna äro utan fjäll '). Rf. _j_ 1/., stjf. 101-118; af. + V, stjf. 97-103; brf. 13-17. Lycodes miircena, E. COLiiETT: P^iske, iiidsamlede under den norske Nord- havs-Expeditions 2 förste Togter, 1876 og 1877; Christ. Vid. Selsk:s Forh. 1878, N:o 4, pag. 15. — (Aftr.) 1878. „ „ Idem: Den Norske Nordhavs-Exped. 1876-1878, Zoo- logi, Fiske, pag. IIG, pl. IV, %. 29—31. — 1880. Beshr. Af de 4 hittills erhållna exemplaren af denna art är det största 217 mill. eller 7-/io ^^m dec.m. långt, men då detta var nästan utan fjäll, ehuru ett betydligt mindre ex. hade fjällbetäckuingen utbildad, är det antagligt, att det på långt när ännu icke var fullvuxet, och att dess totallängd åtminstone stiger till det dubbla af detta mått. Denna är den mest långsträckta och smala af alla hittills kända arter, samt liknar i kroppsformen ålen. Kroppens största höjd, vid rygg- fenans början, är hos det största exempl. 10 mill. och hos det minsta, af 112 mill:s totallängd, 5 mill. och innehålles således hos det förra 21 -/a och hos det senare ungef. 22 '/j ggi' uti totallängden. Bakåt blir kroppshöjden så småningom allt mindre, och stjerten är baktill smalt lancettformig. Anus är belägen ovanligt långt fram, så att afståndet mellan den och nosspetsen innehålles 4 ggr i totallängden, hvadan stjertafdelningens längd utgör ^/^ af den senare. — Hufvndet är stort och högt i för- hållande till kroppens höjd, pålällande nedtryckt eller plattadt och framtill temligen bredt, så att dess bredd öfver nosen är icke mycket mindre än den öfver kinderna, hvilken senare dock är betydligt större än dess största höjd. Hufvudets längd är hos det största ex. 26 mill. och hos det minsta d:o 16 mill. och innehålles således hos det förra 8 Vs och hos det senare 7 ggr i totallängden. Munnen är medelmåttig, och munvinklarne 1) Då denna diagnos grundar sig på unge och outbildade individer, anse vi, att om den kan sägas ungef. det samma, som vi sagt om den näst föregående, och ehuru arten såsom fullvuxen utan tvifvel är betydligt smärtare än de andra, är den dock sannolikt icke så smärt som den i diag- nosen angifna proportionen mellan höjd och längd antyder. Ällike Älbrosmen. 27 äro belägne uugef. midt under ögonen. Nosens längd, eller af- ståndet mellan uosspetsen och ögonen, innehålles iingef. 3:ne ggr i liufvudets d:o. Öfverkäkeu räcker betydligt framom den undre. Läpparne äro särdeles tjocke, och de långs öfver- och underkäken varande slemgroparne med sina porer äro större och tydligare än hos de andra arterna, och till antalet 5 långs hvardera sidan af den förre och 6 långs den samma af den senare. På hufvudets öfre sida, på gällocken och på nacken finnas dessutom ett stort antal smärre slemporer. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras längddiameter, som är större än den vertikale d:o, innehålles 4 7-2 till 5 ggr i hufvudets längd. Pannan mellan ögonen är mycket smal. De främre näsborrarne äro rörformige. Gälhinnans strålar äro endast 5. — Tänderna, som hafva den inom slägtet normala förekomsten, äro långa och något cylindriska. På mellankäksbenen bilda de en enkel rad, men på underkäken sitta de hos de större ex. i flera rader. På gombenen är tandraden särdeles kort^). — Btjyyfcnan, med tillägg af den öfre halfdelen af stjertfenan, räknar hos det största ex. 108 och hos det minsta d:o 101 strålar, men å ett lil mill. långt ex. räknade den 118 strålar, så att dessas antal företer en betydlig vexling. Den är af me- delmåttig höjd och sänker sig mycket långsamt bakåt, och bil- dar i förening med stjertfenan och analfenan en mer eller mindre skarpt tillspetsad stjertspets. Den börjar långt bakom bröstfenornas fästen, och afståndet mellan nosspetsen och den är hos det största ex. 39 mill. och hos det minsta d:o 22 mill. och innehålles således hos det förra väl 5^2 och hos det se- nare väl 5 ggr i totallängden. Hos ett af exemplaren började den betydligt längre fram. — AnaJfenan, som börjar ett litet stycke bakom anus samt är af samme form som ryggfenan, räk- nar i förening med den nedre halfdelen af stjertfenan 97 till 103 strålar. — Bröstfenorna, som hos det största ex. äro 18 mill. långa, äro proportionsvis långa och smala samt trubbigt tillspetsade. De hafva ett ringa antal — 13 till 17 — strå- lar. — BiiJcfenorna äro äfven temligen långa, dock kortare än ögats längddiameter, och deras längd innehålles 6 — 6 V., ggr i hufvudets d:o. Strålarnes antal i dem har icke kunnat utrönas. 1) Hos fullvuxne individer bilda tänderna på mellankäksbenen san- nolikt flera rader. 28 Slägtet Lycodes. Fjällbetäckningen har visat sig märkbart vexlande. Hos ett ex. af 141 milhs totalläugd var den temligen tät och betäckte hela kroppen, med undantag af hufvudet, nacken och fenorna. Med detta ex. öfverensstämde i detta afseende ett annat d:o af 198 milhs totallängd; men det största redan anförda ex. var dock ännu nästan utan fjäll. Såsom kunde förmodas, saknade det minsta ex. helt och hållet fjäll. Fjällen äro liksom hos de andra arterna små, rundade cycloidfjäll, och äro mer eller mindre glest inbäddade i huden, samt af hvitaktig färg. — SidoUmcn, som med svårighet kan iakttagas i hela sin längd, är dock tillstädes samt enkel och ventral. Den går från van- liga stället snedt bakåt och nedåt till ett kort stycke bakom anas, der den nästan når basen af analfenan och hvarifråu den går långs denne ett stycke bakåt, utan att dess slut kun- nat tydligen iakttagas. — Färytn är enfärgad och ljust grå- brun, och fjällen äro öfver allt ljusare än kroppens bottenfärg. Hos ett af exemplaren är kroppen nedanför kroppsidornas midt obetydligt ljusare än ofvanför den samma. Den svarta buk- hinnan var genomlysande, uch utvisade, att alla de erhållna exemplaren voro outbildade. De ofvan anförda 4 exemplaren af denna art äro alla under den "Norska Nordhavs-Expeditionen" tagna med bottenskrai)a eller ock "trawl" i iskallt vatten och på betydligt djup — 350 till 658 famnars — dels 325 kilom. vestsj^dvest från Bodö i Norge, på banken utanför Tronen i Helgeland, dels 1U8 kilom. vester ut från Beeren Eiland och dels 115 kilom. vester om Norsköarna vid Spetsbergen, och det är pä grund af den först nämnda lokalen som man kan hafva anledning att räkna den till Norges fauna. Det största af dessa exemplar var en hona, med omogen rom i det ena ovariet. 1 dess ventrikel hafva funnits lemningar af Themisto libellula och Nannonisciis bicuspis, således af kräftdjur af Amphipodernas och Isopodernas grupper. Anm. Dessutom hafva under den »Norska Nordhavs-Expeditionen» erhållits ännu 3:ne andra arter af detta slägte, som icke blifvit anträffade i granskapet af Norge och derför icke kunna räknas till detta lands fauna. Dessa arter äro: Lycodes lutkenii, Collett, L. pallidus, Collett, och L. seminudus, Reinhardt, s:r, alla 3:ne tagna västerut från Norsköarna vid Spetsbergen, den l:ste 115 kilom. derifrån, pä 459 famnars djup, den 2;dre på samma lokal samt derjemte på 60 kilora;s afstånd från Norsköarna och 260 famnars djup, och den 3;dje på den sistnämnda lokalen. Dessa arter Torskfiskar. 29 beskrifvas och afbildas af R. Collett i »den Norske Nordhavs-Expedition 1876—1878, Zoologi, Fiske», pag. 103-113, pl. 111, fig. 25-27. & pl. IV, fiff. 28. — 1880. 2:dra Familjen GADID.E. Risso. 1826. {Gadoides: Eisso: Hist. nat. des princ. prod. de TEur. iiiér. T. Ill, pag. 214. - 1826). Torskfiskar. Kroppen är mer eller mindre långsträcld och halcåt hop- tryckt, vanligen med små cycloidfjäU. GäJöpimingarne äro store och gäJhinnorna i allmänhet icke sammansmälta med gälnäset, nian förenade der med Jtvarandra och bildande under det samma en gemensam fri kant eller flik. 1, < e- CTQ a? 7 p Y ^ 9 ^ q^ ^ s c o < P3 Slägtet Gadus, 31 I. Slägtet Gadus, Aktedi. 1738. (Genera Pisciiun, pag. 19. — 1738). Kroppen mcdclniått/gt långsträckt^ mer eller iitindre hop- trycld och bakåt a/smalnande, och täckt af mycket små fjäll. S/dolinie förefinnes. Munnen medelmåttig eller stor, heväpnad med kardlikt eller ock i nästan enkel rad sittande spetsiga tänder på mellankäksbenen, underkäken och plogbenet, men inga på gombenen. 3:ne skilda ryggfenor, 2:ne analfenor, stjertfenan väl skild från dem, och bukfenorna små, men nor- mala och med 6 till 7 strålar. Gälhinnans strålar 7. Detta det mest typiska slägtet är det på arter rikaste inom familjen -och räknar 18 till 20 sådana, som alla tillhöra den nordliga hemisferens haf, dels inom den tempererade och dels inom den arctiska zonen. Till vår nordiska fauna höra 9 till 10 arter, som kunna särskiljas på de i den å nästa sida med- delade synoptiska tabellen framstälda karakterer. 1. Gadus callarias, Linné. Torsken. Underkäken kortare, eller mindre framskjutande än den Öfre d:o. Ögats längddiameter hos äldre knappt hälften så stor som och, hos yngre mindre än nosens längd, eller af ståndet mellan ögat och nosspetsen. En temligen lång skäggtöm under hakan. Sidolinien hvitaktig och under 2:dra ryggfenan nedåt böjd. Stjertfenan tvär eller nästan tvär. Ryggen och sidorna med mer eller mindre tätt sittande små och rundade mörke fläckar, och ingen svartaktig fläck vid basen af bröstfenorna. 1 rf. 12—15; 2 rf. 16—20; 3 rf. 17—19; 1 af. 18—20; 2 af. 15—18; brf. 19—21; bf. 6; stjf. 12 + 23 + 10. Gadus Callarias, LiNNÉ: Syst. Nat. ed. X:nia, T. I, pag. 252. — 1758. (Den mindre, i Östersjön förekommande formen och den yngre vid våra vestra kuster). „ Morhun, Iukm: ibm (Den äldre och större vid våra vestra kuster förekommande formen). „ Callarias, Idem: Fauna Svecica, ed. II:da, pag, 111. — 1761. „ Morrhua, Idem: ibm. „ harhatus, Idem: ibm, pag, 112. „ Callarias, Idem: Syst. Nat. ed. XII -.ma, T. I, pag. 436. — 1766. „ Morhua, Idem: ibm. 32 a g. c >- 5: £- å 5;: c. et CB , grf d = ^ ' .-- — = crq CD ?; CD ^ p: q p ^ o: CD S" S ^ l-»5 aci CnS crq a^ Si c Crq j"^ CD crq c 00 S O:, et ^ CD a: T3 ;r- c = s CD 1^ ^ C :; O -^ 5 E 2^ =t _. o' £- cfq fi: Cfq '^ 'i_i CC cc y ^ p: CD cc S3 p: CD pr oq w 'P '"S- 3 tJq qq ff 2 P 0^ tr P S^ j:d ^1- "-5 n. crq S-crq CD 2 ^ 0 — 0 c- E£. r §- s- s o L » ^ 9. Torsken. 33 Gadus harbatiis, LiNNÉ; Syst. Nat. ed. XII, T. I, pag. 437. — 1766. „ Callarias, A. J, Retzius, Fauns Svecicse Pars I:nia, [lag. 318. — 1800. „ Morrhua, Idem: ibm. „ barbatus, Idem: ibm pag. 319. „ 7-uber, L. Hollberg: Beskrifning öfver Bohuslänske Fiskarne; Guteb:s K. Vet:s och Vitterhts Sarahis nja Handl. IV:de del. pag. 31. — 1821. (En rödaktig färgvarietet). „ Morrhua, S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Soand. pag. 39. — 1832. „ Callarias, IdeM: ibm, pag. 40. „ „ (.\ U. Ekström: Fiskarne i Mörkö Skärgård; Kongl. Vetensk. Akad:s Handl. 1834, pag. 38. — 1835 „ Morrhua, P. Gaimard: Voyage en Islande et au Groenland, Atlas Zoologie. Poissons, pl. 16. — 1840—1844. ,. Morhua, H. KröYER: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 1. —1843. „ callarias, C. U. Ekström: Skandin:s Fiskar af W. v. Wright, B. Fries & C. U. Ekström. 9:de haft., pag. 191, 8:de haft. pl 47. — 1845—1846. „ Morrhua, é Callarias, S. Nilsson: Skandia. Fauna, Fiskarna, pag. 537, — 1855. Morrhua callarias, W. Yarrell: Hist. of Brit. Fishes, 3:d edit. (Richard- son), vol. I, pag. 524. — 1859. Gadus morrhua, A. Gu.xther: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 328. — 1862. „ „ A. J. Malmgren: Kritisk öfversigt af Finlands Fisk- fauna, Akad. afh., pag. 27. - 1863. „ „ R. Collett: Norges Fiske, pag. 103. — 1875. „ „ A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, Ryggrads- djuren, pag. 480. — 1877. „ „ B. Benecke: Fische, Fischerei etc. in Ost- u. West- preussen, pag. 87. — 1881. „ morhua, E. Moreau: Hist. nat. des Poiss. de la Frauce, T. III, pag 235. - 1881. „ callarias, D. S. Jordan & Charles H. Gilbert: Synopsis of the Fishes of North America, pag. 804. — 1882. „ morrhua, A. J. Mela: Fauna Animalium vertebratorura regionis Fennicae naturalis, pag. 298. — 1882. „ morhua, FRANCIS Day . The Fishes of. Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 275, pl. LXXVIII. - 1882. „ morrhua, MöBius & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 72. — 1883. Anm. Uti "Skandinaviens Fiskar", haft. 9, pag. 191, har C U, Ek- STRöM uppgifvit, att framl. Prof. B. Fries var den förste som sammanslog de båda förut såsom skilda antagna arterna Gadus callarias & morrhua. Detta har han gjort i 4:de häftet af samma arbete, sid. 77, år 1838, sedan han stadgat sina åsigter om denna sak under det han i Bohuslänska skär- Lilljeborg, Fiskarne. II. " 34 Slägtet Gadus.. gården samlade materialet för sina i K. Vet. Akad:s Handl. för 1837 of- fentliggjorda »Ichthyologiska Bidrag till Skandinaviens Fauna'". A samma ställe har Ekström i en not äfven hänvisat till den utförligare utredning af detta ämne, som blifvit lemnad af H. KruYER i »Danmarks Fiske», 2:det Bd. pag. 3 & följ. Den sist nämnde författaren är emellertid den förste, som har offentliggjort en utförlig och grundlig utredning af det verkliga förhållandet med den förmodade åtskilnaden mellan dessa båda former. FäBRR (Naturgesch. d. Fische Islands, pag. 105) har redan år 1829 yttrat, att det är svårt att dem emellan finna något konstant känne- tecken, men han har dock upptagit dem såsom skilda arter. Denne allmänne hafsfisk, som i synnerhet efter ålder och lokaler företer en del vexlingar i form och färg, samt till följd af sin stora bety- delse för fisket utgör ett vigtigt föremål för fiskarenas iakttagelser, har också af dem erhållit diverse olika benämningar, antydande deras uppfatt- ning af desse former stundom såsom skilda arter och stundom såsom raser. Dess vanliga namn både i Sverige och Norge är Torsk. Den store och äldre torsken, som fångas i hafvet utanför våra vestra kuster, ansågs af fiskare och naturforskare länge såsom en egen art, enligt hvad redau blifvit antydt, och kallas i Sverige Stortorsk och Kabeljå och i Norge Wårtorsk, Sildtorsk eller Siiltorsk, Skrey och Haviorsk. Den vanlige mindre torsken kallas stundom, då den är af ringa storlek, Småtorsk, och, då den håller sig på tångbevuxen botten, i Sverige Grclstorsk och i Norge Tare- torsk (af tare = tång), och, då den håller sig på bergbotten, Bergtorsk. En rödaktig färgvarietet kallas både i Sverige och Norge Bödtorsk, och, då den merendels håller sig på bergbotten och bland tång, är det den som van- ligtvis i Sverige och Norge derjemte kallas bergtorsk och dessutom i Norge taretorsk och i Sverige Tångtorsk. Det är den, som af Hollberg på ofvan citerade stället blifvit beskrifven såsom en särskild art under namnet Ga- dus ruber. En svartaktig färgvarietet kallas enligt Nilsson stundom Svartt07'sk. Beskr. Torsken ernår i hafvet utanför våra vestra kuster och i Nordsjön en betydlig storlek, och blir 4 till 5 fot eller 1200— 1500 mill. lång, vägande ända till 40—50 skålpund eller omkr. 17 — 21 kilogram. Utanför södre delarne af vår vestra kust ernår den icke i allmänhet denne storlek. Dock säger framl. Doktor N. O. Schagerström^), att i Öresund i trakten af Landskrona icke sällan exemplar af 3 till 31/2 fots längd erhållas, och bland de af honom derstädes tillvaratagna och i Upsala universitets zool. museum befintlige fiskarne före- finnes ett exemplar, som är ungef. 3 fot 872 tum dec.m. eller 1155 mill. långt, och enligt Schonevelde har man t. 0. m. i södra Östersjön vid Eckernförde tagit torsk, som varit 4 fot 1) Physiografiska Sällskapets Tidskr. l:sta häftet, pag. 298. Lund 1837. Torsken. 35 låug*). Enligt Benkcke (anf. st.) blir deu utanför Preussens östersjökuster vanligen blott 300— iOO mill. lång. Denne stor- lek, t. 0. m. något större, har den ännu i nordlige delarne af Östersjön, i Stockholms skärgård, der vi funnit den ofta vara 450 eller t. o. m. 500 mill. lång. 1 Bottniske Wiken är den föga mindre, och vi hafva sett ett i dess södre del vid Öst- hammar fångadt exemplar, hvars totallängd var 2 fot 2 ^i\ tum dec.m. eller 075 mill. och vigt SV'^ skålpund. Den har en mer eller mindre långsträckt och hoptryckt spolformig kroppsform, tjockast framom midten af totallängden, och tjockleken vexlande i den mån buken är mer eller mindre utspänd af sitt innehåll. De äldre honorna äro i allmänhet något undersätsigare än hanarne och med icke fullt så långt hufvud 2). Bakom analöppningen afsmalnar kroppen starkt bakåt och är strax framom stjertfenan ganska smal, så att dess höjd derstädes innehålles omkr. 3 Va till 5 ggr i största kroppshöjden och omkr. 5 till 6 ggr i hufvudets längd. Hos romstinna honor och hos andra, som hafva buken mycket utspänd, är största kroppshöjden betydligt större än hos dem, der detta ej är förhållandet, och hos de förra innehålles den omkr. 4 ggr i totallängden^), då den deremot hos de senare (utan utspänd buk) innehålles omkr. 6 ggr hos något så när utvuxne hanar och omkr. 5 ggr hos honor och unge individer i den samma. Den rödaktiga färgvarieteten synes vara något undersätsigare, och hos ett 264 mill. långt exemplar af den hafva vi funnit kroppshöjden vara 60 mill. och således blott innehållas ungef. 4 1/2 ggr i totallängden, ehuru detta exempl. ej var romstint eller hade buken utspänd. Anus har sitt läge något framom midten eller hälften af totallängden och under början af den 2:dra ryggfenan. — Enfvudet är stort, och, sedt från sidan, i allmänhet af en konisk form, med den af nosspetsen bildade könens spets trubbig. Dess form är något vexlande efter åldern, då i allmänhet hos de äldre och utvuxne nosen är något längre 1) Danmarks Fiske, 2:det Bd. p. 29. 2) Hos ett par torskar från Stockholms skärgård af oinkr. 400 railhs totallängd, hafva vi funnit hufvudets längd hos hanen innehållas 3 och hos honan 3 '/j ggr i totallängden. 3) Hos en romstinn hona med en totallängd af 741 mill. var största kroppshöjden 180 mill. och hufvudets längd 216 mill. Afståndet mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet 99 mill. 36 Släktet Gadus. än hos de yngre, men äfven individuella vexlingar i detta af- seende förekomma. Sedd ofvanifrån, är nosspetsen afrundad. Öfverkäken framskjuter mer eller mindre långt framom under- käken, hos de äldre mera än hos de yngre. Hos den rödaktiga färgvarieteten hafva vi stundom funnit nosen trubbigare än vanligt, samt ej mycket framskjutande framom underkäken. Hufvudets längd innehålles hos de äldre omkr. 3 till 3 Vi och hos de yngre omkr. 3 2/3 till 3 V4 ggi* i totallängden, och no- sens längd, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, innehålles hos de förra omkr. 21/2 till 2^/3 och hos de senare omkr. 3 ggr i hufvudets längd •). Munnen är stor och munvinkelu är under ögats främre kant och bakre änden af öfverkäksbenet under ögats midt, och afståndet mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet innehålles något mera än 2me ggr i hufvudets längd. Under hakan är en skäggtöm, hvars längd är uugef. lika med ögats läugddiameter. Näsborrarne äro små och ovale samt något närmare intill ögat än intill nosspetsen, och hvardera har vid bakre och öfre kanten en skinnflik, som vid den främre näsborren är större och af elliptisk form, och vid den bakre är mycket liten. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras längddiameter, som är föga större än deras vertikale d:o, innehålles hos de äldre omkring 7 och hos de yngre omkr. 4 till 5 ggr i hufvudets längd, och hos de förre omkr. 2 till 2 2/3 och hos de senare omkr. 1 1,4 till 1 -/g ggr i nosens längd. Pannan är nästan platt och hos de äldre gan- ska bred, och dess bredd är större än ögats längddiameter, då den deremot hos de unge har bredden mindre än nämnde diameter. Midt åt nacken är en stundom grund och stundom djup fåra. Locket och underlocket, som äro obeväpnade, äro tillsamman af en subtriangulär form-), med bakre vinkeln afrundad, och 1) Hos små ungar är nosen naturligtvis ännu kortare, och hos en sädan af 58 milhs totallängd hafva vi funnit hufvudet vara 15 mill. långt, nosen 472 miH- och ögats längddiameter 4V2 mill- långa. Öfverkäken var redan hos den något litet framskjutande framom den undre. Enligt G. O. Sars har ungen ännu vid 30 till 40 milhs totallängd underkäken längre framskjutande än den öfre. Hos den anförde ungen hade anus det normala läget under början af 2:dra lyggfenan, da den deremot hos ungar af 30— 40 milhs längd befunnits ligga under de bakerste strålarne i l:sta rygg- fenan. 2) Då uemligen den främre under huden dolde delen af underlocket icke räknas med. Torsken. 37 utomkring bakre kanten af uiiderlocket, som räcker bakom locket, iir en temligen bred, afruudad flik af den dem betäckande hu- den. Den af de baktill och uudertill afrundade gälhinnorna bildade gemensamme frie hudkanten eller fliken under gälnäset är bred. Gälhinnans strålar äro 7. På pannan, hjessan, kin- derna och locken äro mycket små och temligen glesa fjäll, men eljest är hufvudet utan sådana. Tungan är framtill temligen fri och mjuk och utan tänder. — Tänderna äro koniska, till- spetsade och vid spetsen något krökta inåt. På mellankäks- benen upptaga de nästan hela benens längd, och sitta kardlikt eller i flera irreguliera rader, och tandfältet är bredast framtill. De äro olikstora, och de, som sitta innerst, äro minst. De, som sitta i den yttersta raden, i synnerhet framtill, äro störst och flera gånger större än de innersta, ehuru de icke hafva ut- seendet af eller kunna betraktas såsom huggtänder. Äfven de allra bakersta i denna rad äro hos äldre betydligt större än de inre. På underkäken bilda de 2:ne temligen reguliera rader, och de i den inre raden förete motsvarighet emot dem i den yttersta raden på mellankäksbenen, samt äro större än de andra, ehuru de främsta ej äro större än de bakersta, utan snarare tvärt om. På plogbenet äro alla tänderna små, och bilda ett rätvinkligt, efter plogbenets främre ändes pilform sig lämpande främre fält eller band, bestående af 3 — 4 rader hos de äldre och "Jme rader hos de yngre. Svalgbenens tänder äro lika med de smärre på käkarne, samt bilda breda fält. — l:sta rygg- fenan^ som är temligen hög och högre än de andra och af en triangulär form, med öfre hörnet afrundadt, har sin början ungef. vid slutet af den l:ste Va af totallängden och något bakom bröstfenornas fästen. Den har 12 till 15 (vanligen 14 — 15) strålar, som alla äro ledade och af hvilka de 2me främste och 2me bakerste icke äro grenige, samt den 3:dje är den längste. — 2:dra ryggfenan, som är skild från den l:sta genom ett afstånd, som är föga mindre än ögats längddiameter, är längre men lägre än den, och slutar öfver slutet af l:sta analfenan, samt har 16 till 20 (vanligen 16 — 18) strålar, som alla äro ledade och af hvilka äfvenledes de 2:ne främste och de 2:ne bakerste icke äro grenige, och 3:dje och 4:de äro de längste. — 3:dje ryggfenan, som är väl skild från den 2:dra d:o, och som börjar öfver början och slutar öfver slutet af den 2:dra anal- fenan och på ett afstånd från stjertfenans bas, som är något 38 Slägtet Gadus. mindre än ögats längddiameter, är ungef. af samma längd som l:sta ryggfenan och af samma höjd som den 2:dra d:o, och har 17 till 19 (vanligen 18) strålar, som alla äro ledade och af hvilka de 3:ne främste och den siste icke äro grenige. Dess 3:dje till 5:te strålar äro de längste, och den l:ste är mycket kort, men de 2:ne siste dock kortast. — l:sta analfenan, som börjar strax bakom anus och nästan vid midten af totallängden, har ungef. samme form, längd och höjd som 2:dra ryggfenan, samt 18 till 20 (vanligen 19) strålar, som alla äro ledade och af hvilka de 3me främste och den siste icke äro grenige. — 2:dra analfenan är skild från den l:sta d:o genom ett afstånd som är något mindre än ögats längddiameter, samt är kortare än den och till form och längd lika med den 3:dje ryggfenan, och har 15 till 18 (vanligen 17—18) strålar, som alla äro le- dade och af hvilka de 3me främste och den siste icke äro gre- nige. Den är något lägre än den l:sta d:o och dess 4:de — 7:de strålar äro de längste. — Bröstfenorna äro temligen små och icke på långt när räckande till anus, samt af en snedt ellip- tisk eller ovalt elliptisk form. Hos de äldre innehålles deras längd omkr. 2 7* till 22/3 ^>g^ och hos de yngre omkr, 2 ggr i hufvudets längd. Deras strålar äro 19 till 21. — Bukfe- norna, som äro af ungef. samma längd som bröstfenorna, och äro fastade under strupen framoni dessas fästen, äro tillspetsade derigenom att deras 2:dre stråle är något förlängd. De hafva 6 strålar, som alla äro ledade, men den l:ste och 2:dre äro icke grenige, och desses spetsar äro frie. — Stjertfenan, som stundom är tvärt afhuggen, eller hos äldre t. 0. m. litet konvex, och stundom mycket grundt utringad, ehuru äfven då vid star- kare utspärrniug tvär, har 23 fullständige och ofvan 12 och nedan 10 ofullständige strålar, af hvilka senare de ytterste äro mycket små och icke ledade. — De kroppen betäckande fjällen äro små, rundade, ovala eller elliptiska cycloidfjäll, som till någon del betäcka hvarandra med kanterne och sitta spånlikt och äro något tätare stälda på stjertens sidor. Ytterst små sådana förefiunas på en stor del af stjertfenan och emot basen på främre delarne af de båda bakre ryggfenorna och af båda analfenorna, men eljest sakna fenorna fjäll. — Sidolinien, som framtill är smal och gråaktig och som i synnerhet baktill är hvit, är fullständig och tydlig, och gör ungef. under midten af 2:dra ryggfenan en stundom svagare och stundom (i synnerhet Torsken. 39 hos den rödaktige färgvarieteten) starkare böjning nedåt, och går derifråu rät långs midteu af kroppssidan till stjertfenans bas, der den försvinner. Dess främre del bildar öfver bröst- fenan en mer eller mindre märkbar båge. — Färgen är under- kastad många vexlingar, som synes vara beroende af ålder, föda, lokaler och stundom äfven af könet. På hufvudet ofvan och på sidorna, pä ryggen och på de öfre delarne af kroppssidorna är bottenfärgen gråaktig eller gråbrunaktig, med mer eller mindre märkbar olivgrön anstrykning och med mer eller mindre tätt sittande smärre rundade svartaktige eller brunaktige fläckar, som saknas på främre delen af hufvudets öfre sida, samt äro blekare eller grågule på kroppssidorna och saknas längst ned på dessa. Undre sidan af hufvudet, buken och undre sidan af stjerten äro silfvergrå, buken midt åt nästan rent hvit. Kygg- fenorna och stjertfenan hafva samme färg som öfre kroppssidans böttenfärg, de förra med mörke fläckar emot basen, och alla äfvensom analfenorna ofta emot kanterne svartaktiga, de senare vid basen hvitaktiga. Bröstfenorna äro grågulaktiga, stundom mörkare gråbrunaktiga, och å bakre sidan med talrike grågule fläckar. Framtill äro de ofta ljusgrå och emot spetsen mörkare och utan fläckar. Bukfenorna äro gråhvita, ofta emot spetsen svartgrå, och med strålarne undertill blekt grårödaktige, och stundom hos äldre ofvan med en tvär rad af glese svartaktige fläckar. De 2me förste strålspetsarne gråhvite. Iris är silfver- hvit, med svag messingsgul anstrykning hos de äldre, och hos yngre med grårödaktig eller mörkare messingsgul anstrykning, och undertill skuggad af svart. Detta är den vanlige färgen, som hos den i Östersjön förekommande torsken ofta är något dunklare än hos den i hafvet vid våra vestra kuster, derigenom att öfre sidans bottenfärg är mörkare och de mörke fläckarne tätare sittande och mörkare. Stortorsken eller slcreyen är i allmänhet ljusare till färgen: på ryggen blekt olivbruuaktig eller ljusare grå, med någon silfverglans, och med ljusare silf- vergrå kroppssidor och med buksidan rent hvit, samt med myc- ket talrike, små, grågule eller messingsfärgade rundade fläckar på ryggen och öfre delarne af kroppssidorna. Den så kallade grästorsken är olivgrönaktigt grå ofvan, tätt beströdd med grå- brunaktige fläckar. Den ofvan omnämnde svarttorsken från södra Östersjön är mycket mörk, nästan svartaktig på ryggen och öfre delarne af kroppssidorna. Den, som kallas rödtorsk 40 Slägtet Gadus. och hergtorsh och i Norge derjemte taretorsk (enligt Hollberg å ofvau anf. st. Gadus ruber), är ofvan och på sidorna mer eller mindre lifligt rödaktig eller t. o. m. cinoberröd, med röda fenor och med talrike något mörkare rödaktige eller rödbrun- aktige fläckar, som stundom enligt hvad vi erfarit kunna vara temligen otydlige. Iris är ljust rödaktig. Denne färg är emel- lertid mycket vexlande och stundom blekare och stundom mör- kare, och visande öfvergångar till den vanlige. Denne torsk, som i allmänhet är yngre, håller sig såsom namnen utvisa dels på bergbotten och dels bland tång, i närheten af stränderna, och lefver af de bland tången talrikt förekommande kräftdjuren (räkor och andra) och är derför vanligen fet och undersätsig samt fast i köttet, och anses särdeles god, och det är troligen födan som förorsakar färgen. Oftast synes det vara yngre ho- nor, som äro utrustade med denne färg. Missbildningar förekomma stundom hos torsken, t. ex. dels den så kallade torskekungen och dels dvergtorsk eller rachitisk torsk. Den först nämnde, af hvilken Kröyek gifvit en afbild- ning (anf. st. p. 27) utmärker sig genom en kuUrig och framom ögonen starkt stupande panna och en kort nos, som icke fram- skjuter så långt som underkäken. Den senare kännetecknas genom ett proportionsvis stort hufvud och en kort, förkrympt, puckelryggig och stundom zd -formigt böjd kroppsform, och är uppkommen genom missbildning af ryggraden, som blifvit kor- tare än vanligt, derigenom att en del kotor blifvit förkortade och böjda, samt sammanvuxit. Liksom den ofvan, del. I, pag. 49, omtalade rudaborren lär äfven denna rachitiska missbildning vara lokal. Enligt Collett har man äfven i Norge iakttagit att den siundom är lokal- — Någon gång har man enligt AscANius, Yarrell, Kröyer och Max Weber^) iakttagit herma- froditer af torsken. Skelettet. Det fasta kraniet är af en temligen långsträckt pyramidlik form, ehuru bredden öfver o. pterotica är mycket större än höjden öfver basilarbenet och öfre nackbenet. Pyra- midens bas bildas af kraniets bakerste delar och dess spets af plogbenets främre ände och det öfre silbenet. Det är för öfrigt utmärkt genom en temligen hög och skarp köl långs midten af 1) Ueber Herraaphroditismus bei Pischen, Nederlandiscb Tijdschrift voor de Dierkunde, Jaargang V, Aflevering 1, pag. 23. — 1884. Torsken. 41 hjernskålens öfre sida, genom dess skarpe och bakåt jemnt di- vergerande sidokanter, genom de breda, sammansmälta och öf- ver ögonhålorna radicärt skulpterade pannbenen, och derigenom att de ihåliga utskott å sidonackbenen (motsvarande condyli occipitales)^ med hvilka de främre ledutskotten å l:sta kotan artikulera, sitta långt framom och ofvau basilarbenets bakre ände, som således bakåt utskjuter bakom sidonackbenen. Basilar- benet är här temligen trindlagdt och öfver dess skarpe sido- kanter obetydligt bredare än högt. Det begränsar nack- hålet undertill, och sidonackbeuen begränsa det på sidorna och äfven upptill, emedan öfre nackbenet blott stöter intill det upp- till, innanför sjelfva öppningen. De 'itne större foramina å sidonackbenen, hvarom talas i l:ste delen, sid. 4, äro stora och tydliga och hos äldre individer ungefär lika stora, då der- emot hos yngre det öfre och bakre är mindre än det andra. Sidonackbenen äro icke, såsom hos föregående fiskarne varit vanligt, försedda med egentlige ledknappar för artikulationen med l:sta kotan, emedan de ofvan uämuda utskott å de samma, som förmedla denna artikulation, och således motsvara ledknap- parne, ehuru vid spetsen broskbärande, med aifallande brosk, dock äro ihåliga och således icke kunna betraktas såsom någre egentlige ledknappar, enligt hvad redan ofvan, sid. 17 blifvit yttradt. Sidonackbenen äro stora och baktill urhålkade, men ä midten med en stark, med det nämnda utskottet samman- hängande rygg. Öfre nackbenet är starkt utbildadt och sträcker sig ned till nackhålets öfre vinkel. Det utlöper upptill och baktill i en tunn vertikal skifva eller kol, som är mycket stor och sträcker sig längre tillbaka än både basilarbenet och ossa pterotica. Denne köl fortsattes långs midten af samma bens öfre sida, och der framom till ungefär midt öfver ögonhålorna af en långs gränsen mellan de båda sammansmälta pannbenen gående köl. Såsom vanligt sträcker sig öfre nackbenet fram till pannbenen, och skiljer så väl ossa parietalia som o. epoiica från hvarandra. O. epotica äro baktill nedåt tunna och hop- tryckta, men å öfre sidan något utbredda, der den öfre grenen af det klykformiga posttemporal benet är fästad. De utskjuta bakåt på långt när icke så mycket som de bakre utskotten på ossa pterotica. Dessa senare utskott sträcka sig långt till- baka i öppningen mellan båda grenarne å posttemporal benen. Det i synnerhet karakteristiska för detta kranium är den be- 42 Slägtet Gadus. tydlige storleken af os opistlioUcum, som bildar en stor del af hjernskålens sidovägg samt är större än o. prooticimi. Det gränsar nedtill till basilarbenet och parasphenoidbenet, baktill till basilarbenet och sidonackbenet, upptill till o. epoticnm & pteroiicum och framtill till o. x)rooticimi, och det skiljer såle- des sidonackbenet dels ensamt från o. p>rooticum och dels i för- ening med 0. epoticiim från o. pteroticum. O. opisthoticum har baktill en djup bugt och der ofvan en tjock ledyta för artikula- tionen med den nedre grenen af posttemporalbenet. Ossa pjte- rotica äro stora och bilda de ytterste sidokanterne a kraniet. Deras yttre, skarpe sidokant bildar i förening med samme kant å 0. sphenoticum och pannbenet en nästan alldeles rät linie, och båda dessa linier (en å hvardera sidan af kraniet) diver- gera jemnt bakåt, så att kraniets största bredd är öfver de bakre ändarne af o. pterotica. A undre sidan och vid främre änden af sist nämnda ben är en stor ledgrop för den bakre delen af hyomandibularbeuets store främre ledknapp. O. splie- noticum har det vanliga läget, och begränsar ögonhålan vid dess öfre bakre del, men är dock icke här utstående. Afståndet mellan detta bens främre, intill ögonhålan stötande kant och bakre änden af o. pteroticum är mycket mindre än afståndet mellan den förre kanten och främre spetsen af plogbenet, samt innehålles nära 1 '/o ggi" i ^^t senare, och kraniet bakom ögon- hålorna är således betydligt kortare än den öfrige delen af det samma. O. prooticum, som upptill stöter intill det föregående benet och är af medelmåttig storlek, saknar brygga å midten och har framtill en djup och öppen bugt. Framom detta bens öfre del och under o. sphenoticuvn och pannbenet är ett litet men distinkt alisphenoidben. Basisphenoidben saknas. Parasphenoidbenet är af vanlig form, baktill klufvet och å undre sidan på midten plattadt. Plogbenet är temligen långt, och räcker tillbaka un- gefär till midten af ögonhålorna. Dess främre ände, som utgör det fasta kraniets längst framskjutande del, är bred och trub- bigt pilformig. Sidosilbenen äro väl förbenade och tjocka, och deras bakre del är starkt rigtad bakåt. Öfre silbenet bildar en tjock men något hoptryckt knöl ofvan plogbenets främre ände, hvilken knöl hos äldre ') är tjockare än hos yngre. Pann- 1) Å ett fast kranium, hvars längd ärSVio t"iTi. dec.m. eller 246 mill. från 1^ plogbenets främre ände till bakre kanten af basilarbenet. Torsken. 43 benen äro stora och breda samt baktill sammansmälta, men framtill åtskilda genom sutur. Deras öfre lamell bildar å livartdera en uppåt och utåt rigtad fri duplikatur eller ustå- ende kant, och båda desse kanter, som framtill hvardera äro genombrutne af ett aflångt hål, divergera bakåt och fortsättas öfver 0. sphenotica och ett stycke på o. pterotica. Öfver ögon- hålorna äro pannbenen temligen tjocka och förete en utåt ra- diär skulptur, och deras största gemensamma bredd derstädes, vid gränsen emot o. sphenotica, är större än kraniets största höjd. Hjessbenen äro temligen stora, och förete det vanliga läget, framom o. epotica och mellan o. pterotica och det öfre nackbenet. A deras öfre sida hafva de en utåt och bakåt rigtad fri flik. — Det synes oss antagligt, att äldre individer af olika kön förete uti det fasta kraniets form icke obetydliga skiljak- tigheter, ehuru vi icke varit i tillfälle att med säkerhet iakt- taga detta. Vid jemförelsen mellan 2:ne stora kranier, ty värr utan angifvet kön, hafva vi nemligen funnit några skiljaktig- heter dem emellan, som häntyda på könsskilnader. Det ena^) af dem, som vi förmoda vara af en hane, har den ofvan upp- gifna längden af 246 mill. från främre änden af plogbenet till bakre kanten af basilarbenet, och det andra, som troligtvis är af en hona, är, mätt på samma sätt, G^io ^- ^^^^r 198 mill. långt. Det förra är af en mera långsträckt form, och dess största bredd, öfver o. pterotica^ är 4 t. eller 120 mill., som således innehålles väl 2:ne gånger i längden. Det senare har nämnda bredd utgörande 3Vio t- eller 114 mill. och således betydligt större än V2 ^^ <^®ss längd. Det förra har pannbe- nens största bredd baktill varande 83 mill. och hos det senare är samma bredd 84 mill., således väl så stor, ehuru kraniet är l)etydligt kortare. Betraktadt från sidan, har det förra kraniet den öfre profillinien rät, då det senare kraniet har samme linie framtill starkt bågböjd nedåt, och å det senare bilda paras- pbenoid- och plogbenen äfvenledes en stark, med den öfre profil- linien parallel båge, då deremot dessa bens undre profilliuie hos det förra kraniet är föga bågböjd. I öfverensstämmelse med det senare kraniets bågböjda öfre profillinie är detta kra- 1) Det må här nämnas, att detta kranium är uttaget ur ett upp- stoppadt men skadadt exemplar, som blifvit skänkt till Upsala Univ:s na- turaliekabiuett af Linné och Alstkömer. 44 Slägtet Gadus. nium ofvan framtill ganska kullrigt, hvilket det förra icke är. Öfver midten af ögonhålorna äro pannbenen å det senare kra- niet tjockare än de å det förra, utvisande, att det senare kra- niet, ehuru något mindre än det förra, är af en åtminstone lika gammal individ som det. Detta ådagalägges äfven deri- genom, att den främre delen af parasphenoidbenet är betydligt tjockare å det senare kraniet än å det förra, och har den öfre långsgående urhålkningen mycket mindre än den derstädes va- rande hos det förra. Öfre nackbenets store köl är större å det förra kraniet än å det senare, och sträcker sig, såsom redan är anfördt, betydligt bakom de bakre ändarne af o. pterotica, då den deremot gör detta endast obetydligt hos det senare. Dessa skiljaktigheter harmoniera med dem, som förefinnas mellan de äldre af båda könen uti hufvudets form. De blifva dock icke synnerligen märkbara förr än vid högre ålder, d. v. s. betyd- ligare storlek. En af oss undersökt romstinn hona af 741 millrs totallängd hade det fasta kraniet 151 mill. långt och 80 mill. bredt öfver o.pterotica, och 60 mill. bredt öfver bakre delarne af pannbenen. Ehuru detta kranium är jemförelsevis något bredare än det ofvan först anförda, är dock skilnaden dem emellan i detta afseende mindre än den mellan det l:sta och •2:dra d;o. Det saknar äfven den kullrighet ofvan, soni det 2:dra har, och parasphenoid- och plogbenen förete icke den böjning, som de hafva hos detta senare, samt likna dem hos det l;sta. — A hyomandibularbenet är det i synnerhet anmärk- ningsvärdt, att de hos de förut afhandlade fiskarne vanligen väl åtskilde och solide 2me ledknappar, hvarmed detta ben ar- tikulerar med 0. pteroticum & sphenoticum, här dels äro ihålige eller ofullständige och dels sammanlöpande, så att de blott bilda 2: ne afdelningar af en enda ledknapp, med en ende hals. Detta bens bakre ledknapp, för locket, sitter på ett långt ut- skott. O. symplecticum är nedtill smalt och upptill bredt, men dess bredd här innehålles mera än 2:ne gånger i dess längd. Quadratbenet är af vanlig beskaffenhet samt är tjockt och starkt, med en å yttre sidan utstående kant, bakom hvilken den nedre änden af förlocket är fästad, Gombenet är temligen kort och starkt hoptryckt i vertikal rigtning och högt, så att dess höjd blott innehålles omkr. 272 ggi' i dess längd. Dess undre kant är tunn och skarp, men dess öfre temligen tjock. O. mesopterygoideum är såsom vanligt tunnt men icke högt, Torsken. 45 så att dess höjd iuneliålles omkr. 4 ggr i dess längd. Det har största höjden framtill och sänker sig bakåt, samt är här långt skildt från o. mctaptefygoideum. O. pterygoideum är starkt hoptryckt och nedåt och bakåt tjockare, samt nästan rakt och af en betydlig längd, samt längre än så väl gombenet som mesopterygoidbeuet. Det är högre vid sin bakre ände och är här till störste delen af sin \\ö]å fästadt till quadratbenet och blott med sitt öfversta hörn fästadt till metapterygoidbenet. Detta senare benet är jemförelsevis litet och föga framstående, något aflåugt samt litet smalare upptill, och med största di- mensionen i vertikal ]'igtuing. Upptill har det en tjockare framåt omvikeu kant, som är fastad vid hyomandibularbenet. Mellaukäksbeuet har vid sin främre eller inre ände 2:ue korta, breda och trubbiga utskott och å öfre sidan närmare bakre änden en tunn och hög flik eller skiflikt utskott, mellan hvil- ket och benets kropp är å ett stycke af dess längd en öppen springa. Öfverkäksbenet, som är nästan jemnsmalt och något böjdt samt längre än mellankäksbenet, har vid sin bakre ände ett bredt nedskjutande utskott, hvarigenom denne ände är bre- dare. Underkäken är särdeles stark samt baktill ganska hög, och med en rygg långs midten af dess yttre sida. Den saknar slemgropar och dess bakre ändar äro nästan tvärt afhuggne. Locket är bredt njurformigt eller nästan rhomboidiskt, med den främre kanten afrundad eller ock vinklig och med den bakre utringad. Underlocket, som är större än locket, har en aflångt elliptisk form, med den främre och nedre änden betyd- ligt bredare och framtill afrundad och nedtill med en liteu ur- bugtnig vid fästet för mellanlocket. Detta senare är smalt och aflångt, något smalare framtill, och tjockast vid sin bakre ände, der det har en artikulatiousyta för artikulatiouen med underlocket. Förlocket är halfmånformigt och å yttre sidan med en fritt utstående tunn kant eller duplikatur, som är pa- rallel med dess bakre kant. Af infraorbitalbenen är det främsta stort och väl så långt som alla de andra tillsamman och af en framtill tillspetsad, nästan lancettformig form, och med en fritt utstående tunn kant å sin yttre sida, begränsande en slem- kanal. O. nasah är temligen litet, aflångt och något böjdt, och framtill smalare och långs ötVe sidan försedt med en öppen slemkanal. Det är tunnt och något bugtigt. Os hasihranchio- stegalv har formen af en enkel, hög, nästan halfmåuformig eller 46 Slägtet Gadus. njuvformig, tunn skifva, som i deu främre änden har en arti- kulationsyta för fästet till ossa liypoliyalia, ocli nära den bakre änden en annan mindre artikulationsyta, till hvilken medelst brosk de nedre ändarne af nyckelbenen äro löst fastade. O. linguale är litet och kort samt något hoptryckt och brosk- artadt. O. ceratohyale är mer än dubbelt längre än o. epi- hyale. Af gälhiuuans 7 strålar äro de 4 bakre föga skiljaktige i storlek och alla jemnsmale, med trubbig spets. De korta gälräfständerna å l:sta gälbågen äro 28 — 30. De undre svalg- benen äro aflånga och bakåt afsmalnande. De 2:ne öfre å hvar- dera sidan äro korta och breda och af en oval form. — I af- seende på ryggraden hafva vi i denna hos ett medelstort exem- plar räknat 54 kotor, af hvilka 19 tillhört bålen';. Den l:sta kotans främre ledutskott äro ihåliga och äro belägna långt framom denna kotas kropp och rigtade uppåt och framåt. Denna kotas neuralbåge är orörligt sammanvuxen med kroppen, och har bredare neurapophyser än de å de följande kotorna. De 5 första kotorna sakna parapophyser och på den G:te äro de mycket små. De tilltaga derefter i storlek bakåt till den 13:de bålkotan och äro breda och lancettformiga, samt af taga bakom den 13:de kotan i storlek bakåt. l:sta stjertkotan har sluten hsmalbåge äfvensom de följande. Alla neural- och hsemaltaggar äro af medelmåttig längd. Stjertfenan är fästad vid de bakersta 14 kotorna, af hvilka den bakersta är baktill transformerad och hoptryckt skifformig samt längre än den närmast föregående. Ingen urostyl förelinnes. — Posttemporalbenet är stort och långt och gaffel- eller klykformigt, med klykans öfre gren längre än den undre, ehuru den senare är så lång, att den med änden är fästad till den för detta fäste befintliga ledytan å o. opistho- ticum. Den öfre grenen är såsom vanligt fästad på öfre sidan af o. epoticum. Öfre nyckelbenet är smalt och aflångt, upptill halftrindt och nedtill tillspetsadt. Nyckelbenet är nästan sabel - formadt, upptill såsom vanligt, men grundt utringadt, med deu främre här varande spetsen, å hvars yttre sida det öfre nyckel- benet är fästadt, utdragen. Nyckelbenets yttre sida är, med undantag af öfre änden, der den är radiärt fårad, slät och å midten konvex. A inre sidan är det urhålkadt. Postclavicular- 1) Kröyer har uppgifvit 53 kotor, af hvilka 18 tillhöra bålen, och Malm 54 d:o, af hvilka 19 äro bälkotor. Torsken. 47 benet är eukelt, smalt sabelformadt eller refbenslikt och löst fästadt till nyckelbenet. Skulderbladet och korpbenet äro jem- torelsevis små, det förra bredare framtill än baktill, och det senare med sin nedre spets räckande obetydligt nedom midten af nyckelbenet. Båda dessa ben omsluta ungefär lika mycket scapularfenestran. Brachialbenen, af hvilka man kan urskilja 5, äro mycket små. Bäckenbenen, som äro mycket löst fastade vid nedre ändarne af nyckelbenen, samt temligen löst fastade vid h varandra med främre ändarne, äro små, baktill utbredda och der irreguliert rhomboidiska till sin form, och framtill smala. Frän deras bakre, utbredde ände utgå 2:ne grenar eller utskott, det ena större framåt och det andra inåt och bakåt, och mellan dessa så väl som mellan det senare och den bakre änden är en tunn lamell. Vid deras bakre kanter äro buk- fenorna fastade'). Torsken är en af vare allmännaste och i ekonomiskt hän- seende vigtigaste hafsfiskar, och förekommer från och med Bott- niska Viken i alla de våra nordiska kuster omgifvande hafven och i Ishafvet äfven längre öster ut. I Bottniska Viken är den all- män enligt A. J. Malmgren 2) ända upp till Qvarken, men norr ut derifrån är den sällsyntare och lär knappt derstädes före- komma norr om Uleåborg, och den upptages icke af Hj. WIde- GKEN bland Norrbottens fiskar. I sydligaste delen af Bottniska Viken, i Koslagens skärgård hafva vi funnit den allmän liksom äfveu i Stockholms d:o, dock vanligen icke af större storlek än ■450 till 500 mill:s totallängd, och förekommande på sådana ställen, der strömming förefinnes, samt icke uppträdande med större stim, ehuru smärre sådana äro vanliga. Enligt C. J. Sundevall har den härstädes stundom vissa ställen, der den mera stadigt håller till. Enligt Malmgren (anf. st.) erhålles dock längre ut i hafvet på större djup torsk af vida större di- mensioner. Vid våra södra Östersjökuster och vid våra vestra kuster fångas den, såsom kändt är, jemförelsevis mest bland alla vare hafsfiskar, ehuru stora och fullvuxna exemplar van- ligen mindre ofta erhållas i närheten af kusterna, och meren- dels ej träfias förr än längre ut i hafvet, med undantag af 1) Då torsken är typen för hela denna familj, hafva vi ansett oss böra lemna en något mera än vanligt utförlig redogörelse för dess skelett- byggnad. 2) Kritisk Öfvers. af Finlands Fiskfauna, p. 28. 48 Släktet Gadus. lektidea, då äfven stortorsken närmar sig stränderna, och med undantag af de tillfällen, då den senare af tobisen, sillen och loddan lockas närmare till kusterna. Torsken väljer emellertid gerna sådane lokaler, hvarest den kan finna rik tillgång på föda. Utanför alla Norges kuster, ända upp till Ryska Lapp- lands gräns, är den under alla årstider mycket allmän. För öfrigt förekommer den enligt Pallas och Lepechin i Isbafvet utanför Eyska Lappland och i Hvita Hafvet, och längre österut lär den äfven anträffats i närheten af Novaja Semlja^), och Pallas 2) uppgifver, att den finnes i hafvet mellan Kamtschatka och N. Amerika, och enligt Jordan & Gilbert (anf. st.) finnes den i detta haf ända ned till Oregon och Japan. Då den enligt Malmgren^) och G. 0. Särs*) förekommer ymnigt vid Spetsbergen och en- ligt Fabricius^) och Chr. Lutken^) förefinnes vid Grönland, äf- vensom enligt Jordan & Gilbert vid N. Amerikas nordöstra kust ned till Wirginien, synes den inom den arktiska zonen hafva en så vidsträckt geogr. utbredning, att den kan betrak- tas såsom circumpolar. Inom Europa förekommer den ännu allmän vid kusterna af England och Irland äfvensom vid norra kusten af Frankrike, men är inom detta land enligt Moreau (anf. st.) sällsynt vid kusten af Bretagne, mycket sällsynt vid kusten af Poitou och utomordentligt sällsynt vid Gascogner- bugten, der den således har sin sydlige gräns inom denne verldsdel. Den är en omättlig roffisk, och slukar nästan alla slags hafsdjur, som den kan komma åt, såsom fiskar, blötdjur, kräft- djur, maskar, tagghudingar och maneter; dock synas fiskar och kräftdjur utgöra dess älsklingsföda. Detta antydes också af dess stora gap och temligen starka tandbeväpning. Den gripei- med skicklighet och snabbhet sitt rof, ehuru den i allmänhet 1) Heuglin: Reise nacli dem Nordpolarraeer etc. 3:er Theil, pag. 217. 2) Zoogi-apliia Eosso-Asiatiea, vol. III, pag. 182. 3) Oin Spetsbergens Fiskfauna-, Ofvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1864. N:olO, p. 528. 4) Indberetninger til Departementet for det Indre ora de af bara i Aarene 1864—69 anstillede praktisk-vidensk. Unders, etc. pag. 13, Chri- stiania 1869, och B. Undersögelser vedkommende Saltvandsfiskerierne, p. 215. Christiania 1879. 5) Fauna Groenl. p. 145 — 146. 6) Om nogle isser arktiska Gadus-Arter; Vidensk. Meddelels. fra den naturbist. Foren. i Kjöbenh. 1881, p, 254. Torsken. 49 synes vara en mera trög än liflig fisk. Den håller sig meren- dels vid eller nära hafsbottnen, oftast på 20 — 30 — 40 famnars djup, men stortorsken i vesterbafvet ocb i Isbafvet stundom på ett djup af 80 — 100 famnar eller ännu mera. Djupet, som de söka, är stundom beroende af temperaturen, så att de, då lufttemperaturen är särdeles låg, söka större djup. Den är emellertid rörlig, och företager stundom periodiskt och stundom tillfälligt vandringar från ett ställe till ett annat, hvilket gör, att dess förekomst på samma trakt kan vara ganska vexlande. Donna vexling är emellertid beroende af 3me väsentliga fak- torer, nemligen skydd, föda och fortplantning. Strax ungarne blifvit kläckte äro de, enligt iakttagelser af G. O. Särs'), qvar på kläckningsstället mer eller mindre långt från land, och lefva, sedan de absorberat återstoden af ägget, af små pelagiska djur. Ännu ett par tre månader derefter och tills de hafva ernått en längd af 50 till 60 mill. hålla de sig på längre af- stånd från stränderna och föra ett pelagiskt lif, samt söka att skydda sig emot de dem förföljande roffiskarne, som till hufvud- saklig del utgöras af deras egne anförvandter — större torsk och dessutom äfven sej — genom att hålla sig under maneter (så väl Cyanea capilllata som Aurelia aiirita) på samma sätt, som vi ofvan anfört, att ungarne af taggmakrilen göra. De hålla sig dock äfven under andra flytande föremål. Då de vuxit till den nämnde storleken, vid omkring 4 månaders ålder, lemna de maneterna och söka granskapet af stränderna, och hålla sig gerna bland tång, för att dölja sig för sina fiender, samt lefva af diverse sådana ryggradslösa litorala djur, såsom blöt- djur, kräftdjur och maskar, som förekomma på mindre djup bland tången. Vid ungef. 5 månaders ålder och 70 — 80 mill:s totallängd börja ungarne söka något djupare ställen i närheten af stränderna, och vid 8 till 9 månaders ålder och en total- längd af omkr. 200 mill. hålla de sig företrädesvis på 6 till 12 eller möjligen några flera famnars djup, på stenig och tång- bevuxen botten, och lefva då i synnerhet af större kräftdjur och mindre fiskar-). De yngre af stortorsken, som hafva en 1) Indberetiiinger til Departementet for det Indre for Aarene 18G4— 1867. — En 20 mill. läng unge är i korthet beskrifven och afbildad af A. Agassiz: »On the j'oung stages of osseous fishes; Part. III; Proceed. of the Amer. Acad.-of Arts and Sciences, vol. XVII, 1882. pag. 296, pl. VIII, tig. 5. 2) G. O. Särs: Indberetninger etc. for 1868-1869. Lilljeborg, Fiskarne. II. ■ ^ 50 Slägtet Gadus. totallängd af 400 — 500 mill. och äro enligt G. 0. Särs') omkr. ett år gamle 2)' hafva för det mesta lemnat de närmare strän- derna liggande grunden och sökt sådana bergiga och tång- bevuxna grund, som äro belägna i den yttre skärgården och ligga på ett djup af 20 till 30 famnar, i synnerhet sådana, hvarest hafvet starkt bryter sig och ett rikt djurlif förefinnes. Här finna de under sommarens lopp (Juni och Juli) dessutom en rik tillgång på föda uti den stora myckenheten af tobis, som under denna tid uppträder på dessa ställen, der hafsbottnen i granskapet ofta derjemte utgöres af skalsand, hvilken gifver ett tjenligt tillhåll för denne fisk. På samma ställen infinner sig då enligt Saks äfven större och äldre torsk eller skrej, dit- lockad af och fråssande på tobisstimmarne, och denne så väl som den något mindre torsken benämnes då af de Norske fiskarena Siiltorsk, emedan den lefver af tobisen, som af dem kallas sm. Under den senare delen af sommaren, då de äro omkr. 1 V2 ä" gamle och hafva åtminstone en längd af 500 mill., begifva sig ungtorskarne (ungskrejen) ut till de längre ut i hafvet befintlige bankarne, hvarest de, sökande rof, föra ett kringstrykande lif, och hvarifrån de enligt den af Särs fram- stälda förmodan vid omkring 3me års ålder såsom fullt utbil- dade återvända, för att fortplanta sig, till de ställen, der de blifvit kläckte. Då de minsta exemplaren af stortorsken, hos hvilka Saks funnit fullt utvecklade generationsorganer, haft en längd af omkr. 600 mill., synes det emellertid icke omöjligt, att den fortplantar sig vid 2me års ålder. Hvarest stortorsken egentligen håller till under den öfrige delen af året, sedan den förrättat sin lek, är enligt iakttagelser af Särs numera med temlig säkerhet kändt, och det kan antagas såsom afgjordt, att den håller sig i granskapet af de så kallade fiskbankarne, mer eller mindre långt utanför kusten i öppna hafvet eller oceanen, och dels i nordligare delar af Ishafvet, i närheten af Bee- ren Eiland och Spetsbergen, hvarest numera under sommaren af Norrmännen bedrifves ett mycket gifvande torskfiske, och hvari- 1) Indberetninger etc. for 1870. 2) I Östersjön växa sinåtorskens ungar mera långsamt, då de enligt (J. U. Ekström vid 1 års ålder blott äro omkr. 100 mill. länge, men detta står naturligtvis i samband dermed, att torsken i Östersjön är mindre. För öfrigt är den af Sar.s hos stortorsken iakttagne tillväxten ovanligt hastig i jemförelse med den hos de fleste andre fiskar. Torsken. 51 från stortorsken antagligen vandrar ned emot Norges nordliga kuster, dels i och för leken och dels för att söka loddan. Då för öfrigt dess uppehållsorter, såsom redan är antydt, äfven äro beroende af tillgången på föda, så följer naturligtvis häraf, att den kan vexla vistelseort samt föra ett kringstrykande lif. Så hade Saks t. ex. i trakten af Lofoten tillfälle att erfara, att stortorsken under sommaren närmade sig kusten under det den förföljde de talrika stimmen dels af tobis och dels af småsill; och Konservator G. Kolthoff har benäget meddelat -oss, att stortorsken i Bohuslän närmar sig kusten eller går in i skär- gården i Oktober och November månader för att taga räkor och andra större kräftdjur samt ål. Vid Norska Finmarkens kuster ingår stortorsken från Ishafvet under Mars, April och Maj månader, för att fråssa på de då der uppträdande enorma massorna af Mallotus villosus eller loddan. På samma sätt fråssar den vid Spetsbergen på vingsnäckan Limacina helicinay enligt G. O. Sak». De nu anförda iakttagelserna öfver torskens vistelseorter hafva emellertid afseende på stortorsken eller skrejen. Småtorsken eller den ras, som ständigt håller sig inne i skär- gårdarne eller i fjärdarne, och derför ernår en mindre utveckling, företer, så vidt man vet, icke exempel på dylika i samband med fortplantningen stående reguliera vandringar, som stor- torsken, ehuru äfven den sannolikt har sina vissa lekställen. Den blir äfven vid Norge, enligt Saks, fortplantningsskicklig vid en totallängd af en fot eller 300 milL, och enligt C. U. Ekström') så väl som C. J. Sundevall 2) håller den sig inom vår östra skärgård gerna på djupare ställen, och är der vexlaude i sin förekomst, så att den ett år är talrikare än ett annat. Enligt Nilsson ^) är den större i södra Östersjön än i den norra, men äfven här, liksom i vesterhafvet, träffas den större längre ute till hafs på större djup, och här följer den stimmarne af strömming, liksom den i vesterhafvet följer sillstimmarne. Torskens förekomst i Östersjön utvisar, att den fördrager bräckt vatten, och detta visas äfven derigenom, att den enligt Malu uti Göta Elf uppgår ända till Hisingsbron och Jernvågen vid Göteborg. 1) Kongl. Vet. Ak:s Handl. för år 1834, p. 41. 2) Stockh:s läns K. Hushålln:s Sällsk:s Handl. 6:te haft, p. 95. 3) Skand. Fauna, Fiskarna, p. 540. 52 Slägtet Gadus. Torskens lektid är mycket vexlande, ehuru den i allmänhet inträifar under senare delen af vintern och under våren i). I Östersjöns nordlige del och i Bottniska Viken leker torsken sedan isen försvunnit i April, Maj och Juni, längre ned i Öster- sjön vid Gotland enligt G. Lindstköm^) i April, och i S3^dligaste Östersjön vid Kiel enligt Möbids & Heincke från Januari till slutet af Mars, och de mindre ännu i Maj, och enligt Nilsson^) i April och Maj i närheten af Skånes södra kuster, och i Mars och April vid nordvestra kusten af denna provins. Vid Bohus- län leker den större torsken enligt hvad vi erfarit och enligt livad Malm anför i slutet af Februari och i Mars, men Malm har äfven iakttagit den derstädes med flytande rom i medlet af Januari, och då C. U. Ekström*) uppgifver, att den der icke leker förr än i Maj, har denna uppgift sannolikt grundat sig på iakttagelser å småtorsk eller yngre torsk, som öfver allt leker senare än stortorsken. H. Kröyer (anf. st. p. 36) har vid kusten af Danmark iakttagit romstinn småtorsk ännu i slutet af April. Vid Norges nordvestra kust, i trakten af Lofoten inträffar stortorskens eller skrejens lek enligt iaktta- gelser af G. O. Särs vanligen i slutet af Februari samt under hela Mars månad, och de kunna uti tiden för leken förete en skiljaktighet af 1 — 2 månader. Olika torskstim leka på olika tid, och samme individer gjuta sin rom sannolikt under lek- tiden flere gånger eller åtminstone mera än en gång, emedan all rommen icke samtidigt är mogen till gjutuing. Kommen gjutes mer eller mindre långt från land, och är flytande liksom makrilens, samt undergår sin utveckling i hafsytan, efter förut vid gjutniugen af hanarne verkstäld befruktning, emedan honor och hanar, bildande större eller mindre stim, då äro blandade om hvarandra och förete en ovanligt stor liflighet i sina rörelser. I och för förrättandet af denne lek har stortorsken någon tid förut (en eller annan månad) börjat ingå från dess längre ut i hafvet belägna vistelseorter, hvilket ingående i Norge kallas "Indsig", och vid Lofoten vanligen ta- 1) Enligt G. c. CederströM (Fiskodling och Sveriges Fiskener p. 225—235) leker torsken under årets l:sta hälft från Januari till och med Juni. 2) Om Gotlands Fiskar; Gotlands läns HushiUln.-Sällsk:s årsberättelse för 1866, aftr. p. 21. 3) Skand. Fauna, Fiskarna, p. 543. 4) Skand:s Fiskar, 9:de haft. p. 193. Torsken. 53 ger siu början vid årets begynnelse och fortvarar till medlet af Mars. Derunder uppträder den stundom i sådana enorma massor, att de blifvit kallade fiskberg. Huru småtorsken i Östersjön och i skärgårdarne i detta afseende beter sig, har man icke iakttagit, men utan tvifvel samlar sig äfven den vid lektiden uti stim pä vissa ställen för att förrätta leken. På lekplatserna för stortorsken har Saus stundom i lugnt och vackert väder funnit hafsytan på vida sträckor vara upptagen af dess fly- tande rom och nykläckte ungar. Dess utomordentliga frukt- samhet i förening med dess talrikhet gör detta helt naturligt. Hos en enda större hona har man funnit 9 till 15 millioner ägg. Det senare antalet har blifvit räknadt af A. W. Malm hos en större hona från Bohuslän, som var fångad d. '2 Mars och hade nära fullmogen rom samt var 4 fot 2 Vs tum dec.m. eller 1270 mill. lång. Dess romsäck vägde 9 V2 skålpund. Då torsken kan ernå en ännu betydligare storlek, kan den sanno- ligt hafva ännu flera ägg. Dessas stora talrikhet står i sam- band dermed att de äro mycket små. De äro vattenklara, och kunna derför lätt undgå sådane fiskars iakttagelse, som vilja sluka dem. Omkring 18 dygn efter befruktningen har Sårs funnit ynglet utkläckt, men den tid, som dertill åtgår, är na- turligtvis något beroende af temperaturen. Då ynglet är 14 dagar gammalt, har det helt och hållet absorberat äggets åter- stod och börjar då visa tecken till att kunna röra sig sjelfstän- digt, men är ytterst ömtåligt. En mycket betydlig procent af detta yngel blir uppslukad af roffiskar. Någon anmärknings- värd skilnad mellan könen i antalet har man icke iakttagit. Torskfisket är ett af de allra indrägtigaste fisken vid alla våra hafskuster, ehuru det är af jemförelsevis större vigt vid de södra och vestra kusterna af Sverige än vid den östra, der torsken dels är af ringare storlek och dels uppträder i mindre mängd. Men ehuru fångsten af den samme utanför vår vestra kust icke är obetydlig, kan den dock icke på långt när komma i jemförelse med den, som i stor skala bedrifves utanför Norges vestra och nordliga kuster, dels på Storeggen eller bankarne utanför Söndmöre och Romsdalen, dels vid Lofoten och dels vid Finmarken, uti hvilken fångst äfven en del fiskare från Bohus- län bruka deltaga å det först nämnda stället äfvensom något sydligare å Jederens bankar. E. Collett har i "Norges Fiske'* pag. 104 lemnat en ungefärlig beräkning öfver utbytet af de 54 Slägtet Gadus. ■stora Norska torskfiskena å de 3:ne nämnda ställena, och en- ligt denna beräkning fångas årligen vid Lofoten under Januari till Mars månader omkr. 15 till 20 millioner torskar, utanför Söndmöre och Komsdalen under något när samma tid 6 till 7 millioner d:o, och under Mars, April och Maj, då stortorsken lockas till kustens granskap af den då ingående loddan, vid kusterna af Norska Finmarken 12 till 15 millioner d:o. Flere tusen båtar och 13000 — 17000 man äro upptagna af dessa fisken. Det vid Lofoten är ett af de största som finnas någonstädes, ehuru det icke är af den betydenhet som det på Newfoundlands bankar. Fångsten af torsk sker för det mesta med krok me- delst handsnöre, Slo-Börj. Lina eller BacJia, men derjemte tages den ofta i vår östra skärgård och vid kusterna af Skåne och Blekinge med så kallade torsknät. I handeln är torsken såsom beredd handelsvara känd under benämningarne kabeljå, klippfisk och torrfisk. 2. Gadus aegleflnus, Linné. Koljan eller Hysen. JJndcrkähn mindre framskjutande än den bfre d:o, och Ögats Jänr/ddiameter mindre än ajståndct mellan det och nos- spetsen. En mycket liten skäggtöm under hakan. Sidolinien något litet böjd under slutet af 2:dra ryggfenan samt af svart- aktig färg. En stor svartaktig fläck vid sidoiinien under l:sta ryggfenan, men ingen svartaktig fläck vid basen af bröstfenan. Stjertfenan grundt men tydligt idringad. 1 rf. 14- IG; 2 rf. 20—24; 3 rf. 19—22; 1 af. 23-27; 2 af 20—24; brf. '.O— 21 ; bf. 6; stjf. 12 + 25 — 26+ 10. Gddus Aeglefinus. LiNNÉ; Fauna Svec. ed. ILda, pag. 111. — 1761. „ W. v. Wkight, b. Fries & C. U. Ekström: Skandrs Fiskar. 4:de haft. pag. 86, pl. 19. - 1838. Morrlma ccgle finns, P. Gaijiard: Voyage en Islande et au Groenland, Atlas, Zoologie. Poissons, pl. 7. — 1840—1844. Gadvs „ H. Kköyer: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 42. — 1843. „ „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 550. — 1855. „ ,, A. OUNTHKK: Catal. of tlie Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 332. - 1862. „ R. COLLETT; Norges Fiske. pag. 108. — 1875. Koljan eller Hysen. 55 AegJefinus Linnei, A. W. Malm: Göteb:s och Bohusl:s Fauna, pag 481. 1877. Gaäiis aegiefinus, E. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875-78; Christ. Vidensk. Selsk:s Forh. 1879. N:o 1. pag. 66 — 1879. „ „ Fkancis Day. The Fishes of. Great. Britaiii & heland, Part. IV, pag. 283. yl LXXIX. - 1882. „ „ JoKDAN & GiLRFKT; Synopsis of the Fishes of North America; Bulletin of the United States National Museum, N:o 16, pag. 803. — 1882 _ ,. MöBIUS & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 75. — 1883. I Sverige är den allmänt känd under benämningen Kolja och i Norge under den af Hyse. Af de Danske fiskarena vid Kattegat kallas den enligt KköYER Kuller. BcsIt. Den blir icke så stor som torsken, och dess total- längd stiger hos oss i allmänhet på sin höjd till 2 fot 6 — 7 tum dec.m. eller 780 — 810 mill. Enligt Feancis Day har man vid England någon gång tagit exemplar, som haft en längd af 3 fot eller 900 mill. Dess vanliga längd hos oss är 10 till 16 t. eller 300—480 mill. Kroppsformen liknar i det när- maste den hos torsken och är hoptryckt spolformig, så att krop- pens tjocklek öfver bukens midt eller ock öfver locken icke eller knappt är så stor som hälften af dess största höjd. Denna senare, som är något större hos honorna än hos hanarne, inne- hålles hos de förra omkr, -iYai eller, då de äro romstinna. 4:^/., ggr, och hos de senare omkr. 5 '/g d:o i totallängden. Stjertens höjd strax framom stjertfenans bas utgör knappt Vö ^^ hufvu- dets längd, och stjerten är således här betydligt smal. Anus har sitt läge under början af '2:dra ryggfenan och något bakom slutet af den främste '/s af totallängden, men framom midten af den senare. — Hufvudet har en temligen kort konisk form, som framtill är mera tillspetsad, då det betraktas från sidan än ofvanifrån, och dess största längd innehålles nära 4 ggr i totallängden samt är större än största kroppshöjden i). Nos- 1) Uti hufvudets längd hafva vi icke funnit någon anmärkningsvärd skilnad mellan könen, — Hos mycket sma ungar, af 40 milhs längd, utgör ögonhålan nästan ','3 af hufvudets längd, och hos dem räcker underkäken ungef. lika långt fram som den öfre, och öfverkäksbenet når tillbaka till ögonhålans främre kant (R. Collett). De skiljas frän likstora ungar af torsken genom den högre uppstående l:sta ryggfenan. 56 Slä<^tet Gadus. spetsen framskjuter ett godt stycke framom främre änden af underkäken. Midt åt hjessan och nacken är en långsgående köl, från hvars främre del hufvudets öfre profil sluttar temligen starkt nedåt till nosspetsen. Pannan är mellan ögonen plattad, ocli dess minsta bredd derstädes är hos medelstora exemplar mindre än ögats längddiameter. Nosens längd eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, som hos de äldre är större än hos de yngre, är märkbart större än ögats längddiameter, och den senare innehålles hos de förre ungef. 1 V2 och hos de senare omkr. 1 V'4 ggr i den förra. Näsborrarne ligga nära intill hvar- andra, den ene ofvan den andre, och närmare ögat än nosspet- sen, och den öfre har vid undre kanten en liten skinnflik. Munnen är ej så stor som hos torsken, utan medelmåttig, och muuvinkeln är ungef. under midten af nosen och bakre änden af öfverkäksbenet är framom ögats framkant. Under hakan är en mycket liten skäggtöm, hvars längd knappt utgör mera än 1/g af ögats längddiameter. Ögonen äro stora och deras längd- diameter innehålles omkr. 4 ggr i hufvudets längd. Den ge- mensamme frie kant eller flik, som gälhinnorna bilda under gälnäset, är smal. Tungan är obeväpnad och med främre spetsen fri. Små fjäll förefinnas på locken, hjessan och pannan, ända framom ögonen. — Tänderna äro något svagare utbildade än hos torsken, men sitta liksom hos den kardlikt på mellau- käksbenen och bilda ett par irreguliera rader på underkäken. De i yttersta raden på mellankäksbenen äro större än de andra derstädes, men dock smala och spensliga, nästan jemnsmala, och alla äro böjda inåt. På underkäken äro båda radernas tänder ungefär lika stora, och ej fullt så stora som de i den yttersta raden på mellankäksbenen. De på plogbenet äro små och sitta i ringa antal blott allra främst på detta ben, och bilda icke något vinkelfoi-migt böjdt fält. Gombenen sakna tänder. — l:sta ryggfenan, som har sin början öfver fästena för bröst- fenorna och har formen af en likbent triangel, med den öfre vinkeln skarpt tillspetsad, samt är högre än de andra ryggfe- norna (höjden något litet större än afståndet mellan nosspetsen och bakre orbitalkanten) har U till 16 (vanligen 14— 15) strå- lar, som alla äro ledade och af hvilka den 2:dre är längst och den 3:dje föga kortare. De 2:ne främste och de 3:ne bakerste äro icke grenige. — 2.dra ryggfenan, som börjar öfver anus och slutar öfver slutet af l:sta analfenan, och är nära dubbelt Koljan eller Hysen. 57 längre än den l:sta d:o och betydligt lägre än den, samt väl skild från d^n och med form af en trubbvinklig triangel, har 20 till '24: (vanligen 23 — 24) strålar, som alla äro ledade, och af hvilka de 3 förste och 5 bakerste icke äro grenige och 4::de till 7:de äro de längste. — 3:djc ryggfenan är väl skild från den 2:dra d:o samt från stjertfenan genom ett afstånd, som är något större än ^1^ af ögats längddiameter. Den börjar och slutar öfver början och slutet af 2:dra analfenan, och är något längre än l:sta ryggfenan, men mycket kortare än den 2:dra d:o samt har uugef. samme form som den senare, men är lägre än den. Den har 19 till 22 (vanligen 20 — 21) strålar, af hvilka 4:de till 6:te äro de längste och de 3 förste och 4 ba- kerste icke äro grenige. — l:sta analfenan^ som börjar strax bakom anus, är ungef. af samme form och längd som 2:dra ryggfeuan, ehuru den är väl så hög och sänker sig icke fullt så hastigt bakåt som den, och den är väl skild från den 2:dra analfenan. Den har 23 — 27 (vanligen 25 — 26) strålar, af hvilka 7:de till 9:de äro de längste och de 6 förste och 3 till 4 ba- kerste icke äro grenige. — 2:dra analfenan är af samme form och längd som 3:dje ryggfenan och är lägre än l:sta analfenan, och den slutar på ett afstånd från stjertfenan, som är lika med det mellan sist nämnda fena och 3:dje ryggfenan. Den har 20 till 24 strålar, af hvilka 4:de till 6:te äro de längste och de 2 främste och 2 till 3 bakerste icke äro grenige. — Bröst- fenorna ä.ro temligen små och deras längd är ungefär lika med (stundom litet mindre och stundom litet större) afståndet mel- lan nosspetsen och bakre kanten af ögat, och de räcka till un- gefär midt för anus. De äro af en smalt elliptisk eller nästan lancettformig form och hafva 20 till 21 strålar. — BuJcfenorna, som hafva sina fästen något framom fästena för bröstfeuorna och äro starkt tillspetsade, derigenom att deras 2:dre stråle är temligen långt utdragen, äro betydligt kortare än bröstfenorna, och hafva 6 strålar, af hvilka de 2me ytterste icke äro grenige samt hafva spetsarne frie. — Stjertfenan, som är grundt men tydligt utringad, med trubbigt tillspetsade flikar, har 25 till 26 fullständige och ofvau omkr. 12 och nedan omkr. 10 ofull- ständige strålar. — Fjällen äro något mera utbildade än hos torsken. De äro något större än hos den, ehuru små cycloid- fjäll af en rundad form, med tydliga radiära strimmor. De äro tätt sittande och betäcka hvarandra spånlikt äfven på buken. 58 Slägtet Gadus. Mycket små fjäll förekomma öfver större delen af stjertfenan från basen utåt, och dylika förefinnas äfven näi;mare basen å främre delarne af rygg- och analfenorna, samt vid basen af främre sidan af bröstfenorna. — Sidolinien är mycket tydlig både genom dess bredd och dess svarte färg. Öfver bröstfenan bildar den en nästan omärklig båge och under slutet af 2:dra ryggfenan en svag böjning nedåt, hvarefter den går rät till midten af stjertfenans bas, — - Färgen: Hufvudet ofvan och ryggen hos den lefvande fisken mörkt grågrönaktiga, med vio- lett anstrykning, hvilken senare färg på de silfvergrå kropps- sidorna öfvergår i en ljus kopparröd glänsande färgskiftning. Buken och den undre sidan af hufvudet och stjerten äro mjölk- hvita. Sidorna af hufvudet hafva ungef. samme färg som kropps- sidorna. Midt under l:sta ryggfenan och vanligen under men intill sidolinien är en stor svartaktig fläck. Sidoliuien är svartaktig. Ryggfenorna och stjertfenan hafva samme grågrön- aktige färg som ryggen, men äro mörkare, eller svartgråaktiga emot spetsarne, och den l:sta ryggfenan har denne senare färg äfven långs främre kanten. Bröstfenorna äro baktill gråaktiga och framtill gråhvitaktiga, hvilken senare färg äfven analfenorna hafva. Bukfenorna hvita, med svartprickig fenhinua. Iris silf- verhvit, med svag messingsgul anstrykning och svartaktig skugg- ning ofvan och under pupillen. Då den är död, saknar den den violetta och kopparröda anstrykningen eller skiftningen, och har ryggsidan blekt gråbrunaktig, med någon olivgrönaktig anstryk- ning. Sidolinien är då mera mörkt svartaktig. Koljans fasta hraniwn är temligen olikt det af torsken, derigenom att den långsgående höge kölen å öfre nackbenet och de sammansmälta pannbenen är mycket högre; derigenom att hjernskålen ofvan å hvardera. sidan af denne köl är något kull- rig, med 2:ne små längsgående kölar; derigenom att de ledytor å sidonackbenen, som artikulera med l:sta kotans främre led- utskott, sitta i jemubredd med basilarbenets bakre kant och icke framom den; derigenom att pannbenen mellan ögonhålorna äro starkt urbugtade och der temligen smala, och slutligen der- igenom att parasphenoidbeuet på midten undertill är köladt. Enligt benäget meddelande . af Konservator G. Kolthoff förekommer ofta i Bohusläns mellersta skärgård, i en fjärd be- nämnd Koljefjärden en puckelryggig eller rachitisk missbild- ning af koljan, med sammansmältning af en del kotor och en Koljan eller Hysen. 59 dermed förenad stark krökniug af ryggraden. Endast på detta ställe har denna missbildning i Bohuslän blifvit iakttagen. Äfven koljan har en mycket vidsträckt geografisk utbred- ning, ehuru icke i den mån som torsken. I de till vår nor- diska halfö gränsande haf förekommer den från vestre delarne af södra Östersjön längs vår vestra kust upp till Norge och vidare vid alla Norges kuster ända till gränsen af Kyska Lapp- land. Vid vår vestra kust synes den hafva sin södra gräns i södre delen af Öresund, emedan den enligt Skaud. Fauna icke erhållits vid Skånes Östersjökuster och den enligt Aström ') är sällsynt i Öresunds sydlige del, och Kröyer (anf. st.) uppgifver, att den i Öresund sällan erhålles söder om ön Hven. Den lär icke fördraga bräckt vatten, och detta är troligen orsaken der- till, att den icke går längre in Östersjön. Den har af Kröyer anträffats i närheten af Spetsbergen, och Malmgren-) förmodar, att den der är allmän och uppgifver, att den fiskas i mängd vid Beereu Island, och då den är talrik i Varangerfjorden och enligt Mela^) förekommer i Ishafvet vid Murmanska kusten, så är det troligt, att den äfven förefinnes i Hvita Hafvet, ehuru den der icke blifvit iakttagen, men här torde den emellertid hafva sin östra gräns. För öfrigt förekommer den i hafven vid vestra Europa ned till G-ascognerbugten, der den enligt Moreau är sällsynt och har sin sydlige gräns, och den förekommer så- ledes icke i Medelhafvet. Enligt Faber förefinnes den vid Is- land och enligt Jordan & Gilbert vid östra kusten af N. Amerika. Den håller sig i allmänhet på betydligt djup (20—30—50 famnars eller ännu djupare) och söker lös botten — ler- eller dybotten — samt är en bottenfisk, och icke ens dess ungar visa sig vid stränderna i Bohuslän. Den är ostadig och vexlande i sin förekomst och stryker gerua omkring i djupare rännor eller sund i skärgårdarne, och träffas i Norge i synnerhet inne i fjordarne. På grund af dess kringstrykande lefnadssätt kan man förgäfves söka den på ställen, der den kort förut varit talrik. Enligt hvad i Skand. Fauna anföres på grund af fiskares 1) Några iakttag, rörande de Vertebr. djur, som forek. i trakten af Lomma, pag. 30. 2) Öfvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1864, N:o 10, \>. 529. 3) Vertebrata Fennica, pag. 299. 60 Slagtet Gadus. uppgifter skulle den vid Kullaberg i Skåne förete ett slags perio- dicitet i sin förekomst, så att den under somliga (hvart 8:de eller 10:de) år skulle vara talrikare derstädes än eljest. Då den der uppträder i större antal, är den i allmänhet af mindre storlek än då den är fåtalig, bvilket antyder, att det der är yngre, som förekomma i större stim. I Norska Östfinmarken skall den enligt Collett bruka hålla sig i stora täta stim. Vid Tromsö hafva vi sett unga koljor hålla sig nära land i temligen stora stim på 4—6 famnars djup. Koljan är visser- ligen en roffisk, som stundom slukar mindre fiskar, men den är detta i mindre grad än torsken, hvilket antydes af dess mindre gap och något svagare tandbyggnad, och den lefver före- trädesvis af kräftdjur, blötdjur, maskar och ormstjernor. Med afseende på tiden för koljans lek lärer denne försiggå under den senare delen af vintern på ungefär samma tid som stortorskens. Vid Lofoten iakttog G. O. Sars^) dess lek ungef. samtidigt med stortorskens eller skrejens, och fann dess ägg eller rom under dess utveckling flytande i hafsytan på samma sätt som den af nämnde fisk, och detta torde äfven vara för- hållandet med den af de fleste andre torskartade fiskarue, som icke leka i isbetäckt vatten. Dess ägg äro små och talrika, och i N. Amerika har man hos en stor hona, som vägde omkr. 9 7-^ skålpund, enligt Francis Day funnit 1,839,581 ägg. K. Collett^) har den 14 Juni 1875 strax utanför Christiania i Christiania- fjorden fångat ungar, som endast voro 40 — 50 mill. långe, och som således troligtvis voro ett par tre månader gamle. Liksom de små torskungarne sökte äfven desse skydd under maneterne (Cyanea capillata). Malm-*) har den 15 Mars 1875 erhållit ett par dagen förut vid Winga i Göteborgs skärgård fångade honor, som då hade flytande rom och således blifvit fångade under full lek. Då denna iakttagelse öfverensstämmer med de af Särs gjorda, synes Mars månad vara dess egentliga lektid. Koljan fångas dels och bäst med små hackor eller så kal- lade koljebackor, agnade med blåmusslan, och dels med hand- 1) "Indberetninger til Departementet for det Indre om de af ham i Aarene 1864 — 1878 anstillede Uudersögelser angaaende Saltvandsfiskerierne'"; II. Indberetning for 1865, pag. 31. — Christiania 1879. 2) Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Christ. Vid. Selsk;s Forh. 1879, N:o 1, pag. 66. 3) Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 482. Hvitlingeu. 61 snöre eller dörj, hvarvid mau får vara försigtig, emedan koljan gör våldsamma ansträngningar för att befria sig och sliter lätt sönder munnen. Enligt Skand. Fauna fångas den äfveu med garn, så kallade koljegarn, i Kullen i Skåne. I Bohuslän fån- gas den i allmänhet mest under vintern och tidigt på våren. 3. Gadiis merlangus, Linné. Hvitlingen. Underkäken mindre framskjutande än den öfre d:o, och ögats längddiameter mindre än afståndet mellan det och nos- spetsen. Hakan idan skäggtÖm, eller ock med blott en rudi- mentär sådan. Anus under 3:dje — 4:de strålarne i l:sta rxjgg- fenan. SidoUnien 7nörk, med en svag eller långsam sänkning under den 2:dra ryggfenan. En svart fläck vid öfre delen af bröstfenans bas. Baktill på underkäken och framtill på of ver - käken förefinnas en del glesa större huggtänder. 1 rf. 13—16; 2 rf. 18—23; 3 rf. 19—21; 1 af. 30—35; 2 af. 20—25; brf. 19—21; bf. 6; stjf. 14 + 25 + 13. Gadus Merlangns, Linné: Fauna Svecica, ed. ILda, pag. 112. — 1761. „ ^ S. Nilsson: Prodronius Icbthyol. Scandin. pag. 42 — 1832. „ „ W. v. Wright, b. Fetes & C. U. Ekström: Skandiu:s Fiskar, 3:dje haft. pl. 18 & 4:de haft. pag. 81. — 1837 —1838. „ „ P. Gaimard; Vo3'age en Islande et au Groenland, Atlas, Zoologie, Poissons, pl. 6, fig. 2. - 1840-1844'). Merlungus vulgaris, H. Kröter: Dunraaiks Fiske, 2;det Bd. pag. 83. — 1843. Gadus Merlangus,S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 553. — 1855. „ merlangus, A. Gunther: Catal. of the Fislies in the British äIu- seum, vol. IV, pag. 334. - 1862. „ „ Fe. Steindåchner : Ichthyol: Ber. iib. eine nach Spanien etc. untern. Eeise; Sitzungsber. d. raath. naturwiss. Cl. d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien, LVII Bd. I Abth. pag. 703. - 1868. ,. ,. E. COLLETT: Norges Fiske, pag. 108. — 1875. 1) Namnet ä planchen uiidertill har oriktigt blifvit bänfördt till fig. 1 å samma planche, hvilken föreställer Gadus virens, och detta senare namn följaktligen äfven oriktigt blifvit bänfördt till fig. 2. 62 Slägtet Gadus. Merlangus Linnet, A. V/. Malm-, Göteb:s och Bohusl:s Fauna, pag. 485 — 1877. ., vulgaris, E Moreau : Hist. iiat. des Poiss. de la Fraiice, T. 111, pag. 239. — 1881. Gadus merlcmgtis, Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 290, pl. LXXXll. - 1882. „ vulgaris, MöBius & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 76. — 1883. Dess vanliga Svenska namn är Hvitling, men den benämnes äfven stundom af fiskarena Willing. I Norge bär den namnen Hvidling, Witting, Kvitling, Blege, Bleging och Lysing. Anm. Den har af Cuvier (Régne Anim. 2:e éd. T. 3 p. 332) blif- vit uppstäld såsom typ för ett särskildt genus eller generisk grupp, och många senare författare hafva följt hans exempel i detta afseende. Dess skelettbyggnad öfverensstämmer emellertid fullkomligt med torskens ocii lemnar lika litet som dess yttre karakterer stöd för en sådan äsigt. Beshr. Deu ernår icke någon betydligare storlek, och dess totallängd hos oss öfverstiger sällan 18 till 19 tum dec.m. eller 540—570 mill. Dess vanliga längd är 7—10 t. eller 210— 300 mill. — Hvitlingen är i allmänhet af en något smärtare kroppsform än torsken och koljan. Största kroppshöjden, som hos den romstinna honan naturligtvis är störst, innehålles om- kring 5 ggr i totallängden hos henne och äfven eljest då'buken är utspänd, och omkring 6 ggr eller något mera i den samma hos hanen, då buken ej är utspänd. Hos unge individer af 5 — 6 tums dec.m. längd innehålles största kroppshöjden, belägen öfver anus, omkr. 5 72 ggi" i totallängden. Hos hanarne aftager kroppshöjden mera långsamt bakåt, tills den strax framom stjert- fenaus bas blott utgör mellan 1/3 och V4 ^f största kropps- höjden, eller mellan 1/4 och V5 af hufvudets längd. Kroppen är temligen hoptryckt, och dess tjocklek öfver locken är något större än '/j ^^ största kroppshöjden. Anus har sitt läge ovan- ligt långt fram, föga bakom den främste '/a ^^ totallängden, och under 3:dje eller iide strålen i l:sta ryggfenan. -- Huf- vudet är temligen stort, och dess längd innehålles omkr. 4 ggr i totallängden. Sedt från sidan, har det en temligen långsträckt konisk form, med öfre och undre profiUinierna konvergerande nästan lika mycket emot deu snedt trubbige uosspetsen. Sedt ofvanifrån, har det uosspetsen afruudad. Munnen är stor och munvinkeln är under ögats framkant och bakre änden af öfver- käksbenet något framom ögats midt. Nosspetsen skjuter tem- ligen långt framom spetsen af underkäken. Hakan saknar ut- Hvitliiigen. 63 bildad skäggtöm. Hos unga ex. linnes ofta en ytterst liten och rudimentär sådan, men hos de äldre blott en liten knöl i dess ställe. Näsborrarne sitta tätt intill hvarandra, den ene snedt framom och of van den andre, och ingen af dem har vid kanten någon hudlob, och den bakre är något större än den främre. Ögonen äro stora, och deras längddiameter innehålles 4^/^ till 5 ggr i hufvudets längd samt är ungef. lika med pannans minsta bredd dem emellan, eller någon gång obetydligt mindre än denna senare. Nosens längd är i allmänhet betydligt större än ögats längddiameter, och hos äldre individer innehålles den senare väl 1 1/2 ggi' i <^6n förra. Pannan mellan ögonen är stundom något litet kuUrig och stundom långs midten grundt konkav. Långs nackens midt är merendels hos de äldre en grund grop. Locket och underlocket äro baktill och undertill afrundade. Den af de båda under gälnäset förenade gälhinnorna bildade frie hudfliken är bred. Gälhinnans strålar äro 7. Myc- ket små fjäll förefinnas på gällocken, nacken, hjessan, pannan, på nosen upptill och på sidorna, på kinderna och på underkäks- grenarnes undre sida. — Tänderna äro något mera utbildade än hos de båda föregående arterna. På mellankäksbenen bilda de framtill ett smalt fält af trenue irreguliera rader, men bak- till blott ett par rader. Alla äro skarpt tillspetsade och tyd- ligen krökta inåt. De i den yttersta raden äro större än de andra, och en del glest sittande af de främre i denna rad äro så mycket större än de andra, att de hafva karakteren af hugg- tänder. På underkäken äro tänderna mindre krökta inåt än pä den öfre, och de sitta i ett par irreguliera rader, och de i den inre raden äro större än de i den yttre, och af de förra äro en del af de bakre så mycket större än de andra, att de äro att betrakta såsom huggtänder. De bakersta af dessa se- nare äro dock något mindre. På främre änden af plogbenet äro ett par irreguliera, vinkelformigt stälda rader af tänder, af hvilka några få af de bakersta hafva karakteren af huggtänder och äro betydligt större än de andra derstädes. Gombenen sakna tänder. — l:sta ryggfenan, som är högre, men kortare än de andra ryggfenorna, och har formen ungef. af en liksidig triangel, då den är upprest, börjar något bakom bröstfenornas fästen och något litet längre fram än läget för anus, samt har 13 till IG (vanligen 14) strålar, af hvilka 3:dje är längst och de 2:ne främste och 2me bakerste icke äro grenige. Denna fenas 64 S lagtet Gadus. höjd är ungef. lika med afståndet mellan nosspetsen och midten af ögat. — 2:dra ryggfenan är skild från den l:sta d:o genom ett mellanrum, som är något större än ögats halfva läugddia- meter. Den är mycket längre än den l:sta, så att dennas längd innehålles väl 2^/2 ggr uti den förras, och har formen af en trubbvinklig triangel, med den bakre sidan längre än den främre, och har 18 till 23 (vanligen 21 — 23) strålar, af hvilka 2:dre till 4:de äro längst, och de 4 bakerste äro mycket korte, och de 3 främste och 7 till 8 bakerste icke äro grenige. Den slutar något litet framom slutet af lista analfenan. Från den bakerste strålen går en låg hudköl till början af den följande ryggfenan. — 3:dje ryggfenan är skild från den 2:dra d:o ge- nom ett afstånd, som är ungef. lika med ögats halfva längd- diameter, och den börjar och slutar öfver början och slutet af den 2:dra analfenan, och afståndet mellan den och stjertfenan är ungefär lika med det mellan den förra och 2:dra ryggfenan. Den sänker sig icke så starkt baktill som denna senare fenan, men eljest har den något så när dennas form. Dess strålar äro 19 till 21 (vanligen 20), af hvilka 5:te och 6:te äro de längste och de 4 främste och 2:ne bakerste icke äro grenige. — — lista analfenan^ som börjar strax bakom anus och slutar litet bakom 2:dra ryggfenan, och således är af betydlig längd och längre än den andra, är genom ett lågt hudveck förenad med 2:dra analfenan. Den är konvex eller långsamt afrundad i undre kanten och har sin största höjd på midten, der den barbatus, A. W. Malm: Göteb. K. Vetensk:s och Vitterh:s Samh:s Handl. ny tidsföljd, 2;dra haft. pag. 107, med fig. — 1851. ,. litscus, S. Nilsson; Skandin. Fauna, 4:de dei. Fiskarna, pag. 545. — 1855. „ W. Yarrkll: Hist. of Brit. Fishes, 3:d edit. (Richard- son) vol. I, pag. 540. — 1859. A. Gunther: Catal. of the Fishes in the Brit. Museum, vol. IV, pag. 335. - 1862. Bib, J. COUCH: Hist. of the Fishes of the British Islands, vol 111, pag. 70, pl. CXXXVIII. — 1866. Gndulus lusern, A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 482. — 1877. Gadus „ E. MoREAU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 233. - 1881. „ „ Francis Day: The Fishes of Great. Britain & heland, Part. IV, pag. 286, Pl. LXXX. — 1882. Af B. Fries har den i '"Skandis Fiskar" fått namnet Skäggtorsk och af S Nilsson i Skandinavisk Fauna namnet BredtorsJc, och i Göteb:s och Bohusläns Fauna det af Bredglyse. Då den ytterst sällan hos oss har er- hållits, har den icke fått något namn af fiskarena, emedan den icke är känd af dem. Anm. SteindaCHNER ^) har ansett sig hafva funnit en fullständig öfvergång mellan de af senare författare antagna arterna Gadus lusens & minutus, och på grund deraf sammanslagit båda till en art: Gadus minu- tus, Linné. Fullt giltiga skäl härtill hafva emellertid icke af honom blif- vit anförda, och derför har (-HR. Lutken^), som haft tillfälle att jemföra 1) Prof. 15. Fries lär vara den förste af senare författare, som hänfört denne torsk till sin rätta art. 2) Ichthyol. Bericht etc. Sitzungsber. d. math. naturwiss. Classe d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien, Bd. LVII, l:e Abth. pag. 704. 3) Vidensk. Meddelelser fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1881, pag. 253. 70 Släktet Gadus. exemplar af Gadus luscus både från Nordsjön och från Medelhafvet med den rätte Gadus minutus från Skandinaviens kuster, kommit till det resul- tat, att båda arterna äro väl skilda, samt yttrar derjenite den förmodan, att möjligen den rätte G. minutus icke finnes i Medelhafvet. Häraf skulle således följa, att det varit yngre individer af G. luscus, som blifvit be- stämde till G. minutus. Vi hafva varit i tillfälle att undersöka 7 i Upsala Universitets zool. museum förvarade och af Prof. T. Thorell vid Nizza tillvaratagna och till nämnda museum förärade exemplar af Morua ca- pelanus, Eisso (Hist. nat. des princip, produet. de 1'Europe mérid. T. Ill, p. 226) och förvissat oss om, att dessa höra till arten Gadus luscus och icke till Gadus minutus, såsom Gunther och Moreau an- tagit, hvarigenom Lutkens förmodan, att G. minutus icke förekommer i Medelhafvet, vinner ökad sannolikhet för sig. Moreau's beskrifning af G. minutus (Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, p 231) passar icke på vår, men väl pä yngre ex. af G. luscus från Nizza, och han har således utan tvifvel förvexlat dessa arter. Afven Francis Day antager dem såsom väl åtskilda, och vi anse oss böra instämma i den af Lutken ytt- rade åsigten. — Gunther (anf. st.) har fästat sig vid kroppshöjden såsom lemnande en god distinktion mellan G. luscus & minutus, och då Stein- DACHNER funnit, att kroppshöjden hos G. luscus, såsom vanligt är hos fiskarne, i mån af åldern är betydligt vexlande och således icke lemnar någon distinktion mellan de båd.i arterna, har han hufvudsakligen på denna grund sammanslagit dem. Vi hafva funnit, att äldre individer af G- mi- nutus äro ungef. lika höga, som yngre af G. luscus, och att denna karak- ter således icke duger för distinktionen dem emellan. Andra sådana, som äro goda, förefinnas emellertid, och dessa äro företrädesvis: att G minutus har betydligt större ögon och kortare och trubbigare nos. samt anus be- lägen något längre tillbaka, ehuru dess läge hos G. luscus är underkastadt någon liten vexling. Dessa skiljaktigheter hafva enligt våra iakttagelser visat sig konstanta, och det är i synnerhet på grund deraf som vi anse dessa båda arter såsom skilda. Dessa karakterer hafva emellertid icke af Steindachner blifvit päaktade, hvilket tyckes antyda, att han endast jem- fört yngre och äldre af G. luscus med hvarandra, ehuru han äfven haft att tillgå den rätte G. minutus från Bohuslän. BesJcr. Dess storlek stiger till föga mera än en fot eller 300 mill. Malm (anf. st.) omnämner ett exeiQplar, som var 11 tum dec.m. eller 330 mill. långt, samt ett annat, som var 308 mill. d:o, och Nilsson (anf. st.) beskrifver ett å zool. riksmu- seum i Stockholm förvaradt och enligt C. U. Ekström M afframl. Professor B. Fries vid Fiskebäckskil i Bohuslän i November 1837 tillvarataget exemplar, som var 10V,n t. eller 312 mill. långt. Oftast erhålles den något mindre, och dessa exemplar kunna derför anses såsom fullt utvuxna, eller äldre; och det 1) Göteb:s K. Vetensk. och Vitterh:s Sarah:s Haudl. ny tidsf. l:sta haft. pag. 39. 71 är således samma förhållande med den som med andra, sydligare länder tillhörande fiskar, att de individer, som förirra sig till våra haf, i allmänhet äro äldre och större. — Kroppsformen är nästan elliptisk och mer eller mindre hög och hoptryckt, så att störste tjockleken innehålles 2V5 till 2^1^ ggr i största kroppshöjden. De störste och äldste halva kroppen högre än de yngre och mindre utbildade, och hos de förre innehålles största kroppshöjden, öfver anus, omkr. .3 1/2 till 32/3 och hos de se- nare -i till 4V4 ggr i totallängden. Hos ett exemplar från Bohuslän af 308 milhs totallängd fann Malm (anf. st.; största kroppshöjden vara 86 mill., hufvudets längd 71 mill., ögon- hålans längddiameter 20 mill., afståndet mellan nosspetsen och anus 93 mill. och störste tjockleken 30 mill. Samme förfat- tare uppgifver följande dimensioner å ett annat exemplar från Bohuslän: Totallängd 285 mill., största kroppshöjd 79 mill., hufvudets längd 68 mill., ögonhålans läugddiam. 19 raill., af- ståndet mellan nosspetsen och anus 86 mill., kroppens tjocklek 36 mill., skäggtömmen 19 mill. lång. Stjerten afsmalnar myc- ket starkt bakåt, och dess höjd strax framom stjertfenan inne- hålles 4 till 5 ggr i största kroppshöjden. Analöppningen är till sitt läge något litet vexlande, ehuru alltid belägen under främre delen af den l:sta ryggfenau. Enligt Malm') är den belägen under början af den l:sta ryggfenan; Nilsson (Skand. Fauna) har funnit den "äfveu" belägen under den 3:dje strålen af denna fena, och enligt Fkancis Day sitter den under den främre delen och enligt Moreau under den främre V3 ^^ ^^^ samma, hvilket sist nämnda vi funnit vara förhållandet hos de af oss undersökta exemplaren från Medelhafvet. Afståndet mel- lan nosspetsen och analöppningen innehålles hos de äldre och större ungef. 3 V3 och hos de yngre och mindre omkr. 3:ne ggr i totallängden. Långs midten af nacken är en grop, men bakom den är framryggen kullrig och bakåt hoptryckt, samt höjer sig ganska starkt emot l:sta ryggfenan. — Htifvudet är af medel- måttig storlek och, sedt från sidan, af en konisk, framtill trub- bigt tillspetsad form. Dess längd innehålles hos de äldre och «törre indiv. omkr. 4 V.-, till 4V2 ggr och hos de något mindre, ehuru ej mycket unge (fr. Medelhafvet), omkr. 4 ggr i total- 1) Göteb:s K. Vetensk-.s och Vitterh-.s Samh;s Handl. ny tidsf. 2;dra haft. pag. 108. 72 Slägtet Gadus. längden, och är hos de förre mindre än och hos de senare nä- stan lika med största kroppshöjden. Nosens längd eller af- ståndet mellan nosspetsen och ögat, hos dem, som icke ära mycket nnge, innehålles omkr. 3 Vj gg'^' i hufvudets längd och är ungef. lika med ögats längddiameter. Hos ett mycket imgt ex. (från Medelhafvet), hvars totallängd är 147 mill. är huf- vudets längd 34 mill., nosens längd 9 mill. och ögats längd- diameter 11 mill., och nosens längd innehålles således hos det nära 4 ggr i hufvudets d:o samt är mindre än ögats längddia- meter. Pannan hos äldre är mellan ögonen något litet konvex och å sidorna temligen starkt utringad, och dess minsta bredd derstädes är något större än '/2 ^f ögats längddiameter. Öfver- käken skjuter något men ej mycket framom den undre, och munnen är temligen stor, så att munvinkeln ligger något bakom främre kanten af ögat och bakre änden af öfverkäksbenet ungef. under midten af detsamma. Under hakan är en större skägg- töm, hvars längd är ungef. lika med ögats längddiameter. Näsborrarne sitta tätt intill h varandra och mycket närmare ögat än nosspetsen, så att afståndet mellan dem och den senare är 3 — 4 ggr större än det mellan dem och det förra. Hvar- dera har vid kanten en liten hudflik, och den bakre näsborren, som sitter litet lägre än den främre, är större än denne. Ögo- nen äro stora och deras läugddiameter innehålles omkr. 3 '/o' ggr i hufvudets längd. Den af de båda gälhinnorna bildade gemensamme frie hudfliken under gälnäset är bred, och gälhinnans strålar äro 7 '). Små fjäll förefinuas på hjessan, pannan, öfre sidan af nosen, kinderna, gällocken och underkäkens grenar. — Tänderna sitta kardlikt på mellankäksbenen, och de i den ytter- sta raden äro större än de andra, dock icke huggtänder. På underkäken sitta de i 2:ne irreguliera rader, och af dessa äro de i den inre raden störst. På främre änden af plogbenet bilda de ett trubbvinkligt band af 2;ne irreguliera rader och äro små. — l:sta ryggfenan börjar öfver bakre delen af bröstfenornas, fästen och är tillspetsad samt högre men kortare än de andra vertikala fenorna. Den har 12 till 14 (vanligen 12) strålar^ af hvilka 2:dre och 3:dje äro längst och den siste mycket liten, och blott den förste icke är grenig. — 2:dra ryggfenan, som är väl skild från den l:sta och betydligt lägre än denna, har 1) Vi hafva någon gång funnit 8 strålar i gälhinnan. Skäo^gtorsken. 73 öfre kanten bågböjd och 20 till 28 strålar'), af hvilka redan den förste är ganska lång och ingen är enkel. — 3:djc rygg- fenan, som är väl skild från den 2:dra d:o och har formen af en nästan liksidig triangel, och är något högre än den 2:dra, har 15 till 20 strålar, af hvilka -lide och 5:te äro de längste och de 3:ne förste och den siste icke äro grenige. — lista analfenan, som är den längsta af alla och har den undre kan- ten bågböjd samt börjar strax bakom anus, har 25 till 34 strå- lar, af hvilka endast de 5 förste icke äro grenige. Den har ungef. samme form och höjd som 2:dra ryggfenan, ehnrii längre än den. Dess längd utgör ungef. '/g af totallängden, och dess l:ste stråle är mycket kort och de närmast följande tilltaga temligen långsamt i längd, så att 8:de till 10:de strålarue äro de längste. De bakre strålarue aftaga långsamt i längd, och 3:dje och 4:de, bakifrån räknade, äro ännu temligen långe. - 2.dra anal/enan är framtill vid basen skild från, ehuru nära intill den l:sta d:o, och har ungef. samme form och höjd som den 3:dje ryggfenan, och börjar och slutar midt för dennas bör- jan och slut. Dess strålar äro 17 till 21, af hvilka 4:de — 6:te äro de längste och de 3me förste och den siste icke äro gre- nige. — Bröstfenorna äro bredt och snedt lancettformiga samt väl så långa som afståndet mellan nosspetsen och bakre kanten af ögat, och hafva 18 till 19 strålar. Deras fäste är nästan vertikalt. — BuTifenorna, som hafva sina fästen framom bröst- fenornas d:o, äro smala och långa, derigeuom att l:ste och 2:dr6 strålarue, i synnerhet den senare, äro starkt förlängde, med frie spetsar, och räcka bakom börjau af l:sta analfenan. Deras strålar äro 6. — Stjertfenan, som genom ett afstånd, som är hälften kortare än nosen, är skild från den 3:dje rygg- fenan och den 2:dra analfenan, och är mycket grundt utringad eller nästan tvär, har 21 fullständige och ofvau omkr. 10 och nedan omkr. 9 ofullständige strålar. — Fjällen äro ej så syn- nerligen små, och de, som sitta på midten af kroppssidorna, äro temligen stora. De äro löst sittande samt rundade, ovala eller elliptiska cycloidfjäll, med täta koncentriska och talrika radiära strimmor. 'De sträcka sig långt ut på stjertfenan samt l) Hos dem från Nizza hafva vi i denna fena endast funnit 19 och i 3:dje d:o 18 strålar, och i l:sta analfenan 27—28 och i 2:dra d:o 17— 1& strålar. 74 Slägtet Gadus. förefinnas närmare basen äfven på de andra vertikala fenorna, jemförelsevis mest på den l:sta analfenan och minst på den l:sta ryggfenan. — Sidolinien, som på den friske fisken enligt Malm') framtill är brunaktig och baktill guldgul, och på den spritlagde är brunaktig göi- en svag båge ofvan bröstfenan och böjer sig något nedåt under den 2:dra ryggfenan, samt går derefter långs midten af stjertens sida till stjertfenan. — Fär- gen enligt Malm (anf. st.): Eyggen och öfre sidan af hufvudet samt kroppssidornas öfre delar rödaktigt bruna, med guldskim- mer, som sträcker sig ända ned åt basen af analfenorna. På somliga ställen har detta skimmer apelsinfärg och på andra en grönaktig skiftning. C)fre sidan af nosen har en svag rödviolett anstrykning. Undertill på hufvudet och kroppen är färgen silf- vergrå och öfvergår till hvitaktig på buken, och är på nedre kroppssidorna skuggad af blågrå färg. Med undantag af buken har den i de nämnde färgerne tätt sittande svartaktige punk- ter. Alla de vertikala fenorna äfvensom bröstfenorna hafva en blek rödviolett färg, och de förra äro vid kanterne svartgrå- aktiga. l:sta analfenan är å främre hälften, i synnerhet på midten, blåviolett. På basen af bröstfenorna och något framom och ofvan den är en större mörk fläck af svartaktig färg, med blåviolett anstrykning. Bukfenorna hafva ungef. bukens färg, med någon gråaktig skuggning emot basen å undre sidan. Iris är brun, med guldskimmer, men har närmast pupillen en smal messingsgul ring. Skäggtorsken tillhör egentligen mellersta och södra Europas haf, och dess förekomst hos oss är så sällsynt, att den, så vidt man ännu erfarit det, här måste betraktas såsom en tillfälligt uppträdande eller vilsekommen främling. Hos oss har den en- dast erhållits några få gånger i Bohuslänske och Göteborgske skärgårdarne. Den har, enligt hvad redan ofvan blifvit antydt, här första gången blifvit iakttagen och till sin rätta art hän- förd af framl. Prof. B. Fries, som i November 183G enligt Skand. Fauna och 1837 enligt C. U. Ekström vid Fiskebäckskil i Bohuslän tillvaratagit ett exemplar, h vilket förvaras å zoo- logiska riksmuseum i Stockholm, och på grund hvaraf arten under benämningen Gadus lusats, Linné, sedermera af honom å ofvan citerade stället i "Skandinaviens Fiskar" upptogs såsom 1) Götebts och Bohusl-.s Fauna, pag. 483. Skäggtorsken. 75 tillhörande Svenska faunan. Derefter blef den icke här anmärkt förr än A. W. Malm i Askimsfjärden i Göteborgs skärgård d. 20 Juli 1849 med dörj på 14 famnars djup fångade ett exem- plar, som af honom sedermera är 1851 uti Göteborgs K. Ve- tenskaps och Vitterhets Samhälles Handlingar, ny tidsföljd, 2:dra häftet, pag. 107, under namnet Gadus barbatus, Wil- LUGHBY, beskrefs och afbildades såsom en nyhet för vår Skandi- naviska fauna. Uti "Göteborgs och Bohusläns Fauna" anför Malm ytterligare fyra exemplar, hvaraf de 3me från Göteborgs skärgård, som af honom blifvit tillvaratagna, och han är, med undantag af B. Fries, tills helt nyligen, den ende som hos os- iakttagit denne fisk. Dessa exemplar erhöllos: ett d. 23 De- cember 1853, ett d. 10 December 1859, ett d. 24 November 1866 och ett d. 10 December 1874. Konservator C. A. Hans- son har för kort tid sedan i bref benäget meddelat oss, att han erhållit ett exemplar af denna art vid Strömstad och ett d:o vid Hvalöarna vid mynningen af Christianiatjorden, det förra den 19 November 1880 och det senare d. 7 Augusti samma år '). Således hafva hos oss i eller nära Bohuslänske skärgården inalles 7 exerapl. af denne fisk erhållits, och alla dessa hafva varit äldre, med från 204 till 330 milhs totallängd. Märkligt nog har den ännu icke, med undantag af det af Konserv. C. A. Hansson vid Hvalöarna, tillvaratagna exemplaret blifvit iakt- tagen vid Norge, ehuru den utan tvifvel äfveu dit någon gång förirrar sig. För öfrigt förekommer den icke sällan vid Tysk- lands Nordsjökust, vid Holland, England, Frankrike, Spanien och i Medelhafvet. Malm såg vid kusten af nordvestra Frank- rike i Avranches d. 20 September 1861 minst 1000 exemplar af denne fisk upplagda till afsalu, men intet af dessa hade mera än 200 milhs totallängd. Den tycktes der vara nästan allmännare än hvitlingen hos oss. Vi hafva redan ofvan an- fört, att det troligtvis endast är denne och icke Gadus minutus som ligger till grund för Rissos art Morua capelanus, och i så fall är den icke sällsynt i Medelhafvet, hvarifråu vi sett 1) Enligt uppgiften var det förra exemplaret 314 niill. långt och en hane, och hade i l.sta ryggfenan 12, i den andra 23 och i den 3:dje d:o 15 strålar, och i den l:sta analfenan 25 och i den 2;dra d;o 20 strålar. Det senare exemplaret var 308 mill. långt och en hona, med starkt utbildade romsäckar, och hade i l:sta ryggfenan 13, i den 2:dra 28 och i den 3:dje d:o l9 strålar, och i l:sta analfenan 30 och i den 2:dra d:o 18 strålar. 76 Släo^tet Gadus. exemplar dels tagna vid Nizza och dels vid Baleariska Öarna. Chr. Lutken har enligt hvad redan är sagd t äfven sett den från Medelhafvet. Hvad lefnadssätt och föda beträifar synes den öfverens- stämma med följande art. Den håller sig gerna på hård botten: dels lerblandad sand och dels bergbotten, och skall enligt hvad som anföres af Francis Day vara mycket lokal i sin förekomst, så att den ständigt håller sig på ett och samma ställe, och är stilla under dagen, döljande sig i remnorna mellan klipporna, samt är i rörelse under natten, för att söka sin föda. Flera eller stundom tusentals bruka hålla sig tillsamman. Under köld och storm söker den djupare vatten. Den har temligen stort gap och är i öfverensstämmelse dermed glupsk, ehuru den för det mesta lefver af evertebrerade djur, såsom blötdjur, kräft- djur och maskar, och mera sällan tager smärre fiskar. Vid England leker den emot slutet af vintern. 5. Gadus minutus, 0. F. Muller, Glyskoljan eller Glysen. Ofverhähen skjuter något litet framom den undre d:o, och ögats längddiamttcr är större än a/ståndet mellan det och nosspetsen. Hakan med medelmåttigt lång skäggtöm. Anus är belägen under slutet af lista ryggfenan, och afståndet mel- lan nossxjetsen och anus innehålles icke 3:ne ggr i totallängden. Bröstfenans bas utan någon större svartaktig fläck, men stun- dom upptill skuggad af mörkt brunaktig färg. 1 rf. 12—15; 2 rf. 19—25: 3 rf. 17—22; 1 af. 25—29; 2 af. 17—24; brf. 18—19; bf. 6; stjf. 7—8+24+7—8. Gadus minutus, O. F. Muller: Zoologise Danicse Prodromus, pag. 42, n-.o 351. — 1776. „ „ A. J. Retzius: Faunse Svecica Pars I:ma, pag. 3l9. — 1800. „ luscus, S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scand. pag. 41. — 1832. Morrhua minuta, W. Yarrell: History of British Fishes, l:rst edit. vol. II, pag. 161. - 1836. Gadus minutm, B. Fkies: Skandin:s Fiskar, af W. v. Wright, B. Fiies & C. U. Ekström, 4:de liäft. pag. 78. — 1838. 3:dje haft. pl. 17. — 1837. Glyskoljan. 77 Morrhua minuta. W. Yarhkll: Hist. of Brit. FIsli. 2:d edit. vol. II, piig. 241. - 1841. Gadns minutiis, H. Kköyer: Danmarks Fiske, 2:detBd. pag. 61. —1843. „ ^ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 547. _ 1855. Morrhua minuta, W. Yaekell: Hist. of Brit. Fish 3:rd edit. (Richard- son), vol. I, pag. 544. 1859. Gadus minutus, A. Gunther: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 335. — 1862. Fower, J. CouCH: Hist. of the Fishes of the British Islands, vol. III, pag. 72, pl. CXXXIX. — 1866. Gadus minutus, R. Collett: Norges Fiske, pag. 109. — 1875. Gadulus „ A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 484. - 1877. Gadus „ R. Collett : Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Christ. Vidensk. Selsk:s Forh. 1879, N:o 1, pag. 66. — 1879. „ „ Francis Day. The Fishes of. Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 288, pl. LXXXI. - 1882. „ „ MöBlus & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 77. — 1883. Uti "Skandinaviens Fiskar", pag. 80, anföres, att den i Bohuslän af fiskarena är känd under benämningarne Glyskolja och Glysa, och i "Skan- dinavisk Fauna" uppgifves, att den vid vår vestra kust derjemte bär nam- nen Glijs och Bottenglys, och vid Kullen i Skåne namnet Lubb, och att den i Norge kallas Kolje. L. Esmark ') uppgifver, att den vid Christiania- fjorden är allmänt känd under namnen Blege, Ulsblege och Syepige. Enligt "Göteborgs och Bohusläns Fauna" kallas den i Bohusläns skärgård äfven Ghjse, Glyatorsk och Glye. Enligt Åström benämnes den vid Öresund mellan Landskrona och Malmö Lubba"^). Anm. Ehuru LiNNÉ är den som på grund af de af Artedi i Genera & Synonymia Piscium gifna beskrifningarna uppstält denna art, först i 10:de och sedan i 12:te upplagan af Systema NatursB, anse vi oss dock icke kunna citera honom för den samma, emedan den hos båda desse författare sam- manblandas med föregående art, och hos den förre hufvudsakligen endast är att betrakta såsom en yngre eller mindre utvecklad form af denna. Enligt Artedi benämnes den vid Marseille Capellan, och vi bafva, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, haft tillfälle att iakttaga, att den torsk, som vid Nizza kallas Capelan, och af Risso blifvit beskrifven såsom en ny art, under benämningen Morua capelanus, är Gadus luscus, och att vår och de Engelske zoologernes Gadus minutus sannolikt icke förekommer i Me- delhafvet. Då Linné i de båda nämnda upplagorna af Systema Naturaj 1) Forh. ved de Skand. Naturforsk:s 4:de Mode i Chrlstiania 1844, pag. 231. 2) Några iakttagelser rörande de Vertebrerade djur, som förekomma i trakten af Lomma. Lund, 1859, pag. 29. 78 Slägtet Gadus. uteslutande förlagt förekomsten för sin Gudus minutus till Medelhafvet, så är det således mer än tvifvelaktigt, att denna art kan sammanfalla med vår med samma namn benämnda. Linné har för öfrigt den från Artedi lånade och pä ingen af dessa båda arter tillämplige karakteren: ano in medio corporis. Utom denne hafva desse författare ingen karakter, som ej lika väl kan tillämpas på en ung Gadus luscus. Under sädana förhållanden är det ej underligt, att Steindachner, såsom vi ofvan anfört, ansett de båda Linnéanska arterna Gadus luscus & minutus såsom endast utgörande en art. Det enda härvid anmärkningsvärda är, att han, ehuru han haft till- gång till Svenska exemplar af vår Gadus minutus, dock förbisett de skilj- aktigheter, som förelinnas mellan den och G. luscus. Då Artedi på de af Linné citerade ställena äfven åberopat Willughby och Ray, som enligt den antagna åsigten beskrifvit G. minutus, har han på nämnda ställen sam- manblandat båda arterna. Denna sammanblandning är dock ursägtlig, då dessa arter stå hvarandra så nära, att äfven en del nyare författare, t. ex. Steindachner och Moreau förvexlat dem, och öfverhufvnd taget tjockas endast de Engelske och Skandinaviske författarne känna till den rätte G. minutus. Då O. F. Muller å citerade stället upptagit den Gadus minutus, som tillhör Danmarks och Norges fauna, är det tydligt, att han med detta namn afser vår nu i fråga varande art. Uti "Danmarks Fiske" har Kröyer med ett ? upptagit Linné såsom auctor för denna art, och har redan då yttrat tvifvel om, att den i Medelhafvet förekommande ^Ccqjellan'" är samma art som vår Gadus minutus. På grund deraf att detta senare namn så länge och så allmänt varit i bruk, hafva vi ansett oss böra bibe- hålla det, ehuru det svårligen kan få behälla sin ursprungliga auktoritet. Beshr. Glyskoljan blir icke fullt så stor som föregående art, ehuru skilnaden i storlek vanligen är obetydlig. S. Nils- son (Skand. Fauna) uppgifver den största af honom iakttagna totallängden vara 8 Vi o tum, dec.m. eller 261 mill. och han hade blott sett ett exemplar, som hade denne storlek. Dess vanliga längd är 5 till 7 t. eller 150 till 210 mill. Det stör- sta af oss iakttagna exemplar är från Bohuslän, och har en to- tallängd af 8 72 t. eller 255 mill. Vi meddela här några mått a olikstora individer. A. B. C. D. Från Bohuslän. ["No^rye*!" ^'^' ^'■°- ^''- ^•''• Totallängd 255 mill. 210 mill. 204 mill. 135 mill. Största kroppshöjden 58 „ 51 „ 48 „ 27 „ Afståndet mellan nosspetsen och analöppningen 87 „ 75 „ 72 .. 48 „ Hufvudets längd 54 „ 46 „ 45 ,. 30 „ Afståndet mellan ögat och nos- spetsen 13 „ 13 ,. 12 .. 8 „ Ögats längddiameter 16'/j „ 15 ,. 16'/a« IOV2 " Pannans minsta bredd mellan ögonen 12 „ 10'/, ., lOV^ . 6 „ Glyskoljaii. 79 Uti kroppsformen öfverensstämmer den närmast med de yngre af föregående art, och är ej så hög som de äldre af den. Liksom den har den en något mera hoptryckt kroppsform än de 3:ne första arterna af detta slägte. Störste tjockleken, som, om buken ej är starkt utspänd, är belägen öfver locken, iune- hålles ungef. eller väl 2:ne ggr i största kroppshöjden, och den senare, som är belägen öfver auus, innehålles hos de äldre om- kring 4 ggr eller obetydligt mera, och hos de yngre omkr. 5 ggr i totallängden. Den är således icke af någon synnerligen mera än vanligt hög kroppsform, och denne kan sägas vara aflångt elliptisk, och är starkt afsmalnande emot stjertfenan^ så att kroppens höjd strax framom den innehålles nära 5 ggr i största kroppshöjden. Hos alla de af oss undersökta exem- plaren har anus eller analöppningen konstant haft sitt läge under slutet af l:sta ryggfenan, och ett dylikt läge för den samme uppgifves äfven af Kröyer, Nilsson och de Engelske för- fattarue. Afståndet mellan nosspetsen och anus innehålles i allmänhet icke 3:ne ggr i totallängden, ehuru det enligt de meddelade måtten hos stora exemplar kommer nära Vs äf den senare längden. Hos äldre individer innehålles det ungef. 2 Yb ggr och hos yngre d:o ungef. 'l^j^ ggr i den samma. — Hnf- vudet är af medelmåttig storlek, och dess längd, som hos de äldre i allmänhet är mindre än största kroppshöjden, och blott hos yngre är större än denna senare, innehålles omkr. i^/., till "i Va ES^' i totallängden. Nosen är mycket kort och, från si- llan sedd, trubbigt afrundad och, ofvanifrån sedd, afrundad, och något litet framskjutande framom underkäken. Afståndet mel- lan nosspetsen och ögat eller nosens längd, som är mindre än ögats längddiameter, ehuru hos äldre skilnaden mellan dessa dimensioner icke är stor, innehålles omkr. 4 eller nära 4 ggr i hufvudets längd. Munnen är stor, och munvinkeln är något bakom ögats framkant och bakre änden af öfverkäksbenet ungef. under ögats midt, och afståndet mellan denne ände och nos- spetsen är något kortare än hufvudets halfva längd. Näsbor- rarne sitta nära intill hvarandra och nära framom främre or- bitalkanten, och den bakre, som är större än den främre, har framtill och den senare baktill vid kanten en liten hudflik. Den bakre näsborren sitter rätt bakom den främre. Skäggtömmen vid hakan undertill är kortare än ögats längddiameter, men dock temligen lång. Ögats längddiameter är något större än 80 Slägtet Gadus. ■den vertikale. Pannan mellan ögonen är plattad eller ock föga kullrig, och dess minsta bredd är uågot större än '/i ^f ögats längddiameter. Hjessan och nacken äro kullriga, och stundom är der långs deras midt en låg köl, och stundom på nacken en grund grop. Locket och underlocket bilda baktill och upptill en bakåt rigtad, trubbig vinkel, och det senare är undertill af- rundadt. Den af de båda gälhinnorna bildade gemensamma hudfliken under gälnäset är bred, och gälhinnans strålar äro 7. Hufvudet är fjällbärande å öfre sidan ända fram till nära nos- spetsen och å sidorna på gällocken och kinderna, och undertill på underkäkens grenar. — Tänderna äro små och bilda på mellankäksbenen en smal karda, och några få och glesa (omkr. 4 på hvartdera benet) i den yttersta raden framtill äro större -än de andra. På underkäken sitta de för det mesta i en enkel rad, och blott framtill kan man tydligen spåra 2:ne irreguliera rader. En del glest sittande af dessa tänder äro större än de andra och äro framtill belägna innanför de senare. På plog- benets främre ände bilda tänderna ett smalt, trubbvinkligt band af 2me irreguliera rader. — l:sta ryggfenan^ som börjar öfver bakre delen af bröstfenornas bas och är starkt tillspetsad samt högre än de andra fenorna, med höjden större än längden, och något större än '/2 ^f afståndet mellan den och nosspetsen, har formen af en likbent, spetsvinklig triangel. Den har 12 till 15 {vanligen 12 till 13) strålar, af hvilka de 2:ne förste icke äro grenige och 2:dra och 3:dje äro längst. — 2:dra ryggfenan, som börjar strax bakom den l:sta, men skild från den, är lägre men längre än den, och har ungef. formen af en trubb- vinklig triangel, med den öfre kanten rät och starkt stupande. Dess längd är något större än hufvudets d:o och innehålles ungef. 4 ggr i totallängden. Den har 19 till 25 (vanligen 21 till 24) strålar, af hvilka 3:dje till 5:te äro de längste och den l:ste är temligen lång, samt de 2:ne förste och de 2:ne siste icke äro grenige. — 3:dje ryggfenan är något längre skild från den 2:dra d:o än denna från den l:sta och är ungef. af samma höjd som den förra, men mycket kortare än den och föga längre än afståndet mellan nosspetsen och bakre orbital kanten. Den har nästan formen af en rätvinklig triangel samt 17 till 22 (van- ligen 20) strålar, af hvilka 5:te till 7:de äro de längsle och de 3:ne förste och den siste icke äro grenige. Den l:ste strålen är kort. — l:sta analfenan är ungef. af samma form (en t rubb- Glyskoljan. 81 Tiuklig triangel) t^om den 2:dra ryggfenan, men är något längre än den och har främre hörnet trubbigare. Dess undre kant är nästan rät och starkt uppstigande bakåt, emedan dess bakre strålar äro mycket korte. Den börjar ett litet stycke bakom anus och slutar föga bakom slutet af 2:dra ryggfenan, och har 25 till 29 (vanligen 26 till 28) strålar, af hvilka 6:te och 7:de äro de längste och de 5 förste och den siste icke äro grenige. Denna fena är något högre än den 2:dra ryggfenan. — 2:(lra andl- fenan, som har samme form, höjd och längd som den 3:dje ryggfenan och börjar och slutar under dennas början och slut, har 17 till 24: (yanligen 20 till 21) strålar, af hvilka 4:de och ö:te äro de längste och de 3me förste och den siste icke äro grenige. Afståndet mellan stjertfenan och denna fena samt 3:dje ryggfenan är ungef. lika med nosens längd. — Bröst- fenorna hafva ett nästan vertikalt fäste och en snedt och tem- ligen bredt lancettformig form, och deras längd är något större än afståndet mellan nosspetsen och bakre orbitalkanten. De räcka ungef. till analfenans början och hafva 18 till 19 strålar. — BuJcfenorna äro fastade framom bröstfenornas fästen, äro smala och tillspetsade och hafva 6 strålar, af hvilka de 2:ne ytterste äro förlängde, med frie spetsar och den 2:dro längst, men knappt räckande så långt tillbaka, som bröstfenorna, och de räcka följaktligen icke bakom analfenans början. — Stjert- Jencui, som är grundt utriugad, har 24 tullständige och ofvan och nedan 7 till 8 ofullständige strålar. — Liksom hos före- gående art äro fjällen äfven hos denna icke så små, och tem- ligen stora på midten af kroppssidorna, samt sitta något löst. De äro för öfrigt af samma beskaifenhet som hos den och be- täcka kroppen och de vertikala fenorna på samma sätt som hos den, men äro föga märkbara på den l:sta ryggfenan. Den enda skiljaktighet uti fjällens beskaffenhet mellan dessa båda arter, som vi kunnat iakttaga, är den, att de radiära strimmorna hos G. minutus icke sträcka sig så långt in på fjällens cen- trale del, som hos G. Itiscus, der de utgå från fjällens centrum. — Sidolinien bildar en svag båge öfver bröstfenan och en lång- sam böjning nedåt under 2:dra ryggfenan, samt är af bruuaktig färg. — Färgen är något vexlaude, och är siundom ljusare och stundom mörkare, med mera gråbrunaktig anstrykning. I friskt tillstånd är den på öfre sidan af hufvudet och på ryg- gen och öfre delarne af kroppssidorna gulbrunaktig eller röd- Lilljeborg, Fiskarne. U. " 82 Slä2;tet Gadus. aktigt grågul, hvilkeu färg nedåt sidorna är ljusare, med stark skiftning i kopparglans. Hufvudet nedtill och buken stundom ljusare och stundom mörkare silfvergrå och glänsande, med skiftning i messingsgult upp åt sidorna. Fenorna, med undan- tag af bukfenorna, med en ljusare brunaktig färg, och emot eller vid spetsarne eller kauterne mörkare, svartaktiga, hvilket senare dock icke är förhållandet med bröstfenorua, hvilkas bas deremot ofta upptill är skuggad af en mörkt brunaktig färg. Bukfenorna hvita. Underkäkens spets ofta svartaktig. Kropp och fenor öfversållade med små svarte punkter. Iris silfver- hvit, med guldgul glans och svartgrå skuggning och en guld- gul ring närmast pupillen. En del förete en mörkt gråbrun- aktig eller t. o. m. nästan svartbrunaktig färg på ryggen och öfre delarne af kroppssidorna, och en mörkt skuggad silfvergrå färg på buken, samt en mörkare brunaktig sådan på de verti- kala fenorna och bröstfenorna. Hos desse äro de svarte punk- terne tätare hopade. Glyskoljan tillhör egentligen icke Östersjön och har aldrig anträffats vid någon Svensk Östersjökust, men har dock enligt MöBius & Heincke en gång i November 1874, erhållits i Kieler- bugten. Den går emellertid ganska långt söderut i Okesund, då enligt C. P, Åstköm (anf. st,) några få exemplar af den hvarje år fås i garn i trakten af Lomma derstädes. Den upp- gifves af N. 0. SchagerstkömI) såsom högst sällsynt i Öresund i trakten af Landskrona, och i Skandinavisk Fauna anföres den såsom sällan förekommande i Öresund. Att den icke egentli- gen förekommer i Östersjön och är så sällsynt i Öresund beror utan tvifvel derpå, att den dels skyr bräckt vatten och dels söker bergbotten. Enligt Skand. Fauna fås den icke så sällan vid Xullaberg i Skåne, i sydligaste Kattegat, på stenbotten i de så kallade lärarna vid de brante och öfverhängande bergväg- CTarne. Vid kusten af Halland och Bohuslän är den på pas- sande lokaler (bergbotten) icke sällsynt, och fås der alla års- tider på 12—20 famnars djup. Ehuru den icke fångas i större mängd, kan den dock der betraktas såsom en allmän fisk, en- ligt hvad som uppgifves af Carl Cederström -). Talrikare är 1) Physiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dia haft. 1838, pag. 298. Den upptages här under namnet Gadus lusvus. 2) Öfvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1876, N:o 4, p. 66. Sejen. 83 den emellertid vid södra och vestra kusterna af Norge, der den enligt R. Collett i synnerhet under hösten erhålles i betydlig mängd, ehuru den på grund af sitt ringa värde fångas mera tillfälligtvis och icke utgör föremål för något eget fis-ke. Enligt Collett går den vid vestkusten af Norge åtminstone upp till Trondhjemstjorden, men har icke ännu anträffats vid Nordlands och Finmarkens kuster. Enligt samme författare fångas små ungar af den talrikt i Christianiafjorden i sillgarn under hösten. För öfrigt förekommer den enligt Lutken') vid Färöarna och söderut enligt de citerade Engelske författarne vid kusterna af England, Skotland och Irland och sannolikt äfven vid norra Frankrike, men enligt hvad som ofvan blifvit anfördt är dess förekomst längre söderut tvifvelaktig, och den tillhör sannolikt icke Medelbafvet. Till lefnadssättet öfverensstämmer den med föregående art. Liksom den är den lokal och håller sig, med undantag af lek- tiden, stadigt på sina älsklingsställen, som utgöras af berg- hamrar med springor och fördjupningar på 12 till 20 eller 30 famnars djup. Den lefver företrädesvis af kräftdjur, men för- smår dock icke diverse andra ryggradslösa djur, samt äfven småfisk. Dess lek torde enligt "Skand:s Fiskar" hos oss in- träöli i Februari och Mars och enligt Kröyer i Juni eller Juli emedan han då funnit dess romsäckar starkt utvecklade. Vid England förmodas den leka i April. Den fångas merendels med handsnöre eller dörj, men äfven stundom med garn. Den skall nappa begärligt på kroken. Dess kött anses läckert, men är löst. 6. Ofidus virens, Linné. Sejen eller Gråsejen. IJnderkäJcen framskjutande något framom den öfre d:o. HaJcan utan skäggtöm, eller och med en rudimentär sådan. Sidolinien nästan rät och hvitaktig. Tänderna på öfverkäken kardlikt sittande och små. Analöjrpningen under den bakre delen af l:sta ryggfenan. Stjcrtfenan temligen djupt inskuren. 1) Vidensk. Meddelels. fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1881. pag. 253. 84 Slägtet Gadus. Färgen ofvan i allmänhet mörkt olivgrön eller svartgrön, och hos yngre ljusare olivgrön. 1 vf. 12— U; 2 rf. 19—24; 3 rf. 20—22; 1 af. 23—29; 2 af. 20—23; brf. 20—21; bf. 6; stjf. 11 +30+ 10. Gadus virens, Linné; Fauna Svec. ed. Ilrda, pag. 112. — 1761. „ ^ Idkm: Systema Natoise, ed. XILina, pag. 438. — 1766. „ carhonarius.\\)YM: ibiii. „ virens, S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scandin. pag. 43 — 1832. „ Cör&onanMS, Idem : ibni, pag. 44. „ virens, P. GaimakD: Voyage en Islande et au Groenland, Atlas, Zoologie. Poissons, pl. 6, fig. 1. — 1840—1844)'. Merlangns carbonarius. H. Kröyer: Danmarks Fiske, 2. det Bd. pag. 102. 1843. Gadus „ C. U. Ekström: Skand:s Fiskar af W. v. Wright, B. Fries och C. U. Ekström, 9;de haft. pag. 195. — 1846. 8:de haft. pl. 48. — 1845. ^ virens, S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 559. — 1855. Merlangus carbonarius, W. Yarrell: Hist. of Brit. Fish. 3:d edit (Richard- son), vol. I, pag. 554. — 1859. Gadus virens, A. GiJNTHER: Catal. of the Fishes in tlie British Mu- seum, vol. IV, pag. 339. - 1862. „ „ E. COLLETT: Norges Fiske, pag. 111. — 1875. Follachius „ , A. W. Malm; Götebrs och Bohushs Fauna, pag. 488 — 1877. Gadus „ E. CoLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Christ. Vid. Selsk:s Forh.1879, N:o 1, pag. 66. - 1879. Merlangus carbonarius, Yi. Moreau: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 243. — 1881. Gadus virens, Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 293, pl. 84. - 1882. „ „ Jordan & Gilrfrt: Synopsis of the Fishes of North America; Bulletin of the United States National Museum, N:o 16, pag. 806. — 1882. „ „ MöBius & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 79. — 1883. „ „ E. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83. Nyt Magaz. f. Naturvid. 1884. (Aftr.) pag. 82. — 1884.' 1) Vi åberopa den ofvan, pag. 61 i noten gjorda anmärkningen ■om namnförveslingen å planchen. Sejen. 85 Dess allmänna namn både i Sverige och Norge är Sej eller Gråsej\ I Bohuslän kallas den stundom äfven Gråsida och Gråsik, och dess ungar Nåller. I Norge kallas den stundom dessutom Storsej, och ungarne Kriil Mört, Påle och Sejpale. allt efter som de äro stora till, och den l:sta be- nämningen afser de minste. Beshr. Ehuru den icke blir fullt så stor som de störste torskar, kan den dock ernå en betydlig storlek och är näst torsken den största arten inom detta slägte. Dess totallängd stiger ej sällan till 3 och till och med till 3 '/o fot, och den väger då stundom öfver 1 lispund. Det största exemplar, som CoLLETT sett, var taget vid Tromsö, och hade en längd af 1079 mill. eller 3 fot 6 tum, dec.m. Den har en kroppsform, som mycket närmar sig till laxens och är mera proportionerlig än de andra torskarternas. Den är hoptryckt spolforraig, med störste tjockleken ungef. lika med V2 ^f största kroppshöjden, och denna belägen något framom midten af totallängden, och med kroppen äfven framtill temligen starkt afsmalnande. Största kroppshöjden, som är belägen öfver auus och l:sta analfeuans början, iunehålles, då buken ej är utspänd, omkring -4 V2 ggr i totallängden, och stjertens höjd strax framom stjertfenan omkr. -^ ggr i största kroppshöjden. Afståndet mellan spetsen af underkäken och anus innehålles något mera än 2 '/o ggi' i totallängden, och anus är således belägen framom midten men bakom den förste '/s af denna. Den ligger ungef. under början af den bakerste • 3 af l:sta ryggfenan. — Hufvtidet är af en medelmåttig storlek, ehuru temligen långt, och dess längd in- nehålles något mera än 4 (4 Ve ^Va) ggi' i totallängden, samt är hos de äldre märkbart och hos de unge obetydligt större än största kroppshöjden. Det är af en reguliert, ehuru något hop- tryckt konisk form, och är, från sidan sedt, framtill temligen starkt tillspetsadt, och, sedt ofvanifrån, derstädes trubbigt till- spetsadt. Munnen är af medelmåttig storlek, med något upp- stigande muuspringa och med munvinkeln framom och bakre änden af öfverkäksbenet under ögats framkant. Underkäkens spets framskjuter framom spetsen af öfverkäken, hos de äldre betydligt och hos de unge obetydligt. Hos de yngre (ännu då de äro 1 V2 fot långe) företinnes vid hakvinkeln en liten och rudimentär skäggtöm, men hos de äldre saknas den helt och hållet. På nosen, på underkäken och hufvudets sidor synas en del spridda slemporer. Näsborrarne äro små, rundade och 86 Slägtet Gadus. sitta nära intill bvarandra och nästan dubbelt närmare ögat än nosspetsen, den främre framom och något innanför den bakre, som är större. Den främre har baktill vid kanten en liten budflik, men den bakre saknar tj^^dlig sådan. Afståndet mellan ögat och spetsen af underkäken innehålles hos de äldre ej fullt och hos de yngre fullt 8:ne ggr i hufvudets längd, och afstån- det mellan ögat och nosspetsen eller nosens längd är ej fullt dubbelt större än ögats längddiameter, och innehålles något mera än 3:ne ggr i hufvudets längd. Ögats längddiameter in- nehålles nära 5 '/o ggi* i samma längd, och ögonen äro följakt- ligen temligen små. Pannan är något kullrig och ganska bred och dess bredd är hos äldre betydligt större än och hos unge ungefär lika med ögats längddiameter. Hjessan är äfven kullrig och långs midten af nacken är ingen eller ock en endast svagt antydd långsgående grop. Mellanlockets och underlockets undre och bakre kanter bilda en jemn cirkelbåge, och upptill vid gäl- springans öfre vinkel bildar den locket betäckande huden en föga märkbar trubbig vinkel: Gälhinnan är äfven jemnt af- rundad, med 7 strålar, och den af de förenade gälhinnorna bil- dade gemensamma fria hudfliken under gälnäset är bred. Huf- vudet är fjällbetäckt öfver allt, med undantag af nosspetsen, spetsen af underkäken, läpparne och huden mellan underkäks- grenarne under hakan. — Tänderna äro små. På mellankäks- benen bilda de en karda, som framtill är temligen bred, men afsmalnande, så att den slutligen blott består af ett par rader. De i den yttersta raden äro föga större än de andra. På underkäken sitta de framtill i ett par irreguliera rader och baktill i en enkel rad. På plogbenets främre ände bilda de ett smalt trubbvinkligt (med vinkeln rigtad framåt) band af 2me rader, och äfven dessa tänder äro små. Alla äro spetsiga och krökta inåt eller bakåt. — l:sta ryggfenan har sin början bakom bröstfenornas fästen och på ett afstånd från nosspetsen, som innehålles något mera än 3me ggr i totallängden. Den har ungef. formen af en liksidig triangel och är liten, ehuru högre än de andra rygg- och analfenorna. Dess höjd innehålles nära 2 1/2 ggr i hufvudets längd. Dess strålar äro till antalet 12 till 14 (vanligen 13 till U hos äldre), af hvilka 3:dje till 5:te äro de längste och den främste och de 2me bakerste icke ilro grenige. — 2:dra ryggfenan, som är väl skild från den l:sta och är något lägre men betygligt längre än den, har for- Sejen. 87 men af en trubbvinklig triangel, och sänker sig mera långsamt bakåt. Dess längd utgör ungef. V^ af hufvudets d:o. Den har 19 till 24 (vanligen 19 till 20) strålar, af hvilka 3:dje till 5:te äro de längste och den förste och siste icke äro greuige. Bakom denna fena är en låg hudköl, som dock icke räcker fram till den följande fenan. — 3:dje ryijfjfcnan^ som är betydligt kortare och lägre än den 2:dra d:o och som är temligen långt skild både från den och från stjertfenan, samt börjar och slutar öfver början och slutet af den 2:dra analfenan, och äfven har formen af en trubbvinklig triangel, har 20 till 22 fvanligen 20 till 21) strålar, af hvilka -Itde och 5:te äro de längste och de 3 förste och den siste icke äro grenige. — l:sta analfenan, som har ungefär samme form och höjd som den 2:dra ryggfenan, men är betydligt längre än den. har 23 till 29 (vanligen 26 till 27) strålar, af hvilka ö:de till 9:de äro de längste och de b förste och 3 siste icke äro grenige. De förste och siste strå- larne äro helt korte. Fenans längd är något större än huf- vudets d:o, och den börjar ett litet stycke (ungef. Va ögondia- meter) bakom anus. — 2:dra analfenan, som till form, längd och höjd är lik den 3:dje ryggfenan och är skild från den l:sta genom ett afstånd, som ungef. är lika med ".o nosens längd, har 20 till 23 (vanligen 22 till 23) strålar, af hvilka 4:de till (v.te äro de längste och de 3 förste och den siste icke äro gre- uige. — Bröstfenorna äro små, och deras längd ungef. lika med V2 ^t hufvudets d:o och de räcka knappt till anus. Deras form är bredt och något snedt lancettformig och deras fäste är snedt uppifrån nedåt och bakåt rigtadt. Deras strålar äro till antalet 20 till 21. — Bukfenorna, som äro fastade något framom bröstfenornas fästen, äro äfven små, och deras längd är mindre än bröstfenornas d:o. De äro smala och tillspetsade och hafva 6 strålar, af hvilka de 2:ne ytterste äro något för- längde och hafva frie spetsar, och af dem den 2:dre är längst, utan att dock hafva någon betydligare längd. — Stjertfenan är af medelmåttig storlek (dess längd till flikarnes spetsar nå- got större än Vs ^f hufvudets d:o) och ganska djupt inskuren med trubbigt tillspetsade flikar. Den har 30 fullständige och ofvan omkr. 11 och nedan omkr. 10 ofullständige strålar. — Fjällen äro små, rundade, ovala eller elliptiska, spånlikt lig- gande och temligen fast sittande cycloidfjäll, med de radiära strimmorna utgående från centrum samt tätt intill hvarandra. 88 Släi^tet Gadus. De betäcka stjertfenan till större delen ocli de andra vertikala fenorna samt bröstfenorna vid basen, ehuru de sist nämnda och l:sta ryggfenan i jemförelsevis mindre grad. — SidoJinien bil- dar en mycket svag båge öfver bröstfenan, men är för öfrigt rät. Den är hos de större af en hvitaktig färg, men stundom framtill gråbrunaktig eller mörk, och hos de unge gråaktig och något mörkare framtill. — Färgen är betydligt vexlande, i synnerhet efter åldern. De äldre äro i allmänhet mörkare än de yngre, och hafva hufvudet ofvan och ryggen mörkt olivgrön- aktiga eller svartgrönaktiga eller ock svartgråaktiga. Denne färg öfvergår nedom sidolinien i en mer eller mindre mörkt silfvergrå, något glänsande sådan på hufvudets sidor och kropps- sidorna, och den är något ljusare på undre sidan af hufvudet och buken. Pannan, nosen och läpparne ofta svartaktige, och den silfvergrå färgen på midten af kroppssidorna stundom med gulaktig skiftning. Ryggfenorna, bröstfenorna och stjertfenan svartaktiga och en svartaktig fläck bakom roten af bröstfenorna,, och stundom hafva alla dessa fenor ungef. samme färg som ryggen och äro endast något blekare vid roten. Analfenorna hafva stundom samme färg som de nämnda fenorna, men äro något ljusare eller gråaktiga vid basen, och stundom äro de blågråaktiga, med mörkare kant. Bukfenorna gråhvitaktiga,, stundom blekt rödaktiga emot spetsen. Iris blekt messingsgul och med svartaktig skuggning, och med en messingsgul ring närmast pupillen. Munnen är inuti hos äldre svart, men tun- gan är hvitaktig, med svarta kanter. De yngre äro mycket ljusare: ofvan mer eller mindre ljust olivgrönaktige eller gräs- grönaktige, och på sidorna och undertill ljusare silfvergrå, nä- stan silfverhvite, och de vertikala fenorna och bröstfenorna un- gefär af ryggens färg, ehuru något blekare vid basen. Hos en lefvande unge af omkr. 75 mill:s längd iakttog KeOyer följande färg: Kroppen och alla fenorna guldfärgade, med öfvergång till orangefärg, endast trakten under strupen och till anus var lju- sare. Långs sidorna, så väl ofvan som under sidolinien, funnos en del irreguliere silfverfärgade och perlmorglänsande fläckai-. Iris messingsgul, med svart skuggning. Hos något större lef- vande ungar (af 120—150 mill:s längd) var ryggen smaragd- grön och sidorna och buken silfverhvita. — En ovanlig färg- varietet, som var helt och hållet röd och var erhållen i Fin- marken, omtalas af Collett. Uti Stockh:s Dagblad, landsorts- Sej en. 89 uppl. 1882, N:o 291, omuämnes en vid Strömstad fångad Gadus virens, som var hermafrodit. Sejen bar en särdeles vidsträckt geografisk utbredning i norra bemisferens haf, ebiiru den tyckes företrädesvis vara ym- nig i Isbafvet. Vid Sverige förekommer den endast vid vår vestra kust frän ocb med Öresund norrut, ocb bar icke er- bållits vid våra Östersjökuster, eburu den enligt Schonefelde någon gång blifvit fångad vid den östra kusten af Scblesvig- Holstein. I Öresund fås den någon gång enligt N. O. Schager- STKÖM *) i trakten af Landskrona, ocb enligt Skandinavisk Fauna i närbeten af Eåå mellan Landskrona ocb Helsingborg, men der är den sällsynt. Kedan strax norr om Öresund, vid Kulla- berg i Skåne är den icke sällsynt, ocb vidare upp emot norden vid Hallands ocb Bobusläns kuster är den att betrakta såsom en allmän fisk, som derstädes stundom visar sig i betydlig mängd, då rik tillgång förefinnes på sillyngel, bvilket förföljes ocb jagas af sejen, som är dess värste fiende, in till strandens närbet. Den är talrik vid alla Norges bafskuster upp till Kyske gränsen, ocb är allra ymnigast derstädes utanför de nordvestre ocb i Finmarken. Enligt A. J. Malmgren ocb A. J. Mela fångas den i mängd vid Murmanska kusten af Kyska Lappland, men är icke uppgifven såsom förekommande i Hvita Hafvet. Enligt Simonsen-) förekommer den ymnig vid Spets- bergen ocb enligt Chr. Lutken^) vid Island ocb Grönland, för hvilken senare lokalitet redan Fabricius upptager den. Enligt Fkanx'1s Day är den allmän vid England, ocb Moreau uppgifver, att den är ganska allmän vid Frankrikes vestra kust vid Bre- tagne, men är mera sällsynt söder om Loire ocb erballes någon gång i Gascognerbugten, der den på det bela synes bafva sin sydlige gräns, emedan Steindachner icke träffat den vid Spanien. Den lär dock förekomma någon gång i Medelbafvet *). Enligt Jordan ocb Gilbekt är den allmän vid nordöstra kusten af N. Amerika. 1) Phväiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dra haft. 1838, pag. 301. 2) Geogr. Mittheil. von Petermann, 1872. pag. 463. 3) Vidensk. Meddelelsev fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1881, pag. 253. 4) (jlGLiOLI: Pesci della Fauna italica; Esposizione inteinazionale di Pesca in Berlino 1880, pag. 96. 90 Slägtet Gadus. Den är eu särdeles liflig och rofgirig fisk, ehuru den icke är utrustad med något stort gap eller grofva tänder. Den håller sig ofta i stim, och dessa kunna, åtminstone utanför Norges nordvestra och norra kuster, vara af betydlig storlek. När dessa nära under vattenytan förfölja sådane snaärre fiskar, som utgöra dess älsklingsföda, såsom sillyngel och annan fiskyngel, sill och lödda, förorsaka de under den ifriga förföljelsen af rofvet en stark rörelse i hafvet, så att detta på en betydlig sträcka kommer liksom i ett sjudande tillstånd, och då sejen derunder ofta hoppar upp ur vattnet och klatschar med stjerten emot detta, så uppstår dervid ett starkt plaskande. Då nästan all- tid ett stort antal måsfåglar församlas till den plats, der sejen sålunda jagar småfisken, och hålla sig under starkt skrän s\äf- vande och flaxande nära öfver vattnet, för att uppsnappa de småfiskar, som af sejen uppjagas till vattenytan, så erbjuda dessa sejens jagter efter småfisk, enligt hvad vi och andra er- farit, ett egendomligt och upplifvande skådespel. Det är i synnerhet då loddan går till vid Finmarkens kuster, som man får se detta skådespel i större skala, och det är onekligen nå- got upprörande att tänka på den storartade förföljelse, för hvil- ken småfisken vid dessa tillfällen är utsatt både frän vattnets och luftens invånare. En Norsk författare, Peder Dass, har åf detta skådespel eguat ett litet qväde af följande lydelse: Du spralende Sej! see jeg nsei hade glemt Din hoppande Springen og lystige Skjemt Udi niine Skrifter at teigne : Hvor srauk er Din Dands alt om Midsonimers Tid. Naar Solen er skinnend' og Viret er blid Et Menueskes Hjerte maa kveigne. Hvor tidt har jeg fundet dig springe heroni, At Havet stod ganske i fraadende Skum Alt omkring den tarefuld Skalle; Naar du haver Legen paa höjeste fat. Du vidst ei för Garnet er under dig sat, Saa endes din Glaedskab med alle. Vid norra Norges kuster ingår sejen under våren (Mars — Maj) förföljande loddan, som då närmar sig land för att leka, och den förre är då der föremål för ett gifvande fiske, men äfven under sommaren ingår den derstädes stundom, lockad af de då uppträdande enorma massorna af ett litet kräftdjur Sej en. 91 (Thysanopoda inermis), hvilket utgör eu begärlig föda både för den och för vår störste bardhval, Balcenoptera sihhaJdii. På seusommareu ser mau den stundom der jagaude yngel af sill och torsk m. fl. Vid vestra Norge närmar den sig i synnerhet under sommarmånaderna till September och Oktober kusten, då den förföljer sillyngel och sommarsill, tobis m. fl. Under vin- tern i Oktober och November begifver den sig längre ut på djupet och aflägsnar sig från land, och återkommer i början af April. G. O. Särs har vid Lofoten iakttagit den uppträdande i massa i slutet af Juli månad jagande yngel både af dess egen art och af torsk, Äfven i Bohuslänska skärgården närmar sig sejen icke sällan stränderna, förföljande sill och sillyngel dels under våren och dels under hösten och vintern. Det är dock icke synnerligen ofta, utom då sillen går till, att storsej der- städes erhålles i någon nämnvärd mängd. Ungar af sej träffas i allmänhet under den varmare årstiden vid stränderna, men de äldre hålla sig vanligtvis längre ut till hafs och söka djupet, med undantag af de tillfällen, då de, såsom redan är nämndt, närma sig kusten för att jaga småfisk. Sejens föda utgöres hufvudsakligen af småfisk, men den tager äfven kräftdjur af diverse olika slag. — Dess lek, som sannolikt försiggå)- på samma sätt som torskens, skall enligt "Skand:s Fiskar" inträffa i Kattegat i Mars och April, och enligt E. Collett vid Norska rinmarken under vintern i början på året. När den under loddefisket om våren (vanligen i April eller Maj) vid Norska Finmarken närmar sig land, är den i ett ytterst afmagradt tillstånd, och har dä tydligen någon tid förut förrättat sin lek. Då derstädes äfvensom i Bohuslän under Juni och Juli yngel af 50 — 60 milhs totallängd anträffas, synes det antagligt, att den leker under vintern på samma tid som stortorsken eller skrejen. Liksom torskens ungar aflägsna sig äfven sejens från stränderna i den mån de blifva äldre och större. I 4:de året skola de vara utvuxne, och hafva redan dessförinnan dragit sig ut åt djupet, och de lära således växa fort, liksom torskens ungar. — Det är i synnerhet utanför Norges och mindre utan- för Bohusläns kuster som sejen utgör föremål för indrägtiga fisken. Enligt K. Collett exporteras årligen från Norge i tor- kadt tillstånd och företrädesvis till Sverige och Finland 2 — 3 millioner kilos, samt 30 — 40,000 tunnor färsk sej till Eyssar. Den anses ej så god i smaken som torsk, ehuru de yngre äro 92 Slä.ijtet Gadus rätt smaklige. Den är i handeln hos oss känd under namnet Gråsej. Den äldre sejen fångas i allmänhet på samma sätt, som torsken, med handsnöre eller dörj och backor eller linor. 7. Gadus pollachius, Linné. Lyrtorsken eller Lyren. TJnderTiähen länyre fr amsTij litande än den öfre d:o. Hakan utan shäggtöm. Sidolinien brunaJdlg eller gråaktig och starkt böjd nedåt under bakre delen af l:sta ryggfenan. Tänderna på öfverkäken kardlikt sittande. Analöppningen under främre delen of den l:sta ryggfenan. Stjcrtfenan grundt utringad. Färgen ofvan stundom ljusare, och stundom mörkare olivgrön eller ock svartgrå^ på sidorna och under silfvergrå, och färg- gränsen temligen skarp. 1 rf. 11 — U; 2 rf. 16—21; 3 rf. 15—20; 1 af. 24—32; 2 af. 16—21; brf. 18—19; bf. 6; stjf. 8— 9 -|- 26— 27 + 8— 9. Gadus PollacJmts, Linné; Fauna Svecica. ed. II:da, pag 112 — 1761. • „ „ Idem: Syst. Nat. ed. XILnia, pag. 439. — 1766. „ „ S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scand. pag. 43. — 1832. „ „ W. v. Wright, b. Fries & C. U. EkstkOm: Skandin:s Fiskar, 4:de haft. pag. 89. pl. 20 - 1838. Merlangus „ H. KröYER: Danmarks Fiske, 2:detBd. pag. 123. — 1843. Gadus „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del Fiskarna, pag. 562. — 1855. 3Jerlan(/us ,. W. Yarrell: Hist. of Brit. Fish. 3:id edit. (Eieliard- son), vol. I, pag. 559. 1859. Gadus pollachius, A. Gunther: Catal. of the Fislies in tlie Brit. Mus. vol. IV, pag. 338. — 1862. „ „ Fr. Steindachner: Ichtliyol: Ber. iib. eine nach Spanien etc. untern. Reise; Sitzungsber. d. math. naturwiss. Cl. d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien, LVII Bd. I Abth. pag. 706. - 1868. R. COLLETT; Norges Fiske, pag. 111. — 1875. Follachius Linnéi, h.. \\\ 'MklM: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag 487. - 1877. Merlangus pollachius, E. Moreau: Hist. nat. des Poiss. de la Frauce, T. III, pag. 241. - 1881. Gadus „ Francis Day. The Fishes of. Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 226, pl. 83, fig. 2. - 1882. Lyrtorsken. 93 Gadiia pollachius, MöBIUS & Heincke: Die Fisclie der Ostsee, pag. 80 med fig. - 1883. „ R. COLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83: Nyt Magaz. for Naturvid. 1884 (aftr.) pag. 82. — 1884. I Bohuslän erhåller deune fisk af fiskarena åtskilliga olika benämnin- gar, säsora; Lyrtorsk, Lyr, Lyra, Sejhjra, Lyrhlek och Plank qWqv Blnnk Längre söderut vid vår vestra kust kallas den äfven Blankscj. I Norge är den allmänt känd under namnet Lyr, och de mindre hafva vi der hört benämnas Sejlyr. BesJcr. Den blir temligeu stor, ehuru hos oss ej så stor som sejen, och de största exemplaren äro af mellan 2 och 3 fots längd, eller omkr. 700—770 mill. eller obetydligt mera långa. Enligt J. Couch ernår den vid England någon gäng en vigt af '24: skålpund. — Till kroppsformen liknar den mycket sejen, men är icke fullt så proportionerlig eller laxforraig, eme- dan kroppen är mera hoptryckt, så att den största kroppshöjden, hvilken hos äldre innehålles omkr. 474 och hos yngre omkr. 4 Va öö^' i totallängden, är något mera än dubbelt större än störste tjockleken, och den afsmalnar ej så starkt och så jemut bakåt som sejen. Sedd från sidan, är den baktill något bredare än sejen, och stjertens höjd strax framom stjertfenau innehålles icke 4 ggr i största kroppshöjden. Byggens profillinie är icke jemn, utan bildar vid 3:dje ryggfenans början en mycket trub- big vinkel. En sådan, fastän mindre märkbar, förekommer äfven vid början af den 2:dra aualfenan. Anus har sitt läge under slutet af den förste Va af hsta i-yggfenan och något bakom den l:ste V3 af totallängden. — Hiifvudet är temligen stort och af en hoptryckt konisk och framtill tillspetsad form. Dess längd innehålles nära 4 ggr i totallängden och är betyd- ligt större än största kroppshöjden. Afståudet mellan ögat och spetsen af underkäken innehålles hos de äldre ej fullt 3me ggr och hos ungar af 6 tums dec.m. längd nära 4 ggr i huf- vudets längd, och underkäkens spets skjuter hos de äldre med nära '/^ ögondiameter och hos de yngre med en mindre del framom nosspetsen. Nosen, eller afståndet mellan ögat och nos- spetsen, är temligen lång, och dess längd innehålles omkr. 3:ue ggr eller föga mera i hufvudets d:o, och är hos äldre ungef. 1 V2 ggi' och hos mycket unga ex. föga större än ögats längd- diameter. Gapet är medelmåttigt, ehuru ej så stort som sejens, och munvinkeln är framom och bakre änden af öfverkäksbenet 94 Slägtet Gadus. under ögats framkant. Munspringan är något uppstigande. Skäggtöm under hakan saknas helt och hållet hos både yngre och äldre. Näsborrarne sitta väl dubbelt närmare ögat än nos- spetsen, och den främre, som är mindre än den bakre och sitter innanför den, har vid sin bakre kant en liten hudflik. Pannan mellan ögonen är plattkonvex, och dess bredd derstädes är hos de äldre ungef. lika med ögats längddiameter, hvilken inne- hålles nära 5 ggr i hufvudets längd. Hos yngre är pannan något smalare än nämnde diameter. Ögonen äro temligen stora^ och deras longitudinelle diameter är obetydligt större än deras vertikala d:o. Underlockets och mellanlockets undre och bakre kanter bilda en jemn cirkelbåge, och lockets bakre kant bildar upptill en trubbig utstående vinkel. Gälhinnans strålar äro 7, och den af de båda gälhiunorna bildade gemensamme frie hud- fliken under gälnäset är temligen smal. Hufvudet är betäckt med små fjäll, med undantag af läpparne och trakten mellan underkäksgrenarne. — Tänderna äro små, spetsiga och krökta inåt eller bakåt, samt bilda på mellankäksbenen en framtill temligen bred och baktill smal karda, och de i den yttersta raden å dessa ben äro icke större än de andra. På underkäken, der en del af de mellersta äro något litet större än de andra^ bilda de 2:ne irreguliera rader. På främre änden af plogbenet bilda de 2me framåt konvergerande enkla rader, och främst i öppningen mellan dessa rader, eller den af dem bildade vinkeln, om de råkat hvarandra, sitter en eller ett par tänder. Afven der äro de små. — l:sta ryggfenan^ som börjar bakom bröst- fenornas fästen och på ett afstånd från spetsen af nosen, som är något litet mindre än '/g af totallängden, och hvars höjd är ungef. lika med afståndet mellan ögat och bakre kanten af locket, har formen af en nästan liksidig triangel, och dess strålar äro till antalet 11 till U (vanligen 12 till 13), af hvilka 4:de är längst och de 3:ne förste och den siste icke äro grenige. — 2:dra ryggfenan^ som är skild från den l:sta d:o genom ett afstånd, som är något större än en Vo ögondiameter, och som är något lägre men betydligt längre (längden ungef. lika med -j^ af hufvudets d:o) än den, har formen af en trubb- vinklig triangel, med öfre kanten stupande bakåt, och har 16 till 21 (vanligen 18 till 19) strålar, af hvilka 2:dre till 4:de äro de längste och blott den l:ste, som är temligen lång, icke är grenig. — 3:dje ryggfenan^ som är skild från den 2:dra Lyrtorskeii. 1)5 (l:o ungef. lika långt som denna från den l:sta d:o, och som äfven nästan har formen af en ti-ubbvinklig triangel, ehuru baktill jemförelsevis något högre än den 2:dra d:o, är lägre och kortare än denna, och börjar och slutar ungef. öfver början och slutet af den 2:dra analfenan, samt är skild från stjert- fenan genom ett afstånd, som är ungef. lika med afstånden mellan ryggfenorna. Den har 15 till 20 (vanligen 18 till 19) strålar, af h vilka 5:te och 6:te äro de längste och de 4 förste och den siste icke äro grenige. — l:sta analfenan börjar ett litet stycke bakom anus och har ungef. samme form som 2:dra rj^ggfenan, d. v. s. den af en trubbvinklig triangel, ehuru den är längre och något högre än nämnda fena (något längre än hufvudet) och har den trubbige vinkeln något trubbigare. Den slutar bakom slutet af 2:dra ryggfenan och har 24 till 32 (vanligen 27 till 29) strålar, af hvilka 9:de till ll:te äro de längste och de 6 förste och den siste icke äro grenige. — 2:dra analfenan är väl skild från den l:sta d:o och har samme form, höjd och längd som den 3:dje ryggfenan, och har 16 till 21 (vanligen 18 till 20) strålar, af hvilka 4:de till 6:te äro de längste och de 3me förste och de 2:ne siste icke äro grenige. — Bröstfenorna äro af ovalt-elliptisk form, med snedt afrundad spets, och deras längd är obetydligt mindre än '/2 ^f hufvudets d:o. Deras strålar äro 18 till 19. De räcka något bakom anus och ungef. till anal fenans början. — • Bukfenorna, som äro fastade något litet framom bröstfenornas fästen, äro mycket små, så att deras längd ej är fullt hälften så stor som bröst- fenornas d:o, och de hafva en elliptisk, trubbigt tillspetsad form samt 6 strålar, af hvilka l:ste och 2:re hafva korte frie spetsar. — Stjcrtfenan är af medelmåttig storlek och gruudt utringad, och dess längste strålar hafva ungef. 7-2 ^^ hufvudets längd. Den har 26 till 27 fullständige och ofvan och nedan 8 till 9 ofullständige strålar. — Fjällen äro något mindre än hos närmast föregående art, men för öfrigt af ungef. samma beskaffenhet som hos den. — SidoUnien är brunaktig, gråbrun- aktig, eller hos yngre stundom gråaktig, och gör under bakre delen af l:sta ryggfenan och under mellanrummet mellan den och den 2:dra d:0, en stark, ehuru icke tvär krökning nedåt^ hvarefter den går rät långs midten af kroppssidan till stjert- fenans bas. — Färgen är något vexlande efter åldern, och lik- som hos föregående ofvan mörkare hos de äldre. Desse äro ofvan 96 Släo:tft Gadus. mörkt olivgröne eller svartgröae eller t. o. m. svartgrå, och på sidorna samt imder mer eller mindre ljust silfvergrå, på sidorna med mer eller mindre märkbar messingsgul glans, hvilken stundom bildar långsgående vågformiga band. Mellan rj^ggens och sidornas färg är i allmänhet en temligen skarp gräns. Ryggfenorua olivgröna eller ock gråbrunaktiga, stundom med gråaktiga strimmor. Bröstfenorna ljusare olivbrunaktiga. men mörkare emot spetsen, och der stundom svartgrå. Stjertfenan och analfenorna ungef. af samme färg som ryggfenorna, men de senare äro något ljusare emot basen. Bukfenorna gråhvita, ofta med rödaktig anstrykning. Iris silfverhvit, med mörkare skugg- ning och messingsgul anstrykning, hvilken senare färg bildar en ring närmast pupillen. De yngre äro ljusare olivgrönaktige ofvan och mer eller mindre ljust silfverhvite på sidorna och under, samt på sidorna med tydligare messingsgula band. som stundom nätformigt löpa samman, och stundom med dylika band på de ljust olivgrönaktiga ryggfenorua. Bröstfenorua lju- sare gulgröuaktiga. Lyrtorsken tillhör hos oss egentligen endast hafvet utan- för vår vestra kust, och förekommer blott undantagsvis vid Skånes östersjökuster. I Skandinavisk Fauna anföres blott ett tillfälle då ett exemplar blef fångadt i "ålhomma" vid Esperöd invid Stenshufvud, vid östra kusten af Skåne, under September månad. Enligt Möbius & Heincke förekommer den stundom i vestre delen af södra Östersjön, men går här icke längre österut än till Mecklenburgska kusten. Enligt N. O. Schagerström') fås den någon gång i Öresund i trakten af Landskrona, men oftare i Skelderviken, och i Skand. Fauna uppgifves, att den icke sällan fångas i uorre delen af Öresund mellan Landskrona och Helsingborg, samt torgföres i Lund i synnerhet under Feb- ruari och Mars månader. Kröyer uppgifver, att den vid Danska sidan af Öresund icke är sällsynt. Vid Kullen i Skåne fångas den i synnerhet under efterhösten nära intill de brante berg- väggarne på stenbotteu. Under de andra årstiderna fås den der mera sällan. I Bohusläns skärgård är den allmän under alla årstider, men fångas der mest under sommaren med garn och vad under det den ingår, förföljande sillyngel, som den jagar ungef. på samma sätt som sejen, hvarvid man får se både 1) Physiogr. Sällsk:s i Land Tidskr. 2:dra hiift. 1838, pag. 302 Lyrtorsken. 97 den jagade fisken ocJ! lyrtorsken i mänsd hoppande upp öfver vattnet. Vid dessa tillfällen erliålles ofta större och äldre lyr- torsk. Under vintei-n fångas den derstädes merendels med hac- kor, ehuru i allmänhet icke pä större djup än 25 famnars. Vid Norges södra och vestra kuster är den under alla årstider tal- rikt förekommande upp till Trondhjemsfjorden, men norr om denne fjord är den fåtalig eller sällsynt, ehuru den någon gång erhållits ända upp i Varangerfjorden. Den är således i sin geogr. utbredning mera sydlig än sejen. — För öfrigt är den allmän vid kusterna af England och enligt Mokeau äfven vid Frankrikes norra och vestra kuster, men är sällsynt vid vestra kusten af Portugal, enligt Steindachnek, ehuru den enligt Gun- THER förekommer i vestra delen af Medelhafvet. Längre in i detta haf synes den emellertid att saknas, emedan Giglioli säger sig icke liafva iakttagit något Italienskt exemplar af den ^). Den synes således egentligen hafva sin sydlige gräns vid sydvestra Frankrike och nordvestra Spanien, på hvilket sist nämnda ställe den enligt Steindachnek ännu är allmän. På andra sidan af Atlanten har den icke erhållits, och den tiilhör således icke N. Amerikas fauna. Den är liksom föregående art en särdeles rofgirig fisk, som är liflig och rörlig och ofta är på jagt efter småfisk, i synner- het sillyngel och tobis, hvilka utgöra dess älsklingsspis. I dess ventrikel hafva dessutom äfven lemningar af kräftdjur och maskar anträffats, så att den i brist på fisk äfven håller till godo med dessa djurslag. Den söker till vistelseort gerna bergig och stenig botten, men stundom äfven sandbotten, då denne gränsar till branta bergväggar, och den håller sig i allmänhet icke på större djup än det af 20—30 famnar. Ofta träffas den under sina jagter nära under vattenytan, och de yngre hålla sig närmnre kusterna. Då den från det yttre hafvet närmar sig dessa för att söka rof, går den merendels i stora stim, liksom sejen, och detta inträffar både i Bohuslän och Norge före- trädesvis under sommaren och hösten, då yngel af diverse olika fisksorter förefinnes i tillräcklig mängd. Enligt Kröyers iakt- tagelser skulle den leka under försommaren i Juni månad, men Francis Day anför en uppgift af Dunn, enligt hvilken dess lek 1) Esposizioiie intemazioimle di Pesca in Berlino 1880. Sezione ita- liaua, Catalogo: Eleuco etc. pag. 96 Lilljeborg, Fiskarne. l\. * 98 Sliistet Oadus. vid England blifvit iakttagen i slutet af December eller i Ja- nuari. Den fångas dels med vad och dels med garn och stun- dom på krok, ehuru i "Skandinaviens Fiskar" up])gifves, att den är föga glupsk och att det derför hör till do sällsynta un- dantagen, att någon lyrtorsk fångas på krok. Fhancis Day nämner emellertid, att den stundom glupskt nappar på krok, och dess teraligen stora gap och hela byggnad för öfiigt antyda, att den är en glupsk roffisk, hvilket äfven ådagalägges af dess ifriga jagter efter småfisk. Dess kött är smakligare än sejens, men ej så smakligt som torskens och hvitlingens. Den utgör ej föremål för något betydande fiske, och ätes i allmänhet blott färsk. 8. Gadus esmarkii, Nilsson. Hvitlinglyran. UndcrJcäkcn längre framshjntandc än den irfre d:o. Ögats diameter större än nosens längd. Under liahan en liten smal skäggtöm. Sidolinien mörk^ hrimaUig eller gråbriinaJctig^ oeli temligen starkt höjd. Tänderna på öfverkähen kardlikt sit- tande. Analöppningen under hakre delen af l:sta ryggfenan. Stjertfenan temligen djupt ntringad. Färgen of van olivhrnn- aktig, på sidorna och undertill silfvcrJivit, och med en svart- aktig fläck vid öfre delen af hröstfenans bas. 1 rf. 15— IG; 2 rf. 22-25; 3 rf. 22-25; 1 af. 27—30; 2 af. 24—26; brf. 19; bf. G; stjf. 10-f 24-f 10. Gadus minutus, L. Esmark: Forhaiull. ved de Skaiid. Natiirforsk.s 4:de Mode i Christiania 1844, pag. 231. - 1847. „ EsmarUi, S. Nn.ss0N: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 565. — 1855. „ „ A. GuNTHER: Catal. of the Fislies in the Brit. Museum, vol. IV, pag. 337. - 1862. " „ R. CoLLETT: Norges Fiske, pag. 109. — 1875. „ „ Carl CederströM: Anteckn. om norra Boliuslis Verte- brat-fanna; Öfvers. af K. Vetensk:s Akad:s Förli. 1876, N:o 4, pag. 66. — 1876. „ „ C. R. Sundström: Fauna (ifver Sveriges Ryggradsdjur, pag. 248. — 1877. Boreogadus minutun, A. W. Malm: Gr)teb:s och Boliushs Fauna, pag. 486. - 1877. Hvitlinglyran. 99 Gaäus esmarkii, R. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aaiene 1879-83; Nyt Magaz. f. Natnrvidenskab. 29:de Bd., pag. 81. (Aftr.), — 1884. Enligt Carl CedeuströM (anf. st) kallas dun i trakten af Struinstad Hintlinghjrn och C. A. Hansson liar hoiiiiget meddelat oss, att den derstiides äfven kallas Ilvitlingsiörjc, och enligt L. ErtMARK (anf. st.) benämnes den af fiskarena vid Christianiafjorden (Hcnpaal = Oi^onpal, hvilket namn liar sin grnnd i dess stora ögon. Beshr. Vid första påseendet företer den någon likhet med ungar af lyrtorsken, men den skiljes dock lätt från dem genom den lille skäggtömmeu, de större ögonen och de längre buk- fenorna. Den är jemte glyskoljan den minsta af våra arter inom detta slägte, och dess totallängd stiger icke till en fot. De största exemplaren äro i allmänhet föga öfver 200 mill. långa, men någon gång träffar man enligt Collett de, som hafva en tokllängd af 240 mill., hvilken är den största hittills iakt- tagna. — Hos ett af de stöi-sta af de af oss iakttagna exemplaren hafva vi funnit följande dimensioner. Totallängd 6 '/o tum dec.m. eller 1115 mill. Största kroppshöjden, öfver bukens midt, l-|^^^ t. eller 3(5 mill. Stjertens höjd strax framom stjertfenan -'/io t. eller 7 mill. Störste tjockleken, öfver locken, 19 mill. Af- ståndet mellan spetsen af underkäken och auus 2^/,o t, eller 72 mill. Hufvudets längd I720 t- eller 48 mill. Afståndet mellan ögat och underkäkens spets 13 mill. D:o mellan ögat och uosspetsen (d. v. s. nosens längd) 11 mill. Ögats längd- diameter, som är lika med dess vertikale d:o, 14 mill. Pan- nans minsta bredd mellan ögonen 7 '/o iiiil^* Dessa mått ut- visa, att den har en ganska långsträckt och smärt kroppsform, ehuru icke lik laxens form, emedan hufvudet är tjockt och trubbigt, och största kroppshöjden ligger långt framom kroppens midt. Största kroppshöjden är emellertid såsom vanligt något vexlande. Hos det uppmätta exemplaret innehålles den nära b '/., ggr i totallängden, men hos ett annat d:o, hvars total- längd är 192 mill. är den 40 mill. och innehålles således icke fullt 5 ggr i den samma. Hos romstinna honor innehålles den sannolikt ej mera än 4 Vo ggi' i totallängden. Bakom anal- fenaus början aftager kroppen bakåt starkt i höjd, och stjertens höjd strax framom stjertfenan innehålles omkr. 5 ggr eller mera i största kroppshöjden. Störste tjockleken är belägen vid bakre delen af hufvudet, eller öfver locken, och utgör ungef. '/-i af största kroppshöjden. Analöppningen har sitt läge under 100 Slägtot Gadus. bakre delen af 1 :sta ryggfenaii samt framom midten, men något bakom fi"»rste '/.j af tot;illängdeii. Hos nnga ex. ligger den nå- got längre fram, nästan nnder slntet af don förste '/., af total- längden, och hos iildre är den stundom nnder bakre kanten af l:sta ryggfenan och stundom något framom denne kant. — Hi^fvudd är af medelmåttig storlek, temligen tjockt och af en kort, hoptryckt konisk form, med snedt och trnl)bigt tillspetsad främre ände, d. v. s. dess öfre profillinie är framtill föga stu- pande eller nästan vågrät, då deremot dess nndre d:o är der- städes starkt nppstigande. Dess längd är vanligen något, men ej mycket större än största kroppshöjden, och hos de romstinua torde dessa dimensioner vara ungefär lika. Underkäken räcker, då munnen är sluten, något litet framom den öfre d:o, och under hakan är en liten smal skäggtöm, hvars längd är ungef. lika med V3 ^^ ögats diameter. Gapet är temligen stort, och munvinkeln är under och bakre änden af öfverkäksbeuet bakom främre kanten af ögat. Mnnspringan är temligen starkt upp- stigande. Näsborrarne sitta nära intill hvarandra och nära ögonen, och den främre, som är mindre än den bakre, sitter innanför den främre delen af denne och har vid sin bakre kant en liten hudflik. Nosen är kort och trubbig, och dess längd, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, inuehålles ungef. 4 ggr i hufvudets d:o. Ögonen äro stora och uppstiga till pan- nans profil, och deras longitudinelle och vertikale diametrar äro lika samt innehållas hos de äldre ungef. ome ggr i hufvudets längd, och äro betydligt större än nosens d:o. Pannan mellan ögonen är plattad eller nästan konkav, och dess minsta bredd är föga mera än hälften så stor som ögats diameter. Under- lockets och mellanlockets undre kanter bilda en jemn cirkelbåge, och det förra samt locket bilda upptill en bakåt något utstå- ende trubbig vinkel. Den af gälhinnorna bildade gemensamme frie hudfliken under gälnäset är bred, och hvardera gälhinnan har 7 strålar. Hufvudet är fjällbetäckt ofvan till nära nos- spetsen, på gällocken och kinderna, och på undre sidan af un- derkäkens grenar. — Tänderna äro små och spetsiga och bilda på mellankäksbenen en smal karda, som framtill utgöres af 3 till 4 irreguliora rader och baktill blott af ett par sådana, och de i den yttersta raden äro till en del något större än de andra. På underkäken sitta de för det mesta i en enkel rad, men framtill äro innanför denna några glest sittande, antydande Hvitlin^lyran. 101 en ^idra rad, och de äro här föga vexlaude i storlek. På främre änden af plogbenet bilda de en enkel, framtill trubbvinklig och något gles rad, och äro mycket små. — l:sta ri/(i— l(i; 3 rf. 17— L^3; 1 af. 16— lU; 2 af. 19-28; brf. 17—19; bf. 6; stjf. 9—10+23+9—10. Gndits Snida, Lkpechin: Descriiitio jiiscis e GiiJoinm geiiere Russis Saida dicti: Novi Comiueiitarii Acadeiniie Scientianiin iuiperialis Petropolitaiia', Tom. XVIII, pro anno 1773, pag. 512. — 1774. ,, aeglejinns, O. Fabricius: Fauna Groeiihuidica, pag. 142. — 1780. 3'lerl(nu/iifi puluriti, SxBl^iK: Suppleni. Apend. to PanT's First Voyage, pag. 211. - 1824. Ondas fidirtcii, J. RiCHAKDsON: Fauna Boreali-Aniericana, Part III, Tlie Fibii, ])ag. 245. — 1836. „ 2^^^*^^'^^^ IdkM: ibin, jiag. 247. ariilis, .]. ReinharuT S:R: Iclithyol. Pidr. til den Girmlandske F.iuna: K. Danske Viden.skis 8el.sk:s naturvid o. niatliein. Afhandl. 7:de Deel, jiag. 115 & 127. — 1838. „ ^ ,, ■ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 568. — 1855. „ polaris, IdeM; ibni, pag. 569. 104 Slägtet Gadus, Boreogadus polarik Gadus glncialis, saida. (Boreogadus) fahrieii, A. Gunther: Catal. of tlie Fish. in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 336. — 1862. „ saida, iDKiii: ibni, pag. 337. Tu. GiLL: Syiiopbis of tlie Nortli American Gadoid Fislies; Pioceed. of tlie Acad. of Na- tural 8ciences of Philadelpliia 1863, pag. 233. - 1864. A. J. Malmgren: Om Spetsbergens Fiskfauna; Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1864, N:o 10, pag. .531. — 1865. W. Feters: Sängethiere und Fisclie, in »Die Zweite dentsclie Nordpolarfahrt in d. Jalir 1869 u. 1870» etc. 2:er Bd. pag 172. - 1874. E. CoLLETT: Den Norske Nordliavs-Expedition 1876-1878, Zoologi, Fiske. pag. 126, pl. IV, tig. 33. — 1880. „ „ Jordan and GilberT: Synopsis of the Fislies of North America ; Bulletin of the United States National Museum, N;o 16, pag. 807. - 1882. Då denna art egentligen endast tillhör det norra ]ioIarbäckenet och således är en högnordisk art, få vi för den samma föreslå det svenska namnet Polärtor sk. Anm. Ehuru den ännu icke med säkerhet blifvit anträffad vid någon Svensk eller Norsk kust, upptaga vi den dock liär i samma liiiie som vare inhemske fiskar, under den förmodan, att den förekommer vid Norges nord- ligaste kuster och der någon gång kommer att blifva iakttagen. Beslcr. Deu är en af de mindre arterna, elmi'u den blir något större än deu närmast föregående arten. Enligt Fabri- cius blir den vid Grönland stundom 11 till 12 tum dec.m. eller 330 till 360 mill. läng, men vid Spetsbergen och i närheten af våra nordiska kuster torde den icke blifva så stor, emedan Lepechin uppgifver längden ä det af honom beskrifna exempl. från Hvita Hafvet till 8 tum och 10 linier, gammalt Frauskt mått, eller omkr. 210 mill., och Collett uppgifver det största under den Norska Nordhavs-Expeditioneu erhållna exemplarets längd till 203 mill. Den torde emellertid vid Spetsbergen och Beeren Eiland ernå något större storlek än denne, emedan de hittills å dessa, lokaler erhållna exemplaren i allmänhet varit yngre, som antingen händelsevis stannat i skrapan eller trawlen, eller också funnits uppkastade på isen eller stranden, och icke äldre, som sannolikt hålla sig något djupare och böra fångas med lämpligare fiskredskap : krok, nät eller not. — Skiljaktigheterna Polartorsken. 105 mellan de äldre och de unge och outbildade, synas hos denna lik- som hos de andra arterna af detta slägte, vara särdeles betyd- liga, och möjligen större än hos dem. Vi vilja här först beskrifva en äldre hona från Grönland, med store, svalde men tomme (ntlekte) äggsäckar'). Den föi'e- ter följande dimensioner: Totallängd 8Vio ^^^^ dec.m. eller "261 mill. Största kroppshöjden, öfver bukens midt, 1 7io ^- ^^l^^' 54 mill. Kroppens höjd öfver anus IVio t. eller 51 mill. och d:o d:o vid midten af l:sta aualfenan 1 Y^jo t. eller 40 mill. Stjertens hcijd strax framom stjertfenan 7io t. eller 9 mill. Kroppens störste tjocklek, öfver locken, 1 t. eller 30 mill. Af- ståndet mellan spetsen af underkäken och anus 42/,^, t. eller 126 .mill. Hufvudets längd 2 t. eller 60 mill. Afståudet mellan ögat och spetsen af underkäken 19 mill. D:o mellan d:o och spetsen af nosen (eller nosens längd) 16 mill. Ögats längddiameter, som är något större än dess vertikale d:o, 13 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 12 mill. Afståu- det mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet 25 mill. Underkäkens längd 31 mill. Denna hona har en vida mindre långsträckt kroppsform än sä väl förmodligen de äldre luuiarne som de yngre af båda könen, och det som i synnerhet utmärker den vid jemförelsen med dessa, är dess betydliga kropps- höjd ännu vid anus och till och med vid midten af l:sta analfeuan, livilken höjd härleder sig deraf, att bukhålan sträcker sig till- baka ända bort emot denna analfenas slut, och har äfven der varit utspänd af de store äggsäckarne, hvarigenom buksidans profillinie långs l:sta analfenans bas är starkt båg böjd, och stjertens höjd strax bakom denna fena är tvärt och starkt för- minskad. De yngre förete icke spår till något sådant, och för- modligen hafva de äldre hanarne den bakre utvidgningen af bukhålan mycket mindre utbildad, och det är troligt, att den äfven hos honorna är mindre under den tid, då äggsäckarne ej äro svalde. Hos den i fråga varande honan innehålles enligt de meddelade måtten den största kroppshöjden ej fullt 5 ggr i totallängden, då den deremot hos de yngre innehålles (i till 7 ggr i den samma. Då derjemte kroppens störste tjocklek, som är belägen öfver gällocken, är något större än hälften af största 1) Vi hafva för omkring 30 år sedan af framl. Professor H. Kröykr erhållit detta exemplar, under benämningen Gadus polaris, Sabine. lOfi Släktet Gadus. kroppshöjden, så följer liärat", att deuna houa icke är smärt, utan snarare kan sägas hafva en undersätsig kroppsform. Den öfverensstämmer emellertid med artens förut angifna allmänna karakterer deruti, att stjerteu bakåt särdeles starkt aftager i höjd och är helt lag eller smal strax framom stjertfenan, så att dess höjd derstädes blott utgör '/b ^f största kroppshöjden, och iunehålles ungef. 8'/.^ ggr i underkäkens längd. Dermed öfverensstämuier den äfven uti analöppningens läge under början af 2:di'a ryggfenan och nästan vid midten af totallängden. Hos de unge ligger denna öppning såsom vanligt något längre framme i förhållande till totallängden, men dock med ungef. samma läge i förhållande till l':dra ryggfenan. — Hiifvudet är af en medelmåttig storlek, men temligen tjockt, och af en föga hop- tryckt, framtill trubbigt tillspetsad, konisk form. Dess längd är något större än största kroppshöjden, och innehålles omkring 47.5 ggr i totallängden. Dess öfre prulillinie företer en tem- ligen jemn och obetydlig stupning, och dess undi'e d:o är fram- till starkt uppstigande. Undeikäken räcker tydligen något men ej mycket framom nosspetsen, och under hakan är en liten 2 '/s mill. lång skäggtöm. Munnen är temligen stor, med något uppstigande munspringa, och med munvinkeln under och bakre änden af öfverkäksbenet bakom ögats fränjre kant. Hufvudets främre ände är, sedd från sidan, triibl)igt tillspetsad och, sedd ofvanifrån, afrundad. Näsborrai'ne sitta ej så synnerligen nära intill hvarandra, den bakre, som är ungefär dubbelt större än den främre och af oval form, strax framom ögat, och den främre, som är rundad och har en temligen stor hndflik vid bakre och inre kanterne, 1 '/-j ggr närmare ögat än nosspetsen samt något längre in på nosen än den bakre. Nosens längd, eller afstån- det mellan ögat och nosspetsen, innehålles 13 Y^ ggr i hufvudets längd, och är störi'e än ögats längddiameter, hvilken senare in- nehålles nära 5 ggr i den senare längden. Pannan mellan ögonen är något litet konvex, och med ett par bakåt diverge- rande låge ryggar, och dess minsta bredd är föga mindre än ögats längddiameter. Ögonen äro af medelmåttig storlek och synas jemförelsevis vara mindre än på de yngre. Långs midten af hjessan och nacken är en grund grop. Uuderlockets och mellanlockets undre och bakre kanter bilda en jemn men svagt böjd cirkelbåge, och den af uuderlockets öfversta och lockets bakersta hörn bildade bakre hudartade fliken är trubbigt af- Polartorsken. 107 rundad, men niidt framför don samma är ett tydligt, något tillspetsadt liörn af locket. Den af gälliinnorna bildade gemen- samma fria Imdtliken under gälnäset är bred, och livardera gäl- hinnans strålar äro 7. Små rundade och uägot glesa ijäll före- komma på hela öfre sidan af hufvudet, med undantag af främre delen af nosen framom uäsborrarne, samt på gällocken och kin- derna bakom och under ögonen. På nedre delen af förlocket, på mellaulocket och underkäksgrenarne äro reguliera rader af slemporer, och några spridda sådana förefinnas äfven på nosen'). — Tänderna äro små, spetsiga och inåt eller bakåt krökta. På större delen af mellankäksbenen bilda de '2:ne temligen re- guliera rader och på den bakerste delen af dessa ben en enkel rad. De i den yttre raden äro märkbart större än de i den inre d:o. På underkäken sitta de i enkel rad, och en del af de bakre äro större än de andra. På tVämre änden af plog- benet sitta de i en gles tru))l)viuklig rad, och äro blott 5 till <) till antalet samt små, och på gombenen förmärkas inga spår till tänder. — l:sta rygfifenmi, som böljar något bakom bröst- fenornas fästen och på ett afstånd från underkäkens spets, som innehålles omkr. 3 '/s J<^i' i totallängden, har nästan formen af en liksidig triangel, med den öfre vinkeln temligen spetsig, och med höjden lika med basens längd (27 mill.) samt något mindre äu '/., ^-f hufvudets d:o och större än höjden af de andra vertikala fenorna. Den har hos detta exemplar blott 1 1 strålar, af livilka 3:dje och 4:de äro de längste. — Den 2:(lra ryggfenan, som börjar öfvei" anus och på ett afstånd från den l:sta d:o, som är ungef. lika med ögats längddiameter, och slutar något framom slutet af den 1 :sta analfenan, har formen af en trubbvinklig eller nästan rätvinklig triangel, med basen nästan dubbelt längre (40 mill. lång) än höjden och lika med - 3 af hufvudets längd. Den har l-t strålar, af hvilka 3:dje och 4:de äro de längste. — 3:djc ryggfenan^ som börjar och slutar öfver början och slutet af den 2:dra analfenan, och det förra på ett afslånd från deu 2:dra ryggfenan, som är nästan lika med det samma mellan denna och l:sta d:o, har en nästan rhomboidisk form, med det främre öfre hörnet afruiuladt, och dess höjd, som är något större än '/j ^^ *^6u samma å l:sta ryggfenan, är ej 1) COLLETT liar iakttagit dessa porer pa åtskilliga andra stilUeii |)3, hufvudet. 108 Slägtet Gadus. hälften så stor som dess längd, hvilken är nästan lika med den samma å 2. dra ryggfenan, eller 39 mill. Den har 20 strålar, af hvilka (hte till 8:de äro de längste. — l:sta analfenan, som börjar nära bakom anus och hvars längd (43 mill.) är något större än den af 2:dra ryggfenan, har en bägböjd bas') och den undre kanten afrundad, och dess höjd är lika med den samma å 3:dje ryggfenan, eller 15 mill. Den har 19 strålar, af hvilka den l:ste och siste äro mycket korte och 6:te till 8:de äro de längste. — 2:dra analfenan, som börjar på endast 5 milhs afstånd från den l:sta d:o och har samme form, höjd och längd som den 3:dje ryggfenan, och slutar liksom denna på ett afstånd från stjertfenan, som är lika med stjerteus höjd strax framom den senare, har 20 strålar, af hvilka G:te till 8:de äro de längste. — Bröstfenorna äro temligen stora, men de räcka dock på långt när icke till anus, och deras längd är lika med den af 2:dra ryggfenan, eller 40 mill. De hafva en elliptisk form, med afrundad spets, samt 19 strålar. — Buk- fenorna^ som äro fastade ett gudt stycke framom bröstfenornas fästen, äro icke så länga som dessa fenor (deras längd 34 mill.) och de äro lancettformade och icke syunei'ligen smala, men dock utdragna i en lång spöts, deiigenom att deras 2:dre stråle är betydligt förlängd utom de andre. De hafva 6 strålar, som alla hafva frie spetsar. — Stjertfenan är djupt inskuren, med afrundade flikar, och dess längd är 42 mill. eller ntigot större än bröstfenornas d:o. Den har 23 fullständige och grenige och ofvan och nedan 9 till 10 ofullständige och icke grenige strålar. — Fjällen äro olika dem af de föregående arterna. De äro särdeles små och i allmänhet af en rundad form och mycket tunna cycloidtjäll, med nucleus belägen på sidan af centrum och de radiära strimmorna utgåetide rundt omkring den, och de täcka hvarandra icke spånlikt, såsom hos de andra arterna, utan stöta intill hvarandra med kauterne, eller ock beröra de hvar- andra alls icke, såsom förhållandet är till en del på buken. De förefinnas emot basen på stjertfenan och de andra vertikala fenorna, med undantag af den I:sta ryggfenau, der de tyckas •saknas. — SkloUnie)i är (»fullständig. Blott den främre delen af den är tydlig, och denne utgöres af omkr. 12 glesa och af- 1) En sädau biijiiiiig saknas förmodligen eller är fuga märkbar hus de äldre lianarue. Polartorsken. 109 l;ui,o-a porer, som liögre upp emot rvggkauten bilda eii svag Mge öfver liröstfeiiiin, livilkeu båge ett styeke l)akom dennas spets Ixjjer sig nedåt emot midten af kro]>pssidan. Sedan för- märkas å ena sidan några dylika isolerade porer ofvan bakie delen af l:sta anal fenan '). Dessa porer äro irdxe utmärkta ge- nom någon egen färg. — Färgen å detta exemplar är natur- ligtvis för länge sedan helt och hållet förändrad, men af de lemningar af den samme, som ännu kunna skönjas, tyckes den hafva varit temligen mörk. Enligt Jordan & Gilbkkt är den ofvan brunaktig och nedan silfverhvit, hufvudet, kroppen och fenorna fint punkterade med svart. Ryggfenorna och bröst- fenorna nästan helt och hållet svai'ta, liksom den nedi-e hälften af analfenorna. Ett ungt exemplar från Spetsbergen har följande dimen- sioner: Totallängd 81 mill. Kroppens största höjd, öfver buk- fenornas l)as 14 mill. Stjertens höjd strax framom stjertfeuan 3 mill. Kroppens höjd öfver anus 10 V2 miH- Afståndet mel- lan spetsen af underkäken och anus 37 mill. Hufvudets längd 21 mill. Afståndet mellan ögat och spetsen af underkäken 6'/o mill. D:o mellan d:o och nosspetsen 6 mill. Ögats längd- diameter, som är lika med dess vertikale d:o, (5 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 41/2 mi^l- — Kroppsformen är all- deles olik den af den gamla honau, och största kroppshöjden är belägen öfver bukfenornas fästen och öfver hufvudet. samt inne- hålles omkr. G ggr i totallängden. Från bukfenornas fästen afsmalnar kroppen jemnt bakåt. Anus ligger ett temligen godt stycke framom midten af totalliingden. — Ihijvudet är jemfö- relsevis större, och dess längd innehållcs ej fullt 4 ggr i total- längden. Ögonen äro äfven jeraförelsevis större och nosen kortare och pannan smalare, allt förhållanden, som äro en följd deraf, att den är helt ung. Deraf är det äfven en följd, att bröst- fenorna och bukfeuorna äro längre, och de förra räcka till och de senare temligen nära anus. De vertikala fenorna hafva emel- lertid för det mesta redan flere strålar än de hos den näranda honan. l:sta ryggfenan har 14, 2:dra d:o 15 och 3:dje d:o 21, och l:sta aualfenan 17 och 2:dra d:o 23 strålar. 3:dje rygg- 1) CoiiLETT liar funnit en filvglös sidolinie, som vid slutet af l:sta ryggfenan böjer sig snedt nedät till kroppens medellinie, hvilken den följer till stjertfeuan. 110 Slägtet Gadus. fenan och 2:clra analfenan äro märkbart längre än 2:dra ryg-g- ienan. Detta senare liafva vi äfven funnit vara förhållandet lios etc ungt eliuru något större exemplar frän Grönland. Stjert- feuans flikar äro truhhigt tillspetsade. Fjällen och sidolinion likna dem hos den gamla honan, och den senare böjer sig bakom sj)etsen af bröstfenan ned till den fåra, som går långs midten af kroppssidan och utmärker gränsen mellan de här varande muskelknippena, men är ej synlig längre tillbaka i denna fåra, och inga den tillhörande isolerade poi"er förmärkas på stjertens sidor. Färgen synes hafva varit särdeles ljus. Det största under den Norska Nordhavs-Expeditionen er- hållna exemplaret, livars totallängd enligt Collktt är 203 mill. har hufvudets längd utgörande 49 mill och således varande ungef. '/, af totallängden. Hos det samma är nosens längd större än ögats diameter. Den är en af de fiskar, som blifvit iakttagne längst upp emot nordpolen och så långt, som polarexpeditionerna kunnat framtränga. Parky har vid Norra vSpetsbergen träffat den vid 82^4 grader nordl. br. och den höll sig der i sådana bugter, der sötvattenssti-ömmar utföllo. Under den sista Engelska po- larexpeditionen 1875 — 7(i erhölls den vid Gap Hayes vid Grin- nell Land enligt A. Guntheu'), d. v. s. under ungef. samma breddgrad norr om Grönland som den, der Pauky träffat den vid norra Spetsbergen. För öfrigt förekommer den enligt så väl Fabricius som senare författare här och deri fjärdarne vid Grön- land. Vid Spetsbergen har den äfven erhållits under de Svenska vetenskapliga expeditionerna dit och äfven under den Norska Nordhavs-Expeditionen, och den senare anträffade den äfven vid Beeren Eiland. Th. von Heuglin-) har funnit den vid Novaja Semlja, och då den enligt Joudan & Gilbekt förekommer vid Alaska, så är den antagligen circumpolar. Från det norra po- larbäckenet går den, såsom redan ofvan är aufördt, stundom något söder om detta bäcken, och har af Lepechin beskrifvits såsom förekommande i Hvita Hafvet, hvarifiån på senare tiden enligt CoLLETT Löjtnant H. Sandeberg tillvaratagit och hemfört samt föi'ärat exemplar till Christiania Universitets zoologiska 1) Proceed. of tlie Zoolog. Soc. of London 1877, pag. 294. 2) Rcisen iiacii dem Nonlpolarnieer in d. Jalir. 1870 u. 1871, 3:er Th. pag. 220. Polartorskcn. Ill museum; ocli Nilsson har beskrifvit den såsom förekom miuule vid Island, hvilken förekomst äfven Cnu. Lutkkn') konstaterat. Då den gerna följer med drifiscii, liar den utan tvifvel på detta sätt från sin nordligare vistelseort kommit ned till bada dessa lokaler, och vi hafva på den gi-und redan ofvan yttrat den för- modan, att den åfven på detta sätt från Spetsbergen eller Bee- ren Eiland kan komma ned till Norges nordligaste kuster. Enligt "Special Catalogue" öfver Svenska afdeln. vid den stora internationella fiskeriutställningen i London 1883, pag. 17(5, er- hölls den under Vegas expedition både vid Tajmyr och vid Pitlekaj. Man har enligt Faruicius och andra förf. iakttagit, att den vid Grönland ej sällan träftas i stora stim vid eller nära hafs- ytan, bland drifis eller i närheten af stränderna, och enligt Malmgren har man äfven vid Spetsbergen gjort en sådan iakt- tagelse, och stundom sett den derstädes simma omkring i fjor- darne i dylika stim, och man hade der en gång sett massor af den uppvräkta på strandvallen, och hvalrossfängarne hade yttrat den förmodan, att de dit blifvit uppdrifna af Hvitfiskar (BcJ- phinaptcrus Jencas). Dessa stora stim, som visa sig i hafsytan, torde emellertid för det mesta endast utgöras af yngre, emedan det i allmänhet varit sådane, som vid dylika tillfällen tillvara- tagits. CoLLETT uppgifver, ait under den Norska Nordhavs- Expeditionen en gång vid Spetsbergen i ett enda drag i trawlen erhöllos 72 exemplar på obetydligt djup, men alla dessa voro yngre, af 90 till 110 milhs längd. De äldre hålla sig sanno- likt vid bottnen på något större djup. I Hvita hafvet fångas den enligt Lepecuin tillsamman med Gadus navaga. Den skall enligt Fabricius visa ett slags nyfikenhet, så att den, då den under aftonen förnimmer någon rörelse i hafsytan, kommer dit, och då lätt låter fånga sig. Enligt nämnde förf. fångas den vid Grönland genom hål på isen. Dess stora ymnighet i polar- trakterne gör, att den är ett vigtigt födoämne för diverse säl- djur, hvaldjur, foglar och fiskar. Dess föda utgöres förnämli- gast af kräftdjur (Calanus fnmarchiais d- Themisto lihelJula) enligt CoLLETT. Enligt Fabkicius skall den leka under isen i Februari månad. 1) Vidensk. Medtlelelsev fra den natiivliist. Fnren. i Kjilbenh. 1881, pag. 253. 112 Slägict Gadus. 10. G.idiis poutassoii, Kisso. Kolmunnen. IJndcrliäl-en väf/ot länr/rr frnmslijutanäc än den of re d:o. Tänderna på öfverkäkcn Jiihln 2:ne rer/uliera rader^ och de i den yttre raden äro mycket större än de i den inre. HaÅcin sriJcnnr skäf/gfiJm. Analöpjminf/en heläyen framom l:sta rygg- fenan. Sidolinien rät och 2'nrallel med och temligen nära in- till ryggkanten. S:dje ryggfenan längre än de föregående d:o, och af ståndet mellan den och den 2:dra d:o mycket större än den senare fenans längd. Stj ert fenan djnpt inskuren. Svalget och den inre sidan af gällocken svarta hos de äldre. 1 rf. 12— 1;5; 2 rf. 12— U; 3 rf. 22—25; 1 af. 3()— 41 ; 2 af. 24—27; brf. 21; bf. (5; stjf. 9— 10 + 25— 2(5 + 9— 10. Merlangiis poutassoii, Eisso: Hist. nat. dos i)iiiiciii. ))ro(Uicti(»ns de TEu- ropo inéii(li()iial(>, T III, pag. 227. - 1826')- GadiiS (Mcrhiiuim) Potassoa, M. V. Döhen & .1. Korkn, S:K: Koiigl. Vet Alva(1:s Handl. 1844, pag. 88. — 1846. „ poiitdssoii, S. Nilsson: Slcaiul. Fauna, 4:(le del Fiskarna, pag. 556. — 1855. Merldiujus allms, W. Yarkkm.; Hist. of Brit. Fisli. 3:rd edit. (Ilichard- son), vol. I, pag. 551. 1859. Gadus 2)onfnssou, A. Guntiieh: Catal. df the Fishos in tlie Brit. ]\Ius. vol. IV, pag. 338. — 1862. „ „ B.. COLLRTT; Norges Fiske, pag. 110. — 1875. Boreogadus ,, A. W. Malm: G(Ueb:s och Bolmslis Fauna, pag 486. - 1877. Merlangus „ E. Moreau: Hist. nat. des Poiss. do la Franco, T. III, pag. 245. - 1881. Gadus ^ Francis Day. The Fishes of. Grcat. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 292, ].l. 83, iig. 1. - 1882. „ „ B'. COLLETT: Meddelelsor om Norge.s Fiske i Aareue 1879—83: Nyt Magaz. for Naturvid. 29;de Bd. (aftr.) pag. 82. — 1884. Enligt L. Esmark^) benämnes den vid C;hristiania Kulnmnd, pä grund af dess svarta svalg, och V. Duren & Koren anfiira, att den af fiskarena i trakten af Bergen i Norge kallas Kuhnule. Dä den mycket sällan erhälles i Bohusläns skärgärd, har den icke derstädes fatt något eget svenskt namn, ]■) Vi hafva jemfört Norska exemplar med sådana från Mcdel- hafvet vid Nizza, och funnit dom fullkomligt öf veren sstämmaudo med hvarandra. 2) Forh. ved de Skand. Naturforsk:s 4:de Mode i Christiauia 18i4, pag. 230. Kolnuinnen. 113 och Malm har för den föreslagit namnet Svartgäl-lyra. I Skand. Fauna kallas den Kohnide-Hvitling. Vi liafva ansett det lämpligast, att för- svenska det först anförda och närmast intill Sverige gifna Norska namnet. Beshf. Dess totallängd stiger till omkring 1 ^/^ fot eller 450 mill., och den blir således icke fullt så stor, som hvitlingen istundom är, men dess längd understiger vanligen föga 1 fot, och derför kan man säga, att den i allmänhet icke är mindre än hvitlingen, utan snarare större. — Kroppsformen är mera långsträckt och smärt än den af de andra arterna af detta slägte, och hud och fjäll rifvas lätt utaf, och fisken är något bräcklig. A ett större exemplar hafva vi tagit följande mått: Totallängd ] 4 tum dec.m. eller 420 mill. Största kroppshöjden, öfver anus eller ock öfver analfenans början, 2^1 o f- ^H^i" ^'-' m\\\. Kropps- höjden vid början af 2:dra ryggfenan eller strax framom mid- ten af totallängden 2 '/lo ^- ^^^^^ ^'^ ''^lil^- Stjertens höjd strax framom stjertfenan ^•'/oo t. eller 19 mill. Störste tjockleken, <)fver locken, 1 ^/j^ t. eller 36 mill. Afståndet mellan spetsen af underkäken och anus 47io t- ^^^^i" ^^~ m\\\. Hufvudets längd 3-/10 t. eller IJH mill. Afståndet mellan ögat och spet- sen af underkäken 1 '/lo t. eller 33 mill. D:o mellan d:o och uosspetsen 1 t. eller 30 mill. Ögats läugddiameter, som är större än dess vertikale d:o. Yu. ^- ^^^^'^ ^'^ ^^l^- Pannans minsta bredd mellan ögonen ^Vso ^- ^^^^^ 16 mill. Enligt dessa mått innehålles största kroppshöjden, som är belägen långt fram, omkring 6 ggr i totallängden'), och den aftager mycket lång- samt bakåt, då den ännu nära midten af totallängden är obe- tydligt mindre. Den är ej synnerligen smal strax framom stjertfenan, då dess höjd derstädes icke innehålles 4 ggr i största kroppshöjden. Den är således, betraktad från sidan, temligen jemnsmal. Kroppens tjocklek är medelmåttig och är störst öf- ver locken, samt innehålles omkring 2:ne ggr i största kropps- höjden. Mycket unga exemplar äro ännu smärtare och utmärka sig för öfrigt, såsom vanligt, genom större ögon och kortare nos. Läget för analöppningen eller anus är särdeles påfallande och ovanligt långt fram, då afståndet mellan spetsen af under- käken och den innehålles mera än 3:ne ggr i totallängden, och den således är belägen framom slutet af den l:ste '3 af denna 1) Den romstinna honan har utan tvifvel kroppshöjden något större •och möjligen utgörande 'z, af totallängden. Lilljeboni. Fiskarne. U. 8 114: Slägtet Gadus. längd, samt derjemte längre fram än början af 1 :sta ryggfenau. Hiifviidet är stort och dess längd är nära 1 "'/o gg^' större än största kroppshöjden. Det har den vanlige hoptrjT-kt koniske och framtill trubbigt och snedt tillspetsade formen, då dess öfre profil är föga stupande och dess undre d:o är något uppstigande. Nosspetsen är temligen trubbig, och underkäkens trubbige spets framskjuter blott obetydligt framom den förre. Munnen är stor, med något uppstigande munspringa, och med munviukelu under ögats främre kant samt bakre änden af öfverkäksbenet bakom den samme. Intet spår till skäggtöm under hakan före- finnes. Näsborrarne äro nära intill hvarandra och ungef. dub- belt närmare ögat än nosspetsen. De äro båda rundade, och den bakre, som sitter nästan rakt bakom den främre, är något större än denne, samt har vid sin främre kant en liten hudflik, och en något litet större sådan finnes vid den bakre kanten af den främre. Ögonen äro mycket stora, men deras longitudi- nelle diameter är dock kortare än nosens längd hos de äldre^ och ungef. lika med den samme hos de mycket unge. Pannan är mellan ögonen midt åt urhålkad, och dess bredd utgör blott '■^/s af ögats diameter. Lockets bakre kant bildar upptill en trubbig vinkel, och underlocket och mellanlocket hafva bakre och undre kanterne afrundade. Den af de båda gälhinnorna under det smala gälnäset bildade gemensamme frie hudfliken är bred, och hvardera gälhiunan har 7 strålar. Hufvudet är fjällbetäckt på hela öfre sidan, med undantag af nosspetsen, på gällocken, på kinderna och på undre sidan af underkäkens gre- nar. På desse sistnämnde finnes en gles rad af slemporer, omkr. 7 på hvardera. — Tänderna sitta på mellankäksbenen i 2:ne re- guliera rader, och de i den yttre raden äro glesa och flera gånger större än de i den inre, hvilka äro mycket små. Alla äro spetsiga och krökta inåt eller bakåt. På underkäken sitta de i en enkel rad, och äro ungef. lika dera i den yttre raden på mellankäksbenen, men några af dem, som sitta midt på sidan, äro något större än de andra. På främre änden af plog- benet sitta i 2me långt åtskilda grupper, med 2 till 3 temligen stora tänder å hvardera sidan, och stundom i luckan mellan dessa framtill en eller ett par ytterst små. — Byggfenorna, men i synnerhet 2:dra och 3:dje, äro långt åtskilda. — l:sta ryggftnan, som börjar långt bakom bröstfenornas fästen och på ett afstånd från spetsen af nosen, som utgör ungef. '/s af Kolimiimei). 115 totallängden (hos det uppmätta exemplaret 13i) mill. bakom nosspetseii), har formen af en likbent triangel, med den öfre vinkeln särdeles spetsig, och med höjden mycket större än basens längd (hos nämnda ex. basens längd 33 mill. och höjden 51 mill.). Den har 12 till 13 (vanligen 13) strålar, af hvilka 2:dre och 3:dje äro de längste och l:ste och siste icke äro gre- nige. — '2:dra ryygfenan^ som hos nämnda ex. är skild från den l:sta d:o genom ett afstånd af 27 mill., och har samme form, höjd och längd som den l:sta, har 12 till 14 (vanligen 12 — 13) strålar, af hvilka de särskilde strälarne förete samma förhållande, som de i den l:sta. — 3:dje ryygfcnan^ som är skild från den 2:dra d:o genom ett afstånd, som hos nämnda ex. är 48 mill. och som således är betydligt större än basens längd i den senare fenan, och som börjar något bakom början af 2:dra analfenan men slutar öfver dennas slut, har formen af en trubbvinklig triangel, samt är betydligt lägre än de 2me föregående fenorna (längd 60 mill. och höjd 30 mill.), men nära dubbelt längre än de. Den har 22 till 25 (vanligen 24) strå- lar, af hvilka 6:te och 7:de äro de längste och de 5 förste och den siste icke äro grenige. — Lsta analfenan^ som är den längsta af alla och mera än dubbelt längre än den 3:dje rygg- fenan (dess längd hos nämnda ex. 141 mill. och höjd 30 mill.), börjar strax bakom anus och slutar något litet framom 3:dje ryggfenan. Den är låg och har sin största höjd närmare sin början, samt har sitt främre nedre hörn afrundadt. Dess strå- lar äro 3(J till 41 (vanligen 37—38), af hvilka 7:de till 9:de äro de längste och de G förste och den siste icke äro grenige. — 2:dra analfenan börjar något framom början af 3:dje rygg- fenan och slutar midt under dennas slut, och är således något längre än den (dess längd hos nämnda ex. 66 mill. och höjd 27 mill.), men har samme form som den och i det närmaste samma höjd. Afståndet mellan den och l:sta analfenan är blott 7 mill. Den har 24 till 27 (vanligen 25— 26) strålar, af hvilka 5:te och 6:te äro de längste och de 4 förste och de 2:ne siste icke äro grenige. Afståndet mellan 2:dra analfenan och således äfven mellan 3:dje i-yggfenan och stjertfenan är hos det nämnda ex. 12 mill. — Bröstfenorna, som äro af medelmåttig storlek och hvilkas längd hos samma ex. är 60 mill., hafva en ellip- tisk, snedt tillspetsad form, och räcka långt bakom början af l:sta analfenan. Deras strålar, äro 21. — Biilfcnorna, som 116 Sljio-tet Gadus. äro lastade något framom bröstfenornas fästen, äro små octi knappt mera än hälften så långa som bröstfenorna samt räcka icke till anus. De äro lancettformiga och fint tillspetsade, deri- genom att deras 2:dre stråle, som är längst, är ntdragen i en fin trådlik spets. Deras strålar äro såsom vanligt <>. — Sfjert- fenan, som är djupt inskuren eller utringad och hvars längd hos det nämnda exempl. är 60 mill., har 25 till 26 fullstäu- dige och grenige och ofvan och nedan 1) till 10 ofullständige och icke grenige strålar. Alla fenorna äro bräckliga, ehuru omslutna af en temligen tjock hud. Sjelfva fenhinnan är tunn. — Fjällen äro ej så synnerligen små och löst sittande, run- dade, ovala eller elliptiska och tunna cycloidfjäll, och betäcka kroppen spåulikt samt sträcka sig långt ut på stjertfenan, men på de andra vertikala fenorna endast vid basen. De äro ut- märkta derigenom, att de koncentriska och radiära strimmorna eller fårorna stå lika tätt, och der dessa korsa hvarandra upp- komma derigenom små knölar, hvarigenom fjällen synas vara föl-sedda med en stor mängd fi'ån den centrale uucleus utgående radiära rader af dylike knölar. Derigenom äro de ganska olika Ijällen af de andra arterna. — Sidolinicn är rät. och går under hela sin längd nästan parallel med och temligen nära rygg- kanten. På sidan af bakre delen af stjerten aflägsnar den sig något mera från ryggkanten och går långs midten af nämnda sida till stjertfenan. Den är af ljust gråbrunaktig fäi-g. — — Färgen på ryggen blågi-å, hvilken på sidorna ljusnar och öfvergår i silfvergrå, glänsande färg. Buken silfverhvit. Si- dorna tätt beströdda med svarte punkter. Dylike, men ännu tätare och mindre, finnas på öfre sidan af hufvudet och på hela ryggsidan. Pa buken saknas de, men finnas på stjertens undre sida. och på analfenorna sammanlöpa de till mer eller mindre tydliga ringformiga vågor eller streck. Iris ljust guldgul (v. DuBKN & Koken). Stundom förefinnes en något otydlig svart- aktig fiäck vid öfre delen af bröstfenans bas. Denna art har enligt Malm en och annan gång erhållits i Göteborgs och Bohusläns skärgåi-dar, och är der blott tillfäl- ligtvis och mycket sällan förekommande. Enligt samme för- fattare fångades ett större antal exemplar under vaddragniug tillhopa med skarpsill vid Fjellbacka d. 16 Decbr 1866, ett exemplar d. 3:dje April 1869 under dörjning på 16 famnars djup i närheten af Domsö, ^t stort ex. d. 12:te April 1867 Koliiuiiuieii. 117 vid Winga och ett d:o med koljebacka pä '20 famnars djup d, 15 Mars 1(S73 vid Paternosterskären. Konservator C. A. Hansson har benäget meddehit oss i bref, att lian erhållit den frän hafvet vid Strömstad äfvensom i Christianiafjoidens inre del. Enligt L. Esmark och R. Collett är den talrik i Christi- aniatjorden, och torgtores imder Oktober och Xovember månader dagligen och stundom i stort antal i Christiania. Enligt v. DuBEN & Koren och Collett och enligt hvad vi sjelfve erfarit är den äfveu talrik vid vestra kusten af Norge utanför Sta- vanger och Bergen, i synnerhet under hösten, och till sist nämnda ställe införas då stundom hela båtlaster af den. Längre upp emot norden vid denna kust är den sällsyntare, ehuru den enligt Collett åtskilliga gånger tagits i Trondhjemsfjorden och t. 0. m. blifvit fångad i Westfiuraarken i Uxtjord, något söder om Hammerfest. På sist nämnda ställe synes emellertid dess förekomst vara tillfällig. — För öfrigt förekommer den vid kusterna af Belgien, England, Frankrike och Spanien (Stein- dachnek) och i Medelhafvet, hvarifrån den först blifvit känd. Då den stundom erhålles i betydlig mängd, är det tydligt, att den brukar hålla sig i stim, och enligt hvad vi vid Bergen erfarit är den der en djupvattensfisk, som ofta erhålles på 8Q till 100 famnars djup. Dess stora gap och till en del temligeu starka tandbeväpning visa, att den är en glupsk roffisk, som företrädesvis slukar andra mindre fiskar, och enligt P. Olsson^) träffas vanligen småsill och skarpsill i dess ventrikel, men äf- ven någon gång räkor. Enligt Francis Day träffas vid Eng- land ungar af den stundom i stor myckenhet i Juni, och det är derför troligt, att dess lektid derstädes iuträifar under vin- tern. Vid våra kuster har man icke i detta afseende gjort några iakttagelser, men det är troligt, att den Äi^en här leker under vintern. Dess kött är smakligt, men löst. GadiLS uavaga; Koelrkuter. Ofcerkäken framskjuter fntmom den undre d.o. Under hakan är en liten rudimentär skägytöm, hvars längd är mindre än ögats längddiameter. Denne aenare innehålles väl 1 ^/^ ggr i nosens längd och är mindre än pannans minsta bredd mellan ögonen. Sidoutskotten på hålens kotor äro förlängda, å undre sidan urhålkade och i spetsen slutna och med form af 1) Lunds Univ:s Årsskrift, T. VIII, 1871 (aftr.) p. 8. 118 Slägtet rJadus. ett pennrör, och dessa utskott bilda cl nedre delen af kroppssidan ofnm buken en långsgående tridihig rygg eller konvexitet, samt förläna åt denne del af kroppen en temUgen betydlig bredd, sedd ofranifrån. Anus har sitt läge under slutet af l-.sta ryggfenan. 3:dje ryggfenan är ungef. lika lång som den 2:dra och längre än den l:sta d:0. Ofvan ljust gråbrun- iiktig. med talrike små rundade svartgråaktige fläckar, under silfverhvit. 1 if. 12-14; 2 rf. 16-20; 3 rf. 20-24; 1 af. 21-24; 2 af. 22- 24; brf. 21; bf. (5; stjf. ll-f 26+11. Gadus Navaga, Koelreuter: Novi Comment. Acad. Scient. imper. Petro- pol. Torn. XIV, pag. 484, tab. 12. — 1770. ^ „ Paixas: Zoographia Rosso-Asiatica, vol. Ill, pag. 196. — 1831. W. LiLLJEBORG: K. Vet. Akachs Handl. 1850, pag, 305. — 1851. r „ A. GUNTHER: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 330. - 1862 v, „ A. J. Malmgren: Kritisk Ufvers. af Finlands Fiskfauna, pag. 29. — 1863. A. J. MelA: Vertebrata Fennica, pag. 299. - 1882. Beskr. Den är af obetydlig storlek och blir föga större än hvitling- lyran. Dess totallängd öfverstiger knappt 8 till 9 tum dec.m. eller 240 till 270 mill. Den är myeket lik en liten torsk, men skiljes dock temligen lätt fiån den genom de förlängda och utstående och utanpå kroppen kän- bara sidoutskotten, som bilda en långs nedre delen af kroppssidan, intill buken gränsande utstående konvexitet eller rygg; och dessutom genom den mindre skäggtöminen, det något olika läget för anus. den jemförelsevis nå- got längre 3;dje ryggfenan och den smärtare kroppsformen. Hos ett exem- plar, hvars totallängd är 6 ' , tum dec m. eller 195 mill. är största kropps- höjden, öfver bukens midt, 1 t. eller 30 mill. och stjertens höjd strax framom stjertfenan 8 mill. Afståndet mellan nosspetsen och anus 2*^/,^, t. eller 78 mill. Störste tjockleken, som är lika öfver gällocken och öfver bukens midt, är 21 mill. Hufvudets längd l"/2n t. eller 46 mill. Nosens längd 16 mill. Ögats längddiameter 9 mill. Pannans minsta bredd mellan ögo- nen 11 mill. 2;dra ryggfenans längd 25 mill. 3:dje ryggfenans d:o 25 mill. Största kroppshöjden innehålles således 6 ','2 ggr i totallängden, och ixnus är belägen något framon) midten, men ett godt stycke bakom l:ste '/, af den samma, och störste tjockleken utgör ungef. ^/j af största kropps- höjden. — Hufvudets längd är ungef. 1 '/j ggr större än största kropjis- hiijden. och hufvndet är således stort. Det är koniskt och framtill trubbigt tillspetsadt samt liksom kroppen föga hoptryckt. Nosens längd är väl 1 V2 ggr större än ögats längddiameter, och denne är mindre än pannans minsta bredd mellan ögonen Ofverkäkens spets är ganska märkbart framstående framom spetsen af underkäken, och den lille skäggtömmen under hakan är «j mera än hälften så lång som ögats längddiameter. Midt åt är pannan mellan ögonen konkav, och på nacken är en liten långsgående fåra. Den af de båda gälhinnorna bildade gemensamma fria hudfiiken under gälnäset Gadus iiavaga. 1 19 äv bred, och gälhinnans strähir äro 7. Munnen är temligen stor, och mun- vinkeln är framom och bakre änden af öfverkäksbenet är under ögats fram- kant. Hufvudet är fjällbetäckt på hela öfre sidan, med undantag af nos- iipetsen, samt pa gällocken, kinderna och underkäkens grenar. Näsborrarne äro små och rundade och iingef. lika store och sitta närmare ögat än nos- spetsen, den främre något framom ocli innanför den bakre. — Tänderna äro små, spetsiga och krökta inåt eller bakåt, och sitta kardlikt på mellan- käksbenen, och de, som der sitta i yttersta raden äro något större än de andra. På underkäken sitta de i 2 till 3 irreguliera rader, och ])å jilog- benet bilda de ett trubbvinkligt band, och alla der äro små. På sidorna af underkäken äro några något större. — l:stn ryggfenan börjar ett godt stycke bakom bröstfenornas fästen, och dess längd är större än dess höjd, och dess öfre s]»ets är temligen trubbig. Den slutar öfver anus och har 12 till 14 (vanligen 12—13) strålar. — 2:dra ryggfenan, som är väl skild från den l:sta samt är något lägre än den, har den vanlige trubbvinkligt trianguläre formen samt 16 till 20 i vanligen IS— 20) strålar. — 3:dje ryggfenan, som är något längre skild från den 2:dra d:o än denna från (vanligen 14 till 15), af hvilka de 3 till 4 främste och 1 till '2 bakerste icke äro grenige. — 2:dra rygg- fenaHj som genom ett obetydligt afstånd är skild från den l:sta d:o, ocli hvars längd utgör nära hälften af totallängden, och som sträcker sig något längre tillbaka än analfenan, men dock liksom denna är väl skild från stjertfenan, har främre och bakre hörnen afrundade, och är framtill något litet lägre än baktill, der den är ungef. lika hög som l:sta ryggfenau, och den är för öfrigt nästan jemnhög och blott på midten litet lägre än eljest. Dess höjd framtill är ungef. lika med afstån- det mellan dess bas och sidolinien derstädes, och dess höjd bak- till är något större än stjertens höjd strax framom stjertfenan. Den har G2 till 70 (vanligen 64 till 67) strålar, af hvilka de 4 förste och den siste icke äro grenige. — Analfenan, som börjar strax bakom anus, men ett godt stycke bakom början af 2:dra ryggfenan, och som har samme form som denna, men är något lägre och betydligt kortare än den, har 57 till 66 (van- ligen 60 till 62) strålar, af hvilka de 4 förste icke äro grenige. — Brösffenorna äro temligen små (deras längd något mindre Låii2fan. 135 ■äQ 7-2 af hufvuflets d:o) och af en aflångt och något snedt oval form, och deras stråhir äro 19 till 20. — Bnlfenorna, som ^ro fastade ett godt stycke framom bröstfenornas fästen, äro väl så långa som bröstfenorna, men räcka dock icke till deras spetsar, samt äro smala och tillspetsade, och hafva 6 strålar, af hvilka l:ste— 3:dje hafva frie spetsar och 2:dre och 3:dje äro längst, men den 3:dje något längre än den 2:dre. — Sfjert- fenan är af medelmåttig storlek och starkt afrundad. Dess längd innehålles föga mera än 1 '/^ &&i' i hufvudets d:o, cch den har 38 till 39 grenige och å hvardera sidan onikr. 5 icke greiiige strålar. Fenorna äro omgifna af en temligen tjock hud. — FjäUcn äro mycket små, tätt sittande och spånlikt lagda, elliptiska eller aflånga cycloidfjäll, med endast tätt intill hvar- andra varande koncentriska strimmor, och med de smala rum- men mellan dessa afdelade genom talrika tvärfåror, som meren- dels gå från den ena koncentriska strimman till den andra, och göra att fjällen synas försedda med tätt intill hvarandra stälde koncentriske, perlbandslike kretsar. De största fjällens längd- •diameter ungef. 2^j., mill. De betäcka till betydlig del äfven stjertfenan och de andra vertikala fenorna och basen af bröst- fenorna. — Sklolinien är i början något nedstigande och går sedan nästan rät, och med en knappt märkbar böjning nedåt något framom midten af den 2:dra ryggfenan. Den är af ljus färg. — Färgen är något mörkare hos de äldre: ofvan grå- brunaktig, nedåt sidorna ljusare, och på buksidan stundom silf- vergrå och stundom silfverhvit. Rygg- och analfeiiorna (i syn- nerhet längre tillbaka) samt stjertfenan med ett mer eller mindre tydligt och temligen bredt svartaktigt band nära ytter- kanten och med denne senare hvitaktig, och l:sta ryggfenan har en svartaktig fläck i bakre kanten. Bröstfenorna gråaktiga och emot spetsen gulaktiga. Bukfenorna hvitaktiga, med röd- aktig anstrykning. Iris har en smal messingsgul ring närmast pupillen. De yngre äro ljusare: ofvan grågulaktige och under hvite. — En fäi-gvarietet, som var beströdd med glese, runde, svarte fläckar, store som större ärter, anföres i Skandinavisk Fauna. Uti Annals and Magazine of Natural History, 5:th series, vol, 15, pag. 435 (år 1885) beskrifver IVriNTOsH färgteckningen hos en SVs engelska tura lång unge af denna art. Den ut- märkte sig genom långsgående band eller' streck. Ett oliv- 13G Slägtet Molva. brunt band gick från nosspetsen till ögats midt och fortsattes rätt bakåt till stjertfenans bas. Från samme spets gick ett vackert opaliserande och glänsande streck öfver ögat, och sträckte sig äfvenledes till basen af nämnda fena, och detta streck var på stjerten opakt hvitt. l:sta ryggfenan hade en svart fläck baktill, och en dylik förefanns äfven vid slutet af 2:dra rygg- fenan. Från hjernskålen gick bakåt ett smalt mörkt orange- gult streck. Skelettet. Det fasta kraniet, som i hufvudsaken är bildadt på samma sätt, som torskens, företer dock, liksom det af före- gående slägte, några anmärkningsvärda afvikelser från den sammes. Öfre nackbenet omsluter nackhålet upptill, och de ledytor å sidonackbenen, som artikulera med främre ledutskotten a l:sta kotan, äro belägna nästan lika långt tillbaka, som bakre kanten af basilarbenet. Kraniet är i öfverensstämmelse- med fiskens allmänna form mera långsträckt än torskens, och har icke någon långs midten af hjernskålens öfre sida gående- köl, emedan det öfre nackbenet der är nedtryckt och plattadt^ och vid suturen mellan pannbenen, som icke äro sammansmälta^ förefinnes ingen köl. Framom os. prooticum är ett stort hål,, derigenom att den der hos torsken varande djupe bugteu i detta bens främre kant här är framtill och till en del äfven upptill omsluten af alisphenoidbenet samt under detta af parasphenoid- benets ala hasitemporalis, och det förra af dessa båda ben är betydligt större än hos torsken. Den främre öppningen för hjernskålen, på sidorna framtill omsluten af nämnde alm hasi- temporales och vertikala nedskjutande utskott från pannbenen,, är mycket mindre än hos torsken, samt är smal och vertikaL Plogbenet har, såsom vanligt hos de torskartade fiskarne, den främre änden pilformig, men dess främre spets är trubbig eller nästan afrundad och dess sidospetsar sträcka sig långt tillbaka och hafva de yttre kanterne parallele. Suspensoriets ben förete ingen annan anmärkningsvärd skiljaktighet från torskens än den^ att os symplecticum är bredare och större än dennes, och äfven nedtill bredt, ehuru der smalare än upptill. Det är större än 0. metapterygoideum. I afseende på pterygopalatinapparatens ben är 0. pterygoideiim tjockare än torskens, och saknar den tunne öfre, af den inre lamellen bildade kanten, som detta ben har hos den senare. Eljest förete dessa ben ingen skiljaktighet. Mellankäksbenen likna fullständigt torskens, me» öfverkäksbenen. Långan. 137 äro proportionsvis längre än dennes och ungef. 1 -/s ggi' längre än de förra, då de hos torsken knappt äro 1 '/.^ ggr längre än nämnda ben. Derjemte äro de baktill starkare vridna. Under- käken är längre och dess grenar smalare än torskens, med större postglenoidutskott. Gällocksapparatens ben likna i det allra närmaste dem hos torsken, men lockets bakre kant är grundare iirbugtad. 1 öfvereusstämmelse med de längre käkarne äro tiingbeushornen äfven längre än hos torsken. — O. basi- branchiostegale är tjockare och mera långsträckt, nästan med form af en strumpläst. Svalgbenen äro lika dem hos torsken. — Kotorna likna i det närmaste dem hos torsken, men den l:sta har neuralbågeu, sedd från sidan, upptill bredare, och liera (5—6) af de närmast följande kotorna hafva å sidorna af kroppen och till dels af nedre delen af neural bågen en grop, hvari sitter ett tjockt och kort, utåt något utbredt refben. Kotornas antal är 64 — 65, af hvilka 26—27 äro bålkotor. Alla bål- kotorna, med undantag af den I:sta, bära refben. — Post- temporal benen äro gaifel- eller klykformiga, liksom hos torsken, men klykans undre gren är kortare och knappt hälften så lång som den öfre. Öfre nyckelbenet och nyckelbenet äro något bre- dare än dennes, och det senare jemförelsevis kortare och med den öfre ändens bakre hörn mera bakåt utstående. Skulder- bladet och korpbenet förete enahanda form med torskens. Bäcken- benen hafva samma utveckling som hos denne, men afvika der- igenom, att det inre utskottet vid bakre änden är längre än hos honom, och ungef. lika långt som det främre d:o. Långan har, så vidt kändt är, aldrig erhållits vid någon Svensk Östersjökust, men enligt Möbius & Heincke (anf. st.) har den en och annan gäng fångats i sydvestra Öster.sjön i Kielerbugten under vintern, i December och Januari månader. Både enligt vår erfarenhet och enligt hvad som anföres af S. Nilsson och N. O. Schageeström ') förekommer den sällan i Öresund och blott i dess nordlige del, samt endast mindre och yngre individer. Utanför Öresund, i sydligaste delen af Katte- gat i närheten af Kullaberg i Skåne fås den deremot ej så sällan, ehuru icke ofta samt blott på större djup. I Bohusläns skärgård förekommer den temligen allmän, i synnerhet under efterhösten och vintern, men det är för det mesta blott yngre 1) Physiogr. Sällsk:3 i Lund Tidskr. 1838, 2:dra iuift. pag. 302. 138 Slä.stet Molva. individer som erhållas inom skärgården, och de större och äldre träffas utanför den samme, längre ut till hafs och på större djup. Innanför Väderöarna och Kosteröarna, på grundet syd- vest om Winga äfveusom på flera andra ställen i skärgården fås dock enligt A. W. Malm stundom äldre och fullt utveck- lade exemplar, och C. Ckderstköm^) uppgifver, att den i trakten af Strömstad är allmän. Den betydliga mängd långor, som genom Bohuslänske fiskare spridas i handeln inom vårt land, fångas emellertid icke utanför Bohuslän eller i Kattegat, utan vester om Skagen och företrädesvis på bankarne utanför Norges sydvestra kust. — Utanför alla Norges hafskuster förekommer den, och fångas i synnerhet i betydlig mängd utanför de syd- vestra, vestra och nordvestra kusterna till och med Westfin- marken, men förekommei- enligt Esmakk och R. Collett spar- samt utanför kusten af Östfinmarken. Den går emellertid än- dock längre öster ut i Ishafvet och fångas enligt A. J. Mkla (Yertebrata Fennica) utanför Murmanska kusten af Ryska Lapp- land. Vid Norge är det samma förhållande som hos oss, att inom skärgårdarne på mindre djup erhållas i allmänhet blott yngre, ehuru i de djupe fjärdarne äfven äldre individer före- komma. Så erhållas stundom i Christianiafjorden exemplar af 1700 milhs längd enligt Collett. — För öfrigt har långan en mycket vidsträckt geografisk utbredning inom den del af norre Atlanten, som sköljer Europas och N. Amerikas kuster samt äfven i norra Ishafvet. Enligt Faber förekommer den vid Is- land, men enligt Chk. Lutkex-) förekommer den icke vid Grön- land, ehuru Fabkicius upptagit den i Fauna Groenlaudica. Vid Englands och Irlands kuster är den dels allmän och dels icke säll- synt. Enligt MouEAu förekommer den vid de norra och vestra kusterna af Frankrike ned till Gascognerbugten, men är vid sist nämnda ställe ytterst rar, ehuru den enligt Francis Day lär förefinnas i den vestre delen af Medelhafvet. Dessutom förekommer den enligt sist nämnde författare utanför nordöstra kusten af N. Amerika å New-Foundlands bankar, ehuru Jordan & Gilbert icke uppgifva denne lokal för den. 1) Öfvers. af K. Vet. Ak:s Förli. 1876. N:o 4, p. 66. 2) Vidcnsk. Meddelelser fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1881, pag. 256. Birkelångan. 130 Den är i allmäuhet en bottenfisk och lär troligtvis, med undantag af leken, icke hälla sig i stim. De största förekomma på betydligt djup. der sådant tinnes, på 80 — 150 famnars. Den är en mycket glupsk roffisk och lefver för det mesta af fisk, ehuru vi någon gäng i dess ventrikel funnit större kräftdjur. P. Olsson') har en gång i den funnit lemningar af digererade sjöstjernor. De sluka stundom ganska store fiskar, och en gång hade man i England funnit i en långas ventrikel en lax, som var 27 engelska tum lång, och K. Collett uppgifver, att man i Norge en gång uti en långa påträflfat en temligen stor och oskadad Chimcera monstrosa. Den slukar i synnerhet smärre torskar samt diverse flundreartade fiskar. Den leker troligen på samma sätt som torsken, och på grund af de underrättelser, som Malm (anf. st.) erhållit af fiskare från Bohuslän, som fån- gat längor pa Jäderens bank, samt de iakttagelser, som denne författare sjelf gjort å en del längors äggsäckar, sannolikt långt ute i öppna hafvet och under slutet af April, hela Maj och början af Juni. De stora längorna fångas vanligen med så kallad storbacka på 80—100 — 150 famnars djup, och detta fiske är ofta ganska gifvande. Så uppgifver t. ex. G. v. Yhlen uti månadsbladet Fiskaren för 1878, X:ris 5 & 6, pag. 101 , att under nämnda års såsom medelmåttigt ansedda bankfiske, på den så kallade Storeggens bank utanför sydvestra Norge, af 13 Svenska fiskefartyg fångades 41,02-J: "voger" långa. Den är en smaklig fisk, och bringas i handeln dels såsom torkad (spir- långa) och dels såsom saltad (kabiljå), och den kabiljå, som till- redes af långa, anses bättre än den af torsk och betales högre. Enligt ^RA^•cIs Day anser man den i England bäst såsom saltad. 2. Molva byrkelfinge (Walbaum). Birkelångan. Pannans minsta bredd mellan ögonen myclet mindre än ögonens vcrtikah diameter. Underkäken framskjider framom nosspetsen. Stjertfenan tvärt a/rundad. Stjcrtcns höjd strax framom stjertfenan innehålles omkr. 8 ggr i Jmfvndets längd. Färgen på kroppen och hiifviidet hos de lävnxne of van och på 1) Lunds Univ:s Ärsskr. Tom. VIII. (Aftr.) pag. 8. 140 Slägtet Molva. öfre delen af sidorna mer eller mindre mörJct brunnJäig, med hronzylans. Få nedre delen af sidorna och undertill mörk- grå, med svag hronzglans. Rygej- och cmalfenorna med livit- aJctig kant. 1 rf. 13- U; 2 rf. 78—85; af. 75—80; brf. -JO— 22; bf. 5— (>; stjf. 8 + 34 + 8. Gadus Byrkelan(/e, J. J. Walbaum : Petri ArteJi sveci Genera Pisciuin, pag. 135. — 1792. '„ ahjssorum, S. Nilsson: ProJvomus Ichthyol. Scandin. pag. 46. — 1832 Lota „ H. KröykR; Danmarks Fiske, 2:det Ed. pag. 167. — 1843 Molva „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del Fiskarna, pag. 577. — 1855. byrkekinge, Fl. Collett: Norges Fiske, pag 116. — 1875. „ ., A. W. Malm: Göteb:s och BohnsLs Fauna, pag. 492. - 1877. „ „ E. Collett : Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83: Nyt Magaz. for Naturvid. 29 Bd. (aftr.) pag. 84. — 1884. Enligt Ström (Söndmörs Beskrivelse) är den vid Söndniör i Norge känd under namnet Byrkekinge. Vid Bergen i Norge liafva vi h()rt den benämnas Birkelange. I Skandin. Fauna har den fått det Svenska nam- net Birkelånya. Då den vid vår Svenska hafskust är mycket sällsynt, har den icke af vare fiskare erhållit något eget namn. Anm. Uti Skandinavisk Fauna har NiLSSON med rätta fästat upp- n)ärksamheten derpå, att den i Medelhafvet förekommande Molva elongata, Eisso '). står mycket nära här i fråga varande art, med det tillägg, att den möjligen med den är n.Udeles identisk. Dä här varande Universitets zool. museum eger flera exemphir af Molva elonyata, som af Prof. T. THO- RELL blifvit tillvaratagna vid Nizza och förärade till museet, samt äfven eger i sprit förvarade exemplar af Molva byrkelange, som vi tillvaratagit i Norge, så hafva vi varit i tillfälle att dem emellan anställa jemförelse och att rätta en och annan, troligtvis från mindre tillfyllestgörande mate- rial härflytande, något afvikande uppgift af N1L.SSON. Genom dessa rättel- ser tyckas dessa båda arter komma ändå närmare hvarandra, än den af Nilsson gjorda jemförelsen antyder, men det oaktadt hafva vi på grund af den betydliga skiljaktigheten dem emellan uti fjällens beskaffenhet kom- mit till det resultat, att de utgöra 2:ne skilda arter. Vi vilja först med- dela några mått å 2:ne nästan fullkomligt likstora exemplar, som utvisa, huru mycket de öfverensstämma med hvarandra uti proportionerna, med undantag af kroppshöjden och läget för anus. 1) Hist. nat. des princip. Prod. de TEurope méridionale, T. III p. 217, pl. XVI, fig. 47. v Birkeliuigaii. 141 A. B. Molva Molva byrkelange. elongcta. Totallängd 612 mill, — 621 mill. Största kroppshöjdeii 61 » — 45 » Stjeitens höjd strax framom stjertfeiian . . 15 d — 13 ji Afständ mellau underkäkens spets och anal- öppningen 237 B — 255 » Hufvudets längd 117 » — 115 » Afstånd mellan ögat och underkäkens spets 39 » — 39 » D:o mellan d:o och nosspetsen 36 » — 36 » Ögats vertikale diameter 25 )i — 21 » D:o horisontelle d:o 30 » — 27 » Pannans minsta bredd mellan ögonen .... 9 » — 9 » Afstånd mellan nosspetsen och l:sta rygg- fenan 159 » — 159 » l:sta ryggfenans längd 40 >; — 36 )i I):o d:o höjd 48 » — 40 d 2:dra ryggfenans längd 321 » — 330 » Då man ser den stora och stundom fullständiga öfverensstämmelsen dera emellan uti de flesta måtten, kan man oaktadt skiljaktigheten uti fjällens beskaffenhet blifva böjd för att betrakta dem såsom varieteter eller lokala raser af en och samma art. Vi anse oss emellertid böra antaga dem såsom skilda arter. Den nämnda skiljaktigheten i afseende pä fjällen be- står deri, att de hos M. byrkelange äro ovala eller elliptiska, med tätt stående koncentriska mycket tydligt perlbandslika strimmor eller kretsar, då deremot fjällen hos M. elonijata äro något bredare: rundade, ovala eller ovalt-elliptiska, med talrika enkla (icke perlbandslika) koncentriska strim- mor"). Ehuru birkelångan är särdeles smärt och långsträckt, är den dock icke så smärt som M. elongata, då nemligen buken icke hos någondera är utspänd. Största kroppshöjden innehålles enligt de meddelade måtten hos den förra omkr. 10 och hos den senare nära 14 ggr i totallängden. Stjertens höjd strax framom stjertfenan är hos båda nästan den samma, och utgör ungef. Vs ^^ ögats vertikale diameter 2). Anus ligger något längre tillbaka hos 31. elongata än hos birkelångan, och afständet mellan den och spetsen af underkäken innehålles hos den förra ej fullt 2 ' 2 ggi' och hos den senare ej långt från 2^,3 ggr i totallängden. Hufvudet är nå- got litet längre hos birkelångan, och dess längd innehålles nära 5 '/4 ggi" i totallängden, då samma längd hos ilf. elongata innehålles nära 5 '2 ggr i den senare längden. Ögonen äro något större hos birkelångaii än hos M. 1) Uti Skandin. Fauna namnes intet om denna skiljaktighet uti fjällens beskaffenhet. 2) Uti Skandin. Fauna augifves denna höjd hos båda arterna så- som olika. Der står nemligen, att stjertens höjd framom »fenorna» (bör naturligtvis vara stjertfenan) är hos birkelångan lika med * 3 och hos M. elongata knappt mera än \^ af ögats vertikale diameter. U2 Slägtet Molva. elonyata, och dä pannans iiiinsta bredd mellan ögonen hos båda är lika, sä utgör naturligtvis denna hos den förra en mindre del af ögats vertikala diameter än hos den senare, ehuru motsatsen uppgifves i Skand. Fauna ')• l:sta ryggfenans höjd är hos bada större än dess längd, och den är detta jemförelsevis mera hos birkelängan än hos M. elongata, ehuru den enligt Skandinavisk Fauna skulle vara högre hos den senare än hos den förra. 2:dra ryggfenan är längre hos Molva elongnta än hos birkelängan, och så- som uppgifves i Skandinavisk Fauna hafva äfven vi funnit bukfenorna med sin fine spets sträckande sig bakom spetsen af bröstfenorna hos den förra, men icke hos den senare. I öfverensstämmelse med uppgiften i Skand. Fauna hafva vi äfven funnit, att analfenan sträcker sig något litet längre tillbaka än 2:dra ryggfenan hos M. elongata, då dessa fenor deremot gå lika långt tillbaka hos birkelängan. Stjertfenan är nästan tvär eller tvärt afrundad hos birkelängan, men temligen starkt afrundad hos M. elongata. l:sta ryggfenan synes hafva ett ringare antal strålar (10—12, vanligen 10) hos den senare än hos den förra arten. BesJcr. Den blir icke så stor som föregående art, uien den lär dock enligt livad som anföres i Skandinavisk Fauna ernå en längd af 5 fot eller 1500 mill. och möjligen något mera. — Den är, i synnerhet å den bakre ^f.^, af en mycket smärtare kroppsform än den föregående arten, framtill trind- lagd och baktill hoptryckt. Dess största kroppshöjd, som är belägen under l:sta ryggfenan och början af den -?;dra d:0, in- nehålles enligt de i ofvan stående anmärkning meddelade måtten väl 10 ggr i totallängden, och hos äldre och större exemplar sannolikt ej så många ggr, i synnerhet om buken är utspänd. Mellan 2:dra ryggfenan och analfenan samt stjertfenan är stjerten jemförelsevis vida smalare eller lägre, sedd från sidan, än hos föregående art, och dess höjd derstädes innehålles ungef. 4 ggr i största kroppshöjden och nära 8 ggr i hufvudets längd. Från anus till stjertfenan afsmalnar den allt jemnt och ju längre bakåt desto starkare. Vid anus och analfenans början är krop- pen ännu obetydligt lägre än under i:sta ryggfenan. Anus har sitt läge under 7:de — 9:de strålarne i 2:dra ryggfenan, och afståndet mellan spetsen af underkäken och anus innehålles en- ligt hvad redan i anmärkningen är aufördt ej långt från 2-/3 1) Uti Skandin. Fauna uppgifves, att »ögonöppningarne» (här me- nas ögonhålorna) äro ovala hos birkelängan och nästan runda hos M. elongata, och att deras vertikale diameter hos den senare är 3 ggr större än pannans bredd, men deremot blott 2 ggr större än den samma hos den förra. Vi hafva funnit ögonhålornas form lika hos båda arterna. Birkelångaii. 143 ggr i totallängden, och anus är således belägen ett godt stycke framom midten af den senare. — Hitfvudd är af medelmåttig storlek, och har en långsträckt konisk och, från sidan sedt, snedt och trubbigt tillspetsad form. Det är icke nedtryckt, så- som hos föreg. art. Dess längd är nära dubbelt större än största kroppshöjden, och inuehålles ungef. 5V4 till 5V3 ggi' i total- längden. Underkäken skjuter märkbart framom nosspetsen, och dess längd utgör nära -/s af hufvudets d:o. Under hakan är en liten skäggtöm, hvars längd utgör ungef. V3 '^f ögats ver- tikale diameter. Munnen är stor, med något uppstigande mun- springa och med munvinkeln bakom ögats framkant, och med bakre änden af öfverkäksbenet bakom midten af ögat. Nosen, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, är temligen lång och dess längd innehålles 3 till 3^/., ggr i hufvudets d:o samt är något men ej mycket större än ögats longitudinelle eller horisontelle diameter. Hos äldre är den jemförelsevis nå- got längre än hos yngre. Sedd ofvanifrån, är nosen framtill afsmalnande men med afruudad spets, och den är ofvan kullrig. Den bakre näsborren är betydligt större än den främre d:o, och belägen nära framom främre kanten af ögonhålan samt njur- formig. Den främre d:o, som sitter ett godt stycke framom den bakre, har i bakre, inre och äfven yttre kanterne en tem- ligen hög hudflik. Ögonen äro mycket stora, med den longi- tudinelle eller horisontelie diametern märkbart större än den vertikale d:o, och med den förre utgörande omkring eller nära '/4 af hufvudets längd. Pannan mellan ögonen är platt men smal, och dess minsta bredd är något mindre än '/, af ögats vertikale diameter. Hjessan är plattkonvex, med en låg köl långs midten. Underlockets undre och bakre kant är afrundad, och den af det och locket bildade bakre vinkeln är ofta af- trubbad, och bakom dessa gälhick är en bred hudkant, som sammanhänger med gälhinnan. Den af de båda gälhinuorna bildade gemensamme frie hudfliken under gälnäset är bred. Hufvudet är ofvantill och på sidorna, med undantag af nos- spetsen och den främre delen af det främsta infraorbitallbenet, täckt af mycket små fjäll, och företer rader af stora glesa slem- porer. — Tänderna likna i det närmaste dem af föregående art. De på mellankäksbenen bilda en karda, som upptager hela benets bredd, och äro något mindre än de på samma ben hos föregående. De på underkäken bilda en inre rad af 16—17 144 Slägtet Molva. glesa och stora tänder på hvardera underkäkshalfvan, af hvilka de mellersta äro störst, och iitaiiför denna rad är en tät sådan af mycket små tänder. På plogbenet sitta de äfven å hvar- dera sidan af detta bens främre pilformige ände i 2:ne rader, och de i den inre raden äro stora* och glesa och till antalet 4 — 5 å hvardera sidan. De i den yttre raden äro täta och ytterst små. De stora tänderna både på underkäken och plog- benet hafva spetsen hoptryckt. — l:sta ryggfenan^ som börjar långt bakom bröstfenornas fästen och på ett afstånd från nosspetsen, som innehålles nära 4 ggr i totallängden, är märk- bart högre än 2:dra ryggfenan och analfenau, och har formen af en likbent spetsvinklig triangel, hvars höjd är större än dess bas, samt har 13 till 14 (vanligen 13) strålar, af hvilka 4:de är den längste och den förste och siste icke äro grenige. = 2:dra ryggfenan börjar nära intill slutet af den l:sta d:o och något bakom bröstfenornas tillbakasträckte spetsar, och är något högre framtill än baktill, men för öfrigt nästan jemnhög och blott något litet lägre ungef. å midten, samt har främre hörnet af- trubbadt och det bakre afrundadt och 78 till 85 (hos äldre vanligen 83 — 85) strålar, af hvilka 5:te till l2:te äro de längste och den förste och siste icke äro grenige. Denna fena slutar öfver slutet af analfenau, och afståndet mellan den och stjert- fenan är något mindre än pannans minsta bredd. — Analfcnan börjar strax bakom anus och har samme form, som 2:dra rygg- fenan, men är något lägre och kortare än den, och har 75 till 80 (vanligen 76 — 77) strålar, af hvilka 5:te till ihåe äro de längste och de 3:ne förste och den siste icke äro grenige. — Bröstfenorna äro af medelmåttig storlek, och deras längd är något större än hälften af hufvudets d:o. De äro, då de ut- bredas, af en elliptisk form och snedt och trubbigt tillspetsade, samt hafva omkr. 20—22 strålar. — Bulefenorna äro fastade ett godt stycke framom bröstfenornas fästen, äro smala och ut- dragna i en fintrådig spets, samt äro längre än bröstfenorna och räcka till eller nära spetsen af dem, och deras strålar äro 5—6, af hvilka de 3 yttre hafva frie spetsar, och 2:dre är längst. Ingen stråle är greuig, men alla äro klufne ända till basen'). — Stjcrffenan, hvars längd från basen af de främste 1) Det är ett liögst ovanligt förhållande, att bukfenornas strålar vexla uti antalet, och detta är hos denna arten vanligtvis 6, men vi hafva en Birkelångan. 145 sidostrålanie utgör omkring -/^ af liufvudets d:o, och som i all- mänhet är tvärt afrundad, eller nästan tvär, men stundom är något mera afrundad; har 34 grenige och ofvan och nedan omkr. 8 icke grenige strålar eller stödjestrålar. Fenorna äro i allmänhet inneslutne i en temligen tjock hud. — FjäUen äro mycket små (de störstas längddiam. 2 V2 mill.) och tätt sittande eller spånlagda, och bland de normala äro en del 3'tterst små blandade. De betäcka en betj-dlig del af stjertfenan och basal- delarne af de andra vertikala fenorna samt yttre sidan af bröst- fenornas bas. För öfrigt äro de beskrifna ofvan i anmärkningen. — SidoJinlcn är rät, men går i början närmare ryggkanten och sänker sig så småningom bakåt tills den på stjerten går långs midten af ryggraden. Den bildar 2:ne ljusa lini^r och mellan dem en mörk d:o. — Färgen. Derom hafva vi å ett nyligen fäugadt och friskt exemplar antecknat följande: Ofvan och på sidorna brun, med bronzglans och med hvit kant på de båda ryggfeuorna och på anal fenan. Nedre delarne af kropps- sidorna och buksidan mörkgrå, med svag bronzglans. De, som äro mycket unga, sakna bronzglans och hafva sammanlöpande, sneda hvita band, på sidorna af ryggen. Kröykr uppgifver färgen såsom nästan enfärgadt brunaktig öfver allt. — Kotornas antal är 78 till 79, af h vilka 30 till 31 äro bålkotor. Den ende, som lemnat uppgifter om birkelångans förekomst i granskapet af någon Svensk hafskust, är A. W. Malm (auf. st.), som anför, att under IG års tid 7 utbildade exemplar af denna art blifvit fångade utanför södre delen af Bohusläns skär- gård och förvärfvats till Göteborgs museum. De hafva erhållits under alla årstider. Enligt de af honom uppgifna måtten var det största exemplaret 1 meter långt, och detta togs 372 i^i^ vester om Käringön på 50 famnars djup. Ett ex. togs 1 mil vester om Kalfsund och ett annat d:o vester om Winga. Häraf visar det sig, att den stundom förekommer i Kattegat gång funnit det vara endast 5. Mai.m ujipgifver deremot antalet t. o. ra. till 8. Uti Skand. Fauna uppgifves det till 6, hvilket utan tvifvel är nor- raalt. Den ytterste strålens öfre halfvas basaldel skjuter något litet framom den undres d:o, och man skulle derför lätt kunna vara böjd för att räkna denne stråle såsom 2:ne strålar, men då blifva de 2:ne ytterste strålarne icke klufne och således olike de andre. I så fall skulle de exemplar, som nu hafva 6 strålar, få ett förökadt antal, nemligen 7. Antagligen har Malm räknat en del af halfvorna såsom hele strålar. Lilljeborg, Fiskarne. U. 1 0 146 Slägtet Molva. utanför våra kuster, men att den är mycket sällsynt, och att dess förekomst så långt söder ut i Kattegat bör betraktas så- som tillfällig. — Vid sydvestra, vestra, nordvestra och norra kusterna af Norge är den deremot allmän, ehuru mindre talrik öster om Nordkap. Enligt Collett är den mindre talrik söder om Bergen, och den sydligaste lokal, der den vid Norge blifvit tillvaratagen, är Flekkefjord vid dess sydvestra kust. Från Bergen och upp till Hammerfest är den talrik i den yttre skärgården. På flera ställen vid Norges vestra kust, i synnerhet vid de yttre fiskebankarne, fångas den enligt Collett i så stort antal, att den är af betydelse för tillverkningen af den till export bestämde så kallade klippfisken. Vid Östfinmarken före- kommer den ända till den Eyske gränsen, men A. J. Mela upptager den icke såsom anträffad vid ]\[urmanska kusten. Denna art tillhör uteslutande hafven utanför den Skandinaviska halföns kuster och har, så vidt kändt är, icke anträffats annor- städes. Den håller sig i allmänhet på betydligt djup, och deraf hemtade Nilsson anledning till det af honom gifna artnamnet.- Den fås stundom på ett par hundrade famnars djup inne i de djupe fjordarne, ehuru Collett uppgifver, att den träflas mest i den yttre skärgården och att den icke går långt in i de syd- ligaste fjordarne. Den fångas emellertid ofta tillhopa med långan på låugref, lina eller storbacka, stundom enligt Skandin. Fauna äfven med handsnöre. Dess stora gap och starka tänder utvisa, att den liksom långan är en särdeles glupsk roffisk, som företrädesvis slukar andre fiskar. Då den tages på så betyd- ligt djup, är vanligen ventrikeln utskjuten i munnen och tom samt ögonen utskjutna ur ögonhålorna, )iär den kommer upp. Om tiden för dess lek är intet kändt. Dess kött anses smakligare och finare än långans, och i Skand. Fauna yttras den förmodan, att den deraf fått sitt Norska namn, emedan ordet BirTie eller Bjärh betyder handel och namnet Birhelånga således är liktydigt med Köpmanslånga^ liksom den bästa fet- sillen i Norge kallas KöpmanssiU. Laken. 147 IV. Slägtet Lota, G. Cuvier. 18-29 i). (Eégne Aiiim. 2:e édit. T. II, pag. 333. - 1829). Kroppen meddmåttigt lånysträcht och täcid med mychet små, icJce spånlild lagda fjäll. UnderMJcen med en sJcäggtöm under hakan. Tänderna alla små och fina och ImrdUht sit- tande, och inga pä gombenen. 2:ne skilda, ryggfenor, af hvilka den l:sta är ml utbildad, samt en analfcna och stjertfenan distinkt. JBnlfenornas strålar O och gälhinnans d:o 7. Appen- dices pyloricce stora och tcmligen talrika. Eu till tvenne arter från de nordlige delarne af Gamla och Nya Verlden. En art tillhör vår och Europas samt norra Asiens faunor-). 1. Lota viilgaris, Jenyns. Laken l:sta ryggfenan börjar J/os de idvuxne framom eller öfver spetsarne af de tillbakcdagda bröstfenorna. ] rf. 11 — U; 2 rf. 69—73; af. GG— 70; brf. 19—21; bf. 6: stjf. 4 + 85 + 5. Gadits Lotu, Linné; Fauna Svec. ed. II:da, pag. 113. — 1761. ,. „ Palla-S: Zoographia Rosso-Asiatica, T. III, pag. 201. — 1831. Lotn vidgaris, Jknyns: Manual of British vertebrate Aniinals, pag. 448. - 1835. „ „ H. Kkoyer: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 169. — 1843- „ „ W. v. Wright, c. U. Ekström & C. J. Sundevall: Skandin:s Fiskar, 8:de haft. pag. 170, 7:de liäft. pl. 42. — 1845 & 1842. ,. „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4;de del. Fiskarna, pag. 580 — 1855. „ „ Heckrl & Kner: Die Slisswasserfische der Östreichi- schen Monarchie, pag. 313. — 1858. 1) Hos Cuvier omfattar detta slägte äfven det föregående. 2) Den har af GUNTHER och JoRDAN & Gilbert ansetts såsom till arten identisk med N. Amerikas Lota lacustris, men Chr. Lutken (Vid. Meddelels. fra den naturhist. Foren. i Kjöb. 1881, p. 256) har yttrat den ' åsigten, att dessa arter sannolikt äro skilda, på grund af anstäld jämförelse dem emellan. Hos L. lacustris börjar l:sta ryggfenan bakom spetsen af de tillbakalagda bröstfenorna. 148 Släg-tet Lota. Lota vulgaris, A. GtJNTHEK: Catal. of tlie Fislies in the British Mu- seum, vol. IV, pag. 359. - 1862. ,, ,. C. Th. E. v. Siebold: Die Susswasserfische von Mittel- europa, pag. 73. — 1863. „ ,. E. COLLETT: Norges Fiske, pag. 115. - 1875. „ Linnet, A. W. Malm; Göteb:s och Bolmsl:s Fauna, pag. 491 — 1877. ,. culgarifi, E. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879-83; Christ. Vid. Selskrs Forh. 1879, N:o 1, pag. 67. — 1879. ,, „ E. MoREAU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. Ill, pag. 256. — 1881. ^ „ Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 308. - 1882. ,. lota, Gösta Sundman & O. M. Eeuter; Finlands Fiskar, haft. IV, pag. 1, pl. X. - 1885. Dess allmänna svenska namn är Lake och enligt KröYER bär den samma namn i Norge. Beslcr. Den blir ganska stor, och dess längd stiger till 2 till 3 fot eller HOO till 1)00 mill. och någon gång troligtvis till mera, emedan dess vigt enligt "Skand:s Tiskar" stundom, ehuru sällan, uppgår till 11-15 skålpund. Oftast äro de ut- vuxne 17 — 22 tum dec.m. långe i mellersta Sverige och något mindre i de sydligare delarne af landet. — Den är af en medel- måttigt, d. v. s. ej synnerligen långsträckt kroppsform, och största kroppshöjden, öfver bukens midt eller början af l:sta ryggfenan, innehålles, då buken ej är mycket utspänd, väl 5^4 ggr i totallängden. Kroppen är framtill tjock, och störste tjockleken eller bredden, öfver locken, utgör mera än -/g af största kroppshöjden. Baktill är den ganska starkt hoptryckt, men dess höjd aftager der långsamt och utgör ännu strax framom stjertfenan ungef. '/s 'i^f största kroppshöjden, och inne- hålles omkr. 0-/3 ggr i hufvudets längd. Anus har sitt läge under början af 2:dra ryggfenan och ungef. midt emellan nos- spetsen och basen af de mellerste strålarne i stjertfenan. — Hufviidct är kort och bredt och, betraktadt från sidan, framtill trubbigt tillspetsadt och, sedt ofvanifrån, framtill föga afsmal- nande och med afrundad nosspets. Det är bredare än högt och har hjessan och pannan nedplattade och nosen ofvan plattkullrig och temligen tunn och nedtryckt. Nosspetsen skjuter framom spetsen af underkäken, och denne har under hakan en skägg- töm, som åtminstone är så lång som ögats horisontelle diameter. Laken. 149 Munnen är stor, och roimviukelu är bakom ögats framkant och bakre änden af öfverkäksbenet är under dess rnidt. Nosen är bred och dess längd, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, innehålles omkr. 3 '/g ggr i hufvudets d:o. Näsborrarne äro temligen långt åtskilde, och den bakre sitter närmare ögat samt är föga större än den främre, hvilken senare är belägen nära midten af afståndet melhin ögat och nosspetsen, samt är baktill och på sidorna omgifven af en högt uppstående och tillspetsad hudtlik. Ögonen äro små, och deras horisontelie diameter inne- hålles omkr. 7 ggr i hufvudets längd och nära 2 ggr i pannans minsta bredd dem emellan. Locket och underlocket äro baktill afrundade och utan utstående vinkel, ehuru den hud, som sträc- ker sig utom deras bakre kant, här företer spår till en trubbig vinkel. Undre kanten af underlocket är jemnt afrundad. Den af de förenade gälhiunorna under gälnäset bildade gemensamme frie hudfliken är bred, och gälhinnans strålar äro 7, af hvilka den bakerste är bredare än de andre och sabelformig. — Tän- derna äro små och fina, men spetsiga och inåt krökta och ej så synnerligen korta, och bilda breda, kardlika eller nästan sammetslika fält på mellankäksbenen, underkäken och plogbenet, men inga finnas på gombenen. På främre änden af plogbenet bildar tandfältet vinkel framtill i midten, och dess form rättar sig efter den pilform, som denne ände har. Tänderna på svalg- benen äro likadana, ehuru något tjockare på de öfre d:o. — l:sta ryggfenan, som hos de äldre i allmänhet börjar något framom spetsarne af de tillbakalagda bröstfenorna, och hos de unge ungef. midt öfver nämnde spetsar och på ett afstånd från nosspetsen som innehålles nära 3: ne ggr i totallängden, är af samma höjd som 2:dra ryggfenan och af en rhomboidisk form, med öfre kanten afrundad, och har 11 till 14 (vanligen 12 — 13) strålar, af hvilka den förste och siste, som äro mycket smale, icke äro grenige. — 2:dra ryggfenan, som börjar nära intill den l:sta d:o och ungef. öfver anus, samt går något litet längre tillbaka än analfenan och vid slutet är sammanbunden med den ytterste stödjestråleu i stjertfenan, ehuru för öfrigt genom en djup inskärning väl skild från denna, har främsta och ba- kersta hörnet afrundade samt 69 till 73 (vanligen 70 — 72) strålar, af hvilka blott den förste icke är grenig. — Analfenan, som börjar ett litet stycke bakom anus samt har samme form som 2:dra ryggfenan, men är lägre och kortare än denna, har 150 • Slägtet Lota. 66 till 70 (vanligen 57 — GS) strålar, af livilka den förste är mycket liten och de 5 förste icke äro greuige. Denna fena är sam- manbunden med den hud, som betäcker basen af den ytterste undre stödjestrålen i stjertfenan, men är för öfi-igt väl skild från denna fena. — Bröstfenorna äro temligen stora, och deras längd innehålles omkr. 1 '/o ggr i hufvudets d:o. Då de något utbredas, äro de af en bredt oval och baktill något snedt af- rund form. Dei'as sti-ålar äro 19 till 21. — Bulöfenorna^ som äro fastade ett godt stycke framom bröstfenorna, och äro myc- ket kortare än de, äro bredt lancettformiga och hafva 6 strå- lar, af hvilka de 3:ne yttre hafva frie spetsar och den 2:dre är längst, men icke synnerligen starkt förlängd. — Stjertfenan^ hvars längd är ungef. lika med bröstfenans d:o, är starkt af- rundad och har 35 grenige och ofvan 4 och nedan 5 icke gre- nige stödjestrålar. Alla fenorna äro inneslutna i en tjock hud. — Fjällen äro mycket små (de störstas längddiameter 2 — 2' ,, mill.) och i allmänhet af en rundad eller oval form, samt äro mycket tunna cycloidfjäll, och sitta icke spånlikt, utan mer eller mindre glest (pä stjerten såsom vanligt närmast intill hvarandra), inbäddade i den slemmige huden. De äro olikstora, och ytterst små äro blandade med de normala. De hafva myc- ket tätt stående koncentriska, icke perlbandslika strimmor, som i den ytti-e kanten äro ojemua genom små tillspetsade utskott. De betäcka större delen af stjertfenan, och de andra vertikala fenorna vid basen mer eller mindre långt ut, och finnas äfven å yttre sidan af bröstfenornas bas. — Sidolinien är icke full- ständig, och upphör ungef. under början af den bakerste '/;{ eller '/4 ^^f 2:dra ryggfenan, samt är rät och hvitaktig. — Färgen är något vexlande, och är stundom ljusare och stundom mörkare. 1 allmänhet företer den en marmorering af svarte eller svartaktige, stundom till mer eller mindre tydliga band sammanlöpande fläckar pä en gulbrunaktig, eller gulgrönaktig eller ock grågulaktig botten, som på buken är ljusare, gråhvit- aktig, utan mörka fläckar eller med mindre tydlige sådane. Rygg-, anal-, stjert- och bröstfenorna å yttre sidan hafva äfven svartaktige fläckar på en botten, som är något ljusare än krop- pens bottenfärg. På 2:dra ryggfenan, analfenan och stjertfenan bildar den svartaktige färgen vanligen ett mer eller mindre bredt och ojemnt band långs kanten och ä den sist nämnda vid spetsen. Bröstfenorna äro å inre sidan blåaktiga. På bakre Laken. 1 51 delen af stjerteu )3ilda de svartaktige fläckarue ofta uågot otyd- liga tvärband. Stuudom ävo de mörke fläckarne så utbredde, att färgen synes nästan helt svartaktig '), och stundom för- svinna de, så att färgen visar sig ljust grågulaktig, nästan utan marmorering. Bukfenorna ha samme färg som buken. Iris är skuggad af svartaktig färg, men liar en smal guldfärgad ring när- mast den mörkblå pupillen. — A Upsala Universitets zoologiska museum förefinnes en färgvarietet^ erhållen från Stockholms skärgärd i Januari 1882. I friskt tillstånd var den öfver hela kroppen jemte hufvudet höggul eller nästan pomeransgul, med endast helt små, för det mesta glese och irreguliere svarte fläckar pä ryggen och öfre delarne af kroppssidorna, och nästan inga sådane på fenorna, hvilka voro något blekare gula, med rödgule kanter. På buken och undre sidan af stjei'ten var fär- gen grågulaktig, med en ganska tät mai-morering af svartak- tige fläckar, och från sidorna af bakre hufvudet gick genom hvartdera ögat till nosspetsen ett mörkt, brunaktigt band. Un- dre sidan af hufvudet företedde en svartaktig, mindre tydlig marmorering på en grågulaktig botten. Iris grågul. SJielettet. I öfverensstämmelse med den mera nedtryckte ■och platte formen i allmänhet hos hufvudet å fisken är det fasta kraniet af en nedplattad form och lägre än långans d:o. Dess höjd utgör icke '/.^ af dess bredd. Sidonackbenens ledytor, för artikulationen med de främre ledutskotten på den l:sta kotan, utskjuta något längre tillbaka än bakre kanten af basilar- benet. Öfre nackbenet begränsar nackhålet upptill, och det är på öfre sidan af hjeruskålen helt och hållet nedplattadt och utan spår till den låge och nedtryckte rygg, som det derstädes har hos långan. Detta bens bakre vertikala utskott är tjockt •och långt utskjutande bakåt. De gropar, som förefinnas å öfre sidan af hjernskålens sidodelar mellan ossa epoticum, pteroticum <£' parietaJc^ äro grunda. O. opisthoticum är mindre än o. p)rooticw)i, och vid detta senares främre kant är en öppen bugt, liksom hos torsken. O. pterotica äro vingformigt utbredda å yttre sidokanten. Pannbenen äro icke sammansmälta. Ali- sphenoidbenen äro små och mycket mindre än hos långan, der de äro stora. Plogbenets främre pilformige ände har sidout- 1) Euligt Skandinavisk Fauna lär den i insjöar med torfbotten blifva svartaktig. 152 Sliigtet Lota. skotteu långa och starkt divergerande bakåt. Med undantag af dessa egenheter, företer det fasta kraniet inga anmärknings- värda afvikelser från det samma af torsken eller långan. Siispen- sorialapparatens ben öfverensstämma med torskens d:o. Samma förhållande eger rum med pterygopalatinapparatens ben, med undantag deraf, att metapterygoidbenet är kortare i vertikal rigtning. Mellankäks- och öfverkäksbenen öfverensstämma full- komligt med torskens d:o, men underkäksbenen äro något sva- gare och kortare än dennes. Det främsta infraorbitalbeuet är smalare än torskens och har å midten af öfre kanten ett tem- ligen långt utskott, hvarmed det är fästadt till sidosilbenet, hvilket utskott saknas hos torsken, men finnes hos långan. Af gällocksapparateus ben likna locket och underlocket torskens d:o, äfvensom långans, men mellanlocket är smalare och framåt ganska starkt tillspetsadt, och förlocket liknar nästan fullkom- ligt torskens d:o, men har en starkare böjning framåt vid öfre delen, så att denne del bildar en nästan rät vinkel med den nedre d:o på det ställe, der det utskott är beläget, som fäster detta ben till hyomandibularbenet och o. symplecUcum. Tung- bensapparatens ben likna dem hos torsken. — Kotorna äro 58 — 62, af hvilka 21 — 22 äro bålkotor. Den l:sta kotans neural- båge är orörligt sammanvuxen med kroppen. — Skulderappara- tens ben likna torskens d:o, med undantag deraf, att posttem- poral benets nedre gren är kortare och knappt af den öfres halfva längd, och scapularfenestrau är mindre samt korpbenet kortare. Bäckenbenen äro något svagare än torskens d:o derigenom, att deras bakre del eller kroppen är smalare och de tunna lameller som hos torsken sammanbinda det yttre och inre utskottet med hvarandra och med kroppen här saknas nästan helt och hållet, och derigenom att dessa ben dessutom i sin helhet äro propor- tionsvis mindre. Laken förekommer hos oss i strömmar, floder och insjöar såsom en allmän färskvattensfisk från de sydligaste till de nord- ligaste delarne af landet, d. v. s. öfver hela Sverige, men den lär vara talrikare i östra än vestre delarne af landet. Enligt Lloyd 1) är den emellertid allmän i Wenern äfvensom i Göta- elf. Inom Sverige är den icke inskränkt endast till färskt vatten, utan förekommer äfven i hela vår östre skärgård, åt- 1) Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien, pag. 65. Laken. 153 miustoue fråu och med Kalmar län upp till Finske gränseu, meu den är fåtalig i deu först nämnde delen af denne skär- gård. — I Norge är laken enligt Ii. Collett hufvudsakligeu inskränkt till 2:ne skilda distrikter af landet, nemligen ett syd- ligt, som omfattar de sydöstlige delarne af det samma, söder om Trondbjemstjorden, och ett nordligt, som utgöres af den nordlige delen af Tromsö amt och hela Finmarkens amt Den saknas deremot i hela det mellanliggande, öfver -1 breddgrader långa området, äfvensom i trakterne vid hela sydvestra kusten. Denna egenhet i dess utbredning i Norge är redan antydd af Nilsson i Skandinavisk Fauna. — Utom den Skandinaviska halfön förekommer den i hela Europa, med undantag af de allra sydligaste delarne af denne verldsdel, såsom Iberiska Halfön, södra Italien m. fl. ställen, och enligt Pallas förekommer den i Sibirien ända till floden Lena och till den Chine.-iske oceanen. MCtjligen är den i N. Amerika (i Nya England och de stora insjöarnes region och längre norr ut i Cauada) förekommande Lota lacustris blott att betrakta såsom en varietet af den (ehuru såsom vi ofvan yttrat Chk. Lutken förmodar, att den utgör en skild art) och i så fall är den utbredd öfver en stor del af de nordliga trakterna af denne verldsdel. Den har så- ledes en mycket vidsträckt geografisk utbredning i den norra hemisferens tempererade och nordliga trakter. I Finland är den enligt Malmgken och Mela högst allmän så väl uti de färska vattnen som i skärgårdarne i Finske och Bottniske Vi- karne. I Danmark är den enligt Kröyer sällsynt och träftas der endast i några få insjöar. Den är i allmänhet trög och dåsig, ehuru den, då det gäller att taga ett rof eller fly undan någon fara, kan röra sig med stor snabbhet, och den är en bottenfisk samt håller sig (i synnerhet de äldre och större) gerna på lös botten. Såsom dess närmaste slägtingar är den en glupsk roffisk och förtär alla slags djuriska ämnen, t. o. m. sådana som äro stadda i upplösning. Den är äfven en stor romätare, och infinner sig på andra fiskars lekplatser, för att sluka deras lagda rom, men sparar ej heller sin egen. Den slukar emellertid helst småfisk, företrädesvis nors, då sådan finnes att tillgå, men derjemte di- verse andra vattendjur, såsom kräftor, maskar, blötdjur m. fl. Utom vid lektiden håller den sig i allmänhet spridd, och van- ligen träffas blott ett par eller tre individer i granskapet af 15-1 Slaatet Lota. hvamndra. Den leker hos oss imder December till och med Februari (i mellersta Sverige vanligen i slutet af Januari och i Februari) månader, och de samla sig då enligt O. G. Nok- BÄcici) i stora skaror, och leka dels i insjöar på sten- och l)erg- grund eller på lerbankar, s. k. lakåsar, eller å lerblandad sand- botten samt på 3 till (> fot djupt vatten; dels uppgå de gerna i floder och åar att leka och göra i sådant fall föga afseeude på bottnens beskaffenhet. Fiskarne följa härvid djupaste ådran och gå ofta så tätt tillsamman, att öfver ett hälft hundratal följas åt och fångas i en enda ryssja-). Rommen är mycket fin, d. v. s. 'äggen äro mycket små, och deras antal hos en hona stiger till flera millioner. Nämnde författare räknade hos en hona af 9 skålpunds vigt 5 millionei- romkoiii. Enligt honom fordrar den befruktade rommen för sin utveckling under vanliga temperaturförhållanden en tid af 3 månader. Rommen äi" anhopande och stannar vid bottnen, och då den i allmänhet lägges under isen, kan den naturligtvis icke komma att genomgå sin utveckling i vattenytan, såsom förhållandet eljest enligt de af G. O. Saks gjorda iakttagelserna torde vara med de fleste marine torskfiskarne. Enligt Nokbäck växer laken långsamt, och är vid ett års ålder blott 3 till 4 tum dec.m. eller 90 till 120 millim. lång, samt blir ej förr än i 4:de året fortplaut- ningsskicklig. I smärre sjöar och strömmar ernår den icke den storlek, som i större sådane. Den är seglifvad och kan enligt NoRBÄcK i vatten transporteras lång väg utan att dö, samt lef- ver flere dagar inpackad i snö. Laken fångas mest i ryssjor, men stundom äfven med krok, på långref etc. Den är särdeles. 1) Handledning i Fiskevård och Fiskafvel, Stockholm 1884, pag. 370. 2) v. SlEBOLD (Die Siisswasserfische von Mitteleuropa, pag. 7.5, anför en högst egendomlig iakttagelse af D:r J. G. Stkinbcch, enligt hvilken den senare en gång hade fångat 2;ne lakar, som med buksidorna emot hvarandra voro fast sammanbundne genom ett elastikt, troligtvis af afsön- dring från huden bildadt starkt tvärband, som gick rundt om bådas krop- par på midten, och som förenade dem i ett sådant läge, att bådas genital- öppningar voro tryckte emot hvarandra. V. Siebold äfvensom Steinbuch sjelf förmodar, att denna sammanparning hade afseende på fortplantningen. Då den af Norbäck anförda iakttagelsen öfver leken antyder, att äggens befruktning i öfverensstämmelse med de vanliga förhållandena försiggår utom moderns krupp, så förefaller den af Steinbuch under hans tidiga ungdora gjorda och sedermera år 1802 publicerade iakttagelsen något apo- kryiisk, eller åtminstone högst besynnerlig. Slägtet Pliycis. 155 välsmakande, och är i synuerhet under midviutern, då den är romfull, en för bordet mycket omtyckt fisk. Den lake, som fångas i skärgården, anses bäst. Den är enligt vår erfarenhet icke så behäftad med parasitmasken Tricenophonis nodulosus, som den, hvilken fångas i insjöarne i Upland, hos hvilken se- nare man ofta träffar lefvern starkt angripen af denne mask i ett outbildadt och icke könsmoget tillstånd, i synnerhet under Februari månad. Y. Slägtet Phycis, Schneider. 1801. fBlochii Systema Ichthyologise, pag. 56. — 1801). Kroppsformen omvexlande: stundom mer och stundom mindre lånr/sträcJd, och hroppen täckt med temligen stora, spån- liJd lagda fjäll. JJnderhäken med en skäggtöm under hakan. Små kardlikt sittande tänder på meUankäksbenen, underkäken och plogbenet, men inga på gombenen. 2:ne skilda ryggfenor af hvilka äfven den l:sta är väl utbildad, 1 analfena och distinkt stjertfena, och bukfenorna långt åtskilda, trådformiga och långa samt bildade af 2 — 3 förenade strålar , som emot spetsen äro delade i åtminstone 2:ne '). Rygg- och analfenorna inneslutna i lös hud. Gälhinnans strålar 7. Appendices pylo- ricm förefinnas idi medelmåttigt antal. Till detta slägte höra 9 arter från de nordlige delarne af Atlanten och Medelhafvet. Ungarne äro enligt Chr. Lutken betydligt olike de utbildade-). De hafva samma silfverblanka hud som ungarue af si. Onos, och utmärka sig bland annat genom 4 långe strålar i bukfenorna. Hos oss förekommer 1 art. 1) A. W. Malm: Furli. vid Skaud. Natiirforsk:s 6:te Möte i Stockli. 1851, p. 234 (tr. 1855). 2) Vidensk. Meddelels. fra den naturhist. Foreu. i Kjöbeiih. 1881, p. 252. — Äfveii Facciolå: Il Naturalista Siciliano; Giornale di Scienze Na- turali. Ragusa, Palermo. II, pag. 25 — 29. med träsnittsfigur. — 1882. — Carlo Emery: Coutribuzioni all' Ittiologia; Mittheil. aus der Zoolog. Sta- tion zu Neapel, 6:er Bd., 2:es Heft., pag. 159—161, Tafel 10, fig. 25. — 1885. 156 SläiTtet Phycis. 1. Phycis bleiiiiioides (Bkunnich). Fjällbrosmen. lista ryggfcnan med den 3:dje eller 4:de stnllen mer eller mindre starkt förlängd. JBukfenorna räcka långt förbi början af analfenan. 5 eller 6 rader fjäll mellan den l:sfa rygg- fenan och sidolinien. De vertikala fenorna med svart kant, ocli gällocken på inre sidan suartaktiga. 1 rf. 9—10; 2 rf. 54—03; af. 51—58; brf. 16— J7; bf. 3; stjf. 5—6+17 4-5—61) Gddus blennoides, Brunnich: Icbthyologia Massiliensis. pag. 24:. — 1768. „ b/fiircus, Walbaum: Petri Aitedi sueci Genera Piscinin, Ichthyol. Pars III, pag. 137. — 1792. Phycis Tinca, Schneider: Blochii Systenia Ichthyologise, pag. 56, tab. 11. — 1801. „ Blennoides, Idem: ibm, pag. 56. „ furedus, FLE5IING: History of British Aiiiuials, pag. 193. — 1828. „ hleniwides, G. Cuvier: Eegiie Animal, 2:e édit. T. II, pag. 335. - 1829. „ „ S. Nilsson: Prodromus Icbtbyol. Scamlin. pag. 49. — 1832. „ furcatus Idem: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 584. — 1855. „ hlennioides, A. Gunther: Catal ut" tbe Fish. in tbe Brit. Mus. vol. IV, pag 351. - 1862 „ Fr. SteindachneR: Ichthyol: Ber. 6:te Fortsetz.; Sitz- ungsber. d. Kais. Akad. d. VViss. niath. naturwiss Cl. LVII Bd. I Abth Heft 1— V. pag. 708. - 1868. „ „ Pi. Collett: Norges Fiske, pag. 114. — 1875 „ „ A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 490.— 1877. „ „ R. Collett : Meddelels. oui Norges Fiske i Aarene 1875 —78; Christ. Vid. Selsk:s Forh. 1879, N:o 1. pag. 67. — 1879. „ .. G. WlNTHER: Prodromus Ichthyol. Danicse raarinse; Na- turhist. Tidskr. 3:dje Rffikke. 12:te Bd. pag. 32. - 1879-1880. „ blennoides E. MoreaU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 264. — 1881. 1) Malm har räknat 7 + 19-f-7 strålar i stjertfenan (Förh. vid Skand. Naturforsk:s 6:te Möte, 1851, pag. 236). FJ!illl)rosmen. 157 Phycis hlennoides, Feancis DaT: The Fishes of Great. Britain & Ireland, Pait IV, pag. 303, pl. 85, fig. 2. — 1882. „ blennioides, W. Collett: Meddelels. om Norges Fiske i Aarene 1879-83: Nyt Magaz. f. Naturvid. 29 Bd., (aftr.) pag. 83 — 1884." Enligt livad oss blifvit benäget nieddeladt af fraral. Doktor J. KoKEN, s:r, benämnes den af fiskarena i trakten af Bergen i Norge Skjcelbrosme, hvaraf vi ansett oss hafva anledning att gifva den det Svenska namnet Fjällhrosme. I Skand. Fauna har den fått namnet Vanlig Bartel och i Göteb:s och Bo- hushs Fauna det af Bartfisk, hvilka namn icke hafva sin grund i någon Skandinavisk lokal benänming. Beshr. Dess längd stiger vid Eoglaud enligt Francis Day till -1 fot. Hos oss är dess längd i allmänhet ej större än mellan 2 och 3 fot, och oftast 2 fot eller 600 mill. och t. 0. m. något derimder. — Kroppsformen är hos de äldre föga långsträckt eller nästan imdersätsig, men hos de yngre ganska smärt och långsträckt. Hos ett äldre exemplar från Xorge, med en totallängd af 16 tum, dec.m. eller 480 mill. är största kroppshöjden, belägen vid början af 2:dra ryggfenan, 4 t. eller 120 mill. uch inuehålles således 4 ggr i totallängden^). Hos ett yngre ex. från Nizza-), hvars totallängd är lOYio ^- ^^l^i' 312 mill. är största kroppshöjden 1 ^^20 t- ^^l^r 49 mill. och inuehålles således nära (iVs ggi" i totallängden. Hos det förra ex. der kroppshöjden vid anus ännu är 3'72n t. eller 112 mill. aftager den derefter starkt emot stjertfenau samt är strax framom denna blott 7io t- ^^^^^' '^■i ^li^l- och utgör således '/ö af största kroppshöjden. Störste tjockleken, öfver midten af l:sta ryggfenan, är 2 Vio t. eller 63 mill. och utgör således väl •/., af största kroppshöjden, samt utvisar, att kroppen fram- till äi- ganska tjock. Stjerten är deremot starkare hoptryckt och aftager mycket i tjocklek emot stjertfenan, samt är framom denna tuuu och der endast -J^^ t. eller 6 mill. tjock hos det nämnda exemplaret. Anus har sitt läge ungef. under den 6:te strålen i 2:dra ryggfenan, och på ett afstånd från nosspetsen som är 72/,^ t. eller 216 mill. och således något framom midten 1) Enligt Francis Day inneliålles största kroppshöjden hos de En- gelska ex. 4 '/j till 5 '/2 ggr i totallängden, hvadan det här beskrifna Norska ex. sj^nes vara ovanligt undersätsigt. 2i Detta ex. jemte andra sådana och en större samling af andre fiskar från Medelhafvet vid Nizza hafva alla blifvit tillvaratagna och för- ärade till Upsala Universitets zool. museum af Professor T. Thorell. 158 Slägtet Phycis. af totallängden'.) — Hnfviidet är kort, tjockt och trubbigt, och, från sidan sedt, af en kort kouisk och framtill trubbigt tillspetsad form, och, sedt ofvauifrån, framtill föga afsmalnande samt med afrundad nosspets. Hos det äldre ex. är dess längd 37jo t. eller 114 mill. och innehålles således omkr. 41/5 ggr i totallängden. Nosen är temligen kort och trubbig, och af- ståndet mellan ögat och nosspetsen är 1 7io t. eller 33 mill. och innehålles således omkr. 3 7^ ^^'^' i hufvudets längd. Öfver- käken räcker tydligen framom den undre d:o, och under hakan är en skäggtöm, hvars längd är föga mindre än ögats längd- diameter. Munnen är stor, med något uppstigande munspringa och med munvinkeln under ögats midt och bakre änden af öfverkäksbenet under dess bakre kant. Öfverkäksbenets bakre ände är starkt utbredd. Näsborrarne sitta ungef. dubbelt när- mare ögat än nosspetsen, och den bakre, som är större än den främre samt oval, saknar uppstående hudflik vid kanten, men den främre har en temligen liten sådan baktill. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras horisontelie eller längddia- meter är 25 mill. och är således något större än ^ö ^^ ^^^' vudets längd. Pannan mellan ögonen är plattad, och dess minsta bredd är ungef. lika med ögats längddiameter 2).. Långs hjessans midt är en låg köl. Mellanlockets och underlockets undre och bakre kant är något bugtig, och underlocket och locket bilda baktill en trubbigt tillspetsad vinkel, utanför hvil- ken är en hudflik. De båda gäl hinnorna äro förenade under gälnäset, men den af dem derstädes bildade gemensamme frie hud- fliken är temligen smal. Hvardera gälhinnans strålar äro 7. Hufvudet är betäckt af fjäll ofvan och på sidorna, med undan- tag af nosspetsen och läpparne, och på dess undre sida finnas fjäll på underkäksgrenarne. — Tänderna äro mycket små, inåt krökta och föga spetsiga, och bilda på mellankäksbenen och underkäken nästan sammetslika band, som på de förra äro bredare än på den senare och utgöras af en mängd sneda irre- guliera rader. På plogbenet äro de af samme storlek och bilda 1) Hos det nämnda ex. frän Medelhafvet är anus belägen under den 9:de strålen i 2:dra ryggfenan och 4Vio t. eller 129 mill. bakom nosspet- sen, och således i förhållande till totallängden något längre fram än hos det äldre exemplaret, såsom vanligt är hos de yngre af andre fiskar. 2) Hos det unga ex. fr. Medelhafvet är pannans bredd mycket mindre än ögats längddiameter. Fjällbrosmen. 159 ett trubbvinkligt tvärband, som äfveii dev utgöres af sneda rader. Svalgbenens tänder äro likadana. — l:sta ryggfenan, som börjar något bakom bröstfenornas fästen och på ett afstånd från nosspetsen som inneliålles ungef. 3 '/i ggr i totallängden, är högre än lång och med aftrubbad spets, men med den o:dje strålen borstlikt förlängd långt utom de andre d:o, som äfven till större delen hafva korte frie spetsar. Den har \) till 10, (vanligen 10) strålar. Dess längd hos det nämnda Norska ex. är 1 Vuo t' ^l'^i" ^^ m\[\. och dess höjd, med undantag af den förlängde strålen, P/io t- ^l^^*' '^'»^ m\\\. Den förlängde strå- lens längd är ^Vio ^- ^ller 69 mill. — 2:dra rijggfenanhöYyåv strax- bakom den l:sta d:o, men är väl skild från den. Den är något lägre än den samt lägre framtill än baktill, ehuru för öfrigt nästan jemnhög. Den har det främre hörnet afrun- dadt och det bakre trubbigt tillspetsadt, och bakre kanten nästan tvär och vertikal, samt 54 till 63 (vanligen 57 — 58) strålar. Den är väl skild från stjertfenan, ehuru afståndet dem emellan är obetydligt, och den >lutar öfver slutet af analfenan. Dess längd är något ?töi're än '/2 ^f totallängden, hos här i fråga varande exempl. S^io t. eller 264 mill. — Analfenan, som börjar strax bakom anus, är af ungef. samme form, som "2:dra ryggfenan, ehuru kortare och temligen betydligt lägre än den. Den har 51 till 58 (vanligen 52 — 54) strålar. — Bröstfenorna äro temligen små samt af en bredt lancettformig, snedt till- spetsad form. Deras längd är hos nämnda ex. 2^10 ^- ^ller 72 mill. och innehålles nära 1-/3 ggi' i hufvudets längd. Deras strålar äro 16 till 17. — Bukfenorna äro lastade långt från hvarandra och ett godt stycke framom bröstfenorna, och äro trådformiga samt bestå af 3:ne förenade strålar, som hafva frie spetsar af olika längd, af hvilka den mellerste, som är bildad af den 2:dre strålen, är den längste och räcker bakom början af analfenan. Hos nämnda exemplar är den l:ste strålen 3 t. eller 90 mill., den 2:dre b^/o t. eller 165 mill. och den 3:dje IVio ^- öller 39 mill. lång, och den sist nämndes frie spets är mycket kort, men dock tydlig. Strålarne äro enkle, men ledade, och gränserne dem emellan äro märkbare, äfven då den om- slutande huden ej är aftagen'), — Stjertfenan, som är tvärt 1) På det ofvau näranda exemplaret frän Medelhafvet är den l:ste strålen 2'/\^ t. eller 81 mill., den 2;dre 4 7,0 t. eller 129 mill. och den 3:dje blott 7io t- eller 18 mill. lång, och den sist nämnde har icke fri spets. IGO Släglet Phycis. afrundad '), d. v, s. med afrimdade hörn och nästan tvär spets, och hvars längd är något mindre än bröstfenans d:o, men större än halfva hufvudlängdeii, har 17 grenige strålar och ofvan och nedan 5 till 6 icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro temligen stora (mycket stöi're än hos de föregående torskfiskarne). De störstas längddiameter är 10 — 12 mill. och tvärdiameter 8 — 9 mill. och de betäcka stjertfenan till större delen och sträcka sig ett godt stycke ut från basen på de andra vertikala fenorna äfvensom å yttre sidan af bröstfenorna. De äro af oval eller elliptisk eller ock nästan rhoraboidisk form, med tätt stående undulära strimmor, som vid deras frie ände till en del visa sig koncentriska och sammanlöpande, men eljest för det mesta gå i fjällens längdrigtning, och vid deras instuckne ände äro åt- skilda genom ett eller ett i)ar smala ostrierade streck-). — Sidolinkn börjar ofvan gälspringan och går i början temligen nära ryggkanten, samt bildar der en lång och svag båge öfver bröstfenan och bakom den till under midten af 2:dra ryggfenan, der denne båge har nått ned ungef. till midten af stjertens sida, hvarest den böjer sig bakåt och går sedan rät till stjert- fenan. — Färgen är gråaktig eller gråbrunaktig och något ljusare pä nedre kroppssidorna och på buksidan, och öfver allt beströdd med svartaktige punkter. Fenorna, med undantag af bukfenorna, som hafva buksidans fäi-g, grågulaktiga, r3'gg- och analfenorna med svartaktige kanter, och stjert- och bröstfenorna med svartaktige spetsar. Gällockens inre sida svartaktige^). Skelettet*). Det fasta kraniet företer temligen stor likhet med långans, med undantag deraf, att det icke är så långsträckt, har hjessan något kullrig samt båda pannbenen mellan ögon- hålorna sammansmälta, liksom hos torsken. De ledytor å sido- nackbenen, med hvilka l:sta kotans främre ledutskott artiku- lera, sträcka sig nästan lika långt tillbaka som basilarbenet. Öfre nackbenet stöter intill nackhålets öfre vinkel. Detta bens 1) Ä Medelhafsexeiiiplaret är den starkare afrundad. 2) Fjällen ä Medelliafsexemyilaret äro fullkomligt öfverensstämniande med dem å det Norska. 3) I Medelhafvet synes den enligt Kisso och Mokeau hafvu en något ljusare färg. 4) För det vi fatt tillfälle att taga kännedom om ett i Göteborgs Museum förvaradt skelett af denne fisk, uttala vi härmed vår erkänsla till Intendenten vid nämnda museum, Doktor A. Stuxberg. Fjällbrosnien. 161 vertikalt skiiformiga utskott är stort och vid öfre kanten något liorisontelt utbredt och der otVan med en liten långsgående köl, hvilken dock icke fortsattes framåt öfver benets horison- telie, mellan hjessbenen liggande del, hvilken blott är något knllrig. O. opisthoticum är stort och väl så stort som o. proo- ticmn, och i främre kanten af detta senare är en djup och öppen bugt, och alisphenoidbenet är litet, i hvilka alla förhållanden detta kranie således öfvereusstämmer med torskens. A plog- benet har främre änden ungef. samme pilformige form, som hos torsken. Hyomandibularbenets öfre ände har båda led- knapparne sammanflytande, men detta ben har en enklare form än hos torsken, samt saknar det stora, tillspetsade och skiftbr- miga utskottet vid nedre delen af basen af det utskott, med h vilket locket artikulerar, och den fritt och starkt utstående kant af benets yttre lamell, som hos torsken sträcker sig från basen af detta utskott tvärs öfver benets yttre sida till dess främre kant, är här endast "antydd af en låg och obetydlig skarp kant, som går snedt framifrån och uppåt och bakåt till det utskott, med hvilket locket artikulerar. Mellan detta se- nare utskott och hyomandibularbenets öfre ände är en tunn benlamell utbredd, upptagande hela den hos torsken der varande bugteii. Af pterygopalatinapparatens ben utmärker sig gom- benet derigenom att det är kortare, pterygoidbenet derigeuom att det är längre och mesoptevygoidbenet derigenom att det är både längre och bredare än hos torsken, samt med sin bakre ände artikulerande med metapterygoidbenet. Detta sist nämnda benet är äfveu bredare, så att dess bredd och höjd äro ungef lika. Käkapparaternas ben likna torskens, med undantag deraf, att de äro spensligare och något mera långsträckta. Det främsta infraorbitalbenet, som är temligen smalt och långsträckt, har å midten af öfre kanten ett stort utskott, som artikulerar med sidosilbenet. O. nasale är kortare och bredare än hos torsken. Gällocken likna dem hos torsken, men underlocket har den öfre änden smalare och mera tillspetsad. — Kotornas antal är 50, och af dessa äro 15 bålkotor. A den l:sta kotan är neuralbå- gen sammanvuxen med kroppen, och neural taggen är fästad till bakre änden af öfre nackbenets skiftbrmiga utskott samt är rät. De bakre bålkotornas neuraltaggar och stjertkotornas både neu- raltaggar och hiemaltaggar äro långe, smale och tillspetsade. De 4 främsta bålkotorna sakna sidoutskott, och på den 5:te Lilljeborg, Fiskarne. U. 1 1 162 Släktet Phycis. kotan äro de mycket små, men på de följande äro de stora och ganska breda samt tilltaga i längd bakat. De 2: ne främsta kotorna sakna refben, och på de 3:ue följande, i synnerhet pä 4:de kotan, äro dessa ganska tjocka samt äro fastade vid kroppen å kotorna. På de derefter följande bålkotorna äro refbenen allt smalare och smalare bakåt samt äro endast fastade å sidont- skotten i närheten af dessas spetsai-. Kedan på l:sta paret ref- ben uppträda epipleuralben. — Posttemporal benen äro gaftel- formiga, men deras nedre gren är kort och artikulerar med ett starkt utstående utskott å O. opisthoticum. För öfrigt öfver- ensstämraer skulderapparatens ben med torskens. Bäckenbenen äro deremot mycket olika dennes. De äro såsom vanligt fastade vid h varandra, men i en transversel rigtning, så att deras främre sammanstötande ändar äro rigtade inåt och deras bakre utåt, hvarigenom bukfenorna kommit att blifva långt åtskilda. De äro för öfrigt smala och långsträckta och något bredare vid inre änden än å midten, men bredast "vid den yttre d:o, som utgöres af deras kropp, hvarifrån utgår inåt och bakåt ett långt och smalt, nästan trådformigt utskott, och dessa utskott (ett å hvardera sidans bäckenben) äro så långa, att deras inre ändar räcka till hvarandra. De motsvara de bakre inre utskotten å torskens bäckenben, och de delar af här i fråga varande bäcken- ben, som äro rigtade inåt samt sammanstöta, motsvara de främre eller framåt rigtade utskotten hos torsken i). Denna art är mycket sällsynt i Kattegat, och har enligt Malm (anf. st.) endast några få ggr erhållits i närheten af Bohusläns skärgård. Ett exemplar blef i slutet af Juni 1851 taget utanför Lysekil, ett '2:dra d:o i Noveuiber ISGO 3'/2 "'il vester om Käringön på 50 laranars djup, och ett 8:dje utanför Lysekil under våren IHT-f. — Enligt K. Collett (anf. st.) före- kommer den icke så sällan, ehuru spai'sani, på ett djup af 100 till 200 famnar vid Norges södra och vestra kuster, åtminstone upp till Trondlijemsfjoiden, och han antager den för alt vara stationär i näi-heten af Norges vestra kust, fastän i allmänhet blott äldre och större exemplar derstädes erhållas. — För öfrigt förekommer den vid ku^terna af England och Irland, der den dock i allmänhet enligt Fhancis Day tyckes vara sparsam, samt 1) Skelettets beskatFenliet utvisur, att det tillhört en ung individ, ehuru dess liinad är 540 mill. Slägtet Onos. Ifi3 enligt MoKKAu vid Fraiiki^ikes norra kust, men ej med säkerhet vid dess vestra, elnini Steinhalunhk erhållit den vid Lissabon och (Jadiz. I Medelhafvet är den allmän och häller sig ätVen der pä l)etydligt djup, men den der förekommande är vanligen nägot mindre och smärtare än den vid England och Norge. 1 afseende pä dess lefnadssätt känner man endast, att den är en djupvattensfisk, som sannolikt för det mesta håller sig vid bottnen samt enligt Fkancis Day väljer dels sandig och dels dyig botten. Den erhälles oft:ist under senhösten och vin- tern, hvaraf det synes troligt, att den undei' denna tid närmar sig kustei-na. I dess ventrikel har nran anti-äftat smärre fiskar och kräftdjur. I Medelhafvet lär den leka under slutet af våren. Dess kött skall vara särdeles smakligt. Den fångas vanligen pa slorbacka ellei' långref tillsamman med torsk och langa m. fl. VI. Slägtet Onos, Kisso. 1820. (Hi.st. nat. des piincip pruduct. de rKuroiie iiiérid. T III, pag. 214. — 1826. — Motellet, G. Cuvikr: Regne Aiiiinal, T. II, pag. 334. — 1829). Kropi)en iiur cllcr mindre längsträcld och iäcld ined små Jjäll. ijU skäfjfjtötn under hahan och två till fyra sädane på nosen. Små tänder, som på mellanJiäksbencn och merendels af ven på linderkäken och plogbenet äro kardlikt sitfanile, men inga förcfinnas på gombenen, och ofta äro en del af dem på mellankäksbentn och underkäken större än de andra dcrstädes. 2:nc skilda ryggfenor, af hvilka den l:sta är rudimentär och försedd ined små i en fåra långs ryggen liggande franslikc strålar, framom hvilka är en längre stråle. 1 analfcna, och stjertfenan distinkt. Bukfenorna med G till 8 strålar. Gäl- hinnans strålar 6 — 7. Aiqjcndices pyloricce få eller i incdel- niåttigt antal ^). — De små ungarne äro olike de äldre, och äro utrustade nud stark silf>:( rglans, och hafva stjertfenan ut- ringad eller tvär, s(tint hafva varit antagne såsom typer för ett särskildt slägte: Couchia, TiioMrsoN-). 1) Hos Onos cuiihviiis halva vi fmmit 8 teiiiligeu stora nppouJices pyloricfc. 2) Natiiral Histoiy of Irelmd, vol. IV pag. 190. — 1856. — Vid natuitbiskareiiiotet i Köiienh. 1873 u|i|ilyste A. W. Malm, att desse sinå- tiskai' äro ungar af slägtet Motclla (Onos) \ Förh. p. 384. — Ungar i tidi- 164 Släsftet Onos. Till detta slägte höra åtminstone 8 arter från både Gamla och Nya Werlden inom norre hemisfereu, och af dessa äro 4 att räkna till vår nordiska fauna. Onds. 2;ne. De längre Långs öfver skäggtöui- läppen . . . raarne pa nosen (utan inberäkning af den pä hakan) . . . . Arter: inga skäggtömmar. Stjärtens höjd fram- om stjertfenan ut- gör '/j af hufvndets längd 1. maculatus, Risso. derjemte en rad af omkring 8 rudimen- täre skäggtömmar 2. septemtrionaUs, Collett 3.ne 3. cimhrim, (Linné). 4. mustela, (Linné). 1. Onos maculatus, Risso. Tretömmade Skär långan. Få nosen finnas blott 2:ne sJiäggtömmar, utom den, som är under haJian, och långs öfverläppen äro inga rudimentärc sådane. Hufvudcts längd hmchålles 4^1^ — 5 ggr i totallängden. Sfjertens höjd strax framom stjertfenan idgör nngef. Vs t-Z^cr föga mindre del af hufvudets längd. Underkäkens längd större än längden af lista ryggfenan. Värmans minsta bredd mellan Ögonen ung ef. 1 '/.^ ggr större än ögats diameter hos de äldre '). Färgen mer eller mindre mörkt grägidaktig, med mer eller mindre tydlige svartaktige flächar. 2 rf. 58—64; af. 50—54; brf. 21; bf. 7—8; stjf. 6— 7 -f 23-f6— 7. gare utvecklingsstadier äro beskrifne af A Agassiz: On the young stagas of osseous Fishes; Proceed. of the American Acad. of Arts and Sciences, vol. XVII, 1882, pag. 294, pl. VII & pl. VIII, tig. 1-3. Med undantag af de allra tidigaste stadierna, äro de försciMc med särdeles långa och stora bukfenor- 1) Såsom öfver allt ofvan beräknas härvid icke den hud, som upptill betäcker öijonen. Tretömmade Skärlångan. 165 Ohos maculatff, Eisso: Hist. nat. des princip, product. de TRurope nié- ridion. T. 111, pag. 215. — 1826. Motellet tricirroia, S. NiLSSON: Prodronuis Iclitliyol. Scand. pag. 48. — 1832. (Non Brunnich). „ vulgaris, W. Yarrell: Hist. of Brit. Fishes, l:st ed. vol. 2, pag. 186. — 1836. „ tricirrata, S. Nilsson : Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 586. — 1855. „ Tulf/aris, W. Yarrell: Hist. of Brit. Fish. 3:rd edit. (Kicliard- son, vol. I, pag. 575. — 1859. „ iricirroin, A. Gunther: Catal. of the Fishes in the Brit. Museum, vol. IV, pag. 365. - 1862. (Partim). „ maculata, Idem: ibm, pag. 366. „ mticrophtJialma, Idem : Annals and Magazine of Natural History, 3:d series, vol. XX, pag. 290, pl. V, fig. B. — 1867. (Junior). „ tricirrata, R. Collett: Norges Fiske, pag. 121. — 1875. „ tmiculatn, E. Moreau: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 270. - 1881. „ tricirrata, Idem: ibm, pag. 268 (Partim). „ vulgaris, Chr. Lutkfn: Om nogle nordiske Havkvabbe- eller Mo- tella (Onos-) Arter; Vid. Meddelels. fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1881, pag. 235. — 1882. „ tricirrata, FRANCIS Day. The Fishes of. Great. Britain & heland Part. IV, pag. 317, pl. 89, fig. 1 & pl. 88, fig. 3. - 1882. viacropJitJuilma, Idem: ibm, pag. 319, pl. 88, fi. 2. Onos viikjaris, R, Collett ; Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879 -83 ; Nyt Magaz. f. Naturvidenskab. 29:de Bd. (aftr.) pag. 93. — 1884. Enligt Skand. Fauna benämnes den vid Bergen i Norge SteenVmge, men den har i samma arbete erhållit det Svenska namnet Tretimmad Skär- långa. Af R Collett har den blifvit benämnd Tretraaded Tang-Brosme. Anm. Chr. Lutken och R. Collett hafva påvist, att Gadus tri- cirratus, BRtJNNICH (Ichthyol. Massil.) sammanfaller med Linnés Gadus mediterraneus, som är en annan art än den liär i fråga varande, hvadan benämningen Onos tricirratus icke kan användas, och i allmänhet artnamnet tricirratus mäste förkastas, ocii i afseende på den arten, för hvilken det blifvit gifvet, lemna plats för det äldre af LiNNÉ gifna namnet mediterra- neus. Sedan vi fått tillfälle att undersöka 3:ne exemplar af Onos maculata, Risso, tillvaratagna vid Nizza af Prof. T. Thorell och jemte ett ex. af O. mediterraneus från samme lokal fiirärade af honom till Upsala Univer- sitets zoologiska museum, hafva vi blifvit förvissade om, att Yarrells Motella vulgaris med den förra är till arten identisk. Den har visserligen några få strålar mindre i 2:dra ryggfenan och analfenan än de större och äldre exemplaren från Norge vanligen hafva, nemligen det af Risso upp- gifna antalet 58 i den förra och 50 i den senare, men vi anse denna olikhet vara af mindre betydelse, då i allmänhet hos fiskarne inom ICG Slägtet Onos. denna familj antalet strälar i niinmda fenoi- är underkastadt en betydlig vexling hos samma arter. Uti bröstfeiuMiia liafva vi funnit det normala an- talet 21 strålar, elnirii liisso bloit u|)])£rifver 17. Uti bukfeiiorna hafva vi funnit hos ett exempl. 7 strålar ocli lios ett annat 8 d:(). och således hos det ena ex. 1 stråle mindre än O. inlhjaris vanligen liar i Norge'), men dä detta antal vexlar och vi filrut hafva sett, att antalet bukfensträlar kan vexla hos bivkelångan, anse vi, att denna skiljaktighet i det ena fallet icke är tillräcklig att grunda artskilnad, dä O maculntus från Nizza öfver- ensstämmer i det närmaste mod O. vuJgaris i kro])pens proportioner, d v. s. i förhällandet mellan hufvudets längd och totallängden samt mellan den förra längden och stjertens höjd strax framom stjertfenan, och i förhållan- det mellan hsta rvggfenans och underkäkens längd, hvilket förhällande lemnar ett godt kännemärke mellan den och O. mediterroneus, samt har blif- vit framhållet af E. Collett. De öfverensstämma dessutom äfven i det närmaste uti färgen, enligt livad åtminstone det ena Medelhafsexemplaret synes utvisa. För jemfurelses skull vilja vi här anföra några mätt å det största exemplaret af Onos maculatus frän Nizza. Totallängd 9"/,„ tum, dec. m. eller 291 mill. Största kroppshöjden, öfver 2:dra ryggfenans början, IY20 t- öl^lsr 43 mill. Stjertens höjd strax framom stjertfenan Vio t- eller 18 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anus 47io t. eller 129 mill. Huf- vudets längd 2 t. eller 60 mill. Nosens längd eller afståndet mellan ögat och nosspetsen V2 t- eller 15 mill. Ögats längddiameter (lika med dess vertikale) "/20 ^- ^^^^^ ^^ m\\\. Pannans minsta bredd mellan ögonen Vm t. eller 12 mill. Afstånd mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäks- benet l^/jn t. eller 34 mill. Underkäkens längd 1 720 t- eller 37 mill. l;st.a ryggfenans längd 1 '/m *• ^l^^i' 33 mill. Längd af l:ste strålen i den samma '/,n t. eller 9 mill. Bröstfenans längd l%o *• <^'^^^' 37 mill. Stjer- tens hlV]å framom stjertfenan är proportionsvis något mindre än hos O. vul- garis, men detta kan utan tvifvel bero derpå, att exemplaret är mindre och yngre. Beskr. Dess längd stiger vid Norges vestra kust till nå- got öfver IG-/3 tura, dec. m. eller 500 mill., ehuru de. som erhållas, oftast äro mindre än detta mätt. — Den har en tem- ligeu smärt och långsträckt, och framtill något triudhigd och baktill hoptryckt kroppsform. A ett i trakten af Bergen i Norge taget exemplar hafva vi funnit följande mått. Totallängd 12 tum, dec. m. eller 360 mill. vStörsta kroppshöjden, öfver början af 2:dra ryggfenan, P/,,, t. eller 54 mill. Stjertens höjd strax framom stjertfenan 'V'jo t. eller 25 mill. Afståndet mellan nosspetsen och anus 5^/20 t. eller 157 mill. Kroppens störste tjocklek, öfver bröstfenornas fästen, 1 '-Yao t- eller 49 1) Risso uppgifver strålarnes antal i bukfenorna vara fi, och Gun- THRR uppgifver, märkvärdigt nog, det samma vara 5. Tretömmade Skiirlungan. jI^'^]! mill. Hufvudets längd 2 '/o t. eller Ib mill. Nosens längd eller afståndet mellan ögat och nosspetsen 7in ^- ^'^^^^' '^^ mW^- Ögats längddiameter, som är lika med dess vertikale, 11 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen '/o ^'- ^ller 15 mill. Af- ståndet mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet 1V,>„ t. eller 40 mill. Underkäkens längd I'/, t. eller 45 mill. l:sta ryggfenans längd 1 Yso ^- ^ller 34 mill. och längden af l:ste sti-ålen i den samma omkr. -Yin ^- sller 9 mill. Bröst- fenans längd 1 '/2 t. eller 45 mill. och skäggtömmens under hakan längd "/so ^- ^Her K) mill. — Enligt dessa mått inne- halies största kroppshöjden, då buken icke är utspänd, 0-/^ ggr i totallängden, och störste tjockleken är icke m^-cket mindre än största kroppshöjden, hvilket antyder den trindlagde formen å den främre delen af kroppen. A stjerten är kroppen deremot hop- ti-yckt och är detta allt mera och mera bakåt, så att stjerten bakerst är helt tunn. Dess höjd strax framom stjertfenan utgör '/a af hufvu- dets längd och nära hälften af största kroppshöjden, och är således temligen betydlig, och utvisar, att kroppen bakåt aftager långsamt och obetydligt i höjd. Afståndet mellan nosspetsen och anus innehålles något mera än 2^/^ ggr i totallängden, och anus har således sitt läge ett godt stycke framom midten af denna, men bakom början af 2:dra ryggfenan och ungefär under den 13:de strå- len i den samma. — Hufvudet är framtill afrundadt eller mycket trubbigt och temligen kort, så att dess längd innehålles nära 5 ggr i totallängden. Nosen är temligen kort, men öfverkäken skjuter framom den undre d:o. Sedd från sidan, är nosen myc- ket trubbigt tillspetsad, och, sedd ofvanifrån, afrundad. Dess längd eller^ afståndet mellan ögat och nosspetsen innehålles nära 3 72 ö&i' i hufvudets d:o. Den är bred och nedtryckt. Den har 2:ne långe och tillspetsade skäggtömmar (en vid h vardera frilmre näsborren) och under hakan förefinnes en dylik af ungef. samma längd och något längre än ögats diameter, men vid läpparne finnas inga spår till skäggtömmar. Munnen är stor och munvinkeln är under och den bakre änden af öfverkäks- benet ett godt stycke bakom baki-e kanten af ögat. Läpparue äro tjocke och rörlige. Näsborrarne, som äro lika store, sitta ungef; midt emellan ögonen och nosspetsen, och äro temligen långt åtskilde, och vid bakre kanten af de främre äro nosens båda skäggtömmar belägne. Ögonen äro små och klotformiga, och deras diameter är ungef. lika med '/.^ af nosens längd och 168 Slägtet Onos. innehålles omkr. 7 ggr i liufvudets d:o. Paiman och hjessan äro nedplattade, och den förra är bred, så att dess miusta bredd mellan ögonen är ungef. 1 '/-i ggi' större än ögats diameter. Locket och uuderlocket, som omslutas af en bred hudkant, förete baktill en föga märkbar aftrubbad vinkel. Den af de båda före- nade gälhinnorna bildade gemensamma fria hudfliken under gäl- näset är mycket bred, och hvardera gälhinuan har 7 strålar. Hufvudet är på sidorna och ofvan, med undantag af uosspetsen, täckt af mycket små fjäll, och sådana förefinnas äfven på under- käksgrenarne; och talrika slemporer synas på hufvudet ofvan och på sidorna. Dess hud så väl som huden i allmänhet på kroppen och fenorna är tjock och mer eller mindre lös. — Tän- derna äro till större delen mycket små och bilda kardlika band på mellankäksbeuen, underkäken och främre änden af plogbe- net. Mellankäksbenens band äro något bredare än de på under- käken, och i yttre kanten af de förra och den inre d:o af de senare är en rad tänder, som äro flera gånger större än de an- dra. Det på plogbenet varande bandet, som är temligen bredt, är nästan rätvinkligt, med en framåt rigtad spets i midten. Alla tänderna äro krökta inåt eller bakåt, men de äro ej syn- nerligen skarpt tillspetsade. — l:sta ryggfenan, som börjar midt öfver gälspriugans öfre vinkel och något framom bröst- fenans fäste, och på ett afstånd från nosspetsen, som är lika med hufvudets längd, samt till större delen är dold i en djup långs främre ryggen gående fåra, är rudimentär och med ut- seende af ett smalt, i öfre kanten fransadt band, hvars frans är bildad af de mycket små och fine samt talrike strålarne, till ett antal af 55 till GO, af hvilka dock den l:ste är flera ggr större än de andre, med längden föga mindre än ögats diameter. Denna fenas längd är mindre än längden af underkäken, samt äfven något mindre än V2 ^f hufvudets längd. — 2:dra rygg- fenan, som börjar ett litet stycke bakom den l:sta d:o och på ett afstånd från nosspetsen, som är väl 1 V2 ggi* större än huf- vudets längd, är särdeles lång — så att dess längd utgör något mera än V2 ^^ totallängden — samt slutar midt öfver slutet af analfenan och nära stjertfenan, från hvilken den så väl som analfenan är fullständigt skild. Den är låg och nästan jemn- hög, blott något högre baktill, der dess höjd är föga mindre än nosens längd. Den har både främre och bakre hörnet afrundade samt 58 till 64 (vanligen 60—62) strålar, och är liksom de TretÖmrnade Skärlängan. 169 andra fenorna innesluten i en ganska tjock hud. — Analfcnan, som l)örjar strax bakom anus, är af samme form som 2:dra ryggfenan, men är kortare ocli något lägre. Den har 50 till 54 (vanligen 51 — 52) strålar. — Bröstfenorna, som räcka nå- got litet bakom börjau af '2:dra ryggfenan samt äro bredt ovala eller, då de utbredas, uästan rundade, hafva i allmänhet 21 strålar. Deras längd innehålles ungef. 1 -/.-j ggr i hufvudets d:o. — Bukfenorna, som äro fastade framoiu bröstfenornas fästen och äro ganska långt åtskilda, äro bredt lancettformiga och spet- sigt utdragna, derigeuom att l:ste och 2:dre strålarue, som hafva frie spetsar, äro trådlikt förlängde, i synnerhet den 2:dre, som är längst, men de räcka dock knappt till spetsarne af bröstfe- norna. Hos de yngre räcka de dock förbi dessa senare fenor. Deras strålar äro 7 till 8, hos oss i allmänhet 8, och de in- nerste af desse äro helt små. — Stjertfenan, som är af medel- måttig storlek och starkt afrundad, och hvars längd är något större än bröstfenornas d:o, har 2.3 greuige strålar och ofvan och nedan 6 till 7 icke greuige stödjestrålar. — Fjällen äro mycket små, afiåugt ovala eller elliptiska på kroppen, och tunna, samt endast försedda med tätt stående koncentriska undulära och ojemna strimmor omkring en aflång kärna och afbrutna vid fjällens båda ändar, af hvilka den instuckne är urnupen. Deras längd är omkr. 8 mill. De äro temligen fastsittande, och be- täcka alla fenoi'na till större delen. — Sidolinien, som har tem- ligen glesa hvitaktiga porer, bildar en svag båge öfver bröst- fenan, der den går nära ryggkanten, och sänker sig starkt ett stycke bakom börjau af 2:dra ryggfenau och öfver anus, samt går derefter rät långs midten af stjertens sida, men är otydlig ellei- upphör på den bakerste delen af stjerten. — Färgen nå- got föränderlig och mer eller mindre mörkt grågulaktig och ljusare undertill, vanligen med talrike svartaktige eller svart- brunaktige fläckar, som stundom äro otydlige och i synnerhet äro märkbare hos de äldre. Stundom är bottenfärgen så mörk, att fläckarne äro otydlige. Iris guldgul. Uugarne af uågra turas längd äro vanligen af en enfärgadt brunaktig färg. En- ligt DuNN (hos Francis Day) varierar färgen stundom derhän, att bottenfärgen är gulhvit och de mörke fläckarne intensivt svarte. Uti karakteristiken öfver slägtet hafva vi anfört, att de små ungarne afvika så mycket från de äldre, att de under en 170 Sliij.-tet Onos. längre tid nppstiUdes susoni typer för ett eget genus. Det är sannolikt ungar af denna ai't, som beskrifvas af Montagu') under namnet (iadns arfjcntcohis, och som liade 2:iie skäggiömmar på nosen och 1 under hakan. Ryggen var blågrön ocli kropps- sidorna och buken silfverhvita och glänsande. l:sta ryggfenan började öfver gälspringan, och stjertfenan var nästan tvär. Deras längd var omkr. '2 Engelska tura. Francis Day har å pl. 88, fig. 8 afbildat en unge i Couchiastadiet af 31 mill:s längd, samt lemnat en allt för kort beskrifning. Hufvudets längd innehölls 4 ggr i totallängden. Öfre sidan af hufvndet var plattad, och pannans bredd mellan ögonen var lika med deras diameter. Änddeleu af bukfenan var djupt svart och en svart fläck före- fanns vid basen af bröstfenan. — Chr. Lutken-} har lemnat korta karakteristiker öfver 4 ungar, som han antager för att tillhöra den här i fråga varande arten, och som till större delen äro mindre än de af Montagu beskrifne. N:o 1: Totall. 20 '/o mill. l:sta ryggfenan ännu icke utbildad. Skäggtömmarne icke synlige. På hvardera tinningen 2me korte utstående taggar. Nosen kort. Öfverkäksbenet når till pupillen. Bukfenorna äro hvita och nå till anus. Hufvudet utgör '^ och kroppens höjd '/5 af totallängden. (Tagen i Atlantiske Oceanen). — N:o 2: Totall. 22 mill. Bröstfenorna med 22 och bukfenorna med 7 strålar. l:sta ryggfenan outbildad, men början till dess l:ste stråle är synlig. Alla 3:ne skäggtrådarne äro synlige men korte. Nosen är kort och ögonen stora. 2:ne korte utstående taggar på hvardera tinningen. Bukfenorua långa och nående till anus, samt svarta på yttre halfdelen. Hufvudet utgör 'Vn och kropps- höjden Vii '''^^ totallängden. (Fr. Atlantiske Oceanen mellan 57'^-59" N. Br.). — N:o 3: Totall. 35 mill. Bröstfenorna med 22 och bukfenorna med G strålar. Nosen kortare än hos N:o 4, men eljest liknar den denne senare i kroppsformen, hsta ryggfenans l:ste stråle föga utbildad, men dock tydlig. Öfver- käksbenet räcker till midt under ögat. Hufvudets längd utgör 1/5 och kroppshöjden '/; ^f totallängden. Taggarne på tinnin- garne äro försvunne. (Fr. 50" N. Br. och 15" 30' AV. L.). — N:o 4: Totall. 49 mill. Bröstfenorna med 21 och bukfenorna 1) Meni. of the Werner. Nat. Hist. Soc. vol. II, pag. 449. — 1818. 2) Vidensk. Meddelels. fra den natiivliist. Foren. i Kjiibenli. 1881, jiag. 245. Tretömmado Skärhin2:;ui, 171 med (5 strålar. Färgen mörk på i'yggeii, men utan fjäll, och på sidorna matt silfverglänsande. l:sta ryggfenan ncji dess I:ste stråle väl ntjjildade, äfvensom de '2:ne skäggtöramarne på nosen och den 8:dje under hakan. Bnkfenorna hvita, nngef. så långa som bröstfenorna. Ögats diameter nngef. lika med pannans bredd (K-h nosens längd. Ofverkäksbenet räcker icke helt och hållet till ögats bakre kant. Hnfvudets längd utgör -/n ^^h kroppens höjd '/t "^^ totallängden. Af sidolinien synas porer ofvan gäl- locket och omkring !) sådana bakom detta. Stjertfenan städse tvärt afskuren baktill. (Fr. 45)" N. Br. och 10" W. L.). — Den något större ungen, som redan lemnat Conchiastadiet, be- skrifves af A. (jrUNTHEu') i korthet såsom en ny art, under nam- net MoteUa macropldlialnia. Dess totallängd var 8 Eng. tum eller omkr. 75 mill. Med 3:ne skäggtömmar försedd, utmärkte den sig företrädesvis från de med detta antal försedda arterna ge- nom sina stora ögon, hvilkas diameter var lika med nosens längd och utgjorde '4 '^f hnfvudets d:o samt var mycket större än pannans bredd mellan dem. Tänderna på underkäken voro myc- ket olikstora, och en del af dem hade utseende af huggtänder. l:sta ryggfenans l:ste stråle nngef. så lång som ögats diameter. 2:dra ryggfenan med 55 och analfenan äfven med 55 strålar, och stjertfenan enligt figuren starkt afrundad eller nästan trub- bigt tillspetsad. Enligt den samme innehålles hnfvudets längd nngef. 41/2 ggi' i totallängden. På ryggen hade den smala brunaktiga tvärband. (Från Hebriderna på 80 — 90 famnars djup, tagen med bottenskrapa), Francis Day har å pl. 88, fig. 2 afbildat ett annat något större sådant exemplar under samma namn. Det var 4 '/u Eng, tum långt, samt var taget på 80 famnars djup mellan Shetland och Färöarna. Vid Sverige är Trctömmadc Skärlångan ytterst sällsynt, och vi känna blott ett exempel på, att den här erhållits. Kon- servator G. KoLTHOFF har neraligen meddelat oss, att han i Uddevalla köpt ett exemplar, som blifvit fängadt i skärgården der utanför i närheten af Södra Grundsund, och hvilket exem- plar sedermera blifvit förvar fvadt till Göteborgs museum, der det förvaras. — Enligt Norges Fiske förekommer den vid Nor- ges vestra kust i trakten af Bergen icke så synnerligen sällan, samt torgföres i nämnda stad företrädesvis under sommaren. Enligt Skand. Fauna är den dock derstädes temligeu sällsynt, 1) Ann. a. Magaz. of Nat. Hist. 3:0 ser. vol. XX, p. 290, pl. V, fig. B. 172 Slägtet Onos. och detta hafva vi äfven sjelfve erfarit. Den går något längre upp emot norden, ocli har af P. Olsson ') iakttagits vid Aale- sund samt lär äfven vara anträffad vid Nordland. — För öfrigt förekommer den vid kusterna af England, Skotland, Irland och Frankrike samt i Medel hafvet. Den håller sig på ringa djnp, på herghotten, beväxt med tång, och rör sig der lifligt och snabbt. Ungar af den träffas dock stundom på betydligt djup. Dess föda utgöres dels af smärre fiskar och dels och förnämligast af kräftdjur. Enligt Yarrkll lär den leka under vintern. W. Thompson-) har i början af Oktober hos hanen funnit mjölken starkt utvecklad. Den har snart efter fångsten en obehaglig lukt, och anses ej af värde såsom födoämne. 2. Onos septemtrionalis, R. Collett. Nordiska Skärlångan. 2:nc sMgytömmar im nosen och 1 ä:o under hakan, samt dcrjemte omhr. 8 rudimcnUirc (till en del hloit hnölformige) sådanc långs öfverläppen, af hviJha de 2:ne främste under nosspeisen ära störst. Hufvudets längd innchällcs föga mera än 4 ggr i totallängden. Anus ligger ungef. midt emellan nos- spetsen och slidet of analfcnan. Sidolinicn har omkring 20 stora porer. Färgen enfärgadi gråhrun'^). 2 rf. 49—52; af. 41—43, Inf 15-16; bf. 7; stjf. 28—80. Motella septemirionalifi, R. Collett : Aniials and Magazine of Nat. Hist. ser. 4, vol. 15, N:o 85, pag. 82. — J874. „ „ Idem: Norges Fiske, pag. 117. pl. II. — 1875. „ „ Idem: Fiske, iiKisamlede under den Norske Nord- havs-Expeditions 2 förste Togter, 1876 og 1877; Christ. Vid. Selsk:s Forh. 1878, N:o 4, pag. 20 (aftr.). — 1878. „ „ IdkM: Meddelels. om Norges fiske i Aarene 1875 -78; Christ. Vidensk. Selsk. Forh; 1879, N-.o 1, pag. 68 (aftr.) — 1879. Onos „ Idem-. Den norske Nordhavs-Expedition 1876 — 1878, Zoologi, Fiske, j.ag. 138, pl. IV, fig. 35 —36. - 1880. 1) Öfvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1867, p. 650. 2) The Natural History of Ireland, vol. IV, p. 186. 3) Denna diagnos så väl som fidjande beskrifning grunda sig pä de af R. Collett lemnade beskrifningar och afbildningar. Nordiska Skärlångan. 173 Motella septemtricnalis, Ceir. Lötken: Om nogle nordiske Havkvabbe- eller MotoUa- (Gnos) Arter; Vid Äleddelels. fra den natiuhist. Foren. i Kjub. 1881, pag. 234. 1882. Onos „ K. COLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt Magaz. for Naturvid. 29:de Bd. (aftr.) pag. 86. — 1884. BesJcr. Det största hittills erhållua exemplaret, som är afbildadt i naturlig storlek i "Norska Nordhavs-Expeditionen", har en totallängd af nära 5 7io ^- ^ll^i" ^^^ mill., men det är antagligt, att den kan ernå vida större dimensioner, och möj- ligen blifva lika stor som Onos rehihardl, eller omkring 1 fot eller 300 mill. läng. — Den är af en jemförelsevis kort och undersätsig kroppsform. Collett^) anför följande mått å det största ex. Totallängd 173 mill. Hufvudets längd 42 mill., hvilken senare således innehålles föga mera än 4 ggr i total- längden. Hos ännu yngre ex. är hufvudet något kortare, och kan innehållas nära 5 ggr i den senare. Kroppens största höjd är betydligt mindre än hufvudets längd, och innehålles omkr. 5-/3 ggi" i totallängden. Stjertens höjd strax framom stjert- fenan innehålles nästan 3 ggr i öfverkäkens längd. Anus har sitt läge ett godt stycke bakom spetsarne af de tillbakasträckta bröstfenor nn, och nästan midt emellan nosspetsen och slutet af analfenan. — Hufvudd är stort, starkt nedtryckt och med tjocka, muskulösa kinder. Underkäken är icke så långt fram- skjutande som den öfre. Munnen är särdeles stor och större än hos någon af de andra arterna. Munspringan sträcker sig långt bakom ögat, och öfverkäkens längd är lika med afståndet mellan ögat och bakre kanten af locket, eller längden af hufvudets postor- bitale del. De egentlige skäggtömmarne på nosen äro 2me: en vid bakre kanten af hvardera näsborren (nasaltömmar), men utom desse företinnas långs öfverläppens öfre kant en rad af omkr. 8 rudimentäre sådane, af hvil ka de 2me främste ("rostral- trådarne"), som hafva sitt läge under nosspetsen, äro störst, och de andre trenne på hvardera sidan af desse äro helt korte och knölformige. Dessutom företinnes en liknande knöl på hvar- dera sidan af hakans skäggtöm. Ögonen äro små, och deras diameter innehålles hos de större exemplaren 2 ggr i nosens längd och omkr. 7 '/•> ggr i hufvudets d:o. Hos de mindre ex. 1) Den Norske Nordhavs-Exped. Zool. Fiske, p. 139. 174 Släfftet Onos. iiro de jemförelsevis större, och deras diaivietei' ar lies dem ej mycket mindre än nosens längd, samt innehålles blott 5 ggr i hufviidlängden. Pannan Diellan ögonen är bred samt märkbart bredare än längden af ögats diameter. Den af de båda förenade gäl- hinnorna nnder gälnäset bildade gemensaiiinie liudtliken är bred, och gälhinnans strålar äro 7. — Täuilcnin äi-o olikstora, ehuiu för det mesta små, samt bilda kardlika band på käkarne och plogbenet. På mellankäksbenen är den yttersta radens och på underkäken den innerstas d:o större än de andra, och de i nämnda rad på den senare äro störie än de på de fön'a. Alla äro krökta inåt. Det på främre änden af plogbenet varande bandet är halfcii-kelformigt, och dess tänder äro helt små. — l:sta nj(j D:o mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet 48 » — 39 » Underkäkens längd 45 » — 35 » Itgats längddiameter 15 » — 14 » Pannans minsta bredd mellan ögonen .... 14 » — 10 » Afstäna mellan nosspetsen och l:sta rygg- tenan 63 » — 54 » l:sta ryggfenans längd 35 )> -- 31 » 2:dra " d:o d:o^ 240 » — 180 » Bröstfenans d:o 52 » — 43 d Bukfenans d.o 35 » — 30 » Stjertfenans d:o 64 « — 47 t ') Största kroppshöjdeu, öfver börjau af 2:dra ryggfeuau, iune- hålles enligt dessa mått omkr. 7 till 8 ggr i totallängden, och är jemförelsevis störst hos det största exemplaret. Störste tjock- leken, öfver locken eller ock öfver bukens midt, är mindre än största kroppshöjden, . hvadan kroppen älven framtill är något, ehuru obetydligt, hoptryckt. Bakåt är den deremot starkare hoptryckt, och bakre delen af stjerten är ganska tunn. Kropps- höjden aftager mycket långsamt bakåt, och stjertens höjd strax framom stjertfenan är jemförelsevis större hos det större exem- plaret, der den innehålles endast omkr. 3 7-2 ggi' i hufvudets längd, då den deremot hos det mindre exemplaret innehålles 5 ggr i samma längd. Anus ligger ungef. under den 10:de strålen i 2:dra ryggfenau och ett godt stycke framom midteu af totallängden, äfvensom framom midten af afståndet mellan nosspetsen och slutet af analfenau. Bakom anus är en liten genitalpapill. — Hufvudet är temligen stort och af en konisk 1) Dessa mått utvisa några anmärkningsvärda skiljaktigheter, som utan tvifvel hafva sin grund uti lokalernas olikhet, och deruti att denne tisk vid Gotland är en djupvattensfisk, som håller sig enligt G. Lind- ström på 50 — 70 famnars djup. — Det här beskrifna exemplaret från ■Gotland är af nämnde författare föräradt till Upsala Universitets zool. museum. Lilljeborg, Fiskarne. U. ' '^ 178 Slfigtet Oiios. och framtill trubbig form. Dess längd innehålles hos det mindre ex. ej fullt 5 ggr och hos det större SVo gg^' i totallängden, och det är således proportionsvis betydligt större hos det förra. Nosen, som är hög och kullrig samt trubbig, med mjuk spets, skjuter framom öfverkäken,och denne senare skjuter framom undei- käkeu, hvadan nosspetsen är långt framstående framom spetsen af den sist nämnde. Nosens längd eller afståndet mellan ögat och nosspetsen är större än ögats läiigddiameter, och innehålles ungef. -4 ggr i hufvudets längd. ^Munnen är stor och mun- vinkeln är bakom ögats bakre kant, och afståndet mellan nos- spetsen och bakre änden af öfverkäksbenet utgör vida öfver hälf- ten och stundom nära -/j af hufvudets längd. Läpparne äro tjocke och rörlige. Skäggtömmen under hakan är kortare än ögats längddiameter. Den öfver öfverläppeu och under nosspet- sen varande skäggtömmen är mindre än den under hakan, men bakom hvardeva främre näsborren är en fint tillspetsad och vid spetsen borstlik skäggtöm, som är vida längre än ögats längd- diameter. Näsborrarue äro långt åtskilde, och den bakre, som är aflång, sitter närmare ögat än nosspetsen, men den främre sitter närmare den senare än det förra, ögonen äro temligen stora och ovala, med längddiametern störst, och denne inne- hålles 5 eller nära 5 ggr i hufvudets längd samt är större än pannans minsta bredd dem emellan. Pannan och hjessan äro något kullriga. Locket och underlocket bilda baktill en trubbig och något utstående flik. Den af de båda förenade gälhinnorna bildade gemensamma fria hudfliken under gälnäset är mycket bred, och hvardera gälhinnau har 7 strålar. Hufvudet är öfver allt, med undantag af läpparne, täckt af mycket små fjäll. — Tänderna äro små, men olikstora. På mellaukäksbenen bilda de ett smalt kardlikt band, och de i den yttre raden äro glesa och betydligt större än de, som sitta innanför dem. På under- käken bilda de blott 2me rader och de i den inre raden äro glesa och mycket större än de i den yttre d:o. De på främre änden af plogbenet äro särdeles små, och bilda blott ett helt litet framåt tillspetsadt fält af 2:ne rader. Svalgbenens tänder äro små och spetsiga och kardlikt sittande. — l:sta ryggfenan börjar särdeles långt fram på nacken, och afståndet mellan den och nosspetsen är kortare än hufvudets längd, och fenans längd är mindre än '/o '<^^ hufvudets d:o. Dess förste stråle är lång, med borstlik spets, och räcker tillbakalagd till eller förbi början Fyrtömmade Skärlån^^aii. 179 af 'J:åvd ryggfeniiii 'j. Den öfrige delen af den rudimentära franslika fenan är för det mesta dold i en djup fåra och har 37 till 42 mycket små strålar. — 2:dra ryygfenan, som börjar strax bakom den l:sta d:o och ett stycke framom spetsarne af de tillbakasträckta bröstfenorua, är nästan jemnhög och endast något litet högre baktill, der dess höjd är ungef. lika med af- ståndet mellan nosspetsen och ögats midt samt med 7-2 af bröst- fenans längd, men är lägre än stjei-tens höjd deiiuider. Dess längd är betydligt större än '/o af totallängden. Den har både främre och bakre hörnet afrundade och räknar -tii till 50 strålar. — Analfenan börjar strax bakom auus och slutar obetydligt framom slutet af 'Jidra ryggfenan, samt är liksom denna full- ständigt skild från stjertfenan, ehuru afståndet dem emellan är litet och något mindre än '/s ^.f nosens längd. Den är af samme form som 2:dra ryggfenan, men något lägre och kortare, och räknar 39 till 45 strålar. — Bröstfenorna äro af en elliptisk och baktill afrundad form samt teraligen stora, så att deras längd utgör ungef. -/j af hufvudets d:o, iPiCn de räcka dock icke till anus. De hafva IG till 17 strålar, — Biihfenorna, som äro fastade framom bröstfenorna, äro små, lancettformiga och tillspetsade, och räcka blott ungefär till midten af bröst- fenorna, och deras längd utgör omkr. '-/.j af de senare fenornas d:o. De hafva 5 strålar, af hvilka de 3:ne yttre hafva frie spetsar och den 2:dre är längst, utan att dock vara mycket långt utdragen. — Stjertfenan, hvars längd utgör ungef. V.5 af huf- vu ^- ^^^^^' ^^ mill. l:sta ryggfenans längd 'Vso ^- e^l^r 25 mill. Längd af dess l:ste stråle 11 mill. Längd af 2:dra ryggfenan 3 7,o t. eller 102 mill. Längd af bröstfenan 7,o t. eller 24 mill. Längd Fenitömmade Skärlånaraii. 187 af bukfeiian '7,„ t. eller 24 mill. Längd af sfjertfenau fråu den ytterste stödjestrålen 32 niill. Den är således af en medel- måttigt långsträckt kroppsform, samt ej så smärt som de yngre. Största kroppshöjdeu innehålles 6 ggr i totallängden, och störste tjockleken utgör -/-^ af den förra, hvadan den, eliurii temligen tjock framtill, dock der är något litet hoptryckt. Ännu vid analöppningen är kroppshöjden föga mindre än den störste d:o, men derefter aftager den starkare bakåt, och är strax framom stjertfenan föga större än '/s ^f största kroppshöjden. Anal- öppningen har sitt läge under 7:de strålen i den '2:dra rygg- fenan, och afståndet mellan den ocli uosspetseu är betydligt mindre än '2 af totallängden äfvensom mindre än '/-i ^f af- ståndet mellan nosspetsen och stjertfenans bas. — Hufvudet är litet, och dess längd innehålles omkr. ö^'.^ gRi' i totallängden. Sedt från sidan, är det framtill trubbigt tillspetsadt, med öfre och undre profilerne lika mycket konvergerande, och sedt ofvan- ifråu, har det nosen framtill afrundad. Nosen är temligen låg, och den så väl som pannan och hjessan äro något nedplattade. Öfverkäken räcker framom den undre. Munnen är af medel- måttig storlek, och muovinkeln är under ögats midt och bakre änden af öfverkäksbenet är under dess bakre kant. Läpparue äro tjocke och rörlige. Skäggtömmarue, 5 till antalet, äro icke af någon betydlig längd. Den under hakan och de båda vid de främre näsborrarne (nasaltömmarne) äro ungef. af samma längd samt föga längre än ögats diameter, och de båda, som äro belägne under nosspetsen och intill öfverläppen (labialtöm- marne) äro betydligt kortare. De bakre uäsborrarne äro nära intill ögonen, och hafva vid sin främre kant en liten hudflik, och de främre äro belägne ungef. midt emellan nosspetsen och ögonen, och hafva hvardera vid sin bakre kant en skäggtöm. Ögonen äro små, och deras diameter innehålles ungef. 7 ggr i hufvudets längd och väl 1 ^2 ggi' i pannans minsta bredd dem emellan. Kinderna äro köttfulla och något konvexa. Locket och underlocket bilda tillsamman baktill en trubbig, af en hud- flik förlängd vinkel. Den af de båda förenade gälhinnorna bil- dade gemensamma hudfliken under gälnäset är bred, och hvar- dera gälhinnans strålar äro 6 — 7 'i- Hufvudet är täckt af 1) Alltalet 6 har äfveii Kröyek funnit, och vi hafva funnit stundom 6 och stundom 7. Detta senare talet uppgifves af Schaijekström och Francis Day, och torde derför vara det vanligaste. 188 Slägtet Oiios. mycket små fjäll ofvan och på sidorna, med undantag af nos- spetsen, och det har rader af glesa, hvitaktiga slemporer. — Tänderna äro små och trubbiga, och bilda på mellankäksbenen och underkäken kardlika band, som framtill bestå af 3 — 4 irre- guliera rader, och de i den yttersta raden på de förra och den innersta på den senare äro föga större än de andra. På främre änden af plogbenet är ett nästan hästskoformigt band af lika- dana tänder i 2 — 3 irreguliera rader. — l:sta ryggfenan, som börjar på nacken ofvan gälspringorna och hvars längd utgör ungef. "Vs af hufvudets d:o, har ungef. 50 till 58 strålar, af hvilka den l:ste ej är fullt hälften så lång som fenan och de andre äro rudimentäre. Den franslika, rudimentära fenan är till en del dold i en djup långsgående grop, liksom hos de andra arterna. — 2:dra ryggfenan, hvars längd är föga större än V2 ^f totallängden och som börjar en ögondiameter bakom den l:sta d:o och ungef. öfver spetsen af den tillbakalagda bröst- fenan, samt är jemnhög, med höjden knappt utgörande '/a af kroppens höjd öfver anus, och som har främre och bakre hör- nen afrundade, har 47 till 55 (vanligen omkr. 50) strålar, och den slutar något litet bakom slutet af analfenan och hos de äldre på ett afstånd från stjertfenan, som är lika med '/2 ^Her -/a af ögats diameter. Hos de yngre sammanhänger den vid basen baktill med den ytterste öfre stödjestrålen i stjertfenan. — Analfenan börjar strax bakom anus och liknar "iidra rygg- fenan, men är något lägre och kortare än den, och är hos de yngre fullständigt skild från stjertfenan, samt har 40 till 4(! (vanligen 42 — 43) strålar. — Bröstfenorna äro temligen små, med längden utgörande ^/^ af hufvudets d:o, samt af en oval form, med snedt afrundad spets. Deras strålar äro 16 till 17. — SuJifenorna äro fastade ett godt stycke framom bröstfenor- nas fästen, och hafva en temligen bredt lancettformig form, med långt utdragen spets, samt 7 strålar, af hvilka de 3:ne ytterste hafva frie spetsar och den 2:dre är långt utdragen, dock ej mera än att dessa fenor blott räcka något utom bröstfenornas midt samt hafva dessa eenares längd. — Stjertfenan är af medelmåttig storlek, med längden från och med de ytterste sidostrålarue något mindre än hufvudets d:o. Den är vid spetsen starkt afrundad, och har 21 grenige strålar och ofvan omkr. 5 och nedan 6 icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro mycket små och spånlikt lagda, och betäcka stjertfenan till större delen samt Femtömmade Skärlångan. 189 sträcka sig äfveu ut ett stycke mellau strålarne i 2:dra rygg- fenan och den bakre delen af analfenan, och betäcka yttre sidan af bröstfeuorua emot basen. Hos det exemplar, hvars mått ofvan blifvit anförda, är de störstas längd föga större än 1 mill. De äro af en oval form, med båda ändarne lika breda, och deras struktur eller striering liknar den samma hos den närmast föregående arten. — SidoJinicu har glesa och aflånga, hvitaktiga porer, som i dess främre del, ofvau bröstfenan bilda en nästan rät eller svagt bågböjd linie, som fortsattes närmare ryggkanten till något bakom 2:dra ryggfenans början samt der upphör, men något framom dess slut börjar ungefär midt på kroppssidan och under den förra en annan dylik linie, som går långs kroppssidans midt till bort emot bakre delen af stjerten, der den upphör innan den når stjertfenan. ~ Färgen är äfven hos denna art underkastad vexlingar, ehuru i mindre grad än hos närmast föregående arten. Hufvudet och kroppen ofvan mörkt gråbruna, sidorna glänsande af silfvergrå, i grönaktig bronzfärg stötande färg, och med ett rödgulaktigt slemmigt öfverdrag, som lätt afgår. i^idra ryggfenan brun och emot bakre änden svartaktig. Bröstfenorna nästan pomeransfärgade, med svart kant. Bukfenorna med pomeransfärgade strålar och hvitgul hinna. Analfenan rosenröd, med svartaktig kant. Stjert- fenan mörkbrun. Detta var färgen på ett friskt omkr. 240 mill. långt exemplar enligt N. O. Schagerström. Enligt den samme hafva mindre exemplar stundom haft öfre kroppssidan mörkt brunaktig, och sidorna grågula. Yi hafva å exemplar från Bohuslän funnit färgen ofvau mörkt brunaktig, på sidorna något ljusare brunaktig eller gråbrunaktig och på buken silf- vergrå och under hufvudet hvitaktig. 2:dra ryggfenan, anal- fenan och stjertfenan mörkt grabrunaktiga, de båda senare med svartaktig kant, och den sist nämnda gråhvitaktig framtill. Bröstfenorna svartblå, och bukfenorna af bukens färg, ehuru mörkare emot spetsarne. Iris silfvergrå, med svartaktig skugg- ning. Munnen inuti hvit. Vnyarne af denna art hafva oftare anträffats än de af l:sta och 3:dje arterna, och det är desse som ligga till grund för Codch's slägte Ciliata ') och hans art Ciliata glanca, och för Il Loudous Magazine of Nat. History, vol. V, p. 15. fig. 2. 190 Slagtft Onos. W. Thompsons slägte Couchia^) och sannolikt äfvon för den senares art Couchia minor. Äfvec ligga de till grund för M. v. DiJBENs ocli J. Kokens utförliga och noggranna beskrifning af deras Motella (Couchia) argcnteola-), som dock icke är sy- nonym med MoNTAGu's Gadus argenteolus, hvilken enligt hvad vi ofvan anfört är ungen af Onos niaculatus. Den som först ådagalagt, att desse ungar verkligen äro ungar af Onos mtistela, och således hvarken utgöra något eget slägte eller egen art, är A. W. Malm, dels i förhandlingarne vid de Skandinaviske Ka- turforskarnes ll:te möte i Köpenhamn 1873, pag. 38-1 (tr. 1874} och dels och utförligare i Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 495 — 497. Sedermera har detta förhållande äfven blifvit ut- redt af Chr. Lutken i "Videnskab. Meddelelser fra den natur- historiske Förening i Kjöbenhavn" för år 1881, pag. 240-^). Liksom ungarne af de andra arterna utmärka äfven desse sig vid en längd af 8 till 45 mill. från de äldre hufvudsakligen derigenom, att kroppen saknar fjäll eller har dem otydliga, samt är på sidorna och undertill täckt af en tunn, silfverhvit och starkt glänsande ytterhud. De kunna derför knappt skiljas från de andre ungarne genom nägot annat säkert kännemärke än skäggtömmarnes antal. Kroppen är hoptryckt, i synnerhet bakåt, och afsmaluar, sedd från sidan, temligen starkt bakåt från stjertens början till stjertfenan, ehuru den strax framom denna icke är särdeles låg. Största kroppshöjden innehålles omkr. H ggr i totallängden. A hvardera sidan af ryggen, från öfre delen af bröstfenans bas till bort emot stjertfenan, går en temligen utstående kant eller låg rygg, och en likadan förefinnes långs hvardera sidan af analfenans bas. Anus har ungefär samma läge som hos den utbildade fisken. — Hiifvudet, hvars längd innehålles 4 till 5 ggr i totallängden, är något hoptryckt samt med kortare nos än hos den senare, men något vexlande i sin form i. mån af utvecklingen, och denne företer individuella skiljaktigheter, som icke äro bundna vid storleken, men deremot vid utvecklingen af skäggtömmarne. Der desse alla äro tydlige är nosen bredare och icke hoptryckt, samt framtill afrundad. 1) Nat. History of Ireland, vol. IV, p. 190. 2) K. Vet Akad:s Handl. för år 1844, p. 96. 3) Nyligen har G. BROOK i "the Journal of the Linnean öociety of London, Zoology", vol. XVIII, N:o 107, pag. 298 (1885) beskrifvit desse ungars tidigare utveckling. Feratömniade Skärlångan. 191 Der labialtömmarne, som sist utvecklas, äro otydlige, är uoseii något hoptryckt och framtill afsmalnande, men den är hos båda- dera knappt så lång som ögats diameter. Hos dem med tyd- lige lahialtömmar är pannan mellan ögonen bredare, och dess bredd väl så stor som ögats diameter, då den deremot hos de andre är snialare än nämnde diameter, och i öfverensstämmelse dermed är hela hufvudet bredare och mindre hoptryckt hos de förre än hos de senare. Hos alla skjuter öfverkäkeu framom den undre d:o, ehuru hos mycket små ungar skilnaden mellan käkarue i detta afseende är obetydlig. Munnen är mindre än hos dti utbildade, och den bakre änden af öfverkäksbenet är un- der ögats midt och munvinkeln under dess framkant. På ex. af mellan 20 och 30 milhs längd hafva vi alltid funnit nasal- tummarne äfvensom den under hakan, eller mentaltömmen tyd- lige, men deremot labialtömmarne ännu icke framkomue. Hos ett exemplar af 30 milhs längd hafva vi dock redan funnit desse senare tydlige, utgående från hudvecket ofvan ofverläppeu och vertikalt nedskjutande öfver denne, men icke räckande längre än till dess und)-e kant. Hos ett ex. af 33 milhs längd hafva vi funnit dem längre samt räckande nedom öfverläppen, men hos ett annat d:o af 40 milhs längd hafva vi ännu funnit dem ytterst små och rudimentäre, ehuru nasal- och mental- tömmarne äro tern ligen långe, dock något kortare än ögats dia- meter '). Den senare ungen öfverensstämmer ock i hufvudets form med de mycket mindre ungarne, som sakna labialtöm- marne. Hos de ungar, der vi funnit skäggtömmarne mest ut- bildade, äro både nasal- och mentaltömmarne ungef. så långe som ögats diameter. På hvardera uuderkäksgrenen är en rad af 5 slemporer. — Fenorna äro med hänsyn till strålarnes antal betydligt vexlande, men i det närmaste enligt de af v. DuBEN & Koken verkstälde räkningarne öfverensstämmande med dem af de äldre. Kygg-, anal- och bröstfenorna öfverensstämma äfven uti formen med de äldres d:o, med undantag deraf, att l:sta ryggfenans l:ste stråle, ehuru större och längre än de andre strålarne i 'samma fena, är mycket kortare än hos de äldre, samt räcker på långt när icke till denna fenas midt, och deraf, att analfenan är jemförelsevis högre samt lika hög som l) Alla dessa exemplar hafva vi tagit pa samma lokal och vid samma tid, som de af V. Duben & KOREN beskrifne ungarue togos. 192 Slägtet Onos. 2:dra ryggfenan. På de större af desse ungar förete bukfenorna i det närmaste samma dimensioner, som hos de äldre samt äro ungef. af samma längd som bröstfenorna och räcka icke till dessas spetsar, men hos de mindre äro de mycket större och räcka icke endast bakom nämnde spetsar, utan t. o. m. bakom början af analfenan. Hos ett ex. af 8 milLs längd iakttog Malm. att bukfenorna räckte till kroppens midt, med frånräkning af stjertfeuan, och hos ett annat af 14 milLs längd iakttog han, att de räckte till roten af S:de strålen i analfenan; och v. Dti- BEN & Koken uppgifva, att hos ex. af 12 — 15 milhs längd buk- fenorna utgöra 74 — ^3 ^f totallängden och räcka långt förbi anus, samt äro, utspända, ungef. så breda som hele kroppens höjd. Hos mindre exemplar äro de vid spetsen och mer eller mindre långt inåt, stundom till deras halfva längd, svarta och deras inre del är ofärgad och klar. På exemplar af 27 milhs längd finnas ännu spår qvar af den svarte färgen vid spetsen, och vi hafva hos dylika exemplar, som legat öfver 40 är i sprit, ännu funnit qvar dessa spär. Den 2:dre strålen är såsom van- ligt den längste, och den så väl som l:ste och 3:dje hafva frie spetsar. Stjertfenan är grundt urringad och med afrundade liöru. — Ingen sidoVmie är märkbar. — Färgen är på öfre sidan af hufvudet och på ryggen, då de äro lefvande, skönt skiftande i grönt och blått, med skarp färggräns långs den å hvardera sidan af ryggen varande kanten. Sidorna och buk- sidan äro silfverhvita och starkt glänsande. Alla fenorna, stun- ilom med undantag af bukfenornas yttre svarte del, ofärgade och vattenklare. Iris är silfverhvit. På sprit bibehåller sig den silfverhvite färgen, men den blågrönaktige på ryggen blir till en början mörkt blåaktig och ljusnar efter längre tids för- lopp, samt lemnar qvar mer eller mindre tydlige svartaktige punkter på en blekt grågulaktig botten. — Enligt R. Gollett ') skola ungarne, då de ernått en längd af 35 mill.^ antaga de äldres drägt och erhålla fjäll, ehuru han medgifver iudividuela, .sannolikt af könet beroende vexlingar i detta afseende. Dessa vexlingar äro betydliga, och vi hafva ofvan' anfört exemplar af 40 milhs längd, som ännu äro qvar i ett tidigt Couchia-stadie. Det minsta ex. hos hvilket Collett funnit drägtombytet full- 1) Meddelels. om Norges Fiske i Aarene 1879-83; Nyt Magaz f. Naturvid. 29:de Bd., pag. 85. Feratömmade Skärlångan. i 193 ständigt afslutadt, var 40 mill. långt. Vi förmoda, att uugarne icke allmänt antaga de äldres fjällbeklädda och gråbruna drägt förr än de hafva ernått en längd af 45 mill., ehuru en del göra det tidigare. A Upsala Univ:s zool. museum förefinnes ett i Bohuslän under sommaren taget exemplar, hvars längd är 48 mill. och som fullständigt har lemuat Couchia-stadiet. Huf- vudet har fått sin normale form, och skäggtömmarne äro af normal längd. Fenorna äro äfven sådana som hos den utbildade, med undantag deraf, att bukfenorna äi'o i förhållande till bröst- fenorna något längre. Första rvggfenans l:ste stråle är nästan så lång som Vs '^^ samma fena, och stjertfenan är starkt af- rundad. Färgen är öfver allt gråbrunaktig, men blekare under hufvudet och på buken, och mörkare på de bakre spetsarne af 2:dra ryggfenau och analfenan och på den bakerste delen af stjerten och på stjertfenan. På en ljust gråbrun botten äro öfver allt tätt stående svarte punkter. De m3'cket små fjällen äro t3'dliga öfver allt, och sidolinien är tydlig och af normal beskaffenhet, d. v. s. dess främre afdelning, som går nära rygg- kanten, upphör strax bakom början af 2:dra ryggfeuan, och dess bakre d:o börjar på midten af kroppssidan under den andras slut. Femtömmade Skärlåugan erhålles enligt N. 0. Schagerström (anf. st.) någon gång i Öresund i trakten af Landskrona, ehuru den derstädes är sällsynt, och i Upsala Universitets zool. mu- seum förvaras exemplar från nämnde lokal, ditkomna med Scha- oEKSTRöMs naturaliesamliug. Så vidt hittills är kändt, har den aldrig erhållits i Östersjön, Vid vår vestra kust norr om Öre- sund förekommer den deremot icke sällan, och enligt så väl Skandin. Fauna som Göteb:s och Bohushs Fauna är den allmän i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar, ehuru den derstädes blott tillfälligtvis fångas med fiskredskap, som utsattes för fångst af annan fisk. Den träffas der i allmänhet på mindre djup (8 — 12 famnars) inom den nedre delen af tångregionen, och stundom till och med dold bland tång i vattenpölar i ebben ("fjären"). — Vid Norges kuster är den enligt Collett mindre talrik, men förekommer derstädes från ocb med de sydligaste upp till Vestfinmarken, der den blifvit tagen i Öxfjord, vid inloppet till Altenfjorden. — För öfrigt förekommer den vid Danmark, England och Irland samt de norra och vestra ku- sterna af Frankrike och den Iberiska Halfön, och enligt Lutken LiUjeborg, Fiskarne. II. 1 3 194 Slägtet Raiiiceps. vid Färöarna och Island, men icke vid N. Amerika eller Grönland. Den håller sig i allmänhet på ringa djup i närheten af stränderna, på stenig och bergig samt tångbevuxen botten, der den döljer sig bland tång och under stenar. Ungarne äro lifli- gare, och hålla sig vanligen i smärre stim, kringstrykande nära vattenytan och företeende mycket snabba och lifliga rörelser, stundom hoppande upp öfver vattenytan. De äldre äro deremot mera tröge och stationäre samt enslige. De lefva hufvudsak- ligen af småfisk och tunnskaliga kräftdjur. Vi hafva i dess ventrikel funnit lemuingar af Gobier och Paleemonider. Dess rom är mycket fin, och lägges enligt Cornish hos Fkancis Day i Augusti samt fästes bland vattenväxter (CoraUina officinahs). Sannolikt leker den dock äfven något tidigare på året, då man under sommaren erhållit ungar af öfver 40 milhs längd; och Malm har ansett sig hafva skäl till att förmoda, att den vid Bohuslän leker i senare hälften af April. Såsom födoämne är den icke af värde. VII. Slägtet Rauiceps, G. Cuvjer. 1817. (Ecgne Animal, l:re édit. T. II, pag. 217. — 1817). Kroppen undersätsuj och lakat starkt af smalnande, med stort och hredt hufviid. En skäggtöm under hakan, men ingen på nosen. Kardlika, krökta och spetsiga tänder på melJan- käksbenen och plogbenet och 2:ne rader dylika tänder på underkäken, men inga på gombenen, och en del af dem på mellankäksbenen och underkäken äro större än de andra. Tvenne skilda ryggfenor, af hvilka den l:sta är mycket liten och rudimentär, med blott 3:ne strålar. En analfena, och stjertfenan distinkt. Bukfenorna små och med 6 strålar. Gäl- hinnans strålar 7. Inga egentliga appendices pjyloricce. Blott en art, förekommande vid nordliga Europas hafs- kuster, tillhör detta slägte. Matfareii. 195 1. Raniceps raniims (Linné). Matfaren eller Sotkoljan. Framtill tjock och khiinpuj och baJctill smal och starkt hoptrycTct. Svart eller mörkt brunsvart, uied inuti hvit mun. Bnkfenornas 2:ne yttre förlängde strålar med hvite spetsar. 1 rf. 3; 2 rf. 65—07; af. 57 -CO; brf. 22—28; bf. 6; stjf. 3 + 2V) + 3. Blennius raninus, Linné: Systema Naturaj, ed. X:ma, pag. 258. — 1758. (Beskrifningen, men icke uppgiften: '"Habitat in Svecise lacubus", hvilken beror på en förvexling med laken). ,, „ Idem: Fauna Svecica. ed. II:da, pag. 1 13. — 1761. (Äfven här endast diagnosen. Den uppgifna förekomsten och den Svenska benänniingen Ahlkussa antyda förvexling med laken, hvars mindre, i strömmar förekommande form ofta i Skåne kallas älkusa\ Gadiis runinus, BrunnicH: Velsens Beskrivelse; Skrifter, som ndi det Kong. Vidensk;s Selskab ere fremlagde og nu til Tryk- ken befordrede, 12:te Deel, pag. 291, med 2:ue taflor. (1777). — tr. 1779. „ trifurcits, Walbaum: Petri Artedi sueci Genera Piscium, pag. 139. — 1792. Bdtmcoeephalus hlennioides, Hollberg: Götheb:s K. Vettenskaps och Vit- terhis Samh:s n3'a Handl. 3:dje delen, l:sta haft. pag. 39, med tafla. — 1819. Raniceps niger, S. Nil.sson: Prodromus Ichthyol. Scandin. pag. 50. — 1832. „ „ W. v. Wright, b. Fries & C. U. Ekström: Skand:s Fiskar, l:de & 5:te haft. pag. 92-94, pl. 21. — 1838. ., flisens, B. KrOyer: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 231. — 1843. „ ni(/er, S. Nilsson : Skand. Fauna, 4;de del. Fiskarna, pag. 594. — 1855. „ fusciis, W. Yarrell; Hist. of Brit. Fishes, vol. I, pag. 598. — 1859. ., trifurcKS, A. GuNTHER: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 367. — 1862. „ raninus, E, Collett: Norges Fiske, pag. 125. - 1875. „ „ A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag 498. - 1877. „ trifurcatits, E. MoreaU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 275. - 1881. „ raninus, Francis Day; The Fishes of Great. Britain and Ireland, Part. IV, pag. 320, pl. 90, fig. 1. — 1882. „ „ MÖBIUS & Heincke: Die Fische der Ostsée, pag. 84. — 1883. 19(i Slägtet Raniceps, Enligt '"Skaiuliiiaviens Fiskar'" beiiäir,iies den af fiskarena i Bohuslän Matfur, Faddål och Smed, och Hollbekg har äfven namnet Paddål, med den uppgift, att det ursprungligen är Holländskt. I först nämnda arbete äfveiisorn i Skandinavisk Fauna har den fått namnet Paddtorsk, i den se- nare med tillägget svart, hvilket namn dock icke förekommer i folksprå- ket. 1 nämnda fauna uppgifves dessutom att den af fiskarena vid Mar- strand kallas Kolbjörn, samt i Norge vid Glesvär benämnes Urebrosme och å andra ställen Stcnhrosnie, af hvika namn vi hört det förra vid Haugesund och det senare vid Bergen uppgifvas. N. O. Schagekström ') uppgifver. att den af fiskarena vid Öresund kallas Hafpadda, hvilket namn sannolikt beror ]jå en förvexling med Lophius jiiscatorius. Enligt C. CederstköM^; kallas den i trakten af Strömstad Sotkolja, och Konserv. G. Kolthoff har benäget meddelat oss, att den i trakten af L3'sekil i Bohuslän bär namnet Sötare. A. W. Malm (anf. st.") uppgifver, att den i Bohusläns skärgårdar ända ujip till Sydkoster benämnes Hidckolja. Bcslr. Den är af obetydlig storlek, och dess totallängd stiger sällan till 1 fot eller 300 mill. och är vanligen 7 till 8 tum, dec.m. eller 210 till 240 mill. — Den är af en fram- till tjock och klumpig samt föga långsträckt kroppsform, ehuru kroppen bakåt är starkt afsraalnande och hoptryckt. Största kroppshöjden, som är belägen öfver bukens midt, innehälles föga mera än 5 ggr i totallängden, och störste tjockleken, öfver loc- ken, är ungef. lika med största kroppshöjden. Bakåt afsmalnar den starkt, så att stjerteus höjd strax framom stjertfenan är föga mera än '/s ^f största kroppshöjden, och stjerten är bak- till mycket tunn. Analöppningen är mycket stor och liknar den hos Anarrhichas, samt är belägen under början af 2:dra rygg- fenan, och afståndet mellan nosspetsen och den samma innehålles väl 2'/2 ggr i totallängden, samt är mindre än V2 ^f afståndet mellan nosspetsen och stjertfenans bas. — Hufvudet är mycket stort och bredt (dess längd inneh. 3V2 ggi' i totall. och dess bredd utgör 7ö af dess längd) och något nedplattadt, med öfverkäkeu fram- skjutande framom den undre d:o, och med från sidan sedd trub- big, och ofvanifrån sedd bred och afrundad nos. Denne så väl som pannan och hjessan äro nedplattade, och nosen har ofvan 2:ne gropar och pannan midt ät 1 d:o. Under hakan är en liten och tjock men tillspetsad skäggtöm, hvars längd är ungef. lika med '/i ^^ ögats längddiameter. Munnen är stor, och mun- vinkeln är bakom ögat, och afståndet mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet är väl så stort som '/._, af huf- 1) Physiogr. Sällsk:9 i Lund Tidskr. 2;dra bäft. 1838, pag. 310. 2) Öfvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1876, N:o 4, p. 66. Matfaren. 197 vudettf längd. Då derjemte luifvudet är bredt, ?ä följer liäraf, att gapet är särdeles stort. Läpparne äro tjocke och rörlige. Nosen är temligen kort, och desslängd innehålles omkr. 4 V:j ggi' i hufvudets d:o. Näsborrarue äro små, och den bakre är nära framom ögat och den främre är ungef. midt emellan det och uosspetsen samt har vid sin bakre kant en liten hiidilik. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras läugddiameter, som är större än deras vertikale d:o, är något mindre än nosens längd och innehålles ungef. 6 ggr i hufvudets d:o. Pannan mellan ögo- nen är m3^cket bred och dess minsta bredd är ungef. 1 '/i SS^' större än ögats längddiameter. Locket och underlocket bilda baktill vid öfre delen af gälspringan en aftrubbad och af en hudflik förlängd vinkel. Den af de båda gälhinnorna bildade gemensamme frie hudttiken under gälnäset är temligen smal. Hufvudet är öfvor allt, med undantag af läpparne och trakten omkring uäsborrarne, täckt af mycket små fjäll. — Tänderna äro krökta och spetsiga och bilda på mellankäksbenen ett tem- ligen smalt och på främre änden af plogbenet ett bredare och böjdt kardlikt band, och på de förra benen äro de, som sitta i den yttersta raden, betydligt större än de andra. På plogbenet äro de alla små, ehuru något större än de mindre på mellan- käksbenen. På underkäken bilda de framtill 2:ne rader, och en del af de i den yttre raden äfvensom de bakersta äro större än de andra. Svalgbenens tänder äro alla små och trubbiga. — l:sta rygfjfenan sitter i en liten grund grop något bak- om bröstfenornas fästen och på ett afständ bakom uosspetsen, som innehålles nära 3:ne ggr i totallängden. Den har blott 3:ne strålar, af hvilka den l:ste utlöper i en temligen lång fri spets och den bakerste är ytterst liten. Dess förste stråle är dock lägre än •2:dra ryggfenan. — 2:dra ryggfenan, som börjar strax bakom, ehuru väl skild från den l:sta d:o, samt nästan midt öfver anus, och som slutar en hårsmån bakom slutet af aualfenan och på ett afstånd från stjertfeuaus ytterste stödje- stråle som är ungef. lika med V:j af ögats längddiameter, och hvars längd är obetydligt mindre än ^/^ af totallängden, är nästan jemnhög och af obetydlig höjd, så att denna blott är något större än stjertens höjd framom stjertfenan. Den har främre hörnet afrundadt och det bakre tillspetsadt samt G5 till 67 strålar. Den så väl som de andra fenorna är innesluten i en temligen tjock hud. — Änalftnan^ som börjar ett litet stycke 198 Slä,a;tet Raniceps. bakom anus, har samma höjd och form som 2:dra ryggfenau, meu är något kortare än den samt är liksom den väl skild från stjertfenau. Den har 57 till 60 strålar. — Bröstfenorna äro temligen små, och deras längd är knappt hälften så stor som hufvudets d:o. De äro af en oval och baktill afrundad form, samt hafva 22 till 23 strålar. Då de sträckas tillbaka, räcka de uugef. till analfenans början, på grund deraf att bålen är kort. — BuJcfenorna, som äro fastade ett godt stycke framom bröstfenornas fästen, äro små, ehm-u långa till följd deraf, att deras l:ste och i synnerhet 2:dre strålar äro' mycket förlängde, så att deras längd är betydligt större än den af bröstfenorna. De hafva B strålar af hvilka l:ste och 2:dre äro utdragne i långe, trådlike spetsar, hvaraf den å den 2:dre är ungef. dubbelt längre än den å den l:ste. — Stjcrtfenan är liten och starkt afrundad. Dess längd från och med ytterste stödjestrålarne är föga stöi-re än bröstfenans d:o, och den har 29 grenige strålar och å hvardera sidan 3:ne icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro små, men tydliga och spånlikt lagda och fast sittande, och betäcka en stor del af stjertfenan samt sträcka sig äfven på de bakre delarne af 2:dra ryggfenan och analfenan ett godt stycke ut från basen, och betäcka den yttre sidan af den senare å bröstfenorna. De äro merendels af en elliptisk men stundom af en oval form, och hafva tätt stående koncentriska, vågformiga strimmor, som äro mer eller mindre tydligen afbrutna vid deras båda ändar. De största fjällen äro ungef. 3 mill. långa. Kroppen är för öfrigt täckt af ymnigt slem. — Ingen tydlig sidolinie förefinnes. — Färgen är hos den friske fisken kolsvart eller ock mörkt brun- svart, med vacker blåaktig glans, som härflyter af det tjocka slemlagret, hvaraf ki-oppen är betäckt. Munnen inuti och tungan samtdeöfre delarne af öfver- och underläppen äro hvita. Fenorna hafva samme färg som kroppen och hufvudet, men öfre kanten af 2:dra ryggfenan och främre delen af analfenans undre kant äfvensom de frie spetsarne af l:ste och 2:dre strålarne i bukfe- norna äro hvitaktige. Iris är gulaktig. Efter döden blekna färgerne, och i sprit blir den svarte färgen brunaktig. Malm (anf. st.) be.skrifver en liten unge af 13 milhs längd, som redan hade erhållit den äldre fiskens karakteristiske kropps- form och feul)ildning, meu hade hakans skäggtöm blott antydd af en helt liten tapp, och hade kroppen och fenorna för det mesta hvitaktiga, med blott en stark svart pigmentering på Matfaren. 199 bukfeiioi-na och en svartl)]-im sådan på hufvudet ocli kroppens sidor på mellersta lialfvan af kroppens liöjd, samt på nacken. Skelettet. Det fasta kraniet liknar mj^cket det samuia af laken samt är bredt och nedplattadt, så att dess höjd blott ut- gör Vs ^f '^öss bredd. Sidonackbenens ledytor, som artikulera med l:sta kotans främre ledutskott, utskjuta väl så långt till- baka som basilarbenet samt äro väl utbildade, med form af ihälige ledknappar. Öfre nackbenet begränsar nackhålet upptill, och dess bakre vertikale del eller skiflika utskott är starkt ut- bildadt, och utskjuter mycket längre tillbaka än basilarbenet, och detta utskotts öfre kant fortsattes framåt af en köl öfver ■detta bens främre horisontelle del till suturen mellan den och pannbenen, men sträcker sig icke öfver dessa senare. Ossa pte- rotica äro vingformigt utbredda åt yttre sidan samt baktill till- spetsade, men deras bakre spetsar sträcka sig icke så långt till- baka som basilarbenet, ehuru längre så än de aftrubbade och upptill knöliga o. epotica. O. pterotica hafva ofvan framtill en tunn, uppstående och utåt böjd lamell, som framtill fortsattes af en likadan på paimbenen samt bildar en slemkanal. Hjess- benen äro små. O. opisthotkum är såsom vanligt stort och väl så stort som o. prooticum. Detta senare har i sin främre kant en temligen liten och öppen, ingående bugt. Alisphenoidbenet är litet. Parasphenoidbenet är bredt och å undre sidan platt. O. sphenotkum är kort, men utstående åt sidan och begrän- sande ögonhålan baktill. Plogbenets främre utbredde ände är framtill afrundad. Pannbenen äro breda och jemförelsevis korta, samt äro icke hopsmälta, ehuru de å midten nästan äro det. Öfre silbenet har ofvan en uppstående knöl, och sträcker sig icke så långt fram som plogbenet. Sidosilbenet har sitt sidoutskott rätt utstående. Det har å sin yttre sida 2me ledytor: den öfre för artikulationen med det främsta infraorbitalbenet och den nedre för den samma med gombenet. Hyomandibularbenet har båda öfre ledknapparne ofullständigt skilde, och dess bakre utskott, vid hvil- ket locket är fästadt, är stort och framtill utbredt. O. syru- pJectkum är upptill ej synnerligen utbredt, och qvadratbenets ledknapp är starkt utbildad. Gombenet är nedtill tunnt och dess nedre tunne del sträcker sig längre tillbaka än dess öfre tjockare d:o. Dess maxillärutskott är böjdt nedåt och innåt. O. pterygokleum är stort och långt, men tunnt, samt har den hos torskfiskarne vanlige baktill utbredde formen, och sträcker sig 200 Slägtet Rauiceps. baktill och nedtill nästan ända ned till qvadratbenets ledknapp. Mesopterygoidbenet är långt och dess bakre ände sammanstöter med metapter3^goidbeuet, hvilket är litet samt af en triangulär form. Mellankäksbenen äro långa, men spensliga, med bakre änden smal och tillspetsad. A midten af deras öfre sida hafva de en blott framtill fästad tunn flik eller utskott, men de vid deras inre eller främre ände varande båda utskotten äro temli- gen stora och långa. Öfverkäksbenen äro något längre, och äf- ven de spensliga och vid den bakre änden utbredda. Underkä- ken är stark och bred samt nngef. af samma byggnad som hos torsken, men angularbenet är af afrundadt. Det främsta infra- orbitalbenet är aflångt och jemnbredt, å yttre sidan med en stor slemkanal och i öfre kanten å midten med ett temligen stort utskott, som är fästadt vid sidosilbenet. Det 2:dra infra- orbital benet är äfven stort, men kort och bredt. O. nasalc är bredt, men kort och sträcker sig icke framom det främsta in- fraorbitalbenet. Det nästan triangulära locket har liksom hos- torsken den bakre tunne kanten urbugtad, men dess spets ofvan denna urbugtning är längre utdragen och spetsigare än den,, som är under den samma. Underlocket är något smalare än torskens, och dess främre tjocke kant är jemnt bågformig. Mel- lanlocket är nästan lika bredt som underlocket och framtill tillspetsadt. Förlocket är något bredare än hos torsken och nästan ujurformigt, med det vid hyomandibularbenets nedre ände fastade utskottet i främre kanten mindre utbildadt. De nedre svalgbenen äro temligen bredt lancettformiga. O. basi- hrancliiostegale är nästan dolkformadt. — Kotorna äro 4-i till 45, och af dessa äro 11 bålkotor. — Posttemporalbenet har sär- deles kort kropp, men långe grenar, af hvilka den öfre är ungef. dubbelt längre än den undre. Öfre nyckelbenet är smalt ellip- tiskt, och nyckelbenet har samme form som hos torsken. Så är äfven förhållandet med skulderbladet och korpbenet, men scapnlarfenestran är något mindre. Postclavicularbenet har 2m0 afdelningar, af hvilka den inre är tunn samt kort och bred, nästan rhomboidisk, och den yttre lång, smal och refbenslik. Bäckenbenen äro mycket små och spensliga, med både det inre och det främre utskottet smale, det senare dock något större; men dessa ben äro bildade efter samme typ. som hos torsken^ ehuru jemförelsevis svagare. Matfaren. 201 Mattareii förekommer, sä vidt hittills kändt är, icke i de delar af <}stersjön, som gränsa till Sveriges kuster, men fångas enligt MuBius & Heincke enstaka i Kielerbngten, och är i syd- vestra delen af Östersjön utbredd så långt öster ut som till den Mecklenburgska kusten. Den sydligaste lokalen för dess före- komst vid Sveriges vestra hafskiist är Öresund, der den dock både enligt Skandinavisk Fauna och N. 0. SchagerstkOm (anf. st.) är sällsynt. Norr om Öresund skall den enligt den förra i trakten af Kullaberg icke så sällan fångas i torskgarn under efterhösten, då stundom 3 till 4 stycken erhållas i ett och samma garn. I Bohuslänske skärgården förekommer den både enligt Skandinavisk och Göteb:s och Bohushs Faunor och enligt vår egen erfiirenhet icke sällan, och trättas der enligt Malm på berg- botten på 5 till 12 famnars djup bland alger, samt oftast invid mer eller mindre stupande bergväggar. Oftast erhålles den der- städes i hummertinor. — Enligt E. Collett (anf. st.) är den icke sällsynt vid Norges södra och vestra hatskuster, åtminstone upp till Trondhjemsfjorden. — För öfrigt förekommer den söder ut till kusterna af England, der den dock är temligen sällsynt, samt till norra kusten af Frankrike, der den är mycket säll- synt, och den förekommer knappt vid Frankrikes vestra kust. Den har således en inskränkt geografisk utbredning, och har sitt egentliga hem i närheten af Skandinaviens kuster. I afseende på dess lefnadssätt känner man endast, att den är trög och föga liflig i sina rörelser samt är en bottenfisk, som håller sig på mindre djup på tångbevuxen bergbotten, der den döljer sig bland tången. Den lefver företrädesvis af Echi- uödermer, i synnerhet Asterider och Ophiurider men äfven Echi- uider, samt derjemte af småfisk, t. ex. Anmiodytes, och kräft- djur, blötdjur samt maskar: således af diverse olika slags hafs- djur. Till sönderkrossning af Echinodermerna äro de trubbiga svalgtänderna lämpliga. Enligt den i "Skandinaviens Fiskar" anförda iakttagelsen i Juli månad af 2:ne individer, som med lekande åtbörder närmade sig stranden ända intill en brygga och på '/o alns djupt vatten, är det sannolikt, att dess lek in- träffar under högsommaren i nämnde månad, hvilket också upp- gifves af R. Couch, enligt Francis Day. Den värderas icke så- som födoämne, emedan den har en obehaglig lukt, ehuru dess kött enligt Hollberg är hvitt och läckert. '202 Slägtet Brosmius. VIII. Slägtet Brosmilis, G. Cuviek. 1817. (Les Brosmes: Eegne Aiiiinal. l:re étl. T. II. pag. 216. — 1817. Kropjjen nudehnåttigt långsträcld och täckt af mycket små fjäU. En skäggtöm. inuler hakan. KardUkt sittande tänder X)å mellankäkshencn och underkäken, och i ett par irregnliera rader sittande dylika på plogbenet, men inga förefnnas på gombenen. Blott en ryggfena och en anolfena, och stjertfencui distinkt, ehuru vid basen fönnad med rygg- och anaJfenorna. Bukfenorna med 5 strålar. Gälhinnans strålar 7. Ett rin- ga antal af appendices pnjloriccB'^). Blott en art, förekommande i de nordlige delarne af At- lanten och dertill gränsande haf vid både Gamla och Nja Verl- den. tillhör detta släckte. 1. Brosmius brosme (Ascanius). Lubben. Underkäken föga framstående framom den öfre d:o. Sido- linun krökt. Färgen gråbrunaktig eller brnnaktig, stundom mörkare och stundom ljusare, eller nästan grågulaktig, och buken hvit. Stundom (yngre) med breda gulaktiga tvärhand på kroppen och ryggfenan. Doiiui fena så väl som analfenan och stjertfenan ha/va ett svartaktigt baud långs kanten, men ytterste kanten hvit. Kf. 90—102; af. 71— TG; brf. 22—23; bf. 5;stjf. 42 + 2. Gadus Brosme, AsCANlUS: Icones reruui naturaliuin, second Cayer, pag. 1, tab. XVII. - 1772. „ „ O. F. Muller : Zoologiae Danicce Prodioums, pag. 41. - 1776. „ Liihb, B. A. EuPilRASÉN: K. Vetensk. Akad:s Nya Handl. T. XV för 1794, pag. 223, tab. VIII. - 1794. „ Brosme, A. J. Ektzius: Faunce Suecicffi Pavs. I:ma, pag. 323. — 1800. Brosmius vulgaris. Flemming: Hist. of Brit. Aniinals, p. 194. — 1828. Gadus Brosme, F. Fabek: Naturgesch. d. Fische Islands, pag. 84. — 1829. „ „ S. Nilsson: Prodromus Ichthj-ol. Scand. pag. 47. — ' 1832. 1) Vi t)afva räknat 8 sådana, och H. KrOyer uppgifver 12. Lubhen. 203 Gaclus Brosme, P Gaimakd: .Vuyaire en Islande et au Groeiilaiid. Atlas, Zuolog-ie, Puissuns, jil. 5. — 1840—1844 Brosmius vuhjnrvi.)!. Keöyek: Danuuuk,> Fiske. 2:(let Bd. patf. 215 — 1843. S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 597 — 1855. ,. brosme, A. Gijnther: Catal. of the Fislies in tlie Brit. Museum, vol. IV, pag 369. - 1862. ,, flavescens, Ideji: ibm. ,, brosme. l\. Collett: Norges Fiske. pag. 125. — 1875. ,. .. A. W. Malm: Göteb-.s och Bohusl:s Fauna, pag. 499.— 1877. ,. ,. E. Collett : Meddelels. om Norges Fiske i Aarene 1875 —78: Clirist. Vid Selsk:s Forli. 1879, N:o 1. pag. 69. — 1879. „ Francis Day: The Fishes of. Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 323, pl. 90, fig. 2. — 1882. I Bohusläns skärgård är den allmänt känd af fiskarena under nam- net Lubb. och i Norge bär den allmänt namnet Brosme.- Beshr. Den blir temligen stor, ehuru icke så stor som långan. Den vanliga längden af de äldre och något så när fullvuxne individerne är omkring 2 till 3 fot eller GOO till 900 mill., men man har stundom tagit sådane, som varit 3 7-2 fot eller 1050 mill. långe, och någon gäng hafva sådane erhållits, som vägt något öfver 2:ue lispuud eller 17 kilogram. — Den är af en medelmåttigt långsträckt kropi3sform, och största kropps- höjden, som är belägen vid iTggfenans främre del, eller ock öfver bukens midt, innehålles hos de äldre omkr. 5 och hos de unge omkr. 6 ggr i totallängden. Kroppen afsmalnar långsamt bakåt, och kroppshöjden vid anus är föga mindre än den öfver midten af buken, så vida denne senare icke är starkt utspänd, och vid stjertfenans bas är stjertens höjd ungef. V3 af största kroppshöjden. Störste tjockleken, öfver buken, är föga mindre än största kroppshöjden, och den är på grund deraf framtill å bålen något trindlagd. Bakåt, från anus är den alltmera hoptryckt, och stjerten är framom stjertfenans bas ganska tunn. Den bakre delen af stjerten, som långt intränger i stjertfeuan, är här hastigt tillspetsad. Analöppningen har sitt läge obe- tydligt framom midten af totallängden. — Hufvudct är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles hos de äldre nära 5 och hos de unge omkr. 4'/.j ggr i totallängden. Sedt från sidan, är det framtill trubbigt tillspetsadt, med den undre "20-1 Släktet Brosinius. prolileu derstädes något starkare uppstigande, och sedt ofvan- ifrån, har det nosspetsen afrundad. Pannan och hjessan äro nedplattade och nosen är nedtryckt och föga konvex. Den undre käken framskjuter något litet framom den öfre d:o, och under hakan är en fint tillspetsad skäggtöm, hvars längd är något mindre än ögats längddiameter. Munnen är temligen stor, och munvinkeln är ungef. under ögats midt, och bakre änden af öfverkäksbenet något framom dess bakre kant. Afståudet mellan nosspetsen och bakre änden af öfverkäksbenet utgör hos de äldre väl hälften och hos de unge ej fullt hälften af hufvudets längd. Läpparne äro ganska tjocke och rörlige. Näsborrarne äro tem- ligen långt åtskilde, och den bakre, som är större än den främre, är belägen nära framom ögat, och den främre, som vid sin bakre kant har en tunn och utstående hudflik, är något när- mare ögat än nosspetsen. Ögonen äro temligen stora, och deras längddiameter, som är större än deras vertikale d:o, innehålles hos de äldre omkr. (i och hos de unge omkr. 5 ggr i hufvu- dets längd. Pannan är bred, och hos de äldre är dess minsta bredd 1 7:j ggr större än ögats längddiameter, men hos de unge något litet mindre än den senare. Locket och underlocket bilda baktill en trubbig, af en hudflik förlängd vinkel, och den af de båda gälhinnorna under gälnäset bildade gemensamma fria hudfliken är mycket bred, och hvardera gälhinnan har 7 strålar. Hufvudet är öfver allt, med undantag af de temligen tjocke och rörlige läpparne, täckt af mycket små fjäll, samt har en del slemporer på hjessan, pannan, nosen, sidorna och under- käken. — Tänderna äro spetsiga och något krökta inåt samt temligen små, men något olikstora. På mellankäksbenen äro de alla små, och bilda der ett temligen bredt kardlikt band. På underkäken bilda de ett något smalare kardlikt band, och de, som sitta i innersta raden, i synnerhet på midten, äro större än de andra. På plogbenets främre ände sitta 2:ne irreguliera, en rätvinkel framtill bildande rader af tänder, af hvilka de, som sitta i den inre raden, äro mycket större än de andra. Svalg- benens tänder äro alla små och spetsiga. — Ryggfenan, som börjar något bakom bröstfenornas fTisten och på ett afstånd från nosspetsen, som är något större än hufvudets längd, är nästan jemnhög, blott något litet högre baktill, samt af temligen obe- tydlig höjd, så att den å sist nämnda ställe är nästan lika med stjertens d:o vid stjertfenans början. Dess strålar äro 90 Lubbeii. 205 till 10-2, och deu har främre hörnet afrimdadt och det bakre d:o ti'ubbigt tillspetsadt, samt saDimanhäuger emot basen med stjertfeuan, från hvilkeu den upptill är skild genom en inskär- ning. — Analfenan, som börjar strax bakom aniis, samt är af samme form som ryggfenan, ehuru något lägre och bet^^dligt kortare än deu, samt på samma sätt som deu sammanhänger med stjertfeuan, har 71 till 76 strålar. — Bröstfenorna äro korta och rundadt ovala, och hafva 22 till 23 strålar. Deras längd är något mindre än 72 ^^ hufvudets d:o. och de nå icke till midten af afståndet mellan deras bas och anus. — BuJcfenorna, som äro fastade ett stycke framom bröstfenoruas fästen, samt äro aflångt elliptiska och trubbigt tillspetsade, och uugef. af samma längd som bröstfenorna, ehuru de icke nå till dessas spetsar, hafva 5 strålar, af hvilka de 8:ne yttre hafva korte frie spetsar. — Stjertfcnan är starkt och viggformigt afrundad och kort, så att dess längd är obetydligt större äu bröstfenornas d:o, och å hvardera sidan är den emot basen förenad upptill med ryggfenau och nedtill med analfenan. Deu har 44 strålar, hvilka alla äro grenige, med undantag af de 2:ne nederste, som dock äro ledade. Alla fenorna äro inneslutna i tjock hud. — Fjällen äro mycket små och å kroppen spåulikt lagda, samt betäcka äfven de vertikala fenorna till betydlig del och bröst- fenorna vid basen. De äro betydligt olika dem af de föregå- ende, ehuru såsom de tunna cycloidtjäll. De äro af en elliptisk, å sidokanterne något urbugtad och stundom något böjd form, samt i allmänhet smalare vid den instuckne änden. Nucleus är icke central, utan närmare den uämnde änden. De koncen- triska strimmorna äro tätt stående och icke afbrutna, utan full- ständiga, och från nucleus utgå ytterst fina och talrika och af- brutna eller intermittenta streck. De största fjällen äro 3 mill. långa. — Sidolinien är fullständig, ehuru de bakersta porerna i den samma äro glesa. Den går såsom vanligt i början när- mare ryggkanten, och bildar en svag båge öfver och bakom bröstfenorna, och har en temligen stark krökning nedåt till kroppssidans midt något framom midten af ryggfenan och ungef. öfver början af analfenan, och den är, åtminstone hos de äldre, af en mörk, brunaktig färg. — Färgen är föränderlig, i syn- nerhet efter åldern. De äldre äro i allmänhet af en mer eller mindre mörkt gråbrunaktig färg ofvan och på sidorna, och med hvitaktig buksida. Stundom är färgen ofvan och på sidorna Iju- 206 Slägtei Brosniius. sare och nästan grågulaktig. Längs öfre kanten af ryggfeuan och längs den undre d:o å analfenan och långs den bakre d:o å stjertfenan är ett smalt svartaktigt band, men utanför detta är den ytterste kanten hvitaktig, bredast på ryggfenan och öfre delen af stjertfeuans bakre kant, och helt smalt och något otyd- ligt på undre delen af den senare kanten samt på analfenan. Bröstfenorna äro ljust gråbrunaktiga, och bukfenorna emot spet- sen svartaktiga. Ögonringen silfverhvit, med stark bronsfärgad skuggning, som nästan helt och hållet döljer den silfverhvite färgen. De yngre äro ofvan och på sidorna ljust gråbrune eller grågulaktige, med 5 till 6 gulaktiga eller rödgula tvärband, som äfven sträcka sig öfver ryggfenan, och fenorna hafva för öfrigt nästan samme färg som hos de äldre, med undantag deraf att den hvite randen på analfenan är tydligare, och bröstfenorna äro rödgrå. Stundom äro långs hvardera sidan af ryggfenans bas 8 rödgule eller gulaktige fläckar. — R. Collett anför en färgvarietet, som på ryggen och sidorna var citrongul, och på buken hvit. Långs sidorna förefunnos en och annan svart fläck, och fenorna voro svarta. Skelettet. Det fasta kraniet är till sin allmänne form mycket likt torskens d:o, med undantag deraf, att det ofvan saknar långsgående köl. Dess längd är något mera än dubbelt större än dess bredd, och dess höjd innehålles icke fullt 2:ne ggr i den senare. Sidonackbenens ledytor äio väl utbildade och sträcka sig ungef. lika långt tillbaka som basilarbenet. Öfre nackbenet begränsar nackhålet upptill, och dess vertikala skif- lika utskott är mycket stort och i öfre kanten utbredt och der ofvan fint fåradt. Dess främre horisontelie del är platt. O. epoticum är aftrubbadt och står ej så långt ut bakåt som o. pteroticum. O. opisthoticum. är ej så stort som o. prootkum, och den i detta senares främre kant hos torsken varande bugten utgör här ett hål, som upptill omslutes af det teraligeu stora alisphenoid- benet och framtill af parasphenoidbenets ala hasitemporalis, med hvilken ett nedskjutande lamellöst utskott från pannbenet är förenadt. Parasphenoidbenet är å undre sidan plattadt. O. pteroticimi är å yttre sidan utbredt och baktill trubbigt till- spetsadt. Sidosilbenets sidoutskott är upptill utbredt och rigtadt något bakåt. Öfre silbenets uppstående knöl är hoptryckt. Plog- benet har främre änden stor och pilformig. Hjessbenen äro af vanlig storlek och baktill med fina porer, och pannbenen äro å Lubben. 207 luidten luellan ögonhålorna sammansmälta, ehuru man hos yngre kan (ierstädes se suturen dem emellan. A hyomandibularbenet äro bada ledknapparne sammansmälte, och strax nedom desses hals är ett skarpkantigt, utåt och Iramåt rigtadt, kölformigt utskott. Det utskott, vid hvilket locket är fästadt, är af medel- måttig längd. O. sympJccticum är upptill bredare, men dock icke särdeles utbredt. Ledknappen å qvadratbenet är bred. Gombenet har undre kanten skarp samt sträckande sig längre tillbaka än den öfre d:o, hvadan dess bakre kant är sned. Dess maxillärutskott är af medelmåttig längd. Pterygoid- och mesopterygoidbenen hafva ungef. samme form som de samma hos torsken, och det senare benet räcker icke till metapterygoid- benet, utan är baktill fortsatt af en hinna. Pterygoidbenet har undre kanten skarp, och mesopterygoidbenet är tunnt och af en elliptisk form. Metapterygoidbenet är litet, nästan triangulärt och med den vertikala dimensionen störst. Mellankäksbenet är kort och mycket kortare än öfverkäksbenet, men det är tem- ligen bredt. Dess båda utskott vid den främre änden äro korta och trubbiga. Närmare dess bakre ände har det ofvan en en- dast framtill fästad, uppstående och tunn flik, eller utskott, som sträcker sig nästan lika långt tillbaka som benets bakre ände. Öfverkäksbenet är något spensligare, starkt böjdt inåt och vid den bakre änden tunnt och utbredt, samt med den hos torsk- fiskarne vanlige formen. Underkäken är spensligare och lägre än torskens, men liknar eljest dennes. O. nasalia äro smala och långa och sträcka sig framom fi'ärare änden af plogbenet, och hafva såsom vanligt en slemkanal långs öfre sidan. Det främsta infraorbitalbenet är jemnbredt, och sträcker sig knappt så långt fram som näsbenet, samt har i öfre kanten å midten ett kort utskott, medelst hvilket det artikulerar med sidosilbe- net. Locket är af en nästan rhomboidisk form, med den bakre kanten urbugtad och med det nedre hörnet derstädes något mera utdraget än det öfre d:o. Underlocket har båda ändarne tillspetsade, men den öfre skarpare så. Mellanlocket är af ellip- tisk form, och har den bakre änden tjock och å inre sidan vid den der varande ledytan försedd med en starkt utstående kant- Tungbenshornen äro af vanlig form. O. hasihrancliiostegalc är temligen smalt och nästan dolkformadt. De nedre svalgbenen äro lancettformiga. Gälhinnans strålar äro alla smale. — Ko- tornas antal är 65 till (SQ, och af dessa äro 20 bålkotor. Den 208 Slä2:tet Brosmius. l:sta kotiins neuralbäge är fast, och de 2:ue första kotorua bära icke refben. — Posttemporalbenets gaffel är ej lång, och dess nedre gren är knappt hälften så lång som dess öfre d:o. Öfre n3'ckelbenet är smalt och nedtill tillspetsadt. Nyckelbenet har ungef. samme form som hos torsken. Scapularfenestran är liten, ehuru den till någon del äfven omslutas af korpbenet, hvilket senare ben liknar torskens, och sträcker sig på långt när icke till nedre änden af nyckelbenet. Postciavicularbenet år enkelt och smalt och refbeuslikt, något bredare vid den inre änden och fint tillspetsadt vid den yttre d:o. Bäckenbenen äro små och korta, och deras framåt och inåt rigtade utskott är obe- tydligt längre än det bakåt rigtade, och båda utskotten äro jem- förelsevis korta. Lubben är vid Sveriges vestra kust en i allmänhet säll- synt fisk, och den förekommer, så vidt kändt är, icke i sydli- gaste delen af Kattegat och ännu mindre i Öresund och Öster- sjön. Enligt så väl Skandinavisk Fauna som Göteborgs och Bohusläns d:o är Göteborgs skärgård den sydligaste lokalen för dess förekomst hos oss, och den är derstädes så sällsynt, att Malm under 30 års tid endast erhöll 3:ne exemplar deri- från, och denne författare har uppgifvit, att den derstädes blott träffas på fast botten och 30 till 80 famnars djup. Samme för- fattare uppgifver, att den äfven längre norr ut i Bohuslänske skärgården, i Kostertjärden är sällsynt, men erhålles der af myc- ket stora dimensioner. Att den i trakten af Strömstad är myc- ket sällsynt, framgår deraf, att den icke blifvit upptagen uti den förteckning öfver ryggradsdjuren i trakten af nämnda stad, som blifvit utgifven af C. Cederström. Äfven Euphkasén (anf. st.) uppgifver den såsom sällsynt i Bohusläns skärgård, och C. U. Ekström^) säger, att den der är mindre allmän. Konserva- tor G. KoLTHOFF, som en längre tid varit bosatt i nämnde skär- gård, har benäget meddelat oss, att den under vintern icke så sällan fångas långt ute i hafvet utanför denne skärgård samt på större djup, och är af fiskarena allmänt känd under namnet Lubb. — Enligt Collett förekommer lubben sparsamt i närhe- ten af Norges södra hafskust, och är knappast normalt före- kommande i Christianiafjorden, der den kan anses såsom myc- 1) Göteb;s K. Vetensk:s och Vitterh:s Samli;s Handl. nj- tidsf. l:sta haft. 1). 39. Tobisfiskar. 209 ket sällsynt. Vid Norges vestra och norra kuster, ända upp till Varangerfjordeu, är den dereraot norraalt och mer eller mindre allmänt förekommande pä större djup, i synnerhet på fiskebankarne i hafvet utanför Eonisdalen. Betydliga qvanti- teter af den exporteras i torkadt tillstånd, såsom s. k. klipp- fisk, lillsammau med torsk, sej och längor. — För öfrigt före- kommer den söder ut enligt Kköyer vid vestra kusten af Jut- land, och enligt de Engelske författarne i ringa antal vid kusterna af England, ehuru talrik vid Shetlandsöarna, men dess utbred- ning sträcker sig icke till Frankrike. Dessutom förekommer den vester ut vid Färöarna och Island, och vid nordöstra kusten af N. Amerika ned till Cap Cod, men enligt Chr. Lut- KEN icke vid Grönland, ehuru Fabuicius uppgifvit den såsom der förekommande. Den är i allmänhet en djupvatteusfisk, och håller sig på 50 till 100 famnars djup eller mera, ehuru Faber uppgifvit, att den under vintern vid Island närmar sig kusten på mindre djup. Den föredrager bergig botten. Dess temligeu stora gap utvisar, att den är en glupsk roffisk, och man har i dess mage funnit lemniugar af fiskar och kräftdjur. Hos flera exem- plar, som vi öppnat, hafva vi endast funnit större kräftdjur, i synnerhet Neplirops norvegkus. Ofta är magen tom och ut- skjuten i munnen, då fisken uppdragits från större djup. En- ligt Kkuyers iakttagelser lär dess lek inträffa i slutet af April och i Maj. Dess kött är värderadt såsom läckert, och skall en- ligt EurnuAsÉN hafva någon likhet i smaken med hummerns, ehuru Kröyeh säger, att det ej är så godt som torskens, till följd deraf att det är hårdare och torrare. Saltadt och torkadt skall det vara bäst. Den fångas i allmänhet med krok på backa eller lina. 3:dje Familjen AMMODYTID^, Bonaparte. 1846. (Catalogo metodico dei Pesci europei, pag. 40. — 1846). Tobisfiskar. Kroppsformen mycket långsträckt och smärt samt trind- Ingd, och. kroppen mrrendcls hetäckt af små cycloidfjäU. Iluf- vudii tiUspctsadt, med stor mun, och käkarne och gombenen läan tänder. De nedre svalgbenen icke sammansmälta. Gäl- Lilljeborg, Fiskarne. H. 14 210 Släo:tet Amniotlytes. öppningarna stora, och pälhinnorna äro idic förenade^ ehuru nära intill Jnaranclra. Gälarna äro 4 piar, och faJslic gälar förcjinnas. En enda lång rgggf< na. oktmy, och enligt Skand:s Fiskar vid Ahus namnet Gröning, hvilket namn enligt Skandin. Fauna äfven gifves den i trakten af Ystad. Enligt samina Fauna kallas den vid kusten af Blekinge Hvittobis, ocli vid Göteborgs skärgård Sandal. I förening med följande art benämnes den i Norge Siil. Anm. Vi anse oss böra instämma i den af C. J. Sundevall i Skan- dinaviens fiskar, pag. 209, yttrade äsigten, att Linné och andra äldre för- fattare sammanblandat denna och följande arten med hvarandra, och att följaktligen namnet Ammodytes tohianns, Linné, icke med fog kan bibe- hållas för någondera arten, ehuru Ahtedi. som at Linné blifvit citerad, uti "Descriptiones Specierum Piscium'" i den der, pag. 55 & 56 lemnade utförliga beskrifningen af Ammodytes I, å sist nämnda sida säger, i afse- ende på "dentes," 'Talatum quoque totum glabrum," och således åtminstone der antagligen har haft den följande arten för sig. Liksom den först nämn- de författaren anse vi, att de äldsta med säkerhet tillämpliga namnen A. lanceolatus, Lesauvage och A. lancea, Cuvier för i fråga varande båda arter böra antagas, och att namnet A. tohianus åtminstone alls icke med fog kan gifvas åt den första arten. Det har på senare tiden vanligen till- delats den andra arten. Beskr. De fullvuxnes längd stiger hos oss vanligen till omkring 1 fot eller 800 mill., stundom något mera och stundom och oftast något mindre, eller 6 till 8 tum dec.m. eller 180 till 240 mill. I England skall man någon gång hafva erhållit exemplar af 1 2 ^/o tums eller 375 milhs längd '). — Kroppsfor- men är mycket smärt och långsträckt, nästan cylindrisk och ållik, med bred och kiiUrig rygg, som hos de äldre framom ryggfenan stundom har en grund långsgående grop. Största kroppshöjden, som från hufvudet ända till anus är nästan lika, innehålles hos de äldre omkr. 15 och hos de yngre mellan 13 och 14 ggr i totallängden. Kroppens störste tjocklek, öfver locken, är hos de förre föga och hos de senare något mindre än största höjden. Bakåt aftager stjerten långsamt i höjd och tjock- lek, och är ännu strax framom stjertfenan föga hoptryckt, och dess höjd derstädes utgör ungef. Va ^f största kroppshöjden. 1) C. K. Sundström (Fauna öfver Sveriges Ryggradsdjur, pag. 253) uppgifver största längden till 475 mill. Tobiskun2:en, 213 Aiiiis ligger långt tillbaka, och afståndet mellan underkäkens spets och den samme utgör hos de äldre ungef. -/.j och hos de yngre ungef. •'/s af totallängden, och den ligger således långt bakom midten af denna längd. Bakom aniis är en ganska stor urogenitalöppning. Från nedre delen af bröstfenans bas och nägot framom denne går bakåt långs hvardera sidan af buken eller undre kroppssidan en hudlist eller låg hudköl, som för- svinner på den bakre delen af stjerten. Långs bukens midt gå från bröstfenornas bas till bort emot anus 3:ne fina, räta och parallela linier, med ytterst små porer. — Hu/vudci är stort, långsträckt koniskt och framtill starkt tillspetsadt, samt med öfre sidan plattkonvex. Dess längd utgör hos de äldre nära '/s och hos de yngre ungefär '/j af totallängden, och det är såle- des, såsom vanligt hos andre fiskar, något längre hos de förre än hos de senare. Dess främre broskartade och mjuke spets är endast bildad af underkäken, som räcker ett godt stycke fram- om den öfre d:o, så att afståndet mellan nosspetsen och under- käkens spets hos de äldre utgör nära -^/^ och hos de yngre ungef. -/;5 af ögats längddiameter. Munnen är temligen stor, ehuru både munvinklarne och bakre ändarne af öfverkäksbenen äro belägue framom ögonen. Öfverkäken är föga eller icke frara- skjutbar, men genom en egen mekanism medelst band, hvarmed den samme är fästad till den bakre uppstigande delen af un- derkäkens dentaldel, uppreses den vertikalt, då munnen öpp- nas, derigenom att underkäken aflägsnas och böjes nedåt, och härigenom får munöppningen en trattformig form, och blir sär- deles lämplig för intagningen af de smärre kräftdjur, som ut- göra denne fisks hufvudsakliga föda. Läpparne äro tunne och omvikne, den öfre uppåt och den nedre nedåt. Tungan är lång och rörlig samt ofvan urhålkad långsåt. Nosen är lång, och dess längd utgör ungef. Va af hufvudets d:o, och dess spets är trubbig eller med en mycket liten tvär urbugtning, h vilken äf- ven linnes hos de följande arterna. Underkäken räcker tillbaka ungefär midt under ögonen, och dess längd är märkbart större än största kroppshöjden, i synnerhet hos de äldre, der den är ungef. 1 '/o ggr större än den senare, och den innehålles hos de äldre nära 10 ggr i totallängden. Hos yngre hafva vi fun- nit den ej vara fullt 1 '/4 ggv längre än största kroppshöjden >j- 1) De yngre af denna och toljaiule art närma sig livaraiulra i afse- ende pa förhållandet mellan underkäkens längd och kroppshöjden- 214 Slägtet Araraodytes. Näsborrarne äro små, imgef. likstora, och den bakre af en oval eller elliptisk och den främre af en aflång form, och de sitta temligen nära intill hvaraiidra samt dubbelt närmare ögat än nosspetsen, och ingendera af dem har någon hudflik vid kanten. Ögonen äro små och rigtade åt sidan, och hvartderas longitu- dinella eller horisontelle diameter utgör hos de äldre omkr '/s och hos de yngre något mera än '^ af nosens längd, och inne- hålles hos de förre nära 10 och hos de senare omkr. 8 ggr i hufvudets längd. Pannans minsta bredd mellan ögonen är hos de äldre ungef. P/o &&i' större än ögats längddiameter och hos de yngre ungef. lika med denne senare. Gällocken äro stora, och locket har formen af en nästan liksidig triangel. Under- locket är väl så stort som locket, och sträcker sig ett godt stycke bakom det, och har en nästan rectangulär form, med undre kanten baktill temligen starkt urbugtad och med den främre änden böjd. A yttre sidan är både det och locket silfverglänsande, det senare dock endast nedtill, och det förra är der försedt med radiära strimmor, som äro mera tyd lika och reguliera på dess främre än på dess bakre och öfre del. Förlocket har foi-men af en nästan rätvinklig vinkelhake, med vinkeln afrundad och med den horisontelie skänkeln längre och smalare än den verti- kale d:o. De båda gälhinnorna äro nära intill hvarandra å undre sidan af gäluäset, men äro dock derstädes åtskilda, och bilda således icke någon gemensam hudflik. Hvardera har 7 strålar, af hvilka den bakerste är störst. — Tänder saknas på käkarne och gombenen, men på den främre änden af plogbenet finnas 2:ne sådana, som äro temligen stora och spetsiga samt krökta bakåt och vid basen stöta intill hvarandra, men hafva spetsarne divergerande •). På hvardera underkäkshalfvan är vid främre änden en rundad, icke tandartad benknöl, hvilka båda i förening med öfverkäkens främre ände äro bestämda att sluta till munnen framtill, och dymedelst hålla fast de smärre djur som inkommit i munnen eller blifvit gripna. Svalgbenen äro försedda med små, i ett par irreguliera rader sittande, spet- 1) I Skandiu. Fauna synes denna arten till en del hafva blifvit föi- vexlad med den följande, då der säges, dels att yngre exemplar icke hafva tänder på plogbenet, och dels att kroppens vuidersätsighet är mycket vex- lande. Hos yngre exemplar, som endast varit lialfvuxna, hafva vi funnit tänderna på plogbenet redan väl utbildade. Tobiskuiigen. 215 siga tänder. Dessutom är den ytterste gäll)ägen försedd med oniki". '24: långa så kallade gälräfständer, som äfven lemua verk- sam hjelp vid de små djurens uppfångande medelst silning. — Ryyyftnan börjar hos de äldre något litet bakom och hos de yngre nästan öfver spetsen af den tillbakalagda bröstfenan, och på ett afstånd bakom undei-käkens spets, som hos de äldre iunehålles ungef. 3-/3 och hos de yngre ungef. 4 ggr i total- längden, och den slutar framom stjertfenan på ett afstånd från den, som är något större än ögats längddiameter. Dess längd är större än hälften men mindi-e än två tredjedelar af total- längden. Den är jenmhög och af ringa höjd, så att denna är mindre än halfva kroppshöjden, och den har 53 till 50 ledade men icke grenige strålar, hvilkas leder äro långe. Dess främre hörn är afrundadt och det bakre spetsigt. Fenhinnan är tunn och genomsigtig. — Analjhtan, som börjar strax bakom uro- genitalöppningen och slutar under slutet af ryggfenan och icke är fnilt hälften så lång som den, har samme form och höjd som den samt "ili till 80 strålar, som äro af samma beskaffen- het som de i den samma. — Bröstfinorna äro af en elliptisk form samt små, och deras längd är lika med kropj)ens höjd och utgöi'ande ungef. '/.•! '"^^ hufvudets längd. Deras strålar äro 14. — Stjertfenan är djupt inskuren, med trubbigt tillspetsade fli- kar, och något kortare än \/., af hufvudets längd, och den har 15 fullständige strålar, af hvilka den ytterste å h vardera sidan icke är grenig och de öfrige grenige, samt derjemte å hvardera sidan 7 till 8 icke grenige stödjesti-ålar. — FjälUn äro mycket små och tunna men fast sittande cycluidljäll, af rundad eller ovalt- rundad form, med dels koncentriska och dels radiära strim- mor, af hvilka de förra å ena halfvan af fjällen äro tätare, och dé senare å den andra halfvan äro ofullständiga och en- dast representerade af rader af punkter. Nucleus är temligen central. Den störste diametern å de största fjällen är endast 7.5 mill. lång å ett äldre exemplar. På kroppssidorna mellan sidolinien och den på sidan af buken varande hudlisten sitta fjällen i reguliei^a uppifrån och nedåt och bakåt gående paral- lela rader, som sålunda bilda sneda strimmor på nämnda sidor, till ett antal af omkr. 170 — 175'). Ofvan sidolinien äro fjäll- raderna mindre tydliga och reguliera, och på buken sitta fjällen 1) Hos ett exemplar af 270 luill-.s längd hafva vi räknat 170 fjällrader. 21 G Slägtet Aramodytes. icke i reguliera rader. — Sidolinien är fullständig och rät, och går parallel med och nära intill ryggkanten ända till stjertfe- nans bas, der den böjer sig något litet uppåt. — Färgen är ofvan grönaktig och på sidorna och undertill silfverhvit och glänsande, och hos den lefvande fisken, som är något genom- sigtig, skifta kroppssidorna i regn])ågens färger. Rygg- och analfenorna äro bleka och nästan färglösa, stjertfenan af i-yggens färg och bröstfenorna gråhvitaktiga. På hvardera sidan af no- sen, ungef. midt emellan ögat och nosspetsen är en stor svart- aktig fläck. Iris är silfverhvit. — Båda könen äro till det yttre hvarandra lika. Skelettet. Kraniet är i flera afseenden betydligt olikt det sam- ma inom torskfamiljen. Det fasta kraniet är af en långsträckt form och temligen svag byggnad. Basilarbenet har å sidan framtill i förening med sidonackbenet och o. prooticum en tunn- väggad ansvällning, innanför hvilkeu otoliten har sin plats. De å sidonackbenen varande ledytorna, för artikulationen med l:sta kotan, äro skarpkantiga och sträcka sig lika hlngt till- baka som basilarbenets bakre kant, samt bilda i förening med denne en rundad kavitet, i hvilken den l:sta kotans starkt kon- vexe och nästan halfklotformige främre ände är inpassad. Sido- nackbenen hafva således inga tydlige ledknappar, och de främre ledutskotten å l:sta kotan äro äfvenledes otydliga. Nackhålet omslutes undertill och på sidorna af sidonackbenen och blott till ringa del vid dess öfre vinkel af öfre nackbenet. Detta ben har sin bakre stupande del snedt rigtad bakåt och nedåt samt ofvan endast försedd med en låg långsgäende köl, i stället för det derstädes vanliga stora skiff'ormiga utskottet. Detta bens öfre horison- telie del är slät och liksom hjessan ofvan utan långsgående köl. Nämnde del är kort, emedan pannbenen sträcka sig långt till- baka. O. epotica äro såsom vanligt åtskilda genom öfre nack- benet, och deras konvexa parti, der den öfre grenen af posttem- poralbenet är fästad, är föga utstående. O. opistlioticum före- finnes, men år litet och mycket mindre än o. prooticum, hvil- ket är stort. Det senare benet är i främre kanten föga urbug- tadt. O. pteroticum har sin sidokant ofvan ledytan för den bakre ledknappen å hyoniandibularbeuet föga utstående, och det har icke något bakåt rigtadt utskott. O. sphcnotmmi bildar en föga utstående konvexitet bakom ögonhålan, hvars utskär- ning å pannbenet baktill begränsas af en utstående vinkel å Tobiskungen. 217 piinnbenet. Basisplienoidben förefinnes, men dess nedre, enkle eller vertikale del är kort, och räcker icke ned till parasplie- noidbenet. Alisphenoidbenet är stort, men orbitosphenoidben saknas, såsom vanligt. Parasplienoidbenet är långt, mycket smalt, något hoptryckt och nästan rakt. Baktill är det kluf- vet och sträcker sig nära bakre änden basilarbenet, och fram- till sträcker det sig nära främre änden af plogbenet. Sist nämnda ben är litet och, betraktadt från sidan, undertill kon- kavt. Det är framtill något utbredt, och bär på den nedåt böjde främre änden 2:ne tillspetsade och krökta, intill hvaran- dra sittande tänder. Af silbensapparatens ben äro endast sido- silbenen förbenade, och öfre silbenet är företrädt af en vertikal hinna. Sidosilbenen äro rigtade rätt ut åt sidan, äro tjocka och hafva ytterste änden trubbig. Hjessbenen äro små, åtskilda genom öfre nackbenet och framtill betäckta af de långa pann- benen. Dessa äro efter hela sin längd åtskilda genom sufur, och äro å sidorna ofvan ögonhålorna obetydligt urringade, samt sträcka sig framåt till raidt öfver sidosilbenen. Hyomandibu- larbenets båda öfre ledknappar äro fullständige eller slutne och väl åtskilde, och detta ben är kort och bredt. Dess bakre ut- skott, med hvilket locket artikulerar, är kort. O. sympledi- cuni äi- långt och smalt och nedtill tillspetsadt. Qvadratbenet är litet, men dess bakre, bakåt och uppåt rigtade utskott, vid hvars bakre sida förlockets nedre skänkel är fästad, är långt. Gombenet är långt och smalt samt med undre kanten skarp. Det har ett temligeu långt maxil lärutskott framtill och utsänder baktill ett långt utskott, som ligger utanpå o. ptenjyoideuni och betäcker detta ben till större delen, samt sträcker sig till- baka nästan ända till qvadratbenet. På midten af dess öfro tjockare kant har det en trubbig vinkel, der det är fästadt till sidosilbenet. O. pterygoidciim är smalt och svagt böjdt, bre- dast på uiidten och tillspetsadt emot båda ändarne. O. nieso- ptcrygoidcum är väl utbildadt, af en bredt lancettformig form och tillspetsadt vid båda ändarne, och med den bakre fästad vid 0. metaiiterygoideum, hvilket ben är temligen stort och af eu nästan oval form. Mellankäksbenen äro smala och spensliga och baktill tillspetsade. A öfre sidan hafva de närmare främre änden ett ilikformigt utskott och vid sist nämnde ände ett pai- korta utskott, af hvilka det ena är beläget på deras bakre sida vid nedre kanten, och det andra på deras öfre kant samt rigtadt 218 Slägtet Ammodytes. uppåt. Öfverkäksbeuen äro äfven smala och spensliga och icke utbred(hi baktill. Det yttre af de vid deras främre ände va- rande utskotten är långt och temligen smalt. Underkäken är af starkare byggnad, ehuru dess båda hälfter äro temligen tunna. Hvardera dentaldelen har vid sin främre ände en uppstående afrundad benknöl, såsom redan ofvan är anfördt, och baktill är denne del starkt uppstigande och hög samt betydligt högre än den bakom varande artikulardelen, hvarigeuom således hvardera underkäkshalfvan på midten är starkt upphöjd och sänker sig emot båda ändarne. Nämnda halfvas undre kant är böjd inåt, och till loljfl deraf är underkäken å undre sidan plattad. Med undantag af förlocket, äro gällocken tunna. Locket, uriderloc- ket och förlocket äro redan ofvan beskrifna, och det må endast tilläggas, att förlocket har 7 — 8 radiära slemkanaler. Mellan- locket är af lancettfonuig form och fi-amtill tillspetsadt samt med bakre änden afrundad, och det har baktill en del radiära fåror," som dock äro mindre tydliga än de på underlocket. O. nasalia äro långa och smala, men räcka ej fullt så långt fram som plogbenet. De hafva ofvan en långsgående slenikanal, och deras främre spetsar divergera. Framom dem betäckes nosspet- sen af ett par tunna benartade skifvor, som äro nästan njur- formiga och baktill något tjockare samt der skilda från hvar- audra genom ett mellanrum. O. liiKjnale är långt och trekan- tigt eller dolkformadt. O. hasibrancJiiostcgalc är ailångt, fram- till smalt och tillspetsadt och baktill vertikalt utbredt. De nedre svalgbenen äro smala. Af de 7 strålarne i gälhinnan är den bakerste bredare än de andre samt jemubred. — Kotornas antal är (iG till (w, af hvilka 3G till 39 tillhöra bålen, och redan l:sta kotan bär ref ben, och dess neuralbåge är orörligt fastvuxen vid dess kropp. Neural taggarne äro af temligen obe- tydlig längd. — Posttemporalbenet är gaftelformigt, med den öfre grenen bredare och längre än deii undre, och med kroppen temligen lång. Supraclavicularbenet är upptill utbredt och ned- till smalt. Clavicularbenet är kort och upptill starkt utbredt samt nedtill helt smalt Skulderbladet och korp])enet äro jeuj- förelsevis stora, och det förra omsluter scapularfenesti'an helt och hållet och det senare räcker till clavicularlienets eller nyc- kelbenets nedre ände. Inga spår till bäckenben lorehnnas. Tobiskungen förekommer vid alla våra sandiga hafskuster, från svdli}.>-aste delarne af Bottniske Viken rundt om till Norske Tohiskungen. 219 gränsen, ehuru den öfver allt i jemförelse med följande arten är fåtalig och oftast t. o. m. sällsynt. Enligt C. U. Ekstköm, som å anf. st. tydligen beskrifver denna arten, är den mycket sällsynt i Mörkö skärgård utanför Södermanland. Vid sydöstra kusten af Skåne, i trakten af Cirabrishamn, las den under der pågående tobisfiske under sommaren oftast, och synes der icke vara sällsynt, ehuru C. J. Sundevall i "Skandinaviens Fiskar" uppgifver, att följande arten är väl 10 ggr talrikare än den derstädes. Vid norra Tysklands Östersjökust synes den vara talrikare, emedan Bknecke (aiif. st.) anför, att den under Juli till September i skaror eller stim närmar sig nämnda kust, och blir der fångad i mängd i sä kallade tobisgarn. Enligt N. O. Schagerstköm') är den sällsynt i Öresund i trakten af Landskrona, ehuru den enligt Kröyer (anf. st.) och enligt G. WiNTPiER-) skall vara talrik vid Danmarks kuster. Enligt A. W. Malm (anf. st.) är den mindre allmän i Göteborgs och Bo- husläns skärgårdar, och erhålles derstädes blott tillfälligtvis vid vaddragning. — Enligt R. Collett'') är denna artens geo- grafiska utbredning vid Norges kuster ännu icke med säkei-het känd, och enligt livad denne författare sedermera*) uppgifvit är den -icke med säkerhet funnen norr om Trondhjemsfjorden. Enligt den samme är den allmän vid Noi'ges sydliga kuster på för den passande lokaler, och han har undersökt exemplar tagna i trakten af Bergen. Sjelfve hafva vi tagit den på skal- sandsbotten på 10 — 2U famnars djup vid Haugesund, söder om Bergen. Collett antager, att den icke förekommer vid Norges nordligaste kuster. — För öfrigt är den söder ut utbredd till Englands, Irlands och Frankrikes norra och vestra kuster, ned till Arcachon, och skall enligt Moreau vara talrikare vid den vestra än vid den norra kusten af sist nämnda land. Den lär enligt Francis Day och äfven J. Coucn^) i allmän- het hålla sig i något djupare vatten än följande arten,, och den senare förf. uppgifver, att man auträflTat den slukad af fiskar vid inloppet till Engelska Kanalen på 45 famnars djup, men såsom den följande förekommer den företrädesvis eller nästan 1) Physiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dra haft. 1838, pag. 31 4. 2) Naturhist Tidskr. 3:dje Eskke, I2:te Bd p. 35. 3) Norges Fiske, p. 126. 4) Meddelels. om Norges Fiske i Aaren 1879—83; Nyt Magaz. f. Naturvid. 29 Bd. (särsk. aftr.) p. 94. 5) Hist. of the Fishes of the Britisli Islands, vol. 111, pag. 140. 220 Slägtet Ammodytes. endast på sådana ställen i hafvet, hvarest sandbotten finnes. Under vintern håller den sig på större djup längre ut i hafvet, men vid den varmare årstidens inträdande, i Maj och Juni månader, närmar den sig de långgrunda och sandiga stränderna, och uppträder då vid vissa tider under dygnet: under morgo- nen och aftonen och vid mulet väder äfven midt på dagen, simmande i större och mindre stim och sökande föda. Den är då mycket snabb och liflig i sina rörelser, och skjuter stundom med pilens hastighet genom vattnet, samt stryker omkring från ett ställe till ett annat. Dessemellan ligger den stilla, djupt nedborrad i sanden på bottnen, sökande livila och skydd emot de förföljande roffiskarne. På sådana ställen, hvarest genom ebb och flod mera betydande fluktualioner i vattenståndet normalt förekomma, är den vanligen i liflig rörelse under den högsta floden, och borrar sig ned i sandbottnen vid ebbens starkare in- trädande, så att man, då hafsbottneu slutligen genom denna blifvit torrlagd, kan gräfva upp den ur sanden på en half fots eller stundom t. o. m. en hel fots djup i denna. Slappes den då lefvande på den fuktiga sanden, borrar den sig, äfven da den är ofvan vattnet, inom några ögonblick ned i sanden och försvinner. Hela dess byggnad : dess spetsiga hufvud och starka muskelspänstighet, är beräknad på denna egendomliga förmåga. Under slutet af September och i Oktober aflägsnar den sig från stränderna och söker djupet. Den är en stark och glupsk rof- fisk, och slukar ofta tem ligen stora exemplar af den följande arten och yngre af sin egen art äfvensom småfiskar, t. ex. Gobier och yngel af sill och andre fiskar, men den slukar ännu oftare kräftdjur af diverse slag, såsom Entomostraceer och Palwmo- nider, samt äfven blötdjur. Den blir ofta i sin tur igen ett rof för förföljande roffiskar, i synnerhet större torskfiskar, så- som torsk, sej och lyrtorsk, m. fl. Både den och följande arten utgöra på grund deraf ett eftersökt agn, som med fördel an- vändes vid fångst af nämnde fiskar. Tiden för dess lek är ej närmare känd, men A. W. Malm (anf. st.) har d. 5:te Juni erhållit en hona med fullt utbildad rom, och det är derför troligt, att den leker under sommaren i Juni eller Juli måna- der. 1 Skand. Fauna anföres en uppgift, att den vid Ystad skulle leka i April. Den fångas tillsamman med följande ar- ten, vanligen endast för att användas såsom agn, för fångst af andre fiskar, men i trakten af Cimbrishamn och äfven i näi- Blåtobisen. 221 lieten af Ystad, ineu i synnerhet å förra stället, liar man sedan äldre tid idkat tobisfiske, för att använda desse fiskar såsom födoämne, och i "Skandinaviens Fiskar" yttras den förmodan, att detta fiske gifvit uppliofvet till staden Cimbrishamn. Fisket om namnes redan af Linnk i hans "Skånska Resa". Enligt Fiskeri- Intendenteu Ri-dolf Lunui!ki;g ') bedrifves detta fiske ännn der- städes, och vid Baskeraölla hade år 1880 blifvit fångade 1400 kannor tobis. Den fångas här med särskild t dertill inrättade finmaskade tobisnotar, som hafva ett lakan till bröst, och fångsten företages från början af eftermiddagen till solens nedgång^). Enligt hvad som namnes i Skand. Fanna har Pastor i Gladsax pastorat vid Cimbrishamn årligen erhållit i tionde 6 tunnor torkad tobis. Såsom stekt anses tobisen (denna och följande art) af många för en läckerhet. Ofta torkas den och förvaras till vinlerföda. 2. Ammodytes laucea, G. Cuviek. Blåtobisen. Flogbcnets främre ände är af rundad och utan tänder. Kroppen är framtill tydligen hoptrycht och med höjden betyd- ligt större än tjocldehen, samt öfver allt fjällhetäcM. Under- hälrns längd är hos de äldre mindre än kroppens största höjd, och hos de yngre lika med eller t. o. m. något större än denna höjd. Ofverliähen är starkt framskjuthar. De tillhakalagda hröstfenortia räclca mer eller mindre långt bakom början af ryggfenan. Ingen svartaktig fläck på sidan af nosen. Rf. 53-62; af. 26—32; brf. 12—13; stjf. 8—9+15-}- 8-9. Ammodytes Tohiamis, Linné: Fauna Svecica, ed. ll:da, pag. 109. — 1761. (Partini). „ „ O. Fabricius: Fauna Groenlandica, pag. 140. — 1780. „ (Equille)tohianus,LESAvy AGE; Bullet.des Sciences par la Société Philomatique 1824, pag. 141. - 1824. 1) Meddelanden rörande Sveriges Fiskerier 1883, p. 84. 2) Enligt G, O. Saks (Indberetning til Departementet for det Indre, V, 1870) fångas tobis stundom i Norge med ett stort fyrkantigt och tätt tygstycke, som man förer under stimmen och hastigt upplyfter. 222 Slägtet Amraoclytes. Ammodytes lancea, dnhins. Lunceu, tobifiniis, lancea, tohiamifi, lancea. tohianiis, G. CuviKR: Regne Aninial, nouv. eJ. T. II, pag. 360. - 1829. S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Seandiu. jjag. 63. — 1832 J. KkiNIIAKDT, s:r: Ichtliyol, Bidr. til den Giön- landske Fauna; K. Danske Vid. Selsk:s naturvid. og niath. Afli. 7:de Deel, pag. 131. - 1838. H. KuöYER: Danmarks Fiske, 3:dje Bd. pag. 593. - 1846—1853. S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 656. — 1855. W. YarrelL: Hist. of Brit. Fishes, 3;d ed. (Ei- cbardson), vol. I, pag. 94. — 1859. A. GuNTHEK: Catal. of the Fislies in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 385. — 1862. A. J. Malmgren: Kritisk öfversigt af Finlands Fisk-fauna, pag. 32. - 1863. R. COLLRTT: Norges Fiske, pag. 126. - 1875. A. W. Malm : Göteb:s och Bohushs Fauna, pag 500. - 1877. E. MOREAU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 218. - 1881. B. Benecke: Fisclie Fischerei und Fischzucht in Ost- und Westpreussen, pag. 100, med tig. — 1881. Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, Part. IV, pag. 331, pl. 92, fig. 2. — 1882.' A. J. MelA; Vertebrata Fennica, pag. 296, med fig. — 1882. MöBius & Heincke: Die Fische der Ostsée, pag. 86 med fig. — 1883. Dess hos oss vanliga namn är Tobis, under bvilket den dock vanligen förblandas med yngre exemplar af föregående arten. Enligt Skand. Fauna benämnes den i Blekinge Blåtobis och Sandal, och det första af dessa namn har derstädes blifvit antaget. A samma ställe uppgifves, att den vid Ystad kallas Blacking. I Göteb:s och Bohushs Fauna har den fått namnet Trut-tohis. Anm. Vi hafva jemfört ett 162 mill. långt exemplar af Ammodytes duhius, Eeinhardt, s:r, från Grönland med ett lika stort exemplar af A. lancea från det nordligaste Norge, och funnit, att de med hvarandra full- komligt öfverensstämma i alla delar. Det Grönländska saknar tänder lik- som det andra och har samma kroppsproportioner, samma längd af huf- vudet och af bröstfenorna och samme form af gällocken, samt äfven samma antal af sneda fjällrader pä kroppssidan, nemligen omkr. 140. Det har äfven icke flere strålar i rygg- och aualfenorna, nemligen 59 i den förra och 31 i den senare, då det norska exemplaret har 61 i den förra och 32 i Bl-itobisen. 223 stäm- raelse med den hoptryckte kroppsformen. Hos dem, som hafva huken utspänd, är kroppens höjd öfver anus märkhart mindre än största kroppshöjden, och bukens profil är något bågböjd. Hos dem, i synnerhet yngre, der detta icke är förhållandet, är kroppshöjden vid anus föga mindre äu den största d:o, och bu- kens profil är nästan rät. Stjertens höjd strax framom stjert- fenan utgör hos de förre föga mera än Vs och hos de senare något mera än V4 ^^ stör.sta kroppshöjden, och hos de förre omkr. Ys och hos de senare stundom något mera än »/s af huf- vudets längd. Afståndet mellan spetsen af underkäken och anus utgör hos de äldre nära -/.i och hos de yngre något mera än 7., af totallängden. Bakom anus är äfven här en stor uroge- nitalöppning, och vid dennes främre kant är en tydlig genitalpa- pill. På hvardera sidan af buken är en långsgående hudlist, som liknar den hos föregående art och är minst framstående då buken är utspänd. Långs bukens midt äro 3:ne fåror, lik- som hos föregående. — Hufvudet synes mindre än hos före- gående, och dess längd innehålles omkr. 5 '/^ å 5 '/g ggr i total- längden. Det har liksom hos föregående en långsträckt konisk, framtill tillspetsad form. Underkäkens längd är hos de äldre, med utspänd buk, betydligt mindre än största kroppshöjden, och utgör hos dem stundom föga mera än -/s af den senare, 224 Slägtet Aramodytes. men hos de yugve, med nästan rät biikprofil, är dess längd nära eller ock fullt lika med ki'oppshöjden, och hos mycket unge stundom t. o. m, större än den senare. Nämnda längd inne- hälles hos de äldre omkr. 12 'A och hos de yngre omkr. 12 ggr i totallängden, och hos de förre omkr. 2 '/g och hos de senare omkr. 2 74 ggi' i hufvndets längd. Nosens längd eller afstån- det mellan ögat och nosspetsen innehålles omkr. 3'/._, ggr, eller hos mycket unge något mera i hufvudets d:o, och afståndet mel- lan nosspetsen och spetsen af underkäken utgör knappt hälften af ögats längddiameter. Munnen är medelmåttig, och både munvinkelu och bakre änden af öfverkäksbenet är framom ögat. Öfverkäken eller rättare mellankäksbenen äio starkt framskjut- bara, och de uppresas icke vertikalt, då underkäken böjes nedåt, och munnen antager derför härvid icke den trattform, som den då erhåller hos föregående art'). Underkäkens spets skjuter ett godt stycke framom spetsen af nosen, men icke så långt som hos föregående art, och den är äfven här broskartad och mjuk, ehuru dess mjuke del är helt kort. Vid främre änden af hvar- dera underkäkshalfvau är äfven här en uppstående benknöl eller utskott. Nosen är lång, och dess längd utgör hos äldre nära '/;{ och hos yngre ungef. midt emellan Va och V, af hufvudets 1) För vinnandet af denna franiskjutbarliet i öfverkäken hafva mel- lankäksbenen erhållit en något afvikande byggnad frän den hos föregående. De äro, liksom öfverkäksbenen, kortare än hos den samt väl så spensliga. Hvartdera har vid kanten af den främste eller innerste änden baktill ett kort, snedt nppät rigtadt utskott, och bada dessa utskott ligga intill hvar- andra. På deras förenade ändar är rörligt lastad en lång och smal (ned- till smalare) benartad, ehuru böjlig staf, som är bildad af 2:ne långsät för- enade dylike. Denne dubble staf, soui är något kortare än hvartdera mellan- käksbenet, sträcker sig tillbaka under främre delarne af ossa nasalia, och å undre sidan af den samme är fästadt teraligen löst ett mycket smalt, men äfvenledes dubbelt ligament, som är lika långt som stafven och ligger långs åt dennes undre sida, och med sin bakre ände är fästadt vid en fastare förtjockning i främre delen af den vertikala hinna, som intager platsen för öfre silbenet. Den rörlige dubble stafven motsvarar de eljest hos andre fiskar med framskjutbar öfverkäke varande starkt förlängda, uppåt och bak- åt rigtade utskotten vid mellankäksbenens främre eller inre ändar. Det yttre utskottet vid öfverkäksbenets främre ände är rigtadt framåt och är fästadt å undre sidan af den benartade skifva, som är framom o. nasale. Den främre änden af öfverkäksbenet följer derför icke med mellankäks- benets rörelse framåt, då det framskjutes, men detta gör den öfrige delen af det förra benet, hvilket dervid blir rigtadt rätt nedåt. Blåtobisen. 225 4:o. Sjelfve nosspetsen är grundt urnupen. Näsborrarne likna dem hos föregående samt sitta närmare ögat äu nosspetsen, men icke dubbelt närmare det förra än den senare. Ögonen äro medelmåttiga och deras längddiameter, som är nästan lika med deras vertikale d:o, utgör hos de äldre ungef. 1/2 och hos de yngre något mera än '/s ^-f nosens längd, samt innehålles hos de äldre omkr. 7 ggr och hos de yngre omkr. (i ggr i hufvu- dets längd, och är äfven hos de äldre något större än pannans minsta bredd dem emellan. Gällocken likna dem hos föregå- ende, men underlocket är i undre kanten baktill, framom bröst- fenans bas, helt grundt urringadt. Gälhinnorna och gälstrå- larne likna dem hos föregående. — Tänder saknas äfven på plogbenet, hvars främre ände har formen af en hel, i kanten slät och afruudad, nedböjd skifva, från midten af hvilken utgår bakåt en köl, som baktill fortsattes af parasphenoidbenet. Framom plogbenets främre ände är en af en långsgående skåra tvådelad broskartad och mjuk knöl, som framtill är fästad vid de bakåt riglade utskott, som utgå från bakre sidan vid nedre kanten af mellaukäksbenen. Denne knöl finnes icke hos föregående art '). — Epggfctiau, som liknar den hos föregående art och som bör- jar på ett afstånd från underkäkens spets, som utgör ungef. V4 af totallängden, och mer eller mindre långt framom den bakåt lagda bröstfenans spets, har 53 till 62 (hos äldre vanligen om- kring 60) strålar. — Analfenan, som börjar strax bakom uro- genitalöppningen och slutar under slutet af ryggfenan, är lik- som hos föreg. af samma höjd och form som den senare fenan, och har 26 till 32 (hos äldre vanligen omkr. 30) strålar. — — Bröstfenorna, som äro af en bredt lancettformig eller nästan elliptisk form och räcka, tillbakalagda, stundom med den ba- kerste 1/3 "-^tdi stundom knappt med den bakerste V4 af sin längd bakom början af ryggfenan, hafva 12 till 13 strålar. — Stjert- fenan, som är djupt inskuren och liknar den hos föregående art, har 15 fullständige strålar och å hvardera sidan 8 till 9 ofullstän- dige stödjestrålar. — Fjällen äro liksom hos de föregående myc- 1) Då i Skand. Fauna vid beskrifningen af A. Tobianus (= lanceola- tus) uppgifves, att yngre exemplar af denne i stället för 2:ne spetsige tag- gar på plogbenet hafva en tvärt hoptryckt knöl, med ett hak i midten, så är det tydligt, att det der är frågan om den nu nämnde knölen framom plogbenet, ocn att det varit exemplar af A. luncea som blifvit tagna för yngre af A. lanceolatus. Lilljeborg. Fiskarne. U. ' ^ 226 Slägtet Ammodytes. ket små, ovala eller ovalt rundade och med koncentriska och radiära strimmor, som å den ena halfvan stå tätare än å den andra. De bilda i allmänhet hos de äldre 130 till 140 sneda rader eller strimmor i). — Ä/c?o/m/e)j liknar den hos före- gående, meu är bakom ryggfenau otydlig. — Färgen på öfre sidan till nära midten af kroppssidan är olivgrön, med blågrä anstrykning, och på sidorna för öfrigt och på buksidan silfver- hvit, dock med svagare silfverglans på den senare sidan. Iris är silfverhvit och mörkare skuggad upptill. Nosens sidor äro utan någon svartaktig tiäck. Fenorna äro nästan färglösa. I lefvande tillstånd är den något genomsigtig. Hos små ungar af 34 milhs längd, karakteriserade så- som tillhörande denna arten genom sin redan starkt framskjut- bare öf ver käke, är kroppen klar och genomsigtig, och blott på locket förefinnes silfverglans. På hjessan äro fiere mörke pig- mentfläckar, å hvardera sidan af ryggfenans bas en rad dylike, vid basen af anal fenan en rad sådane och äfven dylike vid ba- sen af stjertfenan och på sidan af stjerten strax framom den samma. Ögonen äro stora och nosen kort. Auus är belägen strax bakom midten af totallängden, och stjertfenan är grundt inskuren och med afrundade flikar. Fenorna äro för öfrigt nor- mala, men bröstfeuorna räcka föga bakom början af ryggfenan. Blåtobisen är hos oss mycket allmännare och talrikare före- kommande än föregående art, såsom redan' ofvan är anfördt, och vid långgrunda och sandiga hafsstränder förekommer den mer eller mindre talrik från och med Bottniske viken, åtmin- stone dennes sydlige delar -\ rundt om upp till Norske gränsen, samt derefter vid alla Norges hafskuster ända till Kyske grän- sen, och öster om denne gräns hafva vi sjelfve tagit den vid Kyska Lapplands kust midt emellan Kola och Hvita Hafvet^). Troligtvis förekommer den längre öster ut i Norra Tshafvet, och A. J. Mela (anf. st.) förmodar, att den finnes i Hvita Hafvet. Inom Sverige är den i synnerhet ymnig vid sydöstra och södra kusterna af Skåne, och under det tobisfiske, som, enligt hvad 1) Man uppgifver vanligen ett niinjre antal, (120— 130), men vi hafva räknat det uppgifna. 2) A Upsala Univ.s Zool. museum förvaras exemplar, som blifvit tagna i Koslagens skärgärd norr om Ålands Haf. 3) K. Vet. Ak:s Handl. 1850. p. 309. Blåtohisei). 227 redan blitVit anfördt, bedritVes i närheten af städerna Cini bris- hamn och Ystad, är det hiifvudsakligen denna art, som utgör föremål för fisket och der uppti'äder i stor myckenhet under sommaren. På andra ställen utgör den i allmänhet icke något föremål för ett särskildt fiske, utan tages endast (dels med not och dels genom uppgräfning ur hafssanden under ebben) för att användas såsom ett utmärkt agn i och för fångst af andre fi- skar, i synnerhet torsk. — Utom vår Skandinaviska nord före- kommer den söder ut till Englands, Frankrikes och t. o. m. södra Spaniens (Cadiz enl. Steindachnkr) kuster, och lär enligt Francis Day i ringa antal förirra sig in i vestre delen af Me- delhafvet. Vid Englands och norra Frankrikes kuster är den på passande lokaler talrik, och Lesauvage (anf. st.) nämner, att han vid de senare dagligen kunde få tusentals af den. Vester ut förekommer den vid Island '), Grönland och nordöstra kusten af X. Amerika. Den har således en mycket vidsträckt geogra- fisk utbredning, och är sannolikt circumpolar-). Troligtvis ar den samma art som ÄDunodijtcs americamis^ de Kay, och är då utbredd vid N. Amerikas östra kust ned till Cap Hatteras en- ligt JOKDAX & GiLBERT. Den uppträder under sommaren stundom i mycket stora stim i närheten af kusterna, och öfverensstämmer i lefnadssättet med föregående art, men lär ofta hålla sig närmare intill strän- derna • samt uppträda i större stim än den. Enligt samman- stämmande uppgifter både i Skand. Fauna och hos KkOyer och Francis Day leker den i Augusti, och enligt den sist nämnde äf- ven i September. Dess föda består företrädesvis af kräftdjur, men någon gång äfven af maskar och blötdjur, och utan tvif- vel tager den äfven smärre fiskar, såsom Gobier och fiskyngel. Den förföljes ifrigt af tumlaren, af fisktärnor och tobisgrislor samt af diverse roffiskar, i synnerhet de större arterna af si. Gadus. Den användes till födoämne på samma sätt som före- gående. 1) Faber (Naturgesch. d. Plsche Islands, p. 63—64) beskrifver tydli- gen denna arten under namnet Ammodytes tobiamis. 2) Uti "Special Catalogne" öfver den Svenska afdeln. af den stora in- ternationella tiskeriexpositionen i London 1883, pag. 176, är den upptagen såsom erhållen vid Vegas vinterstation Pitlekaj. 228 Släktet Amraodytes. 3. Aiumodytes cicerellus, Kafinesqle. Slättobisen. Den främre och större delen of liroppen sahiar fjäU, och krop2>ens sidor sahui dcrstädes helt och hållet de sneda hud- strinmior, som förehontnm hos föregående. Plogbenet är idnn tänder och öfverkälicn är frmnsljtähar samt räcler tillbala något halom ögeds främre länt. Ögats längddiameter idgör ungtf. Ve «/ hnfvndets längd. liyggfcnan börjar bakom spet- sen af den tillbahalagda bröstfenan, och både den och anal- fenan hafva kanten biigtig. Kf. 53—59; af. 28—30; brf. 13; stjf. 8-9 + 15 + 8-9. Ammodijtes cicerelus, C S. Eafinesquk Schmaltz.- Camtteii di alcuni nuovi geiieii e iiouve specie di aiiimali e i>iante della Si- cilia, pag 21, tab. IX, fig. 4. — 1810. ,, siculus, SwAlNSON; Zoological Illustrations, l:st ser. Part. I, ])!. 63, knver fig. (med tillhörande text) — 1820—21. ,, argentcus, El.-^so: Hist. nat. des princiit. ])roductic>ns de TEurope mérid T. 111. pag. 209. - 1826'). ,. ^icuhts, SwAlNSON: The Natural History and Classification of Fishes etc. vol. II, pag. 254 — 1838, „ „ Bonaparte: Catalogo metodico dei Pesci europei, pag. 40. - 1846. „ ,, A. Gu^rrHER: Catal. of the Fislies in the Brit. Mus. vol. lY, pag 386. — 1862. „ „ Idem: Annals and Magaz. of Natural History, 3:d ser. vol. XX. pag. 290. — 1867. „ „ F. Stefndachner: Ichthyol. Ber. etc. 2:te Foitsetz ; Sitzungsber. d. math. naturwiss. Classe d. Kais. Akad. d. Wiss zu Wien. Bd. 57. l:e Abth. ])ag. 712. — 1868. „ „ E. H. GiGLlOLi : Catalogo degli Aiiitibi e dei Pesci italiani; Esposizione internazionale di Pesca in Ber- lino 1880, pag. 97. - 1880. „ cicerellus, E. IMoreau: Hist. nat. des Puiss. de la France, T. 111, pag. 219. — 1881. „ „ Francis Day: The Fishes of Great Britain & Ire- land. Part. IV, pag. 333, ]d. 92. tig 3. — 1882. Beshr. Den lär knappt bli så stor som närmast föregå- ende art, och dess totallängd lär föga öfverstiga 5 tum, dec.m. 1) Risso's beskrifning är så ofullständig och äfven felaktig, att •identifieriugeu är något osäker, men den har saaaoUkheten för sig. Slättobisen. 229 eller 150 mill. Gunther omnämner ett exemplar af omkr. 1G2 mill:s längd. Swainsons ofvan citerade afbildning af den, som enligt honom skall föreställa den i naturlig storlek, är 165 mill. lång, med en kroppshöjd af 14 mill. Den är af en nå- got smärtare kroppsform än blåtobisen, och liknar deri mest hvittobisen, men är dock tydligare hoptryckt äu denue senare samt icke så tjock i ryggen som den. Enligt Francis Day (anf. st.) innehålles hos äldre ex. största kroppshöjden IIV2 till 15 ggr, och hufvudets längd 4- ., till 5^4 S§^' i totallängden, och ögats diameter innehålles 5 V., till 6 V2 gg'' i hufvudets längd, samt 1 y, ggr i nosens d:o. A det, så vidt vi hafva oss be- kant, enda exeniplar — ett yngre — som erhållits inom vår Skandinaviska nord, hafva vi tagit följande mått. Totallängd 126 mill. Största kroppshöjden, öfver bukens midt och äfveu öfver anus, 7 mill. Stjertens höjd strax framom stjertfenan 2 '/•> mill. Störste tjockleken, öfver locken, 6 mill. och tjockleken öfver bukens midt 5 '/'.> i^iH- Afståudet mellan underkäkens spets och anus 71 mill. Hufvudets längd 24 mill. Nosens längd eller afståudet mellan ögat och nosspetsen G '/.^ ^^il^- Afst. mellan ögat och underkäkens spets D mill. Ögats längddiame- ter, som är något större än den vertikale d:o, 4 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 8 mill. Afståudet mellan nosspet- sen och spetsen af underkäken 2 mill. Afst. mellan underkä- kens spets och ryggfenan 34 mill. Eyggfenans längd 75 mill. Bröstfenans d:o 10 ^'2 mill. Stjertfenans d:o, räknad från den ytter- ste stödjestrålen, 12 mill. Enligt dessa mått innehålles hos detta exemplar största kroppshöjden 18 ggr i totallängden, och stjertens höjd strax framom stjertfenan utgör ungef. V3 äf den förra, och det är följaktligen ovanligt smärt. Kroppens tjock- lek är visserligen obetydligt men dock märkbart mindre än dess höjd. Anus har sitt läge bakom midten men framom den ba- kerste '/s af totallängden, och detta synes i det närmaste öfver- ensstämma med det samma hos yngre af närmast föregående art. Den undertill å hvardera sidan varande hudkölen är starkt framstående å hvardera sidan af buken, men försvinner ungef. vid analfenans midt. A undre sidan af buken finnas .3:ne långs- gående fåror, liksom hos föregående. — Hiifvudds form lik- nar hos detta exemplar mest den samme hos hvittobisen, och dess längd innehålles 5 '/, ggr i totallängden. Det är af en särdeles långsträckt konisk form, och underkäkens spets skjuter 280 Slägtel Ammodytes. gauska långt framom nosspetsen, så att afståiidet mellan deu senare och den förre utgör 7i2 '^f hufvudets längd och V., af det stora ögats längddiameter. Underkäken räcker tilllbaka midt under ögat, och dess längd är nära 1 '/-j ggr större än största kroppshöjden *j, men mindre än ^/^ af hufvudets längd. Munnen är tämligen stor, och munvinkeln är något framom och bakre änden af öfverkäksbenet något bakom främre kanten af ögat. Mellankäksbenen äro starkt framskjutbara på samma sätt, som hos närmast föregående art. Nosen är lång och dess längd utgör något mera än 7^ af hufvudets d:o. Näsborrarne äro båda aflånge samt sitta ej så nära intill hvarandra och närmai-e ögat än nosspetsen, och den bakre är mycket liten. Ögonen äro stora och deras längddiameter, som är större än den vertikale d:o, utgör Ve ^f hufvudets och ej fullt "^i^ af nosens längd. Pannans minsta bredd mellan ögonen är lika med ^,4 af ögats längddiameter. Gällocken hafva ungef. samme form som hos närmast föregående art, och underlockets undre kant är baktill mycket grundt urringad, men det är å yttre sidan äfven upptill ganska starkt radiärt strieradt. Gälhin- norna äro helt och hållet täckta af gällocken, och gälnäset är framtill ytterst tunut. — Tänder saknas helt och hållet, och plogbenets främre ände är af samme form, som hos blåtobisen, och framom den samme är en likadan mjuk, dubbel, broskartad knöl, som deu hos den senare 2). — Ihjgyfvnan börjar något litet bakom spetsen af den tillbakalagda bröstfenan och på ett afstånd tVåu spetsen af underkäken som innehålles ungef. 3-/3 ggr i totallängden, och dess längd utgör något mera än Vi '^^^ den senare. Den har 53 till 5V) strålar och i öfre kanten 2: ne bugter samt bakre hörnet trubbigt tillspetsadt, och slutar öfver analfenans slut och på ett afstånd från stjertfeuans ytterste stödjestråle, som är något kortare än ögats längddia- meter. — Analfenan börjar strax bakom urogenitalöppningen och något bakom midten af ryggfenau, och är af samme form och höjd som den, men har i undre kanten blott en bugt, som 1) Enligt GuNTHER är mulerkilkens längd lika med kroppens största höjd hos äldre exemplar. 2) Steindachner (anf. st.) synes i afseende på denna arten på samma sätt, som Nilsson med hänsyn till den föregående, hafva ansett denne dubble knöl såsom ett par tänder. Siättobiseii. 231 är belägen framom dess midt. Deu har '28 till 30 strålar. — Bröstfenorna, livilkas längd iimehålles uiigef. i^ '/a ggr i liuf- vudets d:o, och som tillbakalagda icke räcka fullt till ryggfenaus början, äro lancettformiga och liafva 13 strålar*). — Stjcrt- fcnan är djupt inskuren, med trubbige eller nästan afrundade flikar, och har 15 fullständige strålar och å hvardera sidan 8 till 1) stödjestrålar, och dess längd från den ytterste stödjestrålen utgör '/o af hufvudets d:o. — Fjäll förefinnas endast på bakre delen af kroppen, från och med främre delen af analfeuan, och de äro ordnade i otydliga sneda rader. De äro hos det nämnda exemplaret mycket små och mindre än hos de föregående. De störstas diameter är knappt V2 luill. lång. Deras form är run- dad, och de äro blott försedda med radiära streck, som äro breda, och de koncentriska d;o äro endast antydda såsom tvär- gående linier på dessa, der de äro reguliera, uemligeu på -/a af fjällens yta. På den öfrige ',3 förete strecken en retikulär anordning. Således äro fjällen hos detta exemplar ganska olika dem af de föregående arterna. — Sidolinitn har framtill tem- ligen glesa porer och går väl så nära ryggkanten (med hvilken deu är parallel) som hos föregående, och den upphör vid slutet af ryggfenan. — Färgen är på ryggen olivgrön, med en långs- gående rad svartaktige punkter å hvardera sidan ofvan sido- linien. Långs hvardera sidan, från ögat till stjertfeuan, är ett bredt silfverhvitt, glänsande och hos den friske fisken enligt Eisso i violet skiftande band. Buksidan är hvit, med svag silfverglaus. På hjessan är ofta en blåaktig fläck. Ii-is är silfverhvit. Af denna art har, så vidt vi hafva oss bekant, enligt hvad redan ofvan blifvit antydt, blott ett enda exemplar anträffats inom vår Skandinaviska nord, och detta är det ofvan beskrifna, som af oss blifvit taget med bottenskrapa på skalsandsbotteu, på omkr. 30 famnars djup vid fiskläget Grip i Norge, utanför Christiansund, d. 9:de Augusti 1858. Det är antagligt, att den pä detta ställe är stationär och normalt förekommande, men den är sannolikt derstädes mindre talrik än blåtobisen, af hvilken vi vid samma tillfälle erhöllo flera yngre exemplar, då vi deremot af nu i fråga varande art blott erhöllo det enda. Deu skal- ellei- snäcksapd, i hvilken den togs, var grof, och 1) Francis Däy uppgifver 14. 232 Onnfiskar. på samma ställe erhöllos några sällsynta musslor, såsom Pec- tunculus glycimeris, Venus casina och Tclllna crassa. Arten tillhör eljest, så vidt man känner, företrädesvis södra Europa^, och blott ett exemplar har enligt Gunther och Francis Day tagits vid England, nemligen af G. Jeffreys med botteuskrapa på 80 — 90 famnars djup vid Hebriderna. Dess egentliga hem är Medelhafvet, och i synnerhet dettas östlige del samt vid Sicilien och Neapel. Den vestligaste af Moreau uppgifna loka- len för den derstädes är Nizza, hvarest Risso erhållit sin Ammo- dyks argenteus. Enligt Moreau är den temligen sällsynt, men Risso uppgifver, att den på sådana ställen, der hafsbottnen är sandig, uppträder i Maj, Juni och September. Enligt samme författare leker den under våren. Sannolikt liknar den de båda föregående i lefnadssättet. 4:de Familjen OPHIDllD^, Bonaparte. 1831. (OphidiidcB, BONAP. : Saggio di una distribuzioiie metodica degli ani- mali vertebrati. 1831. — Opliidiidce, Idem: Catalogo metodico dei pesci enropei, pag. 41. — 1846). Ormflskar. Kroppen mer eller mindre hhigsträcM, nud eller utan fjäll. De vertihala fenorna i allmänhet förenade, och blott en ryggfena och en anal/ena, den förra intagande större delen af kroppens längd. Rudimentära och transformerade eller inga hnlifenor^ och då de finnas, äro de fastade framom eller under bröstfenorna. Gälöpimingarna äro stora, och gälhinnorna äro merendels förenade och bilda en gemensam fri flik binder gäl- näset. Inga eller få appendices pyloricce. De till denna familj hörande fiskformerne äro hafsfiskar samt icke synnerligen talrike, men representanter för familjen förekomma i hafven i nästan alla jordens regioner. Familjen omfattar enligt Gunther flera underfamiljer, som stundom varit uppstälda såsom särskilda familjer. Blott den ena, nemligen den 3:dje af dessa underfamiljer, har en representant inom vår Skandinaviska fauna. Släfjtet Fierasfer. 233 0PH1DIID.E. Bukfenor. . torefinnas och äro fastade . saknas helt och hållet. Anus är be- lägen .... Underfamiljer: vid skuldevffördeln 1. Brotulini. GtJNTHER. under os linguale . 2. Ophidiini, GOnther. under eller framom bröstfenorna .... 3. Fierasferini, Gunthetr, långt bakom huf- vudet 4. Congrogadini. Gunther. Uuderfam. FIERASFERINI, A. Gunther (Fienisferina, A. Gijnther: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 381. — 1862). Kroppen är hoptryckt och mychd låmjsträcht och med en långt utdrar/en stjert och utan fjäll. Bukfenor saJoms helt och hållet, och anus är belägen under eller framom brÖst- fenorna. Gälarnc äro 4 par. Inga falske gälar och inga eller blott rudimentära appendices pyloricce finnas Till denna underfamilj höra enligt Gunther 2:ne slägten, omfattande små fiskar, som hospitera hos eller vistas uti andra lägre hafsdjur, företrädesvis Echinodermer och bland dessa Holo- thurier eller Sjökorfvar, i dessas digestionskanal eller ock i det så kallade respirationsträdet, och stundom förirra sig in i musslor mellan manteln och skalet. Hos dessa djur äro de egentligen icke parasiter, emedan de icke lefva på deras bekostnad, utan af sådana smärre djur, som af vattenströmmen föras till eller in uti de samma. De förekomma hufvudsakligen i tempererade och varma haf: i Medelhafvet, Atlautiske Oceanen, Indiske Oceanen och södre delarne af Stillo Oceanen. I. Slägtet Fierasfer, G. Cuvier. 1829. {Les Fierasfers, G. Cuvier : Régne Aniinal, nouv. édit. T. II, pag. 359. - 1829). Kroppen är genomsigtig och stjerten utlöper i en lång och smal spets, utan eller med otydlig stjertfena. Underkäken är kortare än den öjre d:o och upptages inom den, då munnen 234 Släktet Fierasfer. tiUshdca. Inya bkäygtönwinr. Oyonen äro medelmått iy a dier stora. GäVöppninyania äro stora. KardliJä sittande tänder fnnas på Mlcarne, pJoyhenet och gombenen. Bröstfenorna äro fullständiga. GäJliinnans strålar äro 7. Simblåsa förrfinnes äfvensom 2:ne rudimentära appcndices pyloricce^). GuNTHEK uj^ptagei- under detta slägte 9 arter, och dessutom har på senare tiden en art erhållits vid Amerika. Af dessa tillhöra 2:ne Europas fauna och en af dessa senare har en gång erhållits vid Xorge. 1. Fierasfer deutatus, G. Cuvier. Tandfirasfern. Ett till två pcir hiigyfäiidcr framtill på öfverläÅ'eri och ett par dylika på den undre d:o, och de öfriya tänderna myc- ket små och nästan jemnstora. Hufvudets länyd inmhålles omkr. 9^1-^ ggr i totallängden, och kroppens höjd innehålles något mera än 20 gejr-) i den senare längden. Rgygfenan nästan lika hög som anal fenan. Arms har sitt läge under midten af den tillbakulagda bröstfenan. I friskt tillstånd är kroppen nästan vattenklar och utan tydlige pAymerdfläcl^ar. Rf. 144; af. 165; brf. IG^j. Fierasfer dentatus, G. Cuvier: Eégne Aiiimal, nouv. édit. T. II, j»ag 359. - 1829. ErJtiodon Drummondii, W. Thompson: Proceed. of tlie Zoolog. Society of London, Puit V, 1837, pag 55. - 1837. ,. „ Idem: Natural Historv of Ireland, vol. IV, pag. 231. — 1856 Fierasfer dentatus, \\. Yakrell: History of British Fislies, 3:d edit (Ei- chard^on), vol. I, pag. 82. — 1859 „ r. A. GuNTHER: Catal. of the Fishes in theBrit. Museum, vol. IV. pag 383. - 1862. 1) Ungurne äro betydligt olike de fullt utbildade, och den l:ste strå- len i ryggfenan är hos dem enligt EllERY mycket lång och olik de andre. Märkligt nog har denne författare funnit uugarue försedde med ett större antal kotor än de äldre och följaktligen med en jeniförelsevis längre kropp. 2) Enligt de af Collett lemuade måtten. Enligt Francis Day in- nehålles största kroppsliöjden 14 ggr och enligt ThompsON omkr. 18 ggr i totallängden. 3j Efter EmerY; Le Specie del Genere Fierasfer nel Golfo di Xapoli. Leipzig 1880, pag. 17. Tandtirasferii. 235 EncheUoijhistenim,^. W. Putnam: Notes ou Uphidiidie and Fierasferidoe, etc. ; Proceedings of the Boston Society of Natural History, vol. XVI, 1873—1874, pag. 347. ined fig. — 1874. (Ung). Fierusfer dentahis. C. EmkrY: Le Specie del Genere Fierasfer nel Golfo di Napoli e Eegione liniitrofe, pag. 16, tav. I, fig. 3 & 4. — Leipzig 1880. ,. K. COLLETT; Thynnus tliunninu, Cuv. og Fierasfer den- tatui, Cuv. nye for Norges Fauna; Vid. Selsk-s i Chri- stiania Forh. 1882, N:o 19 (aftr.) pag. 3 och en pl — 1882. „ „ FkånCIS Day: The Fislies of. Great. Britain & heland. Part. IV, pag. 328, pl. 91. fig. 2. - 1882. E. COLLETT: Meddelels. om Norges Fiske i Aareiie 1879-83; Nyt Magaz. f. Naturvid. 29 Bd., (aftr.) pag. 94 — 1884. Beshr. '). Det största hittillj^ erhållna exemplaret synes vara det af Thompson beskrifna, som var 1 1 Engelska tum eller omkr. 270 mill. långt, och dess totallängd torde således stiga till nä)-a en fot. Collett har uppgifvit följande mått å det af honom beskrifna exemplaret. Totallängden 225 mill. eller 7 V-» tum dec.m. Hufvudets längd 24 mill. Kroppens största höjd 11 mill. Afståndet mellan uosspetseu och anus 27 mill. Mel- laukäksbenets längd 12 V ^ i^iH- Ögats höjd 4 mill. och dess bredd (längddiameter) 5 mill. Bröstfenaus längd 12 mill. De längste ryggfenstrålarnes längd 7 mill. De längste analfen- strålarnes d:o 10 mill. Artens allmänna utseende karakteriseras af honom på följande sätt. "Kroppen är särdeles långsträckt och ållik, med något tillspetsadt hufvud. Den jämförelsevis höga analfenau och den något lägre ryggfenan sträcka sig från nacken och från den långt framtill belägne anus långs hela rygg- och buklinien, till dess de löpa samman vid den starkt tillspetsade stjertspetsen, som saknar egentlig stjertfeua. Hela kroppen är i friskt tillstånd transparent och utan tjäll eller pigment". Enligt de gifna måtten iunehålles hos det af Col- lett beskrifna exempl. största kroppshöjdeu, som är belägen vid anus, väl 20 ggr i totallängden, och hufvudets längd ungef. ■'V3 eoi" i ^6n samma-). Bakom anus aftager kroppshöjden 1) Denna beskrifning är för det luesta grundad pä den, som Collett lemnat a det först citerade stället. 2) Enligt samme författare har exemplaret sannolikt blifvit något sammandraget -i spriten, ocli det är derför troligt, att dess kroppshöjd i friskt tillstand varit nå^ot större. 236 Släktet Fierasfer. jemnt till den tillspetsade stjertspetsen. Enligt Thompson är kroppens störste tjocklek lika med '/i af dess höjd, och hufvu- dets höjd lika med V2 '^^ ^^^^ längd, och dess tjocklek något mindre än '/s ^^ ^^n samma. Bäde hufvudet och kroppen äro således hoptryckta, men kroppen är detta bakåt allt mer och mer, så att den bakre delen af stjerten är helt tunn. Anus har sitt läge enligt Collett under midten af den tillbakalagda bröstfenan och enligt Fkancis Day under dess bas, och afståndet mellan nosspetsen och den är enligt deu förre något större än hufvudets längd, och innehålles 8 '/g ggr i totallängden. — Hufvudd är temligen stort, ehuru i förhållande till fiskens be- tydliga längd icke så. Nosen är trubbigt tillspetsad, och dess öfre profil är jemnt bägböjd nedåt, och nosspetsen sträcker sig ett godt stycke framom spetsen af underkäken, h vilken är sma- lare än den öfre käken och omslutes af deime, då munnen till- slutes. Munnen är stor och nägot uppstigande, och både mun- vinkeln och bakre änden af öfverkäksbenet äro bakom ögat. Nosens längd är enligt Thompson och Collett lika med ögats längddiameter, och dermed är den af Collett lemnade figuren öfverensstämmande. Ögonen äro stora, och deras längddiameter innehålles enligt Collett nära 5 och enligt Thompson 4 '/a ggi' i hufvudets längd. Näsborrarne äro temligen store och ligga uugef. midt emellan ögat och nosspetsen. Underlockets bakre kant är nästan vertikalt uppstigande framom basen af bröst- fenan, och underlocket och locket bilda en bakåt utstående trubbig spets of van nämnde bas. Gälhinnorna äro förenade under det smala gälnäset, men den af dem bildade gemensamma fria hudflikeu är smal. Hvardera gälhinnans strålar äro 7. — Tänderna äro i allmänhet mycket små och bildande kardlika band på mellankäksbenen, underkäken, plogbenet och gombenen, men på hvardera sidan å mellankäksbenen och underkäken finnas framtill 1 till '2 huggtänder, som äro större än de andra och räcka något öfver dem. Collett och Emery hafva endast iakttagit 1 sådan, enligt den förre af »/j milhs längd, men Thompson har funnit 2:ne dylika å hvardera sidan å mellan- käksbenen, och Kaup *) har funnit 2:ne å hvardera sidan å både öfver- och underkäken. — Byogfenan börjar på nacken ungef. midt öfver gälspringan, och är af medelmåttig höjd samt fram- 1) Catal. of Apodal Fishes in the Brit. Mus. p. 158. Taiulfirasferii. 237 till uågot lägre än uägot iäugre tillbaka, eller ungef. vid mid- ten af ryggen, hvarest hos det af Collett beskrifua exemplaret strålarues längd är 7 mill. Bakåt sänker den sig så småningom, och är m3'cket låg på den bakre delen af stjerten och försvinner vid dennes spets. Dess strålar äro enligt Emery (anf. st.) 144, och sannolikt hos större exemplar någre flere. Thompson har uppgifvit 180? — Analfenan börjar strax bakom anus och så- ledes längre tillbaka än ryggfenans början och föga bakom midteu af den tillbakalagda bröstfenan, och den är af samme form som ryggfenan, ehuiu något högre än den. Dess främre strålar äro ungef. 7 mill. och dess mellerste omkr. 10 mill. långe. Bakåt sänker den sig så småningom och försvinner vid stjerteus spets. Dess strålar äro enligt Ejiery 165, och enligt Thompson 180? — Bröstfevornd äro af en aflåugt oval eller elliptisk form samt trubbigt tillspetsade och temligen små, så att deras längd är lika med '/2 ^^ ^^^^ samma af hufvudet. Deras strålar äro enligt Emehy 16 och enligt Thompson 16? — Biihjciwr och stjertfcna saknas'). Sannolikt ha fva ungarne en rudimentär stjertfena-) — Fjäll saknas äfvensom sidolinie, men från öfre delen af gälspringan går långs midten af kroppssidan en linie, som utmärker gränsen mellan öfre och undre muskel- knippena. — Färgen: I friskt tillstånd var det af Collett be- skrifna exemplaret genomsigtigt, nästan vatlenklart och utan tydligt pigment. Hjernan, inelfvorna och hela ryggraden voro synliga. 1 sprit är det gulhvitt och opakt, och några pigmentan samlingar hafva blifvit tydliga. Iris är hvitaktig med messings- färgad anstrykning. Hela bukhålan är silfverfärgad. De yngre och outbildade af denna art hafva en mycket mera långsträckt kroppsform än de äldre, med särdeles litet hufvud och mycket smal och trådformig stjert. Hos ett par af Emery beskrifna yngre ex. innehölls hufvudets längd 29 — 34 ggr i totallängden, och det ena af dessa ex. var 205 mill. långt. Somliga fullt utbildade exemplar hafva en totallängd, som är icke obetydligt mindre än de outbildades d:o, hvilket antyder en reduktion af kotornas och fenstrålarnes antal under tillväxten. Af tandfirasfern har inom vår Skandinaviska nord blott ett enda exemplar erhållits, hvilket i Mars 1881 fauns flvtande 1) Thompson upiigitVer tor stjertfenan 12? strålar. 2) Hos ungar liar Emery räknat 160—175 kotor (då de äldre blott hafva 98 sådana) samt i ryggfenan omkr. 180 strålar. 238 Slfiiftet Rhodichthys. i hafsytan vid Eövser utanför Stavangerfjorden i Norge, och blef tillvarataget af Doktor 0. Jensen, samt förvaras i Bergens mu- seum. Dessutom har den ett par gånger erhållits vid Irland och några få gånger i Medolhafvet. I detta haf har man fun- nit den hospiterande eller lef vande inuti HoJotlmria tuhulosa, och CoLLETT yttrar, att, om den vid Norge lefver inuti någon Holothurid, man knappt kan antaga någon annan än Cucinna- ria frondosa såsom dess värd, då endast denna ernår tillräck- lig storlek för att kunna hysa den. Den, som de andre, lef- ver utan tvifvel af diverse smärre evertebrerade hafsdjur, som röra sig fritt i vattnet. Vi anse oss här böra korteligeii anföra en till denna familj och under- fam. BrotuUni hörande högst egendomlig djupvattensfisk, som under den Norska Nordhavs-Expeditionen 1876—1878 från mycket stort djup blef upptagen i Norra Ishafvet midt emellan Jan Mayen, Beeren Eiland och Finmarken. Slägtet Rhodichthys, R. Collett. 1879. (Vidensk. .Selsk:s i Ohristiania Forh. 1878, N-.o 14, pag. 99. — 1879). Kroppen näyot lånysträckt, ehnru teinligen hög, bakom hukJiålan starkt hoptnjckt, af lös eller nästan gelatinös konsistens Juilf t genomsigtig, utan fjäll och sidolinie, och täckt af en tunn hud. Hufvudet är hr ed t och tjockt, med tetnligen små ögon och stor mun, som är beväpnad med ytterst fina, i flera rader sittande tänder endast ^^å mellankäksbenen och underkäken. Gäl- locken äro obeväpnade. Gälöppningarna äro stora och gälhinnorna ära åtskilda under gälnäset, och hvardera gälhinnans strålar äro 6. Anus är belägen framom, bröstfenornas fästen. En lång ryggfena och en d:o anal- fena, som äro förenade med basen af den distinkta stjertfenan. Bukfenor finnas, hvardera bestående af en lång och ungefär j^å midten tvådelad tjock tråd. Appendices pyloricce förefinnas i medelmåttigt antaV). Den enda kända arten af detta slägte är Rhodichthys regiiia, K. Collktt. Rf. 60; af. 57; brf. 11—12; bf. 1; stjf. 10. Ithodichthysregina,U. Collett : Fiske fra Nordhavs-Expeditionens sidste Togt Sommeren 1878; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1878, N:o 14, pag. 99. — 1879. 1) Denua karakteristik och följande beskrifuiog äro grundade på deu af Collett meddelade beskrifningen. Vi få tillägga, att sannolikt saknas simblåsa. Rhodichthys reofina. 239 Bhodichtkys regina, Collett -. Den Norske XorJliavs-EspeJition 1876— 1878, Zoologi, Fiske, pag. 154. pl. V, fig. 37—39. - 1880. Det enda erhållna och kända exemplaret är en hane, och har en to- tallängd af 297 niill. eller ungef. en fot. Sannolikt blir den större. Största kroppshöjden, vid ryggfenans början, innehålles é^s ggi" och hufvudets längd 4 ggr i totallängden. Kroppen är baktill starkt afsmalnande, och stjertens höjd strax framom stjertfenan utgcir blott omkr. '/le ^f största kroppshöjden. Störste tjockleken, öfver locken, utgör ungef. ^|^ af största kroppshöjden, men bakom hufvudet är kroppen strax starkt hoptryckt och är detta bakat allt mer och mer, så att den bakre delen af stjerten är helt tunn. Anus är belägen så långt fram. att afståndet mellan den och nosspetsen är kortare än hufvudets längd och utgör blott omkr. ^ '^ af denna. Huden är tunn och pä det i sprit förvarade exemplaret lös, men den satt fast på kroppen, strax fisken kom upp ur vattnet. — Hufvudet är stort, tjockt (-ch bredt, men baktill betydligt högre än bredt, och med bred och afrundad nos. Nosspetsen räcker något framom öfverkäken och denne se- nare räcker betydligt framom underkäken. Pannan och nacken äro starkt konvexa och nosen är något nedtryckt. Munnen är stor och niunvinkeln är bakom ögat. Näsborrarne äro långt åtskilde, och den bakre är beliigen en ögondiameter framom ögat, och den främre midt emellan den bakre d:o och nosspetsen. Ögonen äro temligen små, och deras diameter inne- hålles omkr. 7 ggr i hufvudets längd, och pannans minsta bredd mellan ögonen är nära tre ggr större än nämnde diameter. Locket och under- locket bilda baktill en trubbigt tillspetsad flik. Långs hvardera under- käkshalfvan är en rad af 4 stora slemporer, och på hvardera sidan af öfver- käken är en sådan af 3:ne dylika. — Rygcjfenon börjar öfver lockets och un- derlockets bakre flik och sammanhänger baktill ined basen af stjertfenan. Den är af medelmåttig höjd, låg fram- ocli baktill och högst ungef. på midten, der dess höjd är lika med öfverkäkens halfva längd. Dess strålar äro 60, hvilka alla äro ledade. — Änalfenan, som^ ej börjar förr än nästan en half hufvudlängd bakom anus och på ett afstånd från nosspetsen som utgör ','3 af totallängden, är ungef af samme form och höjd som ryggfenau, men är något kortare än den, och sammanhänger liksom den med stjertfenans bas. Den har 57 strålar. — Bröstfenorna äro temligen stora (deras längd något större än '/^ af hufvudets d:o) och aflångt ovala, med snedt afrundad spets. Deras strålar äro 11 till 12 — Bukfenorna äro fastade vid skuldergördeln under strupen ett godt stycke framom bröstfenornas fästen, och bestå hvar- dera af en tjock af hud omsluten tråd, som på midten är delad i 2;ne grenar, af hvilka den ene är längre än den andre. De förete till det yttre ganska stor likhet med bukfenorna hos si. Phycis, och äro långa, så att deras längd är ungef. lika med ' 3 af fiskens totallängd. — Stjertfenan är smal och långsträckt och obetydligt tillspetsad, eller i bakre kanten konvex. Dess längd innehålles ungef. 2 '/2 ggi" ' hufvudets d:o, och den har 10 fine och icke grenige strålar. — Färgen var öfver allt mörkt köttröd, här och der något ljusare. Gälhinnan var intensivt karmosinröd, och iris blå- svart 240 Långstjertfiskar. Af denne egendomlige djupvattensfisk, som tyckes komma närmast intill slägtet Bathynectes, Gunther'), inom Brotulinernes underfamilj, ehuru derifrån tydligen generiskt skild, erhölls under Norska Nordhavs- Expeditionen d. 16:de Juli 1878 blott ett enda exemplar i iskallt vatten, på nära 1300 famnars djup, långt ute i norra Ishafvet, 465 kilometer nord- ost om Jan Mayen och ungef. lika långt från denna ö, Beeren Eiland och Norske Finmarken. Vattnets temperatur vid bottnen, hvarifrän den upp- togs med en stor s. k trawl, var —1,4" C. I dess ventrikel funnos kräft- djur (Bythocaris leucopis. Pseudomysis ahyssi och en förmodligen obe- skrifven Hyperid). 5:te Familjen MACEUEID^, Bonaparte. 1837. (A New Systeuiatic Arrangement of Vertebratcd Animals; Transac- tions of the Linnean Society of London, vol. XVIII, Part 3:d. pag. 295. Eead 1837. Print. 1840). Låiigstjertfiskar. Kro23pen långsträcM, framtiU mer eller mindre tjock och halad a/smalnande och iitlöpcmde ? en lång, hoptrycM och tilhpetsad sijert, idan stjcrtfcna, och täckt af medelmåttiga eller temligen stora eller ock små fjäll, som vanligen äro myc- ket sträfva. Tänder förefinnas endast ])å käkarne. 2:ne rygg- fenor, af hvilka den bakre lång, och 1 lång analfena samt väl idhildade hikfenor, som äro belägna tmder eller framom bröstfenorna. Sidolinie förefinnes. Gälhinnans strålar äro 6 tdl 7 , och båda gälhinnorna äro förenade tmder gälnäset. Gä- larne äro 4 par. Simblåsa förefinnes och appcndiccs pyloricce äro talrika. Till denua familj höra euligt Gunther^) omkring 5 genera och 40 arter, som alla äro haMskar och som i allmänhet äro djupvattensfiskar, förekommande på omkr. 100 till 2600 fam- nars djup. På de stora djupen tyckas de vara temligen talrike, och förekomma i alla oceaner. Till vår nordiska fauna höra 3me slägten, det ena med 2me arter och de andra hvartdera med 1 art. — Om Emery's förmodan är riktig, undergå ungarne af hithörande fiskar betydliga förvandlingar-^). 1) Au Introduction to the Study of Fishes, p. 547. 2) An Introduction to the Study of Fishes. p. 552. 3) Mittheil aus d. Zoolog. Station zu Neapel, l:er Bd. p 588-589, Taf. XVIII, fig. 7-8. Släsrtet Macrurus. 241 Macrukid.?; Fjällen . . . S I ii g t e n ' ) • lionisk eller pyra- inidfoniiig, och mer eller mindre tVirlängd 1. Macrurus, Bloch. kort och trubbig samt snedt af- luiggen 1. Coj-j/p/(««OKZes,GuNNERUS små. Gälliinnans strålar 7. ... 3. JfflZ(/fverkäken (i synnerhet mellankäksbenen) är rörlig eller exteusil nedåt. Under hakan är en temligen lång skäggtöm, hvars längd är nästan lika med nosens halfva d:o. Näsborrarne äro nära intill hvaraudra och strax framom den främre orbitalkanten, den bakre störst samt njurformig och den främre oval. Ögonen äro mycket stora, och deras längddiameter, som är något större än deras \ertikale d:o, utgör ungef. '/a ''^^ hiifvudets längd. Pannan mellan ögonen är något konkav, och dess minsta bredd är betydligt mindre än ögats längddiameter, och blott något större än '/^ af den samma. Locket och undérlocket bilda baktill en utstående, af- trubbad, nästan rät vinkel, och det senare har bakre kanten konkav. Förlockets bakre och undre kanter bilda med hvar- audra en vinkel, som är mindre än en rät, men dess nedre bakre hörn är trubbspetsigt. Båda gälhinnorna äro förenade under gäluäset, och bilda der en gemensam fri och temligen bred hudftik, och hvardera har (i strålar. Hufvudet är ofvan och pä sidorna betäckt af fjäll, som äro mindre än de på krop- pen, men fjäll saknas på käkarne och på hufvudets undre sida och på trakten omkring näsborrarne. En del af de fjäll, som sitta på hufvudets sidor, och de som sitta på ryggarne, på supra- orbitalkanterne och på sidorna af hjessan äro större än de öfriga på hufvudet,, och större delen af hufvudets fjäll, i synnerhet de större, äro försedda med flere radiäre taggige kölar. — Tänder förefinnas endast på mellankäksbenen och underkäken, samt äro små, krökta och spetsiga. På mellankäksbenen och på främre Fabricius' Långstjert. 245 deleu af underkäken bilda de ett kardlikt band, som är bre- dare på de förra. Tänderna på svalgbenen äro gröfre, nästan cylindriska och trubbigt tillspetsade samt kardlikt sittande. — l:sta ryggfenan, som böljar något litet bakom bröstfenornas fästen och på ett afstånd från nosspetsen, som är något större än '/4 af totallängden, är hög och tillspetsad. Längden af dess bas är något mindre än ögats längddiameter, men större än afståndet mellan båda ryggfenorna, och dess höjd är mycket större än dess längd och ungef. lika med '2 af hufvudets d:o. Den har 11 till 12 strålar (utom ett knappt märkbart rudi- meut till stråle framtill), af hvilka den l:ste är tjockast och oledad och framtill har en skarp kant, och endast nära spetsen har någre få taggar, och den 2:dre är längst. — 2:dra njgg- fenan^ som är skild från den l:sta d:o genom ett afstånd, som är betydligt kortare än ögats längddiameter och är upptaget af en rad af 6 — 1 fjäll, är till hela sin längd låg, men sänker sig något bakåt, och räcker till eller nära stjertspetsen samt har 105 till 112 strålar'), som alla äro ledade och endast emot spetsen visa spår till grenar. — Analfenan börjar under 2:dra ryggfenans G:te stråle och strax bakom anus, och är ungefär dubbelt högre än nämnda fena och aftager helt småningom i ]iöy\ bakåt samt räcker ända till stjertspetsen. Den har för öfrigt ungef. samme form som 2:dra ryggfenan, och antalet af dess strålar är 108 till 11:32). — Bröstfenorna äro af elliptisk form och snedt tillspetsade samt räcka icke till anus. Deras längd är något större än '/2 ^f hufvudets d:o, och deras strålar äro till antalet KS. — Bukfenorna äro fastade under bröst- fenornas fästen och räcka ej till deras spetsar, emedan de förras- längd icke utgör fullt V3 af de senares d:o. De hafva 8 strå- lar, af hvilka den l:ste utlöper i en lång och fin fri spets. För öfrigt äro de vid spetsen afrundade. — Fjällen på kroppen äro temligen stora (på midten af kroppssidan hos större exemplar omkr. 14 mill. långa), spånlikt lagda samt temligea hårda, och stundom nästan ovala och stundom nästan rundade, vid 1) Bloch har uppgifvit 124 strålar i denna fena, och Collett har räknat 105. Sjelfve hafva vi räknat 110 — 112. Fabricius har uppgifvit. strålarnes antal till 112. 2) Bloch har uppgifvit antalet till 148, Fabricius till 112. Sunde- vall till 113, Collett till 108, och sjelfve hafva vi räknat ungef. samma antal som i 2:dra ryggfenan. 246 Slägtet Macrurus. den iiistuckne delen å sidorna inbugtade eller inknipna och med tätt stående vågiga och koncentriska eller ock längsgående strim- mor, som nästan saknas å deras frie spets. Från deras cen- trnni utgår mot den frie änden en hög sågtandad eller taggig kö!, h vilken vanligen slutar med en längre tagg, men som på ötjerten ej är sa tramstående. Vid sidorna om kölen äro stun- dom 3—5 bugtiga och mindre framstående radiära linier, som på rj^ggens fjäll äro beväpnade med 2—4 smärre taggar. Mel- lan sidolinien och l:sta ryggfeuan äro b — G fjällrader, mellan den samma och 2:dra ryggfeuan 6 — 7 d:o och mellan den samma och bukfenan omkr. 21 d:o. Då fjällen å den instuckue delen t5akna i-adiära fåror och inskärningar i kanten samt der äro helt tunna, äro de icke några egentliga ctenoidfjäll. — Sido- linien är fullständig, och går framtill närmare rjggkanten och bildar en liten båge ötVer bröstfenans fäste samt en nästanomärk- lik sänkning öfver analfenans början, men är för öfrigt rät. — Färgen. Enligt Bloch är den på ryggen och fenorna grå och för öfrigt silfverfärgad. På i sprit förvarade exemplar hafva vi funnit färgen å lyggen brunaktig och på kroppen för öfrigt mörkt silfvergrå, ljusast undertill. De vertikala fenorna och bröstfenorna emot spetsen mörkare, svartbruuaktiga. Skelettet^). Det fasta kraniet företer i ett och annat af- seende en märkbar tendens till öfverensstämmelse med det hos slägtet Gadiis. Dess ben och skelettet för öfrigt visa dock i allmänhet en lösare och mera spongiös struktur. A det af oss undersökta skelettet, som äfven i stjertafdelningen synes vara i det närmaste fullständigt och hvars längd är (il2 mill. är det fasta kraniet 147 mill. långt (från nasalbenens spets räk- iiadt) 45 mill. högt och 75 mill. bredt baktill. Dess längd från plogbenets främre ände till spetsen af öfre nackbenets ut- skott är 117 mill. Basioccipitalbenet är undertill afrundadt, och dess bakre kant sträcker sig något bakom sidonackbenens ledknappar, eller de ledytor, som artikulera med l:sta kotans ledutskott. Ofvan och framom dessa ledytor äro ett par andra, som artikulera med l:sta kotans neuralbåges nedre främre hörn. Öfre nackbenet, som sträcker sig ned till nackhålets öfre vinkel, 1) För det vi blifvit i tillfälle att undersöka detta, hembära vi här- med Professor K. Collett och Doktor G. A. Guldberg vär skyldiga er- Jvänsla. P'abriciiis' Länfjstjert. 247 har baktill ett stort hoptryckt och skifformigt utskott, som sträcker sig bakom bakre änden af basioccipitalbenet och har siu öfre kant tjockare och afruudad. Dess bakre spets sträcker sig intill eller nära intill spetsen af den l:sta kotans neural- tagg. Öfre nackbenets öfre, horisontelle del är utan köl samt liten, men sträcker sig dock fram till pannbenen. Kraniets bakre del är ofvau kullrig, och i öfverensstämmelse dermed ligga ossa epotica betydligt högre än o. pterotica. De förras bakåt utskjutande tillspetsade del eller utskott står på långt när icke så långt ut som öfre nackbenets utskott, och ej heller så långt ut som utskotten å ossa pterotica. Dessa senare be- nen äro stora, och deras bakåt och utåt rigtade bakre hörn eller utskott äro temligen starkt utstående och räcka ungef. lika långt tillbaka som bakre änden af basioccipitalbenet. A deras öfre sida förefinnes ett och annat mindre uppstående utskott. O. opisthoticiim är mycket stort, liknande det hos torsken, samt väl så stort som o. prooticiim. (»fre delen af dess bakre sida bildar en utåt och bakåt rigtad hoptryckt och tunn kant, å hvilken finnes en afsats, vid hvilken den korte undre grenen af posttemporalbenet är fästad. A yttre sidan har det ett fora- men, motsvarande det, som a samma ben förefinnes hos torsken. Det venstra o. opisthoticum företer den egenheten (troligen en individuel anomali), att det genom en nästan vertikal sutur, som går vid det nämnda forameu, hvilket der är mindre, är deladt i 'I-.ne ben: ett främre större och ett bakre mindre, vid hvilket posttemporalbenet är fästadt. O. prooticmn har sin största utsträckning i vertikal rigtning och har i främre kan- ten en vid och djup bugt, som gränsar intill ögonhålan och icke framtill är begränsad af något ben, samt företer ungef. samma förhållande som hos torsken. O. sphenoticimi är såsom vanligt mindre än o. pteroticiim, och bildar till en del den ba- kerste delen af ögonhålans öfre hvalf. Med det samma arti- kulerar liyomandibularbenets främste ledknapp eller rättare den främste delen af dess öfre ledknapp, emedan båda dessa led- knappar äro sammansmälta till en, och vid det samma är det bakersta infraorbitalbenet fästadt, hvilket i förening med det närmast intill det varande infraorbitalbenet bildar en lång, ver- tikal, å yttre sidan med en slemkanal försedd balk, som baktill omsluter ögonhålan. Basisphenoidben saknas. Alisphenoid benet är litet, och har sitt vanliga läge i bakre delen af ögonhålans 248 Slägtet Macrurus. öfre livalf, framom ossa prooticum & spli€}ioUcum. Parasphe- noidbenet är rakt, a undre sidan baktill plattadt, med bakre änden klufven samt icke räckande till den bakre änden af basi- occipitalbenet. Vid dess främre, intill öfre silbenet stötande ände, har det ofvan en högt uppstigande och tunn köl, hvari- genom det stora hålet eller öppningen mellan båda ögonhålorna framtill är mindre än baktill. Dess främre ände är alldeles olik den samme hos torskfamiljen, der den ofvan är långs åt urhålkad. Plogbenet är icke framtill pilformigt, såsom hos torskarne, utan klubbformigt, med främre änden bred och fram- till afrundad samt å undre sidan konkav. Dess bakre spets sträcker sig tillbaka ungef. till midten af ögonhålorna. Silbens- apparatens ben äro mycket olika dem hos torsken. Sidosilbenen, som såsom vanligt begränsa ögonhålorna framtill, äro breda, nästan njurformiga och ej synnerligen tjocka, samt rätt utstå- ende och icke bakåt rigtade. I undre och inre kanterne äro de urbugtade, och i den undre urbugtningen är gombenets främre och öfre del fästad. Ofre si 1 benets främre del utgöres af en tunn, vertikal skifva, vid sidorna af hvilken de stora och enormt utbildade ossa nasalia med sine bakre delar äro fastade. Dess bakre eller undre del, som har en vertikal rigtuing, stöter så- som vanligt nedtill till plogbenet, och baktill till pannbenen och parasphenoidbenet, upptill med en vertikal och nedtill med en transversel skifva. A denne bakre eller rättare undre del är framtill å h vardera sidan ett utskott, vid h vilket är fästadt ett ligament, som med dess andre ände är fästadt vid ett stort utskott upptill vid främre änden af öfverkäksbenet. Hjessbenen äro små och till stor del betäckta af pannbenen och o. epotica, och äro synliga utanför de bakre ändarne af de förra och de främre d:o af de senare. Pannbenen, som baktill äro skilda, med en af hinna utfyld fontanell dem emellan, och framtill äro sammanvuxna, utan tydlig sutur, räcka baktill något bakom främre änden af öfre nackbenet, och sluta framtill midt för sidosilbenen och något litet bakom främre änden af plogbenet. Deras bakre del är något upphöjd och från denne upphöjning går framåt en upptill plattad och af ett större hål undertill genombruten rygg, som sammansmälter med deras supraorbital- del, som är bågböjd. Mellan ögonhålorna äro pannbenen ur- hålkade, men å midten af urhålkningen är en köl, som går långs deras förening eller långs den otydlige suturen dem emellan. Fabricius" Längstjert. 249 Det fasta kraniets öfre profil är något bågböjd. Hyomandibular- benets båda öfre ledknappar äro sammansmälta, och detta bea har å yttre sidan eu tunn och ej synnerligen bred lamell, som från den främre ledknappen sträcker sig ned till nära benets nedre ände. Dess bakre undre ledknapp, med hvilken locket artikulerar, har en kort och bred hals och sitter långt nere^ samt är rigtad nedåt och bakåt. Os. symplecticum är upptill starkt utbredt. Quadratbeuet är jemförelsevis litet och ej syn- nerligen starkt, men för öfrigt af vanlig form. Gombenet är starkt, kort, bredt och å yttre och öfre sidorna konvext samt baktill tvärt afhugget, och olikt det hos torsken, ehuru des* undre kant är något nedskjutande och skarp, liksom hos honom. Dess maxillärutskott är smalt och temligen långt. Mesoptery- goidbeuet är af en bredt oval form, baktill bredast, och mycket bredare än hos torsken, samt baktill sammanstötande med me- tapterygoidbenet. Pterygoidbenet är temligen kort, nästan jemn- bredt och baktill, der det är fästadt vid quadratbeuet, icke starkt böjdt. Metapterygoidbenet är stort och halfmånformigt. Mellankäksbenen äro korta och tjocka. Längden af deras kropp är mindre än höjden af deras främsta utskott {processus na- salis, C. J. Sundevall), hvilket har en betydlig längd och an- tyder en större protractilitet hos dessa ben. Med detta utskott är det bakre och bredare men kortare utskottet, som artiku- lerar med öfverkäksbenet, vid basen sammansmält. Mellan- käksbenen äro vid den bakre änden trubbiga och höga, deri- genom att de här a öfre sidan hafva ett afrundadt utskott, som mycket liknar det, hvilket dei'städes förefinnes hos torsken, men är kortare. Öfverkäksbenet, som är mera än dubbelt längre än mellankäksbenet, är dock jemförelsevis kortare än torskens^ samt vid den främre änden tjockare och med större utskott» men dess bakre, snedt afskurue och något bredare ände liknar i det närmaste den samme å torskens d:o. Underkäken liknar något torskens, men är något svagare och kortare, ä yttre sidan med en skarp köl, under hvilken är en djup, långsgående slem- grop, och med angularbenet baktill snedt afskuret. Ossa na- salia & infraorbitalia äro särdeles egendomliga. De förra ära mycket stora (deras längd 47 mill. och deras gemensamma bredd framtill 35 mill. och baktill 25 mill.), långs inre och främre kanterne förenade, och bildande kraniets längst fram- stående spets. De äro baktill, der de stöta intill och äro fastade 250 Slägtet Macrurus. vid pannbenen och sidosilbeneu, tvärt afhuggna, och långs öfre sidan djupt urhålkade, så att hvartderas yttre kant är upp- stående och något utåt böjd, och bådas förenade inre kanter bilda en hög och rät gemensara köl. Hvartderas sidokant slu- tar i ett något utbred t, framåt och något litet utåt rigtadt ut- skott,, och den gemensamme raidtelkölen slutar i en fyrkantig och trubbig spets, som framskjuter något mera än sidokanternes utskott. Kraniets uosspets utgöres således af 3:ne skilde spetsar eller framstående utskott, alla 8 bildade af nasalbenen, som framtill och undertill äro fastade vid mellankäksbenens upp- stigande inre eller främre utskott, vid öfverkäksbenen och hvart- dera främsta infraorbitalbenet'). De senare eller infraorbital- benen äro äfvenledes starkt utbildade och utgöra en fullständig och sammanhängande kedja, som under- och baktill omsluter ögonhålan, och hvars 3:dje och 4:de ben äro fastade vid en ut- stående kant å förlockets yttre sida, så att denne tillplattade och något ruggige kant efter en mellanliggande lucka bildar en fortsättning af den af iufraorbitalbeuens hvälfde och å yttre sidan ruggige kant bildade ryggen undei- ögat. A alla infra- orbitalbenen är uemligen å yttre sidan en långsgående stor och vid slemkanal, som upptill eller framtill är till en del omslu- ten af ett af nämnda ben bildadt hvalf. Infraorbitalbenens antal är G, och af dessa äro de 4 första ungef. lika bi-eda och bredast, och de 2:ne bakerste, som omsluta ögonhålan baktill, smalast och till en del ganska siiiala. Det l:sta är såsom van- ligt störst, framtill något bredare och äfven der å yttre sidan urhålkadt, och med ett något framskjutande, hoptryckt och un- dertill urhålkadt utskott fästadt vid nasalbenet och öfverkäks- benet. A öfre sidan har det ett stort utskott, h varmed det är fästadt vid sidosilbenet. 3:dje och 4:de infraorbitalbenen äro helt korta, och det 5:te är långt och upptill afsmalnande. Loc- ket är temligen litet, nästan triangulärt, med det bakre hörnet trubbspetsigt, det nedre d:o längst utdraget och den bakre kanten urbugtad. Underlocket, som är betäckt af locket och förlocket, är af en elliptisk, något böjd och upptill starkt af- smalnande och tillspetsad form. Mellanlocket är aflångt, nästan jemnbredt och å öfre kanten baktill med ett uppstående utskott. 1) O. nasalia hafva af GuNTHER (Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 394) blifvit förvexlade med ethmoidbeuet. Fabricius' Låiigstjert. 251 Förlocket är ptort, nedtill bredare och der med en kort framåt rigtad spets. Å yttre sidan har det en långsgående och nedtill spetsvinkligt fi-amåt böjd slemkanal, som i sin öfre del framtill och i sin undre d:o upptill är begränsad af en utstående kant af benets yttre lamell. Benets bakre och undre kanter, som äro bugtige, bilda en aftrubbad vinkel, som är något mindre än en rät. Os lingunle är litet och kort. O. basibranchi- ostegale är äfven litet och kort, framåt afsmalnande och bil- dadt dels af en horisontel lamell och dels af en på denna stå- ende vertikal d:o, som upptill å hvardera sidan har en annan mindre utstående sådan samt räcker något upp öfver dessa, och vid hvars bakre ände nyckelbenens nedre ändar medelst brosk äro fastade. Tungbenshornen äro af vanlig beskaffenhet, hvart- dera bärande (i temligen store, hoptryckte, böjde och tillspet- sade radii branchiostegales. — Kotornas antal hafva vi funnit vara ^)6 (på sin höjd hafva blott 1 eller 2, de bakersta, sak- nats, emedan den å skelettet bakersta blott är 1 mill. lång och -/s m\\\. hög vid bakre änden), och af dessa äro 18 bål- kotor. l:sta bålkotans neuralbåge är orörlig, och af dessa kotor sakna de 2:ue första refben. Dessa äro smala, men långa samt små på de bakersta båikotoina. l:sta kotans neuraltagg är stor, men ej så stor som den 2:dra kotans d:o, hvilken af alla är den störste, och bakom hvars spets l:sta ryggfenans l:sta iutei'spinalbeii. som är stort, är fästadt. Bakom denna rygg- fena äro 2:ne interspinalbeu och framom 2:dra ryggfenan äro 3:ne d:o utan tillhörande fenstrålar. 2:dra ryggfenans alla in- terspinalbeu äro små. De 5 första kotorna sakna tydliga sido- utskott, men de äro antydda å den 5:te. På de andra bål- kotorna äro de temligen stora och breda, men tillspetsade. Buk- hålan räcker ett stycke bakom analfenans början. — Posttem- poralbenets öfre gi"en, som är fästad vid o. epoticum, är tem- ligen lång. jemnbred och vid spetsen afrundad, och dess nedre, till 0. opisthoticum fastade gren är mycket kort eller rudimen- tär. Ofre nyckelbenet är af samme form, som den förre gre- nen, men något bredare och större. Nyckelbenets öfre ände är ej synnerligen bred, och mycket smalare än detta bens meller- ste del, som är den bredaste samt är starkt utbredd bakåt. Med undantag häraf, har detta ben någon likhet med torskens d:o. Dess öfre ände har liksom hos honom en temligen lång upp- stående spets, och nedom och bakom den en tunnare och bakåt 252 Slägtet Macrurus. tillspetsad flik eller utvid^niDg. Båda nyckelbenens nedre än- dar äro genom brosk löst förenade med hvarandra. Skulder- bladet och korpbenet äro små, men till formen något liknande dem hos torsken, och scapularfenestran är omsluten af båda. Korpbenets nedre utskott är mindre än det hos torsken, samt smalt och stafiormigt, och är med sin nedre ände fästadt å inre sidan och nära bakre kanten af nj^ckelbenet långt ofvan dettas midt. Postclavicularbenet är långt, smalt och bakåt till- spetsadt samt refbenslikt, och liknar mycket det hos torsken. Dess inre ände är hopti-yckt och nästan jemnbred, och dess yttre, tillspetsade ände är trind, samt räcker bakom bröstfenans midt. Bäckenbenen äro temligen små och något lika dem hos torsk- familjen, men äro litet längre än dessa. De äro något båg- böjda inåt, framåt afsmalnande och med den främre änden, der de äro medelst brosk löst förenade med hvarandra och med nyckelbenen, snedt afhuggen. A inre sidan hafva de baktill ett inåt rigtadt, trubbigt tillspetsadt utskott, och båda äro äfven med spetsarne af dessa utskott löst förenade medelst brosk. Deras längd är 40 mill. Fabricius'' Långstjert är en högnordisk djupvattenslisk, som aldrig erhållits i närheten af någon Svensk kust, och enligt CoLLETT äfven vid Norge endast tillhör dess nordligaste fjärdar inom Finmarken, der den knappt går så långt söder ut som till hafvet vid Tromsö. Enligt nämnde författare fångas den med "lina" eller backa under loddefisket, och således i synnerhet under vårmånaderne, men sällan i större antal. Somliga år synes den dock vara talrikare än under andra, och den uppgafs således hafva blifvit fångad i icke ringa antal under våren 187B vid fiskestationen Kjelmö i Varangerfjorden. I allmän- het erhålles under hvarje år ett eller annat exeniplar. Denne fisks förekomst vid Norske Finmarken har först blifvit upp- dagad af Prof. S LovÉN, som från Hammerfest hemförde exem- plar af den år 1839. — Utom vår Skandinaviska nord före- kommer den vid nordöstra kusten af Noria Amerika samt vid Grönland, hvarifrån den först för vetenskapen blifvit bekant- gjord af O. Fabricius (anf. st.), som dock förvexlade den med den af följande slägtet. Enligt denne förf. förekommer den endast i djupa fjärdar vid Sydgrönland, Enligt Jordan & Gilbert är den vid N. Amerikas nordöstra kust utbredd ända ned till llisso's Lånsstjert. 253 Massachusetts, och har således der, liksom eu del andre arc- tiske fiskar en sydligare utbredning än inom Europa. Den erhålles vid Norge enligt Collett alltid på betydligt djup (150 — 300 famnars). Den lefver af smärre fiskar och utan tvifvel äf- ven af kräftdjur, och man har enligt Collett stundom funnit lemniugar af loddan i dess ventrikel, hvilken vanligen är tom och utskjuten, liksom ögonen, på grund af det stora djupet och vattentrycket, hvarifrån den upphemtas. Enligt Collett har man i Finmarken i maj månad erhållit romstinna honor, och han förmodar, att äggläggningen sker under sommaren på de vttre hafsbankarne. 2. Macrurus coelorliyiiclius (Kisso). Eisso's Långstjert. Nosen sliarpkantad och med sharp midtelMl, ocJt, ofvan- ifrån sedd, truhhspetsig och framtill nedtrycM och tunn, och undertill nrhålkad, och dess lämjd lika med öfjonhålans längd- diameter, som är mindre än af ståndet mellan häda ryggfenorna. Anns är belägen framom hörjan af 2:dra ryggfenan. Fjällen på kroppen sakna köl, men äro på deras frie del beväpnade med flera rader af spetsige taggar. Mellan l:sta ryggfenan och sidolinien äro 4 — 5 fjällrader. 1 rf. 1); 2 rf. 89—90; af. 83—98; brf. 18; bf. 7. Lepidoleprus coelorhyncJms, IJlsso: Ichtliyologie de Nice. pag. 200, \,l. 7, fig. 22. - 1810. ,. „ Idm; Hist. nat. des princip, inoductions de rEurope niéiidionale, T. III, pag. 244. — 1826. Macrourus ^ Bonaparte: Iconographia della Fauna Italica, T. III, Pesci, tav. 123, fig. 1')- Macrurus „ A. Gunther: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 392. - 1862. „ ,. Fr. Steindachnek : Iclityol: Ber. (6:te Fortsetz.) Sitzungsber. d. math. naturwiss. Classe d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien, Bd. 57, l:ste Abth. pag. 713. - 1868. 1) På planclien står namnet Macr. mijsticetus. hvilket i texten blif- vit rättadt till det ofvan uppgifna. 254 Slägtet Macrurus. Macrurus coelorhyndms, Chr. LuTKEN: Synopsis MacruriJarum; Vidensk. Meddelels. fra den naturhist. Foren. i Kjöbenh. 1872, aftr. p. 5. — 1872. „ „ E. CoLLETT: Norges Fiske, pag. 129. — 1875. „ „ E. MOREAU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 278. - 1881. Anm. Den ötvevraskande uppgiften om denna arts förekomst vid Norges vestra kust, då den förut endast erhållits i Medelhafvet, föranledde till en början hos oss tanken på möjligheten, att ett ungt och ännu out- bildadt exemplar af föregående art blifvit bestämdt till denna, men den af COLLETT lemnade beskrifningen af det något skadade exemplaret har af- lägsnat hvarje tvifvel. Ett motstycke dertill har man dessutom i före- komsten vid Norge af Beryx decadacUjhis och Sebastes dactyloptenis, som till sin geografiska utbredning eljest äro sydlige, men dock icke blifvit an- träffade vid England. BesJcr. af exemplar från Medelhafvet vid Nizza. Total- längd 282 rnill. 1). Största kroppshöjden, vid l:sta ryggfenans början 42 mill. Kroppens höjd vid aniis 36 mill. Stjertspet- sens höjd 1 mill. Hufvudets tjocklek öfver sidoryggarne vid förlocken 32 mill. Kroppens tjocklek öfver basen af bröst- fenorna 27 mill. D:o d:o vid anns 22 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anns 88 mill. Hufvudets längd CA mill. Dess höjd öfver nacken 39 mill. och vid främre delarne af ögonhålorna 24 mill. Nosens längd eller afståndet mellan ögat och nos- spetsen 21 mill. Afståndet mellan nosspetsen och munnen 19 mill. Mellankäksbenets längd 12, mill. Underkäkens längd 25 mill. Ögonhålans längddiameter 21 mill. och dess höjd- diameter. K) mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 15 mill. Afstånd mellan nosspetsen och l:sta ryggfenan 73 mill. l:sta ryggfenans höjd 34 mill. och dess längd 13 mill. Af- stånd mellan l:sta och 2:dra ryggfenorna 30 mill. Bröst- fenans längd 30 mill. Bukfenans d:o 21 mill. — Kroppsfor- men är något smärtare än den af föregående art, ehuru den framtill är temligen tjock, till följd af hufvudets betydlige storlek. Kroppens största höjd innehålles nära 7 ggr i total- längden, och dess tjocklek strax bakom hufvudet, vid basen af bröstfenorna utgör omkr. % af höjden, af hvilket .senare följer, att kroppen är temligen starkt hopti-yckt. Baktill är den allt mer och mer hoptryckt samt utlöper i en ytterst fin stjertspets. 1) KlSSO uppgifver dess längd till 340 mill. Risso's Låiiijstjert. "iöö Ryggens profil bakom nacken är något uppstigande till l:sta ryggfenans början och strax framom denna litet konkav. Från näranda början sänker den sig baki\t, så att l:sta ryggfenans bas är stupande i denna rigtning. Ryggen är framom l:sta rygg- fenan takformigt afrundad och bakom den samma bredt afruu- dad, och mellan båda ryggfenorna finnes ingen fåra. Anus har sitt läge något litet bakom slutet af l:sta ryggfenan, men långt framom början af 2:dra d:o, och afståndet mellan den och nos- spetsen innehålles ungef. 3 74 ggi' i totallängden. — Hufvudet är särdeles stort och tjockt, men dess höjd är större än dess tjocklek eller bredd. Dess längd innehålles väl l'/2 egi' i totallängden. Det är af en nästan pyramidformig och framtill, sedt uppifrån, trubbigt, och sedt från sidan, spetsigt tillspetsad form. Sedd uppifrån, företer nosspetsen, som är tunn, formen af en aftrubbad, nästan rät vinkel, och sidokanterne strax bakom denne vinkel äro gruudt urbugtade, och både desse och spetsen äro taggige. Sedd från sidan, är den spetsig, undertill urhål- kad') och med öfre profilen temligeu starkt uppstigande ända till pannan. För öfrigt är hufvudet utmärkt genom flere skarpe och sträfve ryggar. De mest framstående äro de, som gå, en å hvardera sidan, från nosspetsen å hufvudets sidor långs undre kanterne af infraorbitalbeuen och sträcka sig nästan ända till förlockets bakåt rigtade vinkel eller hörn, och der äro förenade med en utstående rygg å förlocket. Desse äro starkt utstående och särdeles taggige, och bilda en skarp gräns mellan hufvudets sidor och den undre sidan af det samma. Strax under dem är denna senare sidan grundt konkav, men för öfrigt något kon- vex och nedskjutande under dem. Från nosspetsen går midt åt nosens öfre sida en lägre rygg, som upphör på främre delen af pannan. Från hvardera sidan af nosen, der dennes sidokant är konvex, utgår uppåt och bakåt, framom näsborrarne en af os nasale bildad låg rygg, .som sträcker sig till supraorbital- kauten, och både denne kant och främre orbitalkanten äro skarpe och utstående. Från hvardera supraorbitalkantens midt utgår bakåt en rygg, och båda desse ryggar äro i början parallele, men divergera baktill, och mellan dem äro pannan och hjessan konkava. Vid gränsen mellan öfre och bakre orbitalkanterne å \) Det är troligtvis denne urhålkning som gifvit anledning till art- nanniet coelorhynchus. '25fi Släo^tet Macrurus. hvardera sidan utgår bakåt en rygg, som slutar vid gälsprin- gans öfre vinkel, men ett stycke ofvan denne är ännu en myc- ket låg rygg, som ofvan ögonhålan utgår från den, som går långs sidan af pannan och hjessan, och den går parallel med den förre och slutar ett stycke ofvan dess slut samt just vid sidoliniens början, med hvilken den sammanfaller. Nosens längd är enligt ofvaustående mått lika med densamma af ögonhålan, och nosen skjuter långt framom munnen, så att afståudet mellan denne och nossjjetsen endast är obetydligt mindre än den sist nämnda längden. Munnen är temligeu liten, och munvinkeln är under ögats midt och bakre änden af öfverkäksbenet, som sträcker sig ett godt stycke bakom mellankäksbenet, är framom ögonhålans bakre kant. Underkäken passar in i den öfre d:o och dess främre ände är under ögonhålans främre kant och dess bakre ände under hennes bakre d:o. Haktråden är liten och smal och dess längd är knappt så stor som hälften af ögats läugddia- meter. Näsborrarne hafva sitt läge i en fördjupning strax framom främre orbitalkanten, nära intill hvarandra, och den bakre, som är mera än dubbelt större än den främre, är njurformig. och den senare oval. Ögonen äro m3^cket stora, och deras längd- diameter, som är betydligt större än deras vertikale d:o, är nä- stan lika stor som nosens längd, samt nära 1 V2 §§^' större än pannans minsta bredd dem emellan, och innehållas något mera än 2:ne ggr i hufvudets längd. Förlockets bakre kant är rig- lad något framåt och uppåt och således icke vertikal, och dess nedre bakre hörn så väl som dess undre kant äro afrundade. Underlockets bakre kant är urbugtad, och ofvan denne bilda underlocket och locket en afrundad utstående flik. De båda gälhin- norna bilda en gemensam smal fri flik under gälnäset, och hvar- dera gälhinnans strålar äro 6. Med undantag af läpparne och hakan mellan underkäksgrenarne, är hufvudet tjällbetäckt och med till en del temligen stora fjäll på sidorna. Fjällen äro af irregulier och vexlande form samt alla sträfva och taggiga. En del af dem, som sitta på sidorna af nacken, ofvan postorbital- ryggeu, hafva en långsgående låg rygg, och dessa fjäll i före- ning bilda den låge rygg, som förefinnes mellan den på sidan af hjessan gående ryggen och postorbitalryggen samt sträcker sig till sidoliniens början. — Tänderna äro mycket små och spetsiga och krökta, samt bilda ett temligen bredt, kardlikt band på mellankäksbenen och ett smalt d:o på underkäken. — Risso's Långstjert. 257 l:sta ryggfenan, som börjar på ett afstånd från uosspetseu som inneluilles nära 4 ggr i totallängden, samt föga bakom bröst- fenornas fästen, är hög och tillspetsad och har 9 strålar (utan inberäkning af den rndimentäre framtill), af hvilka den l:ste är tjockast ^amt slät i främre kanten. Denne stråle är oledad. Fenans höjd är ungef. hälften så stor som hufvudets längd samt mera än dubbelt större än dess egen d:o. Nedfäld räcker den ej fullt till den 2:dra ryggfenan. — 2:dra ryggfenan, som är skild från den l:sta d:o genom ett afstånd som är nära 1 Vi ggr större än ögonhålans längddiameter, är mycket låg (de längste strålarne endast 4 mill. långe) och sänker sig något emot stjertspetsen, till hvilkeu den är fortsatt. Dess strålar hafva vi funnit vara 89 till 90 1), alla ledade men enkle. — AnaJfenan, som börjar strax bakom anus och fortsattes till stjertspetsen, är något längre än 2:dra ryggfenan samt väl 3 ggr högre än denna (de längste strålarne, på midten af fenan, 15 mill. långe) har enligt vår räkning omkr. 98 strålar-), som alla äro ledade och af hvilka de 4 förste äro enkle och de öfrige emot spetsen tvågrenige. — Bröstfenorna, som äro fastade obe- tydligt framom l:sta ryggfenans början och midt öfver buk- fenornas fästen, äro små, smala och tillspetsade samt icke fullt hälften så långa som hufvudet, men räcka dock tillbakalagda nngef. till analfenans början. Deras strålar äro 18. — Buk- fenorna äro äfven små och räcka knappt till anus (med läng- den utgörande ungef. -/g af den samma af bröstfenorna) samt hafva 7 strålar, af hvilka den ytterste är något förlängd utom de andre. — Fjällen på kroppen äro temligen stora och hårda, samt alla på sin frie del försedda med talrike i rader sittande och bakåt rigtade, skarpe och temligen store taggar. De på kroppssidorna äro af en rundad form, med den instuckne delens främre kant med 2me urbugtningar, och de störstas diameter är 4 till 5 mill. De äro dessutom försedda med tätt sittande, för det mesta koncentriska och vågformiga strimmor. De mindre äro något vexlande i sin form, men alla äro korta och af en mer eller mindre rundad form. Mellan l:sta ryggfenan och 1) Antalet 80 uppgifves af Steindachner, Kisso uppgifver 68, och MoREAU 65—68. 2) Steindachner uppgifver 83, Eisso 75 och Moreau 75 ä 83 strå- lar i denna fena. Lilljeborg, Fiskarne. U. ' ' i?5S Slägtet Coryphaenoides. sidoliuien äro 5 låugsgående fjällrader, och mellan bukfeuorna och anus är en aflång naken fläck. — SidoUnien är fullständig och nästan rät. Den går i början närmare ryggkanten och har en helt obetydlig sänkning under främre delen af 2:dra rygg- fenan. — Färgen. Enligt Mokeau är ryggen grå, med violet anstrykning, och kroppssidorna silfvergrå, samt buken brunaktig, (enligt andra blåaktig); fenorna gråaktiga, rygg- och analfenorna kantade med svartaktig färg, och inre sidan af bröstfenornas bas violetsvart. Svalget och gälhålornas väggar äro ännu svart- aktiga eller svartgrå på exemplar, som en längre tid legat i sprit. Denna art förekommer i Medelhafvet vid Spaniens, Frank- rikes och Italiens kuster, men den skall i allmänhet vara säll- synt och hålla sig pa stort djup. Enligt K. Oollett (anf. st.) har ett exemplar af den i Februari 1842 af framl. Professor M, Saks blifvit uttaget ur ventrikeln hos en torsk vid Herlö- vser norr om Bergen i Norge, och då exemplaret var obetyd- ligt skadadt, hade det antagligen blifvit slukadt der i trakten» och bör följaktligen tjena till bevis för artens förekomst der- städes. Enligt Risso fångas den i trakten af Nizza i Maj, Juli och September, och honan närmar sig i Maj de klippiga strän- derna för att lägga sina omkring 3,000 'Ägg. II. Slägtet Coryphaeuoides, Gunnekus. 17(i5. (Der, Trondhieiiiske Selskabs Skrifter, 3:dje Ueel, jtag. 50. — 1765). Nosen är kort och trubbig eller hört tillspetsad, samt från sidan sedd, sncdt afhuggen och obetydligt framstående framom munnen. Hifvudet är utan framstående skarpe ryggar, elmru truhbige sådane kunna förefinnas, och infraorbitalbcnens kedja är icke haktill sammanbundeti med förlockct, hvars nedre bakre hörn är afrundadt. Tänderna äro fina och spetsiga., samt bilda på mcllankäksbcnen en smal karda, och de i yttersta raden äro något större än de andra. På underkäken bilda de framtill några få irreguliera rader, men baktill en enkel rad. Under hakan är en skäggtöm. Bukfenorna äro fastade Skolästen. 259 under bröstfenornas fästen. Fjällen äro af medelmåttig stor- lek, tagyiga eller och släta '). Under detta slägte hafva 14 till 15 arter från alla haf blifvit upptagna. De äro, liksom de af föregående slägte, djup- vattensfiskar och förekomma i allmänhet på 100 till öfver 2000 famnars djup. En art tillhör vår och Norra Europas fauna. 1. CoryphaBUoides rupestris, Gunnerus. Skolästen. l:sta ryggfenans l:ste stråle'^) har främre kanten hop- tryckt och nästan ända från basen väpnad med kippat rigtade taggar. Fjällen å diras frie del tätt taggiga, men idan köl. 6 — 9 rader fjäll mellan lista ryggfenan och sidolinien. Änus långt framom början af 2:dra ryggfenan. 1 rf. 11; 2 rf. 152—170; af. 149—190; brf. 19—21; bf. 8. Conjphicnoides rupestris. Gunnkrus: Efterretning om Berglaxen etc; Det Trondhiemske Selskabs Skrifter, 3:Jie Deel, pag. 50-58, tab. III, fig. 1. - 1765. Coryphcena „ O. F. Muller: Zoologiae DaaicEe Prodronius, pag. 43. - 1776. Macrourus Stroemii, I. Reinhardt, s:r: Overs. över det K. Danske Vid. Selsk:s Forh. i Aarene 1828-29; i Danske Vid. Selsk:s naturvid. og mathem. Afh. 5:te Deel, pag. XVIII-XIX. - 1832. Lepidole2)rus Norvegicus, S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scandin. pag. 51. - 1832 Macrourus Strömii, C. J. Sundevall : Om de två Nordiska arterna af fiskslägtet Macrourus etc; K. Vet. Akad:sHandL för är 1840. pag. 11. — 1842. Macrurus „ H. Kröyer: Voyages en Scandin. en Lapp. etc. par Gaimard, Atlas. T. IV, Zoologie, Poiss. pl. 11. — 1845. Mucrourus Norvegicus, S. Nilsson: Skand. Fauna, 4;de del. Fiskarna, pag. 600. — 1855. 1) Den generiska skiljaktigheten mellan detta och föregående slägte- är jemförelsevis obetydlig, såsom Collett redan anmärkt, och båda kunde; med fog förenas till ett slägte, i hvilket fall namnet Macrurus finge vika för det af Coryplmnoides. men då de vanligtvis pä senare tiden blifvit be- traktade såsom skiljaktiga, hafva vi icke velat giira en sådan förening. 2) Utan inberäkning af den främste rudimentära strålen. 260 Släö^tet Coryphi^enoides. Coryi)]iccuoidesnorve(jiciiii, k. Gunthek: Cutal. of the Fishes in tlie Biitish Miiseuiii, vol. IV, jKig. 396. - 1862. „ „ Chr. LiJTKEN: Synopsis Macrmidaium : Vid. Med- delels. fra den iiatiirhist. Foren. i Kjöbenli. 1872, särsk. aftr. pag. 5. — 1872. „ „ A. Gunthek : Notes on some Fis))es obtained at consideiable Depths in the North Atlantic; An- nals and Magazine of Natuial History. 4;th series, vol. XIII, pag. 139. — 1874. rupe^tris. E. Collett: Norge» Fiske, pag 131. — 1875. „ ,. A. W. Malm: Göteb:s och PJohushs Fauna, pag. 502. - 1877. ,. ,. R. Collett : Meddelels. om Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1. pag. 70. — 1879. „ ,. G. WlNTHER: Prodronius Ichthyol. Danicie niarinse; Naturhist. Tidskr. 3:dje Ra-kke. 12:te Bd. pag. 36. - 1879-1880. „ ,. JOKDAN and GiLBEUT: Synopsis of the Fishes of North Arnerica, pag. 812. — 1882. „ ,. R. Collett-. Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt. Magaz. for Naturvid. 29 Bd., särsk. aftr. pag. 95. — 1884. Enligt Ström ') och Gunnerus har den vid Norges vestra kust er- hållit namnet Berglax. men Nilsson anmärker med rätta i Skandinavisk Fauna, att detta namn derstädes äfveu tilldelas kummeln (Merhichis smi- ridus), och då han derjemte erfarit, att den i Norge kallas Skoläst, har han efter dess förste beskrifvare kallat den Ströms Skoläst. Bcskr. Dess längd stiger enligt (A)Llett till 3 fot och någoQ gång till något öfver 1 meter, eller till DOO till öfver 1000 mill. Ofta är emellertid den ytterste, smale stjer tanden förlorad å de exemplar, som erhållas, och följaktligen både to- tallängden, 2:dra ryggfenan och aualfenan ofullständiga. A ett exemplar (hane) från Norge, med nästan fullständig stjert, hafva vi tagit följande mått. Totallängd 2 fot 4'7io tum dec.m. eller 726 mill. Största kroppshöjden, vid l:sta ryggfenans början, 3 •*/,(, t- eller 108 mill. Störste tjockleken, öfver locken, 2 t. eller (50 mill. Tjockleken öfver bröstfenornas bas 17io t- éHer 54 mill. Stjertens tjocklek vid 2:dra ryggfenans midt 4 till 5 mill. Kroppens höjd vid anus 3''/,„ t. eller 'J9 mill. Stjertens höjd vid spetsen 1 '/o i^^i'!- Afståndet mellan nosspetsen och anus 5 7io t- eller 151) mill. Hufvudets längd 4 t. eller 120 1) Söndniörs Beskrivelse, l;ste Part., jiag. 267. Skolästen. 2()1 mill. Dess böjd öfver nacken 3-/10 t. eller 96 mill. Nosens längd eller afståndet mellan nosspetsen och ögal i rak linia 1 t. eller 80 mill. Dess höjd framtill vid spetsen, eller det snedt vertikala afståndet mellan nosspet>en och mnnnen, I '/,„ t. eller 33 mill. Dess bredd framom näsborrarne 1 '/lo t- ^ller 33 mill. Nosen framskjuter framom munnen 7io ^- ^l^^^' -^ inil\- Ögats längddiameter, som är föga större än dess vertikale d:o, 1 -/lo t. eller 3H mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen lYio t. eller 4:2 mill. Afståndet mellan nosspetsen och l:sta ryggfenan -t":,,, t. eller 133 mill. l:sta ryggfenans höjd 'J7i(i s. eller 78 mill. Dess längd 1 •'' .,„ t. eller 34 mill. Afståndet mellan l:sta och •2:dra ryggfenorna 2 '/^ t- eller 75 mill. De längste strälarne i den 2:dra ryggfenan, långt bakom dess midt, 7io t- öller "21 mill. långe. De längste strålarne i analfenan, något framom dess midt, T* ,0 t. eller 39 mill. d:o. Bröstfenans längd 2'/io ^- öller 81 mill. Bukfeuans längd, med inberäk- ning af den starkt förlängde ytterste strålen, lika med den af bröstfenan. — Ett annat större exemplar (hona), äfvenledes från Norge, som dock har något mindre totallängd, till följd deraf att den bakerste delen af stjerten till en betydlig längd saknas, ehuru stjertspetsen blifvit läkt och bär några få fenstrålar, företer följande mått. Totallängden 2 fot 2-Vio ^'- dec.m. eller ()69 mill. Största kroppshöjden 4 '/lo ^- eller 123 mill. Tjock- leken öfver locken 2*/io t. eller 72 mill. D:o öfver bröstfenornas bas 2-f'.,o t. eller 64 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anus 6 ' .^ t. eller 195 mill. Hufvudets längd 4Y|„ t. eller 144 mill. Dess höjd öfver nacken 37io t. eller 117 mill. Nosens längd 1 -/.(, t. eller 36 mill. Den framskjuter framom munnen 17 mill. Dess bredd framom näsborrarne 1 720 ^- ^l^er 43 mill. Det snedt vertikala afståndet mellan nosspetsen och munnen 38 mill. Ögats längddiameter IVn. t. eller 36 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 17io t. eller 54 mill. Afstånd mellan nosspetsen och l.sta ryggfenan 5 t. eller 150 mill. Denna fenas höjd 2 7io t- ^ller 87 mill. och dess längd 1720 t- eller 43 mill. Afstånd mellan l:sta och 2:dra ryggfenorna 3 t. eller 90 mill. De längste strålarne i 2:dra ryggfenan 1 t. eller 30 mill. och de längste d:o i analfeuan, bakom denna fenas midt, 2720 t. eller 64 mill. långe. Bröstfenans längd 3 7,0 ^- ^Her 96 mill. Bukfenans d:o 2 7,0 t. eller 87 mill. Vid jemfö- 262 Slägtet Corvph?enoides. relsen mellan dessa mått, äv det i sj^nnerhet anmärkningsvärdt, att hos honan nosspetsen icke framskjuter så långt framom munnen som hos hanen, och att den senare har lika stora ögon som den förra, ehuru han är mindre. Kroppsformen är, liksom hos arterna af föregående slägte, särdeles egen, men till följd deraf att hufvudet är jemförelsevis kortare och trubbigare, synes kroppen i sin helhet framtill klumpigare än hos dem, men den utlöper baktill, liksom hos dem, uti en mycket lång och slutligen ytterst smal stjert, utan egentlig stjertfena. Både hufvud och kropp äro ganska starkt hoptryckta, och kroppen är bakåt a stjerten allt mer och mer hoptryckt och tunn, så att deti vid stjertspetsen knappt är 1 mill. tjock. Den aftager från början af l:sta ryggfenan allt jemnt äfven i höjd bakåt, så att stjertspetsens liöjd är föga större än 1 mill. Hos honan aftager kroppen i höjd bakåt bakom analfenans början hastigare än hos hanen, derigenom att främre delen af analfenans bas är starkare uppstigande hos henne äu hos honom. Kroppen är framtill vid ryggkanten tjockare än långs basen af anal fenan, der den är ganska tunn. Mellan nacken och l:sta ryggfenan är ryggen afrundad, men bakom denna fena har den mellan den och 2:dra ryggfenan en grund långsgående fåra, och den främre delen af sist nämnda fena ligger i en fortsättning af denna fåra. Anus är belägen långt fram, något bakom den ver- tikala liuie, som dragés genom l:sta ryggfenans slut. och långt framom samma linie genom 2:dra ryggfenans början, och af- ståndet mellan nosspetsen och anus iunehålles väl 4 V2 S§^ i totallängden — Hufvudet är stort, ehuru temligeu kort, och dess längd innehålles omkr. G ggr i totallängden. Det är vis- serligen tjockt, men dock ganska hoptryckt, så att dess störste tjocklek blott utgör ungef ^/^ af dess största höjd. Sedt från sidan, är det baktill ganska högt och framtill något afsmal- nande samt mycket trubbigt, med nosens öfre profil konvex, med nosspetsen mycket kort, men mera framstående på hanen, och med främre noskanten, mellan nosspetsen och munnen, snedt af huggen eller snedt stupande nedåt och bakåt, samt mera rigtad bakåt på det mindre (hanen) än det större exemplaret. Från nos- spetsen utgå 3:ne trubbige och föga sträfve ryggar, af hvilka en går långs midten af nosens öfre sida och upphör midt öfver ögonen, och af de andre 2:ne går en å hvardera sidan af nosen upptill och böjer sig uppåt ofvan näsborrarne samt förenar sig Skolästen. 263 med supraorbitalkaiiten'). Dessutom börjar innanför nämnde kant å hvardera sidan af pannan en mycket låg och trubbig rygg, hvilka båda ryggar konvergera bakåt och försvinna vid början af nacken, hvarest en annan trubbig och mer eller mindre märkbar median rygg (bildad af supraoccipitalbenet) börjar och sträcker sig till bakre delen af nacken. Infraorbitalbenens undre, bågböjde kant bildar en låg rygg, som dock försvinner framom förlocket. Stundom förmärkes å nosens framkant, mellan nos- spetsen och öfverkäken, en låg vertikal rygg eller hudveck. På sidorna af nosens öfre midtelrygg förmärkas å hvardera sidan 2:ne mer eller mindre märkbara urhålkningar, och en sådan finnes å hvardera sidan af nosen under sidoryggen, samt dess- utom en mindre dylik, i hvilken näsborrarue ligga. En föga märkbar antydning till rygg finnes å hvardera sidan bakom ögonhålan. En låg dubbel knöl förefinnes å hvardera sidan af nosen nedtill, ett stycke of van munnens främre del. Nosens längd i rak linie är lika med eller ock litet mindre än ögats längddiameter, och utgör ^4 af hufvudets längd. Då hufvudet äfven framtill är temligen starkt hoptryckt, så är nosen ganska hög, och dess höjd öfver näsborrarne är något större än dess bredd derstädes, ehuru denna senare bredd, på grund af den stupande öfre profilen af nosen, är ungefär lika med afståudet mellan nosspetsen och munnen. Nosen framskjuter framom munnen med ett stycke, som hos hanen utgör ungef. - 3 och hos honan ej fullt '/., af dess längd. Munnen är temligen liten, med något uppstigande muuspringa, och med munvinkeln bakom ögats midt och bakre änden af öfverkäksbenet (som icke sträc- ker sig långt bakom mellankäksbenet) under dess bakre kant. Underkäken omslutes af den öfre d:o, och under hakan är en liten skäggtöm, hvars längd är något mindre än '/g af ögats längddiameter. Näsborrarne ligga i en fördjupning strax framom orbitalkanten, nära intill hvarandra, och den bakre är njur- formig samt mera än dubbelt större än den främre, som är rundad. Ögonen äro stora, och deras längddiameter innehålles hos hanen 3Y3 ggr och hos honan 4 ggr i hufvudets längd, och är hos den förre större än och hos den senare lika med 1) Hos friska exemplar lära desse ryggar vara föga eller icke märk- bara, och COLLETT omtalar, ett ungt exemplar, som hade nosen framtill fullkomligt afrundad, ehuru det var förvaradt i sprit. 264 Släcftet Coryphfieiioides. nosens längd. Främre, öfre och bakre orbitalkanterne äro nå- got utstående. Lockets och underlockets bakre öfre hörn är spetsvinkligt, och underlockets bakre kant är mycket grundt urbugtad eller nästan rät. Underlocket är litet. Mellanlocket är stort och bredt, ehuru upptill afsmalnande. Förlocket har den bakre kanten något bugtig samt rigtad nedåt och bakåt. Dess nedre bakre hörn samt dess undre kant äro afrundade, men kanten har å det förra spår till krenulering. De båda gälhinnorna äro förenade under det smala gälnäset och hafva en temligen bred gemensam fri hudflik, och hvardera har 6 strålar. Hufvudet är fjällbetäckt, med undantag af läpparne och hakan mellan underkäksgrenarne. Fjällen äro hårda och tätt taggiga, med små och korta taggar eller ''taggludd", samt utan spår till köl. De äro i allmänhet rundadt ovala eller ovala och af vexlande storlek. De äro minst på nosen och främre delarne af hufvudet samt på underkäksgrenarne, och störst på kinderna bakom ögonhålorna samt på hjessan och nacken, men dock äfven der mindre än på kroppen bakom hufvudet. — Tänderna äro mycket små, spetsiga och krökta inåt eller bakåt. På mellaukäksbenen bilda de ett smalt kardlikt band af 3 till 4 irreguliera rader, och de, som sitta i yttersta raden, äro nå- got större än de andra. På underkäken bilda de vid spetsen 3:ne irreguliera rader, der bakom "iaie d:u och sedan blott I rad, och alla äro ungef. lika stora. Tungan är framtill icke fri, och den så väl som gommen saknar tänder. — l:sta ryyy- ftnan, som börjar öfver bröstfenornas fästen och på ett afstånd från nosspetsen, som innehålles omkr. 5 '^ ggi' i totallängden, är hög och tillspetsad, och dess höjd utgör väl -/.j af största kroppshöjden samt är ungef. dubbelt eller stundom mera än dubbelt större än dess längd. Den har 11 strålar, då ej den främste mycket rudimentäre d:o räknas med, och af desse är den främste tjockast och har i främre kanten en köl, som nä- stan från basen är försedd med uppåt riglade sågtänder, hvilka äro längst och skarpast emot strålens spets. Denne stråle är enkel och oledad; de andre äro ledade och grenige, med undan- tag af den siste, som icke är grenig. — ^:dra ryggfenan, som börjar på ett afstånd från den l:sta d:o som är ungefär lika med dennas höjd, är i början mycket låg och ofullständig, med korte och genom ofullständig fenhinna knappt förenade strålar. Dessas antal i hela fenan är underkastadt betydlig vexling och Skolästen, '2()5 är i allmänhet störst bos de större exeroplaren med fullständig stjert. De efter utseendet tillförlitligaste iakttagelserna antyda en vexling mellan 152 och 170. A det ofvan anförda exem- plaret, med nästan fullständig stjert, eller å hanen, hafva vi räknat 160 strålar, som alla äro ledade, men icke grenige, ehuru klufne i 2:ne sidohälfter. Bakom fenans midt tilltaga strålarne märkbart i längd och äro längst närmare stjertspetsen än mid- ten, och deras längd är der ungef. lika med -/g af nosens d:o. — Analjcnaii, som börjar strax bakom anus, och således ett godt stycke längre fram än början af 2:dra ryggfenan, och slu- tar vid stjertspetsen, är redan i början flera ggr högre än den främre delen af 2:dra ryggfenan, och har hos hanen, så vidt de något skadade strålarne å det af oss undersökta exemplaret ut- visat, sin största höjd något framom och hos honan bakom raidten, ocli är der ungef. dubbelt högre än den bakre högre delen af den 2:dra ryggfenan. Allra bakerst är den lägre än framtill, ehuru äfven der högre än den bakerste delen af den nämnda ryggfenan. Der den är högst är den hos hanen ungef. lika hög som och hos honan betydligt högre än stjerten på samma ställe. Den är betydligt vexlande i anseende till strå- larnes antal, och enligt de efter utseendet tillförlitligaste upp- gifterne vexlar detta antal mellan 14i) och 190. Hos den ofvan anförde hanen hafva vi räknat 168 strålar i denna fena, och troligtvis har den blott haft 4 till 5 flere, då stjerten varit fullständig. Alla äro ledade men icke grenige, ehuru från ba- sen till spetsen klufne i "2:ne sidohälfter. — Hos båda de ofvan nämnda exemplaren äro der vid stjertspetsen uågre strålar, som (såsom stundom händt) skulle kunna betraktas såsom rudimen- tära antydningar till en stjertfena, men som dock tydligen hos båda äro en fortsättning af den 2:dra ryggfenan, Desse strålar äro af lika beskaffenhet med denna fenas strålar. Hos hanen, som har stjertspetsen ytterst smal, äro de ytterst små och en- dast o till 4 till antalet; men hos honan, som har stjert- spetsen högre (7 mill. hög) äro de 8 till 9, ehuru betyd- ligt vexlande i storlek, så att en del äro mera än dubbelt större än de andre, hvilket tydligen utvisar ett patologiskt förhållande '). 1) Uti "Voyage en Scandinavie" etc. äv ett exemplar afbiUlaJt, af livars stjert ett stort stycke (hela den bakre smalare delen) varit förlorad, men hvars stjertände blifvit läkt och blifvit alldeles omsluten af de här utan 26() Slägtet Corypliaenoides. Bröstfenorna äro aflångt elliptiska och trubbigt tillspetsade samt temligen långa, så att deras längd utgör ungef. V3 af luif- vudets d:o. Deras strålar äro till antalet vexlande. Vi hafva hos hanen funnit 19 och hos honan 21, och af dem är den öf- verste rudimentär. Deras fäste är något snedt uppifrån nedåt och bakåt rigtadt. — Bukfenorna, som äro fastade nästan midt under bröstfenornas fästen, äro mycket mindre än dessa, ehuru stundom, på grund af den ytterste strålens betydliga förlängning, lika långa som de. De äro starkt tillspetsade, nå bakom bör- jan af analfenan och hafva 8 strålar, som äro tvåklufne, med hvardera halfvan hos de mellerste tvågrenig, och af hvilka den ytterste utlöper i en lång och fin borstlik och tvåklufven spets. — Fjällen på kroppen äro hårda och medelmåttigt stora, af en rundad eller rundadt fyrkantig, eller oval och vid den främre instuckne änden dubbelt urbugtad form, och med tätt sittande temligen fine taggar på deras frie del, och för öfrigt med täta vågformiga, koncentriska strimmor och stundom med 3:ne eller flere från centrum utgående läge radiäre ryggar å den främre instuckne delen. Mellan främre delen af l:sta rygg fenan och sidolinien äro 8 till 9 fjällrader, men mellan den bakre delen af den förra och den senare blott 6 till 7 d:o. Mellan sido- linien och bukfenans bas äro omkring 20 fjällrader. — Sido- linien är fullständig och rät samt gråhvitaktig, och går, med undantag af den bakre stjerten, närmare ryggkanten än buk- kanten. — Färgen är gråaktig, något mörkare och stötande i gråbrunt på öfre delarne, samt med någon sidenglans, föror- ixfbiott sauimaiilöpaiide 2;dra i7ggfenan och analfenan. Uti Skand. Fauna pag. 606, onmämnes sedermera något sådant, dock ined antydning af för- lusten af ett mindre stycke af stjerten och med den uppgiften, att en verk- lig stjertfena ut vuxit från det afbrutna stället å ryggraden. Senast har R. OOLLETT i sina ofvan citerade meddelelser af ar 1879, pag. 72, äfven an- fört dylika iakttagelser, och äfven tydt de vid deu afbrutne stjertspetsen utvuxne strålarne såsom ett s-lags stjertfena, men liksom vi iakttagit, att desse strålar bilda en oafbruten fortsättning af den 2:dra ryggfenan. — A det ena af de nedan anförda båda skeletterna har en icke obetydlig del af den bakre stjerten varit förlorad, och der har på den afbrutne änden utvecklats en slags stjertfena, som är 30 mill. lång och 9 mill. hög vid basen och har 15 strålar. På grund af basens sneda rigtning synes den här snarare hafva öfvergått frän analfenan än från 2:dra ryggfenan. Sista kotan är- något ofullständig, och mellan deu och stjertfenans bas är ett stycke, som endast utgöres af hinna. Skolästen. 267 sakad af de tätt sittande taggarne på fjällen. Fenorna äro svartaktiga och munnen och gälkaviteterna äro inuti svarta. Iris är blekt gulaktig. Ungarna äro enligt Collett redan vid något öfver 100 milhs totallängd i det närmaste like de äldre. l:sta ryggfenan är dock hos dem något högre, och fjällen hafva färre taggar. Kölen midt åt nosen och nosspetsen äro försedda med en rad taggar. Skelettet ^). Detta liknar mycket skelettet af Macrurus fabricii, och benen äro i allmänhet tunna och svaga samt förete en mer eller mindre lös och lucker struktur, såsom merendels förhållandet är hos sådane fiskar, som lefva på stort djup. Det fasta kraniet liknar hufvudsakligen det af nämnda art, men företer dock åtskilliga icke oväsendtliga skiljaktigheter. A ett vid stjertänden nära, fullständigt skelett, hvars längd är 720 mill. är kraniet från bakre änden af basioccipital benet till främ- ste d:o af nasalbenen 99 mill. långt, öfver öfre nackbenets köl 3-4 mill. högt och öfver o. pterotica 39 mill. bredt. Sido- nackbenens ledknappar äro väl utbildade och utskjuta lika långt tillbaka som basioccipalbenet, och de förra benens öfre bakre hörn artikulera med de framstående nedre d:o af l:sta kotans neuralbåge. Öfre nackbenets bakre, hoptryckta, skiflika utskott eller köl är stor och hög, men sträcker sig dock icke sä långt tillbaka som basioccipitalbenet. Denne köl sträcker sig äfven öfver öfre nackbenets horisontelle del, samt fortsattes af en långs den försvunna suturen mellan de båda med hvarandra hela vä- gen sammansmälta pannbenen gående köl, som baktill ofvan är något tjock och utbredd och framtill har ett par åt sidorna utstående utskott. De periotiska benen äfvensom alisphenoid- och parasphenoidbenen förete ungefär samma förhållande som hos Macrurus fahriciij med undantag deraf att o. pterotiea icke hafva det bakre utskottet så långt utstående bakåt som hos den, samt (leraf att på o. eqioticum är en hög köl, som går framåt och förenar sig med en ännu högre sådan, som förefinnes å hvartdera pannbenet. Parasphenoidbenet är, liksom hos den. 1) Äfven för tillfället att fii undersöka skelettet af denna art stå vi i förbindelse hos Prof. R. COLLETT och Doktor G. A. Guldberg, som be- näget förskaffat oss till låns från Christiania Universitets zoologiska mu- seum 2:ne skeletter af den samma, för livilken beredvillighet vi härmed uttrvcka vår liflicra erkänsla 268 Slä^t*"' forypliifiioides. vid sin främre äude upptill tuunt och högt, och har en för desse fiskar utmärkande form. Plogbenet liknar äfvenledes det hos nämnda art, och så är äfven förhållandet med sidosilbenen och öfre silbenet. Hjessbenen äro nästan helt och hållet be- täckta af de omgifvande benen, hvilkas yttre lamell till en del är nästan hinnartad, och de äro derför föga synliga. Pannbenen äro stora, breda, öfver ögonhålorna hvälfda och tunna samt helt och hållet sammansmälta lued hvarandra och utan fontanell. Såsom redan är anfördt, har hvartdera ofvan och baktill en hög köl, som till en del är mycket tunn, ncli framtill utsänder en hinnartad förlängning, hvilken sammanhänger med ett å öfre sidan af pannbenets orbitalhvalf varande uppstående utskott. Pannbenens minsta gemensamma bredd mellan ögonhålorna är ungef. lika med deras längd samt jemförelsevis mycket större än den hos Macrurus fahricii. Långs den försvunne suturen dem emellan är, såsom redan är anfördt, en köl, som framtill höjer sig och der stundom har 2me skilda, uppåt divergerande lameller, som hvardera har ett utstående utskott. Pannbenens främre till silbenen och de stora nasalbenen stötande ändar äro brede och tvärt afhuggne. Suspensoriets ben likna ungefär dem hos Macrurus fahricU^ och så göra äfven pterygupalatinappa- ratens d:o, ehuru gombenet baktill är snedt afhugget, och mesop- terygoidbenet är smalare samt elliptiskt-ovalt, men baktill och nedtill berörande metapterygoidbenet, som liknar det samma hos den nämnda arten. Mellankäksbenen äro längre än hos den, med kroppen längre än deras främre uppstigande utskott (nasalutskott) samt mera än hälften så lång som öfverkäks- benet. A öfre sidan af kroppen, ett stycke framom dennes bakre tillspetsade ände, är ett stort, hoptryckt och triangulärt utskott eller flik, motsvarande det, som finnes vid kroppens bakre ände hos nämnda art. <_)fverkäksbenen och underkäken likna dem hos den samma. Ossa nasaVia & Infraorhitalia äro äfvenledes i hufvudsaken bildade på samma sätt som hos den, och förete ingen grund till generisk åtskilnad, ehuru någon skiljaktighet förefinnes. De förra äro kortare och bredare, så att deras gemensamma största bredd, som är belägen baktill, är ungef. lika med deras längd. De äro mera intimt samman- vuxna med hvarandra, så att suturen dem emellan är otydlig och de tyckas bilda ett enda ben, som dock både baktill och undertill är tydligen skildt från silbenen. De äro ofvan långs I Skolästen. 269 åt starkt urhålkade, och den geraensamme långsgående midtel- kölen, som åtskiljer båda urliålkningarna, är mycket hög, i syn- nerhet baktill. samt högre än hos Macriirns fahricii. Den slutar i en temligen kort, framstående och nästan triud. af- trubbad spets eller utskott. Denne spets framskjuter mycket längre än uasalbenens främre sidohörn, som äro trubbiga och mycket mindre framstående än de samma hos nämnda art. Xasallieiiens öfre urhålkning är framtill, der den med dessa ben sänker sig nedåt, framtill omsluten af en hinna, hvars öfre kant går mellan midtelkölens främre spets och sidohörnen. Infra- oi'bitalbenen äro mycket stora och likna mycket dem hos Mac- rurus fahricii, men de äro, i synnerhet baktill, väl så breda som de hos den, samt tunnare, och .S:dje och 4:de äro visser- ligen fastade till förlocket medelst benhinna, men sträcka sig dock icke till den å dettas yttre sida varande och nedtill ut- l)redde ryggen eller utstående och utbredde kanten af detta ben. Af iufraorbitalbeuen, hvilka tillsamman äfven här äro (i, äro de 2: ne bakei'sta korta och breda, liksom de andra. Det främsta är mycket stort, nästan rektangulärt och betydligt längre än bredt, samt å yttre sidan, liksom de andra infraorbitalbenen, med en vid långsgående och upptill till en del af ett hvalf öfvertäckt slemkanal, och har å yttre sidan vid främre änden ett utstå- ende, trespetsigt utskott, hvars 3:ne spetsar äro förenade med hinnor, som till en del betäcka de här varande store slemgro- parne. Locket, underlocket och mellanlocket likna mycket dem hos Macmrns fahricii^ men under locket och i synnerhet mellan- locket äro bredare och större. Underlocket har sitt öfre hörn tillspetsadt, men ej så smalt och utdraget, och mellanlocket är af en elliptisk och framtill något bredare form. Förlocket är stort och betydligt olikt det af nämnda art. Det är af en nästan halfmånformig form, med bakre undre hörnet afrundadt och med bakre och undre kanterne tunne och nästan hinnlike och krenulerade eller trubbigt tandade. A yttre sidan har det upptill vid främre kanten en vertikal köl, som nedtill är ut- bredd till en skifva, som har 4 spetsar i kanten. Långs bakre och undre kanterne af kölen och skifvan är en slemkanal, som är öfvertäckt af en hinna. Tungbenshornen äro något smalare än de hos Macriirus fabricii, och basibranchiostegalbenet är något större än dennes samt dessutom olikt, derigenom att dess nedre, horisontella lamell är helt smal, men dess vertikala är "210 Slägtet Coryphfenoides. betydligt högre och med sidolamellerna mera utstående, och den senare räcker högre upp öfver dessa. För öfrigt är dock detta senare ben bildadt på samma sätt som hos den samme. Gäl- räfständerna äro korta och trubbiga. De nedre svalgbenen äro temligen små, nästan klubbformiga och bakåt afsmaluande. De på dem sittande tänderna bilda på hvartdera en bakåt till- spetsad karda och äro tillspetsade samt likna dem på käkarne, ehuru de, som sitta i den understa raden i kardan, äro något större än de andra samt större än de på nämnda ben. — Kotornas antal hafva vi å det ena (mera fullständiga) skelettet, der antagligen de 8 — 10 sista kotorna saknas, funnit vara 88, och af dessa äro 14 bålkotor. Hos det andra skelettet hafva vi räknat 13 bålkotor, och den 14:de kotans långe och tillspetsade parapophyser äro icke full- ständigt sammansmälte vid spetsen'). Kotornas antal är således antagligen omkring 1 00, liksom hos Macrurus fabricii, då ske- letten äro fullständiga, ehuru antalet sannolikt vexlar något efter åldern. l:sta kotans ueuralbåge är orörligt sammanvuxen med sin kropp samt något bredare än de följande kotornas d:o, och dess neuraltagg är ungef. lika hög som den 2:dras d:o, hvilka båda äro större och högre än de följandes. De 4 första kotorna sakna tydliga parapophyser och på den 5:te äro de ru- dimentära. På de följande bålkotorna äro de temligen stora, breda och lancettformiga och likna dem hos Macrurus fabricii. De '2me första kotorna sakna refben. Hcemalbågarne med sine taggar äro något större än de dem motsvarande neuralbågarne och neuraltaggarne, och analfenans interspinalben äro många ggr större än de den 2:dra ryggfenan tillhörande interspinal- beueu. l:sta ryggfenans L^:dra interspinalben, tillhörande dess l:ste riktigt utbildade stråle, är något längre än dess l:sta d:o, som tillhör dess l:ste rudimeutäre stråle, men eljest äro dessa interspinalben ungef. lika stora och större än de följande. Mel- lan l:sta och 2:dra ryggfenan är i den der varande luckan en kontinuerlig rad af interspinalben utan strålar 2), och både dessa 1) E. COLLETT har funnit kotornas antal vexla mellan 63 och 89, och har räknat 13—14: bålkotor, 2) COLliETT yttrar (Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78, pag. 71) den förmodan, att närvaron af dessa interspinalben antyder, att hos fisken i en viss ålder (förmodligen den tidigaste ungdomen) de båda ryggfenorna möjligen äro mindre åtskilda. Han har dock sedermera (Med- delels. om Norges Fiske i Aarene 1879—83, p. 97) haft tillfälle att under- Skolästen. L'71 och alla de i l?:dra ryggfeuan äro mycket små. Bukhålan sträc- ker sig ett godt stycke bakom analfenans början. — Posttem- poralbenet har sjelfve kroppen liten och till en del täckt af ett stort men tunnt hudben, men dess båda grenar äro väl ut- bildade. Den öfre, till o. epoticimi fastade gi-enen, som såsom vanligt är längst, är smal och trubbigt tillspetsad. Den undre, till o. opisthoticwn fastade grenen är nästan af den andres halfva längd. Öfre nyckelbenet är smalt och långt och nedtill något bredare, och med en trubbig utstående vinkel i främre eller inre kanten. Nyckelbenet liknar det hos Macrurus fa- bricii, ehuru det upptill är något bredare än dennes, men det har samma utbredning bakåt på midten som detta. Korpbenet och skulderbladet likna äfven dem hos den samme. Postcla- vicularbenet liknar äfven det samma hos nämnda art. Bäcken- benen äro mera raka och långsträckta än de hos den, samt till följd deraf olika dem. Tillsamman bilda de en spetsviuklig likbeut triangel. Deras yttre kanter äro räte, och de äro för- enade med hvarandra långs inre kauterne, ehuru deras förbeuing inuti är något ofullständig och hinnartad. Det vid deras bakre ände varande, inåt rigtade utskottet är kort och bredt, och båda dessa utskott äro med sine inre kanter fast förenade. Med sine främre ändar äro dessa ben medelst brosk löst fastade vid nyckel- benen. Deras längd å det skelett, hvars längdmått ofvan blifvit upp- gifvet, är 30 mill. och de äro således i förhållande till total- längden något mindre än de lios Macrurus fabricii. Skolästen är en i närheten af Bohusläns kust ytterst sällsynt fisk, och har enligt Göteborgs och Bohusläns Fauna blott en enda gång der erhållits, och detta exemplar förvaras uppstoppadt uti Uddevalla museum. Enligt benäget medde- lande af Konserv. C. A. Hansson fanns ett exempl. flytande dödt i hafsytan mellan Koster- och Väderöarna i Bohuslän d. 22 Juni 1882. Hufvudets längd var 143 mill. Enligt G. Winther') hafva 2:ne exemplar under Mars månad år 1877 funnits upp- kastade på stranden vid Skagen. Den har sitt egentliga hem i de djupe fjordarne vid Norges vestra kust, i trakten af Bergen söka ett par ungar af 107 — 122 millim:s totallängd, livilka i det hela öf- verensstämde med de äldre och hade båda ryggfenorna väl åtskilda. An- tagligen bör det således vara i en mycket tidig ålder som dessa båda fenor äro närmade till hvarandra. 1) Naturhist. Tidskr. 3:dje Eaekke, 12:te Bd. pag. 36. 27*2 Slägtet Coryphiienoicles. och i Sognefjo]'d, bvarest den på större djup fångas med linor eller långrefvar, som blifvit utsatte för fångst af större torsk- artade fiskar. Enligt K. Collett har den på senare tiden ut- bredt sig längre söder ut vid Norges kuster, och har fångats vid Flekkefjord samt på flera ställen vid kuststräckniugen mel- lan Lindesnäs och den Svenska gränsen och äfven i Christiania- fjorden. Under den Svenska vetenskapliga expeditionen med kanonbåten Gunhild 187D erhöUos ett par ungar af 107 — 122 milhs längd mellan Arendal i Norge och Skagen på 335 — 370 famnars djup. Ofver allt fås den dock i ringa antal, och den är på det hela att betrakta såsom en temligeu sällsynt och fåtalig fisk. Någon gång har den emellertid visat sig mindre fåtalig, och Collett berättar, att man en gång på en dag vid Björnör i trakten af Helgelaud fångade 20 stycken. På detta ställe skulle den emellertid förut hafva varit okänd. Mot nor- den sträcker den sig enligt nämnde författare vid Norges vest- kust upp till Helgeland, men har icke erhållits vid det egent- liga Nordland eller vid Finmarken. Söder ut har den enligt Gunther') erhållits i hafvet mellan Färöarna och Shetlands- öarna på 200 — 540 famnars djup. Vester ut förekommer den vid Grönland-) och vid nordöstra kusten af N. Amerika, der den enligt Jordan & Gilbert går ner till New Foundlands bankar. Om dess lefnadssätt känner man endast, att den är en djupvattensfisk, som häller sig vid bottnen på 100 till öfver 500 famnars djup, och att den lefver af diverse olika kräftdjur. Vi hafva i dess ventrikel funnit lemningar af långstjertade De- capoder och Hyperider. Collett antager, att dess romläggning inträlfar under "höstmåuaderne", och han har iakttagit en rom- stinn hona ännu så sent som den 12:te November, samt hos en sådan räknat ungef. 12000 romkorn eller ägg, med en diameter af 2 mill. hvartdera. Enligt vår erfarenhet är det företrädesvis under hösten som den erhålles i trakten af Bergen, men den fångas för öfrigt under alla årstider. 1) Ann. a. Magaz. of Nat. Hist. 4:th ser. vol. XIII, y. 139. 2) J. Eeinhardt, j:r, i Einks '"Grönland geographisk og statistisk beskrevet". 2.clet Bd, pag. 25. Sraåfjällige Skolästen. 273 III. Slägtet Malacocephalus, A. Gunther. 1862. ^ &3 Ä3 ^5 ta w ;§ to' o w Q 282 Släi — 8 kilograms vigt, men nägon gång erhållas de, som äro ännu större och väga omkr. ■J:ne lispund. Enligt hvad vi erfarit och enligt hvad C. J. Sundevall (anf. st.) upp- gifver lilir deu i norre delen af Östersjön "och i Roslagen i all- mänhet endast 10 till 14 tum dec.m. eller 300 — 420 mill. läng, med en vigt af 3 — 4 skålpund, och är vanligen mindre än detta matt, men C. U. Ekström (anf. st.) säger sig någon gång hafva erhållit den vid Södermanland af G till 7 skålpunds vigt. — Kroppsformen är mycket hög, och, sedd från sidan, då stjertfenan och deu henne närmaste delen af stjerten undantages, nästan rundad, och med nämnde delars inberäkning rundad t oval, med hufvudets främre del bildande en trubbig fram- stående vinkel. Största kroppshöjden, något litet bakom mid- ten mellan underkäkens spets och stjertfenans bas, innehålles ungef. 1 2/.-5 o*^h hos större exemplar stundom nästan 1 '"j^ ggr i totallängden. Kroppen är, i synnerhet hos de mindre och hos deu i Östersjön varande formen, temligen tunn, så att dess störste tjocklek, öfver locken eller ock öfver buken, innehålles 7 till 8 ggr i största kroppshöjden och 3 V3 till 4 ggr i huf- vudets längd. Hos större exemplar är kroppen något tjockare, och dess störste tjocklek innehålles hos dem 6 till 6 72 &g-" i största kroppshöjden. Ugousidan är något konvex och tydligen mera muskulös än blindsidan, som är plattad. Stjertens höjd strax framom stjertfenan är mera än 3me ggr större än af- ståndet mellan ryggfenan och stjertfenan, och utgör något mera än V3 af hufvudets längd. Afståndet mellan underkäkens spets och anus är lika med denna längd. Anus har sitt läge bakom bukfenornas fästen och strax framom analfenan samt på blindsidan strax innanför bukkanten. — Hufviidet är temligen stort, och dess längd innehålles hos de äldre omkr. 3^/5 och hos de yngre omkr. 3 — 3 72 ggi' i totallängden. Underkäken skjuter, då munnen är sluten, med den under hakan varande knölen något framom den öfre d:0. Munnen är stor, med nästan vertikalt uppstigande munspringa, med muuvinkeln under nedra ögats midt och med bakre änden af öfverkäksbehet under dess bakre kanfi). Underkäkens längd är något, men icke betydligt 1) Ufverkäksbenet har liksom iimnspvingan en starkt uppstigande eller nästan vertikal rigtning. Hade det en horisontel sådan, skulle det räcka bakom nedra ögat. 808 Slägtet Bot 11 US. större iiu Va ^f butVudets d:o, men längden af ögonsidans öfver- käksben är något mindre än sist nämnda dimension. Nosen, som i förening med underkäkens spets bildar en trubbig fi-am- stående vinkel, bakom hvilken hufvudets öfre och undre profiler divergera ungef. lika mycket bakåt samt äro föga böjde, är kort och trubbig, och dess läugd, eller afståndet mellan nos- spetsen och nedra ögat, är något större än det senares längd- diameter och innehålles nära 4 \ ., ggr i hufvudets längd. Näs- borrarne äro små och på ögonsidau temligen långt åtskilde, och der har den bakre, som sitter rätt bakom den främre d:o samt ungef. midt emellan båda ögonens främre ögonvrår, formen af en springa, och den främre, som sitter något närmare ögat än nosspetsen, är njurformig och baktill och pä sidorna omsluten af en temligen hög hudtlik. På blindsidan sitta näsborrarne något närmare hvarandra samt nära under främre delen af ryggfenan. Ögonen äro temligen små, det öfra obetydligt större än det nedra, och de sitta ej tätt intill hvarandra, det öfra nära intill ryggfenans bas och det nedra nästan midt under det öfra och högst obetydligt längre fram än detta. Deras längddiameter innehålles (P/.^ till 6^3 ggr i hufvudets längd. Det öfra ögat har denne diameter betydligt större än den ver- tikale d:o, men skilnaden mellan båda äi- hos det nedra ögat obetydlig. Iris bildar å det öfra ögat nedtill och å det nedra d:o upptill en aii-undad flik, som sträcker sig ett stycke ut i pupillen. Minsta afståndet mellan båda ögonen är hos de äldre nästan lika med det nedra ögats längddiameter, och hos de yngre mindre än denne senare. Mellanrummet dem emellan är något konvext, men gällocken äro bakom nedra ögat plattade. Locket och underlocket bilda baktill en trubbig utstående vinkel, och det senares bakre kant är under denne grundt konkav. Förlockets nedre bakre hörn bildar en nästan rät men aftrubbad vinkel, och dess bakre kant är något konvex eller bcijd. Gäl- öppningarne äro mycket store, och de båda gälhiunorna äro föga förenade under det smala gälnäset samt bilda der en helt smal gemensam fri hudflik, och hvardera gälhinnans strålar äro 7. Hufvudet är på ögonsidan tätt beströdt med tillspetsade men ej skarpe smärre benknölar, som på kinderna bakom nedra ögat äro större och glesare, och som äfven finnas på öfverkäks- benet och underkäksgrenen, men icke på den främre delen af nosen eller på läpparne. På blindsidan förefinnas de i allmänhet Pii^ghvarfven. 309 endast på den öfre delen af den samma, men stundom äro de äfven der något mera utbredde, ehuru dock icke förekommande på käkarne. — Tändenia äro små, spetsiga och krökta inåt eller bakåt, och äro nästan likstora särat lika utbildade på ögon- och blindsidorna. De främre äro något litet större än de bakre. De bilda ett smalt band eller karda på mellankäksbenen och underkäken, och äro tillstädes i ringa antal (10; — 12) på främre delen af plogbenet, innanför dettas något nedskjutande kanter, men saknas på gombenen. De äro af samma beskaffenhet på svalgbenen, och på de nedre af dessa bilda de ett smalt band af omkr. 3 i-ader. — Uy(jyfcnan^ som börjar framom öfra ögat på nosens öfra sida och ungef. midt emellan detta öga och nos- spetsen, då mellankäksbenen icke inberäknas, och som slutar midt öfver analfenans slut samt på ett afstånd från stjertfenan, som är mindre än det nedra ögats vertikale diameter, har sin största höjd belägen bakom midten samt utgörande något mindre än '2 af hufvudets längd, och den är låg fram- och baktill. Hvarken den eller analfenan går baktill öfver på blindsidan. Den har 61 till 72 (oftast 62 — 65) strålar, som alla äro ledade och oftast äfven alla äro grenige. men stundom äro någre af de främste enkle. Den så väl som de andra fenorna är innesluten i en tjock hud. — Analfenan, som börjar strax bakom anus och ungef. under bakre delarne af bröstfenornas fästen, och fram- för hvilken ingen analtagg förefinnes, har sin största höjd, som är föga större än den af ryggfenan, något framom midten, samt är låg fram- och baktill. Den har 43 till 56 (vanligen 44 — 46) strålar, som alla äro ledade och i allmänhet äfven grenige. — Bröstfenorna sitta högt uppe och hafva sneda fästen. Af dem är den på blindsidan något kortare och trubbigare än den på ögonsidan, som är föga kortare än \ ., af hufvudets längd och har spetsen snedt tillspetsad. De hafva hvardera 11 till 12 (vanligen 12) strålar. — Bnlfenorna äro fastade på buk- kanten nära intill hvarandra och framom bröstfenornas fästen. Baktill äro de fastade till bäckenbenen och framtill vid den nedre grenen eller utskottet af basibranchiostegalbenet. De hafva en särdeles lång bas, som för den venstra eller ögonsidans sträcker sig något framom den andras d:o och ungef. till midt för bakre änden af underkäken samt till änden af den frie trub- bige spets, som förefinnes bakom gälhinnorna, och som är bil- dad af bukfenorna och basibranchiostegalbenet i förening. Bakre 310 Släo-tet Bothus. kanten af deras bas är ett obetydligt stycke framom auiis. Deras strålar äro till antalet 6, äro temligen långt åtskilde och äro ej af någon synnerlig längd. De bakre å ögonsidans buk- fena sträcka sig ungef. till analfenans början, och de å blind- sidans d:o räcka något litet bakom denna början, men skilnaden i längd mellan bådaderas är obetydlig. Alla strålarne äro le- dade och klufne, men de 2:ne främste äro icke grenige. Buk- fenoi'nas längd från början af deras bas till deras bakre spetsar är något större än underkäkens d:o, och längden af ögonsidans bukfeuas bas är något kortare än längden af samma sidas bröst- fena. — Stjcrffenan är stor, och dess längd utgör ungef. - 3 af hufvudets d:o. Dess bakre kant är konvex eller svagt af rundad, och den har 14 till 15 fullständige och grenige strålar och å hvardera sidan 2:ne icke grenige stödjestrålar. — i^a7? saknas'), men kroppen är öfver allt på ögonsidan, och på blindsidan långs öfre delen af hufvudet och vid basen af främre delen af rygg- fenan samt stundom på hela blindsidan beströdd med talrike tillspetsade benknölar, som äro mindre på blindsidan och äfveu stundom förefinnas emot basen på de längste strålarne i rygg- och analfenorna på ögonsidan, och vanligen på stjertfenans strå- lar på samma sida. Pa kroppen sitta desse knölar ej så tätt som pä hufvudet, men äro större. Huden är för öfrigt mellan knölarue fö]'sedd med små, tätt sittande och iimdade eller ovala, mjuka och skarpt begränsade uppstående ojemnheter, som vid torkning visa sig såsom en antydning till rudimentära fjäll. — SidoJinicn är fullständig och bildar en stark nästan cirkelfor- mig båge öfver bröstfenan, men är för öfrigt rät. — Färgen på ögonsidan är något vexlande; stundom är den mörkare, svart- gråaktig, med svartaktig marmorering på en gråaktig eller grå- gröiiaktig botten; stundom är den der grågulaktig, med mör- kare brunaktig marmorering, som är mindre stark. Blindsidan hvit. Iris med en smal messingsgul ring närmast pupillen. Kanten af rygg-, anal- och stjertfenorna rödaktig, och dessa fenor hafva för öfrigt på ögonsidan samme färg som kroppen. Så är äfven förhållandet med ögonsidans bröst- och bukfenor. , 1) Enligt Steindachnee (Sitzungsber. d. matli. luxturwiss Classe d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien, Bd. LVII, l:ste Abth. pag. 714) är den stundom, i synnerliet i sydligare haf, helt och hållet eller ock delvis tjäll- betäckt. Pigghvarfyeii. 311 Enligt R. CoLLETT i) äro små ungar släte och utau beu- knölar, och hafva färgen på ögonsidan hvitaktig, med svartbrune, irreguliert grupperade pigmentansamlingar, som icke bilda skarpt begränsade fläckar. På den hvita bliudsidan förefiunas svarte punkter, som äro större och sitta tätare på interspinal- d:o, har ögat kommit öfver på venstra sidan, och den har pupillen starkt rigtad åt venster, ehuru ögats öfre del synes genom väfnaderna från högra sidan. Den främre änden af ryggfenan sträcker sig fram ungef. till midten af ögat. Den mörke pigmenteringen på den högra eller blindsidan har blifvit glesare och pigment- fläckarne mindre. Hos detta exemplar går det högra sidosil- benets bakre kontur icke vertikal, utan något sned uppifrån nedåt och bakåt, och dess nedre bakre spets är utdragen till en smal benstaf, som går höger om det öfra eller öfverflyttade ögats nedre kant tillbaka ända till det högra pannbenets främre trubbvinklige kant, med hvilken denne staf ännu är blott rörligt förenad. Här först hafva vi således början till den store» och tjocke vägg, som hos den fullbildade fisken upptill omsluter det öfra ögats ögonhåla, och som, såsom redan blifvit 326 Slägtet Bothus. anfördt, euligt Steensteup skulle utgöra ett hinder för det van- drande ögats förflyttning utomkring hufvudet, och hvilken \'ågg följaktligen icke uppträder förr än ögat blifvit öfverflyttadt '). Uti det förevarande unga stadiet är denne vägg eller rättare det högra sidosilbenet helt smalt samt starkt urhålkadt emot ögats främre kant. Hos alla desse ungar sitter det vandrande eller öfra ögat högst obetydligt längre fram än det andra d:o. Hos denne sist anförde unge synas icke de brunaktiga tvärbaud och fläckar, som tillkomma de andre mindre ungarne, och den saknar den genomsigtighet, som de ega. — Hos de flundrefiskar, som såsom utbildade hafva osymmetrien eller snedheten i huf- vudets byggnad större än den hos arterna af si. Bothus, för- siggår sannolikt det ena ögats vandring öfver till den andra sidan i allmänhet tidigare än hos de senare, ehuru A. Agassiz (anf. st.) beskrifvit och afbildat ungar af si. Pleuronfctes, som ännu vid en längd af 7 — 8 mill. varit fullkomligt sym- metriskt bildade och haft ögonen bilateralt belägna, samt i detta afseende liknat vanligt fiskyngel. Hos en unge af si. Pleuro- nedes, hvars totallängd är 10 mill., största kroppshöjd 3 mill. och hufvudets längd 2 y., mill.-), hafva vi iakttagit, att det 1) På grund häraf kan det icke heller komma i fräga, att ögat skulle vid sin vandring gä under detta ben, såsom nämnde Författare antagit. 2) Da enligt M'Intosh (Annals and Magaz. of Nat. History, 5:th se- ries, vol. XV, pag. 435. — 1885), flundrefiskarnes ungar kläckas så out- bildade, att de då sakna både mun och anus, har utan tvifvel denne lille unge icke varit så särdeles ung, utan möjligen öfver 14 dagar gammal. Agassiz har afbildat en nykläckt unge af Pseudorhomhus melanogaster af omkr. 4 milhs längd, som saknade mun men hade anus. — Konserv. C. A Hansson har benäget meddelat oss ett par mycket små ungar af en Pleu- ronectid, som af honom i Juni månad blifvit tagne vid Strömstad och som på grund af sin mera långsträckte kroppsform och längre samt tydligen tillspetsade stjertfena, utan särskild lob upptill, ehuru stjerten har hetero- cerk ryggsträng, icke . synas tillhöra slägtet BotJms, utan antingen slägtet Hippoglossoides eller si. Pleuronectes. De äro nästan lika store, och den mindre är blott 7 mill. lång. De äro i det närmaste fullständigt bilateralt symmetriske och af en långsträckt och ungef. lancettformig kroppsform, med mycket tunn och genomsigtig kropp. Mun och anus äro utbildade, och då den förre är temligen stor och räcker tillbaka nästan under midten af ögat och underkäken räcker något litet bakom det samma, synes det oss troligt, att de tillhöra slägtet Hippoglossoides, hvarför äfven stjertens form talar. Hos den mindre ungen sitta båda ögonen midt för hvarandra och något litet under kanten af den smala och mjuka pannan dem emellan, Släthvarfven. 327 frän venstra till högra sidan vandrande ögat redan sitter på <)fre kanten af hufvudet, alldeles på samma sätt som hos den of van anförde minste, eller 15 mil), långe ungen af Bothus. Den har emellertid något kortare och trubbigare nos, än denne, och det öfra ögat synes i förhållande till det nedra vara belä- get något längre fram än hos den. Det venstra pannbenet och det venstra sidosilbenet förete här samma förhållande, som samma ben pä högra sidan hos uugarne af Bothus^ till följd deraf, att här är det venstra ögat som vandrar, då det deremot är det högra hos sist nämnda slägte; och äfven här är redan det pannben (det högra), som bildar större delen af mellanbalkeu mellan båda ögonen, förenadt med det högra sidosilbenet. Hos en unge af Pleiironcctes platessa, som är 26 V2 ^i^l- lång, hafva vi funnit blindsidans sidosilben, eller det venstra d:o, mycket väl utbildadt samt bredt och fast förenadt med det venstra pannbenet ' ). Släthvarfven förekommer enligt Skandinavisk Fauna i södra Östersjön, och erhålles under hösten ej sällan på ringa djup nära stranden i åltinor vid fiskläget Abekås. vid södra kusten af Skåne. Enligt Möbius & Heincke^) förekommer den i Kieler- bugten icke talrik och går vid Tyska kusten österut till Meck- lenburg. Den går icke upp i de öfre delarne af Östersjön, och är icke uppgifven af Gr. Lindström såsom förekommande vid ■Gotland, men C. A. Gosselman-*) anför den bland fiskarne vid som ännu icke tyckes förete någon föibeiiing. Hos den större ungen, som är 8 mill. läng, sitter det venstra ögat något litet högre upp än det högra, men räcker dock icke upp öfver kanten af pannan. Nosen är mycket kort och betydligt kortare än ögats längddiameter. Eyggfenan börjar på nacken eller öfver bakerste delen af hufvudet, och den och analfenan sam- manhänga baktill med stjertfenan medelst en qvarstäende del af embryonal- fenan, ehuru de båda till störste delen af sin längd, framifrån räknad, lik- som stjertfenan äro försedda med fenstrålar. Den sist nämnda fenan, som är ungef. lika lång som hufvudet, har homocerkt fäste och är ej sned. Bröstfenorna äro rudimentära och sakna strålar, och bukfenorna saknas. 1) Wyville Thomson (Ann. a. Magazine of Natural History, 3:d se- ries, vol. XV, pag. 369 & 370) har, märkligt nog, genom en blott supposi- tion kommit nära verkliga förhällandet, men misstager sig dock deri, att han förmodar, att det högra pannbenet hos ungen af Bothus af det vandrande ögat blifvit undanträngdt eller absorberadt. 2) Die Fische der Ostsee, p. 91. 3) Zool. och Bot. Iakttagelser inom Blekinge, p. 5. Lund 1864. 328 Slägtet Bothus. Lusten af Blekinge såsom förekommande i trakten af Karlshamn. Detta är, så vidt man hitintills känner, den östligaste lokalen för dess utbredning i Östersjön. Då Fischer^) uppgifvit, att den finnes sällsynt i Finske Viken, beror detta utan tvifvel på nå- got misstag, emedan den upptages icke af Mela bland Finlands fiskar. I Öresund fås den enligt Skandinavisk Fauna ej sällan, men N. 0. Schagerstköm -) och C. P. Astroji^) uppgifva, att den derstädes är fåtalig eller sällsynt. Vår egen erfarenhet öfverensstämmer emellertid med den i Skandinavisk Fauna lem- nade uppgiften. I sist nämnda arbete uppgifves, att den i syd- ligaste delen af Kattegat vid Kullaberg oftare fångas än pigg- hvarfven, och att den derstädes blir större än i Östersjön, hvarest den knappt blir en fot eller 300 mill. lång. Enligt Göteborgs och Bohusläns Fauna är den allmänt utbredd i Göte- borgs och Bohusläns skärgårdar, men fåugas ingenstädes talrikt, utan jemförelsevis blott i mindre antal, ehuru oftare än pigg- hvarfven. Enligt C. Cederstköm^) är den äfven allmän i norre delen af Bohusläns skärgärd i trakten af Strömstad, och kalh^s derstädes, såsom ofvan är anfördt, sandhvarf. — Enligft E. Col- LETT förekommer den temligen talrik i Christianiafjordeu, hvarest den fångas i synnerhet under hösten, och den förefinnes för öf- rigt vid Norges södra och vestra kuster, och går vid de senare sannolikt åtminstone upp till Bergen, men dess utbredning emot norden derstädes är enligt nämnde författare ännu icke med säkerhet känd. — Söder ut förekommer den vid kusterna af England, Frankrike, Spanien och Portugal samt är vida utbredd i Medelhafvet. Francis Day säger, att den är i synnerhet tal- rik vid Englands södra kuster, och Moreau uppgifver, att den vid Frankrikes kuster fås i större mängd än pigghvarfven, och han anför en varietet från Medelhafvet, som har de främste strålarne i ryggfenan mindre grenige än vanligt. Den söker i allmänhet sandig eller sandblandad botten (så kallad skäddesand, enligt Malm) på 6 till IB till 20 famnars djup, och fångas der vanligen med skäddegarn. Mindre exempl. 1) Zoolog. Garteu, XVI Jahrg. 1875, pag. 289. 2) Physiogr. Sällsk:s i Luud TiJskr. 2:ara haft. 1838, p. 312. 3) Några iakttag, rörande de Vertebr. djur, som förekomma i tr. af Lomma, j.). 31. 4) Öfvers. af K. Vet. Ak;s Förh. 1876, N:o 4, pag. 66. Tiing-elivarfveii. 329 fåugas stundom på 3 till 5 famnars djup. Någon gång går den upp i flodmj-nningar, och enligt Bloch fångas den i Elben i trakten af Hamburg och kallas der EJhlmtt. Den är ganska rofgirig, och slukar ofta smärre fiskar såsom skarpsill, hvitling och tobis samt dessutom räkor, enligt P. Olsson ^). Enligt Skand. Fauna inträffar dess lek i Maj och Juni, och i Grötehis och Bohusl:s Fauna uppgifves senare hälften af Maj såsom dess lektid. Den anses bäst under våren och hösten, men är mindre värderad än pigghvarfven, såsom tunnare och lösare i köttet. IV. Slägtet Arnoglossus, Bleeker. 1862. (Verslagen en Mededeelingen der Kon. Akad. van Wetenschappen, Afdeel. Natuurk. Dertiende Deel, Jaarg. 1862, pag. 427. — 1862). Käkarnc och tänderna äro ungefär Uha utbildade på häda sidor. Mannen är stor., och små tänder förejinnas i enkel rad på käkarne, men in(/a på ployhenet eller gombenen. Venstra Sidan är öc/onsida. Ptygnfenan börjar framom öfra ögat, och dess och analfenans bakre ändar äro icke böjde öfver på blind- sidan, och bådas strålar äro icke grenige. Bukfenorna äro skilda från analfenan Fjällen äro tcmligoi stora och affal- lande, och deras frie kant på ögonsidan är hårtaggig. Gäl- hålornas mellanvägg är sluten eller hel, och hvardera gälhin- nans strålar äro 6, och båda gälhinnorna äro under gälnäset förenade och der med en gemensam bred, fri hudjiik. Till detta slägte höra 7 arter från de Europeiska och In- diska hafven, och vår nordiska fauna räknar 1 art. 1. Aruoglossus laterna (Walbaum). Tungehvarfven. Kroppens största höjd, med f rånräkning af fenorna, inne- hålles omkring 3:ne ggr, och hufvudets längd omkr. 4 Yo— 5 ggr i totcdlängden, och långs sidolinien förefinnas omkr. 55 fjäll. Bakom bukfenorna äro 2:ne hakat rigtade taggar. Fär- 1) Lunds Univ.s Arsskr. Tom VIII, aftr. p. 10. — 1871. 330 Slägtet Arnoglossus. yen på ögonsidan gråbrunaktiy, merendels med mer eller mindre tydlige i rad stälde punläWie svartbrunaktige fläckar långs sidolinien och innanför basen af rygg- och analfenorna. Kf. 85—93; af. 64-71 ; brf. 9— 11 ; bf. 6; stjf. 3 + 11 -{-3. Pleuronectes Laterna, Walbaum: Petri Artedi sueci Genera Pisciuin, pao. 121. — 1792. Arnoglossus, Schneider: Bloch, Systema Ichthyologise, pag. 157. — 1801. Bhomliis niiäiis, Kisso: Hist. nat. des princip, productions de TEu- rope raérid. T. 111. pag. 2.51. - 1826. Pleuronectes arnoglossus, Bonaparte: Iconogr. della Fauna Italica, T. III, pag. 22, 3:dje arten i ordn. Tav. 97. — 1832— 1841. Arnoglossus laterna, A. GiiNTHER: Catal. of the Fislies in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 415. - 1862 Bhomhus soleceformis, A. W. Malm: Förh. vid de Skaudin. Naturforsk:s nionde möte i Stockh. 1863, pag. 413. — 1865. Arnoglossus laterna, E Collett: Norges Fiske, pag. 140. — 1875. „ soleceformis, X. VV. Malm: Göteb:s och Boliusl:s Fauna, pag. 519, tafl. 8, fig. 1. — 1877. „ laterna, E. Collett: Meddel. om Norges Fiske i Aarene 1875 —78; Vid. Selsk-.s i Christ. Forh. 1879, N:o 1, pag. 77. — 1879. Pleuronectes arnoglossus, E. MoreaU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. 111, pag. 328. — 1881. Arnoglossus soleceformis, A. W. Malm: Ichtliyolog. meddelanden; Göteb:s naturhist. niusei Årsskrift, III, 1881, pag. 24. — 1882. „ laterna, Fancis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 22, pl. 99. fig. 2. - 1880 -1884.. „ „ E. Collett-. Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt. Magaz. for Naturvid. 29 Bd., särsk. aftr. pag. 101. — 1884. I Göteborgs och Bohusläns Fauna har den af A. W. MalM fått det Svenska namnet Baclfläckig Tungehvarf. Beskr. Den är en liten art, och dess totallängd stiger knappt till mera än 200 mill. Det största i vår nord erhållna exemplaret är 187 mill. långt, enligt Collett. Den vanliga längden af dem, som erhållas, är omkr. 120 till 150 mill. Den är af en aflångt oval eller elliptisk kroppsform, och liknar här- uti mycket den vanliga tungan. Största kroppshöjden, utan in- beräkning af fenorna och något litet bakom den l:ste Va ^f totallängden, innehålles i allmänhet omkring 3:ne ggr (stundom Tuutfehvarfveti. 331 litet mera och stundom litet miudre) i totallängden, och krop- pen är mycket tunn, så att dess störste tjocklek innehålles omkr. 6 ggr i största kroppsliöjden. Vid stjertfenans bas är den tämligen hög, och höjden derstädes utgör ungef. '/« af den största kroppshöjden. Ögonsidan är något konvex och blind- sidan är nästan plattad. Anus har sitt läge på blindsidan in- till anal fenans början, och afståiidet mellan den och spetsen af underkäken är föga större än hufvudets längd. Vid den finnes ingen analtagg, men strax bakom bukfenorna finnas 2:ne bakåt rigtade taggar, som sitta på bäckenbenen. — Hnfviidet är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles omkring 4 72 till 5 ggr i totallängden '). Munnen är stor, och, då den är sluten, är munvinkeln ungef. under det nedra ögats framkant och bakre änden af öfverkäken under dess midt, till följd deraf att munspringan är starkt uppstigande. Underkäken har en knöl under hakvinkeln, och räéker, äfven hos exemplar från Medelhafvet, något framom den öfre d:o. Dess längd utgör ungef. eller föga mera än y,, '^^ hufvudets d:o, och är större än öfvei-käksbenets d:o. Ögonsidans näsborrar äro små och run- dade, ungef. lika store, och ligga mycket närmare ögonen än nosspetsen, den bakre lika nära öfra ögat som den främre, som ligger under och framom den förre, ligger nära det nedra d:o. Blindsidans näsborrar ligga såsom vanligt nära intill början af r3'ggfenan. Nosens längd, eller afståndet mellan det nedra ögat och nosspetsen, är hos de yngre ungef. lika med och hos de äldre något större än det nedra ögats längddiameter. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras längddiameter, som är något större hos det öfra än det nedra ögat, utgör hos de äldre ungef. eller nära 'g och hos de yngre omkr. V^ af hufvudets längd. Det öfra ögat sitter väl under ryggfenans bas och något längre tillbaka än det nedra. Iris bildar å det öfra ögat ned- till och å det nedra upptill en liten afrundad opak flik, som utskjuter i pupillen. Det öfra ögats pupill är rigtad uppåt och utåt och det nedras d:o utåt och något nedåt. Mellanbalken mellan båda ögonen är konvex och helt smal, så att dess min- sta bredd hos de äldre utgör ungef. \ 5 af det öfra ögats längd- 1) Hos ett exemplar från Medelhafvet, som är 123 mill. långt, hafva vi funnit hufvudets längd blott innehållas 4 '/j ggr i totallängden, eller med en längd af 28 '/, mill. 332 Slägtet Arnoglossus. diameter. Locket och underlocket hafva den bakre gemensamrae kanten på ögonsidan afrundad och på blindsidan särdeles trubb- vinklig, och det senare har i samme kant en liten bugt framom basen af bröstfenan. Förlocket har det nedre bakre hörnet af- trubbadt, med vinkeln något större än en rät. Gälöppningarne äro store och skiljeväggen mellan båda gälhålorna är hel. Gäl- hinnorna äro förenade under . gälnäset och bilda der en bred gemensam fri hudflik, och hvardera gälhinuan har 6 strålar'). Gälräfständerna äro smala och temligen långa och tillspetsade. Hufvudet är på ögonsidan nästan öfver allt, med undantag af den främste delen af nosen, äfvensom till en stor del på blind- sidan fjällbetäckt, med mindre fjäll än på kroppen. — Tän- derna äro små, spetsiga och något krökta och nästan likstora, samt bilda en enkel rad-) på raellankäksbenen och underkäken och saknas på plogbenet och gombenen. — Ryggfenan börjar framom öfra ögat och strax bakom öfverkäksbenens främre ändar samt slutar nära intill (ungef. 1 mill. från) basen af den ytterste öfre strålen i stjertfenan, samt är jemnt afrundad, och har sin största höjd. som utgör mellan '/.3 och ^-^ af största kropps- höjden, något bakom sin midt. Antalet af dess strålar vexlar mellan 85 och 93 (vanligen 88—89), som alla äro ledade, men icke grenige^). — Analfenan, som börjar på ett afstånd från underkäkens spets, som är obetydligt större än hufvudets längd, samt slutar under slutet af ryggfenan och nära intill stjert- fenan, är af samme form och höjd som ryggfenan, men har den största höjden vid midten. Antalet af dess strålar vexlar mellan 64 och 71 (vanligen (il! — HT), och de äro af samma beskaffenhet som de i ryggfeuan. — Bröstfenorna äro små, elliptiska eller nästan lancettformiga och snedt tillspetsade, och den på ögonsidan, hvilkens längd är ungef. lika med '/., af hufvudets d:o, är något längre än den på blindsidan. Antalet af strålarne är uti den på ögonsidan 11 och uti den på blind- sidan 9—10. — Bidfenorna hafva samme form och samma f^ste (dels på bäckenbenen och dels på basibranchiostegalbenets 1) Francis Day uppgifver antalet af gälhinnans strålar till 7, uien vi bafva liksom Collett endast funnit 0. 2) Malm uppgifver, att de framtill sitta i flera rader, men vi, äfven- som CoLLETT hafva endast funnit en enkel rad. 3) Enligt Malm skulle strålarne t. o. m. icke vara ledade, men le- derne äro tydlige. Tuiigeln arfven. 333 nedre gren, uära intill hvarandra) som hos slägtet Bothus, men ögonsidans bukfena är betydligt längre än blindsidans d:o, och det är blott den förra som är fästad äfven på basibranchioste- galbeuet. Dess längd är något större än den af ögonsidans bröstfena. Strålarnes antal är i båda 6. Ögonsidans bukfenas främre ände bildar i förening med basibrauchiostegalbenet en fri spets bakom de båda gälbinnornas förening. — Stjcrtfenan är starkt afrundad och af medelmåttig längd (ungef. lika med 2/3 af hufvudets d:o). Den har 1 1 greuige strålar och å hvar- dera sidan 3me icke greuige stödjestrålar. — Fjällen äro tem- ligen stora, tunna och lätt affallande. De större på ögonsidan äro hos ett större exemplar omkr. 3 mill. långa. De förete på olika ställen på denna sida en vexlaude form. De på ögonsidans mellerste delar äro af en ojemnt rundadt oval form, med den frie änden trubbviuklig och den instuckne d:o bugtig. En del af sidoliniens fjäll äro elliptiska, och dessa hafva i allmänhet en låugsgående half kanal. Deras frie del företer på ögonsidan en rhomboidisk form, men är på blindsidan mera afrundad. Deras skulptur har tätt stående koncentriska och vid den in- stuckne änden ganska tätt stående och talrika radiära strimmor, med uucleus decentral eller närmare den frie änden. Denne ände har å ögonsidan i kanten en rad af spetsige och temligen långe taggar, till antalet vanligen 20 — 40 å de större fjällen. Oaktadt denna beväpning äro dessa fjäll dock egentligen att betrakta såsom transformerade cycloidijäll, men kunna äfven benämnas ctenoidfjäll. Blindsidans Ijäll äro mer rundade och sakna taggar. På ögonsidan sträcker sig tjällbetäckningen långt ut på de vertikala fenorna, men på blindsidan endast på stjert- fenan, ehuru de här betäcka hela kroppssidan. Uti en nästan vertikal rad öfver spetsen af den tillbakalagda bröstfenan äro 25 — 28 fjäll, och uti sidolinien omkring 55 d:o, af hvilka 15 — 16 i bågen. — Sidolinien bildar en starkt uppstående och ojemn båge öfver bröstfenan, från hvars spets den går rät långs rygg- raden till stjertfenan. — Färgen är på ögonsidan gråbrunaktig eller stundom något ljusare, grågulaktig, ofta med i rad stälde punktlike, svartbrunaktige fläckar långs sidolinien samt innan- för och långs basen af rygg- och analfenorna. Fenorna på samma sida svart punkterade. Blindsidau är hvit. Iris är gröngulaktig och till en del fläckig af gråbrunt. 334 Slägtet Arnoglossus. Tiingehvaifven har inom Sverige endast erhållits i Bohus- länske skärgården, hvarest innalles hittills, så vidt kändt är, omkr. 20 exemplar tagits på ringa djup, omkr. 5 famnars eller något mera. Då under en 20 års tid enligt Malm endast detta antal erhållits, fastän arten blifvit flitigt eftersökt, får den betraktas såsom sällsynt derstädes, ehuru den enligt nämnde författare är utbredd öfver hela skärgården. — Vid Norge har den enligt Collett endast erhållits i Christianiafj orden, hvarest hittills 17 exemplar blifvit fångade med garn tillsamman med småsill och skarpsill eller brisling pä 5 — 10 famnars djup, på lerbotteu, och i synnerhet under hösten. — För öfrigt förekom- mer den vid kusterna af England och Irland, hvarest den stun- dom enligt Blake-Knox (hos Fkancis Dat) erhålles i hundradetal under våren, samt vid kusterna af Frankrike och Spanien, och den är vida utbredd i Medelhafvet, hvarest den egentligen har sin allmännaste förekomst. På grund häraf kan den betraktas så- som en ursprungligen och hufvudsakligen sydlig art. Enligt MoEEAu är den sällsynt vid Frankrikes norra kust och är ej känd från dess vestra d:o. I afseende på dess lefnadssätt känner man endast, att den förekommer dels på sandig och dels på lerig eller lerblandad botten på mindre djup, och att den jemte smärre evertebrerade hafsdjur, troligen i synnerhet kräftdjur, slukar småfisk, såsom Gobiider enligt Malm, hvilken funnit i dess ventrikel Aphya pellucida. Denne förf. uppgifver, att han erhållit den med rin- nande rom och således i lek omkring d. 20:de Augusti, och han antager derför, att den bland våra Pleuronectider är den som leker längst fram på sommaren. E. Collett har hos den räk- nat omkr, 50,000 romkorn eller d.%g^ hvilka äro mycket små. V. Slägtet Zeugopterus, Gottsche. 1835. (Die seeländischen Pleuronectes-Aiten; Archiv fiir Naturgeschichte, l-.er Jahrg. 2:er Bd. pag. 178. — 1835. — Jap. Steenstrup; Overs. över det K. danske Vidensk. Selsk:s Forh. 1865, pag. 112. — 1865). KäJcarne och tänderna äro ungefär lika utbildade på båda sidor. Munnen är af vexlande storlek, och små kardlikt sit- tande tänder förtfinnas på käkarne och plogbenet,, men inga på gombenen. Venstra sidan är ögonsida. Skiljeväggen mel- Lepidorhoinbus. 335 lan gälhålorna är genomhruten af ett hål. Hyggfenan börjar framom öfra ögat, och dess och analfenans bakre ändar ära mer eller mindre böjde öfver på blindsidan, och dessa fenors strålar äro mer eller mindre grcnige. Buhfenorna äro stun- dom skilda från och stundom förenade med analfenan. Fjällen äro stundom temligen stora och stundom små, och åtminstone på ögonsidan vid den frie kanten taggiga. Gälhinnorna äro föga förenade under gälnäset och hvardera har 7 strålar. Detta slägte omfattar 4 arter, tillhörande uteslutande den Europeiska faunan, och af dessa tillhöra de 3:ne vår Skandi- naviska nord. De bilda enligt Steenstrup 3:ne underslägten, i öfverensstämmelse med nedanstående tabell. Zeugopterus. Bukfenorna . icke förenade med analfenan. Plogbenet . . . Underslägten: med tänder 1. Lexyidorhomhus, Guntheb. utan tänder 2. Fhrynorliomhus, Gdnthek. förenade med analfenan . . 3. Zeuyopteriis, Gottsche. Af dessa underslägten tillhör det andra i ordningen icke vår fauna. Typen för detta är arten Phrgnorhombus unimaculatus (ElSSO); A. GUSTHER. Underslägtet Lepidorhombns, A. Gunther. Tänder förejinnas på främre änden af plogbenet. Fjällen äro jem- förelsevis temligen stora. Bygg- och analfenorna äro vid bakre ändarna endast i mindre grad böjda öfver på blindsidan, och bukfenorna äro skilde från analfenan. Appendices pyloricce förejinnas. Vår fauna räknar 2:ne hithörande arter. LepidorhombUs Munnen ... Arter: teraligeii liten 1. norvegicus, Gunther. stor 2. megastoma, (Donovan). 336 Slägtet Zeugoptenis 1. Zeugopterus uorvegicus (A. Gunther). Småhvarfven. Munnen temlifjen litens och imderTcakens längd mindre än '/2 a/ Imfvudets d:o. Största Jivoppshöjden innehåUes ,2^/3 till 3 ggr i totallängden. Afvcn hJindsidans fjäll äro taggiga i bakre kanten. De bakerste stråJarne i rycjg- och analfenorna äro riglade snedt inåt och. bakåt öfver stjertens blindsida. Ryggfenan börjar nästan midt öfver öfra ögats främre orbi- ialkant. Färgen på ögonsidan gulbninaktig, med mörkbrune tvärgående molnfläckar. Ef. 79—84; af. 58—67; bif. 7—9; bf. 6; stjf. 2+12 + 2. Flenroneetes cardina, B. Fries: Ichthyolog. Bidr. till Skandin:s Fauna: Kongl. Vet. Akad.s Handl. för år 1838, pag. 184. — 1839. (Non Cuvier;')- Ehomhus „ H. Kröyer: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 464 (ej figuren). — 1843—1845. Flenronectes ,. C. J. Sundevall: Skandinaviens Fiskar, af W. v. Wright, B. Fries, C. U. Ekström & C. J. Sunde- vall, 9:de haft. pag. 200, pl. 50. - 1846. Bhovibus „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 643 — 1855. A. GiJNTHER: Catal. of tlie Fishes in the British Museum, vol. IV, pag. 412. - 1862. J. COUCH: History of the Fishes of the British Islands, vol. III, pag. 175. pl. 167. - 1866. R. COLLETT: Norges Fiske, pag. 139. — 1875 A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag 518. - 1877. ,. „ C. R. SUiNDSTRÖM: Fauna öfver Sveriges Rygg- radsdjur, pag. 256. — 1877. LepicJorhovihus ,. R.Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Vid. Selsk:s i Christiauia Forh. 1879, N:o 1. jiag. 77. — 1879. „ ,. Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83 ; Nyt Magaz. for Naturvid. 29 Bd., särsk. aftr. pag. 100 — 1884. Den har af B. Fries (anf. st.) erhållit namnet Små-Jtvar och i Skan- din:s Fiskar det af Små-Hvarf. ,. norvegicus, Ekstrom's Topknot, Zeugoj) ter US n or veliens, Rhombus 1) Cuvier's Flenr. Cardina (Régne Animal, 2;de éd. T. II. p. 341) är tydligen Zeugopterus inegastoma, hvilket äfveo anföres af Gunther och MOEEAU. Småhvarfven. 337 Beshr. Den är. så vidt man hittills känner, den minste af alla vare flundreartade fiskar, och den största hittills iipp- gifna totallängden af densamme är blott ungef. 4\ jo tum dec.m. eller 124 mill. A ett yngre exemplar hafva vi tagit följande mått. Totallängden 77 mill. Största kroppshöjden 25^2 "^i^l- Störste tjockleken, öfver förlocken. 5 V2 ^'^^^^- Stjertens höjd vid stjertfenans bas 5 V'2 iiiil^- Afståndet mellan underkäkens spets och anus 18 Vo u^iH- — Hufvudets längd 19 mill. Un- derkäkens längd 8 72 i^il^- Öfverkäksbenets d:o på ögonsidan 7 mill. Afståndet mellan nedra ögat och nosspetsen S'/; niill. Öfra ögats längddiameter 4 mill. Mellanbalkens mellan ögonen minsta bredd '/.^ mill. Eyggfeuans största höjd 8 mill. Dess hste stråles längd 3 '/j mill. Dess siste strålars d:o 3 mill. Afståndet mellan ryggfenau och stjertfeuau 3 mill. Ögonsidans bröstfena* längd 12 mill. Blindsidans d:o d:o 8 mill. Ögon- sidans bukfenas d:o 7 mill. Stjertfenans d:o 16 V 2 ^i^il'- Kropps- formen är långsträckt oval eller elliptisk, fram- och baktill starkt afsmalnande och framtill tillspetsad. Största kropps- höjden, som är belägen nästan Diidt emellan nosspetsen och stjertfenans bas, innehålles hos de äldre omkr. 2V3 och hos de yngre omkr. 3:ne ggr i totallängden, och något mera än 2me ggr, då stjertfenan frånräknas. Störste tjockleken, öfver för- locken eller ock ett st3'cke bakom bröstfenornas fästen, utgör ungef. Y-, af största kroppshöjden, och en lika stor del af den senare utgör stjertens höjd vid stjertfenans bas. Kroppen är således tunn, något konvex på ögonsidan och plattad på blind- sidan, och stjerten är jemförelsevis temligen låg vid stjertfenans bas. Anus har sitt läge på sjelfva bukkanten, strax framom analfenans början och något framom bakre kanten af locket, men afståndet mellan den och spetsen af underkäken är föga mindre än hufvudets längd. — Hufvudet är framtill temligen starkt tillspetsadt, med den undre profilen något mera uppsti- gande än den öfre är stupande, och den senare är vid rygg- fenans början något urbugtad. Hufvudets längd innehålles 4 till 4'/2 ggi' i totallängden och ungef. 3:ne ggr eller något mera, då stjerten frånräknas. Munnen är temligen liten, med ej synnerligen starkt uppstigande munspringa, och med mun- vinkeln framom och bakre änden af öfverkäksbenet under främre kanten af det nedra ögat. Gomseglet bakom öfverkäken är väl utbildadt. Underkäkens bakre ände är ungef. under midten af Lilljeborg, Fiskarne. W. 22 338 Slägtet Zeugopterus. nämnda öga, men dess längd äv oågot mindre än ^2 ^f ^^f" vudets d:o. Under hak vinkeln är icke någon knöl. Underkä- kens spets skjuter något framom spetsen af öfverkäken, äfven då munnen är sluten. Näsborrarne äro små, tubformade och rundade 8amt nära intill hvarandra. De på ögonsidan sitta i långsgående rad midt framom mellanbalken mellan ögonen, den bakre ofvan det nedra ögats främre orbitalkant och den främre nära den till öfverkäksbenet stötande kanten. Blindsidans näs- borrar sitta strax framom ryggfenans främre ände, och deras kanter äro mindre uppstående. Ögonen äro temligen stora, det öfra obetydligt större än det nedra, och bådaderas längddiameter,, som är större än den vertikale d:o, innehålles 4 till 5 ggr i hufvudets längd. Pupillen är rigtad på vanligt vis. Den flik,, som iris hos slägtet Botlius bildar vid pupillen, å det öfra ögat nedtill och å det nedra upptill, är här föga märkbar. Ögonen sitta tätt intill hvarandra, och mellanbalken dem emellan är mycket smal, dess minsta bredd utgörande ungef. '/s '^f nedra ögats längddiameter, och detta öga sitter med ungef. sin främre 7.1 ^Uer något mindre del framom det öfra, som sitter väl under basen af ryggfenan. Locket och underlocket hafva baktill ofvan bröstfenans bas en utstående afrundad flik, och under den är underlockets bakre kant framom nämnde bas grundt urbugtad, och detta ungefär lika på båda sidor. Förlockets nedre bakre hörn är afrundadt. De båda gälhiunorna äro föga förenade, och de bilda blott en mycket smal gemensam fri hud- flik under gälnäset, och hvardera har 7 strålar, af hvilka äfven den främste är väl utbildad, ehuru såsom vanligt minst. Huf- vudet är på båda sidor betäckt af något mindre fjäll, med un- dantag af den främste delen af nosen, läpparne, blindsidans underkäksgren och hakan, som äro bara. — Tänderna äro myc- ket små och bilda framtill kardlika band på mellankäksbenen och underkäken, och äro något mindre på ögonsidan, och några få ytterst små förefiunas äfven på främre änden af plogbenet. Alla äro spetsiga och något böjda. — Ryggfenan börjar något litet in på blindsidan och ungef. midt för öfra ögats främre orbitalkant, och således ett godt stycke bakom nosspetsen, men föga framom öfra ögat, och den liksom analfenan slutar med en liten, fem strålar bärande flik eller spets, som sträcker sig nå- got in på stjertens blindsida, och på ett afstånd fi'ån stjert- feuans bas, som är något litet mindre än det nedra ögats längd- Saiåhvarfven. 339 diameter. Dess främste och bakerste strålar äro ej synnerligen korte, och de 4 till 5 främste äro ungef. lika långe och föga kortare än nedra ögats längddiameter, och de hafva spetsarne långt ned frie. Den har sin största höjd, som innehålles mel- lan 3 och 4 ggr i största kroppshöjden, ungef. vid början af den bakerste V^ af dess längd, samt aftager derifrån bakåt starkt i höjd, och längden af dess bakerste strålar är ungef. lika med dess afstånd från stjertfenan. Antalet af dess strålar är 79 till 84, hvilket sist nämnda tal vi räknat hos det nämnda yngre exemplaret, och det blir sannolikt stundom större. Alla strå- larne äro ledade och, med undantag af ett mindre antal af de främste, grenige. — Änalfenan, som börjar strax bakom anus, är af samme form, höjd och beskaffenhet som ryggfenan, och har 58 till 67 strålar, hvilket sist nämnda antal vi räknat. Framom denna fena finnes ingen analtagg. — Bröstfenan å ögonsidan är lång och temligen smal, nästan lancettformig och snedt tillspetsad '), och dess längd utgör nära 2/^ af hufvudets d:o. Dess strålar äro 9, och alla äro ledade, men inga grenige. Blindsidans bröstfena har ej mera än -/s ^.f längden af ögon- sidans d:o, och äfven den är temligen smal och tillspetsad, ehuru ej lika mycket som den senare. Dess strålar äro 7 till 8, som alla äfvenledes icke äro grenige. — Bukfenorna äro bildade på samma sätt som hos si. Bothus^ samt äro skilda från änalfenan och omfatta baktill anus, och sträcka sig båda fram till den frie spetsen bakom gälhinnornas förening, bildad af bäckenbenen och den nedre grenen af basibranchiostegalbenet, och räcka båda ungef. lika långt tillbaka och bakom början af änalfenan. Deras längd är något större än Vs ^f hufvudets d:o, och deras strålar, som äro ledade men icke grenige, äro till antalet 6. Bakom bukfenorna äro inga taggar. — Stjert- fenan är stor och lång, så att dess längd utgör ungef. */3 af hufvudets d:o, och den är baktill tvärt afrundad samt har 12 grenige strålar och ä hvardera sidan 2:ne icke grenige stödje- strålar, af hvilka den inre når nästan till fenans spets. — Fjällen äro temligen stora, och deras frie del är å kroppen nästan rhomboidisk och i bakre kanten på både ögon- .och blind- sidorna taggig. Långs sidolinien äro omkr. 43 till 44 fjäll» 1) A figuren i '■Skand:s Fiskar"' har bröstfenan enligt vår iakttagelse blifvit tecknad väl bred och afrundad. 34:0 Släo;tet Zeugopterus. hvaraf 15 — 16 i dess båge, och i en snedt vertikal rad öfver slutet af denne båge äro omkr. 37 till 38 d:o mellan rygg- och analfenorna. JDe äro tunna och temligen fast sittande, trans- formerade cycloidfjäll, eller om man så vill ctenoidfjäll, med tätt stående koncentriska strimmor och mer eller mindre tal- rika radiära fåror å den iustuckue delen, med kärnan nära den frie änden och med mer eller mindre talrike (stundom 20 — 30) och ganska store taggar i den frie kanten. Deras form är vex- lande: å kroppssidorna äro de stundom rundadt ovala och stun- dom rundadt rhomboidiska, med den frie änden trubbvinklig och med den instuckne d:o vanligen afrundad. På de, som äro rundadt eller bredt ovala, äro sidokanterne ofta temligen räte och parallele. De äro föga mindre på blindsidan än på ögon- sidan, men på den förra vanligen mera närmande sig den ovale formen och med ett mindre antal (10 — 20) taggar i den frie kanten. Hos ett 117 mill. långt exemplar är de störstes dia- meter 2 mill. och hos ett 77 mill. långt d:o ej fullt så stor. De betäcka hela kroppen och sträcka sig på ögonsidan långt ut på de vertikala fenorna och äfven något ut på bröst- och buk- fenorna, men på blindsidan endast på stjertfenan närmare ba- sen. — Sidolinien bildar öfver bröstfenan en liten ej syn- nerligen stark båge, som slutar vid början af den bakerste ^3 af dennas längd, och går derefter rät långs ryggraden till stjert- fenan. — Färgen är på ögonsidan gulbrunaktig, med talrike mörkbrune tvärstälde molnfläckar utmed rygg- och bukkanterne. En större, nästan bandformig, något tydligare tvärgående fläck går öfver sidolinien vid slutet af l:ste V3 af kroppslängden och en otydlig d:o vid slutet af den 2:dre ^/g af d:o. Desse fläckar utgöra lemningar af 8 breda tvärband, nemligen det l:sta framom ögonen, det 2:dra öfver locket, det 3:dje öfver slutet af sidolioiens båge, det 4:de, 5:te och 6:te längre bakåt, det 7:de, tydligt och helt, öfver stjerten vid rj-gg- och anal- fenornas slut, och det 8:de öfver stjertfenans bas. Fenstrålarne äro fläckige. (Hufvudsakl. efter "Skand:s Fiskar"). Iris är mörk, med en mycket smal ljus ring närmast pupillen. Blind- sidau är .hvit. Färgen på ögonsidan är för öfrigt något vex- lande med hänsyn till de mörke molnfläckarne. Småhvarfven är en hos oss m3^cket sällsynt fisk, och har här nästan endast erhållits i mynningen af Gullmarfjärden i Bohuslänske skärgården, i trakten af Fiskebäckskil. Sedan de Glashvarfven. 34.1 första 5 exemplaren af framl. Prof, B. Fkies tillvaratogos den 6:te April 1838 hafva, så vidt vi erfarit det, endast 3:ne andra exemplar hos oss erhållits, af hvilka ett blifvit taget med bot- tenskrapa på nämnda ställe 1856 af Prof. G. Lindström och förvaras i Upsala Universitets Zool. museum, ett blifvit taget på samma ställe 1854 och föräradt till Göteborgs zool. museum af framl. Prof. C. J. Sundevall, och ett blifvit taget i Kattegat i Juli 1872 af Dokt. J. Lindahl och skänkt till sist nämnda museum. Alla lära hafva blifvit tagna med bottenskrapa på 15 till 20 famnars djup, enligt de för handen varande uppgif- terna. Malm förmodar, att dess ringa storlek är orsaken till att den icke fastnar i flundregarnen, och på grund deraf äfven dertill att den så sällan erhålles hos oss. — Enligt R. Collett förekommer den vid Norges södra och vestra hafskuster ända upp till norr om polcirkeln, der den tagits vid Bodö, och han förmodar, att den vid Norge icke är så synnerligen sparsamt förekommande, ehuru den äfven der icke ofta erhålles. De flesta hafva derstädes blifvit tagna i Christianiafjorden, der Collett sett både unga och äldre ex. årligen fångade i garn under hösten, utan tvifvel på mindre djup. Äfven utanför Bergen skall den icke sällan blifva fångad. — Den tillhör ej uteslu- tande vår Skandinaviska nord, emedan den en gång enligt J. CouGH (anf. st.) blifvit tagen vid England i Bristol Channel. Det af CoucH beskrifna och afbildade exemplaret hörer tydligen, i öfverensstämmelse med denne förf:s antagande, till denna art, ehuru Francls Day identifierat det med Zeugopterus untmacii- latus. — Öm dess lefnadssätt är intet kändt. 2. Zeugopteriis megastoma (Donovan). Glashvarfven. Munnen stor, och underkäkens längd större än Y^ ö/ hufvudets d:o. Största kroppsliÖjden innehålles väl 3:ne ggr i totallängden. BUndsidans fjäll äro utan taggar. De bakerste strålarne i rygg- och analfenorna äro icke riglade inåt öfver stjertens hlindsida. Rgggfenan börjar ungef. midt emellan Öfra ögat och nosspetsen samt knappt in på blindsidan. Färgen på ögonsidan är ljust gulbrunaktig eller grågulaktig, med ett 342 Slägtet Zeugopterus. svagt violett sMmmer^ och med någre mer eller mindre tydlige mörkare skuggningar eller molnjläckar. Rf. 85—91; af. 61-75; brf. 10—12; bf. 6; stjf. 2 + 13 + 2. Pleuronectes megnstoma, DoNOVAN: The Natural History of British Fishes etc. vol. III, pl. 51. — 1802—1808. Bhombus ^ W, Yarrell: History of British Fishes, 2:d edit. vol II, pag. 342. — 1841. „ ,. M. v. DiJBEN & J. Koken, s:r: Ichthyol. Bidr. : Kongl. Vetensk:s Akad:s Handl. 1844, pag. 102. — 1846'), „ „ S. Nilsson: Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 641. — 1855. Zeugopterus megastomus, W. Yarrell: Hist. of Brith. Fish. 3:d ed. (Ri- chardson) vol. I, pag. 654. — 1859. r, velivolans, Richardson ; D:o d:o d:o. pag 656 a (med god figur). Bhombus megastoma, A. Gunther: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag 411. — 1862. Sail Fluke, J. COUCH: History of the Fishes of the British Islands, vol III, pag. 163, pl. 163. — 1866. Carter, Idem: ibm, pag. 167, pl. 164. Zeugopterus megastomus, R. Collett: Norges Fiske, pag. 138 — 1875. Wiomhus megastoma. A. W. Malm; Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 516. — 1877. Zeugopterus megastomus, R. Collett; Meddelelser om Norges Fiske i Aa- rene 1875—78; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, pag. 76. — 1879. ,. „ G. Winther: Prodromus Ichthyologise Danicce marinse; Naturhist. Tidskr. 3:dje Rsekke, r2:te Bd. pag. 38. — 1879-1880. Pleuronectes megastoma, E Moreau: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III:me. pag. 332. — 1881. Lepidorhombus „ R. Collett: Meddelels. om Norges Fiske i Aa- rene 1879-83; Nyt Magaziu for Naturvid. 29 Bd. (särsk. aftr.) pag. 100. — 1884. Enligt v. DiJBEN & Koren (anf. st.) benämnes den af fiskarena i trak- ten af Bergen i Norge stundom Glasflyndre och stundom Sjaaflyndre, hvilka båda namn hafva afseende derpä, att den till en del är genorasigtig. I Skandinavisk Fauna har den fatt namnet Stormunt Hvar och i Göteborgs och Bohusläns Fauna det af Glashvarf, hvilket senare s^es oss lämpligast, såsom något erinrande om dess ena Norska namn. 1) De exemplar, som omnämnas af desse författare såsom ungar. tillhöra icke denna, utan den föregående arten. Glashvarfvéii. 34.8. Beskr. Dess totallängd stiger till ornkr. 2 fot eller 600 mill. A ett medelmåttigt stort exemplar hafva vi tagit föl- jande mått. Totallängd 12*2 tum dec.m. eller 375 mill. Krop- pens största höjd, utan inberäkning af fenorna och föga bakom midten af afståndet mellan underkäkens spets och basen af stjert- fenan, 4 t. eller 120 mill. och dess störste tjocklek, öfver loc- ken eller ock öfver kroppen något inom spetsen af ögonsidans tilltryckta bröstfena, 22 mill. Stjertens höjd strax bakom rygg- och analfenornas slut 25 mill. Afståndet mellan underkäkens spets och anus 93 mill. — Hufvudets längd 101 mill. Under- käkens d:o 59 mill. Öfverkäksbenets d:o på ögonsidau 45 mill. Afståndet mellan nosspetsen och nedra ögat 25 mill. Öfra ögats längddiameter 24 mill. Nedra ögats d:o 22 V o mill. Mellau- balkens mellan ögonen minsta bredd 4^2 mill. Ryggfenans största höjd 36 mill. Längd af dess l:ste stråle 13 mill. D:o af dess näst siste d:o 13 mill. Analfenans största höjd 36 mill. Längd af dess l:ste stråle 12 mill. D:o af dess näst siste d:o 15 mill. Bröstfenans längd på ögonsidan 48 mill. D:o d:o på blindsidan 25 mill. Ögonsidans bukfenas d:o 34 mill. Stjertfenans d:o från basen af den ytterste stödjestrålen 72 mill. ~ Kroppen är tunn och till en del genomsigtig hos friska exemplar, samt med en aflångt oval eller elliptisk, fram- till tillspetsad form; och störste kroppshöjden, utan inberäkning af fenorna och nästan vid midten af afståndet mellan under- käkens spets och basen af stjertfenan, iunehålles 3: ne eller väl 3:ne ggr i totallängden, och störste tjockleken innehålles ungef. -5^2 ggi" i den förra. Stjertens höjd strax bakom rygg- och analfenorna utgör föga mera än ' '5 af största kroppshöjden. Af- ståndet mellan underkäkens spets och anus är något mindre än hufvudets längd, och anus har således sitt läge längre fram än lockets bakre kant. Den är belägen strax framom aualfenan på bukkauten, men dock något snedt och närmare intill blind- sidan, och till venster om den äro 2:ne papiller, af hvilka den ena in på ögonsidan. — Hufvudet är stort, och dess längd in- nehålles 3^/4 till 4 ggr i totallängden. Det är framtill, sedt från sidan, något snedt tillspetsadt, med den undre profilen något starkare uppstigande än den öfre är stupande, och med den senare framtill vid ryggfenans början konkav. Munaen är mycket stor, med snedt och icke synnerligen starkt uppsti- gande samt bågböjd munspringa, med muavinkeln ungef. uuder 344 Slägtet Zeugopterus. uedra ögats framkant och med bakre änden af ögousidans öfver- käksben under dess midt. Underkäken skjuter betydligt framom uosspetsen och har en stark knöl under hakvinkeln, och under- käksgrenens öfre kant är framtill konvex och der framom kon- kav, och underkäkens längd är märkbart större än ' ^ ^f l^^f- vudets d:o. Underkäksgrenens bakre ände är tvärt afhuggen, med en rät nedskjutande vinkel nedtill å ögonsidan. Öfver- käksbenet är baktill nästan jemnbredt och med afrundad bakre ände. Näsborrarne äro temligen små, den bakre större än den främre. Den bakre, hvars kanter icke äro uppstående, sitter hos det exemplar, hvars mått ofvan meddelats, 3 mill. rätt bakom den främre, och ungef. )nidt för meilanbalken mellan ögonen och nästan rätt ofvan det nedra ögats främre orbital- kant. Den främre d:o sitter något närmare ögat än uosspetsen, och är baktill och på sidorna ouigifven af en lång, smal och i spetsen tjock och inskuren hudflik. Bliudsidans näsborrar sitta innanför ryggfenans början, och den främre är på sidorna och baktill omsluten af en stor och bred men tunn och nästan rund hudflik. Ögonen äro stora och ovala, och deras längddiameter, som är något större hos det öfra än hos det nedra ögat, inue- hålles mellan 4 och 5 ggr i hufvudets längd, och är hos det förra nästan lika med afståndet mellan nosspetsen och uedra ögat. Det öfra ögat sitter nära under ryggfeuans interspiual- ben och något längre tillbaka än det nedra d:o, tä. att dess framkant är ungef. midt öfver slutet af den l:ste V4 af det senares längddiameter. A det öfra ögat förmärkes nedtill och å det uedra upptill a iris en bred men kort opak lob, som sträcker sig ut i pupillen, och som är större på det öfra ögat, Meilanbalken mellan ögonen har en uppstående skarp kant ned- till, och den är smal, så att dess minsta bredd är ungef. lika med Vö af det nedra ögats läugddiameter. Locket och under- locket hafva den bakre kanten ofvan bröstfenans bas något ut- stående samt å ögonsidan, afrundad och å blindsidan trubb- vinklig, och uuderlockets bakre kant är framom bröstfenans bas urbugtad, hvilken urbugtning å blindsidan är grundare än å ögonsidan. Förlocket är nästan halfmånformigt, med bakre kanten något ojemn. Mellanlockets bakre kant är äfvenledes något ojemn eller bugtig. Gälöppningarna äro stora, och mel- lanväggen mellan gälhålorna är genombruten af ett stort nästan elliptiskt hål. Gälhinnorna äro förenade under gälnäset, ehuru Glashvarfveii. 345 den venstra der till eu del ligger öfver deu högra med kanten, och den frie gemensamme hudflik, som de derstädes bilda, är helt smal. Hvardera gälhiunun har 7 strålar. Bakom öfver- käken är ett tydligt men smalt gomsegeP)- Hufvudet är på ögonsidan öfver allt betäckt af fjäll, med undantag af främre delen af nosen, läpparne och hakan, och äfveuledes på blind- sidan betäckt deraf, dock der äfven med undantag af käkarne. På sist nämnda sida äro de derjemte glesa på gällockeu och saknas på ett stycke bakom näsborrarne och under basen af den främre delen af ryggfenan. — Tänderna äro små, spetsiga och krökta samt på mellankäksbenen och underkäken kardlikt sittande, och bildande på dessa framtill bredare och bakåt hastigt afsmalnande band. På främre änden af plogbenet sitta några få (blott 3me fullt utbildade och 1 eller 2 ytterst små) tänder-). Gälräfständerna tillspetsade och tandade i ena kanten. Svalg- benens tänder i det närmaste liknande dem på käkarne, kard- likt sittande, men glesa och räta. — Byyafenan börjar ungef. midt emellan det öfra ögat och nosspetsen samt mycket obe- tydligt eller nästan icke in på blindsidan, ehuru dess främre strå- lar äro starkt rigtade åt denna sida. Den slutar något litet in på blindsidan och på ett afstånd från stjertfenans bas, som är lika med - 3 af öfra ögats längddiameter, och dess bakerste strålar hafva samma rigtning som de föregående d:o. och äro icke böjde bakåt och inåt öfver blindsidan. Den har sin största hcijd, som iunehålles omkr. 8*3 ggr i största kroppshöjden, be- lägen ungef. vid början af den bakerste ^i^ af dess längd, så- ledes ungef. på samma ställe som hos den föregående arten. Den aftager i höjd derifrån starkt bakåt. Dess öfre kant är bågformig eller jemnt afrundad, och den höjer sig mycket lång- samt framifrån bakåt. Antalet af dess strålar vexlar mellan 85 och 91, och alla äro ledade och inhöljde i mer eller mindre tjock hud samt klufne i 2:ne sidohälfter och med frie spetsar, och det vida största antalet af dem, men icke de främre, äro grenige. Den främste strålen är fri till närmare basen, och den 2:dre ungef. till midten. — ÄnaJfenan börjar strax bakom anus och under främre delen af ögonsidans bröstfenas bas, och slutar under slutet af ryggfeuan samt liksom den något litet 1) v. DCBEN & Koren förneka detta. 2) v. DtJBEN & Koren (anf. st.) säga origtigt gombenets tVäniie ände. 346 Släf^tet Zeuffopterus. in på blindsidan, och dess bakerste strålar hafva samma rigt- niug som de föregående d;o. Den är af samme form och bygg- nad som ryggfenan, och imgef. af samma höjd som den, och dess största höjd är belägen midt emot den samma å näranda fena. Antalet af dess strålar vexlar mellan 61 och 75, och af desse är blott den l:ste icke greuig. l:ste och 2:dre strålarne äro icke så mycket frie som de samme å ryggfenan. — Bröst- fenan å ögonsidan, hvars längd är nära 72 ^^ hufvudets d:o, är af en utåt något bredare elliptisk form, med snedt af rundad spets, och har 12 strålar, af h vilka den öfverste är mycket kort, och den och den näst intill den varande samt den nederste icke äro grenige, och de öfrige äro grenige. Den är rigtad snedt uppåt och bakåt, och räcker med sin spets något bakom sidoliniens båge. Blindsidans bröstfena, som är föga mera än hälften så lång som ögonsidans d:o, är af en oval form, med jemnt afrundad spets, och har 10 strålar, som äro af samma beskaffenhet som de i ögonsidans d:o. — Bulfcnorna^ som äro af samma byggnad som de hos si. Bothus och som äro skilda från analfenan samt baktill omfatta anus, äro ej fullt lika långa, emedan ögonsidans bukfena, som börjar ett stycke framom blindsidans d:o, är något längre än den senare, ehuru denna sträcker sig något litet bakom den förra, hvars längd utgör något mera än '^s ^f den samma å ögonsidans bröstfena. Hvar- dera bukfenan har 6 strålar, som alla, med undantag af den l:ste, äro grenige samt äro omslutne af tjock hud. De bakre strålarnes spetsar räcka bakom analfeuans början. — Stjerifcnan är stor, och dess längd från basen af den ytterste stödjestrålen utgör något litet mera än ^/^ af hufvudets d:o. Den har bakre kanten i midten trubbvinkligt utstående och å sidorna derom grundt urringad eller nästan tvär och med sidohörnen temligen spetsiga. Dess strålar äro 13 fullständige och 'grenige, samt å hvardera sidan 2:ne ofullständige och icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro jemförelsevis temligen stora och spånlikt lagda eller täckande hvarandra. samt icke synnerligen lätt affallande. På ögonsidan äro långs sidolinien omkr. 100 fjäll, hvaraf omkr. 34 i dess båge, och uti en vertikal rad mellan rygg- och anal- fenorna öfver slutet af sidoliniens båge omkr. 50. De å ögon- sidan äro tätare lagda samt något större än de å blindsidan (de störstas störste diameter å det uppmätta exemplaret 4 V'2 mill.) samt alla å den bakre frie änden med ett taggbärande Glashvarfveu. 347 fält, då deremot de å blindsidan äro utan taggar. Alla äro tunna transformerade cycloidfjäll eller, om man så vill,ctenoidfjäll, af en irreguliert rundad eller rundadt oval, eller ock rundadt rhomboidisk eller oval form, med mycket tätt stående koncen- triska strimmor ocli med ganska talrika radiära d:o å den in- stuckne änden. Kärnan är stundom central och stundom be- lägen nära den frie änden. Den instuckne ändens kant är vanligen ojemn och bugtig, och den frie änden är afrundad eller ock trubbvinklig. Den störste diametern å blindsidans störste fjäll är 3V2 ^ill- och å dem är kärnan oftare stor och central. Deras frie ändes kant är slät och saknar helt och hållet spår till taggar. På ögonsidan sträcka sig fjällen långt ut emot spetsarne af de vertikala fenornas strålar, blott med undantag af de allra främste strålarne i rygg- och analfenorna, och de sträcka sig äfven å denna sida ett godt stycke ut på bröstfeuans strålar. På blindsidan äro de utbredda långt ut på stjertfenan, men saknas å en betydlig del framtill å rygg- och analfenorna äfvensom å bröstfenau. — SidoUnien bildar en stark och jemn båge öfver bröstfenan och går derefter rät långs ryggraden till stjertfenan. — Färgen på ögonsidan är ljust gulbrunaktig eller ock grågulaktig, i friskt tillstånd med ett svagt violett skim- mer, och med någre mer eller mindre tydlige mörkare skugg- ningar eller molnfläckar. Fenorna äro något ljusare. Iris är guldgul närmast pupillen. Fisken är dessutom så genomsigtig, att man, då den hålles emot dagen, tydligen kan se både ben och inelfvor. (Hufvudsakl. v. Duben & Koken). Blindsidan är hvit. Färgen företer för öfrigt någon vexling. Malm anför derom : Kroppens venstra sida är öfver allt Ijusrödaktigt lergrå, med 9 svartaktige skuggningar på ryggfenan och 6 på anal- fenan, af hvilka de bakre äro mörkast. Stjertfenan har ett par dylike vid slutet af förste tredjedelen och tre öfver hvarandra på midten af dess längd, hvilka båda serier bilda ett slags tvär- band. Här och der pä kroppen, i synnerhet bakom midten, äro svartaktige raeleriugar, uppkomna derigeuom att fjällen på sådana ställen hafva brunsvarte bakre kanter. Bröstfenan har samme grundfärg som kroppen, utom siste strålen, som är hvit och opaliserande. Glashvarfveu tillhör icke Sveriges Fauna, men den har en- ligt Malm (anf. st.) en gång. d. 20 April 1868, blifvit tagen med vad. vid Skagen på 6 — 7 famnars djup, och det synes der- 348 ' Slägtet Zeugopterus. för icke vara alldeles omöjligt, att den någon gång kan blifva anträflad i närheten af Bohuslänske skärgården. — Enligt R. CoLLETT och enligt våra egna iakttagelser förekommer den icke så särdeles sällan vid Norges vestra kust i trakten af Bergen, der den stundom i ringa antal torgföres. Collett anför dess- utom, att den på senare tiden i flera exemplar erhållits i Trond- hjemsfjorden, hvarest den utan tvifvel är stationär. Denna lokal är, så vidt hittills är kändt, den nordlige gränsen för dess utbredning vid Norges vestra kust. — För öfrigt är den söder ut utbredd till kusterna af England, Irland och Frank- rike, enligt Yarrell, Francis Day och Moreau, samt går enligt den sist nämnde författaren in i Medelhafvet, hvarest han er- hållit den vid Cette, ehuru derstädes mycket sällsynt. Allmän- nast synes den vara på vissa ställen vid Englands kuster, der stundom en fiskare på en dag kan fånga 30 — 40 exemplar af den. Vid kusterna af Frankrike är den deremot allmänt säll- synt. Enligt v. DiJBEN & Koren håller den sig vid Norge på betydligt djup — 80 till 100 famnars och deröfver — hvilket äfven antydes af dess stora ögon. Den fångas stundom på krok på detta djup. Vid Orkney Öarna har man iakttagit, att den stundom kommer upp till hafsytan och håller stjerten upp öf- ver denna såsom ett segel, samt blir på detta sätt drifven af vinden till stranden och der vanligen tagen af fiskmåsar. Dess stora gap antyder, att den är en roffisk, och man har i dess ventrikel funnit smärre fiskar af slägtena CaUionynm.s, Gadiis och Moiella, af 3 — 6 tums dec.m. längd. Utan tvifvel tager den äfven kräftdjur och andra evertebrerade hafsdjur. v. DiJBEN & Koren anföra, att den i början af April träffats med starkt utbildad rom, ehuru ej fullt mogen att gjutas, och det är der- för troligt, att dess lek vid Noige inträffar i slutet af nämnde månad eller i Maj. Vid Irland har man träffat den nyligen utlekt i slutet af Oktober. Uiiderslägtet Phrynorhombus, A. Gunthek. Tänder saknas pä plogbenet. Fjällen äro små och starkt taggiga på kroppens båda sidor. Rygg- och analfenorna äro vid deras bakre ändar böjda öfver på blindsidan, och bukfenorna äro skilda från analfenan. Appendices pyloricce förefinnas. Till detta underslägte hör blott 1 art. Kissos' Hvarf. 349 Zeugopterus unimacnlatus (Eisso). Rissos Hvarf). Munven är stor och underkälcens längd är större än '/j af Jmfvudets d:o. Kroppens höjd. tttcm inheräkning af fenorna, innehålles 2:ne ggr i totallängden. Bygg fenan börjar of ver ögonsidans bakre näsborre, och dess förste stråle är förlängd. Ef. 70-80; af. 61—68: brf. 10—12: bf. 6; stjf. 16. BhombKS vnimaculatus. ElssO: Hist. nat. de? jiiincip. Product. de TEu- rope raéiidionale. T. III, pag. 252. — 1826. Scoi)hthaJmus „ Bonaparte: Iconographia della Fauna Italica, T. III. Pesci, pag. 9.S, tav. I (103 i hela serien). fig. 3. — 1832-1841. Zengopterus piinctatm, Yakrell: Hist. of Brit. Fishes. 3:d edit. (Ricliard- son), vol. I, pag. 650. — 1859. Phnjnorhombus unimaculatus, A. Gunther: Catal. of tbe Fisbes in tbe Brit. Mus. vol. IV, pag. 414. — 1862. Pleuronectes ^ E. jMoreaU: Hist. nat des Poiss. de la Frauce, T. III. pag. 323. - 1881. Zetigojiterus uttmacnlatns, Tkå^CIS Day: The Fishes of Great Britain & Ireland, vol. II, pag. 17, pl. 99 — 1880— 1884. Beskr. Den blir blott obetydligt större än sraåhvarfven. och dess totallängd lär knappt öfverstiga 5 tum dec.ra. eller 150 mill. Den liknar berghvarfven mycket i kroppsformen, som är bredt oval och framtill trub- big. Största kroppshöjden, med trånräkning af fenorna, innehålles ungef. 2:ne ggr i totallängden. — Hufvndet är stort, och dess längd innehålles 3^ 3 eller nära 4 ggr i totallängden. Munnen är stor och starkt uppsti- gande, och underkäken framskjuter något framom den öfre d:o, och den förres längd är större än Vj af hufvudets d:o. Under hakvinkeln är en knöl. Afståndet mellan nosspetsen och det nedra ögat är ungef. lika med ögonens längddiameter, hvilken utgör ungef. ^|^ af hufvudets längd. Gäl- hinnans strålar äro 7, och båda gälhinnorna äro föga förenade under gäl- näset. Skiljeväggen mellan gälhålorna är genombruten af ett stort ellip- tiskt hål. — Tänderna äro mycket små och spetsiga, och bilda kardlika band på mellankäksbenen och underkäken, men saknas på plogbenet. — Byggfenan börjar ett godt stycke framom öfra ögat och ungef. öfver ögon- sidans bakre näsborre, och slutar nästan vid stjertfenans bas, hvarest den med bakerste strålarne, som äro mycket fine. böjer sig öfver på blindsidan. Den har 70 till 80 strålar, af hvilka den liste uppskjuter med en fri tråd- lik spets mer eller mindre högt öfver de närmast följande. Den har sin största höjd något framom början af den bakerste V'^ af totallängden. — Analfenan är. med undantag deraf att dess Itste stråle icke är förlängd, af samme byggnad som ryggfenan, och börjar strax bakom anus och slutar 1) Detta namn har den erhållit i Skandinavisk Fauna. 350 Släglet Zeujjopterus. under rjggfenans slut och på samma sätt som den in på blindsidan. Dess strålars antal är 61—68. — Bröstfenan på ögonsidan, som har 12 strålar, är lång, med längden utgörande nära V3 a.f hufvudets d:o, och snedt till- spetsad, därigenom att de öfre strålarne äro längst. Blindsidans bröstfena är mycket kortare och har blott 10 strålar. — Bukfenorna äro icke för- enade med analfenan, och hvardera har 6 strålar. — Stjertfenan är tem- ligen kort och rundad, och hav 16 strålar. — Fjällen äro små och äro taggiga vid den bakre frie änden både på ögonsidan och på blindsidan, ehuru med starkare och färre (3 — 6) taggar på den förra. De betäcka hufvudet och kroppen samt äfven i mer eller mindre grad fenstrålarne. — Sidolinien bildar en stark, nästan halfcirkelformig båge öfver bröstfenan, och är för öfrigt rät. — Färgen på ögonsidan är rödbrunaktig eller grå- bvunaktig, med store irreguliere, rundade, mörke fläckar, af hvilka en, som är särdeles t^^dlig, är belägen vid början af deu siste ',3 af sidoliniens räte afdelning. Blindsidan är hvit. Denna art har ännu icke anträffats vid vår Skandinaviska nord, men då den ternligen många gånger erhållits vid England, t. o. m. så nordligt som vid' Shetlands Garna, är det icke omöjligt, att den i likliet med många andra sj^dliga arter här kan komma att anträffas, och derför hafva vi an- sett oss böra fästa uppmärksamheten på den samma. Dessutom förekom- mer den äfven vid norra kusten af Frankrike och i Medelhafvet, men den är öfver allt sällsynt. Underslägtet Zeagopterus, Gottsche s. strict. Tänder förefinnas på främre änden af plogbenet. Fjällen äro små, och de på ögonsidan äro taggiga i bakre kanten, men de på blindsidan äro släta. Bygg- och analfenorna äro vid bakre ändarne böjda öfver på blindsidan, och bukfenorna äro förenade med analfenan. Appendices py- loricae saknas. Detta underslägte omfattar blott 1 art, som är Europeisk. 8. Zeugopterus puuctatus (Bloch). Berghvarfven. Kroppsformen oval och framtill trubhvinkligt a/rundad, och största hroppshöjden innehålles föga mera än 2:ne ggr i totallängden. Munspringan är nästan vertikal. O/ra ögat är nästan midt öfver det nedra, och ryggfenan börjar vid öfver- käJcshenets bakre kant. Bukfenornas främre kant stöter intill underkäksgrenarnes bakre undre hörn. Bershvarfven. 351 Pleuronectes punctatus. liirtus. Rf. 87—101; af. 69—80: brf. 10—1-2; bf. 6; stjf. 1 + 14-f-l. BlocH: Naturgeschichte der ausländ. Fische, 3:er Th. pag. 31, tab. 189. — 1787. Abildgaahd: o. F. Muller, Zoologia Danica, vol. III, pag. 36, tab. 103. — 1789. A. J. Eetzius: Faunse Suecicaj Pars. I-.ina, pag. 333. — 1800. S. Nilsson: Pvodromus Ichthyol. Scand. pag. 59. — 1832. Gottsche: Die seeländischen Pleuronectes-Arten-, Archiv fiir Naturgeschichte, l:er Jahrg. 2:er Bd. pag. 178. — 1835. B. Fries: Slilgtet Pleuronectes; Kongl. Vetensk. Akademiens Handl. 1838, pag. 184. — 1839') H. KböYER: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 445. - 1843-1845. S. Nilsson: Skandin. Fauna. 4;de delen, Fiskarna, pag. 646. - 18552). W. Yarrell; History of British Fishes, 3:d ed. (Richardson) vol. I, pag. 646. — 1859. A. GiJNTHER: Catal of the Fishes in the British Museum, vol. IV, pag. 413. — 1862. J. OouGH: History of the Fishes of the British Islands, vol. Ill, pag. 170, pl. 165. — 1866. Zeuyopterus punctatus, Pi. Collett: Norges Fiske, pag. 139. — 1875. „ A. W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 518. — 1877. E. MoREÄU: Hist. nat. des Poiss. de la France. T. III, pag. 321. - 1881. Francis Day: 'I'he Fishes of Great. Paitain & Ireland, vol. II. pag. 18. pl. 100. - 1^80-1884, ^ Pl. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aa- rene 1879—83^ Nyt Magaz. for Naturvid. 29:de Bd. särsk. aftr. pag. 101. - 1884. Enligt Göteb:s och Boliushs Fauna benämnes den i Bohuslänske skär- gården stundom Bergpanka, stundom Panka och stundom Bergskädda, och Zeuyopterns „ Pleuronectes Bfiomhus, „ Zeugopterus „ Bhomhus punctatus, Mullers Topknot, Pleuronectes hirtus, Zeugopteru?, punctatus, 1) Här har det först blifvit påvisadt, ehuru det redan förut blif- vit antydt af A. J. Retzius, att Blochs Pleur. punctatus och Abild- GAARDS Pleur. hirtus äro en och samma art. •j) Åfven här hafva goda bidrag blifvit lemnade för bekräftelsen af det af B. Fries förut gjorda påståendet om identiteten af Blochs Pl. punctatus och Abildgaards Pl. hirtus, men dock har här liksom hos de andre författarna det äldre namnet icke fått behålla sin rätt- mätiga prioritet. 352 Släsftet Zeugopterus. författaren föreslår derför för den namnet Berghvarf, hvilket vi anse oss böra antaga. I Skandinavisk Fauna har den fått namnet Luden Hvar. Beshr. Den är af obetydlig storlek, ehuru större än små- hvarfven. Det största exemplar, som vi sett, och hvilket har en ovanlig storlek, är ungef. 7 Y2 tum dec.m. eller 225 mill. långt. Detta var en hona. Hanarne bli sannolikt icke så stora. Vanligen öfverstiger dess totallängd icke 6 tum, dec.m. eller 180 mill. Kroppsformen är temligen bredt oval, och framtill nästan afrundad, emedan hufvudets främre ände bildar en myc- ket trubbig och föga framstående vinkel, och största kropps- höjden innehålles föga mera än 2:ne ggr i totallängden. Krop- pen är tunn, ehuru ögonsidan är något konvex, och störste tjockleken, öfver locken eller ock öfver slutet af sidoliniens båge, innehålles ungef. 5 till 6 ggr i största kroppshöjden. Någon fri stjert finnes icke, emedan rygg- och analfenorna sträcka sig till stjertfenan, men dennas höjd vid basen utgör ungef. V^ af största kroppshöjden. Anus, som är omfattad af de bakre de- larne af bukfenorna och har sitt läge på bukkanten intill anal- fenans början, är skild från spetsen af underkäken genom ett afstånd, som utgör föga mera än -/a äf hufvudets längd, och den är således belägen ovanligt långt fram. Urethralpapillen är belägen på ögonsidan vid basen af analfenans l:ste stråle. — Hufvudet är temligen stort, och dess längd innehålles hos de äldi-e omkr. SV-, och hos de yngre omkr. 3V3 ggr i total- längden. Munnen är temligen stor, med nästan vertikal mun- springa, och med underkäken, hvars längd är något mindre än V2 af hufvudets d:o, något litet framskjutande framom den öfre, då munnen är sluten. Under hakvinkeln är en knöl. Näs- borrarne på ögonsidan äro temligen små och belägne nära in- till hvarandra och närmare det nedra ögat än nosspetsen, den ene rätt framom den andi-e och ungef. i linie med det nedra ögats öfre kant. Den främre är på sidorna och baktill om- sluten af en temligen högt uppstående hudflik. Blind sid ans näsborrar, som hvarken Gottsche eller Kröyer kunnat upptäcka, och som den senare förmodar icke finnas, äro såsom vanligt be- lägne under början af ryggfeuan, den främre i främre kanten af det hudveck, som förefinnes strax bakom öfverkäksbenets öfre ände, och den bakre något bakom och nedom den främre, och den senare är baktill betäckt af en bred men kort hudflik. Nosens längd, eller afståndet mellan nosspetsen och nedra ögat Berghvarfven. 353 är något längre än det öfra ögats läugddiameter, hvilken är lika med det uedras d:o och utgör ungef. Vs af hufvudets längd. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och sitta nära intill hvar- andra, så att mellanbalkens dem emellan minsta bredd hos de yngre blott utgör ungef. ' „ och hos de äldre ungef, ' ^ af öfra ögats längddiameter, och det öfra ögat sitter nästan rätt öfver det nedra och endast högst obetydligt längre tillbaka än detta. Det förra är beläget ett godt stycke under ryggfenan, och af- ståndet dem emellan är hos yngre något större än ^/^ af ögats läugddiameter, och hos de äldre ungef. lika med hela denne diameter. Locket och underlocket bilda ofvan bröstfenans bas €n aftrubbad, bakåt utstående vinkel, och det senare är framom nämnde bas grundt urbugtadt, något grundare så på ögonsidan än på blindsidan, Mellanlockets undre kant är framtill grundt konkav. Förlockets båda grenar bilda nedtill och baktill en vinkel, som är något större än en rät, men som är afrundad, och den öfre grenens bakre kant är något bugtig. De båda gälhinnorna äro föga förenade och bilda blott en smal fri ge- mensam hudflik under gälnäset, och hvardera har 7 strålar. Hålet å skiljeväggen mellan båda gälhålorna är stort och ellip- tiskt. På ögonsidan är hufvudet öfver allt täckt af sträfva, taggbeväpnade fjäll, men på blindsidan saknar det fjäll. — Tänderna äro mycket små, spetsiga och krökta, och bilda på mellankäksbenen och underkäken kardlika, framtill bredare och baktill starkt afsmalnande band. På plogbenets främre ände äro de färre och sitta i en irregulier båge. Gombenen sakna tänder. Svalgbenens tänder likna de andra, och sitta kardlikt. — Ryggfenany som börjar på nosen, intill öfverkäksbenens främre eller öfre ändar samt på hufvudets öfre kant och icke in pä blindsidan, och liksom analfenan vid slutet är böjd öfver på stjertens blindsida, och der är fästad på stjertfenans bas, med de bakerste strålarne böjde inåt öfver denna fena, är lägst framtill, utan förlängd stråle, och höjer sig mycket långsamt bakåt, och är högst ungefär vid början af den bakerste ^5 af dess längd, hvarest dess höjd utgör omkr. V4 af största kropps- höjden. Dess öfre kant bildar en jemn båge. Den har omkr. 87 till 101 strålar, som alla äro grenige och förenade genom fenhinnan ända till spetsarne. — Analfenan börjar något litet längre fram än nedra bakre hörnet å förlocket, och är af samme byggnad och form som ryggfenan och företer, såsom redan blif- LiUjeborg, Fiskarne. H. 23 354 Slägtet Zeugopterus. vit aufördt, vid sitt slut samma förhållande som den, så att afståndet mellan båda dessa fenor på stjertfenaus blindsida icke är stort. Den är dock litet högre än ryggfenan, och antalet af dess strålar vexlar mellan B9 och 80. Hvardera af de delar, med hvilka rygg- och analfenorna sträcka sig öfver på stjert- fenans blindsida, har 4 till 5 strålar. Vid dess främre ände är analfenan medelst fenhinna förenad med båda bukfenorna ända till nära fenstrålarnes spetsar. Framom den finnes ingen analtagg. Den har sin största höjd midt emot den samma å ryggfenan. — JBröstferian å ögonsidan är temligen lång och snedt tillspetsad, med de öfre strålarne längst, så att dess längd utgör nära V2 ^f hufvudets d:0. Dess strålar äro till antalet 12, som, med undantag af den öfverste, äro grenige. Den är rigtad för det mesta uppåt och föga bakåt. Blindsidaus bröst- fena är mycket mindre än ögonsidans d:o, och dess längd är föga mera än '^ ^f ^^^ seuares. Den är trubbigt tillspetsad och har 10 till 1 1 strålar. — Btikfenonia, som äro sins emellan af ungef. samma längd och höjd, börjande vid spetsen af den nedre smale grenen af basibranchiostegalbenet och intill det nedre bakre hörnet af underkäken, och sträckande sig med sine bakre spetsar bakom analfenans början, hafva hvardera 6 strå- lar, som alla äro grenige och af hvilka de båda främste (I å hvardera sidan) genom hud äro förenade vid basen. Deras längd från deras början till de bakre strålarnes spetsar utgör ungef. Yg af hufvudets d:o, och deras bakre strålar äro icke synner- ligen betydligt längre än de främre d:o. Bakom dem finnas inga taggar å bäckenbenen. — Stjertfenan är liten (dess längd utgör ej fullt 7.2 af hufvudets d:o) och starkt afrundad baktill, samt distinkt, ehuru vid basen förenad med rygg- och anal- fenorna. Den har 14 grenige strålar och å hvardera sidan 1 icke grenig stödjestråle. — Fjällen äro särdeles karakteristiska och äro på de båda sidoi'na mycket olika hvarandra. I allmän- het äro de små. På ögonsidan äro de något större än på blind- sidan och betäcka hvarandra mycket tätare spån likt, samt äro af en annan form, och äro i den frie kanten taggbeväpnade, då deremot blindsidans fjäll sakna taggar. På förra sidan hafva de största hos ett exemplar af 225 mill:s totallängd den ver- tikale diametern, som hos en stor del är den störste, ungef. 3 mill. lång eller föga mera. Deras form är något vexlande, men i allmänhet hafva de den antingen , af en iialfcirkel eller ock Ber:rhvarfveii. 355 af eu å eua sidau alVuiidad fyrkant. Deras frie ände är alltid mer eller mindre tvärt afhuggen och den instiickne d:o afruu- dad och buglig. Den förre är beväpnad med glese och tjocke taggar, till antalet vexlande mellan 2 och 12, och den senare har glesa radiära fåror, utgående från en nära intill den frie kanten belägen kärna. För öfrigt hafva de tätt stående kon- centriska strimmor och äro mycket tunna, och äro derför att betrakta såsom transformerade cycloidfjäll, eller, om man så vill, ctenoidfjäll. Blindsidaus fjäll äro glesare och betäcka hvar- andra knappt spånlikt och äro något mindre, de största nära Vs mindre än de största å ögonsidau, samt af en rundad eller ock oval form, med den frie kanten afrundad och slät och utan spår till taggar. På ögonsidan betäcka fjällen hela kroppen och alla fenornas strålar nästan ända ut till desses spetsar. På blindsidan saknas de på alla fenorna, med undantag af stjert- fenan vid basen, äfvensom enligt hvad redan är anförd t på huf- vudet. — Sidolinien^ som icke är synnerligen starkt framstå- ende, bildar öfver bröstfenan en temligen stark, dock icke half- cirkelformig, båge och går derefter rät långs ryggraden till sjertfenan. — • Färgen på ögonsidan är något vexlande och i all- mänhet ljusare hos de yngre än hos de äldre. N. O. Schager- ström') anmärker, att den "kanhända är den vackraste inom slägtet-); fjällens fina tandningar ge den ett samraetslikt ut- seende, och de blandade röde och svarte store fläckarne på den ljust brungule kroppen göra en ganska vacker kontrast". Botten- färgen är hos de äldre mörkare gråbrunaktig och hos de yngre ljusare, gulbrunaktig, och alltid finnas en del större och mindre svartaktige fläckar, och åtminstone stundom mellan desse, då fisken är frisk, en del smärre rödaktige d:o. Bakom sidoliniens båge och vid spetsen af den tilltryckta bröstfenan är en stor rundad, svart eller s vartaktig fläck. Öfver hufvudet går genom ögonen, åtminstone det nedra, ett svartaktigt tvärband, och derifrån går detta snedt bakåt öfver förlocket och mellanlocket. Fenorna ha samme färg som kroppens bottenfärg, ofta med svartaktige punkter på de uppstående fjällen, och ryggfenan 1) Physiogr. Sällsk:s i Luii.l Tidskrift, 2:dra haft. 1838, pag. 312. 2) Slägtet Pleuronectes här taget i den omfattning, som åt det blif- vit gifvet af Artrdi och Linné, och således omfattande alla flundreartade hskar. 356 Slägtet Zeugopterus. stundom med svarta tvärband. Ii-is är messingsgul närmast pupillen. Blindsidan är hvit, men fenorna äro å den mörka emot kanterue. En unge, som vi tagit vid Bergen i Norge under den se- nare delen af Augusti med bottenskrapa på 20 — 30 famnars djup, är 36 mill. lång, och har största kroppshöjden 15\.2mill. samt liknar i kroppsform, ögon, fenor, m. m. fullkomligt de äldre, men hade å ögonsidau en mycket ljusare färg, och saknar fjäll. Hufvudet och kroppen äro emellertid på nämnda sida tätt granulerade samt dessutom beströdda med låga, tillspet- sade och tagglika papiller, som äfven förefinnas på fenornas strålar. Färgen på ögonsidan var ljust grågulaktig, med flere större mörkbrune fläckar, bland hvilka den vanlige vid spetsen af bröstfenan. Det öfra ögat sitter midt öfver det ned ra och ett godt stycke under ryggfenan, men synes dock upptill endast vara omslutet af dennas interspinalben och dithörande muskler och väfnader. Från högra sidan kan man tydligen se detta öga genom den tunne liuden och de under den varande väfna- derna, och genom dessa kan man äfven se, att det högra sido- silbenet och högra pannbenet på nämnda ögas högra sida ännu icke blifvit förenade, ehuru ryggfenan är fullständigt utbildad och sträcker sig ända fram till öfverkäksbeneus främre ändar. Då således det öfra ögat å högra sidan endast är omslutet af tunna hinnor, synes det oss antagligt, att hos denne unge det samma, liksom hos de af Steenstrup och A. Agassiz så kallade Plagusieuugarne^), vandrat öfver från högra sidan till den venstra genom väfuaderna under ryggfenans interspinalben och mellan högra pannbenet och högra sidosilbenet, och i detta sist nämnda afseende således på samma sätt som hos ungarne af Botlms och Flenronectes. En dylik liten unge beskrifves äfven i Skandinavisk Fauna. — Malm (anf. st.) omnämner en unge, som blott var 24 mill. lång, men som dock till formen redan Tar öfverensstämmande med de utbildade. Collett-) anför en unge af 50 mills:s längd, som ännu saknade fjäll och på ögon- sidan hade liknande granulering och papillering med den, som vi iakttagit hos den af oss erhållne ungen. 1) Emeky (Mittheil. aus d. Zool. Stat. zu Neapel, 4:er Bd. 1883, p. 404) liar med vätta anmärkt, att dessa ungar icke tillhöra slägtet Plagusia. 2) Norges Fiske, p. 140. Berg'hvarfven. 357 Berghvarfveu är eu hos oss i allmänhet i ringa antal tore- kommande fisk, och erhålles blott då och då tillfälligtvis. Den går icke in i Östersjön, men förekommer enligt N. O. Schager- sTRöM (anf. st.) sällsynt i norre delen af Öresund så långt söder ut som i trakten af Landskrona. Enligt Skandinavisk Fauna skall den något längre norr ut i samma sund, vid Eåå fiskläge äfven- som i sydligaste Kattegat vid Kullen, icke vara sällsynt, ehuru den fås i ringa antal. Då den anses af fiskarena i dessa trak- ter såsom oduglig, tillvaratages den sällan, och detta gör en- ligt den å nämnda ställe yttrade förmodan, att den synes vara mera sällsynt än den verkligen är. Enligt Göteborgs och Bo- husläns Fauna förekommer den långs utmed hela Bohuslänska kusten på 7 till 9 famnars djup på bergbotten, och fångas der ej så sällan dels i skäddegarn och dels i hummertinor. — En- ligt K. CoLLETT är den sparsamt förekommande vid Norges södra och vestra kuster upp till Trondhjemsfjorden, der den, så vidt hittills blifvit utrönt, har sin nordlige gräns. — För öf- rigt förekommer den enligt Francis Day och Mokeau söder ut till Englands kuster och de norra och vestra kusterna af Frank- rike. Vid Englands kuster är den icke sällsynt och på som- liga ställen allmän, men vid Frankrikes d:o är den deremot mycket sällsynt. Den söker gerna bergig botten, men äfven sådan, der sand och klippor omvexla och der algvegetation förefinnes, och den har en stor förmåga att här dölja sig, hvilken förmåga den äfven visar i aquarier. Den lefver af kräftdjur och småfisk? och man har i dess ventrikel funnit lemningar af djur af si. Falcemon och Mysis samt af Ammodytes och Clupea. Enligt Malm och Collett lär' dess lek inträffa i Juni månad, emedan de då erhållit den med mogen rom, men möjligen leker den äfven under annan tid, emedan man i England vid alla års- tider anträffat små ungar af 1 till 2 Eng. tums längd. 358 Slägtet Pleuronectes. VI. Slägtet Pleurouectes, Artedi. 1738. (Genera Pisciuin, pag. 16. — 1738, — Platessa, G. Cuvier: Eegne AiiimaL l:re édit. T. 2. pag. 220. — 1817). Munnen är Jittn, och JiäJiarnc och tänderna äro mera nt- hildadc på hlindsidan än på ögonsidan. Blott Icälmrne äro tandbcväpnade. med tänderna sittande i enJceJ eller dubbel rad^ och plogben och gomben sahna tänder. Högra sidan är i all- mänhet ögonsida, och det öfra ögat sitter iclce framom det ncdra d:o. Ryggfenan börjar öfver det öfra ögat, och den och analfenan, som hafva enkle (icke grenige) strålar^ sluta ett stycke framom stjertfenan. Fjällen äro mycket små eller ru- dimentära, eller ock saknade. Gälhinnorna äro förenade under gälnäset och hvardera har 7 strålar. Detta slägte omfattar ett jemförelsevis betydligt antal (en- ligt GijNTHER, lutroduction etc, 23) arter från den nordlige zonens haf. Tår nordiska fauna räknar 5 arter, som i all- mänhet äro litorala, och icke förekomma på större djup eller låucrt ute i Oceanen. 1 Pleuronectes platessa, Lixné. Ködspättan. Kroppssidorna utan tagglge knölar, men bakom ögonen är en rad af 4 — 7 icke taggige sådane. Sidolinien är nästan rät, och endast med en mycket svag båge öfver bröstfenan. Kroppshöjden innehålles i aJlmänhet 2^^ — ^'2 UO'*' ^ total- längden. Tänderna på käkarne tvärhuggna, tätt sittande, och de på svalgbenen knöllika. Analtagg förefinnes. Stjertfenan tvärt afrundad, med trubbiga hörn. Ögonsidan med gulrÖde fläckar. Ef. 61—77; af. 47-57; brf. 9—13; bf. 0; stjf. 3—4 + 13_lG4-3. Pleuronectes jjlatessa, LiNNÉ: Fauna sSvecica, ed. 2:da, pag. 116. — 1761. „ „ C. QuENSEL: Försök att närmare bestämma etc. Arterna af Fhindreslägtet; K. Yetensk. Akad:s nya Handl. T. XXVII, år 1806, pag. 211. — 1806. ^ ^ 359 ? C cr; ?ii _ a — 5- ?^- r-. » ^ y* ^^ " 1 c 5 C c ^-t- c ^^ C C r. (T re" B 1^ aq' c CfQ cfq' a f^ fn ?r E- £ X- £ £i a a C: ^. ^ a,^ ^ p: ~. C: „ "-! V; S^ a s= Uq P- cr5 C- &: 360 Slägtet Pleuronectes. Pleuronectes boreaUs, PJatessa Platessa vulgaris, Pleuronectes Platessa, Fabrr: Isis 1828, pag. 868. — 1828. S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scand. pag. 54.. - 1832. Gottsche: Die seeländ, Pleuronectes- Arten : Ar- chiv fiir Naturgesch. l:er Jahrg. 2:er Bd. pag. 136. - 1835. H. Kköyer: Danmarks Fiske, 2:et Bd. pag. 248. - 1843—1845. S. Nilsson: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna pag. 612. — 1855. C. U. Ekström & W.- v. Wright: Skandinaviens Fiskar af W. v. Wright, B. Fries C. U. Ekström & C. J. Sundevall, 10:de haft. pag. 219, pl. 60. - 1857. A. GUNTHER: Catal. of the Fishes in the British Museum, vol. IV, pag. 440. - 1862. R. COLLETT: Norges Fiske, pag. 144. — 1875. A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 525. - 1877. E. ]\IOREAU; Histoire nat. des Poiss de la France, T. 3:me, pag. 291. — 1881. A. J. Mela: Vertebrata Fennica, pag. 307 — 1882. „ „ Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 25, pl. 101. — 1880—1884. „ „ MöBIus & Heincke: Die Fische der Ostsée. pag.. 91. — 1883. Dess vanliga Svenska namn är Rödspätta. Vid Öresund kallas den derjemte af fiskare Spätta och någon gäng Skålla, och vid sydligaste delen af Kattegat vid Kullen kallas den större Slätta, och en mera långsträckt och stor form af den enligt N. O. Schagrrström') Hansing, hvilket namn den enligt Kröyer äfven bär vid Hirtsholmen i Kattegat. I Bohuslänske skärgården benämnes den af fiskare Rödspätta eller Röspåtte, och den store formen från Skagen enligt Göteb;s och Bohusl:s Fauna Skahoskädda. I trakten af Tjörn kallas den äfven Mareskädda. Vid Christiania liafva vi hört den benämnas Kongeflyndre. BesTiT. Den ernår en rätt betydlig storlek, ehuru den vid Sverige i allmänhet föga öfverstiger 2 fots eller 600 niilhs totallängd och en vigt af 4 kilogram. Yid Skagen och vid Norge blir den dock ännu större, och vi hafva en gång inköpt ett exemplar från den förre lokalen, som var 2 fot 5 Vi o ^^^^ dec.m. eller 774 mill. långt, och vägde 13 skålpund eller ungef.. Platessa vulgaris, Pleuronectes platessa, 1) Physiographiska Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:drahäft. 1838, p. 310 Röcispättaii. 361 5 V2 kilogram. Med tVåni-äkning af rygg- och aualfenoriia samt af stjerten bakom dessa, är deii af en oval, framtill temligeu starkt tillspetsad form. För öfrigt är dess form underkastad några vexlingar, med hänseende till bredd och tjocklek m. m. hufvudsakligen efter åldern, men äfven efter lokalen och indi- viduelt, De äldre och större äro i allmänhet något bredare och fylligare, ehuru man stundom äfven bland dem träffar exem- plar, som äro mera långsträckta, och de i Östersjön äro i all- mänhet mindre, magrare och tunnare än de i vesterhafvet. Hos större exemplar hafva vi iakttagit, att största kroppshöjden, med frånräkuing af rygg- och aualfenorna, ofta blott inne- hålles 2 Yl ggi" i totallängden. Deremot hos mindre och yngre exemplar innehålles den ungef. 272 ggi' i (ien senare. Störste tjockleken utgör ungef. Vs öller något mindre del af den största kroppshöjden, och är hos de större belägen ett stycke bakom hufvudet, då den deremot hos de mindre vanligen är belägen öfver locken eller förlocken. Stjertens höjd vid slutet af rygg- och aualfenorna innehålles omkr. 5 eller mellan 5 och G ggr i största kroppshöjden, och afståndet mellan rygg- och aualfenorna samt stjertfeuan är stundom lika med och stundom mindre än den nämnda höjden af stjerten. Anns har sitt läge ä buk- kanten, dock något litet mera in på bliudsidan, samt under ögonsidans bröstfeuas fäste, och afståndet mellan den och spetsen af underkäken är betydligt större än hufvudets längd. — Huf- vudtt är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles mel- lan 4 och 5 ggr (hos stora exemplar hafva vi stundom funnit den innehållas 41/. till 474 ggi", och hos yngre och mindre d:o 4V3 — 4V2 ggO i totallängden. Det är framtill snedt tillspet- sadt, med den öfre profilen framom ryggfenan konkav och der- efter framtill något stupande, och med den undre d:o starkare uppstigande. Munnen är liten, med temligeu tjocke läppar och med munspringan starkt uppstigande, med munvinkeln något framom nedra ögat och med bakre änden af öfverkäksbenet nå- got bakom nämnda ögas framkant, samt med underkäkens spets framskjutande framom öfverkäken. Under hakvinkeln är en obetydlig knöl. Längden å ögonsidan af underkäken, som räc- ker tillbaka midt under nedra ögat, är ungef. lika med Vs at' hufvudets d:o. Näsborrarne på ögonsidan, af hvilka den främre är snedt tubformad, sitta nära hvarandra och närmare nedra 862 Slägtet Pleuroiiectes, Ögat än nosspetsen samt midt för mellanbalken mellau ögouen. Bliiidsidaas näsborrar sitta på hufvudets öfre kookave del strax framom ryggfenans början. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och det öfra ögat är vanligen något längre än det uedra d:o, ehuru de stundom hos yngre äro lika långa, och det förras längddiameter innehålles stundom omkr. 5 och stundom när- mare 6 ggr i hufvudets längd. Iris bildar icke någon i pu- pillen utskjutande flik. Ögonen äro rörliga, men det öfra har vanligen pupillen rigtad något uppåt och det uedra har den rigtad något nedåt. Det uedra ögat är beläget något längre fram än det öfra d:o. Mellanbalken mellan ögonen är smal och konvex, och dess minsta bredd utgör ungef. Ve ^^^^ V4 ^f det uedra ögats längddiameter. Bakom mellanbalken är en mer eller mindre böjd rad af vanligen 5 till (3, men stundom af blott 4 och stundom af 7 mer eller mindre uppstående ben- knölar, som hafva sitt läge på högra pannbenet samt de högra ossa splienoticum & pterotkum^). Locket och underlocket bilda en trubbig utståeude vinkel ofvan bröstfeuans bas, och det se- uares bakre kant är framom denna bas gruudt urbugtad. De båda gälhiunorna äro förenade under gälnäset och bilda derstä- des en gemensam ganska bred fri hudflik. Hvardera gäl hinnan har 7 strålar. Hufvudet är fjällbetäckt på båda sidoi-, med undantag af nosen, käkarne och hakan, men på blindsidan äro fjällen glesare och saknas äfven på mellanlocket. — Tänderna, som endast förekomma i)å mellankäksbenen och underkäken och äro mycket mera utbildade på blindsidan än på ögonsidan. sitta på den förra tätt och äro der tvärt afhuggna eller tvärtrubbiga och talrika (vi hafva räknat på blindsidans mellankäksben hos ett stort exemplar 28 och på d:o underkäksgren 29—30). De på ögonsidan äro till en del mindre och dessutom färre, och sitta dels glesare och dels icke så reguliert som på blindsidau. På ögonsidans mellankäksben hafva vi hos större exemplar räk- nat blott 3—6, sittande endast på den inre delen af detta ben, och på samma sidas underkäksgren hafva vi räknat 3—4, sit- tande på dess främre ände-). Svalgbenens tänder äro korta, 1) Desse knölar saknas hos små ungar, men åtminstone en eller annan af dem uppträder dock tidigt, och vi hafva funnit dem alla tydlige hos ungar af blott 90 milhs totallängd. 2) Kröyer och Nilsson uppgifva å ögonsidans mellankäksben ända till 8 tänder och ä samma sidas underkäksgren 5 till 7 d:o Troligen har Rödspättau. 3f)3 tjocka, trubbiga och knöllika samt tätt sittande, samt bildande på hvartdera undre svalgbenet 2^16 rader. — Ryggfenan börjar midt öfver det öfra ögat och slutar midt öfver anal fenans slut, och på ett afstånd från stjertfenaii som utgör omkr. Ys ^H^i' något mera af underkäkens längd. Dess största höjd är belä- gen något bakom raidten af dess längd, och innehålles nära 4 ggr i största kroppshöjden. Den har 61 till 77 (vanligen omkr. 70) strålar, som alla äro ledade men icke grenige och med sine spetsar, i synnerhet de främre, räcka något utom fen- hinnan. — Änalfenan, som börjar ett litet stycke bakom anus och framom hvilken är en mer eller mindre skarp analtagg, är af samme byggnad som ryggfenan, men har sin största höjd, som är föga större än den af den senare fenan, belägen något framom midten af dess längd och ungef. midt under den samma å nämnda fena. Den har 47 till 57 (vanligen omkr, 50) strå- lar af samma beskaffenhet som de i ryggfenan. — Bröstfenan å ögonsidan är af en elliptisk, snedt afrundad form, och dess längd innehålles 2 till nära 3 ggr i hufvudets d:o. Den har 10 till 13 strålar, af hvilka de 3 till 5 öfverste och 1 till 2 nederste icke äro grenige. Blindsidans bröstfena, som har un- gef. eller föga mera än -/s af ögonsidans bröstfenas längd och är af en oval form, har 9 till 12 strålar, som ofta alla icke äro grenige, eller ock äro endast några få detta. — Bid^fe- norna äro af samme form, som hos slägtena Uippogloss^is och HippogJossoides, och följaktligen olika dem hos si. Bothus^ Ar- noglossus och Zeugoptems. De hafva en kort bas, bakom nyc- kelbenen och således långt bakom basibranchiostegalbenets nedre brede gren, och äro endast fastade vid bäckenbenen, såsom van- ligt, och de senare benen äro rigtade nedåt och framåt, ehuru bukfenorna äro rigtade starkt bakåt. Ögonsidans bukfena är något litet längre än blindsidans d:o, och dess längd är ungef. lika med eller föga mindre än underkäkens d:o. De hafva G strålar, af hvilka vanligen ingen men någon gång den 5:te är grenig. — Stjertfenan, som är tvärt afrundad, med trubbiga eller afrundade hörn, och hvars längd är kortare än hufvudets d:o och stundom ej större än -/a af denna, har 13 till 16 gre- nige strålar och ofvan 3 till 4 och nedan 3 icke grenige stöd- detta antal träffats hos luigot yngre exemplar än dem, vi undersökt, hvilka varit mvcket stora. 36-t Slägtet Pleuronectes. jestrålar. — Fjällen äro glesa och icke spåulagda, och gle- sare på blindsidan än på ögonsidan, samt äro små och tunna cycloidfjäll af vexlande form : dels rundade, dels ovala, dels ovalt fyrkantiga, dels elliptiska och dels nästan njurformiga. De störstas störste diameter är hos stora äldre exemplar något öfver 2 mill. De hafva å ögonsidan vanligen kärnan närmare den frie änden, samt tätt stående koncentriska strimmor och från kärnan utgående talrika, ehuru något glesare radiära fåror, och utmärka sig derigenom, att dessa fåror ofta upptaga större delen af fjället. Vanligen förete de intet spår till taggar, men stundom anträffas vid våra södra och vestra hafskuster röd- spättor, hos hvilka ögonsidans fjäll i mer eller mindre grad, i synnerhet de pä hufvudet, äro i den frie bakre kanten väpnade med taggar (stundom 10 — \'l och stundom blott 2 — (i), hvar- igenom nämnda sida kännes mer eller mindre straff). Dessa rödspättor öfverensstämma för öfrigt fullkomligt med de van- liga, och öfvergångar dem emellan förefiiinas. På kroppens båda sidor är fjällbetäckningeu utbredd öfver allt samt på ögonsidan äfven på de vertikala fenornas strålar mer eller mindre långt ut från basen, i synnerhet på de å stjertfenan. Spåi- till fjäll förekomma äfven på bröst- och bukfenornas strålar. — Sidolinien är nästan rät, eller bildar en mycket svag båge öfver bröstfeuan, och går derifrån rät långs ryggraden till stjert- fenan. — Färgen på ögonsidan är icke obetydligt vexlande, och är i allmänhet mörkare hos de större och äldre, men före- ter äfven individuella vexlingar. Hos ett större exemplar hafva vi antecknat följande färg: mörkt gråbrun, med olivgrön an- strykning, och på hufvudet och kroppen med rödbrune, af en mörkbrun ring omgifne fläckar, som på de vertikala fenorna för det mesta äro mörkbrune-). Spetsarne af rygg- och anal- fenornas strålar hvite, men eljest äro dessa fenor äfvensom stjertfenan färgade såsom nämnda kroppssidas bottenfärg. Iris silfverhvit, med svag messingsgul anstrykning och med mörk 1) Denne form har af Gottsche (anf. st. pag. 143) fått namnet Pia- tessa Pseudoflesus, och af Nilsson sedermera benämningen Pleur. lilatessa, vårtet, baltica, och den senare förf. uppgifver, att den vid fiskläget Abekås vid Skånes södra kust kallas horunge, såsom förmodad bastard af röd- spättan och skrubban. 2) De rödbrune fläckarne hafva gifvit anledning till namnet röd- spätta. Rödspättan. 365 skuggning ä ena sidan. Blindsidan hvit. Hos mindre ex. är ögonsidans botteufärg ofta ljusare, grågulaktig eller ock grå- aktigt olivbrun, med gulröde irreguliere fläckar. Iris med en smal messingsgul ring närmast pupillen. Blindsidaus livite färg är, i synnerhet hos de större, ej sällan variegerad af mer eller mindre utbredde mörke, brunaktige eller gråbruue fläckar. Bland variationer (de kunna knappt kallas varieteter) som denna föränderliga art företer, må nämnas: l:o den, som af Faber (anf. st.) fått namnet Fleuronectes borcalis, eller Hansingen, och som af honom blifvit ansedd så- som en egen art. Den är stor och blir enligt honom ända till 3 fot lång, samt utmärker sig företrädesvis genom sin lång- sträckte kroj)psform, då den största kroppshöjdeu innehålles un- gefär 3:ne ggr i totallängden. N. O. Schagerström ^), som upp- gifver, att den i Juni 1837 förekom ymnig i Öresund samt eljest mest erhålles sent under hösten, säger, att han icke sett några små exemplar af denne form, och att det minsta var 1-4 Yio tum dec.m. eller 423 mill. långt, och att dess vanliga längd var 2 fot 21. t. till 2 f. 4-/io t- eller 675-726 mill. Den är tydligen en äldre och utvuxen samt något långsträckt form. 2:o Flatessa j^setidoflesus ^ Gottsche (anf. st.), i Danmark enligt Kröyer kallad Slätslcriihha. hvilkeu utmärker sig der- igenom, att ögonsidans fjäll, enligt hvad redan blifvit anfördt, äro i mer eller mindre grad taggbeväpnade i den frie bakre kanten. Den för denne form utmärkande karakteren visar flera gradationer och öfvergår så småningom i den typiske formen. Denne form förekommer företrädesvis i Öresund och södre Östersjön. 3:o med veustra sidan ögonsida, eller förvriden rödspätia, Danskarnes Forkecrte Bödspätte, eller en hos dem så kallad Wrangfiyndrc. Denna variation förekommer enligt Skand. Fauna både vid Kullen och bland Bohusskären, men den lär enligt GoTTSCHE och Kröyer vara mycket sällsynt. 4:o med blindsidan färgad, och äfven der mod en långs- gående rad knölar på bakre delen af hufvudet^). A ett i Upsala 1) Physiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dra haft. 1838, p. 310—311. 2) MöBlus & Heixcke (anf. st.) anföra en sådan form, hos hvilkeu derjemte det öfra ögat under sin vandring stannat på pannan och hade ofvan sig en framskjutande hake eller spets af ryggfenan. Denna variation var således en så kallad Cyclopform. 366 Slägtet Pleuronectes. Universitets Zool. museum förvaradt ocli af Konserv. G. Kolt- HOFF i Bohuslän tillvarataget ungt exemplar, af 171 mill:s längd, är färgen, med undantag af hufvudets blindsida och den derin- till gränsande delen af ryggen, som äro hvita, å båda sidor gråbrun, med olivgrön anstrykning och mörkare punktering samt med svartbrune molnfläckar, hvilka äfven finnas å rygg- och analfenorna. 5:o med båda sidor hvitaktiga och stundom med och stun- dom utan mörke fläckar på ögonsidan (så kallade albinos). 6:0 Sådana, hos hvilka å ögonsidan det svarta färgämnet saknas, under det att det gula är starkt utbildadt. De likna i färgen blekare guldfiskar och äro försedda med vackre rödgule fläckar (Mobius & Heincke). Med afseeude pä dem, som förekomma längre in i Öster- sjön, hafva vi redan anmärkt, att de äro mindre och magrare än de i vesterhafvet. A ett exemplar från Stockholms skär- gård hafva vi dessutom iakttagit, att det hade jemförelsevis något större ögon än de från vesterhafvet, då deras längddiameter icke innehölls mera än 5 ggr i hufvudets längd. Stjertens höjd vid slutet af rygg- och analfenorna var jemförelsevis liten, och innehölls omkr. 6 ggr i största kroppshöjden. Exemplaret, ehuru det hade utseendet af att vara äldre, hade endast en totallängd af 270 mill. Ungar af omkr. 50 millrs totallängd eller derunder kunna temligen lätt förvexlas med sådaue af den följande arten, innan de erhållit de karakteristiske knölarne på hufvudet. Ännu vid en längd af 90 — 100 mill. eller mera hafva de å ögonsidan en grågulaktig eller ljust gråaktig färg, med spridde svartaktige fläckar, och sakna de karakteristiske gulröde fläckarne. Såsom mycket små (20 — .30 mill. långe) hafva de färgen å denna sida ljusare, gråhvitaktig, med rödaktige och svartbrunaktige punk- ter. De för den följande arten (Pl. Jiesus) karakteristiske tag- garne långs basen af rygg- och analfenorna uppträda emellertid ganska tidigt hos dess ungar, och vi hafva tagit sådane som ej varit mera än 37 mill. långe och som dock haft desse taggar tydlige, och följaktligen har man redan vid denne storlek hos desse ungar en säker karakter för att åtskilja dem. Ungarne af Fl. Jiesus hafva ungef. samma färgteckning som de af rödspättan, men de mörke, svartaktige eller svartbrunaktige fläckarne äro vanligen talrikare och af en mera irregulier eller aflång form, Rödspnttaii. 367 då de hos ungarne af i"ödspättau vanligen äro rundade, och bilda en gles rad af omkr. 5--G hlugs ryggfenans iiiterspinalbeus- trakt och af omkr. -t hiugs den samme af analfeuan. Stjert- feuan är hos bådadera shigen af ungar afrundad, och lemuar derför icke en sådan distinktion, som hos de fullt utbildade. Hos rödspättans ungar är uppträdandet af den karakteristiske raden af knölar på hufvudet vexlande. Hos en unge, hvars to- tallängd är 65 mill. och största kroppshöjd 26 mill. hafva vi blott funnit 2:ne knölar antydde, nemligen den främste och den näst siste, då deremot hos en annan unge, hvars totallängd är 56 mill, och kroppshöjd 22 mill. alla 6 knölarne förefinnas, ehuru små. Ungarne af Fl. flesns hafva nästan samme kropps- form som de af rödspättan. Hos en dylik, hvars totallängd är 54 mill. är största kroppshöjden 21 mill., och den senare inne- hålles således hos bådadera ungef. 2*2 ggi" i döJi förra. En skilnad dem emellan uti kroppsformen förefinnes dock deruti, att kroppens öfre och undre kanter vid de bakre delarne af rygg- och aualfenorna äro hos rödspättans ungar räte eller nästan räte, då de dei'emot hos ungarue af Fl. flesiis äro tyd- ligen bägböjde. Desse senare ungar hafva ögonsidans bröstfena något längre, och hos den sist nämnde ungen är dess längd ungef. lika med stjertens höjd vid slutet af rygg- och aual- fenorna, då den deremot hos de båda anförde ungarne af röd- spättan är kortare än nämnda höjd '). Tänderna hos rödspät- tans ungar äro tätt sittande, men spetsiga. Äfven af andra arter, som såsom fullt utbildade hafva trubbiga tänder, hafva ungarne spetsiga sådana. Skelettet. Det fasta kraniet liknar mycket det samma af si. Hippoglossns, ehuru det i allmänhet är mera vridet och osymmetriskt samt dessutom företer en och annan väsendtlig afvikelse. Dess bakerst sittande ben äro egentligen symmetriska, nemligen basilarbenet, sidonackbenen, o. opistliotica och för det mesta äfven o. epotica & pterotica, ehuru man äfven hos dem kan märka en tendens till snedhet. Basilarbenet sträcker sig till venster om parasphenoidbenet något längre fram än till höger om det samma. Dess bakre ände är högre än bred och begränsar nackhålet undertill i midten. Sidonackbenen, hvilkas 1) Desse ungar jemte fleve hafva vi tagit vid den långgiunde ocli sandige sydligaste stranden af Skelderviken i Skåne d. 7:de Augusti 1880. 3G8 Släi^tet Pleuroiiectes. ledknappar äro väl utbildade och sträcka sig något längre tillbaka än basilarbeuet, omsluta för öfrigt nästan helt och hållet detta hål, och öfre nackbenet är utestängdt från det sauama, med undantag af en mjxket smal spets af det i hålets öfre vinkel, samt är liksom hos Hippoglossus till större delen beläget endast pä kraniets öfra sida. Det är snedt derigeuom att dess främre del är något mera utbredd åt höger, och dess öfre långsgående köl, som fortsattes af en dylik på det venstra pannbenet, är rigtad något åt venster. Det venstra o. epotictmi är stundom något mera uppstående än det högra d:o, med det öfre utskottet, från h vilket en köl går till hjessbenet, mera tillspetsadt, men ofta äro dessa ben (o. epotica) nästan full- ständigt symmetriska. Båda o. epotica sammanstöta med hvar- andra eller äro genom brosk förenade under den bakre delen af öfre nackbenet, som här är stupande nedåt och bakåt. O. pterotica äro stundom något osymmetriska derigenom att det högra är litet meva utstående än det venstra, med 2:ne till- spetsade utskott: ett å yttre sidan och ett baktill, det förra bildande en af de bakerste af de för denna art utmärkande knölarne på bakre delen af hufvudets ögonsida. O. ojnstJiotica äro temligen små, med en inskärning i främre kanten, hvarest är ett forameu, och å midten hafva de en konvexitet, hvarest det brosk som fö)'enar dem med den undre korte grenen ä post- temporelbenet, är fästadt. O. prootica äro af vanlig storlek och nästan symmetriska. Inskärningen i deras främre kant, som här utgör bakre delen af ett stort af alisphenoidbenet framtill omslutet hål, är djupare och smalare på det venstra än på det högra o. prooticum. Mellan o. ptrootica, pterotica., opistliotka och hasilare är en stor, af benhinna betäckt öppning. O. sphe- notica äro osymmetriska, och det högra sträcker sig något längre fram än det venstra, och det utstående utskott å det samma, som har sitt läge ofvan den store ledgropen för den främste ledknappen a hyomandibularbeuet, är större än det samma å det venstra, samt sitter något litet längre fram än det senare. Basisphenoidben saknas, men öfver ögonmuskelka- nalen är en liten smal benbrygga, som är bildad dels af ett utskott från det venstra alisphenoidbenet och dels af ett lik- nande från det högra d:o, hvilka båda utskott sammanstöta med hvarandra. Det högra alisphenoidbenet, framom hvilket stundom är ett stort hål, som framtill ömsintes af ett från det Ködspättan. 369 bögra pauubenet nedskjutaude utskott, och af parasphenoidbe- uets högre basiteraporale vinge, är upptill förenadt ined det högra pannbenet, det högra o. sphenoticiim och det högra o. prooticwii,' och nedtill är det förenadt med den nämnde vingen. Hos mycket stora exemplar hafva vi funnit, att det nämnda hålet framom detta alisphenoidben icke förefinnes, och att detta ben, som då är något större, sträcker sig fram mellan pann- benet och parasphenoidbenets basitemporale vinge till den store öppningen mellan parasphenoidbenet och pannbenet. Det är mycket mindre än det venstra alisphenoidbenet och af en helt aunau form, så att dessa båda ben äro mycket osymmetriska. Det venstra alisphenoidbenet, som begränsas upptill och fram- till af det venstra- pannbenet, baktill af de venstra o. spheno- ticum & prooticiim och nedtill af parasphenoidbenets venstre basitemporale vinge, är nästan dubbelt större än det högra d:o. A främre sidan nedtill sträcker det sig fram emellan det ned- skjutande utskottet å venstra pannbenet och parasphenoidbenets basitemporale vinge, samt stöter intill den store öppningen mellan parasphenoidbenet och den främre delen af det nämnda pannbenet. Parasphenoidbenets bakre del, som med en spets sträcker sig tillbaka ända till basilarbenets bakre kant, samt å midten undertill har en särdeles stor och tunn köl, är nästan symmetrisk, men dess främre del är mycket sned, och sträcker sig på venstra sidan längre upp än på den högra. Plogbenet, som såsom vanligt hos de flundreartade fiskarne bildar det längst framskjutna partiet af det fasta kraniet, är något vridet åt höger, och den konkava ytan å undre sidan af dess främre knappformige ände är rigtad något åt höger, och den nedskju- tande kanten å högra sidan af denna yta är mera utstående än den å dess venstra sida. Sidosilbenen äro såsom vanligt myc- ket osymmetriska, men olikheten dera emellan är dock icke så stor som hos si. Botlms, då båda sträcka sig nästan lika långt tillbaka. De äro emellertid af betydligt olik form, och det venstras uppåt och utåt rigtade sidoutskott är mycket mindre än motsvarande utskott å det högra, hvilket är rigtadt framåt, utåt och något nedåt. Vid spetsen af det förra (det å det venstra sidosilbenet) är fästadt ett litet rudimentärt l:sta infra- orbitalben, antydande att det öfra ögat der en gång haft sin plats. Detta sidosilbeus bakre utskott, som ofvan är betäckt af det venstra pannbenets främre utskott, sträcker sig tillbaka JJUjehorg. Fiskarne. \l. ^^ 370 Slägtet rieuronectes. föga bakom midtea af den ögonhåla, i hvilken det öfra ögat är beläget. Framtill sträcker det sig icke fullt ^å långt fram som det högra sidosilbenet, och båda, men i synnerhet det senare, hafva blifvit vridna åt höger. På änden af det högra sidosil- benets sidoutskott sitter ett infraorbitalben, som, ehuru litet, är betydligt större än det rudimentära d:o på det venstra, och som har ett smalt och krumböjdt främre utskott, hvilket böjer sig tillbaka och ligger öfver den högra näshålan, och således ersätter det högra nasalbenet, af hvilket vi icke kunnat finna något spår, så vida det icke sammanvuxit med detta infraorbi- talben. Det öfra silbenet har en särdeles utmärkande form. Det är bredt och upptill ofta temligen tunnt och med skarp kant samt å bakre sidan konkavt, och det bildar större delen af den främre väggen för det öfra ögats ögonhåla, och är starkt draget åt höger. A främre sidan har det nedtill, ofvan främre änden af plogbenet, ett hoptryckt, näbbformigt och med slät ledyta försedt utskott, och ofvan detta äi" å samma sida fästadt ett litet venstra nasalben. Hjessbenen, som hafva sitt vanliga läge, framom o. cpotica och på sidorna af öfra nack- benet, äro något osymmetriska derigenom, att det högra är nå- got längre och smalare än det venstra. Pannbenen äro såsom vanligt högst osymmetriska, och visa större likhet med dem hos Hippoglossus än med dem hos Bothuéi, äfven dä man bortser från ögonens skiljaktiga läge. Från dem hos förra slägtet afvika de vä- sendtligen derigenom, att det venstra pannbenet med sitt vid bakre delen af det öfra ögats ögonhåla åt höger gående främre utskott icke sträcker sig längre än till denna ögonhålas midt och knappt ens detta, samt följaktligen icke sammanstöter med det öfra silbenet, och detta utskott är således jemförelsevis kort. Dess- utom afvika de äfven derigenom, att det högra pannbenets främre utskott, som nedtill omsluter det öfra ögats ögonhåla, är tunnt och bredt, då det deremot hos Hippoglossus är tjockt och något hoptryckt. Det venstra pannbenets främre venstra utskott är smalare än det samma hos det senare slägtet, och följaktligen är den balk, som upptill omsluter det öfra ögats ögonhåla, äfven smalare än hos det samma. Från si. Bothus afvika de derigenom att det pannben, som ligger ofvan öfra ögonhålan, sträcker sig längre fram, men icke med sitt under ögonhålan gående utskott sträcker sig så långt fram. Der båda pannbenen sammanstöta, vid öfre kanten af öfra ögats ögonhålas llödspättau. 371 bakre yägg, bilda de ea gemensam starkt uppstående konvexitet eller knöl, IVamom deii här å pannans öfra sida varande för- djupningen, h vilken knöl saknas hos HiiJpoylossus äfvensom hos Bothus. Hela den bakre delen af kraniet är bredare än hos det senare slägtet. Hyomandibularbenpts båda öfre ledknappar äro åtskilde, liksom hos de båda nämnda slägtena, och detta ben har å främre sidan nedtill en betj^dlig, af en tunn lamell bildad utvidgning. Högra och venstra hyomandibularbenen äro hvarandra ungef. lika till formen, men det förra är något större. O. symplec- ticitm är föga utbredt upptill, och det å högra sidan är längre än det venstra. Det venstra quadratbeuet är deremot större än det högra och ä yttre sidan mera konvext. Gombenet är betydligt olikt det hos HippogJossus. Dess maxil lärutskott är långt och temligen smalt å det högra samt ungef. dubbelt så bredt å det venstra, och baktill och nedtill ha båda gombenen ett ganska långt bakåt utskjutande utskott, som ligger under främre delen af mesopterygoidbenet och pterygoidbenet. Det högra mesop- terygoidbenet är dubbelt större än det venstra, och af en ellip- tisk och framtill tillspetsad form. Det venstra d:o är smalt och lancettformigt. Båda sammanstöta baktill med metapte- rygoidbeuet. Det högra pterygoidbenet är rätvinkligt böjdt, och det venstra är bredare och nästan halfmånforinigt. Metap- terygoidbenet är stort och af en irreguliert rhomboidisk form samt väl så stort på blindsidan som på ögonsidan. De båda mellaukäksbenen äro hvarandra mycket olika. Ögonsidans mellankäksben är mycket litet. A ett exemplar, hvars total- längd var 519 mill. har detta mellankäksben kroppen blott 12 mill. lång, då deremot blindsidans mellankäksben är 18 mill. långt i rät linie, ehuru starkt böjdt. Det förra (ögonsidans) bär blott 3 tvärtrubbiga tänder, samt har kroppen föga bcijd och på midten af sin öfre kant försedd med en låg flik. Vid dess inre eller fränire ände har det såsom vanligt '2:ne utskott, af hvilka det ena är kort, tjockt och trubbigt och det andra är långt, tunnt och tillspetsadt. Det senare, som är rigtadt snedt uppåt och inåt, är ungef. af samma längd som kroppen af benet. Blindsidans mellankäksben har kroppen bågfurmigt böjd, så att dess bakre sida är konkav, och dessutom är dess yttre ände bcijd nedåt. Dess båda uppstigande utskott vid inre änden äro sammanvuxna ända till änden af det yttre af dem, och det inre är ej så spetsigt som det på det högra mellan- ;^72 Slägtet Pleufouectes. käksbenet, samt långs bakre sidan urhålkadt. En något upp- stående skarp kant å detta bens öfra sida, nära dess yttre ände, motsvarar den å det högra varande fliken. Detta ben bär iios nämnda exemplar 24 tvärtrubbiga tänder. Det liögra öfver- käksbenet är betydligt längre än samma sidas mellankäksben (å det nämnda ex. 21 mill. långt), med den främre och inre änden starkt utbredd åt sidorna samt undertill grundt urhålkad, och med den bakre änden hoptryckt och temligen hög samt nästan tvärt af huggen. Det venstra öfverkäksbenet, som å nämnda ex. är 25 mill. långt, är mera böjdt än det högra samt smalare, och har den främre änden undertill djupare urhål- kad. Underkäken är äfven betydligt osymmetrisk, och dess venstre gren är längre än den högre och har sin tandbärande del starkt bägböjd, dä denne senare deremot är rät å den högre grenen, hvilken är något högre än den venstre d:o. Hos ofta nämnda ex. bär den högre grenen 3:ne och den venstre 26 tvärtrul)biga tänder. Yinkelbenet är aftrubbadt och obetydligt. Det högra locket är af en nästan triangulär form, med den bakre kanten mycket tunn och urbugtad, och det är något bredare än det venstra, men är eljest föga olikt detta senare i formen. Högi'a sidans underlock är nästan dubbelt större än det venstra d:o, och utlöper upptill i ett långt, smalt och tuunt utskott, som sträcker sig såsom vanligt till lockets öfre bakre hörn. Det högra mellaulocket är äfven större än det veusti-a, ehuru skil- naden i storlek ej är så stoi', som mellan underlocken, och det är af en något mera långsträckt form än det senare. Det högra förlocket är längre och smalare än det venstra, och båda hafva nästan en halfmånformig form. Det venstra är något mera symmetriskt bildadt än det högra. Os lingnale är nästan cylindriskt. O. baslhrancliiostcgah är såsom vanligt hos de flundreartade fiskarne framtill genom en djupt ingående bugt deladt i en öfre och en undre gren. Af desse grenar är den öfre låg och framtill trindlagd, och den nedre hög och nedtill mycket tunn. Baktill slutar detta ben med 2:ne åt sidorna divei-gerande utskott, af hvilka det högra är längre. Tung- benshoruen äfvensom gälbågarue äro å båda sidorna hvarandra temligen lika. Af de 7 strålarne i hvardera gälhinnan äro .3:dje, 4:de och 5:te störst. Gälräfständerna äro tillspetsade och glesa samt sakna taggar. Af de öfre svalgbenen bär det 2:dra i ordningen, eller det breda, 3:ue grupper tvärtrubbiga eller Rödspättaii. 378 knöllika tänder, af livilka grupper den mellersta är störst och den och den bakersta hafva '2:ne rader tänder. Dessa ben äro å båda sidor fullkomligt lika och symmetriska. Samma är förhållandet med de undre svalgbenen, som framtill äro starkt förenade och med sine bakre spetsar bakåt divergera från hvar- andra. Hvartdera har undertill en utstående köl, och bär å öfra sidan 2:ne rader tänder, liknande dem a de öfre svalgbe- nen, och liksom de bestämda till att krossa hårda födoämnen, såsom snäckor, musslor, kräftdjur och tagghudingar. — Kotonias antal hafva äfven vi funnit vara 43, och af dessa äro 13 bal- kotor. Den l:sta kolans neuralbåge är orörlig, och den l:sta stjertkotans ha^malbåge är mj^cket stor. Så är äfven analfenans l:sta transformerade interspinalbeu, som nedtill slutar i en vanligen mycket spetsig och framåt böjd tagg (aualtagg). — Ögonsidans posttemporalben är något smalare än blindsidans d:o, och dess nedre gren är smalare än det seuares, men eljest äro de lika, och den nedre grenen är mycket kort å bådadera. Ögonsidans öfra nyckelben är mycket kortare än blindsidans d:o. Båda sidornas nyckelben äro deremot lika, med den öfre änden baktill föga utbredd och med den uedre d:o tillspetsad och nästan dolkformad, med 3:ne skarpe kanter. Scapulan är liten, med liten scapularfenestra, som helt och hållet är om- sluten af den. Korpbenet är något olika på båda sidor, och ögonsidans är nedtill smalare och utdraget i en längre spets. A båda sidor räcker det blott ett stycke nedom midten af nyc- kelbenets längd. De båda bäckenbenen äro hvarandra lika, och äro långa och framtill eller upptill tillspetsade och trindlagda, och med den undre (eljest bakre) delen något utbredd och tunn. De äro stälda i ett nästan vertikalt läge, och med sine öfre ändar fastade vid nyckelbenens inre kanter ungef. der korpbenen sluta. På inre sidan af deras nedre utbredde ände bildar deras inre lamell ett något uppåt och framåt rigtadt spetsigt utskott, och det bakre hörnet vid deras nedre ände bildar äfven ett spetsigt utskott eller tagg bakom bukfenans bas, liksom hos si. Ar- noglossus. Rödspättan förekommer sannolikt icke i Bottniska Viken och är sällsynt i norre delen af Östersjön, men förekommer dock derstädes, ehuru liten och förkrympt, enligt hvad som redan namnes i Skandinavisk Fauna och enligt hvad vi sjelfve er- farit. Yi hafva nemligen på tisktorget i Stockholm köpt den 374 Slägtet Pleuronectes. fångad i Stockholms skärgård. Att den der är sällsynt, fram- går deraf, att den icke af C. U. Ekström') upptages bland fiskarne i Mörkö skärgård, och icke heller af C. J. Sundevall ^1 i hans förteckning öfver fiskarterna i Stockholms skärgård; och A. J. Malmgren och A. J. Mela hafva icke upptagit den såsom förekommande vid Finlands Östersjökuster, men J. v. Fischer^) uppgifver, att den skall vara tagen i Finska Viken. Enligt G. Lindström^) tångas den tillfälligtvis under somrarne vid Gotland, och G. A. Tiselius ^) upptager den såsom förekommande vid Östra Småland. C. A. Gosselman^) uppgifver dess före- komst vid Blekinge, och H. D. J. Wallengren ') anför den så- som sällsynt vid nordöstra Skåne. Enligt Möbius & Heincke (anf. st.) är den icke sällsynt vid Preussens kuster, och i Skand. Fauna uppgifves, att den är allmän vid södra kusten af Skåne. Vid hela vår vestra hafskust upp till gränsen af Norge är den allmän. — Enligt K. Collett (anf. st.) är den allmän vid alla Norges hafskuster ända upp till den Ryske gränsen, och enligt A. J. Mela (anf. st.) finnes den sannolikt äfven längre öster ut. vid den Murmanska kusten. — Den förekommer äfven vid Is- land enligt Fabek, och söder ut är den allmän vid kusterna af England och vid Frankrikes norra och vestra hafskuster ned till Gironde, och den har enligt Giglioli^) äfven blifvit anträf- fad på fisktorget i Venedig, förmodligen fångad i Adriatiska Hafvet, samt förekommer således sannolikt, om än sällsynt, i Medelhafvet. Den väljer företrädesvis sandig eller fastare hafsbotten, så kallad skäddesand enligt Malm ; under den mildare årstiden på 10 till 14 famnars djup i Bohusläns skärgård, och i sydligaste delen af Kattegat enligt Nilsson och äfven enligt hvad vi er- farit på 4 till 8 famnars djup, men stundom, i synnerhet de 1) Kongl. Vet. Ak:s Handl. för år 1834. 2) Stockholms läns K. Hnshålln. sällsk:s Handl. 6:te haft. \). 78. 3) Der Zool. Garten, XVI Jahrg. 1875, pag. 289. 4) Gothmds läns Hushålln. Sällsk:s årsber. 1866, aftr. p. 26. 5) Bidrag till kännedom om Östra Smålands Vertebratfauna (grad. tundom är ungef. lika med och stundom något störie än ^2 '^^ hufvudets (l:o, har 10 till 12 strålar. Blind- sidans bröstfena, som är mera reguliert tillspetsad, och hvars längd utgör omkr. -/.j eller något mera af ögonsidaus d:o, har ungef. samma antal strålar som den. — BuJcfcnan å ögonsidan, som vanligen är något längre än blindsidans d:o och i'äcker ungef. till aualfenan, och hvars längd stundom utgör -/s af ögonsidans bröstfenas d:o och stundom är något mindre, har liksom blindsidans bukfena (> strålar. — Stjertfenan, hvars längd stundom (hos yngre) är ungef. lika med hufvudets d:o och stundom (hos äldre) är något mindre, är baktill i midten vinkligt eller nästan viggformigt utstående, så att dess bakre kant i midten bildar en utstående spetsig eller ock rät vinkel, 1) KroYEK uppgifver, att haii pa de 9 till 10 siste stiälarae fmaiit spar till "kl3'fning" eller greiiighet vid spetsarne. 2) KrOykr uppgifver, att han funnit de 12 till 13 siste strålarne tvågrenige ("klöftede") vid spetsen. Mareflundian. 391 och har afriindade höru. Den har 14 till l('> greiiige strålar och å hvardera sidan -1 icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro jemförelsevis teuiligeu stora, sitta tätt och betäcka krop- pen öfver allt på båda >idor, spåulikt lagda. Fjällbetäckningen sträcker sig i)å båda sidor långt ut på de vertikala fenorna, i synnerhet på stjertfenan och bildar en tjock beläggning på dennas bas, och fjäll förefinnas äfven på både ögon- och blind- sidornas bröst- och bukfeuor å dessas yttre sida, ehuru de här icke sträcka sig så långt ut. Längden af de största tjällen på ögöusidan (på sidan af bakre stjerten) af ett äldi-e exemplar af nära 500 milhs längd är 7 till 8 mill. och på blindsidan omkr. f) mill. De äro i allmänhet af en oval, ehuru stundom något irreguliert oval och bugtig form. En del mindre fjäll äro mera långsträckta och närma sig den elliptiske formen. De på huf- vudet äro små och somliga rundade och andra elliptiska. I allmänhet äro de temligen tjocka och fasta cycloidfjäll, med tätt stående koncentriska strimmor och med taliika radiära fåror å den instuckne delen, med kärnan närmare den frie änden och med dennes kant slät och utan spår till taggar. — Sichlinicn är rät och bildar knappt något märkbart spår till båge öfver bröstfenan, samt fortsattes öfver stjertfenan till dennas spets. Långs den samme till stjertfenaus bas hafva vi räknat omkr. 120 fjäll. — Färgen är enkel men något varierande. Ögonsidau är stundom temligen ljust bruuaktig eller gråaktigt röd- brun och ofta med olivgrönaktige skuggningar. Stundom är ögon- sidan mörkare, chocoladbrun, och nosen och spetsen af stjertfenan svartaktige. Denna sidas bröstfena är i allmänhet ett stycke från basen emot spetsen svartaktig, hvilket gifvit anledning till det af Nilsson i Prodromus Ichthyol. Scaud. gifna namnet. Kvgg- och" analfeuoriia å ögonsidan af kroppens färg, ehuru något mörkare gråaktiga ett stycke innanför strålarnes spetsar. Iris är silfverfärgad, med messingsgul anstrykning, eller ock med en citrongul ring närmast pupillen. Blindsidan är hvitaktig, i allmänhet med tät mörk punktering, och stundom hafva vi funnit denna sida skuggad af blekt gråbrun färg, hvilket ofta är förhållandet med de äldre ^). 1) Malm har hos den funnit 57 kotor i ryggraden, af hvilka 12 voro bålkotor. 392 S lagt et Pleurouectes. Euligt CoLLKTT ("Norges Fiske") äro lUKiarne olike alla andre sådane af närbeslägtade former genom sin långsträckte kroppsform, genom den betydliga bredden af interspinalbens- trakten samt dennes tnnnhet och genomsigtighet. A en 65 mill. lång unge var interspinalbenstrakteu framtill ungefär så hög som halfva kroppshöjden, och baktill betydligt högre. Detta exemplar hade kroppen nästan ofärgad och interspinalbenstrak- teu starkt genomsigtig, med svaga pigmentansamlingar. En unge af endast 46 milhs längd hade på den egentlige kroppen endast en hvitgul bottenfärg, tätt beströdd med reguliert stälde större och mindre fläckar, och interspinalbenstrakteu hade en hvitgrå bottenfärg, och var upptill (vid ryggfenan) försedd med 4 och nedtill (vid analfenan) med 3 större fläckar, jemte en sådan tvärs öfver stjertfenans bas. Mellan desse fläckar funnos talrike mindre sådane, hvilka äfven betäckte fenorna och gåfvo hela ögousidau ett särdeles spräckligt utseende. Ögonsidans bröstfena hade redan sin karakteristiske svarte färg. Mareflundran är i allmänhet mer eller mindre sällsynt vid Sveriges kuster, och har endast erhållits, så vidt kändt är, vid vår vestra kust och icke vid vår södra östersjökust, ehuru den enligt MöBius & Heincke en och annan gång blifvit 1'åugad i sydvestra Östersjön i trakten af Kiel och Eckernförde. Den synes icke förekomma i södre delen af Öresund, emedan den icke blifvit upptagen af C. P. Astköm i hans förteckning öfver ryggradsdjuren i trakten af Lomma, men enligt N. O. Scha- gekstkömM förekommer den sällan i norre delen af Öresund i trakten af Landskrona, och G. Winther-) uppgifver, att den der har sin sydgräns vid ön Hveen. I sydligaste delen af Kattegat, vid Kullen i Skåne är den enligt Skand. Fauna minst sällsynt, och är der känd af fiskarena under namnet Marcjituidra. Enligt Göteborgs och Bohusläns Fauna förekommer den säll- synt i hela Bohuslänske skärgården, der den fångas på blöt, dyblandad sandbotten på 10 till 20 famnars djup, men i all- mänhet endast äldre exemplar, så att det icke ser ut, som den der vore riktigt stationär eller yuglade. Enligt benägen upp- 1) Physiogr. SiUlsk:s i Lund Tidskr. 2:dra liäft. pag. 312, under nam- net Pleur. nigromanus. Han nämner här, att den af fiskarena vid Kullen är känd under namnet Skärhisiug. 2) Naturhist. Tidskr. 3;dje Riekke, 12:te Bd p. 40. Mareflundrau. 893 gift af Konseiv. G. Kolthoff hafva några få exemplar tagits i trakten af Gåsö i nämnde skärgård. Malm anför i den cite- rade faunan, att de flesta exemplar, som torgföras i Göteborg, blifvit fångade i trakten af Skagen å Jutland, der den icke lär vara sällsynt. — Enligt R. Collett (anf. st.) är den ut- bredd vid alla Norges hafskuster ända upp till den Ryske gränsen, och ehuru den i allmänhet eljest är fåtalig, har han funnit den temligen talrik i Christianiafjorden, der den under alla årstider fångas i icke obetydligt antal. Han hade en gång tillfälle att iakttaga 21 exemplar, som alla hade blifvit tagna i ett enda notvarp vid Holmestrand, och på fisktorget i Christiauia såg han en dag omkr. 4:0 exemplar, som då alla hade blifvit fån- gade i Bundefjorden utanför Christiania. Vid Christiansund har G. O. Saks med bottenskrapa tagit ungar, som således ut- visa, att den ynglar.vid Norge. — Vester ut förekommer den enligt Gaimakd (anf. st.) vid Island, och enligt Joi;dan & Gil- BEKT (anf. st.) vid nordöstra kusten af N. Amerika, der den norr ut är talrik ftå större djup; och söder ut förekommer den vid kusterna af England och Irland, der den dock i allmänhet är fåtalig, samt vid norra och vestra kusterna af Frankrike, ned till Arcachon, vid hvilket senare land den är mycket sällsynt. Om dess lefuadssätt känner man intet annat än, att den söker dels sandig och dels af sandblaudad dy bestående botten, och att den, då den förekommer på lokaler, som hafva ett nord- ligare läge, hos oss liksom vid N. Amerika, söker större djup. Under den Norska Nordhavs-Expeditionen erhölls ett exemplar vid inloppet till Vestfjorden i Lofoten på 150 famnars djup och ett d:o i Tanatjorden i Östfinmarken på 127 famnars d:o. Vid England är den enligt Francis Day under somliga år mycket talrikare än eljest. Den lefver af kräftdjur och Echinodermer och sannolikt af diverse andra evertebrerade hafsdjur, som hålla sig vid bottnen. Enligt Kröyek, Nilsson och Malm leker den sannolikt i Juli och Augusti. Den sist nämnde författaren an- ser den för "den mest välsmakande" af alla våra Pleuronectider. Den fångas vanligen i flundregarn eller slätte- eller skäddegarn tillsamman med rödspättor och andra flundror, och är i all- mänhet ej så värderad som rödspättan. Dertill bidrager den omständigheten att den är tunn och fösfa köttrik. 394 Slfifftet Pleurouectes. Meuronectes Limancfa. 4. Pleiironectes limauda, Linne Sandskäddan. Kroppsformen är oval, och största Icroppsliöjdcn i)tnf]tåltes 2-/5 t/U 3 (jijr i totallängden, ocli hroiypen är täcli af teniJi- gcn stora, i den frie bakre Icanten mer eller mindre taf/gi//a fjäll. Sidolinicn bildar en stark båge öfver bröstfenan. Mun- nen är liten. Tänderna äro trubbigt tillspetsade och mer eller mindre åtskilda. Framom analfcnan är en analtagg. Kf. 65—80; af. 50—02: brf. 10—12; bf. G; stjf. 3 + 12 + 3. Linné: Syst. Nat. ed. X:ma, Tonius I. pag 270. — 1758')- ,. C QUENSEL: Försök att närmaie bestämma etc. Arterna af Flundreslägtet; K. Vetensk. Akad:s nya Handl. T. XXVII, år 1806. pag. 220. — 1806. phifcssoules, Fabek: Naturgesch. der Fische Islands, pag. 110. — 1829. S. Nilsson: Prodrorans Ichthyol. Scand. pag. 56. — 1832. Gottsche: Die seeländ. Pleuronectes-Arten: Ar- cliiv filr Naturgescli. l:er Jahrg. 2:er Bd. )iag. 160. — 1835. C. J. Sundevall & W. v. Wiught: Skandinaviens Fiskar af W. v. Wright, B. Fries C. U. Ekström & C. J. Sundevall, 7:de haft. pag. 150. 6:te haft. pl. 34. - 1842 & 1840 B. Kköyek: Danmarks Fiske. 2:et Bd. pag. 298. — 1843—1845. S. Nilsson: Skandin. Fauna. 4:de del. Fiskarna pag. 627. — 1855. W. Yarrell: Hist. of Brith. Fish. 3:d ed. (Fa- chardson) vol. L pag. 628. - 1859. A. GUNTHER: Catal. of the Fishes in the British Museum, vol. IV. pag. 446. - 1862. E. COLLETT: Norges Fiske, pag. 146. — 1875. A. W. Malm: Göteb:s och Bohushs Fauna. i>ag. 525. - 1«77. E. MoreaU: Histoire nat. des Poiss de la France, T. 111. pag. 289. — 1881. ,. Li)iian(I(i, Limanda vidgaris, Pleiironectes Limanda. Flat essä Pleuronectes Matessa Pleuronectes Limanda vuloaris. 1) Då Linné uti Museum Adolphi Friderici, T. II, Prodr. pag. 68, och sedermera i Syst. Nat. ed. XILraa tillagt )ispiuulis ad radicem piu- narum dorsi anique». så antyder detta en då skedd sammanblandning med Pleur flesus. Saudskäddan. 3i>5 Fleuronectes Nmanda. Francis Day: The Fislies of Great. Biitain & Ireland, vol. II, pag. 31, pl. 104 — 1880-1884. ,. ,. MuBlus & Heincke: Die Fische der Ostsée. yng. 96. — 1883. Enligt så väl Skaiidin. Fauna som Göteb.-s och Bohusläns Fauna är dess vanliga namn i Boliuslänske skärgärden Snnxhkädäa, ehuru den der- städes nägon gäng äfven kallas SJättskädda, Stekjiundra och Slättskrnhha . Vid Gotland kallas den enligt G. LINDSTRÖM Glade och vid Blekinge (Karlslianin) enligt Skand. Fauna Slättika och Fjällflundra. Enligt sist nämnda arbete kallas den vid Eää i Skåne SläUflundra, Angerijiyu och Anglep)(ja, vid Abekås vid södra kusten af Skåne Slätfa, och vid Kullen Angerpiga eller ock helt enkelt Flundra. I Norge hafva vi hört den be- nämnas vid vestkusten Sandflyndre och vid Christiania dels Slätte och dels Sandskädde. Bcsh-. Deii blir icke af någon betydlig storlek, och des? totallängd öfverstiger knappt 12 till 13 tnm dec.m. eller 360 — 39U mill. Med frånräkning af de vertikala fenorna jemte den bakerste delen af stjerten är kroppen af en stundom något bredare och stundom smalare oval och framtill tillspetsad form, och största kroppshöjdeu, som är något litet bakom spetsen' af ögonsidans tillbakalagda bröstfena, innehålles hos de äldre omkr. 2'-/5 till 272 ggi% och hos de yngre 2^4 till 3 ggr i total- längden. Individuella vexlingar förekomma emellertid, så att man stundom träffar yngre, hos h vilka största kroppshöjden blott innehålles 270 gS^' i totallängden. Hanarne synas vara något mindre höge, sä att vi funnit hos ett äldre par af ungef. samme storlek den största kroppshöjden hos honan innehållas omkr. 273 och hos hanen omkr. 2''._, ggr i totallängden, och hos ett något yngre par den förra innehållas hos honan 2^/^ och hos hanen väl 2 ■',4 ggr i den senare. Könen äro för öfrigt till det yttre mest åtskilda genom stjertfenans form, enligt hvad nedan är anfördt. Kroppen är temligen tunn, ehuru å ögonsidan något konvex, och den störste tjockleken, som hos de magrare exemplaren är belägen öfver locken eller förlocken och hos de fetare äfven öfver kroppen ett stycke bakom hufvudet, innehålles 5 till G ggr i största kroppshöjden. Stjertens höjd vid slutet af rygg- och analfe norna innehålles ungef. 4^2 till 57* ggi' i den senare höjden. Afståndet mellan underkäkens spets och anus är betydligt större än hufvudets längd, och anus, som har sitt läge på bukkanten något litet in på blindsidan, är belägen strax bakom den vertikala linie, som dragés genom bakre kanten af ögonsidans bröstfenas fäste. — Hufviidet är 31)6 Slägtet Pleurouectes. trubbigt tillspetsadt och temligeu litet, och dess längd inne- hålles omkr. 4-3 till 5\ ggr i totalläogdeu. Underkäkens längd å ögonsidan innehålles 273 till nära 3 ggr i hufvudets d:o. Munnen är liten, och muuvinkeln är framom och bakre änden af öfverkäksbenet är under det uedra ögats framkant. Underkäken skjuter, då munnen är sluten, föga framom den öfre d:o, och under hakvinkeln är en liten knöl. Läpparne äro temligen tunne. Näsborrarne äro af vanlig beskatfenhet, och de å blindsidan sitta å nosens öfra sida ett litet stycke in på nämnda sida och ungef. midt för det öfra ögats framkant, den främre rätt framom den bakre. Den främre är a båda sidorna (ögon- och blindsidorua) både baktill och å sidorna omsluten af en hudllik. Ögonen, af hvilka det nedra sitter något litet längre fram än det öfra, som sitter vid hufvudets öfre kant och är rigtadt för det mesta uppåt samt stöter intill och öf- verskjuter med sin öfre profil blindsidans gräns '), äro temligen stora och ungef. af samme storlek. Deras iängddiameter inne- hålles -4 till 4: 74 g^^' i hufvudets längd, och mellaubalken dem emellan är plattad och smal, så att dess minsta bredd inne- hålles -4 till () ggr i ettderas Iängddiameter. Bakom mellau- balken är en mj^cket låg låugsgående rygg. Nosen är kort, och afståndet mellan nosspetsen och uedra ögat utgör ungef. 7i af ettdera ögats längddiameter. Locket och underlocket bilda en trubbig flik ofvan bröstfenans bas, och det senare är framom den gruudt urbugtadt. Förlocket är nästan rätvinkligt böjdt, men dess nedre bakre hörn är afruudadt. Gälhinnorna äro förenade under gälnäset och bilda der en bred gemensam fri hudflik, och hvardera har 7 strålar. Bakom denne hudflik bilda nyckelbenen och basibranchiostegalbenet en gemensam fri, framåt rigtad spets. Hufvudet är på ögonsidan fjällbetäckt, med undantag af nosen framom ögonen och käkarne. På bliud- sidan är å detsamma fjällbetäckningen mindre utbildad, och fjällen sitta glesare och icke spånlikt, samt saknas å under- locket, mellanlocket och förlocket. — Tänderna äro små, trub- bigt tillspetsade och stundom något ojemna, och sitta icke in- 1) Af alla väva arter at detta slä,i,^te har denna det öfra ögat beläget högst n[ipe och närmast intill blindsidan, ehuru den följande i detta hän- seende kommer den nära. Sandskuddaii. 397 till, ehuru i synuerliet på ögonsidau nära hvaraudra med spet- sarne. A liögra mellankäksbeuet Munas 8 till 11 och på venstra d:o 20 till 24 tänder, och å liögra underkäkshalfvan 14 till 1(5 och å venstra d:o 20 till 23 d:o. Svalgbenens tänder äro emot basen cylindriska och vid spetsen spetsiga och något krcikta och sitta tätt packade. De på öfre svalgbenen bilda en enkel rad på hvartdei^a benet, således a hvardera sidan i sval- get upptill 3:ne något böjda rader, och de på de undre svalgbenen, hvilka äro helt smala och nästan jemnbreda, bilda å hvartdera 2:ne långsgåeude rader, och de, som sitta främst, äfvensom de i den inre raden, äro störst. — Ryggfenan börjar ungef. midt öfver öfra ögat eller föga bakom dess midt och något litet in på blindsidan, och slutar ungef. öfver analfenans slut samt på ett afstånd från stjertfenan som är nästan lika med en ögoudia- meter. Den är temligeu jemnt afrundad och har största höj- den, som innehålles 3 ' ^ till 3Y5 ggr i största kroppshöjden, något bakom midten. Den har 65 till 80 (vanligen 70 till 74) strålar, som alla äro enkle och med sine spetsar skjuta något utom fenhiunau. — Änalfoian, som har samma höjd och bygg- nad som ryggfeuau och framom hvilken är en väl utbildad analtagg, börjar ett litet stycke bakom anus, och har 50 till 62 (vanligen 54 till 58) strålar. Den har sin största höjd framom midten och midt emot den samma å i-yggfenau. — Bröstfenan å ögonsidan, som är af en oval och snedt afrundad form, och hvars längd utgör omkr. -/s ^i^l ^4 ^^ hufvudets d:o har 11 till 12 strålar. Den samma å blindsidan är mindre, så att dess längd utgör ungef. -y^ af den samma å ögonsidans bröstfena, samt är äfvenledes oval, men mera reguliert afrundad vid spetsen, och har 10 till 11 (vanligen 11) strålar. — BuJi- fcnorna äro af en elliptisk form och ungef. af samma längd, hvilken stundom är ungef. lika med hälften af ögonsidans bröst- fenas d:o och stundom är något större än denna hälft. De räcka något så när till analfenan och hafva hvardera 6 strålar. — Stjertfenan, hvars längd utgör omkring eller nära 'Yg af hufvudets d:o, är olika hos båda könen deruti, att den i bakre kanten hos hanen är nästan tvär, med afrundade hörn, och hos honan i midten är trubbvinkligt utstående och på sidorna deraf mycket grundt urbugtad. Den har 12 grenige strålar och ä hvardera sidan 3 icke grenige stödjestrålar. — FjäUcn äro tem- 898 Slägtet Pleuronectes. ligen stora (de största på ögonsidan hos ett 282 mill. låugt exemplar omkr. 4 mill. långa och de på blindsidan lika långa) och betäcka kroppen på båda sidor, i allmänhet spånlikt lagda, och sträcka sig å ögonsidan mer eller mindre långt ut på alla fenorna, men å blindsidan endast på stjertfenan. De äro ut- märkta derigeuom att de, i synnerhet å ögonsidan, i den bakre frie kanten äro väpnade med taggar. De på hufvudets blind- sida sakna sådane taggar. Fjällens form på ögonsidan är oval och stundom rundadt oval och stundom hos de smärre på huf- vudet elliptisk. 1 allmänhet är deras bakre frie kant mer eller mindre tvär och taggbärande, med 16 — 18 taggar hos de större och 5 — 7 hos de mindre, och de äro försedda med tätt stående koncentriska strimmor och å den instuckne delen med talrika radiära fåror, som upptaga större delen af dem. De på blind- sidan äro i afseende på form och taggbeväpning betydligt vex- lande. De större på bakre delen af stjerten äro ovala, dock något smalare än de å ögonsidan, och med den frie bakre kan- ten afrundad och beväpnad med 7-- 10 taggar. De mindre tjällen äro mera rundade eller rundadt ovala, och hos en del är blott en och hos andra ett par taggar vid den frie kanten, och hos en stor del, i synnerhet de på buken, finnas inga tag- gar alls. Kärnan är i allmänhet hos alla belägen nära den frie kanten. — SIdoIinitn gör en stark och baktill tydligen begränsad båge öfver bröstfenan, men går för öfrigt rät långs ryggraden till stjertfenan och fortsattes å denna till dess spets. — Färgen på ögonsidan är hos denna, liksom hos de andra arterna af slägtet, underkastad vexlingar, och är stundom mör- kare och stundom ljusare, och stundom med och stundom utan Häckar. Vanligen är den å nämnda sida stundom mörkare och stundom ljusare gulbrunaktig, eller ock gråbrunaktig, med oliv- grönaktig anstrykning, och ofta med mörkare molnfläckar och marmorering. Någon gång hafva vi sett den med en enfärgadt mörkt gråbrun färg å ögonsidan. Ofta har, den små fläckar, som stundom äi'o mörke och brunaktige eller svartaktige och stundom rödaktige och stundom blekgule, och stundom hafva ljus och stundom mörk infattning. Fjällkanterne äro vanligen mörke. De vertikala fenorna hafva i allmänhet å ögonsidan samme färg som kroppens bottentai-g, ehuru något ljusare, och de sakna hos de äldre vanlisfen fläckar. Iris har en smal mes- Saiidskäddan. 399 singsgul riug närmast pupillen. Blindsidan är i allmänhet hvit. Ungarue äro ljusare än de äldre och ofta brokige'). En uiKjc, tagen den 18 Juli, är 5-i mill. läng och har största kropi)shöjden utgörande 18 mill., hufvudets längd 13\._, mill. och underkäkens d:o å ögonsidan 6'/2 mill. Fjäll före- tinnas å kroppens båda sidor, men de äro mycket mindre än på de äldre. Sidolinien är normal och analtaggen är väl ut- bildad. Munnen är jemförelsevis större, och munvinkeln är under det uedra ögats framkant och bakre änden af öfverkäks- benet är nära nämnda ögas midt, och underkäken är längre än hos . den äldre. Öfra ögat sitter midt öfver det nedra och räc- ker öfver hufvudets öfre kant. Eyggfeuan börjar öfver dess midt. Stjertfenan är alldeles tvär, med afrundade hörn. Dess ögonsida var brokig af svart, grågult och hvitt, och äfven de vertikala fenorna voro försedda med svarta och hvita fläckar, af h vilka de förre bildade af brutna tvärband på stjertfenan. Ra- der af rundade smärre svarte fläckar förekommo långs basen af rygg- och analfenorna å dessas interspinal benstrakter. 'Kroppen var å blindsidan hvit. Iris har en tydlig uti pupillen utstå- ende vinkel, å det nedra ögat upptill och å det öfra nedtill. En annan unge, af 50 milhs längd och 18^2 milhs höjd, har hufvudet 12 '/o mill. långt och underkäken 5 mill. lång, och munnen något mindre och stjertfenan rundad, och dess ögonsida var grågul, med föga tydlige spridde svartaktige fläckar, och utan hvite sådane. Dess fjäll äro vida större än de å den före- gående ungen. Sidolinie och analtagg äro lika. Den förre ungen är ifrån Haugesund i Norge och den senare frän Bohus- länske skärgården. Vid jemförelsen mellan desse båda ungar finner man dem emellan betydliga skiljaktigheter icke endast i färgen, utan äfven i formen och proportionen af vissa delar, och den furste afviker så mycket från den utbildade formen i huf- vudets och munnens storlek och underkäkens längd, att man snart skulle kunna tro den tillhöra en annan närstående och 1) Francis Day har beskrifvit och albildat (Proceed. of the Zool. Society of Lond. 1885, Part. IV, pag. 929, pl. LXII) en af houom förmo- dad hybrid form mellan Fleiir. Umanda och PUur. flesus, som dock icke tyckes vara något annat än ett stort exemplar af den förra arten. Han yttrar den förmodan, att den sammanfaller med Gottsches Pleur. pseudo- flesits, men enligt hvad ofvan af oss blifvit anfördt är denna blott en forni af Pl. platessa. 400 Slägtet Pleuroiiectes. okänd art. Då Thompson^) beskrifver ungar försedde med lik- nande svarte och hvite fläckar, om än icke i lika hög grad bro- kige som denne, och då vi, enligt hvad ofvan blifvit aufördt, erfarit, att ungar ofta under sin utveckling förete betydande individuella olikheter och äfven märkbart afvika från den ut- bildade formen, anse vi oss emellertid böra betrakta den såsom en afvikaude utvecklingsform. Sandskäddan går i Östersjön åtminstone upp till Gotland, der den enligt G. Lindstkum-) förekommer och hvarest vi sett den fångad i icke obetydlig mängd. Hvarken C. U. Ekström, C. J. Sundevall, A. J. Malmgben, A. J. Mela eller vi sje.lfve hafva iakttagit den såsom förekommande i den nordligaste de- len af Östersjön, och man kan med anledning deraf vara be- rättigad att antaga, att den icke derstädes förekommer, ehuru det uppgifves i Skandinavisk Fauna, att den skulle förekomma ända upp i "Stockholms och Finlands skärgårdar". Enligt C. A. GosSELMAN'*) föi-ekommer den vid kusten af Blekinge och är der känd under namnet SJättika, h vilket utvisar, att den der icke är sällsynt, men H. D. J. Vallenguen'*) uppgifver, att den är sällsynt vid östra kusten af Skåne. Vid södra kusten af Skåne, vid Öresund och vid hela vår vestra kust upp till Norge är den allmän, och träftas på ringa djup (3—20 famnars). — Vid alla Norges hafskuster är den äfvenledes allmän ända till den Eyske gränsen, och den går i Ishafvet längre öster ut, och förekommer enligt hvad vi iakttagit''*) vid kusten af Ryska Lappland och sannolikt vida längre öster ut. — Vester ut går den enligt Fabee (anf. st.) till Island, och söder ut är den ut- bredd till England och Frankrike, vid hvilka länders liafskuster den är allmän ännu vid vestra kusten af det senare landet, der den dock söder ut så småningom aftager i antal och är enligt MoREAu mindre allmän i Gascoguerbugten. Steindachner har icke iakttagit den vid den Iberiska Halfön, och den förekommer icke i Medelhafvet. Såsom det Svenska namnet utvisar håller den sig i allmän- het på sandbotten, under den varmare årstiden ofta på blott 1) Natural Hibtory of lielaiid, vol. IV, pag. 195. 2) Gotlands Läns Hushållningssällskaps årsberättelse för 1866. 3) Zoolog, och Botan. Iakttagelser inom Blekinge. 4) Öfvers. af K. Vet. Ak;s Förh. 1866, N:o 1. 5) K. Vet. Ak:s Handl 1850, p. 309. Sanclskäddan. 401 3 — 6 famnars djup, meu under den kalla på något djupare vatten (omkr. 20 famnars, enligt AVinther dock ej mera än G — 8 famnars). Den går icke upp i färskt vatten, såom skrubbau, och föredrager det mera salta vattnet, och det är denna omständig- het som gör, att den icke gåi' upp i norre delen af Östersjön. Den lefver företrädesvis af evertebrerade hafsdjur, såsom blöt- djur, kräftdjur, maskar och Echinodermer (Ophiurider och smärre Echiuider^), men den tager äfven smärre fiskar, och man fin- ner ofta alger i dess ventrikel, troligen slukade på samma gång som smärre l)land dem förekommande djur. Då vi fångade det vid Kyska Lappland erhållna exemplaret, hade detta fastnat på en långref, derigenom att det slukat ett mindre exemplar af PJwbetor pistilUge}\ som satt fast på en krok. Dess svalg- tänder äro icke så läuipliga för sönderkrossning af hårda skal- djur, som de hos de föregående arterna af slägtet, och detta förhållande antyder, att mjukare kräftdjur, blötdjur och maskar samt småfisk utgöra dess älsklingsföda, ehuru Olsson hos den träffat musslor och Echinider, C. P. Åström uppgifver, att den lätt fångas på krok, med rödt kött till bete eller agn. Då man träffar ungar i Juni och Juli månader, som äro mellan 50 och 60 mill. långe, antyder detta, antingen att dess lek försiggår tidigt på våren, eller ock att desse ungar äro från föregående årets lek. Enligt så väl Skandinavisk Fauna som Göteborgs och Bohusläns d:o leker den i slutet af April och början af Maj, och enligt "Danmarks Fiske" i Maj och Juni. Ehuru den i England anses för särdeles smaklig, är den dock i allmänhet hos oss icke så högt värderad för bordet som rödspättan, och det är naturligen samma förhållande med den, som med denna senare, att den under lektideu är sämst. Den fångas hos oss vanligen med skädde- eller flundregarn, ehuru den stundom ta- ger på krok. i) Enligt P. Olsson: Lunds Universitets Arssl^r. vol. VIII, 1871. Lilljeborg. Fiskarne. U. • 26 402 Slägtet Pleuronectes. 5. Pleuronectes microcepliahis. Donovan. Bergskäddan. ÄnaUagg saknas clhr är ichc framstående. Kroppsfor- men är öved, och största hroppshöjclen innehålJes 2 '/o ^^^^ ^ ggr i totallängden, och hroppen är täcld af temligen små och släta fjäll. Sidolinien bildar en mychet svag hage öfver hröst- fenem. Munnen är mpch.t liten och läpparne äro särdeles tjocke. Tänderna äro tvärtrnhb/ga eller tvärt afskurna och tätt sittande, och saknas vanligen hos äldre pjå ögonsidans mellankäksben. Rf. 85—98; af. 70—76; brf. 9—11; bf. 5; stjf. 8 + 15 + 3. Pleuronectes microceplialus , Donovan : Natural History of British Fishes^ vol. II, pl. 42. — 1802-1808, „ Quenselii, HollbkrG: Beskvifning öfver Bohuslänske Fiskarne Göteborgs Kongl. Vetenskaps och Vitterhets Sam- hällets nya Handlingar, IV:de Delen, pag. 59. — 1821. ,, quadridens, 0. FabkiCIUS: Kongl. Danske Vidensk:s Selsk:s naturviJ. og niathem. Afhandl. l.ste Deel, pag. 39. — 1824. ,, „ Faber: Naturgesch. der Dänischen Schollen: Isis 1828, pag. 884. — 1828. „ 3[icrostomus, Idem: ibni, pag. 886. ,. quadridens, luKM: Naturgesch. der Fische Islands, pag. 138. — 1829. Cynoglossus, S. Nilsson: Prodromns Ichthyologi* Scandina- vicjB, pag. 53. — 1832. microstomus, Idem: ibni. Microsiomus latidens, Gottsche: Die seeläudischen Pleuronectes-Arten . .^.rchiv flir Natnrgeschichte, l':er Jahrg. 2:te Bd. pag. 150. — 1835. Fleurunectes microceplialus, K. Fries: Ichthyolog. Bidr. till Skandinrs Fauna. 5, Slägtet Pleuronectes; Kongl. Vet. Akad.s Handl. 1838. pag. 173. — 1839 •)■ ,. ,. H. Kröykr: Danmarks Fiske, 2;det Bd. pag. 316. — 1843-1845. ,. S. NiL-SSON: Skaud. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 609. — 1855. 1) Af ven nied af seende på denna art har framl. Prof. B. Fries förtjeuslen af att vara den förste som utredt dess invecklade synonymi å det här citerade stället. Bergskäddan. 403 Fkuronectes microeexjlmlus. W. v. Wr)GHT, B. Fkies, C. U. Ekström & C. J. Sundevall: Skandinaviens Fiskar, 10:de haft. pag. 217, pl. 56. - 1857. Platessa „ W. Yarrf.ll : History of British Fislies, 3:d edit. (.RichardsonJ vol I, pag. 622. — 1859. Plenronectes „ A. Gunther: Catal. of the Fislies in tlie Brit. Mus. vol. IV, pag 447. — 1862 ,, „ E. Collett: Norges Fiske, pag. 145 — 1875. „ „ A. W. Malm; Göteb:s och Bohushs Fauna, pag. 526. — 1877. „ „ Fr. SteiNDACHNER : Sitzungsber. d. niathem. na- turviss. Cl. d. kaiserl. Akad. d. Wissensch. in Wien, Bd. 80, l:ste Abtheil. pag. 165. — 1880. Flatessa ,. E MoreaD: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. Ill, pag. 294. — 1881. Pleiironedes „ Francis Day: The Fishes of Great Britain & Ireland, vol. II, pag. 28, pl. 102. — 1880— 1884. „ „ MöBius & Hein'JKE: Die Fische der Ostsee, pag. 98. — 1883, Enligt Skand. Fauna kallas den vid Kullen i Skåne Fluädermun, vid Eåä derstädes Marcflunäni och vid Grundsund i Bohuslän Sala. Enligt N. O. ScHAGERSTRöll ') kallas den vid Landskrona Monflimdra. I "Skan- dinaviens Fiskar" anföres, att den i Tjörns skärgård i Bohuslän kallas Berg- skudda, h vilken benämning i detta arbete blifvit upptagen. C. Cederström^) uppgifver, att den i trakten af Strömstad kallas Bergflundra. Enligt Gö- tebis och Bohushs Fauna äro namnen Maräånga eller Marishädda de all- männaste i Bohusläns skärgård, men den benämnes enligt samma arbete derstädes äfven Tunge eller Tonga. Konserv. G. Kolthoff har benäget meddelat oss, att den i trakten af Fiskebäckskihl kallas Plösmun. Vid Christiania hafva vi hört den kallas den Spättede Tunge och vid Trond- hjem Sjutunge. BesJcr. Deu blir större äu den närmast föregående arten, men icke så stor som rödspättan. Det största exemplar, som vi sett, höll i totallängd 15 '/j ^"^ii dec.m. eller 465 mill. men sannolikt blir den i den högre norden något större. Med från- räkning af de vertikala fenorna och den bakerste delen af stjer- ten, företer den en oval och framtill trubbigt tillspetsad kropps- form, som dock är underkastad ganska betydliga vexlingar, dels individuelt och dels efter åldern. Stundom är kroppsformen, äfven hos äldre, mera långsträckt oval och närmande sig till 1) Physiogr. SäUskis i Luud Tidskrift, 2:dra haft. 1838, pag. 310. 2) Ofvers. af K. Vet. Ak:s Förh. 1876, N:o 4, p. 66. 404 Slägtet rieuronectes. den hos äldre af jydetungan, och största kroppsliöjden, som är belägen temligen långt tillbaka (något bakom förste Ys af total- längden), innehåJles då 2-/3 till nära 3 ggr i totallängden, och stundom är den bredare oval, och då iunehålies största kropps- höjden '2V2 till 2-/3 ggr i den senare längden. Hos mycket unga ex. (af t. ex. 135 milhs längd) är kroppsformen smärtare, och största kroppshöjdeu innehålles då något mera än 3:ne ggr i totallängden. Öfre och undre profilerne bilda hvardera en jemn och långsamt böjd båge, och detta gör, att kroppen har. liksom hos jj^detungan, en något tuugformig form, samt har gifvit anledning till den ofvan anförda benämningen tunga, livarmed den af fiskare på flera ställen utmärkes. Då den äv fet, är kroppen icke så synnerligen tunn, och störste tjockleken, som då är belägen något bakom hufvudet, innehålles omkr. 5 till 572 ggi" i största kroppshöjden, och den högra eller ögon- sidan är temligen starkt konvex. Den bakerste delen af stjer- ten, som är mycket kort, har höjden vid rygg- och analfenor- nas slut stundom något mindre och stundom något större än ^2 af hufvudets längd. Afståndet mellan underkäkens spets och anus, som är belägen å sjelfve bukkanten, är alltid större än hufvudets längd, och anus har sitt läge ungef. midt under bröstfenaus fäste. A ögonsidan vid sidan af och litet bakom anus är en temligen stor urethralpapill. — Hufvudet är litet och framtill trubbigt tillspetsadt, och dess längd innehålles hos äldre honor omkr. 5 ^/ 3 och hos äldre hanar omkr. 6 ^ , och hos unga ex. omkr. 6 ggr i totallängden, och det synes således vara mindre hos hanarne än hos honorna. Underkä- kens längd på ögonsidan innehålles vanligen omkr. 3 och nå- gon gång hos stora ex. nära 4 ggr i hufvudets d:o. Munnen är mycket liten samt försedd med särdeles store, tjocke och rörlige läppar, och muuvinkeln är framom och bakre änden af öfverkäksbenet är under det nedra ögats framkant. Nosen är mycket kort, och afståndet mellan nosspetsen och det nedra ögat är något mindre än öfra ögats längddiameter, hvilken är föga större än den å det nedra d:o, samt innehålles 3-/3 till 4 ggr i hufvudets längd. Ögonsidans näsborrar sitta temligen nära hvaraudra, den bakre, som är omgifven af en föga upp- stående hudkaut, ofvan det nedra ögats framkant samt micjt för änden af mellanbalken mellan ögonen, och den främre, som är snedt tubformad, ett litet stycke framom den bakre. Blind- Bergskäddan. 4:05 sidans näsborrar sitta på deu öfra färgade sidan af nosens bakre del, ett litet stycke framom ryggfenan, nära hvarandra, den bakre suedt bakom den främre, och äro små samt för öfrigt af samma beskaffenhet som de på ögonsidan ^). Ögonen äro i för- hållande till hufvudets ringa storlek temligen stora, och det nedra har hos de äldre sitt läge något litet längre fram än det öfra d:o, hvilket senare sitter högt uppe vid hufvudets öfre kant, så att dess öfre profil, liksom hos föregående art, skjuter något upp öfver denne kant. Mellanbalken mellan ögonen är konvex och något utstående samt smal, så att dess minsta bredd utgör ungef. Yg ^^ öfra ögats längddiameter hos äldre och en mindre del hos yngre. Gälspringan är ej så stor som hos före- gående, osh slutar upptill midt för öfre kanten af bröstfenans fäste, der den hudflik, som framtill betäcker den, är fästad. Locket och underlocket bilda tillsamman en obetydligt utstå- ende afruudad flik framom detta fäste, och. under denne flik är det senares bakre kant mycket grundt urbugtad. Förlockets nedra och bakre hörn bildar en rät, ehuru aftrubbad vinkel. Gälhinnorna äro förenade under gäluäset och bilda der en gemen- sam bred fri hudflik, och hvardera har 7 strålar. Bakom deras förening är en framåt rigtad fri, af nyckelbenen och basibran- chiostegalbenet bildad spets. Hufvudet är tjällbctäckt på båda sidor, med undantag af trakten mellan ögonen, nosen framom ögonen, käkarne och hakan. — Tänderna äro temligen stora, tätt intill hvarandra sittande och vid spetsen tvärtrubbiga eller tvärt afhuggna, och likna således så kallade skärtänder. På ögonsidans mellankäksben saknas de hos de äldre, men hos helt unga ex. hafva vi der funnit ett par eller 3. På blindsidans d:o hafva vi hos äldre funnit 17 och hos något yngre omkr. 12. På ögonsidans underkäksgren finnes endast en eller ett par och på blindsidans d:o ungef. samma antal som på denna sidas mellankäksben. Ofta äro en del af tänderna afnötta ända till nära roten hos gamla exemplar. Svalgbenens tänder äro olika käkarnes, samt små koniska och tillspetsade, och vid spet-- sen något krökta, och likna mycket dem hos sandskäddan, ehuru jemförelsevis mindre äii dessa. A de öfre svalgbeneu finnes blott en något böjd rad å hvavtdera benet, således å hvardera 1) Hos ett exemplar hafva vi strax bakom den fnimve nUsbovren å blindsidan funnit en 3:dje mindre sådan. 406 Sliigtet Pleuronectes. sidan af svalget upptill 3:ne rader. I den mellersta raden äro 6—7 och i hvardera af de andra 4 tänder. A de undre svalg- benen, som äro mycket små, tunna och jemnsmala samt något krökta utåt, äro de mycket mindre, ehuru af samme form, som på de öfre, och de bilda der på hvartdera benet 2me långsgå- ende irreguliera rader, och de främsta och innersta äro något större än de andra. — JRyggfenan börjar något litet framom midten af det öfra ögat, till venster om det samma och vid gränsen mellan ögon- och blindsidorna, samt slutar nära stjert- fenans bas, så att afståndet dem emellan stundom utgör ungef. Va och stundom nära ^s af öfra ögats längddiameter. Den är jemnt och långsamt afrundad, och har sin största höjd, som innehålles 3 Va till nära 4 ggr i största kroppshöjden, och bi- behåller sig å omkr. 10 strålar, ungef. vid och strax bakom början af den bakerste '/s af sin längd. Antalet af dess strå- lar, som alla äro enkle eller icke grenige och med spetsarue räcka något litet utom den tjocke hud, i hvilken fenan är in- höljd, vexlar mellan 85 och 98 och är vanligen omkr. 90. — ÄnaJfcnan, framom hvilken icke är någon analtagg, och som börjar ett litet stycke bakom anus och slutar under slutet af ryggfenau, är liksom denna af betydlig längd, samt har samme form och byggnad, som den, och har sin största höjd, som är föga större än dess, bakom midten och ungef. midt emot den senare. Antalet af dess strålar vexlar mellan 70 och 76, och är vanligen 72 till 74. — Bröstfenan å ögonsidan, hvars längd hos honan utgör hälften eller föga mera och hos hanen omkr. -/a af hufvudets d:o, är af en elliptisk eller aflångt oval och stiedt tillspetsad form, och har 10 till 11 (vanligen 10) strålar. Blindsidans bröstfena, som vanligen är något kortare än, men stundom är lika lång som den å ögonsidan, är mera oval, med föga snedt afrundad spets, och har 9 till 10 strålar. — Btik- fenonia, som hafva sina fästen föga längre fram än bröstfenornas d:o och mellan hvilkaanus är belägen, äro sins emellan lika stora, med längden ungef. lika med eller något litet större än under- käkens d:o, och räcka ungef. till aualfenans början, samt hafva hvardera blott 5 strålar. — Stjert/cnan är temligen stor, och dess längd är hos honan, åtminstone stundom, något mindre och hos hanen äfvensom hos ungen något större än hufvudets d:o, och den är baktill hos de äldre afrundad och hos un- garne i midten vinkligt utdragen eller viggformig. Den har Bergskäddari. 407 15 grenige strålar och å hvardera sidan 3:ne icke greuige stöd- jestrålar. — Fjällen äro temligen små, elniru väl utbildade, och betäcka kroppen på båda sidor, spånlikt lagda, samt sträcka sig på båda sidor långt ut på de vertikala fenorna, och på ögon- sidan äfven långt ut på bröst- och bukfenorna, men å blind- sidan i)å dessa blott emot basen. De äro tunna och släta eller obeväpnade cycloidfjäll, stundom af rundadt oval, stundom af oval och stundom af elliptisk och vid den instuckne änden smalare form, samt ofta bugtiga i den frie kanten. A ögon- sidan äro de största hos ett exemplar af -402 mill:s längd 5 mill. långa, och å blindsidan 3 till 4 mill. d:o. De utmärka sig för Öfrigt der igenom, att kärnan är central och stor och upptager en stor del eller större delen af fjället, och att på grund deraf de koncentriska strecken, ehuru tätt stående, äro jemförelsevis få, och de radiära fårorna vid den instuckne änden äro dels få och dels korta. Bliudsidans fjäll äro i allmänhet smalare än de å ögonsidan. — SkloUmen bildar öfver bröstfenan en mj^cket svag men dock märkbar båge, och går derefter rät långs ryggraden till stjertfenan samt fortsattes till dennas spets. Färgen är mycket vexlande. A ett ovanligt stort och friskt men dödt exemplar hafva vi iakttagit följande fäi-g: Ögonsidan gråbrun, med otydligt begränsade svartgrå större och mindre fläckar, och de vertikala fenorna med samme, ehuru något litet ljusare färg, och rygg- och analfenorua med smal hvitaktig kant. Läpparne inåt ljust köttröde och utomkring gulrödak- tige. Blindsidan hvit, med mörkgrå skuggning vid basen af stjertfenan och med några få mörkgrå mindre iiäckar på huf- vudet. Denna sidas bröstfena något grårödaktig vid spetsen, och ögonsidans d:o af denna senare sidans bottenfärg. Iris blekt messingsgul, med gråaktig skuggning och med mera rent mes- singsgul smal ring närmast pupillen. A ett annat större exem- plar hafva vi å ögonsidan iakttagit en ljust gulbrunaktig färg, med fin bruuaktig punktering och med uägra få större och mindre svartblå rundade fläckar, och af dessa en på ryggfenan. Hos yngre friska exemplar är färgen å ögonsidan ofta ljust rödbrun- aktig eller stundom mörkt rödaktig^), med svartbrun marmo- 1) Enligt Göteb:s och Bohusläns Fauna är den vödaktiga färgvarie- teten sällsyntare än den grågrönaktiga, och der yttras den förmodan, att den förras färg härleder sig frän samma orsak som den rödaktiga färgför- ändringen hos torsken, uemligen frän vistelsen i Florideenias eller de röda algernas region. 408 Slägtet Pleuronectes. reriug och punktering, och hos mycket unga ex. hafva vi iakt- tagit ögonsidan vara brokig af ljust grågult och brunt. Stundom är färgen å ögonsidan hos äldre temligen enfärgadt grågrön- aktig eller gulbrunaktig, eller ock rödbrunaktig med fin och tät mörkare brun punktering, och med den främste delen af rygg- och analfenorna och bakre kanten af locket och underlocket och spetsen af ögonsidans bröstfena gulröda. Sällan går ögonsidans färg till någon liten del öfver på blindsidan. Enligt E. CoLLETT (anf. st.) skilja sig ungarne från dem af Fl. platessa, med hvilka de hafva någon likhet i färgteck- ningen, dels genom sidolinien (förmodligen något mera böjd öfver bröstfenan), dels genom en mera långsträckt kroppsform, dels genom saknaden af tydlige regelmässigt stälde fläckar långs rygg- och analfenorna samt dels genom en längre bröstfena^ hvilken är icke obetydligt längre än bukfenorna. A en 42 mill. lång unge var hufvudet 9 mill. långt, och å en 34 mill. !ång d:o var det 7 mill. d:o. Båda hade fullt utbildad fjäll- betäckning. Stjertfenan hade tydliga tvärband, och fläckarne på kroppen voro otydligt begränsade och icke regelmässigt stälde, samt aflånge. Bottenfärgen var gråhvit, med rödaktig anstryk- ning, och tätt beströdd med svartbrune punkter. Det större exemplaret saknade nästan helt och hållet fläckar på den fär- gade sidan. Bergskäddan har, sä vidt kändt är, icke anträftats vid nå- gon Svensk kust inom Östersjön, men den lär enligt Kröyer samt MöBius & Hetn-cke (anf. st.) under en lång följd af år hafva ett par gånger erhållits i sydvestra delen af nämnda haf i närheten af Kiel och Eckernförde. Enligt N. O. Schager- ^TKö.M ') är den emellertid ej sällsynt i Öresund i trakten af Landskrona, der den torde hafva sin sydlige gräns vid öu Hven, emedan den icke af C. P. åstrum blifvit anträftad vid Lomma i sydlige delen af nämnda sund. I sydligaste delen af Katte- gat, vid Kullen i Skåne fångas den enligt Skand. Fauna alla årstider i så kallade slättegarn, dock icke i mycket stort antal. Stundom kan en fiskarebåt på en gång erhålla ett tjog och stundom 1 till 2 stycken, men stundom ingen. Enligt "Skan- dinaviens Fiskar", så väl som Göteborgs och Bohusläns Fauna är den i Göteborgs och Bohusläns skärgårdar mindre allmän^ 1) Physiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2: dra haft. 1838, p. 310. Bergskäddan. 409 och den fångas derstädes tillsamman med rödspättan på 12 till 16 famnars djup, och vanligen på hårdare botten och i gran- skapet af undervattensberg. Något längre norr ut i skärgården lär den förekomma talrikare, emedan C. Cedekström ^) uppgif- ver, att den är allmän i trakten af Strömstad och är der känd under benämningen Bergflundra. — Enligt K. Collett (anf. st.) förekommer den vid alla Norges hafskuster ända upp till den Kyske gränsen, ehuru i ringa antal i jemförelse med rödspättan. Enligt hvad vi sjelfve iakttagit och enligt hvad Collett äfven anför, torgföres den under hösten temligen talrikt till fisktorget i Christiania, och vi hafva både under hösten och sommaren funnit den vara talrik vid Bergen, äfvensom vi hafva iakttagit, att den icke är sällsynt i trakten af Tromsö. San- nolikt förekommer den i Ishafvet öster ut till Hvita Hafvets mynning, ehuru den enligt A. J. Mela-) är sällsynt vid Eyska kusten af Varangerfjorden^;. — Enligt Kröyek och Faber finnes den vester ut vid Färöarna och Island och är å sist nämnda ställe ganska talrik. Enligt Francis Day och E. Moreau (anf. st.) går den söder ut till kusterna af England och Irland samt till F)'ankrikes norra och vestra kuster ned till Arcachon och Bayonne, ehuru den vid Frankrike är ganska sällsynt. Vid England är den på flera ställen allmän. Den föredrager i allmänhet hård och bergig botten, och hål- ler sig enligt hvad vi vid Bergen erfarit på ringa djup (10 till 20 famnars) under den varmare årstiden, och söker gerna sådana ställen, hvarest finnes ymnig algvegetation. Dess tvär- trubbiga tänder antyda, att den lefver af skaldjur, ehuru dess svalgtänder äro temligen svaga och icke äro så tjenliga till dessas sönderkrossning som de samma hos rödspättan, och man har i dess veutrikel funnit lemningar af skalbärande blötdjur, kräftdjur, maskar och Echinodermer. Enligt "Skandinaviens 1) Ufvers. af K. Vet. Ak:s Förli. 1876, N:o 4, p. 66. 2) Vertebrata Pennica. 3) Enligt Francis Day skulle Steindachner hafva uppgifvit (Sitz- uugsber. d. math. natuvwiss. Classe d. Kais Akad. d. Wissenscb. iii Wien Bd. 80, Le Abth. p. 165) att den äfven förekommer så långt Öster ut som vid Kamtschatka, men den Hundra, som Steind. derstädes, p. 167, uppgif- ver såsom förekommande vid Kamtschatka, är en ny art, Pleiir. palkmi, Steixd. som S3'nes komma mycket nära Pleur. platessa. Pleur. microce- 2)halus beskrifves visserligen äfvenledes af lionom derstädes, men endast ef- ter exemplar frän Edinburgh. 4:10 Slägtet Pleurouectes. Fiskar" skall dess lek inträffa i Juni månad i Kattegat, och enligt Skandinavisk Fauna vid Kullen i Juli månad, och vi hafva i slutet af sist nämnda månad erhållit den nyligen ut- lekt vid vestra Norge. Enligt Francis Day leker den vid England i Maj och Juni. Då vi i November månad haft tillfälle att i afseende på smakligheten anställa jemförelse mellan stora exem- plar af denna flundra och rödspättan, hafva vi funnit, att den är lösare i köttet och ej så smaklig som denna senare. Det samma anföres äfven i Skandin:s Fiskar, men andre hafva upp- gifvit den såsom särdeles smaklig. Den fångas tillfälligtvis i skädde- eller flundregarn tillsamman med rödspättan Pleurouectes glacialis, Pallas Analtcujg förefinnes. SidoUnien är nästan rät. Största kroppsliöjden innehålles ^'/a ^^^^ ^^U 90''' * totallängden. Bakom ögonen är en ruggig eller sträf, böjd och baktill bredare och afbruten rygg. Fjällen äro myc- ket små och glesa, och de på ögonsidan i bakre kanten taggiga, men inga taggige knölar finnas vid basen af rygg- och analf enarna eller vid sido- linien. Ef. 50—57; af. 36-41: bif. 9—11; bf. 6; sljf. 2 -3 -f 12-13 + 3. Pleuronecfes glacialis. Pallas : Eeise durcli verschiedeiie Provinzen des Russiächen Pveichs, 3:ev Tlieil, Aiihang, pag 706. — 1776 „ „ Idem: Zoograpbia Eosso-Asiatica, vol. IILtiuin. pag. 424. — 1831. „ cicatricosus, Idem: ibui, „ glacialis, EichakdsoN: Fauna Boreali-Ainericana. Part. III, pag. 258. - 1836. Platessa glahra, D. H. Storer; Proceed. of the Boston Society of Natiiral Histoiy, vol. I, pag. 130. — 1843. (Vav. Americana). „ dwinensis, \Y. LilljeborG: Bidr. till Norra Rysslands och Norriges fauna, etc; Kongl. Vet Akad:s Handl. 1850, sednare afdelningen. pag. 306, tab. XX, fig. 1 & 2. - 1852. „ „ S. Nilsson: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 617. — 1855. Fleuronectes franklinii, A. GtJNTHER: Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. IV, pag. 442. - 1862 „ dvinensis, IdkM: ibni. Pleurouectes glacialis. 411 Fhitessa ylahnt, D. H. StoreR: Histoiy of tbe Fishes of Massa- chusetts; Meraoiis of the American Acadeiny of Arts and Sciences, new series, vol. VIII, Part. II, pag. 393, pl. 31, fig. 1. — 1863. r dfineiisis. A. J. Malmgren: Kritisk Öfversigt af Finlands Fisk-fauna, pag. 26. — 1863. Pleuroncctes ,. A. J. Mela; Vertebrata Fennica. pag 307 — 1882. „ glaher. Jordan & Gilbert: Synopsis of the Fishes of North America, pag. 836. — 1882. „ glacialis, IdeM: ibm pag. 837. r glaher, F. A. Smitt ; ''Special Catalogue" öfver den Sven- ska afdelningen i den stora internationella fiskeri- utställningen i London 1883, pag. 177. — 1883. Anm. Uti den ofvan citerade afhandlingen hafva vi yttrat, att Pia- tessa dwinensis kominer nära Fleuronectes cicatricosus, Pallas, och sedan Jordan & Gilbert utrönt, att denna sammanfaller med PL glacialis, Pallas. (för hvilket äfven den nära öfverensstämmelsen mellan de bada af Pallas gifna beskrifningarna talar) och blott är att betrakta såsom en form af Storers Platessu glabra, och då den af Pallas fih-st beskrifna Pletir gla- cialis således i de arctiska hafven har en mycket vidsträckt geografisk ut- bredning, och ursprungligen blifvit funnen så nära Hvita Hafvet, som myn- ningen af floden Ob och stranden af Chariska Hafvet, samt på en lokal, som liknar den, der den i granskapet af Archangel förekommer, tveka vi icke, att anse var Platessa dwinensis såsom synonym med den, och att alla de olika citerade artnamnen blott representera en art, som således bör er- hålla det af Pallas först gifna namnet, hvilket dessutom är särdeles be- tecknande med afseende på dess glaciala utbredning. Den af Pallas i Zoogra]»hia Eosso-Asiatica lemnade beskrifningen grundar sig sannolikt på ett torkadt exemplar. Beskr. Den är af obetydlig storlek, och bland talrika exemplar, som vi sett, hafva vi icke funnit något, som i totallängd öfverstiger 190 mill. Uti sin resebeskrifning uppgifver Pallas dess längd till '"dodrautalis" eller omkr. 225 mill., men det af honom i Zoogr, Eosso-Asiatici beskrifna exem- plaret var blott 4 tum 6 linier (Rhenl. m.) eller omkr. 110 mill. hingt. Den Amerikanske formen tyckes blifva något större, emedan Jordan & Gilbert uppgifva dess längd till 10 Amerikanska tum, eller omkr. 255 mill. För att antyda i hvilken mån proportionerna vexla, meddela vi här mått å 2;ne exemplar från Archangel A Q BO Totallängd 189 mill. — 155 mill. Största kroppshöjd 69 » — 60 )i Störste tjockleken 16 » — 14 » Stjertens höjd vid slutet af rygg- och anal- fenorna 16 d — 15 )i Afstånd mellan spetsen af underkäken och anus 54 » — 43 » 412 Slägtel Pleuronectes. Hufviulets längd fniii uiiderkäkeiis spets till bakerste kanten af locket 46 mill — 37 mill. Underkäkens längd å ögonsidan 16 » — 12 » Afstånd mellan nosspetsen och nedra ögat . . 8 » — 6 '/j » Ufra ögats längddiameter 7 '/2 » — 6 » Nedra d:o d;o 6 « — 5*2* Mellanbalkens mellan ögonen minsta bredd . . 2' ,, » — 2 » Eyggfenans största höjd 19 » — 15', 2 » Afstånd mellan rygg- och stjertfenorna .... 1.5 » — 10 » Analfenans största hfijd 20 » — 15 » Ögonsidans bröstfenas längd 22 » — 18 » Blindsidans d:o d;o 21 0 — 17 » Ögonsidans bukfenas d:o 15 b — 13 » Bliudsidans d:o d:o 17 » — 11*2» Stjertfenans längd 34 » — 29 » Med fränräkning af de vertikala fenorna och den bakre delen af stjerten, har den en oval och framtill temligen tillspetsad kroppsform, och största kroppshöjden, som är belägen något fra.mom midten af afståndet mellan underkäkens spets och basen af stjertfenan, innehälles ungef. 2^;^ till 2^/^ ggr i totallängden enligt de gifna måtten'), och störste tjockleken, öfver den u bakre delen af hufvudet varande längsgående rj-ggen, inne- hälles omkr. 4 '/j ggr i största kroppshöjden. Stjertens höjd vid slutet af rygg- och analfenorna innehälles 4 till 4 ','3 ggr i sist nämnda höjd, och afståndet mellan underkäkens spets och anus är större än hutvudets längd, och auus har sitt läge på bukkanten och ungef. niidt under bröstfenornas fästen. Kroppen är jeinförelsevis temligen tjock samt ä ögonsidan tydligen konvex och å blindsidan plan. — Hufvudet är temligen stort, och dess längd innehälles omkr. 4 ggr eller föga mera i totallängden^). Munnen är liten, med starkt uppstigande munspringa och med både munvinkeln och bakre änden af öfverkäksbenet framom nedra ögats framkant, ehuru den senare änden är obetydligt framom den Bakre änden af underkäken är ungef. midt under nämnda öga, och ögonsidans underkäksgrens längd utgör ungef. ',.3 eller föga mera af hufvudets d:o. Under hakvinkeln är en liten och trubbig knöl. Underkäken räcker såsom vanligt något litet framom den öfre d:o, då munnen är sluten. Nosen är icke så synnerligen 1) Euligt Jordan & Gilbert iuuehålles å den Amerikanske for- men största kroppshöjden blott 2:ue ggr i totalläugdeu, men Prof. F. A. Smitt har godhetsfullt meddelat oss en omsorgsfullt utförd teck- ning af ett mindre exemplar af denne form, enligt hvilken största kroppsböjden innehälles 2 ' ., ggr i totallängden. Sannolikt äro de äldre och större iudividerne något högre än de yngre, såsom det i allmän- het är förhållandet inom alla arterna af detta slägte. 2) Euligt de båda nämnde författarne skulle hufvudet å den Ame- rikanske formen blott innehållas 3 ^ ,, ggr i totallängden, meu å den nämnde teckningen innehälles det 4'/^ ggr i den samma. Pleuronectes glacialis. 413 kort, och afständet mellan nosspetsen och neclra ögat är väl så stort som öfra ögats längddiameter, hvilken är något litet större än den å det nedra d:o, och innehålles onikr. 6 ggr i hufvudets längd. Ögonsidans näsborrar äro såsom vanligt belägne framom mellanbalken mellan ögonen och äro temligen långt åtskilde. Den bakre, som är elliptisk och onigifven af en något uppstående hudkant, är belägen ofvan främre orbitalkanten, och den främre, som är omgifven af en ganska hög tub, med snedt afskuren öpp- ning, har sitt läge nära intill bakre kanten af öfverkäkshenet. Blindsidans näsborrar äro mindre och belägne nära intill hvarandra på hufvudets öfra sida, framom ryggfenan, dock något litet in pä blindsidan, och den främre, som äfven här är omgifven af en liten tubformad hudtlik, har sitt läge framom den bakre. Det nedra ögat sitter något längre fram än det öfra, som sitter nära intill hufvudets öfre kant, men dock icke med sin öfre profil räcker öfver denne, och mellanbalken dem emellan, som är slät och konvex, är smal, sä att dess minsta bredd utgör ungef. '/g af det öfra ögats längddiameter. Från bakre delen af mellanbalken går till sidoliniens början en böjd ruggig rygg, som är bredare baktill, der den slutar med 2:ne åtskilde knölar, af hvilka den bakerste sitter på posttemporalbenet. På bliudsidan är en motsvarande inen mindre och endast ä knölarne rug- gig rygg. Locket och underlocket bilda en ganska starkt bakåt utstående och vid spetsen afrundad flik ofvan bröstfenans bas, och underlocket är under den förre och framom den senare grundt urbugtadt i bakre kanten. Förlocket är nästan smalt halfmånformigt, ined främre kanten i niidten starkare och nästan trubbvinkligt konkav, och med den bakre kanten niidt emot denne konkavering mycket grundt urbugtad, och med halfmänens ändar smale och i bakre kanten ojemne. Bakre och undre kauterne af under- och mellanlocken bilda en jeran cirkelbåge. Gälöppningarne äro icke mycket store, men sträcka sig dock upj) något öfver bröstfenornas fästen. De båda gälhinnorna äro förenade under gälnäset och bilda der en gemensam tunn och temligen bred, fri hudflik, och hvardera gälhiunan har 7 strålar. Bakom gälhinnornas förening bilda båda nyckelbenen och basi- branchiostegalbenet en fri framåt rigtad spets. Hufvudet är pä ögonsidan betäckt af glesa fjäll, med undantag af nosen framom ögonen, käkarne och hakan, och på blindsidan är det naket, med undantag af några få fjäll på locket och förlocket samt på dess öfre kant under interspinalbenen å den främre delen af ryggfenan, - Tändernn äro temligen små, å blindsidan tätt sittande samt tvärtrubbiga och liknande dem hos rödspättan. Få ögon- sidans mellankäksben hafva vi räknat 4 till 5 och på samma sidas under- käkshalfva 6 till 7, hvilka senare icke sitta så tätt. På blindsidans mel- lankäksben hafva vi räknat 17 till 18, af hvilka den främsta är något skild från den följande, och på samma sidas underkäkshalfva 23 till 25, af hvilka de 2 till 3 innersta äro något isolerade. Svalgbenens tänder ärO trubbiga och de flesta mer eller mindre knöllika och plattade samt liknande dem hos rödspättan. De 3:ne bakre öfre svalgbenen å hvardera sidan äro såsom vanligt tandbäraude, och af dessa är det mellersta, som är det största, be- väpnadt med 8 tänder, sittande i 2:ne rader, med 5 i den bakre raden och 3 i den främre d:o, och af dem äro de 6 mycket st()rre än de andra 2:ne 41-4 Slägtet Pleuronectes. och störst af alla, samt korta, breda och plattade. Det främsta och det bakersta af dessa svalgben bär hvartdera blott en enkel rad af tänder, till ett antal af 8 till 9, af hvilka de inre äro större och trubbigare än de yttre. De undre svalgbenen äro af en trubbvinkligt triangulär form, med den trubbige vinkeln rigtad inåt och bakåt, och hvartdera beväpuadt med 24 till 28 tänder af samme torm som de på de öfre svalgbenen. De tän- der, som sitta på den främre delen af dessa ben, och i synnerhet de vid den trubbige vinkeln och strax framom den vid inre kanten, äro störst och likna de största på det mellersta öfra svalgbenet. — G älräf ständerna å den ytterste gälbågen äro glesa, koniska, tillspetsade och krökta inåt och till antalet 11 till 12. — Bygyfenon börjar något litet in på blindsidan^ ofvan midten af öfra ögat, och slutar på ett afstånd från stjertfenans yt- terste stödjestråle, som är föga mindre än underkäkens längd å ögonsidan. Den har sin största höjd, som är ungef. lika med eller föga större än stjertens höjd vid slutet af rygg- och analfenorna, vid och strax bakom början af den siste '/g af dess längd Den har 50 till 57 strålar, som alla äro enkle eller icke grenige och med sine spetsar räcka något utom fen- hinnan. — Analfenan, framom hvilken är en spetsig analtagg, börjar ett litet stycke bakom anus och på ett afstånd från underkäkens spets som är något mindre än största kroppshöjden, samt slutar under slutet af rygg- fenan, och har sin största höjd, som är i det närmaste lika med den samma å nämnda fena, ungef. vid sin midt ocli midt emot den å den senare fe- nan. Den är af samme byggnad som ryggfenan och har 36 till 41 strålar. — Bröstfenan å ögonsidan är af en oval och baktill snedt afrundad form, och dess läugd är föga mindre än '/j ^f hnfvudets d;o. Den har 9 till 11 strålar, af hvilka ungef. 5:te till 8:de äro tvågrenige. Bröstfenan å blind- sidan är obetydligt kortare än den förra och är mera reguliert oval, samt har samma antal strålar, af hvilka dock ingen är grenig — Biilcfenorna, som äfven äro ovala eller bredt elliptiska och något tillspetsade och som äro fastade under främre kanten af bröstfenornas fästen, räcka ungef. till analfenans början ocii äro kortare än bröstfenorna, och deias längd utgör stundom ungef. V3 och stundom något mera af dessas d;o, och blindsidans bukfena är stundom något längre och stundonr något kortare än ögonsidans d:o. De hafva hvardera 6 strålar, af hvilka 2:dre till 4:de, räknade ned- ifrån, äro längst och stundom den 4;de å ögonsidans bukfena är tvågrenig, och de öfrige icke äro grenige. — Stjertfenan. som är tvär, med afrundade hörn och hvars längd utgör något mera än ^/j af hufvudets d:o, har 12 till 13 tvågrenige strålar och ofvan 2 till 3 ocii nedan 3 icke grenige stöd- jestrålar. — Fjällen äro mycket små och tunna samt glest sittande, och (le pä ögonsidan äro temligen likformigt utbredda öfver kroppen, med un- dantag af buken, hvarest de äro glesare och mera rudimentära samt saknas längst ned emot bukkanten På de mellerste delarne af rygg- och anal- fenorna sträcka de sig å nämnda sida långt ut på fenstrålarne, och de före- hnnas äfven på stjertfenan närmare basen, men saknas å bröst- och buk- fenorna På blindsidan äro de i allmänhet väl si små som på ögonsidan, och äro mycket glesa på buken och analfenans interspinalbenstrakt samt saknas på rygg- och analfenorna, och förefiniias i ringa mängd närmare rieuronectes glacialis. 415 basen å stjertfenan. De största på stjerteii å ögonsidaii hos det 189 mill. långa exeinplari'et hafva uiigef. 1 milhs Uingddiaineter, och å de samina pa blindsidan är nämude diameter ungef. ^,,, mill. De å ögonsidaii äro af en rundad, rundadt oval eller ock oval forin, med tätt stående koncentriska strimmor samt ä den instuckne delen talrika och större delen af fjället upptagande radiära och undulära fåror, och med kärnan belägen nära den frie bakre änden, som ofta är nästan tvär samt, med undantag af större delen af de på buken sittande fjällen, är beväpnad med 2 till 5 ganska grofve taggar, hvilka göra att denna sida kännes något sträf, utom på buken. Blindsidans fjäll äro i allmänhet mera rundade och sakna taggar '). — Sidolinicn bildar en nästan omärklig båge öfver bröstfenan och går för öfrigt rät längs lyggraden samt sträcker sig ut till stjertfenans spets. Till stjertfenans bas hafva vi i den samma räknat 74 till 75 fjäll. — Färgen på ögonsidan är grågulaktig eller gulbrunaktig, med en del mer eller mindre tydlige mörkare molnfläckar, och rygg- och analfenorna hafva stundom tyd- lige brunaktige fläckar. Blindsidan är hvitO- Denna art är mycket vida utbredd i norra Ishafvet äfvensoai i nord- ligaste delen af Stille Oceanen och i nordvestre delen af Atlantiske Ocea- nen. Vi liafva 1848 i Juli månad iakttagit den i förening med Pleiir. flesiis talrikt torgförd i Arcbangel. fångad i mynningen af floden Dwina och i Hvita- Hafvet der i närheten, och den tyckes vara allmänt utbredd i detta haf, emedan A. J. Malmgren (anf. st.) erhållit den från Kem vid det samma. Möjligen kan den äfven blifva anträffad vid den Murmanska kusten och i Varangertjorden vid det nordLigaste Norge, och derför hafva vi ansett oss böra upptaga den här, för att fästa uppmärksamheten på den. Pallas hade erhållit den dels från stranden af Chariska Hafvet och från floden Obs mynning, der tagen af Basil Sujbf, och dels från hafvet mellan Kamtschatka och N. Amerika genom Mebk, och enligt den citerade kata- logen öfver den Svenska afdelningen i den internationella fiskeriutställnin- gen i London 1883 har den under Vegas expedition erhållits vid Najtschkaj i närheten af detta fartygs öfvervintringsplats. Enligt Jordan & Gilbert förekommer den vid Alaska äfvensom vid nordristra kusten af N. Amerika, å senare lokalen den Amerikanske, Pleur. (jhthcr benämnde formen. Den glaciale formen (under namn af Fleiir. franklinii, Gunther) liar under den arctiska expeditionen med Herald, under Franklins ledning och med Kichard- SON. äfven erhållits vid N. Amerikas Ishafskust. Således kan den nära nog betraktas såsom circumpolar. — Om dess lefnadssätt är intet kändt. Enligt livad Pallas anför och enligt hvad vi erforo vid Archangel, håller den sig i granskapet af långgrunda stränder. • 1) Enligt Jordan ..^ Guuert sakna honans fjäll hos deu Ameri- kanske formen taggar, meu så är ej förhållandet med den Sibiriske eller den från Hvita Hafvet varande formen. 2) Hos den Amerikanske formen är färgen å ögonsidan gråbrun- ;',ktig, med mörkare brunaktige molnfläckar och med svartaktige fläckar pä rygg- anal- och stjertfenorua. 41 (i Slägtet Solea. IV. Slägtet Solea. Quensel. 1800. (Koiigl. Vetenskaps Acadeaiiens nya Handlingar, Tom. XXVll, tVn- ar 1806, pag. 229. — 1806). Munnen är liten, med Italfniånformig, i Imfvudets iindre brädd och mer eller mindre långt halcom nosspetsen inshuren och å hlindsidan något vriden munspringa, och med hälxCirne på nämnda sida mera idbildade och endast der tandheväpnode, med små TiardJiht sittande tänder. Inga tänder på ploejhenet eller gombenen. Högra sidan är ögonsida^ och det öfra ögat sitter längre fram än det nedra. Ryggfenan börjar framom Öfra ögat, och den och anedfenan äro distinJda från stjert- fenan. Ingen analtagg. Fjällen äro små och taggbärande. Gälhinnorna äro förenade under gälnäset, och hvardera har 7 strålar. Appendices pyloricce saknas. Detta slägte omfattar enligt GIjnthek^) nära 40 kända arter, och representanter för det samma förekomma i alla tem- pererade och tropiska zoner, med undantag af de södre delarne i den södra tempererade zonen, hvarest slägtet saknas. Några ingå eller vistas i färskt vatten. De föredraga i allmänhet sandig och grusig botten, och äro icke djupvattensfiskar. 9 arter tillliöra Enropas och 4 d:o Englands fauna, men hittills har blott 1 blifvit anträffad vid vår Skandinaviska nord. 1. Solea vulgaris, Qcensel. Tungan eller Sålan. Båda näsborrarne på blindsidan små, ehuru den främre är något större och tydligare tubformad, men denne senare har ingen krans af papiUcr vid tubens mynning. Bröstfenorna å båda sidor väl täbiJdade, och mumien är belägen ett godt stycke bakom nosspetsen. Den bakre näsborren å blindsidan sitter långt bakom och något högre än den främre. Kf. 72—87; af. 60— 78; brf. 8—9; bf. 5; stjf. 3 + 14 + 8. 1) Introduction to tlie Study of Fishes, p. 558. I detta häfte in nehåll na arter. Sid. Lycodes esmarkii G. B fiigidus )t). » sarsii 2ri: » murarna 25. Gadus callaiias 31. » aegleiiiuis 54. j) merlangus 61. » luscus 68. » miQutus 76. » virens 83. » pollachius 92. » esmarkii 98. » saida 103. B poutassou 112. » navaga 117. Merlucius smiridus 12('. Molva vulgaris 131. » byrkelauge 139. Lota vulgaris 147. Phycis bleunioides 156. Onos maculatus 164. » septemtrionalis 172. B cimbrius 17ö. » mustela 185. Rauiceps raninus 195. Bvosmius brosme 202. Sid. Amruodytcs lanceolatus . ... 211. » lancea 221. B cicerellus 228. Fifirasfer dentatus 234. Rhodicbtbys regina 238. Macrunis fabricii 242. B coelorhynchu.s .... 253. Corypbajiioides rupe.stris . . . 259. Malacocepbalu.s Ifevis 273. Hippoglossus vulgari.s 282. B hippoglossoides 295. Hippoglossoides platessoides 299. Bothus maximus 305. B rhombus 319. Arnoglossus laterna 329. Zeugopterus norvegicus .... 336. B megastoma .... 341. B unitiiaculatus . . . 349. B punctatua 350. Pleuronectes platessa 358. B flesus 376. B cynoglossu.? .... 386. B limanda 394. B microcephalus . . 402. B glacialis 410. Solea vulgaris 416. Rättelser och tilläffs:. Sid. 90, och 13:de raden nedifrån står Viret — läs Veiret. Till sid. 254, anmärkningen, tillägges: Ett exemplar hav enligt GDnther (rroceed. of the Roy. Society of Edinburgh, vol. XI, pag. 680) blifvit taget mellan Shetland och Färöarna. Till sid. 280 och 10:de rad. uppifrån, efter ordet öfverkäken, till- lägges: å båda sidor ungef. lika. Sid. 318 och 9:de raden upi)ifr. står mocoiicns — läs macoticus. Femte häftet, som afslutar andra bandet, utkommer 1887, Pris 5 kronor. De tre föregående häftena 10 kronor. fpsrihi, Kdv. Beilings baktrjckeil, 1886. ■yi u.é:/o. 'su W. Lilljeborg, Fauna. n GES OCH NORGES FISKAR AF W. LILLJEBORG ZOOL. 1'1!0FKS.S0K EMIiRITUS FEMTE HÄFTET ~$^^f-$- Btl UPSALA W. SCHULTZ Tuiiffan eller Sålan. 417 Pleuronectes Solea, Dre Zimge, Solea vuhjaris. Pleuronectes Solea, Solea vulgaris. Pleuron ectes So lea . Solea vulgaris. Linné; Fauna Svecica. ed. ll:da pag. 116. — 1761. Bloch: Naturgesch. der Fische Deutschlands, 2:ter Theil, pag. 42, Taf. 45. — 1783. QUENSEL : Försök att närmare bestämma etc. Svenska Altenia af Flundreslägtet; Kongl. Vet. Akad-.s nya Handl. Tom. XXVII, för år 1806, pag. 230. - 1806. S, Nilsson: Prodromus lchth3'ol. Scandin. pag. 60. - 1832. GoTTSCHE: Die seeläiidischen Pleuronectes-Arten; Ai- chiv fiir Naturgesclnchte, l:er Jahrg 2:er Bd., pag. 182. - 1835. W. v. Wright & C. U. Ekström: Skandims Fiskar af W. v. Wright, B. Fries, C. U. Ekström & C, J. Sundevall. 7:de häftet, pag. 165, pl. 39. — 1842. H. Kköter: Danmarks Fiske, 2:det Bd. pag. 467. — 1843-1845. S. Nilsson: Skandiu. Fauna. 4:de delen, Fiskarna, pag. 651. 1855. W. Yarrell: History of British Fishes, 3:d edit. (Eichardson i, vol. 1, pag. 657. — 1859. A. GuNTHEB: Catal. of the Fishes in the British Mus, vol. IV, pag. 463. - 1862. E. COLLETT: Norges Fiske. pag. 148. — 1875. A. W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 532. — 1877. R. CoLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N;o 1, pag. 83. - 1879. ,. „ E. MOREAU: Hist nat. des Poiss. de la Fraiice. T. III, pag. 304. — 1881. Francis Dat: The Fishes of Great Britain & Ire- land, vol. II, pag. 39, pl. 106. — 1880-1884. ,. ,. MÖBIUS & Hejncke: Die Fische der Ostsee, pag. 100. - 1883. Dess vanliga namn vid Skånes vestra kust är Tunga och stundom Sandtunga, och i Bohuslänske skärgården benämnes den vanligen Sala, hvilket namn, jemte det först näranda. redan anföres af Linné, och antyder enligt folktron dess form af en skosula, men kan möjligen, liksom det fran- ska namnet Sole, härleda sig från det latinska ordet eller namnet Solea. Undantagsvis benämnes den derstädes enligt Göteb:s och Bohushs Fauna Tonga eller Tånga. Beskr. Dess totallängd öfverstiger hos oss knappast 18 tum dec.m. eller 540 milL, och de fullvuxna exemplaren äro vanligen 300 till 400 mill. långa. I England har man någon gång erhållit exemplar, som varit omkr. 2 fot eller 600 mill. långa, eller t. o. m. ännu ett par engelska tum längre, och vägt Lilljeborg : Fiskarne. II. 27 lAnnéi, vulgaris, 418 Slägtet Solea. 7 — 9 eng. skålpund. Kroppsformen är elliptisk eller aflåugt oval, och smalare baktill än framtill, hvarest den är afruiidad. Största kroppshöjden, som hos honan är belägen ungef. vid slu- tet af l:ste V3 af totallängden och hos hanen något längre till- baka, innehålles hos henne omkr. 3 och hos honom omkr. 3^/3 och hos de yngre omkr. 3V4 ggi' i totallängden i). Kroppen är temligen tunn, och störste tjockleken, som stundom är be- lägen vid locken, stundom vid buken och stundom strax bakom hufvudet vid ryggraden, innehålles omkr. 6 ggr i största kropps- höjden-). Sedd från sidan, afsmalnar kroppen temligen lång- samt bakåt, och stjertens höjd vid stjertfenans bas innehålles hos honan omkr. 4V21 hos hanen omkr. 5 och hos de yngre föga mera än 4 ggr i största kroppshöjden. Anus har sitt läge något in på bliudsidan och ungefär under bakre kanten af loc- ket, och afståudet mellan nosspetsen och den är ungef. lika med hufvudets längd. Strax bakom anus är genitalöppningen, och på ögonsidan midt emot den senare är en temligen lång men smal urethralpapill. — Hufvudet är temligen litet, och dess längd innehålles hos honan omkr. 5 '/g, hos hanen omkr. 6 och hos de yngre omkr. 5 72"~*^ ggi" i totallängden. Hufvudet har, sedt från sidan, en egendomlig form, derigenora att nosen fram- till är afrundad och munnen bildar en halfmånformigt böjd springa undertill å detsamma, ett stycke bakom nosspetsen. Det är framtill afsmalnande, med öfre och undre profilerne kon- vergerande ungefär lika mycket, men den öfre är bågböjd och den undre nästan rät. Den afrundade nosen har höjden betyd- ligt större än längden, eller afståndet mellan nosspetsen och nedra ögat, hvilket senares diameter hos äldre innehålles 3% till 3^/^ och hos yngre föga mera än 3 ggr i hufvudets längd. Munnen är liten, och på ögonsidan, hvarest den icke är vriden, räcka både munspringan och öfverkäksbenet tillbaka ungef. midt un- der det nedra ögat. På blindsidan är munspringan starkare böjd och något vriden samt baktill icke fullständigt sluten, och underläppen bildar här på midten en fri och rörlig flik. Då nosen äi- framstående, är det naturligt, att öfverkäken skjuter 1) Hos ett yngre exemplar frän Medelhafvet hafva vi funnit kropps- formen smärtare, och största kroppshöjden inneliöUs S^/^ ggr i total- längden. 2) Mycket feta och stora exemplar kunna möjligen vara något tjockare. Tungan eller Sålan. 41iJ framom deu undre d:o, men bådas tramkanter passa tillsamman, då munnen är ^sluten. Ögonsidans näsborrar sitta nära intill hvarandra, strax framom uedra ögat och nära intill muusprin- gan. Båda äro tubformade, men tuben å den främre är större och regulier, med en liten öppning i spetsen, och den å den bakre, som sitter litet högre upp än den främre, är sned och helt låg nedtill, och med större öppning. Blindsidans näsborrar äro äfven båda tubformade, och tuben å den främre är likaledes här märkbart större och mera fullständig och regulier än den å den bakre, och dess öppning är apical och enkel samt icke omgifven af någon krans af papiller, men desse näsborrar af- vika från de föregående derigenom att de förete ett annat läge och äro långt åtskilde. Den främre sitter ett godt stycke of- van midten af munspringan, och den bakre sitter långt bakom och något ofvan den förre, så att afståndet dem emellan är unsef. lika med det samma mellan den främre och nosens fram- kant. De tätt sittande hudpapillerna eller skäggtrådarne göra, att den bakre näsborren är temligen svår att finna. Ögonen äro små, med längddiametern större än den vertikale d:o, och hos båda ungef. lika, och utgörande hos äldre ungef. '/^ och hos yngre Ve ^.f hufvudets längd, och iris har ingen i pupillen ut- skjutande lob. De sitta ganska långt åtskilda, så att mellan- balkens dem emellan minsta bredd hos äldre är större än och hos yngre ungef. lika med V2 ^^ endera ögats längddiameter, och den fjällbetäckta hudens bredd dem emellan är ungef. lika med nämnde diameter hos äldre, och något mindre hos yngre. Mellaubalken mellan ögonen är något plattad. Det öfra ögat sitter något längre fram än det nedra, och, ehuru till en del ofvan venstra sidosilbenet, dock ett godt stycke under hufvudet& öfre kant och ryggfeDans bas, till följd deraf att denna fenas interspinalben äro långa, och det har sitt läge under dessa. Det nedra ögat sitter strax ofvan munspringan. Locket och underlocket bilda en föga märkbar, afrundad, af huden betäckt lob ofvan bröstfenans bas, och det senares bakre kant är föga urbugtad framom nämnde bas. För lockets nedre bakre hörn, ehuru till följd af den betäckande huden föga synligt, är nä- stan rätvinkligt å ögonsidan, men aftrubbadt, och å blindsidan afrundadt. Gälöppningarne äro temligen små, och sluta upp- till vid nedre delen af bröstfenans bas och nedtill strax framom bukfenornas d:o. Gälhinnorna äro förenade under gälnäset och 420 Slägtet Solea. bilda der eu gemensam temligen bred fri och tuuu hiidflik eller hinua, och hvardera har 7 strålar. Bakom gälhinnornas före- ning är en mycket kort och trubbig, af nyckelbenen och basi- branchiostegalbenet bildad, föga framstående och framåt rigtad spets. Hufvudet är på ögonsidan öfver allt tätt tjällbetäckt. med undantag af läpparne. På blindsidan är hufvudet, i syn- nerhet framtill, upptill och nedtill betäckt af tätt sittande till- spetsade och mjuke och korte och emot basen temligen tjocke hudtrådar eller så kallade skäggtrådar, som sträcka sig ända fram till kanten af nosen, och pä den bakre delen är det täckt af mer eller mindre sträfva eller taggiga fjäll. Läpparne, som å denna sida äro tjockare, förete svaga spår till hudtrådar. Den hufvudet betäckande huden är, liksom den för öfrigt å kroppen varande, tjock och stark. Från främre delen af sidolinien utgår på öfre delen af hufvudet en rad af slem porer, som baktill bildar en stark bakåt böjd båge, och derefter går framåt, nästan pa- rallel med hufvudets öfre kant, till fram emot nosspetsen. — Tänderna äro små, något olikstora (de yttre större), smala, tillspetsade, syllika och något böjda samt rörligt fastade, och saknas helt och hållet på ögonsidan äfvensom på plogbenet och gombenen, och förefiunas endast på de bakre delarne af blind- sidans mellankäksben och underkäkshalfva, på hvilka de äro kardlikt sittande. Svalgbenständerna äro något gröfre än de andra och till eu del icke så spetsiga, eller nästan trubbiga, men äfven de kardlikt sittande på det större mellersta och det bakre öfre tandbärande svalgbenet å hvardera sidan, samt bil- dande ett par irreguliera rader på det främsta öfre taudbärande svalgbenet å hvardera sidan och äfvenledes på de båda smala och lineära undre svalgbenen. Gälräfständerna äro rudimentära, glesa och kuöUika. — Ryggfenan börjar på öfre kanten af no- sen, framom öfra ögat och sträcker sig bakåt, liksom analfenan, ända till grauskapet af stjertfenans bas, med hvilken den ge- nom fenhinna är sammanbunden, dock så, att de äro fullt di- stinkta från hvarandra. Den höjer sig framifrån liksom den sänker sig bakåt mycket långsamt, och den är jämförelsevis låg, så att dess största höjd, som hos honan är belägen obetyd- ligt bakom förste '/s och hos hanen något framom midten af dess längd, och som bibehåller sig å temligen många strålar, utgör mindre än Vo i^^^n mera än V3 ^^ hufvudets längd. Den liksom de andra fenorna, är inhöljd i tjock hud, och har 72 till Tungan eller Sålan. 421 87 (vanligen 74 till 80) strålar, som alla äro mer eller mindre grenige och med sine bakåt böjde spetsar räcka något litet utom fenhinnan. — Analfenan, som börjar vid anus och un- der basen af bröstfenorna och slutar under ryggfenans slut, är af samme byggnad och höjd som denna, och har sin största höjd ungef. midt emot dennas d:o och hos honan föga bakom den första ^/^ af dess längd och hos hanen ungef. vid slutet af den förste ^^3 af den samma. Den har fiO till 73 (vanligen (iO till (i()) strålar, som alla äro mer eller mindre grenige. — Bröstfenorna äro små och något större hos hanen än hos ho- nan, och ögonsidans bröstfena vanligen något litet större än blindsidaus. Hos hanen utgör ögonsidans bröstfenas längd un- gef. ^/i2 och hos honan något mindre än 1/3 af hufvudets längd. Båda äro hos honan af en oval form och hos hanen är ögon- sidans af en elliptisk, trubbigt tillspetsad form, och blindsidans oval. Deras strålar äro 8 till 9, som vanligen, med undantag af den ytterste å h vardera sidan, äro tvågrenige. — BuJcfenorna äro ännu mindre, men räcka dock något bakom analfenaus bör- jan, samt äro fastade något framom bröstfenornas fästen. De äro båda af ungefär samma längd, hvilken hos honan är endast obetydligt mindre än ögonsidans bröstfenas d:o och hos hanen utgör ungef. ^4 ^f den samma. De hafva i allmänhet 5 strå- lar, som alla äro tvågrenige. — Stjertfenan är liten och af- rundad, och dess längd utgör ungef. -/s ^f hufvudets d:o. Den har 14 grenige strålar och ä hvardera sidan 3:ne icke grenige stödjestrålar. — FjäUen äro små, men dock icke mycket små ctenoidtjäll, samt betäcka kroppen, spånlikt lagda, å båda sidor och sträcka sig å båda dessa äfven långt ut på fenornas strå- lar. De äro fast sittande och temligen fasta och styfva, samt på båda sidor af kroppen äfvensom på hufvudet af en mer eller mindre aflång, nästan rektangulär form, med den bakre frie änden, som å yttre sidan har ett taggigt fält, med de störste taggarne vid kanten, något afrundad och med den främre in- stuckne änden stundom konvex, stundom tvär och stundom ur- bugtad. De, som sitta på fenstvålarne, äro tillspetsade vid den frie änden, och af en långsträckt triangulär form. A ett 357 mill. långt exemplar äro de största å ögonsidan på stjerten un- gef. 4 mill. långa och 2 mill. breda, och de på blindsidan äro föga mindre. A en del sitter kärnan nära den bakre änden och å andra längre derifrån, och alla hafva dels något glesare kon- 422 Slägtet Solea. centri?ka och dels ytterst fina och irreguliera vågiga strimruor, och temligeii talrika radiära fåror vid den instuckne^^änden. De ytterst fina vågiga strimmorna äro belägna dels på det af de radiära fårorna upptagna fältet och dels på kärnan. — Sido- linien är rät, och sträcker sig ut till stjertfenans spets. - Färgen på ögonsidan är något vexlande. Stundom är den svart- grå, med svartaktig marmorering och med irreguliera svartak- tiga tvärstrimmor och otydlige fläckar. Stundom är färgen ljusare, brunaktig eller gråbrunaktig med grönaktig anstryk- ning, och med svartaktig punktering och marmorering och ofta med större mörke fläckar här och der^). Ögonsidans bröstfena är alltid emot spetsen svart. Rygg-, anal- och stjertfenorna äro af ögonsidans färg, ehuru något ljusare, och de förra båda med ljusare, hvitaktig kant. Iris med en smal guldgul ring närmast pupillen, som är smaragdgrön. Blindsidans färg är hvit, vanligen utan mörkare fläckar. De yngre synas i allmän- het vara ljust brunaktige, med mörke, spridde fläckar. Ungarne undergå enligt våra iakttagelser och enligt A. W. Malm-) och Collett (Meddelelser etc.) mycket tidigt sin för- vandling eller erhålla sin asymmetri, hvilket för öfrigt öfver- ensstämmer med den af oss ofvan pag. 326 yttrade åsigten, att de flundrefiskar, hos hvilka asymmetrien är större, inträder det ena ögats vandring öfver till den andra sidan tidigare än hos dem, der asymmetrien är mindre, emedan tungan är den af alla vare fiundrefiskar, som i hufvudets byggnad företer den största asymmetrien. Hos en unge af en totallängd af endast 9 mill. och en kroppshöjd af 3 ^/iq mill. hade enligt Malm det venstra ögat redan till en del (med ungef. ^/4 af dess diameter) gått öfver på högra sidan, ehuru lyggfenan icke hade framryckt längre än midt för detta ögas bakre kant. Hosenaffij. Théel -d. ^^f-, 86 i GuUmarfjärden tagen unge af 7 7-2 milhs längd (det minsta hittills iakttagna exemplaret), med största kropps- höjden, öfver de rudimentära bukfenorna, 2 mill. njed stjertens höjd vid stjertfenans bas ^a ^^^^- och afståndet mellan nos- spetsen och aualfenan 2 mill., halva vi iakttagit, att det öfra 1) Denne ljusare färg liafva vi iakttagit hos hanen och den mörkare hos honan, men hafva gjort för få iakttagelser, för att väga påstå, att kö- nen konstant förete en sådan färgskihiad. 2) Förh. vid de Skand. i\aturforsk:s r2:te möte i Stockh 1880, pag. 479 & 480. — Tr. 1883. Tuiig;an eller Sålaii. 423 Ögat redan till större deleu gått öfver på högra sidan, ehuru det sitter i hufvudets öfre kant. Ryggfenan sträcker sig fram till Vs 'if detta ögas diameter, och nämnda öga sitter något längre fram än det nedra d:o. Kroppsformen, med inbegrepp af fenorna, är elliptisk. Inga spår till fjäll eller hud trådar fö- refinnas. Stjertfenan äi' afrundad och distinkt från rygg- och analfenorna. Af bukfenorna förefinnas endast obetydliga spår i ett par små knölar. Munnen är apical, men munspringan är något böjd. Ögonsidans bröstfena är tydlig, men saknar strå- lar, och blindsidans d:o saknas helt och hållet. Rygg- och analfenornas interspinalben äro korta, och långs deras baser är en rad af mörke pigmentfläckar, och någre få sådane finnas äfven långs niidten af ögonsidan på kroppen bakom bröstfenan. Hos en unge af 12 mill:s totallängd var enligt Collett hufvu- dets asymmetri redan fulländad, och det öfra ögat hade vandrat öfver och var beläget ungefär lika långt från den öfre profil- randen som det nedra ögat var från den undre d:o. Kroppen var på ögonsidan redan fjäll betäck t, hufvudet dock mindre tyd- ligt. Blindsidans bröstfena var ännu icke utvecklad, men ögon- sidans d:o hade tätt sin fulla längd. Skäggtrådarne på hufvu- dets blindsida voro antydde af små knölar. Enligt Malm^) är en sådan unge klar och genomskinlig samt något färgad på bada sidor, men vid pass dubbelt starkare på den högra. En unge af 14 mill:s längd var enligt Collett ännu på blindsidan fullständigt naken, och hade på denna sida ännu intet spår till bröstfena. På ögonsidan var emellertid hufvudets fjällbe- täckning fullt utvecklad. Båda desse ungar voro tagne i Juli månad. En unge af 32 mill:s längd hade enligt samme för- tattare blindsidan fullt fjällbetäckt, och denna sidas bröstfena var antydd genom ett par ytterst korte strålar. Denne unge var äfven tagen i Juli. En annan unge af 43 milhs längd hade å bliudsidan en bröstfena, som var hälften så lång som ögonsidans d:o. Enligt Francis Day (anf. st.) äro afarter dels med venstra sidan såsom ögonsida och dels med båda sidor färgade icke säll- synta i England. Hos oss lära de icke hafva blifvit iakttagna. Skelettet. Benbyggnaden är i allmänhet svag. Det fasta kraniet företer flera anmärkningsvärda afvikelser från det samma 1) Kongl. Svenska Vetensk. Akad:s Haiidl. Bd. 7. N:o 4. 424 Slägtet Solea. hos slägteua Bothus och Phiironectes, och visar framtill en större grad af asymmetri eller snedhet. Liksom hos de nämnda slägtena äro emellertid dess bakersta ben mer eller mindre sym- metriska. Dess höjd baktill är betydligt större än dess bredd. Basilarbenet är af sidonackbenen utestängdt från nackhålet och har långs midten af undra sidan en köl, på hvardera sidan om hvilken är en broskbeklädd ledknapp, hvarmed de öfre svalgbe- nen artikulera. Sidonackbenens ledknappar, som äro i jemn- bredd med basilar benets bakre ände, sammanstöta med hvar- andra vid nackhålets nedre del, och dessa ben begränsa nämnda hål på sidorna och undertill. Upptill begränsas nackhålet af det öfre nackbenets undre lamell, men detta senare ben är el- jest här för det mesta täckt af ossa epotica, som ofvan baker- ste delen af öfre nackbenet gränsa intill hvarandra. Dessa bens bakre eller öfre utskott är lågt och trubbigt. Öfre nackbenet är föga osymmetriskt, och har å sin öfra sida baktill en tem- ligen låg och trubbig köl. O. pterotka äro såsom vanligt hos flundrefiskarne belägna nedanför o. epotica, och deras bakre yttre utskott är, liksom hos si. Bothus, å båda föga utstående. O. opisthotica äro små och inklämda mellan sidonackbenen och o. pterotica. och de äro till en del upptagna af den stora led- gropen för den bakre ledknappen å hyomandibularbenet. Bakom denna ledgrop är det starka ligament fästadt, hvarigenom post- temporalbenet är sammanbundet med o. opisthoticum. O. proo- tica äro jämförelsevis små samt något osymmetriska derigenom, att de vid och i dem varande hålen äro å båda sidor olikstora och större på den venstra sidan än på den högra. Vid deras främre ände är ett hål, som framtill omslutes af alisphenoid- benet, och undertill och till en del baktill af o. prooticum, och för öfrigt baktill samt å högra sidan helt och hållet och å den venstra delvis upptill är omslutet af o. sphenoticmu, och å den venstra upptill till en liten del äfveu omslutes af alisphenoid- benet, och detta hål är å den venstra sidan ungef. dubbelt större än å den högra. O. sphenotica äro belägna på kraniets sidor och synas icke ofvanpå det samma, samt äro temligen symme- triska, ehuru det högra sitter något litet längre fram än det venstra. Båda äro utmärkta genom ett åt sidan utstående tunnt och skarpkantigt utskott ofvan och framom den djupa ledgropen för hyomandibularbenets främre ledknapp. Basisphenoidbenet saknas. Det venstra alisphenoidbenet är annorlunda fbrmadt än Tungan eller Sålaii. 425 det högra. Det är af eu triangulär form, och sträcker sig fram till den store öppningen mellan parasphenoidbenet och det ven- stra sidosilbenet, och begränsas undertill af parasphenoidbeiiets venstre basitemporale vinge, som är bredare på denna sidan än på den högra. Det högra al isphenoid benet har formen af en aflång vertikal skifva, som från det högra o, spJienoticum och det högra pannbenet går ned till parasphenoidbenets basitem- porale vinge, hvilken senare sträcker sig med kanten något li- tet fram om det, så att det knappt baktill begränsar den stora öppningen mellan högra pannbenet och parasphenoidbenet. Detta sist nämnda benet är i synnerhet framtill osymmetriskt och vridet. Baktill är det något böjdt och hoptryckt och bildar en skarp och hög köl under kraniets bakre del, men icke sträc- kande sig till basilarbenets bakre ände Framtill är det vri- det åt venster och sträcker sig här till det venstra sidosilbe- net. Plogbenet är mycket olikt det hos si. Bothus och Pleu- ronedes, derigenom att dess främre ände bildar en stor, verti- kalt nedåt rigtad och trubbigt trekantig och slät knapp. Sil- bensapparatens ben äro äfven mycket olika dem hos de nämnda slägteua, och äro i högsta grad osymmetriska. Sidosilbenen sträcka sig på långt när icke fram till kraniets främste ände, hvilken är bildad af det öfra silbenet. Det högra sidosilbenet är litet och mycket mindre än det venstra. Det begränsas fram- till dels af det öfra silbenet och dels af den öfre delen af plog- benets främre ände, och det ligger till större delen under den trämre änden af det högra pannbenet, under hvilket det icke sträcker sig långt tillbaka. A dess längst åt höger utstående del har det vid kanten ett nedåt och inåt rigtadt och vid pa- rasphenoidbenet fästadt utskott, vid hvars undra sida är fästadt ett infraorbitalben, som hos äldre icke är så litet, och bakåt ut- löper i en temligen lång spets, samt äfven är fästadt vid det högra gombenet, och synes vara bildadt af "ime förenade ben, och således är att betrakta både såsom infraorbital- och nasal- ben. Det venstra sidosilbenet är stort, hoptryckt och upptill tunnt och uppstående, för att tjena till fäste för ryggfenans främste och derefter närmast följande interspinalben, och det bildar ensamt hela den venstra väggen för det öfra ögats ögon- håla. Såsom vanligt gränsar det framtill till öfra silbenet ocb plogbenet, men dess främste ände, som ligger bakom det förra af dessa ben, böjer sig åt höger och räcker med sin frie spets 426 Släktet Solea. ett godt stycke höger om det samma, och bildar på detta sätt en halt' främre vägg i det öfra ögats ögonhåla, emedan den öfrige delen af denna vÄgg saknas, då der är en stor öppning mellan det öfra silbenets öfre del och det högra sidosilbenet, genom hvilken öppning den högra luktnerven går. Allt detta är något för tungan egendomligt. Så är äfven formen af det öfra silbenet. Deltas minste del utgöres af dess bakre uppsti- gande parti, och dess störste del utgöres af ett stort, rakt framåt rigtadt, något nedåt böjdt och näbbformigt utskott, som sträc- ker sig långt framom plogbenets främre ände och bildar det fasta kraniets främste spets. På yttre sidan af det venstra sidosilbenet är ett utskott, som liksom hos si. Plenronectes bal- ett litet rudimentärt infraorbitalben, sittande obetydligt längre tillbaka än det samma på den högra sidan. Hjessbeneu äro små och symmetriska, och bilda de delarne af hjeruskålens öfre vägg, som äro å hvardera sidan utanför det öfra nackbenet och framom o. epotica. Pannbenen äro såsom vanligt hos flundre- tiskarne högst osymmetriska. Skilnaden mellan båda i utsträck- ning framåt är större än hos Pleuronectes. Det högra bildai- hela den högra väggen för det öfra ögats ögonhåla och sträcker sig fram till dennas främre del, der det sammanstöter med det öfra silbenet. Det bildar äfven nästan hela den bakre väggen för samma ögonhåla, emedan suturen mellan det och det ven- stra pannbenet är belägen nära intill ögonhålans yttre vägg. Då derjemte det venstra pannbenet sträcker sig blott ett litet stycke utöfver den bakre änden af det venstra sidosilbenet, föl- jer häraf, att det högra pannbenet är betydligt större än det venstra, ehuru båda sträcka sig ungefär lika långt tillbaka, eller till det å h vartdera o. sphenoticum varande sidoutskottet. Hyomandibularbenen äro symmetriska och deras öfre ledknappar väl åtskilde. Deras bakerste ledknapp, med hvilken locket ar- tikulerar, är föga utstående. O. syniplectica äro osymmetriska; det högra är något mindre samt S-forniigt böjdt, och det ven- stra är rakt och lancettformigt. Det högra qvadratbenet är mindre och kortare än det venstra. Pterygopalatinapparatens ben äro äfven något stöi-re och mera utbildade pä den venstra sidan än på den högra. Gombenen äro små, men deras nedre bakre hörn är utdraget i ett långt, tillspetsadt och bakåt ut- sträckt utskott, som ligger under den främre delen af ptery- goidbenet, och det högra har framtill 2:ne ungef. likstora ut- Tunikan eller Sålan. 427 skott, af livilka det ena (maxillarutskottet) är rigtadt uedåt, och det andra, som vi skulle vilja kalla plogbensutskott, är rigtadt uppåt och framåt och är fästadt vid plogbenet, och det är der- igenom olikt det samma hos de andre flundrefiskarne. Det se- nare utskottet är föga utbildadt å det venstra gombenet, som således är olikt det högra och äfven har maxillarutskottet något annorlunda rigtadt. Mesopterygoid benet är å den högra sidan mycket smalt och föga märkbart, men sträcker sig tillbaka till metapterygoidbenet och är der något utbredt. Det är förökadt upptill af en hinna. Det venstra mesopterygoidbenet är mera utbildadt och af en aflångt elliptisk form; och höjer sig äfven framtill öfver gombenet, men blir bakåt allt högie och högre samt är der föreuadt med metapterygoidbenet. Det högra pte- rygoidbeuet är äfven mycket mindre än det venstra samt min- dre böjdt än detta. Metapterygoidbenet är af en nästan trian- gulär form, och det högra är mindre än det venstra. Båda äro upptill och baktill skilda från hyomandibularbenet och endast med sitt nedre bakre hörn förenade med detta. Öfverkäksap- paratens ben äfvensom underkäksapparateus d:o äro i hög grad osymmetriska, och de å högra sidan äro mindre än de å den venstra d:o. Det högra mellankäksbenet är framtill, der det sammanstöter med det venstra, tjockt och upptill derstädes för- sedt med ett litet tillspetsadt uppstigande utskott (nasal utskott). Bakom basen af detta utskott har det en stor ledknappslik led- yta, hvarmed det artikulerar med en ledyta å undra sidan af främre änden af det högra öfverkäksbenet. Benets bakre del är smal och enkelt tillspetsad samt temligen kort. Det högra öfverkäksbenet, som är längre än det högra mellankäksbenet, har framtill 2:ne utskott, af hvilka det inre är tillspetsadt och det yttre trubbigt. Vid basen af dessa utskott har det å öfra sidan en stor ledknappslik ledyta, hvarmed det artikulerar med plogbenet. Baktill är det så småningom afsmaluande och nå- got vridet, men dess spets är trubbig. Det venstra mellankäks- benet, som är tredubbelt större än det högra d:o, är S-formigt och i synnerhet baktill starkt böjdt, och något vridet. Dess uppstigande eller nasalutskott är rigtadt framåt och uppåt, och ledutskottet eller ledytan, för artikulationen med öfverkäksbe- net, är endast antydt af en liten knöl vid bakre och inre delen af nasalutskottets bas. Baktill, der det är tandbärande, är det tjockare och bredare, och dess bakre ände är trubbigt tillspetsad. 428 Släktet Solea. Det venstra öfverkäksbenet är ungefär af samma längd som det venstra mellankäksbeuet och obetydligt vridet. Det har å sin främre ände upptill en oval ledknapp, för artikulationen med plogbenet och öfre silbenet, och innanför denne ett tjockt och bredt samt upptill urhålkadt och i spetsen afrundadt och med ledyta försedt utskott, hvarmed det artikulerar med den nämnde knölen ä den inre sidan af den främre änden af det venstra mellankäksbeuet. Det är bakåt jemusmalt och vid spet- sen snedt aftrubbadt. De båda underkäkshalfvorna äro högst olika hvarandra. Den högra är längre och, ehuru äfven den temligen bred, dock betydligt smalare än den venstra d:o, som är ungef. lika bred som lång och af en irregulier, nästan trian- gulär form. Den tand bärande delen har sin öfre kant, der tän- derna sitta, något utbredd, och utsänder der bakom ett högt uppstigande utskott, till hvars bakre sida är fästadt ett upp- stigande utskott från artikulardelen. Något o.y nasale^ tillhö- rande venstra sidans näshåla, hafva vi icke kunnat finna. A yttre sidan af posttemporalbenet är fästadt ett litet smalt hud- ben. Gällocken äro, med undantag af förlocket, breda och stora, men mycket tunna. De äro något men icke mycket osymme- triska. Locket är såsom vanligt subtriangulärt, och uuderlocket elliptiskt och upptill afsmalnande och tillspetsadt. Mellanlocket är baktill bredt och i bakre kanten urbugtadt. Föi-locket är smalt, och det å bögra sidan är nedtill starkare böjdt och med den nedre änden snedt afhuggen, och det å venstra sidan är halfmånformigt böjdt och vid båda ändarne tillspetsadt samt något större än det högra. O. UnguaJe är aflångt och något bredare fi-amtill. Basibranchiostegalbenet har nästan formen af en vinkelhake, med den skänkeln, som är rigtad framåt och der fästad vid tungbeuen, längre än den andre, med främre vinkeln afrundad och med den bakre utvidgad genom ett der sittande hoptryckt och skifformigt utskott. Den nedåt rigtade skänkeln är fästad vid nedre ändarne af nyckelbenen. O. hy- pohyalia äro jämförelsevis stora och o. ceratohyale och epihyale äro korta och breda, och de förete obetydlig asymmetri. Af hvar- dera gälhinnaus 7 strålar är blott den främste skild från de andre, och den är af jämförelsevis ovanlig storlek samt väl så bred som 2:dre och 3:dje strålarne. Svalgbenen äro små, och de undre äro jemnsmala och något utåt böjda. — Kotornas an- tal är 48 till 49, och af dessa äro 10 bålkotor, af hvilka de G Tuiifjan eller Sålaii. 4^29 till 7 bakersta äro försedda uudertill med hsemalbågar, utlö- pande i hsemaltaggar. Den l:sta kotans neuralbåge är orörligt fästad, och de 4 första kotornas neuraltaggar äro trubbspetsige. Bålkotoruas sidoutskott äro å de främsta icke och å de följande föga utbildade. Eefbenen äro små och rudimentära. Eyggfe- nans l:sta interspinalben är. liksom det samma i analfeuan, transformeradt samt större än de följande, jemnsmalt, något bågformigt böjdt uppåt och trubbigt vid båda ändarne. Det ligger öfver det öfra ögat. Analfenans 1 :sta transformerade in- terspinalben, eller postabdominalbeuet, är särdeles långt och framtill smalt och cylindriskt och utlöper der icke i någon tagg. Till det samma äro baktill 8 interspinalben fastade. — Post- temporal benet är litet och aflångt och har hos äldre en liten kort undre gren, men hos yngre i dess ställe å undra sidan när- mare yttre änden blott en liten knöl, vid hvilken det starka ligament är fästadt, som sammanbinder detta ben med o. opi- stlioticum. Med inre änden är posttemporalbenet fästadt vid bakre sidan och långt nere å o. epotictlm. Öfra nyckelbenet är smalt och långt och det är å båda sidorna af ungefär samma form och längd. Nyckelbenen äro äfven smak och symmetriskt bildade. Deras öfre ände är smal och snedt tillspetsad, och deras nedre del företer såsom vanligt 2:ne skilda, bakåt och nedåt divergerande lameller. Båda äro med sine nedre ändar temligen fast förenade med hvarandra. Vid öfre delen af den inre af de båda lamellerna äro de korta och små skulderbladet och korpbenet fastade. Det senare är något kortare än det förra, och detta har ett ytterst litet hål såsom en antydning till en scapularfenestra. . Båda äro af samme form, breda och något böjda, med tväre ändar. Blott ett eller ett par brachial- ben förefinnas. Bäckenbenen äro fastade vid nedre ändarne af nyckelbenen och rigtade uppåt och bakåt, och äro i det närmaste symmetriska. Det venstra är dock något bredare än det högra. De äro nästan sabelformade och upptill och framtill emot nyc- kelbenen afsmalnande och tillspetsade, och nedtill och baktill, der bukfenorna äro fastade, något utbredda och med ett bakåt och nedåt rigtadt utskott, motsvarande det spetsiga utskott eller tagg som derstädes förefinnes hos rödspättan. Tungan förekommer sällsynt i södre och sydvestre delarne af Östersjön äfvensom fåtalig i Öresund, men är icke sällsynt utan snarare allmän i närheten af Sveriges vestra hafskuster 430 Slägtet Solea norr om Öresund, ehuru den ingenstädes fångas i någon mängd. Enligt Nilsson fångas den någon gång i åltinor under hösten vid fiskläget Abekås vid södra kusten af Skåne, och enligt Mö- Bius & Heincke förekommer den stundom i trakten af Kiel och är här utbredd österut till Mecklenhurgska kusten, men den förekommer icke i östre delarne af södra Östersjön och ännu mindre i de nordlige delarne af detta haf. Enligt C. P. Åström^) är den icke så synnerligen sällsynt i Öresund i trakten af Lomma i södre delen af detta sund, och fångas der under alla årstider så väl i garn som på krok, och enligt N. O. Schägerström^) förekommer den någon gång i trakten af Landskrona. Enligt hvad vi erfarit är den icke sällsynt i hafvet vid Kullaberg i Skåne, ehuru den der blott fångas i ringa antal. Enligt A. W. Malm och C. Cederström är den allmänt utbredd i Bohus- läns skärgård, men den fångas dock enligt den förre derstädes i så ringa antal, att han der betraktar den såsom jemförelsevis "'ganska sällsynt". Taget i sin egentliga betydelse kan emel- lertid icke detta uttryck på dess förekomst der tillämpas, men väl kan man säga, att den är fåtalig. — Enligt K. Collett förekommer den i jemförelsevis ringa mängd vid Norges södra och vestra hafskuster, vid hvilka senare den lär hafva sin nord- lige gräns vid Stadt^). Enligt hvad vi erfarit är den sällsynt i trakten af Bergen. — Söder ut förekommer den allmän vid alla Englands och Irlands kuster och är talrik på flera ställen vid Englands södra kuster; och den är enligt Moreau allmän vid alla Frankrikes hafskuster, och enligt Steindachner äfven särdeles talrik vid Spanien och Portugal, samt är äfven allmänt utbredd i Medelhafvets Europeiske delar. Upsala Universitets Zoologiska museum eger genom Prof. T. Thorell ett exemplar från Nizza, som enligt hvad redan ofvan blifvit anfördt afviker något från den hos oss förekommande formen genom smärtare kroppsform, men eljest liknar den. Den lär icke förekomma utom Europas gränser. Dess talrikare förekomst vid sydligare länder än vid vår Skandinaviska noid utvisar, att den är en 1) Några iakttag, rör. de Vertebr. djur, som förekomma i trakten af Lomma, pag. 31. 2) Physiogr Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dra luift. p. 312. 3) Meddelelser om, Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vid. Selsk:s i Christ. Forh. 1879, N:o 1, pag. 84. Solea lascaris. 431 mera sydlig än nordlig fisk, hvilket äfven bevisas af dess ringa utbredning emot norden vid Norges vestra kust. Den föredrager i allmänhet sandig och grusig hafsbotten, och håller sig^ under den varmare årstiden på ringa djup (på 5 — 20 famnars), men drager sig under vintern till större d:o. I April och Maj går den upp från detta. Vid sydligare länder (England och Frankrike) håller den sig ofta i flodmynningar, och lär t. 0. m. enligt Yakrell stundom gå upp i floder och i dem stanna qvar och fortplanta sig. Den är trög och seglif- vad, och borrar sig ned i sanden. Den lefver af diverse ever- tebrerade hafsdjur, såsom blötdjur, företrädesvis mussledjur (vi hafva i dess ventrikel funnit lemningar af iSolen pellucidus)^ kräftdjur, maskar och sjöborrar, och den lär förgripa sig någon gång äfven på fiskyngel och småfisk, när dessa hålla sig vid bottnen. Enligt Ekström lär den leka i slutet af Maj och i början af Juni, och Malm har iakttagit den med flytande rom i slutet af Maj. Dess kött är utmärkt fint, och den är en af de mest, om icke den mest välsmakande af alla våra flundre- fiskar. Den fångas vanligen med skädde- eller fluudregarn, men hos oss aldrig i någon mängd. Solea lascaris, Eisso. Af hlindsidans näsborrar är den främre mycket större än den bakre och dess mynning är omyifven af en krans af yreniya papiller eller cirrer, och utanför dessa är en annan krans af lånya cilier. Den bakre näs- borren å samma sida sitter strax bakom den främre Skägytrådarne på hufvudets blindsida äro mycket fine. Ryygfenan börjar nära nosspetsen och framom blindsidans främre näsborre. Rf. 82—88; af. 67-71; brf. 9—10; bf. 5; stjf. 3 + 14 + 3. Solea Lascaris, ElssO: Hist. nat. des princip. Product. de TEurope mé- rid. T. III, pag. 249. — 1826. impar, Bknnett: Proceed. of the Zoo). Soc. of London, Part. 1, pag. 147. — 1830- 1831. lascaris, Bonaparte: Icouographia della Fauna Italica, Tomo III, Pesci, 27, Tav. I. fig. 2. — 1832-1841. „ peyusa, W. Yarrell. Hist. of the Brit. Fishes, 2;d ed. vol. II, pag. 351. - 1841. „ nasuta, Idem: ibra, 3:d ed. ( Richardson) vol. I, pag. 662. — 1859. 432 Slä2:tet Solea. Solea aurantiaco, A. GftNTHER: Catal. of the Fislies in tlie British Mu- seum, vol. IV, pag. 467. - 1862. lascaris, IdeM: ibm. ,. impcir, Idem : ibm. pag 468. ,. pegtisa. J. CoucH: History of the Fishes of the British Islands. vol. Ill, pag. 205, pl. 178. — 1866. ,. aurcmtiaca, F. Steindachner: Sitzungsber. d. math. naturviss. t'l. d. Kais. Akad. d. Wiss. in Wien. Bd. 57, l:e Abth.. pag. 724 - 1868. ,. nasuta. luEM: ibm. ,. lascaris, Idem: ibm, pag 725. ,. E. MOEEAU: Hist. nat. des Pois.';. de la France. T. III. pag. 307. — 1881. „ v Francis DaY: The Fishe» ol Great. Britain & heland, vol. II, pag 42, pl. 107. — 1880—1884. Beskr. Dess totallängd stiger till omkr. 400 mill. Den har ungef. samme kroppsform som tungan. A ett yngre exemplar frän medelhafvet af 177 milhs totallängd hufva vi funnit största kroppshöjden vara 51 mill. och denna senare innehölls således omkr. 3 ^/, ggr i den förra. Stjertens höjd vid basen af stjertfenan utgjorde ungef. ',., af största kroppshöjden. Anus sitter längre fram än hos tungan, och den vertikala linie, som dragés öfver den, går öfver niidten af afstandet mellan nedra ögat och bakre kan- ten af locket, dä den hos tungan gar bakom denna midt, och afstandet mellan nos.spetsen och anus är märkbart mindre än hufvudets längd. — Hufvudets form, munnen och ögonsidans näsborrar likna dem hos tungan Hufvudets längd var å nämnda exemplar 31 mill. och innehölls sälede.^ omkr. SYg ggr i totallängden. Nedra ögat är något större än det öfra. och dess längddiameter innehålles omkr. 5 ggr i hufvudets längd. Bredden af den tjällbetäckta huden mellan ögonen utgör ungef. ^/^ af den nämnda diametern Ögonsidans näsborrar likna till form och läge dem hos tungan. Blindsidans näsborrar äro deremot olike tungans, dels derigenom att den främre är flera gånger större än den bakre och har formen af en låg och alldeles rund tub, hvars öppning är omgifven af en krans af med sidogre- nar försedda papiller eller cirrer, och ntomkriug dem af en annan krans af långa och greniga cilier: och dels derigenom att den bakre näsborren har sitt läge nära och rätt bakom den främre Hufvudets blindsida är till större delen försedd med skäggträdar, liksom hos tungan, men desse äro mycket fine och finare än de hos henne. — Ryygfenan börjar längre fram än hos tungan, långt framom det öfra ögat och strax bakom nosspetsen, och den slutar, liksom hos den, nära stjertfenans bas, samt är äfvensom anal- fenan genom fenhinnan sammanbunden med denne bas. Den har sin största höjd, som är något mindre än 72 ^^ hufvudets längd och utgör ungef. ' \, af största kroppshöjden, obetydligt bakom slutet af den förste V3 ^f dess längd. Den har 82 till 88 strålar. — Analfenan börjar vid sidan af anus och något längre fram än bröstfenans fäste, samt är af samme form och byggnad som ryggfenan, och har 67 till 71 strålar. — Bröstfenan å ögon- sidan är oval och den ä blindsidau elliptisk och tillspetsad, och deras längd, Solea lascaris. 433 som är uiigef. den samma, imiehålles något mera än 2:ne ggr i hufvudets d:o. Deras strålar äro 9 till 10 (vanligen 9). — Bul' fenorna, som äro fa- stade ett godt stycke längre fram än bröstfenoruas fästen och strax bakom den frie liudkant, som går tvärs öfver gälnäset, äro mycket små, men räcka dock väl till början af analfenan. Deras längd är föga mera än hälften så stor som bröstfenornas d:o. Deras strålar äro 5. — Stjertfenan är starkt afrundad, och dess längd utgör ungef. ^4 ^^ hufvudets d:o. Den har 14 grenige strålar och å hvardera sidan 3:ne icke grenige stödjestrålar. — Fjällen likna dem hos tungan, men äro väl så stora som hennes. A det 177 mill. långa exemplaret voro de största å ögonsidan 3 raill. långa och 1 72 niill. breda. De på blindsidan voro något mindre. De äro å båda sidor af kroppen sträfva genom ett fält med taggar å yttre sidan vid de- ras bakre ände. De afvika för öfrigt från tungans fjäll endast derigenora, att de koncentriska strimmorna innanför deras längre sidokanter stå något tätare. De äro utbredda öfver kroppen och fenorna pä samma sätt som hos tungan. — Sidolinien är rät. — Färgen på ögonsidan är liksom hos föregående art underkastad vexlingar, och stundom mörkare och stundom ljusare. Den är dock i allmänhet vid norra Frankrikes och Englands ku- ster gulaktig, stundom stötande i orangegult och stundom blekare gulaktig, alltid marmorerad med mörkare dels talrike och smärre och dels glesare och större fläckar. Bland desse förekomma stundom äfven någre Ijuse eller t. o. m. hvite fläckar. Vid Frankrikes vestra kuster är den i allmänhet grä- gulaktig och stundom gulbrunaktig, beströdd med svarta punkter, och i Medelhafvet är den ljust askgråaktig. variegerad af grönaktigt, eller ock gulbrunaktig, med svarte fläckar med violett skiftning, och med gråaktiga punkter. Ögonsidans bröstfena har liksom hos tungan vid spetsen en stor svart fläck, som är omsluten af en ljus ring vid sin bakre halfdel. De vertikala fenorna hafva samme färg som kroppen. Blindsidan är hvitaktig. Den är en sydlig art och är allmiint utbredd i Medelhafvet samt fö- rekommer äfven vid Spaniens, Portugals, Frankrikes vestra och norra och Irlands och Englands kuster, och på ett och annat ställe vid de senare tal- rik ; och då vi på grund deraf antaga det för möjligt, att den någon gång äfven hos oss, liksom en del andra sydliga arter, kan blifva anträffad, hafva vi ansett oss böra upptaga den här, för att fästa uppmärksamheten på den. — Den håller sig på samma slags lokaler som tungan, och öfverensstäm- mer med den i lefnadssättet. men skall icke vara så välsmakande som den, och mera lös i köttet. Ett par andra vid England icke så sällan förekommande arter af detta slägte torde äfven här böra korteligen anföras. Båda arterna utmärka sig från de föregående 2:ne derigenom, att deras bröstfenor äro mycket små och nästan rudimentära. Dessa arter äro: Solea variegata (Donovan): Francis Day. Längden stiger till omkr. 225 mill. Hufvudets längd innehålles 5'/4 —5 ',2 ggr i totallängden. Ryggfenan börjar öfver det öfra ögats fram- kant. Ögonsidans bröstfenas längd är mindre än längden af endera ögon- LUljeborg : Fiskarne. II. 28 434 Makrilgäddfiskar. hålan, och blindsidans bröstfena är ännu mindre, och den förra har 4 — 5 och den senare 2-3 strålar. Den förra af dem är snedt afrundad. — Färgen pä ögonsidan hos yngre är rödbrnnaktig, med 6 — 7 mörka verti- kala tvärband, som äfven sträcka sig mer eller mindre öfver rygg- och analfenorna, och stundom på midten af kroppssidan äro afbrutna. Hos de äldre äro dessa mörka band upplösta i fläckar, som äfven förefinnas på rygg- och analfenorna, och i synnerhet vid dessas baser. Förekommer i synnerhet vid södra kusten af England och vid Irland, men är äfven funnen vid Skotland. Är dessutom sällsynt vid norra kusten af Frankrike, men allmän vid Gascognerbugten, vid den Iberiska Halfön och i JVIedelhafvet. Solea lutea (Risso) ; Francis Day. Längden stiger till omkr. 125 mill. Hufvudets längd iunehälles 4'/2 — 4^/3 ggr i totallängden. Kyggfenan börjar framom det öfra ögat, nära nosspetsen. Bröstfenorna äro liksom hos föregående ytterst små, men den öfverste strålen uti den på ögonsidan är dubbelt längre än de andre uti den samma. — Färgen å ögonsidan är gråaktig, med talrike smärre brun- aktige eller mörke fläckar, och dessutom stundom med 3 eller 4 rader af medelmåttigt store och glese mörke fläckar. Rygg- ocli analfenorna äro färglösa, men här och der äro strälarne svarte, och någre mörke fläckar förefinnas långs baserne af dessa fenor. Stjertfenan är fläckig, och en svart fläck finnes på midten af ögonsidans brösttena (enligt Day). Enligt GuN- THER och J. COUCH är den å ögonsidan rödbrunaktig eller gulrödaktig, eller ock gulaktig. Förekommer icke sällsynt och stundom allmän vid åtskilliga ställen vid de södra kusterna af England och vid Irland, och dessutom talrik vid södra, Spanien, och finnes äfven i Rledelhafvet. 7:cle Familjen SCOMBKESOCID.E, J. Muller. 1844. {Scomheresoces, JOH. MtJLLER : Abhandl". d. Kön Akad. d. Wissensch. zu Berlin 1844, pag. 174 & 202. — 1846. — Scombresoddw, A. Gunther: Catal. of the Fishes in the British Museum, vol. VI, pag. 233. — 1866.) Makrilgäddfiskar. Kroppen mer eller mindre långsträcM^ synmietrisl', och täckt med ctjcloidfjäU, ocli ofta med en af fjäll bildad köl tångs hvardera sidan af buken. Munnen omvexlande., men mellan- käksbenen äro icke framskjiitbara, och äro i midten baktill genom en rörlig ledgång förenade med det fasta kraniet, och i allmänJiet bildande större delen af öfverkäkens sidokanter. De nedra svalgbenen helt och hållet sammansmälta till ett ben. Makrilo-äddliskar. 435 Tandbildningen omvexlandc. GäJJiinnorna iclie förenade, men fria från (jälnäset. Ryggen med endast 1 fena, som är belä- gen långt tillbala ocli till större eller mindre del midt emot analfenan. Bnlxfetiorna äro abdominala, eller belägna långt tillbaka, och bestå af flere mjuJce strålar. De falske gälarne äro körtelartade ocJi dolde. Gälarne äro å hvardera sidan 4, och en springa förefinnes bakom den 4:de. Simblåsa före- finnes i nllmäuhct och är alltid shtten eller utan luftgång, och nanligen stor samt stundom cellulär. Tarmkanalen är enkel, och ventrikeln saknar blindsäck och är ej distinkt från tar- men, och appendices pyloriccB saknas. Omkring 8 slägten och 160 arter tillhöra denua familj"), och representanter för den samma förekomma i alla haf inom de tempererade och tropiska zonerna, och några af dem hafva ingått i färskt vatten och trifvas väl deruti. Många af de se- nare äro ovovivipara, men alla de, som tillhöra hafvet, äro ovi- para. Alla äro roffiskar. Lemningar af hit hörande fiskar hafva blifvit funna i lagren å Moute Bolca, nemligen sällsynta sådana af slägt. Holosteus, närbeslägtadt med Belone eller Scom- bresox, samt äfven sådana af en art af si. Belone från den miocena bildningen vid Licata (Gunther: Introduction etc. p. 619). — 3:ne slägten äro representerade inom vår Skandina- viska nords faunas område, men af dessa äro de 2:ne att be- trakta såsom här endast tillfälligtvis förekommande, och blott det ena är normalt för vår fauna. SCOMBRESOCm^. Båda käkarne . utdragne i ettfinga smäfenor . . 1. Belone, (JuviER. långt näbb. Bakom rygg- 0. analfeuorna'' föiefinnas småfenor 2. Scomhresox, Lacépéde. korte, Bröstfenorna mycket länga. 3. Exocoetus, Aktei>i. 1) Enligt Jordan & Gilbert: Synopsis of the Fislies of North Ame- rica, pag. 372. 436 Slägtet Belone. I. Slägtet Belone^ G. Cuviek. 1817. (Régne Auiraal, l:re édit. T. IJ, pag. 185. — 1817). Kroppen är smal och långsträckt och täcld af tunna cy- cloidfjäll. Långs Iwardera sidan af buken är en af fjäll bil- dad köl, å J/vilken sidolinien är belägen. Båda käkarne äro tddragne i ett långt och smalt näbb, hvars öfre del nästan helt ocli hållet är bildad af de med hvar andra långs åt före- nade mellankäksbeuen, med Jivilka öfverkäksbenen äro förenade eller sammanvuxna. Käkarne äro beväpnade dels ined myc- ket små tänder och dels med en rad något större sådana in- nanför dessa, och plogbenet liar stundom och saknar stimdom tänder. Bakom rygg- och analfenorna finnas inga småfenor. GälÖppningarne sträcka sig långt fram. Benen äro gröna. Enligt GuNTHEK^) räknar detta slägte omkring 50 kända arter från tropiska och tempererade haf. Hos oss förekommer blott 1 art. 1. Belone acus, Eisso. Näbbgäddan eller Horngäddan. Kroptpen och stjerten hoptryckte, och den senare bakom rygg- ocli analfenorna utan köl å sidorna nedtill. Långs midten af ryggen ingen grop. Fjällen medelmåttigt stora, men af vex- lande storlek och lätt affallande. Tänderna i den innersta ra- den å käkarne icke så synnerligen små, och plogbenet i all- mänhet med ett ajlångt fält af små tänder. De främre strå- lame i rygg- och analfenorna längre än de följande. Bröst- fenans längd något mindre än af ståndet mellan ögat och bakre kanten af locket. Ofvan grönaktig, på sidorna och undertill siJfverhvit, och på de förra skipande i purpur. Rf. 17—20; af. 18—23; brf. 13; bf. 6; stjf. 5+16 + 5. Esox Belone, Linné: Fauna Svecica, ed. II:da, pag. 126. — 1761, A. J. Retzius: Faunse Svecicse Pars Lnia, pag. 351. — 1800. Belone acns, Risso: Hist. nat. des princip, product. de l'Europe mé- rid. T. Ill, pag. 443. — 1826. 1) Introduction to the Study of Fislies, pag. 620. Näbb2:äddan. 487 vulyaris, acus, rostrata, oulgaris, Belone vtdgaris, Fleming: History of British Aniinals, pag. 184. — 1828. rostrata, Faber: Natnrgesch. J. Fische Islands, pag. 152. — 1829. acus, C. U. Ekström: Fiskame i Mörkö Skärgård ; Kongl. Vetensk. Akad:s Handl. för år 1831, pag. 70. - 1832. S. Nilsson: Prodromus Tchthyol. Scandin. pag. 37. — 1832. Valenciknnfs: Histoire iiaturelle des Poissons par Cu- vier & Vdlenciennes. T. XVIII. pag. 399. - 1846. Idem : ibm, pag. 414. H. KrOyer: Danmarks Fiske, 3:dje Bd., pag. 255. — 1846—1853. S. NILSSON: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, 2:dr:i häftet, pag. 354. — 1853. W. Yarrell: History of British Fishes, 3:d edit. (Ri- chardson), vol. I, pag. 459. — 1859. A. GtJNTHER: Catalogue of the Fishes in the British Museum, vol. VI, pag. 254. - 1866. iDEm: ibm, pag. 251. F. Steindaohner: Sitzungsber. der raath. naturwiss. Classe der Kaiserl. Akaderaie der Wissensch. in Wien, Bd. 57, l:ste Abtheil, Jahrg. 1868; Heft 1-5, pag. 732. R. COLLETT: Norges Fiske, pag. 176. — 1875. A. W. Malm-. Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 553. - 1877. R. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879. N:o 1, pag. 95. — 1879. E. MoREAU: Histoire naturelle des Poissons de la France, .T. III, pag 470 — 1881. Idem: ibm, pag. 472. Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 146, pl. 127, fig. 1. - 1880-1884. MöBlus & Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 68. — 1883. ,. .. R. Collett ; Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879-83; Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, Bd. 9, pag. 110. — 1885. Dess vanliga namn i sydligaste Sverige är det af Näbbgädda, men äfven stundom det af Hornfisk, och i Bohusläns skärgård benämnes den vanligen dels Horngädda och dels Horngäl. 1 Norge kallas den Hornfisk. Beshr. Dess totallängd stiger till nära 3 fot eller 900 mill. men vanligen är den blott 700 till 780 mill. lång. Krop- pen är mycket långsträckt, och, sedd från sidan, nästan jemn- smal, och afsmalnande från hörjan af rygg- och anal fenorna emot stjertfenan, vid hvars ytterste sidostrålar den är något högre än ett litet stycke framom dem. Kroppens höjd, som är vulgär is, hinnti, milgaris, acus, oulgaris. 438 Slägtet Belone. obetydligt större vid bukfenornas fästen än vid bröstfenornas d:o och vid rygg- och analfenornas början, innehålles omkr. Ki ggr eller obetydligt mera i totallängden, och stjertens höjd ett litet stycke framom stjertfenans bas innehålles föga mera än H ggr i största kroppshöjden. Den är tydligen hoptryckt samt tjockast långs ryggraden och tunnare nedåt emot bukkanten. Sedd ofvanifrån, afsmalnar den mycket långsamt bakåt, och kroppens störste tjocklek, som är nästan lika strax bakom bröst- fenorna och öfver bukfenornas fästen, utgör omkr. hälften eller föga mera af största kroppshöjden. Stjerten är baktill jemfö- relsevis mindre hoptryckt, och dess tjocklek strax framom stjert- fenans bas utgör ungef. ^/^ af dess höjd derstädes. Eyggen är of van konvex och utan spår till någon längsgående grop eller fåra, och å magra exemplar är den så väl framtill, ett stycke bakom hufvudet, som strax framom ryggfenan temligen skarp- kantig. Långt nere pä hvardera sidan af buken är en långs- gående, af sidoliniens ijäll och de dertill gränsande fjällen bil- dad, köl, som börjar strax bakom nyckelbenens främre ändar och slutar strax bakom rygg- och analfenornas slut. Anus har sitt läge strax framom analfeuan och ett litet stycke bakom början af den bakerste Y.s ^^ totallängden, och således långt tillbaka. — Hufvudet är stort och långt, och dess längd från underkäkens spets till bakerste kanten af locket innehålles 3' /j till 3-/3 ^^"i^ i totallängden. Dess höjd baktill är obetydligt mindre än största kroppshöjden, och dess bredd derstädes utgör ungef. V4 af dess höjd. Det utmärker sig i synnerhet genom sine till ett långt, smalt, något nedtryckt och tillspetsadt näbb utdragne och vid spetsen broskartade käkar, af hvilka den undre alltid räcker med sin spets något utom den öfre. Längden af underkäkens öfverskjutande spets är vexlande, och är stundom lika med och stundom något kortare än ögats längddiameter. Denne spets har baktill en tydlig begränsning derigenom att den ränna, som underkäken har långs åt, för att taga emot den öfre d:o, der slutar. Underkäkens längd utgör något mera än Ys äf hela hufvudets d:o, och dess bakre ände, eller ledgån- gen mellan den och qvadratbenet, är belägen strax framom bakre kanten af ögat. Den är något bredare än den öfre, som ungef. vid början af den bakerste '/j af sin längd hos äldre höjer sig något starkare bakåt, ehuru den bakerst ofvan är något plat- tad. Nosens längd, eller afståndet mellan öfverkäkens spets och Näbbgäddan. 439 främre orbitalkanten, utgör något mera än % af underkäkens d:o. Öfverkäken utgöres till allra störste delen af de med hvarandra förenade mellankäksbenen, och dess tandbeväpnade sidokanter bildas nästan helt och hållet af desse ben, och det är blott en ytterst obetydlig tandlös del af desse sidokanter, strax framom rauuvinklarne, som bildas af öfverkäksbenen, som för det mesta äro betäckta af de främsta infraorbitalbenen. Öfverkäken är rörlig och kan höjas och sänkas (men icke fram- skjutas) till följd af en ledgång mellan den och främre änden af det fasta kraniet. Till följd af käkarnes utomordentliga längd är munspringan mycket läng och gapet stort, ehuiu mun- vinklarne äro belägne långt framom ögonen. Framom och litet ofvan hvardera främre ögonvrån är en trekantig grop, i hvars midt är en tjock och bred och fint fårad, utstående och något bakåt omböjd lob, vid hvars bas upptill äro ett par små och korta papiller. Denne lob delar vertikalt och ofullständigt gro- pen i en främre och en bakre afdelning, men till näsborrar fin- nas inga spår. Utan tvifvel hafva vi här ett luktorgan, så mycket säkrare som vi iakttagit, att luktnerven går till den nämnde loben, och gropen är sannolikt att betrakta såsom en öppen näshåla, och loben såsom motsvarande den eljest veckade slemhinnan i denna. Ögonen äro temligen stora och belägna på sidorna af hufvudet, och deras längddiameter, som är något mindre än Yj ^f hufvudets höjd baktill, är större än deras ver- tikale d:o. Afstånden mellan ögonen och de öfre vinklarne af gälspringorna eller bakre kanterne af locken upptill äro obe- tydligt större än bröstfenornas längd. Pannan mellan ögonen är plattkonvex, och dess minsta bredd mellan ögonen är hos de äldre större än hvartdera ögats längddiameter. Hjessan är äfven plattkonvex. Gällocken äro stora. Locket och underlocket bilda tillsamman en figur, hvars höjddimension är något större än dess längddimension, hvars öfre och främre kanter, bildade af locket, äro nästan räta, och bakre och undre d:o jemnt afrun- dade, eller enligt Skand. Fauna en sector af en rät vinkels ra- dier. Deras öfre bakre hörn är nästan rätvinkligt. Mellan- locket är doldt af förlocket, som upptill är smalt och nedtill starkt utbredt och hvars nedre bakre hörn är något utstående bakåt och spetsvinkligt, med aftrubbad vinkel. Gälspringorna äro mycket stora, sträckande sig uppåt i jemnhöjd med öfre kanten af bröstfenornas fästen och nedåt och framåt till hakan, 440 Slägtet Belone. i jemnbredd med ögonens framkanter. Gälhinnorna äro icke sammansmälta med hvarandra eller förenade, och den venstra ligger vid gäl springornas främre gräns öfver den högra, och hvardera har 9 till 13 (vanligen 10 — 12) strålar. Tungan är kort, utan tänder och med en långsgående fåra och af rundad spets. Hufvudet är fjällbetäckt på hjessan och pannan delvis, på öfra sidan af nosen ett stycke ut på öfver käkens bas, med ett framåt tillspetsadt fält derstädes, pä locken och underlocken, på kinderna bakom, under och framom ögonen, och på underkäksgrenarne vid basen i närheten af munvink- lame, men käkarne för öfrigt och hakan sakna Ijäll. — Tän- derna äro alla koniska och tillspetsade men äro af olika storlek, samt förefinnas endast på mellankäksbenen och under- käken samt plogbenet. På hvartdera mellankäksbenets ytter- kant är ett framåt och bakåt afsmalnande band af mycket små tänder, innanför hvilka är en mer eller mindre gles rad af mer än dubbelt större sådana. På kanten af hvardera under- käksgrenen är bakeist ett band af mycket små tänder och der framom ytterst en rad af ännu mindre sådana, och innanför dessa en rad af större d:o, som dock äro något mindre än de större på mellankäksbenen. Längre fram på underkäksgre- narne är den yttre raden försvunnen, och de i den inre raden äro der mindre än längre tillbaka. Tänderna på plogbenet äro mycket små och kardlika, och bilda ett framtill bredare och af- rundadt och baktill tillspetsadt fält. Kröyer har ej sett dessa tänder, och de saknas stundom enligt Steindachner och Francis Day. Alla af oss undersökta ex. hafva haft dem. Tänderna på de öfra svalgbenen äro korta och trubbiga eller trubbigt till- spetsade och kardlikt sittande, och de på det undra d:o äro äf- ven kardlikt sittande, samt bakerst större och trubbigt tillspet- sade och framtill allt smärre och smärre och fint tillspetsade. Gälräfständerna å den ytterste gälbågen äro taggiga, smala och till en del temligen långa och tillspetsade och till antalet 30— 33. — Byggfenan, som har sitt läge långt tillbaka, så att den har sin början något bakom den samma af den bakerste '/g af totallängden och ungef. öfver början af analfenan, samt slutar föga framom slutet af den senare fenan, på ett afstånd från stjertfe- nan, som är ungef. lika med hufvudets höjd baktill, har 17 till 20 strålar, som alla äro ledade och, med undantag af den l:ste, grenige, och af hvilka 2:dre till 5:te eller 6:te äro betydligt Näbbgäddan. 441 högre än de följande och göra, att fenan framtill är betydligt högre (med höjden nästan lika med hufvudets d:o baktill) och att den i öfre kanten framtill är starkt utringad, eller rättare framtill har en uppstående flik. Fenans längd är ungef. dubbelt större än största kroppshöjden. — Änalfeymn, som börjar un- gef. under ryggfenans början och slutar föga bakom slutet af den samma samt är af samme byggnad som den, och har ungef. samma höjd både framtill och baktill som den, samt är obetyd- ligt längre, har 18 till 23 (vanligen omkr. 20) strålar. — Brostfenonm^ som äro fastade högt uppe och närmare rygg- kanten än bukkanten, med snedt uppifrån nedåt och bakåt rig- tadt fäste, äro temligen stora, så att deras längd är föga kor- tare än afståndet mellan ögat och bakre kanteu af locket och nästan lika med hufvudets höjd baktill, och af en oval form och vid spetsen snedt tillspetsade eller afskurna. De hafva i allmänhet 13 strålai-, af hvilka den öfverste är den tjockaste och styfvaste. — Bukfenorna, som äro abdominala och belägna långt tillbaka och något bakom midten af totallängden, så att afståndet mellan deras fästen och nedre stjertfenflikens spets inne- hålles föga mera än 2V2 ggi' i ^^"^ senare längden, äro temli- gen små (deras längd utgör något mera än -/s ^^ bröstfenornas d:o), ehuru väl utbildade, och ovala samt baktill snedt tillspet- sade, och hafva 6 strålar, af hvilka de inre äro mycket gre- nige^). Afståndet mellan deras tillbakalagde spetsar och anus är ungef. 1 V'2 SE^' större än deras längd. — Sfjertfenan är temligen stor och baktill djupt urbugtad eller inskuren och med tillspetsade flikar, af hvilka den nedre är något längre än den öfre, och fenans längd till spetsen af den förre är obetyd- ligt kortare än V2 ^f underkäkens d:o. Den har 16 fullstän- dige eller till bakre kanten utgående strålar, och å hvardera sidan 5 ofullständige stödjestrålar. — FjäUen äro i allmänhet mycket tunna och till en stor del lätt affallande cycloidfjäll af mycket vexlande storlek. De äro ej synnerligen små, utan kunna sägas vara af medelmåttig storlek, ehuru de på grund af deras betydlige tunnhet ej äro öfver allt lätt i ögonen fallande. I allmänhet äro de fjäll störst och tydligast, som sitta på och i 1) Kröyer och Nilsson uppgifva strålarnes antal till 7. troligen till följd deraf, att den innerste strålen till en början iir delad i 2;ne store grenar, som lätt kunna tagas för skilde strålar. 442 Slägtet Beloiie. grauskapet af ryggen samt på sidorna af stjertafdelningen. De. som betäcka kroppen i allmänhet äro af en rundad, oval eller elliptisk form, med en liten eller ock stor central kärna och endast med koncentriska strimmor. De största hafva å ett exemplar af 780 milhs längd sin störste diameter nära 10 mill. lång, och de minsta hafva den blott ett par mill. d:o. De fjäll, som bilda kölarne pä sidorna af buken, äro dels genomborrade och dels icke d:o. De förra äro tjocka, af en irreguliert rhom- boidisk och stundom aflång form och med en diameter af 8 — 7 mill. hos det nämnda ex. och de senare, som betäcka dessa å yttre sidan, äro tunna och elliptiska och likna de vanliga, och äro omkr. 6 — 7 mill. långa. Huden är under fjällen på kropps- sidorna och sidorna af hufvudet och på buken, i synnerhet på de båda förra, starkt silfvergläusande. — SidoJinieti har ett ovanligt läge och befinner sig i den nämnde af tjäll bildade låge kölen, som går långs hvardera sidan af buken, långt nere, och sträcker sig från strax bakom nyckelbenens främre ändar, under gäl- springorna, till litet bakom slutet af analfenan, och går således icke till stjertfenan, och den kan derför sägas vara ofullständig. Denne köl är bildad dels af tjockare och hårdare, framtill min- dre och baktill större fjäll, som å yttre sidan äro konvexa. men icke tydligen kölade, och, liksom fjällen i allmänhet å sido- linierna, framifrån bakåt äro genomborrade af en slemkanal, och dels af något större och tunnare fjäll, såsom redan ofvan är anfördt. Att kölen är tydligt utstående, beror dock icke blott på den förra fjällraden, utan äfven på den rad af något större men tunnare fjäll, som å yttre sidan betäcker den förra, och som hafva sine nedre kanter tydligen utstående utanför nämnda rad. Denna med sidoliniens porkanaler försedda rad (d. v. s. kölen) går alldeles rät, med undantag af en obetydlig böjning ofvan bukfenans bas, och den aflägsnar sig något från bukkan- ten från något framom bukfenorna till ett stycke bakom den främre delen af analfenan^). — Färgen på ryggen midt åt är mörkt blåaktigt grön, och längre ned på den ljusare grönaktig, och denne färg är nedtill begränsad af ett blåaktigt band. Si- 1) KböYKR har icke kunnat iakttaga siJolinieii, troligen till följd deraf att han endast kommit att se de stora sidolinien betäckande fjällen och icke de fjäll, genom hvilka den går, hvilka sitta mycket hårdt fastade ock endast med svårighet kunna aflossas utan att gå sönder. Näbbgäddan. 443 dorna af hiifvudet och kroppen äro silfverhvita, glänsande, i synnerhet de förra, hvilka upptill hafva en i purpur skiftande glans hos den lefvande eller nyligen döde fisken. Rygg- och stjertfenorna äro olivgrönaktiga. Bröst-, buk- och analfenorna äro gulhvitaktiga. Iris är silfverhvit, med svag messingsglans. De små umjame äro betydligt olike de äldre, samt förete i ett visst stadium af sin utveckling en betydlig likhet med arterna af det i sydligare, tropiska och subtropiska haf förekom- mande slägtet Hemirhamphus^ och hafva på grund deraf åt- skilliga gånger blifvit beskrifne såsom nya arter af detta slägte, under namnen Hemirhamphus europceus, Yarkell; H. obtusus, Couch; H. halthwus^ Hornschuch eller H. Behni/\ Van dee Hoe- VEN. De, som i synnerhet bidragit till att visa rätta förhål- landet med desse ungar, äro först A. W. Malm') och senast Chr. LtJTKEN^), ehuru detta förhållande redan förut var förmo- dadt af Behn och Kröyer^). Hos ungar af 13 mill:s längd fö- refinnes intet näbb enligt Malms och våra egna iakttagelser*), och öfverkäken är kort och afrundad framtill, men underkäken räcker något framom den. I ett ännu yngre stadium äro båda käkarne enligt Lutken ungef. lika långe och båda trubbige. Vid 14 milhs längd visar underkäken spår till näbb-bildning, men öfverkäken är ännu kort och afrundad. Vid 18 V2 uiilhs längd har enligt Malm underkäken blifvit betydligt förlängd, så att den delen af den samme, som räcker utom spetsen af öfverkäken, har längden ungef. lika med hufvudets höjd vid ögats framkant. Öfverkäken är ännu kort, men dock något längre än hos de föregående och, sedd ofvanifrån. tillspetsad. Vid 49 milhs längd har enligt den samme underkäkens längd så tilltagit, att dess öfverkäken öfverskjutande ände är mera än 3 ggr längre än hufvudet är högt, och öfverkäken är något längre och mera tillspetsad än hos föregående, ehuru ännu jem- förelsevis kort, så att afståndet mellan nosspetsen och ögat in- 1) Öfvers. af K. Vet. Akad:s Fövh. 1852. pag. 230, tab. III. fig. 2. — 1853. — Göteb.-s och Bohusl-.s Fauna, pag. 554. — 1877. 2) Spolia Atlantica: Vid. Selsk:s i Kjöbeuh. Skrifter, 5 Raekke, na- turvid. o. raathem. Afd. Bd. XII, N:o 6. p. 567 & 568. Särsk. aftr. 1880. 3) Danmarks Fiske, 3:dje Bd. pag. 273—277. -^ 1846. 4) Desse ungar hafva embryonalfenan qvar under buken och mellan rygg-, anal- och stjertfenorna. Malm omnämner ett par fine spetsar vid främre änden af underkäken, hvilka vi icke kunnat iakttaga. 444 Släktet Belone. nehålles imgef. 4\/2 ggr i underkäkens längd, enligt tecknin- gen. Vid 64 milhs längd hafva enligt den samme båda kä- karne betydligt tilltagit i längd, men den öfre jemförelsevis mera än den imdre, så att afståndet mellan nosspetsen eller spet- sen af öfverkäken och ögat blott iunehålles väl 3 7o ggr i un- derkäkens längd, enligt teckningen •)• Vid 150 milhs längd har enligt den sammes lemnade figur underkäkens längd jem- förelsevis föga eller icke tilltagit, men öfverkäkens desto mera, så att afståndet mellan öfverkäkens spets och ögat nu utgör något mera än ^A af underkäkens längd. Ännu återstår emel- lertid för öfverkäken mycket att vinna i tillväxten öfver den undre innan den kan ernå något mera än ^4 af dennes längd, hvilket är det normala förhållandet dem emellan hos de äldre. Vi se således af dessa iakttagelser, att hos ungarne ända till dess de ernå en totallängd af mellan 60 och 70 mill. det är underkäken, som jemförelsevis mest tilltager i längd under till- växten, och att först derefter öfverkäken börjar växa mera i längd än den undre, som sedermera i proportion till hufvudet och den öfrige kroppen föga eller icke tilltager i relativ längd. A ungar af 90 milhs längd hafva vi icke funnit spår till fjäll eller till de å sidorna af buken nedtill varande kölarne. Skelettet. Benen och i synnerhet ryggraden, äro mer eller mindre tydligen grönaktiga. Det fasta kraniet och till en del äfven det lösa företer en särdeles egendomlig byggnad beträf- fande flera ben. Det är, såsom fisken i allmänhet, smalt och långsträckt, ehuru bredare än högt. Basilarbenet har baktill och nedtill ett bakåt rigtadt, nedplattadt utskott (hypapophy- sialutskott), erinrande om det, som derstädes förefinnes hos karp- fiskarne, ehuru af olik fortu. Det är jemnbredt och baktill grundt uruupet och har å undra sidan baktill en springa, som antyder, att det är bildadt af '2:ne sidohalfvor. Nära intill basen af detta utskott utgår från hvardera sidan af basilarbe- net ett långt och mycket smalt, bakåt och utåt rigtadt utskott. Basilarbenet begränsar nackhålet undertill. Sidonackbenen äro mycket stora och äro utrustade med väl utbildade ledknappar 1) Någon individuel vexling förekommer härvid. Ä en unge af 66 mill:s längd hafva vi funnit hufvudet vara 24 mill. långt, afståndet mellan nosspetsen och ögat vara 5 mill. och underkäkens längd vara 20 mill. Så- ledes innehölls öfverkäkens eller nosens längd, som här är den samma, 4 ggr i underkäkens d:o. Näbbo;äddaii. 445 eller ledytor, för artikulationeu med l:sta kotan. Från hvart- dera utgår från yttre sidan ett långt, tunnt och hoptryckt och bakåt rigtadt utskott, hvars bakre ände räcker något längre tillbaka än samme ände å det nämnda sidoutskottet å basilar- benet, samt tjenar till fäste för den nedre, smale grenen af posttemporalbenet, i stället för o. opisthoticum, hvilket ben sak- nas. Öfre nackbenet är baktill försedt med ett temligen kort bakåt rigtadt, nedtill tunnt och långs öfre kanten tjockare och der fåradt och baktill med 2:ne spetsar slutande, skiiformigt ut- skott, som sträcker sig ned till nackhålets öfre vinkel. Fram- till är öfre nackbenet öfvertäckt af de särdeles stora pannbenen. Hvartdera o. epoticum är äfven försedt med ett särdeles stort och långt, bakåt rigtadt och till större delen af hvartdera hjess- benet betäckt och undertill genom en vertikal lamell med det från sidonackbeuet utgående utskottet förenadt utskott, sträc- kande sig nästan lika långt tillbaka som sidonackbenets stora utskott, och å öfra sidan af bakre änden af det förra utskottet är såsom vanligt den öfre, brede och längre grenen af posttem- poralbenet fästad. O. pterotica bilda såsom vanligt kraniets bakerste sidokanter och äro temligen starkt utstående, emedan kraniet är här nästan dubbelt bredare än högt. Hvartdera har ett stort och långt bakåt rigtadt utskott, som sträcker sig un- gefär lika långt tillbaka, som det bakåt rigtade utskottet å o. epoticum, och är vid spetsen något öfvertäckt af posttemporal- benet. Inåt är o. pteroticum betäckt dels af pannbenet och dels af hjessbenet, och är långt och smalt. Framtill har det å undra sidan en aflång ledgrop, för artikulationeu med den bakre ledknappen å hyomandibularbenet. De 3:ne stora utskot- ten å hvardera sidan af kraniets bakre del, nemligen det å sidonackbenet, det å o. epoticum och det å o. pteroticum, göra, att kraniet har blifvit betydligt förlängdt bakåt, och med dessa utskott räcker det ett godt stycke bakom ryggradens början, och de bidraga följaktligen till att förhöja styrkan i kraniets fäste vid denna. Hvartdera o. prooticum är såsom vanligt stort och tjockt och räcker fram till den store öppningen mellan pa- rasphenoidbenet och pannbenet, eller den bakerste delen af ögon- hålan. Det har i främre kanten en temligen grund urbugtning, från hvilken går en smal, af en utstående kant af benets yttre lamell till en del täckt fåra, till ett foramen i dess centrale del, och strax ofvan början af denna fåra har det vid främre kanten 446 Slägtet Beloiie. ett annat större foramen. O. sphenoticum har ett snedt bakåt och utåt utstående utskott ofvan ledgropen för den främre led- knappen å hyomandibularbenets öfre ände. Ett väl utbildadt Y-formadt basisphenoidben förefinnes, som hos äldre räcker ned till parasphenoidbenet, men hos yngre genom ett ligament är sammanbundet med detta. Dess öfre klufne del gränsar dels till o. prooticum och dels till alisphenoidbenet, och har således det vanliga läget. Alisphenoidbenet är temligen litet och med vanligt läge, framom ossa sphenoticum & prooticiitu och mellan det senare och pannbenet, men suturen mellan det och det sist nämnda benet är otydlig. Parasphenoidbenet är svagt och båg- böjdt nedät. Baktill har det en skarp men låg köl, som räc- ker något ut öfver basen af basilarbenets undre utskott. Plog- benet är tunnt och dess främre ände är ovalt utbredd och un- dertill konkav, men har ett i midten af den samme utstående eller kouvext parti, som bär tand fältet. Dess bakre del är till- spetsad och långs midten fårad. Silbensapparatens ben äro föga utbildade. Sidosilbenen äro små men till större delen fullständigt förbenade, och stöta inåt till parasphenoidbenet. Öfra silbenet utgöres för det mesta af brosk, men detta är upptill täckt af en liten horisontel rundad benskifva, som ligger öfver midten af plogbenets främre ände och är synlig mellan de främre än- darne af de stora ossa nasalia. Hjessbenen hafva fått ett ovan- ligt läge, hvilket är en följd dels deraf, att kraniet genom dess ofvan anförda bakre utskott blifvit förlängdt baktill, och dels deraf, att pannbenen blifvit förlängda bakåt. Framtill betäcka de till en del o. epotica, och der bakom betäcka de, såsom re- dan blifvit anfördt, till större delen dessas stora bakåt rigtade utskott, och stöta med sine bakre ändar intill de främre än- darne af posttemporalbenen. De sträcka sig ej fullt så långt tillbaka som o. pterotica, men långt bakom den centrale delen af det öfra nackbenet. De äro skrofliga ofvan af slemkanaler, liksom förhållandet är med pannbenen, och ossa pterotica, sphe- uotica & nasalia. Pannbenen äro mycket stora, plattkonvexa och utan kölar, och sträcka sig tillbaka nästan i jemnbredd med nackhålet, men räcka icke framtill så långt fram som plogbe- nets främre ände, och äro här å sidorna å ett stycke betäckta af nasalbenen. Hyomandibularbenets båda öfre ledknappar äro skilde, men stöta intill hvarandra och äro särdeles aflånge, och i stäl- let för den bakerste ledknappen, för artikulationen med locket, Näbbgäddan. 447 är ä bakre sidau af liyomandibularbenet eu stor aflåug ledyta, som icke sitter på någon hals. O. st/nqj^edicion är aflångt, nedtill smalt och upptill något bredare. Qvadratbenet har ett långt framåt utskjutande utskott, som är förenadt med ptery- goidbenet och räcker nästan lika långt fram som detta. Gom- benet är smalt och långt och temligen tunnt, och bar långs undre kanten baktill en fåra och stundom framtill en springa, som går djupt in mellan benets yttre och inre lameller. Bak- till är det nästan i beröring med den främre änden af qvadrat- benets framskjutande utskott, samt dessutom såsom vanligt med mesopterygoid- och pterygoidbenen. Dess framåt rigtade maxil- larutskott är kort och går parallelt med den öfrige delen af detta ben. Vid främre änden är det fästadt dels vid nasalbe- uet och dels vid plogbenet och är äfven i beröring med öfver- käksbenet. Mesopterygoidbenet är långt, framtill temligen smalt och bakåt bredare, och vid bakre änden förenadt med qvadrat- benets tunne främre utvidgade kant samt med metapterygoid- benet, ehuru suturerna dem emellan äro föga märkbara samt ojemna. Det är inåt ytterst tunnt och stöter med sin inre kant nästan intill parasphenoidbenet. Pterygoidbenet är litet, rakt, framtill smalt och baktill något utbredt, och suturerna mellan det och de angränsande benen äro otydliga. Metapterygoidbe- net är jemförelsevis litet och upptill smalai-e. Der det är fä- stadt till främre sidan af hyomandibularbenet har det 2:ne skilda framåt rigtade, tunua lameller, och räcker med sin nedre, med mesopterygoidbenet förenade ände föga nedom samme ände af hyomandibularbenet. Mellankäksbeneu äro mj^cket stora, långa och framåt smala och tillspetsade, och utgöra nästan hela öfver- käken. De äro starkt förenade, ehuru med tydlig sutur, under nästan hela deras längd, och hafva främste spetsen broskartad. Baktill äro de bredast, och deras öfre profil höjer sig derstädes ganska märkbart hos äldre individer. I midten är deras bakre kant tvär, och denne är genom en rörlig ledgång förenad med uasalbenen. Deras bakerste ändar äro hoptryckte, och något krumböjde och ligga såsom vanligt utanpå de hoptryckte öfver- käksbenen, med hvilka de äro sammanvuxne, samt äro baktill och upptill mycket tunne. Deras undre sidokanter äro tand- bärande till nästan hela sin längd och blott tandlöse på de- ras allra bakerste delar. Längden af öfverkäksbenen utgör i rät linie obetydligt mera än V4 af den samma af mellankäksbeneu, 448 Släo-tet Belone. meu de sträcka sig nägot bakom och ofvan de bakre ändarne af de senare. De hafva samme krumböjde form som desse och hvartdera har å siu öfre kant framtill en ledknappslik ledyta. hvarmed det artikulerar med det motsvarande nasalbenet, De- ras bakerste ändar äro mycket tunne. De båda uuderkäksgre- narne hafva en emot mellankäksbenen svarande form, och äro framtill till större delen af sin längd förenade och vid spetsen broskartade. Långs deras förening går å deras undra sida en djup fåra. A underkäkens öfra sida är fältet mellan de båda å dess sidokanter varande smala tandbandeu eller tandraderna ojemnt och ruggigt samt föga smalare än öfverkäkens bredd å motsvarande ställen. Baktill äro underkäksgrenarue temligen starkt upphöjde, och de äro här nästan räte. Angularbenen äro små, och suturerna äro föga tydliga. Nasalbenen äro mycket utbildade och utgöra den främste delen af det fasta kraniets öfre vå,gg, då de äro förenade med pannbenen och äro lika breda som dessas främre ändar samt af; samme form som dessa senare, och således utgöra en fortsättning af dem, betäckaude framtill öfra silbeuet och nedom detta främre änden af plogbenet. Deras öfra yta liknar den samma å pannbenen. Baktill betäcka de framom sidosilbenen upptill näshålorna, och allra främst äro de, såsom redan är anfördt, förenade med mellankäksbenen. Hvartdera har å yttre kanten och intill främre änden en konkav och väl begränsad ledyta, för artikulationen med det motsvarande öfverkäksbenet. Långs åt äro de genom en öppning skilda från hvarandra, och i denne öppning är den under deras främre ändar liggande tunna ben- skifvan, som tillhör det för öfrigt broskartade öfra silbenet, syn- lig. De äro framtill något smalare än baktill, ehuru äfven der breda och trubbiga. Dessa ben så väl som näshålorna förete en för desse fiskar egendomlig byggnad. Af infraorbitalben före- finnas endast 2:ne, nemligen ett främsta och ett bakersta, och dessa äro icke sammanbundna genom någon benkedja, såsom vanligt. Det främsta är störst, temligen tunnt och hoptryckt och nästan af samme form som den bakre änden af öfverkäks- benet, h vilken ände det å yttre sidan betäcker. Det har upp- till ett ledutskott, som artikulerar med sidosilbenet. Det är temligen bredt och något S-formigt böjdt. Det bakersta infra- orbitalbeuet har den öfre änden, som är fästad vid pannbenet och baktill vid alisphenoidbenet, bredast och är mot den nedre Näbbgäddan. 449 änden jemnt tillspetsad!. Detta ben är vid sitt fäste långt skildt från o. sphenoticum. Locket är stort och har nästan formen af en liksidig triangel, dock med det nedre främre hör- net afrundadt. Från ledytan vid dess fäste till hyomaudibular- benet bildar dess förtjockning en brygga å dess inre sida. Un- derlocket är temligen smalt och nästan med formen af en skära, och det utsänder uppåt en smal och ytterst tunn spets, som sträcker sig till lockets öfre bakre hörn. Mellanlocket har nu- gefär formen af en spetsvinklig triangel, med den smalaste än- den rigtad framåt och nående nästan till qvadratbenets led- knapp. Förlocket är mycket smalt upptill, och nedtill utbredt, med det bakre nedre hörnet utstående bakåt och spetsvinkligt, dock med vinkeln aftrubbad, och med dess framåt rigtade nedre ände spetsigt utdragen och räckande till qvadratbenets ledknapp. Dess undre kant är ojemn af utstående, radiära och der myn- nande slemkanaler. Basibranchiostegalbeuet är långt, smalt och for det mesta tunnt och rakt, och har vid den främre än- den undertill ett något nedskjutande utskott, och är baktill ä öfre kanten fåradt och vid änden tvåklufvet. Tungbenshornen äro smala och långsträckta, och stylohyoidbenet är rudimentärt och broskartadt. Gälhinnans strålar äro till antalet vexlande mellan 9 och 13, och äro tunne, och de 2:ne bakerste äro bre- dare än de andre. Af öfre svalgben finnas 3:ne par, af hvilka det bakersta paret är rudimentärt och det mellersta d:o är störst. Alla paren äro beväpnade med kardlikt sittande spetsiga tänder, af hvilka de på det främsta och bakersta paren äro yt- terst små och de på det mellersta d:o äro något större och tjockare'). De båda undre svalgbenen äro sammansmälta till ett enda ben af en nästan triangulär och framtill smalt tillspet- sad form. Långs midten af undra sidan har det en hög och skarp köL Det bär å öfra sidan en tät karda af tillspetsade tänder, af hvilka de, som sitta baktill, äro större än de främre, hvilka äro mycket små. — Kotornas antal är 82 till 84, och deraf äro 53 till 55 bålkotor. Den l:sta kotans neuralbåge är orörlig, och de 5 — 6 första kotornas neuraltaggar bära vid spet- sen hvardera en tunn och bred nästan membranös benskifva, hvilka skifvor äro mer eller mindre förenade med hvarandra. 1) Kköyer och Nilsson hafva endast funnit 2;ne par öfre svalgben, och hafva således förbisett det bakersta rudimentära paret. Lilljeborg : Fiskarne. II. 29 450 Slägtet Belone. Alla bålkotorna ävo försedda med smala och triuda refben, som å den l:sta äro korta, men å de öfriga långa och a 3:dje till och med 7:de äro å midten böjda nedåt och t. o. m. något framåt. Nem-al- och hsemaltaggarne äro af obetydlig längd, och så äro äfven bålkotornas sidoutskott, ehuru de äro tydliga redan på den l:sta kotan. — Posttemporalbenen äro temligen små, och stundom bredare och stundom smalare, och utgöras till större delen af den öfre, större och bredare grenen, som är fästad till den bakre änden af det långa utskottet å o. epoti- cum^ samt till hjessbenet och den bakre änden af o. pteroticum. Deras öfra sida är ojemn af slemkanaler, och liknar den samma å de ben, som bilda det fasta kraniets öfre vägg. Deras undre gren är mycket liten och smal samt trind, och med änden fä- stad till bakre änden af sidonackbenets bakåt rigtade stora ut- skott. Benets kropp är mycket kort, och under den ligger transverselt det mycket lilla och rudimentära öfra nyckelbenet. Af skulderapparatens ben utmärka sig skulderbladet och korp- benet genom sin betydlige storlek, och de äro tillsamman större än nyckelbenet. Detta senare benet är temligen litet och nä- stan jemnbredt, och endast vid nedre änden afsmaluande. Det är något 8-formigt böjdt, med öfre änden böjd bakåt och å yttre sidan konvex och å den inre konkav. Båda nyckelbenen äro vid sine nedre ändar temligen löst förenade med hvarandra. Skulderbladet är särdeles bredt samt med en stor, af det samma omsluten, bredt oval scapularfenestra vid dess öfre ände. Korp- benet är nästan halfmånformigt och hos äldre väl så bredt som nyckelbenet, samt räcker med sin nedre ände ned till don samme å detta ben, der det är fästadt vid en utvidgning af dettas inre lamell. På inre sidan af den öfre änden af korpbenet är fä- stadt ett mycket smalt och långt, trindt och refbenslikt post- clavicularben. Brachialbenen äro 4 och helt korta. Bäcken- benen äro temligen små, nästan bredt dolkformade och framtill tillspetsade. Vid bakre änden bära de å yttre kanten ett stort och tunnt, rundadt ovalt och uppåt rigtadt skiflikt utskott eller bihang'), och å inre kanten hafva de ett par helt små utskott, och bära såsom vanligt bukfenan vid sin bakre kant. Näbbgäddans förekomst i de Sverige omgifvande hafven sträcker sig från den mellerste delen af Bottniska Viken eller 1) Detta utskott erinrar om det, som förefinnes vid den främre brede änden å bäckenbenen hos si. Gasterosteus. Näbbgäddan. 451 från Qvarken, rundt omkring upp till gränsen af Norge. A. J. Malmgken uppgifver, att den i Bottniska Viken går upp till Qvarken och denna uppgift bekräftas af A. J. Mela. Den är dock här mycket sällsynt och endast tillfällig. Så är äfven förhållandet i den sydligaste delen af detta haf, nemligen vid Eoslagen ofvan Ålands Haf, hvarifrån Upsala Universitets zoo- logiska museum en och annan gång erhållit den. Ett af de der erhållna exemplaren är af ungef. samme storlek som des& vanlige vid vår vestra kust. Äfven söder om Ålands Haf, i nordligaste delen af Östersjön är den sällsynt, och den har icke blifvit upptagen f C. J. Sundevall i hans förteckning öfver fiskarne i Stockholms skärgård ^), men C. U. Ekström anför den i sin afhandling öfver fiskarne i Mörkö skärgård vid Söderman- land (anf. st.), och uppgifver, att den der endast förekommer under dess lektid i Maj månad, ehuru likväl icke ens då under alla år. Enligt G. Lindström 2) förekommer den vid Gotland och G. A. TisELius uppgifver ^) don såsom icke sällsynt vid östra kusten af Småland. Enligt H. D. J. Wallengren*) förekom- mer den sparsamt vid östra kusten af Skåne. Uti östre delen af södre Östersjön förekommer den vid Preussen enligt B. Be- NECKE'^) i ringare antal, men är talrikare derstädes i den vestre delen af nämnda haf, hvarest den enligt Möbius & Heincke i trakten af Kiel är ymnig under en del af sommaren, från Maj till Juli. Enligt C. P. Asthöm^) förekommer den under den varmare årstiden ymnig i södre delen af Öresund i trakten af Lomma, och "ligger under lektiden derstädes i högar mellan .sandreflarne" utanföi- den långgrunda och sandiga stranden. Ef- ter lekens slut vandrar den in i Östersjön och vänder under hösten tillbaka derifrån, och är då ytterst fet, men fångas vid den tident endast i ringa antal derstädes i sillgarn. Om dess förekomst i norre delen af Öresund yttrar N. O. Schagebström ^) : "Förekommer i Sundet ganska ymnigt, vanligtvis i Maj må- 1) Stockholms Läns Kongl. Hushålln. Sällsk:s Handl. 6:te haft. p. 78. 2) Gotlands Läns Hushålln. Sällskrs årsberättelse för 1866. 3) Bidr. till kännedom om Östra Smålands Vertebratfauna, p. 39. 4) Ofvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1866, N:o 1, pag. 5. 5) Fische, Fischerei und Fischsucht in Ost- und Westpreussen, p- 102. 6) Några iakttagelser rörande de Vertebrerade djur, som förekomma. i trakten af Lomma, p. 27. 7) Physiogr. Sällsk:s i Lund Tidskr. 2:dra haft. 1838, p. 296. 452 Slägtet Belone. uad, då den till hela båtlaster införes till städerna; likväl är fångsten högst ojemn, så att man vissa år knappt får se den; stundom förekomma äfven stöne stim andra årstider, och såle- des har t. ex. innevarande år (1837) i Juli på omkring en vec- kas tid fisken träffats i mängd vid Landskrona, och i slutet af September till otrolig mängd vid Helsingborg". I Kattegat är det i synnerhet vid Lessö som den under den varmare årstiden (Maj— Augusti) förekommer i mängd, och hvarifrån en stor myc- kenhet af den enligt A. W. Malm (anf. st.) införes till Göte- borg i), och den är enligt denne författare visserligen allmänt utbredd i Bohusläns skärgård, men förekommer dock der ingen- städes i mängd, och utgör endast på högst få ställen föremål för särskildt fiske. — Vid alla Norges kuster förekommer den enligt E. Collett mer eller mindre talrik ända upp till Va- rangerf jorden, ehuru den norr om Trondhjemsfjorden är spar- sammare än söder om den samme, och i den högsta norden icke är normalt förekommande. — Dess geografiska utbredning sträc- ker sig söder ut till Medelhafvet, och den är allmän vid Eng- lands, Frankrikes och den Iberiska Halföns kuster, äfvensom pä vissa ställen i Medelhafvet enligt Moreåu, och dess utbredning sträcker sig i detta haf enligt Steindåchner "^j ända till Triest. Då NoKDMANNs Bel. rostrata pontica enligt Steindachner sam- manfaller med den, förekommer den äfven i Svarta Hafvet. Wester ut förekommer den enligt Fabeh vid Island, men den är icke utbredd till N. Amerika. Den har således en mycket vid- sträckt geografisk utbredning, h vilket också harmonierar med dess ege"nskaper, att vara mycket liflig och migratorisk samt till betydlig del äfven pelagisk. Den är en mycket liflig och rörlig fisk, och simmar myc- ket snabbt med slingriga eller undulära rörelser oqh skjuter 1) Malm har beräknat, att under år 1856, hufviidsakligen mellan den 25 April och 17 Maj och i mindre mängd till d. 22 Augusti, omkring 1,188,600 st. näbbgäddor infördes till Göteborg. Enligt gångbart pris re- presenterade dessa ett värde af 37,140 kr. 2) Sitzuiigsber. der raath. naturwiss. Classe der Kais. Akad. der Wiss in Wien, Bd. 57, l:ste Abtheil. Jahrg. 1868, Heft. 1-5, pag. 733. Stkin- DACHNER har här, såsom det synes, på goda grunder framstält den åsigten .att Belone ocus, Eisso (Hist. nat. des princip. Product. de TEurope raérid. T. III, p. 443) är till arten identisk med Belone vulgaris, Fleming, och denna åsigt har sedermera äfven blifvit omfattad af Canestrini och GlG- XIOLI. Näbbgäddan, 453 stundom fram med pilens hastighet. Den håller sig vanligen högt uppe i vattnet samt i större eller mindre stim, detta se- nare i synnerhet under fortplantningstiden. Den är migrato- risk, och närmar sig kusterna under våren emot fortplantningen, samt stannar åtminstone till stor del qvar i dessas granskap i sund och fjärdar under en del af den varmare årstiden (från Maj till Juli), och går åter ut till hafs och t. o. m. till vida oceanen under slutet af sommaren och under hösten, hos oss van- ligen i Augusti och September. Enligt hvad som redan ofvan är anfördt vandrar den efter slutad lek från Öresund in i Öster- sjön och går under hösten tillbaka derifrån till Kattegat och Nordsjön. Om dess beteende i Öresund yttrar N. O. Schager- sTKöM (anf. st.): "Det är en verkligt brillant anblick att se ett större stim af denne fisk en klar dag jagas af Springare (Del- phin. Delphi s)"^). Den följer då vattenytan och gör ofta en alns höga språng öfver den samma". Kröyer yttrar: "Om sommaren i lugnt väder leker den t. o. m. ofta i vattenytan, och man får då icke sällan se den roa sig genom att springa öfver en på hafsytan simmande träpinne, ett halmstrå o. d. Stundom kan det t. o. m. hända, att en Hornfisk springer in i en båt. När den fångas på krok, hoppar den våldsamt omkring så länge den förmår" etc. Den tillhör i allmänhet uteslutande hafvet, och företrädesvis sådant haf, som har mera salt vatten, men i Skandinavisk Fauna anföres exempel på, att den gått upp i färskt vatten, och der namnes, att den från Öresund går upp i Höjeå och har der stundom blifvit fångad så långt upp som vid Wärpinge, nära Lund och nära 7* oail från hafvet. Den är mycket rofgirig, men dess föga uttänjeliga svalg tillåter den icke att svälja fiskar, som äro särdeles store i förhållande till dess egen storlek. Dock skall den förfölja och sluka sill, och man' har en och annan gång iakttagit, att den med endera äf sine käkar genomborrat temligen store fiskar, såsom makril, sardin och unglax. Den lefver i allmänhet af småfisk och kräftdjur, men den slukar stundom äfven insekter, som råkat komma ut på hafvet och der omkommit. Vi hafva en gång jemte lemningar af smärre fiskar, troligen Gobiider, uti dess 1) Enligt hvad vi i l;sta bandet af detta arbete, pag. 255 & 259 an- fört, är den här yttrade förraodan oni D. delphis utan tvifvel ogrundad, och det har säkerligen varit tonfiskar som förföljt näbbgäddorna. 454 Slägtet Scorabresox. tarm funnit talrike sådane af med vingar försedda större my- ror, ocli P. Olsson ') har ett par ggr hos den träifat lemningar af Coleopterer och Dipterer. Dess lek inträffar i allmänhet i Maj och ännu till en del i Juni, och den samlar sig då i stora stim och går upp på grundt vatten i närheten af stränderna, och ger na på sådana ställen, der bottnen är sandig och derjemte tångbevuxen. Dess ägg äro enligt Fkancis Dåy omgifna af långa och fina cilielika trådar, som dels tjena till att .hålla dem flytande i vattnet och dels till att fästa dem vid diverse före- mål vid vattenytan, såsom tång m. m., samt äfven till att fä- sta dem tillsamman i klumpar. Då äggen vid vattenytan eller i det grunda vattnet påverkas af den varma årstidens höga sol- värme, går utvecklingen fort, och 12 till 13 mill. långe ungar träffas redan i början af Juli månad. Då den på åtskilliga ställen, i synnerhet vid de sydligare delarne af vår vestra hafs- kust, fångas i betydlig mängd, och af en del folk ätes med be- gärlighet, spelar den en icke ovigtig rol i vårt hafsfiske. Oss har den icke förefallit att vara någon läckerhet, men en del anse den smaklig, ehuru den gröne färgen å dess ben är något motbjudande. Då den i allmänhet är mycket billig, ätes den för det mesta blott af fattigt folk. Den fångas merendels med vadar och garn. IL Slägtet Scombresox, Lacépéde. 1805. (Scontheresox, de Lacépéde; Histoire naturelle des Poissons, T. V, pag. 344. — 1805). Kroppen är smärt och långsträckt, dock icke i så hÖg grad som Jios föregående slägte, samt hoptryckt och täckt af små eller medelmåttiga och tunna och lätt qfallande cycloid- fjäll. Båda käkarne äro förlängde till ett mer eller mindre långt och smalt näbb, och den öfre är liksom hos föregående slägte bil- dad nästan helt och hållet af de med hvarandra förenade mellcm- käksbenen, ined hvilka öfverkäksbenen äro sammanbundna, och båda käkarne äro å hvardera sidan beväpnade med en enkel rad af mycket små tänder, och pjlogbeu och gomben sakna tänder. \) Iakttagelser öfver skandinaviska fiskars föda; Lunds Universitets Årsskrift, Tom. VIII, 1871, särsk. aftr. p. 6. Slägtet Scouibresox. 455 Mellan stjertfenan och rygg- och analfcnorna äro liksom hos makrilen m. fl. oi rad småfenor. Gälräfständerna äro långa, smala och talrika, ^intblåsa förefinnes vanligen, men saknas stundom. För öfrigt öfverensstämmer detta slägte med det föregående. Till detta slägte höra 3 — 5 arter från Nordsjön, Medel- hafvet, Atlantiske och Indiske Oceanerue, Stille Oceanen och hafvet vid Nya Zeland, och såsom pelagiske och kringstrykande fiskar hafva de vanligen en vidsträckt geografisk utbredning. Till lefnadssättet öfverensstämma de mycket med näbbgäddorna, och äro liflige och glupske roffiskar liksom de, men de äro mera pelagiske än de, och söka icke vid leken granskapet af stränderna, och derför träffas deras små ungar längre ute till hafs än deras, eller långt ute i oceanerne. Ungarne förete ana- loga afvikelser i formen från de äldre med dem, som vi hafva sett hos näbbgäddan, men afvika dock enligt både Chk. Lut- KENs') och våra iakttagelser från de senare deruti, att den näbb- like förlängningen af käkarne inträder senare. Lutken har af- bildat hufvudet af en unge af 60 mill:s totallängd (fig. d) af Scombresox saurus, hos hvilken underkäken ännu är föga för- längd och der käkarne icke fått något näbblikt utseende, och vi hafva haft tillfälle att undersöka en unge af sannolikt samma art, som ännu vid en totallängd af 84 mill. med den förre är i detta afseende fullkomligt öfverensstämmande. Hos näbbgäd- dans ungar är enligt hvad vi ofvan anfört underkäkens näbblike förlängning redan märkbar vid en totallängd af 18—20 mill. Med en sådan unge är en dylik af makrilgäddan vid en total- längd af 90—100 mill. enligt LCtken (fig. e) öfverensstäm- mande uti underkäkens utdragne form, men den senare har öf- verkäken något längre och spetsigare. Makrilgäddans ungar äro dessutom på långt när icke så smärte och långsträckte som un- garne af näbbgäddan. Vi se således, att utvecklingen af ma- krilgäddans ungar företer tydliga afvikelser från den samma af näbbgäddans, ehui-u bådadera öfverensstämma med hvarandra deruti, att underkäken i början utvecklas något fortare än den öfre. 1) iSpolia Atlantica ; K. Danska Vid. Selsk:s Skv. 5 Ewkke, naturvid. 0. matheni. Afd Bd. XII. N:o 6, p. 567. 456 Slägtet Scorabresox. 1. Scombresox sjiurus. (Walbaum). Makrilgäddan. Största kroppshöjden innehåUes 8 '/o ^^^^ v^^' ^ flO'' ^^^^ hufvudets längd 3 Vo ^'^^ onikr. 4 ggr i totallängden, och af- ståndet mellan öfverhälens spets (som icke är hetydligt bakom, underkäkens d:o) och ögat ar vanligen något större än, men stundom ungef. lika med y, ^f l^ufvudets längd. Bukfenorna äro belägna ungef. niidt emellan ögats framkant och basen af de mellerste strålarne i stjertfenan. (Allt detta gäller blott äldre). Stor simblåsa förefinnes ^). Färgen å ryggsidan å friska exemplar blågrönaktig och å spritexemplar mörkblå., be- gränsad nedtill å hvardera sidan af ett starkt glänsande silf- vergrått band, och färgen å kroppen för öfrigt silfverhvit. Rf. iO-12+V~VI; af. 12— 13-1- VI— VII; brf. 12—13; bf. 6; stjf. 5+15+5. Esox suunis, Walbaum: Artedi sueci Geneva Piscium, Ichthyologise pars III:tia eiuendata et aucta, pag. 93. — 1792. „ „ SCHNEIDER-: M. E. Blochii Systema Ichthyologise, vol. I, pag. 394, tab. 78, flg. 2. - 1801. Scomberesox Camperil Lacépéde: Hist. nat des Poiss. T. V, pag. 345. — 1805. Scombresox „ VALf;NClENNES: Hist. nat. des Poissons par Cuvier & Valenciennes, T. XVIII. pag.. 464, pl. 551. — 1846. Scomberesox ,. H. Kröyer: Danmarks Fiske, 3:dje Bd. pag. 278. — 1846-1853. „ S. Nilsson: Skandin. Fauna. 4:de delen, Fiskarna, pag. 358. 1855. W. Yarrell: History of British Fishes, 3:d edit. (Ricl^ardson^, vol. I, pag. 465. — 1859. S. Nilsson: Öfvers. af K. Vet. .\kad:s Förh. 1863, pag. 501. — 1864. Skipper, J. COUCH: History of the Fishes of the British Is- lands, vol. IV, pag. 141, pl. 208. fig. 2. — 1865. Scomhresox saurus A. Gunther: Catal. of the Fishes in the British Mus. vol. VI, pag. 257. — 1866. R. Collett: Norges Fiske, pag. 176. — 1875. 1) Uti Medelhafvet förekominer en närstående art, Se. rondeletii, Valenciennes, som endast skiljer sig från makrilgäddan deruti, att den saknar simblåsa. Makrilgäddau. 457 Scombresox saurus, A. W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 555. — 1877. „ K. COLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Vidensk. Selsk-.s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, pag. 95. - 1879. „ G. WiNTHER : Prodromus Ichth3'ologi8e Danicse niarinae; Naturhist. Tidsskr. 3:dje RiBkke, 12;te Bd. pag 46. — 1879-1880. Scomberesox „ Chr. Lutken: Spolia Atlautica; K. Danske Vid. Selsk;s i Kjöbenh. Skrifter, 5:te Eaekke, naturvid. o. inathera. Afd. XII;te Bd. N:o 6, pag. 564. — 1880. Scombresox „ E. Mokeau: Hist. nat. des Poiss. de la Franco. T. III, pag. 475. — 1881. Scomberesox „ Jordan & Gilbert: Synopsis of the Fishes of North America, pag. 375. — 1882, Scombresox ,. Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ire- laud, vol. II, pag. 151, pl 127, %. 2. — 1880-1884. „ R. COLLETT: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt Magazin for Naturvid. 29:de Bd. pag. , 110. — 1885. I Skandinavisk Fauna har den fått det Svenska namnet Mdkrill-yädda, hvilket är en försvenskning af dess latinska slägtiiamn. Då den hos oss är så ytterst sällsynt och ej är känd af fiskarena, har den icke erhållit något namn af dem. BesJcr. Dess totallängd stiger till I i/o fot eller 450 milL, men vanligen är den något mindre, A ett af Konserv. C. A. Hansson till Upsala Universitets Zoologiska museum föräradt, vid Strömstad erhållet exemplar, hafva vi tagit följande mått: Totallängd från spetsen af underkäken till spetsen af den nedre stjertfeufliken 300 mill. Största kroppshöjden, öfver kroppens midt, 27 mill. Störste tjockleken, öfver locken, 14 mill. Stjer- tens höjd strax framom stjertfenan 6 mill. och dess tjocklek derstädes 3 mill. Afstånd mellan anus och spetsen af nedre stjertfeufliken 102 mill. — Hufvudets längd från underkäkens spets till bakre kanten af locket 83 mill. och dess höjd baktill 21 mill. Underkäkens längd 57 mill. Afstånd mellan öfver- käkeus spets och ögat 51 mill. Afstånd mellan ögats framkant och bakre kanten af locket 29 mill. Ögats längddiameter 9 mill. Pannans minsta bredd mellan ögonen 10 mill. Rygg- fenans höjd framtill 12 mill. Dess längd 21 mill. Afstånd mellan ryggfenans början och en vertikal linie, som dragés ge- nom spetsen af nedre stjertfeufliken, 95 mill. D:o mellan d:o af analfenan och d:o d:o 98 mill. Analfenans längd 23 mill. 458 Slägtet Scombresox. Afstånd mellan bukfenornas fästen och spetsen af nedre stjert- fenfliken 132 mill. och d:o mellan d:o d:o och anus 29 mill. Stjertfeuans längd 29 mill. och dess höjd baktill 30 mill. — Aj ett större exemplar, från Christianiafjorden och förvaradt i Christiania Universitets Zoologiska museum, hafva vi tagit föl-, jande mått : Totallängd 387 mill. Största kroppshöjden 46 mill. Hufvudets längd 102 mill. — Kroppsformen är smärt och lång- sträckt, ehuru i mindre grad än näbbgäddans, och är betydligt vexlande, och största kroppshöjden, som har sitt läge å krop- pens midt, innehålles enligt dessa mått stundom blott omkr. 8 V2 och stundom omkr. 11 ggr i totallängden, och enligt de af LuTKKN meddelade måtten stundom t. 0. m. 11 V3 ggi' i *ieii senare. Störste tjockleken utgör ungef. V2 ^f *^6n största kropps- höjden, och den är således temligen starkt hoptryckt, i synner- het som tjockleken bakom hufvudet är något mindre, och krop- pen är starkare hoptryckt ned emot bukkanten. Liksom hos näbbgäddan aftager kroppen starkt bakåt i höjd från rygg- och analfenornas början, och den är strax framom stjertfenan ännu smärtare än hos henne, då dess höjd derstädes innehålles ungef. 41/2 ggr i största kroppshöjden, och dess tjocklek å samma ställe utgör endast '/2 af dess höjd. Vid stjertfenans bas är stjerten litet högre. Anus har sitt läge ungef. vid slutet af -/s af to- tallängden. — Hufvudet är temligen stort, och dess längd innehålles enligt de ofvan gifna måtten omkr. 3^/3 till 3^4 ggr, och enligt af andra meddelade mått stundom omkr. 4 ggr i totallängden, detta senare dock hos något yngre exemplar, eller möjligen hos sådana, der underkäkens spets varit afbruten. Käkarne utskjuta i ett långt smalt, tillspetsadt och nästan omärkligt uppåt böjdt näbb, liksom hos näbbgäddan, men detta näbb är smalare och finare än hos henne, och öfverkäkens spets är blott ett par mill. bakom spetsen af underkäken. Enligt de ofvan meddelade måtten utgör underkäkens längd omkr. 2/3 af hufvudets d:o, och afståndet mellan öfverkäkens spets och ögat är ej fullt dubbelt större än afståndet mellan ögats fram- kant och bakre kanten af locket. Underkäkens ledgång är un- gef. midt under ögat. Vid munvinkeln synes en snedt uppi- från, nedåt och bakåt rigtad och i undre kanten afrundad del af öfverkäksbenet. Käkarne äro utåt emot spetsen nedtryckte, och den undre är något bredare än den öfre, hvars öfre profil baktill höjer sig något. Ledgången mellan öfverkäken och na- Makrilgäddan. 459 salbeuen tyckes icke vara så rörlig som hos näbbgäddan. Framom och något ofvan ögats främre vrå är en nästan triangulär ocli vertikalt stäld och öppen uasalkavitet, liknande den hos näbb- gäddan, men något mindre. Den är upptill betäckt af det stora nasalbenet, som i yttre kanten vid den samme är urbug- tadt. Nasalöppningen är smalare nedåt. Ögonen äro temligen stora, och deras längddiameter innehålles ungef. 2 V3 ggr i huf- vudets höjd baktill. Pupillen är vertikalt oval. Pannan är nedplattad, och dess minsta bredd mellan ögonen är väl så stor som dessas längddiameter. Gällocken äro stora och likna dem hos näbbgäddan, men underlocket är väl så bredt som dennas. Gälhinnorna likna äfven dem hos nämnda art, och hvardera har 13 till !•! strålar. Hufvudets fjällbetäckning synes äfven i det närmaste likna den hos näbbgäddan, och den sträcker sig ut med en spets på öfverkäkens bas. — Tänderna äro myc- ket små, men spetsiga och krökta bakåt, och bilda en enkel rad å hvardera sidokanten af mellankäksbenen och underkäken och saknas på plogbenet och gombenen. — Ryggfenan börjar nå- got bakom analfenans början, och föga bakom början af den siste 1/3 äf totallängden. Afståndet mellan den och stjertfenan är ungef. lika med 1/2 ^f hufvudets längd. Dess höjd framtill är något mindre än i/o af största kroppshöjden, och den sänker sig så småningom bakåt, och har 10 till 12 strålar, af hvilka den l:ste är kort och icke ledad, och af de öfrige de bakre äro mera grenige än de främre. Mellan den och stjertfenan äro 5 till 6 (vanligen (i) bakåt liggande och trubbvinkligt triangulära småfenor, som vid basen äro förenade genom fenhinna, och af hvilka den l:sta är smalast samt liknande den siste strålen i ryggfenan, — AnaJfenan, som är något längre, men litet lägre än ryggfenan, börjar något framom den, men slutar under dess slut, och är af samme byggnad som den. Den har 12 till 13 strålar. Mellan den och stjertfenan äro 6 till 7 (hos äldre vanligen 7) småfenor, liknande dem bakom ryggfenan. — Bröst- fenorna, hvilkas längd är ungef. dubbelt större än ögats längd- diameter, äro korta och breda och snedt tillspetsade, med de 4 öfverste eller främste strålarne märkbart längre än de föl- jande. De hafva 12 till 13 strålar, af hvilka den l:ste, lik- som hos näbbgäddan, är tjockare och styfvare än de följande. De hafva sina fästen strax bakom gälspringans öfre vinkel. — Bnkfenorna, som äro fastade ungef. midt emellan ögats bakre 460 Slägtet Sconibresox. kant och stjertfenans bas och något bakom uiidten af totalläng- den, äro något kortare än bröstfenorna, och räcka på långt när icke till aniis samt hafva 6 strålar. — Stjertfenan är af me- delmåttig storlek, baktill djupt inskuren, med trubbigt till- spetsade flikar, och med den nedre fliken något längre än den öfre. Dess längd är ungef. lika med afståndet mellan ögats framkant och den bakre kanten af locket, och dess höjd vid spetsen är föga större än dess längd. Den har 15 fullständige strålar och å hvardera sidan 5 ofullständige stödjestrålar, och de förre hafva mycket långa leder. — Fjällen äro af omvex- lande storlek, liksom hos näbbgäddan, men jemförelsevis något mindre, samt tunna och lätt aftallande cycloidfjäll, af oval eller elliptisk form, med kärnan närmare ena kanten och med tal- rika och tätt stående koncentriska strimmor. De största hos det .300 mill. långa exemplaret hafva största diametern 2 — 3 mill. lång. — SidoJinien ligger på sanima sätt, som hos näbbgäddan, uti en rad framifrån bakåt genomborrade fjäll långs hvardera sidan af bukkanten, men då buken här är tunnare, ligga de båda sidolinierna hvarandra närmare. Dessa fjäll äro af en nästan rhomboidisk form och med störste diametern ungef. 2 mill. Dessa båda, sidolinierna bildande fjällrader sträcka sig bakom analfenan, men upphöra framom stjertfenan och mellan 3:dje och iide småfenorna. — Färyen är hos friska exemplar på ryggen blågrönaktig, mörkast raidt åt ryggen och ljusare och mera grönaktig på sidorna af den samme, och hos sådana, som legat i sprit, på hela ryggen mörkt blåaktig. Denne färg begränsas nedåt af ett äfven hos spritexemplar tydligt, långs öfre kroppssidan gående, temligeu bred t, glänsande och ljust silfvergrått band, som sträcker sig ända till stjertfenans bas. Öfra sidan af hufvudet har samme färg som ryggen. Sidorna af hufvudet, kroppssidorna och buken äro silfverhvita. Rygg- fenan och de öfre småfenorna äro ljusai'e blågrönaktiga, och stjertfenan är grönaktig, med mörkare spets och med mörka tvärstreck på strålarnes ledgångar. Bröst- och bukfenorna och analfenan äro gulaktiga. Iris är guldgul. Hos små ungar äro fenorna väl utbildade långt innan un- derkäkens förlängning börjat. Lutken (anf. st.) har af bildat en sådan unge af 40 milhs längd, hos hvilken fenorna och äfven småfenorna äro väl utbildade. Det är derför lätt att skilja dem från ungar af Belone. Makrilgäddan. 461 Makrilgäddan är en inom vår Skandinaviska nord mycket sällsynt fisk, som endast några få gånger här blifvit anträffad, och som egentligen tillhör sydligare haf. Såsom en pelagisk, kringstrykande fisk förirrar den sig en och annan gång till vår nord. Det är dock icke omöjligt, att den här icke är fullt så sällsynt som den sällan har blifvit iakttagen, och att detta se- nare kan till en del bero derpå, att den blifvit förvexlad med näbbgäddan, i hvars sällskap den hos oss stundom anträffats. Den första uppgiften om dess förekomst i närheten af någon Svensk hafskust är den af S. Nilsson i Öfversigten af K. Vet. Akad:s Förh. 1863, hvarest namnes, att den blifvit fångad i Öresund utanför Malmö, och att exemplaret förvaras i Malmö skolas museum. Denna uppgift, ehuru såsom det synes förbi- sedd, har sedermera af A. W. Malm (anf. st.) blifvit bekräftad, med det beriktigandet, att den enligt uppgift af» Lektor M. Eu- RENiDs blifvit fångad vid Kåå fiskläge i Öresund tillsamman med näbbgäddor d. 20 Maj 1862, och således i norre delen af Öresund och icke i närheten af Malmö. Långt förut hade emel- lertid H. Kröyer i "Danmarks Fiske" uppgifvit, att det Kongl. Museet i Köpenhamn på olika tid erhållit ett par exemplar, som blifvit fångade i Öresund i närheten af den Danska kusten. G. WiNTHER (anf. st.) har sedermera anfört, att nämnda mu- seum erhållit ett 3:dje exemplar, som fångades i Öresund d. 29 Maj 1862, således vid något så när samme tid, vid hvilken det i Malmö skolas museum förvarade exemplaret erhölls. Häraf torde man kunna sluta till, att då möjligen ett mindre stim af denne fisk besökt Öresund. Enligt C. Gr. J. Petersen^) blef d. 23 Nov. 1873 ett exemplar taget i Stora Belt, och 2:ne vid Agger vid Jutlands vestkust tagna exemplar inlemnades till Kö- penhamns Univ:s Zool. museum i slutet af Oktober 1886. I närheten af Strömstad hafva på senare tiden 3:ne exemplar af denna art erhållits. Det ena af dessa, hvars längd är 294 raill. är tillvarataget derstädes af Doktor C. Cederström 1878 och föräradt till Zoologiska riksmuseet i Stockholm, der det förva- ras; det 2:dra ex. som är 165 mill. långt, är å samma ställe tillvarataget af Konserv. C. A. Hansson d. 10:de November 1) Vidensk. MeddeleLs. fra den naturhist. Foreii. i Kjöbeah. 1884, särsk. aftr. p. 159. — 1886. 462 Slägtet Scombresox. 1881, och förvaras i samma museum^), och det 3:dje ex. är det, som ofvan blifvit beskrifvet, och det är å samma ställe funnet dödt på stranden d. 2:dre November 1884 af den senare samt af honom såsom nämndt föräradt till Upsala Universitets Zoologiska museum, der det förvaras. Inalles hafva således blott 4 exempl. af denne fisk erhållits vid Sveriges vestra hafskust, och dess- utom 3:ne ej långt från den samma vid Danmark, jemte 3:ne andra inom sist nämnda land på längre afstånd derifrån. — Enligt K. CoLLETT hafva, så vidt man hittills känner, äfven blott 4 exemplar af makrilgäddan erhållits vid Norge, och af dessa har ett d:o blifvit fångadt i Christianiafjorden omkr. år 1850, och ett d:o blifvit funnet af Professor G. O. Särs på stranden i Lofoten år 1864, och båda dessa förvaras i Christia- nia Universitets Zoologiska museum. De 2:ne andra exempla- ren förvaras i Tromsö museum, och af dem fanns det ena upp- kastadt på stranden i Nordland i Augusti 1877, och det andra blef fångadt vid Gjsesvaär vid Nordkap under sommaren 1883. Det största af dessa 4 exemplar är det, som erhållits i Chri- stianiafjorden, hvilket enligt hvad redan ofvan blifvit upp- gifvet är 387 mill. långt. — För öfrigt förekommer den vid kusterna af England och Frankrike, vid vestra kusterna af Afrika, och enligt Lutken (anf. st.) vid Färöarna och Island, i Medelhafvet, och vida utbredd i Atlanten både norr och söder om seqvatorn, och i Indiska oceanen, och enligt Jordan & Gil- BERT temligen allmän i närheten af N. Amerikas östra kust. Enligt Pennant ingår den nästan hvarje höst i betydliga stim i Firth of Forth i England, och hundradetal af den lemnas stundom qvar på grunden under ebben, med det långa näbbet nedstucket i muddret. Enligt Mc Intosh är den icke sällsynt vid S:t Andrews. Vid Devonshire visar den sig stundom i stort antal. Liksom förhållandet vanligen är med andre pelagiske fiskar, har den således en mycket vidsträckt geografisk ut- bredning. Den liknar mycket näbbgäddan i sitt lefnadssätt, och hål- ler sig i stim samt är migratorisk, och förekommer under den varmare årstiden nära hafsytan, och söker under den kallare djupare vatten. Vid England visar den sig vanligen i senare Pl) Uti tidn. Stockholms Dagblad, landsortsup-jl. N-.o 270 förur 1881, förekom eu uppgift om detta exemplar. Makrilgäddan. 463 hälften af Jimi eller början af Juli, och uppträder ofta under den tidigare hösten i enorma skaror, men försvinner från ku- sterna före slutet af November. Den är mycket liflig, och stim af den förfölja stundom sådana af pilebarden, hvarvid de massvis springa högt upp öfver vattnet och åstadkomma ett betyd- ligt plaskande i detta. Man har ofta träffat pilcharden genom- borrad af dess spetsiga näbb. Det händer stundom att den hoppar in i fiskarenas båtar. Då den förföljes af roffiskar eller tum lare, springer den äfven ofta flera fot öfver vattnet, och stundom springer den enligt J. Couch med stor snabbhet långs vattenytan, med kroppen för det mesta ofvau denna i en oaf- bruten sträcka af öfver 100 fot, och det lär vara detta sätt att springa på vattnet, som förvärfvat den i England stundom nam- net Sea Mouse eller Hafsnms. Afven torde det af Couch gifna namnet Ship])e>' hafva en sådan upprinnelse. Dess värste fiender äro tonfisken och boniten. Då ett stim är i sådan rörelse, dels hoppande högt öfver vattnet och dels springande på det samma, företer det en viss likhet med ett i rörelse varande stim af flygfiskar. Den lefver företrädesvis af smärre fiskar och smärre, pelagiska kräftdjur. För de senares uppsilande ur vattnet äro de talrika och långa och fina gälräfständerna lämpliga. Dess lek inträffar troligen under Juni och Juli, då den stundom när- mar sig kusterna, men sannolikt längre ute i hafvet än näbb- gäddans, emedan dess små ungar enligt Chr. Lutken och andra träffas långt ute i vida oceanen. III. Slägtet Exocoetus, Artedi. 1738. (Genera Piscium, pag. 8. — 1738). Kroppen är medelmåttigt lånysträcM, något hoptryckt och tjockare upptill^ samt täckt af stora, släta och affallancle cy- cloidfjäU. Hnfvndet är kort, med kort nos och liten mun, och käkarne äro icke förlängde och icke framskj utbar e, och mellan- käks- och. öfverkäksbenen äro icke förenade, och ytterst små och rudimentära tänder finnas endast på mellankäkshenen och underkäken^ samt synas stundom vara saknade. Gälräfstän- derna på den främste gälbågen äro långa och tcdrika. Ögo- nen äro stora. Gälöppningarne äro mycket store och gälhin- 464 Slägtet Exocoetus. norna äro icke förenade. Ryyg- och analfenorna öro mer eller mindre korta ocJi hvarandra motsatta. Bröstfenorna äro vex- lande i längd, men i allmänhet mycket långa och tjenanch som flygtorgan, hvarmed desse fiskar för en. liten stund kunna hålla sig uppe öfver vattnet med en luften skärande eller luft- seglande rörelse, sedan de med stjertfenans och stjertens till- hjelp hoppat upp ur det samma. Bukfenorna äro af vexlande storlek och belägna mer eller mindre långt tillhaka., och äfven de äro .stundom hehjelpliga vid flygten. Stjertfenan är stor och djupt inskuren och med nedre fliken längre än den öfre. Simhlåsan är stor. De till detta slägte hörande fiskarne, som i allmänhet kallas Flygfiskar, på grund af deras flygförmåga, äro artrika, och 50 till 60 särskilda arter hafva blifvit beskrifna, ehuru en stor del äro ofullständigt kända och bestämda. De, liksom de af de båda föregående slägtena, undergå utan tvifvel under sin till- växt betydliga förändringar både uti kroppsform, fenbildniug och färgteckning, och af brist på erfarenhet har man vid upp- ställningen af arterna icke kunnat taga tillbörlig hänsyn här- till. De förekomma i alla tropiska och subtropiska haf, och en del hafva en mycket vidsträckt geografisk utbredning och förekomma stundom långt in i de tempererade zonerna. Ett par arter hafva förirrat sig till England och en af dem har t. o. m. en gång erhållits vid Norge, och det är på grund deraf som detta märkliga slägte fått en plats inom vår Skandinavi- ska nords fauna, ehuru det i sjelfva verket icke hörer dit. Flygfiskarne hålla sig alltid i stim, och de äro stundom på somlige lokaler utomordentligt talrike. Vid Barbados äro enligt GijNTHER^) många båtar sysselsatta med deras fångande, emedan de utgöra ett förträffligt födoämne. Hvad som emel- lertid i synnerhet ådragit desse fiskar naturforskares och andres uppmärksamhet och gjort dem märkvärdige, är deras flygt. Denne är för dem, med undantag af någre få andre fiskar, onek- ligen utmärkande, ehuru enligt hvad vi ofvan yttrat, makril- gäddans rörelser i vattenytan och hoppande öfver vattnet bilda en öfvergång dertill, och stundom t. o. m. dermed blifvit för- vexlade. Den som sist och bäst af handlat detta ämne är Prof. l) Introductioii to the Study of Fishes, p. 622. Slägtet Exoeoetus. 465 K. MöBius'), som visat, att de fleste oriktigt uppfattat deras flygförmåga, och att den i grunden är mindre utbildad och mera öfverensstämmande med bröstfenornas vanliga rörelser, än man förestält sig, samt afvikande från fåglarnes och flädermössens flygt. Enligt honom varar deras flygt sällan längre än 10 — 15 sekunder, men de fara då horisontelt genom luften med hastig- heten af en afskjuten pil, dock något saktare emot fartens slut, och ofta till en längd af omkr. 100 meter. Det hufvudsakliga af hans iakttagelser är sammanfattadt i följande: Arterna af si. Exocoetus uppstiga med stor hastighet ur vattnet, utan af- seende på vindens rigtuing eller vågornas lopp. Med deras bröst- och bukfenor göra de i allmänhet icke under flygten några fladdrande rörelser, utan hålla dem stadigt utspända, ehuru bröstfenorna stundom kunna förete särdeles snabba vibrationer. Den bakre delen af kroppen nedhänger under flygten något un- der den främre. Rakt emot vinden flyga de vanligtvis längre än med den samme, eller om rigtningen af deras flygt och den samma af vinden med hvarandra bilda en vinkel. De fleste Exocoeter, som flyga mot eller med vinden, bibehålla under sin flygt den rigtning, med hvilkeu de uppstigit ur vattnet. Vind- stötar, som komma f]'ån sidan emot desse fiskars vid uppstig- ningen varande flygbana, leda denna senare in i deras rigtning, hvaraf således är tydligt, att flygfiskarne sakna förmåga att gifva sin flygt en af vindens oberoende rigtning. Alla Exocoe- ter, som aflägsna sig från fartygen, sväfva under hela sin flygt nära öfver vattenytan, men om de vid starkare vind flyga emot vågornas lopp, så höja de sig vanligen öfver h varje vågberg, ehuru de stundom sänka stjertfenan något in i toppen af detta. Endast sådane Exocoeter höja sig till en mera betydande höjd (på sin höjd till 5 meter öfver vattenytan), hvilkas väg genom luften korsas af ett fartyg. Under dagen falla de sällan om bord på fartyg, utan merendels blott under natten, och aldrig under vindstilla, utan endast under blåst. Oftast falla de på så- dana fartyg, hvilkas reling endast ligger 2 till 3 meter öfver vatt- net, och då dessa med god fart segla suedt emot vinden eller ock med sidovind, och de komma aldrig om bord från läsidan, utan i) Zeitschr. fur wissensch, Zoologie, Bd. XXX, Supplera, pag. 339. — 1878. Förf. liade tillfälle att göra dessa iakttagelser å fljgtiskar under segling öfver Indiske oceanen. LiUjehorg : FisVame. H. 30 466 Slägtet Exocoetus, alltid trån vindsidan. Då deras stjertfena nedsänkes i vattnet, göra de icke sällan i samma horisontella plan en böjning åt höger eller venster. Under blåst, eller då hafvet är i rörelse, visa de sig oftare öfver vattnet än då vädret är lugnt. För fartyg, som råka in bland simmande stim af dem, fly de un- dan upp i luften lika så väl som för roffiskar och hvaldjur. Då de simma, hålla de bröstfenorna tryckta till kroppen. De rof- fiskar, som jaga dem upp ur vattnet, äro i synnerhet Dorad- fiskar af slägtet Coryph ■-s g= O. o: — E SJ £. 5" B 2" sa W-. 3 s;- ?r^:^ s g E= g C6 O P ?: i °s ^ pi" ?r O: ^ cu' •^ o T - S' r ^ S. = 5. s. P- 3 « s= C6 ^ I» jrt 2 2^ sr er- ^ s cc fö _ ■^ ö CC O tt 5 ^ ?r 3- :r; = A tr- c ST iH- ?r C K !3 ^ . 0 0? j — '. 0 t^ C V- pr •-^ S ^ si 2 OJ a 5 5 P ' ^ t^ w: p: UJ Pj ilJ rt- p: crq g: ' — ' g2 3 QO > » I». S w a; P3 - _35 5^ Po po f a: w Si o. pg^ U^ a 0 < s w ^ K a. ^ - ?= 5^ Gäddfiskar. 475 l:sta Familjen ESOCID.E, G. Cuviee. 1817. {Esoces, Regne Animal, l.re édit. T. II, pag. 182. — 1817). (xäddfiskar. Kroppen är lånysträcld och täckt med medehnåttiyt stora eller temligen små cycloidfjäU. Hufvudet är stort, med stor mun och med öfverkäliens sidokanter bildade framtill af små mellankäks- och på sidorna af stora 'öfverkäkshen. Käkartte, plogbenet och gombenen äfvensom tungan ära beväpnade med spetsiga tänder, som till en del äro stora på underkäken, plog- benet ocli gombenen. Gälöppningarna äro mycket stora och sträcka sig långt fram, och gälhinnornas strålar äro talrike. Egentliga gälräf ständer saknas, men gälbågarne äro beväp- nade med i grupper tätt sittande smärre och spetsiga tänder. Gällocken äro full ständiga och os symplecticum förefinnes. Blott en rygyfena. som är beläyen långt tillbaka., på kroppens stjertaf delning och ungefär öfver analfenan. Simblåsan enkel och icke genom någon benkedja sammanbunden med hörselor- ganet, samt med luftgånyen mynnande i oesophayus. Ventri- keln saknar blindsäck, och appendices pjyloriccd saknas. Tarm- kanalen är vid och kort. Ayyledaren är fullständig och äggen falla icke i bukhålan. Denna familj omfattar blott ett slägte. Då den i flera af- seenden skiljer sig betydligt från de närmast intill den stå- ende familjerna, intager den i systemet egentligen ett isoleradt läge. Af äldre författare hafva visserligen näbbgäddor och ma- krilgäddor förts till samma slägte som gäddorna, och af en del senare författare till samma familj, men skiljaktigheterna dem emellan äro dock så stora, att de knappt öfverensstämma med hvarandra i något annat än ryggfenans läge och tarmkanalens enkla byggnad. Då man jemför beskrifningen öfver näbbgäd- dans skelett med den samma af gäddans d:o, är detta påfallande. De få till familjen Galaxiidce hörande smärre fiskar från södra hemisferen, som af Gunther i "Introduction to the Study of Fishes" ställas närmast efter gäddfiskarne, äro mycket afvikande från desse, men tyckas dock i ett och annat afseende bilda en öfvergång mellan dem och laxfiskarne. — Fossila leraniugar af 476 Slägtet Esox. gäddfiskar hafva blifvit funna i den yngre tertiära sötvattens- kalken vid Oeningen samt i den diluviala mergeln i Schlesien. Lemningar af den nu lefvande vanliga gäddan äro ymniga i qvartära färskvattenslager, så att denna art utan tvifvel är af hög ålder. I. Slägtet Esox, Artedi. 1738. (Geneva Pisciiim, pag 14. — 1738). Nosen är bred, nedtrycld ocli franitiU afnmdad samt teni- ligen läng, men öfverkäJcen lan icke höjas uppät, såsom Jios näbbgäddan. Gapet är särdeles stort. De falshe gälarne äro glandidäre och dolde. Buhfenorna äro belägna långt till- baka och väl utbildade. För öfrigt utmärkt genom familjens karakterer. Till detta slägte höra 5 till 6 arter från färska och stun- dom bräckta vatten i tempererade och till en del äfven kalla trakter inom norra hemisferen, och af dessa tillhör den ena både Gamla och Nya Werlden och de öfriga blott den senare. De äro mycket glupske roffiskar. 1. Esox llicius, Linné. Gäddan. Ögats längddiameter inneliålles hos de utvuxne mellan 3 och 4 ggr i nosens längd eller af ståndet mellan öfverkäkens spets och ögat. Kroppssidorna i allmänhet med mer eller mindre aflånge messingsgule fläckar, som stundom bilda upp- till af brutna tvärband. Rf. 19—23: af. 16—20; brf. 14—16; bf. 10—11; stjf. 4-f 19-f 4. Esox Lucius, Linné; Fauna Svecica, pag. 126. — 1761. „ ^ Pallas : Zoographia Eosso-Asiatica, vol. Ill, pag. 336. — 1831. „ " W. v. Wright, b. Fries & c. U. Ekström: Ska;ndin:s Fiskar, 2;clra haft., pag. 49, pl. 10. — 1837. H. KröteR: Danmarks Fi.ske, 3:dje Bd. pag. 236. — 1846 — 1853. Gäddan. 477 £Jsox Lucius, S. Nilsson : Skandin. Fauna, 4:de delen, Fiskarna, pag. 348. - 1855. ,. ,, C. Th. E. v. Sikbold: Die siisswasserfische von Mitteleuropa, pag. 325. - 1863. ,. R. COLLETT: Norges Fiske, pag. 175. — 1875. „ ,, A, W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 550. — 1877. „ „ E. COLLETT; Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875 —78; Vidensk. Selsk-.s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, (särsk. aftr.), pag. 94. - 1879. „ ,. E. MoREAU: Hist. nat. des Poiss. de la France, T. III, pag. 466. — 1881. „ „ Jordan & Gilbert-. Synopsis of the Fishes of North Ame- rica, pag. 353. — 1882. „ „ A. J. Mela: Vertebrata Fennica, pag. 355. — 1882. „ „ Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 139, pl. 126. — 1880-1884. „ MöBlus & Heincke; Die Fische der Ostsee, pag. 134. — 1883. ,. ,. O. G. NORBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel etc. pag. 410, bild 128. — 1884. „ „ GosTA Sundman & O. M. Reuter: Finlands Fiskar, haft. IV, pag. 5, pl. XII. — 1885. Dess allmänna namn är i Sverige Gädda och i Norge Gjedde. Beskr. Hos oss öfverstiger dess totallängd knappast 4 fot eller 1,200 mill. och dess vigt 2:ne lispund eller 17 kilo- gram. Man hör visserligen stundom talas om ännu större di- mensioner, såsom t. ex. 6 fots längd, men åtminstone hos oss torde dessa i de flesta fall bero på någon öfverdrift *). Den största gädda, som vi iakttagit, var 3 fot 97jo tum dec.m. eller 1,179 mill. lång, och vägde 37 skålpund och således ej fullt 16 kilogram. Den var en romstinn hona, fångad i trak- ten af Stockholm. Dess största kroppshöjd var 8Vio ^- ^Her 246 mill. och dess hufvuds längd var II t. eller 330 mill. Hufvudet syntes jemförelsevis större än det å mindre exemplar, och kroppen var mera tjock och undersätsig, en naturlig följd af de enorme romsäckarne, genom hvilka buken var utspänd. Kroppsformen är långsträckt, något hoptryckt och med bred och afrundad rygg och såsom vanligt mera hoptryckt baktill. Något bakom bröstfenornas fästen eller stundom öfver bukens midt är största kroppshöjden belägen, och den aftager derifråu 1) Såvidt vi hafva erfarit det, blifva hanarne på långt när icke så store som honorna. 478 Slägtet Esox. bakåt i allmänhet hos houan något litet mera till ryggfenans början, men är hos hanen obetydligt aftagande ända dit, med öfre och undre profilerue nästan parallele. Bakom rygg- och analfenorna af tager kroppshöj den starkare, men är dock strax framom stjertfeuan Y^ — V3 af den största d:o. Denne kropps- form antyder betydlig styrka och snabbhet, och kroppen är mycket muskulös. Största kroppshöjden innehålles hos hanen 5^4 till 6 ggr och hos honan omkr. 4^4 till 51/2 ggi" i total- längden, och störste tjockleken, strax bakom hufvudet, utgör ungefär hälften af den först nämnda. Båda könen utmärka sig till det yttre från hvai-andra hufvudsakligen endast') derige- nom att hanen är litet smärtare och har bröstfenau ungef. lika lång som afståndet mellan dess tillbakalagde spets och basen af bukfenan, samt ryggfenan ungef. lika hög som lång eller obe- tydligt lägre, och bukfenorna fastade något framom midten af totallängden. Dessutom blir hanen på långt när icke så stor som honan. Anus är belägen ungef. vid början af den bakerste V3 af totallängden. — Hufvudet är stort, och dess längd inne- hålles omkr. 3V2 till ?>'^U ggi' '• totallängden. Nosen är tem- ligen lång, och dess längd eller afståndet mellan ögat och spet- sen af öfverkäken innehålles 2 Yg — 2Y2 ggi' i hufvdets d:o. Den är bred, nästan med formen af ett anknäbb, framåt nedplattad, ehuru ofvan något k^ullrig och med öfre profilen vanligen något litet konkav, och med främre änden afrundad eller aftrubbad, då den ses ofvanifrån. Underkäken skjuter något framom den öfre. Munnen och gapet äro mycket stora, och det senare kan i betydlig grad utvidgas. Muuviukeln är under ögats fram- kant och bakre änden af öfverkäksbenet är under dess midt. Öfverkäkens sidokanter äro framtill bildade af de tandbärande -mellankäksbenen, som vid nosspetsen äro åtskilda af öfre silbe- nets främste broskartade kant, och på sidorna äro de bildade af de tandlösa öfverkäksbeuen, som äro mj^cket längre än de förra. Underkäkens längd utgör nära -/s af hufvudets d:o, och dess bakre ände är under ögats bakre kant. Näsborrarne äro be- lägne snedt framom och något inom ögonen, och afståndet mellan dem och de senare utgör ungef. '/^ af det samma mel- 1) Uti Skandin:s Fiskar iippgifves, att hanen har större fenor än ho- nan, och att bröstfenan hos lionom är nära lika läng som afståndet mellan spetsen af den och basen af bukfenan. Vi hafva funnit detta bekräftadt. Gäddan. 479 lan dem och uosspetseu. De sitta nära intill hvaraudra, och den fämre är något större, rundad och öppen, och den bakre är njurformig samt täckt af en hudflik. Ögonen äro af medel- måttig storlek och belägna högt uppe på hufvudets sidor. Deras längddiameter innehålles mellan 8 och 9 ggr i hufvudets längd och omkr. 3 V2 ggi' i nosens d:o eller afståndet mellan dem och nosspetsen. Pannan mellan ögonen är konkav, och dess bredd är hos äldre nära dubbelt större än de senares längddiameter. Locket är stort och af en rhomboidisk form, med öfre kanten konkav och med öfre bakre hörnet något spetsvinkligt. Under- locket är aflångt och jemnbredt, med det bakre hörnet icke uppstigande eller förlängdt, men med det främre d:o med ett uppstigande, något bakåt rigtadt utskott, som ligger intill nedre delen af lockets främre kant. Mellanlocket är litet och af en elliptisk, bakåt snedt tillspetsad form, och är tjockare baktill samt ligger der utanpå underlocket. Förlocket är smalt half- mäuformigt, med bakre kanten bugtig, bildande nedtill och upp- till afrundade flikar. Det är framtill tjockt, och har å yttre sidan 3 — 4 slemhål eller slemgropar och högre upp ett par så- dana. Upptill räcker det till basen af hyomandibularbenets öfre ledknappars halsar, och nedtill till nära qvadratbenets led- knapp. Gälöppningarua äro mycket stora och sträcka sig fram under hakan. Gälhinnorna äro fria från gälnäset och icke för- enade med hvarandra, och den venstra ligger framtill öfver den högra, och hvardera har 13 till 14 strålar, i 2me afdelningar, af hvilka den främre har 6. Kinderna, locken u])ptill och nac- ken äro tjällbetäckta, men eljest saknar hufvudet fjäll. På hufvudet finnas flera stora slemporer, stälda i rader och något vexlande i antal. Vanligen förekomma 4 par långs efter pan- nan och nosen och dessutom mellan det bakersta paret ännu ett par. Från det bakersta af dessa går nedåt en rad af 8 — 10 sådana, böjande sig framåt under ögat och fortsatt på nosen till under eller strax framom näsborrarne. Dessutom- finnas ungef. .") sådana långs undre sidan af underkäksgrenar ne, och ungef. G vid kanten af förlocket. Tvärs öfver nacken är en slingrig fåra, som är af bruten midt på nacken och som vid hvardera änden slutar med en por, bakom hvilken en eller annan sådan äfven förefinnes. — Tänderna äro starkt utbildade, hvilket man också kunde förmoda vara förhållandet hos en så glupsk roffisk. Mellankäksbenen, underkäken, plogbenet, gombenen och tungan 480 Slägtet Esox. äro beväpnade med spetsiga och i allmänhet mer eller mindre bakåt eller inåt riglade tänder, och sådana finnas äfven på gäl- bågarne, svalgbenen och ossa urohyalia, hvadan munnen och svalget äro rundt omkring omgifna af en massa bakåt riglade tänder, som hindra det gripna rofvet att komma loss och att vid dess nedsväljande taga en annan rigtning än nedåt i mat- strupen. Tänderna på mellankäksbenen äro små och sitta i enkel rad. De på underkäken sitta äfvenledes i enkel rad och äro framtill temligen små, men der bakom mycket stora och flera gånger större än framtill. På alla de andra ställena sitta tänderna kardlikt. På plogbenet bilda de en aflång, framtill bredare och ända till benets bakre ände räckande karda, och aftaga i storlek bakåt, och de i den främste delen af denna karda äro af betydlig storlek, ehuru mindre än de större på underkäken. På hvartdera gombenet bilda de äfven en aflång karda, som sträcker sig ända till benets bakre ände, och de, som i denna karda sitta framtill och intill äro störst och af betydlig storlek, ehuru icke så stora som underkäkens största, då deremot de, som sitta ytterst, i synnerhet baktill, äro små. De på de öfriga benen äro i allmänhet små, ehuru de på svalg- benen äro något större än de på de andra af dessa ben. — Byggfenan, som har sitt läge a kroppens eller ryggradens stjert- afdelning, och som börjar något framom analfenans början, eller ungef. öfver anus och vid början af den bakerste V.? af total- längden, samt slutar föga framom slutet af analfenan och på ett afståud från stjertfenan, som är obetydligt mindre än 1/3 af hufvudets längd, är temligen hög (dess höjd hos honan nå- got mindre än dess längd och ungef. lika med »/s a-f hufvudets d:o, och hos hanen med höjd och längd i det närmaste lika) och i kanten afrundad, samt har 19 till 23 (vanligen omkr. 20) strålar, af hvilka den l:ste är mycket liten och i allmän- het de 6 förste icke äro grenige. — Analfenan, som har ungef. samme form och byggnad som ryggfenan, med kanten suedt af- rundad, är något kortare men föga lägre än den, med höjd och längd ungef. lika, eller stundom hos hanen med höjden större än längden, och har 16 till 20 (vanligen omkr. 18) strålar, af hvilka den l:ste är helt kort. Den så väl som ryggfenan räc- ker till nära stjertfenans bas, då den lägges tillbaka. Rygg- och analfenornas läge långt tillbaka och deras betydlige storlek göra Gäddan. 481 att (le i förening med den breda och stora stjertfeuan förläna gäddan förmågan att med pilens hastighet störta på sitt rof. — Bröstfenonia. som äro fastade långt nere och nära buk- kanten, äro af medelmåttig storlek, och deras längd innehålles hos båda könen ungef. 2 y., ggr i hufvudets d:o, men hos hanen är dock, enligt hvad redan blifvit anfördt, dennes längd ungef. lika med afståndet mellan deras tillbakalagde spetsar och buk- fenornas fästen, då den deremot hos honan är betydligt mindre än detta afstånd. De äro af en bredt oval form och baktill snedt afrundade, och hafva 14 till 16 (vanligen 15 — 16) strålar, af hvilka den öfverste icke är greuig. — BiiJcfenorna, som hos honan äro fastade ungef. vid midten af totallängden och hos hanen något framom den, äro jemförelsevis temligen stora, så att deras längd är hos honan obetydligt men hos hanen mera märkbart mindre än den af bröstfenorna. De äro af en bredt oval, baktill afrundad form, och hafva 10 till 11 strålar, af hvilka den ytterste icke är grenig. — Stjertfeuan är stor och baktill djupt urringad, med trubbigt tillspetsade och lika långa flikar. Dess längd från basen af den ytterste sidostråleu är något större än V2 '^f hufvudets d:o. Den har 19 fullständige och grenige strålar och å hvardera sidan 4 stödjestrålar. — Fjällen äro af medelmåttig storlek (de största hos ett exemplar af 609 mill:s längd nära 10 mill. långa) och af en stundom rundad och stundom bredt oval form. De äro löst omslutna till större delen af sine hud kapslar och äro ej synnerligen tunna cycloidfjäll, med kärnan något men ej mycket närmare den frie änden, och med mycket tätt stående koncentriska strimmor och med blott en eller ett par från kärnan mot den instuckne kanten gående fåror, hvarest de förete ett slags vikning, så att strimmorna korsa hvarandra, och hvarest kanten har en in- bugtning. Sidoliniens fjäll hafva å den frie änden en djup och smal inskärning för poren. Dock äro å kroppssidorna både of- van och under sidolinien, men i synnerhet det senare, en del andra fjäll äfven försedda med en por och en dertill hörande djup inskärning i den bakre kanten. Fjällen betäcka hela krop- pen, mycket tätt spånlikt lagda, så att de betäcka hvarandra till större delen, men de sträcka sig icke ut på fenorna. — Sidolinien har framtill en nästan omärklig sänkning och går för öfrigt rät till stjertfenan, samt ligger under större delen af sin längd närmare rygg- än bukkanten. Dess porer äro ej syn- Lilljehora : Fiskarne. II. 31 482 * Slägtet Esox. nerligen tydliga samt glesa, så att mellan de med porer för- sedda fjällen finnas sådana, som icke liafva porer. — Färgen är vexlande och stundom ljusare och stundom mörkare. Rygg- sidan är hos lefvande fisken stundom mörkare och stundom lju- sare olivgrönaktig eller ock mörkt grågrönaktig, och efter dö- den vanligen mörkare svartgrönaktig eller mörkt buteljgrön. Hos lefvande eller friska och väl bibehållna exemplar äro kropps- sidorna äfvensom hufvudets sidor ljust gulgrönaktiga eller ljust grågrönaktiga, med messingsgul glans och vanligen med tem- ligen små aflånge messiugsgule fläckar, som nedtill emot buk- sidan antaga formen af mer eller mindre tydliga uppstigande tvärband, och på hufvudets sidor till en del bilda långsgående vågformiga band, af hvilka ett par gå från ögat till lockets bakre kant. Buksidan är hvit, och stundom något gulaktig. De vertikala fenorna äro olivgröuaktiga, med mörkare, svartak- tige eller svartgröne fläckar och streck, de senare långs strålarne, och stjert- och analfenorna med gulaktig anstrykning och med undre ..kanterne gulaktige, och den senare har äfven spetsen gul- aktig. Bröst- och bukfenorna äro gulgrönaktiga, med otydlige mörkt grönaktige fläckar och med köttröd anstrykning vid ba- sen. Iris har en smal messingsgul ring närmast pupillen och är för öfrigt silfverhvit, med messingsgul glans och med mer eller mindre stark svartgrå skuggning framtill, upptill och bak- till, hvilken skuggning dock är underkastad vexlingar. Under lektiden är den grönaktige färgskiftningen mera framstående äfvensom den messiugsgule glansen, och de gulaktige fläckarne äro mera glänsande och stöta i guldgult. Stundom är kropps- sidornas grågröne färg blekare och stötande i silfvergrått och utan messingsglans och med de gule fläckarne blekare och min- dre tydlige eller ock nästan saknade. Hos ungar eller små ex. bilda de messiugsgule fläckarne å kroppssidorna vanligen tvär- band, som försvinna emot ryggen, hvilken hos dem är ljust oliv- grönaktig eller t. o. m. gräsgrön. Uti insjöar med torfdy på bottnen är gäddan vanligtvis af särdeles mörk färg: på rygg- sidan svartaktig och på kroppssidorna mörkt grågrönaktig, med de Ijuse fläckarne gulhvitaktige. Uti "Finlands Fiskar" anfö- res en färgvarietet, som hade ryggsidan, fenorna och ögonrin- gen eller iris sotsrarta, kroppssidorna svartskuggade eller skif- fergrå och blott ned emot buken försedda med antydningar till hvite fläckar. Buken var hvit. Gäddan. 483 De små ungarne afvika, liksom andra smärre fiskungar, från de äldre genom kortare nos. Hos en unge af 37 mill:s längd hafva vi funnit hufvudets d:o vara 11 V2 ^i^l- och nosens d:o vara 4 mill., hvilken senare således innehölls nära 3:ne ggr i den samma af hufvudet. Den antager emellertid tidigt sina normala proportioner. Hos en unge af 95 milhs längd hafva vi funnit hufvudets längd vara 28 mill. och nosens d:o 12 mill. och den sist nämnde innehölls således endast 2V3 gg^ i hufvu- dets d:o. Vid en längd af 26 mill. har ungen för öfrigt re- dan erhållit ungef. den utbildade fiskens normale form å huf- vudet, kroppen och fenorna, och nästan alla spår af de embryo- nala fenorna äro försvunna, och den är då antagligen 7 — 8 veckor gammal^). Ungarne växa fort, ehuru tillväxten är vex- lande och såsom naturligt beroende af mer eller mindre gyn- samma förhållanden : såsom mer eller mindre tillgång på nä- ring samt på en lämplig temperatur. Enligt Norbäck (anf. st.) kan vid tillgång till riklig näring och i ett tillräckligt stort vatten en ung gädda på ett år ernå en vigt af I skålpund. Under vanliga förhållanden lär den vid ett års ålder blott vara 150—200 och vid två års d:o vara 240—300 mill. läng. En- ligt Hederström -) skall den vid 3 års ålder vara 1 V2 fot lång och väga 1 skålpund, och vid 4 års ålder vara 2 fot eller 600 mill. lång och väga 2 — 3 skålpund, vid 6 års ålder vara 2V2 — 3 fot eller 750 — 900 mill. lång och väga omkr. 6 skålpund, och vid 12 års ålder skulle den redan vara 4 fot eller 1,200 mill. lång och väga omkr. 1 '/o lispund. Ehuru gäddan växer fort, blir den dock mycket gammal, och man har uppgifvit dess ålder till 100 ä 200 år och t. 0. m. ännu äldre, ehuru upp- gifterna härom ej äro fullt säkra. Vi hafva icke fått se någon afvikande varietet af gäddan^ men G. Lindström (Om Gotlands Fiskar), omnämner, att en vid Gotland i Östersjön förekommande "kort form" å Gotland kallas Stubbgädda, och detta namn antyder naturligtvis en varietet^ som är utmärkt genom kortare kroppsform. Skelettet. Det fasta kraniet, som har en långsträckt och något nedtryckt form, utmärker sig i detta afseende i synnerhet 1) C. J. Sundsvall : Om Fiskyngels Utveckling; K. Sv. Vetensk. Akad:s Handl. Ny följd, Bd. 1, pag. 12, pl. II, fig. 10. - 1855. 2) K. Vetensk. Akad:s Handl. 1759, pag. 226. 484 Släcrtet Esox. genom förlängningen af nosen, eller kraniets framom ögonhålorna varande del, hvilken här icke är åstadkommen endast genom . käkarnes förlängning, såsom hos näbbgäddan, utan förnämligast genom en sådan af pannbenen, det till större delen broskar- tade öfre sil benet och plogbenet. Basioccipitalbenet är stort och trindlagdt samt undertill betäckt af parasphenoidbenet, som sträcker sig till och stundom bakom dess bakre kant. Det be- gränsar nackhålet, som är litet, nedtill. Sidonackbenen, som sakna ledknappar eller artikulationsytor, omsluta detta hål på sidorna och upptill. Öfre nackbenet är långt skildt från det samma. Dess bakre skiflformiga utskott är litet och sträcker sig icke så långt tillbaka som basioccipitalbenet. Med sin öfre horisontelle del skiljer detta ben såsom vanligt hjessbenen från hvarandra, men dessa ben äro dock derstädes nära intill hvar- andra, emedan de der till stor del betäcka öfre nackbenet. Fram- till är detta ben utbredt, men till större delen betäckt af pann- benen, så att upptill blott en liten del af det är synlig. Ossa epotica äro långt åtskilda af öfre nackbenet, och deras bakåt utstående ' utskott är snedt hoptryckt, men kort och utskjuter icke så långt tillbaka, som det bakre utskottet å o. pierotica. Mellan ossa epoticum & pteroticum är ett stort hål eller djupt ingående grop, som inåt emot hjernkaviteten endast är täckt af en hinna. O. pterotic7mi är stort och bildar störie delen af hjernskålens öfre sidokant, och dess bakre utskott är stort och tillspetsadt och trekantigt, och sträcker sig i synnerhet hos äldre ex. långt tillbaka. — Under benets yttre kant är en långsgå- ende ledgrop, uti hvilken den bakre öfre ledknappen å hyoman- dibularbenet artikulerar. O. opistlioticum är litet och rudimen- tärt, men dock tydligt, och sitter fästadt på den bakre yttre kanten af sidonackbenet, och bidrager följaktligen icke till att omsluta hjernan eller till bildningen af hjernkapseln. Vid ske- lettering af yngre exemplar faller det temligen lätt bort. O. prooticuni är stort, men räcker icke fram till den bakre delen af ögonhålan, emedan parasphenoid benets basitemporale vinge och alisphenoidbenet här framtill omsluta det. Det har härstä- des ett stort hål, som för det mesta är omslutet af det samma och till en liten del framtill är omslutet af alisphenoidbenet. Från inre sidan nedtill utgår från hvartdera o. prooticum ett bredt utskott, hvilka båda utskott äro förenade med hvarandra och bilda tillsamman ett tak öfver ögonmuskelkanalen. Det Gäddan. 485 har å främre delen upptill en broskbeklädd ledyta, för artiku- lationen med den främre öfre ledknappen å hyomandibularbenet, och någon sådan ledyta förefinnes mot vanan icke på o. spJie- notkum. Detta senare benet är tjockt samt rigtadt snedt upp- ifrån nedåt och bakåt, är synligt på kraniets öfra sida framom o. pteroticum, och begränsar såsom vanligt här ögonhålan bak- till. Mellan ossa pteroticum, prooticum & sphenoticiun samt pannbenet upptill är en stor öppning, som är utfyld af primor- dialkraniets brosk. Ett litet, rudimentärt basisphenoidben före- finnes, fästadt till bakerste delen af primordialkrauiets ethmoid- brosk, ofvan parasphenoidbeuet och mellan de nedre delarne af alisphenoidbenen. Dess vanlige Y-form är antydd derigenom, att dess öfre del är utbredd och genom en smal skåra delad i 2me sidodelar, och dess nedre del är starkt hoptryckt och nå- got böjd framåt. Alisphenoidbenet är väl utbildadt och temli- gen stort, och stöter med sin nedre ände hos äldre samman med den uppstigande basitemporale vingen å parasphenoidbeuet. Det har för öfrigt vanligt läge. Till orbitosphenoidben finnes intet spär. Parasphenoidbeuet är långt, rakt, undertill kuUrigt och baktill inskuret, hvarest det undertill och något på sidorna be- täcker basioccipitalbenet. Plogbenet är ovanligt långt, men sträcker sig dock icke tillbaka till ögonhålorna. Det är efter hela sin längd tandbeväpnadt, bredast vid sin främre ände och derefter bakåt å ett långt stycke jemnbredt, samt slutligen bak- till afsmalnande och trubbigt tillspetsadt. Silbensapparatens ben äro till större delen broskartade, och bilda hos yngre en af plog- och parasphenoidbenen undertill och af pannbenen upptill betäckt broskmassa af betydlig längd, med blott smärre pariga förbeningar. De största af dessa äro sidosilbenen, hvilka dock jemförelsevis äro små, och icke på långt när sträcka sig till parasphenoidbeuet, utan der ersättas de af ethmoidbrosket. De äro undertill och baktill emot ögonhålorna konkava, ofvan kull- riga, och framtill något urhålkade, och deras bakre ändar sträcka sig på långt när icke till ögonhålornas midt. Öfra sil benet ut- göres af ett långsträckt och nedplattadt brosk, som ligger mel- lan parasphenoidbeuet och plogbenet å undra sidan och pannbe- nen å den öfra d:o, och med sin främste del sträcker sig framom plogbenet och bildar det fasta kraniets främre ände, samt här åtskiljer de båda mellankäksbenen från hvarandra, och således äfven bildar den främste kanten å nosen på fisken. Å hvar- 486 Slägtet Esox. dera sidan af dess främre ände har det en liten men hos äldre temligen tjock och ojemn förbening, med hvilken gombenet med sin främre ände artikulerar. Ofvanpå hvardera af dessa förbe- ningar och betäckande den ligger en tunnare, men dock fast och hård, framtill bredare och baktill tillspetsad, ofvan konvex, lång benskifva, som sträcker sig tillbaka närmare nosens bas. Båda dessa benskifvor äro temligen långt åtskilda, och mellan deras främre ändar är öfre silbensbrosket blottadt, och bakom desse ändar betäcka de de yttre sidodelarne af pannbenens främre smale delar, och bidraga således till att bilda nosens öfre ben- betäckning. Dessa bens homologisering är underkastad någon svårighet. Huxley säger i sina "Lectures on the Elements of Comparative Anatomy", pag. 175, att deras natur är tvifvel- aktig ("doubtful"), men säger sedermera i "Manual of the Ana- tomy of Vertebrated Animals", pag. 154, att de förmodligen äro nasalben, och i så fall skulle gäddan hafva 2:ne par nasalben, och de i fråga varande benen vara det 2:dra paret af dessa ben. Detta förefaller oss emellertid icke fullt antagligt, och det toi-de knappt hafva sitt motstycke hos Teleostei, ehuru 3:ne par nasalben enligt BruHL^) förefinnas hos Lepklosteus bland Ganoidei. Till färg och struktur likna de pannbenen, och äro alldeles olika de rätta nasalbenen såväl som de andra hudben, som höra till samma grupp som dessa. Då de ligga öfver pann- benen och till större delen genom dessa äro skilda från öfra silbensbrosket, kunna de ej heller med fog antagas vara förbe- ningar, utgångna från detta brosk. Deras utseende antyder emellertid, att de, liksom öfra silbenets ben och pannbenen, äro bildade genom perichondrisk förbening. Hjessbenen hafva det vanliga läget bakom pannbenen och mellan o. pterotica och öfra nackbenet. De äro temligen stoi-a och hafva sin största utbred- ning på bredden, och betäcka utåt till en del o. pterotica, bakåt en stor del af o. epotica och inåt till en stor del öfra nackbe- net, så att de ofvanpå detta stöta nära intill hvarandra. Pann- benen äro mycket stora, och intaga den vida störste delen af det fasta kraniets längd, sträckande sig från strax bakom no- sens främre ände till nära kraniets bakre d:o. De äro åtskilda genom permanent sutur och äro å sin främre halfdel smala och 1) "Osteologisches aus dem Paviser Pflanzengaiten", pag. 22. tab. 3. tig. 14, na 1— na 3. Gäddan. 487 å den bakre d:o utbredda, och äro äfven breda öfver ögon- hålorna, ehuru bakom dera något bredare, och här jerate o. sphenoticn & pterotka betäckaude hjeruskålen och det under dem varaude, till en del permanenta brosket af primordialkra- niet. De äro ofvan något kouvexa, utan kölar och nästan släta, samt å deras utbredde delar med en från deras centrale ossifi- cationspunkter utgående radiär struktur. Långs suturen dem emellan är en grund grop, som är mest märkbar mellan ögon- hålorna. Hyomandibularbenets båda öfre ledknappar äro väl åtskilde, och den främre af dem är rigtad framåt. Den bakre ledknapp, med hvilken locket artikulerar, sitter på en lång hals. Det utskott, vid hvilket förlocket upptill är fästadt, är temli- gen starkt utstående utåt och bakåt, och under det samma är en stor aflåug öppning mellan förlocket och hyomandibularbe- nets nedre stam eller skaft. O. sympUcticum är temligen bredt äfven nedtill, ehuru bredare upptill, der det utbreder sig något framåt. Qvadratbenet är af den vanlige nästan trianguläre formen, och' tjockare fram- och baktill, samt med en stor led- knapp. Gombenet har en särdeles karakteristisk form. Det är aflångt och jemnbredt och något bågböjdt, samt längre än pte- rygoidbenet i rät linie, och långs hela sin undra sida beväp- nadt med en tandkarda, som helt och hållet upptager denna sida. För öfrigt är det tjockt och starkt och saknar maxillär- Titskott, men har vid den främre änden 2:ne mer eller mindre djupt urgröpta ledytor, af hvilka den vid benets ände framtill medelst brosk är fästad vid öfra silbenets laterala förbening, och den vid yttre sidan af samme ände på samma sätt artiku- lerar med främre änden af öfverkäksbenet. Baktill är gombe- net å yttre sidan betäckt af pterygoidbenet, och mesopterygoid- benet blott berör å inre sidan af detta senare ben med sin främste spets gombenets allra bakerste ände. Mesopterygoidbe- net är jemförelsevis litet och bidrager icke till bildandet af gom- hvalfvet, samt synes föga eller nästan icke utifrån, emedan det å yttre sidan är betäckt af pterygoid-, qvadrat- och metaptery- goidbenen. Det är temligen smalt framtill, baktill något ut- bredt, i öfre kanten förtjockadt och i den nedre och bakre d:o mycket tunnt, och räcker med sitt öfre bakre hörn till metap- terygoidbenets inåt konvexa förbeningscentrum. Pterygoidbenet är temligen stort och tjockt och starkt och bågböjdt, samt å öfre kanten något närmare främre änden försedt med ett till- 488 Slägtet Esox. spetsadt uppåt och något inåt rigtadt utskott, medelst hvilket detta ben är fästadt vid sidosilbenet. Baktill är det fästadt å inre sidan af främre kanten af qvadratbenet, och räcker ned nära till detta bens ledknapp. Metapterygoidbenet är stort och temligen tunnt och fästadt nedtill till mesopterygoidbeuet och qvadratbenet och baktill och upptill till hyomandibularbenet^ och med främre kanten fri och nedtill sträckande sig nästan lika långt fram som qvadratbenets främre del. Det är af en nästan triangulär form och upptill afsmalnande, samt med den subcentrale förbeningspunkten inbugtad. Mellankäksbenen, som enligt hvad redan är anfördt, bära en enkel rad tänder, äro mycket små samt skilda från hvarandra genom den allra främ- ste, framom plogbenet varande delen af supraethmoidbrosket, och äro framtill fastade vid detta brosk, men hafva sitt förnämsta fäste baktill vid öfverkäksbenens främste ändar. De äro af en siiedt triangulär och baktill urbugtad form, samt sakna helt och hål- let det hos de fleste af de föregående fiskarue vanliga uppsti- gande utskottet (nasalutskottet) vid deras inre eller främre ände. På deras öfre kant hafva de ett vid yttre sidan af öfverkäks- benets främre spets fästadt, uppåt och bakåt rigtadt, kort och trubbigt utskott. Deras längd i rät linie innehålles omkr. tf/j ggr i den samma af öfverkäksbenet. Detta senare benet är smalt och långt och svagt co-formigt böjdt. Dess främre, star- kare böjde ände är framtill trubbig, och der bakom har det å öfra sidan en låg ojemn knöl, som medelst brosk är fästad vid yttre sidan af gombenets främre ände. Baktill är det hoptryckt och tillspetsadt, med yttre benlamellen något nedskjutande och tunn och skarp. På öfra sidan af dess bakre ände är fästadt ett framtill tillspetsadt och vid den bakre, öfverkäksbenet något öfverskjutande änden afrundadt ben, som är tunnt och liknande nasalbenen och andra dylika hudben. Af Huxley^) anses det såsom ett öfverkäksbenet tillhörande supplementben, men af Parkee & Bettany-) har det enligt hvad vi ofvan, i l:ste del. pag. 18, anfört, blifvit ansedt såsom homologt med okbenet samt af dem fått benämningen jugal eller os jngale. Under- käken är stor och lång och särdeles stark samt uugef. 1 ^/j ggr längre än mellankäks- och öfverkäksbeneu tillsamman. Hvar- 1) Manual of Anat. of Vertebr. Animals, pag. 154. 2) The Morphology of the Skull, pag. 77. Gäddan. 489 dera underkäksgreueii är framtill låg och något uppåt böjd, samt höjer sig betydligt bakåt emot deutaldelens bakre ände, och är å yttre sidan konvex, och der utan långsgående grop, men med en rad af glesa slerahäl (5 — 6 st.). Dentaldelen är tandbärande till nära dess bakre ände. Båda underkäksgrenarne äro framtill rörligt men fast förenade. Angularbenet är litet och afiångt och sträcker sig så väl som artikulardelen eller artikularbenet ett godt stycke bakom ledgropen, samt är å yttre sidan till en del betäckt af sistnämnda ben. A hvardera ögon- hålans öfre kant, strax bakom sidosilbenet är fästadt ett snpra- orbitalben, som framtill äfven är fästadt vid sidosilbenet. Ett dylikt ben är fästadt på öfra sidan af posttemporalbenet samt till det bakre utskottet å o. ^j/ero^/c«;«. Infraorbitalbenens kedja är fullständig och består af 5 ben, af hvilka det främsta är af en betydlig längd. Det är af en aflångt elliptisk och något böjd form. Det är såsom de andra tunnt, och har nära sitt förbeningscentrum i öfre kanten en trubbig utstående vinkel, samt är der genom brosk fästadt vid sidosilbenet. Dess främre trubbige ände räcker framom nosens midt samt framom nasal- benen. Dessa senare ben betäcka inåt nasalkaviteterna, samt äro smala och långa och äro fastade långs yttre kanten af pann- benens smale främre delar, och räcka ungef. till midten af no- sen å det fasta kraniet. De äro liksom de främsta infraorbi- talbeuen tunnast framtill. Gällocken äro redan ofvan beskrifna. Os Jinguale är framtill broskartadt och något ut.bredt och tunnt. Bakom det följa 3:ne ossa urohyalia, af hvilka det l:sta är längre än de andra båda tillsamman, och alla 3:ne äfvensom o. Um/uaJe bära hvartdera en bred tandkarda. O. basibranchi- osteguJe är långt och smalt, och framtill, der det är fästadt till o. hypohyalia och det l:sta o. urokyak medelst brosk, triud- lagdt, och baktill, der det är fästadt vid främre eller nedre ändarne af nyckelbenen, mycket tunnt och hoptryckt och så småningom öfvergående i det brosk, hvarmed det är fästadt. O. ceratohynie, som är något längre än o. epihyaJe, är vid främre änden temligen tjockt, derefter något inknipet och bak- till tunnt och högt samt der af samma höjd som det följande o. epihyale, hvilket är lägre baktill, med bakre änden snedt afrundad. O. ceratohydle bär 6 radii branchiosteyales och o. epihyale vanligen 8 sådane, som alla äro smale och tillspetsade, men af hvilka de på o. epihyale äro något bredare. O. stylo- 490 Slägtet Esox. liyoidcnni är kort och smalast å midten. Af öfre svalgben fin- nas 3:ne å hvardera sidan och alla äro af en aflång form och hvartdera beväpnadt med en tandkarda. Af dessa äro de af främ- sta paret störst. De undre svalgbenen äro smala, aflånga och baktill och framtill tillspetsade, och hvartdera är beväpnadt med en baktill bredare tand karda, som der är fästad på ett från benet utgående skiflikt, horisontelt utskott. Gälbågsbenen äro långa och inåt mot munkaviteten hoptryckta. — Kotornas antal är omkr. 60. Vi hafva räknat 62, och Malm (anf. st.) har räknat 60 till 61. Deraf äro 41 till 42 bålkotor, då den l:sta stjertkotan, så väl som de följande, utmärkes derigenom, att den har sluten haemalbåge. Vi hafva räknat 42 och Malm 41 bälkotor. Neuralbågarne äro icke fullständigt sammansmälte med kotkropparne och kunna utan större svårighet åtskiljas från desse. Neuraltaggarne å de 5 — 6 första kotorna äro helt korte och å de följande af medelmåttig längd. Hos äldre är en tunn, hinnartad benskifva fästad vid spetsarne af de första kotornas neuraltaggar. Hsemaltaggarue äro temligen korte. Från nedre delen af neurapohyserna å de 4 till 5 (4 hos yngre och 5 hos äldre) första kotorna utgår å hvardera sidan af kotan ett långt, fint tillspetsadt och refbenslikt samt bakåt och uppåt rigtadt utskott, som af Bkuhl') anses homologt med ett verkligt tvär- utskott eller diapophys. Ehuru dessa utskott å den 4:de kotan äro lika långa som på den 3:dje, förekomma dock hos yngre på den 5:te inga spår till dylika utskott. Ej förr än pä de 8 bakersta bål- kotorna uppträda tydliga parapophyser. 1 öfverensstämmelse dermed, att sidouackbenen sakna ledutskott eller ledknappar, sakna också alla kotorna sådana. På de 9 sista bålkotorna och de 10 första stjertkotorna finnes å hvardera sidan af kotkrop- pen ett litet, tillspetsadt, rätt utstående utskott, som pä de 4 främre af de bålkotor, som dermed äro försedda, sitta längre ned på sidan och på de öfriga kotorna ungef. midt på den samma. Den sista stjertkotan är mycket liten och rudimentär. Denna kota och dess neuralbåge äro snedt rigtade uppåt och bakåt, och den bär baktill 4 bakåt något utbredda benskifvoi-, på h vilka den öfre delen af stjertfenan är fästad, och mellan den öfversta af dessa och denna kotas neuralbåge är den bakerste änden af chordan inklämd. De 4 föregående kotornas ha^mal- 1) Osteologisches aus dem Paiiser Pflanzeugarten, pag. 54, Gäddan. 451 bågar äro mer eller iiiiudre transformerade, för att kunna lem na fäste åt den nedre delen af stjertfenau, och äro derför mer eller mindre breda emot spetsen. Den näst sista kotan bär 2:ne dy- like, af hvilka den främre är vid spetsen den bredaste af alla. På grund af denna byggnad är stjertfenan till en viss grad hete- rocerk, ehuru det, såsom A. Kölliker^) kallar det, är inre hete- rocerki, då stjertfenan till det yttre är symmetrisk. Kefbenen äro vid den inre änden något litet utbredda, men eljest smala trinda och tillspetsade och af vanligt utseende, och äfven den l:sta kotan bär sådana. — Posttemporalbenet har en mycket ovanlig form. Det har kroppen stor och bred och nästan med form af en skopa samt temligen tunn. Det är bredare inåt eller framåt, å yttre sidan konvext och a den inre konkavt, och dess båda grenar äro korte och tillspetsade. Den öfre grenen har det vanliga fästet till o. epoticuni,, och den nedre är genom ett temligen långt ligament fästad till det lilla o. opisthoticum. Posttemporalbenet ligger innanför det bakåt utskjutande utskot- tet å o. ptcroticum, samt omsluter å yttre sidan de starka mu- skler, som bakifrån fästa sig vid ossa epoticunt & exoccipitcde. Öfra nyckelbenet är af en aflång form, upptill, emot posttem- poralbenet smalare och något tjockare samt temligen starkt böjdt och med trubbig spets. Dess nedre, bredare ände är tunn och suedt afrundad. Nyckelbenet är temligen stort, bredt lie- formigt och af enkel byggnad. Det har bakre kanten jemnt afrundad och öfre änden temligen smalt tillspetsad och blott med en enkel spets. A yttre sidan har det en ojemn grund grop, och nedom den är det plant och derefter konvext. Dess inre sida är till större delen af dess längd konkav, och dess nedre ände är temligen trubbigt tillspetsad. Båda nyckelbenen äro vid nedre ändarne genom brosk temligen fast förenade med h varandra. Skulderbladet är litet och halfrundt och med en liten, af det samma helt omsluten scapularfenestra. Korpbenet är temligen bredt men kort, och räcker icke till nyckelbenets nedre ände, ehuru både det och skulderbladet, mot det vanliga förhållandet, äro fastade vid detta ben närmare dess nedre än dess öfre ände. Postclavicularbenet är enkelt, smalt och ref- benslikt. Brachialbenen äro små och smala och de inre af dem 1) Uber das Ende der Wirbelsäule der Ganoiden und einiger Teleo- stier. Leipzig 1860, pag. 23. ■492 Slfigtet Esox. äro såsom vanligt längst. Bäckenbenen äro temligen tunna, ehuru tjockare i den yttre kanten, bredt dolkformade, med spet- sen rigtad framåt och med den bakre, bukfenan bärande änden snedt afskuren. De äro vid sine främre ändar förenade medelst brosk och divergera från hvarandra bakåt. Gäddan är en i nästan alla våra färska vatten: insjöar, gölar, floder, strömmar och bäckar och t. o. m. träsk och torf- mossar, allmän fisk, från de sydligaste till de nordligaste trak- terna af Sverige, i allmänhet blott med undantag af de högt uppe på fjellen, ofvan skogsgränsen belägna fjellvattnen'). Vi hafva iakttagit den i trakten af Karesuando och Maunu i norre delen af Torneå Lappmark. Den förekommer dock icke endast i färska vatten, utan äfven i sådana haf, der vattnet är bräckt eller ej synnerligen salt, och den är allmän i Bottniska Vikens och Östersjöns skärgårdar ända ned till kusten af Blekinge och nordöstra Skåne, men den träffas icke ute i öppna hafvet. Syd- ligare i Östersjön och vid södra och vestra kusterna af Skåne och vid kusterna af Halland och Bohuslän förekommer den en- dast undantagsvis i hafvet, och i allmänhet blott i och i när- heten af mynningarne af de strömmar och floder, som utfalla i detta. I bräckt vatten är den emellertid icke i sitt rätta ele- ment, och blir derför derstädes icke så stor som i färskt d:o. Uti Skandinavisk Fauna yttras den förmodan, att den är talri- kare i de östra än vestra trakterna af den Skandinaviska halfön. Detta har nog sin riktighet med afseende pä Norge, men är dock icke med säkerhet utrönt hvad Sverige vidkommer. En- ligt Göteborgs och Bohusläns Fauna är den talrik i Göta elf och i alla vattendrag i vestra Sverige. — I Norge har den en- ligt CoLLETT tvenne skilda utbredningsområden. Den förekom- mer nemligen der dels i de inre delarne af landet söder om Dovrefjell och dels i Finmarken, men saknas nästan helt och hållet i hela den mellanliggande trakten, d. v. s. Trondhjems stift och Nordlanden samt i närheten af hela vestra kusten. Dock förekommer den i några få sjöar i norre delen af Trond- hjems amt. Till Finmarken har den antagligen inkommit öster ifrån. Talrikast är den emellertid i de sydöstre delarne af Norge. Någon gång har den blifvit tagen i Christianiafjorden. 1) I "Skandin:s Fiskar" uppgifves dock, att den i Torneå Lappmark förekommer i fjellsjöar ofvan björkregionen. Gäddan. 493 — I Finland förekommer den enligt Malmgren') allmänt öfver allt ända upp i Lappland, och enligt Pallas-) förekommer den i hela Kyssland och Sibirien, ända till floderna Indigirka, Cha- tanga och Amur, äfvensom i Kaspiska Hafvet. Inom Europa är den utbredd söder ut till England, der den är allmän både i England, Skotland och Irland; till Frankrike, der den blott saknas i någre af dess sydligare delar, och till Italien, der den .är allmän öfver större delen af Italiens fasta land, en- ligt GiGLioLi. Enligt Jordan & Gilbekt är den talrik i de östre delarne af Förenta Staterna i N. Amerika söder ut till norra Oiiio. Den har således en ofantligt vidsträckt geografisk utbred- ning inom norre hemisferen. Gäddan håller sig under den varmare årstiden vanligen i närheten af stränderna och på sådana ställen, hvarest vat- tenväxter förefinnas, ofta i ganska grundt vatten, ehuru de äldre och större vanligen söka något djupare ställen än de yngre. Under soligt väder står den vanligtvis under da- gen stilla, lurande på rof, hvarvid den, då något passande så- dant närmar sig, med pilens hastighet rusar på det och, då det är en fisk, vanligen först griper den tvärs öfver, och seder- mera alltid vänder den så, att hufvudet kommer före. Är det en kräfta, slukas den med stjerten före. Stundom får man dock äfven under dagen se gäddan i rörelse och sökande efter rof, ehuru detta i allmänhet mest sker under natten. Under den kalla årstiden söker den, åtminstone de äldre, vanligen djupare vatten. Under lugnt och vackert sommarväder hoppar den stun- dom högt upp öfver vattnet. Den håller sig aldrig i stim, utan träffas alltid enslig, med undantag af lektiden, då 2 — 5 indivi- der kunna träffas tillsamman, nemligen 1 hona och 1 — 4 hanar. Såsom redan blifvit yttradt, eger gäddan en betydlig styrka, och det har derför händt, att man fångat större gäddor, som på ryggen haft qvarsittande fötter m. m. af Fiskgjusen (Fan- dion halicetus)^ hvilken slagit sina klor i dem och sökt taga dem, men dervid blifvit neddragen i vattnet och dödad. Dess stora gälöppningar göra, att den icke ofvan vattnet är seglifvad, utan snart dör af brist på respiration. Den är den glupskaste af alla vare roffiskar, och då den har en mycket snabb diges- 1) Kritisk Öfversigt af Finlands Fiskfauua, pag. 67. 2) Zoogr. Eosso- Asiat. vol. 111, pag. 336. 4^-4 Slägiet Esox. tion, har man iakttagit, att den stundom vid rik tillgång på rof slukar dagligen lika mycket som dess egen vigt, och då den redan slukat så mycket, att den för momangen ej haft plats till mera i ventrikeln, har man fått se den hålla rofvet i mun- nen, utskjutande ur den så länge tills utrymmet medgifvit dess nedsväljande. Då den slukat ett så stort rof (vanligen en fisk), att dess nedsväljande fordrar något längre tid, hålles detta med den främre delen i munnen och svalget och med den bakre d:o utskjutande utom munnen, och efter hand som det upplöses och skrymper tillsamman glider det ned i den korte och vide matstrupen och ventrikeln. Uti "Skandin:s Fiskar" berättas, efter meddelande af C. Fr. W^ern, som hade gäddor tillsamman med en lax i en dam med tillgång på rinnande vatten, huruledes en gädda på 7 ä 8 skålpunds vigt angrep en lax af samme storlek, grep honom tvärs öfver kroppen och slut- ligen dödade honom och började sluka honom. För ett så stort rof fordrade emellertid denna operation lång tid, och 3:ne da- gar åtgingo innan gäddan hunnit sluka hela laxen. Ehuru dess digestion är mycket hastig, hade man dock dervid erfarit att detta rofs digererande hade fordrat en hel vecka, under hvilken tid gäddan hade visat sig så dåsig, att den kunnat vid- röras med en käpp, utan att den flyttat sig ur stället. Denna iakttagelse synes ådagalägga, att gäddan besitter jemförelsevis större styrka än laxen, men den bevisar dessutom den öfver- lägsna verkan af gäddans fruktansvärda tandbeväpning, hvilken vida öfvergår den samma hos laxen. Gäddan slukar alla slags fiskar, som den kan komma åt, äfven dem af sitt eget slägte eller sina egna afkomlingar, samt diverse andra djur, såsom vatten- sorkar, ankungar, grodor, kräftor, insekter och insektlarver m. m. Man har enligt Francis Day t. o. m. någon gång iakttagit, att en gädda sökt sluka hufvudet af en svan, då denne, såsom ofta händer, nedsänkt det i vattnet, och dervid dödat svanen, men äfven sjelf omkommit. — Tiden för gäddans lek är na- turligtvis, liksom den för andre färskvattensfiskar, något bero- ende af temperaturen, och derför leker den tidigare i de syd- ligare belägna länderna, och något tidigare i södra Sverige än i det mellersta och norra, samt senare, då vintren är sträng och långvarig och våren börjar senare, än efter mild vinter och vid tidig vår. Dess lek inträffar hos oss i allmänhet i 3:ue peri- oder under Mars, April, Maj och t. o. m. Juni månader. De Gäddan. 495 mindre, som euligt Malm redan fortplanta sig, då de blott hafva en vigt af V2 skålpund, leka först, i södra Sverige vanligen i slutet af Mars, och i mellersta Sverige i April. Vid tidig vår kunna de äfven i den senare delen af landet leka i slutet af Mars. Sedan isen vid denna tiden lossnat från land i stilla- stående vatten och blifvit åtminstone delvis af strömmen bort- förd i rinnande d:o, gå gäddorna i och för leken upp på grun- dare ställen i vikar och bugter, eller ock upp på för tillfället (vid islossningen) öfversvämmade ängar och mader. Man får då stundom se dem i så grundt vatten, att en del af rygg- och stjertfenorna synes ofvan vattenytan. Honan, som då vanligen lär vara ledsagad af 2 — 4 hanar, ehuru vi hafva iakttagit, att lianarne i allmänhet äro fåtaligare än honorna, afsätter sin grof- korniga, gulaktiga, strax efter befruktningen lindrigt anfästande rom på den gräsiga eller af vattenväxter merendels bevuxne bottnen, och verkställei- detta på mera än ett ställe. De i början hopfästade romkornen eller äggen blifva snart fria. Hos en hona af omkr. 3 fots längd och 6 skålpunds, vigt har man räknat 136,500 romkorn, och hos en af 35 skålpunds vigt 272,160 d:o. Strax före romläggningen och för att befordra denna gnida hauarne sig emot honan, eller ock beröra hennes sidor med sin stjertfena. De äldre honorna äro i allmänhet större än hanarne. Längre ut i April leka de gäddor, som äro något större och äldre, och do största och äldsta leka i Maj. 1 den högre norden inträffar t. 0. m. de yngres lek senare än de äldstas i mellersta Sverige, och i Torueå elf leker gäddan ej förr än i början af Juni, enligt hvad som uppgifves i "Skan- dinaviens Fiskar", och enligt H. Widegren då isen derstädes lossnar från land. Enligt Benecke leker den i Preussen under månaderna Februari till April. Enligt Norbäck åtgå 3 veckor till de först lagda äggens kläckning, men deremot blott en vecka till de sist lagdas d:o. Strax ynglet är kläckt, har det en stor äggsäck undertill, men denne är icke försedd med nå- gon inknipen hals. Vi hafva redan ofvan yttrat, att under lämplig temperatur ynglets tillväxt går fort. Gäddan är en både nyttig och skadlig fisk. Dels såsom en sund och smaklig och för bordet värderad föda, och dels såsom en gagnande rof- fisk, då det är frågan om att förekomma öfverbefolkning och åstadkomma gallring vid odling och utplantering af fisk, är den nyttig; men ^en är skadlig i sådana vattendrag, der man 49H Laxfiskar. utplanterat eller vill skydda mera värdefulla laxartade fiskar. Den är emellertid i allmänhet af stor betydelse för färskvat- tensfisket, äfvensom för fisket i Östersjöns och Bottniska Vikens skärgårdar. Den fångas på många väl bekanta sätt : med ryssja, med nät, med skottnät eller pulsgarn, med not, med långref, med angelkrok, med stångkrok, med klumpkrok, med pålkrok, med slant, med springkrok, med drag och med Ijustring vid eldsken^), — Hos gäddan har D:r M. Braun^) i dess kött fun- nit blåsmasken till den brede binnikemasken (Botliriocephalns latus), och har genom att ingifva nämnde blåsmask åt menniskor och dymedelst hos desse framkalla denne binnikemask i vä- sendtlig mån utredt dennes naturalhistoria samt anledningen till dess uppträdande hos menniskan. 2:dra Familjen SALMONID^, G. Cuvier. 1817. iSalmones, G. CuvikR: Kégne Auimal, l:re édit. T. II, pag. 159. — 1817). Laxfiskar. Kroppen mer eller mindre långsträckt, med rundad hid', och i allmänhet täckt med ct/cloidfjäll, som vanligen äro små eller af medelmåttig storlek, och den saknar fosforescerande fläckar. Hufvudet är utan fjäll. Ofverkäkens kanter bildade framtill af mellankäksbenen och der bakom af öfverkäksbenen. Skägg- tömmar saknas. Tänderna äro vexlande, och stundom nästan sak- nade. Gälöp2)ningarne äro stora och gälhinnorna äro åtskilda, men icke sammanvuxna med galnäset, och gälstrålarnes antal är mycket vexlande. Gällocken äro fullständiga och os sym- plecticum förefinnes. Gälräf ständer förefinnas. Bakom rygg- fenan, som är belägen å bålen., är en så kallad f ettfena, utan fenstrålar och bildad af hud- och fettväfnad. Bröstfenorna äro lågt fastade, och bukfenorna äro belägna långt baJiom dem. Mellan simblåsan, som är stor och enkel, och hörselorganet är icke någon kedja af ben. Appendices pyloricce äro meren- dels talrika och sällan otydliga eller saknade. Äggledare sak- nas eller äro ofullständige^), och äggen komma från ova- 1) Vi hänvisa i detta afseende till '"Skandinaviens Fiskar". 2) Zoologischer Anzeiger, VLer Jahrg. 1883, N:o 129, pag. 97. 3) HuxLEY: On the Oviducts of Osmenis, etc; Proceed. of the Zoo- log. Society of London 1883, Part. II, pag. 132. Laxfiskar. 497 rierna ut i bukhålan i förra faUet, kvar ifrån de yenoni en hört kanal ledas ut. Till denna familj höra omkring 20 slägten och 120 arter, de flesta från färskt eller ock både färskt och salt vatten samt tempererade och kalla trakter inom norra hemisferen, och ett slägte från färskt vatten på Nya Zeland. Några tillhöra ute- slutande hafven inom norra hemisferen, och en del af dessa äro djup vattensfiskar. Många af dem, som kläckas och under sin tidigare lifsperiod vistas i färskt vatten, äro migratoriska och företaga periodiska vandringar dels från de färska vattnen till hafvet och dels åter från det senare till de förra, och dessa se- nare vandringar företagas då i och för deras fortplantning, eme- dan äggen dö i det salta vattnet. Af slägtena Salnio och Co- regonus hafva inga äldre fossila lemningar blifvit funna, så att dessa slägten synas vara af jemförelsevis ung geologisk ål- der, men af si. Osmerus hafva dylika lemningar funnits i grön- sand vid Ibbenbusen och i lagren vid Glaris och Licata, och Mallotus villosus har af framl. Prof. M. Saks funnits fossil i södra och mellersta Norge i mergellera från glacialperioden. En stor del af de denna familj tillhörande arterna äro bland de för sitt välsmakande kött mest värderade fiskar, och äro derför af en särdeles stor ekonomisk betydelse. Till vår nordiska fauna höra sex slägten eller genera, öfver hvilka å nästa sida meddelas en synoptisk tabell. Lilljeborg : Fiskarne. U. 32 498 B s^ > s o 3 a o go .^ w ^ CfQ crq JO po 3 (sr =ij 3 ro P ^ "• OJ p _• s^ CS 5 bo: ^ 3 ^ 3 S- ^. a, -^ r*- S • 3- ^ D *> ^i 2 ■ S tt) s o 3 •JS > > E8 Slägtet Salmo. 499 I. Slägtet Salmo, Aktedi. 1738. (Genera Piscium, pag. II. — 1738). Kroppen väl proportionerad (^rforma eleganttorl»), medel- måttigt långsträcJä och något hoptryckt samt täcld med små eller mycket små cycloidfjäll, och i allmänhet med mer eller mindre fläckig färgteckning. Munnen är stor och beväpnad med koniska, tillsp)etsade och fastsittande tänder på mellan- käks- och Öfverkäksbenen, på underkäken, plogbenet, gombenen och tungan., men ingajiå mesopterygoidbenen. Gälhinnans strålar äro 9 till 13. Hygg- och analfenorna äro korta., och bröst- fenorna af medelmåttig storlek, samt bukfenorna belägna un- der ryqgfenan. Appendices pyloricce äro talrika, och falska gälar förefinnas. Ungarne äro försedde méd mer eller mindre tydliga tvärgående mörka band eller Jtäckar på kroppssidorna. Då de till detta slägte hörande arterna äro underkastade betydande vexlingar både i form och färg, beroende hufvudsak- ligen af ålder, kön och lek, men äfven af lokala förhållanden, lefnadssätt, föda, könsmognad och sterilitet, eller med ett ord af alla möjliga lefnadsförhållanden, så är det tydligt, att di- stinktionen mellan arterna är behäftad med svårigheter, i syn- nerhet som verkligen skilda arter stundom likna hvarandra till den grad, att det fordrar en erfaren blick att kunna åtskilja dem, men deremot de i verkligheten till arten ideutiske for- mer ne stundom förete betydliga och lätt i ögonen fallande skilj- aktigheter sins emellan. Af denna stora föränderlighet följer naturligen, att man kunnat urskilja ett mycket betydligt antal af former, och då man utgått från den åsigten, att uppställa alla desse såsom typer för skilda arter, har följaktligen antalet af dessa inom detta slägte blifvit särdeles stort. Uti sitt stora arbete: "Catalogue of the Fishes in the British Museum"'), har A. GtJNTHEE sålunda upptagit 83 arter, och detta antal har se- dermera blifvit tillökt med åtskilliga nya dels af Gunthek och dels af andra. På grund af senare gjorda iakttagelser, bland hvilka vi i synnerhet vilja åberopa de i F. A. Smitts utmärkta 1) Vol. VI, pag. 11 — 154. — 1866 — Uti sitt senare utgifua arbete : Introduction to the Study of Fishes, af år 1880 uppräknar Gunther endast 40 arter. 500 Slägtet Salrao. afhandliug "Kritisk Förteckning öfver de i Kiksmuseum befint- liga Salmonider"!), är det emellertid antagligt, att den vida större delen af dessa arter endast är att betrakta dels såsom lokala raser eller varieteter och dels såsom tillfällige former, till en del äfven beroende på olika kön, utveckling, sterilitet m. m. Allt detta gör emellertid, att man icke ens approxima- tivt kan uppgifva, huru många verkliga arter detta slägte i allmänhet omfattar, ehuru man med temligen stor säkerhet kan påstå, att vår Skandinaviska nord på sin höjd endast hyser 3:ne sådana, som emellertid bilda 2:ne afdelningar af slägtet, och af hvilka de 2:ne höra till den l:sta afdelningeu. Slägtets geografiska utbredning är inskränkt till tempererade och kalla trakter inom norra hemisferen i både Gamla och Nya Werlden, och en eller annan art förefinnes så långt söder ut, som vid den öfre delen af Californiska bugten och vid bergen Atlas i Afrika och Hindu Kush i Asien. I allmänhet äro de talrikast i de nordlige delarue af den tempererade zonen och aftaga i antal emot de sydlige och nordlige gränserne för slägtets geografiska utbredning. Alla tillhöra färskt vatten och fortplanta sig i detta, men en stor del företaga periodiska va,ndringar till och vistas tidtals i hafvet, för att der hemta sin hufvudsakliga nä- ring, bestående dels af smärre fiskar och dels af ryggrad slösa djur. Våra laxarter leka hos oss i allmänhet mer eller mindre sent på hösten, och ikläda sig då en från den vanliga mer eller mindre afvikande lekdrägt. Deras ägg äro icke fastklib- bande samt stora, och derför jemförelsevis icke talrika, och läg- gas af dem, som tillhöra l:sta afdelningen, i rinnande, klart vatten, med grusig och stenig botten, men af dem i den 2:dra d:o oftast i insjöar och äfven der i klart vatten och på en bot- ten, som är af den nämnda beskaffenheten. Ynglet, som strax efter kläckningen vid buken har en betydlig återstod af ägget, under form af en mer eller mindre stor äggsäck, fordrar i all- mänhet jemförelsevis lång tid för sin utveckling, ehuru denne tid naturligtvis är beroende af temperaturen samt äfven af an- dra omständigheter. En låg temperatur jemte rik tillgång på syre äro i allmänhet fördelaktiga, ehuru kläckningstiden dä är längre-). 1) K. Sv. Vetensk. Akad:s Haudl. Bd. 21, N;o 8, pag. 1—290, ta- bulse metricse I — XIII & tafloriia 1 — VI (fol.). 2) Enligt Francis Day (Proceed. of the Zool. Soc. of Lond. 1884, p. 588) äro äggen af de äldre och mera utvecklade individerne större än de Släo^tet Salmo. 501 Åtskilliga försök hafva blifvit gjorda att genon) artificiel befruktning alstra hybride former eller bastarder. Francis Day') har i afseende härpå yttrat, att vid hybridisering mellan verk- ligt skilda arter procenten af de kläckta äggen är jemförelsevis liten och antalet af missbildningar stort, och att afkomman synes vara i ett sjukligt tillstånd. Bastarderne mellan lax och grålax äro enligt honom sannolikt i allmänhet sterile, men icke de mellan grålax och röding^). Denne författare har beskrifvit^) och afbildat en bastard mellan en "Lochieven-Trout", q, som tillhör arten Salmo tndta, och en Salino fontinnlis, Mitcitill. (S, hvilken senare är ett slags röding från N. Amerika, och hos denne bastard, som var en hane, fann han generationsorga- nen väl utbildade. Uti Norge har den om laxodlingen derstä- des högt förtjeute framl. Professor H. Easch^) för många år sedan anstalt försök med dylik hybridisering och dervid erhål- lit följande resultat. 1. Af rom af röding, befruktad med mjölke af grålax, erhöllos 30 — 40 procent ordentligen utveckladt yngel, men af detta blefvo dock månge kort efter utkläcknin- gen angripne af ett slags vattensot, h varigenom äggsäckens ani- mala och vegetativa blad aflägsnades från hvarandra, och det förra starkt utspändes till form af en ballong^). Icke få em- bryoner, som hade börjat utvecklas i äggen, stannade i sin ut- veckling och gingo så småningom under. — 2. Befruktningen af rom af grålax med mjölke af i-öding lemnade endast ett ut- byte af omkr. 10 procent yngel, hvaraf dessutom någre voro af de yngre och mindre utvecklade, samt lemna en större och kraftigare aflföda, hvilket också är helt naturligt. 1) Proceed. of the Zoolog. Society of London 1884, Part. I, pag. 35. — Dessa åsigter hafva af honom ytterligare blifvit framstälda i Transac- tions of the Linnean Society of Londou. 2:d ser. Zoology, vol. II, Part. 15, pag. 466. - 1885. 2) Proceed. of the Zool. Soc. of Lond. 1884, pag. 585, & ibm 1885. Part. II, pag 241-243. 3) Ibm 1884, Part. IV, pag. 585, pl. LVI. 4) Videnskabsselskabets i Christiania Forhandlinger 1866, pag. 326 — 327. — 1867. 5) Fkancis Day har i Transactions of the Linnean Society of Lond. 2:d ser.J Zoology, vol. II, Part. 1.5, pag. 464, framstält några grunder för det antagandet, att denna vattusiktighet har sin grund deruti, att den vid befruktningen använda mjölken blifvit tagen från en hane. som varit för ung och svag. 502 Slägtet Salrao. missbildade. — 3. Af rom af en blanklax befruktades den ena hälften med mjölke af grålax och den andra d:o med sådan af röding, och af den förra erhöllos bort emot 40 procent för det mesta väl bildadt yngel, hvaraf dock icke få sedermera blefvo vattusiktige ; men af den senare erhölls intet. Blott ett par ägg visade spår till början af fosterutveckling, men denna stan- nade snart. — 4. Bland de i förvaringsdammen infångade stamfiskarne påträffade Easch en stor hona, som var något af- vikande från den vanliga honan af grålaxen, så att det icke förekom honom osannolikt, att den kunde vara en bastard mel- lan grålax och röding, ehuru den liknade den förre mer än den senare. Den var full af mogen rom, men denne visade sig vid utpressningen vara mycket mindre än rom af grålax, och lik- nade dessutom genom sin grönaktige färg rommen af röding. Den blef befruktad med mjölke af en kraftig grälaxhane, men redan några dagar derefter var öfver hälften af rommen hvit, och det visade sig snart sedermera, att icke ett enda Ugg inne- höll någon början till fosterdaning. Af dessa försök, ehuru de knappt kunna betraktas såsom fullt afgörande, drager Easch den slutsats, att desse bastarder äro ofruktsamme. På senare tiden hafva dylika försök, att på artificiel väg alstra bastarder mellan blanklax och grålax i Tyskland blifvit anstälda, och en- ligt K. Leuckaet ') gifvit det resultat, att de icke endast utan svårighet kunna åstadkommas, utan äfven det, att desse bastar- der äro fruktsamme sins emellan. G. Overbeck hade i Januari 1878 befruktat ägg af blanklax med mjölke af forell, och af de från dem utkläckte och uppdragne ungarne blefvo 70 stycken under våren 1879 utsläppte i en sluten dam, der de voro qvar till följande Januari månad. Vid då verkstäld utfiskning af dammen erhöllos 54 sådane fiskar af 100 — 230 mill:s totallängd, och bland dem förefanns blott 1 hona, men deremot 25 hanar med mogen mjölke. Honan var ännu icke lekfärdig och hon blef derför jemte 15 hanar insläppt i en med cement murad bassin, för att der föi varas tills äggen blefvo mogna. Då ho- nan d. 7:de derpå följande Februari var lekfärdig, blef hon och 1) Arcliiv fiir Naturgescliichte, 48:er Jahrgang, l:er Band, 1882, pag. 309. Underrättelsen om dessa experiment var dock förut meddelad i ''Deutsche Fischereizeitung'" i dess nummer för 25 Februari och 23 Mars 1880. Slägtet Salino. 503 hanarne i och för den artificiella befruktningen infångade, men det visade sig då, att hos de fleste hanarne mjölken upphört att vara lekfärdig eller rinnande, och var "trocken". Dock er- hölls tillräcklig rajölke till befruktningen, hvilken blef verk- stäld. Kedan i midten af den följande Mars kunde Overbeck i de befruktade äggen se embryonernas ögon, och följaktligen erfara, att ingen sterilitet förelåg. Snart derefter blefvo de ut- kläckte ungarue jemte föräldrarne inlagde i sprit och bragte till Berlin, för att utställas vid den då derstädes pågående in- ternationella fiskeriutställningen. Enligt Leuckakt har derige- nom erhållits ett bevis derpå, att bastarder af blanklax och fo- rell icke blott äro fruktsamme, utan äfven kunna fortplanta sig med hvarandra, hvilket naturligtvis är riktigt, då här an- tagligen icke kan föreligga någon förvexling mellan blank- laxen i forellstadiet och forellen. — Sannolikt förekomma nå- gon gång i fritt tillstånd hybride former eller bastarder mel- lan blanklax och grålax, emedan man stundom träffar på sådana exemplar, som utgöra mellanformer mellan båda, men några säkra iakttagelser häröfver föreligga dock icke. Då enligt hvad nedan anföres dels den qvarvarande lekdrägten och dels sterili- teten bidjaga till bildandet af dylike mellanformer, och äfven lokala omständigheter stundom i sådant afseende kunna vara verksamma, torde man dock icke i de flesta fall för förklarin- gen af dessa mellanformers tillvaro behöfva taga sin tillflygt till hybridiseringi). I hufvudsaklig öfverensstämmelse med Professor F. A. SnrrTs ofvan citerade grundliga arbete öfver Salmoniderne anse vi oss böra för arterna inom den 1 :ste afdelningen af detta slägte ur- skilja 5 utvecklingsstadier: l:o ynglet, af under 70 milhs längd; 2:o stirrarne, af mellan 70 och 150 milbs d:o; ^:o foreUerne, af mellan 150 och 250 mill:s d:o; 4:to öringarne, af mellan 250 och 500 milhs d:o; 5:to laxarne, af mellan 500 mill:s 1) Uti "The AtheiiiBum'", N:o 3085, d. 11 Decbr 1886, p. 787, uppgif- ves, att Francis Day i Linnean Society i London beskrifvit bastarden mel- lan en parr af blanklax och en 'Xochleven Trout", som tillliör arten Salmo trutta. Såsom ungar hade desse bastarder samme röde färg å fettfenan, samme hvite kanter å rygg- och bukfenorna och samme orangegule d:o å båda sidorna af stjertfenan, som den vanlige forellen af grålaxen har, ehuru hvarken ungarne af blanklaxen eller de af "Lochleven Trout" ega dessa färgteckningar (Day). 504 Slägtet Salnio. och den största eller 1200 — 1400 millrs d:o. Härvid torde det emellertid böra anmärkas, att de nykläckte ungarne, som här föga komma i betraktande, tillhöra ett särskildt stadie, äfven- som att gränserne mellan dessa stadier icke äro skarpe. Anm. 1. Beträffande den reaktion emot uppställningen af ett större antal arter inom detta slägte, som på senare tiden inträdt och som ofvan blifvit antydd, sanat började redan innan Gttntuers "Catalogne" utiiom, få vi anföra följande. Uti Öfversigten af K. Vetensk. Akademiens Förhand- lingar, 5:te årgången, för år 1848, pag. 59, har S. Nilsson förklarat sig luta starkt åt den åsigten, att vi i Sverige blott hafva 2 me arter af släg- tet Salmo, nemligen S. salar, LlN. eller blanklaxen, och S. salvelinus. Lin. eller rödingen, af hvilka hvardera uppställes såsom typ för en särskild af- delning inom nämnda slägte (l:o Öringar eller TruttcB och 2:o Rödingar eller Salvelini), men han har dock beslutit sig för att upptaga, såsom mest skilda och med minst variabla kännetecken försedda, 5 särskilda arter inom Sveriges fauna, nemligen 1. S.. salar, Lin. 2. S. eriox, LiN. 3. S. trutta, Lin. 4. S. salvelinus, Lin. och 5. S. carhonarius, Ström. Uti Skandina- visk Fauna, 4:de delen, Fiskarne, hvars 2:dra häfte, der detta ämne afhand- las, utkom 1853, har han ännu yttrat sin benägenhet för samma åsigt, men han har dock der modifierat denna något derigenom, att han uppta- git flere skilde former eller arter, nemligen S. salar, S. eriox och såsom varietet under den S. ocla, NiLSS., S. trutta, S. ferox, Jardine, S. fario. Lin., S. salvelinus eller Salvelini, och såsom varieteter under den S. sal- velinus, Lin. Bloch, S. alpinus, Lin., S. carhonarius, Ström och & ruti- lus NiLSS. — På grund af de iakttagelser öfver vare laxartade fiskar, som vi under en vetenskaplig resa år 1848 i Sverige, Norge och Ryssland hade tillfälle att göra, i synnerhet vid Elfkarleby å de i Dalelfven förekommande laxarterna, hafva vi i Öfversigten af K. Vetensk. Akad:s Förh 1849. pag. 37, yttrat den förmodan, att vi i 'Sverige inom den l:sta afdelningen af slägtet Salmo, nemligen Nilssons afdelning Truttce, blott hafva 2:n'6 sä- kert skilda arter, nemligen Salmo salar och S. eriox. Denna åsigt var hufvudsakligen grundad derpå, att vi inom denna afdelning blott iakttagit 2:ne skiljaktige utvecklings- eller ungformer '), och att man eljest i all- ]) "Vi äro fortfarande af den åsigten, att desse skiljaktige utveck- lingsformer utmärka 2:ne numera distinkta arter, ehuru dessa stå hvar- andra mycket nära, och sannolikt i öfverensstämmelse med den af F. A. Smitt i det ofvan citerade arbetet uttalade åsigten ursprungligen ut- gjort en enda form, som närmast öfverensstämt med grålaxen, eller möjligen varit en grålax, från hvilken blanklaxen sedermera emanerat eller differentierat sig. Den i Wenern på sätt och vis instängde blank- laxens tendens till återgång till grålaxtypen lemnar ett stöd för ett så- dant antagande, men den omständigheten, att den i sina tidigare ut- vecklingsstadier (stirr- och forellstadierna enligt Smitt, anf. st. p. 98 & 99) är en typisk blauklax, talar för att diflEerentieringen går tillbaka till en mycket aflägsen tidsperiod, och bakom den, då tillträde från hafvet till Wenern för den stod öppet. Slägtet Salruo. 505 mänhet hos oss icke fått kännedom om flere än desse 2:ne. Da de utbil- dade laxarne äro i så hög grad föränderlige, ansägo vi nämligen, att man för bedömandet af arterna inom denna afdelning måste taga sin tillflykt till utvecklingshistorien, och om man blott hade 2;ne utvecklingsformer, så hade man också blott 2:ne skilda arter. Desse 2:ne utvecklingsformer, af hvilka den ene tydligen tillhörde S. salar, eller blanklaxen, och den andre S. eriox, Lin., Nilss. eller, såsom den pä stället kallades. Oklan, hade vi lyckats iakttaga i Dalelfven och funnit dem konstant skilde från h varandra. De sedermera gjorda iakttagelserna öfver olikheterna mellan blanklaxens och grålaxens ägg och utvecklingsstadier hafva lemnat stöd för dessa åsigter. Dylika, ehuru mycket grundligare och mera noggranna, iakttagelser öfver de båda nämnde utvecklingsformerne voro redan förut gjorda af John Shaw^'), men dessa voro då för oss fullkomligt obekanta. De resultat, hvartill Hj. Wtdegren i sina afhandlingar^) om våra laxartade fiskar kommit, hafva tjenat till att lemua bekräftelse på den af oss yttrade åsigten, och han upptager för vår Svenska fauna inom den nämnda afdelningen af slägtet Salmo liksom vi blott 2:ne arter: S. salar, LiN. och «5 trutta, LiN. Denna åsigt har dessutom pä sista tiden fått en framstående förespråkare i Fran- cis Day, som i sitt stora arbete öfver Englands fiskar ') inom den i fråga varande afdelningen af slägtet Salmo äfvenlodes blott upptager 2:ne arter: .. R. CoLLETT-, Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, pag. 85. — 1879. „ „ E. MOREAU: Hist. naturelle des Poissons de la France, T. III. pag. 525. — 1881 Trutta „ B. Benecke: Fische, Fischerei etc. iu Ost- und West- preussen, pag. 157. — 1881. Salmo ,. Jordan & GlliBERT-. Synopsis of the Fishes of North America, pag. 312. - 1882. r, r. Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 66. pl. 110. hg. 1-2 & pl. 111, fig. 1. - 1880-1884. ,, „ O. G. NoRBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel pag. 385. bild 114. — 1884. ,. „ E. Collett-. Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 29:de Bd. pag. 106. - 1885. ,. Gösta Sundman & F. Eeutkr: Finlands Fiskar, hiift. VI. pag. 11, pl. 18. — 1885. F. A. Smitt : Kritisk Förteckning etc; K. Sv. Vet. Ak:s Handl. Bd. 21. N:o 8. pag. 162, tafl. II. fig. 9—11 & 15-22. (Särsk. aftr.). - 1886. Dess vanliga namn i både Sverige och 'Norge är Lax, men i Sverige kallas den äfven Blanklax och någon gång Silfverlax, ehuru detta senare namn egentligen tillkommer den i de större insjöarne förekommande sterile formen af följande art. Den illdre hanen i lekdrägt kallas stundom Krok- lax eller Hakelax, Eödrock, Röärost, och vid Dalelfven och en del Norr- ländska elfvar derjemte Grålax, ehuru äfven honan i denna drägt ofta er- håller samma benämning, men hon benämnes i samma drägt vid Dalelfven enligt hvad vi erfarit äfvenledes Byna, och i Norrland enligt Gisler Lågga. Ungen i stirrstadiet eller i början af forellstadiet hafva vi vid sist nämnda elf hört benämnas Asp. och den kallas stundom enligt Skand. Fauna Stirr, Laxunge och Laxbörling. och ej sällan förvexlas den med forellformen af följande art och kallas Forell. I något mera utbildadt stadium eller i öringstadiet kallas den ofta gemensamt med följande arten Laxöring, och i Norge Lcexing. Beskf. 1. l^axsiadiet. Deo ernår en mycket betydlig storlek och en totallängd af 4 till 41/2 fot eller 1,200 till 1,350 mill., och en vigt af 50 till fiO till 80 skålpund eller omkr. 22 till 35 kilogram. Vanligen öfverstiger den dock icke en Blanklaxen. 515 längd af 372 fot eller 1,050 mill. och den äldre hanen synes blifva något större än honan, ehuru skilnaden i storlek mellan könen icke är betydlig. — Kroppsformen är hoptryckt spolfor- mig och särdeles vacker och proportionerlig, och den, eller den så kallade laxformen, anses såsom en typ för fiskformen i allmänhet. Kroppen är, sedd från sidan, något mindre af- smalnande framåt än bakåt, med öfre och undre profilerne lika mycket bågböjde, och har sin största höjd, som innehålles från omkr. 4 till något öfver 6 ggr i totallängden från nos- spetsen till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar, och som i allmänhet är jemförelsevis större hos hanen äu hos honan, be- lägen ungef. vid ryggfenans början'). Dess störste tjocklek är i det närmaste lika med hälften af dess största höjd, stundom något litet större, och stundom d:o mindre. Baktill är kroppen smärt, och stjerteus minsta höjd strax framom stjertfenan inne- hålles i allmänhet något mera än 2:ne ggr i de längste stjertfen- strålarnes längd, och är ungef. lika med, eller något litet mindre eller större än pannans bredd midt öfver ögonen, och innehålles, med undantag af hanen i lekdrägt, 2 till 3 ggr i hufvudets längd. Stjerten är här icke synnerligen tunn. Afståndet mel- lan nosspetsen och anus utgör ungef. eller nära 2/3 af denjiämnda totallängden. — Hufvudet är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles omkr. eller nära 4 till nära 5-/3 ggr i den nämnda totallängden. Hufvudets längd är i allmänhet något större hos hanen, i synnerhet då denne är i lekdrägt, än hos honan, och innehålles hos honom från nära 4 till nära 5 ggr, och hos henne vanligen 5 till 5-/3 ggr i den nämnda totallängden. Hos en hane i lekdrägt, af 1,266 mill:s eller något öfver 4 fots dec.m. längd och med en krok å underkäken af 42 millrs höjd, hafva vi funnit hufvudets längd utgöra något mera än V4 ^-f totallängden, då den deremot hos en hona, af 1,089 milhs längd i samma drägt och tagen vid ungef. samma tid, innehölls nå- got mera än 5 ggr i den senare. Hos en annan äldre hane i vanlig drägt, af 1,095 milhs längd, hafva vi funnit hufvudet 1) Kroppshöjden är således betydligt vexlande, och stundom trätiar man exemplar, som äro oformligt smala. Honorna äro i allmänhet starkt afsmalnade efter leken, och vi hafva under sommaren sett sådana, som. ehuru silfverblanka, likväl icke hunnit återtaga sin normale kroppsform. Stundom träffas äfven något yngre hanar, som äro smärtare än vanligt, hvilket »troligtvis äfven hos dem har sin grund i den nämnda orsaken. 516 Slägtet Salmo. vara 225 mill. långt, och dess längd innehölls således hos ho- nom nära 5 ggr i totallängden, och hos en hona i samma drägt, af 930 mill:s längd, hafva vi funnit hufvudet vara 165 mill. långt, och dess längd innehölls således hos henne nära 5% ggi" i den nämnda längden. Hos mindre honor hafva vi stundom funnit hufvudets längd innehållas icke fullt 5 ggr, och t. o. m. knappt 4^3 d:o i totallängden. Hufvudet är hoptryckt koniskt, och dess öfre och undre profiler konvergera i allmänhet ungef. jemnt och lika mycket framåt, med undantag af äldre hanens lekdrägt, och hufvudet är ofvan något kuUrigt. Vid större fetma höjer sig nacken temligen starkt, och derigenom uppkom- mer en konkav profil vid hjessan. Munnen är medelmåttig, och munvinkeln är ungef. under ögats framkant, eller stundom under dess midt, och bakre änden af öfverkäksbenet är i all- mänhet under dess bakre kant, eller obetydligt bakom den samme, med undantag af den äldre hanen i lekdrägt samt ofta af We- nerns blanklax, hos hvilka, i synnerhet den äldre hanen i lek- drägten, nämnda ben räcker temligen betydligt bakom ögat. Då munnen är sluten, räcker spetsen af öfverkäken något litet framom den af underkäken, och denne senare bär ofvan vanli- gen en mer eller mindre märkbar knöl, som hos honan är ru- dimentär eller ock saknad, men hos hanen, i synnerhet den äl- dre, är mer eller mindre högt uppstående, och stundom hos så- dane, som icke äro i lekdrägt, kan hafva en höjd af omkring V2 tum, dec.m., eller 15 mill. samt då passar in i en fördjup- ning i nosens undra eller gomsida. I senare fallet är nos- spetsen temligen bred, men eljest (hos honorna och de yngre hanarne) är den trubbigt tillspetsad. Med undantag af den äldre hanen i lekdrägt, inuehålles nosens längd, eller afståndet mellan nosspetsen och ögat, hos hanen omkr. 2V2 till 2^/5, och hos honan omkr. 2^3 till väl 3 ggr i hufvudets längd. Under- käkens längd innehålles omkr. 1 Y2 till 1 2/3 ggr i hufvudets d:o, med undantag af den äldre hanen i lekdrägt, som har den något längre, och den är vanligen något längre hos hanen än hos honan, och innehålles hos honom i allmänhet på sin höjd omkr. 1 7ä ggr i nämnda längd. Dess bakre ände är bakom ögat. Munnens främre del upptill, eller den främre delen af mun- springans begränsning upptill bildas af mellankäksbenen, som dock icke sträcka sig så långt tillbaka som till uäsborrarne, och icke upptill begränsa halfva munspringan, med undanta g af den äldre Blanklaxen. 517 hanen i lekdrägt. Mellankäksbenet betäcker den främre änden eller utskottet af öfverkäksbeuet, som vid bakre gränsen för detta utskott å yttre sidan har en äfven på den oskeletterade fisken lätt i ögonen fallande afsats strax framom bakre änden af mellankäksbenet, och då det nämnda utskottet icke på den oskeletterade fisken kan iakttagas, hafva vi å denne alltid be- räknat öfverkäksbenets längd från nämnde afsats. Sålunda be- räknadt eller mätt, är öfver käksbenet, med undantag af äldre lianen, i synnerhet i lekdrägt, 1 2/3 ggr till något öfver dubbelt längre än mellankäksbenet, och är i allmänhet af samma längd som nosen, ehuru hos äldre hanen i lekdrägt och hos andre äl- dre hanar, som hafva mer eller mindre qvar af lekdrägten, om de än äro silfverblanke, nosen är mer eller mindre märkbart längre än öfverkäksbenet. Hos dylike hanar hafva vi funnit mellankäksbenets längd stundom utgöra ungef. ^/^ af det syn- liga öfverkäksbenets d:o. Hos Wenerns blanklax, äfven hos honan, är detta senare ben gierendels märkbart längre än nosen. Hos denne blanklax synes öfverkäksbenet i förhållande till mellankäks- benet vara jemförelsevis längst. Öfverkäksbenets längd innehålles i allmänhet omkr. 2Y2 till något öfver 3 ggr i hufvudets d:o. Näsborrarne, som äro små och nästan lika store, och af hvilka den bakre är oval och den främre njurformig, sitta tätt intill hvarandra och dubbelt närmare ögat än nosspetsen. Vid främre kanten af den bakre är en liten hudflik, som ligger öfver och betäcker en del af den främre. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och ögats längddiameter, som är något litet större än den vertikale d:o, innehålles omkr. 5^4 till 9 ggr') i hufvu- dets längd, och synes vara störst hos de mindre, och vanligen mindre hos de äldre hanarne än hos honorna. Pannan är nå- got kullrig, och dess bredd midt öfver ögonen är i allmänhet mera än dubbelt större än ögats längddiameter, och vanligen, med undantag någon gång af mycket stora exemplar, temligen lika med stjertens minsta höjd strax framom stjertfenan. Hos hanar, som äro af mycket betydlig storlek, är pannans bredd större än den senare höjden, och detta öfverensstämmer med det hos fiskar i allmänhet vanliga förhållandet, att pannans bredd tilltager med åldern. Den bakre kanten af locket och under- locket är temligen betydligt vexlande, ehuru den i allmänhet 1) Hos eu stor hane af 1.125 mill:s totallängd, som ej var i lekdriigt, hafva vi funnit ögats längddiameter blott utgöra V9 af hufvudets längd. 518 Slägtet Salmo. bildar en mera jemn cirkelformig afrundning hos honan än hos hanen, och afståndet mellan underlockets främre öfre hörn och dess bakre d:o är vanligen ungef. lika med det samma mellan detta senare och gälspringans öfre vinkel. Vanligen är hos ha- nen lockets bakre kant något litet bågböjd, ehuru stundom nä- stan rät nedtill, och den öfvergår genom en jemn båge i den starkare afrundade bakre kanten af uuderlocket. Stundom bil- dar dock bakre kanten af locket och uuderlocket äfven hos ha- nen en jemn cirkelbåge. De båda gälhinnorna äro hvarken för- enade med hvarandra eller med gälnäset, ehuru stötande intill hvaraudra långt fram emot hakan. Den venstra inskjuter fram- till i en fals i den högra och ligger der bakom öfver denna, och hvardera har i allmänhet 11 till 12 strålar, ehuru antalet är vexlaude och stundom blott är 10 och stundom 13 till 14, och icke sällan är 1 mera på den venstra sidan än på den hö- gra. Hufvudet saknar fjäll. — Tänderna, som äro koniska, tillspetsade och krökta inåt, äro något olikstora och förete nå- gon vexling efter ålder och kön. Hos de yngre äro de mindre och talrikare, och hos hanen, i synnerhet i lekdrägten, äro de jemförelsevis något större än hos honan. De sitta i enkel rad på mellankäks- och öfverkäksbenen, på underkäken och gom- benen, och några få förefinnas merendels på främre delen af plogbenet, der vanligen ett par eller tre främst sitta i en mer eller mindre sned tvärrad ett godt stycke bakom benets främre ände, och bakom dessa förefinnas ofta en eller ett par tre i långsgående rad å plogbenets midtelköl. Hos stora och gamla exemplar, i synnerhet af hankönet, förefinnes stundom blott en och stundom ingen tand å detta ben, emedan de med stigande ålder allt mer och mer fällas. Det händer dock stundom un- dantagsvis, att en eller ett par tänder kunna sitta qvar långt tillbaka på plogbenet hos äldre blanklaxar. Hos yngre deremot förekommer i allmänhet en rad af 3 eller 4 bakom de båda främsta. På mellankäksbenet förefinnas i allmänhet 5 till 9 tänder, af hvilka en och annan är mindre än de öfriga och de flesta äro något större än de, som sitta på öf- verkäksbenet. Största antalet hafva vi funnit hos honor i lekdrägt. Hos äldre hanen i denna drägt hafva vi funnit dem störst. På öfverkäksbenet förefinnas omkr. 13 till 24 tänder, af hvilka merendels några äro mycket mindre än de andra. Stundom sträcka de sig nära detta bens bakre ände och Blaiiklaxeii. 519 stundom upphöra de på längre afstånd från denne, och stundom förefiunas betydliga tandluckor. Största antalet å detta ben hafva vi funnit hos den mycket store hanen. På hvardera un- derkäksgrenen förefinnas omkr. 12 till 18 ojemnt sittande tän- der, af hvilka en del' äro smärre och några få äro nästan lika stora som de största å mellaukäksbenen. På hvartdera gom- benet sitta omkr. 11 till 15 tänder, som äro af ungef. samme storlek som de på öfverkäksbenet. Tänderna på svalgbenen äro temligen små och af samme form som de öfriga, men af de öfre svalgbenen bär endast det bakersta tänder, och dessa bilda ett par irreguliera rader. På de nedre svalgbenen bilda de blott en böjd rad, ehuru stundom innanför den sitter en eller annan tand. Tungan är beväpnad med 2:ne långsgående rader af krökta tänder, liknande de andra och ungefär af samme stor- lek som de på mellankäksbeneu. I allmänhet består hvarje rad af 3:ne tänder, hvilka äro fastvuxna vid o. linguale. — Gäl- räfständerna eller gälräfstaggarna, som för denna arten i all- mänhet äro karakteristiska, äro af medelmåttig längd och temligen smala och tillspetsade samt å den främre eller inre sidan finttag- giga. De, som sitta vid gälbågarnes ändar, äro vanligen myc- ket små. Deras antal å den l:ste gälbågen är 17 till 22 i detta utveck*lingsstadiet, ehuru vanligen 19 till 21, och utanför dem, emot gälbågens båda ändar, förefinnas inga sådana rudimentära gälräfständer, som hafva formen af låge, ruggige knölar, såsom de, hvilka förefinnas hos följande art. Af gälräfständerna sitta i allmänhet 11 till 13 på gäl bågens nedra halfva, dock så, att den öfversta sitter i vinkeln mellan båda halfvorna eller afdel- ningarna. — Rygyfenan har sitt läge något framom midten af totallängden till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne, och är af en snedt rhomboidisk form, med det främre öfre hörnet högt uppstigande öfver det bakre d:o, och dess öfre kant stupar således starkt bakåt och nedåt, till följd deraf att dess främre strålar äro mycket högre än de bakre. Dess höjd, d. v. s. läng- den af dess längsta strålar, är enligt våra iakttagelser hos ha- nen ofta något större än dess längd (ehuru någon gång mindre), och hos honan ofta något mindre än den senare, men stundom lika med den eller ock något störi-e, och ofta hos honan och de yngre större och hos hanen mindre än V2 af hufvudets längd, ehuru hos honan stundom ungef. lika med denna ^j^. Den har i allmänhet 13 till 15 strålar i detta stadium, och af dem äro 520 Slägtet Salmo. de '2:ne främste icke ^^renige och 8:dje och 4:de de längste. — Fetifenan^ som vanligen är störst hos hanen, i synnerhet i dennes lekdrägt, har sitt läge ofvan eller strax bakom analfe- nans slut. — Analfenan, som börjar strax bakom anus, är i allmänhet belägen något litet längre tillbaka hos hanarne än hos honorna, så att den hos de toi-re börjar bakom eller vid och hos de senare framom eller vid den bakerste V'3 af total- längden till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne, ehuru den äfven hos honorna stundom börjar bakom början af nämnde Ys- Den är snedt afskuren, med de främre strålarne mycket längre än de bakre och med undre (bakre) kanten vanligen, med undantag af lekdrägten, hos hanen rät eller litet konvex, och hos honan och de yngre något konkav. Dess höjd, eller längden af dess längste strålar, är i allmänhet betydligt större än dess längd, och ofta hos honor och yngre lika med eller mindre än afståndet mellan fettfenan och den ytterste öfre stöd- jestrålen i stjertfenan, då deremot de äldre hanarne, i synnerhet i lekdrägten, äfvensom honorna i denna drägt vanligen hafva höjden större än nämnda afstånd. Med undantag af lekdrägten, är den i allmänhet lägre än ryggfenan, ehuru någon gång myc- ket store hanar hafva den högre än denna. Den har 11 till 14 (vanligen 11 — 12) strålar, af hvilka den l:ste är mycket kort och hvarken ledad eller grenig, och den 2:dre och 3:dje äro le- dade men icke grenige, och 4:de— 6:te äro de längste och den siste är dubbel. — Bröatfenorna sitta långt nere, med snedt fäste, och äro af medelmåttig storlek: deras längd, som i all- mänhet är något större hos hanen än hos honan, innehålles omkr. 7 till 9 ggr i den nämnda totallängden, nemligen hos Wenerns blanklax omkr. 7 ggr eller något litet mera, hos hanen af den vanlige laxen 8 till 8V4 och hos honan och de yngre 8 till 9 ggr. Vanligen är deras längd större än ^/^ af hufvudets d:o, men hos den äldre hanen är den stundom ungef. lika med denna ^/^ eller, då han är i lekdrägt, t. 0. m. något mindre än den samma. De äro af en nästan triangulär form, med det inre bakre hörnet afrundadt och det yttre spetsigt, och hafva i detta stadiet 18 till 16 strålar. — Biikfenorna, som i allmän- het hos honan äro fastade något längre fram under ryggfenan än hos hanen, sitta hos henne vanligen under början af den bakerste 1/2 ^^l®'" '/s och hos honom under början af den baker- ste V3 eller V4 af ryggfenans bas. De äro kortare än bröst- Blanklaxen. 521 fenorna och räcka på långt när icke till auus, och deras längd innehålles hos hanen omkr. 9 till 10 och hos honan omkr. 10 till 11 ggr i totallängden, och de hafva en nästan triangulär form, med det inre bakre hörnet afrundadt eller aftrubbadt, och deras strålar äro 8 till 10, ehuru vanligen 9. Öfver yttre delen af deras bas är ett tillspetsadt lancettforraigt eller dolk- formadt hudbihang, som vanligen räcker till eller nära deras midt, men hos Wenerns blanklax är betydligt kortare. — Stjert- fenan är temligen stor och starkt utspärrad och i bakre kan- ten (stundom dock med undantag af lekdrägten) mer eller min- dre urriugad och med spetsiga hörn. Den är i allmänhet nå- got längre hos hanarne än hos honorna. Dess längste, till hör- nen utlöpande strålar, mätte från deras bas och ej från fjäll- gränsen, äro merendels hos honan och de något yngre uugef. dubbelt eller ock något mera än dubbelt längre än dess mel- lerste d:o, men (i synnerhet i lekdrägten) hos de äldre hanarne och en och annan större hona äro de senare strålarne märkbart längre än 72 ^^ *^6 förres längd, ehuru alltid kortare än ^g af den samma. De längste strålaines längd, som innehålles ungef. 5 till 7 ggr i totallängden, och är stundom jemförelsevis störst hos Wenerns blanklax, är i allmänhet något större än % af hufvudets d:o, men hos den äldre hanen i lekdrägt utgör den icke % 3,f den samma, till följd af hufvudets eller rättare no- sens då skedda förlängning, och hos den äldre hanen eljest hafva vi ofta funnit deras längd utgöra nätt och jemnt 7* ^i den se- nare. Strålarne i denna fena äro 19 fullständige och 5 till 7 stödjestrålar å hvardera sidan. — Fjällen äro små, ehuru icke mycket små. Uti detta stadiet är enligt F. A. Smitt ^) medeltalet af snedt tvärgående tjällrader å kroppen 133, och i en långs- gående rad af Vio kroppslängd (totallängd) strax ofvan sidoli- nien och strax framom ryggfenan minst 15 och mest 21, och strax bakom analfenans början minst 12 och mest 17. Vi hafva i en dylik rad å dessa ställen af ^4 hufvudlängd räknat å förra stället 8 till 10 och å det senare 7 till 9. Uti en sned tvär- rad nedåt och framåt från slutet af fettfenans bas till sidoli- nien äro 11 till 13 fjäll. Fjällen äro i allmänhet något större än hos följande arten. Såsom i Skandinavisk Fauna uppgifves 1) Kritisk Förteckning öfver de i Riksmuseum befintliga Salmonider, pag. 80—81. 522 Slägtet Salmo. äro de "till form och storlek olika på skilde kroppsdelar", livaraf följer, att deras form icke öfver allt är sådan, som den beskrif- ves af Hj. Widegren, och att följaktligen den af honom derpå grundade distinktionen melhm Sahno salar och S. trutta icke har någon allmänt gällande tillämpning i). De äro tunna cycloid- fjäll, med tätt stående koncentriska vågformiga strimmor, som upp- höra vid början af den frie, af en silfverglän sande ytterhud på båda sidor betäckte änden, och med kärnan (nucleus) närmare denne. De äro af en irreguliert rundad eller oval eller ock elliptisk form, och sakna radiära fåror. Då sidoliniens fjäll äro bäst bestämbara, vilja vi särskildt fästa oss vid dem. A den främre delen af sidolinien, ett litet stycke bakom dess början och nå- got bakom bröstfenans fäste, äro deras längd och bredd ungef. lika, eller den förra obetydligt större än den senare, och deras form är stundom ojemnt rundad och stundom nästan rhomboi- disk, med den instuckne änden bredare samt å hvardera sido- kanten med en mer eller mindre aftrubbad vinkel, och med slemkanalen upptagande en betydlig del af fjällets längd. A den del af sidolinien, som är under ryggfenan, hafva de tillta- git i längd, så att denna är betydligt större än bredden, och de äro der af en bredt och irreguliert oval form, med den in- stuckne änden föga eller icke bredare än den frie, och stundom med och stundom utan tydlige sidovinklar, och med den frie änden stundom mera tvärt och stundom mera jemnt afrundad. A den bakre delen af stjerten, bakom fettfenan, hafva de af- tagit ännu mera i bredd och fått en nästan irreguliert ellip- tisk form, med bredden utgörande ungef. V3 af längden. Deras frie ände är ojemnt afrundad, och den instuckne har i midten en utstående trubbig vinkel. Sidokanterne äro mer eller min- dre tydligen urbugtade. A en större blanklaxhona af något öf- ver 3 fots eller 900 mill:s längd hafva dessa sidolinietjäll före- tett följande dimensioner: å sidoliniens främre del längd 9 mill. och bredd 8V2 mill., under ryggfenan längd 10 V2 mill- och bredd 8 mill. och å bakre delen af stjerten längd 10 mill. och bredd 7 mill. De bakersta af dessa sist nämnda hafva varit något mindre. — Sidolinien är fullständig och sänker sig i 1) Han synes endast hafva tagit tjällen å den mellerste delen af den främsta kroppssidan, åtminstone hos de äldre blanklaxarne, i betraktande. Blanklaxeii. 523 börjau bakom gälspriagan helt obetydligt, och går derefter rät till stjertfenaii och ut på denna så lå-ngt som den vid basen är fjällbetäckt. — Färgen i den vanliga drägten: Ryggen och öfra sidan af hufvudet stundom mörkare och stundom ljusare grågrönaktiga, den senare vanligen ljusare än den förra. Efter döden mörknar ryggens färg och är då vanligen mörkt gråblå- aktig eller mörkt blågrönaktig. Denne färg ljusnar nedåt mot kroppssidorna och öfvergår der i en glänsande silfverhvit färg, som härleder sig från den ofvan omnämnda, fjällens frie ände betäckande silfverblanke ytterhuden, och som på öfre delarne af dessa sidor upptill har en blåaktig och derunder en rödviolett glans. Sidorna af hufvudet äro vanligen något dunklare, och silfvergrå, och stundom äro äfven kroppssidorna stötande i silf- vergrått. Buksidan är hvit, med föga eller ingen silfverglans. På ryggen och öfre delarne af kroppssidorna äro glese, svartak- tige, ofta X-formige fläckar, som på de senare i allmänhet en- dast framtill förekomma i ringa antal under sidoliuien. Dylike fläckar förefinnas äfven på hufvudet: på sidorna af pannan, hjes- san och nacken och på gällocken, vanligen 2 — 4 på locket och under locket, och stundom tern ligen många sådane på dessa och på för locket hos de honor, som hafva qvar en del af lekdrägten. Rygg- och stjertfenorna samt fettfenan äro i allmänhet af ryg- gens färg, och den först nämnda har ofta någre glese smärre svarte fläckar nära basen. Bröstfenorna äro vanligen ofvan vid yttre kanten och emot spetsen svartgråaktiga eller svartblå, och för öfrigt gråhvitaktiga eller emot spetsarne ljust grågröna, och buk- och analfenorna äro stundom svartgråaktiga, med ljusare bas och med ljust rödaktig ytterkant och gråhvit spets, och stundom äro de grårödaktiga eller ock grågulaktiga och emot spetsen svartgråaktiga. Iris är äfven af vexlande färg: stun- dom är den silfverhvit, med svag messingsgul glans och något mörkare skuggning, i synnerhet upptill ; stundom är den glän- sande hvitgrönaktig, och stundom är den mer eller mindre starkt rödaktig eller ock guldgul, och detta senare tyckes vara förhål- landet hos dem, som hafva qvar något af lekdrägten. 2. Öring stadiet^), ungef. motsvarande Engelsmännens Grisle och Norrmännens Lcexing, och med en totallängd till 1) I detta stadie är blanklaxen stundom svår att skilja från den ur hafvet uppgående öringen af grålaxen och i synnerhet från den af den s. k. 524 Slägtet Salmo. spetsarne af de mellerste strålarne i stjertfenan af omkr. 250 till 500 mill. Kroppsfortnen är i detta stadium liksom i det föregående betydligt vexlande, och stundom smärtare och stun- dom, vid rikare tillgång på föda och fetma, undersätsigare. I senare fallet innehålles stjertens höjd strax framom stjertfenan stundom ej fullt, ehuru nära, 2:ne ggr, och i förra d:o stundom mera än 2:ne ggr i de längste stjertfenstrålarnes längd, och ut- gör stundom omkr. Vs och stundom något mindre än '/z ^f ^^^f" vudets d:o. Ehuru nosen är kortare och i allmänhet trubbigare än i det föregående stadiet, är dock proportionen mellan huf- vudets längd och totallängden ungef. den samma, till följd deraf att kroppen bakom hufvudet är något kortare. Nosens längd innehålles i allmänhet omkr. 3 '/a till 3 Va ggr i hufvudets d:o, och det synliga öfverkäksbenets längd innehålles i den senare omkr. 2 V2 till 3:ne ggr, det förra hos de yngre och det senare hos de äldre och större, och nämnda ben räcker föga eller icke bakom ögats bakre kant. Underkäkens längd innehålles 1 73 till nära 2:ne ggr i hufvudets d:o. Pannans bredd midt öfver ögonen är jemförelsevis något större hos de äldre, och ögats längddiameter innehålles hos dera nära 2:ne och hos de yngre omkr. 1 ^4 ggi" i den samma, och nämnde diameter utgör hos de yngre ungef. V5 och hos de äldre ungef. Ve ^^ hufvudets längd. På plogbenets främre del sitta i allmänhet 2 till 3 och någon gång 4 tänder i irregulier tvärrad, och bakom dem äro stundom ett par i sned tvärrad, och derefter en långsgående rad af 10 till 12, hvilkas spetsar äro rigtade sicksackformigt. Gälräfständerna å l:ste gälbågen äro alla taggformiga, och in- gen knölformig, ehuru de minsta ofta äro mycket små, och de- ras antal hafva vi funnit vara 17 till 19, men enligt F. A. Smitt (anf. st. pag. 80) kan det vexla mellan 14 och 20. Rygg- fenan sitter vanligen temligen långt fram, så att afståndet mellan den och nosspetsen innehålles 2 '/s till 2 -/a ggr i den nämnda totallängden, och dess höjd och längd äro obetydligt olika: den ena stundom något litet större och stundom d:o min- dre än den andra. Analfenans höjd är äfven här i allmänhet silfverlaxen, och kännes enligt var erfarenhet säkrast genom den l:ste gäl- bågens gähiifständers beskaffenhet, men vanligen äfven genom mera silfver- glans, glesare fläckar, kortare öfverkäksben och framom stjertfenan lägre stjert. Blanklaxeii. 525 större än dess längd, och den förra är stundom mindre och stundom större än afståndet mellan fettfenan och den ytterste stödjestrålen i stjertfenan, samt innehålles vanligen omkr. 9^2 till 14 ggr i afståndet mellan nosspetsen och spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne. Analfenans undre, eller, då den är rigtad bakåt, bakre kant är i allmänhet mer eller mindre ur- ringad. Bröstfenans längd utgör vanligen omkr. Va af hufvu- dets d:o samt innehålles merendels 7 till 8 ggr i totallängden. Bukfenorna äro kortare än bröstfenorna, och deras längd inne- hålles i allmänhet 9 till 11 ggr i totallängden, och utgör merendels omkr. V2 ^^ hufvudets d:o. Stjertfenan är temli- gen starkt urriugad, med hos de mindre vanligen trubbigt till- spetsade hörn och bugtig urringning, som är djupast i midten. och dess längste strålars längd, som utgör ungef. ^4 ^i^l */5 ^-f hufvudets d:o, är hos de större omkr. dubbelt men hos de min- dre ej fullt dubbelt större än den af de mellerste d:o, och in- nehålles omkr. 5% till 6V3 ggi' i totallängden. Fjällen äro af en mindre bred form än de hos föregående stadiet, så att de i den främre delen af sidolinien äro af en oval eller nästan oval form och de i den bakre d:o d:o af en elliptisk d:o. — Färgen är något vexlande, men i allmänhet, sedan den i detta stadium någon tid vistats i hafvet, mer eller mindre ljust silfvergrå eller silfverhvit pä kroppssidorna, med merendels mer eller min- dre glese, svartaktige eller svartgrå fläckar, som äro talrikare på ryggen äfvensom på ryggfenan, åtminstone på dess nedra hälft, och som på kroppssidorna hos de mindre stundom äfven före- finnas i temligen betydlig mängd under sidolinien, men hos de större stundom saknas under denna, med undantag af de främ- ste delarne af kroppssidorna. På gällocken äro glese dylike fläckar (vanligen 4 — 6 på locket och underlocket), hvaraf ofta 2 till 3 i en långsgående rad på locket i). Enligt de i Eng- land, i synnerhet vid Stormontfield, gjorda iakttagelserna är blanklaxen i detta stadie sannolikt i allmänhet blott mellan 2 och 3 eller omkr. 3 år gammal, och den återvänder från hafvet 1) Francis Day (Transact. of the Linnean Society of London, 2:cl ser. Zoology, vol. II, Part. 15, pl. 54, fig. 1) har afbildat en i färskt vatten (en bassin) uppfödd, med raogna ägg försedd hona, som var 309 miU. lång och som på kroppssidorna var försedd med 9 vertikale svartgrå eller mörk- grå fläckar, eller så kallade "parrband*" eller stirrfläckar, hvilka alltid .sak- nas hos de individer i öringstadiet, aora vistats i hafvet någon tid. 526 Slägtet Salrao. till floderna i deu stadiet tillhörande drägten i allmänhet efter blott omkr. (i veckors å '2 månaders vistelse i det förra, under hvilken tid den vuxit så starkt, att dess vigt stigit till 3 å 5J 72 skålpund, från att knappast hafva varit mera än ^/^ d:o, då den dit utvandrade. 3. Forellstadiet (med en totallängd afomkr. 150 till 250 mill.) hvilket egentligen är ett öfvergångsstadium mellan stirr- och öringstadierna, ungef. motsvarande Engelsmännens Smolt och Norrmännens BUnke, och som liksom det föregående stadiet lätt kan förvexlas med det motsvarande af den följande arten, skil- jes äfven det från det senare genom en baktill smärtare kropp, och således framom stjertfeuan lägre stjert, genom ett kortare öfverkäksben, genom en djupare urringad eller inskuren stjert- fena, genom en redan uppträdande temligen stark silfverglans, till följd af fjällens börjande beläggning med en silfverglänsande ytterhud, och genom färre mörke fläckar, i synnerhet på gäl- locken, samt slutligen derigenom att fettfenan har samme färg som ryggen och är endast något blekare. Kroppsformen är äf- ven i detta stadiet något vexlande, ehuru i allmänhet temligen smärt. Största kroppshöjden innehålles omkr. ^Ye ^il' ^ gg^' i totallängden till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne, Stjertens höjd strax framom stjertfenan innehålles vanligen väl •Jme ggr i de längste stjertfenstrålarnes längd, och är ungef. lika med öfverkäksbenets längd från dess afsats framtill. Hufvu- dets längd innehålles omkr. 4 Va tiH 4^3 ggr i totallängden till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar, och nosen är kort och trubbig, ehuru ej så trubbig som hos dem af följande art, och dess längd innehålles 4 eller nära 4 ggr i hufvudets d:o. Öfver- käksbenet räcker ungef. till ögats bakre kant, och dess längd innehålles ungef. 2^/^ till 21/2 ggi" i hufvudets d:o. Underkäkens längd är vanligen något större än 72 '^f hufvudets d:o. Gälräfs- tänderna å l:ste gälbågen hafva vi funnit vara 16 till 18 (en- ligt F. A. Smitt vexlande mellan 15 och 20) och ingen af dem egentligen knölformig, ehuru de minsta äro ytterst små och knappt uppstående. Tänderna på plogbenet sitta 2 till 3 vid sidan af hvarandra framtill, och bilda der bakom med sine spet- sar en sicksackformig rad långs hela plogbenet. Analfenans höjd är större än dess längd, samt vanligen större men stundom mindre än afståndet mellan fett- och stjertfenorna. Bröstfenor- nas längd innehålles omkr. 6 till 7 ggr i totallängden, och ut- Blanklaxen. 527 gör, liksom hos föregående stadiet, omkr. -/s af hufvndets d:o. Stjertfenan är i midten baktill djupt urringad eller inskuren och med temligen skarpt tillspetsade hörn, och längden af dess längste strålar, som hos de större ofta är något mindre än den dubbla d:o af de mellerste d:o, och hos de smärre är ungef. lika med denna dubbla d:o, utgör ^4 ^iH Ve af hufvudets längd. Fjällen äro jemförelsevis något mindre än i de båda föregående stadierna, och i en låugsgående rad af V4 hufvudlängd strax ofvan sidoliuien och strax framom ryggfenan hafva vi räknat 11, och i en sådan midt ofvan aualfenan 10. — Färgen är mer eller mindre starkt silfverglänsande på kroppssidorna och stun- dom med 8 till 10 mörkt gråaktige och blott i viss belysning tydlige vertikale tvärfläckar på de samma, samt med ej synner- ligen tätt stående svartaktige fläckar pä ryggen, ryggfenan och hufvudets och kroppens sidor, på hvilka senare en del förefin- nas äfven under sidoliuien, åtminstone framtill. Någre glesa sådane förefinnas på gäl locken och af dem äro ofta 2 till 3 stälde i långsgående rad pä öfverste delarne af förlocket och locket. Ofta, åtminstone hos de mindre, är en gles rad af röd- aktige fläckar långs sidolinien, men inga sådane under den samma. Eyggens botteufärg är mörkt grönaktigt gråbrun eller ock mörkt olivgrönaktig, och mörknar efter döden, och fettfenan är olivgrönaktig, och utan rödaktig kant, men något blekare än ryggen. Bröstfenorna äro emot spetsarne svartgrå eller svart- aktiga. Färgen är i allmänhet ljusare än hos motsvarande sta- dium af följande art. Denna drägt anlägges enligt iakttagel- serna vid Stormontfield hos en del individer något öfver 13 må- nader efter det de blifvit kläckte, men hos en del andre ej förr än något öfver 2:ne år deretter, och den står i det närmaste sam- band med den hos desse laxungar vaknande migrationsdriften, emedan de, sedan den blifvit fullständigt anlagd, stimvis van- dra till hafvet. Man har iakttagit, att de icke tåla det salta vattnet förr än de börjat antaga denna drägt, och att, sedan detta skett, drägtombytet påskyndas genom beröringen med nämnda vatten. 4. IStirr stadiet, motsvarande Engelsmännens Farr och Norr- männens laxeunger, och med en totallängd af 70 till 150 mill. och i allmänhet med en ålder af 1 till 2 och undantagsvis nå- gon gång af 3 år. I detta stadie företer blanklaxen mera kon- stanta och lättare i ögonen fallande skiljaktigheter från den 528 Slägtet Salmo, följande arten, eller grålaxen, än i de 3:ne föregående stadierna, och kännetecknas i synnerhet genom sin smärte kroppsform, sina stora ögon, sitt korta och höga öfverkäksben, sina långa bröstfenor, sin smala eller låga stjert och sin stora och djupt inskurna eller urringade stjertfena, samt äfven genom sin fårg. Största kroppshöjden innehålles 5 till 6 ggr i totallängden till spetsarne af de mellerste strålarne i stjertfenan, och stjertens höjd strax framom denna fena är mindre än eller ock ungef. lika med ^/^ af den först nämnda, och innehålles mera än '2:ne ggr i de längste stjertfenstrålarnes längd, samt ungef. 3:ne ggr i hufvudets d:o. Hufvudets längd innehålles omkr. 4^4 till 4 Va ggr enligt våra iakttagelser, och enligt Smitts d:o omkr. 4 till 5 ggr i totallängden till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar. Nosen är kort och trubbig, och dess längd innehålles omkr. 4 ggr i hufvudets d:o. Öfverkäksbenets höjd utgör ungef. Vs ^-f dess längd, och den senare innehålles 3 eller nära 3 ggr i huf- vudets d:o, och detta ben räcker hos de mindre ungef. under midten och hos de större något bakom midten eller t. o. m. nära bakre kanten af ögat, och dess bakre ände är tvärt afrun- dad. Underkäkens längd innehålles ungef. 1 Yj till 2.ne ggr i hufvudets d:o, och ögonens längddiameter, som hos de mindre är i det närmaste lika med och hos de större något mindre än pannans bredd midt öfver de samma, innehålles hos de senare omkr. 4V2 och hos de förre omkr. 31/2 till 4 ggr i hufvudets längd. Gälräfständernas antal å l:ste gälbågen hafva vi fun- nit vara K) till 18, och af dem äro de minsta rudimentära. En- ligt Smitt vexlar deras antal mellan 15 och 21. Analfenans höjd är större än afståndet mellan fett- och stjertfenorna. Bröst- fenornas längd innehålles hos de större något mera än 5 och hos de mindre ej fullt 5 ggr i totallängden till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar, samt är hos de förre ungef. lika med och hos de senare större än största kroppshöjden. Stjertfenan är djupt inskuren, med trubbigt tillspetsade hörn, och dess läng- ste strålar äro nära dubbelt längre än dess mellerste d:o, och deras längd utgör omkr. Vs till 7io af hufvudets d:o. Färgen utmärker sig genom 10 till 1 1 store vertikale mörkgrå eller blågrå molnfläckar å hvardera kroppssidan (de så kallade stirr- fläckarne eller stirrbanden) och dessutom genom en å sidorna i guld och silfver glänsande bottenfärg. Hos de yngre är sidor- nas färg mera, ehuru blekt, guldglänsande, och hos de äldre vi- Blanklaxeu. 529 sar sig deune färg öfvergående till silfverglans. Hufvudet of- van och ryggen äro mer eller mindre mörkt olivgröna, med små mörke, svartbrunaktige, vanligen rundade fläckar, som icke stå tätt. och som framtill sträcka sig ned till sidolinien, och stundom äfven med större mörke irreguliere fläckar långs efter ryggen. Ofvan ögonen och på nackens sidor finnas äfven dylike och vanligen finnes bakom hvartdera ögat på gällocken en långs- gående rad af ett par till tre något större och mörkare sådane, ehuru hos mindre stundom blott 1 på locket. På ryggfenans nedre del förefinnas ett par mer eller mindre tydliga rader af dylike mörke fläckar. Fettfeuan har ryggens olivgröne färg, med ljusare grågulaktig kant. Långs sidolinien är en rad af 6 till 9 små rödaktige fläckar. Buksidain gulaktig. Stjert- feuau olivgrön, stötande i gult och kantad med mer eller min- dre tydlig brandgul färg. Anal- och bukfenorna smutsigt gula. Bröstfenorna äro olivgröna och mörkare emot spetsen, och stun- dom med ett mörkare band öfver midten. Under hösten och vintern erhåller stirren enligt Shaw en något dunklare färg ge- nom en ymnigare slemafsöndring och en deraf uppkommen mör- kare ytterhudsbeläggniug å fjällen. Iris är silfverfärgad, med messiugsgul anstrykning närmast pupillen. 5. Yng el stadiet, af under 70 mill:s totallängd, men dock med tydlige mörke, vertikale tvärfläckar å kroppssidorna. Vid en totallängd till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne af omkr. 70 mill. äro desse laxungar af en temligen undersätsig kroppsform, ehuru stjerteu framom stjertfenan äfven nu är lä- gre och kroppen dei' följaktligen smärtare än hos motsvarande ungar af den följande arten. Största kroppshöjdeu innehålles omkr. 5 ggr i totallängden, och stjertens höjd framom stjert- fenan innehålles ungef. 2me ggr i de längste stjertfenstrålarnes längd, samt utgör föga mera än V3 af hufvudets d:o. Hufvudet är stort, och dess längd innehålles ungef. 4 ggr i den nämnda totallängden. Nosen är särdeles kort och trubbig, och dess längd, som är ungef. lika med ögats längddiameter, är föga större än V4 af hufvudets d:o. Bröstfenan är väl så liten som hos de mindre af det föregående stadiet, och dess längd innehålles un- gef. 5 ggr i totallängden. Stjertfenan är ej synnerligen djupt urringad, och dess hörn eller flikar äro trubbiga eller afrundade. Dess längste strålar, hvilkas längd utgör nära Ve ^^ totalläng- den, äro ej dubbelt längre än de mellerste d:o, mätte frän ba- Lilljeborg : Fiskarne. Ii. 34 530 Slägtet Salino. seu. Kroppen är betäckt af små tjäll. Färgen är ofvaii uliv- grönaktig, och på nedre delarne af kroppssidorna och på buk- sidan blekt gulaktig. På ryggen äro temligen talrike smärre rundade mörke fläckar och på gällocken bakom ögat en eller ett par sådane, och på kroppssidorna äro de vanlige, äfven stirr- stadiet tillhörande, vertikale mörke tvärfläckarne, 10 till 11 till antalet. — Då ynglet är mycket mindre, eller vid en total- längd af 28 mill. innehålles största kroppshöjden äfven omkr. 5 ggr i denna längd, och stjertens höjd framom stjertfenan ut- gör nära '^ ^^ kroppshöjden, och innehålles nära 2:ne ggr i de längste stjertfenstrålarues längd, och hufvudets längd utgör Y4 af totallängden. Nosens längd utgör något mera än '/^ af ögats längddiametei', och denne utgör ungef. 7., af hufvudets längd. Bröstfeuans längd innehålles väl 6 ggr, och den samma af stjertfenans längste strålar ungef. 7 ggr i totallängden. Stjert- fenan är grundt urringad, med afrundade hörn, och längden af dess mellerste strålar utgör mera än ^4 !if den samma af dess längste d:o. Fjäll saknas. Äfven vid denne storlek har den mörke vertikale fläckar på kroppssidorna, till ett antal af 9 till 10, och en liten mörk fläck pä locket, men de runde mörke fläckarne på ryggen saknas, och sidornas fläckar äro ej så starkt markerade och till en del temligen långt åtskilde. Fjäll sak- nas helt och hållet. Det nyMäcläa laxynglet är af 14 till 15 milhs längd och 1 V2 mill-.s höjd, och bär under buken en mycket stor qvarva- rande äggsäck af oval form och af omkr. 8 milhs längd och 6 d:o tjocklek. Det har ögon och mun och de vanliga embryonal- fenorna. Lekdrägten är vexlande efter ålder och kön och är mera utmärkt hos de äldre än hos de yngre, och i synnerhet hos den äldre hanen, men karakteriseras hos alla genom en dunklare och på buksidan mer eller mindre sotig och smutsig färg och en mer eller mindre tjock och slemmig ytterhudsbeläggning på fjällen och ett blekt, gråaktigt kött^). — Hanen utmärker sig företrädesvis derigenom, att hans underkäke emot främre änden är mera än vanligt böjd uppåt och vid spetsen utrustad med 1) Det är på grund af denne köttets färg, som, enligt hvad redan ofvan blifvit anfördt, både hanen och honan i denna drägt i förening med dem af den följande arten vanligen kallas grålax. Blaiiklaxeii.. 531 ett broskartadt och i spetsen mjukt och bakåt böjdt utskott af betydlig höjd, hvilket bildar ett slags krok, som uppskjuter i en fördjupning å undra sidan af nosspetsen. För att lemna ut- rymme för denna fördjupning äro mellankäksbenen aflägsnade från hvarandra, och nosspetsen har derigenom erhållit större bredd än vanligt (dess bredd vid spetsen hos en mycket stor hane HB mill.), och någon gång händer det, att fördjupningen uppåt genombryter den nosen betäckande huden. På grund dels af kroken och dels af underkäkens starka böjning kan munnen hos äldre hanen icke rigtigt tillslutas. Hos yngre är kroken betydligt mindre. Hos stora exemplar hafva vi stundom iakt- tagit dess höjd vara omkr. 45 mill. På grund af denna egen- domliga byggnad är hufvudets öfre profil ofvan näsborrarne kon- kav. Nosen, eller afståndet mellan nosspetsen och ögat, är nå- got förlängd, och dess längd iunehålles hos äldre hanar blott omkr. 2 till 27öggi" i hufvudets d:o, samt är betydligt längre än öfverkäksbenet från dess främre afsats, eller från bakre än- den af mellankäksbenet, ehuru äfven det förra synes hafva blif- vit något förlängdt, så att det räcker ett godt stycke bakom bakre kanten af ögat. Analfenans strålar äro längre, och denna fenas undre kant är konvex, och dess höjd är hos store hanar större än afståndet mellan fett- och stjertfenorna, samt hos dem och stundom äfven hos stora honor i denna drägt ungef. lika med ryggfenans höjd. Stjertfenans mellerste strålar äro hos store och gamle hanar något längre än eljest, och deras längd är då betydligt större än 7-2 '^f "^e längste stjertfenstrålarnes d:o, och denna fena är då stundom i bakre kanten bugtig och icke jemnt urringad. Färgen är betydligt vexlande, och stundom mörkare och stundom ljusare. Hos en nyligen utlekt stor hane af en totallängd af 4 fot 2'^Jiq tum, dec.m., eller 1,266 mill. och hvars fjäll voro belagda med en särdeles tjock ytterhud, hafva vi funnit följande färgteckning: Färgen mycket mörk och i allmänhet å större delen af kroppen med sotigt eller svart- aktigt grön anstrykning. Hufvudet ofvan och på sidorna mörkt buteljgrönt. På locket och underlocket äro 6—7 svarte fläckar, omgifne af rödbrune ringar, och dessutom en del smärre röd- brune fläckar, och någre sådane finnas ofvan ögat och på kin- den bakom detta. De svarte fläckarne på kroppen glese och få, och blott ett par sådane på främre delen af kroppssidan under sidolinien. Endast någre få af dem på främre delen af kroppen 532 Släf^tct Salrao. X-formige. 1 allmänhet äro desse fläckar omslutne af en ljust grå eller askegrå ring. Långs midten af kroppssidan, äfven på stjerten, äro en del cinnoberröde fläckar, och framtill, ofvan bröst- lenans fäste äro äfven några vågformiga långsgående cinnober- röda streck eller smala band. På öfre delarne af kroppssidorna äro en del små rödbrune och brune fläckar vid fjällens bakre frie kanter. Rygg-, fett- och stjertfenorna med ryggens svart- gröne färg, men de båda förra med månge brune fläckar, och fettfenan vid bakre kanten gulgrönaktigt hvit, med uågre röd- brune fläckar, och stjertfenan med mindre tydliga bruna streck långs strålarne emot deras bas. Bröst-, buk- och analfenorna svart- aktiga, de båda förra hvardera med ett böjdt Ijusgrått band, som å bröstfenorna går parallelt med främre och bakre kau- terne. Gälhinnorna svartgröna å strålarne. Buken sotigt ljus- grå, och buksidan mellan buk- och analfenorna gulhvit, med blekt rödbrune och sotigt grå fläckar. Stjerten undertill mellan anal- och stjertfenorna hvit, med rödaktig retikulering. Iris blekt messingsgul, med svartgrön skuggning. En annan hane. af 3 V2 fots längd, var betydligt ljusare till färgen, med grå- gulaktiga och rödfläckiga samt nedtill af sotiga molnfläckar skuggade kroppssidor, och med sotig buksida. En tredje mindre hane, med en totallängd af 810 mill. var på kroppssidorna silf- vergrå. med kopparglans och här och der med mörkt sotigt grå molnfläckar; med en del röde fläckar på gällockeu och kropps- sidorna ofvan och under sidolinien bland de svarte d:o, hvilka voro mera rent svarte än vanligt samt voro till en del omgifne af en kopparröd ring; buken grähvit, med sotig skuggning och någon kopparröd anstrykning; temligen talrike svarte fläckar på kindei-na och gällocken, och en del af desse fläckar med brun infattning; ryggfenan mörkt olivgrön, med någre smärre svarte fläckar vid basen; bröst-, buk-, anal- och stjertfenorna svarta, och iris mycketi blekt messingsgul, med någon mörk skuggning. Denna nu anförda färgteckning har iakttagits vid eller strax efter leken. Hos sådane hanar, som vi under Maj till Juli månader iakttagit vara till någon del qvar i lekdräg- ten, hafva vi funnit fjällens ytterhudsbeläggning tunnare, och färgen å kroppssidorna mörkt och smutsigt silfvergrå, med mer eller mindre stark sotig skuggning på nedre delarne af kropps- sidorna och på buken. Deras krok var stor, men dock något mindre än den under lektiden. — Honans lekdrägt är ej sä Blauklaxen. 538 utmärkt som hanens, men dock, i synnerhet genom färgen, lätt i ögonen fallande. Nosen företer det vanliga förhållandet och är af ungef. samma längd som det synliga öfverkäksbenet, d. v. s. detta mätt från dess främre afsats eller från den bakre änden af mellankäksbenet, och öfverkäksbenets bakre ände är under ögats bakre kant. Underkäken saknar krok helt och hål- let, eller har blott en ytterst liten knöl i dess ställe. Anal- fenans undre kant är vanligen något konvex, och denna fenas höjd är hos stora exemplar större och hos mindre d:o lika med eller mindre än afståndet mellan fett- och stjertfenorna. Läng- den af de mellerste strålarne i stjertfenan är vanligen större än, men stundom ungef. lika med ^/o ^i" d:o af de längste d:o, och denna fena är såsom vanligt jemut och grundt urriugad. Färgen är äfveu hos henne underkastad vexlingar, ehuru i min- dre grad än hos hanen, och fjällen äro betäckta af en slemmig ytterhud, liksom hos honom, men den är något tunnare. Hos en hona af 1,08V) mill:s totallängd hafva vi iakttagit följande färg: Eyggeu midt åt mörkt svartgråaktig, och öfra sidan af hufvudet något ljusare samt ojemnt färgad : dels mörkare och dels ljusare grågrönaktig eller ock gråbrunaktig, samt med nå- gre svarte fläckar på sidorna af nacken och ofvan ögonen. Loc- ket och underlocket med 5 till (> svarte fläckar, och i allmänhet äro de svarte fläckarne på kroppen glese, och blott få sådane förefinnas framtill under sidolinien. Gälhiunan svartaktig på strålarne. Kroppssidorna mörkt silfvergrå, med temligen svag kopparglans, och nedtill sotiga. Buksidan midt ät mera hvit och föga sotig, samt mellan bukfenorna och anus, omkring anal- fenan och mellan den och stjertfenan med svag rödaktig skift- ning. En del af de svarte fläckarne äro omslutne af en röd- brun ring. Kroppssidorna nästan utan röde fläckar, men på främre delarne af de samma å midten, dels ofvan och dels under sidolinien, äro en del dels tegelröde och dels kopparröde mindre fläckar. På locket och på den hvita huden strax bakom kanten af det samma äro smärre tegelröde fläckar. Strax framom stjertfenans bas, på sidan af stjerten har färgen någon rödaktig skiftning. Bröst- och bukfenorna emot basen gråhvita och för öfrigt svartblå. De andra fenorna hade samme färg som hos den ofvan anförde .3:dje hanen i lekdrägt. Iris messingsgul. En annan hona, af något öfver 3 fots längd, hade färgen å kropps- sidorna mörkgrå, med violett skiftning och utan silfverglans. 534 Slägtet Salmo. Bakom ögat eu större violett fläck, med smärre svartaktige fläckar inuti. På sidorna af hufvudet för öfrigt någre få svarte fläckar, omgifne af en brunaktig ljusare ring. En något min- dre hona var för det mesta lik den nu beskrifna, men kroppssidor- nas färg var något blekare, med de nedre delarne af kropps- sidorna ej så mörkt sotige. Ett par små röde fläckar funnos å hvardera sidan af stjerten, vid midten af stjertfenans bas. En 810 mill. lång hona, från Wenern, hade hufvudet ofvan och på sidorna svartgröuaktigt, med talrike svarte fläckar, i synner- het på kinderna bakom ögonen och på locken och underlocken. Ryggen mörkt gråaktig, med talrike och temligen tätt stående och till en del X-formige svarte fläckar, som äfven förefunnos på öfre delarne af kroppssidorna, men som blott på främre de- larne af dessa sträckte sig ned under sidolinjen. Kroppssidorna smutsigt gråhvitaktiga, med sotigt grå anstrykning och mör- kare upptill än nedtill. Buksidan gråhvitaktig och midt åt buken nästan hvit. Talrike små svarte fläckar på nedre V/., af ryggfenan, men inga sådane på fett- eller stjertfenorna. Rygg- och stjertfenorna emot ändarne svartaktiga och för öfrigt grå- gröuaktiga, och den senare nedtill med rödaktig anstrykning. Bröst-, buk- och analfenorua emot basen gråhvitaktiga och med spetsarne svartgråaktige. Iris mycket blekt messingsgul. med gråaktig skuggning. Jemförd med andra honors vanliga lek- drägt, visar den sig endast afvikande genom något mindre sotig färg på de nedre kroppsdelarne, och genom talrikare svarte fläc- kar på ryggen, kroppssidorna och hufvudet. Wenerns Blanklax (Salmo salar var. lacustris, S. Hardin '). Den blir i allmänhet icke så stor som den vanlige blanklaxen, ehuru det uppgifves i Skand. Fauna, p. 403, att den stundom öfverstiger 25 skålpund i vigt, och vi hafva nyligen sett upp- gifvet i tidningarne, att man i trakten af Vermlands Näs fån- gat en lax, som vägde 30 skålpund-). Nosen är väl så kort som hos den vanlige formen, och dess längd innehålles hos de äldre i laxstadiet omkr. 3:ne ggr i hufvudets d:o, och hos dem, som ej äro sterile, är den trubbigare än vanligt. Det synliga 1) Det synes vara denne, soui af Lloyd (Auteckn. under ett tjugu- årigt vistande i Skandin. p. 54, pl. Ill, tig. 4) beskrifves under benämnin- gen Silfver-Lax. 2) Enligt Hj. WmEGREN skulle den stundom i Wenern uppnå en vigt af öfvcr 2:ne lispund. Blaiiklaxeii. 535 öfverkäksbenet är hos de samme längre än nosen och räcker vanligen bakom ögats bakre kant. Stundom hafva vi å plogbenet vid främre änden af dess köl funnit 4 tänder i tvärrad och stundom blott 2:ne d:o, eller t. o. m. endast 1, och bakom den några andra. Stjertfenan är merendels större än vanligt, och längden af dess längste strålar utgör vanligen omkr. ^9 — 7io och stun- dom t. 0. m. mera af hufvudets d:o, men desse strålar äro dock vanligen icke dubbelt längre än de mellerste d:o. 1 dess silf- verblanka drägt liknar den i färgen den vanlige blanklaxen, och har glese mörke fläckar, och endast någre få sådane fram- till under sidolinien, och vi hafva iakttagit, att dess silfverhvite färg å kroppssidorna upptill under våren företer en vacker vio- lett skiftning eller glans, såsom äfven förhållandet är med den vanlige blanklaxen. Enligt hvad vi ofvan anfört, har den i lek- drägten talrikare mörke fläckar på hufvudet, ryggen och de öfre delarne af kroppssidorna än blanklaxen eljest vanligen har. En- ligt benäget meddelande af Doktor S. W. Tenow får hanen i lekdrägt icke tydlig krok förr än den ernått en vigt af 10 till 1'2 skålpund eller 4 — 5 kilogr. Då den ernått en vigt af 20 skalp, är kroken i nämnda drägt väl utbildad, och hos mycket gamle hanar kan den stundom blifva ^/^ tum, decm., eller un- gef. 22 mill. hög. Den blir således icke så stor som hos den vanlige blanklaxen, samt lär sakna den bakåt böjda förlängnin- gen vid spetsen, som förefinnes hos stora exemplar af den se- nare. — Hos en hona hafva vi räknat 60 kotor, af hvilka 35 tillhörde bålen. I afseende på de osteologiska karaktererna öfver-" ensstämmer den i det allra närmaste med den typiske blanklaxen. Det fasta kraniet liknar dennes fullkomligt i alla delar, äfven med afseende på plogbenets form. Hos en äldre hona funno vi framtill på detta ben 4 tänder i en låugsgående irregulier rad. Mesopterygoidbenet har den för blanklaxen vanlige formen, men metapterygoidbenet har, åtminstone stundom, bugten i främre kanten belägen ofvan midten och denne kant der nedom bugtig, och detta bens öfre ände är mycket smalare, och det företer derigenom en tendens till den form, som det har hos grålaxen, och är äfven i bakre kanten nedtill urbugtadt. Öfverkäksbenets höjd, med inbegrepp af jugalbenet, var hos den äldre honan ungef. Ve af dess längd från dess främre afsats. Gällocken likna den typiske blanklaxens d:o. Hos nämnda skeletterade hona, som var af ungef. 272 fots längd till spetsarne af de 536 Slägtet Salmo. mellerste stjertfenstrålarne, hafva vi å den l:ste högre gälbågeu räknat 22 gälräfständer och å den venstre d:o 21 d:o, alla väl utbildade och ingen knölformig. De nedre svalgbenen öfver- ensstämde fullkomligt med blanklaxens d:o. Posttemporalbenen hos den samma företedde den enligt Nilsson för blanklaxen ty- piske formen, och dess större öfre gren var emot spetsen jemnt afsmalnande. Tungans tandbeväpning var hos denna hona sva- gare än vanligt, och den hade blott å hvardera sidan 2:ne små tänder. Missbildningar förekomma icke sällan bland de artiticielt kläckte ungarne, och man träffar bland dem de, som hafva två och t. 0. m. tre hufvud. Bland de i frihet lefvande blank- laxarne äro de mycket sällsynta. Malm (anf, st. p. 537) anför en sådan, som hade främre delen af nosen böjd neråt och inböjd mot gommen, så att nosens längd ej var större än ögats diameter. Den till halfva sin längd fritt framskjutande underkäken var starkt uppåt böjd, till jemnhöjd med ögats öfre kant. Skelettet. Det fasta kraniet är, i synnerhet framtill till betydlig del broskartadt, eller har en betydlig del af primor- dialkraniet qvar. Det är af en något snedt pyramidformig form, med den bakre delen utgörande pyramidens bas, och med dess spets trubbig och urgröpt. Dess största höjd baktill utgör nära -Ve af dess största bredd, och denna senare innehälles ej fullt 2:ne ggr i dess längd från bakre kanten af basilarbenet till främre d:o af ethmoidbrosket. Basilarbenet är bredare än högt, och är undertill för det mesta täckt af paraspheuoidbenet, och är upptill genom sidonackbenen skildt från nackhålet. Sido- uackbenen sammanstöta nedtill med h varandra, och äro hvart- dera försedda med en stor och plattad ledknapp, för artikula- tioneu med den l:sta kotan, och desse ledknappar sträcka sig ungef. lika långt tillbaka som basilarbenet. Upptill, vid öfver- ste delen af nackhålet äro sidonackbenen åtskilda från hvarandra, och nackhålet är här omslutet af primordialkraniets brosk. Öfre nackbenet är långt skildt från nackhålet, och sträcker sig föga ned på kraniets bakre vägg, hvilken under det samma utgöres af brosk. För öfrigt har det det vanliga läget mellan ossa epotica, hjessbeneu och pannbenen. Dess hoptryckta vertikala öfra utskott är temligen tjockt men litet, och utskjuter bakåt på långt när icke så långt som de bakåt utskjutande utskotten Blaiiklaxen. 537 å o. epotica. Dess främre del är blott i högst ringa grad be- täckt af de bakre delar ne af paanbeneu, hvilkas bakre kanter äro långt skilde från dess vertikala utskott, då deremot hos följande arten pannbenen betäcka nämnde del i högre grad och sträcka sig med sine bakre kanter nära nämnda utskott. O. epoticum är stort och är långt skildt från det motsvarande å andra sidan dels genom öfra nackbenet och dels genom brosket under detta. Dess bakåt rigtade utskott är tern ligen stort och trubbigt, och utskjuter ungef. lika långt bakåt som det bakåt utstående utskottet å o. pteroticum. A dess öfra sida är en uppstående, något inåt böjd kant eller köl, som framåt fortsat- tes af en likadan å hjessbenet. Det har de vanlige gränserne, men gränsar nedåt derjemte till u. opistliotlcuni. O. pteroticum är af vanlig storlek, och dess yttre, skarpe sidokant är föga ut- stående och, sedd ofvanifrån, något konkav. Baktill har det 2:ne utskott, af hvilka det öfra, som är rigtadt bakåt och uppåt, är kortare än det undra, som är rigtadt bakåt och något utåt. Nedåt gränsar det till sidonackbenet och nedåt och bakåt till o. opisthoticimi. Den å dess yttre sida upptill varande ledgro- pen för den bakre delen af den öfre ledknappen å hyomandi- bularbenet sträcker sig tillbaka ända bort till dess båda bakre utskott. O. opisthoticunt är litet och nästan pyramid formigt, med dess bakåt rigtade, trubbige spets, vid hvilken den nedre grenen af posttemporalbenet medelst brosk är fästad, belägen innanför basen af det undra utskottet å o. pteroticum. Det är genom det senare benet skildt från o. prooticum, men har för öfrigt de vanlige gränserne. Inåt är det bredare än det af följande arten. O. prootictmi är såsom vanligt stort, och sträc- ker sig fram till den stora ögonhålan, hvarest dess främre kant är grundt urbugtad, och hvarest endast den nedre delen af denna kant framtill är begränsad af paraspheuoidbenets uppsti- gande basitemporale vinge. Dess bakre kant har en bakåt rig- tad spets eller utskott, som inskjuter i det här varande brosket mellan basilarbenet och sidonackbenet. Denne spets saknas hos den följande arten. O. sphenoticum, som bidrager till att be- gränsa ögonhålan baktill och som bakåt är öfvertäckt af o. pteroticum, är förtjockadt nedtill, der det bildar större delen af ledgropen .för den främre delen af öfre ledknappen å hyomandi- bularbenet. Ofvan denne förtjockning, vid dess öfre kant, har det ett mycket litet utstående utskott, och framom detta ett 58S . Släo-tet Salrao. större d:o, som här begräusar ögonhålan baktill. Basispheuoid- benet är väl utbildadt, och med Y-formig form, och stöter upp- till dels till alisphenoidbeuet och dels till o. prooticum, och med sitt nedre utskott nedtill till parasphenoidbenet. Alisphe- noidbeuet är litet och nästan såsom ett såll genombrutet'), och gränsar såsom vanligt upptill till pannbenet och baktill till o. lyrootkiim och nedtill till basisphenoidbenet, men framtill till ett väl utbildadt orbitosphenoidben {ala parva), som på samma sätt är genombrutet och nedtill är förenadt med det samma å motsatta sidan samt stäldt på det brosk, som är ofvan para- sphenoidbenet och jemte orbitosphenoid benen bildar en tjock skiljevägg mellan båda ögonhålorna. Mellan detta brosk och orbitosphenoidbenen framtill och basisphenoidbenet baktill är en stor öppning, och framom de först nämnda är en annan dylik, som sträcker sig in i ethmoidbrosket. Strax bakom denne öpp- ning är skiljeväggen genombruten af ett mindre hål, som fram- till begränsas af en smal broskstaf. Både detta hål och brosk- stafven äro vanligen större hos den följande arten. Parasphe- noidbenet är ett temligen tunnt och baktill bägböjdt samt å midten undei'till plattadt ben, som baktill har 3:ne långsgå- ende gropar och den bakre kanten i midten inskuren, och framtill sträcker sig framom midten af plogbenets längd och är der såsom vanligt undertill betäckt af det senare benet. Under större delen af dess längd är det upptill betäckt af pri- mordialkraniets brosk {trahcculce^ Parker). Dess nästan verti- kalt uppstigande basitemporale vingar begränsa de nedre delarne af ögonhålorna baktill. Plogbenet, som sträcker sig med den främre änden till eller nära den i främre spetsen af ethmoid- brosket varande urbugtningen och med den bakre ungef. till ögonhålans midt, är af en aflång och nästan jemnbred form, med en midt åt undra sidan gående mer ellei' mindre låg köl, som dock icke räcker ut till någondera änden och framtill är bred och endast der hos de äldre tandbärande, och baktill så småningom sänker sig och försvinner. Denne köl är lägre än den hos följande arten. Benets båda ändar äro tunne och ho- risontelie, och den främre, framom tänderna varande änden, som å midten är bredast och derifrån aftager i bredd bakåt 1) Hos. Salmo trutta är detta ben något större ocli ej så genom- brutet. Blaiiklaxen. 539 emot tandfästena, är stundom nästan rhomboidisk och stundom nästan oval, och i allmänhet med bredden icke större än läng- den, då den deremot hos den följande arten är nästan triangu- lär och har bredden större än längden, och bakom den förefin- nes derstädes en transversel, vanligen något utom dess sidokan- ter räckande balk, på hvilken de främsta tänderna sitta. Det ställe, der de främsta tänderna sitta, är således icke utbredt. utan tvärtom något litet smalare än så väl den framom va- rande änden som den bakom varande delen af benet, som nå- got bakom midteu eller ock ungef. vid denna har sin största bredd. Af primordialkraniet är ethmoidafdelningen jemförelsevis mest qvarstående i sitt broskartade skick. Ectethmoidbenet eller sidosilbenet är jemförelsevis litet och temligen tunnt, ut- skjutande utåt och nedåt med en trubbig spets, och här fram- till begränsande ögonhålan samt fästadt på den utskjutande ectethmoidale vingen (Parker) af ethmoidbrosket, samt upptill till en del betäckt af pannbenet. Detta bens förbening är sa litet utsträckt, att hålet för nervus olfactorius genomborrar brosket innanför det samma och således icke går genom det, och det företer en lucker struktur. Öfra silbenet är tunnt och nedtryckt, men temligen stort, så att det betäcker hela öfra si- dan af den främste delen af ethmoidbrosket, med undantag af dess båda framstående tvubbige spetsar, utgörande de af Parker ') sä kallade trabecularhoruen (cornua trabeculce) och öfre labial- brosken. Vid yttre kauterne baktill af öfra silbenet äro de små nasaibenen fastade, och dess öfra sida är något konvex långs midten. Detta ben är ä midten af sidorna vanligen mera ut- bredt hos den följande arten. Hjessbenen äro små samt fram- till betäckta af pannbenen. Mellan h vartdera af dem och o. ptero- iicuni är en djup grop, hvars botten till en del är brosk- eller hinnartad, och denne grop är i allmänhet något bredare hos blank- laxen än hos grålaxen. Pannbenen äro väl skilda och på sin bredaste del tjockast och der radiärt ruggiga. De sakna kölar, men h vartdera är framtill långs åt konkavt. De sträcka sig framåt till den främre gränsen för nasalhålorna, hvilket de knappast göra hos den följande arten. Nosens öfre profil är å kraniet af den äldre hanen mer eller mindre starkt konkav, 1) Philos. Transact. of the Royal Societj' of Lond. vol. 163, Part I, pag. 107. 540 Slägtet Salmo. meu hos houau nästan rät. Pannbenens största gemensamma bredd är a kraniet af äldre blanklaxar något större än 72 ^f dettas längd. Hyomandibularbenets båda öfre ledknappar äro sammansmälte. Dess bakre kant mellan den öfre ledknappen och den, med hvilken locket artikulerar, är grundt konkav och dess främre d:o utlöper nedtill i ett tunnt lamellöst utskott, vid hvilket metapterygoidbenet med inre sidan är fästadt. Den hals, pä hvilken ledknappen för locket sitter, är ytterst kort. O. symplecticum, som upptill är något bredare, har ungef. den öfre '/o af dess längd ofvau qvadratbenet, då det deremot hos den följande arten blott har ungef. den öfre Y3 af längden of- van nämnda ben. Qvadratbenets höjd innehålles hos äldre un- gef. 1 1/2 ggi* i dess bredd, men hos den följande arten blott ungef. 1 Y3 d:o. Gombenet är af en långsträckt och bakåt af- smalnande form, men dess bakre, smalare ände, vid hvilken pterygoidbenet är fästadt, sträcker sig dock icke till detta se- nare bens midt. Dess maxil lärutskott är kort och ofullstän- digt samt ersattes till en del af en tjock broskknöl. Dess främre, framom nämnda utskott varande ände är något till- spetsad, men dock äfven den å undra sidan tandbärande. Bakåt sträcka sig tänderna icke ända ut till bakerste änden. På inre sidan har det en broskbeklädd, långsgående grop, i hvilken den främre änden af mesopterygoidbenet är fästad. Detta senare benet (mesopterygoidbenet) är såsom vanligt tunnt och temligen bredt, ehuru aflångt eller nästan elliptiskt, och baktill bredare än framtill, hvarest det är trubbigt tillspetsadt. Dess öfre bredare och tunnare del är tvärt böjd inåt, så att den bildar en trub- big vinkel med dess nedre del, som är fästad vid gombenet, 0. pteri/tjoideum och qvadratbenet, och dess bakre ände är tvär och helt grundt urbugtad. Dess öfre tunne kant är konvex och stundom något bakom midteu, der den har sin största konvexi- tet, nästan trubbvinklig. Benets bredd eller höjd å detta ställe är ungef. lika med eller stundom litet mindre än dess höjd eller bredd vid dess bakre ände. då det deremot hos den föl- jande arten, der det eljest har samme form, å detta ställe är bredare än vid bakre änden, hvilket förhållande vi funnit vara särdeles konstant. Dess bakre ände är fästad på inre sidorna af metapterygoid- och qvadratbenen. O. ptcnjyoideum är myc- ket smalt och något bredare baktill, samt litet, ehuru nästan af samma längd som gombenet, och föga böjdt. Metapterygoid- Blanklaxen. 541 benet är nästan bredt halfmånformigt, med öfre änden smalare och i bakre kanten ojemnt afrundad, och med främre kanten ojemnt och i midten mest urbugtad, och med yttre sidan kon- kav, och nedre främre hörnet utdraget i en längre spets. Hos följande arten är detta bens främre kant stundom (hos yngre) rät och stundom (hos mycket stora äldre ex.) i midten mycket grundt urbugtad, och benets form är hos den nästan triangulär, dock med nedre främre hörnet äfven der utdraget i en längre spets. Mellankäksbenet vexlar i form efter älder och kön, men i allmänhet är det kort, hoptryckt och högt samt mycket kor- tare än öfverkäksbenet. De äldre, hos hvilka nosen är något längre, hafva också detta ben längre än det hos de yngre, och äldre hanen, hvars nos är längre än honans, i synnerhet i lek- drägten, har det jemförelsevis längre än hennes, samt äfven för öfrigt något olika det samma. Båda mellankäksbenen äro van- ligen förenade med hvarandra med sine främre ändar. Hos de äldre innehålles vanligen hvartdera benets höjd 2:ne ggr i dess längd, men hos de yngre icke '2:iie ggr. A dess öfra sida bär det en hög benflik, som hos honan och de yngre är af en trubb- viukligt triangulär form, och hvars trubbige vinkel hos honan är belägen obetydligt bakom benets midt. Hos äldre hanen är dess öfre kant bågböjd och öfre vinkeln är närmare benets bakre ände. Det enda uppstigande utskottet (nasalutskottet) vid dess främre ände är kort och ofullständigt samt upptill urhålkadt, och der broskbärande och stötande intill det öfra labialbrosket. Från basen af detta utskott går en utstående list långs benets inre sida till dess bakre, tillspetsade ände. Långs undre kan- ten är det beväpnadt med en rad af starka tänder. Öfverkäks- benet är ett jemusmalt, baktill obetydligt högre, vid bakre änden tunnare och snedt afrundadt, samt irreguliert och svagt bågböjdt ben, hvars längd är ungef. dubbelt större än den af mellankäksbenet. Närmare dess främre ände har det å yttre sidan en afsats, från h vilken utgår ett större, hoptryckt, jemn- bredt, i främre änden trubbigt eller afrundadt utskott, som är rigtadt inåt och framåt samt är fästadt vid inre sidan af den bakre delen af mellankäksbenet, och således är betäckt af detta, så att det å fisken icke synes utifrån. Utskottets längd, från afsatsen räknad, utgör ungef. Ve ^^ ^^^ öfriga benets längd. Benet är å midten något trindlagdt, men har der å öfra sidan midt öfver dess starkaste böjning en föga uppstående, skarp 542 Slägtet Sahno. kant, såsom en antydning till en flik, hvilken kant hos den följande arten är mera utåt rigtad. Eljest har detta ben samme form hos båda arterna, men är jemförelsevis längre hos den följande. , På- yttre sidan och något mera uppåt å den bakre änden af öfverkäksbenet sitter fästadt ett tunnt hudben, som är af en lancettformig, framtill tillspetsad och baktill afrundad form, och som af Pakker blifvit kalladt jugal (o. jugaJe). Den starke men dock icke synnerligen höge underkäkens båda half- vor äro framtill rörligt eller genom brosk förenade med hvar- andra, och der bildande en spetsig vinkel. De äro räta eller föga böjda hos de äldre honoi'na men hos hanarne, i synnerhet i lekdrägt, mera märkbart böjda. Angularbenet är ytterst litet och fästadt för det mesta på inre sidan af artikularbenets bakre ände, hvilken här har ett bakom ledgropen uppstående utskott. O. nasale är, såsom redan blifvit anfördt, helt litet och med en inskärning eller urbugtning i bakre änden, samt fästadt vid yttre sidan baktill å öfra silbenet. Af infraorbitalbenen, som i allmänhet äro tunna, är det l:sta temligen litet och aflångt, och de bakre störst, men tunnast. Locket och underlocket äro stora och det förra är nästan lika bredt upptill som nedtill, och deras frie kanter bilda tillsamman nästan en halfcirkel. Lockets bakre kant är dock ofta nedtill rät eller ock stundom mycket svagt urbugtad. Underlocket är större än mellanlocket, och dess bakre kant är jemnt afrundad. Mellanlocket är fram- till afsmalnande och dess främre ände trubbig och dess bakre tvär och dubbelt högre. Förlocket har formen af en icke full- gången halfmåne, som upptill är smalare och nedtill är något starkare böjd. Dess yttre sida är framtill ojemn och har ned- till flera radiära slemkanaler. O. linguale är stort och långt, och nära 3:ne ggr längre än bredt, samt temligen starkt af- smalnande framåt, och upptill å hvardera sidan beväpnadt med en rad af vanligen 3 till 4 starka, bakåt böjda spetsiga tänder. Hos följande arten är detta ben i allmänhet något bredare och vanligen beväpnadt med 5 tänder å hvardera sidan, och är stundom lika bredt framtill som baktill. O. hasibranchioste- (jale är temligen litet, med främre änden trind, och med den öfrige delen bildande en bakåt högre vertikal skifva, hvars un- dre kant är utvidgad åt hvardera sidan. O. ceratohyale är så- som vanligt längre än o. epihyale, och o. stylohyoideum är mycket kort, och kortare än det samma hos den följande arten. Blaiiklaxen. 543 Gälhinnornas strålar äro sabelformige, med trubbige spetsar och de tilltaga i storlek och bredd bakåt, så att de bakerste äro mera än dubbelt större och bredare än de främste. l:ste gälbågens gälräfs- tänder äro hos de äldre alla tillspetsade, och vanligen 20 — 22 till antalet. De nedra svalgbenen äro aflånga och något trind- lagda samt likna till formen mycket de föregående ostia cera- tobranchialia, och äro af ungef. samma längd som det närmast till dem varande paret af dessa, men de äro dock icke långs bakre eller undra sidan urhålkade såsom de. Vid deras bakre (inre) kant hafva de å midten en liten utvidgning, som baktill slutar med en mer eller mindre tvär afsats, hvilken hos stora exem- plar af följande arten endast är svagt antydd, men jemte utvidg- ningen helt och hållet saknas hos de yngre af den samma. På deras främre kant sitta i en rad omkr. ö — 9 kortare gälräfs- tänder, som alla äro tillspetsade, ehuru de innerste äro mycket små. Hos den följande arten äro nästan alla dessa gälräfstän- der föga utbildade och hafva formen af ruggige knölar. På den nämnda utvidgningen äro de långs bakre kanten beväpnade med en rad af smärre krökta och spetsiga tänder och stundom in- nanför denna rad med endast en eller annan sådan tand, då deremot den följande artens undre svalgben derstädes äro be- väpnade med 2 — 3 rader af dylika tänder. Gälräfständerna å de 3:ne föregående paren af o. ceratobranchialla äro i allmän- het fullständiga och mera utbildade än de samma hos följande arten, der de äro kortare och till icke ringa del knölformiga. — Kotornas antal är 59 till 60, och af dessa höra enligt Malm 33 och enligt Kröyer och vår egen iakttagelse 35 till bålen. På större delen af bålkotorna, räknade framifrån, äro neural- bågarne rörligt fastade i fördjupningar å öfra sidan af kotkrop- parne, och neurapophyserna utlöpa i långe och smale neui-al- taggar, som äro skilde från hvarandra (d. v. s. de å samma kota äro icke såsom vanligt sammansmälte) å en stor del af dem. De 3 — 4 sista kotorna i stjerten äro heterocerkt uppsti- gande eller böjda uppåt, och de flesta af de stjertfenan bärande skifvorna äro derför fastade å undra sidan af de bakersta stjert- kotorna, och stjertfenan följaktligen egentligen heterocerk, ehuru den till utseendet är homocerk'). Stjertens neural- och haemal- 1) Det är enligt A. Kölliker (Uber das Ende der Wirbelsäule der GaHoiden und einiger Teleostier. Leipzig 1860, p. 23, Taf. IV, fig. 1—4) inre heterocerki. 544 Slägtet Salnio. taggar äro imgef. af samma längd. Med undantag af de 2: ne främsta bålkotorna, bära alla dessa kotor refben, som alla äro långa och smala, och af hvilka de bakersta äro fastade långt ut på parapophyserna. 32 af bålkotorna, räknade på samma sätt, och deribland äfven den l:sta inbegripen, hafva hvardera ett par vid neurapophyserna rörligt fastade långa, smala och bakåt böjda ben, som till läge och utseende tyckas motsvara de å de 4 — 5 första kotorna hos gäddan förekommande orörliga ben eller utskott, som, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, blif- vit ansedda såsom diapophyser. På de 4 — 5 bakersta af dessa kotor sitta de längre upp på neurapophyserna. — Posttemporal- benet är klykformigt, men dess nedre, till o. opistJwticum fa- stade gren är liten och tillspetsad, och dess öfre d:o, som är fästad å öfra sidan af o. epotlcum, är stor och nedtryckt samt omkr. 3 ggr längre än den förre. Den är nästan bredt sabel- formig och har mer eller mindre trubbig spets. Der den utgår från benets nedre, brede och snedt och ojemnt afrundade ände eller kropp, är den bredare och aftager i bredd uppåt, samt har den främre kanten konkav och den bakre konvex, och stun- dom med spår till en mycket trubbig vinkel å midten. I detta senare fallet och stundom äfven eljest är den på ett stycke mellan denne vinkel och den nedre grenen jemnbred och med främre och bakre kanterne parallele. men vanligen är dess främre, tunnare kant ned emot den nedre grenen mera utstå- ende, och derigenom gifvande denne gren en nedåt allt jemnt bredare, eller uppåt allt jemnt afsmalnande form'). Supracla- vicular benet är ungef. af samma längd som postteraporalbenet och af en aflångt elliptisk form, samt merendels rakt, då det deremot hos den följande arten är mer eller mindre tydligen böjdt. Nyckelbenet är stort och bredt, men tunnt samt nästan med form af en strumpläst, å yttre sidan konvext och å den inre konkavt. Det utskott å dess öfre ände, utanpå hvilket 1) Uti Skandinavisk Fauna anföres af NiLSSON denne senare form å detta ben, som der efter Cuvier kallas suprascapularben, såsom ett utmär- kande kännetecken, hvarigenom blanklaxen skulle skiljas från grålaxen, hos hvilken den i fråga varande grenen på ett stycke å midten i allmänhet är jemnbred. Ehuru man oftast finner denne form ä benet hos blanklaxen, är den dock enligt vara iakttagelser långt ifrån konstant, och vi hafva träffat honor af blanklaxen, der det venstra postteraporalbenets öfre gren haft den för grålaxen utmärkande formen, då det högras d:o haft den typiske formen. Blanklaxeu. 545 öfra nyckelbenet är fästadt, är temligen långt och tillspetsadt. Detta ben liknar nästan fullkomligt det samma af följande art, med undantag deraf. att den vinkel, som det nämnda utskottet i förening med benets öfre del bildar med dess nedre del, här är tyd- ligen trubbig, då den hos den följande arten är nästan rät. Postclavicularbenet består af 3:ne delar, uemligen '2:ne tunna skifformiga och elliptiska basalstycken och ett långt och stilett- formigt ändstycke, som såsom vanligt ligger öfver den inre si- dan af bröstfenans bas. Skulderbladet är af vanlig storlek och mycket mindre än korpbenet, och scapularfenestran, som upp- tager en stor del af skulderbladet, är rundad och helt och hål- let omsluten af detta ben. Hos följande arten är denna fenestra oval. Korpbeuet är stort och något böjdt och såsom vanligt upptill bredare, samt sträcker sig ned till den trubbige nedre änden af nyckelbenet, vid hvilken dess nedre ände är fästad äfvensom vid samme ände af andra sidans korpben. Då nyckel- benen äfveu här äro fastade vid hvarandra, äro således alla dessa fyra ben härstädes hoplastade. Mellan en utstående kant å inre sidan af den öfre utbredde delen af korpbenet och den främre tunne delen af nyckelbenet är fästadt ett ben, som lig- ger såsom en brygga öfver suturen mellan skulderbladet och korpbeuet, och som vi icke hafva träffat hos något af de ofvan beskrifna skeletterna. Detta ben är ett o. procoracoideuni eller epuoracoideum. Det äi- bredast vid sitt fäste vid korpbeuet, men. utsänder vid det samma å nyckelbenet en smal sidogren, som går tvärs öfver en del af detta senare ben. O. bracliialia äro 4, af hvilka de bakre eller inre äro temligen långa. Bäcken- benen äro nästan lancettformiga, med främre änden smal och trindlagd, och från den utgår bakåt längs yttre kanten en list- iormig förtjockning. Den bakre änden är utbredd och tjockare vid fenans fäste. Bianklaxen förekommer i alla de haf, som omgifva vår Skandinaviska halfö, och uppstiger i de flesta i dessa haf ut- fallande strömmar af någon betydenhet och med rent vatten. Numera uppgår den icke, eller ock blott tillfälligtvis eller i ringa mängd i de större strömmar i Skåne, som utfalla i hafvet, såsom Helgeå, Kjeflingeå eller Löddeström och Könneå, och i Blekinge uppstiger den endast i Mörrums å i någon mängd. För 50 — 60 år sedan fångades den i temligen stor mängd i nedre delen af Eönneå, men sedan der vid dess utlopp i Skel- Lilljeborg : Fiskarne. 11. "^5 546 Slägtet Salmo. dervikea bildat sig sandbaukar, som hindra dess tillträde till denne ström, har den för det mesta upphört att uppstiga i den, enligt hvad som anförts i Skandinavisk Fauna. Vid östra ku- sten af södra Sverige' torde det företrädesvis vara i Emån och i Motalaströra som den uppstiger, och vid vestra kusten af det samma uppgår den i Lagan, Nissan, Etran, Wiskan, Götaelf och Qvistrumså, och möjligen i en eller annan mindre ström, som utfaller i hafvet. Vid vår östra kust norr om Mälarens utlopp uppgår den i Dalelfven^), Gefleån, Ljusnan och nästan alla de större Norrländske strömmar ne. I dessa uppgår den så långt den kan komma, eller till dess oöfverstigliga hinder sätta en gräns derför. Vi hafva erfarit, att den från Torneåelf uppgår i Muonioelf ända till Naimaka, d. v. s. omkring 60 kilometer norr om Karesuando, eller, med inberäkning af dessa elfvars krökniugar, omkr. 45 Sv. mil från hafvet. Uppför Khein gör den dock mycket längre vandringar, emedan den enligt v. Sie- BOLD uppgår till Schweiz i smärre strömmar, som utfalla i Khein, ehuru den icke kan öfverstiga denna flods fall vid Schafl- hausen. Dessutom förekommer den, något modifierad, i vår störste insjö, Venern, dit den under nu varande förhållanden icke kan uppstiga, men hvarest den säkerligen inkommit under den tid, då hafvet stod högre upp öfver landet, så att den dit hade fritt tillträde; vid samma tid, då skeletter af hvalar blefvo inbäddade i Vestergötlands jord och dylika af salar inbäddades i glacialleran i södra Dalsland. Denne s. k. Venernslax har genom Klarelfven och dennes fortsättning, Trysilelf i Norge, uppstigit till Österdalen i detta senare land, och enligt benä- get meddelande i bref till oss af R. Collett har den på senare tiden der blifvit utplanterad i fleie sjöar, och tyckes der skola komma att trifvas väl och föröka sig-). — I Norge förekommer blanklaxen vid alla hafskuster ända upp till gränsen af Ryska 1) Enligt Collett fChrist. Vid. Selsk:s Forh. 1879, N:o 1, pag. 85) uppgår blanklaxeii genom den vestra delen af Dalelfven och en af dennas källströmmar, Ljöråsen, öfver Norske gränsen och en i Frvsil i Österdalen. 2) Fkancis Day anför (enligt '"Land and Water"" för 1866, pag. 221 & 245j att Rasch uppgifvit, att Hetting utplanterat laxyngel i sjön Tyri- tjord i Norge, och att derefter i deime sjö laxar blifvit fångade, som tuU- koniligt liknade blanklaxen. Till Tyrifjord kan laxen icke uppstiga från hafvet. Vi hafva icke sett någon senare uppgift deröfver, huruvida blank- laxen förökat sig och stannat (jvar i denne sjö. Sannolikt liar den för- svunnit. Blaiiklaxen. 5-47 Lappland, och deu uppstiger derstädes i många sådana ström- mar, som äro af någon betydenhet, ehuru den mesta laxen fån- gas i hafvet. I Ishafvet är den utbredd längre österut, och vi hafva sett den fångad i mängd och af vanlig storlek och silf- verglans vid Schuretskaja i Ryska Lappland, ungef. midt emel- lan Kola och Hvita Hafvet, och Malmgren och Mela uppgifva dess förekomst både i Ishafvet och i det senare hafvet. F. A. SxMiTT ') säger sig emellertid icke känna till någon typisk blank- lax från Ishafvet, och upptager ett par yngre exemplar från Hvita Hafvet såsom en varietet under namn af Salmo salar hrevipes, på grund af bukfenans korthet. I Ladogan förekom- mer en form af blanklaxen, som enligt Widegeen och Malm- gren-); lär. nära öfvereusstämma med Venernslaxen, och som af den senare blifvit benämnd Trtitta relicta. Enligt Lepechin och J. F. Brandt^) förekommer den öster om Hvita Hafvet i floden Petschora, men saknas enligt Pallas (Zoogr.) i Sibirien. För öfrigt förekommer den i angränsande haf och ur dem uppsti- gande i floder i Finland, Ryssland, Polen, Tyskland, Danmark, Holland, England och Frankrike, i hvilket sist nämnda land den uppstiger i många floder och strömmar, som utfalla i haf- ven vid dess norra och vestra kuster ända ned till den sydli- gaste delen af dessa eller trakten af Bayonne, enligt Moreau, men den uppgår icke i de floder, som utfalla i Medelhafvet, emedan den icke lär finnas i detta haf^). I Tyskland uppsti- ger den i dess större floder, Rhein, Weser, Elbe, Öder, Weich- sel, m. fl. Vester ut förefinnes den vid Island och vid och i nordöstre delarne af N. Amerika ned till Cap Cod. Den har af Fabricius blifvit upptagen såsom sällsynt vid Grönland, men lär enligt H. Kröyer icke finnas der. Genom transport af dess be- 1) Kritisk Förteckning etc. pag. 99. 2) Kritisk öfversigt af Finlands Fisk-fauna, p. 59. 3) Uti E. Hofmann's "Der nördliche Ural und das Kustengebirge Pae-Choi'\ bihanget, pag. 73. 4) Enligt Pallas och v. Nordmann (Zoogr. Eosso-As. vol. III, p. 342, och i Voyage dans la Russie mérid. T. III, p. 315 — 316) förekommer blanklaxen i Svarta och Kaspiska Hafven, men i afseende på förra lokalen beror denna uppgift utan tvifvel på en förvexling med Salmo hucho, och i afseende på den senare är det antagligt, att åtminstone icke den typiske blanklaxen der förekommer. — Steindachner liar icke iakttagit den vid Spanien. 548 Slägtet Salrao. fruktade och af is omgifna ägg har den blifvit inplanterad på Tasmanien, Australien och Nya Zeland^). I afseende på lefnadssättet är blanklaxen en liflig och rörlig fisk och är i synnerhet anmärkningsvärd genom sina vidsträckta vandringar så väl i hafvet som ur detta uppför flo- der och strömmar, samt genom den utomordentliga styrka som den ådagalägger vid besegrandet af de svårigheter, som forsar och andra dylika hinder uppställa emot dess uppstigande. Uti Bottniska Viken och Östersjön vandrar blanklaxen från de nord- ligaste delarne af den förra till de sydligaste af den senare. Kedan för omkr. 1 V-, sekel sedan hade man enligt Gisler i Norrländska elfvar fångat blanklaxar, som uti sig haft krokar af ovanlig beskaffenhet och enligt Gislers förmodan liknande dem, som vid Gotland, Öland och Blekinge brukas för fångst af torsk 2), och i Skandinavisk Fauna anföres en tillförlitlig uppgift af framl. Prof. Steckséu, att man i samma elfvar fån- gat blauklaxar, i hvilka man funnit sådane krokar, som på den tiden endast begagnades vid Pommerska kusten. Nyligen har A. J. Malmgren 3) med fullgiltiga bevis bekräftat denna af Stecksén lemnade uppgift, och anfört, att i de från Finland i den nordligaste delen af Bottniska Viken utfallande elfvarna många blanklaxar fångats, som haft krokar i sig, hvilka till större delen fullkomligt liknat de krokar af messing, som be- gagnas i och för laxfiske vid Preussiska Östersjökusten mellan Kiigen och Memel, och till en ringa del öfverensstämt med dem, som för samma ändamål begagnas vid Bornholm och vid kusterna af Skåne och Blekinge. Dessa vandringar till de södra kusterna af Östersjön få sin förklaring deruti, att tobis utgör en älsklingsföda för blanklaxen, och tobisen är särdeles ymnig, enligt hvad vi ofvan yttrat, vid de sandiga hafskusterna af Skåne och Preussen. På grund af den rikliga tillgången på föda i södra Östersjön är det troligt, att blanklaxen från östra och norra Sverige och från Finland icke utsträcker sina van- dringar ännu längre och utgår genom Öresund och Belterna. Åtminstone föreligga inga iakttagelser, som ådagalägga detta. 1) Arthur Nicols: The Acclimatisation of tlie Salruonidae at the Antipodes:its History and Results. Loudou 1882. 2) K. Vet. Acad:s Handl. 1752, pag. 100. 3) Finska tidn. Sporten, 1884, N:o 2; och i Bohuslänsk Fiskeritid- skrift, 1884 N;o 1-3, pag. 50. Blanklaxen. 549 Enligt N. O. ScHAGEKSTRöM ' ) är den i VM: ibra, pag. 95. « nigripinnis, Idem: ibm, pag. 96. „ levenensis, Idem : ibra, pag. 101. „ mistops, Idem: ibm, pag. 105. „ venernensis, Idem: ibra, pag. 110. „ polyosteus, Idem: ibra, pag. 111. . „ eriox, R. Collett; Norges Fiske, pag. 157. — 1875. A. W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 538. - 1877. R. Collett ; Meddelelser ora Norges Fiske i Aarene 1875-78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, pag. 85. — 1879. E. MoEEAU: Hist. naturelle des Poissons de la France, T. III. pag. 533. — 1881 Idem: ibra, pag. 537. F, A. Smitt: Schematisk framställning af de i Riksrau- seura befintliga laxartade fiskarnes slägtskapsförhällande; Öfvers. af K. Vetensk. Akad:s Förh. 1882, N:o 8, pag. 31. - 1883. Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Irelaud, vol. II, pag. 84, pl. 109, fig. 3, pl. 111, fig 2, & pl. 112—116. - 1880-1884. MÖBIUS *c Heincke: Die Fische der Ostsee, pag. 126. — 1883. Idem; ibm, pag. 127. O. G. NoBBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel pag. 386. bilderna 115 & 116. — 1884. F. A. Smitt : Kritisk Förteckning öfver de i Riksmuseum befintliga Salmonider; K. Sv. Vet. Ak:s Handl. Bd. 21, N:o 8. (särsk. aftr.), pag. 162, tafl. II, fig. 1—8 & 12 — 14. - 1886. Dess Svenska benäraningar äro: i förening med föregående art Grålax, Laxöring, Börling, Börting. Börsting, Öring och Örlax; för sig Okla. Okel, Blankokla, Silfverlax, Tajmen, Öred, Bäckro, och i forell- och stirrsta- dierna Forell, Stenbit och Stenöring. I Norge kallas den Örret, Ouret, Fjellörret, Hunnerörret, Viulörret och Söörret. Beshr. 1. Laxstadiet. Den blir icke så stor som blank- laxen, men stiger dock till en längd af öfver 3V2 ^^t eller 1,050 mill. och en vigt af öfver 30 skålpund eller 13 — 14 ki- fario, eriox, trutta. Grålaxen. 569 logram '). Dock träffar man hos oss icke så ofta dem, som öfverstiga 3 fot eller 900 mill. i längd. Likvisst hafva vi icke så sällan sett så kallade oklor från Elfkarleby, som haft en totallängd af 990 till 1,035 mill. dock företrädesvis hanar. Den är i allmänhet — stundom dock med undantag af den sterile eller för tillfället icke könsmogne formen — af en nå- got plumpare och mindre väl formad kroppsform än blanklaxen, ehuru den stundom är smärt och långsträckt, beroende hufvud- sakligen derpå, att hufvudet i allmänhet är proportionsvis nå- got större och med trubbigare nos, och stjerten framom stjert- fenau något tjockare eller högre än hos honom. Kroppsformen är dock för öfrigt mycket vexlande efter ålder, kön och diverse andra förhållanden. Största kroppshöjden innehål les omkr. 4 till något öfver 5 ggr i totallängden till spetsarne af de mel- lerste strålarne i stjertfenan, och är hos de könsmogne vanligen något större hos hanen än hos honan, och störste tjockleken utgör uugef. V2 ^f kroppshöjden. Stjertens höjd strax framom stjertfenan — stundom med undantag af den sterile formen — innehålles icke 2:ne ggr i de längste stjertfenstrålarnes längd, och är hos den äldre hanen ofta ungef. lika med pannans bredd midt öfver ögonen, men hos honan och de något yngre vanligen större än denna bredd, och innehålles i hufvudets längd omkr. 2'/3 till nära 3:ne ggr, det senare stundom hos den äldre ha- nen i lekdrägt. Stjertens höjd härstädes är i allmänhet något större hos den könsmogne hanen än hos honan och den sterile hanen, och innehålles hos den förre omkr. 11 till 12^5 och hos de senare omkr. 11 7^ till LSVs S§^' i ^^^ nämnda totalläng- den. Afståndet mellan nosspetsen och anus utgör vanligen omkr. Vsj luen hos den äldre hanen stundom nära ^4 ^^f samma totallängd. — Hufvudet är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles hos hanen omkr. 4 ggr eller något litet mera, och hos honan omkr, 4 Va till 5 ggr i den förut nämnda total- längden. Hos en hane i lekdrägt, hvars totallängd var 807 mill. hafva vi funnit hufvudets längd vara 198 mill. och såle- des utgöra föga mindre än ^4 ^f ^^^ förra. Stundom är dock hanens hutvud ännu större. Hos en afmagrad och vid midsom- martiden ännu till större delen i lekdrägt qvarvarande hane, 1) R. COLLETT anför, att den så kallade Viulörreten stundom skall väga ända till 18 kilogram 570 Slägtet Salmo. af 737 milhs totallängd, hafva vi funnit Imfvudet vara 205 mill. långt, och dess längd således blott innehållen 3 Va ggi" i den förra. Munnen eller gapet är något större än hos blank- laxen, och muuvinkeln är ungef. under ögats midt och bakre änden af öfverkäksbenet är mer eller mindre långt bakom ögats bakre kant. Käkarne äro nästan lika långt framskjutande, och hanen har å spetsen af underkäken en mer eller mindre märk- bar knöl, som i lekdrägten är större och motsvarande blank- laxens krok, men dock alltid är betydligt mindre än denne. Nosen är vid spetsen trubbig eller trubbigt tillspetsad, och dess längd, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, innehålles hos den könsmogne hanen omkr. 2^2 ^iH ^Vs SS^ och hos den sterile hanen och hos honan omkr. 3 till 3V2 SS^' i hufvudets längd. Underkäkens längd innehålles hos den könsmogne hanen omkr. 1 1/3 till 1 V5 ggi% och hos honan och stundom hos den sterile hanen omkr. 1 ^5 till 1 ^4 ggi' i hufvudets d:o. Öfver- käksbenet är längre än nosen, och längden af denne senare innehålles hos den äldre hanen i lekdrägt omkr. 1 Vie till Vio ggr, och hos honan och den sterile hanen omkr. 1 V'5 till 1 V3 ggr i den samma af det förra, mätt från dess afsats framtill eller från den bakre änden af mellankäksbenet. Öfverkäksbe- nets längd innehålles i allmänhet omkr. 2V4 till 2^5 ggi' i hufvudets d:o. Näsborrarne äro i det närmaste af samma be- skaffenhet som hos föregående art, men de sitta hos de äldre, mera än 2:ne ggr, och hos de yngre ungefär 2:ne ggr närmare ögat än nosspetsen, och den bakre är något större än den främre, hvilken vid sin bakre kant har en liten hudflik, som till en del betäcker den samme. Ögonen äro af medelmåttig storlek, och deras längddiameter innehålles hos hanen omkr. 7 till 9, och hos honan omkr. 6 till 7 ggr i hufvudets längd, samt in- nehålles i pannans bredd midt öfver ögonen hos hanen omkr. 2V2 till 3 och hos honan omkr. 2 till 278 §S^- Den bakre kanten af locket och underlocket företer äfven hos denna arten någon vexling, ehuru denna merendels är beroende af könet. Ha- nen har vanligen locket något smalare, i synnerhet upptill, än det hos honan, och dess bakre kant, som stundom är mera och stundom mindre rigtad bakåt, är vanligen föga konvex eller nästan rät, eller ock stundom svagt inbugtad, och bildar med samme kant å underlocket en temligen åt den räta sig när- mande linie, och då uuderlockets bakre kant genom en tvär af- Grålaxen. 571 rundning öfvergår i dess undre d:o, så bilda de båda förre med deu sist nämnde en mer eller mindre märkbar antydning till vinkel, eller närma sig, såsom det heter i Skandinavisk Fauna, till vinkelhakformen. Suturen mellan locket och under- locket närmar sig till den horisontella rigtningen, och är icke så starkt uppstigande som den samma hos blauklaxen, och afstån- det mellan det främre öfre hörnet af underlocket och det bakre öfre d:o af det samma är i allmänhet mindre än det samma mellan det senare och gälspringans öfre vinkel. Hos honan är vanligen lockets bakre kant svagt afrundad, och underlockets bakre d:o icke nedtill så tvärt afrundad som hos hanen, men deras bakre och undre kanter bilda dock i allmänhet äfven hos henne iche en så jemn cirkelbåge, som hos blanklaxeu, och su- turen mellan locket och underlocket äfvensom alståndet mellan de öfre främre och bakre hörnen af det senare förete ungef. enahanda förhållande med det samma hos hanen. Midt för su- turen mellan locket och underlocket är vanligen i bakre kanten af förlocket en liten urbugtning. Gälhinnorna likna dem hos blanklaxen, och hvardera har 10 till 13 strålar. — Tänderna, som äro af samme form som hos blanklaxen, äro vexlande, och äro liksom hos honom på käkarne i allmänhet mera utbildade eller större hos hanarne än hos honorna, och på plogbenet hos de äldre färre än hos de yngre, ehuru de å detta ben i allmän- het fällas senare än hos blanklaxen, och sitta längre qvar hos dem, som ständigt vistas i färskt vatten. Vi hafva å hvartdera mellankäksbenet hos en äldre hane räknat 8 och hos en sådan hona 5 till 6 tänder, och å hvartdera öfverkäksbenet hos den förre 15 till 20, och hos den senare 15 till 17 dylika. På hvardera underkäkshalfvan hafva vi hos den förre räknat omkr. 18 — 20 och hos den senare ungef. samma antal tänder, samt på hvartdera gombenet 16 — 17 d:o. Tänderna på plogbenet äro till antalet betydligt vexlande, liksom hos blanklaxen, men vanligen träffas i här förevarande stadium derstädes några flera än hos nämnda art. Vanligen förefinnas framtill på detta ben ett stycke bakom dess främre nästan trianguläre ände och på det ställe, der benet är något utbredt, 3 till 4 tänder i en irregulier tvärrad, och bakom dem 1 till 5 eller t. o. m. 6 d:o i långsgående rad och med spetsarne mer eller mindre tyd- ligt rigtade sicksackformigt åt sidorna, men vi hafva en gång hos en stor hane blott funnit en enda tand på det samma, och 572 Slägtet Salmo. någon gång hafva vi hos den äldre honan endast funnit 2:ne tänder framtill å nämnda ben. Förhållandet med nedre svalg- benens tänder har ofvan vid beskrifningen af dessa ben hos föregående art redan blifvit anfördt. Tänderna på os linguale bilda liksom hos föregående art 2:ne rader och äro krökta bakåt, men hvardera raden består vanligen af 4 till 5 tänder. — Gäl- fäfständerua i detta stadium äro vanligen något litet tjockare än de hos blanklaxen, och de, som sitta vid gälbågarnes ändar, äro ytterst små, och flera eller färre af dem knölformiga. An- talet af dem å den l:ste gälbågen är i allmänhet 16 till 20 (vanligen 17 till 19) och af dem hafva 1 till 9 (vanligen 3 till 5) formen af ruggige knölar, och 10 till 12 sitta på nedre afdelningen, dock så, att den öfversta sitter i vinkeln mellan båda afdelningarne. — Ryggfenan, som i det närmaste liknar den af föregående art, ehuru den i allmänhet icke stupar så starkt bakåt, som hos den, sitter vanligen något längre tillbaka hos hanarne än hos honorna, så att afståndet mellan nosspetsen och dess början hos de förre innehålles vanligen omkring 2 V4 och hos de senare vanligen omkr. 21/3 till 2 Va och någon gång till och med 2^4 gg^i: i den ofvan nämnda totallängden. Dess höjd är vanligen något större än dess längd, men stundom är denna senare något litet större än den förra, och längden är stundom något större och stundom något mindre än V2 ^^ ^^^" vudets d:o. Den har i allmänhet i detta stadium 13 till 14 och någon gång 15 strålar, af hvilka de 2:ne främste icke äro grenige. — Fettfenan är vanligen störst hos hanen, i synnerhet i dess lekdrägt — då stundom öfver 50 mill. hög — och är belägen öfver slutet af anal fenan. Hos den könsmogne hanen är dess höjd dubbelt eller nära dubbelt större än ögats längd- diameter, och hos honan och den sterile hanen är samma höjd icke fullt 1 1/2 gRi' större än den senare. — AnaJfenan sitter liksom hos föregående art vanligen något längre tillbaka hos de könsmogne hanarne än hos honorna, så att afståndet mellan dess början .och spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne inne- hålles hos de förre omkr. 3 till väl 31/2 gg^" och hos de senare och de sterile hanarne ej fullt 3 eller ock ungef. 3 ggr i den nämnda totallängden. Den är snedt afskuren i undre (bakre) kanten, som hos hanarne är rät eller ock stundom i lekdrägten konvex, och hos honorna vanligen är grundt urbugtad, och bakåt är starkt uppstigande. Denna fenas höjd är alltid större än Grålaxen. 573 dess längd, och den förra är vanligen större än afståndet mellan fettfenau och stjertfenans ytterste stödjestråle, ehuru skilnaden hos honorna i allmänhet icke är betydlig, och hos sterila honor hafva vi stundom funnit det senare afståndet något större än den nämnda höjden. Hos äldre hanar i lekdrägt hafva vi fun- nit analfenans höjd betydligt större än det nämnda afståndet. Med undantag af lekdrägten, är analfenan ungefär eller nära af samma höjd som ryggfenan. Den har vanligen 12 till 13 strå- lar af samma beskaffenhet som de hos blanklaxen. — Bröstfe- norna hafva ungef. samma läge och form som hos blanklaxen, och liksom hos den är deras längd vanligen hos den könsmogne hanen, i synnerhet i lekdrägt, något större än hos honan, samt innehålles i allmänhet hos honom omkring eller nära 7 ggr och hos henne omkr. ^ till 9 gg]' i den ofvan nämnda total- längden, men hos mycket store hanar äfvensom hos sterile så- dane innehålles den stundom omkr. 8 eller nära 8 ggr i den senare. I allmänhet är deras längd märkbart större än hälften af hufvudets d:o, men någon gång är den hos store hanar i lekdrägt obetydligt större än den samma. Deras strålar äro vanligen till antalet 14 till 15. — Bukfenorna, som i allmän- het hos honorna hafva främre kanten af sitt fäste ungef. under midten af ryggfenan och hos hanarne föga bakom nämnda midt, äro kortare och smalare än bröstfenorna och hafva ungef. samme form som hos blanklaxen. Deras längd innehålles hos hanen omkr. 8 till 9 och hos honan omkr. 9 till 10 ggr i to- tallängden. Deras strålar äro vanligen till antalet 10. Det ofvan yttre delen af deras bas varande hudbihanget är dolkfor- madt och räcker i allmänhet på långt när icke till deras midt. — Stjertfenan är i allmänhet något mindre än hos blanklaxen, ehuru dess storlek är underkastad temligen betydliga vexlingar, och längden af dess längste strålar, som i allmänhet är betyd- ligt mindre än den dubbla d:o af dess mellerste d:o, innehålles omkr. 6 ^/^ till 7 V2 »g^' i '^^n nämnda totallängden, samt ut- gör hos den äldre hanen i lekdrägt omkr. ^5 och hos de öfrige omkr. -/s ^i^^ V4 ^.f hufvudets längd. Den är ej så utspärrad som blanklaxens d:o, och dess bakre hörn äro i allmänhet — stun- dom dock med undantag af den sterila honans — ej så spet- siga som de hos blanklaxen, utan mer eller mindre trubbspet- siga. Hos honan och den sterile hanen är den baktill i all- mänhet mycket grundt urringad, om den icke starkt utspärras, 574 Slägtet Salrao. då den kan vara tvär, och hos äldre hanar i lekdrägt är den vanligen mer eller mindre konvex, då dess mellerste strålar stun- dom äro obetydligt kortare än dess längste d:o, och hos något yngre hanar i nämnda drägt samt hos sådane d:o, som äro i vanlig drägt, är den vanligen tvär, ehuru stundom grundt ur- ringad. Hos de sterila honorna är den stundom något starkare urringad. Dess strålar äro till antalet 19 fullständige och gre- nige och å hvardera sidan äro 7 till 8 icke grenige stödjestrålar. — Fjällen äro något mindre än de hos blanklaxen, men likna dessa i det närmaste, ehuru de i den främre delen af sidolinien äro (fastän irreguliert) mera rundade och knappt med spår till vinklar å sidorna, och de i den bakre delen af nämnda linie äro ä sidokanterne föga urbugtade. Uti här i fråga varande stadie är enligt F. A. Smitt antalet af snedt gående fjällrader å hvardera kroppssidan i medeltal 148, och i en långsgående rad af '/jo kroppslängd (totallängd) strax ofvan sidolinien och strax framom ryggfenau äro minst 1 7 och mest 24, och strax bakom analfenans början minst 16 och mest 21. I en dylik rad å dessa ställen af V4 hufvudlängd hafva vi å förra stället räknat 9 till 11 och å senare d:o 8 till 10. Uti en sned tvärrad, gå- ende nedåt och framåt frän slutet af fettfenans bas till sido- linien, äro omkr. 14 till 16 fjäll. Hos ett exemplar af 813 milhs totallängd hafva vi funnit fjällen i den främre delen af sidolinien vara 6 mill. långa och breda, och något der bakom, men framom ryggfenan, 7 mill. långa och 6 d:o breda. Hos ett annat exemplar af 660 mill:s längd voro fjällen i den främre delen af sidolinien 573 mill. långa och breda, i den mellerste delen af den samma 6'/3 Jiiill. långa och öVs d:o breda, och i den bakre delen af den 7 mill. långa och 472 ^'-^ breda. — Sidolinien är af samma beskaffenhet som den hos blanklaxeu. — Fär(/en i den vanliga drägten är underkastad åtskilliga vexlingar och är stundom mörkare och stundom ljusare, dels beroende af. individuella vexlingar och dels af lokala förhållan- den. De, som erhållas i hafvet eller som från detta vandrat upp i vattendrag, som utfalla deruti, äro på kroppssidorna i allmänhet af en ljusare, mera rent silfvergrå färg än de, som uteslutande vistats i färskt vatten, så vida detta icke utgjorts af större insjöar. Ryggen är vanligen mer eller mindre mörkt, gråbrunaktig, stundom med och stundom utan grågrön anstryk- ning, och stundom nästan svartgrå, och hufvudet ofvan vanligen Grålaxen. 575 något ljusare samt grågrönaktigt. Hufvudets och kroppens sidor äro mer eller mindre mörkt och glänsande silfvergrå, stundom med någon grågul anstrykning och stundom med en vacker koppar- glans upptill. Stundom äro hufvudets sidor silfverhvita, med svag grågrönaktig skuggning nedtill. Buksidan är hvitaktig eller gråhvitaktig. Sidorna af hufvudet, ryggen och kroppssidorna hafva mer eller mindre tätt sittande (stundom temligen glese) svarte och vanligen till en del X-formige och stundom af en brun ring omgifne fläckar, som både på främre och bakre de- larne af kroppssidorna äro utbredde ett godt stycke nedom sido- liuien, och äfven förefinnas öfver hela eller större delen af rygg- fenan samt stundom också å stjertfenan. På gällocken äro ofta 12 — 15 dylike fläckar och deraf omkr. 5 — 8 på locket. Rygg- och stjertfenonia för öfrigt ungef. af ryggens färg, den förra dock något ljusare och den senare något mörkare. Bröstfenorna hvitaktigt grågröna, mörkare vid yttre kauterue och emot spet- sarne. Buk- och analfenorua gråhvitaktiga vid basen och mör- kare, gråaktiga emot spetsarne. Iris mer eller mindre blekt messingsgul, eller ock silfverhvit, med messingsgul glans, samt med mörkgrå eller grågrönaktig skuggning. Stundom är iris blekt grårödaktig, med grönaktig skuggning upptill. Hos så- dana exemplar, som ständigt vistas i mindre färska vatten, äro tjällen i allmänhet betäckta af pigmenterad ytterhud, som i mer eller mindre grad döljer deras silfvergrå färg och på kropps- sidorna gifver dem en i grågult stötande, ehuru glänsande färg- teckning. Stundom äro de särdeles mörka, svartgrönaktiga på ryggen och gråaktiga på sidorna. — De sterile eller för till- fället icke könsmogne hafva stundom blanklaxens glänsande silf- verhvite färg på kroppssidorna, med särdeles glese svarte fläc- kar och endast någre få af desse framtill under sidolinien, och likna då blanklaxen i färg så fullständigt, att de icke genom denne kunna skiljas från honom, och stundom hafva de nästan ännu starkare silfverglans än han, såsom förhållandet är med Vetterus s. k. silfverlax. Men i detta hänseende förekomma öfvergångsformer, och vi hafva sett exemplar (honor), som på kroppssidorna haft blanklaxens,' silfverhvite och glänsande färg, men haft de svartaktige fläckarne, ehuru jemförelsevis glese, dock talrikare än hos honom, med 5 — 6 d:o på locket och un- derlocket, och med en del af dem utbredde under sidolinien äfven på den bakre delen af kroppssidan. Hos sådana honor, hvilka 576 Slägtet Salmo. strax efter och under lektiden företett en drägt och ett utse- ende för öfrigt (t. ex. en betydlig fetma och rödt kött), som tydligen ådagalagt, att de icke deltagit i leken, ehuru deras ovarier icke varit alldeles förkrympta, hafva vi funnit kropps- sidorna försedda med den vanlige silfvergrå färgen, dock något mera glänsande och med ytterst tunn ytterhud å fjällen, men de mörke fläckarne voro något glesare än vanligt, ehuru ut- bredde äfven under sidolinien; och deras drägt företedde såle- des en tendens till öfvergång till den sterile formens färg, fastän de icke kunde betraktas såsom sterila. Vi hafva velat anföra detta såsom bevis derpå, att i afseende på steriliteten förefinnas flera gradationer uti den dertill hörande drägten lika väl som uti könsorganens beskaffenhet. 2. O ring stadiet, motsvarande den Skotske Herling eller Smelt '). Kroppsformen, ehuru liksom hos blanklaxen vexlande, om än icke i lika hög grad, är i allmänhet mera under sätsig och i synnerhet öfver bakre delen af stjerten högre än dennes. Största kroppshöjden innehålles mellan 4 och 5 ggr (i allmän- het 4 '/g till 42/3 ggi') i totallängden till spetsarne af de mel- lerste strålarne i stjertfenan, och stjertens minsta höjd strax framom stjertfenan innehålles (stundom med undantag af den sterile formen) i allmänhet icke 2: ne ggr i de längste stjertfen- strålarnes längd, samt omkr. 2 till 2% ggr i hufvudets d:o. Nosen är mycket trubbig. Hufvudets längd innehålles omkr. 4 till 5 ggr i den nämnda totallängden, och är jemförelsevis störst hos de större hanarne. Nosens längd innehålles omkr. 3 till 4 ggr i hufvudets d:o, och är störst hos de större honorna, och det synliga öfverkäksbenets längd innehålles i den senare längden omkr. 2 ^3 till 2 V2 gg'"j det senare vanligen hos något äldre hanar, och nämnda ben räcker i allmänhet tydligen bakom ögats bakre kant. Underkäkens längd utgör omkr. ^'5 till Ys af hufvudets d:o, och underkäken erhåller emot slutet af detta stadie hos hanen i lekdrägt en liten krok. Ögats längddiameter innehålles 1 Y2 till 2:ne ggr i pannans bredd midt öfver det, och nämnde diameter utgör hos de yngre omkr. '/a ^ller något mera och hos de äldre omkr. Ve ^f hufvudets längd. På främre 1) De, som ständigt äro inskränkte till smärre vatten (bäckar och smärre gölar och smärre fjellsjöar) öfverskrida under sin tillväxt i allmän- het icke detta stadium. Grålaxen. 577 deleu af plogbenet sitta 2 till 4 tänder i irregulier tvärrad och bakom dem en långsgående rad af 10 till 15 d:o, hvilkas spet- sar äro rigtade vexelvis eller sicksackformigt åt sidorna. Gäl- räfständerna å l:ste gälbågen äro, enligt vår erfarenhet till an- talet vexlande från 17 till 19, och af dem äro 2 till 7 rudi- mentära eller knölformiga, samt II till 12 tillhörande bågens nedra afdelning. Enligt F. A. Smitt (anf. st.) vexlar detta an- tal från 12 till 18. Afståndet mellan nosspetsen och ryggfenan innehålles i allmänhet omkr. 2^3 till 2V2 ggi" i ^^^ nämnda totallängden, och ryggfenaus höjd är stundom något större och stundom något mindre än dess längd, och stundom lika med den senare. Analfenaus höjd är större än dess längd samt i allmänhet större än afståndet mellan fettfenan och den ytterste stödjestrålen i stjertfenan, ehuru skilnaden någon gång är högst obetydlig, och denna höjd innehålles vanligen omkr. 7 till 10 ggr i afståndet mellan nosspetsen och spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne. Bröstfenans längd innehålles omkr. GVj till nära 8 ggr i den nämnda totallängden och är jemförelsevis störst hos den könsmogne hanen, och utgör omkr. Yä ^i^l Vs ^^ hufvudets längd. Bukfenans längd innehålles omkr. 8 till 11 V2 ggr i den nämnda totallängden och utgör vanligen omkr. V5 till 1/2 ^'lör något mera af hufvudets längd. I allmänhet är stjertfenan i bakre kanten urringad, ehuru den stundom, då den starkare utspärras, är tvär, och hos de könsmogne är denna urringning vanligen grund, och fenans hörn mer eller mindre trubbigt tillspetsade, men hos den sterile formen och äfven nå- gon gång eljest är urringningen temligen djup och hörnen i så fall ganska spetsiga, och stjertfenan då betydligt lik sådan den stundom är hos blanklaxen i detta stadium. Vanligen äro de mellerste strålarne i stjertfenan betydligt längre än V2 ^f läng- den af de längste d:o i den samma, men hos de sterile öfver- stiga de stundom icke betydligt denna hälft. Längden af de längste stjertfenstrålarne innehålles omkr. 5-/5 till Q^/., ggr i den nämnda totallängden och utgör ungef. ^/^ till % af huf- vudets längd. Äfven i detta stadiet är färgen underkastad inånga vexlingar, beroende af ålder, kön, lokaler, lek och ste- rilitet. De som erhållas i hafvet eller som nyligen ur detta uppstigit i färskt vatten, hafva bottenfärgen å kroppssidorna, liksom hos dem i föregående stadiet, silfvergrå, ehuru vanligen dunklare och något skiftande i grågult, men äfven då stundom Lilljeborg : Fiskarne. H. 37 578 Slägtet Salmo. med någon kopparglaus upptill. Buksidan är gråhvitaktig eller ock hvit. Liksom hos de äldre förefinnas mer eller mindre tal- rike svartaktige fläckar på hufvudets och kroppens sidor och öfver hela ryggfenan samt långt ned under sidolinien, men bland desse finnas inga X-formige sådane, och hos denne hafs- form sakna kroppssidorna rödaktige fläckar. Stundom sitta de mörke fläckarne mycket tätt och stundom äro de temligen glese. De, som äro inskränkte till de färska vattnen, hafva fjällen täckta af en mer eller mindre märkbar svart punkterad ytter- hud, och hafva å kroppsidorna en vacker grågulaktig, stundom i kopparrödt stötande glans, samt äro försedde med mörke fläc- kar liknande dem hos föregående, ehuru stundom något brun- aktige, och dessutom vanligen med en del rödaktige eller brun- rödaktige fläckar både ofvan, vid och under sidolinien, och i så fall merendels med fettfenan vid spetsen rödaktig. Hos de större af den form, som förekommer i större insjöar (S. ferox)^ äro desse senare fläckarne ofta mörkt brunaktige. Nedre de- larne af kroppssidorna ha ofta en grågrön anstrykning, och buksidan är stundom hvit, stundom gråhvit och stundom ljust gulaktig. Bröst-, buk- och analfenorna äro vanligen till en del gulaktiga, med mer eller mindre gråaktig skuggning. Den i högre liggande fjellvatten förekommande öring, som i Norge vanligen kallas fjeldörret och af Valenciennes erhållit benäm- ningen Sahno punctatus, är utmärkt genom små och mycket tätt sittande mörke fläckar, och den har få och stundom inga rödaktige sådane, och hos större exemplar hafva vi funnit färgen särdeles mörk. Vid rikare tillgång på föda är fjeldörreten mycket fet, och bredare och tjockare än den vanlige öringen. Färgen å dess kokta kött hafva vi funnit vara vexlande: stundom röd- aktigt och stundom hvitt. De med rödaktigt kött voro vanli- gen hanar 1). Äfven i detta stadiet äro i lekdrägten undra si- dan af hufvudet och buksidan mer eller mindre skuggade af sotigt svart färg. Den sterile formen är stundom (silfverlaxen) lika väl i detta stadiet som i det föregående utrustad med en silfverblank färg på sidorna af hufvudet och kroppen, med små och få samt föga tydlige mörke fläckar, som endast på främre delarue af kroppssidorna äro utbredde under sidolinien samt på ryggfenan blott finnas närmare basen. Då grålaxen, så vidt 1) Dessa iakttagelser äro gjorda å höjden af Dovrefjell i Norge. Grålaxen. 579 man har sig bekant, är mindre regulier i sitt lefnadssätt än blanklaxen, och stundom migrerar från de färska vattnen till hafvet och stundom icke migrerar, och stundom förekommer dels i större och dels i mindre vatten, och stundom är inskränkt endast till dessa senare, med ringare tillgång på föda, och till följd deraf blir hämmad i sin utveckling, så följer häraf, att i allmänhet åldern af dem, som äro i öringstadiet, är mycket olika, helst en del aldrig öfverstiga detta stadiet. Enligt iakt- tagelser af Shaw^) äro öringar af den till hafvet migrerande grålaxen, som vid omkr. 2:ne års ålder och ungef. 170 — 180 mill:s längd utvandra till hafvet och omkr. 80 dagar derefter från hafvet återkomma, ungef. 300 mill. långe, hvaraf följer, att den i hafvet växer mj^cket långsammare än blanklaxen, och att den i öringstadiet vid en längd af 300 mill. är omkr. 2 år och 2—3 månader gammal. 3. Forellstadiet. Kroppsformen är något undersätsig och klumpig, beroende väseudtligen derpå, att nosen är mycket trub- big och stjerten baktill temligen hög. Största kroppshöjden in- uehålles omkr. 4 ^/^ till 5 ggr i totallängden. Dess höjd strax framom stjertfenan innehålles omkr. 2:ne ggr i de längste stjert- fenstrålarnes längd, och är vanligen hos de mindre ungef. lika med och hos de större något mindre än längden af det synliga öfverkäksbenet. Hufvudets längd innehålles omkr. 4 till 4 7^ ggr i den nämnda totallängden, och hufvudet är vanligen något större hos hanen än hos honan. Nosen är mycket kort och trubbig, och dess längd innehålles omkr. 3 V2 till 4 ggr i huf- vudets d:o. Öfverkäksbenets bakre ände är vanligen hos hanen något bakom och hos honan ungef. under ögats bakre kant, och dess synliga längd innehålles omkr. 273 ggr i hufvudets d:o, och underkäkens längd innehålles omkr. 1 Y5 till 1 73 ggi* i den senare längden. Gälräfständerna å l:ste gälbågen hafva vi funnit vara 15 till 19, och deraf 11 till 12 på nedra afdel- ningen samt 2 till 5 knölformiga, ehuru de minsta stundom äro så rudimentära, att de icke ännu antagit någon tydlig knöl- form. Deras antal vexlar enligt Smitt mellan 11 och 18. Loc- kets bakre kant är vanligen grundt urbugtad eller bugtig, eller ock rät. Tänderna på plogbenet öfverensstämma med dem hos föregående stadiet, utom det att de äro något mindre och äro^ 1) Transact. of the Roy. Soc. of Ediub. vol. XV, pag. 371—373. 580 Slägtet Salmo. mera täckta af gommens slemhud samt sträcka sig väl så långt tillbaka på detta ben, ända bort emot dess bakre ände. Blott deras spetsar, som vexelvis äro rigtade åt sidorna, genomsticka nämnda gomhud, och visa sig, betraktade framifrån långsåt, såsom bildande 2:ne långsgående rader, ehuru de med sina rot- fästen blott bilda en enkel rad, som stundom är något irre- gulier. Anal fenans höjd är mycket större äu dess längd, och i allmänhet äfven betydligt större än afståndet mellan fettfenan och stjertfenans ytterste stödjestråle. Bröstfenans längd inne- hålles omkr. 5 Va till nära 773 ggr (det senare enligt Smitt) i den ofvannämnda totallängden, och utgör omkr. ^^ till ^4 ^f hufvudets längd. Stjertfenan är temligen djupt urringad och med trubbspetsiga eller ock trubbiga hörn, och längden af dess längste strålar är i allmänhet temligen betydligt mindre än den dubbla d:o af dess mellerste d:o, samt utgör omkr. Y^ af hufvudets längd. Färgen är äfven i detta stadiet underkastad diverse vexlingar och är stundom mörkare och stundom ljusare, men skiljer sig dock alltid från den hos blauklaxen i samma stadie genom brist på silfverglans på kroppssidorna eller ock svagare sådan, genom talrikare, vanligen af en ljusare ring om- gifne mörke fläckar, som äro spridde öfver hela ryggfeuan, ge- nom temligen månge röde fläckar så väl ofvan som under sido- linien, och i synnerhet derigenom att fettfenan vid spetsen är rödaktig. Enligt iakttagelser af Shaw erhålla sannolikt omkr. ^4 af dem som tillhöra den migrerande rasen, en glänsande silf- vergrå färg å kroppssidorna vid tiden för deras utvandring till hafvet, då de äro omkr. 170 — 180 mill. långe. Bröstfenorna äro då hvita, med den ytterste Y3 orangegul. Innan denna drägt anlägges hafva de mer eller mindre tydlige mörke tvär- fläckar å kroppssidorna, de s. k. stirrfläckarne. Hos exemplar af 112 — 160 milhs totallängd af den migrerande rasen hafva vi ännu funnit de å kroppssidorna tvärgående stirrfläckarne märk- bare, och fjällen å dessa sidor med temligen stark silfvergrå, något i grönt skiftande glans. De likna för öfrigt mycket de yngre af det föregående stadiet. Hos de egentlige i smärre vatten eller bäckar förekommande forellerne är färgen vanligen å ryggen svartaktigt grågrön, samt på öfra sidan af hufvudet mörkast. Nedåt krappssidorna ljusnar den och öfvergår i gul- aktig eller grågul eller ock mörkt silfvergrå färg, som på buk- sidan är hvitaktig, stundom med gul anstrykning. Talrike Blanklaxen. 581 rundade svartaktige fläckar förefinnas på hufvudet, ryggen och kroppssidorna äfvensom på ryggfenan. Långs sidolinien och äf- ven under den äro någre gjese röde fläckar, och en eller ett par sådane finnas också ofvan den bakom ryggfenan. Ryggfenans hinna är ljusare gråaktig och dess förste stråle är svart Stjertfenan och fettfenan äro svartgråaktige, med grönaktig skiftning, och den senare emot spetsen rödaktig. Bröst- och bukfenorna äro blekt gulaktiga, med spetsarne och yttre kan- terne svartgrå. Iris är silfvergrå, med messingsgul anstryk- ning och mörk punktering och skuggning, i synnerhet närmast pupillen. Hufvudets sidor äro något mörkare än kroppssidorna. Hos något mindre exemplar är färgen stundom ljusare, mera stötande i grågrönt på ryggsidan och i gulaktigt eller grågult på nedra kroppssidorna, samt med färre svarte och flere röde fläckar så väl ofvan som under sidolinien, och de svartaktige fläckarne med en ljus ring omkring dem. Stundom är den ändå ljusare, med grågrönaktig färg å ryggen och med de svartak- tige fläckarne glesare, samt med bröstfenorna gulaktiga och buk- och analfeuorna hvitaktiga. Äfven i detta stadiet hafva vi funnit den med antydning till ett slags lekdrägt genom en mörk, något sotig skuggning på hufvudet undertill, då den varit försedd med nästan mogna ägg och med svalde testes. 4. Stirrstadiet. Kroppsformen är i allmänhet något mera undersätsig än den i det föregående stadiet, och största kropps- höjden innehålles omkr. 4 till 4^4 ggi' i totallängden till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar, och är jemförelsevis störst hos de minste. Stjerteus höjd strax framom stjertfenan är min- dre än V2 ^f största kroppshöjden samt är stundom större och stundom ungef. lika med V2 ^^ ^^ längste stjertfenstrålarnes längd, och innehålles omkr. 2V2 till 273 ggr i hufvudets längd^). Denna senare innehålles omkr. 4 till väl 472 ggr i nämnda totallängd, och nosens d:o innehålles omkr. 4 till 4 74 Z^'^ i den förra. Öfverkäksbenets höjd utgör hos de större icke fullt 74 och hos de minste ungef. V4 ^^ dess synliga längd, och den senare innehålles ungef. "2^/^ till nära 3 ggr i hufvudets d:o, och detta ben räcker hos de större väl, men hos de mindre knappt under ögats bakre kant, och dess bakre ände är jemnt 1) Enligt Smitt innehålles den stundom icke 2 "2 ggi" och stundom väl 3 ggr i hufvudets längd. 582 Slägtet Salmo. eller stundom nästan trubbspetsigt afruudad. Underkäkens längd innehålles omkring l^/g till nära 2:ne ggr och ögo- nens längddiameter, som i allmänhet är mindre än pannans bredd midt öfver dem, innehålles omkr. 4 till 5 ggr i hufvu- dets längd. A l:ste gäl bågen hafva vi iakttagit 15 till 18 gälräfständer (enligt Smitt 11 till 17) och af dem 11 på ned ra afdelningen samt 1 till 6 rudimentära. Analfenans höjd är i allmänhet större än afståndet mellan fettfenan och stjertfenans ytterste stödjestråle. Bröstfenans längd innehålles omkr. 5 7s till 6 V4 ggi' i den nämnda totallängden, samt är betydligt mindre än största kroppshöjden. Enligt Smitt utgör den 1(1.3 till 20 procent af nämnda totallängd. Stjertfenan är stundom temligen djupt, ehuru vanligen grundt urringad, och med trubb- spetsiga eller ock trubbiga hörn, och dess längste strålar äro i allmänhet på långt när icke dubbelt längre än dess mellerste d:o, och längden af de samme utgör omkr. % till Vs ^^ ^^^~ vudets d:o. Fjällen äro mindre än de i de föregående stadierna men dock tydliga, och uti en långsgående rad af V4 hufvud- längd, och strax ofvan sidolinien hafva vi hos en af de minste strax framom ryggfenan räknat omkr. 13—14 och midt öfver analfenan omkr. 12 — 13. Färgen utmärker sig företrädesvis genom de så kallade stirrbanden, som utgöras af 15 till 1(5 vertikale mörkt gråaktige fläckar på hvardera kroppssidan, sträc- kande sig från strax bakom hufvudet till närheten af stjertfe- nans bas, af hvilka somlige äro något mindre och icke sträc- kande sig så långt ned pä kroppssidan och somlige äro afbrutne vid sidolinien. Dessutom förekomma mellan de öfre delarue af desse på ryggen hos de mindre ex. en del mindre mörkgrå fläc- kar, som hos de större ex. lemnat rum för de vanlige rundade mörke fläckarne derstädes. En del sådaue förefinnas dock äfveu hos de mindre derstädes. Hos de större liknar för öfrigt färgen mycket den samme i det föregående stadiet, ehuru den synes vara något ljusare, och med färre svartaktige och rödaktige fläc- kar, och liksom i föregående stadiet är fettfenan hos dem vid spetsen rödaktig. Hos dem, som tillhöra den migratoriska ras, som vandrar till hafvet, förmärkes på kroppssidorna hos de större ex. en ganska tydlig silfvergrå glans, som då gör stirrbanden något otydliga. 5. Yngelstadiet. I detta stadiet skilja sig grålaxungarne från dem af blank laxen hufvudsakligen endast genom något Grålaxen. 583 mörkare färg och talrikare stirrband, soin äfven nu äro 15 till 16 till antalet, ehuru några äro mindre än de andra och ut- göras af smärre fläckar. Hos en unge af bäckforellen af 47 mill:s totallängd hafva vi funnit största kroppshöjden vara 9 mill., stjertens höjd framom stjertfenan 4 mill., hufvudets längd 11 mill., bröstfeuans d:o S^j niill., nosens d:o 2 mill., ögats längddiameter SVs mill., de längste stjertfenstrålarnes längd 772 mill. och de mellerste d:o d:o 5V2 ^^^^- Proportionerna afvika således knappt från dem hos ungar i motsvarande storlek af blanklaxeu. Mycket små fjäll förefinnas redan och sidoli- nien är fullständig. Bakom ögat är en svart fläck och spår till flere sådane förefinnas på locket och underlocket. En del mörkgrå fiäckar förefinnas på ryggen och någre få dylike på ryggfenan. För öfrigt är huden å kroppssidoi-na och sidorna af hufvudet silfverglänsande, med tätt sittande svartgrå punkter. Det nykläckta ynglet är enligt Nokbäck^) något mindre än det samma af blanklaxen, hvilket är en naturlig följd deraf att äggen äro mindre än den senares. Lehdräyten är liksom hos föregående art vexlande efter ålder och kön och är företrädesvis utmärkt hos den äldre ha- nen. Hos alla karakteriseras den liksom hos föregående genom en tjockare och mera slemmig och pigmenterad ytterhud å fjäl- len och genom en mer eller mindre sotig anstrykning å färgen på buksidan och till någon del äfven å hufvudets undra sida. Hanen är äfven här utrustad med en mer eller mindre upp- stående "krok" vid spetsen af underkäken, hvilken krok dock är betydligt mindre än den hos blanklaxens hane, samt hos de yngre och hos den förkrympte formen saknas; och underkäken är framtill starkare uppåt böjd. Hos äldre hanar hafva vi fun- nit kroken vara 6 till 15 mill. hög, och stundom har den varit något rörlig. Den passar in i en fördjupning å undra sidan af nosen, som liksom hos blanklaxen är ovanligt bred (vi hafva nå*gon gång funnit bredden vara 46 mill), derigenom att mel- lankäksbenen äro något aflägsnade från hvaraudra. Nosen är något förlängd, ehuru i mindre grad än hos blanklaxen, och dess längd innehålles i hufvudets d:o hos mycket store hanar omkr. 2^2 ^ch hos något mindre men dock äldre omkr. 2^/3 ggr, och öfverkäksbenet räcker långt bakom ögat. Analfenans 1) Anf. st. s. 190. 584 Slägtet Salrao. strålar äro stundom något förlängde, och denna fena är derför stundom högre än ryggfenan, och dess undre kant är stundom konvex och stundom snedt afhuggen. Hos store hanar är den vanligen betydligt högre än ryggfenan, och äfven hos honan är den stundom högre än denna. Fettfeuan är äfven hos dylike hanar något längre än eljest, och stjertfenans mellerste strålar äro liksom hos store hanar af blanklaxen märkbart förlängde, så att denna fenas bakre kant är mer eller mindre konvex eller bågböjd. Hos en gammal hane af den migratoriska rasen, som ännu vid midsommartiden var för det mesta qvar i lekdrägten, hafva vi funnit denna förlängning så betydlig, att t. o. m. skil- naden i längd mellan de längste och de mellerste strålarne af stjertfenan var af jemförelsevis ringa betydenhet, då de förre voro 102 och de senare 90 mill. långe, och denna fenas bakre kant var till följd deraf starkt bågböjd. Hos något yngre ha- nar är den vanligen tvär. Hos honan, äfven i denna drägt, är stjertfenan vanligen i bakre kanten grundt urringad, ehuru den vid starkare utspärrning visar sig tvär. Färgen är äfven hos denna arten i ifrågavarande drägt jemförelsevis mest afvikande hos äldre hanar från den vanlige, ehuru afvikelsen icke är så betydlig som hos blanklaxen. Hos en äldre hane, med en to- tallängd af 807 mill. och tagen i slutet af Oktober, hafva vi iakttagit följande färg: Ryggen midt åt mörkt grönaktig, och den så väl som kroppen i allmänhet med en tjock och slemmig ytterhudsbeläggning. Kroppssidornas bottenfärg mörkt gråhvit- aktig, med föga glans. Hufvudet ofvan och på sidorna, ryggen och kroppssidorna tätt fläckiga af rundade svartaktige fläckar, i allmänhet omgifne af brune ringar. Undra sidan af hufvudet, gäl hinnorna och buksidan sotsvarta. Kroppssidorna strax ofvan buksidan gråaktiga, med sotig anstrykning. Ryggfenan mörkt buteljgrön, med talrike svartbrune fläckar öfver allt, och den öfre delen af stjertfenan med svarte sådane. Alla de andra fe- norna sotsvarta, med någon grön anstrykning. Iris mycket blekt messingsgul. Hos en annan något mindre hane vid samma tillfälle förefunnos bland de svarte fläckarne en del brune och en del smärre svartaktige sådane. Stundom hafva vi hos äldre hanar i denna drägt vid samma tid funnit öfra sidan af huf- vudet och ryggen något ljusare, eller mörkgrönaktigt bruna, och ryggfenan försedd med både svartaktige och rödbrune fläc- kar, samt fettfenan vid spetsen rödbrunaktig och dessutom med Grålaxen. 585 rödbrune fläckar, och öfre delarue af kroppssidorna med tätt sittande dels svarte och dels brune fläckar, de förre vanligen med en rödbrunaktig ring omkring. Under sidoliuien förefun- nos ned emot buksidan temligen talrike rödbrune och Ijusröde fläckar; bröstfenorna å öfra sidan emot basen rödgulaktiga. Hos äldre hanar hafva vi i April och Maj månader ännu funnit denne färg till betydlig del qvarstående. — Honan saknar krok och företer ingen anmärkningsvärd skilnad från hennes van- lige kroppsform, och äfven färgen är hos henne icke så af- vikande från den vanlige som hos hanen, ehuru också hon har buksidan något sotig. Hos en hona af 633 milhs total- längd hafva vi vid samma tillfälle, då den ofvan först anförde hanens färgteckning iakttogs, iakttagit följande drägt: Färgen i allmänhet ljusare än den nämnde hanens, och de mörke fläc- karne icke så tätt sittande. Kroppssidornas bottenfärg silfver- grå, med svag kopparglans. Någre mindre fläckar rödbrune. Buksidan hvitaktig och föga sotig. Hufvudet ofvan olivgrönt. K3"ggfenan öfver allt mörkfläckig. Fenorna för öfrigt i allmän- het svartgröna. Iris blekt messingsgul. Hos en annan något mindre hona iaktlogo vi vid samma tillfälle ungef. samma färg- teckning, men dess mörke fläckar voro talrikare. En tredje afvek endast derigenom, att den icke hade nagre brune eller rödaktige fläckar, och att fettfenan hade gulaktig kant och ett par svarte fläckar, och de undra fenorna voro emot basen lju- sare och vid spetsarne svartgrå. Denna så väl som honorna eljest vanligen hade stjerten framom stjertfenan något lägre i proportion än den hos hanen. Man har åtskilt åtskillige former eller raser, som i sin mest utbildade eller typiska bildning kunna något så när åtskiljas, men som alla öfvergå i h varandra och tydligen äro beroende af lokala förhållanden, men äfven en 'del andra omständigheter, t. ex. ålder- och könsskilnader, och, enligt hvad vi redan ofvan anfört, sterilitet. I Skandinavisk Fauna upptagas 5 dylika raser, nemligen: 1. Grålax {Salmo Er/ox, Lin.); 2. Okla eller Börting (Sahno Ocla, Nilss.); 3. Lax- öring eller Tajmen [Salmo Tnitta, Lin.) ; 4. Insjö-Forellen {Salmo ferox^ Jardine) ; och 5. Bäck-Forell, Bäckro {Salmo Fario, Lin.), och under den sist nämnda åtskiljas 2:ne former, nemligen L Vanlig Forell eller Bäckro (Salmo Fario, Cuv.) och 2. Fjellforell, Fjellörret (Salmo punctatiis, Cuv.). De 3:ne 586 Slägtet Salmo. först uämnda tillhöra alla den migratoriska rasen, eller den. som i allmänhet liksom blauklaxen tidtals vistas i hafvet och från detta vandrar upp i strömmar, som utfalla i det, och de som blifvit hänförda till den l:ste eller grålaxeu, hafva i all- mänhet varit större och äldre hanar, å kroppssidorna med silf- vergrå färg och talrike mörke fläckar, samt med få tänder på plogbenet, och sådaue, som icke varit i lekdrägt'). De, som blifvit hänförda till den 2:dra rasen eller oklan, synas företrä- desvis hafva varit honor i lax- och öringstadierna, i färgteck- ningen ungef. liknande dem af den föregående rasen 2). Den lång- sträckte kroppsform, som i beskrifningen framhälles, tillhör enligt vår erfarenhet i synnerhet den könsmogna honan, och företrä- desvis efter leken, innan den hunnit återvinna sin fetma. Vi hafva nemligen iakttagit, att de äldre könsmogne hanarne af både denna, föregående och efterföljande art vanligen hafva jem- förelsevis högre, men icke tjockare kropp än de könsmogna ho- norna, så vida icke dessas buk är mycket utspänd af -ågg. Den 3:dje, under namn af Laxöring eller Tajmen anförda ]'asen, för hvilken så väl som för de andra raserna könen icke blifvit an- märkta eller könsskilnaderna angifna, är tydligen den för till- fället sterila och feta honan i lax- och öringstadierna, sådan den mycket ofta erhålles i de i den Bottniska Viken utfallande elfvarna. Efter graden af sterilitet och troligtvis efter tiden, under hvilken denna varat, är färgen och äfven formen något vexlande, så att vi sett dylika honor med förkrympte köusdelar, hos hvilka färgen icke varit silfverblauk, utan i det närmaste öfverensstäm mande med den vanlige, och hos hvilka stjertfenan äfven varit så grundt urringad, att den vid någon utbredning visat sig tvär, och andra, hos hvilka färgen varit silfverblauk och stjertfenan tydligen varit urringad, och alla hafva haft rödt kött, sådant det i Skandin. Fauna uppgifves. De exemplar, som af Engelske författare blifvit hänförde till den 4:de rasen, hafva i allmänhet varit äldre och större, som knappast kunnat åtskiljas från den Lste rasen genom någon annan karakter än den, att tandbyggnaden varit jemförelsevis något mera utbildad, 1) Vi hafva ofvan yttrat vår åsigt, att Linnés Salmo eriox omfattar både denna och töregående art. 2) Enligt det af oss undersökta typexemplaret i Lunds Universi- tets Zoologiska museum har äfven Venerns blanklax blifvit räknad till denne form. Grålaxen. 587 och derigenom att de haft flera på plogbenet qvarsittande tän- der, och då, såsom vi ofvan yttrat, hauarne i allmänhet hafva starkare tandbyggnad än honorna, är det företrädesvis hanköuet som ligger till grund för uppställningen af denna ras, och hvad tänderna på plogbenet beträffar, har man iakttagit, att det i synnerhet är de till det färska valtnet bundne individerne som bibehålla dem längre än de, som vandra till hafvet, vanligen göra, och derför är den ursprungligen beskrifven såsom tillhö- rande större insjöar i Skotland och Irland. Hvad den i Skan- dinavisk Fauna beskrifne Insjöforellen beträflar, så ådagalägger beskrifningeu af typexemplaret derstädes, att detta är en hane med väl utbildad krok å underkäken, ehuru könet icke blifvit angifvet, och då vi haft tillfälle att undersöka detta exemplar, hafva vi förvissat oss om, att det är en i lekdrägt varande hane, hvilket äfven antydes af den i beskrifningeu anförda svarta skuggningen pa gälnäset och frambuken ("bröstet"). Då der uppgifves, att detta exemplar blifvit taget i Löddeå vid Borreby, hvilket ställe ej ligger långt från denne ströms utlopp i haf- vet, är det troligt, att det oaktadt tandbeväpningen tillhör den migratoriska rasen (Engelsmännens "Migratory Trout") och följ- aktligen icke kan betraktas såsom någon egentlig insjöforell. Ett derraed fullkomligt öfverensstämmande, ehuru något större (724 mill. långt) exemplar från samme ström hafva vi haft tillfälle att se å Malmö högre läroverks naturhistoriska museum. Den 5:te rasen eller Bäckforellen utgöres dels af sådane indi- vider, som, inskränkte till smärre färska vatten: dels bäckar och rännilar och dels gölar, lefva under sådana förhållanden (brist på föda och utrymme), som verka hämmande pä deras ut- veckling, och derför blifvit förkrympte och för alltid qvarstan- nat uti ett med de andras så kallade forell- eller öringsstadier närmast öfverensstämmande stadium; och dels af verkligen yngre och mindre individer af de andra, som blifvit misskände för att utgöra en särskild form. Uti Skandinavisk Fauna afses egent- ligen endast de, som tillhöra den första kategorien, ehuru de ofta förekomma under sådana förhållanden, att en förvexling med dem af den senare är både mcijlig och sannolik, då, såsom redan Shaw iakttagit, den migratoriske grålaxen ("sea-trout") stundom vid leken uppgår i helt små bäckar, som utfalla i större strömmar, och Shaw vid ett sådant tillfälle sköt ett le- kande par, som förrättade sin lek i en dylik bäck pa ett ställe, 588 Slägtet Salrao. der vattnet endast var 6 tum (Eng. mått) djupt '). De karak- terer, som utmärka den vanlige forellen, så väl som de för fjell- forellen, hafva redan ofvan vid beskrifningen af forellstadiet blifvit anförda, och vi få endast här tillägga, att den förre, då den vistas i öfverskuggade och stenige skogsbäckar, vanligen har en särdeles mörk färg, med de mörke fläckarne nästan all- tid omgifne af en ljus ring; att hanen har längre hufvud och, då han är något mera utvuxen, längre bakom ögat räckande öfverkäksben, ehuru han, liksom de yngre af de andra raserna, saknar krok å underkäken; samt att vi iakttagit könsmogne hanar med svalde testes vid 144 och d:o honor med stora ägg vid 198 millrs totallängd. Fjellforellen är äfven den vexlande efter lokal erne, och är i synnerhet typiskt utbildad i högre lig- gande fjällsjöar. I något lägre liggande strömmar i granska- pet af desse hafva vi funnit sådane, som i afseende på färgen bildat en öfvergång mellan den och den vanlige forellen. Vid anförandet af dessa raser torde vi äfven böra omnämna Vetterns sterile Silfverlax, som stundom utmärker sig genom en färg, som nästan är ännu starkare silfverglänsande än blanklaxens, och ge- nom samme fåtalige och glese mörke fläckar som den, samt genom en form å stjerten och stjertfenan, som liknar dennes. En monströs form af forellen förekommer stundom, i huf- vudets form nästan liknande den så kallade torskekungen. Yar- RELL^) har afbildat hufvudet af en sådan, utmärkande sig genom en mycket kort, starkt stupande och tvärt af huggen nos, som icke på långt när räcker så långt fram som underkäken. Den var af mindre storlek och vägde icke öfver V2 skålpund. Lik- nande missbildningar omtalas nyligen af D:r v. Kkauss^) under benämningen Mopshufvud. Vi känna icke, att någon sådan hos oss blifvit iakttagen. Grålaxen har inom vår Skandinaviska nord en allmännare om än icke vidsträcktare utbredning än blanklaxen, och flnnes här icke endast i alla de omgifvande hafven, utan äfven i de flesta både större och mindre strömdrag, som hafva rent, klart och kyligt och någorlunda hastigt rinnande vatten, med grusig 1) Transact. of the Royal Society of Edinburgh, vol. XV, pag. 370. - 1844. 2) Hist. of Brit. Fisli. 3:d ed. vol. I, p. 286. 3) Jahreshefte des Vereiiis fiir vaterländische Natiirkunde in Wiirt- temberg, 42:er Jalirg. p. 345. — 1886. Grålaxeii. 589 eller stenig botten, i synnerhet sådana strömdrag, som komma från högre liggande åsar eller berg och utfalla i större ström- mar, sjöar eller hafvet. Derjemte förekommer den äfven i de fleste större och mindre insjöar, som stå i förbindelse med dy- lika strömdrag, och i fjelltrakterna både i strömmar och insjöar eller fjellvatten, så väl i de lägre dalgångarne som uppe på fjellen ofvan trädgränsen och invid snögränsen, och den torde stundom vara den ende fisk som här förefinnes. Vi hafva t. ex. tagit den på höjden af Dovrefjell i en fjellsjö ofvan trädgränsen, och till hvilken den på grund af sjöns högt liggande läge omöj- ligen kunnat komma genom något vattendrag från lägre trak- ter. Huru den inkommer i dylike sjöar är en gåta, som synes tarfva siu förklaring. Under de nämnda förhållandena före- kommer den frän det sydligaste Skåne till de nordligaste de- larne af Norska Finmarken. I de jemna slätternas vattendrag, som vanligen utgöras af sakta flytande strömmar och bäckar, som hafva lerig eller dyig botten och orent vatten, förekommer don i allmänhet icke annorledes än undantagsvis, och derför finnas åtskilliga trakter inom Sverige, der den saknas eller är sällsynt, t. ex. södra Skånes slättbygd. Deremot förefinnes den i östre delarne af denna provins i nästan alla de små bäckar, som komma från den landt- eller bergås, som har sitt slut i Stenshufvud, samt äfven i mellersta Skåne i bäckar, som hafva sin upprinnelse på den så kallade Söderåsen. I Ishafvet sträc- ker dess utbredning sig icke norr om Europas kuster och den förekommer icke vid Spetsbergen, men öster ut går den till Hvita Hafvet och sannolikt till gränsen för Europeiska Ryssland, men den lär enligt Pallas icke finnas i Sibirien, ehuru den (nem- ligen forellen) enligt honom och senare iakttagare förefinnes i mellersta Asien, der dess utbredning sträcker sig söder ut ända till norre delen af Himalaya eller till Hindu Kush; och Pallas uppgifver, att den äfven förekommer i Kaukasien. Den lär en- ligt denne författare äfven vara utbredd i alla bergiga trakter af Europeiska Eyssland ända till floden Kama. Vester ut före- kommer den enligt Fabek på Island, men den finnes icke på Grönland och icke i N. Amerika. För öfrigt är den utbredd öfver nästan hela Europa, och förekommer i Danmark, Tysk- land, Polen, Österrike, Belgien, Holland, England, Frankrike ända ned till Pyrenéerna och trakten af Nizza, i Schweitz, samt i norra Italien och på Corsica, men öfver allt företrädesvis i 590 Slägtet Salrao. kuperade och bergiga trakter. Liksom blanklaxen har den ge- nom transport af befruktade ägg blifvit inplanterad på Tasma- nien, Australien och Nya Zeland^). Den har äfven blifvit på samma sätt inplanterad på Neilgherrybergen i södra Indien 2). Öfver grålaxens lefnadssätt hafva många iakttagelser blif- vit anstälda, liksom öfver blanklaxens, men dock ej så många exakt genomförda sådana, som de rörande den senare. Enligt hvad man känner är den emellertid deruti mycket lik blank- laxen, samt är en härdig, liflig och rörlig och skygg fisk och en glupsk roffisk, som i synnerhet är i rörelse under aftnarna och nätterna samt morgnarne för att söka sin föda. Den har vanligen sina gömslen under stenar, trädrötter, öfverhängande strandbräddar, buskar o. d., och då den blir öfverraskad, rusar den med stor snabbhet dit. Detta är dock i synnerhet förhål- landet med de mindre i mindre vatten. Ehuru den liksom blanklaxen ofta är i besittning af en stark migrations- eller vandringsdrift, och liksom den under sina vandringar ådaga- lägger en utomordentlig styrka vid uppstigandet öfver forsar och besegrandet af andra dylika hinder, är den dock icke så regulier i sina vandringar, som den, emedan den stundom tyc- kes inskränka dessa till de obetydligaste afstånd, och stundom enligt de af Shäw gjorda utmärkta iakttagelserna alls icke van- drar, äfven om inga hinder för vandringen f^j-efinnas. Den kan stundom t. o. m. vara mycket stationär, och Norbäck säger, att "ingen fisk bibehåller så länge sin vistelseort, utan att derifrån aflägsna sig, som forellen, om den har tillräcklig näring". En väsendtlig skilnad mellan den och blanklaxen råder i detta af- seeude dessutom deruti, att grålaxen ofta uppgår i smärre och grundare strömmar eller bäckar, som blanklaxen deremot för- smår, och från desse fortsätter den uppstigandet i ännu smärre bäckar och rännilar, som utmynna i de förra, och då ofta genom lägre vattenstånd och bäckarnes delvis skeende utsinande återvä- gen för den afstänges, har den förmågan att uthärda dessa mera ogynsamma lefnadsförhållanden och att anpassa sig efter dem, ehuru den derigeuom slutligen stundom blir den förkrympte form, som ständigt qvarstannar i forellstadiet och utgör den 1) Akthur Nicols; anf. st. 2) Francis Day: The Fishes of Great. Britain & Irelaiul, vol. II, pag. 107. Grålaxen. 591 egentlige forellen. En dylik anpassning eger icke blanklaxen i allmänhet i fritt tillstånd, så vida icke förhållandena dervid äro ovanligt gynsamma, såsom t. ex. händelsen är med Venerns blanklax. Derigenom har grålaxen inom länderna erhållit en allmännare utbredning än blanklaxen. Denna anpassningsför- måga torde kunna anses såsom en antydning derom, att grå- laxen ursprungligen tillhört smärre vatten och varit stationär. I östre delarne af Skåne hafva vi haft tillfälle att iakttaga, huruledes den typiske formen af den migratoriske grålaxen emot lektiden i Oktober och början af November uppstiger i smärre strömmar och bäckar, som omedelbart eller ock medelbart ge- nom större d:o utfalla i hafvet, för att i dem förrätta sin lek. Denna uppstigning har emellertid varit beroende af nederbörden, och har endast egt rum, då denna varit ymnig, så att dessa strömdrag varit mer eller mindre uppsvälda och derigenom lem- nat grålaxen ett lämpligt tillträde'). De hafva då stundom vandrat upp 2 — 3 mil från hafvet. En del af de smärre bäc- karne äro af den ringa storlek, att de under sommaren, när torka infaller, nästan upphöra att rinna, men i djupare hålor (på stället så kallade "hölar") i de samma kunna dock vid dessa tillfällen de migratoriske grålaxarnes af kom lingar fortsätta sin tillvaro, och derifrån vid inträdande högre vattenstånd uppstiga högre upp dels i samme bäckar och dels i andra med dem i förbindelse stående vattendrag, hvarest de sedermera vid åter- igen inträdande vattenförminskning och afstängning komma att gälla och gå för egentlige foreller. Vi hafva anfört dessa iakt- tagelser för att antyda, huruledes det utan tvifvel i många fall tillgår vid de mindre vattendragens förseende med s. k. foreller, och huruledes desse i allmänhet kunna betraktas såsom i när- mare eller fjermare led härstammande från den större migra- toriske grålaxen. Vid dennes uppstigande öfver höga qvarn- dammar vid högt vattenstånd hafva vi åsett, huruledes den åda- galagt en styrka och en snabbhet, som varit jemförliga med 1) Uti de bäckar, som utfalla direkte i Östersjön, idkas vid dessa tillfällen stundom en temligen indrägtig fångst af denne fisk med ett slags fångstredskap, som hafva någon likhet med s. k, ålkistor, men deras största öppning är rigtad nedåt strömmen- Fisken bär derstädes benämningen Öred eller Laxöred. Enligt Benecke (Fische Fischerei etc. p. 400; har man vid några smärre strömmar i Preussen ett slags fångstredskap för fångst af blanklax, hvilka hafva temligen stor likhet med de nämnda. 592" Slägtet Salmo. blanklaxens, och huruledes den emot den stora och starkt for- sande vattenmassan uppsprungit med den hastighet och kraft, att en hög vattenstråle uppstigit från framkanten af dess rygg- fena. Uti större floder och strömmar, der den förefinnes till- samman med blanklaxen, uppstiger den lika långt som denne, om ej längre, hvilket senare är sannolikt derför, att den upp- går i grundare vatten än den. Enligt Gisler^) uppstiger grå- laxeu, som af honom kallas Laxockel, Laxöring eller Isfisk, i elfvarna tidigt på våren vid islossningen, och söker under upp- gången i dem icke såsom blanklaxen djupet, utan håller sig än vid den ena och än vid den andra stranden. En del, som af GisLEB utmärkas med benämningen Börting eller Taimen, och som alltid hafva silfverblauk färg och rödt kött, och således utan tvifvel tillhöra den sterile formen, skola enligt honom icke upp- stiga i elfvarna förr än i slutet af Juli och början af Augusti. Vi hafva iakttagit, att i Dalelfven vid Elfkarleb}' den sterile formen i synnerhet fångas under senhösten, ehuru vi äfven sett en och annan der fångad i Maj. En liknande iakttagelse med den, som vi ofvan anfört, hade Gislek gjort ^), då han såg lax- öringar med lätthet springa öfver en sågqvarnsdam, som var från bottnen 7 alnar hög, men forsens höjd var dock på grund af det då höga vattenståndet nedanför ej öfver 3 alnar. De hade länge stått och väntat nedanför dammen tills vattenfloden hade nått sin höjd, då de företogo uppstigningen. Enligt W. Jakdine^) får man stundom i hafvet se stim af den migratori- ske grålaxen i öringstadiet och det yngre laxstadiet strykande långs kusterna af vikar och uddar, liksom sökande inloppen till de strömmar, i hvilka de vilja uppstiga. Ändamålet för grå- laxens uppstigning i strömdragen är det samma som för blank- laxens, nemligen att söka lämpliga platser för leken eller ägg- läggningen, och enligt säkra iakttagelser återgår den i allmän- het till de vattendrag, der den blifvit född och uppfödd, om den derifrån utvandrat. Enligt Stoddarts*) och andres iaktta- gelser afviker den dock från blanklaxeu under sina vandringar 1) Kongl. Vetensk. Acaderaiens Handl. 1751, pag. 98. 2) Anf. st. p. 109. 3) W. Yarrell: Hist. of Brit. Fish. 3:d ed. (Eichardson), vol. I, pag. 252. 4) The Anglers Companion to the Rivers and Lochs, pag. 161. Grålaxeii. 593 deruti, att den då icke försmår föda, utau visar sig ganska glupsk, och i synnerhet gerna tager på krok, som är agnad med rom af blanklax. Barfurth ') säger emellertid i motsats härtill, att den under sin vandring i floden Ehein tager så godt som ingen föda och lefver då, liksom blanklaxen i samma fall, på sitt hull. Grrunden till denna stridighet i uppgifterna torde dock ligga deri, att Stoddart gjort sina iakttagelser genom fångst af mindre exemplar af omkr. 3 skålpunds vigt, och Bar- furth sina å ventrikelinnehållet hos större exemplar och sanno- likt hos sådana, som varit feta och sterila. Både tandbeväpningen V)Ch den något betydligare storleken af gapet hos grålaxen an- tyda, att denne är en glupskare tisk än blanklaxen, men liksom den senare visar den sig, åtminstone i de färska vattnen, jem- förelsevis glupskast i de yngre stadierna. I öring-, forell- och stirrstadierna finner man merendels alltid lemningar af diverse djur i dess ventrikel, och det är nogsamt kändt, huru begärligt den vid forellmete tager kroken, vare sig denne är agnad med konstgjord fluga, naturliga insekter eller mask, hvilken omstän- dighet gör detta mete till ett af de mest underhållande. Äfven Barfurth fann hos forellerne nästan alltid lemningar af födo- ämnen, bestående för det mesta af insekter och kräftdjur (gruud- merlor). Sannolikt kan grålaxen liksom blanklaxen ernå hög ålder. Såsom en i allmänhet glupsk roffisk slukar grålaxen i sina mera utbildade stadier diverse smärre fiskar och fiskyngel; i hafvet strömming, skarpsill, Gobier, tobis m. fl. och i färskt vatten företrädesvis elritzan (Fhoxinus aphija) och yngel af andre karpfiskar. Men den slukar äfven, i synnerhet i forell- och stirrstadierna, diverse ryggradslösa djur, såsom blötdjur (i det färska vattnet företrädesvis af slägteua Valvata^ Lim- ncea, PJanorbis, Ancylus och Physa), insekter och insektlarver (skalbaggar, Dipterer, Phryganider och sländor), kräftdjur (i färskt vatten företrädesvis grundmerlor eller Gammarider och i hafvet räkor m. fl.) samt diverse maskar. Dessutom slukar den med begärlighet blanklaxens lagda rom, och stundom t. o. m. den af dess egna honor 2). De, som vistas i de mindre vatten- 1) Archiv fiir Naturgesch. 41:er Jahrg. l:er Th. pag 147. 2) Francis Day omtalar ett exemplar, som hade slukat 2,470 ågg af blanklax, så att dess buk var utspänd, och ett annat d:o, hvars ventrikel innehöll 11 sma foreller och 1 elritza. Lilljeborg : Fiskarne. II. 38 594 Slägtet Salmo. dragen, hafva vanligen ringa tillgång på födoämnen, och taga derför sin tillflygt till allt slags animalisk föda. De hafva van- ligen en del smyghål, der de dölja sig lurande på rof, och i brist på andra sluka de stundom de mindre af deras egen afiföda. Grålaxens lek och fortplantning öfverensstämma hufvudsak- ligen med dem af blanklaxen, och det mesta, som blifvit an- fördt om dessa senare, kan äfven tillämpas på de förra. Den hufvudsakliga skil nåden ligger deri, att den för leken ofta väl- jer mindre och grundare (enligt Shaw's ofvan anförda iaktta- gelse stundom blott 6 tum djupt) vatten för leken, och följakt- ligen leker i en mängd smärre strömmar och bäckar, dit blank- laxen icke uppgår, men liksom blanklaxen leker den aldrig i stillastående, utan alltid i rinnande vatten^). Äfven råder mel- lan dem den skilnadeu, att i fritt tillstånd honan vid mindre storlek och med hänsyn till denne redan i forellstadiet, ehuru enligt Shaw ej förr än vid en ålder af omkr. 2 Yj är, börjar fortplanta sig. Då enligt samme författare hanen redan i stirr- stadiet vid 18 — 20 månaders ålder, liksom den af blanklaxen, börjar blifva fortplantningsskicklig, så råder dock med afseende på tiden för utvecklingen till könsmognad nära öfverensstäm- melse mellan grålaxen och blanklaxen. Enligt Norbäck väljer grå- laxen ("laxöringne") för leken sådana ställen i strömmarne, der vattnet strömmar lindrigt samt är grundt, och der bottnen består af grus och smärre stenar af hasselnötters till hönsäggs storlek. Enligt Shaw's och andres iakttagelser håller hanen sig i närhe- ten af honan vid ägglägguingen på samma sätt, som förhållan- det är med blanklaxen vid samma tillfälle, och de större ha- narue äro å underkäken beväpnade med en krok, ehuru, såsom redan ofvan är anfördt, mindre än blanklaxens, hvilken gör tjenst såsom ett stridsvapen vid de mellan hanarne uppstående striderna, och dessutom äro enligt Shaw både hanen och honan under leken i liflig rörelse, för att köra bort andre fiskar, som närma sig i afsigt att sluka de lagda äggen. Leken inträffar hos oss i de nordligare trakterne tidigare än i de sydlige, i de 1) Enligt Francis Day lekte de vid Howietown i stora dammar ("ponds") instängde grälaxarne icke, så vida icke desse dammar stodo i förbindelse med små, till dem vatten ledande strömmar. Då sådane ström- mar förefunnos, gingo de upp i desse för att leka, och detta fastän de voro uppfödde i fångenskap. Grålaxen. 595 förre i September och Oktober och i de senare i Oktober och November. Enligt Francis Day leker den i England under må- nader ne September till Mars. Under lektiden träffas ofta ste- rila eller icke könsmogna större exemplar, så att det deraf är tydligt, att en betydlig del (man har stundom gissat på halfva antalet) icke deltaga i leken. Sannolikt beror detta dels på ålder och föregående lek och dels på tillgången på födoämnen och diverse andra tillfälliga omständigheter. Enligt Francis Day har man vid Howietown iakttagit, att samma hona lagt -ågg flera år å rad, så att deraf tyckes följa, att leken för de yngre icke nor- malt medför sterilitet under det följande året. Den tillreder på samma sätt som blanklaxen en håla i bottnen, i hvilken äggen läggas och dervid befruktas, och derefter betäckas med en mer eller mindre betydlig mängd grus, hvars massa stundom enligt Day kan fylla 1 ä 2 skottkärror. Äggens antal har beräknats till omkr. 800 på hvarje skålpund af moderfiskens vigt, men den förkrympte egentlige forellen lägger ett jemförelsevis mycket mindre antal, och vanligen ej flera än omkring 30 — 50. Äggen (nemligen de mogna) af mindre honor af forellstadiets storlek äro något mindre än de af större d:o i det äldre laxstadiet, hvilka senare vi, enligt hvad redan ofvan blifvit anfördt, hafva funnit ega en diameter af 5V2 ^^iH- Deras kläckning är na- turligtvis beroende af temperaturen, men synes med af seende på tiden gå något fortare än blanklaxens. Ynglet är mindre än dennes, och växer något långsammare. Enligt Shaw var vid en värme i vattnet af 47" (Fahrenh.) embryo synligt i ägget 40:de dagen efter befruktningen och framkläcktes 75:te d:o efter den samma. Enligt den samme har ynglet af den mi- gratoriska rasen vid 6 månaders ålder en längd af ungef. 63 milL, vid ett års d;o en d:o af 87 mill. och vid 21 månaders d:o en d:o af omkr. 150 mill. och det har i allmänhet vid denna ålder aflagt de så kallade stirrbanden, hvilka vi dock hos några till en del funnit qvarstående vid något större storlek. Hanarne äro redan då fortplantningsskicklige. Vid en ålder af omkr. 2 år och en längd af 170 — 180 mill. erhålla, enligt hvad redan ofvan är anfördt, omkr. ^4 af samma yngel den glänsande silf- vergrå färgen å kroppssidorna, som utmärker vandringsdrägten och som gör dem skicklige till att vistas i hafvet, och enligt samme Shaw erhåller då ungef. 74 ^^ J^glet icke denna drägt, och vandrar följaktligen icke, och om man qvarhåller de andre 596 Slägtet Salmo. i färskt vatten, så aflägga de efter 1 ä 2 månader vandrings- drägten, men detta hindrar dock icke, att sådana qvarhållna honor hösten derefter vid den normala åldern af omkr. 2 '/j år erhålla mogen rom och fortplanta sig. Detta utvisar tydligen, att vandringen till hafvet för grålaxen icke är så väsendtlig som för blanklaxen, ehuru, såsom äfven ofvan blifvit anfördt, det har lyckats att i fångenskapen få den senare att fortplanta sig utan nämnda vandring. Vid återkomsten från hafvet såsom öring, efter att der hafva vistats omkr. 80 dagar har dess längd ökats med omkr. 120 till 130 mill. så att den då vid omkr. 2 års och 2 — 3 månaders ålder håller ungef. 300 mill. i total- längd. Vid dess 2:dra återkomst från hafvet och vid en ålder af 3 år och 3 månader har Shäw funnit den väga 2 V? skalp. Vid 3:dje återkomsten, eller vid något öfver 4 års ålder, fann han den väga 4 skålpund, och 4:de gången han tog samma återkommande och alltid märkta exemplar, som då var öfver 5 år gammalt, vägde det 6 skålpund. Då denna tillväxt jem- föres med blauklaxens, visar den sig mycket långsammare än dennes, men det är dock troligt, att den under särdeles gyn- samma förhållanden och rik tillgång på föda kan växa något snabbare än det iakttagna fallet visar. Denna skilnad står för öf- rigt i samband dermed, att grålaxen i allmänhet icke hinner till den storlek, som blanklaxen. De exempl., som haft en vigt af 30 skål- pund eller 12 — 13 kilogram, hafva derför antagligen haft en hög ålder. Enligt Francis Day lär man en gång haft exempl. i fången- skap, som uppnått en ålder af 53 år. Uti inskränkt vatten, med obetydlig tillgång på föda, växer den icke. Vi hafva en gång haft tillfälle att se foreller, som förvarades i en källa i 4 år, och som alltid bibehöllo ungef. samme storlek. Detta bevisar emellertid äfven, att den är härdig och seglifvad, och förklarar möjligheten af dess tillvaro i en del smärre rännilar och till större delen uttorkade bäckar, hvarest man icke skulle kunna vänta att träffa den. Ehuru grålaxen i allmänhet, icke har samma kulinari- ska värde som blanklaxen och vanligen betalas lägre än denne, blir den dock stundom jemngod med den och t. o. m. bättre än den vanligen är. Så t. ex. är den fete, sterile och ofta silfverblanke form, som i de nordlige delarne af landet är känd under benämningarna Börsting, Börting och Taimen, och hvars kött är lika rödt som blanklaxens, och som Grålaxen. 597 derför äfven ofta i sydligare trakter säljes såsom blanklax och betalas lika med den, också fullt jemförlig med den. I Norge förekommer i sjön Mjösen en grålax, som blir mycket stor och stiger till omkr. 30 skålpunds vigt, samt är känd dels under benämningen Hunuerörret, derför att den vid lektiden fångas i Lougen vid Hunnerfors, och dels i Christiania under benämnin- gen Mjösens Örret. Denne, som har särdeles rödt kött, anses i Christiania finare och bättre i smaken än blanklaxeu, och vi kunna af egen erfarenhet intyga, att den verkligen är det, åt- minstone stundom. Till den utmärkta beskaffenheten af denne Örrets kött bidrager säkerligen den omständigheten, att den i denne store och mycket djupe insjö har rik tillgång på Gam- marider, och bland dem på den store Ganiinaracanthiis lorica- tus. Forellen är äfven i allmänhet ansedd såsom en af de fina- ste fiskar och förtjenar utan tvifvel detta. Häraf följer emel- lertid, att äfven grålaxen är en värdefull fisk, som äfven den i likhet med blanklaxen är förtjent af att utgöra föremål för artificiel odling. Också synes grålaxen, nemligen den egentlige forellformen af den samme, vara den fisk, som först varit före- mål för denna odling, då J. L. Jacobi redan vid medlet af förra seklet anstalt lyckade försök med dylik odling af foreller i Han- nover, hvarest allt sedan lär hafva varit god tillgång på denne fisk. Beträffande i fråga varande odling hänvisa vi till de för den samme af blanklaxen ofvau citerade arbetena af 0. G. Nor- BÄCK och H. Easch. Grålaxen, i synnerhet den äldre och större, fångas för det mesta på enahanda sätt som blanklaxen. Derigenom att den i allmänhet tager begärligare på krok än blanklaxen, åtminstone i dennes äldre stadier, lämpar den sig bättre för krokfiske än den, och för mete utgör den vanligen ett vida mera lönande föremål. Forellmetet är nogsamt kändt såsom ett af de allra angenämaste och mest underhållande, enligt hvad vi redan ofvan antydt. Det värde, som grålaxen i fisket i allmänhet represen- terar, kan dock icke på långt när komma i jemförelse med blanklaxens, ehuru grålaxar, såsom vi redan ofvan yttrat, ofta i handeln gå och gälla för blanklaxar. Uttern är en af dess värste fiender, om ej den värste, i syn- nerhet i dess öring- och forellstadier, men gäddan är äfven en mycket svår fiende för den, då den är i nämnda stadier, i fall de råka att vara tillsamman. Derför bör gäddan aflägsnas från de vatten, der grålaxen utplanteras. 598 Slägtet Salmo. 2:dra Afdelningen: Salvelini, S. Nilsson. (Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1848, pag. 64). Fjällen äro mycket små, och uti en långsgående rad af ^/^ hufvud- längd strax ofvan sidolinien och strax framom ryggfenan räknas omkr. 16 till 20 fjäll. Plogbenet utan långsgående köl, framtill med en tand- bärande förfjockning och bakom den långs åt urhålkadt. Ryggen och kropps- sidorna med mer eller mindre tydlige och talrike Ijuse fläckar. Äfven de till deuna afdelning hörande arterna hafva en lekdrägt, som företrädesvis är märkbar hos hanen, men den är mindre utpräglad än hos dem af föregående afdelning samt in- skränker sig hufvudsakligen till färgen, och hanen från fjäll- sjöar och andra mindre vatten är uti den hos oss vanligen icke utrustad med någon uppstående krok å underkäken såsom hos dem, ehuru vi iakttagit en liten sådan hos den Grönländske formen (S. stagnalis), och ehuru Doktor C. 0. v. Porat har be- näget meddelat oss, att han iakttagit, att den i Vettern förekom^ mande rödingsformen (S. saJvelinus) såsom äldre hane i lekdrägten är försedd med krok. De afvika från de föregående deruti, att de icke alltid leka i rinnande vatten, ehuru, så vidt man har sig bekant, alltid i färskt d:o. Vår fauna har inom denna afdel- ning blott en art, som dock uppträder med tvenne temligen åt- skilde former, och för öfrigt företer betydliga vexlingar i form och färg, beroende af olika könsmognad samt af lokala för- hållanden. 3. Salmo alpinus, Linné. Rödingen. Analfenans framkant, bukfenornas yttre kant och ofta äfven stjertfenans undre kant och bröstfenornas yttre d:o hvita eller gidhväa. Rf. 13-14; af. 12—13; brf. U; bf. 9; stjf. 9 + 19-f 9. Salmo alpinus, R. Collett: Norges Fiske, pag. 160. — 1875. „ „ C. R. Sundström: Fauna öfver Sveriges Ryggradsdjur, pag. 264. — 1877. „ „ Francis Day : The Fishes of Great. Britain and Irelaud, vol. II, pag. 112, pl. 117-119. — 1880-1884. ,. „ O. G. NORBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel etc. pag. 393. - 1884. Storrödingen. 599 Denua art uppträder hos oss, såsom sades, med 2:Qe i allmän- het temligen lätt skiljbara' varieteter eller former, som åtskildes redan af Artedi, och af hvilka den ene, utan tvifvel på grund af dess vistelse i större vatten, utvecklat' sig till en större och krafti- gare form, men detta hufvudsakligen i samma rigtning som hankaraktererna. Dessa 2: ne varieteter torde i öfverensstämmelse med F. A. Smitt lämpligast kunna synoptiskt åtskiljas på föl- jande sätt. Salmo alpinus. Bukfenornas fä- ste beläget. . . bakom midten af afståndet mellan nosspetsen och de mellerste stjertfenstrålarues spetsar 1. salvelinus, LiNNÉ. (raraom raidten af nämnda afstand 2. alphms, LiNNÉ, sensu strict. A) Salmo salvelinus, Linné i). Storrödingen. Bukfenornas fäste är i allmänhet beJäget mer eller min- dre bakom midten af afståndet mellan nosspetsen och spetsarne af de mellerste strålarne i stjertfenan. Hufvudets längd innehålles på sin höjd ■^'/.^ ggr och vanligen icke detta i längden till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne, och öfverkäksbenet räcker i allmänhet ett godt stycke bakom ögat. Stjertens minsta höjd strax framom stjertfenan innehålles mera än 3:ne ggr i hufvudets längd. Färgen vexlande, men i allmänhet ljusare än den hos den följande varieteten, och 1) Liksom beträtfande de båda föregående arterna, ställa vi äfven bär den form främst, som synes oss vara den kraftigaste och mest utbildade. F. A. Smitt (anf. st. p. 133j har yttrat den åsigten, att formen 17 större och utan tvifvel äldre hona hade den röde färgen på buk- sidan lifligare, ehuru ej så intensiv som hanens samt något dra- gande i gult här och der och således flammig. En tredje d:o, ehuru lika stor, hade blekare färger. Sidorna af ryggen och kroppssidorna midt åt voro ljust gråaktiga eller gråblåaktiga, framtill med mindre gråhvite och baktill med dylike blekt röde Häckar. Buksidan var hvit, med röd anstrykning, som här och der var starkare. Kygg-, fett- och stjertfenorna voro grågrön- aktiga, den sist nämnda här och der med röd anstrykning, som dock icke bildade någon röd spetsbräm, och dess undre kant var mycket smalt hvit. Bröst-, buk- och analfenorna voro un- gef. lika dem af de andra honorna. Vi funno äfven någon vexling i lekdrägten hos hanarne, som för det mesta voro ut- lekte, då deremot honorna hade en del af äggen qvar, utfallna i bukhålan. Somlige hanar hade den blodröde färgen ej så mycket utbredd som hos de andre. De blekare färgade honorna hade ytterhudsbeläggningen på fjällen tunnare, så att alla fjäl- len hos dem voro tydliga. De unge skilja sig från de äldre, utom vanligen genom mindre storlek, genom något trubbigare och kortare nos, hvars längd innehålles omkr. 4 eller mera än 4 ggr i hufvudets d:o; genom jemförelsevis större ögon, hvilkas längddiameter blott innehålles omkr. 4 ggr i hufvudets längd, och genom smalare panna, hvars bredd midt öfver ögonen är blott obetydligt större än ögats längddiameter, och slutligen genom blekare färgteckning. Denne är på ryggen blågråaktig, på kroppssidorna silfvergrå och på buksidan hvit, och de Ijuse fläckarne å kroppssidorna äro hvit- aktige, och de nedra fenorna hafva blekt gulaktig eller gråhvit- aktig färg. Ännu vid en totallängd till spetsarne af de mel- Jerste stjertfenstrålarne af 186 mill. hafva vi hos dem funnit mer eller mindre tydliga mörka stirrband eller stirrfläckar å kroppssidorna, till ett antal af omkr. 14. — Hos umjar af 141 milhs totallängd hafva vi funnit desse stirrfläckar tydligare och 15 till antalet, och på de silfverhvita sidorna af buken hafva förefunnits en del mer eller mindre tydlige gråaktige fläckar nedanför stirrfläckarue. — Hos en unge frän Vardö af 73 milhs totallängd till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar, är största kroppshöjden 14 mill. och största tjockleken 9 mill.; stjertens höjd strax framom stjertfenan 5 mill.; afståudet mel-- lan nosspetsen och bukfenornas fästen .33 mill.; hufvudets längd 618 Slägtet Salmo. 16 mill.; nosens d:o 2^/3 mill. ; ögats längddiameter 4^/3 mill.; pannans bredd midt öfver ögonen 4V2 mill, och bröstfeuans längd 12 mill. Af dessa mått äro i sj^unerhet nosens korthet, ögats storlek och pannans jemförelsevis obetydliga bredd påfal- lande, såsom för ungen karakteristiska. Kroppens tjocklek är äfven ovanlig, och ungen synes betydligt fet. Fjällen äro redan tillstädes, men mycket små, och sidolinien är fullständig. Ryg- gen är marmorerad af grått på en grönaktig botten, och å hvar- dera kroppssidan finnas de 15 mörke stirrfläckarne. Nedra kroppssidorna och buksidan äro silfverhvita; alla fenorna ljust grågrönaktiga, stjertfenan och de nedra fenorna med gul an- strykning. A Bergens Museum i Norge hafva vi år 1874 sett i fången- skap alstrade bastarder mellan Salnio alpinus och Salmo trutta (fario)^ som hade fjällen något mindre än de hos den senare, och som i färgen utmärkte sig genom talrike, till en del sam- manflytande Ijuse (gulaktigö) fläckar, som delvis bildade böjda eller slingriga band, hvarigenom kroppssidornas teckning visade sig något marmorerad, och företedde icke obetydlig likhet med den afbildning, som Day ^ lemnat af den ofvan anförde bastarden mellan Lochleven-Trout (Salmo trutta) och den Nordamerikan- ske Salmo fontinalis. Skelettet. Jemfördt med det samma af Salmo trutta, visar det fasta kraniet sig i allmänhet öfverensstämmande med det i alla väsentlige delar, och företer blott afvikelser i formen af ett eller annat ben. Af ossa epoticum & opisthoticum har det förra det bakåt rigtade utskottet mindre och det senare det samma längre än hos S. trutta^ och å främre delen af yttre si- dan å 0. prooticum förefinnes nedanför den främre änden af led- gropen för hyomandibularbenets öfre ledknapp en nästan verti-, kal skarp rygg, som saknas hos den senare arten. Parasphe- noidbenet är vid sin bakre ände smalare än det hos S. trutta, och midt under ögonhålorna har det å hvardera sidokanten en grund urbugtning, som icke förefinnes hos nämnda art, men finnes hos S. salar. Betraktadt från sidan, företer detta ben ungef. å midten eller föga bakom denna en stark bågformig böjning, liksom hos 8. trutta & sö/ar, hvilkeu böjning är mindre hos var. S. salvelinus och der har sitt läge ett godt 1) Proceed. of tlie Zool. Society of Lond. 1884, pl. 56. Smårödingen. 619 stycke bakom midteu. Basisphenoidbenet är äfven något olikt, derigenom att dess nedre enkle del är mera utbredd framifrån bakåt. Det ben, som företer största skiljaktigheten, är emel- lertid plogbenet. Detta ben är betydligt mindre än hos så väl S. trutta, som S. salar, och sträcker sig ej längre tillbaka än till ungefär midt för sidosilbenens utstående yttre sidoutskott, eller de delar, som begränsa ögonhålorna framtill, och det sträc- ker sig således knappt till nämnda hålor, då det deremot hos de båda nämnda arterna sträcker sig ungef. till dessa hålors midt. Dess främre föga utbredde ände har samme nästan tri- anguläre form som hos S. trutta. Bakom denne ände har be- net en stark, ehuru något smalare förtjockning, på hvilken tän- derna sitta, och bakom den är det tunnt och långs åt urhål- kadt eller konkavt å undra sidan, och saknar således helt och hållet den långsgåeude köl, som finnes bakom dessa tänder hos de båda föregående arterna. Öfra silbenet är mera långsträckt, så att dess största bredd, som är belägen vid dess bakre ände. innehålles nära 2:ne ggr i dess längd. Hyomandibularbenet är. smalare än hos S. trutta, och dess bredd vid öfre änden innehålles omkring 2:ne ggr i dess längd, då nämnda bredd hos senare arten utgör nära Vs af längden. Gombenets framom och innanför processus maxillaris varande ände är mycket kor- tare än den hos så väl grålaxen som blanklaxen, samt räcker föga framom nämnda utskott. Mesopterygoidbenet öfverensstäm- mer med grålaxens d:o deri, att det något bakom midten är betydligt högre än vid dess bakre ände. Metapterygoid benet afviker frän grålaxens och öfverensstämmer med blanklaxens d:o deruti, att dess främre frie kant är tydligen och temligen starkt urbugtad, och det har äfven för öfrigt ungef. samme form som detta, ehuru dess undre kant är nästan rät och icke bågböjd såsom hos det. Pterygoidbenet är liksom hos blank- laxen något mera böjdt än hos grålaxen. Mellankäksbenet lik- nar mest det af en yngre grålax. Dess höjd är något större än 73 a-f ^öss längd, och från midten af dess öfre kant upp- stiger ett högt och baktill skarpt begränsadt, flikformigt ut- skott. Öfver käksbenet liknar ungefär det samma af grålaxen, ehuru det är något kortare, men dess främre ände, som ligger innanför mellankäksbenet, är, liksom hos blanklaxen, tjockare än den hos den förre. Underkäken har postglenoidutskottet lägre än det samma hos grålaxen och blanklaxen. Gällocksapparatens 620 Slägtet Salmo. ben likna dem hos grålaxen, och afståndet mellan de öfre främre och bakre vinklarne af underlocket är betydligt kortare än det samma mellan den senare och gälspringans öfre vinkel. — Kotorna äro omkr. 62—63. Hos var. S. salveVmus hafva vi räknat 63 kotor, af hvilka 33 äro bålkotor och 30 stjertkotor, då dessa senare bestämmas såsom vanligt från och med den första, som har sluten hsemalbåge, ehuru de 4 främsta bära refben, fa- stade vid hsemapophyserna. De 3me sista kotorna äro uppåt böjda, och stjertfenan, som har heterocerkt fäste, är fästad vid de 5 — 6 sista kotorna, då stödjestrålarne tagas med i betrak- tande. — Posttemporalbenet företer den hos blanklaxen vanlige formen. F. Day*) har beskrifvit och af bildat en bastard eller hy- brid mellan S. aJpinus och den Nordamerikanske S. fonti- nalis, hvilken jemförelsevis mest tycktes likna den förre. Den var en hane af omkr. 180 milhs totallängd, och hade fullt ut- bildade generationsorgan. Inom Sverige tillhör smårödingen i synnerhet dess nordliga bergstrakter, ehuru den icke endast förekommer i högre liggande fjellvatten. Dess sydligaste förekomst inom vårt land är i Ve- stergötland, Bohuslän, Dalsland och Vermland, i hvilken sist nämnda provins den enligt Tenow^) förekommer i följande sjöar: Stora Ullen i Råda sm, Angsjön och Trehörningen i Gräsmar- ken, Rädasjön, Wermullen och Daglunden, Nyckelvattnet och Gåskärn i Östmark och Ursjön, och enligt A. J. Retzius och F. A. Smitt sjön Yngen, och enligt den senare sjön Rövattnet. Enligt Göteborgs och Bohusläns Fauna förekommer den i Ned- sjön i Bollebygds härad i Västergötland, i en sjö vid Regiue- berg i Dalsland, i en liten sjö i Bullarens härad i Bohuslän samt i Stora Holmevattnet vid Jordahl i Jörlanda s:n i samma provins, hvilken senare lokal äfven uppgifves af G. v. Yhlen i tidskriften "Fiskaren"^). Här anföres, att denne sjö har natu- ren af en äkta fjellsjö och är V4 iiail lång, och att rödingen der icke är fåtalig samt kan uppnå en storlek af 4 till 5 skål- punds vigt. Der uppgifves äfven, att gäddor då nyligen blifvit inplanterade i denne sjö, och att rödingen sannolikt af dem kommer att blifva utrotad, emedan de äro hans värste fiender. 1) Proceed. of the Zool. Soc. of Lond. 1884, pag. 586, pl. 57. 2) Öfversigt af Vermlands och Dals Ryggradsdjur, pag. 108. 3) För år 1878, N-.o 2, pag. 38. Smårödingen. 621 Dessutom uppgifves i nämnda fauna, att den förekommer i Bog- sjön (Boksjön), hvilken ligger i Norge intill vestra gränsen mellan Dalsland och nämnda land. Enligt Skand. Fauna före- kommer den här och der i Dalarne och i alla de norr om denna provins varande landskapen från och med Hälsingland, men är i allmänhet talrikast i fjell vattnen på fjellryggen mellan Sverige och Norge och i dem på de derifrån utgå- ende bergstrakterna, ehuru den äfven stundom förefinnes uti de i dalsträckningar ne mellan dessa varande vaitnen. Smitt uppgifver den från sjön Helsen i Helsingland. Enligt P. Ols- son^) är den för fjelltrakterna i Jemtland den vigtigaste fisk- sorten, och lär der förekomma i större mängd än öringen (S. tnitta), men Olsson känner icke till, huruvida den på fjelleu derstädes förekommer i sjöar, som ligga ofvan björkskogens re- gion. I det lägre landet inom Jemtland förekommer den en- ligt honom endast i någre större sjöar, såsom Storsjön, Näckten, Anjan m. fl. I östre delarne af Jemtland lär den enligt ho- nom vara sällsynt, och han anför blott ett par lokaler för den derstädes. Han har dessutom iakttagit den från norra Ånger- manland, och vi hafva erhållit den från Asele Lappmark, och Smitt uppgifver den från Lycksele d:o. Enligt C. G. Löwen- HJELM^) är den mycket allmän i trakten af Qvickjock i Luleå lappmark, så väl i de lägre liggande dalarne, der den ljusa och större färgvarieteten förefinnes, som i de högre upp på tjel- len ända inom snöregionen liggande vattnen, der den mindre, mörke och blodröde färgvarieteten förekommer i nästan alla sjöar, strömmar och bäckar, och utgör Lapparnes hufvudsakliga föda under sommaren. Med vattendragen går den längre ned i flere af de store sjöarne derstädes. I de lägre liggande trakterna omkring Torneå och Muonio elfvar hafva vi icke iakttagit den, och den förekommer åtminstone enligt vår erfarenhet icke i dessa elfvar, om icke i deras allra öfverste delar. Smitt uppgifver den från Torneträsk, och i "Finlands Fiskar" uppgifves den så- som förekommande på bergen Pallastunturi, ej långt från Mu- onioelf. Linné iakttog den under sin Lappska resa, och upp- gifver på grund deraf i Fauna Svecica, att den är mycket all- män i de högst belägne sjöarne på bergen i Lappland, der den 1) Öfvers. af Kongl. Vetensk. Acaderaiens Förh. 1876, N:o 3, p. 134. 2) K. Vet. Ak:s Handl. 1843, pag. 410. 622 Slägtet Salmo. nästan är den ende förekommande fisken, och hvarest den en- ligt hans förraenande borde hafva brist på föda. — Inom Norge är den enligt Collett utbredd öfver hela landet från dess syd- ligaste till dess nordligaste delar och intill Finska Lapplands gräns, ehuru den der är mera talrik i de nordlige än i de sydlige, delarne, och i de förre förekommer den ej sällan äfven i hafvet i närheten af kusterna, då den deremot vid de vestra och södra kusterna af Norge endast tillfälligtvis någon gång träffas i haf- vet. I de sydligare trakterna af Norge är den både enligt CoLLETTs och enligt våra iakttagelser temligen inskränkt eller sporadisk i sin förekomst, ehuru den jemförelsevis oftast anträf- fas på fjellen inom björkskogens och stundom t. o. m. inom barrskogens område. På fjelltrakterna mellan Gudbrandsdalen och Österdalen hafva vi dock någon gång erfarit dess förekomst ofvan skogsgränsen. Enligt Collett är den talrikare i de vestre än de sydöstre delarne af Norge. Den sydligaste trakt i Norge, hvarest den normalt förekommer i hafvet och från detta upp- stiger i elfvar, som utfalla i det samma, är enligt Collett norra Helgeland inom Nordland, och norr om Helgeland blir den emot norden allt allmännare i de i hafvet utfallande elfvarna, och förekommer inom Finmarken talrikt både i elfvarna och i de fjordar, der dessa utmynna, äfvensom i de fjellvatten, som med dem stå i förbindelse. Vi hafva 1848 i trakten af Tromsö fån- gat yngre exemplar af den i strömmar, som utfalla i hafvet, och helt nära intill detta. Enligt Collett öfverensstämma desse i hafvet förekommande rödingar, som kunna uppnå en vigt af 6 kilogram, i alla väsentliga afseenden med den vanlige smårö- dingen, nemligen den på kroppssidorna och undertill bleke eller blanke färgvarieteten ; men Smitt har anmärkt, att åtminstone stundom de mera utbildade af den närma sig mycket till eller nästan öfvergå i den högnordiske varieteten Salmo stagnalis^ Fa- BRicius, Smitt. I afseende på dess förekomst i Norge är det an- märkningsvärdt, att den i de mellerste och sydlige delarne af detta land sällan förekommer på fjellen ofvan björkskogens re- gion, enligt hvad som anföres i Skand. Fauna och enligt hvad vi sjelfve derstädes erfarit, och enligt hvad äfven antydes af Collett, då han säger, att den i södra Norge ännu är rätt tal- rik inom björkregionen på fjellen. Detta tyckes vara stridande emot hvad som anföres om dess förekomst inom Svenska och Finska lappmarkerna af Linné och Löwenhjelm och i Finlands Smårödingen. 623 Fiskar". Inom Finland förekommer den sporadisk i dess mel- lerste och södre delar, och mera allmänt i dess nordlige d:o och i Finska Lappland, äfvensom i Ishafvet utanför dettas kuster, ehuru den form, som förekommer i nämnda haf vid Murmanska kusten, enligt Smitt afviker från här i fråga varande varietet och sluter sig närmare till var. S. salvelinus, och utgör en mellanform mellan denne och S. stagnalis, och derför af ho- nom erhållit namnet S. salvelino-stagnalis. Vester ut förekom- mer den enligt Faber ') på Island så väl i färskt vatten som i hafvet, ehuru det är möjligt, att den derstädes befintlige for- men sluter sig närmare till var. S. stagnalis. Den förekom- mer söder ut i England och Irland, emedan de under åtskilliga olika namn af Gunther lemnade beskrifningarna och afbildnin- garna, äfvensom de sedermera af Fr. Day gifna d:o tyckas ut- visa, att de derstädes på ett och annat ställe befintlige rödin- garne närmast sluta sig till den här i fråga varande varieteten, om de än i ett och annat afseende från den afvika. I afseende på lefnadssättet afviker smårödingen (dock med undantag af den i det nordliga Norge) så väl som storrödingen från de föregående arterna af detta slägte deruti, att de icke företaga några periodiska vandringar, och i allmänhet uteslu- tande tillhöra insjöar och icke utvandra ur desse. Derför träf- fas de vanligen sällan i de strömdrag, som utfalla i de sjöar, der de förekomma. I trakten af Qvickjock har smårödingen dock enligt C. G. Löwenhjelm (anf. st.) i detta fall andra ief- uadsvanor, och förefinnes der, enligt hvad redan ofvan är an- fördt, äfven i strömmar och bäckar, och genom vattendragen går den ned från de högre liggande fjellsjöarne till flere af de större och lägre liggande sjöarue, t. ex. Skalkajaur och Par- kijaur. Äfven Hj. Widegren (anf. st.) uppgifver, att den der- städes under sommaren ofta går med strömmen ned till Saggat- träsk. I vestra Norge några mil söder om Trondhjem hafva vi också en gång i granskapet af en liten sjö, der smårödingen förefanns och af oss fångades, erhållit den underrättelse, att den under hösten uppstiger i strömdrag, som utfalla i sjön. Såsom redan är anfördt, afviker den i nordliga Norges (norr om Hel- geland) kusttrakter förekommande småröding från den vanlige uti sitt lefnadssätt, och öfxerensstämmer med blanklaxen och 1) Naturgesch. d. Fische Islands, pag. 168. 624 Slägtet Salmo. grålaxen deruti, att dea är raigratorisk, och dels vistas i hafvet och dels vandrar ur detta upp i floder och strömmar, som ut- falla i det. L. EsMABK ^) uppgifver, att den i Finmarken under fortplantningstiden går från hafvet upp i de flesta elfvar, t. ex. Pasvigelf i Varanger, Laxeelf i Laxefjord, Altenelf m. fl.; och Hetting (hos Smitt, anf. st.) meddelar, att den under hösten går ur strömmarne ut i hafvet och tillbringar vintern derstä- des, samt derefter under sommaren återgår till strömmarne se- dan de andra laxarterna uppstigit, I hafvet har den enligt ho- nom alltid silfverhvit färg å buksidan och börjar icke blifva röd å den samma förr än sedan den uppkommit i strömmarne, en färgförändring, som harmonierar i viss mån med den, som de könsmogne individerne af de föregående laxarterna emot lek- tiden undergå. Det är således tydligt, att dess uppvandring i strömmarne, liksom den af blanklaxen och grålaxen, har fort- plantningen, till ändamål, och att dess ägg lika litet som deras kunna utvecklas och kläckas i hafvet. Den uteslutande i sjöar förekommande smårödingen håller sig vanligen för det mesta på djupet, med undantag någon gång af de yngre och äfven af de äldre, då desse närma sig stränderna, sökande föda. Vid lektiden går den upp på grundare ställen, för att der förrätta leken, och blir då oftare fångad. Dess smidige kroppsform och väl utbildade fenor och muskulöse kropp antyda, att den är en snabb och kraftig simmare, och de, som uppstiga i strömmarne, ådagalägga ungefär samma förmåga att uppgå öfver forsar, som de föregående båda arterna. Vi hafva iakttagit, att de yngre i forsande strömmar ådagalägga samma liflighet, som de af dem. Den icke vandrande rasen synes vara mindre liflig, men är dock enligt Norbäck en rofgirig och glupsk fisk, och torde dock icke i liflighet stå långt efter den vandrande d:o. Enligt VmE- GKENS och våra iakttagelser lefver den i sjöar och andra färska vatten förekommande smårödingen företrädesvis af blötdjur af slägteua Limncea, Planorbis, Bythinia, VaJvata och Pisidium, och derjemte af insektlarver, af kräftdjur af diverse ordningar (stundom i synnerhet Gammarider), och stundom af småfisk och fiskrom, och af den sist nämnde slukar den enligt Collett stundom sådan, som tillhör dess egen art. De som förekomma 1) Forh. ved de Skand. Naturforsk:s Mode i Christiania 1868 (särsk. aftr.), pag. 14. Smårödingen. 625 i de högst belägne sjöarne, hvarest Linné trodde, att brist på födoämnen skulle förefiuuas, lefva sannolikt till hufvudsaklig del af kräftdjur af Copepodernas ordning, af slägtena Diaptomus och Heterocope, hvilka vi stundom funnit mycket talrika i fjell- sjöar i närheten af den ständige snön, och hvilka hafva en lif- ligt röd eller blåröd färg, och derigenom möjligen kunna bidraga till fiskens rödare färg å dessa ställen. I dylike sjöar förefinnas äfven Cladocerer af slägtena Holopedium och Sosniina, som kunna tjena denne fisk till föda. Doktor C. L. Nystköm O tar i Jemt- land funnit dess ventrikel uppfyld af Eurycercus lamellatus. Dess lek inträffar vanligen något tidigare i de högre bergstrakterna än i de lägre liggande lokalerna, och äfven något tidigare i de nordligare trakterna än i de sydligare, och enligt en oss benäget meddelad uppgift af E. A. Selberg leker den i norra Jemtland tidigare i de smärre sjöarne än i de större, men detta sanno- likt derför, att de smärre ligga högre och följaktligen förr blifva betäckte af is. Enligt Göteborgs och Bohusläns Fauna leker den på 8 — 10 alnars djup eller ock något grundare i den ofvau nämnde Boksjön vid Dalsland omkr. medlet af Oktober till början af November, och enligt Tenow (anf. st.) i Vermland i Oktober. På fjellryggeu mellan Jemtland och Norge hafva vi iakttagit den med rinnande rom d. 28 September, och Nyström (anf. st.) uppgifver, att den i de vestra och norra fjelltrakterna i Jemtland skulle leka så tidigt som i början och medlet af September, men på något lägre ställen dock icke förr än den 22 September eller ännu senare. Enligt Löwenhjelm (anf. st.) leker den vid Qvickjock i medlet af September och enligt VmE- GKEN (anf. st.) från början af September till början af Oktober. I det sydligare Norge hafva vi erhållit den uppgift, att den i sjöar derstädes går upp på grunden för att leka från början till medlet af Oktober. Enligt O. G. Nokbäck^) lägger den sina ägg på stengrund och grusbankar, och leker stundom i så grundt vatten, att ryggfenan synes ofvan vattnet. Enligt Fil. Trybom (anf. st.) skall i öfverensstämmelse med honom derstädes lem- nade uppgifter den så kallade ljusrödingen i Storuman leka i början af Oktober och dermed fortfara i 1 å 1 V2 vecka samt 1) Iakttagelser, rörande faunan i Jeratlands vattendrag, (gradualafh.) pag. 13 — 14. 2) Handledning i fiskevård och fiskafvel, pag. 394. LUljeborg : Fiskarne. II. 40 626 Slägtet Salmo. till lekplatser välja sådana ställen på 2 ä 3 meters djup, hvar- est bottnen är stenig. Dess -ägg äro mindre än grålaxens, och såsom fullmogna, d. v. s. utfallna i bukhålan, hafva de en dia- meter af omkr. 4Y2 i^aill. De äro ej sammanklibbade vid ägg- läggningen, och enligt Malms iakttagelser åtgå efter befrukt- ningen omkr. 1.30 dygn tills kläckningen sker, då äggen för- varas i oeldadt rum. Norbäck uppgifver, att vid -|- 4° Cels. rödingens rom kläckes på 3V2 ä. 4 månader. Enligt honom är af våra laxarter rödingen den bästa till uppfödande i dammar och bassiner, som äro matade med friskt källvatten, emedan den är liflig och sällskaplig och gerna uppsnappar det erbjudna fodret. Den är en rofgirig fisk, och bör derför enligt honom icke utsättas tillsamman med andre laxartade fiskar af samme storlek, emedan den med stor roflystnad slukar deras yngel och uttränger sine samslägtingar, om ej desse till stammen och storleken äro jemngode med eller starkare än den. Den fångas dels med not och dels med garn, och detta stundom under isen, och dels med långref. Den är en af vare läckraste och mest värderade fiskar, ehuru den till beskaffen- heten i detta afseende är vexlande. Vi hafva iakttagit, att af dem, som fångats tillsamman, köttet efter kokningen hos en del varit temligen mörkt rödt och hos en del andre hvitt, och att det förra till smaken varit bäst. Till hvad vi ofvan, pag. 501 — 503 anfört rörande de ge- nom artificiel befruktning gjorda försöken att framkalla hybri- der dels mellan blanklax och grålax och dels mellan arterna af afdelningen Truttce och de samma af afd. Solvelini, få vi här tillägga följande på föregående iakttagelser grundade satser rö- rande detta ämne af Fbancis Day, meddelade vid 55:te mötet af "British Association for the Advancement of Science" d. 12 September 1885*), och hvarom vi först sedan det föregående var tryckt fått kännedom: 1. Lax och grålax, grålax och röding, samt olika arter af rödingar kunna tillsamman fortplanta sig och gifva uppkomst åt fortplantningsskicklige hybrider. — 2. Hybrider, uppdragne från ägg af "Lochleven trout" (en form af grålax) och befruktade med mjölke af blanklax, fortplanta sig i deras 4:de år, på samma sätt som unga blanklaxhonor, som äro hållna instängda under samma förhållanden. — 3. Desse 1) Eeport etc. pag. 1063. - 1886. Smårödingen. 627 hybrider af blanklax och grålax hafva icke förlorat instinkten för uppvandringen ("tlie anadromous instinct"). — 4. Från fort- plantningsperioden hos de närande hybriderne kan man sluta till, att det masculina elementet är det öfvervägande. — 5. Hos hybrider, uppdragne ur ägg af "Locbleven trout", som blifvit befruktade med mjölke af Amerikansk röding, synes det ma- sculina elementet vara öfvervägande, om man dömer endast ef- ter färgen hos afkomman. — 6. Hos hybrider, uppdragne från 'dgg af Amerikansk röding, som blifvit befruktade med mjölke af "Lochleveu trout", synes det feminina elementet vara öfver- vägande, om man dömer endast efter afkommans färg. — 7. Hos hybrider, uppdragne från ^gg af Amerikansk röding, som blifvit befruktade med mjölke af Engelsk röding, synes det ma- sculina elementet vara öfvervägande, om man dömer endast ef- ter färgen hos afkomman. — 8. Vid alla tillfällen af hybridi- sering mellan olika arter, såsom mellan blanklax och grålax, eller grålax och röding, förekomma talrika exempel på missbild- ningar, och stor dödlighet uppträder bland afkomman, men i mycket mindre grad, om två former af röding blifvit befruk- tade med hvarandra. — y. Då hybrider blifvit befruktade med hvarandra, hafva både äggen och mjölken befunnits vara frukt- bara, men missbildningarna och dödligheten hafva varit mycket stora. Vid Howietown hafva dock föräldrarne ännu icke ernått tillräcklig ålder, för att medgifva några säkra slutledningar rörande denna fråga. — 10. Föräldrar nes ålder utöfvar ett stort inflytande på afkommans lifskraft, emedan man kan vänta en stor procent af missbildningar så väl som af vattusiktighet och andra sjukdomar hos afkomman, om föräldrarne äro mycket unge. ~ Dessa satser grunda sig på experiment, som blifvit anstälda af Sir J. K. Gibson-Maitland vid Howietown nära Stirling i Skotland. På Grönland och i de nordligare trakterna i norra Isliafvet förekom- mer en rödingform, som något skiljer sig från de här ofvan upptagne for- merne, och som af F. A. Smitt (anf. st.) under namn af Salmo stagnalis, Fabricids, blifvit anförd såsom en från var, iS. alpinus skild varietet, och som vi anse oss böra här i korthet upptaga, då den förekommer vid Spets- bergen, och möjligen kan komma att erhållas vid nordligaste Norge, åtmin- stone öster om Nordkap, i synnerhet som den der i hafvet förekommande rödingen, enligt hvad redan ofvan blifvit anfördt, stundom närmar sig den samme så mycket, att den nästan öfvergår uti den. 628 Slägtet Salmo. Salmo stag-naliS; Fabricius; F. A. Smitt. Ishafsrödingen. Salmo Carpio, O. Fabricius: Fauna Groenlandica, pag. 170. — 1780. „ alpimis, Idem : ibm, pag. 173. „ stagnalis, Idem: ibm, pag. 175. „ rivalis, Idem: ibm, pag 176. „ stagnalis, F. A. Smitt : Kritisk Förteckning öfver de i Eiksmuseum befintliga Salmonider; K. Sv, Vet. Ak:s Handl. Bd. 21, N:o 8, pag. 163, (särsk. aftr.). - 1886. Den torde kunna ernå samme storlek, som storrödiugen. Smitt upp- gifver ett exemplar från Spetsbergen, hvars totallängd till de mellerste stjerttenstrålarnes spetsar är 651 mill. och bär varande Universitets zool. Museum eger ett ex. från nämnda öar, hvars totallängd är 516 mill. Sjer- ten afsmalnar emot stjertfenan väl så mycket som hos smårödingen, och dess höjd strax framom den innehålles orakr. 3 till 3 '/a ggi' i hufvudets längd, och denna senare innehålles omkr. 4^/3 ggr i den nämnda totallängden, och är således något mindre än storrödingens. Munnen är emellertid stor. liksom hos denne, och öfverkäksbenet räcker, åtminstone hos de äldre, långt bakom bakre kanten af ögat. Bukfenorna hafva samma läge, som hos små- rödingen, nemligen något framom midten af den ofvan nämnda totalläng- den. Den är derjemte, åtminstone den i hafvet förekommande, karakteri- serad genom sina små ögon, hvilkas längddiameter enligt våra mätningar hos äldre innehålles omkr. 675 till 7 ggr, och enligt Smitts d:o stundom nära 10 ggr i hufvudets längd. Uti färgen synes den, som fås i hafvet, öfverensstämma med den i hafvet vid norra Norge förekommande rödingen, och är pä ryggen mörkblå, med någon grön skiftning, på sidorna silfver- hvit, med hvite fläckar, och på buken hvit. Då den på Grönland fås i färskt vatten, visar den i det närmaste öfverensstäramelse med smårödingen hos oss i samma vatten, och är mörkare på ryggen, eller svartblä, ljusare blå på sidorna upptill, och nedtill och under stundom gulaktig eller gulröd- aktig med Ijuse fläckar å sidorna, och stundom hvit och utan fläckar (Fa- bricius). Ishafsrödingen förekommer på och vid Grönland, på Labrador och Nevrfoundland och på och vid Spetsbergen och Novaja Semlja. En mellan- form mellan den och var. S. salvelinus har, enligt hvad redan blifvit an- fördt, enligt Smitt blifvit tagen af Löjtnant H. Sändeberg vid Murmanska kusten å Kolahalföii. En annan mellanform mellan den och var. i&'. alpinus förekommer enligt Smitt på Grönland, och har af honom blifvit benämnd S. alpino-stagnalis. Den förre har enligt nämnde författare hufvudets längd i allmänhet mindre än 22 procent af den ofvan nämnda totallängden, och dén senare har i allmänhet samma längd större än 20 procent af samma totallängd, hvartill bör läggas, att den förre har bukfenorna fastade bakom och den senare framom midten af denna totallängd. Slägtet Osraerus, 629 II. Slägtet Osmerus, Artedi. 1738'). (Genera Pisciuni, pag. 10. — 1738. — G. Cuvikr: Regna Animal, l:eie édit. T. II, pag. 162. — 1817). Kroppen särdeles långsträckt och något hoptrycht samt till någon del genomsigtig, och täckt af medelmåttigt stora och lätt åkallande och tunna cycloidfjäU. Munnen är stor, med något framskjutande underkäke, och beväpnad med koniska, tillspetsade och fast sittande tänder, för det mesta i enkel rad på mellankäks-, och öfverkäksbenen, på underkäken, plogbenet, gombenen och mesopterygoidbenen, samt med 2:ne irregidiera rader sådana på tungan, af hvilka de främre^ liksom en del af dem på plogbenet och gombenen och de bakre på underkä- ken, äro större än de andra. Gälräf ständerna äro långa och smala. Gälhinnans strålar 7 till 8. Fenorna medelmåttigt stora, analfenan längre än ryggfenan., och biikfenorna belägna under ryggfenan samt utan bihang. Sidolinien ofullständig. Appendices pyloricce äro få och mycket korta. De falska gälarna äro rudimentära, och magens blindsäck är af medel- måttig längd^). Färgen idan fläckar och i allmänhet ljus. Detta slägte tillhör de tempererade och kalla trakterna af Gamla och Nya Verlden, och omfattar enligt Jordan & Gilbert^) och F. A. Smitt*) 5 skilde former, som dock till en del stå hvarandra så nära, att knappast alla torde kunna betraktas så- som skilda arter. De äro ofta migratoriska samt förekomma i hafvet och vandra ifrån detta upp i strömmar, som utfalla i det samma, samt genom dessa senare in i sjöar, och äro stun- dom stationära eller föga migratoriska i sjöarne, sedan desse 1) Namnet bildadt af det Grekiska ordet oaixrjQo?, som betyder luk- tande eller stinkande. 2) HUXLEY har visat, att den har ett slags oviduct; Proceed. of the Zool. Soc. of London 1883, pag. 132. 3) S)mopsis of the Fishes of North America ; Bullet. of the United. States National Museum, N:o 16, pag. 292-294. 4) Anf. st. p. 164. 630 Slägtet Osraerus. förlorat sitt samband med hafvet. Deras stora gap och starka tandbeväpning utvisa, att de äro glupske roffiskar. De hafva i allmänhet en egendomlig, föi- de fleste obehaglig och den af färska gurkor något liknande lukt. Hos oss förekommer blott 1 art. 1. Osmerus eperlanus (Linné). Norsen. Gälräf ständerna å l:ste giUhåyen 32 - 37. Analfenans höjd innehålles onikr. 11—12 ggr i totallängden från främre kanten af öfverkäkshenets ledknöl till spetsarne af de meller- ste stjertfenstrålarne. Af ståndet mellan nämnde framkant och ryggfenan utgör ungefär hälften eller mycket nära detta af den nämnda totallängden. Kf. 10—11; af. 16; brf. 12; bf. 8; stjf. 6— 7-|-19-|- 6—7. Salmo Eperlanus, Linné: Faiuia Svecica, ed. II:da, pag. 124. — 1761. Ber Stint, BlO(;h: Naturgesch. der Fische Deutschlands, l:er Theil pag. 179, Taf. 28, fig. 2. - 1782. Der Seestint, Idem: ibiii, pag. 182, Taf. 28, fig. 1. Salmo Eperlanus. A J. Eetzius: Faunae Svecicse Fars Lma. pag. 348. — 1800. Osmerus „ S. Nilsson : Prodroimis Ichthyologise Scandinavicae, pag. 12. — 1832. „ „ H. Kröyer: Danmarks Fiske. 3:dje Bd., pag. 1. — 1846. „ „ S. Nilsson: Skandinavisk Fauna. 4;de del. Fiskarna. pag. 433. - 1855. „ „ W. Yarrell. Hist. of tlie Brit. Fislies, 3:d ed. (Eichard- son vol I, pag. 295 - 1859, „ „ A. J. Malmgren: Kritisk öfversigt af Finlands Fisk- fauna, pag. 65. — 1863. „ „ C. Th. E. v. Siebold: Die Siisswasserfische von Mittel- europa, pag. 271. — 1863. „ „ . A. GONTHER: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. VI, pag. 166. — 1866. „ „ E Collett; Norges Fiske, pag. 162. — 1875. „ „ A. W. Malm; Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 549. - 1877. „ „ E. MOREAU: Hist. naturells des Poissons de la France . T. III, pag. 541. — 1881. Norsen. 631 Osmerus eperlanus, MöBius & Heinckk: Die Fische der Ostsee, jiag. 128. — 1883. „ Francis Dat: The Fishes of Great. Britain & Ireland, vol. II, pag. 121. pl. 121, %. 1. — 1880-1884. „ - O. G. NoRBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel. pag. 396. — 1884. „ „ G. Sundman & O. M. Eeuter: Finlands Fiskar, haft. V. arket 2, pl. XV. - 1885. ,. ^ F. A. Smitt: Kritisk Förteckning öfver de i Riksmu- seum befintliga Salmonider: Kongl. Svenska Vetenskaps Akademiens Handlingar. Bd. 21. N:o 8 (särsk. aftr.), p. 166. — 1886. Dess vanliga Svenska namn är Nors. ehuru detta företrädesvis till- delas de mindre och yngre, och de större och äldre kallas ofta Slam ocli stundom Norskung. och de mindre Smånors eller Småslom. De medel- store kallas stundom Grånors och de smärre Hvitnors. I östra Skäne liafva vi hört den benämnas Nös. Beslr. Den är en mindre fisk, ehuru den i Venern stun- dom enligt Tenow'} ernår en längd af 400 mill. och enligt WiDEGREN-) 375 mill. till stjertfenans spetsar. Vi hafva icke sällan sett i Mälaren fångade exemplar, som haft en sådan längd af omkr. 270 mill.^). — De äldre: Kroppsformen är ej så smärt som hos de yngre, och största kroppshöjden innehålles vanligen blott 6 till 7 ggr i totallängden till stjertfenans spet- sar, och störste tjockleken utgör omkr. ^/j ^i^l ^ä^'a % af den förra. Hanarne äro något smärtare än honorna. Stjertens höjd strax framom stjertfenan innehålles omkr. 20 ggr i totalläng- den. Afståndet mellan nosspetsen och anus utgör nära ^5 af totallängden, och det samma mellan den förre och ryggfenan utgör något mindre än V2 ^^ ^^^ senare, och afståndet mellan framkanten af öfverkäksbenets ledknöl (nosknöl) och ryggfenau utgör ungef. Y2 ^Her föga mindre af det samma mellan samme framkant och spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne. Af- ståndet mellan nosspetsen och bukfeuornas fästen innehålles om- kring 2 Vä ggr i totallängden, och dessa fenor äro således fa- stade obetydligt framom midten af denna senare — Hufvudet är stort, och dess längd från underkäkens spets innehålles omkr. 1) Öfvers. af Vermlands och Dals Ryggradsdjur, pag. 108. 2) Kongl. Landtbruks-Akademiens Tidskrift för år 1863, pag. 211. 3) De största af oss iakttagna exemplaren hafva varit honor, och vi anse det möjligt, att hanarne icke ernå samme storlek som de. 632 Slägtet Osmerus. "^^U gg^' i totallängden. Munnen är temligen stor, och mun- vinkeln är något bakom ögats framkant, och bakre änden af öfverkäksbenet är ungef. under dess bakre kant. Spetsen af underkäken är något framom den samme af nosen. Längden af denne käke utgör nära Va ^^ hufvudets d:o, och längden af öfverkäksbenet utgöi* omkr. 7? ^f ^^n senare. Nosen är trub- big, och dess längd innehålles väl 3^2 ggi' i hufvudets d:o. Näsborrarne sitta något litet närmare ögat än nosspetsen och nära intill hvarandra, och den bakre är njurformig och den främre oval. Ögonen äro medelmåttigt stora, och hvartderas längddiameter innehålles omkr. 4V2 ggi' i hufvudets längd och. är ungef. lika med pannans bredd midt öfver dem. Lockets bakre kant är upptill grundt urringad, och suturen mellan det och underlocket är rät och rigtad snedt bakåt och uppåt, och underlocket är mycket mindre än det förra samt temligen smalt och baktill afsmalnande och med undre kanten afrundad. Gäl- hinnorna äro icke förenade, och den venstra ligger framtill öf- ver den högra, och hvarderas strålar äro vanligen 7, ehuru nå- gon gång 8. Gälspringorna äro mycket stora och sträcka sig långt fram under hakan. — Tändenia äro koniska, spetsiga, något krökta och olikstora samt för det mesta sittande i enkla rader. På mellankäksbenet förefinnas 15—16 och på öfverkäks- benet en talrik mängd tänder, och dessa senare äro helt små och icke hälften så stora som de förra. På gombenet sitta 6 — 7 tänder, af hvilka ett par äro märkbart större än de andra, och långs inre kanten af mesopterygoidbenet sitter en rad af 16 — 17 tänder, som äro ungef. af samme storlek som de mindre på gombenet. På främre änden af plogbenet, parallelt med dess framkant, är en böjd tvärrad af omkr. 5 — 6 tänder, af hvilka de båda yttersta äro mycket större än de andra, samt utgöra huggtänder. På hvardera underkäkshalfvan äro omkr. 20 — 22 tänder, af hvilka framtill omkr. 8 — 10 bilda en rad framom de andra, och af dem äro de främre de minsta, och de 3 — 4 bakerst på käken sittande äro större än de andra, ehuru något mindre än de 2:ne största på plogbenet, hvilka af alla äro störst. På främre delen af tungan sitta på os Jingimle omkr. 7 — 9 tänder, af hvilka de båda främsta äro störst och ganska stora, ehuru äfven de andra icke äro små, och framom den främsta är ofta en mindre supplementartand. De nedra svalgbenens tänder äro mycket små, och bilda på främre delen af dessa ben ett Norsen. 633 par irreguliera rader. På de frärasta o. urohyalia äro å deras öfra sida flera långsgående irreguliera rader af små tänder. Gäl- räfständerna äro längre och smalare än de hos föregående slägte och utan taggar, och deras antal å den främste gälbågen är 32 — 37 (vanligen omkr. 34), och deraf 23 — 25 på nedra afdel- ningen. — Ryggfenan är af medelmåttig storlek och starkt stupande bakåt samt med öfre kanten grundt urbugtad. Dess höjd är nära lika med underkäkens längd samt nästan dubbelt större än dess egen d:o. Den har omkr. 10 till II strålar. — Fettfenan är liten och har sitt läge något längre fram än den bakre delen af analfenans bas, och afståndet mellan den och den ytterste stödjestrålen i stjertfenan är nästan lika med anal- fenans höjd. — Analfenan börjar på ett afstånd från bukfe- uornas fästen som hos hanen utgör omkr. Ye ^ch hos honan omkr. eller nära 7ö 3,f totallängden. Dess höjd utgör blott omkr. Y^ af dess längd, och denna öfverskjuter med ungef. V/3 den samma af ryggfenan, men är dock betydligt mindre än dennas höjd, d. v. s. längden af dess längste strålar. Dess undre kant är grundt urringad, och den har omkr. 1(3 strålar. — Bröstfenorna äro af en medelmåttig storlek, och deras längd innehålles omkr. 7 ggr i totallängden. Deras form är nästan oval och baktill snedt och trubbigt tillspetsad. Der^s strålar äro 12. — Bnkf enarna, som äro fastade under eller nästan framom frambrädden af ryggfenan, och hvilkas längd innehålles omkr. eller nära 8 ggr i totallängden, äro af en nästan rhom- boidisk och baktill bredare form, samt hafva 8 strålar jemte ett litet rudimeut af stråle vid yttre sidan af den ytterste strå- lens bas. — Stjertfenan är djupt inskuren och med mer eller mindre tillspetsade flikar, och längden af dess längste strålar är mer än dubbelt så stor som den af dess mellerste d:o, och innehålles omkr. 52/3 till 6% ggr i totallängden. Den har 19 fullständige strålar och å hvardera sidan 6 till 7 stödjestrålar, och den ytterste å hvardera sidan af de förre är icke grenig. — Fjällen äro af medelmåttig storlek och mycket tunna cy- cloidfjäll med tätt sittande, koncentriska, vågiga streck och utan radiära sådana. Hos ett exemplar af omkr. 260 mill:s totallängd voro de på midten af kroppssidan under ryggfenan 31/2 öiill. höga och 3 d:o långa. De äro af något vexlande form: stundom elliptiska, stundom elliptiskt ovala, stundom ovala och stundom rundadt ovala, med den vertikala dimen- 634 Slägtet Osmerus. sionen störst, samt mycket tunna och utan silfverbelägguing^), och föga fastade i sina kapslar, samt följaktligen lätt affallande. Långs kroppssidans midt, mellan gälspringans öfre vinkel och slutet af stjertfenans fjällbetäckning, hafva vi uti en rad räk- nat 61 — 63 fjäll hos ett äldre exemplar. — Sidolinien är ofull- ständig och endast synlig framtill, från gälspringans öfre vinkel bakåt och ofvan bröstfenan, å en rad af omkr. 10 fjäll, som äro försedda med en kort slemkanaP). A ett temligen betydligt antal af de närmast följande fjällen i samma rad är den endast antydd genom en urbugtning i dessas bakre kant. — Färgen är temligen betydligt vexlande, ehuru den alltid utmärker sig derigenora att kroppen är mer eller mindre ge- "nomsigtig, och på ryggsidan försedd med mörk punktering och på sidorna med silfverglans. Den är vackrast i lekdrägten, och om denna hafva vi antecknat följande. Hanen: Ryggen midt åt mörkt grönaktig, och på sidorna ljusare grönaktig, genom tätt sittande smaragdgröne punkter, som på bakre delen af ryggen till en del sträcka sig upp på ryggens midt. Den Ijus- gröne färgen begränsas undertill af ett blått, i grönt och vio- lett skiftande band långs sidan af ryggen, hvilket band icke finnes på hufvudet. Nedom det samma äro kroppssidorna silf- verhvita, med stark glans och upptill med violett skiftning. Iris silfverhvit och pupillen svart. Hufvudet ofvan, nosen och spetsen af underkäken af samme färg som ryggen midt åt. Kin- derna och gällocken silfverhvita, med stark glans. Buksidan är hvit, nästan utan silfverglans, men sådan finnes på frambuken och gälnäset. Rygg-, fett- och stjertfenorna ljust grågrönak- tiga, den sist nämnda med någre mörkare molnfläckar. Fen- hinnorna klara och genomsigtiga. Bröst-, buk- och analfenorna gråhvita, de först nämnda upptill något mörkare. Smärre och yngre hanar hafva enklare färger, och likna i detta afseende honorna. — Honan: Färgen är blekare och mindre lysande än den hos hanen. Hos de större har ryggsidan ungef. samme grönaktige färg, men hos de mindre är den hvitgråaktig, med obetydlig, ehuru märkbar svartaktig punktering och med svagt 1) Den silfverglans, som kroppssidorna företer, har sitt läge i huden, som der har en dylik belägffnino:. 2) Denna egenhet blef. eget nog. förbisedd tills v. Siebold (anf st.) fastade uppmärksamheten derpå. Norseu. 635 guldglänsande sådan å sidorna af den samma. Denne färg be- gränsas nedtill af kroppssidornas silfverhvite, föga i violett skif- tande färg, och der är hos de mindre honorna knappt spår till det blågröna band, som der finnes hos hanen, ehuru det är märkbart hos de större. Stjertfenan har svartaktig skuggning emot flikarnes spetsar. Bröst-, buk- och analfenorna äro hos de större gråhvitaktiga och hos de mindre hvitaktiga. Utom lekdrägten är det långsgående blågröna bandet och den violette skiftningen å kroppssidorna föga eller icke märkbara. — I af- seende på lekdrägten får det tilläggas, att hos hanen i denna drägt både hufvudet och kroppen öfver allt och till en del äf- ven fenorna äro ruggiga af smärre hårdare, vårtlike knölar, som på hufvudet äro mycket små och talrike, och på kroppssi- dorna baktill äro något större och der bilda reguliera låugsgå- ende rader. Desse knölar saknas hos honorna och hos små och unge hanar. De yngre. Kroppsformen är i allmänhet smärtare, och största kroppshöjden innehålles omkr. 7 gg:r eller något mera i totallängden. Hufvudets längd innehålles omkr. 5 ggr i den senare. Öfverkäksbenet är kortare, och dess längd innehålles omkr. 2 V2 Z^^ i hufvudets d:o, och det räcker endast något bakom midten af ögat. Längden af underkäken utgör obetyd- tigt mera än '/j af hufvudets d:o, och nosens d:o innehålles nära 4 ggr, och ögats längddiameter innehålles blott omkr. 4 ggr i den sist nämnda längden, samt är betydligt större än pannans bredd midt öfver ögonen. Tänderna äro jemförelsevis svagare än hos de äldre, och bröst- och bukfenorna något längre, så att de förras längd innehålles omkr. 6 V2 till GVs och de senares d:o omkr. 7 V4 ti^l 7 Vg ggr i totallängden. Färgen är blekare än hos de äldre, och ryggen är gråhvitaktig eller grå- gulaktig, stundom med svag grönaktig anstrykning, och kropps- sidorna äro silfverhvita, och sakna det långsgående blågröna, i violett skiftande band, som i lekdrägten merendels förefinnes mera eller mindre märkbart hos de äldre. — Alla dessa skiljaktigheter, hvarmed de mindre afvika från de större, utvisa tydligen, att de förre äro yngre eller mindre utbildade, ehuru de på vissa loka- ler aldrig ernå den storlek, som de äldre på många ställen er- hålla, och följaktligen då, liksom forellen inom grålaxens art, utgöra en mindre och outvecklad ras, som dock lika väl är fort- plantningsskicklig som de större. 636 Slägtet Osmerus. Under Maj (9:de— 31:ste) månad hafva vi i Mälaren tagit nyligen utkläckt yngel af nors af 4 — 8 milhs längd. Det kän- nes lätt från annat yngel af de vanlige insjöfiskarne genom sin mycket smale och långsträckte kroppsform i förening med sin stora genomsigtighet och finhet. Vid 7—8 mill:s längd har det kroppshöjden utgörande ungef. '/a rnill. och hufvudets bredd V2 mill. Det har största kroppshöjden på midten af kroppen, och afsmalnar derifrån både framåt och bakåt. Hufvudet är myc- ket kort, nästan knappformigt, med utstående svarta ögon, en- dast med svag silfverglans å iris. Kudimentära bröstfenor före- finnas både hos de af 4 och de af 8 milhs längd, ehuru störst hos de senare. Embryonalfenan långs buk- och ryggkanterne är helt låg och högst vid stjertspetsen. Det är nästan vatten- klart, men kan dock iakttagas genom de svarta ögonen. Skelettet. Det företer visserligen frändskaper med det samma inom föregående slägte, men det har dock flera anmärknings- värda afvikelser från det samma, afvikelser, som äro af den betydenhet, att de knappt medgifva tanken på något genetiskt samband dem emellan. Skelettets byggnad är i allmänhet sva- gare. Det fasta kraniet har en ungefär likadan broskartad qvarstod af primordialkraniet, som det samma inom nämnda slägte har, men basilarbenet har å hvardera sidan en arapullär an- svällning, som icke finnes hos det, och kraniet saknar basisphe- noid- och orbitosphenoidben. och skiljeväggen mellan båda ögon- hålorna är endast membranös. För öfrigt har det en vida mera långsträckt form, och dess största bredd, som är ungef. 1 '/j ggr större än dess höjd, innehålles något mera än 2:ne ggr i dess längd. Basilarbenet är af sidonackbenen utestängdt från nackhålet, och det har å undra sidan en stor långsgående grop, i hvilken den bakre delen af parasphenoidbenet är inklämd. Sidonackbenen hafva temligen svagt utbildade ledknappar, som sammanstöta med hvarandra i nackhålet, och deras nedre sido- delar betäcka upptill basilarbenets ampullära ansvällningar. Deras öfre delar mötas ofvan nackhålet, och mellan dem och öfra nackbenet är ett betydligt afstånd, som är utfyldt af brosk. Öfra nackbenet, som såsom vanligt åtskiljer båda ossa epotica från hvarandra, har i midten baktill ett mycket litet bakåt utstående utskott. De bakåt rigtade utskotten å o. epotica äro äfven helt små, och de samma å o. pterotica, som bilda kraniets bakre sidohörn, äro äfvenledes korta. Der dessa ben samman- Norsen. 637 stöta med sidonackbenen, äro de vid sin förening med dem å bakre sidan betäckta af de mycket små o. opisthotica, som med deras öfre smalare ände beröra o. epotica. O. opisthotica sakna bakåt utstående utskott. O. prooiica äro af vanlig beskaffen- het, men deras bakre del, som gränsar till basilarbenet, bidra- ger till bildandet af den derstädes varande ampullära ansväll- ningen. O. sphenotica sakna utskott, som baktill begränsa ögon- hålorna, och det å de samma varande utskottet ofvan ledgropen för det främre hörnet af hyomandibularbenets ledknapp är rigtadt bakåt och utåt. Alisphenoidbeuet är teraligen stort, och sträcker sig fram ungef. till ögonhålans midt. Parasphenoid- benet är rakt, med undantag af dess bakre, under basilarbenet liggande ände, som är något uppåt böjd. Denne ände äfvensom dess främre d:o är långs åt urgröpt, och den förre räcker nära kraniets bakre och den senare nära dess främre ände. Baktill är det under o. prootica något utbredt. Det saknar uppsti- gande basitemporale vingar. Plogbenet är särdeles egendomligt derigenom, att det är ytterst kort samt saknar helt och hållet den vanliga bakre förlängningen, och har formen af en i bakre kanten urbugtad och framtill konvex, tandbärande beuknöl å undra sidan af kraniets främre ände, ofvantill betäckt af eth- moidbrosket och öfra silbenet, samt bildande i förening med dessa det fasta kraniets främre spets '). Sidosilbenet är till stor del broskar tadt och ändå mindre utbildad t än hos föregående slägte. Dess förbenade del är rigtad framåt, utåt och nedåt och är ofvan betäckt af ett temligen stort supraorbitalben, som med sin främre spets sträcker sig till näshålan. Framom denne spets och vid yttre kanten af pannbenet samt ofvan näshålan är ett ytterst litet nasalben, af blott ett par milhs längd hos stora exemplar, samt å öfra sidan försedt med en långsgående half kanal (slemkanal). Öfra silbenet är tunnt, litet och kort och i bakre kanten urbugtadt, och det sträcker sig knappt ut till plogbenets kanter och icke längre tillbaka än detta. Hjess- benen äro jemförelsevis något större än hos föregående slägte, och betäcka öfra nackbenet å sidorna och äfven framtill, h var- est de beröra hvarandra, och således afskilja pannbenen från den beröring med nämnda ben (öfra nackbenet), som hos föreg. 1) Eödingens plogben visar i viss mån en tendens till denna bild- ning deruti, att dess bakre förlängning är mycket tunn och föga utbildad. 638 Slägtet Osmerus. slägte eger rum, men mellan dem och o. pterotica är en lika- dan grop som der. Pannbenen äro tunnare än der, med något mera utdragen nos- eller ethmoiddel, och deras största gemen- samma bred'd innehålles omkr. 2:ne ggr i deras längd, ehuru de icke sträcka sig fullt så långt tillbaka på kraniet som der. De sakna långsgående kölar, men äro dock långs åt gropiga i synnerhet närmare sidokanterne och å nosen. Hyomandibular- benet har äfven här upptill blott en ledknapp, men det är framtill, emot metapterygoid benet mera utbredt och der försedt med en stark list, som sträcker sig till fästet för detta senare benet, och tjenar till att förstärka detta fäste. En dylik list finnes icke hos föregående, och den står utan tvifvel här i sam- band med det egna förhållandet, att mesopterygoidbenet är be- väpnadt med tänder och derför behöfver ett starkare stöd af metapterygoidbenet, från hvars fäste vid hyomandibularbenet går en annan list till den bakre tandbärande änden af mesop- terygoidbenet. O. sympledicum är nedtill mycket smalt, och qvadratbenet har den vanlige formen, men är jemförelsevis tunnt. Gombenet är något svagare än hos våra båda första lax- arter och liknar i det närmaste rödingens, men dess maxillär- utskott är kortare än hos denne. Mesopterygoidbenet liknar i allmänhet laxarnes i formen, men det tilltager jemnt i höjd bakåt och är tjockare vid sin inre eller öfre kant, derför att denne är tandbärande, och från dess öfre bakre hörn utsänder det bakåt ett utskott, på hvilket tandraden vid dess inre kant är fortsatt. Det är för öfrigt starkt sammanvuxet eller nästan sammansmält med metapterygoidbenet. Pterygoidbenet är smalt och liknar i det närmaste det hos rödingen. Metapterygoidbe- net är deremot betydligt olikt det hos laxarne. Det har en ovalt-rhomboidisk form, med den longitudinella dimensionen större än den vertikala, och något bugtigt, med den yttre sidan konvex och den inre konkav. Mellankäksbenet är olikt det samma hos laxarne, och är smalt och baktill tillspetsadt. Dess främre ände är tunnare och af en elliptisk form, och dess höjd innehålles ungef. 5 ggr i benets längd. De på denne ände sit- tande tänderna äro något mindre än de andra på samma ben. (Jfverkäksbenet liknar mest det af rödingen, och den ett stycke bakom dess främre ände varande afsatsen (knölen) å det ställe, der det är fästadt vid sidokanten af plogbenet, är liksom å det svagt markerad och afrundad, men det har å midten af sin öfre Norsen. 839 kaut eu tunn och låg, skiflik utvidgning, som saknas hos det senare. Den framom afsatsen, eller den så kallade ledknölen varande änden af benet är blott till en liten del å yttre sidan täckt af mellankäksbenet, och är för det mesta synlig å fisken, och har derför åtminstone till större delen tagits med i räknin- gen vid benets mätning å den. O. jugaJe är framtill starkt afsmalnande och sträcker sig ungef. till öfverkäksbenets midt. Underkäkshalfvorna äro jemförelsevis något högre än de hos laxarne samt hvarken fram- eller baktill så starkt aftagande i höjd, och framtill starkare böjda både inåt och uppåt. Post- glenoidutskottet är lägre och benen i sin helhet tunnare. O. Vmguale är hoptryckt och å undra sidan långsåt urhålkadt. O. hasibranchiostegale är lancettformigt och framtill tillspetsadt, med undre kanten dubbel och utviken åt båda sidorna. Gäl- räfständerna äro längre och finare än hos laxarue, och äro ej beväpnade med sidotaggar såsom hos dem; men för öfrigt är tungbensapparaten ungefär af enahanda beskaffenhet med de- ras, med undantag deraf, att gälhinnans strålar äro färre och i allmänhet blott 7, af hvilka de främre äro smale. Gällocken likna hufvudsakligen laxarnes, med undantag deraf, att de äro tunnare och mera genomsigtiga. — Kotornas antal är omkr. (30, af hvilka 39 tillhöra bålen, enligt hvad vi iakttagit'). Lik- som hos laxarne, har ett betydligt antal af de främre (omkr. 17 — 18) rörligt fastade neuralbågar. Neural- och hpemaltaggarne hafva ringa höjd. Ingen af de bakersta kotorna är rigtad uppåt, ehuru den bakersta bär baktill en uppåt och bakåt rigtad uro- styl. Stjertfenan är derför föga heterocerk till sitt fäste, såle- des häntydande på eu högre utveckling än den af laxarne, ehuru norsen enligt den hittills vunna palseontologiska erfarenheten skulle vara en äldre och således tidigare utvecklingsform än de. På de 5 sista stjertkotorna äro hsmalbågarne rörligt fastade. — Posttemporalbenet har samme form som det hos laxarne, och är försedt med en temligen lång nedre gren, och de öfriga be- nen i skuldergördeln likna äfven deras hufvudsakligen, med undantag deraf, att nyckelbenet både upptill och nedtill är smalare än deras, men det har ungef. samma böjning. Bäcken- benen äro deremot olika deras, och äro kortare och bredare samt 1) KröYER uppgifver kotornas antal till 62, och deraf 40 bålkotor, så att nägon vexling förefinnes. 640 Slägtet Osmerus. tunnare, temligeu bredt lancettformiga, framåt småningom af- smalnande och med den främre änden trubbigt tillspetsad. Inom Sverige förekommer norsen från och med Skåne till och med Norrbotten, ehuru den i allmänhet i sin förekomst är sporadisk, och man kan icke säga, att den är en allmänt före- kommande fisk. Inom Skåne förekommer den enligt vår erfa- renhet endast i dess östre del, i Oppmanna- och Ifö-sjöar, till hvilka (åtminstone den senare) den sannolikt uppgår från Öster- sjön, och besynnerligt nog har hvarken Gosselman träffat den i Blekinge eller Tiselius i Kalmar län, och Nilsson har sig intet bekant om dess förekomst i någon af Smålands sjöar, med un- dantag af Vettern. Då den enligt BeneckeI) och Möbius & Heincke^) är talrik i södre Östersjön vid Preussens kuster, och derifrån vid lektiden, i Februari — April, uppgår i strömmar, som utfalla i hafvet, är det anmärkningsvärdt, att den i Skåne och Blekinge icke iakttagits såsom uppstigande i de strömmar, som derstädes utmynna i Östersjön, och ej heller, eller åtmin- stone ytterst sällan, blifvit iakttagen i Öresund 3), och A. Fed- DERSEN*) har blott uppgifvit Fure Sö för dess förekomst på See- land, ehuru den förekommer i fjärden vid Koskild och i sjöar på Jutland och i Schleswig och Holstein. Längre upp i Öster- sjön är den icke iakttagen af Lindström vid Gotland, troligen derför att der icke finnas vattendrag, som äro lämpliga för dess lek, men den, neraligen de större och äldre, har af C. U. Ekström ^) uppgifvits såsom förekommande i Södermanlands skär- gård i norre delen af Östersjön, och enligt A. J. Malmgren^) förekommer den i Finska och Bottniska Vikarna, i den senare ända upp till dess nordlige gräns. Under våren emot lektiden fångas den, såsom bekant, i mängd i Norrström i Stockholm, då den från hafvet uppgår i Mälaren för att leka. Enligt Gö- teborgs och Bohusläns Fauna är den allmän i Göta Elf, ehuru den der mest erhålles från medlet af Mars till början af April, 1) Fische, Fischerei etc. in Ost- und Vestpreussen, p. 157. 2) Die Fische der Ostsee, p. 129. 3) Nilsson (Skand. Fauna, 4 del. Fiskarna, p. 438) omnämner en förteckning öfver fiskar vid Eåa vid Öresund, uti hvilken norsen är upp- tagen säsom der förekommande, men sällsynt. 4) Naturhist. Tidskr. 3:dje Rsekke, 12:te Bd, pag. 78. 5) K. Vetensk. Akad:s Handl. 1834, p. 9. 6) Krit. Öfvers. af Finlands Fiskfauna, p. 65. Norsen. 641 då den utan tvifvel i och för leken uppstiger från bafvet, och den skall enligt den samma inom Bohuslän äfven förekomma i Asereds elf och i sjön Bul låren. Inom Vestergötlaud torde den, så vidt kändt är, endast förekomma i Götaelf och i Ve- nern, men i Nerike förefinnes den, enligt C. R. Sundström') i Yettern. Hjelmareu, Skagen, Toften och Möckeln. För öfrigt förekommer den der och hvar i insjöar i mellersta och norra Sverige, och någon gång äfven i floder, som der utfalla i haf- vet. Tengw^) uppgifver den såsom allmän i Vermland och Dalsland, utan att anföra särskilda lokaler, och Lloyd^) upp- gifver såsom lokal för den inne i Vermland endast sjön Radan. Inom Upland lär den endast förekomma i Mälaren, hvarest både större och mindre endast fångas under lektiden» men då i mängd, och dit de större utan tvifvel uppgå från hafvet. Linné uppgifver den såsom förekommande i Dalarue, och i Skand. Fauna an föres sjön Siljan derstädes såsom lokal för den. P. Olsson^) har icke iakttagit den i Jemtlaud, men i Skand. Fauna anföres, att den förefinnes i Vesterbotten, och Hj. Widegeen^) uppgifver den såsom förekommande i Luleå Elfs nedra lopp, dit den utan tvifvel uppgår från hafvet. De större erhållas i allmänhet endast i större vatten, och den i hafvet förekommande norsen är i allmänhet större. Hos oss ernår den dock sin störste storlek i Venern. — Inom Norge förekommer den enligt Collett (anf. st.) i fiere större insjöar och vattendrag söder om Dovrefjell, såsom sjöarne Mjösen, Ty- rifjord, Randsfjord och Nordsjö i Telemarken, hvilken senare är den vestligaste lokalen för den i detta land, hvarest den saknas i vestre och norre delarne af landet. I hafvet har den i Norge endast sparsamt erhållits i den inre delen af Christia- niafjorden. — I Finland förekommer den enligt A. J. Malm- gren (anf. st.) i alla större sjöar, från södra Finland till norre delarne af Uleåborgs län (66^ n. br.), och är der allmän i hela 1; Bidrag till kännedomen af Örebro Läns Vertebratfauna (Akad. afh.), p. 30 2) Öfversigt af Vermlands och Dals Ryggrads-Djur, p. 108. 3) Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien, p. 57. 4) Bidrag till kännedomen om Jemtlands fauna; Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1876, N:o 3. 5) Om Fisk-faunan och Fiskerierna i Norrbottens Län; Kongl. Landt- bruksakademiens Handl. 1861 (aftr.) p. 9. LiUjeborg : Fiskarne. U. 41 642 Slägtet Osraerus. Kaj ana län. Söder ut förekommer norsen i norra Tyskland, i Holland, England och Frankrike, så väl vid norra som vestra kusterna af sist nämnda land, ehuru sällsynt vid de senare^ och man har någon gång t. o. m. uppgifvit, att den skulle fin- nas i Medelhafvet, men Moeeäu (anf. st.) anser denna uppgift osäker^). Den håller sig i allmänhet i större och mindre stim, och vistas merendels på djupet dels i hafvet och dels i sjöar, utom vid lektiden, då den närmar sig stränderna och söker grundare vatten samt uppstiger i strömmar. Den, liksom merendels äf- veu laxarne, är egentligen en migratorisk fisk, som på viss tid vandrar från hafvet eller insjöar upp i strömmar, som i dem utfalla, men de mindre synas vara föga migratoriske och stun- dom t. 0. m. stationäre, samt företaga endast emot lektiden en vandring från djupet upp till grunden i och för äggläggningen. Till Mälaren uppgår norsen från hafvet emot lektiden, och fån- gas då, enligt hvad redan ofvan är yttradt, i betydlig mängd i Stockholm i och strax nedom Norrström. I Mälarens nord- ligaste fjärd, Ekolen, fångas den å grunda ställen i den nord- ligaste änden af denne fjärd i myckenhet, då den der upp- går för att leka, och en del af den fortsätter då vandrin- gen upp i Fyrisån och gifver anledning till fångst af den vid Upsala nedom den så kallade Islandsbron. Till Ifö- och Opp- manna sjöar uppstiger den utan tvifvel från hafvet, som står i direkt förbindelse med den förre af desse sjöar, och genom den har en indirekt sådan med den senare. Enligt Benecee-) före- finnes den i utomordentlig mängd i Kurische Haff och en del större insjöar i Preussen, och uppgår vid isens bortgång i flod- mynningarne för att leka. Hos oss uppgår den till en del vid lektiden ur större insjöar, i synnerhet Venern, i de större ström- mar, som i dem utfalla, och Nokbäck (anf. st.) uppgifver, att de störste (den så kallade uorskungen) uppgå i de stridaste och djupaste vattendragen för att leka, och de något mindre (af omkr. 120 — 210 mill:s totallängd) uppgå i mindre strömmar 1) Uti de östra kusttrakterna af Nordamerika förekommer en norsart (Osmerus mordax [Mitchill]), som i^aunolikt blott är en varietet af samma art som vår. Enligt Jordan & Gilbert bar den mindre fjäll (68 i en långsgående rad längs kroppssidans midt) ocb starkare tänder än vår. 2) Fische, Fiscberei etc. pag. 156. Norseii. 643 för samma ändamål, då deremot de minste (af omkr. 45 — 90 mill:s d:o) i sjöarne endast uppgå på grund eller till närheten af flacka stränder och mindre åmynningar i och för nämnda ändamål. Vid Holland, England och Frankrike uppstiger den ur hafvet i strömmar och floder och lägger sina ägg i dessa, men enligt Moreau går den i Frankrike i allmänhet ej högre upp i dem än det bräckta vattnet sträcker sig, och i England vistas den (antagligen den större) vanligen från Augusti till Maj i färskt vatten eller i floder, och under den öfriga tiden af året i hafvet. Vi se således, att den i afseende på sina migra- tioner företer en betydlig likhet med laxarterna, ehuru den i allmänhet icke utsträcker sina vandringar i strömmarne så långt upp, som dessa, och att den, liksom de, under sin tidigare lifs- period är stationär. Hos oss föreligga icke så många och säkra iakttagelser öfver dess vandringar från hafvet upp i strömmarne, som i de sydligare länderna, och derför framställes den i Skan- dinavisk Fauna såsom icke migratorisk härstädes, men då upp- märksamheten härpå blifvit rigtad, skall det utan tvifvel visa sig, att den äfven här har samma migratoriska instinkt, som utom lands, och att den på ett och annat ställe så väl vid vår vestra som vid vår östra hafskust från hafvet uppgår i ström- mar, som utmynna i det samma. Från laxarterna afviker nor- sen deri, att den, med undantag af lektiden, lär vara en trög och maklig fisk, som stadigt håller sig på djupet, och derför åtmin- stone hos oss mera sällan fångas, utom vid nämnda tid. En- ligt Skand. Fauna fångas den dock i Venern utanför Åmål un- der hösten och vintern, och A. J. Malmgren uppgifver, att den på flera ställen vid Finlands vestra hafskust fångas med vinter- not. Den är icke seglifvad* och dör snart, sedan den upptagits ur vattnet, hvartill dess stora och öppna gälöppningar väsendt- ligen bidraga. — I öfverensstämmelse med dess gaps storlek och starka tandbeväpning är den en särdeles glupsk roffisk, som i synnerhet slukar småfisk och fiskyngel af åtskilliga olika slag och stundom äfven af dess egen art, men dessutom fisk- rom, blötdjur, kräftdjur, insekter och maskar. — Dess lek in- träffar alltid under våren och i allmänhet något tidigare i de sydligare trakterna än i de norra. I trakten af Göteborg lär den leka omkr. slutet af Mars till mediet af April, i trakten af Örebro från den 25 Mars till 24 April och i Vettern i slu- tet af April (Skand. Fauna). Enligt Norbäck leker den (.sanno- (t44 Slägtet Osmerus. likt i Vermland) från slutet af Mars till Maj. och de yngre eller mindre leka tidigare än de äldre och större, och leken varar 1 och högst 2 veckor, och stundom endast några dagar. I trakten af Upsala inträffar leken i allmänhet från medlet af April till början af Maj, ehuru den är något beroende af tem- peraturskiftningarne, och vid tidigare inträffande vår kommer den tidigare än vid senare sådan, så att i senare fallet den icke inträffar förr än i slutet af April och vid det förra den börjar före medlet af denna månad; och vi haf va iakttagit, att de äldre äfven här, åtminstone till stor del, leka senare än de yngre, som redan äro fortplantningsskicklige vid en total- längd af 45 till 60 mill. Vid leken samlar den sig i stora stim, och väljer till lekplatser grunda ställen, med grus- eller sandbotten eller ock stenig sådan. Norbäck har beräknat, att antalet af äggen hos en medelstor hona af l&O — 210 mill:s längd är omkr. 50,000. Dessa äro såsom mogna klibbiga, eller fast- klibbande, och af en ljust gulaktig färg och klara och af Vio till 7io oailhs diameter, och läggas i färskt eller bräckt vatten^). Det nykläckta ynglet har någon likhet med det af sillen, men är, såsom redan ofvan är anfördt, ännu mera långsträckt, och träffas redan omkr. .3 veckor eller en månad efter det äggen blifvit lagda i ytan af de vatten, der leken egt rum. Här sy- nes det sedan stanna qvar tills efter den tid, då det samma vunnit könsmognad, och hit torde sannolikt samme fiskar sedermera efter utvandringen återgå för att leka, liksom förhållandet är med laxarterna. Vid god tillgång på föda växer ynglet fort, och då norsen trifves väl och förökar sig starkt, instängd i dammar, samt är den bäste foderfisk för större och värdefullare färsk- vattensfiskar, är den väl förtjent åf att fredas och odlas samt utsläppas i sådana större vatten, der den förut icke finnes. 1 afseende härpå hänvisa vi till den goda framställning af detta ämne, som blifvit lemnad af O. G. Norbäck (anf. st. pag. 398 — 399) 2). Hos oss anses den i allmänhet, på grund af dess obe- hagliga lukt, såsom födoämne vara af föga värde, och den för- 1) I afseende på äggens beskaifenhet hänvisa vi till J. T. CUNNING- HAM: On tlie Mode of Attachmeiit of the Ovum of Osmerus eperlanus; Proceed. of the Zool. Society of Lond. 1886, pag. 292. 2) Se äfven: Arthuk Feddersen; Smaelten (Osmerus Eperlanus); Tidskr. for Fiskeri. 4:de Aarg. 1870, pag. 100. Slägtet Mallotus. 645 täres här uästan endast af obemedladt folk samt köpes kappvis, men i Eyssland och England är den deremot i detta afseende högt värderad. Uti "Finlands Fiskar" uppgifves, att den i S:t Pe- tersburg under fastan stundom betalas med 15 kopek stycket. Hos oss har den, såsom redan är antydt, hufvudsakligen blott värde såsom foderfisk och såsom agn vid fångst af andre fiskar, i hvilket senare afseende den äfven såsom död med fördel kan användas. Den fångas i synnerhet med fina notar, men äfven med sänkhåfvar. A7im. Den i Hvita Hafvet förekommande norsen betraktas af F. A. Smitt (anf. st.) såsom en skiljaktig form, hvilken upptages under benäm- ningen Osmerus spirinchus (Pallas). Den utmärker sig från vår nors fö- reträdesvis derigenom, att analfenans höjd innehålles omkr. 12 ggr i af- ståndet mellan framkanten af öfverkäksbenets ledknöl och spetsarne af de mellerste strälarne i stjertfenan; och derigenorn, att afständet mellan nämnda framkant och ryggfeuan är märkbart mindre än hälften af det först nämnda d:o'). Enligt PALLAS (Zoogr.) lär denne nors äfven förekomma i floden Ob. III. Slägtet Mallotus, G. Cuvier. 1829. (Eegne Animal, 2:e ed. Torne II, pag. 305. — 1829). Kroppsformen lihiamle den hos föregående slägte, men kroppen är täcJct af mijcliet små fjäU. Hos den fidlvuxne hanen är o de fjäll, som sitta strax of van sidolinien och på sidorna af buken större samt tillspetsade och något idstående, och bd- dande på båda ställen å h varder a sidan ett långsgående lud- digt band. Sidolinien är nästan fullständig . Munnen är me- delmåttig, med något framskjutande underkäke., och beväpnad med endast små spjetsiga tänder, sittande i enkel rad på mel- lånkäks- ocJi öfverkäksbenen, på underkäken, plogbenet, gom- benen och mesopterggoidbencn, och bUdande ett eUipti.^ikt fält på tungan. Gälräf ständerna likna dem hos för eg. slägte. Gäl- hinnans strålar 8 — 10. Fenorna medelmåttigt stora, och anal- 1) Smitt uppgifver, att afständet mellan framkanten af öfverkäksbe- nets ledknöl och ryggfenan hos vår nors i slomstadiet utgör 49.2 procent af afständet mellan nämnde framkant och spetsarne af de mellerste strå- lame i stjertfenan, och i storslomstadiet 50.1 d:o af det senare afständet-, och att hos Hvita Hafvets nors i slomstadiet det förra afståndet utgör 47.4 procent och i storslomstadiet 47.9 d:o af det senare d:o. 646 Slägftet Mallotus. fenan längre än ryggfenan, samt bukfenorna fastade under början af ryggfenan och utan bihang, och bröstfenorna vid basen breda. Hanens nedra fenor betydligt större än honans. Appendices pyloricce få och korta. Färgen utan Jiäckar och i det närmaste liknande den hos föregående slägte. Till detta slägte hör blott en art, som enligt Smitt (anf. st.) har 2:ne former, af hvilka den ene tillhör Grönland och N. Amei"ika och den andre de öfriga arctiska hafven. 1. Mallotus villosus (0. F. Mullek). Loddan. Hufvudets längd utgör i allmänhet onikr. Ys of af ståndet mellan bröst- och bukfenornas fästen. Ögats längddiameter innehålles omk. 4 1/4 till nära 4 '/a ggr i hufvudets längd ^). Kf. 13—15; af. 20—24; brf. 17—21; bf. 8; stjf. 9 + 19+8. Clupea villosa, O. F. Muller: Zoologin Danicae Prodromus, pag. 50, N:o 425. — 1776. Sahno arctims, O. Fabricius: Fauna Groenlandica, pag. 177. — 1780. (Den Grönländske formen). Clupea villosa, Gmelin : Caroli a Linné Systema Naturae, Tomus I, Pais Ill-.tia, pag. 1409. — 1788. Sahno groenlandicus, BlocH: Naturgesch. der ausländ. Fisclie, 8:er Theil, pag. 99, Taf. 181. fig. 1. (Hane). ,, villosm, J. Eathke: Zoologia Danica, vol. IV:tura, pag. 45, tab. 160. — 1806. (Hane). Osmerus ,. Fabeb: Naturgesch. der Fische Islands, pag. 174. — ' 1829. Sahno socialis, Pallas : Zoographia Rosso-Asiatica, vol. Ill, pag. 389. — 1831. Osrnenis arcticus, S. NiLSSON: Prodromus Ichthyol. Scandinav. pag. 11. — 1832. Mallotus villosus, Gaimard: Voyage en Islande et au Groenland, Atlas, Zoologie, Poissons, pl. 18, fig. 1.— 1840-1844. (Hane). „ arcticus, H. KröyeR: Gaimard: Voyages en Scandinavie, en Lap- ponie etc. Zoologie, Atlas, Poissons, pl. 16, fig. 1. — 1845. (Hona). 1) Dessa karakterer tillkomma vår lödda, och synas enligt de af Smitt anförda jämförelserna vara de förnämsta, hvarigenom den skiljer sig från den Grönländske formen. Loddau. 647 Mallotus arcticus, H. Kröyer: Danmarks Fiske, 3:dje Bd. pag. 23. — 1846. Osmerus microdon, Valenciennes: Histoire naturelie des Poissons par Cu- vier & Valenciennes. T. XXI, pag, 385, pl. 621. — 1848. (Yngre hona). Mallotus villoms, Idem: ibm, pag. 392, pl. 622 & 623. (Hane och hona). Osmerus arcticus, S. Nilsson: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag- 441. — 1855. Mallotus villosm, A. J. Malmgren: Kritisk Öfversigt af Finlands Fisk- fauna, pag. 66. — 1863. „ - A. GtfNTHER: Catalogue of the Fishes iij the British Museum, vol. VI, pag 170. - 1866. „ ,. R. COLLETT: Norges Fiske, pag. 163. — 1875. ^ „ Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875 -78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1 pag. 86. — 1879. .„ „ Jordan & Gilbert: Synopsis of the Fishes of North America, pag. 291. — 1882. (Den Grönländske formen). „ ,, J. Sparre Schneider: Nogle Zoologiske iakttagelser fra Vardö i Öst-Finmarken ; Tromsö Museums Aarsberetning för 1882, pag. 23. - 1883. „ „ R. Collett: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt Magazin for Naturvidenskaberne, 29:de Bd. pag. 106. (Särsk. aftr.). — 1884. „ „ F. A. Smitt: Kritisk Förteckning öfver de i Riksmuseum befintliga Salmonider; K. Sv. Veteusk. Akad:s Handl. Bd. 21. N:o 8, (Särsk. aftr.), pag. 191. - 1886. Då denne fisk icke blifvit anträffad vid Sverige, har den icke erhål- lit någon Svensk lokal benämning. I Skandinavisk Fauna har den på grund af dess Norska benämning erhållit det Svenska namnet Lödda. Dess van- liga Norska namn är Lödde, och i Skand. Fauna uppgifves, att man i. Nordlanden har 3:ne olika benämningar: Faxlodde (hvilken benämning en- ligt Collett tilldelas hanen), Sildlodde, Rognlodde (hvilka båda benäm- ningar enligt G. O. Särs') tilldelas honan) och Fisklodde, såsom anty- dande olika förmenta slag, och hafvande sin grund i köns- och äldersskil- nader. Sparre Schneider (anf. st.) uppgifver, att man i Norska Finmar- ken jemte benämningen lödde gifver den namnen Vaslodde, Havlodde, Fjordlodde, Blanklodde, Fakslodde o. s. v. Beskr. Den är en mindre fisk, och blir icke så stor som de äldre af norsen. Hanen blir större än honan, och de störste hanar, som vi iakttagit, hafva haft en totallängd till spetsen af den undre stjertfenfliken af något öfver 7 tum, dec.m. eller 1) Indberetning til Departementet for det Indre om de af ham i Vaaren 1879 austillede praktisk videnskabelige Undersögelser över Lodde- fiöket ved Finmarken, pag. 12. 648 Slägtet Mallotus. omkr. 220 mill. Den äldre honans längd stiger enligt våra iakttagelser till 5V2 till 6 tum, eller till 165 till 180 mill. — Kroppsformen liknar i allmänhet den hos norsen, men är väl så smärt som hos de äldre af denne, och den största kropps- höjden innehålles hos hanen omkr. 7, hos den icke romstinna honan mellan 8 och 9, och hos den romstinna d:o mellan 6 och 7 ggr i totallängden, och störste tjockleken utgör omkr. ^/^ eller något mera af kroppshöjden. Hos den äldre hanen är kroppen således betydligt tjockare än hos den icke romstinna honan, och den förre har i synnerhet ryggen tjockare än den hos henne, men äfven buken synes vara tjockare hos honom, på grund af de långs sidorna af den varande luddiga banden af utstående fjäll. Hos de unge är kroppen mycket smärtare, och vid en totallängd af omkr, 60 mill. innehålles kroppshöjden omkr. 12 ggr i nämnda längd, enligt Collett. Med undantag af den romstinna honan, innehålles stjertens höjd stiax framom stjertfenan i allmänhet ej fullt 3 ggr i största kroppshöjden. Afståndet mellan nosspetsen och anus utgör hos hanen omkr.* ^4 och hos honan omkr. % af totallängden, och det samma mellan den förre och ryggfenan är hos hanen något mindre än och hos honan nära lika med V2 af nämnda längd. Hos den fullvuxne hanen är kroppens höjd vid slutet af den främste Vs af analfenan endast föga mindre än största kroppshöjden^ på grund af den starka förlängningen af större delen af de in- terspinalben, på hvilka denna fena är fästad, då deremot hos honan kroppen bakom anus jemnt aftager i höjd bakåt, och följaktligen der är smärtare än hos hanen. — Hufviidet är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles omkr. eller nå- got öfver 5 ggr i totallängden. Det är framåt temligen tunnt, så att nosens bredd öfver knölarne ^) innehålles omkr. 2:ne ggr i den sammes längd. Munnen är medelmåttig, och munvin- keln är framom ögat och den bakre änden af öfverkäksbenet är under dess midt. Underkäken räcker, i synnerhet hos honan, något framom den öfre d:o, och dess längd innehålles nära 2:ne ggr i hufvudets d:o. Nosens längd innehålles omkr. 3-/5 till 372. och öfverkäksbenets d:o omkr. 22/5 till 272 ggi' i den, 1) De å sidorna bakom nosspetsen varande knölarne, eller de sä kal- lade nosknölarne, äro egentligen bildade af gombenens broskartade maxil- lärutskott och icke af öfverkäksbenen. Loddan. 649 senare. Ögonen äro tämligen stora, och hvartderas längddia- meter innehålles 474 till nära 4'/2 ggi" i hufvudets längd, och är nära dnbbelt större än pannans bredd midt öfver dem. Näs- borrarne sitta nära intill hvarandra och ungef. midt emellan nosspetsen och ögat, och den främre är oval och den bakre njurformig. Gälöppningarna äro stora och sträcka sig fram under främre delarne af ögonen. Locket och imderlocket hafva bakre kanten konvex och suturen dem emellan rät, men sned, och båda hafva å yttre sidan koncentriska linier, och förlocket är nästan rätvinkligt böjdt. Gälhinnorna likna dem hos föreg, slägte, och hvarderas strålar äro vanligen 8 till 9, ehuru nå- gon gång 10. — Tänderna, som alla äro små och spetsiga och talrika, sitta i enkel rad på mellankäks- och öfverkäksbeneu, på underkäken, plogbenet, gombenen och mesopterygoidbenen, och bilda ett elliptiskt fält på tungan. — Gälräf ständerna äro långa, fina och talrika, liksom hos norsen, och på l:ste gäl bå- gen hafva vi räknat 33, och deraf 24 på nedre afdelningeu. Både de öfra och de uedra svalgbenen äro beväpnade med ytterst små, spetsiga tänder, men på de nedra d:o sitta endast helt få sådana i en enkel rad nära deras främre ände. — Bygyfenan, som börjar på ett afstånd från nosspetsen, som är nägot min- dre än V2 ^f totallängden, och som är tem ligen låg, så att dess • höjd och längd äro nästan lika, har den öfre kanten kon- vex samt 13 till 15 (vanligen 14) strålar, af hvilka vanligen de ■2:ne främre icke äro grenige. — Fettfenan är tunn och låg och med längden mera än dubbelt större än höjden, och den är belägen väl så långt fram som slutet af aualfenan. — Anal- fenan är mera utbildad hos hanen än hos honan, och dess längd, som i allmänhet är mera än dubbelt större än dess höjd och mycket större än ryggfenans d:o, är hos honom föga kotare än hufvudet. Dess fäste eller bas är å större delen af dess längd^ framifrån räknad, hos honom nedåt bågböjd eller konvex, såsom redan är anfördt, på grund af interspinalbeuens starkare utveck- ling. Den har undre kanten, i synnerhet framtill, konvex samt 20 till 24 (vanligen 22 till 24) strålar, af hvilka vanligen de 4 till 5 förste icke äro grenige. Hanens strålar äro särdeles brede och vid spetsen jemnt afskurne, och olike dem så väl hos honan som hos norsen. — Bröstfenorna äro hos hanen mera än dubbelt större än de samma hos honan, och deras längd är hos honom större än afståndet mellan deras bakåt lagde spetsar 650 Slägtet Mallotus. och bukfenornas fästen, samt utgör nära Vö af hufvudets d:o. Hos honan utgör deras längd blott något mera än 1/2 af huf- vudets d:o. Hos honom hafva de en rundadt rhomboidisk och hos henne en bredt oval form och deras fäste är hos båda bredt och snedt. Deras strålar äro 17 till 21 (vanligen hos hanen 19 till 20 och hos honan 17 till 19). — Bnkfenorna, som äro fastade under ryggfenans början och nära intill hvarandra, äro hos båda könen af ungef. samma längd som bröstfenorna, och räcka hos hanen till anus, men hos honan på långt när icke dit. De äro hos hanen af en bredt och snedt oval och hos ho- nan af en oval form, och hafva 8 strålar jemte en liten rudi- mentär stråle vid yttre sidan af den ytterste strålens bas. — Stjertfenan är af medelmåttig storlek samt djupt inskuren och med den nedre fliken vanligen något litet längre än den öfre. Längden af dess längste strålar, som i allmänhet äro väl dub- delt längre än dess mellerste d:o, utgör omkr. eller något mera än V3 af hufvudets d:o. Den har 19 fullständige strålar, af hvilka den ytterste å hvardera sidan icke är grenig, och ofvan omkr. 9 och nedan omkr. 8 stödjestrålar. — Fjällen äro i all- mänhet mycket små och tunna cycloidfjäll, sittande i sneda ra- der, som i synnerhet under sidolinieu äro reguliera, och de på kroppssidorna under nämnda linie äro temligen lätt afifallande. Några rader af dem, som sitta närmast ofvan sidoliuien samt på hvardera sidan af buken och der bakom (mellan buk- och analfenorna) äro hos hanen större än de andra, samt förlängda och nästan lineära och mer eller mindre tillspetsade, samt bilda derstädes långsgående luddiga band, som gifvit anledning till namnet Lödda och äfven till artnamnet villosus. Det ofvan sidolinien varande bandet slutar med denna linie något framom stjertfenan. De fjäll, som sitta på sjelfva buksidan äfveusom långs hvardera sidan af analfenans bas, äro äfven större än de vanliga på ryggen och kroppssidorna, men i allmänhet icke eller föga förlängda och tillspetsade. 1 allmänhet äro fjällen endast försedda med koncentriska streck, och de på ryggen äro mindre än de på kroppssidorna under sidolinien, och de senare äro, lik- som hos uorsen, icke täckta af någon silfverglänsaude ytterhud, utan kroppssidornas silfverglänsaude färg härrör deraf, att hu- den under de ytterst tunna fjällen är täckt af en sådan. De förra äro af en rundad, dock vid den frie änden trubbspetsig form, och de senare äro rundade eller rundadt ovala. Hos ett Loddan. 651 exemplar af något öfver 7 decimaltums längd hade midt under ryggfenan de å ryggen den största diametern utgörande ungef. 1 mill. och de å kroppssidan den samma af ungef. 1 Vs d:o. På samma ställe voro de längsta fjällen i bandet ofvan sidoli- nien af en egendomlig form : mycket smala och långsträckta, nästan jemnbreda, med den frie änden något böjd och tillspet- sad, och med den instuckne d:o något utbredd och med endast denne försedd med koncentriska streck. . Deras längd var 5 V» mill. och deras bredd å midten blott Ys ^-O- ^^^ ^om sutto emot ytterkanterne af detta band, voro icke så starkt förlängda. De å bandet på sidan af buken voro strax framom basen af bukfenan, hvarest de voro längst, af en något så när liknande men dock icke så starkt utdragen form, och deras längd var 372 och deras bredd å midten 72 ^^^^- Framåt mot basen af bröstfenan aftogo de så småningom i längd och blefvo allt trub- bigare och trubbigare. Enligt F. A. Sjiitt har den 200 — 210 tväri-ader af fjäll. — SidoUnien, som jemförelsevis är tydligast hos honan och som går närmare rygg- än bukkanten, är rät och nästan fullständig, och saknas endast på ett litet stycke framom stjertfenan och bakom analfenan. — Färgen. Liksom norsen är äfven loddan till en del genomsigtig. Färgen är nå- got vexlande efter kön och förmodligen efter ålder, lekdrägt m. m. Hos den äldre hanen i lekdrägt är färgen i allmänhet mörkast: på ryggen mörkt och stundom t. 0. m. svartaktigt grön; på pannan, nosen, underkäken och stundom gällocken och gälhinnorna sotigt svartaktig, och stundom blott på kanten af locket och underlocket svartaktig; på hjessan ljusare, olivgrön- aktig; långs det luddiga bandet ofvan sidolinien gulgrönaktig och långs det samma å sidorna af buken hvitgulaktig ; på kropps- sidorna mellan båda dessa band glänsande silfvergrå, med tät mörk punktering; på buksidan gråhvit. stundom med violett anstrykning, enligt Fabricius ; på rygg- och stjertfenorna ungef. samme färg som på ryggen, ehuru ljusare emot spetsen af den senare; på de nedra fenorna grågulaktig, med mörkare, gråak- tig skuggning å midten. Iris silfverhvit, framtill och upptill skuggad af svartbrunt. Hos honan i denna drägt är färgen be- tydligt ljusare, ehuru äfven hon har pannan, nosen och under- käken framtill med någon sotigt svart anstrykning. Kyggen är äfven hos henne mörkt grönaktig, men kroppssidorna och gällocken äro mera rent silfverhvita, de förra vid sidolinien 652 Slägtet Mallotus. med någon blåaktig glans. Buksidan och de uedra fenorna gul- hvita, de senare endast med obetydlig gråaktig skuggning, fö- reträdesvis å bröstfenorna. Utom lektiden är färgen för oss okänd, men efter analogien med norsen antaga vi, att den då är blekare, mindre skiftande och mindre mörkt pigmenterad. Peritonseum är svart. Ungarne äro enligt Collett och G. O. Särs ofärgade och vattenklare, med blott någre pigmentfläckar vid basen af stjertfeng^u och de andra vertikala fenorna. Vi hafva redan of van antyd t de betydliga könsskilnaderna, men anse oss dock här böra återkalla i minnet, att hanen är betydligt större än honan (vid förmodligen samma ålder och tagna tillsamman 15 — 30 mill. längre än hon), och med i syn- nerhet tjockare rygg; att hans nedra fenor äro betydligt större än de hos honan, och i synnerhet bröst- och analfenorna förete en mycket afvikande form; och att han ofvan hvardera sidoli- nien samt å hvardera sidan af buksidan har ett långsgående luddigt band af förlängda, tillspetsade och utstående fjäll, som saknas hos honan'), och att han i lekdrägten har en mörkare färgteckning än hon; och dertill få vi slutligen lägga, att han, åtminstone stundom, i lekdrägten har fjällen å ryggen^ vid de frie spetsarne försedda med en tjockare beläggning och mer eller mindre utstående, så att ryggen då hos honom synes ruggig och icke slät, såsom hos honan. Skelettet. Detta liknar i det närmaste det samma hos norsen, men förbeningen är i allmänhet något mindre utveck- lad än hos den, och detta är i synnerhet förhållandet med det fasta kraniet, som liksom hufvudet i allmänhet proportionsvis är mindre samt smalare och spensligare än norsens, med jem- förelsevis större broskartade qvarlemningar af primordialkraniet och med i allmänhet tunnare och mindre förkalkade ben, samt betydligt smalare nos, som till större delen utgöres af det vid spetsen något utvidgade ethmoidbrosket. Basilarbenet är vis- serligen äfven här å hvardera sidan något ansväldt, men denna ansvällning är mindre och kan knappast kallas ampuUär. Dess å undra sidan långsgående grop är undertill betäckt af paras- phenoidbenet, men detta ben är här icke inklämdt i närande 1) Fabricius anför, att det stundom, ehuru ytterst sällan, händer, att hanar sakna dessa band, och då blott skilja sig från honorna genom sin större storlek och genom testes. Loddan. 653 grop, såsom hos uorsen. De broskartade partierna, dels i kra- niets bakre vägg mellan sidonackbenen ocb öfra nackbenet, och dels i dess sidoväggar mellan hjessbenen och o. pteroiica, äro större än hos norsen, och det öfra nackbenet är olikt dennes derigenom, att det icke har något bakåt utstående utskott, utan detta är blott antydt genom en helt obetydlig knöl, från hvilken utgår nedåt i rigtuing emot nackhålet en låg vertikal köl. De bakre sidohörneu å o. pterotica äro icke så långt ut- stående bakåt som de mest utstående konvexiteterna eller knö- larne å o. epotica & opisthotica, och de å de först nämnda be- nen varande utskotten äro helt små. De senare benen sakna utskott. O. opisthotica likna dem hos norsen, men sträcka sig å den nedtill å sidorna varande kranialväggen mellan o. ptero- tica & exoccipitalia längre fram än hos den. Basisphenoidben saknas äfven här. Parasphenoidbenet är, i synnerhet framtill, smalare än det hos norsen, och dess främre till plogbenet stö- tande ände är icke fullständigt förbenad. Till följd deraf att tänderna äro smärre är plogbenet ännu mindre utveckladt än hos norsen, och är nästan rudimentärt samt bildar blott en något böjd tvärgående list eller smal skifva å undra sidan af främste änden af det här något utbredda ethmoidbrosket, och bärande en böjd rad af -i till 5 tänder, som äro väl så stora, som de på käkarne, och ungefär lika med dem å gombenen. Upptill är ethmoidbrosket här betäckt af ett litet öfra silben, som bildar en transversel smal skifva af samme storlek, som plog- benet. Sidosilbeuen äro små och till större delen broskartade. Pannbenens främre, till nosen hörande delar äro helt smale, och det under dem varande ethmoidbrosket sträcker sig något utom deras sidokanter, men de räcka fram till det nosspetsen betäckande öfra silbenet. De å sidorna af hjessan å det fasta kraniet varande groparne äro större än de samme hos norsen. Suspensorialapparatens ben likna dem hos norsen i det närmaste och afvika nästan endast deruti, att hyomandibularbenets öfre ände har 2:ne temligen distinkte ledknappar, emedan den dem sammanbindande benskifvan är helt tunn och icke bildar någon tydlig fortsatt ledyta. Pterygopalatinapparatens ben afvika nå- got. Gombenet är mycket smalare än hos norsen, och dess främre ände, som är något utbredd, bär 2:ne broskknölar, af h vilka den yttre är större och motsvarar maxillärutskottet, samt såsom redan ofvan är yttradt, bildar den å sidan af nosen fram- 654 Slägtet Mallotus. till varande nosknöleu. A undra sidan framtill bär detta ben en rad af omkr. 7 tänder. Äfvenledes afviker denna apparat från norsens deri, att den rad af fina tänder, som har sitt läge å mesopterygoidbenet, sitter ett godt stycke innanför detta bens inre kant, samt deri att metapterygoidbenets öfre, intill me- sopterygoidbenet stötande del är starkare inåt böjd, så att den nästan bildar en rät vinkel med den undre delen af det samma. Mellankäks- och öfverkäksbenen likna i det närmaste dem hos norsen, och afvika nästan endast deri, att de i förhållande till sin längd äro något högre, så att höjden af de senare, med in- beräkning af jugalbenet, icke innehålles fullt 5 ggr i deras längd, då denna höjd deremot hos norsen innehålles omkr. 6—7 ggr i den senare. På mellankäksbenet ha vi räknat 20—24 tänder och på öfverkäksbenet ungef. det dubbla antalet. Under- käkens byggnad är deremot betydligt afvikande från den hos norsen samt svagare än dennes, ehuru den är jemförelsevis högre. Underkäksgrenarne äro lösare förenade framtill och äro tunnare. Den uppstående, af både artikular- och dentalbenen bildade de- len af hvardera underkäksgrenen är mycket tunn och genom- sigtig samt har bågböjd öfre kant, och underkäksgrenens största höjd, som innehålles omkr. 3 '/j ggr i dess längd, är belägen ungef. vid dess midt. Den tandbärande kanten af underkäks- grenen, som icke upptager V2 '^^ '^^^^ längd, är jemnt stupande, hvadan denne gren framtill synes snedt afhuggen. Tändernas antal på hvardera grenen är omkr. 34 — 36, och alla äro små, men de bakre 16 — 17 äro något större än de andra. Ossa nasalia äro ytterst små och likna dem hos norsen. Ofvan ögon- hålsranden är ett stort supraorbitalben fästadt vid pannbenet. Det främsta infraorbitalbenet, som är af en elliptisk form och har öfre kanten förtjockad, i synnerhet der det är fästadt vid sidosilbenet, är jemförelsevis något större och bredare än det hos norsen. Underlocket är bredare än det hos norsen, elliptiskt och nästan jemnbredt samt baktill snedt afrundadt. Hos nor- sen är det baktill snedt och trubbigt tillspetsadt. Os iinyuah är alldeles olikt det hos norsen, nedtryckt och af en elliptisk form, sedt ofvanifrån, samt beväpnadt med en elliptisk karda af små tänder, af hvilka de vid sidokanterne och framtill äro något större än de andra. De bakom o. limjuale varande o. nrohyalia äro beväpnade med flera irreguliera rader af små bakåt böjda tänder. Tungbensapparatens ben för öfrigt likna Loddan. 655 för det mesta dem hos norsen, men strålarue i gälhinnorna iiro smalare, och vi hafva hos ett exemplar å den högra sidan räk- nat 9 och å den veustra 8 sådane. — Kotornas antal hafva vi funnit vara 70, af hvilka 46 äro bålkotor, och den l:sta af dessa är helt kort^). Äfven här äro många främre bålkotor försedda med rörligt fastade eller icke med sina kroppar sam- mansmälte neuralbågar, och några af de bakersta stjertkotorna hafva rörligt fastade hsemalbågar. Den bakersta stjertkotan är liten, men icke böjd uppåt, ehuru den bär en snedt uppåt och bakåt rigtad urostyl, och stjertfeuan har ett efter utseendet ho- mocerkt fäste. — Posttemporalbenet är bildadt efter samma typ, som hos laxarne och norsen, och är försedt med en temli- gen lång nedre gren, hvilken dock ej räcker till o. opisthotkum^ utan medelst ett ligament är fästad vid detta. Dess enkle eller nedre del, från hvilken båda grenarne utgå, är mycket kort och föga utbredd, och afviker derigenom något från den samme hos föregående. Skuldergördelns ben likna dem hos norsen, men äro jemförelsevis något kortare, med undantag af öfra nyckel- benet, som nästan fullkomligt liknar norsens. Scapularfenestran är mindre än den hos norsen. Bäckenbenen äro mera afsmal- nande emot spetsarne än dennes, men för öfrigt af samma bygg- nad som de. Loddan har aldrig anträffats vid någon Svensk kust och tillhör inom Skandinavien endast Norge. Dess egentliga hem är norra Ishafvet, inom hvilket den är utbredd både i Gamla och Nya Verlden, och torde kunna betraktas såsom circumpolar eller nära nog så. Vid Norges hafskuster tillhör den företrä- desvis i största mängd Finmarken, och bildar der vid viss tid enligt CoLLETT nästan en enda sammanhängande massa från trakten strax vester om Nordkap till Eyska gränsen. Den är dock enligt honom äfven här något vexlande i sin förekomst, så att den icke alla år infinner sig på samma ställen. Inom Vestfinmarken förekommer den merendels vid de fleste lämplige fiskeplatserne, men de stora stimmen af den äro här mera spridda. Söder om Tromsö och långs kusten af Nordland upp- träder den under vissa år i stora stim, men saknas nästan helt och hållet under andra. På de fleste fiskeplatserne härstädes 1) Valenoiennes har räknat 68 kotor och af dem 43 bålkotor, och KröYER har räknat 65 kotor och af dem 41 bälkotor. 656 Slägtet Mallotus. ned till den 65:tB nordliga breddgraden förekommer den dock under vårmånaderne, och stundom i så stor mängd, att den kan ösas upp ur hafvet. Söder om Nordland infinner den sig icke reguliert hvarje år, ehuru den ned till Trondhjemsfjorden på de flesta ställen fortfar att visa sig under våren, och den somliga år uppträder talrik i nämnde fiord, och stundom kan förekomma i stora stim utanför de Bergenska kusterna ned till Haugesund och Stavanger. Här träffas den dock vanligen blott på ett längre afstånd från land, och finnes stundom i ven- trikeln hos långor, som fångas ute på fiskebankarne. Öster om Lindesnäs, eller i närheten af Norges södra kust, förekommer den endast tillfälligtvis, ehuru framl. Professor L. Esmark till- varatagit icke så få exemplar från Christianiafjorden. Enligt hvad CoLLETT anför, saknades loddan vid Finmarkens kuster under detta seklet helt och hållet åren 1819—1838 eller 1839, och enligt för handen varande uppgifter från närmast föregå- ende århundrade lär den icke då hafva besökt Norges nordliga kuster i så stora massor som nu, samt infann sig då icke der- städes hvarje år, utan efter några års mellantid för hvarje gång, och stundom blott på ett par ställen (Vardö och Vadsö). Enligt den samme är det företrädesvis under de sista 40 åren som den visat sig uppträdande något så när årligen mellan Loppen i Vestfinmarken i vester och Hvita Hafvets mynning i öster, ehuru den äfven nu varit irregulier, och dess ingång (indsig) 1883 var högst obetydlig, och den uteblef då på flera ställen helt och hållet. Under glacialperiodeu har den utan tvif- vel varit talrik vid de sydligare delarne af Norge, emedan den i betydlig mängd blifvit funnen subfossil i mergellera från nämnde tid i mellersta och södra Norge. De flesta af dessa fynd äro gjorda af framl. Professor M. Saes. Alla dylika lem- ningar af den hafva blifvit funna inneslutna i bollar af hård mergel, hvilka stundom uti storlek och form i påfallande grad rättat sig efter konturerna af fiskens skelett. Desse bollar hafva funnits i lösa lerlager i utskurna bräddar af strömmar. Som- lige hafva träffats på 150 fots höjd öfver hafvet (Collett). — För öfrigt förekommer loddan vid Kolahalföns ishafskust, och öster ut åtminstone till Novaja Semlja, och den ingår i Hvita Hafvet, ehuru den der är sällsynt^). Enligt Faber finnes den 1) A. J. Mela: Vertebrata Feiinica. Loddau. 657 vid Island, och enligt Fabricius och andre vid Grönland, och enligt Jordan & Gilbert vid Nordamerikas nordöstra kust ned till Cap Cod och vid dess nordvestra d:o ned till Alaska. En- ligt Pallas förekommer den vid Kamtschatka och vid öarna mellau Asien och Nordamerika, talrikast dock i bugten vid Avatscha och vid mynningarne af strömmarue Schupanova och Schemetschik. Loddau är en sällskaplig fisk, och hon håller sig i allmänhet tillsamman i stim, som ofta äro mycket stora. Den är äfven en pelagisk fisk, som, med undantag af lektiden, då den när- mar sig land, samt af dess ungdomstid i l:sta och troligen '2:dra året, da den träffas i fjordarne och vid grunden eller bankarne, enligt antagande af G. O. Sårs '), vistas långt ute i norra Ishafvet mellan Spetsbergen och Grönland, Island och Jan Mayn, i de delar af detta haf, som gränsa omedelbart till polarströmmen ; och den i de östre delarne af denna region be- fintliga loddau vandrar ned emot de nordligaste kusterna af Europa för att leka, och den i de vestre delarne af den samma vändrar för samma ändamål ned emot Sydgrönland och de nord- östlige delarne af Nordamerika (Labrador och New Foundland). I deu nämnda regionen förer den utan tvifvel ett kringstry- kande lif, och lefver af diverse ryggradslösa, pelagiska och arctiska djur, såsom Themisto libelhda, Boreopliausia inermis, Copepo- der af Calanidernas familj, SayUtm och andra hafsdjur, samt stundom äfven af fiskrom och fiskyngel, t. o. m. af dess eget slägte. I sitt sätt, att stimvis föra ett kringstrykande pelagiskt lefnads- sätt och att emot lektiden närma sig kusterna i stora massor, företer den en viss likhet med sillen. Den är under siu ingång ("indsig") emot kusterna alls icke skygg, och Särs anför, att han derunder sett den lugnt simmande intill sidorna af ett ångfartyg, samt t. o. m. icke blifva bortskrämd, då propellern ä detta sattes i rörelse och träffade ett par individer af den, som halfdöda flöto upp på vattenytan. Såsom exempel på denna dåsighet eller brist på skygghet berättar Collett (anf. st.) "att stim af den ofta stå tätt utanför Svend Foyns Hvalfångstetablis- sement vid Vadsö, hvarest vattnet kan vara helt grumligt af blod och fett, och att den låter sig ösas upp ur hafvet, och stundom blir den massvis liggande torr på stranden, sedan vatt- 1) Indberetning etc. över Loddefisket vid Finmarken 1879, pag. 6. Lilljeborg : Fiskarne. U. 42 (i58 Öläo;tet Mallotus. uet under ebbea fallit ut". Särs uppgifver, att man förr bru- kade helt enkelt håfva den upp ur hafvet, och att, ehuru man numera ofta brukar fånga den med små notar, han en gång sjelf var vittne till, huruledes man i sundet vid Vadsö endast genom upphäfning tog ett par båtlaster af den, ehuru stimmen icke voro synnerligen stora. Allt detta bevisar utan tvifvel, att den vid dessa tillfällen är dåsig, eller så upptagen af fortplant- ningsprocessen, att den är känslolös för allt annat, men det be- visar äfven, att den under sin ingång håller sig nära hafsytan. Enligt Särs lär loddans ingång emot lektiden öster om Norska Finmarken icke sträcka sig längre öster ut än till mynningen af Hvita Hafvet, emedan längre åt öster vid Ishafvet icke nå- got loddefiske eger rum, och då man stundom iakttagit loddan vid vestra kusten af Novaja Semlja, anser han det sannolikt, att en del af loddestimmeu efter leken vandra öster ut till nämnda trakt af Ishafvet, och derifrån sedermera, följande po- lårströmmens gränsgebit, återgå mot vester förbi Beeren Eiland till deras egentliga hem, hafvet mellan Spetsbergen och Grön- land, Under sin ingång emot lekplatserne förföljas loddestim- men af talrike roffiskar, som fråssa på dem, och af desse rof- fiskar äro torsken och sejen de, som spela den mest framstående rolen. Desse närma sig då äfven Finmarkens kuster, och der- igenom har det indrägtiga fiske, som ofvan (2:dre del. sid. 51, 54 & 90) blifvit antydt, uppkommit i). Enligt Collett sam- manpressas de stora stimmen under ingången stundom till den grad, att de bilda så kallade fiskberg, på hvilka åror och andra föremål kunna uppbäras. Den ingår helst emot vinden, d. v. s. när denne blåser från land, och då den inkommit, går den, sökande lämpliga lekställen, gerna långs stranden, och vid flod eller vattnets stigning går den ofta långt upp i Jakobselfven, hvarest vattnet är bräckt, enligt Collett. Dess ingång kän- netecknas redan på betydligt afstånd från land genom de dunst- pelare, som uppstiga från de förföljande hvalarne, och genom de massor af måsfåglar, företrädesvis den tretaige måsen, som under skrän förfölja de ingående stimmen. Utom roffiskar för- 1) Uti tidii. Stockholms Dagblad (landsortsuppl.) 1887, N:o 11, d. 15 Januari, anföres, efter uppgift af tidningen Verdens (iang, att torskfisket i Norska Finmarken under ar 1886 gifvit inemot 10 millioner tiskar, till ett värde af 1 '/^ n^ill- kronor, livilket skulle vara mindre än livad detta tiskf irifvit under miinga år. I Loddan. 659 följa såsom nämndt somlige bardhvalar, nemligen enligt G. 0. Särs BaJcenoptera rostrata & muscuJus, den ingående loddan, och enligt CoLLETT skola desse stundom drifva den för sig med så- dan våldsamhet, att den pressas ända upp mot land och att de individer, som äro i stimmens mellerste delar, kastas upp i luften, och derigeuom blir den lättare åtkomlig för fångst. Der- för hafva också i allmänhet fiskarena i dessa trakter sett hva- larnes närvaro vid loddefisket med blida ögon, och betraktat dem såsom gode medhjelpare. Men följden häraf har ock blifvit den, att de börjat anse den bet3^dliga hvalfångst, som redan länge med framgång i Varangertjorden bedrifvits af Svend Foyn, så- som skadlig för loddefisket. Hufvudsakligen för att undersöka dessa förhållanden samt taga kännedom om loddefisket i all- mänhet var det, som Prof. G. 0. Särs 1879 af regeringen er- höll i uppdrag att å ort och ställe anställa de undersöknin- gar, för hvilka han i den ofvau citerade "ludberetningen til Departementet for det Indre" redogjort. Uti denna redogörelse har han emellertid yttrat, att hvalarne icke hafva något vä- sentligt inflytande på loddans ingång, utan att denna, såsom på förhand kunde antagas, helt naturligt är beroende deraf, att den måste ingå för att söka passande lokaler för äggläggnin- gen, och att den återgår till hafs, sedan denna blifvit full- gjord, antingen hvalar förefinnas, som vilja stänga vägen för den, eller icke. Deremot är han öfvertygad, att "rent fysisk- meteorologiska förhållanden", och i synnerhet hafsvattnets tem- peratur, härvid utöfva den största inverkan, och att en ovan- ligt låg tempei'aturgrad i de öfre lagren af hafsvattnet (stun- dom uppkommen genom en hastig smältning af snön och ett deraf följande starkt tillflöde af snövatten) verkar störande och hämmande på loddans ingång, hvilkeu sannolikt äfven är be- roende af de herskaude hafsströmmarne, och hvilkeu för öfrigt, enligt hvad redan ofvau blifvit anfördt, långt innan Foyns hval- fångst började visat sig vara mycket vexlaude, och stundom t. 0. m. för längre tid helt och hållet uteblifvit. Ehuru detta i allmänhet torde vara obestridligt, kunna dock stundom, såsom CoLLETT uppgifvit, tillfällen inträflå, då de förföljande hvalarne pressa loddestimmeu närmare upp emot landat, liksom stundom den dessa stim i samlad trupp anfallande sejen verkar störande på deras ingång, och stundom åstadkommer till en viss grad oordning och upplösning af dem. 660 Slägtet Mallotus. Enligt iakttagelser af Särs är loddans lektid ganska lång. emedan de först ingående stimmen leka tidigare än de, som komma senare, och den till Vestfinmarkens kuster ingående loddan kommer något tidigare än den, som ingår vid Östfin- markens d:o, och leken således antagligen börjar tidigare vid Vest- än Ostfinmarken. Leken och i förening med den loddans ingång eger i allmänhet rum under April, Maj och Juni må- nader^), och sedan leken är fullbordad, återgår loddan vanligen mer 'eller mindre fort till vida oceanen jemte de henne förföl- jande roffiskarne, ehuru det icke så sällan enligt Särs händer, att ett och annat loddestim stannar qvar i det inre af de djupe tjordarue tills långt öfver hösten och tills vintern inträder, hvilket i synnerhet skall vara händelsen i den innerste, myc- ket instängde delen af Varangerfjorden, den så kallade Mseske- fjorden. Till lekplatser väljer loddan i allmänhet temligen grunda ställen i hafvet, med sandbotten, på omkr. 4 till '20 fam- nars djup, och gerna vid vissa elfmynningar, ehuru den enligt Särs troligtvis stundom äfveu lägger sina Agg på något större djup på bergbotten 2). Den fastklibbande och till bottnen sjun- kande lagde rommen ligger enligt Fabricius och Collett ofta så tätt hopad, att hafsbottneu på långa sträckningar är helt och hållet täckt af den. Mjölken sjunker äfven till bottnen. De mogna äggen hafva vi funnit vara något större än den större norsens, samt hafva en diameter af väl 1 mill. Deras antal är derför sannolikt i allmänhet något mindre än det hos norsen, eller omkr. 30 — 40,000 hos en äldre hona. Deras färg är rödgul. Särs har i Varangerfjorden strax efter medlet af Juni månad träffat nykläckt yngel af den, af på sin höjd 8 — 10 mill:s längd. Det är vattenklart och mycket smalt, med ett oformligt bredt hufvud, försedt med stora silfverglänsande ögon. Collett har i Porsangerfjorden i början af Juli tagit något större yngel, af omkr. 40 — 60 milhs längd, och han har i "Nor- ges Fiskar" beskrifvit en sådan unge af ungef. 56 milhs längd. Den var utomordentligt smal och långsträckt, och största kropps- höjden var endast 4'/2 mill. Kroppen var ofärgad, med någre 1) Enligt Fabricius leker den vid Grönland under Maj— Juli, och enligt Faber vid Island under April och Maj. 2) Blott den venstre äggsäcken är utbildad, och den högre testis är mycket mindre än den venstre. Loddan. 661 (mörke) pigmentfläckar vid roten af stjertfenan och de öfriga vertikala fenorna, som således då voro utbildade. Hufvudets längd innehölls 5^6 g^i" i totallängden. Början af ryggfenan var en hufvudlängd närmare stjertfeuans bas än nosspetsen. Utom dylikt yngel tog Collett vid samma tillfälle i Porsan- gerfjorden ungar af en äldre generation, som antagligen voro ett år gamla och hade en totallängd af omkr. 100 mill. De voro jeraförelsevis tjockare än de andre och hade ungef. de full- vuxne individernes kroppsproportioner. Detta fynd är af in- tresse, emedan det ådagalägger, att loddans ungar, liksom do af laxarne och sannolikt äfven de af norsen, under åtminstone en del af följande året efter deras utkläckning stanna qvar å kläck- ningsorteu, Collett antager, att ungarne i detta stadium af utveckling under den derpå följande hösten lemna kläcknings- orten och begifva sig ut till de stora djupen i Ishafvet, hvar- ifrån de, såsom fortplantniugsskicklige, tvåårige individer det följande årets vår återvända till kusten för att leka. Så länge loddans yngel vistas i fjordarne, utgör det en betydlig del af torskens och sejens föda. Enligt fiskarenas af Collett anförda uppgifter skall hanen (Faxelodden), sedan den utgjutit sin mjölke och befruktat äggen, ofta ses liggande döende i vattenytan, och om den då vidröres, söker den visserligen att nedgå i djupet, men kommer strax åter upp och lägger sig på sidan samt dör. Stundom skola massor af döde individer (osäkert dock om de tillhöra båda könen) drifva i land och ligga i ebbeu. Detta anföres äfven af Pallas och Faber, ehuru de icke erfarit, att de varit döde redan innan de drifvits upp på det torra. Den förre af desse författare uppgifver, att de sålunda pä stranden uppkastade loddorna stundom bilda en vall af V2 ^^^'^ höjd så väl vid Kamtschatka som vid öarna mellan. Asien och Amerika. Att blott en del sålunda dö efter fortplantningsförrättningen är enligt Collett och äfven Sars och andre tydligt deraf, att, så- som redan är anfördt, åtskilliga mindre stim efter leken trätfas qvar i fjordarne och stanna der tills långt ut på hösten eller vintern *). De hufvudsakliga massorna af den lekande loddan återgå emellertid efter leken till hafs, såsom redan blifvit an- 1) Fabricius uppgifver, att honorna bilda egna stim, som gå före dylika af hanar och uppsöka jilatserne för leken. En dylik uppgift har äf- ven Faber från Island. 6B2 Slägtet Mallotus. tydt, men tiden för återgången är enligt Collett något vex- lande, och synes vara beroende af meteorologiska förhållanden. Kommer våren tidigt, med mildt väder, så att snön hastigt smälter och en mängd snövatten kommer ut i fjordarne, så går loddan snart efter leken ut till hafs igen, men om frost och köld inträffa och vädret håller sig kallt tills ut i Juni månad, så förblir den längre qvar i trakten af lekställena. Pallas an- för, att understundom 2 till 3 och ända till 10 stycken fästa sig tillsamman med de förlängda fjällen ofvan sidolinien så starkt, att, när en af dem upptages ur vattnet, de andre följa med, och han tror, att detta har samband med fortplantningen. Då endast hanarne äro utrustade med sådana fjäll, så kan det blott vara de, som sålunda fästa sig tillsamman, och ändamålet der- med är svårt att förklara, så vida det icke häntyder på något slags strid mellan dem. — Loddan har liksom norsen en vidrig lukt, och detta gör, att den icke användes till föda af någre andre än Grönländarne, men man antager, att denna lukt gör den så mycket smakligare för roffiskarne, och den har på grund deraf ett högt värde såsom agn, och iinses vara i sådant afse- ende det bästa, som man kan få till fångst af torsk, sej, län- gor, hälleflundra m. fl. fiskar, och till följd deraf är storfisket i Norska Finmarken i hög grad beroende af loddefisket derstä- des, så mycket mera som det, enligt hvad ofvan blifvit antydt, är loddan som vid sin ingång till kusten drager de förföljande roffiskarne med sig dit, och äfven drager dem med sig deri- från, då den aflägsnar sig. Loddefisket är emellertid, såsom redan är anfördt, betydligt vexlande, och kan stundom helt och hållet uteblifva, åtminstone på en del trakter, och deraf följer, att äfven Finmarkens storfiske är underkastadt betydliga vexlin- gar. Enligt de af Saks (auf. st.) lemnade uppgifterna har man beräknat, att i Vest- och Östfinmarken tillsamman år 1875 fångades närmare 20 millioner loddor, men under somliga af de föregående och efterföljande åren blott 5 — 6 millioner. Den fångas, såsom ofvan är antydt, dels genom upphåfning och dels med mindre notar. Den vid Grönland förekommande loddan {Mallotus arcticus (Fabri- cius) F. A. Smitt), som blott utgör en föga afvikande form af samma art som den Norska och utan tvifvel äfven som den, som förekommer vid Kamt- schatka och öarna mellan Asien och Nordamerika samt vid denne verlds- dels nordvestra kust, företer enligt Smitt några obetydliga skiljaktigheter Slägtet Thymallus. 663 frän den Norska loddan, bland hvilka de förnämsta synas vara de, att huf- vudets längd utgör nära '/^ af afståndet mellan bröst- och bukfenornas fästen, och att ögats längddiameter innehälles föga mera än 4 ggr i huf- vudets längd. IV. Slägtet Thymallus, G. Cuvier. 1829. (Régne Aninial, 2:e éd. Torne II, pag. 306. — 1829). Kroppsformen väl proportionerad och ungef. lik laxarnes, och kroppen täckt af medelmåttigt stora och i tydliga och re- gnliera långsgående rader sittande fjäll. Sidolinien är full- ständig. Munnen är liten, med korta mellankäks- och öfver- käksben, och beväpnad med små spetsiga tänder i enkel rad på mellankäks- och öfverkäksbenen och på underkäken, och i 1 ^^2 d:o på gombenen.^ samt bildande ett litet fält på främre delen af plogbenet, men tungan hos de äldre^) och urohyalbe- nen sakna tänder. Gäl räfständer na äro ungef .' sådana som hos laxarne: temligen korta, taggiga och icke synnerligen tal- rika. Gälhinnans strålar brede och till antalet 9 till 11. Hyggfenan stor och lika lång som eller längre än hufvudet, och betydligt, längre än hög och mycket längre än anal fenan. Bukfenorna med ett bihang ofvan basen, och i allmänhet be- lägna bakom ryggfenans början. Bröstfenorna af vanlig be- skaffenhet. Appendices pyloricce temligen talrika. Färgen på kroppssidorna i allmänhet silfvergrå eller silfverhvit och icke utmärkt genom någre framstående fläckar. Detta slägte, som i ett ocli annat afseende tyckes mera och i andra mindre närma sig till laxarne än de båda föregående slägtena, omfattar sannolikt 4 — 5 (enligt Guntheb (Introduc- tion) 5) arter, af hvilka dock de 2:ne äro föga kända, och alla äro från de tempererade och till en del kalle delarne af Gamla och Nya Världen. Hos oss och i Europa lär blott 1 art före- komma. 1) Jordan & Gilbert (anf st.) uppgifva, att de unge af den Nord- amerikanske Thymallus signifer liafva tänder på tungan. Äfven F. A. Smitt (anf. st. tabula raetrica VII) anför ett yngre exemplar af var harr med en rad smärre tänder på midten af tungan. Hos yngre af den samme, af omkr. 180 raill:s totallängd, hafva vi på tungan funnit ett par små men tydliga tänder. 664 Slägtet Thymallus. 1. Thymallus vulgaris, S. Nilsson. Harren. Hufvudets längd innehålJes omkr. 5 ggr i af ståndet mel- lan nosknölarnes framkanter och de mellerste stjertfenstrålar- nes spetsar. Nosens längd innehåUes omkr. 2"^/^ till 3^/^ ggr i hufvudets d:o, och nosens bredd öfver nosknölarne inne- håUes omkr. 4 till i '/j 9ff^ ^ (^^^^ senare längden^). Ef. 19—23; af. 13—14; brf. 16; bf. 11; stjf. 7 + 19 + 6. Salmo Thymallus, Linné: Fauna Svecica, ed. II:da, pag. 125. — 1761. „ „ A J. Retzius: Faunae Svecicse Pars I:nia, pag. 349. — 1800. L^Omhre comune, G. Cuviek: Régne Aniiiial, 2:e édit. T. II, pag. 306. — 1829. Thymallus vulgaris.S. Nilsson: Prodronius Ichthyologiae Scandinavicae, pag. 13. — 1832. „ „ H. Kröyer: Danmarks Fiske, 3:dje Bd., pag. 35. — 1846. „ „ S. Nilsson: Skandinavisk Fauna, 4:de del. Fiskarna,. pag. 447. - 1855. „ vexillifer. Heckbl & Kner: Dia Siisswasserfische der Östreichi- schen Monarchie, pag. 242. — 1858. „ vulgaris, C. Th. E. v. Siebold: Die Siisswasserfische von Mittel- europa, pag, 267. — 1863. „ „ A. J. Malmgren: Kritisk öfversigt af Finlands Fisk- fauna, pag. 64. — 1863. „ „ A. GONTHER: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. voi. VI, pag. 200. — 1866. „ „ R CoLLETT: Norges Fiske, pag. 171. — 1875. „ „ Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875 — 78; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1, (särsk. aftr.), pag 91. - 1879. „ „ E. MoreaU: Hist. naturelle des Poissons de la France. T. III, pag 543 — 1881. „ „ Berthold Benecke: Fische, Fischerei etc. in Ost- und Vestpreussen, pag. 153. — 1881. 1) Genom dessa karakterer skiljer den sig enligt Smitt från den i norra Asien och sannolikt Nordamerika förekommande Thymallus arcticus (Pallas), P. A. Smitt, hvilken art har kortare hufvud och kortare meu bredare nos. Harren. 665 Thymallus vulgaris, Fraihcis DaT: The Fishes of Great Britain & Ireland, vol. II, pag. 131, pl. 124, - 1880-1884 „ „ O. G. NoRBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel, pag. 400, blad 44, fig. 120. — 1884. „ H. G. Seeley: The Fiesh-'W'ater Fishes of Euiope, pag. 353, fig. 167. — 1886. „ „ F. A. Smitt: Kritisk Förteckning öfver de i Kiksrau- seum befintliga Salmonider; Kongl. Svenska Vetenskaps Akademiens Handlingar, Bd. 21. N:o 8 (siirsk. aftr.), p. 200. — 1886. Dess vanliga, redan af Artedi anförda Svenska namn är Harr, hvil- ket namn den äfven bär i Norge, men vi hafva erfarit, att den hos oss vid Vettern kallas Val och vid Motala Ström vid Norrköping Öreval, och Fiskeri-Assistenten, Kand. F. Trybom har benäget meddelat oss, att den vid Lagaån i Halland kallas Haspu. Beskr. Den blir temligen stor, och dess totallängd stiger till 2 fot (600 mill.) eller något mera, och enligt Llotd^) 5 skålpunds vigt. Enligt Francis Day skall den stundom i Lapp- land ernå en vigt af 8 — 9 skålpund. Vanligen öfverstiger den dock icke en längd af 450 — 470 mill. — Dess kroppsform är vacker och väl proportionerad, och närmar sig till den hos ar- terna af laxslägtet. Största kroppshöjden iunehålles hos de äldre omkr. 5 eller nära 5, och hos de yngre omki-. 5 Va ggi* i total- längden till spetsen af nedre stjertfenfliken, och störste tjock- leken utgör omkr. eller nära '/i ^f ^^^n förra. Stjertens höjd strax framom stjertfenan innehålles omkr. 3 eller nära 3 ggr i hufvudets längd, och omkr. lika många ggr eller något litet mera i största kroppshöjden. Af ståndet mellan nosspetsen och anus utgör nära ^'5 af totallängden, och det samma mellan den förre och bukfenornas fästen iunehålles väl 275 ggi' i nämnda längd, hvadan bukfenorna äro fastade ett godt stycke framom midten af den samma. Kroppens öfra profilkontur företer stun- dom en starkare bågformig böjning framom ryggfenan, hvarvid dess undra d:o framtill är föga böjd eller nästan rät, men stun- dom konvergera båda konturerna ungef. lika mycket framåt. — Hufviidet är medelmåttigt stort eller nästan litet, och dess längd innehålles omkr. 5 V3 till 5 Va ggi' i totallängden. Dess öfre och undre profiler äro bågböjde och framåt konvergerande samt sammanstötande i en trubbig nosspets, som, betraktad of- vanifrån, är afrundad samt är mycket bredare än hög. Då 1) Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien, p. 61. (^{'^6 Slägtet Thymallus. H munnen är öppen, äro käkarne lika långt framstående, och dä den är sluten, räcker den öfre mycket litet framom den undre. Pannan ofvan ögonen är stundom plattad och stundom något konvex. Underkäken räcker tillbaka ungef. midt under ögat. och dess längd utgör ungef. V'2 ^f bufvudets d:o. Nosen är kort, och dess längd innehålles i allmänhet hos de äldre 2'^/^ till 3 och hos de yngre omkr. 32/3 ggy i hufvudets d:o, och dess bredd öfver nosknölarne utgör hos de äldre ungef. ^,3 af dess längd, och är hos de yngre föga mindre än denna senare, samt innehålles omkr. 4 till éVo ggr i hufvudlängden. Ögo- nen äro af medelmåttig storlek, och deras längddiaraeter inne- hålles hos de äldre omkr. 4V3 till väl 5, och hos de yngre omkr. 3% gg^ i hufvudlängden, och är hos de förre betydligt mindre än pannans bredd midt öfver dem, men hos de yngre nästan lika med denne senare, eller ock större än den samma. Munnen är liten, och munvinkeln är framom och bakre änden af öfverkäksbenet är ungef. under ögats framkant. Öfverkäksbeuet är kort och i förening med jugalbenet jemförelsevis högt. Dess längd innehålles hos de äldre omkr. 373 till något öfver 31/2 och hos de yngre omkr. 3^/3 ggi" i hufvudets d:o, och dess höjd, med inberäkning af jugalbenet, utgör något mera än I/4 af dess längd. Näsborrarne sitta nära intill hvarandra, och hos de äl- dre närmare ögat än nosspetsen, och hos de yngre ungef. midt emellan båda, och den bakre är njurformig och den främre oval. Hos de äldre är öfverläppen å nosspetsen och underläppen å spetsen af underkäken temligen tjocke och mjuke. Bakom mel- laukäksbenen bildar munnens slemhud en tvärgående flik eller duplikatur, som undertill betäcker främre änden af plogbenet. Lockets och underlockets bakre kant är stundom mera och stun- dom mindre bågböjd, och det förra har denne kant stundom rät och stundom grundt urbugtad. Gälhinnorna förhålla sig på samma sätt som hos föregående, och äro icke förenade, utan den venstra ligger framtill öfver den högra. Hvardera har 9 till 11 (vanligen 9 — 10) strålar, som äro breda. Vi hafva stundom å venstra gälhinnan räknat 11 och å den högra 10 strålar, och stundom å den förra 10 och å den senare 9 d:o. Gälöppningarne äro store, och sträcka sig fram under midten af ögonen. — Tänderna äro små, men temligen långa, tillspetsade och vid spetsen krökta, och sitta i enkel rad på käkarne och gombenen, ehuru de på de sist näranda sitta något alternerande Harren. 667 och med antydning till 2:ne rader, samt bilda på främre delen af plogbenet ett fält med 11 — 12 tänder. De på gombenen och un- derkäken äro något mindre än de andra. På hvartdera mel- lankäksbenet hafva vi räknat 11 — 12, på hvartdera öfverkäks- benet 17—18, på hvardera underkäkshalfvan 17 — 18 och på hvartdera gombenet 14 — 15 tänder. Svalgbenens tänder likna de andra, och på de nedra svalgbeuen bilda de vid dessas inre delar å hvartdera ett fält med form af en trubbvinklig trian- gel. — Gäl räfständerna äro temligen korta och tjocka samt å ena sidan taggiga, och likna fullkomligt laxarnes. A den l:ste gäl- bågen hafva vi räknat 24 till 26 dylika tänder, hvaraf 16 — 17 på nedra afdelningen och ingen knölforraig. Urohyalbenen sakna tänder. — Rygcjfenan är särdeles karakteristisk för detta slägte både med hänsyn till storleken och till formen och läget. Dess läge är ovanligt långt fram, så att afståndet mellan den och nos- spetsen innehälles något öfver 3:ne ggr i totallängden. Dess längd, som är ungef. lika med hufvudets d:o, innehålles hos de äldre ungef. 476 ^ill ^> ^^^ hos de yngre omkr. 5-/3 ggr i to- tallängden, och dess höjd (längste strålarnes längd) utgör un- gef. 73 öller stundom något mindre af dess längd. Dess öfre kant är bågböjd, och den har 19 till 23 (vanligen 20 — 21) strålar, af hvilka vanligen de 8 främste icke äro greuige och den siste är dubbel. — Fettfenan är liten, och har sitt läge öfver analfenaus slut. Dess höjd är stundom större och stun- dom mindre än dess längd. — AnaJfenan är af vanlig beskaf- fenhet, och afståndet mellan den och bukfenornas fästen är nä- stan lika med det samma mellan de senare och bröstfenornas d:o (stundom något litet mindre och stundom d:o större). Dess undre (bakre) kant är urringad, och dess längd, som är något mindre än dess höjd, innehålles omkr. 2 Yg till 2V3 ggr i huf- vudets d:o. Dess strålar äro 13 till 14, af hvilka de 4 förste icke äro grenige och den siste är dubbel. — Bröstfenorna äro temligen små, och deras längd innehålles hos de äldre omkr. 7, och hos de yngre omkr. 7 ^/j ggr i totallängden, samt utgör omkr. ^|^ eller föga mera af hufvudets längd. De äro af en elliptisk eller smalt oval och snedt och trubbigt tillspetsad form, och hafva 16 strålar. — Bukfenorna äro fastade något bakom ryggfenans midt och på ett afstånd från nosspetsen, som hos de äldre innehålles omkr. 275 och hos de yngre omkr. "2^|^ ggr i totallängden. Deras längd är alltid något mindre än (^6S Slägtet Thymallus. bröstfenornas d:o, och deras form är nästan oval. De hafva 11 strålar jemte en rudimentär stråle å yttre sidan af basen af den ytterste d:o. Ofvan basen hafva de å yttre sidan ett fjällbe- täckt bihang, som hos de äldre har ungef. Va af fenans längd. — Stjertfenan är af medelmåttig storlek samt djupt urringad och med mer eller mindre tillspetsade flikar, af hvilka den undre vanligen är litet längre. Längden af dess längste strå- lar, som äro väl dubbelt längre än dess mellerste d:o, är något kortare än hufvudets d:o. Den har 19 fullständige strålar, af hvilka den ytterste å hvardera sidan icke är grenig, samt ofvan 7 och nedan 6 stödjestrålar. — Fjällen äro cycloidfjäll af me- delmåttig storlek, ehuru väl så stora som hos någon af de före- gående laxartade fiskarne, samt tjockare och fastare än de hos dem, och fastsittande. De på kroppssidorna äro af en nästan halfcirkelformig form, med den frie bakre kanten afrundad och något naggad eller ojemn. och med den instuckue främre kan- ten tvärt afhuggen och med omkr. 3 inskärningar, till hvilka från kärnan ga radiära faror, och mellan hvilka kanten har ett par mer eller mindre utstående flikar. För öfrigt hafva de tätt stående koncentriska strimmor. Hos ett exemplar af 438 milhs totallängd har ett af de större fjällen under ryggfenans början höjd- dimensionen utgörande 8 mill. och längddimensionen 7 d:o, och ett fjäll under fettfenan den förra dimensionen utgörande 7 mill. och den senare 6 '/o <^'0- Ryggens och bukens fjäll, i synnerhet de senare, äro något mindre. Hufvudet och fenorna sakna fjäll, med un- dantag af stjertfenans bas. På frambukeu sträcker sig fjällbe- täckningeu midt åt fram emot gäl näset, men här är på hvar- dera sidan ett naket fält, och gälnäset är äfven naket. Hos yngre sträcker sig fjällbetäckningen härstädes ej fullt så långt fram som hos de äldre, och de nakna fälten äro hos de förre jemförelsevis något större. Fjällen äro visserligen spånlagda, men de skjuta icke så synnerligen långt in mellan hvarandra, och på kroppssidorna bilda de derför särdeles tydliga långsgå- ende reguliera rader, af hvilka vi räknat 16 mellan ryggfenan och bukfenans fäste. — Sidolinien är rät och fullständig, och vi hafva räknat uti den samma 94 fjäll. I Skandinavisk Fauna uppgifves deras antal till 90 — 92. — Färgen är något vexlande, i synnerhet efter åldern, och stundom mörkare och stundom ljusare. På ryggsidan är den blågråaktig, på öfra sidan af huf- vudet något ljusare och med olivgrön eller gråbrun anstrykning, Havren. 669 och på ryggen mer eller miudre mörk, samt hos den nyligen m* vattnet tagne fisken stundom med någon purpurglans på det förra och guldglans på den senare. Sidorna af hufvudet och kroppssidorna stundoru ljusare och stundom mörkare silfvergrå och glänsande, de förra med någon gulaktig glans och de se- nare med talrika mer eller mindre tydliga långsgående gråak- tiga streck, som följa fjellradernas sidokanter. Stundom före- komma svartaktige prickar på kroppssidorna. Buksidan hvitaktig. Kyggfenau af en blåaktig eller ljust blågråaktig färg, ä fen- hinnan med -i — 5 långsgående rader af mörkare oceller, som hvardera hafva en purpurbrun eller purpurröd fläck i midten. Stundom visa sig ocellerna endast såsom mörkare fläckar. Stjert- fenan något ljusare än ryggen och stuudom med gråröd an- strykning; anal- och bukfenorna grårödaktiga och mörkare, grå- aktiga eller svartgrå emot spetsarne, och bröstfenorna grågula och stundom emot spetsen gråaktiga. Iris blekt messingsgul, med svartgrå skuggning, i synnerhet upptill. Vid långt fraui- skriden ålder blifva färgerne mindre lysande och dunklare. De yngre hafva den silfvergrå färgen på kroppssidorna ljusare och stundom silfverhvit, och de långsgående strecken otj^dliga, och kioppen ofvan sidolinien har vanligen talrike, mer eller mindre tydlige mörkgrå rundade fläckar, och hos exemplar af öfver 180 milbs längd hafva vi iakttagit en del större något otydlige ovale, tvärs öfver sidolinien gående mörkgrå fläckar. Fläckra- derna å ryggfenan äro vanligen hos dem saknade eller föga tydliga. — Enligt Norbäck är barrens lekdrägt mer eller min- dre rödglänsande. — Enligt Collett äro ungarne, sedan de ernått en längd af 26 mill. och innan de erhållit en sådan af 95 mill. i likhet med laxarternas ungar försedde med tvärgående mör- kare fläckar å kroppssidorna, till ett antal af 10, och ryggsi- dan är försedd med större rundade mörke fläckar, men buksi- dan är hvit. Då de ernått en längd af 95 mill. sakna de en- ligt honom de tvärgående fläckarne å kroppssidorna. Enligt både våra och F. A. Smitts iakttagelser äro de yttre könsskilnaderna obetydliga, och synas företrädesvis visa sig i en något starkare utveckling af rygg-, anal- och bukfenorna hos hanen. Hos honom hafva vi funnit, att hufvudets längd inne- hålles omkr. 1 7? och hos honan omkr. 1 \\q ggr i ryggfenans d:o, äfvensom att denna seijares höjd hos honom innehålles om- kring 1 Vö och hos henne omkr. 1 Ys ggr i hufvudlängden. I 670 Slägtet Thyraallus., afseende på analfenan är det endast dennas längd som är större hos hanen, samt hos honom innehålles omkr. 2 '/g ggr i hufvu- dets d:o, då den hos honan innehålles omkr. 2 '/s ggr i den se- nare. Bukfenans längd hafva vi funnit innehållas hos hanen omkr. 1 Vs och hos honan nära 1 V2 gg^" ^ hufvudlängden. Häraf följer, att det i synnerhet är ryggfenans höjd som hos hanen är större. Afståndet mellan nosspetsen och ryggfenan hafva vi funnit så vexlande, att någon konstant skilnad könen emellan i detta afseende icke tyckes förefinnas. NoKBÄcK (anf. st.) urskiljer 2:ne former: 1. FJodharr och 2. Strömharr. Den förre har kort och tjock kroppsform, med kullrig rygg och mörk färg, och den förekommer företrädesvis i lugnare vatten; och den senare är längre och smalare, med mera smidig kropp, samt har ljusare färg, och vistas företrä- desvis i och vid sidan af forsar. Skelettet. Det fasta kraniet liknar uti sin allmänne form fullständigt det af laxarterna, och är således deruti betydligt olikt det af norsen och loddan. Det är af en temligen tjock pyramidformig form, och dess största bredd baktill, som är ungef. 1 V2 ggi' större än dess höjd derstädes, innehålles omkr. 2:ne ggr i dess längd. Betydlige delar af primordialkraniet äro qvar, liksom hos laxarterna, och ethmoidbrosket är väl så stort som hos dem, samt litet bakom dess främre spets något utvidgadt å sidorna, der gombenet och främre änden af öfver- käksbenet vid det samma äro fastade. Kraniets allmänna för- bening är dock mera utvecklad än hos norsen och loddan, och öfverensstämmer mest med laxarternas, ehuru den företer en och annan märkbar afvikelse äfven från dessa senares. Basilar- benet är å sidorna konvext, men har der icke någon ansväll- ning. Det gränsar i midten upptill till nackhålet, och är un- dertill, med undantag af dess bakre del, samt till en del äfven å sidorna täckt af den bakre delen af parasphenoidbenet. Sido- nackbenen omsluta icke fullständigt nackhålet upptill, utan detta begränsas öfverst af det brosk, som här ligger innanför den vertikale delen af öfre nackbenet. Detta ben är försedt med ett kort, hoptryckt, bakåt utskjutande utskott, liknande det hos laxarterna, och dess öfre, horisontelle del är framtill betäckt af de här med hvarandra sammanstötande hjessbenen. O. epotica äro hvartdera försedda med en temligen starkt bakåt utstående knöl eller utskott, vid hvilket medelst ett starkt 11- Hanen. 671 gament tleu nedre mycket korte grenen å posttemporalbenet är fästad, emedan o. ojjtsthoticum, till hvilket den eljest vanligen fäster sig, saknas. O. pteroticum är, liksom hos laxarterna, för- sedt med ett temligen långt och tillspetsadt bakat utskjutande utskott, och dess öfre kant företer ojemnheter och slemkanaler, som likna dem hos dessa. O. prooticwn liknar i det närmaste det hos rödingen, och har en vertikal rygg under ledgropen för den främre delen af hyomandibularhenets öfre ledknapp. O. sphenoticwH har ofvan nämnde ledgrop ett åt sidan utstående, kort och afhugget utskott, som här baktill begränsar ögonhålan, och som icke af denna beskaffenhet förefinnes hvarken hos lax- arterna eller norsen. Ett väl utbildadt basisphenoidben före- finnes, ungef. liknande det hos laxarterna. Alisphenoidbenet är väl utbildadt och icke poröst såsom hos laxarne, och orbitosphe- noidben saknas, hvadan skiljeväggen mellan ögonhålorna är blott hinnartad. Parasphenoidbenet liknar fullkomligt det hos lax- arterna, och är, sedt från sidan, bakom midten bägböjdt.l Sido- silbenen äro mera utbildade än hos norsen och ungef. sa som hos laxarterna, men de afvika frän dessas derigenom, att de äro mera hoptryckta (framifrån bakåt) och vertikalt stälda, med den tunne yttre kanten rigtad rätt utåt. Luktnerverna ga ge- nom brosket innanför dem. Öfra silbenet är mycket tunnt, men temligen stort, nästan elliptiskt och framtill något litet utbredt, och det når nästan fram till den allra främste änden af ethmoidbrosket, som är afrundad, med antydning till en trubbig vinkel i midten. Plogbenet liknar i det närmaste det hos rödingen, och är baktill å undra sidan långs åt något ur- hålkadt och gropigt, med ojemua inskärningar i bakre kanten, och framtill, litet bakom främre änden, något tjockare och der bärande tandfältet. Hjessbeuen hafva siue horisontelie, samman- stötande delar störst, och desse delar äro följaktligen icke, så- som hos laxarne och till större delen äfven hos norsen, åtskilde genom öfre nackbenet, hvilket, enligt hvad redan är anfördt, af dem betackas. Pannbenen likna^ mest laxarnes, ehuru de äro tunnare, med mindre ojemn och strålig skulptur. De äro ge- nom hjessbenen åtskilda från öfre nackbenet, och deras bakre transverselle kant är nästan alldeles jeran. Framtill na de ungef. lika långt fram öfver ethmoidbrosket, som hos laxarne, och på långt när icke så långt som hos norsen eller loddan. Hyomaudibularbenet har upptill, för artikulationen med det (572 Slägtet Thymallus. fasta kraniet, blott eu ledkuapp. och den för locket sitter på en mycket kort hals. Framtill har det en tunn, nästan hinn- artad utvidgning eller benlamell, som från det främre hörnet af dess öfre ledknapp sträcker sig ned emot benets nedre ände, och är der fästad på inre sidan af metapterygoidbenet. — O. nymplectkimi är af eu aflång och upptill icke utbredd form. Qvadratbenet är jemförelsevis litet, men tjockt. Gombenet är upptill broskartadt, men eljest smalt och långsträckt, och af eu svagare byggnad än så väl hos laxarne som hos norsen. Dess maxillärutskott är till större delen broskartadt och bildar en temligen stor broskknöl. Blott på den främre delen är det tandbäraude. Mesopterygoidbenet räcker fram till ungef. mid- 'ten af gombenets längd och är här tillspetsadt. Baktill är det starkt utbred t eller förhöjdt, så att dess höjd här utgör ungef. V2 af dess längd, och dess bakre kant är snedt afskuren. Det är såsom vanligt tunnt och genomsigtigt. Pterygoid benet är temligen litet och kort samt föga böjdt, och framtill något bre- dare äii baktill. Metapterygoidbenet är nästan bredt halfmån- formigt och mycket liknande det hos blauklaxen, samt med den främre kanten något konkav. Mellankäksbenen förete mesta likheten med dem hos yngre individer af laxarterna, ehuru de jemförelsevis äro något mindre utbildade, och sakna det uppsti- gande utskott (nasalutskott;, som förefinnes hos dem. De äro mycket korta, ochhafva hvartdera formen af en trubbvinklig trian- gel, med den trubbige vinkeln bildad af deras öfre i midten starkt uppstigande kant eller flik. Deras längd utgör ungef. V3 af den samma af öfver käksbenet, och är ej fullt dubbelt större än deras höjd. Öfverkäksbenen äro på långt när ej så långa och smala som hos laxarne eller norsen. Deras längd är icke fullt 4 ggr större än deras höjd, med inberäkning af jugalbenet. Bakom deras något förtjockade, inåt böjde och med en liten led- knapp försedde ände, som till en del ligger inom bakre delen af mellankäksbenen, samt artikulerar med gombenets broskar- tade maxillärutskott, bildar deras öfre tunne kant en trubbig vinkel. Tänderna upptaga något mera än deras mellerste Va- Underkäken liknar mest den af loddan, men är något starkare bygd. Dentaldelen höjer sig starkt bakåt, och artikulardelens högste del är ungef. 4 ggr högre än den förres lägste d:o. Den af tänder upptagne delen å den förre har ej mera än ungef. V.i af käkens längd. Hakvinkeln är afrundad. Det främsta infra- Hanen. 673 orbitalbenet är af medelmåttig storlek, aflångt och jemubredt, med eu långsgaende list och med slemkanaler å yttre sidau. samt med ett uppstigande flikformigt utskott i öfre kanten bakom främre änden. Gällocken likna dem hos laxarne. Loc- kets och underlockets bakre kant är svagt afrundad, eller ock är det förras rät eller stundom grundt konkav. Öfver främre delen af ögonhålan äro ett par supraorbitalben, af hvilka det bakre är större, och det främre, som är fästadt vid det förras främre ände, bidrager till att täcka näshålan. Nasalbenet är ytterst litet, jemnsmalt och stafiformigt, något böjdt och med en långs- gående slemkanal å yttre sidan. O. Unguale är mycket litet, triangulärt (med triangelns bas framåt rigtad) och horisontelt. Framom det samma är ett stort broskartadt bihang, som är ovalt, horisontelt och temligen tunnt. Spår till tänder före- finnas här icke hos de äldre. Tungbenshornen äro af vanlig beskaffenhet. Stundom hafva vi (såsom redan är anfördt) å det venstra räknat 11 och å det högra 10, och stundom å det förra 10 och å det senare 9 strålar, hvilka alla äro mera eller min- dre brede och sabelformige. Basibranchiostegalbenet liknar det hos laxarue, med främre änden trindlagd, och bakåt högre och tunnt, samt med nedre kanten dubbel eller utviken åt hvar- dera sidan. De nedra svalgbenen aflånga, med en trubbvinklig utvidgning å iore sidan ungef. å midten, bärande tandfältet. — Kotornas antal hafva vi funnit vara 61, och deraf 38 bålkotor*). Den l:sta bålkotan är mycket kort och saknar ref ben. xi fler- talet af bålkotorna, framifrån räknade, äro neuraltaggarne ofull- ständige, derigenom att neuiapophyserna icke äro sammansmälta med hvarandra upptill, utan utlöpa i 2:ne skilde spetsar, och äfven öfver alla de bålkotor, som äro framom ryggfenan, sitta iuterspinalben, af hvilka flera af de främsta sammansmält till en vertikal, hoptryckt och nästan elliptisk skifva, som framtill är förenad med öfra nackbenets bakåt rigtade utskott. På större delen af bålkotorna, räknade framifrån, äro liksom hos blank- laxen neurapophy serna rörligt fastade, och å alla dessa äro fastade på samma sätt som hos honom s. k. diapophysialutskott. Kef- benen äro, med undantag af de bakersta, som äro fastade långt ut på parapophyserna, långa och till större delen temligen grofva. 1) KeÖYER uppgifver deras antal till 60, och deraf 39 bålkotor ("Bug- hvirvler"). LUljtborg : Fiskarne. U. *3 674 Slägtet Thymallus. De 4 bakersta stjertkotorna, af hvilka den sista är helt liten, äro mer eller mindre rigtade uppåt, och stjertfenan är således heterocerkt fästad. På de 8 sista stjertkotorna äro hsemalbå- garne rörligt fastade. — Främre extrem iteternas eller skulder- apparatens ben äro i hufvudsaken bildade på samma sätt, som hos laxarterna och förete blott mindre väsendtliga afvikelser. Af dessa torde den vara mest anmärkningsvärd, att posttemporal- benet är jemförelsevis kortare, med större nedre afdelning eller kropp, och med mycket kortare nedre gren, som nästan är ru- dimentär och fästad genom ett längt ligament till o. epoticuniy och äfven den, att procoracoidbenet har den till coracoidbenet fastade delen mycket bredare än den, som är fästad till clavi- cularbenet, hvilken senare del är tvärt iuknipen och trindlagd. Korpbenet är jemförelsevis väl så kort, äfvensom nyckelbenet. Postclavicularbenen äro 3:ne och likna dem hos blanklaxen. Scapularfenestran är oval och omsluten helt och hållet af sca- pulan, liksom hos den. Bäckenbenet är smalt och långsträckt^ framtill trindlagdt och baktill utbredt, der bukfenan är fästad. — Det synes oss, att denna skelettbyggnad i allmänhet företer en närmare anslutning till den hos laxarterna, än hvad förhål- landet är med den hos norsen och loddan, och då härtill kom- mer, att barren i afseende på bliudtarrnarnes beskaffenhet och antal äfven företer en tendens till anslutning till dem, torde den i sjelfva verket böra betraktas såsom stående laxslägtet närmare, än hvad de göra. Detta oaktadt hafva vi emellertid icke velat frångå det hittills vanliga bruket att ställa norsen och loddan närmast intill nämnda slägte. Harren har inom Sverige en vidsträckt utbredning, ehuru den företrädesvis tillhör dess nordlige delar. Dess sydligaste oss bekanta förekomst inom Sverige är i Lagaån vid Laholm, hvarest den enligt benäget meddelande till oss af Fiskeriassi- stenten, Kandidat F. Tkybom förekommer och enligt hvad ofvan blifvit anfördt kallas Haspa. Den förekommer äfven i nämnda ström inom Småland i trakten af Ljungby, hvarifrån exemplar blifvit förärade till här varande Universitets Zoologiska museum af Doktor S. J. Nilsson. Enligt Skandin. Fauna och enligt hvad äfven vi erfarit förefinnes den i Motala Ström vid Norr- köping, och i Vettern, der den ernår en betydlig storlek. En- ligt benäget meddelande till oss af Doktor S. W. Tenow före- kommer den äfven i Venern, och i Vermland är den allmän i Harren. 675 Klarelfven äfvensom enligt Skand. Fauna i en del strömmar, som utfalla i den. Enligt TenowI) tilltager den i antal i Klar- elfven ju högre upp ät den man kommer. I Dalelfvens hela lopp är den allmän, enligt hvad vi erfarit, ända ned till Elf- karleby. Norr om Dalelfven är den inom hela nordliga Sverige allmänt utbredd i de flesta vattendrag af någon betydenhet och med klart och starkt rinnande vatten, och äfven i de fleste större sjöar, ehuru den på fjellen icke uppgår fullt så högt som den form af grålaxen, som blifvit kallad fjellforell, eller som rödin- gen, I Norrbotten förekommer den i elfvarna ända upp emot den Norske gränsen. Enligt Wheelwkight-) förekommer den vid Qvickjock och ernår der betydlig storlek, och vi hafva iakt- tagit den i norre delen af Muonio Elf. Enligt Hj. Widegren^) förekommer den äfven i Norrbottens skärgård, och han upp- gifver, att den i Torneå Lappmark kallas SoadiJj och i Luleå d:o Harri. — Enligt Collett förrekommer den i Norge söder om Dovrefjell endast i Österdalens och Gudbrandsdalens vatten- drag, hvarest den på de flesta ställen är talrik, och den finnes äfven i sjön Mjösen, hvilket redan anföres i Skandinavisk Fauna, hvarest äfven uppgifves, att den på Dovrefjell går upp till Hjserkin, hvilket äfven vi iakttagit. I vestra Norge saknas den enligt Collett i allmänhet, men förefinnes i Lesjeverks Vand och går derifrån ned i Kauma Elf, der äfven vi iakttagit den. Enligt Collett går den på fjellsluttniugarne i södra Norge upp- i björkskogsregionen, d. v. s. ofvan barrskogsregionen. Norr om Dovrefjell och intill Finmarken förekommer den enligt nämnde författare i en del vatten i Liernes pastorat i norra Trondhjems amt, samt i Vefsenelf i Nordland och i Målself- dalons vatten upp till Bardofos, men skall der icke vara känd från andra ställen. I Finmarken är den allmän i många elf- var ända till den Eyske gränsen, ehuru den icke finnes i alla. — I afseende på dess förekomst öster om det nordliga Skandi- navien uppgifver A. J. Malmgren, att den förekommer i de flesta strömmar och floder i Finland, dock i synnerhet i landets nord- lige delar ända upp till Utsjocki Lappmark, och då den inom Norge förekommer ända till den Eyske gränsen, är det troligt, 1) Öfversigt af Vermlands och Dals Ryggrads-Djur, p. 108. 2j A Spring and Summer in Lapland, by an old Bushinan, pag. 162. 3j Om Fisk-faunan och Fiskerierna i Norrbottens Län; Kongl. Landt- bruksakademiens Handl. 1861 (aftr ) p. 9. (>7B Slägtet Thynsallus. att den äfveu förefinnes på Kolahalfön, ehuru inga uppgifter derom föreligga. Enligt de af Pallas^) och J. F. Brandt-) lemnade uppgifterna skulle den förekomma i norra Urals ström- mar och i Jenisej, men F. A. Smitt har urskilt den i sist nämnda flod förekommande såsom en skild art: TliymaUiis arc- ticus (Pallas), hvilkeu af Pallas blott blifvit upptagen såsom en varietet, och det är derför troligt, att den som förefinnes i norra Ural, är samma art, som den senare, och att vår harr icke förekommer öster om Hvita hafvet. Vester ut förekommer den på Jutlaud och i England och Skotland, och söder ut före- kommer den i vestra Preussen enligt Benecke, å Bayerska al- perna och i Schweitz, äfven i dess Italienske delar enligt v. SiEBOLD, och enligt Moreau i många floder och strömmar i Frank- rike, enligt GiGLioLi^) i åtskilliga strömmar i norra Italien, och enligt Heckel & Kner^) i Österrike, Ungern, Galizieu m. fl. st. af Österrikiska monarkien. Har ren är egentligen en flodfisk, ehuru den, såsom F. Try- BOM^) yttrar, ofta i mängd sti-yker omkring i sjöarne. I Bott- niska Viken går den äfven ut i skärgårdarne. Den älskar ström- mar med rent och starkt rinnande eller forsande vatten och grusig eller stenig botten, samt är en liflig och rörlig fisk, som liksom laxarne eger stor förmåga att springa uppför forsar, och till följd deraf äfven stundom företager vandringar uppför •floder och strömmar, ehuru den egentligen ej lär vara migrato- risk. Den rusar blixtsnabbt på sitt rof och är särdeles rofgirig. fastän den är utrustad med litet gap och små tänder. Vi hafva erfarit, att den med fördel kan metas med elritzan till agn. Enligt iakttagelser af Trybom och andre äfvensom af oss lefver den föi^eträdesvis af insekter och insektlarver, men slukar äfven fiskyngel och småfisk, blötdjur och kräftdjur, och enligt Try- 1) Zoographia Rosso-Asiatica, vol. 111, pag. 365. 2) E. Hofmann: Der uördliohe Ural und das Kiisteiigebivge Pae-Choi; Bemerkuiigeii iiber die Wirbelthiere des nördliclieu europäischen Russlands, besonders des nördlicben Urals, pag. 74. — 1856. 3) Es])Osizione inteniazionale di Pesca in Bevlino 1880, Sezione Ita- liana, Catalogo; N:o 11 del Catal. Oollezione centrala degli Animali Verte- brati Italiani, V. Pesci della Fauna italica, pag. 102, N:o 376. 4) Die Siisswassertische der Ostreichischen Monarchie, pag. 246. 5 Iakttagelser om fisket i Ume-lappmarker; Nordisk Aarsskrift for Fiskeri 1884 (särsk. aftr. p. 24). Hairen. 677 BOM under laxens och sikens lektider deras lagda ägg i sådan myckenhet, att dess ventrikel dermed är fullproppad. Den är vårlekande ^), men tiden för leken är något vexlande efter lo- kalernas sydliga eller nordliga läge. I sydliga trakter hos oss leker den, enligt hvad som anföres i Skandin. Fauna och enligt NoRBÄcK, redan i slutet af April och i början af Maj, men i af- seende på tiden för dess lek i nordligare trakter anför Trybom, "att den oftast är beroende af isslossningen i de vatten, der den vistas, och så fort denna försiggått, börjar den sin lek. I en del sjöar inträffar det dock, att leken börjas utanför bäckniyn- ningarne, der vattnet blir isfritt temligen långt innan sjöarne eljest afkasta sitt istäcke". På dylika ställen leker den då re- dan i slutet af Maj, men i de sydliga Lappmarkerna i allmän- het ej förr än i Juni, och företrädesvis omkring midten af denna månad. I de norra Lappmarkerna leker den sannolikt något senare-). Enligt Trybom har den sina bestämda lekplatser, som enligt NoRBÄCK vanligen äro belägne nedom något vattenfall i bakvatten eller lindrig ström, och hvarest finnes fin grus- eller sandbotten och hvarest djupet blott är 1 ä 2 fot. Enligt Try- bom väljer den sådana platser, som icke under någon vår, hur torr den än är, blifva torrlagde. Enligt Heckel & Kner göra de med tillhjelp af stjertfenan en grop, hvari äggen läggas och befruktas och derefter betäckas, således ungef. på samma sätt, som äggläggningen försiggår hos laxarne. Enligt F. A. Smitt hafva de mogna äggen en diameter af ungef. 2^2 niill. och äro således mycket större än norsens och loddans. Rommen är fri och icke fastklibbande enligt Norback. Enligt Francis Dat går utvecklingen af embryot mycket fort, och det kläckes vanligen 12—14 dagar efter äggets befruktning. På giund dels häraf och dels af den omständigheten, att temperaturen vid dess lek- tid är hög, är det behäftadt med svårigheter, att sända dess be- fruktade rom till något mera aflägsna orter. För fiskens ut- plantering och vårdande lemnas goda råd af Norbäck. Enligt 1) Märkligt nog uppgifver Nils Gisler (K. Sv. Vet. Akad:s Handl. 1753, p. 199), att den "har sin romlägguing sist i Oktober" i Norrland, troligtvis beroende på en förvexling med siken. 2) Enligt Benkcke leker den i Österrike vanligen i Mars och enligt Francis Day i England i April och Maj eller ock tidigare, emedan han sett exemplar med för det mesta mogna ägg redan i Februari. 678 Släktet Argentina. Benecke är den vid omkr. 2 års ålder fortplantningsskicklig. Den är högt värderad dels för sitt smakliga kött och dels der- för, att dess metande med konstgjord fluga eller annat bete är ett särdeles angenämt tidsfördrif, emedan den nappar oförskräckt. Den fångas äfven både med nät och not. Enligt Trybom är fisket af harr på flera ställen i Ume Lappmark ingalunda obetydligt, och vi hafva i Norrbottens Lappmark erfarit, att harren der utgör en icke ringa del af folkets flskföda. Enligt Trybom är den fetast i Augusti. V. Slägtet Argentina, Artedi. 1738. (Genera Piscium, pag. 8. — 1738). Kroppen långsträckt^ något hoptryckt och långs åt något litet kantig, samt täckt med stora och breda fjäll. Sidolinien fid I ständig. Analöppningen j em för elsevis belägen ovanligt långt tillbaka. Munnen liten., med korta mellankäks- och öfverkäks- hcn, hvilka senare icke bära något jugaJben., och munnen endast beväpnad med små och spetsiga tänder i enkel rad på plogbenet, och i ett par irreguliera d:o på gombenen, och i en enkel d:o å främre kanterne af tungan., och utan sådana på käkarne. Gäl- räfständerna temligen korta och breda och släta, och icke tal- rika. De falske gälarne store. Gälhinnans strålar 6. Rygg- fenan kort, och bukfenorna fastade under bakre delen af den., samt försedda hvardera med ett kort fjällbärande bihang of- van deras bas., och å undra sidan vid basen mer eller mindre täckta af fjäll. Appendices pyloricce vanligen temligen talrika. Färgen på kroppssidorna guld- eller silf ver glänsande., och icke utmärkt genom någre fläckar. Europas och norra Afrikas fauna räknar 3:ne arter af detta slägte, Nordamerikas östra hafskust 1 d:o och hafvet vid Nya Seelaud 2:ne d:o. 2me arter tillhöra vår nordiska fauna. De äro i allmänhet djupvattensfiskar, och tillhöra uteslutande hafvet. Argentina Nosens längd Arter: mindre iin ögats längddiauieter ... 1. silus (AscANlUS) lika med eller större än ögats längd- diameter 2. sphyrtEna, LiNNÉ. Guldlaxen. 679 1. Argentina silus (Ascankjs)'). Guldlaxen eller Silfverfisken. Nosen kort, och dess längd mindre än ögats Jängddiame- ter. Fjällen å den blottade bakre delen skarpt taggiga. Su- iuren mellan imderlocket och locket rät. Bröstfenans strålar 17 — 18. Gälräfständernas antal å den l:ste gälhågen om- kring 19. Kf. 11 — 12; af. 13—15: brf. 17—18; bf. 12; stjf. 7 — 8 _|_ 19 + 6—7. Salmo Silus, ASCANIUS: Icones Eeruiii naturaliiun. Pars III, pag. 3, tab. 24. - 1775. „ „ O. F. Muller: Zoologise Danicse Prodroraus. pag. 49, N:o 418. — 1776. Blankestm, Ström-. Skrivter af Naturhistoiie Selskabet, 2:det Bd. 2;det Hefte, pag. 12, tab. I, fig. 1. — 1793. Coregonus Silus, G. Cuvier: Régne Animal, 2:e édit. T. II, pag 308. not. 1. - 1829. ,. „ S. Nilsson: Prodromus Ichthyol. Scandinav. pag. 19. — 1832. Silus Äscanii, J. PiEINHARDT, s:r: Bemsikn. til Nilssons Prodromus Ichthyol. Scandin.; Maanedsskr. for Literatur 1833, pag. 239. — 1833. Argentina Silus, S. Nilsson: Observationes ichthyologicae. pag. 3. — 1835. Acantholepis „ H. Kröyer: Gaimard: Voyages en Scandinavie, en Lap- ponie etc. Zoologie, Atlas, Poissons, pl. 17. — 1845. ,. H. Kröyer : Danmarks Fiske, 3;dje Bd. pag. 98. — 1846. Argentina ,. Valenclennes: Histoire naturelie des Poissons par Cu- vier & Valenclennes, T. XXI, pag. 421. — 1848. ,. „ S. Nilsson: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag 469. — 1855. „ „ A. GtJNTHER: Catalogue of the Fishes in the British Museum, vol. VI, pag. 202. - 1866. „ „ E. CoLLETT: Norges Fiske, pag. 173. — 1875. „ „ Idem: Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875 -78; Vidensk. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1 pag. 93. (särsk. aftr.) — 1879. 1) Denna art har af S. Nilsson först blifvit hänförd till sitt rätta slägte. 680 Släejtet Argentina. Aryentina siltis, R. Collett-. Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879—83; Nyt Magazin for Naturvidenskaberne. 29:de Bd. pag. 109. (Särsk. aftr.). — 1884. „ ^ F. A. Smitt: Kritisk Förteckning öfver de i Kiksinuseuin befintliga Salraonider. pag. 197. (aftr.) — . 1886. Enligt Ström har den af fiskare vid Söndtnöre i Norge erhållit nam- net Blankesten, men Collett har anmärkt, att det dock icke är fullt sä- kert, att det är denne fisk, som erhållit nämnda namn. Både den senare författaren och vi hafva erfarit, att den i trakten af Bergen i Norge, der den oftast fångas, benämnes Guldlax, hvilket namn dessutom äfven anföres af Muller och Ström'). I Skand. Fauna har den erhållit namnet Större Silfverfisk. Uti tidn. .Stockholms Dagblad (landsortsuppl.) 1880, N-.o 279, uppgifves, att den af fiskare vid Koster i Bohuslän någon gång blifvit be- nämnd Sölvfisk. Beskr. Den ernår icke någon betydlig storlek. Den van- liga totallängden till spetsen af nedre stjertfenfliken är hos fullvuxna exemplar omkr. 1 Vj fot eller 450 mill., och torde icke uppnå 2 fot-). Kroppen är långsträckt, och utan tvifvel detta mera hos de yngre än hos de äldre, samt något hoptryckt, och, då fjällen äro väl i behåll, med temligen tydlige läugsgå- ende ryggar, i synnerhet baktill, nemligen en långs midten af ryggen mellan rygg- och fettfenorna, ett par eller tre långs hvardera sidan af ryggen, en långs hvardera sidan af buksidan ända bort till stjertfenan, och en å hvardera sidan ofvan och parallel med denne senare. De äro mindre tydlige fram- än baktill. Både ryggen och buken äro tjocke, och kroppssidorna tillplattade. Största kroppshöjden iunehålles hos de äldre om- kring öVö till 57* ggi' i totallängden, och störste tjockleken utgör omkr. 7; t-ill nära Va i^f den förra. Mot stjertfenan af- tager kroppen bakom bukfenorna så småningom i höjd, och strax framom stjertfenan utgör den senare ungef. V4 af hufvu- dets längd. Anus har sitt läge så långt tillbaka, att afstån- det mellan den och nosspetseu utgör mellan Va och ^4 ^f to- tallängden. — Hufvudet är af medelmåttig storlek, och dess längd innehålles hos de äldre omkr. -iVö ^iH 4 '-5 ggr i total- längden^). Det är af en pyramidal form, och, från sidan sedt, 1) I Skand. Fauna uppgifves namnet GuUax från Bergen. 2) Det största exemplar, som Collett fått kännedom om, var 475 mill. långt. 3) Hos det minsta af Collett iakttagna exemplaret, som var 255 mill. långt, var hufvudets längd 57 mill. och den innehölls således omkr. 4 72 ggi' i totallängden. Guldlaxen. fi81 med nosen framtill trubbigt tillspetsad och mycket lägre än bred, och med den undre profilen något starkare uppstigande än den öfre är stupande, och, ofvanifrån sedt, med nosspetsen af- rundad. Hjessan är plattad och pannan mellan ögonen grundt konkav. Sidorna af hufvudet så väl framom som bakom ögo- nen och äfven dessa senare fram- och baktill äro belagda med en tjock fetthinna, hvilken äfven förefinnes å hufvudets öfra sida. Munnen är liten, och bakre änden af öfverkäksbenet är framom ögat, och, då munnen är sluten, räcka båda käkarne lika långt och eljest den undre något längre fram. Underkä- kens längd utgör omkr. V/j af hufvudets d:o, och öfverkäksbe- nets d:o från ledknölen framtill utgör omkr. V5 af den senare, och öfverkäksbeuets höjd utgör nära '/g af dess längd. Nosens längd, som är mindre än ögats läugddiameter, innehålles omkr. ^ V2 sgi' i hufvudets d:o. Mellankäksbenet är bakåt tillspet- sadt, och räcker der ungef. till slutet af den l:ste ^3 af öfver- käksbenets längd, och det senare benet är högst baktill, der det vid änden är afrundadt. Läpparne äro tunne, men dock mjuke. Näsborrarne sitta tätt intill hvarandra och ungef. midt emellan nosspetsen och ögat. Ögonen äro ovanligt stora, och deras längddiameter, som hos de äldre utgör ungef. V3 ^^ t^^^f" vudets längd, är äfven då större än pannans bredd midt öfver dem, hvilken är något större än' '^ af den senare längden. Lockets bakre kant är urbugtad, och under lockets d:o afrundad, och dettas undre d:o något bugtig, och suturen mellan bada rät och snedt uppåt och bakåt rigtad. Den bakre kanten af förlockets vertikale del är grundt konkav och bildar vid dess nedre bakre hörn med den horisontelle delens undre kant en ungef. rät, ehuru afrundad vinkel. Gälspringorua äro stora och sträcka sig nedtill fram ungef. midt under ögonen, och af gäl- hinnornas yttre delar, som här sträcka sig märkbart längre fram än deras inre, tunnare d:o, ligger den venstre knappt öf- ver den högre. Hvardera gälhinnans strålar äro 6, som till- taga i bredd bakåt. Utanför den öfre delen af den l:ste gäl- bågen sitter på slemhinnan å den inre sidan af den öfre delen af suspensorialapparaten en stor och väl utbildad falsk gäle. — Tänderna äro mycket små, men spetsiga och krökta. Strax bakom och intill mellankäksbenen är på främre kanten af plog- benet en enkel transversel och något bågböjd rad af tänder, som åt hvardera sidan kontinuerligt fortsattes af en irreguliert G82 Släirtet Argentina. dubbel d:o på den främre änden af hvartdera gombenet, så att dessa bens och plogbenets tänder tillsamman bilda en nä- stan halfcirkelformig, baktill litet bredare rad. På tungans främre ände sitter å främre och sidokanterna en halfcirkelfor- mig enkel och gles rad af smärre tänder, till antalet omkr. 8, som dock äro något större än de andra. Svalgbenens tänder äro små och af samma beskaffenhet som de andra. På den nå- got utbredde delen af de nedra svalgbenen bilda de ett litet fält af 2 — 3 rader. Urohyalbenen sakna tänder. — De hoptryckta och släta gälräfstävderna å l:ste gälbågen äro vanligen 19, och deraf 13—14 på nedra afdelningen. — Ryggfenan, som börjar på ett afståud från nosspetsen, som innehålles omkr. 2^5 till 2^3 ggi" i totallängden 1), är kort och tillspetsad, med höjden utgörande omkr. ^4 till 2/3 af hufvudets längd samt ungef. dubbelt större än fenans d:o, har 11 till 12 (vanligen 12) strå- lar, af hvilka de 2:ne förste icke äro grenige och den siste är dubbel. — Fettfenan är liten och högre än lång, samt belägea något framom slutet af analfenau. — AnaJfenan, som börjar strax bakom anus och på ett afstånd från bukfenornas fästen, som innehålles stundom nära 4 och stundom väl 4 ggr i total- längden, samt är något större än det samma mellan bröst- och bukfenornas d:o, är af vanlig form, med höjden utgörande nå- got mindre än Y3 af hufvudets längd samt varande något mindre än dess egen d:o. Den har undre kanten mycket grundt urbug- tad, samt 14 till 15 (vanligen 14) strålar, af hvilka de 3:ne förste icke äi-o grenige och den siste är dubbel. — Bröst fe- norna, som hafva sina sneda fästen långt nere och i en för- djupning mellan fjällen, äro af medelmåttig storlek (längden utgörande omkr. Ys af hufvudets d:o) och af en oval och bak- till snedt afrundad form, samt hafva 17 till 18 strålar. — Buk- fenorna, som stundom äro fastade något litet bakom och stun- dom under slutet af ryggfenan och på ett afstånd från bröst- fenornas fästen, som stundom är nära lika med och stundom är något mindre än hufvudets längd, och som innehålles omkr. 475 till 43/. ggr i totallängden, äro af en bredt oval form, och hafva 12 strålar jemte en rudimentär d:o vid yttre sidan af basen af den ytterste strålen. Deras längd innehålles omkr. 1) Hos det ofvan nämnda lilla exemplaret innehölls detta afstånd omkr 2*^ ggr i totallängden. Guldlaxen. 683 2 Vä till 2 73 ggr i hufvudets d:o. Ofvan den yttre delen af deras bas hafva de ett bihang, bärande några få förlängda fjäll och ej räckande fullt till midten af deras längd, ocb å undra sidan äro de vid basen täckta af några stora fjäll, af hvilka de längsta räcka ungef. till deras midt. — Stjertfeiian är af medelmåttig storlek (längden af dess längste strålar ut- görande ej fullt Va äf hufvudets d:o} och djupt inskuren, så att dess mellerste strålar icke äro hälften så långe som de längste. Den har 19 fullständige strålar, af hvilka den ytterste å hvardera sidan icke är greuig, samt ofvan 7 till 8 och nedan 6 till 7 stödjestrålar. — Fjällen äro särdeles utmärkande: mycket stora samt temligen hårda och tjocka och fiist sittande, och å deras frie delar sträfva af bakåt riglade taggar, ehuru de pä olike kroppsdelar äro vexlande i storlek och form. De äro såsom vanligt spåulikt lagda och inskjuta långt mellan hvarandra, men på kroppssidorna äro de långsgående raderna särdeles i ögonen fallande, på grund af deras vexlande storlek. Mellan slutet af ryggfenan och bukfenans fäste äro 8 långsgå- ende fjällrader, af hvilka sidoliniens fjäll bildar den 5:te, upp- ifrån räknad, och af hvilka de, som nedtill begränsa nämnda linie, äro störst. Ett af dessa på detta ställe hos ett exemplar af omkr. 460 niilhs totallängd är 15—16 mill. långt och om- kring 23 d:o högt eller bredt. Ett fjäll af sidolinien på nämnda ställe är hos samma exemplar 12 mill. långt och 22 d:o högt. Ett d:o å samma ställe i raden näst ofvan sidolinien är 13 mill. långt och 19 d:o högt. De på buksidan äro äfven af be- tydlig storlek, och af dem äro de störst, som undertill betäcka basen af bukfenorna, och de der strax framom samt äfven de strax bakom dessa fenor. Kroppssidornas största fjäll äro längre fram på de samma nästan rektangulära, men något längre till- baka äro de så väl som de andra fjällen derstädes nästan half- cirkellformiga, med den i huden instuckne änden tvärt afhug- gen och med den frie bakre änden ojemnt afrundad. Sidoliniens fjäll äro kortare än de andra, och bilda ett cirkelsegment, som är mindre än en halfcirkel, med den instuckne kanten något trubbvinklig i midten, och med den frie kanten inskuren i mid- ten bakom slemkaualen samt för öfrigt mycket ojemn. Såsom cycloidfjäll äro alla å den instuckne änden försedda med tätt stående vågiga koncentriska streck, men dessa förefinnas icke å den frie änden, som deremot å yttre sidan är beväpnad med 684 Slägtet Argentina. tätt sittande, bakåt rigtade spetsige taggar. Kadiära streck saknas merendels eller äro otydliga, och den så kallade kärnan ("nucleus") är stor och central. Af ryggsidans fjäll närma sig de, som sitta på midten af ryggen, den rundade formen, och de, som sitta på ryggens sidor, äro nästan halfrunda och långs åt något kupiga eller konvexa, och hafva bakre kanten urbug- tad och den främre d:o konvex i midten. Buksidans fjäll äro ojemnt rundade eller ovala eller ock af diverse olika form, och de vid basen af analfenan trubbigt tillspetsade. — Sidolinien är fullständig och rät, och vi hafva i den samma räknat 67 fjäll'), — Färgen på öfra sidan af kroppen och hufvudet oliv- brunaktig och på kroppssidorna guldgul eller messingsgul, och på buken gulhvitaktig, framtill under hufvudet rödaktig. Stun- dom är den guldgula glansen å kroppssidorna blekare och dessa nästan silfverblanka, och stundom är den dunklare och med nå- gon gråaktig anstrykning. Den fetthinua, som betäcker mer eller mindre hufvudets sidor, är gulaktig, men kinderna och gälloc- ken äro under den silfverblanka. Ryggfenan ungef. af ryggens färg, och stjertfenan rödbrunaktig, men fettfenan är gulaktig. Bröst-, buk- och analfenorna stundom gråaktiga, och stundom de först nämnda grågulaktiga och de båda senare gulaktiga. Iris guldgul, med mer eller mindre mörk skuggning. Peri- tonseum svart. Munnen inuti af ljus färg, men nedre delen af svalget svartgrå. Det i närheten af Koster fångade exemplaret skulle haft färgen på kroppssidorna och undertill "silfverhvit, med ett rödlätt skimmer, och på ryggen mörkare". Skelettet. Det fasta kraniet företer flera framstående egen- heter, vLsande sig som ett slags mellanting mellan laxens och uorsens, ehuru det i ett och annat afseende synes mest närma sig till den senares. Ehuru i ethmoidregionen primordialkra- niets broskmassa till en betydlig utsträckning är bibehållen eller qvarstående och utgör den vida störste delen af denna re- gion, är dock i hjernskålsregionen förbeningen något mera ut- bildad än hos norsen, men benen äro i allmänhet tunnare än laxens och i detta afseende mera öfverensstämmande med nor- sens, och kraniets allmänne form liknar mest den senares, om det än äfven i detta afseende har tendenser till laxens. Beträf- 1) Nilsson uppgifver 66, Kröyer bortåt 70, Collett 60-68 och Smitt omkr. 70. Giildlaxeu. 685 fande dess allmäane form, sä har det baktill ungef. samma något uedplattade utseende som norsens, och dess främre eller nosafdelning är liksom hos den senare smalare och mera utdra- gen än laxens, men, betraktadt från sidan, är det dock baktill högre än norsens, och parasphenoidbenet företer baktill samma bågformiga böjning, som hos laxen. Dess största bredd baktill innehålles 2:ue ggr i dess längd, och dess största höjd utgör något mera än -/s af den förra. Benen ä dess öfra sida, d. v. s. hjessben, pannben etc. äro släta och glänsande. Basilarbenet är å sidorna konvext och med antydning till den ampullära ansvällning, som der förefinnes hos norsen, och upptill är det genom sidonackbeneus ledknappar, som här sammanstöta med hvar- andra, utestängdt från nackhålet. Sidonackbenen omsluta helt och hållet detta hål, och sammanstöta upptill med det öfra nackbenets vertikale del. från hvilken de således icke, såsom vanligt hos de förut afhandlade Salmoniderne, äro afskilda ge- nom primordialkraniets brosk. Öfra nackbenet har liksom hos norsen ett mycket litet bakåt utstående utskott, men dess öfre horisontelle del är liksom hos barren nästan helt och hållet täckt af de här med hvarandra sammanstötande hjessbenen. O. epotica äro föga utstående, och deras korta, aftrubbade, bakåt riglade utskott eller mest konvexa parti utskjuter föga längre tillbaka än det korta utskottet å öfra nackbenet. O. pterotica äro baktill aftrubbade och ej så långt utstående bakåt som o. epotica, samt bära såsom vanligt å sin undra sida ledgropen för den bakre af de båda öfre ledknapparne å hyomandibular- benet. Dessa ben äro olika dem af de föregående Salmoniderne derigenom, att deras yttre kant är omviken och bildar en tem- ligen högt uppstående, tunn benlamell, och deras inre öfre kant är utvidgad inåt och sammanstöter med hvartdera hjessbenet, samt bildar i förening med det och till någon del bakom det med o. epoticnm och framtill med pannbenet ett hvalf öfver den store och djupe grop, som förefinnes mellan o. epoticum, pteroticum och sphenoticuin. O. opisthotica äro små och tunna, liksom hos norsen, men nedtill bredare än dennes. De sträcka sig blott helt litet in på undra sidan af o, pterotica och exoc- cipitalia samt hafva ett mycket litet utstående utskott, vid hvilket medelst ett starkt ligament den nedre ganska långe grenen å posttemporalbenet är fästad. O. prootica likna dem hos harren, och hafva liksom hos den och rödingen ä yttre sidan 686 Slägtet Argentina. en skarp, utstående, vertikal köl, men de äro jemförelsevis nå- got kortare, så att deras höjddimension är mycket betydligt större än deras longitudinelle d:o. O. sphenotica äro små, och hafva ett starkt tillspetsadt och nedåt krökt utskott ofvan led- gropen för den främre af de båda öfre ledknapparne å hyoman- dibulai-benet och vid det öfre bakre hörnet af ögonhålan, som här begränsas af nämnda utskott. Den nämnde ledgropen är blott genom en smal, broskbeklädd ränna sammanbunden med den bakre d:o. Basisphenoidbeiiet förefinnes i väl utbildadt till- stånd, och dess nedre enkle del, eller skaftet, är lång och räc- ker ned till parasphenoidbenet. Alisphenoidbenen äro små, men distinkta, och framom dem äro ett par nedtill förenade eller sammansmälta orbitospheuoidben, liksom hos laxarne, men här äro de smärre och bidraga blott i högst ringa mån upptill att bilda skiljeväggen mellan ögonhålorna, hvilken för öfrigt endast är hinnartad. Genom denna karakter afviker emellertid guld- laxen från både norsen och barren och närmar sig till laxarne. Parasphenoidbenet är på midten smalt och något inknipet. Dess bakre del, som är bredast, är å undra sidan konvex och betäc- ker den låugsgåeude gropen å basilarbenet, samt räcker till dettas bakre kant. A midten af sin undra sida har det en längsgående ränna, och betraktadt från sidan, är det baktill, såsom redan är sagdt, bagböjdt. Plogbenet är mycket olikt det hos de föregående Salmoniderue, ehuru det visar någon tendens lill närmande till barrens. Det är ganska långt, och räcker tillbaka till ögonhålans början, ehuru nosen är lång och ehuru det bildar det främsta partiet af den samme, och räcker ett godt stycke framom det lilla öfra silbenet. Betraktadt från sidan, visar det sig bågformigt böjdt uppåt, så att dess undre profil är konkav. Dess främre ände, som är tjockast och hvar- est benmassans struktur är olik den bakre delens samt är spon- giös, är något utbredd och af en nästan rektangulär form. Dess främre, tandraden bärande kant är tvärt afhuggeu, och ett stycke der bakom har hvardera sidokanten en något utstående förtjockning med ledyta, för artikulationen med gombenet och med öfverkäksbenet. A hvardera sidan är denne främre ände baktill tydligen afsatt frän benets bakre, tillspetsade och långs undra sidan fårade d:o, och framtill är den å undra sidan ur- hålkad och äfven den med en långsgående midtelfåra. Silbens- apparaten utgöres till allra störste delen af brosk. Sidosilbenens Guldliixen. 6ö7 torbeningar äro helt små och tunna, och luktnerverne genom- borra brosket långt innanför dem. Det öfra silbenet är baktill betäckt af de främre ändarne af pannbenen, och framträder i öppningen mellan desse, och är der framom något utbredt och afrundadt, men så starkt sammanvuxet med det underliggande plogbenet, att det lätt kan tagas för en integrerande del af detta, hvilket utskjuter, såsom redan är anfördt, ett godt stycke framom det samma. De, såsom redan nämndt är, på hjessau ofvan öfra nackbenet med hvaraudra sammanstötande hjessbe- nens bakre kanter äro nästan alldeles jemne, och dessa bens utsträckning på tvären är särdeles betydlig. Pannbenen äro stora och baktill af betydlig bredd. De betäcka den vida stör- ste delen af kraniet upptill, och sträcka sig framtill å öfra si- dan af nosen uugef. midt för plogbenets artikulationsytor för gombenen. Deras främre delar äro långsamt tillspetsade. Hvart- dera har långs öfra sidan en bugtig slemkanal, som börjar vid dess bakre kant och sträcker sig framom ögonhålan. Deras orbitalkanter äro hvälfde, förtjockade och särdeles hårde. Långs suturen dem emellan är en grund grop. Hyomandibularbeuet är något böjdt framåt samt långt, så att dess längd är dubbelt större än dess bredd upptill. Dess båda öfre ledknappar äro icke sammansmälte, utan distinkte. O. sympJecticiiiii är sär- deles egendomligt formadt: långt och smalt samt något ofvan midten trubbviukligt böjdt, detta till följd af förlockets starka böjning och den betydliga längden af dess nedre skänkel. Qva- dratbenet är litet, men temligen tjockt, och något afvikande, derigenom att dess främre till pterygoidbenet stötande kant är afhuggen och grundt urbugtad, och dess bakåt frän ledknappen utgående och tillspetsade utskott är längre än vanligt. Ptery- gopalatinapparatens ben äro äfven till en del särdeles egendom- liga och mycket afvikande från dem hos föreg. Salmonider. Detta är emellertid mindre förhållandet med gombenet, som temligen mycket liknar laxens, ehuru det är af svagare bygg- nad, samt med sin bakre tillspetsade ände eller utskott sträc- ker sig nära, fastän icke till quadratbenet. Blott på dess främre, något inåt böjde del, som är starkt fästad vid plogbenet och i förening med dettas främre kant bildar den nästan halfcir- kelformiga tandbärande list, som strax bakom mellankäksbenen 1 framtill begränsar gommen, är det tandbeväpnadt. Det är upp- il till något tjockare och der tillökt med brosk samt temligen 688 Slägtet Argentina. högt och icke synnerligea svagt. Mesopterygoidbenet, som har en aflåugt elliptisk form och som sträcker sig från främre de- len af gombenet till långt bakom quadratbenet, är enormt stort och bildar den vida störste delen af gomhvalfvet. Det är mera än 3 ggr så långt som högt, samt framtill trubbigt tillspet- sadt, och tunnt och genomsigtigt, och såsom vanligt snedt inåt böjdt. A yttre sidan är det till en del framtill betäckt af pte- rygoidbenet, som här med sin inre lamell äfven begränsar det nedtill. Tterygoidbenet är tunnt, men mycket högt, och har upptill 2:ue skilda lameller, af hvilka den yttre utlöper uppåt i ett långt och tillspetsadt utskott, som uppstiger högt öfver den öfre kanten af det innanför det samma varande mesoptery- goidbenet, och detta utskott har långs yttre sidan en låg rygg, samt gifver benet ett från det samma hos alla de föregående fullkomligt afvikaude utseende. Dess undre kant är tunn och skarp. Metapterygoidbeuet är mycket litet, framtill utbredt och baktill starkt inknipet. Dess främre utbredde ände är fä- stad på yttre sidan af bakre änden af mesopterygoidbenet, och dess bakre ände är fästad utanpå nedre änden af hyomandibu- larbenet, och det utgör således såsom vanligt en sammanbin- dande länk mellan det senare benet och mesopterygoidbenet. Mellankäksbenen äro mycket små, nästan lancettformiga och böjda, med den inre eller främre änden tvärt afrundad och med radiär skulptur, men utan spår till utskott, och med den undre kanten tunn och den öfre d:o förtjockad, och den bakre eller yttre änden starkt tillspetsad och räckande ungef. till slutet af den l:ste V3 af öfverkäksbenets längd. Öfverkäksbe- uet är äfven litet, men temligen öfverensstämmande med den hos de föreg. Salmoniderne vanlige formen. Det är till större delen hoptryckt och böjdt, med största höjden vid den bakre afrundade änden. Dess främre ände är triudlagd och utan tyd- lig afsats ofvan, men med 2:ne ledknappar eller ledytor: en för artikulationen med plogbenet och en d:o för d:o med gombenet, och den är blott högst obetydligt täckt af mellankäksbenet. Dess öfre kant är bugtig och dess undre d:o är urringad ett stycke framom bakre änden. Hvad som i synnerhet utmärker guldlaxens öfverkäksapparat från den hos de föregående Salmo- niderne är, att den saknar jugalbeu. Underkäken liknar i det närmaste den af barren, men den är bakåt något högre. Ofvan den främre ögonvrån är ett ganska stort och aflångt, tunnt Guldlaxen. (389 supraorbitalben, och ofvau deii bakre d:o är ett mindre sådant, som är något böjdt, stafformigt och med bakre änden utbredd. Ett par hud ben förefinnas bort emot posttemporalbenets fäste. Nasal benen äro liksom hos de föreg. Salmoniderne mycket smala, men de äro här mera än dubbelt längre än de hos dem, och ligga fastade vid hvardera sidan af nosen från plogbenets ledyta till ett godt stycke bakåt å ytterkanten af hvartdera pannbenet. De äro staiformiga och något böjda och å öfra sidan försedda med den vanlige slemkanalen. Infraorbitalbenen äro temligen starkt utbildade. Det främsta är af en triangulär form och framtill trubbigt tilispetsadt. Det 2:dra i ordningen är längre än det främsta, och 3:dje och 4:de äro äfven stora och ganska starkt utbredda. Locket är stort, nästan rhomboidiskt, ehuru upptill afruudadt och högt uppstående, och med den bakre kan- ten temligen starkt urbugtad. Suturen mellan locket och un- derlocket är rät. Underlocket är framtill något högre än bak- till, och dess undre kant är baktill något ojemnt afrundad. Mellanlocket är nästan lancettformigt samt mycket längre än underlocket, sträckande sig långs inre sidan af förlockets nedre skänkel. Förlocket är särdeles utmärkt. Dess vertikale skän- kel är kortare än den horisontelie d:o, och de bilda med hvar- andra en ungef. rät vinkel, ehuru det nedre bakre hörnet är afrundadt. Långs yttre sidan af den nedre skänkeln bildar dess yttre utstående lamell ou half kanal för slemförande organ. — O. Unguale är aflångt och jemförelsevis långt, med en rygg långs midten ofvan och med den främre tandbärande änden något nedtryckt. Basibranchiostegalbenet liknar det hos de fö- regående, men är väl så långsträckt. A tungbenshornen är l:ste afdelningen (o. ceratohyale) väl dubbelt längre än den 2:dre d:o (o. epihyaJe), och den förre är framtill temligen smal. Af de 6 strålarne å hvartdera tungbenshornet äro de bakre tem- ligen bredt sabelformade. — Kotornas antal hafva vi funnit vara 68. Gränsen mellan bålen och stjerten är här svår att bestämma, emedan flera af de tydligen bakersta bålkotorna (be- stämda efter läget för anus och närvaron af refben) hafva slu- ten hsemalbåge, då deras med spetsarne väl åtskilda parapophy- ser äro ungef. å midten sammanbundna genom en benbrygga. A 8 kotor, af hvilka 3:ne blifvit räknade till stjerten, förefin- nas dylika benbryggor. Med hänsyn till läget för anus^) och 1) Dock sitter aiius något bakom det sista refbenspai'ets fäste. Lilljeborg : Fiskarne. U. 44 690 Slägtet Argentina. analfenan räkna vi den kota såsom den sista bålkotan, hvilken bär det sista paret refben, fastade nära parapophysernas spet- sar. Efter denna räkning blir bålkotornas antal 45, hvilket är det samma, som Kköyek uppgifvit. Skulle alla de räknas som bålkotor, hos hvilka parapophysernas spetsar icke äro samman- smälte, blefve dessas antal tillökt med 2 — 3'). Den l:sta ko- tan är mycket kort, och sitter djupt infästad i basilarbenets bakre ände, och kan derför lätt förbises och anses såsom en tillhörighet till nämnda ben. På 12 ä 15 af de främre ko- torna är neuralbågen rörligt fästad, och på ännu flera äro neu- rapophyserna upptill åtskilda. Ofvan alla de bålkotor, som äro framom ryggfenan, äro liksom hos barren interspinalben, och ofvan de 5 — 6 /främsta äro dessa sammanvuxna till ett par tunna vertikala skifvor, af hvilka den främre genom ett liga- raent är förenad med det öfre nackbenets bakåt utstående ut- skott. En stor del af de främre bålkotorna, äfven af sådana, å hvilka neuralbågen är fast sammanvuxen med kotkroppen, hafva långa och fina diapophysialutskott. Blott på de 2 - 3 bakersta kotorna är hsemalbågen rörligt fästad. Äfven den sista kotan, som bär den snedt uppåt rigtade urostylen, är nästan icke böjd uppåt, och derför är stjertfenan nästan helt och hållet homo- cerk. — Posttemporalbenet liknar laxarnes, och dess nedre gren är lång samt såsom redan är anfördt med ett ligament fästad till o. opistothicum. Öfra nyckelbenet liknar äfven deras, men är tunnare och med något kortare spets å öfre änden. Skulder- apparatens öfriga ben äro i hufvudsaken bildade på samma sätt som hos laxarne, med undantag af blott mindre betydande af- vikelser. Så är den öfre. spetsen å nyckelbenet mera utdragen, och den nedre delen af detta ben något kortare; scapulan väl så stor, med aflångt oval scapularfenestra, och den delen af pro- coracoidbenet, som går tvärs öfver nyckelbenet, mera utbildad. Bäckenbenen äro deremot väseiidtligen olika dem hos föregående Salmonider. De äro aflånga och till större delen af sin längd nästan jemnbreda, vid främre änden snedt afskurna och med den yttre vinkeln derstädes tillspetsad och utdragen. Vid deras bakre ände hafva de å det inre hörnet ett ganska långt, inåt och uppåt rigtadt cylindriskt utskott. 1) Nilsson (Skand. Fauna) har i allmänhet räknat 65 kotor, och KröYEE (Danmarks Fiske) 66 d:o. Guldlaxeii. 691 Guldlaxen är nästan en uteslutande tillhörighet för Norges fauna, och den har der företrädesvis sitt tillhåll i de djupe fjor- darne vid Bergens Stift (Collett). I närheten af någon Svensk hafskust har den, sa vidt kändt är, blott en enda gång blifvit anträffad. Enligt tidu. Stockholms Dagblad (landsortsuppl.) 1880, N:o 279 hade den 19 November s. å. ett 484 mill. långt exemplar blifvit taget på backa i fjärden mellan Koster och Tisteröarna. Den skulle derstädes emellertid icke vara obekant för fiskarena. Enligt oss benäget lemnadt meddelande härleder sig denna uppgift från Konservator C. A. Hansson. Det är i syn- nerhet under sommarmånaderne och hösten, som den torgföres i Bergen i Norge, och Collett har der under en dag i Augusti sett 20 exemplar på fisktorget, samt den följande dagen nästan lika många. Sjelfve hafva vi äfven haft tillfälle att iakttaga den derstädes, ehuru icke i den mängd. Enligt samme förfat- tare har den en och annan gång blifvit tagen i granskapet af uthamnarne utanför Flekkefjord, och en gång på 100 framnars djup utanför Langesund, nära mynningen af Christianiafjorden, äfvensom oftare i granskapet af Stavanger. Norr om Bergen förekommer den enligt Stköji vid kusten af Söndmöre, der en gång en mängd af den funnos flytande döde i hafsytan (natur- ligtvis uppkomne från stort djup och genom de i kroppen in- nehållna gasernas expansion uppvräkta på vattnet). Längre norr ut förekommer den enligt nämnde författare i Trondhjems- fjorden, i trakten af Bodö äfvensom ända upp i trakten af Tromsö, eller något söder om denna stad. — Utom Norge har den enligt Winthek^) en gång blifvit uppkastad på stranden vid Blaavands Huk på Jylland, och enligt C. G. J. Petersen^) har ett exemplar erhållits vid Skagen och ett d:o vid Hirtshals. Beträffande dess lefnadssätt känner man endast, att den är en djupvattensfisk, som i synnerhet håller sig i de djupe tjor- darne, hvarest den fångas på 100 och öfver 100, ja enligt Col- lett stundom på 300 famnars djup. Dess mycket stora ögon och den omständigheten, att den vid fångsten ofta blir som man säger sprängd af de expanderande gaserna, så att ventrikeln ut- skjutes i svalget eller munnen, bevisa att den tillhör stort djup. 1) Naturhist. Tidsskr. 3:dje Raekke. 12:te Bd. p. 45. 2) Videnskab, Meddelelser fra den naturhist. Foren. i Kjiibenhavii 1884, p. 159. 692 Slägtet Argentina. Enligt livad som anföres i Skandinavisk Fauna skall den emot hösten närma sig mera intill kusterna, eller uppgå på grundare vatten, emedan den då stundom fångas med vad bland stim af sej på mindre betydligt djup. Man känner intet om dess lek, men det är troligt, att dess uppstigande pä mindre djup står i samband med den. Den har jemförelsevis litet gap och svag tandbeväpning, och kan derför icke vara någon glupsk roffisk. Sannolikt lefver den både af i-yggrad slösa djur, i synnerhet kräftdjur och blötdjur, och af smärre fiskar, emedan den nappar med begärlighet på krokar, som äro agnade med blötdjur (t. ex.- Mytilus edulis) och med sill. P. Olsson i) har i dess ventrikel funnit obestämbara lemningar af fiskar jemte agnet, som ut- gjordes af sill, och någon gång äfven tång. Vi hafva äfven en gång i dess ventrikel funnit till en del digererade lemnin- gar af sill, som sannolikt utgjort agn. Den är vanligen myc- ket fet. och skall vara en särdeles välsmakande fisk. Den fån- gas tillfälligtvis vid fångst af annan fisk på krok med hand- snöre eller lina (backa), och utgör ej föremål för något eget fiske. 2. Argentina sphyraena, Linné. Strömsillen. Nosens längd IlJra med eller större än ögats Jängddia- meter. Fjällen släta, eller med otydliga eller ytterst små tag- gar å deras frie delar. Snturen mellan locket och underlocket S-formigt höjd. Bröstfenans strålar 13 — 14. Gälräfstän- de.rnas antal å den l:ste gälhågen 13 — 14. Rf. 10—11; af. 12—13; brf. 13—14; bf. 11; stjf. 9—10 + 19-1-9—10. Argentina Sphyrcena Linné: Systema Naturae, editio Xllnna, T. I, pag. 518. — 1766. „ ,, G. Cdviek: Memoiies du Museum d'hist. uat. T. I, pag. 228-236, pl. 11, fig. super. - 1815. „ „ Risso : Hist. nat. des princip, product. de TEurope mé- rid. T. III, pag. 462. - 1826. „ Silus juntor, S. Nilsson: Observationes IchtliyologicjB, p. 7. — 1835. Osmerus hebridictis, W. Yarkell: Hist. of Brit. Fishes, 2:d eddit. vol. II, pag 133. - 1841. 1) Iakttagelser öfver Skandinaviska fiskars föda; Lunds Univ:s Ärsskr. Tom. VIII, 1871, (särsk. aftr.) p. 6. Strömsillen. 693 Argentina Cuvieri, Valenciennes: Hist. nat. des Poissons par Cuvier & Valeiiciennes, T. XXI, pag. 413. — 1848. „ Yarrelli, Idem: ibm, pag. 418. „ Hehridicn, S. Nilsson: Skandinavisk Fauna. 4;de del. Fiskarna, pag. 474. ~ 1855. ,. Sphyreena, L. EsMARK: ibm, pag. 476. „ Hebridica, W. Yärkell: Hist. of Brit. Fishes, 3:d edit. (Richard- son), vol. I. pag. 300. — 1859. „ sphyreena, A. GtJNTHER: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. VI, pag. 203. - 1866. ,, hebridica, IdeM: ibm. „ sphyreena, R. Collett: Norges Fiske, pag» 171. — 1875. „ ,, A. W. MålM: Göteborgs och Bohusläns Fauna, pag. 550. — 1877. „ „ R. Collett : Meddelels. om Norges Fiske i Aarene 1875 —78; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1879, N:o 1. (särsk. aftr.), pag. 92. — 1879. „ ,. C. A. Hansson: Till kännedomen om Norra Bohusläns Vertebratfauna; Öfvers. af K. Vetensk. Akad:s Forh. 1880. N:o 4, pag. 22. — 1880. „ „ Francis Day: The Fishes of Great Britain and heland, vol. n, pag. 136, pl. 125. — 1880-1884. „ „ R. Collett : Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1879-83; Nyt Magaziu for Naturvid. 29 Bd. (särsk. aftr.) pag. 109. — 1884. „ „ F. A. Smitt: Kritisk" Förteckning öfver de i Riksmu- seum befintliga Salnionider; Kongl. Svenska Vetenskaps Akademiens Handlingar, Bd. 21, N:o 8 (särsk. aftr.), p. 196. — 1886. Enligt meddelande till S. Nilsson af L. Esmark, och äfven enligt R. Collett benämnes den af fiskare vid Christianiafjorden i Norge, för livilka den är väl bekant, StrömsihV). Dä den mycket sällan hos oss erhållits vid Bohuslän, har den af fiskarena derstädes icke erhållit något namn. Uti Skandin. Fauna benämnes den Mindre Silfverfisk, Beskr. Den ernår på långt när icke den storlek, som föregående arten. Det största exemplar, bland många andra, som Collett sett, hade en totallängd af 2()5 mill., och man torde derför kunna antaga, att den icke når till en fots längd. Den är mindre hoptryckt samt något smärtare än föregående, och dess kroppsform närmar sig den trinde, ehuru, äfven den, då den har fjällen i behåll, är långs åt kantig. Hos smärre exemplar innehålles största kroppshöjden mellan 8 och 9 ggr 1) Vi hafva någon gång hört detta namn vid Christiania äfven till- delas Enyraulis encrasicholus, troligen beroende pä en förvexliiig. 694 Släktet Argentina. och hos de största d:o enligt Collett omkr. 6 ggr i totalläng- den. Störste tjockleken utgör väl eller ungefär ^4 af den förra. Stjertens höjd strax framom stjertfenau utgör omkr. Ys af huf- vudets längd. Afståndet mellan uosspetsen och anus utgör om- kring Vs af totallängden. — Hufvudet är af medelmåttig stor- lek, och dess längd innehålles omkr. 4 7ö till 4-/3 ggr i total- längden. Sedt så väl från sidan som uppifrån, har det en temligen långsträckt konisk form, men i förra fallet är nos- spetsen trubbigt tillspetsad och i det senare afrundad, och den är nedtryckt och mycket lägre än bred. Då munnen är sluten, räcker den öfre käken något litet framom den undre d:o. Mun- nen är liteti, och bakre änden af öfverkäksbenet är långt framom ögat, ungef. vid slutet af de 2:ne förste tredjedelarne af afstån- det mellan detta och nosspetsen. Underkäkens längd är något mindre än '/g , och öfverkäksbenets d:o något mindre än V.i af hufvudets d:o. Nosen är temligen lång, och dess längd, som hos de mindre är föga och hos de större märkbart större än ögats längddiameter, innehålles omkr. 3 ggr i hufvudets längd. Näsborrarne sitta nära intill hvarandra och ungef. midt emel- lan nosspetsen och ögat. Ögonen äro stora, ehuru icke så stora som hos föregående art, och deras längddiameter innehålles hos de mindre omkr. 3V2 och hos de större omkr. 3-/3 ggi' i ^'^^- vudets längd, samt är hos de förre större och hos de senare ungef. lika med pannans bredd midt öfver dem. Pannan är plattad. Locket har en vid urbugtning i bakre kanten, och underlocket är något bredare baktill och med bakre och undre kai^terne afrundade, och suturen mellan båda är mer eller min- dre S-formigt böjd samt rigtad snedt bakåt och uppåt. För- lockets bakre kant är endast nedtill något konkav och eljest rät, och dess nedre bakre hörn är rätvinkligt. Dess nedre skän- kel är längre än dess öfre d:o. Gälöppningar och gälhinnor samt gälstrålar äro lika dem hos föregående art. — Tänderna förete äfven den närmaste likhet med dem hos föregående art, och äro små, krökta och spetsiga. De på främre kanten af plogbenet och på de främre delarue af gombenen äro talrika, och bilda tillsamman en nästan halfcirkelformig, dock vid hvart- dera hörnet af plogbenet något trubbvinklig rad, som på det senare benet är enkel och på gombenen utgöres af 2me irregu- liera rader. De på tungans främre ände varande tänderna äro äfven här något större än de andra, och bilda en enkel, half- Strörasillen. 695 cirkelformig rad af omkr. 7 tänder. — Ryggfenan börjar på ett afstånd från nosspetsen som innehålles omkr. 2^1 ^ ggr i totallängden, och således är något mindre än hos föreg. art, och liksom hos denna är den kort och framtill hög och tillspetsad. Dess höjd utgör något mera än ^j ^^ hufvudets längd, och är ungef. dubbelt större än dess längd. Den har 10 till 11 strå- lar af samma beskaffenhet som hos föreg. art. — Analfenan börjar på ett afstånd från bukfenornas fästen, som innehålles ungef. 4 ggr i totallängden och är betydligt större än det samma mellan bröst- och bukfenornas d:o, och den är af ungef. samma byggnad och form som hos föreg. art. Dess höjd utgör något mera än 74 ^f hufvudets längd och ungef. 7* af dess egen d:o. Den har 12 — 13 strålar af samma beskaffenhet som hos föreg. art. — Bröstfenorna hafva sina sneda fästen långt nere vid bukkanten, och äro af en elliptisk och snedt tillspet- sad form. Deras längd utgör något mera än '^1^ af hufvudets d:o, och de hafva 13 till 14 strålar. — Bukfenorna äro fa- stade något framom slutet af ryggfenan och på ett afstånd från bröstfenornas fästen, som är något mindre än hufvudets längd och som innehålles omkr. 5 '/ä gg^' i totallängden. Deras längd innehålles omkr. 2^/\ ggr i hufvudets d:o, och de hafva 11 strålar, af hvilka den ytterste är mycket mindre än den 2:dre samt motsvarar den rudimentäre strålen hos de föregående, men är här något mera utbildad än hos dem. — Stj ettfenan, hvars läugste strålars längd utgör ungef. Vs äf hufvudets d:o samt är mera än dubbelt större än dess mellerste strålars d:o, är djupt inskuren, med tillspetsade hörn, och har 19 fullständige strålar, af hvilka den ytterste å hvardera sidan icke är grenig. samt ofvan och nedan 9 till 10 stödjestrålar, som äro temligen starkt utstående. — Fjällen äro, liksom hos föregående art, mycket stora, men mycket tunna och för det mesta lätt affal- lande, med undantag af en del på ryggen, De största äro äf- ven här de, som tillhöra den näst under sidolinien varande ra- den. Hos yngre exemplar äro de för det mesta släta, eller ock hafva endast en del af dem på rygg- och buksidorna otydliga spär till taggar på sine frie delar. Hos äldre exemplar äro fjällen på ryggen och en del af dem på buksidan i allmänhet på sine frie delar sträfva af mycket små bakåt rigtade taggar, som äro betydligt svagare utvecklade än de hos föregående art, och på kroppssidornas fjäll, hvars frie kanter äro mer eller 696 Slägtet Aro^entina. mindre crenulerade, äro taggarne blott antydde af glese sträfve punkter. Enligt Collett är fjällens sträfhet underkastad vex- lingar, och är stundom olika utbildad hos exemplar af samme storlek. — Sidolinien är af samma beskaffenhet som hos föreg. art. och antalet af fjällen långs den samma är enligt Skandin. Fauna 52 — 53. — Färgen på ryggsidan ljust olivgrönaktig och ned åt sidolinien med bläaktig anstrykning. Öfre orbitalkan- ten och nosspetsen svartaktiga, den förre något mörkare. Si- dorna af hufvudet och ett band långs hvardera kroppssidan un- der sidolinien glänsande silfverhvita. Undra kroppssidan gul- hvitaktig, med någon guld- och purpurglans, hvilken äfven fö- refinnes på undra sidan af hufvudet. Strax den är tagen skall den vara något geuomsigtig. Fenorna gråhvitaktiga eller hvit- aktiga, stjertfenan med en längsgående mörk fläck nära yttre kanten å hvardera fliken. Iris bredt silfverhvit, upptill skug- gad af svart ^). Strömsillen är inom Sverige ytterst sällsynt, och har, så vidt vi hafva oss bekant, blott en enda gång här anträffats. Uti tidn. Stockholms Dagblad (landsortsuppl.) 1879, N:o 302, uppgafs, att ett exemplar af den blifvit fångadt d. 18 Decem- ber s. å. på koljebacka utanför Helsö i trakten af Strömstad, samt att denne fisk för fiskarena derstädes var fullkomligt obe- kant. Fisken hade blifvit tillvaratagen och bestämd af Kon- serv. C. A. Hånsson, hvilket framgår af en uppgift af honom i Ofversigt af K. Vet. Akad:s Förh. 1880, N:o 4, pag. 22, hvar- est uppgifves, att exemplaret fångades den -'/lo '^^ ungef. V2 mil från Strömstad. Denna uppgift återgifves till en del af F. A. Smitt (anf. st. tab. metr. VII), med den afvikelse, att den togs d. 12 December, och med tillägg af uppgiften öfver exemplarets dimensioner. Dess längd från nosknölarue till spet- sarne af de mellerste strålarne i stjertfenan var 191 mill. — Vid de södra och vestra kusterna af Norge har den en vid- sträckt, ehuru, såsom det synes, sporadisk utbredning, och är der på somliga ställen icke sällsynt och stundom t. 0. m. tal- rik. Enligt Nilssons Observationes Ichthyologicce hade framl. Professor L. Esmauk redan 1835 iakttagit den i Christianiafjor- den, och enligt den sammes Skandin. Fauna hade han tillsäudt 1) Nilsson har hos den funnit 52 kotor, och Malm har iakttagit 51 (1:0, hvaraf 33 bålkotor. Strömsilleu. 697 Nilsson exemplar derifrån under den numera antagna benäm- ningen Argentina sphyrmta. .Både enligt de af Esmäbk till Nilsson lemnade uppgifterna och enligt Collett är den ej säll- synt i Christiauiafjorden, i synnerhet i de inre delarne af denne fjord, mellan öarna utanför Christiania, hvarest den, företrädes- vis under höstmånaderne, stundom fångas i flera hundradetal i de garn, hvarmed man tager sill och skarpsill. I de yttre de- larne af Chriritianiafjorden lär den icke vara så talrik, ehuru den då och då erhålles äfven der och t. o. m. fångas söder om den. ned emot gränsen för Bohuslän. Enligt Collett har den dessutom erhållits vid Tönsberg, Christiausand (der den lär vara talrik), Kragerö, Flekkefjord, Stavanger, Bergen, Aalesund och i Trondjemsfjorden, der den möjligen har sin nordlige gräns. — Utom vår Skandinaviska nord förekommer den sparsamt vid kusterna af Skotland och England samt talrikt på många ställen i Medelhafvet. Enligt Collett lär den i synnerhet hålla sig på lerbotten samt ofta under vintern fångas på krokar, som blifvit utsatte för fångst af de mindre arterna af slägt. Gadus. Stundom träifas den på större djup, och Malm har erhållit den uttagen ur ventrikeln hos längor, som fångats på ett djup af omkr. 200 fram nar på Storeggen utanför Norges vestkust, I Chri- stiauiafjorden lär den i allmänhet hålla sig på ringa djup (en- ligt Skand. . Fauna 12 — 15 famnars), och den går der, åtmin- stone stundom, i stim, emedan det händt att man på samma garn på en gång kunnat fånga "Yo skäppa eller 10 liter" af den. Den skall enligt Yarkell hafva, liksom norsen, en gurk- lik lukt, då den kommer upp ur vattnet. Då den fångas, af- falla merendels strax vid fångsten en stor del af fjällen, och den lefvande fisken blir derigenom enligt Collett alldeles red- lös, och flyter på vattenytan, utan att kunna tränga ned i vatt- net. Den lefver af diverse ryggradslösa hafsdjur, såsom kräft- djur, maskar, Hydrozoer m. fl. af hvilka man i dess ventrikel funnit lemningar. Enligt Collett lär den leka på mycket olika tid. Han har iakttagit den med fullmogen rom i Christiauia- fjorden i medlet af Oktober, och vid Stavanger i medlet af Juni, hvilken senare tid öfverensstämmer med den af Yarkell iakt- tagne. Enligt Kisso leker den i Medelhafvet vid Nizza under våren. Den fångas i Norge dels med nät och dels med krok. Af de, som fångas' i Medelhafvet, användes ofta simblåsan till 698 Släktet Stenodus. beredandet af den silfverglänsande ytan å de falska perlor, som förfärdigas i Italien, och derifrån härleder sig det gamla nam- net Argentina. Vi anse oss böra bär i korthet beskrifva en fisk, som ännu icke blif- vit anträffad inom vår Skandinaviska nord, men som förekommer i Hvita Hafvet och Ishafvet öster om detta, och ur dessa haf uppstiger i floder, som deri utfalla, och som på grund deraf möjligen någon gång skulle kunna komma att anträffas i någon af de Norska strömmar, som öster om Nord- kap utm_ynna i Ishafvet. Slägtet Steuodns, Eichärdson. 1836. (Appendix till Back : Narrative of the Arctic. Land Expedition 1833 — 1835, pag. 521. — 1836. Här dock endast såsom ett subgenus. En- ligt F. A. Smitt'). — Luciotrutta, A. GtJNTHKU: Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. VI, pag. 164. - 1866). Kroppsformen långsträckt och måttligt hoptrijckt samt lik den hos en vanlig sik. Kroppen täckt med medelmåttigt stora fjäll. Hufvudet temli- gen långt, med tvär nosspets och med en ett godt stycke framom den fram- skjutande underkäke, samt med medelmåttigt stor mun, som är beväpnad med handlikt eller ock karalikt sittande mycket små tänder på plogbenet och gombenen och lios yngre merendels äfven på mellonkäkshenen och främre delen af underkäken. Gälräf ständerna styfva, långa, sylformiga och sträfvu eller fintaggiga å inre sidan samt af medelmåttigt antal. Gälhinnans strå- lar 9 — 10. Appendices pyloricce talrika. Bukfenorna under främre delen af ryggfenan. Analfenan temligen lång och mycket längre än ryggfenan. Färgen å kroppssidorna silfverhvit och kroijpen utan fläckar. Till detta slägte hör enligt F. A. Smitt sannolikt blott en art, och enligt andre förf. 2 å 3 arter frän de tempererade och kalla trakterna i den norra hemisferen i både Gamla och Nya Verlden. De äro i allmänhet migratoriske, och vandra nr hafvet eller store insjöar upp i de strömmar, som der utfalla Stenodus uelina (Pallas). Hvitlaxen. -Ef. 14; af. 17-18; brf. 16; bf. 13; stjf. 84-19 + 7. Sahno Nelma, Pallas: Pteise durch verschiedene Provinzen des Rus- sischen Reichs, 2:er Theil, Anhang, pag. 716. — 1773. 1) Såsom generiskt blef detta namn först användt af JORDAN & Gilbert i deras Synopsis of the Fishes of North America, pag. 304. Hvitlaxen. 699 NeVma öder der Sibirische Weisslachs, Lepechin: Tagebuch der Reise durcli verschiedene Provinzen des Russischen Reiches, 2:er Theil, pag. 192. Taf. 9, fig. 1-3. — 1775. Salmo Nehna. Gmelin : Caroli a Linné Systema Naturse, ed. XlII:ma, T. I, Pars III, pag 1372. - 1788. „ Leucichthys, Pallas : Zoographia Rosso-Asiatica, vol. III, pag. 392. — 1831. (Ex parte). „ Mackensii? Richabdson: Fauna Boreali-Americana, vol. III, pag. 183, pl. 84. - 1836. \Verisimile). Coregoniis clupeoides, W. Lilljeborg: Bidrag till Norra Rysslands och Norriges fauna, samlade under en vetenskaplig resa i dessa länder 1848; Kongl. Vetensk;s Akademiens Hand- lingar 1850, pag. 304. — 1851. „ „ S. Nilsson : Skand. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 466. — 1855. lucius, A. GtJNTHER: Catal. of the Fishes in the British Mu- seum, vol. VI, pag. 195. — 1866. Stenodus Mackensii? Jordan & Gilbert: Synopsis of the Fishes of North America, pag. 304. — 1882. (Vérisimile). Luciotruttfi nehna. F. A. Smitt-. Schematisk framställning af de i Riksmu- seum befintliga laxartade fiskarnes slägtskapsförhållan- den; Öfvers. af K. Vetensk. Akad.-s Förh. 1882, N:o 8, pag. 34 (särsk. aftr.). — 1883. Stenodus „ Idkm: Kritisk Förteckning öfver de i Riksmuseum be- fintliga Salmonider; K. Sv. Vet. Ak:s Handl. Bd. 21. N:o 8. pag. 208, tafl. IV. fig. 57 & 58 (särsk. aftr.) — 1886 Beskr. Den är en af de större inom denna familj, och lär enligt Pallas och Lepechin täfla i storlek raed blanklaxen. Enligt den förre lär den stundom öfverstiga 4 fot eller 1200 mill. i längd: '"E majoribus sui generis, biulnari ssepe major"; och den senare har haft exemplar af omkr. 25 skålpunds vigt. De, som ur Hvita Hafvet uppstiga i Dwinan, torde dock sällan, om någonsin, ernå denne storlek. Det största exemplaret der- ifrän i Riksmusei samlingar har enligt Smitt frän nosknölarne till spet- sarne af de mellerste stjertfenstrålarne en längd af 630 mill. — Kropps- formen är mer eller mindre smärt och långsträckt, och största kroppshöj- den innehålles nära eller omkr. 6 ggr i totalläni,'den hos de yngre och omkr. 5V2 d:o d:o hos de äldre, samt är mindre än hufvudets längd. Stör- ste tjockleken utgör omkr. '/^ af kroppshöjden Stjertens höjd strax framom stjertfenan utgör hos de yngre knappt och hos de äldre väl '/3 af hufvu- dets längd. Afståndet mellan nosspetsen och anus utgör omkr. '/j af to- tallängden. — Hufvudet är temligen långt och, betraktadt från sidan, framåt jemnt tillspetsadt, med nosspetsen trubbspetsig, med öfra och undra profilkonturerna nästan räta, och med den senare något mera uppstigande än den förra är nedstigande, och med underkäken bildande den trubbige spet- sen ett godt stycke framom noskanten, hvilken senare är nästan tvär och endast obetydligt konvex. Pannan mellan ögonen är nedplattad och hjessan 700 Slägtet Steiiodus. iir föga konvex. Nosens bredd öfver knölarne utgör omkr. '/s ^-t' hufvudets längd och är mindre än dess egen längd, hvilken icke innehälles fullt i^!^ ggr i hufvudets d:o. Munnen är af medelmåttig storlek, och munvinkeln är ungef. under ögats framkant eller föga framom denne, och bakre änden af öfverkäksbenet är något bakom dess midt. Underkäkens längd utgör ungef. '/2 ^1^61' iiägot mera af hufvudets d:o. Öfverkäksbenet är stort, och dess längd utgör nära ^/'^ af underkäkens d:o, och dess höjd utgör ungef. '/^ af dess längd. Det bär såsom vanligt hos dessa fiskar ett jugalben. Näsborrarne sitta nära hvarandra och närmare ögat än nosspetsen. Ögo- nen, som sträcka sig upp nära öfre profilen, äro af medelmåttig storlek, och deras längddiameter innehålles hos yngre omkr. 572 och enligt Smitt hos äldre nära 8 ggr i hufvudlängden. Hos de förre är pannans bredd midt öfver dem ungef. lika med deras längddianieter och hos de äldre stih-re än den senare. Lockets och underlockets bakre kanter bilda en jeran, snedt nedåt och bakåt rigtad båge, och suturen dem eoaellan är nästan rät och snedt rigtad bakåt ocli uppåt. Förlockets vertikale och horisontelie skänk- lar bilda med h varandra en rät vinkel, men dess nedre bakre hörn är af- rundadt. Gälöppningarne sträcka sig fram under ögats midt, och hvardera gälhinnan har 9 strålar. — Tänderna äro mycket små, tillspetsade och böjda bakåt eller inåt. På mellankäksbenen lära de hos äldre stundom vara alfallande eller saknas. Hos yngre bilda de der "2—3 irreguliera ra- der och äro inåt böjda. På främre änden af underkäken äro ett par rader likadana tänder; pä främre änden af plogbenet bilda de ett tvärgående fält, och pä hvartdera gombenet ett långsgäende band. På midten af trärare delen af den plattade tungan och något bakom dess spets bilda de ett temligen glest elliptiskt fält. — På den främste gälbågen hafva vi räknat 20 gälräf ständer, hvaraf 15 pä nedra afdelningen, och de äro långa och till- spetsade eller syllika, styfva och ä inre sidan sträfva eller fint taggiga'). — Ryggfenan börjar på ett afstånd från nosspetsen. som innehålles väl 2 '/j ggr i totallängden, och är något mindre än det samma mellan nämnde spets och bukfenorna. Dess höjd är något större än 72 ^t' hufvudets längd samt mycket större än dess egen d:o. och den har 14 strålar, af hvilka de 4 förste icke äro grenige och den siste är dubbel. — Fettfenan är temli- gen liten och med höjden någut större än längden. — Änalfenan börjar l)å ett afstånd från bukfenoruas fästen, som är något kortare än afståndet mellan bröst- och bukfenornas d:o, samt innehälles ej fullt 5 72 2^0^" i total- längden. Dess höjd utgör något mera än ^3 '^f dess längd, hvilken är un- gefär lika med 72 'if hufvudets d:o. Dess undre kant är grundt uvbugtad, och den har 17 till 18 strålar, af hvilka de 4 förste icke äro grenige och den siste är dubbel. — Bröstfenorna äro temligen små, och deras längd, som hos de yngre är något mindre och hos de äldre något större än buk- . fenornas d:o, är ungef. lika med '/, ^' hufvudets d:o. De äro af en oval och snedt tillspetsad furm och hafva 16 strålar. — Bukfenorna hafva sina fästen något bakom början af ryggfenan, och afståndet mellan dem och 1) Enligt Sjxitt stiger gälräfständernas antal hos äldre exemplar till 24 å den l:ste gälbågeii. Hvitlaxeii. 701 bröstfeiionias d.o innehålles ungef. 5 ggr i totallängden. De äro af en oval och snedt tillspetsad form, och hafva 13 strålar, af hvilka den ytterste är mj'cket mindre än den närmast derintill varande. Ofvan basen af dess yttre strålar är ett fjällbärande bihang. — Stjertfcnan är mer eller mindre djupt inskuren och med tillspetsade flikar, och längden af dess längste strålar, som iir dubbelt eller mera än dubbelt större än den af dess mel- lerste d:o, innehålles omkr. 1 V3 ggi" i hufvudets d:o. Den har 19 full- ständige strålar, af hvilka såsom vanligt den ytterste å hvardera sidan icke är grenig, samt ofvan omkr. 8 och nedan omkr. 7 stödjestrålar. — Fjällen äro medelmåttigt stora och temligen fastsittande, samt tunna cycloidfjäll, af en rundad eller rundadt oval form. med nästan central kärna och med talrika koncentriska men inga radiära strimmor. Hos ett exemplar af nära en fots eller 300 milhs totallängd hade ett fjäll mellan rygg- och buk- fenorna och näst ofvan sidolinien den största diametern å^/^ mill Mellan nämnda fenor äro ofvan sidolinien 10 och nedanför den samma 9 — 10, och således med inbegrepp af nämnda linie omkr. 20 långsgående fjällrader. De äro å kroppssidorna å inre sidan belagda med en silfverbvit hinna eller epidermis, och en sådan förefinnes äfven på huden under dem. och denna är anledning till den rådande färgen å sidorna af hufvudet och kroppen, — Sidolinien är fullständig. — Färgen på ryggen blåaktig eller blågrönaktig. hvilken färg så småningom ned emot sidolinien öfvergår i kroppssidornas glänsande silfverhvite färg, hvilken sträcker sig ned till buksidan, men der har svagare glans, så att denna sidas färg nästan är mjölkhvit. Hufvudets sidor äro äfven glänsande silfverhvita. Eygg- och stjertfenorna äfvensom fettfenan ljust grågrönaktiga, de andra fenorna hvit- aktiga. Iris silfverhvit. Vi liafva år 1848 i början af Juli i Archangel iakttagit denne fisk, torgfiird derstädes och fångad i Dwinas mynning. Då den under vårt vi- stande der blott torgfördes ett par gånger, antogo vi, att den der ej var talrikt förekommande, men Zoologiska Pdksmuseum i Stockholm har enligt F. A Smitt erhållit ganska många exemplar derifrån genom Hrr Fleischer och H. Sandeberg, så att den der icke synes vara sällsynt. I öfverens- stänimelse med hvad man om den iakttagit i Sibirien är det antagligt, att den förekommer i Hvita Hafvet och frän detta, liksom laxarne m. fl. van- drar upp i floden Dwina. Enligt Lepechin förekommer den i utomordent- lig mängd i floden Ob och uppgår i den från hafvet. Under den veten- skapliga expeditionen 1876 till Sibirien under Nordenskiölds ledning blef den enligt Smitt tillvaratagen vid Jenisej af Théel och Trybom, och Pallas om- nämner dess förekomst i Lena, Koyyma och Indigirka m. fl. floder, sä att den synes hafva en vidsträckt utbredning i Ishafvet norr om Asien, samt vandrar från detta troligen upp i de flesta Sibiriska floder, som i det ut- falla. Är Stenodus mackensii samma art, som den, hvilket är troligt, så finnes den äfven i N. Amerika i floden Mackenzie, och är sannolikt vida utbredd inom den nordlige delen af denne verldsdel vester om nämnda flod. — Om dess lefnadssätt känner man endast, att den är migratorisk. San- nolikt leker den under våren eller försommaren. Då den har större gap än sikarne samt har munnen beväpnad med tänder, är det troligt, att den är mera rofgirig än de, och företrädesvis lefver af småfisk. 702 Slägtet Coregonus. VI. Slägtet Coregonus, Artedi. 1738. (Genera Piscium, pag. 9. — 1738) Kroppsformen i allmänhet väl proportionerad och mer eller mindre hoptrycht, och kroppen täckt med medelmåttigt stora och tunna cycloidfjäll. Sidolinien fullständig. Munnen liten, med små och mycket korta mellankäkshen och mer eller mindre korta och höga öfverkäksben, som icke räcka till ögo- nens hakre kanter, och munnen nästan utan tänder.^ och endast med rudimentära sådana på tungan och stundom på mellan- käkshenen, underkäken och gomhenen. Gäl räfständerna vex- lande: stundom talrika och fina, och stundom färre och tjoc- kare, och i allmänhet taggiga på inre sidan. Gälhinnans strå- lar 7 — 10. Falska gälarna stora. Ryggfenan har sitt läge något framom midten af totallängden, och hukfenorna, som of- van basen hafva hihang, äro belägna under den, och den är vanligen högre än lång. Analfenans längd är stundom något större, stundom angef. lika med och stundom något mindre än den samma af ryggfenan. Stjertfenan i allmänhet djupt ur- ringad eller inskuren. Appendices pyloricce talrika. Färgen å kroppssidorna silfverhvit eller silfvergrå, och ofläckad. Till detta slägte har man räknat öfver 40 arter, men en- ligt de af Smitt i of van citerade arbete öfver Salmoniderne framstälda undersökningar äro de hit hörande formernes vexlin- gar, som dels äro individuella och dels beroende på ålder och lokala förhållanden och pä dermed i samband stående mer eller mindre tillgång på föda, nästan obegränsade, och till följd deraf är utan tvifvel det vida största antalet af dessa arter endast att betrakta såsom nominella, och kunna oftast icke ens få värde af varieteter. Konstanta och i ögonen fallande yttre skilj- aktigheter mellan könen förefinnas icke. Alla tillhöra tempe- rerade och kalla trakter inom norra hemisferen i Gamla och Nya Verlden, och en stor del af dem äro migratoriska och vandra ur hafvet eller större eller mindre insjöar upp i floder och strömmar, som der utfalla. De lefva för det mesta af rygg- radslösa djur, men stundom äfven af småfisk, och kunna icke Slägtet Coregonus. 703 betraktas såsom roffiskar. Deras ägg äro små och i allmänhet talrika, och åtminstone de hos oss förekommande äro höstlekande '). Anm. 1. Beträffande desse fiskars tandbeväpning inskränker man sig i allmänhet till att säga: dels att de sakna tänder och dels att dessa, då de finnas, äro ytterst små och rudimentära samt alFallande. Enligt våra iakttagelser å våra inhemska arter äro tänderna visserligen mycket små och rudimentära, och hafva knappast någon funktionel betydelse, men de sak- nas i allmänhet icke helt och hållet, utan förekomma nästan alltid på åt- minstone ett par ställen i munnen, ehuru de lätt kunna förbises, dels på grund äf sin litenhet och dels på grund deraf, att de äro dolda i eller af slemhuden, och stundom icke blifva synliga förr än vid dennas borttagande. Hos alla både siklöjor och egentlige sikar är den nedplattade tungan be- väpnad med ett ovalt eller aflångt fält af ytterst små, men temligen fast sittande tänder, ocli hos de förre förefinnas vanligen derjemte i slemhuden på den främre änden af underkäken några få mycket fina och rörligt fa- stade, men något längre tänder, hvilka äfven vanligen derstädes förekomma hos de större och kraftigare formerne af egentlige sikar och stundom äfven hos förkrympte gräsikar. Alla egentlige sikar hafva dessutom temligen långa, men ytterst fina och rörligt fastade tänder i enkel rad vid eller innanför nedre kanten å mellankäksbenen, hvilka tänder deremot helt och hållet saknas hos siklöjorna ^). Hos de mindre, till dessa senare sig närmande sikarne sitta dessa tänder vid nämnde kant merendels blott i slemhuden, men hos de större formerne äro de något mera utbildade, och sitta fastade på små ihålige knölar eller utstående ojemnheter på eller innanför samme kant å dessa bens inre sida, dock äfven der rörligt fastade och vanligen tillbaka- böjda och dolda i slemhuden. Dessutom förefinnas hos de större sikarne i allmänhet på hvartdera gombenet ett par eller tre eller t. o. m. flera dy- lika tänder, som stundom derstädes sitta temligen fast i en långsgäende fåra, och blifva synliga, då slemhuden försigtigt borttages. Dessa tänder saknas så väl hos siklöjorna som hos de mindre, till dessa sig närmande sikarne — Ehuru dessa rudimentära tänder, säsom redan nämndt, sakna funktionel betydelse, kunna de dock hafva en genetisk och systematisk så- dan, och det synes antagligt, att deras närvaro antyder, att siklöjorna och sikarne härstamma från former, som varit utrustade med mera utvecklad tandbyggnad, hvilken så småningom blifvit reducerad, eller abortierat, sedan 1) För en stor del af det rika material för utredandet af de till detta slägte hörande inhemska formerne, som Upsala Universitets Zoo- logiska museum eger, står detta i förbindelse till Doktor Fr. Söder- lund, som till det samma förärat talrika exemplar från diverse olika lokaler, och vi anse oss här böra uttala ett tacksamt erkännande af denna hans för Universitetet välvilliga frikostighet. 2) Kröter (Danmarks Fiske, 3:dje Bd. p. 5.5), som i allmänhet noga sett sig före, upptager i slägtkaraktereu för Cvregonus »faa og meget fine Tsender paa MellemkJEebebenene og stundom paa Underkjaj- bebenet i en Rtekke». 704 Slägtet Coregoiius. tänderna på grund af födoämnenas beskaffenhet så småningom upphört att användas till dessas gripande. Det ligger nära till hands, att uti den med dem sä nära öfverensstämmande slägttypen Stenodus söka deras härled- ningsform, men denna hypotes uppbäras dock icke af det förhållandet, att de sikformer, neraligen siklöjorna, som eljest i sin bj-ggnad mest närma sig till denne slägttj-p. uti tandbyggnaden från den mest afvika. Anm. 2. Enligt föregående anmärkning förete siklöjorna hos oss uti munnens tandbeväpning en efter utseendet konstant afvikelse från de egent- lige sikarne, då de helt och hållet sakna tänder å mellankäksbenen. Till denna skiljaktighet kan äfven läggas den, att deras mellankäks- och öfver- käksben äro betydligt olika de senares. Siklöjornas mellankäksben äro mindre ') och af en svagare byggnad än de egentlige sikarnes, ehuru dessa ben hos bläsikarne förete i detta afseende en tendens till närmande till de förra. De äro papperstunna och genomsigtiga och af en nästan lancettforniig form, samt högst vid den inre änden, och derifrån sänkande sig så småningom emot den yttre, som är trubbigt tillspetsad. Deras öfre kant är visserligen något tjockare än deras nedre d:o, hvilken nästan är hinnartad, men äfven den förre är dock helt tunn, och de bada lameller, hvaraf de äro bildade, äro upptill så väl som nedtill fullständigt samman- smälta. Ungefär pä midten af hvartdera benets längd, ä inre sidan, bildas af den inre lamellen medelst en utstående afrundad kant en baktill och nedtill tydligen begränsad konkav ledyta. för artikulationen med den nedre och mindre af de båda ledknappar, som förefinnas vid den främre änden af öfverkäksbenet. På grund af läget ä inre sidan af hvartdera benet för denna ledyta hafva mellankäksbenen erhållit den för dem hos siklöjorna utmärkande rigtningen framåt. A benets öfre kant ofvan denna ledyta är ett litet uppstående trubbigt utskott. Siklöjornas öfverkäksben äro dere- raot jemförelsevis större än de hos de egentlige sikarne, samt af en mera långsträckt och nästan jemnbred form. Såsom redan är anfördt. har deras öfverkäksben vid den främre, starkt inåt böjde änden 2:ne ledknappar: en större öfre, för artikulationen med gombenets främre ände och ethmoid- brosket, och en mindre undre, för artikulationen med mellankäksbenet, och å den vid denne ände varande gemensamme halsen för båda ledknapparne är undertill en ,urbugtning, i hvilken den bakre delen af mellankäksbenet är inpassad. Benets undre kant i denna nrbugtning är jemnt afrundad, och urbugtningen är skarpt begränsad baktill. Den bakom urbugtningen varande delen af benet utgör den vida störste delen, eller ungef. "1,3 af dess längd. Det vid öfverkäksbenet fastade jugalbenet är af en långsträckt nästan sabelformad form. — De egentlige sikarnes mellankäksben äro i allmänhet jemförelsevis något större, tjockare och högre än siklöjornas, samt af en mer eller mindre triangulär och böjd och ojemn samt bakåt eller utåt tillspetsad form, ehuru underkastade betydliga vexlingar. Liksom hos siklöjorna äro de tjockast upptill och här i öfre kanten mer eller mindre ojerana och stundom inskurna och med radiära fåror. Något innanför 1) Hos ett exemplar af omkr. 200 milhs totallängd var hvartdera benet 3 '/a miH- långt och 1 '/2 d:o högt vid den inre änden. Coregonus. 705 luidten af hvartderas längd och deiifran utåt äro vid deu öfie kanten de båda lameller, af hvilka hvartdera är bildadt, åtskilda, och derigenom har uppkommit en längs en stor del af nämnde kant i denne gående grop, som utgör den ledgrop, i hvilken öfverkäksbenet artikulerar med ett sär- skildt ledutskott och med den från detta utgående förtjockningen i den undre kanten af dess främre smalare del, eller, såsom den för siklöjornu blifvit kallad, hals. Denne ledgrop motsvarar den konkava led)'tan på inre sidan af mellankäksbenet hos siklöjorna, men har både form och läge helt och hållet olika dennas. Derigenom att ledgropen är belägen i raellan- käksbenets öfre kant och artikulerar med öfverkaksbenets undre der modi- fierade d:o, har det förra benet erhållit en rigtning, som är mer eller min- dre vertikal emot det senare, eller ock stundom t. o. m. något bakåt rig- tad, och således alltid är olik den samma hos siklöjorna, om än tendenser till öfveigång kunna finnas. Hos mindre blåsikar (formen Cor. nilssonii frän Ringsjön) äro de jemförelsevis mindre och tunnare samt till en del genomsigtiga, liksom hos siklöjorna, och med den öfre kanten något jem- nare, men äfven hos dem är den nämnde ledgropen anordnad på samma sätt som hos de andre, ehuru den är smalare. Den lamell, som bildar den inre eller bakre sidan af hvartdera mellankäksbenet, sträcker sig i allmän- het icke ända ned till benets nedre kant, utan denne utgöres endast af dess yttre eller främre lamell, och till följd deraf är den mycket tunnare än den öfre d:o. Hos större former är den dock å inre sidan något för- tjockad genom 8 — 10 små ihålige knölar, som enligt hvad redan blifvit an- fördt utgöra tandfästen. Desse (egentlige) sikars öfverkäksben hafva vid den främre änden blott en ledknapp, emedan den hos siklöjorna varande undre, med mellankäksbenet artikulerande ledknappen här endast företrädes af ett hop- tryckt och temligen tunnt, ehuru slätt, ledutskott, som har sitt läge utan- för basen af ledknappen, frän hvilken det är skildt genom en djup bugt, och som passar in i den smale ledgropen i öfre kanten af mellankäksbenet. Deras främre, genom en afsats i undre kanten baktill begränsade ände eller hals är föga böjd inåt, och det är nästan endast ledknappen som har rigt- niugen inåt. Halsens undre kant har en inåt rigtad förtjockning, som ut- går ifrån eller utgör en fortsättning af det nämnda ledutskottet, och såle- des äfven artikulerar med mellankäksbenets öfre kant. Den urbugtning, som undertill förefinnes å halsen, är vidare och grundare än den hos sik- löjorna, och den bakom den samma varande delen af benet utgör blott nå- got mera än '/i ^^ dettas längd i rät linie, hvadan halsen är betydligt längre än hos dem. Det vid öfverkäksbenet fastade jugalbenet är nästan ovalt och framtill tillspetsadt, och således kortare och bredare än det samma hos siklöjorna. Anm. 3. Då till dessa skiljaktigheter mellan siklöjorna och sikarne uti tandbeväpningen och mellankäks- och öfverkäksbenens byggnad lägges den, att underkäken med sin spets hos de förra framskjuter framom öfver- käken, men icke hos de senare, kunde det synas, som om dessa båda sik- grupper utgjorde skilda genera, och som om L. Agassiz handlat med full befogenhet, då iian för siklöjorna uppstälde gruppen eller slägtet Ärgyro- LUljeborg: Fiskarne. II. 45 70<) Slägtet Coregonus. somiis^); men dä enligt Jordan & GiLBEKT och nu senast F. A. Smitt öfvergängsfoi'mer mellan dessa båda grupper lära förefinnas, anse vi det för det närvarande vara rättast, att betrakta dem såsom utgörande 2:ne skilda underslägten. Underslägtet Arg-yrosoinus, L. Aöassiz. Underkäkens spets framskjuter framom spetsen af öfoerkäken. Itän- der förekomma endast på tungan och främre änden af underkäken. Mel- lankäkshenen mycket små och tunna samt å inre eller undre sidan för- sedda med en ledgrop för artikulationen med öfverkäksbenen, och mer eller mindre horisontelt stälda. Gälhinnans strålar i allmänhet 7. Till vår nordiska fauna hör blott en art af detta under- slägte. En del af de till denna grupp hörande arterna äro mi- gratoriska, men en del andra äro för det mesta stationära eller icke egentligen migratoriska, och så är det förhållandet med den oss tillhörande arten. De lefva i allmänhet af små rygg- radslösa djur, företrädesvis kräftdjur af Cladocerernes och Cope- podernes grupper, som de taga genom uppsilning ur vattnet medelst sina fina och talrika gäl räfständer, men stundom taga de något större kräftdjur. Den större eller mindre tillgången på dessa födoämnen utöfvar ett väsendtligt inflytande på deras utveckling, och är utan tvifvel egentligen orsaken till de form- förändringar, under hvilka de uppträda på olika lokaler, ehuru äfven individuella anlag härvid kunna göra sig gällande. 1. Coregonus albula (Linné). Siklöjan. Af ståndet mellan nosspetsen och ryggfenan innehåUes om- kring 2'^ji till ^ Vs y9^' ' ^^■^' samma melkm framkanten af nosknöleu och spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne. Stjertens höjd strax framom stjertfenan innehåUes omkr. 1 '/j till 2 V5 ggr i analfenans längd. Gäl räfständernas antal å l:ste gälhågen / allmänJtet hos de fullvuxne mellan 40 och 50. Kf. 11 — 13; af. 15-17; brf. 14—16; bf. 11; stjf. 8 + 19-i-8. 1) Lake Superior ))ag. 339. — 1850. Utan karakterer. Siklöjaii. 707 Coregonus Artedi: Descriptiones Specierum Piscium, pag. 40, N:o 2. — 1738. Änims-Wimma, Linné: Vestgöta-Eesa, pag. 231 — 1747. Salmo Albulu, Idem: Systema Naturse, ed. X:raa, T. I, pag. 310 — 1758. „ Viiiiha, Idem: ibm, pag. 311. Wimbru, Idem: Fauua Sveeica, ed. II:da, pag. 125. — 1761')- Alhula, Idem: ibm. ^ A J. Eetziu.s: Fauiiae Sveciese Pars Lma. pag 349. — 1800. _ Wimha, Idem: ibm. pag. 350. Coregonus „ S Nilsson: Prodromus Ichthyologiae Scandinavicse, pag. 17. — 1832. „ Albula, Idem: ibm. _ Clupeoides, Idem: ibm, pag. 18. „ albula. C. U Ekström : Piskame i Mörkö skärgård ; K Vetensk. Akademiens Handl. 1834, pag. 16. — 1835. „ Wimba, S. Nilsson: Skandin. Fauna, 4:de del. Fiskarna, pag. 462. — 1855. „ Albula, Idem: ibm, pag 465. „ „ C. Th. E. v. Sikbold: Die Siisswasserfische von Mittel- europa, pag. 265. — 1863. „ A. GtJNTHER: Catal. of the Fish. in tlie Brit. Mus. vol. VI. pag 192. — 1866. „ vimba, Idem: ibm, pag. 193. „ vandesius, Idem : ibm, pag. 194. ,. albula, Pi. Collett: Norges Fiske, pag. 170. — 1875. Argyrosomus „ A. W. Malm: Göteborgs och Bohusläns Fauua, pag. 547. — 1877. Coregonus „ R. Collett : Meddelelser om Norges Fiske i Aarene 1875—78; Vid. Selsk:s i Christiania Forh. 1879 (särsk. aftr.), pag. 91. — 1879. „ „ Arthur FedderseN: Fortegnelse över de Danske Fersk- vandsfiske; Naturhistorisk Tidsskrift. 3:dje Raekke, 12:te Bind. pag. 80. — 1879-1880. „ „ Berthold Benecke: Fische, Fischerei etc. in Ost- und Vestpreussen. pag. 152 (med figurer). — 1881. „ vandesius, Francis Day: The Fishes of Great Britain & heland, vol. II, pag. 128, pl. 123, fig. 1. - 1880-1884. „ albula, O. G. NoRBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskafvel, pag. 407, bild. 126. — 1884. „ „ G. Sundman & O. M. Reuter: Finlands Fiskar, 2:dra haft.. 2:dra arket, pl. VI. fig. a & b. - 1884. „ „ H. G. Seeley: The Fresh-Water Fishes of Europé, pag. 348. — 1886. „ vimba, IdeM: ibm. pag. 350. „ vandesius, Idem: ibm, pag 351. 1) Namnet Wimbru beror naturligtvis på ett tryck- eller skrilfel. 708 Slägtet Coreg:onus. Coregonus albula, F. A. Smitt-. Kritisk förteckning öfver de i Riksmuseum befintliga Salmonider; K. Sv. Vetenskaps Akademiens Handl. Bd. 21. N;o 8. pag. 285, tafl. lY, tig. 61. (Särsk. aftr.). — 1886. Dess vanliga Svenska namn är Siklöja. På olika trakter har den för öfrigt diverse olika namn. 1 Dalsland kallas den Wiynnia. I Småland be- nämnes den Småsik, och vid Venern och vestra kusten af Vettern hafva vi hört den kallas Sil. Enligt C. E. Sundström') kallas yuglet af den vid norra Vettern Blålöga. Enligt Gisler^) benämnes den i Norrland Stint, Rabboxe och Smäling. Enligt Skand Fauna kallas den i Dalarne Blickta och i Helsingland Löja, hvilket namn den enligt Widegren äfven i trak- ten af Luleå bär gemensamt med den verkliga löjan, och vi hafva hört samma namn vid östra kusten af Vettern. Enligt Hj. Widegren') kallas den i Vesterbotten Sillack. Enligt S. W. Tenow lär den i Vermland stun- dom kallas Stintn. Enligt skriftligt meddelande af framl. Doktor A. E. Åbebg kallas den i Skåne vid Wombsjön Sik. Enligt P. Olsson-*) benäm- nes den i Jemtland stundom Smärling och någon gång Mabboxen. hvilket se- nare namn den enligt FiL. Trybom*) ätven bär vid Storlögdasjön i Ume Lapp. mark. 1 Norge skall den enligt Skand. Fauna kallas Lakeäild, Skadd och Wemme, från hvilket sist nämnda namn sannolikt det i Dalsland förekom- mande namnet Wimnia härleder sig. Anm. Uti sin Vestgöta-Eesa, tryckt 1747, beskrifver LiNNÉ (pag. 231) en liten 6 tum (vrkm.) läng sikartad fisk, som han vid sjön Anim- jnen i Dalsland erhållit, fångad i denna sjö och vid den känd under be- nämningen Wimma, och som han derför å anförda stället kallat Anims- Wimma. Då han strax efter beskrifningen anför, att "utom denna Wimma hnnes i samma sjö också en Siklöja, som är stor som Sik, af '/j alns längd, helt åtskild ifrån den förra Wiuiman", så är det tydligt för det första, att •han icke uppfattat Anims-vimman såsom någon siklöja*), och för det andra, ■att han med den benämningen afser en fisk, som är mindre än den stora siklöjan. Om denna senare har han sannolikt endast fått kunskap genom berättelser, och med den har han således icke varit i tillfälle att jemföra Wimman, och blott pä grund af den honom meddelade folktron har han ansett bada såsom skilda, Afven har det för LiNNÉ utan tvifvel varit af 1) Bidrag till kännedotDen af Örebro läns Vertebratfauna, p. 31. 2) K. Svenska Vet Akad:s Handl. 1753, pag. 196. Under de båda .senare benämningarna inbegripas utan tvifvel äfven yngre och mindre €x. af Coreg. lavaretus. 3) Handl. rörande Landtbruket m. m. 24 del. 1866. p. 43. 4) Öfvers. af K. Vetensk. Akad:s Förh. 1876, N:o 3, pag. 138. 5) Nordisk Aarsskift for Fiskeri 1884. 6) Detta bestyrkes äfven deraf, att han i senare skrifter, t ex. Systema Naturte, 10:de uppl. och Fauna Svecica, 2:dra uppl. icke stäl- ler den närmast intill hans Salmo Albula eller siklöjan. Siklöjan. 709 afgörande betydelse, att fisken af tolket i trakten hade erhållit ett eget från siklöjans skiljaktigt namn. Vi hafva emellertid under en resa i denna trakt erfarit, att man numera derstädes med namnet Wimma afser den der förekommande siklöjan i allmänhet'), så väl större som mindre, äfvensom att detta namn sannolikt icke har sin grund i någon öfvertygelse, att Dals- lands siklöja skulle vara skiljaktig från den i andra trakter af Sverige, utan sannolikt, såsom redan ofvan är yttradt, har sitt ursprung i det Norska namnet Werame. Den som först fästat uppmärksamheten derpå, att Linnés Salmo Wimha är en siklöja, är S. Nilsson i Prodromus Ichthyologise Scan- dinavicse, men han har med den identifierat just den stora, att man så må säga, förvuxna siklöja. som förekommer i Animmen. och som Linné enligt ofvan icke afsett med det gifna namnet, och frdjaktligen gjort en oriktig tillämpning af det samma, sannolikt under den förutsättning, att Aniras- vimman i allmänhet, både större och mindre, till arten vore skild från den vanliga siklöjan. Uti Skandinavisk Fauna har han gjort pä samma sätt, raeu har der tillika yttrat den åsigten. att Wimraan knappt kan vara nå- got annat än en form af samma art som den vanliga siklöjan, och han beskrifver en mellanform mellan båda, som han erhållit från Dalsland, och som lemnar ett tydligt stöd för näranda åsigt. Uti sitt stora och grund- liga, ofvan citerade arbete öfver Riksmusei Salmonider har F. A. Smitt i öfverensstämmelse med S. Nilsson upptagit den vanligen större och högre och med något mindre hufvud försedda siklöjan, så väl förekommande i Dalsland som i andra trakter, såsom en distinkt, om ock ej konstant form. under det gamla af Linné anförda namnet vimha, men enligt förtecknin- gen har han icke haft att tillgå exemplar frän den af LiNNÉ uppgifna lo- kalen Animmen, utan uppgifver för de der uppräknade exemplaren dels Dalsland i allmänhet såsom lokal samt dels diverse andra lokaler. Den af honom för denne form anförda väsendtliga karakteren, hvarigenom den skil- jer sig frän den vanlige formen af siklöja (Cor. nlbula), är den, att huf- vudets längd, räknad från främre kanten af nosknölen till bakre kanten af nnderlocket, utgör mindre än 19 procent af afständet mellan samme främre kant och spetsarne af de mellerste strålarne i stjertfenan, då deremot hos den senare (albula) hufvudets längd utgör mera än 19 procent af samma afständ. Dertill lägges, att afständet mellan framkanten af nosknölen och bakre kanten af förlocket ungef. raidt för den nedre delen af suturen mel- lan locket och underlocket ("mellanhufvudets längd") är hos vimman min- dre och hos den vanliga siklöjan större än 14 procent af det nämnda af- ståndet mellan nosknölen och spetsarne af de mellerste strålarne i stjert- fenan (""kroppslängden'") ^). Vi halva haft tillfälle att undersöka talrika å liar varande universitets zoologiska museum befintliga siklöjor så väl från 1) Enligt Skand. Fauna skulle dock fiskarena i trakten af Åniru- men skilja Wimman från siklöjan. 2) O. M. Reutek bar ungefär på enahanda sätt urskilt 2:ne for- mer (en med mera långsträckt och en med högre kroppsform) bland Finlands siklöjor. (Finlands Fiskar, 2: dra haft. p. 19). Han har der- jemte fästat uppmärksamheten på variationerna i ögonens storlek. 710 Släktet Coregoiius. Aniramen som från diverse andra lokaler, och derigenom förvissat oss om. att de nämnda proportionerna mellan luifvudets och kroppens längd äro un- derkastade många vexlingar och öfvergångar, och att de stundom hos eljest typiska och höga vimmor från Animmen icke förekommit, utan dessa hafva visat sig i hufvudets längddimensioner såsom vanliga siklöjor, enligt Smitt, om än hufvudet varit betydligt kortare än största kroppshöjden, och stun- dom hafva de blott delvis förekommit, så att t. ex. raellanhufvudets längd har haft den angifna proportionen, då dereraot den andre hufvudlängden icke haft den, och att i allmänhet de mindre frän trakten af Animmen i dessa proportioner öfverensstärat med den vanliga siklöjan, sådan den af Smitt karakteriseras. Vi liafva iakttagit, att siklöjorna i allmänhet lefvu af Entomostraceer af Cladocerernes och Copepodernes grupper, enligt hvad redan ofvan är yttradt, och vi hafva stundom funnit ventrikeln fullproppad med sädana af senare gruppen. Häraf är en naturlig följd, att i sådane sjöar, der dessa kräftdjur uppträda i större mängd, har siklöjan en rikare tillgång på föda, och denna omständighet måste naturligtvis inverka pa dess utveckling och tillväxt, och det är samma förhallande med den som med en stor del andre fiskar, att vid en starkare tillväxt och fetma krop- pens bredd eller höjd blir större; och dä hufvudet vid sådana tillfällen växer jemförelsevis mindre än kroppen bakom det samma, blir det då i propor- tion till den senare mindre, och således uppkommer vimbaformen, enligt den bestämning, som Nilsson och Smitt gifvit åt den samme ') Derför kan den knappast betraktas såsom något annat än dels en individuel och dels en lokal fovm. Så t ex. hafva vi iakttagit, att så väl i Animmen som i Mälaren förefinnes en synnerligen stor rikedom på de nämnda kräft- djuren, och på båda ställen blir siklqjan ofta stor och hög och med jemfö- relsevis litet hufvud. Uti Vettern hafva vi deremot funnit ringa tillgång på dessa kräftdjur, och siklöjan har derför der i allmänhet en smärt och långsträckt kroppsform, ehuru den stundom äfven der enligt vår erfareniiet för mellanhufvudet företett den proportion, som enligt Smitt är utmärkande för vimman. Dock har den der vanligen betydligt större hufvud. Då nu således den på senare tiden uppstälde formen Coregunus vimba dels icke motsvarar LiNNÉs Salmo Vimba. hvilken ej är något annat än en liten vanlig siklöja. och dels blott är en luxurierande form. som faller inom de individuella och lokala variationernas område, sä synes det oss vara bäst, att helt och hållet afsta från att vidare begagna detta namn, såsom ut- 1) iDgeniör J. A. Kolthoff. som är bosatt vid den mindre sjön Hjerterudssund, som är sammanbunden med Animmen, har benäget med- delat oss, att efter varma somrar den i den torre sjön förekommande siklöjan är större än efter kalla d:o, hvilket troligtvis har sin grund deri. att den större värmen befordrat en starkare utveckling och större rike- dom af de ofvan nämnda smärre kräftdjuren. KOLXHOFP har äfven yttrat den förmodan, att den af Linné under namn af Vimma beskrifna lilla siklöjau härstammat från sjön Hjerterudsund och icke från sjelfva Animmen, emedan man mycket sällan erhåller* mindre siklöjor i den senare, men deremot ofta i den förre. Siklöjan. 711 märkande för en konstant form, äfvensom att afst;\ från försöket att upp- ställa sjelfve formen såsom varande något annat än en individuel och lo- kal sådan. Beskr. Siklöjan ernår blott en ringa storlek, och dess totallängd stiger i allmänhet sällan till en fot eller 300 mill. och ändå mera sällan öfverstiger den detta mått. Vanligen är den 150 till 250 mill. Kroppsformen liknar i allmänhet myc- ket den af en sill, men vexlar betydligt, och är stundom mera smärt och långsträckt, och stundom mera hög och undersätsig, samt alltid mer eller mindre hoptryckt. Största kroppshöjden innehålles omkr. 472 till 6V2 &&i' i totallängden från spetsen af underkäken till d:o af undre stjertfenfliken, och synes i allmän- het vara minst hos Vetterns siklöja, så vida denna icke är rom- stinn. Störste tjockleken innehålles vanligen omkr. eller något mera än 2:ne ggr i kroppshöjden, då buken ej är utspänd af rom eller mjölke, i hvilket fall den merendels är större än ^j^ af nämnda höjd. Stjertens höjd strax framom stjertfenan inne- hålles omkr. 14 ''2 till 19 y.^ ggr i totallängden samt omkr. 3 ^^^^ ^ Vs öS'" i hufvudets längd. Afståndet mellan nosspetseu och anus innehålles omkr. 1 2/3 till 1 ^/^ ggr i totallängden. — Hufvudets längd är äfven underkastad vexlingar, samt inne- hålles omkr. 5 till 6 ggr i den ofvan nämnda totallängden, och är vanligen jemförelsevis minst hos dem, som äro störst. och den är vanligen hos dem, som äro stora, feta och höga. mer eller mindre märkbart mindre än största kroppshöjden, men hos dem som äro långsträckta och magra samt hos de mindre och förkrympta eller ock de yngre merendels större än nämnda höjd. I proportion till kroppen synes hufvudet temligen litet. Det är framtill, sedt från sidan, trubbigt tillspetsadt, med den undre profilen något starkare uppstigande än den öfre är ned- stigande. Munnen är liten, med något uppstigande munspringa och med munviukeln långt framom ögat, ehuru öfverkäksbenet räcker ett godt stycke bakom ögats framkant, dock icke till dess midt. De mycket små mellankäksbenen äro nästan hori- sontella eller för det mesta rigtade framåt, och deras höjd utgör blott ungef. V/3 af nosens bredd öfver knölarne, och deras sido- ändar sluta ungef. under desse, Öfverkäksbenets långsgående, på sidan af nosen varande del är, med inbegrepp af det framtill tillspetsade jugalbenet, af en. nästan jemnbred, elliptisk och nå- got böjd samt vid bakre änden af rundad form. Detta bens 712 Slägtet Coregonus. längd är i. allmänhet något mindre än Va af hufvudets d:o, och dess höjd utgör omkr. Va af den förra, stundom något mera och stundom något mindre. Längden af underkäken, hvars bakre ände är ungef. midt under ögat, är oftast något mindre än, men stundom ungef. lika med och sällan större än V2 af huf- vudets d:o, och denne käkes främre ände räcker tydligen, ehuru stundom mera och stundom mindre, framom nosspetsen eller främre kanten af mellankäksbenen. Nosen är kort, och dess längd innehålles vanligen omkr. 4, ehuru stundom föga mera än 3V2> och stundom väl 5 ggr i hufvudets d:o. Näsbor- rarne sitta tätt intill hvarandra och högt uppe och obetydligt närmare ögat än nosspetsen. Den bakre, som är störst, är njur- formig, och den främre oval. Ögonen äro temligen stora, dock något vexlande i storlek, och deras längddiameter, som vanligen är ungef. lika med nosens längd, innehålles merendels omkr. 4, men stimdom knappt 3 '^ och stundom omkr. 4% ggr i huf- vudets längd. 1 allmänhet synas de vara jemförelsevis störst hos de yngre och hos de förkrympte formerne^). Långs midten af nosen och pannan går en låg rygg ända till bort emot nac- ken, och pannans bredd öfver midten af ögonen är hos de större vanligen något större och hos de mindre ungef. lika med eller ock mindre, och hos de yngre mindre än ögats iängddiameter. Cfälöppningarne sträcka sig fram ungef. under midten af ögonen, och den högra gälhinnan ligger der öfver den venstra, och hvar- dera har vanligen 7 strålar, hvilka äro brede och sabelformige. — Tänderna äro rudimentära, och förekomma endast pä främre delen af underkäken, på tungan och svalgbenen. På främre änden af hvardera underkäksgreneu sitta vanligen 4 till 5 myc- ket små, men spetsiga tänder, rörligt fastade i slemhuden, och på tungan förefinnes ett aflångt fält af ännu mindre och ytterst små tänder, som dock äro temligen fast sittande, och af hvilka en långsgående rad å hvardera sidan är tydligare än de andra. På en utvidgning å inre sidan emot inre änden å de nedre svalgbenen är ett litet aflångt fält af omkr. 3 irreguliera ra- der mycket små tänder, liknande dem på underkäken. — GäJ- räfständerna äro långa och fina och å inre sidan taggiga samt 1) De individer, som äro försedda med ovanligt stora ögon, äro san- nolikt sådane, som under sin uppväxt kommit att vistas jemförelsevis mest på betydligt djup. Siklöjan. 713 talrika. Deras antal på den l:ste gälbågen öfverstiger hos de äldre i allmänhet 40. Vi hafva räknat 43 till 48, och häraf 28 till 31 på nedre afdelningen. Hos yngre individer har Smitt på denne gälbåge räknat 37 till 38 dylika. Deras form och talrikhet utvisa, såsom redan nämndt är, att de utgöra en sil- apparat, medelst hvilken desse fiskar ur vattnet sila de små, ofta nästan mikroskopiska kräftdjur, som utgöra deras hufvud- sakliga föda. — Huggjenan^ som börjar på ett afstånd från nosspetsen, som innehålles omkr. 2 72 till 2% ggr i totalläng- den, är framtill hög och tillspetsad och alltid betydligt högre än lång, och har 11 till 13 (hos de äldre vanligen 12--13) strålar, af hvilka de 3 —4 förste icke äro grenige och den siste är dubbel. — Analfenan, som börjar strax bakom anus och på ett afstånd från bukfenornas fästen, som innehålles omkr. 5 till (t ggr i totallängden, är i undre kanten urringad, och med stör- sta höjden, som ofta är ungef. lika med ryggleuans längd, och alltid är mindre än dess egen d:o, belägen framtill, och den har 15 till 17 (hos de äldre vanligen 16—17) strålar, af hvilka de 3 till 4 förste icke äro grenige och den siste är dubbel och den l:ste mycket kort. — Bröstfenorna äro temligen små, elliptiska och snedt tillspetsade, och deras längd innehålles omkr. 7 till 8 ggr i totallängden, och de hafva 14 till 16 (van- ligen 14 — 15) strålar. — BiiJcfenonia, som äro nästan bredt ovala, med det yttre bakre hörnet spetsigt, äro i allmänhet fa- stade något framom, eller ock ungef. under midten af ryggfenan, och på ett afstånd från bröstfenornas fästen, som innehålles omkr. 3% till 4-/3 ggi-' i totallängden. De hafva hvardera 11 strålar, af hvilka den ytterste är helt kort, och deras längd är vanligen något litet kortare äu den af bröstfenorna, ehuru de stundom äro ungef. lika långa som de. Ofvan hvardera buk- fenans bas är ett fjäll betäckt bihang, som hos de större har ungef. Ya ^^ bukfenans längd. — Stjertfenan är djupt insku- ren, så att längden af dess mellerste strålar innehålles omkr. 2 '/2 till 3 ggr i den af dess längste d:o, hvilken senare ofta är ungef. lika med hufvudets d:o, ehuru stundom något större och stundom något mindre än denna. Dess flikar äro mer eller mindre tillspetsade, och den har Ii* fullständige strålar, af hvilka den ytterste icke är grenig, samt å hvardera sidan 8 stödje- strålar. — Fjällen, som äro belagda med en silfverglänsande hinna, äro af medelmåttig storlek samt af en oval eller irre- 714 Sliigtet Coregonus. guliert rundadt oval form, de i sidolinien med den instuckne kanten trubbvinkligt utstående. De äro vanliga tunna cycloid- fjäll, med ungef. central käi-na och tätt stående koncentriska strimmor och utan radiära sådana. Hos ett ex. af 255 millrs totallängd hafva vi funnit ett fjäll i sidolinien midt undei- ryggfenans början hafva höjddimensionen 6 och längddimen- siouen 4V2 mill. Med inberäkning af de smärre ofvan och ne- dan, äro de långsgaende fjällradernas antal mellan ryggfenan och basen af bukfenan 17, af hvilka sidoliniens är den 9:de. räknad uppifrån. Antalet af sidoliniens fjäll vexlar mellan 75 och 87. — Färgen på ryggen, öfra sidan af hufvudet och me- rendels spetsen af underkäken blågrön, och på sidorna af huf- vudet, och kroppen samt på buksidan glänsande silfverhvit, på buksidan dock med svagare glans, och på gällocken stundom med messingsgul anstrykning. Rygg-, fett- och stjertfenorna gi-ågröuaktiga, den första och sista med svartaktige spetsar. Biöstfenorua vid yttre kanten grågröna, vid basen ljust gråröda och eljest hvitaktiga. Buk- och analfeuorna vid basen blekt gråröda och för öfiigt hvitaktiga, den senare stundom med eu liten grågrön fläck vid bakre kanten. Iris silfverhvit. Skelettet föieter obetydliga afvikelser frau det samma hos de egentlige sikarne, hvilket senare nedan beskrifves. I afse- ende på det fasta kraniet, afviker detta hufvudsakligen endast genom en något svagare byggnad, en mera långsträckt form, en svagare utveckling af en del utskott, och en något afvikande form å ethmoidbrosket. Dess bredd baktill öfverstiger blott med ungef. Y- dess höjd derstädes. Det hoptryckta, bakåt ut- stående utskottet å öfra nackbenet är mycket litet och rudi- mentärt, och det bakåt utstående utskottet å hvartdei-a o. pte- roticwn är helt kort, och så är äfven det å o. epotica. Eth- moidbrosket, äfven om det jemföres med det af den form af de egentlige sikarue, som tyckes komma siklöjan närmast, nem- ligen Eingsjöns bläsik, är smalare och lägre, ehuru de tunno- sade gråsikarne hafva det ungef. lika smalt, men betydligt högre. Den å hvardera sidan framom näshålan utstående knöl ^), som detta brosk har nära dess främre ände, sitter ej så nära ellei' nästan omedelbart intill denne ändes framkant, som hos både 1) Deime knöl i förening med den ene ledknappen vid öfverkäksbe- nets främre ände bildar den sä kallade "nosknölen" (Nilsson). Siklöjan. 715 den uämnde blåsiken och de andre sikarue, och den urbugtning, som detta brosk har vid främre änden å undra sidan, är sma- lare och grundare än hos dem, ehuru denna senare skilnad stundom är obetydlig. Vid betraktandet af den svagare bygg- naden af kraniet hos siklöjan är det aumärkningsvärdt, att för- beningen i mellanväggen mellan ögonhålorna, eller i orbitosphe- noidbeueu, är väl så utbildad, som hos de egentlige sikarue. Suspensorial- och pterygopalatinapparaternas ben äro bildade ungef. på samma sätt, som sikarnes, och likna i det närmaste deras. De skiljaktigheter, som mellankäks- och öfverkäksbenen förete, hafva vi redan ofvan påpekat. Dertill får nu läggas, att underkäken äfven visar betydliga olikheter med den hos si- karne. Den är svagare och mindre hög. Hvardera underkäksgrenen höjer sig framåt hos bådadera, men denna höjning är dels min- dre och dels icke sträckande sig så långt fram, som hos sikarne, och der den upphör, sänker öfre kanten sig ej så tvärt ned emot grenens främre ände, som hos dem, utan den är der lång- samt sluttande framåt. De yttre könsskilnaderna äro ofta föga eller icke märkbara, ehuru honan ej sällan, i synnerhet då hon är romstiun, har en undersätsigare kroppsform, och största kroppshöjden innehålles enligt våra mäluiugar i allmänhet hos hanen omkr. 5 till 672 och hos honan omkr. -IVa ^iH 6 '/j ggr i totallängden, och fö- reter således såsom naturligt är hos henne större vexlingar. Hos hanen äro bröst- och bukfenorna merendels något, ehuru icke betydligt längre än de hos honan i proportion till total- längden, men stundom är der ingen märkbar skilnad i detta sä väl som andra afseendeu. Siklöjan har hos oss en vidsträckt utbredning, och före- kommer från och med Skåne ända upp till Torneå Lappmark uti en mängd sjöar och större strömmar i de flesta landskapen, samt stundom äfven i hafvet i våra östra skärgårdar från Sö- dermanland och norr ut. Enligt F. A. Smitt ^) förekommer den i Ifösjön vid Bäckaskog i Skåne, och vi hafva af framl. Doktor A. R. Åberg erhållit flera exemplar från Vombsjön i samma landskap, hvilken är den sydligaste lokalen för den i Sverige. Inom Småland förekommer den sannolikt i flere sjöar. Enligt Smitt finnes den i Helgasjön derstädes, och dessutom är dess 1) Anf. st. tabula raetrica IX, N:o 98. 716 Slägtet Coregonus. förekomst i Vetteru sedan äldre tid bekant, luom Vestergöt- land lär den icke finnas i någre andre sjöar än Vettern och Venern, och i Östergötland finnes den utom i Vettern åtmin- stone i Sömmen, hvarifrån här varande museet genom Docen- ten K. F. DusÉN erhållit den. I Nerike förekommer den enligt 0. K. Sundström '), utom i Vettern, i sjöarne Skagern, Toften och Möckeln. Inom Dalsland förekommer den, utom i Anim- men och Venern, i flere andre sjöar, enligt hvad vi der erfarit. Inom Södermanland förekommer den enligt C. U. Ekström 2) i Mörkö skärgård och sannolikt utom i Mälaren i en del andre insjöar. Enligt Smitt förekommer den vid Stockholm i Lilla Värtan och i Norrström. Inom Upland känna vi endast till dess förekomst i Mälaren, men i denne sjö är den vidsträckt utbredd, och erhåller der en betydlig storlek. Enligt medde- lande af J. E. D:soN Iverus är den allmän i Vestmanland i trakterna kring Vesterås och Strömsholm. Inom Verraland är den enligt Tenow^) allmän i sjöar och floder samt blir stor och hög i Yesjön i Långserud. Här varande museum eger den från Venern, men icke så stor som i Animmen. Inom Dalarne fö- refinnes den i flere sjöar: enligt Smitt i Siljan, och här varande museum eger den från sjöarne Toftan och Varpan derstädes. Om dess förekomst inom Gestrikland och Helsingland sakna vi speciel kännedom, men antagligt är, att den der finnes i en del insjöar. Inom Jemtland förekommer den enligt P. Olsson'') uti Indalselfvens flodområde i en del lägre liggande sjöar, och han uppräknar sjöarne Näckten, Storsjön, Lillsjön, Alsen, Näl- den, Fölingesjöu, Ottsjön, Gåxsjöu, Öjarn och Finnvattnet, de båda senare i Ammeråns flodområde. Fil. Trybom^) förefann den i Ume Lappmarker endast i Storlögdasjön, men der förekom den i stort antal. Smitt uppräknar den från Lögdasjön i Fre- drika i Lappland samt från Gråträsk i Pite Lappmark. Enligt 1) Bidrag till kännedomen af Örebro Läns Vertebratfauna, pag. 31. 2) K. Vet. Akad:s Handl. 1834, pag. 18. 3) Öfversigt af Vermlands och Dals Ryggradsdjur, pag. 109. i) Bidr. till kännedomen om Jemtlands fauna; Ofvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1876, N:o 3, pag. 138. 5) Iakttagelser om fisket i Ume-lappmarker; Nordisk Aarsskrift for Fiskeri 1884. (särsk. aftr. p. 17). Siklöjan. 717 Hj. WiDEGREN •) förekommer den i diverse sjöar och elfvar äf- vensom i skärgårdarne inom Vester- och Norrbottens län, och förefinnes inom det senare länet t. o. m. i Luleå och Torneå Lappmarker. Så vidt vi hafva oss bekant, torde den således endast saknas i Blekinge, Halland och Bohuslän, — Inom Norge är dess utbredning enligt R. Collett-) mycket begränsad, och inskränker sig till Mjösen och någre sjöar i de till Sverige gränsande trakterna söder om Kongsvinger. — För öfrigt före- kommer den enligt A. J. Malmgren^) och enligt "Finlands Fiskar" inom Finland i nästan alla större insjöar och floder ända upp till Muonioniska äfvensom i Ladoga och i Ålands och Åbo skär- gårdar och i Finska och Bottniska Vikarna, men vid Ishafs- kusten saknas den. Inom Danmark förekommer den enligt A. Feddeksen*) i Söthor up sjö och Ulse sjö på Sjielland och i Fou- sing sjö och Juul sjö i Jylland. Enligt v. Stebold och Benecke förekommer den i en del djupare så kallade massuriske och kassubiske sjöar i både Ost- och Vestpreussen, och ernår der en- ligt den senare stundom en totallängd af öfver en fot eller 300 mill. Enligt de närmast föregående författarne och Pallas^) förekommer den i Polen och mellersta och nordliga Ryssland, och då enligt Smitt Coregonus merckii, Gunther^) eller Salmo clupeoides, Pallas^) till arten sammanfaller med den, förekom- mer den äfven i Sibiriens större floder, och Hofmann och Brandt upptaga den såsom förekommande vid Norra Ural. Ehuru den icke förekommer i södra Europa eller i Frankrike, förefinnes den dock i England, emedan Engländarnes Vendace {Corey. vandes ius, Richardson et plur.) utan tvifvel är samma art som den, och då Smitt till arten förenar den med Thompsons Gore- gonus pollan, förefinnes den äfven på Irland. 1) Kongl. Landtbruks Akademiens Handl. 1861 (särsk. aftr. pag. 35 — 36); och Handl. rörande Landtbruket och dess Binäringar, 24 del. ny följd; V, pag. 43 & 64. - 1866. 2) Meddelelser ora Norges Fiske i Aarene 1875—78: Christiania Vi- densk. Selskrs Forh. 1879, N:o 1, pag. 91. 3) Kritisk (jfversigt af Finlands Fisk-fauna, pag. 55. 4) Fortegnelse över de Danske Ferskvandsfiske; Naturhist. Tidsskr. 3:dje Raekke, 12:te Bd. pag. 80. 5) Zoographia Rosso-Asiatica, vol. III. pag. 413. 6) Catal. of the Fish. in the Brit. Mus. vol. VI, pag. 195. 7) Zoogr. Rosso-As. vol. III, pag. 410. 718 Slägtet Coreamme uppgifver, att de i Norrbotten under lektiden stiga 1 — 2 mil upp i fjällåar, och der lägga sin rom på sand- eller sten- botten, men att de vid staden Luleå gå in i vikarne (af haf- vet) och lägga sin rom på dybotten på 2 — 6 famnars djup. Under leken äro de församlade i större stim, som stundom ge- nom plaskande i vattenytan gifva sin närvaro tillkänna. En- ligt WmEGREN skola hanarne först infinna sig på lekplatserne. Rommen är gulröd och mer eller mindre klibbande och anfä- stande samt fin. Hos en större hona, som har flera tusen rom- korn eller ägg, är deras diameter 1 V2 till I -/s i^iH- Ynglet växer fort. och torde enligt Norbäck redan i 2:dra året vara fortplantningsskickligt. — Siklöjan är en smaklig och värderad fisk, och då den stundom, i synnerhet under lektiden, fångas i betydlig mängd, är den på de ställen, der den finnes, af icke så ringa ekonomisk betydelse. Infångad i större mängd blir den stundom nedsaltad, och dess saltade rom säljes stundom såsom kaviar, under namn af löjrom. Den fångas dels med nät och dels med not, och den tager icke på krok. 720 Slägtet Coregonus. Underslägtet Coregouus, Artedi. s. strict. Underkäkens spets framskjuter icke framom spetsen af öfverkäken. Tänder förekomina på mellankäksbenen och tungan och stundom äfven på främre änden af underkäken samt ofta på gombenen Mellankäksbenen af vexlande storlek, ehuru alltid små, dock jemförelsevis större än lios föreg. underslägte. och i synnerhet upp)till tjockare, och de båda lameller, af hvilka hvartdera är hildadt, vid öfre kanten åtskilda, hvarigenom i denne kant bildats en långs den samme gående ledgrop, i hvilken öfver- käksbenet artikulerar, och mellankäksbenen äro på grund deraf mer eller min- dre vertikalt stälda, eller ock till och med något bakåt riglade. Gälhin- nans strålar i allmänhet 8 — 10. De egentlige sikarne äro i allmänhet migratoriske, och vandra liksom laxarne vanligen m- hafvet eller större insjöar upp i floder och strömmar uppför der varande forsar, och dessa vandringar hafva merendels samma ändamål som laxarnes, men en del hafva genom inträdda nivåförändringar mellan land och haf blifvit instängde i smärre insjöar, utan samband med ström- drag af för dylike vandringar tillräcklig betydenhet, och hafva derigenom blifvit tvungne att vara stationäre, samt att leka i samme sjöar, der de vistas, liksom förhållandet ofta är med rödingen. Ofvan (sid. 702) hafva vi yttrat, att de till slägtet Core- yonus i allmänhet hörande arterna äro i hög grad föränderliga. Detta är företrädesvis händelsen med dem, som tillhöra det här i fråga varande underslägtet, eller de egentlige sikarne. Uti det ofvan citerade arbetet af F. A. Smitt ^) har detta tyd- ligt blifvit ådagalagdt, och han har funnit sig föranlåten att betrakta alla de former, med hvilka vare inhemske och äfven en del utländske sikar uppträda, såsom tillhörande en enda art, som af honom med rätta erhållit namnet Coregonus lavaretus, Linné ^). Äfven vi hafva haft tillfälle att undersöka ett be- tydligt antal egentlige sikar från 40 —50 olika inhemska lokaler 1) En hufvudsakligen härmed öfverensstäramande synoptisk framställ- ning af de olika i Riksmuseum befintligo lax- och sikformerne ra. fl. var af Smitt lemnad redan i Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1882, N:o 8. 2) Denna åsigt, ehuru ej närmare motiverad, var redan 1877 uttalad af A, W. Malm. (Göteborgs och Bohusläns Fauna, p. 547), och till en del ännu tidigare af R. CoLLETT (Norges Fiske, p. 166. — 1875). Underslägtet Coregonus. 721 och haft tillgång till ett rikare material af somlige former, samt derigenom äfvenledes erfarit, huruledes de olike sikformerne vexla nästan i oändlighet, och på mångahanda sätt öfvergå i hvarandra, och vi anse oss derför hafva fullt skäl att instämma i den nämnda af Smitt framstälda åsigten, samt gå ändå längre än han, i det vi betrakta en del af de af honom uppstälde och med särskilda namn utmärkte formerne under den nämnda ar- ten endast såsom representanter för individuella vexlingar. Re- dan S. Nilsson (i Skandinavisk Fauna, 4:de delen, Fiskarna, af år 1855) har till en viss grad antydt denna föränderlighet hos sikarne, då han der såsom varieteter under en och samma art {Coregonus oxyrliynclms, Linné) upptagit både näbbsiken eller den rätte Cor, oxyrhynchus, Lin., samt storsiken, eller Cor. niarmna, Bloch, jemte Linnés Cor. lavaretus, ehuru han såsom egna arter upptagit den i sjön Boimen och någre andre sjöar i Småland förekommande mindre sikformen äfvensom den, som förekommer i Ringsjön i Skåne, den förre under namn af Cor. lavaretus, Nilsson, och den senare under d:o af Cor. Nilssonii, Yalenciennes. Sedermera har H. Widegren ^) för vare inhemske egentlige sikar antagit 5 arter, och C. Th. E. v. Siebold^) för dem i Tyskland och Schweitz uppstält samma antal arter, och detta har senare för vår Svenska fauna blifvit tillökt med 5 nya af A. Gunther'). Då man endast haft tillfälle till undersökning af ett inskränktare antal exemplar från färre lokaliteter, samt icke fått kännedom om öfvergångsformerne, kan man lätt komma till dylika åsigter. På senare tiden har O. Nusslin^) underkastat de i Bodensjön och i någre i de nordlige Alperne belägne sjöar förekommande sikarne en ny skärskådning, och har trott sig hafva funnit i gälräfständernas antal och beskaffenhet företrä- desvis vigtiga karakterer, medelst hvilka och derjemte några andra han från Cor. Wartmanni, Bl. utmönstrat 3:ne nya ar- ter. Han har emellertid anfört rätt betydliga variationer inom arterna uti gälräfständernas antal, och uti en sedermera af C. 1) Bidrag till kännedomen om Sverges Salmonider; Öfvers. af K. Vet. Akad-.s Förh. 1862, pag. 517. — 1863. 2) Die Susswasserfische von Mitteleuropa, 1863. 3) Catal. of the Fishes in the Brit. Mus. vol. VI. — 1866. 4) Zoologischer Anzeiger, 5:te Jahrg. 1882, pag. 86. 106, 130, 164, 182, 207, 253, 279 och 302. LUljeborg : Fiskarne. II. 46 722 Undersläktet. Coregonus. B. Klunzinger^) framstäld kritik af de af Nusslin uppstälda arterna har den förre deruti funnit anledning, att anse gälräfs- tänderna lämpligare för karakteriseringen af större grupper än för den af arter. I förening med några andra karakterer har den ungef. på ett sådant sätt blifvit använd af Smitt för be- gränsningen af de af honom med något olika betydelse eller värde uppstälde formerne eller underarterna, och ehuru vi fun- nit denna karakter ännu mera vexlaude än de af denne förfat- tare lemnade uppgifterna utvisa, hafva äfven vi ansett oss böra göra bruk af den samma vid bestämningen af de af oss upp- tagne formerne, då den i de flesta fall, sålunda använd, synes vara lämplig. Nyligen har V. Fatio sysselsatt sig med de Schweitziske egentlige sikarnes systematiska uppställning 2), och antagit 2me arter, af hvilka den ena ungef. motsvarar den af Smitt uppstälda lågnosade gruppen, och den andra hans hög- nosade d:o, ehuru han icke citerat den af Smitt i Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1882 redan förut lemnade synoptiska fram- ställningen af detta ämne. Gälräfständernas form och talrikhet står i närmaste sam- band med beskaffenheten af födoämnena, och vi hafva iakttagit, att de sikar, som hafva kortare, tjockare och färre gälräfstän- ter, lefva af större djur, företrädesvis blötdjur, då deremot de, som hafva längre, finare och talrikare sådana, lefva företrädes- vis af Entomostraceer af Clodocerernas och Copepodernas grup- per. Hos sikar med färre gälräfständer, t. o. m. sådane, som blifvit fångade i vår östre skärgård, hafva vi stundom funnit ventrikeln fyld med Limn&eor, Bythinior m. fl., och hos andre sikar af samma grupp, ehuru med något flera gälräfständer, hafva vi i den funnit lemningar af Fhryganider och Gamma- rider. Hos de förre hafva vi stundom äfven funnit lemningar af småfisk. Hos andre sikar med fina, långa och talrika gäl- räfständer, såsom blåsiken och gråsiken, hafva vi funnit ven- trikeln mer eller mindre fyld af Entomostraceer af slägtena Daphnia^ Bosmina, Eurycercus, Bijthotrephes, Ctjdops m. fl. 1) Jahreshefte des Vercius fur vaterliindische Naturkunde in Wiirtem- berg, 40:er Jahrg. 1884, pag. 105. Klunzinger yttrar här den förraodan, att Niisslin hemtat idén om gälräfständernas betydelse från Troschels derpå grundade distinktion mellan Clupea alosa och Cl. finta. 2) Recueil Zoologique Suisse, l:re serie, T. 2, p. 649. — 1885. Underslägtei Coregoinis. 723 Liknaade iakttagelser hafva blifvit gjorda af Nusslin och Klun- ziNöER. Häraf är det således klart, att gälräfständernas be- skaffenhet är bestämmande för födans, men vi hälla det der- jemte antagligt, enligt den funktionella inflytelsen i allmänhet på organens utveckling och byggnad, att födoämnena å sin sida i längden kunna reagera på gälräfständernas beskaffenhet, och att sikar, som ursprungligen varit försedde med gröfre och tarre gälräfständer, sedan de blifvit instängde i mindre vatten med riklig tillgång på Entomostraceer, men med fattigdom på blöt- djur, efter en lång följd af generationer erhålla talrikare och finare dylika tänder. Det är ock antagligt, att förändringen af dieten dessutom kan delvis föranleda en förändring af sikarnes byggnad för öfrigt. Under sådana förhållanden kan man lätt finna det naturligt, att sikarne äfven i afseende på gälräfstän- der na böra förete en betydlig vexling, och att den böjlighet i formbildning, som i allmänhet utmärker dem, äfven bör sträcka sig till dessa organ. — Den stora föränderlighet, som sikarne förete i nosens form, har egentligen sin grund i den olika eller vexlande utvecklingen af det fasta kraniets ethmoidbrosk, hvil- ket utgör den störste delen af dess främre ände, framom ögo- nen. Stundom är det längre och stundom är det kortare, stun- dom högre och stundom lägre, stundom tjockare och stundom smalare; och deraf följer en stundom längre och stundom kor- tare, stundom högre och stundom lägre, stundom tjockare och stundom tunnare nos och nosspets. Dertill kommer ofta en mer eller mindre märkbar mjukare förlängning af nosspetsen framom det fastare brosket, bildad af hud- och fettväfnad m. m., hvilken förlängning enligt vår erfarenhet i allmänhet hvarken är bun- den vid något visst kön eller vid lekdrägten, och ofta träffas lika mycket, om ej mera, utbildad hos honan som hos hanen, och lika så väl under sommaren som under liösten. Det synes oss sannolikt, att den beror af en rikligare tillgång på föda, emedan vi funnit den mest utbildad hos Venerns s. k. näbbsik, hvilken på grund af de vid inelfvorna befintliga fettmassorna synts oss vara fetare än vare andre sikar, och derför van- ligen äfven kallas fetsik. Att ett sådant på det hela mindre utbildadt parti som ethmoidbrosket, som är en qvarstod af pri- mordialkraniet, lättare kan vara underkastadt vexlingar än de hårda benen, tyckes vara naturligt. Formen af ethmoidbrosket utöfvar emellertid en viss inverkan på eller står i förbindelse 724 Undersläktet Coregonus. med formeu af de ben, som med det samma stå i samband, eller af det kunna vara beroende. Derför äro t. ex. öfverkäks- beuen vanligen längre hos dem, som hafva längre ethmoidbrosk. och mellankäksbenen högre hos dem, der det är högre vid nos- spetsen. Öfverkäksbenens höjd rättar sig i allmänhet mycket efter den af mellankäksbenen. Om de af Smitt å sid. 287 & 288 under arten Cor. lavare- tus uppstälde, till vår fauna hörande .3:ne former af högre och 10 d:o af lägre värde, få vi anföra följande. De egentlige sikarne indelas först efter nosspetsens höjd ("altitudo plani api- calis rostri") i 2:ne grupper. Den l:sta gruppen är en lågno- sad C' Tapinorhi/nchi''^ och derjemte ^^jycnocentri''^') omfattande dem, hos hvilka nosspetsens höjd är mindre än 15 procent af mellanhufvudets längd, d. v. s. afståndet mellan framkanten af nosknölen och bakre kanten af förlocket vid underlockets främre öfre vinkel. I allmänhet är hos denna grupp gälräfs- tändernas antal ä den främste gälbågen större än 30. Till denna grupp hör blott 1 inhemsk underart: Coreg. ivartmanni. Under denna uppställas 4 varieteter eller former af lägre värde, förde- lade i 2:ne undergrupper. Den första af dessa undergrupper karakteriseras derigeuom, att nosspetsens ("plani apicalis" rostri") höjd utgör mindre än (31 procent af dess bredd. Denna åter omfattar 2:ne underafdelningar, af hvilka den första är utmärkt derigenom, att stjertens eller stjertafdelningens minsta höjd (strax framom stjertfenan) är mindre än 36 procent af hufvu- dets längd, räknad från nosknölens framkant till bakre kanten af underlocket; och till denna underafdelning räknas blott en varietet: Coreg. holmemenais^ från sjön Bolmen i Småland samt från många andra lokaler. Den andra underafdeluingen härunder utmärker sig derigenom, att stjertens minsta höjd är större än 36 procent af den nämnda hufvudlängden, och till denna underaf- delning räknas 2:ne varieteter: Coreg. nilssonii och Coreg. aspius, af hvilka den förre karakteriseras derigenom, att gälräfstän- derua på den 1 :ste gälbågen äro till antalet under 40, och den senare derigeuom, att de samma till antalet äro öfver 41. Den andra undergruppen karakteriseras derigenom, att nosspetsens ("plani apicalis rostri") höjd är större än 61 procent af dess bredd. Till denna undergrupp räknas blott 1 varietet: Coreg. tvartmanni i inskränktare mening. — Den 2:dra gruppen är en Underslägtet Coregoiuis. 725 högnosad {Hypsilorliynchi och derjemte manocent r i ^)), samt om- fattar dem, hos hvilka nosspetsens höjd är större än 15 pro- cent af mellanhufvudets längd. Gälräfständernas antal på den främste gälbågen är i allmänhet mindre än 30. Till denna grupp föras 2:ne underarter: Coreg. marcena och Coreg. lava- reUis i inskränktare mening, af hvilka den förra utmärker sig derigenom, att öfverkäksbenets längd öfverstiger 30 procent eller Vio af den ofvan uppgifna hufvudlängden, och den senare der- igenom, att samma bens längd understiger nämnda mått. Un- der Coreg. rnarcena uppställas 2:ne varieteter : Den första är Coreg. maxiUaris, karakteriserad derigenom, att öfverkäksbenets längd är mindre än 76 procent af underkäkens d:o, och den andra är Coreg. oxgrhgnchus, karakteriserad derigenom, att öfverkäks- benets längd öfverstiger 80 procent af underkäkens d:o. Under Coreg. lavaretus i inskr. bem. uppställas först 2:ne undergrup- per. Den första af dessa karakteriseras derigenom, att under- käkens längd är större än stjertens minsta höjd. Under denna äro 2:ne underafdelningar, af hvilka den första är utmärkt der- igenom, att hufvudets ofvan nämnda längd är större än 18 procent af kroppslängden, d. v. s. afståndet mellan nosknölens framkant och spetsarne af de mellerste strålarne i stjertfenan. Till denna underafdelning räknas 2:ne varieteter: Coreg. lavaretus i ännu inskränktare bemärkelse, karakteriserad derigenom, att ögonens vertikale diameter är större än 24 procent af det ofvan upp- gifna mellanhufvudets längd, och Coreg. microps, karakterise- rad derigenom, att ögonens vertikale diameter är mindre än nämnda dimension. Den andra underafdelningen är utmärkt derigenom, att hufvudets anförda längd är mindre än 18 procent af den ofvan uppgifna kroppslängden, och till den föres blott 1 varietet: Coreg. microcephalus. Den andra undergruppen karak- teriseras derigenom, att underkäkens längd är mindre än stjer- tens minsta höjd. Till denna undergrupp föras 2:ne varieteter: Coreg. polcur, karakteriserad derigenom, att öfverkäksbenets längd öfverstiger 25 procent af hufvudets d:o, från nosknölens framkant räknad, och 36 d:o af mellanhufvudets längd ; och 1) Benäinningarua Pycnocentri ocli Manocentri hafva afseende pä gäl- räfständernas antal, och den förra tillkommer de sikar, som hafva flera, och den senare dem, som hafva färre än 30 sådana å den främste gälbågen. 72(i Underslägtet Coregonus. Coreg. pokur hrachymystax, karakteriserad derigenom, att öf- verkäksbenets längd är mindre än nämnda dimensioner. De 2: ne sist nämnda varieteterna äro icke af förf. uppgifna såsom anträffade inom Sverige. Vid denna med mycken omsorg och möda gjorda uppställ- ning anse vi oss på grund af egna iakttagelser böra anmärka följande, ehuru författaren framför ,den samma i 40 punkter, uppgifvit den större eller mindre föränderlighet, som de sär- skilde kroppsdelarne och organen äro underkastade, och derige- nom utvisat, att konstanta karakterer icke förefinnas. Hvad för det första beträffar de 2:ne uppstälda primära grupperna: lågnosade och högnosade sikar, så kan man visserligen, då man blott håller sig till de i detta afseende typiske formerne, finna skäl för en sådan uppställning, men öfvergångarne mellan dem äro enligt vår erfarenhet så talrike och så kontinuerlige — tydligen beroende dels på åldern, dels på lokala och för utveck- lingen hämmande förhållanden, och dels äfven på rent indivi- duella vexlingar — att man vid fasthallandet af denna upp- ställning ofta blir nödsakad att af samme form skilja yngre från äldre, eller ock dem, som af en eller annan tillfällighet blifvit hämmade i sin utveckling, från dem, som fått utveckla sig under mera gynsamma förhållanden. Härom hafva vi före- trädesvis blifvit öfvertygade vid undersökningen af större mas- sor af sikar, som blifvit fångade på samma tid och vid samma lokaler, och bland h vilka vi träffat lågnosade och högnosade och öfvergångar dem emellan blandade om hvarandra. Uti 35:te punkten har författaren med rätta framstält den satsen, att nosens höjd i procent af så väl hufvudets som mellanhufvudets längd ökas med åldern, och enligt så väl hans som våra iakt- tagelser äro de yngre vid tidigare ålder alltid lågnosade, och närma sig i detta afseende till siklöjorna. Öfvergången under tillväxten från den lågnosade till den högnosade formen är en- ligt vår erfarenhet mycket irregulier. Af högnosade sikar, som en gång vid vår närvaro blefvo fångade på samma tid och ställe, och som allmänt voro lågnosade ännu vid en totallängd af något öfver 250 mill. voro somlige vid en längd af 435 mill. lågnosade, då dereraot andre vid ungef. samma längd voro hög- nosade. Alla voro försedde med det de högnosade i allmänhet tillkommande ringa antalet af gälräfständer, och de voro utan tvifvel migrerande sikar, som voro i tillfälle att komma till Underslägtet Coregouus. 727 hafvet och derifrån hade uppgått. Då härtill kommer, att vi ofta påträffat högnosade sikar, som haft öfver 30 gälräfständer, ja stundom t. o. m. 40 — 4-4 sådana å den l:ste gälbågen, sy- nes oss nosspetsens höjd icke vara lämplig för att derpå grunda uppställningen af 2:ne primära grupper inom si. Coregonus, s. str., om den än ofta låter tillämpa sig, emedan man derige- nom icke sällan kommer att åtskilja långt från hvarandra så- dane sikar, som ofelbart höra tillsamman. I brist på någon annan brukbar karakter, anse vi oss dock stundom böra använda den samma, i förening med gälräfständernas antal, för begräns- ningen eller karakteriseringen af grupper af mindre omfång, d. v. s. underarter, enligt hvad den här nedan lemnade synop- tiska tabellen utvisar, ehuru vi måste medgifva, att denna be- gränsning stundom är osäker. — Enligt hvad ofvan har blifvit anfördt, har författaren bland de lågnosade sikarne under un- derarten Coregonus ivartnianni uppstält 4 varieteter eller for- mer af lägre värde, af hvilka de 3:ne första skiljas från den 4:de genom» något litet lägre nosspets. Af hvad redan af oss blifvit yttradt om de betydliga vexlingarna uti nossj)etsens höjd hos olika individer inom samme form följer naturligtvis, att denna distinktion icke är hållbar. Af de 3:ne första variete- terna: C. bohneniensis, C. nilssonii och C. aspius, hafva vi icke ansett oss böra tillerkänna de af författaren uppstälda l:sta och 3:dje någon konstant formbetydelse, emedan vi hvad den l:ste beträffar erfarit, att den i sjön Bolmen förekommande siken stundom har stjertens minsta höjd i förhållande till huf- vudets längd väl så stor som den ofta är hos C. nilssonii, från Eingsjön, samt vi dessutom hos andre sikar stundom iakttagit lika låg stjert, som hos den typiske från Bolmen, eller t. o. m. ännu lägre, och hvad den 3:dje beträffar, så är enligt vår erfa- renhet stundom skilnaden uti gälräfständernas antal mellan den och andre sikar ingen, dä vi, enligt hvad vi redan yttrat, stun- dom t. 0. m. hos högnosade sikar å l:ste gälbågen funnit ända till 44 dylika tänder. Hvad deremot den 2:dra varieteten vid- kommer, hafva vi ansett oss böra bibehålla den såsom en kon- stant form af högre värde än det, som författaren tillerkänt den samme, men icke på grund af de af honom anförda karak- tererna, utan på grund af fjällens form, som hos den afviker från den samme hos alle vare andre sikar. — För distinktio- nen mellan de båda till de högnosade sikarne hörande under- 728 Underslägtet Coregonus. arterna: Coregonus marcena och Coregonus lavaretus, har för- fattaren, enligt hvad ofvan är anfördt, användt öfverkäksbenets längd i förhållande till hufvudets d:o. Af den af författaren meddelade förteckningen synes det, att han af sin C. marcena endast haft 5 exemplar att tillgå (N:ri 287 — 291), nemligen 2:ne d:o af den under den samma uppstälde formen Cor. oxyr- hyndms och 3:ne d:o af d:o d:o Cor. maxillaris, och derför knappast varit i tillfälle att behörigen pröfva, huruvida denna karakter i någon mån är fritagen från den föräuderlighet, som i allmänhet vidlåder sikarne. Vi hafva ofvan yttrat, att öf- verkäksbenen vanligen äro längre hos dem, som hafva längre ethmoidbrosk, d. v. s. som hafva längre nos, och denna omstän- dighet tyckes onekligen tala för tillämpningen af den i fråga varande af författaren anförda karakteren för Cor. oxyrhynchus. Men då vi haft tillfälle att undersöka temligen många typiskt utbildade och i Upsala Universitets Zoologiska museum förva- rade exemplar af denne form från Venern, hafva vi erfarit, att ehuru de i allmänhet hafva öfverkäksbenets längd något större än den hog Cor. lavaretus, s. str. Smitt, den dock stundom öfverensstämmer med den samma hos denne senare och stundom med den hos samme författares Cor. maxillaris, och jemförel- sevis mera sällan fullt har den storlek i förhållande till under- käken, som är utmärkande för hans Cor. oxyrhynchus, hvadan vi funnit nämnda längd betydligt vexlande och icke lämplig såsom utmärkande kännetecken hvarken för denne senare for- men eller för underarten Cor. marcena, Bloch, i allmänhet, hvilken utan hänsyn till den nämnda i hög grad vexlande läng- den utmärker sig genom en mer eller mindre hög och tvär- trubbig nosspets. Bland en betydlig mängd exemplar, som i anseende till nosens bildning visat sig tillhöra sist nämnde form, hafva vi funnit jemförelsevis färre, hos hvilka öfverkäks- benet företett den längd, som enligt Smitt skulle vara utmär- kande för den samme, men öfvergångar i detta afseende hafva icke sällan förekommit. Af de af nämnde författare under Cor. lavaretus, s. str. uppstälde formerne Cor. microps, Cor. micro- cephalus, Cor. polciir och Cor. polciir hr achy mystax hafva de af honom anförda exemplaren af den l:ste företrädesvis erhållits från Venern, men derjemte äfven från Vettern, från Indals- och Torneåelfvar, från Refsunden i Jemtland, från Bohuslän och från Långrohamn i Ångermanland ; de af den 2:dre före- Underslägtet Coregonus. 729 trädesvis erhållits från Angermanelfven, men äfven från Torneå- elf, och de af den 3:dje och 4:de från Arkangel och från Jenisej. Uti 30:de och 31:ste af de ofvan nänonde punkterne å sid. 283 uppgifver författaren med rätta, att ögonens längd- och höjddia- metrar i förhållande till hufvudets längd minskas med tilltagande ålder, och uti 3:dje punkten å sid. 280, att hufvudets längd i förhållande till kroppslängden äfven minskas med tilltagande ålder. I öfverensstämmelse dermed hafva de för desse former utmärkande karaktererna i allmänhet endast anträffats hos äldre och större exemplar, men de uppgifna proportionerna å ögonen och hufvudet understiga dock temligen betydligt de allmänna normala. Ehuru vi undersökt temligen många äldre exemplar från Ve ner n, hafva vi dock bland dem blott hos ett (540 mill. långt) d:o funnit den uppgifna ringa storleken (ögats höjddiameter mindre än 24 procent af mellanhufvudets längd) af ögonen, men ett par gånger anträffat exemplar, hvars ögon mycket nära närmade sig dertill, och vi antaga derför denne form att tillhöra de individuella vexlingarnas område, men utan tvifvel beroende af åldern och sannolikt äfven af lo- kala förhållanden. Den 2:dre eller småhufvade formen (huf- vudets längd från nosknölens framkant mindre än 18 procent af kroppslängden från samme framkant till spetsarne af de mel- lerste strålarue i stjertfenan) har oftare af oss blifvit iakttagen, dels från vare östre skärgårdar utanför Vestervik och Stockholm och dels från Torneåelf vid Kokolaforsen, men den har der förekommit tillsamman med sådane, som dels stått på öfver- gången till den och dels haft den normala hufvudlängden. Här varande Universitets zoologiska museum eger månge sikar från Kokolaforsen, och bland dem är det ett jemförelsevis betydligt antal, som tillhör i fråga varande form, och då zool. Eiksmu- seum äfven enligt Smitt eger ett sådant exemplar från samma ställe, och då den enligt den af nämnde författare lemnade för- teckningen tyckes vara talrik i Angermanelfven, synes denne form i viss mån vara lokal, ehuru äfven den, såsom förekom- mande blandad med den normale Cor. lavaretus, s. str. måste betraktas såsom tillhörande de individuelle vexlingarnes område. Af 3:dje och 4:de formerne, som båda skiljas från de begge föregående derigenom, att underkäkens längd är mindre än stjer- tens minsta höjd (strax framom stjertfenan), och" den 4:de från den 3:dje derigenom, att öfverkäksbenets längd är mindre än 730 Underslägtet Coregonus. 74 af hufvudets d:o från nosknölens framkant, då den deremot hos den 3:dje är större än detta mått, har, såsom redan blif- vit antydt, zool. Kiksmuseum icke erhållit något Svenskt exem- plar. Upsala Universitets Zool. museum eger emellertid åtmin- stone 1 Svenskt exemplar af den 3:dje formen från hafvet vid mynningen af Torneåelf, och 2:ne Svenska d:o af den 4:de formen, det ena från skärgården vid Luleå och det andra från Muonioelf omkr. 15 kilometer norr om Karesuando, de 2:ne senare äldre och stora, af 400 — 500 milhs totallängd, men det först nämnda ungt. Det från Muonioelf togs under vår när- varo tillsamman med andra exemplar, som dels tillhörde Cor. uart- manni manocentrus^ Smitt, och dels Cor. Javaretus, s. str. Smitt, och vi anse derför äfven desse former såsom representanter för de talrika individuella vexlingarna inom detta slägte. — Af det föregående torde framgå, att alla de af Smitt uppstälde for- mer, som hafva lägre värde än underarter, äro i mer eller mindre grad grundade på rent individuella vexlingar, och der- för icke torde böra utmärkas med några egna namn, såsom re- presenterande former med i någon mån konstanta karakterer. Derför hafva vi icke ansett oss böra bibehålla dem, ehuru vi hafva bibehållit ett par äldre åt desse former gifna namn: Cor. nilssoHii & Cor. oxyrhynclms, för de af oss uppstälda under- arterna, dock tillämpade på ett helt annat sätt. I afseende på den här nedan lemnade synoptiska tabellen öfver de af oss uppstälda 5 underarterna få vi lemna följande upplysning. Då det var af nöden, att inom den här i fråga varande mångskiftande arten Cor. lavarehis, Linné, uppställa underarter, hafva vi sökt, att till grund för dessa lägga karak- terer, som så litet som möjligt äro att betrakta såsom resultat af individuella vexlingar, och derför med begagnande af den redan förut af äldre författare vunna erfarenheten inskränkt dessa underarters antal till det, som redan långt förut (t. ex. i Skand. Fauna) varit uppstäldt. Vi hafva äfven ansett oss böra åt dem gifva de af ålder begagnade namnen. Af hvad vi ofvan yttrat om den stora föränderlighet, som sikarne äro un- derkastade, följer naturligen, att de karakterer, med h vilka vi sökt begränsa dessa underarter, icke kunna vara konstanta, om de än i de flesta fall förefinnas och kunna tillämpas. De yngre i tidigare ålder af de 3 senare underarterna äro svåre att be- stämma, och synas merendels alla vara temligen like. Så t. ex. Underslägtet Coregonus. 731 liafva vi erfarit, att de yngre af den 5:te underarten med af- seende på nosens längd höra till den i-.åe d:o, ehuru de ha nå- got längre nos äu de samme af den vid ungef. samme storlek merendels hafva. Vanligen är dock nosspetsen hos de yngre af den 4:de underarten något mera framstående framom mun- nen än hos de samme af den 3:dje d:o. Denna öfverensstäm- melse i form mellan ungarne af de eljest i allmänhet olike formerne, talar för desses genetiska samband med h varandra, och tyckes klarligen ådagalägga, att de alla hafva ett gemen- samt ursprung och blott utgöra en art. Hvad den l:sta under- arten beträffar, hafva vi funnit den i synnerhet utmärkt från alla de andra genom formen af de blottade delarne af fjällen, beroende hufvudsakligen derpå, att fjällen i mindre grad täcka hvarandra än hos de andra underarterna. Dermed står utan tvifvel äfven den för den utmärkande och redan af Nilsson anmärkta karakteren i samband, att bukfenornas bihang hos den äro rudimentära. Ehuru vi ännu icke iakttagit någon öf- vergång mellan den och de andra uti fjällens form, anse vi det dock troligt, att någon sådan kommer att finnas, och ställa derför denna underart i jemnbredd med de andra. I afseende på den 2:dra underarten, hafva vi genom jemförelse med ett par i Upsala Universitets Zoologiska museum förvarade typiska exemplar från Ammern See i södra Bayern af Cor. tvartmanni (Bloch), som erhållits genom framl. Professor W. Peters i Ber- lin, öfvertygat oss, att denna underart, sådan den förekommer i sjön Bolmen i Småland och i månge andre sjöar i södre, mel- lerste och norre delarne af Sverige, fullkomligt öfverensstämmer med den nämnde af Bloch och andre beskrifne formen. Den å tabellen anförda proportionen mellan nosspetsens höjd och mel- lauhufvudets längd hos denna och den näst följande eller 3:dje underarten utvisar, att gränsen mellan dessa underarter i detta afseende är vacklande, men då man dermed förenar den frän gälräfständernas antal hemtade karakteren, kan man dock i de flesta fall skilja dem båda från hvarandra. Vi anse emellertid den 3:dje underarten vara af jemförelsevis mindre värde än de andra, i synnerhet som äfven gränsen mellan den och den föl- jande 4:de är osäker och vacklande, beroende derpå, huruvida nosspetsen är mer eller mindre konvex och mer eller mindre framstående framom munnen, men då denne form sedan lång tid tillbaka ständigt återkommit i beskrifningarna såsom distinkt. 732 Underslägtet Coregonus. hafva vi dock velat bibehålla den såsom en öfvergångsform mellan 2:dra och 4:de underarterna. Den 4:de underarten, som är en mellanform mellan 3:dje och 5:te, och som stundom genom en mjuk förlängning af uosspetsen torde utvecklas till den senare, är i allmänhet migratorisk, vandrande dels från hafvet och dels från större sjöar upp i de i dem utfallande strömmar, och är i vare skärgårdar och större sjöar den vanligaste eller i allmän- het mest utbredde formen. Den är emellertid i hög grad för- änderlig, och företer ofta öfvergångsformer mellan den och den föregående, eller ock mellan den och den efterföljande. Denna eller den 5:te underarten tyckes i sin typiskt utbildade form vara lätt att skilja från de andra underarterna, men, såsom vi redan hafva yttrat, förekomma stundom öfvergångsformer mellan den och den närmast föregående, som med lika skäl kunna hän- föras till den ena som till den andra. Bland talrika exemplar af den 4:de från Stockholms skärgård hafva vi emellertid blott en gång under lektiden sett ett, som haft den för den 5:te utmärkande nosformen. Eljest hafva vi endast funnit denna senare underart hos oss typiskt utbildad i Venern, och der, såsom vi redan ofvan hafva an ty dt, icke beroende af kön eller årstid, men väl af ål- der, då de yngre hafva kortare nos och äro, såsom vi redan of- van yttrat, i detta afseende öfverensstämmande med den 4:de underarten. Den sik, som stundom fångas i Öresund, och under lektiden lär uppstiga i der utfallande vattendrag, är, enligt hvad vi haft tillfälle att erfara, icke samme form, som den i Venern förekommande. Den har kortare och tjockare nos, ehuru denne vid spetsen har en temligen stor mjuk förlängning och är ganska långt framskjutande framom munnen. De, som vi derstädes hafva sett (i förra hälften af November), hafva varit hanar i lekdrägt, med långsgående rader af knölar på kropps- sidorna. Sådan är den form, som under namn af Cor. oxyr- hinchis blifvit beskrifven och afbildad af Kröyeb i "Danmarks Fiske", och sådan synes äfven den form vara, som är beskrif- ven och afbildad af Bloch under namnet Der Schnepel^). Denne form, som icke synes vara något annat än hanen i lekdrägt, med något förlängd nosspets, af Cor. lavaretus, s. str. d. v. s. af den här uppstälda 4:de underarten, har utan tvifvel till större delen äfven legat till grund för den i Skandin. Fauna gifna 1) Naturgesch. d Fische Deutschlands, Theil I, pag. 163, Taf. XXV Siken. 733 beskrifningen af Cor. oxyrhynchus. Den under detta namn af ScHLEGEL^) beskrifne och af bildade näbbsiken från Holland, der Artedi sannolikt sett den af honom anförde, tyckes enlig-t af- bildningen fullt öfverensstämma med den typiske formen från Venern, och så är det utan tvifvel äfven förhållandet med den af v. SiEBOLD beskrifne och af bildade-). Den af bildning, som WiDEGKEN (tall. VI, fig. 2) gifvit, är tydligen tagen af den ty- piske formen, men beskrifningen är ej inskränkt till denne blott. Den af Smitt å tafl. lY, fig. 7 afbildade Cor, oxyrhyn- chus är utan tvifvel en denne tillhörande form, men den har dock icke nosen så typiskt utbildad, som vi t. o. m. under som- maren funnit den hos så väl honor som hanar. Såsom vi ofvan, sid. 720, hafva yttrat, sammanfalla såle- des alla de till vår nordiska fauna hörande egentlige sikfor- merne, huru olike de än stundom äro hvarandra, till en enda art, hvilken vi i öfverensstämmelse med F. A. Smitt benämna 2. Coregonus layaretus (Linne). Siken. OfverTiälcshenets höjd innehåUes mera än 2:ne ggr i dess längd. Nosens längd innehålles onikr. iVs ^^^^ ^ 99^'-< ^c/t dess höjd^ från öfverläppsJianlen till öfre kanten af nosknblen eller till öfre kanten af nosryggen midt öfver den, omkr. 3''!^ till 10 ggr i mellanhufvudets längd^). G älräf ständernas antal å den främste gälhågen hos de något så när utvuxne vexlar mel- lan 17 och 50. Ef. 13—14; af. 16—17: brf. 15—18; bf. 11—12; stjf. 6 — 7 -f 19 + 6—7. Vi meddela här å nästa sida en synoptisk tabell öfver de af oss under denna art upptagna, till vår fauna hörande 5 un- derarterna. 1) Naturlijke Historie van Nederland. Die Dieren etc. Visschen, p. 135, Plaat 13, fig. 3. 2) Die Siisswasserfische von Mitteleuropa, pag. 260. 3) 1 afseende på hvad som menas med inellanhufvudets längd hänvisa vi till hvad derora blifvit sagdt ofvan sid. 724. 734 s- ^ g- 5 ^ "^ O p-r ^ ^ w. ^ ^ 5. ^ z tB s;o S ä° 5 ^ ft> "^ E. -"J; w. < os o o 2 »^ 5? ^ ?= So a ens 2 al g ? O P" O 3 p CD O 3 p Fl' <1 oq 3 C^ p" 2 p p ■-b - o 2 i-i. & o: s ^ &. f '.. ^ 3- & i a *^ CO 3 5, 5^ CJq '3 :;■ 2 B p p -— s ~ E '^ ~- ~ ^ ::. ,^-s- .-?. 3 s O» 2^j 3 O^ >— ^ CA — rr- t-J o ^ ^* OP <-- Oj o ?r O b p a> o o <\ 3- B o rt> r^ !~t- 3 ^ '-=; (Ti ?5 (£; ao. "^ ? aq o' p CD B cc c: 2- "^ 2 B -' i-- 3 3 B ^ 5= S; ^ S^ c+ cc < X- 3 3 S 3 CD B 3 I 3 OD B 3 3-^ 3 c: Ci: C ^ o> 5 -■ 3 i=;'. f= P, ;i. B cr? rr' '3Q jr ,j Cjq -. p^ (vanligen '2\/^ till 2^/^) ggr i hufvu- dets d:o. ögonen äro i allmänhet temligen stora, samt pro- portionsvis större hos de mindre än hos de större formerne, och någon gång undantagsvis ovanligt stora. Deras längddia- meter innehålles omkr. 3 ^5 till 5 (vanligen omkr. 3 ^/^ till 4) ggr i hufvudets längd ^), samt är hos de Eiindre formerne van- 1) Ett exemplar frän Ohresjön i Dalarne. förvaradt jemte flera andra från samma lokal å härvarande Universitets zool. museum, företer denne afvikande liöguosade nosform, samt liknar mycket Cor. hiemalis, JURINE, men då det i alla andra afseenden (gälräfständernas talrikhet, 36 :i l:ste gälbågeu, etc ) öfverensstämmer med de andra exemplaren, tillhopa med hvilka det blifvit fångadt, och dessa alla äro lågnosade, hafva vi ansett oss böra räkna det till samma grupp, som de. Dess uosspets är något mjukare och räcker något längre framom munnen än vanligt hos denne form. Hufvudet är ofvan kuUrigt, med bågböjd öfre profil, och kroppsfor- men är särdeles långsträckt. Det är en hane, och lemnar ett bevis på de individuella vexlingarnas betydenhet. Dessa esempl. äro äfven skänkta af r. SÖDKRLUND. 2) Hos ett af typex. till Widegrens Cor. megalops, från Storsjön i Jemtland, är öfverkäksbenet längre än vanligt, och räcker bakom ögats framkant, och detta exemplar är det enda inom denne forrn, hos hvilket vi funnit detta bens längd endast innehållas 3^/j ggr i hufvudets d:o. ehuru -exemplaret endast är 150 mill. hlngt och tyckes vara ungt, dock en hona med mogna ägg. 3) Blott hos det här nämnda exemplaret af Cor. megalops, WmEGREN, hafva vi funnit ögonen så stora, att deras längddiameter endast innehölls 3V5 ggr i hufvudets längd; och blott hos ett af de andra exemplaren, det största af dem alla, at 590 milis totallängd, samt från samma lokal som de stora exenipl. under följande rubriken, nemligen Hjelmaren, och utau tvifvel en kamrat till dem, men dock här upptaget på grund af sin låge nosspets, hafva vi funnit ögonen så små, att deras längddiameter innehölls 5 ggr i hufvudets längd. — Ehuru ögonens storlek hos det nämnda exempl. af C. megalops är betydligt större än den normale hos yngre exempl. af •den här i fräga varande underarten, samt större än den af Smitt (anf. st.) för några till samme form hänförda exempl. från Willingsberg i Nerike 744 Slägtet Coregonus. ligen ungef. lika med eller föga mindre än, och någon gång- (hos C. megalops) märkbart större 'än, och hos de större for- merne i allmänhet betydligt mindre än nosens längd. Den nämnde diametern är i allmänhet hos de större mer eller min- dre betydligt mindre, ehuru stundom ungef. lika med, och hos de mindre ungef. lika med eller föga större och någon gång betydligt större än pannans bredd midt öfver ögonen. — De rudimentära tänderna företinnas merendels endast på mellan- käksbenen och tungan, men förekomma dock någon gång äfven på främre delen af underkäken, och hos den store formen från Hjelmaren äfven på gombenen. De, som sitta på mellankäks- benen, synas i allmänhet vara något mera utbildade än de samma hos föregående underart, och hafva basen mera utvidgad och med mer eller mindre tydlig form af en sockel. — GäJräfs- tänderna (gälräfstaggarne) likna dem hos föregående underart,, och äro i allmänhet långa, fina och talrika. På den främste gälbågen vexlar deras antal i allmänhet mellan 31 och 50, ehuru det oftast är 33 till 42, och någon gång är det blott 30. Af dessa sitta 18 till 32 på nedra afdelningen af nämnde båge. Antalet 50 hafva vi endast funnit hos ett exemplar från Lapp- land, från trakten af Qvickjock. Samma antal har Smitt anträffat endast hos 1 exempl. från Piteå Lappmark i). Hos större exempl. appgifne, och t. o. ra. något större än den af Widegeen sjelf uppgifne, tveka vi dock icke, att anse denna afvikelse såsom tillhörande de indivi- duella och lokala vexlingarnes område, och säsora möjligen hafvande sin grund deri, att detta exempl. så väl som de andra, med ovanligt stora ögon^ kommit att företrädesvis vistas på stort djup under sin tidigare ålder, och derigenom blifvit hämmadt i sin normala utveckling. Kroppens lösa kon- sistens hos det här i fråga varande exemplaret synes äfven tala för ett så- dant antagande. Exempl. förvaras å Upsala Universitets zool. museum. Det har å den l-.ste gälbågen 37 — 38 gälräfständer. Stjertens minsta höjd är 10 mill. Hufvudets längd 34 mill. Mellanhufvudets d:o 25 Vj mill. Underkäkens d:o 16 mill. Nosens d:o 8 '/^ mill. D:o bredd öfver knölarne 5'/2 mill. D:o höjd öfver d:o 3 '/2 miH» Öfverkäksbenets längd 10 railL Ögats längddiam. 10 V2 mili- Pannans bredd midt öfver ögonen 7 mill. Detta sist nämnda mått antyder ungdom. Nosspetsen är hård och med vertikal främre profil, samt hvarken framskjutande framom munnen eller knölarne. 1) De sikar, som hafva tvär eller tvärtrubbig och föga framstående och låg nosspets i förening med korta gälräfständer, som i antalet under- stiga 30 å l:ste gälbågen, anse vi böra räknas såsom yngre eller ock förkrympte former af 3:dje underarten. Gråsiken. 745 förefinoas i inre kanten å de längre gälräfständerna 40 — 50 fine och till stor del alternerande taggar. Hos de mindre exemplaren äro de färre. — Byfigfenan börjar på ett afstånd från nosspetsen, som innehälles omkr. 2 7? till 2 ^4 ggr i to- tallängden, och dess höjd utgör omkr. ^3 till V? (vanligen om- kring ^1^), och dess längd omkr. Va ^i^^ Vs ^^ hufvudets d:o. I afseende på formen och strålarnes antal öfverensstämmer den med den samma af föreg. underart. — Fettfenan liknar den senares. — AnaJfenan börjar på ett afstånd från nosspetsen, som utgör omkr. V5 till 7.3 af totallängden, och dess höjd, som oftast är mindre än dess längd, men stundom är i det närmaste lika med denna, och någon gång är större än den samma, är stundom i det närmaste lika med, och stundom mindre än, och mera sällan större än Vo af hufvudets längd. Dess strålar äro 16 till 17. -- Bröstfenorna äro temligen små, och deras längd utgör omkr. 2/3 till Ve af hufvudets d:o. Deras strålar äro 15 till 17. — BicJcfenorna äro vanligen fastade något framom, men stundom under och någon gång ^) bakom ryggfenaus midt. Deras strålar äro 11 till 12, och i förra fallet finnes en rudi- mentär sådan utanför basen af den ytterste. Deras längd är stundom något mindre än (i synnerhet hos de större), stundom ungef. lika med (i synnerhet hos de mindre), och någon gång t. 0. m. större än längden af bröstfenorna. Bihauget ofvan deras bas har vanligen mellan ^/^ och ^/^ af bukfenaus längd, och ernår stundom Ya af denna. — Stjertfenan är mer eller min- dre djupt inskuren, med mer eller mindre tillspetsade flikar, och längden af dess längste strålar, som merendels är mera än dubbelt större än den samma af dess mellerste d:o, är stundom ungef. lika med, stundom något större och stundom något min- dre än hufvudets d:o. Dess strålar likna dem af föreg. under- art i antal m. m. — Fjällen äro jemlörelsevis något större än hos föreg. underart, och täcka hvarandra mera fullständigt på fram ryggens sidor (hvarest deras blottade del har en i vertikal rigtning nästan ovalt-elliptisk form), och för öfrigt i allmänhet i högre grad än hos den samma. Vi hafva för öfrigt under föregående underart anfört de utmärkande karaktererna hos fjäl- len hos den här i fråga varande underarten så väl som hos de 1) Hos en hane af den form, som af Smitt fått namnet Cor. aspius, nemligen den från Qvickjock. 74(5 Slägtet Coregonus. följande, hvilka i detta afseende öfverensstämma med hvaraudra, och få endast tillägga, att hos det 590 mill. långa exemplaret å fjällen i sidolinjen och den näst intill den samma varande långsgående raden ofvan och under den, under början af rygg- fenan, hos de förra höjden är 14 mill. och längden IIV2 ^^i^l- och hos de senare höjden är 14 — 15 mill. och längden 14 mill. Den instuckue ändens främre kant är hos bådadera särdeles bugtig, med tydliga sidohörn, men i midten afrundad. Stun- dom förekomma hos hanarne emot lektiden å kroppssidorna långsgående rader af temligeu mjuke knölar å fjällen, och vi hafva stundom å hvardera kroppssidan räknat 17 dylika knöl- rader, men enligt våra iakttagelser äro desse knölar långt ifrån allmänt tillkommande hauarne vid lektiden, eller med andra ord äro desse långt ifrån allmänt försedde med en dylik lek- drägt, och med desse knölar hafva vi icke funnit någon för- längning af nosspetsen vara förbunden. — Sidoliniens fjäll äro till antalet betydligt vexlande, och vi hafva funnit det lägsta antalet vara 80 och det högsta 98. — Färgen är äfven under- kastad vexlingar. Vanligen hafva de, som förekomma i mindre vatten, den mörkaste färgteckningen. I så fall är ryggsidan svartgråaktig eller svartblåaktig, på öfra sidan af hufvudet något ljusare, gråblåaktig eller grågrönaktig, ofta med mörkare svartgrå nosspets. Kroppssidorna mer eller mindre ljust silf- vergrå, med svartaktig punktering, i synnerhet på fjällens kan- ter, hvilken punktering stundom bildar 9 — 10 långsgäende smala gråaktiga band, som i viss belysning äro tydliga. Buksidan är hvitaktig. Rygg- och stjertfenorna gråblåaktiga, med svartak- tige spetsar. Bröstfenorna emot basen hvitaktiga, vid yttre kan- ten och emot spetsen skuggade af svartgrått. Buk- och anal- fenorna vid basen hvitaktiga, eljest svar taktiga. Iris silfver- hvit, med svartaktig skuggning och stundom med blek mes- singsgul glans. Hufvudets sidor silfverhvita eller silfvergrä, stundom på locken med svag messingsgul skiftning. Hos dem, som hafva en ljusare färg, är ryggsidan grågrönaktig eller grå- blåaktig'och kroppssidorna silfverhvita, med föga märkbar mörk punktering, och utan tydliga långsgåeude gråaktiga band, och den svartaktige eller svartgrå färgen på fenorna är mindre ut- bredd M. 1) Vi anse oss böra ijjieddela följande luått ä ett stort exemplar (bona) från Hjälmaren. Totallängd 546 mill. Längd från uoskuölens framkant till Gråsiken. 747 Denne form, eller den lågnosade gråsiken, är hos oss mera utbredd än den högnosade d:o, men synes, åtminstone för det mesta, vara inskränkt till färskt vatten, nemligeu sjöar och större strömmar. Vi hafva icke iakttagit någon sådan typiskt utbildad från vare skärgårdar, men vi hafva sett en öfvergångs- form till den derifrån, och hålla det derför troligt, att den äf- ven der förekommer. Vi anse oss böra öfverensstämma med Smitt deruti, att den i sådana vatten, som för den icke tillåta någon kommunikation med hafvet, eller till hvilka den icke kan uppgå från detta, bör betraktas såsom en förkrympt form, men detta har dock egentligen endast sin tillämpning på smärre sjöar. I de nä randa vattnen förefinnes den hos oss från och med Småland till de nordligaste trakterna af Norrbotten i de flesta landskapen, ehuru den är att betrakta såsom sporadiskt och icke allmänt förekommande. I Småland förefinnes den ty- pisk i sjön Bolmen, äfvensom i Stenbysjön i trakten af Jönkö- ping, enligt exemplar a här varande Universitets zoologiska mu- seum, skänkt af C. O. v. Porat, och enligt Smitt vid YxkuU- sund och i Bergasjö samt i Helga- och Bergundasjöarne och sjön Äsnen derstädes, då de derifrån af honom under namnet Cor. mJssoiiii upptagne sikarne i afseende på fjällens form till- de mellerste stjertfeustrålarnes spetsar 495 iiiill. Kroppshöjd 141 mill. Stjerteus minsta höjd 39 mill. Afstand mellan nosspetsen och anus 357 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 252 mill. D:o mellan d:o och rygg- fenan 222 mill. D:o mellan l)rööt- och bukfenornas fästen 147 mill. D;o mellan bukfenornas d:o och aualfenau 109 mill. D-.o mellan fett- och stjert- fenorna 39 mill. — Hufvudets längd 101 mill. D:o d:o frän nosknölens framkant 99 mill. Mellanhufvudets längd 74 mill. Underkäkens d:o 43 mill. Nosens d:o 28 mill. D:o bredd öfver knölarue 18 mill. D:o höjd öfver d:o 10 mill. Ufverkäksbenets längd 26 mill. D:o höjd 9 mill. Ögats längddiameter 21 mill. D:o höjddiameter 19 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 33 mill. Eyggfenaus höjd 72 mill. D:o längd 53 mill. Anal- fenans höjd 51 mill. D:o längd 57 mill. Bröstfenans längd 81 mill. Buk- fenans d-.o 73 mill. Dess bihangs d:o 22 mill. Stjertfenaus längste strå- lars längd 100 mill. D:o mellerste strålars d.o 42 mill. — Gälräfständerna å den l:ste venstre gälbågen 37 och å den högre d:o d;o 38, och af dessa pä båda 25 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 94. Nosspetsen hård och icke framskjutande framom munnen, och med främre profilen konkav och vertikal eller t. o. m. något framåt böjd. Öfverkäksbenet räcker ej till ögat. Nosens öfre profil svagt bågböjd. — A ett annat exemplar från samma ställe var totallängden nära 600 mill. Det förra vägde 4 och det senare 4' ^ skålpund. 748 Slägtet Coregonus. höra den här i fråga varande formen. Enligt Lloyd (anf. st.) är den allmän i Vestergötland i trakten af Venersborg, och blir der af flera skålpunds vigt. Enligt Smitt förekommer den i sjön Tolken i Vestergötland, och för öfrigt tinnes den enligt hvad som redan är anfördt icke sällsynt i Venern. I Nerike finnes den enligt Smitt i sjön Norrgryten vid Willingsberg. I Hjelmaren förekommer den och blir der ovanligt stor, enligt det of- van anförda stora exemplaret derifrån, förvaradt i här varande Universitets zool. museum. I Dalarne förekommer den (en liten form) i Eypån i Mora s:n, i Ohresjön och i Mosjöii i Svärdsjö sm, enligt exemplar å här varande Univ:s zool. mus. förärade af F. Söderlund. Sannolikt förekommer den i denna provins i flere sjöar. I nämnda" museum förvaras äfven exemplar (en för- krympt form) från Loossjöu och Tennsjöu i Helsingland, förä- rade af Söderlund, och enligt Smitt förefinnes den i Letsjön i Ljusdal i samma provins. I Jemtland förekommer en förkrympt form af den i Ansjön i Hällesjö s:n, enligt exempl. förärade till här varande Univ:s zool. mus. af G. Tiselius, som uppgifvit, att den der kallas LocJme Smärling. Samma museum har af Söderlund erhållit den från sjöarne Alsen och Storsjön i nämnda provins, och det har äfven erhållit den (formen C. megaJops, Widegren) från den senare sjön af Doktor C. Nyström. Enligt Smitt förekommer den i sjöarne Kefsunden och Storsjön derstä- des, då den af honom under namnet C. nilssonii upptagne for- men från deu senare sjön utan tvifvel tillhör den här i fråga varande formen. Den samme uppgifver den från Piteå Lapp- mark, nemligen dels den af honom under namnet C. aspius upptagne formen och dels den typiske C. ivartmanni. Samme författare uppräknar den äfven från Jockmock och Qvickjock, från hvilken senare lokal, nemligen Sagatträsk, enligt hvad re- dan blifvit anfördt, här varande Universitets zool. mus. af Hj. Widegren erhållit ett exempl. af formen Cor, aspius, Smitt. — Inom Norge förekommer den i Hurdalssjöu i granskapet af Chri- stiania, hvarifrån Upsala Univ:s zool. museum erhållit exempl. af E. Collett, och- enligt Smitt förefinnes den äfven i Sydva- ranger i Östfinmarken i Langfjordsvandet. — Utom vår Skan- dinaviska nord förekommer den enligt v. Siebold (anf. st.) i de fleste större sjöar på norra sidan af Alperna inom Schweitz, Bayern och Österrike, och enligt Moreau, under namn af Cor. lavaretus pä flera ställen i de sydöstre delarue af Frankrike, Gråsiken. 749 samt euligt Gunther och Fkancis Day på några ställen i Dum- friesshire i England. Den lågnosade gråsiken är en sällskaplig fisk, som vanli- gen håller sig tillsamman i större eller mindre stim. Den fö- redrager merendels sjöar eller strömmar med rent och klart vatten. Under den varmare årstiden vistas den i allmänhet på djupet, men begifver sig emot efterhösten och lektiden upp på grundare ställen, för att der förrätta sin lek, och den stiger då stundom upp i vattendrag, som utfalla i de sjöar, der den vi- stas. Den lefver, liksom föregående undei-art, företrädesvis af Entomostraceer af Cladocerernas och Copepodernas grupper samt af insekter och insektlarver, hvilka med de fina och talrika gäl- räfständerna silas ur vattnet. Någon gång hafva vi i dess ven- trikel äfven funnit kräftdjur af Gammaridernas grupp. De störste förgripa sig emellertid äfven på småfisk och fiskyngel, och i ventrikeln af det stora exemplaret från Hjelmaren funno vi lemningar af nors. Enligt Skandinavisk Fauna skall dess lek i sjön Bolmen icke iuträfia förr än i December månad, men en del torde dock der leka tidigare, emedan Smitt anför exem- plar från samme sjö, tagna den 2 September och försedda med ägg, hvars diameter redan då var 1 % mill., och vi å mogna och i bukhålan utfallna ägg hos mindre exemplar från annan lokal, tagna d. 2 November, funnit diametern vara '2 mill. Hos de större individerne äro emellertid de mogna äggen större. De den 2 November fångade exemplar, hos hvilka de nämnda i bukhålan utfallna mogna äggen anträffats, voro från Kypån i Mora i Dalarne, och då hos andra exemplar tagna äfvenledes i Novem- ber i Ohresjöu i Dalarne, också mogna ägg förefunnits, synes det, som dess lek inom denna provins i allmänhet skulle in- träffa under nämnde månad. Enligt Widegren ') går "Aspsiken" {Cor. aspkts. Smitt) i Piteå Lappmark vid Michaelitiden från insjöarne upp i de smärre elfvarna och leker på ringa djup öf- ver sandbotten, vanligtvis i närheten af dessa elfvars mynnin- gar. Enligt den samme 2) leker Gråsiken i Venern på stenig botten pa 3—5 famnars djup, och dess lek inträöar enligt Lloyd (anf. st.) i Vestergötland, hvarunder troligtvis Venern af 1) Haudl. rörande landtbruket och dess binäringa, etc. 24 del., pag. 64. — 1866. 2) K Landtbruks-Akademiens Tidskritt 1863, pag. 210. 750 Släktet Core^onus. honom inbegripes, i November, dels i medlet och dels i slutet af denne månad, och möjligen äfven i början af December. En- ligt Dahlberg hos Smitt uppstiger den i stor mängd vid Qvick- jock i elfven vid lektiden i Oktober månad. Således inträffar dess lek under Oktober, November och December månader, och sannolikt tidigare i de nordliga trakterna af landet än i de södra. 2:o. Corey. ivartmanni hypsilorhynchus, eller den högno- sade gråsiken. Denne är en från den hittills gällande uppfattningen af gråsiken afvikande form, som vanligen blifvit räknad till den följande underarten, till hvilken den, såsom redan är anfördt, bildar en öfvergång och från hvilken den endast skiljer sig ge- nom ett större antal gälräfständer. Då den dels stundom er- når betydliga dimensioner och dels förekommer i hafvet och större insjöar samt mera sällan uppträder i mindre sådana, kan den icke betraktas såsom en förkrympt form. Dess totallängd stiger till öfver 2:ne fot, eller öfver 600 mill. Hos ett exempl, en romstinn hona från Hjelmaren, hafva vi funnit totallängden vara 687 mill.') och längden från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 630 mill. Denne storlek är visserligen ovanlig, men vi hafva ofta funnit total- längden öf verstiga 500 mill. hos exemplar så väl från hafvet som från Hjelmaren. I mindre insjöar blir den ej så stor, och torde der knappast ernå en totallängd af 400 mill. Kropps- formen är liksom hos föregående form betydligt vexlande, och största kroppshöjden innehålles stundom icke fullt 4 och stun- dom något öfver 5 ggr i totallängden. Stjertens minsta höjd innehålles omkr. 1374 till I7V2 ggi' i totallängden, samt om- kring 2V3 till 3 ggr i hufvudets längd. Afståndet mellan nos- spetsen och anus utgör väl ='4 till omkr. 'V.3 af totallängden, det samma mellan d:o och bukfenorna innehålles omkr. 2V7 till 275 ggr, det samma mellan bröst- och bukfenoruas fästen omkr. 375 till 4 '/g ggr^), och det samma mellan de senare och analfenan omkr. 4 V3 till 6 ggr i den nämnda längden. — Hufvudet är ungef. af samme storlek som hos föregående form, och dess längd innehålles omkr, 5 till 6 ggr i totallängden, 1) Detta exemplar -^ägde 7 '/j skålpund eller ungef. 3 kilogram. 2) Hanen har ofta detta afstånd kortare än det samma hos honan. Gråsiken. 751 och är oftast mindre än afståndet mellan bukfenornas fästen och analfenan^). Nosen är kort, och dess längd innehålles om- kring 8 V4 till 4 ggr i hufvudets samt omkr. 2 '/g till 3 ggr i mellanhufvudets d:o, och är i allmänhet längst hos de äldre. Nosspetsen är tjock och tvär eller tvärkonvex, samt föga eller icke mjuk, och föga eller icke sträckande sig framom munnen, och med vertikal eller nästan vertikal främre profil. Dess höjd öfver nosknölen från öfverläppens kant innehålles omkr. 6 eller nära R till 6 % ggr i mellanhufvudets längd, och omkr. 1 '/^ till 1 ^/^ ggr i den sammes bredd. Öfverkäksbenet räcker stun- dom till och stundom icke till ögats framkant, och dess längd innehålles omkr. 3 Va till 4 ggr i hufvudets d:o samt är om- kring 2^8 till 3 ggr större än dess höjd. Underkäkens längd är vanligen större än stjertens minsta höjd, ehuru skilnaden stundom är obetydlig, och den innehålles omkr. 2V5 tiH 272 SS^' i hufvudets d:o. Ögonen äro väl så små, som hos föreg. form, och deras längddiameter innehålles omkr. 4 till 5 Vg ggr i huf- vudets längd, samt är jemförelsevis mindre hos de största exem- plaren, och den är i allmänhet (i synnerhet hos de större) mindre än nosens längd, ehuru skilnaden hos de mindre stun- dom är obetydlig. Pannans bredd midt öfver ögonen är hos 1) Hos den stora 687 mill. länga honan frän Hjelniaren iakttogo vi följande dimensioner: Stjertens minsta höjd 47 mill. Hafvudets längd 123 mill Mellanhufvudets d:o 88 mill. Underkäkens d:o 50 mill. Nosens d:o 38 mill. D:o bredd öfver knölarne 21 mill. T):o höjd öfver d:o 15 mill. Ofverkäksbenets längd 30 mill. D:o höjd 12 mill. Ögats längddiameter 24 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 37 mill. — Hos en annan ut- lekt hona från samma lokal funno vi följande dimensioner: Totallängd 525 mill. Stjertens minsta höjd 31 mill. Hufvudets längd 90 mill. Mellan- hufvudets d;o 66 mill. Underkäkens d:o 38 mill. Nosens d:o 24 mill. D;o bredd öfver knölarne 16 mill. D:o höjd öfver d:o 10 mill. Ofver- käksbenets längd 22 mill. D:o höjd 8 mill. Ögats längddiameter 21 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 29 mill. Detta senare exemplar stär i afseende på nosens form pä gränsen mellan de lågnosade och de högnosade gråsiksformerne. Hos en del andra exemplar hafva vi iakttagit en något starkare framstående vertikal mjuk konvesitet eller rygg å midten af nosspet- sens främre sida. — Ett annat exempl. (hane) från samma lokal, af 486 milhs totallängd, har stjertens minsta höjd varande 35 mill. Hufvudets längd 88 mill. Mellanhufvudets d:o 63 mill. Underkäkens d:o 35 mill. Ofver- käksbenets d-.o 22 raill. och dettas höjd 8 mill. och hufvudets längd från nosknölens framkant 86 mill. Det står således på öfvergängen till Cor^ j)olcur, Smitt, men har å l:ste gälbågen å båda sidor 40 gälräfständer. 752 Slägtet Corea:onus. de utvuxne och i synnerhet hos de äldre större än nämnde dia- meter. — Tänderna förete samma förhållande som hos före- gående form, med undantag deraf, att underkäken saknar så- dana. — Gäl räfständerna äro i allmänhet långa och fina, ehuru de hos de allra största exemplaren vid spetsarne äro något trub- biga och slitna. Deras antal å den främste gälbågen hafva vi hos de i hafvet fångade exemplaren merendels funnit vara min- dre, vexlande mellan 31 och 34 och någon gång stigande till 40—41. Hos det största exemplaret från Hjelmaren var å nämnde gälbåge deras antal 35, hvaraf 23 på nedra afdelnin- gen, och hos något mindre exemplar från samme sjö hafva vi funnit detta antal vexlande mellan 39 och 44, hvaraf 26 — 29 på den nämnda afdehiingeu. Hos några exemplar af mellan 300 och 400 milhs totallängd, från sjön Aländern i södra Öster- götland, hafva vi funnit nämnda antal ganska konstant och blott vexlande mellan 39 och 41, med 23 till 2G på nedra afdelnin- gen. Hos exemplar från sjön Sömmen hafva vi räknat 30 — 33 gälräfständer å främste gälbågen, och deraf 19 — 21 på nedra afdelningen. — Bygyfenan börjar på ett afstånd från nosspet- sen som iunehalles omkr. 2^1 ^ till nära 2^/3 ggi" i totallängden, och dess höjd utgör omkr. ^3 ^iH väl Vs? och åter andra 3 1 gälräfständer. 1) Ett exemplar från öfre delen af Muonioelf, hvarför vi nedan skola närmare redogöra, och som sammanfaller med Cor. polcur brachymystax, Smitt, har dock här icke i likhet med det ofvan anförda den kortaste no- sen, ehuru det är ett af dem, som hafva den kortare än de flesta andra. Kortast är den hos ett af de microcephala exemplaren från Kokolaforsen. Vanlige Siken. 763 framstående framom munnen. Hos dem med låg nosspets är denna rigtning svagare, och hos unga exemplar är nämnda pro- fil ofta vertikal. Nosspetsens bredd öfver knöl-arne iunehålles omkr. 4.77 till oVsi f>ch dess höjd öfver de samme innehålles vanligen omkr. 4^5 till 7^,5, och stundom, företrädesvis hos yngre, 8 till 9 ggr i mellanhufvudets längd, samt hos äldre omkr. 1 till 1 7.v och hos unga exempl. omkr. 2 ggr i dess nämnda bredd; och dess främre profil är stundom föga och stundom mer eller mindre starkt bakåt böjd, men närmar sig i allmänhet icke den horisontelle rigtuingen. Nosryggen ofvan noskuölarne ät föga eller icke uppstående öfver desse. Näsbor- rarne äro i allmänhet belägue närmare ögat än nosspetsen, ehuru stundom skilnaden är obetydlig. Öfverkäksbenet räcker stun- dom till och stundom icke till ögats framkant, och dess längd, som är mycket individuelt vexlaude, innehålles omkr. 3'/4 till 4 Ve ggi' i hufvudets d:o, samt är i allmänhet jemförelsevis minst hos de helt unge och hos dem från Torneå och Muouio elfvar, ehuru ej allra minst hos Smitts Cor. poJcur hracliymy- stax från den senare elfven, utvisande, att dennes distinktion hufvudsakligen beror på de individuella vexlingarua i stjertens minsta höjd'). Ofverkäksbenets höjd iunehålles omkr. 2 '/still 1) Detta exemplar (en hane) af Cor. polcur hruchymystax, Smitt, från Muonioelf vid Maunu, omkr. 15 kilom. norr om Kare.suando. företer följande dimensioner: Totallängd 426 mill. Längd från nosknölens fram- kant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 384 mill Kroppshöjd 97 mill. Stjertens minsta höjd 28 mill. Afständ mellan nosspetsen och anus 270 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 177 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 165 mill. D;o mellan bröst- och bukfenornas fästen 102 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 88 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 32 mill. — Hufvudets längd 70 mill. D:o från nosknölens framkant 69 mill. Mellanhufvudets d:o 50 mill. Underkäkens d:o 26 mill. Nosens d:o 19 mill. D:o bredd öfver knölarne 11 mill. D:o höjd öfver d-.o 8 mill. Ofverkäksbenets längd 18 mill. D:o höjd 6 mill. Ögats längd- diameter 15 mill. D:o höjddiameter 14 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 22 mill. Ryggfenans böjd 62 mill, D:o längd 41 mill. Analfe- nans höjd 42 mill, D:o längd 42 mill. Bröstfenaus längd 63 mill. Buk- fenans d:o 60 mill. Stjertfenans längste strålars längd 79 mill. D:o mel- lerste strålars d:o 34 mill. Gälräfständerna å den l:ste venstre gälbågen 20, hvaraf 12 på uedra afdelningen. Sidoliuiens fjäll 91. Nosspetsen mjuk samt framstående 3 mill. framom munnen, och med dess främre profil nå- got bakåt rigtad. Öfverkäksbenet räcker knappt till ögat. Bukfenorna fä- 764 Slägtet Coregoiius, 3^/3 ggr i dess längd. Underkäkens längd är äfven här van- ligen större än stjertens minsta höjd, och blott hos de anförda exempl. af Cor. poJcur & polcur bracJii/inystax hafva vi funnit den mindre än den senare, men stundom äro dessa båda dimensio- ner lika eller nästan lika, och derigenom öfvergången mellan de nämnde formerne och den vanlige siken gifven. Nämnda längd innehålles omkr. 2' 4 till '2-/3 ggr i hufvudets d:o. Ögats längddiameter innehålles omkr. 8^7 till 5-/3 ggr i hufvudets längd, den förra proportionen tillkommande unga exemplar och den senare blott stundom äldre sådana, och den är i allmänhet mindre än nosens längd, ehuru den någon gång är ungef. lika med denna och hos mycket unga exempl. t. 0. m. större än den samma. Pannans bredd midt öfver ögonen är hos de något så när utvuxne i allmänhet större än nämnde diameter, men hos de unge ungef. lika dermed, eller hos mycket unge t. 0. m. mindre än den samme. — Tänderna förete samma förhållande stade framom ryggfenans midt. I ventrikeln och tarmen lemniugar af in- sekter och Cladocerer. Ett annat exempl. från samma ställe och tid (d. ^'^/■, 75), hvars total- längd är 435 raill. och längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 387 mill. har stjertens minsta höjd utgörande 29 mill., hufvudets längd 72 mill., d-.o d;0 från nosknölens framkant 71 mill., mellanhufvudets d;o 52 mill., underkäkens d:o 29 mill., nosens d:o 20 mill., d;o bredd öfver knölarne 12 rnill., d:o höjd öfver d:o 7^'^ mill. Gälräfständerna ä l:ste liögre gälbågen 24. Nosspetsen framstående SYa mill. framom munnen. Detta exemplar, hvars noshöjd utvisar, att det är lågnosadt, då deremot det föregående är högnosadt, står med afseende på förhållandet mellan stjertens minsta höjd och underkäkens längd på öfver- gången till C. polcur bralicymystax. Längden af dess öfverkäksben är 17 '/^ mill. och det är således något kortare än hos föreg. exempl. ehuru det är större än detta. Ett ungt exempl. från samma ställe och tid, hvars totallängd är 285 mill. och längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 258 mill. har stjertens minsta höjd utgörande 20 mill. hufvudets längd 50 mill, d-.o d:o från nosknölens framkant 48 Vj mill. mellanhufvudets d:o 35 mill., underkäkens d:o 20 mill., nosens d:o 14 mill., d:o bredd öfver knölarne 8 mill., d:o höjd öfver d:o 472 niill., öf- verkäksbenets längd 12 mill, d:o höjd 4 72 ™^- Gälräfständerna å l:ste venstre gälbägeu 22. Hos detta exempl. är öfverkäksbenet jemförelsevis kortast, och innehålles 4 7b SE^' i hufvudets längd. Det är lågnosadt i hö- gre grad än det närmast föregående. Nosspetsen räcker teraligen mycket framom munnen. — Hos ett mycket yngre exempl. från samma ställe är öfverkäksbenet dock jemförelsevis längre. Vanlige Siken. 765 som hos föreg. underart, och förekomma på tungan, mellankäks- benen, ofta äfven på främre delen af underkäken, och åtminstone hos de äldre merendels på gombenen, några få sittande derstä- des i en långsgående fåra eller grop, och blifvande synliga, då slemhuden borttages. De på gombenen och mellankäksbenen sitta, ehuru icke egentligen fast, på socklar eller förtjockniugar vid basen, men de på underkäken sitta lösa i huden. — Gal- räfständerna äro i allmänhet mer eller mindre tjocka och korta och glest sittande. Deras antal är i hög grad vexlande, och på den främste gälbågen finnas stundom hos unga exemplar endast 17 till 19, hvaraf ungef. 11 till 12 på nedra afdel ningen, och hos äldre förefinnas å nämnde båge vanligen 20 till 30, af hvilka ungef. 12 till 19 på nedra afdelningen, men ej sällan förekomma 31 till 34, och någon gång t. o. m. 36 eller möjli- gen ännu något flera sådana i nämnde båge, i hvilket fall un- gef. 20 till 23 tillhöra nedra afdelningen^). — Byggfenan bör- 1) Blott hos ett exemplar (en hona) frun norre delen af Vettern. skänkt jemte flera andra från samma lokal af Kand. O. Wjjkström till Upsala Univ:s zoologiska museum, och tillhörande för öfrigt formen Cor- maxiUaris, Smitt, samt derjemte utmärkt genom temligen lång och tuini, ehuru icke vid spetsen mjukt förlängd nos, och genom till en del ovanligt starkt utbildade fenor, hafva vi funnit detta stora antal af gälräfständer. Detta exemplars dimensioner äro följande: Totallängd 444 mill. Längd frän nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 396 mill. Kroppshöjd 76 mill. Stjertens minsta höjd 26 mill. Afständ mellan nos- spetsen och anus 279 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 198 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 171 mill. D:o mellan bröst- och bukfenoruas fästen 115 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 87 mill. D.o mellan fett- och stjertfenorna 32 mill. — Hufvudets längd 79 mill. D:o frän nosknölens framkant 77 mill. Mellanhufvudets längd 60 mill. Un- derkäkens d:o 34 mill. Nosens d:o 25 mill. D:o bredd öfver knölarne 11 mill. D:o höjd öfver d;o 10 'j mill. (»fverkäk«benets längd 23 mill. D:o höjd 7 mill. Ögats längddiameter 19 mill. Pannans bredd midt öfver ögo- nen 21 mill. Eyggfenans höjd 58 mill. D:o längd 38 mill. Analfenans hiijd 39 mill. D:o längd 45 mill. Bröstfenans längd 66 mill. Bukfenans d:o 58 mill. Stjertfenans längste strålars längd 84 mill. D:o mellerste strålars d:o 33 mill. — Gälräfständerna å den l:ste högre gälbågen 36, hvaraf 23 på nedra afdelningen, och på den l:ste venstre d:o 35, hvaraf 22 på d;o d:o. Sidoliniens fjäll 92. Nosspetsen föga mjuk. och framskjutande framom mun- nen 6 mill. och dess främre profil är temligen starkt rigtad bakåt. Ofver- käksbenet räcker jemnt och nätt till ögats framkant. Bukfenorna äro fa- stade bakom rj-ggfenans midt, hvilket är ovanligt, och deras bihang är 20 766 Slägtet Corecronus. jar på ett afståud från nosspetsen, som innehålles omkv. 2-/5 till nära 274 ggi" i totallängden, och dess höjd utgör omkr. niill. långt. Stjertfenans flikar starkt tillspetsade. Gälräfständerna tämli- gen långa och fina. Af de exemplar, som blifvit tagna tillsamman med det anförda, har ett å den främste gälbågeu 29, ett annat 25 och ett tredje blott 23 gäl- räfständer, men blott det ena har ungef. lika långt öfverkäksben och lika långa fenor, och intet af dem har bukfenorna fastade bakom ryggfenans midt. Vi hafva således här j^tterligare exempel på de individuella vexlin- garnas stora betydenhet. Ett exemplar (hane) från Venern, som står på öfvergången till föl- jande underart, har dessa dimensioner: Totallängd 447 mill. Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfensträlarne 399 mill. Kroppshöjd 99 mill. Tjocklek 37 mill. Stjertens minsta höjd 32 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anus 291 mill. D-.o mellan d:o och bukfe- norna 201 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 184. D:o mellan bröst- och bukfenornas fästen 113 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfe- nan 89 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 31 mill. — Hufvudets längd 88 mill. D:o frän nosknölens framkant 84 mill. Mellanhufvudets d:o 62 mill. Underkäkens d-.o 32 '/^ mill. Nosens d:o 29 mill. D-.o bredd öf- ver knölarne 13 mill. D:o höjd öfver d;o 12 mill. Den mjuke nosspetsen räcker 5 mill. framom nosknölarne och 9''2 mill. framom munnen. Öfver- käksbenets längd 24 mill. D:o höjd 9 mill. Ögats längddiameter 17 '/.j mill. D;o höjddiameter 16 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 24 mill. Kyggfenans höjd 63 mill, D:o längd 49 mill. Analfenans höjd 44 mill. D:o längd 45 mill. Bröstfenans längd 68 mill. Bukfenans d:o 61 mill. Stjertfenans nedre fliks längste strålars längd 82 mill. D:o meller- ste strålars d:o 37 mill. Gälräfständerna på l:ste högre gälbågen 28, hvaraf 18 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 99. Nosspetsens främre profil starkt bakåt böjd, och nosens öfre profil svagt bägböjd. Öfverkäksbenet räcker icke till ögat. Bukfenorna fastade framom ryggfenans midt. Ett annat exempl. (hona) från Venern, taget d. '"/,, tillsamman med typiska exempl. af följande underart, har något kortare nos än det före- gående. Dess totallängd är 336 mill. Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfensträlarne 300 mill. Hufvudets längd 60 mill. D:o från nosknölens framkant 57 mill. Mellanhufvudets längd 44 mill. Underkäkens d:o 23 mill. Nosens d:o 18 mill. D-.o bredd öfver knölarne 10 mill. D:o höjd öfver d:o 8 mill. Öfverkäksbenets längd 16 mill. D:o höjd 6 mill. Stjertens minsta höjd 2o mill. Ögats höjddia- meter 13 mill. Pannans bredd 15 mill. — Detta är mindre och utan tvif- vel yngre än det föregående, hvilket antydes derigenorn, att pannans bredd är föga större än ögats diameter. Cor. polcur, Smitt. Vi anse oss här böra meddela dimensionerna å det ofvan anförda unga exempl. (hane) af denne från hafvet vid mynnin- gen af Torneåelf d. '% 75. Totallängd 276 mill. Längd från nosknölens Vanlige Siken. 707 % till ^/g, och dess längd omkr. ^2 *i^^ "/s ^.f ^ufvudets längd. — Analfenan börjar på ett afstånd från nosspetsen, som utgör omkr. 2/3 eller nära detta af totallängden, och dess höjd inne- hålles omkr. I V5 till 2^/5 ggr i hufvudets längd, och är van- ligen mindre än den sammas längd, ehuru någon gång ungef. lika dermed, eller ock större. — Brösifenornas längd innehål- les omkr. 179 till omkr. 1 Yj, och hos mycket unge till omkr. 1 •'^ 6 Rgi* i hufvudets d:o, den första proportionen beroende på hufvudets korthet. Hos dem med längre hufvud innehålles dessa fenors längd någon gång blott omkr. 1 ^/g eller 1 V5 ggr i dettas längd, men eljest vanligen omkr. 1 '/g ggr. — Bukfenornas längd innehålles omkr. 1 Vg till nära 1 73, och hos unge stundom om- kring 1 7g ggr i hufvudets längd. — Stjertfenans längste strå- lar, som i allmänhet äro mera än dubbelt längre än dess mel- lerste d:o, hafva längden ofta kortare än, men stundom ungef. framkant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 247 mill. Kropps- höjd 55 mill. Stjertens minsta höjd 19 raill. Afstånd mellan nosspetsen o. anus 170 mill. D;o mellan d:o och analfenan 176 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 113 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 109 mill. I>:o mellan bröst- och bukfenornas fästen 63 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 55 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 22 mill. — Huf- vudets längd 49 mill. D:o från nosknölens framkant 48 mill. Mellanhuf- vudets längd, 35 mill. Underkäkens d:o 17 '/^ mill. Nosens d;o 12 '/j mill. D:o bredd öfver knölarne 6 mill. D:o höjd från öfverläppskanten till nosryggen midt öfver knölarne 6 mill. D:o d:o frän d:o till öfre kan- ten af sjelfve knölen 5 ^^ mill. Öfverkäksbenets längd 12 '/z niill. D:o höjd 4 ''2 mill. Ögats längddiameter I2V2 wiill. D:o höjddiaraeter 11 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 13 V2 miH- Kyggfenans höjd 37 milL D:o längd 26 mill. Analfenans liöjd 24 '/j raill. D:o längd 26 mill. Bröst- fenans längd 35 raill. Bukfenans d:o 34 '/j raill. Stjertfenans längste strå- lars längd 52 raill. D:o mellerste strålars d:o 21 mill. — Gälräfständerna å den l:ste högre gälbågen 33, hvaraf 21 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 90. Nosspetsen föga mjuk och tvärtrubbig, samt blott framstående IVj mill. framom munnen och 1 d:o framom uosknölarne, och dess främre protil konkav och något bakåt rigtad. Spetsen af underkäken är jemförel- sevis längre tillbaka, så att nosspetsen är 3 mill. framora den. Nosens öfre profil bågböjd och nosryggen temligen hög framtill, der den är mest böjd. Öfverkäksbenet räcker knappt till ögat. Bukfenorna äro fastade fraraom ryggfenans midt, och deras bihang är 11 raill. långt. — Detta exemplar erhölls jerate flera andra, af hvilka ett, hvars totallängd var 309 mill hade underkäkens längd blott 1 raill. större än stjertens minsta höjd, samt 30 gälräfständer å l:ste gälbågen, och de andra företedde de vanliga propor- tionerna. 7(18 Släsrtet Coreo^onus. lika med och stundom något större än hufvudets d:o. — Fjäl- len likna dem hos föregående underart, och sidoliniens fjäll äro omkr. 82 till 102. I de sydligare trakterna af Sverige har hanen stundom i lekdrägten omkr. 6 till 7 långsgående rader af temligen Ijuse knölar på fjällen å hvardera kroppssidan, och då har åtminstone ofta nosspetsen en sådan mjuk förlängning som den, hvilken blifvit afbildad af Bloch och Kröyek, och som föranledt dess förvexling med den rätte näbbsiken. I mel- lersta Sverige hafva vi icke under lektiden eller eljest hos denna underart iakttagit några knölrader. — Färgen är underkastad åtskilliga vexlingar, och är, liksom hos föregående underarter stundom mörkare och stundom ljusare, samt liknar för det mesta deras. A ett nyligen i slutet af Oktober fångadt exem- plar hafva vi antecknat följande färg: Ryggsidan blägrönaktig, på hufvudet grågrönaktig. Sidorna af hufvudet och kroppen silfvergrå, de förra med någon messingsglans, och på de senare med en liten svartaktig fläck vid främre kanten af hvarje fjälls blottade del. Buksidan hvit, nästan utan silfverglans. Rygg- och stjertfenorna af ryggens färg, ehuru mörkare, den förra med köttröd anstrykning emot basen och der med uågre svart- aktige fläckar. Bröstfenorna gråröda emot basen och blågröua emot spetsen. Bukfenorna gråhvita vid basen och blägrönaktiga för öfi"igt, och med någre mörke fläckar ofvan vid basen samt med ljusare strålar. Analfenan svartgrön, med gråhvite strålar och mörkare, svartaktige fläckar vid basen. På locket och un- derlocket en del mindre mörkt grönaktige fläckar. Iris silfver- hvit, med svag messingsglans, och med mörk skuggning upp- till. Stundom äro kroppssidorna ljusare, silfverhvita, och stun- dom med temligen tät svartaktig punktering vid de bakre fjäll- kauterne, så att man vid viss belysning kan se smala långsgå- ende gråaktiga band å de samma, och stundom äro fenorna vid spetsarne svartaktiga. Skelettet. Det fasta kraniet liknar till formen och bygg- naden mycket det samma af laxartei-na, men har smalare nos- afdelning samt något större qvarstod af primordialkraniets brosk, i synnerhet i den nämnda afdelningen. Basilarbenet är ungef. lika högt som bredt och genom sidonackbenens båda med hvar- andra sammanstötande ledknappar utestängdt från nackhålet. Sidonackbenen sammanstöta med hvarandra äfven vid nackhå- lets öfre del, och omsluta således helt och hållet detta hål. Vanlige Siken. 769 ÖtVa nackbenet är tämligen litet, och dess veitikale bakre del nedskjuter med en spets, som genom brosk är af skild från si- donackbeuen. Dess vertikala skifva eller utskott är litet, men sträcker sig dock i allmänhet ungef. lika långt tillbaka, som utskotten å o. epotica, ehuru hos äldre exemplar dessa senare stundom äro något längre utstående. Dess öfre, horisontelle del är till större delen betäckt af hjessbenen, men allra främst af pannbenen. O. epotica hafva det bakåt utstående utskottet ganska väl utbildadt, och i synnerhet hos äldre ungef. lika långt utstående bakåt, som det i samma rigtning utstående ut- skottet å o. pterotica. Framtill äro de till en liten del be- täckta af hjessbenen. O. pterotica hafva det nämnda bakåt utstående utskottet längre hos äldre än hos yngre, samt tunnt. Den grop, som förefinnes å deras öfra sida och inåt begränsas af 0. epotica och hjessbenen, hvilka senares yttre kant bildar ett hvalf öfver dess inre och främre del, är grundare än hos laxarterna, men o. pterotica äro liksom hos dem belägna be- tydligt lägre än o. epotica, och kraniets bakre öfre del är der- för starkt kullrig. Dess bredd här öfver basen af de nämnda utskotten å o. pterotica är något större än dess höjd. O. opn- stliotica äro små, och bidraga icke till bildningen af sjelfve hjernkapseln, emedan de sitta utanpå denne, men de hafva ett temligen starkt utbildadt och bakåt och uppåt rigtadt utskott, vid hvilket posttemporalbenets nedre gren medelst ett ligament är fästad. Framtill gränsa de till o. pterotica och exoccipi- talia, och sitta utanpå dessa och stöta upptill till o. epjotica. De äro lätt afifallande. O. prootica äro såsom vanligt stora, och gränsa framtill med en skarp, något utstående kant till ögon- hålorna. O. sphenotica, som såsom vanligt begränsa ögonhå- lorna vid dessas bakre öfre hörn, hafva ett tjockt och kort och undertill urhålkadt, samt vid spetsen tvärt afhugget och utåt och nedåt rigtadt utskott, ofvan och framom ledgropen för den främre delen af hyomandibularbenets öfre ledknapp, och dessa ben äro betydligt olika de samma hos laxarne. Ett litet Y-for- madt basispheuoidben förefinnes, hvars nedre enkle del icke räc- ker ned till parasphenoidbenet, utan genom ett ligament är bunden vid detta, Alisphenoidbenen äro nästan halfmåuformiga och något större än de framom dem varande orbitosphenoidbe- nen, som såsom vanligt äro nedtill förenade, samt äro mindre än dem hos laxarne, och på långt när icke räcka ned till para- Lilljeborg : Fiskarne. II. 49 770 Slägtet Coregonus. sphenoidbenet, hvadan skiljeväggen mellan båda ögonhålorna, till stor del så väl framom basisphenoid benet som under orbito- sphenoidbenen är hinnartad. Parasphenoidbenet är, betraktadt från sidan, baktill bågformigt böj dt, och har å undra sidan fram- och baktill en längsgående grop, samt är inskuret i både främre och bakre änden. Framtill räcker det nära kraniets främre ände, och är här blott helt obetydligt å undra sidaa betäckt af det korta plogbenet. Detta senare benet är mycket litet och alldeles olikt laxarnes, samt föga utbildadt. I före- ning med den främre änden af ethmoidbrosket och öfra silbe- net bidrager det till att bilda den främste änden af det fasta kraniet. Bakåt räcker det på långt när icke till midten af af- ståndet mellan nosspetsen och ögonhålorna. Det är ungef. 1 72 ggr längre än bredt, med främre änden afrundad och med en der varande förtjockning å hvardera sidan, bildande en artiku- lationsyta, vid hvilken den främre änden af hvartdera gombe- net är fästad; med hvardera sidokanten urbugtad och med den bakre änden inskuren samt med en fåra långs midten af dess undra sida. Inga spår till tänder förefinnas å det samma. Sil- bens- eller ethmoidapparaten är till större delen broskartad, och den af denna apparat bildade nosen å kraniet utgör ungef. eller nära V3 ^^ dettas längd. Sidosilbenen äro dock temligen stora, men luktnerverna genomborra brosket innanför dem. De äro rigtade rätt ut åt sidorna och hafva ytterkanten skarp. Midtel- silbenet utgöres dels af en tjock broskmassa, som sträcker sig fram till kraniets främste ände, der det allra främst har å hvardera sidan en tjock, uppåt och bakåt rigtad knöllik ansväll- ning'), som framtill begränsar nasalhålan, hvilken baktill be- gränsas af sidosilbenet; och dels af en temligen betydlig för- bening i öfre delen af dess främre ände, under det öfra silbe- net, hvilken förbening icke, sä vidt vi erfarit det, förekommer hos de föregående slägtena. Upptill är den något utbredd å sidorna, och har långs midten af öfra sidan en rygg, samt slu- tar bakåt med 2:ne något divergerande spetsar, som sträcka sig tillbaka under pannbenens främre ändar. Nedtill utgöres denna förbening af en vertikal, i nedre kanten afrundad och af 2:ne före- nade lameller bildad skifva, som till större delen bildar den 1) Dessa ansvällningar motsvara de hos blanklaxeii efter Parker så kallade trabecularliornen och öfre labialbrosken. Vanlige Siken. 771 främre skiljeväggen mellan nasalhålorna. En likadan förbeniug förefinnes äfven hos siklöjan. Mellan midtelsilbenets båda brosk- artade knöllika ansvällningar, å deras nndra sida är den främre änden af plogbenet belägen, och med den yttre sidan af de samma artikulera gombenen och öfverkäksbenen, och desse knöl- like ansvällningar bilda i förening med endera af öfverkäksbe- nens ledknappar, enligt hvad redan ofvau, pag. 714 är anfördt, de så kallade nosknölarne. Midtelsilbenets brosk är underka- stadt åtskilliga vexlingar, såsom vi redan ofvan antydt, och är stundom längre och stundom kortare, stundom högre och stun- dom lägre, och stundom tjockare och stundom tunnare, och der- med följa motsvarande vexlingar i nosens form. Öfra silbenet är mycket litet, och betäcker blott främre änden af den ofvan anförda förbeningen i midtelsilbenets brosk. Dess främre ände, som är något tjockare, har långs midten af sin öfra sida en grop, och dess bakre del, som undertill är konkav, är bredare, och slutar baktill med 3:ne mer eller mindre tydlige och stun- dom inskurne spetsar. Dess främre ände är något vexlande i sin form och är stundom bredare och stundom smalare och sträcker sig något litet längre fram än midtelsilbenets knöllika broskartade ansvällningar^). Hjessbenen äro temligen stora, och beröra hvarandra framtill på öfra sidan af öfra nackbenet, och äro icke säsom hos laxarterna nedböjda uti den grop, som före- finnes mellan dem och o. pterotica, och de äro framtill i jem- förelsevis mindre grad betäckta af pannbenen. Dessa senare ben likna laxarternas, men äro tunnare. De sluta baktill öfver hjessbenen med en tvär och temligen jemn kant, och sträcka sig fram ungef. till nosens midt. Hyomandibularbenet så väl som suspensoriets ben i allmänhet äro mera böjda framåt än hos laxarterna, beroende derpå, att munnen och käkarne äro mindre än hos dem. Det först nämnda benet har sina båda öfre ledknappar sammansmälta till en, och benets främre, tunne del är mera utbredd än hos laxarterna, och nedtill slutande i en skarp spets, som är fästad vid inre sidan af metapterygoid- benet. Dess bakre ledknapp, för locket, har nästan ingen hals. 1) Det är genom en från främre änden af detta ben utgående dels fibrös och dels fettartad, af huden betäckt massa, som den för näbbsiken karakteristiska förlängningen af nosspetsen är bildad. Denna massa, som merendels i mindre grad äfven förekommer hos den vanlige siken, är mjuk och skrymper lätt tillsamman. 772 Slägtet Coreo;onus. O. sy)npJecticnm är uästan sabelformadt. Qvadratbenet liknar det hos laxarterua, men är svagare, och det från bakre kanten utgående spetsiga utskottet är längre och finare tillspetsadt än hos dem. Gombenen äro mycket mindre utbildade än hos lax- arterna: smala och bakåt sylformade, och med den främre än- den klubbformig och försedd med '2:ne broskbärande korta ut- skott, af hvilka det öfra, som är större, genom ett starkt liga- ment är fästadt vid öfverkäksbenet, och det nedra d:o på samma sätt är fästadt vid mesethmoidbroskets kuöllika ansvällning. A undra sidan, bakom det senare utskottet har det en långsgå- ende fåra, i hvars främre del i allmänhet förefinnas 3 — 5 små knölar eller socklar, på hvilka ett lika antal smärre tänder äro löst sittande. Gombenets bakre ände räcker ett godt stycke tillbaka (nästan till midten) på pterygoidbenet. Mesopterygoid- benet är framtill mera tillspetsadt än hos laxarterna, och der utlöpande i en skarp spets, och det har sin största höjd nära bakre änden, och är för öfrigt såsom hos dem något inåt böj dt. De inre kanterne af båda mesopterygoidbenen äro nära intill para- sphenoidbenet. Deras bakre ändar äro fastade på inre sidan af metapterygoidbenen. Pterygoidbeuen likna i det närmaste dem hos laxarterna, och äro smala och något böjda såsom de, men något längre och mera tillspetsade i främre änden, och med den bakre bredare d:o snedt afskuren. Metapterygoidbenet liknar mera det samma hos blauklaxen än hos grålaxen, samt är nä- stan bredt halfmånformigt, med den undre kanten ojemnt eller vinkligt afrundad och med den öfre d:o inbugtad och med det främre hörnet böjdt inåt. Vi hafva redan ofvan, sid. 704 — 705, omtalat byggnaden af mellaukäks- och öfverkäksbenen vid jenifö- relsen med siklöjan, och få nu blott tillägga, att de äro helt och hållet olika laxarnes, och jemförelsevis mycket mindre ut- bildade än deras. De nästan triangulära mellankäksbenen äro böjda bakåt, med den bakre sidan konkav och den främre eller yttre ojemnt konvex, och deras undre tandbärande kant temli- gen jemut afskuren, vanligen med mer eller mindre tydliga antydningar till sågtänder. Öfverkäksbenen äro till sin all- männe form bredt sabelformiga, med den främre tjockare änden bärande en ledknapp och med den bakre trubbig eller afrundad. Underkäkens dentaldel höjer sig redan framtill mycket tvärt och särdeles starkt, så att dess största höjd blott innehålles ungef. 272 ggi' i underkäkens längd. Den uppstigande kanten Vanlige Siken. 773 är något urbugtad. Från den afrundade och något större än en rät varande vinkel, som den uppstigande och den öfre kanterne med hvarandra bilda, sänker den senare sig jemnt till under- käkens ledgrop, men är dock något bågböjd. Postglenoidut- skottet höjer sig knappt öfver ledgropens främre kant, och an- gularbenet är ytterst litet. O. nasalia, som äro löst fastade dels till yttre kanten af pannbenens främre delar och dels till de temligen stora supraorbitaibeuen, som sitta öfver de främre delarne af öo-onhålorna, äro små, vid bakre änden något bredare och snedt afskurna och å öfra sidan af den främre d:o med spår till en slemfåra. Af infraorbital benen äro de bakre bredast, men tunnast. Det främsta är ej synnerligen stort, af en nästan elliptisk form, med den främre änden trubbig och den bakre ojemnt tillspetsad, samt med en tillspetsad vinkel i öfre kanten, der det är fästadt vid supraorbitalbenet. Der bakom är det äfven löst fästadt till sidosilbenet. Locket är nästan halfcir- kelformigt, ehuru stundom med antydning till rhomboidisk form, och med det nedre främre hörnet något mera utdraget. Dess bakre kant bildar stundom i förening med den af underlocket en temligen jemn båge, men stundom är denne kant temligen rät och bildar med dess undre, snede d:o en skarpt markerad vinkel. Suturen mellan det och uuderlocket är mer eller min- dre starkt uppstigande. Underlocket, som upptill är afsmalnande, och hvars nedra främre hörn är utdraget till en spets, har un- dre och bakre kanterne jemnt afrundade. Mellanlocket är så- som vanligt framtill tillspetsadt, och förlocket har den vanlige halfmånformige formen och är afsmalnande uppåt, samt har det nedre bakre hörnet jemnt afrundadt, eller ock med mycket trub- big vinkel. O. Unguale är litet och kort samt framtill ersatt af ett ganska stort brosk, som bär tandfältet. Basibranchioste- galbenet liknar i det närmaste laxarnes, och är vid främre än- den trindt och höjer sig derifrån bakåt med en tunn och gan- ska hög lamell, som vid den undre kanten har å hvardera sidan en starkt utstående och något uppåt rigtad sidolamell. Långs undra sidan har det radiära, bakåt divergerande fåror. Af de båda o. hypohyalia är det öfra mycket mindre än det undra. O. ceratoliyale är såsom vanligt längre än o. epihyale, och o. stylohyoideum är mycket kort. De undra svalgbenen äro ungef. af samme form, som hos laxarne: långsträckta, med den inre sidan närmare främre änden trubbvinkligt utvidgad. På denna 774 Slägtet Corea;onus. utvidgning bära de ett smalt fält af mycket smä och endast i slemhuden fastade tänder, liknande dem på tungan. De öfra svalgbenens tänder sitta äfven löst i slemhuden, men äro väl så stora som de på de nedra d:o. — Kotornas antal hafva vi räknat till 64, hvaraf på grund af närvaron af refben vi fun- nit 42 vara bålkotor ^). Den l:sta kotan är mycket kort och djupt infästad i basilarbenets bakre fördjupning. Den har hvar- ken refben eller diapophysialutskott, och dess rudimentäre neu- ralbåge eller rättare neurapophyser äro fastade på främre öfre kanten af 2:dra kotan, som således har 2:ne neuralbågar. Lik- som hos barren äro å flertalet af bålkotorna neurapophyserna icke sammansmälta med hvarandra upptill, utan slutas i 2:ne skilde spetsar, och äfven ofvan de bålkotor, som äro framom ryggfenan, finnas interspiualben, och de främre af dessa äro hos de äldre stundom sammansmälta till breda skifvor; och liksom hos honom och blanklaxen äro å större delen af bålkotorna (omkr. 30) neurapophyserna rörligt fastade å kotkropparne, och på alla dessa neurapophyser, med undantag af l:sta kotans, äro långa, fina och tillspetsade diapophysialutskott fastade vid deras baser, och vid spetsarne af dessa senare utskott äro fastade apo- neurotiska band, som ligga mellan musklerne. A de 8 sista bålkotorna äro hvarderas parapophyser sammanbundna med hvar- andra genom en benbrygga, och således dessa kotor försedda med slutne haämalbågar, ehuru haämapophysernas spetsar å dem icke sammansmält till hsemaltaggar. Detta hafva de dere- mot gjort å alla stjertkotorna, af hvilka de 7 bakersta hafva rörligt fastade h?emalbågar, och de 4 — 5 sista äro mer eller mindre böjda uppåt, hvadan stjertfenan är heterocerkt fästad. Eefbeuen äro långa, och de främre temligen grofva. Såsom vanligt äro de bakre fastade långt ut emot spetsarne å para- pophy serna, och alla bålkotorna, med undantag af den l:sta, bära refben. — Skulderapparatens eller främre extremiteternas ben likna för det mesta dem af barren. Posttemporalbenet är kort och bredt, med den nedre delen eller kroppen jemförelsevis 1) KköYER liar hos sin Gor. oxyrhinchus räknat 62 kotor, hvaraf 39 bålkotor, och hos sin Cor. Lavaretus 60 kotor, hvaraf äfvenledes 39 bål- kotor. Malm har hos sin Cor. oxyrhynclms funnit 56 kotor, hvaraf 32 bål- kotor. GUNTHER uppgifver kotornas antal hos C. oxi/rhi/nchus till 58, hos C. Lloydii till 62, och hos C. lavaretus till 60-61. Antalet af kotorna är således utan tvifvel ganska vexlande. Vanlia;e Siken. 775 stor, men med deu nedre grenen icke så synnerligen kort, ehuru ge- nom ett ligament sammanbunden med o. opisthotkum. Pro- coracoidbenet har ungef. samma bredd vid sitt fäste vid nyc- kelbenet som vid korpbenet, och är å förra stället utdraget i en spets, som går till skulderbladet. Scapularfenestran är rund och omsluten af skulderbladet endast. Nyckelbenet är kort och bredt, i synnerhet vid dess öfre ände, der det utlöper i en lång och skarp spets, vid hvilken öfra nyckelbenet är fästadt. Detta senare benet är af en aflång och jemnbred form. Korpbenet är temligeu kort, men räcker dock ned till nyckelbenets nedre ände. Bäckenbenen äro icke så smala som bos barren. De äro af en lancettformig, framtill smalare form. Deras yttre kant är förtjockad, och den inre delen tunn, men vid bakre änden har denne senare en rundad förtjockning eller ledknapp, och båda benen äro här medelst ett tjockt fibrocartilaginöst band sammanbundna med hvarandra. Vanlige siken förekommer inom Sverige från dess sydligaste till dess nordligaste trakter, dels i hafvet så väl i granskapet af de vestra som de södra och östra kusterna, och dels i större insjöar och strömmar. I de sydligare delarne af landet synes denna underart nästan uteslutande tillhöra hafvet, och endast Nerifrån uppgå i mynningarne af de strömmar, som deri ut- falla, men någon gång torde den dock der uppgå i de sjöar, som med hafvet stå i förbindelse. Sjelfve hafva vi iakttagit ■den fångad vid Öresund, och den sik, som anföres af H. D. J. Wallengeen ') under namnet Cor. oxyrhynchtis såsom sparsamt förekommande vid nordöstra Skåne, och någon gång uppsti- gande i Ifösjön, tillhör utan tvifvel den här i fråga varande formen, äfven som den, hvilken af C. A. Gosselman^) under samma namn upptages såsom förekommande vid Blekinge. Vi hafva sett deu tagen i hafvet i trakten af Kalmar. Enligt G. A. TisELius^) förekommer den i östra Småland, och vi hafva sett den tagen i betydlig mängd i skärgården i trakten af Ve- stervik. Mot norden tilltager den i mängd, och är talrik i Stockholms, Roslagens och Norrlands skärgårdar, och från och 1) Öfvers. af K. Vet. Akad:s Förh. 1866, N:o 1, pag. 5. 2) Zoologiska och Botaniska Iakttagelser inom Blekinge. Lund 1864. pag. 4. 3) Bidrag till kännedomen om Östra Smålands Yertebratfauua. Stock- holm 1868, p. 38. 776 Slägtet Coregonus. med norra Småland och norr ut förekommer den i de fleste insjöar af någon betydenhet, och är talrik i Vettern och Venern och förekommer äfven i Hjelmaren, och i de båda förre sjöarne liksom i de större insjöarne och floderna i Dalarne, Jemtland, Västerbotten och Norrbotten ernår den en betydlig storlek. Of- van hafva vi anfört, att vi iakttagit den i Muonioelf vid Maunu, omkr. 15 kilometer norr om Karesuando, hvarest äfven den denna underart tillhörande formen Cor. polcur hracliytnystax^ SnrrT, enligt hvad redan är anfördt, erhållits; och då den upp- stiger i denna elf öfver forsarne på samma sätt som blanklasen, är det antagligt, att den i den samma uppgår lika långt emot norden som den, eller enligt den af oss vid Maunu erhållna uppgiften till Naimaka,- omkr. 60 kilometer norr om Karesu- ando. Möjligen stiger den ändå längre upp emot norden inom Norrbotten, emedan den enligt Collett och Smitt förefinnes i Tschoalme-Javre i Sydvaranger, och enligt den senare i Enare Träsk. Ett ungt exemplar af Cor. polcur, Smitt, som synes oss böra räknas till denna underart, har, enligt hvad ofvan blifvit anfördt, af oss erhållits från hafvet vid mynningen af Torneåelf. Vid våra vestra kusttrakter förekommer den enligt A. W. Malm i Götaelf, och enligt Smitt i Idefjorden i Bohus- län. — I södra Norge förekommer den enligt Smitt i trakten af Fredrikshald, i Mjösen och i sjön Spirillen i Valders, och enligt Collett troligtvis på många andra ställen^). — Enligt Smitt förefinnes den i norra Kyssland vid Lindosero och vid Archangel, och då, såsom af det föregående framgår, den Sibi- riske Cor. polcur af Smitt räknas till denna underart, och en- ligt våra iakttagelser sammanfaller med individuella variatio- ner af den, förekommer den äfven i Sibiriens floder. Enligt A. J. Malmgren finnes den allmän i Finland. — För öfrigt förekommer den söder ut i Tyskland och Schweitz, i hvilket senare land den, så väl som de andi-e sikfor mer ne, torde böra betraktas såsom en qvarlemning af en nordlig fauna. I lefnadssättet öfverensstämmer den med föregående. Den håller sig i allmänhet i stim, och vistas merendels på djupet, 1) COLLRTT (Norges Fiske. p. 167) oiiiiiäinner, att den i Norge från floden Laugen blifvit inplanterad i några fjellsjöar i trakten, och att den i desse, från att ursprungligen liafva varit en liten och mager form eller ras, förändrat sig till en stor och kraftig form, som i flera proportioner afviker frän den ursprunglige; detta på grund af rikare näring. Vanlige Siken. 777 med undantag af de tillfällen, då den går upp på grundare ställen, antingen för att frossa på andre fiskars eller ock stun- dom på sine egne samslägtingars lagde ägg, eller då deu går upp eller som man säger "stryker" på grunden eller närmare stränderna, sökande dels sandig och dels stenig botten, för att leka. Enligt C. U. Ekström är den skygg och varsam, med undantag af lektideu. Den är enligt både honom och andre en glupsk romslukare, och vi hafva någon gång funnit dess ven- trikel fullproppad af rom, som blifvit slukad omkr. medlet af Maj och sannolikt blifvit lagd af någon karpfisk. Enligt C. U. Ekström åtföljer den de lekande strömmiugsstimmeu, för att sluka deras lagde rom. För öfrigt lefver den af smärre fiskar, i synnerhet fiskyngel, blötdjur af slägtena LinuioM, PJanorbis och Bi/thlnia^), insekter och insektlarver samt smärre kräft- djur, dels Gammarider och dels Entomostraceer, af hvilka sist nämnda vi företrädesvis funnit större Cladocerer af si. Eurij- cercns i dess ventrikel. — Dess lek inträffar vanligen i slutet af Oktober och i första halfdelen af November, och den fortgår stundom till närmare slutet af denne senare månad. I Venern i trakten af Åmål skall den enligt Skandin. Fauna stundom leka en månad före Jul till fram emot Jultiden. Enligt den samma leker den i Vettern i December, och Hj. Widegren an- för ungef. det samma 2), eller att de yngre der leka från början af December till 14 dagar efter Jul, och de äldre vid Jultiden, de förra på 1 — 3 och de senare på 15 — 25 famnars djup. En- ligt Fil. Trybom^) lär den i Ume Lappmarker leka i Oktober och November och t. 0. m. in i Januari. Enligt Widegken'') leker den i Vesterbottens skärgård i Oktober och November, och i de smärre sjöarne derstädes merendels i Januari^). En- ligt samme författare^) leker siken i Luleåelf och andra i för- 1) Vi hafva en gång på Upsala torg köpt ett exemplar frän Eoslagens skärgård, hos hvilket vi funno ventrikeln fullproppad med Limnseor, och en del af dessa ätervaknade till lif och blefvo rörliga, sedan de en stund legat i färskt vatten. 2) K. Land tbruks- Akademiens Tidskrift 1863, pag. 210. 3) Nordisk Aarsskrift for Fiskeri (särsk. aftr.) 1884, p. 16. 4) Handl. rörande landtbruket och dess binäringar 1866, pag. 52. 5) Anf. st. p. 64. 6) Om Fisk-Faunan och Fiskerierna i Norrbottens Län: K. Landt- bruksakadrs Handl. 1861 (särsk. aftr.), p. 33 & 34. 778 Slägtet Coregonus. bindelse med den stående vattendrag i Oktober och November. Enligt de uppgifter, som vi erhållit vid Maunu vid Muonioelf skulle der förekomma 2:ue olika slags sik, af hvilka vi blott erhöllo den ena sorten, hvilken uppgafs hafva sin lektid der- städes i Oktober. Den andra sorten, som skulle vara af en mera smärt kroppsform, och möjligen är den form, som af Smitt erhållit namnet Cor. aspius^ och som således möjligen tillhör underarten Cor. ivartmanni, skulle leka derstädes redan i September. Den söker i och för leken ofta strömdrag, och går derför vid denne tid tVån skärgårdarne och från öppna hafvet gerna upp i mynuingårne af de strömmar, som der utfalla, och likaledes går den emot lektideu ur de större insjöarne upp i de floder och strömmar, som med dem stå i förbindelse. Enligt O. G. NorbäckI) leker den på grus och stenbotten på 10 till 40 fots djup. De mogna äggen hafva vi funnit vara 2V2 — 3 mill. i diameter, samt af en blekt orangegul eller vaxgul färg. De äro starkt klibbande och anhopande, och till antalet 7000 ä 8000 för hvarje skålpund af fiskens vigt 2). Ynglet växer fort, och de yngre lära enligt Nokbäck stundom t. 0. m. vara fort- plantningsskicklige redan i •2:dra året, då de af de större for- merne blott uppnått en totallängd af 120 — 150 mill. — Den är en utmärkt god och smaklig fisk, något olika på olika stäl- len, beroende på graden af fetma, hvilken åter beror på tillgån- gen af föda. Den fångas vanligen med garn eller not, men stundom med tiuor eller rysjor m. m. 1) Haudledii. i Fiskevård och Fiskafvel, p. 405. 2) A Upsala Universitets Zool. museum förvaras ett exemplar af denne form från Roslagens skärgård, skiinkt af J. O. V. Friesen, hvilket är her- maphrodit, med testes och ovaria väl och uugef. lika mycket utbildade. Dess totallängd är 357 mill. Längd från nosknölens framkant till de mellerste stjertfenstrålarnes spetsar 321 mill. Hufvudets längd 62 mill. D:o från nosknölens framkant 59 mill. Mellanhufvudets d:o 43 mill. Un- derkäkens d:o 24 mill. Nosens d:o 18 mill. D-.o bredd öfver knölarne 9 mill. D:o höjd öfver d:o 8 mill. Öfverkäksbenets längd 16 mill. Ögats längddiameter 14 mill. 8tjertens minsta höjd 20 mill. Gälräfständerna ä den hste högre gälbågen 34, hvaraf 22 på nedra afdeluingen. Fjällen långs sidolinion 103. Noss])etsen mjuk och afrundad, räckande 3 mill. framom munnen och med främre profilen något bakåt rigtad. — E. Collett (Med- delelser etc. 1879. p. 90) omnämner ett hermaphroditexemplar från Eker- vand i Kingerike i Norge, förvaradt i Christiania Univ;s Zool. museum. Näbbsiken. 779 E. Coregonus oxyrhynchus (Linné). Näbbsiken eller Fetsiken. Nosens längd innehåUes omkr. 1*/. till 2 ggr^ och nos- spelsens höjd of ver noshwlar)te omkr. 57» HH ^7io 99^' ' mellanlmfvudets längd, och den nämnda höjden är ofta och stimdom hefydligt större än, och stundom ungef. lika med nos- spetsens bredd öfver nämnde knölar, till följd deraf att nos- ryggen uppstår högre än desse. Nosspetsen är mycket mjuk oclt koni.sk eller trubbspetsig eller ock trubbig^ och är mycket betydligt framstående framom munnen, och dess främre profil är särdeles starkt bakåt böjd, så att den stundom är nästan horisonteP). Of ver käksbenet räcker oftast till, men stimdom icke till ögat, och dess längd innehållen omkr. 2'^/^ till 3 ''/g ggr i hufvudets d:o, mätt från nosknölens framkant, och dess höjd tnnehålles omkr. 2'*/ 1 till 3 ggr i dess längd. Stjertens minsta höjd innehåUes omkr. 5 i/g till 3^/.^ ggr i hufvudets längd. Tänder pjå tungan och mellankäksbenen, men inga på underkäken eller gombenen. Fjällen och bukfenornas bihang lika med dem af föreg. underart. Gälräf ständerna glesa och korta., och i allmänhet Ull antalet tmder 30 å l:ste gälbågen. Storleken stiger till öfver (iOO milhs totallängd och öfver 4 kilograms vigt, men längden är dock vanligen blott mellan 400 och 500 mill. Salmo oxyrinchus, Linné: Systema Naturse, ed. XII:ina, Toraus I, p. 512. - 1766. Coregonus oxyrhinchus, S. Nilsson: Prodroinus Ichthyologise Scandin. pag. 14. — 1832. (Ex parte). ,. oxyrhynchus, IdeM: Skandinavisk Fauna. 4;de del. Fiskaina, pag. 453. — 1855. (Ex parte). „ oocyrhinchus, L. Lloyd: Anteckningar under ett tjuguårigt vistande i Skandinavien etc, pag. 61. pl. V, tig. 1. — 1855. „ ,. H. SCHLEGEL: Naturlijke Historie van Nederland. De Diereu etc. Vissclien, pag. 135, Plaat 13, fig. 3. — 1862. ,. oxyrrhynchns, Hj. Widegeen : Bidrag till kännedomen om Sveriges Salmonider; Öfvers. af K. Vet. Akad-.s Förh. 1862, pag. 577, tafl. VI, fig. 2. — 1863. (Ex parte). 1) Hanen har under lektiden nosen föga eller icke mera förlängd än eljest och än hvad den är hos honan. 780 Släoftet Coregonus. Coregonus oxyrhynchus, C. Th. E. v. Siebold: Die Susswa?sevfische von Mit- teleuropa, pag. 259. — 1863. y, „ A. GONTHER: Catal. of the Fisli. in the Brit. Mus. vol. VI, pag. 173. — 1866. Francis DaY: The Fishes of Great Biitain and Ireland, vol. 11, pag. I2p, pl. 121, fig. 2. — 1880—1884. (Fi- guren dålig uch möjligen tagen af en Cor. lavaretus s. str.). ,. oxi/rrhyncus, O. G. NoRBÄCK: Handledning i Fiskevård och Fiskaf- vel, pag. 406, bild. 124. - 1884. „ oxyr/iyncJms, F. A. Smitt : Kritisk förteckning öfver de i Kiksrauseura befintliga Salmonider; K. Sv. Vetenskaps Akademiens Handl. Bd. 21. N.-o 8. pag. 287, tafl. IV, fig. 67. (Siirsk. aftr.). — 1886. (Ex parte). Enligt Skandin. Fauna -kallas den vid Kållandsö vid Venern Näbbsik, och enligt Hj. Widegren samt vår egen erfarenhet kallas den vid Venern äfven Fetsik, till följd af dess i allmänhet betydliga fetma. Beshr. Denna underart, som genom öfvergångsformer är sammanbunden med den föregående, ehuru den såsom typiskt utbildad ger intrycket af att vara särdeles distinkt, ernår tem- ligen betydliga dimensioner, och torde i detta afseende föga un- derstiga de "ime närmast föregående, Enligt Lloyd och Nor- BÄCK ernår den icke sällan en vigt af 7 a 8 skålpund, och såle- des säkerligen en totallängd af öfver 2 fot eller 600 mill. och den förre anför uppgifter om, att den stundom haft en vigt af 1 1 skålpund, och således då måste haft en totallängd, som vida öfverstigit den af 600 mill. Icke ofta torde den emellertid blifva 2 fot lång, och det största af oss iakttagna exemplaret var omkr. 500 mill. långt. Till kroppsformen liknar den i det närmaste föregående underart, ehuru den icke synes blifva så undersätsig, som den stundom är, samt dessutom stundom ut- märker sig derigenom, att framryggens profil är temligen starkt bågböjd och buksidans d:o nästan rät. I detta senare hänseende är emellertid dess kroppsform vexlande, och den har ofta den hos sikarne i allmänhet vanlige. Största kroppshöjden innehålles omkr. 475 till öVa ggi' i totallängden, och tjockleken är stundom något mindre än, men stundom ungef. lika med V2 '^^ ^^^ förra. Stjertens minsta höjd innehålles omkr. 16 '/s till 18 ggr i to- tallängden samf omkr. 3^6 ^i" '^ &gi' i hufvudets längd. Af- ståndet mellan nosspetsen och anus utgör nära -^ till ^3 '^^ totallängden; det samma mellan d:o och bukfenorna innehålles omkr. 2 V/ 17 till 2^/5 ggr; det samma mellan bröst- och buk- Näbbsikeu. . 781 fenornas fästen omkr. 3-3 till 4 ggr, och det samma mellan de senare och analfenan omkr. 4 7? till 5^4 ggi' i totalläng- den. — Hufvudets längd är något vexlande, och detta företrä- desvis beroende af nosspetsens större eller mindre förlängning, och nämnda längd innehalies omkr. 4-/3 till 5V4 ggi" i total- längden, samt är stundom längre och stundom något litet kor- tare än afståndet mellan bukfenornas fästen och analfenan*). 1) Vi anse oss böra meddela dimeiisioiienm ä några typiska exem- plar frän Veiiern, för att visa de veslingar som dessa förete. l;o. En hona, fångad d. 20 Augusti och uppmätt innan den blef lagd i sprit. Totallängd 381 mill. Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfensträlarne 338 mill. Kroppsliöjd 78 mill. Tjocklek 42 mill. Stjer- tens minsta höjd 21 mill Afstånd mellan nosspetsen och anus 255 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 185 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 159 mill. D:o mellan bröst- och bakfenornas fästen 99 mill. D:o mellan buk- fenornas d:o och analfenan 75 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 24 mill. Stjertens tjocklek framom stjertfenan 13 mill. — Hufvudets längd 81 mill. D:o d:o frän nosknölens framkant 70 mill. Mellanhufvudets d:o 54 mill. Underkäkens d:o 31 mill. Nosens d:o 30 mill. D:o bredd öfver knölarne 10 mill. D:o höjd öfver d:o 13 mill. Afstand mellan nosspetsen och nosknölarne 11 mill. Öfverkäksbenets längd 24 mill. D:o höjd 8 mill. Ögats längddiameter 17 mill. D:o höjddiameter 15 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 17 '/j mill. Eyggfenans böjd 39 mill. D:o längd 39 mill. Änalfenans höjd 36 mill. D:o längd 38 mill Bröstfeuans längd 49 mill. Bukfenans d:o 48 mill. Stjertfenans längste strålars längd 63 mill. D:o mellerste strålars d:o 28 mill. Gälräfständerna ä l:ste högre gälbägen 24, hvaraf 16 pä nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll omkr. 90. Nosspetsen mycket mjuk och nästan halfklotformig, samt framstående 11 mill. framom munnen, och dess främre profil är nedtill något konkav och nästan hori- sontel. Afståndet mellan den bakre näsborren och ögat 8 mill. D:o mel- lan den främre d-.o och nosspetsen 15 mill. Nosens öfre profil nästan rät, och hufvudet, från sidan sedt, framåt ganska starkt tillspetsadt, och ofvan- ifrån d:o framåt hoptryckt och temligen tunnt, ehuru öfverkäksbenets nedre kanter äro något utstående. Öfverkäksbenet räcker väl till ögat. Bukfe- norna fastade bakom ryggfenans midt. 2:0. En annan hona, tagen tillhopa med föregående. Totallängd 402 mill Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfen- strälarne 360 mill. Stjertens minsta höjd 24 mill. Hufvudets längd 79 mill. D:o frän nosknölens framkant 73 mill. Mellanhufvudets d:o 56 mill. Underkäkens d:o 31 mill. Nosens d:o 29 mill. D:o bredd öfver knölarne 10 mill. D:o höjd öfver d:o 14 mill. Öfverkäksbenets längd 22 '/j mill. D:o höjd 8 mill. Eyggfenans höjd 58 mill. D:o längd 37 mill. Gälräfstän- derna å den l:ste högre gälbägen 23. hvaraf 14 å nedra afdelningen. Nos- spetsen mycket mjuk, och trubbigt konisk, räckande framom munnen 8 mill. 782 Slägtet Coreefonus. Hufvudets form, sedd från sidan, är temligen starkt tillspetsad framåt, med nosspetsen stundom spetsigare och stundom trub- bigare, och med båda profilerne nästan lika mycket konverge- och framom knölanie QK'^ ^^^^- och dess främre profil uästan horisontel. Öfverkäksbenet räcker väl till ögat. Hufvudets form liknande den hos föreg. ex. Bukfenorna fastade under ryggfenans midt. 3:0. En hane, tagen tillsamman med föregående. Totallängd 369 mill. Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjert- fenstrålarne 327 mill. Kroppshöjd 79 mill. Stjertens minsta höjd 22 mill. Afstand mellan nosspetsen och anus 234 mill. D:o mellan d:o och buk- fenorna 168 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 149 mill. U:o mellan bröst- och bukfenornas fästen 100 mill. D;o mellan bukfenornas d:o och analfenan 73 mill. D:o m&Uan fett- och stjertfenorna 29 mill. — Hufvu- dets längd 71 mill. D:o från nosknölens framkant 68 mill. Mellanhufvu- dets d:o 49 mill. Underkäkens d:o 31 mill. Nosens d:o 24 mill. D:o bredd öfver knölarne 9 72 ™^^^- ^-^ höjd öfver d:o 10 mill. Nosspet- sen framskjutande framom munnen 7 mill. Ufverkäksbenets längd 18 mill. D:o höjd 7 mill. Ögats längddiameter 14 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 17 mill. Eyggfenans höjd 50 mill. D:o längd 35 mill. Analfe- nans höjd 35 mill. D:o längd 33 mill. Bröstfenans längd 53 mill. Buk- fenans d:o 49 mill. Stjertfenans längste strålars längd 67 mill. D:o mel- lerste strålars d:o 25 mill. Gälräfständerna å l:ste högre gälbågen 27, hvaraf 17 på nedra afdelningen. Hufvudets form liknar den hos föreg. Nosspetsen mycket mjuk, och dess främre profil nästan horisontel. Öfver- käksbenet räcker icke till ögat. På alla dessa exemplar var simblåsan utspänd och kroppsformen bukig. 4:o. En utlekt hona, tagen i medlet af November och uppmätt i friskt tillstånd. Totallängd 489 mill. Längd från nosknölens framkant till spetsarne af de mellerste stjertfeustrålarne 432 mill. Kroppshöjd 105 mill. Tjocklek 53 mill. Stjertens minsta höjd 30 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anus 333 mill. D;o mellan d:o och bukfenorna 231 mill. D:o mel- lan d:o och ryggfenan 207 mill. D:o mellan bröst- och bukfenornas fästen 130 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 100 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 46 mill. — Hufvudets längd 95 mill, D:o från nos- knölens framkant 88 mill. Mellanhufvudets längd 66 mill. Underkäkens d:o 37 mill. Nosens d-.o 33 mill. D.o bredd öfver knölarne 16 mill. D;o höjd öfver d:o 17 mill. Nosspetsen framskjutande framom munnen 14 mill. Öfverkäksbenets längd 27 mill. D:o höjd 10 mill. Ögats längddiameter 21 mill. D:o höjddiameter 19 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 25 mill. l^yggfenans höjd 69 mill. D:o längd 46 mill. Analfenans höjd 49 mill. D:o längd 43 mill. Bröstfenans längd 76 mill. Bukfenans d:o 68 mill. Dess bihangs d:o 19 mill. Stjertfenans längste strålars längd 85 mill. D:o mellerste strålars d:o 30 mill. Gälräfständerna å den l:ste högre gäl- bågen 24, hvaraf 15 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 93. Nosspetsen mycket mjuk och starkt framstående, men afrundad och trubbig, samt med Näbbsiken. 783 rande, och, sedt ofvanifrån, är det framåt afsraalnande och hop- tryckt, med mer eller mindre tunn nos, och med vanligen tem- ligen trubbig ehuru stundom trubbspetsig uosspets. Nosryggen ofvan nosknölarne är i allmänhet mer eller mindre högt upp- stående öfver desse, hvilket har sin grund i ethmoidbroskets hos denne form ovanligt stora höjd, samt gör, att hos den nos- spetsens höjd vid knölarne icke sällan är större än dess bredd derstädes, hvilket, så vidt vi erfarit det, icke är förhållandet hos de föregående underarterna. Nosens öfre profil är vanligen mer eller mindre rät, och nosens längd, eller afståndet mellan ögat och nosspetsen, innehalies omkr. 2-/3 till 3 ggr i hufvu- dets och omkr. 1 ^j-^ till 2 ggr i mellanhufvudets längd. Nos- spetsens bredd öfver knölarne innehålles omkr. 475 till 5^/5 ggr, och den sammes höjd öfver de samme, mätt från öfver- läppskanten till öfre kanten af nosknölen, eller ock till öfre kanten af nosryggen midt öfver denne, då nämnde rygg upp- står öfver den, innehålles omkr. Vl^ till 47,0 ggi' i tnellan- hufvudets längd. Nosspetsens höjd öfver knölarne är stundom nästan horisontel främre profil. Nosens öfre profil rät. Öfverkäksbenet väcker ej till r»gat. Bukfenorna fastade under ryggfenans midt. 5:0. En något yngre hona, med äggen utfallna i bukhålan, och tagen omkr. d. 8 November. Totallängd 357 mill. Längd från nosknölens fram- kant till spetsarne af de mellerste stjertfenstrålarne 315 mill. Stjertens minsta höjd 20 mill. Afstånd mellan nosspetsen och anus 228 mill D;o mellan d:o och analfenan 234 mill. D:o mellan d:o och bukfenorna 165 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 141 mill. D:o mellan bröst- och bukfenornas fästen 91 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 6? mill. — Hufvudets längd 68 mill. D:o från nosknölens framkant 63 mill. Mellan- hufvudets d:o 48 mill. Underkäkens d;o 30 mill. Nosens d:o 25 mill. D-.o bredd öfver knölarne 10 '/2 niill. D:o höjd öfver d-.o 10 '/j mill. Öfver- käksbenets längd 20 ''2 mill. D:o höjd 6 mill. Ögats höjddiameter 13 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 18 mill. Eyggfenans höjd 45 mill. D:o längd 33 mill Analfenans höjd 30 mill. D:o längd 37 mill. Bröstfenans längd 48 mill. Bukfenans d:o 44 mill. Dess bihangs d:o 11 mill. Stjertfenans längste strålars längd 59 mill. D:o mellerste strålars d:o 25 mill. Gälräfständerna på hvardera l:ste gälbågen 24, hvaraf 15 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 94. Nosspetsen mycket mjuk, och framskjutande 7 mill. framom munnen, och med starkt bakåt böjd, främre profil. Nosens öfre profil rät. Öfverkäksbenet räcker knappt till ögat. Bukfenorna fastade under ryggfenans midt. — Hanar, tagne tillsamman med denna hona och ungefär af samme storlek som hon, hafva icke varit utru- stade med mera förlängd nosspets än hennes. 784: Slägtet Coregouus. imgef. lika med, och, såsom nyss anfördes, hos de äldre och mera typiskt utbildade ej sällan märkbart större än dess bredd öfver de samme. Nosspetseu är i allmänhet mycket mjuk och bildad af en fibrös väfnad, som derjemte innehåller fett, eller af hud- och fettväfnad, hvadan den lätt skrymper tillsamman, om den utsattes för torkning eller för inverkan af något ad- stringerande fluidum, t. ex. stark sprit. Stundom är den något uppsväld, eller nästan halfklotformig, och stundom trubbspet- sig. I allmänhet är den, sedd ofvanifrån, trubbigare än då den ses från sidan. Den är så betydligt framstående framom mun- nen, att dess främre profil är särdeles starkt bakåt rigtad, och detta ofta i så hög grad, att denna rigtning nästan är horison- tel, och att således nämnde profil är förändrad till en undre i stället för en främre. Då är den dock bakerst, der den är bil- dad af mellankäksbenen, något nedåt böjd, till följd af dessa bens rigtning uppifrån nedåt. Näsborrarne sitta närmare ögat än nosspetseu. Öfverkäksbenet räcker vanligen till, men stun- dom icke till ögats framkant, och dess längd innehålles omkr. 3 till 4 ggr i hufvudets d:o, och omkr. 2^4 titl SVg ggi" i af- ståndet mellan noskuölens framkant och bakerste kanten af un- derlocket. Dess höjd innehålles omkr. 2^/2 till SVa ggi" i dess längd. Dess yttre sida är långs åt konkav, och dess nedre kant är något utstående. Underkäkens längd är betydligt större än stjertens minsta höjd, samt innehålles omkr. 2'/^ till 2^5 ggr i hufvudets längd, och dess bakre ände är i allmänhet bakom och sällan under ögats midt. Ögonen äro temligen stora, och deras längddiameter innehålles omkr. 4^/3 till 5 ggr i hufvu- dets längd. Pannans bredd midt öfver ögonen är hos de yngre ungef. lika med och hos de äldre större, ehuru icke särdeles betydligt, än nämnde diameter. — Tänder, ytterst små, före- komma på mellankäksbenen och tungan, men vi hafva icke kunnat finna några på underkäken eller gombenen, så att de synas vara mindre utbildade hos denna underart än hos den närmast föi-egående. — Gäl räf ständerna äro glesa och korta, och å den främste gälbågen hafva vi icke funnit högre antal än 27, hvaraf 17 på nedra afdelningen, och oftast blott 23 till 24. — Ryggfenan börjar på ett afstånd frå)i nosspetseu, som innehålles knappt 22/5 till väl 2V2 ggi' i totallängden, och dess höjd utgör ungef. '/j till y^, och dess längd ungef. V2 ^-f hufvudets längd. — Analfenan börjar på ett afstånd från nos- Näbbsiken. 785 spetsen som utgör omkr. -/^ eller uågot mera af totalläugden, ocb dess höjd innehålles omkr. 2 till 2 V4 . och dess längd om- kring 2 till 2^/5 ggr i hufvudets längd, och dess höjd är van- ligen något mindre än dess längd, ehuru de stundom äro un- gef. lika. — Bröstfenornas längd innehålles omkr. 1 1/4 till till 1 2/3 ggr i hufvudets d:o, och de äro i allmänhet temligen starkt och snedt tillspetsade, och hafva ej sällan 18 strålar. — BuJcfenorna, som vanligen äro fastade under ryggfenans midt, hafva längden innehållen omkr. 1 ^s ^iH 1 ""/s ggi" i hufvudets d:o, och den är vanligtvis något mindre, men stundom lika med den af bröstfenorna. Längden af deras bihang utgöi- mellan 74 och 1/3 af deras egen d:o. — Stjertfenans längste strålar, som i allmänhet äro mera än dubbelt och stundom nära tre- dubbelt längre än dess mellerste d:o, hafva längden i allmän- het mindre än hufvudets d:o. — Fjällen likna dem hos före- gående underart, och sldoliniens fjäll äro i allmänhet till an- talet mellan 90 och 100. Hanen saknar i lekdrägten knölrader å fjällen. — Färgen är ljus och liknar i det närmaste den hos de ljust färgade af föregående underart. På ryggsidan är den mörkt olivgrönaktig, med undantag af hufvudets öfra sida, som är blekare, grågrönaktig, med svartgrön nosspets. På huf- vudets sidor och kroppssidorna äfvensom på buksidan är den silfverhvit, på buksidan med svagare silfverglans, och på huf- vudets sidor stundom med någon messingsgkins. Bygg- och stjertfenorna olivgrönaktiga, och emot spetsarne svartblå, den förra med talrike smärre svartgrå fläckar. Fettfenan af ryg- gens färg, något mörkare emot spetsen. Anal-, bröst- och buk- fenorna emot spetsarne svartblå, och den först nämnda emot basen gråhvit. Bröstfeuorna gråhvitaktiga, med grårödaktig an- strykning. Bukfenorna emot basen gulhvita. Iris silfverhvit, stundom med någon messingsglans och grågrön skuggning upptill. Eedan ofvan, pag. 731 hafva vi antydt, att de yngre af denna underart med afseende på nosens längd tillhöra den före- gående underarten, ehuru de dock hafva något mera framstå- ende nosspets och följaktligen längre nos än de yngre af den vid samme storlek eller motsvarande ålder. Ett i Grötaelf i Juni månad taget exemplar (hane), som har allt utseende af att vara en yngre individ af denna underart, företer följande di- mensioner. Totallängd 228 mill. Kroppshöjd 49 mill. Stjer- tens minsta höjd K; mill. Afståud mellan nosspetsen och anus Lilljeborg : Fiskarne. H. 50 78() Slägtst Coregoiius. 157 mill. D:o mellan d:o och analfenan 160 mill: D:o mellan d:o och bukfenorna 1 10 mill. D:o mellan d:o och ryggfenan 100 mill. D:0 mellan bröst- och bukfenornas fästen (;0 mill. D:o mellan bukfenornas d:o och analfenan 45 mill. D:o mellan fett- och stjertfenorna 20 mill. — Hufvudets längd 45 mill. D:o från nosknölens framkant 43 mill. Mellanhufvudets längd 31 mill. Underkäkens d:o 19 mill. Nosens d:o 13 mill. D:o bredd öfver knölarne 872 ^ill- D:o höjd öfver nosryggen midt öfver knölarne 772 ^i^- Öfverkäksbenets längd 14 mill. D:o höjd 5 mill. Ögats längddiameter IIV2 oiill. D:o höjddiameter 10 mill. Pannans bredd midt öfver ögonen 1"2 mill. Ryggfenans höjd 32 mill. D:o längd 24 mill. Analfenans höjd 21 mill. D:o längd 25 mill. Bröstfenans längd 31 mill. Bukfenans d:o 31 mill. Stjertfenans längste strålars längd 43 mill. D:o mel- lerste strålars d:o 17 mill. — Gäl räfständerna å l:ste venstre gälbågen 22, hvaraf 14 på nedra afdelningen. Sidoliniens fjäll 83. Nosspetsen mycket mjuk, och framstående väl 4 mill. framom munnen, och dess mjuka beläggning sträcker sig ned till mellankäksbenens undre kant, och detta gör, att dess främre profil är konvex och föga bakåt böjd. Nosryggen, som är rät, är uppstående öfver nosknölarne. Nosen, sedd ofvanifrån, är starkt afsmalnande framåt. Afståndet mellan nosspetsen och bakre kanten af förlocket är lika med det samma mellan främre ögonhålskanten och bakre kanten af underlocket, samt är 33 mill. Öfverkäksbenet räcker något bakom ögats framkant. Buk- fenorna äro fastade något framom ryggfenans midt, och deras bihang är 9 mill. långt. — Den särdeles mjuke och i förhål- lande till exemplarets storlek ovanligt starkt framstående nos- spetsen, det jemförelsevis långa öfverkäksbenet och den höge nosspetsen, med nosryggen uppstående öfver nosknölarne, karak- terisera den såsom en yngre Cor. oxyrhynclms. Att pannans bredd är föga större än längden af ögats längddiameter utvisar, att den är ung. Näbbsiken är, så vidt vi erfarit det, till sin geografiska utbredning hos oss vida mera inskränkt än man hittills anta- git. Såsom typiskt utbildad hafva vi endast iakttagit den från sjön Venern, och vi hafva blott eu enda gång sett ett exemplar från Stockholms skärgård, som i det närmaste öfverensstämde med den. I Venern synes den icke vara sällsynt, och tages der, i synnerhet under lektiden, ofta i betydlig mängd. Den Näbbsiken. 787 håller sig der sannolikt på de större djupen, emedan den om- ständigheten, att de fångade exemplaren i allmänhet hafva sim- blåsan starkt utspänd af gas, antyder, att de blifvit fångade på störie djup. Detta öfverensstämmer ock med den af W ide- gren*) lemnade uppgiften, att den hela året om i Venern för det mesta håller sig på djupet ute i store sjön, der den enligt honom under hela sommaren träflas i det stora djupet på östra sidan om Vermlaudsnäs. — Dessutom förekommer den enligt v. SiEBOLD i floden Rhein, samt äfven i mynningarne af floderna Elbe och Veser och i en del af de strömmar och vatten i Tysk- land, som stå i förbindelse med Östersjön, så vida icke dessa senare uppgifter af honom, liksom- sannolikt de af Bloch, bero på en förvexling med den föregående underarten. Enligt Schle- GEL (anf. st.) förekommer den i Holland, der äfven Artedi san- nolikt erhållit den, och på grund af autopsi lemnat den korta karakteristik, som ligger till grund för den af Linné lemnade uppgiften om den. Enligt Day förekommer den äfven vid Eng- land, ehuru der sällsynt. Om dess lefnadssätt i Venern känner man föga, med un- dantag af den redan anförda uppgiften om dess ständiga vistelse på djupet. Dess födoämnen öfverensstämma utan tvifvel med dem af föreg. underart, och dertill kan läggas, att den troligt- vis i icke ringa grad lefver af Wlysis ocuJata var. reJicta Lo- ven, samt af Gammarus Joricatus, som enligt senare iaktta- gelser förekomma på de djupare ställena i denne sjö. Dess lek inträfiar enligt Widegren i November, och vi hafva erhållit den med äggen utfallna i bukhålan och af 2 1/2 niilhs diameter d. 10 November, samt utlekt d. 17:de i samme månad. Enligt NoRBÄcK leker den i Oktober och November, och håller sig då i stora stim. Widegren uppgifver, att den under lektiden fångas mest mellan Karlstad och Kristinehamn, äfvensom i Lurö skär- gård, i hvilka trakter den har sine lekplatser, af hvilka flere af honom anföras. A dessa ställen leker den naturligtvis stun- dom på mindre djup, men enligt Widegren stundom på 20 famnars d:o. Den torde vara den fetaste af alle vare sikar, och vi hafva funnit dess inelfvor merendels inbäddade i fett- massor, hvadan den med rätta förtjenar namnet fetsik. I sam- 1) K. Landtbruks-Akademiens Tidskrift 1863, pag 210. 788 Slägtet Coreg:onus. band dermed torde den äfven vara den smakligaste. Widegrens å aiif, st. yttrade förmodan, att dess enorma fetma i allmänhet skulle stå i sammanhang med eller vara orsaken till dess^ovan- liga förlängning af nosspetsen, har enligt hvad vi redan ofvan yttrat mycken sannolikhet för sig. Enligt Widegben fån- gas den utesAutande med nät, och icke på större djup än 30 famnars. Tillfälligt register till {indre delen. Sid. Ammoilytes lanceolatus .... 211. » lancea 221. » cicerellus 228. Argentina silus 679. » sphyi'£ena 692. Aruoglossus laterna :?'29. Belone acu.s 436. Bothus maximus 30.5. B rhombus 319. Brosmius brosme 202. Coregonus albula ...... 706. )i lavaretus . . 733 & 759. x> nilssonii 735. » wartmanni 739. » niarffina 754. » oxyrhyuchus .... 779. Coryphasnoides rupestris . . . 259. Esox lucius 476. ?]xocoetus exsiliens 4(')6. Fierasfer dentatus 234. Gadus callarias 31. )> . aeglelinus ö4. )) merlangus 61. » luscus 68. » minutus 76. » virens 83. » pollachius 92. » esmarkii 98. » saida 103. » poutassou 112. » navaga 117. Hippoglossoides platessoides 299. Hippoglossus vulgaris 282. » hippoglossoides 295. Lota vulgaris .147. Lycodes esmarkii 6. » frigidus 19. » sarsii 23. Sid. Lycodes muraena 25- Macrurus fabricii 242. » coeloihynchus .... 253- Malacocephalus Isevis 273. Mallotus villosus 646. Merlucius smiridus 120. Molva vulgaris 131. « byrkelange . 139. Onos inaculatus 164. » septemtrionalis 172. » cimbrius 175. » mustela 185. Osmerus eperlanus 630. Phycis blennioides 156. Pleuronectes platessa 358. » tlesus 376. il cynoglossus . . . 386. y) limanda 394. I) niicrocephalus . 402. » glacialis 410. llaniceps rauinus 195. Rhodichthys regina 238. Salmo salar 511. )i trutta 565. » alpinus 598 & 609. )) salvelinus 599. » stagnalis 628. Scombresox saurus 456. Solea vulgaris 416. )) lascaris 431. )j variegata 433. » lutea 434. Steuodus nelma 698. Thymallus vulgaris 664. Zeugopterus norvegicus . . . 336. » megastoma . . . 341. « unimaculatus . . 349. )j puDctatus .... 350. Rättelser till 5:te häftet. Sid. 501 2'.dra raden nedifrån står använda — läs använde. » 506 14 de » uppifrån » hörom — » härom. f) 54 6 8:de » nedifrån y> en i Frysil — läs in i Trysil. » 722 4:de » b ;> Vercius — läs Vereins. Af Sveriges och Norges Fiskar återstå ännu följande fa- miljer att beskrifva : ^ Af Malacopterygii eller Mjukfeuingarne familjerna Sternop- tvchitke eller Laxsillfiskarne, Scopelicfe eller Prickfi skarn e, Glupeidse eller Sillfiskarne, ^Vprinidae^^ler Karpfiskarne, Siliirida' eller Malhskarne, och Mnrsenid^e eller xVlfiskarne. Plectognathi eller J^^i.stkäkarne faniiljerna Sclerudermi eller Hardhudsfiskarne, och (lymuodontes eller TandlÖsfiskårne Lophobranchii eller Tofsgälarné familjen f^iighathidse eller Kantnålsfiskarne. V Ganoidei eller Emaljfjäilige Fiskarne familjen Acipense- ridie eller Störfiskarne. » Holocephali eller Helhufvudeu familjen Chimffirid?e eller Hafsmnsfiskarne. » Plagiostomi elleir Bredmunnarne familjerna Carchariidi^e eller Gråhajfiskarne, Lanmidaä eller Häbrandfiskarne, Scyl- liidic eller Rödhajfiskarne, Spinacida? eller Pigghajfiskarne, Kajidie eller Egentlige Rockfiskarne, Tryg Cirrostomi eller Trådniunnarne familjen Amphioxidse eller Lancettfiskarne. Pris 5 kronor. De fyra föregående häftena 1 5 kronor. Sjette och sjunde häftena, som afsluta verket, utkomma 1889. \ Vpsala. Kliv. Beiling^ boktryclini, 1S8S. mm mm j^T^m: