a ee ane
ee ee
a Cremer on oer os
st.
* we
son
deg et ns i ll
yer =~
2
,
-
Poetry
ety, Vg
nT ad
ra
at ee
aie
Byte a oe 4 aha! eg ig is?
‘i ab
i UW he:
nest ‘ ; c ae 8
ACTA
SOCIETATIS
PRU FAUNA BT FLORA FENNICA
VOLUMEN NONUM.
+ Ge
HELSINGFORSIAZ,
st ae
POGRAPHICA HEREDUM
1893—1894.
* a
‘ery :
“m. ae Te. #4
'
oh
ae ®
=< >
- ’
<
7 ea ;
shed ea’.
Rieaee outelgu *
wycaeaie A AMET PR:
=~!
sRAR :
4 ee
Vv bY
Pag.
Karsten, P. A., Symbole ad Mycologiam fennicam. Pars XXXII 1—11-
Westerlund, A., Hymenopteroloogisia havainnoita Laatokan poh-
Pe-PONMROUG V. POOR: ca Sse te ee bo ee ee ee Se ees 1—30.
Sahlberg, John, Catalogus Trichopterorum Fenni prcursorius 1—19.
Reuter, O. M., Corrodentia fennica. I. Psocidee. — Férteckning
och beskrifning Ofver Finlands Psocider. Med en planch.... 1—49.
Brenner, Magnus, Spridda bidrag till kinnedom af Finlands
Hieracium-former. II Nordésterbottniska Hieracia ........ 1—43.
Reuter, Enzio, Férteckning éfver Macrolepidoptera funna i Fin-
De te SERS 6 oer ems Ago es ie ee eee ee Roe bee 1—85.
Levander, K. M., Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten. Mit
en es 5 ace. a OR ee oe sta 1—87.
Reuter, 0. M., Neuroptera fennica. — Forteckning och beskrit-
ning éfver Finlands Neuropterer ......- +--+ eee ee eres 1—36.
Levander, K. M., Einige biologische Beobachtungen itber Smin-
thavas apicalis Reuter... occ: ees eS i Be eee 1—10.
Levander, K. M., Peridinium catenatum n. sp. Kine kettenbil-
dende Peridinee in finnischen Meerbusen. Mit einer Tafel . 1—19.
Stenroos, K. E., Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto. 1—S5.
5 Pl.; 474 Pg.
sX3]
? “apeiepen 2?
Pee | eal dinclig | im. ci . rte coal
> * pial wh a boas f panbiel ht f os a : k siete! a : a
rs ee gh ne wiuertseat qubrixagiuabsatedovo f Ef Sant ae a A
a i ieee ioe ata rina sits paladn py 4. pinup ytekealt i,
“scat ts iy xe Sib ak tlle, tal “iS
ae -atsaagti> swaterma ‘sinjawl wid voi Bk a mere
. ? Pew i 2c * 4 ? ° rs 2*4 4 ahs mi
— ; 7 oF - A ; F : a a,
z "ithe hid -gattaoawi't opines), ovolipar: KA alt: a. pen a bass
7 * ties y i = -
~{ : a | Fp les Te % (aatqss #1 chalet. jexto pain es ag : a
St”. cee ET comin sdielyoleld dyad A a ee ce
ce. tf he ne . .) ee beinane. aaburd
ay as itz ar | oid “t fer . 2 mira vey to awarieatt v ex. a a 3 reheat | a ~ fa--"y
Pll 2
~ = 7 ae 2
a =~ = Ot] Bag i’ “Ae y y a » . < ep
i> = ADs oe ata yGasy elt YHA Stele VY wiheinn a rit ist sheoh a wae
an : i a
-> oi : = ye t =n ate ri oer ae
- ae | av j ois de Ad e 7 ad (PSien) 2 his 4 , ries rs *> onl s eres Bit = ’ a
i. 4 ee et OR OA : : = ; ¥ = es ae
, tt ; , = | e , > ‘ i , a nits “_"
= = ec a Fy - ea oe
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, no 1.
SYMBOLAE
Al) MYCOLUGIAM FENNICAM,
PARS XXXII.
AUCTORE
P. A. KARSTEN.
(SOCIETATI EXHIBITUM 5 NOV. 1892.)
HELSINGFORSIA,
EX OFFICINA TYPOGRAPHICA J. SIMELI,
1893.
ea
4
ak:
a
aE
Lseda.\ ven: eau
:
os
iam
Symbolae ad Mycologiam Fennicam.
Pars XXXII.
Auctore
P. A. Karsten.
(Societati exhibitum 5 nov. 1892.)
Clitocybe vilis n. sp. — Pileus carnosus, tenuis, e convexo
planiusculus, umbonatus, glaber, pellucide striatus, lividus, siccitate
pallidus, 3 cm. vel paullo ultra latus. Stipes aeqvalis, flexuosus,
undique glaber, apice albo-furfuraceus, umbrinus, in statu sicco
lividus, 7—8 cm. altus, 1,5 mm, crassus. Lamellae adnatae, dente
decurrentes, confertae, pallidae, angustae. Sporae sphaeroideo —
vel late ellipsoideae, long. 2,5—3,5 mmm., crass. 2 mmm. Basi-
dia cylindraceo — clavata, long. circiter 18 mmm., crass. 5
mmm. Cystidia nulla. — Inter muscos in abiegnis in Syrjaas, m.
ineunte Sept. 1892. — Inodora.
Armillariella imperialis (Fr.) Karst. in regione Viburgensi
hoe anno ab amico A. Thesleff lecta.
Marasmius funicularis (Fr.) Karst. Collybia dryophila (Bull.)
Fr. B. fwnicularis Fr. Monogr. p. 163 — Pileus rufescens, vix
i
-
expallens, laevis, usqve ad 5 cm. latus. Stipes sulcatus, apice
incrassatus, curvatus, albido-lutescens, 3—-4 cm. altus. Lamellae
sulphureae, expallentes. ‘Sporae ovales, eguttulatae, long. 5—6
mmm., crass. 2—3 mmm. — In truncis Betulae putridis prope Mus-
tiala, fine m. Junii hujus anni. — Ad Marasmium butyracewm vergit.
Hygrophorus albidus n. sp. — Pileus submembranaceus, e
convexo planus, umbonatus, saepe circa umbonem depressus,
cute longitudinaliter fibrilloso-contexta, circa marginem subinde
rugis papilliformibus sparsis ornatus, laevis (haud pellucide striatus),
albidus, unicolor, viscidus, 2—3 cm. latus. Stipes aeqvalis, non-
4 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
numgvam flexuosus, flocculosus (nec punctis praeditus), albidus,
circiter 7 cm. altus, et 3 mm. crassus. Lamellae adnato-decur-
rentes, distantes, candidae. Sporae late ellipsoideae, eguttulatae,
apiculo basali obliqvo, long. 8—10 mmm., crass. circiter 6 mmm.
Basidia cylindraceo-clavata, long. circiter 44 mmm., crass. 6 mmm.
Cystidia nulla. — Supra acus Piceae excelsae in silva acerosa,
Syrjiias, m. Sept. — Inodorus. H. terebrato Fr. et H. tephroleuco
affinis, differens ab illo stipite flocculoso, nec glabro, lamellis
adnato-decurrentibus, non triquetris, ab hoc staturami nore, pileo
unicolore et stipite haud nigro-fibrilloso.
Russula puellaris Fr. pileo roseo, expallente, disco obscuriore,
stipite nonnumgqvam deorsum leviter incrassato lamellisqve distan-
tibus in regione Mustialensi legitur.
Mycena aurantio-marginata Fr. Epicr. p. 100. Monogr. p.
197 supra acus Piceae in silva mixta densa loco uliginoso speci-
mine unico m. Sept. 1892 observata. Nova pro Fennia. — Sporae
sphaeroideo-ellipsoideae, uniguttatae, lg. 6 cr.4 mmm. Basidia cy-
lindraceo subclavata, lg. 21—23 mmm., cr.6—7 mmm. Cystidia nulla.
Mycena subplicosa n. sp. — Pileus membranaceus, e campa-
nulato convexus, obtusus vel obsolete umbonatus, sulcis distantibus
fere plicosus, glaber, cinereo-pallidus, vix hygrophanus, 1—2 cm.
latus. Stipes rigido-fragilis, aeqvalis, laevis, nitens, nudus, hya-
lino — vel livido-pallidus, siccus, basi strigosus, haud radicatus,
4—5 cm. altus, 1—1,5 mm. crassus. Lamellae adnatae, distantes,
subventricosae, albidae, integerrimae, unicolores. Sporae ellipsoi-
deae, lg. 6—8 mmm., cr. 3—5 mmm. Cystidia rara, aciculari-
attenuata, lg. 30 mmm., cr. 6 mmm, -— Inter acus et ramulos
Pini ad Mustiala, m. Sept. — Priori affinis.
Mycena plumbea Fr. inter muscos in silva acerosa, Syrjaas,
fine m. Julii hujus anni obvia. Adhuc tantum prope Upsaliam lecta.
Mycena amicta Fr. var. truncata n. var. — Pileus membra-
naceus, conoideo-campanulatus, vix umbonatus, striatus, siccus,
glaber, albidus, rore candido tectus, 1 cm. altus et latus. Stipes
aeqvalis, subtenax, flaccidus, pallescens vel lividus, flocculoso-
pruinosus, apice pruinatus, basi radiciformi tomento tenui, dein
coerulescente obductus, circiter 6 cm. altus, 2 mm. crassus. La-
mellae stipitem attingentes, adnatae, subdistantes, adscendentes,
lineares, pileo concolores, unicolores. — Ad terram inter muscos
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. 5
in silva acerosa, Syrjiids, prope Mustiala, m. Julii 1892. — A M.
amicta radice stipitis brevi, obtusa, non tortuosa, tomento obvo-
luta praeprimis discrepat.
Mycenula fimicola n. sp. — Pileus submembranaceus, e conico-
convexo planiusculus, umbonatus vel papillatus, ad umbonem
striatus, glaber, ochraceo-helvolus, siccus alutaceus, 0,5—1 cm.
latus. Stipes e farcto cavus, aeqvalis, flexuosus, tenax, cartilagineus,
totus glaber, superne albo-pruinosus, ferrugineus, dein badius,
subnitens, 2—3 cm. altus, 1--1,5 mm. crassus. Lamellae adnatae,
secedentes, confertae, snbventricosae, ex albido alutaceae. Sporae
ellipsoideae, hyalinae, eguttulatae, lg. 6—9 mmm., cr. 3—4 mmm.
Basidia cylindraceo-clavata, lg. 25—30 mmm., cr. 6—7 mmm.
Cystidia subulata, lg. circiter 70 mmm., cr. 18 mmm. Hyphae
tramae usqve ad 23 mmm. crassae. — Supra fimum eqvinum
loco uliginoso in prato Myllypera ad Mustiala, mensibus Augusto
exeunte et Septembri ineunte hujus anni. — Est ab omnibus
remota species, IZ. purae (Pers.) forsam proxime affinis. Nawco-
riam in memoriam revocat.
Omphalia leucophylla Fr. ad ligna putrida et ramulos Pini
cis Mustiala passim obvia. — Pileus membranaceus, profunde
umbilicatus vel demum infundibuliformis, subinde pervius, glaber,
cinerascente pallidus, sqvamulis fuligineis minimis, dein glaber,
virgatus, umbilico obscuriore, fuligineo, margine deflexo, involuto
omnino laevi, usqve ad 6 cm. latus. Stipes aeqvalis, vulgo basi
leviter incrassatus, ut plurimum curvulus vel flexuosus, sericellus,
mox glaber, albus, usqve ad 7 cm. altus et 5 mm. crassus. La-
mellae decurrentes, distantes, lineares, albae, subinde demum lu-
tescentes. — Vulgo caespitosa. Figura Omph. leucophyllae Fr.
in Icon. Fung. in hance optime qvadrat, minus vero descriptio.
Entoloma mimicum n. sp. — Pileus membranaceus, campa-
nulatus vel hemisphaericus, cbtusus, demum expansus, ultra me-
dium striatus, glaber, fuscescente lividus, siccitate isabellino-livens
et sericeo-nitens, margine primitus involuto, circiter 1,5 cm. altus
et 3 cm. latus. Stipes e farcto cavus aeqvalis, teres, strictus,
rigido-fragilis, cartilagineus, glaber, politus, striatulus, lividus,
apice nudus, usqve ad 7 cm. altus, ciricter 2 mm. crassus. La-
mellae adnatae, mox secedentes, subconfertae seu subdistantes,
a stipite versus marginem pilei attenuatae, albido-pallentes, dein
6 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
sordidae, ad latera laeves. Sporae 4—5-angulatae, 9—12 mmm.
diam. — Aliqvoties circa Mustiala lectum. — Affine est Entolo-
mati sericeo (Bull.) et Nolaneae pascuae (Pers.), ab illo pileo mem-
branaceo, obtuse campanulato vel hemisphaerico, ultra medium
striato, stipite cartilagineo, elato, lamellis pallidioribus odoreqve
debili, a hoc forma pilei lamellisqve differt. Pro Mycena galeri-
culata primo obtuitu facile sumitur.
Cortinarius (Telamonia) disjungendus n. sp. — Pileus carnosus,
convexus, gibbus, laevis, glaber, fuivente umbrinus, striis sparsis
albicantibus s. argentatis notatus, disco subumboniformi cinna-
momeo-fulvello, hygrophanus, margine primitus albido-fibrilloso,
subinde argute et regulariter infracto, circiter 5 cm. latus.
Stipes solidus, aeqvalis, basi incrassatus et radicans, sordidus,
cuticula e fibrillis pallente albidis, laxis contexta, intus sordide
fulvens, curvatus, circiter 8 cm. altus et 1 cm. crassus. Lamellae
primo adnatae, dein latescendo ad dimidium modo adnexae,
distantes, distinctae, e pallido aqvose cinnamomeae. Sporae
ellipsoideae, flavidae (sub lente), lg. 1O—17 mmm., cr. 5,5—-6,5
mmm. — In silvaticis prope Mustiala versus lacum Sarkjarvi, m.
Sept. — Locum systematicum inter Cort. brunneum et Cort.
brunneofulvwm habet. Cort. brunneus Cook. Brit. Fung. tab. 854
verisimiliter huc pertinet.
Cortinarius brunneo-fulvus freqventer obvius in abiegnis in
Syrjias. Pileus saepe acute umbonatus, umbrino-fulvus, siccus
cinnamomeo-fulvus. Stipes extus intusqve umbrino-fulvus. Sporae
ellipsoideo-sphaeroideae, flavidae (sub lente), 7—10 = 6 mmm.
Cortinarius infucatus Fr. var. croceipes n. var. — Laete
luteus. Pileus carnosus, marginem versus abrupte tenuis, e conico-
convexo plano-convexus, obtusus, siccus, glaber, laevis, luteus,
dein fulvescens, usqve ad 7 cm. latus. Stipes solidus, a basi
clavata attenuatus, fibrillosus, pallidior, basi spongiosus, extus
intusqve croceus, usqve ad 17 cm. altus, apice 1, basi 2,5 cm.
crassus. Lamellae adnatae, confertae, arcuatae, lineares, acie
dentatae, pallidiores, 8 mm. latae. Sporae subsphaeroideae, fla-
vidae (sub lente), lg. 7—8 mmm. cr. 6—7 mmm. vel 6 mmm.
diam. — Inter muscos in abiegnis in Syrjaéas, m. Sept.
Cortinarius cinnamomeus (Linn.) Fr. var. croceipes n. var, —
Stipes, praecipue basi, croceus. Pileus subaurantio-fulvus. — In
Syrjaias, m. Aug. — Caespitosus.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 1. 7
Sporae Cortinarii triformis Fr. *C. melleopallentis Fr. ellipsoi-
deae, rarius ovoideo-ellipsoideae, flavescentes, 7—10 = 5—6 mmm.
Cortinarius nitens n. sp. — Pileus subcarnosus, e convexo
explanatus, regularis, umbonatus, primitus e velo albo-sericeus,
dein glabratus, nitidus, fusco-badius, hygrophanus ?, circiter 8 cm.
latus, carne pallida. Stipes aeqvalis vel deorsum attenuatus, extus
intusqve fuscus, circiter 12 cm. altus et 8 mm. crassus. Cortina
eximie fibrillosa, alba, collabens in zonas obliqvas appressas,
nitidas, nec annulatas, stipitem cingentes. _Lamellae obtuse adnatae,
minus confertae, tenues, pro ratione angustae, pallide fulvo-
cinnamomeae. Sporae ellipsoideae, flavescentes (sub lente), uni-
guttulatae, lg. 6 mmm., cr. 3,5 mmm. — Unicum specimen loco
sylvatico prope Mustiala m. Sept. 1892 nobis obvius. — Stipite
multo longiore, pileo, ut videtur, vix hygrophano lamellisque
pallidioribus a C. rubricoso differt. Sporae C. rubricost sec. Brit-
zelmayr lg. 8—10, cr. 4—6 mmm.
Cortinarius (Hydrocybe) umbilicatus n. sp. — Pileus carnosus,
margine tenuis, firmus, convexo-planus, umbilico minuto, undu-
latus, obtusus, laevis, glaber, cute siccitate diffracta, badio-spa-
diceus, siccus spadiceus vel subalutaceus, disco saepe obscuriore,
4—5 em. latus. Stipes farctus, firmus aeqvalis, vulgo basi fusi-
formi-incrassata, striatulus, glabrescens, albidus, curtus, circiter
4 cm. altus et 1 cm. crassus. Lamellae adnatae, mox secedentes,
confertae, postice perlatae, versus marginem pilei attenuatae,
cinnamomeae, demum plus minus in fuscum vergentes. Sporae
late ellipsoideae, hyalino-flavidae (sub lente), lg. 6—6,5 mmm.,
cr. 4—4,5 mmm. — In pinastreto prope lacum Mustialensem, Salois,
semel m. Aug.. — Inodorus et insipidus. Ulterius inqvirendus.
Cortinarius privignus Fr. in silvis abiegnis montanis circa
Mustiala m. Aug. hujus anni admodum copiosus. — Sporae ovales,
ellipsoideae vel ovoideae, vulgo eguttulatae, basi obliqve apiculatae,
hyalino-flavidae, lg. 7 mmm., cr.4 mmm. Pileus usqve ad 10 cm.
latus. Stipes usqve ad 1 em. crassus. Putredine nigrescit.
Cortinarius duracinus Fr. in silva acerosa, Syrjaéas, m. Aug.
hujus anni semel lectus. Species pro Fennia nova. — Sporae
late ellipsoideae, eguttulatae, flavidae (sub lente), lg. 7-9 mmm.,
cr. 4—5 mmm. Basidia cylindraceo-clavata, lg. 36—40 mmm.,
cr. 8 mmm.
8 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
Cortinarius saturninus Fr. sporis subsphaeroideis, flavidis,
lg. 10 mmm., cr. 9 mmm. vel 7—9 mmm. diam. praeditus.
Cortinarius decipiens (Pers.) Fr. sporas habet sphaeroideo —
vel late ellipsoideas, subflavas (sub lente), 8—10 = 5—6 mmm.
Cortinarius (Hydrocybe) olivascens n. sp. — Pileus carnosus,
tenuis, margine submembranaceo, firmus, aeqvalis convexo-planus
obtusus, laevis, glaber, olivascens, siccitate lutescens, 2 cm. latus.
Stipes firmus, aeqvalis, deorsum leviter attenuatus, fibrillosus,
striatus, pallescens, annulo submembranaceo, fugaci, circiter 4
em. altus et 4 mm. crassus. Lamellae adnexae, latissimae, seg-
mentoideae, e lutescente fulvo-ferrugineae. Sporae ovales vel
ellipsoideae, vulgo basi obliqve apiculatae, flavidae (sub lente),
lg 7—10 mmm., cr. 3,5—4 mmm. — In silva acerosa, Syrja-
as, m. Aug. 1892 semel obvius. — Cum C. veneto Fr. compa-
randus. Ulterius inqvirendus.
Naucoria solstitialis n. sp. — Pileus submembranaceus, cam-
panulato-convexus, dein explanatus, tandem depressus, umbonatus,
fragilis, glaber, margine obsolete pellucido-striatus demumqve
lacero, primitus melleo-pallens, mox aqvose ferrugineo-cinnamo-
meus, exsiccando fulvo-ferrugineus, circiter 3 cm. latus. Stipes
fistulosus, aeqvalis, strictus, saepe basi curvatus, raro subtortus
atqve curvatus, firmulus, sub lente fibrilloso-striatus, primo palle-
scens, dein basi demumqve totus umbrinus, apice pruinellus,
3—5 cm. altus, 2—4 mm. ecrassus. Velum prorsus nullum. La-
mellae adnexae, secedentes, ventricosae, latissimae, subdistantes,
planae, fragiles, integerrimae, e pallido subcinnamomeae. Sporae
ellipsoideae, laeves solito 1-guttulatae, flavescentes (sub lente),
lg. 9—10 mmm., cr. 5—6 mmm. — Ad terram arenosam nudam
in Mustiala, m. Junio 1892. -- A WN. cerode Fr. affini lamellis se-
micircularibus, adnexis, acie non fimbriatis, pileo umbonato, si-
ecitate ferrugineofulvo discedit.
Naucoria hyperella Fr. f. major. — Pileus carnosulus, e
campanulato-convexo explanatus, umbone obtuso evanescente,
glaber, siccus, hygrophanus, udus fuscescente vel ferrugineo-cinna-
momeus, siccus alutaceus vel canescente ferrugineus, ad medium
striatus, 2—4 cm. latus. Stipes fistulosus, sat tenax, aeqvalis,
basi vulgo bulbillosus, flexuosus, adpresse sericeo-fibrillosus, apice
furfuraceus, pallescens, demum obscurior, teres vel compressus,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. 9
4—6 cm altus, gracilis. Lamellae adnatae, confertae, oblongatae
e pallido obscure ferrugineae. Velum cortinaeforme, tenue,
fugax. Sporae ellipsoideae, lg. 7—9 mmm., cr. 4—4,5 mmm. —
Inter ramenta lignea in Runkomiki ad Mustiala, m. Julio 1892.
Galera hypnicola n. sp. — Pileus membranaceus, conico-
campanulatus, obtusus, disco gibbo excepto, profunde lineato-
striatus, fuscescente lividus, mox livido-pallens, disco melleo-
pallente, glaber, undus, circiter 1 cm. altus et 1,5 cm. latus.
Stipes aeqvalis, laxus, flaccidus (nec strictus), apice pruinellus,
hine inde e velo sericello-flocculosus, mox glaber, hyalinopallidus,
dein pallidus, usqve ad 11 cm. altus, 2 mm. crassus. Lamellae
in coni fundo adnatae, ut liberae apparent, adscendentes, con-
fertae, ventricosae, 3—4 mm. latae, e pallido aqvose cinnamomeae.
Sporae ellipsoideo-ovoideae, flavidae (sub lente), lg. 10—12, cr. 7
mmm, — Ad Hypna semiemortua silvaticis uliginosis ad Mustiala,
m. Sept. 1892. — Galerae sphagnorum (Pers.) proxima.
Clypeus sqvarrosulus n. sp. — Pileus carnosulus, convexo-
planus, obtusus, fibrillosus, fuscescens, disco sqvamis erectis,
muricatis, fuscis sqvarroso, 1—2 cm. latus. Stipes aeqvalis, palle-
scens, fuscescente sqvamulosus, 2—3 cm. altus, 5) mm. crassus.
Lamellae adnatae, confertae, subventricosae, e pallido-argillaceo
fuscescentes, acie albo-crenulatae. Sporae sphaeroideo-angulatae
vel protuberantiis circiter 7 minutis praeditae, hyalino-flavidae,
lg. 10 mmm., cr. 7 mmm. vel 6—9 mmm. diam. Cystidia non
visa. — In truncis Pini mucidis muscis obtectis juxta lacum Sa-
lois prope Mustiala, fine mensis Augusti hujus anni. — Inodorus.
— A Clypeo lanuginoso affini stipite apice non albopulverulento
coloreqve discedit.
Clavariella spinulosa (Pers.) Karst. in abiegnis silvae ace-
rosae Syrjias prope Mustiala m. Sept. hand raro obvia. — Pri-
mitus pallide alutacea, dein cinnamomeo-alutacea ramis strictis,
stipatis, confertis, obtusis, sublaevibus. Sporae ellipsoideae vel
ovales, ochraceae, sub lente hyalinae, lg. 9-11 mmm, cr.
5—6 mmm. Sapor amarus.
Clavariella fennica Karst. Hattsv. II, p. 186 nec. Basidsv.
Till. I, p. 47 locis cum praecedente iisdem aliqvoties lecta. —
Sat fragilis, ramosissima, usqve ad 15 cm. alta et 10 cm. lata.
Truncus primo albus vel albidus, superne violascens, glaber.
10 Karsten, Symbolae ad Myc. fenn., XXXII.
Rami ramuliqve primitus cinereo-pallidi, demum cinnamomei.
Caro alba, immutabilis, mitis. Sporae ellipsoideae, lg. 8—10
mmm., cr. 4—4,5 mmm.
Clavariella decolorans Karst. (= Clavaria fennica Karst.
Basidsy. Tillagg I, p. 47.) — Usqve ad 14 cm. alta et 11 cm.
lata. Ramosissima. Tenax, elastica. Amara. Truncus 3—6 cm.
altus, 1—2 cm. crassus, initio albidus, dein pallescens vel pallido-
flavus, basi leviter villosulus. Rami ramosissimi, dichotomi vel
subverticillati, fere lineares, teretes, laeves vel rugosi, stipati,
flavidi. Ramuli irregulariter verticillati vel dichotomi, subfastigiati,
teretes vel compressi, stricti, saepe basi curvati, superne incrassati,
laeves vel longitudinaliter rugosuli, flavi, apice obtusi saturate
flavi et dentibus brevibus obtusis. Caro pallida, fracta dilute
violascens, siccitate brunnescens vel violaceo-alutacea. Sporae
oblongatae vel fusoideo-clongatae, granulosae, dilute flavescentes
(sub lente), lg. 10—20 mmm., cr. 4—6 mmm. — Inodora. Sicca
cinnamomea. A Clavaria testaceo-flava Bres. affini statura longe
majore aliisqve notis diversa.
Clavariella divaricata n. sp. — Ramosissima. Usque ad
9 cm. alta et 6 cm: lato. Sat tenax. Amara. Truncus usqve
ad 3 cm. altus et 1 cm. crassus, glaber, rufescente pallidus. Rami
divaricati, dichotomi vel subverticillati, subfastigiati, sublaeves,
obtusi, rufi, apice primitus alutacei. Sporae ovoideae vel ovales,
saepe inaeqvilaterales, hyalinae (sub lente), basi obliqve uncinatae,
lg. 6—10 mmm., cr. 4—6 mmm. — In abiegnis in silva acerosa,
Syrjias, ineunte m. Sept. 1892 rarissime obvia.
Geaster fimbriatus Fr. in regione Viburgensi ab am. A. Thes-
leff lectus.
Puccinia Tragopogonis (Pers.) Wint. III] ad Mustiala ab Lib.
J. Mannerheim est inventa.
Humaria sparsipila n. sp. — Apothecia sessilia e concavo
plana, margine acuto, subaurantia vel luteo-aurantiaca, extus
marginegve pilis sparsis, tenellis, hyalino-fuligineis, articulatis,
rectis, patentibus, sinplicibus, 0,3—0,4 mm. longis, basi 30 mmm.
crassis obsessa, usque ad 8 mm. lata. Asci jodo non coerule-
scentes, lg. 170—195 mmm., cr. 9—10 mmm. Sporae monosti-
chae, ellipsoideae, laeves, eguttulatae, lg. 15—16 mmm., cr. 8—9
mmm. Paraphyses apice leviter incrassatae (6 mmm. crassae),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 1. Ll
ascos paullo superantes, hyalinae. — In collibus apricis inter
gramina brevia ad Mustiala, fine m. Aug. 1892. — Ad Humariam
fraudantem Karst. proxime accedit.
Taphrina bullata (Berk.) Tul. folia floresqve Pyrt communis
in praedio Piilois paroeciae Wehmo hoc anno valde infestavit.
Species pro Fennica nova.
Septoria Tini (Arc.) Sacc. Syll. X, Suppl. p. 357 (Phyllosticta
Tini Arc. in Thum, Mye. Univ. n:o 1691) in foliis vivis Vibwrne Tina
Helsingforsiae ab Onni Karsten reperta. Hactenus tantum ex Italia
media cognita. — Spermatia filiformia, utroqve apice obtusa, flexu-
osa, continua, pluriguttulata, lg. 70—93 mmm., cr. 3—4 mmm.
Haplotrichum fructigenum n. sp. — Hyphae fertiles, erectae,
strictae, subulatae, remote articulatae, virescentes vel hyalino-
virescentes, usqve ad 2 mm. altae, capitulo sphaeroideo, incano.
Conidia sphaeroideo-ellipsoidea vel subsphaeroidea hyalina laevi
lg. 9—13 mmm., cr. 6—8 mmm. vel 6—7 mmm. diam. — Fruc-
tua Fragariae vescae viva infestat. Prope Mustiala, m. Augusto
exeunte hujus anni semel lectum.
Ramularia Heraclei (Oud.) Sacc. Syll. IV, p. 206 in foliis
vivis Heraclei Sphondylii in regione Mustialensi, mensibus Julio
et Augusto hujus anni hand raro obvia. — Hyphae filiformes,
curvatae vel flexuosae, lg. 63—75 mmm., cr. 2—3 mmm. Conidia
oblongata vel cylindracea, 1—, raro 3—septata, subinde medio
leviter constricta, lg. 18—33 mmm., cr. 4—6 mmm. — Adhuc
ex Hollandia, Italia et America boreali indicata.
Ramularia Succisae Sacc. Syll. IV, p. 207 in foliis vivis
Succisae pratensis circa Mustiala freqventissime obvenit. Antea
tantum in Italia boreali lecta.
Coccosporella n. gen. — A Coccospora Wallr. conidiis verru-
cosis diversa.
C. calospora n. sp. -— Caespituli effusi, compactiusculi, albidi.
Hyphae brevissimae, parce septatae, hyalinae, 6—9 mmm. crassae,
articulo summo ovoideo, 12—15 mmm. crasso. Conidia sphaeroidea,
verrucis vesiculiformibus eleganter ornata, guttula unica magna,
episporio crasso, flavescente hyalina vel hyalina, 22—36 mmm. diam.
-~ Supra Clavariellam decolorantem Karst. putrescentem in silva
Syrjiids ad Mustiala, m. Sept. hujus anni unico loco observavimus.
Mustiala, m. Septembri 1892.
SSS
— rr sabes sie
toro diataiate
Bip se sire cenernyroetomren rea Anana:*1 oaeanladimetncattiiads oS
| era thaeisn ces coche nerd
selina sebauaninny atieage eye etn, cctamaipiedbeis
Bic ngreronreere aod hs tatesitiic: peiedcusctepen acon
Re Aare aot aire eae ititise! feneeae. hirtsy abjgd ARE
Sie is Be ag - iedipedaet-aboG viainatelt abzeloumadt. el Brest
sha apelionsess nostetentt geeigod nie wivieigt: . Slowaa alrite oe .
‘nepratihit aedaett. 2 eirdé:-cxssy baer ism “iinet. ee:
eae tee’ SheS verge dee Be ligh rennet: Jeo aaar we
_ obhimenebaticl eos aca pgecsi: wee i aonasheri slew sates:
sani, Lingeatoraail hide 2 eS Guana Geel mb, een
eS eee , -etewhat Usk Berkenty ted abbwaslaklsxa ane
air padninainy ifthic Fu des: Thode: oiendiae® wiealoied >
om ahaa lta sas tee Fito sisinnigt! doriorszeenet Wd, Peers a Ripe te
bs AS conte sive! shaqrsen! Bish es ee AAS
| eyed niin aot De ptenge it aman Lae Sed
" Mapquimarsie GWA ing ae - spcengaanhls pores ; - aig
hid adijalenwnas: auld iaimnaines he: ccmiaaaia ec soe oe
ssienerty nani ait ep iin, saniainp-s. soreness 2
a
ee pewulsiceeMt wi
Bi aaa sete: sion aeeabaoneee
+ Ses a . ~~
7
. - i 7" eae! a ee a a.
he & _ ‘ : ei i i lly , i. .
~ ar Pay: = ae ihe = Pes An tae
ey a" ey ' 2a i Lee One Cnt 0 4 @ \iao ale ie: lt i oe tus a *
HYMENOPTEROLOOGISIA
HAVAINNOITA
LAATOKAN POHJOIS-RANNIKOLTA,
TEHNYT KESALLA v. 1891
A. WESTERLUND.
(ESITETTY 1 P. LOKAK. 1892.)
HOSS HS
HELSINGISSA,
J. SIMELIUKSEN PERILLISTEN KIRJAPAINO OSAKEYHTIO,
1893.
AE Wil WhO Aad Pveds we
10 HANOTARE
ager ee: Rya? pate 7 THRE
de instege y ite
ie
= eres ‘oat eee res" Siti
he See
Hymenopteroloogisia havainnoita
Laatokan pohjois-rannikolta,
tehnyt kesadlla v. 1890
A. Westerlund.
(Esitetty 1 p. lokakunta 1892.)
Koska Laatokan pohjoisrannikolta ei oltu juuri keratty Hy-
menopteroita, sitten kun F. W. Woldstedt niilla tienoin lahes 30
vuotta sitten liikkui, paa&tin kayttéaa osan kes&a v. 1890 sanottuun
tarkoitukseen. Koska paatarkoitukseni olikin kerailla etenkin Hy-
menoptera aculeata-hy6nteisia, oli ndiden tienoiden omituinen luonto
kasvullisuuksineen, etenkin jokien tienoilla paikoin loytyvat hieta-
kentét omiaan antamaan toivoa hyviinkin tuloksiin. Pyysin ja
sainkin arv. Soc. pro Fauna et Flora fennicalta rahallista kan-
natusta sellaista matkaa varten, kokoellakseni etenkin Impilahden
ja Salmin pitajista.
Samalla kun nyt olen tilaisuudessa tehda selkoa matkan
kulusta seka huomattavimmista havainnoista, pyydan lausua ar-
voisalle Seuralle vilpittsmimmat kiitokseni saamastani kannatuk-
sesta! Samoin olen kiitollinen prof. J. Sahlbergille, joka suora-
naisella avullaan lajeja méaratessini') seka& ystavallisilla neu-
voillaan on matkani onnistumista edistinyt, kuin myds t:ri Mora-
vitzille Pietarissa, joka hyvantahtoisesti on maarannyt muutamia
vaikeampia ja ennen tuntemattomia muotoja, seka kaikille muil-
lekin, jotka matkalla ovat ystavyydellé minua kohdelleet!
Kertomuksessani tulen piiiasiallisesti koskettelemaan Ve-
1) Prof. J. Sahlberg on tarkastanut lipi keriiimini Vespide- ja Chry-
side-lajit.
4 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
spide-, Apide-, Fossoria- ja Chryside-hymenopteroihin, koska muut
hymenopterat, samoinkuin muutkin hy6nteiset taltaé matkalta, ovat
ajan puutteessa jaaneet vielé maaraamatta. Myds puuttuu talla
kertaa Apideeista suku Halictus, syysta, etté olen lahettainyt sen
maarattivaksi prof. Wachalille Parisiin, vaan en viel& takaisin
saanut.
Kuten muistettanee, tuli kevat v. 1890 hyvin aikaiseen. Jo
Huhtikuun loppupuoli oli tuonut mukanaan taydellisia kesain en-
teita kotitienoilleni keski-Savossa: lamp6a oli pimennossakin usein
20° Cels.; pienemmiat vesistét olivat vapaat jaisté, ruoho maassa
viherti ja lehtisilmukat puissa alkoivat jo nayttaéa turpeille ja vi-
hertaville. Muuttolinnuista olivat useimmat jo palanneet; karpa-
sia, perhosia, kovakuoriaisia lenteli lukuisasti kaikkialla paivan
paahteessa. Mehiliiset, niinkuin kevat-Andrena't, Colletes cwni-
cularius, Sphecodes, muutamat Nomada-, Halictus-lajit y. m., joita
aina olin tottunut pitamé&n varsinaisina kevin enteina, parvei- —
livat jo joukottain paivarinteilla, lentelivat pajun kukalta toiselle,
sielta taas rinteilleen ja olivat siten jo taydellisessé elam&n tou-
hussa. — Kaikki osoitti, ett&é syyta oli jo kiirehtaa matkalle lahtda.
Ensikertalaisena ja muutoinkin kokemattomana ekskurrent-
tina laksin matkalle Toukok. 3 p:né maitse, koska laivakulku ei
Saimaan vesilla vielé ollut alkanut. Kuljin Savonlinnan ja Punka-
harjun kautta Parikkalaan, josta Maanselan poikki Jaakkimaan,
taalta taas pitkin Laatokan rannikkoa Sortavalaan. Olin siten
kulkenut n. 180 virstaa maitse, kunnes Sortavalasta péasin pikku-
laivalla Impilahdelle 6 p:néi Toukok.
Jo matkalla oli ilma muuttunut hyvin koleaksi ja vasta jaista
vapautuneille Laatokan rannoille saavuttuani huomautti vihainen
viima, ett&a toisenlaiset olivat ilmasto-suhteet taéalla, kuin keski-
Savossa. Luontokin naytti olevan viel paljoa syvemmialla talven
juurissa. Ei puut vihertaneet, ei maet vihannoineet ja valkeita
kohojaitakin oli runsaasti vielé luotojen kupeilla. — Vahan ala-
kuloisenapa sentihden aloitin ekskursioonini Impilahden pitajaan
Rannan kyldssé, minki ensimiiseksi olopaikakseni olin valinnut. -
Rannan kylié sijaitsee noin 4 virstaa etelaipuolella Impilah-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 5
den kirkon kyla, kauniin ja kaidan Impilahden rannalla. Seutu
on luonnolleen taydellisesti saman kaltainen, kuin muutkin Laa-
tokan pohjoiset rannikko-tienoot ja hyvinkin tuttu entisten ekskur-
rentien kertomuksista. Rannikko on kaikkialla hyvin rikki revit-
tyi: kumpuisia saaria, syvéain pistavia, kapeita lahdenpouka-
mia, jyrkk&rinteisia kallioita ja louhisia harjanteita, joilla paa-
asiallisesti harvan puoleinen petéjakasvullisuus kohoaa, joukossa
kuitenkin viliin sekametsia. Alemmilla paikoin, etenkin jyrkan-
teiden juurella, tavallisesti rikas lehtimetsaé: leppia, vaahteroita,
lehmuksia, haapoja, tuomia, kuusamapensaita (Lonicera) y. m.
En kuitenkaan nyt vielaé voinut ihaella luontoa koko kauneudes-
saan, silli puutkaan eivat vielé vihertaneet. Koska maanlaatu
On pai-asiallisesti multavammilla tienoin saviperaista eika juuri
etsimallikaiain tapaa mainittavampia hietaseutuja, en voinut Api-
dz’ja enka Fossoria-pistidisiakaan sanottavasti nyt’ tavoitella.
Salix-pensaatkin kukkivat hyvin huonosti, niin etten voinut niil-
tikéin paljoa pyydystellé. Lukuunottamatta muutamia tavalli-
simpia Andrena-, Bombus-, Halictus-, Nomada-lajeja, en juuri
mitéan huomattavampaa nyt tavannut. Paa-asiallisimman ajan
kaytinkin koleopterain kerailemiseen. Ei ihmekaan, etta oli huono
onni, koska ilmakin koko ajan, kuutena paivana mitka siella
oleilin, pysyttaytyi yha koleana ja tuulisena. Yolla ei lamp6a
ollut tavallisesti kuin 0° Cels., paivallakin vaan n. 5—8° Cels.
Senpatahden siirryinkin jo Toukok. 14 p:yna& Impilahden pi-
tajaain Kozvuseldin kylan Lemettilaan. Seutu on noin 20 virstan mat-
kat kirkon kylasta itéan pain, vielé kymmenisen virstaa Kitelan
kappelista. Tassai osassa kylaa virtailee Aoirinojan joki, joka
vasta n. 5 virstaa etelampana laskee Laatokkaan. — Luonto esiin-
tyy jo erilaisena nailla tienoin, kuin rannikolla. Taallé alkavat nuo
aiarettomat, lainehtivat, tuhkahietaiset kangasmaat, jotka kymme-
nia virstoja ulottuvat Suistamolle pain. Harvassa laihoja, paah-
tuneita petajia, siella taallaa& surkastunut koivu, alempana runsas
ja tihea’ kangaskanervikko vaihdellen vahemmin runsaiden Arc-
tostaphylos-turpeikkojen kanssa. Tuhkava porohieta pistaa usein
paikoin pehmoisena esiin, toisin paikoin taas rapakivikerrokset
matalissa harjanteissa kulkevat hienon multakerroksen alla ja te-
kevaét maaperiin siten kovaksi. — Tahian vuoden aikaan ei hyme-
nopteroloogi juuri paljon hyédy moisilla kentillé. Arctostaphy-
9
-
6 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
los'en kukilla lentelee pii-asiassa vaan Bombus’in, joku Halictus ja
Andrena, hiedalla taas Pompilus viaticus Dbm. (L.) Q, seka Psam-
mophila viatica Dbm. Koleopteroista nayttivat Ciczndela’t mys
erittiin lukuisina taalla viihtyviin. — Poikkeuksen tekevat kuiten-
kin joen lihitienoot, silla kasvullisuuskin esiintyy taalla jo toisen-
laisena. Metsi on tiheampaa sekametsaa, koivut tuuheita ja vi-
hannoita. Hietaan paikoin syvaankin uurtauneen joen reunamat
kasvavat tiheité lepikkoa, osaksi my6s pajupensaita ja tuomia.
Koska ilmakin tuntui naiin etempaina rannikolta jo paljon lampi-
mimmiille, oli saalis joen rannikoilta jokseenkin runsas. Mainit-
takoon etenkin apiidi Osmza Solskyz Mor. (= truncatula Thoms.),
joka joku kerta ennen on tavattu lounais- ja etelaé-Suomessa.
Sen tapasin yksinéisenaé lennellen hietaisen tiepolun vierella, pe-
tijakankaalla. Kuten voi odottaa, niin esiytyi myéds Andrena
ruficrus Nyl. tialla jokseenkin lukuisasti, vaikkakin sité ennen ei
ole Laatokan-Karjalasta tunnettu.
Kun sitten siirryin pariksi paiviii mainitsemani Koirinojan
joen suupuolelle, sain tutustua taasen toisenlaiseen seutuun. —
Koirinojan lastauspaikka on Laatokasta pistéyvian leveain lahden-
poukaman rannalla, missé jo pohjoisrannikon kallioinen ja rikki-
repeillyt luonto alkaa muuttua toisenlaiseksi. Rannemmalla lah-
den kahden puolen esiytyy viela jyrkempia kallioita omituisine
kasvullisuuksineen, vaan jo vahan idempana mataloituvat ne va-
hapiitdisiksi miikiharjanteiksi, joiden valissa tiheahkoa sekamet-
sia, kuusta, petijii, lehtipuita kasvaa, kunnes taas alkaa saman-
laiset hietaiset kankaat kuin Koivuseliin kylan tienoillakin. Lan-
nessi taas paikoin avohietainen, pai-asiallisesti petajaaé ja katajaa
kasvava kangas, minké takana parin virstan paassa taas ran-
nikkoluontoa ja viljelymaita. — Itse kylan tienoo, jossa enimman
keraelin, on kuitenkin vahin omituisempaa luonnolleen. Noin
puolen virstan laajuudella nakyy vaan vaaleita hietakenttia, mitka
paikoin, etenkin joen reunamilla, laskeuvat korkeina, vierevina
jyrkinteina alas. Etempaia katsoen voisi luulla hietikkoa suuriksi
sahajauho-pakoiksi, jommoisia sahalaitosten tienoilla tavallisesti
nikee. Hieta on useimmin paikoin irtonaista, hienoa jauhoa,
miki tuulella lentelee pitkin kenttéf ja saa useinkin siten synty-
miiin suuria hieta-,kinoksia‘. — Kasvullisuutta ei milla juuri
paljon olekaan. Sielli tailla joku yksinainen petaja, paikoin pieni
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 7
katajapensas, joen reunamilla erahta koivu ja lepikkoa. Paikoin
on kasvimatoksi juurtunut kumminkin laajoja <Arctostaphylos-
turpeikkoja, vihemmin Calluna’a ja Thymus serpyllumia, tai
myés joku turve Vaccinium vitis idea’a ja Empetrumia. Hie-
man Cladina-jikilia ja Polytrichum (piliferwm)-sammalia, myOs
yksinaisia Festuca ja Aira flexuosa-korsia. — Tallaiset avohietai-
set kentit néyttivit olevan etenkin Colletes-lajien suosimia (C.
cunicularius L., C. succinctus L. 4, C. Daviesanus Smith 9),
jotka nahtavasti pesivat kaikki niailla paikoin hietaan. Myds esiy-
tyi Andrena albicrus K. (~) hyvin runsaasti kentilla lennellen.
Samoin tapasin niilla tienoin Salix vagans’in kukalla eraéain maas-
samme hyvin harvinaisen Andrena-lajin, A. pilipes K. var. ni-
grospina Mor. (Thoms.). Vaikka ilmakin oli jo paljon lamminnyt,
en kuitenkaan viela tavannut sanottavasti fossoriapistidisia, silla
heidin pidasiallinen lentoaika onkin loppukesalla.
Sitten kulki matka vesitse 19 p:naé Toukok. Pitkdirannan
ruukille, jossa viivihdin yhden paivaén. Pistaysin sieltaé ekskur-
sioonille eraiasen noin kilometrin matkalla rannasta olevaan pie-
nempaain Laatokan saareen. Koska paiva oli lammin ja saaren
rehevi kasvullisuus jo kukki monivirisena, voin taalla pyydystella
dipteroita, koleopteroita ja hymenopteroita. Loyddista mainitta-
koon esim. Nomada ruficornis var. glabella Thoms. Vacc. myr-
tillus‘en kukalta seki uudelleen tavattu Osmza Solskyz Mor. Ta-
raxacum in kukalta.
Matkan Pitkarannasta Salmiin kuljin vesitse Lunkulan saa-
ren kautta, missi viivahdin pari paivaa. Saari on n. 1*/, pen.
pitka, matalahko ja paikoin kosteaperainenkin. Pohjoispaa, missa
oleskelin, viljeltya, siella taalla lehtipuuta kasvavaa. Leppia, tuo-
mia, vaahteroita, haapoja, pihlajia y.m.— Kerailin jonkun verran
haaviten Tenthrediniideja, Apidae’ja ja Koleopteroita paraikaa kuk-
kivilta vaahteroilta, tuomilta ja TYaraxacum‘ilta. Ilma pysyi kui-
tenkin jokseenkin tuulisena ja koleana ja senpa tahden pyrinkin
kiireimmiten sisemmas maahan.
Asetuin siten Salmin kirkonkylan lahitienoille, n. 2 kilometrin
matkalle Laatokasta. Aivan lahekkain laskee nailla tienoin Laa-
tokkaan 3 huomattavampaa jokea: Kurkkojoki, Tulemajoki ja
Miinalan joki, mitki paikoin ovat uurtaneet pehmedhietaiseen
maaperiiiin syvii uomia paljas-hietaisine jyrkanteineen. Koska
8 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
maat ovat nailla tienoin petaéjikkékankaita, mitk& paikoin ale-
nevat hietaperiisiksi rinteiksi, paikoin taas aukenevat avonaisiksi
irtohietikoiksi, niin arvelin voivani tehda taalla hyviakin hyme-
nopteroloogisia havainnoita. Vaan aina Toukok. 23 p:sta Kesak.
2 p:lan pysyttaytyi ilma taallakin ajoin kylmana ja tuulisena,
ajoin sateisena, niin etté olin jo menetté& hyvat toiveeni. Yolla
oli esim. usein pienemméat latakOt jaariitteessa ja paivillakin mel-
kein mahdotonta ekskursiooneilla likkua. — Kolmeksi viime pii-
vaksi, jotka seuduilla vietin, oli kuitenkin ilma jo muuttunut lam-
poisemmiksi. — Zaraxacum’in kukilla, joen nurmi-penkereilla,
voitiin jo huomata sellaiset kuin Andrena albicrus K. 9, Macro-
pis labiata Panz. 9, Nomada ochrostoma K. (= punctiscuta Thoms.,
mec ochrostoma Zett., Nyl.), Gyrodroma nigricornis Nyl.; vielapa
eris maassamme jokseenkin harvinainen Osmia tuberculata Ny}.
sekii Vespiidi Hoplomerus spinipes L. — Karkeahietaisemmilla
mientérmilla: Andrena ovina Schmied. (= pratensis Nyl.) ja No-
mada Lathburiana Kirby (rufiventris Nyl., Thoms.), edellisen
,hospes“, myds joku Andr. cineraria L., Andr. convexiuscula
Kirby seka Nomada ochrostoma K. (Schmiedekn.), joka kaikesta
paattaien nayttéa vierailevan edellisen lajin pesassa, kuten Thom-
sonkin arvelee'). Samoilla paikoin tavattiin fossoria-pistiaisia
sellaisia kuin: Tachytes pectinipes Dbm., Miscophus spurius Dbm.
Avonaisilla porohietaisilla paikoilla Colletes cunicularius L. (eten-
kin teiden vierillé runsaasti pesien), Sphecodes pilifrons Th., No-
mada alboguttata Herr. Schaff. (= Jlaeta Thoms.) var. 2 Schmie-
dekn., seki fossoriat Miscus campestris Dbm., Tachytes wnicolor
Dbm., Z. pectinipes Dbm., Adiscophus niger Dbm., joukottain mydés
Chrysiidi Hedychrum integrum Panz. — Samoin tapasin nailla
kentilla lennellen er&in hyvin harvinaisen Vespiidin Lionotus
dentisquama’n Thoms. sekii my6s ainoastaan kerran ennen maas-
samme tavatut Pomptlus uwngwicularis'en Thoms. ja P. spissus’en
Schiddte.
Kesik. 5 p:na siirryin muutamiksi paiviksi sisemmias maa-
han Orusjdirven kylidn. Seutu on edellisest&é olopaikastani koil-
lista (NE) kohti, n. 20 kilom. matkalla Laatokan rannalta, synkan,
laajan, piiii-asiallisesti havupuuta kasvavan korven takana. La-
1) C. G. Thomson: ,,Hymenoptera scandinavica* Tom II. p. 195.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 9
hella kyla& on pari pienempiiii jarvei: Ponkolan jirvi ja Pédl-
lysjérvi. Tienoon lapi kulkee parisen petajia kasvavaa, matalah-
koa kangas-harjannetta, joiden valilla on pitka, aukea rahkasuo.
Rinteikéiltaé laskeutuu kuitenkin paikoin maa miériksi niityiksi
(prata subhumida), harjanteet taas kylan tienoilla ovat muuttu-
neet peltomaiksi. — Léydéistéa mainittakoon eri kukilta otetut
Nomada minuta Fabr. var. ign., Anthophora furcata Panz. ¢,
Andrena parvula K., Osmia rhinoceros Gir. (= Chelostoma ro-
busta Nyl.) <, Bombus cognatus Steph., Sphecodes gibbus L. 9,
Vespiidi Odynerus angustatus Zett. fossoriat Oxybelus 1-glumis
Dbm. & (var. immaculata) seki Pemphredon lugens Dbm. Hie-
taisella tie-penkerella tapasin hyvin harvinaisen apiidin Hyleus
genalis‘en Thoms. 7, mik& ennen on tosin pari kertaa loydetty
Suomessa (Kokkolassa ja Venajan Karjalassa), vaan Skandina-
viassakin tavattu ainoastaan Skanessa ja Gottlandilla (Thomson‘in
mukaan).
Pistaytyessani Orusjarvelta tullessa Salmin kirkonkylan tie-
noilla, tapasin jo ennen kertomillani hietakentilla lennellen maal-
lemme uuden Vespiidin: Pterochilus phaleratus‘en Panz., vaan
ainoastaan kaksi eksemplaaria.
Kesaik. 9 p:n& muuttauduin Salmin pitajan Verdilin kylaan
Se on 4 kilom. matkan pa&assa Laatokan rannikolta aivan Venajan
rajalla, n. 28 kilom. Salmin kirkolta kaakkoon pain. Seutu on koko
joukon ylempan& Laatokan pintaa, mika korkeampaa katsoen
lannessaé haviaa silman kantamattomiin. — Maa on muodostuk-
selleen Virdilan ja lahella olevan Mansilan kylien tienoilla n. 3:n
nelidkilometrin alalla levottomasti kumpuilevaa hietaperaista kan-
gasmaata. Ei misséan nay paljaskallioisia jyrkanteité, kaikkialla
vaan kumpuja, kunnaita, makia ja harjanteita, joiden valissa vaih-
dellen peltoja, ahoja ja niittyja pistéa silmiin. Paria vahapatdista
lampea lukuun ottamatta ei tienoilla muita vesié ole, kuin Laa-
tokka. — Kuivemmilla kummuilla kasvaa paéasiallisesti vaan muu-
tamia vanhoja haarottuneita petajié, maakamara taas on peit-
tyneena enimmiakseen Hieracium pilosellwlla (et aff.) ja Anten-
naria dioica’\la, paikoin myéds Polytrichum- tai Cladina-matolla.
Lehtimetsaa, etenkin lepikkoa, esiintyy kosteampiperaisilla kun-
nailla, kumpujen juurella, niittyjen ja viljelymaiden laiteilla. —
Lannessé lahempiaina Laatokkaa esiintyy kosteampien niittyjen
10 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
ja viljelymaiden takana viela kaistale tasaisempaa petiijakangasta,
joka luoteispuolelta ulottuu aina Salmin kirkolle ja etemmaksikin.
Venajan puolelta taas alkavat lahelta rajaa kapeahkon lehtokehyk-
sen takana laajat pehmythietaiset petajakankaat ulottuen kau’as
Aunukseen pain. — Naiden seutujen omituisesta asemasta ja muo-
dostuksesta voi jo otaksua ne tirkeiksikin entomoloogisessa suh-
teessa. Koska ilmakin oli koko siella olo-aikani lammin ja suo-
tuisa, voin jo tehda hyviikin hymenopteri-loyt6ja. — Aukeammilla
kohdin kumpujen rinteillé, miss& kovempi hietaperaéinen maaka-
mara ahneesti imee keskipiivan paahdetta, parveili lukuisastj
etenkin mehiliisiaé. Lukuisimmin tavattiin apiidit Sphecodes crassus
Thoms., Sph. Geoffrellus Kirby, Hucera longicornis L., Andrena
convexiuscula K., Halictus sp., Anthidiwm punctatwm Latr., fos-
soorit Thyreopus peltartus Schreb., Tachytes pectinipes Dbm., Am-
mophila sabulosa Dbm., Diodontus minutus F.; vahemmin taas
Hyleus confusus Nyl., Sphecodes pilifrons Thoms., Andrena par-
vula K.; Cerceris truncatula Dbm., Crabro exiguus v. d. Lind.;
Hedychrum integrum Panz., Chrysis succincta Fabr.; Ancistro-
cerus excisus Th.; — yksityisid kappaleita Sph. gibbus Nyl.,
Colletes succinctus L., Psithyrus globosus Thoms., Andrena tar-
sata Nyl. Diphysis serratule Evers., Celioxys conica L., Nomada
armata H. Schaff.,; Pompilus spissus Schi., P. albonotatus Wesm.,
P. unguicularis Th.; Elampus Panzeri Fabr., Chrysis succincta
Fabr.; Hoplomerus reniformis Wesm.. — Hieraciwm pilosella’n
kukilla samallaisilla paikoin esiytyivat Osmza angustula Zett. 9,
O. Solskyz Mor. (9, 7), Megachile analis Nyl., Herzades trun-
corum K., Anthidium strigatum Panz., Ceratocolus subterraneus
Fabr. 4. Erilaisien kasvien kukilta tavattiin muitakin harvinai-
sempia lajeja, niinkuin Hyleus genalis Th., Andrena Hattor-
phiana Fabr., Andrena pilipes var. nigrospina Moraw. (Thoms.),
Ectemnius spinicollis Herr. Schiaff., Pemphredon wnicolor Latr.,
Thyreus clypeatus Thoms. (L.), Passalecus turionwm Dbm. (forma
typica et var. borealis Mor.). Rakennuksien seinilla tavattiin esim.
Pemphredon lugens Dbm., P. wnicolor Latr., Psen concolor Dbm.,
Ancistocerus parietum L., Odynerus bifasciatus L. (lukuis.), Lto-
motus pubescens Th. (lukuis.). —
Virdilisté kaintyi matka Kesik. 14 p:na takaisin luoteiseen
pain pitkin rannikkoa Salmin pitajaiiin Uuteen kylddn, milla tie-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 11
noin oleskelin 15—19 p:an valilla. Kyla sijaitsee noin 18 kilom.
Salmin kirkon luoteispuolella lihella pitkaéa, leveihk6i, luoteiseen
pistayvaa Uukswn lahden rantaa. Niemi, joka lahden Laatokasta
eroittaa, kapenee kyliin vastaisella kohdalla aivan kaidaksi, 2
kilom. pituiseksi, matalaksi kannakseksi (,,Veneen veto‘). Koska
kylan tienoo on asemalleen korkealla harjanteella (suunnassa
NV—SE), joka viettéa paikoin jyrkistikin lahtea kohti, piiseviat
Laatokan vilpoiset tuulet vapaina sinne puhaltelemaan. Tuore-
multaisella rinteella on paikoin reheviaé niittyjé, paikoin lehtoa
tai yksinaisia lehtipuita, joiden joukossa naikyy vaahtera ja leh-
muskin hyvin viihtyvan. — Hietaperdaisilla maantien vierilla tavat-
tin muutamia harvinaisempia fossooreja, niinkuin Astata stigma
Dbm. (Panz.), Anothyreus lapponicus Zett., Thyreopus scutellatus
Schev., Clytochrysus planifrons Thoms., Ceropales maculata Dbm.,
Tachytes wnicolor Dbm., T. lativalvis Thoms., Crysiidi Chrysis
succnta Fabr., apiidit Nomada alboguttata H. Schaff., Osmza
clavwentris Thoms. y. m. Eraalla aholla kuivilla, pystyssa olevilla,
hultyneilla petajan rungoilla esiintyivat Mimesa Dahlbomi Wesm.,
Pemphredon luqubris Dbmn., Ectemnius spinicollis H. Schaff., Thy-
reus clypeatus Thoms., y. m.
Uudesta kylasta pistaysin ekskursioonille Uuksun kylinkin
tienoille, n. 7 kilom. yléspain samannimisen lahden pohjukoille.
Seudun lapi virtaa Uukswn joki ja on sen ympiristét jokseenkin
samanlaiset, kuin jokivarret yleensaékin nailla tienoin: enimmak-
seen petajakankaita, joiden laiteella paikoin muodostuu avonai-
sempia pehmeita hietakenttiaé. — Paitsi jokseenkin harvinaista
Andrena fulvescens’ia Smith., tapasin taalla hietaselta tien vie-
rustalta kaksikin huomattavaa fossoori-pistiaisté. Toinen faunalle
uusi Pompzlus-laji, minké F. Morawitz kirjeessain 31 p. Marrask.
1891 nimittaéa kutsuneensa P. Sahlbergi’ksi, toinen eris keltasilla
abdomen-taplilla varustettu faunallemme uusi Oxybelus-laji, joka
parhaiten littyy Dahlbomin méairittelemaain O. mwcronatus’een
(= aculeatus Thoms.).
Koska sydankesa alkoi jo olla kasissa, poistuin Kesak. 22 p:na
takaisin Impilahden Rannan kylidn, pistaydyttyani lapimatkalla
Pitkirannan tienoilla yhdelli ekskursioonilla. — Jos lie edellisilta
tienoin lahtiessani luonto vielé nayttanyt jokseenkin kuolleelta ja
kolkolta, niin oli se nyt sen-sijaan jo pukeutunut koko muotorik-
12 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
kauteensa. Kun loitompaa tarkastaa noita harmaita, vegetatioo-
nilleen jokseenkin k6dyhia kallioita, niin ei voisi paikalla aavis-
taakaan, miten rikasmuotoisena Flora niiden rinteilla kiipeilee.
Nuortean-nak6iset pikku lehto-ryhmat vuorten liepeilla ja notkel-
missa, rehevat niityt niiden laaksoissa, jokunen mehevan maaka-
maran liapi luikerteleva puro, — kaikki ovat omiaan painamaan
harvinaisen virityksen niiden tienoiden Juonnolle. — Etta seudat
ovat jo kauvan olleet huomioon otetut luonnontieteellisessa sub-
teessa ei siis ole ihmeké&n; sentaéhden en tarvinnekaan tarkem-
min kertoella kasvistosta ja luonnosta yleensa.
Paraikaa kukkivilla apilas-pelloilla (7rifolsum pratense, re-
pens, hybridwm) parveili etenkin lukuisasti mehilaisia, muutamia
hyvinkin harvinaisia. Lukuisimmin esiytyi Bombus-lajeja, Diphysis
serratule Panz., Anthidiwm punctatum Latr., Megachile circum-
cincta K., M. analis Nyl., Kucera longicornis L., Andrena con-
veaiuscula Kirby., vahemmin Anthidium manicatum L., Osmia
angustula Zett., O. uncinata Gerst. (= laticeps Thoms.), Mega-
chile ligniseca K., M. Willoughbiella K., MW. curvicrus Thoms.,
Anthophora furcata Panz., Andrena fucata Smith., yksityisia
Megachile lapponica Th., Colletes succinctus L. y. m. — Kar-
keampihietaisilla tienvierilla tavattiin muutama fossoori, n. k.
Mimesa equestris Wesm., Cerceris ornata Thoms., Myrmosa me-
lanocephala Latr. 4, Chrysiidi Hedychrum roseum Rossi (yksit.).
Heinik. 10 p:na pistaéydyin muutamiksi piiviksi K7zteldn
kappelin tienoille. Sen lapi virtaa Syskydn joki, mika n. 5 kilom.
alempana laskee Syskyin lahteen. Luonto on aina niille tie-
noille asti melkeinpa tyypillista rannikkoluontoa, metsat naytta-
vat kuitenkin tuuheammille, kalliot multavammille, kuin lahem-
pana rantaa. — L6éyddisté mainittakoon eraés Suomen faunalle
uusi apiidi, Hyleus dilatatus Nyl., (Thoms.) (ain. 1 9 léydetty).
Kitelasta kavin viela 12 ja 13 p:na pitemmalla ekskursioo-
nilla Koirin-ojan kylan hietakentilla. Niillaé lenteli nykyjaan eten-
kin lukuisasti fussoorioita, useita hyvinkin harvinaisia. Pompilus-
lajit olivat valtaavina, vaikkakin niité tavattiin vaan muutama
kappale kutakin, nk. Pompilus unguicularis Thoms., P. fumipen-
nis Dbm., P. spissus Schiddte, *P. dispar Dbm., *P. Sahlbergi
F. Moraw., myés Crossocerus Wesmaéli v. d. Linden., Ceratocolus
subterraneus Fabr., Ceropales maculata Dbm., *Oxybelus bipwncta-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 13
tus Oliv. (Mor. determin.), Astata stigma Dbm., lukuisasti Cerce-
ris arenaria Dbm., seka Vespiidi Odynerus murarius L., ynni
apiidi Bombus consobrinus Dbm. ¢ (= hortorum var. consobrinus
Moraw., Schmied.). -— Niinkuin luetelluista esimerkeistaé niakyy,
ovat Koirinojan irtohietakentaét hymenopteroloogisessa suhteessa
hyvinkin tarkeat.
Saavuttuani Heinak. 14 p:na takaisin Impilahden kirkolle,
tein vielé eraain matkan sielté 18 p:na sisdmaahan pain Kyté-
syrjin kylan tienoille, n. 7 kilom. paaban kirkon kylasta poh-
joista kohti. Kyla sijaitsee hyvin ylhaisella selannemaalla, lihelli
Syskyan-lahteen juoksevaa Sumerza-jokea. Ainoastaan joku pie-
nempi lampi léytynee lahitienoilla. Ylhaisen asemansa vuoksi voi
taalta nahda laajalti kauvas eteléan aina Laatokan rannikkoseu-
duille saakka, missa ne lahdelmien vaAlille repeilleina pistiavat sil-
miin tuhansine kohennuksineen ja epatasaisuuksineen. — _ Jyr-
kalla, hietaperaisella, jokimydtaisella rinteellé, mik&é enimmiakseen
oli lehdottunut, vaan paikoin aukeahkompaakin, tavattiin mehi-
laiset, sellaiset kuin Panurgus calcaratus Scop., Nomada Jacobee
Panz., Anthidium punctatum Latr., Gyrodroma nigricornis Ny].,
Epeolus rufipes Thoms., Andrena minutula Kirby. (= nana Thoms.,
nec Kirby.), harvinaiset fossoorit Mimesa bicolor Wesm., Pem-
phredon lethifer Thoms., Pompilus Wesmaeli Thoms., P. dispar
Dbm., seka Chrysiidi Chrysis Osmiae Thoms.
Kun Heinak. 20 p:na palasin takaisin Impilahden kirkonky-
laan, vilustuin matkalla ja sairastuin lievedmmin, niin etta olin
pakoitettu lopettamaan ekskursioonini niillaé tienoin. Vaikka oli-
sinkin halunnut keraella viela pari viikkoa, olin siité huolimatta
pakoitettu lahteméan paluu-matkalle 25 p:né Heinaék. — Jokseen-
kin heikkona, poikkeusin kuitenkin matkalla K7irjavalahden tie-
noille Sortavalan pitajassa, josta 28 p:ni Heinik. matkustin koti-
puoleeni Savoon ja saavuin sinne 1 p:naé Elok.
Tuloksilleen ei matka ollut niin hyva, kuin olisi voinut toivoa.
Esteena oli ollut alussa kesiin sopimattomat ilmat, lopettaessani
taas sairastumiseni, mutta ennen kaikkea kokemattomuuteni. Kui-
tenkin olin saanut koko joukon kerii!leeksi, etenkin Hymenop-
teroita, (kaikkiaan yht. n. 2000 eksemplaaria) ja olin kaikista ke-
14 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
rielmistiini tehnyt tarkkoja muistiinpanoja. Olin tavannut ainakin
yhden tieteelle uuden lajin, useitakin maallemme uusia, monta
sellaista, joita ei ennen oltu Suomessa tavattu kuin yhdessa tai
kahdessa paikoin ja jotka muuallakin Pohjois-Euroopassa ovat
harvinaisuuksia. Sen verran kuin nyt voisin paattaa, nayttaytyy
Tenthrediniidienkin joukossa léytéivan huomattavia harvinaisuuk-
sia. Siti paitse en ole saanut vieli kaikkia Pompilus- ja Prio-
cnemis-lajeja miiiriityksi, en mydskiin jo ennen mainittua Ha-
lactus-sukua.
Seuraavilla sivuilla esittelen luettelon niistii Apide, Los-
soria, Vespide ja Chryside heimoihin kuuluvista lajeista, jotka
olen voinut jo saada mfaarityiksi. Liitaén siihen muistiinpanojani
niiden esiytymis-runsaudesta, -ajasta, -paikasta y. m. Toivon
etté tast&i on edes vahainen lisi puuttuville tiedoillemme naiden
hy6nteisten esiytymisesti ja levenemisesté maassamme °).
Muutamien mehilaisten pesarakennuksista, joita matkalla
olin tilaisuudessa tarkastamaan, en talla kertaa luettelossani enem-
milti kerro, vaan toivon vasta niihin voivani palata. Lajeja tut-
kiessa olen kiyttiinyt enimmakseen O. Schmiedeknecht’in teosta
Apidae Europe‘, Tom. I & III, Gumperdz et Berolini 1882--
1884; — C. G. Thomson’in ,,Skandinaviens Hymenoptera‘, Tom.
Il & Il (2 Delen sekaé 3 Delen 1:sta och 2:dra Haftet. Lund
1872—1874); —- seka A. G. Dahlbomin ,,Hymenoptera Europea
etc.* Lund 1843—1845. Apide’in levenemisesta maassamme
saamme jokseenkin tiaydellisen selon J. Sahlbergin luettelossa
,Catalogus praecursorius Hym. Anthophilorum Fenniae“. (Medd.
af Soc. Pro Fauna et Flora Fennica; 15 Hiaftet, Helsingfors
1888— 1889.)
1) F. W. Woldstedt’ilta léytyy eris ,Férteckning éfver nagra finska
guld- och rofsteklar samt getingar“, (Notiser ur Sallskapets ,,Pro fauna et
flora fennica* Férhandlingar; 14 Hiaftet. Helsingfors 1875), vaan jossa esiy-
tyy hyvin harvoja lajeja nykyisiin lisiyneisin kokoelmiin nahden.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 15
Hymenoptera Aculeata.
I. Apide.
1. Bombus terrestris L. Yleinen koko alalla lapi kesan.
Oleskelee, kuten yleensi Bombus-lajit mita erilaatuisimmilla ku-
killa. Eksemplaareja Impilahden Rannan kylasta, Koivuselank.,
Salmin Lunkulansaarelta.
2. B. pratorum L., joks. yleinen koko alalla; eksempl.: Impi-
lahden Koivuselin kyl., Salmin Lunkulansaari, Valamo.
var. subinterruptus K. (= var. 2. Schmiedekn.) Samoin Im-
pilahti: Koivuselkaé; Salmi: Lunkulansaari.
3. B. distinguendus Moraw. Tavattu ainoastaan Salmin
Virdilassa, Pedicularis palustris'en kukilla (pari eksempl.).
4. B. arenicola Thoms. Tavattu useammin paikoin: Sal-
min Virdilissaé ja Impilahden Kytdsyrjalla.
6. B. agrorum Fabr. Yleinen koko alalla. Otettu Impi-
lahdella: Koivuselin kyl., Sortavalan p. Kirjavalahdella.
6. B. hypnorum L. Otettu ainoastaan Impilahden Koivu-
seliin kylassi, pajunkukilta, puolivalissa Toukokuuta.
7. B. consobrinus Dbm. (= hortorum L. var. consobrinus
Moraw., Schmiedekn. etc.) Tima harvinainen laji tavattiin (7)
Impilahden Koirinojan hietakentalla lennellen 12 p. VII (muutama
kappale), Q:ta ja S:ta taas vasta Sortavalan pit. Kirjavalahdella
26—28 p. VII. Naiméat viimeksi mainitut lentelivat paaasiallisesti
Aconitum lycoctonum’in kukilla, kuten ennenkin niisté on huo-
mautettu, vaan myds Scabiosa arvensis’en ja Centaurea jacean
kukilla.
8. B. rajellus K. Yleinen koko alalla. Eksemplaarit (9)
Salmen Tuleman kyl., Impilahden Rannankyléa. Taman lajin owt
kuulunevat kaikki var. montana’an Lep., silla koskaan en ole ta-
vannut paalajin muotoisia (la.
var. montana Lep. Yksi © tavattu Virdilassaé; gt otettu
Kirjavalahdelta.
9. B. Schrimshirranus Dbm. Jokseenkin yleinen kaikkialla.
Otettu esim. Impil. Rannankylisté, Salmin Lunkulansaarella, Tu-
leman kyl., Uuksun kyl.
16 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
10. B. cognatus Steph. Muutamia eksempl. otettu Sal-
min Orusjarvellaé ja Virdilassa.
11. Psithyrus vestalis Fourcr. (K.) Yleinen koko alalla. Otettu:
Impil. Koivuseliin kyl., Rannankyl., Koirinojankyl., Salmin Uusi-
kyla; Q:ta 16. V—27. VI").
12. Ps. globosus Evers. (Thoms.). Tavattu useissa paikoin:
Salmin Virdilé; Impil. Rannankyl., Kitela; o:ta 11. VI—-10. VIL.
13. Ps. campestris Panz. (= Rossiellus K. [Thoms.]). Yksi
ainoa kappale (©) otettu Kitelassa 10. VIL
14. Colletes cunicularius L. Yleinen koko alalla, Impilahti:
Rannankyl., Koirinojankyl.; Salmi: Lunkulansaari, Tulemankyl.,
Uusikyla. Otettu enim. Salza’ien kukilla, my6s Acer platanozdes’en
kuk. — Pesii mieluimmin pehmeahietaiseen maahan; 9. V—-16. VI.
15. C. succinctus L. Esiytyi jokseenkin runsaasti. Otettu:
Impil. Korinojankyl., Rannankyl.; Salmin Virdila, Uuksunkyl. Asus-
taa etenkin pehmeillé hieta-mailla. Tavattu esim. Zrifoliwm’in
kukilla 2). Uroksia (7) jo 17. V, 9:ta ainakin 14. VI—1. VIL
16. C. Daviesanus Smith. Tavattu vahemman kuin edel-
lista. Impilahden Koirinojankyl., Salmin Lunkulansaari, edelli-
sessé paik. hietakentalla, jalkim. Taraxacum officinalen kukilla;
O:ta 17. V—22. V.
17. Sphecodes gibbus Nyl. Ei missin runsaasti; tavattu
yksinaisia eksemplaareja Salmin Orusjirvella, Virdilassa, Uudessa-
kyl.; Impil. Rannankyliassé. Asustaa etenkin kovempi- ja karkeampi-
peraisten hietalouhosten, teiden, ojien y. m. reunamilla; talvehti-
neita O:ta 6. VI—28. VI.
18. Sph. pilifrons Thoms. Jokseenkin yleinen koko alalla
ja esiytyy lukuisammin, kuin edellinen. Otettu Impil. Rannankyl.,
Salmin Tulemankyl., Virdilissé, Mansilassa, Uudessakylassa. Sa-
mallaisilla paikoin kuin edellinen, vaan myds pehmeampihietai-
1) Olen merkinnyt numeroilla ne paivit, jolloin olen ottanut eksem-
plaarit kokoelmiini, osoittaaksi edes suunnillen erilaisia lentoaikoja, vaitta-
matta yhtéain, etti samat lajit eivit kauvemminkin voisi esiytya.
2) Vrifolium’in kukkia mainitessa tarkvitetaan T. repens’ia, hybrt-
dum’ia ja pratense’a, muilta lajeilta ei ole haavittu.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX no 2. 17
silla teiden vierilla y. m., missii Coll. cunicularius, Andrena-lajia
y. m. pesii; talvehtineita o:ta 9. V—16. VL
19. Sph. crassus Thoms. Otettu ainoastaan Virdilissa,
jossa se esiytyi lukuisasti kovilla, hietaperaisten kumpujen rin-
teilla; talvehtineita Q:ta 11. VI—14. VI.
20. Sph. Geoffrellus Kirby. Yleinen koko alalla. Esiytyi lu-
kuisasti samallaisilla paikoin kuin edellisetkin lajit. Eksemplaareja:
Salmin Virdili, Mansila, Uusikyl., Uuksu; Impilahden Pitkéranta;
Kirjavalahti. Uroksia (.7) Synantherein kukilla (Hieracowm, Leon-
todon y. m.). Talvehtineita o:ta 11. VI—22. VI, nuoria Q:ta ja
oa 28. VIL |
21. Hyleus genalis Th. Tama maassamme ainoastaan pari
kertaa ennen otettu laji (Kokkola, Venajan Karjala) tavattiin useam-
missa paikoin: Salmin Orusjarvenk., Virdila, Uusikyla; Impilah-
den Rannank. (Skandinaviassa on se Thomsonin mukaan tavattu
Skanessa ja Gottlandilla). Pesii nahtavasti hietaisiin tievieruksiin,
jollaisilla paikoin se useimmin lenteli. Otettu sit& paitse Gera-
nium sylvaticum’in, Hieractum pilosellan ja Potentilla argentea’n
kukilta. Uroksia (7) 6. VI-16. VI, g:ta 17. VI—27. VI.
22. H. confusus Nyi. Otettu useammissa paikoin, vaikka
ei esiytynyt lukuisasti misséan: Salmin Virdila, Uusikyla, Uuksu,
Impilahden Rannankyla. Oleskelee samallaisilla paikoin ja usein
yksissi edellisen lajin kanssa. Kukilta esim.: Geraniwm sylvati-
cumvilta, Hieraciwm pilosellaita. Naaraita (Q) 13. VI, gua 13.
Vi—6. VII.
23. *H. dilatatus Kirby. Maamme faunalle uusi laji, mika
Thomsonin mukaan on harvinainen Skandinaviassakin, saatiin (1
© eksempl.) haaviten niityllé erilaisilta kasveilta Kitelassa 11. VIL.
24. H. communis Nyl. Jokseenkin yleinen; eksempl.: Sal-
min Virdilé, Mansila; Kitelé. Padéasiallisesti eri kasveilta haaviten;
kuk.: Sorbus aucuparia, Geranium sylvaticum, Syringa vulgaris;
Orta ja guia 9. VI—10. VIL.
25. H. annulatus Nyl. Joks. yleinen; eksempl.:-Salmin Tule-
mank., Virdilaé; Impil. Rannank.; Kitelé. Erilaisilta kasveilta puu-
tarhoissa, niityilla y. m. haaviten. Kuten muidenkin Aylous-lajien,
niin taminkin .:t esiytyivat kaikkialla lukuisammin, kuin o:t; ia
8. VI—10. Vil; o 17. VI—4. VIL.
18 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
26. Nomada ochrostoma K. (= pwnctiscuta, villosa Thoms.).
Esiytyi jokseenkin runsaasti Salmin Tulemankylassa ja Virdilassa.
Tavattu mikikumpujen rinteillé, miss& Andr. convexiuscula’kin
pesii, luult. sen loisena. Sita paitse Taraxacum officinale’n ja
Hier. pilosella’n kukilla (joku kappale); og, ~ 30. V-—14. VI.
27. N. alboguttata Herr. Schaff. (= leta Thoms.). Muutamia
kappaleita Salmin Uudesta kyl., pehmealta hietarinteelta 16. VI.
var. 2 Schmied. Yksi eksempl. Salmin Tulemankyl., peh-
meahkolta hietarinteelt&é joen varrella 4. VI.
28. WN. ruficornis L. var. 5 Schmiedekn. (= glabella Thoms.).
Yksi kappale Pitkirannan luota, eraalta Laatokan saarelta, Vac-
cinium myrtillus'en kukalta 20. V.
var. 3 (genuina) Schmiedekn. Yksi eksemp!. Lunkulansaa-
relta, kukkineelta pajulta 21. V.
29. N. Lathburiana Kirby (= rufiventris Thoms.). Kuten ta-
vallisestikin, esiytyi taéma& laji kaikkialla, missA Andr. ovina Klug.
pesi, nim. karkeampihietaisilla, kovaperaisilla maéen rinteilla, vaikka
ei lukuisasti. Impilahden Rannankyla, Koirinojankyl.; Salmin Tu-
lemankyl.; 9. V—4. VI.
30. NN. armata Herr. Schaff. Muutamia o:ta otettu Vir-
dilassé, hietap. méenrinteella 14. VI, samoin 1 ¥ Impil. Rannan-
kyl. haaviten kukilta pellon pientarella 5. VIL.
31. N. minuta Fabr. var. (Moraw. determ.). Yksi ¢ saatu
haavitsemalla niitylla erilaisilta kukilta, Salmin Orusjarvella 5. VI.
32. N. Jacobee Panz. Impilahd. Kytésyrjankyl. yksi o
mien rinteelta 18. VII.
33. Epeolus variegatus L. (Thoms.) Jokseenkin yleinen,
esiytyi runsaanpuoleisesti. Eksempl.: Salmin Virdila, Uusikyla,
Uuksu; Pitkaranta; Impil. Koirinojank. Hietasilla teiden vierilla,
miaen rinteilla etc. En tiedé, mink&é mehilaisen hospes, vaan
lenteli taallé, kuten muuallakin olen huomannut, samoilla pai-
koin ja yksin ajoin, kuin Anthidium punctatum’kin. Thomson ar-
velee, etta tima laji elaisi mahdollisesti Colletes ampunctata’n
loisena, mika nahtiavasti ei meillé ole laita. Tavattu 14. VI—11. VIL
34. E. rufipes Thoms. Tama hyvin harvinainen laji tavattiin
(1 ainoa kpl.) Impil. Kytésyrjankyl., jyrkalla hietap. rinteella 18. VII.
35. Panurgus calcaratus Scop. Otettu Kitelassé, seka [m-
pilahden Kytosyrjinkyl., missi se jokseenkin lukuisasti esiytyi
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 19
kovaksitallatulla, hietap. kummun rinteella. Naaraita (Q) 10.
Vil—18. VII.
36. Andrena Hattorphiana Fabr. Muutamissa paikoin, yk-
sindisia eksempl.: Salmin Virdila; Impilahd. Rannankyl.; Kiteli.
Pellon pientarilla, yksi y~ Geraniwm sylvaticum’in kukalla, muut
(2, o) Scabiosa arvensis’en kukilla; ~ 13. VI—, 9 27. VI—10. VII.
37. A. albicans Miill. Yleinen kevaalla kaikkialla, esiytyi
lukuisasti. Eksempl.: Impilahd. Rannankyl., Koivuseliin kyl.; Sal-
min Lunkulansaarelta. Hietaisilla mailla. Etenkin Saliv’ien, yksi
Q Prunus padus’en kukalla; 9, 9 12. V—y, 18. V—o@ 22. V.
38. A. cineraria L. Yksi ainoa 9 saatu Salmin Tuleman-
kylassé, korkean mien rinteella, kovalla karkeaper. hietamaalla,
A. ovinan seurassa 4. VI.
39. A. ovina Klug (= pratensis Miill.). Kevaalla yleinen
karkeahietaisilla mailla makien rinteilla, teiden vierilla y. m. Ei
esiytynyt varsin lukuisasti. Eksempl.: Impil. Rannankyl., Koivu-
selankyl., Koirinojankyl.; Salmin Tulemankyl. Etenkin Saliz’ien
kukilla, viela Taraxacunvillakin; vy, 9 9.V —¢ 14. V, o—4. VI.
40. <A. Clarkella K. Aikaisemmin kevaallaé lienee laji kaik-
kialla yleinen ja runsaastikin tavattava, vaikkakin nyt tapasin
sita vaan paikoin ja enimmakseen yksinaisia eksemplaaria: Impil.
Koivuselankyl. ja Salmin Lunkulansaarella. Salivien ja Acer
platanoides’en kukilla. Ainoastaan o:ta 15. V—21. V.
41. A. convexiuscula Kirby. Yleinen kaikkialla, esiytyi (ku-
ten tavallisesti) runsaasti. Eksempl.: Impil. Koirinojankyl., Ran-
nankyl.; Salmin Tulemankyl., Virdila, Mansila, Uusikyla; Pitka-
ranta. Ihme kylla, tavattiin jo muutama 4 Salez’in kukilla, lu-
kuisimmin kuitenkin (Q 7) Trifolium’illa, muutamia Heraciwm
pilosellaila. On néahtavasti kaikkialla taalla, kuten Savossakin
apilaspelloilla lukuisimmin esiytyvé mehiliinen (yhdessé Bombus-
lajien kanssa). Harvoin tapasin tata lajia nyt (kuten muulloin-
kin) lennellen hietaperaisilla miaen rinteilla. Muutama ¢ jo 18.
V, 4 VI, etenkin o ja y 12. VI—5. VIL.
42. A. parvula K. Tavattu useammissa paikoin, ei run-
saasti: Salmin Orusjarvi, Virdila, Uuksunkyl.; Impil. Rannankyl.
Joku hietavalla tienvierelli, toisia esim. Gewm rivale’n kukilla; 9,
of 6. ViI—-y 9. VI—9 27. VI.
20 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
43. A. fulvescens Smith. Yksi ainoa © tavattiin Uuksun-
kylissi, tien vierella, Hier. pilosella’n kukalla 19. VI.
44, A. minutula Kirby. Yksi Q saatu Impil. Kytosyrjan
kylassé korkealta rinteelta 18. VIL
45. A. tarsata Nyl. Saatu ainoastaan pari eksempl.: Vir-
dilissi (7) kummun rinteellii 12. VI ja Rannankylassa (¢) Poten-
tilla argentea’n kukalla 27. VI.
46. A. albicrus K. Impil. Koirinojankyl., Salmin Tuleman-
kyl, Uusikylé. Pesii nahtavasti runsaasti Koirinojan irtohieta-
kentille, vaikkakin siellii oleskellessa ei esiytynyt vielaé kuin cia
(niiti runsaasti). Joku 9 Taraxacum officinale’n kukilla. y 17.
V; o 30. V—16. VI.
47. A. lapponica Zett. Saatu (1 <7) Impilahd. Koivuselank.
Salix’en kukalla, samoin (1 <7) Pitkiirannassa Rzbes’in kukalla
20. V.
48. A. fucata Smith. Jokseenkin yleinen, vaikkakin ei
esiytynyt runsaasti: Salmin Lunkulansaari, Virdila; Impil. Rannan-
kyl. Otettu (Q) Acer platanoides’en, Trifolium’in kukilla; Q 22.
V—2z7. VI; o 9. VI.
49. A. ruficrus Nyl. Impil. Koivuselankyl., Rannankyl.; Sal-
min Uusikyl.. Uroksia (7) en tavannut, vaan o:t Salix’en, Gera-
nium sylvaticum’in, Trifolium’in kukilla; Q 16. V—5. VIL
50. A. pilipes F’. var. nigrospina Thoms. Tama maassamme
pari kertaa ennen tavattu laji saatiin Impilahden Koirinojankyl.
(1 ¢) Saliz’en kukalta 18. V; samoin (1 Q) Salmin Virdilassa
Syringa’n kukalta 11. V.
51. Macropis labiata Panz. Yksi © saatu Salmin Tuleman-
kylissi, nurmiselta joen fyréaltaé Taraxacum officinalen kuk.
30. V.
52. Anthophora furcata Panz. Jokseenkin yleisesti tavattu,
vaikkakin ei runsaasti: Salmin Orusjiarvi, Virdila; Impil. Rannan-
kyl.; Kitela. Virdiliss& tavattiin pesien aidaksiin joitakuita kpl.
Otettu etenk. peltojen ja niittyjen laiteilta (~) Geum rivale’n, Tri-
folium’in, (2) Scutellaria galericulatan kukalta; ~ 7. VI—,9Q 15.
VI—10. VIL
53. Eucera longicornis L. Yleinen kaikkialla, esiytyi jok-
seenkin runsaasti. Eksempl.: Salmin Virdilé, Mansila, Uusikyla;
Impil. Rannankyli. Tavattiin pesivina parissa paikoin: tasaiselle
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 21
pellon ja tien vierukselle, missii nurmettunut multakerros peittaa
hietavampaa maaperié. Otettu: Lychnis viscarian, Pedicularis
palustris'en, Geranium sylvaticum’in, runsaasti T’rifoliwm’ein ku-
kilta; 9, ~ 11. VI—27. VI.
54. Anthidium manicatum L. Tavattu Impilahd. Rannan-
kylassi vuoren alla, niityn laiteella Prunella vulgaris'en ja Tri-
foliwm’ein kukilla, samoin Kitelass& Zrifoliwm’in kukilla niityilla;
Q 25. VI—10 VII; ¢ 5. VIL
55. A. strigatum Panz. Tama hyvin harvinainen laji ta-
vattiin Salmin Virdilissa, petaéjakankaalla, Azeraciwm pilosella’n
kukalla (1 9), 13. VL
56. A. punctatum Latr. Yleinen kaikkialla, jokseenkin run-
saasti; eksempl.: Salmin Virdila, Mansila, Uusikyla, Uuksu; Impi-
lahd. Rannankyl., Kytésyrjankyl.; Kitela. Hietaperdaisilla kumpujen
rinteilla, teiden vierilla, niityilla kukilta j. n. e. Esiytyi etenkin
Hieracium pilosellan ja Trifolium’in kukilla; yg, Q 9. VI—18. VIL.
57. Diphysis serratule Panz. Ei aivan yleinen, paikoin
runsaasti. Otettu Virdilaissé, Pitk’arannassa, Rannankylassa. Run-
saimmin apilaspelloilla Z77folzwmin kukilta; pesii teiden vieriin,
kumpujen rinteille y. m. hietaperiaisille, kovemmille, viettaville pai-
koin; o 14. VI—;¢: 27. VI—;9, o 5. VIL.
58. Heriades truncorum Kirby. Yksinaisia kpl. tavattu Vir-
dilassé, Kitelissié, Kirjavalahdella; vanhojen rakennusten (riihien,
latojen y. m.) seinillaé, miss&é pesivanaé; tai Azeraczwm sp. kukilla;
ov 9. VI—27. VI, o 10. VU.
59. Gyrodroma nigricornis Nyl. Yleinen kaikkialla: Sal-
min Tulemankyl., Virdila; Impil. Rannankyl., Kytdsyrja. Usein
joukottain pesien vanhojen rakennusten (latojen y. m.) seiniin, run-
saasti tavattiin myds Campanula-lajien kukilla, erahtéa o jo Ta-
raxacumillakin; 9 8. VI—, 4 13. VI—9, ¢ 18. VIL.
60. G. florisomnis L. Salmin Uuksu; Impil. Rannankyl.,
Kytésyrji. Hieraciwm pilosella’n, vaan etenkin Campanula-lajien
(n. k. C. rotundifolia, patwla) kukilla, pesii yksissa edellisen kanssa;
o 19. VI--18. Vil, 9 5.-VIL.
61. Osmia rhinoceros Gir. (= Chelostoma robusta Nyl.). Tama
maassamme jokseenkin levinnyt, vaikkakin muualla hyvin har-
vinainen laji tavattiin muutamissa paikoin: Salmin Orusjarvella,
Virdilaissa; Impilahd. Rannankylissaé. Ensimainitulla paikalla saa-
3
22 Westerlund, Hymenopteroloogisia hayvainnoita.
tiin runsaasti -7:ia pellon pientarilla Cherophyllum sylvestren, joku
myés Geum rivale’n kukilla; sia 6. VI—9. VI, 9 27. VI.
62. O. claviventris Thoms. Salmin Virdila, Mansila, Uusi-
kyla. Runsaimmin Trifolcwm'in, myds Her. pilosella’n kukilla.
Makien rinteilla, teiden vierilla: 9, y 9. VI—17. VL
63. O. tuberculata Nyl. Yksi © saatiin Salmin Tuleman-
kyl. puutarhassa Taraxacum’in kukalla 4. VI.
64. O. angustula Zett. Saatu Salmin Virdilassa pellon pien-
tarella (Q) Geranium sylvaticum’in ja kummun rinteella Hzer
pilosellan kukilla, (~); samoin Impilahd. Rannankylassa pari
g:ita niitylla, Zrefolzwmin kukilla; vy, Q 13. VI, ~ 1. VII, 5. VII.
65. O. Solskyt Mor. (= truncatula Thoms.). Saatu useam-
missakin paikoin muutamia kpl.: Impil. Koivuselankyl.; Pitkaranta;
Mansila, Uusikylé. Erahta 9 lennellen pehmeailla, hietaisella metsa-
tiella4, muut (Q 9) Hieracium pilosellan kukilla (yksi Q myés
Taraxacumilla) makirinteillé, tievierill4; 9 15. V—16. VI;
i seg 3
66. O. uncinata Gerst. (= lateceps Thoms.). Tama laji,
jonka Enwald ennen on tavannut (2 eksempl.) Venajan Lapissa,
Kuolajoen luona, tapasin muutaman kerran [mpil. Rannankylassa.
Kartanolta ja apilaspellolta, kaikki (8 9) Trifoliuwm’in kukilta;
Or 2s. VEE VSS Va:
67. Megachile Willoughbiella Kirby. Impilahden Rannan-
kyl., Hunttila. Tvr¢folzwm’in kukilla niitylla, ~ 23. VI, !2. VIL
68. M. curvicrus Thoms. Joitakuita o:ta tavattiin Impi-
lahden Rannankylassa, heinapellolla Zrzfoliwm’in kukilla 23. VI,
OF VAL
69. IM. circumcincta Kirby. Ei harvinainen taalla. Otettu
Salmin Uudessakyl.; Impil. Rannankyl., Koirinojankylassa. Pesi-
vind joks. lukuisasti maantien viereen, hietap. m&aen reunukselle
ensimainitussa paikoin, myés erahta hietakentilla Koirinojanky-
lassi. Tavattiin etenkin Trzfolium’in kukilla, g 16. VI—5. VII,
o 23. VI—12. VIL
70. I analis Nyl. Ei harvinainen taalla pain, ainakin
otettu Salmin Virdilassé, Uuksunkyl., Impilahden Rannankyl.; Ki-
telassé. Hietasella kummun rinteell& (1 <7) Hver. pilosella’n ku-
kalla, enimmiten niityilla Zr¢folcwm’in kukilla; y 13. VI, 18. VI,
Q 25. VI-10. VII.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 23
var. (scopa ventrali atra, pilis nonnullis fulvis immixta). Yksi
© Rannankylasta 25. VI.
71. M. ligniseca Kirby. Impil. Rannankyla; Kirjavalahti.
Nitty, Zrifoliwm'in, Epilobium angustifoliuni'in, Centaurea jacea’n
kukilla; o 5. VII, 27. VII; y 27. VIL.
72. M. lapponica Thoms. Uusikyla i y 17. VI, Rannan-
kyl. 1 Q heinapellolla Zrzfolium’in kukalla 5. VII.
73. MM. centunculuris L. Yleinen kaikkialla, paikoin lukui-
sasti. Eksempl.: Salmin Mansila, Virdila, Uusikyla; Kirjavalahti,
Erilaisilla paikoin, Geranium sylvaticum’in (7), Hieracium sp. (9),
Cheroph. sylvestren (2), Epilobium angustifoliumin (9), Cam-
panula rotundifolia’n (Q) kukilla. Pesivana aidanseipiisin, van-
hoihin rakennuksiin y. m.; 4, Q 11. VI—o© 28. VIL.
74. Celioxys mandibularis Nyl. Salmin Uusikyla, Impilahd.
Rannankyl. Hietasella tienvierella, 1 © samalla paikalla miss&
Megach. circumcincta pesi ja missA myds 1 © C. conica’a oli.
o 17. VI, ¢ 16. VI, 28. VI.
75. C. conica L. Joks. tavailinen kaikkialla, otettu Sal-
min Tulemankyl. Virdilassaé, Uusikyl., Uuksunkyl.; Impil. Koirin-
ojankylassa. Hietamailla; vy, 9 4. VI—12. VIL.
WY
II. Fossoria.
76. Myrmosa melanocephala Latr. Impil. Rannankyla, tien
vierl, hietalouhoksen reunama, joks. runsaasti esiytyen, y 28. VI,
iy Vee
77. Psammophila viatica Dbm. Yleinen koko alalla, esiy-
tyi joks. lukuisasti jo alusta kesain. Eksempl.: Impilahd. Koivuse-
lankyl., Koirinojankyl., Kyt6syrja; Salmin Virdilé. Kaikkialla missi
hietava maa paljaana pistaa esiin. Tavattu myds (muutamia 9:ta)
Salia’en, eraihta myés Sorbus aucuparian kukilla; o 15. V—9.
VI, 7 12. VII, 18. VIL
78. Ammophila sabulosa Dbm. Tavattu useammin paikoin,
esim. Salmin Virdila, Uusikyla; Impil. Rannankyli. Hietaisilla
mailla, tien vieruksilla y. m.; 4 12. VI—1. VIL
79. Miscus campestris Dbm. Yleinen kaikkialla, paikoin
esiytyi runsaastikin. Eksempl.: Salmin Tulemankyl., Uusikyla,
Uuksu; Impil. Pitkéranta, Koirinojankyla. Hietakentilla, hietasilla
teiden vierilla y. m.; 9, ~ 3. VI—13. VIL.
24 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
80. Ceropales maculata Dbm. Salmin Uusikylaé (o, ~) hie-
tanen tien vierus 16. VI, myés Impil. Koirinojankylin hietaken-
talla (Q) 12. VIL
81. Pompilus albonotatus Wesm. Salmin Virdilé, hietanen
pellon piennar (1 ¢) 14. VL
82. P. rufipes L. var. (sarkynyt kokoelmissa, maarays sen-
kautta epavarma). Impilahden Koirinojankyl., hietakentalla (yksi
3") 12. VIL
83. *P. Sahlberga F. Moraw. Yksi 9 Salmin Uuksunkyl.
hietasella tienreunuksella 18. VI, samoin toinen Impil. Koirinojan
hietakentalla 13. VIL (Taman uuden lajin, jonka t:ri Morawitz
on lahettamieni eksemplaarien mukaan maaérannyt, mainitsee han
yksityisessa kirjeesséan tavanneensa myés Terijoen luona).
84. *P. dispar Dbm. Impilahden Koirinojankyl. pari o:ta
hietakentalla 13. VII, samoin yksi © Impil. Kytésyrjain kyl. hieta-
rinteella 18. VIL.
85. PP. spissus Schiddte. Salmin Tulemankyl., (var.); peh-
mea hietarinne 3. VI (yksi 2); Salmin Virdila (yksi ~) hiekkap.
kummun rinne 11. VI; Impil. Koirinojankyl. (1 7) hietakentalla
12. VIL
26. BP. Wesmaélz Thoms. Yksi © Impilahden Kytésyrjiin
kyl., hietap. rinteella 18. VIL.
87. PB. fumipennis Dbm. Impil. Koirinojankyl. yksi 9, hie-
takentalla 13. VIL
88. P. unguicularis Thoms. Jokseenkin levinnyt, vaikka ta-
vattu vaan yksinaisia eksemplaareja: Salmin Tulemankyl., Virdila,
Uuksunkyl.; Impil. Koirinojankyl. Hietasilla mailla: rinteilla, tien
vierilla y. m.; 9 4. VI—12. VIL
89. P. viatecus Dbm. (L.). Yleinen kaikkialla, esiytyi kuten
tavallisesti, runsaasfi hietamailla. Eksempl.: Impil. Rannank.,
Koivuselankyl., Koirinojankyl., Kytésyrja; Salmin Tulemankyl.,
Virdila, Uusikyla; g 9. V—16. VI, ~ 18. VIL
90. Mimesa bicolor Wesm. Impil. Kytésyrja 1 9 hietikko-
peraisella kummulla 18, VIL
91. M. Dahlbomi Wesm. Yksi 9g Salmin Uudessa kylassa,
aholla seisovalta kuivalta, kuorettomalta, hiiltyneelta petajan run-
golta 17. VI.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 25
92. M. equestris Wesm. Pari eksempl. Impil. Rannanky-
lassi, tien viereltaé, hietalouhoksen reunamalta 28. VI.
93. Psen concolor Dbm. Salmin Virdila, pensaiden lehdilla
auringon paisteessa 1 ©, 11. VI. (lajin ennen on kirj. ottanut
Rantasalmelta). |
94. Pemphredon lethifer Thoms. Yksi 9 Impil. Kytoésyrjan
kylassi. Korkea rinne, tienvieri, lepin lehdilla, 18. VII.
95. P. unicolor Latr. Salmin Virdilaé, Uusikyla; Impil. Ran-
nankyla. Useimmat kasvien lehdiltaé haaviten, eras 9 hietasella
tienvierustalla, joku Syringa vulgaris'en kukalla; vy, Q 11. VI—
5. VII.
96. P. lugens Dbm. Salmin Orusjarvi, Virdilaé, Uusikyla.
Vanhojen latojen seinilté, runsaasti eraalla hiiltyneella, kuivalla,
pystyssa olevalla petijan rungolla, mika seisoi keskella ahoa; 9,
ov 6. VI—17. VI.
97. P. lugubris Dbm. Yksi kpl. Salmin Uudessa kylassa,
kuivalla petajan rungolla, sam. kuin edellinen 17. VI.
98. *Diodontus minutus F. Tama faunallemme uusi laji
tavattiin Salmin Virdilassa hietasilla kummuilla (useampia_ kpl.)
TREVE
99. Passalecus turionum Dbm. Salmin Virdila, pensaiden
lehdilta haaviten auringon paahteessa (1 ~) 11. VI; Pitkaranta,
tienvieri (1 <7) 20. VI.
var. borealis Dbm. Yksi © Salmin Virdiléssa, haaviten pen-
saiden lehdilta, paivan paahteessa 11. VI.
var. ignota Salmin Uusikyla, niitylla eri kasveilta haaviten
T7SVE
100. Astata stigma Dbm. Salmin Uusikyla (1 9) hietanen
tienvieri; pari kpl. myés Impil. Koirinojankyl. hietakentilta 16. VI,
13. VIL.
101. Tachytes lativalvis Thoms. Tama laji, jonka ennen
aikaan Maklin on tavannut Hameessi (1 kpl.), tavattiin Salmin
Uudessa kyliissii (1 ~) hietasella tienvierella 16. VI ja toinen
Kirjavalahdella pienen hietavieremin reunalla. 28. VIL
102. T. wnicolor Dbm. Tavattu Salmin Tulemankylan hieta-
kentilla jokseenkin lukuisasti (Q, <7) 3. VI ja 8. VI, samoin 1 9
Uudessa kylassi niitylla lennellen 16. VI (Yliopiston Suom. ko-
26 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
koelmissa tavataan ennestéin 1 kpl. kirjoituksella ,,Mus. fennicum‘“,
léyt6paikka tuntematon).
103. T. pectinipes Dbm. Yleinen ja lukuisasti esiytyva
kaikkialla. Eksempl.: Salmin Tulemankyl., Virdilaé, Mansila, Uusi-
kyla; Pitkéranta; Impil. Kytésyrjé. Etenkin karkeampihietaisilla
mailla, teiden vierillii, mienrinteilla y. m. Q:ta ja guia 24. V—
18. VIL. |
104. Miscophus spurius Dbm. Muutama eksemplaari Sal-
min Tulemankyl. jyrkallai hietaperaisella, kovalla méaenrinteella
13. VI.
105. M. niger Dbm. Salmin Tulemankyl. hietakentilla lahella
savottaa yksi kpl. 8. VL.
106. Gorytes campestris Dbm. Pitkaranta; Impilahd. Ran-
nankyl., Koirinojankylé. Hietasella maalla, erahté Q Chero-
phyllum sylvestren kukalla; 20. VI -12. VIL
107. G. mystaceus Dbm. Yksi Q saatu Salmin Virdilassa,
puutarhasta Cherophyllum sylvestren kukalta 11. VL
108. .Hoplisus 4-fasciatus Dbm. Impil. Rannankylassa (9,
3) pellon laiteella Cheroph. sylvestren kukalta 5. VIL
109. Mellinus arvensis Dbm. Lienee etenkin mydhemmin
kesalla tavallinen useimmissakin paikoin, vaikka otettiin vasta
Kirjavalahdella, potaattikasvien lehdilt& ynn& maassa lennellen
useampia Q:ta ja ~ 27. VII. |
110. Cerceris arenaria Dbm. Impil. Koirinojankyla, tien
vierella, hietakentalla (var. a, b, d Dbm); 9, ~ 12—13. VIL.
111. C. ornata Thoms. Yksi © Impil. Rannankyl. tien
viereltaé, hietalouhoksen reunamalta (var. a Dbm) 28. VL
112. C. truncatula Dbm. Salmin Virdilaé, Mansila, pari
ov, hiet. kummun rinteelta 11. VI; 13. VI.
113. Alyson Ratzeburgi Dbm. Yksi 9 saatu Pitkarannassa,
hietaselta tienvierelta 20. VL.
114. Trypoxylon figulus Dbm. Salmin Tuleman kyla ja
Virdila. Pensaiden y. m. lehdilta haaviten, muutamia kpl. 8. VI,
11. VL.
115. Thyreopus cribrarius Dbm. Yksi 9 Kirjavalahdelta;
pellon reunama, hiekkanen kynnéksen reunus, 27. VII.
116. Zh. peltarius Schreb. Kaikkialla yleinen, tavattu lukui-
sasti, etenkin asumapaikoillaan. Eksempl.: Salmin Virdilé, Man-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 27
sila, Uusikyla, Uuksu; Impil. Rannankyl., Kytésyrja. Asustaa hie-
tasilla kumpujen rinteilla, teiden vierilla, hietalouhosten reuna-
milla y. m., mihin kaivaa reikié. Oleilee myés mielellaan aurin-
gon paisteessa pensaiden lehdilla. Otettu 7, 9 11. VI--18. VIL.
117. Th. scutellatus Schev. Ei niin yleinen kuin edellinen,
tavattu Salmin Uudessakylissaé, Uuksulla; Impil. Rannankyl.; Pitka-
rannalla. Ei lukuisasti hietavilla teiden vierilla, hietalouhosten
reunoilla; “7, Q 16. VI—28. VL.
118. Anothyreus lapponicus Zett. Yksi Q Salmin Uudessa-
kyl, maantien vierelt&é hiedasta 17. VI.
119. Clytochrysus planifrons Thoms. Salmin Uusikyla, hie-
tainen tienvierus, 1 © 16. VL
120. Cl. chrysostomus Lep. Virdila (1 <7) pellon piennar,
maantien vieri, Cheroph. sylvestren kukalla 9. VI; samoin Kirja-
valahdella maantien vierella Hzeraczum sp. kukalla 28. VIL.
121. Ectemnius guttatus v. d. Linden. Salmin Uusikyla,
aholla seisovalta kuivalta, hiiltyneelt& petajanrungolta (yksi 9)
bee
122. H. spinicollis Herr. Schaff. Tavattu useammissa pai-
koin yksinaisia eksemplaareja: Salmin Virdilassé, Uudessakyl., Uuk-
sulla; Kirjavalabdella. Kuivilla puun rungoilla, eras ~ Syringa’n
kukilla; 9, gy 12. VI—27. VIL.
123. Thyreus clypeatus Thoms. Salmi: Virdila ja Uusikyla.
Pensaan lehdillaé (7) ja kuivalla puun rungolla (eras 9): y 9. VI,
2 16. VI.
124. Ceratocolus subterraneus Fab. Salmin Virdila, y hieta-
kummulla Hieracium pilosellan kukalla 9. VI, samoin © Impil.
Koirinojankyl. hietakentalla 13. VIL
125. Celocrabro elongatulus v. d. Linden. Yksi ¥ saatu
Valamossa kaydessié, rannalta Epilobiwm angustifoliwm'in kukalta
14. VIL.
126. C. carbonarius Dbm. Salmi, Tulemankyl., puutarha,
tuomen lehdilla (7) 8. VI.
127. Crossocerus Wesmaeli v. d. Linden. Impil. Koirin-
ojankyl., hietakentilla © 13. VIL.
128. Crabro exiguus v. d. Linden. Salmi, Virdila, pari
Q:ta hiet. kummun rinteell& 11. VI.
iw)
io 2)
Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
129. Oxybelus wniglumis Dbm. (L.). Yleinen kaikkialla, pai-
koin runsaasti. Eksempl.: Salmin Orusjarvi (4 var. émmaculata),
Uusikyla (Q var. a, d, 97 k, i, Dbm.); Impil. Pitkaéranta (7 var.
g Dbm.), Rannankyla (© var. g., ~ var. m. Dbm.), Koirinojanky].
(var. m. o* Dbm.), Kytésyrja (Q var. a, d. Dbm.). Karkeahie-
taisilla mailla, etenkin teiden reunuksilla, kummuilla, hietalouhok-
sien vierilla y.m vy, 9 6. VI-—18. VIL.
130. *O. bipunctatus Oliv. var. Impilahden Koirinojanky-
lassa tavattiin hietakentalla 1 yy 12. VII, minka t:ri F. Morawitz
maarasi talla nimellé. Huomatakseni ei laji sovellu ainakaan
Dahlbomin O. trispinosus, var. «hen, mité han arvelee = bipunc-
tatus Oliv., eroaa selvisti koossa, kiillossa, abdomenin tiaplissa
y.m. Jokseenkin hyvin liittyy tama laji Thomsonin O. nigripes’iin,
vaikkakin kaikessa nahtavasti parhaiten O. hemorrhoidalis Dbm.,
niinpa on esm. koko ruumis pienehké, n. 5 mm. pitké, hieman
kullan kiiltoinen, ilman selvaa punktuuria, thorax taplatOn, siivet
kirkkaat ja lapinakyvat etc. Yliopiston kokoelmissa léytyy toinen
eksempl. (Q) Paraisten pitajasté (E. Reuter), mika paremmin sopii
Thomsonin O. nigripesiin.
131. *O. mucronatus Dbm. (= aculeatus Thoms.). Salmin
Uuksulla tavattu yksi 4 hietaselta tien vierelta 18. VI, joka pie-
nista eroavaisuuksista huolimatta lienee parhaiten luettava tahan
lajin kuuluvaksi. |
III. Vespide.
132. Vespa saxonica Fabr. Eksempl.: Saimin Lunkulansaari,;
Kitela; Valamo. Eri kasvien kukilta, esim. Acer platanozdes’ella
ja Epilobium angustifoliumilla y. m., 21. V—14. VIL.
133. V. norvegica Fabr. Impilahden Rannankyla ja Koivu-
selankyla. Salx’en kukilla 12. V, 15. V.
134. V. holsatica Fabr. Eksempl.: Salmi, Tulemankyl., Kir-
javalahti. Ribesin ja Epilobium angustifolium’in kukilla 24. V,
28. VII. .
135. V. vulgaris L. Impil. Koivuselankyla; Salmin Uusi-
kyla; Kitela; Valamo. Eri kukilta, esim. Epilob. angustefoliwm’in,
Salixin y. m. 16. V—14. VIL
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX n:o 2. 29
136. V. rufa L. Eksempl.: Impil. Koivuselainkyla, Koirin-
ojankyla; Salmi: Lunkulansaari, Virdila. Esim. Acer‘in, Saliax’in
kuk.; hietakentilla y. m. 16. V—14. VL
137. *Pterochilus phaleratus Panz. Tama laji, jonka Thom-
son mainitsee harvinaisena eteléi-Ruotsin hietakentillé, tavattiin
(pari kpl.) Salmin Tulemankylassa hietakentallé petajakankaiden
keskella 8. VI.
138. Hoplomerus reniformis Wesm. Yksi kpl. tavattiin Sal-
min Virdilassa, hietap. kummunrinteella 14. VI.
139. H. spinipes L. Salmi: Tulemankyla, puutarhassa Ta-
raxacumin kukilla (muutamia exempl.) 4. VI.
140. Lionotus pubescens Thoms. Salmi: Tulemankyla, Vir-
dili. Jokseenkin runsaasti tavattu puutarhassa esim. tuomen, sy-
reenin lehdilla, viimemainitun kukilla, rakennuksen seinilla y. m.
SEVE Hy VE AIZEN.
141. ZL. tomentosus Thoms. Tavattu Salmissa yksi eksem-
plaari, tarkempi paikka jaanyt merkitsematta.
142. L. dentisgquama Thoms. Yksi kpl. saatu Salmin Tu-
lemankylassa hietakentiltaé 4. VI.
143. Ancistrocerus excisus Thoms. Salmin Virdilasta pari
eksemplaaria; hietap. kummun rinteelta 9. VI, 11. VI.
var. Impilahden Rannankyl. (1 kpl.) heinapellolta T’rifo-
liumin kukalla 25. VI.
144. A. trimarginatus Zett. Salmissa yksi kpl., samoin
Impilahdella Rannankylass toinen riihen seinalla 28. VI.
145. A. parietwm L. Salmin Virdila, rakennuksen seinalta
11. VI.
146. A. pictipes Thoms. var. prothorace immaculato. Yksi
kpl. Impil. Rannankylassi, laudanpatkien paalla 5. VIL
147. Odynerus murarius L. Impil. Koirinoja, hietakentalla.
yksinaéinen kpl. 12. VIL
148. O. bifasciatus L. Kaikkialla yleinen ja runsaasti esiy-
tynyt. Eksempl. Salmin Orusjirvenkyl., Virdilaé, Uusikyla; Impil.
Rannankyl. Etenkin runsaasti puutarhoissa ja peltojen pientarilla,
tavattu lukuisimmin Cherophyllum sylvestre’n kukilla, pihlajan
kukilla joku; kaivaa reikia rakennusten seiniin 7. VI—5. VIL.
30 Westerlund, Hymenopteroloogisia havainnoita.
149. O. angustatus Zett. Salmin Orusjirvi; Kitela; Impil.
Koirinojankylissii. Cheroph. sylvestren kukalla ja rakennuksen
seinilla. (Muutamia eksempl.) 7. VI—12. VIL
IV. Chryside.
150. Elampus Panzeri Fabr. Salmin Virdila (1 eksempl.),
mien rinne, hietaperiisti maata 12. VI.
151. Hedychrum integrum Panz. Salmin Tulemankyla, Vir-
diJa, Uusikylé. Hietasilla tien vierilla, kumpujen rinteillé, hieta-
kentilli, useampia eksemplaareja 4. VI—16. VI.
152. H. rvosewm Rossi. Yksi kpl. Impilahden Rannanky].
hiet. tienvierella 28. VI.
153. Chrysis cyanea L. Yksi kpl. Salmin Tulemankyl. puu-
tarhassa tuomen lehdellaé 8. VI.
154. Chr. osmie Thoms. Ainoastaan yksi eksemplaari Im-
pil. Kytésyrjiin kylassi, hiet. ma&enrinteelté 18. VIL.
155. Chr. succincta Fabr. Salmin Virdilaé, Uusikyla. Kolme
eksempl. hiet. tienvierelté 14. VI, 16. VI.
156. Chr. ignita L. Eksempl. Salmin Tulemankyl., Vir-
dila, Uusikylé. Pensaiden lehdillii, eras hietaisella tienvierella;
8. VI—17 VI.
157. Chr. fulgida L. Impil. Pitkaéranta, telegraafipylvaalta
1 kpl. 20. VI. |
158. Chr. sp. ignota (J. Shlb.: ,,abdomine apice obtuse
4-dentato, tarsis testaceis“). Salmin Uusikylé, 1 kpl. hietaisella
tienvierella 17. VI.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, nto 3.
EA TA eer
TRICHUPTERURUM FENNIAL
PRAEGURSURIUS
AUCTORE
JOHN SAHLBERG.
(SOCIET. EXHIBIT. 8 APRIL 1893.)
= *«<Co ee Ht
HELSINGFORSIA,
EX OFFICINA TYPOGRAPHICA J. SIMELII,
1893.
a Se Nadsed ACILGL
* e i re re
ae aoe ek =
A
site po Fag Gieears ws ile Maye
ai feediw : ah cape apy teed 2 eis cas «= es. See
Bo ie ae oe SRA a ae laa hasan aes
TE isa 1 ae sli ciara Sc ak phic acne Ge a aaa
; 235 x Std 2 s ye ioe a panicle ig Se
ue ahi sy aaanmas ae 2 Spat =a
: "ee hg - Pa - a 4 } LAS : _ “a
oe ‘er poe = ; ‘ vs ec! el
+ p-j a ee rt ; . , ues ie oh AA aie tae mae”
ag eS Sagi falcata Sac CitwiS aa shonin oS
. * ‘ feta , I ct ae ee? oF pigs Sis " ; “gfe ta <aaidnesledie fe Sige:
a ‘ Sa mihi FS 5 (sates Bethe. sane a Cet rene
Tolf ar hafva forflutit sedan professor J. A. Palmén utgat
en férteckning dfver Finlands Trichoptera pa grund af Mc Lach-
lands bearbetning af denna tid forefintligt material af hithorande
insekter, hvilket blifvit insamladt af sarskilda entomologer under
en tid af flera decennier. Under de senaste aren hafva emeller-
tid Trichoptera med rastlés ifver blifvit insamlade i skilda delar
af vart naturhistoriska omrade, hvarvid afven ett antal for var
fauna nya arter blifvit upptackta. Nagra af dessa nykomlingar
hafva afven vid sarskilda tillfallen blifvit anmalda for Societas
pro Fauna et Flora jennica och sedermera publicerats i pro-
tokollsutdragen uti siallskapets Meddelanden.
Stérre delen af det insamlade materialet, bestaende af tusen-
tals exemplar, lag dock obestaémdt och obearbetadt dels uti uni-
versitetets finska museum, dels i privata samlingar.
Da emellertid pastor D. J. Wallengren under loppet af
senaste ar utgifvit sitt stora och synnerligen f6rtjenstfulla arbete
éfver Skandinaviens hithérande insekter: Skandinaviens Neuro-
ptera, Andra afdelningen, Newroptera Trichoptera (Kongl. Sven-
ska Vetenskapsakademiens handlingar, Band. 24 N:o 10), foretog
jag mig att underkasta alla tillgangliga samlingar af inom vart
omrade funna Trichoptera en sorgfilligare granskning. Harunder
tillkommo ater icke sa ia for var fauna nya species, hvarjamte
kiinnedomen om dessa insekters utbredning inom omradet betyd-
ligt utvidgades. Pa grund hiiraf har jag ansett det kunna vara
nyttigt att sammanstiilla det hittills vunna resultatet af forsknin-
garna rérande denna del af var insektfauna till en djurgeografisk
utbredningstabell, hvilken harmedelst lemnas till offentligheten.
Vid denna tabells uppgérande har samma provinsindelning
blifvit f6ljd, som uti tidigare faunistiska forteckningar Ofver skilda
insektgrupper. Uti notanmirkningar har anforts det vasentligaste
4 John Sahilberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
nya om arternas fyndorter, talrikhet m. m., hvarvid hufvudsak-
ligast afsetts att komplettera de af Palmén lemnade uppgifterna
harom.
1 Palméns forteckning upptagas af Trichopteras ordning 146
arter sasom funna inom omradet. Af dessa har jag ansett 2 arter
béra indragas, neml. Molannodes Steinit Me Lachl., som synes
béra betraktas sasom en varietet af MU. Zellerz Mc Lachl. och
Lype sinuata Me Lachl. hvilken torde vara en varietet af L.
phaeopa Steph. Till de salunda af Palmén upptagna 144 verkliga
arterna efter den uppfattning, som i denna afhandling féljts, hafva
pa senare ar tillkommit 26 species, hvarigenom antalet af for
narvarande fran vart omrade kanda arter uppgar till 170.
Fran Skandinaviska halfoén fro hittills enligt Wallengren
kanda 169 arter, om man namligen tillraknar de af Thomson i
Opuscula entomologi XV upptagna tvenne arterna, som Aafven
Wallengren godkanner. Af dessa har jag dock forenat Stenophylax
latipennis Curt. sasom en varietet med S¢. stellatus Curt., samt
likaledes fort Linnophilus hyalinatus Wallengr. sasom en varietet
till ZL. pantodapus Me Lachl. Likaledes torde val Newronza Stale
Me Lachl. och N. melanoptera Wallengr. knappt vara annat an
fargvarieteter, den férra af N. reticulata L., den senare af N.
clathrata Kol, hvarigenom antalet af pa Skandinaviska half6n
funna sidvicitae arter reduceras till 165.
Om dessa férdelas pa de skilda familjerna, sasom de i nar-
varande fdrteckning blifvit omfattade, finnes att {6ljande antal
aro funna:
i Finland: i Sverige:
Phryganeidae 14. id.
Limnophilidae 79d. vt.
Sericostomidae 9. 9:
Leptoceridae 29. dl.
Hydropsychidae 25. 26.
Rhyacophilidae — 8. 8.
Hydroptilidae 10. i
170. 165.
Haraf synes, att vart land ar synnerligen rikt pa represen-
tanter af denna insektordning, hvilket man afven kunde vanta
pa grund af dess rikedom pa vattendrag.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 5
Det stérsta flertalet at hos oss funna arter aro afven an-
traffade pa Skandinaviska half6n. Endast foljande 25 species aro
finnu ej kanda diarifran:
Agrypnetes crassicornis Me Lachl. (Nyland),
Grammotaulius sibiricus Me Lachl. (utbredd 6fver 6stra Fin-
land),
Limnophilus germanus Me Lachl. (Nyland, Satakunta),
L. diphyes Mc Lachl. (spridd 6fver landet, men sillsynt),
L. dispar Me Lachl. (Lappmarkerna),
Anabolia sororcula Mc Lachl. (ej sallsynt Ofver hela om-
radet),
Stenophylax crudus Me Lachl. (Lappmarkerna),
St. impar Me Lacbl. (Lappmarkerna),
St. rotundipennis Brauer (Tavastland),
Micropterna nycteribia Mc Lachl. (Karelen),
Chaetopteryx fusca Brauer (iarelen),
Ch. obscurata Mc Lachl. (Lappmarkerna),
Apatania Palméni J. Sahlb. (Kola halfén),
A. muliebris Me Lachl. (Nyland),
A. arctica Bohem. (Lappmarkerna),
Brachycentrus albescens Kolen. (Ladoga),
Molanna submarginalis Mc Lachl. (spridd ofver mellersta och
sédra Finland),
Triaenodes unanimis Me Lachl. (Tavastland och Osterbotten),
Rhyacophila obliterata Mc Lachl. (Kola half6n),
Glossosoma vernale Pict. (Ryska Karelen),
G. Nylanderi Mc Lachl. (Osterbotten),
Agapetus comatus Pict. (spridd dfver mellersta och norra
Finland),
Ithytrichia lamellaris Eaton (Karelen),
Oxyethira distinctella Mc Lachl. (Nyland),
QO. ecornuta Morton (Tavastland).
Sasom af antydningarna om dessa arters fOrekomst fram-
gar, aro de flesta af dessa arter funna i omradets nordligare
delar och torde med temligen stor sikerhet afven forr eller senare
antraffas i Skandinaviens lappmarker. Af de fran sydligare delar
af landet kanda f6rekomma de flesta afven i vestra delen af mel-
lersta Europa t. ex. 1 Schweiz, Frankrike och Stor-Britannien,
6 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
hvarfor afven dessa borde kunna antraffas i vart vestra broder-
land. Endast 5 arter hafva en mer ostlig utbredning neml. Gram-
motaulius sibiricus Me Lachl., Limnophilus diphyes Me Lachl.,
Stenophylax impar Me Lachl., Brachycentrus albescens Me Lachl.
och Molanna submarginalis Me Lachl., och 5 hafva hittills icke
blifvit antraffade utom vart naturhistoriska omrade, neml. Agry-
pnetes crassicornis Me Lachl., Apatanza Palméni J. Sahlb., Glos-
sosoma Nylanderi Mec Lachl., Oxyethira distinctella Me Lachl. och
O. ecornuta Morton.
Pa Skandinaviska halfon hafva blifvit funna f6dljande 20
species, hvilka a4nnu ej aro antraffade inom vart omrade:
Grammotaulius. nitidus Mill. Crunoecia irrorata Curt.
Limnophilus scalenus Wallengr. Molanna distinguenda Wallengr.
L. hirsutus Pict. Leptocerus robertellus L.
Anabolia nervosa Leach. Oecetis tripunctata Fabr.
Asynarchus bicornis Mc Lach]. Setodes punctata Fabr.
Stenophylax picicornis Pict. Philopotamus variegatus Scop.
Stenophylax hieroglyphicus Mc L. Beraea articularis Piet.
Ecclisopteryx guttulata Pict. B. Maurus Curt.
Apatania inornata Wallengr. Beraeodes minuta L.
A. fimbriata Pict. Agapetus fuscipes Curt.
Fed
Af dessa hafva 7 arter hittills antriffats endast i de sydli-
gaste provinserna, neml. Limnophilus hirsutus, Apatania fimbri-
ata, Crunoecia irrorata, Setodes punctata, Beraea maurus, Berae-
odes minuta och Agapetus fuscipes. Alla de Ofriga forekomma inom
Skandinavien anda pa Finlands breddgrad, hvarfor det ar troligt,
att de atven kunna antraffas inom vart omrade. Sarskildt giller
detta Anabolia nervosa och Stenophylax concentricus, hvilka
hafva stor utbredning inom Skandinavien och der den renee upp-
gifves vara allman.
Till kannedomen om vara Trichoptera hafva fdljande per-
soner lemnat bidrag genom inom vart omrade pa nedannamnda
orter gjorda insamlingar.
doktor Appelberg, som samlat i Ladogatrakten,
rektor A. v. Bonsdorff: Ladoga Karelen,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 7
arkiater E. J. Bonsdorff: Uskela i Abo lin,
studeranden O. Carlenius: Nyslott,
professor J. J. Chydenius: Ladoga Karelen,
doktor Kl, Edgren: Ryska Lappmarken,
kandidaten K. J. Ehnberg: Savolax och Karelen,
frédken E. Elmgren: Nyland och Tavastland,
doktor R. Enwald: Savolax, finska och ryska Lappmarken,
doktor E. Groénvik: norra Karelen,
statsradet A. Giinther: ryska Karelen,
doktor A. Helenius: sddra Savolaks och Karelen,
doktor F. Hellstré6m: Gamla Karleby,
archiater O. Hjelt: Hollola i Tavastland,
doktor K. E. Inberg: Kalajoki i Osterbotten,
magister M. Levander: Nyland, Tavastland, Ryska Lapp-
marken, )
professor S. O. Lindberg: Ladogatrakten,
doktor C. Lundstr6dm: norra Savolaks,
statsradet A. Moberg: Aland,
doktor O. Nordqvist: Ladoga,
professor W. Nylander: Nyland, Karelen och Uleaborg,
doktor Ouljanin: Onega.
professor A. Palmén: Nyland, Tavastland, finska och ryska
Lappmarkerna,
magister E. Reuter: Aland och Osterbotten,
professor O. M. Reuter: Aland, Abotrakten, Nyland och
Tavastland,
land,
doktor R. Sievers: Aland och Hogland,
doktor N. Sundman: Nyland, norra Savolaks och Lapp-
doktor M. J. af Tengstrém: Aland och Karelen,
handlanden F. D. Wasastjerna: Osterbotten,
magister W. Woldstedt: Karelen, Nyland och Tavastland,
professor J. W. Zetterstedt: Muonioniska och Karesuando.
Hvad min egen verksamhet for utredande af vara hithorande
insekter angar, har jag gjort insamlingar i Egentliga Finland, Ny-
land,
Satakunta, sddra, mellersta och ryska Karelen, Savolaks,
Tavastland, Osterbotten samt finska och ryska Lappmarkerna eller
uti alla vara provinser med undantag af Aland.
t
8 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Phryganeidae.
Neuronia Leach.
1. ‘N. striata Li. (roficrus Scop.) A. NOP S Ba kK ir
2. N. lapponica Hag. i ACh, AR ie ae i ee: Es Sar
3. N. reticulata L. WA ire ES Re Je ie puis b: iar
4, N. clathrata Kol. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa O L
Holostomis Mannerh.
5. H. phalaenoides L. eee ere EA a TL
6. H. atrata Gmel. ie Ae Mer se ink = K Oa O
Phryganea L.
7. Phr. grandis L. ATA SITS Ba ees. a oe
8. Phr. bipunctata Retz. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa OL Lr
(striata Mc Lachl.)
Ver. cenoraneeee 4)... pablh,. J. tae ie. soe ad etd ak eae
9, Phr. varia Fabr. A eA SSE cee sa, ee ne eee
10. Phr. obsoleta Me Lachl. AIA St NTS Ka K Kb Kr O2 OL Lr
11. Phr. minor Curt. Al A: Stness? 9°37 Bae
Agrypnia Curt.
12, A. picta Kol. ALVA T 2 223 R 8 daa Fo Kg OOo Sor
13. A. pagetana Curt. .- AStNTS Kak Kr Oa O L
Var. hyperborea Mc Lacht... sie bo. tnt eerste t) 400k Ls
Agrypnetes Mc Lachl.
14. A. crassicornis Mc Lachl. Coke tte oe
Limnophilidae.
Colpotaulius Kol.
15. C. incisus Curt. AL PAnBt Noy 4 otal oo ie una oe
Var. borealis Mec Lachl. 3 dint nop Byst pec; ee ee eee or
Grammotaulius Kol.
16. Gr. atomarius F. Al Aon). pal 8.4 See
Var. infuscatus J. Sahlb. AIA . Ph ss eR IG Re «2S
17. Gr. sibiricus Mec Lachl. Bes) Be eee ee aR. Gar ad yaa
1) Ad vicum Kusraka in peninsula Kola legit K. Edgren. — 5) In pa-
roecia Parikkala legit A. v. Bonsdorff, ad flumen Svir K. J. Ehnberg et auctor.
— 6) In paroecia Lisalmi, auctor. — 7) In Alandia et regione Aboénsi saepe
ab O. et E. Reuter capta. — 8) Var. cinerascens diftert tantum colore alarum
albido-cinereo. In peninsula Kola detexit Levander. — 11) In Fennia meridio-
nali saepe capta, passim haud infreqventer. — 12) Per totam Fenniam usque
ad Mare glaciale distributa, sed ubique rara. — 14) In insula parva Ramsé in
paroecia Esbo d. 29 Juli unicum specimen invenit Elin Elmgren. — 16) In
insulis Alandiae saepe captus; Pargas, E. Reuter; insula Runsala et paroecia
Karislojo, auctor; Helsingforsiae, N. Sundman; var. infuscata in Appendice
describenda. — 17) In paroecia Pyhijairvi in Isthmo Carelico, auctor; ad
lacum Konosero peninsulae Kolaénsis, Kl. Edgren; ad fontes fluminis Ponoj
ibidem, A. Palmén.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3.
9
18. Gr. signatipennis Me Lachl. . A . Ka Kr +, iit
Glyphotaelius Steph.
19. Gl. punctato-lineatus Retz. Al A St N..kKaK. Kr Oa Pea:
Var. frigidus Hagen Sad . es a ee OL Lr
20. Gl. pellucidus Retz. Al A S Ka k
Limnophilus Leach.
21. L. rhombicus L. Al A St N TS Ka K Kb Kr 02 OL Lr
22. L. borealis Zett. . AStWN TS Ka K Kb Oa OL Lr
23. L. subcentralis Brauer. 5 AS st ae Oa .
24. L. flavicornis Fabr. AlASt NTS Ka kK are
25. L. decipiens Kol. ALASt NTS Kak OaO.
26. L. marmoratus Curt. AFA . N :
Var. nobilis Kol. Al A K On a
27. L. congener Me Lachl. a ee tel a ee gi |) 2 ea Fg
28. L. griseus L. (stigma Curt.) Al A St N TS Ka K Kb Kr . :
Var. Palméni J. Sahlb. “ies ° : phar
29, L. xanthodes Me Lachl. ALA NS ies Kr
30. L. lunatus Curt. Al AL). sia isa ae
Var. hyalinula J. Sahlb. Sige ee K nat F
31. L. Germanus Me Lachl. AStN . OW ames ek” FE
32. L. elegans Curt. «Ao a oes K Kb Kr Oa O . Lr
33. L. politus Me Lachl. AStNTS Kak Kr - Mids
34. L. pantodapus Mc Lachl. ao K Kb i OLLIr
Var. hyalinatus Wallengr. : » 2 Ee
35. L. nebulosus Kirby Sieg eee Kb . L Ir
36. L. femoratus Zett. au deae we 2, Lr
18) In paroecia Pargas, O. Reuter; Karislojo, auctor; ad flumen Ponoj
peninsulae Kolaénsis, A. Palmén. — 20) In insulis Alandiae freqventer occur-
rit. — 22) In peninsula Kolaénsi freqventer occurrit; in Fennia australi ad lit-
tora marina saepe captus. — 24) In Fennia meridionali freqventer occurrit,
‘in paroecia Tisalmi Savolaksiae, auctor. — 25) In littoribus marinis Fenniae
meridionalis tempore autumnali copiose occurrit. — 26) In insulis Alandiae et
regionis Aboénsis freqventer occurrit; var. nobilis Kol. rarius deprehensa, etiam
in paroecia Jaakkima ad lacum Ladoga, auctor. — 27) In paroecia Turtola
Lapponiae meridionalis d. 20 Aug. 1887 duo specimina legit auctor. — 28) Var.
Palméni in appendice describenda. — 29) Alandiae, E. Reuter; St. Michel,
K. Ehnberg. Var. hyalinula in appendice descripta. — 31) Prope Helsing-
forsiam mense Septembris et Octobris et in paroeciis Yline et Karislojo
aliqvoties ab auctore captus, in paroecia Kyrkslatt, O. Reuter (vix L. Ger-
manus Thoms. Opusc. ent. XV. 1575, 4.) — 33) Per totum fere territorium
passim satis freqventer occurrit, etiam in paroecia Turtola Lapponiae captus.
— 34) In Lapponia fennica et rossica saepius captus, var. hyalinatus Wall.
cum typo occurrit, ubi formae intermediae saepe observantur. — 35) Ad vicum
Umba in peninsula Kolaénsi plura specimina Jegerunt Edgren et Levander. —
36) In Lapponia rossica freqventer occurrit, ad Katschkarantsa, Kusomen,
pagum Voroninsk, Njelmjok, flumen Ponoj et ad lacum Nuorti a dom. Edgren,
Envald, Levander et Palmén m. augusti copiose captus; in paroecia Karislojo
et prope Helsingforsiam, auctor,
10 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
37. L. fuscinervis Zett. AS, NAD eee 2 Ee Ee
Var. solutus Me Lachl. oe es oe
38. L. ignavus Mc Lachl. ABEL + sted) epee be
39. L. nigriceps Zett. . A SENT S Kade L Lr
40, L. picturatus Me Lachl. Asi bs PS OOS Soa ae eer
41. L. diphyes Me Lachl. Sr eae Gee ee} he
42. L. flavus L. AlA St NTS Ka K Kb.
(centralis Mc Lachl.)
43. L. vittatus Fabr. |. ae pee . Smee ap Oa O Lr
44, L. affinis Curt. Ad Bk os de eg ee ag
45, L. auricula Curt. AA ag, et ee ee
46. L. bimaculatus L. Al A St N TS Ka K Kb Kr Oa OL Lr
griseus Mc Lacbl.)
47. L. bipunctatus Curt. Ae: rank. Garrats periereny uaas SET Fag
48. L. fenestratus Zett. , A SN . SS Oa O L Lr
(miser Mc Lachl.)
49. L, despectus Walk. AlA St NTS Ka K Kb Oa. L
50. L. extricatus Mc Lachl. Al A>.- NTS Ka ; Oa. (Oo Ear
51. L. luridus Curt. moe? . gegen’. ener
52. L. sparsus Curt. Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa
53. L. trimaculatus Zett. S K Kb OL Lr
54. L. dispar Mc Lachl. ment iy Ogee ed Ay gs ane Oe
55. L. tuscicornis Ramb. tab IN ae ce ee oe ee ees
Anabolia Steph.
56. A. sororcula Me Lachl. : NT -S Kase cece,
Forma brachyptera $B OSE. i eet, as
37) Prope Helsingforsiam et in paroeciis Karislojo, Teisko et lisalmi ab
auctore aliqvoties captus. — 38) In paroeciis Pargas, Karislojo et Ylane saepius
captus. — 39) Per totam Fenniam passim freqventer occurrit; species autum-
nalis. — 40) Ad Ispois prope Aboam, O. Reuter; Karislojo et Sammatti auctor;
Katschkarantsa, Levander; Tschavanga, Edgren; pagum Voroninsk, Palmén;
Varsina, Nyberg; species colore et magnitudine valde varians. — 41) In pa-
roecia Jaakkima Kareliae ladogensis, in paroecia Pihlajavesi Tavastiae borea-
lis et in paroecia Téysi Ostrobothniae meridionalis specimina haud pauca
m. Julii legit auctor; ad lacum Nuortijarvi in peninsula Kolaénsi, R. Envald.
— 44) Pluribus locis Alandiae et archipelagi Aboénsis saepius legerunt O. et
E. Reuter; ad vicum Olenitsa peninsulae Kolaénsis, Levander. — 45) Per totam
Fenniam meridionalem haud rarus. — 47) Prope Aboam et in paroecia Pargas
copiose, O. et E. Reuter; in paroecia Kyrkslatt, O. Reuter; in peninsula
Kolaénsi Envald et Paulmén. — 48) Per totam Fenniam distributus, sed raro
occurrit. — 49) Per totam Fenniam in abiegnis turfosis haud rarus; Sodankyla,
Sundman; Kolari, auctor. —53) In Lapponia fennica et rossica saepius captus ;
in abiegno turfoso in paroecia Jaakkima, auctor. — 54) Hucusqve solummodo in
Lapponia captus; Sodankyla, Sundman; Kuolajirvi, Envald; Umba, Edgren ;
Jokonga, Envald. — 56) Loppis, Elin Elmgren; Leppivirta, Envald; Jaakkima,
Parikkala, Teisko, Karunki, Turtola et Kolari, auctor; forma brachyptera alis
abbreviatis, abdominis apicem parum excedentibus, in paroecia Sodankyla a
dom. Sundman capta. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 11
57. A. laevis Zett. atta ad- et -> ea eetiala . Dh
Arctoeecia Mc Lachl.
58, A. concentrica Zett. _ ABE SK ane, Oe L is
(dualis Me Lachl.)
Phacopteryx Kol.
59, Ph. brevipennis Curt. . <8 NT 8S:Balk Kb Kor wc Ie
Var. hyperborea J. Sahlb. ie
Asynarehus Mec Lachl.
60. A. fusorius Me Lachl. Perera se ee ee
Gis: Ax trhanidophorus:Wallengr:.. ©... « +. Tesidthh qntieflesene Fi Ee
62. A. Thedenii Wallengr. Ranier ers «8. eae es 8 Fae
Forma brachyptera 5 ie ka ae oe hry sng
63. A. adulterinus Wallengr. Le Pa. be te eee eee L Lr
64. A. coenosus Curt. . A St NN. Sor xvehyOad Le
Var. arctica Kol. Se Sy epee OL Lr
Stenophylax Kol.
65. St. impar Mc Lachl. 6 Seattle” te” ce aes, & ee ee
66, St. alpestris Kol. . A SEN T SAR Re ee OE lar
67. St. algosus Me Lachl. Seiten ka ental eee . LIr
68. St. crudus Me Lachl. wits. se Sloe RE teed eee ee
69. St. dubius Steph. oe es ID: oi OES cit eee: oo. a
70. St. infumatus Mec Lachl. aves i SE .. alee 0 Shea 6 ee
71. St. rotundipennis Brauer. ib
72. St. nigricornis Pict. Us vat 3 ue, sh Se wee ee
Var. testaceus Zett. ee Pen ee ie Pe at!
57) Specimen fennicum hujus speciei non vidi. — 58) Karislojo, Jaak-
kima, Turtola, auctor; flumen Ponoj, Palmén; Lacus Nuorti, Envald. —
59) Karislojo, Helsingfors, Teisko, Jaakkima, lisalmi, auctor; Lovisa, O.
Reuter. Var. hyperborea J. Sahlb. in appendice describenda, solummodo in
peninsula Kolaénsi capta est. — 60) In peninsula Kolaénsi aliqvoties captus:
ad pagum Voroninsk, Nielmjok et pagum Ponoj, Palmén; Varsina, Nyberg,
prope lacum Nuorti et ad promotorium Swjitoinos, Envald. — 61) Ad vicum
Kusraika in peninsula Kolaénsi unicum specimen invenit K. Edgren. — 62) Eti-
am ad flumen Voronje in peninsula Kolaénsi a dom. Palmén captus. — 63) Ad
vicum Muonioniska in Lapponia tornensi unicum specimen invenit auctor; ad
flumen Ponoj in peninsula Kolaénsi duo specimina legit Palmén. — 64) Per
totum territorium passim haud rarus; var. arctica in Lapponia occurrit. —
65) Ad pagum Voroninsk in peninsula Koloénsi feminam unicam invenit dom.
Palmén. — 67) In paroecia Kuolajirvi Lapponiae Kemensis a dom. Envald
detecta; deinde specimina plura ad lacum Imandra peninsulae Kolaénsis legit
idem; ad oppidum Kola et acum Ribpjaur, Palmén. — 68) Ad flumen Kola
unicum specimen invenit dom. Envald, a praecedente vix distincta species.
— 69) In paroecia Teisko Tavastiae et paroecia Parikkala Kareliae Ladogen-
sis specimina singula legit auctor. — 70) In paroecia Jaakkima ab auctore et
in peninsula Kolaénsi ad Pagum Voroninsk a dom. Palmén et ad flumen Kola
a dom. Envald captus. — 71) 1n paroecia Teisko Tavastiae unicum specimen
invenit auctor. — 72) In paroecia Sodankyli Lapponiae Kemensis unicum
specimen invenit dom. Sundman. —
12 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
73. St. stellatus Curt. _«. © 2 8 Bak Kea Oe0- Bir
Var. latipennis Curt. a wt ite Bi L Lr
Micropterna Stein.
74, M. sequax Me Lachl. AND aoe
75, M. lateralis Steph. . A NDS 20 eee
76. M. nycteribia Mc Lachl. ee te eee i
Halesas Steph.
“7. H. digitatus Schranck ee Se a. ES, Cente 1; Be
18, H. interpunctatus Zett. Ls 5 CS eS 2 ees es Te
79. H. tessellatus Ramb. slog s. ERAS Rg cet oe
Chilostigma Mc Lachl. ~
$0. Ch. Sieboldi Me Lachl. Semen eran: Oa! Mit — Mies: Pe) RS
Chaetopteryx Steph.
81. Ch. villosa Fabr. eke te INA) or eae See fe
82. Ch. Sahlbergi Mc Lachl. ae ee ae ee OL Lr
83. Ch. fusca Brauer it SEE al ity VT Sem ee fae ee Be
84. Ch. obscurata Me Lachl. EY Ris cSibe ae 2 = |) oe a ee ies
Apatania Kol.
85. A. Wallengreni Mc Lachl . .... .8S Ka K Kb Kr Oa OL Ir
86. A. stigmatella Zett. io a oh wl Shae ae eee
87. A. Palméni J. Sahlb. otk. ate. Os. Gas eS pps eee eae
88. A. muliebris Mc Lachl. 5 gfe 5, ON Ses ee eke < opts
8&9. A. arctica Bohem. ete een 2 Gi Ls e eee eeeee Oa
73) Species magnitudine, colore et forma alarum varians; inter speci-
mina plura, quae lustravi, transitum saepe inveni inter St. stellatum et St.
latipennem praesertim respectu directione venarum alarum, quare St. Jatipen-
nem tantum uti varietatem borealem hujus speciei consideravi. — 74) Per
totam Fenniam meridionalem parce occurrit. — 76) In paroecia Jaakkima,
auctor; in paroecia Kivinebb, Boman. — 77) in paroecia Sodankyla Lapponiae
Kemensis, Sundman; ad vicum Litsa in peninsula Kolaénsi, Envald. — 78 et
79) Per totum territorium distributa, sed raro obveniens. — 80) Sine dubio
per totum territorium distributum, sed tantum primo vere, tempore regelationis
volitans. — 81) Helsingforsiae et Jaakkima, auctor; ad lacum Nuorti, Envald;
ud flumen Ponoj, Palmén. Species dimorpha, forma brachyptera rarius occur-
rit. — 82) In paroecia Turtola Lapponiae Tornensis copiose, auctor; diversis
locis peninsulae Kolaénsis plura specimina legerunt dom. Palmén et Envald;
ad lacum Ladoga in paroecia Jaakkima etiam ab auctore capta. Species di-
morpha, forma macroptera paullo rarius occurrit. — 83) Ad rivulum parvum
prope Koivumaki in paroecia Jaakkima d. 5 Septembris 1881 unicum speci-
men invenit auctor. — 84) In peninsula Kolaénsi ad lacum Nuorti a dom.
Envald et diversis locis ad flumen Ponoj a dom. Palmén capta; specimina
tantum macoptera alis explicatis vidi. — 85) Ad lacum Ladoga et diversis
locis Fenniae mediae et borealis usque ad marem glacialem freqventer occur-
rit. — 86) Ad lacum Ladoga in paroeciis Pyhajirvi et Jaakkima ab auctore
aliqvoties capta; in Lapponia fennica et rossica freqventer occurrit, usqve ad
marem glacialem proveniens. — 87) In appendice describenda. — 89) Ad Jacum
Rihpjaur in peninsula Kolaénsi, Palmén.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. no 3. 13
Sericostomatidae.
Sericostoma Latr.
90, S. personatum Spence pe Sas 6 pe ee, ee ee ee
Notidobia Steph.
91. N. ciliaris L. SD a, pe eo SR le See? Sa a
Goéra Leach.
92. G. pilosa Fabr. i ON DS Bek Bh Bey Os.
Silo Curt.
93. S. pallipes Fabr. «1046, 4 2 « See eee
Brachycentrus Curt.
94, Br. subnubilus Curt. yp & 2 bie 2 er
95. Br. albescens Kol. be Lge ane ee
Lepidostoma Ramb.
96. L. hirtum Fabr. . & Bt NOS Ke Bo BeOeO DT -
Micrasema Me Lachl.
97. M. gelidum Me Lachl. i a oe
98. M. naevum Hagen. bb Ags «tf « eee ee je
Leptoceridae.
Molanna Curt.
99. M. angustata Curt. » ASH NT S Ka-Ky.: 402.0 L is
Var. albescens Zett. nde at be 2d Me eee ae
100. M. submarginalis Mc Lach]... A'SSt NTS .... . Oa...
101. M. palpata Mc Lachl. Ah Bt. TS Ka Bie. 2 fe Ohy.. Ee
102. M. carbonaria Mc Lachl. donde "eee, nc ln eee ee ea
Molannodes Me Lachl.
103. M. Zelleri Me Lachl. >: BEE. BB SS Se x
Var. Steinii Mc Lachl. Py Ges.) eet eermrenn atd ee 8 ©
Leptocerus Leach. .
104. L. nigronervosus Retz. Ste hn oe Te Le Se SRS Oh, BE ter
105. L. fulvus Ramb., ee. Ce. ee ak ee
90) Jaakkima, auctor; Kusriika in peninsula Kolaénsi, Levander. —
93) Raivola et Jaakkima, auctor. — 94) Kuusamo, Envald; Sodankyla, Sund-
man. — 95) Ad flumen Neva prope oppidum Schliisselburg d. 20 Juni 1884
ab auctore captus. — 97) In paroecia Jaakkima copiose, auctor. — 98) Ad
Lacum Ladoga prope monasterium Konevits, O. Nordqvist; ad vicum Haapa-
nava, auctor. — 100) Sammatti et Yline, auctor; Kyrkslatt, O. Reuter:
Kangasniemi, Sundman. — 101) In littoribus lacuum petrosis per totum terri-
torium passim copiose occurrit. — 102) Kuolajairvi, Sundman. — 103) Per
totam Fenniam passim, Var. Steinii rarius occurrit, ut species distincta haud
consideranda. — 104) In Lapponia freqventer occurrit; Haapanava ad lacum
Ladoga, auctor. — 105) Esbo, Elin Elmgren; lisalmi, auctor; Lacus Nuorti,
Envald; Lujaururt in peninsula Kolaénsi, Palmén.
14 John Sahlberg, Catalogus Trichopterorum Eenniae praecursorius.
106. L. senilis Burm. ..’ ee a eee wR Re
107, L. annulicornis Steph. pa Ss es OaO.
108. L. perplexus Me Lachl. eee al Oa O L
109. L. aterrimus Steph. . A Bt. 5 “heel hee fee 6%
Var. tineoides Scop. AlA St NTS Ka K Kb Kr... LtIr
110. L. bilineatus L. » i pt et et BS, SR ee
Var. cinereus Curt. ‘Al A St NTS Ka K Kb Kr Oa. L Ir
111. L. albitrons L. . ci - Aes. Woda
112. L. commutatus Me Lachl. - 4 ee tsk, i ae
113. L. gallatus Geoffr. ye : Ree:
114. L. dissimilis Steph. i K Oa
Mystacides Latr.
115. M. nigra L. Fat Pap Nip haa we : 5 eg ee
116. M. azurea L. ALA StN TS Kak. Be Ue. 2 Ee
117. M. longicornis L. ALA StN T S:'Ka kh E'S Oa . ir
Triaenodes Mc Lachl.
118. Tr. bicolor Curt. : Ae. Le ee Fae
119. Tr. conspersa Ramb. ee fae
120. Tr. Reuteri Me Lachl. gn ee ok Ps San
121. Tr. unanimis Mc Lachl. ss o.
Erotesis Mc Lachl.
122. E. baltica Mc Lachl. ‘ie:
Oecetis Me Lachl.
123. Oe. ochracea Curt. AlAStNTS Kb Kr Oa O L Lr
124, Oe. furva Ramb. Es. aa toe a Cay.
125. Oe. lacustris Pict. A-StN ‘YS: Ka. Oa O
126. Oe. notata Ramb. : Ae
127. Oe. testacea Curt. A Re
Hydropsychidae.
Hydropsyche Pict.
128. H. pellucidula Curt. cD 5 x.) RB a Or
129. H. angustipennis Curt. . TS Ka K Kb Kr Oa.
130. H. guttata Pict. S . Kb ba lve
131. H. instabilis Curt. fi = ee Oa .
106) Esbo et Keuru, Elin Elmgren; Ylane, auctor. — 107) Karislojo,
auctor. — 108) Sodankylaé, Sundman. — 111 et 114) Jaakkima, auctor. —
115) Karislojo et Jaakkima, auctor; pagum Voroninsk, Palmén. — 116 et
117) Per totum territorium freqventer occurentes. — 118) Yline, Jaakkima,
Teisko et Orivesi, auctor. — 120) In insula Ramsé alibique in archipelago
paroeciae Esbo plura specimina legit Elin Elmgren. — 121) Teisko, auctor. —
123) Per totum territorium passim haud infreqvens. — 127) In paroecia
Sammatti unicum specimen invenit auctor. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 15
132. H. exocellata Duf. Pe Pa Fla a eee a ie
133. H. Nevae Kol. ee es i Seg DE ne ee
Var. fennica Me Lachl. hems cay ee a roe
134. H. lepida Pict. oe Ne oe Vin Ree eee
Arctopsyche Me Lachl.
135. A. Ladogensis Kol. go es ak oR, > a ae I SER yr SOE.
Philopotamus Leach.
136, Ph. montanus Donov. + Le ee EE ee ee
Wormaldia Me Lachl.
137. W. subnigra Me Lachl. a Ng ale SO oe ae ee ee
Neureclipsis Mc Lachl.
138. N. tigurinensis Fabr. . ASt NTS Ka K Kb Kr Oa . LIr
(bimaculata Mc Lachl.)
Plectrocnemia Steph.
139. Pl. conspersa Curt. ae: are: id A SO 8 Ye a eoaadeting
Polycentropus Curt.
140. P. flavo-maculatus Pict ALA . NTS Ka K Kb. Oa. LIr
141. Pl. multiguttatus Curt. AlAs Be, Tea,
Holocentropus Mc Lachl.
142. H. dubius Ramb. sok DON: vee Oa Lr
143. H. picicornis Steph. alae Oe ae ee Se py
144. H. auratus Kol. eet) AE K 5: we
Cyrnus Steph.
145. C. trimaculatus Curt. iMAS 7 SIMS EE ea: eee
146. C. flavidus Mc Lachl. (LA GH4AR Ba. Boos ae xe ee
147. C. crenaticornis Kol. ee *, K
Eenomus Mec Lachl.
148, E. tenellus Ramb. 2
Tinodes Leach.
149. T. Waeneri L. Oe | A ae SON | CED Fey gal Ae es
150. T. aureola Zett. a a a ee OE i A Be pe HE
132) Apud nos hucusqve tantum in Lapponia capta; Sodankyli, Kurén;
ad pagum Voroninsk, Palmén; ad flumen Kolaénse copiose, Envald. — 133) In
peninsula Kolaénse ad flumen Voroninsk, Palmén; prope vicum Tschavanga,
Levander. — 135) Eno et Povenets, Envald; Sodankyli, Sundman; Kola, Pal-
mén et Envald. — 186) Ad flumen torrentem in paroecia Jaakkima circa la-
pides copiose volitantem invenit auctor; ad oppidum Kola unicum specimen
cepit dom. Palmén, — 137) Teisko et Karunki, auctor. — 139) In Fennia orientali
freqventer occurrit, in occidentali rarius. — 141) Alandia et Pargas, O. Reu-
ter; Pyhajirvi, auctor; Kangasniemi, Sundman, — 142) Per totum territorinm
passim. — 144) Pargas, O. Reuter; Esbo et Loppis, E. Elmgren; Pyhajirvi
Kareliae, Ehnberg; Teisko et Jaakkima, auctor. — 145) In Fennia meridionali
et media passim. — 146) Kuopio, auctor. — 147) Pargas, O. Reuter; Esbo,
KE. Elmgren, Teisko, Jaakkima et Kirkk6la, auctor. — 150) Specimen fenni-
cum hujus speciei nondum vidi. —
16 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Lype Me Lachl.
151. L. phaeopa Steph. . BMT Ss Bea
Var. sinuata Mc Lachl. ee at, eee oc itie agreed
Psychomyia Latr.
152. Ps. pusilla Fabr. Me le SE ee ee, eee
Rhyacophilidae.
Beraea Steph.
153. B, pullata Curt. . os aes OB ee, che
Chimarrha Leach.
154. Ch. marginata L. ses SN oe ee
Rhyacophila Pict.
155. Rh. nubila Zett. ; A St’. T . Ka BRB Rr Ge Gar ae
156. Rh. septentrionisMcLachl.. . ...SKaK .....tUI9
Dat, Sis. ep gerae Ne Each). ail ee ee ee ee
Glossosoma Curt
158. Gl. vernale Pict. ii» ») bol eel 9 Oo ieee ine: .
159. G. Nylanderi Mc Lachl. dT abe pa. St Gok RE
Agapetus Curt.
160. A. comatus Pict. ea ae ee: | bly MOR Whey
Hydrophilidae.
Agraylea Curt.
161. A. multipunctata Curt. See: Se ae
162. A. cognatella Me Lachl. ots Ses SES = Ae ee ey
163. A. argyricola Dalm. te: aor
Hydroptila Dalm.
164. H. sparsa Curt. Ct Ne a Yes
165. H. tineoides Dalm. Le eee As pteerstis See Ee Rete Bs
Orthotrichia Eaton.
166. O. brunneicornis Pict. ei: wee 2548
152) Karislojo, auctor. — 153) Jaakkima, auctor. — 154) Kymmene.
O. Reuter; Teisko, auctor. — 156) Jaakkima, auctor; peninsula Kolaénsi, Pal-
mén et Envald. — 157) Ad flumen Marjok in interiore parte peninsulae Ko-
laénsis d. 14 Augusti 1887 marem unicum invenit dom. A. Palmén. — 160) Jaak-
kima, auctor; Kalajoki, Inberg; Konosero, Levander. — 161) Pargas, 0.
Reuter. — 162) Haapanava, Teisko et Iisalmi, auctor. — 163) Pargas, O. Reu-
ter; Helsinge, Palmén. — 164) Pargas, O. Reuter. — 166) In rupibus in lacu
Ladoga paroeciae Jaakkima d, 3 Sept. 1889 ab auctore capta. —
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 3. 17
Ithytrichia Eaton.
167. I. lamellaris Eaton, PSS} Pee vas. REE
Oxyethira Eaton.
168. QO. costalis Curt. spxcbien bill ei
169. O. distinctella Me Lachl. ubtial ig o + Mee ie
170. O. ecornuta Morton. 8 Fu dye Sige Ai hd
167) Ad flumen Waarajoki in paroecia Jaakkima d. 20 Augusti 1881
unicum specimen invenit auctor. — 168) In paroecia Karislojo aliqveties ab
auctore capta. — 170) In paroecia Teisko tria specimina detexit auctor. Spe-
cies nova ab oculatissimo domino Morton determinata et descripta, vide
appendicem.
Appendix.
16. Grammotaulius atomarius Fabr. var. infuscata J. Sahlb.: alis
anticis nigro-fuscis, area costali late et distincte, arcu discoidali usqve ad
thyridium ducto maculaqve magna ad anastomosin venarum albido-hyalinis.
Forma valde singularis, speciminibus obscuris Gr. signatipennis primo in-
tuitu simillima, sed spinis pedum flavis formaqve segmentorum genitalium
distinguenda.
Habitat in Fennia australi rarissime. In paroecia Finstrém Alan-
diae feminam unicam invenit O. Reuter, marem simillime coloratum in
paroecia Pargas detexit idem. — M. U. F.
28. Limnophilus griseus L. var. Palméni J. Sahlb.: duplo minor,
gracilior, alis anticis flavo-hyalinis, vix fusco-irroratis, pterostigmate magno
valde distincto, nigrofusco.
Habitat in peninsula Kolaénsi; specimina haud pauca utriusqve
sexus ad flumen Ponoj legit dom. professor A. Palmén. — M. U. F.
30. Limnophilus lunatus Curt. var. hyalinula J. Sahlb.: multo
minor; alis anticis pallidioribus, subhyalinis, obsoletissime fulvo-tinctis,
maculis in disco Junulaqve apicali fere obliteratis. In rupe in lacu La-
doga in paroecia Jaakkima d. 3 Septembris 188i unicum specimen mascu-
linum invenit auctor. — M. U. F.
59. Phacopteryxz brevipennis Curt. var. hyperborea J. Sahlb.: ob-
scurior; capite supra, thorace abdomineqve piceo-nigris, hoc linea laterali
paullo dilutiore ;i antennis piceo-nigris, anguste flavo-annulatis; pedibus
obscure flavis, femoribus infuscatis; alis anticis qvam in typo paullo
brevioribus et latioribus, fusco-piceis, pube tenui ciliisqve fuscis; alis
posticis obsolete fumatis.
18 John Sahiberg, Catalogus Trichopterorum Fenniae praecursorius.
Ad flumen Ponoj in peninsula Kolaénse nonnulla specimina invenit
dom. Palmén; ad lacum Kemense in Lapponia fennica unicum individuum
cepit dom. Envald. — M. U. F.
87. Apatania Palméni J. Sahlb. Fusco-niger, obsolete griseo-holose-
ricea; capite thoraceqve parce pallido-pilosis; geniculis, tibiis tarsisqve
obscure testaceis, spinulis nigris; antennis.palpisqve fuscis; alis anticis
infumatis, circa pterostigma obscurioribus; alis posticis hyalinis, vena
subcostali apice a radiali remota; ramo ulnari venula brevissima trans-
versali cum ramo subulnari conjuncto.
Mas: abdomine segmento ultimo dorsali nigro-setoso, utrinqve dente
cornitormi instructo; appendice superiore genitali valde porrecta, flava,
elongata, sublineari, e latere visa margine superiore leviter unguiculato-
arcuato, inferiore rectiusculo, subemarginato, setuloso, dentibus tribus
remotis armato, ultimo apicali, basali obsoleto; appendice media brevi,
subtriangulari; appendice inferiore brevi, crassa, apice intus obsolete ap-
pendiculata, nigra, setosa; pene porrecto, subacuminato, recto, extrorsum
flavo. Long. 5 millim.
Species A. Wallengrenii Mc Lachl. simillima et structura venarum
in alis posticis affinis, sed armatura genitali maris et praesertim forma
appendicis superioris mox distinguenda.
Ad lacum Rihpjaur in peninsula Kolaénsi unicum specimen d. 8
Juli 1887 detexit professor A. Palmén, cui hanc speciem insignem sacrare
voluit auctor.
He
Fig, iF Fig. 2
Figura 1. Apex abdominis maris e latere visus. — Fig. 2 idem de
infero visus.
170. Oxyethira ecornuta Morton. Fusca, opaca, antennis et palpis
fuscis, pedibus sordide testaceis; capite pube albido-flavescenti; elytris
tuscis, albido-sparsis, ciliis obscure fuscis; antennis annulis 33. Long.
2—2,2 millim.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 3. 19
Mas: valvula ventrali magna et lata, apice late sed minus pro-
funde emarginato, emarginatura utringqve acute insisa, lobis lateralibus
parvis, incurvis et apice nigricantibus; appendicibus superioribus (?) bre-
vissimis, parum incurvis, inferioribus (?) hamato-inflexis, pene haud pro-
minulo, apice dilatato.
Morton Trans. ent. soc. London 1893. part. I. 79, Plat. VI fig. 1—5
(Mars 1893).
O. costali Curt, affinis, sed differt structura valvulae ventralis;
appendicibus superioribus apice sine appendiculo incurvo, structura ap-
pendicum inferiorum, nec non pene breviore, apice dilatato.
Sallsynt; jag har funnit 4 exemplar, deraf 1 Q och 3 i Teisko i
sédra Tavastland. Da exemplaren fro mindre val konserverade, kan en
utforligare beskrifning ej lemnas. — M. U. F.
—____—_—<pec>—__—_
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, n:o 4.
CORRODENTIA FENNICA.
I.
PSOCIDAE.
FORTECKNING ocu BESKRIFNING
OFVER
FINLANDS PSOCIDER
AF
0. M. REUTER.
=
MED EN PLANSCH.,
HELSINGFORS,
J. SIMELIIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG,
1893.
oo REAL “4 gu
ik ah Ww ae. *)
a pyre ie
PARTE oo, 2
?
‘
- ,
a.
i
*
m "
»
~ Cy
J =
- - 4 '
~ Pa
‘
- &
‘
\ ; = 2 at 7 ; |
= ~ theese : ‘ 7 | |
P ae ea : Reteye | sey ity }
7 ‘ % = : . a lth i poste ' ¥ a
- . , - ; |
a Te a b=; «i +o - ft ie
im x Carn Aes % . al
5 es a . Ge oe
2 7 ve ts : ; Fi 3
k Fy ap a a - :
9
a | a
7 — he a ha |
; 4
on ad Be ; .
‘ ip ya
_ 5 = = 09
ha : |
2 <7 ae
én - Pe ae
*%
. :
» : . F
'
\ Fr,
(, ee imine
; r= -. « a Lhe ? ben had <
nas
-J a a 7 ce
eo s © -
¥ " “ibe peeeiaidtih
1 - ¥ ;
- q 7 7 .
ois > rs
t -
. ‘4
‘ / y
rT e
a a .
| ;
” ny
ae: iG > ae
aie 4 es ‘ |
i : ; i «
ing 7 \ 3 ba
I sin afhandling ,,Psocina Swveciae et Fenniae“ har lektor J.
Spangberg, pa grund af det material han da erhdll af forf. till
denna afhandling, fran Finland upptagit 14 till nimnda under-
familj hdrande arter. Professor J. Sahlberg har emellertid se-
nare sammanstalt alt det material, som af dessa djur forefans i
universitetets museum i Helsingfors, och sa vil han som forf. har
under flere ar insamlat i olika delar af landet arter af denna
familj. Pa detta sétt och afven genom par smirre foriringar af
andra personer har det nu kanda antalet finska Psocina stigit till
36 arter. Af underfamiljen Clothillina ega vi dessutom 3 och af
underfamiljen Troctina 2, hvadan hela antalet Psocidae, hvilka
aro funna inom vart faunaomrade, blir 41.
Kolbe har pa grund af Spangbergs ofvan anforda uppsats
uttalat den asikt’) att den europeiska norden vore jimforelsevis
fattig pa Psocider. Detta kan emellertid icke, sisom nedansta-
ende forteckning utvisar, sagas vara fallet. Tysklands Psocid-
fauna ar af alla landers den bast undersékta och af de tyska lin-
derna star i detta hanseende Vestfalen friimst. I sin uppsats
»4ur Psocidenfauna Westfalens“ (Stett. Ent. Zeit. LI (1890), p.
5—8) upptager Loens fdr denna provins 46 arter. I det Ro-
stocks Neuroptera Germanica bifogade af Kolbe redigerade bi-
hanget Ofver Psociderna upptagas fran Tyskland 47 arter 2), hvilka
senare enligt Loens och Tetens Okats till 59 (se nedan i lite-
raturforteckningen dessas uppsatser)*). De 22 tyska arter, hvilka
icke annu blifvit hos oss funna, aro: Psocus morio Latr., Psylli-
psocus Ramburi Sélys, Neopsocus rhenanus Kolbe, Bertkauia
*) Stett. Ent. Zeit. 1880 p. 177.
*) Loens uppgifver oratt i nyss citerade uppsats 49.
*) Psocus subnebulosus Steph., Tetens ir o af Ps. quadrimaculatus
Latr.
4 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
prisca Kolbe, Elipsocus hyalinus Steph., E. Moebiusi Tet., Pte-
rodela quercus Kolbe, Coecilius atricornis M’L., gynapterus Tet.,
rufus Tet., rhenanus Tet., Kolbet Tet., Peripsocus parvulus Kolbe,
P. subpupillatus M’L., Dorypteryx pallida Aaron, Pseudopsocus
Rostocki Kolbe, Troctes formicarius Hagen, Tichobia alternans
Kolbe, Hyperetes questphalicus Kolbe, Clothilla annulata Ha-
gen, Cl. distincta Kolbe, Lepinotus sericeus Kolbe. — Fran Eng-
land och Skottland aro enligt M’Lachlans nedan angifna afhand-
lingar och uppsatser hittills bekanta 37 arter'). De annu icke
hos oss observerade aro foljande: Psocus morio Latr., Elipsocus
hyalinus Steph. Coecilius atricornis M’L., Trichopsocus Dalii
ML. ?), Peripsocus subpupillatus MWL., P. parvulus Kolbe, Pso-
quilla marginepunctata Hag., Clothilla annulata Hag. ?).
Emellertid 4r det ganska antagligt att &nnu nagra af de
ofvan uppraknade i Tyskland och England funna arterna skola
antraffas aiven hos oss. Af dem uppgifvas redan Psocus morio
och Elipsocus hyalinus*) vara tagna i Ostersjéprovinserna, dir
dessutom en art, Psocus flavonimbatus Rost. blifvit upptackt, hvil-
ken tills vidare icke annorstades blifvit iakttagen. Alla de 6friga
25 species, dem v. z. Miihlen uppraknar fran Ostersjéprovinserna
(Sitzungsber. Naturforsch. Ges. Dorpat VI (1883) pp. 329—333)
aro mer eller mindre allmanna i Finland. Sarskildt ar det tro-
ligt att man hos oss annu skall finna en eller annan af de
vinglésa arterna, hvilka icke blifvit eftersdkta sasom nédigt varit.
1) Stenopsocus nervosus Steph. ar enligt bref fran M’Lachlan endast
en oflackad varietet af Graphopsocus cruciatus L. ©, Elipsocus consimilis
M’L. enligt min asikt likas& blott en varietet af E. cyanops Rost. och slut-
ligen torde ocksa Coecilius Burmeistert Brau. vara blott en varietet eller
aberration af C. obsoletus Steph.
*) Enligt undersékning af fran M’Lachlan erhallna typexemplar har
denna art tva- och icke tre-ledade tarser samt hoér salunda icke, sisom Kolbe
antagit, till Philotarsus, utan till Trichopsocus, och ar t. 0. m. méjligen iden-
tisk med Tr. hirtellus, ehuru pterostigma synes vara nagot mera utvidgadt
och brunaktigt i spetsen samt gaffelskaftet starkare bdéjdt.
3) Lepinotus piceus Motsch., M’L. ar enligt exemplar frin Mac Lach-
lan samma art som nedan anfoéres sisom L. ingvilinus Hey d.
4) Den i Ostersjéprovinserna funna E. hyalinus ir dock mihinda icke
identisk med den engelska arten, utan med abietis Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 4.
ar
Af de till var fauna hérande species har jag beskrifvit 5
sasom nya. Dessa aro: Psocus hirticornis, Ps. contrarius, Tera-
topsocus n. g. maculipennis'), Llipsocus brevistylus och Leptella
Jusciceps. Af de Ofriga arterna aro féljande 15 icke upptagna i
v. z. Miithlens forteckning 6fver Ostersjéprovinsernas arter: Pso-
cus mtermedius Tet., major Loens, Mesopsocus laticeps Kolbe,
Hemineura dispar Tetens, Elipsocus Westwoodii M’L., abietis
Kolbe?), cyanops Rost., Coecilius hirtellus M’L.*), piceus Kolbe,
Hlavidus Steph., perlatus Kolbe, Kolbia quisquiliarum Bertk.,
Peripsocus alboguttatus Dalm., Cerobasis muraria Kolbe, Troctes
silvarum Koibe. Foljande 13 till underfamiljen Psocina hérande
saknas i Spangbergs Ofversigt af Sveriges Psociner (férutom
de nya arterna): Psocus intermedius Tet., major Loens, Ste-
nopsocus stigmaticus Labr. et Imh., Lachlani Kolbe, Mesopsocus
unipunctatus Miill.*), Hemineura dispar Tet., Elipsocus abietis
Kolbe, cyanops Rost. Coecilius piceus Kolbe, obsoletus Steph.,
perlatus Kolbe, Trichopsocus hirtellus M'L., Kolbia quisquiliarum
Bertk. Af dem ir dock Stenopsocus stigmaticus senare funnen i
‘Sverige och St. Lachlani beskrifven af Zetterstedt fran Umea
Lappmark under namn af Psocus flavicans. I England fro Annu
icke funna (utom de forut obeskrifna): Psocus intermedius Tetens,
major Loens, Stenopsocus Lachlani Kolbe, Mesopsocus laticeps
Kolbe, Hemineura dispar Tetens, Cerobasis muraria Kolbe,
Troctes silvarum Kolbe. Med undantag af de nya arterna iro
alla de 6friga antriffade i Tyskland.
Var kunskap om arternas utbredning inom Finland ir ty-
varr annu ganska ofullstiindig. Sarskildt giller detta faststillan-
det af deras nordgrins. I Insecta Lapponica upptager Zetter-
stedt foljande 8 arter: Psocus longicornis F., Ps. fasciatus F.,
Ps. bifasciatus Latr. (= subfasciatus Zett.), Stenopsocus immacula-
tus Steph. (= subfumipennis Zett.), St. Lachlani Kolbe (= jla-
1) Férekommer blott i orangerier.
*) Mojligen = E. hyalinus hos v. z Miihlen.
8) Elipsocus unipunctatus hos Spangberg ir = laticeps Kolbe.
*) Denna citeras af Spingberg under St. immaculatus, men af Zet -
terstedts beskrifning framgir tydligt att hans art ir Kolbes Lachlani,
som emellertid icke var uppstild di Spingberg utgaf sitt arbete, utan af
honom sammanférdes med immaculatus. Se lingre fram vid St. Lachlani.
6 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Psocider.
vicans Zett.), Mesopsocus unipunctatus Mill. (= obliteratus Zett.),
Coecilius fuscopterus Latr. (= vittatus Dalm.) och C. jlavidus
Steph. (= doreellus och striatus Zett.). Men af dessa dro flere
icke anforda fran nordligare lokaler &n Vester- och Norrbotten.
Endast Stenopsocus immaculatus wppgifves vara funnen i Tornea
Lappmark, Coecilius flavidus vid Muonioniska och Mesopsocus uni-
punctatus, som antagligen ar var mest nordliga psocid, vid Nordcap.
Senare har Spangberg uppgifvit Psocus sexpunctatus L. sasom
funnen i Lappland och i Helsingfors museum finnes af denna art
exemplar fran Kuusamo. Férutom dessa fyra arter aro ytterligare
fdljande hos oss funna norr om 66° n. br.: Ps. bifasciatus Latr.
(Turtola), Hlipsocus abietis Kolbe (Turtola), Kolbia quisquiliarum
Bertk. (Aavasaksa). Norr om polcirkeln aro salunda med siker-
het hos oss endast féljande 4 antraffade: Psocus bifasciatus, Me-
sopsocus unipunctatus, Elipsocus abietis och Coecilius flavidus, al-
vensom i Norge Psocus sexpunctatus L., som af prof. J.Sahlberg
blifvit funnen vid Salten. Men antagligt ar att afven de i hdga
norden lefvande arternas antal betydligt skall 6kas genom nyare
insamlingar at detta hall.
Vid utarbetandet af denna afhandling och bestamningen af
de dari anforda arterna har jag radfragat foljande literatur:
Albarda, Notes om Psocus obscurus Rambur (Ent. Monthl. Mag.
XXV, p. 210. 1889).
Bertkau, Ueber einen auffallenden Geschlechtsdimorphismus bei
Psociden nebst Beschreibung einiger neuer Gattungen und
Arten (Arch. Naturgesch. Wiegm. u. Troschel, XLIX, Bd. I.
1883).
——, Ueber den Geschlechtsdimorphismus und die Speichel-
driisen der Psociden (i Verhandl. Naturw. Vereines der preuss.
Rheinlande und Westfalens. XXXIX, Hft. 2, p. 125—133.
1882). Beskrifning af slaktet Kolbia.
Brauer, Die Neuropteren Europas und insbesondere Oesterreichs
(Festschrift d. Zool.-bot. Gesellsch. in Wien, pp. 265—300.
1876).
Coquebert, Illustratio iconographica insectorum. Paris. Anno VII.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 4. 7
Costa, Notizie ed osservationi sulla Geofauna Sarda. Memoria
Ovarta. 1885,
Fabricius, Entomologia Systematica, T. Il. 1793.
Hagen, Beitrage zur Monographie der Psociden (Stett. Ent. Zeit.
XLII och XLIV, 1882 och 1883).
Heyden, v., Zwei neue deutsche Neuropteren-Gattungen (ibid.
XI, p. 883—85. 1850).
King, Coecilius piceus, Kolbe, and C. Burmeisteri, Brauer, in
Scottland (Ent. Monthl. Mag. XXIII, p. 39, 1886).
Kolbe, Monographie der deutschen Psociden (Achter Jahresb.
Westfal. Prov. Ver. 1879, pp. 73—142. 1880). Citeras: Kolbe,
Mon.
——. Ueber die Genera Atropos und Troctes (Ent. Nachr. VI,
p. 84. 1880).
——, Bemerkungen zu Dr. J. Spangbergs Psocina Sveciae et
Fenniae (Stett. Ent. Zeit. XLI, pp. 176—178. 1880).
——., Das Fliigelgeader der Psociden und seine systematische
Bedeutung (ibid. pp. 179—186).
——., Psocidologische Berichtigungen (Ent. Nachr. 1881, pp. 254
—256).
———, Das phylogenetische Alter der europaischen Psocidengrup-
pen (Zehnter Jahresb. Westfal. Prov. Ver. 1881, pp. 18—27.
1882).
———., Neue Psociden der paliarktischen Region (Ent. Nachr.
1882, N:o 15, pp. 207—212).
——., Neue Psociden des k. Zool. Museums zu Berlin (Stett. Ent.
Zeit. XLIX, pp. 65—87. 1883).
——, Ueber die von Herrn Ludy in Ober-Bayern, Karnthen und
im Littorale gesammelten Psociden (Berlin. Ent. Zeitschr.
XXVIII, H. Il, pp. 880—382. 1884).
———, Anhang: Psocidae, till Rostocks Neuroptera Germanica
(Jahresb. Ver. Naturk. Zwickau 1887, pp. 171—193. 1888).
Citeras: Kolbe, Neur.
Latreille, i Coqueberts Ill. icon. ins. Se ofvan.
S O.M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
Loens, Psocidologisches (17:er Jahresb. Westf. Prov. Ver. 1888,
pp. 75—78. 1889).
——., Beitrag zur Kentniss der Psocidenfauna Pommerns (Stett.
Ent. Zeit. L, pp. 829—833. 1889).
—, Zur Psocidenfauna Westfalens (Stett. Ent. Zeit. LI, pp.
5—8. 1890).
——, Gefliigelte Pyrrhocoris apterus und ahnliche Erscheinungen
bei Psociden. (Ent. Nachr. XVI, pp. 10—12).
Mac Lachlan, A Monograph of the British Psocidae (Entom.
Monthl. Mag. III. 1867). Citeras: M’L.
——, Coecilius atricornis n. sp. (I. c V, p. 196. 1869).
———, Stenopsocus stigmaticus, Labram, in England (1. c. IX,
p. 63. 1872).
——, Abundance of Clothilla picea Motsch. (1. c. XVII, p. 189.
1881.
XVII, p. 21. 1880).
, The Neuroptera of Madeira and the Canary Islands (Journ.
* Linn. Soc. XVI, pp. 149—183. 1883).
———, Remarks on certain Psocidae, chiefly British (Ent. Monthl.
Mag. XIX, pp. 181—185. 1883).
——, Une excursion névroptérologique dans la Forét-Noir (Rev.
dEnt. V, pp. 126—136. 1886).
—, Recherches névroptérologiques dans les Vosges (Rev. d’Ent.
IV, p. 9. 1884).
—, Kolbia quisquiliarum, Bertkau, a genus and species of
Psocidae new to Britain (Ent. M. Mag. XXIII, p. 38. 1886).
——, Two species of Psocidae new to Britain (1. c. XXVI, pp.
269—270. 1890).
——, Notes concerning Psocus quadrimaculatus, Latr., of which
Ps. subnebulosus, Steph., is a synonym. (1. c. XXVI, pp. 287
—289. 1890).
Martin, Les Psocides du dépesienitint de l'Indre (Rev. d’Ent. XI,
pp. 285—288. 1882).
Miihlen, von zur: Verzeichniss der Psociden Liv-, Est- und
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 9
Kurland (Sitzungsber. Naturf. Ges. Dorpat VI, pp. 329— 334.
1883).
Rostock, Psocidenjagd im Hause (Ent. Nachr. Il, pp. 190—192.
1876).
—— Ueber eine besondere nordrussische Psocus-Art (I. c. pp.
129—130. 1879).
Selys-Longchamps, de, La Sous-famille des Psocines en Angle-
terre, en Belgique et en Scandinavie. (Comptes rendus de
la Soc. Ent. Belg. XXII, clxrv—clxvm).
Spangberg, Psocina Sveciae et Fenniae (Ofv. k. Vet. Ak. Forh.
1878, N:o 2, pp. 5—28).
——, Sur quelques espéces européennes de la sous-famille des
Psocines (Ent. Tidskr. I, pp. 94—98).
Tetens, Zur Kenntniss der deutschen Psociden (Ent. Nachr. XXIV,
pp. 869—384. 1891).
Zetterstedt, Insecta Lapponica. Leipzig 1840.
Resp. samlares namn 4ro i nedanstaende text pa fdljande
satt forkortade: Bb. = arkiater E. J. Bonsdorff, E. = fréken E.
Elmgren, Gk = doktor E. Grénvik, Gr. = statsradet A. Giin-
ther, Hj. = arkiater O. Hjelt, L. = doktor C. Lundahl, Lr =
mag. K. M. Levander, M. = prof. F. W. Maklin, N. = prof.
W. Nylander, P. = prof. J. A. Palmén, R. = forfattaren, E.
R. = mag. E. Reuter, S. = prof. J. R. Sahlberg, W. = hand-
landen Wasastjerna, Wdt = mag. F. W. Woldstedt.
Till den kande engelske entomologen R. Mac Lachlan star
forf. i forbindelse for erhallandet af typexemplar till flere af ho-
nom uppstalda arter samt en mindre samling brittiska psocider.
Beskrifningarna pa de 5 nya arterna fdlja nedan efter for-
teckningen och den tabellariska 6fversikt, jag meddelat till under-
lattande af de finska arternas bestimning. I denna har jag sdkt
upptaga endast litt i 6gonen fallande karaktirer.
Bi
10 O. M. Reuter, Fértecknin g och beskrifning ofver Finlands Psocider.
Da vingnervernas fOrgreningar i systematiskt hanseende spe-
lar en betydande roll, har jag meddelat figurer, for att infora
nybérjaren i det beteckningssatt, jag ansett lampligast bora an-
vindas. De siirskilda nerverna utmirkas i figurerna genom fol-
jande bokstifver :
a : costa.
b : subcosta. /
ec : radius.
ct: yttre radialgrenen.
c? : inre radialgrenen, som i en kortare eller langre stracka
sammansmilter med inre cubitalgrenen; fran sammansmaltningen
till vingspetsen kallar jag den for korthets skull gaffelgrenen.
ec! : gaffelgrenens yttre, och
ec? : inre skankel.
d_: cubitus.
d‘ : inre cubitalgrenen.
d? : yttre cubitalgrenen.
dd!, dd? och dd? : inre cubitalgrenens fodrsta, andra och
tredje skankel.
d?d! och d?d2, yttre cubitalgrenens férsta och andra skankel.
: analnerven.
: axillar-nerven.
: dorsalnerven.
: area postradialis.
: area discoidalis.
: area discoidalis secunda vel spuria.
: area postica.
ose PT gp fe 251 a d
I], Forteckning éfver i Finland funna arter,
Psocus Latr.
1. Ps. longicornis Fabr. — ML. 10, 1. Spangb., 10, 2,
f. 2. Kolbe, Neur. 179, 1.
Pa loftrin, ej sillsynt i sydliga Finland. Pargas, Nagu (R.),
Uskela (B.); Helsingfors, Karislojo (S.); Tammerfors (L.). — Norra
och mellersta Europa.
2. Ps. nebulosus Steph. — ML. 11, 2. Spanghb., 12, 4,
f 4. Kolbe, Neur. 179, 2, Tet., 375, 5.
Allmin pa loftrin. Aland (R.); St. Karins, Pargas, Nagu (R.);
Ylane (S.); Karislojo (S.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.);
Salmis (Wdt), Parikkala, Jaakima (S.); Osterbotten (W.). — Norra och
mellersta Europa.
*3. Ps. hirticornis n. sp.
Sallsynt. Karislojo (S.); Nilsié (Ldr); Petrosavodsk (G.) +).
4, Ps. bifasciatus Latr. — M’L., 13,6. Spangb., 16, 8, f. 8.
Kolbe, Mon. 104, 2, f. 1 (Amphigerontia). Neur. 178 (Amphi-
gerontia). Tet. 374, 3.
Ej sallsynt pa loftran, isynnerhet bjork. Aland (R.); Pargas,
Nagu (R.); Ylane (S.); Helsingfors (S.), Lovisa (R.); Pulsa (S.); Jaa-
kima, Pyhajarvi, Sordavala (S.); Juuka (Gk); Petrosavodsk (Gr); Kuo-
pio (Ldr); Kelvia (S.); Turtola (S.). — Norra och mellersta Europa,
*5. Ps. intermedius Tetens, 374, 4.
Sallsynt. Nyland (M.); Petrosavodsk (Gr). Endast en © och
en 2, — Tyskland.
1) De arter, som icke upptagas frin Finland i Spangbergs Ofversikt,
aro tecknade med en asterisk.
12 O. M. Reuter, Firteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
*6. Ps. contrarius n. sp.
Sallsynt. Tammerfors (L.) och Teisko (S.), flere exemplar.
\
7. Ps. quadrimaculatus Latr. — M’L., 14,7. Spangberg, 9, 1,
f. 1. Kolbe, Mon. 110, 5. Neur. 180. — o = Ps. subnebulosus
Steph. sec. M’L., E. M. Mag. 1890, p. 287. Tetens, 375, 5).
Tamligen sillsynt p& barrtrid. St. Karins, Pargas (R.); Ylane
‘S.); Karislojo (S.), Helsingfors (S.); Teisko (S.); Jaakima (S.); Oster-
botten (W.), Uleiborg (N.). — Norra och mellersta Europa.
* 8. Ps. bipunctatus L. — M’L. 15, 9. Spangb., 14, 5, £5.
Kolbe, Mon. 109, 4. Neur. 180.
Tamligen sillsynt, men stundom i stora kolonier pa husvaggar,
plank, grindstolpar, m. m. Pargas (R.); Ekenis (R.), Thusby (Wdt),
Karislojo (S.).
*9. Ps. sexpunctatus L. — M’L., 12, 5. Spangb., 11, 3, f. 3!
Kolbe, Mon. 108, 3, f. 3! Neur. 179.
Sallsynt. Tuovilanlaks (P.); Kuusamo (N.) — Norra och mel-
lersta Europa.
10. Ps. major (Kolbe) Loens S. E. Z. 1890, 7. — Tet., 375, 7.
Psocus sexpunctatus Spangb. |. c. partim. Ps. sexpunctatus var.
major Kolbe, Mon. 109.
Ej sillsynt p& léftrain, sallsyntare pd barrtrin, oftast pa stam-
marna. St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Yline (S.); Karislojo (S.),
Helsingfors (N.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.); Parikkala, Jaakima ‘S),
Ruskeala (N.), Kirjavalaks (S.); Petrosavodsk (Gr). — Tyskland, Eng-
land (?).
*11. Ps. fasciatus Fabr. — M’L, 12, 4, f. 5. Spangb., 14,
6, £ 6. Kolbe, Mon. 105, 3 (Amphigerontia). Neur. 178 (Am-
phigerontia).
Sillsynt. Aland i Geta pa gran (E. R.); Pargas pa salg (R.) —
Ryssland, Sverige, England, Frankrike, Tyskland, Schweiz.
1) Ps. subnebulosus Kolbe, Mon. 104 (Amphigerontia), Rostock, Neur.
168, och Spingberg, Ent. Tidskr. I, fro endast Ps. bifasciatus Latr. De
har, hvilka finnas i bakvingarnas rand mellan bida gaffelskinklarnas spetsar
och hvilka Spingberg anser karakterisera subnebulosus, forekomma hos de
flesta exemplar af bifasciatus, men afnétas litt. Jag har funnit dem afven
hos tyi exx. af quadrimaculatus ©.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 13
12. Ps. variegatus Fabr., Latr. — M’L., 11, 3. Spangb., 15,
i, f. 7. Kolbe, Mon. 105, 4 (Amphigerontia). Neur. 178 (Am-
phigerontia).
Fj sillsynt pa loftriin, afven pa barrtrin. St. Karins, Pargas,
Nagu (R.); Ylaéne (S.); Karislojo, Helsingfors (S.); Ruskeala (N.). —
Norra och mellersta Europa samt Spanien.
Stenopsocus Hagen, Kolbe.
* 13. St. stigmaticus Labr. et Imh.— Spangb., Ent. Tidskr. I,
95, f 4 (St. striatulus). Kolbe, Mon. 126, 1 (St. striatulus)*).
Neur. 182.
Sallsynt pa l6ftrin. Pargas (R.); Karislojo, Helsingfors (S.);
Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.) — Livland, Tyskland, Hol-
land, Belgien, Schweiz, Frankrike, England.
*14. St. Lachlani Kolbe, Mon. 127, 2, f. 17. Neur. 182, —
Psocus flavicans Zett., Ins. Lapp. 1054, 8 2).
Funnen pa barrtrain. Aland (R.); Pargas, Nagu (R.); Karislojo
(S.), Lovisa (R.); Teisko (S.). —- Sverige i Umea Lappmark, Oster-
sjOprovinserna, Tyskland och Frankrike.
15. St. immaculatus Steph. — ML. 16,1. Spangb. 18, 1, f. 9.
Kolbe, Mon. 127, 2, f. 16. Neur. 182. — Psocus subfwmipennis
Zett., Ins Lapp. 1053, 5.
Har och dar p& léftrin. St. Karins, Pargas (R.); Sordavyala,
Tuovilanlaks, Pielis (S.); Osterbotten (W.); Torned Lappmark enl. Zet-
terstedt. — Norra och mellersta Europa.
*) Fabricii beskrifning pi MHemerobius striatulus Ent. Syst. II, 85,
15, dir framvingarna angifvas ,,albae fusco-striatae“ synes icke rittfirdiga
upptagandet af hans namn for denna art.
*) Ehuru Zetterstedts beskritning visar att hans Psoc. flavicans helt
sikert ar denna och icke féljande art, med hvilken Spingberg forvixlat den
(obs. t. ex. ,,Ps. fumipenni [= immaculato] simillimus, sed obscwrior et ner-
vorum furcis aeqvaliter longis. Caput piceum‘), har jag dock icke upptagit
det af Zetterstedt antagna namnet, emedan det ir féga troligt att Linnés art,
som han citerar, ir densamma.
14 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
Graphosocus Ko lbe.
16. Gr. cruciatus L. — ML. 17, 3, f. 7 (Stenopsocus). Spanghb.
19, 2, f. 10 (Stenopsocus)'). Kolbe, Mon. 128, 1, f. 18. Neur.
fi. dh,
Ej sallsynt, isynnerhet pa ek i séddra Finland. Pargas, Nagu (R.);
Helsingfors (N.). Mellersta och norra Europa; Sardinien; Madeira.
Teratopsocus n. 2.
* 17. T. maculipennis n. sp.
Ett exemplar funnet i hr Stenii orangerier i Helsingfors (R.).
Mesopsocus Kolbe, Reut.
(Holoneura T etens).
*18. M. unipunctatus Miill. — M’L. 21, 1. Kolbe, Mon. 112, 1,
f. 5. Neur. 182. — Psocus obliteratus Zett., Ins. Lapp. 1052, 4. —
Femina = Trocticus gibbulus Bertk., Arch. Naturg. XLIX, I, p.
Pe ae pes
Kj sillsynt pa barr- och léftran. Aland (R.\; Pargas (R.); Hel-
singfors (N.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.); Jaakima (S.); Kuopio (Ldr);
Ule&borg (N.). -—- Norra och mellersta Europa; Norge vid Salten (S.);
NordCap enl. Zetterstedt.
19. M. laticeps Kolbe, Mon. 114, 1, f. 6 (Elipsocus). Neur. 183
(Elipsocus). Tetens 379 (Holoneura). — Hlipsocus unipunctatus
Spanghb. 21, 1, f. 11!
Har och dir i sédra Finland pa léftran. St. Karins, Pargas
Teisko (S.); Parikkala, Jaakima (S.), —- Sverige, Tyskland.
R.);
\
Hemineura ‘T'etens 1891.
*20. H. dispar Tetens, 378, 11.
Sallsynt. St. Karins vid Ispois (R.); Yline (S.); Jaakima (S.) —
Berlin.
') Pa figuren iro vingarnas riinder oritt angifna sisom hariga.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 15
Elipsocus Westw.
21. E. Westwoodii M. L. 21,2. Spangb. 22, 2, f. 12. Kolbe,
Mon. 115, 4. Neur. 184.
Har och dir pa barrtran. Pargas, Nagu (R.); Karislojo ‘S.), Hel-
singfors (S.), Lovisa (R.); Teisko (S.); Jaakima (S.). — Sverige, Eng-
land, Holland och Tyskland.
* 22. E. abietis Kolbe, Mon. 114, 2, f. 8. Neur. 184.
Kj sallsynt p& barrtrin, gran och tall. Pargas, Nagu (R.); Ka-
rislojo (S.), Lovisa (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.);
Turtola (S.). — Tyskland.
* 23. KE. brevistylus n. sp.
Sallsynt. Pargas vid Lofsdal, Korpo p& Aspé (R.).
* 24, KE. cyanops Rostock, Ent. Nachr. II, 192. Koibe, Mon.
116, 5, f. 9. Neur. 184.
Sallsynt pa barrtrin, Lovisa (R.), Karislojo (S.). Tyskland,
England.
Var. consimilis M’L., Ent. M. Mag. XXVI, p. 269.
Med hufvudformen: Karislojo (S.), Lovisa (R.). — England,
Philotarsus Kolbe.
25, Ph. flaviceps Steph. — M’L. 22, 4, ff. 9 et 10 (Elipsocus).
Spangb. 23, 3, f. 13 (Hlipsocus). Kolbe, Mon. 117, 1, f. 10
(Philotarsus picicornis F.). Neur. 184 (Philotarsus).
Ej sallsynt p&é barr och loftrin. St. Karins, Pargas, Nagu (R.);
Ylane (S.); Helsingfors, Karislojo (S.); Teisko (S.); Parikkala, Jaakima,
Karjavalaks (S.). — Norra och mellersta Europa.
Coecilius Curt., Kolbe.
* 26. C. fuscopterus Latr. — M’L. 19, 5. Spangb. 26, 3, f. 16.
Kolbe, Mon. 122, 6. Neur. 186.
I lundar, bland blabarsris m, m. Korpo (R.); Teisko (S.); Pa-
rikkala, Jaakima (S.); Polvijarvi (Wdt); Juuka (Gk); Osterbotten (W.),
Uledborg (N.). — Norra och mellersta Europa.
16 O. M. Reuter, Forteckning och beskritniag 6fver Finlands Psocider.
*27. piceus Kolbe, Ent. Nachr. 1882, 211. Neur. 186.
Ej sallsynt p& tall i sydliga Finland. Pargas, Nagu, (R.); Ka-
rislojo (S.), Esbo (E.), Lovisa (R.); Teisko (S.); Jaakima (S.), — Tysk-
land, Frankrike '), Skottland.
aberr. megastylus m.
Ett ex. fran Teisko (S.).
*98. flavidus Steph. — M’L. 18, 2. Spangb. 25, 2, f. 15.
Kolbe, Mon. 112, 5, f. 11. Neur. 186. |
Allmin pa loftrin. St. Karins, Pargas, Nagu (R.); Helsingfors
(S.), Ekenis (R.); Tammerfors (L.), Teisko (S.); Jaakima (S.); Iisalmi
‘S.), Pielis (Wat), Kuopio (Ldr); Petrosavodsk (Gr); Osterbotten (W.),
Jakobstad (S.); Lappland (M.), Muonioniska, enl. Zetterstedt, — Storre
delen af Europa.
*929. obsoletus Steph. — M’L. 18, 3. Kolbe, Mon. 121, 4,
f. 14. Neur. 186.
Ej sallsynt pa barrtriin i sddra Finland. St. Karins, Pargas,
Nagu, Korpo anda ut pi Jurmo, pa Juniperus (R.); Helsingfors, Ka-
rislojo (S.); Teisko (S.). — Skotland, England, Holland, Belgien, Frank-
rike, Schweiz, Tyskland, Ostersjéprovinserna.
Var. Burmeisteri Brauer, Kolbe, Mon. 120, 3, f. 15. Neur. 187.
Tillsammans med féreg&ende: Pargas (R.). — Tyskland, England.
* 30. perlatus Kolbe, Ent. Nachr. 1882, 210. Neur. 187.
Ett exemplar, som stémmer in med Kolbes beskrifning pa denna
art, air funnet i Jaakima (S.). — Tyskland, Frankrike, England.
Trichopsocus Kolbe.
*31. hirtellus M’L. C. R. Soc. Ent. Belg. XX (Coecilius). —
Kolbe, Neur. 185.
Funnen i orangerier i Helsingfors (R.).
Kolbia Bertk.
* 32. quisquiliarum Bertk., Verh. Naturh. Ver. Rhein. u.
Westf. XXXIX, 129, sec. spec. typic.
Hogst sallsynt. En hane fran Parikkala (S.) och en annan fran
Aavasaksa (S.). — Westfalen, England.
1) Martin anfor (Revue d’Ent. XI, 1892, p. 288) arten genom misskrif-
ning under namn af C. fuscus Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 17
Pterodela Kolbe.
33. Pt. pedicularia L. — M’L. 17, 1 (Coecilius). Spangb. 24,
1, f. 14 (Coecilius). Kolbe, Mon. 118, 1. Neur. 1835.
Kj sillsynt bland travirke, p& vedlager, afvensom i boningsrum.
Pargas, Nagu (R.); Helsingfors (S.), Esbo (E.); Teisko (S.); Osterbot-
ten (W.) — Norra och mellersta Europa; Turkestan.
Leptella n. ge.
* 34. L. fusciceps n. sp.
En enda vinglés hona funnen under lafvar p& stammen af en
ronn pa Lofsdal i Pargas (R.).
Peripsocus Hagen.
35. phaeopterus Steph. — M’L. 20, 2. Spangb. 28, 2, f. 18:
Kolbe, Mon. 129, 1, f. 19. Neur. 188.
Har och dar pa barr och léftrin. Pargas (R.); Karislojo (S),
Helsingfors, Lovisa (R.); Jaakima (S.); Uleaborg (N.); Karunki (S.). —
Norra och mellersta Europa.
36. alboguttatus Dalm. — M’L. 20, 1, f. 8. Spangb. 27. 1.
f. 17. Kolbe, Mon. 130, 2, f. 20. Neur. 187.
Tamligen siillsynt. Aland (R.); Pargas (R.); Karislojo (S.); Teisko
(S.); Jaakima (S.). — Norra och mellersta Europa; Madeira.
Cerobasis Kolbe.
*37. muraria Kolbe, E. N. 1882, 212, 11. Neur. 190.
Sallsynt bland stenar p& hafsstrinder. Korpo p& Jurmo ett ex.
(R.); Esbo p& Lofé, ett ex. (Ldr). — Westfalen.
Lepinotus v. Heyden.
* 38. inquilinus v. Heid. S. E. Z. 1850, 85"). Hagen, Mon.
in 8. E. Z. 1883, 309, T. Il, f. 6. — Clothilla picea ML, 6, 3.
*) Var art 6fverensstimmer ej fullt med v, Heydens beskrifning (Se
hirom langre fram i bestimningstabellen).
18 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
Sillsynt och enstaka i boningsrum, mellan bicker, gammalt pap-
per o. s. v. Abo (R.); Helsingfors (R., E. R.); Esbo pa Lofé (Ldr). —
Livland, England, mellersta Europa, Nordamerika.
Clothilla Westw.
* 39. pulsatoria L. — M’L., 5, 1, f. 2. Kolbe, Mon. 135, 1,
f. 23 (Atropos). Neur. 190 (Atropos).
Allman i gamla hus bakom tapeter, vaggtaflor o. d. Astadkom
mer ett egendomligt om ett urs tikkande paminnande ljud (,,dédsuret*).
— Europa, Nordamerika.
Troctes Burm.
*AQ. divinatorius Mill. — ML. 3, 1. Kolbe, Mon. 133, 1,
f. 21. Neur. 189.
Allmiin i hus, bland vaxt och insektsamlingar skadlig. — Kos-
mopolit.
* 41. silvarum Kolbe, Neur. 192.
Under bark af Atskilliga trislag. St. Karins, Pargas (R.); Jaa-
kima (S.), — Tyskland.
Il. Tabellarisk dfversikt af de finska arterna.
Familjekaraktarer.
Mundelar tydliga. Mandibler korta, vid basen utvidgade, 1
spetsen ofta tandade. Maxillarpalper fyrledade. Labium_ tvatli-
kigt, pa hvardera sidan med en enkel palp. Pannan framskju-
tande. Antenner borstformiga, vanligen langa. Metanotum hos
bevingade bestaende af tre lober. Vingar fyra, de bakre mindre,
under hvilan takformigt hoplagda. Nervforgreningen hos alla vin-
garna foéga riklig (se ofvan pag. 10). Stundom saknas vingarna
eller fro de rudimentira. Ben egnade att springa med. Tarser
tre- eller tva-ledade, hos larverna alltid tvaledade. Klor oftast
med en liten tand fore spetsen. Metamorfosen ofullstandig.
Ofversikt af underfamiljerna.
1. (2). Imagines med fyra vingar, sallan med vingrudiment eller
inga vingar. Prothorax hos vingade former bildande en smal
rand framtill, mesothorax stor, starkt hvalfd; prothorax hos
ovingade timligen lik de 6friga thorakalsegmenten. Pannan
starkt hvalfd. Antenner 13-ledade, sdllan forsedda i spetsen
med en fjortonde smal led. Palpernas slutled cylindrisk, af-
langt aggrund, sallan klubblik. Tarser tva- eller tre-ledade.
Psocina.
2. (1.). Imagines vinglésa eller med ett par vingrudiment. Pro-
thorax fri, lik de 6friga thorakalsegmenten. Meso- och meta-
thorax stundom sammanvuxna. Pannan féga hvalfd. Anten-
nernas leder 14 — flere. Palpernas slutled bilformig, siallan
aflangt aggformig. ‘Tarser treledade.
)
20 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
3. (4.). Meso- och metathorax skilda. Ogon jimforelsevis stora,
mer eller mindre utstaende, belagna i eller nara hjassans
bakvinklar. Oceller blott undantagsvis. Antennernas leder
14 — flere. Palpernas slutled bilformig.
Clothillina.
4, (3). Meso- och metathorax sammansmultna till en stor rygg-
och bukskéld. Ogon helt sma, beligna nastan i midten af
hufvudets sidor. Oceller inga. Antenner 15-ledade. Palper-
nas slutled aflangt 4ggformig. Vingrudiment inga.
Troctina.
Underfamiljen Psocina.,
Ofversikt af divisionerna.
1. (6.). Framvingarnas yttre cubitalgren bildar en area postica.
2. (5.). Area postica star i forbindelse med den 6friga nervf6r-
greningen. Bakat och uppat fran area postica finnes en tyd-
ligt afsatt area discoidalis.
Oo
(4.). Area postica star genom tre nerver i forbindelse med
den Ofriga nervforgreningen, i det den yttre och inre cubi-
talgrenen sammansmialta en langre eller kortare stracka i
den diarstides mer eller mindre afplattade spetsen (vertex)
af area postica. Gaffelnerven béjd med merendels lang gaffel.
Pterostigma fritt fran gaffelnerven. Inre cubitalgrenen starkt
béjd eller vinklig. Vingarna forutom nerver med konvexa
och konkava linier, af hvilka en emellan gaffelnerven (inre
radialgrenen) och inre cubitalgrenen afsatter en area discoi-
dalis secunda (spuria).
Psocaria.
4. (3.). Area postica forenad genom blott tva nerver med den
6friga nervforgreningen, i det dess vinkliga spets (vertex) ge-
nom en tvarnerv star i forbindelse med inre cubitalgrenen.
Gaffelnerven rak eller svagt bdjd, gaffeln medellang eller kort. .
geo
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 21
Pterostigma f6renadt med gaffelnerven genom en merendels
lodrat (sillan otydlig) tvarnerv. Vingarna utan konvexa och
konkava linier.
Stenopsocaria.
(2.) Area postica trekantig, elliptisk eller halfcirkelformig, for-
enad blott genom sitt eget skaft (yttre cubitalgrenens basal-
del) med den 6friga nervfOrgreningen. Honan stundom med
afkortade, rudimentiira eller inga vingar. Antenner sillan
14-ledade, den sista leden i sa fall smal.
Coeciliaria.
. (1.). Area postica saknas.
Peripsocaria.
Divisionen Psocaria.
Till denna hér inom var fauna endast sliktet:
Psocus Latr.
(= Psocus et Amphigerontia Kolbe).
(16.). Vingarnas area discoidalis oflackad.
(8.). Baktarsernas férsta led endast dubbelt langre ain den
andra. Palpernas slutled dubbelt sa lang som tjock. Anten-
ner mycket langre 4n kroppen med vingarna, svarta, vid ba-
sen bleka, hos hanen tatt langhariga. Vingar vattenklara med
kraftiga svarta, delvis hvita nerver, ett tvarband fran dor-
salnerven till cubitus, ett annat begriinsande area discodalis
secunda, en liten flack nara spetsen samt pterostigma i spet-
sen bredt bruna, pterostigma for 6frigt hvitt, yttersta basen
brun. Grahvit eller gragul. Hufvud hvitharigt, brunflackigt
och strimmigt. Thorax ofvan brunsvart med hvita s6mmar.
Abdomen med svarta tvirstrimmor och flackar. L. 7—8 mm.
1. longicornis F.
(2.) Baktarsernas forsta led atminstone 2?/, ganger sa lang
som den andra.
eS a ee eS ee
22 O. M. Reuter, Foérteckning och beskrifning Ofver Finlands Psocider.
4. (5.). Vingar hos & rékbruna, hos 2 blekare och blott ner-
verna bredt brunt infattade, nerver starka, bruna, vid gaf-
felns bas och kring frimre spetshdrnet af area discoidalis
hvita. Antenner nagot lingre 4n kroppen och vingarna, hos
bada kénen korthariga med ej utstaende har, svarta, de tva
férsta lederna gula. Palpernas slutled vil tre ganger sa lang
som tjock. Grabrun eller brun. L. 6—7 mm.
2. nebulosus Steph.
5. (4). Vingar vattenklara eller mycket svagt brunaktigt glas-
klara, iridiserande, oftast med nagra fa morka flackar. An-
tenner ej laingre an kroppen med vingarna.
6. (7). Vingar glasklara, framvingarna svagt brunaktigt genom-
skinande, helt och hallet iridiserande, glansande, oflackade,
endast det baktill smaningom likformigt utvidgade ptero-
stigma enfargadt brunt; nerver bruna, vid basen af gaffeln
och i frimre spetshérnet af area discoidalis hvitaktiga. An-
tenner langre an framvingarna, hariga af mycket langa, ut-
staende har, svartbruna, de tva forsta lederna bleka. Pal-
pernas slutled tre ganger sa lang som tjock. Enfargadt brun,
glansande. L. 4 mm. — Fig. 1.
3. hirticornis n. sp.?).
i. (6). Vingar fullstandigt vattenklara, sallan med hela ptero-
stigma brunt, men i sa fall afven med andra flackar eller
band. Kroppen gul, gragul eller askgra med bruna eller
svarta teckningar. (Afven hos torkade exx. skénjes grund-
fargen alltid pa hufvudet).
8. (13.). Hufvud och thorax ofvantill matta eller svagt glan-
sande (stundom mellersta loben af mesothorax starkt glan-
sande). Hjaéssan med bruna punkter, samlade i tre falt, ett
vid hvartdera dgat och ett ofvanfér ocellerna, dessa teck-
1) En nirstiende art, Ps. morio Latr., torde enligt M. v. z Mihlen
vara funnen i Dorpat. Den afviker genom kortare antenner, framvingar fran
basen utéfver midten och bakvingar innanfor cubitalnerven bruna, matta, samt
genom starkare utvidgadt mot spetsen nastan triangulart pterostigma.
Acta Societatatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 23
ningar isynnerhet tydliga hos honan pa det ljusare bottnet,
mer sammanflytande hos hanen. Pannan brun- och gul-
strimmig. Antenner kortare an framvingarna, bruna, ljusare
vid basen, starkare hariga hos hanen. Thorax ofvan svart.
Abdomen med ljusgraa och svartbruna tvarband.
9, (12). Framvingarnas area discoidalis langstrickt, inre cubi-
talgrenen fOrenad med inre radialgrenen medels en tamligen
lang tvirnerv och direfter béjande sig mot inkanten i tyd-
ligt trubbig vinkel samt bildande en utat konvex bage; den
del af posticalareans vertex, som sammanstéter med area
discoidalis kortare, stundom mer fn dubbelt kortare fin den
aterstaende delen af vertex. Framvingarna med ett band 1
basaldelen, ett annat fran spetsen af analnerven Ofver basen
af area discoidalis och en flick i spetsen af area discoidalis
secunda graa, ofta afbrutna och otydliga; pterostigma brunt,
ofta vid basen hvitaktigt.
10. (11.). Alla thorakal-loberna matta. Diskfaltets inre cubital-
gren mot spetsen svagt bagformigt béjd. L. 4,5—5,5 mm.
— Fig. 2.
4. bifasciatus Latr.
11. (10.). Mellersta thoracal-loben atminstone framtill glansande.
Inre cubitalgrenen mot spetsen af diskfaltet ofta starkare bdjd.
Hanens antenner med lingre och gréfre har. L. 5,3. (Jag
har sett endast en hane och en hona och-ar icke saker pa
denna arts sjalfstandighet).
5. ? intermedius Tetens.
12. (9). Framvingarnas area discoidalis bred, cubiti inre gren
sammansmiltande med inre radialgrenen i en punkt eller med
en kort tvirnerv, direfter béjande sig i mindre an rat vinkel
mot inkanten bildande en utat konkav bage; den del af posti-
kalareans vertex, som sammanstéter med area discoidalis,
mycket léngre an, stundom dubbelt sa lang som den ater-
staende delen af vertex. Framvingarna med pterostigma, en
flick vid analnervens spets och oftast en annan i vinkeln
vid yttre cubitalgrenens ursprung svartbruna, pterostigma vid
24
13.
14,
O. M. Reuter, Foérteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
basen hvitt, stundom enfiargadt svartbrunt. L. 5,5 mm. —
Fig. 3.
6. contrarius n. sp.
(8). Hufvud och thorax ofvan starkt glansande. Hjassan gul
med en stor flack bakom ocellerna, hvilken ofta utstracker
sig afven 6fver dessa, samt en sned punktrad pa 6mse sidor
om denna och nagra punkter bakom dégonen bruna eller
-stundom blott en enda tydlig brunaktig punkt mellan ocel-
lerna och 6gonen, pa inre sidan om 6gonen bredt gul; teck-
ningarna isynnerhet hos honan tydliga. Pannan brun- och
gulstrimmig. Thorax ofvan svart eller brun med gula sém-
mar. Abdomen gul och svart. Benen blekgula.
(15.). Framvingarnas area postica med den till area discoi-
dalis stétande nerven kortare eller stundom niastan lika lang
som den 6friga delen af vertex, atminstone hos honan teck-
nad med en stor brun flack; gentemot denna en annan flick
i pterostigmas bakre del samt vidare vinkeln vid analner-
vens spets bruna; en flack i area discoidalis secunda och
tre ofta sammanflytande flickar fore midten graaktika; hos
hanen aro teckningarna ofta ytterst otydliga och stundom
endast pterostigma baktill grabrunaktigt. Hanens antenner
langhariga. Thorax ofvan svart eller brun med smalt gula
sommar. L. 3,5—4,5 mm.
7. quadrimaculatus Latr.
(14.). Framvingarnas area postica med den till area discoi-
dalis gramsande nerven mycket ofta mer 4n dubbelt langre
fin den Aaterstaende delen af vertex; pterostigma hvitt med
en stor rund svart flack f6re spetsen och likasom hos de
flesta arter en liten svart punkt f6re basen, stundom otyd-
liga graaktiga tvarband eller molnflackar Ofver disken; spet-
sen af analnerven svart. Hjiissan oftast med en flack Ofver
ocellerna, faltet kring dessa och en punkt mellan dem och
6gonen bruna, sillan med en otydlig sned punktlinie pa 6mse
sidor om midtelflicken. Hanens antenner langhariga. Tho-
rax brun eller svart med bredt gula sOmmar. L. 4,5 mm.
bipunctatus L.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 25
16. (1.) Vingarnas area discoidalis flackig af stérre eller mindre.
17.
‘ofta droppformiga bruna flickar. Pterostigma baktill starkt
utvidgadt.
(20.). Area discoidalis typiskt femkantig. Framvingarnas alla
apicalnerver i spetsen omgifna af en stor grabrun flack,
Apicalcellerna innanfor dessa med enhvar sin grabruna punkt,
in alles sex i bage stillda punkter. Tva mer eller mindre
afbrutna flack-tvarband ga Ofver framvingarna, det framre
fran pterostigmas bakdel till area postica, det bakre, sne-
dare, fran pterostigmas bas till axillarnerven. Hufvud och
thorax gragula (o%) eller ljusgula, hos 2 med tydliga bruna
punkter, samlade i ett falt bakom ocellerna samt vid dgonen
och ofvanfor pannan; pannan brunstrimmig. Thorax ofvan
ofta brunflackig.
18. (19.). Framvingarnas spetskant afrundad, apikalcellerna myc-
12
ket kortare an hos foljande; inre cubitalgrenens sista skankel
obetydligt mer &n tre ganger sa lang som gaffelns basal-
bredd. Pterostigma svafvelgult, baktill brungratt. Inga dropp-
flackar mellan bakranden af pterostigma och inre radialgre-
nen. Hufvud och thorax ljusgula, hjassan med bruna punk-
ter samlade i ett falt bakom ocellerna, vid hvartdera égat
och ofvanom pannan; pannan brunstrimmig. Thorax ofta
med brunflaickiga lober. L. 4,5 mm.
10. sexpunctatus L.
(18.). Framvingarnas spetskant mindre béjd och samman-
lopande med utkanten (framkanten) i en spetsigare vinkel,
hvarigenom vingspetsen framtrider starkare an hos foérega-
ende. Apicalcellerna mycket lingre iin hos denna; inre cubi-
talgrenens sista skinkel mer iin fyra ganger sa lang som
gaffelns basalbredd.. Pterostigma knapt lifligare fargadt dn
vingen, i spetsen och vid basen grabrunt. Areae discoidales
och vanligen afven ruinmet mellan pterostigmas bakrand och
inre radialgrenen med droppfliickar.
11. major (Kolbe) Loens.
26
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
20. (17.). Area discoidalis typiskt fyrkantig. Framvingarnas api-
21.
calnerver i spetsen omgifna af en gra eller brun flack. Api-
calcellerna, likasom vingarna for6frigt, mer eller mindre tatt
bestré6dda med droppflaickar, stundom afven tecknade med
tviirband. Kropp gragul, brunflackig. Antenner hos ~ med
utstaende har.
(22). Framvingar med fyra val begransade bruna band: ett
vid basen, ett fran basen af pterostigma till spetsen af anal-
nerven, ett fran spetsdelen af pterostigma till area postica,
dir det sammanflyter med ett tandadt langs apikalranden
gaende band, de tva sista cubitalspetscellerna i utranden .
med en stor glasklar flack; droppflickar for Ofrigt tam-
ligen glest strédda. Pterostigma vid basen, gaffeln vid ba-
sen, inre cubitalgrenen emot area postica och yttre cubi-
talgrenen i basen af area postica gula‘). Pterostigma bak-
till bredt brunt. Hufvud gult med otydliga brunaktiga flac-
kar. Thorax ofvan brunflaickig. Palperna svarta, de tre for-
sta lederna i spetsen hvita, lar, tibiernas spets och tarser svart-
aktiga. L. 5 mm.
12. fasciatus F.
(21.). Framvingar tatt bestrédda med gré eller svartgra dropp-
flickar, diaribland nagra st6érre svartgra flaickar, som dock
ej bilda band: en saddan finnes vanligen i spetsen af cubital-
stammen och i spetsen af area discoidalis secunda. Ptero-
stigmas bas eller dess nerver vid basen, gaffelns bas, inre
cubitalgrenen emot area postica och ofta afven cubitalstam-
men kort fore foérgreningen afvensom yttre cubitalgrenen i
basen af area postica svafvelgula. Pterostigma baktill blott
i 6fre vinkeln enfargadt gratt, for Ofrigt med talrika dropp-
flackar. Bakvingarnas apikalnerver i spetsen omgifna af en
liten gra flack. Hufvud brunaktigt eller hjassan gragul med
sex framat konvergerande brunaktiga strimmor; pannan knapt
1) Mac Lachlan och efter honom Kolbe framhalla visserligen sasom
utmarkande for denna art att inga nerver vore gula (hvita), men af M’Lach-
lan fran England sinda exemplar likna i detta hainseende fullkomligt vara.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 27
strimmig, nertill svartbrun. Palpernas slutled svart. Ben bruna.
L. 4—4,5 mm.
15. variegatus Latr. ')
Divisionen Stenopsocaria.
1. (2.). Framvingarnas rinder och nerver hariga. Bakvingarnas
6fre rand i spetsen harig. Gaffelnervens skaft nastan rakt.
Area postica med hég spetsvinklig eller ratvinklig vertex.
Pterostigma baktill trubbvinkligt eller foga utvidgadt. — Fig. 4.
1. Stenopsocus Hagen.
2. (1.). Alla vingarnas rinder fullstindigt glatta. Framvingar-
- nas nerver hariga ’).
(4.). Pterostigma baktill starkt utvidgadt. Area postica hog,
med ratvinklig eller lindrigt trubbvinklig vertex. Gaffelner-
vens skaft nastan rakt. Inre cubitalgrenen utsander till vin-
gens inkant tva snedt riktade skanklar.
os
2. Graphopsocus Kolbe.
1) Vid sjén Peipus i Ostersjéprovinserna ‘ir dessutom funnen en art,
Ps. flavonimbatus Rost. (Knut. Nachr. V. (1879) p. 129), som fértjanar efter-
sdkas afven hos oss. Till vingarnas nervférgrening liknar den fasciatus och
variegatus, men framvingarna sakna droppflickar och dro glasklara, bredt
svartbrunt s6mmade vid bak- och utkanten, hvilken sém bdérjar fran area po-
stica och upptager sex celler efter hvarandra, hvilka den dock icke helt och
hallet fyller inat, mot vingspetsen blir den smalare; tva stora rundaktiga flac-
kar af samma farg finnas bakom area discoidalis i rummet mellan area po-
stica och gaffelnervens skaft samt en mer afling sidan mot basen mellan
bada gaffelskanklarna; aifven framfér area discoidalis (mot vingroten) finnes
en brunaktig molnflick; den mot vingspetsen beligna sidan af area discol-
dalis ar till halften brunrandad, men faltet for dfrigt glasklart. Pterostigma
stort, trekantigt, utfyldt med en stor brun flick. Nerver svarta. Bakvingar
glasklara, oflackade. Hjissan brun, i midten med tva smutsgula lingdstrim-
mor. Mellan hjassan och pannan ett tydligt gult enfirgadt tvirband. Pan-
nan brun med talrika nedtiJl konvergerande strimmor. Antenner kortare in
vingarna, gra med svart basalled, hariga. Thorax svartbrun, suturerna gula.
Abdomen ljusbrun, gulbrokig. Ben smutsigt hvita. JTiingden af de utspiinda
vingarna 8 mm. (Blott ett exemplar ir funnet).
*) Kolbe (Mon.) beskrifver dem oritt sisom glatta. Spingberg
afbildar oratt costan hos St. cruciatus (= Graphopsocus!) sisom hirig.
ae iii ia
28 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
4. (3.). Vingar atminstone hos honan icke langre an abdomen.
Pterostigma baktill foga utvidgadt. Area postica lag med
bredt trubbvinklig vertex. Gaffelnervens skaft lindrigt krokt.
Inre cubitalgrenen utsinder under rat vinkel blott en skankel
till vingens inkant. Tvarnerven mellan pterostigma och gaf-
felnerven otydligare 4n andra nerver.
9
3. Teratopsocus n. 2.
Stenopsocus Hagen.
1. (2.). Pterostigma (hos fullt utfargade exemplar) lifligt gront
eller gult, baktill tamligen starkt trubbvinkligt utvidgadt, inre
bakranden framstaende sasom ett djupsvart (eller i alla fall
morkt) streck pa den ljusa grunden. Antenner langre an
framvingarna, svarta, de tva forsta lederna gulbruna. Ljus-
gron eller gul, glinsande. Hufvud med svartbrun flack mel-
lan antennerna. Thorax ofvan mérkt kastanjebrun. Abdo-
mens rygg ofta med svafvelgult tvarband. L. 4,4—5,5 mm.
1. stigmaticus Labr. et Imh.
2. (1.). Pterostigma icke lifligt fargadt, blekt graaktigt eller gul-
gratt, sillan gulbrunt, dess inre bakrand ej svart. Antenner
kortare fn eller knapt sa langa som framvingarna, brungra
eller bruna med de bada basallederna bleka.
wo
(4.). Pterostigma baktill lindrigt utvidgadt, gaffelnervens skaft
oftast tydligt langre an den korta gaffeln. Morkbrun eller
brun. Hjaéssan och thorax ofvan glainsande svartbruna. Abdo-
men graaktig, undertill hvitgra, spetsen svart. L. 5—5,5 mm.
Pi 2. Lachlani Kolbe.
4. (3.). Pterostigma smalt, foga utvidgadt baktill, langre an hos
foregaende. Gaffelnervens skaft lika langt som eller litet
lingre an gaffeln. Blekt gul eller brunaktig. Hufvud med
ett morkt, begrinsadt langsband, hjissan atminstone nedtill
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 29
pa Omse sidor blek. Thorax ofvan kastanjebrun. L. 5—5,5
mm. — Fig. 4.
3. immaculatus Steph.)
Graphopsocus Kolbe.
1. Rédgra eller hvitaktig, hufvud brunaktigt, hjissan gulbrun med
en brun flack. Thorax ofvan glansande brunsvart. Vingar
glasklara, de framres basalhalft med fyra morkbruna flaickar,
af hvilka den vid analnervens spets ofta innesluter ett ljust
streck, spetshilften med ett grabrunaktigt bagband, som 1é-
per langs utkanten samt vid area postica vander sig inat
Ofver disken till pterostigma, en flack omger afven inre ra-
dialgrenens yttre skankel. Enligt Loens_ skall honan stun-
dom férekomma med foérkortade vingar. L. 3,5—4 mm.
1. cruciatus L.
LTeratopsocus n. 2.
1. Hvit, hufvud, antenner och ben ljust gulbruna. En flack mel-
Ian antennerna, hjiissan och hufvudets sidor baktill samt tho-
rax ofyantill moérkt kastanjebruna. Framvingarna med tva
flackar under analnerven, en stor aflang flack dfver midten
naende inranden, en flack vid inre radial- och inre cubi-
talgrenens forbindningsstille, en rund flack under pterostigma
samt ett band gaende parallelt med vingkanten till area po-
stica; basalflacken med ljus midt och midtelflacken med fyra
jjusa punkter. Pterostigma mjélkhvitt, i midten svagt brun-
aktigt. L. 5,7 mm. — Fig. 5. — (Modjligen 4r denna endast
en kortvingad honform af Gr. cruciatus, hos hvilken genom
vingarnas forkortning afven nervf6rgreningen reducerats).
1. maculipennis n. sp.
Divisionen Coeciliaria.
1. (8.). Tarser treledade.
(3). Ogon starkt klotformigt utstaende, stora. Hjaissan ovan-
ligt bred. Vingarnas alla rander och nerver glatta. Fram-
bo
1) Vingarnas nervférgrening ar timligen variabel och jag ar osiker om
dessa bida ,,arter“ fro annat fn Jjusare och mérkare exemplar af samma art.
Os
oe
10.
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Psocider.
vingarnas area postica med hdg vertex. Honans vingar (at-
minstone hos en art) ytterst rudimentira.
1. Mesopsocus Kolbe, Reut.
(2.). Hufvud och 6gon af vanlig form. Framvingarnas ran-
der och nerver atminstone delvis fransade.
(5.). Framvingarnas rander fransade iinda till spetsen af anal-
nerven, innanfor denna glatta'). Bakvingarnas alla rander
fullstandigt glatta. Framvingarnas area postica tamligen lag
med bred vertex (Fig. 6). Honans vingar rudimentira.
Hemineura ‘Tet.
4
‘(4.). Framvingarnas hela rand Anda till den inre vingroten
och alla nerver hariga. Bakvingarnas rand atminstone mel-
lan spetsen af gaffelgrenarna fransad.
(7.). Bakvingarnas rands6m endast mellan de bada gaffel-
grenarnas spetsar fransad. Framvingarnas area postica tam-
ligen hog.
9
3. Elipsocus Hagen.
(6.). Vingarnas alla rinder och nerver langhariga.
4. Philotarsus Kolbe.
(1.). Tarser tvaledade.
(16.). Antenner manga ganger liingre fn hufvudet, med langa
smala leder.
(15.). Vingarnas alla rander fransade.
(12.). Vingarnas rander och nerver finhariga. Hufvud och
thorax glatta eller fint smaludna.
5. Coecilius Curt, Kolbe.
(11.). Vingarnas rander och nerver samt Ofriga kroppsdelar
‘) Enligt Tetens skulle endast pterostigma och radius vara hariga,
men pa vara exemplar kunna korta och glesa har vid stark férstoring upp-
tackas afven p& cubitus och axiJlarnerven.
13.
14.
15.
16.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nzo 4. 31
langhariga eller borstiga. Pterostigma aflangt, baktill foga
eller icke utvidgadt.
(14.). Farg hvit. Gaffelskaftet svagt béjdt.
| 6. Trichopsocus Kolbe.
(13.). Kropp brun, borstig. Vingar med starka nerver och langa
borstlika har. (Fig. 7.). Gaffelskaftet rakt. Honans vingar ytterst
rudimentara, rackande knapt Ofver bakre randen af thorax‘).
7. Kolbia Bertk.
(10.). Vingarnas nerver och rander glatta. En svart punkt
vid inre basalhérnet af pterostigma. Klor med en tand fore
spetsen. .
8. Pterodela Kolbe.
(9.). Antenner blott litet langre 4n hufvudet, langhariga, 14-
ledade, \ederna jamforelsevis korta, tredje leden sa lang som
de tva fOregaende tillsammans, 11:te och i2:te icke dubbelt
sa langa som tjocka, den 14:de smalare an de Ofriga, syl-
formig. Honan fullstandigt vinglés. De tre thoracalsegmen-
ten ganska likformiga. Ogon timligen sma, sittande nagot
framom hufvudets afrundade bakhérn. Hjassan flackt slut-
tande. Kropp finharig. — Fig. 8.
Leptella n. g. *)
Mesopsocus Kolbe.
(2.) %. Baktarsernas forsta led niira tre ganger sa lang som
de tva sista tillsammantagna: Inre radial- och inre cubital-
nerven fOrenade genom en tvarnerv eller sammansmultna
*) Bertkau anfér att antennerna af detta slikte vore fjortonledade och
lederna fran den fjirde ungefir lika langa. Jag har undersdkt tvi till Mac
Lachlan fran honom sinda typexemplar (~ Q) och funnit blott 13 leder,
de 7 sista ungefar lika langa och omkring dubbelt kortare in andra leden.
*) Framtida upptickter skola afgéra huruvida detta slikte, af hyvilket
hittills féreligger blott ett vinglést honexemplar, rittast bér foras till under-
familjen Psocina, eller, oaktadt den sista cylindriska palpleden och de tv-
ledade tarserna, till Clothillina.
32
O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finlands Psocider.
i en enda punkt. Gra eller brunaktig. Pannan strimmig,
Hjaissan atminstone i midten och thorax ofvan svartbruna
eller svarta, glimsande. Pterostigma ofta brunt. L.5—5,7 mm.
Den mig obekanta honan (Tiocticus gibbulus Bertk. olim)
air 3,3—3,5 mm. lang, har thorax smalare fn hufvudet, meso-
och metathorax bredare an prothorax, som for 6frigt liknar
dem till formen, abdomen bredt oval, baktill tillspetsad, hégt
kullrig, vingrudiment ytterst sma. Till fargen ar den gra-
aktig, rodbrokig. Hjassan framtill bredt blodréd, baktill med
fyra i rad stiillda flackar och tva bredvid 6gonen. Pannan
tatt langdstrimmig. Ofverlipp svafvelgul. Palper bleka, slut-
leden brun. Antenner bruna, de tre férsta lederna bleka.
Thorax ofvan med ett gult langdstreck. Abdomen med ett
tvarband och ett langdstreck fran basen till detta svartréda
darjamte punkter stallda i tvarrader och i en langdrad fran
bandet till spetsen; undertill graaktig, spetsen svart. (Enligt
Bertkau).
1. unipunctatus Miill.
(1.). Baktarsernas forsta led knapt dubbelt sa lang som de
tva sista tillsamman. Inre radial och inre cubitalnerverna
sammansmultna en kort stracka. Gra, brunflackig. Hufvud
svart, hvitflackigt. Pannan strimmig. Thorax ofvan mork-
brun med ljusa sO6mmar. Vingar glasklara. Pterostigma ofta
vid basen och kanterna svarigratt. L. 5—6,7 mm.
2. laticeps Kolbe.
Hemineura ‘l'etens.
. Enfargadt morkbrun, utan alla teckningar. Vingar svagt rok-.
gra, inre radial- och inre cubitalnerverna sammansmultna
en tamligen lang straicka. L. 4,5 mm. Den mig obekanta
honan skall vara mycket hvilfd, gra, smutsigt gronaktigt
och svartaktigt flackig.samt forsedd med vingrudiment, som
uppna endast bakre randen af thorax (enl. Tetens).
1. dispar Tetens.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 4. 33
Elipsocus Hagen.
1. (6.). Sista palpleden lang, tre ganger sa lang som bred vid
basen.
2. (3.). Vingar glasklara, pterostigmas spetsdel med en 6fver
bakranden skjutande flick, en flick 6fver spetsdelen af area
postica och ett afbrutet vinkligt band dfver midten svartgra.
Gaffelskaftet af gaffelns langd eller nagot langre. Area po-
stica med hég vertex. Brunsvart. Abdomen hvit med svart-
gra tvirband pa ryggen och bukens sidor eller buken helt
svartgra. L. 3,5 mm.
1. Westwoodi M’L.*)
Oso
. (2.. Vingar oflickade, endast pterostigma moérkare, stundom
svartgratt, men alltid enfargadt, icke blekare eller glasklart
vid- basen. !
4. (5.). Vingar mer eller mindre graaktiga. Pterostigma helt
gratt eller svartgratt. Gaffelskaftet af gaffelns langd eller na-
got langre. Area postica vanligen med basen betydligt bre-
dare in hdjden. Askgra eller svartaktig. Abdomen gra, i
spetsen svart. L. 3,5.
2. abietis Kolbe.
5. (4.). Framvingar gragulaktigt genomskinliga. Pterostigma na-
got morkare. Gaffelskaftet kortare an den langa gaffeln. Area
postica stor, med hég vertex. Gulbrun. Hjiassan kring ocel-
lerna eller hufvudet ndstan helt och hallet samt thorax of-
van ljust kastanjebruna eller rostbruna, ssmmarna smalt bleka.
Abdomen gulbrun. L. 3,4—3,8.
9
3. brevistylus n. sp.
6. (1.). Sista palpleden kort, mot den tvarhuggna spetsen starkt
tilltjocknande, knapt mer iin hiilften sa lang som bred vid
spetsen. Ljust lergul. Hufvud stundom morkare kring ocel-
1) En narstaéende, afven i Ostersjéprovinserna funnen (?) art ar E. hyali-
nus Steph. Den liknar mycket Westwoodi, men fr litet mindre och har
abdomen blekgul med brun spets.
34 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
lerna, Ogon blasvarta. Antenner svarta, férsta leden gul.
Vingar glasklara. Gaffelskaftet af gaffelns langd eller litet
langre. Area postica med taimligen hég vertex. L. 2,8 mm.
Paminner starkt om Coeciliws obsoletus, men skiljes latt, for-
utom genom strukturolikheterna, genom de glasklara vin-
garna.
4. cyanops Rost. ?)
Philotarsus Kolbe.
1, Hjiissan hvitgul med bruna flackar vid égonen och kring ocel-
lerna. Pannan brun, ofta hvitgult strimmig. Antenner be-
tydligt kortare 4n vingarna. Thorax brun. Vingar glasklara,
framvingarna med graa eller svartaktiga, mer eller mindre
tydliga flackar: vid spetsranden en dubbel bagrad flackar, de
yttre i spetsen af apikalnerverna, de inre i apikalcellerna, en
flack kring spetsen af area postica samt flere strédda flackar
i disken och vid basen. Pterostigma svart eller gratt med
glasklar midt. Gaffelskaftet kortare an gaffeln. L. 3,5 mm.
1. flaviceps Steph. *)
Coecilius Curt., Kolbe.
1. (2.). Framvingar glasklara med bredt brunt lingdband iinda
fran basen till spetsen, i basalhalften upptagande vingens hela
bredd. Pterostigma baktill starkt utvidgadt. Bakvingar gra.
Ofre spetshalften glasklar. Brun. MHufvud och thorax mérkt
kastanjebruna, glinsande. L. 4,5 mm.
1. fuscopterus Latr.
‘) E. consimilis, som M’Lachlan beskrifvit fran England ir litet
storre, 6fre sidan af thorax och abdomen mer eller mindre brun, framvin-
garna med en tydlig svart punkt vid basen af pterostigma och spetsen af
analnerven, area postica trubbigare afrundadt. (EK. M. Mag. XXVI (1890) p.
269}. J. Sahlberg och forf. hafva tillsamman med cyanops tagit nigra exx.,
som i allo 6fverensstumma med ett af M’Lachlan sindt typexemplar af
consimilis, men enligt min Asikt tillhéra de icke en egen art, utan bilda blott
en foga betydande varietet af cyanops.
*) Kolbe anser denna art vara Fabricii Hemerobius picicornis. Upp-
giften ,antennis longis“ i Fabricii diagnos gor dock detta antagande féga
sannolikt.
Y9. BO
[oy
=~
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 4. 35
(1.). Vingar enfirgade eller med morkare infattade nerver.
(4.). Vingar rékbruna, stundom ljusare med nagot moérkare
infattade nerver. Gaffelskaftet oftast tydligt liingre in gaf-
feln+). Area postica bred och lag. Gl&nsande kastanjebrun
eller beckbrun. Antenner lika langa som eller langre iin
framvingarna. L. 83—3,s mm. (Fran Teisko finnes ett exem-
plar (aberr. megastylus m.), hos hvilket inre radial och inre
cubitalgrenarna sammansmultit till ett skaft, som ar lika langt
som inre cubitalgrenen emellan denna sammansmiltning och
yttre cubitalgrenens ursprung; gaffelskaftet foga langre én
gaffeln). Honan skall enl. Loens stundom upptrida med
vingar, som tacka blott halfva bakkroppen.
4, piceus Kolbe.
(3.). Vingar gulaktiga eller glasklara, i senare fallet med
morkt infattade nerver. Kropp gul, gulgra eller gulbrun.
(6.). Framvingar glasklara eller svagt gulaktiga med starka,
bruna adror, de flesta brunt infattade. Gaffelskaftet langre
an gaffeln. Area postica tamligen hog. Hufvud och thorax
glansande. Hjassan med ett lamgdband och thorax ofvan
kastanjebruna. Antenner bruna, vid basen gula, kortare iin
framvingarna. L. 3,5—4 mm.
5. flavidus Curt. ”)
(5.). Atminstone framvingarna gulaktiga. Nerverna fina, af
vingens farg eller svagt brungula. Kropp matt eller svagt
glansande. Hufvud enfargadt eller litet mérkare kring ocel-
lerna. Antenner kortare an framvingarna.
(8.). Lergul. Antenner grabruna. Thorax oftast ofvan gra-
brun. Framvingar blekt gulaktiga. Pterostigma nagot méor-
1) Kolbe sager ,fast doppelt so lang“, hvilket dock icke ir fallet med
vara exemplar.
*) En narstaende art, C. atricornis M’L. (E. M. M. V, 196) har blifvit
funnen i England, Holland och Tyskland: rédaktigt gulbrun; hufyud rédgult,
ofvan svart, panna och palper gula; antenner hilften langre an framvingarna,
svarta, blott tredje leden vid basen gulbrun; thorax framtill svart; vingar
oflickade, nerverna gula, gaffelskaftet knapt langre iin gaffeln, area postica
liten, bred, nedtryckt. L. 3,5 mm.
3
36 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
kare, baktill tamligen utvidgadt. Gaffelskaftet varierar i langd
fran kortare an gaffeln till langre (var. Burmeisteri Brauer
ut spec.) an densamma. Area postica bred. (Enligt Kolbe
skulle C. obletus hafva gaffelskaftet lika langt som eller kor-
tare ain gaffeln och area postica storre med mindre bred
bas, C. Burmeisteri diremot skaftet langre 4n den korta gaf-
feln och area postica med i forhallande till hojden bredare
bas. Emellertid 6fvergar den ena formen i den andra, langre
gaffel med kort skaft finnes ej sallan tillsamman med bred
nedtryckt area postica. Se om dessa formers atskilnad af-
ven Tetens, Ent. Nachr. XXIV (1891), N:o 381, 15 under
C. rufus). L. 2,7—3 mm.
6. obsoletus Steph.
8. (7.). Blekt lergul. Antenner lergula. Framvingar blekt gul-
aktiga. Pterostigma lergult, langt, baktill foga utvidgadt. Gatf-
felskaftet af gaffelns langd. Area postica mycket liten med
bred och lag vertex. L. 3 mm.
7. perlatus Kolbe.
Trichopsocus Kolbe.
1. Hvitgul, en fin svart langslinie pa hvardera sidan om bro-
stet. Vingar enfargade, glasklara eller (hos ett exemplar)
framvingarnas apikalnerver i spetsen omgifna af brunt. Area
postica med lag vertex. L. 2,5 mm.
1. hirtellus M’L. *)
Kolbia Bertk.
1. Moérkt beckbrun, glansande. Hanens antenner af framvingar-
nas lingd, langborstiga. Vingar hos hanen nastan glasklara
med starka bruna nerver; nerver och rander med starka
bruna borstlika har. Pterostigma graaktigt, baktill mycket
svagt utvidgadt. Gaffelskaftet fullkomligt rakt, litet langre
fin gaffeln. Area postica med mattligt hog vertex. Abdomen
1) Till detta slikte (icke till Philotarsus) hér afven Coecilius Dalit
M’L., som mdjligen icke ens ar specifikt skild fran ofvanstaende. Dess tarser
aro (enl. typexemplar) tvaledade.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 4. 37
bengul med beckbrun spets. L. 3 mm. Honan ar 3,5 mm.
lang med antenner litet kortare an kroppen, blekare brun,
glansande, hela kroppen ofvan harig, vingrudimenter rac-
kande blott till bakranden af thorax.
1. quisquiliarum Bertk.
Pterodela Kolbe.
1. Gulbrun eller svartbrun, glinsande. Antenner hos hanen lang-
hariga. Vingar glasklara, oflackade, med bruna nerver, en
svart punkt vid basen af pterostigma och en annan vid spet-
sen af dorsalnerven. L. 2 mm. Af denna art forekomma
exemplar med vingar icke langre 4n abdomen och ganska
liten area postica. (Storleken af area postica varierar for
bfrigt icke obetydligt. Fran Osterbotten finnas exemplar, hvil-
kas area postica ar nastan sa stor som pa Kolbes figur af
P. quercus Kolbe, Mon.)
1. pedicularia L.
Leptella n. g.
1. Rostgul, undertill jamte fotterna blekare. Hufvud rostbrunt,
antenner och palper blekare. Ogon svarta. Abdomens spets
brun. L. 11/, mm. — Fig. 8.
1. fusciceps n. sp.
Divisionen Peripsocaria.
Hit hor ett enda slakte med glatta vingnerver och rander
samt en svart punkt vid basen af pterostigma och spetsen af
dorsalnerven, likasom hos Pterodela.
Peripsocus Hagen.
1. (2.). Vingar likformigt rdkgra eller bruna, iridiserande. Ptero-
stigma baktill taimligen svagt utvidgadt. Moérkt beckbrun, glan-
sande, enfargad. Hanens antenner langhariga. L. 3,5 mm.
(Fran Jaakima finnes en hona med vingar icke naende till
38 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
bakkroppens spets och med forkortad nerviérgrening: forma
brachyptera).
1. phaeopterus Steph. ')
2. (1.). Framvingar svarta eller bruna med skarpt markerade
hvita teckningar, af hvilka de flesta ringformiga, omslutande
en svart pupill: i hvarje apikalcell ¢v@ hvita smaflackar, mel-
lan inre radialgrenen och inre cubitalgrenen samt mellan
inre och yttre cubitalgrenarna en svart med hvit ring om-
gifven flick och mot basen yttermera nagra hvita ringar.
Brun eller moérkbrun, matt. L. 2,7—2,8 mm.
2. alboguttatus Dalm. °)
Underfamiljen Clothillina.
1. (2.). Inga vingfjall. Kropp starkt hvalfd. Palpernas andra
och tredje led ofvanfor spetsen med utstaende borst. (An-
tenner enligt Kolbe 18-ledade). Baktarsernas forsta led dub-
belt sa lang som de tva andra tillsamman.
Cerobasis Kolbe.
2. (1.). Vingrudiment i form af ett par vid mesothorax fiistade
oftast borstbirande fjall. Kropp svagare hvalfd. (Antenner
27—29-ledade).
3. (4.). Vingfjaillen chagrinerade. Kropp tamligen kort, mork-
1) I] Tyskland och England férekommer en narstiende art, P. parvulus
Kolbe (Neur. 188), en fjirdedel mindre (2,3 mm. ].) med mycket blekare
glasgra vingar och mycket kortare pterostigma. Under mikroskopet visa sig
hos denna de smi mérka punkterna pa vingarna mycket glesare stallda an
hos slaktets andra arter.
2) En nirstaende art, som mdjligen finnes afven hos oss och 4r all-
mannare i England och Tyskland, fn ofvanstaende, ar P. subpupillatus M’L.
(E. M. M. XIX (1883), p. 183 (figur). Den 4r stérre, blekare brun och har
blott en ocellflack, beligen mellan inre radial och inre cubitalgrenarna, 6f-
riga hvita flackar utan pupill, apikalcellerna blott vid basen med hvitaktig
flick; teckningarna mindre markerade iin hos alboguttatus.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 39
brun eller svart, langharig. Hufvud stérre in hos féljande.
Laren, isynnerhet framlaren starka.
Lepinotus Heyden.
. (3.). Vingfallen sma, icke chagrinerade, glasartade. Kropp
aflangt aggrund, hvit, gra- eller brunaktig, harig. Laren mer
aflanga an hos foregaende.
Clothilla Westw
Cerobasis Kolbe.
Graaktigt gul. Ogon svarta. Hufvudet med en stor midtel-
flack pa clypeus och en sned linie pa hvardera sidan mellan
6gonen och antennbasen bruna, hjéssan med tva brunaktiga
langdstreck. Hjassan med en fin intryckt midtellinie och
nedanom denna i samma hédjd som 6gonens spets med en
uppat starkt trubbvinklad tviérlinie. Palpernas slutled brun.
Antenner blekgula, 3—7 leden i spethiilften bruna (de df-
riga saknas hos exemplaren). Thorax ofvantill med tre langs-
rader bruna punkter, fyra punkter i hvarje rad, pa hvardera
sidan med ett brunt langdband. Abdomen ofvantill med nio
rader svagt i gredelint st6tande graaktiga lingdflackar, hvarje
sadan delad af en ljus midtellinie, och dessutom i hvarje seg-
ments bakrand med sex a atta korta bruna ofta dubbla tvir-
streck; sista segmentet ofvantill med tva stérre bruna tviir-
streck och i spetsen med tva mindre sadana. Ben Jjust gul-
aktiga, laren med en ring f6re spetsen, skenbenen med en ring
vid basen och en annan ungefir i midten brunaktiga. Krop-
pen sparsamt smaharig, abdomens sista segment med lingre
utstaende borst och i spetsen tva tradsmala bihang. L. 2/; mm.
muraria Kolbe.
Lepinotus Heyd.
. Glansande brun eller blekbrun, stundom ljusare brun med
clypeus, oftast afven pannan och atminstone bakre delen af
abdomen mérkbruna. Ogon svarta, Abdomen mot spetsen
langharig. Vingfjill iggrunda, uppriatt langhariga, uppna knap-
past tredje abdominalsegmentet. Antenner bruna, ledernas
40 O M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
yttersta bas blek. Ben f6ga eller icke ljusare fn kroppen ‘).
L. 1—1,2 mm.
inqvilinus Hey d. ”)
Clothilla Westw.
1. Kropp hvitaktig, smaharig, abdomens spets med utstaende
har. Ogon gula eller rédgula. Hjiissan med en rédaktig in-
tryckt midtellinie. Abdomen ofvantill enfirgadt hvitaktig eller
med rédaktiga eller rodbruna flickar, stallda i tvarlinier vid
basranden af andra — femte segmenten. Vingfjill sa langa
som breda. L. 2 mm.
pulsatoria L. °)
Underfamiljen Troctina.
Endast slaktet:
Troctes Burm., Kolbe. *)
1. (2.) Grahvit, aflang. Antenner langa. Ogon mycket sma,
svarta, icke utstaende. Hufvud ovalt, svagt lergult. Palper-
nas sista led aflang, tillspetsad. L. 1 mm.
divinatorius Miill
*) Sa ar forhallandet hos alla vara exemplar. Hagen siger diremot
i sina Beitr. Mon. Psoc. p. 310: ,,Beine heller, fast gelblich.“
*) v. Heyden beskrifver ifven arten med ljusare ben samt siiger dess-
utom att den har tre oceller och tvaledade tarser. Emellertid yttrar Hagen:
» Wenn ich mich nicht irre, habe ich 1857 bei Hern v. Heyden eine seiner
Typen gesehen und mich iiberzeugt dass sie dreigliedrige Tarsen besitzt und
Nebenaugen fehlen, was bei meiner Type sicher der Fall ist.“
*) En narstaéende i England, Tyskland och annorstides funnen art ir
A. annulata Hag., hvitgra eller askgri, med brunringlade antenner och ben,
sista palpJeden brun, bruna sidor p& thorax och brunflickade, nigot lingre
ving fjall.
*) Det rattaste vore val att i likhet med Hagen (Mon. p. 288) for
detta genus anvinda namnet Atropos Leach, men da detta namn af olika
forfattare upptagits for olika genera, anser jag, likasom Tetens (HK. N. XXIV,
p. 383), det fordelaktigast att begagna namnet Troctes Burm., Kolbe.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 41
2. (1.). Brun, gliinsande. Antenner mattligt langa, 15-ledade.
Ogonen svagt utstaende pa hufvudets sidor. Hufvud kort,
rundadt pa sidorna. Baklaren framtill fore midten med ett
trubbigt tandformigt utsprang. L. 1 mm.
silvarum Kolbe. ')
1) IT bon hos Lasius fuliginosus lefver en art, Tr. formicarius Hag.,
funnen vid kusten af Ostpreussen och antagligen férekommande dfven hos
oss: svart, glinsande, afling; antenner linga; hufvud aflangt, kantigt ovalt;
bakkroppen oval, nigot utvidgad bakom midten.
Ill. Diagnoses specierum novarum
vel minus cognitarum.
1. Psocus hirticornis n. sp.
Fig. . 1,
Corpus fuscum, unicolor, nitidum. Antennae alis longiores,
totae fuscae, dense et longe exserteque fusco-hirsutae (<7). Palpi
fusci, articulo ultimo crassitie saltem triplo longiore. Alae venis
marginibusque totis glabris. Alae anticae dilutissime fuscescenti-
hyalinae, totae nitidae et iridescentes, pterostigmate toto vel me-
dio venisque fuscis, illo versus apicem sensim subaequaliter dila-
tato, margine interiore late rotundato nec angulato; area dis-
coidali quinquangulari, furcula radiali basi acutangulata, area po-
stica parte verticis aream discoidalem terminante reliquae parti
verticis aeque longa; venis ad furcationem furculae radialis nec
non anguli apicalis anterioris areae discoidalis albidis. Alae po-
sticae totae hyalinae, nitidae, iridescentes. Pedes fusci, articulo
primo tarsorum posticorum secundo magis quam triplo longiore.
L. cum alis 4 mm.
Tria specimina (Karislojo, Nilsia, Petrosavodsk) examinavi
A Ps. morione Latr., cui corpore fusco unicolori similis, alis.
totis nitidis hyalinis, non nisi alis anticis levissime fuscescenti-
bus, pterostigmate postice multo minus dilatato divergens.
2. Psocus contrarius n. sp.
Fig. 3.
Corpus cinereum, nigro- et fusco-variegatum. Caput pallide
flavens, vertice punctis fuscis tripliciter dense congregatis, altero
medio pone ocellos, duobus alteris utrinque juxta et pone oculos
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 43
positis; fronte longitudinaliter fusco-striata. Antennae a basi ala-
rum usque ad medium pterostigmatis attingentes, nigrae, articulo
primo apice secundoque pallidis. Palpi pallidi, articulo ultimo
nigro, crassitie circiter duplo et dimidio longiore. Thorax fusco-
niger, suturis pallidis, lobis superioribus opacis vel subnitidis.
Alae hyalinae. Alae anticae marginibus venisqve totis glabris,
pterostigmate macula ad apicem venae analis et plerumque ma-
cula anguli inter venam cubitalem ejusque ramum exteriorem
nigro-fuscis; pterostigmate basi albido, apicem versus angulato-
ampliato; venis nigro-fuscis, venis ad furcationem radii, ramo in-
teriore cubitali versus apicem areae discoidalis venulaqve trans-
versa areae posticae albis; ramo interiore cubitali cum ramo in-
teriore radiali in puncto confluente vel cum illo venula transversa
conjuncto; area discoidali lata, ramo cubitali interiore inter ramum
interiorem radialem et aream posticam eodem ramo inter venam
cubitalem basalem et ramum interiorem radialem vix dimidio
longiore arcumqve introrsum concavum formante; area postica
parte verticis aream discoidalem terminante reliqva parte verticis
multo, interdum duplo longiore. Alae posticae margine inter api-
ces ramulorum furcae radialis fimbriato, cetero glabro; totae hya-
linae, immaculatae. Abdomen cinereum, fusco-fasciatum. Pedes
grisei, tibiis apice tarsisque fusco-nigris, articulo primo secundo
circiter duplo et dimidio longiore. L. cum alis 5,5 mm.
Specimina septem omnia convenientia in Tavastia lecta.
A Ps. bifasciato Lair. (Fig. 2), cui colore signaturisque si-
milis, venis alarum anticarum aliter conjunctis areaque earum
discoidali lata, aliter constructa distinctus.
Teratopsocus nov. gen
(divisionis Stenopsocaria).
Alae marginibus omnibus glabris, saltem feminae abbrevi-
atae, apicem abdominis haud superantes. Alae anticae venis pi-
losis, area postica depressa, basi altitudine duplo latiore, apice
obtusangulata vena transversali cum ramo interiori cubiti con-
juncta; pterostigmate elongato, apicem versus parum dilatato,
vena minus distincta transversali cum ramo interiore radii con-
44 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Psocider.
juncta; ramo interiore radiali ramoque interiore cubitali breviter
confluentibus; scapo furculae radialis furcula brevi multo lon-
giore; ramo interiore cubitali in marginem apicalem perpendicu-
lariter exeunte, in marginem interiorem alae solum ramulum uni-
cum sub angulo recto emittente.
Generi Graphopsocus Kolbe affinis, differt autem praecipue
ramo interiore cubitali solum ramulum unicum in marginem in-
teriorem alae emittente. Forsitan solum forma brachyptera ge-
neris Graphopsocus, cujus venae alarum reductae.
T. maculipennis n. sp.
Fig. b.
Albidus, capite, antennis pedibusque dilute testaceis. Ver-
tex superne maculaque inter antennas nec non latera capitis
obscure castanea. Thorax superne obscure castaneus. Alae hya-
linae, anticae maculis duabus infra venam analem, quarum sal-
tem una pupillifera, macula magna oblonga media marginem inte-
riorem attingente guttulis quattuor pallidis signata, macula ad
conjunctionem rami interioris radialis interiorisque cubitalis, ma-
cula rotundata sub pterostigmate fasciaque margini apicali pa-
rallela usque ad aream posticam producta fuscis. Pterostigma
albidum, medio obsolete infuscatum. L. 3,7 mm. |
Unicum individuum Helsingforsiae in caldario inveni.
Elipsocus brevistylus n. sp.
Fig. 6.
Corpus testaceum, vertice circa ocellos vel capite toto tho-
raceque superne ferrugineo-fuscis, nitidulis. Vertex oculo singulo
saltem °/, latior. Oculi nigri. Antennae ferrugineo-fuscae, basi haud
pallidiores, subtiliter pubescentes, alis anticis breviores. Palpi
ferrugineo-fusci, articulo ultimo elongato, crassitie apicali saltem
triplo longiore. Thorax suturis anguste pallidioribus. Alae anti-
cae dilute testaceo-hyalinae, pterostigmate venisque pallide testaceis,
immaculatae, scapo furculae radialis ramulo etiam exteriore (supe-
riore) breviore, area postica alta, altitudine latitudine basali so-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 45
lum nonnihil minore et spatio inter verticem et ramum interio-
rem cubitalem saltem triplo majore. Alae posticae hyalinae. Ab-
domen pallide testaceum, immaculatum, solum apice fusco. Pe-
des toti pallidi. L. cum alis 3,4—3,8 mm.
Quatuor specimina in archipelago Aboensi inveni.
E. Moebiusi Tetens sat similis videtur, corpore inferne palli-
diore, alis nonnihil testaceo-hyalinis scapoque furculae radialis
furcula multo breviore divergens.
Coecilius piceus Kolbe aberr. megastylus m.
Alae anticae ramo interiore radii ramoque interiore cubiti
onge conjunctis, parte conjuncta parti rami interioris cubiti ante
conjunctionem positae aeque longa; scapo radiali furcula parum
longiore.
Unicum individuum.
Trichopsocus hirtellus M’L.
Variat haec species alis totis immaculatis, hyalino-albidis.
Perplura specimina in caldariis Helsingforsiae, solum unicum
alis apicibus venarum maculatis inveni.
Leptella n. eg.
Corpus ovatum, totum pilosulum, sat convexum, saltem fe-
minae apterum. Caput vertice versus frontem sensim declivi, pla-
niusculo, longitudine latitudine inter oculos paullo breviore, mar-
gine postico truncato lateribus rotundato, disco linea longitudinali
postica impressa, fronte sat convexa. Palpi articulo tertio cylin-
drico, duobus penultimis simul sumtis aeque longo. Antennae
14-articulatae, capite paullo longiores, longe pilosae, articulis duo-
bus basalibus incrassatis, reliqvis gracilioribus, secundo omnium
longissimo duobus primis simul sumtis fere aeque longo, 3—6
sensim brevioribus, reliqvis sat brevibus, decimo his paullo lon-
giore, penultimo antepenultimo longiore, ultimo penultimi longi-
tudine, sed multo graciliore, subulato Oculi rotundati, sat parvi,
prominentes, a basi capitis sat remoti. Ocelli nulli. Thorax seg-
mentis omnibus consimilibus, prothorace reliquis parum angu-
46 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning éfver Finiands Psocider.
stiore. Abdomen ovale, feminae apice inferne valvulis quatuor.
Pedes breviusculi, femoribus elongatis, tarsis biarticulatis, articulo
primo secundo parum longiore.
A generibus hujus subfamiliae femina aptera insignibus an-
tennis brevibus capite solum paullo longioribus mox distincta;
differt a Kolbia Bertk., ocellis nullis brevitateque antennarum,
a generibus reliquis antennis 14-articulatis tarsisque biarticulatis.
A generibus subfamiliae Clothillina articulo palporum ultimo cy-
lindrico tarsisque biarticulatis divergens.
Leptella fusciceps n. sp.
Fig. 8.
Corpus pallide ferrugineum, inferne cum pedibus pallidum,
Caput fusco-ferrugineum. Antennae et palpi pallidiores. Oculi nigri.
Abdomen segmentis duobus apicalibus fuscis. Long. 11/, mm.
Unicum individuum sub lichenibus trunci Sorbi aucupariae
in archipelago Aboénsi inveni.
Cerobasis muraria Kolbe.
Fig. 9.
Corpus alte convexum, grisescenti-flavescens, fuscescenti-
nebulosum et strigosum, pubescens. Caput macula magna me-
dia clypei lineaque obliqua utrinque inter oculum et basin anten-
nae fuscis, vertice vittis duabus fuscescentibus. Vertex margine
postico truncatus, inter oculos longitudine multo latior, lmea me-
dia impressa longitudinali apicem oculorum attingente aliaque ad
hujus apicem transversali valde obtuse angulata aream apicalem
pentagonalem terminante. Frons sat prominens et convexa. Palpi
pallidi, articulo ultimo crasso, securiformi, infuscato, articulis 2
et 3 apice superne setis nonnullis erectis. Antennae pallidae,
articulis 3—7 medio nonnihil constrictis, dimidio apicali infusca-
tis. Thorax superne punctis triseriatis fuscis, in serie utroque
punctis quatuor, lateribus utringue vitta marginali fusca; protho-
race reliqvis paullo angustiore. Abdomen ovale, alte convexum,
superne seriebus novem longitudinalibus macularum dilute livi-
darum, maculis illis plerisque linea longitudinali pallida partitis;
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4. 47
segmentis omnibus margine postico striolis fuscis saepe dupli-
catis sex vel octo signatis; segmento ultimo superne striis dua-
bus majoribus apiceque duabus minutis fuscis, hoc segmento setis
longioribus pallidis munito, apice appendicibus duabus filiformibus
instructo. Pedes pallidi, femoribus annulo ante apicem, tibiis an-
nulo mox infra basin alioque fere medio fuscis vel fuscescenti-
bus; tarsis posticis articulo primo duobus ultimis simul sumtis
longitudine aequali. Long. 1?/, mm.
Duo specimina in insulis archipelagi Sinus Fennici supra
lapides ad litora maris inventa.
IV. Tabellarisk
Psocus Latr.
longicornis F.
nebulosus Steph.
hirticornis n. sp.
bifasciatus Latr.
intermedius Tet.
contrarius n. sp.
quadrimaculatus Latr.
bipunctatus L.
sexpunctatus L.
major Loens.
fasciatus F.
variegatus F.
Stenopsocus Hag., Kolbe.
stigmaticus L. et I.
Lachlani Kolbe
immaculatus Steph.
Graphopsoeus Kolbe.
cruciatus L.
Teratopsocus n. g.
maculipennis n. sp.
Mesopsocus Kolbe.
unipunctatus Mill.
laticeps Kolbe
1) Al = Alandia, A = Prov. Aboensis, St = Satakunta, N = Nylan-
dia, T = Tavastia, S = Savolaxia, Ka = Karelia australis, K — Karelia la-
dogensis, Kb — Karelia borealis, Kr = Karelia rossica, 0a = Ostrobotnia
AZAAwAAw
KH:
i: tae
Ofversikt af arternas hittills kanda ut-
bredning i Finland.
_ T. §. Ka. K.Kb.Kr. Oa. O. L. Lr’)
Bee ee ee
of hy eee a wake te
S Ka K Kb Kr Oa
>.) Ke
t ae oo Ae.
S I
Kr
K
K . Oa
Shee 4
Kk
australis, O = O. borealis, J, = Lapponia, Lr = L. rossica.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 4.
Hemineura Tet.
dispar Tet. : A Bt
Elipsocus Westw.
Westwoodii M’L. ae, eee
abietis Kolbe Pe.
brevistylus n. sp. Sere - era
cyanops Rost. i alah wae a
Philotarsus Kolbe.
flaviceps Steph. Ae: there, (aoa B
Coecilius Curt., Kolbe.
tuscopterus Latr. OS wa rat tees
piceus Kolbe Saud << gM, Sh hner
tlavidus Steph. ie: hi Se le tee
obsoletus Steph. ee: Saeane 5 aes
perlatus Kolbe
Trichopsocus Kolbe.
hirtellus M’L. N
Kolbia Bertk.
quisqviliarum Bk.
Pterodela Kolbe.
pedicularia L. Sgt: a heed
Leptella n. g.
Tusciceps n. sp. A
Peripsocus Hag.
phaeopterus Steph. ba cear no Nts.
alboguttatus Dalm. Al ee,
Cerobasis Kolbe.
muraria Kolbe. ee. We ae
Lepinotus Heyden.
inqvilinus Heyd. me: Sates: |
Clothilla Wes tw.
pulsatoria L. 24 Ae 2 eg |
Troctes Burm.
divinatorius Miill. eee : uae |
silvarum Kolbe. <a
K
i Mbekr’ Oa >:
K
bi A
Kb
Oa O
L
49
ii a i la
| Dias
. het. Soc. F.et Fl. Fenn. IX, nso 4.
gat tee
a ee
Fiilgmann L ith, Halsin$Fors.
fig 1. Psocus hirticornis n.sp. 2. Ps. bifasciatus Latr. 3. Ps. contrarius n. sp.
4. Stenopsocus immaculatus Steph. 5. Teratopsocus maculipennis n. sp.
6. Elipsocus brevistylus n.sp. 7 Hemineura dispar Tet. 8. Leptella
fusciceps n.sp 9. Cerobasis muraria Kolbe. 10. Kolbia quisquiliarum Bertk.
F , a. =a) ry IT eae vite
—_ » . . i ie 4 * —_ +
* ‘ ’
‘
ee 4
~ Ah
‘
‘a ry” fas . : ’ J o
¥ a: iy - 1 r Me . > * i
f) pal, Os Aa ll« f : x
, ee ee ee i thee ie tL ACO A AE AS AOE saily oh Oe re = eee. Ferrel 2 tee hap te ae oggne gence
v
. .
*
ail m,:
Ye A c /
eet qos 4 }
PE 1/1 2 ; A . ; =
i Pe ;
* . 7 .
> “ee 2
th ins ~
ae, Ee
at Ghat
af ¢ 2
ie me
‘ i, on =
oa
3 ; eee
aah
I
4
ba
r
sa
Yoweri
ae So eT ht
> a » £5
‘ 7 ’ — © - 4 n
in 7 kins »
we
- a
Bak gs
Ca +
‘ . « 7 oJ * “ y’ a
ry + f ”
; — me a oo a ee er
: we om We Ne (A ah te Pp en ait. aes imesh ow, ue ee eters me a 3 ee
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, NiO 5.
SPRIDDA BIDRAG
TILL KANNEDOM AF
FINLANDS HIERACIUM-FORMER.
II. NORDOSTERBOTTNISKA HIERACIA.
AF
MAGNUS BRENNER.
(Anmdld den 8 April 1893).
HELSINGFORS,
J. SIMELIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG,
1893.
Pe dh SE Aatate? om
i aera i | 4G aie cm
— gamso7-MUTOASSTH caval
AS AIO ARSHR AWAINTTORATTZNGAON TES
& : t E
- - ‘ 7 x 5 “4
A - oP
Le af “ i se a =
» a * ‘ a:
= . - St * iS
c's a
: eer, t
Se a
; AMVASAR BULLEN 2 ae
: fee
ie oe
eyle é : ‘
— ~ - ~ . - si “ : &
- 3 ; o > : s
- at ¢ -_
<UGah Vk B mol WGinah) Sey te.
* ‘ : eS . af
ae e : y ; P
a . : _—< * '
a
= m - a _
: ; =
725
ae
2 = =f .
J ry ~ g ¢
» 7 * _ = . -
ie } « 7 ad ea iy
/ ’ A ; , >, ip ke =
5 ; oe. 7 ? : bes ¥ ae =<
: a ays my = = 7
aie 3904anIeJGH- ee eee
; : a ee a
as aK. ' _ 5. 708SIEMA InedaD TA PaOe SAADTI TIA Saher ot -
“s : - ’ : - ;
+
“ie
: mj
. +
vg a + a
.. oF ibs - i
re 7 7 Pa
pe an! * my i
; 7 » ont 1 Poems d “ ¥
<< hy ’ \ , j =
— > fs a * s +e e. - i
] innu hégre grad ain om de sdédra delarna af landet giiller det
om de vida Osterbottniska landstraickorna, att deras Hieracium-
former annu dro féga kinda. I féljd af sin enformiga naturbe-
skaffenhet Ofverhufvudtaget mindre intressanta fn de allra nord-
ligaste, afvensom de mellersta och sédra delarna af vart land,
hafva dessa trakter jemf6relsevis mera sillan utsetts till foremal
for naturhistoriska undersdkningar, hvilka, da de foretagits, ge-
nom sin utstrackning Ofver vidstraickta omraden ej kunnat blifva
sa 1 detalj gaende som Onskligt varit. En noggrannare under-
sokning och derpa grundad niirmare kainnedom af Hieraciwm-
floran har under sadana forhallanden har sjelffallet ej kunnat ernas.
Emellertid hafva de nordésterbottniska Piloselloiderna i an-
nat sammanhang, nemligen i »Anteckningar 6fver Finlands Pilo-
sellae. I. af J. P. Norrlin» delvis berérts, och torde det derfére
vara skal att, huru bristfalligt detta 4n ma komma att ske, hiir redo-
gora afven for Ofriga former af slagtet Aieraciwm, eller de sa
kallade Archieracia, savidt dessa hittills iro kinda. Bihangsvis
sammanstallas derjemte dei ofvan namnda publikation forekom-
mande uppgifterna angaende de nordésterbottniska Piloselloiderna
med Ofriga tillgingliga fakta rdrande dessa vaxter, som der ute-
lemnats.
De former som har komma att anforas aro pa fa undan-
tag nar af forfattaren till detta meddelande insamlade under trenne
i botaniskt syfte tillbragta somrar i de omraden som pa den
Herbarium Muset Fennici bifogade kartan betecknas sasom
Ostrobotnia borealis och Kajanensis. Under den férsta af dessa
somrar besdktes den vestra delen af Ostrob. borealis inda upp
till Aavasaksa vid Tornea elf, 66° 24’ N., samt till Sinetta sag
norr om Rovaniemi kyrka vid Ounasjoki 66° 39,5’ N. Af den
andra sommaren tillbragtes t. o. m. férsta veckan af Augusti i
Ostrob. Kajanensis, ostligast till Kuhmoniemi kyrka, 64° 6’, och
4 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
nordligast till Hyrynsalmi och det i Puolanko omkring 5 km fran
Pudasjarvi-gransen beligna Pyssyvaara, 65° 1’ N., samt atersto-
den i sddra delen af Ostrob. borealis anda till Ijo, 65° 20’, Kii-
minki, 65° 8’, och Kurimo, 64° 57’, vid Kiiminkijoki i Utajarvi,
samt den tredje sommaren slutligen hufvudsakligast 1 de inre de-
larna af Ostrob. borealis, nordligast till Palovaara, 66° 10’, pa
grinsen emellan Simo, Tervola och Rovaniemi, och till Turtola
vid Tornea elf, 66° 38’, utom de tva sista dagarna af Juni och
tva dagar i slutet af Augusti, hvilka tillbragtes i sddra delen af
Ostrob. Kajanensis.
Anmarkningsvard ar den olikhet i hieraciologiskt hanseende
som emellan de nimnda tva omradena forefinnes, otvifvelaktigt
en f6dljd af deras olika polhdjd, men modjligen till nagon del
ifven beroende af olikheten i deras allmanna naturbeskaffen-
het i Ofrigt, i det nemligen Piloselloidea, hvilka i Ostrob. Kaja-
mensis, emellan 64° och 65° N., aro mycket allmanna och val
representerade, i Ostrob. borealis forekomma endast i den pa
samma breddgrader, fran 64° 44’ norrut, befintliga sddra delen,
eller nordligast till Uleaborg och Kiiminki- eller Haukipudas elf
i Ylkiiminki, pa ungefar 65° 2’ N. Endast sex former aro
antriffade nordligare, neml. en form af H. swectcum i Kiiminki,
vid samma elf ungefar 6’ nordligare, samt i sddra delen af Pudas-
jarvi vid Nuorittanjoki, H. exacutwm i norra delen af Pudasjarvi,
i Haara vid Siuruajoki, ungefar 65° 43’, samt H. swomense och
H. pilipes annu nordligare, anda till Ranuanjarvi i nordligaste
delen af Pudasjarvi, ungefar 65° 55’, ja, enl. Norrl. Pilos. Fenn.
en form af den sistnadmnda t. o. m. i Rovaniemi, vid polcirkeln,
och i Kemi lappmark, 67° 30’. Langre i Oster ater hafva #.
neglectum och H. incrassatum antraffats anda till Kuusamo, omkr.
66° N. Pa den flacka kuststrackan norr om Uleaborg, 65° 1’ N.,
och Kiiminki, 65° 8’, har hittills ingen enda Piloselloid an-
traffats.
Af Accipitrina tillhdra Foliosa, med undantag af de kring-
spridda wmbellatwm-formerna, afvensom de fa Prenanthordea ute-
slutande de nordligaste delarna af Ostrob. borealis, sydligast till
Ruottala i Tornea, ungefair 65° 52’, och Kalliokoski vid Simoelf
i Simo, 65° 48’, Regida ater, naistan uteslutande med vida glandu-
lo6sa holkar och breda holkfjall, forekomma mest i de sddra och
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 5
mellersta delarna af Ostrob. borealis, fran Ranuanjarvi, 65° 55’, i
norra Pudasjarvi sdderut, afvénsom i Ostrob. Kajanensis, ehuru
flere antraffats afven nordligare, sasom H. /rennerianum var-
obtusius och H. subumbellatum i Juoksenki vid Torneaelf, 66° 32”
H. pohjolense var. sublineatum ‘nda till Aavasaksa vid Torneaelf,
66° 24’, och Karvo vid Kemi elf i Rovaniemi, 66° 22’, var. mezo-
phyllum till Romsi vid Kemielf i Tervola, 66° 6’, samt var. sco-
lolepis till Portimo vid Simoelf, 66° 6’, andra ater endast nord-
ligare, sasom former af H. lapponicum i Turtola vid Tornea elf,
66° 38’, och Ruottala i Nedertornea, 65° 52’, en form af H.
curtatum i Karvo vid Kemielf i Rovaniemi, 66° 22’, och H. rigi-
difolium i Tervola vid Kemielf, ungefiir 66° 5’, samt annu andra
endast i Ostrob. Kajanensis, sasom H. exuviatum i Puolanko
vid Vilpuusjarvi, 64° 53’, A. epacroides i Tormala vid Kiehiman-
joki eller Emajoki i Ristijarvi, 64° 32’, H. suwccedanewm i Paltamo
och Sotkamo, samt H. trachyodon vid Kajana och dessutom i
Kuusamo och Idensalmi.
Af Pulmonarea saknas fullstindigt Alpina och Oreadea,
hvaremot Vulgata forekomma mycket allmiant, de flesta uteslu-
tande i Ostrob. Kajanensis. 1 Ostrob. Kajanensis och dessutom
i sOdra delen af Ostrob. borealis hafva antraffats: H. imtersper-
sum och pycnadeniwm i Muhos, 64° 48’, samt H. conolép?s nord-
ligast i Ylikiiminki, Perttula, vid Nuorittanjoki, 65° 6’; i Ostrob.
Kajanensis och derjemte i stérsta delen af Ostrob. borealis: H.
parcidentatum anda till Marostenmaki i Simo, 65° 40’, H. sub-
pellucidum till Haara-Hiltunen i Pudasjiirvi vid Siuruajoki, 65°
43’, H. caespiticola till Laivala vid Ranuanjarvi i Pudasjarvi,
63° 55’, och Ruottala i Tornea, 65° 52’, H. caesiiceps till Palo-
vaara pa gransen emellan Simo, Tervola och Rovaniemi, 66° 10’,
Hi. diaphanellum till Kemi, 65° 49’, och Kuusamo, ungefir 66°,
(i Ostrob. Kajanensis endast i Puolanko, nara Pitkala, 64° 55’)
och AH. hemipsilum till Kemi, 65° 48’, och Paanajarvi i Kuusamo,
66° 30’; i Ostrob. Kajanensis och anda till de nordligaste de-,
larna af Ostrob. borealis eller Annu nordligare: H. dilucidum '
Jucksenki, Filpus, 66° 32’, H. coniops anda till Kolari, A. vica-
rium till Kolari, Kittila och Sodankyla, och H. diminwens anda
till Kultala vid Ivalojoki i Enare lappmark; samt i Ostrob. Kaja-
nensis och de nordligaste delarna af Finland utom Ostrob. bo-
6 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
realis: H. caliginosum i Kuusamo och A. caesiiflorwm i Kultala
1 Enare lappmark. Endast i Ostrob. borealis, men ej i Ostrob.
Kajanensis hafva antriiffats: H. orbicans i Muhos, Papinsaari i
Uleaell, 64° 48’, och Pudasjarvi, Laivala vid Ranuanjarvi, 65°
55’, H. similifoliwm i Kiiminki, Ukkola, vid Kiiminki elf, 65° 8’,
fi. diaphanoides i Ylikiiminki, Marttila, 65° 2’, och dessutom
pa On Kildin utanfor Kola fjorden i Ishafvet, H. scabratum i
Simo, Marostenmaki, 65° 40’, och vid Paanajarvi i Kuusamo,
66° 30’, samt H. setosifolium i Rovaniemi.
[ jemforelse med sédra Finland framstar bristen pa de der
sa allmanna egentliga Vulgata i inskranktare mening, eller Z,
vulgatum Almqv. och dess narmaste sligtingar, i Sydfinska Arc-
hieracia betecknade med N:o 10-16, afvensom af H. basifoliwm
Almqv. och laetecolor Almqv. jemte deras niarmaste, N:o 38—41
i Sydf. Avrchzer., har ersatta af endast 4 former, neml. H. vica-
rium, H. setosifoliwm, H. coniops och en var. eller subsp. tomen-
tosulum af H. basifoliwm, hvaremot N:o 42, H. parcidentatum,
jemte flere narstaende former har f6rekomma ganska rikligt.
Dessutom ar den harmed nara beslaigtade gruppen N:o 55—d7 i
Sydf. Archier., eller H. caesiiceps, H. caesiiflorum och H. cincinnu-
latum, hvartill sluter sig H. chlorellwm, hair representerad genom
samma former, hvaribland den f6rst naimnda allmiant. I stallet
for N:o 17—20 i Sydf. Archzer.,som har saknas, f6rekomma tre
arter, neml. H. caespiticola, H. abradeniwm och H. barbatulum,
af gruppen 23—27 fdrekommer endast den sista, H. intersper-
sum, hvaremot denna grupp i Ofrigt 4r sardeles val foretradd ge-
nom fyra rent 6sterbottniska former, H. zmbricarium, H. pycna-
denium, H. atriplex och H. conolepis, af 28—31 har antraffats
Hf. diaphanoides, afvensom de till samma grupp hérande JZ. dia-
phanellum, H. hebecalyx, H. tenellum och H. subpellucidum,
jemte ett par nagot afvikande former, af 32—34 H. atricomum
och hemipsilum samt dessutom H. elaeodes och H. incurrens.
N:o 35—37 saknas, men kunde anses motsvaras af den har an-
traffade H. prolixiforme, likaledes motsvaras N:o 51—53, som af-
ven saknas, af H. rosulare, hvaremot 43—50 samt 54 helt och
hallet saknas, utan nagon stallf6retradare. Detsamma 4r afven
fallet med 58—65 samt 21 och 22, deremot finnas af 66—68
AA. nigroglandulosum med var. hastifolium, hvartill ansluta sig
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5, 7
H. pseudopellucidum, H. caliginosum och H. orbicans; 69—72,
hvilka saknas, kunde anses motsvaras af H. diminwens och H.
scabratum, samt N:o 73 af H. holophyllodes. Ofverhufvudtaget
aro bland saval Aigida som Vulgata de bredfjilliga och glandu-
lésa formerna har vida biattre representerade 4n de smalfjilliga
och de enkelhariga.
Vid uppraknandet af de observerade formerna har hufvud-
sakligt afseende fastats vid holkarnas beskaffenhet, och finna vi
derfore bland Vulgata de till mwrorwm-gruppen hoérande for-
merna atskilda i tva grupper, de med foéretraidesvis hariga och
stjernludna holkar fore, och de Ofvervaigande glandulésa efter de
sa kallade szlvatica, hvilka intaga midten.
Exemplar af alla de uppraknade formerna finnas férvarade
pa Universitetets i Helsingfors botaniska museum.
Hieracium [,
I. Arcehieracia.
1. H. umbellatum L. commune Fr., Brenn. Sydfinska
Archieracia p. 83. — Ylikiiminki, ang vid Karahka sj6; allman
Ofver hela landet.
var. laevius Brenn. |. c. — Utajarvi, Myllyranta; afven fun-
nen 1 sddra Finland.
var. scaberrimum bBrenn. |. c. p. 84. — Limingo; Kemi,
Niemela, Julkunen fngsholme i Kemielf; a4fven insamlad i Kuhmo,
Lentiira; Muonio, Huukki; samt for 6frigt anda till sodra Finland.
var. Subscabrum Brenn. |. c. p. 85. — Simo, ang emellan
Portimo och Ruona, torr backe vid Hosio, stenig elfstrand vid
Ylikarppalé samt vid Kallokoski, allt vid Simoelf; for 6frigt ut-
bredd anda till s6dra Finland.
var. umbellulatum Brenn. |. ce. — Kiiminki, Ukkola; Yli-
kiiminki, elfstrand vid Marttila; Pudasjarvi, emellan Vanhala vid
Aittojarvi och Valkola (Ikonen) vid Siuruajoki; afven funnen i
sddra Finland, bland annat pa Hogland.
var. microphyllum Brenn. |. c. — Pudasjarvi, Haara vid
Siuruajoki; Simo, Ruona vid Simoelf; dessutom insamlad i sédra
Finland. — f. rufescens. Hela vaxten réddaktig. — Pudasjarvi,
Haara vid Siuruajoki.
var. graminiforme Brenn. |. c. p. 86. — Paltamo,
Heiskala; Ylikiiminki, elfstrand vid Nuorittajoki’s infléde i Kii-
minkijoki: Pudasjirvi, ang vid Jjoelf i trakten af kyrkan,
Halkola emellan Jurvasenjirvi och Vuormasjarvi, och Laivala vid
Ranuanjarvi; Simo, Hosio vid Simoelf; afven insamlad i sddra
Finland
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 9
var. lingulaefolium Brenn. |. c. — Mycket allman; Tem-
mes, Ollila, aingsbacke; Kiiminki, Ukkola, ing; Ylikiiminki, elf-
strand vid Marttila och ang vid Karahka; Pudasjarvi, ang vid
Jjoelf i kyrktrakten, emellan Vanhala vid Aittojarvi och Ritvan-
ojansuu, ang vid Ritvanojansuu samt emellan Ritvanojansuu och
Valkola (Ikonen) vid Siuruajoki, Haara vid Siuruajoki, ang vid
Ranuanjoki emellan Haara och Ellola; Simo, ang emellan Por-
timo och Ruona, samt Hannila vid Simoelf, Marostenmaki och Maks-
niemi; Neder-Tornea, Karunki, Juntti, vid Torneaelf; afven fler-
stides i Sddra Finland. — f. caespitosa. En monstrés, mycket
spiid och liten, tatt tufvad form, pa hafsstranden af Maksniemi
i Simo.
var. suberocatifolium. Stjelk vanligen vek, smaluden, ofta
starkt harig, isynnerhet nedltill, stundom glatt, upptill myckct
strif, vanligen krokig, starkt grenig, temligen gles- och storbla-
dig finda upp till korgskaften; blad tunna eller de 6fre fasta, de
nedre tunglika eller aflanga med smal bas, vanligen hariga eller
harbraddade, de 6fre A4ggrundt lansettlika — aggrunda, kortspet-
sade eller trubbiga, med bred, stundom nistan hjertlik bas, hel-
briddade eller de mellersta fatandade; blomkorgskaft vanligen
langa, upprita, nistan jemnhdga, enblomstriga, strafva; holkar
medelstora eller sma, morkgréna, glatta, stundom tunnt stjern-
hariga och sparsamt hariga, af temligen sma, trubbiga, tatt te-
gellagda fjdll, de yttre i spetsen utbdjda. — Allman, vanligen 3
sillskap med foregdende och var. graminiforme; Temmes, Ollila,
angsbacke; Limingo, Ketumaa, betesmark; Ulea, Pukki, vid Ulea-
elf; Kiiminki, Ukkola, ang (en del exemplar starkt hariga, till
och med korgskaften); Ylikiiminki, Karahka, ing, Marttila, elf-
strand, samt vid Nuorittajoki’s inflode i Kiiminkijoki; Pudasjarvi,
ang vid Ijoelf ikyrktrakten, Ang vid Ritvanojansuu samt vid Siurua-
joki emellan Ritvanojansuu och Valkola (Ikonen), akerbacke vid
Siuruajoki emellan Valkola och Asmunti, Haara vid Siuruajoki,
ang vid Ranuanjoki emellan Haara och Ellola; Simo, nara Ma-
rostenmaki.
var. erocatifolium. Stjelk spid eller temligen grof, enkel
och uppriit, smaluden eller nastan glatt, ofta starkt harig, mer
eller mindre straf, temligen tatbladig finda upp till korgsamlin-
gen; blad tunna, temligen breda, de nedre tunglika, de dfre agg-
10 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
rundt lansettlika — aggrunda, kortspetsade eller trubbiga, ofta
smatandade, undertill stjernhariga och mer eller mindre hariga
eller harbraddade; blomkorgar fa, pa korta, nastan upprita skaft
eller talrika i sammansatta flockar; holkar temligen sma, ljus-
grona, glatta eller smahariga, stundom glesare eller tatare kort
glandelhariga med eller utan enslaka ljusspetsade borsthar, af
korta, temligen smala, sallan bredare, trubbiga fjall. Skild fran
var. subcrocatifoliwum genom tiatare, bredare, mer tandade blad,
korta korgskaft och smalare holkfjall. -- Temmes, Ollila, ang;
Kuminki, Jokela, ang vid elfven; afvensom med tatt glandelha-
riga holkar, en del jemte skaften med hvitspetsade har, i Onega-
Karelen, Velikaja Guba. — En harlés form har insamlats fran
Temmes, Ollila; Ulea; Pudasjarvi, ing vid Jjoelf i kyrktrakten och
vid Lepola; samt i Simo pa elfstrand vid Kalliokoski och pa ang
vid elfven i Ruona.
var. lavandulaefolium Brenn. |. c. — Pudasjarvi, Laivala,
backe vid Ranuanjirvi; Tervola, vid farjan 6fver Kemielf; for 6f-
rigt insamlad vid Koutajarvi i Karelia Keretina samt i sddra
Finland.
var. arctophilum Fr. Symb. p. 178. Stjelk styf, glatt eller
harig, nedtill tat-, upptill fabladig; blad fasta och styfva, breda,
de nedre aflanga eller nastan tunglika — lansettlika, oskaftade, de
Ofre aggrundt lansettlika, kortspetsade, nistan halft omfattande,
med inrullade, strafva kanter, uppat sma, de mellersta med fa sma
tander; blomkorgskaft langa, upprata, de nedre 6fverskjutande,
1—fablomstriga, foga strafva, tunnt stjernludna; holkar medelstora
eller stora, moérkgréna, glatta, af temligen sma, trubbiga, tatt
tegellagda fjail. — Rovaniemi, vid Valajankoski; Neder Tornea,
Husa, ang vid elfven; 4fven funnen i Kiuruvesi, Korpijoki.
2. H. botniense. Hogvaxt, straf, glatt eller glesharig,
vanligen brunflackig med rddbrun bas, tatbladig; blad fasta och
styfva eller i skugga tunna och mjuka, rent gréna, smala, bred-
spetsade och trubbiga, de nedersta, vanligen vid blomningen bort-
vissnade, kortskaftade, tunglika, helbraddade, de mellersta jemn-
bredt aflanga, 4—12 mm breda, halft omfattande, mycket glest
smatandade -— niastan helbraddade, de Ofversta smalt Aggrundt
lansettlika med bred, tvar bas, helbraddade, alla med strafva in-
rullade kanter, de nedre undertill hariga, de 6fre langs nerverna
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 11
strafva; korgar stora, radierande, 2—6 i enkel, smal qvast, med
temligen langa, upprita, fafjalliga, stjernludna och tatt smatag-
giga, under holken vidgade skafl; holkar nastan svarta, stora,
10—13 mm _ hoga, vida, nastan jemntjocka, med rundad bas,
glatta, af tamligen tatt tegellagda, breda och trubbiga, enfar-
gade fjdll, de inre ljusare; stift mérka, atminstone som torra. —
Simo, ang vid elfven emellan Portimo och Ruona samt aker-
backe vid Hosio; Ofvertornea, vid Tornedelf vid foten af Aava-
saksa; afven funnen i Kemitriisk. — Ofverensstiimmer med af-
seende a bladen, korgsamlingen och holkarnas storlek och farg
med AH. angustum Lindeb., med afseende a korgskaften och
holkarnas byggnad, med undantag af de icke utbdjda fjallspet-
sarne, med H. wmbellatwm L., hvars varr. lavandulaefoliwm och
arctophilum sta har nirmast. Afven beslagtad med H. Pal-
mént Norrl. i H. M. F. ed. IL.
3. H. tornense. Hogvaxt, mangbladig, med undantag
af den réddbruna, glatta basen tatt strafharig; blad tunna, med
undantag af de Ofversta mycket talt cilierade, ofvan glest sma-
och stjernhariga, undertill tatare eller glesare langhariga, isyn-
nerhet langs hufvudnerven, och glest stjernhariga, 12—17 mm
breda, de nedre temligen langskaftade, smalt lansettlika, helbrad-
dade eller fatandade sardeles mot spetsen, mellanbladen nastan
jemnbrect lansettlika, halft omfattande, pa midten groft och
hvasst fatandade, de Ofversta mindre, 4ggrundt lansettlika med
hjertlik, omfattande bas, nedanom midten groft hvasstandade,
alla tinder rigtade mot bladspetsen; korgsamling enkel, fablom-
strig, klaselik, eller sammansatt, mangblomstrig, qvastlik, de ne-
dre korgskaften smabladiga eller bladlésa fran 6fre bladvecken,
alla langa, smala, raka eller svagt uppbdjda, foga utstaende,
langfjalliga, tunnt och lést stjernludna och smataggiga, utan eller
med enstaka, uppsvalldt svartfotade har; holk med aggrund bas,
harig af svartfotade har, isynnerhet nedtill stjernharig, med sma
glandelhar; fjdll jemforelsevis smala, mot spetsen svagt afsmal-
nande, trubbiga, de inre ljuskantade eller ljusa med mork rygg;
stift i torrt tillstand moérka; frukter kastanjebruna med gult
fjan. -— Nedertornea, Kalkkimaa betesmark i Ruottala by. —
Skild fran H. corymbosum Fr. (H. EHupatoriwm Griseb., Lin-
deb. i Hrtm. Fl. ed. XI. p. 55) genom tunna, ofvan gleshariga,
12 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
taitt cilierade blad och stjernludna holkar, ofta foga glandel- och
hvithariga.
4. Hi. eroecatum Fr. var. dilatatum Fr., Lindeb. Hier.
Seand. n:o 46. Korgskaft smataggiga, med eller utan glesa har
eller glandelhar; holkar glandelhariga med spridda enkla, hvit-
spetsade har. —- Simo, elfstrand nedanfér Kalliokoski, och Ruona,
torr faltbacke vid Simoelf.
>. H. reticulatum Lindeb. Blad e sirdeles fasta,
langa, de nedre tunglika, kortskaftade, 15—-17 mm breda, de 6fre
jemnbredt lansettlika, 6—11 mm breda, med tvar eller rundad
bas, de 6fversta sma vid basen bredast, alla mycket glest sma-
tandade — helbriddade, ofvan fint stjernhariga, undertill hariga,
de Ofre stjernhariga; korgskaft tunnt stjernludna och hariga af
svartfotade har, de nedre smabladiga: holkar utan stjernludd,
temligen tatt kort och fint glandelhariga, med fa langre hvit-
spetsade har. — Nedertornea, Husa, iing vid stranden af Tornea-
elf; afven funnen i Kemi Lappmark, Sodankyla, Sattanen.
6. H. condylodes. Stjelk strifharig, hogre upp med
knollikt uppsvalld harbas; blad korta och breda, de mellersta
bredast, smatandade — nistan helbriiddade, mer eller mindre
hariga, foga eller ej stjernhariga; korgskaft tatt besatta med korta
hvitspetsade har med tjock svart bas; holkar med tvir bas, at-
minstone nedtill glest stjernhariga, med mycket fina och korta
glandelhar och spridda eller enstaka tjockt svartfotade har; fjdall
korta och breda, trubbiga, de inre l|jusare eller ljuskantade. —
Tervola, vid fairjan 6fver Kemielf; Rovaniemi, Isosaari vid Karvo
i Kemielf; &fven funnen vid Ounasjoki, i Rovaniemi vid Tervo,
och i Kittila i Kemi Lappmark vid Kaukkonen. — Genom de
anforda karaktiirerna skild fran H. reticulatum Lindeb.
7. HL stenacrum. Stjelk styf, upptill vanligen grenig,
slat och glatt eller nedtill strafharig, med rédbrun eller flackig bas,
tatbladig; blad tunna, men temligen fasta, oskaftade, 12--20 mm
breda, hariga, isynnerhet de nedre, eller glatta, de 6fversta stun-
dom stjernhariga, de nedre fran smalare bas niastan tunglika,
men spetsiga, mycket fint glestandade, de mellersta lansettlika,
smalspetsade, med bred, halftomfattande, jemnbred bas, temligen
tatt mycket smalt sagtandade, de 6fre mindre, smalt aggrunda,
langt smalspetsade, med rundad eller afsmalnande bas, hvasst
Acta Societatis pro Fauna et Flora Iennica, IX, n:o 5. 13
sagtandade; korgsamlingen Oppen, fa—flerblomstrig, nedtill sma-
bladig qvast, med en—tvablomstriga grenar och vanligen ut-
dragna, fa- och smalfjalliga, gleshariga eller harlosa, tunnt stjern-
ludna skaft; holkar medelstora, breda, med tvar bas, /pdll tegel-
lagda, breda, trubbiga, hvitspetshariga och kort glandelhariga,
utan stjernhar, enfairgadt morka, de inre ljusare eller ljuskantade;
blommor korta, smahariga; frukter mérkbruna. — Simo, Hosio,
akerbacke vid Simoelf. — Skild fran H. stractum Fr. genom sina
langt smalspetsade, smaltandade blad, bland hvilka de mellersta
sasom hos H. prenanthoides Vill. jemnbreda ett stycke ofvanom
basen.
8. HM. rigidifolium. Lagvaxt och styf, nedtill rédbrun,
straf af sma kndolar, stjernluden och harig, upptill kortgrenig;
blad tattsittande, uppat jemnt aftagande, styfva, de nedre stun-
dom qvarsittande, langt bredskaftade, halft omfattande, stora,
smalt ovala eller tunglika, hel- eller bugtbraddade med sma tand-
amnen, de mellersta oskaftade, lansettlika, med fa smala sagtin-
der narmare basen, de 6fversta fran bredare bas lansettlika, med
1—2 sma sagtander, alla med strafva, inrullade kanter, de 6fre
undertill stjernludna och gleshariga, ocilierade; korgar fa, sma, i
klaselikt eller upptill qvastlikt knippe, med korta, filtludna och
glest korthariga skaft; holkar sma, temligen vida, med rundad
bas, morka, nagot stjernludna, isynnerhet nedtill, och der med
fa, korta glandelhar, basfjdll smala, jemnbreda, morka, de Gf-
riga bredare, syllika, spetsiga, ljuskantade; stzf¢ temligen ljusa.
— Tervola, sandbacke. — Star narmast H. rigidum Hrtm. Skand.
Fl. ed. XI p. 49 och utmarkes genom sin strafva stjelk, fablom-
striga, klase- eller upptill qvastlika korgsamling och sma, temli-
gen vida, stjernhariga, glandelbestrédda holkar.
9. HE. subumbellatum Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed.
Il p. 146. Holkar morkare eller ljusare gréna, afsmalnande mot
skaftet, svagt — nastan ej alls stjernhariga, stundom med fina
glandelhar eller korta borsthar; fjdll breda — temligen smala,
utdraget nastan jemnbreda, trubbiga eller de inre spetsiga; bla-
den strafva af nastan omirkliga sma taggar, iin morka och fasta,
an ljusa och slappa. -- Utajarvi, elfstrand vid Myllyranta och
Myllykyla, Vaala, pa ang bland smaskog vid Uleatrisk samt i
Kurimo vid Kiiminkielf; Ylikiiminki vid kyrkan; Kiiminki, emel-
14 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
lan Ukkola och Mannila; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki;
Ofvertornea, Filpus i Juoksenki; afven insamlad i norra Tavast-
i Kivijirvi; afvensom i norra Karelen, Kides, Hvilodal.
10. H. epacroides. Mangbladig, svagt stjernluden och
glesharig — niistan glatt; blad fasta, mycket smala, jemnbredt lan-
settlika, smalspetsade, med fa sma tander — nastan helbraddade,
strifbriiddade, foga hariga och stjernludna; korgar sma, fa —
talrika, pa smala, upprata skaft, de nedre fran 6fre bladvecken ;
holkar sma, morka, temligen tatt fint glandelhariga, nagot stjern-
hariga, af breda, trubbiga fall; stz2ft temligen ljusa. — Ristijarvi,
ing vid Térmalé nara Tervajokis utflode i Emajoki. — Skild
fran H. *epacrum Stenstr. Varml. Archier. p. 70, Dahlst.
Hier. exs. III, 67, genom morkare, mindre tatt glandelhariga hol-
kar med tydligare stjernludd och bredare fjall; stjelken grenig
inda ned, med starkt hariga grenar.
11. H. pohjolense. 15—70 cm hog, spad och ogre-
nad eller grof och anda fran basen grenig, fabladig — temligen
titbladig, stjernharig, strafharig — nastan glatt och slat eller
svagt straf; blad korta eller langt utdragna, de nedre skaftade,
omvandt aggrunda — bredt lansettlika, helbraddade eller med
fa tandimnen, de 6friga smalt lansettlika — smalt aggrundt lan-
settlika, smaningom fjillika, de mellersta pa midten, de dfre vid
basen glest smatandade — temligen langt smaltandade, kort-
och rakspetsade, glatta eller vanligen sma- och stjernhariga, med
inrullade slata eller striifva kanter, de nedre stundom hariga och
foga cilierade; korgar 1—talrika, 1—3 tillsammans pa_ korta,
stundom temligen langa, upprata eller litet utstaende, tunnt stjern-
ludna och smastrafva skaft, jemnhoéga eller de yttre litet Ofver-
skjutande, stundom jemte de langa upprata blommande grenarna
bildande rikblomstriga vippor; holkar sma, vida, vanligen 8—11
mm héga, med rundad bas, morkare eller ljusare gragrona, svagt
stjernhariga — nastan nakna, med eller nastan utan spridda
sma glandelhar eller nagot enstaka kort borsthar; fjdll korta,
breda — smalare och niastan jemnbreda, trubbiga, de inre lju-
sare eller ljuskantade, stundom ett eller annat spetsigt; st¢t |jusa,
vid torkning vanligen morkare. — Angar och akerbackar; jemte
nedanstaende varieteter den allminnaste af alla norddsterbottni-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. LS
ska Ragida; Ulea, Pukki, akerbacke; Utajirvi, Paavola, ang vid
Sankijarvi; Pudasjarvi, ang vid Ritvanojansuu och Siuruajoki;
Simo, akerbacke vid Ruikka; Sotkamo, Naapurinvaara, ang. —
Utmarkt genom sina vida holkar af korta, breda och trubbiga
fjall; for dfrigt mycket varierande, spid och fabladig eller grof
och temligen tatbladig, blad tunna eller fasta, glatta eller ha-
riga. Skild fran H. * lineatum Almaqv. i Stenstr. Varml. Arc-
hier. p. 72 genom upptill fairre och glesare blad med smalare
bas, samt ljusare holkar af farre och bredare fjail.
var. meiophyllum. Spiid, lagvaxt, fablomstrig och fabla-
dig; blad korta, vanligen lagt och glest sittande. — Utajirvi, Paa-
vola vid Sankijarvi och Kurimo vid Kiiminkielf; Ylikiiminki, vid
kyrkan, i Karahka samt i Perttula vid Nuorittanjoki; Pudasjirvi,
vid Ritvanojansuu och Siuruajoki; Simo, Hosio vid Simoelf; Ter-
vola, Romsi och farjestallet s6der om kyrkan; Paltamo, Hyrylan-
maki och Heiskala; Sotkamo, Vuokatti och Kourulehto vid Tipas-
joki; Kuhmo, Hietaper&é i Katerma by vid Ontojirvi. — Pamin-
ner om H. lapponicum Fr., fran hvilken den skiljes genom tal-
rikare, smalare och vanligen ljusare holkfjall.
var. Sublineatum. AHolkar morkare, af talrikare, smalare
och spetsigare, stundom hvasspetsiga holk/fjdll; skild fran H. l-
neatum Almay. genom straf och harig stjelk, samt farre och
glesare blad med langre och smalare bas, fran var. scololepis ge-
nom mindre och morkare holkar af talrikare, smalare fjall, samt
langre och smalare blad med smal bas. — Kiiminki, Ukkola, ang ;
Ylikiiminki, Perttula vid Nuorittanjoki; Pudasjairvi, Haara vid
Siuruajoki; Simo, Hosio vid Simoelf; Tervola, Romsi vid Kemi-
elf; Rovaniemi, Karvo vid Kemielf; Ofvertornea, Aavasaksa.
var. seololepis, Fabladig; skild fran H. pohjolense genom
storre, 10O—12 mm hdéga, holkar af smalspetsade, delvis spetsiga
fidll, de 6fre bladen vanligen med bredare bas; fran var. subli-
neatum genom storre holkar af fairre och bredare fjdll, samt kor-
tare och vid basen bredare dblad; fran H. lineatum Almqv. ge-
nom stérre holkar af farre och vid basen bredare /jdll samt
firre och glesare blad. — Utajiirvi, Pinoniemi, ang vid Sarkijarvi,
(en del exemplar greniga anda fran basen); Ylikiiminki, ang vid
kyrkan och vid Karahka sj6, samt i Perttula vid Nuorittanjoki;
16 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
Pudasjiirvi, Haara vid Siuruajoki; Simo, Portimo, angsbacke vid
Simoelf; Kajana, Leihuvaara, ang.
12. Hi. longicuspis. Glest strifharig — glatt, upptill
stjernharig, med brun bas, gles- och fabladig — mangbladig:
dlad tunna — temligen fasta, lansettlika, hvasst smaltandade, de
nedersta nistan helbriddade, langt smalskaftade, kortspetsade, de
éfriga kort — nastan oskaftade, med langt utdragen smal, ofta
skirformigt béjd spets, fint sma- och stjernhariga — glatta, de
nedre cilierade, de Ofre strafbriddade; korgar fa—talrika i Oppet,
enkelt eller féga sammansatt, qvastlikt knippe, med kort akla-
dium och nagot utstaende, mer eller mindre 6fverskjutande sido-
skaft; holkar stora, 9—13 mm _ hoga, och vida, med tvar has,
ljust gragréna med spridda sma har eller glandelhar, vid basen
vanligen liksom skaften mjdllikt stjernludna, af tatt tegellagda,
breda, trubbiga, de inre ljuskantade /fjdall. — Ylikiiminki, ang vid
kyrkan och vid Karahka; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki; Ka-
jana, Miettula; Kuhmo, Hietaperaé i Katerma vid Ontojarvi. —
Star med afseende a holkfjaillen narmast H. pohjolense, men vial
skild genom de stora, breda, tvara holkarna och de langt smal-
spetsade bladen, som vanligen aro litet rodlatta.
13. H. succedaneum. Straf och glesharig, upptill stjern-
harig, fa—mangbladig, upptill glesbladig; blad morkgrona, tunna
eller temligen fasta, de nedre mycket kortskaftade, smalt omvandt
fggrunda eller tunglika — lansettlika, kortspetsade, smatandade
— helbraddade, gleshariga eller glatta, de 6friga oskaftade, lan-
settlika eller uppat Aggrundt lansettlika, de Ofre mer smalspet-
sade, nirmare basen sma-, sallan nagot groftandade, fint stjern-
hariga och strafbraddade; korgar talrika i enkelt eller samman-
satt qvastlikt knippe, med kort akladium oeh upprata eller nagot
utstaende, ofverskjutande, stjernludna, stundom upptill glandelha-
riga sidoskaft, stundom anda fran 6fre bladvecken; holkar svart-
gréna, 3—10 mm hoga, vida, med rundad bas, 6fverallt mer eller
mindre tatt fint hvit- och stjernhariga, med strédda — ganska
tata langt ljusspetsade har eller fina glandelhar; f7all mattglan-
sande, tunna, breda, mot spetsen nagot afsmalnande, trubbiga,
enfargade, de inre Jjusare, stundom langs midten morkare, stun-
dom niastan hinnspetsade; stz7/t sasom torrt mérkt. — Paltamo, vid
Petajanlahti och i fugtig skog vid Heiskala; Sotkamo, ang vid Naa-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 17
purinvaara och vid Kourulehto vid Tipasjoki. — Skild fran H.
*lneatum Almqv. i Stenstr. Varml. Archier. p. 72, Dahlst. Hier.
exs. III, 68, 69, Lindeb. Hier. Scand. exs. II, 81 (H. Friesii
Hrtm.), genom harigare stjelk, upptill stjernharig och mindre tat-
bladig; holkfjallen med strédda, mycket fina ljusspetsade har eller
glandelhar; bladtanderna mycket sma — langa och hvassa; van-
ligen hdgvaxt och rikblomstrig med sammansatt qvast. Bladen
med bredare bas an hos H. pohjolense.
14. Hi. hymenacrum. Jilad breda, tattsittande, de dfre
bredt aggrundt lansettlika, hvasspetsade, hvasst groftandade —
nastan flikade niarmare basen; korgar i hoptringd qvast; holk-
skaft korta, lést stjernludna, glandelhariga; holkfjdll syllika med
trubbig hinnspets, anda till nara spetsen glest glandelhariga, glest
och ojemnt stjernhariga, basfjallen och de innersta fjallen smala,
mellanfjallen bredare, de innersta stundom hvasspetsade, de inre
jjuskantade. — Ulea. — Upptagen pa grund af sin skarpt utprag-
lade egendomlighet, ehuru observerad i endast ett exemplar.
Star narmast A. trichocaulon var. attenuatwum Dahlst. Hier.
exs. III, 65.
15. Hi. forficulatum. Spid, enkel eller starkt grenig af
langa upprata grenar, stjernharig och glest kortharig, atminstone
nedtill, — nastan glatt, ljusstrimmig, fabladig; blad morkgr6na,
tunna, mycket kort — oskaftade, mycket gleshariga — glatta,
har- eller stratbraddade, lansettlika, stundom litet sneda, glest
groftandade — helbraddade; blomkorgar fa — talrika, pa vanli-
gen mycket langa och smala, upprata, 3-greniga eller skenbart
upprepadt 2-greniga, stjernhariga och glest kort hvithariga skaft;
holkar sma, \jusgréna, stundom morkflaickiga, laga, men vida,
med rundad has, tatt svartfotadt ljushariga, mot basen glest stjern-
hariga, af tegellagda, smala — temligen breda, trubbiga eller na-
stan spetsiga fjdll; blommor korta; stift sasom torra dunkla. — Pu-
dasjarvi, Ritvanojansuu vid Siuruajoki. — Skild fran A. Brenneria-
num Norrl. hufvudsakligen genom sina langt utdragna korgskalt.
16. H. Brennerianum Norr!. i Herb. Mus. Fenn. ed.
Il p. 147. — Limingo; ljo, ang pa Tonkasaari utanfor ljo elfs
mynning; Muhos, vid prestgarden och pa Papinsaari i Uleaelf;
Kiiminki, Ukkola; Ylikiiminki, Perttula, strand vid Nuorittanjoki;
Pudasjarvi, Haara vid Siuruajoki samt vid Ranuanjarvi. — Hol-
2
18 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
kar starkare hariga och med langre har an hos H. curtatum
Norrl. |. ¢, inre fjall sylhvassa eller uddspetsiga, blad tunna, de
nedre temligen langt skaftade, rotbladen sma, ovala—lansettlika,
vid blomningen friska, stjelken endast hos starkare utvecklade
exemplar grenig och mangblomstrig.
var. obtusius. Alla holkfjill trubbiga; spaid, med smalt
lansettlika blad; akladiet stundom férkrympt. — Muhos, vid Ulea-
elf naira kyrkan samt pa Papinsaari i elfven och pa Lepinniemi
pa elfvens norra strand; Kiiminki, Ukkola och vid vagen emellan
Ukkola och Mannila; Pudasjarvi, Vanhala vid Aittojarvi och vid
Ritvanojansuu vid Siuruajoki; Ofvertornea, Juoksenki, Filpus.
17. Hi. eurtatum Norrl. |. c. f. pallidiceps. Holk ljus-
gron med morka fjallspetsar. — Rovaniemi, Karvo vid Kemielf
18. H. trachyodon. Stjelk nistan glatt, nedtill violett
och féga harig, upptill svagt stjernharig och grenig, glesbladig;
blad fasta, rent grOna med nastan hvit hufvudnerv, undertill ble-
kare, de nedre bredskaftade, nastan tunglikt lansettlika, smatan-
dade — helbraddade, de Ofre oskaftade, iansettlika — Aggrundt
lansettlika, smalspetsade, hvasst och groft fatandade, de nedre
glatta eller undertill gleshariga, de Ofre fint smahariga, undertill
stjernludna, med strafva, inrullade, ej cilierade kanter; korgaria,
stora, i qvastlikt knippe, med korta, stjernludna, harlésa skaft,
stundom med nagot enstaka litet glandelhar; holkar vida, tvara,
morkgréna, af breda, trubbiga, enfargade, nakna eller foga stjern-
hariga, svagt och fint glandelhariga fjall, med eller utan spridda,
langt hvitspetsade har; st7ff moérka. — Kajana; Kuusamo kyrkoby;
afven funnen i Idensalmi i norra Savolaks, Peltoniemi, lund. —-
Skild fran H. sparsifolium Lindeb. genom nistan glatta stjelk
och blad, groftandade, smalspetsade blad, isynnerhet de Ofre,
samt féga hariga, svagt glandelhariga holkar; 6fverensstammer
narmast med H. sparsifolium f.2. Stenstr. Varml. Archier. p. 66.
19. HM. exuviatum. Skild fran H. crepidioides Norrl.
i Herb. Mus. Fenn. ed. II p. 147 genom mycket fabladig stjelk,
grenig finda fran basen, samt jemte blad och korgskaft harlés
blad \anga och smala, niistan jemnbreda, eller de nedersta smalt
tunglikt lansettlika, fatandade — helbraddade; holkar utan glan-
celhar, med fa, spridda, hvitspetsade har och smalt triangulara
basfjall. — Puolanko, Katvala vid Vilpuusjarvi.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 5. 19
20. H. lapponicum F’. var. riparium Lin deb. Hier. Scand.
exs. 83 & Blytt, Norg. Fl. p. 663. — Tornea, Kalkkimaa i Ruottala.
f. pineticola. Lagviaixt och spad; dblad nedanom stjel-
kens midt, spridda, korta, bredt lansettlika, helbraddade, med fa
sma tand’mnen, temligen tunna, mycket gleshariga — glatta, de
nedre skaftade; korgar fa eller ensamma; holkar fdga stjern-
och glandelhariga —- nistan glatta, fjdll breda, bredspetsade och
trubbiga, de inre ljuskantade. — Turttola, tallmo vid kyrkan, till-
sanimans med f6ljande. — Med afseende a holkarna 6fverens-
stimmande med var. ripartwm Lindeb. Hier. Scand. exs. Il, 85,
men till blad och habitus mycket olika.
f. phyllopodum. Lagvaxt och styf; blad styfva, brunak-
tiga, samlade vid stjelkens bas, omvandt aggrunda, smalskaftade,
naistan helbriddade, — smalt lansettlika, spetsiga, glest groft
smaltandade, stjelkblad mycket fa, nedanom stjelkens midt, sma,
smalt lansettlika, fatandade, de 6fre stjernhariga; korgar fa; hol-
kar svagt stjernhariga med glesa har och glandelhar, fjdall bredt
syllika, trubbiga, de inre ljuskantade. — Turttola, tallmo vid kyr-
kan, tillsammans med foregaende. — Liknande exemplar, men
utan glandler pa holkarna, finnas insamlade fran Tornea lapp-
mark, Lattaseno; samt med mycket smatandade blad, fran Kittila
i Kemi lappmark och Kola i ryska lappmarken.
21. Hi. prolixiforme Norr!. i Herb. Mus. Fenn. ed. II.
Paltamo; f6r 6frigt funnen i sddra Tavastland.
var. kuhmoénse. Skild fran H. prolixiforme fran Paltamo
och Tavastland endast genom litet ljusare och bredare holkfjdll,
ljusa stiff afven som torra, langre och mer upprata korgskaft
samt endast spar af stjernhar pa stjelkbladens undra sida; fran
H. laeticolor Almqv. Stud. p. XXIII genom svartfotadt hvitha-
riga holkar, liksom skaften nastan utan glandelhar, och ljusa
stift; rotblad och nedra stjelkbladet langskaftade. — Kuhmo, Hieta-
pera vid Ontojarvi.
22. HM. vicarium Norr!. |..c. Stjelk 1—4-bladig; holk-
fjall stundom trubbiga. Skild fran AH. lucens Norrl. i Mell.
Skand. Hier. p. 101 genom temligen tata langa |jusa har pa hol-
kar och skaft samt pa bladens undra sida; fran H. basifoliwm
Fr., Almqv. Stud. p. XXIII genom breda, triangulara holkfjall.
— Paltamo, Kempala; Kianto; Pudasjairvi, Halkola emellan Ilvis
20 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
och Taipale; Simo, Portimo; Nedertornea, Husa; dessutom in~
samlad fran Kolari; Kittila, Helppi, akerkant; Sodankyla, Kalkki-
maa; Kuusamo, Paanajiarvi, sved; samt ryska Karelen.
23. HL. setosifolium. Stjelk 24—30 cm, smal men styf,
glatt, niistan 2-bladig; blad ljusa, fasta, tatt borsthariga, i syn-
nerhet undertill, tatt harbraddade, utan stjernhar, rotblad om-
kring 5, kortskaftade, ovalt lansettlika — lansettlika, kortspetsade,
de yttersta elliptiska, glest smatandade — nistan helbriddade,
stjelkblad oskaftade, sma, lansettlika, kortspetsade, tydligare sa-
gade; korgar sma, 2—4, pa korta eller temligen langa, raka, ut-
staende, strafva, tunnt stjernludna skaft, utan eller med ett eller
annat litet glandelhar; holkar brungrona, 8—9 mm hdga, smala,
obetydligt hariga af korta ljusspetsade har, utan stjernhar, /jall
temligen breda, jemnt afsmalnande, trubbiga — nastan spetsiga,
upptill harlésa, de inre ljusa eller ljuskantade, stundom mork-
spetsade. — Rovaniemi. — Skild fran A. prolixiforme Norrl.
genom sina trubbiga holkfjall, harlésa skaft och tathariga blad
utan stjernhar; fran H. bas¢folium Fr., Almqv. genom mindre
och smalare holkar utan stjernludd, nagot bredare holkfjall samt
foga tandade blad utan stjernhar; narmast beslagtad med H. v-
carium Norrl., men utan har pa korgskaften.
24. Hl. rosulare. Stjelk 22—852 cm, styf, finharig eller
upptill niastan glatt, glest stjernharig, vid basen med enstaka
hvita har, 0 — nistan 3-bladig; blad méorkt blagr6na, styfva,
rotblad talrika i rosett, kortskaftade, 4ggrunda eller ovala — lan-
settlika, spetsiga, hvassagade, ofvan glatta eller gleshariga, under-
till gleshariga och de flesta stjernhariga, sijelkblad mycket sma,
oskaftade, lansettlika, smalspetsade, hvassagade, undertill starkt,
stundom afven ofvan stjernhariga; korgar 2—6, parvisa, pa korta
(2 eller 3 ganger langre 4n holkarna), raka, tunnt stjernludna
skaft, vanligen utan har eller glandler; holkar moérka, 9—10 mm
héga, smala, med tvir, mycket svagt stjernharig bas, svartfotadt
hvithariga, med spridda sma glandelhar, fjdll breda, nastan jemn-
breda, trubbiga, de inre ljusa, upptill nastan harlésa; blommor
breda; stzft ljusa. — Sotkamo, Sopala; Kuhmo, Hietapera i Ka-
terma by; afven funnen i Karelia rossica, Tetriniemi. — Skild
fran HZ. versifoliwm Brenn. Sydf. Archier. p. 116 och H. con-
forme Brenn. |. c. genom korta korgskaft och bredare, trubbiga
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 5. 21
holkfjall; fran H. scapiforme Brenn. |. c. p. 117 genom sina
korta korgskaft och jemnbreda holkfjall; fran H. vicartum Norr!.
genom harlésa korta skaft och jemnbreda trubbiga fjall; fran #.
basifolium Fr., Almqvy. var. tomentosulum genom farre, kort-
skaftade korgar, mycket bredare och trubbigare fjall och 1a-
gre vaxt.
25. Hi. basifolium Fr., Almay. Stud. p. XXIII.
var. tomentosulum. Utmiirkt genom sma, smatandade
blad, stjelkblad och inre rotblad undertill filtludna; holkar med
foga stjernhar — nistan nakna. — Kuusamo, Paanajarvi.
26. HH. coniops Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il. Stjelk
20—5d5 cm, spiid, obetydligt stjernharig eller glatt, den bruna
basen stundom langharig, 1—2-bladig; blad sma, blekgrOna, tunna
eller temligen fasta, rotblad omkring 4—7, kortskaftade, lansett-
lika, smalspetsade, eller de yttersta sma ovala eller elliptiska,
glest och hvasst sagtandade, gleshariga eller glatta, undertill
jemte skaften vanligen tiatare langhariga, de inre stjernhariga,
harbriiddade, stjelkblad kort — oskaftade, vanligen undertill ta-
tare stjernludna, fér 6frigt som inre rotbladen, stundom forkrympta;
korgar 2—8, med korta — temligen langa, uppriita, raka, tunnt
stjernludna skaft, utan har eller glandler, sidoskaften 6fverskju-
tande; holkar gragréna, 10—12 mm héga, temligen smala, med
rundad eller smal bas, Ofverallt starkare eller svagare stjernludna
och svartfotadt korthariga, stundom med spridda sma glandler,
fjdll smala, jemnt afsmalnande, smalspetsade, spetsiga eller trub-
biga, ljuskantade eller de inre helt ljusa; blommor korta, stift
morka. — Ulea, Pukki, elfstrand; Muhos, Lepinniemi, elfstrand;
Utajarvi, Lohipainua; Kiiminki, Ukkola, bjérk- och granbevuxen
angsbacke: Neder Tornea, Kalkkimaa; Paltamo, Melalaks; Risti-
jarvi, nara Uura och pa Saukkovaara; Puolanko, emellan Pitkala
och Honkamaki; dessutom insamlad fran Kuhmo, Lentiira; Kuu-
samo, vid Vatajirvi; Kolari, Akaslompolo och Haakka; samt
Onega-Karelen, Pertnavolok och Kasjolma. — Genom sin spiida
vaxt, sma blad, vanligen starkt stjernludna stjelkblad, smala, van-
ligen starkt stjernludna holkar af spetsiga fjall skild fran H. basi-
folium Fr., Almqv.; genom tunnare och ljusare blad samt star-
kare hariga holkar fran H. conforme Brenn.
var. hebescens. Skild genom fastare, mérkare, gragréna,
22 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
mer langhariga dlad; glandelhariga korgskaft med spridda svart-
fotade har och mer glandelhariga holkar. — Paltamo, Melalaks;
Risjirvi, nira Uura; dessutom funnen i Ruokolaks, Ronkiain,
fugtig ing; ryska Karelen, Telekina; och Onega-Karelen, Jin-
kajarvi.
27. HM. similifolium. Stéjel omkring 5 dm, temligen
grof och styf, glest stjernhairig — niistan glatt, starkt grenig nii-
stan ainda ned, med upprita, niistan jemnhéga, ett eller par sma
blad birande grenar, 1—4-bladig; rotdlad omkring 6, fasta, mérk-
grona, liksom nedersta stjelkbladet kortskaftade, smalt lansettlika,
kortspetsade, smalt och hvasst sagtandade, glatta, undertill glest
stjernhariga, utan eller med mycket korta och glesa kanthar, de
Ofre stjelkbladen liksom grenbladen sma, jemnbredt lansettlika,
smatandade; A/orgar sma, talrika, 2—4 i grenarnas och sidoskaf-
tens spets, mycket dfverskjutande toppblomstret, med temligen
korta, uppriita, tunnt stjernludna skaft, utan har eller glandler;
holkar graaktigt brungréna, omkr. 8 mm_ hdéga, jemfoérelsevis
smala, med rundad, slutligen tvir bas, nedtill eller nastan anda
upp tunnt stjernludna med fa mycket korta hvitspetsade har och
glandelhar, fjdll smala, niastan jemnbreda, trubbiga, de yttre
morka, de inre ljusa, ofta med brunaktig spets; séf¢ mérka. —
Kiiminki, Ukkola, ang. — Till habitus och bladform, afvensom
holkarnas storlek och fjallens form lik H. caespiticola Norrl. i
Herb. Mus, Fenn. ed. Il, men skild genom korgskaftens och hol-
karnas bekladnad och trubbiga fjall. Ofverensstimmer med af-
seende & holkarnas beklidnad med H. coniops Norrl. och 4.
parcidentatum Brenn. Sydf. Archier. p. 110, men holkarna myc-
ket mindre och mindre starkt hariga samt fjillen mer jemn-
breda.
28. Hi. Kainuense. Mojligen en varietet eller underart
af nairmast foljande, H. dilwctdum, hvarifran den skiljer sig, utom
genom en helt annan habitus, genom smalare — mycket smala
blad, stjelkblad alltid oskaftade, utan langa har; holkfjdll bredare,
ofta mindre starkt stjernhariga och upptill nakna; korgskaft van-
ligen liingre. Hos en del exemplar iro bladen mycket groft flik-
tandade, hos andra smatandade — nistan helbriddade, stjelkbla-
det hos de f6rra vanligen lika stort med eller till och med stérre
och bredare iin rotbladen, stundom helt och hallet forkrympt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 23
Skild fran N:o 51 H. imbricarium genom icke glandelhariga
holkar och skaft. — Kajana; Paltamo, Aurala och holme i Ka-
jana-elf; Sotkamo, Halola och fugtig skogsmark vid foten af Naa-
purinvaara.
29, HN. dilucidum. Stjelk 18—45 cm, temligen spid,
svagt stjernharig — nastan glatt, med glest hvitharig brun bas,
O—1-bladig; Oblad temligen tunna, stundom fastare, ljusgréna,
undertill ljusare, rotblad 5—5, med korta — temligen langa, ving-
kantade, undertill tatt hvithariga skaft, de yttre sma, elliptiska
eller ovala, nistan helbriiddade och glatta, de inre stoérre,
ovala — lansettlika, spetsiga, glest hvassigade, undertill glest
eller langs hufvudnerven titt hvithariga och mer eller mindre
starkt stjernhariga, harbriiddade, stjelkblad temligen langt — oskaf-
tadt, vanligen mindre an de inre rotbladen, stundom nistan lika
stort, aggrundt lansettlikt eller lansettlikt, hvassagadt, undertill
stjernludet och langharigt; blomkorgar medelstora, 2—7, nistan
jemnhoéga eller sidokorgar 6fverskjutande, pa temligen korta, upp-
rata, stjernludna skaft, med eller vanligen utan enstaka sma har;
holkar \jasa, 1O—12 mm hoéga, temligen breda, med rundad eller
naistan tvar bas, nedtill mérkare, 6fverallt stjernhariga och tem-
ligen tatt hvitspetsadt hariga, med eller utan sma glandelhar, af
foga breda, nastan enfargade, trubbiga, halft genomskinliga jail;
stift dunkla. — Paltamo, Heiskala, fugtig skog, Kiehiminjoensuu,
dppen grislinda; Ofver Tornea, Juoksenki, Filpus. — Skild fran
Hf. wmbricola Sael. i Herb. Mus. Fenn. ed. II genom ligre och
spadare vaxt samt vidare, stjernludna holkar.
var. rhombifolium. Séjelk 5-bladig, utan rotblad, nedre
blad mycket langskaftade, de mellersta nastan rutformiga, med
breda och hvassa, utsparrade tinder. — Ofver Tornea, Juoksenki,
Filpus.
30. Hl. sotkamoénse. Skild fran HA. parcidentatwm
Brenn. genom 3-bladig, grenig stjelk; utdragna smala, tunglika
eller lansettlika eller aggrundt lansettlika blad; samt starkt ludna
holkar och stundom langhariga korgskaft. Méjligen en varietet
af H. parcidentatum, churu af ett mycket afvikande utseende. —
Sotkamo, Naapurinvaara.
31. H. parcidentatam Brenn. Sydf. Archier. p. 110. —
Paltamo, vid landsviigen vester om Petijinlahti, Murtomaki och
24 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
Melalaks; Ristijarvi, Lampovaara; Hyrynsalmi, Salmi; Simo, nara
Marostenmaki.
var. paltamoénse. Skild genom smalare och mer utdraget
smalspetsiga holkfjdll. Stjelkbladet varierar fran stérre iin eller
lika med inre rotbladet, och da vid basen utsparradt langtandadt,
till mindre eller nastan f6rkrympt samt helbraddadt; rotbladen
smalare an hos #H. parcidentatum, lansettlika — tunglika, men
stjelkbladet deremot vanligen aggrundt lansettlikt, ofta lika bredt
med eller bredare an rotbladen; hos H. parcidentatum vanligen
smalare an de elliptiska eller aggrunda rotbladen. — Paltamo,
Melalaks, ang.
32. Hl. caesiiceps Brenn. |. c. p. 118. — Paltamo, Kem-
pala och Melalaks angsholmar; Sotkamo, Naapurinvaara; Risti-
jarvi, Lampovaara; Puolanko, Pitkéli; Simo, Palovaara i gran-
skog pa griansen emot Tervola och Rovaniemi; afven funnen i
Onega-Karelen, Pertnavolok; samt i Gustaf Adolfs socken och
Nurmijarvi.
33. H. caesiiflorum Norr!. Mell. Skand. Hier. p. 96,
Almaqvy. Stud. p. XV, subsp. 5. — Sotkamo; dessutom insam-
lad fran Kuusamo, livaara; Enare lappmark, Kultala; ryska Ka-
relen; samt flerstaédes i sddra Finland.
o4. H. cincinnulatum Brenan. |. c. p. 119. — Kajana,
Leihuvaara; Sotkamo, Naapurinvaara; for dfrigt vid Kuopio samt
flerstades i s6dra Finland.
35. H. chlorellum Sael. & Norrl. i Herb. Mus. Fenn.
ed. II p. 151, Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 97. — Sotkamo, Naa-
purinvaara; dessutom insamlad fran Onega-Karelen; Libelits;
Saaminge; Ruokolaks; Joutseno; Villmanstrand; Luhango; Hattula;
Borga och Wiborg.
36. H. diminuens Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 87. —
Kajana; Paltamo, Aurala; Simo, Palovaara, pa griinsen emot Ter-
vola och Rovaniemi; afven funnen pa flere stallen i Kuusamo;
i Enare lappmark, sasom Kultala; samt vid floden Ponoj i ostli-
gaste delen af Kola-halfon.
37. Hi. seabratam. Stjelk 35—55 cm, nagot vek, svagt
stjernharig eller nastan glatt, upptill straf af mycket sma taggar,
0—1-bladig; blad sma, fasta eller temligen tunna, rotblad 5—8,
langskaftade, aggrunda eller aflanga — aflangt lansettlika, rund-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 25
eller kortspetsade, stundom smalt omvandt aggrunda, glest grof-
tandade — niastan bugtbraddade med sma tandaimnen, niastan
glatta, fint harbraddade, undertill glest eller langs nerven tiatare
krushariga, de inre langs nerven stjernhariga, stjelkblad vid basen
eller litet hégre upp, langskaftadt, mycket smalt och langspet-
sadt, for 6frigt som inre rotbladen; korgar 4—10, sma, i enkelt
eller nastan klynnegrenigt qvastlikt knippe, med nagot utstaende,
raka, laingre eller kortare, strifva, tunnt stjernludna, kort men
ganska groft svart- eller ljusspetsadt hariga, glest fint glandelha-
riga skaft, stundom anda ned fran stjelkbladvecket ; holkar morka,
8—10 mm hoga, smala, med smal bas, nedtill foga stjernhariga,
taitt bekladda med samma slags har som pa skaften samt in-
blandade sma glandelhar, /fjdll temligen smala, jemnt afsmal-
nande, spetsiga eller nastan trubbiga, enfargade, de inre ljusare;,
stundom med smal mork rygglinie; blommor mycket smala, stift
morka. — Simo, Marostenmiaki, ang; afven funnen i Kuusamo,
vid Paanajirvi, Mintyjoki. — Utmarkt genom sina sma korgar
och sina tatt kort svarthariga holkar och skaft. Ett och annat
rotblad stundom med nastan tvar bas.
38. H. holophyledes. Skild fran H. holophyllum Brenn.
Sydf. Archier. p. 127 endast genom brist pa stjernhar pa hol-
karna och taéta sma glandelhar pa korgskaften, hvilka glandelhar
smaningom aftagande stracka sig anda ned till stjelkens midt,
hair med inblandade spridda morkfotade korta hvita har. -—
Kajana.
39. HL. orbicams Almay. i Stenstr. Varml. Archier.
p. 23, Stud. XVIII, subsp. 10, DahlIst. Hier. exs. il, 38. — Mu-
hos, Papinsaari; Pudasjiarvi, Laivala, ang vid Ranuanjarvi.
40. Hi. caliginosum Dahlst. Hier. exs. I, 63. Stelk
3—6 dm, vek, ehuru stundom grof, glest hvitharig eller glatt,
upptill med svartfotade har och sma glandelhar, O--1-, stundom
2-bladig; rotblad 4—5, langskaftade, aggrunda eller elliptiska,
trubbiga, med hjertlik eller tvar bas, — nastan aflanga, trubbiga,
eller ovala eller lansettlika, kortspetsade, grundt tandade — na-
stan bugtbriiddade eller helbraiddade med sma tandamnen, glest
korthariga, undertill langs nerven, afvensom skaften tatt langha-
riga, stjelkblad litet, mycket kort — oskaftadt eller det nedersta
langskaftadt, aggrundt eller aggrundt lansettlikt, nastan otandadt,
26 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
undertill stjernharigt; blomkorgar 2—8, jemnhéga, pa temligen
langa, foga utstaende, tunnt stjernludna, tatt langt glandelhariga,
2—3-blomstriga skaft, stundom med langa 2-blomstriga skaft
lagre ned; holkar 10—12 mm héga, temligen vida, svart- eller
ljusare gréna, titt langt glandelhariga, med spridda enkla svarta
har, utan eller vid basen med glesa stjernhar, /jall temligen breda
och trubbiga eller smala och nistan spetsiga, de inre ljuskan-
tade; stiff mérka. — Paltamo, Paltaniemi; Sotkamo, Vuokatti
Péllyvaara, och Kokkovaara; aifven funnen i Kuusamo; pa Va-
lamo; samt i Onega-Karelen, Pertnavolok och Kasjolma. —
Skild fran H. orbicans Almqy. genom vidare holkar, bredare
fjiill och smalare blad, hvaraf stjelkbladet mycket kortskaftadt
med vigglik bas; fran H. subcrassum Almqv., Dahlst. Hier. exs:
Il, 36, subsp. 11 pellucidum (Laest.) var. 2, Almqy. Stud. p. XX,
hufvudsakligen genom mindre utstaende, niistan raka korgskaft,
enkla svarta har bland holkarnas glandelhar och bredare bladbas
med grundare tinder. Paminner afven med afseende a holkarna
om fodljande art, H. nigroglandulosum Loénnr., men skiljes for-
utom genom bladen genom lingre korgskaft, stérre holkar och
langre glandelhar.
41. H. nigroglandulosum Lonnr. i Ofvers. af Vet.
Akad. forhandl. 1882, n:o 4, p. 72; subsp. 9 Almqv. Stud. p.
XVII; H. * melanolepis Norrl. Mell. Skand. Hier. p. 87. — Pal-
tamo, Melalaks, ang; Sotkamo, Halola, och Vuokatti, toppen af
Péllyvaara; afven funnen i Onega-Karelen och flerstides 1 sddra
Finland.
var. hastifolium. Inre rotbladen jemte det temligen lang-
skaftade stjelkbladet utdraget triangulirt eller triangulart aggrundt,
vid basen djupt tandadt med ratt utstaende spetsiga flikar, utan
stjernhar; korgsamlingen glesare; holkarna litet stérre och lju-
sare. — Sotkamo, Halola, Naapurinvaara, bordiga angar.
42, Hi. pseudopellucidum. Stjelk omkring 45 cm, med
den mérka basen och under bladens vidfastning krusigt hvitha-
rig, for Ofrigt med spridda eller glesa fina hvita har, ofvanom
dfre stjelkbladet glest och mycket fint, under korgsamlingen tatt
glandelharig, 1—2-bladig; blad sma, tunna, |jusa, helbraddade,
med eller utan enstaka mycket sma tandimnen, rotblad fa, lang-
skaftade, bredt elliptiska — lansettlika, kort uddspetsade, pa bada
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 27
sidor temligen tatt korthariga eller undertill langs nerven langha-
riga, kort harbraddade, nedre stjelkbladet temligen langskaftadt,
bredt lansettlikt — aflangt, rundspetsadt med kort udd, det 6fre
kortskaftadt, aggrundt lansettlikt, smalspetsadt, undertill tatt kort-
och stjernharigt; blomkorgar sma, omkring 8—10, jemnhéga,
pa temligen korta, nastan uppriata och foga béjda, tunnt stjern-
hariga, mycket tatt fint glandelhariga skaft; holkar 9—10 mm
hdga, temligen smala, med rundad bas, morkare eller ljusare
grona, mycket starkt fint glandelhariga, med eller utan mycket
sparsamma stjernhar langs de fataliga, jemnbredt lansettlika,
breda och trubbiga eller nistan spetsiga, enfargade eller svagt
ljuskantade fjdllens kanter; kantblommor korta, stift morka. —
Puolanko, Jokela, &ng. — Skild fran hufvudformen af subsp. 11
pellucedum (Laest.) Almqv. Stud. p. XIX, A. meticeps Almq v.
& Dahlst. Hier. exs. IV, 57 genom mycket lagre holkar med
rundad bas och kortare, bredare fjall, tata fina glandelhar pa
holkar och skaft och endast sma tandéimnen pa de sma helbrad-
dade bladen, af hvilka de yttre rotbladen aro rundadt elliptiska,
de inre lansettlika eller smalt ovala med smal bas.
43. Hi. diaphanoides Lindeb. Hier. Bidr. p. 11; A. me-
dium Jord.?, Lindeb. Hier. Scand. exs. n:o 123.
var. flocculiferum Brenn. Sydf. Archier. p. 105. — Yli-
kiiminki, Marttila, med blandskog bevuxen fastare mark i karr;
for Ofrigt flerstaédes i landet samt i ryska Karelen och pa 6n Kil-
din i Ishafvet utanfor Kola-fjorden.
44. Hi. diaphanellum. Stjelk 25—45 cm, glest stjern-
och hvitharig, upptill mer eller mindre tydligt fintaggig, med korta
svarta glandelhar, vid basen brun, 1—2-bladig; blad tunna —
temligen fasta, ljusgréna, rotblad 3—5, kort — langskaftade, om-
vandt aggrunda eller elliptiska — ovala eller lansettlika, kort-
spetsade, glest hvasst sagtandade —- nastan helbraddade, star-
kare eller svagare langhariga, harbraddade, stjelkblad lang — oskaf-
tade, ofta af rotbladens storlek, sillan mindre, for dfrigt som
dessa; korgar temligen sma, fataliga, hogst 10, pa temligen korta,
stundom foérlangda, nistan upprata, raka eller svagt bagbdjda,
tunnt stjernludna och tatt men vanligen fint glandelhariga skaft;
holkar morkgrona — nistan svarta, 8—11 mm _ hoga, smala,
med rundad eller smal bas, tatt glandelhariga, fjdll breda, uppat
28 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
foga afsmalnande, trubbiga, de inre bredt ljuskantade, basfjallens
kanter med stjernludd; blommor korta, stef¢ svagt dunkla. —
Puolanko, emellan Pitkaélaé och Honkamiaki; Muhos, ang vid kyr-
kan och Papinsaari holme i Uleaelf; Ylikiiminki, Perttula; Pudas-
jarvi, Ilvis; Simo, Ruona, backe vid elfven, samt vid kyrkan;
Kemi, Valmari; afvensom i Kuusamo, niira kyrkbyn. — Skild fran
N:o 50 AH. pycnadenium hufvudsakligen genom mindre och sma-
lare holkar, fran H. diaphanum Fr. dessutom genom mer stjern-
ludd pa holkarna och mer jemnbreda fjill, samt farre stjelkblad.
45. HW. hebecalyx. Stjelk 25—45 cm, spad, glest stjern-
och hvitharig — nistan glatt, nedtill violett, 1—4-bladig; blad
sma, tunna, rotblad fa, kortskaftade, omvandt aggrunda eller, lik-
som de oskaftade stjelkbladen, lansettlika, kortspetsade, glest smalt
hvasstandade, stundom med utstaende tander, mer eller mindre
stjernhariga, foga harbraddade; korgar sma, 2—6, pa korta eller
foga utdragna, upprata, tunnt stjernludna, kort mérkfotadt hariga
skaft med fina glandelhar; holkar mérkgréna, 8--9 mm hoga,
med rundad bas, glest stjern- och glandelhariga, af temligen breda,
nistan jemnbreda, trubbiga, enfargade fjdll; blommor korta, stift
dunkla. — Paltamo, Heiskala. — Skild fran H. caespiticola Norr |
genom breda och trubbiga holkfjall, i spetsen utan ullhar, samt
korta morkfotade enkla har jemte glandelharen pa de upprata
korgskaften, utan glandelhar pa stjelken, blad mer eller mindre
stjernhariga, stundom endast langs kanterna; fran fdljande, Z.
tenellum, genom upprita hariga korgskaft och stjernhar pa
bladen.
var. minutellum. Mycket liten och spad, blad nastan utan
stjernhar, holkar mycket sma, basfjdll med filtludna kanter. —
Sotkamo, Vuokatti i trakten af Laaso.
46. H. tenellum. Skild fran A. hebecalyx genom ut-
staende harlisa korgskaft, liksom holkarna med jemforelsevis -
grofva glandelhar; bladen tunna, grasgréna, stjelkbladet vanligen
ensamt, litet, med mycket fa och otydliga stjernhar; skild fran
H. diaphanellum genom spidare vaxt, mycket smala, foga hariga
blad och utstaende korgskaft; fran H. caespiticola Norrl. genom
breda, trubbiga holkfjall, gréfre glandelhar och utstaende korg-
skaft. — Sotkamo, Kourulehto vid Tipasjoki.
47. WH. subpellucidum Norr!. Mell. Skand. Hier. p. 104.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 29
— Kajana; Paltamo, Kempala och Melalaks, holmar och ing;
Ristijarvi, Saukkovaara; Pudasjarvi, Haara-Hiltunen vid Siurua-
joki; Muhos, emellan Halola och Lepinniemi; Limingo; afven fun-
nen i Onega-Karelen, Jankajirvi.
var. dentatum. Blad temligen stora, tunna, med hvassa
utstaende tander, stjelkblad temligen langskaftade. — Kiiminki,
Ukkola samt emellan Ukkola och Mannila; Pudasjiarvi, Lepola
samt emellan Ikonen och Asmunti vid Siuruajoki.
var. amplifrons. Nedre stjelkbladet af de inre rotbladens
storlek eller stérre, och liksom det innersta rotbladet stundom
utdraget tandadt, tydligt skaftadt, det dfre smalare, nagot eller
mycket mindre, kort- eller oskaftadt; korgsamlingen qvast- eller
flocklik, akladiet 25—35 mm, hvitspetsade har pa korgskaft och
holkar; for Ofrigt som H. subpellucidum, hvilken stundom Afven
har inblandade har pa holkarna. -- Paltamo, Melalaks, fing; Ris-
tijarvi, Saukkovaara; a4fven funnen i Ulea.
48. Hi. conolepis. Stjelk 3—6 dm, glest harig och stjern-
harig — nastan glatt, nedtill violett, 2—4-bladig; blad tunna eller
temligen fasta, rotblad 3—7, stundom vid blomningen bortviss-
nade, temligen langskaftade, ovala — lansettlika, stjelkblad tem-
ligen langskaftade -— oskaftade, lansettlika — aggrundt lansettlika,
kortspetsade, uppat smaningom mindre, alla glest tandade —
nastan helbraddade, foga hariga eller glatta, de dfversta undertill
stjernhariga; blomkorgar 3—8 i hopdragen samling, vanligen med
korta, upprata, stjernludna och sparsamt glandelhariga skaft;
holkar morkgrona, 9—10 mm hdéga, temligen vida med tvar bas,
nedtill temligen tatt och stundom Afven pa fjallens kanter och
spetsar glesare, undantagtvis helt och hallet, stjernludna, med
glesa glandelhar, fjdll korta och breda, mot den trubbiga eller
nastan spetsiga spetsen smalt triangulart eller kagellikt afsmal-
nande, ijuskantade, med undantag af de yttersta; blommor smala,
stift morka. — Paltamo, Melalaks, ang; Kuhmo, Hietapera i Ka-
terma by; Ristijarvi, trakten af Uura vid Kiehiméanjoki; Ylikii-
minki, Perttula; Utajarvi, Vaala, ang vid Uleatrask. — Skild fran
Hf, diaphanum Fr. genom titare korgsamling, stjernludna holkar
och morka stift; fran H. extenwatum Norrl. Mell. Skand. Hier.
p. 106 hufvudsakligen genom vidare, glesare glandelhariga holkar
med kortare och bredare, bredspetsade fjiill.
30 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
49. H. atriplex. Skild fran narmast foljande, H. pycna-
denium, genom glatt eller niastan glatt stjelk, tjocka, nastan lader-
artade blad, 2—3 foga hariga stjelkblad, vinkligt fatandade, lik-
nande bladen hos Atriplex patula, mindre starkt glandelhariga
korgskaft och holkar, samt foga eller intet stjernludd pa de yttre,
upptill mer afsmalnande langfjdllens kanter och spets. — Paltamo,
Melalaks.
50. H. pyenadenium. Stjelk 3—6 dm, hvitharig med
spridda stjernhar, upptill glest fint glandelharig, vid basen brun,
1—2-bladig; blad tunna, rotblad 4—6, med vingkantade, langha-
riga skaft af bladets langd — halften kortare, de yttre elliptiska,
kort uddtandade, de inre omvandt aggrunda eller tunglika — lan-
settlika, kort uddspetsade — kortspetsade, glest smal- eller hvass-
tandade, hariga, stjelkblad kortskaftade, ovala — lansettlika, kort-
spetsade, hvasstandade, hariga, det 6fre stundom med glesa stjern-
har undertill; korgar 2—7, jemnhdga, pa temligen korta, raka,
utstaende, eller foga bdjda, stjernludna, tatt glandelhariga skaft;
holkar 10—11 mm héga, vida, med rundad bas, svartgréna, tatt
och fint glandelhariga, med stjernludd vid basen och langs de
yttre, enfargade fjaillens kanter, fjdéll mycket breda och trubbiga,
nastan jemnbredt aflanga, de inre ljuskantade; kantblommor korta,
stift moérka. —- Kajana, Leihuvaara; Muhos, ang vid kyrkan; af-
ven funnen i Vosnessenje vid Svir. — Narmast beslagtad med
Hi. diaphanum Fr., fran hvilken den skiljes genom farre, langre
skaftade stjelkblad samt bredare och trubbigare, nastan jemnbreda
holkfjall, med stjernludd langs kanterna, och morka stift.
51. HM. imbricarium. Stjelk 25—40—50 cm, stjernlu-
den, féga langharig, upptill med svartfotade hvita har och med
eller utan enstaka sma glandelhar, vid basen brun, 1—3-bladig;
blad tunna, rotblad 2—5, temligen lang — niastan oskaftade,
elliptiska eller omvandt aggrunda eller tunglika — aflanga eller
lansettlika, kort uddspetsade, glest och groft hvassagade —- na-
stan bugtbraddade, hariga, stjelkblad kort — niastan oskaf-
tade, lansettlika -— Aggrundt lansettlika, kort -—- temligen
langspetsade, med fa utdragna, nastan utstaende tander ne-
danom midten eller nistan helbriddade, undertill foga eller glest
stjernhariga; korgar temligen stora, 3-10, med temligen langa,
upprita, stjernludna, glesare eller tatare glandelhariga skaf?, stun-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 31
dom med inblandade svarta eller svartfotade hvita har, sidoskaf-
ten jemnhoga eller ofverskjutande; holkar mérkgréna, 11—13 mm
hoga, vida, med rundad bas, nedtill taétare, upptill glesare eller
endast pa fjallens kanter eller spets stjernhariga, tatare eller gle-
sare glandelhariga, stundom vid basen med korta svarta eller
ljusspetsade har, med breda och trubbiga, nastan jemnbreda fall,
de inre ljuskantade; kantblommor korta och breda, stift moérka.
— Paltamo, Paltaniemi och Melalaks holmar samt holme i elfven
ofvanom Kajana; Sotkamo, Naapurinvaara, ang. — Star narmast
H. pycnadenium och skild genom liangre, uppriita korgskaft och
vanligen stérre holkar med mera stjernludd, icke allenast pa fjall-
kanterna, samt glesare glandelhar; skild fran H. subpellucidum
Norrl. genom stérre och vidare holkar af mycket bredare och
trubbigare fjall.
52. H. interspersum Brenn. Sydf. Archier. p. 131,
Hi. intermixtum Brenn. |. c. p. 103. Varierande med 1- eller
2-—4-bladig stjeik, morka eller ljusa, glest groftandade eller sma-
tandade blad, de yttre rotbladen stora och tunglika eller sma och
elliptiska, holkar och skaft mer eller mindre starkt ljusspetsadt
hariga och glandelhariga, ofta sasom hos H. vulgatum Almqvy.
de aldre starkare hariga, de yngre mer glandelhariga (se Brenn.
l. c. p. 93 och 94). — Paltamo, Hyrylanmaki och Kiehimanjoen-
suu; Ristijarvi, trakten af Uura vid Kiehimanjoki, samt Lampo-
vaara; Hyrynsalmi, Salmi; Puolanko, Pyssyla, ang; Muhos, Karhu;
dessutom insamlad fran Kiuruvesi: Ruokolaks, Nasakkala, fugtig
ang; Pyttis, Ristisaari; samt Vosnessenje vid floden Svir. — Skild
fran H. pycnadeniwum genom holkarnas och skaftens beklidnad
samt smalare fjall; fran A. diaphanoides Lindeb. genom vidare
holkar samt holkarnas och skaftens bekladnad; fran H. incur-
rems Sael. i Herb. Mus. Fenn. ed. II genom bredspetsade trub-
biga holkfjall, vanligen med féga glandler; fran H. atricomum
Brenn. Sydf. Archier. p. 105 genom vanligen bredare holkfjill
med ljusspetsade har; fran H. hemipsilum Brean. |. c. p. 106
genom bredare och trubbigare, nastan enfargade holkfjall, med
har och glandler anda till spetsen.
55. HL. imeurrens Sae!l. i Herb. Mus. Fenn. ed. Il —
Sotkamo, Halola; Kuhmo, Hietapera vid Ontojarvi; for 6frigt fler-
stades i sOdra Savolaks och sédra Tavastland. — Blad stundom
32 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
regelbundet smatandade — helbraddade, korgskaft stundom glest
hariga och glandelhariga.
54. Hi. atricomum Brenn. Sydf. Archier. p. 105. — Pal-
tamo, Melalaks; dessutom insamlad fran Idensalmi, torr ang;
Viitasaari; Larsmo; Saiaksmaki; Uguniemi; Mantschinsaari i La-
doga; och Hogland.
55. Hi. hemipsilum Brenn. 1. c. p. 106. — Paltamo,
Melalaks, ang; Ristijarvi, Saukkovaara; Puolanko, Pyssyla; Kemi,
holme utanfor elfsmynningen; afven funnen i Kuusamo, Paana-
jarvi: Onega- Karelen, Dvoretz, angstufvor, Pertnavolok och Mund-
jarvi; samt Pyttis, Ristisaari. — Skild fran A. cnterspersum Brenn.
genom smalare, spetsiga, ofta ljusare, i spetsen nastan harlosa
holkfjall. En del exemplar likna A. paltamoénse, men skiljas
genom tunnare, mer likformigt tandade blad samt mindre och
smalare holkar, nastan utan stjernhar. — En narstaende form,
H. ponojense, fran Ponoj pa Kola halfOn, utmarkes genom rik
blomstersamling med glandelhariga skaft och ljusa, glest stjern-
hariga och tatt kort hvithariga och glandelhariga holkar, stora
langskaftade, omviandt aggrunda eller ovala — lansettlika rotblad,
de flesta obetydligt tandade — niastan helbraddade.
56. HL. elzeodes. Stjelk 32—50 cm, grof och styf eller
spiid, glatt eller upptill obetydligt finharig, med brun bas, O—1-
bladig; blad fasta eller temligen tunna, ljusa, rotblad 4—5, kort
violettskaftade, omvindt aggrunda eller elliptiska — ovala eller
lanseltlika, kortspetsade, glest hvasst sagtandade, glatta eller myc-
ket gleshariga, glest harbraddade, de yttre undertill violetta, stjelk-
dlad oskaftadt, lansettlikt, smalspetsadt, glest hvasst sagtandadt,
undertill obetydligt fin- och stjernharigt; korgar 4—8, temligen
tatt sittande, pa svagt bagbdjda, stjernludna, glest fint glandel-
och svartfotadt hvithariga skaft, de yttre nagot dfverskjutande;
holkar morkt olivgréna, 8—10 mm _ héga, smala, pa den mor-
kare basen obetydligt stjernhariga, af temligen breda, enlargade
eller de inre foga ljuskantade, jemnt afsmalnande, trubbiga eller
nistan spetsiga, glest eller foga glandel- och hvitspetshariga /jdll ;
blommor korta, stift morka. — Ristijairvi, Saakkovaara; Puolanko,
Pyssyla. — Skild fran A. coniops N orrl. genom foga hariga blad,
hariga korgskaft, mOérkare, niastan nakna holkar och bredare, enfar-
gade fjall; fran H. hemipsiium Brenn. genom 0—1-bladig stjelk,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 33
bredare blad och kortare och bredare holkfjall med mycket fa
glandelhar; fran H. laeticolor Almqv. Stud. p. XXIII genom bre-
dare och trubbigare holkfjall med hvitspetsade har jemte glandel-
-haren.
57. Hl. caespiticola Norrl. i Herb. Mus. Fenn. ed. IL.
Stjelken upptill med spridda, korgskaften vanligen med tata sma
glandelhar; blad vanligen undertill langhariga, stjelkbladen, atmin-
stone de 6fre, pa bada sidor stjernhariga; holkfjdllen mer eller
mindre stjernhariga, kort ullhariga i spetsen. — Kajana; Ulea,
Pukki; Pudasjarvi, Laivala vid Ranuanjarvi och Ritvanojansuu ;
for Ofrigt insamlad fran Idensalmi; Pielis, Lieksa; Libelits; Viita-
saari, Hakola; och ryska Karelen. — Varierar med inga eller
mycket fa korta glandelhar pa holkar och skaft: blad stundom
ljusa. Ylikiiminki kyrktrakt; Pudasjarvi, Ritvanojansuu; och Neder-
Tornea, Kalkkimaa.
58. Hi. abradenium. Till habitus lik AH. caespiticola
Norrl., men holkarna med breda och trubbiga, hinnkantade eller
endast i spetsen hinnaktiga /fjdll, liksom de upprata skaften med
kortare eller langre, glesare eller tatare, mycket fina glandelhar,
for Ofrigt glest stjernhariga — nastan nakna, i spetsen ullhariga,
liksom skaften utan enkla har. — Paltamo, Mieslahti; Sotkamo,
Naapurinvaara; Kuhmo, vid Pajakka. — Genom sina breda och
trubbiga, tunna holkfjall paminnande om 4H. dilucidum Brenn.,
men holkarna mycket mindre och smalare samt fullkomligt har-
ldsa och dessutom vanligen flerbladig.
59. Hi. barbatulum. Stjelk 24—40 cm hog, vek, stjern-
och utstaende fint langharig, 2-bladig; blad \jusgr6na, tunna, rot-
blad omkring 4, kortskaftade, de yttre smalt elliptiska, de inre
och de kort — oskaftade stjelkbladen smalt eller aflangt lansett-
lika, kortspetsade, helbraddade eller foga tandade, hariga och har-
braddade, stjelkbladen, i synnerhet det Ofre, pa bada sidor stjern-
hariga; korgar 4—10, med korta, upprata, stjernludna, tatt ha-
riga och fint glandelhariga skaft, jemnhdga eller med Ofverskju-
tande sidoskaft; holkar gragréna, 8-10 mm hoga, med rundad
bas, Ofverallt stjern-, kort hvit- och glandelhariga, med gula
glandler, fjdéll temligen breda, jemnt afsmalnande, nastan enfar-
gade, i den trubbiga eller foga spetsiga spetsen starkt ullhariga:
3
34 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
blommor korta, stift svagt dunkla. -- Paltamo, holme i elfven
niira Kajana. —- Skild fran niirstaende H. penicillatum Brenn.
Sydf. Archier. p. 98 genom starkt hariga korgskaft och mer
stjernludna, i spetsen ulliga holkfjall samt langhariga blad. Pa-
minner genom sina stjernludna, tunnfjalliga holkar om H. ka-
nuense Brenn. och A. dilucidum Brenn.
Il. Piloselloidea.
1, H. corymbiforme. Stjelk 46—60 cm, temligen spad,
upprat, mer eller mindre stjernharig, vid basen tatt, hégre upp
glesare ljusharig af 2—3 mm langa har, under korgsamlingen
temligen tatt mdrkare borstharig, med eller utan enstaka sma glan-
delhar, till ?/; och hégre upp 2—3-bladig; blad fasta, nagot bla-
grona, tunglika — smalt lansettlika, kort- eller de 6fre oskaftade,
kort-, vanligen snedspetsade, med sma glesa tand’mnen, ofvan
med spridda — enstaka stjernhar och vid kanten glest styfhariga,
undertill mycket svagt eller langs nerven tiitare stjernhariga
och mycket glest eller endast langs kanten och nerven lang-
hariga, utan glandler; korgar temligen stora, 8—12 i jemnhég,
gles, qvastlik samling, med narsittande — temligen afligsnade,
starkt borsthariga grenar, med eller utan spridda sma glandel-
har, akladiet 4—10 mm; holkar 7—8 mm héga, smala, med af-
smalnande bas, starkt svartfotadt langhariga, isynnerhet vid ba-
sen; fjdll temligen breda och trubbiga eller nagra inre spetsiga,
de yttre otydligt, de inre tydligt ljuskantade, langs midten svarta
och tatt stjernhariga med fa mycket sma glandelhar. — Hyryn-
salmi, Vaisala, ang vid Kytdjarvi. — Skild fran éfriga Cymosa
genom sina sparsamt hariga blad, sin qvastlika korgsamling och
brist pa glandler.
2. Hi. pubescens Lindbl., P. pubescens (Lindbl.) var.
2. Norrl. Pilos. Fenn. p. 170, H. cymoswm L. IX cymigerwm
subsp. pubescens Lindbl. 1. normale N. P. Hier. Mitt. Eur. p. 417.
— Paltamo, Melalaks och holmarna derinvid; Sotkamo, Naapurin-
vaara; Puolanko, Katvala vid sjén Vilpuus; Utajirvi, Kurimo ;
Ylikiiminki, niira kyrkan; Muhos, Lepinniemi vid Uleaelf; »allmiint
i Sotkamo och Paltamo, synnerligen rikligt p& Naapurinvaara>
Norrl henge Tt, fi: P.F. 99.
var. contractum Norrl.1.c. p. 169, subsp. pubescens Lind bl.
2. hirsutwlum N. P. |. ec. — Ristijarvi, Térmila; Utajarvi, Kurimo.
36 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
»
3 H. firmicaule Norrl. |. c¢. p. 168, H. cymosum IX
cymigerum subsp. N. P. J. ¢. p.419. — Ristijarvi, Tormala; Sotkamo,
Naapurinvaara, enl. H. P. F. 97; »Sotkamo och Paltamo, ganska
allmant» Norrl. |. c. p. 169.
4. HL. suomense Norrl. |. ¢. p. 163, H. cymoswm IX
cymigerum subsp. N. P. |. ¢. — Paltamo, Melalaks holmar i Ulea-
triisk; Sotkamo, Sopala; Ristijarvi, Saukkovaara; Utajarvi, Sanki
och Vaala: Muhos, Lepinniemi; Ylikiiminki, Runtti och Perttula;
Pudasjirvi, Laivala vid Ranuanjarvi; »uti Kajana (Osterbotten
(Sotkamo, Paltamo) mycket allman» Norrl. 1..c. p. 165.
5. H. neglectum Norrl. |. c. p. 160, A. glomeratum
Fr. subsp. N. P. 1. ¢. p. 470. — >Allman i Kajana Osterbotten
(Paltamo, Sotkamo)» Norrl. |. ¢. p. 161.
f. longifolium,. »foliis angustioribus vulgo longe acuminatis,
squamis involucri sat angustis subacutis> Norrl.-l ehpirielbees
Kajana; Paltamo, Melalaks och holmarna derinvid; Sotkamo,
Naapurinvaara; Ristijarvi, vid Uura vid Kiehimanjoki, Saukko-
vaara och Tormali; Puolanko, Salmis; afven i Kuusamo (»en na-
got afvikande form» Norrl. 1. c.).
f. brevifolium. >foliis brevioribus pilis saepe nonnihil longio-
ribus, anthela saepe sat regulari et squamis invol. latioribus ma-
gisque obtusis» Norrl. 1. c. — Kajana, Aurala; Paltamo, Mela-
laks; Sotkamo, Halola; Utajarvi, Sank.
6. H. sphacelatum Norrl. | c. p. 162, a ueniticte
Fr. subsp. detonsum Norrl 8 N. P. 1. c. — Paltamo, Kivimaki
och Paltaniemi; Sotkamo, Vuokatti och Naapurinvaara; Utajarvi,
Kurimo; >uti Kajana Osterbotten allman» Norrl. 1. ¢ p. 163.
7. HL. detonsum Norrl. |. c. p. 156, A. glomeratum Fr.
subsp., « genuinum N. P. 1. c. — Kajana, Pollovaara; Paltamo
Paltaniemi och Kiehiminjoensuu; Hyrynsalmi, Salmi; >uti Ka-,
jana Osterbotten (Sotkamo, Paltamo) Ofverallt allman men mest
blott glest spridd> Norrl. 1. c. p. 158.
8 HL galactinum Norrl. |. c. p. 154, A. glomeratum
Fr. subsp. ambigwum Ehbrh., N. P. |. ¢. p. 465. — Kuhmo, kyrk-
byn och Lentiira, Kovaia.
9. HM. austerulum Norrl. |. c p. 146, A. Zzzanum
Tausch, N. P. 1. c. p. 718. — Sotkamo, Naapurinvaara, H. P. F.
“ef »allmiint pa Naapurinvaara och kring Tikkalanniemi i Sot-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 37
kamo, samt vid Kajana flerstiides» Norrl. |. ¢ p. 147. — I Hel-
singfors universitets samlingar finnes fran Ulea ett litet (82 em
hégt) spensligt exemplar med litet bredare, niastan spadlika, lang-
skaftade blad,4 blomkorgar och nagot kortare och bredare, men
spetsiga, sparsamt hariga och glandulésa_ holkfjiill.
10. HM. imerassatum Norrl. |. c¢ p. 144. — Kajana ;
>atskilliga stillen i Kajana Osterbotten, vidare i Kuusamo» samt
>en narliknande form spridd i éstra Finland inda till Kuusamo»
Norrl. |. © p. 145 och 146.
11. HM. pilipes Sael, Norrl. 1c. p. 141, H. cymosum L.
IX cymigerum subsp., 1. pilosiceps N. P. 1. c. p. 419. — Kajana,
Aurala; Paltamo, Paltaniemi; Tyrniva, Angeslevii; Temmes, Ol-
lila; Uleaborg; Muhos, nara kyrkan, prestgarden, Papinsaari och
Halola; Utajaérvi, Lohipainua; Kiiminki, Ukkola; Ylikiiminki, néra
kyrkan; Pudasjarvi, Ritvanojansuu och Laivala vid Ranuanjirvi:
Sotkamo, Naapurinvaara, H. P. F. 79; en afvikande form i Rova-
niemi enl. Norrl. l. c p. 142 och 144.
12. H. dimorphoides Norrl. 1. c. p. 133, A. Norrlini
1. longipilum N. P. 1. c. p. 473. — Paltamo, Paltaniemi; Uta-
jarvi, Myllyranta; Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 72; »pa manga
stiillen i Kajana Osterbotten> Norrl. 1. c p. 135.
var. « Norrl |. c, H. Norrlini 2. brevipilum N. P. 1. ¢.
Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 74.
f. subesetosum. Séiingel upptill foga harig och stjernharig:
korgskaft utan har; blad féga tandade eller med knappt miirk-
bara tandimnen. — Paltamo, Paltaniemi; Muhos, ang nira kyrkan.
Liknande exemplar hafva insamlats i norra Tavastland, i Saari-
jarvi, Saarikoski, och i Uurais, Kivisto.
15. Hl. exsurgens. Mycket hégviaxt, anda till 70 cm;
skild fran H. kajanense var. excelsius genom kortare, glesare,
och finare har samt mer stjernhar pa stdéingeln; spetsigare lan-
settlika blad med titare har samt undertill och stundom ofvan,
sirdeles langs kanterna, glest — temligen tatt stjernhariga; ge-
nom rikare korgsamling af omkr. 15 korgar, féga hariga korg-
skaft och merandels foga ljuskantade holkfjill. — Utajiirvi, Paa-
vola i Sanki by, ang; Paltamo, Paltaniemi, ‘ng.
14. H. Kajamense Malmgr., Norrl. | ec p. 116, H.
38 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
aurantiacum L. VI decolorans subsp. N. P. |. c. p. 296. — Ka-
jana; Sotkamo, Tikkalanniemi, H. P. F. 53.
var. excelsius Norrl. |. c. p. 119, A. pyrrhanthes subsp.
diaphanum N. P. |. c. p. 342 & 849. — Puolanko, Pyssyla (»>exem-
plar med tatare harbekladnad> Norrl. |. ce).
15. H. pseudo-Blyttii Norr!. |. c. p. 124, A. pyrrhan-
thes V Blyttianum subsp. N. P. | c. p. 340. — Limingo, Ketu-
maa: Temmes, Ollila; Ulea, Pukki, strand vid Uleaelf; Muhos,
prestgarden och Lepinniemi; Utajarvi, Lohipainua och Kurimo,
ang vid Kiiminkielf; Puolanko, Pyssyla; Ristijarvi, Mikkola; Kianto;
Paltamo och Sotkamo, H. P. F. 63 och 64; >i Kajana Osterbot-
ten Ofverallt allmant och ofta i stor ymnighet» Norrl |. c. p. 126.
16. Hi. Saelani Norrl. |. ¢ p. 121, & pyrrhanthes V
Blyttianum subsp. N. P. |. ¢. p. 338. —- Limingo, Ketumaa: Ulea,
Pukki, strand vid Uleaelf: Muhos, emellan Halola och Lepinniemi;
Utajarvi, Myllyranta och Paavola i Sanki; Puolanko, Pitkala;
Ristijarvi, Saukkovaara; Paltamo, vid Petajanlahti, Melalaks och
Paltaniemi. Den af hr J. P. Norrlin i Pilos. Fenn. p. 123 upp-
gifna fyndorten Kiiminki bér, sasom beroende pa ett misstag,
utga. De nordligaste kanda fyndorterna dro alltsa Ulea, Pukki,
och Utajarvi, Sanki, i Ostrob. borealis, samt Puolanko, Pitkala, 1
Ostrob. Kajanensis.
17. H. chrysocephaloides Norrl. |. c. p. 104, 4. pyr-
rhanthes V Blyttianum subsp. N. P. 1 c¢ p. 339. — Kajana;
Sotkamo, Naapurinvaara, Halola; Tikkalanniemi, H. P. F. 38 och
39: >i Kajana Osterbotten vid Paltamo kyrkoby och allmant pa
friskare grasbevuxna platser kring Tikkalanniemi i Sotkamo>
Norrl 1 ec. p. 108.
18. H. fennicum Norr!l. | c p. 107, A. spathophyllum
subsp., 1. normale N. P. |. c. p. 391. — Temmes, Ollila (i Norrl.
Lc p. 109 af misstag Muhos), blandskog af gran och bjork;
Ylikiiminki, Marttila, elfstrand; afven i Siaraisniemi, Venetheito
(Ostrob. media), fugtig ang.
19. H. nigellum Norrl. |. ¢. p. 112, H. spathophyllum
subsp. N. P. 1. c. — Ulead. — Spad, narmast dfverensstammande
med Norrl. H. P. F. 49, men stangeln upptill blek — nastan
ofargad, jemte korgskaften med féga glandelhar: formodligen
skuggform.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 39
20. H. brachycephalum Norr!. |. c. p. 97, H. spatho-
phyllum subsp., 1. pilosiceps N. P. |. c. p. 392. — Kajana samt
Tahkaranta; fifven i H. P. F. 29; »i Kajana Osterbotten allmiant>
Norrl. 1. c p. 99 och 100.
21. Hi. cochleatum (N. P.) Norr!. Mell. Skand. Hier. p.
34, P. cochlearis Norrl. Pilos. Fenn. p. 100, H. floribundum
Vimm. & Grab. subsp. suecicum Fr. y. isotrichum N. P. 1. ¢.
p. 696. — Temmes, Ollila; Muhos, Halola samt emellan Halola
och Lepinniemi; Utajirvi, Lohipainua vid Uleaelf; Ylikiiminki, ang
vid Karahka sj6; Kajana: Paltamo, Melalaks; Sotkamo, Halola;
Puolanko, Jokela, ang; afvensom Sotkamo, Naapurinvaara och
Tikkalanniemi, H. P. F. 32 och 33; >i Kajana Osterbotten allmant
— mycket allmant och flerstades 4fven i ymnighet» Norrl. l. ¢.
p. 102.
22. H. suecicum Fr., Norrl. |. c. p. 92, A. floribundum
subsp., « genuinum 1. normale N. P. |. c. p. 695. — Limingo,
Ketumaa: Temmes, Ollila, ang; Ulea, nara Uleaborg och torr
backe vid Konttinen; Muhos, ang nara kyrkan, Karhu, angsbacke,
Lepinniemi och emellan Halola och Lepinniemi; Utajarvi, Myllv-
rante vid Uleaelf: Kajana; Paltamo, Kivimaki, Paltaniemi, Mela-
laks, 4ng och holmar derinvid, Kives; Ristijarvi, ang vid sjén:
Hyrynsalmi, Salmi: Kianto; »i Kajana Osterbotten mycket allman»
Worr, |*e.:p: 95.
var. Stipitifiorum (N. P.), A. florzbwndum IX scisswm subsp.
N. P. l. c& p. 699. — Kiiminki, Ukkola, ang: Ylikiiminki, Karahka.
ang; Pudasjarvi, Ilvis vid Nuorittanjoki.
var. pseudauricula (N. P.), H. floribundum subsp., 2. cal-
vius N. P. |. c p. 700, P. suectca Fr. var. Norrl. H. P. F. 26.
— Ulea.
23. H. coalescens Norrl. |. c. p. 80, A. Pilosella L.
subsp. trichophorum y lasiosoma 2. N. P. |. c p. T70. — >All
mant i Kajana Osterbotten> Norrl. Ll. ¢. p. 81.
24. H. prasinatum Norr!l. |. c. p. 78, A. Pilosella IX
melanops subsp. N. P. |. c p. 772. — Paltamo, Murtomaki; Sot-
kamo, Naapurinvaara; >anda till Kajana Osterbotten (64° 20’)
mycket allmant och mycket ymnigt> Norrl. |. c¢.
f. erebrisetosum. Sfingel upptill mycket tatt, nedat gle-
sare langt (2—3 mm) svartharig med upptill mycket tata, nedat
40 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
glesare korta svarta glandelhar; holk tatt, vid basen ljusspetsha-
rig, upptill svartharig med instrédda fa sma glandelhar. — Sot-
kamo, Halola. — Liknar H. Pilosella IX melanops subsp. tricho-
soma 1. longipilum N. P. |. ¢ p. 145, exsicce. 235, men har ta-
tare och kortare borsthar samt mycket tatare och nagot grOfre
glandelhar pa stangeln.
f. fureatum. Nirmare basen 2-grenig; blad tunna, ut-
dragna, undertill glest stjernludna. — Ylikiiminki kyrktrakt.
var. ovoideum Norrl. |. «, A. Pilosella IV latiusculwm
subsp. oligochaetium 2. N. P. 1. c. p. 771. — Sotkamo, Naapu-
WiNVaaLa, «laa rete 1D
2%. H. urnigerum Norr!l. |. c. p. 76, H. Pilosella IX
melanops subsp. N. P. |. c. p. 772. — Paltamo, Murtomaki; Sot-
kamo, Naapurinvaara, H. P. F. 12; »i Kajana Osterbotten temli-
gen allmint» Norrl. i. c. p. 77. ;
26. H. tenuilingua Norr!l. |. c. p. 75. — »Mycket all-
mint anda till nejderna norrom Kajana» Norrl. |. ¢. p. 76.
27. Hi. paucilingua Norr!. |. c. p. 74, H. Pilosella IV
latiusculum subsp. N. P. |. c p. 771. — Sotkamo, Naapurinvaara,
OP ge ee 8
28. WN. Milmae Norrl. |. c. p. 70, A. Pilosella XI vul-
gare subsp., 1. normale N. P. |. c. p. 773, — »Naapurinvaara 1
Sotkamo» Norrl. 1. c. p. 71.
29. HI. exacutum Norrl. |. c. p. 65, H. Pilosella subsp.
subcaulescens 8. coloratum 5. N. P. 1. ec. — Hyrynsalmi, Vaisala
vid Kytéjirvi; Pudasjirvi, Haara vid Siuruajoki; »vid Kajana,
Murtomiki i Paltamo, samt Tikkalanniemi och Naapurinvaara 1
Sotkamo (64° 15’)> Norrl. 1. c. p. 66.
f. vid basen 2-grenig med en outvecklad blomknopp i skarm-
bladvecket nara basen, blad blagréna, undertill tunnt — glest
stjernludna, holkfjall foga stjernhariga, anda till nara spetsen langt
svarthariga. — Kianto, tillsammans med AH. swecicwm Fr. och
sannolikt hybrid emellan denna och H. exacutum.
a
Norddsterbottniska Hieracia, alfabetiskt fortecknade.
Synonymerna kursiverade.
abradenium ... pag. 33; 6 decolorans ..... pag. 38
ambiguum .5...... 36 dentatum var......29
amplitrous var..... 29 i @etOnsiiee Ste. a ais 36
arctophilum var. .. . 10, 11 | detonsum ...... , 36
SGPIGOMBM Ps. Gs," 5.3 32, 31, 6 diaphanellum ..... 27, 28, 5, 6
atriples: 2 As <n; « 30, 6 | diaphanoides...... 27, 31, 6
aurantiacum ...... 38 diaphanum ... 2... 38
austeralnne . [30 36 dilatatum var...... 12
diluverd@um:.. #2 tay 28, 22, 33, 34, 5
batpatuiam 2 iss. a: 30d, 6 diminuens 72... 5... 22 24.5,7
babrronium: en. st 21,19, 20,6 dimorphoides ..... Od
Llyttianum ....... 38
botaipade: 26. 27. |. 10 elaecdes.*. Bb... a 20x 32, 6
brachycephalum .. .39 epacroileés 4m... . aie 14,5
Brennerianum..... 17,5 exactiuil .@F.......... 40, 4
brevifolium f...... 56 Cxcelsis~ Vis on 2 58
breviptilum ........ 3¢ GRSUEBONS =. Wess 2 a7
| exuviatum: 21. 2-0. c0- 18, 5
eaesuceps.22 -. 2.3... 24, 5, 6
eaesliflorum ..... .24,6 Teumicnnt 265s, eecsi a8
caespiticolan.. ..... oe, 22, 28,5,6 | firmicaule........ 56
ecaespitosa Db..,....< . 9 flocculiferum var. . .27
caliginosum ...... 20, 6, 7 floribundum. ......- 3
calowus ff. .\i..........39 forficulating*...... <2 18
ehlorellum #f. .4..... 24, 6 (urease mi Sh. : cee. 40
chrysocephaloides . .38
cincinnulatum ..... 24,6 galactinum....... 36
coalescens. ..°%..1.. 39 genuinum var...... 36, 39
eochlearis £480) re 39 glomeratum....... 36
cochleatum:'?. ....:7er. 39 graminiforme var. . . 8, 9
culoratum . 6.0. 2 6 we 40)
eanaylodes.. .. 2... 12 hastifolium var. .. . 26,6
COMIOHS HARE wea 21, 22, 32,5,6 | hebecalyx........ 28, 6
eorolopis. .dFR «e006 29, 5, 6 hebescens var. ....21
contractum var... . .30 | hemipsilum ......67. 32, 31, 5,6
corymbiforme ..... 30 Etiiriab® \.. ABs. 05 «a eee 40
crebisetosum f. ....39 | hirsutulum 2... 00% 30
crocatifolium var. ..9 | holophyllodes ..... 25, 7
erocnialmi 1 asin" 2% 12 hymenacrum. ..... 17
CUFIRUME: 4-505 ee 18, 5
cymigerum oo. a2: 35, 36, 37 | imbricarium ...... 30, 23, 6
CHMOGEM 2. es 59, 36, 37 mcrassatum «. .....\.-: 3¢, 4
42 Magnus Brenner, Finlands Hieracium-former.
incurrens ...... pag. 31, 6
intermixtum ..... dl
interspersum..... dl, 32, 5, 6
isotrichum var......
kainuense.......
kajanense . 24:).5):).
kuhmoénse var... .
laevius var.
lapponicum...... 19, 15, 5
lasiosoma var. .....989
latiusculum ...... 40
lavandulaefolium var. 10, 11
lingulaefolium var.. .9
longicuspis.......16
longifolium f..... 56
longipilum....... 30, 40
pe Ce 26
meiophyllum var. 15, 5
melanolepis . 5 Lee
MANOS. 6 ak. ..c.- - 39, 40
microphyllum var...8
minutellum var... . .28
pecloctiia “~".5 . 36, 4
mipellunr iA (sss, 3S
nigroglandulosum . . 26,6
normale! Hie... ..... 59, 38, 39, 40
Norrlimt . a. 283 BG
obtusius var. .....18,5
oligochaetium ..... 40
OT DVO OB.< £9. 605 1: Za, 26, 6, 7
pallidiceps f.....
paltamoénse var...
parcidentatum....
paucilingua
phyllopodum f.
pilipes -20.0@ £:5,). +
PS a: Sa
Silesteeps fo. Ax
pineiseola (f. 4/5) \<..
pohjolense ......
prasinatum......
prolixiforme ......
pseudauricula var...
pseudo-Blyttii. ...
pseudopellucidum
ty ee |
18
24, 32
23.
40
87.4
39, 40
34, 39
19
14, 15, 16, 17,5
22, 24, 5, 6
|
|
|
pubescens
reticulatum......
rhombifolium var.
rigidifolium .....
riparium var. ....
rosulare.:. 2) .". 4.
vicarium
AAzianum .@. 2 6.
ager ese ty ets
CUlgare Pie ins
... pag. dd
pyenadenium ....
pyrrhanthes......
30, 28. 31, 5, 6
38
Dacia’)... 25°. 5a 38
scaberrimum var....§
SCaUTeseIn .t.< ses 24.6.7
SOLRMEUE +, S's. ec ae Bo
scololepis' ..%),.2%). . 15, 5
setosifolium®:,....:... 20, 6
similifolium ..... 22, 6
-sotkamoénse..... 2:
spathophyllum .... .38, 39
sphacelatum..... 36
SLONACTUM 3 +s. « 12
stipitiflorum var... .39
subcaulestens 2s. 40
subcrocatifolium var. 9, 10
subesetosum f......37
sublineatum var. .. . 15,5
subpellucidum.... . 28, 29, 31, 5, 6
subscabrum var. ...8
subumbellatum ....18,5
succedaneum..... 16, 5
BUGCIEUIN . Ves). 2 a9, 40, 4
MEM SS TR 39
suomense . a6, 4
terielfam S20" 5. 28, 6
tenuilingua 2-22... 40
tomentusulum var.. . 21, 6
torsense swe ts. il
trachyodon...... 18, 5
trichophorum ..... 39
trithosoma....... 40)
umbellatum ..... 8, 4
umbellulatum var. ..8
arnigerom..@i, 12) is 5 40
19, 20, 21, 5, 6
40
36
Acta Societatis pro Fauna et Flora IFennica IX, nso 5.
I sammanhang med Norddésterbottniska Hieracia omnimnda
Hieracium-former.
angustum..... pag. 11
attenuatum var.....17
ganfornme’ < fs’. 20, 21 |
corymbosum...... 11
crepidioides ...... 18
diaphomum 2.) 30... 28, 29, 30 |
SOE TOITe s 5 se! ay 14 |
Eupatorium....... 11
extenuatum ...... 29
Pret oo Sh 7 |
holophyllum...... 25
lapiieotet o.-..2 24.36 19, 33, 6 |
[po ia rn 13) 47
| ra re 19 |
meticeps ..... pag. 27
Patmengs “4. ie 2 11
pellucidam 02: 3..5..2.. 26, 27
penicillatum...... 34
POUNGJENHS. {2.4 Ses 32
prenanthoides ..... 13
MIPIOE IG 6 i. S05 sma 13
scapiforme. wiv). vex: 21
sparsifolium ...... 18
bE TOUTE Ges oe so 13
SRUCTADSUME Sw eed o5. 26
trichoeanlon: .3. ...-. . 17
mam bricolals..4.0.£.¢., 27. 23
Wersiohum . 2 5: .5:. 4 20
UO 05 Soo. oe een 3l,
43
ee ED ‘
ae iy ’ Sue’.
ene cua son ee
Sp. A ks oh eR ne = SUNS were
eermes LS SS" tae or
at AL Sean Mad (iz ee
* ie igi Bae les micas 1: au Ty dies. aS,
x Ys ie = 4 Ph DEF Pade Foe ae, rie Ce
f ee eo ohteantatas LT” soatheeagts Be: yokes
a)
1a S2Arms a ay;
“Taimatniet! & Se _s- -
mS is. i afar See
a a a ee | i ei: ue Paks :
=< - a or dh. #<% . q f
mites “AeA; bt) ce . iM ms = = Adalat jereset fe : hs Pa As
aay Ragn Sothys, 5 ee > AS ere >) a a
at ae jeitcHenge ; Py ae 2. 1 od Fe Td y Ue in ~ an
yet age ie ¥ ee as EOS Fae pt a co hao Sane
eee) ae ae 1 bavi Ss Se et bau -
: : o¢ , + ‘ * -
=f ret,
‘ : i ; 7 : Se af 3
: rere en a9) Fossa. cs Sepa i> *=--38
o's i ] a8 7
: LO es 54 4
Acerlia’ i’) in
4 « ia - ‘= =
é Ril (ee .% < fer
siippeh onsen,
ry! & ei
” { wf “Wii a
e
_ a Wd -
ie. 6¢ - e *
LJ ’ ’
. (+m. a re
7 2a ei
c 416 - <7 rE =a :
¥ “tha rie 4 f
7 ae
by ‘fs >: a 44-
ere
awe need « e .
>
andi Gthae 2m
MOA ee ae LS
1S | ar
fit) ite, P
a othe Sines
fiw oe) TPR ge ah Pad
. WM onhes
? ' eee} FALE a.
% :
We. ieee th te
3 ' Ya
= - . See, PITH ea
: at 3 ae
=" ¥ < =
- we id* 7
35 : t. ‘
[ ie ue “= all oe
a9 Oy oe J 7.
Yis id
“4 ie r - %:
7 4 '
. Oe
, ’ a
| -
2 3
=| ut ‘
: +. - "
en 7
ay . % “4 Pd
_ * ~~ Zz = ¥
‘=i, .
) - d
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, no 6.
FORTECKNING
OFVER
MACROLEPIDOPTERA
FUNNA I FINLAND
EFTER AR 1869.
AF
ENZIO REUTER.
(Anmdld den 8 april 1893).
HELSINGFORS,
J. SIMELILT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG..
1893.
Pa rere :
y ‘ i ’ $ ey a
a i» a hg a
MAST 1 |
oe 2 ae Gal. Wk ART ER }
A i eae ime oa
¥ - F iG; 7 : : : Sey :
ah ; ; . “i eee
; ; i ¥
vy “ i: ~ : : 4 -. : a oe oe" : ae Pra
. ’ f Pp ta Mae Boge eT pe
’ Oa Seer OINKT:. , eee
: ~ a = z ; r: as . r 2 —"
a. f- ‘ at e 1-4 a <*>
= ho = = : ‘ \
~ “ a * i - ~ av = -
et x x i a
y > ry Ee © x .,
i ; ; ey: ws ic sant, ia ak eee ae ee
- ; . z Fs a ’ J a ; ee
My . # = 2 = 4 = 2 a =
j ea is - < -
. ; he - - -— 7
.. an . Ts T=
. i t a ee lee ’ : Se oe AL ae
- i ie > 7 SF ass 7 * é we
_ ” e % st
4 ° 4 3 ls \ an a> * m.
‘ 7 = , ° > v 4 ; Ss 2 " - =
4, , ‘ oa ; = vit P . ~
J ; of joes ; — oy
oe P 4 a ‘ - Fs 7 ny A biaee + : 362
4 ‘ - ; : y e : “Sa 5 y - see ea = =
Ay 82% 5 “* ~ P - } = ~~ 5 +, at is — H
| : Moora oa exOTO MIELE A. Mh iis gia Sn.
Vi!) Caine / hgl WNEENTA A, Ute Hania Aas Be ThE ES i ee
. . 7 itis ¥ hull re em ‘r ¥
+ ‘| ‘
' 4 > ~
a ts - m
~~ 'S ’ ‘
“ 2
¥ ~~
» ’ .
.
-. = 3
d <
- a =*-=?
- .
4
i = * i ve <
‘ es ia wate ] all
* hay ' - ee
» = 4 Li pa a ’
: a = * i] f
i-= a —— — -
m - » =~ = bed = —_
a i a a
a hs - . 7
as det Tengstréms Catalogus Faunae Fennicae praecurso-
rius ar 1869 utkommit har den finska fjarilfaunan 6kats med ett
icke ringa antal for densamma nya former. De uppgifter, som
hanfOra sig till dessa aro emellertid, savidt de 6fverhufvud alls
finnas publicerade, spridda pa flere sarskilda stallen i literaturen,
hvarigenom det ar fOrenadt med tamligen betydande svarigheter
att fa en 6fversiktlig och fullstandig 6fverblick 6fver hvad Finlands
fauna ager i lepidopterologiskt hanseende. Foreliggande uppsats
utgér ett forsdk till att afhjalpa denna ol&genhet, till en bérjan
betraffande macrolepidoptera. [ densamma gifves en savidt m6éj-
ligt noggrann fdrteckning Ofver alla de macrolepidopterformer,
hvilkas forekomst i Finland blifvit konstaterad efter ar 1869 intill
narvarande tid. Gifvetvis tillkomma arligen nya arter, hvadan en
forteckning som denna aldrig kan gora ansprak pa fullstandighet
eller pa att ens narmelsevis vara ett slutfordt helt.
Det har darjamte synts mig lampligt att i denna forteckning
vid sarskilda arter (resp. varieteter och aberrationer) afven lata
inga en kort hanvisning till de uppgifter i literaturen, som berora
desammas f6rekomst i Finland. Vidare bifogas af sarskilda per-
soner benaget afgifna, talrika vardefulla forut icke publicerade
meddelanden angaende i Finland gjorda fynd af forut harstades
icke antraffade arter. Vid en i och for fOreliggande uppsats anstald
ingaende granskning af de i universitetets finska fjarilsamling befint-
liga macrolepidoptera, vid hvilken prof. J. Sahlberg, som redan
forut under en lang fdljd af ar rattat atskilliga oriktiga bestamnin-
gar, och stud. J. E. Montell tagit en vairksam del, hvarjamte prof.
Chr. Aurivillius i Stockholm och hr O. Bohatsch 1 Wien be-
naget granskat ett antal kritiska arter, hafva dessutom flere forut
icke anmalda former patraffats. I férteckningen ingar ett flertal]
varieteter och aberrationer, hvilka dels frst pa senare tider be-
skrifvits dels af Tengstr6ém icke sirskilts fran hufvudformen
4 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
eller hvilkas f6rekomst i Finland fOr honom var obekant. 2 arter
samt 15 varieteter och aberrationer fro har beskrifna sasom nya.
Tengstrém uppgifver sasom finska i sin katalog 569 arter
och 55 varieteter af macrolepidoptera.
I efterfljande forteckning upptagas 124 arter samt 138 va-
rieteter och aberrationer, hvilka i Tengstrdms katalog icke aro
anforda sasom finska. Inalles aro tilsvidare i Finland kanda 685
arter samt 187 varieteter och aberrationer af macrolepidoptera ').
Huru dessa iro fordelade pa de sarskilda hufvudgrupperna och
huru stor tillvaéxten i antalel macrolepidopterformer sedan ar 1869
air, framgar af nedanstaende tabell:
1 B + Summa
Rhopalo- Sphinges. omby~ | Noctune. Geo- macrolepi-
se sei —— doptera.
Enligt e 2 AOE “4
Tengstrom |89(18)*)/ 30 | 81 (5) *) |182 (15) *)/ 187 (19) 2) 569 (55) *)
Efter ar 1869 uxt}? f . nod
tillkomna | 10 (#0) *)/ 2 (3)*) |17 (16) *)| 58 (48) »)| 87 (36) *) 124 (198) *)
Summa hit-
tils kind 4 a ’ ict
ape | 98 (50) 2) | 32 (4) 2) | 97 (20) 2) |236 (62) 2)/222 (51) 2) 685 (187) 2)
doptera +) |
Da foreliggande forteckning hufvudsakligast afser att utgora
ett supplement till Tengstréms katalog, hanfora sig numrerna
for de har nedan anforda arterna till motsvarande numrer i denna
sistnamda. Harvid ar att marka att en eller flere arter, som Aro
att inregistreras mellan tvanne sadana i Tengstroms katalog,
iro forsedda med narmast f6regaende arts nummer jamte en upp-
ull héger om densamma, i form af en dignitet bifogad siffra, an-
gifvande den nya artens plats i systemet. En ny varietet eller
1) Att summan icke alltid 6fverensstimmer med antalet i Tengstréms
katalog upptagna arter (resp. varieteter) + antalet i foreliggande forteckning
anférda, beror dels dirpa, att en del varieteter i det férstnamda arbetet nu-
mera betraktas som egna arter och tvirtom, dels darpa att somliga varieteter
blifvit sammanslagna och slutligen afven dirpa att vissa arter, sasom i sjalfva
varket icke funna i Finland, béra utmoénstras ur Tengstréms katalog.
*) Siffrorna inom parentes utmirka antalet varieteter och aberrationer.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 5
aberration af en af Tengstrém férut upptagen art anféres un-
der dennas nummer. Har hufvudformen af en art, som i Teng-
stréms katalog representeras endast af nagon varietet, antraf-
fats i Finland, utmiirkes den med den senares nummer i sagda
katalog.
Den af Tengstrém féljda systematiska ordningsfoljden dr
numera i manga afseenden féraldrad. Af rent praktiska skil har
jag dock ansett det limpligast att lata efterfoljande forteckning
noggrant ansluta sig till densamma, emedan i annat fall en
miangd omkastningar blefve af néden, de dir aterigen menligt
invarkade pa en mojligast klar och Ofversiktlig 6fverblick 6fver
samtliga finska macrolepidopterer, hvilket just ar hufvudindamalet
med denna uppsats. I enstaka undantagsfall, hvilka siirskildt
nedan framhallas, har dock en omflyttning ansetts vara af be-
hofvet pakallad. I enlighet med planen fér denna forteckning
aro de siarskilda fyndorterna inregistrerade under samma natural-
historiska provinser, som i Tengstréms katalog.
De i literaturen forekommande uppgifterna om resp. arters
forekomst i Finland hianféra sig till nedanstaende arbeten och
meddelanden, af hvilka en del anféres under forkortningar, sasom
af foljande férteckning framgar:
Aurivillius, Chr., Nordens Fjirilar, Stockholm 1888—92.— Auriv.
Bohatsch, O., Mittheilungen iiber Eupithecien. Iris, Dresden,
VEU 189s; p. P35. |
Boman, A., Coenonympha Hero L. och Bapta temerata Schiff.
antriffade i Finland. Medd. F. F. F. 15. 1889, p. 183.
Ehnberg, K. J., Mamestra nebulosa Hufn. ny {Or finska faunan.
| Ibid. 13. 1886, p. 178.
—__— Lepidopterologisk exkursionsresa _ till ryska och finska
Karelen. Plusta illustris F., tagen i Finland. Ibid., p.
213—215.
——_ Lepidopterologiska iakttagelser, gjorda varsommaren ar
1889 pa Karelska niset. Ibid. 17. 1890, p. 58—82, —
Ehbg, Lep. iakt.
—___ Redogorelse f6r en under varsommaren 1889 i lepidopte-
rologiskt syfte féretagen resa till Karelska niiset. Ibid.
18. 1892, p. 206—208.
6 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
Ehnberg, K. J. Forekomsten af den akta Mamestra nebulosa
Hufn. i Finland. Ibid. p. 208.
Lampa, 8S. Forteckning 6fver Skandinaviens och Finlands ma-
crolepidoptera. Entomologisk Tidskrift. 6. 1885, p. 1—137.
= Lpa:
Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica. = Medd.
Montell, J. E. For finska faunan nya fjarilar. Medd. F. F. F.
19.1893; p..:8.
Fem for finska faunan nya fjarilar. Ibid. p. 58.
Notiser ur sallskapets pro Fauna et Flora Fennica forhandlin-
gar. =>, Nolis. .F..EaK,
Palmén, J. A. Lithosia rubricollis Z., tagen i Finland. Medd.
BoE. Fal Ss, d 389) p. h7 9.
Poppius, A. Finlands Dendrometridae. Acta Societatis pro Fauna
et Flora Fennica 3. N:o 3. 1887. = Popp. Dendr.
____._: Finlands Phytometridae. Ibid. 8. N:o 3. 1891. = Popp.
Phytom.
Reuter, E. Nagra for finska faunan nya macrolepidoptera, fun-
na 1 sydvastra Finland. Medd. F. F. F. 13. 1886, p.
240—241.
_ ss» Preris Daplidice L., tagen i Finland. Ibid. 15. 1889,
p. 179—180. .
__._—* For Finland nya eller intressanta nattijarilar. Ibid. p.
209—210.
______ Tvanne for finska faunan nya nattfjarilar. [bid. p. 217—218.
Bidrag till kannedomen om macrolepidopterfaunen i Alands
och Abo skargardar. Vastra Finland (Lansi Suomi) V.
1890. Bidrag till kannedom af Vastra Finland, utgifna
af Vastfinska Afdelningen. = E. Reut. V. F. V.
_____Nykomlingar fér Alands och Abo skargardars macrole-
pidopterfauna. Medd. F. F. F. 17. 1890, p. 29—47. =
Nyk. Al. & A.
__ Bombyx lanestris L. var. Aavasakse Teich och dess
utvecklingshistoria. Ibid. p. 48—54.
____ __ Entomologiska meddelanden fran Societas’ pro Fauna et
Flora Fennica sammantraden aren 1884—1889. Lepidop-
tera. Entomologisk Tidskrift. 11. H. 3. 1890, p. 121—126.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 7
Reuter, E. Nya fjarilaberrationer. Ibid. H. 4, p. 201—202.
______ _ Nagra for finska fjarilfaunan nya arter och aberrationer.
Medd. F. F. F. 18. 1892, p. 162—164.
____ Reseberattelse 6fver en sommaren 1886 féretagen lepido-
pterologisk forskningsresa till Aland. Ibid. p. 185—189.
Skijekaraktaérer hos Bombyx lanestris L. och dess var.
Aavasakse Teich. Ibid. p. 195—196.
___ Agrotis triangulum Hufn. och A. Rubi View. samt Orgyia
Ericae Germ., funna i Finland. Ibid. p. 202.
____ Om tvianne obeskrifna aberrationer af Zonosoma punctaria
L. samt om fdrekomsten af Abraxas sylvata Sc. och
Cidaria candidata Schiff. i Finland. Ibid. p. 206.
___ En forut obeskrifven aberration af Thyatira Batis L.
Ibid. p. 212.
____._ Férekomsten af Arsilonche albovenosa G6 ze och dess va-
rieteter murzna Auriv. och albida Auriv. i Finland.
Ibid. p. 227.
_____- Agrotis grisescens Tr. funnen i Finland. Ibid. p. 230.
____._: Om _ férekomsten i Finland af nagra for faunan nya fjarilar,
diribland en forut obeskrifven Cidarza. Ibid. 19. 1893,
p. 112—113.
_____ Om de finska arterna af bombycidslaktet Nola Leach.
Ibid. p. 119—125.
____- Orthosia iris Zett. och dess var. crasis H. 8. i Finland.
Ibid. p. 144—145.
Reuter, O. M. Colas edusa F. antraffad i Finland. Notis. F.
F. F. 13. 1874, p. 480.
—_____- Cidaria hydrata Tr. och C. galiata Schiff. funna i Fin-
land. Medd. F. F. F. 6. 1881, p. 216.
______ Entomologiska meddelanden tran Societas’ pro Fauna et
Flora Fennica sammantraden aren 1880 och 1881. Lepi-
doptera. Entomologisk Tidskrift 3. 1882, p. 154.
——- Calymnia trapezina L. och larven af Acronycta Alni L.
tagna i Finland. Medd. F. F. F, 13. 1886, p. 229.
Sahlberg, J. Lepidoptera fran Ruovesi. Ibid. 1. 1876, p. 132
—133.
—___. _-- Xanthia aurago Fabr. i Finland. Ibid. 6. 1881, p. 240.
—__ -—- Melitea Dictynna Esp. funnen i Finland. Ibid. p. 261.
8
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Sahlberg, J. Hadena rubrirenu Tr. och H. connexa Bkh.
tagna i Finland. Ibid. 13. 1886, p. 203—204.
Argynnis Pales Schiff. var. inducta Sandbg. Ibid. p. 207.
Toxocampa Cracce F. i Finland. Ibid. 15. 1889, pag. 209.
Tre for finska faunan nya fiarilar. Ibid. p. 220—221.
For finska faunan och samlingen nya nattfjarilar. Ibid.
18. 1892, p. 152—153.
Anomogyna letabilis Zett. funnen i Finland. Ibid. p. 162.
Om Psilura monacha L. och Panthea cenobita Esp. Ibid.
p. 191.
For finska faunan nya Noctue. Ibid. p. 194.
Om nagra aberrationer at slaktet Argynnis Fabr. (med
1 farglagd tafla). Ibid. p. 202—205.
Nonagria Typhe Thunb. och dess varietet fraterna Hb.
tagna i Finland. Ibid. p. 233.
Agrotis collina Boisd. en for nordens fauna ny nattfly-art.
Ent. Tidskr. 13. 1892, p. 290—292.
Forekomsten af Nonagria Typhe Thunb. och Gortyna
ochracea Hb. i Finland. Medd. F. F. F. 19. 1893, p. 5—6,
~ 5L—dz2.
Tre for finska faunan nya insektarter:. Agrotes collina
Boisd. funnen i Finland. Ibid. p. 57.
Tvanne nordiska arter af nattflyslaktet Agrotzs. Ibid. p. 71.
Agrotis punicea Hb. tagen i Finland. Ibid. p. 113.
Schilde: J. Lepidopterologische Mittheilungen aus Nord-Finnland.
Stettiner entomol. Zeitung, 34. 1873, p. 157—184 och 35.
1874, p. 57—77.
Selektionskritische Seitenblicke ins Insektenleben auf nor-
dischen Mooren. Entomolog. Nachrichten. Jahrg. 10.
1884, p. 3—9.
Beitrage und Unterhaltungen zur Schmetterlingskunde.
Entomol. Nachr. Jahrg. 10. 1884, p. 333-—-346, 358—362,
365—372; Jahrg. 11. 1885, p. 22—31, 55—62, 97—105,
133—139, 166—175.
Staudinger, O. Catalog der Lepidopteren des europaischen
Faunengebiets. Dresden 1871. = Stgr Cat.
Tengstrém, J. M. J. af. Nykomlingar for Finska Fjaril-Faunan.
Notis. F. F. F. 14. 1873, p. 29—39. = Tengstr. Nyk.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 6. 9
Thesleff, A. Fararge Dejanira L. funnen i Finland. Medd.
Py By: Fa (89. 18935695
Wasastjerna, H. Acronycta Alni L., imago tagen i Finland.
Ibid. 15. 1889, p. 184. |
__ Leucania obsoleta Hb. antraffad i Finland. Ibid. p. 218.
F6rut icke publicerade, synnerligen vardefulla skriftliga eller
muntliga meddelanden hafva dessutom benaget lamnats af foljande
personer: hrr Otto Bohatsch i Wien, fil.kand. K. J. Ehnberg,
statsradet A. Giinther i Petrosawodsk, hrr August Hoffmann
i Eutin, konservator Sven Lampa i Stockholm, stud. J. E. Mon-
tell, prof. J. Sahlberg afvensom den numera bortgangne dr J.
M. J. af Tengstrém, till hvilka mitt tack harmed frambares.
Vid anf6randet af observatorns namn hafva foljande for-
kortningar kommit till anvandning:
Bom. = A. Boman.
BE. dab: ly Bongediorif-
Cal.= Galoander.
Edgr. = K. Edgren.
Ehbg. = K. J. Ehnberg.
Enw. = R. Enwald.
Giinth. = A. Giinther.
Hammarstr. = R. Hammarstrom.
Hellstr. j. = F. Hellstr6m junior.
Levand. = K. M. Levander.
Mont. = J. E. Montell.
Nordqv. = O. Nordqvist.
Nidr. = W. Nylander.
Plmn. = J. A. Palmén.
Popp. = A. Poppius.
k. R. = E. Reuter.
QO. M. R. = O. M. Reuter.
Ringb. = L. |. Ringbom.
Shlbg. = J. Sahlberg.
Sundm. = N. Sundman.
Tm, Tengstr.=J. M. J.af Tengstrom.
Wasastj. = Wasastjerna.
U. F. M. i slutet af meddelandet om resp. arter betecknar
att exemplar af dessa forvaras i Universitetets Finska Museum.
10 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Rhopalocera.
7. Pieris napi L. var. gen. Il. napwe Esp. 116, 5; Hb. 664—5;
Stgr Cat. p. 3; Lpa p. 10; Auriv. p. 4. -- Denna form
torde icke vara nagon siallsynthet atminstone i de sydli-
gare delarne af landet, men har troligen ofta blifvit for-
bisedd. Exemplar fran nedanstaende lokaler dro sikert
konstaterade.
Al. Geta (Mont.) — A. Pargas (E. R.); Korpo
(Ringb.): E. Reut. V. F. V. p. 11; Nyk. AL & A. p. 387.
T. Padasjoki (Ehbg). — §. Taipalsaari (Ehbg); S:t Michel
(Nordqv., Ehbg).— 0.a. Gamla Karleby (Hellstr. j.).
— Kb. Janisjarvi (Hammarstr.). — U. F. MM.
ab. sulphureotincta n. ab. Alis superne sordide flavescen-
tibus, posticis inferne ltius sulphureis, 2. I universite-
tets finska fjarilsamling fOrvaras ett exemplar, som mark-
bart afviker fran hufvudformen diarigenom att bada ving-
paren pa Ofre sidan aro smutsgula; pa undre sidan aro
sarskildt bakvingarne lifligare svafvelgula.
L. r. utan narmare lokaluppgift (Inberg). — U. F. M.
ab. sulphurea Schéyen; Auriv. p. 4. — Ar en mera lifligt
svafvelgul form af var. bryonie Ochs. och star i samma
forhallande till denna som ab. sulphureotincta till hufvud-
formen.
L. Sodankyla (Sundman). — U. F. M.
71. P. Daplidice L. S. N. X., 468; Hb. 414—5, 777—8; Auriv.
p. 4, Pl. 4, f 6. — Sallsynt. Endast hufvudformen med
pa undersidan nagot gulaktigt gréna bakvingar funnen
hos oss.
A. Abo stad (Mont.) i medlet af september 1886
antriffad i flere exemplar, sedan dess dirstides ej ater-
funnen: Medd. F. F.F. 15, p. 179; E. Reut. V. F. V. p. 11,
Nyk. Al. & A. p. 37. — N. Helsinge (H. Wasastj.) som-
maren 1886: Medd. F. F. F. 15, p. 179. — K. a. Walk-
jarvi: Nurmijarvi by (Ehbg), den 24 juli 1892 1 talrika
exx. flygande i middagssolsken vid dikeskanter m. m. —
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en o fangad den 20 juli
1869: Tengstr. Nykoml. Notis. F. F. F. 14, p. 29. —
10.
SG he
18.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 11
Colias Paleno L. var. lapponica Stgr Cat. p. 5; Lpa p. 10;
Auriv. p. 6.
0. b. Kuusamo (Schilde) timligen talrik ar 1871,
da den flerfaldiga ganger antraffades i exx., hvilka bildade
intressanta Ofvergangar till C. Anthyale Hb. (Pelidne B.).
Flygtiden bérjade i medlet af juli: Stett. e. Zeit. 34, 1873,
p- 169, afvensom Entomol. Nachr. 10. 1884, p. 4; (Au-
gust Hoffmann), 1 slutet af juli 1892, enligt skriftligt
meddelande.
ab. (var.?) eretacea Schilde Entom. Nachr. 1884, p. 339;
Lpa p. 137; Auriv. p. 6.
0. b. Kuusamo (Schilde).
C. Edusa F. Mant. p. 23; Auriv. p. 6, Pl. 5, f.4 ¢, d. Hégst
sallsynt.
A. Korpo: Korpogard (G. Cygneus), fangad som-
maren 1872 i flere exx., flygande Ofver ett artland, sedan
dess ej aterfunnen: Notiser F. F. F. 13, p. 480, Tengstr.
Nykoml. p. 29, E. Reut. V. F. V, p. 12. — U. F. i.
. Zephyrus (Thecla) Quercus L. S. N. X, 482; Hb. 368—70;
Auriv. p. 7, Pl. 7, f. 6. — Mycket sallsynt.
A. Reso: Stor-Heikkila (H. Lagermarck), Kaks-
kerta (E. J. B.): E. Reut. V. F. V, p. 12; Nyk. Al. & A.
p. 37. — U. F. M.
. Thecla W album Knoch. Btr. Il, p. 85, T. 6, 1—2; Hb. 380
—1; Auriv. p. 8. — Hogst sallsynt. Endast ett exemplar
hittils funnet i Finland.
A. Korpo: Korpogard (G. Cygneus): E. Reut.
V. F. V, p. 12. — U. F. M.
Polyommatus Hippothoé L. (Hurydice Rott.) ab. confluens
Gerh. Pl. 8, 1, a-d; Stgr Cat. p. 8; Lpa p. 12; Auriv.
p. 9. — Siallsynt. 1 universitetets finska fjarilsamling
finnas tvinne exemplar, hvilka antagligen kunna hanforas
till denna form. En © fran Helsinge har de svarta 6gon-
punkterna a vanstra framvingens undersida h. o. h. sam-
manflytande samt vingens hela undre sida mera graaktig,
endast med obetydlig gul skiftning; a hégra vingen ar
detta fallet i lagre grad; bakvingarne normala. Ett
exemplar, likaledes o%, fran Valamo har dgonpunkterna
12 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
& framvingarnes undersida starkt utdragna pa langden,
men ej sammanflytande; pa hégra bakvingens undre sida
hafva 6gonpunkterna vid utkanten fullkomligt samman-
flutit, medan de pa den vanstra endast aro utdragna,
men ej sammanflytande; de bada bakvingarne f6rete ocksa
i 6frigt smarre olikheter. En 6fvergangsform till ab. con-
fluens ar afven tagen i Kuhmois af Ehnberg.
N. Helsinge (Plmn). — K. Valamo (Shlbg). —
cae.
var. Eurybia O. I, 2. 81. (Eurydice Hb. 339—42); Lpa p.
12. — Endast ett honexemplar i samlingen torde kunna
anses virkligen representera denna form, medan daremot
talrika Ofvergangar mellan densamma och hufvudformen
forefinnas.
N. Helsinge (Plmn). — U. F. M.
var. Stieberi Gerh. Pl. 35, 1, a-b.; Stgr Cat. p. 8; Lpa p. 12;
Auriv. p. 9. — Hogst sallsynt.
L. r. Olenitsa (Levand.), ett mycket karaktaristiskt
och vackert honexemplar med sma, men fullt tydliga
bla flackar & bakvingarnes Ofversida, sommaren 1888.
$5 id vA.
91. Lycena Argus L. (Aegon Schiff; Schn.) var. Bella H. 8.
997—8, I, p. 127; Stgr Cat. p. 10; Lpa p. 13. — Upp-
gifves af Lampa (1. c.) pa grund af sannolikhetsskal for
sddra och mellersta Finland, men tilsvidare har dess
forekomst i vart land icke blifvit konstaterad. Bland alla
de talrika exemplaren af L. argus L. i universitetets finska
fjirilsamling finnes ej ett enda, som med fog kunde han-
foras till sagda varietet, hvadan denna Annu icke kan
betraktas sasom finsk.
22. L, Argyrognomon Bergstr. (Argus Tengstr. Cat., Stgr Cat.)
var. egidion Meissner Nat. Anz. allg. Schw. Ges. 1813;
Stgr Cat. p. 10; Lpa p. 13; Auriv. p. 12. — Sallsynt.
I samlingen finnas tvanne exemplar, hvilka med sakerhet
torde kunna hinforas till denna form.
0. b. Kajana (A. & K. Malmgren) & — L. So-
dankyla (Sundm.). — U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 6. 13
23. L. Optilete Knoch var. Cyparissus Hb. 654—7; Stgr Cat,
p. 10; Schilde Stett. e. Zeit. 34, 1873, p. 175; Lpa
p. 13; Auriv. p. 13. — Mahinda icke synnerligen siallsynt
i de nordliga delarne af landet. I universitetets finska
fjarilsamling finnas atminstone tre exemplar, hvilka otvif-
velaktigt tillhdra denna form. Nagon skarp grains mellan
denna och hufvudformen torde knapt kunna dragas; tal-
rika Ofvergangar finnas.
0. b. Kuusamo (Schilde), fran medlet af juli ar
1871 taimligen talrik pa torfmossar: Schilde, 1. c., afven-
som Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4. - L. o (Blank),
2 (Shlbg). — L. r. Kantalaks (Enw.). - U. F. M.
25. L. Astrarche Bergstr. (Medon Hufn.) ab. Allous Hb. 990;
Stgr Cat, p. 11; Lpa p. 14; Auriv. p. 13. — Tillsam-
mans med hufvudformen. Ofvergangar mellan bada for-
merna forekomma.
N. Karislojo (E. R.) sommaren 1889 i tvainne ka-
raktiristiska exemplar. — T. Kuhmois (Ehbg), en en-
staka o% i juli 1882. — K. a. Rautus (Ehbg), en ol
juni 1889. — K. Kexholm (Tm), enl. exemplar i Teng-
stréms samling, Valamo (Furuhjelm), Impilaks (J. J.
Chydenius). -- U. #. MW.
26. L Icarus Rott. var. cerulea Schilde. Auriv. p. 14.— Sall-
synt. Ofvergangar mellan denna och hufvudformen fore-
komma.
T. (Hjelt); S S:t Michel (Ehbg), */,91. — K.
Salmis (Ehbg) 3/,84, & de tva sistnamda lokalerna en
enstaka 9 bland hufvudformen. — U. F. M.
ab. Icarinus Scriba Journ. Ent., p. 216; Stgr Cat. p. 12;
Lpa p. 14; Auriv. p. 14. — Siallsynt. Tillsammans med
hufvudiormen.
T. Teisko (Shlbg). — K. a. Rautus (Ehbg), 72
juni ar 1889. — 0. b. Kajana (A. & K. Malmgren). —
U. F. M.
28. L. Eumedon Esp. (Chiron Rott.) ab. Fylgia Spbg Stett. e.
Zeit. 1878, p. 91; Lpa p. 14; Auriv. p. 13. — Mycket
sillsynt. Antriffad tillsammans med hufvudformen.
14
3U'.
42),
43.
46.
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Al. Geta (Mont.), 1 2 med ofvan mycket starkt
blapudrade vingar: E. Reut. V. F. V, p. 15; Nyk. Al. &
A., p. 29. — K. r. Solovetsk (Silén), en icke fullt typisk
o. — 0. b. Ofver Torned: Ruskola (W. Lilljeborg),
typexemplar. — U. F. M.
Vanessa Xanthomelas Esp. 63, 4; Hb. 85—86; Auriv. p. 2U.
Pl. 10. f. 1. — Hogst sallsynt. Endast en gang obser-
verad inom vart fauna-omrade af K. Ehnberg, som
hirom meddelat mig fdljande: ,,ett enstaka nagot slitet
exemplar flygande i solbaddet, saékert konstaterad, eme-
dan jag redan hade den i hafven, darifran den dock
lyckades undkomma, samt jag dessutom var i tillfalle att
betrakta vingarnes undre sida, da fjarilen satt pa Salix-
blommor“.
K. a. Valkjarvi: Saenjoki karrang vid Rautus gran-
sen den 25 maj 1892 (Ehbg).
Meliteza Iduna Dalm. Fors. 75, 2; Auriv. p. 29. (Maturna
Hb. 600—1, 807—8). — Tva exemplar fran Kolahalf6n,
med bade hvita och blekgula flackar a andra, fjarde och
femte tvarbanden a vingarnes Ofre sida, fOrvaras i finska
fjarilsamlingen.
L. r. Voroninsk (Plmn) den 14 juli 1887: Medd.
F. F. F. 15, p. 220. — U. F. M.
. maturna L. var. uralensis Stgr Cat., p. 17; Lpa p. 17,
Auriy. p. 29. — Den i TengstroOms katalog upptagna,
obenimda varieteten af denna art ar att hanforas till
forevarande form.
. athalia Rott. ab. fennica n. ab. Alis superne magis
conspicue nigro limbatis, fasciis nigris transversis anti-
carum augustioribus; al. posticis inferne a basi usque ad
fasciam mediam unicoloribus fulvis, maculis basalibus
subnullis; o. — Rotflackarne helt sma, rundade, afven-
ledes rddgula, delvis alldeles forsvunna och endast an-
tydda genom en svart flack eller ring, motsvarande deras
svarta infattning.
N. utan nirmare lokaluppgift (Str6mborg & Se-
lan). — U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 15
var. norvegica Auriv. Nord. fj. p. 30. — En i universitetets
finska fjirilsamling befintlig o torde med skal kunna
hanf6ras till denna form.
K. Valamo (J. J. Chydenius). — U. F&. i.
46'. M. Dictynna Esp. 48, 2 a-b; Auriv. p. 29. Pl. 12, f. 6.
47.
48.
4Y.
(Corythalia Hb. 15—16). — Mycket sallsynt.
A. Ylane: Kolva (Shlbg): Medd. F. F. F. 6, p. 261.
— T. Ruovesi (Shlbg) — U. F&F. &.
Argynnis Aphirape Hb. ab. Kullervo J. Sahlb. Medd. F. F.
F218; p:' 204; -f- 2.
N. Sammatti: Harkisuo karr (Shlbg), ett o‘-exem-
plar den 3 juni 1889.
ab, Aino J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 204, f. 2.
N. Sammatti: Harkasuo kaérr (Shlbg), en Q den
20 juni 1887.
A. Selene Schiff. ab. Thalia Hb.; Auriv. p. 27. (Avznaldus
Herbst. T. 271, f. 1, 2, 4; Spbg Bih. Sv. Vet. Ak.
Handl. 5, N:o 12, f. 1—5; Lpa p. 18). —I universitetets
finska fjarilsamling finnes nagra exemplar af denna form,
hvilka nagot afvika fran hvarandra, men alla dfverens-
stimma i de af Aurivillius angifna hufvudkaraktarerna.
A. Korpo (G. Cygneus): E. Reut. V. F. V, p. 17;
Nyk. Al. & A. p. 37. — 8. Sit Michel (Nordqvist). —
K. Kirjavalaks (Hammarstr.). — L. utan narmare lokal-
uppgift (Coll. Wasastj.). — U. F. W.
var. Hela Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 347; Lpa p. 19; Au-
PAWS pS 2:
0. b. Kuusamo (Schilde) juli 1871: Stett. e. Z.
1873, p. 176, afvensom Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4;
Kemi (Enw.). — U. F. M.
A. Euphrosyne L. var. Fingal Herbst. X, p. 92. T. 270, 1
—3; Stgr Cat. p. 20; Lpa p. 19; Auriv. p. 26. — Synes
icke vara sillsynt i landets nordliga delar.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), enligt skriftligt med-
delande. — 0. b. Paanajiirvi, Kuusamo (Schilde): Stett.
e. Z. 1873, p. 176; ar 1880 fran slutet af juni till medlet
af juli: Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4, 8; ibid. 11. 1885,
p. 101; Kuusamo (Shlbg, A. Hoffmann). — L. utan
16
50.
51.
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
niirmare lokaluppgift (Coll. Nidr.), Kuolajarvi (Enw.)
— L. r. Imandra (Shlbg), den 12 juni 1870 enl. anteck-
ningar vid ett ex. i Tengstrims samling; Kantalaks
(Enw.); Umba (Levand.). — U. #. M.
A. Pales Schiff. ab. 9 Napea Hb. 757—-8; Stgr Cat. p. 20;
Lpa p. 19; Auriv. p. 26. — Tvinne i finska fjarilsam-
lingen befintliga exemplar med ganska starkt violett skim-
mer hora otvifvelakligt till denna form.
0. b. Kuusamo (Nldr). — L. r. Marjok (Plmn),
mindre karaktiristiskt in exemplaret fran foregaende lokal.
— UF. M.
var. lapponica Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 347; Lpa p. 19;
Auriv. p. 25. — I universitetets fjairilsamling finnas flere
exemplar, hvilka bilda tydliga dfvergangar mellan denna
form och var. Arsilache Esp.; nagon skarp grans dem
emellan torde knapt kunna dragas. Nagra karaktaristiska
exemplar af lapponica kunna dock anmiarkas.
0. b. Kuusamo (Schilde), ar 1871 fran den 20
juli talrik pa mossar: Stett. e. Zeit. 1873, p. 176, afven-
som Entom. Nachr. 10. 1804, p. 4; ibid. 11. 1885, p. 103.
(August Hoffmann), i senare hilften af juli ar 1892,
enligt skriftligt meddelande. — L. Sodankyla (Sundm.).
—L.r. Marjok, Niemlomjok (Plmn). — U. F. &.
ab. inducta Sandbg Ent. Tidskr. 1883, p. 129; Lpa p. 19;
Auriv. p. 26; J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 205, f. 6
(icke 4 sasom i texten uppgifves).
K. Parikkala: Tetrisuo karr (Shlbg), den 16 juli
1884 i ett hanexemplar: jfr afven Medd. F. F. F. 13, p.
207. — L. utan narmare lokaluppgift (Sandberg), enl.
Lampa (I. c.). Lampas uppgift om denna forms fore-
komst i Ingermanland beror pa ett missforstand.
_ chariclea Schn. ab. — Prof. Aurivillius, som haft de
finska exemplaren af Arg. chariclea sig tillsinda omnam-
ner i en uppsats: ,,Grénlands insektfauna |. Lepidoptera,
Hymenoptera“. (Bihang t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd,
15, Afd. IV, N:o 1 p. 10) att bland de i universitetets
finska museum i Helsingfors befintliga exemplaren finnes
en aberration fran Kola halfén, som skiljer sig fran
5D.
56.
60.
61.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 17
hufvudformen ungefir pa samma siitt som ab. Butlerz
Edw. fran var. arctica Zett. och gifver en afbildning
(fig. 2) af undre sidan af dess bakvinge. Den afviker
fran hufvudformen genom a undre sidan mycket morkare
bakvingar, hvilkas yttre mellanfalt ar nistan enfargadt
rédbrunt, hvarjiimte silfverflackarna, isynnerhet i rotfaltet,
men &fven i midtbandet och vid utkanten aro markbart
smiarre. I hiandelse den skulle f6rtjina upptagas under
skildt namn, skulle jag for densamma foresla: ab. Kolaensis.
L. r. Kola half6n (utan nairmare uppgift). — U. F. M.
A. Frigga Thunb. ab. Ahti J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18,
p. 205, f. 4 (icke 3 sasom i texten uppgifves).
N. Sammatti: Harkasuo karr (Shlbg), i ett enda
hanexemplar den 12 juni 1889.
ab. Tapio J. Sahlb. Medd. F. F. F. 18, p. 205, f. 5 (icke 6
sasom i texten uppgifves).
N. Sammatti: Harkaésuo karr (Shlbg), en hanne
den 18 juni 1888.
A. Thore Hb. var. borealis Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 351;
Cat. p. 21; Lpa p. 20; Auriv. p. 25. — Under Kola-
expeditionen sommaren 1887 insamlades 3 exx. af denna
form.
L. r. Kola halfon, utan nirmare lokaluppgift (Enw.).
— U. F. M.
A. Niobe L. var. Eris Meig. |, p. 64. T. 14, 5—6; Hb. 61
=2; Stgr Cat.p.-21;: Lpa: p- 20; Aurimap. 24. —
Denna form synes nistan vara allmiinnare 4n hufvudfor-
men med silfverfargade flickar a bakvingarnes undersida.
Exemplar fran nedannimda lokaler aro siakert konsta-
terade.
Al. Geta (Mont.). — A. Kakskerta (Cal.), Pargas
(EK. R.), Korpo (Ringb.): E. Reut. V. F. Viip.\33;.Nyk:
Al. & A. p. 37. — 8. Heinola (Furuhjelm), S:t Michel
(Ehbg). — K. a. Kivinebb (Bom.). — K. Valamo, Impi-
laks (Furuhjelm). — U. #. MW.
A. Adippe L. var. Cleodoxa Ochs. IV, p. 118; Hb. — G.
888—9; Stgr Cat. p.21; Lpa p. 21; Auriv. p. 24. — Sall-
synt tillsammans med hufvudformen.
2
18
67.
Enzio Reuter, Forteckning 6fyer macrolepidoptera.
Al. Geta, Finstrém (Mont.); Mariehamn (Pop p.);
Sottunga (0. M. R.): E. Reut. V. F. V, p. 18; Nyk. Al.
& A. p. 30.-— A. Pargas (E. R.); Korpo (Ringb.): E.
Reut. V. F. V, p. 19; Nyk. Al. & A. p. 37. — 8. S:t
Michel (Ehbg). — U. F. M.
Erebia Ligea L. var. Adyte Hb. 759—60; Stgr Cat, p. 26;
Lpa p. 21; Auriv. p. 32.
0. b. Kuasamo (Schilde) ar 1871 fran den 28 juli
tillsammans med hufvudformen pa torra dngsmarker:
Stett. e. Z. 1873, p. 179; jfr Afven Entom. Nachr. 10.
1804, p. 9; ibid. 11. 1885, p. 168; (August Hoffmann)
i senare halften af juli 1892, enligt skriftligt meddelande.
Oeneis (Chionobas) Jutta Hb. var. Balderi Hb. Zutr. Exot.
981—2; Stgr Cat. p.27; Lpa p. 22; Auriv. p. 33. — Enligt
uppgift af prof. J. Sahlberg antraffas denna varietet
nastan Ofveralt tillsammans med hufvudformen. — U. F. MW.
Oe. (Ch.) Bore Schn. var. Taygete Hb. Saml. Exot. Schmett.
B. 3, Pap. I, Nymph. IX, Oread. D. Nubil. 4, f. 1—4;
Stgr Cat. p. 27; Lpa p. 22. Uppgifves af Lampa l. ¢.
for Lappland. Af de i universitetets finska fjarilsamling
befintliga exemplaren har intet enda anmarkningsvardt
hvitaktiga ribbor a bakvingarnes undersida, ehuruval ett
ex. fran Dschyn i Imandra lappmark niarmar sig fore-
varande varietet. Enligt skriftligt meddelande af Lampa
skall likval var. Taygete traffas Ofveralt dar hufvudformen
finnes.
L. enl. Lampa l. ¢.
Oe. (Ch.) Norna Thunb. var. Fulla Ev. Bull. M. 1851, I,
614; H. S. 615—16; Stgr Cat. p. 27; Lpa p. 22; Auriv.
p. 33.
L. utan narmare lokaluppgift (Coll. Wasastj.). —
Ot i.
ab. ochracea Auriv. Nord. Fj. p. 33. — Tvanne exx., som
med fog kunna hanforas till denna form, forvaras i uni-
versitetets samling.
L. Sodankyla (Eurén), Muonioniska (Plmn). —
U. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 19
72!. Pararge Achine Scop. Ent. carn. p. 156. (Dejanira L.). —
M. L. U., p. 282; Hb. 170—1; Auriv. p. 38. — Endast
ett exemplar, en hanne, antraffadt i Finland.
K. a. Viborg (A. Thesleff) den 15 juli 1891: Medd.
F. F. F. 19, p. 9. — U. #. M.
722, P. Megwra L. S. N. XII, 771; Auriv. p. 37, Pl. 15, f. 2. —
74.
~l
Or
Mycket sillsynt. Tillsvidare endast tvanne ganger funnen
i landet.
A. o& Korpo (G. Cygneus): E. Reut. V. F. V,
p. 20. — N. 9 Hangé (Tiljander). — U. F. M.
P. Mera L. var. monotonia Schilde, Ent. Nachr. 11 1885,
p. 137. Denna form, som a framvingarnes bada sidor
saknar de rédgula flaickarne, representeras af ett exemplar
i museum.
S. Heinola (Furuhjelm). — U. #. WM.
. Egeria L. var. Egerides Stgr Cat. p. 30; Lpa p. 23;
Auriv. p. 37. — Alla kanda finska exemplar af denna
art tillhdra var. Egerides, hvarfor Tengstréms uppgifter
(Cat. p. 5) om forekomsten af ifragavarande art dro att
hinforas till varieteten. Markligt nog fro nagra exx. 1
samlingen fran ostligaste Finland (Valamo) betydligt mor-
kare fn de i vastra delarne af landet (Aland) antriffade,
men likval pa langt nar icke sa moérka som utlandska
exx. af hufvudformen. Exemplaren fran Valamo synas
sdlunda pa satt och vis bilda en 6fvergang mellan huf-
vudformen och varieteten, men maste dock otvifvelaktigt
hanforas till den senare.
79. Ccononympha Pamphilus L. var. gen. II. Lyllus Esp. 122, 1; H.
81.
S, 430—1; Hb. 557—8.
Al. Sund: Kastelholm (Popp.) ett sardeles typiskt
exemplar antraffadt den 14 juni 1889. — U. F. &.
C. Tiphon Rott. (Davus F.) var. Laidion Bkh. I, 91; Stgr
Cat. p. 32; Lpa p. 24.— Bade denna form och var. Iss
Thnb. férekomma mangenstides tillsammans med hufvud-
formen och 6fverga pa mangfaldigt satt i hvarandra, sa
att de svarligen kunna siirskiljas; det ar val darfor skal
nog att, sasom Aurivillius (l.¢. p.36) gjort, sammantora
dem bada. — U. F. M.
20 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepiduptera.
811. C. Hero L. F. 5S. 274; Hb. 252—-3, 849—50; Auriv. p. 35.
— K. a. Kivinebb (Bom.), i flere exx. antraffad sommaren
1886. — U. F. M.
83. Syrichtus alveus Hb. var. Fritillum Hb. 464—5; Stgr Cat.
p. 33; Lpa p. 24. — Enligt Staudinger (jfr Lampa
l. c.) skall var. Fritillum vara den hos oss radande for-
men. Flere i universitetets finska fjarilsamling befintliga
exemplar 6fverensstimma daremot battre med Hiibners
figg. 461—3 af hufvudformen samt skilja sig hvarken
genom mindre storlek eller ofvantill ljusare farg fran ut-
landska exx. af den sistniimda. Saval hufvudformen som
varieteten torde salunda kunna anses sasom inhemska 1
Finland. — U. F. WM.
87. Hesperia comma L. var. catena Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 357;
Cat. -p. 35;-Lpa p.'25; Auriv. p. 39.
K. r. Solovetsk (Edgr. & Levand.). — L. r. Kasch-
karantsa, Tschavanga (Edg. & Levand.) nagra myk-
ket karaktiristiska exemplar sommaren 1888. — U. fF. M
Sphinges.
96. Smerinthus tiliae L. ab. maculata Miitzel; Wllgn Skfj., p.
15; Lpa p. 27; Auriv. p. 43. — Tillsammans med huf-
vudformen. |
A. S:t Karins (Mont., E. R.): E. Reut. V. F. V, p.
95: Nyk. AL & A. p. 38. -- N. Sjundea (Nenne Mo-
berg). — U. F. M.
98. Sm. populi L. var. roseotincta n. var. Corpore alisque su-
perne saturate roseotinctis, maculis umbrosis intra mar-
ginem exteriorem alarum omnium fasciaque anticarum
media ferrugineis, @. Af denna vackra varietet finnas i
universitets samling tvanne honexemplar.
Al. (Bjérn Lindberg). — 0. a. Kristinestad (K.
Sjoberg) — U. #. M.
1071. Sesia polaris Stgr Stett. e. Z. 1877, p. 175; Auriv. p. 49.
Endast ett exemplar funnet i Finland.
0. b. Kuusamo (H6ége) ett hanexemplar den 13 juli,
svirmande pa blommor. |
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, no 6. 21
S. vespiformis L. F. S. 289, 1095 (aszliformis Rott.). —
Denna art har af mig (Vastra Finl. V, p. 27) med reser-
vation upptagits sdsom finsk (Jfr afven E. Reut. Nyk. Al.
& A. p. 338). Den enda uppgiften om dess férmodade
forekomst i Finland grundade sig pa ett af stud. L. J
Ringbom afgifvet meddelande, enligt hvilket han i juli
1888 i ett barklést, skadadt stiille af en ekstam antraffat flere
kolonivis lefvande larver, hvilka skulle dfverensstamt med
Wallengrens beskrifning af larven till ifragavarande art.
Sistlidne sommar (1892), aterfans af honom i samma ek-
stam en liknande lary, som uppblastes och hvilken jag
varit i tillfalle att granska. Detta exemplar, som ar tam-
ligen morkt rosenrédt till fargen, medan larven till S. vespi-
formis skall vara smutsigt hvit med kaffebrunt hufvud, ar
likval endast en ung Cossus larv. Da darjamte de ar 1888
funna larverna enligt observatorns uppgift skola vara
identiska med denna sistnamda, forefinnes icke nagot skal
att inregistrera S. vespiformis bland vara inhemska fjaril-
arter.
1181, Anthrocera meliloti Esp. 38, 1—8; Hb. 82; Auriv. p. 53,
Pl. 21, f. 9. Har hittils hos oss varit forblandad med den
nirstaende A. trifolii Esp. Salunda stodo i universite-
tets finska fjarilsamling bada arterna under den senares
namn. Enligt Aurivilius (1. ¢.) skulle hos meliloti bak-
vingarnes subcostalribba vara ett kort stycke i midten
forenad med frimre midtribban. Denna karaktar synes
dock vara ganska variabel, ity att sarskilda exemplar af
denna art, t. o. m. fran samma lokal, visade sig harutin-
nan betydligt afvika fran hvarandra. Medan hos en del
individer nyssnimda fdrhallande egde rum, hade andra
bada ifragavarande ribbor tydligt skilda och forenade med
en kort, snedtgiende tvarribba, medan ater andra intogo
en intermediiir stillning, i det att sagda ribbor i mid-
ten endast lindrigt berérde hvarandra. Genom denna
variabilitet forsvaras betydligt siirskiljandet af de hvar-
4 andra mycket lika arterna meliloti och tréfolai. Prof.
Aurivillius, som haft en del exemplar till paseende,
har atersiindt dem med den anmiirkningen att tyska och
*%)
—
22 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
sydeuropeiska exx. af trifold iro langt stérre ain vara
finska och mera lika} lonzcerae, samt att skilnaderna
mellan meliloti och de finska exx. af trifolii iro mycket
svara att angifva. Efter ytterligare noggrann granskning
»o~. af vara hith6rande former har jag kommit till den 6fver-
\tygelsen, att vi i Finland ega biagge arterna, ehuru den
‘f6rut har ej anmirkta melilot? dock synes vara mera
-spridd iin trifold. Férekomsten af den riktiga A. meliloti
<i Finland papekades forst af kand. K. J. Ehnberg och
dr den numera med siikerhet konstaterad a fotjande lo-
‘kaler.
N. Fagervik (Ehbg), enstaka han-exx. flygande pa
strandang i solbaddet, den 11 juli 1890. — T. utan niar-
mare lokaluppgift (Hjelt); Kuhmois (Ehbg) den 21 juli
1882 i flere exx. af varierande storlek pa angsbacke. —
U. Pua
var. Ehnbergii n. var. Minor, alis anticis maculis mi-
noribus, posticis margine late nigris, o&. Denna myk-
ket egendomliga form har tillsindts prof. Aurivil-
lius till paseende och af honom ansetts vara en saregen
varietet af melzlot?. Den synes narma sig den i sydéstra
Sibirien antraffade var. dahurica Boisd., men torde dock
nappeligen vara identisk med densamma. Varieteten ar
uppkallad efter dess upptickare, kand. K. J. Ehnberg.
T. Kuhmois: Pasi gistgifveri (Ehbg) i ett enda
honexemplar den 21 juli 1882, tillsammans med hufvud-
formen.
Bombyces.
120. Nola arctica Schéyen Arch. f. Math. og Naturv. B. V, 1880,
p. 173, Tab. f. 1—2 (albula Schiff. var. karelica Tgstrm
Cat. p. 8; karelica Schéyen Nye Bidrag ete. Tromsé
Mus. Aarsh. V, 1882, p. 13; Lpa p. 32; Auriv. p. 82. —
Den af Tengstr6ém sasom var. karelica till 4. albula
forda formen har af Schéyen (1. ¢.) blifvit uppstald sa-
som egen art, hvilket den utan tvifvel fortjanar, och
hvari afven Tengstr6ém, enligt skriftligt meddelande till
Schéyen, senare var fullt ense med honom:. Emedan fra-
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, LX, n:o 6. 23
gan om artens berittigande sasom egen sadan emellertid till
forst blifvit klargjord af Schéyen och da den férsta gan-
gen sasom sjalfstandig form under namn arctica af ho-
hom beskrifvits och afbildats, fordrar hafdvunnen praxis
att den bar detta af honom gifna namn. Jag har dir-
for, med frangaende af Schdyens senare, afvensom
Lampas och Aurivillius’ benaémning af arten (kare-
fica), uppratthallit namnet; arctica Schéyen. Jfr for
Ofrigt en uppsats af mig: ,,Om de finska arterna af bom-
bycidsliktet Nola Leach Medd. F. F. F. 19, p. 119—125.
Uppgifterna om WN. albula var. karelica i Tengstréms
katalog aro salunda att hinforas till NV. arctica Schéyen.
var. obsoleta n. var. Alis anticis fere unicoloribus ni-
veis. o. Framvingarne nistan rent sndhvita; af de
gulbruna teckningarna finnas hdgst svaga antydningar;
den vid diskfaltets anda belaigna, stérsta, puckeln ljusgul
utan mork skuggning pa inre sidan.
N. Sammatti: Harkasuo karr (E. R.) ett enda tam-
ligen val bibehallet hanexemplar pa en hjortronmosse
den 21 juni 1889: E. Reut.: op. cit. Medd. F. F. F. 19,
p,_ 122.
1211. N. confusalis H. 8S. Il, p. 164; Auriv. p. 82. — Hégst sall-
synt. Af denna 6fver ndstan hela sddra Sverige utbredda
art har tilsvidare endast ett hanexemplar antraffats i
Finland.
N. Karislojo (August Hoffman), i medlet af juni
ar.,1892: E. Reut. op. cit.. Medd. F. F. F. 19 p: 121;
exemplaret har godhetsfullt forarats till universitetets sam-
lingar. — U. F. M.
125. Setina irrorella L. var. Freyerz Nick. Stett. e. Z. 1845, p.
105; Stgr Cat. p. 53; Lpa p. 33; Auriv. p. 84. — Nagra
ganska karaktiristiska exemplar af denna varietet jamte
flere 6fvergangar mellan densamma och hufvudformen
finnas i samlingen.
K. r. Tiudie (Coll Tm). — L. Sodankyla (Eurén,
Sundman). — U. F. M.
128. Lithosia complana ZL. S. N. X, 512, F. 8. 307; Hb. Btr. |,
3, 1, F.; Auriv. p. 85, Pl. 22 f. 9. — Uppgifves 1 Teng-
24 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
stréms katalog sasom utbredd 6fver stérre delen af Fin-
land, men har hos oss, likasom ofta afven fallet varit i
andra liinder*), blifvit forvaxlad med JL. lurideola Zinck.
Af den riktiga complana L. forefinnes i samlingen fran
ildre tider endast ett exemplar fran Kakskerta, hvarjamte
den nyligen i en enstaka individ aterfunnits pa Aland.
Dessa tviinne exemplar aro de enda hittils i Finland sa-
kert konstaterade af ifragavarande art, hvilken salunda
air mycket sallsynt hos oss. Jfr. L. lwrideola Zinck.!
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), ett exemplar den 23
augusti 1892. — A. Kakskerta (E. J. B.). — U. FL M.
128'. L. lurideola Zinck. Allg. Lit. Zg, 1817, N:o 217. p. 68;
Auriv. p. 85. — Tengstré6ms uppgifter om ZL. com-
plana L. bora, sasom stud. J. E. Montell forst pavisat,
hinforas till ZL. lurideola Zinck., med hvilken den hit-
tils varit fOrvaxlad. Allman. Uppgiften om ZL. complana
D. iE. Reut. V. F. V, p. 31 bor likaledes afse LZ. luri-
deola Zinck. Jfr vidare Medd. F. F. F. 19, p. 58. —
U. FF. M.
129. L. lutarella L. var. pygmaeola Dbld. (H.) Zool. 1914 (1847);
Stgr. Cat. p. 54; Lpa p. 34; Auriv. p. 85. — Den af
mig (Medd. F. F. F. 13, p. 240; V. F. V, p. 31; Nyk. Al.
& A. p. 38; Ent. Tidskr. 11, p. 122) sisom Z. wnita Hb.
var. aridecola Hering anmialda arten, har vid narmare
granskning visat sig tillhdra forevarande varietet af L.
lutarella L. Aurivillius’ beskrifning stammer val in pa
det ifragavarande exemplaret. Uppgiften om forekomsten
i vart land af Z. wneta Hb. var. arideola Hering an-
nuleras salunda harmedels.
A. Korpo: Markomby (E. R.), ett hanexemplar den
3 aug. 1885. — U. F. WM.
130!. Atolmis (Gnophria) rubricollis L. 5S. N. X, 511; Hb. 94;
Auriv. p. 86, Pl 22, f. 10. — De senaste aren trenne
sarskilda ganger antraffad hos oss.
N. Esbo: Furuholm (Plmn), ett exemplar sommaren
1886: Medd. F. F. F. 15, p. 179; Helsinge (H. Wasastj.)
1) Jir Schéyen, Nyt Mag. f. Naturvid. 1881, p. 20.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, 1X, nso 6. 25
]. ¢.; Ekenis skargard: Danskog (E. Hayrén), tvanne
exemplar sommaren 1892. — U. F. M.
131.! Utetheisa (Deiopeia) pulchella L. S. N. X, 554; Auriy. p. 87,
Pl. 22, f. 12 (pulchra Schiff; Hb. 113).
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), flere exx. i slutet af
aug. 1889 pa Onega-stranden efter en stark storm, en-
ligt skriftligt meddelande af Tengstrdém och anteck-
ningar af honom i hans handexemplar af katalogen.
21312. Euchelia Jacobaeae L. S. N. X, 511; Hb. 112; Auriv. p.
87, Pl. 22, f. 13. — I universitetets finska museum fore-
finnes ett exemplar, som férut tillhért Bonsdorffs sam-
ling. Det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida det
ifragavarande exemplaret virkligen iir finskt eller ma-
hinda ett utlindskt, som i samlingen inblandats med
finska fjarilar.
A. Kakskerta (E. J. B.): E. Reut. V. F. V, p. 31;
Nyk. Al & A. p. 38. — U. F. M.
133. Nemeophila plantaginis L. var. hospita Schiff. S. V., p.
310; Stgr Cat. p. 56; Lpa p. 35; Auriv. p. 90 (plan-
taginis Hb. 126). — Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta (Mont). — A. Kakskerta (E. J. B.): E.
Reut. V. F. JV, p. 32; Nyk. Al. & A. p. 88. — T. Kuh-
mois, Jiimsi (Ehbg). — $8. S:t Michel, Taipalsaari (Ehbg).
— K. a. Rautus (Ehbg). — K. Jaakkima, Salmis (Ehbg).
— K.r. Petrosawodsk (Giinth). -- 0. b. Kuusamo
(Schilde): Stett. e. Z. 1874, p. 57. — U. F. M.
var. matronalis Frr. 405; Stgr Cat. p. 56; Lpa p. 35;
Auriv. p. 90 (plantaginis Hb. 238). — Bland de i univer-
sitetets finska samling befintliga exemplaren finnas flere 6f-
vergangar mellan. denna form och hufvudformen. Sar-
skildt ma framhallas ett smavaxt exemplar fran Sodan-
kyla (Sundman), som har bakvingarne helt och hallet
svarta med sma réda flickar vid utkanten i Ofverens-
stimmelse med Hiibners fig. 238; diiremot ar bakkroppen
icke nastan enfirgadt svart, sasom hos var. matronalis
Frr., utan af samma utseende som hos hufvudformen.
Det torde darfor icke vara fullgiltigt skial att hanfora ifra-
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
gavarande exemplar till sagda form. Den Ar likafullt att
anses som finsk enligt nedanstaende uppgifter.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.), enligt skrifthgt med-
delande. — 0. b. Kuusamo (Schilde), tillsammans med
var. hospita Schiff.: Stett. e. Z. 1874, p. 57. —
? 138. Arctia Quenselii Payk. var. liturata Mén. Bull. Ac. 1859,
140.
150}.
150?.
154!.
p. 500, En. Ill, p. 149, T. 15, 4; Stgr Cat. p. 58: Lpa
p. 36. (Quenselia var. gelida Schéyen Arch. f. Math. og
Naturv. B. V, 1880, p. 175; Auriv. p. 90). — Uppgifves
af Lampa (lI. ¢.) pa grund af sannolikhetsskal sasom
forekommande afven i finska lappmarken. Tils vidare
suaknas dock hvarje autentisk uppgift darom, hvarfor jag
med reservation inregistrerar den bland vara finska fja-
rilar.
L.-enl. Lampa (I. c.).
Phragmatobia fuliginosa L. var. borealis Stgr Cat. p. 58;
Lpa p. 36; Auriv. p. 90. — Alla kanda finska exemplar
af denna art tillhOra var. borealis. Antagligen forekom-
mer hufvudformen alls icke i Finland.
Psyche villosella Ochs. Ill, p. 180; H. S. 100; Auriv. p.
89. — Hogst sallsynt.
T. Ruovesi: Pekkala (Shlbg), tvanne hanexemplar
svirmande langs en travagg om aftonen den 4 och 13
juli 1874: Medd. F. F. F. 1, p. 1383. — U. F. M.
Ps. Graslinella Boisd. Ann. Soc. ent. Fr. 1852, p. XXII;
Auriv. p. 59 (atra Frr. 218, 1, a—d, Ill, p. 38; H.
5. 101).
0. b. Kuusamo (Schilde), flere sackar af hvart-
dera kénet antraffade pa torfmossar och smarre sadana
pa Betula nana, hvilka hégst sannolikt tillhdrde denna
art: Stett. e. Z. 1874, p. 57.
Epichnopteryx bombycella Schiff. 8. V., p. 133; Hb. Tin. 4;
Ochs. Ill, p. 171. — Foérut funnen hvarken i Skandina-
vien eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), enligit skriftligt meddelande
af Tengstrom.
Orgyia gonostigma F. S. E. 585; Hb. 78, 253; Auriv. p.
92. — Hogst sallsynt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, nso 6. 27
K. r. Svir (Giinth.), enligt skriftligt meddelande af
honom.
1542. 0. ericae Germ. Faun. |, E, Fasc. VIIl, T. 17, 18; Hb.
279—80; Auriv. p. 92. — Férut narmast funnen i Pe-
tersburgs-trakten samt i Danmark, men tilsvidare ej an-
triffad i Sverige och Norge.
K. a. Johannis socken (Chr. Aurivillius), ett han-
exemplar pa torfmosse sommaren 1889 enligt skriftligt
meddelande af observatorn: Medd. F. F. F. 18, p. 202.
1543. Dasychira abietis Schiff. S. V., p. 55; Hb. 82—3; Auriv.
p. 93. Pl 26, f. 6. — Hégst sallsynt. Endast en gang
antraffad i Finland.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.); en larv, funnen pa
Pinus abies i bérjan af juli manad ar 1884, forpuppade
sig inom kort; imago utkom i slutet af samma manad:
Medd. F. F. F. 19, p. 8. U. #. i.
Obs.! Det af mig (V. F. V, p. 47) anforda fyndet
af Panthea coenobita Esp. fran ofvanstaende lokal, gialler
ratteligen fdrevarande art, hvilket harmedels beriktigas.
Senare har dock den iakta P. coenobita Esp. antraffats
pa samma lokal. Jfr denna art, N: - ane
157. Lymantria (Psilura) monacha L. S. N. X, 501; Hb. 74; Au-
Priv.) pu :/94;>Pl,, 26, f 3:,-- engeicaaans uppgift om
denna art stéder sig pa ett af W. Nylander i Helsing-
fors funnet exemplar (Tengstr. Cat. p. 11, not 157), hvil-
ket dock har utredts tillhédra Panthea coenobita Esp. Da
nagot annat exemplar af L. monacha L. ej ar kandt fran
Finland, bor densamma utmonstras ur den finska fjaril-
faunan. — Medd. F. F. F. 18, p. 191. Jfr nedan Panthea
coenobita Esp., N:o 202?!
160. Trichiura (Gastropacha) crataegi L. var. Ariae Hb. 288—9;
Stgr. Cat. p. 68; Lpa p. 41; Auriv. p. 61 (arbusculae
Pfaff Stett. e. Z. 1860, p. 126).
0. b. Kuusamo (August Hoffmann), enligt skrift-
ligt meddelande, hvilket har nedan ordagrant anfores:
,die Raupen im Juli (1892) auf Weiden (Salix) verpupp-
ten sich Anfang August. Ein Falter (Q) kam im September
aus; die iibrigen werden wohl erst im Friihling erscheinen.“
28 Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
— Mojligen ar det denna form, som Schilde funnit,
aifvenledes i Kuusamo. Jfr Stett. e. Z. 1874, p. 38. —
U. Ff. M.
164. Eriogaster (Gastropacha) lanestris L. var. Aavasaksae Teich _
Stett. e. Z. 1881, p. 187; E. Reut. Medd. F. F. F. 17,
1890, p. 48—54; Lpa p. 41. (? #. lanestris L. var. ar-
busculae Frr. 590, 2; Auriv. p. 62). — Hufvudformen
torde niappeligen forekomma hos oss, ulan endast fore-
varande varietet, hvilken skiljer sig fornamligast genom
olikheter hos larven; atminstone har af samtliga uppgif-
ter harom, som jag fran flere hall samlat, framgatt, att
endast den sistniimda formen blifvit observerad 1 vart
land. Tengstréms uppgifter om artens utbredning bora
sdlunda hinfdras till varieteten. Jfr E. Reut. V. F. V,
p. 36; Nyk. Al. & A. p. 31, 39; ,,Bombyx lanestris
L. var. Aavasaksae Teich och dess utvecklings hi-
storia. Medd. F. F. F. 17, p. 48—54, afvensom ibid. 18,
p. 19d.
166. Lachnocampa (Gastropacha) rubi L. var. pygmaea n. var.;
Multo minor, corpore obscuriore, strigis transversis ala-
rum anticarum rectis, magis approximatis, obsoletis, ex-
trorsum obscurius et magis distincte terminatis, Q; nol-
git. al. expans. 44 mm. — Isynnerhet halskragen, ving-
locken och thorax modrkare an hos hufvudformen; af
framvingarnes tvarlinier framsta nastan endast de mor-
kare och mera skarpt markerade bruna yttre skugglin-
jerna; vingarne, isynnerhet de bakre, mer tunnfjalliga an
hos hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg), ett honexemplar. — U. F. M.
1671. Lasiocampa (Gastropacha) lunigera Esp. var. lobulina Esp.
82, 3—4; Hb. 181: Stgr. Cat. p. 70; Lpa p. 42; Auriv.
p. 65. — Hoégst sillsynt, endast i ett exemplar funnen i
Finland. |
A. Pargas: Lofsdal (Lydia Reuter), en larv pa
Pinus silvestris den 23 juni 1888; forpuppades den 19
augusti samma ar, imago framkom den 20 januari 1889:
EK. Redt Vo-PiiV, ps 38) Meddef) #. FeiAsep. 162..—
U. F. MM.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 29
179. Cerura (Harpyia) furcula L. var. borealis Boh. Fors. p. 161;
Lpa p. 44; Auriv. p. 70 (v. Ajatar Schilde Stett e.
Z. 1874, p. 59; var. Saltensis Sch6yen Ent. Tidskr
1881, p. 120).
0. b. Kuusamo (Schilde), flere larver antraffades
pa Betula alba i juli 1871, af hvilka tre utvecklade sig
till imagines i maj fdljande ar: Stett. e. Z. 1874, p.
5D fi.
183. Pheosia (Notodonta) dictaeoides Esp. var. frigida Z ett. Ins.
Lapp. 923; Stgr Cat. p. 73; Lpa p. 45; Auriv. p.
71. —
L. Sodankylé (Eurén), ett exemplar. — U. F. M.
1841, Notodonta Phoebe Siebert Scr. Btr. |, p. 18, T. 2, 1—2;
Auriv. p. 72, Pl. 31, f 8 (trztophus Fabr. Mant. 116
bis). Hégst sallsynt, antraffad i endast ett honexemplar.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), i aspdunge den 15
juni 1892: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — K. r. Dworetz
(Giinth.), enligt skriftligt meddelande. — U. F. M.
186. N. dromedarius L. var. polaris n. var.; obscurior, magis
unicolor; alis anticis nigrobrunneis, strigis transversis sub-
nullis. Af den yttre tvirlinjen aterstar endast den gula
flacken vid inkanten och afven den 4r otydligare an hos
hufvudformen; de rédbruna flackarne innanfor utkanten
blekare, otydligare, o.
L. Muonioniska (Shlbg). — U. F. M.
Microdonta (Notod.) bicoloria Shiff. ab. unicolora Mén.
Mot. Et. 1857, p. 24, 1858. T. ll, 2; Stgr Cat. p. 73. —
Tvanne exemplar med rent hvita och oflackade vingar
finnas i universitetets samling. Var. albida B. bildar en
Ofvergang mellan denna och hufvudformen.
T. Kuhmois (Ehbg), i juni 1882. — K. a. Kivi-
nebb (Bom.), ett mindre utpragladt honexemplar. — U.
F. M.
1881. Odontosia (Lophopteryx) carmelita Esp. 91, 1; Auriv. p.
73, Pl. 31, £. 4 (capucina Hb. 21). — Trenne sirskilda
ganger antraffad i landet.
A. Abo (E. J. B): Tengstr. Nyk., p. 29. — T.
Evois (Furuhjelm), Lampis (Leopold). — U. F. M.
en
CO
~
30 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
188%. 0. (Loph.) Sieversii Mén. Mot. Et. 1858, p. 24, T. IL, 1. —
Foérut kand hvarken fran Skandinavien eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), sommaren 1875, enligt
anteckning af Tengstr6m i hans handexemplar af kata-
logen, Petrosawodsk (Giinth.), enligt skriftligt medde-
lande af honom sjalf.
189. Pterostoma palpina’ L. var. lapponica Teich Stett. e. Z.
1881, p. 188; Lpa p. 46; Auriv. p. 73.
0. b. Aavasaksa (C. A. Teich), tvanne individer,
hane och hona, typexemplar: |. c¢.
1921. Pygaera (Clostera) anastomosis L. 5. N. X, 506; Hb. 87;
Auriv. p. 75. — Ar mahinda icke sa alldeles sillsynt,
ehuru den hittils blifvit forbisedd.
Al. Geta: Hékbédle (Mont.), en larv pa Populus
tremula den 7 augusti 1892. — §. S:t Michel (Ehbg);
foljande anteckningar harom 4ro af honom meddelade.
Ar 1887: en larv, tagen i sillskap med den talrika P.
pigra Hufn. i bérjan af sommaren, lamnade imago (c)
i juli Ar 1891: en fullvuxen larv pa vide (Salix) den
21 juni, f6rpuppad den 23 i samma manad, —% utklakt
den 5 juli; den 18—19 juli enstaka, delvis storvaxta, bleka
Svexemplar, flygande midnattstid efter lyktsken; den 30
juli en enstaka 2 i hvila pa videbuske om dagen.
196. Thyatira batis L. ab. confiluens E. Reut. Ent. Tidskr. 11,
1890, p. 201.
N. Karislojo: Karkkali (E. R.) en 9, typexemplar,
den 19 juni 1889. — U. F. mw.
198. Cymatophora flavicornis (L.) Clerck (or Fabr.) ab. unima-
culata J. Meves; Auriv. p. 77. — Af denna aberration
finnes i universitetets samling atminstone ett val utprag-
ladt exemplar jimte ett stort antal mindre karaktari-
stiska, hvilka bilda 6fvergangar mellan;denna och hufvud-
formen.
0. b. Uleaborg (Coll. Nidr). — U. #. MW.
199. © fluctuosa Hb. 212; Auriv. p. 77. — Ofverhufvud sillsynt,
men synes dock vara tamligen utbredd i landet.
A. Pargas: Lofsdal (O. M. R., E. R.,); Korpo: Korpo-
gard (Ringb.): E. Reut. V. F. V, p. 43; Nyk. Al. & A. p.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. ol
39. — N. Ekeniis skirgard: Danskog (E. R.), den 25 juni
1889 pa ,,kéder“; Helsinge (H. Wasastj.) — T. Kuhmois
(Ehbg), 1 ex. den 25 juni 1882. — S. Taipalsaari (Ehb g),
den 28 juni 1880. — K. Jaakkima (Ehbg), 2 exx, i med-
let af juli 1880. U. F. M.
200. Asphalia cinerea Goze (flavicornis L.) var. Finmarchica
Schéyen Ent. Tidskr. 1881, p. 121, T. I, i: 83—4; Au-
riv. p. 78. — I universitetets samling férvaras ett han-
exemplar fran Lappland, som till utseendet ganska vil
Sfverenstimmer med Schoéyens fig. 3. Vara exemplar
fran sydliga Finland béra diremot hianforas till hufvud-
formen.
L. Muonioniska (Plmn). — U. F. M.
Noctuae.
2021, Panthea coenobita Esp. III, 37, 7; $8, 2; Hb. Bomb, 72—3,
Noct. 508; Auriv. p. 95, Pl. 26, f 7. — Tengstroms
uppgift om forekomsten af Lymantria (Psilura) monacha
L. i Finland boér ratteligen hinforas till forevarande art.
Jfr. ofvan L. monacha L. N:o 157, p. 27, afvensom Medd.
FoPok. Deispeast:
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) en larv funnen pa
Pinus silvestris den 9 augusti 1892. — N. Helsingfors
(W. Nylander), Mantsilé: Frugard (E. Nordenskiold),
sommaren !89). — U. F. M.
Obs.! En tidigare uppgift om férekomston af P.
coenobita Esp. pa Aland (E. Reut. V. F. V, p, 47; Nyk.
Al. & A. p. 31) bor afse Dasychira abietis Schiff. Jfr
denna art, N:o 154%, p. 27!
206'. Acronycta alni L. S. N. XII, 845; Hb. 3; Auriv. p. 98, PL.
32, £ 6. — Sillsynt, men likvél de senaste aren flersta-
des antriffad antingen som larv eller imago.
A. Pargas: Lofsdal (E. R} en skadad larv den 28
augusti 1884: Medd. F. F. F. 13, 229; E. Reut. V. Bs ¥,
p. 45; Nyk. AL & A. p. 39. -- N. (Plmn) tva larver
enligt anteckning af Tengstrém i hans handexemplar af
katalogen; Helsingfors (Popp.) en larv, hvilken uppblast
forvaras i museum; Helsinge (H. Wasastj.) sommaren
32 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
1886: Medd. F. F. F. 15, p. 184; Nurmijarvi (K. E. Sten-
roos) en larv 1889. — §. S:t Michel (Ehbg) enstaka
hanexemplar den 22 och 23 juni 1891, enstaka larver
samma ar den 3—5 augusti pa Betwla och Alnus, dogo
som puppor. -— K. a. Kivinebb: Polvenselka (Ehbg) ett
ex. den 3 juni 1889 nattetid pa ,,kéder“: Ehbg, Lep-
iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 74. — K. xr. Petrosawodsk
(Giinth.) enligt skriftligt meddelande. — U. F. MM.
2071. A. euspis Hb. 504; Auriv. p. 98. — Sallsynt, men funnen
i vidt skilda delar af landet och darfor antagligen tam-
ligen utbredd, ehuru troligen ofta f6rvaxlad med A. psi L.
N. Karislojo (Shlbg), Helsingfors (Pipping):
Medd. F. F. F. 15, p. 220. — 8. S:t Michel (Ehbg) ett
honexemplar pa ,,kéder“ den 15 juni 1886. — K.a. Kivi-
nebb: Polvenselki (Ehbg) enstaka hanexemplar pa ,,k0-
der‘ den 1—3 juni 1889: Ehbg, Lep. iakt. Medd. F. F. F.
Li; pe 14; 28) pa20hs Se. Plt
208. A. menyanthidis View. var. salicis Curt. B. E. T. 136;
Stgr. Cat. p. 77; Lpa p. 49; Auriv. p. 99. — Variete-
ten har af Schilde antraffats, hvilande pa trastammar
och stubbar, a en torfmosse i Kuusamo.
0. b. Kuusamo (Schilde): Entom. Nachr. 10. pats
p. 4.
209. A. auricoma Fabr. var. pepli Hb. 614; Stgr. Cat. p. 77;
Lpa p. 49; Auriv. p. 99. — De flesta af vara finska exx.
af denna art iro morkare iin tyska sadana; talrika Ofver-
gangar finnas emellertid och det ar alldeles omojligt att
uppdraga nagon grans mellan hufvudformen och variete-
ten. Den sistnimda férekommer hos oss antagligen Of-
veralt tillsammans med hufvudformen.
2111. Craniophora (Acronycta) ligustri Fabr. Mant. 172; Hb. 21;
Auriy. p. 100. -- Hoégst sallsynt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) flere larver funna pa
Fraxinus excelsior i augusti aren 1891 och 92. — 0. a.
(Coll. Wasastj). Det ar starkt tvifvel underkastadt
huruvida det i universitetets finska museum befintliga
exemplaret af denna art, hvilket forut tillhdrt Wasa-
stjernas samling och uppgifves vara taget i Osterbotten,
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, nso 6, 33
virkligen hirstammar fran Finland, enér larvens niarings-
vixt asken icke gar hégre norrut an till Ulfsby och Asik-
kala, 61° 8’. (Herb. mus. fenn. ed. II. 1889, p. 143.).
Uppgifterna om i Wasastjernas samling forefintlga
exemplar iro 6fverhufvud osikra och svifvande.
214. Agrotis (Tryphaena) pronuba L. var. innuba trA¥, 1; 265;
Esp. 102, 2—3; Stgr Cat. p 81; Lpa p. 52; Auriv.
p. 114. — Antraffas niistan oftare an hufvudformen, till-
sammans med denna.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), Finstr6m: Godby
(Mont.), Kumlinge (D. A. Wikstrém): E. Reut. V. F.
V, p. 48; Nyk. Al. & A. p. 31. — A. Pargas: Lofsdal
(E. R.) sirskilda ginger: E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk.
Al. & A. p. 39., Téfsala (D. A. Wikstrém). — N. Karis-
lojo (Shibg), Helsingfors (Shlbg, Nyberg). — U.
PM.
218. A. subrosea Steph. var. subcoerulea Stgr Cat. p. 80; Lpa
p. 51. (subrosea H. S. 516, 622; Auriv. p. 117). — Dei
universitetets finska samling befintliga exemplaren af denna
art Ofverensstimma med utlindska sadana af varieteten
och skilja sig fran Herrich-Schaffers fig. 622 endast
dirigenom att de hafva en nagot starkare bla anstryk-
ning. Tengstéms uppgift i katalogen (p. 14) grundar
sig pa ett af Simming taget exemplar fran Uguniemi,
hvilket dock otvifvelaktigt tillhér var. subcoerulea Stgr.
likasom afven ett senare antraffadt exemplar fran Sam-
matti. Huruvida ett af Giinther i Petrosawodsk funnet
exemplar af arten afven tillhor var. subcoerulea ar om6j-
ligt att afgdra da jag ej haft tillfalle att granska det-
samma, men antagligt ar likval att endast varicteten
forekommer hos oss.
N. Sammatti (Shlbg). — kK. Uguniemi (Sim-
ming). — K. r. Petrosawodsk (Giinther), enligt skrift-
ligt meddelande. — U. F. M.
219. A. sobrina Dup. var. Gruneri Guén. I, 336; Stgr p. 80;
Lpa p. 51; Auriv. p. 115. Ett exemplar med helt och
hallet samt timligen starkt graaktigt anlupna framvingar
3
34 Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
skiljer sig markbart fran 6friga exx. i samlingen och hor
otvifvelaktigt till denna varietet.
K. Jaakkima (Shlbg). — U F. M.
222, A. hyperborea Zett. Ins. Lap. 938; Auriv. p. 116. — Fore-
komsten af denna art, som af Tengstrém i hans kata-
log med ? upptagits sasom finsk, har sedermera med
siikerhet sarskilda ganger blifvit konstaterad hos oss. Ett
af Giinther i Petrosawodsk taget exemplar skiljer sig
enligt TengstroOm fran hufvudformen ,,hufvudsakligast
genom en betydligare storlek, en rédgra grundfarg, fram-
tradande sardeles ren, nastan rostfargad, a de typiska
flackarna och kring basalstrecket, samt genom franvaron
af den tydliga serien af svarta pilflackar 4 bramfiltet“
(Nykoml., p. 29). Afven de af Schilde i Kuusamo fan-
gade exemplaren utmirkte sig genom tamligen afvikande
farg och teckning (jfr Stett. e. Z. 1874, p. 63), men hvari
denna skiljaktighet bestack sig uppgifves ej. Det af Hoff-
man likaledes i Kuusamo antriffade och till universite-
tets finska museum férirade exemplaret afviker foga fran
ex. fran Norge i Tengstréms samling.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) den 28 juli 1871:
Tengstr. l. c. — 0. b. Kuusamo (Schilde) flere delvis
redan utflugna exx. i slutet af juli 1871 pa ,,kéder‘‘: Stett.
e. Z. 1. c, Entom. Nachr. 10. 1884, p. 4, (Hoffman) i
senare hialften af juli 1892 pa ,,kdder‘, enligt skriftligt
meddelande. Jfr afven Medd. F. F. F. 19, p. 71. — JU.
fF’. M.
2221. A. sincera H. S. Il, p. 412; Auriv. p. 117 (Zeller H. S.
512—13). — Hégst sillsynt.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en Q den 25 juli
1871: Tengstr. Nyk., p. 30. |
2227. A. speciosa Hb. 491; Auriv. p. 117.1) — Schilde sager
sig hafva i Kuusamo sommaren 1871 funnit saval hufvud-
1) Var. arctica Zett. af denna art star i Tengstréms katalog under
N:o 265 sisom Aplecta arctica Zett. Sliktet Aplecta Boisd. har emellertid
numera allmint indragits under Agrotis Ochs. och ifragavarande art bor i
likhet med den fiéregiende A. sincera H. S. stiillas i nirmaste grannskap till
A. hyperborea Zett.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, no 6. 35
formen som var. arctica Zett. i mangfaldigt vaxlande
firgtoner (Stett. e. Z. 1874, p. 63 ff). Enligt Staudin-
ger (Cat. p. 82) och Aurivillius (1. ¢. noten) skall en-
dast sagda varietet, men icke hufvudformen finnas hos
oss. Ett i universitetets finska fjirilsamling befintligt
exemplar fran Kuusamo iifvensom tvinne fran S:t Michel
hafva emellertid betydligt ljusare grundfarg an var. arc-
tica samt ritt mirkbar gulaktig anstrykning och hvitak-
tiga ring- och njurflackar med morkare karna och kunna
knapt skiljas fran ett schweiziskt exemplar af hufvud-
formen i utlindska samlingen. Sasom redan Schilde
papekat, torde darfor saval hufvudformen som var. arctica
forekomma i Finland.
Ss. S:t Michel (Ehbg) en hanne den 24 och en
hona den 31 juli 1891 pa ,,kdder.« — 0. b. Kuusamo
(Schilde, A. Hoffman): Jfr Medd. F. F. F. 19, p. a.
Den hir omniimda var. obscura Stgr. torde knapt for-
tjina sirskiljas, emedan de olika formerna utan granser
6fverga i hvarandra. — U. F. M.
9293. A collina Boisd. Gen. et Ind. meth. p. 105; H. 5. 142;
Hein. Schm. Deutsch., p. 497; J. Sahlb. Entom. Tidskr.
1892, p. 290. — Denna art, som forut veterligen ar kand
endast fran sédra Frankrikes birgstrakter, Schweiz och
Riesengebirge och salunda hittils alldeles okind i Norden,
har nyligen blifvit af prof. J. Sahlberg utforligt beskrif-
ven i Ent. Tidskr. 1. c., hvarfér, i och for erhallande af
en karaktiristik af densamma, hiinvisas till sagda uppsats.
Inalles iro hittils 5 hanexemplar kanda fran Finland.
K. Kirjavalaks (Shlbg, Ehbg) 2 exx. den 7 juli
1885, Jaakkimvaara kyrkoby (Shlbg, Ehbg) 3 exx. den
12 juli 1884, alla pa ,kdder‘*: Medd. F. F. F. 19, p. 57
—58. — U. F. M.
2224. A. agathina Dup. VII, 1, p. 359, Pl. 122, 2; H. 8. 2. —
Afven denna art ar forut funnen hvarken i Skandinavien
eller Finland.
K. r. Olonetz (Giinth.), enligt skriftligt meddelande
af Tengstrém.
36 Enzio Reuter, Firteckning éfver macrolepidoptera.
222°. A. triangulum Hufn. Berl. M. Ill, p. 306; Hb. 497; Auriv
p. 119. — Mycket sallsynt.
Al. Jomala prastgard (E. R.) 2 exx. pa blommande
syrener i senare hilften af juni ar 1886: E. Reut. V. F.
V, p. 48; Nyk. Al & A. p. 31; Medd. F. F. F. 18, p. 202.
— U. F. M.
223. A baja Fabr. var. punetata J. Mev.; Auriv. p. 115. Ett
ovanligt starkt grafargadt exemplar, som utmiarkes genom
det for denna varietet karaktaristiska ka&annetecknet, har
blifvit antraffadt af prof. Sahlberg.
N. Karislojo (Shlbg) — U. #. M.
2241. A punicea Hb. 115; Tr. VI, 1, 386; Hein. Schmett. Deutsch.
p. 499. — Denna art ar i likhet med den nyligen i Ent.
Tidskr. beskrifna A. collina B. ny for saval Finlands som
Skandinaviens fauna. Det enda hos oss hittils antraffade
exemplaret, som blifvit inlamnadt till museet och hvilket
jag varit i tillfalle att granska, ar tyvarr en hona, hvarfor
hannens genitalklaffar icke kunnat undersdkas. Jag af-
star fran en utforligare beskrifning af denna i Norden
forut okanda art och inskranker mig till angifvandet af
de viktigaste kannetecknen. Punicea fores 1 Staudin-
gers katalog omedelbart fore augwr, men den synes mig
vara vida narmare beslaktad.med wmbrosa, rubi ete.
Den har ungefar samma storlek och vingform som wm-
brosa, men narmar sig i afseende a framvingarnes grund-
farg mera till rubz, fran hvilken den dock i likhet med
umbrosa skiljer sig genom att ring- och njurflacken 4ro
af samma farg som grunden. Tappflacken saknas och ar
icke ens antydd genom en svart punkt a det stialle, dar
flackens spets skulle vara belagen. Tvarlinjerna dubbla,
den yttre jamn, utan tinder. Vaglinjen med utskjutande
tander pa ribborna 2, 3 och 4. Framvingarnes yttre
mellanfilt till hela sin utstraéckning betydligt morkare
Gin deras kantfdlt. Utkantslinjen pa bada vingparen sam-
manhingande, mdrk och skarpt afstickande. Halskrage
och vinglock med inblandade fjall. Fran alla narstaende
arter skiljer sig pwnicea vid forsta Ogonblicket latt genom
de bada ofvanstaende, kursiverade kannetecknen, hvilka
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 37
aro de mest utmiirkande for denna art. Fran umbrosa
skiljes den dessutom genom dubbla tvarlinjer, tandad
vaglinje, mindre skarpa teckningar, harbekladnaden a
halskrage och vinglock samt réda fransar. Fran rubi
genom vingformen, ring- och njurflackens farg, afsaknad
af hvarje antydning till tappflack, tandad vaglinje och
olika harbeklidnad a halskrage och vinglock. Fran con-
flua genom otandad yttre tvarlinje, tandad vaglinje, olika
harbeklaidnad som ofvan, afsaknad af svart punkt sasom
antydan af tappflackens spets samt ljusare bakvingar.
Fran Dahlit genom mindre storlek, vingform, mera rdd-
aktig farg, otandad yttre tvirlinje, tandad vaglinje, af-
saknad af ofvannamda svarta punkt, ljusare bakvingar.
— Exemplaret 6fverensstammer med Hiibners fig. 115,
endast med den skillnad, att de mérka teckningarne icke
aro sa intensiva och skarpa.
K. Parikkala (Shlbg) ett honexemplar i medlet af
juli 1884: Medd. F. F. F. 19, p. 113. — U. FF. Mw.
2242, A. rubi View. Tab. Verz., p. 57, T. 3, 5; Auriv. p. 118
(quadratum Hb. 477). — Synes vara tamligen utbredd i
landet, men har antagligen ofta hos oss forvaxlats med
narstaende arter. |
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sarskilda ganger pa
blommande syrener: E. Reut. V. F. V, p. 48; Nyk. Al. &
A. p. 31; Medd. F. F. F. 18, p. 202. — N.. Karislojo:
Karkkali (Shlbg, E. R.) den 20 juni 1889 pa ,.kdder‘* i
flere exx. — §. S:t Michel (Ehbg), ett hanexemplar den
27 juni 1891 pa ,,kéder“‘. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.)
enligt skriftligt meddelande. — U. IF. M.
226. A. festiva Hb. 467—9; Auriv. p. 118, PI. 35, f. 1.— Denna
art torde vil knappast vara.skild fran A conflua Tr.,
tillsammans med hvilken den vanligen antraffas. Auri-
villius for afven den sistnamda som varietet till festiva
och betraktar den som en nordlig form af denna, hvilket
vil maste anses berattigadt. I 6fverensstammelse har-
med har. jag inregistrerat festiva under samma nummer
som representeras af conflua i Tengstroms katalog,
hvilken senare form ater ar att hanfoOras som varietet
»
0
38 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
under hufvudformen festiva. Denna iar hos oss mycket
sallsyntare 4n var. conflwa.
N. Ekenias skargard: Danskog (E. R.) den 25 juni
1889, Karislojo (Shlbg, E. R.) flere exx. sirskilda ganger
pa ,,koder*: Medd. F. F. F. 18, p. 153; Helsinge (H. Wa-
sastj.) i medlet af juli 1887: Medd. l.c. — 8S. S:t Michel
(Ehbg) flere exx. i juli 1891 pa ,,kdder“‘. — K. Jaakkima
(Ehbg) ett ex. den 12 juli 1884; Kirjavalaks (Shlbg). —
Kr. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande.
— U. F. M.
var. diducta Zett. 946; Lpa p.53; Auriv. p. 118. — Bland
de talrika, varierande formerna af conflua i universitetets
samling finnas flere 6{fvergangar mellan hufvudformen och
forevarande varietet, men endast ett fullkomligt typiskt
exemplar af denna sistnamda kan anmirkas. Exemplaret
har understalts prof. Aurivillius’ benagna granskning.
L. r. Olenitsa (Levand.), 1 ex. sommaren 1888.
— U. F. M.
227. A. brunnea Fabr. ab. nigricans A. v. Homeyer in lit;
Lpa p. 53.— I universitetets samling f6refinnes ett syn-
nerligen morkt, svartbrunt och mera enfargadt exemplar,
hvilket utan tvifvel kan hanforas till denna form. Kj fullt
lika morka exemplar 4ro antraffade af Ehnberg i S:t
Michel tillsammans med hufvudformen.
N. Helsinge (H. Wasastj.).— 8. S:t Michel (Ehbg)
en o den 18 och en © den 24 juli 1891. — U. F. M.
230. A. plecta L. var. Anderssoni Lampa Fort. Skand. o. Finl.
macr. p. 54; Auriv. p. 120.
N. HAlciibe (Hd. Wasastj.): Meme Fake: 1 8p.
153. — U. F. M.
2331. A. grisescens Tr. V. 1, 193; H. S. 418 9; Auriv. p. 122.
(corrosa H. S. 141; candelisequa Hb. 493). — Hogst sall-
synt. Endast ett exemplar hittils antraffadt i Finland.
A. Korpo: Aspo (E. R.) isenare halften af juli 1890:
Medd. F. F. F. 18, p. 230. — U. #. M.
235. <A. cursoria Hufn. var. obscura Stgr Cat. p. 86; Lpa p.
59; Auriv. p. 124. — Denna varietet ar kand fran tviinne
vidt skilda orter, namligen Kexholm och Gamla Karleby.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6, 39
Pa hvartdera stillet tyckes den hafva antriffats tillsam-
mans med hufvudformen och med foljande form, sagitta
Hb. Ett exemplar af hufvudformen fran Gamla Karleby
air ovanligt moOrkt brungratt och skall enligt Aurivillius,
som haft detsamma jimte exemplar af narstaende former
till paseende, vara ritt olikt alla dirmed jamforda svenska
exemplar af forstnimda form. Afven den fran samma
ort harstammande individen af var. obscwra afviker fran
de vanliga, medan ett exemplar af samma varietet 1
TengstrOms samling knapt skiljer sig fran ett tyskt
sadant i universitetets museum.
K. Kexholm (Tm). — 0. a. Gamla Karleby (Hell-
str. j.). — U. F. M.
235'. A. sagitta Hb. 596; Auriv. p. 124. — Den i Tengstréms
katalog (p. 15, noten till N:o 235) omnamda_ variete-
ten, hvilken forut af honom benamts Agr. thymi, ar
enligt prof. Aurivillius, som haft exemplar af den-
samma till paseende, en typisk sagetta. Denna anses af
Staudinger sasom endast en form af cursoria, men
skall dock enligt Aurivillius alltid vara latt att skila
fran den senare.
K. Kexholm (Tm). — U. fF. &.
var. brunnea n. var. Obscurior, alis anticis rufobrunneis.
— Denna egendomliga form, som af Aurivillius ansetts
utgéra en varietet af sagztta, Ofverensstammer till teck-
ningen alldeles med denna, medan den till fargen narmar
sig var. obscura at A. cursoria och endast genom nar-
varan af ett svart streck 1 faltet 1 b mellan roten och
inre tvirlinjen samt tydlig tappflack skiljer sig fran en
del exemplar af sistniimda varietet. Prof. Aurivillius
siger sig ej forr hafva sett ett sa mérkt exemplar af
sagitta, och denna mirkliga form synes enligt hans for-
menande gifva stéd at Staudingers nyss ofvan anforda
asikt. I sjilfva varket kan denna nya varietet pa satt
och vis betraktas som en mellanform mellan sagitta och
var. obscura af cursoria. Staudingers antagande synes
yttermera vinna i sannolikhet niir man betinker att saval
hufvudformen cursoria och dess var. obscura som sagitta,
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
resp. dess var. brunnea, antriffats tillsammans savil i
Kexholm som Gamla Karleby. Jag har dock icke velat
sammanf6ra dessa former, innan nirmare utredning an-
gaende deras férhallande till hvarandra vunnits.
0. a. Gamla Karleby (Hellstr. j.). — U. FL M.
2352. A. norvegica Stgr. Stett. e. Z. 1861, p. 383; Auriv. p.
124. — | Tengstréms samling fans ett val bibehallet
honexemplar, hvilket till utseendet st&immer val 6fverens
med Aurivillius’ beskrifning af A. norvegica. For siker-
hets skull understaldes detsamma dock dennes benagna
granskning och atersindes med det utlatande, att fjarilen
liknar de norska exemplar af A. norvegica han sett. For
yttermera visso insindes exemplaret till konservator W.
M. Schéyen i Kristiania,- som haft tillfalle att jamfora
det med tviinne andra, af hvilka det ena var bestamdt af
dr Staudinger sjalf, artens namngifvare. Schédyen
anser det f6reniimda exemplaret otvifvelaktigt tillhdra A.
norvegica.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett enda honexem-
plar. — U. F. M.
2353. A. recussa Hb. 630; Auriv. p. 125. (florigera Ev. F. V. U.
236.
p. 129; H. 8S. 148). — Synes vara tamligen utbredd i lan-
det, men har troligen ofta blifvit forvaxlad med niirsta-
ende former. Jfr Tengstr. Nyk., p. 29.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar den 13
augusti 1890. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett ex. i slutet
af juli 1887: E. Reut. V. F. V, p. 49. — N. Karislojo
(Shlbg); Helsingfors (Coll. Tm). — K. Kexholm (Tm).
— K.a. Kivinebb (Bom.). — K. r. Petrosawodsk (Giinth.)
i borjan af augusti 1870. — 0. a. Vasa (F. Wolff);
Gamla Karleby (Hellstr. j). — U. F. M.
A. tritici L. var. eruta Hb. 623; Stgr Cat. p. 87; Lpa p.
55; Auriv. p. 125. — Siaillsynt.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett exemplar i sam-
lingen, hvilket granskats af prof. Aurivillius. — U. F. M.
var. vitta Hb. 533—4; Auriv. p. 125. — I universitetets
samlingar finnas tvanne karaktiristiska och ett mindre
val utpragladt exemplar af denna varietet, hvilken for
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 41
frigt Sfvergar savil i hufvadformen som i var. aquzlina
Hb. Exemplar fran nedannimda lokaler kunna med sa-
kerhet hanforas till fOrevarande varietet.
N. Karislojo (Shlbg) sommaren 1887: Medd. F. F.
F. 15, p. 220; Helsingfors (Nyberg). — K. Kexholm
(Tm). —U FL. M. .
Det i E. Reut. V. F. V, p. 50 och Nyk. AL & A.
p. 31 omniimda fyndet af <A. vitta Hb. torde riktigare
vara att hinforas till hufvudformen A. tritica L.
237. <A. nigricans L. var. rubricans Esp. 130, 2; Stgr Cat. p.
87; Lpa p. 55; Auriv. p. 125. — Tillsammans med hul-
vudformen.
N. Karislojo (Shlbg). —- K. a. Villmanstrand (Ehb g).
— K. Kexholm (Tm). — U. F#. .
2411. A. occulta L.1) var. implicata Lef. Ann. Soc. Fr. 1836, p.
394, Pl. 10, 4; Stgr Cat. p. 89; Lpa p. 56; Auriv. p.
126. — [ universitetets finska fjiirilsamling finnas flere
6fvergangar mellan hufvudformen och varieteten, men
intet utpragladt exemplar af den sistnamda.
0. b. Kuusamo (Schilde) flere exemplar i bérjan
af augusti ar 1871 tillsammans med hufvudformen: Stett.
e. Z. 1874, p. 66.
2421, Neuronia cespitis Fabr. Mant. 156; Hb. 428; Auriv. p. 126.
— Sallsynt. Enstaka exemplar antraffade sairskilda gan-
ger i de sydligaste delarne af Finland.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) nagra fa exx. i au-
gusti och september aren 1891 och 92; Finstrém: Grelsby
(i. Levison) 1 ex. sommaren 1889; Mariehamn (E. R.)
ett ex. i slutet af augusti 1884: E. Reut. V. F. V, p.51;
Medd. F. F. F. 18, p. 153. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.)
ett ex. i augusti 1885: E. Reut. V. F. V, p. 51; Nyk. Al.
& A. p. 40. — N. Helsinge (H. Wasastj.) i slutet af
augusti 1887: Medd. F. F. F. 18, p. 153. — U. F. M.
*) A. occulta L. upptages i Tengstréms katalog under sliiktet Aplecta
Boisd. mellan Dianthecia Boisd. och Polia Tr. (p. 17), men ar numera all-
mint indragen under sliiktet Agrotis Tr.. hvarfér jag ansett ett forindradt
arrangemang hirvidlag pakalladt.
42
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
245'. Mamestra nebulosa Hufn. Berl. M. Ill, 418; Auriv. p. 128,
248.
2521.
Pl. 35, f. 10. (plebega Hb. 78). — Siallsynt, likasom f6ére-
gaende funnen endast i sydligaste Finland.
Al. Finstrém: Godby (Mont.) 1 ex. den 3 juli 1891.
— A. Pargas: Lofsdal (E. R.) 1 ex. den 11 juni 1889;
Kakskerta: Harjattula (D. A. Wikstr6m) sommaren 1887:
S:t Karins: Ispois (Mont.) tvinne puppor under mossa i
barrskog i april 1886, imagines utkommo i maj samma
ar: E. Reut. V. F. V, p. 51; Nyk. Al. & A. p. 40; Medd.
F. F. F. 18, p. 153. — K. a. Kivinebb kapellansgard
(Ehbg) ett ex. pa ,,kdder“ den 2 juli 1889: Ehbg, Lep.
iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 75; 18, p. 208. — U. F. M.
Obs.!' Ehnbergs uppgift om férekomsten af MW. ne-
bulosa Hufn. i S:t Michel (Medd. F. F. F. 13, p. 178)
galler ett ovanligt Ijust exemplar af M. advena Fabr.
Jir Medd. 18, p. 153 0. 208, afvensom E. Reut. 1. ¢.
M. dissimilis Knoch (swasa Bkh.) var. leta n. var. Dilu-
tior, alis anticis letius griseovariegatis. — Betydligt lju-
sare tecknad 4n hufvudformen; framvingarne anda fran
roten till den tydliga och utaét ganska skarpt begransade
vaglinjen mer eller mindre ljust brungra med flackvis
morkare schatteringar; utkantsfaltet enfargadt morkbrunt,
endast langs ribborna grapudradt; oo’ nagot ljusare an Q.
Bland de talrika exemplaren af M. dissemilis i uni-
versitetets finska fjirilsamling skilja sig nagra sig emellan
fullkomligt lika individer genom ofvan angifna fargteck-
ning miirkbart fran alla 6friga former af denna varie-
rande art. De torde darfér fértjina att uppfOras sasom
en sirskild varietet, sa mycket hillre som — enligt hvad
prof. Aurivillius, hbvilken haft ett af ifragavarande exem-
plar till paseende, skriftligen meddelat mig — en likadan
form afven forekommer i Sverige. Dylika exemplar finnas
nimligen i Meves samling fran Stockholm och Kinnekulle.
S. S:t Michel (Ehbg) sirskilda ar tillsammans med
hufvudformen; Kangasniemi (Sundm.) — 0. a. Kristine-
stad (K. Sjéberg). — U. F. M.
M. geniste Bkh. IV, 355; Hb. 611—12; Auriv. p. 129. —
Sallsynt.
253.
254.
259.
264.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Eennica, IX, nso 6, 43
Al. Jomala pristgard (E. R.) ett ex. den 20 juni
1886 pa blommande syrener: Medd. F. F. F. 15, p. 217;
E. Reut. V. F. V, p. 53; Nyk. AL & A. p. 32; Medd. F.
F. F. 18, p. 188. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett ex.
i juni manad 4ren 1885 och 1887: E. Reut. Medd. F. F.
B355 py 217; 1 WY Bh uByip. 53; Nyk. Al. & A. p. 40. —
U. F. M.
M. glauca Hb. var. Lappo Dup. VII. 116, 3; Stgr Cat. p.
91; Lpa p. 58; Auriv. p. 131.
0. b. Uleaborg (Schilde) fran den 19 juni 1871;
Kuusamo (Schilde) fran medlet af juli 1871 tillsammans
med hufvudformen: Stett. e. Z. 1874, p. 67.
M. dentina Esp. var. Latenai Pierr. Ann. 5. Fr. 1837, p.
177, Pl. 8, 3; Hb. — G. 874; Stgr Cat. 91; Lpa p. 53;
Auriv. p. 131. — Af det rikhaltiga forradet af denna art
i universitetets samling kan endast ett exemplar med full-
giltiga skal hinf6ras till forevarande varietet.
0. b. Kajana (K. Malmgren). — U. F. M.
M. serena Fabr. (bicolorata Ld) var. obscura Stgr Cat. p.
92: Lpa p. 59; Auriv. p. 131. — I universitetets samling
finnas exemplar, som fro mindre och annu morkare an
genom Staudinger erhallna individer af denna va-
rietet.
S. S:t Michel (Ehbg) siarskilda ar i juni och juli
manader pa blommande syrener. — K. a. Rautus: Vepsa
(Ehbg) den 15 juni 1891. U. F. M.
Dianthoecia compta Fabr. ab. viscariae Gn. II, 26; Stgr Cat.
p- 93; Lpa p. 59. — Skall enligt Staudinger (1. c.)
hafva blifvit antraffad i Finland.
D. carpophaga Bkh. var. capsophila Dup. IV, 58, 8, p. 100;
Auriy. p. 134. — Denna form har forut ansetts repre-
sentera en egen art, men betraktas numera tamligen all-
mint sdsom en varietet af D. carpophaga Bkh. Alla
hittils i Finland funna exemplar af capsophila visa dock
ett mycket karaktariskt utseende, som vid forsta anblik-
ken med liitthet skiljer dem fran carpophaga. Anmiark-
ningsvardt ar ock att inga 6fvergangar mellan de bada
formerna patraffats.
44 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
Al. Finstré6m: Godby (Mont.) ett ex. den 3 juli 1891.
— A. Lemo: Tenhola (I. Aminoff) flere exx. pa klofver-
falt i bérjan af juni dren 1887—88; S:t Karins: Ispois
(Mont.), en puppa, funnen varen 1887 under mossa i
barrskog, utkliktes i maj samma ar; Korpo: Korpogard
(L. J. Ringbom): E. Reut. V. F. V, p. 54; Nyk. Al. &
A. p. 40; Medd. F. F. F. 18, p..152. — N. Karislojo
(Shlbg): Medd. F. F. F. 18, p. 152. — U. #. M.
2671. Polia polymita L. F. S. 321; Auriv. p. 135. (ridens Hb.
20). — Denna art, som ae gangen observerades hos
oss ar 1884, har sedan dess upprepade ganger och del-
vis i stort antal antriffats i Abo och pa Aland. Som en
egendomlighet ma anfdras att fjariln nastan alltid iaktta-
gits i boningshus eller deras narmaste grannskap. Flyg-
tiden intriiffar i medlet af augusti och varar till borjan
af oktober. Larven skall enligt stud. J. E. Montell lefva
pa Lappa, Plantago m. fl.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) arligen i stor mangd;
Finstrom: Grelsby (I. Levison): E. Reut. V. F. V, p. 54;
Nyk. Al & A. p. 32. — A. Abo stad (E. R.) 2 exx. den
12 september 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 240, (H. Hjelt,
Mont.) hésten 1885, (R. Lundh) hésten 1887, (L.
Ringbom): E. Reut, V. F. V, p. 54; Nyk. A. & A. p-
41. — U. F. M.
268!. Dryobota protea Bkh. IV, 386; Hb. 406; Auriv. p. 136. —
Mycket sillsynt. Torde antriffas endast i sadana trakter
dir eken, larvens naringsvaxt, forekommer.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), en puppa, funnen i
ekskog den 10 augusti 1891, utvecklade sig till imago den
2 september. — A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E.
R), en larv, den 8 juni 1887 antriiffad pa Quercus, for-
puppade sig den 26 i samma manad och blef imago
den 16 augusti: Medd. F. F. F. 15, p. 217; E. Reut. V.
By Bprso Nipk kad A. cpeodh basis 2 ih
2682. Miselia oxyacanthae L. S. N. X, 516; Hb. 31; Auriv. p.
136, Pl. 36, f. 2.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), flere larver, funna
pa Pyrus malus i juni 1891, forpuppade sig i slutet af
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 45
manaden, imago utkom i boérjan af september. Sjalfva
fjarilen antriffad den 26 september och 4 oktober 1892:
Medd. F. F. F. 19, p. 58. — U. F. M.
268%. Thalpophila (Luperina) matura Hufn. Berl. M. Ill, p. 414;
Auriv. p.137. (tecta Esp, 108, 5—-6; connexa Hb. 109,
548).
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) 1 exemplar i tragard
den 28 augusti 1892: Medd. F. F. F. 19, p. 58. — JU.
FF. M.
273. Hadena adusta Esp. var. pavida Boisd. Gen. p. 120; H.S.
497, Il, p. 280; Stgr Cat. p. 100. — Tvanne ovanligt
morka, delvis nastan sotfairgade exemplar, torde kunna
hinforas till f6revarande varietet. De skilja sig fran den
hos oss vanliga formen, utom genom sin mycket mor-
kare farg, afven genom betydligare storlek och mera
starkt vagiga fransar. Afven pa undre sidan iro vingarne
betydligt mérkare och bakvingarne hafva det morka tvar-
bandet mera skarpt och bestiimdt begrainsadt. Exemplar
fran S:t Michel och Rautus bilda en 6fvergang till denna
varietet, men kunna dock knappast foras till densamma.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar i juni 1887.
—- N. Karislojo: Karkkali (E. R.) 1 ex. den 19 juni 1889
pa ,,kéder“. — U. #. M.
2741, H. exulis Lef. Ann. S. Fr. 1836, 392, Pl. 10,.2 o%; Auriv.
p. 140. (gelata Lef..1. ce 393, f. 3 9; H. S. 452—3). —
Denna art uppgifves af Schilde icke kunna distinkt at-
skiljas fran den foljande, H. Mazllardi Geyer. Bada for-
merna erhdllos af honom flere ganger tillsammans pa
»kOder‘* i Kuusamo i talrika 6fvergangar till hvarandra.
(Stett. e. Z. 1874, p. 67.). Da desamma dock annu hvar-
ken af Staudinger (Cat. p. 100) eller Aurivillius
(Il. ¢.) blifvit definitivt sammanférda, upptagas de skildt
for sig.
0. b. Kuusamo (Schilde) flere exx. i bérjan af
augusti 1871.
2747. H. Maillardi Geyer, Hb. — G. 833; H. S. 55; Auriv.
p. 140. — Antagligen icke skild fran féregaende; jir
denna.
46 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
0. b. Kuusamo (Schilde), flere exx. tillsammans
med foregaende: Stett. e. Z. 1. ¢.
274°. H. rubrirena Tr. V, 2, 159; Hb. — G. 826; Auriv. p. 140.
— Denna vackra, egentligen pa de Schweiziska alperna
samt i Riesengebirge och i Harz hemmahérande art, ar
i hela Norden kind endast fran Imsdalsfjallet i norra
Throndhjems stift i Norge samt hos oss fran Petrosa-
wodsk och Kuusamo. Jfr Tengstr. Nyk. p. 30; Au-
rive
K. a. Petrosawodsk (Giinth.) 15 exx. saval han-
nar som honor, fran den 13 juni till den 16 juli ar 1870
pa blommande Silene inflata: Tengstr. |. c., aterfunnen
sommaren 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 203. — 0. b. Kuu-
samo (Schilde) flera ganger i bérjan af augusti 1871
pa ,,kdder“: Stett. e. Z. 1874, p. 68. — U. F. M.
279'. H. sublustris Esp. 133, 1; Auriv. p. 141 (lthoxylea Hb.
240). — Har blifvit forvixlad med den ytterst lika H.
lithoxylea Fabr. Salunda bér uppgiften om denna sist-
namda art i E. Reut. V. F. V, p. 56, atminstone hvad
betriiffar dess férekomst pa Aland och i Pargas, rittas
darhin, att det ar swblustras och icke lithorylea som an-
traffats a dessa orter; huruvida denna rattelse afven bor
galla Ofriga dar anfOrda fyndorter kan jag ej nu afgora,
emedan jag ej haft tillfalle att underkasta resp. exemplar
en férnyad granskning. Flyger fran slutet af juni till
bérjan af augusti.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) vissa ar, sasom
1886 och 1892 ratt allman: Medd. F. F. F. 19, p. 8. —
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) 1 ex. i juni 1885. — JU.
Ff. M. )
282!. H. unanimis Tr. X, 2, 62; H. S. 581; Auriv. p. 142. — Ett
exemplar, som i universitetets finska fjarilsamling varit
forvaxladt med A. adusta Esp., har befunnits tillhora
denna art. En individ fran S:t Michel, funnen af kand.
K. J. Ehnberg, har jag afven varit i tillfalle att iden-
tifiera.
S. Nyslott (Inberg), S:t Michel (Ehbg), enstaka
han- och honexemplar i medlet af juni 1886, en Q den
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 47
27 juni 1891, alla pa ,,kéder“*: Medd. F. F. F. 19, p. 112.
— U. F. M.
2827. H. illyrica Frr. 483, 2; Auriv. 142. (scortea H. S. 582). —
Hogst sallsynt. :
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett ex. den 1 juni
1891, Finstr6m: Godby (Mont.) ett ex. den 3 juli 1891.
— U. F. M.
283. H. secalis (L.) Bjerk. (didyma Esp.; oculea Gn.; Fabr.) ab.
nictitans Esp. 126, 6; Hb. 619; Stgr Cat. p. 102; Lpa
p. 64, — Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.). — A. Pargas: Lofs-
dal (E. R.): E. Reut. V. F. V, p. 57; Nyk. Al. & A p. 41.
— §. S:t Michel (Ehbg) flere sarskilda ganger de sena-
ste aren. — 0. ? a. (? b) (Coll. Wasastj.) — U. F.
var. leucostigma Esp. 159, 7; Stgr Cat. p. 102; Lpa p.
64; Auriv. p. 143. Tillsammans med _ hufvudformen.
Obs.! Det exemplar, som under namn af Mam. per-
sicariae L. omniimts i Medd. F. F. F. 15, p. 210, ar ett
nastan alldeles kolsvart ex. af forevarande varietet.
A. Abo stad (R. Lundh): E. Reut. V. F. J, p.
57; Nyk. Al. & A. p. 41. — §. S:t Michel (Ehbg), en-
staka exx. i juli och augusti aren 1882—84.— K. Kex-
holm (Tm) i senare halften af juli 1870 sparsamt till-
Sammans med en otalig mangd andra former af denna
hégst variabla art: Tengstr. Nyk., p. 30. — K. r. Pe-
trosawodsk (Giinth.) sommaren 1872: Tengstr. |. c. —
Os) FM,
283'. H. pabulatricula Brahm. Ins. Kal. II, 1, p. 395; Auriv. p.
143 (connexa Bkh.; elota Hb. 462). — Sillsynt.
N. Karislojo: Karkkali (Shlbg) i bérjan af augusti
1884: Medd. F. F. F. 13, p. 203. — 8. S:t Michel (Ehbg)
enstaka exx. den il och 14 augusti 1890 samt ett hon-
exemplar den 4 augusti 1891, samtliga pa ,,kdder“. —
U. F. M.
284. H. strigilis Cl. Ic. IX, 6; Stgr Cat. p. 102; Lpa p. 64;
Auriv. p. 144, Pl. 37, f. 4. (praeduncula Hb. 95). —
Hufvudformen, som fodrut ej observerats i Finland, har
numera med siikerhet konstaterats hos oss. Tvanne exem-
48
Enzio Reuter, Férteckning ofver macrolepidoptera.
plar fran Kivinebb skilja sig fran utlindska obetydligt
darigenom, att framvingarnes yttre mellanfilt icke ir fullt
sa tydligt markeradt som hos de senare, men bora likvil
snarare fdras till hufvudformen, in till den i vart land
vanligare var. latruncula Lang. Exemplaren fran Aland
representera hufvudformen mera typiskt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) den 1 och 4 augusti
1892; Finstrém: Bergé (Térnqvist) den 4 juli 1892,
Godby (Mont.) den 3 juli 1891. — N. Karislojo (Shlbg).
— K.a. Kivinebb kapellansgard (Ehbg) 2 exx. den 2
och 3 juli 1889 pa ,,k6der“:: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F.
Be Be 1jap: 96; ibid; 18, pi 20%. 4-405 FM.
? 2871. Trachea atriplicis L. S. N. x 517; Hb. 83; Auriv. p. 146.
— I universitetets finska fjairilsamling forvaras ett exem-
plar af denna art, som forut tillhdrt Wasastjernas
samling och uppgifves harstamma fran sédra Osterbotten.
Da arten i Sverige icke gar langre norrut 4n till Upland
forefalier det nagot oviintadt, att den skulle hafva blifvit
tagen sa hégt uppe som i Osterbotten. Emedan hirjimte,
sasom redan otvan betraffande Cr. ligustri (N:o 211') ar
sagdt, uppgifterna om exemplaren i Wasastjernas sam-
ling icke alltid aro fullt tiilf6rlitliga, har jag ansett for-
siktigheten fordra att med reservation inregistrera denna
art bland vara inhemska fijirilar.
0. a. (Coll. Wasastj.): Medd. F. F. F. 18, p. 194.
— U. F. M.
289'. Helotropha leucestigma Hb. 375; Stgr Cat. p. 105; Lpa p.
66; Auriv. p. 147. — Sallsynt, funnen i omradets savil
vastliga som ostligaste delar.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar i park
den 23 augusti 1892. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.)
sarskilda ar i bérjan af september: Tengstr. Nyk. p. 30,
aa Opal dM.
var. fibrosa Hb. 385; Stgr Cat. p. 105; Lpa p. 66; Au-
riv. p. 147.
S. S:t Michel (Ehbg) en 9 pa ,,kider** den 11
augusti 1890.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X, nso 6. 49
2911, Gortyna ochracea Hb. Btr. I, 1, 2, M.; Auriv. p. 148, PI.
38, f. 5. flavago (S. V.) Esp.; Hb. 186—7). — Siarskilda
ginger funnen vid Helsingfors, senast hésten 1892, da
puppor af densamma af prof. J. Sahl berg i stor mangd
antriffades i stammar af Lappa tomentosa: Medd. F. F.
F. 19, p. 6, 51. — Fjiarilarne framkommo i september
och oktober samt voro af betydligt blekare gul farg an
tyska exemplar i TengstrOms samling.
Obs.! Det i Medd. F. F. F. 6, p. 240 och Ent. Tidsk.
3, p. 154 omnimda fyndet af en varietet af Xanthia
aurago Fabr. bor riitteligen afse Gortyna ochracea Hb.,
hvilket jag vid granskning af det ifragavarande exempla-
ret varit i tillfalle att konstatera. X. awrago har salunda
icke tilsvidare antraffats hos oss.
N. Gumtakt (A. Bonsdorff); Helsingfors (Bj. Wa-
sastj., Shlbg). — U. F. M.
291°. Nonagria typhae Thunb. Ins. Suec. I, p. 3; Hb. 415; Au-
riv. p. 149, Pl. 38, f. 1. arundinis Fabr.). — Ar troli-
gen icke sillsynt hos oss, ehuru den_hittils blifvit forbi-
sedd. Larver och puppor af denna art hafva pa sirskilda
orter de senaste aren i stor mangd antraflats 1 stammen
af Typha latifolia. Fjarilns flygtid vidtager i slutet af
augusti.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.), larven arligen myk-
ket allman. — N. Hangé (Shlbg) flere puppor i augusti
1890, imagines framkommo i slutet af augusti och borjan
af september; Helsingfors (Shlbg): Medd. F. F. F. 18, p.
233; 19, p. 5, 52. — K. Kexholm (Tm) larver och pup-
por i stanglar af Typha latifolia, enligt skriftligt medde-
lande. — U. F. M.
var. fraterna Tr. X, 2, 99; H. S. 350 9; Stgr. Cat. p. 106;
Lpa p. 66; Auriv. p. 149. — Siallsynt tillsammans med
hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar 1891.
N. Hangéd (Shlbg) ett ex. 1890: Medd. F. F. F. 18, p.
233. — U. F. M.
291%. Senta maritima Tausch. Mém. Mose. |, 1806, p. 211 (kd. 2,
p. 178) T. 13, f. 5; Auriv. p. 150. (ulvae Hb. 635—6).
50 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera,
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sillsynt invid vass-
rika strinder fran slutet af juni till medlet af juli; ett
exemplar antraffadt ar 1886, sommaren 1892 aterfunnen
i flere exx.: Medd. F. F. F. 19, p. 8. — U. F. M.
292. Tapinostola fulva Hb. 496; Auriv. p. 151.— Tengstréms
uppgifter om ZT. fluxa Tr., Hb. bora med all sannolikhet
hanfora sig till hufvudformen fulva; savali Tengstréms
som i universitetets finska fjariilsamling funnos namligen
exemplar af fulva, hvilka stodo under ben’mningen fluza.
Den virkliga fluza har likval afven numera antraffats
hos oss.
var. fluxa Tr. V, 2, 313; Stgr Cat. p. 107; Lpa p. 67;
Auriv. p. 151 (extrema H. 5. 332—3).
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) tillsammans med
hufvudformen i slutet af augusti och bérjan af september
1892; larven i straet af Carex pseudocyperus: Medd. F.
F. F. 19, p. 8. — U. F. M.
2921. T Hellmanni Ev. Bull. M. 1843, III, 548; Auriv. p. 151.
— Uppgifves af Tengstrém (Cat. N:o 292 not.), med
forbehall, hafva antraffats vid Helsingfors. Numera har
forekomsten af denna art hos oss blifvit sakert konsta-
terad.
Al. Geta: (Mont.) ett exemplar 1892. — A. Korpo
(L. I. Ringbom) 1 ex. naémda ar. — U. F. M.
293. Simyra (Arsilonche) albovenosa Géze') (venosa Bkh.) var.
albida Auriv. Ent. Tidskr. 1880, p. 38; Lpa p. 48; Au-
riv. Nord. Fj. p. 96. —- Tillsammans med hufvudformen
och niistan lika talrikt representerad som denna; bada
formerna Ofverga utan grins i hvarandra.
A. Pargas: holmar i Orfjirden (E. R.); Nagu: N6té
(E. R.). Larven sarskilda ginger antraffad, ofta i stor
mangd, pa Elymus arenarius och Phragmites communis,
nagongang afven pa Baldingera arundinacea och Erio-
phorum angustifolium: E. Reut. V. F. V, p. 45; Nyk.
Al. & A. p. 39; Medd. F. F. F. 18, p. 227. — U. F. M.
1) Borde enligt numera gillande system hafva sin riktiga plats i bérjan
af Noctuae, i Tengstréms katalog sisom N:o 202° efter Panthea coeno-
bita Esp.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 51
var. murina Auriv Ent. Tidskr. 1880, p. 37, T. 1, f. 2 9;
Lpa p. 48; Auriv. Nord. Fj. p. 96. Tillsammans med
hufvudformen, men mycket siillsyntare an denna. Ofver-
gangar forekomma.
A. Pargas: holmar i Orfjairden (E. R.), Nagu: Not
(E. R.): E. Reut. V. F. V, p. 45; Nyk. Al. & A. p. 39;
Medd. F. F. F. 18, p 227. — U. F. M.
2931. Leucania impura Hb. 396; Auriv. p. 153. -- Hos oss tidi-
gare ofta férvaxlad med L. pallens L. Synes vara tam-
igen utbredd 1 landet.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett ex. ar 1886, som-
maren 1892 allman pa fuktiga angar i slutet af juli:
Medd. F. F. F. 19, p. 8. — A. Pargas: Lofsdal (E. R.);
Korpo (L. IL Ringbom) 1 ex. sommaren 1892. — S$. S:t
Michel (Ehbg) ett hanexemplar den 28 juli 1884, en hona
den 24 juli 1891; Taipalsaari (Ehbg) en hanne pa ,,k6-
der den 9 juli 1889. — K. Suistamo (Hammarstr.).
— U. F. M.
294. L. pallens L. var. ectypa Hb. 231; Stgr Cat. p. 108. —
Ett ganska morkt och starkt rédfairgadt exemplar fran
ryska Karelen anses af prof. Aurivillius, som haft det
till paseende, sasom val utpriaglad ectypa. I universite-
tets finska fjirilsamling finnas fran sarskilda lokaler 6fver-
gangar till denna form. Enligt meddelande af prof. Au-
rivillius sta i Meves samling exemplar fran Gotland
och Oland, som alldeles likna det itragavarande fran ry-
ska Karelen.
K. r. Tiudie (Tm), 1 ex. den 28 juli 1867. — U.
F. M.
294!. L. obsoleta Hb. 233; Auriv. p. 153, Pl. 38, f. 4.
A. Lemo: Tenhola (I. Aminoff) flere exemplar pa
klofverfalt' i juni manad 1888 och 1889: E. Reut. V. F.
V, p. 59; Nyk. Al. & A. p. 41. — N. Helsinge (Bj. Wa-
sastj.): Medd. F. F. F. 15, p. 218. — U. F. M.
298. Charaeas graminis L.') var. brunnea Lampa Ent. Tidskr.
1) Anses numera hafya sin ritta plats i systemet efter slaktet dgro-
tis Ochs.
52 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
1884, p. 161, Fort. Skand. o. Finl. macr. p. 56; Auriv. p.
126. (graminis Hb. 480—1.). Torde dfveralt forekomma
tillsammans med hufvudformen. — U. F. M.
var. albipunctata Lampa Ent. Tidskr. 1884, p. 161 Q, Fort.
Skand. o. Finl. macr. p. 57; Auriv. p. 126. — Ett exem-
plar i universitetets finska fjarilsamling Ofverensstammer
med Lampas och Aurivillius’ beskrifning af denna
form med undantag af att den hvita flacken bakom njur-
flicken har helt sma utskott, hvilket typexemplaret af
albipunctata uppgitves sakna. Denna skiljaktighet synes
mig dock vara af sa ringa betydenhet, att jag icke hyser
nagon tvekan att hanfora det forstnimda exemplaret, hvil-
ket i motsats till typexemplaret ar en hanne, till foreva-
rande varietet. .
K. b. Polvijarvi (Woldstedt), ett hanexemplar. —
K. r. Petrosawodsk enl. ex. 1 pated mesic samling. —
U. F. M.
var. tricuspis Esp. Ill, 68, 2—3; Hb. 148: Stgr Cat. p. 89;
Lpa p. 56; Auriv. p. 126. — Tillsammans med bi tvbllk
formen. |
Al. Geta (Mont.). — A. Pargas (O. M. R.). — S.
S:t Michel (Ehbg), Taipalsaari (Ehbg). — L. a. (Inberg).
— U. F. M.
2991. Anomogyna laetabilis Zett. Ins. Lap., p. 940; Auriv. p. 154,
(Schoenherrt H. 5. 598). — Mycket siillsynt, en individ
funnen af prof. J. Sahlberg ar 1870 och nagra fa exem-
plar insamlade under Kola-expeditionen 1887, alla fran
ryska Lappmarken.
L. r. Ekostroff (Shlbg); Olenitsa (Edgren, Le-
vand.); Tetrina; Kaschkarantsa (Ed gren): Medd. F. F. F.
18, p. 162. — U. F. M.
300!. Caradrina Menetriesii Kretschmar Berl. E. Z. 1863, 432,
T. Il, 7; Lpa p. 69; Auriv. p. 155. — Tengstroms
varietet cinerascens af C. quadripunctata Fabr. (cubscu-
laris S. V.; Bkh.) har af V. M. Schéyen (Ent. Tidskr.
1881, p. 216} adagalagts vara samma som C. Menetriesiz
Kretschm., hvadan uppgifterna om sagda varietet bora
hanfora sig till sistnamda art.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 53
304'. C. Lepigone Moschl. Wien. Monatschr. 1860, p. 273. —
I Tengstréms samling stod ett exemplar af denna art,
bestamdt till Leucania albipuncta F. Prof. Aurivillius
har haft exemplaret till paseende och sager att det full-
komligt stammer med ett exemplar af C. Lepigone fran
Sarepta i Meves samling. Arten ar ny for Skandinavien,
dess egentliga hemvist ar Sarepta och Armenien. Enligt
Aurivillius ar den en akta Caradrina och ej en Ay-
drilla, sasom i Staudingers katalog uppgifves.
0. b. Kemi stad (Hellstr. j.) den 27 juni 1880. —
U_F’. M.
3091. Taeniocampa populi Stroém Dansk. Vid. Selsk. Skr., p. 76.
f. 24; Auriv. p. 159. (populeit Tr. V, 2, 221; H.S. 109).
Vid granskning afi universitetets finska museum befintliga
exemplar af detta slakte patraffades en individ af fore-
varande art, som i samlingen varit fOrvaixlad med T.
oprma Hb.
N. Helsingiors (Coll. Nldr.): Medd. F. F. F. 19, p.
112. — U.¥. M.
310. T. incerta Hufn. var. fuseata Hw. Lep. Br., p. 122; Stgr. Cat.
p. 118; Lpa p. 72; Auriy. p. 159. — Tillsammans med
hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka honexemplar pa blom-
mande vide den 12 och 13 maj 1891. — K.a. Valkjarvi
(Ehbg) i juni 1892 bland den mycket talrika hufvud-
formen.
5121. Pachnobia leucographa Hb. 411, 572 (Agrotis id. Auriv. p.
115.). — Vara finska exemplar skilja sig fran tyska sa-
dana genom otydligare njur- och ringflack.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka honexx. pa blom-
mande vide den 27 maj 1884, aterfunnen den 13 maj
1891 i ett exemplar: Medd. F. F. F. p.18, p. 194. — U.
F. M.
514!. Calymnia trapezina L. 5S. N. X, 510: Hb. 200: Auriv. p.
161. — Larven forekommer tamligen allmant i Abo-trak-
ten i maj och juni pa ek och lind, nagongang afven pa
bjérk. Fyjarilen flyger fran medlet af juli till borjan af
september. Jag har erhallit flere fargvarieteter, fran blekt
4
knzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
ladergula med rosenréd anstrykning till tamligen mérkt
brunfargade.
A. Reso: Stor-Heikkilé (R. Lundh); Runsala (Mont.)
atskilliga puppor i medlet af juli 1891; S:t Karins: Ispois
(E. R.) larven ofta observerad, fjarilen a4nnu i bérjan af
september, Vaarniemi (Harald Hjelt); Pargas: Lenhol-
men vid Lofsdal (E. R.) talrika larver hvarje sommar alt
sedan ar 1885: Medd. F. F. F. 13, p. 229; E. Reut. V. F.
V, p. 61; Nyk. Al. & A. p. 42. — N. Karislojo (Shlbg)
flere exx. sirskilda ar. — U. #. M.
316. Dyschorista suspecta Hb. var. iners Tr. V, 2, 271; Stgr
Cat. p. 115; Lpa p. 73; Auriv. p. 161 (congener Hb. —
G. 862). — Sallsynt tillsammans med_ hufvudformen.
Ofvergangar dem emellan finnas.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar den 28
juli 1891. — N. Helsingfors (observatorn okand) ett
exemplar i samlingen. — U. F. J.
3161. D. fissipuncta Hw. Lep. Br., p. 197; Auriv. p. 161. (ypsi-
lon 8. V.; Bkh; Hb. 136). — Sallsynt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar i park
den 17 augusti 1891. — N. Helsingfors (Maklin) i juli
manad: Tengstr. Nyk., p. 31; Helsinge (H. Wasastj.)
flere exemplar den 30 juli 1887. — 8. S:t Michel (Ehbg)
en hanne pa ,,k6der“ den 25 juli 1891. — U. F. M.
318'. Orthosia iris Zett. Ins. Lap. p. 941; Lpa p. 74; Auriv.
p. 163. (erasis H. 5. 139). — Sallsynt.
S. S:t Michel (Ehbg) flere exemplar, d6fvervigande
honor, pa ,,kéder“ fran den 14 till 18 augusti 1890:
Medd. F. F. F. 19, p. 144. — U. F. M.
var. erasis H. S. 134; Lpa p. 74; Auriv. p. 163. — Sall-
synt tillsammans med hufvudformen.
S. S:t Michel (Ehbg) enstaka exx. den 17 och 18
augusti 1890: Medd. F. F. F. 19, p. 144. — 0. b. Ulea-
borg (Schilde; K. O. Elfving): Medd. F. F. F. 19, p.
145); Kuusamo (Schilde); en mérkare form med glin-
sande brunsvarta framvingar och likafirgad thorax i ett
exemplar pa hvartdera stillet: Stett. e. Z. 1874, p. 68. —
UO. F. M.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 6. 55
322. 0. litura L. var. borealis Sp. Schn. Nedenaes Amts Lep.,
p. 69 (Chr. Vid. Selsk. Forh. 1882); Lpa p. 74; Auriv.
p. 164. — Ett i universitetets finska museum befintligt
exemplar tillhér denna form.
0. a. utan narmare lokaluppgift (Coll. Wasastj,.
— U. F. M.
Orrhodia vaccinii L. var. spadicea Hb. 179; Stgr Cat. p.
118; Lpa p. 76; Auriv. p. 166. — Sallsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett synnerligen utpriig-
ladt exemplar af denna form, tagen sasom larv i juli
1887 pa Ribes alpinum, forpuppade sig i bérjan af au-
gusti och blef imago den 1 september: Medd. F. F. F.
15, p. 210; E. Reut. V. F. V, p. 64; Nyk. AL & A. p.
42. — N. Karislojo (Shlbg) ett mindre karaktiiristiskt
exemplar, som redan nirmar sig hufvudformen. — U.
Fr. M.
var. mixta Stgr Cat. p.118; Lpa p. 76; Auriv. p. 166 (vaccinii
Esp.; Hb. 177). — Bland de viaxlande formerna af denna
art 1 universitetets samling férmirkes ffven ett exemplar
tillhérande forevarande varietet, hvilken 6fverhufvud sy-
nes vara mindre karaktiristisk iin den foregdende.
N. Stansvik (Coll. Nldr.) — §. S:t Michel (Ehbg)
ett exemplar tillsammans med hufvudformen pa blom-
mande vide i maj manad aren 1883, 84 och 91. — K.
Kexholm (Tm). — U. F. M.
328. Scopelosoma satellitia L. S. N. XII, 855; Hb. 182; Lpa p.
76; Auriv. p. 167. — Lampa har (I. c.) af denna art siir-
skilt tvanne former, af hvilka hufvudformen utmiirker sig
genom gul- eller brunaktigt mérkgra framvingar, medan
den andra formen, bruwnnea, har framvingarnes grund-
farg rédbrun. Det exemplar, som Tengstréms uppgift
i katalogen afser, tillhdr varieteten, hvilken hos oss ir
mycket allmi&innare in hufvudformen. Denna sistniimda
ar dock i museets samling representerad af ett exemplar.
N. Karislojo (Shlbg) sirskilda ganger. — U. F. M.
var. brunnea Lampa p. 76; Auriv. p. 167. (satellitia Esp.
167, 9; Thnbg Ins. suec. IV, p. 55). — Betydligt allmiin-
nare an hufvudformen. Tengstréms uppgift i katalogen
ww
bo
=~!
56 Enzio Reuter, Porteckning éfver macrolepidoptera.
hanior sig till denna nyligen nppstilda varietet, hvilken
sedermera antraffats pa flere andra orter, belaigna i f6l-
jande naturalhistoriska provinser:
Al. A. N. K.a O. a. — De it. Reut. V. F.
V, p. 64 anforda fynden galla afvenledes varieteten. —
U. F. M.
334. Xylina lamda Fabr. Mant. 174; Lpa p. 77; Auriv. p. 168.
— Hutvudformen icke i Tengstréms katalog anford for
Finland, men ett exemplar daraf fran Saiksmaki har nu-
mera inforlifvats med samlingen. Af Tengstr6éms upp-
gifter om var. Zinckeni Tr. ar endast den for K. r.
riktig, medan exemplaret fran N. tillhdr X. furcifera
Hufn. Likasa aro alla exx. af var. somniculosa Hering
savil i TengstrOms som museets samlingar att foras
till X. fwreefera. Den viarkliga var somniculosa ar sa-
lunda annu icke antraffad hos oss. Jfr f. 6. Medd. F. F.
F. 18, p. 194. Nedanstaende lokal galler hufvudformen
lamda Fabr.
| T. Saaiksmaki (Blafield). — U. F. M.
334!. Calocampa exoleta L. 5S. N. X, 515; Hb. 244; Auriv. p.
169, Pl. 37, f. 12. — Sallsynt. Larven funnen sirskilda
ganger pa odlade vaxter, sasom Spinacia oleracea, Sem-
pervivum-arter och Papaver. Fjarilen flyger i september.
A. Abo stad (R. Lundh); Kakskerta (E. J. B):
Pargas: Lofsdal (O. M. R., E. R.) sarskilda ar: Medd. F.
F. F. 15, p. 210; E. Reut. V.F. J, p. 65; Nyk. Al. & A,
p. 42.— U. F. M.
356'. Brachionycha (Asteroscopus) nubeculosa Esp. Ill, 45, 6; Au-
riv. p. 170 (sphinx Hb. bomb. 3—4). — Mycket sallsynt.
Redan for lange sedan antraffad hos oss, ehuru forst ny-
ligen anmild som finsk.
N. Helsingfors (W. Nylander) ett exemplar den
8 maj 1848: Medd. F. F. F. 18, p. 194. — K. yr. Petro-
sawodsk (Giinth.) enligt skriftligt meddelande af obser-
vatorn och ett i Tengstréms samling befintligt hon-
exemplar. — U. F. M.
343'. Plusia illustris Fabr. Mant. 164; Hb. 274; Auriv. 180. —
Hogst siillsynt. Af denna f6r saval Finland som hela det
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n‘o 6. 57
skandinaviska faunaomradet nya art har hittils endast ett
exemplar blifvit antraffadt. Det skiljer sig icke fran ut-
lindska sadana af denna art.
K. Kirjavalaks (Ehbg) en individ pa ,,kéder“* den
6 juli 1884: Medd. F. F. F. 13, p. 214. — Lampas
lokaluppgift: ,,Igerml.: Ladoga‘ (Fért. Skand. o. Finl. ma-
erol. p. 79) afser ofvanberérda fynd. — U. F. M.
SjomBonjote 4a Si Ns Xo548 pp App! BP) 40; f. 2. —
Tengstréms uppgifter om denna art bora ritteligen
hinfora sig till P. pulchrina Hw. (jota Thnbg.). Den
akta P. jota L. har likval afven blifvit antraffad hos oss,
men ir mycket sillsyntare. Jfr Medd. F. F. F. 15, p. 221.
Al. utan narmare lokaluppgift (Tm); Sund: Kastel-
holm (Popp.) den 14 juli 1889: E. Reut. V. F. V, p. 67;
Nyk. AL & A. p. 33; Finstrém: Godby (Mont. 3 exx.
den 2 juli 1891 i tragard. — U. F. M.
var. percontationis Tr. V, 3, 184; Stgr Cat. p. 126; Lpa p.
80; Auriv. p. 18].
Al. utan narmare lokaluppgift (Tm.): E. Reut. V.
F. V, p. 67; Geta: Bolstaholm (Mont.) enstaka exemplar
den 30 juni och 26 juli 1891 samt dessutom en puppa
pa Ribes grossularia samma sommar. — U. F. M.
3471. P. pulchrina Hw. Lep. Br. 256; Auriv. p. 181 (jota Thnbg
Ins. suec. IV, p. 55). — Den i Tengstréms katalog for
Pl. jota L. anforda utbredningen giller forevarande art.
Jfr Medd. F. F. F. 15, p. 221.
var. percontatrix Auriv. Nord. fj. p. 181. Sallsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar den 9 juni
1889. — S. S:t Michel (Ehbg) en @ den 13 juni 1886.
3481. P. borealis n. sp. Pl. macrogammae propinqua, alis anticis
ferrugineis, in canum vergentibus, area media post cellu-
lam discoidalem fusca, macula media aurea parte inte-
riore introrsum geniculatim flexa, linea submarginali
acute dentata. co. Long. al. expans. 35 mm.
Det enda hittils kanda exemplaret ar tyvarr mycket
illa medfaret af vatten, sa att en uttO6mmande och nog-
grann beskrifning ej later sig géra. Det har varit till-
sindt prof Aurivillius till paseende och af honom an-
58 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
setts representera en ny art. Den synes sta nara Pl.
macrogamma Eversm. och paminner afven nagot om
Pl. excelsa Kretschm. och bractea F., men ir af nagot
mindre storlek ain dessa.
Framvingarnes grundfirg gulaktigt brun, skiftande 1
gratt.1) Inre tvarlinjen dubbel, tydlig endast fran bak-
kanten till bakre medianribban, rundadt vagig. Yttre
tvirlinjen vid bakkanten anlagd sasom hos macrogamma;
dess férlopp kan i f6ljd af exemplarets daliga beskaffen-
het icke fullfoljas. Vaglinjen starkt slingrande, till hela sitt
t6rlopp tydlig, i falten 2 och 3 spetsigt tandad, vid rib-
ban 5 starkt inskjutande samt ater i faltet 6 foreteende
ett trubbvinkligt utsprang. Midtfaltet i bakre delen (ba-
kom bakre medianribban) svartbrunt, fint grapudradt, mor-
kast omedelbart ytterom inre tvarlinjen och omkring
guldtecknet. Af detta sistnamda finnes endast den tam-
ligen stora bagflacken, hvilken till sin inre sida ar mot
vingbasen kniiformigt béjd samt darefter baktill afrun-
dadt bredt kagelformig, och blekt guldglansande, medan
den framtill ar 6ppen och endast kring kanterna metall-
glinsande. Ringfliicken endast svagt antydd, njurflacken
diremot tydlig. Bakvingarne ljust graaktigt gulbruna, vid
roten och langs utkanten moérkare grabruna; pa undre
sidan med obestiimd och svag skuggning langs utkanten,
utanfor midten med knapt mirkbar antydan till baglinje.
~. Sidoklaffar rinnformiga med niastan rak fre
kant och jamnt svingd undre kant samt med uppatbdjd
hvass spets, nagot paminnande om bettet hos en slidknif.
Fran macrogamma skiljes denna art genom i bakre
delen mera entonigt morkt midtfalt, genom betydligt
stérre och bredare bagflack, afsaknad af aggflacken, skar-
pare och djupare tandad vaglinje samt genom 4 bada
sidor annorlunda tecknade bakvingar. Fran excelsa och
bractea genom den timligen starkt och rundadt vagiga
inre tvirlinjen, baktill mera morkfargadt midtfilt, den
1) I foljd af exemplarets skadade tillstind kan fairgen ej med visshet
preciseras.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 5Y
framtill Gppna och endast till sin bakre del med guld ut-
fylda bagflacken, narvaran af tydlig njurflick samt genom
forekomsten af en till hela sin strackning tydlig, starkt
och djupt tandad vaglinje.
I Staudingers katalog torde den val lampligast
inrangeras efter N:o 1790. Macrogamma Ev.
Denna nya art antraffades i ett enstaka hanexemplar
af kand. K. M. Levander under dennes resa till Kola-
halfOn sommaren 18838.
L. r. Tetrina (Levand.). — U. F. M.
3511, P. diasema B. Ind., p. 98; H. 5. 597; Auriv. p. 182. — Myk-
ket sallsynt.
0. b. Kuusamo (Schilde) omkring ett dussin larver
pa Betula nana i slutet af juni 1871, hvilka forpuppade
sig mellan den 2 och 11 juli och blefvo imagines mellan
den 12 och 23 samma manad; omkring en vecka efter
sistnamda dag antraffades f{jariln svarmande kring Epz-
lohium angustifokum: Stett. e. Z. 1874, p. T0—71; jfr
afven Entom. Nachr. 1884, p. 4. — L. r. Kantalaks (Shlbg)
en 2 den 17 juni 1870 pa blommande Comarum pa-
lustre: Tengstr. Nyk. p. 31; Niemlomjok (PIlmn) ar 1887.
— U. F. M.
dD2. P.microgamma Hb. var. incompleta n. var. Parte inferiore
litterae y nulla. Aggflacken saknas. Exemplar med igg-
flacken tydligt skild fran bagflacken forekomma Afven
bland hufvudformen.
N. Sammatti (Shlbg) tillsammans med hufvudfor-
men. — K. Suistamo (Hammarstr.). — U. F. M.
P. Hochenwarthi Hochenw. var. insignita n. var. Signo
argenteo nulio. Silfvertecknet saknas fullkomligt.
[ universitetets finska fjarilsamling fOrefinnes ett exem-
plar, som i ofvannamdt afseende skiljer sig fran hufvud-
formen.
L. Enontekis (Plmn). — U. &. M.
3d0'. Anarta Bohemanni Stgr Stett. e. Z. 1861, p. 570; Auriv.
p. 175. Torde i vart lands nordligaste delar icke vara sa
alldeles siillsynt.
Ye
Or
QW
60 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera
L. utan nairmare lokaluppgift (Blank) enligt exem-
plar i museets samling; Muonioniska (Keitel) enl. Lampa
Fort. p. 81. - L. rv. Ekostroff (Shlbg) den 9 juli 1870;
skall pa sistnimda ort hafva forekommit ganska allmant:
Tengstr. Nyk. p. 31. - U. FL. M
A. melanopa Thnbg Diss. Ent. Il, p. 43; Auriv. p. 175
(vidua Hb. 403).
L. r. Kantalaks, Dschyn (Shlbg) 5 exx. mellan den
26 juni och 6 juli 1870 inom fjallgransen: Tengstr.
Nyk. p. 31. — U. F. M.
355%. A. funebris Hb. 433; Auriv. p. 176. (funesta Payk. Beskr.,
p. 100, T. 2, 3). — Synes vara mera spridd an foregaende.
0. b. Kuusamo (Schilde) nagra exx. i bdrjan af
augusti 1871 pa soliga stallen vid branta sjéstrander:
Stett. e. Z. 1874, p. 72; jfr afven Entom. Nachr. 1884,
p. 4; (Shlbg) nagra exx. den 16 juli 1873. — L. r. Kan-
talaks (Shlbg) en 2 den 30 juni 1870; Imandra (Enw.).
— U. F. M.
3'. Ophiusa (Toxocampa) pastinum Tr. V, 3, 297; H. 5. 242—5;
Auriv. p. 187. — Sallsynt.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) 1 exemplar den 2%
och 2 exx. den 30 juli 1892 pa angsmark: Medd. F. F. F.
19, p. 58. — K. r. Spaskaja guba (Giinth.} enligt skrift-
ligt meddelande. — U. F. M.
363. 0. (Toxoc.) cracee Fabr. Mant. 154; Hb. 320; Auriv. p.
188, Pl. 40, f£. 10. — Nagot mindre sillsynt an foregaende.
A. S:t Karins: Katrinedal, Vaarniemi (Harald Hjelt)
den 22 juli 1886, Aterfunnen sommaren 1887: Medd. F.
F, F. 15;°p.2210; E. Reut. V. F. V, p. 69; Nyk. Al & A.
p. 43. — N. Karislojo: Karkkali (Shlbg) sarskilda gan-
ger: Medd. F. F. F. 15, p. 209, (E. R.) ett exemplar pa
kéder“ den 19 juni 1889. — U. #. M.
367. Sarrothripa undulana Hb.') (revayana S. V.; Tr.) var. de-
generana Hb. Tortr. f. 8; Stgr Cat. p. 51; Lpa p. 5:
Auriv. p. 80. — Sallsynt.
ey)
o>
iw)
1) Raknas numera jimte sliktena Earias Hb. och Hylophila Hb. till
Bombyces och hafva sin riktiga plats fore sliktet Nola Leach.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 61
K. a. Kivinebb: Polvenselké (Ehbg) 2 honexx. den
24 maj 1889: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p. 78:
18, p. 208; Valkjarvi (Ehbg) en & i juni 1892.
Geometrae. ')
589'. Acidalia subsericeata Hw. Lep. br. p. 352 (pinguedinaria
H. S. 409—10). — Denna saval for Finlands som Skan-
dinaviens fauna nya art har enligt skriftligt meddelande
af statsradet A. Giinther af honom blifvit funnen i ryska
Karelen; nirmare lokaluppgift saknas.
K.r. (Giinth.).
A. deversaria H. 5. 305-8, 314; Auriv. p. 203. (¢nornata
Hw. var. deversaria Stgr Cat. p. 150; Lpa p. 90). —
Féres vanligen som varietet till A. enornata Hw., men
bor enligt Aurivillius utan tvifvel anses sascom egen
art. I Tengstréms samling stod ett exemplar af den-
samma bestamdt till mornata. Det dfverensstammer full-
komligt med Herrich Schaffers figurer och Aurivil-
lius’ beskrifning af deversaria samt skiljer sig tamligen
latt fran inornata. ?)
N. Helsingfors (Coll. Tm). — U. Ff. MW.
1) Da Poppius i sina tvinne arbeten 6fver Finlands miatarefjirilar
(Finlands Dendrometridwe. Acta Soc. IF. F. F. 3, Nio 3. 1887 samt Finlands
Phytometridz. Ibid. 8, N:o 3. 1891) meddelat detaljerade lokaluppgifter ofver
de flesta finska miatarearter, hanvisas till nimda arbeten och anfodras hir en-
dast de naturalhistoriska provinser, inom hvilka resp. fynd blifvit gjorda.
Lokaluppgifter, som tillkommit efter utgifvandet af sagda arbeten, vare sig
de hanfoéra sig till af Poppius redan omnimda, men i Tengstréms kata-
log annu icke upptagna former, eller ock gilla alldeles nytillkomna arter eller
varieteter, anforas diremot utfdrligt.
*) I sammanhang hirmed m& omniimnas att ett exemplar, taget af
Giinther i Petrosawodsk, och i Tengstréms samling stod bestimdt sasom
A. nigropunctata Ld. (strigilaria Hb.) samt under detta namn var antecknadt
af Tengstrém i hans handexemplar af katalogen, vid anstald granskning
visade sig tillhéra A. inornata Hw. Poppius har pa grund af Teng-
stréms uppgift med reservation omnimt detta exemplar under A. strigilaria
Hb. (Popp. Dendr. p. 128—9),men pa Tengstréms inradan riktigt nog icke
inregistrerat arten sisom finsk. Hvad fér dfrigt imornata Hw. vidkommer,
synes den ej vara sa alldeles sillsynt hos oss, men har ofta blifvit forvaxlad
med den liknande aversata Stph. var. spoliata Stgr. Bland exemplar af
62
Enzio Reuter. Férteckning 6fver macrolepidoptera.
309. A. fumata Stph. (commutata Frr.) ab. simplaria Frr. 594,
1. 2, VL p. 183; Stgr Cat. p. 151; Lpa p. 90). (commu-
taria H. 8. 96). — Ofvergangar till denna aberration f6-
rekomma.
K. r. Petrosawodsk; Jalguba, enligt exx. i Teng-
stréms samling. —- 0. b. Sotkamo (Nordmann). —
UF Bi. MM,
var. perfumata n. var.’ Obscurior, alis omnibus sqvamis
fuscis densius immixtis, fusco-grisescentibus. — Denna be-
tvydligt mera starkt mérkpudrade varietet synes vara en
uteslutande nordlig form, hvilken i lappmarkerna torde
ersiitta hufvudformen att ddmma diraf, att samtliga vara
hégnordiska exemplar tillhdra denna varietet. En del
exemplar nirma sig i afseende a fargen A. Schdyeni,
men iro likvaél aldrig sa mérka som denna. En individ
fran Olenitsa har tydliga morka tvarstreck, salunda mot-
svarande ab. semplaria.
L utan narmare lokaluppgift (Shlbg), Sodankyla
(Sundm.). — L. r. Kantalaks (Shlbg); Voroninsk
(Plmn); Olenitsa (Edgr.). — U. F. M.
4011. A. Schéyeni Sp. Schn. Ent. Tidskr. 1883, p. 80. Sallsynt
406.
L. Patsjoki: mellan Jordi-gudsk och Coalme javr
(Sparre Schneider) flere exx. i medlet af juli 1882.
— L.r. Imandra (Shlbg). — U. F. M.
Zonosoma punctaria L. ab. infuscata E. Reut. Ent. Tidskr.
1890, p. 202, V. F. V, p. 76, Medd. F. F. F. 18, p. 206.
A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R.) ett han-
exemplar i juni 1885, spec. typ: E. Reut. Nyk. Al. & A.
p. 43. — U. #. M.
ab. areufera E. Reut. Ent. Tidskr. 1890, p. 202, V. F. V,
poi. Medd. Fo FoF. 18, ‘p. 206.
A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal (E. R.), ett hon-
exemplar den 27 juni 1888, spec. typ: E. Reut. Nyk. Al.
& Ave. /ABa > Uy FM.
denna sistniimda i universitetets finska fjirilsaraling fans salunda dfven ett
antal hérande till inornafa. Poppius siger (I. c. p. 13%) att arten saknas
i finska museet, men detta torde bero pi en sammanblandning af de bada
sistniimda formerna.
Acta Societatis pro 'auna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 63
408. Pellonia vibicaria L. var. strigata Stgr Cat. p. 154; Lpa
p. 91; Auriv. p. 205. — Siillsynt.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) ett exemplar pa barr-
skogsluttning den 17 juli 1887; Korpo: vid ,,Korpo stor-
trask** (O. M. R.) ett exemplar pa fuktig angsmark den 2
augusti 1885: E. Reut. V. F. V, p. 78; Nyk. Al. & A. p.
43. —N. Fagervik (Ehbg) ett honexemplar den 25 juni
1890. — U. F. M.
410". Abraxas (Zerene) sylvata Scop. Ent. Carn., p. 220; Auriy.
p. 212, Pl. 46, f. 3; Popp. Phytom. Tillagg p. 150, N:o
208. (ulmata F.; Hb. 83, 391—2). — Jfr Popp. |. ¢; E
Reut. V. F. V, p. 78; Nyk. Al. & A. p. 43; Medd. F. F
F. 18, p. 206.
A.— U. F. M.
411. A. marginata L. var. nigrofasciata Schéyen Nye bidr.
arkt. Norg. Lep. fauna i Troms6é Mus. Aarsh. V, 1882,
p. 29; Hb.—G. 544; Lpa p. 92; Auriv. p. 212. — Den
af Schilde (Stett. e. Z. 1874, p. 72) omnamda formen
ar synbarligen att hanforas till denna varietet. Den upp-
gifves af Aurivillius (|. ¢) vara en nordlig form, men
iifven fran vart lands sydligare delar, sisom Aland, Ny-
land, Ladoga-Karelen samt ryska Karelen harstammande
exemplar narma sig mycket varieteten, ehuru de dock ej
kunna obetingadt foras till densamma.
0. b. Kuusamo (Schilde) l. «.
411’. Bapta bimaculata Fabr. 8. E. 635; Auriv. p. 213, Pl. 46,
f. 2. (taminaria Hb. 90). — I universitetets finska fjiril-
samling finnes ett exemplar af denna sillsynta art fran
Ladoga-Karelen. Narmare lokaluppgift saknas, observa-
torn okand.
K: Medd. F. F. F. 19, p. 112. — U. F. M.
411°. B. temerata Hb. Btr. Nachtr., p. 109; Auriv. p. 213; Popp.
Phytom. Tillagg, p. 150, N:o 209. (—aria Hb. 91, 376—
7). — Jir Popp. |. c; Medd, F. F. F. 15, p. 183.
K. a. — U. F. M.
?415'. Metrocampa margaritaria L. F. S. 328; Hb. 13; Auriv. p.
211, Pl. 44, f 1. (Hllopia id. Popp. Phytom. Tillagg, p.
150, N:o 207). — Jfr Popp. |. ec. Samma osiikerhet be-
64
4161.
456".
441.
Enzio Reuter, Forteckning é6fver macrolepidoptera.
trilfande uppgifterna om exemplaren i Wasastjernas
samling, som omniimts for N:o 211!. Craniophora ligustri
Fabr. och N:o 2871. Trachea atriplicis 1. torde mahanda
ifven gélla denna art.
0. a. (Coll. Wasastj.). — U. F. M.
Eugonia alniaria L. S. N. X, 519 (mec Schiff. 5. V.); Popp.
Dendr. N:o 4, p. 35; Auriv. p. 207. (canarza Hb. Btr. If,
4, 4. Y: tiliaria Bkh.; Hb. 23). — Jfr Popp. |. c. jamte
Phytom.. Ratt. o. Till. p. 146; Medd. F. F. F. 13, p. 240;
E. Reut. V.F. V, p. 80; Nyk. Al. & A. p. 43.
Al. — A. — N. Hoplax nara Helsingfors (Unio
Sahlberg), en hanne den 23 september 1892. — K. r.
enligt skriftligt meddelande af statsradet Giinther. —
ae ee
2. E. erosaria Bkh. V, 92; Hb. 25; Popp. Dendr. N:o 3, p. 34;
Auriv. p. 208. — Jfr Popp. |. ¢; Medd. F. F. F. 15, p.
241; E. Reut. V. F. V, p. 80; Nyk. Al. & A. p. 44.
A.— U. F. M.
Angerona prunaria L. var. Spangbergi Lampa Fort. Skand.
o. Finl. macrol. p. 95; Auriv. p. 211. — Flere ofvergan-
gar, som mycket narma sig denna form finnas, men en-
dast ett utpragladt exemplar af densamma ar kandt fran
Finland. 7
N. Sammatti: Harkiisuo (Shlbg) en hona i juni
1891. — U. F. M.
Aspilates gilvaria Fabr. Mant. 196; Hb. 201, 534—5;
Popp. Dendr. N:o 32, p. 77; Auriv. p. 217, Pl. 50, £. 3.
dir Meddsek, Fy Bredyap%3; Po pp. kee:
Nee ihe Eva enligh Aurivillive hc. — JU.
F.oM.
Boarmia cinctaria Schiff. var. maculata n. var. Minor,
obscurior, magis unicolor; alis anticis macula nigra dis-
coidali multo majore. Skiljer sig fran hufvudformen ge-
nom mindre storlek och mera entonigt mérkgra grund-
farg; framvingarnes svarta diskflack betydligt storre och
morkare, men med tydlig hvit karna.
S. S:t Michel (Ehbg), ett exemplar. — U. FW.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. G5
449, Gnophos dilucidaria Hb. 143; Popp. Dendr. N:o 44, p. 96:
Auriv. p. 218. — Hittils ej funnen i Finland. Alla exem-
plar fran vart land i universitetets finska museum och i
Tengstréms samling, hvilka statt under detta namn,
tillhora Gn. sordaria Thnbg. Samtliga uppgifter i
Tengstrodms katalog (och i Poppius’ arbete) an-
gaende dilucidaria bora salunda hianfora sig till sordaria.
455. Ematurga atomaria L. ab. obsoletaria Zett. Ins. Lap. 957:
Lpa p. 101; Auriv. p. 223. — Sillsynt. Ett ratt karak-
taristiskt hanexemplar, taget af A. Hoffmann i Kuu-
samo, stod i universitetets finska fjairilsamling under namn
af wnicoloraria Stgr, men bor riktigare hanforas till
{orevarande form. Mindre utpriiglade exemplar forekomma
afven i samlingen.
K. a. Kivatsch (Selin). — 0. a. utan narmare lokal-
uppgilt (Coll. Wasastj.). — 0. b. Kuusamo (Schilde),
der - oftmals fast einfarbig braun‘: Stett. e. Z. 1874,
p. 72, (A. Hoffmann). — U. F. M.
ab. unicoloratia Stgr Cat. p. 171; Lpa p. 101; Auriy. p
223. — Sallsyntare an foregaende.
S. S:t Michel (Ehbg) ett exemplar den 20 juni
1891. — K. r. Petrosawodsk (Giinth.) sommaren 1872
enligt skriftligt meddelande. — 0. b. Kuusamo (Schilde)
Entom. Nachr. 1884, p. 5.
456. Bupalus piniarius L. ab. flavescens B. White; Lpa p. 101
Auriv. p. 223. — Icke sillsynt tillsammans med hufvud-
formen.
Al. Finstrom: Bergd (Mont.). — A. Pargas: Lofs-
dal, holme i Orfjarden (EK. R.): E. Reut. V. F. V, p. 87;
Nyk. AL & A. p. 44. — N. Helsingfors (Pipping), Fager-
vik (Ehbg) enstaka exemplar bland den ovanligt talrikt
forekommande hufvudformen den 25 juni 1890. — T.
Evois (Ehbg) ett exemplar den 21 februari 1887 utklaikt
ur puppa, tagen fOregaende hést. — K. Valamo (Furu-
hjelm). — U. F. M.
461'. Perconia (Aspilates) strigillaria Hb. Btr. |, 2, 2, J; Popp.
Dendr. N:o 20, p. 59; Auriv. p. 224 (respersaria Hb.
125). — Jir Medd. F. F. F. 13, p. 241; E. Reut. V. F. V,
66 Enzio Reuter, Férteckning éfver macrolepidoptera.
p. 88; Nyk. Al. & A. p. 44; Ehbg, Lep. iakt., Medd. F.
F. F. 17, p. 80; Popp. |. ¢ afvensom Phytom. Till. o.
ratt. p. 146.
A. Yline (Shlbg) 1879. — N. Karislojo (Shlbg),
Fagervik (Ehbg) enstaka hanexemplar pa myr den 7—
15 juni 1890. — K.a.— K.r. Haapanava (Shlbg),
Gorki (Ehbg). — U. F. M.
463. Lythria purpuraria L. var. rotaria Fabr. Supp. E. 8. 453;
Stgr Cat. p. 176; Lpa p. 103; Auriv. p. 227; Popp.
Phytom. N:o 196, p. 132. — Férekommer ofta tillsam-
mans med hufvudformen. Exemplar dro kanda fran ne-
staende lokaler.
Al. utan nirmare lokaluppgift (Tm).— S$. S:t Michel
(Ehbg) i maj sarskilda ar. — K. a. Villmanstrand (Ehb g)
den 10 maj 1883, Kivinebb: Polvenselké (Ehbg) den 25
maj 1889: Ehbg, Lep. iakt., Medd. F. F. F. 17, p.81; 18,
p. 207. — K. Ladoga (Pipping). — K. b. Kondiolaks
(Grénvik). — 0. b. Tjo (Hellstr. j.), Kuusamo (Schilde)
i juni 1874 enligt skriftligs meddelande af hr Otto Bo-
hatsch i Wien; jfr afven Entom. Nachr. 1884, p. 5. —
4671. Anaitis preformata Hb. 532-3; Auriv. p. 228; Popp.
Phytom. N:o 198, p.135. — Alla exemplar af A. plagzata
L. i universitetets finska fjarilsamling tillhéra A. prefor-
mata, hvadan det ar hdgst antagligt att den forstnamda
alls icke antriffats i Finland. Tengstréms_ uppgifter
om A. plagiata boéra salunda efter all sannolikhet han-
téras till preformata, hvilket Poppius |. c. p. 137 redan
uttalat som sin asikt.
469. A. paludata Thnbg. var. sororiata Tr. VI, 2. p. 86; Hb.
355 ab.!; H. S. n. Schm. 53; Lpa p. 104; Auriv. p. 228.
— Foérekommer troligen allmant i landets nordligaste
delar. I samlingen finnes karaktiristiska exemplar fran
foljande lokaler.
L. Sodankylaé (Eurén). — L. r. Marjok (Plmn),
Niemlomjok (Plmn). — U. F. &.
471. Lobophora halterata Hufn. var. zonata Thnbg Ins. suec.
IV, p. 60, f. 7;Stgr Cat. p. 180; Lpa p. 105; Auriv. p. 230.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 6. 67
Al. Geta: Ostergeta (Mont.) den 17 juni 1892. —
T. Tammerfors (C. Lundahl). — K. Kexholm (Tim).
— U. F. M.
4711. L. appensata Ev. Bull. M. 1842, Ill, 356, F. V. U. 404;
Gumpp. Syst. Geom. IV, p. 36. (—aria H. S. 386). —
Denna hittils endast fran Bayern, Ural och Ostsibirien
kanda art har blifvit funnen i ett honexemplar i Marie-
hamn af dr A. Poppius. I universitetets finska fjaril-
samling, som i alseende a méatarne varit underkastad
Poppius’ granskning, stod det ifragavarande exemplaret
bland £. halterata Hufn. Det paminner visserligen vid
forsta paseende om sistnamda art, men vid narmare
granskning trada atskilliga ratt markbara olikheter i da-
gen. L. appensata Evy. karaktariseras i korthet genom
foljande kannetecken. Framvingarne tamligen morkt ask-
gra med en svag skiftning i brunt, i utkantsfaltet med
foga stark blaaktig anstrykning, utan markbart framtrii-
dande midtfalt, som i likhet med de Ofriga falten dr
ojamnt deladt af vagiga tvarlinjer; den yttre tvarlinjen
likasom den inre dubbel, men ljusare och utat med mest
framtradande utsprang a ribborna 3, 4 och 7. Vaglinjen
otydlig. Bakvingar tamligen morkt brungra med _ tydlig
diskflack och ett obestamdt ljusare tvarband strax bakom
midten; ribban 5 utgar narmare ribban 4 an ribban 6,
val skild fran diskflicken; det tlikformiga bihanget litet.
Baktibier med endast 1 par sporrar. Palperna morka,
langa, framstrakta, mirkbart langre &n hufvudet. Stor-
leken ungefaér som hos L. halterata Hufn.
Lattast skild fran alla skandinaviska arter genom
de langa palperna. . viretata, som i detta atseende
nirmar sig appensata, air betydligt mindre och har annan
vingfarg och teckning. En forvaxling torde for 6frigt knapt
kunna ifragakomma med nagon annan an halterata. Men
fran denna skiljer sig appensata latt — utom genom de
langa palperna — genom mera jamngra och mera fin-
vagigt tecknade framvingar, mérkare bakvingar med be-
tydligt mindre flik och annan stallning hos ribban 5 samt
68
4761.
4767.
478.
4831.
486}.
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
genom att baktibierna aro forsedda med endast ett par
sporrar.
Al. Mariehamn (Popp.): Medd. F. F. F. 19, p. 112.
— U. F. M.
Cheimatobia boreata Hb. 415—14; Auriv. p. 231. — Ktt
slitet hanexemplar understaides prof. Aurivillius’ gransk-
ning och atersindes med det utlatande, att analklaffarne
stimma med Jloreata’s. En hona i universitetets {jaril-
samling air mdjligen afven att hanfora till denna art.
N. Helsingfors (Plmn), oo ?(Maklin) 9. — U.
PF. M.
Psychophora frigidaria Gn. II, 269; Auriv. p. 231; Popp.
Phytom. N:o 139, p. 77. — Jfr Tengstr. Nyk. p. 32 och
Piopp: i: -e:
L. r. — U. fF. M.
Eucosmia undulata L. var. subfasciata J. Sahlb.i.l. Alis an-
ticis fascia media obscuriore. Framvingarne med mor-
kare midtfalt, hvilket tamligen tydligt afsticker fran grand-
fargen, innanfor detsamma niastan anda till roten smuts-
gra med endast otydliga tvarlinjer; bakvingarne obetyd-
ligt mOrkare &n hos hufvudformen.
K. a. Rautus (Ehbg) 1 exemplar. — U. fF. MW.
. Scotosia vetulata Hb. 263; Auriv. p. 232. (Cidaria ad.
Popp. Phytom. N:o 100, p. 42). — Jfr E. Reut. V. F.
V, p. 90; Nyk. Al. & A. p. 35; Medd. F. F. F. 18, p. 163,
188;;Peppiekie.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) atskilliga larver, an-
triffade mellan hopspunna blad af Rhamnus cathartica
sommaren 1892, forpuppade sig fran den 29 juni till den
2 juli samt blefvo imagines mellan den 24 och 27 juli.
— U. F. M.
Cidaria fulvata Forst. p. 76; Hb. 297; Auriv. p. 252, PI.
48, f. 11; Popp. Phytom. N:o 91, p. 33. — Jfr Popp. lc.
m. x:
. cognata Thnbg Ins. suec. IV, p. 60; Auriv. p. 241;
Popp. Phytom. N:o 113, p. 54. (semulata Hb. 345). —
Jir E. Reut. V. F. V, p. 92; Nyk. Al. & A. p. 35, 44.
Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188; Popp. l. ¢.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 69
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) pa Ang och i bland-
skog i augusti 1892. —- A. — U. F. M.
4877. C. siterata Hufn. Berl. M. IV, 522; Auriv. p. 253; Popp.
Phytom. N:o 143, p. 80 sittacata Schiff; Hb. 227), —
— Jfr E. Reut. V. F. V, p. 93; Nyk. Al. & A. p. 35, 45;
Medd. F. F. F. 13, p. 241; Ibid. 18, p. 189; Popp. lL. «.
Al. Geta: Bolstahole (Mont.) arligen allmiin; var-
generationen flyger finda till bérjan af juli. — A. — 0. a.
U. F. M
489. (©. truncata Hufn. var. perfuscata Her. 325; Stgr Cat. p.
183; Lpa p. 108; Auriv. p. 242; Popp. Phytom. p. 48.
Tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.). — A. S:t Karins:
Ispois (E. R.), Kisko (Lihr). — §. S:t Michel (Ehbg).
— 0. a. (Coll. Wasastj.), Gamla Karleby (Hellstr. j.).
— U. F. M.
ab. marmorata Hw. Lep. Br., p. 324; Stgr Cat. p. 183;
Lpa p. 109; Auriv. p. 242. — Tillsammans med huf-
vudformen.
N. Fagervik (Ehbg) den 22 juli 1890. — §. S:z
Michel (Ehb g) sirskilda ganger.
491". C. olivata Bkh. V, 361; Hb. 307; Auriv. p. 244; Popp.
Phytom. N:o 151, p. 87. — Jfr E. Reut. V. F. V, p. os.
Nyk. Al. & A. p. 35, 45; Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188;
Popp: bc:
Al. Geta; Bolstaholm (Mont.) arligen ej sillsynt i
park och pa ang. — A. — U. F. M.
494. C. turbata Hb. var. arctica Schéyen. Ent. Tidskr. 1881,
po 123,59 Te Lf 6,'; Lpap.' 109;° Auriv. p.i244, —
Tengstr6ém upptager visserligen C. turbata Hb. sasom
forekommande i Nyland, Tavastland och Karelen, men
det ar hogst tvifvelaktigt, huruvida dessa uppgifter i sjalfva
varket hianfora sig till denna art. Sasom synnerligen
egnade att belysa denna fraga ma fdljande utdrag ur
Tengstréms brefvaxling med den kinde norske lepido-
pterologen W. M. Schéyen anféras. Tengstrim har i
Nyk. p. 81 under namn af Cidaria incursata var. fusco-
limbata beskrifvit en form, hvilken alldeles otvifvelaktigt
5
70
Enzio Reuter, Forteckning éfver macrolepidoptera.
bér hianforas till C. twrbata Hb. Med anledning haraf
har Schéyen pa ett i Tengstréms efterlimnade bref-
samling befintligt brefkort af den 4 okt. 1880 skrifvit fol-
jande: — ,,Ligeledes interesserer mig meget Deres var.
Fuscolimbata af Cid. Incursata. At denne Art skulde optreede
med aldeles hvide Bagvinger med bred sortagtig Rand er
mig yderst paafaldende, da jeg aldrig blandt de mang-
foldige Explrer jeg har fanget baade i vore arktiske og
vore alpine Egne af denne Art nogensinde har seet end
den svageste Antydning til saadan Farveafeendring. Det
skulde vel aldrig vere en i Lobet of de 2 sidste Sommere
paa et Par Steder i Finmarken fundet, ganske merkelig
liden Varietet af Cid. Turbata? Paa denne passer aldeles
den beskrevne Farve paa Bagvingerne, og Forvingerne
ere ogsaa morkere end hos Jncuwrsata, skjdnt lysere end
hos Hovedformen af Turbata. Stérrelsen er ogsaa som
Incursata. Det skulde vere héist interessant at faa dette
opklaret.‘ Hiartill har Tengstrém enligt i hans bref-
samling efterlamnadt koncept afgifvit foljande svar: — —
— ,Hvad min Cid. incursata var. fuscolimbata betraftar,
sa kan jag forsakra att den ingalunda ar nagon varietet
af turbata, hos hvilken den hvita bindan pa framvingarna
har en helt annan form och riktning, utan maste jag
- Annu vidhalla min asigt att den ar en afart af zncursata,
fran hvilken den hvad framvingarnes teckning betraffar
omdjligen kan skiljas. Tyvirr har jag endast ett ex. af
denna form. Af den vanliga har jag flere, deribland 3
fr. Norge, alla med graaktiga bakvingar.“ Schoyen
genmiler hartill i ett den 20 okt. samma ar dateradt
bref: ,,Var. Fuscolimbata af Cid. Incursata setter mig i
stor Forundring! Jag havde aldrig kunnet tenke mig
denne Art i en saadan Udgave, og det skulde vere hdist
interessant at faa en god koloreret Afbildning deraf‘‘.
Pa grund af Tengstréms svar ligger det nara till hands
att formoda det den virkliga C. turbata Hb. for honom
var fullkomligt obekant. Denna min misstanke bekraftades
till fullo vid en granskning af hans numera med univer-
sitetets museum inforlifvade samling. I densamma fans
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 71
— med undantag af typexemplaret af den sAsom C. in-
cursata var. fuscolimbata beskrifna formen jiimte tvanne
senare erhallna individer af densamma — ej ett enda
exemplar af den akta C. turbata Hb. Déaremot stod un-
der detta namn i hans samling flere exemplar af C. affi-
nitata Stph. var. turbaria Stph. Det ligger salunda i
Oppen dag, att Tengstrém forvixlat dessa bada former
pa grund af en namnlikhet och att C. turbata Hb. var
for honom okind. Harigenom forklaras ock till fullo
hans vidhallande af var. fuscolimbata sAsom en form af
encursata, om hvilken den vid férsta anblicken i afseende
a framvingarnes teckning och fiarg nagot paminner, men
fran hvilken den dock vid nirmare paseende i icke ovi-
sentlig man skiljer sig. Enligt de af Aurivillius nyligen
anforda utmirkta skiljetecknen, grundade pa diskflickens
stallning till ribban 5 a bakvingarne, héra C. incursata
och turbata t. o. m. till tvinne olika hufvudafdelningar
inom slaktet.
Af ofvanstaende framgar otvetydigt, att den af Teng-
strom beskrifna C. imcursata var. fuscolimbata, sasom
redan Schéyen f6rmodat och afven Pop plus pavisat
(Phytom. p. 89 not.), bor hanforas till C. turbata Hb.
Senare hafva ytterligare nagra exemplar af den varkliga
turbata Hb. eller riittare en varietet af densamma blifvit
antraffade i Finland. Poppius hanfér atminstone ett af
ifragavarande exemplar (en ~ fran Paanajarvi) till huf-
vudformen turbata Hb. Samtliga i finska museet befint-
liga exx., afven det fran Paanajirvi (Tengstréms typ-
exemplar af Czd. incursata var. fuscolimbata) maste jag
dock obetingadt féra till var. arctica Schéyen. Alla
vara kanda finska exx. dfverensstamma niimligen full-
komligt med Schéyens_ beskrifning af sagda varietet
och hannarne skilja sig i intet afseende fran hans figur 6.
Likasa aro honorna, alldeles i dfverensstiimmelse med
Schéyens ntsago, betydligt ljusare fn hannarne och
mera entonigt grabruna med otydligare teckningar. Det
exemplar som af Poppius anses béra riiknas sasom va-
rietet till turbata ir en hona, och det ir patagligen den
72 Enzio Reuter, Férteckning ofver macrolepiduptera.
lifligare firgade hannen (ex. fran Paanajarvi) som af ho-
nom halles for hufvudformen. Da emellertid till det of-
vansagda kommer, att samtliga finska exx. till storleken
noga Ofverensstamma med var. arctica — det storsta
miiter mellan vingspetsarne ej fullt 26 mm. medan hos
den typiska turbata motsvarande matt skall utgéra 82—
33 mm. — anser jag hvarje tvifvelsmal i denna fraga
undanréjd. Endast var. arctica, men icke hufvudformen,
torde diarfor bora betraktas som finsk, och TengstrOms
uppgifter om denna art béra annulleras. — Foljande saékra
fyndorter aro tilsvidare kanda.
K. r. Onega: Suisari (Tm) den 24 juni 1863+). —
0. b. Paanajirvi (Shlbg) den 14 juni 1870. — L. 5So-
dankyla (Eurén). — U. F. M.
495. C. didymata L. var. ochroleucata Auriv. Nord. fj. p. 244. —
Sallsynt tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont. E. R.) 2 exx. i med-
let af juli 1886, aterfunnen i 2 exx. ar 1891 af Montell.
— U. F. M.
497. (©. incursata Hb. var. monticolaria H. S. 526—7; Stgr Cat.
p. 185; Lpa p. 110; Auriv. p. 251.
0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud-
formen i bérjan af juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 73. |
var. fuscolimbata Tengstr. Nyk. p. 31; Lpa p. 110; Au-
riv. p. 251. — Tillhér icke ¢ncursata, utan ar C. turbata
Hb. var. arctica Schéyen. Jfr ofvan denna art, N:o
494, aivensom Popp. Phytom. p. 89, noten.
498. ©. fluctuata L. var. incanata n. var. Obscurior, alis anticis
canescentibus, fascia media usque ad marginem inferio-
rem distincte extensa. o’. — Denna riitt egendomliga form
har antraffats i endast ett exemplar.
Af Sparre-Schneider omnamnes, att i arktiska
Norge forekommer en form, som afven har midtfaltet
fortsatt tvirs Ofver hela framvingen (Lepidopter fauna’en
1) Exemplaret fran Suisari (Tengstréms typexemplar af C. incursata
var. fuscolimbata) omnimnes af Poppius under C. incursata Hb. (p. 68),
ehuru han uttryckligen (p. 89 not.) raknar detsamma som en var. till turbata!
499.
500.
502.
507.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 73
pa Tromsgen og i nermeste omegn. Troms@ Museums
Arshefter 15. 1893, p. 75). Da hos namda form midt-
faltet darjamte ar uppldst i flere zizaglinjer samt vingar-
nes grundfarg ar rent krithvit, medan den hos foreva-
rande form visar en ganska stark dragning i blagratt,
kunna de bada formerna icke anses vara identiska.
K. r. Solovetsk (Edgr.). — U. F. M.
C. montanata Bkh. var. lapponica Stgr Cat. p. 186; Lpa p.
110; Auriv. p. 252. — Ett honexemplar af vanlig stor-
lek, hos hyilket framvingarnes tviirband endast dr antydt
genom en aflang |jusbrun flack vid framkanten, maste vil
anses som en extrem form af denna varietet.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.), ett exemplar i juni 1885:
E. Reut. V. F. V, p. 96; Nyk. Al. & A. p. 45. — JU.
EF’. M.
C. quadrifasciaria Cl. (ligustrata Hb.) var. Thedenii Lampa
Fort. Skand. o. Finl. macrol. p. 110; Auriv. p. 250. —
Sallsynt tillsammans med hufvudformen.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) ett exemplar ar 1886.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) enstaka exemplar sirskilda
ganger: E. Reut. V. F. V, p. 96; Nyk. Al. & A. p. 45.
— N. Karislojo (Shibg). -- U. F. M.
C. suffumata Hb. var. piceata Stph. II, p. 234; Stgr Cat.
p. 186.
0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud-
formen i juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 74.
C. dilutata Bkh. (nebulata (Thnbg) var. obscurata Stgr
Cat. 187; Lpa p. 111; Auriv. p. 245; Popp. Phytom.
p. 70. — Tillsammans med hufvudformen; talrika 6fver-
gangar finnas.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) den 26—30 septem-
ber 1892. — A. St Karins: Ispois (E. R.) i oktober 1885.
—L.r. Nuorti (Enw.). — U. F. M.
507'. C. byssata Auriv. Nord. fj. p. 245. (polata Hb. ?), — Af
denna nyligen atskilda art, som genom framvingarnes
starka sidenglans latt skiljes fran den annars liknande
C. polata Dup. (cineraria Schéyen) har ett exemplar
af prof. Palmén hemforts fran Kola-halén. N:o 508 i
74 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
TengstrOms katalog bér enligt Aurivillius 1. c. rikti-
gare betecknas C. polata Dup. (ej Hb.).
L. r. Kola (Plmn).— U. F. M.
509. C. caesiata Lang. ab. glaciata Germ. Fn I, E. XV, f. 18;
Stgr Cat. p. 187; Lpa p. 112.
0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med hufvud-
formen och ab. annosata Zett. i talrika Ofvergangar til]
dessa i slutet af juli 1871: Stett. e. Z. 1874, p. 74.
511’. C. galiata Hb. 272; Auriv. p. 250; Popp. Phytom. N:o
149, p. 86. — Jfr Medd. F. F. F. 6, p. 216; E. Reut. V.
F. V, p. 97; Nyk. Al. & A. p. 36, 45; Medd. F. F. F. 18,
p. loos Papp. hc. ,
Al. — A.— 0.b. — U. F. M.
515. C. hastata L. var. gothicata Gn. II, 388; Stgr Cat. p. 189.
0. b. Kuusamo (Schilde) tillsammans med var.
subhastata Nolck. i slutet af juni 1871 6fveralt i sma-
skog mellan Kuusamo och Paiajirvi: Stett. e. Z. 1874,
p. 74.
var. moestata Nolck. z. b. V, 1870, p. 4; Stgr Cat. p. 189.
Lpa p. 113.
0. b. Kuusamo (Schilde) den 4 maj 1881 enligt
skriftligt meddelande af hr Otto Bohatsch i Wien.
7. ©) “lnetaata: Wh. ‘Ber 1, I"4 Y= p.-St CPTSGyAB ar iv p.
248. (tristata Hb. 254). — Af denna art, hvilken ofta
blifvit forvaxlad med andra narstaende, finnes i universi-
tetets finska fjarilsamling endast ett fullkomligt sakert
exemplar. Arten ar icke omnamd af Poppius.*)
1) Lampa angifver Tavastland, Karelen och Ryska Lappland sisom
fyndorter i Finland fér C. luctuata Hb. Btr 1786. Dessalokaler motsvara tyd-
ligen Tengstréms uppgifter i hans katalog fér N:o 514 C. luctuata S. V.
(Hb. Btr. 1792, icke 1786) hvadan hir uppenbarligen féreligger ett missforstand.
For att for framtiden undvika detta mi papekas, att N:o 514 i Tengstoms
katalog, C. luctuata Schiff. (S. V.) ar = lugubrata Stgr Cat. p. 189; N:o 516
C. hastulata Hb. ar = hastata L. var. subhastata Nolck. Hartill kommer
numera den férut i Tengstréms katalog ej anforda C. luctuata Hb. Btr. I,
1, 4, Y, p. 31 (1786). Deni E. Reut. V. F. V, p. 98 under namn af C luc-
tuata Hb. (hastulata Hb., Btr.) anférda arten har af forbiseende blifvit oegent-
ligt betecknad och bér vara C. hastata L. var. subhastata Nolck.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 75
L. r. Kola-halfon: Konosero (Edgren) i bérjan af
juli 1887. — U. F. i.
518. G. sociata Bkh. var. cingulata Tengstr. Nyk. p. 22; Lpa p.
112, — Foérefaller nagot tvifvelaktig; jag har icke sett
exemplar af densamma.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) ett honexemplar ar
1870: Tengstr. l. ©.
520'. CG. hydrata Tr. VII, 217; Popp. Phytom. N:o 156, p.
91. (— aria H. S. 400). — Jfr Medd. F. F. P26. Dp
216: E. Reut. V. F. V, p. 98; Nyk. AL & A. p. 45;
Popp. lL «.
Al. — A. Korpo (Ringb.) 1 ex. sommaren 1892. —
K. a. Valkjirvi (Ehbg) en Q den 27 juni 1892. — U.
F. M.
5211. C. fennica n. sp. Alis anticis fuscis, area media fasciis al-
bis terminata, limbum versus in cellula 2 rotundatim, in
eosta 4 et cellula 6 acute porrecta; fascia inferiore an-
gusta, obsoleta, aequilata, subrecta, exteriore lata, nivea,
indivisa, basim versus in medio cellulae 1 b, in costis
etiam 2 et 5 in aream mediam maxime porrecta, limbum
versus diffuse terminata; linea submarginali in margine
anteriore tantum distincta, alba, deinde apud o% vix con-
spicua, apud © exstincta; linea limbali apud 2 incon-
spicua, apud o punctis geminatis disjunctis formata.
Alis posticis fusco-cinereis, mox pone medium; fascia
subrecta obsoleta ornatis. Ciliis variegatis. Long. alae
anticae 9—9,5 mm.
Hufvud och thorax bruna, pannan och hjassan, men
isynnerhet halskragen ttt besatta med inblandade gul-
aktiga fjall; vinglocken bruna, baktill isynnerhet hos
nagot hvitgula; bakkroppen ofvantill med otydliga, morkare,
parvis stilda skuggflickar, undertill ljusare. Benen pa
utsidan bruna, pa insidan ljusgula, tarserna med tydliga
gula ringar. Antennerna tradlika, hos & knapt markbart
befransade. Palperna bruna, undertill vid basen gul-
aktiga.
Af denna férut obeskrifna art aro tvanne exemplar
kiinda, det ena (<’) for en liangre tid tillbaka funnet i Ny-
Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera.
slott af Carlenius, det andra (Q) ar 1889 i Pargas af
mig. Exemplaret fran Nyslott var i tiden tlillsindt Teng-
strom jamte ett antal andra fjarilar i och for bestim-
ning samt ansags af honom vara en varietet af C. alche-
millata L. Da detta ej syntes mig sannolikt, 6fversindes
det af mig antraffade exemplaret till paseende till prof.
Aurivillius i Stockholm, som atersiinde detsamma med
det svar, att fjériln gér intryck af att vara en egen art.
For att yttermera fdrvissa mig hiarom tillstaldes bada
exemplaren den bekante specialisten, friherre von Gum p-
penberg, som afgaf det utlatande, att det var ,,eine
entschieden neue Art‘, hvilken var niarmast beslaktad
med C. affinitata Steph. och alchemillata L., samt bifo-
gade f6ljande sammanfattning af de viktigaste skiljetecknen,
hvilka jag in extenso meddelar:
, Die neue Art unterscheidet sich von Cidaria affi-
nitata Steph. durch
1. am Innenrand nicht weisseren inneren Doppelstreif;
2. nicht getheilten, nach aussen verwaschenen ausse-
ren Doppelstreif;
3. auf Rippe 4 nicht rundlich gelapptes, sondern kur-
zer und spitz gezacktes Mittelfeld;
4, deutlichen und hakenformigen Mittelpunkt, welcher
von weisslichen Schuppen umgeben ist;
5. am Vorderrande breite, dann beim 2 verschwindende,
beim o& nur angedeutete weisse Wellenlinie;
6. beim 2 wnsichtbare, beim o aus deutlich getrenn-
ten Doppelpunkten bestehende Saumlinie.
Ausserdem ist die neue Art kleiner als die kleinste
affinitata. Sie misst 0,009 m., letztere nie weniger als
0,010 m.
Von alchemillata L. unterscheidet sich die neue Art
durch Ziffer 2, 4, 5, sowie durch die Grésse. Sie gehort
in mein Subgenus Perizoma Hb. (Syst. Geom. Ill, pag.
396) unter Ziffer IV 2 nach var. alchemillata; in Cat.
Staud. als N:o 2694? nach alchemillata.‘
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 17
Till ofvanstaende kan jag ytterligare bifoga, att C.
fennica skiljer sig fran de bada ofvanniamda darigenom,
att framvingarnes fiarg stéter mera i kaffebrunt och ar
mera entonig, icke sasom hos de bada nyssnamda Ofver
stérre delen af vingytan genomlupen af vagiga teckningar,
ifvensom genom att ocksa bakvingarnes tvarband ar full-
komligt odeladt. Vidare genom mera starkt och tatt fjal-
liga vingar, hvilkas firg ar sa att saga mera mattad, pa
undre sidan dirjimte med starkare dragning at gult,
isynnerhet a de ljusare stillena; de ljusa tvarbanden a
alia vingar utat mera obestiimdt begriinsade an hos affi-
nitata och alchemillata; bakvingarna innanfor detta band
moOrkare 4n hos sagda arter.
A. Pargas: Lilltervo (E. RB.) ett honexemplar den
30 juni 1889: E. Reut. V. F. V, N:o 425 C. sp., p. 98;
Nyk. Al. & A. C. sp. ? p. 45; Medd. F. F. F. 19, p.
112—113. — §. Nyslott (Carlenius). — U. F. ML.
522. ©. affinitata Stph. var. turbaria Stph. Ill, Ill, p. 298;
Stgr. Cat. p. 189; Lpa p. 115; Auriv. p. 248 (affi-
nitaria H. S. 319—20). — Poppius’ uppgifter (Phytom.
N:o 154, p. 90) for Aland och Abo naturalhistoriska pro-
vinser galla var. twrbaria.
Al. Finstrém: Bastd (Mont.) 1 ex. pa fuktig ang
den 24 juni 1891. — A. Pargas: Lenholmen vid Lofsdal
(E. R). 1 ex. aren 1884 och 1887 pa léfskogssluttning i
juni manad: E. Reut. V. F. V, p. 98; Nyk. Al. & A. p.
45; Medd. F. F. F. 18, p. 163; Korpo (Ringb.) 1 ex. ar
1892. — U. F. M.
524*. ©. (Hydrelia) candidata Schiff. S. V., p. 110; Popp
Phytom. N:o 133, p. 72; Auriv. p. 254. Jfr Medd. F. F
F. 18, p. 206; Popp. 1. c.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) sillsynt i hasselskog
fran slutet af juni. — A. Korpo (Ringhb.). — N. — U
FF. M.
5377. C. sagittata Fabr. Mant. 210; Auriv. p. 243. (comitata-
Hb. 310).
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) enligt skriftligt med-
delande.
78
54
91
ov.
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Eupithecia virgaureata Dbld. var. Altenaria Stgr.1) Stett.
e. Z. 1861 p. 401; Altenarta Auriv. p. 264. — Har ur-
sprungligen beskrifvits sasom egen art, men dess samhdrig-
het med virgaureata Db1d. har nyligen af Bohatsch blifvit
pavisad (Bohatsch, Mittheilungen tiber Eupithecien. Iris,
IV, 1. 1893, p. 3). Upptages icke af Poppius, ehuru
den i flere exemplar blifvit funnen i Finland af Schilde.
K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch |. c. — O. b.
Kuusamo (Schilde) allman i juli 1871: Stett. e. Zeit.
1874, p. 75; Entom. Nachr. 1884, p. 4; jfr ock Bo-
hatsch lI. ¢.
544'. E. minutata Gn. Il, 341; Auriv. p. 264. — Af Poppius
sammanférd med £. absinthiata L. (Phytom. N:o 189, p.
126). — Da den svarligen kan skiljas fran den sistnimda,
upptages den har utan narmare angifvande af lokaler,
hvilka f. 6. inga i Poppius’ uppgifter angaende absin-
thiata.
5451. E. pimpinellata Hb. 443, 444; Tr. VI, 2. 115; Auriv. p.
264. — Hufvudformen har enligt Bohatsch blifvit fun-
nen i Petrosawodsk. Modjligen ar det dock nedanstaende
varietet, da exemplaren hirstamma fran samma ort.
K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch |. ¢. p. 21.
var. cinerascens Tengstr. Nyk. p. 32; Lpa p. 122; Auriv.
p. 264 (pimpinellata Popp. Phytom. N:o 190, p. 127;
? Altaicata Gn. Il, 330). Jfr Tengstr. och Popp. Il. ce.
EK. ¥:
546. E. helveticaria B. var. arceuthata Frr. 372, IV, p. 145; H.
5S. 134—7;.Stgr. Cat. p. M97; Lpa p.-121; Auriv.. p.
263. -- Tillsammans med hufvudformen. Synes vara
timligen allman i landets nordliga delar. Bland de 76 af
Schilde i Kuusamo insamlade exemplaren af helvetica-
ria tillhdrde namligen en tredjedel forevarande varietet,
hvarjamte talrika 6fvergangar mellan denna och hufvud-
formen forefunnos: Bohatsch 1. ¢. p. 16—17.
1) En stor del af det under senare fr i Finland hopsamlade materialet
af Hupithecia-arter har beniget granskats af den bekante specialisten, hr
Otto Bohatsch i Wien.
547. E.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 79
Al. Ostergeta, Bolstaholm (Mont.) 2 exx. i bland-
skog den 17 juni 1892. — A. Pargas: Lofsdal (EK. R.)
tva exx. E. Reut. V. F. V, p. 103; Nyk. Al. & A. p. 46;
Medd. F. F. F. 18, p. 164. — 0. b. Kuusamo (Schilde):
Entom. Nachr. 1884, p. 9; jfr afven Bohatsch |. ¢. p.
17. — U. F. M.
satyrata Hb. ab. subatrata Stgr. Cat. p. 197. — Siallsynt
tillsammans med hufvudformen.
A. Pargas: Lofsdal. (E. R.) ett exemplar i juni ma-
nad: E. Reut. V. F. V. p. 102; Nyk. Al. & A. p. 46;
Medd. F. F. F. 18, p. 164. — U. F. M.
var. Callunaria Dbld. (H.) Zool. 1850, App. CV; Stgr Cat.
p. 197: Lpa p. 121. — Skall icke vara sillsynt i ryska
Karelen och Lappmarken. Jfr Tengstr. Nyk. p. 32.
Al. Geta: Bolstaholm, Hékbéle (Mont.) sarskilda
ganger fran den 10—28 juni 1892. — A. Pargas: Lofs-
dal (O. M. R., E. R.) tillsammans med hufvudformen: E.
Reut’ V. FW p. 102: Nyk. Al. & A. p. 46. — Ka.
Kivinebb (Ehbg) flere exx. i slutet af maj 1889, Valk-
jarvi (Ehbg) mellan bjérkar vid sjéstrand den 27 juni
1892. — K. rv. — L. (enl. Tm. 1c) — U. FF. M.
548!. E. denotata Hb. 455; Auriv. p. 263. (campanulata H. 3.
Corr. Ins. p. 130; Popp. Phytom. N:o 191, p. 127). —
Jfr E. Reut. V. F. V, p. 103; Nyk. AL & A. p. 40; Medd.
F. F. F. 18, p. 164; Popp. 1. ¢.
A. — K. r. Petrosawodsk, enl. Bohatsch l. c¢. p.
3. — U. F. M.
5482. E. actaeata Walderdorff var. Bergunensis Dietze Stett.
548°.
e. Z. 1875, p. 248, Il, 1. — Det af Schilde (Stett. e. Z.
1874, p. 75) omnaimda fyndet af ett exemplar af Z. verat-
raria H. S. i Kuusamo sommaren 1871 4r enl. Bo-
hatsch ritteligen en hona af forevarande form. (Bo-
hatsch |. ¢ p. 6.).
0. b. Kuusamo (Schilde) en Q enligt skrift-
ligt meddelande af Bohatsch i Wien; jfr afven Bo-
ha,tsch |. e.
E. assimilata Gn. II, 342, Pl. 2, 9 (larven); H.S. Corr. Ins.,
p. 129; Auriv. p. 263. Sallsynt.
80 Enzio Reuter, Forteckning 6fver macrolepidoptera,.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) en hanne och en hona
i tragard i slutet af juni: E. Reut. V. F. V, p. 1083;
Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F. F. 18, p. 164. — Kr.
Petrosawodsk, enl. Bohatschl.c. p.6.— U. F. M.
549'. E. valerianata Hb. Larv. Lep. V, Geom. II, Aequiv. H, b,
f. | a—c; Auriv. p. 262; Popp. Phytom. N:o 186, p.
123. — Jfr E. Reut. V. F. V, p. 102; Nyk. AL & A. p.
36, 46; Medd. F. F. F. 18, p. 163, 188; Popp. 1. ¢.
Al. -- A.— U. F. M.
5492, E. immundata Zell. Is. 1846, p. 194; Auriv. p. 263 (ar-
gillacearia H. S. 143-4). — Har af Poppius blifvit
sammanford med E. plumbeolata Hw. (Phytom. N:o 187,
p. 124), men anses af Bohatsch, liksom af de flesta
andra lepidopterologer sasom egen art.
K. r. Petrosawodsk (Giinth.) en hona den 23 juni
1870: Tengstr. Nyk. p. 33.
5493, E. inturbata Hb. 461; Auriv. p. 262 (subceliata Gn. I,
343.) — Enligt skriftligt meddelande af Bohatsch 4r
inturbata Hb. 461 icke synonym till tenweata Hb- 394,
sasom i Staudingers katalog uppgifves, men daremot
till subcelzata Gn. Il, 343. (jfr for dfrigt Bohatsch 1. «.
p. 17.). Arten, som f6rut ej 4r anmald som finsk, har
sina narmaste fyndorter i S:t Petersburg (enl. Bohatsch
1. ¢.) samt vid Naes jarnvark och vid Kristiania i Norge
(enl. Auriv. Ll. ¢.); 1 Sverige har den 4nnu ej blifvit fun-
nen. I Finland har den antriffats i flere exemplar pa
Aland af stud. J. E. Montell.
Al. Geta: Bolstaholm (Mont.) fem exemplar i tra-
gard fran den 9 augusti — 2 september 1891, 8 exx. a
liknande lokal fran den 21 augusti—11 september 1892.
— U. F. M.
556.! E, sinuosaria Ev. Bull. M. 1848, If, p. 280; Hor. Soc. Ross.
XVI, Pl. 13, 10. — Denna synnerligen intressanta och
vackra art anfOres af Staudinger i hans katalog sa-
som fOrekommande endast i éstra Sibirien ({rkutsk). En-
ligt skrifligt meddelande af Bohatsch, afvensom enl.
hans ofvan citerade arbete (p. 27) har den dock de se-
nare aren antraffats i S:t Petersburg, hvadan denna ost-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 6. 81
liga art numera varkligen ar att riknas till den dkta
europeiska faunan. Det var darfér synnerligen intressant,
att sagda art blifvit funnen afven i Finland.
K. a. Valkjarvi kronopark (Ehbg), i enstaka exem-
plar i boningsrum den 11 augusti 1892. - U. F. M.
556%. E. exiguata Hb. 379; Auriv. p. 265; Popp. Phytom. N:o
? 5dD7.
179, p. 118. — Jfr Tengstr. Nyk. p. 33; E. Reut. V. F.
V, p. 103; Nyk. Al & A. p. 47; Medd. F. F. F. 18, p.
164, 188; Popp. l. ¢.
Al. — A. — K. r. — U. F. M.
E. sobrinata Hb. var. scoriata Stgr. Stett. e. Z. 1857, p.
265. — Har forut upptagits sasom egen art, men fodres
numera af Bohatsch som varietet till sobrinata (Bo-
hatsch |. c. p. 15). Enligt skriftligt meddelande af denne
har Schilde i Kuusamo funnit ett exemplar, som san-
nolikt ar att hanforas till denna art. Flere brunaktiga
och foga tydligt tecknade exemplar, af stud. J. E. Mon-
tell insamlade pa Aland, bilda enl. Bohatsch en éfver-
gangsform till forevarande varietet.
0. b. Kuusamo (Schilde).
563. E. succenturiata L. ab. oxydata Tr. VI, 2, 114; Dup. VIII,
202, 6, Q; Stgr Cat. p. 195; Lpa p. 120; Auriv. p.
261. — Bohatsch har numera aterforenat de pa senare
tider atskilda #. succenturiata L. och subfulvata Hw. samt
betraktar den senare som en varietet af den férra. Ab.
oxydata Tr. ansluter sig narmast till swbfulvata Hw., hvil-
ken genom en mellanform, disparata Hb. ir forenad
med succenturiata. I enlighet harmed upptages orydata
sasom ab. under succenturiata. — Tillsammans med huf-
vudformen.
A. Pargas: Lofsdal (E. R.) tva hanexemplar: E.
Reut. V. F. V, p. 102; Nyk. Al. & A. p. 46; Medd. F. F.
F. 18, p. 163. — $8. S:t Michel (Ehbg), en hona den 18
juni 1891. — U. F. M.
De literaturhanvisningar, som hinfora sig till Medd. F. F. F.
19. samt till Bohatsch, Mittheilungen iiber Eupithecien, hafva
jnsatts vid den under senhdésten forsiggangna tryckningen.
——— Fs eeeere
82 Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
Tillagg.
Efter det tryckningen af foreliggande arbete redan var langt
framskriden har den i texten flere ganger omnamde tyske lepido-
pterologen August Hoffmann i Stett. ent. Zeit. 54, 1893, p. 121
—144 publicerat en uppsats: ,,Fortsetzung zu Schilde’s Lepidopte-
rologischen Mittheilungen aus Nord-Finnland“, framstallande re-
sultatet af hans sommaren 1892 foretagna samlingsresa till Kuu-
samo. I denna uppsats omnamnas bland macrolepidoptera hufvud-
sakligen endast de former, hvilka Schilde icke iakttagit i Kuu-
samo omnijd; de af Hoffmann anforda_ microlepidoptera
komma sjalffallet icke att upptagas i detta tillagg.
Ehuruvil herr A. Hoffmann redan tidigare benaget med-
delat mig skriftliga uppgifter angaende ett flertal af honom i Fin-
land gjorda fynd, hvilka redan i texten omnamts, tillkomma i
hans nyssnimda uppsats nagra, till en del nybeskrifna former,
hvilka icke fro upptagna i forevarande forteckning och hvilka
dirfor hair nedan uppraknas. For fullstandighetens skull bifogas
hiir dirjimte hanvisningar till Hoffmanns uppsats for de efter
ar 1869 for Finland anmiarkta former, hvilka redan inga i denna
forteckning.
Foljande tillagg bora salunda goras:
Pag. 6. I literaturférteckningen mellan Ehnberg och Lampa:
Hoffmann, A. Fortsetzung zu Schilde’s Lepidoptero-
logischen Mittheilungen aus Nord-Finnland. Stett. entom.
Zeitung, 54. 1893, p. 121—144.
, 10. Nio 71. P. Daplidice L. var. Bellidice O. I, 2. 154; Stgr
Cat. p. 3; Lpa p. 10; Auriv. p. 4.— De af Hoffmann
antriiflade exemplaren nirma sig mera var. Bellzdice O.,
in hufvudformen. Forut ej anmiarkt for Finland.
K. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i enstaka exem-
plar hela juli manad: Stett. e. Z. 1893, p. 123.
,, 13. N:o 23. L. Optilete Knoch. var. Cyparissus Hb.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c., p. 123.
, 16. Nio 50. A. Pales Schiff. var. lapponica Stgr. — Jir A.
Hoffmann l. c, p. 124.
, 23. Nio 1214. N. confusalis H. S. — Jfr A. Hoffmann,
c., p. 143.
Pag. 26.
29.
32.
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 83
N:o 1502. Ps. Graslinella Boisd. — De af Schilde,
Stett. e. Z. 1874, p. 57 under N:o 28 omnamda sackarna
af en Psyche-art hora enl. Hoffmann sikert till Gras-
linella.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c, p. 125.
. No 160. Trichiura (Gastropacha) crategi L. var. Arie
Hb. — Den af Schilde, Stett. e.Z. 1874, p. 38 under
N:o 32 omnimda Bombyz-art, hvars larver han antraf-
fat, tillhdr enl. Hoffmann siakert ofvanstaende form.
Jfr A. Hoffmann |. ¢@, p. 125.
[? Cerura (Harpyia) vinula L. var. Phantoma Dalm. —
I bérjan af augusti antraflade Hoffmann pa vide-
buskar sma vznula-larver, hvilka tyvarr under resan
omkommo. Sannolikt skulle de, enl. Hoffmann, hafva
utvecklat sig till var. Phantoma eller atminstone till en
intermediair form. Da emellertid detta endast ar ett an-
tagande, torde det vara radligast att tilsvidare icke in-
rangera sagda form bland vara finska fjarilar, hvarfor
jag ej haller utmarkt den med nagon nummer och anfor
den inom klammer].
N:o 209. A, auricoma Fabr. var. Pyhevaare Hoffm.
Stett. e. Z. 54. 18938, p. 126. — Denna af Hoffmann
nybeskrifna, vid Kuusamo konstanta form skall i af-
seende a fargen sta i ungefar samma forhallande till
auricoma som var. montivaga till ewphorbie, men ar dar-
jaimte mycket mindre an hufvudformen, matande 27—30
mm. mellan vingspetsarne, emot 30—35 mm. hos tyska
exemplar af awricoma; fran denna skall den nya varie-
teten skilja sig genom alldeles askgra grundfarg hos
framvingarne, afvensom hos beharingen a thorax; de
svarta tvar- och langsstrimmorna a framvingarne aro hos
var. Pyhevaare otydliga och utbreda sig mer |. mindre
fullstindigt fliickvis 6fver grundfargen, hvarigenom de
moérkaste exemplaren synas starkt svartgra-fargade och
paminna om den morka varieteten Salicis af menyan-
thidis,
Sasom redan ofvan (p. 32) i fraga om A. auricoma
var. pepli ar sagdt, afvika vara finska exemplar i all-
84
Pag. 41.
42.
43.
45,
Enzio Reuter, Férteckning 6fver macrolepidoptera.
minhet fran tyska sadana genom morkare farg. Att
démma af Hoffmanns beskrifning narmar sig den nya
formen till var. peplz, men synes dock vara aénnu mera in-
tensivt moérkfairgad. Mellan utlandska exemplar af huf-
vudformen auricoma och var. Pyhevaare fran Kuu-
samo bilda vara finska former af auricoma och pepli
tiimligen goda 6fvergangar. Arten synes, likasom fallet
‘ir med flere andra, blifva mérkare pa ju nordligare bredd-
grad den lefver.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i slutet af juni
1892 pa ,,koder“.
N:o 236. A. tritici L. var. obelisca Hb. 123; Lpa p. 55;
Auriv. p. 125. — En egendomlig form, utan ljusare
framkant, men som likval ar att hanforas till obelisca,
har antraffats af Hoffmann. Forut ej observerad i
Finland.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) ett honexemplar
den 27 juli 1892: l. ¢, p. 127.
N:o 249. M. Pisi L. var. Rukavaare Hoffm. Stett. e.
Z. 54. 1893, p. 127. — Denna af Hoffmann nybe-
skrifna form, hvilken synes vara konstant i norra Fin-
land, ar mindre an hufvudformen, 25—335 mm. mellan
vingspetsarne. Den morkt rddbruna grundfargen undan-
iriinges niastan fullstandigt af en svartaktig och violgra
inblandning; alla teckningar otydliga, den gulhvita vag-
linjen mestadels forsvunnen och inskrankt till den ljusa
flacken vid vingarnes bakre hérn i faltet 1 b; fransarna
utan rdd inblandning.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i borjan af juli
1892 pa ,,koder“.
N:o 254. M. dentina Esp. var. Latenai Pierr.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) i nagra typiska
exemplar sommaren 1892: 1]. c., p. 1238.
N:o 273. Hadena adusta Esp. ? var. septentrionalis Stgr
i. l. — Hoffmann tror att den i Kuusamo forekom-
mande formen ar identisk med den af Staudinger i
hans priskatalog upptagna var. septentrionalis; den star
nira till var. baltica, men 4r mycket mindre och har
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 6. 85
otydligare teckning; de fran Kuusamo harstammande
exemplaren mata 33—35 mm. mellan vingspetsarne. —
Férut ej anmarkt for Finland.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): ]. c, p. 128.
Pag. 59. N:o 355. Anarta cordigera Thnbg ? var. Aethiops St gr i.
]. — De nordfinska exemplaren af A. cordigera, hvilka
utmarka sig genom djupsvart firg, héra enl. Hoffmann
till den likaledes i Staudingers prisforteckning upp-
tagna var. Aethiops. Samma form har Hoffmann
afven erhallit fran Shetlands-darna.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) allman i bérjan
af juli 1892; var fran medlet af samma manad forsvunnen,
men antraffades ater den 10 augusti i ett nyss utklakt
exemplar: |. c., p. 128.
66. N:o 465, Lythria purpuraria L. var. rotaria Fabr.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann) enstaka bland huf-
vudformen: l. c, p. 128.
74. N:o 509. C. cexsiata Lang. ab. glaciata Germ.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): |. c, p. 129.
» (8. N:o 546. E. helveticaria B. var. areeuthata F rr.
0. b. Kuusamo (A. Hoffmann): 1. ©, p. 130.
38
Rattelse:
Till foljd af att genom ofvanstiende tilligg nigra former tillkommit bora
i den 4 pag. 4 ingdende tabellen, ifvensom betriffande de i stycket omedelbart
ofvanfoér densamma meddelade sifferuppgifterna nagra rittelser giéras. De
efter ar 1869 tilikomna,d.y.s.i Tengstréms katalog ej upptagna varieteterna
af Rhopalocera uppga sdlunda till 41 (icke 40), af Noctue till 48 (icke 43);
summan af nytillkomna varieteter och aberrationer utgér 144 (icke 135). Sum-
man af hittils kinda varieteter och aberrationer af Rhopalocera blir sAlunda 51
(icke 50), af Noctuae 67 (icke 62), af samtliga macrolepidoptera 193 (icke 187).
Antalet arter foérblir oférindradt, likasi antalet varieteter och aberrationer
af 6friga underordningar.
tant bale Aaaleies ansiarich: Ae wane cn a 6
paMe Rin wer Pro HAS sei ao
ilies SAN Lata cae bat 2 ta ace
tgs 4 aT i” eae Tea tO Bo sa :
Rd adglan. inosine esa a Dake asics
ise
a in Panaoe ey TF attentedsiy iis Picea aes Die
& -_—) a = =
a x8 iets oa He FO “f By aie o > ue
aca bali” ae ie Biase: a ee ots
.
4 x f- 6 aoe © Co: ee 1!
* : f+aZ “4 + bd ar - ce
rt j ae = rt iD tst eH F Laas 6 si afi eS & hs a
» - = = ae
‘“"s a: 4 73) Yh Se *ha* -
ra oa - te 5 a) SS a7 ad vi
41% aiithsci¥e BET akvasiiee ian 2 oF 24
‘ / ie f —— =. =
- M4 : Ort: 4 Sy ie i L_¢ 3% * ot = 7’ x - | an
BET que Pf Meee et A) Utes oF sf
Fe ¢ sat PHitei seine S23 Ti Insane
= * Mg Jheshn oF is oe
Lo4 . Lar? <9
‘ ? 2 i] ot i
=> £, ite = 2 —&
wean: oe Teer: MAS igs Ge: seas “ -
2 P er “ <
- aoe :onlghielt. = Tits wees
$ - = a r : Biers 4 f ? = a
216% sinned IB Atari emygen saw sbi tasnn nt pais ro. Hipp ives er: =
wails sealer of? ki sap ete gens: ks! as Kew sais £ 359 ria oh: 7 =
ee aay. yates, * ages 68 sarang? “Bie ois: OS. AB cusceaaly t abtagt ake
al heh etiaek ie 9 poviasek zp Sie go Lia 3 ik, eindaliles. SOR. Mt wits i
(ee tae a Tia ses 3 es Paty. 1 aes ben ee: ge pe geatst te
~ AST UB paste He ay! . Pith: dW Vn fe pa.
| shenlie sid serdiaagld Gastegodeth, barn th sail
“ial als Mi nots 6 praniidgatermbigtag NeRE2, pall if Tor 400 SF
ie day zeipjapap etaaiae eee ¢ yp) ainilits . Anat indie + :
a ia 2 — Zs (tang +h is Srv mey ae Aa . Fe
uate tye i”, wi” Sa jal ne Gite ae * (mete ;
es ~, Ae ee Ne —
i ras ebavagicay Sat aa sonaha::
= ~ ae at We d 7 F 1
“s re | r . . 3 ij J Poe ra? 4 ay mA , PEN 5
i s é _) are
ae pik
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA, IX, n:0 7.
BEITRAGE
ZUR RENNTNISS EPNTGER
CILIATEHN
VON
K. M. LEVANDER.
MIT DREI TAFELN.
(Vorgelegt am 7. October 1893).
$$ 44
HELSINGFORS,
DRUCKEREI DER AKTIEN-GESELLSCHAFT J, SIMELII ERBEN.
1894.
AAGMAVEL eS
AS
F =
~ raat reat Ee
EQee vednoh)
Sate Yypbyey
Vo dreissig Jahren ver6ffentlichte Eberhard in einem Pro-
gramm der Realschule zu Coburg eine Reihe von Abbildun-
gen (6. Taf. I. Fig. 1—11) mehr oder minder spiralig gedrehter,
eigenthiimlicher Ciliaten, die er mit dem Collectivnamen Strom-
bidium}) polymorphum bezeichnete. »In diesen», sagt er, »glaubt
man ganz verschiedene Thierchen zu sehen. Nimmt man aber
siimmtliche Formen in vergleichender Ubersicht zusammen, so
wird man an der Verwandtschaft oder vielmehr an der Zusam-
mengehorigkeit der dargestellten Thiere nicht zweifeln kénnen»
(6. p. 20). Von den Eberhard’schen Abbildungen diirften sich
nur drei auf bekannte Infusorien beziehen, und zwar auf ge-
wisse Heterotrichen von der Familie der Plagiotomina Biitschli,
nimlich (Fig. 1—3) auf die s. g. normale Form von Metopus
sigmoides, welche schon von O. F. Miiller (18) und Clapa-
réde & Lachmann (3) beschrieben und abgebildet wurde, und
(Fig. 4) auf die s. g. tordirte oder verkiirzte Form derselben
Art. Fig. 10 bezieht sich, wie Eberhard selbst angiebt, auf die
von Perty (19) in die Wissenschaft eingefiihrte Caenomorpha
medusula, welche von Stein (26) unter dem Namen Gyrocorys
oxyura als der einzige Repriisentant einer neuen, angeblich mit
den Peritrichen verwandten Familie der Gyrocoryda betrachtet
wurde. Auch Biitschli (2) lasst in seinem critisch gesichteten
Systeme der Ciliaten die Caenomorpha medusula eine besondere
Familie Gyrocoryda bilden, aber diese wird unter die heterotri-
chen Ciliaten hingestellt 7).
1) Mit diesem Gattungsnamen bezeichneten Claparéde und Lach-
mann (3) vor dem Erscheinen der Eberhard’schen Abhandlung eine ganz an-
dere Ciliatenform. Vrgl. Stein 27. p. 51 u. 28 p. 329.
*) Von den anderen von Eberhard gegebenen Abbildungen iiber ,, Strom-
bidium polymorphum*, haben die Figuren 6, 7, 8 und 11 Bezug auf Ciliaten,
die als Variationen von Metopus und zugleich als Ubergangsformen zu Caeno-
morpha betrachtet worden sind, spiiter aber nicht angetroffen wurden. VOllig
unbekannt sind meines Wissens auch bis dato die Ciliaten geblieben, die in
Figg. 5 und 9 dargestellt sind
2 Kk. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Obgleich also unter den von Eberhard als Strombidiwm po-
lymorphum abgebildeten Ciliatenformen, wie Stein (27. p. 51)
erkannte, wenigstens zwei zu verschiedenen Familien gehdérige
Arten zusammengeworfen sind, namlich Metopus sigmoides Cl. &
L. und Caenomorpha medusula Perty (= Gyrocorys oxyura Stein),
ist doch das Vorhandensein gewisser morphologisch-verwandt-
schaftlicher Beziehungen zwischen ihnen sowohl von Stein, als
auch zuletzt von Biitschli betont worden.
Der letztere Autor leitet in seinem grossen, hochgeschitzten
Protozoénwerke die von allen iibrigen Heterotrichen in ihrer K6r-
pergestalt, ihrem reducirten Cilienkleide und in anderen wichtigen
Beziehungen sehr abweichende Caenomorpha imedusula, »die selt-
saniste von allen Heterotrichen>, theoretisch von dem einfacheren
und den Holotrichen sich naher anschliessenden Metopus szgimoz-
des ab, wobei die verkiirzte, stark gedrehte Form des letzteren als
den Ubergang vermittelnd angesehen wird. Die diesbeziigliche
Auseinandersetzung Biitschlis (2. p. 1237) habe ich mir die Frei-
heit genommen unten bei Besprechung der Gattung Caenomorpha
wortlich zu citiren, wohin ich hier den Leser verweise.
Obwohl Biitschli nach Allem das Richtige getroffen hat,
wenn er die excentrische Korperform der Caenomorpha, »einer
der intressantesten und originellsten Infusorienformen» (W. Engel-
mann), aus dem viel einfacheren Metopus durch geringe Modifica-
tionen des letzteren theoretisch ableitet, — welche Modificationen
nicht nur nach Eberhard, sondern auch nach den Untersuchungen
Stein’s und nach seinen eigenen Beobachtungen zum wesentlich-
sten Theil in den in der Natur vorkommenden variirenden For-
men der beiden Arten verkérpert sein sollen, — erschien es doch
nicht unerwiinscht, diesen seltsamen Ubergangsformen noch ein
naheres Studium zu widmen.
Es hat schon wiahrend einer lingeren Zeit die Aufmerk-
samkeit verschiedener Infusorienforscher geweckt, dass die in Rede
stehenden, in ihrem fusseren Erscheinen sehr abweichenden, aber
durch gewisse gemeinsame, eigenartige Merkmale an einander
erinnernden Ciliaten auffallender Weise oft an verschiedenen Orten
in Gesellschaft mit einander angetroffen werden. Zuerst
fand Eberhard zu Coburg die Caenomorpha und den Metopus
sammit ihren Zwischenformen gleichzeitig zusammen in alteren Auf-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nto 7. 3
giissen iiber Lemna trisulca und er sieht in diesem Umstande die
festeste Stiitze fiir die ZusammengehoOrigkeit der als Strombidiwm po-
lymorphum abgebildeten Formen, welche sich nach ihm hauptsach-
lich durch den Grad der Torsion des Koérpers und des Peristoms
von einander unterscheiden (6. p. 20). W. Engelmann (8. p. 379)
traf beide Arten in einem schmutzigen Graben zu Leipzig an, und
Stein betont (28. p. 330 und 333) ausdriicklich, dass Metopus sig-
moides Clap. & Lachm. haufig in Begleitung von Caenomorpha
medusula Perty (= Gyrocorys oxyura Stein) aufzutreten pflegt.
Er fand gleichzeitig die beiden Arten in der Umgegend von Prag,
ebenso wie vorher zu Niemegk (Preussen) im Wasser, das aus
einigen Tiimpeln mit grossen Mengen von Lemna polyrhiza und
trisulca geschopft und langere Zeit aufbewahrt worden war.
In neuester Zeit wiesen Blochmann (I. p. 72) und Biitschili
darauf (2. p. 1731) hin, dass die in Frage stehenden, sehr variirungs-
fahigen Heterotrichen eigenthiimlicher Weise nicht selten zusam-
men vorzukommen pflegen. Ferner erwahnt noch Geza Entz (10.
p. 268), dass er die Caenomorpha medusula in der Klausenburger
Gegend wiederholt in Schwefelwasserstoff exhalirendem Sumpf-
wasser fand, wo Beggiatoen wucherten, und zwar befand sie sich
stets in Gesellschaft von Metopus sigmoides.
Wenn man also das oft gleichzeitige Vorkommen der beiden,
angeblich polymorphen Arten in Betrachtung zieht, sowie erwagt,
dass gewisse, bisher nicht niiher untersuchte Ubergangsformen
zwischen beiden angeblich angetroffen werden, lag die Vermuthung
nicht fern, dass sie médglicherweise in noch naherer verwandt-
schaftlicher Beziehung zu einander stehen kdnnten, als man bisher
anzunehmen gewagt hatte. Es erschien im Voraus nicht ungereimt
sich vorzustellen, dass sie méglicherweise verschiedene Stufen in
dem individuellen Entwickelungscyclus derselben Art darstellten.
Sollen ja nach dem Vermeinen Stein’s >die urspriinglich langge-
streckten Thiere von Metopus sigmozdes in einer friiheren oder
spateren Periode ihres Lebens durch ganz allmahliche Verkiirzung
des ganzen K6rpers und starkere schraubenformige Zusammen-
drehung ihres Vorderleibes eine Reihe von Formen durchlaufen,
die sich immer weiter von der Grundform entfernten» (28. p. 329,
332). Einer ahnlichen Auffassung huldigend, bildete Tatem Metopus-
artige Infusorien ab, die nach ihm friihere Stadien seiner, wahr-
4 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
scheinlich mit Caenomorpha medusula identischen C. convoluta
sein diirften') (81). Wenn sich aber die Formvariationen nicht
als verschiedene Stufen in demselben individuellen Entwickelungs-
kreise zeigen sollten, schien die Frage der Untersuchung werth,
welche andere bedeutung ihnen beizumessen sei?
Als mir durch Ertheilung eines Reisestipendiums Gelegenheit
gegeben wurde wahrend des Sommers 1891 in dem Zoologischen
Institut in Rostock zu arbeiten, und ich unter einigen Infusorien-
culturen des Instituts ein Wasser mit zahlreich vorkommenden
Individuen von Metopus und Caenomorpha fand, wurde ich von dem
Herrn Professor Dr. F. Blochmann aufgefordert, die Thiere zu
untersuchen, um eventuell Auskunft in den oben angedeuteten
Fragen zu gewinnen. Es ist mir eine sehr angenehme Pflicht
Herrn Professor Dr. Blochmann nicht nur hierfiir, sondern
auch fiir die Liebenswiirdigkeit, womit er mir Platz in dem
institut bereitete und fiir das Interesse, welches er meinen Stu-
dien entgegenbrachte, sowie fiir seine giitige Unterweisung hier
meinen aufrichtigsten Dank auszusprechen!
Die in Rostock gemachten Studien iiber die Metopus- und
Caenomorpha-Formen setzte ich spater in Helsingfors fort, wo
ich so gliicklich war, einige schon in Rostock beobachtete Formen
wiederzufinden, sowie eine neue Metopus-Art und den Reprasen-
tanten, der neuen verwandten Gattung Tropidoatractus zu entdec-
ken. Betrefis der beziehungen zwischen Metopws und Caenomorpha
stellte es sich, wie ich hier gleich mittheilen will, aus meinen Un-
tersuchungen heraus, dass wir mit einer Reihe constanter Formen
der oft erwahnten Gattungen zu thun haben, die von einander
durch characteristische Merkmale gut unterschieden werden kénnen
und daher als Arten, und zwar verschiedener Genera, betrachtet
werden miissen, obwohl sie immerhin innerhalb gewisser Grenzen
variirungsfahig sind. Von einer individuellen Verwandlung kann
mithin nicht mehr die Rede sein.
Der tibrige Theil dieser Abhandlung ist der Beschreibung
einiger einzelnen, mit einander nicht niaher verwandten Ciliaten-
Formen gewidmet, die bisher theils nur mangelhaft bekannt,
theils fiir die Wissenschaft neu waren, die aber siimmtlich in
1) Nach Kent 15. p. 641. Taf. XXXIII. Fig. 1—3.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 5
einer oder anderer bedeutungsvolleren Hinsicht — sei es, dass sie
iberhaupt eigenthiimliche Infusorientypen darstellten, sei es, dass
sie gewisse eigenartige Organisationsverhiiltnisse aufwiesen — von
speciellerem Interesse fiir die Infusorienforscher zu sein schienen
und dadurch ihren Platz hier vertheidigen mégen. Es werden
in den vorliegenden bliittern folgende Ciliaten ausfiihrlicher be-
handelt:
Metopus sigmoides Clap. & Lachm.
M. contortus mihi.
MM. pyriformis mihi.
M. bacillatus n. sp.
Tropidoatractus acuminatus n. g. n. sp.
Caenomorpha medusula Perty.
C. uniserialis n. sp.
Discomorpha pectinata n. g. n. sp.
Plagiopyla nasuta Stein.
Perispira ovum Stein.
Mastigostephanos sulcatus n. g. n. sp.
Die hierher gehérigen Beobachtungen wurden, wie unter
den resp. Arten zu ersehen ist, theils in Rostock, theils in Hel-
singfors gemacht.
Metopus sigmoides Clap. & Lachm.
Metopus sigmoides Claparéde & Lachmann 3. p. 255. Taf. XII. Fig. 1.
r r Stein 28. p. 328—335. Taf. XVI. Fig. 5—8, 10, 14 (,nor-
male Hauptform“).
= eS Kent 15. p..581.,..Taf.. XXIX... Fig. 6.
< 2 Eyferth 12..p. 82. Taf. V. Fig. 16, 17.
i rs Piochmann 1. p. ¥2. cal. ¥. | Pig. Tre.
_ - Gourret & Roeser 13. p. 483. Taf, XXX. Fig, 5—8.
4 H Biitschli 2. p. 1236, 1347, 1357, 1379, 1380, 1431, 1477,
1483, 1723, 1731.
Trichoda s Miller 18. p. 190. Taf. XXVIII. Fig. 5, 6.
Strombidium polymorphum p. p. Eberhard 6. p. 20. Taf. I. Fig. 1—3.
Metopides contorta Quennerstedt 20, p. 23. Taf. I. Fig. 23.!
% Kent 15. p. 583. Taf. XXXII. Fig. 18.
Taf. I. Fig. 1—4.
Dem von O. F. Miller (18) im vorigen Jahrhundert als Zvri-
choda s in die Wissenschaft eingefiihrten Infusor, welches spiiter
von Claparéde und Lachmann (3) unter dem Namen Metopus
6 ix. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
sigmoides etwas ausfiihrlicher beschrieben und abgebildet wurde,
schreibt Stein in seiner, fiir die Kenntniss der Heterotrichen grund-
legenden Monographie (28) eine ausgedehnte Polymorphie des Kér-
pers zu. Unter den zahlreichen Gestalten, in welchen dieselbe Art
auftreten kénne, unterscheidet er drei Hauptformen, nimlich die
normale, die verkiirzte und die ausgerollte Form. Von diesen in-
teressiren uns zunachst die urspriingliche, s. g. normale Form, die
identisch mit der Miiller’schen T’richoda s und der Claparéde-Lach-
mann’schen Art sein diirfte, wenn auch das Hinterende des Kér-
pers nach den von diesen Verfassern gegebenen Beschreibungen
und Abbildungen in einer dem Vorderende entgegengesetzten Rich-
tung gewunden sein soll, so dass der Kérper im Ganzen eine s-
formige Gestalt erhalt, was von Stein nicht gefunden wurde.
Die allgemeinen Formverhialtnisse des Kérpers sind schon
von Stein (28. p. 330—331) in zutreffender Weise und erschép-
fend beschrieben und in den Figuren 1, 6, 7 und 8 auf Taf. XVI
in meisterhafter Weise dargestellt worden, so dass ich in dieser
Hinsicht kaum etwas Neues zu den Angaben Steins hinzufiigen
kann.
Der Korper (Fig. 1.) ist formbestandig, langgestreckt-walZzig,
vor der Mitte spindelférmig erweitert, mit missig verschmiler-
tem Hinterende, welches &4hnlich wie das ebenfalls verschmilerte
Vorderende abgerundet ist. Oft scheint das Hinterende schief oder
quer abgestutzt, was von dem Zustande der postero-terminal ge-
legenen contractilen Vacuole (c. v.) abhangig ist. Eine schwache
dorso-ventrale Abplattung ist merkbar, wird jedoch von der ein-
genommenen Nahrung sehr beeinflusst, indem sie bei wohlgefiit-
terten Individuen wenig oder gar nicht zum Vorschein kommt.
Solche Exemplare sind daher fast drehrund-spindelf6rmig, mei-
stens sind aber auch bei diesen die KOrperenden etwas abgeplat-
tet. Gew6hnliche Exemplare sind 2'/, bis 3 mal so lang wie
breit. Der etwas abgeflachte Vorderleib ist, wie sich Stein in
seiner Gattungs-Diagnose tiber Metopus ausdriickt, in sehr cha-
racteristischer Weise von rechts her iiber die Bauchseite schrau-
benformig nach vorn und links gedreht, so dass eine schiefe,
vom Hinterleib abgesetzte und iiber den linken Seitenrand hinaus-
ragende Kuppe gebildet wird. Der von der Stirnkuppe gebildete
Falz, welcher durch die dachformige Erweiterung des rechten
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 7
Stirnkuppenrandes noch tiefer wird, beginnt dicht hinter dem
vorderen, nach links schauenden Kérperende am linken Seiten-
rande und steigt in schraubenfOrmig-diagonaler Richtung iiber die
Bauchseite bis zur Mitte des rechten Seitenrandes oder noch
weiter abwarts lings diesem ab und fiihrt in den hiergelegenen
Mund. Auf der linken oder hinteren, in der Bauchebene liegen-
den Seite des Falzes oder der Peristomfurche zieht sich ein Mem-
branellenband (mbr) hin, welches sich durch die weite Mundéfinung
in einen kurzen, nach hinten und innen gerichteten Schlund (oe)
fortsetzt.
Der Korper ist weich und nachgiebig, nicht contractil. Oft
sieht man, wie sich die Thiere in sehr enge Passagen zwischen
allerlei Schmutzpartikelchen eindrangen, wobei ihr Ko6rper leicht
nachgiebt und nach dem Austritt in das Freie, dank seiner Elasti-
citat, seine friihere Form wieder annimmt. Diese Eigenschaften
kommen in gleichem Maasse der folgenden Metopus-Form zu und
sind von der sehr weichen Consistenz des Entoplasmas ab-
hangig. Dies erscheint dichtgranulirt von kleinen, runden, glin-
zenden Plasmakornchen, welche beim Zerquetschen des Thierchens
ausrinnen und in lebhafte Molecularbewegung gerathen. Ausser-
dem enthalt die an sich farblose Leibessubstanz gréssere rundliche
hyaline Korner von mattglanzendem Aussehen.
Das Ectoplasma kennzeichnet sich als eine festere, stiirker
lichtbrechende, diinne peripherische Schicht von fast homogenem
Aussehen. besondere Structuren konnten in demselben nicht deut-
lich wahrgenommen werden, jedoch spricht fiir das Vorhanden-
sein solcher der Umstand, dass die Zwischenraume der Cilien-
reihen, sowie die vordere Peristomwand, in Oberflichen-Ansicht
zart langsgestrichelt erscheinen. Die Stricheln (pl Fig. 3) werden,
wie bei dem unten zu beschreibenden Metopus contortus noch deut-
licher beobachtet wurde, durch dicht stehende Reihen von winzigen
Plasmakérnern gebildet, welche wahrscheinlich in eine besonders
structurirte Ectoplasmaschicht eingelagert sind. Beim Zusatz von
sehr verdiinntem Methylalcohol wird die iiussere cilientragende
Schicht als eine zusammenhingende diinne Membran abgehoben,
welche vermittelst zahlreicher radiirer, zarter Protoplasmafiidchen
mit dem zusammengeschrumpften Entoplasma in Verbindung bleibt.
Ob die abgehobene Membran nur einer Pellicula entspricht, oder
$ AK. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
(was mir warscheinlicher erscheint) der Pellicula plus der im nor-
malen Zustande nicht deutlich zu unterscheidenden Alveolar-
schicht, ist fraglich. (Vrgl. Biitschli 2. p. 1263).
Die Oberflache des Korpers ist zum gréssten Theil gleich-
missig von Cilien bedeckt, welche weder zarter noch kiirzer
sind als die der beiden viel grdsseren Heterotrichen, des Spiro-
stomum ambiguum und der Condylostoma patens, welche letztere
sch6ne, marine Art am Seestrande bei Helsingfors sehr haufig an-
zutreffen ist. Die Lange der Cilien betrug bei einem gemessenen
Exemplar 0,014 mm. Die Cilien bilden dicht aneinander stehende,
in Furchen (cf) eingesenkte, einzeilige Reihen, welche die Langs-
streifung des K6rpers bedingen. Von dem hinteren, oft etwas
eingestiilpten Kérperpol ausgehend, verlaufen die Cilienfurchen auf
der hinteren K6rperhalfte in regelmiassiger meridionaler Richtung
nach vorn zu, bis sie auf der Ventralseite das Membranellenband
erreichen (Fig. 2); auf der dorsalen Seite dagegen (Fig. 1) biegen
sie auf der Héhe des Mundes nach rechts, dem rechten Rande der
Stirnkuppe folgend, und dann nach links, bis sie zu dem stark
nach links schauenden vorderen K6érperpoil gelangen. Dieser Ver-
lauf der K6rperstreifen verrath am deutlichsten, dass der Vorder-
leib wirklich schraubenformig nach links gedreht ist, was von
friiheren Verfassern schon hervorgehoben worden ist.
Fiir die systematische Begrenzung der s. g. normalen Form
des Metopus sigmoides, welche ich aus mehreren Griinden fir
eine gute Species halten muss, ist der Umstand wichtig, dass
die dorsalen Cilienreihen nie von dem oralen Ende des Peri-
stoms abgeschnitten werden, wie bei der folgenden Art stets der
Fall ist. Wie die Fig. 1 zeigt, biegt sich das Peristom in seinem
hinteren Verlaufe immer mehr abwarts in der Richtung der
meridionalen K6rperstreifen, und der Schlund (oe), welcher im
vorderen Drittel oder in der Mitte des Kérpers gelegen ist, ist
stets, auch bei kurzen, fast eif6rmigen Exemplaren (Fig. 2), mehr
oder minder schief oder gerade nach hinten (und einwarts) in
der Richtung der Kdérperstreifen gebogen, so dass die auf der
Stirnkuppe verlaufenden Cilienfurchen, ohne von dem oralen Ende
des Peristoms, resp. von der parallel gestreiften Wimperzone (wz)
auf dem rechten Stirnkuppenrande unterbrochen zu werden, den
hinteren Kérperpol erreichen kénnen. Nie habe ich Exemplare
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennieca, IX. nso 7. 9
-angetroffen, bei denen das orale Ende des Peristoms, resp. der
Schlund in querer Richtung derart ausgewachsen ware, dass die
dorsalen Cilienreihen am rechten Lingsrande des Korpers da-
durch abgebrochen wiirden, wie es jedoch geschehen miisste,
wenn sich die normale Form, wie Stein meint, in die tordirte
verwandeln kénnte ').
Im Allgemeinen scheinen die Cilienreihen bei dem lang-
gestreckten Metopus sigmoides etwas dichter an einander gestellt
zu sein als bei dem kiirzeren und breiteren AMJetopus contortus.
Die Breite der Zwischenriume der Cilienreihen war bei einem
normalgrossen individuum von langgestreckter Form aut der Mitte
des K6érpers 0,0023 mm, bei einem anderen 0,0026, bei einem
kiirzeren aber schien sie doch 0,004 mm zu betragen.
Das Hinterende des Ko6rpers tragt gewOhnlich einen Schop!f
langerer Wimpern, die weich und beweglich sind und sich nur
durch ihre betrachtlichere Lange von den Korpercilien unterschei-
den, oder steife Borsten, welche an der Basis dicker, gegen ihre
Spitze zu diinner werden. Die Anzahl der Borsten war oft 7—10,
jedoch sah ich auch Exemplare, wo nur einige solche vorhanden
waren. Ihre Linge ist etwas geringer als die halbe Korperlange
oder 0,035 mm. Die Angabe Steins, dass die Lange des Wimper-
schopfes bei den einzelnen damit versehenen Individuen betracht-
lich variirt und dass der Afterpol bei manchen grossen Exem-
plaren mit den gewohnlichen kurzen Ko6rpercilien bekleidet ist,
kann auch ich bestatigen.
In seinen Figuren von Vvichoda s zeichnet O. F. Miller
Wimpern am Vorderende des Kérpers, wohl die einzigen, die er
deutlich sehen konnte, und Stein giebt an, dass die Cilien aut
der Stirnkuppe nach vorn zu allmihlich immer langer werden.
Dies erlitt durch Biitschli (2. p. 1723. Taf. LXVIL Originalfigur
1c.) insofern eine Berichtigung, als von ihm entdeckt wurde,
dass lings des rechten Randes der Stirnkuppe vom Anfange des
Peristoms bis an den Mund eine Zone lingerer Cilien sich hin-
1) In der Fig. 10, Taf. XVI bei Stein (28), welche Abbildung ein Uber-
gangsstadium zu der s. g. tordirten dauptform des Metopus sigmoides (dar-
stellen soll, ist der Schlund freilich ziemlich schrag nach links gezeichnet, es
unterliegt fiir mich aber kaum einem Zweifel, dass auch hier die Korperstrei-
fen bei der Mundstelle nicht abgeschnitten waren.
10 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
‘zieht. Diese Wimperzone (wz), welche fiir uns wichtig ist,
weil sie sich, wie Biitschli betont, auch bei anderen Metopus-
Formen und bei Cenomorpha wiederfindet, ist bei dem Metopus
sigmotdes nur undeutlich differenzirt. Die zonalen Cilien stehen
in 4—6 dicht an einander gedriingten parallelen, in Furchen ein-
eesenkten Reihen, welche auf der oberen Seite der etwas gedun-
senen, rechten Kante der Stirnkuppe vom vorderen Kérperpol
bis zum Munde verlaufen (Fig. l. +). In Profilansicht erscheinen
sie als dichte Biischel (wb). Da die zonalen Cilien nur um sehr
weniges linger sind als die des Kérpers, und die Zwischenraume
der Cilienreihen unbedeutend enger sind als die der benachbarten,
parallel laufenden Cilienreihen auf der Stirnkuppe, stellt es sich
bisweilen schwer zu entscheiden, welche Cilienreihen auf dem
rechten Rande der Stirnkuppe zur Zone gezihlt werden sollen,
welche nicht. Bei dem JZ contortws und den anderen Arten
sind die adoralen Cilienreihen als ein einheitliches Cilienband viel
deutlicher differenzirt.
In Ubereinstimmung mit seiner Auffassung von den Mem-
branellen der Heterotrichen und Hypotrichen im Allgemei-
nen stellte Stein diese Organula bei Metopus irrthiimlicher
Weise als ziemlich lange, kraftige, borstenformige Wimpern dar,
die in die Mittellinie der Peristomfurche eingefiigt und nach
hinten gerichtet sind. Am Wimperbande selbst, welches stark
nach einwirts geneigt ist, will er deutliche, dicht hinter einan-
der liegende Furchen beobachtet haben.
Betreffs der Structur der Membranellen bei den spirotri-
chen Ciliaten sind, wie bekannt, zur Zeit zwei abweichende Mei(
nungen geltend gemacht worden, indem einerseits von Mobius (17-
behauptet wurde, dass die Membranellen aus zarten, freien Cilien zu-
sammengesetzte Kiimmchen oder Pectinellen seien, andererseits
von Sterki (29 p. 44-46) und Biitschli (2. p. 18333—1340) wahr-
scheinlich gemacht worden ist, dass jede Membranelle in normalem
Zustande ein zusammenhangendes Blattchen darstellt, welches sich
jedoch oft leicht, z. B. bei Behandlung mit Osmiumsiure, in seine
konstituirenden Elemente, in zarte Fibrillen auflést. Ohne weiter aut
diese Frage einzugehen, will ich hier nur andeuten, dass ich bei
der unten zu beschreibenden, neuen Infusorienform, Discomorpha
pectinata, die sich jedoch auch in manchen anderen Beziehun-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. il
gen sehr abweichend verhialt, pectinellenartige Gebilde gefunden
habe, sowie dass die Wimpern in der Peristomfurche bei der eben-
falls von mir untersuchten Plagiopyla nasuta in kiimmchenartige
Reihen geordnet sind. Ich méchte mithin glauben, dass Pectinellen
bei den Spirotrichen in gewissen Fallen vorkommen kinnen. Was
den Metopus sigmoides anbelangt, sind seine Membranellen ihrer
geringen Dimensionen wegen kaum geeignet in diesem Punkte
sichere Aufschliisse zu geben. Wenn ein mit Osmiumsiure-Dampf
fixirtes Exemplar mit seiner Peristomseite nach oben gekehrt
ist, erscheinen die Membranellen an dem linken Kérperrande als
niedrige, kamméahnliche Gebilde (Fig. 3). Sie sind fein zerfasert
in dichte, feine Fibrillen, welche kiirzer als die Korpercilien
sind und deutlich bis an den Basalsaum (mb. b) verfolgt werden
konnen. Oft hat es auf mich den Eindruck gemacht, als seien
die hinteren Fibrillen in einer Membranelle etwas linger als die
vorderen oder am Innenrande der Peristomfurche gelegenen, wo-
durch die Membranelle im Ganzen die Form eines Trapezoids er-
hielte, eine Form, welche ja auch fiir mehrere andere Spirotrichen
bekannt ist (Biitschli 2. p. 1334). An abgetéteten Exemplaren
erscheinen die Membranellen immer in freie Fibrillen aufgelést.
Uberhaupt bieten die Membranellen der verschiedenen Metopus-
Formen nach meiner Erfahrung einen gleichen Anblick dar.
Dass sich die Membranellen auch bei lebenden Exemplaren
gern in Fibrillen auflésen, dafiir sprechen einige Beobachtungen,
wie die folgende. Ein langgestreckter Metopus sigmoides wurde
mit Pipette in einen neuen Wassertropfen versetzt, wobei er sich
in abnormer Weise aufzublihen anfing, so dass der Kérper eine
abgerundete eif6rmige Gestalt annahm und schliesslich beinahe
kugelformig wurde. Da er nur sehr langsam unter dem Deck-
glaschen rotirte, hatte ich Gelegenheit die Membranellen genauer
ins Auge zu fassen. Diese waren, wahrscheinlich infolge des
abnormen Zustandes des Thieres, deutlich in Fibrillen aufgelést,
deren Kinzelbewegungen verfolgt werden konnten.
Einen ahniichen Eindruck habe ich auch von anderen Exem-
plaren erhalten, die vom Drucke des Deckglischens in ihrer Lage
ruhig gehalten wurden und deren Membranellen sich langsam
bewegten, (also allerdings auch hier bei Thieren, die unter ab-
norme Verhaltnisse versetzt waren). Erwihnenswerth ist noch,
12 iy. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
dass die hinteren Fibrillen in den Membranellen schwach bogen-
formig nach innen gekriimmt erschienen (Fig. 3). Da aber die Mem-
branellen im normalen Zustande des Thierchens sehr lebhaft schla-
gen, so dass ihre Structur dabei sich schwerlich untersuchen asst,
will ich nicht in Abrede stellen, dass die Fibrillen, die bei ab-
getéteten Thieren isolirt aussehen und leicht bis an den Ba-
salsaum verfolgt werden k6énnen, unter normalen Verhaltnis-
sen, wie allgemein bei den Hetero- und Hypotrichen, doch zu
wirklichen Plattchen vereinigt seien. Dieses um so weniger, als
es mir scheint, als ob jede Membranelle, wie es von vielen an-
deren Spirctrichen bekannt ist, wie ein einheitliches Plattchen
schlage, was ja fiir eine Vereinigung der Fibrillen spricht. Sicher
ist jedoch, dass die Verbindung der Fibrillen in der Membranelle
bei AJetopuws von sehr loser Beschaffenheit sein muss, welches ja
mit den Angaben fiir die Heterotrichen im Allgemeinen in Uber-
einstimmung steht.
Die Basalsaume (mb. b) der Membranellen, in welchen Stein
Furchen zu sehen glaubte, da sie als dunklere Streifen zwischen
breiteren, helleren Zwischenraumen erscheinen, zeigen im opti-
schen Querschnitte bei starker Vergrésserung eine doppelte Reihe
von hellglanzenden Punkten, wie in Fig. 3 abgebildet ist. Die fei-
nen Punkte stellen die Fibrillen im optischen Querschnitte dar;
jede Membranelle besteht mithin aus zwei an einander stehenden
Fibrillenreihen. Wass ich mich in dieser Beobachtung nicht ge-
tauscht habe, dafiir spricht einerseits, dass sich auch in den
Membranellen der grossen Heterotrichen Bursarza truncatella
(Schuberg 22) und Stentor (Biitschli 2. p. 1335) ein gleicher op-
uischer Durchschnitt erkennen lisst, andererseits, dass ich bei
Discomorpha pectinata eine ahnliche Structur, aber viel deut-
licher gewahren konnte ‘).
Beachtenswerth ist, dass die Membranellen bei dem lang-
gestreckten J. segmoides oft nicht dichter an einander ge-
stelll sind als die entsprechenden ventralen Cilienfurchen, deren
Fortsetzung sie zu bilden scheinen. Wenigstens war es so bei
') Kinen iihnlichen Bau fand Henneguy bei Fabrea Salina. Ann.
micr. Paris T. 3. p. 118—135, citirt nach Zoologischem Jahresbericht der
Zool. Stat. Neapel fiir 1890 I. p. 25.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 13
Exemplaren, die aus einem Tiimpel des hiesigen Botanischen
Gartens herstammten. In Gewiisseru aus anderen Lokalitiiteten
(Rostock, Lappwik zu Helsingfors) wurden doch Individuen an-
getroffen, bei welchen die Cilienreihen der Kérperoberfliche weni-
ger dicht standen, so dass auf drei oder vier Membranellen nur
zwei Cilienreihen kamen. Beim MW. contortus sind die Cilien-
reihen immer auf weitere Abstinde von einander gestellt als die
Membranellen.
Die Membranellen bilden ein gleichbreites Band, welches
nach seinen Enden zu etwas schmiiler wird. Nach hinten zu ist
die Membranellenzone durch eine schwach erhabene Linie be-
grenzt, nach rechts oder vorn erstreckt sie sich gleich weit bis
an den inneren Rand der vertical abfallenden Wand der Stirn-
kuppe. Die Wand (vpw Fig. 3), welche die rechte oder vordere
Seite des Peristomfalzes darstellt, ist nackt und @ahnlich den
Zwischenraumen der Cilienfurchen in der Richtung der Membra-
nellen fein gestrichelt (pl). Bei schwacherer Vergrésserung kann
es daher manchmal aussehen, als ob die Membranellen auch
auf die Verticalwand der Peristomfurche iibergingen, was ganz
sicher nicht der Fall ist. Ahnlich verhalt es sich auch beim JZ.
contortus.
Wenn die Membranellenzone an den rechten Korperrand
gelangt ist, setzt sie sich, in Breite kaum merklich abnehmend,
wie gesagt, durch die weite Mundofinung in den kurzen trichter-
formigen, nach hinten und einwirts geneigten Schlund (oe) fort.
In diesem sind die Membranellen, welche die vordere oder innere
Wand desselben bekleiden, sehr dicht an einander gedrangt.
Auf dem rechten Rande des oralen Theiles der Membranellen-
zone ist eine ansehnliche undulirende Membran (u. m) befestigt,
die sich ausserhalb des Schlundes fortsetzt. An Praparaten, die
mit Osmiumdampf fixirt sind, scheint der freie Rand der Membran
oft fein zerschlitzt, als ob er zerrissen wire. Im optischen Quer-
schnitte zeigt sie die Form einer borste, die nach ihrer Spitze zu
diinner wird.
Im Vorderleib oder in der Mitte des Koérpers, ungefahr auf
der Hdhe des Mundes, liegt in der Richtung der Lingsaxe des
Kérpers der Macronucleus (ma. n.), welcher langgestreckt oval
oder beinahe wurstférmig ist. Manchmal ist er von bohnen-
14 KK. M. Levander, Beitraige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
oder nierenformiger Gestalt. In dieser Hinsicht weicht er von
den Kernen der anderen Metopws-Formen ab, welche nie einen
langgestreckten Macronucleus besitzen. An vier normalgrossen
Thieren, die mit Alauncarmin gefarbt und in Canadabalsam einge-
schlossen waren, wiesen die Grosskerne folgende Dimensionen auf:
a) Lange 0,026 mm; b) Linge — 0,030 mm; c) Lange 0,032 mm,
Breite 0,015 mm; d) Linge 0,035 mm, Breite 0,015 mm. An
lebenden Thieren ist der Kern haufig ebenso lang, wie der Kérper
breit ist, oder c. 0,040 mm. Der Macronucleus ist grobkérnig
und von sehr weicher Consistenz, so dass er beim Zerquetschen
als eine breiartige Masse ausrinnt, wobei zugleich seine Korner
in eine lebhafte Molecularbewegung gerathen. Die K6rner sind
intensiv tingirbar'). Beim Zusatz von verdiinnten Sauren oder
schwachem Alcohol zieht sich der Macronucleus stark zusammen
und nimmt oft eine kugelige Gestalt an, wobei sich die Kern-
membran deutlich abhebt.
In den Macronucleus eingesenkt liegt ein ebenfalls von einer
eigenen Membran umgebener Micronucleus (mi. n.), der ein
kleines, rundliches oder schwach ovales K6rperchen darstellt,
welches homogen, blaulich-hyalin erscheirnt und starker licht-
brechend ist als der Hauptkern. Sein Diameter schwankt zwischen
0,003 und 0,006 mm.
Im Hinterende des Ko6rpers ist eine grosse contractile Va-
cuole (v. c.) gelegen, ahnlich wie sie sich bei der nahe verwand-
ten Gattung Blepharisma findet. Was ihre Form betrifft, kann ich
nur die diesbeztiglichen Angaben Steins bestatigen (28. p. 334). Sie
wird gebildet durch Zusammenfliessen mehrerer kleinerer s. g.
Bildungsvacuolen, die im Hinterende entstehen. Die Ausleerung
der Vacuole geschieht durch einen betrachtlichen Porus (p. e.),
der symmetrisch postero-terminal gelegen, von den langen Borsten
des Hinterendes umgeben ist. Der Platz des Porus wird gew6hn-
lich von einer kleinen permanenten trichterformigen Einsenkung
in der Rindenschicht der hinteren K6érperspitze angegeben (Fig. 4).
‘) Uber die Bedeutung der Kérner oder Granulen in dem Macronucleus
bei Ciliaten siehe Biitschli (2. p. 1508—1509).
Der koérnige Inhalt des Macronucleus ist leider in Fig. 1 viel gréber
dargestellt als er in Wirklichkeit erscheint und in meiner Original-Abbildung
gezeichnet war.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7, 15
Das Entoplasma enthalt gewohnlich eine Menge kleiner
Nahrungspartikelchen, welche in der Regel in kleinen, run-
den Vacuolen liegen. Am Hinterende des Kérpers sammeln sich
die Nahrungsreste in eine grdssere Vacuole, welche sich an dem
Pole dicht neben dem Excretionsporus nach aussen entleert. An
Exemplaren aus verschiedenen Fundorten habe ich 6fters beob-
achtet, dass ihre Nahrung hauptsiachlich aus kleinen réthlichen
Schizomyceten besteht, welche in faulendem Wasser oft grosse,
mit blossem Auge sichtbare, etwa weinrothe Kliimpchen bilden,
und scheint es mir, als ob der schwach rothgraue oder braéun-
liche Farbenton, welcher oft bei grossen Exemplaren zu beobach-
ten ist, eher von jenen kleinen Schizomyceten herriihrte, als von
in die Alveolarschicht eingelagerten Pigmentkérnern, wie Biitschli
ex analogia bei Blepharisma vermuthet (2. p. 1477). Wenigstens
konnte ich nicht das Vorhandensein der Pigmentk6rner besta-
tigen.
Der Kornerhaufen (kh) im Vorderende des K6rpers, wel-
cher von Stein u. a.an dem langgestreckten sowie an dem ver-
kiirzten Metopus und an der Caenomorpha beobachtet wurde, ist
auch von mir bei den meisten, aus verschiedenen Lokalitaten her-
stammenden Exemplaren dieser Art angetroffen worden. Er be-
steht aus einer, in durchfallendem Lichte schwarz, in auffallen-
dem weisslich erscheinen den dichten Ansammlung sehr kleiner,
rundlicher Korner, die hyalin und stark lichtbrechend sind ').
Solche linsenférmige Scheibchen, welche auf dem K6rnerhaufen
liegend von Stein beobachtet wurden, habe ich nicht finden kon-
nen, obgleich ich an manchen Exemplaren nach ihnen speciell
suchte. Sie sollen aber auch nach Stein nicht konstant anzutref-
fen sein.
Exemplare von normaler Grésse aus verschiedenen Locali-
taiten hatten folgende Dimensionen:
‘) Uber den Kérnerhaufen vrgl. auch Biitschli 2. p, 1483.
L6 Ix. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
| Lange|Breite
Exemplar. |, | tbs
| inmm | in mm
a 0,099 0,041
b 0,100 0,035
C 0,110 0,050
d 0.110 0,040
e O,111 —
{ A he by, =
g Q,115 0,040
h 0,120 O.041
i 0,120 0,060
0,130 0,055
0,158 QO,055
Der JL. sigmoides gehort also zu den mittelgrossen Cilia-
ten und ist durchschnittlich 0,12 mm lang und 0,04 mm breit.
Bei sehr kleinen Individuen betrug die Linge 0,046—0,063 mm.
Die sehr zahlreichen Individuen, welche ich in Rostock an-
tral, besassen im Allgemeinen die typische, langgestreckte, spin-
delf6rmige K6rperform, welche Stein in seinen Figuren (28)
Taf. XVI. Fig. 5, 6 und 7 vortrefflich abgebildet hat. Ahnlich
waren auch die Exemplare, welche sich zu Helsingfors in dem
Tiimpel des Boltanischen Gartens, in den Teichen zu Alphydda
und in einem Tiimpel am Meerestrande bei der Irrenanstalt
Lappwik vorfanden. Von etwas abweichendem Habitus waren
dagegen die Exemplare, die aus einem kleinen Tiimpelchen am
Seestrande des LO6fd-Inselchens c. 12 km SW von Helsingfors
herstammten und den Winter 1891—92 im Zoolog. Museum
lebend gehalten wurden. Diese zeichneten sich dadurch aus, dass
die rechte Seite der stark abgeplatteten Stirnkuppe ein wenig
mehr erweitert war und dass das Peristom einen quereren Verlauf
hatte als bei der typischen Form, so dass infolge dessen das
Vorderende iiberhaupt breiter und stumpfer als bei den Individuen
von den zuerst erwahnten Stellen erschien. Da diese, an und fiir
sich geringen Differenzen ganz allgemein den in Rede stehenden
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 17
Exemplaren zukamen, darf man wohl hier von einer durch lokale
Bedingungen modificirten Varietat sprechen.
Ob die von Miiller (18 p. 190. Taf. XXVII. Fig. 7, 8)
bei Kopenhagen aufgefundene, als Zrichoda s beschriebene Form,
sowie der Metopus stgmoides von Claparéde & Lachmann (3
p. 255. Taf. XII. Fig. 1) wirklich ein solches, in einer dem Vor-
derleib entgegengesetzten Richtung gewundenes Hinterende be-
sitzen, wie diese Verfasser es beschreiben und abbilden, oder
ob ihre Darstellung auf eine oberflachliche Auffassung des Beo-
bachteten zuriickzufiihren ist, diirfte schwer zu entscheiden sein.
Die Annahine ist, glaube ich, nicht ganz von der Hand zu wei-
sen, dass den Darstellungen Miiller’s und der letztgenannten
Verfasser lokale s-formige Varietiiten von ahnlichem Werth wie
Quennerstedt (20. p. 23. Taf. I. Fig. 23) stellte unter
dem Namen Metopides contorta eine in der Ostsee bei Warberg
angetroffene Form dar, die fiir sich ebenfalls héchstens nur den
Werth einer lokalen Ostsee-Varietét von Metopus sigmoides be-
anspruchen dirfte. Nach den Angaben Quennerstedt’s scheint
der Korper relativ etwas kiirzer und von breiterer ovaler Form zu
sein als bei den gewOhnlichen Exemplaren von Metopus sigmoi-
des; jedoch weist auch dieser nicht selten (Tiimpel bei Lappwik)
Individuen von ganz derselben kurzovalen Gestalt auf. Ob die
Anzahl (2) der Borsten am Afterpol des Kérpers bei der Meto-
pides contorta so konstant ist wie Quennerstedt zu meinen
scheint, diirfte sehr zweifelhaft sein. Die K6érperlange der Meto-
pides contorta wird auf 0,086 mm angegeben.
Hier sei noch bemerkt, dass auch Stein einige Exemplare
von M. sigmoides in der Ostsee bei Wismar fischte; sie stimm-
ten aber aufs genaueste mit der gewohnlichen Siisswasserform
iiberein (28. p. 330).
In ahnlicher Weise wie Quennerstedt’s in der Ostsee ge-
fundene Metopus-Form ist wohl auch diejenige zu beurtheilen,
welche Gourret & Roeser (13. p. 483. Taf. XXX. Fig. 5—8)
im Hafen Le Vieux-Port zu Marseille in reichlicher Menge an-
trafen. Die Verfasser geben in ihren Abbildungen dem Kérper
eine verhaltnissmiassig breitere eifoérmige Gestalt als die Individuen
im Stsswasser aufzuweisen pflegen. Es scheint mir jedoch frag-
2
18 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
lich, ob das in Fig. 5 dargebotene Habitusbild sich auf ein ty-
pisches Exemplar bezieht.
Obgleich M. sigmoides an den Localititen, wo er vor-
kommt, haufig in grosser Anzahl aufzutreten pflegt, scheint jedoch
vorher kein Theilungszustand bei demselben beobachtet wor-
den zu sein. Auch unter den zahlreichen Exemplaren dieser Art,
welche ich in Rostock im Sommer 1891 sah, traf ich nur ein
einziges in Theilung begriffenes Thier an. Ausser diesem, schon
weit vorgeschrittenen Stadium, sind keine andere in Theilung be-
griffene Exemplare von der in Rede stehenden Art mir zu Ge-
sicht gekommen. Der Korper war durch eine ringformige Ein-
schniirung in zwei Sproésslinge getheilt, von denen der vordere
etwas grésser als der hintere war. Beide hatten das Membranel-
lenband und die Wimperzone voll ausgebildet. Da aber das Mem-
branellenband des vorderen Sprdésslings nicht ununterbrochen iiber
die Einschniirungsstelle in das des hinteren iiberging, sondern
etwas vor der Einschniirung in dem daselbst befindlichen Munde
endigte, bis zu welcher Stelle sich auch die Wimperzone des Stirn-
kuppenrandes erstreckte, diirfte es anzunehmen sein, dass das
Peristom des vorderen Sproésslings dem urspringlichen entspre-
che, wahrend das Peristom des hinteren, welches jedoch auch mit
ausgebildeten Membranellen und einer Wimperzone versehen war
und welches nicht weit von dem Hinterende des Korpers endigte,
nach Analogie mit anderen Heterotrichen als eine Neubildung
aufzufassen sei. Da Stein, von der Ansicht ausgehend, dass
sich der spindelférmige MM. sigmozdes durch Verlangerung des
Peristoms und durch gleichzeitige Verkiirzung des Hinterlei-
bes in die s. g. tordirte Hauptform — welche nach mir als eine
verschiedene, konstante Art aufzufassen ist — verwandeln kOnne,
die Vermuthung aussprach (28. p. 335), dass sich das Peristom
beim J. stgmoides moéglicherweise zu dem Zwecke verlangere,
um sich in zwei hintereinander liegende Halften zu theilen,
je eine fiir jeden Spréssling, ware es von Interesse, den Thei-
lungsvorgang von Anfang an zu verfolgen. Hierzu hat es mir
jedoch, wie gesagt, an Material gefehlt. Der Macronucleus war
bei dem in Theilung begriffenen Exemplar auf der Stelle der Kin-
schniirung schmal ausgezogen; er war von der Korpermasse sehr
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X. n:o 7. 19
verdeckt, aber anscheinend besass er doch sein gewdhnliches,
grobgranulirtes Aussehen.
Auch ein Conjugationspaar von WM. sigmoides, wel-
ches friiher nicht beobachtet worden ist, habe ich gleichfalls
ein einziges mal angetroffen. Es waren zwei, von dem See-
strande des Léfé-Inselchens herstammende Exemplare, die mit
ihren Bauchseiten gegen einander gekehrt, an ihren vorderen
KOrperspitzen mit einander zusammengeschmolzen waren, so dass
sie einen rechten Winkel bildeten.
Eneystirte Metopus-Individuen sind von Stein dreimal
beobachtet worden. »In zwei Fillen waren die Cysten noch
ganz weich und gallertartig und nahmen Kindriicke von dem ein-
geschlossenen Thiere an, welches der gewohnlichen stark ver-
kirzten Form (Fig. 11) noch sehr ahnlich sah und sich auf’s leb-
- hafteste in der Cyste umherwalzte. Die dritte Cyste (Fig. 15)
wurde von einem ruhenden kugelrunden Thier prall ausgefiillt .. .»
(28. p. 334). Einen ahnlichen Fall wie die zwei ersten von Stein
mitgetheilten habe ich einmal gesehen. Es war ein langgestreck-
tes Exemplar, welches anfangs unter dem Deckglaschen umher-
schwamm, dann, auf einer Stelle stehend, lebhaft zu rotiren anfing
und eine sehr diinne, weiche, ovale Schleimhiille um sich abson-
derte. Eine halbe Stunde setzte es die rotirenden Bewegungen
innerhalb der Hiille fort, darauf wurde es ganz still. Médglicher-
weise handelte es sich hier jedoch nur um einen abnormen
Vorgang.
Metopus contortus mihi.
Metopus sigmoides ,,verkiirzte Hauptform“ Stein 28 p. 332. Taf. XVI. Fig.
Se A tyiit >,
a . 4 " Bitschli 2. Taf. LVII. Fig. 1c.
Kent 15 p. 582. Taf. XXIX. Fig. 7.
Sioned Polpnorphun p. p. SIT EL, 6. Taf. I. Fig. 4.
Taf. I. Fig. 5—9.
Metopus contortus oder die s. g. verkiirzte, tordirte Haupt-
form von M. sigmoides nach Stein ist mit der normalen Form
am nachsten verwandt, so dass er annahm, dass die Indivi-
20 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
duen der erstgenannten Form durch Metamorphose aus den zum
letzteren Typus gehorenden Individuen hervorgegangen seien.
Als eine Ubergangsstufe betrachtet Stein eine in Fig. 9.
Taf. XVI (28) abgebildete Form, welche er folgendermassen be-
schreibt: »Das Peristom hat sich betrachtlich verlangert und ist
iiber den rechten Seitenrand des Korpers auf die Riickenseite her-
um gewachsen, iber die es in nur wenig nach hinten absteigen-
der Richtung verlauft. Der Schlund liegt in der verlangerten
Richtung des Peristoms und reicht mit seinem hinteren Ende
bis an den linken Seitenrand;... Peristom und Schlund zusam-
mengenommen beschreiben somit einen vollstandigen spiralen
Umgang um die Korperaxe. Die Stirnkuppe erscheint als ein
miichtiger, dem schmaleren, fast walzenformigen Hinterleib auf-
gesetzter und ihn mit seinem Hinterrande dachformig tiberragen-
der Helm, dessen rechte Seite mehr als doppelt so lang, wie die
linke ist und weit iiber die Mitte des Korpers nach hinten hinab-
reicht> (p. 332). Wenn auch die genannte, von Stein gebotene
Abbildung eines Metopus-Individuums, welches mit einem lang-
gestreckten Leibe ein tiber den Ricken hinziehendes Peristom
vereinigt, geeignet scheint, es unwahrscheinlich zu machen, dass
sich die s. g. tordirte Form durch konstante und ausgepragte Merk-
male von dem typischen JZ. szgmoides unterscheide, diirfte man
dessen ungeachtet nur in sehr seltenen Fallen uber die Zu-
gehoérigkeit der betreffenden Exemplare in Zweifel gerathen. Auch
das in der genannten Figur dargestellte Thierchen scheint sich
nur durch eine etwas schlankere Form von den gewohnlichen
tordirten Exemplaren zu unterscheiden, deren sonstige typische
Eigenschaften es sicherlich mitbesass. So sah ich wahrend zweier
Wochen im October 1892 taglich mehrere Exemplare von den bei-
den Metopus-Formen, die ziemlich reichlich im Wasser aus dem
Teiche des Botanischen Gartens vorkamen, ohne dass es mir ge-
lungen ware zweifelhafte Zwischenformen aufzufinden. Bis auf
weiteres muss ich die beiden, in Rede stehenden Stein’schen Haupt-
formen von JM. sigmoides als zwei selbstandige Arten betrach-
ten, die innerhalb gewisser Grenzen variiren, aber doch so von
einander getrennt sind, wie nur irgend fiir zwei morphologisch
nahe stehende Arten moglich. Die beiden als Metopus pyriformis
und M. bacillatus unten beschriebenen neuen Formen sind gleich-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 21
falls in ihrem dusseren Habitus und in ihrer Grésse einander
sehr ahnlich, miissen jedoch als verschiedene Species betrachtet
werden. (Weiteres iiber die Beziehungen des M. sigmoides zum
M. contortus siehe unten).
Von der Gestalt des Kérpers, der ebenso formbestiindig,
weich, nachgiebig-elastisch und grobgranulirt ist, wie der der
vorhergehenden, spindelférmigen Art, erhiilt man schon durch
die von Stein gegebene Beschreibung (28. p. 332) und seine
Abbildungen (Taf. XVI. Fig. 9, 11 und 12) eine gute Vorstellung.
Der Korper ist im Allgemeinen gedrungen, breit eif6rmig, dorso-
ventral schwach abgeplattet und tiberhaupt kiirzer und dicker als
der der vorigen Art. Das Membranellenband (mbr) nimmt seinen
Anfang an dem linken Seitenrande nahe am vorderen Kérperende
(Taf. I. Fig. 9), lauft steil nach hinten abfallend, in schriiger
Richtung iiber die Bauchseite hinab (Fig. 5, 6 und 7), biegt sich
um den rechten Seitenrand herum auf die Riickenseite (Fig. 8)
uber, wo es in etwas nach hinten abfallender, transversaler
oder etwas nach vorn zu geneigter Richtung wieder den linken
Seitenrand des Kérpers erreicht (Fig. 9) und in einem in der
verlangerten Richtung des Peristoms liegenden Schlunde, nicht
weit von dem Afterpol endigt. Das Membranellenband beschreibt
somit einen vollstandigen Spiralumgang (oder etwas mehr) um die
Korperachse. Wenn man also das Thierchen in Riickenansicht
(Fig. 6, 8) betrachtet, sieht man nur die kapuzenihnliche Stirn-
kuppe, deren schmaleres Vorderende breit abgerundet oder nur
schwach nach links gekriimmt ist; nach hinten zu sieht man unter
dem breiten, mehr oder minder queren helmartigen Rande dersel-
ben den Hinterleib als einen kurzen Hocker hervorstehen, oder
derselbe liegt ganz unter dem Rande verborgen (Fig. 8).
In Bauchansicht erscheint der Hinterleib relativ schmal und
kurz unter der breiten Stirnkuppe, und das Membranellenband
wird in seinem grdéssten Theile sichtbar (Fig. 5), indem es
sich unter dem hervorragenden Rande der Stirnkuppe in der
Ebene des Bauches schrig iiber diesen hinzieht. In ihrem vor-
deren Verlauf ist die Peristomfurche noch flach und offen, unge-
fahr so wie bei der vorigen Form; nachdem sie sich aber am
rechten Korperrande auf die Riicken seite herumbiegt, wird sie im-
mer mehr von dem hinteren Rande der Stirnkuppe iiberdeckt, so
22 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
dass sie in ihrem letzten Theile nach hinten schaut, indem zu-
gleich der Rand der Stirnkuppe, welcher in seinem vorderen und
ventralen Verlaufe, wie bei M. stgmoides, ziemlich breit ge-
dunsen ist, in seinem hinteren Theile immer diinner und schar-
fer wird, wie aus den Abbildungen genugsam hervorgehen diirfte.
Die Membranellenzone (mbr), sowie die Peristomfurche
iiberhaupt ist im Allgemeinen breiter als bei der vorigen Art.
An einem grossen Exemplar (Lange des Korpers 0,110 mm,
Breite 0,085 mm) aus dem Wasser des Botanischen Gartens be-
trug die Breite des Membranellenbandes 0,015 mm wéahrend sie
bei J. segmozdes 0,009 mm kaum iibersteigen diirfte. Die Mem-
branellen selbst sind von ganz demselben Aussehen wie bei
der vorigen Art; die doppelten Punktreihen der Basalsiume (mb. b
Fig. 5) erscheinen aber infolge der betrachtlicheren Grdsse der
Membranellen etwas deutlicher als bei jener.
Betreffs des Aussehens der undulirenden Membran (u. m.)
und des Schlundes ist, wenn man von der Lage des letzteren
absieht, nichts Bemerkenswerthes, von den bei Metopus sigmor-
des gefundenen Verhaltnissen Abweichendes hervorzuheben.
Langs des Randes der Stirnkuppe oder des Helms verlauft,
wie bei der vorigen Art, ein wohl differenzirtes Band (wz) von
fiinf bis sechs (oder sieben?) dicht an einander gedrangten paral-
lelen, einzeiligen Cilienreihen, deren Cilien langer als die des
Kérpers sind und an den K6rperrandern als dichte Biischel (wb)
hervorstehen. Wahrscheinlich sind sie auch etwas dichter an
einander gestellt als die Kérpercilien. Die Wimperzone nimmt
ihren Anfang gleich vor dem Vorderende des Peristoms auf der
nach links gelegenen Scheitelspitze und zieht bis an die Mundstelle
hin, also oft bis in die unmittelbare Nahe des Afterpols (Fig. 9).
Die in Rede stehende Wimperzone erscheint bei MM. contor-
tus viel deutlicher differenzirt als bei der vorigen Form, weil die
Cilienfurchen der breiten Stirnkuppe derselben nicht parallel ver-
laufen, sondern gegen sie stark convergiren. Nur die ersten oder
vordersten Cilienfurchen, welche in ventraler Ansicht (Fig. 5) zum
Vorschein kommen, haben noch einen ziemlich parallelen Verlauf,
stossen aber ziemlich bald mit der Wimperzone zusammen und
werden von dieser abgeschnitten (Fig. 7 u. 6). Die dorsalen, be-
sonders die linksseitigen Cilienfurchen fallen dagegen (Fig. 8 und
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 23
9) beinahe senkrecht gegen die Randzone hinab, ein Umstand,
welcher auch seinerseits darthut, dass das orale Ende des Pe-
ristoms resp. die Cilienzone wirklich nach links auf die Riicken-
seite ausgewachsen ist, wenn wir namlich annehmen, dass der
tordirte Metopus phylogenetisch aus dem spindelf6rmigen ent-
standen ist.
Wenn Exemplare der beiden, im Wasser aus dem Botani-
schen Garten in Gesellschaft mit einander vorkommenden Arten
mit einander verglichen wurden, fiel es sofort auf, dass die Ci-
lienreihen des K6érpers beim tordirten Metopus durch breitere
Zwischenraume von einander getrennt waren, und dass die Fur-
chen selbst, in welchen die Cilien stehen, ebenfalls scharfer zum
Vorschein kamen als beim JM. sigmozdes. Bei der ersteren Form
waren die Zwischenriume 0,005 bis 0,007 mm breit, wahrend
sie bei der letzteren héchstens eine Breite von 0,004 mm er-
reichten (siehe p. 10). Auch scheint es mir fast sicher zu sein,
dass die Anzahl der Cilienreihen bei M. contortus geringer ist als
bei M. sigmoides. Man kann z. B. leicht gewahren, dass die Mem-
branellen, welche keineswegs dichter gestellt sind als bei M. sig-
moides, bei jenem, wie gesagt, stets dichter stehen als die ent-
sprechenden Cilienreihen der Bauchseite, indem auf zwei Cilien-
reihen drei bis vier Membranellen zu kommen pflegen (Fig. 5).
Die Zwischenraume der Cilienfurchen erscheinen bei leben-
den Individuen stets der Lange nach fein gestrichelt, wie ich es
auch einige mal bei zur vorigen Art gehdrigen Individuen beob-
achtet babe (Fig. 3, pl.). Die Strichelung wird bedingt durch
ausserst kleine, in Reihen geordnete Plasmakornchen, die in der
Ausseren Schicht des Ectoplasmas eingebettet sind. Sie erin-
nern lebhaft an die &hnlich aussehenden, aber mehr unregel-
miassig verlaufenden Stricheln in den Rippenstreifen bei Condylo-
stoma nach der Darstellung Biitschli’s (2. p. 1278. Taf. LXVIL.
Fig. 4e). Nach ihm ist die Strichelung bei dem letzgenannten
Heterotrichum durch die verworrene, feinfaserig-netzige Structur
des s. g. Corticalplasmas bedingt.
Sonst erscheint das Ecto- sowie das Entoplasma ganz
von derselben Natur zu sein wie bei der vorigen Art. Die Nah-
rung und die dadurch bedingte Farbe des sonst farblosen Kor-
pers ist auch von derselben Beschaffenheit. Ebenso wie bei der
24 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
vorigen Art findet sich auch hier im Vorderende des Korpers ein
Kérnerhaufen (kh). Nur ein einziges mal beobachtete ich auf
demselben ein hyalines, scheibenformiges Kérperchen, dessen Rand
wie ringformig verdickt erschien, wahrend von Stein Ofters linsen-
formige, dem Koérnerhaufen aufliegende Kérperchen gefunden wor-
den sind.
In der Mitte des K6rpers oder dem Vorderende genahert
liegt der Macronucleus (Fig. 6 ma.n), welcher dieselbe grob-
granulirte Structur und weiche Consistens besitzt, wie der des
Metopus sigmoides, aber stets von runder, kugelformiger Gestalt
ist. Kernmembran ist leicht nachweisbar. Der Diameter des
Kernes betrigt 0,019—0,026 mm. Dicht auf dem Macronucleus
liegt der Micronucleus (mi. n), der ganz so aussieht wie bei
der vorigen Art. Sein Diameter betragt 0,004 mm.
Die contractile Vacuole (Fig. 7 c. v) liegt hinter dem
Munde postero-terminal und miindet durch einen deutlichen Porus
(Fig. 5 p.e) in der Mitte des hinteren Korperendes nach aussen.
Die Entleerung der Excremente geschieht auch an dem hin-
teren Koérperpol, welcher meistens mit langeren Wimpern oder
Borsten versehen ist, wie es ja auch bei der vorigen Art der
Fall war.
Eine Anzahl Individuen aus verschiedenen Fundorten zeigte
folgende Dimensionen:
Br 2 #t+e
in mm.
0,042
0,056
0,050
0,055
0,060
0,065
0,080
0,085
0,106
a
b
c
d
e
f
8
h
i
Die durchschnittliche Lange ist demnach 0,097 mm bei
einer Breite von 0,067 mm.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 25
Theilungszustande wurden unter den Exemplaren von MM.
contortus nicht haufiger angetroffen als bei der vorigen Art. Im
Anfang meiner Studien sah ich zu Rostock zwei Theilungszu-
stande, denen ich bei der Gelegenheit leider nur eine fliichtige
Aufmerksamkeit schenken konnte. Es wurde mir deshalb nicht
klar, ob das Peristom des hinteren Sprésslings die hintere Hiilfte
des urspriinglichen Peristoms, oder eine Neubildung vorstellte.
Conjugirende oder encystirte Individuen habe ich weder
bei dieser noch bei den folgenden Metopus-Arten beobachtet.
M. contortus ist bisher von mir an drei verschiedenen
Lokalitaéten angetroffen worden: in Rostock in demselben Wasser,
in dem auch M. sigmoides und pyriformis mihi sowie Plagiopyla
masuta vorkamen; in Helsingfors, wo ich ihn in Teichen bei
Alphydda zusammen mit MM. sigmoides und Plagiopyla nasuta
fand und schliesslich in einem Tiimpel im hiesigen Botanischen
Garten, wo ebenfalls M. sigmoides und Caenomorpha in seiner
Gesellschaft auftraten.
Wenn auch die Exemplare von M. contortus in ihrer Grésse
und Gestalt in ziemlich betrachtlichem Grade variiren k6n-
nen, sind sie doch, meiner Erfahrung nach, durch das schrau-
benformig tiber die Riickenseite verlangerte Peristom, welches
die dorsalen Kérperstreifen abschneidet, durch die helmartige Form
der breiten michtigen Stirnkuppe und den kurzen, verschmiiler-
ten Hinterleib, durch die deutlich differenzirte Randwimperzone
und die runde Form des Macronucleus u. a. Merkmale stets von
der langgestreckten, spindelférmigen Metopus Art zu unterschei-
den und kénnen keineswegs als spitere Altersstadien dersel-
ben betrachtet werden. Dass sie bisher oft gleichzeitig zusam-
men mit dieser aufgefunden worden sind, bedeutet in dieser
Hinsicht ebensowenig wie der Umstand, dass die Caenomorpha
und Plagiopyla, welche entschieden von Metopus verschiedene
Gattungen darstellen, auch gewOhnlicher Weise in demselben Ge-
wasser vorzukommen pflegen.
Fiir die Frage tiber die Beziehung der in Rede stehenden
Metopus-Form zu der vorigen sind die Exemplare von Interesse,
welche sich durch ein verlaingertes Peristom und durch einen
verkiirzten K6rper auszeichnen, denn nach einer Annahme Stein’s
26 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
wiirden sich, wie schon in der Einleitung erwahnt, die Indivi-
duen des normalen MM. sigmoides, dadurch dass ihr Leib an
Dicke zunihme, das Peristom sich verlangerte und immer
mehr auf die Riickenseite hinaufstiege um in der Nahe des
Hinterendes zu endigen, in den M. contortus verwandeln kon-
nen und zwar in jedem Alter wie »die sehr verschiedene ab-
solute Grdsse der einzelnen Individuen bei durchaus nicht tiber-
einstimmender Peristomform beweist» (28. p. 332). Als einen
Ubergang zwischen den beiden extremen Formen betrachtet Stein
die in der in Fig. 10 Taf. XVI abgebildeten Form, welche er fol-
gendermassen beschreibt: »Im ersten Stadium der Verkiirzung
sind die Thiere der normalen Form noch so ahnlich, dass wohl
Niemand im Ernst daran denken wird, sie fiir eine davon ver-
schiedene Art zu halten. Ihr K6rper hat durch Verkiirzung des
Hinterleibes eine mehr eiformige Gestalt angenommen, die Stirn-
kuppe ist breiter und gewdélbter geworden und fangt an auf der
rechten Seite tiber den Hinterleib hdckerformig hervorzutreten.
Der Mund ist unmittelbar an den rechten Seitenrand geriickt und
liegt jetzt weit hinter der Mitte des ganzen Kérpers, der Schlund
dagegen hat eine fast quere, nach links gerichtete Lage angenom-
men und der rechte Seitenrand des Peristoms bildet vor dem
Munde einen deutlichen undulirenden Hautsaum, der oft tauschend
wie eine aus dem Munde hervorragende Borste aussieht». (1. ¢.)
Obgleich auch mir bisweilen solche Individuen vorgekom-
men sind (Fig. 2), die von den gewodhnlichen eigentlich nur da-
durch abzuweichen schienen, dass ihr Korper kiirzer und gedrun-
gener war und die Peristomfurche sich tiber dessen Mitte er-
streckte, muss ich dessen ungeachtet die oben p. 22 ausgesproch-
ene Ansicht aufrecht erhalten. Meiner Erfahrung nach konnen
wie gesagt, die langgestreckten Metopus-Individuen ohne Schwierig-
keit zu einer wohlbegrenzten Art zusammengefasst werden, die in ihrer
Korpergestalt innerhalb viel engerer Grenzen variirt als Stein u. a.
annahmen. Der Koérper kann langgestreckter, spindelférmig, walzig,
oder gedrungener, eiformig sein, ein kiirzeres oder etwas verlan-
gertes Peristom besitzen, nie wird die characteristische Form der
abgeplatteten, dachformigen Stirnkuppe mit einem nach links ge-
drehten Vorderpol vermisst, und der orale Theil der diagonal ver-
laufenden Peristomfurche bewahrt seine Lage am rechten Kor-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 27
perrande und bleibt mehr nach hinten in der Lingsrichtung des
Korpers als schriig oder quer nach links gerichtet, so dass die
dorsalen, vom vorderen Kérperpol herkommenden Lingsstreifen
nicht abgebrochen werden.
Zu Gunsten meiner Ansicht will ich noch folgende Mo-
mente anfiihren.
1. In der oben erwahnten, von dem L6fé-Inselchen herstam-
menden Metopus-Cultur waren ohne Ausnahme nur langgestreckte
Individuen vorhanden, auf deren specielle Race-Kigenthiimlichkeit,
wenn man sich so ausdriicken darf, schon hingewiesen worden
ist. Die Beobachtungszeit reichte vom October 1891 bis Marz
1892. Die Thiere kamen in reichlicher Menge vor, so dass bis-
weilen in demselben Wassertropfen ganze fiinfzehn Exemplare
gezaihlt werden konnten. Dass die Linge der Exemplare etwas
variabel war, braucht kaum betont zu werden, nie wurden aber
M. contortus oder andere Metopus-Formen in der in Rede ste-
henden Cultur angetroffen. Auch an einigen anderen Fundorten
(Timpel bei Lappwik, December 1892) traf ich nur langge-
streckte Exemplare in betrachtlicher Anzahl an, ohne unter ihnen
M. contortus oder andere Metopus-Formen vorzufinden.
2. Als ich in Rostock zur Untersuchung der in Rede ste-
henden Formen schritt, schien mir anfangs die Ansicht iiber die
Wandelbarkeit jener nicht unannehmbar, da in demselben Was-
ser sowohl M. sigmoides als M. contortus, M. pyriformis
und zwei Caenomorpha-Arten in grosser Anzahl neben einander
vorkamen. Nachdem ich iiber die Unterscheidungs-Merkmale der
fraglichen Formen ins Klare gekommen war, wurden wahrend
einer langeren Beobachtungszeit keine zweifelhaften Ubergangsstu-
fen wahrgenommen.
3. In dem Wasser aus dem hiesigen Botanischen Garten
kamen sowohl I. sigmoides als contortus hiufig und in ziemlich
gleicher Menge vor. Wahrend einer Zeit von iiber zwei Wochen
(October 1892) untersuchte ich das Material taglich, gerieth aber
dabei niemals in Zweifel, welche Exemplare zur einen, welche zur
anderen Kategorie zuzuzaihlen waren. Zweideutige Ubergangs-
formen gab es nicht; dies ware nicht méglich gewesen, wenn
sich die eine Form aus der anderen entwickelte.
4. Dass das oft gleichzeitige Vorkommen an derselben Lo-
28 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
kalitat von mehreren Metopus und Caenomorpha Formen nicht
von ihrer morphologischen Verwandtschaft abhiaingt, wie man oft
zu glauben geneigt war, wird ferner ersichtlich aus den unten
mitzutheilenden Beobachtungen iiber das Auftreten der Plagiopyla
nasuta. Diese Art, die mit den in Rede stehenden Formen nicht
niher verwandt ist, habe ich merkwiirdigerweise an verschiede-
nen Fundorten stets in Begleitung derselben angetroffen, ein Um-
stand, der nur durch die iihnlichen Lebensbedingungen der drei
Gattungen erklart werden kann. Es ist nur die Folge der Ab-
hiingiykeit von denselben biologischen Existenzbedingungen, dass
in demselben Wasser verschiedene Metopus-Arten gleichzeitig vor-
zukommen pflegen.
Metopus pyriformis mihi.
? Metopides acuminata Stokes 30. p. 187. Taf. V. Fig. 12.
Taf. I. Fig. 10—11.
Mit diesem Namen mdchte ich einen Metopus bezeichnen,
den ich in dem oft genannten Wasser der Warnow bei Ro-
stock in Gesellschaft von M. sigmoides, contortus, Caenomorpha-
Arten und Plagiopyla nasuta in zahlreichen Exemplaren sah (Juni,
Juli 1891).
Die Gestalt des formbestiindigen K6rpers ist bei den ver-
schiedenen Individuen ziemlich variabel, schliesst sich aber im
Allgemeinen nahe an die des M. contortus an. Der Kérper ist
jedoch kleiner als bei diesem, anderthalb mal so lang wie breit,
und birnformig, indem der Vorderleib von einer machtigen, gleich-
missig gewodlbten oder halbkugelférmigen Stirnkuppe gebildet ist,
unter deren gedunsenem Rande die engspiralige Membranellenzone
verlauft, und der postperistomale Hinterleib sich plétzlich konisch
verschmiilert, in einem hiufig scharf zugespitzten Hinterende en-
digend. Am meisten erinnert an M. contortus die in fig. 10 in
Dorsalansicht abgebildete Form, so dass man geneigt sein konnte,,
diese fiir ein unentwickeltes Stadium des letzteren zu halten, wenn
man die beiden stets an derselban Lokalitét finden wiirde. Dies:
ist jedoch nicht der Fall. Unter den Exemplaren der vorigen Art,
die ich in zwei verschiedenen Gewiissern zu Helsingfors vorfand
und wihrend einer langeren Zeit fleissig durchmusterte, kamen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 29
keine solche Individuen vor, wie sie in dem Rostocker Gewisser
in reichlicher Menge anzutreffen waren und welche hier als Me-
topus pyriformis zu einer Art zusammengefasst sind.
Wie aus den Abbildungen zu ersehen ist, beschreibt die ado-
rale Membranellenzone (mbr), welche unter dem gedunsenen
oder dachf6rmigen Rande der Stirnkuppe verlauft, sammt dem
Schlunde fast einen vollstandigen Schraubenumgang um den
Koérper, aber durch die michtige Hervorwélbung der Stirnkuppe
ist das vordere Peristomende im Vergleich mit dem des WM.
contortus mehr gegen die Mitte des K6rpers verschoben wor-
(den, so dass es in der Nahe des hinteren zu liegen kommt,
welches letztere auch in der Regel mehr oder minder von dem
Hinterende des Korpers entfernt ist. Infolge dessen fallt der Ver-
lauf der Membranellenzone haufig, wie bei dem in Fig. 11 dar-
gestellten Exemplar, mit dem Aquator des Kérpers zusammen und
der in der Richtung des Peristoms liegende Schlund ist mithin
mehr oder weniger nach links und innen resp. etwas nach vorn
gerichtet. Die beiden Enden des Peristoms lagen bei dem ebener-
wahnten Exemplar ganz nahe an einander auf derselben Héhe
und ungefahr gleich weit von den beiden K6rperpolen entfernt.
Auch bei anderen Exemplaren (Fig. 10) war die rechte Seite der
Stirnkuppe, welche letztere einen hoch gewolbten, regelmissigen, der
sschmaleren, konischen, postperistomalen Kérperhalfte aufliegenden
Halbkugel darstellte, gew6ohnlich nicht viel Janger als die linke.
Langs dem Rande der Stirnkuppe verlauft eine aus ec. 5
Reihen gebildete Wimperzone (wz), welche ebenso aussieht
wie bei WW. contortus und bei der nachstfolgenden Art. Dass die
‘Stirnkuppe sonst eine ahnliche Drehung nach links erfahren hat
wie bei den anderen Metopus-Arten, verriith der Verlauf der
Cilienfurchen, wie man das aus dem in Fig. 10 abgebil-
deten Exemplar ersieht. Diese beginnen naimlich auf dem gleich-
miassig abgerundeten Scheitel auf der linken Seite desselben, also
von dem urspriinglichen vorderen K6rperpol, etwas oberhalb des
vorderen Peristomendes und ziehen bogenférmig nach rechts und
hinten. Ahnlich wie bei der vorhergehenden Form werden die
meisten Streifen der Stirnkuppe von dem hinteren Theile der
ebenerwahnten Randzone abgebrochen. Einige der linksseitigen
Korperstreifen kénnen sich jedoch, wie bei dem in Rede stehen-
30 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
den Individuum, nur bis an den schmalen, oft konisch zugespitzten
Afterpol erstrecken, welcher Ofters mit einigen langeren steifen
Borsten oder Cilien versehen ist. Auf der Ventralseite verlaufen
die von der Membranellenzone beginnenden Cilienreihen in me-
ridionaler Richtung gegen den hinteren Korperpol, sind aber oft
nur undeutlich zu sehen. Bei abgetdteten Exemplaren sind die
Cilienfurchen der Stirnkuppe hiaufig ebenfalls schwer zu beobach-
ten, wie bei der sonst ziemlich ungewOhnlichen Form, welche in
Fig. 11 abgebildet ist.
Eine undulirende Membran streckt sich langs dem Vor-
derrande des oralen Peristomtheils aus dem Schlunde hervor.
Der weiche, nachgiebige Kérper welcher durch die eingenom-
mene Nahrung in der Regel einen braunlichen Farbenton be-
sitzt, verhalt sich bei Fixirung mit Osmiumsaure anders als bei
den vorigen Arten, indem er dabei in einer fiir die Untersuchung
sehr nachtheiligen Weise arg zusammenschrumpft; er ist also von
noch weicherer Consistenz als der der beiden vorhergehenden
Formen. Characteristisch fiir die Exemplare von 1. pyriformis ist
das differenzirte Ectoplasma, welches im optischen Durchschnitte
als eine peripherische, ziemlich breite, hellere, zart radiar gestrichelte
Zone das dichtgekérnte, von mattglanzenden K6érperchen erfillte und
Nahrungspartikelchen enthaltende Entoplasma umgiebt (Fig. 11).
Durch die Beschaffenheit des Ectoplasmas unterscheidet sich die
vorliegende Art sowohl von den vorigen Formen, wie auch von
dem gleich zu beschreibenden M. bacillatus, in dessen Ecto-
plasma deutliche lichtbrechende, stébchenartige Gebilde einge-
lagert sind.
Der Macronucleus (ma. n) liegt in dem kupolenformigen
Vorderleib. Er ist gross, kugelformig oder rundlich-oval und von
derselben grobgranulirten Structur wie bei den vorhergehenden
Arten (Fig. 11). Bei dem in Fig. 10 abgebildeten Exemplar war
der Macronucleus nicht so gleichmissig gekérnt, wie er es ge-
wohnlich zu sein pflegt, sondern enthielt eigenthiimliche, verschie-
den grosse, rundliche Binnenkérper (bk)'). Wenn der normal
structurirte Macronucleus durch Quetschen isolirt wird, gerathen die
1) Einen etwa dhnlichen brombeerartigen Kern haben Claparede &
Lachmann bei Metopus sigmoides abgebildet (3. Taf. XIL Fig. 1).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 31
zahllosen, lichtbrechenden K6érner des Inhalts innerhalb der Kern-
membran in lebhafte Molecularbewegung, ein Umstand, wodurch
die Natur der Kérner als distincte, in der Kernsubstanz einge-
schlossene binnenkérperchen deutlich am Tage tritt.
Der Micronucleus (mi.n.) ist ein kleines sphirisches
Korperchen von hyalinem und homogenem Aussehen; er liegt,
von einer diinner Membran umgeben, auf der Oberfliche des
Grosskerns in einer kleiner Einsenkung.
Einen schwarzen Kérnerhaufen am Vorderende des Kor-
pers erinnere ich mich nicht gesehen zu haben. Wahrscheinlich
pflegt ein solcher ebensowenig vorzukommen wie bei der folgen-
den, nahestehenden Art. |
Die contractile Vacuole (ce. v.) hat ihren Platz am Hinte-
rende des Kérpers, wo auch die Austrittstelle fiir die Excremente
gelegen ist.
Die Exemplare wechseln betrachtlich in ihrer Grésse. Bei
mittelgrossen Exemplaren betrug die Linge des Kérpers 0,05 —
0,07 mm.
Als Metopides striata und Metopides acuminata sind von
Mec Murrich und Stokes zwei Arten kurz beschrieben und
abgebildet (80. p. 186, 187, Taf. V. Fig. 11 und 12), welche in
ihrem ganzen Habitus dem Metopus pyriformis sehr dbnlich zu
sein scheinen. Generisch verschieden sind jedenfalls die ameri-
kanischen Arten nicht, sondern sie sind, wie Biitschli anwies (2.
p- 1722) mit der Gattung Metopus einzuverleiben. Von Metopus
striatus Mc Murrich unterscheidet sich meine Art hauptsich-
lich durch das Fehlen einer Stabchenschicht im Ectoplasma,
welche Metopus bacillatus mihi zukommt, vom Metopus acu-
minatus Stokes wiederum dadurch, dass ihr Ké6rper nicht
komprimirt ist wie bei dieser Species. Auch war das Hinter-
ende der von mir gesehenen Exemplare nie in einen so diinnen,
spitzigen Fortsatz ausgezogen, wie die Stokes’sche Abbildung
und Beschreibung tiber Metopus acuminatus an die Hand giebt.
In Hinsicht auf die Beschaffenheit dieser abweichenden Merkmale,
welche in Bezug auf die Metopus acuminatus vielleicht in der
Wirklichkeit nicht so scharf ansgepragt sind, wie es die kurze
Diagnose Stokes’ vermuthen lisst, erscheint es immerhin wohl
32 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
moglich, dass sich die beiden Formen in der Zukunft als zur
selben Art gehérig erweisen werden.
Metopus bacillatus n. sp.
Taf. i Fig’ 12°& 13.
Im Wasser aus dem schon erwahnten Tiimpel des Bota-
nischen Gartens wurden (October 1892) drei kleine Metopus-
Exemplare angetroffen, die in Grésse, Gestalt und allen Merkmalen
so genau mit einander iibereinstimmten, dass sie als zu derselben
Art gehérig angesehen werden miissen,
Der K6rper ist formbestandig, weich, nachgiebig, etwas
langer als breit, in seinem Umrisse birnformig, aber in dorso-
ventraler Richtung sehr ausgepragt abgeplattet, wodurch diese
Species von der, ihr sonst ahnlichen, vorigen Form leicht zu un-
terscheiden ist. Die Stirnkuppe ist breit und ziemlich gleich-
missig gewdlbt, jedoch, wie die Streifung derselben zeigt, stark
nach links gedreht und durch eine tiefe, transversale Peristom-
furche yon dem schmileren Hinterleib abgesetzt.
Die in der genannten Peristomfurche unter dem tiei aus-
geschnittenen Rande der Stirnkuppe verlaufende Membranellen-
zone beginnt hinter dem breit, abgerundeten Scheitel am linken
Seitenrande des Korpers (Fig. 12 x) und zieht quer iiber die abge-
flachte Bauchseite (Fig. 13), nur wenig nach hinten abfallend, bis
an den rechten Seitenrand hin, wo sich sein hinterer, oraler, mit
einer undulirenden Membran (u.m) versebener Abschnitt steil
gegen den Afterpol hinabbiegt, so dass der Schlund etwas hinter
der Mitte des Kérpers zu liegen kommt. Der weite Schlund,
in welchen sich die Membranellenzone in ahnlicher Weise wie
bei den anderen Metopus-Arten fortsetzt, ist schrag nach links
und hinten gebogen. Mit dem Schlunde beschreibt das Membra-
nellenband einen nicht ganz vollstiindigen Schraubenumgang um
den Korper.
Dem Rande der Stirnkuppe parallel verlauft langs diesem eine
Anzahl (c. 5) Cilienreihen, deren Cilien dicht gestellt, aber kaum
merkbar linger als das gleichmassige Cilienkleid des K6rpers sind.
Acta Societatis pro Fauna et Fiora Fennica, IX, n:o 7. 33
Diese Wimperzone (wz) ist mithin von derselben Beschaffen-
heit wie bei den schon besprochenen Arten.
Die Cilienfurchen des K6rpers sind scharf hervortretend
und stehen ebenso weit von einander wie bei Metopus pyrifor-
mis und contortus. Infolge der Drehung des Vorderleibes ver-
laufen die wenigen Cilienreihen auf der Oberflache der Stirnkuppe
von links her bogenférmig nach rechts und dann nach hinten, so
dass sie mit der Randzone convergiren und zum grodssten Theil
von dieser abgeschnitten werden (Fig 12). Die Cilienreihen auf
dem sich plétzlich verschmilernden Hinterleibe ziehen meridional
bis an den Afterpol hin. Dieser war an den drei zur Unter-
suchung gelangten Exemplaren nicht mit langeren Wimpern
versehen, wie es bei der vorhergehenden Art die Regel war.
M. bacillatus zeichnet sich nicht nur durch die ausgepragt
abgeplattete, konstante K6rpergestalt aus, sondern auch noch
durch sein eigenaitig structurirtes Ectoplasma. Schon bei
schwicherer Vergrésserung erscheint die peripherische Plasma-
schicht senkrecht gegen die Oberflache des Korpers deutlich ge-
strichelt, wie man es bei mit Trichocysten versehenen Ciliaten
sieht. Bei stirkerer Vergrosserung (Ol-Immersion) gewahrt man
kleine, dicht radiir gestellte, lichtbrechende Stabchen, und der
Eindruck von Trichocysten wird mithin noch erhdht. Es gelang
mir jedoch nicht die Staébchen zum Hervorschnellen zu bringen.
Beim Zusatz von verdiinnter Osmiumsaure hob sich eine diinne
Grenzmembran (Pellicula + Alveolarschicht?) ab, welche durch
dusserst zarte, radiire Plasmafidchen mit dem stark zusammen-
geschrumpften, granulirten Entoplasma in Verbindung blieb, ahn-
lich wie ich es bei solcher Behandlung oder beim Zusatz von
verdiinntem Methylalcohol bei den anderen Metopus-Arten gesehen
habe. Unter der von den Plasmafadchen gebildeten hellen Rand-
zone fanden sich auf dem Entoplasma liegend zahlreiche, unre-
gelmassig zerstreute, ziemlich gleich dicke, glanzende, bacterien-
Ahnliche Stibchen. Bei einem lebenden Exemplar betrug die Stab-
chenschicht 0,0027 mm in Dicke. Nach Allem diirften die in Rede
stehenden Stibchen den fhnlich aussehenden, von Schewiako ff
beschriebenen (21 p. 51. Taf. VI. Fig. 78) Gebilden im Corticul-
plasma des auch in der hiesigen Gegend nicht selten anzutreffen-
den Urocentrum turbo gleichzusetzen sein.
3
34 K. M, Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Radiir gestrichelt soll auch die ectoplasmatische Rinden-
schicht des nahe verwandten M. striatus nach Mc Murrich *) sein,
und ist dies ohne Zweifel auf dieselbe Ursache zuriickzuftihren
wie bei meiner Art.
Das Entoplasma ist auch hier, wie bei den vorhergehen-
den Arten stark gekérnt. Der Macronucleus (ma.n) liegt in der
Mitte des Koérpers, ist rundlich oder etwa nierenformig und von
einem seiner concaven Seite anliegenden, rundlichen, lichtbrechen-
den Micronucleus (mi.n) begleitet. Der erstere ist grobkérnig,
der letztere sieht dagegen homogen aus.
Im Hinterende hat eine runde contractile Vacuole
(c.v) ihren Platz; sie miindet durch einen die Stabchenschicht
durchbrechenden terminalen Porus nach aussen.
Die Entleerung der Nahrungsreste geschieht ebenfalls durch
den hinteren K6rperpol.
Eine Kérneransammlung im Vorderende des Koérpers wurde
an den drei Individuen nicht beobachtet. Die Thiere besassen
einen rauchgrauen Farbenton, welcher wohl durch die eingenom-
mene Nahrung bedingt war. Eine gréssere, runde, einen Ballen
feiner Nahrungstheilchen enthaltende Nahrungsvacuole (n. v) in
dem hinteren Kérperende wurde an zwei Exemplaren beob-
achtet.
Uber die Dimensionen des Korpers der drei Exemplare,
die in allen Characteren die grisste Ubereinstimmung mit ein-
ander aufwiesen, wurden leider keine Messungen ausgefiihrt. Sie
waren ungefahr von derselben Grésse wie kleinere Individuen von
M. contortus, die in demselben Wasser vorkamen und 0,07 mm
lang waren.
Vom M. striatus Mc Murrich, dessen peripherisches Plasma
ebenfalls radiir gestrichelt ist, unterscheidet sich meine Art
durch ihre ausgeprigte dorsoventrale Abplattung und durch
die Form des Hinterendes, welches weder schwanzahnlich aus-
gezogen, noch mit Borstenschopf versehen ist; vom MZ. acumina-
tus Stokes wiederum, dessen Hinterende spitz ausgezogen ist,
hauptsichlich durch das Vorhandensein trichocystenahnlicher
‘) ,lateral borders of the cuticular surface conspicuously striate per-
pendicularly to the body margin‘ Stokes 30 p. 186. (Taf. V. Fig. 11).
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 7, 35
Stibchen. UM. bacillatus nimmt also gewissermassen eine Zwi-
schenstellung zwischen den beiden amerikanischen Formen ein,
sofern die in den beziiglichen Diagnosen angefiihrten Merkmale
derselben einigermassen konstant sind.
In Rostock traf ich unter Exemplaren der drei vorhergehen-
den Arten bisweilen Metopus-Exemplare an, deren Ectoplasma
infolge lichtbrechender, trichocystenihnlicher Stabchen dicht ra-
diiir gestrichelt war, wie bei der vorliegenden Art, mit welcher
sie nach meinen daselbst ausgefiihrten Zeichnungen in ihrem Aus-
sehen ziemlich wohl iibereinzustimmen scheinen. In meinen No-
tizen finde ich erwihnt, dass die Cilienfurchen nur auf dem
gewolbten Vorderende (Stirnkuppe) deutlich unterschieden wer-
den konnten, denn die Stiibchenschicht, welche eine Dicke von
0,0036 mm besass, machte die Streifung undeutlich. Eine Wim-
perzone war am Rande des Stirnkuppenrandes vorhanden. Der
konische, postperistomale Kérpertheil schien nur sparlich mit
Cilien bedeckt zu sein. Ob der K6rper auch dorso-ventral abgeplattet
war, wie es fiir MW. bacillatus characteristisch ist, habe ich lei-
der nicht notirt. Am Hinterende einige langere Borsten. Die
contractile Vacuole und ihr Porus zeigten nichts Bemerkenswer-
thes. Der Macronucleus war rund, granulirt, der anliegende Mi-
cronucleus von homogenem Aussehen. Lange des Korpers 0,071
mm. — Uber die Bedeutung dieser, leider nicht hinlinglich unter-
suchten Exemplare, bin ich nicht recht im Klaren, aber muth-
masslich kénnten sie entweder mit M. striatus Mc Murrich oder
M. bacillatus n. sp. identificirt werden, mit denen sie jedenfalls,
wie der Umriss des Koérpers und die Stabchenschicht in dem
Rindenplasma zeigt, sehr nahe verwandt waren.
Am Schlusse dieses Abschnittes iiber Metopus diirfte es
nicht unzweckmissig sein kurze Diagnosen der hier unter-
schiedenen Formen zu geben.
1. Metopus sigmoides Cl. & L. (Taf. I. Fig. 1—4).
Korper langgestreckt spindelférmig oder walzig mit verschma-
lerten Kérperenden. Vorderende des Korpers abgeplattet, iiber
die Bauchseite geneigt und stark nach links iiber den linken Sei-
tenrand gedreht. Peristomfurche relativ kurz, offen, einen Ts
36 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
oder °/, Schraubenumgang beschreibend. sehr stark abfallend, so
dass der nach hinten gerichtete, meist in der vorderen Halfte des
Kérpers gelegene Schlund weit vom vorderen Peristomende an
dem rechten Seitenrande zu liegenkommt. Die Lingsstreifung des
K6rpers dicht. Die dorsalen Cilienfurchen des Vorderleibes ver-
laufen am rechten dachformigen Rande desselben der wenig dif-
terenzirten Wimperzone parallel. Macronucleus oval, stets mehr
weniger in die Lange ausgezogen. Ectoplasma ohne Stabchen-
schicht. Lange 0,11 mm. Breite 0,04 mm.
2. Metopus contortus mihi. (Taf. I Fig. 5—9).
Koérper kurz, dick, gedrungen. Peristomfurche steigt auf
die Riickenseite bis an den linken Seitenrand und endigt in der
Nahe des Afterendes in einem meist nach links gerichteten Schlunde,
somit einen vollen Spiralumgang beschreibend; das vordere und
hintere Ende des Peristoms mithin weit von einander entfernt.
Stirnkuppe, von der Riickenseite gesehen, gross, breit gewolbt,
helmartig, die schmilere postperistomale Korperhalfte uberdec-
kend. Der vordere Abschnitt der Peristomfurche offen, der hin-
tere unter dem scharfen, mantelartigen Hinterrande der Stirn-
kuppe verborgen und nach hinten schauend. Die hintere oder
untere, in Ventralansicht sichtbare Korperhalfte viel schmaler
als die machtige Stirnkuppe, einen stumpfen Hocker bildend.
Die Cilienfurchen auf dem Helme konvergiren mit der deutlich
hervortretenden Randwimperzone und werden zum grossen Theil
von dieser abgeschitten. Macronucleus immer rund. Ectoplasma
ohne Stabchenschicht. Lange 0,097 mm., Breite 0,067 mm.
3. Metopus pyriformis mihi. (Taf. I. Fig. 10—11).
Koérper kurz, birnformig, indem die gleichmassig gewdlbte,
halbkugelformige Stirnkuppe der nach hinten sich verschmalernden
und meist zugespitzten hinteren Korperhalfte aufliegt. Er ist nicht
merkbar dorsoventral abgeplattet. Die adorale Membranellenzone
verliuft ziemlich transversal, da das Vorderende der Peristom-
furche durch die Hervorwélbung des praperistomalen Vorderleibes
nach hinten gedrangt worden ist. Der Verlauf der Cilienfurchen
Acta Societatis pro Fauna et Flora fennica, IX, n:o 7. 37
verhalt sich in der Hauptsache ebenso wie bei der vorigen Art-
Wimperzone am Stirnkuppenrande wohl differenzirt. Langere
Cilien oder Borsten am Hinterende des Korpers. Ectoplasma bil-
det eine hellere peripherische Zone, aber eine Stabchenschicht
ist nicht vorhanden. Beim Abt6ten schrumpft der Korper in der
Regel stark zusammen. Macronucleus rundlich. Linge des Koér-
pers 0,05—0,07 mm.
4. Metopus acuminatus Stokes.
Metopides acuminata Stokes 30 p, 187. Taf. V. Fig. 12
Umriss des Kérpers birnférmig, ungefaihr zwei mal so lang wie breit,
abgeplattet. Peristomfurche in der Mitte des Kdorpers, ziemlich transversal
verlaufend. Das Hinterende des Kérpers in einen deutlichen, spitzen Fortsatz
ausgezogen, welcher mit einem Biischel langer Borsten versehen ist. Ecto-
plasma ohne Stibchen. Macronucleus breit oval oder fast kugelig. Linge
0,068 mm.
5. Metopus bacillatus n. sp. (Taf. 1. Fig. 12, 13).
K6érper vorn breit abgerundet, hinten konisch zugespitzt, aber
nicht iu einen Fortsatz ausgezogen, stets ausgepragt dorsoven-
tral abgeplattet. Peristomfurche wie bei der vorigen Art, in Bauch-
ansicht aquatorial. Verlauf der Cilienfurchen des Korpers und
die Randwimperzone wie bei M. pyriformis. Am hinteren Kor-
perende keine langeren Wimpern. Ectoplasma intolge lichtbre-
chender trichocystenahnlicher Stabchen deutlich radiar gestri-
chelt. K6rnerhaufen im Vorderleibe nicht vorhanden. Macronucleus
breit oval oder rundlich. Grdsse 0,07 mm.
6. Metopus striatus Mc Murrich.
Metopus striatus Me Murrich American Naturalist XVIII. Aug. 1884.
Metopides striata Stokes, 30, p. 186. Taf. V. Fig. 11.
Koérper fast birnférmig, weniger als zwei mal so lang wie breit. Das
konische, hintere Kérperende in einen kurzen, stumpfen, schwanzartigen Fort-
satz ausgezogen, welcher mit einem Biischel langer Borsten versehen ist.
Peristomfurche wie bei den drei letzten Arten. Ectoplasma deutlich radiar
gestreift (durch eingelagerte Stibchen). Das Entoplasma der Stirnkuppe ent-
halt zahlreiche, stark lichtbrechende Korner. Contractile Vacuole einfach
und im hinteren Kérperende gelegen, oder doppelt, in welchem Falle die eine
in der vorderen Kérperhilfte liegt (?). Lange des Kérpers 0,085 mm.
38 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten,
Unsicher hinsichtlich ihrer Bedeutung sind noch folgende
Formen:
die von mir in Rostock beobachteten, dem MM. bacillatus
resp. IZ. striatus abnlichen Exemplare (oben p. 35);
die eigenthiimlichen, von Eberhard abgebildeten Formen von
seiner Collectiv-Art Strombidiuwm polymorphum, bei denen das
Peristom mehrere Schraubenumgainge um den Korper beschreibt
(6. Taf. I. Fig. 6, 7, 8, 11) sowie
die s. g. abgerollte Hauptform von JZ. sigmoides.
Die letzgenannte, von Stein beobachtete dritte Hauptform
des I. sigmoides, die s. g. abgerollte Form, wird charac-
terisirt durch den langgestreckt eif6rmigen Korper, das aufial-
lend breite Peristom, welches in seinem vorderen Verlaufe nicht
nach links schaut, sondern schief iiber die Bauchflache verlauft,
seiner ganzen Linge nach offen liegend. Das Vorderende des
Korpers ist in eine kurze, stumpfe Zitze ausgezogen, welche ein
wenig nach links gekriimmt ist, oder der Vorderleib ist nicht
uber die Bauchseite geneigt. An der rechten Peristomkante ist
eine wulstartige Verdickung vorhanden, welche aber nicht dach-
formig iiber die muldenformige Peristomfurche hinuberragt.
Stein betrachtete die abgerollte Form als »eine Modifikation
der normalen Individuen, die dadurch gebildet wurde, dass
sich deren Stirnkuppe nach rechts zuriickrollte und so das ado-
rale Wimperband blosslegte» (28. p. 333. Taf. XVI. Fig. 13).
Lange des Koérpers 0,27 mm., Breite 0,09 —0,12 mm.
Nach Biitschli zeigt diese Form die urspriinglichste Orga-
nisation und schliesst sich am nachsten der verwandten Gattung
Blepharisma an (2. p. 1723).
Die abgerollte Form erhielt Stein 1861 und 1862 ziemlich
zahlreich und in sehr grossen Individuen aus dem Skworetzer
Thiergarten bei Auwal sowie 1862 vereinzelt in Niemegk.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX. n.o 7. 39
Tropidoatractus acuminatus ') n. g. n. sp.
Taf. IL Fig. 14.
In demselben Wasser, in welchem Metopus bacillatus ange-
troffen wurde, kamen auch (Oktober 1892) einige Exemplare ei-
ner noch nicht beschriebenen Ciliate vor, welche verwandtschaft-
liche Beziehungen zur Metopus-Gruppe aufweist.
Der Koérper ist klein, langgestreckt spindelformig, unge-
fahr von derselben Gestalt wie der typische Metopus sigmoides,
jedoch schmiiler, ganz starr und formbestiandig. Das Hinterende
lauft in einen kurzen Zacken aus. Die rechte Seite des etwas
abgeplatteten Vorderendes ist in gleicher Weise wie bei der er-
wihnten Art bauchwirts iiber das diagonal verlaufende Membra-
nellenband geneigt, welches in dem dadurch gebildeten Falze
am linken Seitenrande des Kérpers, etwas von dem nach links
schauenden Vorderpol entfernt, beginnt und sich in schrager
Richtung iiber die Bauchseite bis an den rechten Seitenrand
hinzieht. Wie aus der Abbildung hervorgeht, schaut das Vor-
derende der Peristomfurche (p) in ahnlicher Weise wie bei JZ. szg-
moides, infolge der Drehung des vorderen verschmalerten Korper-
pols, nach links. Der rechte Rand des Vorderleibes ist mit ei-
ner Zone laingerer Cilien geséumt. Die Structur der Zone,
die ihrer Lage nach der entsprechenden Bildung bei Metopus ho-
molog zu sein scheint, wurde infolge zufalliger Umstande nicht
hinreichlich untersucht, aber sie diirfte doch ungefahr in dersel-
ben Weise beschaffen sein, wie bei der vorigen Gattung. Der
K6rper war bei den vier oder fiinf Individuen, die mir tiberhaupt
zu Gesicht kamen, farblos, hyalin, bei schwacherer VergrOésserung
beinahe homogen aussehend und von fester Consistenz, so dass
er die Starrheit der unten zu beschreibenden Gyrocoryden und
gewisser Hypotrichen zu besitzen schien. In dieser Hinsicht
weicht die vorliegende Form scharf von der Gattung Metopus ab.
Beim Abtéten mit Osmiumsiure schrumpfte der Korper nicht,
sondern verhielt sich dabei ebenso widerstandsfahig wie der der
Gyrocoryden.
1) Der Gattungsname gebildet von todas, todatdos = mit Kielen ver-
sehen und a@tgaxtos = Spindel.
40 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Eine bei Heterotrichen sonst ungewodhnlicbe Starrheit des
K6érpers lasst auch die Ausbildung von eigenthiimlichen Liaings-
kielen (lk) auf der Oberflache des Kérpers vermuthen. Die Zwi-
schenréume der langsziehenden Cilienreihen, welche nur in spar-
licher Anzahl vorhanden sind, sind namlich zu relativ hohen,
schartkantigen Kielen zugescharft, welche sich wie die Kérperstreifen
bei MM. stgmoides vom Vorderpol in der Langsrichtung des K6r-
pers bis an das Hinterende hinziehen, wo sie in einen kurzen,
aber deutlich abgesetzten Zacken (st) zusammenlaufen. Die
Kiele sind in der Mitte des Korpers am hochsten und werden
gegen die K6érperpole zu immer niedriger. Bei gewisser Einstel-
lung des Mikroskops kann man, wie aus meiner mit Camera lu-
cida gezeichneten Figur ersichtlich ist, nur vier bis funf solche
hyaline Langskiele auf einmal auf der Korperoberflache sehen.
Die Thaler zwischen den Kielen sind breit concav, so
dass der optische Querschnitt des Korpers eine wellenformige
Peripherie zeigen wiirde. In der Medianlinie je eines Thals be-
findet sich eine Cilienreihe, welche nicht mehr in eine se-
cundire Langsfurche eingesenkt ist. Die Cilien sind zart, kurz
und gleich lang und entspringen von kleinen Papillen. Da sie un-
dicht stehen und die Cilienreihen durch die Langskiele weit von
einander abgetrennt sind, muss die Bevimperung des Korpers als
sehr spirlich bezeichnet werden. Diese Reduktion des Cilien-
kleides und die Festigkeit der Korpersubstanz, welche die bil-
dung scharfer Kiele und starrer Plasmafortsaitze ermdéglicht, ist
in Hinblick auf die analogen Erscheinungen bei den Gyrocoryden.
von Interesse. Anderseits kann die vorliegende Form auf Grund
der genannten Charactere nicht der vorigen Gattung untergeord-
net werden, welche ja nur weiche, nachgiebige Formen um-
fasste, deren Kérperoberfliche und Bewimperung ahnlich wie bei
allen normalen Heterotrichen erschien, sondern sie muss meines
Erachtens als Reprasentant einer verwandten, neuen Gattung
betrachtet werden.
Der Macronucleus (ma.n) ist kurz wurstformig, sehr fein-
kérnig und im Vorderleibe gelegen.
Im Vorderende des Kérpers findet sich ein in durchfallendem
Lichte dunkel erscheinender Kérnerhaufen (kh), wodurch die
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 4k
Verwandtschaftlichkeit des Infusoriums mit der Metopus- und Cae-
nomorpha-Gruppe noch weiter gestiitzt wird.
Die Individuen des T’ropidoatractus acuminatus bewegten sich
in ahnlicher Weise wie Metopus sigmozdes; um ihre Liingsachse
rotirend schwammen sie mit gleichformiger Schnelligkeit gerad-
linig oder in weiten Kreisen vorwiarts und gleich so wie Meto-
pus, Caenomorpha und Plagiopyla hielten sie sich in dem Bo-
densatze des Wassers auf.
Caenomorpha.
Die von Perty zuerst beschriebene, glockenformige, mit
kléppelartigem Schwanzanhang versehene, Caenomorpha medusula)
benannte Ciliatenform wurde von Eberhard als ein >infusoriel-
ler Jugend- oder Larven-Zustand eines anderen Thierchens» ange-
sehen, spater aber, wie schon erwiahnt, gleich wie Metopus sig-
moides und contortus als eine Variation seines vielgestaltigen
Strombidium polymorphum betrachtet. Von Stein wurde das
»merkwiirdige, ganz einzig in seiner Art dastehende>» Infusionsthier
unter dem Namen Gyrocorys oxyura viel genauer untersucht,
von der Metopus-Gruppe abgetrennt und in eine verschiedene
Familie, die der Gyroccryden gestellt, aber auch von ihm wurde
eine gewisse Ubereinstimraung in der Totalgestalt und anderen
Merkmalen mit der in dessen Gesellschaft haufig auftretenden, ver-
kiirzten Hauptform des Metopus sigmoides (—= Metopus contortus
mihi) ausdriicklich betont. Wie die morphologischen Beziehun-
gen zwischen den beiden Formen schliesslich von Biitschli auf-
gefasst worden sind, geht aus folgender Auseinandersetzung klar
hervor, die ich mir zu citiren erlaube.
»Denken vir uns einen Metopws, dessen Peristom etwa einen
ganzen Schraubenumgang beschreibt und dessen hinter dem Pe-
ristom gelegener Korpertheil sich pl6tzlich in einen langen Schwanz-
anhang verschmilert, wahrend die vor dem Peristom gelegene
") Ob die von Ehrenberg ungeniigend characterisirte T’richodina ten-
taculata (@ p. 266. Taf. XXIV. Fig. 3) mit demselben Infusor identisch ist,
ist unsicher.
42 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Kérperregion eine schén gewdlbte Glocke bildet, so haben wir im
Wesentlichen die Bildung der Caenomorpha. Zum Verstandniss
derselben ist noch hervorzuheben, dass der rechte, oder bei dem
flachschraubigen Verlauf eigentlich vordere Rand der Peristom-
rinne stark iiber den linken oder hinteren vorspringt, so dass die
Peristomrinne nach hinten schaut, was auch schon bei Metopus
angedeutet ist. Ferner besitzt Caenomorpha eine bei den tibrigen
Heterotrichen nicht vorkommende Reduction des Cilienkleides.
Neben der adoralen Zone, welche in der Peristomrinne, also
ziemlich versteckt lauft, findet sich aussen, auf dem rechten oder
vorderen Peristomrand noch eine Zone ansehnlicher Bewegungs-
cilien, welche auch schon bei Metopus als eine Zone grosserer
Cilien hervortritt. Ferner finden sich an der linken Seite einer
Rinne, welche vom vorderen Kérperpol (also dem Scheitel der
Glocke) zum aboralen Peristomende fiihrt, zwei Reihen sehr lan-
ger Cirren. Biitschli beobachtete aber auch Caenomorpha-Formen,
die sich nicht wesentlich von den oben geschilderten unterschie-
den, welchen aber jene grossen Cirren fehlten» (2. p. 1237).
Caenomorpha medusula Perty.
Caenomorpha medusula Perty 19. p. 140. Taf. III. Fig. 4.
is : Eberhard 5d. p. 50. Taf. Il. Fig. 21
P iJ Biitschli Zool. Jahresber. d. zool. St. Neapel f. 1879.
p. 184.
a . Blochmann 1. p. 72. Taf. V. Fig. 173.
e > Biitschli 2. p. 1237, 1418, 1430, 1483, 1730.
‘ convoluta Tatem 31. Taf. VI.
Gyrocorys oxyura Stein 26. p. 48.
; Ps » 28. p. 164, 330, 333, 335.
+ » Engelmann 8. p. 379.
* » Kent 15. p. 640. Taf. XXXIII. Fig. 1—6.
* , Hyferth 12. p. 91. Taf. V. Fig. 51.
. , Gourret & Roeser 13. p. 493—496. Taf. XXXI. Fig. 34.
» Hatz 10. p. 268.
2 Trichodina tentaculata Ehrenberg 7. p. 266. Taf. XXIV. Fig. 3.
Strombidium polymorphum p. p. Eberhard 6. p. 20. Taf. J. Fig. 10.
2 Calcaria contorta Gruber 14. p. 549—552. Taf. KX. Fig. 29—30.
Taf IL Fig. 15—19.
Sowohl in Rostock im Wasser der Ober-Warnow als in
Helsingfors in einem kleinen Tiimpel am Seestrande bei Lapp
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 7. 43
wik fand ich in Menge Exemplare einer Caenomorpha-Form,
welche mit der anschaulichen Beschreibung Stein’s iiber Gyro-
corys oxyura (28. p. 164) und mit der Abbildung Blochmann’s
(l. Taf. V. Fig. 173) iiber die als identisch betrachtete Caeno-
morpha medusula Perty gut iibereinstimmte.
Das formfeste Infusor hat in der Regel die Gestalt einer
soliden ei- oder halbkugelférmigen Glocke, deren schirmartiger,
diinnwandiger und scharfer Rand eine nach hinten schauende
Aushohlung bildet. Die s. g. Bauchseite der Glocke (Fig. 15, 17),
welche abgeplattet und durch einen muldenformigen Liangsaus-
schnitt (m. A) ausgezeichnet ist und Cirren (crh) tragt, entspricht
infolge der starken Drehung des K6rpers der linken Kérperregion
bei den tordirten Metopws-Formen, in welcher Hinsicht die Fig. 15
mit der Fig. 9 verglichen werden mag. Sonst bietet das Thier
in verschiedenen Lagen sehr verschiedene Ansichten dar, wie ich
durch die Abbildungen zu veranschaulichen gesucht habe. Der
Glockenrand beginnt an der Bauchseite (Fig. 15, 17) und zieht in
spiraligem Verlauf, allmahlich nach hinten abfallend, zuerst nach
rechts und dann in weitem Bogen tber den Riicken nach links
hin (Fig. 18, 16), so dass er nach einem vollen Schraubenumgang
oder mehr wieder auf die Bauchseite (Fig. 15) gelangt, wo er sich
mit dem eigentlichen, etwas nach links gelegenen und bauch-
standigen centralen Theil des KOrpers vereinigt (Fig. 17). Dieser
s. g. Kléppel der Glocke, welcher die eigentliche Achse des Kor-
pers bildet, ist etwa konisch gestaltet und nach hinten und links
gedreht, indem zugleich sein Hinterende in einen pfriemenahn-
lichen, festen, aber doch biegsamen Schwanzfortsatz (st) aus-
gezogen ist, der ungefahr von der Linge der Glocke ist. Wenn
von den Cirren und dem Ciliensaume am Glockenrande abgesehen
wird, ist der starre und hyaline Korper ganz nackt und glatt.
Der oben erwahnte muldenformige oder kanalartige Aus-
schnitt (m. A) auf der unteren Seite der Glocke streckt sich von
dem schén abgerundeten Scheitel nach hinten und vereinigt sich
mit der Glockenhéhle in der Weise, dass das Vorderende des
Glockenrandes zwischen dem Ausschnitt und der Glockenhohle
einen mehr oder minder rechtwinkligen oder zungenformigen
Fortsatz bildet (Fig. 15 u. 17). Links von dem Ausschnitte ist
die Oberfliche der Glocke halbmondférmig eingedriickt, so dass
4 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten,
eine bogenformige Zwischenwulst (Ik Fig. 15, 16, 17) entsteht,
welche oft kiel- oder lamellenartig zugescharft in die Basis des
Kléppels auf der unteren Seite desselben tibergeht und sich aus-
gleicht. Die Zwischenwulst tragt auf der inneren Seite des er-
wiihnten Eindrucks eine Reihe langer Cirren (crh'), welche
Reihe sich auf der unteren Seite des Scheitels ununterbrochen in
eine andere (crh2) fortsetzt, welche langs dem linken mehr riicken-
stiindigen, ebenfalls scharfen Rande der Einsenkung bogenformig
nach hinten verliuft. Bei dem in Fig. 15 dargestellten Indivi-
duum war der Zwischenraum zwischen den Cirrenreihen breit
eingedriickt, aber hiiufig stehen diese einander betrachtlich naher,
einander parallel sich hinziehend, so dass die Einsenkung halb-
mond- oder sichelférmig wird, wobei auch die mehr dorsale
Cirrenreihe (crh?) sich in ihrem hinteren Verlaufe gegen die Wur-
zel des Kléppels hinzieht.
Betreffs der Richtung der Cirrenreihen ist noch zu bemer-
ken, dass sie sich ohne grosse Schwierigkeit aus dem Veriaufe
der Cilienreihen auf entsprechender Ko6rperstelle bei JJetopus
pyriformis oder bacillatus herleiten lasst, wie leicht zu ersehen
ist, wenn man Fig. 15 mit Figg. 10 und 12 vergleicht.
Die in Rede stehenden Cirren sind ganz alleinstehend unter
den Heterotrichen, bei welchen ja solche Gebilde iiberhaupt
nicht vorkommen, und erinnern an die ventralen Cirren man-
cher Hypotrichen. Sie sind beweglich und biegsam, gleichbreit,
von 0,027—0,040 mm Linge. Bei Abtétung des Thieres mit
Osmiumsiiure zerfasern sie sich wie alle echten Cirren von der
Spitze gegen die Wurzel hin in feine Fibrillen, ein Umstand,
welcher dafiir spricht, dass sie durch Concrescenz von Cilien ent-
standen sind. Die Cirren werden sowohl beim Schwimmen als
auch beim Kriechen oder Laufen lings kleiner Gegenstiande als Be-
wegungsorgane benutzt. Zu der Nahrungsaufnahme haben sie
dagegen keine directe Beziehung. Die Anzahl der Cirren ist wech-
selnd, meist fanden sich c. 15—25 Cirren in jeder Reihe. Biitschli
giebt an in einem Tiimpel bei Frankfurt a. M. zahlreiche Caeno-
morpha-Individuen beobachtet zu haben, die keine Spur von Cir-
ren zeigten, und vermuthet, dass sie wahrscheinlich zu einer an-
deren Art gehorten, fiir welche er eventuell den Speciesnamen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 45
stent in Vorschlag bringen méchte'). Derartige, Cirren ent-
behrende Formen sind mir nicht zu Gesicht gekommen.
Der Wimpersaum (wz) des Glockenrandes beginnt an der
Spitze des Winkelfortsatzes (Fig. 15, 17), welchen der Bauch-
ausschnitt mit der Glockenhdble bildet, und streckt sich als eine
schmale, 0,004—0,006 mm breite Zone, genau der scharfen Kante
des Glockenrandes folgend bis an die Stelle, wo dieser in das Hin-
terende des eigentlichen K6rpers, bezw. in die Wurzel des Schwanz-
fortsatzes iibergeht (Fig. 17). Die Wimpern sind 0,013—0,01¢
mm lang, also von derselben Linge wie die des Stirnkuppen-
randes bei den Metopus-Arten. Beim Abtéten mit Osmiumdampf
werden die Cilien bei Caenomorpha, wie in den Abbildungen
dieser Gattung dargestellt ist, stets kammartig geordnet fixirt,
wahrend sie bei Metopus dabei unregelmassig oder in verworrene
Biindel verbleiben. Abweichend von den Metopus-Formen, bei de-
nen die zonalen Cilien immer lange, dem Rande der Stirnkuppe pa-
rallele, in deutlich markirte Furchen eingesenkte Liangsreihen bil-
deten, zeigt sich die Anordnung der entsprechenden Cilien bei
Caenomorpha ganz anders, denn die Cilien stehen hier deutlich
in ganz kurzen, schrag gegen den Glockenrand von vorn und
links nach hinten und rechts verlaufenden Reihen. Die Cilien
sind ausserordentlich dicht an einander gestellt und entspringen,
wie es scheint, von sehr kleinen Papillen, so dass die Reihen den
Eindruck feiner Punktlinien machen. Von Furchen in irgend
welcher Richtung ist nichts zu sehen. Gewédhnlich bleiben die
Cilien bei Fixirung in der Richtung der schragen Punktlinien lie-
gen (siehe die Figg.). Wie die Structur des Wimpersaums
aus den einfacheren Verhiltnissen bei Mefopus herzuleiten sei,
darauf will ich mich hier nicht einlassen, es ist jedoch einleuch-
tend, dass zu dieser Umwandlung keine tief cingreifenden Modi-
ficationen erforderlich sind.
Gruber hat in seinen Abbildungen tiber Calcarza contorta
(= Caenomorpha sp.) den Wimpersaum so gezeichnet (14. Taf. X.
Fig. 29 & 30), als ob der Glockenrand concentrisch und fein
liniirt sei in gleicher Weise wie bei Metopus, was in Bezug auf
1) Zoologischer Jahresbericht fiir 1879 Zool. Stat. Neapel. Bd. I. A.
p- 185.
46 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
die von mir gesehenen Caenomorpha Exemplare nicht richtig ist.
Solch’ ein dem Glockenrande paralleles Liniensystem diirfte auch
bei Anwendung stirkerer Vergrésserung als die, welche mir zur
Verfiigung stand, nur mit Schwierigkeit und kiinstlich sich her-
ausconstruiren lassen.
Im Zusammenhang mit dem Ciliensaum ist noch eines klei-
nen Wimperbiischels (wb) an der Wurzel des Stachels zu ge-
denken. Derselbe befindet sich auf der dorsalen oder inneren,
gegen die Glockenhéhle gekehrten, also auf der der Endigungs-
stelle des Ciliensaumes entgegengesetzten Seite der Stachelwurzel
(Fig. 16). Bei der folgenden, nahe stehenden Art, wo ich den
Cilienbiischel genauer beobachtete, waren die Cilien in ce. fiinf
kurze, schrage Lingsreihen geordnet, so wie die Figg. 21 u. 22
zeigen. Es ist anzunehmen, dass der Biischel ein Riickstand der
Cilienzone des Glockenrandes ist, welche sich vielleicht urspriing-
lich schraubenférmig um die Wurzel des Stachels auf deren In-
nenseite nach vorn gegen den Mund zu erstreckte. Herr Profes-
sor Blochmann glaubt sich sogar tiberzeugt zu haben, dass die
beiden Cilienreihen oben in einander iibergehen, also eine bogen-
formige Zone bildend, was jedoch sicher nicht stets der Fall ist.
Tief unter dem Glockenrande und demselben parallel verlauft
das Membranellenband (mbr. z). Die Membranellen sind senk-
recht gegen den Glockenrand und dicht an einander gestellt und
scheinen, der geringeren Grésse des Koérpers entsprechend, kleiner
als bei Metopus contortus zu sein. Die Linge der Membranelle war
bei einem Exemplar 0,006 mm. Nach Fixirung mit Osmium er-
scheinen die Membranellen zerfasert und besitzen nach dem was
ich finden konnte, dieselbe Structur wie bei Metopus. In seinem
hinteren Verlauf biegt sich das Membranellenband nach innen
und vorwirts in den Schlund (oe), welcher auf der linken, ven-
tralen Seite der Kloppelbasis gelegen, nach vorn gegen das An-
fangsende der Membranellenzone gerichtet ist (Fig. 15, 17). Auf
der iiusseren Seite des oralen Theiles der Membranellenzone ist
eine gut entwickelte, lange undulirende Membran (u. m.) zu
sehen, welche ganz so aussieht wie bei den tordirten Metopus-
Arten. Sie ist also am freien Rand sehr verdiinnt, fast unsicht-
bar, an der Basis dagegen dicker, so dass ibr optischer Durch-
schnitt wie eine Borste aussieht.
Acta Societatis pro Fauna et Flera Fennica, IX, n:o 7. 47
Die Starrheit des Koérpers, welche die Caenomorpha-Arten
(sowie den Tropidoatractus) im Gegensatze zu allen iibrigen He-
terotrichen inclusive die Metopus-Arten auszeichnet, ist durch die
feste Consistenz der ganzen Leibessubstanz bedingt, welche
an die gewisser Hypotrichen, z. B. der Gattung Huplotes in ho-
hem Grade erinnert. Das peripherische Plasma, wie dieses uns
in dem Stachelfortsatz und der Kante des Glockenrandes ent-
gegentritt, ist von feinkérnigem Aussehen und von einer kaum
wahrnehmbaren Pellicula nach aussen abgegrenzt. Es gelang
jedoch nie eine Grenzmembran abzuheben, denn bei Zusatz von
verdiinnten Sauren oder Alcohol bleibt der Kérper wie im leben-
den Zustande unverandert, ohne zu schrumpfen. In dieser Hin-
sicht verhalt er sich ganz so wie ich es bei Huplotes harpa ge-
funden habe. Eine deutliche Abgrenzung des Ectoplasmas gegen
das Entoplasma wurde nicht beobachtet, das letztere scheint
sich nur dadurch von dem ersteren zu unterscheiden, dass es
wie bei Metopus gewohnlich von stark lichtbrechenden Plasma-
k6rnchen von verschiedener, meist jedoch ganz geringer Grosse dicht
erfiillt ist, so dass es meist stark granulirt erscheint. Ausserdem
findet man in der Glocke grdéssere, hyaline, rundliche Plasma-
kérner (Fig. 16, k) eingelagert, welche sich oft in den Glocken-
rand oder in den Langskiel sammeln. Noch in der Mitte des
Schwanzstachels, bisweilen sogar in der Spitze desselben, konnen
derartige K6rner angetroffen werden. Nicht selten ist die Glocke
von grossen, runden, leeren Vacuolen erfiillt (Fig. 15).
Unter den zahlreichen Individuen von Caenomorpha medu-
sula habe ich nie einkernige Exemplare angetroffen. Sowohl die
Exemplare von Rostock als die aus dem Lappwikstiimpel besas-
sen regelmissig einen doppelten Macronucleus (ma.n), was mit
der Angabe Blochmanns ibereinstimmt (I. p. 72). Auch Gru-
ber glaubt bei seiner Calcaria contorta zwei Kerne beobachtet
zu haben (14). In mehreren Fallen kamen jedoch drei Macro-
nuclei vor und einmal traf ich ein Caenomorpha-Individuum mit
vier solchen an (Fig. 19). Stein giebt die normale Anzahl der
Grosskerne auf drei oder vier an, aber es scheint mir nicht
unmdoglich, dass er den ungewoOhnlich grossen Micronucleus mit-
gezahlt hat (28. p. 165).
48 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Die Macronuclei liegen normaler Weise nach hinten, in der
Dorsalseite der Glocke, dicht unter der Oberfliche derselben, in
einer dem Glockenrande parallelen Linie (Fig. 18, 19). Sie sind
gleich gross, kurz oval, sehr fest, von matt-hyalinem oder beinahe
homogenem Aussehen. Auf die feste Consistenz deutet auch
der oft etwas unregelmiassige, ovale Umriss der Kerne hin (Fig. 9).
Kermembran ist vorhanden, lasst sich aber schwer abheben. Eine
Verbindung zwischen den einzelnen Macronuclei zu constatiren,
ist mir weder durch Farbung noch anderswie gelungen. Dass sie
isolirt von einander sein diirften, dafiir scheint auch der Umstand
zu sprechen, dass sie nicht immer ganz neben einander liegen,
sondern bisweilen durch eine kurze Zwischenstrecke getrennt
sind. Die langere Achse der Macronuclei betrug bei vier Exem-
plaren resp. 0,015, 0,017, 0,020 und 0,022 mm.
Sowohl an den zweikernigen wie auch an den selteneren
drei- resp. vierkernigen Exemplaren habe ich noch ein kleineres
kernartiges Gebilde beobachtet, welches in der Regel swischen
zwei Macronuclei gelegen war und welches ich als Micronucleus
gedeutet habe‘). Dieser ist rundlich oval, hyalin und homogen
aussehend, mit einem Durchmesser von 0,007 mm. Eine Mem-
bran konnte ich nicht unterscheiden.
Ein dhnlicher KOrnerhaufen (Fig. 15 kh), wie er sich in
der Metopus-Gruppe findet, ist gew6hnlich unter dem Scheitel
anzutreffen, aber auffallender Weise fehlte er bei den meisten
Exemplaren dieser Caenomorpha-Art, welche aus dem Tiimpel bei
Lappwik herstammten (October und December 1892).
Auf der der Glockenhéhle zugekehrten Seite des Korper-
hinterendes hat eine betrachtliche contractile Vacuole ih-
ren Platz, welche bei ihrer Fiillung oft die aussere Plasmawand
hockerartig hervortreibt (Fig. 17, c.v). Excretionsporus ist
nicht deutlich. Bei der Stelle der contractilen Vacuole sieht man
oft ausgestossene Nahrungsreste festhangend, was die Lage des
Afters anzeigt. Die Nahrung besteht meist aus Schizomyceten,
die gew6hnlich in runden Nahrungsvacuolen liegen (Fig. 18 n. v);
1) Abweichend hiervon giebt Blochmann in seiner Abbildung von
Caenomorpha medusula dem Micronucleus Platz an dem abgewendeten Ende
des einen Grosskernes (1. Taf. V. Fig. 173.)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 49
nicht selten wurde in der Nahe des Afters ein dichter, bacterien-
ahnlicher Haufen gefunden (Fig. 18, x).
Die Individuen der C. medusula variiren etwas hinsichtlich
der Grésse, Linge des Stachels u. s. w. Fiinf Exemplare wiesen
folgende Dimensionen auf.
Linge Breite Linge
der Glocke | der Glocke | des Stachels
in mm. in mm. in mm.
Ex. Total-Lan ge
in mm.
0,079 se | 0,056
0,088 0,052 Q,052
0,0¢0 wo 0,062
0,108 0,063 | 0,066
— en 05S. |) - Ones
Die Caenomorpha-Arten halten’ sich, wie die meisten hier
beschriebenen Infusorien (Metopus, Tropidoatractus, Plagiopyla,
Discomorpha), in dem Bodensatze‘in sehr verdorbenem Wasser
auf. C. medusula bewegt sich, um die Laingsachse des Kérpers
rotirend, rasch, oft stiirmisch vorwarts oder sie lauft mit Hilfe
ihrer Bauchcirren langs kleiner Gegenstinde hin und her, ganz so
wie gewisse Hypotrichen. Eyferth beobachtete (12. p. 91), dass
die Thiere, die »vielleicht jedock generisch verschieden waren»,
mit dem Schwanzfortsatze nach vorn zu gerichtet liefen; eine der-
artige Erfahrung habe ich nie gemacht.
Perty erkannte schon die hutpilz- oder glockenformige
Gestalt des Kérpers und den spitz auslaufenden Schwanzanhang
sowie die Bewimperung des Glockenrandes, aber sonst war seine
Characterisirung und Abbildung des von ihm entdeckten Infusori-
ums noch sehr unvollstandig (19. p. 140. Taf. IIL Fig. 4). Ganz
oberflachlich war auch die von Eberhard gebotene Darstellung
(0. Taf. IL Fig. 21 u. 6. Taf. I Fig. 10). . Stein hat leider
keine Abbildung von seiner Gyrocorys oxyura geliefert, seine Le-
schreibung aber ist ausfiihrlich und anschaulich (26. p. 48--49
u. 28. p. 164). Irrig ist jedoch die Ansicht, dass der spiral-
gewundene Glockenrand an seiner inneren Seite eine ihm paral-
lele Reihe langer, weit nach hinten hervorragender, zur Loco-
motion dienender Wimpern tragen sollte, denn diese entspringen
+
50 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
deutlich von der fusseren Seite des Randes. Er glaubte auch,
dass der Ausschnitt auf der Bauchseite in den Mund fiihrte, was
eben so unrichtig ist, wie die Meinung, dass die Cirren adorale
Wimpern vorstellten, welche die Nahrungspartikelchen in diesen
Aussehnitt treiben sollten. Die wirklichen adoralen Wimpern oder
Membranellen scheinen von Stein ganz tibersehen worden zu sein.
Die Cirren stehen nach Stein in einer bogenformigen Reihe, was
nicht auf diese, wohl aber auf die folgende Art passt, welche
aber stets nur einen Kern besitzt, wahrend der Gyrocorys oxyura
nach Stein, wie erwiahnt, drei bis vier Kerne zukommen sollen.
Sonst stimmt die von ihm gegebene Beschreibung iiber die Ge-
stalt des Infusors mit der hier behandelten Form gut tiberein.
Gyrocorys oxyura wurde in systematischer Hinsicht von Stein
unter die peritrichen Infusorien gebracht, unter denen sic
einen sehr isolirten Platz, eine besondere Familie bildend, ein-
nehmen wiirde, welcher Ansicht auch Biitschli noch 1879 zu-
stimmte ').
Synonym mit Caenomorpha medusula muss wohl C. convo-
luta Tatem betrachtet werden (81).
Auf C. medusula bezieht sich wohl auch die von Gruber
1879 gelieferte Darstellung von Calcaria contorta (14. p. 549—
552. Taf. X. Fig. 29, 30). Da er nur zwei Exemplare antraf,
wurden einige wichtige Organisationsdetails nicht untersucht.
Auch Gruber beobachtete wie Stein nur eine ventrale Cirrenreihe
(c. 15 Cirren), weshalb die Identitat der Gruber’schen Form mit
C. medusula zweifelhaft erscheint, ob sie auch wie diese mit zwei
Hauptkernen versehen sein soll. Betreffs der systematischen Zu-
gehorigkeit der Calcaria contorta ist die Ansicht Gruber’s, dem
die Beschreibung Steins iiber Gyrocorys oxyura unbekannt ge-
blieben war, von Interesse. Er sagt: » Wenn auch der Saum von
feinen Wimpern, der den Rand des Kérpers umzieht, wenig da-
fiir sprechen mag, so verweisen doch die langen borstenformigen
Cilien an der Bauchseite das Thier unter die hypotrichen In-
fusorien. Es steht aber in dieser Gruppe noch vollig isolirt dar,
da keine der bekannten Formen auch nur geringe Ahnlichkeit
damit zeigt».
1) Zool. Jahresber. d. zool. stat. Neapel, fiir 1879. Bd I. A. p. 185.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 51
Weitere Beitrige zur Kenntniss der Caenomorpha finden wir
in der Darstellung der microskopischen Thierwelt des Siisswassers
von Blochmann (I. p. 72. Taf. V. Orig. Fig. 173), welcher
Auskiinfte tiber die adorale Membranellenzone, den Mund, die zwei
etwa parallelen Cirrenreihen sowie den kleinen Cilienbiischel an
der Basis des Stachels lieferte.
In ihren Abhandlung iiber die Protozoén des Hafens zu
Marseille beschrieben und bildeten Gourret & Roeser eine lang-
gestreckte, keulenformige Caenomorpha-Form ab, welche die Verf.
fiir eine eventuelle neue Species oder Varietaét von Gyrocorys
oxyura hielten (13. p. 493—496. Taf. XXXI. Fig. 3—4). Das
Thierchen soll zwei parallele, schraubenformig um den K6rper
gewundene Wimperreihen besitzen, welche sich am Vorderrande
zweier Furchen bis zum Munde hinziehen. Auf der Ventralseite
werden eine Reihe von elf langen Cirren angegeben. Der Schwanz-
stachel ist mit einem kleinen, fein gekerbten Zahn (wie bei der
C. umserialis mihi) versehen und seiner Lange nach auf der einen
Seite fein bewimpert. Ein Kern wurde nicht erkannt. Die bez. Ab-
bildungen sind nicht genau, jedoch scheint es mir aus denselben
sicher hervorzugehen, dass hier eine besondere Caenomorpha-Art
vorliegt, die noch einer n&aheren Untersuchung bedarf, ehe ihre
Organisation klargelegt ist.
Caenomorpha uniserialis n. sp.
Taf. Il. Fig. 20—23.
Die mit diesem Namen bezeichnete Form wurde nur zu
Rostock im Wasser aus der Ober-Warnow in Gesellschaft mit
der vorigen Art angetroffen. Sie stimmt in ihrer ausseren Gestalt
ziemlich vollstandig mit jener iiberein, unterscheidet sich aber
von ihr sehr auffiillig dadurch, dass sie stets nur eine Cirren-
reihe und einen einzigen Macronucleus besitzt. Vergebens suchte
ich nach einkernigen Caenomorpha-Individuen, die mit zwei Cir-
renreihen versehen waren, und nach zwei- oder dreikernigen In-
dividuen, die nur eine einzige Cirrenreihe besissen. Da noch
andere Merkmale die mit einem Kerne resp. einer Cirrenreihe ver-
52 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
sehenen Caenomorpha-Exemplare auszeichneten, muss ich sie als
eine besondere Art betrachten. So waren die Individuen von C.
uniserialis durchgehends etwas kleiner als die der vorigen Art, so
dass ich in Rostock in meinen daselbst gemachten Aufzeichnung-
en diese als »forma major», jene als >f. minor» benannte. Dass
C. wniserialis nicht ein jiingeres Altersstadium der vorherbeschrie-
benen Form ist, wie man vielleicht denken kénnte, geht daraus
hervor, dass sie nicht unter den aus anderen Fundstatten her-
stammenden Exemplaren von C. medusula auftrat.
Wie bei der vorigen Art hat auch hier der starre KOrper die
Gestalt einer hoch gewolbten, soliden Glocke, deren ausgehohlter
Rand mehr als einen ganzen Schraubenumgang um den Centraltheil
macht. Dieser scheint jedoch in der Regel weniger ausgehohlt und
reducirt zu sein als bei den meisten Exemplaren von C. medusula.
Zum Beispiel war bei dem in Fig. 20 dargestellten Individuum die
unter dem Peristom liegende Kéaperhialfte nicht concav schraubig
ausgehohit, sondern gedunsen und dick, an gewisse Formen von
Metopus contortus und pyriformis erinnernd. Der Hinterleib ist
in der Regel nicht in der Glockenhéhle verborgen, sondern ragt
noch hinter dem Munde zwiebelartig frei nach hinten hervor und
lauft, sich plétzlich verschmiélernd, in einen langen, geraden
Stachel (st) aus. Wie ein Vergleich der Figuren lehrt, ist also
auch in Betreff dieses Hinterendes, welches keine so starke Re-
duction erfahren hat, wie bei C. medusula, die Ubereinstimmung
mit den genannten Metopws-Arten eine recht grosse, nur war das
Hinterende bei diesen, meiner Erfahrung nach, nie in einen Sta-
chel ausgezogen, was ja in Betracht ihrer weichen Korpersubstanz
auch nicht gut mdglich ware. Einen Ansatz zur Stachelbildung
finden wir jedoch bei Metopus pyriformis, (acuminatus und stria-
tus) in dem mehr oder minder zugespitzen, resp. in einen kurzen
Fortsatz ausgezogenen hinteren Kodrperende.
An der Wurzel des Schwanzstachels war regelmissig ein
lanzett- oder zungenformiger Plasmazahn (z) anzutreffen, wel-
cher als fiir die vorliegende Art characteristisch betrachtet wer-
den muss.
Betreffs des Glockenrandes, dessen Beschaffenheit und Ver-
lauf iibrigens denen der vorigen Art ahnlich sind, ist des ziem-
lich langen und schmalen, stachelartigen Plasmafortsatzes (nst)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nio 7. 53
zu erwahnen, in welchen derselbe unweit von der Mundstelle fast
regelmiissig ausgezogen ist. Ein derartiger Fortsatz scheint auch
schon in einer der Perty’schen Figuren iiber seine Caenomorpha
medusula angedeutet zu sein (19. Taf. Ill. Fig. 4), wihrend ich ihn
bei dieser Art nie antraf.
Zwischen dem Vorderende des Glockenrandes und der ein-
fachen bogenformigen Cirrenre ihe (crh), welche ihrer Lage nach
der linken oder mehr dorsalen Reihe (crh?) bei der vorigen Art
entspricht, ist die Bauchflaiche flach eingesenkt, aber solch’einen
tiefen Langsausschnitt, wie bei C. medusula, sah ich an dieser
Stelle nie. Die Cirren, deren Anzahl c. 15—25 betragt, sehen in
Form und Grésse ganz so aus wie bei der vorigen Form. Sie er-
strecken sich von dem Scheitel auf der unteren Seite desselben
in einer schwach gebogenen Reihe nach hinten und links. Die
Cirrenreihe liegt wie bei der vorigen Art dicht an einer scharfen
Kante, durch welche die erwahnte Einsenkung gegen vorn und
links begrenzt wird.
Der Glockenrand ist mit einer Cilienzone (wz) gesaéumt,
welche in Allem so aussieht wie bei der vorigen Form. Eigen-
thiimlicherweise erstreckte sich der Wimpersaum in manchen (in
den meisten?) Fallen nicht bis an die Mundstelle, sondern horte
in kurzer Entfernung von derselben auf und zwar bei dem oben
erwahnten Plasmadorne (nst Fig. 20, 22).
An der Wurzel des Stachels findet sich ein Biischel oder
eine von ungefahr fiinf schragen Langsreihen gebildete, kurze Zone
abnlicher Wimpern (wb) wie an dem Glockenrande, deren schon
bei der vorhergebenden Art gedacht wurde.
Die Membranellenzone (mbr) zeigt denselben Verlauf
wie bei C. medusula und ist sonst ahnlich beschaffen wie bei
dieser Art. Sie setzt sich in einen langen, nach vorn und einwarts
gebogenen, trichter- oder eher hornférmigen Schlund (Fig. 20 oe)
fort. Die undulirende Membran (u. m) zeigt nichts Abwei-
chendes.
Das Koérperplasma ist fest, hyalin, ohne deutlich her-
vortretende Differenzirung zwischen der peripherischen Schicht
und dem inneren Theile.
Der stets einzahlige Macronucleus (ma. n) ist gross und
kugelig, sehr feinkérnig-netzig, fast homogen aussehend wie der
54 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
der vorhergehenden Form; sein Durchmesser 0,018 mm. Der
Micronucleus (mi.n) liegt dicht auf dem Grosskerne.
Unter dem Scheitel der Glocke findet sich gew6hnlich ein
n durchfallendem Lichte schwarz erscheinender K 6rnerhaufen
(kh). Der Platz der contractilen Vacuole (c. v) und des
Afters ist so wie bei C. medusula.
Das in Fig. 20 dargestellte grosse Exemplar mass in Total-
Lange 0,063 mm, in der Breite 0,041 mm.
In Culturen von Caenomorpha sind mir oft noch anders ge-
staltete Individuen vorgekommen, welche nach meiner bisherigen
Erfahrung nur den Werth individueller Variationen zu besit-
zen scheinen. So fand ich in Rostock unter zahlreichen Indivi-
duen der typischen C. medusula und C. wniserialis einige mal
Exemplare, die mit einem gespaltenen Schwanzstachel versehen
waren, aber sonst nichts Bemerkenswerthes oder Abweichendes
(keine Anzeichen einer Theilung) darboten. Ahnliche Exemplare
sind mir auch mitunter in Helsingfors zu Gesicht gekommen.
Auffallend bei manchen dieser, wie es scheint, zufalligen Varia-
tionen, ist die Neigung zur Bildung scharfer Plasmakiele und
Fortsitze. So waren bei dem in Fig. 25 abgebildeten Exemplar
auf der linken K6orperseite zwei scharfe Kiele (kt und Ik?) zu
sehen, welche von dem Vorderende des Glockenrandes schraubig
um die Kérperachse gewunden waren. Der hintere Kiel (Ik?) er-
streckte sich bis an die verdeckte Wurzel des Schwanzstachels (st),
der vordere, hinter der Membranellenzone gelegene Spiralkiel (Ik')
lief dieser fast parallel in einen zweiten, stachelartigen Fortsatz (ns)
aus. Der Kérper war klein, hyalin. Die Wimperzone normal. An
den Langskielen runde Plasmakérner (k). Nur ein Macronucleus
wurde unterschieden. Ob ein oder zwei (?) Cirrenreihen vor-
handen waren, wurde nicht mit Sicherheit festgestellt. Lange
der Glocke 0,036, die ganze Korperlinge (incl. Stachel) 0,059 mm.
Etwa Ahnlich beschaffen ist das in Fig. 24 dargestellte Individuum,
welches durch eine diinne, ebenfalls schraubig gewundene, von
der Kérperspindel in die Glockenhéhle hineimragende Plasma-
lamelle (x) ausgezeichnet war.
Bei Caenomorpha habe ich weder Theilungs- noch Conju-
gationszustinde gesehen; diese sind auch nicht von friiheren Ver-
fassern beobachtet worden. Dass die Caenomorpha-Formen in
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 55
keinem Falle etwaige Altersstadien des Metopus contortus oder
anderer Metopus-Arten vorstellen, wie man friiher anzunehmen
geneigt war, geht nicht nur aus den Differenzen in der Consi-
stenz der Leibessubstanz, dem Cilienkleide, der Beschaffenheit des
Kernes u. s. w. hervor, sondern wird auch dadurch bestiitigt, dass
die beiden Formgruppen, obwohl auffallend haufig, jedoch nicht
immer von einander begleitet aufzutreten pflegen. Im Wasser
aus einem der Ufertiimpel bei Lappwik wurde von mir unter zahl-
reichen Exemplaren von C. medusula wahrend einer zweiw6chent-
lichen Beobachtungszeit (October 1892) kein einziges Metopus-
Individuum beobachtet. Im Wasser, das einen Monat spater eben-
daselbst gesch6pft war, wurden allerdings gleichzeitig mit C. me-
dusula auch zahlreiche Exemplare von M. sigmozdes angetroffen,
aber keine verkiirzten oder tordirten Metopus-Formen, bezw. Uber-
gangsstadien kamen mir zu Gesicht. Ferner sei erwalnt, dass
in der von mir wihrend des Winter 1891—92 aufbewahrten
Metopus-Cultur aus LOf6 Caenomorpha-Individuen relativ selten
anzutreffen waren, wahrend der langgestreckte M. sigmoides, wie
schon gesagt, wahrend einer langen Beobachtungszeit in Menge
vorkam. Auch Stein giebt an (28. p. 330), dass er im Friihling
1861 und im Sommer 1862 aus dem Skworetzer Thiergarten bei
Auwal M. sigmoides gleichzeitig mit Stentor igneus und Spirosto-
mum ambiguum erhielt, wahrend die Gyrocorys oxyura daselbst
ganzlich fehlte.
Discomorpha pectinata n. g. n. sp.
Taf. Ill. Fig. 26 und 27.
In dem Wasser aus einem der Teiche bei Alphydda zu Hel-
singfors traf ich am 20 Sept. 1892 eine sehr eigenthiimlich ge-
staltete Ciliate an, in welcher ich zuerst etwa eine Monstrositat
zu erblicken glaubte; nachdem mir aber einige Tage spater noch
ein anderes, mit dem ersten in allen Stiicken iibereinstimmendes
Exemplar zu Gesicht kam, muss ich sie entschieden fiir normale
Formen halten, welche ich in der Litteratur noch nicht beschrie-
ben gefunden habe. Das Thier erinnert in gewissen Beziehungen
56 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
an die Caenomorpha, ist aber sonst sehr verschieden von allen
anderen bekannten Spirotrichen.
Der Korper ist gleich wie bei dem J'ropidoatractus und
der Caenomorpha starr, hyalin und, mit Ausnahme gewisser, scharf
begrenzter Wimperzonen, an seiner Oberflache ganz cilienlos. Er
hat eine unsymmetrische, diinne scheibenformige Gestalt und zeigt
auf der Breitseite liegend einen rundlich-ovalen oder fast kreis-
runden Umriss. In Fig. 26 habe ich die ventrale oder rechte
(resp. untere) Seite des Individuums nso 1, in Fig. 27 die dor-
sale oder linke (resp. die obere) Seite des spater angetroffenen
Individuums n:o 2 mit Camera lucida abgebildet. Man sieht, dass
der dickere Theil der Scheibe, welcher in den Abbildungen durch
dunkleren Farbenton angegeben ist und welcher den eigent-
lichen K6rper darstellt, an dem kiirzeren und unregelmassigen,
durch eine wimpertragende Wulst ausgezeichneten Bauchrande
liegt, und dass diese dickere Partie von einer concentrischen, diin-
nen, durchsichtigen Marginalregion umgeben ist, so dass der ge-
sammte Umriss des Korpers einen nicht vollstandigen Cirkel bildet.
Auf der rechten oder Bauchseite (Fig. 26) ist die Marginalregion
zwischen dem Aussenrande und dem centralen Korpertheile schwach
eingesenkt, wahrend die linke Seite der Scheibe oder Dorsal-
seite (Fig. 27) in entsprechender Weise gleichmassig schwach ge-
wolbt erscheint.
Am Vorderende des KOrpers entspringt von dem _ cirkel-
bogenformigen Scheibenrande, der nicht schneidend scharf ist,
sondern vielmehr die Form des Randes einer Miinze hat, ein
starrer, spitziger,! dolchartiger Plasmadorn (d), welcher in der
Richtung des Riickenrandes liegend etwas nach unten geneigt ist.
Concentrisch mit der Peripherie des Vorderendes erstreckt
sich auf der Bauchseite (Fig. 26) auf der Grenze zwischen dem
dickeren, centralen Kérpertheile und der vorderen Marginalregion
eine reliefartig erhdhte Wulst (wz!) mit Querwimperreihen, wel-
che sich bis an den Bauchrand erstreckt, wo sie steiler nach
hinten abfallend auf die Riickenseite umbiegt (Fig. 27). Der gleich-
miassig gebogene, etwas verdiinnte Abschnitt des Scheibenrandes
zwischen dem Dorn und der Wulst steigt, wie aus der letzter-
wahnten Figur zu ersehen ist, ebenfalls etwas auf die Dorsalseite,
der Richtung der Wulst folgend, und deutet mithin an, dass
hier eine Drehung vorliegt, welche schwer zu erklaren ist.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, 1X, n:o 7. 57
Auf der Ventralseite liegt ferner das wirkliche Hinterende
des eigentlichen Kérpers, welches dem Bauchrande genahert, ein
gegen die Scheibe stark angedriicktes und abgeplattetes, coni-
sches Gebilde darstellt. Dieses wird plétzlich schmaler und lauift
in einen ziemlich langen, diinnen und fein zugespitzten Stachel (st)
aus, welcher schrag nach hinten und unten gerichtet ist. Der
grésste Theil dieses Fortsatzes ragt frei nach hinten ausserhalb
des hinteren Scheibenrandes hervor. Das Hinterende ist nackt
und freistehend, d. h. durch eine schmale, tiefe, (nicht zum Munde
fiihrende) Spalte von der iibrigen Korperscheibe getrennt. Wie
aus den Abbildungen am besten hervorgeht, erinnert die ganze
Gestaltung des in Rede stehenden Kérpertheils in unverkennbarer
Weise an das Hinterende der Gyrocoryden und spricht seinerseits
fiir die Berechtigung der Annahme einer Verwandtschaft zwischen.
diesen Formen. Betreffs des hinteren Abschnittes des Scheiben-
randes ist zu bemerken, dass auf der Stelle, wo der Schwanz-
stachel den Scheibenrand kreuzt, derselbe eine kurze Strecke dem
Bauchrande zu fast geradlinig verlauft, um sich dann — ungefahr
da wo das abgeplattete, breit-conische Hinterende des Korpers in
die Scheibe iibergeht — stumpf knieférmig einwarts auf die Bauch-
seite gegen die erwahnte Wimperwulst zu biegen. Wahrend
also der Scheibenrand vor der Wulst auf die linke oder Dorsal-
seite hinaufsteigt, geht der Scheibenrand hinter derselben auf
die rechte oder Ventralseite iiber. Der gesammte Scheibenrand
hat mithin eine schraubenformige Drehung erfahren.
Nur der hinter der kniefOérmigen Biegung gelegene, kurze,
geradlinige Theil des Scheibenrandes ist mit zarten Crleen ge-
siumt. Von der Bauchseite gesehen erscheint der in Rede ste-
hende Rand nur fein gekerbt, aber auf der linken Korperseite
(Fig. 27) gewahrt man daselbst ganz kurze, schrage Querreihen
von Cilien. Die Cilienreihen sind viel kiirzer als die des Glocken-
randes bei Caenomorpha, aber ihre schrage Stellung gegen den
Scheibenrand und ihre sonstige Structur sowie die Lange der
Cilien erinnern an die bei der letzterwiahnten Gattung gefundenen
Verhaltnisse.
Etwas dem Riickenrande genihert findet sich noch auf der
Bauchseite der Scheibe am Vorderende der erwahnten Wulst
eine einsam! stehende, bewegliche, aber ihrer Lange nach
58 K. M. Levander, Beitriage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
starre, und kraftige Cirre (Fig. 26. cr), welche messerartig ge-
bogen, scharf zugespitzt auslauft. Sie ist seitlich abgeplattet,
scharfkantig und erscheint in optischem Durchschnitte rectangular.
Eine fibrillare Structur oder Zerfaserung habe ich bei derselben
nicht beobachtet. Von dem Insertionspuncte der Cirre verlauft
auf der Grenze zwischen dem Centralk6rper und der Marginal-
region eine scharf begrenzte Furche (crf) nach hinten; sie ist un-
gefahr von der Lange der Cirre, zu deren Aufnahme sie anschei-
nend dient.
Wird nun die Dorsalseite des Infusoriums (Fig. 27) betrachtet,
so sieht man, dass die oben erwahnte, Querwimperreihen tra-
gende Wulst, nachdem sie sich um den Bauchrand gebogen, auf
dieser konvexeren Seite der Scheibe immer flacher wird, so dass
sie schliesslich auf der Mitte der letzteren nur mit ihrem hinteren
Rande itiber das Niveau der Scheibe erhdht ist. Eigenthiimlich
erscheint es, dass auf der Dorsalseite nur einige (2—4) unten zu
beschreibende Wimperkammchen zu finden sind und zwar bei der
Umbiegungsstelle, wahrend die schrag nach hinten abfallende und
abgeflachte Fortsetzung der Wulst auf dem Centrum der Scheibe
ganz nackt und glatt ist. Als eine hintere, in der Mitte der
Scheibe aber abgebrochene Fortsetzung der vorderen Wimperzone
verlauft gegen den Riickenrand und nach vorn zu ein von acht
oder neun Wimperkimmchen gebildetes, fast geradliniges Band,
welches in einer der Breite der diinnen Marginalregion entspre-
chenden Entfernung von dem genannten Rande endigt. Diese
isolirte Zone (wz?), welche zwar nicht auf einer der Breite
derselben entsprechenden, wulstartigen Erhdhung liegt, aber aus
ebenso grossen und ebenso beschaffenen quergestellten Wimper-
kimmchen besteht, wie die vordere, ist wohl als ein Uberbleib-
sel einer urspriinglich einheitlichen Zone zu betrachten, welche
sich bis an den Bauchrand erstreckte; denn wie aus meiner Ab-
bildung zu ersehen ist, verbindet sich ihr centripetales Ende mit
der vorderen Wimperzone durch den genannten nackten Wulst-
abschnitt *).
1) Eberhard hat von seiner Collectiv-Form Strombidium polymorphum
zwei Formen abgebildet (6. Taf. I. Fig. 5 und 9), bei denen die Rander der
Windungen horizontal nach aussen ,,wie die Umginge einer Schraube treten“
(6. p. 20). Die sonderbaren Ciliaten, auf welche die Eberhard’sche Figuren
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nzo 6, 59
Was nun die Structur der quergestellten Wimperkamm-
chen oder Pectinellen selbst betrifft, so bestehen diese ahnlich
wie die Membranellen der iibrigen Heterotrichen aus Doppel-
reihen zarter Cilien, welche aber nicht zu einer zusammenhan-
genden Lamelle festgewachsen sind, sondern von der Basalleiste
ab frei sind. Auch sind die Cilien betrachtlich langer als die
Héhe der Membranellen. In der hinteren Zone (wz?) betrug die
Lange der einzelnen Cilien 0,020 mm, d. h. sie waren nicht kiir-
zer als die Wimpern des Glockenrandes bei Caenomorpha. Die
schwingenden Bewegungen der einzelnen Cilien in der vorde-
ren wie auch in der hinteren Zone waren in unverletztem Zu-
stande des Thieres unschwer zu verfolgen und es kann mithin kei-
nem Zweifel unterliegen, dass die in Rede stehenden Cilien wirk-
lich isolirt sind. An der Basis der Pectinellen erscheinen in op-
tischem Durchschnitte die Cilien, wie aus den Figuren zu ersehen
ist, als eine Ahnliche Doppelreihe glanzender Puncte, wie sie sich
bei den Membranellen der vorhergehenden Heterotrichen findet.
Die Pectinellenzonen fiihren nicht zum Munde und stehen,
ihrer Lage nach, nicht in directer Beziehung zur Nahrungsaul-
nahme, sondern sie sind beim Schwimmen die wichtigsten Loco-
motionsorgane des Infusors. Da dieses nach Allem eine sehr ver-
finderte, héchst excentrische Form darstellt, scheint es meines
Erachtens nicht unwahrscheinlich, dass die aus freien Cilien be-
stehenden Pectinellen secundir aus gewohnlichen, blattahnlichen
Membranellen hervorgegangen sind, indem sich diese zu wahren
Locomotionsorganen umgewandelt. Wenn dem so wire, hatte
man hier eine schéne Illustration der nahen Beziehung zwischen
den freibeweglichen Cilien und den Fibrillen, durch deren Ver-
wachsen die blattaéhnlichen Membranellen entstanden sind.
Als ein Curiosum ist ferner zu erwahnen, dass an den bei-
den Discomorpha-Exemplaren in dem Zwischenraume zwischen
der ersten und zweiten proximalen Pectinelle der hinteren Zone
eine ganz kurze, gekriimmte, spitzige Borste oder Cirre beob-
Bezug haben, sind meines Wissens allen spateren Beobachtern voéllig unbe-
kannt geblieben, aber es scheint mir méglich, dass die mit starken Borsten
abgebildeten, schraubenformig um den Korper gewundenen Wiilste ebenso
beschaffen sein kénnten, wie diejenige, die um den Bauchrand bei Disco-
morpha verlauft.
60 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
achtet wurde (Fig. 27). Sie war nach hinten gerichtet, starr
und unbeweglich, wihrend die Cilien in Bewegung begriffen wa-
ren. Als nach Zusatz von essigsaurem Methylgriin die Cilien
verschwanden, blieb die Borste allein unverindert da. Eine fibril-
lare Structur oder Zerfaserung wurde bei ihr nicht beobachtet.
Die Bewimperung der Discomorpha wird durch einen dicht
von dem hinteren peripherischen Scheibenrande entspringenden
Biischel von Cilien vervollstandigt, welche von gleicher Lange
wie die Pectinellen sind. Leider wurde nicht sicher festgestellt,
ob der Cilienbiischel auf der rechten (Fig. 26) oder, wie wahr-
scheinlicher, auf der linken Seite (Fig. 27) des durchsichtigen
Scheibenrandes lag. Bei dem zuerst angetroffenen Individuum
konnte ich nur sechs bis sieben Cilien zahlen, welche wie aus
einer gemeinsamen kurzen Spalte hervorzugehen schienen, bei
dem anderen (Fig. 27) dagegen konnte ich deutlich zwei, dicht
hinter einander liegende, dem peripherischen Rande parallele,
kurze rinnenformige Eindriicke unterscheiden. Es scheint mir Jje-
doch méglich, dass es sich auch hier um zwei Ciliendoppelreihen
handelte, deren Basalsiume stark lichtbrechend waren, wodurch
der optische Eindruck von zwei Rinnen mit verdickten Randern
hervorgerufen wurde.
Wenn das Infusor auf der Bauchseite liegt, wie in Fig. 2%,
wird auf der Dorsalflache eine abgerundet knieférmig gebogene
Kontur sichtbar, welche vom Bauchrande von der Umbiegungs-
stelle der Wimperwulst nach hinten und dann in querer Rich-
tung, etwa der hinteren Scheibenperipherie parallel, verlauft und
hinter der hinteren Pectinellenzone endigt. Diese Linie wird durch
eine enge, nach vorn zu sich aber vertiefende Spalte gebil-
det, welche sich, der Drehung der K6rperscheibe entsprechend,
von hinten und links nach vorn und rechts erstreckt. In der
Tiefe der Spalte in der Nahe des Hinterendes des Korpers liegt
die Stelle des Mundes (0). Von der Mundbewaffnung konnte
ich leider nichts weiter ermitteln, als dass daselbst eine kurze
Reihe langer, cirrenartiger Gebilde vorhanden war, welche langs
dem Bauchrande befestigt, centripetal gegen das Hinterende des
Koérpers gerichtet waren. Wahrscheinlich ahneln diese Mund-
membranellen bei Discomorpha mehr denen der Hypotrichen als
der Heterotrichen und verdienen eine erneuerte Untersuchung.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 61
Betreffs der fusseren K6rpergestalt ist noch hinzuzufiigen,
dass sich auf der Dorsalfliche eine scharfe, Kerbe (Fig. 27, f)
zwischen dem dickeren K6érpertheile und der vorderen Marginal-
region findet.
Die beiden Individuen hatten keine Nahrungskorperchen in
sich, sondern erschienen iiberall durchsichtig und hyalin. Die
Lage des Afters konnte daher nicht festgestellt werden. Lings
dem Riickenrande fand sich eine Reihe grésserer, mattglanzender
Plasmakorperchen, wie auch bei Caenomorpha an analogen Kor-
perstellen beobachtet wurde.
Der deutlich sichtbare Macronucleus (ma.n) hatte seinen
Platz bei den beiden Exemplaren in dem hinteren Theile der
dickeren Korperpartie. Bei dem einen Exemplar war er rundlich,
bei dem anderen kurz nierenformig und betrug sein Diameter bei
dem ersteren 0,017 mm. Er war von feinkérnig-netzigem Gefiige,
in seinem Aussehen an den der Caenomorpha-Arten erinnernd.
Auf der concaven Seite desselben war ein homogen aussehender,
rundlicher Micronucleus (mi. n) sichtbar. Beide Kerne farbten
sich intensiv mit essigsaurem Methylgriin.
Auf der inneren Seite des Macronucleus fand sich eine
grosse, runde, contractile Vacuole (c.v), die mehr auf der
rechten, als auf der linken Koérperseite zu liegen schien.
Das kleinere Exemplar war 0,064 mm lang und 0,050 mm
breit, das gréssere betrug 0,074 mm in Langendurchmesser.
Ueber die systematischen Verwandtschaftsbeziehungen der
Discomorpha sind oben einige Andeutungen gemacht worden. Sie
ist sehr undhnlich allen, mir bekannten Ciliaten. Nur unter den
Gyrocoryden finden der formbestindige, starre Kérper, der Cilien-
saum am Bauchrande, das in einen Stachelfortsatz ausgezogene
Hinterende, die eigenthiimliche Tordirung der Kérperscheibe etwas
Analoges, weshalb sie in systematischer Hinsicht der genannten
Familie am niichsten kommt, welcher sie jedoch nicht unter-
geordnet werden kann. Wie fiir die vorhergehende Gattung, muss
wohl auch fiir die Discomorpha eine besondere Familie aufgestellt
werden.
62 KK. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Plagiopyla nasuta Stein.
Plagiopyla nasuta Stein 25, p. 58—59 (28. p. 159, 330).
7 Engelmann 8. p. 379.
e ‘ Kent 15. p. 538. Taf. XXVII. Fig. 50, 51.
Kyferth 12. p. 80.
- a Gourret & Roeser 13. p. 476—479. Taf. XXIX. Fig. 10.
™ Bitschli 2. p. 1459, 1704—5, 1720.
Paramaecium “cucullio Quennerstedt 20. p. 1819. Taf. 19 Rigs 149;
Taf. Ill. Fig. 28—80.
Unter dem Namen Paramaecitum cucullio wurde von Quen-
nerstedt ein Infusor abgebildet, welches in allen Stiicken mit
der von Gourret & Roeser dargestellten Plagiopyla nasuta
Stein iibereinzustimmen scheint. Dasselbe Infusor ist auch von
mir mehrere mal zusammen mit Metopus und Caenomorpha an-
getroffen worden, und ich bezweifle nicht, dass es in der That, wie
Gourret & Roeser vermutheten, mit der von Stein nur kurz cha-
ractererisirten Plagiopyla nasuta identisch ist.
Der Koérper, von welchem Fig. 28 die rechte oder dor-
sale Seite, Fig. 29 die linke oder ventrale Seite darstellt, zeigt in
seitlicher Ansicht einen bohnenf6rmigen Umriss, indem der Riicken-
rand langer und konvex, der Bauchrand kirzer und gerade oder
in der Mitte schwach eingedriickt ist. Das Vorderende ist ge-
wohnlich etwas gegen den Bauchrand geneigt und schmaler als
das breit abgerundete und dickere Hinterende. Der Korper ist
dick, jedoch deutlich in der Weise abgeplattet, dass die rechte
Seitenflache oder Riickenseite etwas gewolbter erscheint als die
linke oder Bauchseite. Meist ist er c. 2 mal so lang wie breit.
In dem vorderen Viertel des Kérpers ist der Bauchrand von
einer tiefen, halbrinnenformigen, gleichbreiten Peristomfurche
(p) durchschnitten, welche sich, schwach nach vorn aulsteigend
oder quer iiber die linke Seitenflache bis zur Langs-Mittellinie
hinzieht, wo sie sich durch den Mund in die gleichweite, allmahlich
nach hinten gekriimmte Schlundréhre fortsetzt. Das aborale Ende
des Peristoms liegt auf der rechten Seite dicht an dem Bauch-
rande. Der Vorderrand des eigenthiimlich gerichteten Peristoms
ist etwas lippenartig angeschwollen, so dass er das characteristi-
Acta Societatis pro I'auna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 63
sche Profil einer Nase erhialt+) (Fig. 30), und, da das Vorderende
des Kérpers vor dem Peristomeinschnitt schwach eingesenkt ist,
an den Kopf von Daphnia pulex erinnert.
Der formbestiindige, weiche und nachgiebige, nicht contrac-
tile Kérper ist gleichmissig mit Cilien bekleidet, welche in zahl-
reichen, dicht an einander stehenden und meridional verlaufenden
Lingsfurchen stehen. Der Abstand zwichen den Cilienreihen auf
der Mitte des Kérpers betrug bei einem grossen Exemplar 0,004
mm. Die Cilienreihen auf dem breiten und dicken Hinterende des
Kérpers strahlen nicht, wie man vielleicht erwarten wiirde, ra-
diar von einem gemeinsamen, postero-terminalen Punkte aus, son-
dern verhalten sich da in etwas abweichender Weise. Wenn
namlich das Infusor in geeignete Lage gebracht wird, so dass sein
Hinterende nach oben gekehrt ist, bemerkt man, dass die medianen
Cilienfurchen der linken Seitenflache ohne in einem Punkte zusam-
menzustossen direct in die der rechten tibergehen. Infolge dessen
erscheint der hintere Kérperpol in seitlicher Ansicht fein gekerbt,
Jederseits von der medianen Zone treffen die resp. mehr riicken-
rand- oder bauchrandstindigen Cilienfurchen zusammen. Diese
Anordnung der Cilienreihen ist wohl durch die betrachtliche Breite
des Hinterendes bedingt und es scheint fraglich, ob nicht die
Cilienreihen bei solchen Individuen, die ein spitzeres Hinterende
besitzen, von einem Punkte auf der Mitte des letzteren radiar aus-
strahlen. Wie aus den beigegebenen Figuren hervorgeht, ziehen
alle Cilienreihen des K6rpers in die Peristomfurche hinein und
zwar so, dass die des Bauchrandes und des bauchrandstan-
digen Theiles der linken Kérperseite sich in geradem Verlauf in
die Peristomfurche einsenken, wahrend die dem Dorsalrande ge-
naherten Cilienreihen der Bauchseite sich um den Mundwinkel
herumbiegen. Bei dem Mundwinkel selbst gehen die Cilienreihen
strahlenformig in den Mund, resp. Schlund hinein (Fig. 29). Die
langs dem Riickenrande sich hinziehenden Cilienreihen folgen dem-
selben und biegen sich mithin auf dem Scheitel wieder nach hinten
um, um auf die vordere Peristomwand iiberzugehen. Auf der
rechten Kdérperseite biegen sich die am Dorsalrande gelegenen
Cilienreihen an dem Vorderende des KG6rpers noch scharfer gegen
') Von diesem Umstande ist wohl der Speciesname hergeleitet.
64 K M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
das Peristom zuriick, am meisten diejenigen, welche in die Vor-
derwand des auf dieser Kérperseite gelegenen aboralen Peristom-
winkels iibergehen (Fig. 28).
Dieser Verlauf der Cilienfurchen lasst sich wohl aus der
Annahme erklaren, dass die Peristomfurche urspriinglich vom Vor-
derende des K6rpers wie bei einigen Plagiotominen langs dem
Bauchrande nach hinten bis an den auf der linken K6rperseite
gelegenen Mund fiihrte und allmahlich so gedreht worden ist,
dass ihr aborales Ende nach hinten und das orale Ende nach
vorn riickte, indem zugleich die ganze Richtung des Peristoms
zuerst in eine quere, schliesslich aber, wie wir sie nun bei den
meisten Exemplaren finden, in eine derartige tiberging, dass das
orale Ende mehr als das aborale dem vorderen Ko6rperpol gena-
hert wurde. Um diese hypothetischen Stadien, wie ich sie mir
denke, zu erlautern, habe ich zwei schematische Skizzen (Fig. 31
und 32) entworfen, von denen die erstere die Lage des Peristoms
und den Streifenverlauf bei einer urspriinglichen Plagiotoma-
Form vorstellt, aus welcher die in der letzteren Figur veran-
schaulichte Vorstufe der Plagiopyla nasuta sich entwickelt ha-
ben mag.
Die Bewimperung der tiefen, kanalartigen Peristomfurche
kommt dadurch zu Stande, dass die Cilienreihen des Kérpers, wie
gesagt, in dieselbe hineinriicken, auf der vorderen und hinteren
Wand der Furche kurze, bis zum Boden der Furche sich erstrec-
kende, sehr dicht aneinander gedrangte Querreihen bildend. Die
Cilien stehen in jeder Querreihe, welche bei tieferer Einstellung
des Linsensystems als eine einfach punctirte Linie erscheint, un-
gemein dicht aneinander und scheinen sich nur hierdurch von
den Wimpern der Korperoberflache zu unterscheiden. Die Cilien
an dem Vorderrande des Peristoms sind langer als die inneren.
Die Peristomcilien der Plagzopyla sind nicht mit einander zu zu-
sammenhingenden Blattchen oder Membranellen verwachsen, son-
dern stellen, wie man sich an lebenden Exemplaren tberzeugen
kann, einzeilige Wimperreihen (einfache Wimperkammchen) dar,
welche sich so deutlich wie sonst nirgends als Abschnitte der ge-
wohnlichen Kérpercilienreihen zeigen und in schénster Weise
illustriren, wie man sich die genetische Vorstufe der Membranel-
len vorzustellen hat (s. Biitschli 2. p. 1338).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 65
Der Mund (0) ist ebenso weit wie die Peristomfurche und
fiihrt in den kurzen oder miissig langen, gleichweiten, réhren-
formigen und nach hinten gebogenen Schlund (oe). Wenn die
Peristomfurche kurz ist, scheint der Schlund linger zu sein; bei
Exemplaren mit langerer Peristomfurche dagegen setzt sich die-
selbe in einen kiirzeren Schlund fort. Nach Stein soll langs dem
unteren Rande der Furche eine schmale undulirende Membran
verlaufen, welche einer Borste gleicht (25. p. 58). Einen Beleg
hierfiir findet Biitschli in einer Skizze von Engelmann iiber
die Plagiopyla nasuta, wo der lange undulirende Saum deutlich
gestreift gezeichnet ist. Dieser soll an seinem aboralen Ende
am héchsten sein und gegen die Mundoffnung hin niedriger wer-
den (2. p.1705). Nach dem, was ich beobachtet habe, ist bei dem
von mir studirten Infusor sicherlich keine aus dem Munde heraus-
ragende, undulirende Membran vorhanden. Nie habe ich den
borstenf6rmigen optischen Durchschnitt einer solchen, sei es aus-
serhalb des Mundes, sei es in der Schlundréhre, zu unterscheiden
vermocht. Das Vorhandensein einer undulirenden Membran wird
auch nicht von Quennerstedt bei seinem in der Ostsee gefun-
denen Paramaecium cucullio erwaihnt, welches ohne Zweifel mit
der meinigen Form identisch ist, und Gourret & Roeser sagen
ausdriicklich, dass sie; bei der von ihnen im Hafen (Vieux-Port)
zu Marseille aufgefundenen marinen Varietit von Plagiopyla na-
suta Stein die Existenz einer vibrirenden Membran Stein gegen-
tiber nicht zugestehen kiénnen. Nach meinen Beobachtungen ist
die ganze Schlundréhre, wie auch die franzésichen Autoren sie
fanden, mit dichten, lebhaft sicht bewegenden Cilien besetzt,
welche, in Langsreihen geordnet, dem Schlunde ein langsgestreif-
tes Aussehen verleihen, und es scheint mir sehr mdglich, dass die
Cilien (ahnlich wie in dem Oesophagus bei den Riderthieren)
wellenartig so schlagen kénnen, dass sie zuweilen die cztische
Tauschung einer Membran hervorrufen mégen. Die Cilienreihen
des Schlundes scheinen wie die der Peristomfurche Fortsetzungen
deren des Kérpers zu sein, welche sich an der Mundstelle nach
innen in den Schlund hineinbiegen.
Das innere Ende der gleichbreiten Schlundréhre 6ffnet sich
hiaufig in eine nierenférmige resp. grosse kugelférmige Vacuole
(Fig. 29), die gewéhnlich kleine Nahrungspartikelchen enthilt.
oO
6g K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
In dem peripherischen Plasmalager des Kirpers liegen sehr
deutliche Trichocysten (tr) eingelagert. Es sind gleichdicke,
oft leicht gebogene, lichtbrechende Stabchen, die mehr weniger
senkrecht gegen die Oberflache stehen und bei Reizung mit Os-
miumsaure-Dampf, stark verdiinnter Hydroxylaminchlorid-Liésung
oder beim Drucke des Deckglischens als miassig lange, diinne
Faden ausgeschnellt werden. Oft geschieht dieses doch bei sol-
cher Behandlung nur unvollstandig und sie erscheinen dann als
langere und kiirzere Staébchen, welche aus der Oberflaiche des
KOérpers starr und senkrecht hervorstehen, derselben ein stacheli-
ges Aussehen verleihend. Die Lange der voll ausgeschnellten
Trichocysten erwies sich 0,040—0,050 mm. In unausgeschnelltem
Zustande stecken die Trichocysten ziemlich tief in dem Ento-
plasma, denn ganz dicht unter der Grenzmembran trifft man
zwischen ihnen fettglanzende Entoplasma-Korner an.
Die Menge der Trichocysten ist sehr verschieden bei deo
verschiedenen Individuen. Nicht selten werden Exemplare an-
getrofien, die nur mit wenigen Trichocysten versehen sind. Wenn
Quennerstedt fiir sein Paramaecium cucullio (= Plagiopyla
nasuta) angiebt, dass es ohne Stabchen sei, mdchte ich glauben,
dass diese Angabe eher auf einer mangelhaften Beobachtung als
auf wirklichem Fehlen der Trichocysten bei den von ihm gese-
henen Exemplaren beruht. Jedoch wurden auch von Gourret
& Roeser die Trichocysten vermisst.
Von Differenzirungen des Ectoplasmas ist noch das friiher
nicht beobachtete quergestreifte Band (Fig. 28 b) zu nennen,
welehes auf der rechten Kérperseite dicht an dem am Bauchrande
liegenden aboralen Ende des Peristeoms in der Langsrichtung
des Kérpers, den nachbarlichen Cilienreihen parallel, sich hinzieht.
Das Band beginnt am Vorderende des aboralen Peristomwinkels
und verlauft, genau der Richtung der anliegenden Kérperstreifen
folgend, erst ein Stiick nach vorn, kebrt dann plotzlich nach
hinten um, so dass eine Schlinge gebildet wird, welche concen-
trisch mit dem: Umrisse des Vorderendes des Korpers ist. Hinter
dem Peristomende zieht sich das Band in meridionaler Richtung
nach hinten hin, gelangt aber nicht bis an das Hinterende des
Korpers, sondern lauft auf der hinteren Korperhalfte zwischen den
nachstliegenden Kérperstreifen spitzig aus. An dieser Endigungs-
Atta Secetatie pro Vaawa Wore Vernon, 1%. a0 7. eT
hende Queriinien bedingt, welche als starker lichtbrechende, hya-
line end elwas erhabene Leisichen erscheinen und daher wobl
als Verdickungen der Pellicula zu betrachten sind *),
Das Entoplasma ist farblos, weich, leicht fliessend, netzig
and, infolge dicht eingelagerter, kieinerer und grosserer gianzen-
der Plasmakomer, von grobkomigem Aussehen, Infolge der het-
tigen Strudelung der Wimpern des Peristoms und des Schiundes
werden nicht nur Bacterien und andere feine Nahrungsparti-
chen Entoplasma zugeliibrt, die als sebr grosse, kugelrunde,
helle Vacuolen oder Tropfen (nv) im Innem des Kérpers
erscheinen. Diese auch von Quennerstedt erwahnien Wasser-
tropfen, in denen sich oft nur relativ wenig Nahrungskérperchen,
wie Schizophyten, kleine Korner etc. finden, kénnen ihres regel-
massigen Vorkommens wegen als ganz characteristisch fiir das
in Rede stchende Infusor betrachtet werden. Sie sind gewohnlich
in der Anzahl von sechs bis acht oder zehn vorhanden und mes-
sen bei mittelgrossen Exemplaren 0,026 mm im Diameter. In
einigen Vacuolen, welche wahrscheinlich neugebildet waren, wur-
In der Nahe des Hinterendes des Korpers liegt eine einzige,
runde contractile Vacuole (cv), welche durch Zasammen-
") Geza Entz 10. p. 242. Taf. XXI. Pig. 6—1 (Ohlamydodom sune-
mooyne); +. Erlanger 11. p. 654. Taf. XXIX. Fig. 9-14 ( Chhaamytiotim
mncmonyne Stein) Batschli 2 p. 1270.
68 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
fliessen einer Anzahl kleinerer Vacuolen gebildet wird. Sie erdff-
net sich nach aussen auf der rechten K6rperseite. Die abwech-
selnde Fillung und Entleerung der Vacuole geht ziemlich rasch
vor sich.
In der unmittelbaren Nahe der contractilen Vacuole findet
auch die Entleerung der Nahrungsvacuolen statt. Nach dem Aus-
stossen der Nahrungsreste wird eine grosse spaltformige Offnung,
der Anus, sichtbar. |
Hinter der Peristomfurche, in der Mitte der vorderen K6r-
perhalfte liegt der runde oder ovale, von dinner Membran
umhiillte Macronucleus (ma. n), welcher von fein-netzigem,
hyalinem und fast homogenem Aussehen ist. Bei einigen Exem-
plaren in Rostock hatte der in der Langsrichtung des KoOrpers
liegende ovaie Kern ein mehr oder minder tief gespaltenes
Hinterende, wie z. B. das in Fig. 30 abgebildete, mit Alaun-
carmin gefarbte und in Canadabalsam eingeschlossene Exemplar
zeigt. Wenigstens in fiinf Fallen wurde dies von mir beobachtet.
Der Durchmesser des kugelf6rmigen Macronucleus bei einem
mittelgrossen Individuum betrug = 0,025 mm.
In die Oberfliche des Grosskernes eingesenkt liegt ein klei-
ner, lichtbrechender Micronucleus (mi. n), dessen Membran
ebenfalls leicht zu erkennen ist.
Die Individuen der Plagiopyla nasuta sind von sehr wech-
selnder Grosse: sehr kleine und riesige Exemplare werden gleich- |
zeitig in demselben Wasser angetroffen. Die kleinsten von mir
gesehenen Individuen waren nur c. 0,025 mm lang. Drei mittel-
grosse Exemplare (in Rostock) wiesen folgende Dimensionen auf
Ex. a 0,077 mm lang und 0,045 mm breit.
b 0,085 9 ” ” 0,056 9 ”
C 0,1 1 3 ” ” ” 0,0 ) 7 ” ”
”
Pp]
Mit diesen Zahlen stimmen Quennerstedt’s Angabe (22.
p. 19) iiber sein Paramaecium cucullio sowie Engelmann’s uber
Plagiopyla nasuta (n. Biitschli 2. p. 1795) gut iiberein, wahrend
Gourret und Roeser der Dimensionen ihrer marinen Plagio-
pyla keine Erwahnung thun.
Theilungs- und Conjugationszustiinde sind mir nie zu Gesicht
gekommen. Plagiopyla nasuta schwimmt, auf der breiten Seite
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nto 7, 69
liegend, ruhig und langsam in Kreisen umher. In dem stinkenden
Bodensatze faulenden, mit Bacterien-Zoogloea bedeckten Wassers
gedeiht sie gut wiahrend Wochen und Monaten in grosser Indivi-
duenzahl und scheint iiberhaupt von denselben Exi: tenzbedigungen
wie Metopus und Caenomorpha abhangig zu sein, denn sie wer-
den auffallend oft in Gesellschaft mit einander angetroffen.
Da man vielleicht geneigt sein mag, die Artberechtigung
mancher Metopus- und Caenomorpha-Formen nur auf Grund dieses
ihren hiufig zu beobachtenden gleichzeitigen Vorkommens an
derselben Lokalitit zu bezweifeln oder sogar zu leugnen, will ich
hier ein Verzeichniss iiber alle die Fundstatten, wo Plagio-
pyla von mir aufgefunden wurde, vorlegen; es geht aus dem-
selben hervor, dass diese Art stets in Gesellschaft mit Repra-
sentanten einer der eben genannten Gattungen angetroffen wurde.
Auch Stein, Engelmann, Quennerstedt und Gourret-Roe-
ser fanden, was ja sehr sonderbar erscheint, Plagiopyla nasuta
ebenfalls in Gesellschaft mit Metopus- oder Caenomorpha-Formen,
wie aus der unten mitzutheilenden Zusammenstellung ihrer dies-
beziiglichen Angaben hervorgeht.
1. Rostock, lange aufbewahrtes Wasser aus Ober-Warnow, Juni,
Juli 1291.
Plagiopyla nasuta, zahlreich.
Metopus sigmoides as
on contortus .
ep pyriformis Pa
Caenomorpha medusula ,,
wniserialis ,,
2. Esbo-L6f6,Wasser aus einem Tiimpel am Seestrande, Octo-
tober—November 1891.
Plagiopyla nasuta, reichlich.
Metopus sigmoides j,
Caenomorpha haufig.
3. Helsingfors, Wasser aus einem Tiimpel am Seestrande bei
Lappwik, October 1892.
Plagiopyla nasuta zahlreich.
Caenomorpha medusula 4
4. Wasser aus einem anderen Tiimpel an demselben Orte, De-
cember—Januar 1892—93.
70 K. M. Levander, Beitraige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Plagiopyla nasuta zahlreich.
Metopus sigmoides
Caenomorpha medusula +3
5. Helsingfors, Tiimpel bei Alphydda, September 1892.
Plagiopyla nasuta, einige Exemplare.
Metopus sigmordes, selten.
* contortus, haufig.
6. Helsingfors, Inselchen Félisé, Tiimpel am Seestrande, Septem-
ber 1892.
Plagiopyla nasuta, zahlreich.
Metopus sigmoides, einzelne Exx.
Caenomorpha
Stein (28. p. 330).
Niemegk (Preussen), Tiimpel, in lingere Zeit aufbewahrtem
Wasser, September 1857.
Plagiopyla nasuta.
Metopus sigmoides (sehr zahlreich).
Caenomorpha medusula.
Engelmann (8. p. 379).
Leipzig, Diebesgraben, in schmutzigem, fliessendem Gewasser.
Plagiopyla nasuta.
Metopus sigmoides (selten).
Caenomorpha medusula.
Lacrymaria elegans.
OQuennerstedt (20. p. 238).
Ostsee bei Warberg, in faulendem Wasser 1867.
Plagiopyla nasuta zahlreich.
Metopus sigmoides 93
Gourret & Roeser (13. p. 479 u. 496).
Mittelmeer, Marseille, Hafen Vieux-Port
Plagiopyla nasuta (var. marina») reichlich.
Metopus sigmoides haufig.
2 Caenomorpha medusula.
Was den systematischen Platz der Plagiopyla betriflt,
so erinnert die Kérpergestalt, ebensowie die gleichmassige Cilien-
bewaffnung der Peristomrinne und des Schlundes, in welchen die
Kérpercilienreihen sich continuirlich fortsetzen, sowohl an die in
”
9? oP
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 7. 71
Muscheln parasitirende Gattung Conchophthirus'), welche von
Biitschli (2) unter die Plagiotominen, also Heterotrichen gestellt,
von Schuberg (26 p. 84) aber nach erneuter Untersuchung von
diesen abgetrennt und vorschlagsweise mit der im Rumen der
Wiederkiiuer lebenden Familie der Zsotrichina, dsr Unterordnung
Aspirotricha (Holotricha), einverleibt wurde — als auch an ge-
wisse parasitische Plagiotominen (Nyctotherus), welchen ja allge-
mein ein rinnenformiges, lings seinem linken Rande jedoch mit
Membranellen versehenes Peristom zukommt. Ausserdem ist das
Peristom der genannten Familie mit einer deutlichen unduliren-
den Membran versehen, in welcher Hinsicht nur die Gattung
Spirostomum eine Ausnahme bilden soll (Biitschli 2. p. 1724).
Meines Erachtens diirfte also Plagiopyla nasuta naher mit dem
Conchophthirus, als mit den wirklichen Plagiotominen verwandt
sein +).
Die Plagiopyla wurde von Stein folgendermassen charac-
terisirt.
»Die Gattung Plagiopyla St. besitzt eine ahnliche Korper-
form, wie Plewronema chrysalis, auch ist die Rindenschicht von
dicht gedriingt stehenden, jedoch schwieriger zu erkennenden
Tastkérperchen durchsetzt 2). Das Peristom ist eine vor der Kor-
permitte gelegene, vom rechten Seitenrande bis fast zur K6rper-
achse sich erstreckende, quere Halbrinne, an deren Ende die in
einen sehr kurzen Schlund fiihrende Mundéffnung liegt. Langs
des untern Randes der Rinne und innerhalb derselben liegt ein
schmaler, undulirender Hautstreifen, der auf den ersten Anblick
einer Borste gleicht. Verlangerte Wimpern am hintern Korperende
fehlen. — Die einzige Art, Pl. nasuta erreicht die Grésse von
1) Eine der hier behandelten Art sehr nahe stehende Form ist wohl
die von Cohn in e:nem Seewasseraqvarium angetroffene Helicostoma oblonga
(4. p. 277. Taf. XIV. Fig. 19). — Unter die Synonymen der Gattung Concho-
phthirus St. hat Biitschli auch die Plagiopyla nasuta von Gourret & Roeser
mit Fragezeichen aufgenommen, welche nach ihm ,méglicher Weise identisch
mit Cohn’s Helicostoma sein kénnte“ (2 p. 1720).
2) Nach den Untersuchungen von Schewiakoff sind bei Pleuronema
chrysalis indessen keine Tastkérperchen resp. Trichocysten vorhanden, nur
eine missig dicke, deutliche Alveolarschicht unter der Pellicula (21 p. 55—60
Taf. VII Fig. 92, 93).
72 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Fleuronema chrysalis und ist selten. Der langlich ovale Nucleus
liegt in der rechten Koérperhilfte hinter dem Peristom, und der
contractile Behilter findet sich am hinteren Kérperende> (25.
p. 28).
Aus der von Stein gegebenen Diagnose geht zur Genuge
hervor, dass diese, wenn wir von der undulirenden Membran
absehen, mit welcher er seine Plagiopyla nasuta ausriistet, auf
dasselbe Infusor Bezug haben muss, welches als Paramaeciwm
cucullio von Quennerstedt und unter dem Stein’schen Namen von
Gourret & Roeser sowie hier von mir dargestellt worden ist.
Perispira ovum Stein.
Perispira ovum Stein 24. p. 60. (28. p. 158).
” _ Kent 15. p. 511.
5 " Biitschli 2. p. 1374, 1679.
? Holophrya ovum Ehrenberg 7. p. 314. Taf. XXXII. Fig. 7.
Taf. Ill. Fig. 83—35.
In einigen Glasern mit altem Wasser aus Tiimpeln der
Rostocker Gegend wurde im Juni und Juli 1891 ein kleines,
von Chlorophyll gewoéhnlich griingefarbtes holotriches Infusor
gefunden, welches sich als mit Perispzra ovum identisch er-
wies. Diese Form, welche ihrer Korpergestalt, Schlundbildung
und anderen Beziehungen nach mit den Gattungen Prorodon
und Holophrya am nachsten verwandt ist, wurde von Stein
1859 kurz characterisirt (24 p. 60), scheint aber den spate-
ren Infusorienforschern fast vollstandig unbekannt geblieben zu
sein. Sie kam in grosser Zahl mit Huglena viridis, Paramae-
cium aurelia, Coleps hirtus und Spirostomum ambiguum vor.
Der Korper (Fig. 54) ist c. 11/, mal so lang wie breit,
ellipsoidisch, ei- oder birnférmig, wobei das dickere Ende in der
Regel das Vorderende desselben darstellt, obwohl auch nicht sel-
ten Exemplare vorkommen, bei denen die grésste Breite in der
hinteren Ko6rperhalfte liegt. In Querschnitt erscheint der Korper
kreisrund (Fig. 35).
Der Mund hat seinen Platz im vorderen Korperende,
wie auch Stein angiebt, ist aber nicht ganz terminal, sondern
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7, 73
liegt etwas excentrisch (Fig. 35). Der Mund stellt nach dem,
was ich beobachtet habe, eine runde Offnung dar, welche, von
einer niedrigen Lippe umsaumt, in Profilansicht als eine wenig
erhabene Warze erscheint. Der Mund fiihrt in einen gegen
das Centrum des K6rpers gerichteten reusenformigen Schlund,
welcher anscheinend von einer geringen Anzahl (vielleicht c. LO
Stiick) langer, gerader, zarter und lichtbrechender Stibchen
(Sth) gestiitzt ist, wie es auch bei den verwandten Gattungen
der Familie Holophryina, besonders bei Prorodon der Fall ist.
Die Schlundréhre ist ebenso lang als der Ko6rper breit ist.
Die Oberfliche des K6rpers ist gleichmassig mit zarten,
ziemlich langen Czlzen bekleidet. Diese stehen in Furchen, welche,
radiar von der Peripherie der Mundoffnung ausstrahlend, in steil
spiraliger Richtung von vorn und links nach hinten und rechts
bis an den hinteren Korperpol sich hinziehen. Wie stets bei spi-
ralgestreiften Ciliaten haben die Cilienfurchen also einen rechts-
gewundenen Verlauf. Hierdurch unterscheidet sich die Perispira
von den obengenannten, mit ihr am nachsten verwandten Holo-
phryinen-Gattungen, welchen ja eine regelmassige meridionale,
vom vorderen bis zum hinteren Korperpol verlaufende Streifung
der Oberfliche zukommt. Fiir die FPerispzra sehr auszeichnend
ist eine schmale nackte Spiralrinne (Fig. 33, 34 spr), welche,
von fadenférmig verdickten, wimpertragenden Seitenrandern be-
grenzt, von dem Munde in steil schraubigem Verlaufe, den tibri-
gen Korperstreifen parallel, bis an den hinteren Korperpol hinab-
zieht. Auf der Mitte des K6rpers ist die Rinne bei den griinge-
farbten I[ndividuen schwer sichtbar, aber in der Profilansicht
macht sie sich bei lebenden Exempjaren sofort bemerkbar durch
ihre etwas erhabenen Seitenrander, welche bei scharfer Einstel-
lung des Mikroskops als zwei schwach vorspringende Leisten sich
erkennen lassen. Zwischen diesen erscheint der Querschnitt der
Rinne als ein halbcirkelformiger Ausschnitt. Beim Rotiren des
Kérpers um seine Liangsachse kénnen die Seitenrander der Spi-
ralrinne am Rande des Ko6rpers den Eindruck einer Wulst her-
vorrufen, was die Angabe Stein’s iiber eine spiralige Wulst
wohl erklaren diirfte. Ebenso wage ich zu vermuthen, dass die
von Stokes erwiahnte, schraubig gewundene »ridgelike eleva-
tion» bei seiner Perispira strephosoma — wenn diese iiber-
74 K. M. Levander, Beitriige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
haupt eine mit der vorliegenden Art verwandte Form ist, was
ich fiir méglich halte (siehe unten) -— auf eine optische Tau-
schung zuriickzufiihren ist. Im Gegensatze zu Carter (hinsicht-
lich Perispira sp. Kent 1b p. 511. Taf. XXVIL Fig. 18) und
Stokes (hins. P. strephcsoma), nach welchen die Wimpern der
in Rede stehenden Zone liinger als die des tibrigen KOrpers sein
sollen, fand ich, in Ubereinstimmung mit der diesbeziiglichen An-
gabe Stein’s, dass jene sich weder durch ihre betrachtlichere
Grésse, noch durch andere Eigenschaften von diesen in merkba-
rer Weise unterscheiden.
Zum niheren Studium der Structur der Bewimperung der
Rinnenriinder sind bewegliche und griingefarbte Exemplare sehr
wenig geeignet. Wenn wiederum die Thiere abgetotet wer-
den, z. B. durch Osmiumsiiure-Dampf, tritt eine Schrump-
fung des Plasmas ein, und wenn diese auch Ofters ganz mini-
mal ist, wird jedoch die Rinne so verdndert, dass sie iiber-
haupt kaum mehr zu erkennen ist. Am besten kann man die
Rinne bei Exemplaren beobachten, welche in filtrirtes Wasser
iibergefiihrt, durch Mangel an griiner Nahrung farblos geworden
sind. Nach dem, was ich iiberhaupt sehen konnte, sind die Sei-
tenrinder der Rinne mit je einer Cilienreihe versehen, und diirf-
ten die Cilien nicht dichter als anderswo stehen. Ob die Cilien-
reihen, wie man vermuthen kann, auf der Héhe des Seitenran-
des noch in eine secundire, feine, rinnenartige Vertiefung einge-
senkt sind, welche den gewoéhnlichen Cilienfurchen entsprechen
wiirde, konnte von mir leider nicht ermittelt werden. Der Boden
der Rinne ist weder mit Wimpern bekleidet, noch mit unduli-
render Membran versehen, sondern, wie gesagt, vollstandig nackt.
Unter der diinnen Pellicula resp. dem Ectoplasma lie-
gen gewodhnlich in dem weichen Entoplasma griine Korper-
chen eingebettet, welche die schon genannte, auch von Stein
beobachtete griine Farbung des Thieres veranlassen. Dass die
griinen Koérperchen, trotz ihres haufigen Vorkommens, keine
Zoochlorellen sind, geht auch daraus hervor, dass sie von variabler
Form sind; es sind rundliche, ovale oder rundlich polygonale
Scheibchen, welche auch hinsichtlich ihrer Grésse betrachtlichen
Schwankungen unterworfen sind, indem die grésseren Scheibchen
an Durchmesser vielfach die kleineren iibertreffen. Wenn die
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n‘o 7. 75
griinen Scheibchen durch Zerplatzen des Infusors, z. B. durch
Druck des Deckglaschens, mit dem umgebenden Wassertropfen
in Beriihrung kommen, schrumpfen sie sogleich, was mit den
Zoochlorellen nicht der Fall ist, welche ja ausserhalb des Ko6r-
pers ihres Wirthes zu leben fiahig sind. Perisptra-Exemplare,
welche isolirt und in filtrirtem Wasser gehalten wurden, waren
nach c. 48 Stunden meistens farblos geworden. Auf Grund die-
ser Umstinde miissen die griinen K6érperchen als eingenommene
Nahrung betrachtet werden, und stammten sie aller Wahrschein-
lichkeit nach von den griinen Euglenen (besonders Euglena viri-
dis) und anderen griinen Organismen her, welche sich in dem-
selben Wasser aufhielten. Doch beobachtete ich nicht, wie die
Nahrungsaufnahme vor sich ging. Ausser den Chlorophyllscheib-
chen waren in dem Entoplasma noch kleine, farblose, lichtbre-
chende Kérperchen eingeschlossen, welche theils wohl Paramy-
lumkérner (von Euglena Fig. 33, pa), theils Fetttropfen (Schwar-
zung durch Osmium und Auflésung in Ather-Alcohol) dar-
stellten.
Der ziemlich homogen aussehende Macronucleus (ma. n)
ist oval oder kurz cylindrisch, mit abgerundeten Enden und liegt
gewohnlich etwas nach der hinteren Kdérperhialfte verschoben.
Durch Farbung mit Picrocarmin konnte auch ein anliegender
Micronucleus nachgewiesen werden. Bei zwei Exemplaren
fand ich den Macronucleus in zwei an einander liegende Ku-
geln getheilt, welche beide je einen von Picrocarmin intensi-
ver tingirten, scharf begrenzten centralen Theil erkennen liesser
(Fig. 34 bk). Erscheinungen die mit Sicherheit als Theilangs-
oder Conjugationszustande zu betrachten waren, kamen mir nicht
zu Gesicht.
Eine runde contractile Vacuole (ce. v) liegt im Hinter-
ende des Korpers, wo auch der terminale After sich befindet.
Die Lange des Korpers betrug 0,055—0,059 mm, die Breite
— 0,042 mm.
Die Exemplare von Perispira ovum sammelten sich immer
auf der Lichtseite der Culturgliser an, was vielleicht mit der da-
selbst geschehenden Ansammlung der zur Nahrung dienendeu
Euglenen im Zusammenhange steht. Sie schwammen, um ihre
Lingsachse rotirend, gleichmiassig vorwarts. Die Wimpern auf
76 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
der K6érperoberfliiche bewegten sich nicht in gleichzeitigen Wellen,
sondern anscheinend unregelmassig.
Die Gattung Perisptra wurde von Stein mit folgender Diag-
nose begriindet: »K6rper oval, drehrund, liingsgestreilt, auf der gan-
zen Oberflaiche gleichartig und dicht bewimpert; Mund eine quere
Spalte am vordern Ende; After und contractiler Behalter am hin-
teren Ende. Eine spiralige Wulst, die jedoch mit denselben kur-
zen, feinhaarigen Wimpern, wie die tibrige Kérperoberflache be-
setzt ist, zieht sich von dem vordern Koérperende, wo sie in ei-
nem Bogen den Mund umkreist, bis zum hintern K6érperende
herab.» — Hierzu bemerkt er noch: >»Bei der einzigen Art,
Perispira ovum, ist das Parenchym meist dicht mit Chloro-
phyll erfiillt; sie ist wahrscheinlich mit Holophrya, ovum Ebg.
identisch.» Hierzu méchte ich bemerken, dass Stein’s Perispira
ovum, von welchem er leider keine Abbildung geliefert hat, nicht
meridional langsgestreift sein konnte, wie Ehrenberg in seiner
Figur von Holophrya ovum (¢7. Taf. XXXI. Fig. 7) gezeichnet hat,
denn das Vorhandensein einer spiraligen Wulst ist mit einer sol-
chen Streifung kaum in Einklang zu bringen.
Saville Kent hat in seinem Manual eine Zeichnung
Carters iiber eine Perispira-Form reproducirt, bei welcher die
Wimperspirale sich in engschraubigem Verlaufe bis zum Beginn
des hinteren Kérperdrittels um den K6érper windet (15. Taf. XXVIL.
Fig. 18). Auf Grund der betriachtlicheren Grdsse der adoralen
Spirale, welche mit langeren Wimpern dargestellt ist, als der Kor-
per sie besitzt, vermuthet Kent, dass sich die Carter’sche Figur
auf eine neue Perispira-Art beziehen mdchte.
Auch Stokes hat eine Perispiva-Art characterisirt, welche
er P. strephosoma nennt (30. p. 156—157). Sie soll einen lang-
lich-ovalen Kérper besitzen »bearing a ridgelike elevation ex-
tending as a single long spiral from the lefthand corner of the
obliquely truncate anterior border to the evenly rounded poste-
rior extremity.» Die Wimpern sollen jederseits von der Spira!-
leiste lang und zart und in eine einfache Reihe angeordnet sein.
Eigenthiimlich klingt die Angabe, dass der Kérper, dessen Linge
vier mal seine Breite iibertreffen soll, oft etwas nach rechts gc-
neigt sei. Betrefis Perispira strephosoma meint daher Biitschli,
dass es auch bei Vergleichung der von Stokes gelieferten Abbil-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. n:o 7. 77
dung sogar wohl mdglich sei, »dass sie ein heterotriches, in
die Niihe von Metopus gehériges Infusor war, um so mehr, als
Mund und After nicht erkannt wurden» (2. p. 1679).
In Biitschli’s systematischer Zusammenstellung der Cilia-
ten wird die Perispira als eine zweifelhafte und bis jetzt nur
ungeniigend beschriebene Gattung unter die Hnchelinen (Unter-
familie Holophryina) in die unmittelbare Nahe der Gattung Ho-
lophrya gestellt. Die betrachtliche Lange des Stabchen-Apparats
spricht jedoch meines Erachtens fiir einen noch intimeren An-
schluss an gevisse Prorodon-Arten.
Mastigostephanus ') sulcatus n. g. n. sp.
Taf. II. Fig. 36 & 37.
In langere Zeit aufbewahrtem Wasser aus Ober-Warnow
fand ich im Juli 1891 in grosser Individuenzahl ein sehr bemer-
kenswerthes Infusor, welches ich nicht in der Litteratur erwahnt
gefunden habe.
Der Koérper des sehr kleinen Thierchens ist weich, form-
bestiindig, von kurzer, walzenformiger Gestalt, mit abgerundeten
Vorder- und Hinterenden. Gew6hnlich ist das hintere Ende et-
was breiter als das vordere, aber oft ist das Umgekehrte der
Fall. Die K6rperform erinnert sehr viel an die des von Sche-
wiakoff beschriebenen eigenthiimlichen Infusors, Urozona Biit-
schlii (21. p. 45. Taf. VI. Fig. 72), jedoch ist sie bei Mastzgo-
stephanus kirzer, mit stumpfer abgerundeten Enden als bei der
Urozona. Auf der Oberflaiche des symmetrisch-monaxonen Kor-
pers befinden sich acht, auf gleich grosse Abstaénde von einander
gestellte, gleich lange, tiefe Furchen (f), welche indessen nicht
die K6érperpole erreichen, sondern nur auf das nahezu cylindri-
sche Mittelstiick begrenzt sind. Die Furchen werden nach vorn
zu etwas tiefer, sind aber scharf in die Oberflache des Korpers
eingedriickt, so dass sowohl das vordere, als das hintere Ende
derselben fast punktformig vertieft erscheinen. Die breiten Zwi-
schenraume der Furchen sind missig gew6lbt. Von den vorde-
1) uagotg = Geissel, otéq~avos = Kranz.
78 K. M. Levander, Beitrige zur Kenntniss einiger Ciliaten.
ren Furchenenden, welche sich auf der Grenze zwischen dem
walzenformigen Mitteltheil und dem gleichmiassig abgerundeten
Vorderende des K6rpers befinden, entspringt je ein Biindel von
wenigen, schr langen Cilien oder Geisseln. Bei einigen Exem-
plaren betrug die Anzahl der Geisseln in jedem Biindel etwa 2
oder 3, bei anderen 5 oder 6. Mit Ausnahme dieser acht Geis-
selbiischel, welche in einem transversalen Kranze das vordere
Kérperende umgeben und die einzigen Locomotionsorgane des
Thierchens darstellen, sind die Furchen, wie die ganze iibrige
Korperoberflache, vollstiindig nackt. Die Lange der Geisseln ist
ungefihr eben so gross wie der Breitendurchmesser des KoOr-
pers. Sie schlagen nicht besonders schnell, so dass infolge des-
sen der Korper nur langsam vorwirts rotirt. Die Bewimperung
des Mastigostephanus ist, so viel ich weiss, ganz alleinstehend
unter den Ciliaten, erinnert aber lebhaft an die Verhaltnisse bei
gewissen Polymastiginen unter den Flagellaten (Klebs 16).
Fiir eine Verwandtschaft mit diesen scheint auch der Um-
stand etwas zu sprechen, dass von mir kein deutlich differenzir-
ter Mund gefunden wurde, obwohl ich nach demselben an meh-
reren Exemplaren suchte. Uberhaupt blieb mir, wie ich zuge-
stehen muss, die Stelle fiir die Nahrungsaufnahme verborgen; je-
doch wage ich die Vermuthung auszusprechen, dass dieselbe ir-
gendwo am vorderen Koérperpol geschieht, denn der grésste Theil
der eingenommenen Nalirung befand sich im vorderen Kérper-
abschnitte. Jedoch konnte ich daselbst keine irgend wie mar-
kirte Mundoéffnung entdecken.
Auch die Kerne bieten Verhiltnisse dar, die bei den tbri-
gen Ciliaten nicht gewéhnlich sind. Der Macronucleus (ma.n)
ist in Einzahl vorhanden und stellt ein einfaches, verhaltnissmas-
sig grosses, solides Kérperchen dar, welches im Allgemeinen von
rundlicher oder ovaler Gestalt, meistens aber etwas unregelmas-
sige Konturen aufweisend, eine quere Lage im Centrum der Ebene
des Geisselkranzes in dem vorderen Drittel des Kérpers einnimmt.
Seine Structur kann als grobk6rnig-netzig bezeichnet werden.
Eine Kernmembran gelang es mir nicht zur Evidenz nachzuwei-
sen, jedoch diirfte wahrscheinlich eine solche von sehr zarter Be-
schaffenheit vorhanden sein. Der Grosskern war bei allen von
mir beobachteten zahlreichen Exemplaren auffallender Weise von
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nso 7. 79
mehreren Micronuclei (mi.n) umgeben. Die Anzahl dieser
schwankte bei den verschiedenen Individuen zwischen 8 und 12.
Die Micronuclei liegen deutlich frei ausserhalb des Macronucleus,
um welchen sie einen iqvatorialen Kranz bilden, dessen Ebene
so ziemlich mit der des Geisselkranzes zusammenfallt, und er-
scheinen als gleichgrosse, runde, homogen aussehende Korper-
chen, deren Membran durch verdiinnte Essigsaure oder Jod-Jod-
kalilosung leicht und unzweideutig sich nachweisen lasst. So be-
handelt, scheinen sie eine excentrische Lage innerbalb ihrer resp.
Membranen zu besitzen. Der Durchmesser eines Micronucleus
betrug 0,003 mm. Mit Tinctionsfliissigkeiten farben sich die Mi-
cronuclei intensiv.
Der centrale Grosskern und die in derselben Ebene liegen-
den peripherischen Kleinkerne trennen die Korp ersubstanz
in einen vorderen und hinteren Abschnitt (Fig. 36). Der
vor dem Kerne liegende Abschnitt ist stets dichter mit hya-
linen, gliinzenden Plasmakérnern erfiillt und erscheint daher gro-
ber granulirt und triiber als der hintere. Sein Aussehen wird
noch triiber dadurch, dass er meistens eine Menge kleiner Nah-
rungspartikelchen, gewdéhnlieh eine Anzahl kleiner, characteri-
stischer, griiner Ballen1) oder Schizomyceten enthalt. Die gros-
sere hintere Kérperregion erscheint dagegen ungefarbt, sehr durch-
sichtig und hyalin, nur wenig Nahrungskorperchen enthaltend.
Das Austreten der Nahrungsreste geschieht durch die Mitte
des Hinterendes, und nicht selten wird die Analstelle durch
einen diinnen, feinkérnigen, nachschleppenden Plasmafaden
(fd) angezeigt, welcher mit den Excrementen ausgestossen wird.
Von einer fusseren Grenzmembran oder P ellicula ist kaum
etwas Bestimmtes zu sehen: sie diirfte daher von sehr gros-
ser Zartheit sein. Auch diirfte die gesammte Ect oplasma-Schicht
sehr diinn sein, denn gleich unter der Oberflache des Koérpers
gewahrt man kleine Plasmakérner, wie in den inneren Theilen
der K6rpersubstanz.
Der vordere Plasma-Abschnitt scheidet sich nicht nur durch
seinen stirkeren Kérnergehalt und sein dadurch bedingtes triibe-
res Aussehen von dem hinteren ab, sondern auch durch die Bildung
1) Nicht Zoochlorellen !
80 K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
kleiner beller Vacuolen (Fig. 36 v). Bisweilen habe ich unter dem
Scheitel des Vorderendes eine gréssere, runde Vacuole (cv) gese-
hen, und einmal konnte eine langsam sich wiederholende Neubil-
dung und ein darauf folgendes Verschwinden derselben von mir ver-
folgt werden. Da ich in der durchsichtigen, hinteren Korper-
halfte bei verschiedenen Exemplaren vergebens nach einer con-
tractilen Vacuole suchte, muss ich annehmen, dass die eben er-
wihnte, am vorderen K6rperpol gelegene Vacuole in der That
die contractile darstellte, obwohl deren Pulsationen so langsam
vor sich gingen, dass die Natur der Vacuole nicht unzweifelhaft
festgestellt wurde. Wenn aber die contractile Vacuole bei Ma-
stigostephanus wirklich an der vermutheten Korperstelle gelegen
ist, so wiirde dieses auf verwandtschaftliche Beziehungen zu dem
Flagellaten-Typus hindeuten.
Die von mir gesehenen zahlreichen Exemplare von Masi-
gostephanus variirten betrachtlich hinsichtlich ihrer Grosse. Die
Lange des Kérpers 0,023—0,032 mm, die Breite c. 0,018 mm.
Was die systematische Stellung des Mastigostephanus betrifft,
muss er wohl als eine sehr niedrig stehende Holotriche betrach-
tet werden, welche méglicherweise mit der Gattung Urotricha
(resp. Balanitozoon Stokes) verwandt ist, obgleich einige andere
Einzelheiten in der Organisation (die geisselartigen, Biindel bilden-
den Cilien, der wenig differenzirte Mund sowie die wahrscheinliche
Lage der contractilen Vacuole am vorderen K6rperende) an die
entsprechenden Verhialtnisse bei manchen Mastigophoren erin-
nern.
12.
Litteraturverzeichniss.
Blochmann, F., Die mikroskopische Thierwelt des Stiss-
wassers. Mit 7 Tafeln. Braunschweig 1886.
Biitschli, O., Bronn’s Klassen und Ordnungen des Thierreichs.
Bd. L Protozoa. 3:te Abth. Infusoria. Leipzig und Hei-
delberg 1889.
Claparede, E. & Lachmann, J. Etudes sur les infu-
soires et les Rhizopodes. 1858—1861.
Cohn, F., Neue Infusorien in Seeaquarium. Zeitschrift fur,
wissenschaftliche Zoologie. Bd. XVI 1866. Taf. 14 & 15
Eberhard, E., Infusorienforschungen. Programm der Real-
schule zu Koburg. Ostern 1858. 2 Taf.
— — Zweite Abhandlung iiber die Infusorienwelt. Pro-
eramm der Realschule zu Coburg. Ostern 1862. 3 Taf.
Ehrenberg, Chr. G., Die Infusionsthierchen als vollkom-
mene Organismen. Leipzig 1838. Mit Atlas von 64 Taf.
Engelmann, Th. W., Zur Naturgeschichte der Infusions-
~ thiere. Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XI. 1862. Taf. 28—31.
Entz, Geza, Uber die Infusorien des Golfes von Neapel.
Mittheil. der zool. Stat. zu Neapel. Bd. V. 1884. Taf.
20—25.
— — Studien iiber Protisten. I Theil. Entwickelung der
Kenntniss der Protisten. Budapest 1888.
Erlanger, R. v., Zur Kenntniss einiger Infusorien. Zeit-
schr. f. wiss. Zool. Bd. 49. 1890. Taf. 29.
Eyferth, B., Naturgeschichte der mikroskopischen Siiss-
wasserbewohner. 2:te Aufl. Braunschweig 1885.
Gourret, P. & Roeser, P., Les Protozoires du Vieux-
Port de Marseille. Archive de Zoologie expérimentale et
générale. 2 Ser. T. 4. Paris 1886. Taf. 28—35.
6
K, M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
Gruber, A., Kleine Beitrage zur Kenntniss der Protozoén.
Berichte der naturforschenden Gesellschaft zu Freiburg i.
B. B. VII. 1879. p. 533—535. 1 Taf.
Kent, Saville, Manual of the Infusoria. Vol. Il & Ill
(Atlas). London 1880—1882.
Klebs, G, Flagellatenstudien. Theil I. Zeitschr. f. wiss.
Zool. - Bd. 55> 1892:
Mébius, K., Uber den. Bau der adoralen Spirale hetero-
tricher und hypotricher Infusorien und die Fortpflanzung
der Freia Ampulla. Tageblatt der 59 Versammlung deut-
scher Naturforscher und Arzte zu Berlin 1886. p. 108.
Miller, O. F., Animalcula infusoria, fluviatilia et marina
ete. Hafniae & Lipsiae 1786. 50 Taf.
Perty, M, Zur Kenntniss kleinster Lebensformen ete. Bern
bao. de Tak
Quennerstedt, A. Bidrag till Sveriges Infusoriefauna. II.
Acta Universitatis Lundensis. 1867. Lund 1867—68. 2 Taf.
Schewiakoff, W., Beitrage zur Kenntniss der Holotri-
chen Ciliaten. Cassel 1889. 7 Taf.
Schuberg, A., Uber den Bau der Bursaria truncatella mit
besonderer Beriicksichtigung der protoplasmatischen Struc-
turen. Morphologisches Jahrbuch. Bd. XII. 1886.
— — Die Gattung Conchophthirus St. Arbeiten aus dem
zoologisch-zootomischen Institut in Wiirzburg. Bd. IX.
Heit2. ° 2889. . Taf.
Stein, Fr, Charakteristik neuer Infusoriengattungen. Lo-
tos, Zeitschrift fiir Naturwissenschaft. Bd. IX. Prag 1859.
— — Uber die Eintheilung der holotrichen Infusionsthiere
und einige neuere Gattungen und Arten dieser Ordnung.
Sitzungsberichte der k. béhmischen Gesellschaft der Wis-
senschaften in Prag 1860. p. 56—62.
— — Uber Leucophrys patula und iiber 2 neue Infuso-
riengattungen G'yrocorys und Lophomonas. Sitz. ber. d.
k. bohm. Ges. der Wiss. in Prag. 1860. p. 44—50.
— — Sitz. ber. d. k. bohm. Ges. d. Wissensch. in Prag.
1862.
— — Der Organismus der Infusionsthiere. Il Abth. Dar-
stellung der neuesten Forschungsergebnisse tiber Bau,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 7. 83
Fortpflanzung und Entwickelung der Infusionsthiere. Na-
turgeschichte der heterotrichen Infusorien. 16 Taf. Leip-
zig 1867.
29. Sterki, V., Beitrage zur Morphologie der Oxytrichinen.
Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XXXI. 1878. Taf. IV.
30. Stokes, A. C, A preliminary contribution toward a hi-
story of the fresh-water infusoria of the United States.
Journal of Trenton natural history society. Vol. I. 1888.
p. T1- 344.
31. Tatem, J. G., On a new species of microscopic animals.
Transact. microsc. soc. of London 1868. T. XVI. 1868.
Tat. VL
Erklarung der Abbildungen.
Die Untersuchungen wurden mit einem Leitz’schen Instru-
mente (Stativ J), Ocular 1—3, Ol-Immersion ?/;,, '/,, und Objec-
tiv 8 ausgefiihrt.
Wo die Abbildungen mit Camera lucida ge-
zeichnet sind, ist dies an der resp. Stelle angegeben.
Bedeutung der Buchstaben.
= quergestreiftes Band.
bk = Binnenkorperchen.
ef = Cilienfurche.
chl = Chlorophyll.
er — (irre.
erh = Cirrenreihe.
erh' — erste Cirrenreihe.
crh? = zweite oe
c. v= contractile Vacuole.
d = Plasmadorn.
Ec = Ectoplasma.
f= Furche.
fd = Plasmafaden.
ft —Fetttropfen.
k = Korner.
kh = Kornerhaufen.
lk = Langskiel.
lk! = vorderer Langskiel.
lk? — hinterer e
m. A = muldenformiger Aus-
schnitt.
mb. b= Basalsaum einer Mem-
branelle.
mbr = Membranelle.
mbr. z = Membranellenzone.
ma. n = Macronucleus.
mi. n = Micronucleus.
nst = Nebenstachel.
n. v= Nahrungsvacuole.
o = Mund.
oe = Schlund.
p = Peristem:
pa = Paramylum.
p. e= Porus excretorius.
pl = punktirte Linien.
spr = Spiralrinne.
st = Stachel.
stb — Stabchenapparat des
Schlundes.
tr = Trichocysten.
t. s = trichocystenahnliche
stabchen.
u. m= undulirende Membran.
v = Vacuole.
vpw = vordere Peristomwand.
wh = Wimperbiischel.
wz = Wimperzone.
wz! = vordere Wimperzone.
wz? = hintere Wimperzone.
z = Plasmazahn.
>:
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 7. 85
Tafel LI.
1—4. Metopus sigmoides Cl. & L.
1. Normale Form, dorsale rechtsseitige Ansicht, x = Ende
der Wimpezone. ')
2. Kurzes eiformiges Exemplar von der Bauchseite. L =
0,082 mm, Br= 0,081 mm.
3. Profilansicht der Membranellenzone.
4. Hinterende des Korpers.
5—9. Metopus contortus mihi.
5. Ventralansicht. ?)
6. Von der rechten Seite. Mil Camera 1. gezeichnet. Vergr.
520. (Ex. f. p. 24).
7. Von der rechten Seite. ’)
Dorsalansicht. L=0O,099 mm, Br 0,068 mm (Ma. n.
nicht dargestellt).
9. Von der linken Seite.*) (Ex. c. p. 24).
oO
.10 & 11. Metopus pyriformis mibi.
. 10. Dorsalansicht.
mee ‘
. 12 & 13. Metopus bacillatus n. sp.
. 12. Dorsalansicht. x = Anfang der Wimperzone.
13. Dasselbe Exemplar in Ventralansicht.
Tafel Il.
14. Tropidoatractus acuminatus n. g. n. sp. Linksseitige
Ansicht. Cam. l. Vergr. 500.
15—19. Caenomorpha medusula Perty.
15. Linksseitige ventrale Ansicht.
16. Ansicht des linken Theils der Dorsalseite Cam. 1. Vergr.
740 (Ex. d p. 49).
17. Ansicht der Bauchseite.
1) Betreffs des Ma, n. siehe Note p. 14. — Die Wimperzone in die-
ser und den folgenden Abbildungen der Metopus-Formen ist nur theilweise
ausgeftrhrt.
*) Die Structur des tief im Inneren des Kérper liegenden Ma. n. nicht
dargestellt.
86
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
K. M. Levander, Beitrage zur Kenntniss einiger Ciliaten.
18. Kleines Exemplar von der rechten Seite. x = Bacterien-
haufen.
19. Glockenrand mit einer demselben parallel anliegenden
Reihe von vier Ma. n. und einem Mi. n.
20—23. Caenomorpha uniserialis n. sp.
20. Ventralansicht.
21. Stachel mit Zahn und 5-reihiger Wimperzone desselben
Exemplars, von der Dorsalseite.
22. Ansicht der linken Seite.
23. Ansicht der Gloekenhdhle desselben Exemplars, wie in
Fig. 22.
24. Kleines Caenomorpha-Individuum von eigenartiger Form.
x == zahnférmig ausgezogener Spiralkiel, welcher hinter
der nicht gezeichneten Membranellenzone verlauft. Die
Cirren sind in Cilien aufgelést.
25. Eine andere kleine Caenomorpha-Form, mit zwei spira-
ligen Liangskielen hinter dem Membranellenbande und
mit zwei Stacheln. L = 0,059 mm, Br = 0,029 mm;
Lange der Glocke —0,036 mm.
Tafel IIL
26 & 27. Discomorpha medusula n. g. n. sp.
26. Ansicht der rechten oder ventralen Seite. Ex. a. Vergr.
740. Cam. 1. crf = Cirrenfurche.
27, Ansicht der linken oder dorsalen Seite. Ex. b. Vergr.
740. Cam. l.
28 -30. Flagiopyla nasuta Stein.
28. Ansicht der rechten oder dorsalen Seite.
29. Ansicht der linken oder ventralen Seite.
30. Ex. mit gespaltenem Ma. n. (Alauncarmin; Canada-
balsam.
31. Schematische Darstellung einer primitiven Plagiotomz-
nen-Form, um die Lage des Peristoms und den Verlauf
der Korperstreifung zu zeigen.
32. Ubergangsform zur Plagiopyla (schematisch).
33— 35. Perispira ovum Stein.
33. Seitliche Ansicht.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 7. 87
Fig. 34. In Canadabalsam eingeschlossenes Ex. mit doppeltem
Ma. n.
Fig. 35. Ansicht des oralen Endes.
Fig. 36 & 37. Mastigostephanus sulcatus n. g. n. sp.
Fig. 36. Seitliche Ansicht.
Fig. 37. In optischem Querschnitt.
oJ
sete
(4. eer
Ves peninettetista |
he A My ae :
Cour ens) fered eae -
o??. 4 lingam, Siete i aa feo ber
Linda Viiv idly re beatin Ry
‘cage! ered AMI
gas iee Pplgtaue ad igh
la 2 hy bn » —-
rm iy ‘hat piri
7-*
—
a
a .
LLG Arvidsson,M-fors. |
.
| As? levanger ocx 4
» gb
¥ =
1 2 -
=
J _ rd
—— ee
es
=
rt
Wes
é
whe wre ©
chin LA
K Mlevander gee. / ,
th. 6 Aevidiscon, Hfors " evander gez.
EEE ee —- . —_ — _ aes | : — oe i
ates >
if?¢ oe
A it Levander ger
Lith GArvideson, tors
of 3
i
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, n:o 8.
NEUROPTERA FENNICA.
FORTECKNING ocu BESKRIFNING
OFVER
FINLANDS NEUROPTERER
AF
0. M. REUTER.
(Anmald den 8 april 1893).
HELSINGFORS,
J. SIMELIT ARFVINGARS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG,
1894.
sAVTOAL
ere
>
Ar 1881 publicerade lektor L. Kiljander (Medd. Soc. F. et FI.
Fenn. VII, pp. 152—156) ett ,,Bidrag till kannedom om Finlands
Neuroptera Planipennia‘, innehallande en forteckning 6fver de 1
Finland da funna arterna af sliktena Myrmeleon, Chrysopa, Sialis,
Raphidia, Panorpa och Boreus, in alles 19 arter. De tyra forsta
af dessa slakten tillhdra den insektordning, hvilken brauer i sitt
nya system narmare begriinsat sasom ordningen Newroptera *),
under det de tva sista afskiljts till en sjalfstandig ordning.
Kiljanders uppsats anfoOr pa detta siitt endast 14 arter finska
Neuropterer. Slaktena Sivsyra, Psectra, Micromus, Hemerobius,
Megalomus, Drepanopteryx och Coniopteryx. hvilka alla iro re-
presenterade inom var fauna, voro icke foremal for namnde for-
fattares bearbetning. Det torde darfor icke vara opakalladt att
nu offentliggdra en fOrteckning 6fver alla hittills i Finland funna
arter af denna ordning.
Dessa arter stiga till ett antal af 36. Af dem Aro fyra,
Chrysopa dasyptera M’L. (= minima Kilj.), Hemerobius incon-
spicuus M’L., Coniopteryx alewrodiformis Wesm. och fuscipennis
n. sp. annu icke observerade i Sverige. Den forsta f6rekommer
ocksa hos oss blott i landets ostligaste del. Af de i Sverige funna
48 arterna iro daremot 16 annu icke iakttagna hos oss. Af dem
aro visserligen flere funna blott i landets sydligare delar, men
{oljande 6 sa nordligt som i “Sddermanland: Chrysopa prasina
Burm. (= aspera Wesm.), flava Scop., alba L., flavifrons Brauer,
tenella Schneid., Raphidia laticeps Wallengr. Antagligt ar
att arterna af dessa slikten icke blifvit tillborligen uppmarksam-
made hos och att mer 4n en af dem framdeles kommer att hir
upptackas.
1) Brauer, Systematisch-Zoologische Studien (Sitzungsber. Akad.
Wissensch. in Wien, XCI, H. V., p. 367).
4 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning ofver Finlands Neuropterer.
Vid utarbetandet af denna afhandling har jag begagnat fol-
jande arbeten:
Brauer: Vergleichende Beschreibung der Sialis fuliginosa Pict.
(?) und lutaria L. (Verh. Zool.-Bot. Ver. Wien VI, p. 397.
1856):
_____, Riickblick auf die im Jahre 1850 berchriebenen 6sterrei-
chischen Arten der Gattung Chrysopa Leach (ibid. p. 702).
_____, Die Neuropteren Europas und insbesondere Oesterreichs
(Festschrift. d. Zool.-bot. Gesellsch. in Wien, p. 265. 1876).
, Systematisch-zoologische Studien (Sitzungsber. Akad. Wis-
sensch. Wien, XCI, H. V, p. 237). 1885.
Kolbe: Ueber die Linnéschen Species Phryganea flavilatera und
Hemerobius lutarius (Stett. Ent. Zeit. XLI, p. 351. 1880).
L6w: Beitrag zur Kenntniss der Coniopterygidien (Sitzungsber.
Math.-Naturw. Classe der Akad. d. Wissensch. in Wien. Bd.
XCI, Abth. J, p. 73. 1885).
Mac Lachlan: A monograph of the british Neuroptera Plani-
pennia (Transact. Entom. Soc. 1868, p. 145).
, Matériaux pour une faune névroptérologique de Il Asie
septentrionale. Seconde partie. Non-Odonates. (Ann. Soc.
Ent. Belgique. T. XV, p. 47. 1871).
, Notes sur quelques espéces de Phryganides et sur une
Chrysopa (Bull. Soc. Imp. Nat. Moscou 1872, no 3,
p. 187).
, Chrysopa tenella, Schneider (Ent. Montl. Mag. XV, p. 91.
1878).
____, Note on Coniopteryx lutea, Wallengren. (ibid. XVII, p. 21.
1880).
, The Neuroptera of Madeira and the Canary Island (Journ.
Linn. Soc. Zool. XVI, p. 149° 1883),
, Chrysopa minima, Kiljander = Ch. dasyptera, Mc Lachl.
(Ent. Monthl. Mag. XIX, p. 117. 1882).
_., The distinctive and sexual characters of Chrysopa flava,
Scopoli, and Ch. vittata, Wesmael (ibid. XX, p.161. 1883).
, Four species of Chrysopa unrecurded fos Switzerland (ibid.
p. 185).
____, Recherches névropterologiques dans les Vosges (Rev.
d’Ent. Ill, p. 9. 1884).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 8. 5
___, Notes additionelles sur les néuropteres de Vosges (ibid. IV,
pedso 18853: V, p.0128. 1 1886; VI} p: 57... 1887:)
____, Notes concerning Chrysopa ventralis, prasina, abdominalis,
aspersa and Zelleri (Ent. M. Mag. XXIII, p. 33. 1886).
, Om some points of variation in Chrysopsa septempunctata,
Wesm. (ibid. p. 36).
_, Une excursion névroptérologique dans la Foret-Noir (Rey.
d’Ent. V p. 126. 1886).
, Insecta in itinere Cl. N. Pazewalskii in Asia centrali no-
vissime lecta XII, Neuroptera Il. (Horae Soc. Ent. Ross.
XXI, p. 448. 1887).
, The distinctive and sexual characters of Chrysopa flava,
Scop., and Chr. vittata, Wesm. (Ent. M. M. XXIX, p. 108. 1893).
Martin, Les Névroptéres planipennes de I’Indre. (Rev. d’Ent. XII,
p. 142. 1893).
Rostock, Neuroptera germanica. Die Netzfliigler Deutschlands.
(Jahresber. Vereins fiir Naturkunde zu Zwickau, 1887.)
Zwickau 1888).
Wallengren, Skandinaviens Neuroptera. Forsta afdelningen.
Neuroptera Planipennia. (Kongl. Svenska Vetenskaps Aka-
demiens Handlingar IX, N:o 8. 1871.).
Zetterstedt, Insecta Lapponica. Leipzig. 1840.
De nedan uppgifna samlares namn iiro anforda under fol-
jande forkortningar: Ag = doktor O. Appelberg, E. J. B. =
arkiater Bonsdorff, C. = student Carlenius, Ch. = professor
J. Chydenius, Eg. = forstkonduktér magister K. J. Ehnberg,
Kgn. = med. lic. K. Edgren, En. — med. stud. Elin Elmgren,
Gk. = doktor E. Grénvik, Gr. = statsradet A. Giinther, IL =
magister H. Ingelius, K. = lektor L. Kiljander, Ll. = dok-
tor G.’ Landahl, Ima doktor G-Lundstrom, Lr = ma-
gister K. M. Levander, Nr. = professor W. Nylander, P. =
professor J. A. Palmén, R. = f6rfattaren, E. R. = magister E.
Reuter, 5. = professor J. Sahlberg, Sn. = doktor N. Sund-
man, Ss. = doktor R. Sievers, St. = mag. K. E. Stenroos, Tm.
= doktor J. M. J. af Tengstr6m, W. = handlanden W asa-
stjerna, Wdt = magister F. W. Woldstedt.
6 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
Naimnas bor slutligen med tacksamhet att exemplar af de
flesta arter blifvit bestimda af den beromde neuropterologen KR.
Mac. Lachlan i London, hvilket betydligt underlattat forfatta-
rens arbete. Blott i par fall har jag afvikit fran dessa bestam-
ningar, sasom i uppfattningen af Hemerobius orotypus W allengr.
|, Forteckning dfver de finska arterna,
Myrmeleon L.
1. formicarius L. -- Wallengr. 7, 1. Rost. 99.
Sallsynt i juli och augusti pa sandmarker: Aland, Bolstaholm
(E. R.); Kaxkerta (E. J. B.), Pargas (I, O. M. R.), Nagu Sando
(E. R.), Korpo (A. Brander), Uskela (E. J. B.); Karislojo, ‘Sammatti
(S.), Lojo, Hyvinge, Perna (Meddel. S. F. Fl. Fenn, VI, p. 187%);
Gamla Karleby, 64° (ibid.); Petrosavodsk (Gr). — Hela Eoags. utom
Brittannien, Spanien och Medelhafséarna; Kirgiserstepperna och Sibirien.
Chrysopa Leach.
2... perla L., —..M’L. 205, 11. Wallengr. 15, 9; Rost. 103.
Alimin under sommar-manaderna: Aland (Ss, E. R.); Abo (1.),
Pargas (R.); Helsinge (P.), Helsingfors (Wdt), Borga (Egn), Hogland
(Ss), Nurmijarvi (St.): Tammerfors (Ll), Kivijarvi (Wat): Nyslott. (C.),
Kuopio, Nilsié (Lr); Ladoga-Karelen (Ch.), Parikkala, Jaakima (S.),
Kontiolaks (Wdt), Eno (Gk); Petinatdact (Gr); Gamla Karleby (HL),
Uleaborg (Nr), 65°. — Arktiska, norra o. central-Europa, Sibirien.
Var. Walkert Brauer (?).
Tva exemplar fro funna i Karelen af Chydenius och bestamda
af Mec Lachlan sésom Chr. Walkeri.1). — Ungern, Turkiet, Altai.
3. abbreviata Curt. — M’L. 203, 9, T. XI, f. 4 b. Wal-
lengr.; 17,4... Rost, 103.
I ostligare delarne af siédra Finland. Kyrkslatt (R.), Karislojo
(S.), Helsingfors (Nr, Tm), Lovisa (R.), Hogland (Ss); Kuhmois (Eg);
Piblajavesi ‘(S.), Nyslott (C.), Nilsia (K.), 63°: ; Karelska niiset (Ag),
Kexholm (Tm), Salmis (S.). —- Storre delen af Europa (icke i Frank-
rike, Spanien och Italien), Mindre Asien.
1) De synas mig utgéra blott en varietet uf foregiende.
8 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
4. phyllochroma Wesm. -- M’/L. 205, 10, T. XI, f. 4 a.
Wallengr. 16, 3. Rost. 104.
I ostligare delarna af sédra Finland: Karislojo (S.), Helsingfors
(Nr, Tm), Lovisa (R.); Tammerfors (Ll); Jaakima (S.); Petrosavodsk
(Gr), 62°. — Norra o. mellersta Europa; Sibirien.
5. dasyptera M’L., Bull. Soc. Nat. Mosc. 1872, N:o 3, p. 193.
Chr. minima Kilj., Medd. F. et Fl. Fenn. VII, 154, sec. M’L.
Sillsynt; endast funnen i dstra Finland: Sakkola (Nr), Parik-
kala, Jaakima, Kirjavalaks (S.); Nyslott (C.), Kuopio (Lr), 63°. —
For resten blott i sddra Ryssland och vid Samarkand.
6. ventralis Curt. — M’L. 203, 8. Wallengr. 18, 5d.
Rost. 103.
}j sillsynt i sédra Finland: Aland (R.); Pargas (R.); Karislojo
(S.), Helsingfors (Nr, Tm); Kirjavalaks, Parikkala, Salmis (S,); Nyslott
C: ); Orihvesi (S.), 62° 30’. — Europa (utom Spanien), sddra Sibirien.
7. septempunctata Wesm. — M’L. 201,6. Wallengr. 19,
8. Rost. 103.
Sallsynt i vastligare delen af sédra Finland: Pargas (R.); Karis-
lojo (S.), Kyrkslatt (R.), Esbo (En), Helsingfors (Nr); Tammerfors (LI),
61° 30’. — Europa ie Spanien, Medelhafséarna och Grekland),
Sibirien.
Hos tva exemplar fran Pargas (var. inpunctata mihi) saknar hufvudet
alla flickar. Syggnaden af férsta antennleden, pronoti brunaktiga kantband
och vingnervernas farg utvisa dock att exemplaren tillhéra denna art. Afven
Wallengren nimner att hufvudets teckningar stundom kunna saknas.
8. vittata Wesm. — M’L. 198, 2. Wallengr., 21, 10.
Rost, 104.
Tamligen sallsynt: Pargas (R.); Karislojo (S.), Helsinge (P.);
Rautus, Kirjavalaks (S.); Petrosavodsk (Gr); vid Konda floden invid
polcirkeln (S.). — Nerra o. mellersta Europa, Sibirien.
9. vulgaris Schneid. L: 200, 5. Wallengr. 22, 14.
Rost. 105.
Allman, traffas afven stundom om vintern 1 bouingsrum: Aland
(R,); Pargas (R.), Kusté (Lm), Yline (S.); Karislojo (8), Vichtis (K.),
Helsinge (P.), Helsingfors (S.): Kuopio (Lr); Gamla Karleby (H.), 64°.
-— Europa (utom Spanien O. Sasdievent) Madeira, Mindre Asien,
Turkestan.
Hos flertalet exemplar dro tvirnerverna i costalfailtet titt invid sub-
costan och tvarnerverna i radialfaltet invid radialgrenen smalt svarta, par
tvirnerver vid vingbasen svartaktiga samt kinder och sidorna af clypeus teck-
nade med en svart linie, sisom det uppgifves fér Chr. microcephala Br. (Wal-
lengr. 24, Rost, 105). Tillhéra dessa exemplar virkligen den af Brauer
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica XI, nto 8. sy)
uppstillde, mig in natura obekanta arten, torde denna vara blott en foga ut-
mirkt varietet af Chr. vulgaris, Denna isikt betriffande microcephala delas
aifven af Me Lachlan (Journ. Linn. Soc. p. 164.).
Sisyra Burm.
10. fuscata F.— M’L. 167, 1. Wallengr. 26, 1. Rost. 106.
Allmiin p& trid och buskar, isynnerhet vid striinder: Pargas (R.),
Lemo (I.); Ylane (S.); Kyrkslatt (R.), Lojo (S.), Helsinge (P.); Hollola,
Teisko (S.); Kuhmois (Eg): Karelska niiset (Ag); Salmis (S.), Kivinebb
(S.), Eno (Wdt); Ryska Karelen, W ojatsch ‘S.); Imola (R.), Jakob-
stad (S.); Muonio (S.), 68°, — Norra och mellersta Europa.
Psectra Hag.
i, ~ diptera Burm) WL 470, 1° TIX). >. Wallengr.
bt. Rost. 107.
Saillsynt bland gras i sydligaste Finland: Pargas (R.); Karislojo
(S.); Walamo (Nr.). — Sverge, Engl., Holl. Ty skl., Ryssl., Italien:
Sibirien; Nordamerika.
Sirskildt anmirkningsvirdt Ar. ett litet hanexemplar, fran Pargas, af
endast 25/, mm, lingd.
Micromus Ramb.
12. aphidivorus Schr. — M’L. 172, 2. Wallengr. 49, 2.
Rost. 107.
Kj sillsynt: Pargas (R.), Uskela (P.); S:t Bertils (R.), Yline (S.);
Helsinge ey Helsingfors (Nr), Lovisa (R.), Kuhmois (Eg), Kangas-
niemi (Sn): Nyslott (C. ), Polvijirvi (Gk); Karelska niset (Ag), Mohla,
Parikkala, Ruskeala, Jaakima (S.); Petrosavodsk (Gr); Imola (R.); Ko-
nosero (Lr), vid onde floden invid polcirkeln (Sn). — Europa (utom
Spanien, Corsica o. Sardinien), Ostsibirien.
13. paganus L. — M’L., 173, 3, T. IX, f.4. Wallengr. 48,
li Rosta L0%
Tamligen allman: Aland, Sund (R.); Pargas (R.); Tavastland
(Hjelt); Ilomants (Gk); Imola (R.), 63°, — Norra o. mellersta Europa.
10 O.M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
Megalomus Ramb.
14. hirtus L. — M’L. 189, 1. Wallengr. 36, 2 (Hemerobius).
Rost. 108.
Tamligen siallsynt: Aland (E. R.), Degerby (R.); Pargas (R.):
Yline (S.); Karislojo (S.), Helsinge (P.), Lovisa (R.), Nurmijarvi (*7/,,,
St.); Keuru (En); Petrosavodsk (Gr), Jalguba (S.), 62°. — Europa
(utom Spanien o. Sardinien), Mindre Asien, Mingrelien, Ostsibirien.
Drepanopteryx Burm.
15. phalaenoides L..— M’L. 190, 1. Wallengr. 33, 1. Rost. 108.
Sallsynt i sydligaste Finland, hufvudsakligen i ekskogar: Pargas
pi Lenholmen (R., E. R.); Esbo, Helsingfors (S.). Skall enligt Zet-
terstedt (Ins. Lapp, p. 1049) vara funnen i Ofvertorned (!?) af
Portin, — Europa (utom Medelhafslinderna).
Hemerobius lL.
16. inconspicuus M'L. 177, 3, T. X, f. 2. — Rost. 110.
Sallsynt i barrskog: Pargas (R.); Karislojo (S.); Valamo d. 13
juli (Nr). — England, Frankrike, Sachsen.
17. nitidulus F. — M’L. 178, 4, T. X,f.3. Wallengr. 48,
8. Host. 0.
Ej sallsynt under sommarménaderna i barrskogar : Korpo (E. R.),
Pargas (R.), S:t Karins (Pippingskéld); Karislojo (S.), Ingé (Nr),
Helsinge (P.), Helsingfors (Tm), Lovisa (R.); Keuru (En); Jalguba
(S.); Uleaborg (Nr); Muonio (S.), 68°. — Europa, (utom Spanien o.
Medelhafséarna), Turkestan.
18. limbatellus Zett. — Wallengr. 43, 12. Rost. 111.
Endast ett exemplar fran Pargas (R.) synes med sikerhet tillhora
denna art.
19. pini Steph. — M’L. 183, 9. Wallengr. 44, 15.
Rost. 110.
Hiir och dir i barrskogar: Aland, Sottunga (R.); Pargas (R.):
Karislojo (S.); Ladoga (Nordqvist); Tuovilanlaks (P.); Osterbotten (W).
— Sverige, Engl., Tyskl., Osterr., Ung.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 8. 11
20. atrifrons M’L. 184, 10. Wallengr. 45, 15. Rost. 110.
Sallsynt: Aland, Sottunga (R.); Helsinge (P.); Gamla Karleby
(H.); Ryska Lappmarken, Konosero (Egn), Nuortijaur (S.); Muonio
(S.) 68°. — Sverige, England.
21. strigosus Zett. - Wallengr. 44, 14. Rost. 110. —
H. limbatus Wesm. — ML. 182, 8, T. X, f. 7.
Tiimligen siillsynt i barr och léfskogar hela sommaren: F'dglé,
Kokar (R.); Korpo, Pargas (R.); Helsinge, Helsingfors (P.); Kangas-
niemi (Sn); Sotkamo; Uledborg (Nr), Pudasjiirvi (Brander), Kuusamo
(Nr), Aavasaksa, Muonio (S.), 68°; Kantalaks (S.). — Stérre delen
af Europa.
22. orotypus Wallengr. 41, 10. Rost. 111.
Ej sallsynt fran juni till september: Aland (R.); Korpo (E. R.),
Pargas (R.); Helsinge (P.), Helsingfors (Nr, Tm), Lovisa (R.); Wiita-
saari (Wdt); Sakkola (Nr), Eno (Wadt), Jalguba (S.), Solovetska 6arna
(Egn); Uledborg (Nr); vid floden Konda (Sn) invid polcirkeln.
Sverige, Tyskl., Turkestan.
93. humuli L. — M’L., 180, 6, T. X. f. 5. Wallengr. 41, 9.
Post itt.
Allmiin bland triid och buskar: Aland, Sottunga, Koékar (R.);
Korpo (E. R.), Pargas (R.); Ylaine (S.); Karislojo (S.), Helsingfors
(Nr); Jockis (E. J. B.); Osterbotten (W.) — Eur, (utom Grekl., Span.,
Cors. o. Sard.), Madeira, Turkest., Sibir.
24. marginatus Steph. — M’L, 181, 7, T. X, f 6. Wal-
beng rn 42,42. Rost. 111.
Ej sallsynt i Juni och Juli: Aland, Eckeré, Degerby (R.); Korpo
(E. R.), Pargas, S:t Karins (R.), Uskela (P.); Yline (S.); Helsingfors
(Nr); Kangasniemi (Sn); Ladoga-Karelen (Ag), Walkjarvi (S.), Sakkola
(Nr); Hyrynsalmi; Petrosavodsk (Gr); Uleaborg (Nr), 65°; Sverige,
Engl., Tyskl., Steierm., Ryssl.
25. subnebulosus Steph. — M’L., 185, 11, T. X, f 8. Wal-
lengr. 36,3. Rost. 109.
Allman i juni och juli: Aland, Eckeré, Finnstrém, Féglé, Sot-
tunga, Kékar (R.); Korpo (E. R.), Pargas (R.); Karislojo (S.); Kyrk-
slitt (R.), Helsinge (P.), Helsingfors (Nr), Lovisa (R.); Rantasalmi
(Vesterlund); Ladoga (Ag), Impilaks (Wdé); Petrosavodsk (Gr); Ulea-
borg (Nr); Kantalaks (S.), 67°, Lumjavr (P.) — Sverige, Engl., Tyskl.:
Turkest., Sibir.
96. nervosus L. — M’M., 187, 12, T. X, f. 9. Wallengr.
hoe Se ey te.
Allmén i juni och juli: Aland; Pargas (R.); Karislojo (S.); Hel-
singfors (Nr) i oktober; Padasjoki (Eg); Petrosavodsk (Gr); Enontekis
(P.), 68° 30’. — Norra o. mell. Eur.; Madeira, Sibirien.
12. O. M. Reuter, Forteckning och beskritning é6fver Finlands Neuropterer.
27. concinnus Steph. — M’L., 188, 13, T. X, f. 10 Wal-
lengr. 35, 1. Rost. 109.
Sillsynt i juli och augusti: Aland, Féglo (R.); Pargas (R.);
Helsingfors (Tm, Nr); Karelen (Ch.); Ctethistion (W.), 1 TE (Nr),
66°, — Europa (utom i mediterranska omradet), Sibirien.
Var. qvadrifasciatus nov. var.:
A typo differt alis anticis vallide grisescenti-vitreis, ut in H.
vebuloso, maculis marginum omnium fusco-griseis aliisque angula-
tis circa strigas fuscas venarum nec non fasciis qvatuor transver-
salibus subintegris, omnibus inter se aeqvaliter distantibus, prima
per furcationem cubiti et originem sectoris secundae radii, ultima
per venulas transversales apicales ducta; facie nigro-picea, nitida;
thorace medio sordide ochraceo, lateribus piceo; abdomine in-
fuseato. Long. alarum anticarum 10 mm.
Ett exemplar funnet i Kangasniemi af dr Sundman.
Raphidia L
28. notata F. - ML. 156, 1, T. VI, £3: Wallengr.,
OPS Ele S161 fh
Tamligen sallsynt i juni pch juli: Kusté (Lm), Uskela (E. J. 2
Ylane (S.); Karislojo, Sammatti (S.), Helsingfors (Nr); Padasjoki (Eg.);
Osterbotten (Nr). — Norra o. mell. Europa, Italien.
29. ophiopsis L, Schum. -— Wallengr. 63, 3. —
vost. 114
Sillsynt. Pargas (R.); Helsingfors (Tm); Padasjoki (Eg); Ryska
Karelen (Gr). — Norra o. imell. Europa, Mingrelien.
30. xanthostigma Schumm. — WML. 157, 2, T. VIO, f 4.
Wallengr. 64, 4. Rost. 114.
Allman isynnerhet i barrskogar under sommarmanaderna: Aland
Degeré (I.); Pargas (R.), Uskela (E. J. B), Yline (S.); Ikalis (Berg-
roth); Karislojo (S.), Esbo (E.), Helsinge (P.), Helsingfors (S.); Hol-
lola (Hjelt), Padasjoki (Eg), Ruovesi, Teisko (8,), Jyvaskyla (Wdt); Kan-
gaspiemi (Sn); Parikkala, Kexholm, Kirjavalaks (S.), Salmis (Wester-
lund); Petrosavodsk (Gr), Gorki, Tiudie (S.); Karlé, Uleiborg (N.),
65°. — Europa (utom Spanien o. Medelhafséarna), Irkutsk.
Sialis Latr.
31. flavilatera L. — Kolbe, Stett. Ent. Zeit. ALI, p. 355.
Si dutaria. MM! Lendd2y.hh TasMlbeiide. - Wiadbemer-2b8geh.
Post L12:
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, XJ, n:o 6. 13
Allman vid sdtt vatten, triisk, 4ar, dammar och diken fran maj
till medlet af juli; Pargas (R.), Uskela (E. J. B.); Helsinge (P.), Borga
(Egn) Nurmijirvi (St.); Hollola (Hjelt), Padasjoki (Eg), Laukkas (Wdt),
Jyviskyli (Wdt); Kangasniemi (Sn), Leppiivirta (Lm), Kuopio (P.),
lisalmi (S.); Mohla, Jaakima (S.), Valamo (Ch.); Libelits (Gk), Eno,
Nurmes (Envald), Kuhmois (Eg); Solovetska éarne (Lr); Gamia Kar-
leby (H.), Kuusamo (S.), Kemitriisk (Egn), Sodankylé (Sn), Muonio
(P.), Enontekis (S.); Konosero, Kaschkarantsa (Egn), Umba (Lr),
Lumsjavr (P.), Voroninsk (P.), 68° 30’. Norra o. mell. Europa;
Spanien; Sibirien.
32. fuliginosa Pict. — M’L. 152, 2, T. VIII, f. 2. Wal-
feret: Oo, 2, LUOSt. tbo.
Sallsynt och hittills funnen endast pa Rysklappska halfon: Kola
(Nyberg), Voroninsk (P.) 68° 30’. — Storre delen af Europa.
Det af Kiljander fran Enontekis anforda exemplaret tillhér fére-
giende art.
Aleuropteryx Low.
33. lutea Wallengr. 55, 2 (Coniopteryx). Low. 81,1, T. 1 ft
13—15.
Sallsynt: Pargas (R.); Esbo krypande pa en bjérkstam d. 3 juli
(En); Kuusamo (S.). — Sverige, Sibirien, Osterrike.
Coniopteryx Curt., Low.
34. aleurodiformis Steph. — M’L. 193, 3. LOw, 83, 1, T.
ie ae
Sallsynt: Karislojo (S.). — Europa.
35. fuscipennis n. sp. Cum antennis, palpis et pedibus
obscure fusca, tibiis paullo pallidioribus, abdomine flavo-ferrugineo,
ipso apice infuscato; cum alis secreto farinoso albido tota desti-
luta; capite nigro-fusco, nitido, clypeo et labro pubescentibus; anten-
nis corpore brevioribus, albicanti-pubescentibus, articulis circiter 30
(2); alis sat obscure fusco-infumatis, posticis paullulum pallidioribus,
venis omnibus fuscis, utringque hyalino-cinctis; alis anticis 2,3 mm. -
longis, sectore radii cubitoque ante apicem biramosis, illa fere a medio
radii exceunte, venula transversali areae subcostalis venulae transver-
sali areae radialis propius quam apici radii sita, venula transversali
areae radialis leviter obliqua radium ante furcationen ejus attin-
14. O, M. Reuter, Fdrteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
gente, venula transversali areae discoidalis a ramo inferiore fur-
culae sectoris radialis excurrente et ipsum locum furcationis cubiti
attingente, area postcubitali intermedia haud usque ad furcatio-
nem cubiti extensa, vena exteriore eam terminante levisseme obli-
qua e cubito sat longe ante furcationem ejus excurrente, area
postcostali venulis duabus transversalibus, altera basali, altera
ante medium instructa, area axillari sat lata, venula transversali
fere in medio; alis posticis anticis paullo minoribus, venis ut in
illis instructis, sed venula transversali areae radialis ipsum lo-
cum fureationis cubiti attingente, venula transversali areae discoi-
dalis ramulum superiorem furcae cubiti paullo pone basin attin-
gente; tibiis sub-cylindricis. Long. corporis 1, 8 mm.
Sillsynt: ett enda exemplar fran Pargas (R.)
C. alewrodiforma Steph. dispositione venarum affinis, tamen
optime distincta, etiam antennis, palpis pedibusque obscurioribus,
tibiis sub-cylindricis medio vix ampliatis corporeque secreto fa-
rinoso destituto, alis obscure fumatis, divergens.
36. lactea Wesm. — Low, 86, 3, T. I, f. 19. — Conzopte-
ryx tineitformis M’L. 192, 2, T. XI, f. 2. Wallengr. 54, 1.
Férekommer antagligen Ofver hela landet, ehuru exemplar saknas
i finska samlingen. I Sverige fr den utbredd ainda upp till Lapp-
marken, — Europa.
II. Synoptisk beskrifning af de finska arterna,
Ordn. Neuroptera Brauer.
Mundelar fria, bitande. Mandibler kraftiga. Maxiller med
femledade palper. Labium med tva- till tre-ledade palper. An-
tenner belagna iramfér eller mellan 6gonen, hos vara arter borst-
eller parlsnéreformiga, sillan klubblika. Oceller finnas eller saknas.
Prothorax fri och ofta starkt utvecklad. ben merendels fina.
Tarser fem-ledade. Vingar fyra (sillan tva, da de bakre, sasom
hos © af Psectra, aro rudimentiara), i hvilan takformigt tackande
hvarandra, med liings- och tvaradror; langd nerverna enkla anda
ut till vingranden eller dessférinnnn gaffellikt, ofta flere ganger
dichotomiskt grenade. Bakvingar (hos vara arter) icke veckade.
Vingrander och nerver hariga, utom hos Conzopterygidae, dar de,
likasom hela kroppen oftast tackas af ett mjdligt sekret. For-
vandlingen fullstindig. Nymfen af en del sliaikten (Chrysopa,
Raphidia) fore utvecklingen af imago roérlig och fritt kring-
krypande.
Nervidérgreningen i vingarna spelar en stor rol i systematiskt
hiinseende. Liangdnerverna fro fdljande: fram-(eller ut-)kanten
utgdres af costan eller nervus (vena) costalis, narmast innanfor
ligger subcostan, n. subcostalis: faltet dememellan utgores al
costalfaltet, hvilket, utom hos Conzopterygidae. upptages af tal-
rika tvarnerver. Harefter fdlja i ordning {6ljande langsnerver,
hvika bist uppsdkas vid vingbasen, radius, n. radzalis, cubi-
tus, n. cubitalis, hvars basaldel ofta smyger sig tatt intill radius,
postcostan, n. postcostalis, samt pa vingens innersta flik axil-
larnerven och analnerven. Mellan subcostan och radius
ligger det smala subcostalfaltet, som saknar eller har blott
fa tviirnerver. Radius utsander ofta en eller flere sektorer och
16 O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
mellan dessa och stammen ligger radialfiailtet eller forsta, andra
o. s. v. radialfiilten, raknade fran vingbasen. Mellan radius
och cubitus befinner sig diskfaltet. Cubitus fOrgrenar sig ofta i
tva gaffelskiinklar, hvilka innesluta cubitaifaltet. Faltet mellan
cubitus eller dess bakre skiankel och postcostan ar postcubi-
talfailtet. Postcostan utsiinder ej sillan till inre vingranden flere
sektorer och filten mellan dessa benimnas da forsta, andra, tredje
o. s. v. postcostalfalten, Alla dessa nervers sektorer kunna
ytterligare dichotomiskt férgrenas. Mellan langdnerverna och mel-
lan deras fOrgreningar finnas ett storre eller mindre antal tvar-
nerver, hvilka, da de sta i vissa rader, fa benaimningen trapp-
stegsnerver. Ocksa axillar- och analnerverna utsanda ofta
grenar. 7
Ofversikt af familjerna.
1. (2.). Antenner utat klubb- eller knappformiga. Tarsleder lik-
formiga.
1. Myrmeleontidae Latr.
(1.). Antenner parlbandslika eller utat afsmalnande.
(6.). Alla tarsleder likformiga.
(5.). Vingar med talrika tvarnerver, af hvilka en rad finnes
i costalfaltet pa framvingarna.
2, Hemerobiidae Brauer.
wr
5. (4). Vingar med fa tvarnerner: ingen rad tvarnerver 1 co-
stalfaltet.
4, Coniopterygidae M Lachl.
6. (3.). Tredje och fjarde tarslederna hos vara arter hjartfor-
migt utvidgade eller tvalappiga.
>», Sialidae Brauer.
Fam. 1. Myrmeleontidae Latr.
Ett enda slaikte representeradt i var fauna. Hufvud trans-
verselt. Antenner korta, 6gon odelade. Framtibiernes sporrar raka.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 17
sa langa som foérsta tarsal-leden, Vingar med talrika tvarnerver
och langstriickta celler vid vingspetsen; subcostalfaltet utom tviar-
nerven, smalt, slutet vid pterostigma.
Myrmeleon L.
En enda art med oflickade vingar samt svart och hvit-brokiga
vingnerver, pterostigma mjélkhvitt, kropp svart, hufvud och thorax
guiflackiga, abdominalsegmentens bakrand smalt gul, ben brun-
gula, lar och skenben i spetsen samt tarserna helt och hallet
bruna. Framvingarnas langd 34—39 mm.
formicarius |.
Fam. 2. Hemerobiidae Brauer,
Ofversikt af underfamilierna:
1. (2... Antenner borstformiga, fina, atminstone af kroppens
langd. Maxillarpalpernas sista led cylindrisk, trubbig. Sub-
costalnerven utlépande fri i vingspetsen, skildt fran radialner-
ven. Costalfiltets tvarnerver enkla. Farg oftast gro6n.
1. Chrysopina Schneid.
(1.). Antenner parlbandslika med hariga leder, merendels kor-
tare in kroppen. Maxillarpalpernas sista led cylindrisk, spetsig.
5. (4.). Framvingarnas subcostalnerv fore vingspetsen forenad
med radialgrenen. Costalfaltets tvarnerver hos vart slikte
enkla.
No
2, Osmylina Schneid.
4. (3.) Framvingarnas subcostalnerv och radialgrenen inda til
spetsen atskilda. Costalfaltets tvarnerver grenade.
3. Hemerobiina Schneid.
Underf. 1. Chrysopina Schneid.
Ett enda slakte inom var fauna, med mer eller mindre run-
dad (icke utskuren) 6fverliipp, subcosta och radius skilda fran
hvarandra, talrika tviirnerver i vingarna.
O, M, Reuter, Férteckning och beskrifning Ofyer Finlands Neuropterer.
Chrysopa Leach.
(16.). Innersta tvaérnerven mellan radialsektorn och cubitus
anticus traffar pa framvingarna denna senare innanf6r tredje
cubitalcellen.
(15.). Pa pannan mellan antennerna en svart x-formig teck-
ning eller en svart punkt, som ytterst sallan kan saknas (Chr.
septempunctata var.), i sa fall aro costalfaltets tvarnerver helt
och hallet svarta eller svartaktiga och fOrsta antennleden kort.
(6). Pa pannan mellan antennerna en svart x-formig teck-
ning, en flack pa kinderna och en pa Omse sidor om clypeus
svarta. Prothorax med tva stora svarta flackar pa hvardera
sidan. Messo- ohh metathorax svartflackiga pa sidorna. Vin-
garnas langsnerver grona, tvarnerverna och radialsektorns
forgreningar mot basen svarta. Klor vid basen utvidgade.
(5). Hjassans bakrand bredt svart, formedels tvanne svarta langs-
band sammanbunden med den x-formiga flacken mellan an-
tennerna, hvilken pa sidorna omfattar dessas bas. Abdomen
ofta bade ofvan och undertill svart. Fv. 1. 12—15 mm.
¥.'peria L.*),
(4.). Hjasskanten smalare svart, ofvanfor antennernas bas tva
kortare svarta fria langdstreck, den x-formiga flacken endast
nedtill utbredd at sidorna kring antennernas bas, upptill icke
gaende utdfver hjissans langdstreck. Abdomen blott undertill
svart. (Synes mig vara blott en varietet af fOregaende). Fv. 1.
14—15 mm.
var. ? Walkert Brauer.
(3.). Pa pannan mellan antennerna en svart punkt. *)
(12). Andra antennleden helt och hallet eller atminstone del-
vis svart eller svartringad. Vingar kortare, bredare och trub-
bigare, an hos 6friga arter, kanterna med langa svarta cilier.
1) | sédra Sveriges barrskogar finnes en nirstiende art, Chr. dorsalis
o 5 ?
3urm., som har subcostalnerven svart och klorna enkla. Den kan mdjligen
antriffas afven hos oss.
*) Denna kan saknas hos Chr. septempunctata.
10.
tf:
12.
13.
Acta Societatis pro Fauna et Flora lennica, 1X, nw 8. 1
(9.). Klor utvidgade vid basen. Hyjassans bakkant bagformigt
svart, stundom blott med tva svarta flackar. Tva eller fyra
flackar ofvanfOr antennerna, en mellan dessas bas, ofta iifven
insidan af fOrsta antennleden, vidare ett streck under antenn-
gropen, en flick pa kinden och en pa Omse sidor om clypeus
svarta. Thorax svartborstig, med svarta punkter, pronotum
baktill med tva intryckta svarta tvarlinier. Vingarnas langd-
nerver gréna, en och annan nere vid basen svart, tvirner-
verna i costalfaltet vid subcostalnerven, i radialfaltet vid ra-
dius svarta. Fy. |. 1O—15 mm.
2. abbreviata Curt.
(8.) Klor enkla. Hjiissans bakkant grén. Pronotum svart-
borstig, meso- och metanota gulhariga.
(11.). Tva punkter ofvanf6r antennerna, en mellan deras
bas, en under hvardera antenngropen, en pa kinden och en
pa Omse sidor om clypeus, ofta afven en bakom hvartdera
6gat svarta. Thorax med sma svartbruna flickar. Kindernas
langsnerver grona, en och annan vid basen svart, tvarner-
verna sasom hos foreg. Fv. |. 10—12 mm.
3. phyllochroma Wesm.
(10.) Hufvudet med endast en punkt mellan antennerna, en
pa kinderna och en linie pa hvardera sidan af clypeus svarta.
Pronotum med svartaktig flack i framhdrnen. Vingarnas
langd- och tvarnerver grona. Fy. |. 9-91'/, mm.
4. dasyptera M’Lachl.
(7.). Andra antennleden likfargad med de Ofriga, grén.
(14.). Framvingarnas costalnerv med en svart punkt vid ba-
sen, tvarnerverna 1 costalfaltet svarta, men vid sjalfva costal-
nerven grona, trappstegsnerverna svarta, Ofriga tvairnerver
blott vid andarna svarta. Hufvud med ett streck mellan an-
tennerna, en flack pa kinderna, en linie pa hvardera sidan
af clypeus svarta; stundom tva svartaktiga punkter ofvanom
antennerna. Pro- och mesonotum med hvardera tva svarta
diskpunkter. Pronotum kort svartborstig, mesonotum kort
20
14.
Chr.
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
gulborstig. Vingar aflanga med korta svarta randcilier. Bu-
ken svart. Klor i basen utvidgade. Fv. 1. 12—15 mm.
5. ventralis Curt. ’).
(13.). Framvingarnas costalnerv utan svart basalpunkt, en-
fargad. En flack mellan antennerna, en under hvardera
antenngrepen, en pa kinderna och en pa hvardera sidan af
clypeus svarta. Pro- och meso-notum kort svartborstiga,
pronotum med en rostbrun langdstrimma pa hvardera sidan.
Framvingar med costalfaltets tvarnerver och oftast afven
trappstegsnerverna svarta, stundom dro afven de flesta Ofriga
tvirnerver till stérsta delen svarta; costans randcilier korta.
Klor vid basen utvidgade. Fv. 1. 17—20 mm. — Stundom
saknas hos bleka exemplar (var. 7mpunctata mihi) alla flac-
kar pa hufvudet och vingarnas tvarnerver aro blott otydligt
svartaktiga, men dessa skiljas dock latt fran Chr. vittata,
som de for Ofrigt mest likna, genom den korta forsta
antennleden och de brunaktiga sidobanden pa pronotum.
6. septempunctata Wesm.
(2.). Enfargadt blekgrén, hufvud utan flackar. Thorax kort
och sparsamt blekluden med gulaktigt langdstreck, som strac-
ker sig &afven utefter abdomen. Vingrandernas cilier fina,
ljusa. Costalfaltets tvarnerver i vingens basaldel pa midten
svarta eller svartaktiga, likasom afven de inre af radialfal-
faltets tvirnerver, afvenledes nagra nerver vid vingens bas
svarta; stundom niastan alla nerver grénaktiga. Klor utvid-
gade vid basen. Forsta antennleden Jang. Fv. |. 18—24 mm.
7. vittata Wesm.*).
') IT Sverige férekommer ainda upp till Stockholm en narstaende art,
prasina Burm. (aspersa Wesm.), skild genom enfargadt grén abdomen
samt framvingarnas tvirnerver, hvilka (likasom afven radialsektorns forgre-
ningar) i costal och radialfalten ro vid bada andarna svarta, men i midten
gréna; Ofriga tvairnerver alldeles svarta.
nom
2) Chr. flava Scop., som ir funnen i mellersta Sverige, skiljer sig ge-
den i framvingarnas férsta tredjedel bredt framdragna costalranden samt
genom vid bida eller ena dndan svarta tvirnerver; tvirnerverna i costalfaltet
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 5. 21
16. (1.). Innersta tvérnerven mellan radialsektorn och cubitus
anticus traffar pa framvingarna denna senare utanfor tredje
cubitalcellen. Grisgrén eller siillan kéttfargad med ett gult
band lings thorax och abdomen. Kinderna under 6gonen
och clypeus pa hvardera sidan med en brun eller svart linie.
Alla vingnerver gréna, ofta fro tvarnerverna i costalfaltet
tatt invid subcostan och de i radialfaltet invid radialgrenen
smalt svartgra, likasom afven par tvarnerver vid vingbasen.
Vinkanternas cilier bleka. Klor vid basen utvidgade. Fv. |.
12—14. mm.
8. vulgaris Schneid.
Underf. 2, Osmylina Schneid.
Hos oss finnes af denna underfamilj blott ett slakte, som
karakteriseras genom saknaden af oceller samt enkla tvarnerver
i framvingarnas costalfalt och for 6frigt blott fa tvarnerver. Costa
och subcosta vid basen parallela. Subcostalfaltet bredt, utan tvar-
nerv. Blott en radialsektor med tva till tre grenade grenar.
Sisyra Burm.
1. Vingar glainsande enfargadt bruna med morkare adror. Brun-
svart, glansande. Antenner helt och hallet svarta. Ben brun-
gula. Fv. 1. 5—6 3/, mm.
1. fuscata F.').
Underf 3. Hemerobiina Schoneid.
1. (4). Férsta tvarnerven i framvingarnas costalfalt rat, utlbpande
i costalnerven, men icke tillbakaldpande till vingroten.
iro hos oi faltets afsmalnade del starkt tilltjocknade. Chr. alba L., tagen
iinda uppe vid Stockholm, liknar afven till fargen vittata, men ir mycket
mindre samt har tviirnerverna i costal- och radialfilten alldeles svyarta och
vid basen mycket bredt costalfilt.
1) S. terminalis Curt., funnen ifven i Sverige, har antennerna mot
spetsen hvitgula.
ave
ew
.
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning éfver Finlands Neuropterer.
(5.). Blott en radialsektor pa framvingarna, hvilkens fre gren
Oper parallelt med radius. Costalfaltets tvairnerver typiskt
enkla. Bakvingar hos hanen starkt forkrympta eller inga.
Subcostalfaltet med nagra tvarnerver.
1. Psectra Hagen.
(2.) En (hos vara arter tre) till sju radialsektorer pa fram-
vingarna. Costalfailtets tviirnerver typiskt grenade. Costa och
subcosta vid basen parallela, diarefter divergerande. Bada
kOnens vingar utvecklade.
2. Micromus Ramb.
(1.). Forsta tvarnerven i framvingarnas costalfalt tillbakal6-
pande till vingroten samt bildande en cell, utsindande flere
grenar till costalnerven.
(8.). Framre grenen af cubitus vid basen bildande en enkel
gaffel. Radialsektorerna tva till sju. Costalfiiltets tviirnerver
fria, ej sinemellan fOrenade genom tvarnerver. Framvingarnas
utkant hel.
(7.). Framvingarnas radialsektorer tva till fyra. Blott en tvar-
nerv vid basen af subcostalfaltet.
3. Hemerobius L
(6.) Framvingarnas radialsektorer sex till sju. Flere tviirnerver
vid basen af subcostalfaltet. Costalfaltet mycket bredt.
4. Megalomus Ramb.
(5.). Framre grenen af cubitus vid basen flerfaldt grenig.
Radialsektorerna atta eller flere. Costalfaltet utomordentligt
bredt, dess tvirnerver sinsemellan férenade genom andra
tvarnerver. Bakre dorsalnerven utlépande med talrika grenar
i vingens inkant. (Framvingarnas utkant hos var art bag-
formigt utskuren).
5. Drepanopteryx Burm.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, nso 8. 23
Psectra Hag.
Framyingar blekt gulbruna eller r6dbruna med bruna flackar
och bredt svartbruna trappstegsnerver. Antenner och kropp
svartbruna. Ben blekgula. Fv. |. o 2%/,-3'/., 2 3°/, mm.
1. diptera Burm.
Micromus Ramb.
(2.). Vingar brungula, de framre med tva till tre snedgaende
morkbruna tvarlinier och moérkbruna flackar i inkanten samt
i disken nitformiga flackar; fyra radialsektorer. Bakvingar
oflackade. Kropp moérkt rédbrun. Antenner brungula. Fv. |.
4-6 mm. — Ett litet ex. (fran Ylane) har framvingarna blott 4
mm. langa och alla tvarnerverna i costalfaltets apicalhalft enkla.
1. aphidivorus Schrank’
(1.) Vingar blekgula med hvitaktiga, sparsamt blekbrunt strec-
kade adror och tva snedgaende bruna tvarlinier, som skaras
af tre andra langsgaende och i vingkanten utlopande, mer
eller mindre tydliga linier; fem till sju radialsektorer. bBak-
vingar oflackade. Kropp brunaktigt gul, pronotum pa sidorna
brun. Antenner blekgula. Fv. |. 9—12 mm.
2. paganus Vill.
Hemerobius L.
(2.) Vingar enfargade, likmassigt rékbruna, nerver bruna,
oflackade. Costalfiiltet smalt. Fyra trappstegsnerver i den
yttre och fem i den inre raden samt tre vid basen; oftast
(men icke alltid: ett ex. fran Pargas) finnes i vingens forsta
tredjedel mellan forsta radialsektorn och framre grenen al cu-
bitus en tviirnerv; andra postcostalcellen 6ppen. Hufvud och
thorax brunsvarta, gliinsande. Fv. |. 6'/; mm.
1. inconspicuus M’Lach].
Or
o>
~)
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning é6fver Finlands Neuropterer.
(1.) Vingnerverna punkterade eller streckade med brunt eller
svart.
(18). Mellan f6rsta radial-sektorn och framre grenen af cu-
bitus finnes pa framvingarna antingen ingen tvarnerv eller ock
utgar denna tiatt intill forsta radialsektorns ursprung; ofta ar
den diremot belagen langre bakut mellan radial- och cubital-
stammarna; postcubitalfaltets fortrangning nara basen af bakre
(undre) cubitalgrenen mycket (stundom nastan tre ganger)
smalare in cubitalfaltet; radialsektorerna typiskt tre. Bak-
vingarnas radius med tva sektorer, vid basen sammanbundna
med en snedgaende nerv, som inmynnar kort efter andra
sektorns ursprung.
(5.) Framvingarnas forsta postcostalfalt med blott en tvar-
nerv, beliigen ungefir vid dess forsta tredjedel; andra post-
costalfaltet Sppet; Framvingarna brungula, enfargade, endast
nerverna titt brunpunkterade, trappstegsnerverna sex till sju
i hvardera raden (dock finnas exemplar med blott tre till fyra
i den yttre och fem i den inre raden). Gulbrun eller rost-
brun, ansiktet hos iildre exemplar rédbrunt eller svartbrunt,
glansande. Fv. |. 61/,—8 mm.
2. niditulus I’. ')
(4.) F6rsta postcostalfaltet med en tvarnerv ungefar vid forsta
tredjedelen och en annan fore spetsen. Andra postcostalfaltct
slutet genom en tvarnerv.
(11.). Framvingarna med tviarnerven mellan radius och cubi-
tus utgaende fran eller nara till forsta radialsektorns ursprung
och mynnande i eller i narheten af dfre cubitalgrenens urs-
prung; andra tvarnerven, vid postcubitalfaltets fortrangning,
likasom ffven ofta alla eller en del trappstegsnerver, omgil-
ven af en svartbrun flack. Thorax gul, pa sidorna brun.
(8.). Framvingar aflangt ovala, brungulaktiga med mérkare
bred ofliackad ryggkant och utkant; disken utg6éres af en ge-
nomskinlig spegelflack, dar endast trappsteggsnerverna aro brun-
1) En nirstiende art ir H. micans Ol., funnen i Sverige. Kroppen,
pannan och munskdélden iro gula, thorax pa sidorna rédbrun, framvingarna ble-
kare, trappstegsnerverna i yttre raden 7—8, i inre 6. Férvaxlas latt med
nyss kliickta exemplar af ofvanstaende.
Acta Societatis pro Fauna et Flara Fennica, IX, mo 8. 25
skuggade; nerver brunstreckade, i costalfaltet och i det mor-
kare briimet fint brunpunkterade; en svartbrun flack vid an-
dra tviirnerven i postcubitalfaltet och en annan vid cubiti
forgrening. Thorax gul, pa sidorna brun. Ansiktet ockra-
gult. Fv. 1. 8 mm.
3. limbatellus Zett.
x. (7.). Framvingar jiimforelsevis korta och breda, brungulaktiga
med bruna band eller flackar.
9. (10). Framyvingar med morkare bred oflackad ryggkant och
utkant, isynnerhet tydlig vid genomfallande ljus, disken ul-
gdéres af en genomkinlig spegelflack, sasom hos foreg., men
har oftast brunaktiga skuggor kring nervernas bruna streck och
tva modrkbruna bagiga tvarband Ofver trappstegsnerverna,
af hvilka det bakre ofta dr upplést i flackar. Hufvud och
thorax brungula, thorax pa sidorna brun, stundom i midten
niistan ockragul; pannan stundom morkbrun, glansande.
Fy. |. 5—71/. mm.
4, pini Steph.
10, (9.). Framyingar blekt, gulaktiga eller blekgra utan morkare
brim i rygg- och utkanterna, for 6frigt tecknade sasom hos
foregaende art, men de svartbruna tvarbanden utmed trapp-
stegsnerverna oftast upplésta i fristaende flackar, hvaremot
flackarna kring langdnervernas streck ofta afven i disken
skarpare markerade, svartbruna. Blekare brungul, sidokan-
terna af thorax bredt svartbruna, ansiktet glanmsande svart-
brunt eller svart, abdomen svartbrun. Fv. |. 5—71/, mm.
5. atrifrons M’Lachl.’).
11. (6.). Framvingarna med ingen tvaérnerv mellan radius och
cubitus eller ock med en sadan utgaende typiskt langt bakom
forsta radialsektorns ursprung mellan radii och cubiti
stammar.
1) Dessa tv arter sti hvarandra ytterst niira och synas mig moéjligen
vara blott varieteter af en och samma.
12.
14.
16.
ik ¢
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer.
(13.). Framvingarna brungulaktiga med morkare bredt ofliac-
kadt bram i rygg och utkanten, disken ofta glasklar med
mer eller mindre talrika brungula eller gulbruna flackar eller
band, ingen morkare flack kring postcubitalfaltets andra
tvirnerv; nerverna fint brunpunkterade eller streckade, trapp-
stegsnerverna brunskuggade, typiskt sex till sju i den yttre,
sex i den inre raden. Thorax enfirgadt réddbrun eller
svartbrun. Fv. |. 6+4/,—8!/, mm.
6. strigosus Zett.
(12.). Framvingarna vattenklara eller graaktiga utan morkare
bram i de oftast mer eller mindre flackade rygg och ut-
kanterna.
(17.). Framvingarna ovala, likformigt afsmalnande mot
spetsen, deras costalfalt vid basen smaningom utvidgadt och
i costalranden mattligt afrundadt, vid bakkanten af basalcel-
len f6ga eller hégst halfannan gang bredare an diskfaltet vid
forsta radialsektorns ursprung; tvaérnerven vid _ postcubital
faltets fortriingning omgifven af en svartbrun flack.
(16.). Framvingarna mer eller mindre graaktiga med brun-
gra molnflackar i ryggkanten, kring trappstegsnerverna och
ofta afven kring de tatt staende bruna nervstrecken. bak-
vingarna blekare, stundom med morkare bram. Antennerna
gula med matta morkare ringar. Brungul, abdomen mork-
brun, thorax med breda svartbruna sidor, i midten blekare
gul eller ej sillan helt och hallet brunaktig. Fv. ].7—9'/, mm.
7. orotypus W allengr.
(15.) Framvingar glasklara, hvitaktiga, niaistan farglésa, med
gra flackar i spetsen och ryggkanten, nerverna tamligen glest
streckade. Svafvelgul, thorax ofvan pa sidorna morkbrun.
Antenner blekgula. Fv. |. 6 ?/,—8 mm.
S. humuli Linn.
(14.).. Framvingar breda, i ryggkanten bakom midten plots-
ligt snedt afsmalnande, costalfaltet bredt, vid basen starkt
utvidgadt och i costalranden starkt bagb6jdt, vid basalcellens
18.
19:
20.
21.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 27
bakkant atminstone dubbelt bredare iin diskfaltet vid fOrsta
radialsektorns ursprung; vattenklara eller med gul anstryk-
ning, utan teckningar eller med graaktiga flackar kring
trappstegsnerverna och lefverbruna flackar i ryggkanten: ner-
ver med glesa streck. Antenner blekgula. Kropp gul, thorax
med brunaktiga sidor. Fv. |. 8'/,—10'/, mm.
9. marginatus Steph.
(3.). Framvingarna med en tvarnerv mellan férsta radialsek-
torn och cubiti 6fre gren, utgaende langt ifran radialsektorns
ursprung; en stérre och moérkare brun flack kring postcubi-
talfaltets sista tviirnerv, men ingen sadan kring tvarnerven
vid postcubitalfiltets fortringning nara bakre (undre) cubi-
talgrenens bas, detta falt hirstaédes ungefar lika bredt som
cubitalfaltet eller foga smalare an detta.
(22.). Framvingarna langstrackta, deras radialsektorer ty-
piskt tre, sillan fyra; blekgra med bruna_ molnflackar.
Bakvingarnas radius med en enda sektor, hvilken kort eiter
sitt ursprung och fre sin forgrening sander en liten ater-
gaende nerv till stammen. Thorax i midten gul med
en fin svart midtellinie, pa sidorna svartbrun. Ansiktet
beckbrunt.
(21.). Framvingarnas andra postcostalfalt slutet genom en
tvirnerv. Hanens analbihang breda, bandlika, nedtill tvar-
huggna och fran inkanten fortsatta i en starkt krokt, smart,
i spetsen pa yttre sidan med en kort hulling forsedd tage.
Fy. |. 71/.—9 mm.
10. subnebulosus Steph.
(20.). Framvingarnas undre postcostalfalt Oppet, utan tvar-
nerv. Hanens analbihang langa, nagot cylindriska, jamnt
och likformigt béjda, afsmalnande mot den trubbiga spetsen,
hela utkanten jamn och slat. Fv. 1. 7'/.—9 mm.
11. nervosus Fabr.
(19.). Framvingar med typiskt fyra, nagon gang fem radial-
sektorer; forsta postcostalfaltet med tva, andra med en tvar-
Ww
18 2)
~~
.
O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning Ofver Finlands Neuropterer.
nerv; costalfaltet starkt utvidgadt med fran basen starkt bag-
béjd costa, vid bakre andan af basalcellen dubbelt bredare
ain diskfaltet. Bakvingarnas radius med en enda sektor,
hvilken ungefar i midten mellan sin fOrsta och andra utgre-
ning sander en liten aterl6pande nerv till stammen.
(24.). Framvingar ockragula eller brungula med mérkare in-
fattning kring trappstegsnerverna och sma flackar lings ut-
kant och inkant, dessutom ofta vinkelbéjda skuggningar kring
nervstrecken. Kropp enfargadt ockragul eller brungul, stun-
dom med sidorna af thorax och ansiktet svartbruna. Fv. |.
81/,—12 mm.
12. concinnus Steph.
(23.). Framyingar blekgra, sasom hos AH. nervosus, med
brungra flickar langs alla rander och vinkelbéjda sadana
kring nervstrecken samt fyra nastan oafbrutna brungra tvar-
band pa lika afstand fran hvarandra, det forsta lopande 6f-
ver cubiti forgrening och andra radialsektorns ursprung, det
sista Ofver den yttre raden trappstegsnerver. Ansiktet beck-
brunt. Thorax i midten gulaktig, pa sidorna beckbrun.
Abdomen brunaktig. Fv. |. 10 mm.
id. var. quadrifasciatus nov.
Megalomus Ramb.
Framvingar korta, mycket breda, rundade, blekt gulbruna
eller blekt gra med svartbrunt streckade nerver, bruna fliac-
kar kring nervstrecken och i kanterna samt tva bruna tvar-
band Ofver trappstegsnerverna; en hvitaktig trekantig flack i
midten af ryggkanten. Bakvingar med bred grabrun bard.
Kropp svartbrun. Fv. |. 8—81/, mm.
1. hirtus L.
Drepanopteryx Burm.
Framvingar brungula med matt, natformig brun vattring och
i sista tredjedelen tvanne nagot slingrande bruna tviarlinier
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 8. 29
éfver trappstegsnerverna; emellan bada dessa ga en — tre
langdstrimmor iinda ut till den tva ganger utskurna utkanten,
den Ofverste af dem alldeles rak; utkanten hvit med spetsen
och tva sma flickar brungula, ryggkanten i midten med ett
hvitt tviirstreck. Kropp mérkt orkragul. Fv. |. 183—16'/, mm.
1. phalaenoides L.
Fam. 3. Sialidae Brauer.
Ofversikt af underfamiljerna:
(2.) Hufvud aflangt, baktill smalare, hos vara arter med tre
oceller. Pronotum mycket langre 4n bred. Framvingarnas
subcostalnerv f6renad med radialnerven forr 4n denna utloper
i vingspetsen. Tredje tarsleden tvaflikig.
2. Raphidiina mihi.
(1.). Hufvud transverselt, utan oceller. Pronotum bredare an
langt, fyrsidigt. Framvingarnas subcostalnerv forenad med
radialnerven fOrran denna utlOper i vingspetsen. Fyjarde tars-
leden hjartformig.
1. Sialina M’Lachl.
Underfam. 1. Raphidiina mihi.
Hit hor inom var fauna ett enda slakte med korta antenner,
glaslika vingar med tydligt pterostigma, hos hanen smartare, hos
honan robustare abdomen, som hos denna ar forsedd med en
lang agglaggningsslida. Hufvud med en nedtryckt langslinie pa
hjassan. Kropp svart, abdomen gulflackig.
iP
Raphidia L.
(2.) Mellan radius och 6fre grenen af cubitus ligga i en tvar-
rad efter hvarandra fyra langdceller, af hvilka den andra ofta
trekantig. Pterostigma brunt med tva till tre stundom grenade
30
O. M. Reuter, Eérteckning och beskrifning Ofver Finlands Neuropterer.
tviirnerver, dess korta inre eller mindre (radial-)rand forenad
med den under liggande cellen endast i dennas apical halft,
costalranden utdragen mot spetsen langt utom ofvan namnda
radialcell. Costalfaltets tvarnerver 11—15. Radius svart. Huf-
vudet baktill timligen lindrigt afsmalnande emot halsen. Lar
svartbruna, tibier och tarser brungula. Fv. 1. 9-—-121/, mm.
I. notata F.
(1.). Mellan radius och Ofre grenen af cubitus ligga i en tvar-
rad efter hvarandra tre langdceller. Hufvudet (hos vara arter)
starkare afsmalnande mot halsen *).
(4.). Pterostigma kort, brunt, med en, hogst sallan tva tvar-
nerver, mycket kortare 4n den bakom liggande radialcellen, i
radialranden fOrenadt med denna endast i dennas apicalhalit
eller mellersta tredjedel, i costalranden foga skjutande utodfver
ofvan namnda radialcell. Costalfaltets tvarnerver 9—12. Ra-
dius och nerverna kring vingroten gulaktiga. Ben brungula,
mellersta laren ofvantill bruna, baklaren svarta. Fv. 1.
10—11 mm.
2. ophiopsis L.
(3.). Pterostigma langstrackt, enfargadt blekgult med en, sal-
lan tva tvarnerver, dess costalrand nastan lika lang som den
bakom liggande radialranden, fOrenad med denna i storre delen
af dess langd. Costalfaltets tvarnerver 6—10. Nastan hela
costalnerven gul, radius svart, vid basen gul. ben brungula,
mellersta Jaren baktill, baklaren nistan helt och hallet svarta.
Fy. 1. 8—10 mm.
3. xanthostigma Schum.
Underf. 2. Sialina M Lachl.
Ocksa af denna familj ega vi blott ett slikte. Kropp robust,
svart. Antenner 1/; kortare fin framvingarna. Hufvudet med flere
1) Rh. laticeps Wallengr., som tagits i Sverige iinda vid Stockholm,
har hufvudet finda till halsen timligen jimnbredt, bakat afrundadt, pterostig-
mas costalrand skjutande utit lingt utéfver den bakomliggande radialcellens
spets, radius svart, liknar for dfrigt ophiopsis.
Acta Societatis pro Fauna et Ilora Fennica, IX, n:o 8. 31
sma sliita, gulaktiga flackar. Vingar rékiga, de bakre vid basen
bredare 4n de friimre, nerverna grofva, talrika tvarnerver.
Sialis Latr.
1. (2.). Vingarna blekare brunrokiga, nerver svarta, men costal-
nerven mot basen brun eller brungul. Tvarnerven i framvin-
garnas subcostalfalt (hvilken stundom kan saknas) traffar ra-
dialnerven narmare basen af den under (eller innanf6r) samma_
nerv liggande forsta radialcellen. Analsegmentets bukvalvel
hos hanen lang, bred, i &ndan tvar eller trubbigt afrundad.
Fv. 1. o% 9-12, 2 15—16 mm.
1. flavilatera L.
2. (1.) Vingarna morkare rokiga, afven costalnerven svart. Tvar-
nerven i framvingarnas subcostalfalt (hvilken stundom saknas)
traffar radialnerven i midten eller narmare spetsen af den
under samma nervy liggande forsta radialcellen. Analsegmen-
tets bukvalvel hos hanen kort, triangular, nagot spetsig. Fv.
Loo, 12) 2 165 mime
2. fuliginosa Pict.
Fam. Coniopterygidae.
]. (2.). Framvingarnas radialsektor odelad, cubitus emot spetsen
delad i tre grenar, diskfaltet (mellan radialsektorn och cubi-
tus) med tva tvarnerver. Bakvingarnas radialsektor utgaende
nara till radii bas och, likasom cubitus, mot spetsen delad i
tva grenar, sectorns andgaffel kortare, niistan likskanklig. Hul-
vudet sedt fran ofvan foga smalare an thorax.
1. Aleuropteryx Low.
2. (1.) Framvingarnas radialsektor och cubitus mot spetsen de-
lade i tva grenar, en enda tvarnerv i diskfiiltet (mellan dessa
nerver eller deras angransande grenar). Bakvingarnas radial-
sektor utgaende liangre bort fran basen, oftast i eller niira
yo
O. M. Reuter, Férteckning och beskrifning dfver Finlands Neuropterer.
midten, deras nervfOrgrening olika hos olika arter. Hufvudet
sedt ofvanifran mycket smalare fn thorax.
2. Coniopteryx Curt., Low.
Aleuropteryx Low.
Hela kroppen tackt af ett hvitt mjdligt sekret. Antenner och
ben gulaktiga eller brungula, antennerna mérkare mot spetsen,
26—27 ledade. Palper mérkgra. Den yttre tvarnerven mel-
lan cubitus och férsta postcostan utgdende fran cubiti stam.
Bakvingar nastan lika stora som framvingarna. Tibier niistan
eylindriska. Fry. |. 2,8 -3 mm.
1. lutea Wallengr.
Coniopteryx Curt., Low.
(4.). Bakvingarna nagot mindre iin framvingarna, men nery-
forgreningen densamma pa bada vingparen.
(3.). Den yttre tvarnerven mellan cubitus och forsta postco-
stan utgaende snedt fran cubiti undre gaffelgren nara dess
bas och niastan parallel med vingens utkant. Tvarnerven
mellan radius och dess sektor triffar pa bada vingparen sek-
torns Ofre gaffelskankel kort efter forgreningen. Brun, anten-
ner, palper och ben mer eller mindre gulbruna, men hela
kroppen tackt af ett hvitt eller hvitgratt mjdligt sekret. Tibier
i midten spolformigt utvidgade. Antenner hos © 34- 36-
ledade, hos 2 28—380-ledade. Fv]. 2,7—2,9 mm.
1. aleurodiformis Steph.
(2.). Den yttre tviirnerven mellan cubitus och férsta post-
costan utgar pa bada vingparen fran cubiti stam ett godt
stycke fore dess f6rgrening, nastan vinkelrat. Tvarnerven mel-
lan radius och dess sektor traffar pa framvingarna sektorn ett
stycke fore dess forgrening och pa bakvingarna sjilfva for-
greningspunkten. Jiimte antenner, palper och ben moérkbrun,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 8. 33
abdomen brungul,i spetsen brun. Vingarna morkt brunrokiga,
alla nerver ljust kantade. Hela kroppen jamte vingarna utan
tecken till mjéllikt sekret. Tibierna foga bredare i midten.
Antenner 30-ledade. Fvl. 2,3 mm.
2. fuscipennis n. sp.
4. (1.). De bada vingparens nervforgrening olika. Tvarnerven
mellan cubitus och frimre postcostan utgar pa framvingarna
nastan vinkelratt ett godt stycke fore gaffeln, ungefar i vingens
midt fran cubiti stam. Bakvingar nagot mindre 4n framvin-
garna, ingen tvarnery mellan radialsektorn oeh den enkla,
ogrenade cubitus. Tvarnerven mellan cubitus och forsta post-
costan vinkelrat. Gul eller brungul, mer eller mindre brun,
antenner, palper och ben gula eller |jusbruna, men hela krop-
pen jamte vingarna tiickt af ett hvitt mjollikt sekret. Anten-
ner hos ~ och 2 25—26-ledade. Fvl. 2—2,5 mm.
3. lactea Wesm.?).
1) I sédra och mellersta Europa samt i England forekommer annu en
art, C. psociformis Curt., litt skild genom de korta och smala bakvingarna,
hvilkas nervférgrening ir betydligt reducerad.
II. Dispositio nova
specierum fennicarum generis Hemerobius L.
(2.). Alae unicolores, aequaliter fusco-fumatae, venis fuscis,
concoloribus, inpunctatis. Area costalis alarum anticarum
angusta.
1. inconspicuus M’Lachl.
(1.). Alae anticae venis fusco- vel nigro-punctatis vel strigosis.
(10.). Alae anticae vena radiali sectores typice tres emittente,
area postcubitali prope basin rami inferioris venae cubitalis
magis minusve fortiter constricta ibique area cubitali pleruamque
multo angustiore. Alae posticae vena radiali sectores duas
emittente, his basi venula obliqua in sectorem secundam mox
supra ejus basin incidente conjunctis.
(5.). Alae anticae area prima postcostali solum venula unica
transversali, circiter in triente prima posita instructa, area
secunda postcostali aperta.
2. nitidulus F.
(4.). Alae anticae area prima postcostali venula transversali
fere in tertia parte basali aliaque ante apicem instructa, area
secunda postcostali ante apicem venula transversali occlusa.
(7.). Alae anticae venula transversali inter venas radialem et
cubitalem a basi vel prope basin sectoris primae radialis
emissa, in vel prope basin rami superioris venae cubitalis
currente; venula transversali in constrictione areae postcubita-
lis macula nigropicea vel nigra cincta.
3. limbatellus Zett., 4. pini Steph;
5. atrifrons M’Lachl.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica XI, n:o 8. 35
7. (6.). Alae anticae inter venas radialem et cubitalem venula
transversali nulla vel typice longe ante basin sectoris primae
radialis inter scapos venarum radialis et cubitalis currente.
8. (9.). Alae anticae fulvescentes, marginibus dorsali et apicali
limbo lato obscuriore immaculato; venula transversali in
constrictione areae postcubitalis macula distincta reliqvis ob-
scuriore destituta.
6. strigosus Zett.
9. (8.). Alae anticae vitreae vel grisescentes, magis minusve
maculatae, sed limbo nullo immaculato obscuriore, maculis
autem obscurioribus in limbis positis; venula transversali in
constrictione areae postcubitalis macula vel puncto distinctiore
obscuro ornata.
7, orotypus Wallengr., 8. humuli L.,
9. marginatus Steph.
10. (3.). Alae anticae area postcubitali prope basin rami infe-
rioris venae cubitalis parum vel leniter constricta ibique area
cubitali haud vel parum angustiore, venula transversali in
constrictione posita macula destituta, venula autem trans-
versali ante apicem posita macula reliqvis obscuriore signata,
venula transversali inter sectorem primum venae radialis et
ramum superiorem venae cubitalis longe pone basin sectoris
primae venae radialis emissa.
1]. (12.). Alae anticae vena radiali sectores typice tres emit-
tente, nebulosae. Alae posticae vena radiali sectorem uni-
cam emittente, hac sectore mox supra basin et ante originem
rami primi venulam recurrentem in scapum emittente.
10. subnebulosus Steph., 11. nervosus F.
12. (11.) Alae anticae vena radiali sectores quatuor vel quinque
emittente. Alae posticae vena radiali sectorem unicam emit-
tente, hac sectore fere medio inter bases rami primi et secundi
venulam recurrentem in scapum emittente.
12. concinnus Steph.
36 O. M. Reuter, Forteckning och beskrifning 6fver Finlands Neuropterer,
Dispositio:
inconspicuus.
( nitidulus.
limbatellus.
pini.
atrifrons.
strigosus.
| | orotypus.
)) humulli.
| marginatus.
| subnebulosus.
\ nervosus.
| concinnus.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, no 9.
KINIGE BIOLOGISCHE BEOBACHTUNGEN
UBER
SMINTHURUS APICALIS peur
VON
K. M. LEVANDER.
(Vorgelegt am 8 April 1893).
o%sso—_———
HELSINGFORS,
DRUCKEREI DER ACTIENGESELLSCHAFY J. SIMELII ERBEN,
1994,
Tawa srg 2 bie (eer
Aus Herr Professor O. M. Reuter im Februar 1892 auf der
Wasserfliiche eines kleinen Zimmeraquariums im hiesigen Zool.
Museum Exemplare von der von ihm beschriebenen Collembole
Sminthurus apicalis') auffand, machte er mich auf die seltsa-
men, bei dieser Art zu beobachtenden Copulationsvorgange
aufmerksam, welche er in seinem Aufsatze ,,Etudes sur les Collem-
boles. I. Sur laccouplement du Smenthurus“, Acta Soc. Scient.
Fenn. T. XII] 1880, beschrieben hatte. Seiner Aufforderung
folgend, fing ich an Beobachtungen uber den in der genannten
Abhandlung behandelten Gegenstand anzustellen. Obwohl es mir
dabei nicht gliickte direct zu ermitteln, in welcher Weise der
Same von dem Minnchen zum Weibchen iibertragen wird, eine
Frage, welche betreffs der Collembolen also noch offen bleibt, sei
er mir doch gestattet, von meinen Beobachtungen iiber das in
Rede stehende Insect zu berichten.
Die hauptsichlichen Ergebnisse Reuter’s kénnen in folgende
Puncte zusammengefasst werden:
Von S. apicalis kommen dreierlei Individuen vor, die sich
sowohl in Grésse des K6rpers als auch in Form der Antennen und
der Springgabel von einander unterscheiden. Erstens finden sich
sehr kleine Individuen von!/,;mm Linge, welche mit eigenthiimlichen,
geknickten und mit Borsten ausgeriisteten, zu Greiforganen umge-
stalteten Antennen versehen sind.*) Diese von Reuter als Mann-
1) In der soeben erschienenen ausfithrlichen Abhandlung yon H. Schott,
Zur Systematik und Verbreitung paliaarctischer Collembola“. Kong]. Svenska
Vet. Akad. Handl. B. XXV, Stockholm, 1893, wird diese Form als synonym mit
S. aquaticus Bourdet betrachtet (p. 36), wihrend Uzel in seiner Monographie
,Thysanura Bohemize“, Sitz. ber. d. K. béhm. Ges. Wiss. Prag, Bd. II, 1890
die letzgenannte Art sogar in eine andere Gruppe der Gattung fiihrt.
2) Auffallend ihnlich gebildete Antennev besitzt das Minnchen des
neulich in Long Island entdeckten Hydrometrid, Rheumatobates rileyi Berg-
roth, worauf Herr Prof. Reuter mich aufmerksam machte. Insect Life 1891.
Vol. IV p. 199 und Vol. V 1893 p. 189.
4 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
chen bezeichneten Thiere werden nicht selten mit eben so klei-
nen, als Weibchen gedeuteten Individuen in Vereinigung ange-
troffen, und zwar so, dass sie, wie schon Olfers*) bei S. aqua-
ticus berichtete, mit ihren Fiihlern, die etwa ahnlich wie bei dem
Cyclops-Mannchen eingerichtet sind, die normalen, tadenfoérmigen
Fiihler der letzteren von vorn in der Art umgreifen, dass das
Mannchen mit seinem Riicken auf dem konvexen Riicken des s. g.
Weibchens zu liegen kommt. In dieser Weise, wobei die bauch-
standigen Genitaléffnungen der copulirenden Thiere von einander
abgekehrt sind, wird das Mannchen, wie schon Olfers angab,
mehrere Tage von dem Weibchen umhergetragen, ohne dass man
ersehen kann, ob und wie der Same in dasselbe gelangt. Grés-
sere Mannchen als von +/, mm Linge wurden von Reuter nie
angetroffen. Ausser diesen zwei Sorten kleiner Individuen wurde
von ihm noch eine dritte Form beobachtet, namlich grosse
Individuen von 1 mm Lange, bei denen die Glieder der faden-
formigen Antennen im Vergleich mit denen der kleineren copu-
lirenden Weibchen relativ langer und auch die Springgabel etwas
anders geformt war als bei diesen. Die grosse Form wurde nie
in copula angetroffen.
Zur Erklarung dieser interessanten Beobachtungen nahm
Reuter an, dass die von ihm beschriebene Vereinigung in der That
einen Begattungsprocess darstellte, und dass die grosse Individuen-
form eine Amme sein m6chte, wobei hier ein Generationswechsel
vorlage, oder dass sie, was seines Erachtens weniger wahrschein-
lich erschien, der voll ausgewachsene Zustand des copulirenden
Weibchens sei. Die Verschiedenheiten in der Lange und Gestalt
der Fiihler und der Springgabel waren im letzteren Falle durch
Hautungen des wachsenden Copulationsweibchens zu erkliaren.
Diese Deutungen der beobachteten Thatsachen nahm er mit Reser-
vation an, indem er auf manche Einwiirfe hinwies, welche
jenen gegeniiber geltend gemacht werden konnten (I. c. p. 9). Am
Schlusse seiner Abhandlung erwahnt der Verfasser, dass er bei
S. elegantulus, einer anderen, angeblich neuen Art), welche wie
1) Olfers, E., Annotationes ad anatomiam Podurarum, Dissert. inaug.
Berolini 1862. Citirt nach Tullberg, Sveriges Podurider, Stockholm 1872
p. 27.
*) Sminthurus Malmgrenii Tullb. Var. elegantulus Reut. nach Schott p. 35,
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 9. 5
S. apicalis auf der Oberfliche stagnirender Gewisser lebt, eben-
falls kleine Copulationspaare beobachtet habe, bei denen die
Fiihler des oberen Individuums oder Mannchens genau so ge-
staltet waren wie bei der letztgenannten Species. Hier waren
aber keine nennenswerth grésseren Weibchen vorhanden.
Betreffs der Begattung bei den Sminthuriden habe ich noch
nach dem Erscheinen des HReuter’schen Aufsatzes zwei Angaben
gefunden. Lemoine’) soll bei Sminthurus fuscus beobachtet
haben, dass das reife M&annchen von dem noch unreifen Weibchen
in horizontaler Stellung in die Héhe gehoben wird, indem das
letztere zugleich nach rechts und links rotirende bewegungen
ausfiihrt. Der an der minnlichen Geschlechtsoffnung hervor-
tretende Samentropfen wird durch die Munddéffnung des Weibchens
eingesaugt, da dessen fusseren Geschlechtsorgane noch nicht
frei, sondern von Tegument bedeckt sind! Oudemans 7?) sah
bei einer unbeschriebenen Smnthwrus-Art. dass die Copulation
in der von Reuter dargestellten Weise vor sich ging: das gros-
sere Weibchen trug auf seinem Riicken das kleinere Mannchen,
welches die Fiihler desselben mit den seinigen umfasst hatte. Die
Vereinigung dauerte mehrere Tage, aber der Augenblick der ei-
gentlichen Begattung wurde auch von Oudemans nicht wahr-
genommen, obwohl diese sicherlich stattgefunden hatte, wie die
Erzeugung der Nachkommenschaft ergab. 3)
Die Exemplare von S. apicalis, die sich im Aquarium des
Zool. Museums aufhielten und die aus dem kleinen Teiche des
botanischen Gartens herstammten, waren alle von blasser, gelb-
licher Farbe, den Typenexemplaren ahnlich, die auf der Ober-
flache stehender Gewasser in den Skaren des siidweéstlichen Fin-
lands von Reuter entdeckt wurden und in der von ihm zusam-
1) Lemoine, De ]’Acte génital probable observé chez le Sminthurus
fuscus. Assoc. Franc. pour VAyanc. d. sc. Congrés de Ja Rochelle 1882 p.
481—2. Citirt n. Zool. Jahresber. d. Zool. Stat. Neapel 1883 II Abth. p. 161.
7) Oudemans, Over de paring van Sminthurus. Tijdsch. nederl. dierk.
Vereen. (2) D. 3 Afi. 1 p. LI 1890.
3) Auch Schétt theilt mit, dass er die von Reuter auseinandergesetzten
Phinomene beobachtet und von S. elegantulus mehrere minimale Mannchen
mit fiir sexuale Zwecke verwandelten Antennen erhalten habe (lI. c. p. 37).
6 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
mengebrachten reichhaltigen Poduridensammlung des Zool. Mu-
seums aufbewahrt sind. Die in Gefangenschaft gehaltenen Thiere
pflanzten sich wahrend des ganzen Winters fort, denn jedesmal
wenn das Aquarium von mir untersucht wurde, was 6fters im
Laufe des Winters geschah, wurden sowohl grosse kugelférmige,
als kleine, fast nur wie weissliche Punkte erscheinende junge In-
dividuen entdeckt. Unter den letzteren kamen oft einzelne Co-
pulationspaare vor, die in der von Reuter ausfiihrlich beschrie-
benen Weise mittelst der Antennen mit einander vereinigt waren.
Die Thiere befanden sich theils auf der Wasserfliche, die meisten
aber auf der Glaswand des Aquariums, und zwar gewohnlich in
der Niihe des Wasserrandes, wo sie in dem organischen Detritus —
und feinen Schimmel, welcher auf den an der Glaswand anhaft-
enden kleinen Pflanzenpartikelchen wuchs, hinreichende Nahrung
fanden. Dies ging auch aus den Schnitten hervor, welche von ge-
firbten und in Paraffin eingebetteten Exemplaren verfertigt wurden.
Schon im Sommer 1890 beobachtete ich auf der Oberflaiche
kleiner Wasserpfiitzen an den Strandfelsen eines kleinen Insel-
chens in den Skiren SW von _ Helsingfors dunkle, weinrothe
Sminthuren, die Prof. Reuter fiir eine Farbenvarietaét des S. apz-
calis erklarte und Var. levanderz nannte.') Seitdem habe ich
wieder jeden Sommer diese Varietét an verschiedenen Inselchen
der Skaren SW _ von Helsingfors angetroffen, und kann man in
vielen Tiimpelchen Hunderte und Tausende von Exemplaren sehen,
wihrend die blassgelbe Hauptform unter ihnen nur sehr sparlich
vorzukommen scheint. Im Sommer 1892, als ich die unten er-
wahnten Beobachtungen anstellte, sah ich die Thiere von Anfang
Juni bis Ende September, und zwar gleichzeitig alle drei von
Reuter beschriebenen Formen, woraus hervorgeht, dass der Smin-
thurus sich in der freien Natur wahrend der ganzen warmeren
Jahreszeit fortpflanzt, indem die eine Generation ununterbrochen
die andere ablést. Die weinrothen Exemplare hielten sich zum
Theil auf der Wasserflaiche der genannten Felsentiimpel auf, aber
in noch grésserer Anzahl in der Nahe des Wasserrandes auf der
Felsenwand. Mithin ist die in Rede stehende Art, bei welcher
1) Meddelanden af Soc. pro F. & Fl. fenn. H. 18, 1891—92, p. 232. —
Dieselbe Varietit ist auch von Schétt in Jimtland (Schweden) beobachtet
worden (I. c. p. 37).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 9. 7
Reuter in den blattartig erweiterten Endsegmenten der Springgabel
mit Recht eine Anpassung an das Leben auf der Wasseroberfliche
erblickt, nicht so streng an diese Lebensweise gebunden, wie es z.
B. die Hydrometriden sind. Sehr zahlreich fand ich das Thier in
einigen, 1—2 decim. breiten Felsenspalten, aber auch in ganz fla-
chen, ein oder zwei {_) m messenden Tiimpelchen kam es in be-
trachtlicher Menge vor. Da es oft an der schattigen Wand der bez.
Kluft aufgefunden wurde, méchte man vermuthen, dass es licht-
scheu sei; dass aber dieses nicht der Fall ist, zeigt u. a. der Be-
fund von Hunderten von Exemplaren auf der Oberfliche eines
dem grellen Sonnenscheine exponirten flachen Tiimpels, wo die
Thiere, auf Moosblatter aufgeklettert, sich behaglich sonnten. Auch
unter einer grdsseren Menge von Exemplaren, die ich in ein Cy-
linderglas gefangen hatte, sammelten sich die meisten auf der
Lichtseite des Glases an.
Um iiber die in Gefangenschaft gehaltenen Thiere eine sichere
Controlle ausiiben zu kénnen, hielt ich zahlreiche Exemplare in mit
filtrirtem Brunnenwasser angefiillten und mit Korkstépseln ver-
schlossenen Glastuben isolirt, so dass jeder Tubus nur ein Indi-
viduum, resp. ein Copulationspaar enthielt. Dabei ergab es sich
erstens, dass die Kier nur von den grossen Individuen, wel-
che, wie ich mit Sicherheit feststellen konute, nichts anderes als
die Copulationsweibchen in spiiterem Altersstadium sind, abgelegt
werden.~ Die Anzahl der Kier, welche in einen Haufen abgelegt
werden, schwankte im Allgemeinen zwischen acht und zwilf. Sie
waren kugelrund, 0,2 mm im Durchmesser, glatt und glinzend,
anfangs hellgelblich, spater bekamen sie (bei der rothen Varietiit)
einen rothlichen Farbenton, welcher zuerst an dem Kopfpole des
Kies bemerkbar wurde. Schliesslich schimmerte durch die diinne
Kihiille zur Zeit des Ausbriitens die Farbe des reifen Embryos
durch, und dessen zwei schwarzen Augenpunkte waren deutlich
zu erkennen. Nach dem Ausschliipfen des Embryos blieb das
Kihautchen in Form einer glasklaren Membran zuriick.
Betrefis der Zeitdauer zwischen der Ablage des Eies und
dem Ausbriiten des Jungen beobachtete ich, dass die Kier in der
Sommerzeit im Zimmer nur etwa fiinf bis zehn Tage zum Reif-
werden brauchten. Dass die Dauer der Kientwickelung inzwischen
sehr grossen Schwankungen unterliegt und von den iiusseren
8 K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
Bedingungen, unter welchen die Temperatur wohl in erster Linie
hervorzuheben sein diirfte, abhiingig ist, zeigt der Umstand, dass
einige Kier, die d. 5 Marz 1892 an ein Lemna-Blatt angeklebt,
im Zimmeraquarium entdeckt und in einen Glastubus versetzt
wurden, erst nach 1'/, Monaten Jungen ablieferten. Wéahrend
der in Rede stehenden Zeit schwankte die Temperatur des Zim-
mers nur zwischen 8° und 138° C.
In den ersten Tagen nach dem Ausbriiten sind die Jungen
noch sehr klein, 6,29—0,31 mm lang. In der Gestalt der An-
tennen, welche von der Linge des halben Ko6rpers sind oder 0,15
mm messen, macht sich beim miéannlichen und weiblichen Ge-
schlechte noch kein Unterschied merkbar. Die drei ersten
Antennenglieder sind so ziemlich von derselben Lange, obwohl
man doch ersehen kann, dass das erste das kiirzeste, das dritte
das langste von ihnen ist. Das vierte oder letzte Fiihlerglied,
welches bei den grossen angeschwollenen Exemplaren lang cy-
lindrisch, bei den Mannchen aber kurz spindelformig ist, war bei
11 Jungen, die zwischen d. 16 und 19 Juli ausgebriitet und d.
20 Juli conservirt wurden, von derselben Lange. Es war regel-
missig spindelf6rmig, drei mal so lang wie breit. Ohne Zweitel
waren unter den Jungen jedoch die beiden Geschlechter ver-
treten.
Wie bald nach dem Durchbruch der Eischale die erste
Hiutung stattfindet und wie oft das Thier iiberhaupt im Laufe
seines Lebens hiautet, wurde nicht exact ermittelt. Exuvien von
kleinen Exemplaren wurden bisweilen entdeckt, aber ich mdchte
vermuthen, dass die Hautungen jedenfalls nicht zahlreich sind,
sondern nur einige mal stattfinden. Insbesondere was das Mann-
chen anlangt, halte ich es fiir wahrscheinlich, dass dasselbe schon
nach der bald eintretenden ersten Hautung die von Reuter be-
schriebene characteristische Form seiner Antennen bekommt,
und dass weitere Hautungen wihrend seines kurzen Lebens nicht
stattfinden. Auch beziiglich des Weibchens méchte ich nicht
gern annehmen, dass es seine Haut oft abwirft, denn Exuvien
sind sehr selten von mir beobachtet worden und zwar von ganz
jugendlichen Exemplaren. Die Antennen des copulationsfahigen
Weibchens sind wenig von dem ersten Stadium differenzirt, die
Glieder sind jedoch etwas langgestreckter geworden. Durch all-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nio %. 9)
’
mahliches Wachsen und durch Hiiutung veriindern sich die An-
tennen, bis sie die relativ schmale fadenférmige Gestalt des gros-
sen Weibchens erhalten.
In einem Alter von drei Wochen werden die Minnchen
schon 72 copula angetroffen.
Zu der Darstellung Reuter’s iiber die Art und Weise, wie
das Miinnchen mittelst der Fiihler von dem Weibchen getra-
gen wird, modchte ich bemerken, dass das Mannchen oft nicht
mit seinem Ricken auf dem des Weibchens ruhte, sondern nach
dem, was ich beobachtet habe, in der Regel mit dem Kopfe gegen
den des Weibchens gerichtet umhergetragen wurde, indem es
schrag oder vertikal in-die H6he gehoben war.
Die Copulation dauerte in den Fallen, wo ich die Zeit
mit Sicherheit feststellen konnte, héchstens drei Tage. Einige
mal beobachtete ich, dass die zwei copulirenden Individuen sich
von eimander abldsten, um sich spiiter wieder mit einander zu
vereinigen. So fand ich ein isolirtes Paar vereinigt d. 28—29
Juli; nachdem sich die beiden Individuen von einander abge-
lést hatten, vereinigten sie sich wieder nach einer Woche, d. 6
August.
Wie die Befruchtung selbst vor sich ging, gelang es mir,
wie gesagt, eben so wenig festzustellen, wie Reuter und Oude-
mans. Jedoch wurde von mir ausser allen Zweifel gestellt, dass.
wie Reuter vermuthete, die mit geknickten und bedornten Fiih-
lern versehene Form in der That das Mannchen, das andere Co-
pulationsindividuum das Weibchen ist, sowie dass die grossen
Individuen keine Ammen, sondern die befruchteten und
ausgewachsenen Weibchen darstellen. Wenn ein copuli-
rendes Mannchen unter dem Deckglaschen in 0,75 °/, Kochsalzlésung
gequetscht wurde, wurden die Spermatozéen als sehr lange,
dimne, gegen ihre Enden sich fein verschmilernde Faden sicht-
bar, welche lebhaft undulirende und schlingelnde Bewegungen
ausfiihrten und sich oft knauelartig zusammenrollten. Ein ver-
dicktes Kopfende wurde bei den langen Spermatozéen nicht ent-
deckt, aber es fanden sich unter diesen noch kiirzere Fiidchen
mit kugelf6rmig verdicktem Vorderende von demselben Aussehen.
wie Tullberg bei S. fuscus gezeichnet hat (Sveriges Podurider,
LO K. M. Levander, Sminthurus apicalis Reuter.
Taf. Il Fig. 9); diese diirften ein jiingeres Entwickelungsstadium
der langen kopflosen darstellen.
Nach einer kurzen Zeit, héchstens ungefahr zwei Wochen
nach der Copulation, stirbt das Mannchen ab. In einigen Fallen
wurde es schon zwei oder drei Tage nach stattgefundener Copu-
lation abgestorben gefunden. Uberhaupt ist es schwieriger das
Mannchen in Gefangenschaft lebendig zu erhalten als das Weib-
chen, welches letztere gegen ungiinstige Existenzbedingungen wi-
derstandsfaihiger zu sein scheint.
Nach der Copulation wichst das junge Weibchen an Grosse
allmiihlich zu, indem seine Antennen und die Springgabel zu-
eleich die Gestalt der s. g. grossen Form annehmen. Ein Weib-
chen, welches sich d. 22 Juni im copula befand und damals von
der Grosse des Miannchens war, legte, als sie die volle Grdsse
erreicht hatte, d. 21 Juli, also nach einem Monat, Eier ab. Das-
selbe Weibchen lebte noch nach der Eiablage 11 Tage fort, ehe >
es starb. Da die Copulationsfahigkeit in der dritten, vielleicht
doch auch schon in der zweiten Woche eintritt, kann wohl dem-
nach die Lebensdauer dieses Weibchens auf ungefahr zwei
Monate geschatzt werden. Ich kénnte noch einige Beispiele von
einer Lebensdauer von 30 Tage beim weiblichen Geschlechte
anfiihren, meistens starben aber die in Gefangenschaft gehaltenen
Individuen binnen kiirzerer Zeit.
Zum Schluss méchte ich die Aufmerksamkeit
\ der Collembolenforscher auf die Endsegmente der
Het Springgabel bei der in Rede stehenden Smenthurus-
Thy Art lenken. Die Mucrones besitzen niamlich, wie
r=} PF an dem Holzschnitte zu ersehen ist, ausser den
=i zwei bilateralen Erweiterungen, noch eine dritte,
al FE etwas schmilere, mediane Lamelle, welche auf der
Ventralseite des Segments senkrecht entspringt, so
dass sie, wenn die Springgabel gegen das Wasser
stosst, auf der dem Wasser abgekehrten Seite des Endsegments
sich befindet.
ACTA SOCIETATIS PRO FAUNA ET FLORA FENNICA IX, nto 10.
PERIDINIUM CATENATUM w. sp
EINE KETTENBILDENDE PERIDINEE
IM FINNISCHEN MEERBUSEN.
VON
K. M. LEVANDER.
MIT EINER TAFEL.
(Vorgelegt am 13 Mai 1893).
HELSINGFORS.
DRUCKEREI DER ACTIENGESELLSCHAFT J. SIMELII ERBEN,
1894,
shia ee hs sae & gi OBL ‘s sinks ita
oe ae ‘tee rahnnt Bed Nig eta PIR
7
+
a ar a a late, ae ay m4, . 7 ee : Lt 3 U + “Pi 2 Vd Tah ' i
a Gy * - ep
eli o isin Arig, Att bs FROM Vinh ne
5 * . ee tae pes? >
ae Tartar eapnitarlahy akin iF
tt NT RIES, 2
4b ee oh ~ : 2 a “ oe Pt
| i.) Sete CAE es Maks Say! hr a cima ce “igi meget: - Pa oes.
a = 0 rf Ny 2 a , ; 2 e A, o
yt aa an, LEE eee Aid wa Seip phd. oh
> : i , 7 = ’ / . by f ie py, ,
7 pad! Theat + “ } . Tha P x “7 “ ve it so ee i ee : ‘,
; shavic athitiset 1 SAT MANT he big wise ia Speen in loes, i
~ “4 —s = 7
tary} ies Pius ‘ La > - 4 oF YP 5 “eR =
aaa 7 é = 7" m : *" i oe >
“0 Giese Schild setetite One ie ene
. ‘, i “ 4 ‘ a gh ee | 7 4 a c
esl ied tots ey Pa Moe Sarge eae ee eee *
‘Loe Ae ; Lone sae a ey ee
geo yt Pann ler fh. Pee? (Oise ye ee:
F - te - ‘ oe f “2 : ad 3 - 2
Lt. “Soricd suite en teins realest Foy, hia 2 ia.‘
« Say Ge . eo Pk es
& « tan Nebel RAE: QE Rete “7h Gee aE
- = = ’ oEy ce = 4
i > = -* awe +, . » oe . : Pee ae
> eh isgate REN EPR he Ot, Ree oats.
Wine Sie Pipes ae Taare . Soethes 5 ane tyr: pape ee. fs
ow Peale 2 | y i a . ; -
HCA iy ahr itQ RH 2 ei a |
/ “s* s un + 4 . sf
2 eee RH Sei. eT angen BoE aa
. é ) t és a of,
nae duty A Wadler, atic Babee, ge.
4 gp amber str ee, ai
; 4 a ee °, ae a
ae ; : eh Lane a 2 NR ae
2 4 sys i é i P . i? . ms
ioe - . , iM < ae .
haa rahe Meta
"hues ana BS
jae ae wr. ay - se
Be mikroskopischer Durchmusterung einer in Alcohol conser-
virten Planktonprobe, welche von mir am 12 Maj 1892 aus
der See vor Sveaborg gefischt worden war, fand ich unter einer
Menge pelagischer Kleinorganismen eine unerhérte Anzahl von
Ketten einer neuen Peridinium-ihniichen Dinoflagellaten-Art *).
Nachst Diatomaceen und anderen Algen machten die Dinoflagel-
laten-Ketten, die zum gréssten Theil aus 4, 2 oder 8 Individuen
zusammengesetzt waren, die Hauptmasse der Probe aus. Ich er-
laube mir in den vorliegenden blattern meine Beobachtungen
iiber diese in manchen Beziehungen interessante Peridineenform
darzulegen.
Die Gestalt der Schalenmembran ist ahnlich der der
Peridiniwm-Arten; besonders erinnert sie an Peridiniwm quadri-
dens, wie auch etwas an Gonyaulax polyédra und G. spinifera ?).
Die Schale ist bilateral, in dorsoventraler Richtung abgeplattet, mit
einer convexen Riickenseite und einer durch eine Langsfurche
ausgehohlten Bauchseite (Fig. 3), so dass sie im Querschnitt
nierenformig erscheint. Durch die Querfurche wird die Schale
in zwei gleich grosse Halften getheilt, von denen die vordere
sich nach vorn konisch zuspitzt, die hintere dagegen am Hinter-
ende der Schale quer abgestutzt ist.
1) Nach Biitschli’s Zusammenstellung der Angaben tiber die Ketten-
bildung bei den Dinoflagellaten vom Jahr 1885 (Bronn’s Klassen und
Ordnengen des Thierreichs. Bd. T. Biitsehli, Protozoa. Abth. II. p. 995
—997) war diese Erscheinung bis dahin nur bei marinen Ceratien, bei einer
»Glenodinium cinclum“ genannten marinen Form (Pouchet), sowie bei einer
Dinophysis-Art eobachtet worden. Der letztere Fall ist doch unsicher.
Wahrscheinlich gehéren hierher auca die von Allmann_ beschriebenen Quer-
theilungszustiinde seines Peridinium uberrimum, welches eine Siisswasserform
darstellt (nach Biitschh).
*) Stein, F., Der Organismus der arthrodelen Flagellaten. II Halfte.
Leipzig 1883. Taf. XT und IV.
d K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
Dass die Querfurche nicht ganz aquatorial verlauft, merkt
man an der Ventralseite der Schale (Fig. 9), wo ihre beiden
Enden sich mit der Liingsfurche vereinigen, indem namlich das
rechte Ende der Querfurche etwas hinter dem linken liegt, so
dass der Vorderrand des ersteren ungefahr auf derselben Hohe zu
stehen kommt, wie der Hinterrand des letzteren. Die Querfurche
bildet also, wie bei vielen anderen Peridineen, eine schwach nach
rechts gewundene Schraubenlinie. Sie ist ziemlich tief, im
Durchschnitt halbkreisf6rmig oder vielmehr abgerundet v-formig
und wird von feinen, fadenformig verdickten Randleisten begrenzt,
welche im Profil schwach winkelig hervorragen.
Die Liingsfurche kommt, wie bei der Gattung Peridi-
nium iiberhaupt, nur auf der postiiquatorialen Schalenhalfte zur
Ausbildung. Sie ist kurz, ziemlich tief und breit; nach hinten
hin erweitert sie sich zu einer breiten, concaven, halbtrichter-
formigen Flache, welche das hintere Ende der Schale einnimmt
(Fig. 10). In dieser Hinsicht erinnert die vorliegende Form an
gewisse andere Peridinium-Arten, wie P. lipes Stein und P.
quadridens Stein, sowie an Gonyaulax spinifera Diesing ').
Was die Lage der Lingsfurche auf der hinteren Halfte der
Schale betrifft, so ist zu bemerken, dass sie sich nicht ganz sym-
metrisch in der Medianlinie des Kérpers befindet, sondern etwas
nach rechts verschoben ist, womit eine aus den Figuren zu er-
sehende, unbedeutende Ungleichheit in der Form der Theile, die
an dieselbe grenzen, in Verbindung steht. Links ist die Langs-
furche tiefer als auf der entgegengesetzten Seite und wird da von
einer hohen, vertikalen geraden Wand begrenzt, wahrend ihre
rechte Hilfte kiirzer, mehr schrag abschiissig und weniger scharf
ausgebildet ist.
Die Aush6hlung des hinteren Kérperendes ist als eine
Anpassung an die Kettenbildung zu betrachten. Die Stel-
lung der Individuen zu einander in den Ketten ist immer dic-
selbe und zwar eine derartige, dass das zugespitzte Vorderende
des nachfolgenden wie cine Diite in dem entsprechend ausge-
hdhiten Hinterende des vorhergehenden befestigt ist, wobei dic
homologen Ko6rperseiten bei allen zur selben Seite gerichtet sind
1) Stein, lc.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 5
(Figg. 3 und 4). Die linke Seite der Aushdéblung ist tiefer als
die rechte, so dass die schmiilere linke Seite des Vorderendes des
nachfolgenden Individuums wie in eine Rinne eingefiigt ist, die
rechte Seite der Aushéhlung dagegen ist nach der breit convexen
rechten Seite des Vorderendes geformt.
Auf dem Boden der Aushéhlung, etwas nach rechts, befin-
det sich ein mit ringformig verdickten Kanten versehener, gros-
ser Porus (Fig. 10 ant.p.), welcher bei allen Schalenpriiparaten
mit grosser Deutlichkeit hervortritt. Wie die Form der Aushih-
lung, so wird auch die Bedeutung des Porus erst klar. wenn er
mit der Kettenbildung in Verbindung gebracht wird, denn durch
ihn wird eine directe Plasmaverbindung zweier mit einander ver-
bundener Individuen erméglicht, indem das Plasma des nachfol-
genden Individuums durch dessen ebenfalls durchbohrte Vorder-
spitze '), welche sich dicht an den hier in Rede stehenden s. g. Ant-
apicalporus ansetzt, mit dem Plasma des vorderen Indivi-
duums in die intimste Vereinigung treten kann.
Die obengenannte Aushdhlung ist von einer kielartigen
Kante umgeben, die gew6hnlich mit vier scharfen Stacheln ver-
sehen ist. Von diesen befinden sich drei nahe an einander an
der linken, einer an der rechten Seite; aber nicht selten trifft
man-.Exemplare an, bei denen einer von den Stacheln sich ver-
doppelt hat, wobei die beiden oft genug durch eine diinne La-
melle mit einander verbunden bleiben (Fig. 6). Ziemlich oft fin-
det man auch Exemplare, welche rechts anstatt eines, zwei
Stacheln aufweisen (Fig. 1), wie auch solche, die an der linken
Seite mit vier (statt mit drei) Stachein ausgestattet sind. Bei
einem Exemplar stieg deren Anzahl sogar bis auf 6. Ausser die-
sen Stacheln trifft man Ausserst rechts, wo der Kiel zu ver-
schwinden anfangt, indem er auf den rechten Seitenrand der
Langsfurche tibergeht, einen kleinen dornartigen Knoten an (Fig.
3), der bisweilen jedoch so wenig entwickelt ist, dass man ihn
kaum entdecken kann.
Von der Ausdehnung der Lingsfurche auf die vordere Scha-
lenhalfte sieht man, wie im Allgemeinen bei der Gattung Perid?-
1) Kin durch den Apicalporus der Vorderspitze hervordringender
Plasmatropfen wurde von mir vielfach beobachtet
6 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
niwm und bei anderen sich an dieselbe anschliessenden Formen,
nur einen kleinen Ausschnitt (Fig. 3). Von der rechten Ecke des
letzteren zieht sich gegen die Vorderspitze der Schale eine ziem-
lich hohe Verdickungsleiste (Fig. 1 k), welche schon bei schwi-
cherer Vergrésserung bemerkbar ist und an der Vorderspitze im
optischen Durchschnitte wie ein Stachel aussieht. Auf der linken
Seite der erwiahnten Leiste ist die Schale etwas eingedriickt,
doch kommt eine deutliche, wohl begrenzte, einigermassen tiefe
und zur Vorderspitze sich erstreckende Rinne, welche als eine
Fortsetzung der Liangsfurche anzuschen ware, wie z B. bei Gony-
aulax polyédra*), nicht zur Ausbildung. Beim Apex biegt sich die
Leiste zur Dorsalseite hiniiber, indem sie sich zugleich in einem
dorsoventral etwas ausgezogenen. Ringe um den Apicalporus win-
det. Links von dem Apicalporus erhebt sich von der ringf6rmi-
gen Verdickungsleiste ein etwas nach aussen und nach links
gerichteter, starker Stachel (Figg. 1 u.2 st), welcher, wie die ahnli-
chen, am Hinterende gelegenen Fortsitze, solid und mit einem
verdickten Mittelstiicke versehen ist. Es scheint mir méglich, dass
die. Stacheln zur Festigkeit der Ketten beitragen kénnen und
mithin Anpassungen an die Kettenbildung sind.
Die fussere Schalenfliche ist, wie bei vielen anderen, mit
fester Schalenmembran versehenen Dinoflagellaten, mit einer sehr
feinen Sculptur verziert. Diese besteht aus feinen, leistenfor-
migen Verdickungen, die sich mit einander zu einem Netz von
kleinen, meistens unregelmissigen, polygonalen Maschen vereini-
gen (Fig. 9). Liings gewissen Linien ordnen sich die Maschen zu
regelmissigen Reihen, und veranlassen dadurch die Entstehung
stirkerer Verdickungsleisten oder Erhéhungen, welche die Gren-
zen der Platten bezeichnen, aus denen die Schale zusammenge-
setzt ist. Die relativ stark verdickten Randleisten der Querfurche
werden durch eine Anzahl feiner, bogenf6rmiger Leistchen verei-
nigt (Fig. 9). |
Die Schale, deren Structur in hohem Grade an die des
Peridinium tabulatum erinnert, ist ferner hier und da mit win-
zigen Poren versehen, welche dieselbe ohne Zweifel vollstandig
durchbohren. Wie man es schon bei gewissen anderen fein reti-
1) Stein 1. c. Taf. IV. Fig. 8
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 7
culirten Peridineen (Gonyaulax polyédra) beobachtet hat, befin-
den sich die Poren in den Knotenpunkten der Maschen (Fig. 8).
Obgleich die Poren ganz klein sind, sind sie dennoch deutlich
erkennbar: sie sind heller als die kleinsten Felder und kreisrund;
besonders deutlich treten sie hervor, wenn man die Schale mit
Jod oder Jod und Schwefelsaure farbt (Cellulosa-Reaction).
Da die Function der Poren in der Dinoflagellatenschale noch
sehr rathselhaft erscheint*), diirfte es nicht ohne Interesse sein,
dass bei der in Rede stehenden Art eine solche mit Wahr-
scheinlichkeit angegeben werden kann. Die Poren diirften naim-
lich hier als Offnungen fiir hervorschnellende trichocystenartige
Faden functioniren (siehe unten).
In den Furchen und Aushéhlungen der Schale trifft man die
Poren nicht an, sonst kommen sie sowohl auf der vorderen als
auf der hinteren Halfte derselben vor. An den Randleisten der
Querfurche traf ich immer eine Reihe von in gewisser Entfernung
von einander befindlichen Poren an (Fig. 2), aber eine bestimmte
Regel fur ihre Vertheilung kann nicht aufgestellt werden. Doch
glaube ich bemerkt zu haben, dass man gewisse, ins Auge gefasste
Poren genau an den entsprechendcn Punkten der Schale bei Indi-
viduen derselben Kette wiederfindet, was entweder auf einer all-
gemein constanten Lage der Poren oder auf individueller Erb-
lichkeit — da ja die Ketten durch Theilung entstehen — be-
ruhen kann. .
Um die in systematischer Hinsicht wichtige Zusammen-
setzung der Schale aus Platten analysiren zu kénnen, ist
es nothig den Inhalt der Schale (durch Kalilauge oder Eau de
Javelle) zu zerstéren, so dass diese durchsichtig gemacht wird,
wobei die Verdickungsleisten lings den Réndern der Platten
deutlich hervortreten, oder man muss durch einen Zusatz von
starker Schwefelsiure die Auflésung der Schale lings den ver-
dickten Plattenrandern bewirken. Vorziigliche Priparate habe
ich durch Behandlung mit Jod und Schwefelsiure erhalten,
wobei sich die Platten blau fiirbten, wiihrend die aufgequol-
lenen Fugen hellgelblich erschienen. Sowohl nach der Ge-
stalt der Schale wie auch der Zusammensetzung derselben
*) Vrg!. Bitschli O. Protozoa. I]. Abth. Mastigophora 1889 (Bronn’s
Klassen und Ordnungen des Thierreichs), p. 956.
8 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
aus Tafeln schliesst sich unsere Art am meisten an die Gattung
Peridinium an, in welche ich sie auch deshalb eingereiht habe.
Zur Erleichterung eines Vergleichs der Tafelbildung der Schale
mit der bei Peridinium tabulatum, welche letztere Art ja fiir die
Gattung sehr typische
Verhaltnisseaufweist, m6-
gen die vier beigefiigten
schematischen Abbildun-
gen dienen, von denen
Fig. 1 die vordere, Fig.
2 die hintere Halfte der
Schale bei P. tabulatum,
Fig. 3 und 4 die gleichen
Schalenhalften bei P. ca-
tenatum vorstellen. Die
hinteren Schalenhalften
(Fig. 2 und 4) sind ahn-
lich orientirt wie bei
Biitschli, Protozoa Il. p. 927, namlich so, als wenn man von
innen auf den Antapex sihe.
Ebenso wie bei P. catenatum konnen auch bei der vorlie-
genden Art an der vorderen Hialfte der Schale 14 gut begrenzte
Felder unterschieden werden. Der Apicalporus ist seitlich und
dorsalwiarts von drei symmetrischen Apicalplatten umgeben, nam-
lich einer dorsalen (Fig 3 d’) und zwei seitlichen (Fig. 3, 7 und 4),
Zu diesen kommt auf der Ventralseite noch eine lange, schmale |
Platte (Fig. 3, 7), welche auf Grund ihrer Lage zwischen dem
Einschnitt der Querfurche und dem Apex mit der unpaaren ,,Rau-
tenplatte’‘ des P. tabulatum (Fig. 1, 7) homolog ist.
Die vor der Querfurche befindliche Plattenserie weicht von
der gewodhnlichen bei der Gattung Perzdiniwm insofern ab, als
statt 7 Platten nur 6 vorhanden sind. Ein Blick auf die Figuren
(1 u. 3) zeigt, dass sich an der linken Seite bei unserer Art nur
eine laterale Platte (I[l Fig. 3) in dem pra-aquatorialen Kranze
findet, sowie auch, dass die Platte I ungewodhnlich gross ist, wo-
gegen die tibrigen zur in Frage stehenden Serie gehdrenden
Platten kein nennenswerthes Abweichen vom normalen Peridi-
nium-Typus zeigen. Man kénnte demnach vermuthen, dass eine
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 9
Zusammenschmelzung stattgefunden hat, entweder zwischen den
urspriinglichen Platten I und II (Fig. 1), wodurch die betrachtliche
Grésse der Platte I (Fig. 3) befriedigend erklart wiirde, oder
zwischen den beiden links gelegenen lateralen Platten II und Il
(Fig. 1) oder Ill und IV (Fig. 1.) Doch méchte ich eher glauben,
dass eine Verschiebung stattgefunden hat, indem die Platte Il
(Fig. 1) nach vorn versetzt worden ist, so dass sie die Querfurche
nicht mehr erreicht (II Fig. 3). Denn die in Fig. 3 als Il bezeich-
nete, polygonale und unsymmetrische Platte, die zum grossen
Theil zwischen I und III eingeschoben ist, ware sonst wber-
zahlig.
Rechts von der Platte II liegen hinter einander zwei sehr
kleine, polyédrische Felder und rechts von diesen wiederum, zwi-
schen der dorsalen Apicalplatte und den prii-aquatorialen Platten
IV und V, erstreckt sich eine gréssere, transversale, bandahnliche
Platte. Da diese, ebenso wie die zwei kleinen Platten, constant
vorzukommen scheinen, halte ich es fiir nicht unwahrscheinlich,
dass sie zusammen den beiden hinteren Apicalfeldern (Fig. 1, 2?
und 3) und dem hinteren Dorsalfelde (Fig. 1, d’”) bei P. tabulatum
entsprechen, obwohl eine nihere Homologisirung hoéchst unsicher
werden wiirde.
Die hintere Schalenhilfte (Fig. 4) weicht dadurch von dem
Typischen bei der Gattung ab (Fig. 2), dass die erste Platte wie
bei Gonyaulax 1) in zwei ( und I’) getheilt ist, wodurch
die Anzahl der post-iiquatorialen Felder sechs wird, und insbe-
sondere dadurch, dass von den 1—3 Antapicalfeldern, mit denen
die Peridineen in der Regel versehen sind, nur die oben er-
wihnte, kielartige, mit Stacheln ausgeriistete Kante, welche das
ausgehohlte Hinterende umgiebt, tibrig geblieben ist.
Die Quer- sowie die Langsfurche sind aus einer diinneren
Membran gebildet, als der iibrige Kérper. Bei Behandlung mit
Schwefelsiure pflegt die Querfurche in drei bis vier rinnenfor-
mige Stiicke zu zerfallen. Mit der rechten Kante der Geissel-
6finung folgt gew6hnlich eine oft etwa herzformige Platte, die
an der Stelle liegt, wo die Querfurche und die Langsfurche einan-
der kreuzen. Auf der hinteren Schalenhilfte zerfallt die Langs-
1) Bitschli |. c. p. 932—933.
-L0 K. M, Levander, Peridinium catenatum n. sp.
rinne in einen vorderen und einen hinteren, grossen Theil, wel-
cher den Boden der Aushdhlung des Hinterendes bildet und in
welchem sich der Antapicalporus befindet.
Die chemische Natur der Hille wird durch folgende
Reactionen beleuchtct. Bei Behandlung mit verdiinnter Jodjod-
kalilésung und starker Schwefelsiure farbte sich die Schale
schon blau, somit auf eine cellulosaartige Substanz hindeutend ').
Eine ganz besonders schédne blaue Farbe erhielten die Schalen,
welche, nachdem sie nach einander mil Salzsiiure, Wasser, Alcohol
und Wasser behandelt worden waren, der Einwirkung zuerst von
Lugols-Lésung und darauf von concentrirter Schwefelsiure unter-
worfen wurden. Die Platten nahmen dabei einen schdnen tief-
blauen Farbenton an. An anderen Stellen unter dem Deckgla-
schen waren die Schalen violett geworden?). Nach Zusatz von
Chlorzinkjod konnte an der Schale eine schr schwache, réth-
liche Niiance beobachtet werden, welche deutlicher wurde, wenn
ein Tropfen chemisch reiner Salzsiure unter das Deckglas ge-
bracht wurde. Gegen die Einwirkung von Eau de Javeile zeigt die
Schale grosse Widerstandskraft, wenn sie sich auch in der Regel
in den Fugen auflést. So hatten Schalen, welche wahrend einer
Zeit von drei Wochen in verdiinntem Bleichwasser gelegen hatten,
ihre netzige Sculptur ausgezeichnet beibehalten. Kalilauge scheint
ebenfalls keine erheblichere Wirkung auf die Schalenhiille aus-
zuiiben.
Die beiden Geisseln oder Flagellen treten aus derselben
Offaung hervor, welche, wie bei allen anderen Arten, an der
Stelle gelegen ist, wo die Liangsfurche und das linke Ende der
Querfurche sich mit einander vereinigen (Fig. 9). Die Geisseléff-
nung wird durch eine birnenformige, langliche Spalte gebildet,
deren breiteres Ende nach vorn, deren schmileres Ende nach
hinten gerichtet ist. , An der rechten Seite ist die Offnung von
einer verdickten Randleiste umgeben. Die Quergeissel habe ich
bis auf ihren Ausgang aus dem vorderen breiteren Ende der Off-
nung verfolgen kénnen, wihrend die Lingsgeissel aus dem hin-
1) Oft jedoch wurde die Schale durch die Einwirkung der Schwefel-
siure sogleich aufgelést.
*) Vrgl. Bergh, R. Der Organismus der Cilioflagellaten. Morph. Jahr-
buch. Bd. VII. 1831. p. 200.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 10. 11
teren, schmiileren Ende auszutreten scheint. In unbeschidigtem
Zustande liegt die Quergeissel in der Querfurche und erstreckt
sich etwas hinter die Mitte der Dorsalseite, doch, wie -es scheint.
ohne das rechte Ende der Querfurche zu erreichen. Die bei-
den Flagellen sind, wie ich sowohl an lebenden wie fixirten
Exemplaren beobachtet habe, gleichmissig schmale, cylindri-
sche und hyaline Faden. Dass die Quergeissel nicht bandfor-
mig ist, wie man es bei einigen Peridineen in neuester Zeil
beobachtet hat, glaube ich mit Sicherheit behaupten zu k6énnen,
denn es ist. nicht wahrscheinlich, dass mir in diesem Falle ihre
wahre Gestalt entgangen wire, da ich bei derselben Vergrdésse-
rung bei Gymnodinium fuscwm deutlich wahrnehmen konnte, wie
aus der Querfurche nach Zusatz von verdiinnter Jodjodkalilosung
eine lange bandférmige Geissel herausgestreckt wurde, bei wel-
cher der eine, stirker lichtbrechende Rand ahnlich gefaltet war,
wie Biitschli es bei Peridiniwm divergens dargestellt hat *).
Bei unbeschadigten Exemplaren zeigt die Quergeissel eine beson-
ders lebhafte Bewegung. Kurze, von der Geisselwurzel ausge-
hende Wellen fahren mit grosser Schnelligkeit gegen die Spitze
der Geissel. Wenn sich diese im Zustande langsamer Bewegung
befindet, kann man an der Kante der Schale deutlich nach einan-
der jagende Schlingen beobachten, deren Entstehung auf einc
schraubenformige Bewegung der Geissel zuriickzufiihren ist (Biit-
schli).
Die Bewegung der Lingsgeissel, die man nicht so oft wie
die Quergeissel zu Gesicht bekommt, ist eine andere; in meinen
Aufzeichnungen habe ich ihre lebhaften Vibrationen mit denen
eines spanischen Rohrs verglichen, welches rasch zwischen den
Hiinden gerollt wird. Die Vibrationen waren in einem Falle so
heftig, dass es schien, als ob zwei Flagellen vorhanden waren,
was jedoch nicht der Fall war. Die in Rede stehende Geissel
hat ihren Platz an der linken Seite der Liingsfurche und ist nach
hinten und etwas nach unten gerichtet. Wie sich die Langsgeis-
sel bei den zu einer Kette vereinigten Individuen verhialt, ist
1) Biitschli, O. Einige Bemerkungen iiber gewisse Organisationsver-
hiltnisse der sog. Cilioflagellaten und der Noctiluca. Morph. Jahrb. 1589.
Bd. X. p. 546. Taf. XXVII. Fig. 22.
12 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
nicht leicht zu erkennen, da sie, von der Ventralseite betrachtet,
auf dem diatomingefarbten Untergrunde des Korpers liegt. Jedoch
sah ich bei einer Kette von nur zwei Individuen, die sich unter
dem Deckglase gleichmiassig und langsam, mantelformige Figuren
beschreibend fortbewegte, einen hyalinen Faden, welcher, aus
der Geisseliffnung des vorderen Individuums ausgehend, bis zur
Gegend der Querfurche des hinteren reichte. Er schien ohne
Bewegung zu sein, wogegen die Lingsgeissel des hinteren Indivi-
duums sehr lebhaft vibrirte. Die Quergeissel des letzteren zeigte
gleichzeitig nur langsame Wellen. Da ich im Allgemeinen nur
selten die Langsgeissel zu Gesicht bekam, muss ich annehmen,
dass dieselbe sehr leicht abgebrochen oder in die Schale zurtick-
gezogen wird, was ja bei den Dinoflagellaten oft stattfinden soll.
— Die Lange der Lingsgeissel ist ungefihr dieselbe wie die des
Korpers oder etwas mehr.
Die interessanteste Entdeckung bei dieser Peridinee war das
Vorhandensein ausschnellbarer Faden, die in der Abtheilung
der Dinoflagellaten, wenn von den hochentwickelten Nesselfiden
der sehr abweichenden Gattung Polykrikos abgesehen wird, bisher
nicht beobachtet worden sind. Zu einem Wassertropfen mit
lebenden Peridineen, die ich d. 24 Maj 1892 gefangen hatte,
setzte ich etwas verdiinnte Jodtinctur hinzu. Bei der Unter-
suchung des Priiparates sah ich nun bei einem Individuum zahl-
reiche gefiirbte und gerade Faden ausstrahlen und bei Anwen-
dung von starkerer Vergrésserung (Leitz, Mikroskop A, Ol-Immer-
sion 1/,,, oc. 1) konnte konstatirt werden, dass die Faden unzwei-
felhaft dem in Rede stehenden Individuum angehdrten, von dessen
Koérper sie nach allen Richtungen ausgingen (Fig. 7). Sie wa-
ren cylindrisch, schnurgerade, vom Jod schwach, jedoch deut-
lich gefiirbt und im Allgemeinen von demselben Aussehen, wie
ein gerades Flagellum. Bei einer bestimmten Einstellung des
Tubus zahlte ich zehn Strahlen, ihre wirkliche Anzahl tiberstieg
also diese Ziffer. Ihre Lange war ungefihr zwei mal grosser als
die des Kérpers. In welcher Weise sie vom Kérper ausgingen,
war hier ebenso wie in den folgenden Fallen schwer wahr-
zunehmen, da das Plasma des Kérpers von der Jodlésung sehr
intensiv gefarbt wurde; jedoch konnte man sehen, dass sie von
der ganzen Oberflaiche des Kérpers ausstrahlten, ohne also auf
Acta Societatis pro Fauna ct Flora Fennica IX, n:o 10. 13
eine bestimmte Stelle oder Region derselben begrenzt zu sein.
Spiter konnte ich mich in mehreren Fallen von dem Vorhanden-
sein trichocystenartiger Faden tiberzeugen. Charakteristisch fir
diese ist der Umstand, dass sie bei Fixirung ganz gerade verblei-
ben und dass sie oft scharf winkelig gebrochen erscheinen, zwei
EKigenschaften, welche den Geisseln, denen sie sonst sehr ahnlich
sind, nicht zuzukommen pflegen. Auch sind die Faden langer als
die Geisseln und zwar 0,07 mm. Uber das Aussehen der in
Rede stehenden Faden vor ihrem Hervorschnellen kann ich nichts
mittheilen, denn solange sie noch innerhalb der Hille waren,
konnte ich sie nicht erkennen. Auch bei Zusatz von essigsau-
rem Methylgriin wurden die Faden ausgeschnellt. Von Fuchsin
wurden sie gefarbt.
Dass der Besitz von hervorschnellbaren Faden mit einer ver-
schlossenen Schalenhiille principiell nicht unvereinbar ist, leuchtet
ein, wenn man bedenkt, dass die Schale hie und da von feinen
Poren durchbohrt ist. Obwohl ich tiberzeugt bin, dass die Faden
durch die oben erwaéhnten Poren austreten, ist dieses jedoch sehr
schwer direct zu beobachten, da der durchsichtige Wurzeltheil
des subtilen Fadens auf dem dunkel gefarbten Untergrunde sich
der Beobachtung entzieht. Hier sei noch erwahnt, dass Schiitt,
wie er vor kurzem mitgetheilt hat '), bei Perzdinium globulus »vor
der Sporenbildung vielfach sehr feine, lange glatte Nadeln»> gefun-
den hat, »welche in grdsserer Zahl im K6rnerplasma inserirt, tief
in’s Innere hineinreichen und hier nach Ari der Gewehrpyramiden
zusammenneigen»; bei verschiedenen Arten der Gattung Podolam-
pas konnte er als typischen Kérperbestandtheil ein Biindel feiner
Faden constatiren, welche >»durch die an dieser Stelle siebartig
durchl6cherte Membran nach aussen hervorgeschleudert werden.»
Das Kérperplasma schliesst sich dicht an die Schale an.
Bei conservirten Exemplaren ist es gewOohnlich zusammengezogen,
so dass unter der Hiille ein Zwischenraum sich findet, wobei das
Plasma an seiner Oberflache getreue Eindriicke der Querfurche
zeigt. Eine innere Membran um das Plasma habe ich nicht mit
1) Schiitt, F. Uber Organisationsverhiltnisse des Plasmaleibes der
Peridineen. In Sitz. ber. der k. preuss. Akad. d. Wiss. zu Berlin 28 April
1892. p. 379. Taf. IT. Fig. 10 N und Fig. 1 Fd.
14 Kk. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
Sicherheit beobachten kénnen. Nicht selten sieht man bei be-
schidigten Exemplaren durchsichtige homogene Sarkodtropfen
durch die Schale hervordringen, wie das oft ebenfalls an der Kér-
perflache verletzter Ciliaten der Fall ist.
Der Kern ist ziemlich gross, 0,013—0,015 mm. lang, in der
Mitte des Korpers gelegen, im Allgemeinen langgestreckt, hufeisen-
oder bogenformig gebogen, wobei seine concave Seite gegen die
Ventralseite gekehrt ist. Er scheint nicht vollkommen cylindrisch
zu sein, sondern zeigt etwas unregelmiissige Konturen, wie Biit-
schli bei Prorocentrum micans beobachtet hat.‘) An gefarbten
und in Canadabalsam eingeschlossenen Praparaten sieht man oft
um den Nucleus eine breite, helle Zone, die gegen das umge-
bende Plasma scharf abgegrenzt ist (Fig. 5); von einer wirklichen
Membran daselbst konnte ich mich jedoch nicht tiberzeugen.
Ubrigens weist der Kern dieselbe charakteristische, grobfadige
Structur auf (Fig.11), welche von Klebs, Biitschli u. a. bei vie-
len anderen Dinoflagellaten beobachtet worden ist. Schon bevor
ich von Klebs’ Abhandlung?) Kenntniss genommen hatte, beob-
achtete ich bei einem in Wasser zerdriickten Individuum die
von ihm beschriebene Erscheinung, dass der Nucleus in dicke,
homogene, stark lichtbrechende, bacterieniihnliche Faden zerfiel,
von denen die langeren sich um einander schlangen, die kiirze-
ren dagegen von einem mehr stabf6rmigen Aussehen waren.
Die Faden scheinen im Kerne einen ziemlich verwickelten Verlauf
zu haben. bei Praparaten, die mit Alauncarmin oder Himatoxy-
lin gefaérbt und in Canadabalsam eingeschlossen waren, konnte
ich in der Mitte des Kerns schrig verlaufende, parallele Faden
unterscheiden, welche sich intensiv farbten; bei tieferer Einstel-
lung des Tubus wurden sie von tiefer liegenden Faden gekreuzt.
In den Enden des Kerns ist der Verlauf der Faden noch schwe-
rer zu eruiren; hier und da sieht man einige parallel verlaufende
Faden und Punkte, welche letztere Enden oder optische Durch-
schnitte der Faden darstellen. Die unregelmissige Form des
1) Biitschli, O. Einige Bemerk. tiber gew. Organisat. etc. Morph.
Jahrb. 1885. Bd. X. p. 555. Taf. XXVI. Fig. 19.
2) Klebs, BH. Uber die Organisation einiger Flagellaten-Gruppen und
ihre Bez:ehungen zu Algen und Infusorien. Untersuch. a. d. bot. Inst. zu
Tiibingen. Bd. I. Leipzig. 1833. p. 352.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica 1X, n:o 10. 15
Kerns und der verwickelte Verlauf der Kernfaden erinnern in
hohem Grade an Biitschlis Darstellung von ahnlichen Verhalt-
nissen bei Prorocentrum micans'). Bei zwei kettenformig zusam-
menhangenden Individuen zeigten die Kerne ein von dem ge-
wohnlichen abweichendes Aussehen: die Fiden waren feiner,
zahlreicher und schlangen sich in allen Richtungen um einander,
wie in dem Nucleus von Gonyaulax polyédra nach der Darstel-
lung Biitschlis?). Bei Zusatz von verdiinnter Lugols-Losung
wird der Kern bei in Alcohol conservirtem Material rothbraun,
~wiahrend das K6rperplasma einen helleren, gelben Farbenton an-
nimmt. Gegen die Einwirkung von starken Sauren zeigt er eben-
falls eine viel grossere Widerstandskraft als das Koérperplasma.
Kein Nucleolus-artiges Gebilde wurde vor mir angetroffen.
In Theilung begriffene Kerne, wie auch Individuen mit
getheilten (halbirten) Schalen gliickte es mir leider nicht aufzu-
finden, obwohl ich nach solchen auch im Material suchte, wel-
ches ich wahrend der Nacht oder friih am Morgen gefangen
hatte °).
Der Korper ist stets diatominartig gefirbt durch Chro-
matophoren, welche in peripherischer Schicht ziemlich dicht
unter der Schale ausgebreitet zu sein scheinen. Bei Zerquetschung
dringen sie als diinne, mehr oder weniger runde, im Wasser zu-
sammenschrumpfende Scheiben oder Lappchen heraus. Nach
Hinzusetzung eines .Tropfens Alcohol unter das Deckglaschen nah-
men die Chromatophoren eine reinere griine Farbe an.
Zwischen den Chromatophoren und dem centralen Kern
liegt in einer sphiérischen Schicht eine reichliche Anzahl Starke-
kérner abgelagert. Diese sind farblos, stark lichtbrechend und
lassen bei Zusatz von Jodlésung ihre Natur erkennen, indem sie
sich dunkelblau fiirben. Nach der Farbung durch Jod kénnen
zwei Formen der Stirkekorner leicht unterschieden werden, nam-
lich winzige, spharische Kornchen und gréssere runde Scheiben
von 0,003—0,005 mm. im Durchmesser, mit stark verdickten, ring-
formigen Riindern (Fig. 5). Gewéhnlich bemerkt man bei den letzte-
1) Bitschli, Einige Bemerk. etc. p. 550. Taf. XXVI. Fig. 19.
*) Ibid. p. 551. Taf. XXVI. Fig. 21.
®) Vrgl. Bergh, R. Uber den Theilungsvorgang bei den Dinoflagella-
ten. Zool. Jahrbiicher. Bd. If. 1885. p. 73—86. Taf. V.
16 K. M. Levander, Peridinium catenatum n. sp.
ren nur den stark lichtbrechenden ringformigen Rand, aber nach
Isolirung kann auch ein schwach gefarbter, ungemein diinner Cen-
traltheil nachgewiesen werden. Die kugelférmigen K6érnchen sind
wohl nur friihere Entwickelungsstufen der ringformigen Kérperchen,
Von den letzteren sieht man im Allgemeinen ungefahr 15 St. in
jedem Individuum; merkbare Differenzen in ihrer Anzahl und in
ihren tibrigen Verhiltnissen, auch bei verschiedenen Individuen
einer langen Kette, waren nicht zu finden.
Von iibrigen Einschliissen des Plasmas sind noch runde,
lichtbrechende Kugeln oder Tropfen zu erwahnen, die bei leben-
den Exemplaren auzutreffen sind, durch Osmiumsiure dunkler
werden und von Alcohol sich extrahiren lassen, demnach wohl
als Oltropfen anzusehen sind. Bei gewissen, griésseren In-
dividuen sah ich oft sehr grosse Tropfen dieser Art.
Nur selten gelang es mir bei lebenden Exemplaren in der
vorderen Korperhalfte eine Vacuole zu beobachten. Dagegen
weisen die in Chromosmiumessigsaurelésung fixirten und in
Canadabalsam eingeschlossenen Praparate eine schr konstante,
ziemlich grosse, helle Blase auf, deren gleichmiéssige runde Form
und bestimmte Lage unter und etwas vor dem hufeisenformigen
Kern es wahrscheinlich machen, das sie eine wirkliche Vacuole
gewesen ist.
Ein gefarbter Augenfleck (Stigma) wurde nie beobachtet.
Die Groésse der einzelnen Individuen ist in geringem, aber
deutlich merkbarem Grade variabel. Erwiahnenswerth ist aber,
dass in der Grodsse der zu derselben Kette gehdrigen Individuen
nie nennenswerthe Unterschiede gefunden werden.
Der Korper ist klein, die grésste Breite der Schale ist bei-
nahe dieselbe wie ihre Linge und zwar 0,023—0,035 mm.,
wenn von den 0,005 mm. langen Stacheln des Hinterrandes abge-
sehen wird.
Die Ketten waren, wie gesagt, zum gréssten Theil aus 4, 2
oder 8 Individuen gebildet, aber oft wurden solche angetroffen,
die aus noch mehr Exemplaren bestanden. Die lingsten Ketten,
die mir zu Gesicht kamen, waren aus 16 Individuen zusammen-
gesetzt und 0,285 mm. lang. Die grésste Anzahl Individuen einer
Dinoflagellaten-Kette fiihrt meines Wissens Pouchet an, der
bei dem marinen Cerattwm furca 10 Exemplare in einem Zusam-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, no 10. 7
menhange beobachtete*). In conservirtem Material konnten ein-
same Individuen nur in verhiiltnissmiissig geringer Anzahl entdeckt
werden, so dass es den Anschein hatte, als seien sie zum groéssten
Theil nur durch jiussere Gewalt von ihren resp. Ketten losge-
rissen worden. Die Ketten zeichnen sich durch eine betrachtliche
Zahigkeit aus; ohne in Stiicke zu zerfallen, lassen sie sich ge-
waltsam beriihren, sie verbleiben unbeschiidigt z. B. bei Conser-
virung, bei Uberfiihrung mittelst Pipette, beim Farben und bei
Behandlung mit verschiedenen Fliissigkeiten.
Dass die Ketten durch einen Theilungsprocess enstan-
den sind, wie es Bergh fiir Ceratium tripos nachzuweisen ge-
lang), scheint mir ausser allem Zweifel zu stehen. Fiir diese
Ansicht spricht auch der Umstand, dass jede Kette immer nur aus
gleich grossen Individuen zusammengesetzt ist, was die Annahme
einer nachtraglichen Vereinigung von urspriinglich isolirten Indi-
viduen *) ausschliesst.
Hinsichlich des Verhiltnisses zwischen der Grosse und der
Anzahl der Individuen in einer Kette, glaube ich bemerkt zu ha-
ben, dass einsame Individuen oft gross sind, und dass kurze Ket-
ten vielleicht seltener als die langeren aus Exemplaren zusam-
mengesetzt sind, deren Breite weniger als 0,030 mm betragt.
Was schliesslich das Auftreten des P. catenatum betrifit,
so fand ich es im Jahre 1892 nach der Zeit des Eisganges wah-
rend des ganzen Mai Monats sehr reichlich im Seewasser in der
Umgebung von Helsingfors, nach dieser Zeit aber konnte ich im
Laufe des ganzen Sommers kein einziges Exemplar mehr auffin-
den (Tabelle [).
Auch den letzten Sommer kam die Art ebenfalls von Anfang
Mai, von der Zeit des Kisganges, bis Anfang Juni zahlreich, in den
spiteren Planktonproben dagegen gar nicht vor (Tabelle II).
Auch im Winter wird die Art angetroffen, denn unter pela-
gischen Organismen, die ich d. 10 Febr. 1891 aus einer Wake
in dem westlichen Hafen Helsingfors’ (»Sandvikshamn») mit dem
1) Pouchet, G. Contribution & Vhistoire des Cilioflagellés. Journ.
de Anat. et de la Physiol. Tom. XIX. 1883.
*) Bergh, 1. c. Vrgl. auch Blanc, Note sur la Ceratiuwm hirundinella
in Bull. de la Soc. Vaudoise des Sc. nat. T. XX. 1854.
*) Biitschli, Mastigophora (1885) p. 996.
18 K. M. Levander, Peridiniunm catenatum n. sp.
Oberflachennetze fischte, wurden auch zweigliedrige Ketten der-
selben angetroffen, wie ich aus einigen nach lebenden Exem-
plaren entworfenen Skizzen ersehe, obwohl ich damals der Art,
welche ich indessen in der zuginglichen Litteratur nicht be-
schrieben fand, wenig Aufmerksamkeit schenkte.
Tabelle L — 18992.
F . | Vorkommen yon
ag Stunde ot ¥
| Eee | Beane | me Ketten
/, | 5'/, Nm | Bei Sveaborg | Kein Exemplar.
| §/, | LO Vm | Bei Drumsé (W von Helsingfors) | Ketten reichlich.
ee) o> Oa Bei Grané (W von Helsingfors) “ i
| | #2/, | 32/, Nm| Ausserhalb Sveaborgs Sehr reichlich.
ae — Bei Helsingfors (Nord-Hafen) paenaioh zahlreich
si) Vm Zwischen Helsingfors und Sveaborg . .
Tabelle Il. — 1898.
ee Tag) Stude | Ort fiji eg! |
351/1'/, — | Bei Helsingfors und Sveaborg _Einzelne Ketten.
006 | 73/,; 10 Nm} ,, - (Stid-Hafen) | ‘ .)
357} 25/.| 5 Vm |. ,, es ’ | Ketten zahlreich.
362 | 287, — ce (Gammelstadsfjiird, | Keine Ketten.
ate | Wasser siiss)
361} */, |114/. Nm ,, 2 (Nord-Hafen) | Zahlreich.
366} */, |2'/, Vmi_,, 3 (Stid-Hafen) | Nicht zahlreich.
fi ‘J Nas | Esbo-Létfé (11 Km W von Helsingfors) Kin Individuum. |
Fig.
ey li
je; 11:
Erklarung der Abbildungen.
Ventralansicht der durch Jod und Schwefelsiiure blauge-
firbten und lings den Suturen aufgelésten Schale. k =
Apicalkiel; r= Rautenplatte; st = Apicalstachel; 1, 4 =
apicale Platten; I, II, VI, VIl—= pra-aquatoriale Platten;
I’, Il’, V’ = post-aquatoriale Platten.
Dorsalansicht der Vorderhilfte der mit Schwefelsaure
behandelten Schale. d= vordere Dorsalplatte; 1, 4 =
apicale Platten; II—VI = pra-aquatoriale Platten.
Kette von zwei lebenden Individuen, von der Ventralseite.
Vergr. 780.
Kette von vier Individuen, Ventralansicht. Vergr. 520.
Kette von zwei Individuen, Dorsalansicht. Die Kerne sind
mit Hamatoxylin gefarbt und von einem hellen Hof um-
geben. Versr. 500.
Doppelstachel vom hinteren Schalenrande.
Exemplar mit ausgeschnellten Faden. Vergr. 780.
Stiick der Schalenmembran, um die netzige Structur und
die Poren in den Knotenpunkten zu zeigen.
Kreuzpunkt der Quer-und Liangsfurche (stark vergrossert).
qt = Quergeissel, If — Liangsgeissel.
.Die Aushéhlung des Hinterendes der Schale. ant. p. =
Antapicalporus.
Kern, mit Hamatoxylin gefiirbt. Vergr. 780.
'
yO ®
aes pit 9
era : Ve ~ 7 ;, F
7 it an filid Bhs, Ad. ~BGLE
eee ei vounio® best wilt
J aime casaviegis Haine Reb “Shere
= hs ht ite Beg eat bein Hive
ante! gin pi i eat) Lae Pte eiiats ep apt
i. on soe otRaanope) hang ==
Lia wrdoe fim nie pale habo hh aeh “Nore nasa
i £") -ofaighkan omitieres ) vere e. neeghaind 7
oe = NTE hab tebhines pei Oe pea biped) qeattest & naka .
mite ante tua vy sak: ide agaist ibis re vbivenitsl iaW's nde
a aSeln
Fi Jest Fs
ee nan pa Ud Wee ATR
HEG a Wiaatiaiady 24 cheribat SAby 07 aioe by
iia AUT a DIRT” ebyeeretestot ae ania ise, BOs often’? a =
acre hae Chatham PROM IM eo
+
(til Yati_colt ‘f- b1sD)
geet ase ae |
Pe oe an Suh atalbeoe. mtier tes apts oe
| “eo? —nebe% oFilien ioe eepeaeia Sian + vate a
Keg sabre suite sift rity caida valetio® ~ sap" ah a
eS FP aByiss ws etn depouw cash al i GRO wit
igure Piri :¥ Malas otras af) ikl fa ar rie bur Late enti
4 | el meets ieee, al * ge? 48; wit me
2"q Jan Sindee we aabiestnh oan) STEM —
ps | aa Arnqiaaigniank =
= eet. sete PINUS Y nil ccs THe aved = a
Lit F Tigmann H'fors
H:fors.
K. M. Levander gez.
NURMIJARVEN PITAJAN
STEMEN- JA SANTATS-KASVISTO.
KIRJOITTANUT
K. E. STENROOS.
(Esitetty 7 p:néd Lokakuuta 18 93.)
HELSINGISSA,
J. SIMELIUKSEN PERILL. KIRJAPAINOOSAKEYHTIO,
1894.
; fi Bt 7 Pied Ally
ae ata ire
Se
fan
= \-
EY REA &.
\ —peeowmate at ot.”
>> : 1 : if sah S 2
CBee hiwatites Aig 1 GRR
a
‘
Bie
wi?
MER IRS yi
CTE ARR NGO RATA AE
i ig i aM ia ai OS -
M ain Uusimaa kuulunee kasvistollisessa suhteessa maamme pa-
raiten tunnettuihin osiin, ovat kuitenkin jotkut tamankin maa-
kunnan alueet vieli varsin vahin tunnettuja. Parempia tietoja
on meilli piidasiallisesti rannikkoseuduilta, vaikka jo jokseenkin
vanhoja nekin, ja sitépaitsi muistettakoon, etta kaikki paikalliskas-
viot jo ovat neljittikymmentii vuotta vanhat. Yksi vihimmin tun-
nettuja osia Uudellamaalla on Nurmidrven pitijd, jonka kasvis-
tosta tihin asti tuskin léytyy lainkaan tietoja. Oleskellessani
kouluaikana kesilomalla monena kes&ni Nurmijarven etelaran-
nalla, kerasin innokkaasti kasvia kouluherbariota varten ja enna-
tin hyvasti perehtya ympiristén luontoon. Enimmakseen tavallis-
ten kasvimuotojen ohessa Jéysin aina jonkun harvinaisemmankin
lajin. Vasta yliopistoaikanani, kesinaé 1890 ja 1891, saatuani uutta
tutkimusintoa arvoisalta opettajaltani, professori J. P. Norrlinilta,
kidntyi huomioni etenkin kasvipaikkojen tutkimiseen, ja pitemmilla
ekskursioneilla pitiijan eri osissa rupesin tekemaan muistiinpanoja
niistii sekii kasvupaikkojen laadusta. Naéihin muistiinpanoihin perus-
tuen kirjoitin jo syksylla 1891 taydellisen luettelon pitajin kas-
veista ja levenemissuhteista maantieteellisella alkujohdatuksella.
Kuitenkin kiiytin vieli viime kesiistii suuremman osan varsinkin
kasvipaikkojen tutkimiseen seka kasvien kukkimisaikojen merkitse-
miseen. Koska muut tyét luultavasti vast’edes estavat minua naita
tutkimuksia jatkamasta, teen seuraavassa, vaikka paiipiirteellisesti-
kin, arvoisille lukioille esityksen kysymyksessé olevan alueen kas-
viston suhteista, toivoen siitaé samalla edes jonkunlaista lista Uuden-
maan kasviston tuntemiseksi.
Loppuun liitetyssii kasviluettelossa mainitsemani loyd6t ovat
enimmikseen omiani. Muutamia tietoja olen saanut ylioppilas
W. W. Wilkmanif(ilta, joka Jokelan ymparistdilta on kerannyt kas-
4
veja, seka lyseolaisilta K. E. Lindroosilta ja A. Jarvelta, jotka
kesillii 1893 innokkaasti kerailivat Nurmijarven pohjoisrannan ta-
kaisilla mailla, joille kaikille pyydin lausua kiitokseni! Samoin
olen suuressa kiitollisuuden velassa professori J. P. Norrlinille,
joka hyviintahtoisesti on miiiiriillyt vaikeat Hieracium-muodot seka
tohtori A. Osw. Kibhlmanifille, jotka hyvilla ja ystavallisilla neu-
voillaan ovat kirjoitukseni valmistamista edistaneet ja saman lo-
pullisesti_ tarkastaneet.
Nurmijirven pitéji, jonka pinta-ala nousee lahes 670:een nelid-
kilometriin, sijaitsee pohjois-Uudellamaalla 60° 20,5’ ja 60° 41,5’
leveysasteiden viilissii pohjoista leveytté sekai 42° 12’ ja 42°
39’ pituusasteiden viilissié Ferrosta itéanp. Luoteessa koskettaa
siihen Himeenliinissa Lopen pitaji, pohjoisessa Janakkalan ja
koillisessa Hausjairven pitajat. Idass&é on rajapitajana Tuusula,
etelaissi Helsingin ja Espoon pitajat seka lannessé Vihti. Luon-
nollisia rajoja alueella tuskin voidaan sanoa olevan. Sitavastoin
jakaa Lohjanselki eli Hankoniemen—Lahden harju, joka Hyvin-
kiiin kohdalla Hausjirvelté tullen kulkee lounaasen suuntaan pita-
jin keskitse, sen kahteen varsin luonnollisesti eroitettuun osaan,
luoteiseen ja kaakkoiseen. Mainitun harjun pohjoispuoleinen osa
on nimittiin tuntuvasti korkeampaa maata, kuin muut osat. Sil-
mays pitajin korkokarttaan') niayttéa, ettii korkeus koko alueella
vaihtelee 140:n ja 28,8:n metrin viilillé. Korkein kohta lienee noin
3 kilom. Kytajirvesta lainteen péin olevassa vuorisessa seudussa
alueen pohjoisosassa, jossa maa kohoaa 143,6 metrii meren pil-
nan yli. Koko pohjoisosassa vaihtelee korkeus taman ja 78:n met-
rin valilla. Etelaépuolella Lohjanselkaéaé alenee maa vahitellen niin,
etta siella taalla on paikkoja, jotka ovat vain 42—34 metria me-
ren pinnasta. Eteliéosan korkein kohta lienee joku matka kirkolta
etelikaakkoon ja noin 94 metrié korkea. Ett&é maa ylimalkaan
alenee eteliin eli pikemmin kaakkoon pain, huomataan jo siité,
ettaé kaikki vedet juoksevat tahan suuntaan.
Suurimmat jarvet ovat alueen pohjoisosassa, joista Hirvi-
jarvi, joka tayttéa melkein koko tuon kiilanmuotoisen, Hameesen
1) Tiedot alueen korkeussuhteista olen saanut veniiliisistaé topografi-
kartoista, joissa korkeus on merkitty korkeusviivoilla ja Venajin sylissi saschen
= 2,13356 metria.
6 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
pistavain niemekkeen aivan pohjoisimmassa sopukassa, on noin 6
neliékilom. laaja sekaé suurin alueella. Sen kallioiset ja kiviset tai
hietaiset Ja soraiset rannat ovat enimmiikseen havumetsiiin ympii-
roimat. Ainoastaan siellé taalla on maa rannikoilla loivempaa ja
aukeata niittyaé tai peltoa. Saarilla, joita eteliiosassa léytyy kaksi
jotenkin isoa, kasvaa paiasiallisesti koivulehtoa. Rannat_ niillii
ovat kuten yleensakin sileahiekkaiset tai kiviset ja paljaat, tai
muodostaa Phragmites paikkapaikoin harvoja isompia tai pienem-
pii kaislikkoja. Mutapohjaa léytyy ainoastaan jossakin lahdel-
massa ja semmoisilla paikoilla kasvaa Egvisetum limosum, Pota-
mogeton natans ja Nymphaea. Jarven luonteen kuvaamiseksi
mainittakoon viela siellé pesivat lintulajit Larus canus, Sterna
hirundo ja Colymbus arcticus. Tastii') virtaa vesi lyhyen joen
kautta 5 kilom. pitkéan, kaitaan ja mutkikkaasen, mutta Hirvijir-
veaé pinta-alaltaan pienempiiin Suolijirveen, jonka rantoja mah-
dottoman korkeat, melkein pystysuorat, mustat, enimmikseen
havumetsdin peittamat dioriittikalliot ymparédivit. Rannat ovat
enimmakseen samallaiset, kuin edellakerrotun Hirvijarven. Poh-
joisrannalla ja eteliisessé lahdenpohjukassa on pohja kuitenkin
mutaisempaa ja harvan Hqvisetum-Phragmites- tai Scirpus-kas-
vuston peittama. Suolijarven etelaépuolella suoranaisessa yhtey-
dessa taman kanssa on Kytiajarvi, jonka rannat, paitsi pohjois-
puolen, ovat aivan aukeat, metsitt6miét ja laajojen niittyjen ja
peltojen ympardimat. Rannat ovat myéskin matalat ja heiniiiset,
paitsi tuo metsadinen pohjoisranta, joka on sorainen ja kivinen seki
enimmakseen paljas. Suolijiirven lansipuolella on pari kilom. pitka
etelalounaasen kulkeva, suureksi osaksi reheviin koivulehtojen
ymparoima, kaita Pojanjarvi, jonka kauneudelle tuskin mikéin
jarvi alueella vertoja veté&. Se on padasiallisesti mutapohjainen
ja varsinkin pohjoislahdessa tihein kortekasvuston peittama (LE.
Jiuviatile f. polystachyon). Kytajarveen, joka on 35 kilom. pitka
idasta lanteen sekaé jotenkin syvé, laskee la’nnest&é pain kaksi jo-
kea, jotka saavat alkunsa soista ja rahkoista Lopella. Jarven ita-
paasta lahtee ruohorantainen Kytajoki, saaden etelastapain saman-
luontoisen Keihdsjoen lisijoekseen ja virtaa Isojoen nimisené suu-
*) Jarven syvyys, jonka kansa kuvailee pohjattomaksi, ei liene tarkem-
min tunnettu, mutta vielié 27:n metrin syvalle laskevat kalastajat siimansa.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 7
rissa mutkissa itaanpiin yhtyakseen Hyvinkain kylan luoteispuo-
lella Hausjirvelti tulevaan Vantaan jokeen. Isojoen yhtymipai-
kasta virtaa Vantaan joki ensin pari kilom. etelaan, kaantyy sit-
ten, katkaisten Hankoniemen—Lahden harjun, itaanpain, tekee
noin kolmen kilom. piiissi taas kaéinndksen eteléain ja juoksee
tissi suunnassa vuolaasti, tehden Nukarin kylan kohdalla pitkan
putouksen, Pengankosken, syvaiin uurretussa laaksossa lahes 21
kilometrii, saamatta ainoatakaan sivujokea. Etelapuolella valta-
maantieti Nurmijirven kirkolta Tuusulan kirkolle tekee se useita
ikkijyrkkia mutkia saaden koillisestapéin ison Palojoen liséjoek-
seen ja jatkuu Helsingin pitajiiam siina, missa Tuusulan, Helsingin
ja Nurmijarven pitajat yhtyvat.
Lohjanselin etelipuolelta, Rajamien jattilaislahteesta alkaa
vesi pyrkii etelaiin muodostaen viimein pienemman joen, joka
Kylaijoen nimisena laskee pohjoispuolelta lahes 3 nelidkilom. laa-
jaan, erinomaisen matalaan, savi- ja mutapohjaiseen Nurmijar-
veen. 1,5:n metrin syvempia kohtia isiinaé tuskin léytynee. Pitkin
jairven rantoja muodostaa Egvisetum limosum ja H. fluviatile taa-
joja, tavattoman tiheité kasvustoja. Vahian ulompana vielapa kes-
kellikin jarvei ja varsinkin itéisessa ja lantisessé lahdelmassa
kasvaa Scirpus lacustris ja Phragmites yhtamittaisina tai suurissa
mittiissi ja useat Potamogeton- ja Sparganium-lajit tayttavat mel-
kein koko pinnan eli ne paikat, joita edella luetellut kasvit eivat
vieli ole ehtineet anastaa. Niiden liséksi tulee viela kaksi sam-
malta, Hypnum fluitans ja H. giganteum, jotka pyrkivat maaksi
muuttamaan rantoja, ja selvin& osoitteena tasta jo ammoisista
ajoista kestaneest& tyésti ovat varsinkin lansirannan matalat letot
ja rahkat.') En voi viel& lisiksi olla mainitsematta niista suu-
rista Spirogyra. Zygnema- ja Conferva-joukkioista, jotka varsin-
kin loppukesallé uiskentelevat pinnalla ja paikottain tayttavat ran-
nat vihreilli limalla. Rannikoilla leviiaé aukeita peltoja tai paju-
pensaita kasvavia kosteita niittymaita ja ainoastaan yhdessa pai-
kassa etelirannalla koskettaa metsi suorastaan rantaa. Jarven
lintisestaé pa&dsta lahtee ruohorantainen Luhtajoki suurissa mut-
‘) Ison veden aikana keviilla ja syksylla peittyvat laajat alat veden
alle, ja sateisena kesina 1892, jolloin vesi oli metrin chkapi’ toistakin metria
korkeammalla, kuin tavallista, oli jarven pinta ainakin kaksi kertaa niin suuri.
8 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
kissa kulettamaan vetta erain kuivatetun Kuhajarven kautta, jossa
nyt on laajoja, tnuheata saraheinéa kasvavia, miirkia niittymaita,
Nurmijarven kokoisen ja tiast&é 5:n kilometrin piissi lounaa-
sen olevan Valkjairven ohi, lahestyen sit& vain 90:n metrin paahin
ja yhtyy Helsingin pitajassé Vantaasen. Valkjiirven rannikot kohoa-
vat enimmakseen jyrkkinaé ja rannat ovat kiviset ja soraiset seki
kokonansa_ kasvittomat, paitsi pohjoisessa lahdelmassa, joka on
vahan heinanen. Pit&jan liinsiosassa virtaa sivuhaaroincen savi-
nen ja enimmakseen kasviton Lepsiminjoki. Muita jirvia ja jo-
kia etelapuolella Hankoniemen harjua ei léydy, paitsi kivikkoran-
tainen, havumetsan peittamien, jyrkkien rantavallien ympardima,
syva Vahaksilampi, joka jo kuitenkin on itse harjulla, Korven ase-
malta 3 kilom. itaanpain. Vahaksilammista pari kilom. pohjoiseen
on Vihdin rajalla talla harjulla Hirvijarveié vaihain pienempi, erin-
omaisen kirkasvesinen, hieta- tai kivikkorantainen ja umpinainen
Saaksjarvi, jota havumetsét ja nummet ympardivat. Taman ran-
nat ovat suurimmaksi osaksi paljaat, ainoastaan pienemmissi lah-
dissa peitta&a Polygonum amphibium veden pinnan. Erinomaisem
sileat hiekkarannat ovat karakteristisia talle jarvelle. Taméan poh-
joispuolella ovat samanluontoiset paikottain lehtorantaiset Vihti-
lampi ja Markian jarvi seké soiset Loytylampi ja Matkalampi. Laa-
joilla Herusten nummilla Rajamaelt& pohjoiseen ovat kirkasvesiset,
jattilaishiiden kattiloiksi nimitetyt Herusten jarvet, joista nuo isot
lahteet harjun alapuolella luultavasti syntyvat. Pitajan pohjois-
osassa on sitapaitsi syvissa rotkoissa, korkeitten ja jylhien, saman-
suuntaisten vuorien valissaé lahes 50 pienté tavallisesti pohjoisesta
etelaan kayvaa, tummavesista ja suorantaista lampia, joista kat-
son tarpeettomaksi tassa lahemmin mainita. Niin lukuansa monta,.
kuin jarvia ja lampia alueella loytyykin, ovat ne kuitenkin kaikki
niin pienia, etta aivan vahainen prosentti koko pinta-alasta on
vetta, kaikki muu mita vaihtelevimpaa ja erillaisimpaa mannerta.
Maanpinnan konfigurationista+) puhuttaessa on ensiksi otet-
tava huomioon alueella kulkevat harjanteet. Semmoisia ovat jo
edella mainittu Hankoniemen—Hyvinkaan harju, joka lounaiskoilli-
*) Tass olen kayttanyt lahteina edella jo siteerattua topografista kart-
taa seki Moberg’in kirjoitusta: swomen geologinen tutkimus n:o 6.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 9
seen suuntaan halkaisee pitajain. Hyvinkiiaén asemalta alueelle tul-
lessa on se samannimiseen kyliiiin saakka eli noin 5,5:n kilom.
matkalla jakautunut useiksi perittain seuraaviksi, pitkahkOiksi, py6-
ristyneiksi kukkuloiksi, mutta saa heti sen paikan etelapuolella,
missi Vantaan joki sen katkaisee, yhtaéjaksoisen harjun muodon,
joka kuitenkin keskiosassa eli Herusten jairvien ymparistoilla leviaa
laajoiksi tasangoiksi, ja jatkuu taimmdisena Markian jarvelle saakka.
Taalla kadottaa harju taas alkuperaisen muotonsa ja esiintyy le-
veinai katkonaisina ylatasankoina tai Korven aseman kohdalla pie-
nind mutta selvisti muodostuneina harjukumpuina. Vasta Num-
menpaankylin tykénaé Vihdin rajalla se taas nayttaéiksen noin 5
kilom. leveini ylatasankona jatkuen toiselle puolelle rajaa. Tama
harju on, niinkuin jo sanottu, hyvin vaihteleva leveydelleen ja nou-
see luoteisella sivulla usein jotenkin jyrkiisti noin 24 metria. Kaak-
koinen sivu on tavallisesti loivempi ja muodostuu verkalleen viet-
tiviksi tasangoiksi. Hyvinkiin kylastéa joku matka etelaanpain
haaraantuu siiti haarake kaakkoon. Usein taittuneena ja kah-
dessa paikassa Vantaan ja sen syrjajoen Palojoen katkaisemana
kohoaa se kuitenkin paikottain 5—7:n metrin korkuiseksi. Raalan
kartanon koillispuolella se laajenee jot. leveiksi nummeksi eli yla-
tasangoksi ja on ylimalkaan jyrkempi koillista kohden. Ainoas-
taan harvoja pienempid, katkonaisia harjanteita tapaa siella taalla
alueella.
Pitajan pohjoisosa, Kytajarvesté pohjoiseen, on kovin epa-
tasaista ja vaihtelevaa. Korkeampia tai matalampia joko aivan
jyrkkaseiniisia tai kaltevampia, useinkin luoksepaasemattomia ma-
kia ja kallioita, joissa voi selvasti huomata yhdensuuntaisuutta
pobjasta etelain, kohoaa ja laskee tiuhantakaa ja naiden valiin
muodostuu syvii laaksoja ja rotkoja, korpimaita ja soita, joista
edellakerrottujen lampien tyyni pinta kiilustaa. Vahankaéan suu-
remmat tasaisuudet ovat aivan harvinaisia.
Kovin mikisté ja epitasaista, vaikk’ei laheskaan sina maa-
riissi, kuin témd, ovat pitajin eteliisin ja kaakkoinen itaosa.
Makia, jos kohtakin korkeita ja useinkin pohjoiseenpain aivan
seinajyrkkia, on toki harvemmassa, ja muodostuu naiden valiin
usein jotenkin suuria tasankoja. Sitavastoin ovat Hankoniemen—
Lahden harjun ja siiti haaraantuvan syrjaharjanteen valinen osa,
pohjoispuolen eteliosa ja koko lansiosa enimmakseen aivan ta-
10 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
saista ja ne harvat epitasaisuudet, jotka meita siella kohtaavat,
ovat verkalleen kohoavia pyOristyneité makia.
Mit&éa taas maanlaatuun*) tulee, voidaan siinikin huomata eri
osia. Alueen pohjoisosassa on maapera suurimmaksi osaksi murto-
soraa, jotavastoin hiekansekainen peltosavi on levinnyt yli koko
eteliisen osan. Mainittavimmat murtosorakentaét ovat ainoastaan
Nurmijarven etelapuolella -ja Hankoniemen harjun etelirinteilli,
jotavastoin pohjoisessa tavataan peltosavea enimmiakseen Kytii-
jarven ymparistoilla. Fyysillisilta ominaisuuksiltaan on murtosora
siihen sulloutuneiden sarmikkaiden kivien ja kivijauheen tahden
hyvin léyhaa, milloin taas enemmién pakkautunutta ja sekoittunut
pyOreilla kivilla. Melkoisen laajalti tavataan sitipaitsi soran ja
peltosaven yhtymapaikoilla naiden sekoituksesta syntynytta murto-
kivi-savea. Peltosavi taas, joka ohuena kerroksena tavallisesti
peittaa kerroksista savea, on tavallisen tiheata, jaykkaa ja sitkeaita
ja usein hyvinkin hiekan tai kiven sekaista.
Nuo jo useasti mainitut harjanteet ovat maanlaadultaan vierin-
soraa joko karkeampaa tai hienompaa ja usein sekoittunut suu-
rilla vierinkivilla, jotka kohoavat pitkiksi valleiksi tai peittévat
jokseenkin laajoja aloja. Harjanteiden sivuilla, etenkin eteliisella,
leviaa kangas- eli nummihiekka suuriksi hedelmiétt6miksi num-
miksi ja on fvysilliseltaé laadultaan karkeata soraa tai hienointa hie-
taa seka variltaan hyvin vaihtelevaa.
Yhteydessa irtainten maakerrosten kanssa mainitsen muuta-
min sanoin turvemuodostuksista. Pit&éjain luoteisosassa Kytajir-
ven etelapuolella sek&a Isojoen ja Herusten jarvien valilla leviaa
laajat Kurki- ja Petkelsuot, joista edellisessi turvekerroksen pak-
suus on yli 8,8 metria. Alueen pohjoisosan jylhassé vuorimaassa
tayttavat suot harjanteiden valiset laaksot ja tavataan niissakin
turvetta vaikka vain ohuina kerroksina. Pit&jan etelaéosassa tava-
taan turvetta suuremmassa maariassé ainoastaan Valkjarven lansi-
ja etelapuolella sek& Nurmijarven lansirannalla.
Kiintea vuoripera, joka pohjois- ja eteliosassa aluetta joko
aivan jyrkkaseinaisinaé tai py6ristyneina kallioina kohoaa nakyviin,
on paaasiallisesti punaista graniittia, joka vyleensi& sisaltaa valkeata
*) Osittain Moberg’in mukaan. Vertaa myés J. J. Sederholm’in kir-
joitusta, Om istidens bildningar i det inre af Finland, Fennia I, n:o 7.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 11
tai harmaata kvartsia, mustaa kiillett& ja punaista ortoklasia. Ai-
-noastaan harvassa paikassa sielli taéilla tavataan kiillegneissia,
ampbiboligneissiii, granaattigneissia tai dioriittié. Pohjoisosassa
taas on kiinteii vuoriperi melkein yksinomaan mustansinisti dio-
riittia, joka usein on ampbiboliliuskeen, gabrolajien, ampbiboli-
kiven y. m. lavistéiméé. Useat Hirvijarven ja Kytijarven viliset
kalliot ovat sitipaitsi syeniittigraniittia, joka viariltéin niinikééan
on mustaa ja runsaasti amphibolin sekaista. Kalkkia tavataan
vahissaé maaérassé vain kahdessa paikassa nim, Kytiéjarven karta-
non maalla Kalkkivuoren torpan vieressé seki pitajain keskiosassa
Forsbakan talon lihellaé. Muut vuorilajit, joita alueella tavataan,
ovat aivan ala-arvoisia.
Tammioisellé alueella, jossa korkeussuhteet, konfigurationi,
maanlaatu j. n. e. mité kirjavimmalla tavalla vaihtelevat eri osissa,
taytyy tietysti kasviston ja kasviston formationienkin olla hyvin
erillaiset. Isoin osa alieesta on kuitenkin metsain peittémaa.
Niiden laajuutta on vaikea prosenttiluvulleen tarkemmin maarata,
mutta arvelisin sen noin 75 prosentiksi. Valtavin, metsia muo-
dostava puulaji on epailematta mianty, joka harjanteiden laajoilla
viertosora- ja nummihietakentilla eli nummilla esiintyy puhtaim-
pana, vaan muutenkin vuorisilla savi- tai soraisilla mailla tavalli-
sesti koivun, haavan tai kuusen yhteydess& peitta& suuria aloja.
Paraiten ovat mantymetsat, kuten muutkin metsat, sailyneet
pitajan pohjoisosassa Kytajin kartanon maalla, jossa paikkapai-
koin viela varsin laajoilla aloilla tapaa erinomaisen suuria puita.
Mutta muuten, varsinkin koko etelaosassa, ovat ne kuten muualla-
kin maassamme enimmakseen havitetyt), joten isommat mannyt
pienemmillaé aloilla siella taalla ovat aivan harvinaisia. Mannyn
jalkeen yleisin puulaji on kuusi seka sit&é seuraava koivu. Kuiten-
kin lienee muutamilla aloilla vaikea sanoa, kumpi niistaé on run-
saampl. Laajimmat kuusimetsat kohtaamme Hankoniemen—
1) Tsoja metsilohkoja myédian vuosittain yhtidille, vaan talonpojat itse-
kin koettavat hankkia toimeentulonsa metsiituotteista, mydden joko tukkia,
Jautoja tai halkoja. Kytiajin kartanon mailta viedidén vuosittain suuret maa-
rat metsatuotteita etenkin lautoja ja rullapuita, jotka sahataan neliskulmai-
siksi, eripaksuisiksi siroiksi ja joiksi ainoastaan isommat, suorat ja oksatto-
mat koivut valitaan.
12 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitaéjain siemen- ja saniais-kasvisto.
Hyvinkéiin harjun luoteispuolella isojen Kurki- ja Petkelsoiden
ymparistoilla, jossa ne muodostavat varsin levean korpivyOn au-
keata rahkaa ympardivan miantyrameen ympirille. Pitajain poh-
joisosassa, korkeitten vuorien véAlisissé, kiviperaisissaé notkoissa
esuntyy kuusi myOdskin hyvin tavallisena, enimmakseen korpena,
jolloin se on haavan ja koivun sekoittama, mutta joskus tasai-
semmillakin mailla melkein aivan puhtaana. Pit&éjan etelaosassa
ovat kuusimetsat enimmakseen aivan pienié, vaikka tosin taajassa.
Kuitenkin levidéé -Vantaanjoen lansirannalla Raalan ja Myllymaan
valissa lahes 3 kilom. pitka korpi, jossa kuusi on valtaavin puulaji.
Mita taaskin lehtimetsiin tulee, tavataan niité enimmak-
seen varsinaisina koivikkoina tai lepikk6iné, harvemmin lehtoina-.
Yleensa’ voimme sanoa, ettéi koivikoilla etela- eli kaakkoisosassa
pitajaa on suurempi valta, pohjoisosassa taas lehdoilla. Vanhem-
pia koivumetsiéa tapaa kuitenkin enaé& aivan harvassa pienemmilla
aloilla. Sitavastoin anastavat nuoret koivikot useinkin varsin suu-
ria aloja kosteiden, makien valisten, niittymaiden laiteella, muut-
tuen joskus lehdoiksi. Pitajan etelaosassa Viitasen ja Ojakkalan
talojen ymparist6t ovat etenkin huomattavat tamiantapaisista koivi-
kon ymparoimistaé laajoista niittymaista. Koivuviidoilla taas on
naiden rinnalla vahainen valta ja tavataan niitaé pédaasiallisesti
soiden laiteilla. Suurimmat koivulehdot olen tavannut Pojanjar-
ven lansirannalla, jossa puut ovat enimmikseen suuria ja tuuheita.
Siimonsberg’in talon maet, Nurmijarven etelarannalla, olivat ennen
tunnetut suurista jattilaiskoivuista, joista isoimmat olivat 0,5—1
metria lapimitassa, mutta ovat nyt enimmiékseen havitetyt. Paitsi
metsia muodostavana tavataan koivu sitapaitsi aivan yleiseen
Kaikkialla.
Molemmista Suomessa kasvavista leppapuista on harmaa
leppa (A. incana) alueella yleisempi ja muodostaa tiheita le pik-
k6ja viljelematta jatetyille huhtamaille ja laitumille, mutta esiin-
tyy tavallisesti muiden puulajien kanssa sekametsia muodostavana.
Kosteammilla, kivisilla, runsasmultaisemmilla mailla, tavallisesti
jarvien ja purojen rannoilla tavataan tervaleppaé, A. glutenosa, ja
Saiksjirven rannat ovat etenkin huomattavat naista tuuheista
puista. Muista lehtipuista ovat aivan tavallisia haapa, joka jos-
kus esiintyy metsiaé muodostavana esim. Haapakorven talon var-
rella Vantaanjoen itiérannalla seka yksittéin kasvavista pihlaja ja
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 13
tuomi. Harvinaisempi on jo lehmus, mutta tapaa sitaékin alueen
etelaosassa, joskus hyvinkin suuria. Jotkut puut Nurmijarven etela-
rannalla ovat lahes 0,5 metri® paksut. Jaloimmista puulajeista tava-
taan ei aivan harvinaisena vaahteria, jota Nurmijarven etelaran-
nan lehdoissa l6ytyi viela joitakuita vuosia sitten useita 30—50
cm. paksuja, mutta myytiin suurimmaksi osaksi Suomen pavil-
jongin permantopalkeiksi viime Parisin nayttelyssé. Pienempia
vaahteroita olen tavannut Vihtilammin ja Pojanjarven rantaleh-
doissa. Paitsi vaahteria kasvaa pahkinapensas yksittain tai pie-
nissa ryhmissé paikkapaikoin etenkin Nurmijarven lansi- ja etela-
rannalla seka Kytéjarven kartanon ymparistdilla. Saarni kerro-
taan ennen kasvaneen Vahaksilammin tienoilla, mutta on nyt
havinnyt koko alueelta.
Metsien rinnalla mainitsen muutamin sanoin pajupensai-
koista. Niité muodostavat useimmat pajulajit (Salzces), varsin-
kin S. phylicifolia ja S. cinerea kosteilla, alavilla niittymailla seka
iarvien ja jokien rannoilla ja on niilla alueen etelaosassa varsin
laaja leviaminen. Usein tulevat ne nopean kasvamisensa ja lisaan-
tymisensa tahden maamiehelle kovin haitallisiksi?) ja Nurmijarven
pohjoisrannan miarjat niityt ovat joutuneet niiden kautta aivan
pilalle.
Aukeita maita kohtaamme tiillé, kuten yleensikin etela-
Suomessa, enimmikseen tasaisilla mailla. Tosin tapaa aukeita
kohtia epatasaisillakin mailla joko peltoina, niittyinaé, huhtamakina
tai jakaléa kasvavina kallioina y. m., mutta taalla ovat ne varsin
vahiaisiii ja taajemmassa, jotavastoin tasaisilla mailla esiintyvat
aukeat suot, kankaat j. n. e. ovat laajemmat ja yhtajaksoisemmat-
Hankoniemen harjun luoteispuolella kohtaamme nuo jo edellamai-
nitut monta nelidkilometria laajat suot, joiden keskus on aivan
aukeata rahkaa, tiynna isompia tai pienempia hyllyvia rimpia tal
suonsilmia, joissa niukan saraheinaé- ja sammalkasviston valistii
paljas vesi kiilustaa. Vasta laidoilla alkaa yksi ja toinen pienempi
minty siellé taéalla kohota ja rahkasuo muuttuu harvaa mannyk-
k6a kasvavaksi miintyrameeksi. (Hyvinkaéiin kylan kaakkoispuo-
1 Koéyhemmilli kansalla on naisti hyétyikin, silla pajunkuoressa on
heillai runsas tulolahde, tisté kun maksetaan enemmin, kuin mannyn tai kuu-
sen kuoresta
14 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
lella on niinikiiin kaksi jotenkin laajaa rahkasuota.) Pitajan
muissa osissa on aukeilla soilla aivan vihdinen ala ja ovat ne
hajallaan siella taalla.
Pitkin hietaharjanteita kohtaamme tavantakaa joko aivan
aukeita tai harvan miantymetsan verhoamia kanervakankaita,
joilla useinkin I:n metrin korkea, yhtamittainen, lamoava kanerva
haittaa vaeltajaa, ja Herusten jiirven varsilla leviaa nuo Aleksis
Kiven kautta tunnetuiksi tulleet Herusten ja Kiljavan laajat num-
met, jotka niinikéiain ovat aukeat ja kanervikon peittamat.
Muista aukeista. maista on niittymailla epailematta suurin
valta. Enimmiikseen ovat ne kosteita tai vesiperaisia ja joko luon-
nollisia tai viljelemitté jatetyista pelloista.muodostuneita. Varsin-
kin on pitijiin lantinen etelaosa huomattava kosteista niittymaista,
jotka yhtijaksoisina ulottuvat Nummenpaidn kylasta lahella Vihdin
rajaa aina Uotilan kyléan saakka seka jatkuvat pitkin Lepsamian-
jokea samannimiseen kylaan saakka etelassé. Uotilan ja Perttu-
lan kylien etelaipuolella aukeaa varsin tasainen ja laaja lettoniitty,
joka on muodostunut Nurmijarven tapaisen muinoisen Kuhajarven
kuivattamisesta ja jossa kasvaa korkeata luhdantapaista sarahei-
nia. Varsin laajoja niittymaita leviaa sitapaitsi matalarantaisen
Luhtajoen varsille, jotka niityt ovat edellamainittujen niittymaiden
jatkona itainpéin. Muuten tapaa niittyja tiuhantakaa, useinkin
jotenkin laajoja, yli koko alueen, mutta yleensi voimme sanoa,
etti niiti eteldosassa on verrattomasti runsaammin, kuin muualla
pitéjassi. Paitsi miarkia niittyja, jotka aina niyttavat taipumusta
pensoittumaan, tavataan kylla usein kuivempiakin (hardvallsangar),
mutta ne ovat tavallisesti pienempiaé sek hajallansa siella taalla.
Alueen vuorisissa osissa ovat kalliot tavallisesti metsaiset.
Kuitenkin ovat joskus, varsinkin etelaosassa jyrkkaseinaisten vuo-
rien raystaat aivan paljaat ja jakilain (Cladina- ja Cladonza-lajien)
sekii sammalten peittamat. Harvoin tapaa isompia aukeikkoja
tai kokonaisia paljaita kallioita, jollemme ota huomioon niita var-
sinkin alueen eteliosassa yleisiaé, laihoja huhtamakia, jotka hyvin
ohuen multakerroksen peittéminié tavallisesti kanervoittuvat, tai
niiti alueen lansiosan kallioita, joista havumetsi on kaadettu ja
samasta syysté tuskin milloinkaan enaa metsittyvat.
Lopuksi tarkastettakoon vielé alueen viljelysmaita. Syysti,
ettii pitajain etel’osa on verrattain tiheimmin asuttu, kuin alueen
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 15
muut osat, on peltomaitakin siellaé laajemmassa. Suurimmat ja
yhtajaksoisinmat pellot kohtaa meité Nummenpaan, Uotilan ja
Perttulan kylien sek Klaukkalan, Kirkonkylan, Palojoen ja Nuka-
rin kylien, mutta myéskin Raalan ja Numlahden kartanoiden ympa-
ristdillé. Pitiijiin muista osista mainittakoon etenkin Kytajiin karta-
non viljelysmaat samannimisen jarven rannalla, joille laajuudessa
ja yhtijaksoisuudessa tuskin minkaéan kylaén maat alueella vertoja
vetiivit. Maanlaadulleen ovat ne eteliiosassa enimmiakseen pelto-
savea tai saven ja kangashiekan rajalla savihiekkaa, joka nayt-
taiytyy hyvinkin soveliaaksi maanviljelykseen, mutta pitajan keski-
ja pohjoisosassa useinkin yksinomaan laihaa kangashiekkaa. Vilja-
vimmat ovat Nummenpiiin kylan pellot alueen lansiosassa, jossa
peltosavi ohuena kerroksena peittaa kerroksista savea, mutta yleen-
skin alueen eteliiosassa ovat ne jokseenkin hedelmilliset. Sita-
vastoin ovat pobjoisin osa pitaéjaéa sek’ jotkut keskiset osat san-
gen kovaosaisia, etenkin kun suurien soiden aikaansaamat hallat
usein raivoavat tehden tyhjaiksi maanviljelijain paraimmatkin toiveet-
Maanviljelys on yleensé hyvin korkealle kehittynyt ei ainoas-
taan herraskartanoissa, vaan talonpojatkin jo viljelevat jarkiperai-
semmin tiluksiaan. Paitsi peltoja, joiksi vuosittain uusia metsa-
paloja raivataan, harjoitetaan yleisesti suonviljelysta ja etelaosassa
viela huhdanviljelysta, josta lukuisat joko paljaat tai lepikkoa kas-
vettuneet huhta-ahot ovat todisteena.
Tavalliset viljalajit ovat ruis, kaura ja ohra. Vehna on harvi-
naisempi ja viljellaan sitaé etenkin herraskartanoissa. Sitapaitsi
viljelléiin yleisesti perunoita, hernetté (molempia lajia) seka pella-
vaa ja karjanrehuksi kylvOheinéa ja apilaa (Zr. arvense et fh
hybridum) seka vikkeria (Vicia sativa), viimeksimainituita suurem-
massa miirissi etenkin herraskartanoissa.
Paitsi herraskartanoissa, joita alueella loytyy kolme, nim.
Kytajan (Nias), Numlahden ja Raalan (Raskog), on puutarhanhoito
yleensii huonolla kannalla. Tosin nakee melkein joka talon edus-
talla isompia tai vahempia puutarhoja, joissa ainakin kasvaa omena-
puita ja karviaismarjapensaita, mutta tavallisesti my6skin koru-
puina syrenia, pihlajoita, vaahterioita tai tuomia, ja tuskinpa sita
tollia, jonka edustalla ei joku niista puista kasvaisi, mutta ne ovat
huonosti hoidetut ja useinkin aivan rappiotilassa. Kartanoissa ovat
puutarhat kuitenkin paremmin hoidetut ja ainakin Kytajan karta-
16 K. FE. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
nolla on oma puutarhurinsa. Paitsi vaahterioita, pihlajoita j. n.e.
kasvaa niissi saarnia, paihkiniipensaita, saksan heisiii (Sambucus)
y. m., ja Kytijialla niéiin komeita Caragana-pensasaitoja. Hydty-
kasveista ovat omenapuiden ja karviaismarjapensaiden ohessa ta-
lonpojillakin tavallisia perunapuu, luumu- ja kirsimarjapuut seka
viinimarjapensaat (punaiset ja mustat, harvemmin valkeat). Harvi-
naisempia ovat istutetut vattupensaat ja hyétymansikat. Ruoka-
kasveista viljelevit talonpojat. yleisesti harkapapua (Vicia faba)
vilhissi miiiriassi ja lanttuja, mutta myéskin nauriita, harvemmin
kaalia ja porkkanoita. Kartanoissa viljelléan naiden lisaksi puna-
juurikkaita, piparuuttia, dillia (Anethum), spinaattia (Spenacia),
gurkkuja, sipulia, rediisii (Raphanus radicula), papuja (Phaseolus)
y. m. sekaé harvemmin eriisté mukulakasvia, Helianthus tuberosus.
Nautintokasveina nakee joskus tupakkaa viljeltavéan ja sikuria seka
l#akekasvina Artemisia absinthiwm’ia. Korukasveista ovat tavalli-
simmat Calendula ja Papaver.
Viela ansaitsevat huomiota Kytajin ja Raalan kartanoihin
johtavat pitkan pitkat kujakaytavat, joiden molemmin puolin on
riviin istutettuja tuuheita koivuja, kuusia, pihlajoita ja vaahterioita.
Edellisessi kartanossa on tammOista tieté yli 2 kilom., jalkimai-
sessa vahan vahemman.
Luotuani edellisessi silmayksen niihin alueen fyysillisiin suh-
teihin ja omituisuuksiin, jotka enimmin vaikuttavat kasvistoon,
kayn scuraavassa lahemmin tarkastamaan kasviston laatua eri —
niin sanoaksemme kasvipaikoilla. Koska muistiinpanoni niista ovat
monessa kohdin puutteellisia ei ainoastaan mité sammaliin ja jaka-
liin tulee, joista olen taytynyt rajoittautua vain tavallisimpiin ja
kasvipaikkaa pfiiasiallisesti karakteriseeraaviin muotoihin, vaan
ylhaisempiinkin kasveihin, on esitykseni niisté ei suinkaan tieteel-
lisesti tarkka, vaan antaa ehk& selvemman kuvan seudun yleis-
fysiognomiasta. Samoinkuin Norrlin*), Vainio?), Hult*) ynna
1) Norrlin: Bidrag till Sydéstra Tavastlands Flora. Notiser ur Sall-
skapets Pro Fauna et Flora Fennica férhandlingar 11 h. 1871.
2) Vainio, Edv., Kasviston suhteista Pohjois-Suomen ja Vendjin-Karja-
lan rajaseuduilla. 1. Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica
4h. 1878.
3) Hult, R., Férsdk till en analytisk behandling af Vadxtformationerna,
Helsingfors 1884.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 17
monet muut kasviston tutkijat olen jakanut kasvit muutamiin
perusmuotoihin, joista milloin useammat yhdessi, milloin vain jot-
kut antavat kasvipaikalle leimansa ja joita niita esitettaissa lyhy-
kitisesti sopii kiiyttiéaé. Ne ovat: havupuut, lehtipuut, pensaat, varpu-
kasvit, heinat, ruohot, sammalet ja jakalat. Kasvi-individien pal-
joutta eli runsauden miiiraii selvittaakseni olen kayttanyt, jos niita
muistiinpanoissani on ollut, seuraavaa asteikkoa:
Yhtimittaisesti kasvavat, jos kasvit muodostavat tihean, kes-
keymiitt6man _ peitteen.
Runsaat, jos ne kasvavat yhtimittaisina jokseenkin tihedssa.
Harvassa eli hajanaisesti kasvavat.
Yksittéin kasvavat. .
Niiiden asemassa olen kuitenkin useasti kayttanyt vain nimi-
iyksii valtava tai vahavaltainen osoittamaan, etta kasvilla tai kas-
viston muodolla muihin nihden on joko suurempi tai vahempi
valta kasvipaikalla.
Kasvipaikat+) eli kasvistationit voidaan Norrlin’in mukaan ja-
kaa ensinnikin kahteen ryhmiiin, nim. mazden ja vesien seka edel-
liset kuwivanpuoleisiin ja vesiperdisin (,,torra marker och forsum-
pade marker‘). Niilli molemmilla taas voimme eroittaa kaksi
kasvistoryhmaad, nim. varjokkaat eli metsdiset kasvipaikat ja au-
keat eli metsdttémdét. Eri, metsia muodostavien puulajien seka
kosteuden mukaan eroitan ensinnii kuivat metsat eli mantymetsat *),
joita karakteriseeraa seuraavat kasviston muodot: manty on run-
sas ja siella taalla jonkun yksinaisen koivun tai kuusen sekoittama,
pensaista on kataja (Juniperus) valtava tai paikottain runsaskin
ja satunnainen Lonicera «ylostewm. Matalamman kasvipeitteen
muodostavat varpukasvit, joista puola ( Vaccinium vetis idea) useim-
miten on runsas, mutta joskus vahiivaltainenkin, seka vahemmiassa
milariissi myds mustikka (Myrtillus nigra) ja kanerva (Calluna
vulgaris). Sammalpeitteen, joka on jokseenkin yhtamittainen ja
keskeymatén, muodostaa piiasiallisesti Hypnum Schrebert, vaan
1) — stindort tai vixtlokal Norrlin’in mukaan,
2) Kasvipaikoille ja kasviformationeille annan tissi samoja nimityksia,
kuin Vainio, joka teoksessaan, Kasviston suhteista j. n. e. (Katso sitaattia
edelliselli sivulla) ensikerran suomen kielessi kiiyttia niita tieteellisina nimi-
tyksina.
2
13 K. E. Stenroos, Nurmijarven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
jokseenkin tavallisia'), vaikka vahavaltaisia ovat myéskin Hyloco-
mium splendens (typpailla) ja useat Dicranum.lajit (D. scoparium,
undulatum et c.), Jakalat ovat yleensé vahiavaltaisia, paitsi pui-
den rungoilla ja oksilla, joista riippuu Usnea barbata ja Alecto-
ria sp. Missa metsa on harvempaa ja maaperi hiekkaista tai
kallioista, siella lahenee kasvisto jo aukeiden kankaiden ja jaka-
lista esiintyy Cladina rangiferina ja Cl. silvatica runsaasti. Heina-
kasvisto on hyvin niukka ja sita edustaa Azra flexuosa ja Luzula
pilosa seki aukeammilla paikoilla Festuca ovina ja harvinaisena
Hierochloa australis. Muista kasveista ovat tavallisia: Melampy-
rum pratense, Anemone hepatica, (Pyrola secunda), P. rotundi-
folia, Hieracium murorum, H. vulgatum, Linnea borealis ja Vero-
nica officinalis (vahiin kosteammilla paikoilla).
Paikotellen tavataan viela Pteris aqvilina (aukeammilla pai-
koilla usein runsaastikin) ja Polystichum spinulosum sekii harvi-
naisina Solidago virgaurea, Pyrola chlorantha, P. media ja Goo-
dyera repens.
Hyvin harvinaisia ovat: Monotropa hypopitys, Pyrola wmbel-
lata ja Lycopodiwm complanatum.
Nain tyypillisessa muodossa ovat mantymetsat kuitenkin harvi-
naisempia ja tavataan paaasiallisesti vain tasaisemmilla, kuivilla
mailla. Tavailisesti on naihin maan epatasaisuudesta vaihtelevan
kosteuden tahden sekoittunut enemman tai vahemmian koivuja,
kuusia tai haapojakin, jotka kukin tavallansa vaikuttavat kasvis-
toon. Varpukasveista alkaa mustikkaa ilmestya runsaammin ja
sammalista tavataan Hypnum Schreberv’n ohessa kuusikoille karak-
teristiset Hylocomium splendens tavallisemmin seka lisiksi 4. trz-
qvetrum. Ruohoista mainittakoon, paitsi jo edella lueteltuja, joista
monet (Pyrola secunda, Anemone hepatica) taalla esiintyvat run-
saammin, viela Pyrola minor seka varsinaiset sekametsdin kasvit
Trientalis ewropea, Majanthemum bifolcum ja Phegopteris dry-
opteris.
Kosteusasteen suurentuessa anastaa kuusi joskus vallan muilta
puulajeilta, jolloin muodostuu n. s. kuusimetsdin formationi, joka
paitsi kosteusmaaraa eroaa mantymetsista suuremmalla varjostus-
1) Freqvensi-asteet ja niiden lyhennykset ovat myéhemmin sivyulla 5L
selitetyt.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 19
asteella ja viileimmiilli sekaé kosteammalla ilmastolla. Maata peit-
tiiviin runsaamman multakerroksen kautta on kasvistokin reke-
viimpi ja lajeista rikkaampi.
Varpukasveista on Myrtillus nigra runsas, joskus kuitenkin
ainoastaan - paikotellen kasvava, ja keskeymatt6man sammalpeit-
teen muodostavat Hylocomium splendens, H. triqvetrum ja Hy-
pnum Schreberi. Paitsi kuusta (Picea excelsa), joka on runsas, ovat
kuusikoissa tavallisia, vaikka vahivaltaisia koivu (Betula glutinosa),
haapa (Populus tremula) scka harvinaisempia pihlaja ja manty.
Pensaista on kataja (Juniperus) tavallinen ja varpukasveista musti-
kan ohessa puola (typpailla) ja Linnea. Jakalat ovat taallakin
vahivaltaisia, paitsi puissa, joista riippuu Alectoria jubata ja A.
sarmentosa, samoin heinikasvit, joista tavallisia, vaikka harvassa
kasvavia ovat: Azra flexuosa. Poa nemoralis, Carex digitata ja
Luzula pilosa sekii marjemmilla paikoilla Carex canescens, C. globu-
laris, sek harvinaisina C. vaginata ja C. tenella. Ruohoista ovat
runsaita ja tavallisia: Phegopteris dryopteris, Eqvisetum sylva-
ticum, Trientalis europwa, Oxalis ja Majanthemum. Tavallisia
vaan vahiivaltaisempia ovat sitapaitsi:
Anemone hepatica, Melampyrum pratense,
(A. nemorosa), | Polystichum spinulosum,
Viola silvatica, Asplenium filix-femina,
Pyrola secunda, Phegopteris polypodiordes,
P. minor, Pteris aqvilina,
P. rotundifolia, Lycopodium annotinum,
Veronica officinalis, L. clavatum,
ja eteléosassa aluetta viela Lizstera cordata, sekaé harvinaisempia:
Polystichum filia mas, Pyrola uniflora ja P. media.
Missa vain pieniaékin aukeikkoja loytyy kuusikoissa, siinaé kas-
visto heti saa toisen luonteen. Semmoisilta paikoilta olen mer-
kinnyt muistiini seuraavia lajia: Ranunculus acris, R. cassubicus,
Veronica chamedrys, Vicia sepiwm, V. silvatica, Orobus vernus,
Scrophularia nodosa, Fragaria vesca, Geranium silvaticum ja
Melica nutans.
Havumetsiin sekoittuu vialisté lehtipuita, varsinkin koivuja
siihen mairain, ettaé muukin kasvisto muuttuu enemméan tai va-
hemmiin lehtimetsiin kasviston kaltaiseksi. Semmoisissa metsissa,
20 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
joita kutsun sekametsiksi, on kosteusaste jokseenkin sama, kuin
kuusikoissa. Kuitenkin on tiimaé kasvistationi seka fyysillisilté omi-
naisuuksiltaan ett&é kasvistoltaan suuresti vaihteleva. Viela vaihtele-
vammaksi tulee kasvisto senkautta, etta sekametsat, niinkuin Vai-
nio') varsin oikein huomauttaakin, usein keinollisesti syntyviit
huhdanviljelyksella miinty- ja kuusimetsain sijoille. Niité tapaakin
tavallisemmin pitiijiin etelaéosassa, jossa huhdanviljelysta yleisem-
min on harjoitettu. Paitsi koivua (B. glutinosa), mantya, kuusta
ja leppaiai (A. imcana) kasvaa sekametsissé seuraavia pensaita:
Juniperus communis, Ribes alpinum ja Rk. rubrum. Varpukas-
veista on Myrtillus nigra vahivaltainen seka paikottain myds puola,
kanerva, vanamo (Linnea), Lycopodium annotinum ja L. selago.
Sammalpeite on johonkin marin. sama, kuin kuusikoissa ja seu-
raavien lajien: Hylocomiuwm splendens’in, Hypnum Sehreberi'n,
Thujidiwm recognitum’in ja joskus Hylocomium triqvetrum in muo-
dostama. Muista kasveista mainitsen vain seuraavat: Oxalis, Ma-
janthemum. Trientalis, Rubus ideus, Arenaria trinervis, F'ra-
garia vesca, Veronica chamedrys, Luzula pilosa, Anthoxanthum,
Carex pallescens, Phegopteris dryopteris, Ph. polypodioides ja Po-
lystichum spinulosum.
Tavallisempia, kuin sekametsat seka ominaisuuksiltaan enem-
miin konstanttia ovat varsinaiset lehtimetsat, joista voimme eroit-
taa kaksi muotoa: koivikot ja lepikot. Kuten sekametsat ovat var-
sinkin lepikét useimmiten huhdanviljelyksen kautta muodostuneet ja
tavataan niitéikin alueen etelaosassa tavallisemmin, kuin muualla.
Lepikéissi on leppai (A. imcana) runsas ja useinkin aivan
tiheiissi; ainoastaan siella taalla on joitakuita koivuja (B. gluti-
nosa) seka joskus mantyja ja kuusia. Sammalikko on harva (Hy-
pnum salebrosum y. m.) ja varpukasveista tavataan joskus Myrtil-
lus nigra. Yleensakin on kasvisto tiheissa lepikdissé niukka, mutta
harvemmissa ovat ruohot ja joskus heinatkin valtavia. Tavallisia ovat:
Anemone nemorosa, Oxalis acetosella,
Ranunculus acris. Majanthemum bifoliwm,
Trientalis ewropea. Phegopteris dryopteris,
seki Anthoxanthum odoratum, Poa pratensis, Aira cespitosa y. m.
1) Vainio: Kasviston suhteista j. n. e. siv. 54.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, nso 11. 21
Koivikoissa on koivu valltavana ja joskus ainoastaan har-
vassa kasvavien leppien tai haapojen sekoittama. Enemmian sa-
tunnaisia ovat pihlaja ja tuomi. Pensaista tavataan Rosa cin-
namomea jokseenkin usein sekii Juniperus, harvemmin Lonicera
ja Rhamnus. Varpukasveista on mustikka (M. nigra) tavallinen
ja paikottain runsas, sekii vahiivaltainen ja vahasta merkityksesta
Vaccinium vitis idea. Sammalpeite on harva tai paikottain mel-
kein puuttuva ja Hypnum —, Hylocomiwm — ja Brachythecium-
lajien muodostama. Heiniikasvisto on niinikaéain vahiivaltainen ja
siti edustavat seuraavat lajit: Poa nemoralis, Agrostis vulgaris,
Calamagrostis arundinacea ja’ Melica nutans.
Ruohokasvisto on huomattava seuraavista lajeista, jotka taalla
esiintyvit kaikessa runsaudessa. Anemone nemorosa pukee val-
keine kukkineen Toukokuun lopulla maan valkeaan vaippaan, sita
seuraa Ozxalis, Trientalis, Majanthemum, Melampyrum pratense,
M. silvaticum, Polypodium dryopteris sekii joskus Ranunculus
cassubicus ja Trollius, jotka kaikki kukkimisaikaan painavat kasvi-
paikalle leimansa.
Tavallisia ja ainakin paikoittain jokseenkin runsaita ovat
lisiksi seuraavat: Convallaria majalis, Alchemilla vulgaris, Vero-
nica chamedrys, Anemone hepatica, Potentilla tormentilla, Fra-
garia vesca, Orobus vernus ja Pyrola rotundifolia seka vaha-
valtaisia:
Paris qvadrifolia, Vicia sepium,
Convallaria polygonatum, Pyrola media (r.),
Platanthera bifolia, Geranium silvaticum,
Solidago virgaurea, Phegopteris polypodiovdes,
Hieracium cesium, Polystichum filiz mas,
Campanula persicefolia, Asplenium filix femina,
Veronica officinalis, Pteris aqvilina.
Ranunculus acris,
Paitsi timintapaisia koivikkoja, tapaa alueella viela laihem-
pia koivikkoja, joissa maa on ruskeitten, viela mitéinematt6mien
lehtien peitossa ja kasvisto paljoa niukempi, seka nuoria hedel-
miillisii koivikkoja, jotka kasvistossaan enemman lahenevat leh-
toja, joiksi ne mydbemmin muuttuvatkin. Koska minulla niista on
22 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
vain harvoja muistiinpanoja, en tiassa ryhdy selittamaan niiden
kasvistoa lahemmin.
Kosteammilla, kaltevilla makirinteillé seka kivisissé purolaak-
soissa ja notkoissa, joissa paksumpi multakerros peittaa alustan,
tarjoutuu erittéiin sopiva kasvipaikka monille kasvilajeille, joita ei
tavata varsinaisissa lehdikoissa tai ovat siellé harvinaisia tai sa-
tunnaisia. Kasvillisuus muuttuu erittiin rehevaksi, metsa kay
tuuheammaksi ja senkautta varjoisammaksi ja raittiimmaksi, ja
koivun sijan anastavat suureksi osaksi muut Iehtipuut. Taalla
loytéiviit monet harvinaiset kasvit oikean jalansijan, pensaskasvisto
kiiy lajirikkaammaksi ja fyysillisten ominaisuuksien vaikutuksesta
muuttuu sammalkasvistokin. Nailla yleisilla ominaisuuksilla varus-
tetuissa’ lehdoissa kasvaa, paitsi koivua, tavallisina seuraavia puita:
haapa (Populus tremula), leppa (A.encana) seka kosteissa purolaak-
soissa ja lahelli jiirvenrantoja, joiden varsilla lehtoja taalla useimmi-
ten tapaakin, myés tervaleppé (A. glutinosa), tuomi, pihlaja, raita
(Salix caprea), kuusi sek useasti vielé lehmus, vahteria ja puro-
laaksoissa Corylus avellana. Pensaista tavataan Daphne mezereum.
Lonicera, Ribes alpinwm ja harvinaisena Veburnum seka laaksoissa
Ribes nigrwm ja Rubus ideus. Heinikasvisto on jokseenkin valtava
ja paiasiallisesti samojen lajien muodostama, kuin lehdikoissa. Puro-
laaksoista mainittakoon sitaévastoin seuraavat: Milizwm effusum, T77-
ticum caninum, Poa sudetica (r.), Calamagrostis phragmitoides ja C.
lanceolata seki Brachypodium pinnatum (r.). Muista kasveista mai-
nittakoon erittain lehtolaaksoille karakteristisina viela Onoclea stru-
thiopteris, joka joskus on ihan peittaéva, Impatiens nolv-tangere,
Anemone ranunculoides, Stachys silvatica, Stellaria holostea, St.
nemorum, Pulmonaria officinalis, Viola epipsila, Phegopteris dry-
opteris ja Ph. polypodioides. Muuten ovat lehdoille omituisia viela
Actea spicata, Viola mirabilis, Epipactis latifolia, Neotica nidus-
avis, Celoglossum viride seka koivikoissakin kasvava Platanthera
bifolia ja Listera ovata, jonka kuitenkin pari kertaa olen tavan-
nut kostealla niityllé. Valtavia ovat lisaksi seuraavat lajit:
Majanthemum bifolium, Chrysosplenium alternifoliwm
Convallaria majalis, (laaksoissa),
Gymnadenia conopsed, Alchemilla vulgaris,
Solidago virgaurea, (Rubus saxatilis),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 23
Veronica chamedrys,
Melampyrum pratense,
M. silvaticum,
Trientalis ewropea,
Lysimachia vulgaris,
Aigopodium podagraria,
Angelica silvestris.
Ranunculus acris.
R. cassubicus,
RR. repens,
Anemone nemorosa,
A. hepatica,
Viola silvatica.
Fragaria vesca,
Potentilla tormentilla,
Geum rivale,
Orobus vernus,
Vicia silvatica,
V. sepium,
Pyrola minor,
P. secunda,
P. rotundifolia,
Asplenium filix-femina,
Polystichum filiz-mas,
P. spinulosum ja
Pteris aqvilina.
Ozxalis acetosella,
Paikotellen tai harvassa kasvavina eli satunnaisina tava-
taan viela:
Cirsium heterophyllum,
(Centaurea phrygia),
Valeriana officinalis,
Paris qvadrifolia,
Campanula persicefolia y. m.
Hypocheris maculata,
Hieracium pratense,
(Trifolium medium),
Galium boreale,
Rumex acetosa,
seki harvinaisina: Lathyrus silvestris, Pyrola media, Campanula
cervicaria ja Picris hieracioides.
Metsin harventuessa syysté tai toisesta ja siis varjostusas-
teenkin vahentyessé alkaa pian uusia kasvitulokkaita tunkeutua
kasvipaikalle, jolloin kasvistokin muuttuu enemmian tai vahemman
aukeiden maiden kasviston kaltaiseksi. Niistéa aloitan esitykseni
nummilla eli kankailla, jotka alueen keskiosan hiekkakentilla ja
harjanteilla avautuvat eteemme kaikessa laajuudessa. Niiss’é voimme
eroittaa kaksi eri formationia, nimittéin kangasmannikkoja, joita
verhoaa harvanlainen miinnikk6, ja aukeita kanervakankaita. Muu-
ten on kasvisto naillii molemmilla muodostuksilla jokseenkin samal-
lainen. Paitsi pienenlaisia, suoria ja vasta latvassaan haaroavia,
hongantapaisia mantyja, naikee kangasmiénnikOissakain harvoin
muita puulajia, kuin vaivaisia, 30—60 cm. korkeita haapoja ja
koivuja (B. verrucosa), jotka korkeata kanervaa matalampina kui-
24 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
tenkin isommilla aloilla tekevat maiseman hyvin kirjavaksi, seka
siella taéilla yhta pienia kuusenvesoja ja leppia (A. ¢ncana). Varpu-
kasveista on O,;—I:n metrin korkean, yhtamittaisen ja lamoavan
kanervikon seassa puola (V. vitis-cdea) valtava seké pienemmilla
aloilla runsaitakin Arctostaphylos uva wrsi ja Lycopodium complana-
tum. Harvinaisempia ovat Myrtillus nigra ja Linnea borealis.
Jikalakasvisto on valtava, joskus pienemmilla aloilla runsaskin ja
piidasiallisesti Cladina-lajien (Cl. rangiferina ja Cl. silvatica) seka
useitten Cladonia-lajien (Cl. gracilis, pyxidata, deformis) ja pienem-
milli aloilla Stereocaulon paschale’n y. m. muodostama. Sammal-
kasvisto on viahivaltainen ja sité edustaa paikottain runsaskin
Polytrichum piliferum ja P. juniperinum seka jotkut Dicranum-
ja Hypnum-lajit. Ruohoista ja heinisté ovat tavallisia, vaikka
surkastuneen nik6isid ja harvassa kasvavia seuraavat: Convalla-
ria majalis, joka tuskin milloinkaan kukkii, Hieraciwm wmbella-
twm (kapealehtinen muoto), Gnaphalium dioicum, Hypocheris
maculata, Erigeron acris (hyvin iso), Epilobium angustifolium,
Pulsatilla vernalis (pienemmilla aloilla valtava) sek&a Calamagro-
stis arundinacea (joku korsi siella taalla), Festuca ovina, Agrostis
vulgaris, Aira flexuosa ja Anthoxanthum.
Aukeilla kanervakankailla tapaa vain satunnaisesti jonkun
yksinaéisen koivun tai mannyn seka tiheammissaé haavanvesoja.
Sianpuola (Arctostaphylos) on myés isommilla aloilla valtavampi
ja kanervikko matalampaa ja paikkapaikoin harvempaa. Muuten
ei niiden molempien formationien valilla olekaan milaéan jyrkem-
pada rajaa, vaan muuttuu kangasmainnikk6 metsan harventumisen
kautta vaihitellen aukeaksi kankaaksi. Paitsi edellé lueteltuja kasvi-
lajia kasvaa vihiin kosteammilla paikoilla ja varsinkin teiden var-
silla usein runsaasti ajuruohoa (Thymus serpyllum) seka seuraa-
via lajia: Hwphrasia officinalis, Veronica officinalis ja Viola ca-
nina. — Heinaikuun lopulla, jolloin Callwna on runsaimmin ku-
kalla, peittyy maisema punanviolettiin vaippaan.
Kankaitten laiheisyydessi sekii kuivilla laitumilla tapaa jos-
kus korkeampia tai matalampia, hiekkaisia makia tai kumpuja,
joilla maa on kuiva ja liiaksi laiha voidakseen yllapitaa rehe-
vimpiii kasvistoa. Tammédiset kasvipaikat, joita kutsun kuiviksi
ahoiksi, eiviit ole aivan identtid Vainion sennimellisten kasvipaik-
our
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 2é
kojen kanssa. Sit&vastoin nayttaviat ne enemmiin laheneviin Norr-
lin'in ,,torra faltbackar‘‘. Muuten vaihtelee kasvisto talla statio-
nilla suuresti maan fyysillisen ja kemiallisen laadun mukaan. Mata-
lan ja harvan sammalpeitteen muodostavat piiiasiallisesti Thaj/-
dium abietinum ja Polytrichum piliferum seki vahin kosteam-
milla mailla P. juniperinum ja Climacium dendroides. Varpu-
kasveista tavataan vahin puolaa (V. vtis ‘dea), joskus kanervaa
ja mustikkaakin. Heinakasvisto on jokseenkin valtava, vaikka
surkastunut ja seuraavien lajien muodostama: Agrostis vulgaris,
Poa pratensis, Festuca rubra, Festuca ovina, Anthoxanthum odo-
ratum ja Aira fleruosa. — Ruohoista ovat tavallisia ja valtavia:
(Draba verna), Achillea millefolium,
Stellaria graminea, _Erigeron acris,
Sagina procumbens, Meracium pilosella,
Alchemilla vulgaris, HA. auricula,
Potentilla argentea, Euphrasia officinalis,
Scleranthus annuus, Rumex acetosella.
Pimpinella saxifraga,
Vahavaltaisia vaan tavallisia ovat sitapaitsi:
Crepis tectorum, Tr. pratense,
Taraxacum officinale, Silene inflata,
Scabiosa arvensis, Jerastium vulgatum,
Prunella vulgaris, Spergularia rubra,
Ranunculus polyanthemos, Dianthus deltoides,
Turritis glabra, Fragaria vesea,
Viola arenaria, Potentilla tormentilla,
V. canna, Campanula patula,
Veronica verna, C. rotundifolia,
Trifolium repens, Pteris aqvilina,
seka harvinaisia: Leontodon autumnalis (joskus tavallisempi),
Veronica chamedrys, Viscaria vulgaris, Thymus serpyllum, Are-
naria serpyllifolia, Hypericum perforatum, Myosotis stricta, Se-
dum acre, Botrychium lunaria ja B. ternatum.
Kasvistoltaan verrattomasti rikkaampia ja vaihtelevampia ovat
huhta-ahot eli hedelmiallisemmat ahot, jotka muodostuvat huhdan-
viljelyksen kautta metsain sijoille ja ennemmin tai my6hemmin
26 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitiijain siemen- ja saniais-kasvisto
jalleen peittyvat lepik6lla tai koivikolla. Semmoisilla iakkéaammilli
huhta-ahoilla, joilla jo kasvaa jokseenkin paijon lehtipuita, lahenee
kasvisto yha enemmin edellaé kerrottujen lehtimetsdin kasvistoa.
Yleenséi on sammalkasvisto samoinkuin jakalakasvistokin viha-
valtaisia ja pienemmilla aloilla Polytrichunv’in ja Cladoniwin muo-
dostamat, ruohokasvisto runsas ja lajirikas sekaé heinakasvisto
enemmiin tai vihemmin valtava. Varpukasvisto on mydskin va-
hemmiisté merkityksesté ja sit&éi edustaa etenkin Vaccinium vitis-
idea seki Myrtillus nigra ja Calluna.
Tavallisia ja valtavia ovat talla kasvipaikalla seuraavat lajit:
Hieracium pubescens,
HA. umbellatum,
H. septentrionatle,
H. pilosella.
A. auricula,
Erigeron acris,
Antennaria dioica,
Achillea millefolium,
Gnaphalium silvaticun,
Leontodon hispidus,
Chrysanthemum leucanthemum,
Campanula patula,
C. persicefolia,
C. glomerata,
Gentiana campestris,
Veronica chamedrys,
Euphrasia officals,
Ranunculus polyanthemos,
(Anemone nemorosa),
Viola canina,
Stellaria graminea,
Visearia vulgaris,
Hypericum qvadrangulum,
Geranium silvaticum,
Orobus vernus,
Lathyrus pratensis,
Vicia cracea,
Trifolium pratense,
Tr. repens,
Tr. spadiceum,
Alchemilla vulgaris,
Potentilla argentea,
P. tormentilla,
Rubus saxatilis,
Fragaria vesca,
Epilobium montanun,
E. angustifolium,
Galium boreale,
Succisa pratensis,
Scabiosa arvensis,
Centaurea phrygia,
Crepis tectorum,
Rhinanthus major,
R. minor,
Rumex acetosa,
R. acetosella,
Gymnadenia conopsed,
Eqvisetum silvaticum,
(Pteris aqvilina).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11.
Tavallisia vaan viihivaltaisia ovat lisaksi:
Ranunculus acris,
(Turritis glabra) *),
Arabis suecica,
A. thaliana,
Viola arenaria,
(Silene inflata),
Dianthus deltoides,
Vicia sepium,
Rubus ideus,
R. arcticus,
(Pimpinella saxifraga),
Cerefolium silvestre,
Aegopodium podagraria,
Leontodon autumnalis,
Harvinaisempia ovat:
Melandrium pratense,
Cerastium vulgatum,
Arenaria trinervis,
(A. serpyllifolia),
Geranium bohemicum (polte-
tuilla paikoilla),
Trifolium agrarium,
Vicia silvaticea,
V. tetrasperma,
Potentilla alpestris,
P. norvegica,
Taraxacum officinale,
Solidago virgaurea,
HMieracium vulgatum,
Cirsium heterophyllun,
Campanula rotundifolia,
Verbascum thapsus,
Veronica officinalis,
Melampyrum pratense,
M. silvaticum,
Ajuga pyramidalis,
Polygonum viviparun,
—Majanthemum bifoliui.
Convallaria majalis,
Equvisetum pratense.
Galium uliginosum,
G. verum,
Trichera arvensis v. imtegri-
folia,
Anthemis tinetoria,
Lampsana communis,
Cirsium arvense,
Campanula cervicaria,
Verbascum nigrum,
Scrophularia nodosa,
Botrychium lunaria.
27
Heiniikasviston muodostavat pidasiallisesti samat lajit, kuin
kuivilla ahoilla, seki lisiksi Calamagrostis arundinacea, C. epi-
gejos, Carex pallescens, Luzula multiflora ja Melica nutans.
Niittytoyraat, kaltevat pellonrinteet ja jokivallit, jotka Vai-
nio eroittaa eri kasvipaikaksi, liittyvit kasvistossaan niin lahei-
sesti edelliseen kasvistationiin, ett&é eroitusta niissé useinkaan ei
1) Laihoilla huhta-ahoilla tapaa useinkin aivan samoja kasvilajia, kuin
vasta kerrotulla kasvipaikalla. Semmoiset lajit, jotka siis eivit oikeastaan
kuulu tahin, olen pannut sulkujen sisian.
28 K. #. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
huomaa. Kun kasvisto niillaé viel&ii maanlaadun ja kosteusasteen
mukaan on samojen vaihtelujen alainen, kuin huhta-ahoilla, en
tassa selita niiden kasvistoa erikseen. Mainitsen vain ne vahiiset
eroavaisuudet, jotka niiss& olen huomannut.
Ahoilla kasvavista lajeista en ole niaillé tavannut seuraavia:
Turritis glabra, Erigeron acris,
Arabis, Antennaria dioed,
Viola arenaria, — Scabiosa arvensis,
Arenaria serpyllifolia, Verbascum thapsus,
Vicia silvatica, V. nigrum,
Rubus ideus, Calamagrostis epigejos.
Epilobium angustifolium,
Nailla kasvaa sitaé vastoin lisiksi tai ovat tavallisempia seu-
raavat:
Trollius europeus, L. autunnalis.
Ranunculus acris, Centaurea phrygia,
R. cassubicus, Taraxacum,
Geranium silvaticum, Succisa pratensis,
Lathyrus pratensis, Gentiana campestris,
Rosa cinnamomed, Prunella vulgaris,
Geum rivale, Eqvisetum silvaticum,
Scorzonera humilis, E. pratense.
Leontodon hispidus,
Alueen niittymaista luen tahan ryhmaan ainoastaan varsinai-
set niityt!, jotka kosteusasteen ja siis kasvistonkin mukaan jakaan-
tuvat kuivempiin eli nurminiittyihin tai nurmikkoihin ja kosteisiin.
Edellisilla niista muodostavat runsaan tai melkeinp&é yhtamittaisen
heinakasviston kapealehtiset ..Gramimacew’n* kasvit, joiden ohessa
ruohokasvisto on jokseenkin runsas. Kosteilla niityillé taas on
kuten luonnollistakin saraheinaét (Cyperacew) runsaampia. Sam-
malkasvistokin on nurmikoilla niukka. vaan kosteilla niityillé run-
sas ja useitten Sphagnum-, Hypnum- ja Polytrichum-lajien seka
Aulacomnion palustre’n ja Climacium dendroides’in muodostama.
Heinakasviston nurmikoilla muodostavat: Avra cespitosa,
‘) Heteniityt, jotka ovat vesiperiisempia ja sammalkasvistossaan y. m.
enemman muistuttavat soista, esitén vasta néiden rinnalla.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 29
Poa pratensis, Festuca elatior ja vahassi madrassa Ayrosts
vulgaris, tai kuivia ahoja lihenevilla niityilla Anthoxanthum odo-
ratum, Agrostis vulgaris, Festuca rubra ja vahassa maarassa
edelliimainitut, tai joskus pienemmillié aloilla mydskin Nardus
stricta. Viihiivaltaisia ovat niiden seassa Carex pallescens, C.
leporina, C. vulgaris, Agrostis canina, Luzula multiflora ja
Phleum pratense.
Ruohoista ovat jotenkin runsaita ja tavallisia seuraavat lajit
Ranunculus acris. Leontodon autumnal,
R. polyanthemos, Taraxacum officinale,
Stellaria graminea, Chrysanthemum leucanth.,
Geranum silvaticum, Campanula rotundifolia,
Trifolium pratense, C. patula,
Tr. repens, Rhinanthus minor,
Alchenulla vulgaris, Euphrasia officinalis,
Potentilla tormentilla, Polygonum viviparum,
Geum rivale, Rumex acetosa,
Cerefolium silvestre,
sekaé harvinaisempia:
Potentilla verna, Orchis maculata,
Rubus arcticus, Eqvisetum pratense,
Epilobium montanum, E. arvense,
View cracea, BE. silvaticum.
Scorzonera humilis,
Kosteilla niityilli muodostavat runsaan heinikasviston taval-
lisesti: Carex vulgaris, C. canescens, C. cespitosa, Agrostis ca-
nina ja Aira cespitosa, joista A. canina vahan kaltevilla mailla
antaa niitylle leiman sek& C. cespifosa pienemmilla aloilla. Jos-
kus muodostaa myés Juncus filiformis jokseenkin laajoilla aloilla
tirkeiin aineksen heiniikasvistossa seki mydskin Carex juncella,
C. panicea, C. stellulata, C. flava, Eriophorum angustifolium,
Luzula multiflora, Festuca rubra, Calamagrostis stricta ja Pou
pratensis. Tavallisia, vaan viahiivaltaisia ovat sitiépaitsi viela seu-
raavat: Hierochloa borealis (joskus valtava), Phlewm pratense,
Calamagrostis phragmitoides, Juncus lamprocarpus, sek harvi-
naisia: Carex vaginata, C. loliacea, C. elongata ja C. diovea.
30 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Ruohokasvistoa karakteriseeraa: Caltha palustris, Lychnis
flos-cuculi, Ranunculus auricomus, Spirea Ulmaria), Viola pa-
lustris, V. epipsila, Geum rivale, Potentilla tormentilla, Carda-
mine pratensis, C. amara ja Rumex acetosa.,
Tavallisia ovat sitiéipaitsi seuraavat :
Ranunculus acris, Galium boreale,
R. flammula (paikott. valtava), G. palustre,
R. cassubicus, —— G. uliginoswn,
R. repens, Succisa pratensis,
Anemone nemorosa, Leontodon autumnalis,
Parnassia palustris, Cirsium palustre,
Stellaria graminea, C. heterophyllum,
St. palustris, Campanula patula,
Geranium silvaticum, Gentiana campestris,
View cracca, Veromca chamaedrys,
Lathyrus pratensis, V. scutellata,
Trifolium pratense, Rhinanthus major,
Tr. spadiceum, Euphrasia officnalis,
Alchemilla vulgaris, Pedicularis palustris,
Rubus areticus, Scutellaria galericulata,
Comarum palustre, Orchis maculata,
Epilobium palustre, Equvisetum silvaticum,
Angelica silvestris, BE. palustre,
Aegopodium podagraria,
seka harvinaisempia:
Crepis paludosa, Geranium palustre,
FHieracium Selani, Chrysosplenium,
H. suecicum, Botrychium ternatum,
Solidago virgaurea, Ophioglossum vulgatum ja
Gentiana anarella, Polystichum cristatum.
Valeriana officenalis,
Pajupensaita kasvaa tilli kasvipaikalla tavallisesti: Salox
phylicaefolia, S. rosmarinifolia, S. cinerea, (S. vagans) seka harvi-
1) Eraalla mittéisellé niityllai Luhtajoen rannalla, Numlahden kartanon
lahella, muodostaa Spirea Ulmaria yhdessi Carex cespitosa’n ja Ranunculus
auricomus’in kanssa melkein yksinomaa kasvipeitteen.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 31
naisina S. myrtilloides ja S. Lapponum. Usein ja varsinkin jir-
vien rannoilla kasvaa kosteilla niityillé pajupensaita niin tihedssii,
etta ne jokseenkin suuressa méaéarassi vaikuttanut muuhunkin
kasvistoon. Niiden laiheisyydessé ovat tavallisia: Calamagrostis
lanceolata, C. phragmitoides, Valeriana officinalis, Spirea ul-
maria, Lysimachia vulgaris, Thalictrum flavum ja Angelica
silvestris.
Naihin viimeksi mainittuihin kasvistationeihin liittyy laihei-
sesti pellonpientareet eli se kapea reunus, joka vilittémiisti ympii-
roi viljelyksia. Tavallisesti poikkeaa kuitenkin kasvisto niillé, eten-
kin semmoisilla, jotka ovat saaneet vahvemman lannoituksen, hy-
vin suuresti niittyjen kasvistosta. Kuten luonnollista, on kasvisto
tammoisella valiasemalla suuremmassa miaiarassé, kuin muilla
kasvipaikoilla, monien vaihtelujen alainen, riippuen paitsi lannoi-
tuksesta, myOskin viljalajeista, kosteusasteesta, maanlaadusta ja
ymparoivisté kasvilokaaleista. Yleens& on _ niilla heinakasvisto
runsas ja seuraavien lajien muodostama: Agrostis vulgaris, Fe-
stuca elatior, Poa pratensis, Poa trivialis, Phleum pratense,
Alopecurus pratensis, Triticum repens, (Calamagrostis arundi-
nacea) seka kosteammilla paikoilla Alopecurus fulvus ja A. geni-
culatus. Enemman tai vahemman valtavaa ruohokasvistoa edus-
taa: Carum carvi, Cerefolium silvestre, Campanula glomerata,
Hypericum qvadrangulum, Centaurea phrygia, Achillea mille-
folium, Chrysanthemum, seka vihemmassié maarassi: Taraxacum
officinale, HMieraccum vulgatum, Ranunculus repens, Rumex
domesticus, R. crispus, A’gopodium podagraria ja Lathyrus pra-
tensis.
Suopeltojen!) pientarilla kasvaa sitépaitsi useasti seuraavia
lajeja: Angelica silvestris, Spirea ulmaria, Thalictrum flavum,
Valeriana officinalis, Epilobium angustifolium, Salix cinerea ja
S. phylicefolia.
Tienvierilla ja pihamailla on kasvisto luonteeltaan ehken va-
hain pysyvaisempi, kuin pientareilla, vaikka tosin myéskin etenkin
1) Sivulla 34 olen esittanyt muutamia niille omituisia kasvilajia.
32 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
kosteuden ja maanlaadun mukaan vaihtelujen alainen. Karakte-
ristisia tienvierustoille ovat:
Potentilla anserina,
Plantago major,
Pow annua,
Achillea millefolum,
Taraxacum officinale,
Leontodon antumnalis,
Gnaphalium silvatieum,
Gn. uliginosum,
Cirsium lanceolatum,
Trifolium repens,
Kuphracia officinalis,
Veronica offianalis,
Sagina procumbens,
Polygonum hydropiper,
Juneus bufonius,
Sisymbrium officinale
ja nummien laheisyydessa Thymus serpyllum, seka piha-
maille eli kartanoille osaksi samat ja lisiksi seuraavat: Polyqgo-
num aviculare, Matricaria discoidea, Carum carvi, Veronica cha-
medrys, ja harv. Echinospermum lappula, Erodium cicutarium
ja Artemisia absinthium.
Puutarhoissa ja istutusmailla, jotka taalla niin yleisesti ympa-
roivit asuntoja, ovat favallisia seuraavat:
Ranunculus repens,
Myosurus mininus,
Fumaria officonalis,
Arabis suecica,
A. thaliana,
Thlaspi arvense,
Erysimum cheiranthoides,
Brassica campestris,
Viola tricolor v. arvensis,
Stellavia media,
Spergula arvensis,
Trifolium pratense,
Viera cracca,
Potentilla norvegica,
Cerefolium silvestre,
_Egopodium podagraria,
Galium mfestum,
Matricaria inodora,
Senecio vulgaris,
Cirsium heterophyllum,
Artemisia vulgaris,
Centaurea phrygia,
Myosotis. arvensis,
Scrophularia nodosa,
Veronica chamedrys,
Lamium purpurewun,
Galeopsis versicolor,
G. tetrahit,
Lamium albwn,
Atriplex patula,
Chenopodium album,
Polygonum lapathifolium,
P. convolvulus,
Rumex domesticus,
Urtica dioica,
U. urens,
Poa trivialis y. m.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 33
sekii harvinaisia:
Myrrhis odorata, S. oleraceus,
Pastinaca sativa, Chenopodium polyspermum,
Levistichum officinale, Yrodium cicutarium,
Inula Helenium, Nasturtium armoraca,
Lappa tomentosa, Mentha arvensis,
L. minor, ; Chelidonium majus.
Sonchus asper,
Pelloilla omituisia ovat: Gagea minina, Cirsium arvense,
Apera spica-venti, Lithospermum arvense, Stachys palustris var.
agrestis, Odontites rubra seki Centaurea cyanus ja Bromus seca-
linus eniminikseen ruispelloilla, ja Vicva hirsuta, V. sativa ja V.
angustifolia piiiasiallisesti kevatkylv6pelloilla.
Tavallisia ovat niita paitsi seuraavat:
Brassica campestris, Lapsana communis,
Erysimum cheiranthoides, Crepis tectorum,
Raphanus raphanistrum, Myosotis arvensis,
Viola tricolor v. arvensis, Lamium purpureum,
Cerastium vulgatumn, Galeopsis versicolor,
Spergula arvensis, G, tetrahit,
Trifolium hybridum, Polygonum aviculare tf.
Scleranthus annuus, P. convolvulus,
Galium uliginosumn, P. lapathifolium,
Anthemis arvensis, Rumex acetosella,
Matricaria imodora, Kqgvisetum arvense,
Gnaphalium uligimosum, EB. silvaticum.
Gn. silvaticum,
Harvinaisempia ovat:
Agrostemma githago, Matricaria chamomilla,
Arenaria serpyllifolia, Sonchus arvensis,
Camelina fetida (liinapelloilla), Barbarea vulgaris ja
Veronica arvensis, Bromus arvensis (satunnainen).
Galium infestum,
Alavilla, soista raivatuilla peltomailla, joilla tavallisesti viljel-
lin kauraa, vaan usein ruistakin, on kasvisto enemman tai va-
hemmiin kosteiden niittymaiden kaltainen, jommoisiksi ne ennen
3
34 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijién siemen- ja 3aniais-kasvisto.
pitkiii joutuvatkin. Paitsi naité olen semmoisilla pelloilla aina
tavannut seuraavia: Barbarea stricta, Nasturtium palustre, Achil-
lea millefolium, Thalictrum flavum, Ranunculus repens, Epi-
lobium angustifolum, Myosotis cespitosa, Cirsium palustre, Bi-
dens tripartita ja Poa. serotina.
Viljelemitt6miksi jatettyina ruohoittuvat pellot pian ja muut-
tuvat ennen pitkaéaé joko nurmikoiksi tai kosteiksi niityiksi. Jos-
kus kovasavisilla mailla anastaa kuitenkin Kpilobium angustifo-
lium ynn& monet muut (Eqvisetum silvaticum, E. arvense, Cir-
sium arvense, C. palustre, C. heterophyllum, Lysimachia vulga-
ris, Spirea) melkein kokonansa vallan muilta kasveilta.
Tahin kasvistoryhméin voimme viela liittaéa kalliot, jotka
kiinteiss& vuoriperiissiiin eroavat kaikista muista kasvipaikoista.
Niilli eroitan tissi ainoastaan kaksi kasvistationia, nim. ha/lioin
pddllystit*) ja kallioseondin halkeamat eli raot.
Kallioin paillystoilla, joilla ohkoinen maakerros peittaa vuori-
perin, tapaa joskus kasviston, joka paapiirteissaau miuistuttaa
kankaiden kasvistoa. Jakalaikasveista muodostavat varsinkin C/a-
dina-lajit (Cl. rangiferina, Cl. alpestris) ynna monet Cladona-
lajit ja Stereocaulon paschale tihean, valkean peitteen ja varpu-
kasveista esiintyy Calluna vulgaris runsaasti, vaikka pienempana
kuin kankailla, seké vahavaltaisina Vaceontum vitis idea ja Myr-
tillus nigra. Paljaat paikat sek& irtonaiset kivet ovat ainoastaan
pienempien rustojiikailien sek& useasti Parmelia centrifuga’n ja
muutamien sammallajien (Grimmia, Rhacomitrium, Andrew) peit-
tamia. Muu kasvisto on hyvin niukka. Pensaita tavataan paitsi
katajaa (Juniperus) usein Rubus ideus sekéi joskus Lonicera ja
Daphne. Ruohoista ja heinista ovat tavallisia:
Antennaria diovea, Cerastium vulgatum
y e ?
Erigeron acris, Crepis tectorum,
Hieracium vulgatum, Caulamagrostis arundinacea,
A. murorum Aira flexuosa
? ?
Rumex acetosella, Festuea ovina,
Epilobium angustifolium, Agrostis vulgaris,
1) Puutteellisten muistiinpanojen tihden yhdistin naihin myés kallioin
riystaat sensu Vainioi.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 38
seka harvinaisia :
Spergula vernalis, Sedum. telephiwn.
Silene rupestris,
Jyrkkien kallioseinain halkeamille ja raoille, jotka siis suu-
remman osan piiivisté ovat varjostetut, ovat seuraavat lajit omi-
tuisia: Polypodium vulgare, Woodsia tlvensis, Cystopteris fragilis
ja harvinainen Asplenium trichomanes. Tavallisia ovat sitapaitsi:
Melica nutans, Hieracium umbellatum, Solidago virgaurea, Ga-
lium boreale, Phegopteris dryopteris, Ph. polypodioides y. m. ja
harvinaisempi Geranim Robertianum.
Taten olemme tarkastaneet kaikki ne kasvipaikat, joissa maa-
peri on verrattain kuiva, korkeintaan kostea. Ne kasvipaikat, joita
seuraavassa kiiyn esittimiin, ovat mirkia tai vesiperaisia luon-
teeltaan ja tavallisesti suokasvien peittimat. Kuten edelliset, voimme
vesiperiisetkin kasvipaikat jakaa kahteen ryhmaan, nim. varjol-
kaisiin eli metsdisiin ja aukeisiin eli metsdttonuim. Ensiksimainit-
tuihin luen ensinnikin korvet, joita muodostuu tasaisemmilla mailla
tavallisesti rameiden ympirille, vaan myOskin varsin useasti vuorien
vilisissii notkoissa, joissa maa on miirkii tai vetinen ja ylempaalti
keraytynyt vesi jokseenkin seisovaa’). Paitsi naité ominaisuuk-
sia ovat korpien yleiset fyysilliset ominaisuudet jokseenkin samat.
kuin lehtojen. Kuitenkin on ilma suuremman markyyden taihden
ehkii viihan viileimpi ja kosteampi ja varjostusaste suuremp!.
Kasvistoa karakteriseeraa runsas kuusikko, jossa koivu, D.
odorata, ja haapa, Pop. tremula, ovat valtavia, yhtamittainen samma-
likko, joka padasiallisesti on Sphagnuim’in ja Polytrichumin muo-
dostama, seki valtava saraheina-, korte- ja ruohokasvisto. Paitsi
kuusta, koivua ja haapaa, joista jalkimaisistaé milloin toinen tai
toinen on valtavampi (haapa joskus runsaskin), kasvaa korvissa
tavallisina, vaan vihiivaltaisina: pihlaja, raita (Salix caprea), manty
ja Rhamnus frangula sekii joskus leppa (4. glutinosa). — Pen-
saista on kataja (Juniperus) tavallinen. — Vahavaltaista varpukas-
vistoa edustavat: Vaccinium vitis idea (typpailla), Myrtllus nigra,
Lycopodium annotinum, Linnea borealis, Ledum palustre ja
Myrtillus uliginosa, joista kaksi jalkimaista olen tavannut ainoas-
1) Vertaa: Vainio. Kasviston suhteista Pohjois-Suomen ja Veniijiin-Kar-
jalan rajaseuduilla siv. 31.
36 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
taan riimeiden laiteella. — Muu kasvisto vaihtelee useinkin sangen
suuresti maan vesiperaisyyden mukaan.
Ruohoista ja heinistii ovat valtavia tavallisesti: Carex globu-
luris, C. canescens, Eqvisetum silvaticum var. capillare, seka
useasti myés Carex caspitosa, C. tenella (paikott.), C. loliacea
(paikott.), ja vetisissa korvissa viela runsaitakin: Menyanthes tri-
foliata, Comarum palustre, Eqvisetum limosum ja Carex ampul-
lacea. — Tavallisia ovat sit&paitsi:
Oxalis acetosella, C. stellulata,
Trientalis europea, Aira cespitosa,
Pyrola minor, Agrostis canina,
Majanthemum bifolium, Calamagrostis lanceolata,
Eriophorum angustifolium, Phegopteris dryopteris,
Carex junecella, Asplenium filix femima vy. m.
seka harvinaisia:
Stellariu longifolia, Listera cordata,
Rubus chamemorus, Carex limosa,
Gahum triflorum, Calamagrostis phragmitoides ja
Circea alpina, Equisetum palustre.
Pyrola uniflora,
Paitsi korpia tapaa rameiden laiteilla viela vetisilla paikoilla
formationin, jota karakteriseraa runsas koivikko, valtava paju-
pensaikko, jokseenkin valtava (usein valtavakin) ruoho- ja heina-
kasvisto ja melkein yhtamittainen sammalikko. Tama kasvistationi,
jonka Wainio kutsuu viidaksi'), eroaa siis sek’ suuremmalla mar-
kyydella ett kasvistoltaan melkoisesti edellisistaé kasvipaikoista.
Useimmiten on koivu (B. odorata) nuori, hoikka ja rujostunut, ja
muista puulajeista kohoaa sielli taalla joitakuita mantyja, leppia
(A. incana) ja kausia. — Pensaikon, joka joskus on koivikkoa
valtavampi, muodostaa piidasiallisesti Salix phylicefolia, mutta
seassa kasvaa usein S. pentandira ja S. cmerea. — Varpukas-
vistoa edustaa Vaccinium vitis idea (typpailla) seka joskus Myr-
tillus nigra ja rameista tulleista lisiksi Ledwm palustre, Andro-
meda polifolia ja Myrtillus uligmosa.
Ruohoista ja heinisté ovat tavallisia: Carex filiformis, C. am-
pullacea, C. vesicaria ja Eqvisetum limosum, jotka aivan vetisilla
1) Viidalla ymmirretiin puhekielessi yleensi nuorta koivikkoa.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 37
paikoilla joskus ovat runsaitakin, seka Comarum palustre, Meny-
anthes trifoliata, Eriophorum vaginatum, Rubus arcticus ja R.
chamemorus. Viahiivaltaisempia ja harvinaisempia ovat: Er/opho-
rum «angustifolium, Carex chordorrhiza, C. limosa, C. irrigua,
Eqvisetum palustre, Calamagrostis lanceolata, Eriophorum alpi-
num ja Polystichum cristatum.
Tiheiin sammalikon muodostavat etenkin Sphagnum-lajit
(Sph. strictum, Sph. acutifolium) seka Polytrichum commune,
P. juniperinum ja Gymnocybe palustris,
Alueen eteliosassa olen sitaépaitsi poltetuilla ja ojituksen
kautta kuivatuilla soilla tavannut samantapaisia viidakkoja, joista
Wainio ,,Kasvistonsuhteissaan“ sivulla 34 mainitsee. Tammodisilla
viitasaroilla, joita Luhtajoen ja Nurmijarven lansirannalla loytyy
jotenkin paljon, peittéai maata tihea Polytrichwmn'in muodostama
sammalikko ja korkeammista kasveista esiintyvat Rubus arcticus ja
R. chamemorus kaikessa runsaudessaan. Muista kasveista tava-
taan vahiivaltaisina enemmin tai vahemmiin samoja lajia, kuin
tavallisissa viidakoissa.
Nitiden yhteydessi ansaitsee mainitsemista viela eras viida-
kon tapainen muodostus, jonka tapasin eraissai laaksossa noin
pari kilom. Nurmijirvestié etelaan. Paitsi isoja koivuja (B. odo-
rata), kasvaa siella jotenkin paljon tuuheita tervaleppia (4. g/uti-
nosa) ja kuusia seka joitakuita pihlajoita, ja runsaan ruohokasvis-
ton muodostavat vetiselle Sphagnum’in (Sph. cymbifolium, Sph.
cuspidatum, Sph. strictum, Sph. acutifolium) ja Polytrichum'in
peittimalle perustalle seuraavat lajit: Lysimachia vulgaris, L:
thyrsiflora, Calla palustris, Comarum palustre ja Menyanthes
trifoliata seka typpailla Polystichum spimulosum ja P. cristatum.
Metsiiisiin kasvipaikkoihin voisimme viela lukea mantyrameet,
jotka, vaikka harvassa kasvavien, rujostuneiden miintyjen verho-
mina, antavat maisemalle metsiinmdisen nadn, lisdamatta kuiten-
kaan mainittavassa miiiriissii varjostusta. Toiselta puolen liitty-
viit miintyrameet aivan liheisesti aukeisiin raémeisiin eli rahkasoi-
hin, joiden ympirille ne tavallisesti leviavit kapeampana tai leveam-
pana vy6ni ja ovat silminnahtaviasti jalkimaisten myOhaisempi
kehitystila. Tosin olen joskus tavannut pienempia miintyrameita
nienniisesti melkein itsenitisina’ muodostuksina, vaan kuitenkin
38 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijaén siemen- ja saniais-kasvisto.
niyttia niiden marjempi keskus, jossa vain joitakuita aivan pie-
nia miintyjé siella téalla kohoaa, todistavan, ettaé niidenkin pai-
kalla alkuaan on ollut aukeampi ramemuodostus, jossa ympiroi-
viit mannyt sittemmin ovat saavuttaneet yha suurempaa jalansijaa.
Maaperié on miintyrimeilla jokseenkin marka ja mattainen
ja tihein sammalikon peittéma, jonka muodostaa etenkin Spha-
gnum acutifolium ja paikottain Sph. cymbifolium, seka varsinkin
mittailla Polytrichum commune ja P. juniperinum, Jakalista
ovat vahiivaltaisia, vaikka tavallisia Cladina rangiferina ja man-
tyjen oksilla etenkin Hvernia furfuracea ja Alectoria jubata.
Runsaan varpukasviston muodostavat: Ledum palustre, Myrtillus
uliginosa ja harvoilla poikkeuksilla myés Betula nana seka vaha-
valtaisempina Andromeda polifolia ja Calluna vulgaris (joskus
runsas). ‘Tavallisina ovat naitapaitsi viela: Mimpetrum nigrum,
Vaccinium vitis idea, Oxycoccus palustris ja O. microcarpus. Muu
kasvisto on hyvin niukka ja, paitsi Rubus chamemorus’ta, joka
useimmiten on runsaskin, ainoastaan harvassa tai yksittain kasva-
vien ruohojen ja heinien muodostama. ‘Tavallisia ovat niista vain
Eriophorum vaginatum, sekin paaasiallisesti aukeammilla paikoilla,
ja Drosera rotundifolia, seké harvinaisia: Carex globularis, C.
pauciflora, Aira flexuosa, A. cespitosa ja Lycopodium annotinum.
Rahkasoilla eli aukeilla rameillaé on maaperaé marjempi kuin
miintyrameillaé, vaan usein kuitenkin jokseenkin kuiva') ja tihean,
turvetta muodostavan sammalikon peittéama (katso siv. 10), jonka
muodostaa etupiassa Sphagnum acutifolium, vaan vahavaltaisem-
pina seassa jotkut muutkin Sp/.-lajit. Jakalisté on Cladima ran-
giferima pienemmillaé aloilla jokseenkin valtava sekaé vahemmiassa
'maarassé Cl. silvatica ja jotkut Cladonia-lajit. Varpukasvisto on
runsas ja yleensi& samojen lajien muodostama, kuin mantyrameissa.
Calluna vulgaris, Empetrum nigrum, Andromeda polifolia ja
Oxycoceus-lajit ovat taalli kuitenkin runsaampia, jotavastoin Le-
dum pdlustre, Myrtillus uliginosa ja Betula nana ovat vaha-
valtaisia ja pienempiaé. Muista kasveista ovat HMriophorum vagi-
natum, Rubus chamemorus ja Drosera rotundifolia useimmiten
1) Semmoiset suot, joissa turve on niin tihe’iiéi ja kiintedtii, etté se siina
kavellessi tuntuu elastiselta, ovat tosin kuivempia, mutta jo 30—40 cm. sy-
valli rahkan alla tulee tumma, melkein jiikylmi vesi nakyviin.
Acta Societatis pro Fauna et Fora Fennica, IX, n:o 11. 39
runsaita, kaksi ensinmainittua poltetuilla soilla erinomaisen ran-
saita. Sitipaitsi tavataan till kasvipaikalla harvinaisenpuoleisina
seuraavia lajia: Drosera longifolia, Carex dioica, Salix myrtillor-
des ja Scheuchzeria palustris.
Jiirvien ja lampiloiden rannoilla sekaé joskus naista riippu-
mattominakin tavataan alucella vieli n. s. heteniittyja, joilla maa
on miirki melkein kuin rahkasoissa ja keskeymiétt6man sammal-
kasviston peittiimi, jonka muodostaa samoin Sphagnuni acuti-
folium. mutta myéskin Aulacomnion palustre, Hypnum stellatum,
H. cuspidatun, Sphagnum cymbifolian, Polytrichum comune
y.m. Heinakasviston, joka naillaé useimmiten on jokseenkin run-
sas, vaikka harvanlainen, muodostavat etenkin Eriophorum vagi-
natum, E. angustifolium, Carex chordorrhiza, C. limosa, C. Wyl-
qua, C. canescens, Calamagrostis stricta ja Agrostis canina, mutta
useasti myés C. dioica, C. pauciflora, C. vulgaris Ja Havisetun
palustre. Harvinaisempia ovat sitapaitsi viela seuraavat: Carer
Persoonii, C. elongata, C. oederi, C. microstachya, Eriophorum
alpinum, seki satunnaisia Aira cespitosa ja Poa pratensis. Valta-
vaa ruohokasvistoa edustavat seuraavat lajit: Menyanthes tri-
foliata, Pedicularis palustris, Drosera rotundifolia, Galium pa-
lustre, Epilobium palustre, Peucedanun palustre seka vihavaltai-
sina Parnassia palustris, Viola epipsila ja Veronica scutellata.
Harvinaisempia ovat: Scheuchzeria palustris, Cicuta virosa,
Drosera longifolia, Calamagrostis phragmitordes, Montia fontana,
Rubus chamemorus, Stellaria palustris, Galium trifidum, Lathy-
rus palustris.
-Varpukasveista on Oxycoccus palustris valtava seka joskus
Andromeda polifolia ja vahiavaltaisia tai satunnaisia O.rycoccus
microcarpus, Myrtillus uliginosa ja Empetrum.
Paitsi heteniittyja tapaa jokien ja varsinkin matalan Nurmi-
jarven rannoilla ainakin kahdellaisia lettomuodostuksia. ‘Toisilla
niisti, jotka ovat tavallisempia jarvien rannoilla ja melkein aina
heteniittyjen kanssa viilitt6miassa yhteydessa, mutta tavataan jos-
kus vetisissé niittylaaksoissakin, on alusta ohuen, pidasiallisesti
Sphagnum cuspidatunvin tat Hypnum-lajien (H. fluitans, H. gi-
ganteum, H. stellatum y. m.) muodostaman hyllyviin rahkan pei-
4) K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniaiskasvisto.
tossa. Semmoisilla letoilla, joihin my6skin suuret osat kuivate-
tusta Kuhajirvestaé kuuluvat (katso siv. 14), ovat omituisia:
Comarum palustre, CL irriqua,
Lysimachia thyrsiflora, C. pauciflora,
Cicuta virosa, C. dioica,
Menyanthes trifoliata, C. ampullacea,
Calla palustris, C. acuta,
Alisma plantago, CL vesicaria,
Carex chordorrhiza, Eqvisetum limosum ‘y. im.
C. limosa,
Toiset lettomuodostukset, jos niité niiksi voimme kutsua, ovat
lujaperustaisempia, mutta runsaan, tulvien kuljettaman liejuker-
roksen peittaimit. Sammalkasviston naillaé muodostavat harvassa
kasvavat Hypnum-lajit. Muutenkin harvan kasvipeitteen muodos-
tavat seuraavat lajit:
Ranunculus flammula, Alisma plantago,
Caltha palustris, Butomus umbellatus,
Nasturtium palustre, Sparganum simples,
Callitriche verna, Sp. minimum,
Hippuris vulgaris, Eleocharis palustris,
Lythrum saliearia, Glyceria fluitans,
Galium palustre, Carex acuta,
G. trifidum, Eqvisetum limosum.
Viela vetelampiaé ja hyllyvampia, kuin letot, ovat rimmet,
joiksi kutsun isommilla rahkasoilla tiuhantakaa esiintyvia isompia
tai pienempiaé n. s. suonsilmia eli oikeastaan Sphagnum. cuspida-
tum’in tayttamiaé lammikoita. Isompien rimpien keskus onkin
usein paljasta vetté, joka on todisteena naiden muodostumisesta
lampiloista. Isossa Petkelsuossa, joka on ihan taéynna rimpia,
muodostavat nailli tihein peitteen Rhynchospora alba ja Scheuch-
zerua palustris. Laiteilla ja joskus laajemmallakin ymparistolla on
sammalikko tiheampaa ja paiasiallisesti Sphagnum recurvunv in ja
Sph. acutifoliun’in muodostama, vaan kuitenkin vielé jokseenkin
vajottavaa. Naillaé, jotka voimme pitaéa jonkunlaisina neva-muo-
dostuksina, kasvaa joskus runsaasti Scheuchzeria palustris seka
vihivaltaisempina Kriophorum vaginatum, E. angustifolium ja
Drosera rotundifolia.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 41
Viimeisen kasvipaikkaryhmiin muodostavat vedet, joihin luen
mydskin rannat eli sen kapean maareunan '), joka valittOmasti ra-
joittaa niité. Ne eroitan tassa neljaain ryhmaan: Jarvet, lammit,
latakét ja juoksevat vedet. Suuremmassa maiarissa, kuin milléan
kasvipaikalla, vaikuttaa ehken vesien kasvistoihin pohjan laatu-
Ainoastaan pikaisen silmayksen tarvitsee luoda rannikoille, huoma-
takseen jokseenkin jyrkiin eroituksen kasvistossa esim. soraisilla ja
mutaisilla rannoilla. Useimmat alueen jd@vet ovat pohjaltaan hiek-
kaa tai soraa, vaan monet lahdelmat ja matalikot savea tai mutaa-
kin ja etenkin on matala Nurmijarvi huomattava tamantapaisista
rannoista. (Katso edella jarvista!)
Hiekka- tai sorapohjalla kasvaa 1,5:n metrin syvassa vedessa
tai syvemmiillii harvoin muita kasveja kuin Isotes lacustris Ja
Potamogeton perfoliatus sek (ohuen mutakerroksen peittamalla
pohjalla) Batrachinm heterophyllum. Matalammassa vedessa ovat
jo runsaita, paitsi edellamainitut, Ranunculus reptans, Lobelia
Dortmanna, Myriophyllum alterniflorum, kehittymattomat varret
Scirpus acicularis'ta, Elatine triandra (r.)?), seka Phragmites
communis, Polygonum amphibium, Juncus supimus (r.) ja Lsoé-
fes echinospora (r.). Veden rannalla seka hiekkaisella rantaay-
raalla ovat tavallisia: Ranunculus reptans, Juncus bufonius, Ca-
rer Ocederi, Juncus alpinus, C. filiformis ja harvinaisia: molem-
mat Jsoétes-lajit, Subularia aqvatica, Elatine triandra, Juncus
supinus ja Lythrum salicaria. Puista on tervaleppa (4. glut
nosa) tavallinen.
Savipohjalla tavataan vedenalaisista kasveista tuskin muita,
kuin joitakuita sammalia (Hypnum fluctans, H. giganteum) tat
Nitella mucronata, Sitavastoin ovat pinnalle tai sen ylapuolelle
kohoavat kasvit tavallisempia ja runsaampia, kuin edellisissa. Viela
,5—1,5:n metrin syviissi kasvaa seuraavia lajia:
Potamogeton natans, Sparganium simples {. longiss/-
P. perfoliatus, mum,
P. nitens, Sp. natans,
P. obtusifolius, Sp. ramosum,
1) Vesissi, joiden reunat ovat matalat ja loivat, ei tima raja ole niin
jyrkisti eroitettu, koska veden nouseminen ja laskeminen saa aikaan tassa-
kohdin suuria muutoksia.
2) rllai merkityt ovat harvinaisia.
42 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Phragmites communis, Nymphoea alba,
Scirpus lacustris, N. candida ja
Nuphar lutewn, Byvisetum fluviatile,
jotka kaikki esiintyvat Nurmijarvessaé erinomaisen runsaasti.
5VU—2U:n em. syvissi vedessa ovat naisté runsaampia: Havisetin
ja Sparganium simplex f. longissimum, seka lisiksi:
Hippuris vulgaris, C. aeuta, jotavastoin -
Alisma plantago, Sparganium natans,
Sparganin simplex, Potamogeton perfoliatus,
Eleocharis palustris, P. obtusifolius ja
BY. acicularis, Nuphar ovat enemmian satun-
Glyceria fluitans, naisia.
Carer vesiearia ja
Savisilla rantaiiyrailla kasvaa seuraavia lajia:
Ranunculus flammula, Sparganium simplex,
Subularia aqvatiea, Juncus filiformis,
Lythrum salicaria. J. bufonius,
Peplis portula (v.), J. compressus. (t.),
Gnaphalium uliginosumn, Hleocharis palustris,
Mentha arvensis (v.), BE. acicularis,
Callitriche verna, Carex vesicari,
Polygonum hydropiper, C. acuta.
Triglochin palustre,
Mutapohjalla muodostaa Hagvisetum fluviatile aina tiheita
kasvustoja, ja sammalista esiintyvat kaikessa runsaudessa Hyp-
num fluitans ja H. gigantewm. Sitapaitsi kasvaa taalla enem-
man tai vahemman valtavina samoja lajia, kuin savipohjalla, seki
lisaksi: Ranunculus lingua, Butomus umbellatus, Cicuta virosa,
Menyanthes trifoliata, Lysimachia thyrsiflora, Comarum palu-
stre, Utricularia vulgaris, Lemna minor ja Hippuris vulgaris.
Rannalla kasvaa, paitsi useita letoille yhteisiaé kasvilajia, viela seu-
raavia: Myosotis palustris, Nasturtium palustre, Galiwm palustre,
Scutellaria galericulata, Bidens tripartita, B. cernua, Myosotis
cespitosa, Agrostis alba ja Polystichum thelypteris (v.).
Pienemmissi lampiloissa, joita alueen pohjoisosassa loytyy
niin tiheassi, on vesi tummanruskeata, pohja runsaan mutaker-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, no 11. 43
roksen peittima ja rannat akkisyvat ja soiden ympardimat. Niaissa
voimme huomata ainoastaan kaksi kasvilokalia nim. veden ja ran-
nat. Vedessi ovat rannemmalla tavallisia: Nymphoa alba, Nu-
phar luteum, Potamogeton natans seki Eqvisetum limosum, Setr-
pus lacustris, Phragmites communis ja Lemna minor, Sphay-
num in peittimiin veden reunalla ja rantaiyraalla kasvaa tavalli-
sesti: Carex filiformis, C. ampullacea ja C. vesicaria tai Ledun
palustre, Andromeda polifolia, Comarum palustre, Menyanthes
trifoliata y. m. letoilla tai rameilla tavallisia lajia.
Samoinkuin isommissa vesissii, vaihtelee kasvisto pienem-
missi latakéissakin pohjan laadun mukaan. Ne voidaan eroittaa
kahteen ryhmiiin, nim.: swoldtikdt ja suo-ojat, joissa vesi on tum-
maa ja kasvisto enemmiin tai viihemmin lampien kasviston kal-
tainen, sekii sav/ldtékét. Edellisissa ovat tavallisia ja karakteristi-
sia: Utricularia vulgaris, U. intermedia, Potamogeton pusillus,
Lemna minor seki Alisma plantago, Nymphea alba, Potamoge-
ton natans, P. rufescens, Comarum palustre, Sparganium mmi-
mum. (puolikuivuneilla paikoilla), Carex fil/formis seka harvinaisia:
Utricularia minor ja Sparganium ramosum. Rantaayrailla kas-
vaa sitapaitsi samoja lajia, kuin heteniityilla tai rameilla.
Savipohjaisissa Jatakdissé kasvaa runsaasti Callitriche verni
sek seuraavia lajia: Polygonum hydropiper, Peplis portula (x.),
Eleocharis palustris, Scirpus silvaticus (r.), Juncus effusus (t.),
Juncus. conglomeratus (r.), Callitriche polymorpha (v.) ja isom-
missa latakdissa Typha latifolia (v.).
Juoksevissa vesissi kasvaa yleensii samoja lajia, kuin seiso-
vissa vesissi. Monet niisti saavat kuitenkin veden nopeamman
tai hiljemmin virtaamisen kautta hyvinkin poikkeavan ulkomuo-
don. Semmoisia ovat: Potamogeton rufescens, P. nitens ja Calli-
triche verna, joiden ylemmat lehdet eivat kehity normaalimuo-
toonsa, sekii Hippuris vulgaris ja Myosotis palustris. Samma-
lista mainittakoon Fontinalis antipyretica, joka nopeaan virtaa-
vissa paikoissa on erinomaisen runsas.
Jokiayraille ovat omituisia: Baldingera arundinacea, Vero-
nica longifolia, Ranunculus lingua, Butomus umbellatus Casein
myés nopeastikin virtaavissa paikoissa) ja Typha latefolva.
44 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Puroista ja ojista voisimme viela mainita seuraavat: Batra-
chium trichophyllum (v.), Cardamime amara ja Alopecurus geni-
culatus.
Vaikka tarkempi tutkimus epaéilematta viel& tulisi liséaémaéan
kasvien lukumaéérai& tassa kerrotuilla kasvipaikoilla, joista monet
muutenkin olen taytynyt vain paapiirteellisesti esittaa, tahdon kui-
tenkin seuraavassa lyhyemman yleiskatsahduksen vuoksi luoda sil-
miiyksen taten esittamani kasviston ') tilastoon.
| =e ve |
= EM ll pc a ee a chap | 5
Suis Wy eles a na
"| ieSeioeie Bie ots BS °
= 2 ¢& : oF
° a, =.=. ©.
2. == S
Mantymetsit ...... /1 (+2) 7 Sie 5 i 30
Ramsimetsal.;. .-4. -.*. | 5 13 6 5 (+10) 6 |35(+ 16)
Lehtimetsit, sekamet- |
sit nithin luettuina . | 7 15 32 Bas ete i 1 638 |
Lehdoe 20"... iid ahs D5: 25 Pe a) ae)
| KRamkaateiiwnin Ack | 1 (+ 2)| 3(—2) 12 Aas ol. ier nes| 24 |
Kuivat ahot....... Ty ao Paap eee aaa a eka we a
- Huhta-ahot sek niitty- | |
Gagaethn a. dias. Peer ere”: ? ee 29 122:
| laura weitn! cece sez ~. | UG any 7 ita 7 8 2 45
Rosteah aiityg 2.02. pane 23 25 10(+3)) 15 86
Pellonpientareet .... | 6 (+ 1)/5(41) 14 6(+3) 1 37
Tienvieret ja pihamaat |. 10° | €& | 10 _ | 5 Sl
Puutarhat jaistutukset | 8 | 20 18 — 13 59
Bellotti ce. 124 +: $F | 4 |9(4+5)/13(45), — | 9 55 |
EL ee ene | 1 (|1(42)/12(4 6) 3 |5(+42)| =|
MMT Cee Ne ce ee Set | (4) }3444) 18 3 11 39
Mitte ctiree i tess » |2 (4 2))9(4-2) 6 —_ 8 25
Mintyrameet ...... > |. — 9 _ 8 20
Paneaswoe 7.9 12 (+ 1) 5 4 4 4 19
Hetemittyh:-sterw Ah. uk 5 6 5 8 22 | 46
Pe Pc Seay Ne eee eee es i) y 10 + 2 30
Jiirvet:
a) savipohjalla.... 5 4 3 4 3 |
b) mutapohjalla .. | 3 8 2 7 4 24
c) hieta- tai sorapoh-
fala “Sees l & SURE 6 3 12 |
‘) Puita ja isompia pensaita (Salices) en ota tiissii lukuun.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, n:o 11, 45
|
| Jirvien rannat: | | | |
| <—@dpeeiseebrsi se <a 3 5 4%). =o} See
‘) Bpemmeaiage SS 4 | 4 ives ae 651 SQ
c) hieta- tai soraiset -- 2 3(—1)| — ee ee
Eamimits iis. piadian: 4 3- | ee eee ee
Lampien rannat .... Pd, 5 a eee 4.) 16
| Suolitékét. 2.2... os — 10°) | oS eae
| i] aa eae & 2 dah SY ein S
| Juoksevat vedet 1 -- 5 6 Ba widens Be
Seuraavassa taulussa luon viel& silmayksen kasviheimojen
tilastoon, josta kay selvaksi kuhunkin heimoon kuuluvien kasvi-
lajien prosenttiluku, freqvenssi seka jakautuminen eri kasvipaikka-
ryhmille: *)
| | | eae Cee eres ee
|e} IS) SoS! |S eis | &
PISlEl2| | | 2 eklBe| =|BS) 3/2
Slay se | is | eel a) Saar eT = |
| e |e] e|* (2) 7/82) |2ele| 8 |
| | seh | be Dace S| | Soot ee & |
| | ee ee bewsitGl |
Pteridophyta. Pal healed 4 he) eee | |
Eqvisetacee....... | bls Le 6y-ayaa |) A) 1.) Selene ae eat
| Lycopodiacee...... | 4;—|—} 4) O02) 4) — |} 1 )—j| —}—}—
| Isediatess o/s . 1. } 1]—} 1] 2) O41;—| —| —|—|— }—| 2
Polypodiacee ...... | 9 B52) 13) 2.67) 2) 1) 11) aie!
| Ophioglossacee..... 4 aise Eh Sis Cae | sea — | 2 bisa |
Summa |19/ 4} 5) 28 5,76 | 12 8 | 13 |.4) 4) 8] 4
| Gymnosperme ..... ees Pe ie i ee ee gee ee
— Monocotyledonece. Wi ed pans aie hen | |
Nigh ai ao Bh tas |. Stee Sapera. og FS Pg ee
| Pmmenetee cc) syle. das. ictal Bole BS bets Bedi ck dee toil ie ye Ee ae |
eC See A (Ss A ees gis eck SO es a ca hel eS ie B
tl PPE sts eos | Eg inh eg ES eg a pe) ee as
eee ea tse bgp eR Thay} Ssy air clk | Rae SG
| figmmacess / rg RS eet 1 0,21;— — |} —|}—|; — —} 1
| Cyperacee........ 27| 5|.4| 36] Tar} 4) 3| 3 |15) — | 24/16]
| Graminee ........ 28} 61. .7|-44) 842] 6) 14.) 12117) tT 5
| Orchidaceer ........ .. Lah ot, o| 10) 206) 2) 8) 3) atl ay —
Juncaginacee ...... 1| ti | 2) ar | — | — | = ae
Atismaces fener) See |) | a eee
Najadueeieiea! a8, Gens | 4; 1; 1) 6) 123;—| — | —|j—| — |—| 6
Summa | 81) 20) 19/120) 24,69 | 14) 31 | 21 | 43| 16 | 37| 42
Dicotyledonee. | cari eS 2 ERR ee
Betulaces ... 2... | 4) 1/—! 5! 1,03) 1 4; (2) |—} — | 5) 7]
Corylacese .°. i. Fa% — tee Fe Os p— {9 Pe es eee
* Vertaa: Norrlin, Bidrag till Sydéstra Tavastlands Flora, siv. 110—112.
EEEEEEEIEESESSS'SSS ss cr
455 K. E. stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
/ |
Dalicacge 28. bs | 9} 2} 1/12] Qaq » 2 2s ed 9} 3
Uneiences: $2.4. we Di fmt Oath aby Btu | ce te Ret has
Polygonaceew ...... 8). 2|/—/10|) 206/—| 2) 3) 3}. %)—] 2
Caryophyllacee..... 13) S|) 3) 22) 4532"). |: Baha ae al? 1|
Chenopodiacee ..... 2;—| 1|.3] O62;—).— |-— |—| 3J/—].1
Portulacacee ...... }—| 1)—]} 1] 021;—| —| —|—)| —j 14) 1
| Ranunculacee...... }11)33} 5/79) 3,91} 2) 8 6/11 of oO} 4]
Nympheacéwe Ji. ef) 2) | Bd) Olena |e — eee
| Papaveracee ...... | =| 1)—| 4] O12} —| — | — p=} dpe pe
Fumariacé® 0S...) 1 (ead a eee a ee
Creciiotss 4) wisi if: }14}; 2) 4/20] 416;/—| —| 6] 2] 13] 3] 3
Violdicese! 55.0... C2Sa Sih Say Sisihe means! | Beeddend1 |
Droseracess os. 2S Pe Sie Opa eS ao
Hypericacee....... ay Diao tA ie Bes 2) 1 1) —
Hlatinacese: 9) 2200 24|S lees Wes Oyeaee'cs ee ees heel
(i aie [> SS Fee seria se ee ae
Oxalidacee ....... | By pa Oral | Be
Geraniaces: 2°03. Ey 2) eo ae Ce a | 2 7 ae 9g me
Balsaminaceew ...... YT) et ey age a) Se a ee
Acevraces . . Fs. —-} 1) —] 1) 028).—|) 1) = |}=] pb =) —) =
Rhamnaces . . = ...%. £) —)— eo) ase |) a en ee
Callitrichacer...... L}—j| 1} 2] O41}—}— | —}—] —]—} 2
Empetracee....... 1}—j}—); 1, O21;—} — | —|}—! —}] 1}/—
Umbellifere ........ Cl) 2) 2 a0 ios |=] 3 4 | 2) 9) Bee
Crassulacee ....... |} FT} 1{/—} 2) O4a)—})— } 2)—| —|—f=
Saxifragacee ...... 1) 1) 2 Oe 1) =) 1 ae
| Jceubesiacene! 8) ' 2} 1j;—| 3] O62);—} 3] 1)/—| —}/—]—]
Dhar racen. .° asses). [Pp oia—| ty 4 Ores ore ans dy) 2 — |
Halorrhagidices”....1..|- a |) dee) 21) Oar | > | — | aa ieeetbed 2 |
Lythraces ; ac: t.-.) 2s 1; 1)/—} 2| O41;—}| — | —j;—| —]— 2 |
Thymeleacee ...... | Dla f 1]? Offa |) TL) bP ibe
Loe nae oe ae DS | 2p — 147) 23.40! 33 | 10), 9 |. Gila apa
Papilionacee ...... 1A} An) SIS Smo | 4) 1. 12). bei eae
Pimveacess Sty + Si: M: 12| 3] 2/17] Sa9}1l) 8) 4) 2) —] 8/(2)
| Primes Peo oe 3}—|—] 3] O62 1| 2{/—] 1; —] 2) 1
| Convolvulacee ..... —}| 1/—| 1} O21;—]| —| —}]—]| 1}/—|—
| Asperifalies . 2.04] Si Bile Oe. ty das | te a On ae ee
| Si emrCesy yao. /—| 1) 2} 3} 0,62 — | 21 a et
' Serophulariacee . 3S, FS ago) 4) 6 BY Ta ay
| Lentibulariacee. ... . | 2)—] 1 3 0,62;—| — | — |—}| —|—} 8
Plantaginacee ..... aye eee ee i | O21;—}—}—|{ 1} 1)/—}—
Je ea Wp abe PERT Diag ph BS a ee
Sremusnecei a.) o. | a2) £i—t. 3 |. Osea boul 1a o£) Seo
Wuprates 2... oo bor 2p EP Gt her) 2 gd (at a ae
Caprifoliacee ...... ok Pot —— he Sb. Ohman l oh ys Silt: = 202 ah ee Rees
Campanulacee ..... 4 oT)—) Sl Pes gD 3 fS-t- al oe
bovehaces’ 2 o.5"0.2 . }— Wd 1| O21};—}) — | —/—]| —J/—} 1
Valeriamacew ...... 1 Lj) 1), 8214 —1- 1) —-) 2. ie
Dipsaeaces 2 oe 2) —) 2 OAL pe se ot)
Composite. :..... .|38/13|11/62)12,76| 3] 10 | 25/12] 30] 5) 3
Summa 218) 69 | 48 {335} 68,93 | 40 | 101 | 123 | 88 | 113 | 69 | 45
Kuten tistéa nikyy, olen alueella kaikkiaan tavannut 486
putkilokasvia, joista 28 saniaista, 3 paljassiemenisté, 120 yksisirk-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 47
kaista ja 335 kaksisirkkaista. Eichler’in jarjestelmin mukaan ')
jota pienilla muutoksilla on .,Herbarium Musei Fennici’sséi“ seu-
rattu ja jonka mukaan olen seuraavan kasviluettelonkin jarjesta-
nyt, jakaantuvat ne 71 heimoon. Verraten muihin samantapai-
siin paikallis-kasviluetteloihin esim. Norrlin’in luetteloon kaakkois-
Hameesta, on kasvilajien lukumaara tosin paljon viihempi, mutta
alueen pinta-alaan nahden suhteellisesti jokseenkin sama. Sitii-
paitsi huomattakoon, ettaé varsin laajat alat ovat kasveista kéy-
hien soiden ja kankaitten valtaamat. Huomattavimmista kasvi-
lajeista. mainittakoon etenkin: Potamogeton nitens, joka tietaak-
seni ei ole muualla, kuin Ahvenanmaalla ja Aunuksessa tavattu,
Saxifraga cevspitosa, ennen tunnettu ainoastaan Koillis-Suomesta,
seka Uudelta maalta niinikaéiin tuntemattomat: Carex microsta-
chya, Salia repens, omituinen Rubus idwus var. anomalus, Gen-
tana uliginosa ja Nymphea candida.
Ennenkuin lopullisessa kasviluettelossa esitiin tapaamani kasvi-
lajit, niiden freqvenssit ja levenemisen alueella, suotakoon viela
syjaa kesalla 1893 tehdyille muistiinpanoille kasvien kukkimis-
ajoista:
Huhtikuussa alkoivat seuraavat Jajit kukkia:
Alnus incana (27 p.)?) ja Anemone hepatica (27—1°/.—*°/.).
Toukokuussa:
Eqvisetum arvense, tihkalli (3), Eqvisetum silvaticum, tihkalli (20—
Tussilago farfara (S—20 —1/,),
Anemone nemorosa (8—26—!9/,),
Eriophorum vaginatum (8—30—?°/,),
Luzula pilosa (L0O—19—30),
Chrysosplenium alternifolium (10---22—
10/
/@/3
Salix Caprea (12),
Daphne mezereum (15—27— 2/,),
Eriophorum angustifolium (15),
Salix cinerea (18),
Pulmonaria officinalis (18),
30),
Caltha palustris (20—'/,—*°/,),
Arabis thaliana (22—?/,),
Draba verna (23),
Lamium purpureum ja
Viola tricolor (23),
Orobus vernus (24--1°/,),
Vaccinium myrtillus (24—3/,),
Arabis suecica (24—*/,),
Ozxalis acetosella (24—'/,),
Viola arenaria (24—4/,),
*) Syllabus der Vorlesungen iiber specielle und medicinisch-pharmaceu-
tische Botanik. Berlin 1886.
2\
) Sulkujen sisilli oleva numero osoittaa pdiviin, jolloin ensimmiiiset
kukat huomattiin. Missi kaksi tai kolme numeroa on sulkujen sisiilli, osoit-
taa toinen ajan, jolloin kasvi oli runsaimmin kukalla, kolmas, jolloin kukki-
minen katsottiin piiittyneeksi.
OE EEESY Sy _'=— Oe
48 XK. H. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Hierochloa australis (25—*/,—'"/,\, Viola canina (28—**/,),
Carex panicea (25—*/,), Ribes grossularia (28—3/,—7/,),
Salix rosmarinifolia (25—*/,), Prunus padus (29—8/,—45/,),
Carex ceespitosa (25—1',). Carex. vulgaris (30—11/,),
Corylus avellana (26), C. digitata (pullakoilla 20),
Taraxacum officinale (26—*;,), Viola tricolor v. arvensis (30—'°/,),
Ranunculus cassubicus (26—%/,—'/,), Ribes rubrum (30—3/,—"/,),
Viola palustris (26—*/,—*°/.). Capsella (30),
Ribes alpinum (26—*/,-—-°/s), Ranunculus auricomus (30—*/,),
Eqvisetum pratense (26—?/,), _ Andromeda polifolia (30—'/,),
Fragaria vesca (23—11), Betula nana (30),
Anemone ranunculoides (26—!/,—!°/,).
Kesiikuussa:
Gagea minima (1), Cardamine pratensis (10—16).
Cerastium vulgatum (2), Ranunculus polyanthemos,
Anthoxanthum odoratum ja Majanthemum bifolium ja
Alchemilla vulgaris (2—12), . Ranunculus acris (l0—20),
Barbarea vulgaris (2—18), Pyrus malus (10—18 ,
Carex globularis, Carex. elongata,
C. canescens, C. limosa,
C. vesicaria ja C. irrigua ja
C. ampullacea (2), C. acuta (10),
Galium niolluyo (3), Vaccinium vitis idea,
Stellaria holostea (3—7), Carex filiformis,
Erysimum cheiranthoides (A), C. pallescens ja
Ajuga pyramidalis (4—12), Ledum palustre (11),
Myosotis arvensis (4—16), Potentilla tormentilla,
Convallaria majalis (5—14—26), Cherophyllum silvestre,
Trientalis europea, Alopecurus pratensis ja
Menyanthes trifoliata, Turritis glabra (11—20),
Rubus chamemorus ja Pinus silvestris ja
Antennaria dioica (5—15), Salix pentandra (13),
Ranunculus repens (5—18), Rumex acetosa,
Lithospermum arvense (G6—16), R. acetosella,
Trollius europeus (6—18). Ranunculus flammula ja
Veronica serpyllifolia (6—20), Pedicularis palustris (13—20),
Carex chordorrhiza ja Aira cespitosa (runsaasti kukalla 13),
Geranium silvaticum (7—18), Calla palustris (14),
Stellaria nemorum, Sorbus aucuparia (14—18),
Geum rivale, Syringa vulgaris,
Paris qvadrifolia ja Melampyruin pratense,
Melica nutans (7—14), Myosotis palustris ja
Rubus arcticus (7—20), Potentilla anserina (14--20),
Cardamine amara (9—20), Brassica campestris ja
Vicia sepium (10—18), Rubus saxatilis (15),
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 49
Potentilla alpestris (15—18),
Trifolium repens (runs. kuk. 15),
Vicia cracca,
Lonicera xylosteum,
Lychnis flos-cuculi,
Aqvilegia vulgaris ja
Carum carvi (16),
Fragaria <iatior (runs. kuk. 16),
Listera cordata (16—18),
Pyrola uniflora,
Hieracium auricula.
Oxycoccus palustris,
O. microcarpus ja
Scorzonera humilis (16—20),
Pyrola secunda,
P. rotundifolia,
Hieracium murorum,
Hi. pilosella ja
Polygonum viviparum (17),
Carex leporina,
Nardus stricta,
Nuphar luteum,
Nymphea alba,
Myosotis ceespitosa,
Trifolium repens.
Sagina procumbens,
Calla palustris ja
Habenaria bifolia (18),
Eleocharis palustris (18—25),
Lotus corniculatus (18—23),
Actea spicata (19),
Crepis tectorum (20—26),
Alopecurus geniculatus (21—27),
Hippuris vulgaris,
Lemna minor,
Anthemis arvensis.
Rhinanthus. minor,
Campanula patula ja
Carex cederi (20),
Thlaspi arvense (kukilla ja hedelm. 20),
Heinikuussa :
Prunella vulgaris (1—11),
Epilobium montanum ja
Silene rupestris (1),
Centaurea cyanus ja
Leontodon hispidus ja
Eleocharis acicularis (21),
Hieracium cymosum var.,
H. vulgatum,
Arenaria trinervia ja
Nasturtium palustre (22),
Hieracium murorum,
H. septentrionale,
Rosa cinnamomea,
Galium uliginosum,
Rumex domesticus ja
Rubus ideus (23),
Linnea borealis,
Poa pratensis ja
Carex microstachya (24),
— Sedum acre (24i—*/,',
Scirpus silvaticus (24—*/,),
Stellaria graminea (runsaasti kuk. 24),
Vicia cracca,
Lathyrus pratensis ja
Polemorium ccerulewm (25),
Orchis maculata (25—+/,),
Veronica chameedrys (runsaasti kuk. 25).
Secale cereale ja
Potamogeton natans (26),
Potam. perfoliatus (26—*/.),
Trifolium spadiceum (26—1!/,),
Erigeron acris (27),
Iris pseudacorus,
Achillea millefolium,
Cirsium arvense,
Neottia nidus avis,
Scirpus lacustris,
Lychnis viscaria ja
Plantago major (28),
Alisma plantago (?8—*°/,),
Crepis paludosa,
Rosa canina ja
Chrysanthemum leucanthemum (30).
Leontodon autumnalis (2),
Campanula rotundifolia ja
Matricaria inodora (3),
Epilobium angustifolium,
50 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajain siemen- ja saniais-kasvisto.
Epilobium palustre,
Silene inflata,
Comarum palustre ja
Gymnadenia conopsea (4),
Hypocheris maculata (4—11),
Nymphea candida ja
Scabiosa arvensis (7),
Butomus umbellatus,
Dianthus delioides ja
Linum usitatissimum (8),
Valeriana (9),
Aira cespitosa (10),
Trifolium agrarium (runs. kuk. 11),
Campanula glomerata,
C. persicefolia,
Solanum tuberosum,
S. dulcamara ja
Typha latifolia (11),
Anthemis tinctoria (runsaasti k. 12).
Sparganium simpler ja
Verbascum thapsus (12),
Cicuta virosa ja
Euphrasia (13),
Lobelia (15),
Epipactis latifolia (16),
Verbascum nigrum.
Poa nemoralis,
Centaurea phrygia.
Myriophyllum ja
Thalictrum flavum (18),
Galium mollugo (18S—*/,),
Circea alpina (runsaasti k. 20),
Calluna,
Pyrola umbeilata.
Bidens tripartita,
Lysimachia vulgaris.
Bidens cernua,
Utricularia,
Celoglossum viride,
Juncus supinus (20),
Thymus,
-Rhynchospora alba,
Stellaria longifolia, —
Galivm trifidum.
Polygonum amphibium ja
Gentiana amarella (runsaasti k. 20),
Brachypodium pinnatum (22),
Sedum telephium ja
Parnassia palustris (25),
Batrachium trichophyllum (runs. k. 25),
Odontites rubra ja
Lythrum (ruusaasti-k. 30).
Elokuun alussa alkoivat kukkia:
Pieris hieracicides,
Calamagrostis epigejos ja
Succisa pratensis ja noin 10 p. tienoilla
Gentiana campestris.
fqq, yl.
fq, tav.
stfq, ktav.
fqs, jtav.
p., paik.
Fao jharv.
str., kharv.
|
Lyhennyksia,
yleinen (freqventissime).
tavallinen (freqventer).
koko tavallinen (sat freqventer).
jokseenkin tavallinen (freqventius).
paikotellen kasvava tai siella taalla (passim), kun
laji on tavattu 8—15:ssa eri paikassa.
jokseenkin harvinainen (sat raro).
koko harvinainen (rarius).
r., harv. = harvinainen (raro),
rr., hharv. = hyvin harvinainen (rarissime).
runs. = runsaasti (copiose).
joks. runs. = jokseenkin runsaasti (sat copiose).
vahavalt. eli harv. kasv. = vahavaltainen eli harvassa kasvava.
vksitt. kasv.
yksittain kasvava.
Pteridophyta.
Eqvisetinae.
Eqvisetacer.
Eqvisetum arvense L. — fq. Pelloilla ja pientareilla padasial-
lisesti savipohjalla.
E. pratense Khrh. — p. Niittytoyraill latojen vierilla y. m.
joskus runsaasti. <
E. palustre L. — fqs. Kosteilla niityilla, jokien ja jarvien
rannoilla seka savilatak6issé paik. joks. runsas.
E. silvaticum L. — fq. Aukeilla metsamailla, metsain lai-
teilla ia pelloilla.
var. capillare Hoffm. — fqs. Varjokkaissa, kosteissa
metsissa n. k. kuusikoissa, korvissa, viidoissa sek& joskus my6s
tunkioilla runsaasti.
E. fluviatile L. — stfg. Jarvien, lampien ja jokien ran-
noilla, muodostaen tiheita kortistoja varsinkin mutapohjalla.
f. limosa (L.) — fg. Mutaisilla rannoilla, vetisilla nii-
tyilla, korvissa ja viidakoissa runsas.
f. polystachion Briickner — Pojanjarven pohjoisran-
nalla runsaasti.
E. hiemale L. — rr. Kasvaa eraalla nittykummulla maan-
tien ohessa noin 1/, kilom. Myllymaen talosta lanteenp. vahassa
maarassa.
Lycopodinae.
Lycopodiacee.
Lycopodium selago L. — fas. — p. Sekametsissa tai lepi-
koissa mieluimmin kosteilla, kiviperaisillé mikirinteilla, pienem-
milla aloilla runsas.
Acta Societatis pro Fauna et Fora Fennica, IX, n:o 11. 53
L. clavatum L. — stfq. Metsissé, etenkin havumetsissi
vaihavaltainen.
L. annotinum L. — stfq. Metsissi, varsinkin kuusikoissa,
korvissa ja kosteissa sekametsissii paik. runs.
L. complanatum L. — Alueen keskiosan kankailla tavallinen
ja pienemmilla aloilla runsas, muuten paik.
Isoétacer.
Isoétes lacustris Dur. — Hirvijiirven, Suolijairven, Saaksjar-
ven ja Kytajarven hiekkaisilla rannoilla paik. joks. runsaasti.
I. echinospora Dur. —rr. Kasvaa yhdessa kohdin Nurmi-
jarven etelaérannalla ohuen liejukerroksen peittémialla hiekkapoh-
jalla, aivan matalassa vedessa runsaasti.
Filicinae.
Polypodiacee.
Polypodium vulgare L. — fg. Kallionhalkeamissa ja isoilla
kivilla varjokkaissa metsissa, joilla se usein muodostaa tihean
peitteen.
Pteris aqvilina L. — fq. lLehdoissa, aukeilla metsiamailla,
kallioilla vielapa ahoilla ja kuivilla hiekkamailla enemmian tai va-
hemméan runsas.
Athyrium filix femina L. — fq. Kosteilla metsaimailla, mie-
luimmin kivisisséi purolaaksoissa paik. joks. runsas.
Asplenium trichomanes L. — rr. Kasvaa kallioseinan hal-
keamassa Kyliajoen lansirannalla 2 kilom. Nurmijarvesta pohj. va-
hassé maarassi.
Phegopteris polypodioides Fée. — fqs. Kosteissa, varjok-
kaissa lepikéissa tai sekametsissé etenkin kaltevilla, kiviperaisilla,
runsasmultaisilla mailla paik. runsaasti.
Ph. dryopteris (L.) — fq. Metsissi, samoin kuin edellinen.
Aspidium thelypteris (L.) — rr. Kasvaa Nurmijarven soi-
sella, leppia ja mantyjéi kasvavalla etelirannalla, Simonsberg’in
talon kohdalla, monella mittaalla runsaasti.
A. filix mas (L.) — fq. — stfq. Varjokkaissa metsissi eten-
kin runsasmultaisilla kivikkomailla siella taalla.
54 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitajiin siemen- ja saniais-kasvisto.
A. cristatum (L.) — p., ainakin 12—15:ssaé eri paikassa.
Viidakoissa, kosteilla paikoilla metsiiin laiteilla, soissa ja rannoilla
vihassé maarassa.
A. spinulosum (Retz.) — fq. Metsissi, etenkin kosteilla ki-
vikkomailla koko alueella.
Cystopteris fragilis (L.) — stfg. Kallioseinaéin halkeamissa.
Onoclea struthiopteris (L.) — p. Lehdoissa, kivisiss’ puro-
laaksoissa ja joskus kosteissa lepikdissé runsaasti.
Woodsia ilvensis (L.) — fqs. — fq. Kallioseinadin halkea-
missa joks. runsaasti.
Ophioglossaceex.
Ophioglossum vulgatum L. — rr. Pajupensaita kasvavalla,
kostealla niitylla lahellé Tallbakan taloa vahassé madrassa.
Botrychium lunaria (L.) — p. Kuivilla ahoilla, hiekkatoy-
railla ja nurminiityilla paik. — usein yksittain kasvava.
B. rutefolium A. Br. — p. — rarius. Seka kuivilla ahoilla
ettii kosteilla niityilla. Samoilla pajupensaisilla niittymailla, jossa
Ophioglossum, runsaasti.
Gymnosperme.
Coniferae.
Cupressine.
Juniperus communis L. — fqq.
Abietinex.
Picea excelsa Link. — fgg. Katso johdatusta s. 11.
var. medioxima W. Nyl. — Léytyy luultavasti monin
paikoin.
— forma parvifolia. — Eraallé, synkkaa kuusikkoa
kasvavalla, kivisella miikirinteelli, Pahanojan lammen rannalla,
alueen pohjoisimmassa osassa kasvoi §/.93 tasta omituisesta kuusi-
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 55
muodosta noin °/, metrii korkea, tuuhea pensas, jonka neulaset
olivat vain 2—4 mm. pitkat.*)
Pinus silvestris L. — fqq. Katso johdatusta s. 11.
Phanerogame,
Monocotyledoneae.
Liliacex.
Gagea minima (L.) — passim; ehka tavallisempikin. Pelloilla
ja pientareilla varhain kevaalla paik. joks. runsas.
Polygonatum officinale All. — fqs. — stfg. Koivikoissa, leh-
doissa ja etenkin niiiden sisiisilla kallioilla vahavaltainen.
Convallaria majalis L. — fq. Koivikoissa, lehdoissa, niityilla
metsiin laiteilla, huhta-ahoilla vielip& kankaillakin, varsinkin en-
sinmainituilla kasvupaikoilla usein erittain runsaasti.
Majanthemum bDifolium (L.) — fqg. Sekametsissaé, koivi-
koissa, lepikGiss&é ja kuusikoissa runs.
Paris qvadrifolia L. — stfq. Koivikoissa, lehdoissa ja mii-
tyilla metsiin laiteilla paik.
Juneacer.
Juncus conglomeratus L. — stfq. Ojissa ja savilatakoissa
vahiavaltainen.
J. effusus L. — fgs — stfq. Kasvaa samallaisissa paikoissa,
kuin edellinen, ja tavallisesti timiaén kanssa yhdessi. 3
J. lamprocarpus Ehr. — fq. Savisilla niityilla, ojissa ja lata-
kdiss& usein runsaasti.
J. alpinus Vill. — fqs. — stfq. Seka savisilla niityilla etta
jarvien rannoilla paik. runs.
J. compressus Jacq. — rr. Kasvaa Nurmijirven koillisran-
nalla kovalla savipenkereellié muutamalla mattaalla.
J. bufonius L. — fqq. Jiarvien rannoilla, tienvierilla, piha-
mailla, ojissa y. m. runsaasti.
:) Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica 19, siv. 8.
56 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
J. supinus Moench. — r. Kasvaa paikkapaikoin Saiksjar-
ven hiekkarannoilla joko rannalla tai 1—9 cm. syvissa vedessa,
runsaasti.
Luzula pilosa (L.) —- fq. Metsissa seka huhta-ahoilla har-
vassa kasvava.
L. campestris (L.) var. multiflora (Hoffm.) — fqq. Niityilla,
ahoilla ja lehtimetsissa joks. runsas.
var. pallescens (Whinb.) — Ei liene aivan harvinainen.
Tridacex.
Iris pseudacorus L. — p. — rs. Mutaisilla jokien ja jar-
vien rannoilla sekii suo-ojissa siella taalla. :
Typhacee.
Typha latifolia L. — sat r. — rarius. Kytajarvi: miittylata-
kdissi ja ojissa; Hyvamiaki: savilaitékdiss’ Hankoniemen radan
varrella runsaasti; Vantaanjoen savisilla rannoilla paikkapaikoin
(sterili).
Sparganium ramosum Huds. — r. Nurmijirven rannoilla,
etenkin Kylajoen suussa muodostaen tihean kasvuston; Luhtajoen
rannoilla paik. ja ymparistén suolatakdissa.
Sp. simplex Huds. — stfg. — fqs. Mutaisilla jarvien ja
jokien rannoilla, mattéillé vedessa, suolatakdissi y. m. harvassa
kasvava.
f. longissima Fr. — Nurmijaérven rannoilla tav. Ja
paikottain runsas.
Sp. natans (L.) — Nurmijarvessa kaikkialla erinom. run-
sas ja kasvaa tavallisesti renkaissa, jotka nayttavat vuosi vuodelta
laajentuvan; Pojanjarvessa paik.
Sp. minimum Fr. — fys. Puolikuivuneissa latékdissa ja
ojissa sekai keviittulvien muodostamilla letoilla (katso edella le-
toista) runsas.
Aracerx.
Calla palustris L. — stfq. Letoilla seka mutaisilla jarvien
ja lampien rannoilla, vetisissi korvissa ja vildoissa seka muta-
ojissa ja suolatakdissé usein runsaasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 57
Lemna minor L. — fq. Suoliatikdissi, suo-ojissa, seki
lampien ja jirvien rannoilla, muodostaen ensinmainituilla usein
vihrean peitteen. Tavattiin runsaasti kukalla Luhtajoen ran-
nalla 2°/,93.
Cyperacer.
Scirpus silvaticus L. — fqs. Vetisillé niityilla sekaé lata-
kdissa enimmiakseen harvassa kasvava.
8. lacustris L. — fqs. Jarvien, lampien ja jokien rannoilla,
seka ainakin Nurmijarvessai 0,5—1:n metrin syviissii vedessi erin-
omaisen tiheina kaislikkoina.
Heleocharis palustris (L.) — fqq. Letoilla, liejuisilla jarvien
ja jokien rannoilla seka savilatakGissia ja ojissa runsas.
H. acicularis (L.) — Liejuisilla jarvien ja jokien rannoilla
jtav. ja runsas.
Eriophorum latifolium Hop. — r. Pojanjiirven linsirannalla
sekaé kostealla niitylla Hirvijairven etelarannalla joks. runsas.
E. angustifolium Roth. — fqq. Kosteilla- ja heteniityilla
seka soissa runsas.
E. vaginatum L. — fyq. NRahkasoilla, etenkin poltetuilla,
erinomaisen runsas, heteniityilla ja méantyrameilla ei niin runsas.
E. alpinum L. — p. Kosteilla- ja heteniitylla seka joskus
rahkasoissa runsas.
Rhynchospora alba (L.) — Laajan Petkelsuon rimmilla erin-
omaisen runsas.
Carex dioica L. — p. Kosteilla- ja heteniityilla, letoilla seka
rahkasoissa tavallisesti runsas.
C. pauciflora Lightf. — p. Letoilla, heteniityilla seka joskus
rahkasoissa joks. runsas.
C. chordorrhiza Ehrh. — p. — fqs. Letoilla ja heteniityilla
runsaasti.
C. tenella Schkuhr. — p. — fqs. Korvissa ja kuusikoissa
seki joskus aukeissa viidakoissa paik. joks. runsas — runsas.
C. loliacea L. — p. Kosteilla metsiniityilla purojen varsilla
sekii korvissa pienillaé aloilla j. runsaasti.
C. Persoonii Sieb. — r. Nurmijirven eteliirannan hetenii-
tyilla paik. lukuisissa mattaissa.
C. canescens L. — fgg. Kosteilla- ja heteniityilla runsaasti.
58 K. E, Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
C. echinata Murr. — fq. Kosteilla niityillé, aukeammissa,
kosteissa lepikdissé ja koivikoissa vahavaltainen.
C. leporina L. — fq. Kuivilla niityilla, ojien varsilla, ke-
doilla, vielapi& joskus kallioilla vahavaltainen.
C. elongata L. — stfq. Kosteilla niityilla, mieluimmin pu-
ron tai ojan liiheisyydessaé, sek&é niittyalangoissa paik. lukuisissa,
tiheissii_ turpeissa. .
C. microstachya Ehrh. — r. Kasvaa kostealla miitylla 1/,
kilom. kuivatusta Kuhajirvesté itaanp. muutamalla mattaalla, seka
samallaisella niitylla Kylanp&an torpasta n. 1/, kilom. pohjoiseen
joks. runsaasti. — Uudelta maalta ei ennen tunnettu.
C. vulgaris Fr. — fqq. Kosteilla niityilla, rannoilla ja tei-
den varsilla runsaasti.
var. juncella Fr. — fq. Korvissa, kuusikoissa, kos-
teilla niityilla etenkin ojien varsilla ja lataékkdjen rannoilla usein
runsaasti.
C. acuta L. — Jarvien ja jokien rannoilla sekié vetisilla ni-
tyilla y. m. tavallinen (fq.).
C. cespitosa L. — stfg. Kosteissa niittyalangoissa puro-
jen rannoilla tuuheissa mattaissa.
C. stricta Gocd. — rr. I[sojoen rannalla Petkelsuon vieressa
muutamassa mattaassa.
C. limosa L. — fqs. Letoilla, heteniityilla ja joskus rameilla
paik. runsaasti.
C. irrigua (Whinb.) — fqs. Samoin, k. edellinen.
C. panicea L. — fg. Kosteilla niityilla usein erittain runs.
) C. sparsiflora (Whinb.) -- p. Kosteilla niityilla padasiallisesti
seké myds kuusikoissa, harvassa kasvava.
C. pallescens L. — fgg. Kuivilla niityilla, ahoilla ja lehti-
metsissa (st. cop.).
C. globularis L. — stfq. Kuusikoissa, korvissa ja rameilla
joks. harvassa kasv.
C. digitata L. — fg. Varjoisilla ahomailla ja jolatielataialat
sekii niityilla metsiin laiteilla harvassa kasv.
C. Oederi Ehrh. — p. Rannoilla, etenk. hiekkaisilla ja hete-
niityilla joks. vahavalt.
C. flava L. — p. — fgs. Kosteilla niityilla paik. joks. run-
saasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 59
C. filiformis L. — stfq. — fqs. Suolitakdissaé, vetisilla
niityilla sek& jarvien ja lampien rannoilla paik. runsaasti.
C. ampullacea Good. — fq. Letoilla, latakOissé ja vesiperai-
silla niityilla joks. runsaasti.
C. vesicaria L. — fq. Jarvien ja jokien mutaisilla rannoilla
muodostaen tiheité ,luhtia’’, suolatakGissé ja ojissa y. m.
Gramine.
Phalaris arundinacea (L.) — p. Jokien rannoilla paik. run-
saasti.
Anthoxanthum odoratum L. — fqq. Nurminiityilla, ahoilla ja
lehtimetsissa.
Hierochloé australis (Schrad.) — p. — fqs. Kuivilla metsa-
mailla seké kallioilla harvassa kasv.
H. borealis (Schrad.) — p. Kosteilla- ja suoniityilla useim-
miten harvassa kasv.
Milium effusum L. — p. Lehdoissa ja purolaaksoissa usein
joks. valtava.
Phleum pratense L. — fq. Niityilli ja pihamailla vahaval-
tainen. Viljellaan rehukasvina.
Alopecurus pratensis L. — p. Peltojen pientareilla ja mil-
tyilla peltojen varsilla paik. runsaasti.
A. geniculatus L. — fqs. Ojissa ja vetisiss&é niittykuopissa.
____ * fulvus Sm. — fgs. —- stfq. Kosteilla paikoilla tei-
den varsilla, ojissa y. m. harvassa kasv.
Agrostis alba L. — p. Jarvien rannoilla ja lehdoissa vaha-
valtainen.
A. vulgaris L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla, kallioilla
ja metsissa runsaast.
A. canina L. — fqq. Kosteilla niityillé erittain runsas, hete-
niityilla vahavaltaisempi.
Calamagrostis arundinacea (L.) — fqq. Metsiisillé ahomailla,
kallioilla metsissi, sekii yleensii metsimailla, vielaépa yksittéin
kasvana kankaillakin.
C. stricta (Timm.) — p. — fq. Heteniityillé ja jarvien ran-
noilla, vaan mydskin kosteilla niityilla runsaasti.
C. epigejos (L.) — fqs. Ahomiiilli sek hiekkaisilla pellon-
pientareilla j. valtava.
60 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitaijan siemen- ja saniais-kasvisto.
C. phragmitoides Hartm. — p. — fqs. Pajupensaita kasva-
villa, kosteilla niittymailla sek& purolaaksoissa ja metsain lai-
teilla joks. valt.
C. lanceolata Roth. — fg. — stfq. Kasvaa yleensé samal-
laisilla paikoilla, kuin edellinen, ja on pajupensaikoissa usein joks.
runsas.
Apera spica venti L. — Pelloilla yleinen ja varsinkin satei-
sina vuosina niin runsas, etta se kerrassaan pilaa viljan.
Deschampsia cespitosa (L.) — fqq. Nurmikoilla paaainek-
sena heinissi ja pienemmilli aloilla myés kosteilla niityilla.
D. flexuosa (L.) — fqq. Ahoilla ja metsamailla seka kuivilla
niityilla ja kallioilla vahavaltainen.
Phragmites communis Trin. — fq. Jiarvien, lampien ja jokien
rannoilla pohjan laadusta melkein riippumaton. (Katso vesis-
toista.)
Molinia cerulea (L.) — rr. Kasvaa aukeammassa, kosteassa
niittyalangossa Pojanjarven rantalehdossa vahassi maarassa.
Melica nutans L. — fg. Lehtimetsissé ja lehdoissa seka
etenkin metsinsisdisilla kallioilla harvassa kasv.
Dactylis glomerata L. —- r. Jokelan aseman ymparistolla
(W. W. Wilkman).
Poa annua L. — fqq. ‘Tienvierilli ja pihamailla runsaast.
P. nemoralis L. — fg. Lehdoissa, lehtimetsissa ja metsan-
sisdisilla kallioilla vahavalt. }
P. serotina Ehrh. — p. Viljelemiétt&a jatetyillé suopelloilla,
jarvien rannoilla ja kosteilla niityilla vahavalt.
P. pratensis L. — fqg. Nurmikoilla, pellonpientareilla ja
huhta-ahoilla joks. runsas.
P. trivialis L. — fq. Puutarhoissa, istutusmailla, pientareilla
(ja kosteilla niityilla) vahavaltainen.
P. sudetica Hke — rr. Kasvaa kosteassa, runsasmultaisessa
lehtolaaksossa Nurmijirven etelérannalla joks. runs.
Glyceria fluitans (L.) — fg. Jarvien ja jokien rannoilla seka
ojissa ja latakdissa vahavalt.
Festuca ovina L. — fqg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kui-
villa niityilla runsaasti (cop.).
F. rubra L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kallioilla
runsas.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, LX, n:o 11. 61
F. elatior L. * pratensis Huds. — fq. Pellonpientareilla ja
niityilla joks. runsas.
subvar. pseudololiacea Fr. — rv. Pellonpientareilla
Nurmijiirven etelirannalla paik. joku korsi.
Bromus secalinus L. — Ruispelloissa, vaan myéskin kaura-
pelloissa tav. ja usein runsas.
Br. arvensis L. — Kasvoi vuonna 1893 monessa_ ulko-
maan viljalla kylvetyssaé, huonosti orastuneessa ruispellossa run-
saasti.
Brachypodium pinnatum (L.) — rr. Lehdossa Pojanjirven
lainsirannalla yhdessa paikassa vihiissii mfiriissi.
Nardus stricta L. — fq. Laihoilla, kosteilla niityilla pienilla
aloilla runsas, mutta my6és kallioilla ja mailla.
Lolium linicola A. Br. — Puutarhassa Nurmijarven etelia-
rannalla harv.
Triticum repens L. — fqs. — stfq. Puutarhoissa lahella
asuntoja ja pientareilla paik. joks. runsas.
Tr. caninum Schreb. — rs. Lehdoissa ja purolaaksoissa
lihavalla maaperalla vahéavalt.
Orchidacex.
Corallorrhiza innata R. Rr. — p. Kosteilla metsamailla,
etenk. koivikoissa, lehdoissa sekaé kosteilla niityillaé; aina yksittéin
kasvavana. .
Neottia nidus avis (L.) — r. Hongisojan torpan vierei-
sessd lehdossa, Luhtajoen lansirannalla vaihiss&é madrassa (KK. EK.
Lindroos ja A. Jirvi); lehdossa Pojanjairven rannalla paik. run-
saasti.
Listera cordata (L.) — Ainakin alueen eteliiosassa jokseenk.
tav. (fqs.); kuusikoissa ja korvissa paik. joks. runsaasti.
L. ovata (L.) — p. Aukeammissa lehdoissa ja_ kosteilla
niityilla harvassa kasv.
Goodyera repens R. Br. — p. Maéantymetsissa harv. kasv.
Epipactis latifolia (L.) — r. Lehdossa Pojanjiirven rannalla
paik. runsaasti.
Orchis maculata L. — fg. Kosteilla niityilli ja aukeissa
lehtimetsissi vahiivalt.
62 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitajin siemen- ja saniais-kasvisto.
Celoglossum viride (L.) — rr. Ainoastaan yksi kappale léy-
detty lehdossa Pojanjarven rannalla *?/,93.
Gymnadenia conopsea (L.) — fq. Niityillaé, etenkin metsiin
laiteilla, huhta-ahoilla ja lehtimetsissa paik. joks. runsaasti, mutta
yleensai harvassa kasv.
Platanthera bifolia (L.) — fqs. Koivikoissa ja aukeammissa
lehdoissa vahavalt.
Juncaginacex.
Scheuchzeria palustris L. — p. Heteniityillé, letoilla, rim-
meillé sek& joskus myds rahkasoissa, joks. runsas — harv. kasv.
Triglochin palustre L. — p. Jirvien rannoilla ja kosteilla
niityillé paik. joks. runs.
Alismacez.
Alisma plantago L. — fg. Letoilla, jarvien, lampien ja jo-
kien rannoilla seka latak0issa ja ojissa joks. runsas.
Butomus umbellatus L. — Nurmijarven, Kylajoen ja Luhta-
joen rannoilla tav. (fq.) ja paik. runsas. Mieluimmin mattailla
vedessa.
Najadacee.
Potamogeton natans L. — Mutaisilla jairvien ja lampien ran-
noilla seké suolataék6issé tav. (fq.), ja paikott., kuten Nurmyar-
ven rannoilla, erinomaisen runsas.
P. rufescens Schrad. — stfq. Mutaisilla jarvien ja lampien
rannoilla seka joissa ja suolatakOissa paik. j. runsas.
P. perfoliatus L. — stfq. Ji&rviss& ja joissa, mieluimmin
ohuen liejukerroksen peittamalla savipohjalla paik. runsas.
P. nitens Web. — r. Kasvaa Nurmijarven ja Kylajoen ran-
noilla monin paikoin, 8—I:n dm. syviss& vedessa, savipohjalla
erittain runsaasti. |
P. obtusifolius M & K. — r. Nurmijarvessié monin paikoin
tiheissi ryhmissi; mieluimmin liejuisella savipohjalla.
P. pusillus L. — Kaivetuissa suo-ojissa ja kuopissa, varsin-
kin alueen eteliéosassa jtav. (fqs.) ja runsas, joskus ihan tayttava.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 63
Dicotyledonez.
Betulacee.
Betula verrucosa Ehrh. — fq. Kuivilla kivikkomailla ja kal-
lioilla.
B. odorata Bechst. — fqq. Kasvaa yleensi kosteammilla
mailla. Katso johdatusta s. 12.
B. nana L. — Rémeillii tavallinen ja usein runsas.
Alnus glutinosa (L.) — stfq. Jarvien rannoilla, viidakoissa
ja kosteissa lehtolaaksoissa tav.
A. ineana (L.) — fqq. Huhta-ahoilla tiheina iepikkoina.
Corylacee.
Corylus avellana L. — p. Kiviperdaisissa, runsasmultaisissa
jehtolaaksoissa tai koivikoissa alueen etelaéosassa paikott., poh-
joisosassa harv. ‘Tavallisesti yksinaisia pensaita tai pienempia
pensasryhmia siellé taalla. — Pahkindita saadaan vuosittain run-
saastl.
Salicaceex.
Populus tremula L. — fq. Katso johdatusta, s. 12.
Salix pentandra L. — p. — fqs. Kosteilla metsaniityilla ja
jarvien rannoilla siella taalla.
S. caprea L. — fg. Lehtimetsissi, lehdoissa vielapa havumet-
sissikin yksitt. kasv.
S. aurita L. — fg. Viidoissa, kosteilla metsaniityilla ja met-
siin laiteilla paik.
S. cinerea L. — fq. Kosteilla niityilla, viidoissa seka jar-
vien ja jokien rannoilla, muodostaen paik. pensaikkoja.
S. vagans Ands. livida Wahlnb. — fq. Laihoilla niitty-
mailla matalina pensaikkoina.
S. myrtilloides L. — p. Heteniityillé, rameillé ja viljelematta
jatetyilla suopelloilla paikot. kasv.
S. repens L. -—— rr. Niittyojassa Nurmijirven etelérannalla,
Simonsberg’in talon maalla joku huononnakdinen, ryOmiva pen-
sas. Uudelta maalta ei ennen tunnettu.
64 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
——— var. rosmarinifolia Koch. — stfqg. Kasvaa seka kui-
vemmilla etti kosteammilla niityilla matalina pensaikkoina (Han-
henpaju).
S. nigricans Sm. — p. — fqs. Kosteilla metsaniityilla, vii-
doissa ja korvissa paik. kasv.
S. phylicifolia L. — fq. Jarvien, purojen ja jokien rannoilla
sekii kosteilla niityillaé ja viidoissa tiheina pensaikkoina.
S. Lapponum L. — p. Kosteilla niityilla ja rameiden lai-
teilla, muodostaen pieniaé, vaaleita pensaikkoja, padasiallisesti
Nurmijirven ympiristéilla. Yksinaisia pensaita myés Nummen-
paan niityilla.
Urticacee.
Urtica urens L. — fg. p. Asuntojen lahella, puutarhoissa ja
riihien varsilla paik. runsas.
U. dioica L. fqg. Pihamailla, puutarhoissa, pellonpientareilla
y. m. runsaasti.
Polygonacee.
Polygonum viviparum L. — fq. Niityilla ja kedoilla paik. runs.
P. amphibium L. — p. Jarvien ja jokien rannoilla paik. erit-
tain runsaasti.
f. terrestris Seich. — harvinainen. Luhtajoen rannoilla
Kuhajairven kohdalla joks. runsaasti, seka eps cilte rannalla,
joku matka Myllymaasta pohj. harv.
P. lapathifolium Ait. — fg. Pelloilla, istutusmailla ja puu-
tarhoissa seka tunkioilla tav. ja joks. runsas.
——— f. viridis Sael. — p.
P. hydropiper L. — fg. Savilatakdissé, jarvien rannoilla,
kosteilla paikoilla asuntojen ja teiden varsilla runsas.
P. aviculare L. — Pihamailla pelloilla ja teiden varsilla yl.
(f{qq.) ja runsas.
P. convolvulus L. — fq. Istutusmailla etenk. perunamailla
tav. ja paik. kasv.
Rumex domesticus Hartm. — fg. Pellonpientareilla, piha-
mailla ja puutarhoissa vahavalt.
R. crispus L. — p. ainakin alueen etel’osassa. Pellonpienta-
reilla paik. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX. nzo 11. 65
R. acetosa L. — fqq. Kosteilla niityilla, ahoilla ja niittyt6y-
railla runsaasti.
R. acetosella L. — fqq. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kallioilla
yl. ja runsas.
Caryophyllacex.
Silene inflata Sm. — stfq. Hiekkaisilla perunamailla, peruna-
kuopilla, kuivilla hiekkat6yraiilla ja ahoilla vihéavalt.
S. rupestris L. — rr. Kasvaa eriiilli kalliolla joku matka
livarin talosta pohj. viihiissii miiiiriissé. (K. E. Lindroos ja A.
Jarvi.)
Melandrium album (Mill.) — p. Huhta-ahoilla, perunakuo-
pilla y. m. yksitt. kasv.
Viscaria vulgaris Roehl. — fq. Ahoilla ja kallioilla joskus
erittiin runsaasti.
Lychnis flos cuculi L. — fq. Kosteilla niityillé paikott. joks.
runsas.
Agrostemma githago L. — p. Pelloilla, etenkin kaurapel-
loilla, muutamina vuosina harvassa kasv.
Dianthus deltoides L. -- fg. Kuivilla niityilla, ahoilla ja kal-
lioilla harvassa kasv.
Spergula arvensis L. — tav. Istutusmailla ja pelloilla runsas.
Sp. vernalis Willd. — r. Kasvaa parilla, kuusikon sisitiselli
kalliolla, Nurmijarvesta lounaasen, lahell& WarstrOm’in taloa, va-
hiissi maéirassa.
Spergularia campestris (L.) -—- fqs. Kuivilla ahoilla, kal-
lioilla ja tienvierilla paik. runsaasti.
Sagina procumbens L. -— yl. Istutusmailla, ahoilla, rannoilla
ja tienvierilla runsaasti.
Meehringia trinervis (L.) — fq. Sekametsissa ja lepikdissi
etenk. kosteilla kivikkomailla joks. runsaasti.
Arenaria serpyllifolia L. — fqs. Kallioilla, kuivilla ahoilla ja
joskus pelloillakin runsaasti.
Stellaria nemorum [.. — p. Lehdoissa ja purolaaksoissa aina-
kin alueen eteliiosassa paik. runsaasti.
St. media (L.) — fg. Puutarhoissa, istutusmailla, pihoilla,
asuntojen liihellé y. m. runsaasti.
66 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
St. holostea L. — str. Lehdoissa ja purolaaksoissa samoin-
kuin St. nemorum.
St. palustris EKhrh. — p. — frqs. Kosteilla- ja heteniityillé
sekii rannoilla harvassa kasv.
St. graminea L. — fqq. Kuivilla niityillé, ahoilla ja kallioilla
runsaasti.
St. Friesiana Ser. — r. Kasvaa korvessa n. kilom. Hyvii-
mien talosta pohj. joks. runsaasti sekaé kallioseinan juurella Kyli-
joen lansirannalla 2 kilom. Nurmijiirvest&é pohj. harv.
Cerastium triviale Link. — fg. Pelloilla ja kuivilla ahoilla
joks. runsaasti.
Scleranthus annuus L. — fg. — fqq. Pelloilla runsas, ahoilla
ja kallioilla harvassa kasv.
Chenopodiacex.
Chenopodium album L. — fqq. Savisilla pelloilla ja istutus-
mailla yl. ja usein eritt&in runsas. (Saviruoho.)
Ch. polyspermum L. — Istutusmaalla Nurmijarven eteli-
rannalla Simonsberg’in talon maalla_ paikott.; loytyy luultavasti
muuallakin. ,
Atriplex patulum L. — fqs. Istutusmailla vahavaltainen.
Portulacacee.
Montia fontana L. — rs. (jharv.) Nurmijiirven hetteisilla
rannoilla paik. viahivalt.
Ranuneulaecex.
Thalictrum flavum L. — p. Kosteilla niityilla ja suopelto-
jen pientareilla. Runsaimmin laajan suopellon pientareilla lahella
Tallbakan taloa.
Pulsatilla vernalis (L.) — Alueen keskiosan kankailla paik.
joks. runsaasti. (F. Hyvamaki.)
Anemone nemorosa L. — fgg. Koivikoissa, lehdoissa ja seka-
metsissa runsaasti.
A. ranunculoides L. — r. Nurmijarven etelirannalla, kivi-
sessi, runsasmultaisessa lehtolaaksossa runsaasti; Jokelan aseman
liheisyydessé. (W. W. Wilkman.)
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, no 11. 67
Hepatica triloba Gil. — fq. JKuusikoissa ja lehtimetsissi joks.
runsaasti.
Myosurus minimus L. — stfq. Kuusikoissa ja lehtimetsissi
joks. runsaasti.
Ranunculus lingua L. — Nurmijiirven ja Luhtajoen mutai-
silla rannoilla monin paikoin runsaasti.
R. flammula L. — fy. Kosteilla niityillé seké jarvien ja jokien
rannoilla paik. erinomaisen runsaasti.
var. reptans (L.) — fq. Hiekkaisilla rannoilla seki
vedessii vielaé metrin syvissa joks. runsas.
R. auricomus L. — fg. — fqq. Kosteilla niityilla usein erin-
omaisen runsas.
var. fallax Wimm. — Ei harvinainen. Metsiain laiteilla
ja lehtimetsissa.
R. cassubicus L. — stfg. (ktav.). Ainakin koko etelaosassa
pitajia. Lehtimetsissi, lehdoissa, metsiin laiteilla, vielipaé niityilla
ja niittykummuilla usein erinom. runsas. — Kukkii viikkoa varem-
min, k. R. auricomus.
R. acris L. — fgg. Niityilla, huhta-ahoilla, pihamailla ja
lehtimetsissa joks. runsas.
R. repens L. — fgg. Istutusmailla, pihamailla, puutarhoissa,
kosteilla niityilla ja etenk. viljelematta jatetyilla suopelloilla run-
saasti.
R. polyanthemos L. — fq. Kuivilla niityilla ja huhta-ahoilla
runsaasti.
R. aqvatilis L. var. trichophyllus (Chaix) — rr. Kasvaa
siini joessa, joka pohjoisestapain virtaa Viitasen talon ohi ja sit-
temmin Koskenojan nimelli laskee Vantaasen, monin paikoin erin-
om. runsaasti.
Trollius europeus L. — stfq. Niittyt6yrailla jokien rannoilla
(etenkin Vantaanjoen) seka koivikoissa paik. runsaasti.
Aqvilegia vulgaris L. — rr. Eraallé nurmikolla n. kilom.
Nurmijiirvesté lounaasen joitakuita kappaleita. Metsistynyt.
Actea spicata L. — p. Lehdoissa ja niityilla metsiin lai-
teilla harvassa kasv.
oc :
\
et Y . oo te . . * . ed .
68 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitiijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Nymphieacee.
Nuphar luteum (L.) — stfq. Mutaisissa jirvissé, joissa ja
lammissa runsaasti.
Nymphea alba L. — stfq. — fq. Mutaisissa jarvissi, joissa,
lammissa ja suolatakdisséi paik., etenk. joissa, ihan peittéva.
* N. candida Presl. — Nurmijiirven rannoilla jtav. (fqs.),
vaan viihiivalt. Uusi provinsille.
Papaveracee.
Chelidonium majus L. — str. (kharv.). Tienvierillé ja puutar-
hoissa. Kytijiirvi, Kirkonkylaé, Klaukkala.
Fumariacer.
Fumaria officinalis L. — fg. I[stutusmailla tav. ja harvassa
kasvava.
Crucifere.
Nasturtium palustre DC. — fg. Suopelloilla, puolikuivissa
muta-ojissa ja liitikGissi seké jarvien ja jokien rannoilla paik. kasv.
Barbarea vulgaris R. Br. — p. Istutusmailla vahassa maarassi.
B. stricta Andrz. — Suopelloilla ja istutusmailla ktav. (stfq.)
ja harvassa kasv.
Arabis arenosa (L.) — fg. Istutusmailla, ahoilla ja kallioilla
harv. kasv.
A. thaliana L. — fg. — fgqs. Samoinkuin edellinen.
Turritis glabra L. — p. — fqs. Hiekkaisilla mailla, kui-
villa ahoilla, perunakuopilla ja hiekkatéyriilla yksitt. kasv.
Cardamine pratensis L. — fg. Kosteilla niityilla, purojen ja
ojien rannoilla harv. kasv.
C. amara L. — fg. Kasvaa purojen ja lahteitten varsilla
mieluimmin metsissi tai metsiin laiteilla paik. joks. runsaasti.
Berteroa incana (L.) —r. Kytijirven kartanon pellonpienta-
reilla paik. runsaasti. Prof. Th. Selan on myés tavannut kasvin
lukuisasti Uudenkylin talon nurmikolla Hyvinkéan aseman lihella
1889. Satunnainen.
Draba incana L. — rr. Yksi kappale léydetty pellolta lahelli’
Jokelan asemaa (W. W. Wilkman).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, mo 11. 69
Erophila verna (L.) — fq. Kuivilla ahoilla ja kallioilla paik.
joks. runsaasti.
Sisymbrium officinale L. — rr. Maantien vieressa lahella
kirkkoa vahiassa maarissa.
Erysimum cheiranthoides L. — fq. Istutusmailla tav. ja har-
vassa kasv.
(E. pannonicum Dec. -— Kasvaa Rajamiéen talon pihamaalla
harv.)
Camelina feetida (Schkuhr.) — Liinapelloissa epatasaisesti eri
vuosina. V. 1890 parissa pellossa lahellé Taipaleen torppaa erin-
omaisen runsaasti.
—— var. dentata (Willd.) — r. Liinapelloissa, Taipale.
Subularia aqvatica L. — p. Jiirvien rannoilla harv. kasv.
Brassica campestris L. — fq. — fqq. Pelloilla ja istutus-
mailla sekaé tunkioilla usein erittain runsas.
Capsella bursa pastoris (L.) — fq. Istutusmailla, pelloilla ja
pihoilla harv. kasv.
Lepidium ruderale L. — rr. Pitaéjan vanhan hautausmaan
kiviaidalla paik. vahavalt.
Thlaspi arvense L. — fq. Istutusmailla ja kiviaidoilla harv. kasv.
Raphanus raphanistrum L. — fq. Pelloilla, etenkin suopel-
loilla, ja istutusmailla joks. runsas.
Violacez. *)
Viola uliginosa Bess. — Tiasti lajista loytyy yliopiston kokoel-
missa 2 eksemplaria kirjoituksella: Nurmijarvi, Hyvinge, Krissi
vid astrand */, 1876, dedit G. A. af Hallstrém. Prof. Th. Seelan
on tavannut kasvin samalla paikalla lukuisasti 1889.
V. suecica Fr. — vr. Kasvaa kosteilla niityilla lahella Num-
menpain kylaa runsaasti.
V. palustris L. — fq. Kosteilla niityill& seka ojien ja puro-
jen rannoilla runsaasti.
V. canina L. — fg. Lehtimetsissii ja ahomailla harv. kasv.
V. Riviniana Rchb. — fqs. — stfq. Lehdoissa, koivikoissa,
niityillé ja metsiin laiteilla harv. kasv.
1) Viola-lajit ovat miiiirityt C. J. Hartman’in kasvion mukaan: Hand-
bok i Skandinaviens Flora XI:s painos.
70 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
V. arenaria DC. — fqs. Kuivilla, hiekkaisilla ahoilla ja kal-
lioilla harv. kasv.
V. mirabilis L. — p. Lehdoissa harv.
V. tricolor L. — frqs. — p. Kallioilla ja kiviaidoilla harv.
kasv. — yksitt. kasv.
var. arvensis Murr. — fq. Pelloilla ja istutusmailla
paik. joks. runsaasti.
Droseracex.
Drosera rotundifolia L. — fg. Rahkasoilla, heteniityilla ja
mantyrameilla joks. runs.
Dr. longifolia L. — rs. — str. Samoilla kasvipaikoilla, kuin
edellinen harv. }
Parnassia palustris L. — fqs. — p. Kosteilla niityilla ja jos-
kus my6s heteniityilla paik. runsaasti.
Hypericacee.
Hypericum qvadrangulum L. — fq. Pellonpientareilla, huhta-
ahoilla ja niittyt6yrailla joks. runsaasti.
H. perforatum L. — rs. (jharv.). Kuivilla ahoilla ja kallioilla
ainakin etelaiosassa pitaéjaa harv.
Elatinacee.
Elatine triandra Schkuhr. — rr. Nurmijarven etelarannalla
yhdessi paikassa hiekkapohjalla runsaasti, 1—6:n dm. syvassa
vedessa.
Tiliacee.
Tilia ulmifolia Scop. — fqs. Katso johdatusta.
Oxalidacex.
Oxalis acetosella L. — fqq. Sekametsissaé, koivikoissa, lepi-
kdissi, kuusikoissa y. m. runsaasti.
Geraniacer.
Geranium silvaticum L. — fqq. Ahomiéailla, niittytoyrailla
ja lehtimetsissa runsaasti.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 71
— var. parviflora H. v. post. — fqs. Samallaisilla paikoilla,
kuin edell. harv. kasv.
G. palustre L. -— hharv., rr. Viidakon laiteella Nurmijarven
lansirannalla, lihellai Taipaleen torppaa harv.
G. bohemicum L. — p. Nurmijiirven ymparistoiila monin pai-
koin vasta poltetuilla huhta-ahoilla; Jokelan tienoilla (W.W. Wilk-
man); paik. kasv. |
G. Robertianum L. — p. — fgs. Varjokkailla, Iehtimetsian
sisiisillii kallioilla ja kivilla seki kallionhalkeamissa vihivalt.
Erodium cicutarium L’Hérit. — r. Jokelan tienoilla (W. W.
Wilkman) sek&i Rajamien talon pihamaalla paik. kasv.
Balsaminacee.
Impatiens noli tangere L. — p. Varjoisissa purolaaksoissa
sekii kosteissa, kivisissi ja runsasmultaisissa notkoissa paik. run-
saastl.
Aceracer.
Acer platanoides L. — p. Katso johdatusta, s. 15.
Rhamnacee.
Rhamnus frangula L. — stfq. Korvissa, viidoissa, kosteissa
koivikoissa ja jarvien rannoilla yksitt. kasv.
Callitrichacee.
Callitriche verna Koch — fg. Savilit&ik@issé, ojissa seka
jirvien ja jokien rannoilla runsaasti. Joissa, etenkin nopeasti vir-
taavissa paikoissa, kasvaa tist&, yleensé hyvin vaihtelevasta la-
jista, omituinen, 4—5 dm. pitka muunnos, joka habituksessaan
sekii pitkissi, tasasoukissa lehdissdain muistuttaa C. autumnalis’ta,
paik. erinom. runsaasti.
C. polymorpha Lonnr. — r. Parissa metsalatakossa Nurmi-
jarven etelaérannalla runsaasti.
Empetracee.
Empetrum nigrum L. — Rahkasoissa ja mintyrameilla tay.
({q.) ja runsas.
=~]
iw
K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Umbellifere.
(Levistichum officinale Koch — Simonsberg’in talon puutar-
hassa Nurmijarven etelaéirannalla metsistynyt.)
Angelica silvestris L. — fq. Pajupensaikoissa kosteilla nii-
tyilla, metsainlaiteilla seka puutarhoissa tav. ja harv. kasv.
Peucedanum palustre (L.) — fqs. Kosteilla- ja heteniityilla
sekii suopelloilla harv. kasv.
(Pastinaca sativa L. — p. Puutarhoissa paik. erittain run-
saasti.)
(Myrrhis odorata (L.) Scop. — Simonsberg’in talon puutar-
hassa Nurmijarven etelarannalla erinom. runsaasti.)
Anthriscus silvestris (L.) — fq. Pellonpientareilla, puutar-
hoissa ja pihamailla usein erinom. runsas.
Cicuta virosa L. — p. Mutaisilla jarvien ja jokien rannoilla,
letoilla ja suolatakoissa joskus runsaasti; Nurmijarven rannoilla
paik. melkein kasvustoina.
A#Egopodium podagraria L. — fg. Puutarhoissa, pellonpienta-
reilla, istutusmailla y. m. harv. kasv.
Pimpinella saxifraga L. — fq. Kuivilla ahoilla, niityilla ja
kallioilla harv. kasv.
— var. dissecta L. — rs. Kosteammilla, varjoisammilla pai-
koilla, kuin paamuoto.
Carum carvi L. — fg. Pellonpientareilla, nurmikoilla ja piha-
mailla, etenkin ensinmainituilla runsaasti.
Crassulacex.
Sedum telephium L. — p. Kallioilla ja ahoilla paik. joks.
runsaasti.
S. acre L. — p. Kuivilla ahoilla ja kallioilla seka kallion
halkeamissa runsaastt.
Saxifragacex.
Saxifraga cespitosa L. — rr. Pro Fauna et Flora Fennica-
seuran kokouksessa 6 p. Helmik. 1892 naytti toht. R. Boldt 3 kappa-
letta eriistii Saxifraga-lajia, joka nahtavasti kuului tahan lajiin, ja
jotka maist. Forsell erailla metsistysretkella oli tavannut Hyva-
mien talon maalla 4 virstaa Rajamiéen asemalta pohj. Loytd on
Acta Societatis pro Fauna et Fiora Fennica, IX, mo 11. 73
muuten merkillinen siit&é syysti, ettii taté lajia ei koko Lounais-
Suomesta ole ennen tunnettu.
Chrysosplenium alternifolium L. — stfq. — fqs. Purolaak-
soissa, metsiiin laiteilla ja niittyalangoissa paik. runsaasti.
Ribesiacee.
Ribes nigrum L. — fqs. Kivisissi, runsasmultaisissa lehto-
laaksoissa, mieluimmin kuitenkin metsiiinlaiteilla ja metsaniityilla
paik. kasv. (Ojuke tai ojukepensas).
R. rubrum L. —- str. (jharv.). Sekametsissé ja metsain lai-
teilla yksitt. kasv.
—__— f, pubescens Sw. — Sekametsiissii Nurmijiirven eteli-
rannalla. — Samassa paikassa ja eriliissé toisessa liheisessa kas-
vaa sitiipaitsi valkeamarjaisesta muunnoksesta muutama vahainen
pensas.
R. alpinum L. — fqs. Kallioilla ja kivisissé lehtimetsissa
paik. kasv.
(R. grossularia L. — Monin paikoin sekametsissa, latojen ja
riihien seindmilla y. m. metsistyneena.)
Qnagracee.
Epilobium angustifolium L. — frq. Vasta poltetuilla huhta-
ahoilla, kallioilla ja kivilla metsiss&, suopelloilla, poltetuilla ra-
meilli y. m. Joskus viljelemiatta jatetyilla pelloilla erinom. run-
saasti.
E. montanum L. — fg. Huhta-ahoilla, istutusmailla ja kal-
lioilla harv. kasv.
E. palustre L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillé seka rannoilla
ja suopelloilla vahavalt.
Cireea alpina L. — r. Kosteassa sekametsissa ja lepikdissa
Nurmijiirven etelirannalla, Simonsberg’in talon vieressa runsaastl;
korvessa n. kilom. Hyvamien talosta pohj. yhdessa Stellaria Friesia-
nan ja Galium trifiorum’in kanssa joks. runsaasti.
Halorrhagidacee.
Myriophyllum alterniflorum DC. — p. — fqs. Jarvien ja jo-
kien rannoilla ohuen liejukerroksen peittamalla hiekkapohjalla tai
savipohjalla paik. runsaast.
74 K. BE. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Hippuris vulgaris L. — fqs. Jarvien ja jokien rannoilla joko
muta- tai savipohjalla, letoilla ja joskus latak6issé paik. runsaasti.
__— f, fluviatilis (Web.) — Joissa jtav. (fqs.).
Lythracee.
Lythrum salicaria L. — fqs. Jarvien ja jokien rannoilla scka
miittiilla vedessit paik., etenkin pajupensaiden laheisyydessa, Joks.
runsas.
Peplis portula L. — p. Savilatak6issé ja savisilla rannoilla
paik. runsaasti.
Thymelazecee.
Daphne mezereum L. — fqs. Lehdoissa ja koivikoissa, mic-
luimmin kosteilla, multarikkailla makirinteilla harv. kasv.
Rosacee.
(Pyrus malus L. — Sekametsiassi Nurmijarven etelarannalla
kasvaa parin kyyn. korkea omenapuun vesa, joka nahtavasti jo
kuitenkin on moniaita vuosia vanha.)
Sorbus aucuparia L. — fg. Lehtimetséa kasvavilla kivikko-
mailla, lehdoissa, sekametsissii ja niityilla metsain laiteilla.
Rosa cinnamomea L. — faqs. Niittytéyrailla, kivikoissa ja
pellonrinteilla paik. kasv. |
Rubus ideeus L. — fg. Kaskimailla, lehdoissa, sekametsissa
aitojen vierilla ja metsdin laiteilla paik. joks. laajoina pensaikkoina.
—— yar. anomalus Arrh. — Tastii omituisesta muunnok-
sesta, joka on huomattava pyéreista tai melkeinpa munuamaisista,
ehyisté, sahalaitaisista lehdistain, kasvaa puutarhassa Nurmijar-
ven eteldérannalla useita pensaita, jotka ovat tuodut sinne laheisen
sekametsan laiteelta.
R. saxatilis L. — fg. Huhta-ahoilla paik. runsaasti.
R. arcticus L. — fq. Kosteilla niityilla, viidakoissa, rautatien
hiekkapenkereilla ja etenk. poltetuilla rameilla erinom. runsaasti.
Mesimarjoja saadaan vuosittain ainakin paikkapaikoin runsaasti.
R. chamemorus L. — fg. Réameillié ja rahkasoilla runsaasti.
V. 1883 tuotiin Petkelsuosta poimituita marjoja Helsinkiin kau-
paksi useita kuormia.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, mo 11. 75
Fragaria vesca L. — yl. Huhta-ahoilla ja etenkin mailla,
joista metsi joku vuosi sitten on kaadettu, lehdoissa ja sekamet-
sissii_ runsaasti.
Comarum palustre L. — fq. Mutaisilla jarvien ja lampien ran-
noilla, letoilla, suolitakdissi, korvissa ja viidoissa joks. runsaasti.
Potentilla anserina L. — fq. Tienvierilli ja pihamailla runsaasti.
P. argentea L. — fg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kiviaidoilla
joks. runsaasti.
P. verna L. — p. Kuivemmilla niittytoyrailla, huhta-ahoilla,
mittaillé ja nurmikoilla vihivalt. Simonsberg, Numlahti, Lepsama,
Kylanpaia, Nummenpaa.
P. tormentilla Scop. — fqq. Nurminiityilla, huhta-ahoilla,
lehtimetsissi y. m. runsaasti.
P. norvegica L. — fgs. Istutusmailla ja puutarhoissa seka
suopelloilla harv. kasv.
Alchemilla vulgaris L. — fqq. Nurmikoilla, huhta-ahoilla ja
lehtimetsissa runsaasti.
Geum rivale L. — fqq. Niittytéyrailli, pellonpientareilla, nii-
tyilla ja lehtimetsissé joks. runsaasti.
Ulmaria pentapetala Gil. — fq. Pajupensaikoissa kosteilla
niityilla ja jokien rannoilla seka metsain laiteilla runsaasti.
Prunus padus L. — stfg. Lehdoissa, etenk. kosteissa laak-
soissa, koivikoissa ja kosteilla niityilla metsain laiteilla yksitt. kasv.
Papilionacee.
Lathyrus silvestris L. — r. Sekametsaa kasvavalla miiella
Pojanjarven rannalla seké Mannilan torpan lahelli joks. runsaasti.
L. pratensis L. — fq. Kuivilla niityilla, huhta-ahoilla ja pel-
lonpientareilla y. m. paik. runsaasti.
L. palustris L. — rr. Miintyrameen laiteella Nurmijarven
lansirannalla harv.
L. vernus (L.) — stfq. Koivikoissa, lehdoissa ja huhta-ahoilla
joks. runsaast.
Vicia silvatica L. — p. Lehdoissa, lehtimetsaa kasvavilla ahoilla
ja kerran aukeammassa kuusikossakin viihiivalt. tai paik. kasv.
V. cracea L. — fq. — fqq. Huhta-ahoilla, niittyt6yrailla,
istutusmailla, pientareilla ja lehtimetsissi vahavalt.
76 K. EH. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
V. sepium L. — fg. Varjokkailla aho- ja niittymailla, pel-
loilla ja puutarhoissa vahavallt.
V. sativa L. — Pelloilla joks. harv. (rs.).
-—— var. angustifolia L. st{q. Kaurapelloilla, vaan my6s
muillakin harv. kasv.
V. tetrasperma (L.) — p. Kuivilla, hickkaisilla mailla seka
kallioilla ja ahoilla paik. runsaasti. Pukkila, Simonsberg, Suon-
taka, Viitanen y. m.
V. hirsuta (L.) — fq. Kaurapelloilla paaasiallisesti jokseenk.
runsas.
Lotus corniculatus L. — rr. Eraalla kalliolla mantymetsassa
n. 1+/, kilom. Nurmijarvesta pohj. joks. runsaastt.
Trifolium pratense L. — fq. Nurminiityilla, niittytoyrailla,
pihamailla y. m. joks. runsaasti.
Tr. medium L. — fqs. — stfq. Niittyt6yrailla ja jokivalleilla
seka myds huhta-ahoilla paik. runsaasti.
Tr. hybridum L. — stfq. Niityillé, pelloilla ja pientareilla
joks. runsaasti.
Tr. repens L. — fgg. Pihamailla, tienvierilla y. m., mieluim-
min viileilla, hikevillé mailla runsaasti.
Tr. agrarium L. — p. Kuivilla niityilla, niittytoyrailla ja
ahoilla paik. runsaasti.
Tr. spadiceum L. — fq. Kuivilla niityilla ja ahomailla runs.
Ericacee.
Myrtillus nigra Gilib. — fqq. Kuusikoissa, koivikoissa ja
vihiissi maéarassé myds mantymetsissa y. m.
M. uliginosa (L.) — fg. Mantyraémeilla, lampien rannoilla ja
rahkasoissa runsaasti; vahemmiissé maarassé myOs korvissa ja
viidoissa.
Vaccinium vitis idea L. — fqg. Méantymetsissa, kankailla ja
kuusikoissa runsaasti.
Oxycoccus palustris Pers. — fq. Rahkasoilla, mantyrameilla
ja heteniityilla runsas.
0. microcarpus Turcz. — Edellistii vihain harvinaisempi. Sa-
moilla kasvipaikoilla, kuin edell. paik. runsaasti.
Arctostaphylos uva ursi (L.) — Kankailla tav. (fq.) ja pienem-
milla aloilla runsaasti (cop.).
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 77
Andromeda polifolia L. —- fq. Riéimeilla, heteniityilla ja lam-
pien rannoilla runsaasti.
Calluna vulgaris (L.) — fqq. Méantymetsissé, kankailla, kal-
lioilla ja rahkasoissa ecrinom. runsaasti.
Ledum palustre L. — fq. Méantyrimeilla, rahkasoissa ja lam-
pien rannoilla erinom. runsas; viidakoissa ja korvissa harv.
Pyrola chlorantha Sw. — p. Mintymetsissi harv. kasy.
P. rotundifolia L. — fq. Seka havu- ettaé Iechtimetsissi ja
etenk. nuorta koivikkoa kasvavilla niityilla paik. runsaasti.
P. media Sw. — rs. (joks. harv.). Lehtimetsissé, vaan my6s-
kin havumetsissi harv. kasv.
P. minor L. — fg. Miantymetsissé, kuusikoissa, koivikoissa
ja sekametsissi enimmiikseen harv. kasv.
P. secunda L. — fg. Havumetsissi paik. runsaasti, lehtimet-
sissa harv. kasv.
P. uniflora L. — fqs. Kuusikoissa, harvemmissa viidakoissa
ja joskus myés miintymetsissaé paik. joks. runsaasti.
P. umbellata L. — rr. Miantymetsiii kasvavilla kallioilla
Pahanojan lammin rannalla, lihella Mannilan torppaa joks. run-
saastl.
Monotropa hypopitys L. — r. Kasvaa miintymetsissia n. pari
kilom. Nurmijiirvesti pohj. lihellé Tallbakan taloa runsaasti (K. E.
Lindroos.)
Primulacezx.
Lysimachia vulgaris I. — fg. Pajupensaikoissa jirvien, jokien
ja lampien rannoilla seki viidoissa ja purolaaksoissa paik. joks.
runsaasti.
L. thyrsiflora L. — stfq. Mautaisilla jaérvien rannoilla, letoilla
ja viidakoissa paik. runsaasti.
Trientalis europea L. — fqq. Sekametsissi, koivikoissa, kuusi-
koissa ja lepikdiss& runsaasti.
Convolvulacez.
Cuscuta europea L. — p. Kasvaa uscimmiten nokkosilla ja
humaloilla, vaan myés muilla kasveilla, etenk. vattupensailla paik.
runsaasti.
78 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Asperifolix.
Myosotis palustris (l.) — fq. Ojien ja purojen rannoilla seka
my6s mutaisilla jarvien ja jokien rannoilla paik. runsaasti.
M. cespitosa Schultz. — p. — frqs. Jarvien ja jokien ran-
noilla sek& suopelloilla hary. kasv.
M. intermedia Link. (M. arvensis Roth & auctt.). Pelloilla,
istutusmailla ja ahoilla harv. kasv. — joks. runsas.
M. stricta Link. — rs. Kuivilla ahoilla paik. harvassa kasv.
Lithospermum arvense L. — fg. Pelloilla harv. kasv.
Pulmonaria officinalis L. — p. Lehdoissa, mieluimmin vahan
kaltevilla, kosteilla kivikkomailla ja purolaaksoissa runsaasti.
Echinospermum lappula (L.) — rr. Rajamiien talon piha-
maalla vihassi madrassa.
Solanacez.
Solanum nigrum L. — rr. Pajupensaikossa Luhtajoen ran-
nalla, Kuhajirven lihella joks. runsaasti.
S. dulcamara L. — p. Kosteilla, kiviperiisilla mailla seka
rakennusten seindimilla.
Hyoscyamus niger L. — rr. Jokela; puutarha (W. W. Wilkman).
Scrophulariacee.
Verbascum thapsus L. — p. — frqs. Kuivilla ahoilla ja kal-
lioilla harv. kasv.
V. nigrum L. — rr. Kasvaa kuivalla aholla lahelli Berg-
hall'in torppaa, alueen pohjoisimmassa osassa yhdessit paik. run-
saasti.
Scrophularia nodosa L. — fqs. Nuorta koivikkoa tai lepikkoa
kasvavilla miikirinteilla lihellé viljelyksiaé sek huhta-ahoilla paik.
kasvava.
Veronica scutellata L. — stfg. Vetisilla niityilla, jarvien ran-
noilla, suopelloilla ja heteniityilla harv. kasv.
var. villosa Schum. — p. Samoin, kuin edellinen.
V. chamzdrys L. — fqq. Nurmikoilla, hubta-ahoillla ja seka-
metsissé paik. runsas.
V. officinalis L. — fg. Kosteilla metsiimailla ja tienvierilla
harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 79
V. longifolia L. — p. Kylajoen, Luhtajoen ja Vantaanjoen
rannoilla paik. joks. runsaasti.
V. serpyllifolia L. — fq. Kosteilla savimailla, tienvierilli,
pellonpientareilla ja metsamailla harv. kasyv.
V. arvensis L. — p. Pelloilla harv. kasv.
V. verna L. — fq. Kuivilla ahoilla ja kallioilla paik. joks.
runsaasti.
Melampyrum pratense L. — fq. — fqq. Koivikoissa, lehdoissa
ja havumetsissi runsaasti.
M. silvaticum L. — fg. Nuorta lehtimetsia kasvavilla huhta-
ahoilla paik. runsaasti, muuten samoinkuin edellinen.
Pedicularis palustris L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillaé paik.
joks. runsaasti.
P. sceptrum carolinum L.—r. Kosteilla niityillaé Jokelan ase-
man lahistOssé monin paikoin ruusaasti (W. W. Wilkman).
Rhinanthus minor Ehrh. — fq. Kuivilla niityilli ja huhta-
ahoilla runsaasti.
Rh. major Ehr. — fq. Huhta-ahoilla (ja myds niityillé) run-
saasui.
Euphrasia officinalis L. — fqy. Kuivilla ahoilla, nurmikoilla
ja tienvierilla runsaasti.
Odontites rubra Gil. — stfg. Pelloilla runsas.
Lentibulariacex.
Utricularia vulgaris L. — fqs. Suoliati&kéissé ja mutaisilla
jarvien rannoilla, varsink. ensinmainituissa runsaasti.
U. intermedia Hayne. — rs. Suolit&kdissi runsaasti.
U. minor L. — r. Muutamassa suolatikdssi Nurmijiirven
rannalla vahassa maarassia.
Plantaginaceex.
Plantago major L. — fqq. Tienvierillii ja pihamailla sekia
pellonpientareilla joks. runsaasti.
Labiate.
Mentha arvensis L. — stfg. Kosteissa paikoissa pellonvie-
rilla, istutusmailla, jiirvien ja purojen rannoilla paik. runsaasti.
80 K. E. Stenroos, Nurmijiirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Lycopus europeus L. — p. Jokien rannoilla, ojissa ja suo-
peltojen pientareilla paik. kasv.
Thymus serpyllum L. —- Kankailla ja niiden laheisillé kuivilla
ahoilla, kuitenkin etupf&iss& tienvierilla paik. runsaasti.
Lamium album L. — p. Kasvaa mieluimmin rakennusten
seinimilla nokkosten seurassa, puutarhoissa, tunkioilla y. m. paik.
joks. runsaasti.
L. purpureum L. — fg. Pelloilla ja istutusmailla paik. joks.
runsas.
Galeopsis versicolor L. — fg. — fqq. Pelloilla ja pientareilla
runsaasti.
G. tetrahit L. — fqq. Pelloilla, etenkin pientareilla runsaasti.
Stachys silvatica L. — p. Lehdoissa, etenkin multarikkaissa,
kivisissi purolaaksoissa ja lehtimetsiin laiteilla paik. runsaasti.
St. palustris L. — p. Jokien ja ojien rannoilla paik. runsaasti.
Scutellaria galericulata L. —- fg. Kosteilla niityilla seka jar-
vien ja jokien rannoilla harv. kasyv.
Prunella vulgaris L. — fqg. Kuivilla niityilla, huhta-ahoilla,
pellonpientareilla (ja sekametsissaé) runsaasti.
Ajuga pyramidalis L. — p. — fqs. Ahoilla ja nurmikoilla
yksitt. kasv.
Gentianacex.
Gentiana campestris L. — fqs. — stfq. Kosteilla niityilla, miitty-
téyrailla ja joskus huhta-ahoillakin joks. runsaasti.
* &. lingulata C. A. Agardh. — rr. Kostealla niitylla lahella
Tirmon taloa, Petkelsuon laidassa runsaasti.
G. uliginosa Willd. — rr. Kostealla niitylla lahella Taipaleen
torppaa, Nurmijirven linsirannalla jokseenkin runsaasti. — Tasti
lajista loytyy yliopiston kokoelmissa eksemplareja ainoastaan Ahve-
nanmaalta ja Paraisista.
Menyanthes trifoliata L. — fg. Mutaisilla jarvien, lampien ja
jokien rannoilla, letoilla, heteniityilli ja korvissa runsaasti.
Rubiacee.
Galium boreale L. -— fg. Huhta-ahoilla, nuorta koivikkoa
kasvavilla niittymailla, lehdoissa y. m. harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 81
G. triflorum Mich. — rr. Kasvaa kuusikorvessa noin kilom.
Hyvamiien talosta pohj. joks. runsaasti.
G. trifidum L. — p. Jokien, purojen ja jarvien rannoilla seka
kosteilla niityilla paik. runsaasti.
G. palustre L. — fq. Kosteilla- ja heteniityillé sek rannoilla
paik. runsaasti.
G. uliginosum L. — fgg. Niityilla, kosteissa kivikoissa ja
suopelloilla joks. runsaasti.
G. verum L. — p. Kuivilla niittytoyrailla, pellonrinteilla ja
ahoilla paik. runsaasti.
G. mollugo L. — rs. Kytajan kartanon niityillaé ja pellon-
pientareilla sek& paik. lahellé kirkkoa runsaasti.
* G. Vaillantii DC. (= G. infestum W. & K.) — fg. Istutus-
mailla, humalatapoissa ja puutarhoissa, varsinkin pensaitten lahei-
syydessé vahavalt. eli harv. kasv.
Caprifoliaces.
Viburnum opulus L. — p. Lehtimetsiin laiteilla ja lehdoissa
paik. kasv.
Linnea borealis L. — stfq. Havumetsissa ja paik. kankailla
pienemmilla aloilla runsaasti.
Lonicera xylosteum L. — p. — fqs. Lehdoissa, metsiin sisii-
silla kallioilla ja metsdin laiteilla paik. kasv.
Campanulacee.
Campanula cervicaria L. — p. Ainakin alueen keskiosassa.
Koivikkoa tai pajupensaita kasvavilla niityilla, niittyt6yrailla ja
huhta-ahoilla harv. kasv.
C. glomerata L. — fg. Pelionpientareilla ja koivikkoa har-
vaan kasvavilla huhta-ahoilla joks. runsaasti.
C. persicifolia L. — fg. Varjokkailla ahomiailli, niityilla met-
sain laiteilla ja peltojen vierilla tav. ja harv. kasv.
C. rotundifolia L. — fqq. Huhta-ahoilla, nurminiityilla ja
pellonpientareilla joks. runsaasti. Kasvaa autioiksi jatetyillé pel-
loilla joskus niin runsaasti, etté paikka kukkimisaikaan niayttia
aivan violetilta.
6
ED SSSSESC_WVPU¢SCSS Shove
82 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijin siemen- ja saniais-kasvisto.
Lobeliacez.
Lobelia Dortmanna L. — Hirvijirven, Suolijiirven ja Herus-
tenjirven hiekkaisilla rannoilla paik. runsaasti.
Valerianacex.
Valeriana officinalis L. — fqs. Pajupensaikoissa kosteilla nii-
tyilla, metsain laiteilla ja suopeltojen pientareilla paik. runsaasti.
Dipsacace.
Knautia arvensis (L.) — fqs. Kuivilla ahoilla, hiekkaisilla
pellonpientareilla ja hiekkatOyrailla harv. kasv.
—— f. integrifolia Gray — r. Kasvaa kuivalla huhta-aholla
lahella Simonsberg’in taloa, Nurmijarven eteliarannalla harvinaisena.
Succisa pratensis Moench. — fq. Kosteilla, savisilla mailla,
aukeammissa lehtimetsissa, kosteilla niityilla ja niittyt6yraillé joks.
runsaasti.
Composite.
Tussilago farfara L. — stfg. Savisilla pelloilla, tienvierilla ja
niityilla runsaasti.
Erigeron acris L. — fg. Kuivilla ahoilla, kallioilla ja kan-
kailla harv. kasv.
Solidago virgaurea L. — Kosteilla metsaniityillé etenk. lahella
pajupensaita harvassa kasv. — paik. joks. runsas.
(Inula Helenium L. — Kasvaa eran asunnon edustalla 1a-
hella Raalan kartanoa.)
Bidens cernuus L. — p. Jirvien rannoilla, mattailla vedessa,
suopelloilla ja latakoissa paik. runsaasti.
B. tripartitus L. — fq. Samoin kuin edellinen.
Filago montana L. — r. Hiekkatoyrailla ja hiekkanummella
Berghall’in torpan edustalla, alueen pohj. osassa joks. runs.; Jokela
(W. W. Wilkman).
Gnaphalium uliginosum L. — fg. Jarvien rannoilla, kosteilla
savipelloilla ja tienvierilla joks. runsaasti.
Gn. silvaticum L. —fq. Pelloilla, etenkin istutusmailla, tien-
vierilla y. m. harv. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica, IX, n:o 11. 83
Gn. dioicum L. — fqq. Kallioilla, kuivilla ahoilla, maintymet-
sissa ja kankailla paik. runsaasti.
Artemisia vulgaris L. — fq. Puutarhoissa, pihoilla ja raken-
nuksien vierillfi paik. runsaasti.
A. absinthium L. — p. Kylissi, pihoilla ja puutarhoissa, eten-
kin hiekkaisilla mailla hary.
Achillea millefolium L. — fqq. Pellonpientareilla, pihoilla,
ahoilla y. m. joks. runsaasti.
A. ptarmica L. — r. Kylanpaa: autioksi jiitetyllé pellolla
runsaasti; Simonsberg: kosteanpuoleisella nurmikolla pienelli alalla
runsaasti.
Anthemis arvensis L. — fqq. Pelloilla kaikkialla runsaasti.
A. tinctoria L. — p. Kuivilla niityilla, ahoilla ja joskus pel-
lolla (Berghall) paik. runsaasti.
Matricaria inodora L. — fg. Kosteammilla paikoilla, kuin
A. arvensis, jaérvien rannoilla, kedoilla ja pelloilla paik. harv. kasv.
M. chamomilla L. — rs. Kylissa, pihoilla ja pelloilla (kaura-
pelloilla) yksitt. kasv. — paik.
M. discoidea DC. -— stfg. Pihamailla (ja teiden varsilla) usein
erittain runsaasti.
Chrysanthemum leucanthemum L. — fqq. Pellonpientareilla,
ahoilla, pihamailla y. m. runsaasti.
Tanacetum vulgare L. — p. Niittytoyrailla ja peltojen rin-
teilla paik. joks. runsaasti.
Senecio vulgaris L. — fq. Istutusmailla ja kiviaidoilla har-
vassa kasv. |
Cirsium lanceolatum (L.) — fq. Kuivilla tienvierilla, piha-
mailla ja kallioilla yksitt. — harv. kasv.
C. palustre (L.) — fqq. Kosteilla niityillé ja suopelloilla har-
vassa kasv.
C. arvense (L.) — fqq. Pelloilla runsaasti.
C. heterophyllum (L.) — fg. Niityillé metsiin laiteilla, leh-
doissa ja pellonpientareilla harv. kasv.
Carduus crispus L. — rs. Pellonpientareilla, metsinlaiteilla
_ ja lehtolaaksossa (Simonsberg) harv. kasv.
Lappa tomentosa (Mill.) — p. Puutarhoissa, rakennusten seini-
milla ja tienvierilla paik. runsaasti.
L. minor (Schkuhr.) — p. Istutusmailla ja pihoilla harv.
84 K. E. Stenroos, Nurmijirven pitijiin siemen- ja saniais-kasvisto.
Centaurea phrygia L. — fq. Pellonpientareilla, metsiin lai-
teilla, istutusmailla ja puutarhoissa runsaasti.
C. jacea L. — p. Pelloilla ja pientareilla paik. — harv. kasv.
C. cyanus L. — fq. Pelloilla, etenk. ruispelloilla joks. run-
saasti.
Lampsana communis L. — fq. Pelloilla, etenk. istutusmailla
tav. ja harv. kasv.
Leontodon hispidus L. — stfg. Niityillé, etenk. metsdin lai-
teilla, peltojen rinteilla ja nuorta koivikkoa kasvavilla huhta-ahoilla
paik. runsaasti.
var. hastilis (L.) — r.
L. autumnalis L. — fgg. Nurmikoilla, pihamailla, jarvien ran-
noilla ja tienvierilla y. m. runsaasti.
Picris hieracioides L. — rr. Kasvaa Nurmijirven eteliran-
nalla, Simonsberg’in talon pellonpientareilla ja viereisen lehdon
laiteella joks. runsaasti.
Scorzonera humilis L.—r. Niittyt6yraalla Valkjarven koillis-
puolella, Luhtajoen vasemmalla rannalla, vahan matkaa maantiesta
seki saman joen varrella Helsingin pitajan rajalla runsaasti.
Hypocheris maculata L: — fg. Huhta-ahoilla, niittytoyrailla
ja lehtimetsissé joks. runsaasti — harv. kasv.
Taraxacum officinale (Web.) — fqq. Pihoilla, nurmikoilla,
niittyt6yrailla y. m. joks. runsaasti.
Sonchus arvensis L. — r. — rs. Klaukkala, Mattila, Mylly-
maki; perunamailla runsaasti.
S. oleraceus L. — r. Istutusmailla harv.
S. asper (L.) — p. Istutusmailla paik. kasv.
Crepis paludosa (L.) — p. Kosteilla metsaniityilla, etenkin
metsin laiteella ja kosteissa niittylaaksoissa paik. runsaasti.
Cr. tectorum L. — fgg. Ahoilla, pelloilla ja kallioilla paikott.
joks. runsaasti — harv. kasv. Suopelloilla usein 6—7 dm. korkea
ja erittéin haarainen seka runsasmykerdinen.
Hieracium umbellatum L. — fg. Ahoilla, kallioilla ja pellon-
pientareilla runsaasti, kankailla yksitt. kasv.
H. vulgatum * triviale Norrl. ff. — fqs.; metsan sisaisilla
kallioilla, lehtimetsiin laiteilla, lehdoissa ja pientareilla.
H. cesium Fr., ff. — fqs. Koivikoissa kasvavilla huhtamailla
yks. kasv.
Acta Societatis pro Fauna et Flora Fennica IX, n:o 11. 85
H. (muror.) silvaticum Fr., ff, — fqs. Metsissa ja metsan
sisdisilla kallioilla.
H. pubescens (Lindbl.), ff. — stfq. Huhtamiailla ja hiekkai-
silla pellonpientareilla.
H. neglectum Norrlin, ff. — str. Metsitin laiteilla ja vilje-
lyksilla.
H. septentrionale Norrl. — stfq. Huhta-ahoilla ja pellonpienta-
reilla joskus runsaasti.
H. sphacelatum Norr]l. — p. Huhta-ahoilla ja niittykummuilla
mieluimmin hiekansekaisilla mailla.
H. pratense Tausch. (f. dimorphum Norrl.) — p. Aukeissa
lehtimetsissi, huhta-ahoilla, perunamaitten pientareilla y. m.
H. Selani Norrl. — rr. Kasvaa eraalla kostealla niitylla
Pojanjarven rannalla muutamalla mittaéalla runsaasti. Kukkimis-
aika Heinaékuun alussa.
H. fennicum Norrl., f. — r. Kasvaa erailla huhta-aholla la-
hella Simonsberg’in taloa Nurmijirven etelarannalla.
H. subpratense Norrl. — str. Lehtimetsissa, niityilla metsain
laiteilla ja perunamaissa. Simonsberg, Berghall.
H. suecicum Fr., et varr. — stfg. Viileissii, kosteissa pai-
koissa, pihamailla, niityillé, metsiiin laiteilla, pientareilla y. m.
-. asperula Norrl. — r. Perunamailla.
H. brachycephalum Norrl. — r. Otettu lehtimetsin laiteelta
Nurmijarven etelarannalla 1893.
H. auricula L. — fg. Kuivilla ahoilla, niittytéyrailla, kedoilla,
teiden varsilla y. m., mieluimmin hiekkaisessa savimaassa.
H. pilosella L. — Kuivilla ahoilla, kallioilla, hiekkatoyrailla
ja pientareilla usein runsaasti.
Oikaistavaa:
Luettelossa kasvien kukkimisajoista sivulla 49 ovat seuraavat lajit erhe-
tyksesti tulleet kahdesti mainituiksi: Calla palustris (18), Hieracium murorum
(23) ja Vicia cracca (25). Ne ovat siis luettaissa poistettavat.
al ig A, os
eee
opal int ay
CHa TK 7 oA
ee i sl 2
~atasiqudlipg. 4 a Pee opel = aes e
| dep teeentih At itttr tite thie ete 3 SS elas }
se pi std pill nitioneri= at ,
Ez4iGApA GG a (as are ivorurp din Fj oeugt- | |
oe Biiiyian S101 eto TERY potent latode “a ilha’ 63
an
“ = : _ =
Wiig’ pisehead falar wits me — Pow” ere mp)
= Ane Parte y: Pirie) Teh, ey ae eae
uptan A. .Ueaeedut Bigbiiian itegrtit th ‘aieiast’ pov
~~) : rl i]
ree
; eee a Ulan ols |
rE ‘ . e- yo A 7 | 7 rad =- - 7
“Bi siidta-sittud AAA. awn oo —-_ 4.004 epignet EE
‘ ‘ lei) i
és ——. 43 : .! , : , aS a
AUTH Tae HPO YG sre: ia 1 ote rs ia ea: i
_ , yk ; a ett =
au F, «sgt r a “ ie : J = f jas, = eer . >
HGETo BIT itt bess Nob AT -~_ 2. > aaa 5 4 F Ae
pie - eT: ) > pe ee oe {2 3
ily) o1sderrOni-, Seinitgawied b(- sie eelo Se
“int, Seemicun eee y “alle uv 15>). D Se = Se
, : ; ony > = _ i.
Se RTP ER IT Hatin) 3 hit ct wilteeredhe .eeeod
: { 4 ; 7 -
‘ : Pica 4 ibe 7. -# 4 ae .
Bhs 7325 Fars tw ; " av lee pit e es5qes
ete if} TeLeee 25S a : <i ; sii ails iF dextd «sh rm - ~ =
2 eT eig nee eae
ak #24 Set 4 iy Tht pil <i} j ‘_ i — , | @iD oraa. Sie
i ; 1 * » hes le ‘ . Pa _ 7
Ge-F GUILT é SAE(AASOIN TH TILIGIAL ..4t..7. Bue iss cas fies a
= ' Pa - us Se f —_ - :
Sy ws rye sy | ‘ se a | od < ay ’. ¢ rede D3 5
t - ret *< tf4 oe
¥ 7 © ny Fi-oes ¢ r 15! Bed BT J
pe 2 AW
2 lie ‘APS .
r) = bie Di OU My al
= i} rrr LF
- a 2 J °
: Fa *
ba sivas = ae ett i ih <a =
ie ? unaiia ts pds DT te 7
te » r = r 4
ny dyigh Ye vewtoga dave Ba ofall rigtpieeitiield ag nohaed: seeoigtieint
‘sae METRE AGL ) RicC SPA wr, eis guriivian tek de acl s
wei THA eOT ti a (ps9) i ? A ae Beige
; mii Pe, ": i} iy:
3 wikn@rt ke svavilia bolts
se a a ee nee % , A
A “) # Y 2} a
»
‘ a
“yi bi sis oes