Skip to main content

Full text of "Altartaflan : genremålning"

See other formats 


^n 


■  ^.^<^j 


00 
00 

o 
in 


(£> 


CO 


i  ■  .  /■ 

■v^?ftv■-**■'■.- 


+v''  .■   S 


-v     ^-    ^l    ■ 

V. t' /V 

■-.a--c^ 


.vrtf 


■'^f^^^ 


)  / .' 


.»-rt^ 


d«ö^ 


^nn^^n^ 


Presented  to  the 

LIBRARY  of  the 

UNIVERSITY  OF  TORONTO 

by 


ANNA  AND  NILFRED  NONG 


r^ 


^ 


ALTÄRTAFLAN. 


GENREMÅLNING 


AF 


OKKEL   ADAM. 


FÖRRA    DELEN. 


STOCKHOLM 
F.   &    G.  BEIJERS    FÖRLAG. 


Norrköping  1891.   IvI.  W.  Wallberg  &  C:o  Boktryckeri. 


Djupt  i  skogen. 

Om  sommaren  växer  det  sköna  smultron  omkring 
den  der  ,stora  stenen  och  spirean  och  komjölket  står 
deromkrmg  med  sina  hvita  och  sina  purpurröda  blom- 
vippor; der  nedanför  i  sänkningen  är  då  ett  kärr, 
som  mot  hösten  skiftar  i  purpur  och  guld  af  hjortron, 
hvilka  i  tusental  växa  på  den  sänka  marken.  Nu 
är  allt  betäckt  med  snö;  den  stora  stenen,  omkring 
hvilken  smultronbladen  slingrade  sin  krans,  ser  ut 
som  ett  Montblanc  i  miniatur  med  sina  skarpkantiga 
snöspetsar  och  sina  gletscher;  det  är  vinclen,  som 
skurit  snön  så,  ty  eljest  är  stenen  rund  och  slät,  de 
skarpa  topparne  äro  endast  tillsatser;  de  gä  bort,  när 
våren  kommer. 

Det  är  en  liten  bar  kulle  i  skogen ;  på  kullen  står 
en  låg,  gammal  och  förfallen  stuga  med  ett  litet  fön- 
ster på  gaflen  och  med  sitt  träspjäll  utanpå  taket;  der 
strax  bredvid  står  ett  öppet  skjul,  uppfördt  af  gärdsle, 
i  hvilket  det  ligger  ett  förråd  af  halfbrända  vedkubbar, 
lemningar  efter  bottenmilan;  det  är  vedboden,  och  der 
längre  bort  åter  en  liten  byggnad,  der  bor  kolarens 
enda  ko,  med  klafven  om  halsen  i  sitt  bås  och  bölar 
af  glädje,  då  någon  kommer;  det  är  likväl  blott  tvän- 
ne,  som  helsa  på  henne  i  hennes  ensamhet,  den  gamla 
goda  gumman,  som  breder  ut  fodret  och  som  hvarje 
afton  lägger  en  ljungbädd  i  båset,  och  den  lilla  flic- 
kan, som  tränger  sig  ända  dit  in  och  klappar  "kossan" 
■på  halsen  och  knyter  granna  trädsändar  i  den  lilla 
klockan,  som  hela  vintern  hänger  tyst  i  halsringen, 
men  som  om  somrarne  klinga  galt  i  skogen  och  säger, 
hvar  husets  enda  kreatur  befinner  sig. 

Den  der  kon,  må  ni  veta,  är  husets  dyraste  skatt, 
fastän  man  pä  de  många  årsringarne  på  hornen  kan 


se,  att  hon  är  gammal,  och  fastän  mormor  måste  lcol:a 
starrhöet,  imian  "kossan"  förmår  äta  det;  men  hon 
är  Hkväl  det  dyrbaraste  af  allt,  och  derför  är  hon 
också  inläst  med  en  starkt  tillriglad  dörr,  sä  att  "tas- 
sarne",  det  vill  säga  vargarne,  ej  skola  komma  in;  ty 
det  finnes  under  vintern  mänga  i  skogen  och  det  hän- 
der ofta,  att  de  i  länga  rader  stryka  öfver  mossen  der 
nedanför  eller  om  qvällarne  titta  in  genom  det  lilla 
fönstret  och  betrakta  den  fladdrande  lågan  från  spi- 
seln;  de  äro  "kossans"  fiender  allihop. 

Blott  en  gångstig  leder  till  den  gömda  platsen 
och  der  är  stilla  och  tyst  hela  året  om;  man  hör  ej 
ens,  om  ej  vinden  ligger  på,  klockorna  från  sockenkyr- 
kan; det  är  en  mil  dit,  öfver  berg  och  mossar,  ända 
till  dess  man  närmare  templet  kommer  in  på  odlade 
platser  och  passerar  några  hemman,  der  nämndeman- 
nen och  kyrkovärden  bo,  och  man  kommer  till  Ulla 
klockarebostället  med  sina  syrener  och  siberiska  ärt- 
trän kring  knutarne. 

Men  der  finnes  dock  granskap;  ty  blott  en  half 
fjerdingsväg  derifrän,  vid  stranden  af  en  göl  eller  hten 
skogssjö,  om  hvilken  den  sagan  gick,  att  den  är  af 
ett  omätligt  djup  och  att  der  nere  i  bottnen  stod  en 
stor  kopparkista,  som  sänktes  ner  "i  ofreden "  för  mån- 
ga, mänga  hundrade  år  sedan,  der  vid  stranden  låg 
en  liten,  mycket  Uten,  jemförelsevis  med  den  jag  förut 
omtalat,  dock  ny  och  väl  ombonad  koja.  Stället  kal- 
lades i  dagligt  tal  för  "Stoltens"  eller  Stoltens  torp, 
efter  sin  egare  och  innebyggare  f.  d.  korporal  Stolt, 
som  med  sin  lilla  pension  der  lefde  för  sig  sjelf  och 
om  somrarne  brukade  fiska  i  den  lilla  sjön,  som  var 
ett  slags  San  Marino  ibland  fiskrepubliker. 

Deruppe  i  torpet  åter,  det  der  med  vedboden  och 
'kohuset  bredvid  sig,  som  nu  låg  öfversnöadt  i  tjocka 
skogen,  se  vi  en  klar  eld  glindra  genom  de  små  ru- 
torna och,  oaktadt  yrvädret,  lysa  inåt  den  ödsliga 
skogen  strax  utanför;  rökgången  i  den  öppna  spiseln 
var  kort  och  vid  och  således  flög  en  stor  qvast  gnistor 
upp  mot  den  mörka  himlen  hvarje  gång  man  rubbade 
den  sprakande  granveden  eller  det  torra  riset,  som 
underhöll  brasan. 


Det  var  en  usel  stuga  derinne,  golfvet  \åg  sön- 
derbrutet och  snedt,  nedtryckt  pä  jorden,  bottensyllar- 
ne  hade  nemligen  ruttnat  af,  om  der  ens  funnits  några ; 
det  lilla  fönstret  satt  högt  på  väggen  och  det  spetsigt 
samnianllöpande  taket  var  mörkbrunt  af  röken,  som 
då  och  då,  vid  fuktigt  väder  eller  dä  nordan  låg  på, 
tog  sin  väg  inåt  i  stället  att  gå  utåt. 

Men  oaktadt  hela  denna  stämpel  af  fattigdom  hade 
rummet  dock  något  trefligt,  det  var  barradt  pä  golf- 
vet,  en  grant  flätad  krona  af  halmpipor,  gula,  röda 
och  blå,  hängde  i  taket  och  väggarne  pryddes  till  och 
med  af  taflor,  några  lindansai-affischer  och  ett  par 
vackra  kardus-stämplar,  af  hvilka  Tretton  stjernor  tog 
sig  alldeles  förträffligt  ut  bredvid  Wellington. 

Vid  spiseln  satt  en  gammal  gumma  och  kardade 
och  på  en  pall  vid  hennes  knän  en  liten  flicka,  som 
sysselsatte  sig  med  att  plocka  ull  åt  den  gamla. 

Gumman  småsjöng  på  en  visa,  men  det  mörka, 
sammanskrumpna  ansigtet  förrådde  icke  glädje,  tvärt- 
om målade  sig  en  liflig  oro  i  hvarje  drag;  tidtals 
upphörde  hon  med  sitt  arbete  och  lyssnade,  men  bör- 
jade snart  åter  sin  monotona  sång  och  sin  kardning. 
Den  lilla  flickan  åter  satt  der  rödblommig  och  frisk 
som  en  nyutsprucken  ros,  ty  spiselbrasan  var  likväl 
bra  varm  och  "stekte",  som  man  säger. 

Om  man  rätt  betraktade  denna  lilla  flicka,  fick 
man  se  ett  par  stora,  klara,  oskyldiga  ögon  under  ett 
par  penslade  fina  ögonbryn,  en  liten  vacker  näsa  och 
ett  par  läppar,  som  svalde  af  purpur  och  helsa.  Hon 
tänkte  säkert  på  något  roligt;  ty  ett  par  små  gropar 
bildade  sig  på  de  runda  kinderna  och  hon  smålog. 

"Vet  mormor,  jag  tycker  att  den  der  lille  tomte- 
gubben mätte  vara  en  beskedlig  karl  och  elfvorna, 
mormor,  som  äro  sä  små,  så  små  att  de  bo  ihvilken 
springa  som  helst." 

"Åh,  du  pratar,  inte  skall  du  tala  om  sådant  om 
lördagsqvällen",  sade  gumman  nästan  strängt  och  i 
en  ton,  som  föreföll  barnet  ovanlig;  det  betraktade 
derför  den  gamla  och  sprang  upp: 

"Kors  hvad  ni  ser  ledsen  ut,  mormor,  ja,  mormor 
är  riktigt  ledsen  —  är  kossan  sjuk?"     Det   var  näm- 


ligen  den  största  olycka,  som  den  lilla  kunde  tän- 
ka sig. 

"Ånej,  gudskelof,  ånej,  barn,  kossan  är  nog  ga- 
lant hon,  fastän  hon  är  gammal." 

"Dä  kan  väl  mormor  vara  glad",  sade  flickan 
och  strök  med  sina  små  knubbiga  händer  de  grå 
iockarne  ur  gummans  panna,  "se  sä,  mormor,  se 
glad  ut." 

Den  gamla  försökte,  men  det  ville  inte  gå;  flickan 
märkte  det  och  blef  misslynt. 

"Var    nu    inte  ledsen,  eller  tala  om  hvad  det  är; 

—  vet  mormor",  fortsatte  hon  för  att  skingra  den 
gamlas  tankar,  "det  var  en  gång  en  liten,  liten  flicka, 
nu  mins  jag  inte  hur  det  var,  men  lika  godt,  flickan 
satt  och  lekte  med  spånor  och  bark  och  pinnar,  all- 
deles som  jag,  när  jag  ingen  nytta  gör,  och  så  kom 
der  in  en  liten,  liten  grå  gubbe  med  en  röd  mössa  på 
hufvudet  i  stugan  och  bockade  sig  för  flickan  och 
sade:  "mjukaste  tjenare,  min  höga  fru  prinsessa',  och 
kysste   flickan    på  handen  —  och  så  när  han  gick  så 

—  hur  var  det  igen?  Jo!  så  voro  spånorna  af  bara 
gull,  och  barken  stora  silfverklumpar,  och  torparen 
blef  en  rik  man  och  köpte  gålar,  sålde  nålar;  hvad 
tycks  om  det?" 

Gumman  smålog  ät  flickans  försök  att  trösta; 
"åja",  sade  hon,  "det  var  allt  en  bra  historia;  men 
derför  kommer  inte  far  hem  för  det,  och  han  skulle 
varit  hemma  på  qvällen  och  nu  är  klockan  elfva  på 
natten,  jag  vånne  han  vore  en  supare,  så  visste 
jag  så  visst  att  jag  skulle  hitta  honom  hos  Tattar- 
Stina  deruppe  i  grindstugan;  men  si  nu  är  han  or- 
dentlig och  kommer  så  precis  hem  hvar  lördagsqväfl, 
som  om  han  gick  med  urverk." 

"Ja,  far  skulle  komma",  sade  flickan,  "kors,  hvar 
kan  far  hafva  tagit  vägen?" 

"Gud  vet",  suckade  gumman,  "det  värsta  är  att 
det  börjat  yra;  hör  du,  hur  det  piper  i  skogen  och 
hur  det  slår  på  rutan  —  fast  det  hörs  inte  mycket 
här,  då  veden  sprakar  som  nu;  tyst,  hörde  du  något?" 
afbröt  hon  sig  sjelf,  då  hon  såg,  huru  flickan  med 
spänd  uppmärksamhet  lyssnade. 


"Nej,  mormor,  det  bara  piper  i  skogen  och  slår 
på  rutan  och  så  knarrar  det  i  träna,  när  de  slå  gre- 
narne i  hvarandra;  det  blåser  allt  bra,  vet  mormor", 
tillade  hon,  sedan  hon  andats  ett  hål  på  den  frusna 
rutan  och  tittat  ut;  "snön  far  omkring,  som  då  man 
ruskar  en  mjölsäck;  det  är  allt  inte  godt  för  far  att 
sträfva  hem  från  milan." 

"Ja,  det  är  just  det  jag  tänker  på",  sade  gum- 
man, "visste  jag  inte  precis,  att  Anders  Persson  i 
Trallen  i  dag  tog  emot  milan,  skulle  jag  inte  säga 
ett  ord;  men  nu  behöfver  nog  far  din  hvila  ut  litet 
han  också,  ty  att  åtaga  sig  alla  milor,  som  finnas,  står 
han  inte  ut  med." 

"Så  tänker  jag  med",  yttrade  den  lilla  flickan  och 
såg  småförståndig  ut.  "Tyst,  nu  hör  jag  något,  hör 
mormor",  ropade  hon  och  sprang  åter  upp ;  "men 
det  är  två,  hör,  mormor;  det  är  far,  gudskelof,  far 
kommer,  far  kommer!" 

Snart  hörde  man  steg  i  snön  utanför;  den  gamla 
klinkan  på  förstugudörren  gnisslade,  dörren  for  upp 
och  vinden  for  tjutande  in  i  den  trånga  förstugan. 

"Hvar  är  dörren?"  hörde  man  en  främmande  röst 
fråga. 

"Till  höger,  ta  i  knappen  och  dra  till,  så  går  hon 
upp,  men  hon  är  låg,  det  vill  jag  säga." 

"Det  var  far,  det  var  far!"  ropade  flickan  och 
sprang  mot  dörren,  men  ryggade  tillbaka,  då  en  lång 
i  kappa  insvept  man,  full  med  snö  och  gömd  i  en 
luden  mössa,  bugande  steg  in  öfver  den  höga  trö- 
skeln. 

"God  afton  härinne!"  yttrade  han  och  skakade 
snön  af  sig;  "det  är  ruskigt  väder  i  qväll." 

"Guds  fred!"  sade  gumman  och  lade  bort  sina 
kardor. 

Den  lilla  flickan,  i  början  rädd  för  den  främman- 
de, fattade  dock  snart  mod  och  smög  sig  till  dörren 
och  bultade  på. 

"Är  inte  far  der?     Är  inte  far  ute  i  förstugan?" 

"Jo,  är  han  så  och  kommer,  bara  han  får  skata 
af  sig  ett  lass  snö." 

"Jo,  mormor",  yttrade  flickan  triumferande  och  lade 
sina  små  armar  i  kors  öfver  bröstet  och  nickade  med 


det  lilla  hufvudet,  "jo,  si  jag  hade  rätt,  det  var  far, 
han  bara  skätar  af  sig  snön,  och  sedan  kommer 
han  in." 

Den  stolta  ungens  smådom  uppfyldes  snart,  ty 
inom  några  ögonblick  stod  far  i  stugan. 

"Se  så,  herre,  tag  nu  af  er  munduren",  yttrade 
han  till  den  främmande,  "och  sitt  här,  inte  är  det 
rart,  men  det  är  ändå  bättre  än  i  skogen.  —  Gocjväll, 
mormor  och  du,  jaså,  är  du  der  Stina?  Se  så,  kom 
hit,  Stina  —  hå,  du  är  inte  så  lätt  du,  riktigt  en  duk- 
tig klump;  har  väl  varit  snäll  i  veckan?" 

"Åja,  det  kan  mormor  nog  veta  det",  sade  flickan 
med  ett  gladt  leende. 

"Se  så,  barn,  låt  bli  mig  nu.  Hvad  skall  du  i 
håret;  jag  är  ju  våt  som  en  klat.  Du  väter  ner  dig 
bara,  Stina;  se  sä,  flytta  fram  en  trefot  ät  herrn  här, 
vi  skola  sitta  vid  brasan;  det  behöfs  det." 

Ända  hittills  hade  främlingen  stått  insvept  i  sin 
vida  reskappa,  hvilken  han  blott  med  möda  tog  af 
sig,  emedan  han  syntes  nära  förfrusen.  Då  han  om- 
sider befriat  sig  från  det  tunga  plagget  och  ytter- 
stöflorna,  stod  der  en  smärt  yngling  framför  dem. 
Ännu  satt  der  snö  i  lockarne,  men  man  kunde  se, 
att  håret  var  brunt  och  föll  i  ringlar  öfver  en  hög 
och  hvit.  panna.  Han  vände  sig  genast  till  barnet. 
"Och  du  heter  Stina,  du  lilla?"  sade  han  och  smekte 
flickan,  som  ämnade  att  draga  sig  undan  för  den  ovän- 
tade beröringen  af  den  främmandes  stelfrusna  hand, 
men  genast,  sedan  hon  sett  in  i  hans  goda,  redliga 
ögon,  närmade  sig  honom  och  med  frimodighet  sva- 
rade: 

"Ja,  jag  heter  Stina,  så  har  jag  fått  mitt  namn 
och  det  står  uppskrifvet  i  kyrkan,  säger  mormor." 

"Och  hos  Gud  också?  Är  det  inte  så?"  frågade 
den  främmande  och  drog  barnet  närmare  sig. 

"Jo,  han  håller  reda  på  alla  snälla  barn;  men 
sir  han,  äro  de  inte  lydiga,  så  blir  Gud  ond." 

"Tror  du  det?  Är  ej  Gud  kärleken?"  frågade 
främhngen  och  strök  flickans  lockar  ur  pannan. 

"Jo,^  sir  herrn,  och  derför  blir  han  ond  också, 
när  små  barn  inte  vilja  lyda  mor  och  far  eller  sin 
mormor," 


"Har  din  mor  lärt  dig  allt  det  der?" 

"Mor  nej,  hon  dog  i  tuårssen,  hon  var  så  fasligt 
sjuk." 

Främlingen  kastade  en  blick  på  kolaren,  som  satt 
med  handen  under  kinden.  "Jag  hör",  yttrade  den 
förre,  "att  du  är  enkling." 

"Åja,  så  är  det  allt;  för  si  vår  Herre  tyckte  om 
henne  liksom  jag,  ha  ha  ha,  och  han  rådde,  det  för- 
stås", sade  kolaren  och  sökte  att  slå  bort  den  smärt- 
samma frågan  med  ett  flatskratt.  "För  öfrigt  skall 
herrn  veta,  att  den  der  ungen  är  lik  mor  sin  som  ett 
bär,  och  om  något  skulle  vara,  så  är  det  af  mig  hon 
ärft  det  ljusa  håret,  för  si.  Maja  hade  brunt  hår  hon, 
precis  så  der  mörkbrunt  ville  jag  säga." 

Den  unga  främlingen  betraktade  flickan  länge. 
Det  tycktes,  som  om  han  velat  inprägla  den  lilla  eng- 
labilden  i  sitt  minne  och  hans  ögon  strålade  af  fröjd, 
då  han  märkte,  hur  hon  log  och  huru  de  små  gro- 
parne på  kinderna  ömsom  laildades  och  försvunno. 
Det  dröjde  länge,  innan  någon  yttrade  ett  ord;  men 
Åndtligen  afbröts  tystnaden  af  gamla  mormor,  som 
började: 

"Inte  får  herrn  någon  bädd  just,  om  inte  han  vill 
ligga  på  bänken  der;  men  der  är  inte  mjukt,  ty  det 
är  bara  brädan." 

"Äh  mor",  afbröt  kolaren,  "jag  sade  herrn  här 
alltihop  förut,  och  han  nöjer  sig  som  det  är.  I  mor- 
gon bittida  skall  han  upp  till  bruket,  och  der  får  han 
ligga  på  bolstrar,  som  pösa  så  stora  som  skyarne, 
när  det  skall  bli  åska." 

"Åja,  deri  har  ni  rätt,  jag  sitter  här  vid  spiseln 
jag",  sade  främlingen,  "gå  ni  till  hvila,  godt  folk." 

"Ja,  gör  så",  tillade  kolaren.  "I  mor,  som  är 
gammal,  och  Stina,  som  är  liten,  behöfven  bäst  sofva 
af  oss  alla;  vi  bägge  sitta  här  vid  spiseln  och  glamma 
så  länge,  tills  det  blir  tråkigt,  och  då  somna  vi  ock- 
så; eller  hur,  herre?" 

"Riktigt,  kära  du ;  vi  sofva  nog  utan  att  ligga  pä 
bolster. " 

"Gäck  och  lägg  dig,  Stina",  återtog  kolaren  och 
klappade  sin  flicka  på  hufvudet,  "du  är  ju  så  långögd 


10 

att  det  är  synd  och  skam  åt;  se  så,  nig  för  herrn. 
Djupare!  Si  =;ä,  det  var  galant." 

Efter  denna  lilla  exercis  skyndade  flickan  till  bän- 
ken, dit  hon  hoppade  upp  som  en  killing,  och  inom 
några  minuter  sof  hon  med  de  små  händerna  sam- 
manknäpta  på  bröstet. 

''Ser  herrn",  sade  kolaren,  pekande  på  det  slum- 
rande barnet,  "hon  var  duktigt  sömnig,  för  si  händerna 
knäpte  hon  ihop,  men  sin  aftonbön  somnade  hon  ifrån; 
åja,  vår  Herre  förstår  nog,  att  det  var  lika  välment 
för  det.  Eljest  skall  herrn  veta,  att  gamla  mormor 
lärt  henne  en  hel  hop  vackra  böner,  och  hon  kan  både 
Tader  vår"  och  "Välsignelsen"  så  bra  som  någon  — 
och  sy  kan  hon,  hä,  det  är  så,  jo,  hon  syr  inte  så 
dumt,  skam  till  sägande,  bara  sex  år  gammal  —  kan- 
ske jag  får  lof  att  visa?  —  det  är  inte  mycket  att  se 
på;  men  — " 

"Ja,  låt  mig  se",  yttrade  främhngen,  glad  att  genom 
denna  låtsade  nyfikenhet  smickra  fadrens  lilla  älskliga 
fåfänga. 

"Joho,  det  kan  väl  ske",  återtog  kolaren  förnöjd, 
"hm,  mormor,  vak  upp  litet  mormor,  herrn  vill  se  Sti- 
nas sömnad;  hvar  ligger  den?" 

"Jo,  i  bordslådan",  svarade  gumman  i  sömnen. 

"Jaså,  jo  si  — "  och  nu  började  den  goda  mannen 
att  leta  i  lådan.  "Jo,  si  här  är  det,  en  liten  näsduk 
åt  mig  till  julen;  åja,  jag  vet  nog  om  det,  fastän  flick- 
ungen pusslar  och  snusslar  undan  det,  när  jag  är  hem- 
ma. Kan  tänka  det  skall  komma  sä  der  "oförhappan- 
des", så  att  det  blir  allt  en  konst  att  se  flat  ut;  men 
annars  blir  hon  ledsen  —  se  här,  inte  bra  gjordt 
kanske?" 

Främlingen  betraktade  den  lilla  näsduken  med  ett 
mildt  smålöje;  det  var  visst  icke  något  mästerverk, 
men  huru  många  små  glada,  älskliga  beräkningar 
hängde  ej  vid  hvartenda  af  dessa  ojemna  stygn  i  fål- 
len, och  huru  lycklig  var  ej  fadren  öfver  detta  prof  af 
sin  fhckas  flit! 

"Ganska  bra,  mycket  bra,  för  hennes  år",  sade 
främlingen  slutligen  och  tog  upp  en  liten  silfverpen- 
ning   ur  fickan   och    virade   in  i  näsduken;    "den  der 


11 

skall  hon  hitta  och  tro  att  nägon  velat  belöna  hennes 
flit  och  hennes^  kärlek." 

"Kärlek?  Åh,  inte  är  flickan  kär  i  mig  heller,  fast 
hon  håller  af  mig",  sade  kolaren.  —  "Åja,  tack  herre, 
det  skall  bli  roligt  att  höra  hvad  hon  säger,  dä  hon 
hittar  den  der;  men  inte  misstänker  hon  herrn  för  det, 
utan  det  blir  tomtenisse  eller  tomten  eller  elfkungen; 
ty  hon  är  bara  barnet  och  tror  på  sådant  så  fast,  att 
hvarken  jag  eller  mormor  får  det  ur  hufvudet  på 
henne." 

"Det  är  klart,  hon  är  uppfostrad  här  midt  i  sko- 
gen. Hon  är  känslig  för  mycket,  hvilket  vi  icke  känna ; 
hon  är  ett  naturens  barn",  sade  främlingen. 

"Åja,  hm,  min  unge  är  det  väl  i  alla  fall;  men 
si,  det  kommer  sig  från  barnena  i  kyrkbyn,  för  si  hon 
tror,  att  de,  som  lefva  der  framme,  veta  mer  än  hon 
och  så  prata  de  i  henne ;  för  inte  tror  jag  något  sådant 
—  det  är  gammalmodigt  nu;  det  bara  förefaller  så 
ibland  för  dem,  som  inte  lärt  något;  —  hm.  Emeller- 
tid", återtog  han,  då  främlingen  tycktes  försjunken  i 
tankar,  "emellertid  har  hon  roligt;  ty  der  ute  pä  än- 
gen söker  hon  om  somrarne  efter  elfdansar,  och  så 
stå  blommorna  deruti  och  nicka  åt  henne  som  små 
flickor,  och  hon  pratar  med  dem  och  leker  med  dem 
och  knyter  ihop  dem  med  grässtrån,  och  då,  när  de 
vissna  tillsammans,  tycker  hon  att  hon  gjort  så  väl; 
ty  de  fingo  dö  ihop  och  gå  in  till  elfvorna;  hm,  ty  alla 
blommor,  som  dö,  få  komma  in  till  elfkungens  hof  som 
små  tärnor  och  dansa  öfver  vintren  och  alla  sommar- 
fåglar, som  frusit  ihjäl,  flyga  omkring  i  salen  och  fläkta 
svalka  på  de  dansande,  som  fröjda  sig  åt,  när  gräs- 
hoppan spelar  fiol  och  torbaggen  slår  hvirfvel  på  trum- 
man. —  Allt  det  der  talar  Stolten  om,  när  han  kom- 
mer hit  om  qvällarne  och  han  och  byflickorna  tycker 
Stina  vara  lika  trovärdiga  som  riktiga  prester." 

Den  hvilande  flickungen  hade  under  denna  be- 
skrifning  sofvit,  men  oroligt.  Hon  kastade  det  lilla 
hufvudet  fram  och  åter;  det  var  som  något  plågat 
henne.  Plötsligen  slog  hon  upp  ögonen,  som  dröm- 
mande blickade  framför  sig  utan  att  tyckas  ens  märka 
den  klara  brasan,  och  nu  började  hon  lagt,  men  tydligt: 


12 


Gud,  som  hafver  barnen  kär, 

Se  till  mig,  som   liten  är. 

Hvart  jag  mig  i  verlden  vänder. 

Är  jag  alltid  i  Guds  händer.     Amen. 

Sedan  den  lilla  bönen  var  slut,  föll  hon  åter  till- 
baka på  sin  trånga  halmbädd  och  sof  lugnt  och  stilla. 

"Ja  se,  hon  hade  bönen  på  samvetet,  och  derför 
kunde  hon  inte  sofva  tryggt,  förr  än  hon  läst  den.  — 
Nu   skall    herrn  se,  att  hon  sofver  lugnt  hela  natten.' 

Det  var  sanning  i  dessa  ord;  hon  sof  lugnt  och 
stilla  hela  natten,  den  lilla  Guds  engelen,  på  hvars  fin- 
känsliga samvete  en  försummad  bön  vägde  med  cent- 
nertyngd.     Vi  bli  härdade,  sedan  vi  bli  äldre. 

Brasan  kolade  ner  allt  mer  och  mer,  och  ingen 
kastade  på  ny  ved.  Både  kolaren  och  hans  gäst  hade 
uttröttade  somnat  på  hvar  sin  sida  om  spiseln ;  ty  der 
var  varmt  och  lugnt  derinne  i  stugan  och  desto  mera 
lugnt,  som  man  hörde  huru  stormen  tjöt  derutanför, 
huru  det  pep  i  skogen  och  yrsnön  slog  mot  det  lilla 
fönstret. 

Dagen  hade  ej  ännu  stuckit  in  genom  de  öfver- 
frusna  rutorna,  då  kolaren  vaknade;  ty  det  hade  blif- 
vit  kallare  i  stugan,  emedan  man  ej  slängt  spjället, 
utan  somnat  ifrån  hela  härligheten.  Han  lade  derföre 
ånyo  på  brasan,  sedan  han,  efter  otaliga  misslyckade 
försök,  fått  eld  i  tundret  och  tändt  en  tjärsticka  af  de 
mänga  Stina  spingat  af  "tyret"  och,  för  att  riktigt  torka, 
lagt  i  spisbänken.  Snart  sprakade  brasan  och  den  re- 
sande vaknade.  Der  uppstod  åter  samtal;  men  främ- 
lingen afbröt  ofta  sitt  tal  för  att  betrakta  det  sofvande 
barnet;  ändtligen  tog  han  upp  en  aflång  bok,  som  han 
hade  i  kappfickan,  spetsade  en  blyertspenna  och  teck- 
nade det  lilla,  lugna  barnansigtet,  på  hvilket  sömnen 
bredt  sin  slöja. 

Kolaren  betraktade  under  tystnad  hans  arbete. 
Ändtligen  kunde  han  ej  längre  tiga,  utan  började:  "hm, 
jag  tror  det  blir  flickungen,  "hå  så  likt,  precis  den  lilla 
näsan  och  kinderna  och  en  riktig  haka;  det  är  också, 
en  konst  att  kunna  så  der  rita  af  folk." 

"Åja,  tycker  du  än  det  blir  likt?"  frågade  främ- 
lingen. 


13 

"Ja  vaserra,  det  slår  inte  slint;  det  är  Stina  upp 
i  dagen  —  om  herrn  inte  blir  ond,  så." 

"H varför  skulle  jag  det?"  smålog  den  ritande 
herrn. 

"Jo  se,  om  inte  herrn  blir  ond,  så  kunde  herrn 
allt  ge  mig  det  der  lilla  belåtet;  det  kan  alltid  vara 
roligt  att  ha  i  psalmboken  till  märke,  då  man  går  i 
kyrkan,  så  vet  jag,  att  jag  tänker  på  flickan,  då  jag 
sitter  der." 

"Åh,  hvarför  inte;  men  med  ett  vilkor;  tror  du 
att  jag  kan  få  rita  af  henne,  när  hon  är  vaken?" 

"Åh,  det  kan  väl  gå  för  sig",  yttrade  kolaren,  små- 
skrattande, liksom  han  misstrott  främlingens  allvar; 
"men  hvad  herrn  skall  med  min  barnunge  i  boken 
för,  kan  jag  inte  begripa." 

"Jo,  jag  tycker  hon  är  så  vacker  och  ser  så  god 
och  qyick  ut." 

"Åja,  som  folket  är  mest",  sade  fadren  småle- 
ende af  smickrad  fåfänga,  "fastän  jag  kan  inte  tacka 
Gud  nog,  för  det  att  hon  är  välskapad  och  artar  sig 
väl.  Ja,  herrn  kan  rita  af  henne;  men  hon  får  inte 
bli  till  något  spektakel." 

"Nej  bevars,  kära  du," 

"Åh  ja,  då  kan  herrn  ju  sitta  och  måla,  medan 
hon  sitter  i  mitt  knä,  när  hon  vaknar;  ty  herrn  skall 
se,  så  snart  hon  får  smågluggarne  upp  och  får  se  mig, 
så  far  hon  upp  som  en  pil  och  sätter  sig  i  mitt  knä, 
och  dä  är  hon  allra  sötast,  må  herrn  tro." 

Klockan  var  blott  fem  på  morgonen,  då  gumman, 
som  sofvit  påklädd,  reste  sig  upp,  svepte  in  sig  i  en 
slags  schal  af  groft  ylle  och  skyndade  ut.  Utan  att 
hafva  kunnat  förklara  förhällandet,  hade  främlingen 
hört  orediga  ljud  derute;  men  han  kunde  ej  gissa,  att 
det  var  "kossan",  som  ropade  på  sin  matmor. 

"Stackars  mormor,  hon  sliter  mycket  illa  gum- 
man", yttrade  kolaren,  "att  när  man  är  sjuttio  år, 
bessa  upp  och  ut  i  snön,  är  inte  så  lätt  heller;  men 
nu  få  vi  oss  en  drick  mjölk,  det  är  ko,  må  herrn  tro, 
fast  hon  är  gammal;  men  så  är  hon  af  samma  slag, 
som  patron  hade  deruppe  pä  bruket,  och  jag  köpte 
henne  som  qviga  för  femti  riksdaler;  men  det  har  hon 
betalt   in   mänga  gånger.     Ja,  Herre  Gud,  när  hustru 


14 

min  låg  på  sitt  yttersta  och  jag  intet  hade  att  veder- 
qvicka  henne  med,  dä  gick  jag  upp  till  det  gamla  herr- 
skapet på  bruket  och  bad  om  litet  soppa;  men  man 
befalde  mig  gå  min  väg,  så  gick  jag  till  prestens,  till 
häradsdomarens,  till  alla  jag  visste;  men  ingen  ville 
hjelpa,  men  slutligen  gick  jag  in  till  "kossan",  och  hon 
gaf  mig  en  mjölktår,  fastän  hon  var  utsinad  —  och 
det  drack  den  stackarn  jag  hade  här  inne.  Åja", 
tillade  han  och  strök  sig  på  kinden  med  den  svarta 
handen,  "det  der  kan  inte  roa  herrn  att  höra,  han,, 
som  inte  vet  hvad  det  vill  säga  att  vara  fattig." 

"Säg  inte  så",  sade  främlingen;  "jag  har  varit  fattiga 
och  är  det  ännu,  Mina  finare  kläder,  ser  du,  äro  för 
mig  lika  nödvändiga  för  mitt  uppehälle  som  dina  grofva 
äro  för  dig.  Tala  gerna  du,  jag  vet  nog  hvad  fattig- 
dom vill  säga." 

"Jaså,  det  var  en  annan  sak",  återtog  kolaren  och 
tillade,  liksom  mera  förtroligt,  sedan  fattigdomen  stält 
dem  något  mera  i  bredd  med  hvarandra;  "men  med 
förlof,  fastän  jag  tog  reda  på  herrn  i  går  afton  och 
förde  herrn  hit,  så  vet  jag  hvarken  namnet  eller  titu- 
laturen." 

"Jo,  jag  heter  Berndtson  och  är  målare." 

"Jaså,  skall  det  sättas  nya  tapeter  på  bruket?* 
frågade  kolaren,  "annars  så  är  det  nog  grant  förut; 
men  se  patronessan  vill  väl  ha  nytt,  kan  jag  tro;  för 
si  hon  är  van  vid  rart,  hon." 

"Jag  är  inte  tapetmålare,  kära  du",  yttrade  främ- 
lingen litet  misslynt,  men  ändå  nära  att  skratta  åt 
misstaget,  "jag  målar  taflor,  porträtt  och  sådant." 

"Jaså,  det  var  en  annan  sak;  men  med  förlof,  det 
är  allt  en  onyttig  konst  det  der,  att  sitta  och  måla 
taflor,  för  si,  de  kunna  väl  vara  roliga  att  ha,  men  de 
duga    inte   till  annat  än  att  hänga  upp  på  väggarne.* 

Det  är  icke  så  lite  förargligt  att  höra  sitt  yrke  för- 
klenas; men  det  är  verkligen  smärtsamt  att  märka,  att 
något,  hvilket  utgör  hela  själens  trängtan,  som  är  det 
ämne,  omkring  hvilket  våra  tankar  och  känslor  röra 
sig,  behandlas  med  liknöjdhet  och  förakt.  Man  vill 
då  sä  gerna  rycka  med  sig  hela  verlden  och,  mot  dess 
vilja,  föra  den  in  i  den  strömfåra  våra  egna  idéer  sku- 
rit sig   genom   vårt   hjerta;    och  det  är  just  i  sådana. 


15 

mål,  som  eljest  fredligt  folk  försvara  sig  med  hetta 
mot  den  hjertstöt  de  fått  på  det  heligaste  i  sitt  väsende: 
sin  idé.  Det  är  just  denna  sorts  smärta,  som  skapar 
fantaster  eller  småningom  härdar  oss  till  egoister. 

Ynglingen  kände  också,  oaktadt  all  den  mildhet, 
som  var  hans  själ  egen,  god  lust  att  med  klara  för- 
nuftsslut bevisa  kolaren  konstens  höga  värde,  att  den 
stammade  frän  himlen,  att  konsten  var  helig  och  hvarje 
konstnär  en  Herrans  prest;  men  kolarens  ärliga  ansigte 
afväpnade  honom;  ty  ärliga  menniskor,  som  helt  en- 
faldigt tro  en  sak,  äro  alldeles  oåtkomliga  för  bevis, 
särdeles  om  det  felar  dem  kunskaper.  Den  unge  må- 
laren ville  dock  ej  riktigt  släppa  tag,  utan  sade: 

"Nå,  är  det  väl  så  onyttigt  att  måla  en  altartafla 
då?" 

"Ja,  det  är  en  annan  sak",  sade  kolaren;  "men 
si,  det  är  annat  det,  än  när  gubben  Stolt  målar;  det 
må  herrn  tro  han  kan  måla  namnsdagsgratulationer, 
och  visst  gick  jag,  då  hustru  min  lefde,  och  bestälde 
sådant  af  honom  till  Kristinadagen;  ty  hon  tyckte  om 
sådant  krafs  och  det  tycks  som  ungen  der  skulle  bli 
likadan,  ty  det  är  för  hennes  skull  jag  klistrat  upp  de 
der  stämplarne." 

"Jaså,  du  tycker  då  att  en  altartatla  duger  till 
något?  Nå,  och  nu  reser  jag  till  bruket  för  att  måla 
en  sådan  till  din  sockenkyrka." 

"Åh,  Herre  Gud!  förlåt,  är  herrn  en  sådan  en 
stormålare,  kanske  hos  sjelfva  kungen?"  sade  kolaren 
och  bugade  sig.  "Förlåt  mig,  jag  tänkte  på  Stoltens 
krafs ;  det  är  beskedlig  gubbe,  Stolten ;  men  si,  när  han 
ritar  af  slaget  vid  Svensksund  med  skeppen,  som  skjuta 
ut  långa  röda  klumpar  på  hvarandra  alldeles  som  en 
ugnsqvast,  som  der  tagit  eld  i  tallriset,  så  kan  jag  al- 
drig låta  bli  att  skratta,  särdeles  när  jag  ser  hertig 
Carl,  med  en  omhvälfder  båt  på  hufvudet,  stå  på  skep- 
pet och  räcka  med  näsan  upp  till  rånåcken.  Men  det 
törs  jag  inte  säga  till  Stolten,  ty  han  påstår  bestämdt 
att  hertigen  stod  akter-ut  och  kommenderade:  "gefyr 
i  krutdurken,  nu  ska  vi  resa  i  luften";  det  var  allt  en 
krigshjelte,  hertig  Carl." 

"Men",  återtog  han,  då  den  unge  artisten  ej  gaf 
något  svar  på  den  indirekta  frågan,  "men  det  kan  allt 


16 

vara  roligt  att  fä  höra.  är  det  patronessan,  som  be- 
stält  taflan?'- 

"Jo,  hon  vill  skänka  en  sådan  till  kyrkan,  jag  vet  ej 
af  h vilken  orsak;  emellertid  önskar  hon  att  jag  mätte 
komma  till  Malma  bruk,  emedan  fröken  vill  lära  sig 
mala  i  olja  och  detta  kunde  ske,  under  att  jag  syssel- 
sätter mig  med  altartaflan." 

"Jaså,  fröken  skall  lära  sig  måla;  åja,  det  kan 
väl  gå  för  sig",  sade  kolaren,  "känner  herrn  herrskapet?" 

"Nej,  alldeles  intet,  jag  vet  intet  mera,  än  att  jag 
en  dag  fick  besök  af  en  ung  Stjernros,  som  bad  mig 
derom,  och  jag  åtog  mig  resan.  Är  månntro  löjtnan- 
ten på  Malma  bruk?" 

"Löjtnanten,  nej,  det  vet  jag  intet;  för  si  patro- 
nessan eller  hennes  nåd  kom  hit  i  höstas  och  har  visst 
ej  någonsin  varit  der;  se,  bruket  ärfde  hon  efter  en 
gammal  farbror  eller  morbror,  likagodt,  det  var  gamla 
vår  patron;  men  hon  är  slägt  med  honom.  Jag  vet 
inte  hvad  hennes  nåd  heter,  men  det  vet  jag,  hade 
gamla  patron  bara  skrifvit  under  testamentet,  så  hade 
stadsskolan  och  storskolan  i  Upsala  fått  alltihop  och 
patronessan  intet;  men  si  nu  fick  han  sig  intet  till  att 
skrifva  dit  namnet  —  och  så  fick  hon  ärfva." 

"Nå,  hur  ser  hon  ut?  Är  det  en  hygglig  fru?" 
frågade  målaren  med  den  vanliga  nyfikenheten  man 
känner,  då  man  är  i  begrepp  att  inträda  inom  kretsen 
af  en  främmande  familj. 

"Ja,  som  sagdt  är,  hon  kom  i  höstas,  och  jag  kän- 
ner henne  just  inte  mycket,  annars  så  skall  hon  vara 
beskedlig,  men  bra  nog  högmodig,  inte  ord  efter 
mig,  men  dottren  skall  vara  som  en  annan,  hvarken 
vacker  eller  ful,  men  mycket  simpel  och  gemen  utaf 
sig.  Men  se  der,  nu  låter  Stina  upp  ögonen.  Vill 
herrn  nu  ta  fram  boken,  sä  kan  det  gå  för  sig  att  rita 
af  henne." 

Knappt  hade  kolaren  tyst  yttrat  dessa  ord,  förr 
än  flickan  skyndade  sig  upp  och  i  ett  skutt  satt  i  sin 
fars  knä.  Den  lilla,  stumpiga  klädningen  var  upplöst, 
den  lilla  trinda  halsen  bar  och  det  ljusa  håret  föll  i 
lätta,  fastän  orediga,  lockar  deröfver  ända  till  dess 
barnet  med  en  knyck  på  nacken  kastade  dem  tillbaka 
och  i  ett  ögonblick  ordnade  sin  paryr.    Den  unge  må- 


17 

låren  betraktade  henne  länge  tigande  och  kom  sig  ej 
för  att  rita,  förr  än  flickan  nickade  åt  honom  och  der- 
efter,  liksom  blyg,  vände  sig  bort.  Detta  varade  dock 
ej  länge,  nyfikenheten  lockade  henne  att  betrakta  den 
ritande  konstnären  med  ett  till  hälften  sorgligt  leende. 
Hon  förstod  nämligen  icke  hvad  han  gjorde,  men  fann 
sig  sorghgt  stämd  af  att  han  så  ofta  och  så  ihärdigt 
fixerade  henne.  Denna  barnakänsla  träffade  målaren 
riktigt,  der  framstod  ett  litet  englahufvud,  som  pä  en 
gång  smålog  och  röjde  allvar  utan  smärta,  det  blef 
lilla  Stina  upp  i  dagen.  Han  fullbordade  sin  teckning 
och  ritade  halsen,  det  lilla  ■  öppna  linnet  så  slarfvigt 
det  satt  och  så  slitet  det  än  var. 

När  ritningen  blef  färdig,  visade  han  den  för  flic- 
kan; hon  betraktade  den  noga,  men  hade  verkligen  så 
sällan  speglat  sig  i  det  lilla  fragmentet  af  spegel,  som 
stod  på  öfra  fönsterlisten  och  blänkte  som  en  stjerna, 
att  hon  ej  igenkände  sig.  Fadren  deremot  skrattade 
och  sade:  "ser  du,  Stina,  det  är  du,  du  sjelf,  det  der 
är  annan  ritning  än  Stoltens. "  Stina  betrakade  det 
noga,  men  observerade  med  sann  qvinlig  uppmärk- 
samhet att  hon  satt  barhalsad.  "Jag  skall  ta  på  mig 
min  granna  halsduk",  sade  hon;  "det  skall  han  få  se 
är  en  grann  halsduk,  bara  mormor  kommer  in  —  vänta 
bara,  skall  han  få  se  en  sådan  grann  halsduk."  Gum- 
man inträdde  med  sin  lilla  bytta  varm  mjölk.  Nu 
hade  "kossan"  fått  foder  och  nytt  strå,  hvarom  Stina 
också  ganska  omständligt  underrättade  sig,  innan  hon 
åter  kom  ihåg  halsduken,  som  också  genast  fram  togs. 

Man  bör  ha  sett  en  sådan  liten  flicka,  med  hvil- 
ken  älskvärd,  oskyldig  behagsjuka  hon  pryder  sig  med 
sin  grannlåt,  och  man  kan  då  lätt  föreställa  sig,  hur 
lilla  Stina  pyntade  ut  sig  i  sin  nya  bomullshalsduk, 
som  "far"  köpt  af  en  vestgöte  för  hela  tjugufyra  skil- 
ling.  Hon  knöt  och  knöt  om  den,  ända  till  dess  den 
satt  riktigt  bra,  och  nu  stälde  hon  sig  framför  måla- 
ren, säker  om  att  han  skulle  falla  i  förvåning  öfver 
hennes  prakt. 

"Det  var  en  grann  halsduk,  grann  med  besked, 
Stina  lilla",  sade  målaren,     "Du  är  riktigt  präktig  nu." 

Stina  upptog  denna  artighet  alldeles  som  det  borde 

Altar  taflan.  2 


18 

-så  vara  och  sade:  "Nu  kan  han  rita  halsduken  på 
papperet,  så  blir  det  en  grann  tafla." 

"Men  du  ser  så  bra  ut  Stina  med  din  lilla  bara 
hals",  sade  målaren,  som  ogerna  ville  skämma  bort 
sin  skizz  med  den  tjocka  halsduken,  som  i  ingen  mån 
klädde  hans  lilla  ideal;  denna  ursäkt  hjelpte  dock  ringa, 
ty  flickan  släppte  honom,  oaktadt  både  far  och  mor- 
mor lade  sig  emellan,  icke  förr  än  halsduken  var  rik- 
tigt ditritad;  målaren  märkte  att  detta  var  enda  sättet 
att  få  henne  nöjd. 

När  denna  vigtiga  sak  var  afgjord,  tog  hon  por- 
trättet och  fann  det  likt  och  vackert. 

Yrvädret  hade  slutat,  en  glad  vintersol  tittade  in 
genom  fönstret,  då  kolaren  påminde  sin  gäst  att  de 
hade  nära  en  mil  till  Malma  bruk  och  att  det  vore  tid 
att  gifva  sig  af  till  närmaste  bondgård,  dit  skjutsbon- 
den så  godt  han  kunnat  tagit  sig  fram,  under  det  att 
målaren  och  hans  vän  gått  ginvägen  genom  skogen 
för  att  hitta  lugn  och  tak  öfver  hufvudet,  "Farväl, 
mor",  sade  målaren,  "farväl,  Stina  lilla;  fortfar  att  vara 
snäll  och  glad  och  lydig." 

Några  minuter  derefter  voro  de  borta,  och  lilla 
Stina  gick  beskäftigt  till  bordet,  drog  ut  lådan  och  le- 
tade på  sitt  gömställe  efter  den  märkvärdiga  näsduken. 

"Mormor!  mormor!  se  hit,  hvad  är  det?"  frå- 
gade hon,  "en  slant,  men  han  är  hvit  som  ett  fiskfjell." 

"Det  är  en  silfverpenning,  hur  har  den  kommit  dit?" 

"Jo  se  mormor,  det  förstår  jag  nog,  det  har  tom- 
ten gjort,  den  lille  beskedlige  gubben,  jag  visste  väl 
det;  ty^  tomten  håller  af  små  barn." 

"Å  nej,  Stina,  sådant  skall  du  ej  tro",  sade  gumman. 

"Ja  sä,  elf kungen  då;  för  si  mormor,  Stolten  har 
sjelf  sett,  huru  de  komma  fram  och  bada  sig  i  hans 
rakask,  och  Stolten  ljuger  inte  han,  mormor.  Inte  lju- 
ger Stolten,  mormor?  Han  är  så  gammal,  så  att  han 
vet  nog  hur  det  är,  han.    Gör  han  inte  det,  mormor?" 

"Ä  nej,  det  har  den  främmande  herrn  gjort." 

"Han,  å  nej,  mormor;  hvarför  skulle  han  det?  — 
å  nej."  Hon  lutade  ner  sitt  vackra  hufvud  och  fun- 
derade en  stund.  "Bara  nu",  började  hon,  "inte  far 
varit  och  rakat  i  lådan  och  sett  alltihop,  då  blir  det 
inte   roligt  till  jul.  —  Ja,  så  är  det",  tillade  hon  efter 


19 

en  stunds  paus  och  började  gråta,  "far  har  varit  i  lå- 
dan; ja,  det  har  han  och  sett  alltihop,  eller  hvad  sä- 
ger mormor?    Har  far  inte  fått  se  näsduken?" 

"Å  nej,  barn",  yttrade  gumman  tröstande,  "far  har 
inte  sett  näsduken.  Inte  har  far  sifverpengar  han, 
knappt  en  kopparslant;  ä  nej." 

"Ja,  det  är  det  som  jag  sade"  återtog  flickan  och 
strök  bort  tårarne.  "Då  är  det  också  tomten  eller  elf- 
kungen.  Det  måste  han  väl  gjort  för  det  att  han  tyckte 
att  jag  sydde  bra,  eller  hvad,  mormior?  Är  det  inte 
bra  gjordt  kanske?" 

Gumman  ville  icke  beröfva  den  lilla  denna  tröst 
utan  hvarken  jakade  eller  nekade  till  möjligheten  af 
att  den  gode  tomtenisse  skulle  gifvit  den  snälla  flickan 
silfverslanten. 


De  främmande  pd  Malma. 

I  patronessan  Stjernros'  lilla  salong  stod  kaffebordet 
dukadt.  Silfverkannan  stod  som  en  lärd  preceptor  midt 
i  ringen  af  ett  hälft  dussin  gapande  koppar,  som  vän- 
tade på  ifyllning.  Gräddkannan  såg  helt  beskedlig  ut, 
liksom  hon  varit  skolmästerskan  sjelf,  som  i  sällskap 
med  sockerasken  ämnade  sig  att  försötma  den  beska 
ifyllnad,  som  kannan  skulle  bestå.  Det  var  för  öfrigt 
ett  ganska  vackert  rum  med  boisserade  väggar  och 
mörkbruna  valnötsmöbler,  bord  och  stolar;  alla  möb- 
lerna med  ett  ord  stodo  der  med  krokiga  knän  liksom 
färdiga  till  dans.  Det  var  gammalmodigt  eller  hvad 
som  nu  skulle  kallas  nymodigt;  ty  vår  berättelse  rör 
sig  inom  första  decenniet  af  detta  sekel.  Det  är  länge- 
sedan ;  fä  minnas  nu  den  tiden,  och  de  fleste  af  desse 
minnas  den  blott  som  en  tid,  då  man  flck  välling  eller 
handplaggor;  med  ett  ord,  de  voro  barn  den  tiden. 

En  ung  flicka  af  omkring  sjutton  års  ålder  satt 
vid  ett  fönster;  ty  der  fans  endast  sparsamt  dager  i 
det  mörka  rummet;  hon  sysselsatte  sig  med  teckning. 
Ack !    sade  hon  vid  sig  sjelf,  ack,  den  som  vore  fri  som 


20 

fågeln  och  som  finge  helga  sin  tid  åt  konsten;  men 
hvad  får  jag?  Inte.  Nå  nå,  det  kommer  en  målare 
hit;  han  skall  lära  mig,  huru  jag  skall  blanda  färgerna 
—  och  då  jag  har  lärt  det;  äjo!  man  berömmer  mig 
i  sällskapen,  man  pratar  mig  full  af  smicker,  då  jag 
sjelf  fmner  allt  så  tomt. 

Den  unga  flickan  såg  upp.  Hennes  ansigte  var 
blekt,  men  med  sköna  konturer.  Pannan,  den  runda 
hakan,  allt  hade  ett  utseende  af  alabaster,  mjellhvitt, 
halftgenomskinligt,  knappt  en  antydning  af  purpur  fans 
på  kinderna,  och  sjelfva  de  runda  läpparne  hade  den 
blekröda  färgen  af  en  nyutsprucken  provinsros.  Men 
det  oaktadt  var  detta  ansigte  skönt  som  en  madonnas; 
det  liknade  till  och  med  en  af  Rafaels  madonnor,  ty  i 
det  oskyldiga  ögat  låg  någonting  som  man  ville  kalla 
för  svärmeri,  om  det  ej  varit  så  rent,  att  man  blott  i 
brist  på  något  bättre  nyttjade  detta  ord.  Mamma  är 
god;  men  —  hon  förstår  mig  icke  och  jag  inte  henne. 
Hon  tycker  att  jag  är  olydig,  ett  olydigt  barn  —  å  ja, 
kan  väl  vara  —  men  det  var  bättre  —  när  min  mam- 
ma lefde.  Stackars  pappa.  Flickan  nickade  med  huf- 
vudet. 

I  detsamma  inträdde  patronessan,  och  den  unga 
flickan  skyndade  genast  upp  och  kysste  sin  mor  på 
handen. 

"Redan  i  arbete,  goda  Emelia,  och  så  flitig,  (seende 
på  teckningen)  alltid  små  serafhufvuden.  Du  tyckes 
ha  anlag  för  religiös  öfverspänning.  (Sätter  sig).  Gif 
mig  pallen,  Emilia;  det  passar  inte  mitt  lilla  barn  att 
ha  öfverspända  åsigter  i  sådane  fall;  man  blir  derige- 
nom  rent  af  oanvändbar  för  societeten  och  med  tiden 
så  skall  väl  också  du  debutera." 

"Men,  mamma!" 

"Afbryt  mig  inte,  lilla  Emilia;  du  är  blott  ett  oskyl- 
digt barn  och  rår  ej  för  att  du  efter  din  salig  mor  ärft 
ett  anlag  att  bli  läserska.  Sjelfva  din  salig  far  hade 
en  anstrykning  af  grubbel,  Jastän  jag  förmådde  honom 
att  öfverge  den  osaliga  läsningen,  som  skadade  hans 
ögon.     Se   så,  Emilia,  sätt  dig  snällt  vid  kaffebordet." 

Patronessan  ringde  med  klockan,  och  betjenten 
kom  in. 

"Är  kammarjunkaren  vaken?" 


21 

"Ja,  hennes  nåd." 

"Kommer  han  ej  snart?" 

"Jo,  han  hade  nära  slutat  cin  klädsel  för  en  half 
timme  sedan." 

"Jaså,    gå   upp   och   säg  att  kaffet  är  serveradt." 

En  stunds  tystnad  uppstod,  sedan  betjenten  af- 
lägsnat  sig,  och  vi  kunna  begagna  denna  mellantid  för 
att  göra  oss  bekanta  med  patrone&san  Stjernros.  Hon 
var  en  drottningfigur,  ännu  ung,  icke  öfver  tjugufem 
år,  ansigtet  var  stolt  och  hade  en  friskhet,  en  blod- 
fullhet,  som  skarpt  kontrasterade  med  Emilias  mar- 
morfärg; ögat  var  på  en  gång  klokt  i  blicken  och  i 
stånd  att  antaga  alla  dessa  nyanser,  som  endast  till- 
höra ett  c|vinnoöga,  men  hvilket  hvarken  barnet  eller 
englarne  förmå  tillegna  sig.  Patronessans  händer  voro 
fina  och  långa,  hvita  som  snö  och  nästan  hvarje  fin- 
ger prydd  med  ringar,  hvilkas  mångfärgade  stenar  gni- 
strade som  is-juvelerna  på  rimfrost.  Patronessan  lu- 
tade sig  vårdslöst  mot  soffkarmen  och  ögnade  i  en 
fransk  mode-journal,  hvilken,  bunden  i  maroquin  med 
guldsnitt,  hade  sin  plats  på  ett  litet  bord. 

Efter  några  minuter  öppnades  dörrarne,  och  kam- 
marjunkaren  Gyllenörn  trädde  in.  Det  var  en  liten 
gammal  man,  klädd  på  det  utsöktaste  sätt,  en  verklig 
gammal  sprätt  med  sitt  friserade  och  pudrade  hufvud, 
sin  höga  hvita  halsduk,  i  hvilken  hakan  hvilade,  och 
sin  ofantliga  kråsnål,  en  stor  briljanterad  lyra  med 
lager  omkring  midt  på  det  fint  veckade  kråset. 

"Jag  vet  verkligen  icke,  om  jag  vågar  visa  mig  inför 
min  drottnings  sköna  ögon",  yttrade  han  och  bugade 
sig.  "Jag  har  brutit  mot  all  konvenans  och  har  låtit 
en  dam  vänta  på  mig.  Oh!"  tillade  han  och  kysste 
patronessans  hand,  "oh!  det  är  en  skön  tanke  att  ni 
väntat  på  mig." 

Patronessan  smålog.  "Åh,  min  bäste  kammarjun- 
kare,  jag  har  ju  icke  väntat  förgäfves;  dessutom  vet 
jag  att  ni  har  mycket  att  göra." 

"Ja,  verkligen,  min  nådiga,  jag  har  infästat  det 
ett-tusende-trettio-fjerde  i  dag,  ett  skönt  exemplar, 
fastän  det  är  i  svart;  utdödt  både  på  svärssidan  och 
qvinnolinien,  verkligen  rart.  Jag  smickrar  mig  med 
att  mitt  exemplar  är  blott  det  andra  i  Sverige,  ett  står 


22 

nämligen  under  en  handling,  som  förvaras  i  kammar- 
kollegium. —  Ser  ni,  min  nådiga,  man  måste  icke  spara 
mödan,  om  man  vill,  allvarligt  vill  en  sak.  Gud  ske 
lof  jag  kan  livad  jag  vill ;  med  ett  ord  i  kammarkolle- 
gium och  i  min  samling." 

"Och  ändamålet  med  denna  samling  är  ju?"  in- 
föll patronessan. 

"Ändamålet,  ja,  min  nådiga,  ändamålet  är  att  full- 
borda verket,  om  nämligen  Gud  förlänar  mig  krafter 
och  helsa  dertill;  men  sannerligen,  min  nådiga,  de 
hafva  ofta  hållit  pä  att  svika.  Jag  har  ofta  tröstlös 
legat  hela  nätter  och  funderat,  då  någon  familj  felats 
mig;  men  liksom  genom  en  högre  tillskyndelse  har  all- 
tid ett  ljus  uppgått  för  mig  —  der,  der  får  du  det  fe- 
lande vapnet  för  att  fullborda  din  samling.  Sedan, 
min  nådiga,  vill  jag  framför  hela  verket  skrifva  en  de- 
dikation och  skänka  det  åt  prinsen;  det  blir  en  hel 
svensk  historia  i  min  sigillsamling,  stamfader,  stammo- 
der, deras  bedrifter,  de  värdigaste  descendenterna  och 
deras  bedrifter,  vapnens  heraldiska  betydelse,  Blaco- 
nen;  med  ett  ord,  allt  hvad  till  en  sann  och  lefvande 
heraldik  hörer." 

"Det  är  af  verkligt  intresse",  yttrade  patronessan 
med  ett  fmt  smålöje. 

"Åh,  ni  är  förtjusande,  min  nådiga",  yttrade  gub- 
ben och  kysste  åter  den  ringbeprydda  handen.  "Det 
är  märkligt,  huru  nobla  begrepp  ni  har;  ni  hade  för- 
tjent  att  vara  född  prinsessa.  Förlåt,  min  lilla  goda 
fröken  Emilia,  jag  har  i  min  heraldiska  ifver  alldeles 
glömt  att  helsa  på  er.  Ni  tecknar,  inte  så?  —  Oh 
charmant,  charmant!" 

"Att  vara  de  första  försöken  äro  de  verkligen  icke 
utan  ett  visst,  artistiskt  värde",  yttrade  patronessan; 
"det  är  bra,  mitt  barn;  tacka  kammarjunkaren,  som 
har  den  godheten  att  observera  dina  små  försök." 

Emilia  böjde  stum  på  hufvudet,  men  smålog 
icke  ens. 

"Oh,  det  är  charmant,  en  liten  amorin  på  en  sky, 
en  liten  kärleksgud,  som  blott  gömt  pilen  för  att  desto 
försåtligare  kunna  stinga;  akta  er,  min  fröken,  för  edra 
egna  skapelser." 

"Det  måtte  väl  icke  ha  någon  fara",  afbröt  patro- 


23 

nessan  sin  ödmjuke  tjenare.  "Emilia  är  blott  ett  barn, 
och  barnen  veta  ej  af  nägon  annan  kärlek  än  den  de 
hysa  för  en  god  mor,  en  äldre  syster.  Är  det  ej  så, 
Emilia?  Älskar  du  ej  mig  sä,  som  du  skulle  älskat 
en  syster?" 

"Ja,  en  syster,  en  purpurros  bredvid  en  hvit", 
inföll  kammarjunkaren. 

"Jag  menar  ej  så,  min  gode  kammarjunkare", 
yttrade  patronessan,  "men  Emilias  förhällande  till  mig, 
som  blott  är  hennes  styfmor,  är  mera  en  systerkärlek 
än  en  sådan  som  barn  hysa  för  sin  rätta  mor.  Jag 
kan  ej  mera  begära,  ty  vår  ålder  är  ej  så  himmelsvid 
som  mellan  mor  och  barn." 

"Oh  charmant,  charmant,  det  är  som  en  bok 
skrifven  af  englahänder,  en  tafla  af  ömhet,  af  inner- 
lighet i  förhållandet,  som  griper  mig  djupt  i  själen. 
Ja,  min  nådiga,  förfädrens  bragder  glömmas,  då  jag 
skådar  den  sköna  verkligheten  omkring  mig.  —  Deli- 
kata kringlor,  en  så  fm  smak." 

En  släde  kommer  in  på  gården  och  kör  fram  till 
trappan. 

"Det  är  säkert  målaren",  ropade  Emilia  och  sprang 
upp  liksom  elektriserad  af  glädje. 

"Nå,  hvad  mera?"  sade  patronessan.  "Han  är 
ju  hitkallad  för  att  måla  den  tafla,  jag  till  minne  af 
min  salig  morbror  ämnar  att  sätta  upp  i  sockenkyr- 
kan. Allmänheten  har  skäl  att  begära,  att  deras 
herrskap  skall  pryda  templet  och  genom  sin  religiosi- 
tet föregå  dem  med  exempel." 

"Ja,  det  är  af  vigt",  tillade  kammarjunkarn,  "så 
gjorde  våra  fäder,  min  stamfar  till  exempel,  gamla 
regerings-rådet  Gyllenörn,  adlad  och  härstammande 
frän  en  på  1600-talet  mycket  ansedd  borgarfamilj  i 
Malmö.  Min  salig  stamfar  brukade  hvar  qväll  inkalla 
sitt  husfolk  och,  knäfallande,  göra  sin  aftonbön;  så 
var  det  fordom,  sällan  ser  man  det  nu,  men  ni,  min 
nådiga,  är  ett  skönt  exempel  på  religiositet  och  upp- 
lyst kristendom." 

"Jag  försöker,  herr  kammarjunkare;  men  att  kalla 
in  pigorna  och  i  deras  sällskap  falla  på  knä,  är  något, 
som  i  vår  tid  icke  går  an." 


24 

Kammarjunkaren  skulle  just  svara,  då  betjenten 
anmälde  artisten  Berndtson. 

"Han  är  välkommen",  yttrade  patronessan  och 
reste  sig  upp  ur  sin  hvilande  ställning  och  antog  en 
drottnings  utseende. 

Den  unga  mannen  steg  in;  det  var  något  i  hans 
hållning,  som  pä  en  gång  tillkännagaf  raskhet  och 
blygsamhet,  utan  tecken  till  blyghet.  Hans  klara  ögon 
sväfvade  omkring  det  lilla  sällskapet,  när  han  ledigt 
bugade  sig  för  den  förnäma  frun  i  soffan,  som  till 
hälften  reste  sig  upp  och  sade:  "Välkommen,  herr 
Berndtson!  det  är  oss  en  fagnad  att  se  er.  Här  ser 
ni  fröken  Emilia  Stjernros,  som  önskar  att  få  er  hand- 
ledning, och  här  kammarjunkare  Gyllenörn,  som  kan 
gifva  er  goda  råd,  om  ni  är  historiemålare." 

"Ah,  herr  Berndtson  behöfver  ej  mina  råd",  sade 
kammarjunkarn  smickrad;  "men  dock,  kommer  ni  i 
förlägenhet  för  kostymer,  så  stöt  pä  mig." 

"Jag  tackar",  yttrade  målaren  med  en  lätt  bug- 
ning, "man  blir  ibland  i  i  förlägenhet  för  kostymer, 
och  då  skall  jag  begagna  mig  af  er  godhet." 

"En  rätt  hygglig  ung  man",  hviskade  kammar- 
junkarn till  patronessan.  "Hm,  min  herre,  det  var  en 
tid,  då  man  nyttjade  uppslitsade  kläder:  burgundiska 
drägten;  skor  med  långa  näbbar,  den  gamla  franska; 
kyller,  Carl  den  tolftes;  gyllenduk,  kung  Fredriks;  röda 
frackar,  kung  Adolf  Fredriks;  och  åter  en  sort  bur- 
gundisk  drägt,  fastän  ej  uppskuren,  Gustaf  den  tredjes; 
man  kan  således  få  en  hel  historia  blott  i  gamla  frac- 
kar", tillade  den  lärde  kammarjunkarn. 

För  första  gängen  såg  man  en  tydlig,  fastän  ljus 
rodnad  färga  Emilias  bleka  kinder;  hon  säg  ner,  men 
hade  dock  så  gerna  velat  se  upp.  Besynnerligt  nog 
kände  hon  först  i  detta  ögonblick,  att  hon  icke  längre 
var  barn;  det  var  första  gängen  hon  icke  kunde  med 
barnslig  trotsighet  se  en  yngling  in  i  ögat  och  derför 
slog  hon  ner  blicken. 

Äfven  Berndtson  fann  sig  besvärad,  men  visste  ej 
riktigt  hvaraf.  Han  hade  väl  observerat  den  bleka 
flickan,  men  hon  föreföll  honom  hvarken  vacker  eller 
behaglig;  tvärtom  genomfor  honom  en  obehaglig  kän- 
sla,  när   han    tänkte  pä  att  han  skulle  bli  hennes  lä- 


25 

rare ;  ty  en  målare  med  kärlek  för  sin  konst,  lider  lika 
mycket  af  en  missteckning,  som  en  musikus  af  en  falsk 
ton.  All  skön  konst  har  en  sanning  till  sin  grund, 
som  aldrig  utan  smärta  kan  förnekas,  om  man  blott 
en  gång  känt  den. 

Deremot  fäste  han  med  välbehag  sin  uppmärk- 
samhet på  den  ståtliga  värdinnan.  Han  tänkte  på 
Judit,  på  Delila,  på  Ester ;  der  var  litet  af  hvarje  i  den 
på  en  gång  så  stolta  och  så  vänliga  damen.  Den  lilla 
kammarjunkarn  åter  fann  han  vara  en  rätt  pusserlig 
personlighet,  med  sin  högvigtiga  min  och  sitt  oupp- 
hörliga jagande  efter  artigheter,  som  då  och  då,  syn- 
barligen i  anseende  till  sin  mängd,  misslyckades  mera 
än  lofligt. 

Alla  dessa  betraktelser  eller,  rättare  sagdt,  aningar 
flögo  blixtsnabba  förbi  hans  tankar,  då  han  plötsligen 
väcktes  ur  sina  reflektioner  af  patronessan. 

"Jag  har",  sade  hon,  "ärft  denna  egendom  efter 
min  salig  morbror;  han  lemnade  den  efter  sig  i  ett 
präktigt  skick,  min  inspektor  lofvar  mig  goda  inkom- 
ster; hvad  är  då  naturligare  än  att  jag  vill  på  något 
sätt  visa  min  tacksamhet  mot  försynen.  Jag  har  der- 
före  beslutat  att  låta  måla  en  altartafla  för  vår  lilla, 
urgamla  kyrka,  som  till  dato  blott  har  en  afskyvärd, 
mager  träbild  öfver  altaret.  Denna  tafla  är  det,  som 
ni,  herr  Berndtson,  hvars  talang  jag  hört  omtalas  af 
en  min  vän  i  Stockholm,  eller  är  det  ej  så,  herr  kam- 
marjunkare?"  tillade  hon  med  ett  af  dessa  intagande 
leenden,  som  hon  hade  i  sin  makt,  "det  är  denna  tafla 
ni  skall  måla  —  och  om  det  ej  besvärar  er,  kan  ni 
på  mellanstunderna  gifva  min  lilla  Emilia  några  små 
råd  och  litet  undervisning;  —  men  blott  om  det  roar 
er  —  tafian  är  hufvudsaken." 

"Den  skall  föreställa  Stefanus?"  trågade  den  unge 
målaren. 

"Ja,  den  helige  Stefanus'  stenande.  Jag  hyser 
nämligen  den  åsigten,  att  man  ej  evigt  bör  upprepa 
det  gamla  vanliga,  korsfästningen,  örtagården  och  så 
vidare;  jag  vill  tro  att  Stefanus  är  en  ny  idé." 

"Inte  alldeles  ny",  anmärkte  målaren,  "det  finnes 
mången,  som   stenas   af  folket  och  dock  ser  himme- 


26 

len  öppen  framför  sig;  det  är  just  deras  kraft,  de,  som 
lida." 

"En  ganska  charmant  tanke",  af  bröt  kammarjun- 
karen;  "ja,  mången  får  lida  som  Stefanus." 

"Ja,  deri  ligger  mycken  sanning",  suckade  patro- 
nessan  och  slog  upp  de  vackra  talande  ögonen  mot 
höjden. 

.  "Det  är  ändå  något  härligt  att  kunna  dö  som 
Stefanus",  yttrade  målaren,  som  blifvit  varm  om  hjertat, 
då  han  såg  patronessans  deltagande. 

Emilia  kastade  en  hastig  blick  på  den  talande  och 
tyckta  liksom  den  unga  mannen  talat  profetiskt. 

"Det  är  något  härligt  att  dö  som  Stefanus",  upp- 
repade kammarjunkaren  och  blinkade.  "Ja,  sä  är  min 
tanke,  alldeles  sådan;  med  mod  skall  man  kämpa 
ända  till  ändan,  ja,  det  är  min  föresats."  Den  lilla 
mannen  blef  liksom  elektriserad,  då  han  reste  sig  upp 
och  med  en  stor  gest  sade:  "Jag  vet  bäst  hvad  det 
vill  säga  att  med  orubbligt  mod  trotsa  mängdens  ogil- 
lande, endast  styrkt  af  en  enda  idé." 

"Ni,  herr  kammarjunkare?"  frågade  ynglingen 
förundrad  öfver  den  högtidliga  tonen. 

"Ja,  min  bästa  herre  I  I  femton  år  har  man  hå- 
nat min  lust  för  heraldiken,  mina  vakor,  mina  mödor. 
Stormen  växer,  i  Frankrike  reser  sig  revolutionens 
hydra  och  vill  uppsluka  allt  heligt." 

"Och  ni,  herr  kammarjunkare?"  sade  patrones- 
san. 

"Jag,  jo,  jag  har  det  oaktadt  framhärdat.  Ste- 
nad af  mängdens  grin  och  tadel,  har  jag  fortsatt  och 
—  segrat  —  min  sigillsamling  är  så  godt  som  färdig, 
det  är  endast  khstringen,  som  återstår;  men  sedan  det 
är  klistradt,  så  kan  du  låta  din  tjenare  fara  i  frid." 

Det  ligger  någonting  hjertgripande  i  detta  mod 
att  kämpa  för  en  idé,  äfven  om  denna  är  en  af  de 
löjligaste;  det  är  kraften,  ihärdigheten  och  förtröstan, 
som  adlar  hvarje  godt  eller  åtminstone  oskyldigt  ar- 
bete, och  således  äfven  det  att  klistra  sigill. 

Berndtson  visste  derföre  ej  riktigt,  om  han  skulle 
utskratta  eller  älska  den  lilla  sirliga  mannen,  som  med 
en  så  varm  känsla  talade  om  sitt  lefnadsmål.  Peter 
den   stores   mål   var   att  omskapa  ett  helt  rike,  kam- 


27 

marjunkarens  att  fullborda  sin  sigillsamling,  stort  och 
smått,  jättetankar  och  barnsligheter;  men  som  drif- 
kraft  likväl  ett  varmt,  ett  klappande  menniskohjerta, 
som  i  bägge  fallen  trodde  sig  göra  det,  som  var  rätt 
och  godt.     Hvem  dömer  öfver  värdet  af  dem  bägge? 

Patronessan  smålog  förstulet;  målaren  observera- 
de det  och  tyckte  mindre  om  henne.  Han  hade  ej 
velat  att  hon  skulle  fmna  ett  varmt  menniskohjerta 
löjligt.  Emilia  åter  tycktes  ej  märka  något;  hon  slog 
ner  blicken. 

"En  hvar  har  sin  älskningsidé",  sade  målaren. 
"Er  är  heraldiken,  min  är  konsten.  Kunde  jag  en 
gång  måla  ett  hufvud  sådant,  som  Rafael  eller  Titian 
målade  sina,  sä  skulle  jag  också  lugn  lägga  mig  till 
hvila  och  säga:  Herre,  nu  kan  du  låta  din  tjenare 
fara  i  frid." 

Äter  kastade  Emilia  en  blick  på  den  unge  måla- 
ren, och  skön  som  Rafael  Sancio,  dä  han  speglade 
sin  själ  i  en  madonnabild,  föreföll  han  henne,  der  han, 
till  hälften  framåtlutad,  med  frågande  blickar  såg  på 
sin  omgifning. 

Det  var  något  underligt  med  denne  man,  det  var 
obehagligt,  det  var  ett  slags  magnetisk  ström  som  strå- 
lade ur  dessa  klarblå  ögon,  när  de  fäste  sig  vid  ett 
föremål;  det  var  som  om  han  kunnat  se  in  i  själen 
—  och  Emilia  ville  ej  låta  honom  titta  in  genom  fön- 
sterna,  ty  det  var  sä  oordentligt  derinne,  allt  sä  huller 
om  buller  som  dagen  före  en  lång  resa. 

"Ni  älskar  konsten",  sade  kammarjunkaren,  "och 
jag  heraldiken,  ni  dväljes  i  att  skapa  något  nytt  ur 
er  egen  själ,  jag  hämtar  min  glädje  ur  själen  af  ett 
försvunnet  århundrade;  tro  mig,  man  skrattar  åt  he- 
raldiken; men,  dä  jag  betraktar  ett  vapen,  är  det  ej 
blott  de  betydelsefulla  bilderna,  det  är  en  hel  förgån- 
gen tid  jag  ser  gå  förbi  mig.  Hvarje  bild  har  sin 
betydelse,  hvarje  prick  har  sin  lilla  historia;  försakel- 
ser, uppoffringar,  odödliga  förtjenster  tala  i  dessa 
stumma  tecken.  Är  det  att  skratta  åt,  att  en  forntid 
åter  framträder  med  sina  fel  och  sina  dygder,  att  jag 
ser  det  i  vapenbilder?  Det  är  en  själ,  herre,  och  äf- 
ven  en  sådan  finnes,  liksom  der  funnits  för  oss,  och 
lefver  i  allt." 


28 

Kammarjunkaren  talade  högtidligt,  han  talade  väl, 
liksom  en  hvar  gör,  som  är  genomträngd  af  en  idé. 

Der  låg  således  mycket  hos  denna,  eljest  både  till 
sitt  yttre  och  sin  sigillsamlar-idé,  löjliga  menniska;  ty 
oaktadt  sin  sprättaktiga  drägt,  sin  lilla  pudrade  tupé 
och  sina  oupphörliga  artigheter  kände  han  dock  en 
idé  och  en  stor  idé  pä  bottnen  af  själen.  Det  sublima 
ligger  alltid  bredvid  det  löjliga. 

Säg  mig,  hvartore  går  vattnet  derute  i  floden  i 
sådana  ringlar?  De  se  rätt  småroliga  ut,  när  ett  strå 
långsamt  svänger  omkring  för  deras  vanmäktiga  kraft, 
tacka  vill  jag  vid  stranden,  der  äro  hvirflarne  starkare. 
Jo  si,  derute  går  en  mäktig  ström  på  djupet  och  der- 
före  ser  det  så  småaktigt  ut  pä  ytan  —  vid  stranden 
är  han  grund  och  derföre  sorlar  det  så  mycket. 

Patronessan  hade  återtagit  sin  behagliga,  hvilande 
ställning  och  lät  blicken,  tankfullt  småleende,  långsamt 
glida  från  den  ene  af  de  bägge  talande  personerna 
till  den  andre.  Hon  förestälde  en  barnsligt  from  ande, 
som  med  glad  nygirighet  forskar  efter  ett  nytt  begrepp, 
småleende  frågande  och  likväl  plastiskt  lugn.  Drott- 
ningsblicken var  borta,  det  var  endast  den  intresse- 
rade qvinnan,  som  satt  framför  dem. 

Sä  skulle  jag  vilja  måla  en  syster,  som  hör  sin 
bror  berätta  de  faror  han  utstått  pä  hafvet,  glad  öfveV 
att  han  väl  är  hemma  och  säker  om  sin  lycka,  tänkte 
målaren,  när  han  betraktade  den  behagfulla  enkan. 

"Minnet  är  heligt,  liksom  skaldens  och  konstnä- 
rens skaparförmåga  är  helig",  sade  hon  slutligen,  "ni 
ha'n  rätt  bägge  två,  mine  herrar;  men",  tillade  hon 
med  förändrad  ton  och  min,  "nu  skola  vi  vara  flitiga; 
ni,  herr  kammarjunkare,  bör  fortsätta  er  klistring,  ni 
herr  Berndtson,  bör  se  er  om  i  ert  rum.  taga  upp  er 
duk  och  spänna  den  i  staffliet,  och  vi  stackars  frun- 
timmer skola  arbeta  på  vårt  lappri;  ni  bägge,  mine 
herrar,  arbeta  för  en  idé  hvardera,  den  ena  för  forn- 
tiden och  den  andra  för  kommande  tider:  vi  åter  skola 
sy,  på  en  krage  jag,  och  på' en  skjutväska  lilla  Emilia", 
sade  patronessan  med  ett  barnsligt  skämtsamt  uttryck 
i  ton  och  i  min. 

"Är  denna  menniska  en  engel  eller  är  hon  en 
kokett?"   frågade  Berndtson  sig  sjelf,  då  han  kom  på 


29 

det  rum,  som  skulle  bli  hans  atelier;  "bäggedera  kan- 
ske; det  är  ju,  om  vi  rätt  .betrakta  saken,  nödvändigt 
att  äfven  en  engel  koketterar;  måla  en  sådan  till  exem- 
pel med  ett  par  vingar,  som  hänga  dumt  och  gås- 
aktigt på  ryggen  eller  låt  honom  kokettera  med  de 
silfverhvita  seglen;  det  blir  helt  annorlunda.  Flickan", 
fortfor  han,  "är  ju  sjelfva  stumheten.  Gud  vet  huru- 
dana  ögon  hon  har,  profilen  för  öfrigt  ren,  hyn  alltför 
hvit  och  fm  för  att  vara  riktigt  qvinlig  —  hon  måtte 
bli  en  underlig  discipel.  Kamuiarjunkaren?  Är  han 
en  narr  eller  en  vis,  eller  också  bägge  delarne,  en  vis 
narr  eller  en  narraktig  vis?" 

Huru  än  den  unge  målaren  funderade,  kunde  han 
dock  aldrig  rätt  komma  till  den  öfvertygelsen  att  pa- 
tronessans  uppförande  var  koketteri;  det  var  så  un- 
derligt; det  fans  verkligen  i  hans  hjerta  någon  som 
sade  honom  att  det  så  var,  men  hans  förnuft,  hans 
raenniskokännedom,  allt  motsade  denne  någon,  den 
der  lömske  anden,  som  osedd  sprutade  sitt  gift  öfver 
den  unga  enkans  sköna  bild. 

Berndtson  hade  ej  förr  än  nu  sett  henne;  men 
han  hade  hört  sin  syster  omtala  den  vackra  fröken 
von  Felsen,  som  gift  sig  med  den  sjuklige  och  hypo- 
kondriske  brukspatron  Stjernros.  Hvarför  gifte  hon 
sig?    Jo,  Johanna  hade  derom  förtäljt  följande. 

"Stackars  Johanna,  nu  har  du  ingen  vän  deruppe, 
ingen  till  hvilken  du  kan  förtro  dig",  sade  Berndtson 
för  sig  sjelf,  "ingen  för  hvilken  du  kan  visa  dina  ge- 
nom nattvak  och  mödor  sammantjenade  riksdaler,  din 
nya  enkla  klädning,  ingen  beundrar  dig,  ingen  smick- 
rar den  barnsliga  fåfängan,  ingen  kan  glädjas  med 
dig,  sedan  jag  är  borta;  men  jag  kommer  snart  igen 
—  och  då  har  du  väl  något  rart  att  visa  mig,  någon 
liten  atrapp  kanske  —  till  och  med  ett  dussin  nya  löskra- 
:gar,  om  det  bär  väl  till.  Johanna  —  det  var  ju  der 
jag  började",  tillade  han  för  att  återkomma  på  sitt 
ämne,  "Johanna  sade  (hon  bodde  nämligen  midt  emot 
och  var  dessutom  vän  med  kammarjungfrun) ;  Johanna 
sade:  Fröken  von  Felsen  var  en  vacker  flicka,  firad 
och  tillbedd  af  hela  verlden,  men  fattig  som  en  kyrk- 
råtta, hon  umgicks  i  brukspatronens  hus,  var  vän 
jiied  hans  förra  hustru,  och  då  denna  dog,  yttrade  hon 


30 

en  önskan  på  dödssängen,  att  Theodora  von  Felsen 
skulle  bli  hennes  barns  mor.  Hvad  gjorde  flickan? 
Jo,  hon  gifte  sig  mot  sin  böjelse  med  Stjernros,  hon 
gjorde  hans  hus  till  ett  glädjens  hem,  hon  bemötte 
barnen  som  syskon  och  som  en  öm  vän  —  och  nu 
sedan  hon  blef  enka,  hvilken  enkelhet,  hvilken  an- 
språkslöshet i  hela  hennes  väsende,  fastän  hon  är 
rikare  än  någonsin.  Dock,  ändå  —  åh,  det  är  ingen- 
ting, hon  är  en  engel." 

När  ett  tvifvel,  sådant  som  han  kände  det  i  sjä- 
len, börjar  på  att  tala,  försöker  man  vanligen  förgäfves 
att  nedtysta  det;  men  man  försöker  och  delta  gör  att 
man  oupphörligen  återtar  och  begrundar  saker,  dem 
man  förut  begrundat,  huru  vigtiga  och  sanna  man 
också  funnit  motskälen.  Berndtson  fortfor  således  att 
disputera  med  den  inre  rösten,  under  det  att  han  nub- 
bade den  spatlade  väfven  i  den  stora,  redan  förut 
färdiggjorda  ramen. 

Han  hade  sutit  sä  temligen  länge,  då  dörren  sakta 
öppnades  och  kammarjunkaren  trädde  in  på  sitt  van- 
liga sirliga  maner. 

"Förlåt,  om  jag  stör  er",  yttrade  den  artige  man- 
nen, "men  om  ni  tillåter,  herr  Berndtson,  så"  —  — 

"Oändligen  välkommen,  herr  kammarjunkare",. 
yttrade  målaren  småleende,  "förlåt  blott  om  min  nubb- 
ning  ibland  afbryter  ert  samtal." 

"Jag  kommer",  sade  kammarjunkaren,  "mindre 
sirligt  än  förut,  för  att,  hvad  tycks?  —  Ja,  hvad  tycks? 
—  erbjuda  er  min  vänskap." 

Det  låg  något  så  outsägligt  löjligt  i  detta  tillbud,. 
att  målaren  ofrivilligt  skrattade,  då  han  sade:  "Jag 
tackar  —  mycket  förbunden." 

Kammarjunkarens  ansigte  mörknade  något  af  lik- 
som en  tillstymmelse  till  vrede;  men  han  sade  med 
lugn  och  utan  de  vanliga  fraserna:  "skratta  inte,  unge- 
man, jag  menar  allvarligt;  skratta  ej  ät  ett  tillbud  som 
göres  er  blott  en  gång  —  af  en  man,  som  fäst  sig 
vid  en  småsak,  men  som  dock  har  något  hållankare- 
här  i  verlden  bättre  än  egoismen." 

Berndtson  såg  upp  förundrad  på  den  lilla  man- 
nen,  men   han  bugade   sig   af  vördnad  för  den  ande, 


31 

som  blickade  fram  ur  den  gamle  mannens  ögon;  "för- 
låt, förlät",  yttrade  han,  "jag  menade  ej  så  illa." 

"Gör  ingenting,  herr  Berndtson;  men  jag  skall 
säga  er  hur  det  är,  ni  är  varm  för  natur  och  konst ; 
det  är  så  få  nu  för  tiden,  som  ega  värme  för  mera 
än  hvad  de  kalla  lycka  —  nå  väl,  der  är  en  punkt 
hvaruti  vi  sammanträffa;  vår  tanke  söker  ett  mål  utom 
oss;  tro  mig  det  fans  en  tid,  dä  också  jag  sökte  mitt 
mål  framför  mig  och  omkring  mig;  det  är  blott  som 
gubbe  jag  söker  det  bakom  mig  och  leker  som  ett 
barn  med  mina  sigill  —  jag  vet  det,  men  jag  vill  så 
ha  det." 

"Ännu  en  gång  förlåt  mig",  yttrade  målaren  och 
fattade   gubbens   magra  hand,  "ännu  en  gång  förlåt." 

Kammarjunkaren  syntes  honom  förändrad,  han 
såg  nämligen  gubben  i  hans  hvardagslag,  då  han  af- 
lade  hela  denna  falska  elegans,  som  han  hade  qvar  frän 
sin  ungdom,  som  han  glömt  till  en  del  och  som  han 
nu  framstälde  ur  minnet  lika  väl  och  lika  illa,  som  en 
gosse  som  läser  en  lexa,  den  han  blott  lärt  sig  till 
hälften. 

"Ni  har  ej  förolämpat  mig,  bäste  herr  Berndtson, 
men  jag  vet  sjelf  att  ni  måste  anse  mig  underlig.  — 
Ser  ni,  bäste  yngling",  tillade  han  och  lade  sin  hand 
på  Berndtsons  arm  liksom  för  att  väcka  hans  upp- 
märksamhet, "ser  ni,  det  finnes  alltid  någon  barnslig- 
het i  hvarje  karaktär,  ni  vet  att  det  har  funnits  store 
män,  som  hellre  svarfvat  än  vunnit  segrar,  som  gömt 
sig  undan  verldens  lof  och  triumferna  för  att  i  skötet 
af  sin  familj  tälja  leksaker  ät  sina  barn  eller  öfva  sig 
att  lägga  i  ordning  en  sönderklippt  gravyr;  det  är 
barnsligt;  så  har  jag  numera  slagit  mig  på  heraldik. 
Sanningen  att  säga  sitter  jag  hellre  på  mitt  rum  och 
ordnar  mina  sigill;  ni  småler,  inte  sant?  Det  är  barns- 
ligt; men  ser  ni,  för  mig  är  det  en  själsglädje,  en 
verklig  barnafröjd,  då  jag  läser  detta  teckenspråk  och 
låter  de  stora  och  de  små  händelser,  som  afspegla  sig 
i  dessa  stumma  bilder,  passera  förbi  min  tanke.  Jag 
ser  hur  slägte  efter  slägte  går  fram  öfver  skådeplatsen, 
hur  storverk  komma  och  hur  de  försvinna,  hur  minnet 
lofvar  så  mycket  och  håller  sä  litet.  Jag  ser  odöd- 
ligheten sitta  på  sin  tron  uppassad  af  glömskan,  som 


32 

sitter  på  fotapallen.  Tro  mig,  unge  man,  der  ligger 
mycket  i  detta  studium,  som  ni  ej  känner  och  som 
ni  derför  beskrattar. " 

"Jag  gör  det  ej  numera",  sade  Berndtson,  "jag 
gjorde  det  på  allvar  aldrig;  ty  ni  var  varm  för  en  idé 
och  fastän  den  i  mitt  tycke  var  småaktig  (förlåt  min 
uppriktighet!),  så  bar  jag  likväl  aktning  för  den.  Nu 
vet  jag  bättre  hvad  ni  tänker  och  jag  älskar  er,  herr 
kammarjunkare,  liksom  jag  älskar  hvar  och  en,  som 
har  kärlek  för  något  annat  än  sig  sjelf." 

"Ni  skall  måla  den  helige  Stefanus",  sade  kani- 
marjunkaren;  "det  är  ett  härligt  ämne." 

"Ja;  men  svårt." 

"Huru  då?" 

"Jo,  ser  ni,  Stefanus  måste  midt  under  dödssmär- 
tan känna  en  himmelsk  salighet  genomströmma  sitt 
hjerta  och  denna  måste  paras  med  det  smärtsamma 
draget  i  hans  ansigte.  Det  ändliga  väsendet  måste 
känna  smärta;  men  anden  måste  beherska  den,  och 
detta  måste  uttryckas." 

Kammarjunkaren  smålog  med  ett  sorgligt  uttryck. 
"Har  ni  inte  sett  något  dylikt?"  frågade  han,  "har 
ni  ej  sett  smärta,  parad  med  himmelsk  ro,  i  samma 
ansigte;  har  ni  ej  sett  en  engel  lida?" 

"Nej,  herr  kammarjunkare",  yttrade  målaren  för- 
undrad öfver  gubbens  allvar. 

"Nå  så  får  ni  väl  se  det;  men  likagodt,  ert  hjerta 
skall  teckna  Stefanus  som  en  yngling,  som  dör  för  sin 
tro;  kom  ihåg  det,  en  yngling,  är  det  ej  så?" 

"Jo,  jag  ämnar  att  göra  det,  en  ung  man,  väl- 
signad i  herrans  namn,  utan  fruktan  och  med  ett 
lefvande  hopp." 

"Och  med  en  blick,  som  förmådde  intränga  i  him- 
larne",  tillade  kammarjunkaren  med  ett  allvar,  som 
underligt  kontrasterade  med  den  lilla  välpudrade  tupén. 


Emellertid  fick  den  unge  målaren,  ostörd  af  allt 
annat  arbete,  fortsätta  sin  tafla;  han  visste  ej  h varför; 
men  frågan  om  undervisningen  för  fröken  Emilia 
slocknade  ut  —  och  han  var  på  intet  sätt  intresserad 


33 

att  åter  upptaga  den.  Han  kunde  ej  neka  att  Emilia 
var  en  skön  bild;  men  dervid  blef  det.  Något  intresse 
fann  han  ej  för  den  tysta,  tillbakadragna,  blyga,  kan- 
ske enfaldiga  varelsen,  som  hela  dagen  satt  lutad 
öfver  sin  sömnad  och  som  den  snillrika  och  interes- 
santa  patronessan  behandlade  med  en  sä  öm  skon- 
samhet, att  han  många  gånger  kom  på  den  idén  att 
fröken  mätte  vara  enfaldigare  än  han  ansåg  tillåtligt 
för  en  vacker  flicka. 

Hon    är    en    bild,    tänkte    han    vid    sig    sjelf  och 
målade. 


Jurnalen. 


Det  är  tyst  i  huset,  det  är  mörkt  öfver  allt  utom 
i  ett  enda  fönster,  der  genom  den  tjocka  gardinen  ett 
svagt  sken  är  synligt. 

Der  är  fröken  Emilias  lilla  kammare;  hon  sitter 
framför  bordet  klädd  i  en  hvit  nattdrägt;  liknande 
en  andevarelse  sitter  hon  der  blek,  hvit  som  en  mar- 
morbild och  läser  i  en  stor  bok,  det  är  biblen.  Lju- 
set brinner  dunkelt,  de  vackra  ögonen  hvila  tankfullt 
på  bokstäfverna,  och  långsamt,  liksom  trängde  de  sig 
fram  utan  att  hon  visste  det,  runno  några  tårar  ned 
på  den  bleka  kinden.  Slutligen  höjde  hon  litet  på 
hufvudet.  "Ja  så  är  det",  sade  hon;  "alla  äro  vi  barn 
här  på  jorden,  men  vi  äro  dock  icke  öfvergifne.  Gud 
vakar  öfver  oss  alla.  Kanske",  tillade  hon  efter  några 
ögonblicks  besinning,  "kanske  min  mor  osedd  sväfvar 
omkring  mig,  kanske",  upprepade  hon  och  smålog, 
"kanske  hon  i  detta  ögonblick  sänder  denna  saliga 
känsla  af  tro  och  tröst  i  min  själ.  Oh!  min  mor, 
min  mor,  är  du  här?"  hviskade  hon  och  utsträckte 
armarne  i  luften;  men  hon  lät  dem  åter  falla,  ska- 
kade de  ljusa  lockarne  och  sade:  "Nej,  nej,  jag  är 
ensam.  Det  är.  hårdt,  mycket  hårdt,  jag  eger  ingen 
med  hvilken  jag  kan  dela  min  själs  glädje  och  sorg; 
allt  trycker  mig. 

Altar  taflan,  O 


34 

Är  då  menniskan  blott  ett  hälft  väsende,  efter  hon 
önskar  och  söker  och  letar,  till  dess  hon  tror  sig  finna 
en  ande,  som  förstår  henne?  Ar  det  derföre  hon  lef- 
ver  i  samhälle  för  att  finna  igen  sig  sjelf  och  blifva 
hel  igen.  Är  det  synden,  som  söndrat  hennes  själ, 
gjort  den  half?  Är  min  styfmor  hård  mot  mig,  jag 
bör  fråga  mig  det ;  nej,  nej,  men  dock,  hon  hånar  min 
kärlek,  hon  småler  åt  min  känsla,  hon  moraliserar 
öfver  mina  drömmar.  Äro  de  ej  rena  då?  Jo  — 
Gud  skall  veta  att  de  äro  oskyldiga  —  hvarför  får 
jag  då  ej  behälla  dem?" 

"Jag  är  ett  barn,  säger  hon;  det  är  rätt,  sjutton  är 
äro  ej  mycket;  men  dock  får  jag  ej  vara  ett  barn,  jag 
får  ej  leka  derute  och  gå  i  fred  ner  i  parken  med 
mina  tankar;  det  passar  sig  icke.  Ack,  min  mor  för- 
stod mig  så  väl,  hon  var  min  halfva  själ,  hon,  min 
goda,  min  ädla  mor  —  nu  är  jag  blott  hälften  af  mig 
sjelf,  den  andra  är  hos  Gud.  Derför  strider  smärtan 
så  med  en  himmelsk  glädje,  det  är  ibland  jag  sjelf, 
ibland  min  mor  som  jag  känner  genombäfva  mig;  så 
var  det  fordom,  vi  lefde  genom  hvarandra,  för  hvarandra. 
Och  min  stackars  far,  jag  glömmer  honom  aldrig,  då 
han  med  dödssvetten  på  sin  panna  fattade  mina  hän- 
der mellan  sina  kalla  pulslösa  fingrar  och  sade:  förlät, 
Emilia,  att  jag  lemnar  dig  mera  än  ensam  i  verlden. 
Jag  grät,  men  jag  förstod  honom  icke  —  nu  förstår 
jag  —  mera  än  ensam  är  jag.  —  Alen  tiden  går,"  åter- 
tog hon  efter  en  stunds  begrundande  —  "klockan  är 
redan  tolf,  det  synes  för  mycket  på  ljuset,  om  jag 
vakar  längre.  Jag  måste  skrifva."  Nu  reste  hon  sig 
upp,  och  den  smärta  gestalten  sväfvade  genom  rum- 
met; hon  stälde  sig  på  en  stol  och  letade  med  den 
fina  handen  innanför  kransen  på  ett  stort  valnötsskäp, 
som    mörkt   och  hotande  stod  midt  emot  sängfötterna. 

"Nu  börjar  sjelfpröfningen",  yttrade  hon  sakta, 
"men  det  bör  så  vara.  Låt  se  —  i  går  låt  se;  dä 
jag  satt  vid  fönstret  och  ritade,  tänkte  jag  på,  om  det 
ej  hade  varit  väl,  om  jag  dött,  då  jag  var  liten;  jag 
fäste  mig  mycket  vid  denna  tanke,  jag  gladde  mig  åt, 
huru  jag  dä  kunnat  se  ned  på  verldens  olyckor  och 
dock  småle.  Var  detta  rätt?"  tillade  hon,  då  hon  ge- 
nomläst punkten.     ''Xej,  det  var  en  syndig,  en  hädisk 


35 

tanke;  der  Gud  satt  dig,  bör  du  vara;  det  är  en  pröf- 
ningstid  du  lefver  i,  du  får  ej  önska  att  dö.  Men  som 
ett  oskyldigt  barn?  Nej,  äfven  då  förestår  dig  en  upp- 
fostran, blott  en  annan.  Vidare:  Klockan  tio  kom 
målaren  Berndtson,  det  är  en  ung  man,  men  han  be- 
svärar mig,  jag  vet  ej  hvarför.  Han  ser  bra  ut,  men 
hans  ögon  liksom  skåda  in  i  själen;  jag  fruktade  ho- 
nom och  likväl  var  der  något,  som  det  oaktadt  drog 
mig  till  honom.  Han  tycktes  läsa  i  min  själ,  fastän 
han  läste  tyst  liksom  jag,  då  jag  är  för  mig  sjelf. 
Hvarför  misshagade  det  mig?  Hvarför  besvärade  det 
mig?  Är  det  ej  rent  nog  derinne,  så  att  en  hvar  kan 
läsa  hvad  det  står?  Nej,  det  är  det  inte;  der  ligger 
otacksamhet,  ofördragsamhet,  egenkärlek  derinne  och 
rufvar  pä  mina  tankar  och  lägger  kedja  på  min  vilja." 

"I  grunden  hgger  der  hat,  —  hu !  —  nej  —  hat? 
—  Jo  —  det  är  så,  hat  till  min  styfmor,  till  hela 
verlden.  Det  är  egoism.  Derför  fick  han  ej  se  ditin, 
han  må  vara  en  engel  eller  en  vanlig  menniska.  Der- 
emot  får  kammarjunkaren  blicka  mig  in  i  ögat,  jag 
litar  på  att  han  ej  ser  på  djupet;  fastän  hvem  kan 
veta  det?  Han  betraktar  mig  ofta  förstulet.  Det  är 
han  som  gynnar  mina  infall,  som  smeker  min  barns- 
lighet, som  med  sin  narraktiga  oskyldighet  och  sitt 
smicker  jemnar  skrynklorna  pä  min  mors  panna  och 
kommer  henne  att  glömma  att  hon  har  en  sjutton- 
årig dotter  att  täfla    — fy  Emilia,  der  kom  en 

högmodets  ande  upp  ur  din  själs  natt;  du  är  ett  barn 
och  din  mor  behöfver  ej  täfla  med  dig.  Om  du  rik- 
tigt betraktar  ditt  inre,  Emilia,  så  ligger  det  någonting 
ovärdigt  i  denna  tanke;  ^  det  har  hviskat  några  gånger 
derinne  i  hjertat :  du  är  vacker,  Emilia,  blott  du  hade 
rosor  på  kinderna;  vacker?  —  Du  är  ett  barn,  Emilia." 

Så  redogjorde  den  unga  flickan  för  sina  tankar 
och  sina  handlingar,  inför  sig  sjelf  och  Gud,  liksom 
en  nunna  inspärrad  i  sin  cell,  h varje  afton  hon  i  oför- 
stådd frihetskänsla  genomgick  sitt  hjertas  inre  historia. 
Så  vänder  sig  kraften  inåt  och  väcker  fel  och  ånger, 
der  intet  af  dem  begge  skulle  funnits,  om  denna  eviga 
arbetande  trängtan  fått  vända  sig  utåt,  fått  ett  mål 
utom  sig  sjelf,  med  ett  ord,  om  själen  fått  något  att 
lefva  för. 


36 

Följande  dagen  var  den  unge  målaren  redan  vid 
sitt  arbete;  med  krita  hade  han  tecknat  konturerna  till 
Stefanus,  till  Saulus,  ynglingen  som  i  sin  gamla  tros- 
ifver  förföljde  de  kristne,  intill  dess  Herrans  sken 
bländade  honom ;  folkhopen  som  kastade  sten  och 
uppe  i  den  öppna  skyn  en  fjerrblick  inne  i  himlen. 

Patronessan  satt  bredvid  honom,  under  det  han 
med  rask  hand  tecknade.  Hennes  vackra,  talande 
ögon  hvilade  med  välbehag  pä  den  unge  målarens 
smärta  och  kraftfulla  figur  och  följde,  liksom  för  att 
uppfånge  hvarje  tanke,  som  vaknade  inom  hans  väl- 
bildade  panna,  hans  iDlickar,  då  de  än  strålade  af 
fröjd,  än  förmörkades  af  dysterhet.  Han  var  en  sann 
konstnär;  ty  han  såg  i  syne,  —  i  de  orediga  korsande 
kritstrecken  säg  han  färger,  lif,  uttryck,  skuggor  och 
dagrar ;  hela  händelsen,  den  på  en  gång  grymma  och 
himmelska  scenen  framträdde  lefvande  för  hans  fantasi 
—  det  var  ej  för  penningar,  ej  för  ära  han  i  detta 
ögonblick  handlade,  en  djup,  oemotståndlig  lust  dref 
honom  fram;  han  måste. 

Stundom  gick  han  baklänges  för  att  se,  huru 
gruppen  i  det  hela  skulle  framstå,  så  att  Stefanus  blef 
hufvudfiguren  utan  att  derföre  nedtrycka  sin  omgif- 
ning  och  göra  den  betydelselös. 

Men  då  den  unge  målaren  någon  gång  händelse- 
vis kom  att  kasta  ögat  på  den  vackra  patronessan, 
föll  han  ned  frän  sin  höjd  och  upphörde  att  vara 
konstnär;  der  låg  nemligen  något  så  innerligt  och  dock 
så  jordiskt  hos  henne,  att  han  icke  kunde  hälla  sig 
qvar  inom  endast  idealets  sfer.  Han  sade  också  små- 
skrattande: "min  nådiga  patronessa,  ni  stör  mina  fan- 
tasier." 

"Stör  jag?"  frågade  hon  skalkaktigt.  "Jag  trod- 
de snarare  att  jag  hjelpte  er  alt  flyga;  ty  jag  armed 
pä  den  himmelsfärd  ni  tecknar  på  taflan  —  låt  ej 
mig  störa." 

Efter  en  stund  kom  äfven  Emilia,  hennes  dröm- 
mande ögon  betraktade  taflan  utan  att  röja  någon 
känsla;  men  också  störde  hon  ej  konstnärens  tanke- 
gång, tvärtom  tycktes  hon  öka  hans  konstsinne,  då 
han  betraktade  hennes  fina  ansigte.  Sällskapet  öka- 
des  med    kammarjunkaren,    som   helt  prydligt  kysste 


37 

sin  vackra  värdinnas  hand,  sakta  tryckte  Emilias  och 
nickade  åt  målaren  mera  nedlåtande  än  vänligt.  Han 
är  dock  en  narr,  tänkte  denne,  ty  detta  nedlåtande 
sårade  hans  artistiska  fåfänga. 

"Ni  mins  väl,  bäste  herr  Berndtson",  yttrade 
kammarjmikaren,  "att  den  helige  Stefanus  var  en  man 
med  Guds  anda.  att  apostlarne  lagt  sina  händer  på 
honom  och  invigt  honom  i  Herrans  tjenst." 

"Ja,  det  mins  jag",  yttrade  målaren,  "och  jag 
mins  också  herr  kammarjunkarens  anvisning;  men 
säg,  hvar  finner  jag  väl  originalet?" 

"Den  som  |söker  han  finner,  herr  Berndtson", 
sade  kammarjunkaren  med  ett  skratt,  som  sväfvade 
undan  i  en  suck;  det  sågs  tydligen  att  gubben  ville 
säga  mera,  men  ej  kunde,  utan  döljde  sin  tanke  under 
ett  betydelselöst  skratt. 

"Nu  skall",  återtog  han,  sedan  han  ej  fick  något 
svar  af  den  i  sitt  arbete  inbegripne  målaren,  "nu 
skall  min  nåd  veta,  att  jag  hunnit  ännu  ett  stycke  och 
har  kommit  ända  till  familjen  Carleman;  hm,  ur  den 
ättens  historia  känner  jag  en  egen  händelse." 

"Tala  om  den,  bäste  kammarjunkare",  sade  pa- 
tronessan,  "ni  talar  så  underhållande  —  och  om  det 
ej  stör  vår  vän  Berndtson.  sä"  — 

'Nej  bevars,  tvärtom"  skyndade  denne  att  svara 
den  skalkaktigt  leende  värdinnan. 

"Nej,  min  nådiga,  sådana  godbitar  bör  man  ej 
omtala  på  förmiddagen",  sade  kammarjunkaren.  "Jag 
skall  säga  den  låter  något  mystisk,  går  in  i  andeverl- 
den,  förstår  min  vackra  nåd  —  nå,  hvad  sägs  om  jag 
i  afton  vid  kaminbrasan  omtalar  en  riktig  spökhisto- 
ria ur  familjen  Carlemans  familjehändelser;  saken  är 
konstaterad  och  står  upptecknad  i  Tylleboda  kyrko- 
bok af  pastor  loci,  Magister  Andreas  Jon^e  Lundinius 
år  1628.  Men  hur  är  det  méd  er,  fröken  Emilia?" 
frågade  han.     "Ni  ser  ej  riktigt  frisk  ut  i  dag." 

"Frisk?  Jo,  visst  är  du  frisk",  inföll  patronessan 
med  en  häftighet,  som  kom  målaren  att  se  sig  om  på 
den  talande ;  hon  observerade  sin  häftighet  och  tilla- 
de: "Om  du  är  illa^iiående,  nriitt  barn,  så  är  ju  jag 
den  du  bör  omtala  ^et  för  —  är  det  inte  så,  min 
egen  Emiha?" 


38 

"Ja,  jag?  Nej,  mamma,  jag  är  alldeles  frisk,  blott 
litet  hufvudvärk  som  vanligt",  svarade  Emilia  och  drog 
munnen  till  ett  sorgligt  löje. 

Emellertid  märkte  kammarjunkaren.  att  en  lätt 
darrning  flög  genom  den  späda  flickans  lemmar,  och 
han  skyndade  sig  att  tillägga:  "Förlåt,  fröken  Emi- 
lia, sanningen  att  säga  var  det  icke.  ett  misstag,  det 
är  endast,  då  jag  jemförde  er  med  er  sköna  mor, 
jag  tyckte  mig  se  att  ni  ej  mådde  väl  —  jag  ber  om 
ursäkt." 

"Åh,  herr  kammarjunkare",  inföll  patronessan 
muntert,  "ni  smickrar  mig  alltid,  kan  ni  icke  afvänja  er 
från  den  ovanan,  den  är  verkligen  icke  liten,  min 
bäste  kammarjunkare,  och  måste  vara  en  svår  odygd, 
förstår  ni.  jag  skall  straffa  er  —  till  exempel  jag  skall 
bedja  herr  Berndtson  att  porträttera  er  ibland  krigs- 
knektarne på  altartaflan." 

"Hvarför  inte,  min  sköna  nåd",  sade  kammarjun- 
karen. "De  som  jag  kanske  endast  uppfylde  en  svår 
pligt,  någonting  som  kostade  på  dem  —  så  är  det 
med  mig,  jag  vill  ej  smickra,  men  sanningskärleken 
tvingar  mig  att    tala  så,  att  ni  tror  att  jag  smickrar." 


Taflan. 


I  det  lilla  kolartorpet  hade  allt  gått  sin  gilla  gång. 
Julen  var  kommen  och  julaftonen  inne.  För  sina  sam- 
mansparda  penningar  hade  Kolar-Anders  inköpt  litet 
korngryn  och  för  8  styfver  pudersocker  samt  vestgöt- 
tyg  ät  sin  lilla  Stina  och  en  psalmbok  med  stora  sti- 
lar åt  mormor,  som  ej  förmådde  läsa  den  fina  stilen 
i  den,  huset  egde. 

Alla  dessa  härhgheter  kommo  fram  på  en  gång, 
det  vill  säga  när  grötfatet  stod  på  bordet,  lades  de 
präktiga  skänkerna  bredvid,  och  lill-Stinan  vecklade 
upp  och  igen  det  rutiga  iDomullstyget  hon  fått  och 
draperade  sig  dermed  på  alla  möjliga  sätt  för  att 
kunna  rätt  klart  imaginera  sig,  huru  grann  hon  skulle 


39 

bli,  huru  hvarje  blick  skulle  fästas  på  henne,  dä  hon 
Kristihimraelsfärdsdag  skulle,  finpolerad  och  kammad, 
vid  mormors  hand,  träda  upp  bland  den  församlade 
mängden  på  ky;'kogärden.  Sjelfve  korporal  Stolt,  som 
blifvit  bjuden  eller  bjudit  sig  sjelf,  kunde  inte  under- 
låta att  småskratta,  då  han  säg  den  lilla  flickans  be- 
skäftighet. 

"Ser  du,  Stina,  det  har  du  för  det  du  varit  snäll 
i  året",  sade  han,  "och  om  ni  vill,  så  kan  "stumpan" 
få  följa  med  till  ottan  i  morgon  bittida.  Vet  ni  hvad? 
När  jag  var  pä  bruket  med  lake  häromdagen,  blef 
jag  kallad  in  till  hennes  nåd ;  hon  gaf  mig  en  di- 
stillerad  sup  nere  i  köket,  så  att  det  är  nog  förstånd 
pä  menniskan." 

"Nä,  hvad  var  det,  käre  Stolt?"  frågade  mormor, 
som  blifvit  nyfiken  pä  början. 

"Jaså,  det  var  sant,  jag  sa'  stopp,  när  jag  kom 
till  supen",  återtog  Stolten  skrattande.  "Jo  si,  jag 
blef  inkallad  till  patronessan,  och  hon  fråga  mig  efter 
er.  De  skola  ha  en  vacker  flicka,  sa'  hon;  det  skulle 
vara  roligt  att  se  henne,  sa'  hon;  det  kunde  Stolten 
ställa  om,  sa'  hon." 

"Ja,  om  det  låter  sig  göra." 

"Hon  skall  få  både  det  ena  och  det  andra,  sa' 
hennes  nåd." 

"Hm,  jag  begriper  inte",  yttrade  mormor,  "hvad 
de  vilja  ungen." 

"Jag  vill  till  kyrkan,  mormor",  sade  Stina,  "till 
kyrkan",  återtog  hon  och  betraktade  den  gamla  med 
bedjande  ögon. 

"Åja,  men  du  orkar  inte  gå  i  snön." 

"Jag?  Jo,  det  skall  mormor  se,  jag  kan  gä", 
mente  Stina  och  såg  ut  beredd  att  anträda  en  vall- 
fart, vore  det  också  till  Rom. 

"Åh.  det  behöfs  inte,  jag  och  Anders  bära  henne 
till  skiftes,  och  så  får  hon  springa  sig  varm  emel- 
lanåt; hon  har  väl  yllekläder  att  dra  på  sig,  vet 
jag,  och  sä  kunna  vi  vira  din  arbetströja,  Anders, 
utanpå." 

Kolaren  hade  väl  ämnat  att  sätta  sig  emot  för- 
slaget, men  det  smickrade  hans  fåfänga,  att  man  på 
bruket  ville  se  hans  lill-Stina,  och  mormor  tänkte  vid 


40 

sig  sjelf,  att  flickan  med  tiden  skulle  kunna  ha  nytta 
af  den  bevågenhet  man  visade  henne  som  barn;  ty 
att  alla  menniskor  skulle  hålla  af  Stina,  var  så  klart, 
så  innerligen  naturligt,  att  man  ej  ett  ögonblick  tviflade 
derpå. 

Under  denna  vigtiga  öfverläggning  hade  Stina  stått 
vid  mormodrens  knä  med  spänd  uppmärksamhet  lyss- 
nande till  hvarje  ord;  än  hade  den  fylliga  purpur- 
munnen dragit  sig  till  ett  leende,  än  hade  hon  blifvit 
allvarsam,  allt  som  samtalet  lulat  till  hennes  förmån 
eller  tvärtom. 

Det  var  nemligen  de  många  ljusen  om  julottan, 
som  lockade  henne.  Ack!  om  de  ljusen  hade  hon 
hört  talas  allt  sedan  hon  var  liten,  och  ändtligen  skulle 
hon  fä  se  dem.  Barnen  glädja  sig  alltid  åt  ljusskenet, 
åt  solen  som  blickar  in  genom  rutan,  och  mot  bra- 
san, som  flammar  på  spiseln. 

Se!  djurens  yngel  blindfödas  eller  sky  dagen,  då 
de  äro  nyfödda;  endast  menniskobarnet  blickar  mot 
ljuset  och  ler.  Det  känner  på  sig,  att  detta  bör  vara 
dess  väg,  det  har  en  instinkt,  att  det  är  ämnadt  till 
ett  ljusets  barn. 

Lilla  Stina  hade  också  denna  kärlek  för  ljuset 
och  denna  fasa  för  mörkret,  som  barn  ha,  äfven  om 
de  ej  hört  en  enda  spökhistoria,  och  det  var  isynner- 
het detta,  som  gjorde  att  hon  gladde  sig  så  mycket 
åt  julottan,  der  hon  skulle  få  se  "ljus  i  Guds  hus", 
fastän  hon  ej  kunde  sofva  hela  natten,  dels  af  glädje, 
dels  af  oro  och  farhåga,  att  hon  ej  skulle  komma 
med. 

Emellertid  lugnade  hon  sig  åter,  sedan  saken  var 
afgjord,  och  nu  kom  hon  ihåg,  att  far  inte  ännu  fått 
den  der  rara  näsduken ;  hon  hviskade  derför  ganska 
mycket  med  mormor,  pusslade  en  lång  stund  i  en  vrå 
vid  bordet  och  smög  sig  slutligen  ut  i  förstugan,  under 
det  att  far  och  Stolten  talade  om  huruledes  en  mila 
blifvit  förstörd  af  Ola  i  Härsforp. 

Plötsligen  bultade  det  på  dörren  och  far  frågade, 
som  det  brukas:  "hvem  bultar",  hvarpå  han  fick  till 
svar  med  en  röst  så  grof,  som  Stina  var  i  stånd  till: 
"Det  är  julbocken",  och  så  kom  der  ett  papper  hoppande 
in  pä  golfvet  och  strax  derefter  stod  Stina  lilP  sjelf  vid 


41 

dörren  för  att  observera,  huru  det  skulle  ta.  Far  tog 
upp  paketet,  oaktadt  det  ej  hade  utanskrift;  men  sä- 
dana småsaker  behöfvas  ej  vid  dylika  tillfällen,  vick- 
lade  upp  det  och,  se!  den  dyrbara  lärftslappen  föll  i 
hans  hand.  —  Att  han  blef  mycket  förundrad,  faller 
af  sig  sjelf  och  lill-Stina,  der  hon  stod,  såg  mer  än 
vanligt  småslug  ut  och  gladde  sig  i  sitt  hjerta  åt,  att 
far  intet  visste  någonting. 

Den  lilla  flickan  blef  bedragen  af  hans  tillgjorda 
förvåning,  men  hon  var  lycklig  i  sin  tro  —  så  äro  vi 
också  lyckliga  i  vår  tro,  då  vi  träffa  kärlek  och  vän- 
skap här  i  verlden.  Kanske  vi  äro  bedragna,  kanske 
vi  ej  ega  någotdera;  men  likgodt,  lycklig  den,  som 
dock  tror,  som  ett  barn,  att  det  lilla  han  verkat,  att 
det  stora  han  velat,  fäst  åtminstone  någon  vid  hans 
öde." 

"Och  det  der  har  du  gjort,  Stina?"  sade  far,  dä 
flickan  i  förstäld  okunnighet  kom  fram  för  att  betrakta 
skänken. 

"Jag?  Nej,  far;  inte  kan  jag  ge  far  sådant",  ytt- 
rade hon  och  slog  ner  det  lilla  hufvudet  samt  små- 
skrattade  åt  sin  förmåga  att  vara  fm  och  slug. 

Men  far  tog  henne  upp  i  knä't  och  kysste  henne; 
det  hände  minsann  sällan  det  och  derföre  var  det 
rart.  Och  barnet  slog  sina  armar  om  hans  hals  och 
sade  innerligt  glad: 

"Far  trodde  väl  aldrig,  att  Stina  kunde  sy  sä 
pass?  —  Slit  den  med  helsan  far,  slit  den  med 
helsan !" 

I  ottan  begaf  sig  sällskapet  på  vägen,  med  Stol- 
ten  i  spetsen,  backe  upp  och  backe  ner,  öfver  frusna 
myror  och  småsjöar,  der  vintervägen  låg,  genväges 
till  kyrkan  och  bruket.  Lill-Stina  stack  då  och  då 
fram  näsan  ur  sin  fars  stora  skinnfordrade  vadmals- 
tröja; men  hon  såg  blott  stjernorna  på  himlen  och 
snön  rundt  omkring  sig  i  när  och  fjär.  Ändtligen  ef- 
ter många  "tittningar"  fick  hon  pä  afstånd  se  kyrkan, 
hvars  fönster  lyste  ut  i  vinternatten  som  ett  förtrolladt 
slott  och  nu  var  hennes  uppmärksamhet  riktad  på 
denna  punkt,  hvilken  hon  tyckte  aldrig  kunna  upp- 
hinnas; så  läng  föreföll  henne  tiden. 


42 

Ändtligen  vore  de  framme  och  den  lilla  ställdes 
på  kyrkovallan.  De  små  fötterna  voro  stela  som  träd; 
men  hon  tultade  dock  fram  och  inträdde  i  templet, 
der  ljus  brunno  på  alla  stolsraderna,  och  den  nyfikna 
flickan  tyckte  sig  se  liksom  en  bild  af  himlen.  Orgeln 
spelade,  folket  sjöng,  ljusen  brunno  och  de  förgylda 
englarne  på  orgelläktaren  blåste  i  sina  trumpeter.  Det 
var  precis  som  i  himlen,  tyckte  Stina,  endast  Fadren 
med  Sonen  på  sin  högra  hand  felade.  Hon  visste  ej 
i  sin  oskuld,  att  hon,  hon  sjelf  bar  dem  bägge  med 
sig  in  i  kyrkan;  "ty  i  ett  godt  hjerta  bor  visserligen 
Gud  och  försoningen  med  verlden  hos  de  små,  som  af 
ingen  arghet  veta." 

Emellertid  fästes  snart  hennes  uppmärksamhet  vid 
den  adliga  läktaren,  som  likt  en  slags  loge  sköt  ut 
från  väggen  och  pä  hvilken  en  hop  vapen  voro  målade 
i  bjerta  färger.  Deruppe  satt  en  blek  flicka;  Stina 
trodde  att  det  var  en  Guds  engel;  så  stilla,  så  bild- 
likt  och  ändå  så  älskligt  föreföll  henne  detta  ansigte. 
Men  strax  dervid  träffade  hennes  öga  ett  fruntimmer, 
kors  så  grann  och  så  frisk  i  färgen ;  dock  Stina  dröjde 
icke  länge  vid  denna  bild,  der  var  något,  som  gjorde 
henne  ledsen.  Strax  dervid,  en  gubbe,  som  såg  rolig 
ut  —  hvem  kunde  det  vara?  Hon  höll  just  på  att 
fråga  mormor,  fastän  det  var  midt  i  psalmen  och 
mormor  inte  lät  störa  sig,  då  hon  fick  se  den  der 
herrn,  som  var  hos  dem  om  yrvädersnatten.  Hon 
nickade  många  gånger  åt  honom;  men  han  såg  henne 
icke;  att  han  kunnat  glömma  bekantskapen,  kom  hon 
ej  att  tänka  på. 

Emellertid  huru  roligt  var  det  icke! 

Korporal  Stolt  hade  ganska  riktigt  anmält,  att 
Stina  var  på  stället,  och  efter  predikans  slut  presente- 
rades hon  för  patronessan;  det  var  det  granna  frun- 
timret. Patronessan  klappade  barnet  pä  hufvudet  och 
bad  mormor  och  far  komma  upp  på  bruket ;  lilla  Stina 
skulle  göra  sitt  inträde  i  salongen. 

Det  skedde.  Ett  så  stort,  stort  rum  hade  Stina 
aldrig  sett.  De  många  porträtten,  som  blängde  ner 
från  väggarne,  gjorde  henne  missmodig.  De  många 
påminnelserna  om  att  niga  och  svara,  som  mormor 
bestod  på  henne,  gjorde  henne  förlägen.     Aldrig  hade 


43 

lill-Stina  varit  sä  tafatt  som  just  i  detta  ögonblick,  då 
hon  skulle  visa  sig  i  sin  glans.  Men  scenen  förän- 
drades snart,  då  Berndtson  inträdde. 

"Er  lilla  portegé  vill  inte  göra  vår  bekantskap", 
yttrade  patronessan.  "Vi  få  se,  om  ni  kan  få  henne 
att  tala  och  svara." 

Berndtson  började  då  med  att  påminna  henne  om 
den  granna  halsduken,  som  också  nu  utgjorde  pryd- 
naden. Han  påminde  henne  om  hur  brasan  brann, 
hur  far  kom  hem  och  skottade  snön  af  sig  i  för- 
stugan, och  Stina  var  genast  inne  på  sitt  gamla  ka- 
pitel. 

Andligen  förde  man  Stina  in  i  det  rum,  der  må- 
laren hade  sin  atelier.  —  Stefanus,  en  yngling  med 
sammanknäppta  händer  låg  på  knä  midt  ibland  den 
uppretade  folkhopen.  En  annan  yngling  satt  på  mar- 
ken ett  stycke  derifrån  och  vaktade  den  af  folket  sön- 
derslitna manteln;  det  var  Saulus.  Der  låg  en  varm 
känsla  i  hans  klara,  snillrika  ögon;  man  gissade,  att 
bakom  den  höga  glattspända  pannan,  att  inom  den 
stela,  men  dock  af  ett  inre  ljus,  strålande  blicken  en 
siares  ande  gömde  sig,  att  det  var  Paulus  före  sin  om- 
vändelse. Men  der  ofvan  öppnade  sig  skyn  och,  en- 
dast synbar  för  Stefanus,  strålade  Guds  majestät  för 
hans  förklarade  ögon.  Martyren  var  blek,  lidandet 
hade  tryckt  sin  stämpel  på  hvarje  drag  —  men  i  ögat 
sken  der  ett  saligt  hopp,  en  känsla,  som  segrade  öf- 
ver  alla  andra.  Konstnären  hade  lyckats,  som  man 
alltid  gör,  då  man  klart  och  rent  uppfattar  en  bild  i 
sin  själ  och  eger  teknisk  förmåga  att  måla  denna  spe- 
gelbild. —  Deruppe  på  en  sky  hvilade  en  engel  och 
blickade  ner  på  den  döende  martyren ;  det  lilla  barna- 
ansigtet  förrådde  på  en  gång  skygghet  och  glädje, 
liksom  han  afskytt  det  rysliga  straffet,  men  tröstat 
sig  med:  "det  blir  nog  iDra  igen,  endast  det  der  är 
slut." 

Den  der  lilla  engelen  var  ett  porträtt  af  lilla  Sti- 
na. En  nyck  eller  kanske  rättare  en  dunkel  känsla  af 
det  natursanna  hade  gjort  att  målaren  låtit  den  lilla 
flickan  från  kolarstugan  föreställa  en  engel  på  hans 
stora  tafla.  Det  var  också  denna  tillfällighet  och  det 
intryck   af   välbehag   man   kände,  då  man  betraktade 


det  sköna  hufvndet,  som  hade  föranledt  patronessan 
att  inbjuda  Stina  till  bruket. 

Man  ville  nu  låta  henne  sjelf  igenkänna  sig;  men 
detta  blef  ej  händelsen.  En  lång  stund  stod  hon  all- 
deles stilla  framför  taflan ;  ty  den  föreföll  henne  lef- 
vande,  "Stackars  han,  de  äro  ju  stygga  mot  honom", 
hviskade  hon  till  mormor,  intill  hvilken  hon  tryckte 
sig,  liksom  hon  fruktat  för  den  rasande  folkmassan  på 
taflan.  Men  snart  utbyttes  detta  intryck  derigenom 
att  hon  kom  att  kasta  en  blick  på  fröken  Emilia;  så 
fortfor  hon  länge  att  jemföra  Stefani  lidande,  himmel- 
ska drag  med  Emilias,  tills  de  begge  i  flickans  före- 
ställning blefvo  ett.  Då  sprang  hon  från  mormor  och 
grep  krampaktigt  i  Emilias  klädning,  omfattade  hen- 
nes knän  och  började  gråta. 

Emilia  böjde  sig  ner  och  frågade:  "Hvärför  gråter 
du,  Stina?" 

"Jo,  de  vilja  slå  ihjäl  dig,  stackare,"  snyftade  bar- 
net; "men  jag  skall  försvara  dig;"  och  nu  grep  hon 
ännu  hårdare  tag  och  grät  högt. 

"Stackars  liten,  hvad  hon  är  barnslig",  yttrade 
patronessan.  Kom.  mitt  herrskap,  kaffet  väntar  oss. 
Kanske  känslorna  lägga  sig  vid  en  kopp  kaffe  och  litet 
saffransbröd." 

Kammarjunkaren  fann  förslaget  godt;  men  måla- 
ren stannade  tvärt  emot  patronessans  beräkning  qvar 
och  gick  bort  till  Emilia.  Han  hade  knappt  bemärkt 
den  tysta,  bleka  flickan  förut,  men  nu,  äfven  han  bör- 
jade liksom  Stina  att  jemföra  sin  Stefanus  med  Emilia 
—  och  de  hade  ett  syskontycke  som  var  omisskän- 
ligt.  "Det  är  ändå  besynnerligt",  sade  han  sakta  och 
betraktade  med  sorgsen  blick  sitt  mästerstycke,  "det 
är  besynnerligt,  men  ändå  sant.  Fröken  Emilia",  till- 
lade  han,  "ni  känner  mig  icke  och  jag  icke  er  —  fram- 
för denna  tafla  vet  jag,  hvem  ni  är." 

"Jag?"  frågade  Emilia  med  ett  försök  att  le.  "Se 
så  Stina",  afbröt  hon  sitt  svar,  då  hon  kände,  att  hon 
rodnade  och  verkligen  en  ljus  purpur  färgade  kinderna, 
"se  så,  Stina,  jag  är  ju  lycklig  och  glad  och  ung  som 
du  Stina,  se  upp." 

Flickan  såg  upp,  men  blott  för  att  ännu  fastare 
hänga  sig  fast  vid  frökens  hals. 


45 

"Du  är  ledsen  nu,  lilla  Stina",  sade  Emilia;  "men 
huru  skulle  du  vara  till  mods,  om  du  sutte  der  uppe, 
ser  du",  frågade  hon  barnet  och  pekade  på  hennes 
bild  på  molnet. 

Stina  blef  uppmärksam.  De  små  groparne  på  kin- 
den kommo  fram  och  hon  sade :  "Jo,  det  skulle  vara 
roligt  att  sitta  si  så  der  högt  uppe  och  se  ner  på  all- 
ting; det  går  nog  an,  jag  är  inte  rädd  alls  att  sitta 
högt.  Jag  har  många  gånger  sutit  på  stora  stenen 
der  hemma  och  sett  på,  hur  kossan  stångats  med  sin 
lilla  kalf;  men  jag  var  inte  rädd  alls." 

"Och  du  skulle  således  inte  gråta,  om  du  sutte  så 
högt?"  frågade  Emilia. 

"Nej  vars,  dä  skulle  jag  vara  glad." 

"Kom!  mormor  väntar",  återtog  Emilia  och  gick, 
utan  att  den  unge  målaren  följde  henne. 

Han  blef  stående  framför  sin  tafla  i  djupt  begrun- 
dande. Det  gifves  mänga  ögonblick  i  vårt  lif,  då  vi 
förgäfves  söka  reda  med  oss  sjelf;  då  vår  egen  bild  i 
tusen  gestalter,  föränderlig  liksom  den  afspeglades  i 
en  ojemn  spegel,   rör  sig  framför  vår  pröfvande  blick. 

Är  detta  också  konst?  frågade  han  slutligen  sig 
sjelf.  Är  det  väl  konsten,  som  lär  oss  denna  inre, 
denna  andliga  hkhet,  som  så  omärkligt,  så  smygande 
lefver  upp  i  anletsdragen  och  speglar  sig  i  ögats  rena 
källa?  Kan  jag  väl  säga,  hvaruti  Hkheten  finnes  mel- 
lan Stefanus  här  och  Emilia  ?  Han  är  en  yngling,  intet 
enda  drag  är  likt  hennes,  men  det  oaktat  är  det  sam- 
ma själ.  Martyren  som  ler  i  saligt  hopp.  I  tysta  mar- 
tyrer, I  som  ingen  känner  och  ingen  prisar,  I  som 
liden  och  dock  hoppas  —  sådan  är  den  stämpel,  som 
Gud  satt  pä  er  panna  och  uttrycket  i  ert  anlete.  — 
Det  är  ej  jag,  som  målat  detta.  Det  är  en  högre  konst- 
när, som  begagnat  min  hand  dertill,  sanningens  och 
kärlekens  Gud,  sådan  han  lefver  i  oss  och  i  allt,  som 
lefver. 

Den  unge  målaren  stod  länge  så  i  djupa  tankar 
framför  sin  tafla;  ändtligen  liksom  vaknade  han  ur  en 
•  dröm,  såg  sig  förundrad  omkring  och  gick  mekaniskt 
in  i  salen. 

Den  ende  som  der  fanns  var  kammarjunkaren,  som 
tycktes  ifrigt  sysselsätta  sig  med  betraktandet  af  några 


46 

gravyrer.  "Jaså,  det  är  ni,  herr  Berndtson",  sade  han, 
"välkommen  i  min  enslighet;  patronessan  är  sjuk  och 
Emilia  är  inne  hos  henne". 

"Sjuk?  Sä  hastigt?"  frågade  målaren. 

"Jaha,  det  är  sä  min  vän,  en  nervattack  naturligt- 
vis. Er  tafla  gjorde  ett  djupt  intryck  på  patronessan'; 
hon  tar  kalmerande  pulver." 

"Och  fröken  Emilia?" 

"Åh,  hon  håller  sig  uppe.  Jag  har  aldrig  sett  hen- 
nes uppsyn  gladare,  än  dä  hon  kom  in  med  den  lilla 
flickan." 

"Och  hvar  är  flickan?" 

"Troligen  nere  i  köket  och  får  kaffe.  Det  är  en 
liten  behaglig  varelse  den  der  flickan  och  har  — 
hvad  vill  jag  säga  ?  —  något  verkligen  nobelt  i  sitt  lilla 
glada  ansigte,  den  der  kolardottren." 

"Herr  kammarjunkare!  Oskuldens  stämpel  är  all- 
tid nobel." 

"Jaså,  är  ni  nu  der,  herr  Berndtson,  jaså",  yttrade 
kammarjunkaren.     "Vet   ni,   jag  har  varit  främmande 

föl  er  en  tid,  — ni  har ;  men  likgodt,  ni  är  ung, 

oförfaren;  kanske  ni  vet  hvem  som  är  Stefanus?" 

"Ja,  herr  kammarjunkare,  det  vet  jag",  svarade 
målaren  allvarsamt. 

"Ser  ni,  det  finnes  lappri  som  man  trampar  pä^ 
till  exempel  en  liten  diamant,  ser  ni  han  kryper  ner  i 
sanden.  Han  syns  inte,  förr  än  regnet  blottar  honom 
igen.  Det  fins  också  skarpkantiga  kullerstenar,  man 
slår  omkull  på  dem,  men  trampar  ner  dem  gör  man 
inte". 

"Jag  förstår  er  inte." 

"Ja,  det  är  just  meningen,  min  vän"  sade  kam- 
marjunkaren och  skrattade;  "men  nog  derom.  Ni  är 
en  hederlig  karl,  herr  Berndtson;  jag  håller  af  er  — 
och  vi  skulle  bli  mycket  goda  vänner,  om  ni  förstod 
heraldik  åtminstone  så  väl  som  jag  målning.  Det  är 
ändå,  för  att  tala  om  ögonblickets  tilldragelse,  en  slags 
heder  och  ej  så  liten  ändå,  att  hennes  nåd  blef  sjuk 
af  att  betrakta  er  Stefanus." 

Berndtson  kunde  ej  förstå  den  lilla  mannens  ill- 
pariga   småleende   eller  hans  förtäckta  ord;    men  det 


47 

förstod  han,  att  han  ville  uttala  intet  och  dock  säga 
mycket. 

Derinne  hos  patronessan  var  scenen  annorlunda. 
Patronessan  låg  till  hälften  i  sin  kåsös,'  de  eljest  så 
vackra  dragen  voro  förstälda,  hon  var  blek  och  plå- 
gades af  ryckningar  i  ansigtet. 

"Min  mor,  lugna  er",  sade  Emilia  med  en  engels 
godhet. 

"Hör  på",  började  hon  äter  den  afslitna  tråden, 
"hör  på,  huru  gammal  är  fröken?" 

"Det  vet  ju  mamma." 

"Ja,  jag  vet,  och  likväl,  min  fröken,  är  ni  redan 
en  fulländad  kokett,  ett  barn,  som  koketterar,  som  med 
Ijufva  blickar  vill  locka  till  er  en  ung  obetänksam 
målaregesäll  frän  Stockholm." 

"Men  mamma!" 

"Jaså,  ni  tror  att  jag  ej  ser.  Jo,  jag  ser  allt. 
Jag  ser,  huru  ni  min  fröken  vill  göra  er  helig  liksom 
er  mor  och  er  far  var.  Oh,  jag  olyckliga,  som  för- 
band mitt  öde  med  en  sjuk  usling  och  med  familj  — 
nå  väl,  vi  böra  tala  öppet  med  hvarandra;  hvilka  pla- 
ner har  ni?" 

"Inga." 

"Inga?  Det  der  är  verkligen  mästerligt  sagdt.  Inga, 
säg  om  det  ordet,  fröken  Emilia." 

"Ja,  mamma,  inga  planer  har  jag  utom  den  att 
lefva  i  fred  med  hela  verlden." 

"Det  var  en  rätt  vacker  scen  den  der  med  kolar- 
ungen,  skall  unge  Berndtson  kanske  göra  den  till  en 
altartafla?  —  men  hka  godt,  vi  kunna  ej  mera  vara 
tillsammans;  ni  har  en  öm  mor  i  mig,  men  ni  miss- 
brukar min  ömhet.  Kom  ihåg  att  egendomen  är  min, 
att  er  salig  far  var  en  brukspatron  blott  på  papperet, 
att  er  salig  mor  förstört  det  lilla  hon  ägde  —  med  ett 
ord  att  jag,  då  jag  respekteras  som  mor,  då  ni  icke 
en  gång  har  försyn  att  i  min  närvaro  —  fy!  fy!  fy  I 
Jag  vill  inte  tänka  derpå." 

Emilias  eljest  så  milda  ansigte  hade  på  en  gång 
antagit  ett  lifligt  och  bestämdt  uttryck.  Hon  kände 
att  det  var  hon  och  ingen  annan,  som  borde  fråga  efter 
planer  och  ropat  fy  —  men  hon  teg,  ty  detta  smär- 
tade henne  ej  så  mycket  som  det  förakt  hennes  styf- 


48 

mor  kastade  öfver  hennes  rätta  mor  och  hennes  barn- 
doms gyllene  dagar. 

Hon  darrade  märkbart,  dä  hon  sade:  "Min  mor 
var  fattig  liksom  min  far;  men  de  arbetade  för  ett 
mål  och  lefde  för  en  enda  tanke.  De  älskade  hvar- 
andra  och  icke  ett  enda  mulet  ögonblick  mins  jag,  utom 
det  då  min  mor  dog,  då  kom  sorgen  in  i  huset  och 
sedan  ni,  min  andra  mor." 

"Är  predikan  med  åtföljande  personalia  slut  ännu?" 
frågade  patronessan  med  ett  försmädligt  löje.  "Ni  ser 
helt  högtidlig  ut,  min  fröken,  som  en  sådan  helgon- 
bild bör  se  ut;  men  ni  missräknar  er;  ty  ungherrarne 
nu  för  tiden  tillbedja  icke  träbeläten.  Se  så,  min  fröken 
dotter,  vi  ha  explicerat  oss  tillräckligt.  Gä!  —  men 
tillät  mig  en  bön  —  jag  bönfaller,  hör  ni  —  spela  ej 
helgon  längre." 

Emilia  gick  upp  på  sin  kammare.  Knäna  svigtade, 
hon  höll  på  att  digna  ner.  Ändtligen  satt  hon  vid  sitt 
bord,  tog  fram  sin  journal  och  började  sin  sjelfpröf- 
ning.  Intet  ord  stod  der  om  Berndtson,  om  ej  i  för- 
bigående. "Jag  skulle  således  vara  oskyldig"  —  sade 
hon  inom  sig  sjelf.  —  "Är  jag  det  verkhgen?  Har  jag 
pröfvat  mig  riktigt?  Det  har  smärtat  mig  att  se  min 
mors  koketteri  för  denne  man.  Har  det  varit  af  blygsel 
för  min  mor?  Nej!  —  ty  då  skulle  det  ej  smärtat  mig, 
att  han  uteslutande  fäst  sig  vid  henne  och  förbisett 
mig.  Det  är  således  afund.  Stackars  Emilia,  du  är 
sämre  än  du  sjelf  vill  tro. 

Jag  vet  ej,  men  det  gladde  mig  innerhgt  i  dag,  då 
han  sade:  "Framför  denna  tafla  vet  jag,  hveni  ni  är." 
Det  gladde  mig,  som  ett  barn  blir  muntert,  då  det  får 
en  leksak.  Hvarför  skulle  hans  ord  glädja  mig?  Har 
ej  kammarjunkaren,  min  fars  ende  vän,  sagt  ungefär 
detsamma?  Jag  har  märkt  att  han  håller  af  mig,  myc- 
ket mera  än  man  kan  vänta,  då  man  ser  honom.  Det 
tröstar  mig  litet,  men  gläder  mig  icke.  Således  är  det 
annorlunda,  då  Berndtson  talar,  än  då  den  gamle 
talar." 

Hon  satt  en  stund  tigande.  Ändtligen  fick  hon 
gråta,  och  hon  föll  på  knä  och  sade:  "Herre  Gud,  är 
det  synd  det  jag  gjort,  så  lär  mig  bättre  hvad  jag^  bör 
göra.    Lär   mig   vishet,   lär   mig  tålamod;    men  låt  ej 


49 

pröfningen  gå  längre.  Lät  henne  icke  längre  leka  med 
det  heligaste,  det  enda  jag  eger,  mina  föräldrar,  mina 
stackars  föräldrars  minne!  Det  är  jag,  som  skall  för- 
svara det.  Jag  är  dem  ansvarig  för  hvarje  beskyll- 
ning jag  ej  vederlagt,  hvarje  hån  jag  ej  tillbakavisat. 
Lär  mig  tålamod  och  gif  mig  mod  att  kämpa  en  god 
kamp," 


Vid  middagen  var  patronessan  åter  frisk  och  glad. 
De  vackra  ögonen  strålade  af  lycka  och  qvickhet.  In- 
fall på  infall  regnade.  Hon  var  munterheten  sjelf. 
Kammarjunkaren  skrattade;  men  Berndtson  teg  och 
såg  tänkande  framför  sig.  Patronessan  låtsade  om  intet, 
berömde  hans  tafla  som  ett  mästerstycke,  yttrade  nå- 
gra vackra  tankar  öfver  martyrens  himmelska  mod 
och  vidrörde  i  förbigående,  att  hon  skulle  skänka  lilla 
Stina  nya  kläder  och  hennes  föräldrar  en  ung  ko  samt 
litet  mer  bete." 

"Ni  är  en  engel  i  era  tänkesätt",  sade  kam- 
marjunkaren. "Om  qvinnoliniens  bedrifter  kommp  in 
i  Matrikeln,  skulle  ni  få  namnet  af  den  "allt  uppoff- 
rande qvinnan." 

Emilia  tyckte  att  ett  hånlöje  smög  sig  kring  gub- 
bens mun;  men  det  var  troligen  ett  misstag.    . 

Emilia  var  i  högsta  grad  nedstämd.  Så  klart  hade 
ännu  aldrig  hennes  öde  visat  sig  för  henne.  Nu  först 
kände  hon  sig  riktigt  nedtryckt  och  olycklig.  Hon  fann 
nu  att  hon  verkligen  utgjorde  en  stötesten  för  sin  styf- 
mor,  att  hon  aldrig  kunde  vinna  försoning,  då  hennes 
närvaro  sårade  ett  egoistiskt  hjerta  på  dess  ömmaste 
punkt.  Och  hvart  skulle  hon  fly,  fattig,  hjelplös,  på 
sätt  och  vis  sin  styfmors  lifegen,  ett  stackars  barn, 
som  lefde  på  nåder  och  som  måste  betala  det  tryc- 
kande beskyddet  genom  att  tåligt  fördraga,  att  man 
föraktade  hennes  föräldrar  och  stälde  deras  dygd  fram 
som  ett  fel.  Har  någon  känt  hvad  det  vill  säga  att 
ligga  moraliskt  bunden  inför  en  fiende,  som  med  kallt 
hån  sliter  sönder,  sammanpressar  och  krossar  hvarje 
känslosträng?  Den  vet  också  hvad  Emilia  måste  känna, 
då  hon  säg  sin  aning  upphöjd  till  visshet. 

Ännu   en  olycka  förenade  sig  med  den  gifna  och 

Altar  lajian.  4 


w»f^'- 


50 

detta  var  Berndtsons  uppmärksamhet,  hans  ömma  del- 
tagande för  henne. 

Hvarje  gång  hon  märkte  att  han  såg  på  henne, 
kände  hon  huru  fasan  stack  allt  djupare  in  i  själen 
och  aggade  med  sina  hullingar. 

Berndtson  var  tankspridd :  men  patronessan  skäm- 
tade deröfver  med  en  ledighet  och  ett  behag,  som 
isade  Emilia. 

Om  vi  se  en  orm  slingra  sig  fram  emot  oss,  gå 
vi  undan,  vi  fly,  men  vi  stelna  ej  af  fasa;  men  om  vi 
se  honom  smyga  fram  sitt  platta  hufvud  ur  kalken  af 
en  snöhvit  lilja,  då  rysa  vi  för  försätet,  som  lurar  un- 
der oskuldens  drägt. 

Emilia  kunde  likväl  ej  riktigt  redogöra  för  sig  an- 
ledningen till  sin  styfmors  uppförande.  Var  hon  väl 
kär  i  den  unga  mannen?  Ville  hon  kanske  fånga  ho- 
nom och  kasta  honom  för  sina  fötter  för  att  sedan  som 
en  riktig  kokett  krossa  honom  med  liknöjdhet  och  för- 
akt? Nej,  det  var  ej  gerna  möjligt,  liksom  det  väl  ej 
kunde  vara  hennes  vilja  att  skänka  honom  sin  hand 
och  bli  en  fru  Berndtson  i  stället  att  bibehålla  sitt 
förra  namn.  Dertill  ägde  hon  ej  hjerta  nog.  Huru 
hon  än  bråkade  sin  hjerna,  stod  förhållandet  lika  oklart 
ändå. 

Hon  visste  icke  stackars  flicka,  att  det  finnes  en 
upphöjning  på  hufvudet,  hvilken  frenologerna  senare 
kallat  " bifallssinne ".  Den  der  knölen,  må  ni  tro,  är 
ett  märkvärdigt  ting;  ty  den  är  just  den,  som  gör  att 
menniskan  sträfvar  efter  bifall.  Sitter  den  i  hufvudet 
på  en  karl,  gör  den  honom  till  en  stor  eller  —  en 
narraktig  man,  allt  efter  som  det  organet  motväges 
eller  icke  motväges  af  andra.  Sitter  han  under  en 
qvinnas  gyllne  lockar,  sä  gör  han  henne  antingen  till 
en  god  maka  och  mor,  som  blott  önskar  bifall  af  de 
sina  och  sitt  eget  hjerta  eller  —  till  en  kokett,  som 
vill  ha  bifall  af  alla.  Allt  lif  beror  på  krafter,  som 
söka  upphäfva  hvarandra.  Det  är  denna  kamp,  som 
utgör  sjelfva  lifsmomentet.  '  Hvilan,  fredslutet  kalla  vi 
död.  Derför  är  också  alltid  den  ena  kraftens  öfver- 
vägande  öfver  alla  de  öfrige  ett  steg  till  denna  hvila 
och  närmar  sig  dödstillståndet  —  är  sjukdom. 

Med  de  morahska  krafterna  är  det  på  samma  sätt. 


51 

Om  de  ej  motväga  hvarandra ;  om  ej  alla  karakterens 
faktorer  hafva  samma  styrka,  uppstår  en  missrigtning. 
Man  blir  andligen  sjuk  och  fortgår  på  banan,  till  dess 
man  blir  död  i  andlig  mening.  Man  kan  således  finna, 
att  bifallsorganet  blir  en  farlig  persedel,  om  det  ej  mot- 
väges  af  ett  varmt  och  känsligt  hjerta,  och  det  var  just 
detta  som  patronessan  både  ägde  och  icke  ägde. 

Den  der  organen  var  nämligen  mycket  stark  och 
i  beständig  verksamhet,  hvaremot  hjertats  känslor  blott 
stundtals  förrådde  kraft,  der  fans  kärlek,  men  blott 
ögonblickets,  der  fans  ömhet,  men  blott  en  förbigående; 
med  ett  ord,  det  var  som  om  bifallssinnet  dragit  hela 
karakterslasset  och  som  om  den  qvinliga  känslan  gått 
bredvid  spändt  vid  fimmerstången  och  blott  då  skräm- 
sel kom  på,  ryckte  till  i  tygena. 

Om  Emilia  vetat  detta,  som  för  oss  nu  är  en  tyd- 
lig sak,  hade  hon  lätt  kunnat  förklara  sin  styfmors 
uppförande.  Hon  hade  då  sett,  att  patronessan  icke 
älskade  den  unge  målaren,  fastän  hon  tyckte  om  ho- 
nom; men  att  hon  eftersträfvade  hans  bifall,  liksom 
hon  försökte  draga  sjelfve  kammarjunkarens  uppmärk- 
samhet från  alla  andra  och  på  sig  ensam.  Hon  var 
likväl  så  pass  mycket  mera  i  spänning  för  Berndtsons 
skull,  som  osäkerheten  om  hans  tycke  gjorde  nödvän- 
dig. Kammarjunkaren  deremot  kunde  hon  utantill, 
som  en  gosse  sin  tabula  multiplicationis.  Patrones- 
san var  således  oskyldig ;  ty  det  är  fasligt  hvad  organen 
göra  oss  för  spratt,  om  nämligen  vi  icke  äga  tro,  icke 
kärlek  och  förtröstan  på  någon  annan  än  oss  sjelfve, 
men  allt  detta  beror  ej  af  organen,  utan  springer  upp 
ur  hela  den  andliga  gestalt  vi  fått  genom  våra  anlag 
och  vår  uppfostran. 

Patronessan  led  verkligen  af  sårad  sjelfkänsla,  så 
snart  hon  ej  såg  hvarje  manlig  varelse  för  sina  fötter; 
men  hon  led  dubbelt,  då  en  sådan  engång  fallit  ner 
för  hennes  fot,  men  reste  sig  och  vände  sig  till  en  an- 
nan, innan  hon  sjelf  hunnit  gifva  honom  afsked.  Hon 
var  med  ett  ord  en  utbildad  kokett,  som  dugde  hvar- 
ken  som  maka  eller  mor  och  som  beständigt  sjelfplå- 
gade  sig  för  att  plåga  andra. 

Emilia  hade  på  några  år  vuxit  upp  och  blifvit  en 
skön  flicka;    det  var  endast  hennes  marmorfärg,  som 


52 

gjorde  alt  hon  ej  alldeles  öfverglänste  sin  vackra  styf- 
mor;  men  ej  nog  dermed,  hon  hade  nu,  sedan  den 
unge  målaren  kommit  i  huset,  då  och  dä  rodnat.  — 
Det  fans  då  således  rödt,  lefvande  blod  i  hennes  ådror 
och  den  skulle  kanske  snart  springa  fram  i  rosor  på 
kinderna.  Uppträdet  då  lill-Stina  gråtande  föll  i  Emi- 
lias famn,  derföre  att  hon  tyckte  sig  finna  en  likhet 
mellan  henne  och  Stefanus ;  det  onekligt  sköna  i  Emi- 
lias ställning  och  blick  vid  detta  tillfälle  och  den  unge 
målarens  plötsliga  förändring,  hans  deltagande  för  Emilia 
just  i  ett  ögonblick,  som  patronessan  beslutat  skulle 
bli  det  afgörande;  allt  detta  särade  djupt  hennes  få- 
fänga. 

En  kokett  qvinna  beräknar  sin  terräng  alldeles 
som  Napoleon,  då  han  pekade  på  kartan  öfver  Italien 
och  sade  om  Melas:  "Der  skall  jag  slå  honom." 

"Då  vi  betrakta  och  bedöma  taflan",  tänkte  patro- 
nessan, "då  skall  jag  slå  honom." 

Men  bataljen  förlorades  totalt.  Alla  de  beräknade 
blickarne,  smålöjena,  ömheten  och  känslofullheten  mot 
den  lilla  torparflickan,  allt  var  förspild  möda;  ty  den 
unge,  sköne  fienden  gjorde  en  frontförändring.  Då 
framstod  Emilia  som  en  hans  allierad  och  som  hon 
var  en  patronessans  lydmakt,  kände  hennes  vrede  inga 
gränser;  hon  gick  fram  med  eld  och  svärd  i  hennes 
unga  hjerta,  ref  sönder  hennes  heligaste  kärlek  och 
hånade  hennes  bästa  känslor. 

Emellertid  fortfor  hennes  vänlighet  mot  den  unge 
målaren,  hvars  undervisning  för  Emilia  hon  likväl  så 
pass  hindrat,  att  den  nästan  ej  omtalats,  hon  sökte 
genom  list  att  segra  i  sjelfva  undergångens  timma. 

Men  Berndtsons  arbete  var  slut  och  han  måste 
resa. 

Det  var  en  mulen  och  snödimmig  februariqväll; 
dagen  näst  före  den  hans  resa  var  bestämd.  Patro- 
nessan satt,  som  vanligt,  i  sin  salong  i  kammarjun- 
karens  sällskap;  Emilia  fans  ej  der  och  Berndtson 
kunde  ej  få  veta  hvar  hon  fans.  Patronessan  var  glädje 
och  skämt  och  roade  sig  med  att  visa  sitt  goda  huf- 
vud  genom  att  narra  kammarjunkaren  till  långa,  vida 
och  breda  diskussioner  in  i  historien,  i  så  måtto  som 
den  hänger  ihop  med  heral diken.     Den  unge  målaren 


53 

märkte  tydligt,  att  detta  var  ett  slags  afskedsspekta- 
kel,'  som  uppfördes  till  hans  iiöje;  men  han  älskade 
ej  detta  slags  nöje,  som  ingen  gör,  hvilken  sätter 
värde  pä  det  goda,  som  finnes  hos  hvarje  menniska. 
Berndtson  hade  kommit  att  bära  aktning  för  kammar- 
junkaren,  oaktadt  alla  dennes  besynnerligheter,  hans 
narraktiga  studier  och  hans  lilla,  roliga  fåfänga.  Det 
var  en  slags  medkänsla  den  unge  målaren  delade  med 
den  gamle  kammarjunkaren,  och  derför  höll  han  af 
honom. 

Berndtson  förebar  att  han  måste  packa  och  af- 
lägsnade  sig  frän  sällskapet.  När  han  kom  upp  på 
sitt  rum,  gick  han  några  hastiga  steg  öfver  golfvet; 
men  stannade  plötsligen. 

"Hvad  skall  hon  tänka?  —  Hvad  skall  jag  säga?" 
sade  han  vid  sig  sjelf.  "Älskar  jag  henne  då?  Nej  — 
jo,  jag  håller  mer  af  henne  än  någon  annan  qvinna 
—  kanske  syster  Johanna;  men  nej,  det  är  helt  an- 
nat." 

Hans  bemödande  att  reda,  hvad  han  kände,  var 
emellertid  icke  möjligt.  Visst  föresväfvade  honom 
bilden  af  den  helige  Stefanus,  af  Emilia,  af  honom 
sjelf,  att  någonting  djefvulskt  hånskrattade  bakom 
taflan.  Han  drömde  om  en  ond  ande  med  purpur- 
kinder och  sköna,  småleende  ögon,  som  lockade  ho- 
nom i  ett  eldgap  och  sade:  "Det  är  vår  brudsäng,  se 
huru  lågorna  bölja  fram  och  åter,  mjuka  att  ligga 
uti" ;  men  ingen  tanke  blef  redig.  Han  blott  fann.  att 
det  var  sista  qvällen,  att  något  måste  ske.  Ändtligen 
tog  han  ett  raskt  parti  och  smög  sig  sakta  till  fröken 
Emilias  kammare.  När  han  trädde  in,  kastade  hon 
hastigt  undan  ett  papper  och  steg  upp.  Hon  darrade 
märkbart,  den  arma  flickan,  och  stödde  sig  mot  bor- 
det för  att  ej  förråda  sig. 

Ynglingen  stod  en  stund  tyst;  han  visste  verkligen 
i  detta  ögonblick  icke  hvad  han  hade  i  Emilias  kam- 
mare att  göra  och  ännu  mindre  hvad  han  borde  säga. 

Ändtligen,  för  att  säga  något,  började  han:  "Frö- 
ken är  sjuk,  har  jag  hört." 

"Jag?  Nej,  visst  inte  — jag  är  alldeles  frisk",  blef 
det  förtagna  svaret, 

"Nej,  fröken,  ni  är  ej  frisk" ,  började  målaren  med 


54 

mera  raskhet.  "Ni  är  en  martyr,  en  helig  martyr, 
jag  ser  det  nu,  jag  vet  det,  jag  känner  det  här",  till- 
lade  han  och  lade  handen  på  hjertat. 

Emilia  teg;  men  de  bleka  kinderna  fmgo  i  hast 
en  ren,  ljus  rodnad. 

"Ja,  fröken,  så  är  det",  fortsatte  Berndtson  och 
hemtade  djupt  efter  andan,  "om  ni  —  om  ni  behöf- 
ver  en  vän,  en  —  förlåt  mig,  fröken,  om  jag  talar 
enfaldigt  —  om  ni  behöfver  ett  stöd,  så  —  — " 

Med  äkta  qvinlighet  visste  Emilia  hvad  den  unge 
mannen  ville  säga,  och  lika  rent  och  qvinligt  sökte 
hon  hindra  honom  att  tala  ut.  När  han  afbröt  sig 
sjelf,  smålog  hon  blott  och  gick  bort  till  den  lilla  bok- 
hyllan, tog  ner  biblen,  som  stod  der,  och  sade:  "Jo, 
jag  har  ju  både  en  vän  och  ett  stöd.  herr  Berndtson 
och"  —  tillade  hon  efter  några  sekunders  tvekan  med 
nedslagna  ögon  —  "dessutom  min  mor." 

Berndtson  trädde  ett  steg  närmare.  "Se  upp, 
fröken  Emilia",  yttrade  han  högtidligt,  "och  säg  om 
dessa  ord:  "och  dessutom  min  mor." 

Emilias  darrning  återkom,  men  hon  såg  ej  upp. 
Blott  bröstet,  som  svallade,  och  blekheten,  som  åter 
bredde  sig  öfver  hennes  drag,  visade  hvad  hon  kände. 

"Ni  vågar  icke  se  mig  i  ögat  och  säga,  att  er  mor 
är  ett  stöd  för  er.  Ni  har  bibeln  —  stöd  er  vid  den. 
Kanske,  fröken  Emilia,  han  är  den  ende  oegennyttige 
af  de  få  ni  äger  —  mig  sjelf  inberäknad." 

Emilia  såg  upp  på  den  talande,  med  en  blick  full 
af  tacksamhet,  kanske  något  mera. 

"Ni  blir  ond  på  mig,  Emilia",  sade  ynglingen; 
ty  det  ligger  i  mannens  instinkt  att  påstå  motsatsen  af 
hvad  han  ser  i  den  älskades  ögon,  ända  till  dess  hon 
vill  tala,  sedan  förstår  han  äfven  ögonspråket;  men 
förut  kan  han  aldrig  vara  djerf  nog  att  begripa  det. 
—  "Ni  blir  ond  på  mig,  Emilia",  sade  han  derföre. 

"Jag?  —  Nej!"  hviskade  flickan  och  skakade 
på  hufvudet.  "Ni  menar  väl  med  mig,  herr  Berndt- 
son." 

"Ja,  det  skall  Gud  veta,  goda  härliga  Emilia",  in- 
föll han  med  värma  och  fattade  hennes  hand;  men 
hon  drog  den  sakta  tillbaka  och  sade:  "Hjertligt  tack 
för  det,  herr  Berndtson."     Den  unge  mannen  fann,  att 


55 

han^  gått  för  nära  sensitivan;  hon  drog  tillsammans 
sina'  nervrika  blad. 

"Jag  reser  i  morgon  bittida,  fröken  Emilia",  åter- 
tog han.  "Jag  ville  taga  afsked  af  er,  se  er  ännu  en 
gång  —  kanske  för  sista  gången." 

"För  sista  gängen,  herr  Berndtson",  sade  hon 
med  en  mild  dragning  på  munnen,  "och  ni  har  ju 
sjelf  målat,  huru  Stefanus  såg  himmelen  öppen  —  vi 
räkas  nog  alla  till  slut." 

"Ja,  fröken,  vi  råkas  till  slut",  sade  han,  "men 
det  är  ej  i  detta  lifvet." 

"Tror  ni  ej  det?"  frågade  Emilia.  "Tror  ni  då 
att  detta  lifvet  är  något  annat  än  en  början  blott? 
Men",  afbröt  hon  sig  hastigt,  "vi  gå  nu  in  i  lärda 
ämnen,  det  var  ej  min  mening.  Farväl,  herr  Berndt- 
son! Jag  kommer  ihåg  er  på  altartaflan,  der  ni  målat 
hlla  Stina  som  en  liten  engel  i  skyn ;  den  engeln  skall 
bedja  för  er  och  —  och  oss  alla." 

"Farväl,  fröken  Emilia,  farväl",  sade  ynghngen  och 
räckte  ut  sin  hand,  utan  att  fatta  hennes.  Då  lade 
Emilia  sin  hand  i  hans  och  såg  honom  så  godt  och 
gladt  in  i  ögat. 

"Farväl,  Berndtson,  farväl!  Tänk  också  på  mig, 
när  ni  sitter  och  skapar.  —  Tänk  då  på  att  ni  har 
en  vän  mera  här  i  verlden,  än  ni  ägde  förut!  —  Se 
så,  gå  nu!"  tillade  hon  och  drog  sin  hand  tillbaka. 
"Vi  böra  ej  fördröja  afskedet;  det  gör  oss  ondt  bägge 
två;  gå!  gå!" 

Men  ynglingen  gick  icke  utan  stod  qvar,  som  om 
han  blifvit  fasttrollad.  Flickan  gick  till  fönstret  och 
såg  öfver  jalusierna  ut  i  den  mörka  cjvällen. 

Det  var  en  stunds  tystnad.  Den  lilla  bordstudsa- 
rens  pickning  hördes  tydligt  och  ensamt  i  rummet. 

Berndtson  ansåg  sin  mission  slutad,  men  han  kunde 
ej  gå  derifrån,  knappt  komma  från  stället.  Ändtligen 
gjorde  han  våld  pä  sig  sjelf  och  gick  mot  dörren ;  men 
vände  genast  om  och  stod  bredvid  Emilia :  "Ännu  en 
gång  farväl,  Emilia!"  sade  han  sakta  med  en  af  kän- 
slor darrande  röst,  "farväl!" 

"Gå!  blott  gå!"  sade  Emilia,  ännu  alltid  vänd 
mot  fönstret;  men  rösten  var  bruten  och  osäker. 

Som  fattad  af  en  plötslig  tanke,  en  instinktkänsla, 


56 

lik  den  vi  känna  då  vi  rädda  oss  ur  en  lifsfara,  grep 
ynglingen  flickans  hand  och  vände  henne  mot  ljuset; 
ett  par  stora  klara  tårar  stodo  i  hennes  ögon. 

"Tack,  Emilia",  sade  den  unge  målaren  och 
släppte  hennes  hand.  "Evig  tack,  nu  vet  jag  hvad 
jag  skulle  veta."  Efter  dessa  ord  störtade  han  ur 
rummet  och  inträdde  snart  i  sin  kammare,  der  ljuset 
brunnit  med  lång  veke.  Först  här  sansade  han  sig 
något. 

I  detta  ögonblick,  huru  skön  var  ej  ynglingen. 
Blicken  strålade  som  om  han  varit  en  förklarad,  en 
salig  ande.  Den  sköna  höga  pannan  fårades  ej  af  en 
enda  rynka.  Den  friska  munnen  log.  "Och  hon  äl- 
skar dig.  Ack!  ack  I  Det  skall  glädja  Johanna",  tillade 
han,  ty  ännu  aldrig  hade  han  haft  eller  kunnat  ha 
en  lycka  ensam. 

Detta  exalterade  tillstånd  varade  dock  ej  så  länge. 
Han  höll  just  på  att  i  tankarne  bygga  sig  ett  hem. 
Han  såg  de  trefliga  rummen  med  taflor  på  alla  väg- 
gar och  Emilia  sväfvande  derinne  skönast  ibland  allt 
skönt  der  fans,  då  den  tanken  föll  honom  in,  att  byg- 
gandet af  ett  hem  kostar  penningar.  Penningen  har 
samma  verkan  som  kölden.  Den  sammandrar  den 
högtflygande,  den  lätta,  gasformiga  glädjen  antingen 
till  en  praktisk  belåtenhet,  som,  lik  vattnet,  intränger 
öfver  allt,  eller  till  en  stelfrusen  egoism,  som  sprider 
en  polarvinter  omkring  sig. 

"Jag  är  fattig  och  hon  är  fattig",  sade  han  vid 
sig  sjelf,  "men  jag  kan  arbeta  och  hon  kan  arbeta.  "^ 
Det  var  en  tröst,  men  han  fann  den  snart  alltför  svag. 
"Jag  kan  och  bör  ej  begära  att  hon  skall  dela  brist 
och  nöd  med  mig,  den  späda  himmelska  engeln.  Nej 
—  nej,  deraf  blir  intet." 

För  att  skingra  sina  tankar  återvände  han  till 
salongen. 

"Ni  har  hållit  länge  på  med  er  inpackning",  sade 
patronessan  mildt  förebrående.  "Ni  får  förlåta  min 
egennyttiga  beräkning  att  ni  i  afton  skulle  tillhöra 
oss.  Lilla  Emilia  är  sjuklig,  stackars  barn,  så  att  hon 
ej  kan  vara  nere;  men  jag  hoppas  det  bästa.  Hon 
blir  väl  frisk  igen,  stackars  mitt  barn." 

"Ni    är   en   öm    och    god   mor,   ett   exempel   för 


57 

mödrar",  inföll  kammarjunkaren.  "Ni  är  mildheten 
sjelf." 

"Åh  nej,  säg  ej  så",  svarade  patronessan.  "Ni 
må  tro  att  jag  icke  är  sä  vek  och  öm  som  jag  ser 
ut,  eller  hvad  tror  ni,  herr  Berndtson?" 

Målaren  blott  bugade  sig,  men  svarade  ej  ett  ord. 

"Ni  tiger  och  samtycker,  herr  Berndtson",  yttrade 
patronessan  med  ett  smålöje,  som  icke  stod  i  harmoni 
med  ögonens  uttryck  af  harm.  "Ni  håller  med  mig 
eller  huru?  Jag  är  också",  tillade  hon  skrattande, 
"en  verklig  afgrundsande,  full  af  häftighet  och  intrig; 
jag  är  farlig  jag  —  det  vet  Emilia  bäst." 

Det  är  ibland  sådana  menniskors  vällust  att  be- 
känna kort,  att  vidröra  sin  själs  ömmaste  punkter, 
liksom  det  ofta  är  nästan  omöjligt  att  hindra  en  sårad 
menniska  att  beständigt  röra  vid  skadan,  huru  ondt 
det  än  gör.  Det  var  just  denna  sjelfplågningslust  som 
kom  patronessan  att  säga  saker,  dem  hon  långt  ifrån 
ville  att  någon  skulle  tro. 

"Ni  beskrifver  er  som  en  motsats  till  er  sjelf, 
min  nåd!"  sade  kammarjunkaren. 

"Ni  talar  som  en  bok",  inföll  målaren  tvärt,  ty 
han  vredgades  på  denna  fräckhet. 

"Ödmjukaste  tjenarinna",  sade  patronessan  och 
skrattade;  "herr  Berndtson  har,  sedan  den  helige  Stefan 
blef  färdig,  blifvit  en  annan  menniska.  Huruvida  ni 
vunnit  eller  förlorat  derpå,  må  den  helige  Stefan  eller 
den  der  lilla  torparengeln,  ni  satt  i  skyn,  bedöma; 
men  låtom  oss  ej  mera  raljera",  tillade  hon,  då  hon 
fann  att  hennes  nervsystem  höll  på  att  komma  ur 
jemnvigten.  "Allvarsamt  taladt,  det  är  en  ledsam  qväll. 
Vi  hafva  varit  så  länge  tillsamman,  att  jag  vant  mig 
vid  att  anse  herr  Berndtson  som  en  af  våra.  Jag 
finner  nu  att  det  ej  är  så,  ty  han  skall  lemna  oss; 
men  jag  hoppas  att  i  Stockholm  träffa  er  åter,  gla- 
dare än  ni  nu  är  och  äfven  jag  gladare  än  nu,  den 
sista  qvällen," 

Der  låg  något  i  patronessans  sätt  att  framföra 
dessa  ord,  som  ovilkorligen  kom  hvilken  som  helst 
att  bortkasta  alla  misstankar.  Hon  lade  så  mycken 
hjertlighet  i  hvarje  ord,  att  det  skulle  vara  en  mera 
erfaren  menniska  än  Berndtson  att  ej  tro  henne. 


58 

"Ja",  sade  han  derföre  öppet  och  oförbehållsamt, 
"det  är  en  ledsam  q  väll,  ty  det  är  afskedets.  Jag 
skall  aldrig  glömma  den  tid  jag  vistats  på  Malma 
bruk." 

"Det  var  beskedligt",  sade  patronessan  och  nic- 
kade vänligt  och  med  en  tacksam  blick.  "Ni  glömmer 
oss  icke  så  snart  —  men  om  ni  gör  det,  så  ålägger 
jag  kammarjunkaren  att  åter  väcka  minnet  —  men  nu 
till  annat:  hvilka  nöjen  skall  ni  ha  i  vinter?  Hvad 
ämnar  ni  att  förströ  er  med?  —  Vi  som  bo  på  lan- 
det njuta  af  hvad  vi  se  att  andra  njuta;  ni  får  höra 
musik,  gå  på  spektaklen.  Ni  får  se  de  kunglige  fara 
ut  —  ack !  —  och  se  vaktparaden ;  den  roar  mig  som 
ett  barn.     Nå,  herr  Berndtson?" 

"Gud  vet  om  jag  just  går  ut  för  att  få  roligt; 
det  enda  är  att  jag  målar,  målar  hela  dagen  och 
sedan  — " 

"Sedan  går  ni  ut  och  träffar  vänner",  inföll  pa- 
tronessan. 

"Ja.  den  enda  jag  har,  min  syster  Johanna  — 
hon  bor  inte  så  synnerligen  väl,  men  alltid  är  hon 
glad  och  fryntlig,  så  litet  hon  än  kan  förtjena  att 
lefva  af;  man  blir  inte  rik  just.  då  man  sitter  och  syr 
för  betalning." 

"Ni  älskar  mycket  er  syster,  herr  Berndtson ;  men 
att  lefva  af  sömnad,  stackars  flicka!" 

"Ja,  jag  höll  på  att  säga  detsamma",  yttrade 
ynglingen,  som  kommit  in  på  ett  älskningsämne  och 
derföre  rent  af  glömde  både  sina  misstankar  och  sin 
ställning;  "men  då  jag  kommer  ihåg  hennes  glada 
ansigte,  kan  jag  ej  tänka  det,  fastän  jag  måste  säga 
det." 

"Och  ni  håller  mycket  af  er  syster?"  frågade 
patronessan  och  betraktade  ynglingen  med  detta  ömma 
deltagande,  som  hon  hade  i  sin  makt  och  som  på  en 
gång  ingaf  honom  den  tanken,  att  han  borde  omtala 
sin  syster  för  att  möjligen  gagna  henne. 

Berndtsons  ögon  glänste  af  barnslig  fröjd.  "Ja, 
det  gör  jag.  Gudskelof  att  jag  har  en  syster,  som 
håller  af  mig  och  som  förtjenar  min  tillgifvenhet.  — 
Ack!  hennes  nåd  kan  föreställa  sig,  huru  hon  blir  glad, 
när   jag    kommer;    då  är  hon  så  beskäftig  och  kokar 


59 

kaffe  i  sin  kakelugn,  och  sä  sätter  hon  fram  det  hlla 
rankiga  runda  bordet,  breder  en  liten  nubbig  servett 
derpå  och  så  dricka  vi.  Ar  jag  mulen,  sä  behöfs  det 
inte  mer  för  att  lätta  min  själ,  än  att  hon  stryker  mig 
öfver  pannan  med  sina  små  mjuka  fingrar  och  ser 
mig  in  i  ögonen  och  skrattar  som  ett  barn;  då  blir 
jag  genast  lätt  om  hjertat." 

"Och  ni  understödja  h varandra?"  frågade  patro- 
nessan  med  deltagande. 

"Ja,  ungefär  lika;  när  jag  fått  penningar  för  en 
tafla,  hvilka  inte  precis  alla  gå  åt  för  att  betala  skuld, 
så  går  jag  till  henne  och  sätter  mig  helt  lugnt  i  hen- 
nes lilla  soffa,  plötsligen  drar  jag  upp  den  tjocka 
plånboken  och  visar  så  der  i  förbigående  en  streckad 
transportsedel  eller  så  kallad  "målare"  —  och  hon 
säger:  "Kors  hvad  du  är  rik,  Alfred  —  åh,  se  en  så 
stor  sedel!"  Då  deponerar  jag  myntet  hos  henne; 
men  det  står  tyvärr  inte  länge  inne." 

"Det  der  är  vackert",  yttrade  patronessan,  "och 
sedan,  herr  Berndtson?" 

"Jo",  fortsatte  han  med  denna  vanliga  öppen- 
hjertighet,  som  tillhör  en  varm  känslig  yngling;  "en 
gång  och  för  icke  så  längesedan  hade  jag  inga  pen- 
ningar, jag  var  tvärtom  skyldig  och  hade  ingen  råd 
för  betalningen;  dä  pinade  Johanna  ut  min  hemlig- 
het och  dagen  derpå,  när  jag  kom,  modstulen  i  hågen, 
dit,  var  hon  glad  som  ett  vinterny  och  drog  med  ett 
triumferande  löje  ut  sin  spegellåda,  en  transportsedel 
glänste  fram.-  "Hvad  är  det?"  frågade  jag.  "Det  är 
ju  mycket  penningar?" 

"Jo.  jag  vill  ödmjukast  tro",  sade  Johanna  med 
en  komisk  stolthet.  "Man  har  något  penningar,  när 
man  behöfver.     Kanske  min  herr  bror  vill  låna?" 

I  första  ögonblicket  gick  jag  in  derpå  och  mot- 
tog penningarne;  men  i  det  nästa  —  ja,  hennes  nåd 
—  det  var  en  känsla  sådan,  att  jag  ej  ville  för  mitt 
lif  känna  den  omigen  —  jag  tänkte :  hur  har  hon  fått 
så  mycket  penningar?  —  Är  det  väl  möjligt  att  Jo- 
hanna, min  egen  syster  Johanna?  —  —  Jag  kunde 
ej  tiga.  Jag  kramade  samman  sedlen,  liksom  jag 
velat  tillintetgöra  lasten  med  belöningen  derför.  "Flicka! 
hur   har  du  fått  den  sedlen?"    frågade  jag  utom  mig. 


60 

"Herre  Gud!  Alfred,  jag  har  förtjent  honom",  sa- 
de hon  förskräckt  för  mitt  vilda  utseende. 

"Det  är  omöjligt;  du  ljuger  Johanna",  återtog  jag, 
"Det  är  blodspenningar  —  är  det  icke?  Afhvem  har 
du  fått  dem?  Arma  flicka!  —  Och  jag  skulle  låna 
dem  ?  Nej,  hellre  dö." 

Johanna  var  förskräckt;  men  kunde  ej  ändå  låta 
bh  att  skratta.  "Ja,  så  dö  då,  käre  Alfred.  Jag 
kan  inte  hjelpa  det  —  men  penningarne  slicdl  du  be- 
hålla." 

"Och  du  kan  skratta",  sade  jag  med  häftighet. 
"Är  du  dä  förhärdad?  Säg,  säg  Johanna,  hvar  har 
du  fått  penningarne  ?" 

"Jo",  sade  hon  med  ett  illparigt  leende  och  knäppte 
med  de  små  fingrarne  på  bordet,  hksom  hon  skulle 
säga  något  högst  vigtigt,  "jo,  ser  du,  Alfred,  det  var 
några  herrar  som  gaf  mig  sedlen." 

"Johanna,  Johanna!"  var  det  enda  jag  kunde 
säga. 

"Jo  visst,  det  var  några  herrar,  och  de  lemnade 
mig  sedlen." 

"Och  du?  Har  du  då  gifvit  en  pantförskrifning 
åt  förderfvet?"  frågade  jag  mörk. 

"Jo  visst,  en  hel  hop,  så  att  det  knappt  fick  rum 
på  lappen",  sade  hon  och  räckte  fram  ett  papper. 
"Der  kan  du  då  se,  huru  jag  fått  penningar." 

Det  var  en  assistanssedel.  Hon  hade  pantsatt  alla 
sina  små  dyrbarheter,  till  och  med  ett  guldhjerta,  det 
enda  minnet  hon  eger  af  vår  mor;  hennes  vinter- 
kappa, hennes  utanskor,  gardinerna  från  fönstret,  allt 
rörligt  utom  hennes  hvardagskläder  och  de  få  möblerna 
voro  på  assistansen. 

"Förlåt,  Johanna,  förlåt  mig!"  sade  jag  och  föll 
henne  om  halsen,  "förlåt  mig!"  Då  tryckte  hon  sig 
hårdt  intill  mig  och  började  gråta  häftigt.  "Var  inte 
ledsen,  jag  skall  aldrig  misstänka  dig  mera",  sade  jag 
för  att  trösta  henne,  "var  inte  ledsen." 

"Ånej,  Alfred,"  afbröt  hon  mig  häftigt,  "jag  är 
inte  ledsen,  men  jag  är  ond",  och  så  fortfor  hon  att 
gråta. 

"Nå,  förlåt  mig,  Johanna!"  bad  jag. 


61 

"Dig  har  jag  intet  att  förlåta",  snyftade  hon.  "Det 
är  på  mig  sjelf  jag  är  ond.  Vet  du",  fortfor  hon,  "i 
dag,  då  jag  gick  upp  i  assistansen  med  mitt  pick  och 
pack,  var  jag  sä  glad,  så  glad,  och  tänkte:  ack! 
ack!  hvad  det  skall  bli  roligt  att  se  hans  förvåning 
och  lemna  honom  penningarne,  ack!  ack!  hvad  det 
blir  roligt.  Ser  du,  jag  var  dum,  som  fröjdade  mig 
som  ett  barn.  jag  är  intet  något  barn  mera,  Alfred! 
det  förargar  mig;  ja,  jag  är  riktigt  ond  öfver  att  jag 
är  nitton  år." 

"Kära,  lilla  Johanna,  det  rår  du  inte  för",  trösta- 
de jag;  men  det  verkade  intet,  utan  tårarne  qvälde, 
mot  hennes  vilja,  fram  ur  ögonvrårna. 

"Se  så,  nu  är  det  också  en  förargelse",  sade  hon 
och  skrattade  midt  igenom  tärarne.  "Nu  skall  jag 
sitta  här  och  gråta  mig  rödögd  för  det  der;  hvad 
gör  det  mig  hvad  du  tänker.  Hvad  gör  det  mig  att 
jag  hoppades  en  fröjd  och  fick  en  förargelse  —  det 
gör  alls  inte,  nej,  alls  ingenting  ;  jag  gråter  bara  för 
det  faller  sig  så." 

"Men  lugna  dig,  Johanna." 

"Käre  Alfred,  låt  mig  vara  i  fred  och  behåll  du 
penningarne",  sade  hon,  "men  det  skall  du  göra." 

"Gerna,  gerna,  lilla  goda  Johanna." 

"Ja  si,  så  der  lefva  vi,  mitt  he^Tskap",  slutade 
Berndtson  sin  berättelse. 

"Det  är  ett  skönt  lif  att  älska  så  och  bli  så  äl- 
skad tillbaka",  yttrade  patronessan  med  sann  känsla, 
ty  den  innerliga  målningen  hade  verkligen  rört  henne, 
emedan  hon  liksom  alla  kände  en  törst  efter  kärlek. 
^Hvad  säger  ni,  herr  kammarjunkare  ?" 

"Ja",  sade  kammarjunkaren  utan  att  se  upp,  "det 
är  rätt  charmant  —  rätt  tendert",  tillade  han  och 
tryckte  med  fingret  i  ögonvrån;  det  var  nära  på  att 
han  också  gråtit  den  gode  gubben. 

"Det  var  ju  en  tid,  då  ni  också  hade  en  syster", 
sade  friherrinnan.  "Det  är  klart  att  ni  älskade  henne 
lika  högt,  fastän  en  lyckligare  belägenhet  gjorde  dy- 
lika scener  omöjliga." 

"Lycka?"  inföll  kammarjunkaren  och  afbröt  sig 
sjelf  med  ett  hest  skratt.  "Åja,  jag  höll  af"  —  han 
steg  upp  och  gick,  mot  sin  vana,    några    hastiga  slag 


62 

öfver  golfvet;  ändtligen  stannade  han  och  sade:  "ja, 
jag  hade  en  syster  —  ha  ha  ha,  det  är  rätt  intressant 
att  ha  en  syster;  men  lät  oss  nu  tala  om  annat;  herr 
Berndtson  träffar  snart  sin  syster  —  och  önskar  att 
träffa  henne,  är  det  icke  så?" 

"Jo,  herr  kammarjunkare,  det  skall  Gud  veta", 
sade  målaren. 

"Herrn  är  lycklig  herrn",  yttrade  kammar junkaren 
med  ett  sorgligt  leende.  "Herrn  är  lycklig,  herrn, 
som  kan  älska  sin  syster." 

Andra  morgonen  reste  Berndtson,  utan  att  ha  fått 
se  Emilia,  som  af  patronessan  uppgafs  vara  sjuk.  (En 
tydlig  osanning.) 

Det  härmade  den  resande  att  han  qvällen  förut 
varit  så  uppriktig.  Han  hade  låtit  patronessan  del- 
tagande locka  sig  in  på  sin  älsklingstanke.  Han  hade 
ej  tänkt  på,  inför  hvem  han  talade;  ett  fel,  som 
måste  vidkännas  af  de  fleste,  som  med  sann  vär- 
ma omfatta  en  sak  eller  med  innerlig  vänskap  en 
person. 

"Den  som  vill  dansa  får  alltid  spelman",  yttrade- 
han vid  sig  sjelf,  "det  ordspråket  sannas.  H varför 
skulle  jag  nämna  min  syster  för  den  der  patronessan 
och  lille  kammarjunkaren?  Jag  oskärade  hennes  namn, 
när  jag  omtalade  att  jag  hade  misstänkt  hennes  åt- 
komst af  några  riksdaler  —  det  var  en  dumhet  och 
skulle  ha  varit  en  dålighet,  om  jag  ej  låtit  min  kärlek 
för  Johanna  missleda  mig." 

Så  resonnerade  den  unge  målaren,  under  det  pa- 
tronessan och  kammarjunkaren  bedömde  honom. 

"Det  är  ett  naturens  barn,  den  der  Berndtson", 
sade  patronessan  med  en  min  midt  emellan  förakt  och 
välvilja ;  ty  salongsmenniskor  förakta  ingenting  högre- 
än  om  en  smula  natur  röjer  sig. 

Det  är  troligt  att  en  afstubbad  och  i  krukforni 
tillklippt  gran  lika  djupt  skulle  förakta  den  härliga 
samslägtingen,  hvilken  skjuter  upp  som  en  lans  i 
skogen,  om  träden  kommo  på  det  orådet  att  vilja^ 
agera  förnuftiga  varelser. 

"En  rätt  hygglig  ung  man",  sade  kammarjun- 
karen. 


63 

"Han  är  emellertid  något  mera  romanesk,  än  som 
går  an  för  en  menniska  i  vårt  tidehvarf",  anmärkte 
patronessan,  "men  det  ger  sig  väl  med  tiden,  det  är 
alltid  en  period,  då  man  ser  lifvet  i  ett  magiskt  för- 
tjusande skimmer,  då  man  tror  hela  menskligheten  om 
godt  —  det  är  en  älskvärd  förvillelse." 

"Ja  älskvärd,  om  den  ens  är  någon",  sade  kam- 
marjunkaren,  "men  det  har  min  nåd  rätt  i,  att  man 
ej  finner,  hvad  man  i  sin  ungdom  drömde  om." 

"Nej,  visst  inte,  man  blir  beständigt  bedragen  af 
menniskorna",  suckade  patronessan. 

"I  det  fallet  tror  jag  dock,  att  min  goda  nåd  icke 
just  gjort  några  erfarenheter." 

"Hvem  har  ej  det?  —  det  är  en  regel,  bäste 
kammarjunkare.';  man  bedrages  icke  allenast  af  främ- 
mande, utan  just  de,  som  äro  närmast  vårt  hjerta, 
såra  oss  djupast,  sticka  in  gifttaggen,  så  att  det  evigt 
svider." 

"En  sådan  otacksamhet  är  farlig",  sade  kammar- 
junkaren,  "men  ni,  min  goda  nåd,  har  ej  känt  den 
så  djupt  som  många  andra,  —  ja,  andra",  tillade 
han  och  drog  en  djup  suck,  "hafva  pröfvat  den  mer 
än  ni." 

"Säg  intet  så,  min  bäste",  invände  patronessan, 
"lifvet  är  en  hård  skola." 

Så  fortsattes  samtalet  med  en  oupphörlig  jämmer 
öfver  tidens  önska  och  öfver  verldens  otacksamhet,  en 
klagan  som  vanligen  föres  af  dem,  som  aldrig  gjort 
sig  mödan  att  förtjena  någon  menniskas  tacksamhet 
eller  pä  ett  sådant  sätt,  att  det  varit  tydligt  att  man 
fordrade  tacksamhet. 

Emilia  var,  sanningen  att  säga,  i  civil  arrest; 
hennes  styfmor  hade,  på  grund  af  sina  skäl,  en  gång 
för  alla  uteslutit  henne  från  sällskapen.  Hon  fick  ej 
vara  med,  hette  det,  för  hon  sjelf  fann  sitt  uppföran- 
de sådant  att  hon  kunde  och  borde  vara  med  bland 
menniskor,  lika  känsliga  för  sedernas  renhet  som  för 
sin  heder. 

Först  sedan  kammarjunkaren  aflägsnat  sig  för  att 
roa  sig  med  sina  forskningar  öfver  geneaologier  och 
ättelängder,  fick  Emilia  bud  att  inställa  sig.  Hon 
kom ;   men   patronessan   rynkade    genast  ögonbrynen, 


64 

ty  fröken  hade  ett  mot  all  förmodan  glädtigt  utseende. 
Denna  omständighet  förstörde  en  del  af  patronessans 
operationsplan  eller  att,  till  följe  af  frökens  nedtryckta 
sinne,  kunna  pika  henne  och  genom  satirens  nålsting 
pina  sin  uppväxande,  snart  alltför  mäktiga  rival.  Emi- 
lias glada,  nästan  drömmande  blick  förstörde  denna 
plan;  man  kunde  omöjligen  säga,  att  hon  sörjde  öf- 
ver  den  unge  målarens  bortresa. 

Med  oemotståndlig  vänhghet  nalkades  hon  sin 
mor  och  kysste  hennes  hand.  Der  låg  en  smula  sam- 
vetsförebråelse i  denna  vänlighet :  ty  EmiUa  döljde  nu 
för  första  gången  en  hemlighet  i  sitt  veka  hjerta  och 
hon  förebrådde  sig  att  hon  gjorde  det,  fastän  den 
hemliga  rösten,  som  tillika  med  samvetet  hviskade 
derinne,  beständigt  upprepade :  "Du  har  dock  en,  som 
älskar  dig  här  i  verlden." 

"Du  ser  rätt  lycklig  ut,  kära  Emilia",  yttrade  mo- 
dren, mera  i  form  af  en  simpel  anmärkning  än  som 
en  moderlig  observation. 

"Ja,  mamma,  jag  känner  mig  ej  heller  så  olyck- 
lig." 

"Såå  —  den  helige  Stefanus  ser  således  himme- 
len  öppen  för  sig",  invände  patronessan  med  ett  för- 
smädligt löje.  —  Nå  ja,  man  kan  inte  annat  än 
respektera  den  kristliga  resignationen,  helst  då  vår 
målare  tagit  sin  kosa  upp  till  sin  symamsell  i  Stock- 
holm." 

Patronessan  fixerade  med  en  half  blick  Emilia, 
på  hvars  kinder  vid  ordet  "symamsell"  en  rodnad 
spridde  sig.     Det  stack  i  hjertat ;  hon  visste  ej  hvarför. 

"Det  var  rätt  trefligt,  under  det  att  han  var  här, 
den  unge  mannen;  äfven  jag  satte  värde  på  hans 
öppenhet  —  han  målar  bra  —  eller  hur?  Emilia." 

"Jo  —  ganska  bra." 

"Det  är  mig  en  fägnad  att  se  ditt  lugn  och  din  stilla 
fröjd  vid  hans  afresa.  Jag  kunde  ej  annat  än  härom- 
dagen gifva  dig  några  råd.  —  Min  kärlek  för  ett  barn, 
som  jag  mottagit  för  att  värma  vid  mitt  hjerta,  för- 
ledde mig  att  vara  sträng,  kanske  för  sträng;  du  för- 
låter mig  det,  Emilia  ?" 

Denna  ton  var  så  ovanlig  att  Emilia,  som  djupt 
kände,  hur  den  hemlighet  hon  döljde  för  sin  mor,  det 


65 

der  samtalet,  tyngde  på  själen,  skj^ndade  fram  ån- 
gerfull och  rörd,  kastade  sig  i  sin  mors  armar  och 
sade:  "Säg  ej  sä,  mamma;  jag  är  grymt  felaktig,  för- 
låt mig,  mamma."  Och  då  hon  såg  upp,  stodo  ett 
par  stora  klara  tårar  i  de  oskyldiga  ögonen. 

"Gerna,  gerna,  goda  Emilia",  sade  patronessan 
mildt  och  vänhgt,  "men  jag  misstog  mig  om  din  kän- 
sla för  den  unga  mannen.  Jag,  som  känner  verlden, 
tog  scenen  på  taflan  för  en  komedi  —  men  lyckligt- 
vis är  det  inte  sä ;  det  orena  kommer  ej  vid  dig,  mitt 
barn.  Ser  du,  Berndtson  är  en  vanlig  karl,  blott 
något  lifligare  och  snillrikare  än  mängden,  men  desto 
farligare.  Du  såras  ej  deraf,  men  på  hela  hans  sätt 
att  tala  och  på  hans  min  märkte  jag  att  han  dref 
gäck  med  din  känsla  och  hånade  din  heliga  enfald. 
Gudi  lof  han  är  rest  till  sin  mamsell  —  han  beskref 
henne  med  passionens  glöd  för  oss  i  går  afton.  Han 
kunde  ej  dölja  sig.  Du  är  klok,  lilla  Emilia,  som  med 
glädje  ser  honom  lemna  oss." 


Syskonen. 

"Jag  tycker  just  han  skall  bli  litet  flat,  då  han 
kommer  och  får  veta  den  stora  nyheten.  Tackar  öd- 
mjukast, äkta  dukatguld  skall  han  si.  Jo,  det  skall 
du  tro,  nej,  min  herr  bror,  den  hemligheten  behåller 
jag  för  mig  sjelf,  fastän  du  skulle  fara  med  att  vara 
giftoman." 

Det  var  en  ung  flicka,  smärt  och  dock  fyllig  i 
sina  former,  som  satt  vid  ett  sybord  och  arbetade, 
som  för  sig  sjelf  yttrade  dessa  ord.  Hennes  ansigte 
var  ej  reguliert,  långt  ifrån  bildlikt  skönt,  men  det  var 
något  så  hjertegodt  och  leende  i  dessa  blå,  något  ki- 
sande ögon,  så  mycket  helsa  pä  dessa  fina  kinder  och 
ett  så  skönt  drag  af  belåtenhet  kring  den  lilla  munnen, 
att  man  måste  hålla  af  den  nätta  varelsen,  der  hon 
satt  i   sin   simpla   hemväfda   klädning   och    arbetade, 

Altartajlan.  5 


66 

under  det  att  någonting  skälmaktigt  spelade  i  hennes 
ansigte. 

"Alfred  är  en  stor  moralpredikant  och  har  erfa- 
renhet", återtog  hon  efter  några  ögonblick.  "Bevars 
han  är  så  erfaren  och  klok  han,  att  han  misstänker 
alla  menniskor  —  hu!  Det  måtte  vara  rätt  tråkigt  att 
vara  erfaren  och  veta  en  hel  hop,  som  de  der  väl- 
signade karlarne  alltid  veta  —  men  han  skall  få  stå 
der,  min  kloka  bror.  Den  saken  afgjordes  utan  hans 
högvisa  råd;  ha  ha  ha,  hvad  han  skall  bli  flat,  då 
han  får  se  ringen.  Hvad  är  det  för  en  ring? — "Jo,  en 
äkta  dukatring,  24  karat."  Hvem  har  du  fått  den  af? 
—  "Jo,  af  en  herre,  som  jag  håller  af."  Du  måtte  väl 
aldrig  vara  förlofvad?  —  "Jo,  si  det  är  just  saken", 
skall  jag  säga  och  niga  och  se  så  innerligt  försmädlig 
ut".  Flickan  gjorde  vid  dessa  ord  en  spotsk  min. 
"Han  skall  veta  att  jag  inte  fick  förargelse  för  assi- 
stansen för  intet  —  det  skall  han  ha  igen;  men  tyst, 
hvem  är  det,  som  klifver  i  trapporna,  en  karl,  ja  be- 
stämdt  en  med  galoscher  —  nä,  det  måtte  jag  säga: 
vågar  sig  Lönner  hit,  så  blir  han  olycklig.  Jag  har 
sagt  honom  att  han  inte  får  komma  till  mig." 

Under  denna  monolog  hade  hon  stigit  upp  och 
nalkats  dörren.     Det  knackade. 

"Hvem  är  der?" 

"God  vän,  Johanna",  sade  en  röst. 

"Alfred,  Alfred!  är  det  du?"  ropade  flickan,  stör- 
tade fram  och  flög  sin  bror  i  famnen.  "Herre  Gud! 
hvad  det  har  varit  ledsamt  efter  dig.  Jag  har  inte 
haft  dig  och  gräla  på.  lille,  gode,  välsignade,  snälle 
min  bror;  åh,  du  är  så  frusen.  Se  så,  låt  mig  värma 
dina  stela  fingrar",  fortfor  hon  brådskande  och  tryckte 
dem  mellan  sina  små  hvita  händer.  "Du  skall  få 
kaffe,  ja,  det  är  kallt  ute.  och  du  skall  se,  att  det  nog 
fins  litet  i  min  "kalTerulta",  bara  jag  får  värma  upp 
det."  Med  dessa  ord  skyndade  hon  frän  honom  och 
hade  inom  några  minuter  satt  den  lilla  trefotade  pan- 
nan pä  glöderna  i  kakelugnen.  "Men",  återtog  hon 
brydd,  "du  är  väl  en  förnäm  herre  nu  —  hm,  bara 
jag  hade  hjerta  i  mig  att  springa  ned  i  kryddboden." 

"Hvad  då,  Johanna  lilla?"  sade  målaren.  "Hvad 
skulle  du  springa  efter?" 


67 

•  "Jo,  ser  du,  du  är  väl  för  god  att  tåla  pudersoc- 
ker  i  kaffet,  nu  sedan  du  i  hela  tre  månaderna  varit 
i  ett  rikt  hus  och  lefvat  som  en  prins?" 

"Tror  du  det?  Nej,  goda  Johanna.  Jag  dricker 
hellre  kaffe  med  pudersocker  hos  dig  än  hvad  som 
helst  för  rart  hos  andra." 

"Nä  du!  Blef  du  inte  kär  i  hennes  nåd  patrones- 
san?  —  Jo,  ser  du,  det  tror  jag  i  min  enfald,  för  si 
■  du  skref  så  mycket  om  henne  och  sä  blef  det  tvärt 
slut  —  hm  jo,  jo,  jag  slog  spiken  på  hufvudet." 

"Nej,  goda  Johanna,  du  misstar  dig." 

"Men  något  rasande  är  det,  så  mycket  ser  jag", 
yttrade  Johanna  och  satte  händerna  i  sidan.  "Bekänn 
sanningen,  se  så  —  du  ser  så  slagen  —  ha  ha  ha, 
de  der  karlarne  skola  alltid,  dä  de  hålla  af  en  men- 
niska,  se  ut,  som  om  de  fallit  ner  från  himmelen." 

"Du  misstar  dig,  Johanna,  det  är  bestämdt",  sva- 
rade Alfred,  men  slog  ner  ögonen,  ty  han  kände  på 
sig  att  han  sade  en  osanning. 

"Sitt  nu  inte  der  och  gör  ihop  historier,  Alfred. 
Du  är  bestämdt  kär  i  hennes  nåd.  Den  rika  enkan, 
gods  och  gårdar,  ja,  det  skulle  vara  något  för  en 
stackars  målare." 

"Nej,  Johanna,  bestämdt  inte",  yttrade  målaren 
något  vresigt;  "men  om  du  vill  veta  allt,  så  tycker  jag 
att  det  är  synd  om  en  flicka  der  i  huset,  om  fröken 
Emilia." 

"Jaså,  du  tycker  att  det  är  synd  om  fröken,  stac- 
kars liten;  hon  behöfver  väl  ditt  beskydd  mot  denna 
verldens  snaror",  tillade  hon  med  ett  illparigt  leende. 

"Du  skulle  känna  henne." 

"Ja,  det  skulle  jag  visst,  fast  jag  inte  vet  ens  hvad 
hon  heter." 

"Emilia  Stjernros." 

"Emilia  Stjernros,  jo,  det  låter  något  det;  jaså, 
min  kära  bror  är  således  illa  beklämd.  —  Se  så,  nu 
pöser  pannan;  det  är  då  alltid  befängdt,  nu  blir  der 
knappt  en  kopp  qvar,  allt  för  din  kärleks  skull." 

Den  glada  flickan  lyckades  likväl  att  få  ut  pannan, 
innan  hon  hunnit  mera  än  hosta  litet  grann,  och  snart 
stod   det   lilla  runda    bordet   dukadt   med  servett,  en 


68 

liten  bleckkorg  med  skorpor,  en  kaffekopp  med  halm- 
gul glasyr  och  en  bleckask  med  pudersocker. 

"Se  så,  nu  kan  du  dricka,  blott  det  är  klart  rik- 
tigt. Åjo,  det  går  an;  se  så,  drick  nu  fröken  Emilias 
skål." 

"Ja,  du  må  tro,  Johanna,  att  det  är  en  engel  till 
flicka",  sade  Berndtson. 

"  Jaha,  det  vet  jag  förut ;  men  slå  det  der  ur  hå- 
gen. —  Du  skulle  få  en  rik  fröken,  du;  ser  du,  jag  kan 
vara  klok,  jag  också." 

"Hon  är  lika  fattig  som  jag." 

"Desto  värre,  Alfred.  Fattiga  fröknar  äro  derföre 
icke  mindre  förnäma  af  sig  och  så  två  fattiga  ihop, 
af  hvilka  blott  den  ene  arbetar;  ty  en  fröken  arbetar 
aldrig." 

"Nu  är  du  orättvis." 

"Det  måtte  jag  väl  bäst  veta,  som  syr  allting  åt 
fröknarna  och  de  rika  mamsellerna,  hvarenda  tråd; 
inte  kunna  de  sy,  inte." 

"Du  är  ett  barn,  Johanna.  Du  vet  ej  hvad  du 
säger",  afbröt  henne  brödren  med  lindrigt  missnöje, 
icke  derföre  att  hon  hade  orätt,  tyckte  han,  utan  der- 
före att  han  fruktade  detsamma  som  hon  vis  ä  vis 
Emilia^. 

"Åja,  likagodt",  återtog  lilla  Johanna,  då  hon  med 
venstra  handen  räckte  fram  skorpkorgen  och  vände 
så  på  de  små  fmgrarne  att  förlofningsringen  blef  syn- 
lig.    "Var  sä  god  och  ta  litet  skorpor." 

Alfreds  tankar  voro  dock  på  annat  håll,  och  hans 
uppmärksamhet  fäste  sig  ej  vid  den  ovanliga  prydna- 
den pä  Johannas  hand. 

Flickan  gjorde  ännu  några  försök  att  få  det  märk- 
värdiga tecknet  bemärkt;  men  omöjligt. 

"Hör  på,  Alfred!    Är  kärleken  då  verkligen  bhnd?" 

"H varför  frågar  du  så?" 

"Jo,  eljest  så  kunde  väl  en  förtjust  herre  se  nå- 
got, om  han  inte  vore  blind." 

"Jag?  Hvad  skulle  jag  se?"  frågade  Alfred  för- 
lägen och  såg  sig  omkring. 

"Ser  du  Riddarholmsspiran  der  borta?" 

"Ja  visst." 

"Nå,  ser  du  Kungsholmskyrkan  då?" 


69 

"Ja  visst,  men  hvad  är  det  då?"  frågade  målaren 
sin  skälmska  syster,  som  pekade  med  sin  venstra  hand. 

"Nå,  men  ser  du  en  karl,  en  liten  en,  som  går 
der  borta  på  Kungsholmsbron,  ser  du  precis  som  jag 
pekar;  se  pä  min  hand,  hur  jag  pekar  nu." 

Alfred  följde  hennes  anvisning  och  fick  nu  ändt- 
ligen  syn  på  ringen. 

"Hvad  är  det?  Är  du  förloivad?"  frågade  han 
hastigt. 

"Nå,  så  ändtligen  kunde  min  kära  bror  se.  —  Jo, 
det  lär  så  vara",  sade  flickan  och  lade  armarne  i  kors 
och  betraktade  sin  bror  med  ett  smålöje,  der  kärlek, 
allvar  och  illparighet  på  ett  förunderligt  sätt  funnos 
förenade. 

"Nå,  med  hvem  då?" 

"Med  en  ung  hygglig  karl,  en  engel,  om  du  så 
vill  —  fastän  han  inte  är  af  adligt  blod",  tillade  hon 
och  såg  skälmsk  ut. 

"Det  är  allvar  således;  du  är  förlofvad.  Nå,  Gud 
late  dig  ha  valt  en  hederlig  man.  Gud  välsigne  dig, 
Johanna",  sade  målaren  rörd  och  tryckte  henne  i  sina 
armar. 

"Tack,  tack  Alfred!"  hviskade  flickan.  "Gud  väl- 
signe dig  också.  Ja,  det  är  en  hederlig  menniska; 
men",  tillade  hon  och  ryckte  sig  plötsligen  ifrån  honom, 
"nu  är  du  tråkig  igen." 

"Jag?" 

"Ja,  just  du,  nu  skulle  du  blifvit  flat  och  ond  och 
rasande  du  —  och  så  tar  du  saken  så  ömt  —  hm,  du 
skulle  blifvit  ond  bara,  så  hade  jag  fått  skratta  åt  dig." 

Alfred  smålog  åt  sin  barnsliga  syster.  "Nå,  än 
då,  jag  vet  ju  inte  än  hvem  den  der  fästman  är;  det 
är  tids  nog  att  bli  ond." 

"Jo,  min  fästman  är  en  hederlig  karl  och  håller 
af  mig,  mycket,  mycket,  ja,  lika  mycket  som  du." 

"Nå,  hvad  är  han?" 

"Han  är  min  fästman,  hör  du." 

"Men  om  jag  nu  inte  tycker  om  honom",  sade 
målaren. 

"Så  är  det  väl  jag,  som  egentligen  bör  tycka  om 
honom." 

"Du  vill  således  nödvändigt  gräla,  Johanna  lilla", 


70 

skrattade  målaren,  '"men  ser  du,  jag  blir  inte  ond,  om 
du  vill  bära  dig  aldrig  så  åt." 

Johanna  började  också  skratta;  ''men",  sade  hon, 
"jag  måtte  inte  duga  att  räkna  ut  någonting  på  för- 
hand. Dä  jag  räknade  ut,  att  du  skulle  bli  glad,  då 
blef  du  ond,  och  dä  jag  hade  funderat  ut,  att  du  skulle 
bli  öfverraskad  och  ond,  då  blir  du  hvarken  det  ena 
eller  det  andra.  —  Du  är,  tror  jag,  icke  en  gång  ny- 
fiken att  få  veta  hvem  som  är  min  fästman?" 

"Kanske  jag  kan  gissa  det,  Johanna;  det  är  Gustat 
Lönner." 

Johanna  blef  i  högsta  grad  öfverraskad  —  hon 
rodnade. 

"Men  rodna  inte,  Johanna",  återtog  brödren.  "Det 
der  gissade  jag  längesedan,  ty  jag  märkte,  att  Lönner 
tyckte  om  dig  och  du  om  honom." 

"Jaså,  men  det  måtte  väl  varit  blott  det  förra,  ty 
jag  brydde  mig  alls  inte  om  honom,  förr  än  han  frå- 
gade mig,  —  inte  lian,  utan  moster  frågade  mig." 

"Jaså,    moster   Lönner;    nä   väl,   det  är  då  han." 

"Ja,  efter  du  ändå  vet  det;  men  om  du  gissat  det 
förut,  så  hade  du  väl  börjat  att  ge  broderliga  råd.  — 
Du  visste  inte,  Alfred,  nej,  det  är  bestämdt;  du  har 
ingenting  att  ta  ifrån  eller  lägga  till?" 

"Nej,  Johanna.  Gud  välsigne  er  bägge  två.  Gu- 
staf Lönner  är  en  bra  karl.  Fattiga  aren  I  väl  bägge, 
men  unga  och  friska  och  flitiga  —  och  så  vet  jag  att 
du  har  ett  säkert  stöd  i  honom." 

"Se  så,  visste  jag  inte  det.  Skulle  inte  stödet  fram 
nu  igen  —  hni,  ni  karlar  anse  er  alldeles  oundgäng- 
liga som  stöd  kantänka.  Utan  er  hjelp  kan  inte  en 
stackars  flicka  lefva  här  i  verlden,  än  mindre  kan  hon 
försvara  sig  eller  vara  hygglig  —  det  skall  alltid  ett 
stöd  till  —  ha  ha  ha.  Du  är  bra  rolig,  Alfred;  mitt 
stöd  —  åja,  jag  är  lycklig  jag,  som  får  gå  med  två 
kryckor,  min  bror  och  min  fästman." 

"Ja,  tag  det  som  du  vill,  lilla  Johanna,  men  lycka 
till  emellertid." 

"Vet  du  hvad?  Lönner  skall  söka  burskap  i  K. 
—  Det  skall  vara  en  bra  stad  med  bara  en  urmakare 
och  den  är  nära  blind  och  dessutom  en  rik  karl.  Lön- 
ner säger  att  det  är  en  bra  stad,  ty  alla  bönderna  der- 


71 

omkring  nyttja  ur  och  byta  klockor,  sä  att  der  alltid 
är  att  laga  —  och  så  kan  Lönner  göra  nya.  Åh  du, 
det  skall  gä  bra,  mycket  bra  skall  du  se." 

"Det   tror  jag   också.     Nä.  när  afgjordes  saken?" 

"Jo,  i  dag  åtta  dagar  sedan  så  sade  jag  ja,  det 
var  hos  moster  Lönner;  men  ser  du,  det  är  inte  än 
eklateradt,  fast  jag  fick  ring;  men  den  tar  jag  inte  på 
mig  annat  än  dä  jag  är  ensam.  —  Han  är  af  24  ka- 
rats gull,  ser  du,  och  hela  namnet  inuti:  "Gustaf  Lön- 
ner." Du  kan  väl  tro  det  är  nymodigt  och  så  passar 
han  så  väl.  Jag  sitter  också  ibland  långa  stunder  och 
ser  på  honom  och  tänker  på,  huru  vi  skola  hafva  det 
i  vårt  lilla  hem.  Vet  du,  en  liten  byrå  skall  jag  ha 
—  äja,  Lönner  får  gerna  ha  sina  pengar  i  en  låda  och 
sina  vigtiga  papper  i  en  annan,  men  en  liten  näpen 
byrå  med  klaff  —  riktig  klaff  att  slå  ner,  så  att  jag 
kan  sitta  och  skrifva,  när  det  sä  mig  lyster  —  der- 
ofvanpå  en  spegel,  som  hänger  mellan  två  svarfvade 
pelare  och  så  två  malmstakar  och  ljussaxbricka  och 
en  grann  ljussax,  en  sådan  en  som  det  smäller  uti  hvar 
gång  man  klipper.  Det  blir  i  förmaket  det,  med  en 
hvit  Och  en  röd  gardin  för  fönstret  i  draperi  och  två 
små  nätta  taburetter  vid  ett  sybord  med  marmorerad 
skifva  och  perlfärgade  ben.  Alla  möblerna  perlfärgade." 

Den  unge  målaren  smålog  mildt  åt  sin  systers  små 
uträkningar.  Det  låg  någonting  så  glädtigt  och  för- 
tröstansfullt i  hennes  hela  hållning,  att  man  knappt 
kom  ihåg,  att  det  var  planer  för  framtiden  hon  beskref, 
utan  något  verkligt. 

"Se  så,  min  käre  Alfred",  sade  Johanna  slutligen, 
"nu  skall  du  följa  med  mig  bort  till  moster  Lönner; 
se  så  kom,  det  är  blott  ett  litet  stycke.  Jag  tror  nog 
att  Gustaf  kommer  dit." 

De  bägge  syskonen  gingo. 

Moster  Lönner  bodde  ej  så  långt  derifrån  i  en  liten 
kammare  inne  på  gården  i  ett  litet  hus  i  Mariatrakten. 
Det  var  ett  litet  nätt  rum,  fastän  fattigdomen  öfverallt 
lyste  fram;  men  tillsammans  med  denna  såg  man  också 
en  sträng  ordning,  som  gjorde  att  man  mindre  märkte, . 
huru  arm  hela  möbleringen  var;  hvad  som  mest  röjde 
förhållandet  var  en  beqväm  och  väl  stoppad  ländstol, 
som  stod  der  som  en  nykomling  bland  det  öfriga  gamla 


72 

möbelherrskapet;  men  denna  ländstol  var  också  en 
gåfva  af  Gustaf  till  hans  gamla  mor,  som  dubbelt  gerna 
hvilade  sig  i  den,  derföre  att  hon  fått  den  af  det  enda 
stöd  hon  ägde  på  jorden.  Gumman  Lönner  var  sina 
sjuttio  år,  men  ändå  en  tämligen  rask  och  glad  qvinna, 
som  lefde  af  en  liten  pension,  ty  hennes  man  hade 
varit  vaktmästare  vid  tullen.  Gamla  fru  Lönner  hade 
varit  en  synnerlig  vän  af  Berndtson  och  hans  syster. 
Hon  hade  varit  vän  med  deras  fostermor,  en  fattig 
underofficers-hustru,  hade  många  gånger  gungat  de 
bägge  barnen  på  sitt  knä  och  alltsedan  haft  ett  mo- 
derligt öga  på  dem.  Derföre  brukade  också  både  Al- 
fred och  Johanna  att  hos  moster  Lönner  söka  goda 
råd  —  något  annat  var  der  ej  att  få;  men  dessa  voro 
så  uppriktiga,  så  kloka  och  praktiska  att  de  voro  mer 
värda  än  penningar. 

Den  goda  gummans  egen  Gustaf  hade  kommit  i 
urmakarelära  och  var  nu  gesäll  och  —  något  som  mo- 
dren isynnerhet  fägnade  sig  öfver  nu  —  förlofvad  med 
Johanna;  det  var  en  längesedan  uppgjord  plan,  "ingen 
annan  än  Gustaf  skulle  ha  Johanna." 

'"God  afton,  moster,  god  afton,  lilla  moster*',  ytt- 
rade bror  och  syster  på  en  gång,  när  de  trädde  in  i 
det  lilla  skumma  rummet,  der  gumman  satt  i  sin  länd- 
stol  och  stickade  på  en  strumpa. 

"Kors  bevara  mig,  se  sjelfve  hofmålaren!"  yttrade 
gumman,  "och  du  lilla  Johanna;  kors!  —  välkomna, 
mycket  välkomna  —  nå,  hvad  säger  Alfred  nu?  Hm, 
min  Gustaf  och  Johanna  skola  bli  ett  par.  Det  blir 
nog  ett  vackert  par,  de  bägge.'- 

Gumman  Lönner  hade  blott  ett  fel,  det  nämligen 
att  vara  litet  nyfiken  och  att  anse  för  en  ära  att  veta 
allting;  deraf  kom  också  att  ett  samtal  med  gumman 
vanligen  inskränkte  sig  till  att  passivt  afhöra  hvad  hon 
hade  att  säga,  isynnerhet  då  frågan  var  om  hennes 
Gustaf,  som  hon  aldrig  kunde  nog  lofprisa  och  berömma. 

Emellertid  hade  Gustaf  den  i  gummans  tanke  be- 
synnerliga åsigten  att  han  ej  tyckte  om  att  höra  på 
detta  eviga  beröm  och  derföre  passade  alltid  hon  på 
att  tömma  sitt  hjerta,  då  han  ej  var  närvarande.  För 
tusendeförsta  gången  fingo  således  de  bägge  syskonen 
höra  att  Gustaf  både  var  vacker,  gudfruktig  och  flitig 


73 

samt  begåfvad  med  ett  förstånd,  för  livilket  ingenting 
var  omöjligt.  Den  gamla  tröttnade  inte  att  påminna 
om  alla  märkvärdiga  data  i  sin  gosses  lefnad  ända  frän 
den  tid  han  så  snällt  satt  för  sig  sjelf  och  lekte  och 
tog  sä  snällt  in,  då  han  hade  kikhostan,  ända  till  den 
tid  då  han  blef  förenad  med  gesällskapet  och  gjorde 
ett  gesällstycke,  som  ingen  före  honom  varit  i  stånd 
att  göra  och  knappt  någon  kunde  göra  efter  en  gång. 
Sjelfva  fru  Ankarkrona  hade  sagt,  att  hon  aldrig  sett 
maken  till  gosse,  och  presidenten  hade  en  gång  mött 
Gustaf  "pä  gården  och  gifvit  honom  ett  par  präktiga 
karameller,  när  han  var  liten. 

Allt  det  der  hade  Berndtson  så  väl  som  Johanna 
hört  otaliga  gånger  förut,  men  ändå  hörde  de  det  med 
nöje.  Johanna  till  och  med  betraktade  sin  bror  med 
ett  par  ögon,  som  tycktes  fråga:  den  som  är  så  kär 
för  sin  mor,  är  väl  en  god  son  —  eller  hvad?  Blir 
han  icke  också  en  god  man  och  en  god  menniska? 

Det  är  nästan  en  gifven  regel,  att  den,  som  rätt 
innerligt  håller  af  sina  föräldrar,  äfven  är  en  menniska, 
som  är  kärleksfull  och  ren  i  annat.  Det  gifves  dock 
en  falsk  kärlek  äfven  mot  desse,  ett  smilande  kryperi, 
som  ej  betyder  mera  än  annat  hyckleri  eller  ett  ego- 
istiskt upphöjande,  en  tillkonstlad  vördnad  för  föräl- 
drarne  endast  i  den  akt  och  mening  att  glansen  af 
deras  ära  skall  återfalla  pä  den,  som  visar  dem  denna 
vördnad. 

Allt  detta  var  dock  icke  förhållandet  mellan  fru 
Lönner  och  hennes  son.  De  älskade  hvarandra  af  själ 
och  hjerta. 

Gummans  äreminne  öfver  sonen  afbröts  dock  ha- 
stigt genom  hans  personliga  uppträdande. 

Det  var  en  storväxt,  ung  man,  med  ett  utseende, 
som  man  hvarken  kunde  kalla  fult  eller  vackert;  ett 
drag  af  trygghet  och  lugn  låg  öfver  hans  ansigte.  men 
hvarken  sprittande  glädje  eller  missnöje;  det  var  en 
stark  natur,  som  saknade  lättrörligheten,  men  också 
flygtigheten  af  ett  lifligare  sinne. 

Med  ett  enkelt  "god  afton,  mamma"  helsade  han 
sin  mor  och  med  ett  "se,  är  du  här,  Johanna?"  klap- 
pade han  sin  fästmö  på  axeln,  i  det  han  förtroligt  nic- 
kade åt  Alfred, 


74 

"Vet  du",  föll  gumman  in  utan  att  lemna  nägoii 
rådrum  att  tala  före  henne,  "vet  du,  Berndtson  vet  allt 
och  är  mycket  nöjd  med  att  Johanna  får  dig." 

"Att  jag  får  Johanna,  vill  väl  mamma  säga?"  ytt- 
rade Gustaf  Lönner  och  fattade  Alfreds  hand;  "tack 
för   det.   herr   Alfred,  eller  helt  simpelt  tack,  Alfred." 

Det  var  något  alldeles  motsatt  i  de  bägge  svägrar- 
nes  utseende  och  sätt  att  vara,  att  de  nästan  fram- 
stodo  som  fullkomliga  motsatser:  Alfred  var  liflig,  nå- 
got svärmisk,  en  entusiastisk  beundrare  af  konsten,  en 
menniska  som  lefde  i  fantasiens  rymder,  och  deremot 
Gustaf  sjelfva  den  ärliga,  bottengoda  prosan  i  egen 
person. 

"Ja,  Gustaf,  jag  är  nöjd  med  allt.  Du  skall  bättre 
stöda  Johanna  än  jag  kunnat  göra." 

"Och  du  skall  dä  nödvändigt  vara  ett  stöd",  inföll 
Johanna  småskrattande  och  strök  sin  fästman  om  ha- 
kan, "men  känn  på,  mamma,  han  är  så  skarp  om  ha- 
kan. —  Jo,  det  är  ett  vackert  stöd,  det  första  jag  får 
göra  är  att  börja  på  hans  uppfostran;  mitt  lilla  stöd, 
du  skall  hålla  dig  slät  om  hakan,  när  du  vill  tala  vid 
fruntimmer." 

"Det  börjar,  hör  du  Alfred",  yttrade  Gustaf  och 
skrattade  pä  sitt  lugna  sätt,  "hon  börjar  bra,  min  lilla 
Johanna.  —  Ja,  ja  barn,  du  kan  vara  säker  att  jag 
skall  vara  slät  som  en  jungfru  —  bröllopsdagen." 

"Ja,  det  får  jag  säga  dig  att  i  det  fallet  får  du 
inte  vara  kinkig",  inföll  modren,  som  i  Johannas  narri 
genast  såg  ett  förskräckligt  tvistämne  för  framtiden. 
"Du  får  inte  pina  din  man  med  moraler,  stackars  Gu- 
staf har  nog  annat  att  göra  än  att  raka  sig  beständigt 
—  och  i  det  fallet  är  han  så  lik  sin  salig  far.  —  Al- 
drig var  det  värdt  att  jag  sade  något  om  skägget ;  det 
var  som  att  röra  vid  ögat  —  nej,  aldrig  var  det  värdt." 

"Söta  moster!  Jag  får  väl  skratta  åt  honom  litet 
om  jag  vill,  moster",  sade  Johanna  urskuldande.  "Han 
är  min  egen  fästman,  och  jag  får  väl  skratta  ät  min 
egen  fästman?" 

"Ja,  det  får  hon,  mamma",  sade  Gustaf  och  tog 
sin  lilla  fästmö  om  lifvet.  "Det  är  bättre  att  vi  skratta, 
än  om  vi  skulle  gråta  ät  h varandra." 


75 

"Nå,  hur  går  det  med  burskapet  i  K.?"  frågade 
modren. 

"Ja,  hur  gkr  det  med  det?"    frågade  Johanna. 

"Åh,  det  går  skräpigt  nog.  K.  hgger  under  samma 
skrå  som  B.  och  urmakare-embetet  i  B.  har  yttrat,  att 
K.  har  nog  med  en  enda  urmakare,  fastän  han  är  blind. 
Jag  har  fått  veta  det  i  dag  och  jag  får  väl  lof  gå  in 
till  kommerskollegium,  som  naturligtvis  skall  bättre 
veta  om  två  urmakare  kunna  lefva  i  K.  än  den,  som 
vill  väga  derpä  löst.  Det  kunde  väl  inte  egentligen 
angå  hvarken  den  ene  eller  andre,  om  jag  vill  svälta 
ihjäl  i  K.  stad;  men  nu  är  det  så,  att  det  angår  både 
skrået  i  en  annan  stad  och  kommerskollegium  i  Stock- 
holm. Om  det  inte  går,  så  slår  jag  mig  under  Hall- 
rätten." 

"Men  det  är  ju  alldeles  befängdt,  att  man  kan 
neka  en  ärlig  handtverkare  att  arbeta",  yttrade  Alfred 
häftigt. 

"Åja,  det  är  det  visst",  yttrade  Gustaf  helt  lugn, 
ty  det  orimliga  upprörde  honom  alldeles  icke;  han  var 
en  ödets  man. 

"Det  ser  således  mörkt  ut  för  oss,  Gustaf",  ytt- 
rade Johanna  modfäld,  ty  hennes  lifliga  lynne  var  lika 
fallet  för  sorg  som  för  glädje.  "Det  ser  således  mörkt 
ut  med  alla  mina  planer.  —  Ja,  det  är  visst  och  sant, 
något  dummare  än  att  bygga  luftslott  för  framtiden 
fms  inte." 

"Ånej,  Johanna",  svarade  hennes  trankile  fästman. 
"Går  det  inte  för  sig  i  K.,  så  lyckas  det  väl  ändå 
framdeles." 

"Ja  framdeles,,  ja,  då  vi  äro  gamla  menniskorna 
bägge  två  och  du  inte  ser,  du  heller  och  jag  är  tråkig 
och  kinkig  —  då  kommer  lugnet  och  lyckan",  sade 
Johanna  nästan  halfgråtande. 

"Nä,  nä,  min  lilla  flicka,  du  tar  allting  så  hårdt. 
Jag  kan,  Gudi  lof,  gifta  mig  som  gesäll,  om  det  så  ra- 
sande skall  vara  —  och  dä  får  du  gå  här  och  hus- 
hålla ihop  med  mamma." 

"Ja,  det  går  ju  också  an",  föll  Johanna  in.  "Vet 
moster,  vi  skola  ha  så  trefligt;  men  speglen  skall  hänga 
på  långväggen  och  inte  midt  öfver  soffan  och  så  skola 
vi  ha  röda  och  hvita  — " 


76 

"Se  så,  nu  bygger  du  igen",  småskrattade  Berndt- 
son. '"Knappt  hinner  Gustaf  säga:  det  kunde  väl  gå 
an  att  du  hushållade  ihop  med  moster  här,  så  är  du 
genast  färdig  och  flyttar  speglen  och  sätter  röda  och 
hvita  gardiner  för  fönsterna.  —  Om  du  hade  fått  hålla 
på,  så  hade  väl  du  snart  haft  dig  en  byrå  med  klaff 
och  malmstakar  och  ljussax  som  smäller." 

Johanna  låtsade,  som  hon  icke  hört  sin  brors  in- 
kast, utan  klappade  sin  fästman  och  sade:  "Skulle  det 
inte  bli  bra  det,  Gustaf,  hvita  och  röda  gardiner?  Det 
kostar  inte  mer  det,  men  det  passar  en  smula  mera 
och  ser  så  hjertinnerligen  trefligt  ut?" 

"Åjo,  det  kan  väl  gå  för  sig",  småskrattade 
Gustaf. 

"Åja,  hvad  mig  angår",  sade  gumman  Lönner, 
som  nu  alltför  länge  måst  vara  endast  åhörarinna, 
"hvad  mig  angår,  så  skulle  nog  Johanna  och  jag  trif- 
vas,  jag  trifs  med  alla,  jag ;  men  si  speglen  hänger  der 
han  hänger  och  inga  gardiner  blir  det  af.  ty  grannarne 
skulle  bara  skratta  åt  mig,  om  de  fingo  se  mitt  fönster 
pråla  i  hvitt  och  rödt  och  lilla  speglen  hänga  som^  i 
ett  förmak;  allt  annat,  men  inte  det." 

Så  öfverlade  man  hela  qvällen,  tills  det  blef  mörkt, 
då  Alfred  och  Gustaf  följde  Johanna  till  porten,  vän- 
tade der  tills  hon  läst  igen  och  ropade  än  ett:  "god 
natt,  Johanna  lilla." 

Lilla  Johanna  tände  genast  ljus  i  sin  lilla  vinds- 
kammare och  tänkte:  "Nu  ser  Gustaf  hit  upp  och 
tänker  på  sin  fästmö." 


iSkcgstcrpct. 


Det  var  åter  sommar;  i  stället  för  snön  stod  der 
vackert  gräs  omkring  stugan,  der  kolaren  bodde.  De 
små  blommorna  nickade  förtroligt  mot  hvarandra  och 
"kossan"  gick  på  sluttningen  och  pinglade  med  sin 
bjellra;    dä    och    då  gick  hon  närmare  det  lilla  huset 


77 

och  stack  fram  nosen  mot  ett  litet  barn,  som  satt  vid 
knuten  och  lekte  med  några  barkbitar  och  räckte  de 
små  händerna  efter  sin  gamla  vän  för  att  klappa 
henne  på  hufvudet;  men  barnet  sprang  ej  mera.  Det 
satt  stilla  på  sin  plats;  det  var  den  lilla  Anna,  engeln 
på  altartaflan.  Se  pä  det  närmare.  Hvar  äro  de  små 
groparne  på  kinderna?  Hvar  är  den  friska  rodnaden? 
Blickade  der  icke  ett  par  djupblå,  sköna,  tänkande 
englaögon  fram  under  de  bägge  ögonbrynen,  skulle 
vi  ej  igenkänna  den  lilla  älskliga  flickan?  Det  är  dock 
hon;  men  den  svåra  våren  hade  förändrat  allt.  Vattnet 
hade  stigit  upp  genom  det  förruttnade  golfvet  i  stu- 
gan, fuktigheten  hade  drupit  af  väggar  och  tak  — 
nå  väl,  det  är  en  vanlig  sak  hos  den  fattige;  flickan 
hade  blifvit  pjunkig  och  sjuklig,  man  sökte  bot  hos 
gamle  Stolten  och  han  föreskref  ältsalfva,  som  i  häst- 
skoform  och  med  nio  prickar  smordes  in  på  den  lilla 
späda  kroppen;  men  ingenting  ville  hjelpa,  ej  en  gång 
en  hop  dyra  medikament,  som  Anders  köpt  hem  från 
staden,  icke  all  den  omvårdnad  och  kärlek,  hvarmed 
mormor  pusslade  om  den  lilla,  ville  hjelpa  —  och  en 
morgon  märkte  hon  att  den  lilla  ryggen  kröktes,  den 
härliga  byggnaden  föll  ihop,  den  lilla  flickans  bröst 
började  sorla;  det  var  klart,  att  det  var  förbi. 

Nu  satt  hon  vid  den  lilla  kojan  i  en  sandhög. 
Doktorn  hade  sagt  att  det  var  så  bra.  Han  hade  sagt 
att  hon  skulle  vara  ute  —  derför  satt  hon  ute;  men 
det  var  ej  nu  som  förr.  Kossan  kunde  gå  hon,  men 
Anna  hade  ingen  kraft  dertill.  Det  lilla  skelettet  kunde 
ej  hålla  sig  uppe,  men  hon  lekte  dock  med  blommorna 
och  satt  och  drömde  om  elfkungen,  som  tog  emot 
alla  döda  blommor  i  sitt  hof,  liksom  Gud  sades  taga 
upp  alla  små  snälla  barn  i  sin  himmel. 

Då  och  då  kom  mormor  dit  bort  och  gaf  henne 
mjölk  eller  något  som  hon  letat  fram  ur  gömmorna 
och  som  kunde  passa  att  leka  med. 

Anders  deremot  tycktes  plågad  af  att  se  sitt  arma 
barn;  han  satte  sig  väl  ibland  bredvid  henne,  men 
han  teg  för  det  mesta  och  betraktade  flickan  med 
sorgsna  blickar;  då  smålog  hon  med  sina  bleka  läppar 
och  sökte  uppmuntra  honom. 

"Far  ser  så  ledsen  ut,  det  skall  far  inte.    Jag  blir 


78 

nog  bra  igen,  bara  jag  får  sitta  i  sandhögen  härute, 
som  doktorn  har  sagt." 

"Gud  gifve  det!  lilla  Stina",  suckade  fadren. 

"Åh  ja,  det  går  nog",  återtog  flickan,  "och  om 
jag  inte  blir  bra,  så  —  ja.  mormor  säger  det  hon  — 
så  får  jag  en  liten  gul  kista  med  en  krans  af  blåbärs- 
blad  och  stjerngräs  på  locket  och  så  kommer  jag  till 
Gud  —  bara  jag  är  snäll  och  beskedlig.  —  Ja,  far! 
visst  skall  jag  vara  snäll  och  lydig,  så  att  Gud  håller 
af  mig  liksom  ni  far  och  mormor;  var  inte  rädd 
för  det." 

Dessa  ord,  så  hjertgripande  de  än  voro,  sade  hon 
med  detta  heliga  lugn,  som  endast  finnes  i  ett  barns 
rena  själ:  der  finnes  en  sådan  säkerhet  för  utgången. 
Tärningen  må  vända  sig  så  eller  så  —  det  värsta 
för  oss  är  det  bästa  för  ett  barn,  är  det  minst  för- 
skräckliga. 

Men  det  verkade  motsatsen  hos  fadren,  som  steg 
upp  och  gick,  följd  af  den  lillas  undrande  iDlick. 

"Hvart  går  far?"  tänkte  hon  vid  sig  sjelf  och  fort- 
satte sitt  arbete. 

Men  far  gick  ej  långt.  Han  blott  gömde  sig  för 
sitt  barn,  kastade  sig  pä  marken  och,  lik  en  malmåder 
som  måste  spränga  berget,  innan  den  skjuter  fram  i 
dagen,  bröt  en  tårström  fram  ur  de  insjunkna  ögonen. 
"För  hvem  skall  jag  sedan  lefva  och  arbeta?"  frågade 
han  sig  sjelf.  "För  ingen,  for  ingen  på  jorden  —  då 
har  jag  ingen  att  lefva  för  — "  och  han  kramade  sig 
öfver  bröstet  liksom  för  att  stanna  hjertat.  Han  nä- 
stan förlorade  besinningen  emellanåt,  sä  djupt  grep 
smärtan  in  i  själen.  —  "Det  är  hårda  tag",  sade  han 
vid  sig  sjelf.     "Gud  late  mig  behålla  förståndet." 

Gamla  mormor  tog  deremot  saken  med  mera  be- 
sinning och  mera  lugn.  Det  ligger  i  qvinnans  karakter 
denna  uthållighetsförraåga,  denna  böjlighet,  denna  seg- 
het i  viljan  och  i  känslan,  som  ingen  mer  än  hon  har 
—  olycklig  hon,  om  hon  ej  hade  det:  dessutom  var 
mormor'  gammal.  Att  dö  var  för  henne  inte  stort 
annat  än  hvad  en  flyttning  var  i  ungdomen.  Den  kunde 
väl  vara  svår,  när  den  kom:  men  hon  hade  ju  ändå 
samma  herrskap,  fastän  hon  flyttade  till  en  annan  gård. 
Så   enkel  tänkte  hon  sig  döden  och  återförnyelsen  — 


79 

och  hvad  var  det  då,  att  lilla  Stina  gick  förut  eller 
kom  några  år  efter ;  dog  hon  som  barn,  så  skulle  de  nog 
träffas  igen,  tänkte  den  barnafronima  gumman. 

Men  Ull-Stina  hade  också  sina  funderingar  och 
allt  som  hon  blef  sämre,  kom  hon  att  tänka  på  den 
lilla  banan  af  hennes  framfarna  lefnad.  Det  fins  ett 
samvete  äfven  hos  dessa  små  som  leka  och  roa  sig 
hela  dagen  igenom,  en  aning  om  syndens  tillvaro, 
fastän  denna  har  den  trånga  utsträckningen  mellan 
lydnad  och  olydnad:  —  den  blir  ej  annat  sedan? 
Men  dessa  bilder  stå  ej  fram  annat  än  i  de  tysta 
stunderna,  då  själen  får  tid  att  blicka  inåt,  och  då 
Stina  kom  att  blicka  ditin,  fann  hon  också  en  fläck 
på  den  snöhvita  duken  —  och  hon  började  att  gråta 
bittert. 

Så  satt  hon  med  hopknäpta  händer  och  grät,  då 
mormor  kom  till  henne: 

"Hvarför  gråter  du,  min  käre  lille  välsignade 
barnunge?  Är  det  något  du  vill  ha?  Säg,  så  skall 
du  få." 

"Nej,  mormor  ingenting,  alls  ingenting,  men  jag 
har  illa  gjort.  Gud  är  visst  ond  pä  mig,  och  derföre 
låter  han  mig  sitta  så  här." 

"Kära  barn,  inte  har  du  ondt  gjort",  sade  gum- 
man tröstande  och  klappade  sin  lilla  Stina  pä  hufvu- 
det.     "Gud  håller  af  dig,  lilla  Stina;  lita  på  det." 

"Nej,  jag  sitter  och  kommer  ihåg,  att  mormor  sa' 
i  fjol:  hör  du,  Stina!  du  får  aldrig  hoppa  öfver  källan, 
olydiga  barn  straffar  Gud;  men  mormor!  en  gång 
stod  jag  på  ena  sidan  och  kunde  inte  låta  bli,  utan 
hoppade  öfver  källan  —  hu!  jag  hissnade;  men  det 
var  så  roligt  —  men  jag  ångrade  mig  strax  och  hop- 
pade aldrig  mer  än  en  gång.  —  Var  det  inte  olydigt 
och   styggt  gjordt  det,  mormor?" 

"Åjo,  inte  var  det  så  bra,  men  det  var  ändå 
inte  farligt." 

"Och  mormor  är  inte  ond  på  mig?"  frågade  bar- 
net och  räckte  upp  sin  magra  hand  för  att  smeka 
den  gamla. 

"Nej,  det  skall  Gud  veta,  lilla  Stina.  Jag  är  visst 
inte  ond,  och  som  bevis  skall  jag  plocka  blåbär  åt 
dig;  är  du  nöjd  då?" 


80 

"Åja,  bara  nu  inte  Gud  är  ond  på  mig;  det 
vore  bra  svårt,  när  jag  kommer  till  honom  —  och  det 
skall  mormor  se  blir  inte  långt  till,  så  mycket  känner 
jag,  —  men",  återtog  hon  och  smålog  gladt  med  de 
matta  ögonen,  "säg  inte  det  åt  far;  han  blir  så  ledsen 
han,  stackare;  det  är  allt  synd  om  far." 

"Nej  barn,  nej  barn,  du  blir  nog  frisk  igen, 
bara  du  inte  gråter  —  om  Gud  så  vill  och  annars 
så  -" 

"Ja.  sä  blir  jag  en  liten  Guds  engel  som  aldrig 
dör",  inföll  lill-Stina.  "Är  det  inte  så,  mormor?  — 
och  då  skall  jaa-  titta  om  er  och  trösta  far,  om  jag 
kan." 

"Ja,  välkommen,  lilla  goda  barn'',  sade  gumman 
häftigt  rörd  och  tryckte  barnet  i  sina  armar.  "Kom 
då  och  trösta  far,  gamla  mormor  behöfver  ingen  tröst. 
Hon  kommer  snart  efter." 

"Hur  gick  det  med  blåbären?  Jag  är  så  törstig; 
mormor  lofvade  mig  ju  blåbär?" 

"Jo  genast,  barn,  genast",  sade  gumman  och 
skyndade  bort. 

Lill-Stina  satt  åter  stilla  och  lekte  med  sina  bark- 
stycken och  strån,  då  gamle  Stolten  kom  vandrande 
förbi  stora  stenen  och  nalkades  huset;  den  redlige 
gubbens  ansigte  såg  bistert  och  förargadt  ut;  men  då 
han  såg  Stina,  flög  ett  godmodigt  leende  öfver  hans 
ansigte  och  han  gick  bort  till  henne. 

"Hur  är  det  med  dig,  lillpuUa?"  frågade  han  och 
strök  med  sin  hårda  spruckna  hand  det  ljusa  håret 
ur  pannan. 

"Åh  dåligt,  ska'  Stolten  tro." 

"Mycket  dåligt?" 

"Åja,  jag  är  så  trött,  så  att  jag  inte  kan  gå, 
skall  Stolten  veta;  nu  får  kossan  gå  till  mig,  om  hon 
vill  se  till  mig." 

"Stackars  snälla  lillpullan  min." 

"Åh,  det  är  inte  så  farligt;  vet  Stolten,  när  jag 
dör,  så  har  mormor  lofvät  mig  en  liten  gul  kista;  den 
skall  Stolten  göra,  grann,  hör  Stolten,  grann." 

"Ja  bevars,  det  skall  hon  bli",  sade  Stolten  trö- 
stande, "men  med  Herrens  hjelp  Ijehöfver  du  henne 
inte  så  snart;  hvar  är  far  din?" 


81 

"Jo,  han  var  här  nyss;  han  kan  inte  vara  långt 
borta. 

Stolten  gick  och  träffade  Anders,  som  arbetade 
med  att  gärdsla  kring  sin  täppa;  men  det  gick  lång- 
samt och  utan  fart. 

"Nå  hä,  du  arbetar  du,  som  en  stackare",  ytttrade 
Stolten.  "Du  är  riktigt  modstulen,  Anders,  —  åja, 
din  flickunge,  jag  förstår  nog  jag,  och  se'n  skulden  du 
har;  nu  har  jag  varit  och  hört  mig  före." 

"Jaså",  sade  Anders  enstafvigt. 

"Bara  jaså!  då  du  vet  att  lagsökningen  är  laga 
kraftvunnen.  —  Inte  kan  jag  begripa,  hvarför  du  skulle 
kosta  på  så  mycket  för  Stinas  skull.  —  När  inte  min 
salfva  hjelpte,  så  kunde  du  vara  säker  på,  att  inga 
doktorssaker  hjelpa.  —  Ska'  en  fattig  torpare  göda 
stadsaptekaren.  som  kokar  ihop  bara  smörja  och  tar 
pengar  för?  Bättre  hade  varit  att  låta  vår  Herre 
råda.  Han  botar  barnen  eller  tar  dem  till  sig,  allt 
som  han  vill  och  det  sätter  hvarken  du  eller  jag  eller 
doktorer  eller  aptekare  peksticka  för." 

"Åja,  ni  kan  allt  ha  rätt." 

"Ja,  visst  har  jag  rätt.  det  är  ingen  frågan  om; 
emellertid  har  du  burit  dig  dumt  åt  hela  denna  vår 
och  gått  till  på  köpet  och  lånt  pengar  af  kyrkovärden 
i  Falla,  den  procentaren  —  det  var  klokt,  det." 

"Hvad  skulle  jag  göra?  Det  pressade  så  hårdt 
och  så  tänkte  jag:  "Din  flicka  lefver  inte  länge.  Hon 
skall  åtminstone  kunna  säga  till  sin  mor,  då  de  råkas : 
Far   skötte   om  mig  så  godt  han  kunde  och  förstod." 

"Åja,  det  hade  hon  sagt  ändå",  återtog  Stolten 
förargad,  ty  det  var  hans  sätt  att  förarga  sig,  när 
han  egentligen  borde  gråta;  "nu  är  det  så,  att  jag 
har  varit  hos  r-ckaren  i  Falla  och  bedt  om  anstånd; 
jag  bad  den  gamle  skälmen  och  hotade  honom;  men 
han  bara  grinade,  så  att  de  sneda  betarne  lyste  i  käf- 
ten på  honom,  och  sade,  att  han  hade  lagen  på  sin 
sida.  —  Det  är  skam,  sa'  jag,  att  en  rik  r-ckare  som 
I,  ja,  det  sa'  jag  rent  ut,  skall  klå  den  fattige  in  på 
benen,  sa'  jag." 

"Jaså,  och  utmätningen  kommer?"  frågade  Anders 
och  strök  upp  luggen. 

"Ja,    det   gör   den.    —    Bevars,   kronorättaren   är 

Altar  taflan.  O 


82 

svåger  ät  blodsiigarn  i  Falla  och  i  morgon  afton  blir 
det  auktion  här  iDorta  i  Nagabyn,  och  då  skall  skräpet 
säljas.  Hm,  det  kan  väl  hända  att  jag  tog  skälmen 
för  tvärt;  men  si,  det  kliade  i  mina  näfvar,  Anders, 
och  hade  det  inte  varit  i  hans  eget  hus,  så  hade  jag 
lossat  på  framtänderna  på  den  skälmen;  men  hus-  och 
hemfrid  vet  jag  att  akta." 

"Jag  får  således  lemna  det  enda  jag  har  qvar", 
sade  Anders  med  mera  lugn  än  man  kunde  förmoda. 
"Nå  väl,  så  får  det  väl  gä  dä  —  sedan  min  lille  unge 
snart  ingenting  behöfver,  så  behöfver  jag  ingenting 
heller." 

"Nå  ja,  du  är  inte  så  gammal  än",  tröstade  Stol- 
ten.  "Kommer  tid,  kommer  råd;  det  värsta  är  för 
gamla  mormor." 

"Åh,  hon  får  väl  komma  in  i  fattigstugan.  Det 
är  ändå  alltid  slutet  på  den  fattiges  sträfvan",  sade 
Anders.     "När  komma  de?" 

"Jo,  i  morgon  qväH",  sade  Stolten;  "ja,  jag  sä- 
ger, vore  jag  sä  visst  kung,  som  jag  är  en  gammal 
afskedad  korpral,  så  skulle  jag  skicka  alla  sådana 
blodsugare,  som  han  der  i  Falla,  ut  till  hundturken. 
Bara  tio  riksdaler?  Kan  han  inte  låta  dig  arbeta  af 
den  eländiga  styfvern?  Nej,  bevars  —  han  har  ju  en 
gammal  ko,  sa'  den  räfven  och  plirade;  ja,  det  har 
han,  sa'  jag,  men  det  är  också  det  enda  lefvande 
kräket  i  hela  hans  ego.  Jaså,  sade  den  gamle  skäl- 
men; det  kan  jag  inte  hjelpa;  som  man  bäddar  får 
man  sofva.  Vet  du,  Anders,  vill  man  plåga  en  bonde, 
sä  skall  man  ha  en  bonde  till  det;  det  är  då  sant  — 
åja,  inte  är  inspektören  bättre  eller  hennes  nåd  — 
men  tyst  —  jaså." 

Gubben  Stolt  föll  i  funderingar.  Efter  en  stund 
stod  han  upp  och  sade:  "Vi  lä  se,  hvem  som  skall 
ha  sin  vilje  fram.  —  Adjö  med  dig,  Anders;  var 
tröst,  än  kan  hjelpen  komma"  —  och  dermed  gick 
han  bort  utan  att  säga  ett  ord.  Det  bar  dock  icke 
hemåt,  utan  öfver  skog  och  mossar  rakt  till  Malma 
bruk. 

"Hm,  en  kan  vara  dum  ändå  ibland ;  hon  stackarn 
måtte  väl  vilja  hjelpa  —  ja,  så  är  det;  för  si  hon  är 
ändå   en    engel,    stackars   liten.     Det  säger  hvarenda 


83 

menniska,  som  talar  om  henne.  Hennes  nåcl,  det  är, 
så  beskedlig  hon  ser  ut,  en  slipad  krabatska,  så  "mör" 
i  mun.  att  det  är  synd  och  skam  åt  och  så  hård  i 
hjertat.  Jag  hade  nog  tänkt  att  tala  vid  henne;  men 
si  trädgårdsmästarn  sa':  "Låt  bli  det,  Stolt;  ty  då 
kan  hon  tycka  att  de  falla  till  besvär  och  då  vräkas 
de  från  torpet  —  och  jag  teg." 

Det  led  mot  qvällen;  sommarsolen  kastade  redan 
ett  blekrödt  sken  öfver  landskapet,  dess  sista  strålar 
glindrade  mellan  kronorna  i  allén  vid  Malma  bruk 
och  sken  så  matt  på  det  gnistrande  vattnet  i  vatten- 
rännan; men  Stolten  marscherade  trots  sina  år  oför- 
trutet öfver  berg  och  backar,  alldeles  som  då  han 
fordom  gick  mot  ryssen;  han  gick  nu  också  för  att 
bekriga  en  fiende;  men  nu  var  den  gode  gubben  i 
diplomatiska  värf,  var  en  sjelfvillig  ambassadör  från 
det  lilla  glömda  skogstorpet,  der  Anna  var  drottningen 
och  mormor  och  Anders  det  lilla  hofvet. 

Ändthgen  stod  han  då  framme  i  parken;  men  nu 
runno  honom  några  svårigheter  i  hågen,  han  hade  ej 
förr  tänkt  på  dem.  "Hm",  sade  han  vid  sig  sjelf, 
"nu  är  det  en  konst  att  råka  fröken;  hm,  hur  skall 
detta  gå?  Det  finnes  nog  mycket  godt  och  besked- 
ligt folk  bland  de  förnäma,  men  si  till  att  få  tala  vid 
dem,  det  är  mer  konst;  men  der  sitter  någon  der 
borta  i  den  der  lilla  grottan",  återtog  han,  sedan  han 
sett  sig  omkring;  "åh.  det  är  väl  hennes  nåd,  kan  jag 
tro,  gräsenkan,  som  far  och  "svansar  och  dansar"  och 
håller  hus  och  låter  flickan  sitta  hemma,  henne  är 
jag  rädd  för." 

Emellertid  huru  rädd  än  gubben  Stolt  var,  begaf 
han  sig  ut  pä  rekognosering  och  smög  sig,  som  en 
skicklig  fältjägare  egnar,  fram  mot  stället,  der  han 
sett  fruntimmersskepnaden. 

Snart  stod  han  ganska  nära  och  igenkände  fröken 
Emilia;  hon  var  skönare  än  någonsin,  den  marmorhka 
blekheten  hade  försvunnit,  en  mild  späd  rodnad,  sådan 
som  den  finnes  på  den  hvita  törnrosens  innersta  blad, 
skimrade  på  hennes  kinder.  Hon  smålog  mild  som  en 
engel  och  Stolten,  som  förut  varit  något  förlägen  att 
framträda  med  sitt  ärende,  kände  sig  lugn  och  frimo- 
dig;   men   han   visade    sig    dock   icke,   ty   den   unga 


84 

flickans  läppar  rörde  sig,  hon  sade  några  ord  för 
sig  sjelf: 

"Den  gode,  gode  kammarjunkaren,  min  hofnarr, 
som  mamma  säger  —  och  han  är  god  —  stackars 
gubbe,  utan  glädje,  utan  någon  vän,  utan  framtid, 
blott  med  sin  vapensamling  och  sina  minnen.  Han 
har  träffat  honom;  och  det  berättar  han  mig." 

"Jag  vet  dock  icke,  om  jag  gör  rätt  att  tänka  på 
honom;  men",  tillade  hon  och  ett  drag  af  stolthet 
blixtrade  fram  i  de  sköna  ögonen,  "men  det  är  nog 
med  förolämpningar,  nog  med  förtryck;  jag  kan  ej 
bära  det  längre.  Du  är  fattig,  Emilia,  din  far  lika 
litet  som  din  mor  kunde  spara,  säger  min  styfmor, 
som  ännu  aldrig  genom  flit  sammansparat  något,  som 
fattig  och  glömd  smickrade  sig  in  med  min  mor  och 
med  min  far  och  som  slutligen  blef  min  styfmor,  och 
slösade  bort  allt  det  lilla  min  mors  flit  sammansparat. 
Hon  blef  enka  och  ärfde  sedan  detta  gods.  Nu  vet 
hennes  öfvermod  ingen  gräns."  Hon  teg  några  ögon- 
blick. —  "Men  jag  gör  henne  kanske  orätt,  kanske 
hon,  äfven  hon  är  god  i  botten  och  att  det  är  jag 
som  är  egoistisk  och  hård." 

"God  afton,  min  lilla  goda  fröken",  yttrade  Stol- 
ten  och  trädde  in  i  boskén.  "Ja,  det  är  som  det  står 
i  skriften:  "på  deras  gerningar  skola  vi  döma  dem." 
—  Förlåt,  eljest  så  heter  jag  Stolt  och  bär  hit  fisk  allt 
emellanåt.  Hushållerskan  känner  mig  hon",  tillade  han 
och  bockade  sig. 

"Jaså",  sade  Emilia  och  reste  sig  upp  för  att  gå ; 
ty  gubben  tycktes  verkligen  något  påflugen. 

"Gå  inte,  lilla  välsignade  fröken",  sade  han  och 
grep  fast  i  hennes  arm,  mera  kraftigt  än  just  artigt; 
"jag  skall  tala  vid  er,  ja,  det  skall  jag." 

"Hvad  i  Guds  namn  vill  ni,  käre  Stolt?"  sade 
Emilia  midt  emellan  fruktan  och  skratt;  ty  gubbens 
åthäfvor  vore  väl  tämligen  pockande;  men  motsades 
bestämdt  af  den  innerliga  känsla,  som  talade  ur  hans 
djupt  under  ögonbrynen  begrafna  ögon. 

"Jo  se,  nådig  fröken  —  inte  förstår  jag  mig  på 
krus  och  komplimenter;  men  ser  ni,  lill-Stina  i  Skogs- 
torpet häller  på  att  dö,  stackars  barn,  hon  som  sitter 
på  altartaflan." 


85 

"Stina,  lill-Stina,  är  det  sant?"  frågade  Emilia 
genombäfvad  af  en  hastig  darrning;  "det  lilla  kära 
englabarnet,  hon  som  höll  mig  sä  hårdt  om  halsen 
och  grät  så  bittert?  —  Står  der  ingen  hjelp  till?" 

"Nej,  det  är  slut  det;  min  salfva  gjorde  intet  och 
intet  doktorns  pulver  och  droppar  heller,  eljest  så  har 
min  salfva  hjelpt  öfver  hundra  personer." 

"Vår  Herre  vill  ha  henne.  Hon  hissnar  inte  alls 
på  molnet  hon",  yttrade  Emilia  vid  sig  sjelf  och  blic- 
kade tankfullt  framför  sig. 

"Nej,  inte  hissnar  hon,  när  hon  kommer  upp  i 
himlen",  yttrade  Stolten,  utan  att  egentligen  annat  än 
med  känslan  ana  hvad  Emilia  menade.  "Men  nu  till 
saken,  goda  fröken",  fortsatte  han;  "saken  är  den  att 
Anders,  för  att  fä  bot  åt  sin  flicka,  satt  sig  i  skuld. 
Han  lånte  sex  riksdaler  af  kyrkvärden  i  Falla,  men 
fick  ge  sedel  på  tio;  den  rackaren,  så  han  suger  den 
fattige;  det  kokar  i  mig  hvar  gång  jag  tänker  på  den 
snedbetade  skälmen  —  hm  —  och  nu  så  är  han  lag- 
sökt  och  i  morgon  ser  utmätning.  Då  ta  de  deras 
enda  ko  —  ja,  så  är  det,  deras  endaste  lefvande  lif  de 
äga.  —  Nu  var  min  begäran  att  fröken  ville  låna  mig, 
gamle  Stolten  ser  ni,  tio  eller  tolf  riksdaler  på  hans 
ärhga  ansigte;  se  på  mig,  fröken,  och  säg,  om  inte  den 
skuldsedlen  duger  —  fastän  inte  jag  utan  vår  Herre 
skrifvit  honom.  Jag  skall  meta  upp  betalningen  ur 
lille  sjön  hemma,  fast  det  går  smått;  men  fisk  skall 
jag  lemna  i  betalning." 

Unga  flickor  hafva  i  allmänhet  en  viss  afsky  för 
penningtransaktioner;  penningen  är  det  mest  hetero- 
gena ämne,  som  fins  för  en  naturfrisk,  ungdomlig  själ. 
Emilia  tyckte  sig  också  känna  en  obehaglig  ilning  i 
själen,  då  Stolten,  helt  prosaiskt,  slutade  sitt  tal  med 
begäran  att  få  tio  eller  tolf  riksdaler.  Det  föreföll 
nästan  som  om  han  velat  mäta  upp  hennes  hjertas 
känslor  kanntals.  Det  var  samma  obehag,  som  det 
man  erfar,  då  man  i  känslans  hela  fullhet  beundrar 
en  väldig  ek,  som  sträcker  sina  knotiga  grenar  mot 
skyn,  och  en  praktisk  man  helt  tvärt  upplyser  att  der 
fms  virke  uti  den  för  hundra  riksdaler.  Emellertid 
fann  hon  sig  och  sade: 

"Tio  eller  tolf  riksdaler,  käre  Stolt,  det  är  mycket 


86 

penningar;  men  jag  har  något  pengar,  som  min  bror 
skickat  mig.  Det  skulle  väl  bli  nägot  annat;  men  du 
skall  fä  dem;  men  tiga  skall  du,  hör  du  Stolt,  ej 
ett  ord." 

"Åh,  jag  förstår",  yttrade  Stolten  smålugt;  "intet 
ord  från  mig.  —  Gud  välsigne  fröken." 

"Blif  qvar  här  några  ögonblick,  jag  kommer  strax 
tillbaka",  yttrade  Emilia  och  skyndade  upp  till  gården. 

"Nu  var  min  själ  inte  Stolten  dum  —  hm,  nu 
skall  han  få  se  jag  skall  roa  mig  litet  med  skälmen 
i  morgon.  Det  skall  bli  lek  af,  qvitta  heter  det.  Kon 
är  så  visst  värd  tretti  riksdaler,  fast  hon  inga  länder 
har,  som  kyrkvärden  inte  är  värd  en  bankovitten,  fast 
han  har  dubbla.  Nu  skulle  hon  tas  och  så  ropas  in 
för  tio  riksdaler  eller  kanske  sex  på  auktion,  och  så 
fick  kanaljen  tretti  riksdaler  i  stället  för  sex,  det  skulle 
smaka  honom;  men  si,  smaka  inte  dit,  ty  Stolten  vet 
hvad  han  gör  —  och  vänta  bara",  tillade  gubben  mum- 
lande och  knöt  den  senfulla  handen. 

Emilia  återkom  snart  med  sin  lilla  kassa.  Den 
steg  något  öfver  Anders  skuld  till  kyrkovärden,  lag- 
sökningskostnader inbegripna. 

"Se  här,  käre  Stolt,  köp  nu  igen  kon  —  och  se 
här",  tillade  hon  brådskande,  "ett  litet  skrin,  det  kan 
du  ge  till  Stina;  det  är  leksaker  som  jag  haft.  Hon 
tyckte  att  de  voro  sä  granna,  då  hon  såg  dem  hos 
mig;  det  kan  roa  henne  under  sjukdomen." 

"Tack  fröken.  Gud  välsigne  er  och  den  ni  håller 
af",  sade  Stolten  nästan  gråtande  af  glädje.  "Gud  väl- 
signe er." 

Han  var  åter  på  vägen  hemåt,  men  först  midt  i 
natten  kom  han  till  sin  lilla  stuga,  der  han  inträdde 
i  mörkret  och  för  första  gången  i  sin  lefnad  tänkte  på 
röfvare  och  tjufvar.  Han  lade  derför  så  väl  de  und- 
fångne  penningarne  som  skrinet  under  sin  kudde,  men 
kunde  ej  sofva  lugnt;  med  fjorton  riksdaler  och  ett 
leksaksskrin  hade  den  gode  gubben  en  försmak  af 
den  rikes  oro,  af  kapitalistens  bekymmer. 

Det  var  då  ej  underligt,  att  han  påföljande  mor- 
gon steg  upp  med  solen,  genomräknade  pengarne  och 
betraktade  leksakerna ;  det  var  ett  par  dockor  och  en 
liten  bok  med  små,  små  gravyrer. 


87 

"Hm,  så  många  påhitt  de  förnäme  ha  att  roa 
sig  både  då  de  äro  små  och  stora",  sade  han  och 
stoppade  in  sakerna  åter  i  skrinet;  "men  lilla  Stina 
kan  nog  behöfva  det  i  sin  enslighet,  hon  stackare, 
det  visste  nog  fröken  —  åh,  hon  känner  på  sig  att 
det  gör  godt  att  hjelpa  den  fattige  och  trösta  den 
sorgsna." 

Ändtligen  gick  han  upp  till  Skogstorpet.  Gamla 
mormor  märkte  ingenting  ovanligt  på  Stolten;  men 
lill-Stina  ropade  strax: 

"Mormor,  nu  är  gamle  Stolten  glad;  det  ser  jag 
på  hans  ögon." 

Barnet  hade  rätt;  ur  gubbens  rödsprängda  ögon 
lyste  en  innerlig  belåtenhet. 

"Hvar  är  Anders?" 

"JO;  han  är  ute  vid  gärdesgården",  sade  mormor. 

"Jaså",  och  dermed  vandrade  han  dit. 

"Du  skall  se  att  kyrkvärden  skall  fä  en  lång  näsa", 
yttrade  han.  "Visste  inte  Stolten  råd?  Jo,  visste  han 
så.  —  Den  är  en  narr,  som  tar  Stolten  på  den  qvist 
man  sätter  honom." 

"Har  du  talat  vid  kyrkovärden  dä?" 

"Tala  vid  honom?  Nej,  tvy  vare  den  som  kostar 
krut  på  döda  räfvar  —  nej,  bättre  upp.  —  Ser  du, 
här  är  pengar  som  gräs,  med  dem  skall  jag  slå  ho- 
nom i  näsan,  den  blodsugaren  —  inte  skall  han  få  din 
ko;  mjölk  skall  din  flickunge  fä  till  döddagar  af  gamla 
kossan,  och  fisk  skall  hon  få  af  gamle  Stolten  och  in- 
gen nöd  skall  hon  lida  och  inte  skall  du  gå  och  hänga 
hufvudet  heller." 

Underrättelsen  om  att  skulden  blef  betald  gladde 
Anders  långt  mindre  än  fader  Stolt  beräknat.  Gubben 
hade  nämligen  i  alla  sina  dagar  lefvat  som  ungkarl  och 
hade  ingen  föreställning  om  hvad  det  är  att  äga  ett 
barn  och  se  det  falla  ett  offer  för  sjukdom  och  elände. 
Detta  gjorde  att  gubben,  som  till  naturen  var  tämligen 
lättretlig,  blef  ond  på  sin  vän  Anders  och  vände  ho- 
nom ryggen  och  gick  upp  till  lill-Stina,  till  hvilken 
han  lemnade  skrinet.  Det  blef  en  glädje.  Barnets 
matta  ögon  glänste  af  fröjd,  då  hon  fick  se  de  ståthga 
dockorna  och  den  lilla  boken.  Stolten  såg  på  en  stund 
för    att   få   sig   en  droppa  med  af  barnaglädjen,  men 


derpå  gick  han  hem,  sedan  han  sagt  till  mormor,  att 
han  skulle  komma  igen  mot  qvällen  och  ta  emot  kyrk- 
värden "med  varma  servetter." 

Lill-Stina  satt  der  nu  på  sin  vanliga  plats  i  gräset 
utanför  kojans  vägg.  Kossan  gick  då  och  då  fram  för 
att  låta  klappa  sig  och  få  en  tapp  gräs  af  sin  lilla 
vän;  men  flickan  var  alldeles  ofantligt  sysselsatt  med 
sina  dockor  och  sin  lilla  bok. 

Der  var  många  små  grant  målade  gravyrer  i  den 
lilla  boken;  men  bakpå  ett  blad  var  der  ritadt  ett  goss- 
ansigte  med  blyerts :  det  var  en  liten  vacker  gosse  med 
ärliga  ögon  och  ren  panna. 

Lill-Stina  betraktade  länge  den  lilla  teckningen, 
det  var  liksom  hon  velat  dra  sig  något  till  minnes; 
men  hur  hon  än  bråkade  sitt  lilla  hufvud,  kunde  hon 
ej  få  reda  på,  hvar  och  när  hon  sett  de  der  ögonen 
förr.  "Och  sådan  en  liten  god  gosse",  sade  hon  vid 
sig  sjelf,  sedan  hon  länge  betraktat  teckningen  och  lik- 
som sökt  att  intränga  genom  skalet  af  anletsdragen 
in  i  det  andliga  derinom  som  skapat  formen;  ty  det 
tycks  liksom  ordet  anlete  vore  kommet  från  ett  dun- 
kelt begrepp  af  att  man  letar  upp  anden  i  dess  drag. 

Hela  denna  betraktelse  gjorde  visst  inte  lill-Stina, 
der  hon  satt  och  med  tankfulla  blickar  betraktade  den 
enkla  blyertsteckningen ;  men  slutligen  smålog  hon  och 
kysste  den  lille  gossen  och  sade:  "Ack  hvad  han  ser 
god  och  snäll  ut,  han  är  aldrig  olydig  hvarken  mot 
Gud  eller  sina  föräldrar". 

"Se!  mormor,  se  sådan  liten  snäll  gosse,"  ropade 
hon,  då  gumman  nalkades;  "se  bara." 

Den  gamla  betraktade  porträttet;  men  fann  det 
långt  ifrån  så  vackert  som  de  andra  med  bjerta  färger 
målade  taflorna,  och  hon  sökte  till  och  med  bevisa 
Stina,  att  dockornas  feta,  pionröda,  lackerade  ansigten 
voro  mycket  vackrare  än  den  der  gråsuddiga  tecknin- 
gen. 

Stina  var  dock  fast  i  sin  öfvertygelse  och  gick  blott, 
emedan  hon  trodde  att  hon  borde  äfven  i  sitt  tycke 
lyda  mormor,  öfver  på  hennes  sida  att  tycka  om  de 
granna  dockansigtena;  men  så  snart  den  gamla  vände 
ryggen  till,  var  boken  uppe,  och  hon  betraktade  åter 
den  lille  snälle  gossen  och  samtalade  med  bilden,  all- 


89 

deles  som  om  det  varit  ett  barn  till ;  en  lätt  sak  för 
barnet,  hvars  lättretliga  lefvande  fantasi  skänker  lif  ät 
allt  och  oförhindradt  af  den  yttre  formen  kan  tänka 
sig  en  blomma  som  ett  rotfästadt  barn,  en  fjäril  som 
en  flygande  blomma  och  en  barkbit  som  ett  linieskepp. 
Ingenting  är  omöjligt  i  den  hälft  andeliga  sfer  af  helig 
okunnighet,  i  hvilken  barnet  lefver. 


Mot  aftonen  kommo  kyrkovärden  och  hans  svå- 
ger, kronorättaren,  till  Skogstorpet  för  att  verkställa 
utmätningen;  men  gubben  Stolt  visade  sig  också  och 
hade,  för  att  riktigt  väcka  respekt,  tagit  på  sig  sin 
bästa  rock  och  hängt  tapperhetsmedaljen,  sä  att  den 
ringde  fram  och  äter  på  bröstet. 

Kyrkovärden  gick  rätt  fram  till  målet  för  sin  vall- 
fart, till  kossan  och  sade:  "hä,  denna  här  kan  väl  vara 
värd  tolf  riksdaler,  fastän  hon  är  gammal;  men  för  all 
säkerhet  så  ta  vi  klockan  och  så  något  annat  smått, 
så  att  det  inte  går  under." 

"Ja,  men  kära  hjertanes",  sade  Anders,  "kon  är 
väl  värd  tretti  riksdaler.  Inte  kan  kyrkvärden  ha 
hjerta  i  sig  att  ta  mitt  enda  kreatur  för  mindre  än 
hälften." 

Kyrkovärden  grinade;  —  "hä,  som  man  bäddar 
får  man  ligga;    den  som  sätter  sig  i  skull,  går  ikull." 

"Åh,  stå  inte  och  tigg  dem,  din  mes"',  yttrade 
Stolten  i  vrede.  "Jaså"  (vändande  sig  till  de  främ- 
mande), "jaså,  I  vill  ta  den  sista  skärfven  från  den 
fattige?  —  Tig  och  ^ håll  mun,  det  är  gamle  Stolten, 
som  talar  och  inte  någon  dufunge;  nu  skall  I  veta  att 
era  klor  inte  räcker  till,  fastän  det  kliar  i  dem.  Ser 
du.  Fallagubbe,  ser  du,  det  der  barnet  behöfver  mjölk, 
det  der  barnet  är  sjukt  —  nå,  stå  inte  der  och  dra 
munnen  på  sned,  för  si  jag  skall  sätta  honom  rätt  jag.' 

"Ja,  jag  känner  nog  er,  Stolt",  afbröt  kyrkvärden, 
"jag  känner  nog  er." 

Man  bör  observera,  att  dåligt  folk  alltid  anse  som 
den  hårdaste  tillvitelse,  då  de  yttra  att  de  känna  sin 
vederdeloman.  De  känna  på  sig  nämligen  att  detta 
vore  det  sämsta  som  kunde  hända  dem  sjelfve. 

Men   Stolten    ansåg   sig   på  intet  vis  sårad  af  att 


90 

kyrkovärden  kände  honom.  "Ja,  det  tror  jag",  sade 
han,  "och  då  vet  du  också,  att  du  har  en  bra  karl 
framför  dig,  som  inte  krusar  för  nägon.  —  Tag  fram 
handlingarne  och  stå  inte  längre  och  huttia  nu.  Här 
äro  pengar.  —  Ja,  stå  der  nu  läng  i  synen.  Fick  du 
något  af  kon?" 

Kyrkovärdens  likasom  hans  svågers  fysionomi  för- 
längdes betydligt,  då  de  sågo  Stolten  med  penningar 
i  näfven,  och  papperen  togos  fram;  det  var  13  riks- 
daler och  tolf  skilling. 

"Qvittera  nu  I  —  Nå,  huttia  inte",  ropade  Stolten 
i  vredesmod. 

Penningarne  mottogos  och  qvitterades  under  en 
tystnad,  som  blott  afbröts  af  ett  sakta  mummel  af 
kyrkovärden. 

Stolten  genomsåg  qvittenset  och  stoppade  hand- 
lingarne i  fickan.  —  "Si  så,  nu  är  väl  förrättningen 
slut",  sade  han.  "Si  så,  nu  kan  främmanden  gå  sin 
väg.     Jag  skall  följa  till  vägs." 

"Si  så,  var  nu  lugn  igen,  Stolt",  yttrade  den  be- 
skedlige kolaren,  som  hela  tiden  varit  passiv. 

"Lugna  mig,  jo,  det  skall  jag;  men  icke  förr  än 
packet  är  härifrån," 

"I  får  inte  vara  ovettig  mot  kronans  folk;  jag  är 
här  i  konglig  majestäts  och  kronans  ställe",  yttrade 
kronorättaren,  under  det  de  bägge  männen,  följde  af 
Stolten,  aflägsnade  sig. 

"Jaså,  är  du  det",  ropade  Stolten  ursinnig.  — 
"Dig  vill  jag  också  ingenting;  men  efter  vi  nu  äro  nära 
egornas  slut,  så  skall  jug  väl  hjelpa  vår  goda  kyrko- 
värd  litet  på  vägen.  Han  är  här  inte  på  kronans  väg- 
nar utan  på  sina  egna."  Med  dessa  ord  fattade  Stol- 
ten i  kyrkovärden,  han  lyfte  med  jättekraft  upp  ho- 
nom i  luften,  skakade  honom  eftertryckligt  och  ka- 
stade honom  slutligen  öfver  gärdesgården  in  i  enbu- 
skarne  på  andra  sidan,  "Ser  du,  nu  kan  du  spela 
skrapnos  derute",  ropade  Stolten  åt  den  fallne  kämpen, 
som  med  möda  reste  sig  upp. 

Kronorättaren,  som  icke  riktigt  litade  på  sitt  em- 
betes  helgd,  skyndade  sig  undan,  och  Stolten  stod  som 
segrare  ensam  på  valplatsen.  Han  knöt  händerna 
krampaktigt,  höjde  armarne  mot  skyn  med  en  hotande 


'    .  91 

åtbörd  och  vände  sig  slutligen  om  och  nalkades  stu- 
gan. När  han  kom  fram,  hade  redan  hans  vrede  sval- 
nat och  han  smäskrattade  och  säg  förlägen  ut  liksom 
ett  barn,  hvilket  fmner  sig  hafva  burit  sig  dumt  ät. 

"Jag  kunde  inte  låta  bli  att  klappa  om  honom  litet 
den  der  " grinatus",  som  stod  der  så  falsk  som  en  räf; 
det  ryckte  alltför  hårdt  i  armarne.  —  Det  kan  ingen 
göra  vid;  det  som  är  gjordt,  är  gjordt;  men  visst  ville 
jag  plikta  en  smula,  bara  jag  en  gäng  fmge  riktigt 
klappa  om  den  blodsugaren." 

Emellertid  hade  lill-Stina  suttit  i  lugn  i  sin  vrå 
och  hade  ej  aning  om  att  kossan  varit  i  fara  och  att 
Stolten  varit  ond;  hon  hade  blott  lekt  med  sina  doc- 
kor och  betraktat  sin  lilla  bok. 


En  liten  gul  kista. 

Hösten  kom  och  med  den  storm  och  oväder.  Lill- 
Stina  kunde  ej  längre  sitta  i  sin  lilla  sandhög.  Fuk- 
ten slog  in  på  väggarne  och  möglet  kröp  på  det  rutt- 
nade golfvet.  Flickans  bröst  föll  alltmer  samman,  an- 
dedrägten  blef  alltmera  kort ;  men  hon  säg  det  oaktadt 
mera  glad  ut  än  förut.  Den  lilla  boken  låg  på  hen- 
nes bröst,  när  hon  sof;  och  dä  hon  var  vaken,  betrak- 
tade hon  ofta  och  länge  sin  lekkamrat,  den  der  gossen 
som  stod  i  blyerts  afbildad  på  ett  af  bladen;  så  fort- 
for det  ända  till  jul. 

En  af  juldagarne  satt  mormor  bredvid  den  lilla 
bädden,  der  barnet  låg  halfslumrande.  Kolaren  var 
borta  vid  milan.  De  voro  ensamme  de  två,  som  hade 
kortaste  vägen  till  sitt  rätta  hem. 

Då  reste  sig  Stina  plötsligt  och  såg  sig  omkring 
med  leende  blickar.  "Ser  mormor  inte,  hur  små  barn 
stå  rundt  omkring  sängen,  hör  du  hur  de  sjunga,  se 
så  glada  de  äro." 

"Herre   Gud   barn,  du  yrar",  suckade  den  gamla. 

"Nej  se,  mormor,  nu  ta  de  små  barnen  i  bädden 
och   försöka    lyfta   mig  upp,  vingarne  de  fladdra  som 


92 

på  sommarfåglar;  ja.  känn  på,  små  barn,  jag  är  inte 
så  lätt.  fas^  jag  är  liten.  —  Mormor,  nu  far  jag  uppåt, 
jag  ligger  pä  en  sky;  men  jag  är  inte  rädd  alls,  jag 
hissnar  inte,  mormor." 

Med  dessa  ord,  som  i  afbrutna  satser  uttalades, 
böjde  hon  ner  sitt  lilla  trötta  hufvud  och  slumrade  in 
i  den  gamlas  armar. 

"Hon  är  död!"  sade  mormodren  och  andades  mot 
barnets  blånade  mun  och  lade  sin  hand  på  det  lilla 
sammanfallna  bröstet!  "Herren  gaf  och  Herren  tog; 
välsignadt  vare  Herrans  namn." 

Den  lilla  blyertsteckningen  hade  hon  rifvit  ur  bo- 
ken, den  låg  sammanrullad  i  den  magra  handen.  "Den 
skall  du  få  behålla,  den  skall  du  få  ta  med  dig." 

När  gubben  Stolt  kom  upp  till  Skogstorpet  —  ty 
han  gjorde  hvarje  dag  sina  besök  hos  gamla  mormor 
och  flickan  —  stod  han  länge  tyst  framför  sängen,  der 
hon  låg  hvit  och  leende  som  en  engel  af  marmor;  slut- 
ligen strök  han  med  sin  grofva  hand,  som  han  var 
van,  håret  ur  barnets  panna  och  sade:  "Du  skall  få 
dig  en  grann  kista.  Gamle  Stolten  har  lofvat  det  och 
du  skall  inte,  när  vi  råkas,  kunna  säga:  Stolten  nar- 
rade mig." 

Påföljande  söndag,  bittida  i  ottan,  stod  Anders 
och  Stolten  tillreds  att  bära  den  lilla  kistan  till  kyr- 
kan. Elden  fladdrade  lustigt  i  spiseln  och  sken  på 
Stoltens  mästerverk.  "Ser  du",  sade  han  till  Anders, 
"hon  är  gul  målad  med  iinmalen  åckra;  men  si,  här 
på  fotändan  står  der  en  ros,  en  liten  ros  var  hon  i 
helsans  dagar;  men  här  vid  hufvudet  står  en  rad  stjer- 
nor;  de  betyda  att  hon  är  hos  Gud,  som  bor  uppe 
ibland  stjernor  och  måne  och  solen." 

"Hon  kan  inte  förebrå  mig  något;  det  är  en  grann 
kista,  just  en  sådan  hon  bestälde  åt  sig." 

De  bägge  männen  gingo  tysta,  bärande  den  lätta 
bördan  öfver  berg  och  mossa,  genom  skog  och  mark; 
men  när  de  kommo  fram  till  kyrkovärdens  gård,  stan- 
nade Stolten  och  sade: 

"Vet  du  hvad,  Anders.  Vi  gå  omkring  hans  egor", 
och  de  gingo  krokvägen  omkring  den  rika  mannens 
gård. 

Snart  hvilade  hon  i  jorden.     Snön  yrade  omkring 


93 

och  bredde  sitt  hvita  bärtäcke  öfver  den  lilla  grafven. 
Sängen  klang  i  kyrkan  så  skärt  och  orgelen  tonade  så 
härligt;  församlingen  var  derinne  för  att  höra  Guds 
ord,  och  Anders  och  Stolten  satte  sig  i  sin  bänk. 

Dä  kastade  Anders  upp  sina  ögon  på  altartaflan, 
der  hans  Stina  blickade  ned  frän  molnet,  och  han 
tyckte,  att  hon  smålog  och  liksom  nickade  med  engla- 
hufvudet.  Dä  lutade  han  sig  ner  och  grät,  ej  smär- 
tans utan  den  heliga  kärlekens  tårar,  ty  der  gick  en 
hviskning  genom  hans  själ,  som  sade:  Vi  råkas  snart 
—  der  det  är  oss  godt  att  vara." 

Gubben  Stolts  min  var  högtidlig,  men  likväl  glad ; 
äfven  han  betraktade  länge  och  väl  det  sköna  barn- 
hufvudet  på  altartaflan,  ända  till  dess  också  hans  blick, 
genom  att  fixera  pä  en  enda  punkt,  tyckte  att  barnet 
nickade  sä  vänligt  mot  honom;  dä  tänkte  Stolten  på 
kistan  och  tyckte  att  den  lilla  englen  ville  säga:  "Tack 
skall  Stolten  ha  för  den  granna  kistan",  och  Stolten 
nickade,  utan  att  veta  det,  tillbaka  åt  englen  på  taflan 
och  tänkte:  "Ingenting  att  tacka  för,  hllpuUa  —  ingen- 
ting att  tacka  för." 

De  voro  bägge  vid  bättre  lynne,  dä  de  gingo  hem. 
Väl  omtalade  ingen  af  dem,  att  altarbilden  hade  nic- 
kat ät  dem ;  men  ingen  af  dem  visste,  hvad  de  egent- 
ligen borde  tro  om  saken. 

De,  som  beständigt  umgås  med  naturen,  spåra 
öfverallt  saker,  som  äro  till  för  aningen  endast ;  de  söka 
således  icke  mer  att  förklara  det  enklaste  och  i  san- 
ning, förklaringen  är  ofta  blott  ett  ordspel;  men  ingen 
af  dem  kom  att  tänka  på  att  ett  stilla  föremål  synes 
röra  sig,  då  man  länge  fixerar  det,  och  att  detta  beror 
på  ögat,  som  mattas,  och  ej  på  bilden  att  den  lefver. 


En  Vördnadsvärd  ålderdom. 

"Du  gnider  för  hårdt,  aj,  nah  nah!  si  så,  Josef; 
alla  tre  doktorerna  säga  ju,  att  gnidningen  på  den  stela 
lemmen  bör  ske  lindrigt;  hå,  det  vore  min  själ  något 


94 

annat  att  ha  en  vacker  flicka,  hvilken  med  sina  mjuka 
händer  strök  bort  gikten  ur  foten,  än  en  drängluns 
som  du." 

Josef  smäskrattade.  "Åja,  landtrådet  har  nog 
varit  en  flickjägare  i  sin  ungdom." 

"Något,  något,  Josef.  Stryk  litet  linement  der  på 
fotknölen;  nä  nå,  pä  insidan,  inte  der;  der,  ja,  just  der, 
men  sakta;  det  är  dä  en  satans  plåga  den  der  gikten. 
Ja,  det  var  en  tid  det  —  se  så,  nu  är  det  bra,  ha  ha 
ha,  dra  på  strumpan  igen  —  åja,  den  tiden  tyckte 
flickorna  om  mig:  det  var  tyskor  och  fransyskor  och 
polskor  och  alla  möjliga  Guds  skapade  belåten." 

"Åh  ja,  landträdet  har  nog  sina  tycken  nu  också", 
återtog  betjenten. 

"Tycken!  Ja  visst,  inte  blir  jag  för  gammal  att 
tycka  jag.     Se  ut  på  gatan,  Josef;  hvad  ser  du  der?" 

Landtrådet  bodde  nämligen  vid  Drottninggatan  ett 
litet  stycke  uppåt,  nummern  är  sedan  dess  förändrad. 
Det  var  nämligen  samma  vinter  som  lill-Stina  dog. 

Betjenten  stälde  sig  uppmärksamt  betraktande 
hvarenda  förbifarande  släde;  ty  vintern  hade  äfven  öf- 
ver  Stockholms  gator  bredt  sin  oskuldsfärg  och  kors 
och  tvärs  foro  slädarne  fram  och  slogo  knycker  i  de 
förskräckliga  rännstenarne. 

Herrn  der,  som  tills  vidare  sitter  vid  kakelugnen 
och  som  på  ett  bord  bredvid  sig  har  några  medika- 
mentsflaskor och  askar  samt  en  mugg  hafresoppa  och 
en  butelj  madera,  är  för  detta  landtrådet  Seth  Ljung- 
sköld, en  gammal  hedersman  med  någon  förmögen- 
het, som  i  Stockholm  sökt  lugn  för  sin  ålderdom. 

Det  är  en  fet  figur  med  ett  rundt,  jovialiskt  an- 
sigte,  som  dock  bär  präglen  af  någonting  stelt,  eme- 
dan ögonbrynen,  svarta  och  breda,  böja  sig  i  en  ki- 
nesisk bågform  öfver  ett  par  ljusblå,  nästan  vatten- 
färgade  ögon;  de  tjocka  dubbla  läpparne,  den  köttiga 
hakan  med  sin  hakpåse,  de  tätt  intill  hufvudet  tryckta 
öronen  och  den  smala  höga  pannan  gifva  mannen  ett 
på  en  gång  välmående  och  egoistiskt  uttryck. 

"Nå,  du  tiger",  yttrade  landtrådet,  "ser  du  inte  till 
en  lefvande  menniska?" 

"Ingen,  som  jag  känner,  herr  tandtråd." 


95 

"Hm.  så  tala  om  en  historia  då;  har  du  inte  hört 
något  nytt?" 

"Jo,  det  var  sant;  bokhållare  Martinsson  här  niidt 
öfver." 

"Den  der  med  linhåret  och  de  rödspruckna  hän- 
derna?" 

"Ja,  just  han,  som  står  inne  i  fläskboden. " 

"Nå,  hvad  är  det  med  honom?" 

"Jo,  han  är  i  dessa  dar  förlofvad  med  en  så  vac- 
ker, vacker  flicka,  att  landtrådet  just  skulle  se  henne." 

"Säger  du  det?  Är  hon  väl  växt?" 

"Ja,  det  är  säkert  det;  hon  har  varit  figurantska."" 

"Hm,  och  heter?" 

"Mamsell  Linderklint." 

"Jaså,  ja,  den  känner  Gabriel  bestämdt ;  jag  tycker 
mig  minnas,  att  Gabriel  talat  om  —  hur  var  det  igen?"^ 

"Mamsell  Linderklint." 

"Jaha,  Linderklint,  vacker  flicka  och  figurantska 
—  hm  —  jag  gratulerar  lilla  bokhållaren,  ha  ha  ha;, 
men  gör  det  väl  inte  för  intet.  Äktenskapet  är  ett  he- 
ligt ting  och  min  lille  bokhållare  får  väl  en  liten  rund 
summa  att  köpa  ost  och  fläsk  för,  om  han  gör  henne 
till  en  ärlig  hustru." 

"Nu  kommer  brukspatron  Birklin  med  sin  unga 
fru  —  det  var  ett  vackert  ekipage." 

"Jaså,  nyttjar  han  hög  hatt?" 

"Ja." 

"Det  kan  han  behöfva:  en  dum  karl,  Josef,  som 
har  ett  vackert  bruk  att  gömma  sin  skatt  pä  och 
ändå  lefva  i  Stockholm  hvar  vinter  och  kastar  sig  i 
ulfvaklor.  Frun  är  mycket  firad  —  hm,  då  vet  man 
hvad  klockan  är  slagen,  och  den  dumma  mannen  fin- 
ner sig  outsägligt  smickrad  af  hedren,  som  tillfogas- 
hans  hus,  ha  ha  ha,  det  är  en  beskedlig  man.  Ga- 
briel känner  honom  nog  och  historien  också  —  Ga- 
briel vet  allting  i  den  vägen.  Gabriel  är  en  qvick 
och  snäll  gosse,  precis  som  han  vore  min  egen  son^ 
ha  ha,  precis." 

"Åja,  lifligheten  ligger  i  slägten",  yttrade  betjen- 
ten  och  småskrattade.  "Landtrådets  bror  var  väl  inte 
stort  heligare  än  landtrådet  sjelf." 

"Salig  bror  min?    Heligare,  sa' du?    Jo,  det  skall 


96 

du  se;  jo,  både  han  och  hans  hustru  voro  riktiga 
hernhutare,  läste  och  sjöngo  dagen  i  ända;  men  de 
dogo  tidigt  och  Gabriel  blef  som  en  annan  menniska, 
en  qvick  och  liflig  gosse,  Gabriel." 

"Nå,  ser  man  på  fru  Stjernros  från  Malma ;  ber  öd- 
mjukast, ser  något  ut;  det  bär  af  som"  hin  haken, 
med  kusk  i  björnskinnsmössa  och  livré," 

Fru  Stjernros,  jaså,  den  der  lilla  fröken  von  Fel- 
sen för  detta;  en  rätt  vacker  och  näpen  figur.  Såg 
du  någonsin  hennes  man  i  lifstiden? 

"Nej,  herr  landtråd." 

"Hm.  en  beskedlig  blek  karl,  mycket  sjuklig  — 
det  är  hans  son,  den  der  hyggliga  fänriken,  som 
är  adjutant  hos  general  —  general,  —  minsann  jag  mins 
hvad  han  heter,  vi  ha  så  godt  om  generaler  —  och  en  dot- 
ter hade  han  också  —  hm;  men  så  gifte  han  om  sig," 

"Ja,  då  hade  han  god  smak," 

"Säger  du  det?  Jo  jo,  men  han  trodde  att  han 
skulle  få  en  mor  åt  barnen,  derpå  bedrog  han  sig. 
Hon  stälde  sig  så  bra,  vet  du,  hos  hans  första  fru,  att 
hon  pä  sin  dödssäng  bad  henne  gifta  sig  med  Teo- 
dora —  och  så  gick  det,  hm,  hon  ville  ha  en  man. 
—  Vet  du,  hvarför  unga  koketter  gifta  sig  med  gubbar?" 

"Nej,  herr  landtråd." 

"Jo  si,  det  är  detsamma  som  då  en  lösdrifvare 
skaffar  sig  laga  försvar,  ha  ha  ha ;  tycker  du  inte  det? 
Laga  försvar,  ha  ha  ha.  —  Tror  du  att  jag  värmt 
foten  nog  ännu?  Jag  tror  du  kan  vira  in  den  i  fla- 
nell och  sedan  rulla  fram  mig  sjelf  till  fönstret;  du 
ser  ingenting  du  och  känner  ingen  menniska." 

Det  skedde  som  landtrådet  befalde  och  snart  satt 
han  sjelf  på  utkik  vid  fönstret,  der  han  drog  i  reflek- 
tionsspegeln  fram  och  åter  för  att  se  upp  och  nedåt 
gatan;  han  gjorde  sina  små  i  hans  stil  sinnrika  an- 
märkningar öfver  de  som  passerade  och  visade  ut 
betjenten  för  att  få  i  ro  meditera  öfver  menniskorna, 
deras  gång  eller  deras  ekipager. 

Efter  några  ögonblick  kom  kongl.  sekreteraren 
Gabriel  Ljungsköld;  det  var  en  man  af  ungefär  tret- 
tio års  ålder,  med  ett  blekt,  något  skrynkligt  och  för- 
fallet ansigte,  med  hängande  pås-kinder  och  ett  par 
lika    ljusa   ögon   och   lika  bagformiga   ögonbryn  som 


97 

onkeln  derinne;  de  der  ögonen  och  ögonbrynen  voro 
Ljungsköldska  ättens  slägtmärke;  alla  Ljungsköldar 
hade  dylika  och  'tant  Elisabet  likaledes,  landträdets 
syster,  en  ganniial  fröken,  som  bodde  på  söder  och 
blott  då  och  då  gjorde  visit  hos  sin  bror  med  stor 
ceremoni. 

"Hur  mår  onkel?"  frågade  unga  Ljungsköld,  som 
kongl.  sektern  vanligen  kallades  till  skilnad  från  sin 
onkel. 

"Åjo,  si  så  der,  visst  är  foten  litet  rasande,  men 
han  är  likväl  temligen  kry,  vårt  beskedliga  tandtråd." 

"Jaså;  nå,  han  är  vid  godt  humör  i  dag,  eller 
hurV"^ 

"Åjo,  han  sitter  på  utkik  den  gode  mannen",  skrat- 
tade betjenten. 

"Jaså  —  nå,  då  kan  man  gå  in,  eljest  bryr  jag 
mig  ej  om  gubben,  då  han  har  alltför  svår  gikt  och 
jämrar  sig;  men  eljest  är  han  rolig  nog.  —  Hvad  få 
vi  till  frukost?" 

"Åjo,  det  blir  en  hel  hop  som  bestäldes  i  går  af- 
ton inne  på  Hjorten  —  ostron,  tror  jag.  —  Landtrå- 
■det  skref  sjelf  matsedlen,  sä  att  nog  blir  det  bra." 

"Och  vin?" 

"Ja,   det  förstås." 

Kongl.  sektern  steg  in. 

"God  morgon,  älskade  onkel.  Jag  hör  af  Josef 
att  onkel  Gudi  lof  finner  sig  bättre." 

"Bättre?  Goddag  Gabriel;  jo,  så  pass  bättre  att 
den  stackars  foten  tål  att  ligga  på  dyna;  han  är,  ha 
ha  ha,  precis  som  syster  Elisabets  mops,  om  man  rör 
vid  dynan,  så  morrar  kanaljen." 

"Min  onkel  ser  ändå  så  frisk  och  glad  ut  i  dag, 
har  sofvit  godt  i  natt?" 

"Ja,  äja;  se,  jag  har  båge  öfver  fotkanaljen  och 
ligger  jag  stilla  som  en  torsk,  värker  han  inte;  men 
du  skall  se,  han  kan  värka,  när  han  sätter  till,  och  då 
komma  också  alla  möjliga  gamla  historier  på  —  bara 
dumheter  —  hm,  det  är  ju  bara  dumheter." 

"Ja  visserligen,  sjukdomen  uppväcker  alltid  hypo- 
kondriska  tankar." 

"Ja,  så  är  det  väl  också.  Nå,  har  du  kommit  nå- 
gonstädes  med  den  der  lilla  sy  mamsellen?" 

Altar  taflan.  i 


98 

"Ånej,  det  har  sina  knutar,  må  onkel  tro;  hon  är 
förlofvad." 

"Ha  ha  ha,  desto  bättre,  desto  bättre,  Gabriel. 
Ju  mera  hinder,  ju  hederligare  är  det;  nå,  det  är 
väl  en  drumlig  karl,  kan  jag  tro,  som  hon  tar  till  för- 
kläde." 

"Efter  mina  underrättelser  lär  det  vara  en  ur- 
makare —  och  så  har  hon  en  bror." 

"Som  bevakar  henne,  skönt,  förträffligt,  det  blir 
allt  bättre  och  bättre.  —  Hon  är  en  stackars  oskulds- 
full dufva,  som  förtryckes  af  en  bror  och  en  fästman 
och  som  således  bevakas;  vet  du,  det  der  äro  ypper- 
liga utsigter,  ha  ha  ha." 

"Emellertid  vore  det  ändå  litet  mindre  riskabelt^ 
om  hon  vore  hvad  man  kallar  värnlös." 

"Åh,  dä  vore  der  ingen  heder  med  saken  och  då 
kommer  det  efter,  Gabriel,  när  du  får  gikt;  det  är 
svåra  nätter,  må  du  tro.  —  Menniskan  har  ändå  en  odöd- 
lig själ,  och  man  kan  inte  vara  så  säker  just  hur  det 
går  —  här  går  det  nog  bra ;  men  der   —  ?" 

"Onkel  har  anlag  för  melankoli  i  dag;  tåg  ett  glas 
vin,  onkel." 

"Ånej,  Gabriel,  sä  dum  är  jag  inte,  att  jag  tror 
skräck;  men  ser  du,  det  kommer  före  ibland  —  kan- 
ske hela  saken  beror  på  hafresoppan,  som  jag  skulle 
blanda  i  vinet  —  det  skämmer  totalt  bort  magen." 

"Nå,  så  låt  bli  hafresoppan." 

"Törs  inte,  Gabriel,  vägar  inte.  Alla  tre  dokto- 
rerne  säga  att  jag  måste  blanda.  Ingen  enda  vill  att 
jag  skall  dricka  bara  vin;  och  jag  är  sträng  i  dieten. 
Jag  för  riktigt  mager  diet;  jag  äter  till  exempel  rost- 
biff till  middagen,  men  tror  du  det  får  ske  riktigt, 
nej,  jag  måste  äta  en  hel  hop  gurkor  och  ättika  till 
för  att  taga  bort  den  öfverflödiga  musten;  buljong 
med  ägg  får  jag  inte  äta  —  hvad  tycks,  kan  nu  bul- 
jong nied  ägg  och  en  smula  portvin  vara  skadligt?" 

"Nej,  bevars,  det  är  styrkande." 

"Ja,  just  så;  men  doktorerna  vilja  göra  mig  till 
en  trasa ;  men  vidare,  du  kan  väl  säga  huru  långt  du 
är  avancerad  med  din  fina  vackra  fiende,  symamsel- 
len  der  ute  på  söder.  Syster  Elisabet  är  just  en  pas- 
sande   station    för  dig  —  hä  hä  —  der  sitter  du  och 


99 

läser  postillan,  kan  jag  tro,  och  kastar  dä  och  då  ett 
öga  midt  öfver  för  att  se  om  bevakningen  är  der  eller 
intet.  "^ 

"Åh,  jag  har  icke  en  gäng  talat  vid  henne,  men  jag 
skall;  det  vore  en  ordentlig  chikan,  om  jag  ej  lycka- 
des. Mina  vänner  hafva  fått  veta  min  ömma  låga 
och  skratta  åt  mig  att  jag  råkat  ut  för  en  bror  och 
en  fästman;  men  brödren  skall  sjelf  föra  mig  in,  han 
är  rnålare  och  skall  måla  mitt  porträtt  i  olja;  sålunda 
slår  man  den  ene;  urmakarn  skall  laga  mitt  ur,  jag 
gör  mig  bekant  —  hm,  genom  just  bevakningen  skall 
jag  vinna  målet." 

"I  skolen  vara  milda  som  dafvor  och  falska  så- 
som ormar,  ha  ha  ha,  det  är  rätt",  anmärkte  landt- 
rådet.  "Nå,  men  har  du  ingen  allvarsam  affär,  du 
är  gammal  gosse  redan,  Gabriel.  —  Du  skall  inte  gå 
och  bli  gammal  ungkarl,  Gabriel,  som  jag;  det  är 
ändå  dumt  —  för  si  det  kan  ändå  vara  roligt  att  ha 
hustru  och  barn,  då  man  blir  för  gammal  att  glädja 
sig  åt  lifvet." 

"Åjo,  äfven  det,  onkel  —  inte  för  kärlekens  skull 
—  så  dum  är  jag  inte,  onkel,  men  för  affärerna;  det 
är  minsann  inte  så  lätt  att  draga  sig  fram  pä  sin 
lilla  lön." 

"Hm,  du  tar  väl  inte  ändå  något  gammalt  skräp 
till  hustru.  Sådana  kärringar  ha  ögonen  med  sig  öf- 
verallt." 

"Nej  bevars,  onkel.  Visst  bör  hon  vara  presen- 
tabel. Jag  vill  naturligtvis  icke  blygas  för  min  hustru 
i  salongen  —  men  ser  onkel,  den  der  äkta  kärleken 
förstår  jag  mig  icke  på,  utan  vill  ha  min  frihet  — 
bevars  jag  skall  inte  vara  en  tyrann  mot  min  hustru 
heller  —  lika  barn  leka  bäst." 

"Jaha,  jaha,  nå,  har  du  någon  fundering?" 

"Ja,  öppet  sagdt,  jag  slår  mina  små  lofvar  för  en- 
kefru  patronessan  Stjernros,  en  hygglig  menniska,  med 
figur,  sätt  att  vara,  penningar  och  precis  så  mycket 
hjerta  som  behöfs  att  vara  min  hustru." 

"Du  sade  något,  men  hon  är  ett  kokett  stycke 
och  har  dessutom  stora  styfbarn." 

"Som  ingenting  ha  att  ärfva  utom  en  obetydlig- 
het.   Malma  med  sexhundra   skeppunds  smide  är  en- 


100 

samt  hennes;  der  fins  dessutom  några  och  tretti  torp, 
stora  skogar  och  del  i  tre  grufvor." 

"Det  var  ingen  dum  plan.  Du  bjuder  väl  ut  din 
gamle  onkel,  när  du  får  allt  det  der  och  har  vildt 
och  krumgädda  åt  honom." 

"Men  onkel  må  tro  att  hon  inte  är  lätt  att  få. 
Hon  kurtiseras  alldeles  obarmhertigt  och  tyckes  ej 
vilja  fästa  sig  vid  någon.  Hon  vill  se  hela  verlden 
för  sina  fötter." 

"Jaså  —  hm,  gör  henne  jaloux,  det  tar  pä  så- 
dant folk.  Då  göra  de  alltid  så  mänga  försök  att 
de  slutligen  fastna.  De  göra  som  laxen  i  strömmen, 
de  hoppa  och  hoppa,  till  dess  de  kommit  inom  gill- 
ret." 

"Onkel  är  ett  snille  i  den  vägen,  det  rådet  föl- 
jer jag." 

"Du  kan  alltid  hitta  på  någon,  ja,  gör  som  jag 
sagt,  gör  henne  jaloux,  det  är  rätt  roligt  och  går  ga- 
lant för  sig  —  prohatum  est.  —  Till  exempel,  hur 
gammal  är  fröken  Stjernros?  Hon  tecknade  sig  bra 
för  några  år  sedan." 

"Jo,  det  är  en  rätt  vacker  flicka,  fastän  hon  ej  är 
af  mitt  folk ;  hon  ser  ut  som  Gellerts  moraliska  föreläs- 
ningar i  en  blomsterkorg." 

"Är  hon  vacker?  Nåja,  då  kan  du  ge  dig  hin  på 
att  hon  är  den  rätta ;  kurtisera  henne ;  men  stöt  dig 
inte  med  mamma,  visa  henne  tvärtom  vördnad.  — 
Du  kan  inte  tro  livad  unga  mammor  bli  hjertnupna, 
då  man  visar  dem  vördnad  och  kurtiserar  dottren. 
Då  skall  du  märka  hon  lägger  ut  sina  krokar,  och 
när  du  ser  att  hon  är  riktigt  handfallen,  så  knip  du 
bort  både  bete  och  ref  —  och  hon  är  fast  —  proha- 
tum est  i  min  ungdom." 

"Onkel  är  erfaren",  sade  Gabriel  med  ett  smick- 
rande skratt.  "Onkel  känner  alla  genvägarne  till  ett 
fruntimmers  hjerta." 

"Och  gångstigarne,  jo",  -  skrattade  onkel.  "Ingen 
vet  ormars  väg  pä  helleberget  eller  en  ung  mans  väg 
till  ena  pigo,  ha  ha  ha,  men  jag  var  alltför  erfaren 
att  sätta  någon  tro  och  lit  till  qvinnan,  som  är  ett 
vanskligt  ting,  Gabriel,  ett  vanskligt  ting;  tro  och  lof- 
ven;  pah!  det  finnes  inte." 


101 

"Vet  du  hvad,  jag  kan  bli  rasande  på  denne  La- 
fontain  med  hans  dygderika  qvinnor.  Karlen  måtte 
vara  en  skolfux,  som  aldrig  sett  sig  om  i  verlden,  och 
som  har  hängt  med  näsan  öfver  böcker  i  alla  sina 
dagar;  det  fms  intet  något  slags  folk,  som  fastare 
tror  på  qvinnodygden  än  just  sådana  skoifuxar  —  an- 
nat är  det  med  oss,  Gabriel." 

"Ja  gudi  lof,  så  romantisk  är  jag  inte.  Jag  är 
helt  praktisk  och  ser  verlden  sådan  den  är." 

"Men,  det  gör  du  rätt  i,  Gabriel;  men  —  men 
det  händer  ibland  att  de  äro  mycket  envisa,  hm,  näm- 
ligen folk,  som  fått  uppfostran,  de  ha  sina  besynner- 
ligheter ibland,  hm,  —  de  begå  ibland  dumheter,  så 
att  en  annan  syndare  kan  må  illa  deraf,  så  länge  han 
lefver.  —  Hör  på,  Gabriel!  Tror  du  verkligen  att  hin 
onde  finnes  till,  eller  tror  du,  apropos,  att  det  är  ett 
påhitt  af  presterskapet?" 

"Det  senare,  onkel,  man  har  nog  förargelse  af  det 
man  gör  sjelf,  så  att  det  behöfs  ingen  sådan  der  erke- 
pappa,  som  gör  det  värre." 

"Hm,  men  ser  du,  ibland  så  gnager  det  liten  smula 
synnerligast  om  nätterna;  jag  har  ibland  trott  att  det 
var  samvetet,  men  jag  tror  ibland  att  det  är  mat- 
smältningen, som  är  i  oordning." 

"Nå,  hvad  är  det  då  för  stora  saker,  som  gräma 
min  goda  onkel?" 

"Åh  just  ingenting,  det  ligger  väl  egentligen  icke 
så  mycket  i  hjertat  som  i  magen,  som  jag  sagt.  Denna 
gemena  hafresoppan  qvacklar  upp  mig,  så  att  jag  rik- 
tigt känner  ånger,  åja  liksom  en  smula,  inte  mycket, 
förstår  du,  ty  jag  är  en  man  likväl  och  tror  inte  på 
skråck." 

"Det  är  väl  ett  litet  ungdoms  äfventyr,  kan  jag 
tro",  sade  kongj.  sektern  och  plirade  med  de  ljusa 
ögonen. 

"Åh  inte  så  heller,  hm,  jag  var  hela  fyratio  åren; 
det  är  väl  bara  en  femton  sexton  år  sedan,  hm,  en 
dum  historia,  som  jag  kunnat  låta  bli;  men  si  det 
var  så  min  vana." 

"Och  händelsen  var?" 

"Händelsen,  åh,  den  är  kuriös  nog.  Tag  hit  ett 
glas     oblandad    madera ;    jag    ger    dieten    på    båten, 


102 

foten  är  bestäaidt  bättre.  Ser  du,  jag  kan  vrida  ho- 
nom." 

"Vi  skola  spraka  derom  vid  frukosten,  det'  kan 
vara  dig  till  en  varning,  förstår  du,  Gabriel.  När 
man  har  erfarenhet,  sä  bör  man  meddela  den." 

"Gudi  lof  der  kommer  min  lilla  anrättning!  Josef, 
flytta  hit  bordet,  vi  sitta  som  vi  sitta,  så  kunna  vi  se 
ut  åt  gatan." 

"Delikata  ostron,  onkel,  alldeles  ofrusna",  yttrade 
Gabriel  och  sög  i  sig  en  östra. 

"Ja,  hvad  sägs?  Man  har  god  mat  inne  pä  Hjor- 
ten, bra  karl  den  der  Berg,  som  häller  Hjorten,  myc- 
ket bra  karl  —  fastän  han  för  öfrigt  är  en  stor  ka- 
nalje  och  bedrar  hvar  enda  menniska;  men  jag  bör 
ingenting  säga;  ty  mig  har  han  alltid  lemnat  ärliga 
varor." 

"Men  onkel  skulle  tala  om  sin  händelse." 

"Ja,  ja  det  är  sä,  oblandad  madera!  Se  så,  min 
kära  Gabriel,  klinga  med  gamle  farbror  —  det  är 
ofantligt  hvad  det  går  fort,  då  man  nalkas  sextionde 
året."  ^ 

"Åh,  onkel  ser  ännu  ung  ut  och  är  fet  och  frodig 
som  en  bacchus." 

"Bacchus?  Jaså,  ha  ha  ha,  det  är  vinguden  det, 
jag  var  en  Amor  i  min  ungdom,  men  se,  man  bUr  en 
Bacchus  småningom  och  en  Silenus  till  slut,  ha  ha  ha, 
det  kommer  med  åren;  historien?  Jo,  ser  du,  om  du 
påminner  dig,  så  var  jag  en  tid  i  Gustaf  den  III:s  hof, 
jag  var  en  slags  handsekter  eller  dylikt,  en  glad  man, 
som  ej  skötte  om  något  just,  annat  än  mina  nöjen. 
Nåväl,  sen  så  flyttade  jag  till  Pommern  och  blef  tandt- 
råd, hm,  jag  skulle  något  bli  till  slut;  men  det  hade 
sina  skäl  —  hm,  skälet  det  fans  vid  jernvågen  —  jag 
går  inte  i  denna  dag  den  vägen,  hm,  det  är  en  ge- 
men väg." 

"Jag  blir  allt  mera  nyfiken." 

"Ja,  det  tror  jag  nog.  Du  vill  lura  ut  din  gamle 
onkel,  eller  hva  ba?  men,  som  sagdt  är,  din  skälm, 
du  kan  lära  något  deraf.  Nå,  som  sagdt  är,  jag  var 
vid  Gustafs  hof,  ett  briljant  hof;  jag  kände  salig  Käll- 
gren och  den  stackars  uslingen    Lidner,    som  gifte  sig 


103 

—  ha    ha  ha,    och    skref  Spastara;    ett  dygdemönster 
kan  tänka." 

"Nå,  du  har  kanske  hört  talas  om  den  under- 
sköna fröken  Athalie  Gyllenörn,  hoffröken  hos  drott- 
ningen? Jo  jo,  det  var  en  flicka;  öfverspänd,  stolt, 
en  riktig  charm  att  se  henne.  Hon  förde  sig  som  en 
kejsarinna;  men  se,  hon  var  en  opraktisk  raenniska 
och  var  mäktig  af  passioner.  Hon  var  en  vulkan,  sa' 
sahg  Källgren,  en  vulkan  klädd  i  rosenskrud,  ha  ha 
ha,  det  var  sant,  riktigt  sant." 

"Hm,  jo,  det  var  hon.  Dét  var  naturligt,  att  hon 
var  firad  och  hade  hundratals  tillbedjare  för  sina  föt- 
ter, men  hon  var  omöjlig,  det  var  som  ett  helleberg, 
som  en  polar-is. 

'  "Med  ett  ord,  det  kunde  ej  gå  den  menniskan 
väl;  dessutom  hade  hon  sin  bror  vid  hofvet.  Han  lef- 
ver  än,  har  jag  hört,  kammarjunkaren,  en  liten  be- 
skedlig persedel;  men  han  höll  af  sin  syster  alldeles 
ofantligt,  ty  han  var  i  alla  tider  en  man,  som  fattade 
vänskap  för  menniskan  till  den  grad  att  han  gjorde 
uppoffringar,  ja,  verkliga  uppoffringar  —  hör  du,  Ga- 
briel, det  säger  jag:  Om  du  någonsin  gör  större  upp- 
offring pä  dina  vänner,  än  att  du  bjuder  dem,  och 
äter  och  dricker  ihop  med  dem,  så  länge  det  går 
dem  väl  och  du  kan  ha  nöje  af  dem,  så  är  du  en 
narr,  item  om  du  gifter  dig  af  kärlek  och  sörjer  din 
hustru,  om  hon  dör,  med  annat  än  svarta  kläder 
och  längre  än  sex  månader,  så  är  du  äfvenledes  en 
narr." 

"Frukta  intet,  bäste  onkel,  jag  känner  verlden  och 
hvad  jag  ej  känner  af  egen  erfarenhet,  det  får  jag 
lära  af  er." 

"Ja,  derför  kan  du  tacka  din  Gud  rätt  inneriigt, 
käre  Gabriel,  du  kan  slippa  många  spektakel,  som 
jag  gått  igenom;'  men  smaka  nu  på  tryffeln,  är  den 
inte  god?  En  iDra  karl  den  der  Berg  att  ha  goda 
varor. " 

"Men  nu  till  historien." 

"Jo,  fröken  Athalie  var  hofvets  glanspunkt  —  hon 
hade  kunnat  bli  grefvinna.  Herren  vet  om  ej  her- 
tiginna; ty  man  visste  till  och  med  att  berätta,  att 
hertig  Fredrik   Adolf   dyrkade   henne    —  men  nej  — 


104 

nej,  bevars,  det  hade  varit  alltför  naturligt  —  nej 
—  hvad  tycker  du?  Det  uppenbarade  sig  här  i 
Stockholm  en  ung  herre,  som  kallade  sig  Danieli, 
han  var  —  en  obskur  person:  men  som  dansade  som 
en  Vertris  —  han  var  handlande  här  i  staden  och 
dansade  på  en  börsbal  med  fröken  Athalie." 

''De  der  herrarne  äro  djerfva  af  sig  och  se,  han 
kurtiserade  henne  —  hm,  hon  blef  kär  —  ja,  hon  blef 
verkligen  kär  i  den  der  bodknodden,  ha  ha  ha,  hvad 
tyckes?  Han  skulle  dock  varit  en  ganska  intressant 
karl,  det  sade  äfven  hans  ovänner;  men  hvad  tycks? 
Var  det  ej  besynnerligt?" 

"Åh,  sådant  händer  understundom  i  alla  land", 
skrattade  Gabriel. 

"Åjo,  det  vet  jag  nog,  men  ser  du,  det  stannade 
ej  vid  en  vanlig  amuretts,  det  kunde  förlåtas  henne; 
nej  du!  hon  —  — " 

"Hon  gifte  sig  väl  ej  med  honom  heller?" 

"Jo  —  det  var  just  händelsen  det;  en  vacker  dag 
var  fröken  Athalie  försvunnen  och  vid  närmare  forsk- 
ning befans  det,  att  dansören,  grosshandlaren,  rest  ur 
landet  och  fröken  Athalie  med  honom;  det  blef  en 
uppståndelse,  hela  staden  blef  som  i  uppror,  i  hvarenda 
cirkel  talade  man  ej  om  annat  än  fröken  Athalie  och 
herr  Bernhard  Danieli." 

"Man  beklagade  hennes  olyckliga  passion,  släg- 
ten  förbannade  henne  och  lille  kammarjunkaren  be- 
gaf  sig  från  hofvet  och  blef  liksom  underlig  till  mods; 
nu  reser  han  omkring  till  sina  vänner,  men  bor  el- 
jest här  i  Stockholm,  har  jag  hört;  det  var  första 
akten,  Gabriel;  nu  är  en  entreakt,  vi  dricka  ett  glas  på 
saken. " 

"Historien  tyckes  inveckla  sig,  det  vore  ett  äm- 
ne, som  kunde  skrifvas  en  hel  roman  om,  min  bäste 
onkel,  men  ännu  tyckes  dock  ni  ej  vara  hufvudper- 
sonen." 

"Vänta  bara,  Gabriel!  det  kommer,  det  kommer", 
yttrade  onkel  och  tömde  sitt  glas;  "vet  du,  oblandad 
madera  är  något  annat  än  den  der  hafresoppan  — 
man  behöfver  blott  lefva  och  få  äta  och  dricka  som 
en  menniska,   så   blir   man  inte  så  hjertnupen  af  sig; 


105 

också  har  det  alltid  förefallit  mig  att  alla  de,  som  taga 
lifvet  känsligt  och  se  det  i  sina  mörka  sidor,  hafva 
ondt  om  mat  och  drick  —  den  der  stackaren  Lidner, 
visst  var  det  af  svält  han  var  så  öm  om  Spastara, 
ha,  ha,  ha,  inte  så?  Gabriel?" 

"Inte  hade  han  skrifvit  detta  stycke  strax  efter 
en  så  delikat  frukost  som  denna",  svarade  brorsonen. 
"Men  nu  är  väl  entreakten  slut,  publiken  börjar  bli 
otålig." 

"Hå  hå,  får  väl  vänta  en  smula,  till  dess  regissö- 
ren tuggat  ur  munnen ;  tycker  du  inte  att  jag  har  en 
god  aptit." 

"Jo,  så  grundlig,  som  om  onkel  vore  en  aderton- 
årig  kadett,  som  föresatt  sig  att  "äta  läns." 

."Ha  ha  ha,  nu  kommer  andra  akten." 

"Jo,  ser  du,  den  der  Danieli  var  en  skurk,  ett  mau- 
vais  sujet  och  sedan  de  några  år  lefvat  tillsammans  i 
fattigdom  i  någon  vrå,  jag  tror  i  Petersburg,  sä 
rymde  han  för  andra  gängen  från  hustru  och  harn 
och  — " 

"Det  är  något  kuriöst,  Gabriel,  att  folk,  som  det 
gått  olyckligt,  kunna  ändå  beständigt  längta  hem  och 
begifva  sig  dit,  när  de  kunna." 

"Hm,  fru  Danieli  kom  tillbaka,  fastän  hennes  stolt- 
het nekade  henne  att  någonsin  låta  sin  slägt  veta  der- 
om;  hon  hade  en  stolt  själ,  Gabriel,  en  riktigt  adlig 
själ,  fastän  hon  dummade  sig  och  gifte  sig  med  den 
skurken." 

"Emellertid  gick  jag  den  tiden  och  snokade  öf- 
ver  allt  och  gjorde  bekantskaper  med  kreti  och  pleti 
—  ha  ha  ha,  det  var  så  mitt  sätt,  och  huru  jag  en 
dag  gick  derute  i  smygarne  på  söder,  sä  fick  jag  i 
ett  fönster  se  ett  vackert  ansigte;  jag  stannade,  smög 
omkring  och  se,  ijiin  fröken  Athalie  satt  der  lifs  lef- 
vande.'^ 

Kunde  det  vara  hon?  Omöjligt;  men  fysionomien 
var  värd  att  närmare  beskåda." 

"Jag  gick  in  och  stod  inom  några  minuter  fram- 
för den  vackra  qvinnan,  som  förskräckt  ser  upp  och 
bleknade  som  ett  lik.  Hvad  tycks,  det  var  Athalie 
Gyllenörn.     Jag   var    dock    ej  riktigt  säker;  men  hon 


106 

hade  känt  igen  mig.  det  märkte  jag,  och  jag  tänkte 
här  är  en  stormning  bäst:  God  afton,  min  bästa  frö- 
ken Athalie.  sade  jag  —  god  afton,  det  var  en  sann 
glädje  att  återse  er,  —  är  ni  lika  sträng  och  dygde- 
sam som  förr?" 

"Herr  handsekter!''  sade  hon  darrande,  "ni  dödar 
mig,  om  ni  röjer  ett  ord." 

"Jag  var  nu  säker  om  min  seger;  det  var  ju 
klart,  att  jag  skulle  begagna  min  öfvervigt.  —  Her- 
ren hade  gifvit  mig  fienden  i  min  hand,  eller  hur,  Ga- 
briel?" 

"Jo  visst,  det  var  en  präktig  situation",  småskrat- 
tade  brorsonen  och  gnuggade  händerna. 

"Ni  var  så  kall  mot  mig  och  andra  fordom,  sade 
jag.  —  Kanske  ni  nu  är  något  medgörligare,  min  frö- 
ken eller  fru  —  jag  glömmer  det  gamla,  om  ni  nu 
vill  ta  emot  min  dyrkan,  min  tillgifvenhet  —  jag  fat- 
tade henne  om  lifvet  —  hon  var  ovanligt  väl  växt, 
menniskan.  —  Men  hon  ryckte  sig  från  mig  och  sade 
med  blixtrande  ögon:  "jag  föraktar  er,  i  döden  för- 
aktar jag  er."  —  Det  var  väl  inte  sä  underligt,  Ga- 
briel, att  jag  blef  ond  och  beslöt  att  bombardera  hen- 
nes hjerta." 

"Föraktar  ni,  som  sjelf  gjort  er  föraktlig,  —  nå- 
väl, jag  skall  berätta  er  ankomst,  polisen  skall  gripa 
er  och  först,  sedan  ni  sitter  inne,  min  fröken,  skall 
jag  låta  transpirera  att  det  är  ni?  —  Har  ni  pennin- 
gar? —  Nej,  jag  ser  på  er  drägt,  att  ni  är  utfattig; 
ni  kan  inte  rymma  än  en  gång  —  och  så  har  ni  barn", 
—  der  låg  nämligen  en  liten  unge  i  en  korg  —  "ni 
kan  icke  komma  er  väg,  —  ni  är  i  mina  händer," 

"Nå,  då  blef  hon  väl  mjuk?"    frågade  brorsonen. 

"Nej,  tvärtom,  hon  reste  sig  upp  och  stod  der 
som  en  drottning,  så  stolt  var  hon;  jag  riktigt  skäm- 
des en  smula;  ty  det  var  ögon,  som  kunde  tala".  — 
"Nej,  ropade  hon,  nej!  —  nej!  —  det  jag  gjort,  skedde 
af  kärlek,  ren,  himmelskt  oegennyttig  kärlek,  fastän 
den  blef  gäckad,  —  det  ni  gör  är  låghet,  en  kall  be- 
räknande sinnlighet,  —  gå,  herre!  gå  och  kalla  hvera 
ni  vill  —  jag  är  ännu  ej  så  fattig,  att  jag  ej  kan 
undkomma  er  och  vanäran." 


107 

"Ni  får  besinna  er  tills  i  morgon",  sade  jag  och 
gick,  "men  tro  ej  att  ni  hvarken  skrämt  eller  rört 
mig." 

"Herre!"  ropade  hon  efter  mig,  (då  jag  ville  gå) 
och  ryckte  barnet  ur  korgen,  "se  här  detta  barn,  vill 
ni  beröfva  det  sitt  enda  stöd,  sin  mor,  se  hit,  se  herre, 
har  ni  hjerta  dertill?" 

"Hm,  det  der  var  allt  hårdt!  men  lyckligtvis  bör- 
jade barnet  skrika,  och  jag  har  aldrig  tålt  barnskrik, 
jag  sade:  "Nej,  inte  det  en  gång;  —  kom  ihåg  att  jag 
har  er  förtappade  heder  i  min  hand,  Athalie,  tänk 
efter,  om  ni  kan  komma  lös",  och  dermed  gick  jag, 
Gabriel,  ty  det  kostade  på  att  ha  karaktär  den  gängen." 

"Nä,  än  sen?    Utvecklingen?    Onkel!" 

"Jo,  ser  du,  den  blef  tvärt  emot  förväntan." 

"Dagen  derpå,  när  jag  kom  dit,  satt  der  en  gam- 
mal gmnma  och  vyssade  barnet;  jag  frågade  efter 
fru  Danieli;  — " 

"Fru  Danieli,  nej,  fru  Danielison  hette  hon",  (ser 
du,  Gabriel,  hon  hade  förfalskat  passet  med  ett  tillagdt 
"son")  sade  gumman,  "Herran  vet  bäst  hvad  som 
kommit  åt  henne;  men  hon  kom  i  går  afton  in  till 
mig  och  sade: 

"Lilla  goda  fru,  om  jag  föll  ifrån,  ville  ni  då  draga 
försorg  för  barnet." 

"Ja,  herre  Gud,  det  vore  väl  ingen  annan  råd", 
sade  jag;  "men  hvarför  frågar  frun  sä?" 

"Lofva  mig  inför  Gud,  som  ser  oss,  att  draga  försorg 
om  barnet  och  tag  som  lön  de  få  nipper  jag  har." 

"Åja,  herre  Gud,  det  gör  jag",  sade  jag,  ty  jag 
förstod  icke  hvad  den  goda  menniskan  menade.  Men 
derpå  gick  hon  ut  och  —  och  sedan  har  hon  ej  kom- 
mit igen,  jag  fruktar  att  hon  dränkt  sig,  för  si  man 
har  sett  henne  nere  vid  jernvägen  gå  och  vända  om 
—  hon  har  troligen  i  någon  yrsel  hoppat  uti." 

Landtrådet  teg  en  stund,  derefter  tog  han  ett  glas 
vin  och  drack  det  i  botten. 

"Ser  du,  Gabriel,  det  är  det  der  som  kommer  för 
mig  om  nätterna  ibland,  och  jag  kan  ligga  der,  med 
öppna  ögon,  och  tycka  att  jag  ser  Athalie  stående 
framför  mig  med  barnet  i  famnen  och  genomborrar 
mig  med  sina  blickar." 


108 

"Visst  förstår  jag  att  det  endast  är  inbillning  och 
att  hypokondrien  kommer  frän  magen,  —  men  ser  du, 
det  är  liksom  jag  skulle  ha  del  i  hennes  död.  —  Inte 
behöfde  hon  hoppa  i  sjön  för  min  skull?  Inte  bad 
eller  tvingade  jag  henne  dertill?  Det  var  ju  tydligen 
en  galenskap  af  henne?  En  raptus  som  ibland  kom- 
mer pä  fruntimmer?    Eller  hvad  säger  du?" 

"Aja,  i  det  fallet  tycker  jag  att  onkel  kan  vara 
lugn;  hvem  kan  rå  för  att  menniskor  bära  sig  dumt 
åt  och  fatta  en  sak  frän  rasande  sida." 

"Åja,  det  går  väl  an  med  sjelfva  den  saken,  Ga- 
briel, men  se  hon  var,  oaktadt  sitt  fall,  icke  någon 
simpel  menniska,  en  pigslänga  eller  sådan  en,  utan 
en  menniska  af  börd,  en  bildad  person  och  det  är 
just  det  som  förefaller  mig  svårast  af  allt.  —  Ser  du, 
det  är  rasande  skilnad  mellan  riktigt  folk,  som  äro 
komne  af  folk,  och  simpelt  folk;  det  är  inte  bara  för- 
dom —  jag  bar  mig  inte  ridderligt  åt,  Gabriel?  Nej, 
det  ser  jag  nog  och  —  ja,  det  är  detsamma,  inte 
är  jag  någon  sirapskärring;  men  visst  förefaller  det 
mig  litet  härdt  ibland,  att  jag  blir  gammal  och  inte 
kan  ha  sä  långt  igen  —  för  si  jag  har  lefvat  mycket, 
men  lefvat  fort  —  hm,  inte  är  jag  skrockfull;  men 
att  dö  är  ändå  allvar,  Gabriel  —  man  gör  det  inte 
två  gånger  —  och  derför  så"  —  —  — 

"Onkel  har  alltför  mycken  känslighet",  yttrade 
Gabriel,  ''det  kommer  af  sjukdomen,  det  blir  bättre 
till  våren." 

"Åja,  det  har  jag  också  märkt,  att  då  det  är 
varmt  i  luften  och  ljust  om  nätterna,  så  är  det  bättre", 
sade  onkeln. 

"Han  är  vid  sorgbundet  humör,  gubben",  yttrade 
Gabriel  till  Josef,  dä  han  passerade  betjentrummet  för 
att  gä;  "han  mätte  inte  sofva  godt  om  nätterna?" 

"Nej,  det  skall  vär  Herre  veta,  att  man  får  slita 
som  en  hund  här  —  och  gaf  han  inte  drickspengar, 
så  ginge  jag  min  väg  —  eld  på  ljuset  midt  om  nat- 
ten och  så  måste  jag  upp  och  sitta  hela  timmar  och 
tala  om  historier  för  landträdet,  den  ena  befängdare 
än  den  andra;  men  slutligen  så  blir  det  bra  igen  och 
landtrådet    somnar.    Så  der  kan  det  gå  två,  tre  gån- 


109 

ger   på    en    natt   —  och  det  vill  kropp  till  att  stå  ut 
med  sådant." 

,  "Jo  jo,  det  kommer  efter,  skall  jag  säga",  yttrade 
Gabriel;  "men  godt  kosthåll  har  han.  —  Jag  kommer 
igen  i  morgon." 

"Ja,    kom    alla    dagar,    herr   kungl.  sekter;  ty  då 
får  jag  aflösning",  sade  Josef  och  bockade  sig. 


Patronessan  i  Stockholm. 

Patronessan  Stjernros  hade  ej  länge  hållit  ut  med 
att  vistas  på  landet.  I  synnerhet  hade  vintren  förefal- 
lit henne  alldeles  förskräckligt  lång  och  tyst.  Den  ende 
hon  hade  att  jollra  med  var  lilla  kammarjunkaren, 
som  likväl  med  hvarje  dag  blef  mera  fåordig  och 
mera  allvarsam;  han  var  nästan  icke  att  skratta  åt 
och  passade  ej  mera  till  det  slags  leksak  af  mankön, 
qvinnor  af  patronessans  lynne  vanligen  förskaffa  sig, 
små  beskedliga  ekomaskiner,  som  lefva  blott  för  att 
passa  upp  och  säga  artigheter,  gamla  passerade  her- 
rar som  skrifva  namnsdagspoesier  och  ställa  till  folk- 
fester och  attrapper  åt  den  ädla  herskarinnan,  och 
som  ordna  tableau  vivant  på  födelsedagarne  och  lacka 
igen  julklapparne  på  julaftonen. 

Till  detta  slags  befattning  hade  kammarjunkaren 
varit  klippt  och  skuren,  och  derför  var  han  ifrigt  om- 
bedd att  vistas  på  Malma  bruk  öfver  vintren,  af  sam- 
ma orsak  som  man  tar  med  sig  en  spansk  hund  eller 
en  apa  till  tidsfördrif;  men  hans  lynne  hade  smånin- 
gom förändrat  sig,  och  då  han  slutligen  reste,  var 
han  öfverflödig  hos  sin  för  detta  herskarinna,  som  fann 
"lille  kammarjunkaren"  rätt  fadd  och  tråkig. 

Blott  då  och  då  kommo  främmande  till  Malma 
bruk,  och  det  passade  icke  för  en  enka  att  inbjuda 
en  mängd  folk  dit,  helst  detta  på  sin  höjd  kunde  bli 
familjer,  hvaraf  inga  särdeles  intressanta  funnos  i  gran- 
skapet. 

Patronessan  höll  således  ut  öfver  sommaren;  men 


110 

när  hösten  kom,  flyttade  hon  till  Stockholm,  och  dä 
hon  som  öm  mor  icke  kunde  gerna  låta  Emilia  bli 
qvar  på  landet,  tog  hon  henne  med  sig,  fastän  flickan 
sjelf  långt  ifrån  önskade  det. 

"Du  skall  dock  en  gång  uppträda  i  societeten, 
Emilia'',  sade  patronessan,  "men  lät  bli  alla  oförsig- 
tigheter.  Tag  icke  någon  helgedagsmin  på  dig;  den 
verkar  icke  på  Stockholmskavaljererne.  —  Jag  hoppas 
att  du  en  gång  skall  med  heder  visa  dig  i  salongen, 
då  du  kommer  dig  före." 

"Om  min  bror  ändå  vore  i  Stockholm",  sade 
Emilia. 

"Din  bror!  —  Jaså,  du  tycker  att  din  bror  är  dig 
behöflig  —  för  min  trefnad  behöfs  han  visst  inte.  — 
Jag  ser  honom  gerna,  men  att  ha  honom  till  daglig 
gäst  —  Gud  bevare  mig  I  En  religiös  fänrik!  —  Åja 
barn,  visst  är  din  bror  bra;  men  han  har  dock  lik- 
väl alltför  mycket  tycke  af  salig  Stjernros;  en  heder- 
lig man,  utan  fråga  din  salig  far;  men  dock  icke 
någon  praktisk  man  —  det  sågs  bäst  af  affärerna. 
Om  icke  jag  just  i  lagom  tid  fått  ärfva  Malma,  hade 
vi  bägge  fått  arbeta  för  födan  —  fastän  nu  min  for- 
tyn  gör  att  du  slipper  att  arbeta  —  det  kan  du  tacka 
Gud  för." 

"Men  min  mor!" 

"Säg  mamma,  kära  du,  det  der  mor  låter  så  för- 
skräckligt tafatt  och  hjertnupet;  låt  mig  för  öfrigt 
leda  dig,  Emilia  hlla.  Gud  skall  veta  att  jag  vill  en- 
dast ditt  eget  väl,  ett  briljant  parti,  om  det  är  möj- 
hgt  för  dig  att  få  ett  sådant,  då  du  ej  eger  någon 
fortyn.  Man  lefver  ej  nu  för  tiden  af  endast  kärlek, 
mitt  barn,  det  står  blott  i  romanerna." 


Patronessan  hade  hyrt  en  icke  just  stor,  men 
ganska  vacker  våning  vid  Fredsgatan,  den  hon  med 
kammarjunkarens  biträde  möblerade  smakfullt  och  be- 
qvämt.  Hon  såg  ofta  främmande,  små  familjecirklar, 
dit  dock  åtskilliga  ungkarlar  hade  tillträde  under  än 
en,  än  en  annan  förevändning;  den  vanliga  var  att 
roa  sällskapet. 


111 

Emilia  spelade  en  mycket  underordnad  rol  vid 
dessa  tillfällen;  ty  litet  livar  märkte,  att  patronessan 
alltid  blandade  sig  i  samtalet  och  liksom  tycktes  vilja, 
genom  sitt  deltagande  deri,  pä  ett  fint  sätt  ge  till- 
känna, att  Emilia  icke  ensam  var  i  stånd  att  under- 
hålla en  konversation. 

Man  drog  sig  derför  tillbaka  från  flickan,  utom 
kammarjunkaren,  som  allt  mera  slöt  sig  intill  henne 
och  som  ensamt  hade  privilegium  att,  i  fred  för  pa- 
tronessans  inblandning,  få  tala  med  Emilia.  Målaren 
Berndtson  fick  naturligtvis  icke  tillträde  i  societeten. 
Han  hade  en  gång  gjort  visit;  men  då  föregafs  pa- 
tronessans  illamående  och  dermed  var  han  utestängd 
för  alltid. 

Emellertid  kunde  ingen  hindra  honom  att  se  upp 
åt  fönsterna  hvar  gång  han  gick  gatan  fram  till  mä- 
lar-akademien,  och  detta  gjorde  han  många  gånger 
om  dagen,  dock  utan  att  fä  se  Emilia,  emedan  patro- 
nessan alltid  placerade  henne  bakom  jalousien,  fastän 
hon    sjelf   satt  synlig  för  alla  vid  sitt  arbete  deruppe. 

Men  Berndtson  besökte  kammarjunkaren,  och  han 
var  som  förut  hans  förtrogne  och  helsade  mer  än 
en  gång  till  Emilia  från  den  unge  målaren,  hvilket 
alltid  jagade  blodet  upp  i  hennes  panna. 

"Rodna  inte  för  det,  goda  Emilia",  hviskade  då 
alltid  kammarjunkaren  förtroligt;  "ni  älskar  honom 
och  han  er,  deri  ligger  intet  ondt.  Han  är  fattig  och 
ni  också,  deri  ligger  heller  intet  ondt  och  —  ja,  jag 
säger  ej  mera ;  njen  med  tiden,  —  ja,  låt  tiden  verka." 

Den  goda  kammarjunkaren  hade  nu  verkligen 
blifvit  en  annan  menniska.  Väl  roade  han  sig  med 
sin  sigillsamling,  men  den  utgjorde  icke  någon  hufvud- 
sak.  —  Han  hade  fått  två  menniskors  lycka  att  syssla 
med,  och  bägge  voro  honom  så  dyrbara,  han  visste 
ej  riktigt  hvarför. 

Emilia,  det  var  sant,  var  dotter  af  hans  ungdoms- 
vän Stjernros  och  den  förra  fru  Stjernros,  en  qvinna^ 
den  han  endast  kände  som  maka  och  mor,  men  hvars 
minne  var  heligt  för  den  goda  gubben,  emedan  hon 
var  den  enda  han  älskat  lika  mycket  som  sin  olyck- 
liga syster. 

Fru   Stjernros    stod   som   en   engel  ren  och  obe- 


113 

fläckad  för  hans  minne  och  Emilia  var  engelens  barn, 
det  var  ganska  förklarligt,  att  han  således  blef  en 
slags  cicisbée  åt  den  unga  fru  Stjernros  och  genom 
sin  artighet  och  sitt  joller,  så  mycket  och  så  länge  han 
kunde,  afstyrde  stormen  för  det  stackars  barnet. 

Berndtson  åter  hade  han  ej  sett  förr  än  ute  på 
Malma;  men  redan  första  anblicken  var  honom  behag- 
lig och  sedan,  då  han  märkte  att  den  unge  målaren 
älskade  Emilia,  föll  han  den  gamle  gode  kammarjun- 
karen  ännu  mer  i  smaken. 

Han  förvandlade  sig  således  till  en^  gammal  he- 
derlig postiljon  d'amour  och  fick  tack  å  ömse  sidor, 
fastän  han  just  inte  hade  mycket  att  öfverföra  från 
Emilia,  som  ännu  aldrig  yttrat  en  stafvelse  om  Berndt- 
son! Men  hon  rodnade  så  vackert  och  såg  så  godt 
på  kammarjunkaren  och  som  en  spegel  sökte  denne 
att  reflektera  bägge  delarne  i  ord,  sä  att  Berndtson 
märkte  sig  ej  vara  glömd. 

Emellertid  strömmade  der  främmande  in  i  patro- 
nessans  salong,  der  hon  med  den  flnaste  belefvenhet 
visste  att  göra  trefligt  omkring  sig. 

Kungl.  sekter  Gabriel  Ljungsköld  var  en  ibland 
de  besökande;  men  han  följde  ganska  riktigt  landt- 
rådets  anvisning  och  samtalade  med  Emilia. 

"Bulletinerna  från  Tyskland  låta  icke  just  gyn- 
nande", yttrade  han  en  afton  till  Emilia;  "men  jag 
kan  ändå  kaiiske  gifva  er  en  glad  underrättelse  deri- 
från;  er  bror  har  blifvit  utnämd  till  kapten,  ett  avan- 
cemang som  han  förtjenat.  H.  Maj:t  Konungen  har 
sjelf  på  stället  utnämnt  honom  dertill,  en  nåd  som 
visst  icke  var  oförtjent." 

"Jag  tackar  er",  sade  Emilia  glad.  "Min  bror  är 
mig  så  kär." 

"Ja,  han  är  så  äfven  för  mig",  sade  Gabriel,  (som 
sett  honom  på  några  soupéer,  men  ej  kände  honom 
vidare).  "Vi  voro  vänner  och  äro  det  ännu;  vänskapen 
är  ett  nästan  lika  heligt  band  som  kärleken." 

"Ni  var  således  min  brors  vän?"  sade  Emilia  och 
smålog;  men  betraktade  med  ett  slags  tvifvel  kungl. 
sekterns  fadda  drag. 

"Ja,  vi  voro  verkliga  vänner.  V^änner  i  lif  och 
död." 


113 

"Hvar  finner  ni  sådane,  bäste  kiingl.  sekter?"  in- 
föll patronessan,  som  ej  fördrog  att  någon  fastade  sin 
uppmärksamhet  pä  Emilia  —  "en  vän,  nu  förtiden, 
är  en  fågel  fcenix." 

"Kan  ni,  min  nådiga,  säga  det,  då  ni  har  en  hel 
volier  full  af  vänner",  sade  Gabriel  med  ett  artigt 
smålöje;  "jag  kanske  skulle  kunna  klaga  på  ödet;  men 
jag  gör  det  ej;  ty  jag  äger  dock  (med  ett  ögonkast 
på  Emilia)  några  få  sanna  vänner,  och  fröken  och  jag 
äger  en  gemensamt,  är  det  ej  sä?" 

"Jo,  det  är  verkligen  sant." 

"Hvem  då,  mitt  herrskap?  Jag  trodde  knappt  att 
ni  kände  hvarandra  —  och  redan  ha'n  I  gemensam- 
ma' vänner.  Kammarjunkaren  kanske?"  tillade  hon 
med  ett  ironiskt  skratt. 

"Nej,  min  bror  Carl,  mamma!"  sade  Emilia  gläd- 
tigt.  "Han  har  blifvit  utnämnd  till  kapten,  säger 
kungl.  sektern." 

"Ja,  jag  såg  det  uppe  i  kabinettet  i  dag;  Hans 
Majestät  har  i  de  nådiga  general-orderna  uttryckt  sig 
mycket  nådigt  öfver  kapten  Stjernros." 

"Vi  få  se  att  vår  käre  Carl  kommer  hem  som 
general  till  slut",  yttrade  patronessan  med  en  försmäd- 
lig krökning  af  öfverläppen.  "Vår  konung  har  urskilj- 
ning och  är  dessutom  en  hjelte.  Carl  den  Xlhs  pi- 
stoler äro  ju  till  och  med  ute  i  fält  och  afskjutna; 
kanske  vår  kapten  vågade  att  låta  dem  smälla  —  det 
är  inte  narri  att  skjuta  af  sjelfva  Carl  den  XII:s  pi- 
stoler." 

Emilia  slog  ner  ögonen;  det  kändes  liksom  tårar 
af  förolämpad  slägtkärlek  ville  stiga  fram  ur  ögon- 
vrårna; men  hon  beherskade  sig. 

Patronessan  gick,  men  kastade  en  stickande  blick 
på  flickan. 

"Ni  förlåter  väl  mig,  som  vidrörde  detta  ämne", 
sade  Gabriel.  "Jag  älskar  er  bror  så  mycket  och  kan 
ej,  som  er  sköna  mor,  raljera  öfver  hans  lycka;  men 
min  fröken,  huru  finner  ni  Stockholm  ?  Det  var  likväl 
annat  i  Gustaf  den  tredjes  dagar,  spektakler,  maskera- 
der, —  det  var  helt  annat  än  nu,  då  fäderneslandets 
liehga   sak,    att    ej    säga   mensklighetens,    bjuder  vår 

ÅUartaJlan.  8 


114 

kung  att  straffa  dess  erkefiender;  det  skall  eljest  vara 
en  tapper  karl  den  der  Bonapart." 

"Åh,  det  är  en  stor  man",  inföll  Emilia  med  glän- 
sande ögon.  "Min  bror  har  talat  om  honom  många 
gånger." 

"Ja,  det  är  en  stor  man,  men  han  har  också  ka- 
stat sig  upp  från  intet." 

"Det  gläder  mig  att  ni  kommit  in  i  politiken, 
mina  vänner",  inföll  åter  patronessan,  som  hört  de 
sista  orden;  "politik  är  för  en  flicka  ett  af  de  mest 
interessanta  ämnen.  Stackars  Emilia,  du  förstår  ej 
politiken,  du ;  men  tala  mera,  mitt  herrskap  —  ni  slu- 
tade ju  med  att  Bonapart  var  en  stor  man." 

"Ja,  fröken  behagade  uttrycka  sig  så",  sade  kung- 
lig sekreteraren,  "och  jag  disputerar  det  icke;  då  han 
får  detta  intyg  från  så  sköna  läppar,  kan  icke  en 
gång  historiens  genius  våga  att  säga  emot  och  ännu 
mindre  jag." 

Det  var  patronessan  alldeles  ofördragligt  att  se 
det  någon  i  hennes  närvaro  fäste  sin  uppmärksam- 
het vid  någon  annan  än  henne  sjelf;  men  hon  gömda 
denna  smärta  under  det  allra  behagligaste  och  glada- 
ste yttre;  hon  smålog  och  skämtade,  antog  utseendet 
af  ömhet,  barnslig  fröjd,  tankfullhet,  eller  såg  ut  allt 
efter  eget  behag  och  för  tillfället;  men  i  bottnen  af 
själen  låg  beständigt  egoismen  och  gnagde  på  dess  ro. 

Nu  blef  hennes  uppgift  att  draga  kunglig  sekter 
Ljungsköld  från  Emilia;  men  detta  hade  sina  svårig- 
heter. 

Emilias  lynne  blef  med  hvarje  dag  lifligare,  gla- 
dare. Hon  tycktes  ganska  väl  utan  handledning  kunna 
intaga  sin  plats  i  societeten;  och  vacker  var  hon,  det 
var  onekligt.  De  der  blommorna  på  kinderna,  huru 
bleka  de  än  voro,  gåfvo  lif  åt  marmorbilden  och  sjelfva 
de  blå  ögonen  förrådde  en  friskhet,  en  glädje,  som 
blott  väntade  på  tillfälle  att  bryta  ut. 

Hvarenda  mottagningsaft.on  var  Gabriel  Ljungsköld 
der  och  fjäsade  för  Emilia;  hans  exempel  följdes  af 
flere  andra;  men  dock  ej  på  långt  när  så  ihärdigt,  ty 
alla  märkte  att  patronessan  ej  tyckte  om,  att  man 
uppmärksammade  styfdottren,  och  dessutom  var  flickan 
fattig  och  hennes  styfmor  den,  som  ägde  Malma  sköna. 


115 

bruk,  och  man  fann  således  skäl  att  förbise  Emilia, 
utom  Gabriel,  som  ihärdigt  höll  i  med  sin  beundran 
för  Emilia  och  sysselsatte  sig  med  henne. 

Emilia  å  sin  sida,  ovan  att  höra  några  vänhga 
ord,  utom  af  kammarjunkaren,  fann  sig  road  af  att 
tala  med  sjelfva  Gabriel;  och  hvarför  neka  det  en 
smula  sjelfbelåtenhet,  blandad  med  en  ännu  mindre 
portion  skadeglädje  öfver  sin  styfmors  oro,  gjorde  att 
hon  bemödade  sig  att  bibehålla  hvarje  tumsbredd  af 
den  nya  terräng  hennes  ungdom  och  hennes  goda  huf- 
vud  förskaffade  henne. 

Hon  jollrade  derföre  rätt  bra,  var  ofta  qvick, 
litet  sarkastisk  emellanåt;  men  så  mild  och  så  god 
föröfrigt,  att  sjelfva  Gabriel  liksom  kände  en  varm 
flägt  kring  hjertat,  fastän  han  genast  som  en  klok 
man  och  erfaren  lät  beräkningens  isvind  mota  den 
gryende  kärlekens. 

Men  då  Emilia  efter  en  sådan  afton  kom  på  sin 
kammare,  höll  hon  en  sträng  räfst  med  sig  sjelf  och 
fann  att  der  låg  något  litet  skadefröjd  pä  bottnen  af 
hjertat;  men  tillika  att  denna  känsla  blifvit  skapad 
och  utvecklad  under  hennes  mors  egna  händer. 

"Huru  tomt  och  uselt  är  ej  likväl  denna  sorts 
glädje",  yttrade  hon  vid  sig  sjelf  och  lade  fingret  på 
munnen,  liksom  hon  velat  tysta  sig  sjelf;  "huru  tomt 
och  betydelselöst  är  ej  hvarje  ord,  som  denna  Ljung- 
sköld yttrar;  det  är  på  detta  sätt",  tillade  hon  och 
höjde  på  det  sköna  hufvudet,  "man  tror  sig  böra  be- 
handla qvinnan,*  —  hon  som  skulle  utgöra,  som  bör 
vara  familjens  kärna.  —  Nej,  familjen  är  ett  planet- 
system, som  går  kring  tvenne  medelpunkter  —  man 
och  qvinna  —  och  så  vill  man  nedsätta  den  förra." 

"Hvarför  gör  man  det?  Är  det  derför  att  man 
fruktar  en  öfvermakt?  Är  det  derföre  att  man  sjelf 
känner  sig  låg,  usel,  svag,  förderfvad,  som  man  låter 
qvinnan  växa  upp  till  ett  vattenskott,  som  får  bära 
blommor,  men  som  aldrig  får  knyta  några  själens  fruk- 
ter? Det  är  uselt,  föraktligt;  men  det  skall  väl  så 
vara",  sade  hon  slutligen  sakta  och  suckande. 

"Sådan  är  dock  inte  han",  yttrade  hon  efter  en 
stunds  tystnad;  "blott  ett  ögonblick  fick  jag  blicka  in 
i   hans    själ,   molnen   skilde   sig  åt;  Stefanus"  —  hon 


116 

smålog  sorgset,  Stefania  fick  skåda  in  i  himlen,  i  en 
manlig,  ädel  själ,  der  kärleken  för  det  sköna  glöder  — 
"han  är  en  varm  yngling,  der  fins  renhet  i  känslan, 
—  en  spänstig  ynglingasjäl,  —  sä  är  den  friska  stän- 
geln alltid  spänstig,  men  då  den  vissnar,  mjuknar  den 
och  lik  en  kall,  hal  orm  slingrar  den  vissnade  själen 
sig  fram  och  andas  gift  på  de  friska,  att  de  också  må 
vissna;  det  orena  vill  smutsa  allt;  det  döda  vill  för- 
göra allt;  men  det  ädla  vill  höja  allt  och  kasta  till  och 
med  sin  rena  dager  på  det  usla  att  det  ser  mindre 
uselt  ut.  Så  målar  konstnärn  tiggarens  trasor,  så  att 
de  icke  stöta  ögat." 


Patronessan  pä  sitt  rum  sysselsatte  sig  med  helt 
andra  tankar. 

"Om  jag  icke  varit  så  enfaldig  att  gifta  mig  med 
Stjernros,  hade  jag  vetat  att  morbrors  testamente  icke 
varit  underskrifvet  och  riktigt,  hade  jag  aldrig  gått  in 
på  att  bli  styfmor  åt  två  barn,  isynnerhet  flickan.  — 
Jag  hade  varit  fri  från  henne,  kunnat  göra  hvad  jag 
behagar  utan  att  ha  ett  par  mörkblå  ögon,  som  spio- 
nera på  mig  och  ordentligen  predika  lagen,  då  de  se 
pä  mig." 

"Detta  skulle  jag  göra  och  jag  som  ansåg  mig 
handla  så  klokt,  då  jag  stälde  mig  in  med  det  våpet, 
sahg  menniskan,  Emilias  heliga  mamma,  så  att  hon  i 
sin  dödsstund  gaf  sin  man  det  rådet  att  fria  till  mig. 
(Knyter  handen).  Hade  jag  vetat,  då  den  tråkiga  men- 
niskan kom  och  sade:  Fröken,  vill  ni  bli  mina  barns 
mor?  Hade  jag  vetat  att  jag  inom  året  skulle  få  ärfva 
Malma  bruk  —  jag  skulle  visat  honom  vintervägen  den 
eländiga,  tråkiga,  moraliska,  hederliga,  ha  ha  ha,  sjuk- 
lingen, som  led  af  för  stort  hjerta  och  sörjde  sin  salig 
hustru  —  ha  ha  ha;  nå  väl,  den  fick  han  då  snart 
råka;  men  mig  lemnade  han  sin  dotter  qvar;  o,  det 
kostar  på." 

"Det  går  inte  an",  återtog  hon,  "att  trycka  ner 
hennes  mod  alltför  häftigt;  man  kunde  tro  att  jag  i 
henne  fruktade  en  rival  —  hon,  en  stackars  utfattig 
fröken,  som  lefver  på  min  godhet;  men  så  modig  hon 
är  —  och  så  intressant;  det  kan  ej  komma  från  annat 


117 

än  att  lilla  fröken  finner  sig  bemärkt  —  först  af  den 
der  målaren,  (det  var  en  rätt  hygglig  figur  den  der 
karlen)  och  nu  af  Ljungsköld  —  det  är  en  gemen  karl 
den  der  Ljungsköld  med  sitt  platta,  utlefvade  ansigte; 
men  han  är  ändå  pikant  med  sin  hyllning  för  Emilia." 

"Jag  undrar  just",  sade  hon  och  satte  sig  fram- 
för spegeln  för  att  ordna  sin  toilett  för  natten,  "jag 
undrar  endast  om  icke  äfven  han  —  jo  visst  —  äfven 
han  måtte  väl  ha  ögonen  öppna." 

Hon  speglade  sig  en  stund,  lade  lockarna  i  papil- 
jotter  och  smålog  illparigt. 

"Nä  nå,  lagmannen  är  illa  fast,  en  rätt  hygglig 
karl,  en  ansedd  embetsman,  åja,  om  inte  bättre  erbju- 
der sig,  hvarför  inte;  lagmanskan  Olivehjerta  —  det 
låter  ej  så  rasande;  dessutom  är  jag  i  min  frihet,  han 
sitter  ting  långt  ner  åt  landet  och  jag  gör  les  honneur; 
min  gode  lagman  är  väl  ung,  men  är  en  riktig  jurist, 
sädane  herrar  äro  lätt  handterliga,  de  förstå  sig  verk- 
ligen icke  mer  på  fruntimmer  än  vi  på  deras  luntor 
—  vi  se  dem,  men  innehållet  blir  oss  beständigt  he- 
breiska." 

"Visste  de",  tillade  hon  småskrattande,  "hur  våra 
känslor  och  vår  tillgifvenhet  och  kärlek  skrifves  med 
dragen  stil,  så  att  en  hel  massa  deraf  ej  egentligen  är 
annat  än  ett  litet  postscriptum  i  den  stora  boken,  som 
innehåller  våra  önskningar  och  vårt  egentliga  mål  — 
så  skulle  de  väl  ej  vara  så  förtjusta.  —  Mihtären  är 
svårare  att  komma  till  rätta  med;  ty  de  ha  vanligen 
en  hel  hop  erfarenhet,  som  de  der  kammarkarlarne 
icke  ha.  —  Det  är  en  rätt  hygglig  karl,  lagmannen, 
adel  är  han  dessutom  —  må  göra,  lagmanskan  Olive- 
hjerta —  det  låter  ej  så  illa." 

Patronessans  sinne  hade  blifvit  lättare,  och  då  hon 
somnade,  sväfvade  en  dröm  för  henne,  der  hon  utgjorde 
medelpunkten  och  der  en  beskedlig  förtjust  man  stod 
i  periferien;  med  radierna  af  allt  hvad  Stockholm  har 
lysande  och  präktigt. 


118 


1808. 


Det  var  en  svår  tid  i  Sverige  1808  —  det  histo- 
riska veta  vi.  Nationen  led  af  en  hjertsjukdom.  Blo- 
det gick  ej  jemnt  i  dess  ådror,  emedan  der  ej  fans 
kraft  i  dess  centrum  och  den  regelmässiga  rörelsen 
hade  upphört;  emellanåt  fjeskade  hjertat  för  fort,  emel- 
lanåt höll  det  på  att  stanna. 

I  denna  nödens  tid  var  det  en  mängd,  som  sling- 
rade sig  fram  genom  eländet  och  det  var  egentligen 
folket  i  massa  som  led  mest,  detta  folk,  som  är  utan 
privilegier  och  som  lik  nådehjon  tillåtas  lefva  i  stats- 
förbundet för  att  arbeta  åt  andra,  hvilka  skära  fredens 
gyllene  frukter;  det  måste  dö  för  andra,  om  kriget  ho- 
tar att  spränga  de  lyckliges  lugn  i  luften. 

Det  är  just  af  denna  orsak  ett  skönt  skådespel  att 
se  ett  folk,  utan  gagn  för  sig  sjelf,  offra  sina  ädlaste 
krafter;  det  är  ett  bevis  på  att  en  helig  Guds  ande 
går  genom  folken,  en  uppoffringens,  en  kärlekens,  en 
försoningens  ande.  Det  vet  förut  detta  folk  att  det 
faller  utan  namn  —  utan  ära,  utan  ens  framtid  för 
sitt  fosterland;  men  det  iemnar  ifrån  sig  allt  och  stri- 
der för  en  idé,  som  det  anser  helig  —  och  der  hvila 
tusenden  i  ro  på  slagfälten,  som  i  sitt  sista  ögonblick 
icke  tänkt  på  sig  sjelfve,  utan  på  fosterlandet  och  hvil- 
kas  sista  suck  rosslat  fram  ett:    "lefve  konungen." 

En  sådan  tid  var  det  under  Gustaf  IV  Adolfs  se- 
nare regeringsår;  folket  stridde,  blödde  eller  lät  upp- 
offra sig  på  sjukhusen,  och  ändå  hängde  der  kärlek 
qvar  till  den,  som  uppoffrade  det,  och  endast  en  af- 
grund  var  i  stånd  att  göra  det  riktigt  klart,  att  man 
missbrukat  den  gamla  ärliga  svenska  troheten,  som  af 
intet  svek  vet  och  som  nu  först  lärde  sig  att  det  var 
möjligt  att  gå  tillbaka. 

Det  felades  blott  personligt  mod  hos  denne  olyck- 
lige konung,  och  han  hade  spelat  rolen  af  en  Carl  den 
tolfte;  svenskarne  hade  följt  honom,  dött  för  honom 
och  hans  fixa  idéer,  blott  han  gått  i  spetsen  för  sina 
soldater,  ätit  deras  komissbröd  och  satt  sig  ut  för  de 
kulor,  som  genomborrade  dem. 

Det   var  just   denna   brist   på   djerfhet,  som  blef 


119 

Sveriges  räddning  till  slut;  men  dock  ej  förr  än  nära 
nog  dess  sista  krafter  blifvit  förödda;  men  det  gamla 
lejonet  blygdes  till  slut  att  slåss  och  mottaga  sår  för  en 
som  sjelf  fruktade  att  deltaga  i  dusten,  som  förstod  att 
uppoffra  andra,  men  som  icke  gaf  prof  af  någon  egen 
uppoffring  hvarken  af  sin  person  eller  sina  åsigter. 
För  envisheten  har  svensken  alltid  haft  aktning,  men 
alltid  förakt  för  modlösheten  och  vankelmodet. 

Det  fans  dock  många,  som  vunno  genom  att  på 
krypvägar  smyga  sig  in  pä  de  sämst  bevakade  punk- 
terna af  Gustaf  Adolfs  förstånd. 

En  egenhet,  som  han  hade  gemensam  med  flere 
andra  af  sin  slägt,  var  ett  anlag  för  mysticism,  ett  be- 
gär att  forska  och  hemta  råd  från  en  verld,  som  vi 
icke  känna  och  hvars  hemligheter  vi  icke  kunna  fram- 
locka; men  som  dock  då  och  då  skiner  igenom  töck- 
nen,  liksom  den  höga  himlen  skimrar  blå  genom  moln- 
bäddarne. 

Man  begagnade  denna  svaghet  på  många  sätt  och 
förband  den  med  ett  religiöst  svärmen,  som  mer  och 
mer  fick  insteg  hos  den  svage  monarken. 

Det  var  vid  denna  tiden  rätt  kinkigt  att  hålla  sig 
uppe  i  gunsten;  Gustaf  Adolf  såg  revolutionens  hydra 
öfver  allt  sticka  fram  hufvudet,  utom  der  man  bedrog 
honom;  han  trodde  ingen  utom  dem,  som  missledde 
honom. 


På  sitt  rum,  klädd  i  en  blommig  sidennattrock, 
satt  regeringsrådet  Abelung  och  bläddrade  i  några 
papper,  som  lågo  på  bordet.  Det  var  en  lång,  täm- 
ligen gammal  man,  med  stora  buskiga  ögonbryn  öfver 
ett  par  djupt  liggande  svartbruna  ögon,  som  glindrade 
lik  en  glöd  i  bottnen  af  en  mörk  klyfta;  den  höga  pan- 
nan streckades  af  oändliga  labyrinter  af  skrynkor,  och 
deröfver  höjde  sig  en  prydligt  pudrad  tupé.  Hela  an- 
sigtet  gaf  tillkänna  köld  och  ett  hån,  som  låg  begraf- 
vet  i  vecken  af  den  köttiga  munnen  och  hvilade  på 
den  breda  beniga  hakan,  som  till  hälften  höljdes  af  en 
stor  hvit  halsduk. 

"Han  börjar  på  att  vilja  bli  klok",  sade  han  vid 
sig  sjelf;  "men  det  duger  ej  för  mina  planer;  man  må- 


120 

ste  åter  ha  en  liten  uppenbarelse  —  två  som  slå  in  på 
samma  ämne  —  ha  ha  ha." 

"Jag  visar  honom  ett  bref  från  min  vän  fältpro- 
sten G.  —  det  är  en  skicklig  karl,  han  drömmer  pre- 
cis som  jag  vill." 

Han  framtog  ett  bref  och  läste: 

"Välborne  herr  regeringsråd  och  riddare! 

"Då  jag  i  dag  skrifver,  är  det  endast  och  allenast 
till  herr  regeringsrådet,  som  torde  för  ingen  på  jorden 
berätta  hvad  jag  här  har  äran  anföra;  vår  tid  är  en 
otrons  tid,  en  period,  då  den  onde  frestaren  öfver  allt 
inger  folket  revolutionstankar  och  sprider  förbannel- 
sens säd  i  Israel;  men  liksom  de  belägrade  lefde  af 
dufvoträcken  i  Samaria  ("det  var  dumt  af  min  kära 
fältprost",  yttrade  den  läsande  herrn  vid  sig  sjelf,)  så 
lefva  vi  af  den  själaföda  och  det  hopp,  som  vi  inhemta 
icke  allenast  i  biblen  och  i  synnerhet  de  profetiska 
förutsägelserna  i  Johannes  uppenbarelse,  som  klarligen 
utpeka  vår  närvarande  räddning  undan  vilddjuret  från 
öster,  utan  äfven  i  den  gudsmannen  Jung  Stillings 
skrifter. 

"Emellertid  är  det  farligt  att  öppet  uttala  sin  tro 
i  detta  högvigtiga  fall;  men  jag  anser  dock  för  en  pligt 
att  till  herr  regeringsrådet  inberätta,  hvilka  erfarenhe- 
ter jag  inom  detta  fält  haft;  dock  med  ödmjuk  anhål- 
lan att  detta  måtte  få  vara  inneslutet  i  herr  regerings- 
rådets eget  hjerta." 

"Det  der  är  ju  ganska  bra",  yttrade  den  läsande. 
"Der  ser  ju  ut  alldeles  som  om  karlen  ej  ville  låta  nå- 
gon veta  af  sin  hemlighet  —  ha  ha  ha;  inte  kan  jag 
just  se  att  brefvet  är  bestäldt.     Nå,  vidare." 

"Jag  hade  förliden  natt  en  dröm  eller  syn,  jag  kan 
ej  säga  hvilket;  men  si,  himmelen  öppnade  sig,  och 
jag  såg  hur  vilddjuren,  den  eldsprutande  draken,  den 
der  kallas  djefvulen  och  satan,  tågade  fram  med  sina 
härskaror;  denne  mörksens  furste  hade  anletsdragen  af 
Bonapart,  sådan  han  föreställes  på  gravyrer;  det  leda 
vilddjuret  underlade  sig  allt  och  konungarne  kröpo  i 
stoftet  —  och  the  tillbådo  draken,  som  vilddjuren  hade 
makt  gifvit  och  tillbådo  vilddjuret,  sägande:  ho  är 
vilddjuret  likt  V  eller  ho  förmår  strida  emotthig?  och 
vilddjuret  sade,  som  det  står  skrifvet  i  Johannes  uppen- 


121 

barelse:  "Ingen  må  köpa  eller  säljer  utan  then  ther 
hafver  undertecknat,  eller  vilddjurets  namn  eller  then 
namns  tal." 

"Här",  tillade  regeringsrådet  med  ett  slags  grin» 
"här  har  min  kära  fältprost  verkligen  hittat  sig  väl  för 
att  antyda  kontinentalsystemet.     Nå,  vidare!" 

"Och  som  det  står  i  samma  uppenbarelse,  såg  jag 
vilddjuret  och  jordens  konungar  och  deras  härar  för- 
samlade, till  att  hålla  ena  strid  med  honom,  som  satt 
på  hästen,  och  med  hans  här;"  men  fastän  Gag  kom 
med  en  "stor  storm  och  var  såsom  ett  moln  thet  lan- 
det öfvertäcker,  hans  här  och  thet  myckna  folket,  som 
var. med  honom",  der  han  kom  "från  sitt  rum,  näm- 
ligen ther  ända  norrut",  så  blef  han  slagen  af  en  ko- 
nungslig hög  man,  med  en  hvit  bindel  om  sin  arm  — 
alldeles  som  jag  mången  gång  sett  vår  store  och  äro- 
rike konung  under  tyska  tälttåget  och  drabbade  sam- 
man med  vilddjuret  och  Gags  här  från  "thes  ända 
norr  ut"  och  slog  dem  till  marken  med  sin  uppsyn, 
så  att  borgarne  i  Israels  städer  kunna  utgå  och  göra 
en  eld  och  uppbränna  vapnen." 

"Jag  tyckte  mig  hvarken  sofvande  eller  vaken,  när 
jag  såg  denna  syn,  som  mig  besynnerligt  föreföll,  sär- 
deles dä  jag  besinnar  den  stora,  obegripliga  likhet,  som 
förefinnes  mellan  profetians  ord  och  vår  tid,  då  revo- 
lutionens vilddjur  utsändt  sin  drake  Bonapart  för  att 
strida  för  den  skökan,  den  stora  staden,  som  heter 
Paris." 

"Måtte  dock  detta  förtroende  icke  uppenbaras  för 
någon,  eho  det  vara  må;  men  jag  har  icke  kunnat  låta 
den  märkliga  synen  blifva  oanmärkt  eher  ensam  för- 
mått bära  min  innerliga  glädje  öfver  de  löften,  som 
blifvit  gifna  fäderneslandet,  utan  har  derföre  för  herr 
regeringsrådet  velat  berätta  saken." 

"Med  synnerlig  vördnad  med  mera." 

"Godt,  presten  har  förstått  min  mening",  yttrade 
regeringsrådet  och  lade  brefvet  i  en  låda;  "man  måste 
begagna  tidpunkten  och  hans  svagheter,  —  hm,  man 
mumlar  väl;  men  svenskarne  äro  uthålliga  och  fram- 
för allt  tåliga  —  nå,  ja,  det  må  gå  hur  det  vill,  alltid 
sauvera  vi  oss;    ha  ha  ha,   man  kan  väl  ej  tänka  sig 


122 

någol  befäni,^dare  än  ett  folk,  som  regeras  af  Hesekiel 
och  Johannes,  att  ej  säga  herr  Jung  Stilling." 

Pvegeringsrådet  var  en  man,  som  icke  hade  den 
sorts  ärelystnaden  att  vilja  synas,  han  lefde  i  sin  mån 
för  en  idé,  den  nämligen  att  verka  mycket,  utan  att 
vara  ett  föremål  för  uppmärksamheten.  Han  framträdde 
derför  aldrig  och  bemärktes  knappast.  De  fleste  an- 
sägo  honom  oskadlig  och  de  få,  som  trodde  sig  känna 
honom,  ansägo  honom  rätt  och  slätt  för  en  intrigör; 
fruktade  honom  som  ett  outransakligt  öde  och  visade 
honom  uppmärksamhet  för  att  slippa  hans  hat. 

Man  misstog  sig  likväl.  Regeringsrådet  kände  hvar- 
ken  kärlek  eller  hat,  utan  endast  intressen.  Dessa  voro 
likväl  icke  storartade;  de  voro  små  ömkliga,  i  högsta 
grad  personliga;  men  han  var  på  intet  sätt  noggrann 
om  medlen;  för  att  få  en  liten  förmån  uppoffrade  han 
gerna  en  half  nations  kraft  och  välstånd,  lycka  och 
glädje,  och  för  att  drifva  igenom  en  småsak  skulle  han 
gerna  förskrifvit  hela  verlden  till  hundraåriga  olyckor. 

Emellertid  hade  han  behof  af  verktyg  och  i  detta 
fall  hade  han  en  slags  siareförmåga  att  hitta  sitt  folk 
och  att  utan  att  kompromettera  sig  leda  dem  in  i  sina 
planer  eller  rättare  sammankedja  sitt  intresse  med  de- 
ras; det  var  liksom  han  kunnat  leta  upp  lömska  och 
fala  karakterer  med  en  slagruta;  ett  slags  magnetisk 
frändskap  förefans  mellan  honom  och  alla  sådane,  som 
voro  användbara  i  den  småaktiga  genren  af  intrig. 

Det  finnes  tvenne  distinkta  slag  af  intrig,  nämligen 
en  storartad,  som  rör  sig  kring  stora  allmänt  vigtiga 
ting;  en  sådan  som  jesuitismen  låtit  verlden  mera  ana 
än  se,  men  som  åtminstone  är  så  mycket  bättre  än 
den  andra,  att  den  afser  ett  enda  mål,  och  således  ej 
berör  eller  kan  komma  i  beröring  med  allt  och  alla, 
emedan  det,  huru  den  också  slingrar,  dock  letar  sig 
som  en  mäktig  flod  mot  ett  gemensamt  mål  och  sam- 
lar hela  områdets  krafter  åt  ett  häll.  Det  andra  sla- 
get är  den  småaktiga  intrigen,  som  aldrig  har  något 
stort  eller  ensamt  mål;  men  som  blandar  sig  i  allt, 
uppoffrar  allt  endast  för  småsaker,  för  ting,  som  stå 
yidt  åtskilda,  för  de  mest  aflägsna  ändamål,  en  jesu- 
itism  som  står  i  samma  proportion  till  den  stora  som 
en  marknadsskojare  som  säljer  och  "tuskar"  med  små- 


123 

skräp  och  trasor  förhåller  sig  till  Rotschildska  huset 
med  sina  verldsaffärer.  I  det  förra  framstår  det  råa, 
det  usla,  det  eländiga  smäprejeriet,  då  deremot  i  det 
senare  kapitalstyrkan  verkar  som  en  verldsmakt. 

"Sattes  här  upp  en  ny  armé,  så  kan  min  son  få 
transport  och  bli  major,  från  löjtnant,  ett  bra  hopp 
minsann;  man  måste  uppbuda  folket  i  massa;  den 
der  landtvärnsidén  är  ypperlig.  Man  kan  på  det  sät- 
tet fä  platser  för  folk,  som  tjenar  oss.  Här  går  så 
många  stackare,  både  militärer  och  civila  extraordi- 
narier,  som  behöfva  bröd,  sä  att  man  måste  hitta  på 
någon  utväg." 

"Min  kära  son  är  väl  en  odåga;  men  desto  bättre 
behöfver  jag  att  fä  någon  lättnad.  Han  ligger  mig 
alltför  mycket  till  last  —  också  har  jag  några  vänner, 
som  inte  stort  annat  duga  till  än  att  falla  i  ett  krig 
—  (gnuggar  händerna),  man  skall  se  att  det  bhr  hett, 
att  der  går  åt  folk  som  flugor;  man  ger  de  der  vän- 
nerna, som  vilja  försöka  gå  på  egen  hand,  ärofulla 
platser  —  ärofulla  sammandrabbningar  med  fienderna. 
Om  seger  blir  det  ej  egentligen  fråga;  antingen  blir 
det  ett  nederlag,  och  då  får  den  goda  vännen  vanära 
nog,  att  ej  nödgas  vara  lydig  igen  eller  också  blir  han, 
der  han  aldrig  kommer  igen  —  lika  mycket  hvilket  — 
jag  slipper  dem  emellertid." 

Det  goda  regeringsrådet  smålog  och  plirade  med 
de  mörka  djupt  liggande  ögonen.  "Bra,  mycket  bra 
minsann",  sade  han  ändtligen.  —  "Ingen  märker  mig, 
ingen  vet  af  mig,  det  går  så  tyst,  dä  jag  drar  i  trå- 
darne, och  hvem  blir  det  väl,  som  får  lida  derför? 
Icke  jag  åtminstone  —  ha  ha  ha,  det  är  ändå  en 
Guds  gåfva  att  ha  fått  slughet." 

"Man  talar  om  snillen,  bah,  de  äro  dårar  alli- 
hop; verlden  vill  bedragas;  det  kunna  de  aldrig  lära 
sig  —  de  der  ärliga  männen  träda  fram  och  tala  san- 
ningen, för  t.  ex.  Gustaf  den  IV,  de  falla  i  onåd  — 
det  kunde  jag  sagt  dem  förut,  de  förvisas  frän  hans 
åsyn  —  äh,  det  ligger  i  sakens  natur." 

"Det  är  ändå  roligt  med  dem,  som  lita  på  folket. 
På  sin  höjd  gör  man  i  all  tysthet  en  liten  middag 
och  dricker  martyrens  skål  i  punsch,  i  botten  om 
nämligen    punschen    är  god,  men  man  räddar  honom 


124 

icke,  utan  tre  eller  trettio  millioner  låta  afrätta  en 
trogen  vän,  en  som  sökt  rädda  dem  ur  eländet  — 
och  säga:  stackars  karl.  han  var  värd  ett  bättre  öde, 
låt  oss  dricka  ett  glas  till  hans  minne,  och  teckna 
hans  namn  i  historien;  en  efterverld  skall  tacka  honom 

—  vi  för  vår  del  —  (om  de  talade  uppriktigt,  sä  sade 
de  det)  —  vi  för  vår  del  äro  för  stora  krukor  att 
göra  hvarken  det  ena  eller  andra." 

"Sådan  är  verlden,  och  man  skulle  ändå  vara 
dum  nog  att  uppolTra  sig.  —  Nej  —  nej,  tack  vare 
försigtigheten,  tack  vare  klokheten,  slugheten,  som  är 
större  och  mäktigare  än  snillet,  tack  vare  ett  kallt 
hjerta,  som  ej  begår  slika  dumheter,  som  det  varma 
gör  —  tack  vare  allt  detta;  man  står  orubblig." 

"Hvem  är  det?"  frågade  han  betjenten,  som  kom  in. 

'Det  är  landtrådet  Ljungsköld  med  sin  brorson 
kunglig  sektern" 

"Låt  dem  komma  in." 

"Ett  par  ganska  användbara  personer",  sade  re- 
geringsrådet vid  sig  sjelf. 

"God  dag,  min  heders  bror",  yttrade  landtrådet; 
"denna  här  elaka  gikten  har  hållit  mig  inne  i  hela 
tre   veckorna,  nu  är  jag,  Gudi  vare  tack,  bättre  igen. 

—  Bror  förlåter  att  jag  har  sko  på  ena  foten;  der  är 
en  tå,  min  bror,  som  är  sä  öm,  så  öm  som,  ha  ha 
ha,    en   kammarjungfrus  hjerta,  höll  jag  —  ha  ha  ha 

—  på  att  säga." 

"Du  är  alltid  lika  glad  och  lycklig,  nu  som  for- 
dom, under  vår  tid  i  Pommern,  kära  bror,  min  gamle 
ungdomsvän",  yttrade  regeringsrådet  med  ett  förbind- 
ligt leende,  som  ofantligt  vanstälde  hans  sträfva  drag. 

—  "Välkomna,  mina  vänner,  sitten  ner  hos  mig  och 
fördrifven  en  stund  i  min  enslighet;  hvad  nytt  i 
staden?" 

"Åh,  förskräckligt  mycket,  vi  skola  mangrant  tåga 
mot  ryssarne,  ett  landtvärn  skall  skrifvas  ut  —  åja, 
bror  vet  allt  det  der,  ha  ha  ha,  bror  har  sitt  finger 
med  i  spelet" 

"Jag  —  nej,  vid  Gud,  min  bror",  svarade  rege- 
ringsrådet, med  allvar  i  minen;  "det  är  besynnerligt, 
hvad  man  i  våra  oroliga  och  osäkra  tider  letar  efter 
driffjedrar.     Eljest  kunde  väl  ingen  komma  att  tänka 


125 

på  en  gammal  gubbe,  som  icke  har  någon  tjenst  för 
närvarande,  och  som  lefver  innesluten  bland  sina 
böcker.  Jag  hoppas  att  du  känner  mig  så  noga,  att 
åtminstone  du  ej  tror  att  jag  deltar  i  våra  dagars 
besynnerliga  messyrer  —  sanningen  att  säga  —  jag 
kan  tala  uppriktigt  med  er,  mina  herrar;  sanningen 
att  säga;  (men  oss  emellan),  jag  beklagar  det  arma 
fäderneslandet,  en  brytning  förestår  —  Herran  allena 
i  sin  vishet  ser  det,  och  om  han  ej  i  sin  allgodhet 
och   nåd  täckes   afvända  faran,  ser  jag  ingen  utväg." 

"Åh,  bror  förstår  väl  raljeri",  yttrade  landtrådet; 
"men  jag  vet  ändå  att  en  ädel  man,  som  bror,  väl 
kan  verka  något  för  den  goda  saken;  hm,  bror  ser 
så  allvarsam  ut;  det  var  ledsamt,  om  jag  ej  kunde 
komma  fram  med  mitt  ärende." 

"Gerna,  kan  jag  vara  till  din  tjenst,  så  räkna  på 
mitt  biträde",  yttrade  regeringsrådet  och  tryckte  sin 
väns  hand,  —  "gerna;  men  säg  mig  först,  har  du 
några  amuretter,  gamla  skälm?  Jo  jo,  ni,  kära  kunglig 
sekter,  vet  kanske  inte  att  er  onkel  i  sin  ungdom  var 
en  riktig  flickjägare  —  gjorde  många  puts  isynnerhet 
under  sitt  vistande  vid  hofvet.  —  Nå  nå,  blif  inte  för- 
lägen, gamle  Seth;  jag  går  inte  in  i  specialiteterna", 
tillade  regeringsrådet  skrattande.  "Jag  ville  blott  säga 
dig,  att  om  det  är  en  kärleksaffär,  så  duger  jag  inte 
till  något.  Du  vet  att  jag  så  der  tämligen  misslycka- 
des i  mitt  giftermål  —  det  var  en  hård  tid,  skils- 
mässa. —  Nå  nå,  allt  det  der  har  du  ej  pröfvat,  du 
din  gamle  glade  vildbasare." 

"Jo,  ser  bror,  det  är  just  frågan  om  ett  giftermål." 

"Jaså",  återtog  regeringsrådet;  "men  —  jag  kan 
inte  göra  något  i  en  sådan  sak  —  (skrattande)  vill 
du  gifta  dig,  gamle  Seth,  kanske  jag  skulle  fria  för 
dig? " 

"Nej  bevars;  men  bror  vet  att,  då  man  är  gam- 
mal, tänker  man  icke  så  mycket  på  sig  sjelf;  men  på 
de  sina.  —  Gabriel  här  är  den  ende  öfverlefvande 
Ljungsköld;  det  är  nödvändigt  att  han  gifter  sig,  så 
att  ätten  icke  dör  ut." 

"Ja,  det  är  naturligt  —  men  vidare;  han  är  ju 
en  ung  förhoppningsfull  man,  och  bara  han  anmäler 
sig,  så  — " 


126 

"Äh,  det  är  ej  lätt,  då  det  är  frågan  om  en  affär. '^  V 

"Penningar?     Jaså  —  det  kan  du  ha  rätt  i.     De;f^ 
rika  damerna  äro  som  skygga  fåglar.     De  sätta  ut  så 
många    limspön    för    dem,    att   de  lära  sig  ana  försåt 
öfver  allt." 

"Och  ännu  värre  är  det  med  enkor",  anmärkte 
kunglig  sektern  smilande. 

"Således  en  enka,  min  unge  vän?"  sade  regerings- 
rådet med  ett  kort  skratt;  "men  hvad  kan  jag  göra 
vid  den  saken?" 

"Jo,  ser  bror,  min  brorson  har  alla  anledningar 
för  sig  hos  en  ung  enka,  en  hygglig  menniska,  med 
ett  ord  patronessan  Stjernros." 

"Jaha,  jag  har  hört  omtalas  henne.  Hon  blef 
gift  med  Stjernros;  det  var  en  fattig  karl,  tror  jag, 
men  sedan  ärfde  hon  sin  farbror,  rika  brukspatron 
von  Felsen  —  nämligen  efter  mannens  död,  riktigt^ 
hon  äger  allt  några  tunnor  guld;  men  vidare." 

"Gabriel  här  har  enligt  mitt  råd  gjort  ett  liten 
stratagem  och  kurtiserat  fröken  Stjernros,  så  att  pa- 
tronessan nog  vore  i  stånd  att  på  allt  sätt  eröfra 
Gabriel  —  ty  hon  är  jaloux;  alldeles  ofantligt  på  sin 
styfdotter,  en  rätt  vacker  flicka." 

"Der  känner  jag  igen  min  gamle  hederlige  Seth 
Ljungsköld,  som  han  gick  och  stod  här  i  verlden  — 
(hotande  med  det  magra  fingret).  Du  kan  då  åldrig- 
upphöra  med  dina  pojkstreck,  du  gamle  skälm!" 

"Hvad  gör  man  ej  för  sin  slägt?  —  Men  allt  skulle 
gå  bra,  om  hon  ej  omgafs  af  en  lagman  Olivehjerta 
—  skall  vara  en  både  ung  och  hygglig  karl;  men  som 
min  Gabriel  icke  har  någon  titel  och  deremot  Olive- 
hjerta har  öfverstes  rang,  så  kunde  det  hända  att  vår 
plan  att  fånga  enkan  icke  kunde  lyckas,  utan  patro- 
nessan fatta  tycke  för  Olivehjerta  och  ej  bry  sig  om 
Gabriel  —  det  vore  inte  bra,  ty  Gabriel  behöfver  pen- 
ningar och  äfven  en  stadig  hustru." 

"Åja,  allt  det  der  är  ju  helt  naturligt,  min  käre 
Seth.  Hon  gifter  sig  med  Olivehjerta,  det  är  klart. 
Vid  den  saken  kan  jag  ingenting  göra.  Gud  skall  veta 
att  jag  gerna  ville  vara  min  gamle  ungdomsvän  och 
hans  aktningsvärde  brorson  till  tjenst." 

"Emellertid,   min   bror",    återtog  landtrådet,  '^du 


127 

känner  sjelf,  huru  vigtig  en  dylik  affär  kan  vara  för 
en  familj;  en  hel  ätt  kan  försvinna  frän  jorden,  om 
ej  Gabriel  gifter  sig.  Jag  är  väl  inte  rik;  men  om 
några  tusen  riksdaler  skulle  uppoffras,  sä  gjorde  jag 
det  gerna,  blott  den  der  Olivehjerta  på  ett  passande 
sätt  kunde  aflägsnas." 

"Ja,   jag    förstår,    men   i  tnin  makt  står  det  icke 

—  ägde  jag  Hans  Majestäts  öra,  det  vore  en  annan 
sak;  men  jag  har  ingen  annan  beröring  med  Majestä- 
tet än  som  utdelare  af  nådegåfvor  till  några  fattiga 
enkor  och  att  jag  således  någon  gång  i  underdånighet 
till  Hans  Majestäts  behjertande  framställer  en  och  an- 
nan nödlidande,  hvars  behof  jag  känner;  hittills  har 
Hans-  Majestät  vanligen  värdigats  lyssna  till  mina 
underdåniga  framställningar;  men  detta  är  ett  spe- 
cielt  fall." 

"Ja,  jag  vet,  jag  vet  att  du  ej  befattar  dig  med 
annat  än  att  utdela  välgerningar,  besöka  enkor  och 
faderlösa  och  vara  en  räddningsengel  för  många." 

"Gudi  allena  äran,  min  bror",  afbröt  regerings- 
rådet och  knäppte  hop  de  knotiga  fingrarne  öfver 
bröstet.  "Emellertid,  min  bror,  kan  jag  vara  till  tjenst,^ 
är  det  mig  kärt;  den  der  Olivehjerta  dör  bort,  säger 
du;  är  han  ej  af  fria  åsigter,  —  jag  tror,  om  jag  ej 
missminner  mig,  att  han  till  och  med  uppträdt  som 
författare." 

"Ja,  han  har  skrifvit  anmärkningar  öfver  allmänna 
lagen",  inföll  kungl.  sekreteraren,  som  anade  att  denna 
fråga  innebar  mera  än  den  syntes. 

"Ja,  riktigt.  '  Om  jag  ej  oriktigt  påminner  mig,, 
så  skref  han  något  i  Journal  för  Litteraturen  och 
Theatern." 

"Ja,  jag  tror  nästan,  om  jag  inte  bedrar  mig,, 
så  — "  svarade  Gabriel. 

"Det  liksom  far  för  mig  att  han  har  varit  vid 
akademien  på  samma  tid  som  1800  års  herrar." 

Gabriel  funderade.  "Jo  riktigt,  ungefär  vid  den 
tiden." 

"Jaså,  då  påminner  jag  mig  mannen  —  en  ganska 
skicklig   man   och  derföre  tidigt  befordrad  till  lagman 

—  jag  undrar  ej  på  patronessans  val.  Emellertid,  om 
jag   får  något  tillfälle",  tillade  han  smilande,  "att  ge- 


128 

nom  andra  personer  utverka  något,  sä  —  men  sjelf 
kan  jag  intet;  ty  jag  har  ingen  publik  tjenst,  är  ingen- 
ting annat  än  en  privat  man,  som  helst  lefver  i  ro, 
som  icke  vill  och  icke  eger  förmåga  att  blanda  mig  i 
annat  än  min  lilla  detalj,  den  lilla  välgörenhetskrets 
jag  har  att  sköta.  Ack,  min  bror,  det  är  fasligt,  hvad 
nöden  stiger  med  hvarje  dag.  Hjertat  vill  brista,  då 
man  ser  allt  detta  elände." 

"Bror  har  alltid  varit  vek  om  hjertat",  yttrade 
iandtrådet,  "men  nu  till  andra  frågan:  Gabriel  här 
ville  rent  ut  taladt  få  en  titel;  menniskan  är  fåfäng 
och  om  han  fick  sig  en  kapprock,  ha  ha  ha,  som  lät 
något  bättre  än  lagman,  så  skulle  han  vinna  sitt  mål 
—  det  är  naturligt  att  han  i  och  för  en  sådan  tjenst 
vore  bror  förbunden  i  allt  —  till  allt,  ja,  allt  hvad 
bror  ville  anförtro  åt  honom." 

"Ja,  till  allt,  herr  regeringsråd." 

Maecenaten  smålog  förbindligt  och  sade:  "Ja,  jag 
känner  kunglig  sekreteraren  som  en  ganska  användbar 
ung  man.  Skada  blott  att  min  verkningskrets  är  så 
liten;  titel  —  kanske  en  nyckel  —  den  kunde  kanske 
läsa  upp  den  unga  enkans  hjerta." 

"Ja,  min  bror!  ha  ha  ha,  gissadt,  men  bror  må- 
ste hjelpa  den  saken;  vår  tjenst  igen,  vår  tjenst  igen, 
i  allt." 

Regeringsrådet  smålog  slugt.  "Jaså,  riktigt  gissadt; 
nå  väl,  den  saken  kan  ni  sjelf  hjelpa,  min  bäste  kung- 
lig sekter.  —  Känner  ni  fältprosten  Grumsander?" 

"Nej  —  nej,  verkligen  icke." 
'  "Det  är  en  ärans  man,  en  religiös  och  from  man. 
Jag  fick  just  bref  från  honom  i  dag  —  det  hade  varit 
rätt  bra,  om  han  varit  er  informator." 

"Jag  mins  inte  riktigt;  kanske  i  min  barndom", 
yttrade  Gabriel  med  en  hastig  blick  på  sin  farbror. 

"Jo,  jag  tror  nästan,  Grum  —  hur  var  det?"  frå- 
gade Iandtrådet. 

"Grumsander,  en  varmt  religiös  man,  en  men- 
niska,  som  står  genom  sin  starka  tro  i  gemenskap  med 
himmelen.  Jaså,  han  har  varit  er  informator.  Det 
gläder  mig;  —  det  kan  hända",  återtog  regerings- 
rådet efter  några  ögonblicks  tystnad,  under  det  han 
trummade  pä  bordet  med  fingrarne,  "det  kunde  hända, 


129 

att  en  viss  person  vid  något  tillfälle  frågade  er,  min 
bäste  kunglig  sekter,  angående  samme  Grumsander. 
Ni  kan  då  troligen  intyga  hans  varma  religiositet,  hans 
vana  att  h varje  afton  och  morgon  falla  på  knä  och 
bedja  med  barnen  och  hans  förmåga  att  se  in  i  fram- 
tiden. Jag  har  hört  vidunderliga  berättelser  i  den 
vägen;  men  jag  måste  tro  dem.  Om  jag  mins  rätt, 
förespådde  han  er  far  hans  död  och  er  en  lysande 
framtid  samt  tecken  af  nåd  —  det  är  besynnerligt, 
det  ena  har  slagit  in,  men  det  andra  ännu  icke  — 
emellertid  så  — " 

Gabriel  hade  aldrig  i  sin  lefnad  hört  omtalas  ti- 
tulus  Grumsander;  men  regeringsrådet  ville  det,  och 
han   ville   ingenting  utan  afsigt.     Han  jakade  till  allt. 

"Detaljerna  af  dessa  förutsägelser  känner  ni  sjelf, 
min  bäste  kunglig  sekter.  —  Är  det  ej  så?  —  De  äro 
ej  heller  så  noga  med",  tillade  han.  "Det  är  natur- 
ligt, att  man  som  barn  uppfattar  en  sak  något  annor- 
lunda än  som  man:  med  ett  ord,  det  är  ej  så  noga 
med  detaljerna  —  men  jag  tycker  mig  minnas,  att  han 
förutspått  på  grund  af  bibeln  hvad  som  skulle  hända 
Bonaparte,  draken,  som  är  utskickad  af  revolutionens 
vilddjur;  ni  har  väl  läst  Uppenbarelseboken  och  He- 
sekiel?" 

"Ja,  min  bror.  Gabriel  läser  livarje  afton  sin  bi- 
bel", anmärkte  landträdet  och  blinkade  åt  sin  brorsson. 

"Jag  vill  tro  det",  sade  vännen  slugt,  "men  lik- 
godt,  om  han  ej  re,dan  läst  dessa  partier,  så  han  han 
göra  det  i  veckan." 

"Och  du  lofvar  ditt  bistånd?" 

"Nej,  långt  derifrån,  min  bror;  du  finner  ju  att 
jag  i  min  ställning  och  äfven  på  grund  af  min  karak- 
tär af  fullkomligt  neutral  person  icke  kan  och  ej 
heller  vill  söka  ingripa  i  något  så  högt  som  att  på 
något  sätt  leda  konungens  höga  vilja;  men  jag  kan 
ge  ett  råd  —  ett  råd  som  grundar  sig  på  det  sak- 
förhållande att  Grumsander  varit  din  brorssons  infor- 
mator och  att  denne  känner  hans  gåfvor  att  se  in  i 
det  fördolda.  Denna  kunskap  kan  möjligen  vara  till 
gagn  för  din  slägting  och  som  jag  hoppas  min  vän; 
herr  kunglig  sekretern  skall  ej  undra  på  en  gammal 
svag  gubbe,  att  han  ännu  i  lifvets  afton  söker  sig  vän- 

Altartafian.  y 


130 

ner  bland  de  unga,  de  förhoppningsfulla  telningarne 
för  en  kommande  tid,  då  jag  sä  väl  som  du,  bror 
Seth,  vistas  i  en  annan  verld  och  undfår  lifsens  krona." 

"Jag  tackar  på  det  hjertligaste  för  herr  regerings- 
rådets godhet",  yttrade  Gabriel  och  bugade  sig.  "Jag 
har  ringa  krafter,  men  min  vilja  är  stark,  och  med 
Guds  hjelp  skall  jag  söka  visa  min  tacksamhet  genom 
lydnad." 

"Åh,  ingen  tacksamhet,  min  bäste!  —  Jag  förtje- 
nar  ingen  tack;  men  deremot  får  jag  tacka  min  gamla 
ungdomsvän  för  den  nya,  intressanta  bekantskapen 
han  förskaffat  mig.  —  Vill  Gud,  sä  går  allt  väl,  fastän 
jag  icke  egentligen  kan  göra  något,  —  Skulle  spår  af 
någon  verksamhet  synas,  så  är  det  visst  icke  jag, 
utan  en  högre  makt  som  styr  våra  öden.  —  Nej! 
en  svag  menniska,  en  gubbe  som  jag  kan  ingenting 
göra.'^ 

Efter  några  artigheter  och  försäkringar  om  hög- 
aktning och  vänskap  aflägsnade  sig  de  bägge  her- 
rarne. 

"Han  blir  ett  godt  verktyg",  sade  regeringsrådet 
vid  sig  sjelf.  "Han  förstår  halfqväden  visa.  —  Åja, 
Seth  hade  nog  varit  bra  han  också,  om  han  ej  nästan 
uteslutande  intrigerat  mot  fruntimmer;  —  nu",  återtog 
han  efter  en  stunds  begrundande,  "är  nätet  snart  fär- 
digt; det  blir  utskrifning  af  trupper.  Nya  regementen 
bildas;  jag  står  högt  i  gunsten,  är  en  herrans  profet 
på  högvederbörlig  begäran.  Jag  belönar  Grumsander 
med  vasaorden;  han  är  min  hjelpare  i  det  rent 
mystiska  —  och  han  fortfar  att  hjelpa  mig.  Jag  behöfver 
den  karlen.  Vidare  bidrar  min  nya  vän  Gabriel  till 
mina  planer  med  Grumsander  och  derför  får  han  nyc- 
keln. Jag  skaffar  bort  hans  rival  och  han  får  enkan; 
sedan  står  hans  kassa  öppen  för  mig,  då  han  sett 
hvad  jag  kan  göra.  Jag  går  in  på  nya  förslag  mot 
en  liten  skuldsedel  då  och  då;  ty  karlen  är  en  slösare, 
är  ej  noga  med  mynt  eller  skuldsedlar  —  och  om 
lyckan  är  med  mig,  så  —  ja,  Gud  vet  hvad  som  kan 
hända." 

Då  landtrådet  åkte  hem  med  sin  protogé,  sade 
han:  "Såg  du,  Gabriel,  gubben  är  knipslug,  en  stor 
kanalje  min  vän  Abelung;  det  kostar  mig  några  tusen 


131 

riksdaler,  det  vet  jag;  ty  jag  såg  att  det  verkade;  han 
är  snål,  den  gamle  räfven;  —  men  det  betalar  du  till- 
baka; jag  har  verkligen  intet  råd  att  vara  utan  pen- 
garne —  hm,  du  blir  gift,  får  barn,  små,  små  Ljung- 
sköldar, —  hm,  det  är  skönt,  pass  på  att  lagmannen 
får  fara  vintervägen." 

"För  allt  detta  har  jag  min  goda  farbror  att 
tacka^,  yttrade  Gabriel  smilande.  "Gud  välsigne  min 
onkel." 

"Åh  prat,  vi  äro  inte  heliga  oss  emellan;  nä,  hur 
gick  det  med  symamsellen  —  hm,  den  der  målarens 
syster?" 

-  "Ej    ett   hårsmån,    bäste   onkel,  brödren  och  den 
der  fästmannen  stå  mig  i  vägen." 

"Hm,  stå  dig  i  vägen?  —  Hm,  en  idé  faller  mig 
in.  Gå  upp  i  morgon  dag  till  —  men  nej,  det  behöfs 
inte  —  hm  —  hvad  var  det  nu  igen?  —  Det  -skulle 
eljest  vara  roligt  att  få  höra,  om  hon  är  af  sten  eller 
stål,  eller  om  Ljungsköldarne  ha  qvar  sin  förmåga  att 
tjusa.  Du  må  tro  här  sitter  mer  än  en  gumma,  som 
varit  förtjust  i  mig  och  som  gråtit  sina  modiga  tårar 
för  min  skull  —  ha  ha  ha  —  man  kan  aldrig  nog 
tacka  Gud  för  ett  gladt  lynne  —  a  propos,  så  snart 
jag  upphörde  med  den  der  hafresoppan  och  började 
lefva  som  en  menniska,  så  gick  också  den  der  oron 
om  nätterna  öfver;  jag  sofver  som  en  stut,  ha  ha  ha, 
riktigt  som  en  stock  —  och  hvarken  hör  eller  ser 
något.  Jag  höll  .min  själ  på  att  bli  hypokondrist  af 
den  der  dieten." 

"Onkel  finner  då,  att  jag  gissade  rätt.'' 

"Jo  visst  gjorde  du  det,  men  ser  du,  jag  visste 
ej  riktigt  hvad  jag  skulle  tänka;  nu  finner  jag  att  det 
der  andliga  sitter  i  magen;  när  den  tillqvacklas  af 
dåUg  föda  och  stillasittande,  blir  man  både  visionär 
och  exalteradt  religiös  —  bevars  religiös,  så  att  man 
inte  väcker  förargelse,  bör  hvar  och  en  vara;  men 
inte  bigott." 

"Deruti  har  onkel  alldeles  rätt." 

"Ja,  ser  du,  min  tro  om  religionen  är  den",  åter- 
tog landtrådet  liksom  docerande,  "att  religionen  och 
en  viss  form  deruti  är  nödvändig  för  att  hålla  ordning 
i  staten,  på  folket.  —  Ja,  Gabriel,  utan  en  sträng  tro, 


132 

som  ligger  som  en  enda  töm  på  alla,  gå  de  ej  i  spann. 
—  Ha,  ha  ha,  en  annan  sak  med  upplyst  folk  som 
du  och  jag,  som  gå  bredvid  och  inte  behöfva  dra 
lasset;  vi  behöfva  också  icke  något  religiöst  betsel, 
ha  ha.  Vi  äro  filosofer  och  aptera  vår  religion  efter 
som  vi  tycka.  —  En  tror  ett,  en  annan  ett  annat  och 
allihop  äro  godt  och  hederligt  folk,  så  länge  det  kan 
vara  nyttigt.  Det  är  bara  när  man  blir  pjunkig  och 
klen  man  börjar  grubbla;  då  man  får  dålig  mat  och 
dålig  dryck.  —  Ha  ha  ha,  om  jag  vore  dagsverkskarl 
och  åt  gröt  och  dricka  året  om,  finge  jag  en  synda- 
ånger  som  vore  faslig;  nu  är  jag  frisk  och  känner  ej 
till  en  smula.  Det  är  en  lycka  att  vara  af  ett  lätt 
humör,  ha  ha  ha." 

"Ja,  det  har  onkel  också." 

•Ja  visst,  Gabriel,  och  det  kommer  sig  deraf  att 
jag  öfvergifvit  två  slags  diet,  den  lekamliga  dieten, 
som  skall  vara  så  bra  för  kroppen,  att  äta  och  dricka 
i  små  portioner  och  hålla  en  viss  ordning  i  mat  och 
dryck,  sofva  och  vaka;  den  moraliska  som  går  derpå 
ut  att  ha  principer  och  strängt  hålla  sig  vid  dem.  — 
Det  är  två  slags  diet,  hvilka  doktorerna  och  presterna 
prenta  i  folk;  bägge  tvä  har  jag  gifvit  på  båten.  Jag 
har  ätit  det  som  smakat  mig  och  gjort  det  som  roat 
mig  —  det  har  varit  min  diet." 


Embarkering. 

"Krigarens  ära!"  Hela  historien  genljuder  af  detta 
ord.  Hvarje  proklamation  hvilar  ytterst  på  denna 
förutsättning  —  och  likväl  huru  bortblandad,  huru 
glömd  är  ej  krigarens  korta,  dyrbara,  bländande  ära! 
Vore  ej  fosterlandskänslan,  vore  ej  troheten  och  kär- 
leken till  kung  och  hem  en  mäktig  sporre,  skulle  kri- 
garens ära  ej  locka  många. 

Det  beror  på  en  rapport,  på  motsägande  berät- 
tare, om  krigaren  skall  bli  glömd  eller  ärad,  äfven  då 
han  segrar.    Faller  han  öfvervunnen,  då  sänker  folket 


133 

liksom  fordom  på  cirkus  tummen  och  dömer  den 
sårade  gladiatorn  till  döden  och  fienderna  håna  hans 
sista  ansträngningar,  liksom  barnen  skratta,  då  de  se 
en  fisk  spritta  fastnad  i  nätet. 

Det  finnes  hlott  ett,  som  belönar  krigaren  och 
detta  är  ej  tapperhetsmedaljen,  icke  ordnarne  som 
pryda  bröstet,  ej  berömmet  i  bulletinerna;  men  det 
är  inom  bröstet  den  stolta  sjelfkänslan  att  med  gladt 
mod,  utan  fruktan  och  utan  förebråelser  hafva  vågat 
lifvet  för  det,  som  han  ansåg  för  rätt  och  sant.  Det 
är  i  sanning  någonting  beundransvärdt  detta  envisa, 
detta  för  alla  betraktelser  oåtkomliga  mod,  som  käm- 
par äfven  då  hoppet  är  ute  och  som  lyder  äfven  der 
det  är  klart,  att  man  använder  de  höga,  de  heliga 
moraliska  krafterna,  utan  ändamål. 

Ett  sådant  skådespel  gaf  dock  den  finska  armén 
under  1808  års  krig.  Den  segrade,  den  kämpade  för 
hvarje  fots  bredd  af  sitt  fädernesland;  men  gick  dock 
baklänges  på  befallning,  såg  huru  blodet  blifvit  spildt 
förgäfves  —  alltid  förgäfves,  huru  själen  spänt  sina 
ädlaste  krafter  blott  för  att  förlamas  af  maktbud,  utan 
sammanhållning  och  plan. 

Finnarne  voro  1808  danaider,  som  beständigt  fyl- 
de  dårskapens  såll  med  sitt  hjertblod  och  ej  tröttnade, 
förr  än  de  ej  mera  kunde  låta  det  falla  ner  och  dricka 
in  i  fosterjorden. 

Sverige  deremot  skickade  sin  ungdom  till  hjelp. 
Det  offrade  det  käraste  det  hade,  utan  att  knota  — 
men  förgäfves.  Denna  ungdom  fick  ej  en  gång  mäta 
sina  krafter  med  fienden.  Den  eländiga  småaktigheten, 
förvirringen  som  alltid  griper  små  själar,  när  de  vilja 
spela  stora,  förstörde  allt,  och  Sveriges  ungdom  måste 
falla  strådöden,  utan  ens  skenet  af  ära,  utan  ens 
detta  svaga  skimmer  af  segerlycka,  som  breder  sig 
öfver  ett  slagfält  och  öfver  de  slagnes  bleka  anlets- 
drag. 

Det  så  kallade  landtvärnet  tågade  ut;  men  bort- 
rycktes till  största  delen  på  skärgårdsfiottan,  under 
dess  olycksaliga  irrfärder  utmed  våra  och  Finlands 
kuster.  Det  voro  färder  inom  Östersjön,  som  liknade 
dem,  som  beskrifvas  i  JCneiden,  med   undantag  af  se- 


134 

grarne,  af  äran  och  af  en  Virgilius  som  besjöng  de 
olyckliga. 

Det  var  en  nödens  tid,  derför  uppoffrade  folket 
allt.  Utskrifningarne  blefvo  allt  mera  stränga  och  det 
lydde  på  "allt  förstfödt"  skulle  ut  för  att  försvara  "ko- 
nung och  fädernesland" ;  fastän  dessa  ord  aldrig  min- 
dre än  då  hörde  tillsammans. 

Det  var  en  afton  om  våren  1808.  —  En  hop  gamla 
skutor  lågo  vid  skeppsbron  för  att  öfverföra  det  landt- 
värn  man  kunde  sammanskrapa;  de  sägo  så  ängsliga 
ut,  de  gamla,  eländiga  skeppen,  som  efter  ett  lång- 
varigt regn  nu  först  begagnade  en  solglimt  på  qvällen 
för  att  torka  sina  läppiga  segel. 

Johanna  Berndtson,  den  unga,  glada  sömmerskan, 
satt  i  sin  lilla  kammare  och  blickade  med  de  vackra 
ögonen  ned  öfver  staden  och  bron,  der  allt  rörde  sig; 
men  ej  som  vanligt  de  raska  sjömännen,  utan  ett  slags 
militär  i  grå  kapotter  och  med  "sultaner"  på  de  run- 
da höga  filtkasketterna,  sägo  ut  som  lifdömda  fån- 
gar i  stället  att  de  skulle  vara  Sveriges  modiga  ung- 
dom. 

Att  komma  in  vid  landtvärnet  var  redan  något 
som  spridde  modlöshet  i  hvarje  bröst;  ty  att  dö  med 
äran  ville  alla;  men  att  dö  onödigtvis,  blott  för  ro 
skull,  endast  för  att  tjena  som  offer  åt  förvirringen  och 
kabalen,  fruktade  alla. 

Johanna  var  den  dagen  icke  vid  riktigt  godt  mod; 
också  hade  allt  gått  mot  alltifrån  morgonen.  Den 
lilla  kaffekoppen  med  de  granna  ritningarne  på,  som 
hon  ägt  från  sin  barndom,  hade  hon  slagit  sön- 
der i  kanten;  det  var  ett  tråkigt  omen.  Det  hon  sytt, 
hade  hon  skarfvat  rasande,  så  att  hon  måst  taga  upp 
sömmen.  Lilla  Pipi,  grönsiskan  i  buren,  satt  rund 
som  ett  klot  och  mådde  bestämdt  illa,  fastän  Johanna 
redan  lagt  ett  par  strån  saffran  i  glaset  som  läkedom. 
Det  hade  regnat  hela  dagen  och  nu,  fastän  solen  sken 
upp,  låg  der  något  vått,  otrefligt,  sömnigt  och  dystert 
öfver  staden,  som  låg  der  nedanför  insvept  i  sina 
rökskyar  lik  en  dödens  stad,  der  blott  några  spöken 
vankade. 

Också  var  det  ej  underUgt,  att  allt  detta  föreföll  Jo- 
hanna   dystert,    ty   det   var    en  orolig  tid.     Madamen 


135 

bredvid  talade  om  kriget,  om  utskrifningar,  gälder, 
skulder  och  eländen  och  att  kungen  sett  en  hvit  häst, 
att  marschen  till  Narva  låtit  höra  sig  midnattstid 
inne  i  Carolinska  grafven,  liksom  på  afständ,  och  att 
en  jernbärare  mött  en  hvit  fru  i  jernvågen  —  allt 
sådane  berättelser  och  skräcksagor  som  sprida  sig 
bland  folket,  då  det  tycker,  att  de  jordiska  makterna 
handla  sä,  att  det  rent  af  är  nödvändigt  att  något 
öfvernaturligt  måste  hända  för  att  bringa  sakerna  i 
skick. 

Under  alla  dessa  rykten  hade  Johanna  ej  sett 
hvarken  sin  bror,  målaren,  eller  sin  fästman;  bägge 
hade  uteblifvit  i  åtta  dagar,  och  då  Johanna  en  gäng 
skickat  sin  granne,  den  der  madamen,  på  rekognose- 
ring,  hade  denna  ej  medfört  någon  annan  upplysning 
än  att  herr  Berndtson  varit  ute  —  och  ute  —  och 
evigt  detsamma  "ute". 

Den  goda  flickan  var  ledsen,  i  sin  själ  bedröfvad, 
hon  visste  ej  hvarför.  Emellertid  är  det  en  vanlig 
sak,  att  då  en  schal  ser  ledsam  ut  på  ena  sidan,  tar 
man  honom  afvigt,  och  då  man  är  ledsen  utan  att  sörja, 
vänder  man  om  ledsnaden,  så  att  den  framstår  som 
förargelse;  det  är  ändå  en  variation;  ty  förargelse  är 
ingenting  annat  än  en  ut-  och  invänd  ledsnad. 

Johanna  hade  derföre  föresatt  sig  att  vara  ond 
pä  en  af  de  frånvarande  herrarne. 

"Det  är  besynnerligt  med  bror  min",  mumlade 
hon  för  sig  sjelf,  -med  en  spotsk  dragning  på  de  ro- 
siga läpparne,  "att  han  bevars  inte  kan  hinna  att  gå 
hit  upp;  han  har  annat  att  göra,  så  att  han  inte.tän- 
ker  på  mig?  —  Ja,  sådane  äro  alltid  de  der  karlarne, 
—  om  de  äro  bröder,  är  det  värre  än  annars.  —  Hm, 
det  skall  han  betala,  det  skall  han  se.  Och  Gustaf 
se'n,  det  är  dä  rent  af  dåligt  af  honom,  som  är  min 
egen  förlofvade  fästman,  att  inte  komma  hit.  Sjuk  är 
han  inte,  ty  dä  hade  han  nog  skickat  hit  för  att  få 
af  den  goda  vinsoppan,  som  jag  en  gäng  kokte  åt 
honom;  körsbär,  russin,  liten  smula  sagogryn  och  så 
renskt  vin  —  jo,  jag  tackar!  Det  kan  gå  an  för  en 
urmakare. " 

Fhckan  teg  en  lång  stund,  ändtligen  började  hon 
ä  nyo. 


136 

"Jag  tycker  liksom  de  bägge  skulle  komma;  de 
skola  se  hvera  de  stungit  hafva",  tillade  hon  med  tragi- 
komiskt allvar;  "Gustaf  kommer  in,  ha  ha,  så  and- 
truten, han  springer  alltid  upp  för  trapporna  och  ska- 
dar bestämdt  bröstet  —  han  kommer;  då  sitter  jag 
så  här  och  ser  pä  min  söm;  god  afton,  Johanna  lilla 
—  hm.  jag  svarar  —  god  qväll." 

"Är  du  ledsen?" 

"Åh,  det  måtte  du  bry  dig  om.  —  Men  Johanna, 
är  du  ond?  Nej  bevars,  alldeles  intet." 

"Dä  blir  han  ängslig  och  slår  sig  ner  på  stolen 
der  och  vill  klappa  mig.  Då  flyttar  jag  mig  undan; 
då  blir  han  riktigt  ängslig,  stackars  menniska,  och  så 
vill  han  riktigt  se  mig  in  i  ögonen ;  men  se,  det  aktar 
jag  mig  för.  —  Då  ber  han,  då  bedyrar  han,  att  han  haft 
så  brådtom,  så  brådtom,  att  kungen  skulle  ha  ett  ur 
för  att  veta  hvad  klockan  är  slagen.  Vår  Gustaf 
Adolf,  säger  bror  min,  vet  inte  den  saken  —  och  så, 
när  min  herr  fästman  är  mjuk,  riktigt  mjuk  och  be- 
skedlig, då  kan  jag  inte  hålla  mig  för  skratt  längre 
utan  gör  narr  af  honom  och  hans  ängslan.  Herre 
Gud,  hvad  jag  sen  skall  pläga  honom." 

"Ett  allvarsamt  ord,  lilla  Johanna",  —  ha  ha  ha, 
men  tala  då  ett  allvarsamt  ord,  säger  han  den  be- 
skedliga menniskan,  för  si  han  är  så  fasligt  allvar- 
sam han.  Han  håller  af  mig  riktigt  på  allvar  och 
jag  honom;  men  si,  jag  skall  bota  honom,  så  att 
han  nog  helsar  på  ordentligt  som  fästmän  skola  — 
ordentligt  vissa  timmar  i  veckan  skola  de  sucka  och 
bedja." 

Dessa  tankar  voro  så  bestämda,  att  hon  nickade 
med  hufvudet  och  riktigt  föresatte  sig  att  spela  sin 
roll  först  af  den  obevekliga  och  sedan  af  den  satiriska 
sköna;  två  roller,  som,  om  de  spelas  väl,  äro  en  or- 
dentlig olycka  för  en  ung,  förälskad  man;  ty  om  en 
skön  Hickas  lilla  vrede  icke  kan  krossa,  så  är  det  be- 
stämdt, att  man  blir  tillintetgjord,  då  hon  afslår  allt 
med  löje ;  man  kommer  då  i  en  ställning,  som  närmast 
liknar  den,  då  man  i  halkan  oupphörligen  hotas  att 
falla    och  slutligen  verkligen  gör  det. 

Dessa  älskliga  hämdplaner,  hvilka,  som  alltid  är 
händelsen  med   goda   menniskor,  endast  äro  en  slags 


137 

inledning  till  en  desto  innerligare  förening,  sysselsatte  Jo- 
hanna länge  och  väl.  Hon  riktigt  öfvade  sig  att  se 
ond  ut,  att  vara  fjer  och  tråkig ;  ty  hon  kände  på  sig, 
att  det  skulle  bli  svårt  att  hälla  god  min. 

Ändtligen  fick  hon  höra  någon  komma  tungt  och 
långsamt  uppför  trapporna.  Det  kunde  omöjligen  vara 
Gustaf  Lönner;  ty  han  sprang  vanligen  som  en  hjort 
uppför  dem  och  tog  tvä  steg  i  taget;  så  der  lång- 
samt och  betänkligt  gick  endast  någon  annan.  Jo- 
hanna beredde  sig  således  alldeles  icke  på  att  sjelf 
få  en  visit,  utan  trodde  att  den  gälde  madamen 
bredvid. 

Men  dörren  öppnades  och  Gustaf  Lönner  steg  in. 
Johanna  kom  ihåg  sin  rol  och  sydde  utan  att  låtsa  se 
honom,  fastän  redan  hans  långsamma  gång  i  trappan 
gaf  henne  onda  aningar. 

"God  afton,  Johanna",  yttrade  Gustaf  och  gick 
rakt  fram  till  henne;  "hur  mår  du?  Har  du  väntat  på 
mig?" 

"Ånej,  inte  synnerUgen;  då  du  inte  kommer  hit, 
så  vet  jag  att  Pipi  är  qvar  —  det  är  ett  troget  djur 
det." 

"Ja  du,  jag  skulle  kommit  förut,  om  jag  inte 
sprungit  och  arbetat  hela  veckan;  men  du,  det  kan 
inte  hjelpas;  jag  måste  gå  ombord  i  qväll." 

"Hvad  i  Herrans  namn",  ropade  Johanna  och 
sprang  upp  blek  som  en  marmorbild.  "Du,  du,  skall 
du  ut  som  landtvärn?" 

"Ja,  Johanna,  men  var  lugn,  med  Guds  hjelp— " 

"Jag  lugn?  Med  Guds  hjelp?  Du  kommer  aldrig 
igen  —  och  så",  tillade  hon  och  kastade  sig  om  hans 
hals,  "och  så  har  jag  varit  elak  emot  dig,  stygg  emot 
dig.  —  Jag  tänkte  att  riktigt  plåga  dig  för  det  att  du 
inte  varit  här.  —  Söta  Gustaf,  var  intet  ond  på  mig ; 
förlåt  mig,  förlåt  din  Johanna." 

Gustaf  Lönner  kunde  ej  annat  än  småle  i  sin  be- 
dröfvelse.  "Åh,  dina  hämdplaner  känner  jag  förut.  Gud 
gifve  du  hade  kunnat  vara  mycket  ond  på  mig;  men 
ser  du  —  jag  måste  ut,  det  är  så  det;  men  det  bhr 
väl  godt  igen",  tillade  han  och  smålog  lugnt  och  gladt 
efter  sin  vana.  "Visst  är  det  illa  stäldt;  men  ser  du, 
vår  Herre  hjelper  oss  nog." 


138 

"Ja,  doL  vore  illa  annars",  snyftade  Johanna. 
"Inte  har  jag  tänkt  något  ondt;  inte  har  hvarken  du 
eller  jag  med  vilja  gjort  någon  menniska  orätt;  nej, 
det  vore  rätt  eländigt,  om  du  skulle  straffas  för  an- 
dras fel." 

"Ja,  ja,  han,  Gustaf  Adolf",  tillade  hon,  "han  som 
bor  der  nere  i  det  stora  präktiga  slottet,  han  har  en 
stor  börda  att  bära  och  ett  stort  ansvar.  Han  är  an- 
nars så  god  och  så  hederlig;  hvarföre  skulle  han  då 
ta  dig  ifrån  mig?" 

"Men  ser  du",  sade  Gustaf  tröstande,  "du  kan  inte 
veta;  så  underligt  har  händt  förr  en  gång  —  hm,  om 
jag  blir  en  dugtig  krigare  —  och  hvarför  inte? 
Jag  kunde  komma  igen  som  löjtnant,  som  kapten 
kanske?" 

"Jag  vill  hellre  ha  dig  som  du  är,  Gustaf",  sade 
Johanna  smekande;  "men  vet  du  livad?  Det  der 
dumma  kriget  måtte  väl  i  Guds  namn  ta  snart  slut? 
Ack!  om  ryssarne  ändå  hade  hela  Finland,  så  blef  det 
väl  fred  igen." 

"Sådan  from  önskan",  inföll  Gustaf.  "Fy!  Johan- 
na, är  det  rätt  att  säga  så?" 

"Nej,  nej,  det  vet  jag  nog,  men  jag  vet  inte  hvad 
jag  säger,  nej,  jag  vet  inte  hvad  jag  säger." 

"Tänk  du",  återtog  Gustaf,  "tänk  om  jag  nu  slåss 
som  en  karl  —  och  derom  kan  du  vara  säker.  Ack 
Johanna!  jag  förargar  mig,  så  att  jag  vill  brista  af 
raseri,  när  jag  tänker  pä,  att  man  skulle  våga  sig  på 
vårt  eget  Finland;  —  men  vet  du,  ännu  hafva  fmnarne 
slagits  ensamme,  låt  svenskarne  blott  hjelpa  till,  så 
skola  ryssarne  få  gå  tillbaka   in  i  sitt  land." 

Den  gode  ynglingens  ögon  blixtrade  af  stolt  mod. 
Han  var  skön  som  en  krigsgud.  Johanna  smålog  ge- 
nom tårarne;  "och  det  der  hoppas  du?" 

"Ja,  Johanna,  med  Guds  hjelp." 

"Och  då  när  du  kommer  hem,  så  — " 

"Så  gifta  vi  oss." 

"Ja  du,  det  blir  i  grafven",  suckade  flickan;  "men 
hvar  är  min  bror?"  afbröt  hon  hastigt  sig  sjelf. 

"Jag  vet  inte;  troligen  kommer  han  att  följa  med. 
Vi  äro  begge  af  samma  ålder." 


139 

Då  satte  sig  Johanna  upp,  kastade  de  ringlade 
lockarne  ur  ansigtet,  knäppte  ihop  händerna  och  sade: 
"Således  alldeles  ensam  —  desto  bättre  —  desto  bättre. 
Nu  är  det  bra  igen,  Gustaf  —  nu  går  det  så  tokigt, 
att  det  måste  gå  väl  på  slutet.  Vet  du,  jag  tror  på 
att  Gud  alltid  låter  oss  bli  så  der  lagom  olyckliga; 
inte  tar  han  det  sista;  nej,  det  gör  han  inte  —  såle- 
des —  nu  är  allt  bra;  ty  nu  är  det  alldeles  rasande." 

"Ja  du,  Johanna,  du  tar  således  saken  lugnt?" 
frågade  Gustaf^  forskande. 

"Lugnt?  Åja,  så  der  —  som  du  ser.  Vet  du,  jag 
blef  verkligen  lugnare,  när  du  sade,  att  min  bror,  som 
jag- håller  så  mycket  af,  också  skall  ut.  —  Jag  vet  ej 
hur  det  kommer  sig;  men  så  är  det  verkligen.  —  Nu 
håller  jag  på  att  skratta  åt  att  jag  var  så  dåraktig 
att  frukta  för  ett  krig;  det  är  ju  bara  lappri.  —  Öfver- 
allt  går  döden  på  rof  och  icke  mer  i  ett  krig  än  här 
hemma  —  hvar  menniska  har  sitt  mått.'' 

"Ja,  Johanna,  dä  kan  jag  säga  dig  allt.  Berndt- 
son går  ut;  men  han  får  troligen  något  befäl  vid 
landtvärnet.  Jag  står  vid  hans  kompani;  men  blif  ej 
ledsen." 

"Nej  bevars,  jag  är  lugn  som  du  ser"  —  yttrade 
Johanna  med  sitt  vanliga  smålöje.  Hon  hade  två  sor- 
ger, som  vägde  lika  —  det  var  således  nästan  jemn- 
vigt  och  hoppets  dufva  kunde  med  ett  enda  oljoblad 
komma  de  bägge  sorgerna  att  svigta.  Några  ögonblick 
derefter  var  Berndtson  der. 

"Hon  vet  allt",  sade  Gustaf  Lönner  till  den  inträ- 
dande vännen. 

"Ja,  jag  vet  allt",  upprepade  Johanna,  "och  nu  så 
blir  jag  då  ändtligen  af  med  er  bägge  på  en  gång", 
tillade  hon  liksom  skämtande.  "Nu  får  jag  sitta  här 
uppe  i  höganloftet  och  titta  och  vänta  tills  ni  komma 
igen.  —  Nåja,  kära  Gustaf,  nu  ser  du  ju  att  jag  är 
rask  och  glad  igen;  det  är  blott  emellanåt  vi  flickor 
ta  illa  vid  oss." 

"Åh,  alldeles  ensam  skall  du  inte  bli,  kära  Johanna", 
sade  Berndtson.  "Ser  du,  jag  har  målat  tvä  porträtt, 
ett  af  mig  sjelf,  ett  af  Gustaf;  dem  skall  du  sätta  upp 
på  hvar  sin  sida  om  spegeln." 

"Tack  I  och  så  när  jag  speglar  mig,  sitter  jag  mel- 


140 

lan  er  bägge'',  inföll  Johanna  glad,  men  med  ett  sorg- 
ligt leende.  "Herre  Gud,  nu  skola  jag  och  moster 
Lönner  sitta  om  qvällarne  och  tala  om  er  bägge;  det 
blir  allt  rohgt  det,  och  så  skola  vi  bedja  Gud  för 
er;  med  ett  ord,  moster  och  jag  skola  ha  mycket 
roligt." 

"Ja,   Gud  gifve  det,  Johanna",  sade  hennes  bror. 

"Jo  du,  derom  kan  du  vara  säker;  jag  är  inte 
rädd  alls,  —  så  hård  —  så  —  så",  stammade  hon 
och  började  gråta  —  "så  förskräckligt  hård  kan  inte 
Gud  vara  mot  oss,  om  vi  bedja  honom  rätt  innerligt 
—  nej",  tillade  hon  med  strålande  ögon  och  torkade 
bort  tårarne,  "det  kan  han  inte." 

Så  sutto  de  tre  tillsammans  till  sent  på  qvällen. 
Duggregnet  hade  åter  börjat.  Det  eljest  sä  klara  fön- 
stret var  matt  och  tårigt,  och  utanför  svepte  sig  dim- 
man omkring  staden,  der  blott  tornspirorna  stucko 
upp  lika  slocknade  fyrbåkar  öfver  ett  gråhvitt  ovän- 
ligt haf. 

Bittida  andra  morgonen  skulle  konvojen  gå.  — 
De  bägge  ynghngarne  följdes  åt  midt  i  natten  ned 
till  skeppet,  alltjemt  seende  det  flämtande  skenet  från 
lilla  Johannas  fönster.  Hon  satt  uppe  hela  natten  och 
blickade  ut  genom  sitt  fönster  för  att  se,  när  skeppen 
gingo.  Vinden  friskade  upp  litet  grand.  Hon  såg 
huru  de  grå  seglena  skymtade  fram  genom  dimman 
och  hur  fartygen  långsamt  loverade  för  att  komma 
från  strömmen. 

Men  det  var  oklart,  dock  visste  hon  noga  hvilken 
skuta  det  var,  som  inneslöt  hennes  bägge  enda  vän- 
ner, hennes  enda  verkliga  stöd,  och  det  for  liksom  en 
glädjestråle  genom  hennes  själ,  när  på  en  gång,  då 
detta  fartyg  svängde  förbi  Kastellholmen,  solen  stack 
fram  och  glänste  på  dess  segel. 

"Åja!"  sade  hon  och  knäppte  de  fina  händerna 
samman,  "det  är  blott  en  pröfning.     Gud  är  god!" 


141 


Syster  Elisabet. 


I  soffan  hos  landtrådet  Ljungsköld  satt  ett  äldre 
fruntimmer,  klädd  hvad  man  kallar  i  allvarliga  färger 
och  med  en  utkrusad  negligé  kring  de  bleka,  hän- 
gande kinderna.  Den  gamla  damens  ögon  voro  uttrycks- 
lösa och  matta,  men  blickade  dock  omkring  sig  med 
en  anstrykning  af  majestät  eller  förnämt  förakt  och  i 
hela  ansigtet  låg  ett  slägttycke  med  landtrådet. 

"Du  inser  således  följderna  af  dina  dårskaper, 
käre  Seth",  yttrade  tant  Elisabet,  hans  syster.  "När 
man  är  så  gammal  som  du,  giktsjuk  som  du,  är  det 
en  oförsvarlig  dårskap  att  vilja  spela  rolen  af  en  för- 
älskad celadon  för  en  figurantska,  gå  på  Djurgården 
utan  galoscher  i  juli  månad,  för  en  gammal  man,  är 
ju  alldeles  oförsvarligt." 

Landtrådet  satt  i  sin  vanliga  ländstol  och  såg 
förlägen  ut.  "Hm,  kära  Elisabet,  tala  inte  mer  om 
den  saken",  bad  han, 

"Tala",  återtog  tant  Elisabet  högtidligt  och  lång- 
samt. "Jo,  det  är  min  dyra  systerliga  pligt  att  tala 
med  dig,  Seth,  du  är  min  ende  lefvande  broder  och 
det  är  min  pligt  som  din  enda  lefvande  köttshga  syster 
att  tala  bättringens  ord  för  dig.  —  Förstocka  dig  icke. 
Det  gläder  mig,  att  du  bredvid  sängen  har  den  heliga 
skrift.  Detta  är  dig  ett  själsbehof;  kom  ihåg  att  du 
är  gammal,  att  bättringens  dagar  få  — " 

"Åh,  kära  Elisabet,  allt  det  der  vet  jag  förut", 
suckade  landtrådet.  "Jag  säger  ju  att  jag  nu  är  all- 
deles bra,  nära  bra  och  att  jagj  som  du  sagt,  skall 
nyttja  näfversulor." 

"För  dig  återstår",  fortsatte  systern  liksom  hon 
€j  hört  ett  ord,  "att  döden  och  sedan  domen  komma 
öfver  dig  och  att  du  får  ligga  i  eld  och  svafvel,  Seth, 
i  evig  tid  för  alla  de  syndaskulder  du  samlat  på 
jorden," 

"Åja,  äja,  det  der  vet  jag  förut,  kära  Elisabet." 

"Detta  är  min  systerliga,  heliga  pligt  att  säga  dig 
och  att  med  sanningens  kraft  lägga  på  ditt  hjerta ;  du 
kommer  i  elfte  timman,  men  kan  dock  på  nåd  komma 
in   i  din  Herras  glädje.  —  Med  ett  ord,  Seth,  du  har 


142 

alltid  föraktat  din  systers  råd.  Du  har  inte  behagat 
fästa  dig  vid  hvad  en  ren  och  genom  stränga  pröf- 
ningar  luttrad  qvinna  har  att  säga  dig  — ;  ty  oskuld 
och  ett  himmelskt  sinne  har  varit  mitt  lifs  eftertraktan, 
och  med  Guds  nåd  skall  jag  en  gäng  kunna  ren  och 
obefläckad  inträda  i  det  allraheligaste;  ty  Seth,  en 
qvinnas  dygd  är  dock  tusenfalt  bättre  än  allt  hvad 
karlarne  försöka  i  den  vägen.  —  Nog  af,  sköt  din  helsa^ 
nyttja  näfver  och  dubbla  strumpor  och  frukta  Gud, 
Seth,  så  går  dig  väl  både  här  och  der." 

"Tack,  Elisabet,  hm,  tack  skall  du  ha,  hm  tackl 
tack!  Du  är  alltid  välkommen  till  mig,  fastän  du  kom- 
mer fasligt  sällan;  hm,  har  du  sett  till  Gabriel?  —  hm, 
undrar  hur  det  går  med  hans  utnämning." 

"Med  Guds  bistånd  blir  han  kammarherre",  sade 
tant  Elisabet,  "också  förtjenar  han  det;  ty  hans  hjerta 
är  fullt  af  Guds  anda." 

"Visserligen,  hä.  —  Jaså,  han  får  nyckeln?  Den 
kanaljen  har  ej  varit  här,  sedan  jag  sjuknade." 

"Han  har  haft  så  mycket  att  göra;  men  hos  mig 
har  han  varit  för  att  hemta  råd  och  hjelp,  och  i  san- 
ning hos  tant  Elisabet  är  den  goda  gossen  alltid  väl- 
kommen. Också  kan  han  ej  annat  än  älska  mig  som 
en  öm  och  god  moder,  fastän  jag  sjelf  i  sjelfva  verket 
är  en  svag  flicka,  som  intet  annat  stöd  har  än  min 
kärlek  och  min  tro  — " 

"Hm,  ja,  deri  har  du  rätt,  Elisabet.  Gabriel  är 
en  hederlig  gosse." 

"Hederlig?  Hvad  säger  du,  Seth?  En  ädel  men- 
niska,  full  af  ett  sant  trones  ljus.  —  O!  hvad  han  är 
glad  att  någongång  dra  sig  ur  verldsbullret,  hos  mig 
få  öfverlemna  sitt  sinne  åt  fromma  betraktelser.  —  Dä 
sitter  han  vid  mitt  fönster  med  knäppta  händer  och 
blickar  upp  mot  himlen,  den  lilla  strimman  som  synes 
midtöfver;  och  jag  beder." 

"Ganska  vackert,  hm,  ganska  bra.  —  Ser  du,  Eli- 
sabet, nu  kan  jag  trampa  på  foten;  i  går  gjorde  det 
så  ondt  vid  fotknölen,  men  linimentet  hjelpte  —  hä. 
—  Jaså,  Gabriel  är  sä  gudfruktig?" 

"Ja  —  ja,  i  sanning.  Vore  du  hälften,  så  kunde 
du  tacka  Gud  —  men",  fortsatte  fröken,  sedan  hon 
en   lång   stund   suttit  tyst,  "men  jag  måste  fara;  Gud 


143 

vare  med  dig,  broder  Seth.  —  Skicka  till  mig,  om  du 
känner  att  det  nalkas  till  slutet." 

"Tack!  Tack!  kära  Elisabet",  yttrade  landtrådet 
synbarligen  generad.  "Med  Guds  hjelp,  kära  Elisabet, 
går  det  denna  gången  bra." 

"Bättre  kan  du  aldrig  önska",  yttrade  fröken, 
högtidligt  resande  sig  ur  soffan,  "än  att  dö  i  en  salig 
stund."  Hon  nalkades  landträdet  och  kyste  honom 
på  bägge  kinderna,  kallt  som  om  man  för  ett  par 
dockhufvuden  mot  hvarandra. 

"Tack,  kära  Elisabet,  för  din  välmening.'' 

"Kalla  på  mig,  då  det  gäller",  yttrade  fröken  och 
nalkades  dörren. 

"Josef!  Josef,  hjelp  på  fröken  kappan',  ropade 
landtrådet.     "Farväl,  Elisabet,  tack  för  besöket."' 

"Det  var  då  väl,  att  jag  inte  rent  tog  döden  af 
alla  syster  Elisabets  moralkakor",  mumlade  landtrådet, 
"och  så  torra  sen,  att  man  kan  storkna,  när  man  får 
dem  till  lifs.  —  Tacka  vill  jag  hofpredikanten  Titti- 
lander,  när  han  trakterar  med  Guds  ord  och  förma- 
ning, så  lägger  han  in  dem  i  sylt;  då  kunna  de 
slinka  ner." 

"Hm,  det  är  då  en  lycka  att  syster  min  bor  på 
söder  och  är  rädd  om  lifhanken;  hm,  eljest  vore  det 
slut  med  mig  på  en  vecka." 

"Nå  —  är  fröken  sin  väg?"  frågade  han  be- 
tjenten. 

"Ja,  Gudskelof,  mig  kallade  hon  en  gemen  sälle^ 
som  borde  ur  tjensten,  derföre  att  jag  inte  var  kropp 
till  att  knäppa  den  ena  kängknappen." 

"Ha  ha  ha  —  jo  jo,  du  fick  också  känna  på  ek- 
luten, min  gosse.  —  Hm,  hon  hade  nog  rätt,  du  är  en 
sakramenskad  krabat  —  hä  hä  hä.  Vet  du  hvad,  nu 
är  jag  kry  igen;  skall  bli  roligt  att  få  fullständig  rap- 
port af  Gabriel.   —  Han  kommer  i  dag." 

"Ja  bevars!    Han  kommer  med  nytt,  mycket  nytt." 

Landtrådet  gnuggade  händerna.  "Hä,  mycket  att 
fråga  honom  om,  mycket  —  hä,  mycket  —  det  är  en 
slug  gosse,  Gabriel.  —  Nå  du,  Josef,  vet  du  något 
om  Finland  och  vårt  landtvärn;  hm,  hvad  säga  de  i 
staden?" 

"Åjo,  dé  murra  en  hel  hop  mot  kungen." 


144 

"Bra,  mycket  bra,  hä  hä  hä.  Mig  har  han  gjort 
till  hvad  han  kunnat,  och  har  han  nu  gjort  Gabriel  till 
kammarherre,  så  kunna  de  göra  hvad  de  vilja;  hm, 
intet  ord  efter  mig,  —  Hvem  är  i  tamburen?" 

"Jo,  det  är  jag,  bästa  onkel  Seth",  yttrade  Ga- 
briel och  steg  in,  "Förlåt,  bästa  farbror,  att  jag  ej 
kommit  förr  än  nu;  men  det  var  en  hop  i  görningen, 
och  jag  visste,  att  onkel  kunde  aldrig  vara  sä  sjuk,  att 
ej  onkel  blef  bättre,  blott  jag  omtalade  resultaten; 
jag  har  riktigt  sprungit  hit  för  att  sedan  desto  längre 
få  bli  qvar." 

"Hm,  Josef  —  du  hemtar  åt  oss  två  glas  och  god 
madera.  Vet  du,  Gabriel,  det  var  en  riktig  attack  af 
gikt,  den  steg  uppåt,  sade  doktorn.  Jag  kunde  varit 
död  på  tjugufyra  timmar;  men  det  gick  igenom  — 
rätt  efter  ryggen,  rätt  efter  ryggen,  Gabriel.  Nå,  hvad 
nytt?" 

"Jo,  onkel  —  jag  är  kammarherre;  det  var  pro 
prim  o," 

"Gratulerar,  hä,  dä  har  du  rang  —  hm,  och  för- 
hoppningarne?" 

"Fru  Stjernros?" 

"Ja  visst;  går  du  ännu  och  slår  för  den  der  fat- 
tiga fröken,  det  lilla  helgedomsskrinet  du  omtalat?" 

"Nej  —  nej,  jag  har  de  bästa  förhoppningar." 

"Hm  —  jaså.  Jo  jo,  jag  känner  qvinnorna,  hm, 
det  har  du  att  tacka  mig  för;  jaså,  han  lagmannen 
är  slagen  ur  brädet." 

''Inte  riktigt  än;  men  på  vägen," 

"Nå!  berätta  nu  i  ordning,  huru  var  det  med 
kammarherren?" 

"Jo,  se,  onkel  vet  regeringsrådets  och  min  öfver- 
enskommelse  angående  fältprosten  G:s  dröm." 

"Jaha,  ha  ha  ha,  vår  gode  Gustaf  Adolf  tror  på 
andar  och  drömtydningar,  ha  ha  ha." 

"Ja,  sådant  måste  man  begagna,  hela  den  famil- 
jen är  fallen  för  mysticism.^ 

"Nå,  du  fick  audiens?" 

"Inte  allenast  det,  onkel;  jag  blef  en  dag  befald 
att  inställa  mig,  hm,  jag  blef  litet  flat,  när  jag  genast 
deruppe   fick   se   kapten  Stjernros,  som  kommit  öfver 


145 

från    Finland    med   vigtiga   depescher;  emellertid  blef 
jag  först  inkallad.     Finland  fick  vara  så  länge." 

"Der  stod  jag  nu  inför  hans  majestät,  som  i  myc- 
ket högtidlig  ton  frågade  mig:" 

"Känner  ni  fältprosten  G.?" 

"Ja,  från  min  barndom." 

"Ni  vet  således  att  han  har  en  högre  begåfning, 
sådan  som  fordom  förunnades  de  helige  profeterna 
och  apostlarne  på  pingstdagen." 

"Ja,  ers  majestät,  han  har  alltid  haft  en  egen 
siareförmåga,  en  blick  in  i  det  fördolda." 

"Man  kan  dä  ha  full  tillit  till  hans  uppgifter", 
sade  Gustaf  Adolf,  "en  konung  har  att  fordra  sådana 
af  sina  undersåtar.  —  Det  var  riktigt  synd",  tillade 
Gabriel,  "att  se,  huru  ett  drag  af  djup  smärta  spelade 
öfver  hans  ansigte,  när  han  yttrade  dessa  ord." 

"Jag  tänkte  vid  mig  sjelf:  jo  jo  men,  det  vore 
på  sin  plats  just  nu.  Ja,  svarade  jag,  det  kan  jag 
på  min  undersåtliga  tro  bedyra  och,  om  så  fordras, 
beediga. 

"Han  smålog.  Jag  tror  er  ändå,  utan  er  ed,  med 
en  sådan  får  man  ej  skämta." 

"Ser,  onkel,  jag  var  på  vippen  att  dumma  mig, 
men  det  gick  ändå  bra." 

"Farväl  med  er,  jag  skall  i  dag  låta  utfärda  för 
er  en  fullmakt  att  vara  vår  kammarherre." 

"Nu  var  det'  turen  för  mig  att  bli  förtjust;  jag 
gjorde  .min  af  att  böja  knä;  men  kungen  kastade  en 
sträng  blick  på  mig  och  sade:  kom  ihåg,  kammarherre 
Ljungsköld,  att  man  ej  böjer  knä  för  någon  annan 
.än  Gud." 

"Jag  bugade  mig  djupt." 

"Ni  känner   folkets   tänkesätt",   yttrade  han  kort. 

"Ja,  ers  majestät,  jag  hoppas  att  känna  dem  i 
igrund." 

"Man  är  således  villig  att  gå  mina  konungsliga 
omsorger  till  mötes?  Tala  ut,  kammarherre  Ljungsköld! 
Tala  sanning.     Jag  befaller  er  att  tala  sanning." 

"Ers  majestät,  folket  täflar  i  underdånigt  nit,  i 
synnerhet  allmogen,  som  aldrig  kan  glömma  de  visa, 
landsfaderliga  författningarne  till  landtbrukets  förkof- 
ran,  hvilka  eders  majestät  skänkt  sitt  tacksamma  land; 

Altartaflan.  10 


146 

allmogen  skyndar  i  ädel  täflan  att  låta  sina  söner  träda 
in  bland  eders  majestäts  trogna  krigare." 

"Ni  har  således  ej  hört  någon  klagan?" 

"Nej,  vid  Gud,  ers  majestät,  öfver  allt  jubel  öfver 
eders  majestäts  jernvilja;  Sverige  återser  en  ny  Carl 
den  tolfte  förenad  med  Gustaf  den  andre  Adolfs  guds- 
fruktan." 

"Farväl,  kammarherre  Ljungsköld  —  och  jag 
gick." 

"Nå  och  sen  gick  kapten  Stjernros  in;  hm,  kanske 
han  sade  tvärtemot  dig  —  hm,  det  vore  ett  spektakel; 
der  öfver  i  Finland  lär  det  vara  ett  grufligt  elände, 
brist  på  allt,  stryk  af  ryssarne  hvarenda  dag,  små 
slagsmål    —    hm,    och    sjukdomar   bland  landtvärnet. 

—  Jag  tror  vi  ta  oss  ett  glas  madera.  Skål,  Gabriel! 
min  kära  kammarherre,  —  De  der  bondpojkarne  dö 
som  flugor  och  en  hel  mängd  äro  knappt  döda,  innan 
de  begrafvas;  det  måtte,  ha  ha  ha,  vara  en  tråkig 
situation  att  så  der  i  lefvande  lifvet  vräkas  ner  i  en 
graf  —  ha  ha  ha,  måtte  vara  kuriöst.     Skål,  Gabriel. 

—  Hör  på,  du,  det  var  ett  stort  spektakel  der  vid 
Sandö.  Hm,  det  var  allt  skada  pä  Jönsson,  det  var 
en  duktig  karl." 

"Ja,  mycket'  tapper  och  förvägen",  yttrade  Ga- 
briel, tömmande  sitt  glas.  "Har  onkel  hört  hans 
sista  ord?" 

"Nej,  Gabriel,  det  var  roligt;  nå,  hvad  sade  han?" 

"Jo,  han  var  svårt  sårad  och  låg  och  vred  sig  i 
sina  plågor." 

"Jo  jo,  sådant  vet  jag  af,  när  gikten  sätter  till", 
yttrade  onkel  Seth. 

"Nå,  men  han  mattades  af  och  kände  att  döden 
nalkades;  då  knäppte  han  ihop  sina  händer  och  sade: 
"Olof  Gronstedt,  jag  instämmer  dig  inför  Guds  eviga 
domstol  att  stå  till  svars  för  mina  plågor  och  så  många 
tappra  mäns  lif,  som  i  dag  blifvit  skjutne  af  svenska 
kulor  från  svenska  skepp." 

"Hu!  Gabriel,  det  var  ändå  ruskigt,  en  ordentlig 
instämning  till  Guds  domstol  —  det  är  ändå  ruskigt." 

"Åh,  det  var  redan  i  Augusti  och  nu  ha  vi  No- 
vember", anmärkte  Gabriel.  "Man  skall  inte  tala  om 
snön,  som  föll  i  fjol." 


147 

"Men  det  der  är  ändå  en  otäck  historia",  sade 
landträdet.  "Det  riktigt  hvälfver  i  bröstet  pä  mig  — 
att  så  der  citera  en  menniska  inför  Guds  domstol; 
hm,  du  kan  väl  inte  tro  att  Athalie  gjorde  så,  innan 
hon  hoppade  i  strömmen;  hvem  vet?  eller  hvad 
tror  du?" 

"Ånej,  ganska  säkert  icke",  skrattade  Gabriel. 
"Hon  dog  inte  så  högtidligt  och  bar  sig  åt  som  en 
galning  dertill." 

"Åja,  rätt  klok  var  hon  dock  icke,  det  har  du 
rätt  i,  Gabriel;  men  ser  du,  den  der  fläcken  är  öm, 
precis  som  fotknölen,  när  gikten  sätter  till.  Men  vi- 
dare? Du  blef  således  kammarherre  på  alla  de  der 
lögnerna,  ha,  ha,  ha,  det  är  en  rolig  verld  att  lefva  i, 
bara  man  flnge  lefva  evigt  —  det  var  ett  dumt  streck, 
när  Eva  bet  i  äpplet,  eljest  hade  vi  ej  behöft  frukta 
att  dö  —  hm,  hm,  det  är  ändå,  man  må  säga  hvad 
man  vill,  inte  lappri  att  dö." 

"Onkel  är  melankolisk  nu  igen,  börja  inte  nu  äter 
att  pjunka.  Onkel  är,  huru  som  helst,  ändå  en  gam- 
mal pojke,  rask  och  kry,  utom  en  smula  gikt  —  pah, 
af  sådant  dör  ingen  karl." 

"Jo  jo,  det  kan  hända,  Gabriel,  kan  hända,  i  en 
snäf  vändning ;  ser  du,  det  var  riktigt  allvar.  Det  gick 
så  långt  att  jag  låg  och  läste  i  bibeln  en  hel  natt;  det 
var  då  doktorn  sagt  att  gikten  gick  åt  bröstet  —  hm, 
det  var  allvar,  må  du  tro;  jo  ser  du,  jag  läste  Guds 
ord  hela  natten,  bitar  än  här  och  än  der  —  den  der 
krönikeboken  är  en  ordentlig  historia." 

"Jag  gratulerar  onkel  till  sin  bibelkunskap",  sade 
Gabriel  sneglande  pä  biblen  med  ett  falskt  leende. 

"Kunskap?  Nej,  jag  förstod  ej  ett  ord  —  men 
likagodt,  sedan  jag  blef  en  smula  kurantare,  tog  jag 
till  "La  pucelle"  och  det  var  roligare." 

"Och  det  oaktadt  är  onkel  ledsen?" 

"Inte  underligt,  långt  ifrån  kuriöst:  tant  Elisabet 
har  varit  här  i  dag  och  har  hållit  en  lång  straffpre- 
dikan för  mig,  gamle  syndare;  jag  känner  syster  Eli- 
sabet; hon  är  en  sjelfkär,  kokett  varelse.  I  sin  ung- 
dom koketterande  för  herrar,  nu  koketterar  hon  för 
Herran,  det  är  hela  skilnaden." 


148 

"Tant  Elisabet  har  sina  sidor",  sade  Gabriel  små- 
skrattande.    "Mig  håller  hon  mycket  af." 

"Jo  jo,  du  får  testamente  du,  är  kanske  redan 
skrifvet,  för  si  du  kan  sitta  der  och  sucka  och  bedja 
och  kamma  mopsen  och  hålla  fagert  snack." 

"Åja,  det  kan  ändå  vara  intressant  för  ombytes 
skull",  sade  Gabriel;  "men  i  denna  tiden  har  jag  oftare 
än  förut  besökt  tant  Elisabet." 

"Jaså,  verkligen,  hm,  du  har  således  — " 

"Haft  mina  afsigter,  ja,  det  förstås.  Kommer 
onkel  ihåg  den  der  lilla  symamsellen?" 

"Jaså,  jaså,  var  det  hon.  Jag  började  tro  att  du 
blifvit  en  sirapskäring." 

"Hon  bor  der  midtemot,  ser  onkel,  och  dä  tant 
läste  böner,  satt  jag  på  utkik." 

"Yacker  flicka,  ha  ha  ha,  bevakad  som  en  skatt." 

"Ånej,  nu  är  hon  riktigt  nog  värnlös;  ty  både 
målaren  och  hennes  fästman  urmakaren  äro  ute  i 
landtvärnet  och  ligga  nu  kanske  som  bäst  och  roa  sig 
med  en  smula  fältsjuka." 

"Bra,  galant!  fältet  är  således  rent",  inföll  on- 
kel Seth. 

"Ja,  så  skulle  man  tro;  men  det  har  ändå  sina 
knutar.  Jag  gick  dit  upp  en  dag,  då  jag  trodde  att 
hon  var  alldeles  ensam,  eljest  sitter  der  en  gammal 
fru  eller  hvad  det  är  för  en  uggla  i  svart  hatt  der- 
uppe;  om  jag  ej  misstar  mig,  är  det  hennes  fästmans 
mor,  någon  gammal  fattig  borgarenka  —  hon  ser  åt- 
minstone mycket  påver  ut." 

"Ändtligen  var  då  den  fatala  hatten  borta  och 
jag  gick  upp,  under  förevändning  att  jag  hade  något 
som  jag  ville  ha  sytt;  onkel  må  tro,  hon  såg  bra  ut, 
der  hon  stod  rodnande  och  blyg  framför  mig;  hon 
spelade  sin  roll  alldeles  mästerligt;  blodet  rörde  sig 
så  naturligt  inom  det  späda  hullet,  att  det  var  riktigt 
förvillande.  Jag  satte  mig  ner  och  talade  "ditt  och 
datt"  och  tog  mig  af  ett  porträtt,  som  hängde  på  hvar 
sin  sida  om  spegeln,  anledning  att  berömma  hennes 
bror;  vi  voro  naturligtvis  de  bästa  vänner  i  verlden, 
ha  ha  ha,  vi  lefde  som  riktiga  själsförvanter  den  der 
målaren  och  jag." 

"Känner  du  honom?"  frågade  onkel  Seth. 


149 

"Åja  ja  något,  han  har  målat  mitt  porträtt;  men 
detta  var  naturligtvis  ej  nog  här  vid  lag.  Jag  talade 
med  en  sådan  vänskapens  värma  om  den  der  karlen, 
som  om  vi  varit  oskiljaktiga  i  lif  och  död." 

"Det  slog  an,  må  onkel  tro.  Min  madonna  satte 
sig  midt  emot  mig,  på  vederbörlig  distans  likväl.  Hon 
var  riktigt  skön,  der  hon  med  de  små  händerna  knäpta 
som  till  bön  och  de  vackra  ögonen  fästa  på  min  mun, 
med  ljut  nyfikenhet  hörde  mina  vänskapshistorier  om 
hennes  bror." 

"Jo  jo,  det  var  ett  bra  uppslag,  nå?" 

"Jag  fortsatte  länge,  hon  bl  ef  djerfvare,  hennes 
blyghet  försvann,  pionrodnaden  också  —  med  ett  ord, 
hon  ansåg  mig  för  en  af  den  ärade  slägten  och  skröt 
i  kapp  med  mig  med  sin  herr  bror,  målaren;  det  var 
en  duett  att  skratta  ihjäl  sig  åt." 

"Nå,  så  långt  gick  det  bra;  jag  till  och  med  fat- 
tade hennes  händer  och  det  talte  hon;  då  tänkte  jag, 
nu  måste  jag  apropos  göra  en  kärleksförklaring." 

"Men  så  snart  jag  antydt,  huru  mitt  hjerta  brann 
för  henne,  ryckte  hon  handen  hastigt  tillbaka  och  steg 
upp  —  hon  såg  riktigt  präktig  ut  der  hon  stod." 

"Om  ni",  sade  hon  med  eftertryck,  "verkligen  är 
min  brors  vän,  så  behöfver  jag  ej  säga  er,  att  han 
och  jag  hafva  samma  tänkesätt  och  att  ni  således  all- 
deles förfelat  målet." 

"Hvarför  det,'  mamsell,  kan  ni  hindra  mig  att 
älska  er?" 

"Herre",  sade  hon,  "det  der  är  min  fästmans 
porträtt." 

'"Er  fästman,  ni  är  således  förlofvad",  yttrade 
jag  högst  öfverraskad,  "hvem  är  och  hvar  är  er  fäst- 
man?" 

"Han  är  med  min  bror  i  Finland." 

"Åh  mamsell,  dä  skall  jag  kanske  skaffa  er  under- 
rättelser ifrån  honom;  jag  får  hvar  vecka  bref  från 
krigsteatern.  —  Jag  vill  bevisa  er  att  min  tillgifvenhet 
är  alldeles  oegennyttig." 

Flickan  såg  på  mig  misstroget.  —  "Jag  tackar 
er",  sade  hon  sakta;  "men  edra  besök  kan  jag  ej  ta 
emot." 

"Hvad  tycker  onkel?" 


150 

"För  den  gången  blef  attacken  afslagen  —  så 
mycket  hör  jag  —  nå?" 

"Jo,  jag  lofvade  att  skrifva  sedan  till  Finland, 
men  lät  här  skrifva  ett  bref  efter  min  egen  begäran 
om  hennes  bror  och  fästman.  Bägge  mådde  bra,  men 
fästmannen  hade  fått  sig  en  kurtis  i  Wasa  och  vista- 
des på  hvarje  fristund  hos  en  underskön  tenngjutare- 
dotter;  brefvet  var  skrifvet  af  en  bland  mina  vänner." 

"Onkel  skulle  sett,  med  hvilken  vänhghet  jag 
kom  upp,  talade  om  att  jag  fått  underrättelser;  men 
ej  så  goda,  som  jag  hoppats;  hon  bleknade,  stackars 
barn." 

"Äro  de  sjuka?  —  Döda?  —  Tala  ut,  skynda  er", 
sade  hon,  darrande  af  förskräckelse. 

"Ånej,  intetdera",  sade  jag  —  och  gjorde  några 
slingerkrokar. 

"Jag  ville  ej  fram  med  brefvet,  förr  än  hon  tvin- 
gade mig  dertill.  Det  var  roligt  att  se  minspelet  på 
hennes  fma  ansigle,  då  hon  läste  mitt  lilla  narraktiga 
skämt.  —  Hvarje  ord,  hvarje  rad  tycktes  verka  olika 
svallningar  i  hennes  lilla  hjerta.  När  hon  kom  till 
punkten  om  kurtisen,  bet  hon  sig  htet  grand  i  läppen; 
men  började  sedan  skratta  och  lemnade  mig  igen 
brefvet  med  de  orden:  "Bed  er  korrespondent  ta 
bättre  reda  på  min  Gustaf.  —  Det  der  är  misstag,  ja, 
herre",  tillade  hon  och  nickade  skrattande,  "det  der 
är  misstag;  mjuka  tjenarinna." 

"Den  planen  gick  inte,  fastän  den  var  bra  an- 
lagd", yttrade  onkel  Seth;  "hör  på,  Gabriel,  det  kunde 
hända  att  flickan  är  oskuldsfull  och  hvad  man  kallar 
trogen  och  religiös;  hm,  det  vore  kuriöst." 

"Åh,  onkel,  sådana  der  personer  äro  mycket  sluga; 
hon  vill  ha  mig  riktigt  i  nätena,  riktigt  säkert,  det  är 
bara  beräkning;  dygd?  ha  ha  ha,  onkel  har  nyligen 
varit  sjuk,  det  kan  man  höra." 

"Nå  nå,  Gabriel,  får  väl  se,  får  väl  se.  Och 
sedan?" 

"Jo,  sen  har  jag  varit  der  om  igen;  men  då  var 
hon  vresig  och  nära  nog  visade  mig  på  dörren;  jag 
höll  på  att  bli  förargad  och  ämnade  gå,  då  på  en 
gång  dörren  öppnades  och  mamsellens  rätta  celadon 
trädde  in." 


151 

"Det  var  nog,  nå,  nu  börjar  historien  bli  in- 
tressant." 

"Kan  onkel  gissa  livem?  Jag  blef  flat,  som  om 
jag  legat  i  en  mangel.  Ha  ha  ha,  man  kan  ej  låta 
bli  att  skratta,  ja,  riktigt,  celadon  kom  in,  gick  förbi 
mig  bort  till  mamsellen,  som  naturligtvis  ända  till 
illusion  flög  upp  och  tog  honom  om  halsen.  Ha  ha 
ha,  det  var  en  öm  scen  —  och  han  kysste  henne  på 
pannan  och  sade:  "Jag  ser  att  du  har  främmande, 
barn",  men  genast  vände  han  sig  mot  mig  och  sade: 
"Herre,  gå  er  väg  och  kom  aldrig  hit  mer;  ty  Johanna 
står  under  mitt  beskydd." 

"Det  var  hin,  nå,  hvem  var  den  der  celadon  då?" 
frågade  onkel  Seth. 

"Gissa,  onkel  I  Ha  ha  ha  —  gissa  —  men  det 
står  dock  ej  till.  —  Så  vet  då  en  gång  för  alla,  det 
var  kammarjunkaren  Sebastian  Gyllenörn." 

"Sigillsamlaren?     Åh,  det  är  omöjligt." 

"Det  är  emellertid  så;  ha  ha  ha;  jag  bugade 
mig  djupt  och  sade:  Då  jag  ser  att  mamsell  Johanna, 
som  ni  kallar  henne,  eller  Janette,  som  hennes  bror 
kallade  henne,  redan  gjort  sitt  val,  så  vågar  jag  visst 
icke  försöka  uttränga  en  så  förförisk  och  segervan  ri- 
val som  herr  kammarjunkaren." 

"Jag  gick;  men  lille  kammarjunkaren  stod  der 
och  nickade  med  sitt  lilla  pudrade  hufvud  som  en 
porslinsgubbe." 

"Var  det  ej  en  riktig  liten  romanstump?" 

"Jo  —  jo",  yttrade  landtrådet  och  drog  en  djup 
suck.  —  "Hm,  den  der  lilla  krabaten  är  Athalis  bror 
—  det  är  kuriöst." 

"Onkel  återkommer  alltid  på  den  gamla  trallen 
om  Athalie.     Onkel  är  ej  riktigt  vid  helsa." 

"Jo  jo  men,  jag  är  bra  nog;  men  ser  du,  fläc- 
ken är  öm  —  jag  tål  inte  att  man  pekar  dit;  det 
cler  tilltar  beständigt  och  intet  var  det  riktigt  rätt 
gjordt;  men  se,  hvem  kan  hjelpa  den  saken.  Det  var 
en  ungdomsöfverilning  —  hå  ja,  det  är  försmädligt 
ändå  att  bli  så  här  gammal  och  skral  och  behöfva 
doktorer." 

"Låt  nu  se,  käre  Gabriel,  att  du  inte  lika  snöpligt 
låter  drifva  dig  på  porten  hos  den  rika  enkan;  du  be- 


152 

höfver  penningar,  mycket  penningar,  och  ser  du,  tant 
Elisabet  är  inte  sjuklig." 

"Nej,  hon  ser  rätt  frisk  och  dugtig  ut",  yttrade 
Gabriel;  "inte  är  der  mycket  att  hoppas." 

"Emellertid  kan  onkel  vara  lugn;  min  kurtis  för 
fröken  Emilia  har  retat  mammas  jalusi.  Denna  har 
väckt  upp  hennes  koketteri.  Den  der  beskedliga  lag- 
mannen, som  var  min  farligaste  rival,  är  en  enkel^ 
anspråkslös  karl.  som  kan  vara  bra  till  man;  men 
som  ej  är  pikant  och  intressant.  Dessutom  låter  det 
något  olika  att  få  heta  kammarherrinna  eller  lagman- 
ska. Om  der  finnes  två  friare,  så  är  det  alltid  gifvet, 
att  föräldrarne  vilja  ha  sin  dotter  till  någon  sort  "-ska", 
men  får  flickan  sjelf  välja,  lemnar  hon  allt  på  båten 
för  att  få  bli  "inna". 

"En  fin  anmärkning",  skrattade  landtrådet;  "nå, 
hur  låter  det  nu?" 

"Åjo,  bra;  fröken  Emilia  är  sorgsen  och  tråkig. 
Hennes  tjror  gör  det  ej  bättre;  han  ser  också  tråkig 
ut  och  går  här  och  drifver;  man  vet  ej  hvarför. 
Häromdagen  såg  jag  honom  uppe,  som  sagdt  är,  på 
hofvet;  då  såg  han  glad  ut;  men  i  går  var  han  ned- 
slagen." 

"Han  ser  ut  att  vara  en  dugtig  karl.  Man  har 
riktigt  litet  respekt  för  honom." 

"Emellertid  har  min  enka  nu  riktigt  slagit  sig  på 
att  vara  ämabel,  och  jag  avancerar  försigtigt  lik  en 
sporrhund,  då  han  kryper  efter  morkullor.  Vi  nalkas, 
jag  ser  herr  lagmannen  skjutas  undan,  vårdslösas  en 
smula  —  att  han  besvärar  sin  förtjusning;  fastän  det 
begriper  han  icke  sjelf,  den  goda  mannen.  Han  är 
lika  glad  han  —  när  minan  är  färdig,  slår  jag  till  och 
enkan  är  min,  med  pengar  och  allt." 

"Lycka  till,  Gabriel;  då  kan  man  verkligen  säga 
att  du  haft  tur",  sade  onkel  Seth. 

Så  sutto  de  bägge  själafränderna  hela  dagen  till- 
sammans och  roade  sig  med  oskyldiga  samtal. 


153 


En  audiens. 


Som  Gabriel  omtalat  för  sin  farbror,  stod  kapten 
Carl  Stjernros  i  kungens  förmak,  väntande  på  audiens, 
samma  dag  som  den  lycklige  "mannen  med  grund- 
satser" fick  namn  och  heder  af  kammarherre. 

Carl  Stjernros  var  en  stark  och  välbygd  figur, 
med  ett  ungdomsfriskt,  men  dock  manligt  ansigte  och 
ett  par  lågande  blå  ögon,  som  nu  dystert  voro  fästa 
vid  golfvet,  liksom  han  hade  velat  räkna  de  inlagda 
rutorna;  kanske  han  också  gjorde  det,  ty  själen  be- 
höfver  att  beständigt  arbeta,  och  då  man  ej  har  bättre 
att  göra,  räknar  man  tiljorna  i  golfvet  eller  de  tryckta 
figurerna  pä  tapeten. 

Rummet  var  ej  heller  gjordt  för  att  väcka  glada 
känslor.  De  mörka  boisserade  väggarne  med  förgylda 
lister,  de  tunga  sidengardinerna  med  sina  ofantliga 
toffsar  och  gipsfigurerna  i  taket,  hvilka  tycktes,  fastän 
de  förestälde  lyckan  och  äran,  vilja  falla  ner  och  för- 
krossa allt;  detta  sammanlagdt  med  den  grå,  dimmiga 
dagern,  som,  liksom  kämpande  mot  mörkret,  sträfvade 
in  i  rummet,  allt  gjorde  ett  ängsligt  helt,  som  hos 
lugna  menniskor  uppväckte  en  känsla  af  tråkighet; 
men  hos  lifliga  en  aning  om  smärta,  om  sorger,  som, 
fastän  osedda,  likväl  smögo  sig  tysta  fram  genom  de 
stora  rummen  och  prasslade  igenom  gångarne  förbi 
vakter  och  drabanter. 

Kapten  Stjernros  kastade  sig  i  en  soffa  och  fort- 
for i  sina  mörka  betraktelser,  då  regeringsrådet  Abe- 
lung  i  full  uniform  trädde  in.  Denne  man  hade  varit 
hvad  man  kallar  vän  till  gamla  Stjernros  och  igen- 
kändes af  sonen,  som  steg  upp. 

"Nå,  se  min  ädle  väns  son,  Carl  Stjernros",  sade 
regeringsrådet  smickrande  och  med  ett  leende,  en  rik- 
tig fröjd  tecknad  på  de  magra  anletsdragen. 

"Nå,  bästa  kapten,  jag  lyckönskar  er  af  allt  mitt 
hjerta.  Kunde  ni  ändå  förstå,  min  vän,  huru  mycket 
det  gläder  en  gammal  man  att  se  sonen  af  en 
ungdomsvän  skörda  lagrar  och  vinna  ära.  —  Hans 
majestät  konungen  har  de  mest  nådiga  tänkesätt 
om  er." 


154 

"Jag  har  ej  gjort  mer  än  min  pligt",  yttrade 
Stjernros  enstafvigt. 

"Pligt,  ja  —  det  är  desto  större,  som  ni,  såväl 
som  edra  tappra  kamrater,  har  en  svär  pligt,  den 
nämligen  att  kämpa  utan  att  understödjas;  det  är  i 
sanning  hårdt",  tillade  regeringsrådet  och  blickade 
Stjernros  in  i  ögonen,  "det  är  hårdt  att  våga  lif  och 
blod  för  en  sak,  som  är  förlorad." 

"Förlorad?"  frågade  kaptenen  med  blixtrande  ögon. 
"Så  länge  en  tapper  finne  lefver,  så  länge  en  fotsbredd 
af  det  sköflade  landet  är  qvar,  är  det  vår  pligt  att  ej 
anse  hoppet  förloradt." 

"Ja,  unge  man",  återtog  regeringsrådet,  liksom 
faderligt  och  tryckte  hans  hand,  "allt  är  torloradt,  om 
ej  hans  majestäts  ögon  öppnas  för  det  fasansfulla  i 
vår  belägenhet;  men  det  sker  af  litet  hvar.  —  Jag 
gläder  mig  öfver  er  ädla  värma.  Tro  mig,  vår  ädle 
konung  är  tillgänglig  för  sanningens  språk;  men  det 
är  naturligt",  tillade  regeringsrådet;  "vi  skrifkarlar  ha 
intet  att  säga  i  militärärenden.  Vi  känna  blott  hvad 
landet  lider;  men  som  en  mor  måste  hela  Sverige 
uppoffra  allt  för  att  rädda  sin  "Aura".  Emellertid  li- 
der folket  ofantligt,  isynnerhet  landtvärnet  —  eller  hur, 
min  goda  kapten?" 

"Ja,  förskräckligt,  de  äro  nakna,  utan  bröd,  utan 
vård,  utan  ordning  —  allt  fattas  —  de  dö  som  flugor 
på  lasaretten  och  förgås  af  elände  på  landsvägarne 
och  på  kanonbåtarne." 

"Vet  ni  hvad,  bäste  Stjernros,  förlåt  mig,  min 
vänskap  för  fadren  och  min  högaktning  för  sonen  gör 
att  jag  går  förbi  titeln.  Hör  på,  min  bäste,  ni  är 
lycklig  nog  att  hafva  på  det  mest  gynnande  sätt  vara 
känd  af  hans  majestät.  Ert  uppförande  berättigar  er 
dertill.  Hvem  kan  väl  glömma  den  bravur  och  den 
klokhet,  som  utmärkte  er  vid  W.;  hans  majestät  har 
nådigst  yttrat  sig  om  er  person  —  med  ett  ord,  ni  är 
en  man,  som  sjelf  har  följt  krigshändelserna,  som  sjelf 
deltagit  i  striderna  och  klädt  blodig  skjorta  för  kung 
och  fosterland  —  er  skall  kungen  höra." 

"Mig?  Jag  kan  ej  hoppas  det",  yttrade  den  unge 
kaptenen  dystert;  "men  om  min  pligt  bjuder  det,  san- 
ningen skall  jag  säga." 


155 

"Rätt  så,  ädle  yngling  —  ack!  bäste  Stjernros, 
ack!  om  kungen  alltid  varit  omgifven  med  sädane  män 
som  ni,  redliga,  öppna,  ädla  och  bepröfvade  i  farans 
stund  — ." 

Stjernros  slog  upp  de  dystra  ögonen  och  sade 
frågande:  "Förlåt,  herr  regeringsråd,  jag  hör  ej  gerna 
grannlåter." 

"Oh!  förlåt  er  fars  ungdomsvän,  om  han  öfver- 
drifver  litet;  fastän  jag  verkligen  ej  vet,  hvari  öfver- 
driften  skulle  ligga  —  men  likgodt  —  jag  är  en  gam- 
mal man,  sjuklig,  kan  ej  lefva  länge,  kanske  knappt 
så  länge  till  dess  händelserna  utveckla  sig.  —  Ni  kan 
således  fmna,  att  jag  kanske  vill  skynda  dem  i  förväg. 

—  Hör  derföre,  bäste  vän;  tala  sanning,  endast  san- 
ning, tala  hvad  ert  hjerta  bjuder  er,  hvad  er  kärlek 
för  kung  och  folk  diktera  i  ert  öra,  tala  ut  och  frukta 
er  inte.  —  Jag  svarar  för  följderna.  Lycklig  ni,  som 
möjhgen  i  elfte  timman  räddar  oss  alla." 

Kapten  Stjernros  satt  stilla.  Han  knappt  hörde 
hvad  den  gamle  vännen  yttrade,  men  det  oaktadt  in- 
sög hans  själ  dessa  tankar.  "Ja",  sade  han  ändtligen, 
"det  är  ett  vigtigt  ögonblick;  den  uttröttade  hären 
måste  draga  sig  allt  längre  norr  ut.  Eländet  är  öf- 
ver  alla  gränser  —  barfotade,  halfnakna,  uthungrade, 
kämpa  mina  kamrater  mot  fienderna  och  mot  klima- 
tet. Skulle  jag  vara  feg  nog  att  i  hofvets  salar  bli 
stum  och  ljuga  inför  den,  som  eger  att  fordra  san- 
ning —  der  det  blir  ett  förräderi,  att  ej  säga  sin  öf- 
vertygelse." 

"Ädle  yngling,  låt  mig  trycka  er  hand  —  och  min 
vän,  er  far,  som  nu  är  deruppe  hos  Gud,  måste  med 
»lädje  se  ner  på  en  sådan  son.  —  Gud  styrke  er." 

I   detta   ögonblick   blef  kapten  Stjernros  inkallad. 

Regeringsrådet  smilade,  strök  sig  om  hakan  — 
och  mumlade  vid  sig  sjelf:  "Min  sons  befordran  har 
ej  gått  sä  fort  just.  —  Hå!  det  är  klart,  han  är  verk- 
ligen sådan  att  han  ej  duger;  men  lön  måste  han  ha 

—  och  om  Stjernros  ginge  undan,  så  —  så  är  min 
son    så   pass  rekommenderad,  att  han  nog  blir  major 

—  en  ung  pojke,  hä,  det  blir  lön  åt  honom  och  björ- 
narne. —  Min  kassa  behöfver  försköning  — " 

"Så    mycket   var  det  att  han  genom  den  nya  ut- 


156 

skrifningen,  som  dog  ut  i  somras  i  rödsot,  fick  avan- 
cera frän  löjtnant  till  kapten;  men  nu  står  det  stilla; 
ty  den  der  Stjernros  står  väl  —  fä  se  om  en  timma." 

Emellertid  stod  kapten  Stjernros  inför  sin  konung. 
En  högtidlig,  nästan  helig  känsla  for  igenom  honom, 
då  han  stod  inför  den,  för  hvars  krona  han  stridt,  för 
hvars  lycka  han  vågat  lifvet  i  mången  het  dust.  Ack  I 
han  hade  så  gerna  i  sin  ungdoms  varma  känsla  velat 
böja  sig  ned  för  den  långa  smala  mannen,  som  med 
den  hvita  bindlen  om  armen  stod  der  rak  och  stilla 
som  om  han  varit  förstenad. 

Gustaf  Adolf  fäste  sina  stora  ljusblå  ögon  på  den> 
unge  krigaren;  det  var  tyst  en  lång  stund. 

"Ni  kommer",  började  kungen  ändtligen  lång- 
samt och  entonigt,  "ni  kommer  från  Finland,  kapten 
Stjernros?" 

"Ja,  ers  majestät." 

"Hur  är  det  med  Sandels  och  Klerker?" 

"Deras  ställning  är  förtviflad,  ers  majestät." 

Gustad  Adolf  tycktes  studsa.  —  "Förtviflad?  En 
tapper  krigare  förtviflar  aldrig." 

"Sjukdomarne  tilltaga,  folket  dukar  under  för 
elände,  fienden  tränger  oss  tillbaka,  hafvet  har  frusit 
vid  kusten,  provianten  uteblir  och  vi  hafva  måst  vika^ 
beständigt  vika  tillbaka." 

"Ni  gör  ej  er  pligt",  sade  Gustaf  Adolf  med 
höjd  stämma;  "ni  aren  pultroner,  som  jag  skall  straffa 
likasom  gärderna.  Ännu  sitter  jag  på  mina  fäders 
tron  och  förmår  straffa  den,  som  undflyr  och  ej  gör 
sin  pligt." 

"Ers  majestät",  yttrade  Stjernros  med  fasthet, 
"jag  bönfaller,  jag  besvär  ers  majestät  vid  allt  heligt, 
vid  den  tro  jag  svurit  och  den  jag  vill  besegla  med 
mitt  blod  —  slunga  ej  vredens  ord  öfver  dessa  tappre, 
som:  för  eders  majestät  och  för  fäderneslandet  offra 
allt.  —  Nej,  ers  majestät,  finska  hären  gör  sin  pligt. 
Jag  är  skyldig  att  uttala  detta  ord,  ty  det  är  sanning." 

Den  unge  krigaren  hade  blifvit  rörd,  ett  djupt  ve- 
mod stod  afprägladt  på  hans  ansigte. 

"Var  lugn,  kapten  Stjernros",  yttrade  Gustaf  Adolf, 
"jag  förlåter  er  uppriktighet;  kan  således  Klerker  ej 
försvara  sin  position?" 


157 

"Nej,  ers  majestät,  hären  är  modfald,  sjukdomen 
rasar,  kölden  tilltar  liksons  ryssarnes  djerfhet.  Ka- 
mensky  nalkas,  vår  ställning  hotades,  då  jag  arbetade 
mig  genom  isen  för  att  på  min  chefs  befallning  öfver- 
föra  de  underdåniga  rapporter,  hvilka  jag  aflemnat 
till  generaladjutanten." 

"Jag  har  sett  dem  —  på  det  hela  öfverensstämma 
de  med  edra  ord",  yttrade  konungen  och  strök  sig 
med  handen  öfver  pannan. 

Det  uppstod  en  lång  paus. 

"Kaptenen  är  således  öfvertygad  om  att  vår  armé 
måste  draga  sig  tillbaka  och  lemna  ryssarne  mera 
spelrum?" 

"Ja,  ers  majestät  —  der  felas  allt,  man  har  ej 
annan  utväg  för  att  ej  offra  folket  onödigtvis." 

Gustaf  Adolf  fixerade  den  unga  mannen,  derpå 
sade  han:  "Kapten  Stjernros!  Ni  skall  få  veta  vår 
vilja  framdeles." 

"Ers  majestät!"  yttrade  Stjernros  darrande  af  rö- 
relse, "för  eders  majestät  och  Sverige  vill  jag  offra  allt 
utom  sanningen." 

"Godt,  kapten  Stjernros  —  jag  vet  allt." 

Så  slutades  den  audiensen,  och  då  Stjernros  gick, 
mötte  han  regeringsrådet,  som  med  blicken  stelt  fästad 
framför  sig  ej  låtsade  märka  sin  ungdomsväns  son. 

Gustaf  Adolf  stod  lutad  mot  armbågen  och  för- 
sänkt i  djupa  tankar,  dä  regeringsrådet  trädde  in  med 
sakta  steg  och  bugade  sig. 

"Det  går  illa,  Abelung?"  sade  konungen.  —  "Är 
■det  inte  så,  mitt  stackars  folk  lider;  de  ädle  krigarne 
offra  förgäfves  lif  och  blod  för  sin  kung;  jag  kan  ej 
understödja  dem.  —  Abelung,  tala  öppet,  sant,  som 
inför  Gud  —  är  det  så  eller  annorlunda?" 

"Ers  majestäts  ädla  hjerta  har  blifvit  rördt  öfver 
de  olyckor  kriget  medför;  men  hvarifrån  har  eders 
majestät  fått  dessa  apokryfiska  underrättelser?" 

"Af  depeschen  frän  Klerker  och  muntligt  af 
Stjernros." 

"Jag  tror  bäggedera;  jag  vill  tro  att  också  bägge 
omtalat  att  tropparne  desertera." 

"Desertera?   —   Desertera  svenskar  eller  finnar?" 


158 

frågade  koivangen  uppbragt:  "och  det  döljer  man. 
Huru  vet  ni  det?" 

"Genom  enskilta  bref,  ers  majestät,  men  det  är 
ganska  möjligt,  att  desse  innehålla  misstag,  att  således 
kapten  Stjernros  sagt  sant:  det  är  en  förvägen  ung 
man,  som  visst  ej  öfverger  fanan." 

"Tala  ut,  det  är  något  ni  vill  säga,  jag  befaller 
er",  yttrade  kungen. 

"Ers  majestät  —  hm,  man  har  rykten  —  man 
säger  —  förskona  mig,  ers  majestät,  det  finnes  ögon- 
blick, då  det  äfven  för  mig  blir  alltför  smärtsamt 
att  — " 

''Tala,  jag  befaller  er.'" 

"Ers  majestäts  befallning  är  min  lag.  —  Jo,  ers 
majestät,  de  revolutionära  lärorna  ha  —  (man  säger 
så,  nämligen  de  väl  underrättade)  —  spridt  sig  inom 
armén,  några  unga  brushufvuden  hvälfva  höga  planer. 
—  Gud  i  sin  nåd  är  mäktig  att  afvända  dem  alla;  emel- 
lertid går  det  rykten  att  t.  ex.  kapten  Stjernros  af  pro- 
pagandan är  öfversänd  hit  för  att  låta  ers  majestät 
veta  att  armén  icke  förmår  göra  något  för  naturhin- 
der och  vanskötsel.  Man  har  missledt  den  hederlige 
Klerker,  som  är  på  stället,  och  tror  sig  också  kunna 
missleda  ers  majestät,  något  som  skulle  lyckas,  om  ej 
ers  majestäts  skarpblick  genomträngde  det  slugt  an- 
lagda nätet:  en  förmåga,  som  endast  kommer  ifrån  den 
siareblick,  som  förlänas  den,  som  tror  och  som  beder." 

"Hvad  vill  man  då?" 

"Insöiva  ers  majestät  i  säkerhet  och  sedan  hasta 
öfver  hafvet.  Redan  i  Grälsby  voro  planer  uppgjorda, 
h vilka  eders  majestät  upptäckt." 

"Och  Stjernros?" 

"Ers  majestät,  det  är  en  ädel  yngling:  men  som 
jag  tror  förvillad.  Han  liknar  sin  far,  som  också  var 
en  hederlig  välmenande  man;  men  som  det  oaktadt 
var  en  konungafiende  och  satte  sig  nästan  upproriskt 
mot  kronobrännerierna  i  högstsalig  konung  Gustafs 
dagar." 

"Ni  tror  då?" 

"Intet  ers  majestät,  ty  detta  är  blott  rykten  — 
men  jag  tror  dem:  ty  de  komma  från  en  hand,  som 
är  mig  känd  och  kär." 


159 

"Er  son?" 

"Ja,  ers  majestät;  jag  vet  ej  något  skäl,  hvarföre 
min  son  skulle  vilja  föra  sin  far  bakom  ljuset,  i  frågor, 
som  pä  intet  sätt  gå  inom  min  sfer  och  som  jag  al- 
drig nämnt,  om  icke  ers  majestäts  siareblick  sett  hvad 
som  låg  på  mitt  hjerta." 

'Således  är  han  dä  en  förrädare?"  inföll  Gustaf 
Adolf,  fattad  af  denna  öfverilning,  som  fruktan  fram- 
bringar. "Stjernros  skall  arresteras  och  ställas  inför 
krigsrätt  och  skjutas,  så  snart  man  ser  förrädarflottan 
komma  i  Öregrundsgrepen." 

"Ers  majestät." 

"Tala  inte  —  ni  är  alltid  för  milda  utvägar  — 
ni   är   en   kammarkarl  och  dånar  för  en  smula  blod." 

"Eders  majestät",  sade  Abelung  sakta  och  inställ- 
samt,  "det  torde  vara  nog  att  göra  Stjernros  oskadlig. 

—  Han  har  utmärkt  sig  i  kriget,  han  står  högt  hos 
sina  kamrater  och  sitt  befäl.  Blef  han  arresterad,  skulle 
hela  partiet  inse,  att  deras  plan  var  röjd  och  den  enda 
utväg  de  då  hade  vore  att  rusa  på  och  våga  eller  för- 
lora." 

"Ni  är  mera  slug  och  mera  lugn  än  jag." 

"Ers  majestät  torde  i  denna  förutsättning  icke  taga 
i  beräkning,  att  edert  konungsliga  sinne  har  en  helt 
annan  bana  än  den  jag  kan  ega.  —  Örnen  flyger  få- 
gelvägen ;  men  den  ,trogna  hunden  måste  springa  krok- 
vägar." 

"Nå,  hvad  är  er  tanke?" 

"Jo,  då  ers  majestät  befaller  mig:  Stjernros  är  på 
sätt  och  vis  chef  och  om  han  cjvarhålles  här,  slappas 
ligan  af  brist  på  anförare." 

"Qvarhålles,  ja,  det  var  min  mening." 

"Ers  majestät  torde  ej  behöfva  mera  än  permit- 
tera  honom  till  krigets  slut." 

"Permittera  honom?" 

"Ja,  och  man  kunde  sedan  tro,  att  han  sjelf  be- 
gärt permission;  hans  vänner  skulle  dä  tro,  att  han 
förrådt  dem  eller  åtminstone  funnit  deras  sak  omöjlig 

—  och   i  hvilket  fall  som  helst  vore  intet  att  frukta." 

"Ni  tror  således  att  jag  skulle  tillåta  mig  en  osan- 
ning —  vore   det   än   för   att  skydda  krona  och  lif?" 


160 

yttrade  könungen  allvarlig.  "Nej,  Abelung,  det  der 
var  ej  väl  beräknadt,  herr  regeringsråd!" 

"Det  var  blott  en  löst  framkastad  tanke,  oriktigt 
uttryckt.  —  Jag  menade  att  hans  kamrater  genom  ett 
sjelfbedrägeri  skulle  hindras  i  sina  förehafvanden." 

"Det  var  en  annan  sak.  —  Emellertid  är  det  min 
vilja,  att  man  noga  observerar  mannen,  och  om  några 
dagar  skall  jag  se  till  hvad  som  är  att  göra." 

"Ers  majestät  har  ännu  aldrig  behöft  något  råd, 
annat  än  det  eders  majestät  fått  af  honom;  som  rå- 
der och  bjuder  öfver  konungar  och  herrar;  måtte  hans 
nädeljus  stråla  fram  och  lysa  eders  majestäts  bana, 
som  bäddas  med  törnen  af  samma  parti,  som  fordom 
hopspann  Anjalaförbundet  och  som  ej  förr  fann  sig 
mättadt  än  i  den  konungsliga  matyrens  blod." 

Gustaf  Adolf  knäppte  samman  händerna  för  ögo- 
nen, liksom  han  gripits  af  en  djup  smärta;  ändtligen 
höjde  han  åter  hufvudet,  räckte  handen  fram  till  kyss- 
ning  och  sade:  "Ni  är  en  trogen  tjenare,  Abelung.  — 
Gud  belöne  er  derför,  om  jag  ej  kan  lönaU." 

Regeringsrådet  bugade  sig  djupt  och  yttrade  nä- 
stan hviskande,  liksom  fattad  af  en  oändlig  känsla  af 
vördnad:  "Gud  skall  vara  mitt  vittne,  att  jag  anser 
mig  öfverbelönad  af  eders  majestäts  nådiga  förtroende." 

Det  fans  hos  Gustaf  Adolf  en  djup  misstro  till 
sig  sjelf  och  till  sin  omgifning,  en  dunkel  känsla  af 
hans  egen  oförmåga  att  skarpt  och  klart  döma  öfver 
sin  ställning,  förenad  med  en,  genom  uppfostran  och 
de  begrepp  om  konungahöghet  han  insupit,  rotfäst  en- 
vishet, som  han  sjelf  ansåg  för  karaktärsfasthet  och 
som  sitt  stormankare.  Han  trodde  således  ingen,  men 
vände  sig  deremot  till  Gud,  som  han  ansåg  sig  ensam 
redo  skyldig  och  som  i  den  stormiga  tiden  skulle  stödja, 
upplysa  och  leda  honom  och  lemna  fienderna  i  hans 
hand.  Hans  karaktäi-  var  alldeles  sådan  den  måste 
blifva,  då  man  föreställer  sig  en  redlig,  men  icke  snill- 
rik, fastän  också  icke  tanklös  menniska,  just  under  det 
att  jäsningen  af  en  ny  folkanda  utbrutet,  uppfostrades 
till  en  tron  och  efterträdde  en  snillrik  konung,  som 
föll  för  det  oförsonliga  hatet  af  ett  parti. 

Allt  detta  måste  väcka  ett  djupt  misstroende  mot 
folket   och   mot   dem  som  omgåfvo  honom;    till  dessa 


161 

begge  makter,  de  oprivilegierade  som  revolutionerat 
Frankrike  och  de  privilegierade  som  hatat  hans  far, 
stod  Gustaf  Adolf  i  samma  ställning  som  Erik  XIV 
till  sina  bröder  och  begick  af  samma  moraliska  orsa- 
ker likartade,  om  ej  desamma  misstag  som  denne. 

Det  ädla  låg  dock  alltid  på  bottnen  i  den  olyck- 
lige kungens  själ.  Hans  ärlighet,  hans  gudsfruktan  var 
dock  ibland  en  slagruta  för  att  fmna  sanningen,  som 
man  så  omsorgsfullt  döljde  för  hans  blick  —  det  hände 
att  det  liksom  lyste  till  öfver  hans  dunkla  stig,  så  att 
irrblossen  slocknade;  men  detta  var  blott  öfvergående. 

En  sådan  ljusglimt  skymtade  också  nu  fram,  ett 
himmelens  ljus  som  förvred  den  ödmjuka  figuren,  re- 
geringsdädet  som  stod  framför  kungen;  han  tycktes 
genomskåda  honom. 

''Ni  ljuger  väl  icke?"  frågade  konungen  och  gick 
Abelung  in  på  lifvet.  "Det  är  hårdt  att  ej  kunna  tro 
någon,  att  omkring  sig  endast  höra  de  tysta  stegen  af 
lismare,  som  kanske  nästa  ögonblick  stöta  dolken  i 
ryggen.  —  Se  upp,  regeringsråd  Abelung;  se  en  ärlig 
man  in  i  ögat.     Kan  ni  det?" 

Regeringsrådet  försökte,  men  förmådde  ej  uthålla 
att  se  in  i  detta  ärjiga  öga,  som  nu  strålade  af  inspi- 
rationens eld. 

"Ni  kan  det  ej;  ni  är  en  förrädare!"  ropade  Gu- 
staf Adolf.  Ni  vå^ar  ej  se  mig  in  i  ögat  —  ännu  är 
jag  konung." 

Abelang  hade  någongång  förut  sett  kunden  retad 
och  derför  visste  han  nu  hvad  han  hade  att  göra. 
Han  föll  på  knä  och  sammanknäppte  händerna  och 
såg  andäktigt  i  taket. 

Detta  var  en  scen  af  stilla  undergifvenhet,  som 
anslog  Gustaf  Adolfs  känsla;  han  ångrade  sig. 

"Stå  upp,  Abelung",  yttrade  han  med  en  sorgsen 
vänhghet.  Jag  kan  också  vara  orättvis;  jag  är  dock 
ej  mer  än  en  menniska." 

Han  räckte  sin  förtrogne  handen,  som  denne  höljde 
med  kyssar. 

"Jag  tror  er",  återtog  kungen,  "och  till  bevis  derpå 
blir  er  son  major  i  stället  för  denne  Stjernros,  som 
ej  förtjenar  vårt  förtroende.  —  Tacka  icke  Abelung; 
•den  som  sårar  kan  också  hela." 

Altar  tajlan.  11 


162 

'"Ers  majestät",  yttrade  regeringsrådet,  "se  dessa 
tårar  i  en  gammal  mans  ögon.  Må  de  inför  Gud  vittna 
huru  högt,  huru  innerligt  jag  brinner  af  underdånig 
tacksamhet  och  kärlek  för  min  ädle,  min  alltuppoff- 
rande  konung." 

"Alltuppoffrande!  —  Ja,  ni  talar  som  en  siare", 
inföll  konungen  med  ett  sorgligt,  ett  tvunget  smålöje. 
"Farväl  med  er;  Gud  vare  hos  er." 

När  Abelung  kom  åter  ut,  hviskade  han  till  kam- 
marherren: "Hans  majestät  är  inne  på  det  andliga 
gebitet  —  nu  kan  man  passa  på." 

En  axelryckning  blef  svaret. 


Patfoncssans  salong. 

Några  dagar  efter  denna  händelse  hade  patrones- 
san  Stjernros  främmande;  der  rörde  sig  en  mängd  per- 
soner i  den  rikt  eklärerade  våningen,  men  en  hvar 
märkte  att  kammarherren  Gabriel  Ljungsköld  bestän- 
digt omgaf  den  vackra  värdinnan  och  att  lagmannen 
icke  mera  visade  sig. 

Emilia  hade  blomstrat  upp.  Hennes  ögon  lyste 
af  en  egen  slags  innerlig  fröjd,  ty  hon  fick  nu  efter 
många  års  skilsmessa  träffa  sin  bror;  det  var  en  nä- 
stan   ny   bekantskap,   men  det  var  ändå  hennes  bror. 

De  sutto  försänkta  i  ett  lågt  samtal;  på  brödrens 
panna  sväfvade  ett  tungt  moln,  ej  af  missnöje,  men 
af  sorg.  Han  kunde  ej  upphöra  att  tänka  på  sina 
kamrater,  som  kämpade  med  elände,  köld  och  hunger 
och  kämpade  förgäfves  för  konung  och  fosterland. 
Han  kände  en  förebråelse  att  han,  han  ensam  af  dem 
alla  skulle  sitta  i  lugn  i  en  rikt  upplyst  salong,  hvila 
i  en  mjuk  vällustig  sammetsklädd  stol,  under  det  att 
de  andre  lågo  på  snön.  Han  längtade  tillbaka  för 
att  dela  farorna  och  det  enda  som  uppehöll  honom 
var,  att  han  inom  några  dagar  måste  äter  ut  för  att 
från  konungen  medföra  nya  ordres;  han  bad  i  sitt 
sinne  att  de  skulle  vara  sådane  att  de  räddade  åter- 
stoden. 


163 

"Nå,  Emilia",  yttrade  han  tankspridd  och  tryckte 
sin  systers  hand,  "nå,  Emilia,  när  våren  kommer,  då 
är  allt  afgjordt,  dä  finnes  intet  Finland  mera;  då  kom- 
ma vi  alla  åter,  jag  och  Alfred  Berndtson,  den  unge 
målaren,  jag  vet  att  du  intresserar  dig  för  lionom  — 
Rodna  icke,  Emilia,  det  är  kammarjunkaren  som  sqvall- 
rat  ur  skolan.  Alfred  var  frisk  och  glad,  då  vi  skildes 
ät.  Han  hoppades  ännu  på  framgångar,  ty  han  har 
ofta  med  lycka  anfört  små  ströftåg  och  detta  ger  mod 
—  det  finnes  ingen  inom  hela  armén,  som  bär  ett  så- 
dant förakt  för  ryssarne  som  han.  Han  gör  orätt,  men 
hans  små  segrar  hafva  gifvit  honom  begrepp  blott  om 
den  individuella  tapperheten  —  den  är  ej  så  stor  som 
vår;  men  de  ha  en  tapperhet  i  massa,  som  är  större 
än  vår.  —  Modet  hos  en  hel  armé  är  något  helt  an- 
nat än  det  enskildta." 

"Och  han  har  således  utmärkt  sig?"  frågade 
Emilia, 

"Ja  mycket;  men  säg,  Emilia,  lider  du  ej  här? 
Jag  kan  ej  låta  bli  att  anse  vår  styfmor  för  en  hård, 
en  egoistisk  och  ytlig  menniska;  jag  var  väl  aldrig  hem- 
ma efter  min  fars  senare  gifte,  men  det  förefaller 
mig  så." 

"Mamma  har  likväl  sina  stora  förtjenster  —  nej, 
jag  lider  intet,  jag  är  lycklig." 

"Men  kammarj.unkaren  har  helt  andra  tankar", 
sade  Stjernros.  "Det  är  besynnerligt  med  den  gubben, 
förr  var  han  som  ett  barn,  en  verklig  löjlig  figur,  nu 
åter  framstår  han  i  dagern  af  en  vördnadsvärd,  kär- 
leksfull far  för  oss  bägge;  jag  förslår  ej  hvad  det  är 
som  så  förändrat  honom." 

"Icke  jag  heller,  men  deri  har  du  rätt,  att  han  i 
början  och  länge  föreföll  mig  odräglig  och  löjlig,  utan 
att  ändå  roa  mig.  Mamma  fann  det  mycket  roligt  att 
skratta  åt  den  gode  kammarjunkaren,  men  det  smär- 
tade alltid  mig  att  han,  en  gammal  gråhårig,  skulle 
göra  sig  till  en  lekdocka  och  med  sin  heraldik,  sina 
oupphörlig  komplimenter  komma  folk  att  skratta  på 
hans  bekostnad," 

"Det  tyckes  nästan  som  om  han  en  tid  varit  utan 
ett  lefnadsmål  och  att  han  sökt  efter  något  i  stället 
för   det  han  tappat  bort;    han  valde  då  som  ett  barn 


164 

en  leksak  och  blef  löjlig  för  dem,  som  ej  förstodo,  att 
denna  leksak  blott  var  ett  palliativ,  som  han  begagnade 
för  att  hålla  sig  uppe.  Sådan  var  han  under  min  fars 
sista  lefnadsår,  men  oaktadt  alla  dessa  barnsligheter 
hörde  jag  aldrig  min  stackars  far  nämna  sin  gamle  vän 
utan  med  den  djupaste  aktning  och  en  kärlek,  som 
öfversåg  med  allt." 

"Ack  ja  —  nu  håller  jag  oändligt  af  honom",  in- 
föll Emilia.  "Ack!  han  är  så  god,  så  ädel  och  tillika 
så  klartänkande,  att  jag  med  hvar  dag  måste  vörda 
honom  mera;  sådan  är  han  inför  mig,  men  då  han 
talar  med  mamma,  är  han  åter  samma  kruserliga,  platta, 
löjliga  menniska  som  förr.  Ofta  tänker  jag  då :  är  der 
väl  två  naturer  hos  denne  gubbe,  en  vis  och  en  narr. 
sammangjutna  till  ett,  eller  är  visheten  kärnan,  som 
han  blottar  för  dem  han  älskar,  och  narren  skalet,  som 
han  låter  dem,  han  ej  älskar,  leka  med." 

"Jag  tror  intetdera,  Emilia !  Han  är  verkligen  bägge 
delarne;  när  han  talar  med  dig,  så  —  jag  vet  ej  egent- 
ligen huru  jag  skall  uttrycka  det,  —  men  då  dyker 
hans  bottennatur  upp,  allt  det  klara,  skära,  rena,  som 
lefver  i  bottnen  af  hans  själ  kommer  upp  till  ytan  för 
att  hemta  luft.  —  När  han  åter  talar  med  vår  styf- 
mor,  flyr  allt  detta  ner  igen,  och  det  är  den  platta 
ytan,  som  ensam  framställer  sig.  —  Tro  mig,  den  gamle 
mannen  skulle  alltid  vara  sådan  du  ser  honom,  om 
han  alltid  träffade  menniskor,  som  han  höll  af." 

Samtalet  blef  afbrutet  genom  inträdet  af  en  ny 
gäst;  det  var  det  digra  landtrådet  Ljungsköld. 

Äfven  han  hade  på  de  senare  tiderna  börjat  um- 
gås i   patronessans  hus. 

"Åh,  se  vår  sköna  herrskarinna",  sade  han.  "Min 
kära  brorsson  är  lyckligare  än  jag,  som  är  en  gammal 
man  och  ej  kan  så  som  jag  ville  och  så  ofta  jag  ville 
förklara  er,  min  nådiga,  min  vördnad.  —  Det  gör  mig 
så  godt,  när  jag  någongång  kommer  ur  min  enslighet 
och  då  kan  inträda  i  en  salong,  der  allt  är  så  ljust 
som  här,  ha  ha  ha,  både  i  själen  och  i  rummet." 

Sådant  var  det  långa,  något  tungrodda  tal,  med 
hvilket  landtrådet  öppnade  konversationen. 

Patronessan  smålog  så  mildt  som  om  landtrådet 
varit  hennes  bästa  vän. 


165 

'"Ni  känner  oss  troligen  a)la  förut,  alla  utom  min 
styfson,  kapten  Stjernros.  —  I  sanning,  det  faller  sig 
litet  underligt  för  mig  att  ha  en  så  gammal  son",  skrat- 
tade hon. 

"Jaså,  fägnar  mig,  har  hört  Gabriel,  min  brors- 
son kammarherren",  yttrade  landtrådet  något  högdra- 
get, "omtala  herr  kaptenen,  fägnar  mig  oändligt,  hade 
den  äran  känna  herr  kaptenens  salig  herr  far  och  har 
i  post-tidningen  läst  flere  för  herr  kaptenen  ganska 
smickrande  rapporter.  —  Det  går  ej  bra  med  våra 
finska  krigare.  Herr  kapten  har  gjort  rätt  uti  att  resa 
hem;  ty  der  ingen  tapperhet  hjelper,  är  det,  ha  ha 
ha,  bättre  att  draga  sig  undan  i  lugnet  och  vänta  på 
bättre  tider." 

"Jag  har  ej  dragit  mig  sjelf  tillbaka.  Jag  hoppas 
att  innan  kort  åter  vara  bland  mina  kamrater  och 
dela  deras  faror  —  jag  väntar  endast  på  konungens 
befallning  att  resa." 

"Jaså;  hm,  hm,  jag  tyckte  mig  ha  hört,  att  herr 
kaptenen  ämnade  att  stanna  hemma  —  förlåt  min 
supposition  —  hm." 

Kammarherren  Gabriel  drog  försmädligt  på  mun- 
nen och  kastade  en  spefull  blick  på  unga  Stjernros, 
som  i  allt  var  en  fullkomlig  motsats  af  sin  styfmors 
lycklige  tillbedjare. 

Det  var  en  naturlig  fiendskap  mellan  bägge  dessa 
menniskor,  liksom  ett  par  växter,  som  dö,  om  de  växa 
i  hvarandras  närhet;  ingen  af  dem  visste,  hvarföre  de 
ej  kunde  med  hvarandra;  men  Gabriel  kände  på  sig, 
att  han  måste  glädja  sig,  om  det  gick  Stjernros  illa, 
att  han  måste,  om  tillfälle  dertill  gafs,  förfölja  honom; 
men  han  hade  dertill  ingen  annan  orsak  än  en  natur- 
drift. 

Stjernros  å  sin  sida  kände,  att  han  måste  lika 
mycket  frukta  som  förakta  den  der  unga  slappa  men- 
niskan,  som  log  så  vänligt  och  så  förtroligt  tryckte 
hans  hand. 

Gabriel  småskrattade  och  frågade  sedan  vid  till- 
fälle: "Onkel,  är  han  hemförlofvad  ?  Jag  tyckte  mig 
höra  något  sådant  glunkas  i  går  —  han  blir  ju  per- 
mitterad,  ha  ha  hi." 

"Jo   jo,  så  är  det,  men  låtsa  om  intet,  min  gosse 


166 

—  unga  Abclung  blir  major  —  jo  jo,  gubben  vet  hvad 
han  gör." 

"Han  blir  således  qvar  i  lugnet",  hviskade  åter 
Gabriel.  "Då  kunde  han  ta  sin  kära  syster  och  flytta 
hvart  han  ville  —  hon  generar  mig  menniskan,  och 
ser  farbror,  fru  Stjernros  känner  sig  ännu  sårad  af  att 
jag  —  men  —  det  gör  ingenting:  allt  går  bra." 

"Ja  ja  —  kan  ej  annat",  sade  onkeln.  "Låt  se 
att  jag  till  sommarn  får  krumgädda  der  nere  på  Mal- 
ma;  det  är  ändå  jag,  som  — ". 

"Åh,  så  förtroligt",  skrattade  patronessan  till  de 
hviskande.  "Vår  kammarherre  älskar  sin  onkel  som 
en  far." 

"Ja  visst,  min  nådiga,  jag  är  också  i  fars  ställe. 
Min  erfarenhet,  mina  mogna  råd  får  han,  ha  ha  ha; 
det  är  ändå  godt  att  ha  en  gammal  hederlig  och  bot- 
tenärlig  farbror  —  eller  hur,  Gabriel?" 

"Jo,  onkel  har  gifvit  mig  många  goda  råd",  sade 
Gabriel.     "Jag  skall  evigt  minnas  dem." 

"Det  der  låter  ju  helt  romantiskt",  yttrade  patro- 
nessan med  ett  flygtigt  leende.  "Kom,  kammarherre, 
kanske  ni  kan  vända  bladen  ät  mig  —  jag  måste  väl 
spela  litet  för  mitt  främmande." 

"Välkommen,  kammarjunkare  Gyllenörn",  afbröt 
hon  sig  sjelf  och  nickade  förtroligt  åt  den  lilla  gubben, 
som  bugade  sig  sirligt  och  djupt,  "äro  edra  arbeten 
slutade?" 

"Genealogierna?  Nej,  min  nådiga,  det  är  ett  svårt 
arbete,  ett  långsamt  arbete." 

"Nå,  ni  som  är  så  road  af  att  ta  reda  på  adliga 
slägter,   se   här  är  ett  caput;    landtrådet  Ljungsköld." 

Den  lilla  kammarjunkaren  studsade,  men  buga- 
de sig. 

Landtrådet  deremot  bleknade;  men  beherskade 
sig  och  steg  fram: 

"Jag  hoppas  vara  igenkänd  sedan  forna  dagar,  då 
vi  någon  gäng  träffades  i  konung  Gustafs  hof." 

"Ja,  jag  tror  mig  minnas,  ja  —  ja,  jag  mins", 
sade  kammarjunkaren  i  yttersta  förlägenhet. 

"Det  är  fägnande  att  träffa  en  så  gamma!  bekant", 
återtog  landtrådet  å  sin  sida  mera  lugn.     "Det  var  en 


167 

rolig  tid  tid,  (med  ett  torrt  skratt)  rätt  rolig,  men  vi 
ha  blifvit  gamla  sedan." 

"Ja  —  gamla",  yttrade  kammarjunkaren,  "förlåt 
mig." 

"Mjukaste  tjenare,  käre  Stjernros",  fortsatte  han 
och  vände  sig  bort.  —  "Hör  pä",  tillade  han  hviskande, 
"hvad  gör  den  der  gemena  figuren  nuförtiden  här" 
(pekande  på  Gabriel)? 

"Jag  vet  ej;  men  han  tycks  stå  mycket  högt  hos 
mamma",  småskrattade  kaptenen,  "kanske  en  af  de 
elfvatusen  tecknade,  en  af  hennes  adoratörer." 

"Jaså  —  jaså,  stackars  Emilia,  stackars  min  lilla 
Emilia",  suckade  gubben.  "Det  blir  allt  värre  och 
värre." 

"Dä  ni  beskyddar  henne,  är  det  ingen  fara",  ytt- 
rade Stjernros.  "Gör  det,  hädanefter  som  förr,  var 
hennes  vän." 

"Ja,  hvad  kan  jag  göra?  Beskydda  tvänne  oskyl- 
diga tlickor  för  en  bof;  att  han  aldrig  kunde  få  Emilias, 
icke  någon  ädel  flickas  kärlek  är  klart,  det  fruktar  jag 
inte;  men  se,  hans  förföljelser  fruktar  jag,  han  skall  — 
men  likagodt;  Berndtson  kommer  väl  snart  hem  — 
och  om  också  jag  skall  som  ett  nådehjon  bo  hos  de 
unga,  om  jag  skall  påtvinga  dem  allt  det  jag  äger,  så 
skola  de  gifta  sig.  Berndtson  är  en  man,  ej  en  gubbe, 
han  kan  försvara  både  sin  maka  och  sin  syster  mot 
—  mot  —  hin  ondes  änhang." 

Patronessan  slog  nu  an  på  klaveret  och  samtalen 
afbrötos.  Alla  syntes  intagna  af  den  briljanta  värdin- 
nans spel,  utom  lilla  kammarjunkaren,  hvars  gamla 
ansigte  bar  stämpeln  af  djupt  vemod,  och  unga  Stjern- 
ros, som  lutat  sig  mot  fönsterkarmen  och  tycktes  sys- 
selsätta tankarne  med  något  helt  annat  och  allvarligare 
än  det  närvarande  ögonblicket.  Han  irrade  också  om- 
kring med  sina  tankar;  men  alla  voro  de  sorgliga  och 
då  han  betraktade  denna  leende,  fjäsande  mängd  af 
menniskor.  som  alla  smålogo,  alla  hade  detta  fadda 
uttrycket  af  bestäld  belåtenhet  och  denna  fernissa  af 
guld,  som  gömde  den  lumpna  metallen,  tyckte  han  sig 
stå  på  en  fallucka,  omgifven  af  gäckande  gestalter,  som 
sträfvade  att  stöta  honom  dit  ner  i  djupet  för  att  sedan 
dansa  och  sjunga  öfver  hans  hufvud. 


168 

Detta  är  en  vanlig  känsla  hos  menniskor,  som  rå- 
kat in  i  en  krets,  dit  de  ej  höra  —  och  sådant  var 
förhållandet  med  Stjernros,  som  bUfvit  fostrad  bland 
kamrater,  då  han  var  på  Carlberg,  och  sedan  alltid 
haft  en  hel,  trogen  ring  af  kamrater  omkring  sig. 

Han  var  således  hemmastadd  i  kamratlifvet,  som 
klarast  och  renast  visar  sig  under  ett  fälttåg  sådant 
som  det  finska,  der  nöd  och  nederlag,  ändamålslösa 
segrar  och,  om  ej  annat,  gemensamma  sorger  tätt  sam- 
manknöto  kamratlifvets  ring. 

Musiken  tystnade  några  ögonblick  och  strax  bör- 
jade åter  sorlet,  ett  sorl  af  beundran.  En  hvar  skyn- 
dade att  be  om  mera,  och  kammarherren  uttryckte 
sig  så  varmt,  så  vackert,  som  om  han  lärt  sig  hela 
härligheten  utantill. 

Patronessan  ansåg  det  ej  heller  för  något  annat 
än  artighet,  men  dermed  var  hon  nöjd.  Hon  smålog 
först  åt  allt  detta  smicker,  talade  några  ord  om  sin 
indisposition  för  tillfället,  gjorde  liksom  i  tankarne  nå- 
gra löpningar,  lät  ögat  tankfullt  hvila  framför  sig,  lik- 
som hennes  själ  sväfvat  i  högre  rymder  och  hört  sfe- 
rernes  harmoni  —  och  genom  hela  mängden  gick  en 
sakta  hviskning:    "Oh!    så  behaglig." 

Ändtligen  började  hon  åter  och  der  blef  en  stunds 
tystnad. 

Den,  som  verkligen  var  rörd  af  tonernas  makt, 
var  lancltrådet;  det  händer  nämligen  ofta,  att  musik 
är  det  enda  som  rör  gamla  egoister,  att  sådana  ibland 
äro  alldeles  befängdt  musikaliska  af  sig  och  anse  mu- 
sik för  det  enda  på  jorden,  som  kan  och  bör  uppväcka 
höga  och  ädla  känslor. 

Landtrådet  hade  dessutom  en  orsak  att  i  afton 
vara  mera  känslig  än  eljest;  ty  AthaUes  bror,  den  lille 
kammarjunkaren,  hade  väckt  en  hop  minnen  upp  ur 
sin  dvala,  och  då  patronessan,  herrskarinnan  i  salon- 
gen, på  sätt  och  vis  påminde  om  Athalie  och  sjelfva 
stycket  hon  sjöng  fordom  i  hofvets  glada  lekar  Ijudat 
frän  den  olyckliga  hoffrökens  läppar,  öfverväldigades 
landtrådet  af  sina  känslor  och  fälde  verkliga  tårar  af 
innerlig  rörelse. 

Det  var  på  en  gång  en  bitter  och  Ijuf  stund  för 
honom  —  han  hade  behöft  många  sådane;  men  i  ett 


169 

så  vacklande  sinne  som  hans  upphörde  själens  strän- 
gar att  vibrera  pä  samma  gång  som  klaverets,  och  då 
patronessan  slutat,  torkade  han  ögonen  och  försäkrade, 
att  han  i  sin  lefnad  aldrig  hört  något  så  himmelskt 
skönt. 

"Jag  är  verkligen  smickrad  af  edra  tårar",  små- 
log patronessan,  "ty  de  tala  dä  ändtligen  sanning;  kam- 
marherren här  säger  mig  så  mycket  artigheter,  att  jag 
ej  vågar  tro  hälften." 

"Jag  är  ej  skuld  i  att  jag  bär  hjertat  på  tungan, 
fastän  min  onkel  har  det  i  ögonen",  anmärkte  Gabriel 
och  tillade  förtroligt:  "Vår  finska  kapten  måtte  ej  vara 
känslig  för  musik  —  ha  ha  ha,  kanske  kanondundret 
gjort  honom  lomhörd."  . 

"Tyst!  inga  persiflager  öfver  mina  barn,  mina 
"små",  kammarherre  Gabriel;  det  kan  ej  glädja  en 
mor,  (med  komiskt  allvar)  en  stackars  mor  att  höra 
främmande  göra  anmärkningar  öfver  barnen." 

"Främmande?  Jag  tyckte  ni  sade  främmande", 
anmärkte  Gabriel. 

"Åja  —  hvad  annat,  vi  äro  alla  främlingar  här  på 
jorden  —  men  derom  en  annan  gång,  en  gång  dä  vi 
äro  religiöst  stämda,  det  passar  ej  nu.  Det  kunde  bli 
en  scen  ganska  uppbygglig,  om  vi  togo  det  kapitlet  att 
afhandla." 

Det  dröjde  ej  länge,  förrän  en  hviskning  gick  ige- 
nom sällskapet  och  ett  tidningsblad  cirkulerade  man 
och  man  emellan;  de  enda,  som  ej  tycktes  märka  det, 
voro  kammarjunkaren  Gyllenörn  och  kapten  Stjernros, 
som  hvar  för  sig  sutto  försänkta  i  tankar. 

Ändtligen  steg  kammarherren  fram  midt  i  ringen 
och  sade:  "Kapten  Stjernros,  ni  kallas  inför  skranket 
icke  allenast  af  vår  sköna  värdinna  utan  af  hvar  och 
en  god  riddersman,  som  bär  hennes  färger  —  det  göra 
vi  ju  alla." 

"Ja,  ja",  lät  det  i  mängden. 

Carl  Stjernros  spratt  till  och  reste  sig  upp,  det 
allvarliga  ansigtet  förändrades  dock  icke:  han  förstod 
att  någonting  som  skulle  kallas  roligt  var  å  färde;  men 
Gabriels  ansigte  afsvalnade  hvarje  glad  känsla  i  hans 
själ;  de  der  insjunkna  ögonen,  som  så  lurande  plirade 
mot   honom,   det  der  slappa  ansigtet,  som  icke  var  i 


170 

stånd  att  uttrycka  något  annat  än  rå  eller  falsk  glädje, 
förstörde  allt. 

Med  allvarsam  ton  frågade  han  derföre  ett  "livad 
behagas",  som  starkt  kontrasterade  med  den  inställ- 
samma; komiskt  högtidliga  ton,  hvarmed  han  kallades 
inför  ridderskapes  skrank. 

"Jo,  herr  kapten",  började  Gabriel,  "ni  har  i  flera 
dagar  hållit  edra  vänner  i  en  obehaglig  spänning.  Vi 
veta  alla  er  djerfhet,  ert  mod,  ert  begär  efter  ära.  Vi 
hafva  alla  många  gånger  fruktat  för  ert  lif,  som  dock 
ej  blifvit  spildt  —  och  hvad  var  naturligare  än  att,  då 
ni  ändtligen  en  gång  återvände  hem,  alla  edra  vänner 
skulle  lifligt  önska  att  få  behålla  er  inom  sin  krets  — 
nå  väl,  kapten  Stjernros,  ni  har  hållit  oss  i  en  onödig 
fruktan." 

"Hvad  är  det  då,  herre?"  sade  Stjernros  med  hög 
stämma  och  blossande  af  vrede;  "hvartill  dessa  långa 
tal?  Säg  ut!  Jag  ser  på  er  att  ni  har  något  ledsamt 
att  säga;  ni  ser  så  öfverlyckligt  ut  och  sneglar  på  edra 
grannar.  Är  det  något  snillrikt,  så  var  god  preludiera 
ej  så  mycket." 

"Bevars,  herr  kapten,  ni  måste  väl  ej  ta  illa",  ytt- 
rade Gabriel  med  ett  falskt  småleende,  "att  vi  giädja 
oss  åt  att  enligt  denna  tidning  — " 

"Är  fred  sluten?"    frågade  Stjernros  ifrigt. 

"Nej  bevars,  men  det  rör  er  ej,  om  det  är  krig 
eller  fred.  —  Konglig  majestät  har  i  nåder  bifallit  er 
permission  till  krigets  slut  —  vi  lyckönska  oss  alla  att 
få  behålla  en  så  tapper  man  som  er;  man  kan  ej  un- 
dra på  att  ni  behöfver  hvila." 

Den  unge  krigaren  stod  der  tillintetgjord;  "permit- 
terad",  detta  var  en  onåd,  mot  den  ägde  han  motgift 
i  medvetandet  af  sin  rena  vilja  och  sina  uppfylda  plig- 
ter;  men  "bifallet",  detta  var  en  chikan  dessutom,  mot 
hvilken  han  ej  hade  något  botemedel. 

Ett  sorl  af  hälften  ogillande,  hälften  löje,  gick  ge- 
nom mängden. 

"Mitt  herrskap",  sade  Stjernros  ändtligen,  allt  mera 
blek,  "och  främst  ni,  kammarherre  Ljungsköld,  jag  får 
vid  ordet  "bifallit"  anmärka,  att  det  ej  varit  jag  som 
begärt  permissionen." 

"Jaså,   verkligen",   skrattade  kammarherren,   "åh, 


171 

man  kan  ej  förmoda,  att  en  så  tapper  man  som  kap- 
ten Stjernros  midt  under  brinnande  krig,  dä  hans  kam- 
rater kämpa  för  lifvet,  skulle  begärt  permission;  mitt 
herrskap,  det  mätte  väl  ingen  tro?" 

"Herre",  h viskade  krigaren  i  Gabriels  öra  och  kra- 
made honom  känbart  om  armen,  "lät  bli  att  ursäkta 
och  berömma  mig,  ty  dä  tillintetgör  jag  er  som  en 
såpbubbla." 

"Kapten  Stjernros,  jag  ber  ödmjukast." 
"Nog,  herre!    Ingen  hädelse  mera",  hviskade  åter 
kaptenen,  gjorde  en  lätt  bugning  för  sällskapet  och  gick. 


Dagen  derefter  satt  kammarherren  äter  hos  patro- 
nessan,  de  voro  ensamme,  fröken  Emilia  var  illamående, 
hette  det,  och  satt  pä  sitt  rum. 

Kapten  Stjernros  hade  skrifvit  ett  bref  till  sin  styf- 
mor  och  sagt  henne,  att  han  ej  mera  kom  att  besöka 
hennes  hus,  sedan  hon  tillätit  att  man  der  förolämpat 
honom.  Den  stolta  qvinnan  bet  sig  i  läppen,  ett  skarpt 
drag  af  vrede  rynkade  pannan  och  drog  en  linie  öfver 
kinden,  som  var  blekare  än  vanligt. 

"Hvad  säger  ni  om  ett  sådant  bref,  bäste  kammar- 
herre", yttrade  hon  och  lemnade  honom  biljetten,  "det 
der  är  ett  språk  till  hans  fars  hustru,  till  mig,  som 
skyddat,  vårdat  och  vänligt  bemött  hans  syster,  det 
der  är  tacksamhet." 

"Det  är  fasligt,  han  är  en  menniska,  som  ej  för- 
mår tygla  sina  lidelser",  yttrade  Gabriel;  "det  är  lik- 
väl ett  af  de  största  och  farligaste  fel  en  menniska  kan 
ha,  nämligen  det  att  ej  kunna  beherska  sina  passioner; 
men  trösta  er,  han  anser  ingenting  heligt.  Man  vill 
veta  att  rätta  orsaken  till  hans  permitterande  var,  att 
han  vågat  att  komma  fram  med  djerfva,  pockande  ord 
till  kungen  vid  en  audiens,  som  han  haft  för  åtta  da- 
gar sedan,  strax  efter  kungens  hemkomst;  emellertid 
är  han  en  rask  kurir,  ty  han  for  senare  från  Finland 
än  vår  nådige  kung  från  Åland,  hela  fjorton  dagar  se- 
nare och  kom  likväl  fram  ungefär  vid  samma  tid." 

Patronessan  log  bittert.  Vi  tala  ej  här  politik,  vår 
nådige   kung   må  göra  hvad  han  vill  —  emellertid  så 


172 

ger  han  makt  att  hämnas  pä  en  oförskämd  menniska 
—  men  hvad  kan  ett  värnlöst  fruntimmer?" 

"Värnlöst?  —  Dä  ni  har  en  hel  verld,  som  vill 
beskydda  er  som  ett  helgon." 

"Jag  äger  dock,  dä  det  behöfs,  ingen,  som  kan  för- 
svara mig.  Vet  ni,  jag  börjar  frukta  för  denna  olycksa- 
liga slägt  jag  kommit  uti,  som  —  jag  vill  ej  tala  om  Emi- 
lia, hon  är  ett  godt  får,  endast  litet  intrigant,  sluten,  tyst 
och  dyster  och  alldeles  intet  sällskap  åt  mig;  hon  är 
här  dock;  jag  kan  ej  bli  af  med  henne,  hela  verlden 
skulle  anse  mig  för  härd,  om  jag  låt  min  mans  dotter 
antaga  en  tjenst,  —  det  passar  ej  heller  att  en  fröken 
Stjernros  skulle  bli  guvernant  eller  husmamsell  —  med 
ett  ord,  flickan  blir  jag  ej  af  med." 

"Bäst  kanske  att  hon  gifter  sig." 

"Gifta  sig,  ha  ha  ha,  jag  tror  att  ni  äter  faller  i 
edra  forna  griller,  min  bäste  kammarherre." 

"Oh  nej!  det  är  ej  möjligt,  sedan  jag  vägat  höja 
mina  blickar  ända  till  er." 

"Ja,  jag  vill  tro  er;  nä  väl,  lätom  oss  tala  upprik- 
tigt; den  här  Stjernros-slägten  är  mig  odräglig.  Snart 
kommer  äfven  den  der  målaren  Berndtson  hem  och  min 
fröken  går  väl  då  in  sin  mesalliance;  jag  får  då  tvä 
herrar  slägtingar  och  sä  mycket  mod  har  jag  ej.  Jag 
antar  er  till  min  riddare;  ni  skall  förstå  att  försvara 
mig  om  ej  med  mod,  dock  med  list;  ty  sådana  der 
brushufvuden  som  kapten  Stjernros  kan  man  ej  fälla 
i  ett  öppet  anfall;  de  trotsa  allt.  Vill  ni  således  pä 
verkligt  allvar  åtaga  er  en  förtryckt  enkas  sak  —  rid- 
derskapet",  tillade  hon  småleende,  "ridderskapets  första 
pligt  är  att  försvara  enkor  och  faderlösa." 

"De  faderlösa  tyckas  försvara  sig  sjelfve;  ack!  jag 
är  dä  så  lycklig  att  jag  som  en  sann  riddersman  får 
försvara  den  sköna  enkan." 

"Kanhända,  vi  få  se.  Framtiden  bär  mycket  i  sitt 
sköte  —  men  min  bäste,  aflägsna  den  der  Stjernros 
här  härifrän.  Så  länge  han  är  här,  springer  den  en- 
faldige narren  Gyllenörn  som  mellanbud  åt  dem.  Jag 
får  således  ingen  fred  för  dem,  ty  Emilia  är  alltför  stolt 
öfver  sin  bror  att  vara  medgörlig,  sä  länge  han  insti- 
gerar henne  till  motstånd  —  jag  får  en  afgrundsande 
i  mitt  hus." 


173 

"Intet  är  lättare.  Jag  lofvar  er  att  min  kära  kap- 
ten skall  ha  ordres  att  resa  till  sitt  regemente,  näm- 
ligen platsen  der  det  skulle  fmnas,  ty  der  fmnes  väl, 
som  jag  hoppas,  ingen  man  hemma;  men  det  heter 
ändå  "regementets  stånd",  dit  får  han  resa." 

"Hör  på",  återtog  patronessan,  "visst,  jag  kan  ej 
neka  det,  var  den  der  högtidliga  scenen  i  går  rätt  ro- 
lig att  åse;  men  på  det  hela  taget  hade  det  varit  bättre, 
om  han  fått  resa  till  Finland  —  sådant  der  folk  duger 
till  ingenting  annat  än  att  försvara  den  kära  foster- 
jorden." 

"Ha  ha  ha,  der  ligger  en  verklig  humoristisk  san- 
ning i  denna  reflektion",  skrattade  kammarherren. 

"Men,  min  bäste  vän,  var  det  ni  som  af  någon 
sorts  hämnd  på  min  kära  son  stälde  om  den  der 
saken?" 

"Jag?  Nej  bevars,  nej,  jag  för  min  del  önskade 
varmt  att  den  goda  brushufvade  kaptenen  skulle  fått 
resa  tillbaka  för  att,  som  ni  sade,  försvara  den  kära 
fosterjorden,  nej  bevars,  orsaken  till  detta  både  hans 
och  vårt  ofall  är  ej  något  slags  hat,  den  är  blott  en 
liten  spekulation  af  vår  vän  regeringsrådet  —  det  är 
en  skicklig  man,  en  verklig  diplomat,  fastän  han  ej 
synes,  med  ett  ord,  han  ville  det  —  och  han  stälde 
om  alltihop  pä  det  präktigaste." 

"Hatar  han  Stjernros  —  kan  han  bli  oss  nyttig?" 

"Åja,  det  senare;  men  han  hatar  ej  vår  unga  kap- 
ten, häri  var  till  och  med  vän  med  er  salige  herr  man, 
och  Gud  vet,  om  han  ej  stått  fadder  åt  lilla  Carl  — 
med  ett  ord,  han  har  ej  en  enda  smula  ondt  till  den 
unga  mannen;  men  — " 

Då  begriper  jag  ej  hvarför  han  skulle  skaffa  ho- 
nom en  onåd  och  störta  honom  i  förakt  och  fattigdom." 

"Åh,  ganska  naturligt.  —  Regeringsrådet  har  en 
son,  en  förtviflad  sälle,  som  kostat  fadren  många  fyr- 
kar; nå  väl,  lönen  har  aldrig  velat  räcka  till  —  och 
lönerna  äro  eländiga.  —  Nu  var  konsten  att  tränga  un- 
dan Stjernros,  som,  man  må  för  öfrigt  tänka  hvad  man 
vill,  likväl  visat  sig  vara  en  duktig  och  modig  krigare 
och  således  väckt  uppmärksamhet  och  skurit  lagrar  — 
ha  ha  ha,  ja  lagrar  derute  i  Finland,  fastän  der  i  det 
eländiga  landet  ej  växer  annat  än  björk  och  videbu- 


174 

skar.  —  Kunde  Stjernros  gå  undan,  så  skulle  det  bli 
hopp  för  den  söta  gossen :  han  kunde  få  en  bättre  lön 
och  sedan  ämnar  regeringsrådet  sätta  honom  under 
administration  för  att  slippa  betala  hans  skulder  — 
halfva  lönen  får  han  sjelf,  halfva,  björnarne  och  gub- 
ben få  vara  i  fred." 

"Och  det  har  lyckats?" 

"Ja,  alldeles  ypperligt,  det  var  också  ej  svårt  att 
få  undan  Stjernros.  Han  är  nämligen  en  så  kallad 
sanningsvän  —  det  vill  säga  en  sådan,  som  ej  tror 
sig  kunna  vara  hederlig  karl,  utan  att  sjunga  ut  och 
rusa  på  litet  hvar  med  obehagligheter,  som  han  beha- 
gar kaha  sanningar." 

"Regeringsrådet  väckte  hans  ärelystnad  och  fick 
honom  på  detta  sätt  att  hålla  en  moralisk  föreläsning 
för  kungen,  hvaraf  följden  blef  att  sanningsvännen  fick 
stanna  hemma  —  lia  ha  ha  —  huru  han  fick  sin  son 
fram,  vet  jag  ej;  men  för  Abelung,  som  ligger  i  affä- 
rerna, är  ingenting  omöjligt,  det  är  en  farlig  menniska, 
som  är  bäst  att  ha  till  vän." 

"Det  tyckes  alldeles  tvärtom",  yttrade  patronessan, 
hvars  hersklystnad  och  lust  att  ensam  bli  firad  gjorde 
henne  hård  och  hämndgirig:  men  som  dock  fann  att 
detta  var  en  nedrighet.  —  "Jag  för  min  del  kan  ej  anse 
en  sådan  menniskas  vänskap  värd  något,  då  den  ej 
ger  skydd  mot  kalla  beräkningar  och  förföljelser  utan 
allt  tecken  till  vrede." 

"Ja,  det  är  också  ej  synnerligt  lofvärdt  af  rege- 
ringsrådet", yttrade  kammarherren,  som  icke  hade  nå- 
got tecken  till  takt,  då  fråga  var  om  det  ädla  eller 
oädla  i  en  handling,  han  hade  för  allt  sådant  blott  sitt 
eget  gagn  som  mätare;  gagnade  det  honom,  så  var 
hvarje  handling  god,  kunde  den  skada  honom,  var  den 
ond;  det  var  hans  maxim. 

Han  fann  dock  att  han  nu  råkat  ut  för  en  karak- 
tär, som  han  förut  ansett  alldeles  lika  med  sin  egen; 
men  som  han  nu  fann  ha  en  af  dessa  besynnerlighe- 
ter, som  han  funnit  hos  några  andra  eljest  ganska  an- 
vändbara menniskor,  nämligen  att  anse  ett  och  annat 
för   verkligen   dåligt,   oaktadt  det  kunde  vara  nyttigt. 

Han  slog  således  om  och  berättade  det  ena  draget 
efter  det  andra  om  regeringsrådet,   och  lyckan  gjorde 


175 

att,  huru  han  tog  i  högen,  råkade  handlingarne  alltid 
att  vara  så  der  mindre  hederliga. 

"Ni  finner  således",  slutade  han,  "att  jag  måste 
känna  ett  slags  afsky  för  denne  man,  så  vänlig  han 
än  alltid  visar  sig,  en  oförklarlig  fasa,  som  ej  kan  ha 
något  annat  skäl,  än  att  vi  aldrig  i  lifvet  kunna  komma 
på  samma  hnia." 


Ett  misslijckadt  försök. 

Det  var  temligen  kallt  om  qvällen  i  slutet  af  No- 
vember 1808.  Snön  låg  tunnt  utbredd  öfver  åkrar 
och  vägar,  men  hade  ej  hunnit  alt  öfverkläda  skogen 
i  hvitt.  Den  stod  således  mörk,  och  dyster  och  be- 
skuggade en  del  af  kojorna  i  byn  W.  i  K.  län  i 
Finland. 

Den  lilla  byn  låg  strödd  på  en  lång  landtrygg,  pä 
ena  sidan  begränsad  af  skogen  och  på  den  andra  af 
vida  åkerfält  och  ängar,  genom  hvilken  vägen  åt  I. 
slingrade  sig. 

Det  var  vanligen  ett  tyst  ställe  denna  by,  utom 
hos  krögaren,  som  bodde  längst  ner  vid  landsvägen 
och  på  hvars  med  båss  och  agnar  beströdde  gård, 
der  alltid  höll  vagnar  eller  slädar,  hvilkas  egare  voro 
inne  att  få  förfriskning  och  ofta  åter  utkommo  så 
uppfriskade,  att  det  berodde  på  hästarnes  instinkt,  om 
deras  herre  och  husbonde  skulle  komma  hem  till  sitt. 

Nu  var  hela  byn  som  ett  enda  värdshus  och  öfver  allt 
stod  det  slädar  och  vagnar,  öfver  allt  låg  der  halm- 
kärfvar  och  höbundtar  och  i  alla  fönster  glindrade 
der  på  qvällen  ljus,  flammande  orediga,  reflekterade 
från  spiselbrasorna. 

Längs  utmed  vägen  och  utåt  skogskanten  stodo 
här  och  der  poster,  som  skymtade  fram  och  åter  i 
det  oklara  månskenet.  På  vissa  bestämda  ställen 
stodo   några   kanoner  med  sin    vakt  och  färdiga  am- 


176 

munitionsvagnar,  liksom  man  hvarje  ögonblick  väntat 
uppbrott. 

Så  var  det  också  verkligen.  Den  i  W.  förlagda 
styrka  hade  på  aftonen  erhållit  befallning  att  genast 
bryta  upp  och  tvärt  genom  landet  tåga  mot  I.  för  att 
öfverraska  ryssarne,  som  der  hade  sitt  läger. 

Oaktadt  alla  den  finska  arméns  motgångar  hade 
ej  ändå  modet  riktigt  sjunkit;  ännu  hoppades  man  åt- 
minstone att  få  hämnas,  om  man  också  förlorat  hop- 
pet att  segra.  Derföre  stodo  öfver  allt  grupper  af  sol- 
dater, jägare  och  landtvärn  inbegripna  i  samtal  öfver 
hvad  som  möjligen  skulle  ske. 

"Jo,  ser  ni,  gossar.  Ryssarne  komma  väl  på  oss 
som  vanligt  —  inte  vet  jag  hvad  vi  ha  för  spioner", 
yttrade  en  gammal  korporal,  som  helt  beqvämt  satt 
sig  på  en  vedtrafve  och  rökade  sin  pipa,  "men  det  vet 
jag  att  sämre  byke  till  spioner,  än  dem  vi  ha,  får 
man  leta  maken  till,  hänga  upp  dem  i  närmaste  träd 
vore  det  bästa.  —  Vet  ni,  gossar,  tacka  vill  jag,  när 
jag  tog  mig  lös  från  ryssarne.  Då  hade  jag  en  spion 
som  dugde,  en  liten  beskedlig  flickunge,  som  tyckte 
det  var  synd  om  gamle  Prahmen:  men  hon  fick  inga 
penningar,  utan  bara  Guds  välsignelse  —  och  den  kan 
man  inte  få  mer  än  på  en  hand  —  mutor  kan  man 
ta  på  fyra." 

"Måntro  vi  skola  marschera  långt?"  frågade  en 
lång  soldat.  "Mina  skor,  såväl  som  edra,  tåla  ej  vid 
långa  marscher,  och  ingen  stump  becktråd  fmnee 
i  hela  byn.  —  Kärringarna  här  mena  på  att  de  ej  ha 
tråd,  men  jag  fick  mig  ändå  en  smula;  men  min  själ 
går  det  inte  upp  i  sömmen,  så  snart  jag  gått  en  half 
mil,  så  mycket  känner  jag." 

"Åja,  det  gör  ingenting,  inte  kunna  vi  finnar  vara 
så  präktiga  som  de  der  svenskarne,  morsgrisarne  från 
Östergylln,  så  granna  och  galanta.  Få  de  vara  med 
i  så  mänga  badstugor  som  vi,  så  bli  de  min  själ  inte 
så  granna",  yttrade  korporal  Prahm  der  han  satt  på 
vedhögen;  det  är  synd  och  skam  att  se  sådane  der 
grannlåtsdockor  komma  hit  ut  för  att  få  veta,  huru 
krutlukt  käns  och  blypiller  smaka.     Ha  ha  ha." 

"Vet  ni  hvad,  gossar?  Vår  löjtnant  är  nog  bra, 
fast  han  är  svensk;  vår  Berndtson  —  rask  är  pojken, 


177 

vet  ni  hvad?  I  aftse,  nu  för  en  stund  se'n,  kom  ku- 
riren  från  hufvudqvarteret  —  och  der  var  bref  med 
till  löjtnanten  —  inte  hörde  han  till  militären  der  hem- 
ma; men  si  slåss,  det  lär  man  sig  snart,  bara  man 
har  ruter  i  sig  —  hm,  nu  för  en  stund  sen  gick  jag 
in  till  honom  med  ett  bref.  Han  blef  litet  glad,  må 
ni  tro,  och  gaf  mig  en  ärlig  sup;  det  var  mången  god 
dag  sedan  jag  fick  en  sådan." 

"Tack  för  brefvet,  Prahm,  sa'  löjtnanten  och  be- 
falde  han  mig  ropa  in  till  honom  Lönner,  som  är  un- 
derofficer på  kompaniet;  de  äro  som  lif  och  själ.  Säg 
att  det  är  bref,  sa'  han;  men  si,  jag  stod  still  och 
plira  med  ett  öga." 

"Nå,  Prahm,  vill  du  något  mer?  sa'  han." 

"Jo,  det  är  säkert  det,  sa'  jag;  löjtnanten  kan  väl 
säga  hvart  det  bär,  klockan  tu  —  jag  skall  inte  näm- 
ria't  för  kamraterna,  sa'  jag." 

"Jo,  sa'  löjtnant  Berndtson,  det  skall  jag  säga: 
vi  skola  gå  mot  ryssarne  och  piska  dem,  så  att  de 
springa  hem  igen." 

"Hm,  det  vet  jag  nog,  sa'  jag;  men  hvar  fin- 
nas de?" 

"Det  vet  jag  inte,  men  gå  vi  ett  stycke,  hitta  vi 
dem  nog,  sa'  löjtnanten;  se  sä,  Prahm,  venster  om 
och  gå  till  Lönner." 

"Gud  bevare  löjtnanten,  sa'  jag." 

"Han  var  Prahm  för  slug",  yttrade  en  af  landt- 
värnisterne. 

"Mig?  Det  var  lögn,  sa'  Kajsa;  han  känner  mig, 
så  hade  han  vetat  något,  hade  han  sagt  det  för  mig 
—  hå,  skulle  inte  gamle  Prahmen  kunna  tiga;  åh, 
prata  persilja,  pojkar,  ni  utskrifningar,  morsgrisar." 

"Jaså,  äro  vi  också  morsgrisar",  skrattade  några, 
*vi  ha  väl  varit  med  gamle  Prahm." 

"Åja,  pojkar,  det  han  J  visst,  hvem  säger  annat?" 

Så  pratade  man  bland  soldatgrupperna,  ingen  var 
ledsen  och  modfäld,  ty  man  skulle  ändå  fä  slå  ihjäl 
några  ryssar,  och  det  var  ändå  bättre  än  att  bestän- 
digt, som  Prahm  uttryckte  sig,  "rectirrera"  baklänges 
utan  att  slåss;  det  enda  svära  voro  de  dåliga  kläderna 
•och  det  usla  skodonet  och  kölden  och  väglaget;   med 

Altartaflan.  12 


178 

ett  ord,  allt,  utom  den  moraliska  kraften,  som  ej  svi- 
ker, förr  än  allt  är  ute. 

Inne  i  en  liten  förstugukammare  i  en  af  de  mån- 
ga små  stugorna,  ett  rum  blott  några  få  qvadratalnar 
i  fyrkant,  brann  en  liten  brasa  i  den  trånga  spiseln, 
framför  hvilken  några  väta  kappotter  lågo  och  torka- 
de sig,  så  en  imma  bredde  sig  upp  mot  det  låga 
taket.  Stolar,  bord,  säng,  allt  sådant  fans  intet,  utan 
en  halmhög  i  en  vrå  betecknade  stället,  der  rummets 
egare  hvilade  sina  lemmar,  då  han  utvakad  och  trött 
kunde  få  hvila. 

På  ett  par  vedkubbar  sutto  der  framför  elden 
tvenne  unga  män,  hvilka  vi  igenkänna  vara  Alfred 
Berndtson,  den  förre  målaren,  numera  landtvärns- 
löjtnanten,  och  Gustaf  Lönner,  den  hederlige  urma- 
karen, som  i  stället  att  få  burskap  i  K.  blifvit  ryckt 
ut  i   krigets    buller  och  tjent  upp  sig  till  underofficer. 

Alfred  Berndtson  läste  högt  ett  bref  från  sin  sy- 
ster Johanna;  det  innehöll  en  lång  berättelse  om  hur 
kunglig  sekter  Ljungsköld  gjort  sina  besök,  men  blifvit 
afvisad. 

Gustaf  Lönner  blossade  af  harm. 

''Under  det  att  vi  offra  lif  och  blod  för  det  pac- 
ket", sade  han,  "försöka  de  att  förnedra  dem,  vi  hålla 
mest  af.  Nå.  nå!  Vi  komma  väl  hem  igen  —  och  då 
—  då." 

"Se  här,  käre  Gustaf,  är  en  lapp  till  dig",  skrat- 
tade Alfred.  "Var  lugn;  gubben  Gyllenörn  helsar  på 
din  Johanna,  hon  vistas  mest  hos  din  mor  —  det  gör 
ju  ingenting,  om  en  slyngel  mer  eller  mindre  blir  af- 
visad med  förakt." 

Gustaf  hörde  intet,  ty  han  var  ifrigt  sysselsatt  med 
att  läsa  det  lilla  tätt  skrifna  brefvet  vid  det  osäkra 
ljuset  af  den  fladdrande  spiselbrasan. 

Bägge  voro  tysta;  ty  nu  läste  Berndtson  ett  bref 
från    kammarjunkaren   med-  underrättelser  om  Emilia. 

"Käre  Berndtson!"  sade  han  bland  annat,  "jag 
har  bedt,  besvurit  Emilia  att  åtminstone  skrifva  ett 
postscriptum,  men  hon  vill  det  icke.  Hon  tror  att  du 
skulle  anse  det  opassande  och  derför  vill  hon  det  ej. 
Var  emellertid  lugn,  du  är  mera  älskad  än  hon  vill 
bekänna;  hon   hör   mig  så  gerna  tala  om  dig  —  jag 


179 

läser  alla  dina  bref  för  henne,  hon  rodnar  och  blek- 
nar om  hvartannat.  Gud  late  dig  snart  komma  hem 
igen,  frisk  och  sund." 

"Din  syster  är  flitig  och  som  det  tyckes  lugn  — 
glad  är  hon  ej  som  förr,  hon  har  så  många  aningar 
det  stackars  barnet:  hon  drömmer,  sade  hon  härom- 
dagen till  mig,  nästan  hvar  natt  att  antingen  du 
eller  Gustaf  Lönner  är  dödad  eller  sårad;  ibland  tyc- 
ker hon  att  ni  bägge  ligga  tillsammans  på  ett  slagfält 
döende.  Allt  det  der  kommer  från  hennes  beständiga 
föreställningar  om  mord  och  död'.  Stackars  flicka ! 
Trösta  henne  och  säg  —  om  det  är  sant  eller  ej  — 
att  der  är  ingen  fara,  att  ni  dragit  i  vinterqvarter 
och  ej  komma  i  strid  förr  än  våren.  Det  skulle  lugna 
henne,  stackars  barn.  Vet  du,  Alfred,  nu  förefaller 
mig  min  sigillsamling  och  mina  heraldiska  forskningar 
som  ett  narrspel;  de  voro  för  mig  alldeles  detsamma 
som  ståltrådshjulet  för  en  fångad  ekorre,  han  springer 
och  springer  i  samma  ring  och  tror  sig  springa  fri  i 
skogen:  men  kommen  åter  en  gång  ut  i  det  gröna, 
så  glömmer  han  hjulet,  ty  det  var  för  trångt,  fastän 
det  gick  fort  omkring." 

"Så  är  det  äfven  med  mig  och  min  heraldik  — 
sedan  jag  fick  din  systers.  Lönners,  din  och  Emilias 
lycka  om  hand,  är  jag  en  annan  menniska,  jag  har 
något  att  lefva  för  —  så  hade  jag  förr;  men  det  tog 
slut:  men  nog  derom."     —     —     —     —     —     —     — 


Detta  innehåll  hade  kammarjunkarens  bref,  skrif- 
vet  den  1  November  i  Stockholm." 

Sedan  de  bägge  läst  sina  bref,  smålogo  de. 

"Åja",  började  Gustaf  Lönner,  "det  kunde  väl 
hända  att  jag  faller,  att  det  blir  slut  med  oss  bägge; 
men  så  veta  vi  dock,  att  vi  äga  några  som  hålla  af 
oss  och  som  skola  sakna  oss." 

"Falla?  Prata  inte,  Lönner;  det  har  så  många 
kulor  susat  omkring  oss,  att  om  de  hade  haft  någon 
lust,  lågo  vi  redan  begrafna  någonstädes  i  landet; 
hvar  kula  har  sin  polette,  är  ett  ordspråk  bland  oss, 
som  vi  funnit  vara  sant;  nej,  käre  Lönner,  låt  ej 
flickpjunket  göra  oss  fega  —  då  kunde  det  hända, 
ser  du." 


180 

"Men,  som  du  vet,  ha  vi  ej  många  timmar  qvar; 
der  går,  just  som  vi  rycica  upp,  en  kurir  till  hutvud- 
qvarteret  och  med  den  kunna  vi  få  bref  till  dem; 
derföre  lönar  det  ej  mödan  att  länge  sitta  sä  här  och 
fundera." 

På  detta  sätt  uppehöll  Berndtson  sin  tillkomman- 
de svågers  hopp,  och  de  skrefvo  nu  ett  par  bref,  som 
voro  en  blandning  af  dikt  och  sanning  och  enkom 
inrättade  för  att  lugna  de  hemmavarande. 

Klockan  var  half  tu,  då  dörren  öppnades  sakta 
och  korporal  Prahm  trädde  in,  tyst  liksom  om  rys- 
sarne skulle  kunnat  höra  honom. 

"Det  är  uppställning  vid  begge  kompanierna",  sa- 
de han,  "uppställning  under  tystnad  och  sedan  marsch." 

"Godt,  Prahm;  gä  bort  till  adjutanten  med  dessa 
bref",  sade  Berndtson  och  började  sin  militäriska 
toalett. 

En  halftimme  derefter  stodo  trupperna  på  linien 
och  snart  derefter  aftågade  de  alla  tvärt  öfver  åkrar 
och  ängar  för  att  nalkas  floden. 

Månen  låg  bakom  moln,  det  var  nästan  alldeles 
mörkt,  men  de  tågade  det  oaktadt  fram  i  täta  massor 
öfver  fälten,  der  här  och  der  bäckar  måste  genom- 
vadas och  genom  björkängar,  der  de  beständigt  snaf- 
vade  pä  stubbar  och  nedfallna  grenar.  Småningom 
aflägsnade  de  sig  från  den  lilla  byn,  det  ena  ljuset 
slocknade  efter  det  andra,  der  syntes  lugn  och  ro  äter 
inträda  i  de  nyss  förut  så  oroliga  boningarne.  Säkert 
var  att  mer  än  en  husmoder  med  bekymmer,  oaktadt 
sömnen,  vandrade  omkring  och  letade  i  visthuset  efter 
de  smulor,  som  deras  försvarare  lemnat  qvar;  det  var 
väl  såldt  allt,  men  de  hade  för  varorna  ej  fått  annat 
än  qvittenser,  som  skulle  betalas  —  Gud  vet  när. 

Således  fans  det  nästan  ingen  husmoder,  som  ej 
gerna  såg  de  tappre  gä;  men  deremot  fans  det  en  och 
annan  flicka,  som  sände  en  suck  efter  någon  hygglig 
och  glad  karl,  som  under  sitt  vistande  i  byn  förstått 
att  ställa  sig  väl  hos  könet. 

Under  en  sådan  marsch  är  det  klart  att  det  pra- 
tas åtskilligt  i  ledet  och  det  var  således  öfverallt  ett 
sakta  mummel;  än  värdet  historier,  än  litet  skratt,  än 
åter  var  det  någon  beskedlig  karl,  som  trasslat  in  sig 


181 

i  någon  buske  och  ej  kunde  komma  derifrån.  Tusende 
små  och  stora  förargelser  träffade  truppen  under  mar- 
schen, som  ej  slöts  förr  än  dag  gick  upp,  då  den  fick 
rasta  i  S— i. 

Äfven  här  var  en  hop  stugor,  och  korporal  Prahm, 
som  var  van  vid  rörelse,  gick  i  spetsen  för  gossarne 
in  och  talade  vackert  vid  gummorna.  Att  fä  ett  qvar- 
ter    mjölk  var  en  raritet,  en  sup  bränvin  ändå  större. 

"Det  blir  svårt  till  slut  att  få  litet  mat  i  landet; 
vet  löjtnanten  till  om  vi  ha  proviant  med  oss." 

"Jo,  derom  kan  du  vara  säker." 

"Jaså!  det  var  en  annan  sak,  eljest  är  jag  sä  van 
att  trassla  åstad  på  Guds  försyn,  att  jag  nära  nog 
vant  mig  att  vänta  på  stekta  sparfvar,  som  flyga  in 
i  munnen.  Nå,  herr  löjtnant,  hvar  ha  vi  ryssarne? 
Det  kliar  allt  i  fmgrarne  på  mig  att  få  ge  dem  en 
dosis  —  hä  hä  hä,  likagodt,  herr  löjtnant,  men  dem 
jag  får  tag  i,  dem  skall  jag  märka  med  ett  P  öfver 
näsan,  det  är  mitt  bomärke  det  och  det  påtar  jag 
alltid  dit." 

Sedan  provianteringen  var  verkstäld,  hvilade  trup- 
pen och  först  senare  på  dagen  fortsattes  marschen. 

"Nå,  Prahm,  hvart  bär  det?"  frågade  de  yngre 
spefullt,  "Prahm  är  alltid  litet  förmer  undervisad  än 
vi  andre;  hvart  bär  det,  Prahm?" 

"Till  Petersburg,  gossar,  vi  skola  ta  ryske  kej- 
saren lefvande  till  fånga,  vet  ni  —  och  sedan  det 
lyckats  oss,  bli  vi  generaler  allihop  och  få  äta  en 
helstekt  gås  i  målet  och  dricka  en  butelj  distilleradt 
dertill." 

"Hurra  för  gamle  Prahmen,  det  var  brasvaradt." 

"Jojo,  fick  du  svar",  skrattade  korporalen,  "nosa 
inte  på  gubben,  sa'  bocken  till  killingen,  då  han  stack 
honom  med  hornen." 

"Det  är  ändå  märkvärdigt  hvad  allt  går  hemligen 
till,  gossar!"  återtog  gubben  Prahm  efter  en  stunds 
tystnad,  "få  se  att  nu  ha  de  ryssarne  på  kornet;  det 
säger  jag  —  hm,  inte  hade  några  landtvärnspojkar 
kommit  med,  om  inte  löjtnant  Berndtson  bedt  derom; 
hm,  men  si  han  tycker  att  det  är  så  lätt  att  slå  ihjäl 
ryssar  som  att  meja  säd;  hvar  han  har  varit  har  det 
alltid  gått  bra  fram  med  hans  lilla  kompani,  —  ja,  ja, 


182 

inte  är  gubben  Prahm  der  för  intet;  jag  liar  kört  ba- 
jonetten på  mången  så'n  der  kossackracka.  De  äro 
inte  en  gång  kristna  raenniskor,  de  der  kossackerna, 
utan  riktiga  hundturkar." 

"Ja,  en  riktig  ohyra",  yttrade  en  annan. 

"Ja,  och  tio  sådane  lif  äro  inte  så  mycket  värda 
som  en  enda  fmne,  han  må  vara  både  halt  och  döf.  — 
Serra  tri  der  ha  de  mat,  åja,  dela  jemt,  gubbar  — 
extra  förplägning  står  det  på  orderna;  ja  ja,  man 
behöfver  både  ett  och  annat,  då  man  skall  ut  och 
slåss  mot  ett  sådant  följe,  som  äter  lefvande  fisk  och 
som  inte  behöfver  mer  än  att  med  sabeln  hugga  af 
låret  på  en  skjuten  häst,  lägga  köttstycket  under  sa- 
deln och  rida  en  mil,  så  är  det  mört  och  godt  nog 
ät  dem;  hm  —  då  en  kristen  menniska  skall  stå 
sig  mot  sådane,  behöfver  man  både  bränvin  och  sof- 
vel." 

Senare  på  aftonen  blef  det  äter  uppbrott;  lika 
tysta,  med  lika  spänd  väntan  att  träffa  fienden  som 
förenämda  qväll  marscherade  truppen  framåt  genom 
skog  och  mossar  för  att  på  lönnliga  vägar  inträffa 
raidt  i  natten  vid  bron,  der  ryssarne  stodo. 

Det  led  mot  midnatt;  den  stackars  månen,  som 
nödvändigt  skall  vara  med  både  då  kärleken  och  ha- 
tet sträfvar  att  segra,  satt  äfven  nu  frusen  och  pjunkig, 
insvept  i  snödimma  och  försökte  att  belysa  det  vin- 
triga landskapet. 

Det  var  derföre  ett  halfdunkel,  ett  slags  osäkert, 
sväfvande  ljus  bredt  öfver  nejden,  de  blåhvita  vatt- 
nen och  de  svarta  skogarne;  allt  låg  dock  otydligt, 
ty  snön  hindrade  att  urskilja  föremålen  rigtigt;  de 
voro  alla  hvitklädda,  lika  hvarandra,  utan  egentligt 
ljus  och  således  utan  egentlig  egen  skugga,  allt  syn- 
tes som  ett  enda  gråhvitt  fält,  der  och  hvar  genom- 
skuret af  mörka  ränder  och  beströdt  med  mörka  fläc- 
kar, tecken  till  strödda  skogspartier  eller  strödda  träd- 
grupper. 

En  fin  så  kallad  piggsnö  flög  i  luften,  men  glest, 
utan  att  hindra  utsigten  genom  annat  än  att  den  plå- 
gade ögonen. 

Så  nalkades  krigargrupperna  W.  bro. 

"Hör  på,  löjtnant  Berndtson",  sade  gamle  Prahm, 


183 

som  med  sin  packning  pä  ryggen  "plumsat"  sig  fram 
till  teten  af  kompaniet,  "jag  såg  bestämdt  någonting 
röra  sig  derborta  vid  skogskanten." 

"Ånej,  Prahm,  vi  ha  en  half  mil  dit;  de  veta  om 
intet." 

"Pass  på,  löjtnant,  att  den  der  landtmätaren,  som 
var  i  hufvudqvarteret  och  som  for  åstad  till  I.,  pass 
på  att  han  sqvallrat,  den  kanaljen;  på  de  der  civile 
kan  ingen  lita.'^ 

"Det  är  ej  möjligt,  käre  Prahm,  han  är  en  af 
våra." 

"Jaha,  jag  tror  honom  ej  ändå,  så  underligt  har 
man  sett  förr;  men  si,  löjtnant,  besitta  mig  är  der 
inte  folk  der  borta,  rysskanaljer;  jo  jo,  det  blir  en  het 
dust;  vi  få  se." 

Berndtson  stannade.  Hans  öfvade  öga,  vant  att 
i  hast  fatta  föremål,  spände  nyfiket  åt  den  trakt,  dit 
Prahm  pekade  med  sin  ludna  hand. 

"Jo,  det  är  en  fältvakt",  sade  Berndtson,  "allt 
hvad  jag  kan  skymta  mellan  träd  och  buskar;  vi  råka 
snart  på  dem." 

"Jo  jo,  som  jag  sa',  gamle  Prahm  har  loögon 
han",  skrattade  korporalen.  "Nå,  det  var  väl  att  löjt- 
nanten också  ser  på  himmelstecknen  —  brrr,  brrr,  det 
behöfs  att  få  varma  sig  en  smula,  det  är  kallt." 

"Då  får  du  snart  att  göra,  Prahm",  yttrade  löjt- 
nanten. "Så!  gå  tillbaka  på  din  plats,  här  blir  kne- 
pet att  anfalla  raskt." 

"Ska  ske,  löjtnant." 

"Ni  ska  veta,  pojkar",  yttrade  Prahm,  när  han 
kom  i  ledet,  "nu  äro  vi  inne  på  ryssarne,  lät  oss  nu 
bara  klappa  på  dem,  så  att  de  få  veta  hvar  David 
köpte  ölet." 

Order  gingo  ut  tyst  ibland  folket,  som  ordnade 
sig  och  sakta  smög  fram  genom  småskogen,  bärande 
gevären  med  de  hårdt  påskrufvade  bajonetterna  lediga 
i  handen  för  att  undvika  att  stöta  emot  och  väcka 
buller;  ändtligen  voro  de  nog  nära  och  hastigt  blänkte 
befälhafvarens  värja  mot  det  bleka  månskenet.  Trup- 
pen rusade  fram  med  fäld  bajonett  på  ryska  fältvak- 
ten, som  verkligen  ej  märkt  deras  annalkande,  förrän 
de  redan  voro  dem  in  på  lifvet. 


184 

Ryssarne  kastades  således  tillbaka,  utan  att  något 
skott  lossades,  och  den  tappre  major  M.,  som  anförde 
den  lilla  detacherade  truppen,  ryckte  längre  fram  för 
att,  om  möjligt,  öfverraska  ryssarne  vid  W.  bro. 

"Hä!"  yttrade  gamle  Prahm  muntert,  "det  der 
gick  nästan  för  galant  —  hm,  de  fmgo  på  nosen, 
innan  de  hunno  säga  "hopp"  —  si  sä  der  skall  det 
gå,  gossar,  pisk  skola  de  ha  —  brrr,  brrr,  det  var 
knappt  så  pass  att  fingrarne  blefvo  varma;  nu  ha  vi 
varit  ensamma  ute,  men  si  de  andre  få  väl  också 
sitt." 

Gubben  fortfor  sålunda  att  triumfera  i  förhand, 
när  pä  en  gäng  skog  och  mark  genljudade  af  skott; 
fördelningen  var  omringad  af  ryska  truppar,  öfverallt 
ryckte  der  fram  nya,  de  tycktes  mångdubblas  med 
hvarje  ögonblick. 

"Se  så,  ryssen  är  inte  så  dum  heller";  mumlade 
gubben  Prahm,  då  han  hörde  Berndtsons  befallning 
att  bryta  sig  igenom  med  bajonetten. 

Skotten  knallade  i  skogen,  det  klirrande  ljudet  af 
bajonetterna,  då  de  stötte  mot  hvarandra,  de  svenska 
svordomarne,  skriken  och  här  och  der  ett  jägarhorn 
eller  en  trumma,  som  sammankallade  de  spridda  trup- 
perna, bildade  ett  passande  charivari  till  den  mörka, 
otydliga  och  grumhga  taflan. 

"Här  måste  vi  hastigt  bryta  oss  igenom",  ropade 
Berndtson,  "eller  också  dö." 

"Gör  sä!  gör  sä!  —  Här  fä  vi  bita  i  gräset,  om 
vi  ej  äro  dugtiga",  mumlade  gamle  Prahm  och  ladda- 
de och  sköt  allt  hvad  han  hann. 

Striden  förnyades  beständigt;  knappt  hade  de 
tappre  brutit  sig  genom  ett  detachement  ryssar  och  i 
mörkret  äter  träffat  pä  hvarandra,  förr  än  en  ny  salf- 
va  visade  dem  en  rad  skäggiga  krigare,  som  äter  bjö- 
do  dem  spetsen. 

"Berndtson,  jag  kan  ej  mera",  ropade  Gustaf  Lön- 
ner,  träffad  i  knävecket  af  en  kula. 

"Gör  en  korsbär;  kommen,  vänner,  hjelpen  er  kam- 
rat",  ropade   Berndtson    och    försökte    lyfta  upp  den 
sårade,   men    ingen   hörde  i   det   vilda  stridstumultet, 
alla  rusade  framåt. 
•     "Gä,   Berndtson,    rädda   dig    sjelf",    sade  Lönner, 


185 

''lappri,   jag  blir  fången,  lappri,  se  sä!    helsa  Johanna 
—  bort,  bort!" 

Den  sårade  hade  ej  behöft  denna  uppmaning. 
Berndtson  trängdes  i  bokstaflig  mening  från  platsen, 
der  vännen  låg  blödande. 

Striden  fortfor,  trupper  marscherade  fram  och 
åter,  förbi  och  öfver  den  plats  der  Lönner  låg;  in- 
gen tycktes  märka  honom,  bland  en  hop  döda  och 
sårade  ryssar,  som  liksom  försoningsoffer  lågo  omkring 
honom. 

Ändtligen  drog  sig  tumultet  allt  längre  och  längre 
bort,  skotten  blefvo  allt  otydligare  och  dofvare,  sven- 
skarne retirerade  undan  hastigt,  men  under  fortsatt 
fäktning. 

Då  kröp  den  sårade  bort  till  ett  närbeläget  dike  ; 
han  var  en  lugn  och  modig  menniska  och  han  upp- 
hörde derföre  ej  att  hoppas,  huru  förtviflad  än  ställ- 
ningen var,  han  endast  fäste  sin  tanke  vid  de  möjlig- 
heter han  hade  att  kunna  räddas. 

Han  företog  sig  således,  sedan  han  under  olidliga 
smärtor  krupit  till  sitt  gömställe,  en  undersökning  af 
det  skadade  knät;  han  fann  att  kulan  måste  ha  kros- 
sat ledgången  och  gladde  sig  endast  åt,  att  såret  ej 
blödde  så  starkt,  att  han  ej  kunde  lefva  tills  dager 
och  då  fä  hjelp  af  vän  eller  fiende. 

Han  förband  så  godt  han  kunde  sitt  knä,  intog 
den  minst  smärtsamma  ställningen  och  hoppades  för 
öfrigt  på  räddning. 

"Soldat  duger  jag  ej  till  mera;  men  urmakare 
kan  jag  ändå  vara",  mumlade  han  för  sig  sjelf. 

Ändtligen  blef  allt  åter  tyst  och  stilla,  vinden  blott 
strök  sakta,  liksom  för  att  väcka  de  slumrande,  öfver 
det  likbeströdda  fältet;  en  och  annan  stjerna  glindra- 
de,  det  började  att  frysa  på;  men  Lönner  låg  ändå 
temligen  bra;  den  skara  han  tillhörde  var  ej  van  att 
ligga  på  ejderdun,  den  var  tvärtom  van  att  hvila  ute 
i  regn  och  köld  och  snöyra,  och  det  var  således  en- 
dast blodförlusten  och  omöjligheten  af  att  förändra 
ställning,  som  gjorde  att  han  mot  dagningen  började 
frysa  och  snart  blef  stel  i  lederna ;  men  också  nu  nal- 
kades hans  räddare,  en  rysk  jägartrupp,  som  var  ut- 
sänd att  uppsamla  de  döda  och  sårade. 


186 

Man  observerade  den  svenske  krigaren  och  den- 
nes lycka  var  det  att  officeren,  som  kommenderade 
den  lilla  truppen,  i  sin  barndom  vistats  i  svenska  Fin- 
land, och  således  både  förstod  språket  och  fattat  en 
slags  vänskap  för  den  nation  han  bekrigade. 

Lönner  blef  således  upptagen  och  förd  på  ett 
sjukhus;  allt  gick  bra  som  han  hoppats,  så  bra  det 
kunde  för  en  fånge. 


När  dagen  rann  upp  för  den  svenska  truppen, 
voro  de  utom  ryssarnes  skotthåll ;  de  ordnade  sig  åter, 
dessa  förspridda  krigare;  de  stälde  sig  i  led;  der  fun- 
nos  luckor,  mänga  luckor. 

Gamle  Prahm  hade  fått  sig  ett  hugg  i  hufvudet; 
men  var  dock  med,  fastän  han  vid  uppställningen  pre- 
senterade sig  med  en  stor  blårutig  bomullsnäsduk 
bunden  öfver  såret. 

Det  låg  någonting  löjligt  i  denna  utstyrsel,  sär- 
deles som  gubben  stod  i  ledet  och  grät. 

"Fy  Prahm,  är  du  en  sådan  kruka,  så  att  du 
gråter  för  en  rispa",  yttrade  fältväbeln  —  "vara  en 
sådan  kärring  med  kläde  på  hufvudet." 

"Åh,  inte  gråter  jag  för  det;  men  si  löjtnanten, 
löjtnanten. " 

"Löjtnant  Berndtson?" 

"Ja  visst!  —  han  är  borta,  han." 

"Åja,  han  är  borta  hos  öfverstelöjtnanten." 

"Nej,  visst  inte;  jag  såg  att  han  fick  ett  skott  i 
skallen,  sä  att  han  singlade  omkull  som  en  torsk;  då 
ville  jag  bevars  försvara  honom,  men  då  högg  en  ryss 
mig  denna  skråman  i  nacken,  så  att  jag  också  föll; 
men  si",  tillade  han  och  skar  tänderna  af  raseri,  "jag 
låg  ej  länge,  utan  var  uppe  igen  som  ett  vift  och 
satte  bajonetten  igenom  rysskanaljen,  så  att  han  satt 
der  som  en  uppspetad  fluga  på  marken  och  bajonet- 
ten blef  jag  af  med  —  det  var  skada  på  bajonett." 

"Du  såg  att  löjtnanten  blef  dödskjuten?" 

"Ja,  visst  såg  jag  det,  så  godt  jag  kunde  för  det 
egyptiska  mörkret  —  men  det  var  karl  till  karl,  han, 
den    hederUge    Berndtson,  vi  få  ej  någonsin  en  sådan 


187 

löjtnant  —  och  ingen  sådan  en  löjtnant",  snyftade 
gubben  Prahm,  som  både  kölden,  nattvaket  och  hun- 
gern gjorde  blödigare  än  eljest.  Han  var  annars  en 
slags  stoiker  på  sitt  vis  och  trodde  också  fullt  och  fast 
på  ett  oundvikligt  öde,  en  tanke,  som  tröstade  honom 
vid  nästan  alla  tillfällen,  men  som  nu,  så  här  på  tom 
mage,  ej  förslog." 

Kompaniet  fortsatte  marschen,  men  en  annan 
röst  än  Berndlsons  kommenderade;  manskapet  såg  ej 
längre  hans  starka,  resliga  gestalt  ibland  sig,  denne 
yngling,  som  ännu  aldrig  klagat,  ännu  aldrig  upphört 
att  hoppas  allt  af  den  rättvisa  saken  och  genom  det 
okufvade,  det  envisa  finska  modet. 

Mot  qvällen  voro  de  åter  i  fred  för  anfall  och 
fingo  värma  sig  litet  i  några  kojor. 

Detta  var  nog  för  att  åter  väcka  Prahmens  mod ; 
han  log  väl  icke;  men  hans  sorg  hade  förbytt  sig  i 
den  grufligaste  ilska  mot  allt  hvad  ryskt  hette;  hade 
gubben  haft  makt  som  han  hade  vitja,  hade  han  i 
detta  ögonbhck  låtit  nedsabla  alla  ryska  fångar  som 
funnos,  till  en  försoning  för  sin  löjtnant  och  sin  fan- 
junkare. 

"Om",  sade  han  och  skar  tänderna,  "jag  finge 
hugga  ner  de  ödlorna,  man  för  man,  så  skulle  jag 
inte  bli  trött." 

"Åh,  korporalen  låter  som  han  vore  ryss  sjelf", 
yttrade  en  af  soldaterna;  "man  skall  väl  vara  en  kristen, 
fast  man  är  arg." 

"Kristen?"  frågade  korpral  Prahm.  "Vet  du  hvad 
det  är  att  vara  kristen;  slå  ihjäl  hednahundarne." 

"Åh,  inte  äro  de  hedningar  heller.  De  korsa 
sig  för  bröstet  och  mumla  en  hop,  som  väl  vår 
Herre  förstår  lika  bra  som  finska  och  svenska",  an- 
märkte en. 

Korporalens  ljusgrå  lifliga  ögon  glödde  af  harm. 
"Äro  de  kristna  de?  Nej,  de  ha  Sankt  Niklas  till 
gud  —  hvad  är  det  för  en  gud?  Jag  vill  inte  stå  upp 
se'n  jag  lagt  mig  för  en  sådan  gud;  nej,  min  själ  — 
slå  ihjäl  dem  skall  man  allihop,  gamla  och  unga, 
qvinnor  och  barn." 

"Käre  Prahm,  ^nu  säger  du  det  du  ej  tänker", 
yttrade  en  ung  krigare.     "Nu  talar  du  inte  allvar;  det 


188 

är  ett  att  vara  rask,  det  vet  du  bäst,  och  ett  annat 
att  vara  ilsken  och  ursinnig." 

"Åja,  ni  pratar",  sade  gubben  ändtligen  och  bör- 
jade som  ett  barn  att  gråta  af  ilska;  "men  hade  jag 
dem  här,  hade  jag  dem  bara  här,  så  skulle  jag  be- 
tala dem  för  vår  Berndtson  —  stälde  sig  icke  en 
kanalje  och  trampade  honom  på  bröstet;  det  var 
just  den  som  högg  mig;  men  si  den  fick  dock  betal- 
ning kontant,  så  att  han  inte  trampar  på  en  hederlig 
karl  mer.  Ha  ha  ha,  det  roar  mig  ändå  att  han  fick 
sin  hyra." 

"Gör  det  ondt  i  hufvudet?" 

"Hva?  Gör  det  ondt,  åja,  inte  gör  det  godt,  det 
måtte  du  förstå,  dummeribom." 

"Men  Prahm  skulle  tala  vid  doktorn." 

"För  sådant  här?  —  pratar  persilja,  det  botar 
jag  sjelf,  är  min  egen  doktor  —  krusar  inte  för  dok- 
torerna här  —  försupna  tingestar  —  dummeribummar, 
som  ge  kräkpulver  åt  dem,  som  skulle  mista  benet, 
och  taga  af  benet  af  dem,  som  skulle  ha  pulver." 

"Men  gossar",  återtog  han  efter  några  ögonblicks 
tystnad,  "jag  är  inte  ovan  vid  kallt  stål,  har  känt  så- 
dant förr  och  grinar  intet  för  det;  har  ärr,  pojkar! 
midt  på  bröstet  och  på  axeln;  frammantill,  pojkar; 
och  det  som  nu  förargar  mig  var,  att  kanaljen  högg 
mig  i  nacken  —  hade  han  gifvit  mig  ett  streck  i  pan- 
nan —  nå,  hvad  mer?  men  i  nacken,  pojkar,  det  tyder 
på  chikan." 

"Ånej,  Prahm  är  inte  rädd  han,  det  vet  hvarenda 
menniska." 

"Åja,  det  är  inte  för  mycket",  sade  Prahm,  "jag 
har  också  min  lilla  silfverpenning  på  bröstet,  ha  ha  ha, 
en  sådan  en  får  man  ej  för  intet." 

Så  tröstade  sig  Prahm  och  då  truppen  hunnit  till 
hufvudstyrkan,  var  han  lugnad  och  afhörde  rapporten 
om  de  dödskjutne,  bland  hyilka  Berndtson  var,  med 
ett  beundransvärdt  lugn;  men  de  skarpa  ögonen,  fastän 
torra,  lyste  af  hämndlust  och  okufvadt  mod. 


189 


Förlofningsdagsn. 

Patronessan  satt  en  dag  framför  sin  präktiga  toa- 
lett, på  hvilken  allt  livad  som  i  toalettväg  kunde  kal- 
las dyrbart  fans ;  ett  par  präktiga  silfverljusstakar  före- 
ställande amoriner  med  blomkorgar  på  hufvudet,  en 
mängd  kristallflaskor,  nålfat,  silfverredskap,  allt  låg  i 
den  prydligaste  ordning  kring  den  väldiga  spegeln,  som 
så  ofta  ätergifvit  sin  egarinnas  vackra  drag. 

"Ett  bref,  jaså!"     Patronessan  bröt  det. 

"Gä  ut,  Lina,  jag  är  ej  hemma",  ljöd  befallningen, 
då  hon  ögnat  på  de  första  raderna.  Patronessan  läste 
länge  och  uppmärksamt,  det  vackra  ansigtet  skiftade 
af  de  mest  stridiga  känslor,  än  sorg,  än  glädje  och  än 
något  som  liknade  hat  och  skadeglädje. 

"Skada  på  karl",  sade  hon  ändtligen,  "hygglig  fi- 
gur och  godt  sätt  att  vara  —  mitt  helgon  får  anlägga 
hofsorg." 

"Det  måste  ändå",  började  hon  efter  några  ögon- 
blicks tystnad  och  lade  ifrån  sig  brefvet,  "det  måste 
ändå  vara  skönt  att  kunna  älska  som  han  —  att  hunna 

—  ja,  det  är  en  egen  konst." 

"Det  är  emellertid  ett  tillfälle  att  befria  mig  från 
den  centnertyngd  jag  är  olycklig  nog  att  nödgas  bära 

—  ånej  —  hon  blir  qvar,  hon  tiger  och  lider,  helgonet, 
och  ser  på  mig  med  sina  dufvoögon,  som  se  ut  som 
en  samvetsförebråelse  —  ha  ha  ha  —  mitt  samvete; 
jag  är  hennes  välgörarinna,  hennes  mor,  hon  säger 
intet  och  dock  plågar  hon  mig  så  outsägligt.  —  Jag 
är  en  slaf,  så  länge  hon  är  här  —  men  behöfver  jag 
väl  vara  det?  —  Jag  kan  ju  när  som  helst  låta  henne 
flytta  —  ja  (uppspringande  och  med  blixtrande  ögon) 
ja,  så  skall  det  vara ;  när  jag  gifter  mig,  kan  jag  ej 
ha  henne  i  huset  —  hon  måste  bort,  hon  plågar  mig, 
hon  sönderrifver  min  själ  med  sina  milda  blickar; 
der  ligger  satir  —  nej,  der  ligger  en  oupphörlig  fråga 
i  dessa  blickar  —  en  fråga,  som  jag  ej  kan,  ej  vill 
besvara." 

"Oh!  det  är  tids  nog  en  gång,  när  det  är  slut, 
när   verlden   och   menniskorna  inte  mera  se  mig,  när 


190  . 

alla  glömma  mig  —  då  är  det  tids  nog  att  besvara 
dessa  frågor  —  hon  måste  m-  huset." 

"Men",  återtog  hon  efter  åter  en  stunds  tystnad; 
"men  hvad  skulle  folket  tro,  hvad  skulle  det  väl  säga? 
Man  skulle  anse  mig  för  härd,  egensinnig,  lion  skulle 
vinna  på  det  i  samma  mån  som  jag  förlorade;  nej, 
det  går  ej  an." 

"Gabriel,  min  käre  herre  och  tillkommande  man 
—  Gabriel  är  böjlig  och  ganska  användbar  —  jag 
begriper  ej;  men  han  riktigt  törstar  efter  att  förtreta 
Emilia  —  nå  väl,  gerna  för  mig  —  hon  är  min  fiende, 
min  börda.  —  Gabriel  skall  befria  mig  från  henne; 
oh!  han  skall  plåga  henne,  krossa  henne,  så  att  hon 
ej  mera  ser  upp  och  blickar  mig  in  i  ögonen  —  det 
lilla  helgonet  —  glorian  skall  han  plocka  bort,  stråle 
efter  stråle,  till  dess  hon  står  lika  fattig  och  för- 
skjuten, missnöjd  med  sig  och  allt  —  som  jag.  Fy 
Teodora,  om  någon  hört  det  der  och  (betraktar  sig  i 
spegeln)  sett  den  der  fysionomien,  så  hade  allt  varit 
förloradt." 

"Lina!  (ringer)  Lina!" 

Flickan  kom. 

"Se  så,  börja  hårklädseln  och  håll  ej  på  i  evig- 
het", yttrade  hennes  nåd  och  antog  sin  hvardagsmin 
af  förakt,  blandadt  med  ledsnad. 

"Hur  mår  fröken?" 

"Bra,  hennes  nåd,  hon  är  så  glad  i  dag." 

"Glad?     Jaså,  hvaröfver  då?" 

"Hon  gladde  sig  åt  hennes  nåds  förlofning." 

"Jaså,  ingenting  annat,  det  är  högst  naturligt; 
vidare?" 

"Hon  frågade  mig  om  hennes  nåd  också  var  glad.* 

"Och  du  sade?" 

"Ja,  sade  jag,  hennes  nåd  är  glad  som  ett  vinterny 
och  hur  kan  hon  annat  vara,  då  hon  får  den  hygglige, 
söte  kammarherren." 

"Hvad  är  det  för  slarf  der;  lägg  flätan  riktigt,  ditt 
våp;"  afbröt  patronessan. 

"Jaså,   du   tycker  för  din  del  att  jag  är  lycklig?" 

"Ja,  hennes  nåd." 

"Har  du  hört  andra  säga  det?" 

"Ja,  alla  menniskor." 


191    ' 

Patronessan  suckade  djupt  och  tänkte  vid  sig  sjelf : 
"Dä  mätte  jag  väl  också  verkligen  vara  det." 

Ändtligen,  efter  en  lång,  tråkig  tystnad,  blott  dä 
och  dä  afbruten  af  en  anmärkning  och  ett  svar,  var 
toaletten  gjord  och  patronessan  reste  sig  upp  i  glansen 
af  sin  skönhet;  det  var  en  drägt  af  grönt  siden  och 
blonder;  något  sä  rikt,  sä  yppigt  och  tillika  sä  mjukt 
och  ledigt  att  den  tycktes  endast  vara  en  slöja  kring 
en  andevarelse;  den  rika  collieren  om  halsen,  de  sköna 
brocherna,  de  glindrande  örhängena  och  de  blixtrande 
ringarne  gåfvo  patronessan  utseendet  af  en  fédrott- 
ning.  Sjelfva  kammarjungfrun  kunde  ej  återhålla  sin 
förvåning. 

"Låt  fröken  komma!"  yttrade  patronessan;  "jag 
vill  tala  med  henne." 

Efter  några  ögonblick  inträdde  Emilia;  en  star- 
kare kontrast  än  emellan  bägge  dessa  qvinnor  kan 
man  sällan  skåda. 

Emilia  bar  en  enkel  hvit  klädning,  som  tätt  om- 
slöt det  smärta  lifvet,  de  ljusa  lockarne  lågo  i  ringlar 
kring  halsen  och  en  schal  låg  lätt  och  ledigt  kastad 
öfver  axlarne. 

"Goddag,  kära  Emilia",  sade  patronessan  och  vände 
bort  hufvudet,  ty  flickans  glada  ögon  smärtade  henne; 
"goddag,  det  är  sent,  tror  jag?" 

"Ja  mamma,  det  är  snart  middag." 

"Ja,  jag  vet  —  hör  på,  Emilia,  det  är  i  dag  en 
vigtig  stund." 

"Ja  mamma,  mycket  vigtig." 

"Ja,  det  är  just  det  jag  säger,  jag  ingår  ett  för- 
bund för  evigheten." 

"För  hela  lifvet",  anmärkte  Emilia,  "jag  önskar 
er  lycka  mamma,  mycken  lycka." 

"Tack!  Emilia  —  emellertid  så  —  så  —  då  nu 
min  ställning  blir  förändrad,  sä  —  så." 

"Tala  ut,  mamma!" 

"Kanske  Gabriel  önskar  att  du  lemnar  oss;  jag 
vill  det  visst  icke,  du  kan  vara  öfvertygad  derom;  men 
om  du  kunde  flytta  till  din  bror,  som  — " 

"Ack  mamma,  Carl  har  ingenting  sjelf,  blott  kap- 
tens titel,  men  endast  löjtnants  lön." 

"Jaså,  jag  tänkte  att  — " 


192 

"Ja,  mamma,  när  ni  så  vill." 

"Jag  säger  ju  inte  att  jag  vill." 

"Ack  jo,  mamma,  jag  har  länge  funnit,  att  ni  ej 
vill  ha  mig  qvar,  ack!  om  jag  hade  någonstädes  att 
fly,  om  jag  hade  något  annat  hem." 

"Jaså",  sade  patronessan  skarpt  och  fixerade  flic- 
kan, "du  är  ej  nöjd  med  mitt  hus?" 

"Jo  mamma,  men  ni  är  ej  nöjd  med  mig." 

"Åjo",  återtog  patronessan  värdslöst  och  lekte  med 
sin  halskedja,  "åjo,  jag  har  egentligen  ingenting  emot 
dig,  du  är  flitig  och  snäll,  du  gör  hvad  du  kan,  jag 
har  också  derföre  dragit  försorg  för  dig  —  men  din 
bror  har  förolämpat  kammarherren  och  — " 

"Förolämpat,  mamma?  —  Det  har  han  icke;  min 
bror  blef  djupt  kränkt  af  er  tillkommande  man;  det 
var  ej  ädelt,  ej  ridderligt  gjordt  af  honom." 

"Hvad?  Jaså,  du  gör  anmärkningar  öfver  Gabriel? 
Kära  Emilia,  din  näsvishet  går  föi-  långt  —  kom  ihåg, 
fastän  det  ej  lyckades  dig  att  fånga  kammarherren  — 
så  är  han  en  man  långt  öfver  din  bror  kaptenen, 
landtvärnskaptenen." 

Emilia  rodnade;  men  teg. 

"Du  tiger,  du  fäster  dina  ögon  på  mig,  flicka, 
hvad  vill  du?  Du  frågar  mig  något;  jag  skall  svara 
dig;  säg,  hvad  vill  du?"  utfor  patronessan  på  en  gäng 
darrande  af  vrede  och  fruktan,  "tala,  flicka;  tror  du 
ej  att  jag  uthärdar  dina  blickar?"  —  Patronessan  fixe- 
rade med  våld  sina  ögon  på  den  unga  flickan. 

"Tala,  Emilia,  tala  nu,  just  nu,  det  är  sista  gången 
jag  tål  dina  ögonkast  —  en  gång  skall  det  ta  slut  med 
det  der  helgonlifvet  —  ha  ha  ha  —  se  så,  se  der, 
jag  kan  stirra  på  dig,  om  jag  vill." 

Emilias  milda,  lugna  ögon  hvilade  med  sorgligt 
allvar  på  den  darrande  qvinnan  hon  hade  framför  sig; 
der  fans  ej  en  gnista  förebråelse  i  denna  blick;  men 
deremot  en  djup  smärta,  förenad  med  en  försonande 
kärlek. 

"Tala!  hvad  tänker  du  på,  flicka?"  ropade  slut- 
ligen patronessan,  utom  sig  af  en  fasa,  som  hon  ej 
kunde  bekämpa. 

"Jag  tänker  på",  sade  Emilia,  "hvad  far  och  mor 
och    de   öfrige   salige   deruppe   skola   säga,   då  de  se 


193 

ner  i  ert  och  mitt  hjerta;  mamma!  jag  ber  er  om 
intet",  fortfor  hon  och  knäppte  samman  händerna, 
"om  intet,  intet  för  mig;  men  mamma,  känn  efter, 
fms  der  ingenting  i  ert  hjerta,  som  hviskar:  du  gör 
orätt,  du  vandrar  ej  på  Guds  vägar!  Är  det  ej  sä, 
mamma?" 

"Emilia,  tyst  Emilia",  hviskade  styfmodern  och 
lutade  hufvudet  i  handen.  —  "Nej,  nej !  alldeles  ingen- 
ting, dåraktiga  flicka",  sade  hon  efter  några  ögonblicks 
besinning. 

"Således  åter  nej  —  ack,  mamma!  så  kan  det  ej 
vara;  vet  ni,  min  mor,  så  får  det  ej  vara.  Jag  är 
ålagd  att  säga  er  hvad  min  själ  känner,  ty  äfven  der 
hviskar  en  röst  och  frågar:  hvarför  talar  du  icke? 

"Hvad  har  jag  då  egentligen  gjort  så  förskräck- 
ligt", sade  patronessan  med  ett  flatskratt,  "så  att  min 
fröken  dotter  behöfver  uppträda  med  moraler?" 

Emilia  skakade  på  hufvudet;  "mamma!  tala  inte 
så;  det  är  en  varm  själ,  som  vill  tränga  intill  er,  det 
är  en  helig  kärlek,  som  vill  tala  sanning,  stöt  ej  ifrån 
er  den  enda  gång,  som  kanske  en  menniska  vill  säga 
er  ett  sant  ord." 

"Du  är  en  fantast,  Emilia,  tala  ut,  jag  förlåter  dig." 

"Det  finnes  en  lycka  som  bor  här  —  inne  —  i 
hjertat,  en  annan  som  finnes  öfver  allt  —  och  ingen- 
städes; se  mamma,  känn  en  gång  hvad  en  inre  till- 
fredsställelse vill  säga  och  sedan  glömmer  ni  alldeles 
af  hvad  ändras  omdömen  säga.  Vet  ni  hvad?  Den, 
som  är  glad  i  hjertat,  bryr  sig  ej  om  andras  dom;  det 
är  som  då  en  ande  far  ifrån  jorden  och  glömmer  allt 
för  de  högre  verldar,  der  han  nu  lefver." 

"Det  der  är  vackra  betraktelser,  rätt  skönt,  or- 
dentligt drömtyderi  —  nå,  min  goda  fröken,  har  inte 
hennes  salig  mor  kommit  och  gifvit  henne  denna  lilla 
nätta  ambassad?  —  Förlåt  mig,  att  jag  frågar." 

"Jo,  mamma  —  kanske  också  det;  jag  har  i  dröm- 
men ofta  sett  min  mor  och  er,  och  alltid  har  hon  med 
sorgligt  medlidande  betraktat  er." 

"Jaså,  min  goda  Emilia;  helsa  då  er  fru  mor,  att 
jag  i  dag  förlofvar  mig  med  kammarherren  Ljungsköld 
och  att  således  den  himmelska  slägten  ej  behöfver  be- 
svära sig." 

Åltartajian.  13 


194 

"Mamma!  mamma!  förlåt  mig;  men  jag  tyckte  att 
ni  i  dag  befalde  mig  att  tala." 

"Javisst  —  också  fick  jag  höra  rätt  mycket  om 
min  verldslighet,  ha  ha  ha,  om  att  jag  ej  har  glädje 
i  själen,  utan  öfver  allt  och  ingenstädes,  och  om  salig 
mamma,  som  haft  den  godheten  se  ledsen  ut  för 
min  skull  —  ha  ha  ha.  —  Men  nog  derom ;  du  finner, 
kära  Emilia,  att  då  du  på  detta  sätt,  ha  ha  ha,  är 
ackrediterad  ambassadris  från  de  himmelska  härska- 
rorna, kan  jag  ej  lemna  dig  pass  utan  att  få  ett  krig 
pä  halsen,  hela  det  heliga  herskapet  kunde  behaga  att 
komma  hit  och  spöka,  ha  ha  ha  —  du  måste  således 
bli  qvar,  Emilia." 

"Jag  skall  flytta,  mamma,  så  snart  jag  får  en 
tjenst. " 

"Tjenst?  Skulle  min  styfdotter  ta  emot  en  tjenst? 
Det  går  ej  an,  du  får  ej  ta  tjenst." 

"Men",  suckade  Emilia  nära  gråtande,  "då  kan 
jag  ej  lemna  ert  hus." 

"Res  till  din  bror." 

'Jag  kan  ej,  han  har  sjelf  ackorderat  in  sig  i  en 
prestgård  i  provinsen." 

"Alltför  intressant  att  ha  en  fullväxt  dotter  i  hu- 
set", mumlade  patronessan  —  "åja,  bli  qvar,  Emilia, 
jag  skall  bedja  kammarherren  —  gå  barn,  vi  ha  talat 
med  hvarandra  mer  än  nog;  vi  känna  hvarandra  och 
som  det  tycks  passa  vi  icke  riktigt  ihop." 

"Är  detta  ert  sista  ord?  Har  ni  intet  hjertligt  ord 
till  mig?"  frågade  Emilia  rörd. 

"Jo,  kära  du,  jag  är  Tijertligen  uttråkad,  är  du 
nöjd  nu?" 

Emilia  gick  —  hon  var,  som  förr,  en  återspegling 
af  Stefanus,  som  stenades  och  såg  himmelen  öppen 
öfver  sig. 

Patronessan  satt  länge  i  djupa  tankar.  "Och  det 
är  så  tomt,  så  uselt  här  .i  verlden",  mumlade  hon 
ändtligen  mellan  tänderna,  "det  är  så  fladdrande  allt 
—  då  jag  vill  vara  glad,  flämtar  fröjden  som  en  lykt- 
gubbe framför  mig;  alltmer  jag  famlar,  allt  längre  flyr 
han;    glädjen   tål   ej    luftdraget,  tål  ej  att  man  andas 

på  den  —  det  der  är  ju  afl  den  lycka  vi  hafva. 

Det   der   moraliska  kräket  tror  att  hon  är  lycklig  — 


195 

hon  bär  allt  med  imdergifvenhet;  med  kraft  —  ånej, 
hennes  lif  är  lika  glädjelöst  som  mitt  och  är  det  icke, 
så  måste  det  bli  det  —  jag  har  medlet  i  min  hand. 
Att  sä  der  ha  en  salig  bredvid  sig  är  odrägligt,  att  så 
der  ha  en  ljusstråle  i  mörkret  är  farligt,  då  man  ej 
sjelf  äger  den. 

Det  förefaller  mig  ibland  som  om  allt,  hvad  som 
utgör  min  lycka,  i  Emilias  närvaro  föll  till  stoft;  glan- 
sen betyder  intet,  guldet,  skönheten,  ungdomen,  njut- 
ningen, allt  blir  jordgrått,  då  hon  lyser  pä  det  med 
sin  blick  eller  lägger  sin  nunnhand  på  min  lycka.  Min 
glädje,  nyss  som  en  fyllig  ros,  förvandlar  hon  med  sin 
närvaro  till  en  tistel;  det  tyckes  som  allt  framstode  i 
en  annan  dager.  Jag  känner  mig  osalig  der  hon  är, 
det  har  jag  alltid  gjort;  det  är  liksom  hon  hade  med 
sig  ett  helt  slägte  andar,  som  ömkade  sig  öfver  det 
jordiska." 

.  Patronessan  föll  i  djupa  tankar;  en  god  och  en 
ond  tanke,  den  förre  slumrade  och  ville  vakna;  men 
den  senare  satt  som  maran  på  täcket,  som  en  vam- 
pyr på  den  sofvande  och  hviftade  vallmodagg  på  hans 
ögonlock.  Segern  blef  således  hans;  den  goda  tan- 
ken, som  talat  i  sömnen,  som  rört  på  de  sköna  vin- 
garne,  liksom  den  velat  vakna,  låg  åter  stilla  och  tyst 
och  sof  på  hjertats  botten;  men  den  onda  tanken  fick 
åter  sin  makt  och  patronessan  slog  till  ett  flatskratt: 
ha  ha  ha,  ha  ha  ha,  här  sitter  jag  och  drömmer  som 
en  pensionsflicka,  när  hon  märkt  en  gymnasists  ömma 
låga  och  valsat  tvä  valsar  å  rad  med  adoratören; 
ha  ha  ha. 

Det  är  ändå  .kuriöst  hvad  man  är  barnslig  — 
men  mitt  helgon,  vänta  bara,  Gabriel  skall  ge  dig  an- 
nat att  tänka  på  —  det  skall  glädja  Gabriel. 

Gabriel?  —  åja,  han  blir  ett  bra  verktyg,  smidig, 
villig  till  allt,  en  präktig  karl. 

Skall  man  ha  en  hustyrann,  så  är  det  bäst  att 
ha  en  person,  som  är  utan  karaktär  —  eljest  äro  de 
sä  svårhandterliga. 

Gabriel  behöfver  blott  penningar  och  frihet;  gerna 
för  mig;  jag  vill  blott  ha  ett  beskydd  —  en  kammar- 
herre kan  vara  bra  nog.    Nå  väl,  genom  honom  kan 


196 

jag  komma  på  hofvet  —  sedan  sörjer  jag  för  resten, 
äfven  utan  honom. 

"Gästerna  komma",  sade  kammarjungfrun  inträ- 
dande.    "Behagar  hennes  nåd  gå  in  i  förmaket?" 

"Jaså,  bra!   jag  kommer",  blef  svaret. 

"Är  kammarherren  kommen?" 

"Ja." 

"Bed  honom  komma  in." 

Gabriel  Ljungsköld  steg  in,  hans  hala  bleka  an- 
sigfe  var,  om  möjligt,  mera  leende  än  någonsin;  han 
stannade  som  betagen  vid  dörren. 

"Kom  närmare,  Gabriel,  tycker  du  om  klädningen? 
Ser  du,  jag  har  tagit  brochen  du  gaf  mig.  —  Nå,  min 
vän!    tycker  du  att  jag  är  presentabel?" 

"Gudomlig,  hänförande!" 

"Ack  så  artigt,  håll  i  med  det  der,  kära  Gabriel, 
hela  din  lefnad,  min  trogne  slaf.  Nå  (vårdslöst)  kan- 
ske du  är  nyfiken,  det  ligger  ett  bref  pä  min  toalett. 
Vet  du  den  der  målaren  Berndtson  är  ihjälskjuten." 

"Död?  —  Han?" 

"Jaha,  riktigt  död  för  kung  och  fädernesland;  nå, 
se  ej  så  förskräckt  ut,  lilla  Gabriel." 

"Förskräckt?  Nej,  visst  inte;  jag  blef  endast  nå- 
got öfverraskad." 

"Hör  pä,  Gabriel,  du  vet  mina  tankar  om  Emilia, 
du  vet  också  att  hon  är  förtjust  i  den  der  målaren. 
Du  hjelpte  mig  af  med  brödren;  kan  du  hjelpa  mig 
af  med  systern  också?" 

"Åja,  om  man  till  exempel  — " 

"Ja,  tänk  ut  något." 

"Ni  lemnar  mig  fria  händer;  vet  ni,  Theodora, 
den  der  flickan  blir  mig  allt  mera  obehaglig." 

"Kärleken  förbyts  i  hat." 

"Ånej;  men  hon  är  obehaglig  —  hon  plågar  er 
och  det  är  nog." 

"Ja,  det  skall  Gud  veta",  sade  patronessan  och 
gick  in  i  förmaket,  der  gästerna  voro  samlade. 

"Goddag,  onkel  Seth,  ni  mår  bra  och  är  lycklig 
och  glad  som  vanligt." 

"Goddag,  käre  kammarjunkare  Gyllenörn,  hur 
mår  ni?" 

"Jo,    gudskelof  temligen    för    egen    del",    svarade 


197 

kammarjunkaren,  med  en  min  sä  sorglig  och  en  ton 
så  gråtmild,  att  man  nästan  kunnat  skratta  åt  honom. 

Det  sammanskrumpna  gubbansigtet  var  blekt,  de 
djuptliggande  ögonen  matta,  den  höga  pannan  skrynk- 
lig, sjelfva  den  hvita  tupén  tycktes  deltaga  i  gubbens 
dysterhet,  den  var  oredig  och  ojomt  pudrad. 

"Åh,  se  mjukaste  tjenare,  min  gode  kammarjun- 
kare",  sade  landträdet;  "hm,  ni  ser  ut  att  ej  vara  frisk 
i  dag;  har  kanske  ondt  af  gikt;  då  kan  jag  ge  ett 
godt  råd:  gikttaft,  min  bäste!  gikttaft,  oh!  det  är 
präktigt." 

"Ånej  —  nej  bevars",  yttrade  kammarjunkaren 
undvikande,  och  som  landtrådet  med  verklig  motvilja, 
liksom  för  att  visa  sin  kära  Gabriel  att  han  hade  mod 
att  tala  med  Athalies  bror,  hade  vändt  sig  till  kam- 
marjunkaren, blef  också  konversationen  slut. 

Vid  det  rika  bordet  hade  gästerna  redan  suttit 
länge,  rätt  efter  rätt  hade  försvunnit  och  samtlige  voro 
sysselsatta  med  att  äta  och  detta  samtalssätt,  som  så 
uttrycksfullt  kallas  för  "kallprat",  det  vill  säga  samtal 
utan  innehåll,  utan  kärna,  utan  värma  och  utan  glädje, 
fortsatta  under  ett  ideligt  artigt  leende  och  ett  utse- 
ende af  interesse;  sädane  samtal  äro  detsanmia  för 
själen,  som  dä  man  maler  ren  qvarnar  med  hackelse : 
materialet  är  utan  värde  och  produkten  oduglig. 

Nu  kommo  champagnebuteljerna  fram,  korkarne 
smälde,  de  höga  glasen  ifyldes  med  den  perlande  dryc- 
ken och  landtrådet  steg  upp  och  höll  ett  tal,  som 
slutades  med  att  förlofningen  mellan  patronessan  och 
Gabriel  Ljungsköld  högtidligen  proklamerades  och  de- 
ras skål  dracks. 

Den  ende  som  ej  drack  sitt  glas  i  bottnen,  var 
lille  kammarjunkaren,  som  sedan  länge  nästan  alldeles 
glömt  af  sin  forna  så  löjliga  artighet;  han  betraktade 
den  arma  Emilia,  som  hvitklädd,  lik  en  Vestal  som 
skulle  begrafvas,  satt  vid  det  glada  bordet,  som  det 
tycktes  obekymrad,  under  det  att  en  krossande  tyngd 
låg  öfver  hennes  hufvud  och  snart  skulle  falla  öfver 
henne. 

Man  kunde  på  kammarjunkaren  märka,  huru  plåg- 
sam   hela    denna    länga  högtidlio-a  måltid  föreföll  ho- 


198 

nom;  men  det  tog  dock  slut,  gratulationerna  också, 
och  nu  smög  han  sig  bort  till  Emilia. 

"Ni  får  förlåta,  fröken  Emilia,  att  jag  önskar  ett 
tete  ä  tete  med  er",  yttrade  gubben.  "Ni  förlåter  mig, 
att  jag  har  något  att  meddela  er." 

"Gerna,  herr  kammarjunkare",  log  Emilia  åt  det 
ovanliga  förslaget.     "Säg,  hvad  är  det?" 

"hite  här,  lilla  Emilia.  På  er  kammare.  Det  kan 
ej  sägas  här." 

"Nå  väl,  kom  då",  småskrattade  flickan,  "kom,  jag 
ger  er  ett  tete  ä  tete,  min  ädle  vän." 

När  de  kommit  ur  folkhvirflen,  der  ingen  märkt 
dem,  och  upp  på  kammaren,  satte  sig  kammarjunka- 
ren,  torkade  ångestsvetten  ur  sin  panna  och  sade  med 
darrande  röst: 

"Goda  fröken  Emilia,  tror  ni,  hoppas  ni  på  Gud, 
på  ett  bättre,  ett  evigt  hf  efter  detta?" 

"Ja  —  ja  visst,  bäste  kammarjunkare;  men  ni 
är  så  upprörd,  hvad  är  det  —  hvad  är  det?"  återtog 
hon  darrande  och  bleknande.    "Säg!" 

"Jag  fruktar  att  ni  ej  har  kraft",  sade  kammar- 
junkaren,  "men  jag  måste  säga  er  allt.  Underrättelsen 
kunde  eljest  komma  från  menniskor,  som  mindre  de- 
lade edra  känslor  än  jag." 

Emilia  blickade  stelt  framför  sig,  en  häftig  darr- 
ning  flög  genom  hennes  späda  lemmar,  hon  frågade 
intet,  och  kammarjunkaren  hade  ej  mod  att  tala. 

Ändtligen  tycktes  hon  bli  lugnare.  Hon  slog  upp 
ögonen  och  lät  blicken  vänlig  och  åter  lugn  sväfva  om- 
kring, liksom  hon  velat  söka  något  som  ej  fans. 

"Jaså,  ni  vill  då  säga  mig  något  sorgligt",  återtog 
hon  sakta.  "Nå  väl  —  tyst  min  gamle  vän,  kanske 
jag  vet  det  förut."  —  Hon  steg  upp  och  tog  fram  sina 
anteckningar,  bläddrade  några  ögonblick  och  lemnade 
kammarjunkaren  ett  blad,  —  "Läs!  är  det  detta?  Läs 
högt!" 

Kammarjunkaren  läste  högt  och  med  stigande  för- 
undran : 

"Den  20  November.  I  natt  drömde  jag:  en  bac- 
kig trakt,  full  af  skog  och  snår,  en  ström  nedanföre, 
der  uppe  i  skogsbrynet  hörde  jag  vapenbrak.  Jag 
tyckte  mig,  lik  en  osynlig  varelse,  sväfva  öfver  marken 


199 

utan  att  kunna  såras  af  kulorna,  som  flögo  genom  luf- 
ten ;  månen  sken  dunkelt,  menniskorna  stridde  i  mörk- 
ret; men  jag  såg  klart;  då  säg  jag  Alfred  Berndtson 
falla,  jag  satte  mig  vid  hans  sida,  han  hade  fått  en 
kula  genom  hufvudet;  han  rosslade  i  dödsarbetet;  jag 
blef  förskräckt  och  vaknade." 

"Är  det  ej  så,  kammarjunkare  Gyllenörn?"  sade 
Emilia  sakta  och  nästan  utan  att  darra. 

"Jo,  jo,  så  är  det." 

"Jag  har  förut",  snyftade  flickan  med  ett  öfver- 
naturligt  lugn,  "gissat,  frågat  och  gissat.  Finnes  det 
något  själsförbund,  något  evigt  äktenskap,  som  ej  döden 
kan  slita?  —  Frågan  är  besvarad.  —  Ja,  ja!  säger 
min  lefvande  tro,  min  innersta  öfvertygelse," 

"Ni  förundrar  mig,  fröken  Emilia",  yttrade  kam- 
marjunkaren,  "ni  förundrar  mig." 

"Hvarför  det,  min  gode,  gamle,  ädle  vän?  Tro 
mig,  på  någon  jordisk  glädje  har  jag  aldrig  väntat, 
men  jag  har  ändå  hoppats;  ack,  käre  Gyllenörn,  du 
gamle,  min  far,  min  räddare,  min  ende  vän",  fortfor 
hon  med  varm  känsla,  "tro  mig,  jag  är  ej  bortskämd 
af  fröjd  —  nej,  ack  nej,  allt  har  man  ryckt  ifrån  mig; 
men  desto  närmare  har  jag  klängt  mig  fast  vid  en 
framtid,  en  framtid,  framom  alla  våra  små  framtider; 
ja",  tillade  hon  med  glädjeglänsande  ögon,  "nu  är  jag 
säker,  det  är  ej  en  slump,  det  är  ett  säkert  trons  varse- 
blifvande." 

"Gudskelof",  suckade  kammarjunkaren,  "det  gick 
lättare  än  jag  trodde.  Fröken  Emilia,  ni  är  lyckligare 
än  jag  vågat  hoppas,  ty  ni  eger  en  tro,  en  förtröstan 
som  vinner  på  allt." 

"Åja,  man  måste  något  ha,  gode  kammarjunkare", 
sade  hon  småleende,  "men  kom  nu,  de  kunde  sakna  oss." 

"Hör  på,  Emilia,  säg  mig  en  sak:  ville  ni  gerna 
ega  er  far  i  lifvet?" 

"Nej  —  nej,  det  vill  jag  ej  —  han  var  olycklig 
här,  men  har  bättre  der  han  är." 

"Ja  visst,  kära  Emilia;  men  behöfver  ni  intet  skydd? 
Ni  kommer  i  allt  sämre  och  sämre  sällskap;  den  der 
kammarherren  Ljungsköld,  liksom  hela  den  slägten,  ja- 
gar alltid  blodet  ur  hjertat  på  mig.  Behöfver  ni  ej 
ett  stöd?" 


200 

"Jo  visst,  mera  än  någon,  jag  är  utan  alla  jor- 
diska stöd." 

"Den  ni  älskade  finnes  inte  mer." 

"Den  jag  älskar  finnes,  men  ej  här",  rättade  Emilia. 

"Nå  väl,  men  ni  är  utan  förbindelser  pä  jorden, 
jag  vet  det,  ni  har  mistat  allt,  som  ni  höll  kärt." 

"Nej,  bäste  Gyllenörn,  ni  lefver  ju  och  många 
andra  som  jag  håller  af,  lilla  Johanna  till  exempel,  jag 
har  visst  ännu  mycket  att  lefva  för  —  tro  ej  att  jag 
vill  dö  ~  ack !  det  skall  ju  ändå  en  gång  ske,  det  är 
en  lycka,  som  jag  måste  hinna." 

"Nå  väl,  Emilia,  ni  håller  då  af  mig  som  en  far; 
det  fägnar  mig  —  vill  ni  lefva,  kan  ni  lefva  tillsam- 
mans med  mig  och  Johanna." 

"Med  er  och  Johanna;  hvarför  skulle  jag  väl  ej 
vilja  det ;  men  det  är  blott  en  fiktion ;  det  der  har  jag  ej 
drömt  om",  tillade  hon  småskrattande,  "det  står  ej 
skrifvet  i  stjernorna." 

"Godt,  vi  fä  se  hvad  som  behöfs",  sade  kammar- 
junkaren. 

När  de  åter  inträdde  i  salongen,  var  kaffet  druc- 
ket; man  hade  märkt  deras  bortvaro. 

"Min  gode  kammarjunkare  har  enleverat  min  lilla 
Emilia",  yttrade  patronessan  skämtande.  "En  mor  kan 
möjligen  få  veta  något  om  det  tete  ä  tete,  som  en 
ungkarl  haft  med  dottern  i  huset." 

Hela  sällskapet  sorlade  i  ett  skratt. 

"Det  var  allvar,  min  nådiga,  och  passerar  icke 
raljeriet",  svarade  kammarjunkaren  med  eftertryck. 

"Jaså,  nå,  det  gläder  mig,  sjelfva  lilla  Emilia  ser 
ganska  beskedlig  ut,  kom  hit,  barn;  se  sä;  det  gläder 
mig  att  du  ser  glad  ut  pä  din  mors  hedersdag." 

"Kanske",  inföll  kammarherre  Gabriel  med  en  sned 
blick  på  sin  fästmö,  "kanske  herr  kammarjunkaren 
Gyllenörn  vet  något  från  krigsteatern,  vår  ärorika  fin- 
ska armé  börjar  väl  att  dra  sig  bakom  kulisserna ;  men 
ännu  har  det  varit  en  liten  dust  på  sjelfva  scenen,  ~ 
ni  har  väl  hört  den  lilla  affären  vid  W.  bro?  —  eller- 
kanske  intet?" 

Kammarjunkaren  blef  uppmärksam.  "Det  kan  ej 
vara  ett  ämne  för  sällskapsnöjet  att  omtala  en  strid, 
der  svenskar  stupade  för  ryska  kulor." 


201 

"Åja,  det  kan  så  vara"',  inföll  landtrådet,  "men 
uppriktigt  taladt,  det  är  verkligen  lika  sä  godt  att  vi 
bli  af  med  Finland;  det  passar  ej  för  värt  geografiska 
läge,  är  halfva  året  stängdt  frän  moderlandet  och  — " 

"Onkel  går  alltför  längt  in  i  politiken",  afbröt  ho- 
nom Gabriel,  "jag  vill  ej  gå  så  grundligt  ät  saken; 
men  a  propos  om  striden  vid  W.  bro;  om  herrarne 
kände  en  målare  här  i  Stockholm,  som  hette  Berndt- 
son (sneglande  pä  Emilia),  sä  är  det  gifvet,  att  han 
fallit  —  han  är  dödskjuten." 

Ej  en  min  förändrades  i  Emilias  ansigte,  blott  när 
hon  kastade  en  hastig  blick  på  Gabriel,  tycktes  ett  par 
små  rynkor  bilda  sig  pä  hennes  hvita  panna;  kammar- 
herren deremot  slog  ovilkorligt  ner  ögonen. 

"Hon  har  förställning,  som  öfvergär  min",  tänkte 
patronessan. 

"Det  der  är  ett  obehagligt  ämne",  yttrade  hon 
värdigt.     "Vi  kunna  tala  om  annat." 

"Kanske  det  kunde  tillåtas  mig",  sade  kammarjun- 
kare  Gyllenörn,  "att  yttra  nägra  ord?" 

"Mycket  gerna,  jag  hör  er  alltid  med  nöje." 

"Nå  väl,  hennes  nåd,  jag  märker  att  tonen  i  ert 
hus  blifvit  gladare  än  förr;  jag  skulle  utbedja  mig  att 
fä  öka  nöjet  med  en  berättelse." 

"Gerna,  gerna,  min  bäste",  sade  patronessan  och 
antog  en  hvilande  ställning,  under  det  att  hon  lekte 
med  sitt  ena  armbandläs,  som  hon  knäppte  upp  och 
igen. 

"Vet  ni",  sade  kammarjunkaren,  "en  af  mina  vän- 
ner hade  en  ungdomsvän,  lycklig  make  och  far;  men 
olyckan  drabbade  honom,  hans  trogna  maka  sjuknade 
och  när  hon  dog,  bad  hon  sin  man  att  gifta  sig  med 
en  flicka,  som  hon  ansåg  för  en  god,  en  ren  engel, 
värdig  hennes  förtroende." 

"Förlät,  herr  kammarjunkare",  afbröt  honom  Ga- 
briel,   "det   der   låter  som  en  akademisk  föreläsning." 

"Kan  sä  vara,  emellertid  fortfar  jag  med  hennes 
nåds  tillåtelse." 

"Ja,  fortfar",  sade  patronessan,  som  lyft  sig  ur  sin 
hvilande  ställning  och  i  en  obehaghg  spänning  hörde 
sin  för  detta  rodocka  tala. 

"Ja,    min    nådiga,    den   der  flickan  blef  hans  fru, 


202 

men  hon  uppfylde  ej  den  döendes  hopp,  hon  svek  hvad 
hon  lofvat,  hon  nedtryckte  sin  man  i  förtviflan,  hon 
förkortade  hans  lif;  då  han  låg  pä  sitt  yttersta,  satt 
hans  vän  vid  sängen;  hans  maka  sväfvade  dä  som 
bäst  i  yr  glädje  på  en  bal;  då  tog  den  döende  sin  väns 
hand  och  sade:  var  mina  barns  skydd,  deras  hjelp. 
deras  far  och  vän  —  och  löftet  gafs;  detta  löfte  tog 
han  med  sig  till  himmelen. 

Den  der  vännen  hade  gjort  stora  förluster.  Han 
egde  intet  i  verlden  som  var  hans,  utom  hans  ärliga 
namn;  nu  fick  han  ett  mål.  Han  skaffade  sig  inträde 
i  den  stolta  fruns  hus,  blef  hennes  hofnarr,  hennes  ro- 
docka,  och  hon  gäckades  med  honom,  men  tillät  ho- 
nom vara;  så  blef  han  hennes  barns  vän  och  så  fylde 
han  sitt  löfte;  men  tiderna  gingo  snart  och  då  ändt- 
ligen  han  såg,  att  förderfvet,  förbannelsen  och  uselhe- 
ten  hängde  öfver  offrets  hufvud,  då  kom  den  gamla 
narren,  den  gamla  trogna  vännen  och  sade  till  den 
förtryckta:  jag  är  ensam  och  utan  vänner  och  fränder, 
du  också  är  ensam  förskjuten  på  jorden;  fly  din  mor 
och  slut  dig  till  en  gubbe,  som  är  din  fars  gengångare, 
och  som  skall  fylla  sin  ed  sä  godt  han  förmår." 

Kammarjunkaren  drog  efter  andan  och  stora  tårar 
simmade  i  de  djupliggande  ögonen, 

Patronessan  var  blek  som  snön,  och  kammarher- 
ren visste  ej,  om  han  skulle  våga  afbryta  den  lilla  oar- 
tiga kammarjunkaren. 

"Ni,  min  snart  blifvande  kammarherrinna,  förstår 
mig  säkert",  återtog  kammarjunkaren,  "då  jag  nu  ökar 
högtiden  med  den  underrättelsen,  att  fröken  Emilia 
Stjernros  är  min  fästmö  —  sä  vida  ni  tillåter  det",  till- 
lade  han  och  fattade  patronessans  hand  med  häftighet. 

"Emilia?  Ja  bevars,  jag  finner  intet  skäl  att  säga 
nej,  ha  ha  ha",  skrattade  patronessan,  men  det  var  sä 
ihåligt  och  tvunget. 

"Detta  är  en  förolämpning",  sade  Gabriel,  darrande 
af  ilska. 

"Nej.  herr  kammarherre,  det  är  blott  några  fattiga 
procent  i  ränta  på  edra  förolämpningar",  svarade  Gyl- 
lenörn  med  en  styrka  och  en  hållning,  af  hvilken  in- 
gen förut  trott  honom  mäktig. 


ALTARTAFLAN 


GENREMÅLNING 


AF 


ONKEL   ÄDÄM. 


SENARE  DELEN. 


STOCKHOLM 
F.   &    G.   BEIJEE.S    FÖRLAG. 


Norrköping  1891.  M.  W.  Wallberg  &  C:o  Boktryckeri. 


Gabriel  och  Theodora. 

Kammarhemiinan  lät  den  lilla  hammaren  slå  på 
kristallklockan  och  kammarjungfrun  kom  in.  Det  var 
påföljande  vår. 

"Är  kammarherren  utfaren?" 

"Jo  —  och  Andersson  sade,  att  det  bar  af  till  Djur- 
gården." 

Ett  drag  af  hån  eller  vrede  blixtrade  fram  i  fruns 
ögon:  "Jaså  —  nå  — " 

"Troligen  till  sommarnöjet." 

"Jaså  —  nå,  jag  är  inte  just  ledsen  för  det:  hör 
på,  Lina,  den  der  menniskan  är  ju  vid  baletten?" 

"Ja,  hennes  nåd,  vid  tunga  kavalleriet," 

"Godt;  du  får  ej  nämna  ett  ord  " 

"Hennes  nåd!" 

"Ja,  jag  vet  att  .du  kan  tiga;  du  är  en  snäll  flicka. 

—  Hör  på,  Lina,  vill  du  gerna  ut  på  landet?" 

"Huru  vill  hennes  nåd  sjelf?  Ungefär  lika  gerna." 

"Berodde  det  på  mig,  så  skall  Gud  veta  att  jag 
aldrig  reste  ut  till  Malma;  pittoreska  torparkojor,  häng- 
björkar  och  till  på  köpet  de  der  odräglige  hamrarne; 
man  kan  dö  — " 

"Att  hennes  nåd  höll  ut  så  länge?" 

"Ja,  i  två  år,  med  min  salig  Stjernros,  den  be- 
skedhga  menniskan  och  hans  dotter  se'n,  lilla  helgonet; 
har  du  hört  något  om  det  unga  herskapet  —  ha  ha; 
gubben  Gyllenörn  med  sin  charmanta  hustru." 

"Man  hör  nästan  ingenting  af  dem;  det  enda  jag 
vet,  är  att  de  tagit  en  symamsell  i  huset,  mamsell 
Berndtson." 

"Jaså  —  nå,  det  var  ja  intressant,  ha  ha  ha,  i 
det  tysta  vattnet  gå  de  största  fiskarne ;  en  symamsell 

—  ha  ha,  stackars  gubbe;  der  har  han  en  kanal  med 


206 

den  yttre  världen  för  sin  lilla  hustru.  Nå  nå!  man 
måste  vara  beskedlig  mot  det  arma  barnet,  som  lefvgr 
så  instängdt." 

"Den  der  symamsellen  —  ty  mamsell  måste  hon 
väl  kallas,  då  fru  Gyllenörn  behandlar  henne  som  sy- 
ster, minst  sagdt  syster." 

"Är  en  rätt  hygglig  flicka." 

"Åja,  det  har  Gabriel  också  tyckt  i  forna  dagar. 
Om  inte  den  lilla  narren  kammarjunkaren  varit,  hade 
det  troligen  varit  han,  som  haft  samma  nöjet.  Det 
är  väl  för  att  få  ersättning,  som  gubben  tagit  henne 
i  huset." 

"Den  der  mamsellens  bror  lär  ha  stupat  i  Fin- 
land."^ 

"Åja,  jag  vet  hela  historien,  det  skall  bli  roligt  att 
se  utvecklingen  af  intrigstycket.  —  Jo  jo,  Emilia  är 
tyst  men  slug.  —  Hon  leder  sin  lilla  löjliga  man  hvart 
hon  vill  —  och  han  tillbedjer  henne,  som  en  afgud." 

"Ja,  han  lär  vara  alldeles  betagen." 

"Bättre  och  bättre,  hvem  kunde  tro  att  Emilia 
skulle  ha  en  sådan  nödhamn?  —  Ha  ha  ha  —  jaså, 
hon  har  således  fått  en  liten  medhjelperska  i  huset  — 
det  gick  ej  så  lätt  att  ensam  narra  gubben  —  en  så- 
dan man  är  en  riktig  juvel ;  kärleksfull,  beskedlig,  före- 
kommande, spekulerande  dag  och  natt  på  hvad  han 
skall  kunna  göra  för  sin  lilla  hustru  och  dertill  utan 
ögon  och  öron  —  ack,  så  vackert!  lilla  mamsell  Berndt- 
son i  huset;  det  blir  präktigt  med  tiden." 

"Ha  ha  ha;  hennes  nåd  känner  sitt  folk." 

"Nå,  hvilka  umgås  i  huset  för  öfrigt?" 

"Nästan  ingen." 

"Jaså,  det  är  ett  kloster,  med  en  prior  och  två 
nunnor.  —  Jag   undrar   hvem   som   skall  bli  bigtfar." 

"Rådinnan  Ljungnér  umgås  i  huset." 

"Jaså,  åh,  det  är  en  galant  menniska;  hon  har 
trängt  in  äfven  der;  som  en  läderlapp  kan  hon  kläm- 
ma in  sig  i  hvarje  springa,  tränga  igenom  och  bli  vän 
i  huset." 

"Hennes  nåd  kan  af  henne  få  veta  åtskilligt;  rå- 
dinnan har  ögonen  med  sig." 

"Ja,  det  har  hon  den  beskedliga  menniskan.  On- 
kel Seth  har  i  ett  slags  anagram  karakteriserat  henne, 


207 

han  kallar  henne  aldrig  annat  än  rådinnan  Ljugnör 
—  det  är  allt;  hon  är  en  elak  menniska  och  utan  bild- 
ning; men  hon  är  bra  att  ha.  Låt  mig  se  att  du  al- 
drig   säger   henne  ett  sant  ord  om  Gabriel  och  mig." 

"Gud  bevare  mig." 

"Du  säger  att  vi  harmoniera  som  ett  par  englar, 
att  jag  förlåter  hans  svagheter  —  det  är  emellertid 
också  sant  —  att  han  tillber  mig,  att  jag  är  öm  och 
god  mot  honom,  med  ett  ord,  hvad  du  vill." 

"Och  att  hennes  nåd  framför  allt  vill  ut  på  lan- 
det, dra  sig  tillbaka." 

"Ja  —  säg  det  också,  blott  för  att  göra  Gabriel 
till  viljes  vistas  jag  i  Stockholm." 

"Ja,  hennes  nåd." 

"Kom  ihåg  att  jag  är  i  allt  min  man  underdånig." 

'Ja,  bevars." 

"Har  du  hört  något  prat  om  att  jag  gjorde  pak- 
tum?"^ 

"Åh,  inte  annat  än  att  Andersson  säger  att  kam- 
marherren ibland  är  missnöjd." 

"Du  säger  väl  ej  Andersson  något,  så  klok  måtte 
du  väl  vara.  I  aren  förlofvade,  det  är  godt  och  väl, 
men  intet  spioneri  på  mig,  om  jag  får  be." 

"Min  Gud!  Kan  hennes  nåd  tro  sådant?  Intet  bryr 
jag  mig  om  Andersson  för  annat  än  att  jag  med  ti- 
den kan  bli  en  ärlig  hustru  —  inte  säger  jag  honom 
något." 

"Jaså,  åja,  det  tror  jag  också;  ty  utan  mig  kom- 
mer du  ej  långt;  kammarherren  kan  inte  belöna  dem 
jag  ej  vill.  Det  är  då  så  att  kammarherren  är  litet 
generad?" 

"Ja,  mycket  till  och  med." 

"Så  bör  det  vara  —  han  har  tillräckligt  för  sina 
nöjen  —  utan  att  hindra  mina." 

"Ja,   jag   tycker   att  hennes  nåd  är  mycket  god." 

"Åja,  Gudilof,  då  man  har  råd ;  men  säkert  är  att 
depenserna  äro  stora;  men  det  får  gå;  måtte  väl  räcka 
i  vår  tid." 

"Ja  bevars,  hennes  nåd  har  outtömliga  rikedo- 
mar." 

"Ja,  om  jag  sjelf  förvaltar  dem;  tyst,  stannade  ej 
en  vagn?" 


208 

"Det  är  kammarherren," 

"Jaså!  redan  hemma,  det  gläder  mig,  en  utfart 
blott  på  två  thiimar;  jag  förmodar  att  han  helsar  på 
mig  i  dag;  hvarannan  dag,  precis  som  din  frossa, 
kommer  han  i  min  våning;  man  kan  ej  ha  det  be- 
qvämare." 

"Kammarherren  kommer  säkert,  det  ringer  i  tam- 
buren." 

"Öppna  då." 

Efter  några  ögonblick  inträdde  Gabriel,  klädd  i 
bonjour  och  löst  ätknuten  halsduk;  det  var  något  af 
dandy  i  hela  hans  hållning  och  klädsel. 

"God  dag,  Theodora;  hur  mår  du?"  yttrade  han 
och  kastade  sig  i  en  fåtölj. 

"Bra,  käre  Gabriel  (gå  ut,  Bina  —  jag  är  ej  hem- 
ma för  någon  annan  än  rådinnan)." 

"Hvilken  rådinna?"  frågade  Gabriel  gäspande. 

"Rådinnan  Ljugnér." 

"Jaså,  rådinnan  Ljugnér,  som  onkel  Seth  säger  — 
hvad  gör  du  med  den  menniskan?" 

"Jag  skall  någon  ha  till  sällskap  i  min  enslighet, 
under  det  att  min  man  reser  ut  för  att  filosofera  på 
Djurgården.  —  Är  det  grönt  derute?" 

"Åja,  temligen  —  men  hvad  menar  du  med  det 
der?" 

"Ingenting,  käre  Gabriel  —  för  öfrigt  så  rör  den 
saken  mig  alldeles  intet.  Jag  försäkrar  dig  att  du  kan 
ta  mina  ord  alldeles  trankilt." 

"Jag  har  verkligen  icke  ämnat  att  annat  göra; 
dina  förebråelser,  kära  Theodora,  ha  förlorat  sin  udd. 
Vet  du  något,  så  vet  jag  deremot  mycket  —  men  lik- 
godt,  lika  barn  leka  bäst." 

"Jag  ber  dig  om  försköning  för  dina  qvickheter. 
—  Vår  Herre  har  verkligen  gjort  sig  bra  litet  besvär, 
då  han  gaf  dig  snille." 

"Är  du  ledsen,  lilla  Theodora,  ha  ha  ha,  du  ser 
rätt  bra  ut  så  der;  nå,  det  der  är  ju  ypperligt  —  du 
är  vid  dåligt  lynne,  det  passar  bra;  ty  jag  är  för- 
banna mig  inte  bättre." 

"Jaså." 

"Jo,  så  är  det,  min  kära  maka;  du  anser  mig 
som   en  bisak,  kära  Theodora;    men  jag  är  dock  din 


209 

man  och  eger  att  vara  något  annat  här  i  huset  än 
din  förste  kammartjenare.'' 

"Jaså." 

"Vet  du,  Theodora,  du  gjorde  paktum  vid  bröl- 
loppet;  du  ville  vara  allena  regerande;  men  vet  tillika 
att  en  man  har  rättigheter ;  du  får  ej  egen  våning,  du 
har  den  godheten  att  bo  hos  mig." 

"Jaså." 

"Så  är  det  verkligen,  min  vän.  Jag  har  talat  vid 
jurister  och  alla  säga  att  detta  paktum  är  olagligt  och 
kan  upphäfvas  —  alla  menniskor  säga  detsamma." 

"Jaså,  du  tycker  att  appanaget  ej  vill  räcka;  nå 
ja,  hvem  kunde  dä  beräkna  kostnaderna  för  ett  som- 
marnöje? Jag  gratulerar  dig  att  ha  en  rådgifvarinna 
deruti;  men  jag  ämnar  ej  aflöna  dina  vänner." 

"Du  börjar  att  vara  bitter  —  nå  väl,  Theodora; 
jag  ämnar  att  bryta  paktum.  Vet  du,  jag  kan  göra 
åtskilligt,  som  du  ej  väntar;  min  lilla  vän,  som  det 
är  stäldt  oss  emellan,  kan  det  ej  bära  sig  länge." 

"Du  kan  ju  flytta  ut  och  bo  i  sommarnöjet." 

"Tyst,  Theodora ;  det  der  tål  jag  inte ;  du  kän- 
ner mig",  tillade  Gabriel  hviskande.  "Jag  kan  krossa 
hvem  jag  vill.  Jag  är  färdig  till  allt  och  är  slugare 
än  sjelfva  min  intriganta  hustru.  Vet  du,  slaget  skall 
komma  öfver  dig,  innan  du  vet  deraf;  jag  har  mina 
vägar;  emellertid  kan  saken  lätt  uppgöras." 

"På  hvad  sätt?" 

"Tre  tusen  banko  till  om  aret." 

"Jaså,  dina  nöjen  gå  till  den  summan?" 

"Ja  —  ja,  om  du  så  vill  —  just  mina  nöjen  — 
med  förlof,  huru  högt  gå  dina?" 

"Supéerna?    Då   representerar  jag  äfven  för  dig." 

"Jag  tackar,  jag  får  Vara  med  på  hennes  nåds 
supéer  —  det  är  ädelmodigt  —  nå,  min  vän  —  du 
svarar?" 

"Jag  tycker  verkligen  att  der  ingenting  är  att  svara. 
Mina  inkomster  gå  till  tiotusen  riksdaler  om  året  och 
du  vill  ha  sex  —  jag  skulle  således  sitta  och  svälta 
ihjäl  med  fyra;  alltför  ämabelt." 

"Som  du  vill",  yttrade  Gabriel  och  bleknade  af 
vrede,  "som  du  vill;  men  kom  ihåg  min  engel,  att  vi 
äro  två  —  icke  ett,  som  presten  sade  i  vigseln  —  utan 

Altar  taflan.  14 


210 

verkligen  tvä;  du  vet  sjelf  att  jag  tog  dig  för  att  få 
penningar,  du  visste  det  förut;  ty  kärlek  har  du,  rätt 
klokt,  aldrig  förstått  dig  pä  —  du  kan  således  ej  fordra 
någon  slags  kärlek  från  min  sida.  Du  å  din  gifte  dig 
för  att  bli  gift  och  få  en  titel,  för  att  vara  med  i  so- 
cieteten  och  ha  en  rang,  som  motsvarade  din  förmö- 
genhet; vi  äro  således  helt  enkelt  i  ett  bolag,  under 
firma  Gabriel  Ljungsköld  &  hustru  —  skall  ej  kom- 
panjonerna ha  lika  mycket?" 

"Åja,  om  begge  ega  lika  mycket",  inföll  hennes 
nåd  med  hetta. 

"Du  har  fått  mitt  namn  och  titel." 

"Jag  egde  namn  förut." 

"Och  titel  också?  Ha  ha  ha.  —  Theodora,  låt  oss 
tala  klokt." 

"Ja  visst,  jag  vet  alltid  hvad  jag  säger.  Du  får 
intet  ett  runstycke  mera;  du  behagar  ej  göra  något 
för  min  skull." 

"Jaså  —  jag  är  ju  borta  halfva  veckan  i  sänder, 
är  ej  det  en  reel  tjenst?" 

"Jag  är  också  tacksam  derför;  men  för  detta  har 
du  också  ett  hederligt  appanage." 

"Tretusen  riksdaler!    Ja,  det  är  en  summa." 

"Hvad  hade  du  förut?" 

"Min  fru,  inga  förolämpningar." 

"Åh  nej  bevars,  jag  blott  frågade." 

"Men  hvad  var  det  du  ville  säga?" 

"Apropos,  hur  mår  Gyllenörn?  Emilia  kommer 
aldrig  hit",  afbröt  hennes  nåd  det  obehagliga  samtalet. 

"Hvad  menar  du  dermed?" 

"Ah  ingenting;  eljest  så  när  ens  fästmö  eller  hu- 
stru blir  öppet  hånad  och  förolämpad,  tar  vanligen 
hennes  man  hennes  parti  —  åtminstone  för  syns  skull." 

"Jaså,  jag  förstår;  ditt  ädla  hjerta  vill  att  Emilia 
skall  bli  olycklig,  att  det  der  äktenskapet  skall  bli  ett 
helvete  för  din  gamla  rival;  ha  ha  ha  —  nu  börjar 
jag  känna  igen  min  ädla  maka." 

"Fy!  det  der  är  gement;  men  om  der  varit  någon 
kraft  hos  dig,  hade  du  ej  låtit  det  der  schåpet  föro- 
lämpa mig;  det  glömmer  jag  aldrig." 

"Du  vill  således  ha  hämnd  på  dem,  åh,  hvarför 
intet?   De    löjliga   makarne    lefva   som  i  paradiset  — 


311 

det  är  tid  att  ormen  tränger  sig  emellan  den  gråhå- 
rige  Adam  och  hans  ljuslockiga  Eva  —  ha  ha  ha." 

"Om  de  äro  lyckliga,  begriper  jag  ingenting  af 
allt",    yttrade  hennes  nåd. 

"Åja,  kära  du,  folk  som  är  förvridet,  kan  finna 
lycka  öfver  allt  —  ute  på  Danviken  är  hvarenda  gal- 
ning den  lyckligaste  under  solen." 

"Ja,  det  måtte  så  vara." 

"Och  vi,  som  äro  kloka  och  praktiskt  förståndiga 
menniskor",  sade  Gabriel,  "äro  inte  så  fullkomligt  i 
tredje  himmelen  som  de  der  galningarne,  som  lefva 
af  illusioner." 

"Det  måtte  ändå  vara  rätt  bra  att  ega  sådana 
illusioner",  suckade  hennes  nåd. 

"Du  blir  minsann  helt  tendre,  ha  ha  ha,  ah  in- 
genting är  lättare,  min  vän.  Imaginera  dig  endast  att 
vi  älska  hvarandra  in  i  döden;  det  är  en  lätt  sak  för 
fruntimmer  alt  imaginera  sig  allt;  att  vi  äro  ett  par 
turturdufvor  till  exempel  och  låtom  oss  flytta  ut  till 
boet:  det  gudomliga  Malma,  och  der  lefva  af  mjölk 
och  bär  —  i  stilla  oskuldsfull  ro.'' 

"Vi?  Nej,  kära  du,  det  kan  aldrig  falla  mig  in. 
Emellertid  är  det  ändå  löjligt  nog  med  det  der  him- 
melska lefvernet  hos  Emilia  och  hennes  man;  de  lära 
fått  treenigheten  full." 

"Hvem  då?  Har  målaren  stått  upp  från  de  döda?" 

"Ånej,  så  rasande  är  det  icke  heller;  men  lilla 
Johanna,  syjungfrun,  din  förra  flamma  har  flyttat  dit 
och  är  som  syster  i  huset." 

"Jaså,  hon?  —  Ja,  det  är  för  broderns  skull; 
obegripligt  att  gubben  inte  begriper  att  det  är  en 
qvarlefva  af  den  heliga  låga  lilla  Emilia  närde  i  sitt 
oskuldsfulla  hjerta." 

"Åh,  Emilia  är  slug  hon;  var  säker,  hon  bedrar 
sin  lilla  gubbe  upp  öfver  öronen." 

"Det  förstås;  emellertid  lefver  han  i  en  himmelsk 
glädje  och  dyrkar  sin  goda  engel  —  ha  ha  ha  —  den 
historien  var  rätt  rolig." 

"Emilia  borde  likväl  en  gång  qväsas",  sade  hen- 
nes nåd  bittert,  "för  all  den  otack,  med  hvilken  hon 
belönade  mig." 


212 

"Ja,  men  oss  emellan  sagdt,  förbannadt  slipade 
dagar  hade  hon  hos  dig." 

"Jaså,  —  huru  dä?  Fick  hon  ej  allt  hvad  hon 
behöfde  kanske?" 

"Åja,  men  visst  var  lifvet  henne  litet  surt;  men 
det  är  ej  att  tala  om,  ha  ha  ha ;  nu  är  hon  emellertid 
alldeles  fri  och  ledig  och  har  en  liten  gubbe,  som  är 
till  för  att  offra  upp  allt  hvad  han  eger." 

"Ja,  hon  är  mycket  lycklig,  som  har  en  man  utan 
praktiskt  förstånd,  en  liten  romanesk  herre,  som  samlar 
sigill  och  är  en  narr  för  hela  verlden." 

"Han  är  slugare  än  du  tror,  den  narren",  an- 
märkte Gabriel. 

"Jag  tror  det  nästan  och  det  gläder  mig;  men 
jag  kan  ej  neka,  att  Emilia  ej  förtjenar  en  sådan  lycka." 

"Nej,  Theodora,  det  säger  jag  också;  det  kom- 
mer nog  tider,  då   gubben  får  öppna  ögon." 

"Det  bör  han  ha  så  snart  som  möjligt,  det  är  synd 
att  se  på  hur  han  bedrages." 

"Ingenting  är  lättare;  äro  vi  öfverens,  Theodora? 
Du  finner  att  då  jag  kan  vara  dig  till  tjenst,  är  jag 
genast  färdig;  du  kan  vara  säker  att  det  faller  smolk 
i  den  söta  gräddan." 

"Ja,  derom  är  jag  öfvertygad;  men  hur  snart? 
Att  beständigt  höra  att  Emilia,  den  intriganta  engelen, 
är  lycklig,  att  der  är  stilla  och  fridfullt  —  ja,  kärleks- 
fullt i  huset  —  inte  gör  det  mig  ondt,  men  det  är 
ändå  ibland  kuriöst  att  se,  huru  ödet  skickar  sig.  Gud 
skall  veta  att  vi  icke  äro  lyckliga;  du  tar  dig  alltför 
stora  friheter;  man  måste  åtminstone  synas  lycklig 
—  det  kan  du  väl  begripa.  Hvad  skall  folket  säga 
om  oss,  om  mig,  som  gifte  om  mig  med  dig,  då  du 
begår  den  ena  oförsigtigheten  efter  den  andra?" 

"Åh,  var  inte  svartsjuk,  kära  du." 

"Alldeles  intet,  jag  bryr  mig  ej  om  något;  men 
skenet  måste  man  bevara.  ■  Hvad  lefva  vi  för,  om  vi 
ej  ha  andras  aktning?  —  Käre  Gabriel,  jag  talar  upp- 
riktigt. Jemförelserna  mellan  Gyllenörnska  himmelen 
och  vår  jordiska  lott  utfalla  ej  till  förmån  för  oss^" 

"Vi  måste  således  polera  upp  vår  sällhet  något 
litet  och  sudda  en  smula  på  den  lille  kammarjun- 
karens." 


213 

Hennes  nåd  skrattade. 

"Ser  du,  Theodora,  jag  är  den  medgörligaste 
menniska  i  verlden.  Hör  på!  Vi  lefva  som  ett  par 
englar,  hela  verlden  skall  deltaga  i  vår  lycka,  om  du 
ökar  på  appanaget." 

"Nej,  min  ädle  vän." 

"Jag  är  färdig  till  hvad  som  helst  —  sanningen 
att  säga,  jag  har  några  löpare  ute;  man  lagsöker  mig, 
vi  bli  chikanerade." 

"Ungkarlsskulder ?"  frågade  frun  misstänksamt. 

"Förstås,  kära  du!  Vill  du  att  jag  skall  bli  by- 
satt?" 

"Nej  bevars,  jag  skall  betala  löparne." 

"Tack!"  (kysser  hennes  hand).  "Tack,  Theodora, 
nu  börjar  jag  känna  igen  dig  —  men  ser  du,  appa- 
naget?" 

"Blir  som  det  var,  min  ädle  vän,  herre  och  hus- 
bonde." 

"Med  förlof,  hvem  är  din  rådgifvare,  min  goda 
hustru  ?" 

"Mitt  praktiska  förnuft." 

"Afskeda  det  och  kaptenen  också,  man  talar  re- 
dan om  begge  delarne." 

"Det  var  oförskämdt." 

"Åja,  det  är  inte  farligt;  men  du  vet  ändå  ätt 
jag  också  har  litet  praktiskt  förstånd,  ha  ha  ha!" 

Det  knackade  på  dörren  och  kammarjungfrun  steg 
in,  just  som  hennes  nåd  ämnat  ge  ett  bittert  svar. 

"Rådinnan." 

"Jaså,  hon  är  oändligen  välkommen",  yttrade  hen- 
nes nåd  och  sprang  till  klaveret. 

"Gabriel,  stå  här  och  låtsa  som  du  vände  noterna 
åt  mig," 

Mannen  ställde  sig  i  posityr,  under  det  att  hen- 
nes nåd  gjorde  några  löpningar  och  lät  sina  vackra 
ögon  med  ett  uttryck  af  mildt  svärmeri  sväfva  mot 
taket. 

"Jag  ber  tusen  gånger  om  förlåtelse,  mitt  herr- 
skap", yttrade  rådinnan  inträdande.  "Jag  kommer  och 
stör,  tror  jag.  Ack  ja,  musiken  är  något  härligt;  det 
är  något  att  få  höra  sång  och  musik;  ack,  den  Åhl- 
ström,  den  Ahlström,  hvad  han  komponerar  för  sött." 


214 

"Välkommen,  lilla  goda  vän.  Förlåt  att  vi  taga 
emot  så  här,  då  vi  ej  ha  annat  att  bjuda  på  än  vårt 
sällskap." 

Rädinnan  neg  mänga  gånger,  innan  hon  tog  plats 
i  den  lilla  soffan. 

"Om  jag  ej  varit  så  intimt  lierad  med  kammar- 
herrinnan",  sade  hon,  "hade  jag  visst  ej  på  en  annan 
dag  än  mottagningsdagen  helsat  på  och  trängt  mig, 
men  vänner  emellan  så  — " 

"O,  oändligen  välkommen,  just  samma  beräkning 
gjorde  å  vår  sida  öfverraskningen  desto  gladare." 

-^  "Kanske  rädinnan  vill  höra  min  lilla  Theodora, 
liksom  jag",  yttrade  Gabriel;  "fortfar,  min  goda  hustru, 
du  är  alltid  så  snäll." 

"Det  är  verkligen  ej  att  bjuda  främmande  på,  äl- 
skade Gabriel;  fastän  du  har  den  vurmen,  så  är  det 
dock  ej  alla  som  dela  din  smak." 

"Bevars,  bevars,  jag  vet  ingenting  skönare  än  mu- 
sikaliska sånger",  yttrade  rådinnan,  "var  så  god,  så 
alltför  god,  lilla  goda  kammarherrinna." 

"Theodora!"  yttrade  Gabriel,  "hör  du  nu  att  det 
finnes  flera  än  jag  som  älska  sång  —  sjung  du  —  se 
så"  (kysste  henne  på  pannan),  "se  så,  nu  vända  vi 
bladet;  den  här:  "De  flyende  stunderna  ila." 

Hennes  nåd  smålog  som  en  engel  och  började 
sjunga. 

Emellertid  skola  vi  betrakta  rådinnan  Ljungnér, 
der  hon  sitter  i  soffan  och  slingrar  på  hufvudet  som 
en  steglitsa.  Hon  hade  någon  likhet  med  ett  sådant 
litet  djur,  ty  i  det  snart  gråspräckliga  håret  bar  hon 
en  mängd  mörkröda  blommor  och  långa  guldax,  som 
svajade,  då  hon  vände  på  hufvudet.  Hon  var  eljest 
en  af  de  fulaste  personer  man  kunde  se,  ful  nemligen 
i  den  spetskantiga  stilen,  som  är  motsatt  den  trind- 
lagda. 

Det  var  ett  temligen  magert  ansigte  med  ett  par 
små  spelande  ögon  på  hvar  sin  sida  om  en  skarp 
näsa. 

Den  der  rådinnan  var  af  naturen  egentligen  icke 
ämnad  att  umgås  med  de  förnäme ;  men  hon  hade 
dock  kommit  in  i  cirkeln  på  helt  enkel  fason.  Hon 
var  nemligen    rik,   enka    efter  en  skräddare,  som  för- 


215 

tjenat  på  leveranser  till  kunglig  majestät  och  kro- 
nan och  som  tiU  en  stor  del  var  orsaken  till  att  landt- 
värnisterne  alltid  hade  längre  armar  och  ben,  än  som 
var  beräknadt  vid  klädernas  tillskärning,  han  hade, 
med  ett  ord,  skurit  för  åt  sig,  och  knappat  in  för 
kronan,  hvilket,    åtminstone  då  for  tiden,  gick  för  sig. 

Emellertid  afled  herr  Appelsten  efter  en  kort 
sjukdom  och  hans  hustru  blef  enka  och  uthyrde 
huset. 

Rådet  (hvad  han  var  för  slags  råd  har  man  ej 
sagt  mig)  Ljungnér  hyrde  en  våning,  en  kärlekshan- 
del börjades,  han  fick  ja  'och  fru  Appelsten  blef  råd- 
inna. 

Efter  denna  märkvärdiga  kändelse  kände  hon  ej 
igen  en  enda  af  sina  forna  bekanta,  utan  äflades  att 
komma  högt;  fick  ändtligen  på  en  börsbal  tala  vid 
den  kungliga  familjen,  infördes  i  åtskilliga  bekantska- 
per och  var  inom  få  år  en  förnäm  dam  —  utom  i 
bildningen,  som  ännn  aldrig  ville  komma,  oaktadt  si- 
denklädningarne,  de  dyrbara  schalarne,  de  stora  digra 
perlbanden  och  de  röda  rosorna  i  håret. 

Hon  tåldes  emellertid  och  hade  en  ovanlig  för- 
måga att  tränga  sig  in  på  folk  och  vara  kardborre 
—  och  på  detta  sätt  blef  hon  en  slags  nödvändighets- 
vara för  många,  som  ej  ville  hålla  Dagbladet  och  ändå 
veta  nytt. 

"Charmant,  charmant",  sade  rådinnan  vid  hvarje 
paus.  "Man  måste  vara  en  riktig  muette  att  ej  älska 
musik;  mera!  goda  kammarherrinna." 

Denna  fortfor  träget  och  Gabriel  vände  bladen 
i  notboken,  hviskade  då  och  då  förtroligt  till  sin 
maka,  som  småleende  afhörde  hans  ömma  dårskaper, 
och  fortfor  att  låta  sin  lycka  ljuda  i  de  härligaste 
toner. 

"Men  min  Gud",  afbröt  slutligen  hennes  nåd  sig 
sjelf,  "jag  glömmer  alldeles  bort  att  här  är  främman- 
de —  det  är"  (hotande  med  fingret)  "din  skuld,  Ga- 
briel! Det  der  skall  jag  ej  glömma  —  också",  tillade 
hon  leende,  "rådinnan  får  förlåta  min  beskedhga  man, 
s  om  ännu  efter  ett  hälft  års  äktenskap  inbillar  sig,  att 
smekmånaden  varar  och  hviskar  med  mig  —  Gud  vet 


216 

hvad  —  ja  ja,  Gabriel;   godt  och   väl,   när  vi  äro  för 
oss  sjelfva." 

"O,  det  är  ett  nöje  att  se  en  liernnonie  mellan 
två  makar  —  äja,  så  der  gör  Ljungnér  också,  min 
beskedlige  gubbe,  han  trycker  ibland  mina  händer,  så 
att  det  är  synd  och  skam  åt." 

"Ack  ja!  rådinnan  vet  nog,  hur  en  dåraktig  man 
kan  vara",  skrattade  hennes  nåd.  "Hur  är  det  el- 
jest?" 

"Jo,  mycket  bra;  jag  var  i  går  ute  hos  en  vän 
på  landet,  vi  voro  alla  mycket  glada,  en  verkligen  vald 
samling,  utom  fru  M.  Min  Gud  så  hon  var  utspökad 
och  grann;  obegripligt  att  inte  hennes  man  sätter  en 
gräns  för  hennes  fåfänga.  Det  skulle  jag  försöka  att 
be  Ljungnér  om  ett  diadem  af  guld,  sådant  fru  M. 
hade;  så  mycket  Ljungnér  håller  af  mig,  så  sannerli- 
gen inför  min  lefvande  Gud  jag  finge  det,  fast  Ljung- 
nér är  en  engel  till  man." 

"Ja,  hon  är  bra  fåfäng." 

"Åja,  det  gick  väl  •  an  med  henne  ändå,  ty  det 
var  ändå  nytt  och  vackert  allt  som  hon  hade;  men 
min  Gud,  kammarherrinnan  skulle  ha  sett  fru  K.,  så 
schaskig  och  pjaskig  hon  såg  ut:  band,  som,  inför  min 
lefvande  Gud,  jag  inte  velat  taga  upp  på  en  landsväg 
och  en  klädning  sedan,  ha  ha  ha.  det  var  ett  riktigt 
spektakel;  men  så  äro  också  K:s  fattiga  —  han  har 
inte  mer  än  sin  lön.  Min  man  och  K.  äro  annars 
kamrater  i  verket,  och  Ljungnér  säger,  att  K.  är  en  bra 
karl;  men  o  himmel,  hur  frun  ser  ut,  ingen  smak  — 
ja,  kammarherrinnan  skulle  sett  henne." 

"Åh,  vi  imaginera  oss",  skrattade  Gabriel. 

"För  öfrigt  —  fast  det  är  ändå  fasligt  hvad  fru 
A — n  är  ful,  ett  grufligt  fult  ansigte  och  med  blom- 
mor i  håret,  ha  ha  ha,  det  skulle  herrskapet  sett  tog 
sig  ut,  som  —  jag  vill  inte  säga  hvad  jag  menar; 
men  det  var  det  jag  ville  -säga;  från  hennes  nåd 
Emilia  Gyllenörn  kan  jag  helsa.  Hon  var  der  och 
kammarjunkaren  också  —  hon  var  riktigt  festens  drott- 
ning." 

"Jaså,   min    lilla    Emilia    var    ute,  ack!  hvad  det 
gläder  mig.  —  Hon  såg  väl  lycklig  ut?" 


217 

"Ja,  min  Gud,  så  lycklig,  som  om  hon  varit  gift 
med  en  ung  vacker  karl.  Åja,  det  var  en  englasyn 
att  se  henne  dansa  och  kammarjunkaren  hade  ögo- 
nen på  henne,  när  hon  flög  omkring  i  dansen  med 
de  unga." 

"Ack  ja,  han  häller  mycket  af  vår  lilla  Emilia. 
Rådinnan  kan  ej  tro  hvad  jag  fruktade  mycket  för  det 
giftermålet;  men  menskor  spå  och  Gud  rår." 

"Ja,  lycklig  är  hon  —  också  skall  jag  säga  att 
det  nog  bidrog  att  hon  eljest  aldrig  kommer  ut  stac- 
kars liten,  utan  sitter  der  hemma  mellan  fyra  väggar 
beständigt.  —  Det  är  ändå  bra  hårdt  att  vid  hennes 
ålder  så  der  stängas  från  verlden;  men  en  exemplarisk 
hustru  är  hon," 

"Ja,  hon  har  också  en  exemplarisk  man",  yttrade 
hennes  nåd  skalkaktigt,  blickande  på  sin  man. 

"Precis  som  jag,  lilla  Theodora",  inföll  denne. 

"Ha  ha,  herrskapet  har  sitt  lilla  kärleksgnabb  — 
det  är  precis  som  mellan  Ljungnér  och  mig;  ibland 
så  säger  Ljungnér:  kära  Andreetta,  jag  såg  nog  att 
den  och  den  (än  en  och  än  en  annan  förstår  herrska- 
pet) stod  så  förtroligt  och  talade  vid  min  snälla  hu- 
stru, säger  Ljungnér  och  skrattar,  och  då  påstår  jag 
alltid  att  gubben  blifvit  förtjust  i  någon,  och  så  skratta 
vi  begge  två.  Ja,  ibland  kommer  min  kammarjungfru 
in  och  tror  att  der  är  främmande  —  och  så  är  det 
bara  Ljungnér  och  jag,  ha  ha  ha." 

"Ja,  hvad  skall  man  annat  göra  på  tu  man  hand", 
sade  Gabriel  skrattande.  "Nå,  vidare  om  Emilia;  vi 
höra  så  sällan  af  dem." 

"Ja,  der  hemma  lefva  de  som  ett  par  englar  och 
ha  nu  fått  sig  en  husmamsell,  en  liten  beskedlig  och 
rätt  näpen  flicka,  som  kammarjunkarinnan  behandlar 
som  en  syster,  fastän  hon  naturligtvis  saknar  all  edu- 
kation  och  en  finare  belefvenhet  i  sitt  sätt.  Hon  är 
egentligen  icke  kommen  af  folk,  utan  har  födt  sig  med 
att  sy  västar  åt  skräddarne  i  staden." 

"Jaså,  nå,  då  kan  vår  kära  måg  kammarjunkaren 
få  sig  en  och  annan  väst  hemmasydd.  Så  skulle  vi 
också  ställa  oss",  inföll  hennes  nåd,  "ty  min  herre  och 
man  depenserar  betydligt  på  sådana  plagg." 


218 

"Allt  för  gerna,  min  engel,  endast  den  der  sy- 
mainsellen  vore  vacker",  skrattade  kammarherrn.  "Skyll 
dig  sjelf,  Theodora;  jag  för  min  del  köper  dem  hellre 
hos  skräddaren." 

"Åja,  då  får  man  också  alltid  ärligare  och  ba- 
stantare vara",  anmärkte  rådinnan,  för  ett  ögonblick 
återfallen  i  sina  forna  skråidéer. 

"Men",  återtog  hon  hastigt  uppvaknande  till  sin 
nuvarande  rang  och  värdighet,  "men  jag  måste  åter 
gå  och  lemna  herrskapet  åt  sig  sjelfva.  Stackars  Ljung- 
nér  der  hemma  sitter  och  väntar;  han  vet  precis  inte 
hvar  jag  är,  utan  tror  att  jag  är  bergtagen.  Mjuka 
tjenarinna." 

"Det  är  en  odräglig  menniska  den  der  skräddar- 
madamen",  yttrade  hennes  nåd,  så  snart  den  goda 
vännen  gått.  "Det  är  alldeles  obegripligt,  att  hon  tycks 
glömma  hvem  hon  varit." 

"Det  är  en  präktig  menniska,  tycker  jag",  svara- 
de Gabriel  och  gnuggade  händerna,  "ha  ha  ha,  jag 
ville  just  se  henne  tillsammans  med  tant  Elisabet.  — 
Hör  på,  vi  måste  i  morgon  dag  göra  visit  hos  tant 
Elisabet,  hon  lär  må  illa.  —  Det  kunde  hända  att  vår 
Herre  ville  ha  henne  och  sedan  så  behöfver  jag  ej 
appanaget." 

"Vi  skola  tänka  på  en  förhöjning,  men  med  ett 
vilkor." 

"Att  Gyllenörns  få  det  litet  grått  i  huset." 

"O,  nej  fy!  men  litet  närmare  underrättelser  om 
dem  behöfde  jag.  —  Slår  ej  min  förmodan  felt,  så  är 
det  ej  så  lyckligt  som  det  ser  ut,  och  om  det  vore 
det,  så  kan  det  ej  fortfara  synnerligen  länge;  en  gam- 
mal gubbe  och  en  ung  hustru  —  (skakande  på  huf- 
vudet)  nej,  det  förstår  jag  inte." 

Gabriel  småskrattade  och  sneglade  falskt  på  sin 
hustru:  "du  skall  få  nödiga  upplysningar.  —  Farväl 
så  länge  —  emellertid  så  var.  trankil,  jag  skall  ej  ex- 
ponera oss  för  prat  —  vi  gjorde  vår  sak  temligen  för 
rådinnan  —  en  liten  vacker  scen." 

"Åja,  för  att  vara  spelad  af  dillettanter",  yttrade 
hennes  nåd  vårdslöst  och  tankfull, 

"Du  faller  i  penséer,  farväl,  min  engel  —  au  re- 
voir." 


219 

När  kammarherrn  gått,  satt  Theodora  en  stund 
i  tysta  tankar  och  stirrade  framför  sig  i  golfvet;  men 
snart  steg  hon  upp  och  gick  nägra  hastiga  slag  öfver 
rummet. 

"Jag  vet  ej  hur  det  är  med  mig  emellanåt",  ytt- 
rade hon  ändtligen,  stannande  och  strykande  med  hän- 
derna bort  lockarne,  liksom  för  att  afkyla  tinningarne. 
"Det  är  hksom  jag  förlorade  balansen  ibland.  Jag 
står  så  fast  eljest,  jag  står  liksom  på  en  vid  fotställ- 
ning —  derutanför  är  afgrunden,  det  vet  jag  och  der- 
för  går  jag  aldrig  nära  kanten;  jag  håller  mig  midt 
in  i  verlden  bland  menniskorna,  jag  står  i  midten; 
då  förefaller  det  mig  liksom  Emilia  skulle  med  en 
skarp  vinge  skära  bort  hälften  af  mitt  fotfäste,  så  att 
jag  plötsligen  står  vid  kanten  och  ser  ner  i  djupet  — 
jag  drar  mig  tillbaka,  allt  mera  skär  hon  bort  och  slut- 
ligen står  jag  på  en  smal  kant  med  omätliga  svalg  på 
begge  sidor  om  mig.      Skär  hon  mera,  så  faller  jag." 

Hon  gick  åter  några  slag,  sedan  kastade  hon  sig 
i  länstolen. 

"Ba,  den  der  idéen  om  afgrunderna  har  jag  fått  i 
någon  tysk  roman,  der  en  stengetsjägare  omtalas;  att 
stå  så   der   på  en  bergskant  och  svindla  öfver  djupet 

—  hu!  hu!  det  är  fasligt.  Och  så  vara  sammanläst 
med  en  som  ovilkorligen  drar  med  sig  allt  nedåt  — 
hu!  det  är  rysligt." 

"Tyst,  tyst",  återtog  hon  efter  en  stunds  dystra 
tankar  och  tryckte  begge  händerna  mot  bröstet,  "var 
stilla,  det  är  ingenting.  Så  der  har  det  alltid  varit, 
jag  har  aldrig  vetat  hvad  glädje  vill  säga.  Fröjden 
skall  komma  af  sig  sjelf  —  det  har  aldrig  liändt  mig; 
jag  har  metat  efter  lycka,  och  se  något  tungt  har 
hängt  vid  refven  —  en  guldfisk  —  ryck  till,  så  har  jag 
honom,    det  var   ett    ögonblicks  fröjd,  en  aning  deraf 

—  och  jag  ryckte  upp  refven  och  fick  —  en  gammal 
sko,  en  trasa,  i  stället,  ha  ha  ha,  så  der  står  det  till 
med  våra  fröider." 


220 


Kammarjunkarens. 

Det  är  lättare  att  lefva  stilla  och  undangömd  i 
hufvudstaden  än  pä  något  annat  ställe.  Om  man  der 
vill  i  fred  och  glömd  lefva  med  sig  sjelf  och  de  sina, 
behöfver  man  blott  hyra  en  liten  våning  på  söder. 
Det  är  gifvet  att  en  Stockholmare  anser  slussen  för 
Cap  Finisterre  och  vänder  om,  då  han  får  se  backarne 
uppföre;  man  skall  rent  af  ha  ärende  till  söder,  i  an- 
nat fall  blir  man  qvar  i  staden.  Allt  detta  visste  kam- 
marjunkaren  Gyllenörn,  som  derföre  också  hyrde  sig 
en  våning  på  Hornsgatan,  del  i  en  liten  trädgård 
och  en  utsigt  sådan  man  endast  i  Stockholms  peri- 
feri kan  få  den,  öfver  stad  och  land  och  sjö  på  en 
gång. 

Den  lilla  familjen  behöfde  ej  många  rum  och  dessa 
voro  långt  ifrån  möblerade  med  lyx. 

Skulle  trefnaden  bero  på  den  glans  som  omger 
oss,  skulle  kammarjunkarens  våning  varit  långt  ifrån 
treflig;  men  der  var  nätt  och  prydhgt,  fastän  möblerna 
ej  voro  annat  än  perlfärgade  och  klädda  med  kattun, 
(mahogny  och  morino  voro  rara  den  tiden);  der  fan- 
nos  inga  trymåer,  inga  kristallkronor,  inga  vaser  eller 
bilder ;  men  der  funnos  taflor  på  väggarne  och  blom- 
mor i  fönsterna  och^  detta  passade  bättre  med  det  öfriga. 

I  det  gemensamma  rummet  eller,  som  det  skulle 
kallas,  förmaket  sutto  vid  samma  tid,  som  föregående 
kapitel,  tvenne  unga  fruntimmer  inbegripna  i  ett  sam- 
tal. 

Det  var  Emilia  och  Johanna  Berndtson,  som  nu 
bodde  hos  kammarjunkarens  och  utgjorde  Emilias  nä- 
stan enda  sällskap. 

Emilia  var  ännu  samma  eteriska,  lugna  och  stilla 
väsende,  som  hon  förut  varit.  Hon  var  van  att  ge- 
nomgå ,  sjelfpröfningens  skärseld  och  var  derföre  i 
stånd  att  uthärda  prof,  för  hvilken  annan  som  helst 
skulle  dignat:  hennes  ansigte  bar  derföre  en  stämpel 
af  stillhet  och  glädje ;  men  denna  åter  var  genomstrå- 


'  221 

lad  af  en  enda  tanke,  som  ständigt  tycktes  sysselsätta 
henne. 

"Borta  är  bra;  men  hemma  är  bättre",  yttrade 
Emilia  till  Johanna,  som  lutad  öfver  sitt  arbete  nu 
såg  upp  och  skrattade. 

"Ja,  men  vi  hade  ändå  bra  roligt  i  går",  sade 
denna;  "men  som  sagdt  är,  det  är  isynnerhet  roligt, 
derföre  att  man  dagen  efter  kan  genomgå  allt  i  min- 
net; då  blir  allt  något  helt  annat,  ha  ha  ha,  den  der 
rådinnan  Ljungnér,  och  hvad  hon  gjorde  sig  möda 
att  få  reda  på,  huru  vi  lefva.  Du  kan  tro  att  jag  var 
något  utförlig;  hon  blef  alldeles  utom  sig,  då  jag  tala- 
de om  våra  supéer." 

"Supéer?  Johanna,  vi  ha  ju  ej  haft  en  enda?" 

"Vi?  Jo  visst,  vi  få  ju  mat  hvarenda  qväll", skrat- 
tade Johanna. 

"Men  kära  du,  det  kallas  ej  supé." 

"Likgodt,  jag  talade  om  att  vi  hade  supéer  och 
dermed  punkt;  hon  frågade  då  hvilka  som  besökte 
oss  —  åjo,  från  hofvet." 

"Från  hofvet?  Hvem  då  i  Guds  namn,  Johanna? 
Du  är  ju  tokig  som  gör  upp  sådana  historier." 

"Jaså,  är  inte  kammarjunkaren  sjelf  en  man,  som 
är  från  hofvet?  Emellertid,  du  skulle  sett,  hur  den 
granna  frun  spetsade  öronen  och  hur  hon  sade:  "inför 
min  lefvande  Gud,  jag  trodde  aldrig  att  kammarjun- 
karen var  road  af  främmande,  —  ha  ha  ha,  nu  går 
den  historien  i  hela  staden  dernere.  Inte  veta  de  huru 
vi  ha  det  på  söder,  det  är  som  ett  främmande  land; 
en  ö  i  söderhafvet,  en  sådan  vi  läste  om  häromdagen, 
ha  ha  ha.  Vet  du,  det  finnes  ingenting  roligare  än 
att  så  der  lägga  nytt  på  posten.  Hvad  nu  rådinnan 
skall  skjutsa  omkring,  innan  hon  får  berätta  sin  nyhet 
och  —  att  ingen  tror  henne  —  emellertid,  jag  var 
blott  mystisk  och  sade  ej  ett  ord  osant." 

"Men  kan  du  roa  dig  åt  sådant?" 

"Ja  visst,  lilla  svägerska,  ganska  mycket.  —  Skulle 
man  inte  skratta  åt  hvad  som  händer  och  sker,  skulle 
man  icke  skratta  åt  löjliga  menniskor,  hvad  skulle  man 
då  skratta  åt?" 

"Men  deri  gör  du  orätt;  du  mins  att  då  du  såg 
min   man    första  gången    skrattade    du   åt  honom  — 


222 

och  strax  derefter  höll  du  på  att  falla  för  hans  fötter 
af  tillgifvenhet  och  tacksamhet." 

"Ja  ja,  Emiha,  det  har  du  allt  rätt  uti,  det  är  dumt 
att  skratta",  yttrade  Johanna  och  blef  plötsligen  all- 
varsam;  "det  är  dumt,  Emilia,  nej",  tillade  hon  och 
fattade  sin  väns  hand  —  "det  är  dåligt  gjordt,  ja,  det 
är  det." 

"Kära  Johanna!"  återtog  Emilia  ömt,  "inte  så! 
—  Se  upp,  Johanna.  —  Gråter  du?  Stackars  flicka  att 
så  der  kastas  mellan  skratt  och  gråt;  men  hvarför 
gråter  du?" 

Johanna  snyftade  verkligen  och  stora  tårar  rulla- 
de ned  på  kinden.  "Ja,  Emilia",  sade  hon  slutligen, 
"ser  du,  Emilia  (hon  pekade  på  ett  par  porträtt),  ser 
du,  der  sitter  min  bror,  der  sitter  Gustaf  och  begge 
se  på  mig,  begge  fråga  mig:  —  Har  du  glömt  oss 
begge,  som  tänkte  på  dig  i  vår  sista  stund?  —  Då 
krama  de  tillsammans  bröstet.  —  Ack!  ack!  Emilia, 
då  känner  jag  ånger,  djup  ånger  öfver  att  jag  någon- 
sin är  glad.  Det  är  elakt,  Emilia,  att  så  glömma  dem, 
som  man  håller  af.  Vet  du,  i  går  var  jag  så  upptagen 
af  dansen  och  den  roliga  gumman,  att  jag  ej  tänkte 
på  dem  —  hvad  skola  de  tänka  om  mig?" 

"De  skola",  sade  Emilia,  "tänka  att  du  är  precis 
samma  Johanna  som  de  höllo  af  och  de  upphöra  ej 
att  göra  det." 

"Men  orätt  är  det;  ack,  hvad  man  ändå  kan  vara 
dum.  —  Vet  du  hvad,  jag  drömmer  om  dem,  jag  ta- 
lar med  dem  i  sömnen,  och  hvar  gång  jag  ser  på  de 
der  taflorna,  tyckas  de  begge  fråga  mig:  Johanna, 
när  tänkte  du  sist  på  oss?  O!  då  är  det  ofta  en  half 
dag  —  är  inte  det  förskräckligt?" 

"Johanna!  tänk  blott  om  de  lefde;  fordrade  de 
väl  då,  att  du  skulle  beständigt  tänka  på  dem?  Vore 
det  ej  en  egoistisk  tanke,  som  ingen  af  dem  kunde 
hysa?" 

"Ja  visst,  inte  fordrade  de  det." 

"Nå,  kära  Johanna,  de  lefva  ju  ännu,  fast  än  ej 
synliga  för  oss,  de  äro  nu  ännu  renare  och  bättre  än  här. 
De  fordra  nu  ännu  mindre  af  oss  svaga  barn,  och 
allraminst  att  vi  skola  sörja  beständigt  —  nej,  hoppas 


223 

skola  vi,  Johanna,  vara  säkra  att  en  gång  återse  dem 
—  det  gläder  dem." 

"Åja,  du  kan  nog  vara  säker;  men  se  jag  som 
skrattar  åt  allting,  som  är  en  verldslig  menniska,  jag 
är  inte  sä  säker.  Vet  du  hvad?  Jag  kommer  be- 
stämdt  in  i  en  pension,  innan  det  kan  bli  riktigt  folk 
af  mig.  Inte  kan  jag  komma  ihop  med  allvarliga  an- 
dar, som  aldrig  ett  ögonblick  upphört  att  tänka  på 
skilsmässan.  Ånej,  Emilia,  der  fms  väl  någon  vrå,  der 
en  stackars  yr  flickunge  kan  få  rum  så  länge;  dä  skall 
jag  som  ett  sjelfsvåldigt  barn  stå  bakom  himlens  dörr 
och  se  på  huru  de  andra  fröjda  sig;  lillan  törs  ej 
fram;  men  kom  då  till  mig  i  skamvrån." 

Emilia  smålog.  —  "Ja,  ett  barn  är  du  och  ett 
barn  blir  du,  Johanna;  det  är  din  lycka." 

"Jo,  det  är  en  vacker  lycka,  att  alltid  bära  sig 
bakvändt  och  dumt  åt ;  men  ser  du,  det  är  ändå  rent 
af  omöjligt  att  ej  skratta  åt  rådinnan  med  sina  ljus- 
röda törnrosor  i  håret  och  sin  präktiga  sidenschal  på 
den  magra  halsen  —  ha  ha  ha,  det  är  en  syn  att 
skratta  åt,  om  man  höll  på  att  dö  till  och  med." 

I  detta  ögonblick  inträdde  gubben  Gyllenörn.  Han 
var  en  af  dessa  menniskor,  som  bäst  tog  sig  ut  i 
hvardagslag;  sådana  äro  oftast  goda  menniskor,  som 
ej  ega  sinnesrörlighet  nog  att  verkligen  ändra  lynne 
eller  ej  förställning  nog  att  utan  spänning  kunna 
vara  annat  än  de  verkligen  äro.  Sådan  var  kammar- 
junkaren  och  derföre  tog  han  sig  bäst  ut  i  nattrock 
och  tofflor,  sådan  han  nu  visade  sig  för  sin  fru  och 
hennes  vän. 

"Nå,  det  var  roHgt  att  se  Johanna  riktigt  glad", 
yttrade  han  och  klappade  henne  på  kinden  —  "och 
äfven  du,  Emilia,  se  så  barn,  nu  skall  jag  berätta  er 
att  jag  läst  ut  hela  Botin;  det  är  en  kärnkarl.  Botin; 
det  är  historia  som  duger.     Hvad  talade  ni  om?" 

"Jo,  om  rådinnan  Ljungnér." 

"Jaså,  rolig  gumma,  rolig  gumma;  Johanna  tyck- 
tes synnerligen  fästa  sig  vid  hennes  person." 

"Nej  förlåt,  onkel,  förlåt,  det  var  hon  som  fäste 
sig  vid  mig",  skrattade  Johanna. 

"Likgodt,   barn,  likgodt;  hm,  jag  har  fått  ett  bud 


224 

från  lasarettet;  jag  skall  dit  för  att  träffa  en  som  nöd- 
vändigt vill  tala  med  mig." 

"Hvem  kan  det  vara?"  frågade  begge  liktidigt. 

"Ja,  se  det  är  just  knuten;  troligtvis  är  det  någon 
fattig,  som  jag  förr  hjelpt  och  som  åter  behöfver  mig. 
Jag  har  fått  många  sådana  bud  förut;  men  denne  är 
sjuk,  det  synes  af  stället.  Hör  på,  Emilia,  behöfver 
jag  egentligen  raka  mig?  Hm,  gjorde  det  i  går? 
Tycker  inte  att  det  behöfs." 

"Jo,  kära  Gyllenörn,  det  är  alldeles  nödvändigt", 
sade  Emilia,  som  isynnerhet  drog  försorg  om  att  gub- 
ben skulle  visa  sig  med  heder. 

"Du  var  ju  alltid  så  gentil,  då  du  var  ungkarl. 
Käre  gubbe,  då  visste  du  allt  det  der  sjelf,  men  nu 
skall  du  alltid  fråga  mig." 

"Jo  jo,  Emilia",  skrattade  kamma rjunkaren;  "du 
är  ju  mitt  stöd,  mitt  andra  jag;  nu  är  det  din  pligt 
att  tänka  åt  mig.    Jaså,  jag  skall  då  göra  mig  grann. 

—  Hör  på,  flickor,  jag  kommer  hem  klockan  tu  och 
då  skola  ni  få  fullständiga  underrättelser." 

Efter  en  stund  kom  gubben  klädd  tillbaka.  Be- 
synnerligt nog  såg  han  verkligen  yngre,  gladare  och 
friskare  ut,  sedan  han  blifvit  gift  än  fornt.  "Se  så, 
Emilia,  min  goda  dotter",  sade  han  och  kysste  henne 
på  pannan,  "se  så,  nu  är  jag  väl  presentabel;  du  vill 
icke  att  din  far  —  man  skulle  jag  säga  —  skall  få 
anmärkningar  på  sig  —  och  ser  du,  jag  gör  som  du 
vill.  —  Se  så,  farväl." 

"Och  denne",  sade  Johanna  sedan  han  gått,  "har 
jag    skrattat   åt;    huru    kan  man  vara  så  samvetslös? 

—  Du  är  lycklig,  som  han  håller  sä  mycket  af." 

"Ja  ja  —  Johanna,  Gudskelof  att  han  håller  af 
mig  och  jag  honom ;  han  är  allt,  fader,  moder,  broder, 
allt  är  han." 

"Och  han  uppoffrade  sin  ställning  för  att  skaffa 
dig  lugn  och  frid." 

"Vet  du",  hviskade  Emilia,  "vet  du,  när  han  som 
sin  hustru  för  första  gången  förde  mig  hit;  det  var 
om  qvällen,  och  det  talrika  bröllopssällskapet,  ty  min 
styfmor  gjorde  ett  stort  bröllop,  försmädligt  drogo  på 
munnen,  då  den  gamle  grähårige  mannen  hemförde 
sin  unga  brud.     När  vi  då   kommo,  jag  kan  ej  neka 


att  jag  darrade,  dä  han  förde  mig  uppför  trappan,  här 
uppe  voro  rummen  upplysta. 

Se  här,  sade  han,  se  här,  Emilia,  är  ditt  hem;  här 
är  salen,  nog  för  oss,  —  här  är  förmaket,  tillade  han 
och  förde  mig  hit;  här  är  också  din  bäste  vän,  sade 
han  och  pekade  pä  Alfreds  porträtt. 

Äfven  detta?  sade  jag  och  lutade  mig  mot  den 
ädle  mannen. 

Åh,  det  är  ingenting,  Emilia,  återtog  han;  ser  du, 
här  innanför  är  din  lilla  egna  kammare;  der  skall  du 
bo,  min  dotter,  tillade  han  och  kysste  mig  pä  pannan 

—  Gud  välsigne  dig.  —  Kom  ihåg  att  du  är  hos  din 
far;  de  döda  vakna  icke;  våra  seder  förbjuda  äfven  en 
gammal  gubbe  att  beskydda  en  flicka,  om  ej  kyrkan 
läst  sin  välsignelse  öfver  dem. 

Det  är  ett  missbruk,  Emilia;  men  jag  hoppas  att 
det  ej  skall  tillräknas  mig. 

Då  började  jag  att  gråta,  jag  vet  ej,  men  i  det 
ögonblicket  stod  den  ädle  misskände  gubben  framför 
mig  i  ett  hinmielskt  ljus. 

Trösta   dig,  Emilia,  sade  han  sakta  och  innerligt, 

—  hvarken  du  eller  jag  skall  svika  vår  ed;  vi  skola 
älska  hvarandra  i  nöd  och  lust  —  det  kunna  ju  ock- 
så vi? 

Ja,  ja,  ädle  man!    sade  jag. 

Nå,  då  är  allt  bra,  min  flicka;  var  nu  blott  lugn 
och  glad  igen  och  då  du  är  lycklig,  så  låna  mig  en 
smula  af  din  stilla  fröjd." 

"Ack  ja,  det  är  en  god  far  vi  ha",  suckade  Jo- 
hanna, "och  honom  har  jag  skrattat  åt." 


Kammarjunkaren  blef  länge  borta. 

Den  tiden  var  kungliga  lasarettet  ännu  ej  hvarken 
så  vidsträckt  eller  så  ordnadt  som  det  sedan  blifvit.  I 
en  af  gångarne  i  norra  flygeln  ligger  ett  rum  i  nedra 
våningen,  der  dä  de  sjukaste,  de  som  voro  behäftade 
med  de  svåraste  skadorna,  hade  sin  plats.  Hit  förde 
man  den  goda  gubben,  då  han  frågade  sjukvaktaren 
efter  den,  som  sändt  bud  till  kammarjunkaren  Gyllen- 
•örn  och  iDegärt  ett  samtal. 

Rummet  var  lågt  och  dystert,  garneradt  med  sän- 

Åltartajlan.  lo 


226 

gar  och  osundt.  Några  sjuka  lågo  derinne,  somliga  med 
smärtan,  andra  med  en  kreaturlig  liknöjdhet  tecknade 
i  sina  ansigten.  Blott  en  låg  der  borta  i  den  mörkaste 
vrån,  hvars  anletsdrag,  fastän  utmärglade,  uttryckte 
något,  som  närmade  sig  glädje,  då  kammarjunkaren, 
ovan  vid  ett  sådant  skådespel,  orolig  och  osäker  kom 
till  honom. 

"Det  var  den  rätte," 

"Kammarjunkaren  känner  visst  inte  igen  mig?"  sade 
den  sjuke  med  matt  röst  och  reste  sig  till  hälften  ur 
bädden. 

"Nej,  käre  vän",  blef  svaret;  "jag  vet  inte;  det  är 
så  mörkt  här,  jag  ser  inte  riktigt." 

^Åja,  det  är  inte  heller  så  underligt",  återtog  den 
sjuke;  "ty  jag  har  blott  en  gång  sett  kammarjunkaren 
inne  på  vår  verkstad  hos  Löfgren  i  Odens  gränd;  det 
är  nu  tre  år  sedan." 

"Jaså,  kan  jag  vara  till  någon  tjenst?" 

"Ja,  jag  vet  inte  bestämdt,  kammarjunkaren  kän- 
ner fröken  Emilia  Stjernros?" 

Kammarjunkaren  spratt  till  af  öfverraskning  och 
liksom  något  som  liknade  hopp;  men  han  betraktade 
noga  den  talande;  han  kände  honom  icke,  fastän  an- 
letsdragen  förekommo  honom  bekanta. 

"Hur  så,  min  goda  vän?  Jo  —  jo,  jag  känner 
Emilia." 

"Ja,  jag  vet;  men  kanske  jag  gör  orätt",  återtog 
den  sjuke  efter  något  betänkande.  "Hm,  men  ni  är 
en  hederlig  man,  herr  kammarjunkare;  ni  känner  frö- 
ken Emilia  och  har  alltid  varit  hennes  vän  och  stöd 
och  då  kan  ni  intet  annat  än  hålla  af  henne,  högakta 
henne  —  är  det  inte  så?" 

"Jo,  jo,  deri  har  ni  rätt;  jag  håller  mera  af  henne 
än  — " 

"Nå,  då  kan  jag  väl  fråga  er;  ni  visste  att  hon 
älskade  en  ung  målare,  sedermera  landtvärnslöjtnanten 
Berndtson?    Ni  var  deras  gemensamme  vän?" 

"Ja,  lefver  han?  Säg,  lefver  han?"  inföll  kammar- 
junkaren häftigt. 

"Nej  —  nej,  det  gör  han  icke,  han  är  död  —  be- 
grafven  af  ryssarne  till  på  köpet  —  nej,  den  trösten 
har  jag  ej  att  ge  fröken  Emilia;  men  ni  kände  honom, 


227 

det  vet  jag,  och  känner  också  hans  syster  —  Johanna, 
Johanna,  Johanna  Berndtson." 

"Hon  är  hos  oss,  hon  mår  väl  och  är  lycklig  så 
pass  hon  kan,  med  sitt  lynne.  Hon  sörjer  bittert  sin 
bror  och  sin  fästman." 

"Jaså  —  jaså,  hon  sörjer  änna  —  ja,  herr  kam- 
marjunkare,  jag  är  just  den  der  Gustaf  Lönner;  ser  ni, 
kammarjunkare,  det  var  derföre  jag  ville  tala  med  er." 

"Gustaf?  Käre  Gustaf,  nu  känner  jag  igen  dig. 
Porträttet  är  der  hemma  hos  oss.  Men  du  är  mycket 
förändrad." 

"Jo  jo,  det  tror  jag  nog  och  det  är  inte  underligt 

—  först  gåfvo  mig  ryssarne  en  kula  i  knävecket  och 
sedan  hade  deras  fältskär  ej  förstånd  att  taga  af  benet; 
således  är  knät  nu  förbi,  det  har  slagit  sig  brand  deri 

—  man  säger  att  jag  skall  dö;  men  man  vill  försöka 
att  taga  af  benet,  om  det  kan  hjelpa," 

"Stackars  Gustaf,  när  skall  det  ske?" 

"I  morgon  —  åja,  det  kan  gä  på  två  sätt:  antin- 
gen dör  jag  eller  blir  jag  en  krympling,  en  stackare  på 
träben;  emellertid  så  ville  jag  gerna  träffa  Johanna,  se- 
dan man  stympat  sönder  mig  —  den  väntan  skall  göra 
att  det  ej  gör  så  ondt;  hm,  dä  vill  jag  tala  med  henne; 
men  — " 

"Ja,  det  skall  du." 

"Ja,  men  kanske  det  vore  lika  så  väl,  om  det  går 
illa,  att  hon  är  i  sin  gamla  tro  —  att  mista  sin  fäst- 
man två  gånger  är  svårt  —  det  värsta  har  svidit  ut 
nu  —  och  ligger  jag  här  i  det  tysta,  så  gör  det  henne 
minst.  —  Vet  kammarjunkaren,  det  enklaste  är  att  ni 
icke  säger  något  —  ni  tiger  —  operationen  må  göra 
så  ondt  den  vill,  det  går  nog  öfver.  Blir  jag  sämre 
sen,  så  är  det  ej  värdt;  då  tiger  ni.  Nalkas  det  slutet 
med  mig,  så  kom  till  mig,  sitt  hos  mig,  hjelp  mig  sen 
till  ro;  men  tig  hkväl  —  det  är  ju  ingenting  annat  än 
att  jag  verkligen  är  död." 

"Men  Johanna  skulle  bli  så  glad." 

"Åja,  först  ja;  men  sedan?  —  Hur  gick  det  se- 
dan? — " 

"Vi  skola  hoppas  det  bästa." 

"Ja,  det  har  jag  just  nog;  när  jag  fick  skottet  och 
låg   der   bland  de  andra  liken,  då  tänkte  jag  genast: 


228 

jag  skall  hoppas  det  bästa;  så  har  jag  hoppats  hela 
tiden,  men  det  har  blifvit  allt  sämre  och  sämre  —  nu 
börjar  jag  att  tvifla  på  min  goda  lycka." 

"Det  är  omöjligt  att  tiga",  yttrade  kammarjunka- 
ren.     "Jag  kan  det  ej,  min  uppsyn  förråder  mig." 

"Men  ni  får  inte  tala,  hör  herr  kammarjunkare, 
ni  får  inte  tala;  jag  får,  jag  kan  icke  göra  Johanna 
den  sorgen.  —  Nej,  det  var  dumt  af  mig.  Hur  skulle 
det  gå,  hon  med  Qtt  så  häftigt,  barnsligt  sinne  —  ånej, 
hon  kunde  bli  galen  både  af  glädje  och  sorg.  —  Ni 
tiger  således",  tillade  han  och  kramade  kammarjunka- 
rens  hand;    "lofva  mig  att  ni  tiger." 

"Ja,  jag  fmner  att  ni  har  rätt." 

"Ja  just  så  —  se  nu,  det  var  en  lycka  att  jag 
kom  ifrån  min  första  tanke ;  nu  går  ni  hit  till  mig,  ni 
följer  mina  öden,  ni  tar  reda  af  läkaren,  om  der  är 
något  hopp,  ni  säger  mig  rent  ut  hvilket;  jag  är  inte 
rädd  för  att  dö  —  nej  bevars,  fast  det  just  nu  skulle 
vara  litet  försmädligt;  men  får  jag  hopp,  så  skall  gläd- 
jen öfver  att  få  se  Johanna  frisk  och  glad  och  oskulds- 
full och  vänlig  som  förr  sitta  bredvid  sängen  bota  mig." 

"Och   ni  fruktar  ej  att  träbenet "  inföll 

kammarjunkaren  småleende. 

"Träbenet?  Ånej,  Johanna  håller  af  mig,  men 
inte  mina  ben",  småskrattade  Gustaf. 

"Än  din  mor,  Gustaf?" 

"Åjo,  gumman  har  det  bra  nog,  säger  vaktmästa- 
ren, och  dermed  är  jag  nöjd.  —  Hon  får  ingenting 
veta  och  derföre  har  jag  blott  på  omslag  frågat  efter 
madam  Lönner  på  söder.  —  De  känna  gumman,  men 
de  veta  ej  att  jag  är  hennes  son.  —  I  går  sägo  de 
henne  köpa  körsbär  på  munkbron,  hon  kan  således 
både  gå  och  se  och  tycka  om  körsbär;  hon  har  lug- 
nat sig,  så  att  hon  bör  inte  veta  något.  Ser  ni,  herr 
kammarjunkare,  blir  jag  bättre,  sä  fira  vi  högtid,  Jo- 
hanna på  ena  sidan  af  sängen  och  min  mor  der  midt 
emot  —  det  är  ju",  tillade  han  och  drog  på  munnen, 
"blott  ett  ben  de  skola  läka." 

"Jag  måste  då  tiga",  sade  kammarjunkaren;  "jag 
vet  ej  någonting  svårare  än  just  nu  att  göra  det;  emel- 
lertid finner  jag  att  du  har  rätt,  käre  Gustaf;  d?t  är 
likväl   hårdt,    tycker   du   ej  det,  att  ligga  blott  några 


229 

tusen  steg  från  de  sina  och  likväl,  för  att  skona  dem, 
neka  sig  trösten  att  se  dem  —  det  är  vackert,  det  är 
ädelt  och  kraftigt  gjordt,  Gustaf." 

"Åh,  det  är  så  naturligt",  blef  det  matta  svaret, 
■"att  det  säger  sig  sjelf.  —  Det  var  nog  att  jag  i  bör- 
jan funderade  på  annat  —  sedan  jag  hunnit  sansa  mig, 
så  —  — .  Farväl,  herr  kammarjunkare,  jag  orkar  inte 
stort  att  tala  —  se  om  mig  emellanåt." 


Det  finnes  knappt  någon  brottsling,  som  med  oro- 
ligare samvete  träder  inför  sina  domare,  än  kammar- 
junkaren,  då  han  återkom  till  sitt  hem  och  af  bägge 
sina  barn  (sä  kallade  han  dem  vanligen)  på  en  gång 
fick  den  frågan:  '"hvem  var  det?  hvem  ville  tala  med 
dig?" 

Bägge  hade  nämligen  vid  första  underrättelsen  om 
budet  från  lasarettet  ej  fäst  synnerlig  vigtdervid;  men 
knappt  hade  kammarjunkaren  gått,  förr  än  bägge  nä- 
stan i  samma  ögonblick  föllo  på  den  tanken:  det  är 
underrättelser  om  Alfred  eller  Gustaf. 

Johanna  tog  detta  för  så  afgjordt,  att  hon  knappt 
gaf  sig  ro  att  vänta  på  kammarjunkarens  återkomst. 
Hon  steg  upp,  gick  några  slag  öfver  golfvet.  satte  sig 
för  att  genast  äter  stiga  upp;  det  var  som  om  hon  in- 
stinktmässigt känt,  att  en  jordbäfning  snart  skulle  skaka 
den  bräckliga  byggnad  af  frid,  som  hon  hunnit  resa 
pä  två  grafvar. 

Äfven  Emilias  lugn  var  stördt;  men  hon  var  van 
att  beherska  sig  och  sökte  derföre  att  återföra  Johanna 
i  det  hvardagliga  spåret. 

"Det  är  ju  ej  möjligt",  sade  hon.  "Vi  ha  så  nog- 
granna underrättelser,  vi  kunna  ej  hoppas,  det  är  orätt 
mot  oss  sjelfve  att  åter  börja  tvifla  på  olyckan." 

Johanna  fortfor  det  oaktadt  att  vara  orolig.  "Guds 
vägar  äro  många",  sade  hon;  "de  kunna  vara  räddade 
bägge,  eller  en  af  dem.  —  Emilia!  jag  har  mest  för- 
lorat, jag  har  också  största  möjligheten  att  vinna  — 
en  sjuk  på  lasarettet;  der  kom  skepp  öfver  frän  Fin- 
land i  förra  veckan,  der  voro  sjuka  om  bord  —  kan- 
ske en  af  dem  —  kanske  ett  bud  ifrån  Alfred  eller 
Gustaf!" 


230 

Kammarjunkaren  inträdde  i  rummet  just  under  det 
att  Johanna  uppräknade  alla  möjligheter  och  möttes 
således  genast  med  den  frågan:  "hvem  var  det?  hvem 
ville  tala  med  dig?" 

Nu  hade  väl  den  goda  gubben  under  vägen  för- 
sökt att  göra  upp  en  lång  historia;  men  han  saknade 
rent  af  öfning  i  den  ädla  diktningskonsten  och  äfven- 
ledes  all  förmåga  af  annan  förställning  än  den  att  för 
att  nå  ett  mål  tåla  att  misskännas. 

"Hvem  det  var?  hm,  en  gammal  bekant  frän  lands- 
orten —  är  mycket  sjuk,  jag  skall  besöka  honom  hvarje 
dag,  hm,  hm,  ingenting  annat  —  ingenting  annat." 

Emilia  betraktade  med  ömhet  sin  man.  Hon 
märkte  hans  förlägenhet,  men  ville  ej  öka  den,  fastän 
hennes  pulsar  slogo  af  oro  och  väntan  på  en  oförmo- 
dad upplösning. 

"Ingenting  annat",  sade  hon  och  tryckte  gubbens 
hand.  "Besök  din  gamle  vän  hvar  dag,  det  skall  glädja 
honom  och  dig  sjelf." 

"Ja,  ja  visst,  det  är  en  ungdomsvän,  en  gammal 
vän,  en  — " 

"Gode,  ädle  far",  afbröt  honom  Johanna  och  stälde 
sig  midt  framför  honom,  "det  der  är  ej  sant,  ni  kan 
ej  tala  en  osanning  —  nej  —  nej,  se  på  mig,  det  är 
Alfred  eller  Gustaf  —  eller  bud  från  dem." 

Kammarjunkaren  slog  ner  ögonen  och  vred  på  sin 
karniolring.  "Hm,  nej,  hm,  en  sådan  förmodan.  Det 
är  som  jag  sagt." 

"Nej,  nej!  det  är  det  icke",  ropade  Johanna  med 
en  feberaktig  darrning.  "Nej  —  det  är  en  af  dem, 
det  är  en  underrättelse  om  dem;  ack!  säg,  säg!  tala 
ut,  pina  mig  ej  till  döds,  jag  tror  er  ej  —  icke  ett  ord 
af  er  historia;  goda  älskade",  fortfor  hon  och  omfat- 
tade hans  händer,  "för  Guds  skull,  för  min,  för  er  egen 
salighets  skull  tala  ut,  tala  ut." 

"Barn!  var  lugn,  jag  ber  dig",  svarade  den  gode 
gubben  rörd.     "Tro  mig." 

"Nej,  jag  tror  er  ej,  nej,  nej,  jag  känner  in  i  sjä- 
len att  ni  ej  vill  säga  sanningen,  en  af  dem  lefver  — 
Alfred?" 

"Nej,  kära  barn,  han  är  verkligen  stupad",  inföll 
kammarjunkaren  med  ett  uttryck,  som  ej  tillät  tvifvel. 


231 

Johanna  släppte  hans  händer  på  ett  ögonblick, 
men  fattade  dem  åter  och  sade  med  häftighet: 

"Gustaf?" 

Kammarjunkaren  slog  ner  ögonen.  "Hm,  nej,  barn, 
honom  har  man  inte  hört  af,  hm  hm," 

"Det  är  Gustaf,  det  är  Gustaf,  ropade  Johanna 
och  sprang  i  yr  glädje  bort  till  soffan,  öfver  hvilken 
porträtterna  hängde,  "en  af  er  fick  jag  igen  —  nu  går 
jag  dit." 

"Men  i  Guds  namn  barn,  du  får  ej  gä  —  hm,  så 
är  det  inte." 

"Likgodt,  jag  skall  sjelf  ta  reda  på  saken",  små- 
skrattade  Johanna.  "Ser  ni,  jag  begriper  nog,  hur  det 
hänger  ihop.  —  Gustaf  lefver;  men  se,  han  är  inte  lik 
sig;  han  är  full  med  ärr  och  ful,  ja,  ful  som  stryk  — 
och  nu  vill  man  bereda  mig  på  att  han  inte  är  min 
forne  vackre,  hygglige  Gustaf  —  det  är  ingenting  an- 
nat, men  se  det  gör  ingenting,  jag  häller  af  honom 
ändå  —  han  är  ändå  min  Gustaf." 

"Kära  Johanna,  det  finnes  ännu  ett  annat. fall", 
sade  kammarjunkaren,  som  befann  sig  drifven  ur  sina 
förskansningar,  "ännu  ett  annat  fall,  Gustaf  kan  ligga 
mellan  lif  och  död  —  du  kan  mista  honom  för  andra 
gången." 

Johanna  bleknade.  "Det  är  då  fara  för  lifvet  — 
jaså;  —  men",  tillade  hon  med  värma,  "då  måste  jag 
gå  dit  och  det  genast." 

Emilia  sökte  öfvertala  henne  att  vänta;  kammar- 
junkaren gjorde  alla  möjliga  svårigheter,  men  ingen- 
ting hjelpte;  Johanna  ville  gå  ensam,  om  ingen  följde 
henne. 

Slutet  blef  att  de  alla  följdes  åt,  men  det  var  svårt 
att  hinna  med  den  oroligt  fortskyndande  flickan. 

Ändtligen  voro  de  framme,  men  fingo  det  svaret 
att  den  sjuke  sof  och  att  läkaren  förbjudit  att  någon 
fick  oroa  honom. 

Således  måste  de  återvända  och  nu  ändtligen  om- 
talade kammarjunkaren  allt,  bad  och  besvor  Johanna 
att  ej,  åtminstone  de  första  dagarne,  söka  upp  Gustaf 
och  lyckades  slutligen  öfvertyga  henne  att  detta  var 
det  som  mest  skulle  gagna  den  sjuke. 

Johanna   blef  nu   lugnare;   men  fortfor  likväl  att 


232 

vara  i  en  beständig  spänning.  Först  andra  eftermid- 
dagen tycktes  hon  lugnare  och  dä  Emiha  smekande 
sade:  "Du  är  kignare  nu,  snälla  Johanna",  svarade 
denna : 

"Nu  är  det  gjordt,  nu  är  domen  fallen,  operatio- 
nen är  öfver;  nu  börjar  jag  att  hoppas." 

Under  dessa  svära  dagar  var  kammarjunkaren  den, 
som  skaffade  de  hemmavarande  underrättelser  om  den 
sjuke.  Läkaren  hade  gifvit  bestämdt  förbud  mot  andra 
besök  än  af  kammarjunkaren  —  och  derföre  satt  Jo- 
hanna hemma. 

Detta  fortfor  en  hel  vecka;  det  förr  sä  glada,  så 
ombytliga  lynnet  var  nu  stilla  och  stadigt.  Johanna 
satt  som  det  tycktes  lugn  och  arbetade;  men  hon  blef 
allt  mera  blek  och  matt  och  man  fruktade  att  hon 
skulle  sjukna. 

Då  kom  kammarjunkaren  en  middag  hem  med  ett 
helt  annat  uttryck  i  anletsdragen  än  någonsin  förr  och 
genast  flög  Johanna  upp. 

"Han  är  bättre,  Gud  i  himlen!  han  blir  frisk  — 
ack!  ack!  jag  är  så  glad,  så  glad"  —  och  nu  grep 
hon  Emilia  om  lifvet  och  svängde  om  pä  golfvet  — 
"ack,  Emilia,  vi  skola  öfva  oss.  —  Jag  skall  dansa  på 
bröllopet,  fast  min  man  går  på  träben.  Ha  ha  ha,  så 
barnslig  jag  varit  som  tviflat  pä  att  allt  skulle  gå  bra 
—  hur  mörkt  det  är,  så  får  man  icke  misströsta." 

Johanna  hade  rätt;  Gustaf  var  på  bättringsvägen. 

Visst  studsade  hon  något,  då  hon  första  gången 
såg  den  bleka,  utfärda  gestalten  och  i  honom  igen- 
kände sin  egen  Gustaf,  den  glade,  lugne  och  trofaste 
Gustaf;  men  hon  tröstade  sig  snart  och  var  så  glad,  så 
glad,  att  sjelfva  Gustaf,  oaktadt  sina  plågor,  ej  kunde 
låta  bli  att  skratta  åt  hennes  barnsliga  upptåg. 

Han  låg  nu  i  ett  eget  rum.  Kammarjunkaren  hade 
skaffat  honom  det,  och  allt  gick  bra,  fort  och  väl.  hvar- 
till  troligtvis  Johannas  dagliga  besök  ej  litet  bidrog. 
Hans  lynne  var  sä  gladt  och  sä  sorgfritt  att  organis- 
men fick  ro  att  återtaga  sin  gång. 

Johannas  glädje  verkade  motsatsen  på  Emilia.  Der 
lade  sig  en  tyngd  åter  pä  hennes  själ,  hon  hade  förut 
så  lätt  burit  den;  men  nu  då  Johannas  Gustaf  var 
räddad,  kom  hon  att  tänka  pä  möjligheten  af  att  Alfred 


233 

också  skulle  kunna  vara  det.  D2nna  osäkerhet  smär- 
tade henne,  icke  derföre  att  hon  sjelf  var  bunden  af 
andra  band,  utan  derföre  att  hon  fruktade  att  om  han 
lefde,  hon  skulle  känna  sig  bunden  och  ej  förmå  att, 
som  hon  nu  kunde,  älska  sin  faderlige  man  öfver  all- 
ting. Hvarje  sådan  tanke  ansåg  hon  som  en  orättvisa 
mot  honom  och  detta  brände  ännu  mera  i  själen. 

Hon  bibehöll  dock  beständigt  en  viss  grad  af  jemn- 
vigt  och  sökte  att  genom  fördubblad  tillgifvenhet  åter- 
gälda sin  skuld  till  den  ädle  mannen,  som  uppoffrat 
sina  vanor,  sina  små  fröjder  och  sitt  lugn,  för  att  ge 
henne  en  fristad. 


Malma  prcstgdrd. 

Gent  emot  Malma  kyrka  på  en  höjd  vid  ån  låg 
och  ligger  ännu  prestgården  omgifven  af  gamla  lönnar 
och  kastanier. 

Strax  derofvanför  utsträcker  en  liten  sjö  sin  blå 
spegelyta,  omgifven  med  ängar  och  åkrar  och  ett  par 
byar  som  sticka  fram  mellan  säden  med  sina  grå  och 
sina  röda  byggningar. 

Den  gamla  kyrkan  med  sina  vidbygda  grafkor 
speglade  sig  i  den  lugna  ån,  som  krökte  sig  omkring 
den  kulle,  på  hvilken  kyrkan  var  bygd;  derutanför 
muren  gingo  klockarens  kor  i  bete;  ty  den  der  rem- 
san tillhörde  klockarelönen  liksom  slåttern  på  sjelfva 
den  gröna,  trädskuggade  kyrkogården. 

Klockaren,  herr  Åkeson,  var  en  liten  gubbe  med 
stubbskuret  grått  hår;  han  var  enkeman  och  bodde 
ensam  i  sin  stuga,  utanför  hvilken  han  planterat  Sibi- 
riska ärtträn,  hvilka  redan  vuxit  upp  till  en  försvarlig 
höjd. 

För  öfrigt  var  herr  Åkeson  ett  slags  hjelpreda  i 
socken;  han  höll  auktioner,  förrättade  boupptecknin- 
gar, hjelpte  folk  att  sätta  upp  skuldsedlar  och  för  öf- 
rigt med  att  skrifva,  helst  han  hade  en  prentad,  rund 
och    mycket    läslig    stil,    hvaremot    han  ej  så  alldeles 


234 

var  hemma  i  stafningsläran.  Han  var  årsbarn  med 
vördig  prosten,  det  vill  säga  att  hans  ärtal  var  "fyra- 
tiotre ",  (1743)  och  detta  var  egentligen  det,  som  han 
drog  fram,  när  han  ville  sätta  sig  i  respekt. 

Derinne  i  prestgården  bodde  prosten  Hagin.  Det 
var  en  af  dessa  gammaldags  prester  på  landet,  som 
lefde  för  kyrkan  och  för  landtbruket;  han  predikade 
hvarannan  söndag,  hade  ej  ännu  adjunkt  och  sökte 
ingen,  emedan  han  och  komministern  voro  tillräckliga. 

Hela  veckan  igenom  skötte  han  sin  ekonomi,  van- 
drade öfver  sina  åkrar  och  ängar  från  bittida  till  sent. 
berömde  en  och  grälade  på  en  annan,  snokade  i  alla 
vrår  och  vinklar  och  ville  öfver  allt  ha  ordning  och 
skick  såväl  i  sitt  hus  som  hos  sitt  folk. 

Det  var  en  sträng  man  gubben  Hagin,  och  der 
fans  ingen  sockenbo,  som  just  hade  hjerta  i  sig  att 
säga  emot,  när  prosten  ville  något  riktigt  med  besked. 
Han  var  derför  nära  nog  allstyrande  i  socknen,  och 
hade  ej  Malma  bruk  varit,  hade  han  varit  allrådande. 

Men  der  hade  han  en  permanent  ovän  i  inspektö- 
ren, hvilken  också  det  kunde  vara;  prosten  tålde  hvar- 
ken  de  seder,  som  rådde  på  bruket,  eller  det  sätt  med 
hvilket  folket  behandlades.  —  Alla  fel  och  alla  orätt- 
visor voro  en  gäng  för  alla  inspektörens  skull,  enligt 
hans  öfvertygelse.  Denna  pfvertygelse  hade  han  en 
gäng  fått  och  den  behöll  han. 

Om  vi  inträda  i  prestgården,  fmna  vi  i  hvardags- 
lifvet  två  personer;  den  der  vördiga  gumman,  som  sit- 
ter i  en  länstol  och  spolar  garn,  är  prostinnan  och 
den  andra  hennes  piga,  en  gammal  beskedlig  menni- 
ska,  som  gått  i  arf  inom  slägten  och  som  i  alla  styc- 
ken var  }3ra,  utom  att  hon  var  mer  än  beqvämligt 
döf.  Prostinnan  hade  derföre  något  svårt  att  tala  vid 
sitt  sällskap;  men  detta  bekom  dock  ej  den  gamla 
pigan  något;  ty  liksom  för  att  ersätta  den  brist,  som 
vidlådde  hennes  öron,  ville  hon  genom  ideligt  prat  söka 
att  vara  intressant  och  rolig  på  sitt  sätt  —  under  det 
hon  spann. 

"Ja,  det  må  man  säga,  att  det  är  underligt  med 
Anders  i  Skogstorpet  under  Malma.  Herre  Gud,  hvad 
det  ändå  är  syndigt  att  så  fästa  sig  vid  ett  ändligt 
ting.     Prostinnan   mins    väl   hans   lilla  flicka,  den  der 


235 

som  målaren  afkonterfejade  på  altartaflan ;  man  skulle 
just  skämmas  att  sätta  en  sådan  der  liten  unge  på  ett 
heligt  rum,  midt  uppe  ibland  Guds  heliga  englar,  hm 
hm.  Stackars  Anders,  som  inte  bättre  förstår  —  hm 
hm."  —  Surr  surr  surr,  lät  spinnrocken. 

"Hur  då?  Stina!"  skrek  prostinnan,  som  var  så 
van  att  höra  gamla  Stinas  prat,  att  hon  saknade  nå- 
got i  sin  trefnad,  då  hon  ej  hörde  den  gamla  tjena- 
rinnan. 

"Hur  då?  Jo,  det  vet  väl  prostinnan  att  han  ännu 
går  och  sörjer;  det  säger  herr  Åkeson  —  och  si  det 
är  bara  af  sorg;  för  han  trifs  inte,  sedan  flickan  dog 
och  bara  då  han  är  i  kyrkan  ser  han  glad  ut;  men 
då  sitter  han,  liksom  han  vore  tokig  och  nickar  och 
ler  åt  altartaflan,  liksom  det  der  syndiga  belåtet  — 
Gud  förlåte  den  som  satt  dit  det  —  varit  lefvande  och 
varit  hans  egen  flicka. 

Jo,  hon  dog,  vet  väl  prostinnan,  som  sjelf  skänkte 
sveplakan  och  se'n  rekommenderade  gamla  gumman 
svärmor  till  fattigdel;  herre  Gud,  hvad  hon  är  skröp- 
lig, —  Vår  Herre  kunde  intet  bättre  göra  än  om  han 
kallade  henne",  —  surr,  surr,  surr.  —  "Det  är  lika 
väl  en  underlig  tafla,  hm  hm",  surr  surr,  lät  spinn- 
rocken. 

"Huru  då,  Stina?"  var  åter  prostinnans  fråga. 

"Hur  då?  Jo  si,  det  var  inte  bara  han  som  blef 
"rasvill"  i  den  taflan,  hm  —  det  finnes  väl  flere." 

"Hvem  då,  Stina?" 

"Åh,  inte  pratar  jag  efter  prat;  men  jag  kan  sjelf 
se,  fast  jag  inte  hör  så  bra  —  sade  prostinnan  något? 
—  Jaså,  det  var  ingenting;  men  jag  kan  se,  som  jag 
säger,  med  mina  egna  bägge  ögon  och  det  är  synd 
och  skam  med  sådant." 

"I  dag  är  du  fasligt  tystlåten  af  dig,  Stina",  små- 
skrattade  prostinnan,  "sjung  du  ut  såsom  du  tycker." 

"Åja,  visst  tycker  jag  att  mamsell  Aurora  är  en 
så  välskapad  Herran  Guds  engel,  att  man  skall  vara 
stock    och  sten  för  att  inte  hålla  af  henne;    hm  hm." 

"Det  göra  vi  ju  också  alla",  inföll  prostinnan. 
"Aurora  är  Gudi  lof  en  rar  flicka  och  med  Guds  hjelp 
skall  hon  göra  sin  man  lyckhg,  om  hon  blir  gift." 

"Åh,   skulle   hon   inte  bli  gift?    Var  inte  rädd  för 


236 

det,  prostinna  —  hm,  men  en  prest  skall  hon  ha, 
min  lilla  mamsell,  som  jag  har  burit  på  mina  armar, 
en  prest  skall  hon  ha.  —  Visa  mig  upp  en  mamsell, 
som  kan  väfva  som  hon  i  alla  mönster  och  med  en 
hop  trampor  och  tyg:  sådant  begrepo  ej  vi,  då  vi 
lärde;  och  laga  mat  kan  hon,  så  att  man  kunde  bjuda 
kungen  —  hm,  det  var  sant,  nu  ha  vi  ju  en  ny  kung, 
är  det  sant  att  det  är  gamle  Hertig  Carl?" 

"Ja,  han  är  kung  nu." 

"Åh,  Herre  Gud.  jag  mins  väl,  då  han  en  gång 
i  sahg  prosten  Billenklints  tid  for  här  förbi  med  sina 
herrar,  hm,  och  hertig  Fredrik.  Men  nu  sitter  jag  och 
pratar ;  sä  fin  och  stark  träd  vill  jag  se  någon  spinna 
maken  till  som  mamsell  —  hon  blir  en  riktig,  präktig, 
liten  prostinna  med  tiden." 

Prostinnan  Hagin  hade  den  egenheten  gemensam 
med  alla  mödrar  att  gerna  höra  sitt  enda  barn  be- 
römmas; men  tvärtemot  prostinnors  vana,  ville  hon 
icke  att  hennes  dotter  skulle  få  en  prest  till  man;  "det 
finnes  intet  en  bland  hundrade  prester,  som  är  som 
Hagin"  —  det  var  alltid  refrängen. 

"Herre  Gud,  jag  hade  mina  tankar,  när  kaptenen 
kom  hit.  Si  så,  tänkte  jag,  der  kommer  en  och  blir 
förtjust  på  eviga  minuten." 

"Åh,  du  pratar,  Stina !  Inte  bör  du  säga  så",  an- 
märkte prostinnan. 

"Åja,  inte  var  jag  glad  heller,  ty  de  der  knektarne 
kan  jag  intet  med  —  det  var  en  sådan  som  for  af 
med  Eva  Billenklint.  —  Hon  fick  ett  vackert  bo  och 
bra  utstyrsel;  sådant  linne,  ja  ja,  prostinnan  har  lika 
vackert  och  mycket  uppe  i  skåpet  åt  Aurora;  men  si, 
den  der  knekten  han  surrade  bort  alltihop  hvad  salig 
prosten  hade  sparat  ihop  och  så  lemnade  han  hustrun 
med  sex  barn  i  fattigdom  efter  sig.  —  Gud  bevare 
hvar  hederlig  flicka  för  de  der  officerarne." 

"Du  är  faslig  i  dina  straffdomar,  kära  Stina.  Inte 
är  kapten  Stjernros  en  sådan,  det  är  en  så  klok  och 
stilla  menniska." 

"Åja,  visst  är  han  hederlig  alltid,  men  så  snart 
jag  ser  de  der  mustacherna,  så  ryser  det  i  min  själ. 
—  Vet  prostinnan  hvad  han  gör?" 

"Ja,    han    läser,   ritar    kartor  och  jagar  emellanåt 


237 

och  så  sitter  han  och  spelar  bräde  med  pappa.  —  Jag 
har  aldrig  sett  pappa  sä  jemn  och  munter  till  humö- 
ret som  sedan  kaptenen  kom  hit;  det  var  pappa,  som 
stälde  om  att  han  kom  att  bo  i  flygeln  och  äta  här." 

"Jaha,  prosten  han  tycker  mycket  om  honom,  hm 
hm,  men  vet  prostinnan,  jag  tror  han  inte  är  rätt  klok 
och   klockar  Åkeson   menar   på   att  han  är  förgjord." 

"Huru  dä,  Stina?"   —  frågade  prostinnan  nyfiken. 

"Jo  si,  han  har  fått  samma  sak  i  hufvudet  på  sig 
som  kolar-Anders,  det  såg  jag  sjelf;  under  hela  pre- 
dikan i  söndags,  Herre  Gud  hvad  prosten  läste  lagen 
för  oss,  under  hela  predikan  satt  han  och  såg  på 
henne." 

"H vilken  henne?" 

"Hm,  på  kolar-Anders  flickunge,  som  målaren  af- 
konterfejat  på  altartaflan,  satt  han  inte  der  och  tit- 
tade och  drog  pä  smilbandet  åt  den  der  lilla  engeln 
på  skyn;  och  så  satt  mamsell  Aurora  i  bänken  midt 
öfver;  men  det  brydde  han  sig  inte  om.  Det  är  an- 
nat att  se  på  än  en  sådan  en  liten  barnunge,  som 
man  inte  haft  försyn  att  hänga  upp  i  Herrans  tempel 
—  alldeles  som  salig  pastor  Billenklints  oljeporträtt, 
men  det  var  en  Herrans  man  och  så  lät  han  tjära 
kyrktaket  fyra  gånger  och  lät  omgjuta  lillklockan;  så 
att  han  inte  behöfver  skämma  ut  Guds  hus." 

"Åja,  men  flickan  är  också  rätt  vacker",  yttrade 
prostinnan.     "Hon  är  en  riktig  Guds  engel." 

"Jo  vackert,  jag  kände  både  far  och  mor  och  de 
voro  helt  simpelt  folk;  prosten  Billenklint  brydde  sig 
aldrig  om  dem." 

"Jaså,  kaptenen  är  då  förtjust  i  taflan",  skrattade 
prostinnan. 

"Jaha,  det  är  ju  riktigt  syndigt  att  under  hela 
Guds  långa  predikan  sitta  och  gapa  på  ett  beläte." 

"Nä,  Stiria?  Hvad  tyckes  om  den  som  under  hela 
predikan  ser  på  en  och  samma  person?" 

"Ja,  jag?  ja!  Hå  jag  ville  bara  se  efter,  om  kloc- 
karen hade  rätt  —  och  så  var  det  likväl  en  lefvende 
menniska  jag  såg  på;  men  kaptenen  såg  på  bara  en 
oljemålning  och  satt  och  tänkte  på  den  der  flickan  i 
stället  att  tänka  på  sin  Gud  och  skapare." 

I  detta  ögonblick  öppnades  dörren  med  häftighet 


238 

och  prosten  steg  in;  han  hängde  mössan  på  spiken 
och  satte  käppen  i  vrån;  "hör  på,  mor,  jag  har  haft 
käringsmöte  i  dag." 

"Vi  ha  fått  hit  det  nya  sockenherskapet  —  de  göra 
visit  i  eftermiddag  —  kanske  de  komma  om  en  half- 
timme". 

"Stina!  Hör  Stina!"  skrek  prostinnan,  "gå  nertill 
Aurora  i  väfkammaren  och  säg  till  henne  att  här  kom- 
mer främmande  och  att  hon  skall  klä  sig.  Se  så,  ut 
med  spinnrocken  och  den  här  spolrocken." 

"Främmande?  Hvem  då?"  frågade  Stina. 

"Herskapet  på  Malma." 

"Jaså,  hennes  nåd,  hm." 

"Hör  du  gumma",  yttrade  prosten,  som  satt  sig  i 
en  liten  soffa,  som  stod  vid  fönstret:  "frun  har  gift  sig 
med  en  kammarherre ;  det  var  en  riktig  herre  —  hm, 
han  var  nådig  mot  mig  och  nedlåtande." 

"Han  borde  skäramas." 

"Jag  tycker  inte  om  karlen;  dessutom  mor,  så 
blir  inte  kaptenen  här,  så  länge  det  herrskapet  är  på 
Malma;  han  har  ingenting  sagt;  men  han  kan  ej  med 
sin  kära  styfmor;  hon  ser  rasande  bra  ut  i  alla  fall." 

"Jaså,  gubben  min  tycker  det?"  småskrattade  pro- 
stinnan. 

"Jo  mor,  hon  ser  bättre  ut  än  du  gör  —  men  hon 
är  inte  någon  bra  menniska.  Vet  du,  jag  skall  passa 
på  tillfället  och  säga  mitt  kära  sockenherrskap,  hurudan 
kanalje  de  ha  till  inspektor;  hm,  hur  den  menniskan 
hudflänger  de  underhafvande  och  suger  sig  rik  som 
en  igel  på  folkets  svett  och  blod." 

"Men,  käre  Abraham,  inte  passar  det  sig,  när  de 
första  gången  äro  här?" 

"Jaså,  man  kan  inte  säga  hvad  sant  är,  blott  för 
att  vara  artig;    är  sanningen  då  alltid  en  oartighet?" 

"Men  det  passar  sig  inte,  käre  Abraham." 

"Jaså,  det  passar  sig  inte  för  en  Herrans  prest 
att  säga  till  ett  herrskap:  ni  låter  er  inspektor  suga 
ut  folket;  ni  bör  höra  edra  underhafvandes  klagan 
och  icke  allenast  lyssna  till  deras  förtryckares  mefi- 
stofelesråd,  nej,  det  både  passar  och  är  rätt;  och  bäst 
första  gången  de  komma;  skulle  jag  kanske  fara  dit 
på   uppvaktning    hos    det    förnäma  herrskapet  för  att 


239 

bedja  dem  vara  barmhertiga  —  ånej  —  inte  rent 
af  obarmhertiga  mot  folket  och  göra  det  till  ett  tjuf- 
sällskap." 

"Gör  som  du  vill  då,  gubben  min",  sade  prostin- 
nan försonligt,  ty  nu  var  pappa  kommen  in  pä  ka- 
pitlet om  inspektören  på  Malma  och  då  var  vreden 
aldrig  långt  borta. 

"Ja,  ser  du,  det  ämnar  jag,  vet  du;  inte  behöfver 
prosten  i  Malma  krusa  för  herrskapet  på  Malma  bruk", 
tillade  han  något  stolt  och  sköt  kalotten  fram  mot 
pannan,  ett  tecken  att  prosten  ansåg  sig  sä  god  som 
någon. 

"Det  var  ändå  en  försmädlig  karl  den  der  Ljung- 
sköld, smilig  och  hal  och  nedlåtande.  —  "Min  bäste 
herr  prost"  —  det  har  jag  inte  hört  sedan  hofmar- 
skalkens  dagar;  men  dä  var  jag  ung  karl  och  hade 
ej  grå  hår  som  nu;  det  passade,  ty  gubben  hofmar- 
skalken  var  en  hvithårig  man  —  men  nu  är  det  tvärt- 
om, en  pojke,  som  är  nedlåtande." 

"Kors  hvad  pappa  ser  vred  ut",  yttrade  en  flicka, 
som  skyndade  fram  till  prosten.  "Inte  får  pappas  ka- 
lott sitta  så  der  på  "kaporr";  pappa  skall  vara  söt 
och  mild  och  artig  och  präktig  mot  sitt  nådiga  socken- 
herrskap." 

"Du  pratar,  Aurora;  jaså,  jag  skall  se  söt  ut  jag; 
hur  skall  jag  då  bära  mig  åt?"  skrattade  prosten. 
"Hm,  är  det  der  tyget  hemväfdt  det?" 

"Jo,  pappa,  jag  vill  tro  att  det  är  vackert",  blef 
flickans  svar,  under  det  att  hon  lät  fadren  betrakta 
landningen. 

"Ja  du,  nu  vill  jag  fråga  hela  verlden,  är  inte  en 
sådan  hemväfd  klädning  tusen  gånger  bättre  än  hen- 
nes nåd,  kammarherrinnans  sidenklädningar." 

"Åh,  det  kan  jag  inte  säga,  pappa  har  lofvat  mig 
en  svart  sidenklädning,  då  jag  fyller  nitton  år  —  och 
då  får  mamsellen  i  prestgården  också  gå  och  svänga 
i  siden." 

"Svart  ja,  men  ser  du,  hennes  nåd  kammarherrin- 
nan  har  inte  allenast  svart,  utan  hon  har  rutiga,  ran- 
diga, rosiga  och  blommerade  sidenklädningar  —  hm, 
dit  kommer  aldrig  prostens  dotter  i  Malma." 

"Kan   väl   hända,    kära  far!"   sade  Aurora  skrat- 


240 

tände  och  neg,  "kan  väl  hända.  Om  landshöfdingen 
blef  enklmg,  sä  kanske  kom  han  hit  och  friade  och 
då  skulle  jag  ha  rosigt  och  blommigt  sidentyg,  det  vill 
jag  lofva." 

"Prata,  barn!  du  blir  aldrig  gift,  nippertippa", 
skrattade  gubben  och  sköt  åter  kalotten  rätt,  ty  nu 
var  sinnet  svalnadt.  "Nu  skall  man  se,  hur  du  skall  ta 
reda  på  kammarherrinnans  grannlåter,  och  sen  så  blir 
det  ett  efterhängande  och  ett  tiggande:  "söta  pappa, 
ge  mig  det  och  det  —  eller  det  och  det,  eller  nya 
saffiansskor"  —  liksom  inte  gamle  Björken  gjorde  bra 
skodon  —  se  på  Aurora,  se  detta  är  stöflar  som  duga, 
jag  tycker  om  Björkens  skomakeri." 

"Jo,  pappa  har  nätta  stöflar,  när  det  kommer 
främmande.  —  Pappa  kunde  väl  bestå  sig  bättre",  sade 
Aurora,  som  med  verkligt  missnöje  såg  sin  fars  tjock- 
bottnade  skobonader. 

"Jo,  så  skall  det  vara,  Aurora;  en  simpel  prest 
på  landet  skall  inte  kläda  sig  som  en  förnäm  herre. 
I  sin  drägt,  Aurora,  bör  presten  vara  blott  ett  litet 
steg  öfver  bonden;  i  sina  kunskaper  bör  han  gå  så 
långt,  att  han  ej  står  under  någon;  derför  läser  jag 
ibland  också,  fast  det  just  inte  är  mycket.  Hvar  är 
kaptenen-"' 

"Han  är  ute  på  jagt." 

"Jaså  —  åja,  det  var  lika  så  väl  det;  inte  skulle 
han  vara  synnerligen  fägnad  af  besöket;  det  är  en 
dugtig  karl  kapten  Stjernos,  han  har  bra  kunskaper, 
kan  sin  Gicero  och  sin  Euklides  sä  väl  som  jag  och 
en  hel  hop  dertill,  tapper  var  han  i  Finland,  arg  på 
ryssarne  är  han,  deruti  gör  han  rätt;  men  han  har 
inte  lust  att  råka  sin  kära  styfmor  —  åh,  hon  pinade 
också  sin  stackars  man,  den  beskedliga  karlen;  så  är 
det  att  gifta  om  sig;  det  är  alltid  dumt." 

"Nu  komma  de",  ropade  Aurora,  då  man  hörde 
en  vagn  rulla  in  på  gården,  "kära  pappa,  gå  ut  och 
ta  emot." 

Detta  "ta  emot"  är  något  så  vanligt  på  en  prest- 
gård,  att  vanligen  prostfar,  nästan  utan  att  tänka  derpå, 
känner  sig  om  hakan  och  jemkar  kragen,  när  han  hör 
en  vagn  rulla,  ty  dä  väntar  han  främmande  och  skyn- 
dar  ut   på  trappstenen,   i  "ur  eller  skur",  alltid  bar- 


241 

hufvad  och  fryntlig,  för  att  ta  emot  sina  sockenherr- 
skap eller  sin  broder  komministern  eller  kommissarien 
med  familj.  Alltid  skall  far  taga  emot,  om  han  icke 
är  rätt  gammal  eller  skröplig,  då  adjunkten  eller  vice 
pastorn  gör  les  honneurs  och  står  som  ett  tändt  ljus 
på  trappan.  Nu  måste  prosten  sjelf  åstad  och  det 
skedde. 

"Välkomna,  mitt  herrskap",  sade  gubben  vänhgt 
och  artigt,  ty  pappa  hade  lärt  att  skicka  sig,  då  han 
i  tiden  var  informator  hos  grefve  von  M. 

"Det  var  länge  sedan  jag  sist  var  här",  yttrade 
kammarherrinnan  Ljungsköld,  under  det  att  prosten 
hjelpte  henne  ur  vagnen.  "Allt  är  sig  likt  här  i  prest- 
gården,  sjelfva  stora  hund  lefver,  hur  heter  han  nu 
igen?" 

"Passé,  hennes  nåd,  ja,  det  är  en  präktig  hund, 
inte  vågar  någon  tjuf  hit,  och  när  vi  släppa  honom 
lös,  så  kan  mors  väfvar  ligga  så  säkra  pä  bleket,  som 
om  de  lågo  inom  lås  och  nyckel.  —  Mjuka  tjenare, 
herr  kammarherre;  fägnar  mig  att  göra  bekantskap", 
fortfor  prosten  mera  stel  och  ceremoniös  än  förut. 

"Fägnar  också  mig  att  bli  bekant  med  er,  min 
bäste  herr  prost",  yttrade  Gabriel  o^h  smilade. 

Samtalet  fortsattes  så  godt  det  kunde,  fastän  san- 
ningen att  säga  elementerna  voro  stridiga. 

Kammarherren  ville  på  en  gång  vara  inställsam 
och  bibehålla  en  viss  öfverlägsenhet.  Detta  faller  sig 
naturligt  och  lätt  för  personer  med  verkligen  nobla 
tänkesätt,  det  vill  säga,  som  icke  allenast  känna  sin 
öfverlägsenhet  utan  äfven  verkligen  ega  en  sådan. 
Desse  bli  nästan  aldrig  mål  för  denna  råa  förtrolighet, 
som  endast  medelmåttan  behöfver  frukta;  men  kam- 
marherrn  var,  oaktadt  sin  titel  och  sin  nuvarande  sken- 
bara lycka,  likväl  alltid  i  själen  något  för  tom  för  att 
kunna,  utan  att  stöta,  spela  öfverlägsen. 

Hans  artighet  antog  derför  stämpeln  af  nedlåten- 
het och  det  finnes  ingenting  som  i  allmänhet  mindre 
tåls  än  just  detta. 

Prosten  å  sin  sida  drogs  också  med  en  viss  grad 
af  stolthet;  han  hade  nemligen  så  länge  varit  enväldig 
i   sin  församling  och  hade  folket  på  sin  sida,  att  han 

Altartaflan,  16 


242 

ansåg  sig  som  en  slags  tribunus  plebis  och  dertill  tje- 
nare   åt  en  Herre,  som  är  öfver  alla  verldens  herrar. 

Denna  slags  stolthet  finner  man  ofta  hos  gamla 
hederliga,  för  sitt  embete  nitiska  landtprester,  en  slags 
maktfullkomlighet,  som  utgår  från  Gudi  och  mammom, 
som  stöder  sig  på  öfvertygelsen  och  folkets  medhåll. 
Det  var  således  naturligt  att  förhållandet  skulle  bli 
spändt;  ty  ordspråket  säger,  att  två  stora  ej  trifvas  i 
en  påse. 

Prosten  skrufvade  derför  något  litet  på  kalotten, 
så  att  Aurora,  på  en  vink  af  modern,  som  märkte  att 
gubben  ämnade  bli  hvad  man  kallar  "uppriktig",  nal- 
kades sin  far  och  hviskade  ett  bönfallande:  "pappa 
lilla". 

Det  är  möjligt  att  prosten  också  ej  yttrat  något, 
om  ej  olyckligtvis  kammarherrinnan,  som  beständigt 
ville  synas  ega  ett  varmt  och  godt  hjerta,  utbredt  sig 
öfver  sin  sorg  öfver  en  afliden  kanariefågel. 

Menniskor  utan  hjerta  gå  alltid  till  öfverdrift,  då 
de  skola  vara  ömhjertade ;  de  ha  en  aning  om  att  nå- 
got sådant  finnes,  men  de  hafva  intet  begrepp  om 
gränsen  mellan  sann  menniskokänsla  och  pjoller. 

Detta  upprörde  på  en  gång  prostens  lynne,  han 
sköt  kalotten  ännu  längre  fram  i  pannan  och  sade: 
"Detta  är  visst  ömt  och  vackert  mot  de  oskäliga 
djuren;  men  värre  är  då  menniskorna  behandlas  som 
oskäliga  djur." 

"Ja,  deri  har  prosten  rätt;  menniskan  är  grym 
mot  sina  likar." 

"Nu  kommer  min  älskade  Theodora  pä  sitt  älsk- 
lingskapitel", inföll  Gabriel  och  tryckte  sin  hustrus 
hand. 

"Det  gläder  mig,  det  gläder  mig",  återtog  prosten. 
"Herrskapet  har  också  bästa  tillfället  att  på  Malma  öfva 
barmhertighet  eller  åtminstone  rättvisa,  hm,  jag  får 
säga  att  det  ej  går  rätt  till  på  Malma;  det  finnes  intet 
år,  som  ej  någon  fattig  enka  med  barn  blir  vräkt  från 
hus  och  hem  och  måste  gå  omkring  och  tigga.  Jag 
får  uppriktigt  säga,  att  jag  som  pastor  väntar  att  herr- 
skapet tillhäller  sin  inspektor  att  fara  fram  som  en 
menniska  och  icke  som  en  blodsugare." 

"Inspektor  Grönlind  är  likväl  känd  för  en  ganska 


243 

hederlig  man  och  vi  för  vår  del  ha  åtminstone  ej  skäl 
att  vara  missnöjda",  anmärkte  Gabriel.  "Herr  prosten 
vet  kanske  icke  orsakerna,  hvarföre  de  olycklige  ej 
kunna  fä  bo  på  Malma  egor." 

"Orsakerna,  herr  kammarherre,  dem  känner  pre- 
sten  bättre  än  någon  annan;  hm,  måste  berätta  att 
hvartenda  fattighjon  socknen  har  att  föda  är  från 
Malma.  Vi  gåfvo  till  exempel  häromdagen  gumman  i 
Skogstorpet  fattigdel. " 

"Jaså,  mormor  åt  den  der  lilla  engeln  jag  om- 
talat för  dig,  Gabriel",  inföll  hans  fru;  "det  var  en 
liten  söt  flicka,  en  verklig  liten  docka,  så  näpen  och 
söt." 

"Den  flickan  dog  likväl  af  brist  på  hjelp,  den  lilla 
engeln  sitter  nu  hos  Gud  —  och  tackar  för  det  att  ni 
var  så  god  och  tyckte  om  henne  och  ökade  dagsverks- 
skyldigheten för  hennes  far,  så  att  han  ej  kunde  un- 
derhålla henne.  —  Hm,  vet  ni  hvad,  hennes  nåd?  Gamle 
Stolten  gaf  sin  sista  skärf,  när  flickan  var  sjuk,  han 
fick  penningar  af  fröken  Emilia;  men  till  sitt  herrskap 
vågade  ingen  vända  sig,  då  allt  måste  gå  genom  in- 
spektören." 

"Min  bäste  herr  prost  har  verkligen  lagt  an  på 
att  ge  oss  en  lexa",  yttrade  Gabriel  försmädligt.  "Jag 
vet  ej  huru  min  lilla  goda  hustru  behandlat  folket, 
men  det  vet  jag,  att  det  fmnes  skilnad  mellan  en  sann 
och  en  falsk  filantropi  och  att  det  ej  är  nog  att  endast 
ha  godt  hjerta." 

"Jaså,  jaså;  emellertid  sä  vill  jag  tro  att  herrska- 
pet bör  tillse,  huru  det  hänger  ihop,  och  ej  anse  för 
godt  endast  herskapet  får  inkomster  af  bruket  —  detta 
är  ej  nog." 

"Var  säker,  min  goda  prost",  sade  hennes  nåd, 
"att  vi  skola  tillse  och  hjelpa  allt  hvad  vi  kunna.  Jag 
skall  sjelf  tala  med  inspektor  Grönlind  och  jag  hop- 
pas att  allt  skall  gå  bra.  Det  var  skada  på  lilla  Stina. 
Hade  hon  varit  litet  större,  skulle  jag  upptagit  henne 
i  mitt  hus." 

Prosten  ämnade  svara;  men  prostinnan,  hvars  ån- 
gest varit  stor,  afbröt  honom  och  sade: 

"Och  fröken  Emilia,  som  gifte  sig  med  gamle  kam- 
marjunkaren,  hon  mår  väl  bra?" 


244 

"Ja,  jag  hoppas  åtminstone  att  så  är",  yttrade 
hennes  nåd;  "apropos,  Emilias  bror,  kaptenen,  bor  ju 
här  i  huset?" 

"Ja,  han  har  inackorderat  sig  här.  Hagin  och  han 
dra  så  jemnt  och  det  är  riktigt  rohgt  att  se  pä.  Ha- 
gin har  aldrig  varit  så  vid  humör,  som  sedan  kaptenen 
kom  hit." 

"Det  är  en  oändligt  hygglig  ung  man,  min  kära 
Carl  Stjernros,  en  rask  yngling  och  med  en  själ  varm 
för  allt  skönt.  Hvad  säger  lilla  Aurora  om  den  unga 
mannen?  Han  har,  som  man  sagt  mig,  ett  inställsamt 
och  artigt  sätt  mot  unga  flickor.  Vore  jag  ej  på  sätt 
och  vis  slägt  med  honom  och  om  jag  ej  önskade  ho- 
nom allt,  så  skulle  jag  varna  lilla  Aurora  att  ej  tro 
hans  mörkblå  ögon",  tillade  hon  småleende. 

"Åh,  hennes  nåd  skall  inte  tro,  att  sådant  kan 
komma  i  fråga",  återtog  prostinnan  både  ledsen  och 
stött.     "Mitt  barn  har  nog  stadga  för  att  icke  — " 

"Det  var  visst  ej  min  mening,  min  goda  prostinna, 
men  kapten  Stjernros  är  en  känd  och  distinguerad  per- 
son —  han  har  också  rykte  om  att  ega  förmåga  att 
ställa  sig  in  —  och  hvad  jag  sade  grundade  sig  blott 
på  kännedomen  om  den  tillgifvenhet  han  hyser  för  er 
familj,  er  godhet.  Jag  hoppas  det  åtminstone  blir  ej 
lönt  med  otack,  som  eljest  är  så  vanligt,  då  en  ung 
man   bor   på  ett  ställe,  der  det  finnes  en  ung  flicka." 

"Åh,  kapten  Stjernros  är  en  hederlig  karl,  liksom 
hans  far  före  honom",  invände  prosten  kärft.  "Jag 
inte  allenast  hoppas,  utan  jag  är  säker  att  han  ej  lönar 
vår  vänskap  med  otack.  —  För  öfrigt  har  Aurora  ej 
en  smul  med  den  saken  att  göra,  ty  de  talas  inte  vid 
två  gånger  i  veckan,  utom  vid  bordet," 

"Carl  är  emellertid  lycklig  som  funnit  ett  så  akt- 
nings värdt  hus",  sade  hennes  nåd. 

"Åja,  han  behöfde  ett  hem",  yttrade  prosten,  "och 
han  anser  mig  som  en  slags  far,  ja,  det  gör  han." 

Gabriel  förstod  ganska  väl  att  hans  hustrus  afsigt 
med  den  halfqvädna  visan  var  att  uppväcka  oro  inom 
familjen,  hvarigenom  Carl  Stjernros  skulle  nödgas  att 
flytta  från  trakten,  der  hans  uppträdande  aldrig  kunde 
vara  hans   styfmor   behagligt.    Han   satte  sig  således 


245 

bredvid  Aurora  och  jagade  blodet  upp  pä  hennes  kin- 
der med  alt  säga: 

"Kapten  Sjernros  är,  som  jag  hör,  lyckhg  nog  att 
intressera  edra  föräldrar.  —  Det  är  således  ingen  mer 
än  ni  sjelf  som  behöfver  tala." 

"Jag  förstår  er  ej,  herr  kammarherre",  hviskade 
flickan  och  steg  upp. 

Sedan  herskapet  rest,  hade  prosten  knappt  åter- 
vändt  från  grinden,  dit  han  efter  gammal  sed  följde 
sitt  främmande,  förr  än  prostinnan  började  pä  med  ett 
lamentabile. 

"Vi  bli  utskämda,  vår  stackars  flicka  blir  olycklig 
för  att  du  nödvändigt  skulle  dra  hit  den  der  menni- 
skan.  —  Jag  satte  mig  alltid  deremot,  men  det  var  ej 
värdt;  han  var  en  af  dina  favoriter." 

"Om  jag  inte  ser  rasande,  sä  är  han  lika  mycket 
din",  invände  prosten;  "skola  vi  bry  oss  om  hvad  det 
der  sällskapet  säger?" 

"Men  de  der  utsprida  osanningar  om  värt  barn. 
Aurora  blir  utskämd  för  hela  verlden  och  Stjernros 
måste  flytta,  ja,  det  måste  han." 

"Nej,  han  blir  qvar,  vill  Gud;  inte  bryr  jag  mig 
om  hvad  sådant  der  herskap  säger.'" 

"Men  hela  verlden  säger  detsamma." 

"Nåja  då,  men  Auroras  ögon  äro  oskyldiga  och 
så  länge  bär  det  sig;  dessutom  så  om  Stjernros  friade 
till  flickan,  kunde  vi  väl  inte  anse  det  så  fasligt." 

"Käre  Abraham,  tag  då  skäl",  bad  prostinnan. 
"Jag  vet  inte  hvart  Aurora  tagit  vägen,  hon  gick  ut; 
stackars  flicka,  som  skall  komma  i  rykte  för  sin  fars 
envishets  skull." 

"Nu  är  du  ond,  gumma!  Nu  kan  du  väl  bli  be- 
skedlig igen;  hm,  jag  skall  höra  mig  om.  Kan  Stjern- 
ros få  ett  annat  ställe,  så  skall  jag  säga  honom  reso- 
nen,  och  han  får  flytta.  I  annat  fall  sä  ske  Guds  vilja; 
jag  tror  att  oskulden  gerna  tål  litet  sqvaller,  men  är  der 
bara  en  liten  liten  "skavank",  så  tål  det  ej  en  smula." 

Prostinnan  fann  sin  flicka  i  väfkammaren.  Hon 
satt  och  grät,  så  djupt  hade  samtalet  sårat  henne. 
Äfven  hon  ansåg  nödvändigt  att  Stjernros  skulle  flytta, 
men  hon  fann  denna  utväg  så  ledsam,  att  hon  sörjde 
äfven  däröfver. 


246 

"Trösta  dig,  barn,  han  skall  flytta,  jag  skall  säga 
honom  resonen  sjelf,  om  ej  pappa  vill  det.  Herre  Gud 
hvad  pappa  är  god  och  hederlig,  men  han  är  som  alla 
karlar,  envis  som  synden  —  alltid  skola  de  ha  rätt, 
det  förstås.  Vet  du,  det  var  visst  detta  gamla  Stina  i 
dag  ville  säga  mig,  fastän  det  aldrig  kom  fram.  Hon 
mente  att  han  mer  tyckte  om  den  lilla  engeln  på  al- 
tartaflan  än  om  dig;  kanske  hon  menade  tvärtom." 

"Kära  mamma,  laga  att  han  flyttar,  men  nämn  ej 
ett  ord  om  mig.  —  Gör  inte  det,  mamma",  bad  Au- 
rora med  tårar  i  ögonen. 

"Lita  på  mig,  jäg  skall  nog  ställa  om  saken  klokt 
och  förståndigt",  menade  modern  tröstande.  "Se  så, 
Aurora,  var  nu  glad  igen.  Folk  kunde  eljest  undra 
hvad  det  var  som  gick  åt  dig  —  och  sä  blef  det  mera 
prat;  emellertid  så  skall  du  tala  vid  honom  sä  litet  du 
kan  och  Stina  skall  få  sitta  här  nere,  när  jag  inte  har 
tid,  ty  eljest  komma  de  ut  med  den  historien  att  han 
sällskapar  med  dig.  —  Onda  tungor,  Aurora,  äro  för- 
skräckliga." 


Beräkningen  strandar. 

Först  andra  förmiddagen  kom  kaptenen  hem.  Han 
hade  gjort  en  vidlyftig  jagt  och  vandrat  i  skog  och 
mark  bägge  dagarne.  Skjutväskan  var  också  full  och 
dyrbarheterna  aflastades  i  köket. 

"Hm,  välkommen  hem,  bror  har  länge  varit  borta", 
sade  prosten  vänligt.  "Vi  kunna  helsa  från  främmande. 
Kammarherrns  hafva  kommit  till  Malma  och  voro  här 
på  visit  i  går." 

"Ljungskölds?  Jag  hoppas  att  de  ej  flere  gånger 
komma  hit;  men  jag  trifs  ej  tillsammans  med  dem", 
sade  kaptenen.  "De  bli  troligen  ej  länge  qvar  på  or- 
ten. Känner  jag  dem  rätt,  trifvas  de  ej  på  landet  nå- 
gon af  dem,  det  är  endast  för  att  hetas  njuta  af  sin 
egendom  de  resa  hit;  emellertid  kan  jag  aflägsna  mig." 

"Hm  hm,  åja,  inte  tycktes  de  heller  vara  synner- 


347 

ligen  angelägna  att  träffa  bror,  fastän  fru  mamma 
vidt  och  bredt  berömde  bror  som  en  bra,  en  heder- 
lig man." 

"Gud  vet  likväl  om  hon  synnerligen  förstår  sig  på 
sådant  kram.  Det  förefaller  mig  ibland  liksom  en  gam- 
mal sjöman  skulle  tala  om  hästar,  då  visst  slags  folk 
talar  om  bra,  hederliga  menniskor.  De  förstå  ej  hvad 
som  fordras  för  att  vara  det,  liksom  sjömannen  ej  egent- 
hgen  vet  hvartill  en  häst  duger  eller  intet." 

"Farbror  (ty  så  måste  kaptenen  benämna  sin  he- 
derlige värd)  farbror  dömer  strängt.  Min  styfmor  är 
i  bottnen  ingen  elak  menniska;  men  hon  är  fåfäng, 
verldslig  som  man  kallar  det  och  fordrar  beundran  af 
alla,  om  hon  då  ej  lyckas  att  erhålla  allas  kärlek,  det 
är  en  olycklig  passion;  emellertid  är  hon  beroende  af 
sin  omgifning.  Nu  måste  hon  falla,  ty  hon  får  intet 
ädelt  intryck  utan  endast  oädla.  Hon  lefver  af  intryck, 
hon  är  som  vissa  insekter  som  låna  färger  af  sin  föda. 
Hennes  själ  antar  alltid  samma  nyans  som  den,  hvil- 
ken  hon  afspeglar;  jag  fruktar  att  denna  nu  långt  ifrån 
blir  ren." 

"Åja",  sade  prosten,  "bror  har  ett  försonligt  sinne; 
men  den  der  hennes  nåd  är  sådan  hon  är,  likväl  långt 
ifrån  en  god  menniska.  Jag  kan  ej  med  sädane  der 
komediantskor,  som  .spela  sensibla;  der  ligger  alltid 
hin  ondes  arga  list  inunder.  Men  se  der  kommer  Au- 
rora, hm;  är  du  glad  ännu,  min  flicka?  I  går  var  det 
som  det  kunde." 

Aurora  rodnade  häftigt  och  neg  verkligen  mera 
tvunget  än  vanligt.  Hon  vågade  ej  se  på  Stjernros 
för  att  ej  se  för  djupt  in  i  hans  djupblå  ögon,  som  hen- 
nes nåd  behagat  uttrycka  sig. 

Kaptenen  å  sin  sida  hade  aldrig  sett  Aurora  med 
så  mycket  intresse  som  i  detta  ögonblick.  Denna  blyg- 
het, denna  starka  rodnad,  detta  barnsliga,  förlägna  le- 
ende, som  rörde  hennes  läppar,  hade  något  eget  med 
sig,  som  han  ej  förr  känt. 

"Mamsell  Aurora  var  således  icke  glad  i  går;  hade 
väfven  varit  tråkig  och  trådarne  brustit  eller  solfven 
gått  af?"  frågade  han  småleende  och  nalkades  flickan, 
som  genast  drog  sig  ett  steg  tillbaka. 

"Intet  af  delarne",  sade  hon  sakta  utan  att  se  upp. 


248 

Aldrig  hade  Aurora  förefallit  den  unga  kaptenen 
vackrare;  hon  såg  bra  ut;  var  en  frisk,  glad  varelse, 
treflig  i  sitt  sätt  att  vara  och  tecknade  sig  att  bli  en 
bra  husmoder;  men  ingenting  vidare.  Han  hade  aldrig 
känt  något  annat  för  denna  flicka  än  att  en  dager  från 
hans  tillgifvenhet  för  hennes  far  föll  på  henne  och 
belyste  bilden.  Nu  fann  han  att  det  var  något  an- 
nat; ty  hon  framstod  nu  i  sann  cfvinlig  blyghet  och 
vågade  ej  längre  som  ett  gladt  barn  se  honom  in  i 
ögonen. 

Äfven  för  Aurora  voro  åsigterna  ändrade.  Hon 
hade  aldrig  tänkt  på  att  hon  skulle  kunna  tycka  om 
kapten  Stjernros,  lika  litet  som  det  kan  falla  en  syster 
in  att  bli  kär  i  sin  bror,  huru  skön  och  förtjenstfull 
han  också  synes  henne;  men  i  samma  ögonblick  Au- 
rora fann  att  Stjernros  var  en  främmande  karl,  som 
det  riktigt  nog  gick  an  att  älska  mera  än  en  bror,  var 
denna  barnaglada  säkerhet,  denna  förtröstan  på  egen 
kraft  förbi  och  hon  fruktade  nu  att  verkligen  komma 
att  tycka  om  honom  mera  än  hon  ville. 

"Ni  är  så  fåordig,  mamsell  Aurora",  återtog  Stjern- 
ros leende,     "Vi  äro  väl  ej  främmande  för  hvarandra 

—  nej,  det  är  ej  möjligt.     Så  länge  har  jag  varit  här, 
att   ni   väl    anser  mig  för  en  bror?    Är  det  inte  så?" 

"Jo,  för  en  bror,  kapten  Stjernros",  hviskade  flickan. 

"Ha  ha  ha,  det  der  är  en  riktig  komedi,  står  du 
inte  der  så  tåpig,  kära  Aurora,  att  det  är  riktigt  led- 
samt", sade  prosten;  "hm,  det  har  kommit  ugglor  i 
mossen  skall  bror  veta;  der  hin  onde  och  spökelse 
göra  visiter,  lemna  de  alltid  svafvellukt  efter  sig  — 
hm,  der  är  ugglor  i  mossen." 

"Hvilka  då,  farbror?" 

"Söta  pappa!"    bad  Aurora. 

"Åja,   flicka,  var  inte  rädd ;  men  det  är  så  stäldt 

—  hm,  att  det  är  dumt  stäldt." 

"Allt  det  der  kan  jag  ej  förstå",  sade  Stjernros, 
"något  är  det;  men  vill  ni  inte  inviga  mig  till  adept 
i  ordenshemligheten,  så  får  jag  väl  trösta  mig;  det 
enda  jag  begär  är  att  mamsell  Aurora,  nu  som  förr, 
ser  upp  på  mig  och  ej  så  beständigt  slår  ner  ögonen; 
det  ser  ut,  som  om  vi  ej  voro  goda  vänner." 

"Hm,  det  är  smolk  i  mjölken,  det  der  är  de  der  för- 


249 

b-nade  qvinnfolkshistorierna,  allt  skall  vara  kantänka 
sä  på  punkt;  nå  se  upp,  Aurora,  bror  Stjernros  tror 
till  slut  att  du  blifvit  rent  af  tokig." 

Aurora  kastade  en  hastig  blick  på  Stjernros.  Hon 
fann  att  hon  på  det  hela  taget  gjorde  en  underlig  figur 
och  hon  kunde  ej  låta  bli  att  dra  på  munnen. 

"Det  var  rätt  och  beskedligt  också",  yttrade  denne. 
'Nu  är  jag  nöjd;  tack,  mamsell  Aurora." 


Det  är  ofta,  om  man  ej  söker  på  djupet  af  själen 
efter  motiven,  omöjligt  att  finna  dem.  Man  behandlar 
också  denna  sofring  af  grund-orsakerna  vanligen  gan- 
ska ytligt.  Om  man  bemödar  sig  att  forska  efter  den 
innersta  grunden  för  en  god  eller  ond  handling,  eller 
söker  följa  en  känsla,  sorglig  eller  glad,  till  dess  ytter- 
sta grund,  sjelfva  de  hårfina  rötterna,  som  slingra  sig 
kring  hjertat,  skall  man  ofta  finna  dem  springa  upp 
från  andra  motiv  än  dem  man  vanligen  framdrar  som 
de  rätta. 

Denna  pröfning  är  ofta  svår,  men  aldrig  omöjlig. 
Ack,  hvad  stoltheten  ofta  måste  krympa  ihop,  då  vi 
finna  den  lilla,  den  ofta  lumpna  orsaken  till  en  stor, 
en  ädel  handling,  som  sedan  menniskorna  lofsjunga 
och  prisa;  men  deremot,  hvilken  tröst  ligger  ej  deri 
att  finna  oss  bättre  än  vi  dömas.  Våra  känslor  ha 
fina  rötter,  och  dessa  ligga  ibland  långa  tider  bortåt 
i  dvala. 

Så  hade  förhållandet  med  kapten  Stjernros  varit. 
Han  hade  förr  endast  lefvat  för  en  idé,  sin  ära  och 
sitt  fädernesland;  bägge  hade  han  fått  stympade,  till- 
intetgjorda. Idén  hade  grumlats,  han  hade  förlorat 
fotfäste  inom  sig  sjelf,  det  började  att  bli  honom  lik- 
giltigt allt,  som  det  blir,  då  den  klaraste  tanke,  man 
haft,  blifvit  tillintetgjord  och  sitt  framtids  mål  störtadt 
eller  befunnits  vara  en  dimma. 

Han  hade  således  blifvit  en  slags  svärmare,  en 
ensam  ande,  som  irrande  söker  en  förtrogen.  Han 
fann  den  icke  någonstädes  —  ack  jo!  på  altartaflan 
sväfvade  en  liten  engel  på  molnen,  det  var  lill-Stinas 
bild. 

När  han  första  gången  såg  detta  oskuldsfulla  barn- 


250 

ansigte  och  sökte  att  tyda  den  på  en  gång  allvarliga 
och  dock  glada  blick,  med  hvilken  det  tycktes  söka 
honom;  då  kände  han  liksom  en  bättre  känsla  ila  ge- 
nom själen,  och  sä  länge  han  betraktade  denna  bild, 
var  han  försonad  med  sitt  öde,  med  sig  sjelf  och  med 
jorden.  Det  var  underligt,  han  förstod  det  ej  sjelf; 
men  det  var,  då  han  såg  den  lilla  engelns  blå  ögon, 
alldeles  omöjligt  att  känna  sig  olycklig  —  eller  med 
missnöje  tänka  på  sina  fiender.  Sjelfva  regeringsrådet 
Abelung  föreföll  honom  i  dessa  stunder  ej  som  ett  fö- 
remål för  hat,  utan  för  medömkan,  för  omvårdnad  och 
hjelp;  så  underligt  kunde  dessa,  drag  omgestalta  hans 
vanliga  föreställningssätt.  —  De  fåfänga  striderna  i  Fin- 
land, stridsfältens  och  sjukhusens  fasor  föreföllo  honom 
som  blott  en  öfningslek,  der  de  fallne  åter  reste  sig 
för  att  i  sämja  med  fienderna  fira  en  fest,  en  evig 
brödrafest. 

Då  han  återkom  hem  från  kyrkan,  skrattade  han 
alltid  åt  sig  sjelf:  "Det  der  är  ju  blott  en  tafla,  den 
hederlige  Berndtson  har  porträtterat  ett  torparbarn; 
sådana,  lika  söta  och  lika  vackra,  finnas  ännu;  men 
det  oaktadt  kunde  han  ändå  aldrig  träffa  någon,  som 
så  som  detta  barn  förmådde  leda  hans  tanke  i  en  an- 
nan strömfåra  eller  kunde  så  sätta  honom  utom  den 
verkliga  verlden. 

Emellertid  visste  han  icke  att  man  i  allmänhet 
märkt  hans  beundran  för  den  lilla  bilden;  men  det 
kände  han  att  det  var  bättre  med  honom,  att  hans 
känslor  ej  uppblandades  af  någon  jordisk  tanke,  då 
han  betraktade  den;  att  detta  tysta  samspråk  mellan 
barnet  på  altartaflan  och  honom  egentligen  föll  sig  som 
en  gemensam  bön. 

I  sitt  sinne  kallade  han  det  vackra  barnet  för  sin 
lilla  fästmö,  det  käraste  han  visste;  men  han  smålog 
åt  sig  sjelf  och  mindes  de  gamles  berättelse  om  bild- 
huggaren, som  blef  kär  i  sina  egna  händers  verk,  i 
marmorn. 

Detta  hade  varit  allt  —  och  man  kan  ej  neka  att 
den  kärleken  var  platonisk,  om  någon  kan  vara  det. 
Deremot  hade  han  utan  all  annan  känsla  än  vänska- 
pens sett  Aurora,  den  vackra  prestdottern.  —  Han 
hade  sett  henne  dagligen,  han  hade  hundrade  gånger 


251 

talat  och  skämtat  med  henne  och  hennes  föräldrar, 
utan  att  anse  dessa  tre  för  något  annat  än  något  sig 
emellan  oskiljbart.  Aurora  höjde  sig  aldrig  till  en 
egen  sjelfständig  bild,  fastän  hon  var  alldeles  nödvän- 
dig för  gruppen;  men  denna  gången  var  det  något 
helt  annat. 

För  första  gången  slog  flickan  ner  sina  ögon; 
hon  tycktes  liksom  lösgöra  sig  från  familjgruppen,  vis- 
serligen för  att  gömma  sig  der  bakom;  men  hon  fri- 
gjorde sig  dock  och  blef  således,  ifrån  att  endast  vara 
till  för  att  fylla  ett  rum,  på  en  gång  ett  eget  väsende, 
som  kunde  för  sig  sjelf  utgöra  hufvudfiguren  i  en 
tafla.  Detta  var  det  första  momentet  i  hans  tanke- 
gång ;  vid  det  andra  sprang  der  fram  en  hel  massa  af 
associerade  idéer;  den  der  lösryckta  bilden  stod  en- 
sam på  taflan  och  nu  återstod  endast  omgifningen, 
det  blef  ett  hem. 

Ett  hem ;  det  finnes  för  en  ungkarl  ingenting  mera 
obegripligt  och  ändå  mera  tillockande  än  ett  hem. 
Det  finnes  ingen  motbild  inom  den  egna  erfarenheten, 
ty  fäderneslandet  är  något  helt  annat  än  ett  hem  — 
den  vackra  heliga  betydelse  man  fäster  vid  detta  ord. 
Det  är  ett  inbegrepp  af  frid  och  ro,  af  kärlek  och 
trefnad  —  den,  som  ej  känt  detta,  har  aldrig  anat 
hvad  som  är  fröjd. 

Alla  dessa  idéer  trängde  sig  på  Stjernros,  då  han 
såg  den  unga  flickans  förlägenhet,  hennes  rodnad. 
Hon  var  ej  barn,  hon  var  ej  dotter  endast,  hon  var 
qvinna;  det  var  som  om  han  varit  Adam  och  vaknat 
ur  slumren,  för  första  gången  sett  att  han  fått  ena  hjelp. 

Denna  känsla  (då  vi  en  gång  kommit  in  på  detta 
fält,  skola  vi  behandla  saken  grundligt)  denna  känsla 
—  var  den  kärlek?  Det  är  svårt  att  besvara,  den 
var  aktning,  vänskap,  allt ;  men  dock  ej  denna  varma, 
innerliga  hängifvenhet,  denna  känsla,  som  lik  döden 
sliter  alla  jordens  band  och  knyter  nya,  som  gå  sin 
egen  bana  genom  lifvet  och  som  ej  blandar  sina  var- 
ma vågor  med  några  andra.  —  Sådan  kärlek  var  det 
icke;  men  det  var  en  längtan  efter  ett  fridens  hem,  un- 
gefär en  likartad  känsla  med  den  sjömannen  erfar,  då 
han,  vräkt  af  stormarne  med  krossade  plankor  och 
splittrade  spiror,  drifven  på  hafvet  och  plågad  af  lugn- 


252 

svallet,  plötsligen  känner  en  bris  friska  upp  och  i 
fjerran  ser  framför  sig  de  grönskande  öar,  der  han  får 
hvila  ut. 

"Hon  är  det!  tänkte  han  vid  sig  sjelf,  som  förmår 
skapa  ett  hem;  hon  är  hemmets  gudom. 

Aurora  å  sin  sida  hade  förut  varit  lika  fri  och 
glad  i  kaptenens  närvaro,  som  om  han  alldeles  som  de 
öfrige  tillhört  husfolket.  Han  tycktes  för  henne  vara 
blott  en  fyllnadsbild  i  familjegruppen  och  ingen  tanke 
på  att  den  goda  Carl  Stjernros  var  en  främmande 
karl  hade  vaknat  i  hennes  unga  hjerta  förr  än  hennes 
nåd  anslog  den  strängen. 

Då  fann  hon  som  först  att  hon  varit  alldeles  för- 
skräckligt oförsigtig,  som  ej  ansett  honom  för  något 
farligare  än  en  bror,  och  hon  beslöt  att  hädanefter  bli 
försigtigare  och,  som  det  heter,  hålla  honom  på  distans, 
det  vill  säga  leka  främmande- 

Emellertid  är  det  med  en  flicka  och  en  ung  man 
alldeles  som  med  barnen ;  de  bli  just  som  bäst  vänner, 
då  de  företaga  sig  att  leka  främmande. 

Det  är  i  en  dunkel  känsla  af  denna  sanning,  som 
karlar  i  allmänhet  äro  mera  än  mycket  misstrogna 
mot  fruntimmer,  som  alltför  mycket  bemöda  sig  att 
vara  retiré,  att  hålla  dem  på  distans  eller  med  ett  ord 
leka  främmande.  Också  fms  det  blott  ett  sätt  att  leka 
främmande  så  att  det  lyckas  och  verkar,  och  det  är 
då  man  icke  leker,  då  man  på  fullt  allvar  är  fri  och 
glad  och  oskuldsfull  och  god;  då  bildar  flickan  en 
magisk  ring  omkring  sig,  som  ingen  man  vågar  oskä- 
ra; men  tror  man  sig  kunna  göra  en  sådan  ring  ge- 
nom konvenansens  kritstreckar,  så  respekteras  den 
icke  och  förtjenar  knappt  att  göra  det. 

Aurora  hade  verkligen  förut  haft  barnaoskuldens 
hela  allmakt  i  sitt  våld;  men  hennes  nåd,  kammar- 
herrinnan,  släckte  dess  vingar,  den  föll  ner  och  der- 
för  grät  det  stackars  barnet  så  bittert.  Hon  hade 
fått  en  åsigt  af  verlden,  som  var  långt  mindre  skön 
än  den  förra  och  för  första  gången  kände  hon  sig  be- 
höfva  ett  beskydd  inom  konvenansens  kritstreck. 

Detta  misslyckades  som  vi  veta  redan  vid  första 
försöket;  det  var  just  de  der  kritstrecken,  som  sade 
Stjernros    att    flickan    ej    mera    stod    under    himlens 


253 

enbara  beskydd,  utan  behöfde  ett  annat,  och  då  vak- 
nade den  tanken  som  först:  —  "det  kunde^a^  blifva." 


Under  det  dessa  idéer  alltmera  klarnade  för  de 
unga  och  bägge  långt  mera  än  förr  tänkte  på  hvar- 
andra,  fortforo  prostinnans  bekymmer. 

Det  blef  en  riktig  vaktgöring  hos  Aurora,  vakt- 
ombyten dock  utan  all  parad.  Förr  fick  hon  ofta  vara 
ensam,  nu  ej  ett  ögonblick;  ty  prostinnan  kämpade 
nu  mot  de  onda  tungor  och  derföre  måste  all  för- 
sigtighet  iakttagas.  Emellertid  plågade  hon  sin  gubbe 
bittida  och  sent  med  begäran  att  han  på  lämpligaste 
sätt  skulle  aflägsna  kaptenen,  utan  att  denna  visste 
egentliga  orsaken;  ty  detta  skulle  naturligtvis  se  un- 
derligt ut. 

Den  redlige  prosten  skrufvade  väl  hundrade  gån- 
ger på  kalotten.  Han  kunde  ej  för  sitt  lif  begripa  att 
det  gjorde  något,  att  en  ung,  hygglig  kapten  bodde  i 
ena  flygeln ;  han  hänvisade  på  det  faktum  att  der  ofta 
var  främmande  i  huset,  till  och  med  herrar,  att  Aurora 
talade  med  dem,  skrattade  och  var  glad  i  deras  säll- 
skap, men  att  ingen  derför  dömde  strängt. 

"Man  kan  väl  inte  bygga  ett  kloster  heller",  sade 
han  många  gånger  förargad. 

Slutligen  lyckades  det  prostinnan,  sedan  en  gam- 
mal fru,  som  var  socknens  sqvallerväcka,  gjort  besök 
och  "låtit  förstå"  att  "hela  verlden"  trodde  att  kapte- 
nen och  Aurora  voro  förtjusta  i  hvarandra,  att  öfver- 
tyga  sin  gubbe  att  kaptenen  måste  bort. 

Det  var  en  svår  sak,  en  verkligen  grym  kommis- 
sion, och  prosten  hade  många  gånger  försökt  att  börja, 
men  genast  funnit  sig  ur  stånd  att  fortsätta.  Det  svå- 
raste var  att  hitta  på  förevändning  och  det  allra  svå- 
raste att  framföra  den  till  "bror"  Stjernros,  som  han 
verkligen  höll  af  som  sin  egen  son. 

Allt  det  var  svårt;  men  mor  tog  inte  reson  och 
eftersom  sqvallerbyttan  bekräftat  att  rykte  gick,  så 
måste  man  väl,  fastän  det  sved  i  själen.  Prosten  om- 
gjordade  sig  således  med  sitt  starkhetsbälte  och  gick 
ner  till  kaptenen. 


254 

Denne  var  soin  vanligt  inbegripen  i  läsning;  han 
hade  nemligen  mycket  forskningssinne  och  en  liflig 
fantasi.  Han  sysselsatte  sig  med  målning  och  blott 
för  att  emellanåt  komma  ut,  gick  han  pä  jagt,  ej  som 
en  vanlig  jägare,  men  med  sitt  romantiska  sinne  med 
sig.  Det  var  emellertid  ingen  i  prestgården  som  tänkte 
som  han,  de  voro  alla  goda,  vänliga  menniskor,  men 
alla  blott  praktiska  och  användbara  hvardagsmenni- 
skor,  älskvärda,  hjerteglada,  men  utan  dessa  aningar, 
dessa  så  kallade  högre  vyer,  som  så  mycket  reta  det 
romantiska  sinnet  till  verksamhet. 

"Bror  läser;  hm,  jaså  Buffon  —  hm,  på  franska, 
det  är  en  dyr  bok." 

"Dyrbar,  kära  farbror",  sade  kaptenen  och  reste 
sig  upp,  "den  är  högst  intressant,  den  borde  farbror 
läsa." 

"Hm,  jag?  Hvad  skulle  jag  med  den?  Jag  be- 
höfver  inte  veta  mera  än  hvad  som  rör  socknen  — 
hm,  står  der  något  om  vargars  utödande?  Jag  har 
hört  att  man  kan  fördrifva  vargar  med  en  blandning 
af  petroleum,  rost  och  krut,  som  göres  ihop  till  en 
smörja,  som  smetas  på  lappar,  som  sedan  läggas  i 
ihåhga  träd ;  den  lukten  skyr  vargkanaljerna.  Står  der 
något  om  det?" 

"Nej,  farbror,  inte  ett  ord",  skrattade  kaptenen. 

"Det  är  ändå  kuriöst  hvad  de  der  lärde  litet  frå- 
ga efter  hvad  som  är  till  någon  nytta." 

"AU  forskning  är  till  nytta,  farbror." 

"Åja,  åja,  men  vill  man  forska,  så  har  man  den 
Heliga  Skrift,  den  tål  att  tänka  på." 

"Är  då  inte  allt  hvad  som  är  skapadt  en  helig 
skrift.  Hvem  nar  skrifvit  dem?  Hvem  är  det  annat 
än  Gud  som  uppenbarar  sig  i  sina  verk?"  frågade 
Stjernros  med  värma.  "Det  är  skada  att  man  ej  mer 
än  som  sker  inskärper  den  tron  att  Gud  fins  öfver 
allt,  lefver  i  allt  och  verkar  i  allt." 

"Hm,  åjo,  det  är  klart;  men  apropos  hur  tycker 
bror  om  sina  rum?"  —  (nu  tyckte  prosten  att  han  på 
ett  lyckligt  sätt  kommit  på  ämnet.) 

"Mina  rum?     Bra  farbror,  mycket  bra." 

"Hm  hm,  de  behöfva  allt  ombonas  till  vintren. 
Jag  ville  allt  sjelf  ha  dem." 


255 

Stjernros  betraktade  sin  hederlige  värd  förundrad. 
"Och  jag  skall  således  flytta?"  frågade  han  med 
värma. 

"Hm,  äh  inte  just  det,  hm,  men  det  är  så  att  — 
jag  vill  säga  —  att  bror  bor  inte  så  bra  här,  som 
om  bror  flyttade  till  hm,  —  ja  si,  det  fins  många 
ställen,  som  äro  bra  —  och,  hm,  som  nu,  kanske  jag 
behöfver  rummen,  så  —  bror  blir  väl  inte  ledsen  på 
mig?  —  så  — " 

"Men  hvad  i  Guds  namn,  farbror,  hvad  är  det 
som  står  på?  Ni  behöfver  ej  dessa  rum,  det  har  ni 
sagt  mig  hundrade  gånger;  —  men  jag  har  märkt  -^ 
alltsedan  min    styfmor  och  hennes  nye  man  voro  här 

—  äro  prostinnan,  Aurora  och  ändtligen  också  ni  sjelf 
förstämda,  olika  er  —  hvad  är  det?" 

"Åja  —  det  kan  inte  hin  stå  här  och  spela  komedi, 
dertill  äro  vi  för  goda  vänner  och  för  hederliga  karlar 

—  så  vet  då  rent  ut,  det  är  fruntimrens  skull  att  jag 
kommer  hit  och  står  och  ljuger.  Inte  vill  jag  att 
"bror"  skall  flytta,  inte  vill  hvarken  hustru  min  eller 
flickan  (fastän  hon  får  inte  ha  någon  vilja)  att  bror 
skall  lemna  oss ;  ånej,  det  är  blott  konster,  satkonster 
af  söta  hennes  nåd  på  Malma." 

"Men  hvad  är  det  då?" 

"Jo,  ser  "bror"  —  bror  är  en  ung  hygglig  ung 
man,  hm,  och  så  ha  vi  som  bror  vet  en  flickunge  — 
hm,  det  kunde  bli  en  hop  prat,  säger  min  hustru, 
flickan  kunde  lida  deraf  och  det  måste  vi  hindra. 
Bror  förstår  nog  att  vi  inte  gerna  bedja  bror  flytta, 
ty  denna  tiden  har  varit  så  treflig  alltsedan  bror  kom 
i  huset;  men  —  — " 

"Men",  smålog  kaptenen,  "det  tror  jag  icke;  det 
finnes  ju  inte  någon  anledning,  —  Då  kunde  ju  far- 
bror af  samma  orsak  icke  ha  en  ung  prest  i  huset  — 
och  det  är  ju  fallet  på  många  ställen,  der  det  fins 
flickor." 

"En  prest?  En  adjunkt?  Jo,  ser  bror,  det  är  än- 
då en  annan  sak,  han  vore  då  min  medhjelpare  i  em- 
betet  —  och  dessutom  sä  är  bror  officer,  det  hjelper 
inte  saken  —  med  ett  "bror",  det  går  rykten  —  ja, 
det  gör  det." 

"Hvilka  rykten?"  frågade  Stjernros  aUvarsamt. 


256 

"Åh  ingenting  just,  men  man  säger  att  bror  och 
Aurora  tycka  om  hvarandra." 

"Nå,  än  om  så  vore,  farbror?" 

"Det  vill  jag  väl  hoppas  att  ej  tro",  yttrade  gub- 
ben med  hetta.     "Bror  är  en  hederlig  karl  och  — " 

"Lugna  sig,  farbror;  hör  på,  tror  ni  att  Aurora 
ville  ha  mig,  om  jag  friade?" 

"Bror  frågar  så  roligt.  —  Inte  har  flickan  någon 
vilja  i  sådant,  hon  är  bara  nitton  år." 

"Nå,  huru  skulle  ni  svara,  bäste  farbror,  om  jag 
frågade  er:  vill  ni  skänka  mig  er  dotter?" 

"Hm  hm,  bror  gör  mig  förlägen  —  men  raljera 
inte  med  sådant,  dertill  äro  både  bror  och  vi  för 
goda." 

"Nej,  jag  raljerar  intet,  jag  vill  ha  Aurora  och 
hoppas  att    hon  skall  bU  lycklig." 

"Då  bror,  då  skall  jag  säga  hvar  ni  skola  bo 
På  Lillmalma,  det  är  ett  litet  godt  hemman.  Gud  väl- 
signe er,  barn.  Inte  skall  ni  behöfva  sörja  för  bosätt- 
ning; du  får  Lillmalma  som  det  står." 

Stjernros  smålog  åt  gubbens  öppenhjertiga  glädje 
'Men  farbror;  om  nu  Aurora  säger  nej." 

"Aur  —  hon?  Flickan?  Ånej,  bror,  hon  måtte 
väl  ha  bättre  vett.  Jag  undrar  just  om  hon  skulle 
säga  nej,  när  en  ung  hederlig  karl  friar  och  jag  dess- 
utom lofvat  honom  flickan." 

"Käre  farbror,  inte  så  häftigt,  intet  öfvertalande 
och  intet  tvång." 

"Var  lugn,  bror.  Nu  skall  jag  ner  till  mor  för 
att  säga  henne,  att  folket  får  prata  sä  mycket  det 
vill." 

När  prosten  kom  ner  till  sin  gumma,  som  orolig 
väntat  på  beskickningen,  lyste  hans  ögon  af  fröjd  och 
stolthet. 

"Hör  på,  mor;  han  har  friat.  De  skola  bo  på 
Lillm.alma.  De  få  gärden  med  stort  och  smått,  som 
det  står  —  det  är  klappadt  och  klart." 

"Men,  käre  Abraham,  hvad  går  åt  dig?  Dunära 
dansar  af  glädje.  Herre  Gud,  gubbe!  är  du  tokig?  — 
Har  han  friat?" 

"Ja,  mor,  det  har  han,  hon  blir  hans  ärliga  hu- 
stru och  sen  få  hennes  nåd  och  hennes  räfaktige  man 


257 

och  inspektorskanaljen  sitta  der  uppe  pä  Malraa  med 
lång  näsa;  de  skola  bo  på  Lillmalma." 

"Men  kära  du,  Aurora  vet  ju  om  intet." 

"Nå,  hvad  gör  det?  Jag  vill  väl  inte  tro  att  der 
kommit  några  moderna  funderingar  i  hufvudet  på 
flickan.  Inte  skall  hon,  som  intec  förstånd  och  erfa- 
renhet har,  bestämma  om  hvem  hon  vill  ha  till  man? 
—  Nej,  kära  du,  det  blir  intet  af;  jag  är  far  —  hon 
gifter  sig  med  honom  och  sen  sä  flytta  de  till  Lill- 
malma." 

"Låt  mig  tala  vid  Aurora,  kära  Abraham." 

"Ja,  gör  som  du  vill,  men  om  en  timme  resa 
jag  och  Stjernros  till  Lillmalma  för  att  se  pä  stället." 

Detta  blef  utgången  af  fru  Ljungskölds  väl  an- 
lagda intrig  att  aflägsna  kapten  Stjernros  från  trak- 
ten. Det  går  vanligen  baklänges  med  intrigörerne,  när 
de  släppa  det  materiela  intressets  trådar,  som  de  för- 
stå och  börja  fuska  med  hjertats;  det  är  fasligt  hvad 
de  trassla  bort  sig  lätt  i  deras  händer.  Så  hade  de 
gjort  nu  för  hennes  nåd  pä  Malma  och  hon  var  ändå 
slugare  än  mängden. 

Aurora  blef  både  öfverraskad  och  glad,  dä  mo- 
dren framförde  den  stora  nyheten,  men  hon  tog  den 
lugnare,  än  man  vanligen  föreställer  sig  i  dylika  fall. 
Hon  fann  det  mycket  enkelt  att  anse  Stjernros  för  sin 
fästman  i  stället  att  hon  förut  ansett  honom  för  sin 
bror. 

Den  enda,  som  ej  delade  den  allmänna  glädjen, 
var  gamla  Stina,  som  fast  och  outplånUgt  fått  i  sitt 
hufvud  att  en  prestdotter  ovilkorligen  borde  gifta  sig 
med  en  prest.  Hon  hade  sjelf  hos  salig  prosten  Bil- 
lenklint  sett  olyckan  af  att  en  prestdotter  gifte  sig 
med  en  officer  och  af  detta  exempel  hade  hon  tillska- 
pat en  regel.  Gamla  Stina  handlade  härvidlag  allde- 
les som  en  mängd  ofantligt  mera  anspråksfullt  kloka 
menniskor  än  hon. 

Deremot  fick  prostinnan  en  mängd  bestyr  med 
utstyrseln,  ty  den  skulle  vara  sådan  att  sjelfva  de  on- 
da tungorna  måste  prisa  den  som  hederlig. 

Prosten  åter  hade  intet  bekymmer,  utan  var  glad 
som  ett  barn;  det  syntes  nu  mer  än  troligt,  att  gub- 
ben  tänkt   på   den   saken   förr  och  i  sitt   hjerta  ön- 

AUartaJlan.  17 


258 

skat  att  hans  vän  kaptenen  måtte  tycka  om  Aurora, 
och  detta  var  också  orsaken,  hvarföre  han  ej  lade 
så  svårt  på  hjertat  att  man  talade  om  möjligheten 
deraf. 

Han  hade  knappt  hunnit  sluta  sin  berättelse  för 
mor,  förr  än  han  efter  sin  vana  begaf  sig  ut  på  egor- 
na,  och  huru  han  vände  talet,  berättade  han  nyheten 
för  gamle  Anders  Göran,  en  trotjenare,  som  i  alla 
dagar  följt  prosten,  alltifrån  den  tiden  då  denne  var 
komminister  ända  tills  nu,  då  han  var  prost  och  med- 
lem af  sällskapet  Pro  fide  et  christianismo. 


Pd  bruket. 


"Jag  kan  gifva  dig  en  glad  nyhet,  min  bästa  The- 
odora",  sade  kammarherren,  då  han  inträdde  i  sa- 
longen och  vårdslöst  kastade  sig  i  en  fåtölj.  "Vi  få 
ganska  trefligt  här  ute  på  landet  med  tiden." 

"Kanske  ett  sommarnöje  äfven  här,  käre  Gabriel?" 
yttrade  hennes  nåd  och  lade  bort  sin  tapisserisöm, 
"Jag  kan  verkligen  bekänna  att  något  tråkigare  än 
detta  sittande  på  landet  finnes  väl  inte  på  jorden." 

"Åh,  nu  blir  det  intressant  med  besked.  —  Vet 
du,  kaptenen  välborne  herr  Carl  Carlsson  Stjernros 
är  -" 

"Jaså,  han  har  måst  flytta",  småskrattade  hennes 
nåd,  "sådane  måste  man  röka  ur  idet." 

"Nej,  nej  väntal  Huru  var  det?  Jo,  kaptenen 
välborne  herr  Carl  Carlsson  Stjernros  är  förlofvad 
med  dygdädla  jungfrun  mamsell  Aurora  Hagin  —  och 
önskas  dem  allsköns  lycka  och  välsignelse  af  Honom, 
som  äktenska— " 

"Tyst  med  de  der  galenskaperna!  Hvad  är  detta? 
Skall  man  då  ej  få  fred  här  ute  på  Malma  en  gäng. 
—  I  Stockholm  har  jag  den  saliga  systern  med  sin, 
ha  ha  ha,  sin  husliga  lycka,  och  här  skall  jag  också 
ha  ett  par  turturdufvor  ur  den  ledsamma  slägten." 


259 

"Nä,  så  Giidi  lof  lefva  inte  vi  som  turturdiifvor, 
min  lilla  Theodora",  skrattade  Gabriel  och  sträckte 
sig  i  stolen.  "Den  förargelsen  är  således  alldeles 
utom  hus,  ha  ha  ha,  det  var  ju  en  glädjepost  min  vän, 
eller  hur?" 

"Du  är  odräglig,  lemna  mig." 

"Det  finnes  ingen  annan  utväg  än  att  återresa 
till  Stockholm.     Tycker  du  ej  sä,  Theodora?" 

"Jag  vet  ej  hvad  man  skall  göra.  Jag  kan  ju 
icke  åka  ut  att  promenera,  utan  att  riskera  möta  den 
der  älskliga  slägtingen." 

"Nej,  bestämdt  inte," 

"Och  sä  riskerar  man  att  bli  apostroferad  i  sjelfva 
kyrkan.  Den  der  galna  prosten  hade  ju  en  hel  hop 
om  rika  man  och  Lazarus  och  gaf  sina  slängar  åt  oss, 
för  folkets  skull.  Nu  har  den  gamla  narren  fylt  måt- 
tet; mitt  tålamod  är  slut.  .(Ringde:)  Befall  inspektören 
komma  upp  !" 

"Skall  [inspektor  Grönlind  rompera  förlofningen?" 

"Nej,  jag  ämnar  blott  visa  den  usle  presten,  att 
jag  föraktar  honom." 

"Jaså,  intet  annat." 

Inspektören  kom  och  nalkades  djupt  bugande  sin 
mäktiga  herskarinna: 

"Hennes  nåd  har  befalt?" 

"Ja,  kära  Grönlind,  jag  förbjöd  er  häromdagen 
att  vräka  ut  de  der  två  enkorna  ur  torpen;  jag  var 
envis  och  motsade  er." 

"Ja,  hennes  nåd  täcktes  med  ömhet  behjerta  de- 
ras öde",  sade  inspektören,  "men  jag  vågade  göra  en 
invändning," 

"Ja,  att  man  borde  göra  bonden  rätt,  men  aldrig 
godt,  jag  vet  det.  Emellertid  har  jag  betänkt  saken; 
det  var  prosten  Hagin  som  framstält  saken  i  falskt 
ljus.  Jag  har  ändrat  mig;  ni  låter  vräka  dem.  Jag 
kan  ej  underhålla  alla  uslingar  på  mina  torp." 

"Hennes  nåd  finner  således  sjelf,  godhetsfullt, 
att  om  gården  skall  bära  sig,  måste  man  tillse  att 
den  ej  belastas  med  en  hop  folk,  som  ej  kan  arbeta. 
Den  ena  enkan  har  t.  ex.  fem  små  barn,  intet  af  dem 
duger  att  arbeta;   den  andra  har  två,  begge  vanföra, 


260 

de  äro  blinda.  Jag  kan  omöjligen  sköta  egendomen 
med  blinda  och  med  barn,  och  då  således  hennes  nåd 
nu  godhetsfullt  täckts  besluta,  så  skola  de  genast  ut, 
jag  har  redan  andra,  som  vilja  flytta  in." 

"Ja,  kära  Grönlind,  gör  som  ni  vill  i  den  saken. 
Jag  finner  att  jag  blifvit  förd  bakom  ljuset." 

Inspektören  bugade  och  gick. 

"Det  der  var  en  riktig  kraftmessyr,  lilla  Theodora, 
ha  ha  ha.  Jag  föreställer  mig  vördig  prostens  förar- 
gelse." 

"Ja,  vill  han  predika,  så  bör  han  också  få  text", 
yttrade  hennes  nåd,  "och  dessutom  så  kan  ju  den 
ädle  kaptenen  ta  upp  dem  med  sig  och  föda  de  begge 
familjerna.  Jag  vill  ha  min  egendom  väl  skött,  ha 
inkomster  af  den,  men  ämnar  verkligen  ej  för  att  ställa 
mig  väl  hos  en  eländig  landskaplan  göra  den  till  ett 
hospital  för  blinda  och  döfstumma." 

"Charmant,  lilla  Theodora,  du  är  förföriskt  skön, 
då  du  så  der  är  litet  förtretad,  blott  det  ej  är  på  mig", 
yttrade  Gabriel  och  kysste  henne  på  pannan. 

"Du  tror  då  att  prosten  nu  kan  se,  huru  djupt 
man  föraktar  hans  näs  visa  anmärkningar.  Der  får 
han  frukten  af  sitt  nit.  Jag  vill  se  hvem  som  förbju- 
der mig  att  handla  på  min  egendom,  som  mig  för 
godt  synes." 

"Det  vore  oförskämdt  —  min  hlla  vän." 

"Vi  resa  härifrån  om  några  dagar,  Gabriel.  Vi 
trifvas  ej  väl  härute;  det  är  så  ensligt  och  tyst  och 
odrägligt." 

"Ja,  kära  du,  odrägligt  är  det  och  tråkigt,  precis 
som  då  onkel  Seth  umgås  med  sig  sjelf." 

"Jag  skulle  ödmjukast  fråga",  inföll  inspektören 
bugande,  "huru  jag  skall  förhålla  mig  med  Anders  i 
Skogstorpet.  Jag  har  förut  anmält,  att  Anders  nu- 
mera är  en  oduglig  arbetare;  fordom  var  han  rask 
och  mer  än  flitig." 

"Jaså,  han  går  väl  som  sin  värda  vän  salig  målaren 
och  fantiserar  i  stället  för  att  arbeta",  yttrade  Gabriel 
med  ett  flatskratt;  "det  är  i  sanning  ej  så  lätt,  käre 
inspektor,  att  ansvara  för  arbetet,  när  arbetarne  bli 
romaneska  af  sig." 


261 

"Jag  vet  verkligen  icke  hvad  du  menar,  käre 
Gabriel",  yttrade  hennes  nåd,  som  ansåg  skämtet 
opassande. 

"Ja,  min  vän!  —  Bevars,  du  fick  kanske  inte 
herr  prostens  förtroende  i  den  saken?  —  Åh,  det  är 
en  kostlig  historia.  Jo,  ser  du,  prosten  drog  mig  bort 
till  ett  fönster  och  skrufvade  på  kalotten  och  besvor 
mig  att  hos  er  utverka  (ty  ni  är  ensam  herskarinna 
här)  utverka,  att  den  der  Anders  skulle  fä  bli  qvar. 
Det  gör  väl  ingenting,  käre  inspektor,  om  jag  förtror 
er  att  ni  ej  står  väl  hos  den  gode  prosten?" 

"Jag  har  det  nöjet  veta  hans  gynsamma  tanke 
om  min  ovärdiga  person",  blef  inspektörens  svar.  "Då 
man  gör  sin  pligt,  blir  man  ofta  misskänd,  och  som 
vår  prost,  för  öfrigt  en  beskedlig  gubbe,  är  hela  sock- 
nens advokat  och  beskyddare,  så  komma  vi  ibland  att 
sammanstöta." 

"Ja,  jag  kunde  förstå  att  gubbfar  i  prestgården 
funnit  sig  stött.  —  Nåväl,  han  tog  mig  bort  till  fön- 
stret och  förtrodde  mig  att  ni  var  en  dålig  karl  — 
det  var  första  omgången  —  sedan  en  liten  paus. 
Sedan  kom  han  med  en  ömkelig  och  sannfärdig  hi- 
storia om  torparen  Anders  i  Skogstorpet.  Det  var 
nemligen  så  att  den  beskedlige  Anders  hade  en  dotter, 
en  liten  flicka,  och  så  tog  något  ondt  vid  barnungen 
och  hon  dog  helt  sonica.  —  Då  blef  den  ömma  tor- 
parsjälen  rörd  i  sitt  innersta  och  han  går  nu  och 
funderar  på  återföreningens  ögonblick  med  den  lilla 
engelen.  Han  är  sig  inte  lik,  han  liksom  drömmer. 
Det    är  ju  hel  roman,  grupperad  kring  en  kolark oja." 

"Kanske  den  är  sann",  yttrade  hennes  nåd,  som 
väl  aldrig  varit  mor;  men  ändå  hade  en  aning  om 
huru  stor  denna  lycka  borde  vara  och  om  bitterheten 
af  förlusten. 

"Om  ers  nåd  sett  om  söndagarne,  huru  backarne 
kring  bruket  kräla  af  smedbarn,  kan  ers  nåd  finna 
hvilken  välsignelse  det  fins  på  sådant",  sade  inspek- 
tören, "Jag  vet  mången  som  skulle  önska  halfva  dus- 
sinet af  den  sorten  herrans  välsignelse  borta  i  det 
tysta." 

"Emellertid  kan  ändå  denne  kolaren  tänka  annor- 
lunda,  herr  inspektor",   yttrade  hennes  nåd  misslynt. 


262 

"Jag  för  min  del  kan  ej  bedöma  orsaken  och 
håller  den  i  sitt  värde;  men  säkert  är  att  Anders 
skämt  bort  en  mila  och  hållit  på  att  äfven  förstöra 
den  andra  —  samt  att  han  i  allmänhet  visat  sig  trög 
och  stursk  —  kanske  ej  så  alldeles  utan  stöd  af  vår 
själasörjare  —  jag  vill  visst  inte  förtala  någon,  men 
han  är  alltför  ofta  i  prestgården  och  hvarenda  söndag 
i  kyrkan." 

"Åja,  det  är  helt  naturligt  att  han  skall  gå  dit 
för  att  se  sin  dotters  konterfej,  som  min  lilla  hustru, 
till  Guds  ära,  betalt." 

Hennes  nåd  rodnade.  Det  var  som  om  en  orm 
stuckit  henne;  den  medkänsla,  som  hon  förut  haft, 
blåstes  bort  som  ett  damkorn,  och  nedunder  låg  den 
sårade  fåfängan  bar. 

"Han  gör  således  ej  sina  dagsverken?" 

"A'"ej,  ers  nåd,  och  nu  står  han  i  så  stor  skuld 
på  bruket,  att  han  ej  kan  betala,  om  han  nödgas  sätta 
sig  i  större.  Hans  gamla  eländiga  ko,  hela  hans  hus- 
geråd,  alJt  hvad  han  eger,  är  taget  i  qvarstad;  jag  in- 
ser ingen  möjlighet  för  bruket  att  få  sin  rätt." 

Hos  en  qvinna  sådan  som  Theodora  var  allt  pas- 
sion, sjelfva  intrigen  var  blott  en  stark  passion,  som 
tvingade  henne  till  allt.  —  Nu  var  hennes  afund  mot 
Emilia,  hennes  dolska  hat  mot  målaren,  som  så  pä  en 
gång  vändt  henne  sjelf  ryggen  för  att  sluta  sig  till  ri- 
valen, scenen  vid  altartaflan,  dä  denna  högeromvänd- 
ning  skedde,  —  allt  stod  fram  på  en  gång  och  den 
lilla  flickan  var  liksom  samlingspunkten  för  all  denna 
sårade  fåfänga.  Gabriel  låg  vårdslöst  kastad  i  en 
länstol  och  i  hans  ögon  läste  hon  ett  illparigt  för- 
smädligt leende,  som  ännu  mer  sårade  hennes  retade 
sinne. 

"Jag  har  aldrig  haft  några  favoriter  bland  folket", 
sade  hon  med  ett  spotskt  drag  kring  munnen;  "hvad 
anser  ni  bäst,  inspektor?" 

"Att  karlen  uppsäges  från  torpet.  —  Herr  prosten 
kan  ju,  af  kristlig  barmhertighet,  ta  honom  på  sina 
egor.  —  Verlden  är  stor  för  den  som  vill  arbeta." 

"Ja,  som  sagdt  är,  hos  mig  gälla  inga  konsidera- 
tioner,  när  det  är  fråga  om  hvad  som  är  rätt ;  ni  kan 
säga  upp  honom." 


263 

"Jag  undrar  hvad  prosten  skall  tänka,  när  han 
får  höra  att  hans  favorit  fått  stryka  på  foten",  sade 
inspektören. 

"Hvad  annat",  inföll  hennes  nåd,  "än  att  Malma 
icke  är  prostens  eget  —  utan  mitt,  —  vårt  skulle  jag 
säga",  tillade  hon  med  ett  leende,  som  var  starkt 
blandadt  med  förakt;  "gä,  käre  inspektor,  ni  vet  min 
vilja." 

När  inspektören  aflägsnat  sig,  steg  kammarherren 
upp,  fattade  sin  frus  hand  och  kysste  den.  "Tack  för 
gåfvan,  min  goda  Theodora ;  vi  tycka  rätt  mycket  om 
vårt  Malma." 

Hennes  nåds  leende  blef  ännu  föraktligare.  "Käre 
Gabriel,  fäst  dig  ej  vid  en  ordformel  —  det  brukas 
att  säga  så  —  det  betyder  intet." 

"Jag  kunde  förmoda  ett  sådant  svar  af  min  lilla 
goda  engel",  sade  Gabriel  och  kastade  sig  åter  bak- 
länges i  stolen;  "^vårt  Malma  var  således  en  dröm ;  emel- 
lertid så  — " 

"Så  bör  du  minnas  ett  gammalt  ordspråk:  Det 
är  ej  kungsord  allt  hvad  dronningen  talar." 

"Du  är  förtjusande,  älskade  Theodora;  —  men  för- 
bannadt  tråkigt  är  det  här  på  Malma,  det  må  vara 
ditt  eller  vårt." 


Älexandro\»ifsk. 

Från  Malma  stilla  prestgård  är  vägen  lång  in  i 
hjertat  af  ryska  Finland,  det  gamla  nemligen,  ej  det 
nya  som  lik  en  förblödd  krigare,  mattad  af  förluster, 
låt  villigt  sammankedja  sig  med  jätten,  hvars  klubba 
gifvit  det  krossande  slaget.  För  tanken  finnes  dock 
intet  afstånd  stort,  den  är  vårt  andliga  jag,  som  i  ett 
nu  förflyttar  oss  inom  tiden  och  rummet,  som  flyger 
hastigare  än  solstrålen  på  hans  oändliga  resa  genom 
de  eviga  rymderna. 

Det  är  en  afton  vintern  1809  vi  nalkas  en  trakt, 
som  tyckes    spärrad   af  kullar   och   berg,  mellan  och 


264 

liksom  genom  hvilka  vägen  slingrar  sig  fram  lik  en 
orm  som  smyger  i  gräset.  Öfverallt  reste  sig  enfor- 
miga tall-  och  granskogar  och  tecknade  konturerna  af 
sina  massor  med  en  sågkantad  mörk  rand,  som  be- 
gränsade horisonten.  Här  och  der  mellan  bergväg- 
garne sorlade  en  bäck  fram  i  sin  rännil  och  spolade 
med  sig  småstenar  och  grus,  hvilka  slutligen  lägrade 
sig  i  en  eller  annan  af  de  många  sig  emellan  sam- 
manhängande småsjöarne,  som  like  ett  perlband  om- 
gåfvo  de  väldiga  bergmassorna,  som  lågo  kastade  om 
hvarandra  i  vild  ordning. 

Vägen  gör  en  tvär  vändning  omkring  en  klippa 
och  nu  ligger  der  en  dal  utbredd  under  våra  fötter; 
det  är  dunkelt  dernere;  ty  endast  en  sparsam  snö 
betäcker  det  skogiga  landet;  men  dernere,  ej  långt 
borta,  om  vi  få  döma  efter  ögonmått,  se  vi  tvenne 
glödröda  flammande  punkter  lysa  genom  mörkret  och 
återspegla  sig  på  de  lågt  gående  molnen.  Längre  bort 
se  vi  några  flere  dylika  eldar;  men  dunklare  och  mera 
otydliga  än  dessa,  som  då  och  då  kasta  massor  af 
gnistor  ut  i  den  dunkla  luften  och  hindra  oss  att  se 
att  nära  omkring  dem  gnistqvastar  skjuta  upp  och 
sprida  sig  och  dö  i  natten. 

Vi  komma  öfver  en  bro,  som  springer  öfver  ett 
bråddjup,  svart  som  natten.  Vi  se  dock  något  hvitt 
röra  sig  dernere;  det  är  strömmen,  som  skummande 
skyndar  fram  mellan  klippstyckena  och  brusar  nedåt 
dalen.  Ändtligen  höra  vi  eller  snarare  känna  vi  ett 
ljud  af  dofva  stötar,  som  tyckas  komma  ur  jorden. 
Allt  som  vi  närma  oss  erfara  vi  tydligare  att  dessa 
stötar  verkligen  äro  ljud,  de  blifva  mera  metalliska 
och  smällande  och  vi  finna  nu  att  det  är  bullret  af 
några  vattenhamrar,  som  vi  höra.  Den  skummande 
floden  lugnar  sig  nemligen  i  den  stora  hålldammen, 
från  hvilken  dess  vatten  går  genom  rännor  fram  till 
hjulhusen,  der  det  åter  måste  falla  och  skumma  af 
vrede  öfver  sitt  fall. 

Der  nere  i  de  spridda  byggningarne,  som  ligga 
omkring  de  tvenne  punkterna  vi  först  sågo  och  som 
på  närmare  håll  visa  sig  vara  mynningarne  af  tvenne 
masugnar,  finnas  dessa  hamrar  af  alla  dimensioner, 
ända   från    de   barnsligt  jäktande   spishamrarne,  som 


265 

tyckas  tanklöst  läsa  en  utanlexa,  till  de  mera  manliga 
stångjernshamrarne,  som  börja  så  betänksamt  sitt  tal, 
men  småningom  intagna  af  sitt  ämne  öka  takten  och 
skärpa  tonen,  tills  den  blir  fullt  metallisk,  ända  till 
den  säfliga  plåthammaren,  som  afmätt  och  utan  häf- 
tighet, som  en  praktisk  man,  plattar  ut  den  glödande 
massan  till  dess  den  bhr  genomkall. 

Nu  äro  vi  framme  och  fastän  det  är  natt,  se  vi 
huru  menniskorna  röra  sig  öfver  allt,  huru  jernet,  lik 
ett  glödande  vatten,  rinner  i  hyttan  och  fyller  gösarne 
och  huru  smältorna  stänka  gnistor  och  slagg  omkring 
sig  under  sträckhamrarne.  Allt  är  i  rörelse  och  lef- 
vande  och  de  svarta  gestalterna,  som  arbeta,  sorla 
som  bin  i  en  bikupa. 

Här  på  denna  sidan  af  strömmen  är  allt  lifligt 
midtunder  nattens  timmar;  men  der  midtöfver  på  an- 
dra sidan  om  bron  ligger,  sjelfva  herrgården,  ett  vac- 
kert, men  ej  stort  stenhus,  som  nu,  belyst  af  masugns- 
lågorna, skimrar  rödaktigt  mellan  de  nakna  träden, 
som  omgifva  gårdsplanen. 

Nu  äro  vi  framme  vid  Alexandrowas  jernverk. 

Man  skulle  tro  att  huset  vore  obebodt,  om  ej  ett 
par  fönster  i  öfra  våningen  voro  upplysta  af  ett  blekt 
sken,  och  man  skulle  anse  detta  som  en  reflex  från 
den  bleka  månen,  som  just  nu  sticker  upp  öfver  skogs- 
brynet,  om  ej  då  och  då  detta  sken  fördunklades  af 
något  som  rör  sig  inuti  rummet. 

Deruppe  i  detta  rum,  der  nu  i  tre  månader  detta 
bleka  ljus  brunnit  hvarje  natt,  står  ett  stort  bord  midt 
på  golfvet,  fullt  med  böcker  och  papper,  matematiska 
och  några  fysikaliska  instrument;  det  var  nemligen  ett 
slags  läsrum,  ett  sådant  nemligen,  som  man  kan  ha 
det  på  landet  och  långt  ifrån  alla  litterära  förbindelser. 
Bland  alla  dessa  böcker,  som  belastade  bordet,  skulle 
vi  knappt  kunna  finna  en  enda  ny;  allt  var  gammalt 
nytt,  böcker  med  krusiga  förgylda  permar  och  af  alla 
format,  utan  ordning  hopade  på  hvarandra.  Rummet 
upplystes  af  en  stor  bronslampa,  som  hade  sin  plats 
midtpå  bordet;  vid  detta  sken  såg  man  att  rummet 
knappt  har  andra  möbler  än  detta  bord,  en  bokhylla 
och  ett  par  glober,  som  stå  framför  hvar  sitt  fönster 
och   blänka  med  sina  storcirklar  mot  skenet.     I  bott- 


266 

nen  af  detta  stora  rum  var  en  dörröppning  förhängd 
med  gardiner,  som  tycktes  leda  till  ett  närgränsande, 
hvilket  blott  på  detta  sätt  skildes  från  det  vi  nu  be- 
trakta. 

Det  var  något  i  vår  barndom,  som  vi  alla  minnas, 
något  som  i  hela  vår  lefnad  hänger  qvar,  en  känsla 
af  ensamhet,  af  ett  oändligt,  oemotståndligt  beroende  af 
för  oss  främmande  krafter;  med  ett  ord  någonting 
hemskt  känna  vi,  då  vi  tänka  oss  i  detta  ensliga,  tysta 
rum,  så  tomt,  sä  obebodt  och  så  svagt  upplyst  som 
det  nu  var. 

Derutanför  rörde  sig'  lifvet,  flammade  elden,  bull- 
rade hamrarne  och  brusade  floden.  Det  dofva  sorlet 
trängde  sig  ända  hit;  men  det  förekommer,  som  om 
man  låg  lefvande  begrafven  och  hörde,  huru  menni- 
skorna  lekte  hök  och  dufva  ofvanpå  den  slutna  jord- 
bädden. 

Detta  ensliga  rum  var  dock  ej  utan  invånare,  fastän 
det  blott  var  en. 

Framför  bordet  sitter  en  gubbe,  vi  skulle  kalla 
honom  man,  om  ej  det  hvita  håret  stack  fram  under 
en  tätåtsittande  sammetsmössa,  som  till  hälften  be- 
täckte den  kala  fårade  pannan.  Det  var  en  stark  figur, 
omkring  sextiotalet,  med  ett  markeradt,  men  dock  re- 
gelbundet och  ädelt  ansigte.  Han  satt  der  klädd  i  en 
sorts  nattrock  och  var  försänkt  i  läsningen  i  några 
böcker,  hvilka  han  jemförde  med  hvarandra.  Ändtli- 
gen  lade  han  ett  märke  i  den  ena  boken  och  såg  upp 
med  ett  par  klara,  men  dock  mörka  ögon,  som  brunno 
af  ett  mildt  sken,  hvilket  tycktes  ligga  bakom  ögon- 
globen och  flyta  frän  ett  ljus,  som  brann  stilla  och 
utan  att  flämta  i  själens  tysta  verkstad. 

Om  Gäll  eller  Spursheim  varit  der,  skulle  de  ge- 
nast på  den  upphöjda  hjernan  förespått,  att  den  gamle 
mannen  var  en  teosof ;  men  ingen  i  trakten  skulle  gissat 
det;  ty  han  var  i  det  vanliga  lifvet  en  kraftig  och 
duglig  vetenskapsman  och  en  förmåga  af  praktisk  blick 
och  vidsträckta  planer,  som  en  hvar  måste  beundra, 
äfven  om  en  och  annan,  som  ej  egde  hans  skarpa  ur- 
skilning  och  hans  drift,  ofta  ansåg  dem  för  overkställ- 
bara,  ända  till  dess  han  verkstält  dem. 

Sådan   var   han  om  dagen,  denne  besynnerlige,  i 


267 

hela  trakten  aktade  och  tillika  fruktade  man,  som  un- 
der det  blygsamma  namnet  af  bruksdisponent  och 
bergråd,  enväldigt  beherskade  den  stora  anläggningen 
och  styrde  dessa  många  raenniskor,  som  hvimlade  i 
hyttor  och  hammarsmedjor.  När  qvällen  kom,  inne- 
slöt han  sig  i  sin  kammare,  kastade  från  sig  alla  dessa 
hvardagliga,  dessa  praktiska  tankar  och  alTärsidéer, 
som  hela  dagen  igenom  genomkorsad^  hans  hjerna; 
denna  del  deraf,  som  motsvarar  det  praktiska  lifvets 
bestyr,  lät  han  nu  hvila,  och  andra  organ,  den  veten- 
skapliga forskningens  och  den  eviga  aningens  sinnen 
öppnade  sig. 

Sä  trodde  han  åtminstone  sjelf. 

Nu  är  det  nära  midnatt.  Den  gamle  mannens 
ögon  riktas  rätt  framför  honom.  Han  sitter  länge  för- 
sjunken i  tankar.  Plötsligen  småler  han ;  en  tanke  vak- 
nar och  löper  blixtsnabbt,  buren  på  fantasiens  vingar 
genom  tider  och  rum,  dem  vi  blott  ana. 

"Det  har  varit  en  tid  och  en  annan  skall  komma", 
mumlade  han  för  sig  sjelf.  "Jag  hade  velat  sitta  i 
rymden  och  sett  pä,  när  jorden  sammanföll  ur  kaos. 
—  I  tusende  år  och  åter  tusende  drogo  sig  delarne 
mot  hvarandra  af  en  evig  frändskap,  —  en  evig  kär- 
lek, som  genomgår  allt.  Der  blef  ett  klot  —  vår  stac- 
kars lilla  jord,  der  så  mången  yfves  och  så  mången 
sträfvar,  hvaröfver  och  hvarför?  —  För  ett  mål,  som 
ingen  af  oss  ser. 

Der  var  eld,  der  var  evig  värma  i  detta  klot,  som 
glödande,  under  formen  af  en  komet,  rusade  genom 
rymden  i  sin  utdragna,  oregelbundna  bana,  och  hvars 
luftkrets,  ett  verldshaf  i  upplösning,  utgjorde  svansen 
med  h vilken  den  sopade  rymden  ren  från  grumlet. 
Det  var  en  ungdomstid;  sjelfsvåldig  och  yr  trodde  sig 
den  unga  jorden  tillhöra  alla  system  och  rusande 
framåt  tycktes  han  glömma  sitt  ursprung.  Det  är  det 
ungas  lusta. 

Småningom  omärkligt,  liksom  af  en  fadershand, 
drogs  hon  närmare  sin  kärna,  banan  blef  mindre,  men 
mera  regelbunden  och  efter  tusende  sinom  tusende  års 
irrfärder  började  hon  löpa  omkring  solen.  —  Den  glö- 
dande atmosferen  blef  klotformig  liksom  hon  sjelf  och 
der  blef  sommar,  der  blef  vinter,  vattnet  öfvergick  från 


268  * 

ånga  till  droppar,  de  föllo  ner  ur  höjden,  många  gån- 
ger förgäfves;  ty  de  upplöstes  till  dunst,  innan  de  hunno 
jorden. 

Men  ändtligen  segrade  kölden  —  det  som  är  varmt 
strålar   bort;    ty   det   är  lif  och  allt  lif  måste  slockna 

—  nej,  —  det  måste  förena  sig  med  det  eviga  lifvets 
värma,  dä  kan  det  ej  förgå. 

Men",  afbröt  han  sig  sjelf;  "jag  har  glömt  honom 
derinne;  jag  tyckte  mig  höra  en  suck." 

Den  gamle  mannen  reste  sig,  tände  en  vaxstapel 
och  gick  bort  till  förhänget,  som  han  öppnade  så  tyst, 
som  om  det  varit  en  ande,  som  rört-  på  dess  tunga 
siden. 

Han  återkom  efter  några  minuters  bortovaro, 
släckte  sin  stapel  och  började  gå  fram  och  tillbaka  i 
rummet. 

"Han  sofver  godt  —  det  blir  bättre  och  bättre 
med  honom;  jag  hoppas  mycket  —  och",  tillade  han 
och  stälde  sig  vid  fönstret;  "du  gode  Fader,  som  bor 
der  ofvan  och  med  tusende  ögon  betraktar  oss,  för 
dig  finnes  ju  intet  stort  och  intet  smått  —  utan  Din 
vilja    faller   der  ju    ej  en  sparf  ner  och  böjs  intet  ax 

—  du  låter  mig  hoppas  och  tro. 

Det  fins  ett  inre  sinne",  fortfor  han  och  gick  nå- 
gra steg  framåt,  "en  inre  menniska,  en  ljus  gestalt, 
omklädd  med  kött  och  blod  —  en  evigt  ung  ande, 
som  bor  i  den  svaga  hyddan,  —  ett  barn,  som  klädt 
på  sig  en  gammal  rustning  och  gladt  tittar  fram  mel- 
lan hjelmgallren. 

Ar  denna  ande,  detta  barn,  min  tanke,  min  tro, 
min  förkänsla;  är  det  detta  barn,  som  hviskar:  "Du 
har  handlat  rätt!  Du  har  handlat  orätt?" 

Allt  står  i  evig  harmoni.  —  Jorden  utstrålade  sin 
ungdoms  värme,  den  som  hon  bevarat  under  sin  vid- 
lyftiga färd  i  det  eviga  rummet  —  hvarför?  —  Jo,  hon 
föll,  en  himmelens  sol  som  glödde  af  kärlek  och  frihet 

—  föll  och  blef  en  planet.  Men  då  hon  miste  sin  egen 
värme,  då  der  blef  dag  och  natt,  sommar  och  vinter, 
då  hon  slog  sitt  skal  omkring  sig  och  kallnade  grad 
efter  grad,  tum  för  tum  —  hvem  tog  henne  då  i  sin 
vård?  —  Jo,  solen,  kärleken,  värmens  och  ljusets  fader. 
Och  derför  får  hon  ej  botten  frysa,  utan  på  djupet  lefver 


269 

den  forna  elden  och  en  gång  springer  skalet  åter, 
det  smälter  i  den  eviga  kärlekens  glöd  och  fri  störtar 
hon  sjelfvilligt  in  i  ljusets  källa.    Det  är  materiens  slut. 

Menniskan  föll  också  frän  sin  urbild,  från  sin  rena 
andlighet.  Kärlekens  eld  upphörde  att  verka  som  förr, 
inifrån  utåt  —  då  började  hon  afkylas  —  och  liksom 
då  jorden  föddes  till  ett  jordklot  genom  att  förlora  sin 
solnatur,  föddes  menniskan  till  en  fattig  syndig  men- 
niska  genom  att  förlora  sin  himmelska  natur. 

Då  slog  sig  det  ena  skalet  efter  det  andra  omkring 
hennes  själ;  det  var  kölden,  som  bygde  detta  bräck- 
hga  skal  omkring  den  kärleksglödande  anden,  som  bor 
derinnanför.  Tusende  gånger  gaf  sig  den  inre  värmen 
luft,  beständigt  sökte  den  finna  en  utväg  ur  själens 
djup ;  men  den  slöt  sig  åter,  det  kallnade  igen,  kölden 
hindrade  allt  och  skalet  växte  blott  tjockare  omkring 
själen. 

Det  kännes  likväl  att  en  evig  kärlek  lefver  inom 
oss,  fastän  ytan  är  kall.  Men  Gud  har  ej  velat  att 
menniskan  måste  bottenfrysa,  derför  drog  han  henne 
mildt,  faderligt,  omärkligt  och  dock  kärleksfullt  in  i 
kretsen  af  sitt  ljus.  —  Han  låter  religionen  stråla  ned 
öfver  oss  alla  —  olika;  på  olika  sätt;  men  det  är 
dock  ett  enda  Ijushaf  fullt  af  sanning  och  kärlek,  som 
lyser  hela  menskligheten,  fastän  detta  ljus  sitter  i  zenit 
för  några  och  ligger  grumladt  af  jordisk;a  dimmor,  vid 
horisonten  för  andra." 

Den  gamla  mannens  ögon  lyste  af  en  innerlig, 
snart  sagdt  barnslig  fröjd  under  denna  monolog. 

Om  vi  observera  varma  lynnen  med  lefvande  sjelf- 
tanke,  i  synnerhet  sådane,  som  sjelfve  bildat  sig  till 
hvad  de  äro,  skola  vi  finna  att  de  ofta  liksom  anse 
sig  för  dubbelväsenden  och  tala  med  sig  sjelfve.  Det 
är  liksom  de  kände  behof  af  att  låta  den  inre  menni- 
skan, anden,  åter  höra  sina  tysta  tankar  upprepade  af 
hans  jordiska  följeslagare  och  verktyg.  De  tyckas  finna 
att  dessa  begge  på  detta  sätt  mera  lära  att  känna 
hvarandra,  att  bli  förtrogna  med  hvarandra.  Då  en 
liflig,  fantasirik  menniska  talar  med  sig  sjelf,  så  är  det 
hans  ande  som  lär  kroppen  att  gifva  ljud  åt  hvad  han 
tänker,  af  samma  skäl  som  den  fångna  Maria  skulle 
lärt  sin  papegoja  efterpladdra:  "stackars  Maria." 


270 

Denne  hvithårige  man  var  just  en  sådan  lefvande 
ande,  som  om  qvällarne  i  den  tysta  boningen  roade 
sig  att  låta  sin  mun  säga  hvad  som  rörde  sig  pä  djupet 
af  hans  aningsfulla  sinne. 

"Besynnerligt",  återtog  han  sakta,  "besynnerligt, 
jag  anar  det,  jag  tror  det  och  likväl  blir  det  mig  ej 
klart,  ej  redigt  —  det  blir  mig  ej  uppenbaradt. 

För  blott  få  blir  det  ljust  äfven  här  nere,  blott 
få  ega  gåfvan  att  frigöra  sin  ljusgestalt  och  på  anin- 
gens stråle  hasta  genom  tid  och  rum ;  det  är  då  skalet 
brustit,  så  att  den  inre  värmen  kan  stråla  ut  —  ja, 
så  är  det.  Emellertid  finnes  det  ingen,  som  icke  nå- 
gongång utträdt  ur  sig  sjelf  och  varit  annorstädes  än 
der  kroppen  var,  under  sömnen.  Hvad  äro  drömmar? 
Aro  de  blott  ett  återupprepande  af  dagens  tankar. 
Äro  de  endast  flygtiga,  magiska  bilder  af  verkliga  före- 
mål, som  vi  sett  och  känt?  —  Nej,  icke  endast  detta. 
Det  finnes  tillfällen,  då  vi  i  drömmen  lefva  i  verldar, 
dem  vi  aldrig  tänkt  oss;  då  vi  vandra  pä  marker,  der 
gräset  är  af  safir  och  der  rubinblommor  och  frukter 
af  demant  glänsa  i  träden,  —  då  vi  sväfva,  som  vi 
tycka  oss,  okroppsliga  genom  vida  rymder,  lätta  som 
andar,  hvilka  af  intet  tyngas  nedåt,  och  salige  såsom 
barn  som  af  ingen  synd  vet  —  oh!  det  är  härligt,  det 
är  ej  blott  en  dröm. 

Då  se  vi  också  ibland  tillbaka  på  oss  sjelfve ;  der 
ligger  ett  lik  och  sofver  i  en  kista,  vi  veta  hvem  det 
varit  —  i  den  der  hyddan  ha  vi  bott;  man  gråter 
omkring  det  tomma  skalet;  man  firar  det,  klockorna 
klinga,  sången  i  kyrkan  tonar;  men  vi  se  glada  in  i 
de  tårfylda  ögonen  och  småle  åt  sorgen  —  men  der 
är  trångt  derinne ;  som  ett  barn,  hvilket  om  våren  kom- 
mer ut  första  gången,  faller  vår  tanke  på  en  annan 
verld  —  och  strax  äro  vi  der  och  leka  med  de  andre, 
som  hvimla  i  ljuset  och  dricka  salighet. 

Så  har  jag  ofta  drömt;  det  vore  grymt,  om  det 
endast  skulle  vara  en  krampryckning  i  några  af  hjer- 
nans  trådar  —  hu!  huru  kall,  huru  stum,  huru  usel 
måste  ej  verlden  vara  för  dem  som  tro  det?" 

En  klocka  i  ett  närbeläget  rum  började  slå,  det 
blef  tolf  slag. 

Den  gamle  liksom  vaknade  ur  en  dröm.   Han  små- 


271 

log,  lade  sina  böcker  i  ordning,  gick  ännu  en  gång 
in  i  det  med  gardinen  tillslutna  rummet  och  försvann. 
Lampan  stod  der  ensam  och  brann,  och  sä  stod  hon 
hela  natten;  först  då  dagen  randades,  var  oljhuset 
tomt  och  hon  slocknade. 


Sjuklingen. 

Det  var  långt  lidet  på  förmiddagen,  då  en  unge- 
fär tolfårig  gosse,  som  hittills  suttit  stilla  pä  vakt  vid 
en  dörröppning,  draperad  som  den  förut  beskrifna,  men 
åt  ett  gladt  och  snart  sagdt  briljant  rum,  hvars  fön- 
ster vette  åt  trädgärden,  dä  denne  gosse  plötsligen 
stälde  sig  upp  och  lyssnade  intill  gardinen. 

Gossens  qvicka  mörkblå  ögon  logo  gladt  och  han 
gick  försigtigt  in  i  det  innanför  varande  mörka  rum- 
met, som  egentligen  var  en  slags  alkov  eller  mörk 
sängkammare,  utan  annan  dager  än  den,  som  kom  från 
tvenne  med  gardiner  tillslutna  dörröppningar,  af  hvilka 
den  ena  gick  ät  det  rum  vi  i  förra  kapitlet  beskrifvit 
och  den  andra  till  ett  slags  förmak. 

Hastigt  drogos  gardinerna  åt  sidan  och  gossen  in- 
bar en  fullständig  morgonklädning  åt  den  dolde  be- 
herskaren. 

Det  dröjde  några  ögonblick,  innan  gossen  återkom, 
hållande  en  läng  smärt  yngling  i  handen. 

"Se  här,  herre;  här  är  er  stol,  kom",  sade  gossen 
fryntligt.     "Bergsrådet  kommer  snart." 

Ynglingen  vacklade  fram  till  den  anvisade  platsen 
och  satte  sig. 

"Bergsrådet?"  frågade  han  och  betraktade  gossen 
forskande.     "Bergsrådet?" 

"Åja,  bergsrådet,  som  är  hos  er  om  dagarne,  som 
följt  er  till  sängs  i  går  afton,  alla  aftnar." 

Den  unge  mannen  for  med  handen  öfver  pannan 
och  smålog  sorgligt:  "Nu  mins  jag,  bergsrådet,  ja,  nu 
mins  jag,  det  är  han  som  ser  om  mig,  häller  af  mig 
som  en  far." 


272 

"Ja,  herre  Gud,  det  är  vårt  bergsråd  vet  jag,  den 
hederlige  gubben,  som  vi  alla  hålla  så  mycket  af." 

"Ja,  nu  mins  jag  —  tala  om  för  mig  mera,  du 
heter  ju  Alexis? 

"Ja,  Alexis.  —  Jag  är  den  enda  på  bruket  som 
kan  svenska  och  derföre  har  bergsrådet  befalt  mig  att 
vara  hos  er." 

"Ja,  nu  mins  jag,  det  der  har  du  talat  om  förut." 

"Ja  bevars,  mänga  gånger,  men  si  herrn  mins  al- 
drig riktigt  hvad  jag  sagt;  det  der  skottet  i  hufvudet 
har  sina  följder,  men  fast  minnet  nu  är  dåligt,  så  kom- 
mer det  nog  igen,  säger  bergsrådet  att  doktorn  förut- 
spått." 

"Gud  gifve  det",  yttrade  ynglingen  med  en  suck. 
"Nå,  vidare,  tala  nu,  Alexis  —  det  gör  mitt  minne  godt. 
Hur  var  det?" 

"Jo  si,  bergsrådet  säger  att  jag  skall  öfva  herrns 
minne  och  beständigt  repetera  ett  och  detsamma;  men 
det  blir  allt  tråkigt  på  längden  för  herrn." 

"Nej,  Alexis,  det  gläder  mig,  då  jag  känner  igen 
något  gammalt;  du  talade  om  ett  skott  i  hufvudet,  ja, 
jag  har  fått  ett  sådant?" 

"Ja  visst,  gudbevars,  herrn  låg  på  slagfältet  och 
var  skjuten  i  hufvudet;  man  trodde  först  att  herrn  var 
död,  men  så  märkte  de  att  herrn  andades." 

"Ja,  nu  mins  jag  —  och  man  tog  vård  om  mig, 
förde  mig  derifrån,  men  då  jag  blef  sämre,  lade  man 
mig  i  en  by.     Hur  var  det  sen,  nu  är  det  slut  igen." 

"Jo  si,  den  byn  hör  hit  under  bruket  och  så  fick 
bergsrådet  veta  det  och  lät  hemta  hit  er  och  kallade 
läkare  från  staden,  —  då  låg  ni  utan  sans,  herre,  och 
tycktes  slumra." 

"Jo,  nu  mins  jag,  jag  talade  emellanåt." 

"Ja  och  det  var  ren  svenska;  Herre  Gud  hvad 
bergsrådet  blef  glad,  då  han  fick  höra  det." 

"Jaså  —  jaså  —  hvarfor  det?" 

"Jo  se,  här  talar  eljest  ingen  det  språket  och  --" 

"Jaså,  nu  mins  jag,  hm,  jag  kom  ej  ihåg  att  jag 
inte  var  hemma." 

"Jo  bevars,  det  är  herrn,  hemma  hos  bergsrådet." 

"Och  ingen  utom  han  kan  svenska?" 

"Jo,   jag    också;    se    bergsrådet    tog  mig  som  en 


273 

liten  pojke  —  jag  gick  då  och  tiggde  —  eljest  så  voro 
mina  föräldrar,  jag  tror  att  far  min  var  ryss  och  mor 
min  finska,  men  det  vet  jag  inte,  ty  de  dogo  begge 
från  mig." 

"Och  du  tiggde?" 

"Ja  —  och  det  gick  bra  nog;  men  så  tog  bergs- 
rådet upp  mig  och  han  lärde  mig  svenska  för  att  ha 
någon  att  tala  sitt  modersmål  med  —  och  se  det  gick 
lätt;  herrn  kan  tro  att  ryskan  är  ett  språk  det,  som 
öfvar  tungan,  derföre  kunna  alla  ryssar  så  lätt  lära 
sig  att  tala  andra  språk.  Det  är  riktigt  ett  latgöra 
att  tala  svenska,  då  man  förut  kan  ryskan." 

"Jaså,  du  tycker  att  det  är  ett  latgöra",  sade  yng- 
lingen och  småskrattade. 

"Ja,  det  är  det,  men  också  gck  det  fort  och  nu 
läser  jag  i  svenska  böcker,  så  att  jag  inte  tror  ett  ord 
fins  som  jag  icke  känner." 

"Det  der  är  ju  allt  bra,  min  gosse." 

"Ja,  också  säger  bergsrådet  att  han  nog  skall  sörja 
för  min  framtid," 

"Bergsrådet  är  en  ädel  menniska." 

"Ja,  men  en  galant  gubbe  också;  herrn  må  tro 
att  det  är  han  som  anlagt  allt  detta  i  vildmarken;  här 
bodde  inte  annat  än  vargar  och  björnar,  när  han  kom 
hit,  men  alltihop  växte  upp  under  hans  händer  och 
nu  är  här  öfver  åttahundrade  arbetare,  med  hustrur 
och  barn  —  och  det  bara  vid  bruket." 

"Och  han  upptog  mig  döende,  nu  mins  jag  allt 
igen,  men  tala  om  det,  Alexis;  jag  kan  aldrig  höra 
det  för  ofta." 

"Jo  si,  bergsrådet  är  en  mycket  lärd  och  förstån- 
dig man,  han  vet  namn  på  hvarenda  blomma  och  på 
hvartcnda  litet  lefvande  kräk  som  flyger  i  luften  och 
vet  nummer  och  ordning  på  alla  stjernorna  pä  himla- 
hvalfvet  —  se,  bergsrådet  vet  en  smula  mer  än  andra, 
alla  menniskor  tro  på  honom,  som  andra  på  Sankt 
Niklas." 

"Men  det  der  rör  ju  inte  mig  så  mycket,  det  är 
om  huru  han  upptog  mig  jag  vill  höra",  yttrade  yng- 
lingen småleende. 

"Jaså,  jag  tänkte  att  herrn  bara  ville  höra  om 
bergsrådet    —   jo,    det   var   mycket   simpelt,    han  lät 

Altartaflan.  lö 


274 

bädda  er  i  sin  egen  sängkammare,  ni  ligger  vid  ena 
gaflen  och  vid  den  andra  är  bergsrådets  egen  säng; 
så  vakar  han  öfver  er  till  sent  på  nätterna  och  lam- 
pan brinner  natten  i  ända  i  läsrummet,  om  något 
skulle  komma  på  —  och  så  arbetar  han  med  att  få 
er  att  minnas  allting  väl;  det  är  bara  öfning  att  min- 
nas, säger  läkaren." 

"Ja,  ja  —  och  allt  har  jag  mistat." 

"Mins  ni  något  om  hemmet?" 

"Hemmet!  Ja,  hemmet,  tyst,  låt  mig  reda  ut  tan- 
karne —  tyst,  Alexis  —  jag  har  en  syster,  en  enda 
syster." 

"Hvad  heter  hon?" 

"Heter,  Johanna.  Jo,  så  är  det,  Johanna,  jag  mins 
henne  noga,  en  glad  söt  flicka,  en  engel  så  god  — 
om  jag  mins  ratt,  så  målade  jag  mitt  porträtt  och  gaf 
henne." 

"Gudskelof,  Gudskelof!  Herre  Gud  hvad  bergsrå- 
det skall  bli  glad."       ^ 

"Hur  då?    Har  jag  ej  påmint  mig  det  der  förut?" 

"Nej,  inte  så  noga,  herrn  har  talat  om  Johanna, 
syster  Johanna,  men  emellanåt  har  ni  kallat  henne 
Emilia  och  sagt,  att  ni  skulle  gifta  er  med  henne." 

"Emilia?  Se  der  kommer  en  ny  bild  fram  ur 
mörkret;  Emilia?  Det  är  inte  min  syster  det;  nej,  det 
är  hon  icke  —  och  ändå  håller  jag  af  henne  mer  än 
min  syster,  Emilia  —  ja  —  jo  —  nu  vet  jag",  tillade 
han  och  hans  ögoa  blixtrade  af  fröjd  —  "jag  skall 
gifta  mig  med  henne." 

"Jaså,  fästmö,  hm,  nu  går  det  ihop  —  nu  får  jag 
så  säkert  en  ny  jacka,  som  jag  sitter  här",  skrattade 
gossen;  "han  har  lofvat  mig,  bergsrådet,  en  ny  grann 
jacka  med  snören,  om  jag  skulle  kunna  prata  upp  ert 
dåliga  minne.  Jaså,  herrns  syster  heter  Johanna  och 
er  fästmö  Emilia;    Johanna  —  Johanna,  hvad  mera?" 

" Berndtson,  som  jag." 

"Berndtson,    hm,   ni  har  förut  talat  om  Danieli?" 

"Danieli?    Jaså,  ja  det  var  längesedan." 

"Berndtson  och  Danieli  har  ni  alltid  blandat  ihop, 
hvilket  är  det  rätta?" 

Ynglingen  funderade  en  stund,  slutligen  sade  han: 

"Jo,  Berndtson  är  det  rätta,  jag  vet  ej  riktigt  hvar 


275 

jag  fått  Danieli  ifrån,  det  mätte  vara  ett  barndoms- 
minne." 

"Ja   visst,   sädana   komma  upp  ibland  de  också." 

"Ja,  det  förefaller  mig  som  om  mina  minnen  sim- 
made på  ett  stort  djup.  Jag  vet  att  de  finnas  der, 
men  blott  dä  och  dä,  ej  som  jag  vill,  utan  som  de 
vilja,  komma  de  till  ytan  och  jag  får  se  dem  hela  eller 
blott  en  liten  del  af  ryggfenan,  innan  de  äter  dyka  ned. 
Så  kommer,  kan  jag  tro,  nya  och  gamla  minnen  om 
hvarandra  upp;  ack,  om  de  ville  gå  der  beständigt  — 
om  jag  ändå  kunde  minnas." 

Den  unga  mannen  föll  i  djupa  tankar,  hans  bleka 
ansigte  var  prägladt  af  en  bittert  sorglig  känsla,  men 
småningom  öfvergingo  dragen  till  sitt  förra  lugn  och 
liksom  han  vaknat  ur  en  dröm,  vände  han  sig  till  Alexis 
och  sade: 

"Hvad  var  det  frågan  om?" 

"Om  er  syster  Johanna." 

"Jaså." 

"Johanna  Berndtson." 

"Ånej,  små  barn  kallar  man  aldrig  vid  namn." 

"Nå,  herre,  är  hon  sä  liten?" 

"Ja,  Gudbevars,  ett  litet  barn,  jag  ser  henne  fram- 
för mig,  hon  sitter  i  sin  mors  armar,  jag  är  en  liten 
gosse,  Gud  vet,  kanske  tre  är  gammal." 

"Nå  och  ni  äro?" 

"Jo,  midt  framför  oss  reser  sig  en  ohuggen  stor 
sten,  en  riktig  klippa,  hög,  mycket  hög." 

"Är  det  ute  på  fria  fältet  eller  skogen?"  frågade 
gossen,  illparigt  leende. 

"Nej,  midt  i  en  stad,  stora  ofantliga  hus  rundt 
omkring,  långa  fönsterrader,  kyrktorn,  jag  mins  allt- 
ihop, som  om  jag  stode  der  än." 

"Men  den  der  stenen  då?" 

"Jo,  se  stenen,  det  var  en  riktig  klippa  och  der- 
ofvanpå  står  en  stor  häst,  och  en  bister  riddare  sitter 
på  hästen.  —  Jag  mins  att  Jojianna  pekade  och  skrat- 
tade och  ville  ha  tag  i  den  stora  hästen  för  att  leka 
med  honom." 

"Hm",  sade  gossen  vid  sig  sjelf,  "det  der  skall 
jag  tala  om  för  bergsrådet,  (högt)  Jaså,  Johanna  var 
liten  då?" 


276 

"Ja,  men  sedan  mins  jag  henne  stor.  Nu  är  hon 
stora  flickan;  ja,  jag  mins  —  har  jag  talat  om  por- 
trättet, mitt  porträtt?" 

"Ja   bevars,    ert   porträtt,    som  ni  skänkt  henne." 

"Nå,  då  vet  du  allt  hvad  jag  vet",  yttrade  den 
unga  mannen  och  föll  åter  i  tankar,  som  snart  öfver- 
gingo  i  samma  apatiska  tillstånd,  i  hvilket  han  så  ofta 
försjönk. 

Dä  framträdde  bild  efter  bild,  alldeles  som  under 
det  vi  drömma,  utan  att  lemna  spår  efter  sig,  utan 
några  få,  som  liksom  af  en  händelse  glömde  sig  qvar 
på  taflan  och  blefvo  rediga  och  riktiga.  Den  sårade 
ynghngen  var  således  i  ett  tillstånd  mellan  minne, 
glömska  och  aning,  något  som  ofta  inträffar  hos  per- 
soner, som  lidit  af  häftiga  hjernskakningar  eller  ska- 
dor på  hufvudskålen.  Själens  strängspel  har  kommit 
i  oordning,  det  Ijudar  väl;  men  ej  så  som  det  borde. 
Det  liknar  en  harpa  som  plötsligen  flyttas  ur  kölden 
in  i  värmen,  strängarne  slå  sig,  de  bli  falska;  men 
småningom  återta  de  af  sig  sjelfva  sin  spänning  och 
ljuda  rent,  ännu  en  gång  klinga  de  välbekanta  to- 
nerna fram. 

Så  var  det  med  Alfred  Berndtson,  som  blifvit  upp- 
tagen hos  -bergsrådet  på  Alexandrowa  jernverk  i  ryska 
Finland. 

Det  är  svårt  att  säga,  hvarifrån  tankarne  komma; 
vi  känna  väl  sjelfva  det  instrument,  som  själen  har  till 
^in  disposition,  denna  hjerna,  i  hvilken  man  vill  finna 
organ  motsvarande  hvarje  begrepp;  men  den  som  spe- 
lar derpå,  den  som  tvingar  dessa  tusende  sinom  tu- 
sende strängar  att  dallra  och  i  en  viss  ordning  fram- 
bringa serier  af  harmonier,  honom  känna  vi  icke.  Man 
har  af  själsförvisningen  velat  bevisa,  att  själen  ej  är 
sjelfständig,  att  hon  beror  af  instrumentet  och  ej  detta 
af  henne. 

Man  berättar  om  Beefhoven,  som  blef  döf,  sten- 
döf,  att  han  fantiserade  på  ett  alldeles  ostämdt  instru- 
ment. Det  var  en  plågsam  musik  för  enhvar  som  hörde 
honom;  men  derföre  att  instrumentet  slog  falskt  an, 
derföre  att  han  ej  kunde  kontrollera  dess  toner,  tror 
ni  icke  att  eviga,  härliga  harmonier  genomströmmade 
den  gudasände  ton  skaldens  själ,  då  han  spelade?    Jo 


:>77 

visst,    själen    var    densamme,    fastän  instrumentet  var 
falskt  och  missljudande. 

Så  är  ofta  menniskan,  sådan  hon  framstår  för  an- 
dra, en  gifven  disharmoni  af  sig  sjelf;  men  der  bakom, 
omärkbar  äfven  för  henne  sjelf,  rör  sig  en  själ  full  af 
sanning  och  genklang  med  sferer,  dem  hvarken  vi  eller 
hon  ännu  känna. 

Alexis  bemödade  sig  beständigt  att  öfva  den  äl- 
skade patientens  minne.  —  Det  lyckades  småningom, 
det  blef  allt  klarare  och  klarare  och  alltmera  qvarstående 
hvad  han  en  gång  tänkt.  Emellertid  gick  detta  ganska 
långsamt;  den  slapphet,  som  engång  uppstått,  försvann 
blott  grad  för  grad  småningom.  Det  var  likväl  hos 
Berndtson,  som  hos  de  fleste  i  hans  belägenhet,  blott 
minnet  som  var  slappadt,  alla  de  öfriga  själsfunktio- 
nerna voro  som  förr.  Han  egde  förmågan  af  eftertanke 
och  klarhet  i  begreppet;  blott  det  ej  var  något  som 
bestämdt  behöfde  vara  i  minnet;  han  egde  således 
sin  reflektionsförmåga,  sin  vanliga  glada  flntlighet,  sin 
värme  för  allt  stort  och  ädelt  qvar  och  förmådde  der- 
före  fatta  hvarje  begrepp.  Det  var  endast  tiden  nära 
före  eller  nära  efter  hans  blessyr,  som  var  svåra  att  be- 
hålla klar  för  sig;  då  ville  beständigt  begreppen  utbyta 
hvarandra,  det  var  en  slags  onyttig  täflan  mellan  alla 
hans  minnen  att  tala  först,  som  gjorde  att  då  han  på- 
kallade det  ena.  ett  annat  svarade  i  stället,  sä  att  en 
associationsidé  kom  fram  i  stället  för  grundidén. 

Bergsrådet  sysselsatte  sig  med  honom,  så  mycket 
hans  upptagna  tid  tillät;  det  är  naturhgt  att  han  in- 
ledde sin  nya  vän  i  sin  tankegång,  ty  den  ädle,  varmt 
kännande  gubben  hade  varit  isolerad  i  många  år,  hade 
ej  haft  någon  annan  själsfrände  nära  än  sig  sjelf  och 
var  derföre  glad  att  han  erhållit  en  vän,  som  förstod 
honom,  som  kunde  följa  honom  i  hans  tankegång,  och 
som,  om  han  äfven  glömde  allt  annat,  mindes  allt  det 
nya  som  bergsrådet  talade. 

Det  var  något  i  den  gamles  lära,  som  den  unge 
kände  igen.  Han  observerade  fenomen  i  sin  egen  själs 
verksamhet,  som  ej  kunde  förklaras  på  annat  sätt  än 
genom  att  han  kunde  försätta  sig  utom  sig  sjelf,  kunde 
skåda  fjerran  ting  och  genomleta  tider  och  rymder 
med    sin    inre    syn,    ett  eget  sinne,  som  i  verksamhet 


278 

och  förmåga  ligger  öfver  alla  andra.  Denna  öfverty- 
gelse  fick  han  småningom,  och  man  kan  ej  midra 
derpå. 

Äfven  den,  som  bortkastar  dessa  tankar  eller  som 
tror  dem  stå  i  strid  med  förnuft  och  uppenbarelse, 
fastän  de  egentligen  ej  göra  någotdera,  måste  dock  er- 
känna att  det  finnes  själstillstånd,  som  intet  förnuft 
kan  förklara.  Det  är  alldeles  omöjligt  att  gifva  en  för- 
klaring åt  ett  enkelt  faktum  i  våra  tider:  predikosju- 
kan;  hvarje  förklaring  af  denna  extas  blir  oförklarli- 
gare än  det  som  skulle  förklaras  och  är  i  sig  sjelf  al- 
drig något  annat  än  en  massa  ord,  som  ungefär  äro 
lika  upplysande  och  lika  grundliga,  som  då  en  person, 
som  t.  ex.  ej  förstår  engelska,  men  ej  ändå  vill  er- 
känna sin  svaghet,  blir  tilltalad  pä  detta  språk  och 
brummar  fram  några  obegripliga  ljud,  som  möjligen 
de  kringstående  lika  kunskapsrika  personerna  anse  för 
det  språk  som  talas  af  det  stolta  Albion. 

Berndtsons  minnen  vaknade  så  oregelbundet  och 
voro  blandade  med  helt  nya  tankar,  att  det  var  ho- 
nom ofta  omöjligt  att  reda,  om  begreppet  var  nytt  eller 
gammalt,  falskt  eller  sant. 

En  dag,  då  bergsrådet  kom  in  till  honom,  små- 
log han  vänligt  mot  sin  välgörare,  som  tryckte  hans 
hand  och  sade: 

"Du  ser  lycklig  ut  i  dag,  käre  Alfred." 

"Alfred!"  yttrade  ynglingen,  "hvarför  kallar  ni 
mig  alltid  så?" 

"Jo",  —  den  gamle  drog  en  djup  suck  —  "jo,  ser 
du,  jag  håller  af  det  namnet  sedan  fordom  —  jag 
hade  —  hade  en  god  vän,  som  hette  Alfred  —  min 
käre  Alfred." 

"Och  nu  är  jag  den  andre.  Tack!  ädle  man,  tack 
för  lifvet,  för  förståndet,  för  mitt  svaga  minne  —  vet 
ni,  det  tar  sig;  nu  nyss  mindes  jag  mycket  väl  om  igen 
den  der  stora  hästen  som  stod  på  stenen.  Ni  säger 
att  det  är  Peter  den  förstes  staty  i  Petersburg,  jag  för- 
står det  icke;  ni  har  ju  en  plansch  som  föreställer 
denna  bild?    Ni  lofvade  visa  mig  den." 

"Ja,  Alfred,  jag  skall  hemta  boken." 

Bergsrådet  gick  ut  och  kom  snart  tillbaka  med 
ett  planschverk  öfver  Petersburg. 


279 

"Vänta,  —  visa  mig  ej  gravyren,  jag  skall  säga 
hvad  jag  mins,  se  efter  nu  —  har  ni  bilden  för  er?" 

"Ja." 

^Stenen  sluttar  uppför  på  ena  sidan  och  ligger  lod- 
rät eller  litet  öfver  på  den  andra  —  är  det  rätt?" 

"Ja,  riktigt." 

"Hästen  är  i  fullt  språng,  står  blott  på  bakbenen ; 
men  det  som  ser  fult  ut  är,  att  han  stöder  sig  på  svan- 
sen mot  en  orm,  är  det  så?" 

"Ja,  alldeles  —  se  här,  Alfred.  Du  har  varit  i 
Petersburg  eller  också  har  du  sett  någon  modell  af 
bilden." 

"Nej,  nej,  aldrig  —  men  jag  förstår  det  icke." 

Bergsrådets  ögon  blänkte  af  ett  par  tårar. 

"Hör   på,   käre   Alfred,   mins  du  dina  föräldrar?" 

"Nej,  jag  var  liten,  då  de  dogo;  jag  vet  blott  be-« 
rättelsevis  att  min  mor  var  vacker." 

"Vacker!    var  hon  fattig  eller  rik?" 

"Fattig,  mycket  fattig,  det  var  en  gammal  gumma 
som  födde  upp  oss,  mig  och  min  syster  Johanna." 

"Alfred!  Alfred!  mins  du  inte  mera?"  sade  gub- 
ben darrande  af  känsla;  "mins  du  inte  din  mor?" 

"Jag?  —  Min  mor,  jo,  då  vi  stodo  vid  den  der 
bilden." 

"Nå,  huru  såg  hon  ut?" 

"Ett  skönt  fruntimmer,  rikt  klädd  —  det  måste 
vara  misstag  —  men  så  förefaller  det  mig  —  trohgen 
sammanblandar  jag  begreppen,  jag  har  också  aldrig 
förr  än  nu  kommit  ihåg  det." 

"Mins  du  ingenting  mera  om  din  mor?  Alfred! 
Alfred!    ansträng  ditt  minne,  tänk  efter." 

"Nej,  men  jag  tänker  ofta  på  min  mor,  jag  drömde 
något  om  henne  i  natt ;  jag  mindes  det  för  några  ögon- 
blick —  nu  är  det  borta",  sade  Berndtson  med  en  sorg- 
lig dragning  på  munnen.  "Tyst,  vänta!  nu  kommer 
jag  ihåg  det.  Jag  kan  ej  annat  än  skratta  —  det  är 
besynnerliga  kombinationer." 

"Nå!" 

"Jag  tyckte  att  jag  var  i  en  kyrka,  der  hängde  en 
tafla  öfver  altaret,  jag  hade  målat  den  sjelf.  Öfverst 
i  skyn  sitter  en  liten  flicka,  en  liten  engel ;  det  är  ett 
vackert  barn.    Då  tyckte  jag  att  det  lilla  barnet  sväf- 


280 

vade  ner  från  duken,  det  blef  allt  större  och  större 
och  nalkades  mig  med  ett  himmelskt  leende  på  de 
runda,  purpurröda  läpparne;  hon  räckte  ut  handen 
och  jag  förnam  henne  säga :  "Din  mor  ljusnar,  snart 
är  hon  så  ljus  som  jag."  Och  i  ett  ögonblick  var  hon 
borta  och  den  lilla  målade  engeln  log  som  förut  från 
den  platta  duken." 

"Besynnerligt,  och  du  har  målat  den  taflan?" 

"Ja,  jag  har  målat  den,  och  den  hlla  engeln  är  ett 
porträtt  af  en  torparflicka,  som  nu  kan  vara,  hm,  åja, 
hon  är  väl  nu  omkring  tio  år  gammal  och  bor  väl 
som  förr  på  torpet." 

"Jaså,  hon  lefver,  eljest  så  — " 

"Eljest  så",  skrattade  Berndtson,  "skulle  ni  ansett 
det  för  en  ordentlig  uppenbarelse.  Snarare  var  det 
blott  en  vanlig  dröm,  då  man  kommit  så  pass  i  oord- 
ning som  min  hjerna  och  då  en  blykula  snuddat  tätt 
förbi  själens  gemak,  är  det  ej  underligt,  om  hon  bhf- 
vit  litet  konsternerad." 

"Du  tror  således  ej  på  dylikt",  yttrade  gubben 
kärft;  ty  nu  tyckte  han  att  hans  vän  alltför  lättsinnigt 
behandlade  hans  favorit-idéer. 

"Jag  både  tror  och  icke  tror;  ibland  förefaller  det 
mig  som  om  jag  vore  en  vanlig  menniska,  en  annan 
gång  tycker  jag  att  jag  ej  egentligen  lefver  inom  detta 
skalet;  att  jag  förnimmer  saker,  dem  jag  aldrig  förr 
förnummit,  hör  ett  språk  som  jag  aldrig  kunnat,  men 
ändå  förstår.  —  I  drömmen  nu  föreföll  det  mig  icke 
som  flickan  uttalat  orden,  utan  liksom  att  hon  tänkt 
dem  och  jag  med  min  själ  uppfattat  hennes  ljudlösa 
tankar;   det   är  det  enda  besynnerliga  af  hela  saken.'' 

Så  samtalade  de  ofta;  alltmera  kraft  erhöll  Berndt- 
son, alltmera  förmåga  att  sammanhålla  sina  bilder; 
men  i  samma  mån  tyckte  han  sig  finna  en  förklaring 
öfver  sina  besynnerliga  tankar,  ty  ju  mera  hans  tanke- 
kraft vann  i  spänstighet,  ju  mera  hans  blick  öfver  det 
förflutna  vidgade  sig,  desto  längre  tyckte  han  också 
att  hans  blick,  framom  och  öfver  honom,  tilltog;  med 
ett  ord,  han  tyckte  att  förståndsferen  vidgade  sig  lika 
åt  alla  håll,  så  att  dess  ena  gräns  föll  tillbaka  ända 
in  i  den  minneslösa  barndomen  och  den  andra  gick 
öfver    lifvets    gräns    in    i   ett  främmande  dunkelt  rike. 


281 

Han  blef  således  visionär  i  detta  ords  verkliga  bemär- 
kelse, en  menniska,  som  trodde  pä  det  han  sade,  en 
svärmare  kanske,  en  som  bedrog  sig  sjelf;  men^soni 
det  oaktadt  så  fast  och  innerligt  sjelf  trodde  på  sin 
förmåga  af  andlig  förbindelse  att  man  måste  älska  ho- 
nom, om  man  också  måste  skaka  med  misstroende  på 
hufvudet,  då  han  berättade  saker,  hvilkas  sanning  man 
sällan  kunde  bevisa,  och,  dä  de  bevisades,  alltid  för- 
klarades som  en  slump. 


"Nu  börjar  herrn  att  minnas  rätt  galant",  sade 
Alexis  en  tid  derefter,  "och  jag  tycker  något,  —  ja, 
herrn  får  inte  ta  illa;  men  jag  tycker." 

"Hvad  då,  Alexis?   Tala  rent  ut,  min  gosse." 

"Ja,  men  herrn  får  inte  bli  ond,  läkaren  säger  att 
det  ej  är  bra  för  helsan." 

"Nej,  min  gosse,  jag  lofvar  att  ej  bli  ond." 

"Jo,  se  nu  tycker  jag  att  herrn  är  så  bra;  åker 
ut  hvar  dag  och  är  alldeles  snart  som  en  annan  men- 
niska." 

"Nå,  käre  Alexis,  det  der  vet  jag  ju  förut,  det  är 
väl  blott  en  inledning,  tala  ut." 

"Ja,  men  kanske  det  är  dumt  af  mig?" 

"Ånej,  tala  ut,  jag  vet  att  du  menar  väl." 

"Ja,  det  skall  Gud  veta  och  sankt  Niklas  också  — 
jo  jo,  om  jag  vore  som  herrn  och  hade  en  syster  och 
en  fästmö,  som  jag  inte  har,  så  —  så  — " 

"Nå,  hvad  gjorde  du  dä?"  frågade  Berndtson, 
skrattande  åt  sin  trotjenares  småförståndiga  min. 

"Jo,  visst  skref  jag  till  dem  och  lät  dem  veta  att 
jag  lefde." 

"Det  har  jag  ej  velat,  min  gosse,  förrän  jag  var 
säker  på  mitt  minne;  det  skulle  göra  dem  outsägligt 
olyckliga,  om  de  af  mitt  bref  skulle  dra  den  slutsatsen, 
att  jag  vore  förvirrad  till  förståndet  och  huru  lätt  kan 
ej  ett  sådant  fel  insmyga  sig,  då  det  ej  finnes  någon 
som  kan  leda  mig  rätt." 

"Åh,  det  kan  jag  —  jag  vet  alltihop  —  glömmer 
herrn  ett  namn,  så  fråga  bara,  hvad  heter  min  syster? 
"Johanna",  herre!  Hvad,  min  fästmö?  "Emilia."  Nå, 
än   staden?    "Stockholm,    vet   ja."      Nå,    än    bruket? 


282 

"Malma  å  Malma  socken",  —  hå,  herrn  skall  se  jag 
är  en  hel  utanlexa  jag  —  kan  det  der  som  två  gån- 
ger två  gör  fyra." 

"Jag  kan  ej  neka  att  du  är  mig  en  riktig  hjelp- 
reda,  käre  Alexis,  men  det  är  ändå  en  hel  hop,  som 
jag  ej  kan  riktigt  reda;  dessutom  så  tröttas  jag,  om 
jag  länge  skall  spänna  uppmärksamheten". 

"Åja,  men  skrif  ändå,  ser  herrn,  jag  tycker  det 
skulle  bli  en  glädje  i  taket  —  utan  ända,  om  herrn 
skref." 

"Och  det  der  har  du  hittat  på?" 

"Ånej,  inte  så  precis,  bergsrådet  har  sagt,  att  jag 
på  fint  vis  skulle  leda  herrns  tanke  dit." 

"Ja,  det  har  du  gjort  rätt  fint,  hvarför  vill  han 
ej  sjelf  säga  det"? 

"Nej,  se  det  kunde  ni  ta  som  en  förebråelse  af 
liononi\  men  se  af  mig,  det  var  en  annan  sak;  jag  har 
fritt  språk  —  och  ni  blir  hvarken  ledsen  eller  ond." 


"Tvd  fantaster". 

Har  ni  sett  hur  barnet,  då  någon  bringat  dess 
dockskåp  i  oordning,  genast  börjar  att  åter  ordna  sina 
leksaker,  att  det  bland  leniningarne  af  sina  förkastade 
lekverk  nu  hittar  mycket,  som  väl  funnits  der  förut, 
men  som  varit  undankastadt  och  gömdt.  Det  händer 
också,  om  den  lilla  alltför  hårdt  tar  förstörelsens  ore- 
da, att  föräldrarne  bland  det  som  finnes  insmyga  en 
och  annan  gåfva  som  förut  felats. 

Så  var  det  äfven  med  Alfred  Berndtsons  minne; 
genom  blessyren  hade  minnet  af  hela  hans  förflutna 
lefnad  fått  en  stöt,  hela  leksaks-skåpet  hade  kommit  i 
oreda,  men  den  outtröttlige  anden  började  genast  att 
fjeska  med  att  åter  få  allt  i  ordning.  Emellertid  hade 
en  hel  hop  gamla  förlegade  minnen  kommit  midl  in 
ibland  de  nya  och  det  goda  barnet  blef  mera  än  en 
gång  gladt  öfverraskad  att  återfinna  saker,  som  det  an- 
sett förlorade.     Men  äfven  detta  var  ej  nog,  der    fun- 


283 

nos  ting,  som  bestämdt  aldrig  varit  der  förut,  nya 
gåfvor,  som  det  ej  visste  om  de  skulle  kallas  min- 
nen eller  om  de  voro  rent  af  nya,  ännu  oskedda 
ting  eller  saker,  som  det  behöfdes  en  siareförmåga  för 
att  veta. 

Berndtson  sammanblandade  i  början  ofta  begge 
dessa  motsatta  själsfunktioner,  att  blicka  tillbak  a,  min- 
nas —  och  att  se  framför  sig  —  förutspå. 

Emellan  dem  är  dock  skilnaden  ej  så  oändligen 
stor,  som  man  vanligen  föreställer  sig;  hela  denna 
förmåga,  då  det  är  fråga  om  det  hela  och  ej  om  en- 
dast detalj,  är  ingenting  annat  än  gåfvan  att  rätt  för- 
stå lifvets  analogier,  att  fatta  kedjan  der  orsak  och 
verkan  gripa  uti  hvarandra. 

Det  gifves  menniskor,  som  mera  än  andra  ega 
denna  förmåga;  vi  kalla  dem  förutseende,  circumspec- 
ta,  om  nemligen  förmågan  blott  beror  på  beräkning; 
utgår  den  gåfvan  deremot  från  ett  eget  naturanlag 
och  visar  sig  som  instinkt,  så  kalla  vi  det  siareför- 
måga, fantasteri  eller,  om  vi  vilja  hetas  mycket  upp- 
lysta, rent  af  galenskap. 

Det  må  vara  huru  det  vill  med  denna  förmåga; 
Berndtson  fördes  i  en  dylik  själens  riktning  och  sam- 
manblandade i  början  sina  minnen  med  sina  fjerrskåd- 
ningar,  utan  att  derföre  sakna  förmågan  att  ordna 
dem  begge;  de  senare  voro  blott  nya  leksaker,  nya 
föremål,  som  han  ej  ännu  visste  hvart  han  skulle  hän- 
föra dem. 

Det  var  således  en  dag  framåt  våren  18Ö9,  då 
bergsrådet,  efter  slutade  arbeten,  kom  upp  till  den  in- 
tressanta sjuklingen,  som  ännu  ej  fått  lof  att  komma 
ut;  han  satt  vanligen  och  roade  sig  med  läsning  af 
någon  bok  ur  bergsrådets  bibliotek. 

Detta  bestod,  som  vi  af  hans  sinnesart  kunna 
ungefär  veta  förut,  af  vetenskapliga,  mest  naturhisto- 
riska och  matematiska  verk,  några  historiska  och  för 
öfrigt  religiösa  och  en  mängd  mystiska  författare;  Ja- 
cob Bohm,  Svedenborg,  Jung  Stilling  med  flere  stodo 
blandade  med  de  öfrige.  I  detta  bibliotek  läste  Berndt- 
son utan  egentligt  urval ;  men  hans  själ  törstade  efter 
vetande,  eller  rättare,  han  måste  underhålla  sin  brin- 
nande fantasi  med  ämnen. 


284 

Sä  satt  han  en  afton  och,  efter  vanligheten,  läste, 
då  bergsrådet  kom  in. 

"Välkommen",  sade  han  vänligt,  "jag  sitter  och 
läser  latin;  det  går  temligen,  jag  har  ej  glömt  allt, 
knappt  något  af  mina  språkstudier  —  se  här",  och  han 
visade  på  sin  gamle  vän,  Svedenborg. 

"Det  var  en  vis,  den  ende,  som  kanske  vår  tid 
haft  att  uppvisa",  sade  bergsrådet  —  "man  förstod 
honom  icke,  man  förstår  honom  ej  ännu;  men  den 
tiden  kommer,  då  hans  tro,  hans  kärleksreligion  upp- 
spirar  ur  kristendomen,  om  äfven  formen  af  hans  läro- 
byggnad skulle  ramla." 

"Det  förefaller  mig",  yttrade  Berndtson,  "som  att 
hans  lära  icke  vore  annat  än  läran  om  det  första  steg 
anden  har  att  göra  utom  gränsen  för  detta  lifvet. 
Kristendomen  visar  oss  den  eviga  framtiden  som  en 
helgjuten  tafla,  der  alla  konturerna  öfvergå  i  hvar- 
andra  ända  till  dess  vi  skåda  i  ett  omätligt  fjerran. 
Svedenborg  tyckes  hafva  haft  en  egen  förmåga  att  se 
öfver  gränsen;  men  nära  invid  materiens  kant,  de  när- 
maste föremålen  blott,  öfvergångsformen  för  vår  and- 
liga utveckling  —  hvad  som  låg  längre  bort  kunde 
han  ej  beskrifva,  utan  lät  sin  tros  dufva  blott  hemta 
ett  oljoblad  från  det  fjerran  för  alla  ändliga  väsenden 
för  evigt  stängda  riket." 

Bergsrådets  ögon  stråladeaf  en  inre  glädje.  "Ja.  så 
är  det  och  derföre  kämpar  man  deremot,  fastän  en 
hvar  någon  gång  känt  att  hans  själ  icke  endast  har 
sin  verksamhet  här,  fastän  det  gifves  fenomen,  som 
stå  utom  de  exakta  vetenskapernas  forskning." 

"Hvilka?"  frågade  Berndtson. 

"Jo  —  vi  höra  omtalas  så  kallad  "varsel";  det 
finnes  många,  som  anse  den  så  vanlig  att  de  också 
tycka  den  vara  högst  naturlig;  att  man  hör  någon  springa 
i  en  trappa,  låsa  igen  en  dörr,  utan  att  der  finnes 
någon  —  det  kan  vara  inbillning;  men  då  är  den 
också  bra  allmän,  och  är  det  ej  detta  —  hvad  är 
det  då?  —  Nå  vidare,  hvad  är  en  aning?  —  Den 
är  ofta  påtaglig  —  hvad  är  den  väl  då?" 

"Ja,  jag  kan  ej  motsäga  det",  yttrade  Berndt- 
son småleende,  "jag  har  verkligen  stora  anlag  att 
tro  det." 


285 

"Nå,  än  vidare",  yttrade  bergsrådet,  "det  finnes 
ingen  raenniska,  (jag  har  hört  mänga  i  detta  fall  be- 
känna kort)  som  icke  vid  vissa  tillfällen,  ibland  de 
mest  likgiltiga,  ett  samtal,  ett  sällskapsglam  eller  dy- 
likt, på  en  gång  tycker  sig  hafva  hört  och  sett  allt 
detta  förut;  så  sutto  personerna,  just  så  omkring  för- 
maksbordet, der  voro  flere  okända,  de  talade  om  det 
eller  det  ämnet  —  med  ett  ord,  hela  det  närvarande 
ögonblicket  hafva  de  förut  skådat  —  när  och  hvar? 
ingenstädes.  De  hafva  aldrig  varit  i  detta  rum  och 
ändå  igenkänna  de  h vartenda  grand,  de  hafva  ej  förut 
sett  de  främmande  och  ändå  hafva  de  bestämdt  de- 
ras bild  i  minnet.  —  De  hafva  ej  deltagit  i  ett  sådant 
samtal  och  det  oaktadt  veta  de  snart  sagdt  förut  hela 
diskussionens  gång.  Hvad  är  detta?  Med  ett  ord. 
jag  tror  att  det  endast  är  brist  på  uppmärksamhet, 
som  gör  att  man  ej  allmänt  känner  denna  beständiga 
vexelverkan  med  det  förflutna  och  det  tillkommande. 
Det  närvarande  är  egentligen  ej  annat  än  det  ställe, 
der  de  begge  gnistorna  från  ett  fordom  och  ett  framdeles 
mötas  och  lysa  —  vi  se  den  punkten  bäst;  men  det 
oaktadt  uppspringer  kraften  från  begge  sidorna." 

"Det  händer  mig",  återtog  Berndtson  med  en  egen, 
liksom  inspirerad  blick,  "att  jag  emellanåt  ej  riktigt 
vet,  om  jag  minnes  eller  blott  drömmer;  i  dag  till 
exempel  kom  der  för  mig,  liksom  jag  plötsligen  kom- 
mit ihåg  något,  som  jag  vid  närmare  eftertanke  omöj- 
ligen kan  anse  som  ett  minne;  det  tyckes  mig  likväl 
som  det  vore  ett  sådant,  fastän  jag  vet  att  det  jag 
anser  mig  minnas  aldrig  har  händt;  denna  samman- 
blandning måtte  vara  en  följd  af  min  svaghet;  men 
jag  har  så  klart  för  mig  hvarje  föremål  att  jag  äfven 
tviflar  derpå." 

"Nå,  hvad  tror  du  dig  minnas?"  frågade  bergs- 
rådet. ^ 

"Åjo,  en  befängdhet,  någonting  som  jag  anser 
osant.  Jag  tycker  mig  minnas,  att  jag  en  gång  stått 
i  ett  stort  högt  rum,  pryddt  med  hvitt  och  guld  —  ett 
dyrbart  präktigt  rum.  Midt  pä  golfvet,  med  ryggen 
vänd  mot  en  stor  spegel,  satt  vår  kung,  Gustaf  Adolf, 
nedlutad,  blodig  och  dödsblek  —  jag  tyckte  att  han 
var  sjuk;    men    midt   emot  honom  på  väggen  hängde 


286 

ett  stort  porträtt,  om  jag  ej  tyckte  orätt,  af  Marie  An- 
toinette,  Frankrikes  olyckliga  drottning;  det  är  natur- 
ligtvis inbillning  att  jag  tyckte  att  taflan  och  dess 
bild  i  spegeln  logo  sorgligt  mot  hvarandra;  allt  det 
der  mins  jag  noga." 

"Det  har  varit  en  dröm." 

"Nej  —  nej,  en  dröm  är  det  icke,  ty  det  står  så 
klart  för  mig,  alldeles  som  om  jag  sjelf  varit  närva- 
rande, jag  hörde  sorl  i  yttre  rummen  och  buller  af 
trupper  utanföre,  huru  kommandoorden  Ijödo  och 
gevären  klirrade.  Det  är  så  klart,  så  redigt  att  jag 
kunde  svärja  på  att  det  verkligen  hade  händt,  om  jag 
ej  precis  visste  att  det  aldrig  har  händt." 

"Kanske  någon  olycka  träffat  honom",  yttrade 
bergsrådet,  "och  att  detta  var  en  fjerrsyn.  Ditt  fäder- 
nesland, käre  Berndtson,  är  sönderstyckadt,  som  van- 
ligt ett  rof  för  inre  split  och  afund;  det  är  en  ädel 
nation,  den  svenska;  men  ädel  som  ett  barn,  då  det 
uppoffrar,  vredgas  det  också  som  ett  barn  och  klöser 
sig  sjelf  blodigt." 

"Ni  är  sjelf  svensk,  bäste  bergsråd",  yttrade 
Berndtson  med  värma,  "låt  vara  att  ni  ej  kan  eller 
får  älska  ert  fosterland,  att  nya  förbindelser,  ny  tack- 
samhet utplånat  den  gamla;  men  skymfa  oss  dock 
icke," 

"Nej,  ack  nej!  det  vill  jag  visst  inte.  Jag  blott 
kan  beklaga  Sverige  öfver  dess  inre  split;  men  tillika 
lyckönska  ett  land,  som  eger  en  i  historien  så  säll- 
spord  förmåga  att  åter  hemta  kraft  och  åter  bota  sina 
förluster." 

"Låtom  oss  gå  ifrån  politiken",  sade  Berndtson, 
som  tycktes  plågas  af  detta  ämne,  mera,  i  samma  mån 
som  han  gjorde  sig  klart,  att  alla  de  sträfvanden,  de 
blodiga  alltuppoffrande  striderna,  i  hvilka  han  del- 
tagit, varit  förgäfves. 

Äfven  denna  plågsamma  känsla  tycktes  bidraga 
till  att  han  helst  vände  sina  tankar  på  försvunna 
lyckligare  dagar  och  på  tider  som  stunda,  lyckligare 
tider  än  denna. 

Det  finnes  ögonblick,  då  stormen  rycker  själens 
ankare   ur  bottnen    och   vårt   öde   kommer  "i  drift"; 


287 

då  ha  vi  ej  annat  att  göra  än  att  slå  lofvar,  till  dess 
det  åter  blir  dager  och  vinden  "mojnar  af". 

"Vi  få  väl  snart  höra,  om  din  aning  eller  ditt  så 
kallade  minne  betyder  något;  vi  ha  den  fjortonde  Mars 
i  dag",  sade  bergsrådet  —  "men  du  har  skrifvit  hem ; 
det  var  rätt  att  du  skref  till  unga  Stjernros,  ni  ha 
varit  vänner  under  kampagnen  och  dessutom  är  han 
en  lugn  och  klok  man,  som  på  bästa  sätt  skall  kunna 
gifva  de  öfrige  underrättelsen  om  din  räddning.  De 
föreställa  sig  troligen  att  du  är  död  eller  fången  förd 
till  Siberien.  I  det  goda  Sverige  kan  man  aldrig  före- 
ställa sig  Ryssland  annat  än  som  beläget  alldeles  vägg 
i  vägg  med  Siberien;  det  var  emellertid  rätt  att  du 
skref." 

"Ja,  jag  vet  knappt  sjelf,  det  förefaller  mig  som 
brefvet  kom  för  sent;  Emilia  tycks  tillhöra  en  annan." 

"Det  är  ej  möjligt,  käre  Berndtson,  det  är  en  be- 
stämd inbillning;  Aow,  som  du  beskrifvit  henne,  nej, 
det  är  omöjligt." 

"Jag  vet  också  verkligen  ingen  orsak  till  min  tro; 
men  det  förefaller  mig  så  —  och  besynnerligt  nog, 
saken  gör  mig  ej  ens  ledsen  —  jag  älskar  henne  lika 
varmt,  lika  rent,  lika  innerligt  ändå." 

"Men  vore  det  möjligt,  om  hon  glömt  dig  i  en 
annans  armar." 

"Detsamma  har  jag  också  tyckt;  men  jag  känner 
det  så  —  jag  är  tvärtom  glad  att  hon  fått  ett  skydd, 
—  och  jag  skall  kunna  se  henne,  utan  att  hon  be- 
höfver  rodna  —  jag  kan,  det  känner  jag,  ändå  älska 
henne  och  älska  henne  evigt." 

"Du  är  verkligen  bra  mycket  resignerad,  käre 
Berndtson",  sade  bergsrådet  skrattande.  "Man  skulle 
icke  tro  att  du  vore  en  häftig,  uppbrusande  varm 
yngling,  då  man  hör  dig  så  lugnt  afhandla  det  kin- 
kiga ämnet  att  den  man  älskar  gifter  sig  med  en  annan; 
man  är  vanligen  egenkär  nog,  att  man  äfven  som  död 
fordrar  så  pass  mycken  aktning  för  sitt  minne,  att  ej 
den  älskade  genast  finner  en  annan  kär.  Nej,  bäste 
Berndtson,  du  återfinner  nog  din  fröken,  eller  också 
var  hon  ej  dig  värdig." 

"Jag  tror  intetdera  för  min  del,  bäste  vän",  åter- 


288 

tog  Berndtson.  "Hon  är  mig  fullt  värdig,  mig  lika 
helig  och  ren  som  förr,  men  min  blir  hon  aldrig." 

"Aldrig?!  —  och  det  säger  du  så  lugnt." 

"Jag  menade  i  detta  lifvet",  anmärkte  Berndtson; 
"som  ändliga  väsenden  kunna  vi  säga  "alltid"  och 
"aldrig"  —  som  eviga  icke." 

"Det  börjar  bli  sent",  yttrade  bergsrådet,  "läka- 
ren har  sagt  att  du  bör  tidigt  gå  till  hvila;  du  måste 
lefva  efter  klocka." 

"Nej,  nej,  jag  behöfver  ingen  hvila  nu",  inföll 
Berndtson  lifligt.  "Tyst,  jag  mins  något  från  min 
barndom  —  vänta;  ni  vill  ju  höra  sagor  från  min 
dunkla  barndom." 

"Ja,  ja  älskade  Alfred,  tala!" 

"Nåväl,  detta  är  en  bild,  som  jag  ej  förut  kom- 
mit ihåg,  men  sann  är  den;  jag  känner  igen  allt. 
Jag  är  en  liten  gosse,  kanske  tre  fyra  år  gammal, 
jag  låtsar  sofva  der  jag  ligger  på  den  uppbäddade 
sängen;  men  egentligen  ligger  jag  der  och  spekulerar 
på  huru  man  skulle  kunna  fånga  några  flugor,  som 
sitta  på  den  grönmålade  tapeten.  Min  mor  sitter  vid 
bordet  och  läser  i  en  stor  bok  —  och  i  en  vagga 
ligger  ett  litet  barn,  troligtvis  Johanna.  Då  träder 
der  en  lång  herre  in  genom  dörren;  det  var  ett  fas- 
ligt utseende,  han  är  inte  ful,  snarare  ser  han  bra 
ut,  men  han  ser  så  lurande  och  falsk  ut  som  ett  rof- 
djur;  han  talar  med  min  mor,  som  springer  upp  och 
tar  barnet  ur  vaggan  och  håller  emot  honom;  barnet 
börjar  att  skrika;  den  främmande  talar  och  min  mor 
tyckes  utom  sig  af  fasa;  jag  begriper  ingenting  af 
alltihop;  slutligen  säger  den  främmande:  ni  kan  ej 
bli  lös  (nu  mins  jag  namnet),  ni  kan  ej  bli  lös,  Athalie." 

"Athalie?"  frågade  bergsrådet  och  grep  ynglingens 
hand  mellan  sina.  "Athalie?  Alfred?  Johanna?  — 
det  är  som  jag  anat  —  nej,  nej,  gode  Alfred,  hette 
din  mor  Athalie?" 

"Hon  måtte  heta  så,  men  jag  har  aldrig  kommit 
ihåg  det  namnet  förr  än  nu  i  förening  med  alla  dessa 
biomständigheter;  —  men  hvarför  darrar  ni?  —  Hvar- 
för  bleknar  ni  och  rodnar  ömsom?" 

"Alfred:   Alfred!    kom,  se  här  är  jag",  sade  gub- 


289 

ben  och  kysste  ynglingen  på  pannan.  "Nu  vet  jag 
allt." 

"Min  far!"  ropade  Alfred  och  grep  om  den  gam- 
les hals,  "ja,  sä  är  det;"  han  släppte  åter  famntaget 
och  tillade  med  en  suck:  "Gudi  lof,  jag  har  en  far  och 
Johanna  har  en  far  —  —  —  lätom  oss  vara  lugna, 
min  far",  återtog  han  efter  en  stunds  tystnad,  "detta 
är  en  helig  stund." 

Begge  sutto  länge  tysta  och  betraktade  hvarandra 
med  innerliga,  kärleksfulla  blickar.  Slutligen  log  Al- 
fred och  räckte  ut  sin  hand  till  fadren:  "Se  här,  min 
far!  min  hand.  Jag  räcker  den  till  er  å  min  mors  väg- 
nar: hon  förlåter  er  det  ni  brutit,  jag  vet  det,  jag  kän- 
ner det  i  hjertat  att  allt  är  godt  igen." 


Äutobiografien. 

"Jag  är  skyldig  dig  en  berättelse",  yttrade  bergs- 
rådet andra  dagen;  "i  går  hade  vi  ej  tid,  och  jag  fruk- 
tade mera  för  din  helsa,  än  som  jag  ser  jag  behöft. 
Hela  natten  har  jag  ej  kunnat  sofva  ett  ögonblick. 
Jag  har  lyssnat  pä  din  andedrägt,  jag  har  försigtigt 
lyst  på  ditt  ansigte ;  ty  jag  fruktade  att  sinnesrörelsen 
skulle  skada  dig,  att  du  skulle  ryckas  ifrån  mig  i 
samma  ögonblick  jag  återfunnit  dig.  Gudilof,  du  log  i 
sömnen  och  äfven  nu  ser  jag  i  dina  ögon  en  stilla  glädje." 

"Hvad  skulle  jag  annat  känna?  —  dä  jag  åter- 
funnit min  far  och  min  mor;  ack!  tro  mig,  det  der 
"fader-  och  moderlös"  är  en  svår  titel  att  bära,  äfven 
om  man  ej  i  verldslig  mening  behöfver  dem;  man  är 
dock  lik  en  blomma,  som  utan  landfäste  flyter  på  haf- 
vet.  —  Hvart  kommer  hon  ifrån?  Hvart  skall  hon 
föras?  Det  finnes  ett  innerligt  sammanhang  mellan 
förr  och  framdeles,  och  en  som  är  fader-  och  moder- 
lös har  börjat  med  en  afsliten  tråd;  det  beror  på  lyc- 
kan hvar  han  får  knyta  fast  den,  eller  om  den  alltid 
skall  fladdra  lös." 

"Du  har  skäl  att  döma  mig  strängt,  goda  Alfred, 
du  ser   mig   här  i   öfverflöd  och  dock  vet  du  att  din 

Altar  tajlan.  19 


290 

mor  dog  i  elände.  Du  vet  ej  huru  hon  dog,  när  hon 
gick  ifrån  dig  —  du  och  din  syster  miste  det  ena  stö- 
det efter  det  andra,  den  ena  fostermodern  efter  den 
andra  leranade  er,  ända  till  dess  ni  stodo  ensamme  i 
verlden,  —  Du  vet  dock  eller  förstår  nu  att  jag  lem- 
nat  er  utan  hjelp;  du  mins  icke  mig?" 

"Nej,  jag  har  aldrig  något  minne  af  min  far,  och 
det  enda,  som  möjligen  är  ett  af  vår  mor,  eger  Jo- 
hanna, ett  litet  guldhjerta." 

"Döm  likväl  ej  för  hårdt",  yttrade  bergsrådet  rörd, 
"jag  förtjenar  det  i  sanning  icke.  Då  jag  var  ung", 
återtog  han  efter  en  stunds  tystnad,  "arbetade  jag  myc- 
ket]; hela  nätter  satt  jag  vid  min  lampa  och  läste  och 
forskade.  Jag  var  en  af  desse,  som  ville  blifva  verksam, 
som  ej  sökte  något  bättre  än  arbete.  Jag  kan  ej  klart 
redogöra,  om  i  denna  lust  ärelystnaden  också  hade 
sin  del;  jag  tror  det  likväl  knappt;  det  var  endast  ett 
slags  instinktartadt  begär  att  gagna  i  stort;  en  träng- 
tan lik  den  som  tvingar  storkarne  att  flytta  från  Sve- 
rige till  österländerna,  under  det  att  gråsparfven  trif- 
ves  hemma;  en  äfventyraranda,  låt  så  vara.  Jag  var 
emellertid  sådan  och  är  det  troligen  ännu,  och  för 
detta  mål  offrade  jag  alla  mina  krafter. 

Min  lust  hade  fallit  på  mekaniken,  den  roade 
mig,  det  var  ett  sätt  att  skapa.  Jag  arbetade  för  att 
bli  en  ny  Polhem,  en  Ahlströmer  för  mitt  tidehvarf. 
Det  är  möjligt  att  der  låg,  att  det  ligger  svärmeri  i 
mitt  lynne,  hela  min  slägt  har  haft  detta  varma  sinne, 
som  sä  klart  och  luttradt  öfvergick  till  och  förädlades 
af  Emanuel  Svedenborg;  jag  vet  det  ej  sjelf;  nog  af, 
mina  planer  voro  höga,  min  inbillning  om  framtida 
ära  och  storhet  oinskränkt. 

Jag  kom  till  Stockholm  och  jag  behöfde  att  börja 
med  något,  och  då  jag  fick  förlagsman,  blef  jag 
handlande  i  den  mening  att,  endast  jag  fått  fast  fot, 
grundlägga  manufakturer ;  -  ty  på  detta  lekte  hågen. 
Jag  fann  äfven  för  mina  framtida  planer  behof  af  be- 
kantskaper och  desse  fick  jag  lätt.  Jag  var  glad,  före- 
kommande, egde  ovanlig  och  i  vissa  ämnen  vidsträckt 
bildning,  ett  godt  sätt  att  vara  och  en  figur,  som  tog 
sig  temligen  bra  ut.  Det  var  således  naturligt,  att  jag 
kom  i  svängen    och    småningom   genom    mina  mänga 


291 

relationer  kom  in  i  högre  kretsar  än  de  jag  egentligen 
tillhörde.  Så  blef  jag  bekant  med  din  mor,  Athalie 
Gyl  lenörn." 

"Hvad?"  inföll  Berndtson,  "då  vet  jag  hvad  som 
var  orsaken  till  att  hennes  bror,  (ty  det  är  han  sä- 
kert), med  sådan  ömhet  dragit  försorg  om  mig  och 
Johanna,     Det  var  blodets  makt." 

"Du  har  aldrig  nämnt  honom",  återtog  gubben, 
"du  har  aldrig  nämnt  kammarjunkaren;  han  lefver 
således,  med  allt  sitt  odrägliga  högmod,  sin  adelshög- 
färd, sin  galna  fåfänga?" 

"Ack,  tyst  min  far,  sådan  är  han  icke.  Jag  ber  er, 
tala  godt  om  honom,  han  är  en  ädel  menniska  med  alla 
sina  fel  —  jag  känner  inga  och  vill  ej  känna  några." 

"Låt  vara  då;  Athalie  älskade  mig,  jag  tillbad 
henne;  men  att  en  hoffröken  skulle  gifta  sig  med  en 
simpel  medborgare  var  ännu  den  tiden  en  skandal. 
Emellertid  —  likgodt,  vi  togo  vårt  beslut,  vi  upp- 
täckte allt  för  hennes  bror;  men  den  —  (käre  Alfred, 
jag  höll  på  att,  för  att  skona  honom,  kalla  honom 
narr)  men  han  blef  ursinnig  och  förbannade  oss.  Då 
var  der  intet  band  som  mera  höll.  Jag  gjorde  i  hast 
upp  mina  affärer,  de  voro  på  redig  fot  och  ej  just 
så  vidlyftiga  —  och  sedan  aht  var  klart  så  —  rymde  vi. 

Ja,  Alfred,  vi  rymde  från  fördomarnes  förlofvade 
land,  det  ädla  Sverige,  som  sjelfplågar  sig. 

Det  var  en  afton,  jag  stannade  utanför  slottet; 
der  brann  ett  ljus  i  ett  fönster  i  halfvåningen  åt  Lo- 
gårdssidan,  det  släcktes,  och  lätt  som  en  ande  kom 
Athalie  genom  Logården,  förbi  vakten  och  låg  snart  i 
mina  armar.  Skeppet  var  ej  långt  borta.  Klockan 
slog  ett  i  Storkyrkan,  då  seglen  voro  spända  och  vi, 
förda  af  en  lätt  bris,  flöto  utför  strömmen.  Athalie 
och  jag  stodo  på  däck,  månen  hade  gått  upp  och 
kastade  sitt  sken  på  den  sofvande  staden,  det  var  en 
högtidlig  stund.  Athalie  stod  der  med  sammanknäppta 
händer  och  tycktes  bedja,  och  nu  först  kände  jag  lik- 
som ånger  öfver  att  jag  ryckt  den  sköna  flickan  ur 
den  lysande  hofkretsen,  ur  sin  säkra,  sin  höga  och 
afundade  ställning  och  förenat  hennes  öde  med  mitt 
—  för  första  gången  föreföll  jag  mig  sjelf  som  en  usel 
äfventyrare. 


292 

Vi  voro  ännu  ej  längre  ute  än  att  vi  sågo  Kata- 
rina kyrka  och  Södermalm,  der  det  som  en  amfiteater 
trappvis  stiger  uppför  bergen,  husrad  öfver  husrad, 
och  högt  upp  det  härliga  templet  med  sin  sväfvande 
kupol ;  allt  läg  och  skimrade  i  månskenet. 

Dä  grep  mig  ångern  och  jag  sade  darrande:  Atha- 
lie,  det  är  ännu  tid,  ännu  kan  du  återvända  —  låt 
mig  resa  ensam. 

Dä  kastade  den  stolta  flickan  ett  blixtrande  ögon- 
kast på  mig  och  sade:  Aldrig,  Bernhard,  aldrig!  Jag 
blyges  hellre  för  de  pladdrande  narrarne  derborta,  än 
jag  blyges  inför  mig  sjelf. 

Du  kan  ej  tro,  Alfred,  huru  dessa  ord  grepo  mig 
om  hjertat  som  med  en  iskall  hand,  som  samman- 
tryckte det  till  ett  grand ;  mina  vidt  spända  planer, 
hela  min  framtid  föll  ned  som  en  såpbubbla.  Jag 
kände  att  jag  gjort  orätt,  att  Athalie  var  förledd  och 
att  det  var  ohjelpligt. 

Emellertid  fortsatte  fartyget  sin  kurs  och  det  ge- 
nomskar Stockholms  härliga  skärgård  för  att  nå  hafvet. 

Då  solen  andra  dagen  dallrade  pä  den  gungande 
sjön,  möttes  vi  åter  pä  däck. 

Nu  går  sagan  som  bäst,  yttrade  Athalie  med  ett 
spotskt  smålöje.  Jag  föreställer  mig  lifligt,  huru  man 
utan  uppehåll  skall  undra  och  undra  —  man  kan  ej 
begripa  derborta  hvad  det  vill  säga  att  älska  en  men- 
niska. 

Athalie  hade  ett  öfverspändt,  häftigt  och  stolt 
lynne.  Hon  skulle  passat  att  vara  en  drottning  öfver 
ett  ökenfolk,  som  på  hennes  vink  föll  ned  för  hennes 
tron;  men  utan  henne  skulle  förströs  och  försvinna. 
Hon  var  med  ett  ord  en  född  drottning,  hvars  hela 
makt  låg  i  hennes  eget  väsende.  Jag  var  modlös; 
men  hon  deremot  glädjen  och  stoltheten  sjelf. 

När  vi  kommo  till  Petersburg,  antogo  vi  annat 
namn;  en  beskedlig  finsk  prest  vigde  oss,  och  med  det 
lilla  kapital  jag  medfört  satte  vi  bo.  Jag  kom  snart 
genom  mina  kunskaper  i  gunst  och  fick  många  he- 
drande uppdrag  af  regeringen,  som  ganska  frikostigt 
lönade  min  möda.  Allt  lofvade  framgång  åt  värt 
vågspel.  Jag  mins  ännu  med  hvilken  lugn  glädje  jag 
första  gången  gungade  dig  på  mitt  knä,   min  stackars 


293 

gosse  —  då  var  allt  så  lyckligt  och  så  i  knoppning. 
Ett  par  år  derefter  fmgo  vi  din  syster,  äfven  dä  blom- 
made vår  lycka;  mina  affärer  voro  blomstrande  och 
mitt  rykte  i  stigande.  Min  Athalie  var  glädjen  sjelf; 
blott  då  och  då  föll  hon  ner  i  dysterhet;  det  var  när 
hon  tänkte  på  sin  bror;  hon  vågade  att  skrifva  till 
honom,  likväl  blott  på  omvägar,  hon  fruktade  att  genom 
någon  ministerfint  bli  ryckt  ifrån  man  och  barn  — 
sådant  kan  hända;  men  hon  fick  intet  svar;  hon  skref 
om  igen,  bad  och  besvor  —  intet  svar.  Var  detta 
ädelt,  Alfred?" 

"Kanske,  min  far  —  det  var  en  fördom,  men  en 
ädel  fördom;  här  finnas  många  sådana." 

"Vid  denna  tid  hade  jag  mycket  umgänge  med 
utländingar;  de  fleste  konstnärer  och  lärde  voro  det 
den  tiden.  Ryssland  producerade  då  endast  sjelfva 
folket;  de  som  skulle  upplysa  det,  humanisera  det, 
voro,  liksom  i  Czar  Peters  tid,  mest  utländingar.  Jag 
gjorde  då  en  resa  hitåt  och  skulle  vara  borta  en  må- 
nad ;  jag  hade  sett  allt  som  jag  borde  se  här,  just 
här,  käre  Alfred;  ty  regeringen  ville  här  anlägga  ett 
jernverk;  här  finnas  rika  malmer,  vattenfall  och  en 
evig  koltillgång. 

Allt  var  bra,  jag  skulle  återvända;  men  hade  ej 
hunnit  långt  på  hemvägen,  förrän  jag  på  afstånd  fick 
se  en  täckkärra  komma  i  stark  fart  emot  mig.  Den 
kördes  af  en  dentschik  med  kurirbricka  pä  bröstet 
och  eskorterades  af  fyra  husarer.  De  fyra  ridande 
spärrade  vägen  för  mig  och,  jag  fick  frågan:  Hvem  är 
ni  ?  —  Jag  nämnde  mitt  namn. 

Då  steg  dentschikern  fram  till  mig  och  sade:  I 
kejsarinnans  namn  är  ni  min  fånge;  sätt  er  upp  på 
mitt  åkdon. 

Jag  blef  mållös  af  förskräckelse,  men  lydde  utan 
att  ens  tänka  riktigt  klart. 

Kärran  vände  och  vi  foro  af  i  stark  traf. 

Vid  den  häftiga  skakningen  vaknade  jag  till  besinning. 

Hvad  har  jag  gjort? 

Vét  inte. 

Hvart  för  ni  mig? 

Vet  inte. 

Jag  fick  ej  annat    svar ;  men  resan  fortsattes  dag 


294 

och  natt  genom  för  mig  alldeles  okända  trakter.  Jag 
tänkte  på  Siberien;  men  efter  ett  par  veckors  färd  fick 
jag  på  afstånd  se  ett  haf. 

Hvar  äro  vi?  Hvilket  haf  är  detta?  frågade  jag 
min  tyste  och  barske  fångvaktare. 

Hvita  hafvet. 

Således  till  Arkangel. 

Arkangel?  Ja. 

Ändtligen  voro  vi  framme;  jag  blef  förd  till  gu- 
vernören, en  ung,  hygglig  och  artig  ryss,  som  bröt 
depeschen  och  derefter  med  mycket  förbindlig  ton  sade: 

Välkommen,  herre;  enligt  hennes  majestät  kejsar- 
innans ordres  skall  ni  tjenstgöra  vid  varfvet  och  eger 
föröfrigt  frihet  att  vistas  i  staden;  men  aflägsna  er  får 
ni  intet. 

Jag  blef  djerfvare  och  frågade,  om  han  kunde 
veta  orsaken  till  min  olycka. 

Den  unge,  fmt  bildade  mannen  smålog  slugt  och 
ryckte  på  axlarne;  jag  vet  ej;  trösta  er  dock,  ni  har 
aflöning  —  er  exile  är  på  intet  vis  skamlig  —  hennes 
majestät  kejsarinnan  har  blott  velat  använda  er  på 
annat  håll,  edra  talanger  äro  mångsidiga. 

Den  sluge  mannen  talade  så  förträffligt,  att  jag 
snart  sagdt  bort  anse  min  hastiga  transport  som  en 
nåd ;  men  tanken  pä  Athalie  plågade  mig.  Jag  skref 
till  henne  och  bad  henne  flytta  till  mig;  men  fick 
intet  svar;  antingen  ansåg  hon  mig  som  en  men- 
edare  eller  var  hon  redan  borta.  Då  var  du  tre 
år  och  din  syster  knappt  ett;  jag  förmodar  att  det 
är  från  denna  tid  du  minnes  Peter  den  förstes  bildstod." 

"Ja,  så  kan  det  vara",  sade  Berndtson  hastigt; 
"jag  var  en  liten  gosse,  måste  se  högt  upp  för  att  tala 
med  min  mor." 

Bergsrådet  fortfor : 

"Jag  var  blott  ett  år  i  Arkangel,  då  jag  fick  be- 
fallning att  resa  hit.  Ännu  ansågs  jag  för  fånge; 
men  hade  under  hela  tiden  blifvit  bemött  med  akt- 
ning och  på  ett  sätt,  som  bevisade  mig,  att  min  för- 
flyttning icke  skulle  vara  ett  straff,  utan  endast  var 
en  följd  af  något  förhållande,  hvars  grund  jag  ej  hvar- 
ken  då  eller  sedan  kunnat  finna. 

Jag    kom    således  hit;  min  smärta  öfver  förlusten 


295 

af  hustru  och  barn  dref  mig  till  ansträngda  arbeten 
för  att  ej  andligen  förgås.  Jag  kämpade  mot  natur- 
hinder, då  jag  ej  kunde  kämpa  mot  mitt  eget  öde. 
Så  uppstod  denna  anläggning  midt  i  vildmarken  och 
blef  på  kejsarinnans  befallning  kallad  Alexandrowsk 
efter  hennes  äldste  sonson. 

Min  fångenskap,  sådan  den  var,  fortfor  ända  till 
kejsarinnans  död,  då  Paul  den  förste,  som  i  allt  ville 
visa  sig  olik  sin  mor,  bland  andra  äfven  frigaf  mig; 
men  bibehöll  mig  vid  min  intendentsbefattning  och 
ökade  min  aflöning.  Kejsar  Alexander  har  ännu  mera 
ökat  den  och  jag  är  nu  hvad  man  säger  en  ekonomiskt 
oberoende  man." 

"Se  der,  käre  Alfred,  min  historia",  återtog  gub- 
ben efter  några  minuters  djup  eftertanke;  "någon  me- 
ning måtte  Gud  haft,  då  han  ryckte  mig  ifrån  det 
käraste  jag  egde  på  jorden.  Jag  har  haft  tid  att  gå 
in  i  mig  sjelf,  att  söka  ursprunget  för  mina  tankar 
och  handlingar  —  det  var  ej  allt  godt  derinne;  men 
jag  hoppas  att  det  är  bättre.  Kanske  det  så  skulle 
vara,  min  älskade  son?  Kanske  du  skulle  älskat 
mig  mindre,  om  du  fått  följa  din  fars  skoltid  i  olyc- 
kans skola." 


De  föda  gardinerna. 

"Och  således  få  vi  bröllop  i  huset",  yttrade  Emi- 
lia på  sitt  vanliga  milda  sätt  småleende  åt  sin  gråhå- 
rige  man. 

Kammarjunkaren  såg  likväl  betänksam  ut,  då  han 
sade:  "Åja,  i  huset?  Ja,  jag  vet  inte  riktigt,  om  det 
passar  sig." 

"Passar  sig?  Jo  visst,  käre  gubbe,  visst  passar 
det  si^.  Johanna  har  ju  varit  hos  oss  som  en  syster, 
hon  är  ju  det  också  verkligen.  Du  har  ju  ofta  sagt 
att  du  ansåg  henne  som  ditt  barn,  som  om  ni  verk- 
ligen vore  slägt?" 

"Ja   visst,    visst,    hvad  som  angår  Johanna,  hm." 


296 

Det  märktes  tydligen  att  kammarjunkaren  liksom  drog- 
pä  något,  som  hörde  sägas,  men  som  var  svårt  att  få 
fram.     "Hm,  hvad  Johanna  angår  så,  hm." 

"Och  Lönner  se'n  är  ju  en  hederlig,  en  botten- 
ärlig  menniska,  en  duglig  arbetare,  han  blir  en  god 
man,  det  skall  du  få  se,  käre  Gyllenörn." 

"Hm,  ja  visst,  men  han  är  ändå  ingenting  annat 
än  urmakare",  yttrade  kammarjunkaren.  "Hm,  för- 
domar har  jag  visst  inte,  men  ser  du,  att  upptaga 
honom  i  slägten,  är  dock  något  som  folket  skulle 
prata  om;  hm,  "Gyllenörns  har  hållit  bröllop  för  en 
urmakargesäll  och  haft  madamen  hans  mor  derhem- 
ma  på  kalas."     Så  skulle  folket  säga  och  skratta." 

"Och  det  lägger  du  så  hårdt  pä  hjertat,  min 
gubbe",  sade  Emilia  smekande,  "du  som  aldrig  förut 
brydt  dig  om  folkets  prat." 

"Hm,  det  var  den  tiden  jag  var  ogift  —  då  — 
ja,  du  förstår  väl  att  nu  är  förhållandet  annorlunda. 
—  Ser  du,  en  ungkarl  kan  låta  folk  döma  hur  man 
vill,  det  rör  blott  honom  sjelf;  men,  ser  du,  en  gift 
man  skall  ansvara  också  för  sin  hustrus  ära  och  det 
är  helt  annat." 

Emilia  skrattade:  "nu  vill  jag  slå  vad  att  du  är 
inne  på  din  heraldik  —  den  vetenskapen  är  din  fröjd 
och  din  plåga." 

Kammarjunkaren  bibehöll  sin  betänksamma  min, 
men  denna  blandades  nu  med  ett  förläget  smålöje, 
som  bevisade  att  Emilia  träffat  spiken  på  hufvudet 
eller,  som  hennes  man  skulle  uttryckt  sig:  hade  satt 
lansspetsen  i  hjertskölden. 

"Kan  väl  vara,  Emilia,  kan  väl; vara;  men,  ser  du, 
då  jag  läser  min  slägthistoria,  min  slägt  är  gam- 
mal, en  verkligen  gammal  och  ärad  slägt  —  och  din 
är  väl  ej  så  gammal,  blott  från  1692,  men  likväl  af 
värde." 

"Och  detta  har  då  att  göra  med  att  Gustaf  Lön- 
ner på  sätt  och  vis  inträder  i  vår  slägt,  på  det  sätt 
att  han  gifter  sig  med  Johanna." 

"Åh,  kära  Emilia,  inte  det;  men  i  värt  hus  — 
Johanna  kallar  mig  för  far  och  jag  måste  således 
också  vara  far  åt  Lönner  —  han  är  en  hederlig  man. 


^ 


397 

en  ädel  yngling;  men  du  ser  sjelf  att  det  ej  passar 
sig  riktigt  att  sä  der  dra  ner  sin  sköld." 

Emilia,  som  kände  sin  mans  enda  svaghet,  sko- 
nade den  också,  "Jag  finner  det  väl  ej  riktigt  klart; 
men  kanske  du  har  rätt,  gode,  ädle  man",  sade  hon 
försonande.  "Om  den  småsaken  gör  dig  bekymmer, 
sä  kan  ju  vigseln  och  bröllopet  ske  ute  pä  landet;  du 
anser  det  som  en  adoption,  om  den  skedde  här." 

"Inte  precis ;  men  ser  du,  folket  skulle,  för  att 
tala  uppriktigt,  säga  som  Gabriel  Ljungsköld  och  din 
styfmor  säga,  att  vi  rent  af  nedsänka  oss  bland  packet." 

"Bäste  Gyllenörn,  de  som  sä  säga  äro  lyckliga 
nog  att  ej  behöfva  sänka  sig  för  att  räka  pack, 
så  länge  de  sjelfve  äro  hvad  de  äro",  sade  Emilia 
mot  sin  vana  rodnande  af  vrede;  "men",  tillade  hon 
lugnad,  "de  som  så  säga,  äro  mera  olyckliga  än 
klandervärda  —  de  lida  af  isolering,  de  lefva  i  en 
öken  midt  uti  den  lefvande,  rörliga  menskligheten." 

"Ja,  Emilia,  jag  delar  också  ej  deras  åsigt;  men 
det  är  min  pligt  att  ej  tillåta  ens  fäkunnigheten  eller 
dumdristigheten  hugga  hjelmprydnaden  af  en  sköld, 
som  hittills  varit  utan  fläck  och  som  jag,  dä  den 
krossas  mot  min  kista,  önskar  äterlemna  lika  oskadd 
af  tadlet  som  då  jag  mottog  den." 

"Ack  ja!  det  gör  du,  min  gode  far!  Bekymra  dig 
icke,  ren  och  skär  återlemnar  du  honom." 

"Min  slägt  är  gammal",  återtog  kammarjunkaren, 
som  nu  blifvit  lifvad  af  sitt  ämne.  "Min  stamfar  an- 
tog sköldemärke  under  kejsar  Rudolf  af  Habsburg; 
Bernfried  von  Goldadlern,  sä  hette  han  och  heter  än 
den  tyska  branchen;  den  svenska  kom  hit  under 
Gustaf  den  store  Adolf  och  erhöll  sitt  svenska  namn. 
Vapnet  är  dock  detsamma:  en  sköld:  tiercé  en  bände 
—  du  bör  observera,  der  finnes  ej  något  oäkta  i  släg- 
ten  der  nu  banden  gå  från  höger  till  venster;  icke 
tvärtom  en  "contrebande",  ty  den  betyder  att  slägten 
ej  är  ren,  oblandad,  ädel.  Hm,  vi  ha  i  språket  fått 
ifrån  heraldiken  och  de  begrepp,  som  dermed  voro 
förenade,  ordet  kontraband,  just  från  denna  sed  att 
utmärka  någonting  oädelt,  understucket  med  en  "con- 
treband"  på  vapenskölden.  I  öfra  eller  högra  hörnet 
ett  gyllene  lejon,    som    ser    sig  tillbaka,  i  rödt  fält  — 


298 

och  i  nedra  eller  venstra  hörnet  en  silfversvan  i  blått 
fält.  Allt  det  der  lyder  på  min  stamfars  bedrifter,  på 
den  krigiska  och  fredliga  ära  han  samlat.  Det  är  sant, 
nu  har  slägten  sjunkit  ned  i  det  tysta  och  glömmes  i 
min  person,  men  den  har  dock  funnits  och  bör  stå  obe- 
fläckad  och  utan  klander  inför  minnet  —  eller  glöm- 
skan; ty,  Emilia,  hvad  som  glöms  här,  som  bortslites 
under  nötningen,  vapenfigurerna  som  blekna  och  för- 
svinna, qvarstå  dock  i  det  vi  kalla  glömskans  rike. 
Der  borta,  på  andra  sidan  om  grafhvalfven  och  de 
murkna  kistorna  och  de  förrostade  plåtarna,  som  sön- 
dersmulas i  gruset,  finnes  också,  så  tror  jag,  ett  rid- 
derskap  —  småle  icke,  Emilia  —  jag  tror  att  hvarje 
slägt,  som  ett  helt  för  sig,  har  sitt  slägtvapen,  till  hvil- 
ket  individen  lägger  eller  borttager  något;  detta  blir 
hans  vapen,  som  anvisar  honom  rummet,  der  han  får 
lefva  och  röra  sig." 

Emilia  smålog  dock  och  sade:  "Bäste  gubbe,  det 
der  är  verkligen  en  egen  åsigt." 

Kammarjunkaren  var  dock  alltför  inbegripen  i  sitt 
ämne  for  att  låta  afbryta  sig.  "Jag  tror",  återtog  han 
och  med  de  milda  hjertegoda  ögonen  glänsande  af  tro. 
"jag  tror  att  en  och  hvar  beständigt  står  till  ansvar 
för  sina  ättefäder,  att  hans  ljus  kastar  tillbaka  äfven 
ett  sken  på  dem,  att  hans  fel  kastar  en  skugga  äfven 
på  dem,  att  de  således  glädjas  eller  sörja  öfver  sina 
efterkommande  —  att  de  kanske  mången  gång  besöka 
oss  och  se  på  oss." 

"Din  tro  är  vacker  och  ren,  min  goda  gubbe", 
sade  Emilia,  "men  huru  vi  kunna  kasta  ljus  eller 
skugga  på  våra  föregångare,  fattar  jag  icke." 

"Jo,  det  finnes  något  som  vi  kalla  karakter,  något 
som  vi  kalla  kultur  —  ser  du,  af  den  vilda  växten  blir 
det  först  genom  århundradens  kultur  en  ädel  växt.  — 
Denna  förmåga  af  allt  högre  och  högre  kultur  beror 
på  en  begynnande  kraft,  som  fortsätter  sina  verknin- 
gar genom  sekler.  Var  denna  verkligen  ädel,  verkli- 
gen stor  och  ej  blott  skenbart,  så  rycker  hela  slägtet 
framåt;  om  det  stiger,  återfaller  alltid  något  af  den 
ära  på  förfädren,  på  dem,  som  först  meddelade  den 
kraft.  Huru  kommer  det  sig,  Emilia,  att  en  far  alltid 
är  mera   smickrad   af  sitt  barns  ära  än  af  sin  egen? 


299 

Tydligen  derföre  att  barnets  ära  till  en  del  återfaller 
pä  honom  sjelf,  ty  det  var  han  sorn  gaf  det  sin  första 
bildning,  hvars  kraft  var  den  ursprungliga.  Dä  således 
en  ädel  man  lyft  en  slägt,  så  står  hvarje  ättling  i  an- 
svar inför  honom,  huru  han  förvaltar  sin  äras  arf,  icke 
om  hur  han  försvarar  sina  så  kallade  rättigheter,  utan 
huru  han  är  värdig  den,  som  gaf  honom  dessa  rättig- 
heter och  hvars  ära  han  bör  förränta  med  egna  hand- 
lingar och  egen  ära.  Ser  du,  Emilia,  kan  han  ej  mer, 
sä  kan  han  dock  bibehålla  skölden  ren,  låt  vara  att 
dess  bilder  bortfalla,  att  det  ej  återstår  något  mer  än 
en  hvit  sköld,  men  då  är  den  också  spegelblänk  och 
ren  och  kastar  sitt  ljus  tillbaka,  om  han  också  ej  skulle 
förmå  stråla  framåt.  Du  finner  således  att  som  följden 
faller  tillbaka  på  orsaken,  faller  dygd  eller  fel  hos  barn 
tillbaka  pä  förfäderna." 

"Det  är  en  sträng  ansvarighetslag  du  stiftar",  ytt- 
rade Emilia,  "och  jag  för  min  del  tror  ej  på  den." 

"Man  kan  ej  neka  att  det  finnes  vissa  slägtdrag, 
som  nästan  aldrig  försvinna",  återtog  kammarjunkaren 
i  sin  heraldiska  ifver.  "Om  vi  betrakta  Folkungaslägten 
i  Sverige,  de  voro  alla  stora,  mäktigp,  men  hårdhjer- 
tade  och  obändiga  män;  nu  har  den  slägten  slocknat 
i  historien,  men  den  finnes  dock  qvar  —  ännu  finnes 
det  Folkungar,  men  nu  äro  de  bönder  —  dock,  slägt- 
märket  har  ej  gått  ut,  stoltheten,  det  härda,  obändiga 
lynnet,  slägttvisten  och  afunden  lefver  ännu  qvar  un- 
der de  nuvarande  Folkungarnes  bondtröjor.  Du  ser 
således  att  ett  karaktersdrag,  som  händelsen  och  den 
ställning  stamfädren  hade  skapat,  qvarblir  genom  sekler 
lika  säkert  som  en  rispa  eller  rostfiäck  på  ett  svärd." 

"Och  af  detta  skäl  vill  du  icke  att  urmakaren  skall 
få  viga  sig  här  och  kalla  dig  far?" 

"Det  är  troligen  fördom",  sade  kammarjunkaren, 
"men  det  hör  till  mitt  slägtlynne;  vi  hafva  alla  hållit 
oss  inom  oss  sjelfve,  det  är  kanske  den  enda  slägten 
i  Sverige,  som  aldrig  gift  sig  utom  sitt  stånd  —  utom, 
utom  —  likgodt  mina  förfäder  hafva  vanligen  gift  sig 
inom  Sin  egen  slägt,  blott  fä  undantag  finnas,  dä  ej 
både  far  och  mor  begge  hetat  Gyllenörn;  så  hette  mina 
föräldrar   och   deras  fäder;  med  ett  ord  —  fastän  jag 


300 

vill  ej  gå  längre  i  historien;  men  du  finner  att  det  ej 
passar  sig." 

"Ja,  jag  finner  det",  sade  Emilia  skonsamt  und- 
vikande. "Du  gjorde  då  en  dubbelt  ädel  gerning,  då 
du  gifte  dig  med  mig." 

"Med  dig,  kära  Emilia?  Du  är  ju  min  dotter? 
barn!"  sade  gubben  och  tryckte  hennes  hand,  "en 
gång,  barn!  när  jag  sofver  godt,  så  är  du  dock  obe- 
roende af  din  mor;  du  är  ännu  ung  då  och  du  har 
rätt  att  gifta  dig  med  en  man,  som  ej  är  en  gubbe 
som  jag.  Tänk  ändå  emellanåt  på  mig  —  vet  du,  när 
vi  härnäst  råkas,  äro  vi  lika  gamla  och  lika  erfarna; 
då  har  jag  stått  till  doms  inför  mina  förfäder  och  sagt 
dem:  Emilia  befläckar  ej  ert  namn;  skölden  är  krossad 
och  ligger  i  grafkoret." 

"Ädle,  gode,  älskade  man",  sade  Emilia  och  om- 
famnade gubben,  "min  gode,  mennisko vänlige,  alltupp- 
offrande  far,  jag  öfverlefver  dig  icke  —  tro  mig,  jag 
öfverlefver  dig  icke." 

"Gud  förbjude  din  spådom  barn!  —  Jag  har  länge 
nog  varit  ensam,  vill  ej  dö  ensam  och  öfvergifven;  så 
får  du  ej  tala." 

"Goddag  härinne",  ropade  Johanna,  som  rödblom- 
mig  och  andtruten  trädde  in  i  rummet.  "Herre  min 
Gud  hvad  jag  har  haft  brådtom;  kom  in,  min  lilla 
flicka.  —  Åh,  jag  har  varit  i  alla  möjliga  bodar  hela 
Vesterlånggatan,  i  hela  staden  och  så  slutligen  gick 
det  ändå  —  den  här  flickan  bär  det  med  sig." 

"Hvad,  Johanna,  hvad  bär  hon  i  det  der  paketet?" 

"Kors,  gardinlyg  vet  jag,  se  här"  (hon  vecklade 
upp  paketet):    "här  är  hvitt,  inte  vackert  kanske?" 

"Jo,  mycket  vackert." 

"Och  se  här  rödt;  inte  rätt  näpet,  se  på  så  rutigt 
och  gentilt.  När  jag  nu  bara  får  brädan,  hon  kom- 
mer i  eftermiddag,  sä  skall. jag  genast  bort  och  ställa 
i  ordning,  för  se  Gustaf  har  hyrt  rum,  fyra  trappor 
upp,  borta  på  Malmskilnadsgatan;  stackars  Gustaf  att 
med  sitt  träben  hoppa  fyra  trappor  upp,  det  kostar 
på  —  men  så  skall  han  också  ha  trefligt  och  nätt  der- 
uppe  och  kunna  med  glädje  komma  hem.  —  Ser  du 
Emilia,  röda  och  hvita  gardiner  —  nu  förstår  du"  (steg 
upp  på  en  stol  vid  fönstret),  "nu  sätter  jag  det  hvita 


301 

så  här  och  kastar  det  öfver  och  så  kommer  det  röd- 
rutiga  tyget  och  möter,  sä  att  det  blir  festoner  öfver 
fönstret  —  ha  ha  ha  —  det  är  bara  en  hten  glugg 
Emilia  och  inte  på  långt  när  sådana  här  kyrkfönster 
—  stumparne  räcka  inte  här,  men  hos  oss  gå  de  nära 
golfvet." 

"Ja,  jag  kan  förstå  det",  skrattade  Emilia. 
"Jo,   och  så  har  jag  —  ser  du,  jag  sjelf,  köpt  en 
länstol  åt  farmor,  Gustafs  mor  menar  jag  —  en  mjuk 
och   präktig   stol  —  han   kostade    fem   riksdaler  i  ett 
klädstånd,  men  de  begärde  åtta  —  jag  prutade  något 
jag,  och  gick  och  kom,  och  slutligen  så  —  det  är  be- 
stämdt,  att  om  Gustaf  köpt  honom,  så  hade  han  måst 
gifva   sju  och  en  half,  för  si  Gustaf  prutar  så  dåligt." 
"Och  Gustaf  är  frisk  och  rask?" 
"Ja,   som    en  nötkärna,  fastän  han  inte  har  mera 
än  ett  ben,  stackars  Gustaf  —  det  blir  ingen  dans  på 
bröllopet  —  det  är  det  enda  förargliga  af  alltihop,  för 
Gustaf  ser   riktigt   siratlig    ut  med  sitt  träben  och  nu 
går  han  så  fort,  att  det  är  lust  och  glädje  åt." 

"Nå,  kära  Johanna,  nu  skall  du  väl  ha  bröllop 
snart?"    sade  kammarjunkaren. 

"Ja  visst;  men  si  Gustaf  vill  inte  vigas  i  staden, 
ty  der  kommer  alltid  en  hop  pack,  som  vill  se  brud- 
folket, och  det  vill  han  inte." 

"Hm,  jaså  på  landet  då,  desto  bättre." 
"Johanna  är  också  rädd  för  att  blanda  sig  bland 
packet",  smålog  Emilia  åt  sin  gubbe. 

"Ja,  Gud  bevare  mig  för  det",  yttrade  Johanna. 
"Man  kan  inte  nog  täcka  Gud  att  vara  folk." 

Kammarjunkaren  kunde  ej  sjelf  låta  bli  att  dra 
en  paralel  mellan  sin  och  Johannas  afsky  för  packet. 
"Jaså",  sade  han  småskrattande,  "då  skall  du  väl  vi- 
gas ute  på  landet.  Vi  kunna  ju  resa  ut  till  någon 
egendom  och  hyra  en  lokal  för  dagen." 

"Ja   bevars,  det  säger  Gustaf;  han  tycker  att  det 
icke   angår  någon  mer  än  vår  Herre,  när  vi  gifta  oss 
och  det  angår  ingen  annan  än  honom,  hur  bruden  ser 
ut  oqh  mig  om  brudgummen  är  ful  eller  vacker." 
"Deri  har  Gustaf  rätt." 

"Ja,  Gustaf  har  alltid  rätt,  han.  —  Gustaf  är  så 
klok   och  förståndig,  att  jag  riktigt  förskräcks  för  mig 


302 

sjelf.  Det  blir  en  klok  och  erfaren  hustru  han  får,  stac- 
kars Gustaf.  Jag  kan  knappt  laga  en  matbit  —  ibland 
riktigt  ångrar  jag  mig  att  jag  sagt  ja  —  och  gifter  mig; 
men",  tillade  hon  ifrigt,  "jag  har  ärligen  sagt  honom 
alltihop:  visst  får  du  dåligt  att  äta  i  början,  innan  jag 
blir  van,  säger  jag;  men  då  skrattar  han  bara  och  sä- 
ger:   du  får  öfva  dig,  Johanna." 

"Det  är  ändå  eländigt,  att  en  stackare  inte  fått  lära 
sig   en  smula  matlagning,  det  är  skam,  riktigt  skam," 

"Det  blir  nog  bra",  sade  Emilia.  "Gud  skall  veta 
att  vi  hade  samma  fara,  då  vi  gifte  oss;  jag  hade  ej 
begrepp  om  ett  hushåll,  men  det  har  ändå  gått." 

"Åja,  den  som  har  något  af  taga  af  —  ja,  och 
som  har  råd  att  förstöra  en  mark  smör  onödigt  ibland; 
men  se  vi,  som  inte  har  mer  än  nätt  och  jemnt,  så 
att  det  knappt  räcker  —  der  blir  ej  att  göra  försök, 
utan  man  måste  lyckas.  Jag  har  också  hela  tiden  va- 
rit hos  farmor  (Gustafs  mor,  menar  jag)  och  utforskat 
hvad  jag  behöfver  veta;  gumman  tror  att  jag  är  fas- 
ligt snäll,  gudbevars  eljest;  ty  hon  skulle  tro,  att  Gu- 
staf rent  af  skulle  svälta  ihjäl,  om  jag  inte  dugde  att 
laga  god  mat." 

"Och  du  håller  god  min." 

"Ja  bevars,  jag  måste  —  hm,  jag  har  riktigt  som 
en  spion  talat  om  maträtter,  som  kosta  litet  —  far- 
mor är  en  riktig  fattigmans  kokbok,  hon  kan  mycket 
och  så  säger  hon:  du  vet  att  man  plär  taga  så  och  så 
mycket  kött  och  så  och  så  mycket  mjöl  —  allt  räknar 
hon  i  bitar  och  i  nypor  —  ja  bevars,  allt  vet  jag;  men 
si  den  goda  smaken,  —  dä  kommer  hon  fram  med  nå- 
got som  smakar:  "en  smula  peppar",  "salt  efter  behof, 
"ingefära  efter  smak"  och  så  vidare  och  så  är  jag  på 
villekulla  igen  —  stackars  Gustaf  emellertid." 

"Nu  är  väl  "farmor"  glad?" 

"Säg  inte  efter  farmor,  det  har  Gustaf  börjat  med 
för  ro  skull,  det  låter  så  dumt  —  ja,  visst  är  hon  glad, 
men  också  fasligt  bekymrad  öfver  att  det  kan  bli  oenig- 
het i  äktenskapet,  om  Gustaf  inte  alltid  är  slät  om  ha- 
kan. Du  må  tro  den  goda  gumman  har  väl  hundrade 
gånger  kommit  fram  dermed,  derföre  att  jag,  innan 
Gustaf  for  ut,  på  narri  sade  något  om  skägget.  "Hen- 
nes beskedlige  man  var  ofta  grymt  skäggig,  men  ändå 


303 

en  så  hederlig  man."  "En  hustru  bör  ej  fordra  att 
mannen  beständigt  skall  gä  putsad  som  en  docka." 
"Han  har  annat  att  göra  han,  stackare,  som  skall  tänka 
och  arbeta  för  hustru  och  barn.  Så  der  går  hon  på 
hvarenda  gång  jag  är  hos  henne." 

"Nå,  tar  du  henne  ej  ur  hennes  bekymmer?" 

"Jo;  men  det  går  inte.  —  Kära  mamma  säger  jag, 
Gustaf  får  vara  så  skäggig  som  turkiska  sultan,  så  hål- 
ler jag  lika  mycket  af  honom ;  men  hvad  hjelper  det? 
Hon  har  en  gång  fått  i  sitt  hufvud,  att  jag  är  kinkig 
och  sä  der  smågnatig  för  lappri.  Ja,  gumman  är  bra 
barnslig." 

"Hur  då?    Hon  menar  så  väl." 

"Hm  åja,  det  kan  så  vara;  men  inte  passar  det 
sig  att  tala  om  sina  barnbarn  ännu  —  och  det  gör 
hon  hvarenda  dag  —  hm,  det  låter  så  förargligt,  men 
hvad  skall  jag  göra?" 

"Du  skall  hålla  med,  lilla  Johanna",  skrattade 
Emilia  åt  sin  yra  vän,  hvars  runda  öfverläpp  sköt  fram 
för  att  bevisa,  att  den  lilla  glada  menniskan  skulle  vara 
förargad. 

"Hålla  med?  Åh,  det  är  nog  att  Gustaf  inte  ens 
vill  be  henne  låta  bli;  han  bara  skrattar  den  elaka 
menniskan,  alldeles  som  det  vore  ingenting;  men  han 
får  skratta  han,  då  han  får  smaka  pä  mina  första  mat- 
lagningsförsök —  och  grinar  illa,  så  skall  jag  säga: 
der   har   du   för  det  du  skrattade  borta  hos  farmor." 

"Ja,  deri  gör  du  rätt",  anmärkte  Emiha,  hvars 
lynne  genom  Johannas  barnsliga  glädje  blifvit  lättare 
än  någonsin,  "deri  gör  du  rätt,  hämnden  är  Ijuf." 

"Ja,  hvad  skall  jag  göra,  när  jag  får  sitta  och 
skämmas  för  maten;  då  är  det  att  se  kavat  ut  och 
slå  bort  eländet  med  skämt  Det  skulle  väl  vara  fas- 
ligt, om  jag  inte  kunde  få  honom  att  skratta;  Gudske- 
lof  att  vi  bo  fyra  trappor  upp,  ty  eljest  kom  min  goda 
svärmor  upp  och  smakade  och  sedan  så  kom  jag  al- 
drig i  nåd  mer  och  det  skulle  bli  en  evig  jämmervisa 
hvad  hennes  stackars  Gustaf  fick  lida,  som  hade  fått 
en  hustru  som  ej  kunde  koka  en  ärhg  gröt." 

"Du  kan  ju  gå  i  skola  här." 

"Nej,  tackar  ödmjukast,  hos  gesällen  Lönner  spi- 
sas inte  pastejer  och  puddingar  och  konstiga  soppor, 


304 

utan  helt  enkelt  husmanskost,  simpel  mat.  Det  är  just 
deri  som  felet  ligger.  Det  fms  väl  kokböcker  för  rikt 
folk,  så  att  de  kunna  få  god  mat  af  sitt  öfverflöd,  men 
fattig  man  har  man  ej  brytt  sig  om  —  ingen  säger 
oss  fattiga,  huru  vi  af  våra  smulor  skola  få  god  mat. 
Den  få  vi  röra  ihop  som  vi  kunna." 

"Deri  har  du  rätt;  man  kan  lefva  ganska  väl  på 
litet,  men  det  händer  sällan." 

"Jo,  det  skall  hända  hos  oss,  för  si  farmor  är  ett 
riktigt  lexikon  i  sådana  ting  —  hon  rör  sig  aldrig  med 
annat  än  "smulor"  och  ändå  blir  det  bra.  Herre  Gud, 
den  som  vore  så  snäll  som  farmor." 

"Men  du  sade  att  du  köpt  en  länstol  åt  gumman 
och  nu  så  hoppas  du  att  hon  aldrig  kommer  fyra  trap- 
por upp",  anmärkte  Emilia. 

"Ja,  jo  till  jul,  då  skjutsa  vi  efter  henne,  hon  får 
åka  till  dörren  och  sen  går  det  väl  för  sig  småningom 
—  eljest  så  är  det  egentligen  Gustafs  stol  som  han  skall 
sitta  i  som  herre  och  husbonde  i  huset  —  det  förstås." 

"Och  rummet  är  vackert?" 

"Ja  bevars,  en  liten  bur  med  ett  litet  kök  utan- 
för, men  si  derinne  i  buren  äro  gula  tapeter  och  sä 
skall  der  bli  blommor  i  fönstret.  Mamma  Lönner  har 
redan  gifvit  mig  en  stor  murgrön  med  så  långa  ref- 
var,  att  de  gå  rundt  omkring  fönstret ;  det  bli  vackert. 
Och  så  skall  jag  ha  en  grönsiska  hängande  midt  fram- 
för —  en  riktig  hanne  som  sjunger  —  och  så  är  mitt 
sybord  der  nedanför  och  der  sitter  jag  och  arbetar, 
allt  som  jag  ibland  tittar  ut  i  köket.  Der  är  en  gubbe 
i  gården  som  bär  ved  och  vatten." 

"Du  har  således  allt  i  ordning,  lilla  Johanna",  sade 
kammarjunkaren  fryntligt.  "Det  vill  säga  att  du  har 
både  bord  och  bänkar,  så  att  vi  kunna  helsa  på  dig 
ibland  och  bU  väl  mottagna." 

"Ack  ja!  hyggligt  bemötande,  ack!  då  jag  får  se 
er  uppe  hos  oss  —  vet  Emilia,  jag  har  på  åtta  dar 
inte  tänkt  på  att  det  egentligen  äro  ni  begge,  som  va- 
rit orsaken  till  min  lycka;  —  ja  ja",  tillade  hon  och 
nickade,  "det  hade  aldrig  gått  väl  med  mig,  om  inte 
kammarjunkaren  i  tid  gripit  mig  under  armarne  — 
hade  sådana  olyckor  händt  mig  och  jag  varit  utan 
stöd  —  — " 


305 

"Så  hade  du  ändå  bibehållit  dig  som  en  god  flicka", 
inföll  kammarjunkaren  undvikande,  "du  hade  kämpat 
en  god  kamp." 

"Säg  inte  det!  Säg  inte  det!  Det  är  så  lätt  att 
försäkra,  att  man  i  alla  öden  skulle  kunna  hålla  sig 
uppe  —  det  kan  den  säga,  som  inte  försökt  hvad  det 
vill  säga  att  kämpa ;  men  si  menniskorna  äro  i  allmän- 
het som  en  hermelin,  som  kan  simma  mot  strömmen 
och  i  vida  sjön,  men  slår  vattnet  en  gång  öfver  henne, 
sjunker  hon.     Jag  fruktar,  att  jag  just  varit  en  sådan." 

"Du  dömer  dig  strängt,  lilla  Johanna",  sade  Emiha. 

"Strängt?  Nej  —  nej,  det  är  snarare  mildt",  ytt- 
rade flickan  allvarsam.  "Vet  ni,  gode  vänner!  när  sla- 
get kom,  på  en  gång,  utan  att  jag  väntade  det;  vet 
ni,  då  jag  sedan  satt  ensam  på  min  kammare  och  tan- 
karne runno  liksom  sanden  i  ett  timglas,  och  tiden 
gick  —  och  beständigt,  evigt  de  gingo  samma  väg,  då 
tyckte  jag  att  Gud  varit  hård  mot  mig  och  jag  kla- 
gade, jag  blef  missnöjd  och  ansåg  mig  vara  orättvist 
behandlad.  Är  jag  då  så  dålig' att  jag  förtjent  detta? 
frågade  jag  mig  sjelf.  —  Nej,  nej,  ty  det  funnos  dåli- 
gare  menniskor  än  jag,  som  det  gick  väl.  —  Nå  väl, 
det  hjelper  ej  att  vara  glad,  att  tro  och  hoppas  —  jag 
kan  låta  bli  alltsammans.  Kära  Emilia  —  då  blixtrade 
der  fram  en  tanke  —  jag  kan  bli  förtjust  af  det  jag 
lidit  —  jag  bryr  mig  ej  om  att  tro  och  hoppas.  Ser 
ni,  det  der  var  ju  några  steg  utför  och  Gud  vet,  huru 
långt  jag  ej  gått  utföre,  om  ej  kammarjunkaren  kommit." 

"Stackars  Johanna,  så  der  får  du  ej  tänka,  du  är 
bra  häftig." 

"Ja,  gudnås  så  visst;  men  detta  gjorde  också  att, 
så  snart  någon  räckte  mig  ett  finger,  så  hoppade  jag 
sjelf  ur  vaken.  —  Kanske  jag  hade  varit  stelfrusen, 
om  jag  fått  sitta  der  längre." 

"Men   nu  är  du  lycklig  åter  och  har  kraft  igen." 

"Ja  bevars  och  nu  så  låter  jag  ej  så  lätt  mod- 
fälla mig;  den  som  Gud  blott  en  gång  hjelpt,  den  tvif- 
lar  inte  mera,  den  hoppas  alltid  på  hjelp  och  då  är 
det  ej  svårt  att  sträfva  sig  upp;  men  att  vara  hopp- 
lös, det  är  att  vara  hjelplös.  Men  här  sitter  jag  och 
talar  visdom",  återtog  hon  glädtigt.  "Gudskelof  att 
allt    det   der   är  öfver  —  jag  är  så  glad,  så  innerligt 

Åltartajlan,  •^^ 


306 

glad  att  det  visst  måste  hända  något  förargligt  till  slut 

—  det  har  det  alltid  gjort,  dä  jag  som  mest  gladt  mig 

—  men  det  må  så  vara  —  hvad  tycker  du,  Emilia; 
farmor,  det  vill  säga  Gustafs  mor,  vill  nödvändigt  att 
jag  skall  ha  kyrkans  krona,  en  silfverkrona  på  mig; 
men  jag  vill  ha  myrtenkrona  och  krans,  det  ser  myc- 
ket nättare  ut,  ja,  det  gör  det.  —  Tror  du  inte  att  en 
myrtenkrona  skulle  se  bra  ut?" 

Nu  ingingo  de  begge  fruntimmerna  i  en  sä  vid- 
lyftig öfverläggning  om  bröllopet  och  alla  dess  högvig- 
tiga  ämnen,  att  kammarjunkaren  fann  saken  tråkig  och 
gick  upp  pä  sitt  rum,  der  han  satte  sig  att  läsa  i  sina 
genealogier  och  emellanåt  ransakade  sitt  hjerta,  om  ej 
det  var  en  smula  personlig  fåfänga,  som  kom  honom 
att  ej  vilja  ha  bröllopet  hemma.  Detta  var  också  hän- 
delsen, det  var  verkligen  en  smula  fåfänga,  ett  stycke 
stolthet,  som  satt  qvar,  huru  ofta  hans  menniskovän- 
liga  lynne  hade  strukit  öfver  den;  det  är  nemligen  med 
vissa  idéer  som  med  droppfigurerna  i  ett  tak,  huru 
ofta  de  målas  öfver,  skina  de  det  oaktadt  igenom. 

Kammarjunkaren  smålog  öfver  sig  sjelf  och  ska- 
kade på  hufvudet  liksom  han  ömkat  sig  öfver  sin  få- 
fänga. 

"Jag  har  dock",  mumlade  han  vid  sig  sjelf,  "många 
gånger  låtit  denna  egna  fåfänglighet  fara,  —  hm,  jag 
gick  som  en  slags  Brutus  och  agerade  narr  för  den 
stolta  patronessan,  dä  kröp  fåfängan,  till  och  med  slägt- 
kärleken  i  grafven  —  hvarför?  Jo,  det  var  mig  rent 
af  nödvändigt  att  skydda  den  arma  Emilia;  äfven  der 
hade  jag  en  bortgången  att  svara  inför  —  Emilias  far. 
Jag  har  löst  mitt  löfte;  men  verlden  har  skrattat  åt 
mig,  man  har  drifvit  gäck  med  mitt  namn.  Dock", 
tillade  han  efter  några  ögonblick,  "det  var  godt,  det 
var  en  försakelse,  en  uppoffring  —  och  all  vår  ära 
sägs  ju  hvila  på  uppoffringar,  som  våra  fäder  gjort  för 
ett  ädelt  mål.  Sagan  omtalar  att  Ragnar  satt  i  orma- 
gropen, men  ville  ej  säga  sitt  namn  —  var  det  der- 
före  att  han  ansåg  namnet  icke  som  sitt,  utan  som  en 
tillhörighet  för  hans  fosterland  och  hans  efterkomma? 

—  Jag  har  ingen  att  lemna  mitt  namn  åt,  det  dör  ut 
med  mig,  vapnet  krossas  och  jag  glömmes.  Godt! 
glömmes ;  ingen  minnes  mig,  de  sista  dunkla  strålar  af 


307 

en  försvunnen  storhet  slockna;  men  desto  klarare  fram- 
glänsa  de  som  först  belyst  vår  vapensköld;  der  finnes 
ingenting  störande  i  slägtens  sluthistoria;  som  norrsken 
upplöste  sig  det  historiska  minnet  i  en  blek  dimma  och 
försvann;  men  ingen  minnes  mera  än  att  det  en  gäng 
stod  i  zenit." 

Kammarjunkaren  hade  nu  ett  af  dessa  sjelfpröf- 
ningens  svära  ögonblick,  dä  vi  förgäfves  leta  efter  alla 
de  små,  osynliga  trådar,  som  röra  vår  karakter  i  alla 
dess  olika  ställningar  till  vårt  eget  bättre  vetande  och 
till  det  allmänna  omdömet.  Han  insåg  väl  att  det  var 
en  småaktighet  att  nödvändigt  hafva  bröllopet  borta; 
han  till  och  med  kände  en  oredig  ängest,  då  han  tänkte 
derpå ;  men  ändå  fann  han  motsatsen  så  motbjudande 
att  han  icke,  oaktadt  alla  resonnemanger,  kunde  till- 
låta det.  Det  var  klart,  att  Emilia  ansåg  honom  barns- 
lig i  detta  fall,  att  hon  gaf  efter  för  att  ej  såra  hans 
lilla  egenkärlek  —  i  hvilket  annat  fall  som  helst  skulle 
han  just  derföre  gått  ifrån  sin  idé,  nu  åter  icke.  Det 
var  som  om  en  yttre  makt  tvingat  honom  att  fortfara, 
och  detta  tröstade  honom,  utan  att  derföre  ge  honom 
en  känsla  sådan,  som  endast  det  rätta  ingifver;  fastän 
han  var  glad  att  Johanna  sjelf  lättat  honom  vägen. 

Med  •  denna  sinnesstämning  gick  han  åter  ner  till 
.sina  fruntimmer,  som  ännu  voro  inbegripna  i  de  mest 
vigtiga  samtal  om  bröllopshögtidligheterna  och  alla  de 
små  anstalter  som  voro  nödvändiga. 

Man  kan,  om  man  ej  sjelf  försökt  det,  icke  tänka 
sig  med  hvilket  intresse  en  flicka  fäster  sig  vid  hvarje 
obetydlighet  vid  bröllopsfesten,  att  allt  skall  lyckas ;  ty 
allt  har  sin  lilla  betydelse,  hvarje  småsak,  att  ej  nämna 
den  märkvärdiga  krokanen,  hvars  bestånd  eller  fall  ty- 
der på  lycka  eller  olycka. 


Bref. 

Vi  inträda  på  några  ögonblick  på  Lillmalma. 
Man  kan  väl  så  der  temligen  tydligt  föreställa  sig, 


308 

huru  der  skall  vara  byggdt  och  tillstäldt  på  en  gård, 
som  en  gammal  hederlig  prost  egentligen  inrättat  till 
enkesäte  åt  sin  gumma.  Allt  var  väl  byggdt,  men 
smått,  beqvämt  och  med  soliditet;  men  ändå  på  be- 
sparing. Prosten  Hagin  hade  sjelf,  under  hela  tiden 
byggnaden  reste  sig  ur  sitt  intet,  dagligen  i  många 
timmar  suttit  på  ställningarne  och  sett  till  att  knut- 
huggningen skedde  ordentligt  och  stockarne  väl  inpas- 
sades i  hvarandra,  så  att  "meddragena"  skulle  bli  täta 
samt  att  der  ej  sparades  med  "dymlingarne",  som  minst 
skulle  nå  igenom  tre  hvarf  utan  att  det  fjerde  kunde 
rida  på  stören,  då  huset  sjönk.  Prosten  var  nemligen 
i  högsta  grad  omtänksam,  att  ej  hans  gumma  en  gång 
i  tiden  skulle  ha  kallt  i  rummen  och  ha  vägg-  och 
golfdrag,  ej  egentligen  så  mycket  för  hennes  skull,  men 
derföre  att  i  den  händelsen  skogen  skulle  rent  af  för- 
störas, och  skogen  var  gubben  så  kär  som  "ögat"  (jag 
nyttjar  här  hans  egna  uttryck). 

Lillmalma  var  således  en  liten  vacker  gård,  ännu 
i  sin  linda;  ty  det  var  ej  just  längesedan  den  togs  upp 
i  skogen,  och  den  i  nya  odlade  trädgården  stodo  några 
rader  af  präktiga  ympar  frän  Teleboda,  (ty  det  var 
bestämdt  att  inspektören  på  Malma  skulle  lemnat  bara 
skräp)  således  från  Teleboda,  planterade  stödjande  sig 
mot  sina  stafrar  och  prydda  med  sina  ordensband  af 
halm. 

Denna  gård  hade  kapten  Stjernros  tillträdt  vid  sitt 
bröllop;  det  var  nyss  firadt  och  ungherskapet  hade, 
som  man  säger,  knappt  blifvit  husvarma. 

Lilla  Aurora  hade  redan  satt  upp  en  väf,  det 
skulle  bli  begynnelsen  till  hennes  eget  lager  och  rän- 
des till  en  dräll  med  så  mycket  börder  och  grannlå- 
ter att  mammas  icke  förslog  en  smula.  Det  är  ej  en 
så  hten  konst  att  vederbörligen  börja  en  väf  och  denna 
svåra  förrättning  hade  Aurora  sjelf  åtagit  sig,  emedan 
hennes  piga  icke  var  riktigt  snäll  i  saken  och  således 
möjligen  kunnat  skämma  bort  alltihop. 

Aurora  var  ifrig  som  en  liten  ung  tarflig  fru  van- 
ligen är,  då  hon  första  gången  griper  an  det  jättever- 
ket att  sköta  ett  hushåll.  Då  en  konung  stiger  upp 
på  sina  fäders  tron,  kan  han  aldrig  varmare  bedja  om 
lycka   och   framgång   eller  fatta  skönare  föresatser  än 


309 

en  ung  fru,  som  i  sin  hjertans  godhet  så  hjertinner- 
ligen  önskar  att  hennes  gubbe  skall  tycka  om  maten, 
eller  ljusstöpet  lyckas  öfver  förväntan  eller  att  den  nya 
väfven  skall  gä  väl.  Det  är  en  innerlig  längtan  att 
göra  allt  så  väl,  så  fullkomligt  som  möjligt,  att  alla 
skola  vara  nöjda  —  och  tillika  en  slags  instinktlik 
känsla  af  nödvändigheten  att  skaffa  sig  icke  allenast 
sin  mans  tacksamhet,  utan  äfven  respekt  både  hos  ho- 
nom och  de  andra.  Det  är  ett  svårt  kapitel  för  en 
ung  flicka  att  på  en  gång  omskapa  sig  till  en  duglig 
och  aktningsvärd  husmoder,  och  vanligen  tages  mamma 
till  modell.  Detta  skulle  likväl  vanligen  misslyckas,  ty 
mamma  har  lärt  sig  att  behandla  sin  man  efter  hans 
lynne  —  och  dotterns  man  är  sällan  någon  daguerreo- 
typ  af  svärfars  karaktär;  men  mamma  tages  som  mo- 
dell i  hvad  som  angår  huset,  hvaremot  allt  hvad  som 
angår  den  käre  gubben  beror  på  egen  erfarenhet  och 
denna  fina  takt,  som  nästan  hvarje  qvinna  eger  och 
utom  hvilken  hon  hvarken  är  qvinlig  eller  lycklig. 

Just  i  denna  öfvergångsperiod  mellan  en  ödmjuk 
och  lydig  dotter  och  en  älskande,  men  ändå  i  sitt  hus 
mäktig  husmoder,  var  Aurora,  hvars  tankar  voro  på 
tusende  håll,  under  det  att  hon  arbetade  med  sin  väf. 

Kaptenen  satt  inne  i  den  till  väfrum  utsedda  kam- 
maren och  smålog  förstulet  åt  sin  goda  hustrus  ifver 
med  den  förargeliga  väfven;  han  talade  icke  utan  satt 
tyst  och  lugn  bredvid  henne  och  låtsade  läsa  i  en  bok, 
som  han  då  och  då  lade  ner  för  att  se  på  Auroras 
rödblossande  kinder   och  hennes  glädjeskinande  ögon. 

Ändtligen  bröt  Aurora  tystnaden,  ty  det  hade  fal- 
lit henne  in  ätt  spionera  en  smula. 

"Jag  tror  du  äter  gerna  bruna  bönor?" 

"Ja  visst,  Aurora  lilla." 

"Men  hvita  då?" 

"Jo,  det  också." 

"Kanske  mycket  gerna?" 

"Åja." 

"Bara  åja,  kanske  du  inte  tyckte  om  dem  i  mid- 
dags? Mamma  påstår  att  alla  herrar  så  gerna  äta 
hvita  prinsessbönor;  ty  pappa  han  blef  alltid  så  glad, 
då  mamma  tog  fram  sådana  och  sade:  nu  kommer 
min  favoriträtt;  mamma  var  eljest  noga  om  dem;  men 


310 

se  om  du  inte  tycker  om  dem  (sorgligt  leende),  så  är 
det  ej  värdt  — " 

"Jo,  jag  tänker  som  pappa." 

"Gudskelof  för  det,  då  kan  jag  rent  ut  säga  dig 
att  mamma  gifvit  oss  två  pund  hvita  bönor  —  det 
var  allt  snällt  af  mamma  —  hon  vet  nog  hvad  som 
går  åt  i  ett  hushåll.  —  —  —  Käre  Carl,  gif  mig  den 
der  tråden  —  tack,  min  egen  gubbe  —  tycker  du  inte 
att  det  är  roligt  det  här?" 

"Jo,  alldeles  förtjusande,  min  goda  Aurora." 

"Ja,  du  skall  se  att  jag  skall  vara  flitig,  och  dräl- 
len  blir  färdig,  låt  si?  —  Jo,  i  höst.  —  Vet  du,  det 
är  ett  mönster  som  mamma  aldrig  har  väft  —  "kors 
i  kors"  med  rosetter  —  du  må  tro  att  det  vill  alltid 
sin  lilla  uträkning  till." 

"Och  säkert  har  du  bråkat  ditt  lilla  hufvud  med 
det  der." 

"Jo,  det  skall  du  tro,  jag  tänkte  under  hela  lys- 
ningstiden   på  den  drällen;  men  slutligen  gick  det  ihop." 

"Hela  lysningstiden?  Tänkte  du  ej  på  mig?" 
skrattade  Stjernros. 

"Jo  bevars;  men  dig  var  jag  säker  om;  men  så 
var  det  ej  med  drällen,  det  var  ett  bråk  utan  ända. 
Käre  Carl,  kan  du  knyta  der  borta?  —  Nej,  låt  bli 
den  der,  den  —  se  så  —  ånej,  nu  bär  du  dig  så 
tåpigt  åt;  Herre  Gud,  när  karlar  skola  vända  sina 
händer  till  någon  nytta,  så  går  det  baklänges ;  tråden 
om  fingret,  se  så,  slingan,  —  nå,  dra  knuten ;  han  gick 
upp  —  ånej,  du  får  afsked;  ha  ha  ha,  min  lille  man, 
det  der  går  inte  för  dig." 

"Jag  har  inte  lärt  på  konsten." 

"Nej  bevars,  det  ser  jag  nog,  stackars  Carl;  du 
har  nog  haft  det  bra  knutigt  ibland,  men  det  har  ej 
varit  du  som  slagit  knutarne." 

"Ja  ja,  så  finnes  det  iill  all  lycka  andra,  som 
kunna  slå  knutarne",  sade  kaptenen  med  komiskt  allvar. 

"Nej,  Carl,  det  skall  jag  aldrig  göra",  inföll  Au- 
rora och  smekte  honom.  "Käre  lille  gode  man,  jag 
skall  aldrig  slå  knutar  på  tråden;  tro  mig",  tillade 
hon  och  blickade  in  i  hans  ögon  så  ärligt  och  så 
ömt,  att  han  ovilkorligt  tryckte  en  kyss  på  hennes 
panna.      "Det   slår   ändå   in   som   mamma   säger,  att 


311 

en  hustru  aldrig  får  göra  någon  nytta  under  smek- 
månaden, då  sitta  männen  och  hänga  öfverallt  och 
äro  förtjusta  beständigt  —  ja  ja,  Carl,  sitt  du  qvar, 
det  är  ej  så  noga  nu;  men  ser  du,  när  drällen  kom- 
mer i  gång,  sä  får  du  vara  härifrån,  för  si  då  vill 
jag  arbeta." 

"Men  jag  sitter  här  ändå  och  läser  för  dig." 
"Läser,    åja,  det  kan  också  vara  roligt,  bara  man 
får  skratta  bra." 

"Åja,  ibland;  men  allvar  är  också  bra  ibland." 
"Det   kan   jag    inte   begripa,    huru    kan   det  vara 
roligt  att  sitta  och  läsa  långrandiga  verser  eller  ömk- 
liga   historier,    som  man   riktigt  kan   gråta   åt?      Jag 
mins  att  mamma  en  gång  fick  hem  en  hel  hög  böcker 

—  det  var  bara  vers  och  romaner;  jag  började,  men 
det  blef  långroligt  och  så  bara  tittade  jag  i  slutet 
hur  det  skulle  gå  och  blef  nöjd,  om  de  fingo  hvar- 
andra;    hvad  är  det  för  nytta  att  läsa  sådant?" 

"Men  det  bildar  själen  och  hjertat." 

"Ånej,  käre  Carl,"  det  lär  man  sig  i  bibeln  och  af 
predikningar  och  inte  i  historieböcker." 

"Men  du  kommer  att  tänka  annat,  jag  skall  läsa 
för  dig  ett  stycke." 

"Nej  tack,  inte  nu,  ty  nu  behöfver  jag  tänka  på 
mitt  arbete.  —  Du  skall  tro  man  behöfver  nog  tänka 
för  att  inte  få  allt  bakvändt;  när  jag  bobinar,  så  kan 
du  läsa  för  mig  ur  dina  böcker  —  det  kan  allt  vara 
roligt  för  ett  tidsfördrif.  Men  tyst,  der  kommer  nå- 
gon —  käre  Carl,  spring  ut  och  ta  emot,  jag  får  åt- 
minstone ta  en  schalett  på  mig  —  jaså,  det  är  bara 
pappa,  jag  känner  igen  hans  steg  i  förstugan." 

Prosten  Hagin,  fryntlig  som  vanligt,  steg  in.  — 
"Åh  se  de  unga  tu;  goddag,  Stjernros,  och  goddag,  du 
lilla  slänga,  hä,  sitter  allt  i  väfven." 

"Jo  se,  pappa,  jag  har  en  flitig  hustru",  smålog 
Carl. 

"Lik  mor  sin,  lik  mor  sin.  Åh,  sitt  du  still,  Au- 
rora, jag  slår  mig  ner  på  en  stol  här  —  hä,  inte  krus 

—  hvad  behöfs  det  till." 

"Jo,  pappa,  nu  är  väfven  stygg  och  det  går  af; 
men  si  det  är  innan  han  blir  riktigt  klistrad,  sen  så 
är  det   nog   garn   som   håller  och  så  är  det  mammas 


312 

fjortonhundrasked  och  den  är  så  rät  och  mjuk  att  hon 
inte  äter  på  tråden  —  mamma  har  en  adertonhundra ; 
men  den  är  för  otäck." 

"Hvad  angår  oss  dina  fjortonhundra  och  aderton- 
hundra", sade  prosten.  "Väf  du,  min  flickunge,  och 
prata  ej  oss  fulla  med  din  lärdom." 

Aurora  rodnade  lindrigt,  ty  detta  var  en  slags 
förebråelse.  —  "Åh,  det  är  inte  på  skämt,  pappa  lilla;, 
men  si,  det  roar  Carl  så  mycket  att  sitta  här  —  an- 
nars kunna  herrarne,  om  det  är  något  vigtigt,  gå  in  i 
förmaket." 

"Ånej,  barn,  vi  bli  väl  qvar.  —  Hm,  det  var  sant, 
jag  har  posten  med  mig.  —  Ja  ja,  käre  Stjernros^ 
de  gå  på  min  väska;  men  hvad  tycks,  postmästaren 
derinne  —  åh,  ingenting  gör  det;  men  det  är  ändå 
förböfla  mig  prejeri.  Han  har  begärt  fyra  riksdaler 
påökning  för  Lillmalmas  brefpost,  liksom  det  blef  mera 
än  förr,  då  du  var  i  huset;  men  si  nu  fick  han  ett 
kryphål  och  vipps  var  han  framme  och  ökade  på  vä- 
skan. Men  det  gör  ingenting;  du  skall  ej  skaffa  dig- 
egen  väska,  ty  det  vinner  bara  postmästaren  på,  derinne." 

"Jag  skall  ersätta  pappa  den  ökade  kostnaden", 
sade  Stjernros. 

"Ånej,  ånej,  det  var  inte  meningen;  men  si,  det 
förargar  mig  ändå  att  postmästaren  skall  sluka  dem 
—  hm,  nej,  betala  får  du  inte  —  tjenar  till  intet;  jag- 
betalar  —  ha  ha  ha,  ser  ni,  desto  mindre  blir  arfvet. 
Ni  må  tro  att  mor  der  hemma  har  blifvit  riktigt  snål, 
sedan  Aurora  flyttade;  nu  skall  allting  sparas  åt  er 
och  edra  barn." 

Aurora  lutade  ner  hufvudet  öfver  väfven  och  rod- 
nade märkbart. 

"Nå  nå,  Aurora  lilla,  du  är  ju  en  ärlig  mans  hu- 
stru", fortfor  den  obarmhertige  gubben  —  "och  det 
skadar  inte,  att  mor  derhemma  tänker  på  hvad  som 
komma  skall." 

"Mamma  kunde  gerna  ha  annat  att  göra;  jag  be- 
griper inte  mamma",  sade  Aurora  retad. 

"Paff,  der  ha  vi  det.  Jag  tror  att  lilla  kapten- 
skan blir  ond.  —  Jo  jo,  käre  Stjernros,  du  får  dig- 
ett  likadant  huskors  som  jag  —  ha  ha  ha.  —  Gud 
välsigne   gumman  för  hvar  stund  och  för  hvar  glädje 


313 

hon  gifvit  mig.  —  Gud  late  er  lefva  så  lyckligt  som 
vi  gjort.  —  Se  sä,  Aurora,  titta  upp  med  ögonen, 
du  behöfver  inte  titta  ned  i  bommen  för  din  gamle 
far." 

"Nej  pappa,  det  gör  jag  intet  heller,  pappa  lilla", 
yttrade  Aurora  och  såg  upp  glad  som  förut;  "men 
pappa  kan  gerna  helsa  mamma,  att  vi  hushålla  så 
bra  sjelfva  (eller  hvad,  Carl?),  att  hon  gerna  kan  lefva 
som  förr  och  utan  att  spara  precis  åt  oss." 

"Ja,  jaha,  ska  ske,  min  lilla  kaptenska",  skrattade 
gubben;  men  det  var  sant,  med  posten;  hm,  två  bref 
—  det  ena,  hm,  är  från  Finland." 

Gubben  framtog  brefven  och  lemnade  dem  till 
sin  måg. 

Stjernros  såg  den  finska  poststämpeln  med  en 
flackt  örn  —  hans  ansigte  mörknade  och  han  drog  en 
djup  suck.  —  "Det  är  frän  någon  kamrat,  som  stannat 
qvar",  sade  han  och  lade  brefvet  åt  sidan.  Det  an- 
dra bröt  han;  det  var  från  Emilia,  med  bjudning  till 
Johannas  bröllop.  Kammarjunkaren  hade  skrifvit  post- 
skriptum  om  samma  sak. 

"Vi  äro  bjudna  på  bröllop  hos  svåger  Gyllenörn", 
sade  han  till  Aurora. 

"Jaså,  pä  hvems  dä?" 

"På  bröllopet  mellan  Gustaf  Lönner  och  Johanna 
Berndtson. " 

"Jaså,  systern  till  målaren,  som  gjorde  den  lilla 
engeln  i  Malma  kyrka.  —  Jag  har",  tillade  hon  skälm- 
aktigt, "hört  att  jag  har  en  rival  i  kyrkan.  —  Det  är 
just  vackert  att  ej  kunna  gä  i  Guds  hus  med  sin  man 
utan  att  träffa  på  hans  förtjusning." 

"Du  har  rätt,  Aurora,  den  der  flickan  häller  jag 
mycket  af",  smålog  kaptenen;  "men  originalet  är  länge- 
sedan förbi,  der  är  endast  bilden  qvar  —  eljest  sä  — 
Gud  vet  huru  det  gått." 

"Ja,  gerna  för  mig,  käre  Carl,  du  får  gei-na  vara 
förtjust  i  altartaflan  —  du  har  mitt  tillstånd  att  vara 
kär  i  den  lilla  engeln,  så  mycket  du  vill  —  det  rör 
mig  intet;  se  så,  gif  mig  den  tråden,  du  ser,  jag  räc- 
ker honom  intet.  —  —  —  Ser  pappa  på,  så  lydig 
han  är,   helsa   och   säg  mamma  att  min  herr  man  är 


314 

riktigt  beskedlig  och  lydig,  sä  att  man  kan  hoppas  att 
hans  uppfostran  skall  lyckas." 

Prosten  skrattade  och  vred  litet  på  kalotten:  "Ja 
ja,  barn,  uppfostra  du  honom,  så  har  min  gumma 
gjort  med  mig;  Gud  vet  både  hurudan  karl  jag  blif- 
vit  och  hur  pass  jag  skött  mitt  embete  —  ja,  jag  me- 
nar i  all  min  vandel  —  om  inte  gumman  varit.  Jag 
är  eljest  gudnås  het  och  orimlig  af  mig  —  men  se, 
det  der  har  hon  sä  sakteligen  tagit  bort.  —  Men  nog  om 
det;  hm,  hvad  är  det  andra  brefvet?" 

Kaptenen  betraktade  länge  och  dystert  kuvertet 
utan  att  bryta  det. 

"Det  är  från  Finland",  sade  han  ändtligen.  "Nå- 
gon af  dessa  tusende  verop,  som  stiga  upp  ur  folkets 
hjerta." 

Han  bröt  brefvet;  men  studsade  tillbaka  af  öf- 
verraskning  —  och  steg  upp  med  häftighet. 

"Pappa!  —  Aurora!"  sade  han  slutligen  och 
fattade  deras  händer,  "knäppen  ihop  händerna  och 
tacka  Gud,  tacka  Gud,  jag  ber  er;  gör  det  för  min 
skull." 

Han  var  utom  sig,  om  af  glädje  eller  tvärtom, 
visste  han  ej  sjelf. 

"Tacka  Gud.  —  Ser  ni",  tillade  han,  då  han 
märkte  deras  tvifvelaktiga  min,  "se,  Alfred  Berndtson 
lefver  —  han  har  sjelf  skrifvit  detta  bref." 

Nu  förstodo  de  allt;' Aurora  sänkte  blicken  och 
gubben  tog  af  sig  kalotten;    begge  knäppte  händerna. 

Stjernros  smålog  åt  dem  och  sade  efter  några 
ögonblick:  "Tack  pappa  och  du  Aurora,  att  ni  deltaga 
i  min  glädje  ~  ja,  han  lefver." 

"Hm,  Gudilof  för  det;  hm,  när  han  var  på  Mal- 
ma,  gjorde  han  aldrig  vårt  hus  den  äran;  hm,  hen- 
nes nåd,  din  styfmor  Carl,  hindrade  honom  nog  att 
göra  bekantskaper  i  trakten  —  och  så  blef  han  för- 
tjust i  din  syster;  hm,  det  blir  temligen  kuriöst  att 
han  nu  kommer  igen,  sedan  Emilia  blifvit  gift  med  en 
annan." 

"Ja,  det  kunde  hon  allt  låtit  bli",  yttrade  Aurora. 
"Det  var  väl  ej  så  brådt  med  det." 

"Säg  inte  sä,  Aurora;  hon  lät  i  detta  leda  sig  af 
kammarjunkaren  och  —  säkert  är  att  hon  var  ett  mål 


315 

för  sin  styfmors  hat  och  skulle  blifvit  det  ännu  mera 
—  hon  blef  således  upptagen  till  dotter." 

"Jo  vackert,  der  är  ju  läst  brudvigseln  öfver  dem", 
anmärkte  Aurora. 

"Ja  —  men  det  var  det  enda  sättet  att  draga 
henne  ur  förderfvet." 

"Säg  djefvulens  klor,  Stjernros!  Säg  djefvulens 
klor!"  inföll  prosten.  —  "Du  hörde  att  jag  bad  för 
det  arma  folket,  och  verkade  det  någon  omvändelse? 
Nej,  tvärtom,  nu  ha  de  vräkt  ut  enkor  och  barn  och 
sagt  upp  Anders  från  skogstorpet." 

"Jaså,  min  mans  ena  svärfar",   skrattade  Aurora. 

"Åh,  det  är  intet  att  skratta  åt",  invände  gubben 
förargad.  "Det  är  inte  värd  t,  kära  Aurora,  att  vara 
qvick,  dä  det  är  fråga  om  folks  väl  och  ve.  —  Hm, 
det  är  en  kanalje  den  der  inspektören  och  har  ett 
herrskap  sen,  som  står  i  hin  ondes  mantal.  Fast 
jag  vill  inte  tänka  pä  dem;  hm,  gudskelof  att  din 
tillämnade  svåger  lefver  och  har  helsan  —  men  visst 
kunde  Emilia  låtit  bli  att  gifta  sig;  man  skall  icke 
gäckas  med  äktenskapet.  Men  nog  om  det,  sitt  ner 
och  läs  brefvet  —  hm." 

Prosten  hade  tydligen  mycket  svårt  att  stilla  sin 
vrede,  sedan  han  kommit  in  på  kapitlet  om  Malma 
och  inspektören  och  herrskapet  och  uppsägningarne; 
allt  det  der  var  en  gammal,  aldrig  riktigt  igenläkt 
förargelse,  som  bröt  upp  vid  hvartenda  väderskifte. 

"Läs  brefvet,  Stjernros,  eljest  fortfar  förargelsen 
hela  dagen.  —  Så  snart  jag  tänker  på  hybblet  der- 
uppe,  kan  jag  bli  rasande  —  läs  Stjernros." 

Kaptenen  hade  under  prostens  vredesskålar  ge- 
nomögnat brefvet.  Det  innehöll  en  kort,  men  tydlig 
berättelse  om  de  händelser  vi  redan  veta.  Likväl 
felades  alldeles  redogörelsen  för  striden  och  dess  ut- 
gång, utan  blott  om  tiden  efter  ankomsten  till  Alex- 
androwsk,  om  de  upptäckter  han  gjort  angående  sina 
föräldrar. 

"Det  der  var  mer  lycka  än  konst,  hm",  sade 
prosten  och  vred  på  kalotten;  "men  se,  menniskan 
tål  mycket,  innan  hon  förgås,  hm,  läskäre  Stjernros." 

"Det  der  låter  alldeles  som  en  roman",  inföll  Au- 
rora skrattande;  "det  kan  något  vara,  när  det  är  rik- 


316 

tigt  sant  och  man  får  veta  hvad  som  verkligen  hän- 
der och  sker,  och  riktiga  namn  och  annat.  Då  kan 
det  vara  roligt  att  läsa ;  —  och  då  det  rör  menniskor, 
som  man  känner  och  hört  något  om  förut.  Ja,  läs 
du,  Stjernros,  sådant  är  roligt." 

Stjernros  läste: 

"Du  vet  att  jag  alltid  trott  på  en  försyn,  det  vill 
säga  en  vilja,  som  ger  oss  stoff  att  använda  som  det 
oss  synes.  Vår  vilja  är  fri  att  begagna  hvad  hon  får; 
men  hennes  val  af  ämne  beror  pä  en  högre  vilja. 
Vår  ställning  i  verlden,  våra  kunskaper  och  det  yttre 
af  vårt  öde  skänkes  oss  af  en  högre  makt  genom 
tillfället  som  vi  säga ;  det  är  Gud  som  ger  oss  platsen, 
der  vi  lefva  och  verka,  skänker  oss  medlen  i  vår 
hand  —  små  eller  stora  —  men  det  beror  på  oss  att 
använda  dem.  Detta  yttre  inflytande,  som  ger  oss 
materialierna  för  vår  lifsbyggnad,  kalla  vi  öde,  skic- 
kelse,  försyn.  Det  är  klart  att  ett  sådant  finnes,  ty 
huru  underligt,  huru  omöjligt  att  beräkna  är  ej  hän- 
delserna och  tillfället  att  gagna  i  smått  som  stort  — 
desse  bero  ej  af  oss  —  det  beror  ej  på  oss,  om  vi 
födas  i  en  torparkoja  eller  till  en  tron.  De  medel,  vi 
erhålla  för  att  fullfölja  vår  bana,  äro  liksom  förut  be- 
stämda. Fattigdomen,  sjukdomen,  rikedomen  och  hel- 
san är  ej  vår  egen  skapelse,  fastän  vi  ofta  deltaga 
deri.  Ser  du,  jag  har  hittills  varit  ett  fader-  och  mo- 
derlöst barn,  jag  blef  illa  sårad,  bringades  nära  döden; 
men  hvarför?  Jo,  försynen  ville  omgestalta  min  lef- 
nad,  den  gaf  mig  åter  en  ny  bana  —  jag  återfann 
min  far  —  och  Gudi  lof,  en  ädel  menniska,  för  hvil- 
ken  jag  ej  behöfver  blygas  hvarken  på  jorden  eller  i 
himlen  en  gång." 

"Om  han  ändå  inte  gjorde  så  fasligt  många  be- 
traktelser", inföll  Aurora.  "Kommer  han  inte  snart 
till  saken,  hvad  heter  hans  far?  Det  måtte  väl  stå 
hvem  som  är  hans  far  och  mor?" 

"Jo  strax,  Aurora;  se  här,  hm  hm",  fortsatte 
Stjernros  läsningen  mumlande;  "jo,  se  här:  min  far 
heter  Bernhard  Danieli  och  min  mor  Athalie  Gyllen- 
örn,  syster  till  vår  ädle  gode  kammarjunkare." 

"Kors  bevars",  inföll  åter  Aurora,  "men  när  han  nu 
får    veta,   att   hans    ädle   gode    morlDror    gift  sig  med 


317 

Emilia;  så  blir  det  väl  en  annan  låt.  Det  var  ändå 
inte  bra  att  Emilia  gifte  sig  med  gubben;  Herre  Gud, 
visst  är  han  en  beskedlig  menniska,  men  så  var  han 
ändå  visst  sina  fyratio  åren  äldre  än  hon  och  kunde 
vara  far  åt  henne." 

"Ja,  Aurora,  det  är  just  det  han  är",  sade  Stjern- 
ros;  "han  är  hennes  far,  hennes  ende  vän  och  stöd  i 
verlden.  —  Hade  han  anat  att  jag  skulle  kunnat  så 
snart  gifvit  henne  en  fristad  här  hos  oss,  sä  hade  han 
icke  fallit  pä  den  idén.  Emilia  gjorde  rätt;  ty  hon 
måste  undfly  de  beständiga  förödmjukelserna.  Hon 
borde  ej  vistas  i  ett  hus,  der  smädelse  öfver  hennes 
föräldrar  hör  till  jargonen  och  hon  kunde  det  ej,  när 
Gabriel  Ljungsköld  blef  herre  der  —  och  sedan  han 
ansåg  sig  pligtskyldigast  böra  plåga  henne.  —  Ack, 
Aurora,  du  vet  ej  hvilka  afgrunder  som  kunna  finnas 
i  en  menniskas  sinne." 

"Åjo,  visst  begriper  jag  att  folk  kan  vara  elakt 
och  styggt;  men  i  Guds  namn,  de  voro  ju  ej  onda 
på  Emilia,  och  hennes  nåds  jalusi  hade  väl  tagit  en 
ända." 

"Vet  du,  Aurora,  det  gifves  menniskor,  som  fmna 
sin  njutning  i  att  plåga  och  förnedra  alla  andra; 
det  är  en  helvetisk  lust,  en  glädje  blott  i  den  mån 
att  de  kunna  trösta  sig  med  att  andra  äro  lika  olyck- 
saliga, som  de  känna  sig  med  sitt  tomma  hjerta." 

"Fy!  Carl,  sådant  folk  finns  väl  inte?" 

"Jo,  minsann  finnas  de,  Aurora",  inföll  prosten 
och  vred  kalotten  på  sned.  "Den  der  skurken  Grön- 
lind, inspektorskanaljen  på  Malma,  är  just  en  sådan 
en  själ.  —  Han  är  glad  bara  han  får  plåga  folket 
och  skälla  ner  presterna  och  preja  på  tionden.  — 
Har  jag  alltifrån  han  kom  dit  fått  en  enda  tunna  der- 
ifrån  som  vägt  mer  än  nio  pund,  så  vill  jag  inte  stå 
upp  i  morgon.  Jo,  ser  du  Aurora,  det  finns  verkliga 
djefvulens  verktyg  här  på  jorden  —  han  är  också 
en  herre  och  har  sin  betjening,  Uksom  Gud  har  sina 
tjenare.  Hvad  skulle  vi  prester  också  göra,  om  ej 
den  lede  frestaren  gick  omkring  bland  menniskorna. 
Vi  skulle  falla  i  sömn;  men  si,  striden  håller  oss 
vakna.     Men   fortsätt,  Stjernros,  det  der  är  en  kuriös 


318 

historia,  som  skall  roa  mor,  då  jag  kommer  hem  i 
qväll." 

"Ja,  det  är  alldeles  en  sannsaga,  och  gamla  Stina 
skall  få  sin  glädje  af  att  brodera  ut  henne",  skrattade 
Aurora;    "men  läs  nu,  Stjernros." 

"Jag  vet  ej",  började  kaptenen  läsa;  "jag  vet  huru 
det  är;  men  det  förefaller  mig,  som  om  Emilia  vore 
förenad  med  någon  annan," 

"Hvad!  —  Hm,  det  var  besynnerligt",  utropade 
de  begge  åhörarne  liktidigt. 

"Någon  annan,  det  förefaller  mig  så;  men  ändå 
är  jag  glad ;  ty  hon  älskar  mig  liksom  förr.  Det  kän- 
ner jag  tydligt  och  klart  i  min  själ,  det  ser  jag  med 
min  själs  ögon  —  och  ändå  älskar  hon  också  den 
hon  tillhör.  —  Ja,  det  vet  jag,  hon  älskar  äfven  ho- 
nom; men  ej  på  samma  sätt.  Denna  dubbelkärlek 
förefaller  mig  som  tvenne  ljusstrålar,  som  löpa  bred- 
vid hvarandra,  utan  att  någonsin  blandas.  Tala  der- 
för  öppet!  Hon  är  gift?  Lycklig  maka?  Ack,  det  gör 
mig  ingen  sorg  i  den  sinnesstämning  jag  är.  Helsa 
min  goda  Emilia,  hon  blir  också  glad  —  ja,  jag  vet 
det,  endast  glad  när  hon  får  veta  att  jag  lefver.  — 
Säg  henne  också  då  att  jag  vet  allt  —  skratta  inte 
—  lill-Stina,  det  sköna  englabarnet  på  altartaflan." 

"Mjuka  tjenarinna",  skrattade  Aurora,  "det  är 
den  min  herr  man  tycker  så  mycket  om.  —  Jo  jo^ 
Stjernros,  se  ej  så  allvarsam  ut,  inte  är  jag  jaloux  på 
taflan  heller." 

Men  Stjernros  hade  fallit  i  djupa  tankar  och  satt 
liksom  drömmande.  Hans  ärliga  tänkande  ögon  blic- 
kade med  ett  mildt  smålöje  utöfver  berg  och  dalar; 
han  hade  ej  hört  ett  ord  af  Auroras  infall. 

"Hm,  det  är  naturligt,  hm",  yttrade  prosten  till 
sin  dotter,  "att  Stjernros  inte  förgapar  sig  i  ett  må- 
ladt  beläte;  men  han  tycker  att  det  är  väl  måladt 
och  det  är  det  också,  liksom  hela  taflan.  —  Likaväl 
kunde  han  låtit  Stefanus  få  en  röd  mantel  i  stället 
för  en  blå;  det  hade  alltid  lyst  upp  taflan  mycket 
bättre  —  eller  hvad  säger  du,  Stjernros?" 

"Jag?  Hvad?  Jaså,  hvad  jag  säger",  svarade  kap- 
tenen, liksom  han  vaknat  ur  en  dröm  —  "ja,  det  är 
högst  eget." 


319 

"Eget  att  han  har  blå  mantel?" 

"Ånej  —  att  lill-Stina  hänger  qvar  i  hans  minne." 

"Nå,  hvad  har  då  hll- Stina  der  att  göra?"  åter- 
tog prosten  misslynt;  "läs  Stjernros!" 

"Lill-Stina,  det  sköna  englabarnet  pä  altartaflan, 
har  sagt  mig  allt." 

"Der  ha  vi  ägget,  det  der  skottet  har  visst  rub- 
bat hans  förstånd",  sade  prosten,  "sådana  barnshg- 
heter;  lill-Stina  är  hos  Gud,  det  tror  jag  visst,  men 
inte  spökar  hon  stackars  barn,  eljest  sä  behöfde  hon 
väl  allrabäst  trösta  far  sin  den  stackaren;  slidder, 
sladder,  skråck  och  finter,  som  bara  gör  skada." 

"Skada?  Pappa!  inte  gör  det  stor  skada",  sade 
Aurora,  '^ty  se  på  gamla  Stina,  det  finns  väl  ingen 
menniska  som  tror  på  mer  skräck  än  hon,  och  ser 
och  hör  hur  det  går  och  hur  det  knakar  och  piper 
i  hvar  vrå,  sedan  det  bhfvit  mörkt;  men  hon  är  väl 
den  allra  beskedligaste  och  gudfruktigaste  menniska 
ändå,  fastän  vi  skratta  åt  hennes  dumheter." 

Stjernros  hade  blifvit  uppmärksam  på  samtalet, 
han  blandade  sig  nu  deri:  "Spöktron",  sade  han, 
"motarbetas  i  en  riktning  af  naturvetenskaperna  och 
deras  utveckling.  Orsakerna  till  en  mängd  förut  oför- 
klarliga fenomen  upptäckas.  Der  vi  förr  trott  att 
andeverlden  började,  finna  vi  att  ännu  det  naturliga 
fortfar,  åtminstone  det  som  vi  kalla  naturligt  eller 
det  som  vi  förnimma  med  våra  yttre  sinnen.  De 
motarbeta  hvad  vi  kalla  skråck  eller  en  rent  materiel 
uppfattning  af  andelifvets  företeelser.  Deremot  vidga 
de  gränsen  för  värt  vetande  och  ingenting  är  sannare 
än  att  man  aldrig  mera  klart  känner  sin  kortsynthet 
och  aldrig  mera  öppet  erkänner  den  än  då  man  gjort 
sig  möda  att  forska  i  skapelsens  mystérer.  Som  kär- 
nan för  hela  denna  förunderliga  verld,  som  omger 
oss,  står  menniskan,  och  hon  finner  snart,  att  om  hon 
också  förstode  allt  som  omger  henne,  äfven  om  hon 
kunde  se  öfver  vetenskapens  töckengräns,  så  förstode 
hon  dock  icke  sig  sjelf." 

"Hm,  hni",  sade  prosten,  som  i  sin  ungdom  läst 
sitt  Novum  och  kunnat  språken,  men  som  ansåg  na- 
turvetenskaperna  rent   af  för  onödigheter  (alldeles  af 


320 

samma  orsak  som  det  för  den,  som  alltid  gått  barfota, 
.intet  finnes  något  onödigare  än  skor),  "hm,  hm." 

Kaptenen  lät  likväl  ej  afbryta  sig  i  sin  ifver  att 
förklara. 

"Det  synes  som  allt  centralt  aldrig  skulle  kun- 
na fatta  sig  sjelf  och  sitt  eget  sätt  att  verka.  Solen, 
säger  Herchel,  är  sjelf  en  mörk  planet,  hvars  kropp 
skymtar  igenom  solfläckarne  eller  remnorna  på  dess 
lysande  luftkrets.  Ljuset  går  således  ej  oförmedladt 
inåt,  fastän  det  så  strålar  utåt.  Hjernan,  säga  fy- 
siologerna, just  den  del  af  vår  kropp,  som  uppfattar 
känseln,  är  sjelf  känslolös.  Ögat,  som  förmår  skåda 
jord  och  himmel,  ser  sig  icke  sjelft." 

"Jo,  kära  du,  i  en  spegel",  skrattade  Aurora. 

"Du  har  rätt,  så  är  det  också  med  oss.  Om  vi 
skola  kunna  skåda  vår  andliga  menniska,  skall  det 
vara  som  spegelbild,  en  reflex  från  något,  som  står 
utom  oss  och  utom  vår  vilja.  Detta  inse  vi  och  då 
vi  forska  vidare  och  betrakta  dessa  spegelbilder,  finna 
vi  att  de  komma  från  en  annan  verld  än  materiens, 
åtminstone  den  för  våra  sinnen  fattliga  materien.  Det 
finnes  ett  inre  sinne,  en  smak,  en  lukt,  en  känsel 
eller  syn,  intetdera,  men  dock  allt  detta  tillsammans 
som  beständigt  vaket;  ty  anden  sofver  aldrig,  ger 
oss  begrepp  om  ett  andligt  lif  och  en  andlig  natur, 
rikare  än  den  materiela,  der  en  evig  tropiksol  lyser 
öfver  osedda  oförvanskliga  skapelser.  Det  behöfs 
blott  att  glömma  det  jordiska  för  att  förnimma  det 
himmelska. 

Dä  ett  qvarnhjul  knakar  och  gnisslar,  kunna  vi 
ej  urskilja  de  skära  tonerna  af  en  eolsharpa,  fastän 
de  verkligen  genomdallra  luften;  men  vänjas  vi  vid 
bullret,  glömmer  vårt  öra  att  lyssna  till  hjulens  brak 
och  axlarnes  gnissel,  om  en  eolsharpa  då  klingar, 
träffar  dess  toner  vårt  öra  och  vi  höra  dem.  Det 
vill  säga  så  länge  som  materien,  den  gröfre  sinnliga 
materien  beständigt  fäster  vår  uppmärksamhet  och  vi 
beständigt  öka  dess  gnissel,  då  märka  vi  intet  af  allt 
det,  som  vårt  inre  sinne  vill  säga  oss;  men  i  döden, 
då  materiens,  liksom  alla  ändliga  värden  falla,  då 
det  på  en  gång  tystnar  rundt  omkring  oss,  då  se  vi, 
då  höra   vi   och   förnimma   ting,   som   vi  förut  aldrig 


321 

anat,  och  detsamma  sker,  om  genom  en  händelse 
eller  en  innerligare  kärlek  för  det,  som  andeligt  är, 
vi  tillsluta  vårt  öra  för  verlden  och  hora  på  oss 
sjelfva." 

"Hm,  det  der  är  rätt  grant",  yttrade  prosten,  "men 
i  katekesen  står  det  likväl  intet,  hm,  har  du  också 
sett  andar,  spöken,  efter  du  så  der  på  tvären  tror  på 
dem." 

"Nej,  pappa",  sade  Stjernros  skrattande,  "jag  är 
ett  alltför  stort  verldens  barn.  Jag  har  ej  hvarken 
hört  eller  sett  något  —  och  tror  också  ej  derpå  utan 
bevis.  —  Det  enda  jag  velat  säga  är,  att  det  fmnes 
några  skäl,  hvarför  man  ej  kan  rent  af  neka  möjlig- 
heten af  dylika  förnimmelser.  Vi  ha  ju  ett  samvete, 
pappa?  Hvad  är  detta  annat  än  en  röst  inom  oss, 
ett  sinne,  som  sätter  oss  i  tillfälle  att  jemföra  våra 
tankar  och  handlingar  med  en  högre,  en  osedd  viljas 
fordringar." 

"Åja,  men  det  der  ha  vi  af  den  heliga  skrift",  in- 
vände prosten. 

"Inte  så  alldeles  pappa,  hedningarne  hade  det 
också.  Barnet  har  det  lika,  om  ej  mer  utveckladt  än 
vi,  ännu  då  det  ej  kan  fatta  en  enda  redig  tanke  om 
Gud  —  det  är  samvete.  Det  är,  om  vi  så  vilja,  en 
reflekterad  bild  af  oss  sjelfve  vi  se  i  en  andlig  spegel. 
Då  upptäcka  vi  hvarje  vansklighet,  hvarje  fläck  som 
der  finnes  och  söka  rätta  oss.  Om  detta  sinne  ej 
fanns,  skulle  ju  menniskan  alltid  liksom  djuret  blott 
rätta  sig  efter  hvad  som  är  nyttigast  och  ej  ha  be- 
grepp om  hvad  som  är  rättast.  Emellertid  fmnes  det 
icke  en  som  ej  någongång  gått  tvärtemot  hvad  han 
ansåg  sig  nyttigast  och  funnit  sig  lycklig  att  kunna 
göra  det." 

"Hm,  åja,  det  der  är  allt  bra;  men  det  oaktadt 
är  din  målare  en  tosing",  sade  prosten,  "en  riktig 
tosing,  som  går  i  syne." 

"Det  är  ganska  möjligt,  men  derföre  kunna  vi  ej 
precis  påstå,  att  han  har  orätt;  ty  tokeriet  är  ju  in- 
genting annat  än  oordning  i  en  hop  minnesbegrepp,  i 
sjelfva  drägten  af  vår  inre  varelse." 

"Jag  tycker  för  min  del",  afbröt  nu  Aurora,  "att 
herrarne    varit    rätt  tråkiga    begge   två.     Om  inte  du 

Altartaflan,  21 


322 

Stjernros  talat  sä  högtidligt,  så  hade  jag  haft  en  half- 
aln  pä  drällen  färdigväfven ;  men  sä  är  det,  man  skall 
aldrig  ha  karlar  inne,  dä  man  vill  göra  nägon  nytta. 
De  äro  så  fallna  för  prat,  att  de  alltid  förstöra  hvad 
som  skall  göras." 

"Och  spekulationer  sen",  sade  prosten,  "äja,  Gudi- 
lof  inte  är  du,  Aurora,  af  den  der  tron." 

"Ånej,  pappa,  det  är  inte  Stjernros  heller",  sade 
Aurora  försonande.  "Han  bara  tycker  att  det  är  ro- 
ligt ibland  att  prata  om  sådant." 

Det  for  en  obehaglig  känsla  genom  kaptenen,  då 
hans  lilla  snälla  hustru  ursäktade  honom;  men  han 
smålog  snart  och  sade : 

"Gud  vet,  Aurora,  om  du  har  rätt.  Något  tror 
jag  väl  ändå  och  i  synnerhet  det  att  det  finnes  oänd- 
ligen  mycket  som  vi  tro  oss  förstå,  men  hvaraf  vi  ej 
ens  se  skalet." 

"Hm,  det  der  är  nyttan  af  de  nya  vetenskaperna, 
hm,  och  hvad  de  koka  ihop  pä  laboratorierna,  det  är 
en  annan  tid  kommen,  då  den  enfaldiga  tron  skall 
bort  och  en  naturreligion  sättas  i  stället  —  lycka  till, 
det  blir  galant." 

Gubben  var  verkligen  misslynt  öfver  magens  fö- 
reläsning, mest  derföre  att  han  ej  förstått  hälften  och 
han  på  sätt  och  vis  ansåg  för  en  förmätenhet,  att 
hans  måg  visste  en  hel  hop,  som  var  honom  sjelf  okändt, 
och  tänkte  i  en  annan  ordning  än  den  som  han  sjelf 
fått  lära  sig  i  skolan,  gymnasium  och  akademien  på 
sin  tid.  Det  blef  mycket  lärdt  och  gudfruktigt  folk 
den  tiden  utan  alla  de  der  nya  vetenskaperna  och  på 
grund  af  nya  språkstudier. 

Den  gode  prosten  glömde  alldeles,  att  det  finnes 
lika  många  vägar  till  ljusets  och  sanningens  källa, 
som  det  utgå  strålar  derifrån.  Hvarenda  är  en  väg 
tillbaka  och  alla  äro  radier  i  samma  cirkel. 

"Åja",  sade  han,  "emellertid  så  kan  man  ha  ro- 
ligt att  ibland  höra  på  sådant.  —  Jag  vet  ändå  att 
Stjernros  inte  är  full  af  skräck  eller  tror  på  spöken." 

"Nej,  pappa,  det  gör  jag  verkligen  icke.  Jag  för- 
klarar allt  så  långt  jag  kan  på  naturligt  sätt,  och  det 
jag  ej  kan  förklara  anser  jag  icke  derföre  för  öfver- 
naturligt;    men    derföre    och   just    derföre    kan  jag  ej 


323 

ändå  neka  möjligheten  af  en  natur,  som  vi  ej  förstå, 
som  aldrig  kan  bli  föremålet  för  vår  direkta  forsk- 
ning. Det  ligger  verkligen  i  en  varm  och  kärleks- 
full upplysning  något,  som  häntyder  på  hvad  jag 
förut  sagt." 

Bom,  bom!  lät  det  i  väfven.  Lilla  Aurora  hade 
tröttnat  på  det  lärda  talet  och  hade  börjat  väfva. 
Bom,  bom. 

"Se  så,  inte  mer  om  den  saken,  hvar  och  en 
är  salig  i  sin  tro",  yttrade  prosten  och  tog  afsked. 

"Goda  pappa!  Bed  mamma  att  hon  är  så  snäll 
och  beskedlig  och  lånar  mig  en  fjortonhundra,  för 
Anna-Stina  skall  också  väfva.  Om  mamma  frågar,  så 
säg  henne  att  det  skall  bli  halfylle  till  vinterklädning 
åt  mig  och  kanske  på  slutet  ett  par  rutiga  västar  åt 
Stjernros.  —  Söta  pappa!  glöm  inte  bort  det  —  det 
var  en  fjortonhundrasked,  den  glesa  förstår  pappa. 
Åja,  mamma  vet  nog',  hur  det  skall  vara,  bara  pappa 
säger,  hvartill  hon  skall  nyttjas." 

Med  denna  kommission  reste  gubben,  som,  så 
snart  han  åter  fick  en  påkänning  af  något  rent  prak- 
tiskt, blef  glad  igen. 

"Omvänd  du  din  man,  Aurora",  sade  gubben, 
"och  ha  honom  till  att  se  efter  folket  i  stället  att  spe- 
kulera på  den  välsignade  naturen.  —  Ha  ha  ha,  åja, 
käre  Stjernros,  jag  menar  bara  på  narri  —  Gud  väl- 
signe er,  barn." 

Stjernros  återvände  till  sin  hustru,  sedan  han  ve- 
derbörligen följt  ut  svärfar.  Hon  väfde  flitigt  och  små- 
skrattade,  då  han  kom  in. 

"Vet  du",  sade  hon,  "jag  tänker  på,  då  vi  en 
gång  som  du  säger  bli  andar,  om  vi  skola  känna 
igen  hvarandra.  —  Vet  du,  det  förekommer  mig  som 
om  du  inte  skulle  stort  bry  dig  om  en  så  enkel  och 
olärd  menniska  som  jag  är;  men  ändå  häller  du  af 
mig?"  tillade  hon  med  en  mild  blick.     "Ja,  det  gör  du." 

"Ja,  goda  Aurora,  det  gör  jag  visst;  men  det 
gjorde  mig  ondt,  att  du  ursäktade  mig  för  pappa ;  det 
jag  sade  var,  om  du  tänker  efter,  ju  hvarken  befängdt 
eller  icke  religiöst  nog." 

"Ja  ja,  det  kan  så  vara;  men  se,  jag  känner  pap- 
pa och  han  blir  alltid  ond,  då  man  talar  om  naturen. 


324 

—  Pappa  tål  inte  naturen  han,  utan  påstår  att  allt 
står  i  uppenbarelsen  och,  gode  Stjernros,  det  är  väl 
också  sannt;  du  måtte  väl  inte  tro  annat." 

"Nej,  Aurora,  visst  ej  annat,  men  jag  tror  mera 
än  du  och  pappa,  ty  jag  tror  att  allt  står  i  biblen, 
men  tillika  att  det  äfven  står  skrifvet  i  naturen.  — ■ 
Det  är  samma  Gud,  som  gifvet  oss  begge,  och  han 
kan  ej  vara  sig  olik  —  öfverallt  är  han  sig  lik  i  kär- 
lek och  sanning  och  skönhet." 

"Ja,  så  kan  det  gerna  vara;  men  tala  inte  med 
pappa  derom,  ty  ser  du:  han  tycker  att  det  är  riktigt 
ett  afguderi  att  söka  upplysning  i  verldsliga  ting.  Ja, 
ja,  det  är  som  jag  säger,  att  jag  är  alltför  olärd  att 
vara  nog  för  dig." 

"Tro  inte  det,  Aurora",  yttrade  Stjernros  ömt. 
"Du  är  en  god,  söt  hustru,  utan  alla  dessa  kunskaper, 
som  skulle  göra  dig  till  ett  tråkigt  sällskap.  Vet  du. 
lärda  fruntimmer  äro  mig  en  leda  ungefär  lika  mycket 
som  ytliga  qvinnor,  som  tro  sig  sväfva  i  vetandets 
högsta  rymd,  då  de  skrifva  bref  på  franska  och  ej 
läsa  annat  än  på  originalspråket,  under  det  att  de  ej 
göra  sig  mödan  att  känna  sitt  eget.  Detta  lärdoms- 
kram är  odrägligt,  i  synnerhet  derföre  att  de  tro  sig 
så  hjertans  väl  och  hänga  sig  envist  vid  vissa  saker, 
som  de  händelsevis  tro  sig  ha  reda  på.  Nej,  gudi 
lof  att  du  ej  är  lärd." 

"Tack,  Stjernros,  tack,  min  snälle  man",  sade 
Aurora  rörd.  "Gud  skall  veta  att  jag  vill  vara  för 
dig  en  bra  hustru.  —  Jag  blef  verkligen  litet  rädd,  då 
jag  hörde  dig  tala,  och  tänkte :  Herre  Gud !  hvad 
Stjernros  måste  anse  dig  för  dum.  Ser  du,  jag  vill 
så  gerna  att  du  skall  hålla  af  mig  —  och  det  gör 
du,  det  vet  jag,  fastän  jag  intet  vet  hvad  du  menar 
med  dina  "fysiologer"  och  dina  "sferer"  och  Gud  vet 
allt  —  men  lär  mig  en  smula,  det  kan  aldrig  skada, 
och  inte  tror  jag  att  det  är  något  ondt  i  sådant,  ty 
då   vore    du  inte    så  bottenärlig  och    god  som  du  är. 

—  Jag  dömer  din  lära  efter  dig  sjelf.  —  Det  kunde 
pappa  göra  också,  ty  inte  är  det  sådana  funderingar 
som  gjort  inspektor  Grönlind  sådan  han  är  —  till  en 
dålisr  menniska  —  det  är  snarare  af  okunnighet." 


325 

"Tack,  goda  Aurora",  hviskade  Stjernros  och 
slöt  det  goda  barnet  i  sina  armar.  "Tack  för  din 
flärdfria  tro,  din  varma  kärlek  —  tack,  tack." 

"Åh,  inte  att  tacka  för,  kära  du,  det  är  min  skyl- 
dighet som  din  laggilda  hustru;  se  så,  nu  är  allt  bra, 
nu  skall  jag  väfva  igen.     Gud  nåde  mig  för  allt  prat." 

Kaptenen  var  i  sjelfva  verket  en  ganska  praktisk 
menniska,  fastän  ej  så  genompraktisk  att  han  ej  fann 
ett  nöje  i  att  forska  och  öfvertänka  ämnen  äfven  utom 
kretsen  for  hans  egen  bana.  Det  fanns  för  honom 
ingenting  roligare  än  att  öfverse  arbetet  och  ofta  sjelf 
deltaga  deri.  Den  lilla  trädgården  på  Lill-malma  var 
ett  föremål  för  hans  egen  arbetsflit,  och  en  mosse, 
som  höll  på  att  utdikas,  var  ett  annat  för  hans  upp- 
märksamhet. Men  detta  intresse  gick  dock  ej  så  långt, 
att  han  beständigt  hade  sina  tankar  ute  på  mossen 
eller  midt  inne  i  trädplanteringarne. 

Detta  oupphörliga  tänkande  på  ett  enda  ämne,  hvil- 
ket  mänga  anse  för  alldeles  nödvändigt  för  att  gå  långt 
i  en  sak,  är  dock  ej  annat  för  tanken  än  detsamma 
som  att  dag  ut  och  dag  in  dra  en  slipsten  för  krop- 
pen. Man  blir  ej  skickligare  på  längden,  utan  endast 
gör  sig  till  en  andlig  krympling,  som  för  alltid  måste 
dra  slipsten  och  ej  duger  till  annat.  Det  är  just 
detta  eviga  repeterande  med  ett  och  samma,  som 
gjort  våra  handtverkerier  så  stillastående  till  dess 
menniskor  med  vidsträcktare  kunskaper  och  större 
forskningsförmåga  började  att  blanda  sig  i  saken  och 
genom  sitt  nyhetsmakeri  gaf  fart  åt  arbetet  och  skön- 
het och  varaktighet  åt  formen. 

Sålunda  hade  kapten  Stjernros,  oaktadt  han  kan- 
ske klarare  än  mången  annan  uppfattade  en  landt- 
brukares  kall,  fastän  han  vid  regementet  var  ansedd 
för  en  skicklig  officer  och  duglig  exerciskarl,  likväl  ej 
meci  hela  sin  själ  krupit  in  i  hvarken  ladugård  eller 
åker  eller  i  exercis-reglementet,  utan  hade  tid  öfrig 
att  läsa  ganska  mycket,  tänka  mycket  och  ändå  sköta 
allt  det  der  bättre  än  mängden. 

Det  var  denna  öfvertygelse  som  i  synnerhet  trö- 
stade hans  goda  hustru,  som,  för  allt  hvad  man  hette, 
hade  sin  ifar  till  förebild. 


326 

Visst  var  det  gudfruktigt  och  stilla  derhemma; 
men  icke  hade  pappa  någonsin  talat  om  det  andliga 
jaget  eller  sambandet  mellan  tvenne  verldar.  Den 
saken  af  handlade  han  mycket  enkelt  i  sin  predikan, 
att  de  gode  fingo  komma  in  i  sin  Herras  glädje  och 
de  onde  komma  till  afgrunden ;  men  att  derinom  oss 
fanns  redan  färdig  denna  andliga  varelse,  att  blott 
skalet  behöfde  brista  för  att  frigöra  honom  med  sina 
fläckar  eller  sin  snöglans  pä  vingarne,  var  något  som 
hon  aldrig  hört  talas  om. 

Pappa  var  hennes  orakel  och  han  talade,  om 
qvällarne  då  der  blef  stilla,  sällan  om  annat  än  huru 
många  tunnor  han  sått  och  huru  mänga  han  fått.  om 
en  och  annan  sockenbo,  som  inte  kunde  berga  sig, 
och  om  inspektor  Grönlind,  som  "dagsdagligen"  stälde 
till  någon  förargelse.  Om  pappa  ej  gjorde  detta,  sä 
var  der  främmande,  och  då  spelade  herrarne  eller  ock- 
så lade  han  patience  om  huru  mänga  pund  tälj  som 
skulle  fås  af  stora  slagtoxen  eller  om  drängen,  som 
var  i  .staden,  skulle  orka  upp  för  Långliden  med  lasset 
och  andra  mindre  vigtiga  hushållsaffärer. 

Det  var  ändå  väl  att  Stjernros  var  så  road  af  landt- 
bruket  och  i  allmänhet  ej  föll  i  funderingar.  Det  enda 
af  det  slaget,  som  märktes,  var  dä  han  satt  i  Malma 
kyrka  och  betraktade  lill-Stinas  porträtt  på  altartaflan. 
Då  såg  han  svärmisk  ut;  ett  eget  ljus  tycktes  skina 
i  hans  ögon,  då  de  betraktade  det  vackra  barnet: 
men  detta  var  också  de  enda  gångerna  och  Aurora 
hade  sin  lust  och  fröjd  åt  att  ha  en  rival  i  oljemål- 
ning. 


Bröllopsfärden. 

"Jag  försäkrar  dig,  hlla  Emilia",  yttrade  kammar- 
junkaren,  inträdande  till  sin  hustru :  "jag  kan  försäkra 
dig.  att  min  gamla  Berlinare,  så  tjock  och  rostig  han 
än  ser  ut,  som  Johanna  säger,  dock  är  rätt  respekter- 
hg,  sedan  han  varit  hos  målaren  och  fått  sig  litet 
smink  —  hm,  vapnena  äro  rätt  vackra." 


327 

"Jaså,  han  är  dä  färdig",  smålog  Emilia,  som  skön 
som  en  nyutsprucken  ros  stod  klädd  i  sin  högtidsdrägt, 
framför  sin  goda,  gråhårige  man  eller  far.  —  "Vi  skola 
då  verkligen  fara  i  den  gamla  vagnen,  gerna  för  mig, 
men  Johanna  skrattar  sig  till  döds  —  hon  kallar  den 
för  "tunnan"  —  det  är  onekligt,  bäste  Gyllenörn,  att 
han  är  bra  rund  af  sig,  ett  slags  ask  på  fjedrar." 

"Hm,  vagnen  är  bra,  har  nu  hvilat  sig  i  många 
är.  Han  är  stark,  så  att  man  kan  köra  till  Rom,  sade 
smeden.  Han  häller  till  Helsingborg,  säger  vagnmaka- 
ren, och  sadelmakaren  säger,  att  han  håller  i  evighet." 

"Och  våra  vapen  äro  målade  på  vagnsdörrarne ?" 
frågade  Emilia,  som  med  svårighet  höll  sig  frän  att 
skratta. 

"Ja,  det  är  naturligt,  våra  sammanbundna  vapen, 
kära  barn,  det  är  ingenting  att  skratta  ät.  —  Har  inte 
din  styfmor,  fru  LjungskÖld,  på  sina  vagnar  det  Ljung- 
sköldska  och  von  Felsenska  vapnen  förenade  med  en 
guldkedja.  —  Våra  äro  förenade  med  en  krans  af  eter- 
neller och  förgät-m ig-ej;  det  betyder  en  tillgifvenhet, 
som  aldrig  släpper  färgen  och  att  du  alltid  skall  komma 
ihåg  mig  som  en  faderlig  vän.  Barn!  så  är  det  ju? 
Som  en  vän,  en  far  —  ja,  Emilia,  det  vet  jag." 

Emilia  betraktade  honom  länge  med  innerliga,  vän- 
liga blickar  och  sade  slutligen :  "Min  gode  far,  er  glöm- 
mer jag  aldrig.  —  För  min  skull  uppoffrade  ni  ert  lugn, 
edra  käraste  vanor;  ni  satte  er  ut  för  grinet  och  hånet 
—  nej!    nej!    er  glömmer  jag  aldrig." 

"Nå  nä!  Emilia,  du  skall  ej  ta  mina  ord,  som  om 
jag  metade  efter  beröm.  Jag  gjorde  ingenting  annat 
än  det  jag  måste.  Inte  kunde  jag  se  dig  på  en  andlig 
tortyrbänk  långsamt  pinas  till  döds.  Nej,  kära  flicka, 
det  kunde  jag  inte,  det  fick  jag  inte,  derför  stod  mitt 
ord  i  pant.  Jag  hade  lofvat  din  far  att  skydda  dig  på 
hvad  sätt  jag  kunde  och  slutligen  måste  jag  gifta  mig 
för  att  fylla  mitt  löfte  —  jag  är  lycklig  att  jag  gjort 
det.  —  Jag  vet  ej,  men  se'n  du  kom  i  huset,  så  är 
det  som  det  vore  ljust  i  hvar  vrå  —  förut  var  det 
ofta  mörkt  härinne.  Men",  afbröt  han  sig  sjelf,^  "vi 
stå  och  prata.  Ar  bruden  klädd  ännu  derinne?  Åka- 
ren sitter  redan  på  gatan  med  ekipaget." 

"  Jo,  hon  är  genast  färdig,  så  enkel  som  hon  blir, 


328 

en  hvit  klädning,  och  sedan  hon  kommer  fram,  den 
gröna  kronan  och  kransen  i  de  bruna  lockarne,  du 
skall  se  att  hon  blir  vacker." 

I  detta  ögonblick  öppnades  dörren  och  Johanna, 
i  sin  enkla  bruddrägt,  stod  framför  dem. 

Det  var  onekligt  att  hon  var  vacker  och  frisk  som 
en  morgonvind,  dä  sol  går  upp,  men  hon  skrattade  så 
att  de  små  qvicka  ögonen  alldeles  gömdes  inom  de 
länga  ögonhåren. 

"Herre  Gud,  Emilia!  Rofvan  står  på  gatan  utan- 
för, familjeasken,  förlåt  mig,  gode  kammarjunkare;  men 
det  är  omöjligt  att  låta  bli  att  skratta." 

"Vagnen  är  rätt  bra,  lilla  .Johanna",  anmärkte 
kammarjunkaren,  som  gjort  sig  alltför  mycket  besvär 
att  få  den  så  kallade  familjeasken  grann,  för  att  ej 
finna  sig  sårad. 

"Ja,  gudbevars,  han  är  alltför  god  åt  mig,  men 
bra  rolig  ser  han  ut  med.  Jag  kunde  ej  riktigt  se  dit 
ner,  en  plåsterlapp  på  hvardera  dörren." 

"Plåsterlapp?    Det  är  våra  vapen." 

"Jaså,  ja,  det  kunde  jag  inte  se;  men  tillräcklig  är 
han  likväl  för  oss  tre",  yttrade  Johanna  och  bet  sig  i 
läppen;  "en  riktigt  bra  och  stark  vagn." 

"Ja,  smeden  säger  att  han  håller  till  Rom." 

"Jo  jo,  det  ser  han  ut  till",  sade  Johanna;  "nå, 
hvad  •  tycker  herrskapet,  kanske  jag  ser  något  ut  som 
brud?  Vill  ödmjukast  tro  det.  —  Det  är  vacker  nättel- 
duk  detta,  och  så  blomstergirlander  neromkring,  jag 
vill  ödmjukast  tro." 

"Ganska  vackert,  charmant,  du  är  förtjusande, 
lilla  Johanna,  blott  du  låter  bli  att  skratta  sä  fasligt 
mycket",  yttrade  kammarjunkaren. 

"Ack,  bli  inte  ond  på  mig",  bad  den  sköna  bru- 
den; "i  dag  så  går  allting  omkring  i  hufvudet  på  mig 
—  för  si,  det  är  inte  narri  att  stå  brud  heller  och  om 
jag  är  glad,  så  är  det  för  att  jag  får  en  så  bra  man. 
Ja,  Gustaf  är  en  hederlig  karl  och  ser  bra  ut  se'n  och 
ståtlig,  fastän  han  har  träben." 

"Ja,  Gud  välsigne  dig,  lilla  Johanna",  återtog  kam- 
marjunkaren, "men  tag  nu  pä  er  kapporna,  barn.  Vi 
få   ej   vänta  längre,  klockan  är  redan  åtta.     Innan  vi 


329 

äro  ute  vid  kyrkan,  är  hon  tio,  och  då  börjar  guds- 
tjensten  och  som  du  vill  sä  blir  vigseln  i  kyrkan." 

"Ja,  sä  bör  det  vara,  i  kyrkan,  det  är  så  vackert 
och  högtidligt",  inföll  Johanna  och  skyndade  sig  att 
göra  sig  i  ordning. 

Utanför  porten  stod  den  så  kallade  familjeasken, 
en  tung  Berlinare,  som  i  formen  allramest  liknade  en 
halfskuren  Eidamerost,  som  hvilade  på  ett  underrede 
så  långt,  att  bakhjulen  tycktes  behöfva  fråga  fram- 
hjulen, hvart  de  togo  vägen.  Gyllenörnska  och  Stjern- 
rosiska  vapnen  voro  målade  pä  dörrarne  och  omsling- 
rade med  eternell  och  förgät-mig-ej  i  en  krans. 

"Kors,  så  innerligen  grannt",  sade  Johanna,  då 
hon  fick  se  grannlåten  på  nära  håll;  "och  eterneller 
se'n,  och  förgät-mig-ej  —  hvad  betyda  de?" 

"Jo,  det  vet  jag,  lilla.  Johanna",  sade  Emilia  och 
tryckte  sin  välgörares -hand. 

"Det  är  en  hemlighet  mellan  mig  och  Emilia", 
skrattade  kammarjunkaren  förnöjd.  "Se  så,  Södersten, 
kör  nu." 

Det  tunga  ekipaget  ruWade  utför  gatorna;  visst 
skakade  det  en  smula,  men  det  gjorde  ingenting,  ty 
de  som  åkte  der  voro  så  lyckliga  alla.  Den  leende 
bruden,  insvept  i  en  lätt  kappa  och  med  ett  luftigt 
flor  öfver  de  rika  lockarne,  satt  bredvid  Emilia,  som 
också  smålog  och  såg,  som  fru  Ljungsköld  skulle  ut- 
tryckt sig:  "salig  ut."  —  Kammarjunkaren,  pudrad  och 
gentil  på  sitt  vis  med  den  hvita  halsduken  knuten 
högt  upp  pä  hakan,  hade,  oaktadt  alla  Johannas  pro- 
tester, intagit  sin  plats  på  baklängessitsen. 

När  de  nalkades  tullen,  mötte  de  ett  briljant  eki- 
page, som  i  hastig  fart  kom  emot  dem,  och  då  de  körde 
förbi  hvarandra,  igenkände  de  i  det  granna  ekipaget 
kammarherren  Ljungskölds  och  hans  frus  surmulna  an- 
sigten;  de  drucko  begge  brunn  och  det  var  endast  för 
helsans  skull  de  åkte  ut  om  mornarne  och  hörde,  huru 
lärkan  i  skyn  slog  sina  drillar,  och  sågo  daggdropparne 
glindra  i  gräset  och  spindlarnes  skiftande  silke  fladdra 
mellan  gärdesgårdsstörarne;  men  det  var  blott  för  hel- 
san, ej  för,  nöjet;  deras  nöjen  funnos  ej  derute. 

Ändtligen  nalkades  de  den  vackra  landtkyrkan,  der 


330 

vigseln  skulle  ske,  och  redan  på  afstånd  upptäckte  Jo- 
hanna en  schas,  som  stod  vid  kyrkogårdsmuren. 

"Se,  der  är  Gustafs  schas,  det  är  vårt  ekipage, 
det  som  vi  i  afton  skola  resa  hem  på",  sade  hon.  "Ack, 
Herre  Gud,  hvad  det  blir  roligt  att  få  sitta  der  och 
liksom  flyga  fram  längs  vägen." 

"Ja,  det  har  mamsell  rätt  i",  inföll  Södersten, 
som  körde  den  oviga  maschinen.  "Det  här  är  en  tung 
kanalje,  som  hänger  efter  i  backarne  som  de  sju  svåra 
åren." 

Med  denna  kompliment  för  den  gamla  familjeasken 
stannade  de  framför  kyrkan. 

Johanna  ville  skratta,  men  hon  kunde  inte,  då  hon 
såg  den  böljande  mängden  och  klockorna  i  detsamma 
började  ljuda  från  klockstapeln.  Det  finnes  väl  också 
knappt  något  högtidligare,  än  dä  det  en  sommardag 
ringer  samman  vid  en  landtkyrka  —  en  undangömd 
vrå  af  verlden,  der  dock  en  församling  kommer  i  Guds 
hus  för  att  prisa  hans  namn.  Klockorna  klinga.  Man 
ser  hur  deras  jerntungor  svänga  i  det  vida  svalget. 
Solen  skiner  på  kyrkogården  och  på  de  mossiga  graf- 
stenarne,  och  den  milda  vinden  leker  med  de  små 
hängena,  som  pryda  ett  och  annat  lutande  jernkors. 
Fjärilar  fladdra  i  luften  och  humlorna  leka  kurra  göm- 
ma i  de  högväxta  mussketterna,  som  stå  på  en  och 
annan  sjunkande  graf  —  och  på  gängarne  skrida  gamla 
och  unga  in  i  templet,  hvars  orgel  redan  brusar  der- 
inne.  Gubbar  på  kryckor  och  små  gulhäriga,  röd- 
blommiga  barn  i  sina  helgedagskläder  trängas  om  att 
komma  in  i  templet,  utanför  hvars  skidgård  en  mängd 
ystra  hästar  stå  bundna  för  att  vänta  på  sina  kyrk- 
samma  egare. 

En  sådan  scen  är  en  hel  gudstjenst,  är  något,  som 
ovilkorligt  talar  till  själen  och  säger:  Ser  du  ej  att 
genom  lifvet  och  döden  går  en  enda  tanke,  en  kär- 
lekens ande? 

Johanna  blef  allvarsam;  men  hon  nästan  blygdes 
derför  och  hviskade  till  Emilia:  "Jag  är  barnslig;  vet 
du,  Emilia,  jag  är  inte  riktigt  glad;  men  du  skall  se 
jag  skall  säga  mitt  ja  högre  än  Gustaf,  ty  jag  har  sagt 
honom,  att  jag  skall  bU  herre  i  huset." 


331 

"Lofva  inte  för  mycket,  lilla  Johanna",  sade  Emi- 
lia mildt.  ''Du  ser  ej  ut  att  just  ha  lust  att  visa  dig 
käck." 

"Nej,  nej,  gudnås,  så  är  det  allt",  sade  Johanna 
med  en  sorglig  dragning  pä  munnen.  "Man  är  inte 
så  djerf  heller  som  man  tror.  Modet  flyger  bort  som 
dam,  sä  snart  man  kommer  sä  här  bort  till  en  kyrka, 
der  allt  är  så  stilla  och  heligt.  Jag  vet  ej,  så  der 
förefaller  det  mig  aldrig  i  Stockholm,  der  vagnarne 
rulla  och  folket  sorla  och  der  kyrkorna  ligga  som  på 
ett  torg." 

De  resande  gingo  in,  och  se,  på  karlsidan  satt  re- 
dan Gustaf  och  på  fruntimmerssidan  hans  gamla  mor. 

Gustaf  nickade  åt  Johanna;  men  hon  knappt  märkte 
honom,  så  djupt  grepo  henne  orgelns  toner  och  folk- 
massan, som  sjöng  den  yackra  koralen,  så  konstlöst, 
så  disharmoniskt;  men  ändå  så  enigt  och  sä  rikt  på 
kärlek, 

Gudstjensten  fortgick  på  detta  enkla,  flärdfria  sätt, 
som  vi  så  ofta  se  i  våra  landtkyrkor,  der  de  hvitstam- 
miga  björkarne,  hvilkas  kronors  ljusa  grönska  skimrar 
genom  fönstren,  ger  själen  en  helt  annan  stämning, 
än  då  man  genom  kyrkfönstren  ser  ett  trevåningshus 
midtemot,  der  i  vindskupan  en  mamsell  sitter  och  ryc- 
ker på  reflektionsspeglen.  Det  är  onekligt  att  våra 
bättre  känslor  liksom  dyka  ner  igen,  när  något  så  mot- 
satt afspeglar  sig  i  vårt  öga,  men  att  de  gå  uppåt  för 
att  andas  lifsluft,  om  vi  betrakta  den  rena  himlens  blå 
och  de  gröna  träden,  när  de  titta  in  genom  fönstren, 
liksom  för  att  säga:  "här  ute,  liksom  derinne,  bor 
Gud." 

Johanna  var  djupt  rörd.  Hon  böjde  sig  lågt  ner 
i  bänken ;  ty  hon  kunde  ej  låta  bli  att  gråta  och  blyg- 
des  att  visa  det,  då  hon  ändå  var  en  lycklig  brud. 

Ändtligen  kom  den  vigtiga  stunden. 

Gudstjensten  var  slut;  men  ändå  qvarstannade 
församlingen  i  kyrkan.  Alla  reste  sig  i  sina  bänkar. 
Pojkarne  klängde  sig  fast  vid  väggarne  sä  godt  de 
kunde  och  på  stolkanterne,  liksom  ljusen  om  julottan, 
stodo  små  barn,  stödde  af  sina  föräldrar,  och  riktade 
de  klarblå  ögonen  åt  koret. 

"Det  var  en  vacker  brud;  men  Herre  Gud,  se  han 


332 

har  träben",  sorlade  det  genom  mängden,  då  Johanna 
stod  vid  pallen  bredvid  sin  brudgum.  Hon  vågade  ej 
se  upp  utan  stod  der  stilla  och  darrande  som  ett  offer- 
lam, den  eljest  så  raska  och  yra  flickan. 

Väl  sväfvade  der  en  dunkel  tanke  genom  hennes 
minne,  om  att  hon  skulle  säga  ja  högt;  men  när  det 
kom  dertill,  kunde  hon  knappt  hviska  det  korta,  men 
afgörande  ordet. 

Den  planen  att  få  herraväldet  slog  således  allde- 
les felt  och  sjelfva  Emilia  kunde  ej  låta  bli  att  lindrigt 
le,  då  hon  hörde  den  sakta  hviskningen  och  såg  den 
darrande  gestalten. 

Akten  var  slut  och  den  lilla  bröllopsskaran  gick 
in  i  en  närbelägen  bondgård,  som  Gustaf  hyrt  för  till- 
fället. Der  var  löfklädt  och  grant  i  hvar  knut  och 
stora  kransar  af  ängbollar  och  namn,  bundna  af  maj- 
blommor och  kornax,  prydde  väggarne  i  den  stora 
stugan,  der  sällskapet  intog  sin  måltid.  Allt  gick  hög- 
tidligt till;  men  Johanna  hade  ej  återvunnit  sitt  van- 
liga lynne.  Hon  skrattade  icke,  skämtade  icke,  fastän 
Gustaf  hade  både  mod  och  lust  till  begge  delarne. 

Först  då  sällskapet  skulle  återvända  till  staden 
och  Gustafs  mor  tagit  sin  plats  i  familjeasken  i  stället 
för  Johanna,  som  i  schäsen  skulle  följa  sin  man,  ur- 
makaregesällen, blef  hon  åter  munter, 

"Nu  skall  du  se,  hur  jag  med  ett  hopp  är  i  vårt 
ekipage",  sade  hon,  och  i  ett  ögonbhck  satt  hon  der- 
uppe  och  skrattade  åt  mannen,  som  med  sitt  träben 
ej  så  alldeles  fort  kom  dit,  "Se  så,  Gustaf,  nu  sitta 
vi  då  i  Guds  namn  tillsammans  och  färdas  med  hvar- 
andra  genom  lifvet.  —  Ser  du,  brister  axeln,  så  falla 
vi  begge  på  en  gång.     Se  så,  låt  gå!" 

Vagnarne  rullade,  men  Johanna  hade  ej  tålamod 
att  följa  efter  kammarjunkarens  tunga  vagn,  hon  bad 
så  länge  Gustaf  tills  han  körde  förbi  och  långt  förbi, 
så  att  det  ej  skulle  damma, 

"Det  der  är  en  stygg  backe,  Gustaf,  hu,  så  krokig 
och  lång",  yttrade  Johanna.  "Det  var  knappt  möjligt 
för  hästarne  der  borta  för  familjeasken  att  orka  upp- 
för den.     Kör  sakta,  så  sä,  vackert." 

Det  skedde  som  hon  ville,  det  gick  lyckligen  utför 
backen. 


333 

"Jag  är  riktigt  rädd  för  den  der  backen",  sade 
Johanna,  sedan  de  hunnit  ner.  "Han  är  tre  gånger  sä 
lång  som  Kungsbacken  och  så  krokig  sen;  tyst!  stanna 
en  smula,  nu  kommer  deras  vagn  rullande;  aj  aj,  Gu- 
staf, hör  hur  fort  det  går  i  öfra  svängen,  de  eländige 
krakarne  kunna  ej  hålla  igen." 

"Det  gör  ingenting,  bara  han  håller  stången  midt 
i  vägen",  anmärkte  Gustaf. 

Knappt  hade  han  hunnit  yttra  dessa  ord,  förrän 
de  sågo  den  tunga  vagnen  komma  utför  backen  i  stark 
fart  och  nalkas  den  svåraste  svängen,  der  han  också 
var  som  brantast.  Detta  gjorde  att  kusken  gjorde  en 
stark  ansträngning  att  sakta  farten.  Den  ena  hästen 
satte  sig  och  i  samma  ögonblick  brast  stången  tvärt 
af,  och  vagn  och  hästar  rullade  öfver  hvarandra  snedt 
öfver  xägen  och  utför  backen. 

"Gud  Fader  i  himmelen!"  skrek  Johanna  och 
bleknade  som  en  döende;  "Gud  Fader  i  himmelen", 
ropade  hon  andfådd  och  sprang  bort  till  den  olyckhga 
scenen. 

Kammarjunkaren  tycktes  vara  oskadad  liksom  Gu- 
stafs mor,  men  Emilia  kunde  ej  resa  sig  sjelf. 

"Hur  är  det,  EmiUa?"  frågade  hennes  man,  dar- 
rande af  skräck;    "hur  är  det?    hur  är  det?" 

Emilia  var  blek,  men  hon  försökte  dock  att  småle. 
Hon  drog  en  djup  suck  och  sade  sakta:  "intet  farligt, 
det  blir  snart  bra." 

"Hur  är  det?"  frågade  Johanna  med  vilda  blickar; 
"se,  du  har  blod  på  läpparne  —  hardu  krossat  dig?" 

"Nej  nej,  kära  Johanna",  hviskade  Emilia  och 
vacklade  mellan  sina  stöd;  "ingenting,  var  blott  lugn." 

Emilia  lades  på  gräset;  man  sprang  efter  vatten, 
badade  hennes  tinningar  och  tvingade  henne  att  dricka. 
På  allas  ansigten  var  förskräckelsen  målad,  utom  på 
Emilias  —  hon  var  lugn,  hon  smålog  mildt  och  såg 
så  vänligt  bedjande  på  dem  alla.  "Våren  nu  lugna, 
det  går  snart  öfver",  sade  hon  sakta;  men  hon  hostade 
emellanåt  och  dä  blefvo  alltid  de  bleka  läpparne  pur- 
purröda, huru  hon  än  sökte  dölja  det. 

Ändthgen  hade  man  fått  en  annan  vagn  och  det 
sorgliga  brudtåget  gick  åter  mot  staden,  Johanna  åkte 
hos  sin  Emilia  och  Gustaf  på  sin  schas  hade  åter  sin 


334 

gamla  mor,  som  klagade  öfver  ett  knä  och  talade  om 
gikt  hela  vägen. 

Qvällsolen  lyste  redan  på  den  rökomhöljda  sta- 
den, dä  de  sakta  (ty  stötarne  plågade  Emilia)  tågade 
in  på  dess  gator.  Det  vackra  vädret  hade  lockat  ut 
stadens  ungdom.  Mer  än  ett  älskande  par  gick  arm 
i  arm  och  talade  om  ögonblickets  eller  framtidens  fröj- 
der; de  senare  voro  lyckligast;  man  betraktade  nyfiket 
det  långsamma  tåget,  den  bleka  liljan  som  stödde  sig 
mot  en  hvit  ros  och  som  omhuldades  af  en  gråhårig, 
tårögd  gubbe. 

Ändtligen  voro  de  hemma.  Läkaren  tillkallades, 
han  skakade  på  hufvudet,  föreskref  en  hel  hop  och  gick. 

"Sitt  inte  här,  Johanna",  sade  Emilia,  då  hon  ef- 
ter en  kort  slummer  slog  upp  de  milda  ögonen,  "Sitt 
inte  här,  det  är  din  bröllopsnatt,  Johanna." 

"Jo,  jag  blir  här",  sade  Johanna  bestämdt  och 
kort.  "Här  måste  jag  bli.  Drif  mig  ej  härifrån  —  söta 
Emilia,   låt   mig   bli  qvar",  bad  hon  nästan  gråtande. 

Kammarjunkaren  satt,  liksom  en  förstenad  väktare 
ur  Tusen  och  en  Natt,  vid  sängen  och  betraktade  den 
sjuka  flickan  —  kanske  den  döende,  ty  hon  blef  sämre 
och  sämre,  allt  oftare  blefvo  de  hvita  läpparne  rosen- 
röda, allt  mindre  verkade  medlen. 

Åter  kom  läkaren  mot  morgonen.  Han  gaf  intet 
hopp,  ännu  några  försök;  men  konsten  svek,  hon  hade 
fått  en  stöt  för  bröstet,  så  att  blodkärlen  brustit. 

Solen  började  om  morgonen  att  skina  in  genom 
de  nedfälda  gardinerna,  ty  tidigt  trängde  dess  sken  in 
på  den  sidan,  då  pigan  kom  in.  Hon  höll  ett  bref  i 
handen  och  smög  sig  till  kammarjunkaren  och  hviskade: 
"det  här  kom  i  går;  men  i  förskräckelsen  glömde  jag 
att  lemna  fram  det." 

"Det   är  till  mig",  hviskade  Emilia,  "låt  mig  se." 

Hon  fick  brefvet,  bröt  det  med  möda  och  läste 
det  sakta.  Småningom  klarnade  hennes  blick.  Hon 
log  som  en  förklarad,  sammanvecklade  brefvet  och  lade 
det  på  bröstet, 

"Johanna",  sade  hon  sakta,  "och  du  min  goda 
far,  snart,  snart  är  det  slut;  tänk  då  på  mig,  på  för- 

gät-mig-ej som,  som  du  låtit  måla  —  tack  gamle, 

ädle  man,  vi  träffas  snart  igen,    (Efter  någon  tystnad). 


335 

Nä,  grät  inte;  hör  du,  Johanna  I  —  Läs  brefvet,  läs 
brefvet  —  ser  du." 

Johanna  ögnade  derpä;  det  var  frän  kapten 
Stjernros. 

"Han  lefver",  sade  hon  öfverraskad:  "'min  bror 
lefver/ 

"Ja",  hviskade  Emilia  och  hemtade  rosslande  efter 
andan,  —  "han  lefver  —  och  —  jag " 

Det  bleka  hufvudet  dignade  ned ;  allt  var  tyst,  allt 
var  stilla  derinne,  men  sommarsolens  strälar  föllo  in  i 
rummet  och  skeno  pä  den  dödas  anlete  —  se,  själen 
fick  en  brygga  att  gä  på;  det  var  slut. 

Länge  sutto  de  båda  som  förstenade,  dä  pigan 
plötsligen  äter  kom  in  och  sade,  hviskande,  liksom  för 
att  ej  väcka  den  sofvande: 

"Kammarherrinnan  Ljungsköld  är  derute  och 
vill  in." 

Kammarjunkaren'  märkte  ej  detta;  men  Johanna 
for  upp,  som  träffad  af  en  elektrisk  gnista.  Hon  tor- 
kade sig  i  ögonen  och  gick  ut  till  den  stolta  qvinnan, 
som  nu  kom,  just  nu. 

"Huru  i  Guds  namn  är  det  med  Emilia?"  sade 
hennes  nåd.  "Ryktet  att  hon  skadat  sig  har  kommit 
som  en  löpeld  kring  staden.  —  Hur  är  det?  Jag  vill 
träffa  henne." 

Johanna  log  bittert.  —  ''Der  hon  är  träffar  ni 
henne  aldrig  fru  kammarherrinna",  sade  hon  sakta, 
men  hörbart. 

"Hvad!  Är  hon  död?"  frågade  hennes  nåd,  dar- 
rande af  fruktan.  "Säg!  Är  det  slut?  Är  det  slut? 
Kan  hon  ej  tala?  —  Kan  hon  inte  lägga  sina  händer 
på  mig  —  hvad?" 

"Intetdera,  ni  kommer  alltför  sent,  hennes  nåd  — 
alltför  sent  att  fä  förlåtelse  för  hvad  ni  brutit",  sade 
Johanna  med  en  smärtsam  ansträngning. 

"Ha!  —  således  intet  hopp",  mumlade  den  ståt- 
liga frun  och  vred  de  ringbeprydda  fingrarne,  så  att 
de  knakade.  "Farväl,  farväl!  helsa  kammarjunkaren 
—  se  här",  sade  hon  brådskande,  "tag  och  lägg  denna 
blomma  på  Emilias  bröst.  Helsa  från  mig,  hviska  i 
örat  på   den  döda  —  säg  —  ni  vet  hvad,  säg  bara!" 

Det  var  en  pensé  hon  lemnat. 


336 

Efter  några  minuter  var  Johanna  ensam,  och  kam- 
marherrinnan  gick  skyndande  utför  gatan. 

Johanna  återvände  till  sorgrummet,  der  den  arme 
gubben,  som  genom  sin  lilla  fåfänga,  så  oskyldig  den 
än  var,  förebrådde  sig  att  vara  orsaken  till  allt;  men 
det  framstod  ännu  ej  riktigt  redigt;  han  var  liksom 
döfvad. 

Johanna  gick  fram  till  den  döda,  stack  pensén  i 
den  kalla  handen  och  hviskade  i  örat:  "Din  mor  ber 
dig  om  förlåtelse  för  hvad  hon  brutit." 

Hon  tyckte  hksom  de  fina,  genomskinliga  fmgrarne 
sakta  slutit  sig  om  den  späda  blomman. 


Borta  hos  kammarherren  Ljungsköld  var  allt  tyst 
och  stilla  som  i  en  graf.  Solen  förgylde  väl  rutorna, 
men  de  tjocka  gardinerna  släppte  ej  in  ljuset.  Der 
var  halfmörkt  i  de  stora,  förgylda  rummen.  Men  på 
en  soffa  låg  kammarherrinnan  med  ansigtet  mot  en 
kudde.  Hon  ville  gråta,  men  hon  kunde  icke.  Hon 
ville  bedja,  men  hon  kunde  ej  det  heller  och  likväl 
brände  der  i  detta  ögonblick  helvetiska  qval  i  hennes 
hjerta. 

Ändtligen  reste  hon  sig  upp  och  for  med  fingrarne 
genom  de  rika,  orediga  lockarne. 

"Så  är  då  försoningens  dörr  sluten  —  hon  slog 
den  i  lås  efter  sig  —  och  evigt,  evigt  skall  jag  stå 
utanför.  Jag  var  så  lugn  i  går,  hela  dagen,  lefde  mitt 
vanliga  lif;  då  kom  olycksposten  midt  i  natten  och  på 
en  gång  vaknade  der  upp  tusende  bilder.  De  stälde 
sig  omkring  mig,  betraktade  mig,  somliga  med  ihåliga, 
andra  med  fromma  barnaögon.  Det  var  mina  barn- 
domstankar, det  var  mina  barndomsvänner,  som  kommo 
igen,  när  offret**föll.  Hu!  jag  fryser  —  hu  —  jag  hiss- 
nar —  Gud !  Gud  I  hjelpe  mig.  (Skakande  hufvudet). 
Hu,  så  tomt  det  låter.  —  Gud  hjelpe  mig  arma  brotts- 
ling. —  Rysligt,  det  finnes  intet  mer  än  "brottsling", 
som  ger  klang  i  rummet.     Tyst,  kommer  der  någon?" 

Kammarjungfrun  kom  in. 

"Hvad  vill  du?"    frågade  hennes  nåd  häftigt. 

"Jag  ville  blott  fråga,  om  hennes  nåd  ville  bli 
klädd.    Klockan  är  nu  half  sex." 


337 

"Nej  —  nej  —  inte  nu,  gå!" 

"Kammerherren  är  redan  uppe  och  snart  skall 
ekipaget  köra  fram  för  herrskapets  morgonpromenad." 

"Jag  promenerar  ej  i  dag,  gå!  —  Hör  du!     Gå!" 

"Men  kammarherren." 

"Tig,  tig,  flicka!"  ropade  Teodora  och  sprang 
upp  med  gnistrande  ögon  som  en  furie  från  soffan. 
"Gå!  Befaller  jag  dig  —  se  så." 

Kammarjungfrun  lydde,  skakande  på  hufvudet  åt 
sin  frus  nycker. 

"Gudskelof  nu,  nu  är  jag  då  i  fred",  mumlade 
hon  vid  sig  sjelf.  "Emilia,  Emilia,  hvarför  förlät  du 
mig  ej  i  din  sista  stund?" 


Ändans  strid. 


Det  var  således  åter  tyst  i  rummet.  Teodora 
kastade  sig  åter  på  soffan  och  lutade  sitt  rödblossan- 
de  ansigte  i  händerna.  Hastigt  reste  hon  sig  åter  upp, 
blickade  långsamt  och  sorgset  omkring  sig  i  rummet, 
for  med  handen  öfver  pannan  och  delade  med  de 
hvita  fingrarne  de  nedfallna  lockarne. 

"Hvad  skall  hon  säga?  hu!"  började  hon  doft 
och  liksom  hastigt  afbruten  af  en  frosskakning. 

"Det  förefaller  mig,  som  om  jag  vid  Königsthal 
låtit  binda  för  ögonen  för  att  först  på  höjden  på  en 
gång  få  se  den  ofantliga  utsigten  —  för  att  bli  rik- 
tigt öfverraskad  —  blind  gått  fram  till  afgrundskan- 
ten  och  just  då  jag  lutade  deröfver,  just  dä  jag  slin- 
ter ner  och  knappt  kan  hålla  mig  i^^en  späd  planta, 
som  växer  i  en  klippremna,  blir  af  med  bindeln  — 
hu!  den  vida  utsigten  hgger  der  väl;  men  jag  sjelf 
svindlar  öfver  en  bottenlös  afgrund. 

Jag  måste  falla  —  snart;  det  svaga  fästets  rötter 
lossna  från  berget." 

"Jag  har  hittills",  började  hon  efter  en  stunds 
tystnad,  "blott  tänkt  på  att  njuta.  Jag  har  gjort  det, 
jag   har   hämnats,    jag   har  hatat  —  allt  det  der  var 

Altartaflan.  22 


338 

njutning  —  jag  har  föraktat  —  det  har  varit  min 
stolthet  att  krossa  hvart  jag  gick.  Jag  gick  med  bin- 
deln, men  den  föll  bort  i  natt  —  just  i  natt. 

Aldrig  har  jag  sett  Emilia  i  den  dager  som  nu. 
Nu  mins  jag,  huru  hon  var  skonsam,  huru  hon  tu- 
sende gånger  med  kärleksfulla  ögon  talat  till  mig  — 
huru  jag  förstod  henne,  men  ej  ville  förstå  henne  — 
huru  hon  bar  allt  och  hur  jag  missbrukade  min  makt  — 
offerlammet  —  hon,  som  Stefanus  liknade,  der  han 
på  taflan  krossas  af  fiendernas  stenkastning. 

Besynnerhgt",  hon  steg  upp  och  upplyftade  gar- 
dinen, så  att  solen  klart  sken  in  i  rummet;  "besyn- 
nerligt   —    det  var  då  barnet  derborta,  torparebarnet 

—  flög  om  Emilias  hals  och  grät  —  det  var  något 
här  i  bröstet  som  då  rörde  sig,  som  kämpade,  men 
som  jag  qväfde.  —  Var  det  en  bättre  tanke?  —  Var 
det  en  ljusens  engel,  som  tittade  upp?  —  Hvem  var 
det  som  mördade  det  barnet  i  min  själ?  —  Ha  ha  ha! 

—  djefvulen,  fåfängan,  afunden  —  ha  ha  ha!  —  och 
barnet  dog. 

Det  är  slut!  Nå,  hvad  mera?  —  Den  mördade 
oskulden  kan  ej  väckas  igen;  det  gjorda  kan  ej  bli 
ogjordt  -  nej." 

Hon  gick  fram  och  åter  på  den  tysta  mattan. 
Hennes  ögon  voro  vilda.  De  glödde  af  en  eld,  som 
tycktes  genomglödga  hela  hennes  varelse.  Ändtligen 
stannade  hon  midt  framför  den  stora  spegeln;  hon 
betraktade  länge  sin  egen  bild.  —  Småningom  började 
ett  bittert  leende  spela  kring  munnen;  ett  drag  af 
skadeglädje  sken  i  de  glödande  ögonen. 

"Ha  ha  ha!"  skrattade  hon  —  "och  den  der  on- 
de anden,  som  följer  mig  i  hälarne,  tror  att  han  skall 
kunna  kasta  gift  i  min  glädje  —  liksom  han  förut 
gjort  allt  så  tomt.  —  Han  vet  ej  att  menniskan  kan 
mycket,  blott  hon  vill.  —  Hon  kan  glömma  Gud  — 
då  är  det  väl  ej  något  svårt  att  glömma  den  lede  fre- 
staren. Ha  ha  ha!  jag  är  vid  vändpunkten  —  nå 
väl,  tillbaka  går  det  ej,  ty  der  står  Emilia  i  vägen. 
Hon  har  redan  klagat.  Barnet  har  sqvallrat  ur  sko- 
lan deruppe,  ha  ha  ha  —  nå!  framåt  då !  det  är  så 
mitt  öde." 


339 

Hon  gjorde  en  våldsam  ansträngning  att  åter  bli 
lugn.  Hon  lyckades  till  en  del  och  sedan  hon  badat 
sitt  ansigte  i  det  kristallklara  vattnet,  som  i  en  vas 
stod  på  bordet  och  der  en  gnidfisk  sam,  lyfte  hon 
åter  upp  hufvudet  och  smålog  som  förr. 

"Man  skall  aldrig  kunna  säga",  yttrade  hon  sakta, 
med  triumferande  känsla,  "att  jag  ej  kunnat  bära  mitt 
öde.  —  Jag  är  också  en  Stefanus  —  jag  är  större, 
starkare  än  han;  se,  jag  krossas  inifrån.  Förderfvet, 
giftet,  förbannelsen  gnager  derinne,  men  jag  ler  ändå 
och  bär  hufvudet  högt  som  han  gjorde,  som  Emilia 
gjorde.  De  sågo  dock  himmelen  öppen  —  ha !  det  var  ej 
svårt  —  men  jag,  jag  —  ser  helvetet  öppet  och  ler 
ändå  —  —  det  der  kan  man  kalla  mod." 

Hon  syntes  åter  lugn.  Paroxysmen  var  förbi  och 
hon  tycktes  önska  mera  solljus,  ty  hon  drog  upp  gar- 
dinerna så  långt  de  -kunde  komma,  och  häktade  upp 
de  tunga  draperierna,  som  hindrade  dagern  att  skär 
komma  in. 

"Se  så,  nu  är  här  ju  trefligt  och  ljust",  sade  hon 
och  såg  sig  omkring  i  rummet,  hvars  förgyllningar  och 
brokigt  målade  tapeter  strålade  mot  henne  i  sällsam 
glans.  "Hvarför  behöfver  jag  sörja?  Nej,  jag  vill 
trotsa  —  jag  vet  att  man  hatar  mig  —  ack!  det  är 
en  glädje  att  vara  hatad  —  det  är  något  pikant. 
Det  der  stackars  folket,  som  lefver  i  fred  med  hela 
verlden,  dricker  mjölkvassla;  den,  som  bär  hat  och 
förmår  förakta  det,  som  kan  svinga  sig  öfver  dem 
som  klandra.  —  Ha!  den  dricker  salarnes  vin  di- 
rekt ur  drufvan,  kan  berusas  och  då  får  man  mod; 
då  kan  man  störta  fram  —  likgodt  hvar  det  slutar 
sedan. 

Jag  vill  således  roa  mig  och  roa  mig,  så  att  de 
veta  att  jag  har  roligt,  att  de  skola  afundas  mig  — 
ha,  deri  består  ruset  och  njutningen  —  kanske  litet 
hufvudvärk  sedan;  men  man  har  dock  njutit."  (Ringer 
och  kammarjungfrun  kommer  in). 

"Bed  kammarherren  komma  hit." 

"Ja,  hennes  nåd!" 

"Han  skall  bli  förtjust  att  få  vara  med  om  leken. 
Jag  skall  låta  klokheten  fara  —  nu  vill  jag  icke  tänka 
mera,    det   lönar  ej    mödan    —    hu!  Emilia  som  dog 


340 

utan  att  ha  förlåtit  mig,  jag  kom  för  sent  —  den  der 
tanken  står  för  mig  som  den  mörka  fläcken  för  ögat, 
då  man  länge  betraktat  solskifvan.  Kanske  det  just 
är  så  med  Emilia;  så  länge  hon  fanns,  såg  jag  i  so- 
len; men  då  hon  försvann,  då  står  fläcken  qvar  i  min 
själ.  —  Ha!  en  poetisk  tanke," 

Kammarjungfrun  kommer  in. 

"Nå,  kommer  han  icke?" 

"Ja,  hennes  nåd,  men  — " 

"Men?  Hvad  för  men?" 

"Kammarherren  kom  nyss  hem,  —  han  har  visst 
spelat  hela  natten." 

"Jaså  —  skulle  det  vara  en  nyhet?  Rätt  bra  att 
han  har  roligt,  så  vill  också  jag.     Gå!" 

Efter  några  ögonblicks  dröjsmål  steg  Gabriel  in. 
Hela  hans  utseende  tydde  på  trötthet.  Ögonen  voro 
matta  och  rödsprängda  och  det  bleka  ansigtet  bar 
stämpeln  af  en  odräglig  tråkighet. 

"God  morgon,  Teodora!  Hur  är  det  med  dig?" 
yttrade  han  vårdslöst  och  kastade  sig  i  en  fåtölj. 

"Bra,  Gabriel,  bra." 

"Jaså!  det  gläder  mig.  —  Nå,  hvad  är  det  du 
egentligen  vill?  —  Apropos,  har  du  hört  att  fru  Gyl- 
lenörn  kört  ihjäl  sig?" 

"Ja  —  ja,  det  var  en  ömklig  händelse." 

"Också  skall  gamla  sigillsamlaren  vara  alldeles 
utom  sig  —  han  lär  rifva  af  sig  håret,  —  åja,  gan- 
ska vackert  att  sörja  sin  hustru;  du  skall  väl  an- 
lägga sorgdrägt,  svart  eller  blonder  och  juveler,  hvilket?" 

"Alldeles  intet,  Gabriel,  och  derför  reser  jag  från 
staden  och  ut  till  Malma." 

"Jaså,  för  att  ha  riktigt  tråkigt  eller  hur?  Du  vill 
sörja  invertes  eller  hur?" 

"Nej,  långt  derifrån;  vet  du,  jag  har  en  plan  — 
du  är  ej  nöjd  med  appointemanget?" 

"Nej!  det  vet  du  förut,  Teodora,  den  frågan  är 
obehöflig  —  men  det  gör  ingenting.  —  Tant  Elisa- 
bet kan  inte  lefva  evigt,  hon  är  redan  klen,  gumman, 
och  om  vår  Herre  vill  ha  henne,  så  sker  der  ingen 
skada." 

"Tant   Elisabet   kan   gerna   lefva,    så   länge   hon 


341 

vill.  —  Jag  har  ändrat  mig.  —  Jag  vill  ej  längre 
vara  snål." 

"Hvad?"  ropade  Gabriel  och  sprang  upp.  "Hvad? 
Du  vill  då  dela  med  dig.  —  Är  det  sä?" 

"Ja,  med  ett  förbehåll,  Gabriel." 

"Hvilket  som  helst,  min  Teodora,  du  kan  be- 
falla hvad  du  vill." 

"Jo  ser  du,  vi  ha  temligen  tråkigt  tillsammans." 

"Äja,  inte  så  alldeles  intressant." 

"Vi  skola  ha  roligare  hädanefter.  —  Jag  bryr  mig 
ej  om  affärerna;  det  räcker  väl  i  min  tid.  —  Viskola 
ha  roligt." 

"Men  förbehållet?" 

"Jo,  ser  du,  det  är  du  som  skall  arrangera  allt.  — 

—  Vet  du,  jag  har  en  idé." 

"Charmant,  Teodora.  Får  jag  kyssa  dina  mar- 
morhänder; charmant,  låt  höra,  jag  vill  också  ha  ro- 
ligt, men  det  går  penningar  åt." 

"Ja,  naturligtvis.  —  Jo,  ser  du,  Gabriel,  vi  resa 
till  Malma  och  ställa  der  till  några  fester ;  på  hösten 
resa  vi  till  Italien,  bese  Rom,  helsa  på  hans  helighet 
och  kyssa  toffeln  —  om  vi  så  vilja,  resa  några  år  i 
Europa  och  sedan  titta  vi  hem  för  att  se  till,  om  det 
är  roligt  här  hemma." 

"Det    är    en    präktig  plan;  men  den  har  en  knut 

—  hm,  bara  en." 

"Du  har  skulder." 

"Gissadt,  Teodora." 

"Dem  betalar  jag." 

"Du  är  förtjusande,  min  engel.  Då  är  saken  af- 
gjord  och  jag  blir  din  slaf." 

"Tack,  Gabriel.  —  Laga  nu  allt  i  ordning  till  re- 
san —  redan  i  morgon  fara  vi  —  jag  ansvarar  för 
dina  skulder,  min  stackars  man." 

"Tack,  evig  tack!  älskade  Teodora."  (Gabriel 
gick.) 

Hennes  nåd  var  qvar,  hennes  bröst  flämtade  lik- 
som af  ansträngning. 

"Se  så,  tärningen  är  kastad,  det  finnes  ingen 
återgång",  mumlade  hon  vid  sig  sjelf.  "Förstörelsen 
skall  beredas  genom  förstörelse.  Jag  skall  åtminstone, 
då    jag    faller,    veta    att    den    sista    spillran    af    min 


342 

lycka   faller   öfver    mig,   att   fienden    ej    skiftar  något 

rof  efter   mig    —    ha   ha  ha,   han  skall  sjelf  förstöra 

det." 

K';    Hon   ringde   på  sin  kammarjungfru  och  toaletten 

började. 

"Hennes  nåd  har  sorg",  yttrade  flickan. 

"Ja  barn!  tala  ej  derom,  jag  vet  allt",  svarade 
hennes  nåd;  "nämn  aldrig  den  händelsen.  H vad  nytt 
för  öfrigt?" 

"Åh  just  ingenting;  men  kammarherrens  betjent 
berättade  — " 

"Jag  vill  ej  höra  hvad  han  berättat;  kammar- 
herren har  sagt  mig  allt.  —  Jag  vill  ej  veta  af  något 
spioneri  hädanefter.  —  Säg  din  fästman  det.  Är  det 
intet  annat  nytt?" 

"Jo,  rådinnan  Ljungnér  var  här  för  en  stund  se- 
dan, hon  ville  nödvändigt  tala  med  hennes  nåd;  men 
då  kammarherren  var  inne,  sade  jag  att  det  ej  togs 
emot." 

^Bra!  Jag  vet  förut  att  hon  kom  med  en  sqval- 
lerjeremiad.     "Är  det  ej  något  annat?" 

"Jo,  man  säger  att  förre  kungen  bjudit  ut  sin  tjenst 
åt  Bonapart." 

"Jaså,  det  var  ett  generalsämne. " 

"Det  är  annat  än  då  Bonapart  var  vilddjuret." 

"Åh,  det  kan  han  vara  ändå." 

"Nå,  det  der  förstår  hvarken  du  eller  jag.  —  Vet 
du  intet  annat?" 

"Jo,  det  var  sannt,  regeringsrådet  Abelungs  herr 
son,  majoren,  har  nu  tvärtemot  pappas  vilja  kommit 
till  Stockholm  och  har  börjat  att  krångla  med  pappa 
om  mödernearfvet;  det  blir  visst  process." 

"Åh,  regeringsrådet  reder  sig  nog,  det  är  en  slug 
karl." 

"Ja,  det  tro  alla,  sonen  är  en  faslig  vindböjtel. 
Han  har,  fast  han  inte  längre  har  varit,  här,  sade 
kammarherrens  betjent,  hållit  kolorum  derute  på  blå 
porten  och  spelat  sig  pank  i  natt,  rent  pank,  så  att 
han  fick  lof  att  ge  ut  skuldsedlar." 

"Jaså,  hvera  vann?" 

"Det  vet  jag  inte,  men  inte  var  det  kammar — " 


343 

"Tyst!  det  angår  dig  inte.  Nå,  unga  Abelung 
ämnar  processa  med  sin  far?" 

"Ja  se,  det  hängde  så  ihop,  att  han  spelade  bort 
rubb  och  stubb  och  var  rasande,  ty  han  hade  druckit 
och  då  han  steg  upp  på  bordet  och  började  orera  och 
säger  att  — ,  det  är  fasUgt  hvad  barn  kunna  varit 
otacksamma." 

"Nå,  hvad  sade  han?" 

"Jo,  sade  han:  min  far  är,  som  herrarne  nog- 
samt känna,  en  dålig  menniska,  en  gammal  spion,  en 
kall  egoist  och  onaturlig  make  och  far,  han  har  be- 
dragit mig  på  mitt  möderne,  han  har  slagit  under  sig 
det  jag  skulle  haft  efter  min  salig  morfar  —  allt  detta 
har  han  gjort  derföre  att  han  lagade  att  jag  kom  att 
stå  under  förmyndare.  En  fullmyndig  svensk  olficer 
under  förmynderskap  af  en  gammal  pennfäktare! 
Nota  bene,  mine  herrar,  sa'  han,  far  min  var  en 
tyrann  mot  min  salig  mor  och  det  är  för  att  häm- 
nas henne  jag  ämnar  klämma  ut  arfvet  till  sista  skil- 
lingen." 

"Och  allt  det  der  har  din  fästman  berättat?" 

"Ja,  han  satt  i  nästa  rum  och  såg  genom  dörr- 
springan alltihop.  —  De  öfrige  herrarne  skrattade 
och  sade:  rätt  så,  gå  på  med  gubben,  han  tål  puf- 
farne." 

"Det  tror  jag  också." 

"Ja,  inte  förtjenar  en  sådan  son  någon  hjelp." 

"Ånej,  han  tyckes  verkligen  ohjelplig,  —  se  så, 
nu  tycks  det  vara  bra,  —  säg  till  om  förspänning, 
jag  reser  ut." 

Sedan  hennes  nåd  blifvit  ensam,  smålog  hon  bit- 
tert och  sade:  "jag  hör  att  äfven  andra  ha  roligt  pä 
mitt  vis.  —  Det  är  en  intressant  verld  vi  lefva  i  — 
att  roa  sig  så  der  —  ha  ha  ha,  men  det  är  ändå 
roligt,  då  alla  själskrafter  spännas  för  att  kunna  trotsa; 
det  är  samma  känsla  som  då  barnet  söker  upp  till- 
fällen att  få  hissna  —  det  är  så  roligt,  så  roligt  och 
man  skrattar  så  Ijufligt  —  skada  att  glädjen  är  så 
kort." 

Det  var,  om  man  kunnat  se  in  i  Teodoras'  hjer- 
ta,  ett   förskräckligt  ögonblick,  då  hon  beslöt  att  med 


344 

hela  sin  viljas  kraft  nedtrycka  samvetet  och  tysta  sin 
bättre  känsla;  men  hon  fann  ej  bättre,  hon  hade  vak- 
nat. På  en  gång  hade  bindeln  fallit  från  hennes  ögon, 
men  för  sent.  Hon  fann  att  hon  skred  utför  branten, 
att  hon  ohjelpligt  drogs  nedåt  af  en  makt,  som  liksom 
först  riktigt  gripit  henne  fast  i  det  ögonblick  Emilia 
gick  bort  utan  att  förlåta  henne. 

Sällan  är  det  brottet  sjelft,  som  väcker  den  brotts- 
lige. Snarare  sitter  synden  som  en  vampyr  pä  den 
sofvandes  bröst  och  Häktar  ro  öfver  slumraren,  under 
det  att  den  dricker  sig  mätt  af  hans  hjertblod;  men 
vaknar  gör  ej  den  arme  —  han  kan  dock  väckas  af 
en  fogels  qvitter  eller  ett  fallande  löf,  och  dä  ser  han, 
hur  blodsugaren  sugit  sig  fast  i  själen. 

Teodora  hade  intill  detta  ögonblick  ej  känt  ån- 
ger öfver  något  —  hon  var  en  af  dessa  starka,  lifliga 
själar,  som  konseqvent  fortgå  på  en  bana,  god  eller 
ond,  och  som  beständigt  tro  sig  ha  rätt,  både  då  de 
älska  och  hata. 

Om  en  sådan  menniska  älskar,  så  upphör  hon  ej 
dermed,  fastän  hon  tusende  gånger  sett  sig  bedragen, 
hånad,  förtrampad,  och  om  hon  öfvergifves,  belönas 
med  otack  —  älskar  hon  ändå,  och  sörjer  ej  derföre 
att  hennes  drömbild  upplöste  sig  i  en  tom  dimma  — 
utan  derföre  att  hon  beklagar  den  kärlekslöse.  Om 
åter  hon  kastar  sig  åt  andra  sidan,  blir  hon  lika  ihär- 
dig i  att  hata  —  att  vara  sjelfvisk  och  aldrig  älska 
någon  annan  än  sig  sjelf,  huru  hjertat  än  ibland  vill 
klappa  af  kärlek  och  vänskap  —  det  får  icke,  ty  det 
är  ej  klokt.  Detta  är  en  olycklig  lära,  som  vanligen 
får  det  klingande  namnet  af  "att  kunna  beherrska  sig" 
och  som  vanligen  slutar  med  en  kall  egoism,  som  lik 
en  isig  vind  frostbiter  hvarje  ädel  blomma  som  sprin- 
ger upp  på  hjertats  grund. 

Den,  hvars  själ  är  god  och  ädel,  kärleksfull  och 
varm  såsom  det  täckes  den  eviga  kärleken,  behöfver 
ej  att  beherrska  sig.  Hon  rör  sig  i  det  goda,  fritt 
och  ledigt  som  dufvan  4  luften,  ty  detta  är  hennes 
element  —  det  är  gränslöst,  och  ju  högre  hon  sväf- 
var,  desto  mindre  behöfver  hon  frukta  att  stöta  emot. 

Den,  som  åter  rör  sig  i  en  lägre  sfer,  den,  som 
kryper   under   träden    och  buskarne    för  att  dölja  att 


345 

några  fjedrar  redan  fallit  ur  dufvovingen,  den  behöf- 
ver  akta  sig,  beherrska  sig  och  ej  försöka  att  slå  upp 
vingparet,  då  hon  sitter  i  busksnåret,  ty  då  stöter  hon 
emot. 

Teodora  hade  ifrån  sina  barndomsdagar  lärt  sig 
att  aldrig  visa  sig  sådan  hon  var ;  hon  hade  oupphör- 
ligen varit  uppmärksam  på  sina  ord  och  hvarje  små- 
sak —  detta  gjorde  att  hon  aldrig  klart  känt  hvad 
denna  medvetslösa  barnaoskuld,  som  beherrskar  verl- 
den,  egentligen  vill  säga.  Hon  hade  hela  sin  lefnad 
varit  liksom  delad  i  två  varelser,  af  hvilka  den  ena 
beständigt  nedtrycktes  af  den  andra;  det  var  naturen, 
den  oskuldsfulla  rena  anden  i  hennes  själ,  som  be- 
ständigt kufvades  af  konsten  och  beräkningen,  ända 
till  dess  barnet  modfäldes  och  satte  sig  tyst  i  en  vrå 
af  hjertat. 

Så  hade  det  hittills  varit.  Hittills  hade  konsten 
segrat  öfver  alla  hinder,  beräkningen  nedtryckt  hvarje 
vaknande  känsla;  men  nu  var  herraväldet  slut,  det 
blef  en  strid  derinne,  två  andar  kämpade,  och  hon, 
som  fostrat  dem  begge,  tyckte  att  hjertat  ville  springa 
sönder  af  smärta  och  sökte  döfva  det  genom  konstiga 
medel  —  de  naturliga,  kärlek,  ånger,  tro,  hopp  och 
försoning,  kände  hon  icke. 

Det  var  med  en  känsla  af  triumf  Teodora  fat- 
tat sitt  beslut  och  för  att  hinna  sitt  mål,  glömska  af 
sig  sjelf  och  allt,  hade  hon  utsett  sin  man  till  verktyg. 

Hon  hade  aldrig  älskat  honom,  det  var  för  titelns 
skull,  för  det  yttre  anseendets  skull  hon  tog  Gabriel 
och  aflägsnade  Olivehjerta,  en  man  som  hon  älskade 
så  mycket  hon  med  sitt  lynne  kunde  älska  någon, 
men  klokheten  böd  att  ej  gifta  sig  med  en  lagman 
och  flytta  i  landsorten,  då  man  kunde  få  en  kammar- 
herre och  bo  i  Stockholm. 

Äfven  då  segrade  hon  öfver  sig  sjelf,  beherr- 
skade  sig  och  fann  sig  smickrad  af  att  kunna  göra 
det.  Man  blir  vanligen  på  detta  sätt  så  klok,  att  man 
rent  af  upphör  att  vara  lycklig,  och  man  är  så  sträng 
mot  sig  sjelf,  att  man  är  i  en  oupphörlig  träta  med 
sig  sjelf  och  vanligen  lyder  den  rösten,  som  skriker 
mest,  det.  vill  säga  både  den  envisaste  och  den  dum- 
maste  af  dem  begge.    Om  vi  således  vilja  se  menni- 


346 

skor,  som  hela  lifvet  igenom  hafva  tråkigt  med  be- 
sked, så  är  det  just  sådane,  som  af  lutter  klokhet  be- 
räkna allt  pä  förhand  och  ha  så  litet  förtroende  till 
Guds  försyn  att  de  tro,  att  deras  förnumstighet  måste 
göra  allt.  Vi  hafva  fått  förnuft,  men  det  är  till  för 
att  hjelpa  hjertat,  för  att  fostra  barnet  som  bor  der- 
inne,  men  ej  för  att  qväfva  det. 

Sådana  menniskor  göra  i  bästa  fallet,  som  det 
heter,  rätt;  men  godt  göra  de  aldrig.  Säkert  är  lik- 
väl, att  då  man  menar  väl  och  försöker  att  göra  det 
som  godt  är,  kan  man  ibland  göra  små  dumheter, 
som  verkligen  kunnat  vara  ogjorda,  om  man  låtit  bli; 
men  man  har  dock  dragit  en  vexel,  som  ej  proteste- 
ras af  Honom  som  ser  till  tanken  och  till  meningen. 
Man  kan  vara  säker  att  man  kommer  öfver  svå- 
righeterna, kanske  litet  klokare;  men  alldeles  icke 
modfäld. 


Andra  dagen  stod  vagnen  för  dörren.  Herrskapet 
reste  till  Mal  ma  för  att  derifrån  fortsätta  resan  till 
kontinenten;  men  på  det  att  tiden  ej  skulle  förefalla 
lång  derute  på  landet  hade  de  bjudit  alla  "vänner  och 
bekanta"  att  resa  dit  ned  för  att  roa  sig.  Det  är  na- 
turligt att  silfver  och  allt  tillbehör  för  ett  riktigt  bril- 
jant hus  fördes  på  packvagnar  dit  ner;  man  ville  roa 
sig  på  landet. 

"Herre  Gud!"  sade  gumman  Lönner  om  qvällen 
samma  dag,  då  Johanna  i  förbigående  hade  "snuttat" 
in  till  gumman  och  med  talande  tunga  berättade  om 
Teodoras  affärd,  som  för  henne  utgjorde  en  riktig 
balsam  af  förargelse,  som  hon  fick  att  stryka  på  den 
smärtsamma  fläcken  i  själen,  som  Emilias  död  gifvit 
henne. 

"Ser  mamma,  det  var  väl  att  den  der  frun  så 
brådskande  for  sin  väg,  alldeles  som  ingenting  händt, 
ty  det  förargar  mig  så  innerligt,  så  innerligt  —  att 
jag  riktigt  är  glad  deråt  —  hm,  hade  hon,  som  det 
i  början  syntes,  ångrat  sig  och  sörjt,  hon  också,  då 
hade  jag  gråtit  ihjäl  mig." 


347 

"Men  Herre  Gud!"  återtog  gumman,  "hvad  sådant 
folk  är  lyckligt,  som  kan  göra  allt  hvad  de  vilja." 

"Lyckligt?  Mamma!  Nej,  sä  orättvis  är  inte  vår 
Herre.  —  Samvete  har  hon,  kanske  bara  ett  litet  gryn 
samvete,  men  det  är  nog.  Vet  mamma,  en  smula 
samvete  tynger  ner  vagnen,  som  då  ett  troll  sitter 
derpå,  blott  en  gnista,  om  än  aldrig  så  liten,  väger 
sina  modiga  skeppund  —  hon  må  resa." 

"Det  var  ändå  bra  synd  med  lilla  hennes  nåd, 
Emilia,  hon  var  bra  god.  Herre  Gud  hvad  Alfred  skall 
ta  det  hårdt." 

"Han,  som  ser  andar,  mamma?  Ånej,  Gudbe- 
vars,  han  stackare,  tar  det  visst  inte  hårdt  —  se 
det  är  sorg  det  mamma,  att  Alfred  inte  är  rätt  klok 
—  ser  spöken  midt  på  ljusa  dagen  —  Herre  Gud  — 
han  som  var  så  klok  förr." 

"Men  barn,  sådant  kan  väl  finnas",  sade  gum- 
man; "det  vet  jag,'  att  då  salig  Lönner  lefde,  gingo 
vi  en  afton  och  spatserade  långt  utanför  Skanstull  — 
och  dä  vi  voro  på  återvägen  och  kommo  midt  för 
galgen,  så  kom  der  en  blek  låga,  så  stor  som  min 
hand,  och  hoppade  i  diket  —  och  jag  blef  så  rädd, 
så  rädd.  Salig  Lönner  ville  ta  fast  den  och  sprang 
efter;  men  lågan  gick  undan  för  honom  —  det  kunde 
han  låtit  bli,  allt  hvad  jag  bad  honom;  men  till  slut 
så  föll  han  omkull  och  stötte  sitt  knä,  så  att  han 
låg  i  tre  veckor.  Man  skall  inte  trotsa  pä  vår 
Herre." 

"Men  mamma,  det  der  kunde  ju  vara  helt  enkelt 
en  lyktgubbe",  anmärkte  Johanna. 

"Ånej,  barn,  det  är  riktigt  syndigt  att  tro  sig 
förstå  sådant.  Lönner  sa'  detsamma,  men  han  fick 
också  ligga  till  sängs  i  tre  veckor  derför.  Jag  visste 
det  förut ;  men  si,  han  skulle  vara  rask  kantänka,  och 
så  gick  det  som  det  gick." 

"Nej,  nu  måste  jag  hem.  Snart  kommer  Gustaf 
från  verkstaden  och  då  skall  det  stå  färdigt,  —  Vet 
mamma,  Lönner  är  så  nöjd  med  min  hushållning  och 
klagar  inte  på  maten  "alls".  —  Ack!  om  bara  Emilia 
lefvat,  det  skulle  varit  ett  paradis." 

"Hon  dog  i  en  salig  stund,  Johanna;  om  den  sa- 
ken  är  ingenting  att  säga",  yttrade  gumman;   "farväl 


348 

med  dig,  barn;  hör  på,  du  skall  alltid  skrapa  bort  det 
brända  på  brödet,  ty  eljest  får  Gustaf,  när  han  blir 
gammal,  ondt  af  sten.  Jag  har  mången  natt  gråtit 
min  kudde  våt;  ty  si,  det  fick  salig  Lönner  och  dog, 
och  det  var  allt  min  skull  som  lät  honom  få  brun- 
stekt  bröd  —  men  Herre  Gud !  jag  förstod  inte  bättre.* 


En  skördefest. 

Det  var  vid  skördetiden.  Akrarne  stodo  mogna 
och  gungade  för  vinden  och  solen  stekte  varm  öfver 
fälten. 

I  parken  på  Malma  hörde  man  ljudet  af  en  fyl- 
lig harmonimusik;  det  var  nemligen  regementsmusiken, 
som  blifvit  ditkallad  för  att  förhärliga  festen. 

Det  var  ett  hvimmel  af  herrar  och  fruntimmer  i 
den  vackra  parken;  "i  minnets  tempel"  sutto  herrar 
och  drucko  punsch  och  rökte  tobak  ur  långa  delikata 
pipskaft,  och  i  kärlekens  boské  sutto  rådinnan  Ljung- 
nér  med  några  sqvallersystrar,  några  från  hufvudsta- 
den,  andra  syskonsjälar  frän  småstaden  i  grannskapet. 

Der  borta  vid  "borgruinen",  en  pittoresk  maschin, 
som  brukets  timmerman  spikat  ihop  för  några  dagar 
sedan,  som  var  grå  och  rödstruken  och  prydd  med 
fastnubbad  mossa,  i  riddarborgen  serverades  man  té 
och  glacer. 

Allt  var  härligt,  vädret  vackert,  sjelfva  himlen 
gynnade  festen  med  sitt  solsken  och  sin  torka;  man 
gratulerade  herrskarinnan  att  ej  riddarborgen  blifvit 
rensköljd  från  sin  åldriga  färg  och  att  allt  hade  lyc- 
kats sä  förträflfligt. 

Der  nedanför  parken  (mellan  de  frodiga  trädens 
höga  stammar  såg  man  det)  utsträckte  sig  ett  stort 
åkerfält,  der  karlarne  i  glänsande,  hvita  skjortärmar 
och   med   röda   band   kring  hattarne,  med  rättaren  i 


349 

spetsen,  mejade  säd,  och  godsets  flickor,  likaledes  hvit- 
ärmade  och  med  en  lätt  halmhatt  på  flätorna,  togo 
upp,  allt  under  munter  sång. 

"Olof!  hör  upp  der!"  sade  inspektor  Grönlind, 
som  var  den  enda  som  ej  arbetade  der  nere,  "om  du 
ej  ser  glad  ut  i  dag  och  sjunger,  så  skall  jag  sjunga 
för  dig  på  kontoret,  se'n  det  är  slut.  Det  är  hennes 
nåds  nådiga  befallning  att  ni  skolen  se  glada  ut  och 
lyda  skall  du,  din  lymmel." 

"Men  hustrun  min  håller  på  att  dö  och  lillbarnet 
med",  mumlade  Olof. 

"Mumla  inte  du.  Satt  inte  herrskapet  deruppe, 
skulle  jag  försöka  att  fä  dig  glad  igen,  hvar  sak  för 
sig." 

"Charmant!"  yttrade  en  mager,  spetsnäsig  fru, 
som  en  stund  betraktat  den  glada  scenen  nedanför 
och  under  tiden  låtit  glacen  smälta.  "Charmant  —  en 
sådan  scen,  herr  landtråd,  man  får  knappt  se  något 
så  vackert  ute  på  ladugårdsgärdet  —  riktigt  en  slags 
uniform  —  och  den  okonstlade  sången  sedan  —  en 
kör  på  teatern  tar  sig  knappt  så  väl  ut." 

"Ja,  min  nådiga,  det  är  någonting  friskt  och  gladt 
i 'allt  sådant",  yttrade  landtrådet  tankspridd,  ty  äfven 
han  hade  nyttjat  sin  kikare;  "verkligen  vackert  — 
ha  ha  ha!  det  är  verkligen  inte  så  dumt  att  ibland 
komma  ut  i  det  gröna  och  lefva  på  landtligt  sätt." 

"Det  har  alltid  varit  min  lust  att  få  vistas  på 
landet",  inföll  rådinnan  Ljungnér;  "men  inför  min 
lefvande  Gud,  Ljungnér  är  så  rädd  för  landet,  att  det 
var  omöjligt  att  få  honom  hit  ut;  men  jag  sade,  då 
min  vän  kammarherrinnan  varit  så  god  att  invitera 
mig  på  ett  chaupettert  tillfälle,  så  får  du  sköta  dig 
sjelf  min  lille  gubbe.  —  Åh,  Herre  Gud!  hvad  Ljung- 
nér är  god,  han  bara  skrattade  och  sade:  roa  dig 
du,  min  lilla  gumma,  välkommen  hem." 

"Ja,  rådet  är  en  trankil  man",  sade  landtrådet; 
"förlåt  min  nåd,  der  sitter  en  mygga  just  på  örat, 
ha  ha  ha,  det  är  en  vampyr." 

"Fy!  de  otäcka  kräken",  sade  den  tilltalade,  den 
spetsnäsiga  frun;  "fui  —  bort  med  dig  —  här  börjar 
verkligen  bli  litet  mygg  här." 


350 

"Ja,  mina  damer,  myggorna  äro  det  skönare  kö- 
nets beundrare,  derföre  kringsvärma  de  er;  der  borta 
i  "minnets  tempel"  komma  de  ej  till  oss  karlar." 

^Ja,  det  är  den  gemena  tobaksröken." 

"Jag  tror  jag  går  dit",  återtog  landtrådet  och 
steg  med  möda  upp  från  stolen.  Ha  ha  ha,  myggorna 
kunde  tro  att  jag  hörde  till  damcirklen,  ha  ha  ha, 
det  vore  smickrande,  men  mitt  blod  vill  iag  ej  släppa 
till." 

"Hör  på,  Gabriel!"  sade  landträdet,  då  han  hun- 
nit linka  från  damerna  upp  till  minnets  tempel,  som 
insveptes  i  en  tunn  dimma  af  tobaksrök,  "hör  på, 
Gabriel!  du  har  min  själ  väl  växt  folk  här  ute  på 
Malma." 

"Jaså,  onkel  tycker  om  våra  underhafvande,  det 
fägnar  mig  oändligt." 

"Jo,  ser  du,  der  går  en  lång  smärt  flicka  der 
nere  på  åkern,  hon  är  så  väl  växt  som  den  Medicei- 
ska  Venus,  ha  ha  ha,  riktigt  roligt  att  se  på  —  hm, 
skada  på  flicka  att  hon  kanske  skall  gifta  sig  med  en 
bondlurk,  som  ingen  känsla  har." 

"Kanske,  onkel,  Teodora  vill,  oss  emellan  sagdt, 
öfverraska  er  med  ett  bondbröllop  som  efterpjes.  Det 
är  en  lång  vacker  bondflicka,  som  gifter  sig  med  en 
karl  här  på  bruket;  hon  skall  snart  in  för  att  klä  sig." 

"Besitta,  hä,  hä,  bröllop  —  hm,  Gabriel,  det  må- 
ste ändå  vara  litet  tvunget  att  vara  gift  —  aj,  min 
häl,  jag  kan  imaginera  mig,  litet  tvunget  —  det  är 
visst  fuktigt  på  marken,  ty  det  ilar  i  hälen;  det  är  ett 
märke,  Gabriel,  pä  fukt,  ett  riktigt  hygroskop  —  ha 
ha  ha;  man  är  en  slags  vetenskapsman,  då  man  så 
der  bär  de  fysikaliska  instrumenten  i  sig." 

"Onkel  är  alltid  glad." 

"Ja,  Gud  ske  lof  för  en  glad  ålderdom  och  att 
man  bär  sina  gråspräckliga  hår  med  äran.  Hm,  ett 
glas  punsch  —  hm,  jag  vet  inte,  der  är  väl  inte  citron 
i,  Gabriel?» 

"Jo,  i  denna,  men  den  der  är  af  ren  arrack." 

"Utan  citron?" 

"Ja,  utan  syra,  onkel,  jag  har  sjelf  bryggt  den 
och  dekarterat  den  redan  i  fjol,  då  jag  gick  här  och 
hade  tråkigt." 


I 


351 

"Du  tänker  pä  framtiden,  Gabriel;  hä  hä  hä,  du 
är  en  klok  man,  hä  hä  hä." 

"Också  har  jag  gått  i  onkels  skola  och  i  onkels 
fotspår." 

"Fotspär?  Gör  ej  det,  Gabriel,  dä  får  du  krypa. 
Ha  ha  ha,  jag  gör  inte  många  fjät  om  året." 

"Tag  glaset,  onkel!  Jag  har  en  skål.  Mine  her- 
rar! Vi  skola  dricka  en  hten  skäl,  det  går  så  lång- 
samt med  bålarne  —  och  då  vi  ej  ha  någon  bättre 
talare,  ty  högvördige  prosten  i  denna  församling  har 
ej  behagat  komma,  sä  fån  J  ätnöja  er  med  mig." 

"Ha  ha  ha,  ja  bevars,  den  som  har  punsch  i  bå- 
larne talar  alltid  flytande",  yttrade  en  liten  herre  i 
högen,  der  han,  blek  som  en  död  och  skrynklig  på 
kinderna  som  en  hopkramad,  smutsgul  sidenridikyl, 
stack  fram  hufvudet,  som  hvilade  mellan  ett  par  syl- 
hvassa    löskragar,  "tala,  Gabriel,  vi  äro  endast  öron." 

"Mina  herrar !  (förlät  onkel,  om  jag  stötte  till  gla- 
set) mina  herrar!  Länge  har  jag  sökt  ett  tillfälle 
att  uttala  hvad  mitt  rörda  hjerta  känner,  af  oskrym- 
tad tillgifvenhet,  tack— acksamhet,  vördnad  och  synner- 
lig tacksamhet  —  en  tacksamhet,  mina  herrar,  som 
endast  grafven  kan  förminska,  hm,  mine  herrar,  jag 
ser  här  ute  nu  för  första  gången,  här  pä  Malma;  på 
min  egen  grund  och  botten,  min  andre  far,  ledare  och 
vän  —  ännu  felas  det  väl  i  ringen  en  som  är  lika 
dyrbar  för  mitt  hjerta,  men  tack — ack — tack— acksam- 
heten  har  ingen  gräns  hvarken  i  tiden  eller  rummet, 
jag  sammanslår  således  tvenne  för  mig  och  för  alla 
som  närmare  känna  deras  hjertas  egenskaper,  tvenne, 
säger  jag,  dyrbara  personer,  min  vördade  onkel,  landt- 
rådet  Seth  Ljungsköld  och  min  vördade  tant,  fröken 
Elisabet  Ljungsköld.     Bästa  onkel!" 

"Mjuka  tjenare,  mina  herrar,  alltför  oförtjent", 
stammade  landträdet,  under  det  alt  alla  de  andre  om 
hvarandra  ropade:  "landträdet  Ljungsköld,  jag  får  den 
äran.  Ljungsköld  —  landträdet,  tillåt  mig." 

"Det  var  ett  tal  det  der",  hviskade  den  lilla  ridi- 
kylen  med  löskragarne,  "ett  grannt  tal,  Gabriel  gjorde 
sitt  bästa,  hä  hä,  vet  du  hur  det  föreföll  mig." 

"Nej." 


353 

"Jo,  som  ett  gyllene  schabrak  på  en  åsna,  huru 
man  höljer  om  den  der  gamla  giktfoten,  så  sticka 
öronen  fram." 

"Ha  ha  ha,  du  är  alltid  satirisk." 

"Satanisk,  säg,  min  bror." 

"Hm",  mumlade  landtrådet,  "hm,  att  du  skulle 
slå  mig  ihop  med  syster  Elisabet,  det  gamla  heliga 
våpet,  syster  min,  jag  trodde  min  själ  att  mopsen 
skulle  komma  med  i  skålen." 

"Onkel  får  förlåta;  men  si  tant  kunde  ha  blifvit 
stött,  om  hon  fått  höra  att  hennes  skål  kom  efter. 
Onkel  vet  att  tant  är  något  kinkig  af  sig." 

"Å  ja,  å  ja,  jag  känner  till  henne  —  jag  minns 
än  hennes  moralkaka  —  ville  att  jag  skulle  omvända 
mig  i  lifvet,  ha  ha  ha,  jag  kan  knappt  vända  mig  i 
sängen." 

"Onkel  är  alltid  glad."  (Till  en  betjent:)  "Hvad 
vill  du?" 

"Jo,  hennes  nåd  sade  att  allt  var  färdigt." 

"Jaså!  —  Mine  herrar!  Min  hustru  anhåller  att 
vi  alla  skola  tåga  upp  till  dansplanen,  ty  nu  kommer 
folket  från  dagsverket." 

"De  från  sitt  och  vi  från  vårt,  ha  ha  ha",  skrat- 
tade lilla  ridikylen. 

Der  blef  uppbrott  och  herrarnes  skara  ormade 
utför  gången  från  minnets  tempel  och  till  granskapet 
af  riddarborgen,  som  på  sin  altan  upptagit  en  mängd 
damer. 

På  gärdet  såg  man  en  hel  rad  bondfolk  par  om 
par  under  muntra  sånger  och  med  liar  och  räfsor  på 
axlen  marschera  fram  mot  parken. 

"De  gå  så  jemt  som  rekryter",  yttrade  en  ung 
löjtnant,  som  lutat  sig  med  ryggen  mot  riddarborgen. 
"Svenskarne  äro  födda  soldater." 

"Emellertid  blir  du  min  själ  hvit  på  ryggen,  bror 
lilla",  hviskade  en  annan.  "Du  skall  veta  att  ruinen 
är  målad  med  limfärg  och  smetar  af  sig." 

"För  tusan!  torka  bort  det;  det  är  då  besynner- 
liga konster  att  stryka  upp  nya  träruiner  med  vatten- 
färg." 

"Ser  du  bror,  huru  sköna  borgfröknarna  äro,  der 
de   sitta   och   speja  ut  öfver  fälten",  yttrade  den  lilla 


353 

ridikylen.  "Den  der  som  med  sin  tunna  näsa  klyfver 
luften  der  uppe  —  ser  du  hennes  färger  äro  "rose  och 
azur."  —  Onkel  Seth  är  hennes  riddare." 

"Har  der  varit  något  förhållande?" 

"Nej  bevars,  men  han  bär  hennes  färger,  rödt  och 
blått  i  sin  fysionomi  —  ett  par  behagliga  ögonbryn, 
riktiga  circumflexer  öfver  ögonen." 

"Ha  ha  ha,  idel  satir;  men  tyst  nu  kommer  bond- 
hopen.  Hyggliga  flickor  —  frisk  färg,  man  ser  inte 
sådant  hvar  dag  heller." 

"Den  der  lilla  brunögda  är  rätt  näpen." 

"Å  nej,  då  ser  den  der  med  röda  halsbandet 
bättre^  ut." 

"Ah  hon,  den  tycks  kunna  ta  sin  karl  i  kragen." 

"En  verklig  virago,  ha  ha  ha,  en  sköldmö." 

"Tyst,  de  sjnnga;  nu  stanna  de,  rätt  så,  inspek- 
tor, peka  med  käppen,  det  förstår  det  goda  folket." 

"Se  så,  nu  är  allt  i  ordning,  nu  skall  der  upp- 
stämmas en  hymn  till  vår  ära." 

Riktigt  nog  skedde  det;  folket  sjöng  en  sång  om 
"ädla  gäster  som  kom  på  landet",  och  om  "det  hehga 
äkta  bandet",  om  "folkets  glädje  och  folkets  fröjd,  som 
stiger  upp  uti  himmelshöjd",  och  sedan  detta  var  slut, 
steg  en  vördig  gubbe  fram,  egentligen  Petter  Mårtens- 
son i  Pyren,  känd  för  sitt  hvita  hår,  men  ej  väl  känd 
för  öfrigt,  och  ropade:  "lefve  de  ädle  och  förnäme 
herrskapen  från  Stockholm  och  hela  det  nådiga  herr- 
skapet! hurra!  hurra!" 

"Alltför  rörande!  Charmant!  min  bästa",  snöflade 
frun  med  den  tunna  näsan.  "Hvem  är  den  vördnads- 
värde gråhåringen,  som  talade  så  enkelt  och  hjert- 
ligt?" 

"Det  är  en  af  våra  torpare",  sade  Teodora  och 
vinkade  åt  musiken,  som  uppstämde  en  munter  polska. 

Folket  tog  i  ring  och  dansade,  så  att  svetten  lac- 
kade; lusten  grep  omkring  sig;  en  och  annan  ung 
herre  blandade  sig  äfven  i  dansen  och  slutligen  såg 
man  till  och  med  den  lilla  ridikylen  förmängd  i  dan- 
sen. Han  hade  dock  råkat  i  händerna  på  sin  virago, 
sköldmön,  som  trådde  dansen  med  honom,  så  att  han 
trodde  sin  sista  stund  inne. 

Altar  tafl  an.  2  o 


354 

"Det  var  nog  hvad  du  var  qvick  i  benen",  sade 
en  af  vännerna,  när  mannen  slapp  ur  dansen  och  flå- 
sande satte  sig  på  en  bänk,  "qvick  ända  ner  i  tå- 
spetsarne." 

"Puh !  Puh!  De  kunna  spränga  hjertat  på  en 
menniska.  puh!  Var  oförsigtigt.  Min  läkare  har  sagt 
mig,  att  jag  har  för  stort  hjerta." 

"Det  skulle  man  tro^,  hviskade  en  närstående  till 
en  annan.  "Snarare  ser  hans  hjerta  ut  som  en  sam- 
manskrumpen  kautschukspung." 

"Det  riktigt  kliar  i  fötterna  pä  mig,  ha  ha  ha,  när 
jag  hör  musiken",  sade  landtrådet. 

"Jaså,  jag  trodde,  puh!  att  det  värkte",  yttrade 
den  qvicka  mannen  med  stora  hjertat. 

"Ja,  det  är  just  felet,  hä  hä  hä,  just  felet." 

Sedan  dansen  fortfarit  en  stund,  äskade  Gabriel 
tystnad. 

"Mitt  herrskap,  vi  skola  kanske  nu  upp  en  stund, 
vi  fortsätta  sedan  dansen." 

"Hä  hä  hä.  Du  skall  få  se  att  det  är  den  långa 
vackra  menniskan,  som  skall  gifta  sig  —  hä  hä"  — 
yttrade  landtrådet  till  Gabriel  under  vandringen. 

Stora  salen  på  Malma  var  rikt  eklärerad;  men 
för  fönsterna  voro  skärmar,  så  att  ej  en  stråle  af  da- 
gen kom  in. 

När  gästerna  inträdde,  stod  komministern  i  för- 
samlingen framför  ett  par  kullerstolar,  klädda  med  rödt 
sammet  med  guldbroderi. 

Prosten  hade  blifvit  bjuden  att  förrätta  vigseln, 
men  hade  helt  enkelt  svarat,  att  en  vigsel  ej  var  nå- 
gon komedi  utan  en  helig  handling. 

Sedan  sällskapet  genom  flere  ah !  och  hah !  till- 
kännagifvit  sin  beundran  och  öfverraskning,  inträdde 
samtidigt  från  sidodörrarne  brud  och  brudgum,  begge 
ledsagade  af  sina  fäder,  ett  par  skröpliga  torpare- 
gubbar;  —  de  stannade  vid  pallarne.  Det  var  riktigt 
nog  den  långa  smärta  pigan,  som  först  fäst  landtrådets 
uppmärksamhet,  och  en  liten  "osynlig"  bonddräng  med 
brunrödt  stripigt  hår,  en  liten  "fulinge",  som  pigan 
hade  tagit,  emedan  hennes  nåd  lofvat  att  i  hemgift 
gifva  hundra  riksdaler  riksgäld. 

Vigseln  förrättades. 


355 

Det  är  ganska,  klart,  att  ingen  af  de  begge,  som 
nu  lofvade  hvarandra  evig  tro  och  att  vara  hvaran- 
dras  stöd  i  lifvet  och  tröst  i  döden,  tänkte  en  staf- 
velse  af  allt  det  presten  sade.  De  stodo  der  begge 
till  ett  spektakel  för  att  roa  herrskapen,  det  visste 
de,  och  pigan  skämdes  en  smula  för  sin  tillkommande 
man,  som  otymplig  och  med  håret  kring  "synen"  tog 
sig  illa  ut  i  jemnförelse  med  den  vackra  bruden,  som 
välväxt  och  frisk  som  en  majros  öfverglänste  alla  de 
andra. 

När  vigseln  var  slut,  blef  der  begåfning  och  gra- 
tulation och  derefter  gick  processionen  åter  ut  för  att 
på  dansplanen,  i  det  härliga  månskenet,  dansa  kronan 
af  bruden. 

Man  ordnade  sig  i  led,  två  och  två,  först  Gabriel 
och  Teodora,  dernäst  brudparet  och  så  vidare  herrar 
och  damer  i  stor  procession  och  defilerade  förbi  mu- 
siken, som  stod  på  en  höjd. 

Månen  sken  klart;  det  var  snöhvitt  öfver  hela 
landskapet  och  dallrade  på  insjöns  vatten  som  en  silf- 
verpelare. 

För  att  komma  till  parken  måste  man  passera  en 
liten  byväg,  som  slingrade  sig  fram  genom  skogar  och 
ängar.  När  processionen  under  skratt  och  prat  nal- 
kades detta  ställe,  kom  der  en  annan,  mycket  mindre 
och  tyst  procession  inifrån  vägen.  Det  var  fyra  män, 
som  buro  en  likkista  och  som,  utan  att  märka  den  på 
gångstigen  från  slottet  kommande  processionen,  pu- 
stande satte  sin  börda  midtpå  vägen. 

"Der  spela  de  och  hålla  väsen",  sade  en  gubbe, 
resligare  än  de  andre  och  pekade  upp  ät  höjden; 
"Gud  vare  dem  nådig." 

"Hvad  är  det,  Gabriel?  Det  är  en  likkista,  hur 
kommer  den  hit?"  yttrade  Teodora  med  fasa,  dar- 
rande i  hela  kroppen. 

"Processionen  stannar!"  ropade  Gabriel  så  högt 
han  förmådde.     "Här  är  hinder  i  vägen." 

Processionen  stannade. 

"Ha  ha  ha,  kanske  der  har  skett  en  jordbäfning 
i  teten",  skrattade  landtrådet. 

"Å  nej,  mina  herrar,  det  är  bestämdt  en  gast 
som  stält  sig  der",   yttrade  herren  med  stora  hjertat. 


356 

"Nej,  mina  herrar,  det  lär  vara  ett  bondlik".  sade 
en  som  var  bättre  underrättad. 

"Hvem  är  du?  frågade  Gabriel  häftigt.  "Undan 
med  liket." 

"Jag  heter  Stolt,  hans  nåd,  och  kölar- Anders  be- 
höfver  inte  gå  undan." 

"Är  du  näsvis?  Undan  med  liket,  säger  jag." 

"Å  ja,  det  kan  väl  ske",  yttrade  Stolten,  "men 
Anders  bhr  nog  salig  ändå  han." 

"Stå  inte  och  resonnera,  usling",  utfor  Gabriel 
utom  sig.     "Undan,  säger  jag." 

Karlarne  lyfte  upp  kistan  och  vandrade  nedåt 
vägen. 

Teodora  var  blek  som  lärft. 

"Hvem  var  det?" 

"Kölar- Anders,  han  mätte  ha  dött  i  dessa  da- 
garne. Se  så,  se  glad  ut  —  mitt  herrskap,  vägen  är 
fri  —  framåt  marsch  —  och  processionen  fortsatte 
sin  gång. 

Der  låg  något  bittert  i  Teodoras  leende;  men 
hon  log  ändå. 

Det  var  en  underlig  tafla.  Der  nere  på  den  lilla 
insjöviken  hade  man  anstalt  ett  fyrverkeri ;  der  brunno 
luftbägare,  som  kastade  sina  röda,  gröna  och  blå  stjer- 
nor  högt  i  luften  och  slutligen  med  en  knall  brusto 
sönder  och  läto  hundratal  af  svärmare  fräsande  genom- 
orma  hvarandra.  Der  sköto  raketer  upp  mot  stjern- 
hvalfvet,  högt,  högt  och  regnade  ner  lysande  pleja- 
der  öfver  den  mörka  parken,  och  der  bakom  satt  må- 
nen och  sken  mellan  molnen  —  det  skadade  effekten. 

Det  var  något  underligt  att  se  denna  mennisko- 
massa  i  den  dubbla  belysningen  af  månen  och  fyr- 
verkeriet. Det  var  en  bild  af  sällskapslifvet,  der  fri- 
den lyser  med  ett  himmelskt  sken,  blott  då  och  då 
afbrutet  och  blandadt  af  en  jordisk  lust,  af  konstgjorda 
eldar.  Teodora  var  blek  i  månskenet;  men  de  ben- 
galiska eldarne  blänkte  på  henne  då  och  då  —  det 
var  en  naturens  död,  som  fick  färg  af  konsten. 

Ändtligen  var  festen  slut;  en  mängd  vagnar  stodo 
framme  och,  med  undantag  af  några  få,  reste  det  öf- 
riga  sällskapet  omkring  till  vänner  och  bekanta  i  grann- 
skapet. 


357 

"Ljus!  mer  ljus!"  befalde  hennes  nåd,  när  hon 
kom  pä  sitt  rum,  der  en  nattlampa  flämtade  inom  en 
alabasterurna  och  spridde  ett  grafsken  kring  rummet. 
"Mera  ljus",  sade  hon  flämtande  och  kastade  sig  på 
soffan. 

Ljusen  kommo ;  Teodora  satt  som  förstenad  och 
blickade  stelt  framför  sig. 

"Jag  har  haft  roligt  i  dag",  sade  hon  med  ett 
vildt  löje;  "roligt,  mycket  roligt  —  procession,  lik, 
fyrverkeri  —  månsken,  ha  ha  ha,  mycket  roligt.  Må- 
nen, så  blek,  med  en  rödbrun  strimma  som  flöt  utåt 
rymden  —  det  är  narraktigt,  men  jag  kom  ihåg  Emilia, 
då  jag  såg,  hur  den  bleka  månen  stilla  simmade  der- 
uppe  i  himmelen  —  under  det  att  der  brann  ett  hel- 
vete nere  på  jorden  och  svärmarne  som  flygande  djef- 
lar  fräste  genom  luften  med  sina  eldsvansir  —  då 
sköt  der  upp  en  raket  mot  höjden,  högt  gick  han,  han 
sträfvade  ändå  uppåt;  men  huru  långt,  förrän  han 
brast  sönder  och  slocknade  och  föll. 

Hvad  lönar  det  väl  mödan  att  sträfva  uppåt,  när 
det  skall  ske  med  våld,  med  eld  och  brand?  Intet  — 
man  faller  och  måste  falla  åter  ned  i  mörkret  —  här- 
ligheten är  förbi. 

Du  är  ett  barn,  Teodora.  Du  är  spökrädd  af 
dig,  du  ser  vålnader  öfver  allt",  återtog  hon  efter  nå- 
gra ögonblicks  tystnad.  "Hvad  har  jag  gjort?  Egent- 
ligen intet.  Hvad  skall  jag  ångra?  Ingenting  —  ha 
ha  —  alldeles  intet,  jag  gjorde  ju  ingenting.  Hon  och 
jag  hade  olika  natur.  Vi  voro  tvä  alldeles  främmande 
väsenden,  som  ödet  tvingat  tillsammans.  Vi  undan- 
trängde hvarandra  —  det  var  jag  som  segrade.  Så 
undantränger  den  unga  björken  den  svaga  videbusken; 
det  är  ju  naturligt,  och  björken  behöfver  ej  ångra, 
när  busken  vissnar  och  förgås  vid  hennes  fot." 

Följande  morgon  hörde  man  klockorna  från  soc- 
kenkyrkan; men  ingen  från  Malma  reste  dit.  —  Man 
hade  en  brillant  frukost  och  drack  det  perlande  vinet 
och  sjöng  vid  den  glada  måltiden. 


358 


Alfred  Berndtson. 


Man  föreställer  sig  vanligen,  att  en  viss  grad  ut- 
veckling af  själens  förmågor,  snillrikhet,  qvickhet.  klar- 
het i  förståndet  och  så  vidare,  äro  dels  alldeles  onö- 
diga, dels  rent  af  skadliga  i  frågan  om  praktiska  ting. 
Man  glömmer  likväl  alldeles  att,  om  verlden  ryckt 
framåt  i  klarhet  och  vetande,  om  den  nu  står  högre 
på  bildningens  och  vetenskapens  skala,  är  det  icke  de 
så  kallade  slentrianförmågorna  utan  just  dessa  "odug- 
liga" snillen,  som  gjort  slag  i  saken.  Allt  trassel,  allt 
bråk,  som  funnits  och  finnes,  daterar  sig  från  den  pri- 
vilegierade, praktiska  medelmåttan,  utgör  ett  affall  från 
slentrianens  eviga  trampqvarn,  som  skulle  begrafvits 
under  sitt  eget  elände,  om  icke  då  och  då  en  högre 
begåfvad  ande  tagit  sig  det  orådet  före,  att  utan  vi- 
dare rätt,  än  den  Vår  Herre  gifvit  menniskan,  sopa  ren 
platsen  och  gifva  de  trampande  ledighet.  Ännu  mera 
är  detta  fallet  med  hvad  man  kallar  fantaster  och 
svärmare,  ett  namn,  som  en  hvar  använder  efter  sin 
åsigt,  efter  sin  ställning.  En  padda  anser  vipan  för 
en  fantast  och  vipan  örnen  som  en  våghals :  de  hafva 
rätt  begge,  ty  en  padda  skulle  ta  sig  rasande  illa  ut 
som  vipa  och  en  vipa  som  örn.  Fantast  är  nemligen 
hvar  och  en  som  icke  alla  begripa,  hvar  och  en  som 
icke  precis  vill  gå  de  långa  krokvägar,  som  de  andra 
trampa,  utan  söker  en  genväg  till  hvilket  mål  som 
helst,  hvar  och  en,  som  går  efter  det  evigas  kompass, 
hvars  kraft  ligger  i  hans  hjerta  och  hvars  ledande  nål 
är  hans  förstånd,  är  en  fantast;  ty  det  praktiskt  kloka 
är  att  ej  följa  nägotdera,  tygla  sin  känsla  och  sitt  för- 
stånd och  gå  så,  att  man  ser  rätt  i  nacken  på  kam- 
raten. 

Man  kan  således  vara  säker  att  Alfred  Berndtson, 
den  unge  visionären,  skulle  af  mängden  anses  för  en 
galning,  en  som  var  rubbad  till  sitt  praktiska  förstånd ; 
men  detta  var  ej  ändå  fallet.  Han  öfverlemnade  sig 
tvärtom  med  ifver  åt  praktiska  studier  och  röjde  en 
ovanlig  skarp  blick  i  frågor,  som  rent  af  bortkränglade 
en  hop  förståndige  män,  som  tills  dato  tänkt  med 
hämsko. 


359 

Det  som  låg  honom  närmast  var  tillverkningen 
och  förädlingen  af  jernet.  Hans  far  var,  äfven  han, 
oaktadt  sina  funderingar,  en  i  detta  ämne  skicklig  och 
uppfinningsrik  man  och  skötte  Alexandrowsk  med  en 
kraft  och  en  förmåga,  som  få  kunna  hinna.  Samma 
förmåga  röjde  sig  hos  sonen,  som  nu,  återstäld  till 
helsan,  frisk  och  glad  som  fordom,  sysselsatte  sig  med 
att  efterse  det  stora  verket  och  med  de  studier  han 
behöfde  för  att  gå  långt  i  detta  yrke. 

Det  fmnes  ingen  kunskap  som  kan  skada,  oaktadt 
man  vill  påstå  att  mängkunskap  är  ett  förderf,  blott 
man  riktar  sin  uppmärksamhet  åt  ett  slutligt  mål  och 
liksom  koncentrerar  vetandets  radier  i  en  brännpunkt. 

Han  hade  således  här  nytta  af  sin  förmåga  att 
teckna,  liksom  af  sitt  korta  fälttåg.  Han  kunde  såle- 
des vid  gjuteriet  gagna  genom  sin  känsla  för  formens 
skönhet  och  vid  kanongjutningen  observera  fel,  som 
aldrig  andra,  än  en  som  sett  en  kanon  serveras,  kan 
inse  och  rätta. 

Han  arbetade  således  med  innerlig  lust  och  glädje 
och  en  hvar  som  känner  menniskokarakteren  vet,  att 
detta  är  detsamma  som  att  gå  långt. 

Det  dröjde  således  ej  länge,  förr  än  han  kunde 
biträda  sin  far  och  hjelpa  denne  med  de  svåraste  be- 
räkningar, med  alla  dessa  tusende  förenklingar,  för- 
kortningar och  ändringar,  som  beständigt  sysselsätta 
en  verklig  praktisk  slöjdidkare. 

Han  vistades  således  nästan  beständigt^i  verkstä- 
derna eller  på  ritkammaren,  der  han  uppgjorde  pla- 
ner för  maskinerier  och  ritningar  för  gjuteriets  behof. 
Det  var  endast  om  aftnarne  han  lemnade  dessa  syssel- 
sättningar och  öfverlemnade  sin  själ  åt  hvilan,  hvilket 
för  lynnen  som  hans  icke  är  något  annat  än  ombyte 
af  arbete.  Själen  behöfver  nemligen  i  vakande  till- 
ståndet ingen  hvila,  men  den  behöfver  ombyte  af  äm- 
nen, eljest  tröttnar  den  eller  blir  lam  af  samma  orsak 
som  ett  beständigt  fortsatt  kroppsarbete  af  samma  slag 
hindrar  i  stället  att  utveckla  kroppens  krafter.  På 
samma  sätt  måste  själen  röra  alla  sina  lemmar,  om  ej 
de  skola  förtvina.  Han  kan  ej  hvila  mera  än  delvis 
—  gör  han  mera,  så  upphör  hon  att  verka  och  då 
lefver  menniskan,   vid  spelbordet  eller  bland  vänner, 


360 

hvar  hon  sitter,  i  en  själasömn,  hvari  det  verkligen 
är  ett  konveniansens  tyranni  att  ej  låta  den  arma 
kroppen  deltaga. 

Berndtson  och  hans  far  voro  således  hela  dagen 
sysselsatte  med  sina  arbeten,  och  först  då  qvällen 
kom  och  de  ej  mera  behöfde  att  skynda,  träffades  de 
åter  och  roade  sig  med  samtal  af  helt  annan  art  än 
om  valsadt  jern  och  gjutgods,  om  gallror  och  tapp- 
svarfvar. 

Berndtsons  besynnerliga  visioner  tycktes  fortgå 
och  bli  klarare  och  klarare.  De  störde  honom  dock 
icke.  Han  blef  blott  lugnare  och  klarare  i  sin  tro, 
den  måtte  vara  sann  eller  falsk;  nog  af,  han  var 
lycklig.  Och  kunde  man  väl  annat  vara,  än  lycklig, 
om  på  en  gång,  i  inbillningen  eller  verkligheten,  der 
öppnade  sig  en  ny  verld,  som  förklarade  lifvets  gå- 
tor och  på  en  gång  lät  oss  se,  att  i  lifvet,  huru  mörkt 
det  än  är,  går  en  klar,  men  för  vårt  jordiska  öga 
osedd  strålglans  af  en  evig,  försonande,  alltomfattan- 
de kärlek?  Den  är  lycklig,  som  kan  så  tro,  äfven  om 
det  vore  en  förvillelse,  äfven  om  vi  ej  öfver  allt,  dun- 
kelt det  är  sannt,  men  dock  klart  nog,  spårade  en 
sådan  tanke  genomströmma  naturen  och  vårt  eget 
hjerta. 

Emellertid  kunde  Berndtson  lika  litet  som  någon 
annan  utreda  frågan.  Den  låg  dunkel  äfven  inför 
honom,  fastän  han  tyckte  sig  ana  ett  stycke  längre 
än  andra.  Han  trodde  sig  se  en  länk  mera,  men 
hvar  och  huru  den  länken  griper  in  i  de  öfrige,  ända 
till  den  som  Fadren  håller  i  sin  hand,  det  förmådde 
han  icke  ens  ana.  För  evigheten  finnes  det  intet 
fordom  och  intet  kommande.  Allt  är  ett  evigt  nu, 
en  sammandragen  bild  af  allt  som  händt  och  allt  som 
hända  skall.  Menniskorna  ha  ett  dunkelt  begrepp  om 
det  forna,  om  det  försvunna,  och  som  de  samman- 
knyta med  det  närvarande.  De  ega  svansen  och  en 
del  af  kroppen  af  evighetens  orm;  hufvudet  som  biter 
fast  i  stjerten,  det  kommande  som  hänger  tillsammans 
med  det  gångna,  se  de  icke. 

Berndtson  fortfor  nu  som  förr  att  drömma  sig 
fri  från  det  närvarande.  Det  snarare  föreföll  honom 
som    om   något    hände,   än   att   han  verkligen  förnam 


361 

något;  det  var,  så  förklarade  han  det  sjelf,  en  inre 
syn,  !'ör  hvilken  han  ej  hade  något  sinnligt  uttryck 
och  som  således  aldrig  kunde  sU  beskrifvas  som  det 
verkligen  var.  Språkets  ord  voro  för  fattiga,  dess 
rustning  för  tung  för  detta  inre  sinne,  som  blickade 
framför  och  bakom  tiden. 

Emellertid  var  det  ingen  mera  än  hans  far,  som 
fick  förtroende  om  hans  uppenbarelser,  det  var  liksom 
en  röst  förbjudit  honom  att  framstå  som  visionär  och 
han  ångrade  att  han  skrifvit  om  lill-Stina  till  Stjern- 
ros  —  icke  derföre  att  denne  skulle  misstyda  honom 
eller  beskratta  honom,  det  ena  fruktade  han  icke 
och  det  andra  skulle  ej  rört  honom;  men  det  var 
lill-Stina  sjelf,  som  liksom  varnande  höjde  på  sitt 
finger,  då  han  ville  tala.  Han  inlät  sig  derföre  äf- 
ven  med  sin  far  sällan  i  sådana  samtal,  men  han 
kunde  detta  likväl  lättare  än  med  någon  annan,  ty 
fadren  hade  ungefär  samma  tro  som  han  sjelf,  var  en 
tvillingsjäl  med  hans  egen  och  den  lilla  andevännen 
tycktes  tillåta  honom  att  då  och  då  öppna  sitt  hjerta 
för  honom,  utan  att  han  kände  något  som  hindrade 
honom. 

Det  var  således  en  af  de  många  aftnar,  då  far 
och  son  sutto  tillsammans  och  sysselsatte  sig  med 
läsning,  vanligen  i  bibeln,  och  med  samtal  öfver  dess 
innehåll,  som  Berndtson  tvärt  afbröt  konversationen 
och  sade: 

"I  dag,  vet  min  far,  kom  der  en  tanke  öfver  mig, 
utan  att  jag  har  någonting  motsvarande  i  mitt  min- 
nesförråd." 

"Hvad  då,  Alfred?" 

"Jo,  jag  tyckte  mig  se,  på  mitt  vis  nemligen,  ty 
jag  sysselsatte  mig  som  bäst  med  uträknandet  af  det 
nya  cylinderverkets  kraft.  Min  tanke  var  alldeles 
redig  och  ensamt  fästad  vid  mitt  ämne.  Jag  nedskref 
den  ena  algebraiska  termen  efter  den  andra  utan  af- 
brott.  Allt  låg  klart  och  rent  framför  mig  —  men 
bredvid  dessa  tankar  framstod  der  plötsligen  en  bild ; 
det  var  liksom  det  gått  tvenne  tankar  bredvid  hvar- 
andra,  inbegripne  i  olika  sysselsättningar,  utan  att 
störa  hvarandra,  eller  som  då  tvenne  menniskor  stå, 
den    ena    styrbord    och    den  andra  babord,  och  se  åt 


362 

hvar  sin  kust,  då  skeppet  går  framåt.  Så  föreföll  det 
mig  med  mig  sjelf.  Nog  af,  jag  såg  en  rymlig  stuga 
med  mörkt  spetsigt  tak;  der  liängde  långa  stänger  med 
bröd  i  taket,  som  i  en  svensk  bondstuga.  Det  föreföll 
mig  dock  icke  som  det  varit  en  vanlig  bondes  stuga, 
oaktadt  alla  möblerna,  den  öppna  spiseln  med  stock- 
brasan, de  slöjdande  männen  och  de  spinnande  qvin- 
norna,  som  undanskymde  sjelfva  härden,  som  de  om- 
gåfvo,  allt  antydde  att  det  var  ett  bondhus.  En  gam- 
mal man  satt  på  en  trefot  och  tycktes  hvila  sig,  om- 
gifven  af  de  sina.  Plötsligen  steg  der  en  ung  man 
in  i  stugan  och  gick  fram  till  gubben,  slog  honom  i 
hand  och  sade:  "Vet  far,  Jesper  har  blifvit  prestvigd." 
Då  knäppte  gubben  ihop  sina  händer  och  sade:  "Gud 
iåte  det  ha  skett  i  en  välsignad  stund,  Jesper  har  ett 
dyrt  erabete."  Då  försvann  denna  syn  och  utbyttes 
mot  en  annan:  jag  säg  nemligen  tvenne  taflor,  en  der 
jag  såg  en  vördig,  allvarlig,  men  mild  man,  klädd  i 
biskoplig  skrud,  läggande  sin  hand  på  en  gosses  loc- 
kiga hufvud  —  denne  gosse  blickade  uppåt  höjden 
med  kloka,  genomträngande  ögon,  det  var  liksom  han 
frågat  något  på  hvilket  han  hoppades  svar,  någonting 
förklaradt  låg  i  denna  blick.  Den  andra  taflan  var 
en  bonde  som  gick  på  sin  åker  och  sådde  och  på 
åkerrenen  satt  en  gosse  och  läste  i  en  bok.  Äfven 
dessa  taflor  försvunno  och  jag  såg  ej  mera  —  icke 
såg,  min  far,  det  är  ett  oriktigt  ord,  men  jag  har  ej 
något  annat." 

Fadren  hade  under  hela  berättelsen  småleende 
betraktat  sin  son;  när  denne  slutat,  sade  han: 

"Det  der  är  en  saga  från  fordom;  efter  all  an- 
ledning har  du  varit  hemma  hos  gamle  Daniel  Isaks- 
son på  Sveden  vid  Falun.  Jag  känner  igen  det  der, 
dels  på  min  slägthistoria,  sådan  min  far  berättade 
den,  dels  på  andra  anledningar.  Ser  du,  Alfred!  Da- 
niel Isaksson  var  en  redlig  bergsman,  hälft  bonde, 
hälft  bruksegare,  han  hade  de  flesta  lotterna  i  en 
mängd  masugnar,  som  drefvos  för  gemensam  räkning, 
på  gammalt  bergsmanbruk,  med  vissa  dygns  blåsning 
för  hvarje.  Vet  du,  den  der  bonddrängen,  som  kom 
in  och  slog  gubben  i  handen,  var  min  farfar  Isak  Da- 
nielsson, och  Jesper,    som  blifvit  prest,  var  hans  bror 


363 

Jesper  Svedberg  —  du  säg  honom  sedan  som  biskop 
och  vid  hans  knän  den  forskande  gossen,  den  med  de 
andliga  ögonen  blef  sedan  Emanuel  Svedenborg  — 
bonden,  min  Alfred,  var  åter  min  farfar  och  gos- 
sen på  åkerrenen  min  far  —  han  blef  också  prest 
och  kallade  sig  Danielius,  hvilket  jag  ändrat  till  Da- 
nieli." 

"Vi  äro  således  af  samma  slägt  som  den  ädle 
siaren",  yttrade  Alfred. 

"Ja,  Alfred,  då  underliga  tankar  genomströmmat 
min  själ,  då  jag  ej  kunnat  reda  mitt  eget  väsende, 
har  alltid  denna  tanke  fallit  mig  in:  "det  ligger  i 
slägten" ;  der  hgger  något  oförklarligt  inom  den  släg- 
tens  hjerta,  en  slags  sjukdom  —  jag  bör  väl  så  kalla 
det,  då  det  är  en  afvikelse.  Nog  af,  Alfred,  det  må 
vara  sant  eller  osant  —  underliga  äro  tankarne  ibland, 
förunderliga  äro  aningarne;  men  "det  ligger  i  slägten", 

Alfred  smålog.  "'Det  ligger  i  hela  menniskosläg- 
tet",  anmärkte  han. 

"Ja  visst,  det  ligger  mycket  hos  menniskan,  som 
hon  ej  vet  af,  förmögenheter  dem  hon  ej  anar  — 
se  på  vilden  i  Afrika  hur  han  ser  hvar  vattnet  djupt 
i  jorden  rör  sig.  Han  säger:  "der  är  vatten"  och  der 
finns,  då  man  gräfver  djupt  —  det  är  ej  syn,  ej  lukt, 
ej  hörsel;  men  det  är  dock  ett  sinne,  hvad  det  sedan 
bör  kallas,  och  ett  sinne,  som  en  europé  ej  vet  af, 
i  saknad  hvaraf  den  civiliserade,  upplysta  menni- 
skan törstar  till  döds  blott  några  fot  från  den  räd- 
dande ådren." 

"Men  min  far,  har  ni  då  aldrig  i  er  ungdom  sett 
och  talat  vid  Svedenborg?"  frågade  Berndtson. 

"Nej!  blott  en  gång  var  min  far  i  Stockholm  un- 
der den  märkvärdige  mannens  lifstid;  men  Sveden- 
borg var  då  i  England  som  vanligt  och  vi  träffade 
honom  icke.  Vi  besökte  dock  det  hus  han  egde 
på  Söder  —  jag  var  då  ännu  blott  en  gosse,  men 
jag  mins  det  ännu  noga  som  i  dag.  Det  var  natur- 
ligt att  min  fantasi  var  på  det  högsta  retad,  att  jag 
väntade  att  få  se  någonting  midtemellan  kyrka  och 
grafkor,  der  en  så  märkvärdig  man  bodde. 

Min  far  hade,  så  ortodox  prest  han  än  var,  lik- 
väl   ett    anlag    för    mystik   också  han;  men  han  mot- 


364 

arbetade  denna  inre  kallelse  sä  mycket  han  förmådde 
och  gick,  i  sin  ifver  att  öfvervinna  sig  sjelf,  längre  än 
han  eljest  skulle  gjort.  Deraf  blef  en  följd  att  han 
för  mig  aldrig  beskref  Svedenborg  som  något  annat 
än  en  fantast,  hans  lära  för  rent  af  okristlig  och  utan 
grund  —  men  det  oaktadt  märkte  jag,  att  alla  dessa 
fördömelsedomar  blott  som  ett  glest  flor  hängde  öfver 
en  känsla  af  djup  vördnad  för  den  ovanligt  begäfvade 
mannen.  Barn  ega  i  allmänhet  denna  hjertats  siare- 
förmåga att  skåda  genom  skalet  in  i  kärnan.  —  Vi 
se  derför  barnen  ofta  förtroligt  och  tvånglöst  närma 
sig  en  barsk  gubbe  och  rycka  honom  i  de  grå  loc- 
karne; men  deremot  fly  i  en  vrå  undan  en  artig 
och  förekommande  verldsman  som  vill  smeka  dem. 
Man  kan  vara  säker  att  barnen  alltid  samla  sig 
kring  en  barnkär  menniska,  äfven  om  hon  ej  med 
ord  röjer  sitt  inre;  nog  af,  jag  genomskådade  min 
gamle  far,  huru  motsatt  han  än  talade,  och  just  den- 
na motsägelse  stegrade  min  nyfikenhet  på  vår  aflägsne 
slägting,  som  tycktes  mig  vara  sjelf  ett  slags  ande- 
väsende. 

Men  han  var  ej  hemma;  den  lilla  byggnaden, 
der  han  plägade  bo,  låg  i  fonden  af  en  stor  trädgård, 
med  en  mängd  bärbuskar  och  fruktträn.  Huru  en- 
kelt och  vanligt  var  ej  detta  hus?  Ingenting  som 
liknade  de  förtrollade  slotten  i  tusen  och  en  natt, 
inga  vattensprång  med  silfverstrålar,  inga  mohriska 
väktare,  som  stodo  stumma  och  hotande  vid  ingången, 
intet  af  alla  dessa  besynnerligheter,  som  barnet  tror 
så  fast  förknippadt  med  det  oförklarliga  och  allt  dun- 
kelt —  intet  af  allt  detta  fanns.  I  stället  för  det  för- 
trollade slottet  var  der  ett  envåningshus  med  några 
få  och  tem ligen  mörka  rum  och  i  stället  för  den  för- 
trollade vakten  kom  der  en  glad,  fryntlig  liten  gum- 
ma emot  oss  och  frågade,  om  vi  ville  se  assessorns 
rum. 

Då  den  goda  gumman  fick  höra  att  vi  på  långt 
håll  vore  slägt  med  hennes  assessor,  upplåts  hennes 
tungas  hand  och  hon  berättade  oss  en  liten  historia, 
som  jag  ännu  aldrig  sett  tryckt  och  som  dock  kanske 
bättre  än  mycket  annat  karakteriserar  Svedenborg  som 
menniska. 


365 

Ja,  min  Gud  och  skapare!  sade  gumman,  men- 
niskorna  de  döma  utan  att  se  —  och  detta  höll 
pä  att  kosta  mig  och  Andersson  våra  tjenster,  för 
si,  min  gubbe,  han  som  går  derborta  och  påtar  på 
rabatten,  —  det  höll  på  att  kosta  oss  värt  hela  väl. 

Hur  då?  frågade  min  far. 

"Åjo,  käre  pastor  —  det  var  så  att  många  af 
våra  vänner  sa'  till  mig :  skall  ni  tjena  hos^  Sveden- 
borg,  som  inte  är  en  kristen,  sa'  di.  —  Nu  är  det 
så  att  vi  höUo  då  som  nu  fasligt  af  assessorn,  och 
då  jag  hört  att  han  inte  hade  den  rena  tron,  som 
leder  till  salighet,  började  jag  tvifla  på  att  det  var 
rätt  att  tjena  honom;  det  var  en  svår  kamp,  ty  jag 
höll  af  assessorn  som  min  egen  far  —  och  så  låg 
jag  mången  natt  och  gret  bittert  öfver  att  assessorn 
inte  var  en  kristen  och  bad  för  hans  själs  salighet. 
Jag  blef  riktigt  sjuk  -och  dålig  af  bara  ångest,  för  si, 
mina  vänner  lågo  öfver  mig  så  grufligt  att  jag  skulle 
flytta  från  hedningen,  som  inte  trodde  på  Ghristus, 
ty  så  sade  folket.  Ändtligen  märkte  Andersson  att 
jag  hvarken  ville  äta  eller  dricka,  utan  riktigt  grubb- 
lade och  så  bad  han  mig  så  länge  att  jag  sade  honom 
allt.  Ja,  Gud  fader!  Andersson  är  en  from  menniska 
och  har  alltid  trott  mig  bättre  än  sig  sjelf  —  hm,  han 
började  också  att  grubbla. 

"Historien  blef  i  hennes  mun",  tillade  Danieli,  "tem- 
ligen  lång.  Jag  skall  derföre  i  korthet  säga  hvad  som 
hände : 

En  vacker  dag  inträdde  gubben  och  gumman,  det 
beskedliga  trädgårdsmästarefolket,  högtidsklädda,  i 
Svedenborgs  tysta  studerkammare,  ett  rum  med  bruna 
panelmålningar  med  fönstret  på  gaflen  och  utsigten 
ät  en  ligustrumhäck.  Svedenborg  satt  med  hufvu- 
det  stödt  i  begge  händerna  och  lutade  sig  läsande  i  en 
stor  bok  med  väldiga  knäppen.  Förundrad  öfver  det 
ovanliga  bullret,  reste  han  sig  upp  och  kastade  blic- 
ken åt  dörren;  der  stod,  på  blanka  hvardagen,  det 
goda  trädgårdsmästarefolket  högtidsklädt  och  bugade 
och  neg. 

Svedenborgs  allvarliga,  men  dock  vänliga  anlete 
sken  af  ett  fint  smålöje. 


366 

Så  utpyntad  Andersson  och  du  Greta,  yttrade 
han,  hvad  är  edert  ärende? 

Det  var  i  sanning  ej  godt  att  uttala;  i  stället  för 
svar  började  Greta  att  gråta  och  hennes  man  tum- 
made sin  hatt  i  tusen  bucklor  och  önskade  sig  i  sitt 
sinne,  att  vara  tusen  mil  derifrån. 

Är  det  någon  sorg,  som  ligger  på  hjertat,  någon 
nöd,  som  oförmodadt  kommit  öfver  er?  yttrade  Sve- 
denlDorg,  så  tala  rent  ut  —  och  med  Guds  hjelp  skall 
det  gä  väl. 

Jo,  yttrade  ändtligen  trädgårdsmästaregubben,  jo, 
vi  vilja  be  assessorn  att  fä  flytta. 

Svedenborg  syntes  öfverraskad.  —  Flytta?  Hvar- 
för  detta  då?  frågade  han  med  en  genomträngande, 
vänlig  blick,  som  skar  dem  begge  genom  själen.  Jag 
hade  trott,  tillade  han,  att  liksom  vi  åldrats  tillhopa, 
skulle  vi  intill  ändan  vara  hvarandra  trogna  och  icke 
i  detta  lifvet  skiljas  ät. 

Ja,  så  ha  vi  också  tänkt,  utbrast  hustrun  nästan 
qväfd  af  gråt;  i  trettio  år  ha  vi  tjent  här  —  och  jag 
trodde  att  det  skulle  vara  Guds  behag  att  vi  skulle 
få  dö  i  er  trädgård  och  under  edra  ögon  —  men, 
men  — 

Tala,  qvinna!  Hvad  är  det  som  ligger  så  tungt 
på  din  själ?  Jag  vet  att  ni  hållen  af  mig  begge  två 
—  det  är  ju  så? 

Jo,  inför  Gud,  just  så,  sade  begge  på  en  gång. 

Tala  då  fritt,  återtog  Svedenborg  med  ett  små- 
leende; då  kan  väl  saken  hjelpas. 

Nu  började  hustrun,  hvars  häftiga  rörelse  gaf 
henne  mod  att  tala,  och  ord  för  sina  tankar.  —  Jo, 
folket  säger  att  vi  inte  böra  tjena  qvar;  ty  ni,  herr 
assessor,  är  ingen  riktig  kristen. 

Inte  annat,  min  goda  gumma,  smålog  Svedenborg 
lugnt,  inte  annat.  Nåväl!  Låt  verlden  döma  så;  men 
hvarföre  då? 

Jo  si,  assessorn  går  aldrig  i  kyrkan.  —  Inte  har 
assessorn  varit  i  Maria  kyrka  på  år  och  dag. 

Har  du  läst,  återtog  Svedenborg  högtidligt,  att 
der  två  eller  tre  äro  samlade  i  Herrans  namn,  der  är 
ock  hans  kyrka  och  hans  församling.  Tror  du  väl 
att  det  är  tornet  och  koppartaket  som  gör  att  det  är 


367 

ett  heligt  rum?  Tror  du  väl  att  det  är  heligt  för 
någon  annan  än  den,  som  i  sitt  hjerta  har  Kristi  kyrka  ? 
Tror  du  att  det  är  murarne,  orgelverket  och  predik- 
stolen som  göra  helgelsen? 

Nej  —  nej,  det  vet  jag  nog. 

Nå  väl,  här  hemma,  i  detta  rum,  i  lusthuset  i 
trädgärden,  öfverallt  der  en  menniska  eller  en  ande 
lefver  inom  tiden  och  rummet,  hvarhelst  en  bön  tan- 
kes eller  läses,  hvarhelst  en  from  tacksägelse  sändes 
till  Honom,  från  hvilken  all  god  gåfva  kommer  —  der 
är  hans  kyrka  —  och  den  är  således  här  der  jag  lef- 
ver,  undangömd  för  verlden. 

De  begge  trogne  tjenarne  böjde  ner  sina  hufvu- 
den  och  sade:  men  det  är  ändå  verldens  sed. 

Verldens  sed,  mine  vänner!  återtog  Svedenborg. 
Verlden  är  kristen;  är  det  ej  så? 

Jo. 

Till  namnet  ja,  men  ej  i  anda  och  sanning.  Tron 
utan  handling  är  en  död  tro.  —  Den  blomma,  som  ej 
lefver,  är  ej  mera  en  blomma,  utan  ett  liflöst  stoft; 
den  tro,  som  ej  lefver  i  hvarje  gerning,  är  en  död  tro 

—  är  ingen  tro.  Ser  ni,  skåden  omkring  er.  Hvad 
gör  den  kristna  verlden?  Jo,  alla  åkalla  Honom,  den 
enfödde,  när  nöden  kommer,  men  alla  glömma  hvad 
han  lärt  och  lefvat.  Lik  ett  envist  barn,  som  förak- 
tar varningen,  springer  menniskan  ut  pä  lustans,  hög- 
modets och  kärlekslöshetens  tunna  skorpa,  som  är 
taket  på  en  afgrund.  Hon  begabbar  den  höge  lära- 
ren och  jollrar  öfver  svalget,  ända  till  dess  det  brister 

—  då  ropar  hon  på  hjelp,  ibland  förgäfves.  Hon  har 
gått  för  långt  ut  —  ibland  ryckes  hon  upp;  men  i 
fåvitskt  högmod  släpper  hon  snart  den  ledande  han- 
den, kastar  bort  den  helande  ångern  och  fortsätter 
begabberiet  och  leken. 

Så  gör  den  kristna  verlden  och  tror  sig  hjelpa 
allt  dermed  att  den  några  timmar  i  veckan  låter  pre- 
sten  tala  om  Gud  och  frälsaren  och  ej  behöfva  mer 
än  höra  och  glömma.  Så  tror  man  att  det  är  yttre 
åthäfvor,  psalmers  toner,  orgeln  och  den  tomma  klan- 
gen af  utanlästa  böner,  som  skall  tränga  upp  till  Her- 
ran i  hans  himmel  —    sannerligen,  när  folket  ödmju- 


368 

kar  sig  i  templet,  då  är  det  blott  få,  hvilkas  röst  trän- 
ger fram  till  Gud. 

Vet  ni!  Der  satt  ett  barn  i  dag  ute  vid  gatan, 
en  blind  flicka  och  knäppte  samman  de  små  händer- 
na i  knät  och  riktade  sina  förmörkade  ögon  mot  him- 
len. —  Då  kom  jag  och  frågade  :  hvarför  sitter  du 
der  och  ser  sä  lycklig  ut,  fastän  du  är  blind?  —  Och 
flickan  sade:  jag  tänker  pä  Gud  fader,  som  nog  en 
gång  skall  ta  mig  till  sig  och  låta  mig  se  sin  härlig- 
het. Sannerligen,  godt  folk  —  det  var  i  ett  gathörn 
hon  satt;  men  jag  tog  af  mig  hatten  och  böjde  mitt 
hufvud,  ty  jag  kände  att  Gud  var  nära  och  att  det 
var  ett  heligt  rum. 

Nej,  der  är  en  mask  som  tär  på  kristendomens 
kärna,  fastän  skalet  är  helt  —  kärnan  är  kärleken  — 
skalet  är  formen.  Hvar  ser  ni  kärlek  i  den  kärleks- 
lösa  verlden?  Säg,  är  en  verld  utan  kärlek  en  kristen 
verld?  Sä  länge  väldet  lefver  och  herrskar,  så  länge 
egennyttan  och  snikenheten  trycker  menniskorna,  så 
länge  sällheten  är  ett  jordiskt  mål,  dit  vi  sträfva,  — 
sä  länge  är  ej  verlden  kristnad  ännu.  Men  när  men- 
niskan  alltid  och  allestädes  känner  sig  stå  inför  Guds 
dom,  inför  Guds  öga,  när  hvarje  hennes  handling 
är  ett  återsken  af  Hans  eviga  kärlek  och  Hans  för- 
soning och  hennes  jordiska  mål  står  på  andra  sidan 
om  tidens  gräns  och  ej  här  i  stoftet,  då  först  är  hon 
kristen.  Vet  ni  vänner  hvad  jag  gjort?  —  Ingenting 
annat  än  hvad  fordom  skedde  i  Palsestina,  då  de 
kristne  höUo  på  att  vika.  Då  kastade  man  fanan, 
sjelfva  målet,  dit  alla  trängde  sig,  öfver  på  andra 
sidan  —  och  de  störtade  på  och  segrade.  —  Så  har 
jag  satt  menniskans  mål  —  slutpunkten,  icke  för 
hennes  tankar  endast,  utan  för  alla  hennes  hand- 
hngar,  i  en  annan  verld,  för  att  låta  folket  veta  att 
det  ej  är  nog  att  samlas,,  utan  att  strida.  Sådan  är 
min  tro  —  om  jag  tror  mera  än  andra,  inte  tror 
jag  mindre.  —  Se,  mina  vänner!  Skäden  tillbaka  på 
trettio  år,  som  ni  nästan  dagligen  följt  mig  med  edra 
ögon  —  och  domen  sedan,  om  jag  eller  de  andre  äro 
kristne.  Domen  sjelfve  —  jag  underkastar  mig  er 
dom  —  och  gören  sedan  det,  som  ni  ansen  för  rätt 


369 

Han  gaf  dem  en  vink.  De  gingo,  och  lugn,  som 
om  intet  förefallit,  fortsatte  han  sin  läsning. 

Följande  dag  stodo  de  åter,  men  hvardagsklädda, 
hos  sin  husbonde,  som  med  ett  vänligt  smålöje  frå- 
gade: Huru  föll  pröfningen  ut? 

Ack,  herr  assessor,  sade  de  begge,  vi  hafva  letat 
efter  ett  enda  ondt  ord,  en  enda  gerning,  som  ej  skulle 
vara  öfverensstämmande  med  hvad  Gud  befalt — men 
vi  hafva  ingen  funnit. 

Väl  sä!  Så  är  det  dock  icke,  sade  Svedenborg, 
mången  tanke  har  ej  varit  så,  som  den  bort  vara.  Mån- 
gen handling  skef  —  men  jag  har  försökt  så  godt 
jag  kunnat  —  och  om  barnet  i  början  blott  stafvar, 
om  det  stapplar,  innan  det  kan  läsa  rent,  blott  det 
sker  med  kärlekens  lust  och  med  sträfvan  mot  ett 
bättre,  så  älskar  fadren  den  lille  —  så  kan  det  äfven 
vara  med  mig  —  jag  ber  och  hoppas  att  det  så  blir. 
—  Ni  blifven  således  qvar? 

Ja,  herr  assessor,  till  vår  död. 

Tack,  vänner!  Det  der  visste  jag  förut.  Låt  fol- 
ket tala  hvad  det  vill  om  min  lära;  men  domen  ni 
efter  mitt  lefverne.  —  Slå  begge  ihop,  är  räkningen 
riktig.  Slår  något  af  dem  fel,  är  den  oriktig  och  blir 
utan  slutsumma. 

När  gumman  slutat  sin  berättelse,  som  hon  på 
detta  folks  sätt  uttryckt  genom  ett  oupphörligt  upp- 
repande af  "sa'  assessorn  och  sa'  jag",  såg  man  ögo- 
nen glänsa  af  rörelse,  och  hon  tillade :  Gud  måtte  väl 
förlåta  oss,  att  vi  foro  vilse  och  hade  misstänkt  vår 
egen  assessor  att  icke  vara  kristen. 

Den  goda  gumman  förde  oss  omkring  i  trädgår- 
den, som  prunkade  i  sin  högsta  höstprakt  med  bär 
och  frukter,  och  berättade  under  tiden  med  en  sido- 
blick på  mig,  att  assessorn  aldrig  tillät  barn  att  kom- 
ma in  i  trädgården;  men,  tillade  hon,  ibland  så  låter 
han  ett  och  annat  l3arn  ändå  slippa  in,  men  då  har 
han  sett  dem  och  sagt:  lät  barnet  gå,  det  tar  ingen- 
tng  olofvande  —  aldrig  har  det  slagit  fel  —  det  ser 
assessorn  på  ögonen. 

Under  dessa  samtal  nalkades  vi  lusthuset,  der 
Svedenborg  vanligen  satt  och  läste  om  somrarne  och 
der  han  hade  sina  flesta  visioner ;  det  var  en  fyrkan- 

AUartaflan.  24 


370 

tig  byggnad  i  den  tidens  stil  med  afsatser  på  taket 
och  små  fönstergluggar  mellan  afsatserna.  Vi  inträdde, 
rummet  var  oljemåladt  grönt  med  en  dubbeldörr  i 
fonden  och  öfver  dörren  ett  litet  fönster  med  mäs- 
singsbeslag. Denna  dörr  ledde  till  ett  slags  alkov, 
som  pryddes  af  en  stor  utkrusad  spegel,  som  hängde 
mellan  tvenne  bokhyllor;  det  var  der,  sade  gumman, 
ifrån  speglen  assessorn  såg  synerna  liksom  sväfva  fram 
emot  sig.  *) 

En  besynnerlig,  högtidlig  känsla  smög  sig  genom 
mitt  barnahjerta.  Jag  tyckte  mig  liksom  invigd  i  en 
andeverlds  mysterier.  —  Kanske  den  var  då  nära  öp- 
pen för  mitt  inre  sinne  —  kanske  den  slutit  sig  sedan 
jag  börjat  forska,  liksom  strålen  flyr  undan,  då  man 
vill  klyfva  honom,  och  sammanfaller  från  ljus  till  skif- 
tande färger." 

Så  lydde  Danielis  lilla  berättelse  om  den  enda 
gång  han  fått  någon  närmare  reda  på  Svedenborg 
som  enskild  menniska. 

Det  ligger  dock  något  outsägligt  glädjande  uti, 
att  en  menniska,  skär  och  ren,  afspeglar  sig  i  sina 
skapelser  —  icke  blott  hvad  hon  är  i  sina  bättre  stun- 
der, utan  då  allt  bevisar  att  hela  hennes  lif  är  en 
bättre  stund,  en  tid  af  bättring,  af  denna  kärlekens 
strid  för  sitt  eviga  bestånd.  Deraf  framstår  sällan  nå- 
got glänsande  och  stort,  men  der  skapas  något  godt, 
något  skönt  och  sannt  —  och  allt  detta  är  samman- 
lagdt  i  den  vises  lära,  som  lyser  längre  än  snillets 
och  bränner  mindre  än  passionens.  Det  gifves  få  som 
i  sin  lefnad  och  i  sina  skrifter  äro  sig  lika.  —  Van- 
ligen äro  skrifterna  blott  ett  aftryck  af  den  renaste 
facetten  af  någon  af  karakterens  ytor.  —  Få  deremot 
framstå  i  hela  sin  själs  innersta,  klara  och  åskåd- 
liggjorda, få  uthålla  ett  prof,  der  man  rad  för  rad 
jemför  deras  skrifter  och  deras  tal  med  deras  personer, 
men  bland  desse  få  var  Emanuel  Svedenborg. 


*)  Detta  trädgårdshus  finnes  änna  qvar,  ungefär  i  sitt  gamla 
skick,  inne  på  gården  i  huset  N:o  43  Hornsgatan,  der 
äfven  en  del  af  den  gamla  trädgården  med  sina  knotiga 
fruktträn  qvarstår  som  ett  minneaf  Emanuel  Svedenborg. 


371 


En  Villa  vid  Neapel. 

Mellan  vinbergen  kring  Neapel  ligger  ett  litet 
landthus,som  kallas  Villa  Ventura,  det  har  en  den  skö- 
naste belägenhet,  just  på  sluttningen  mellan  kullar 
och  höjder  och  beskuggad  af  mörkgröna  väldiga  ka- 
stanier  och  lönnar,  som  breda  sina  kronor  öfver  en 
liten  hvit  byggnad  kantad  med  marmor.  Den  lilla 
villan  ligger  fritt  midt  i  ett  mellanting  af  park,  träd- 
gård och  vingård,  och  är  nära  öfverväxt  af  vinrankor 
och  andra  klängväxter,  hvilkas  smala  stammar  der 
och  hvar  sammanvuxit  i  breda  band,  som  ligga  platta 
på  muren  och  utsända  tusende  trådar  för  att  bilda 
ett  bladnät  öfver  marmorn. 

Vi  inträda  i  en  försal,  ett  skönt  luftigt  rum,  upp- 
lyst ofvanifrån  lanterhinen.  Det  är  klädt  med  fläckig 
polerad  marmor  från  golf  till  tak  och  ett  vattensprång 
sorlar  i  midten  och  kastar  silfverstrålar  i  höjden,  hvil- 
ka  åter  nedfalla  i  bassinen  för  att  på  underjordiska 
vägar  leta  sig  ut  i  parken,  der  det  åter  framträder  i 
dagen  och  som  en  slingrande  bäck  ormar  sig  genom 
gräset.  Ur  den  sköna,  svala  försalen  kunde  man  gå 
in  i  tvenne  sidorum  —  två  små  kabinett  med  fön- 
ster från  golf  till  tak  och  likväl  dunkla  genom  de  väl- 
diga skuggor  som  stå  utanför,  voro  de  enda  rum  som 
utom  försalen  funnos  i  det  lilla  huset. 

Det  var  en  varm  afton,  två  år  efter  den  tid  som 
vårt  förra  kapitel  omfattar.  Det  var  mot  hösten  och 
mellan  de  mörkgröna  rika  rankorna,  som  med  sina 
saftiga  mjuka  blad  öfverklädde  villans  yttre  och  der 
och  hvar  kastade  sig  i  festoner  från  pelare  till  pelare, 
från  hörn  till  hörn,  glödde  der  mogna  drufklasar,  som 
mattslipade  ametister,  i  skenet  af  de  få  strålar,  som 
förmådde  leta  sig  fram  genom  sykomorernas  rika  kro- 
nor. Derinne  i  försalen  plaskade  vattensprånget  och 
sköt  sina  strålar  mot  höjden  och  derutanför  började 
en  näktergal  att  slå  i  mandelbuskens  skugga;  ty 
det  led  mot  qvällen  och  skuggan  låg  mörkblå  och 
dunkel  vid  foten  af  Vesuvius,  hvars  sken  kastar  en 
lång,  mörk  strimma  ut  öfver  Neapels  hafsvik,  der  skep- 
pen  gledo   fram   liksom   förda  af  en  osynlig  makt,  ty 


372 

vinden    ljum    och   Ijuf  går  jemnt  och  utan  ryckningar 
der  ute  i  söder. 

I  den  halfdunkla  försalen  satt  på  en  stenbänk 
utmed  vattensprånget  ett  fruntimmer,  klädt  i  en  lika 
enkel  som  smakfull  drägt.  Hon  läste  i  en  stor  bok  med 
knäppen  och  slog  då  och  då  upp  ögonon  liksom  be- 
grundande. Vi  igenkänna  henne  sedan  fordom,  den 
der  stolta  pannan,  de  der  talande  ögonen,  den  ut- 
trycksfulla munnen,  allt  är  oss  bekant,  men  ändå  obe- 
kant; det  är  något,  som  vi  ej  igenkänna. 

Emellertid  är  denna  qvinna  ingen  annan  än  kam- 
marherrinnan  Ljungsköld,  den  firade,  den  intriganta, 
den  hårda  Teodora,  den  ytliga  glädjens  och  ärans 
martyr. 

Hon  är,  som  vi  sagt,  sig  lik,  men  dock  olik;  den 
forna  djerfva  och  befallande  minen  hade  försvunnit, 
den  friska,  sinliga  rodnaden  pä  hennes  kinder  har 
blifvit  utbytt  mot  en  fm,  liksom  fläckig  purpur,  som 
då  och  då  sken  igenom  marmorn,  en  skiftning,  som 
tillkännagaf,  att  den  forna  kraften  och  öfvermodet  var 
förbi. 

Hela  hennes  utseende  förrådde  resignation  och 
detta  slags  lugn,  som  kommer  då  man  öfverlem- 
nar  sig  åt  sitt  öde,  men  sätter  tro  till  den,  som 
styr  det. 

Hon  lade  boken  ifrån  sig  på  bänken,  sedan  hon 
omsorgsfullt  lagt  ett  märke  vid  sidan  hon  läst. 

"Det  är  en  underlig  bok  denna",  sade  hon  sakta 
och  skakade  på  det  vackra  hufvudet.  "Det  var  med 
motvilja  jag  tog  den  i  min  hand  och  började  läsa  — 
men  jag  var  tvungen  dertill.  Jag  kunde  ej  annat,  när 
allt  annat  svek  mig. 

Förströelsen,  nöjenas  berusning  ville  ej  förslå  — 
det  gnagde  härinne,  som  om  en  orm  bitit  på  hjertats 
rötter.  —  Allt  var  förgäfves.  Ingenting  ville  hjelpa. 
Beständigt  stod  Emilia  framför  mig  i  tankarne  och 
det  var  liksom  hon  hållit  en  spegel  framför  mig,  deri 
jag  såg  alla  mina  tankar  och  handlingar  dunkla  och 
hemska  ila  förbi  mig;  då  vacklade  jag  —  men  der 
brann  förtviflan  i  det  mörka  djupet.  —  Nöjena,  den 
falska  glädjen  hade  endast  för  några  ögonblick  döfvat 
branden.    —  Nu  steg  den  upp  i  själen  med  himmels- 


373     * 

höga  lågor.  Ingenstädes  fanns  der  räddning.  —  Då 
flög  der  en  tanke  genom  mitt  hufvud  och  jag  kom 
ihåg  biblen.  Det  var  en  bok,  der  andra  funnit  tröst, 
kanske  äfven  jag.  —  Jag  slog  upp  den  och  läste  den 
första  raden  på  sidan :  "Åkalla  mig  i  nödens  tid,  så 
vill  jag  hjelpa  dig  och  du  skall  prisa  mig." 

"Ack",  tillade  hon  efter  något  begrundande,  "då 
tycktes  det,  som  om  någon  sagt  mig :  nu  har  du  fun- 
nit din  räddningsplanka,  håll  dig  fast  —  och  jag  föll 
på  knä  för  första  gången  och  ödmjukade  mig  inför 
Gud.  Ack!  det  blef  så  lätt  sedan.  —  Sjelfva  Emilia 
föreföll  mig  ej  mera  som  en  blott  anklagare.  —  Hon 
ber  för  mig  deruppe,  ja,  det  gör  hon." 

Den  ännu  sköna  qvinnans  ögon  glänste  af  glädje, 
då  hon  halfhviskande  uttalade  dessa  ord. 

Sådan  var  Teodora  nu.  Emilias  plötsliga  död 
hade  i  ett  ögonblick:  rifvit  ner  hennes  forna  mod  och 
bräckt  egoismens  isskorpa,  som  lägrat  sig  kring  hen- 
nes hjerta,  —  Hon  hade  aldrig  anat,  huru  den  brända 
vulkanen,  som  förut  slumrat  under  nöjets  blommor, 
såg  ut  i  sin  botten,  och  hon  studsade  tillbaka  af  fasa 
för  sig  sjelf.  Då  ville  hon  fly,  undslippa  sig  sjelf  och 
grep  till  förströelser  och  så  kallade  nöjen.  Hon  ville 
glömma  allt,  men  kunde  ej  glömma  något.  Hon  ville 
berusa  sig  med  fröjder,  men  fortfor  likväl  att  se  klart 
—  beständigt  återkom  denna  syn  af  inre  förstörelse, 
som  så  förskräckt  henne  och  slutligen,  sedan  hon  för- 
gäfves  tömt  den  perlande  ögonblickets  fröjd  i  bottnen, 
föll  hon  i  förtviflan ;  —  men  då  kom  hon  ihåg  biblen, 
den  der  tjocka  boken  med  guldsnitt  hon  fått  af  Stjern- 
ros  på  bröllopsdagen  —  och  hon  läste  de  ord  hon  nu 
åter  upprepade.  Detta  blef  den  egentliga  vändpunk- 
ten i  hennes  lif. 

Den  sköna,  fint  rodnande  qvinnan  satt  länge  i 
tankar  vid  springvattnets  kant  och  hörde  på  det  stilla 
plaskandet  och  sorlet  af  dess  rullande  kristallvågor. 
Plötsligen  lyssnade  hon,  reste  sig  till  hälften  upp,  små- 
log mildt  och  sade:  "Nu  är  hon  vaken." 

Hon  skyndade  in  i  det  närbelägna  kabinettet  och 
återkom  med  en  liten  flicka  på  armen.  "Och  du  är 
vaken,  Emilia",  sade  hon  gladt  och  ömt  och  kysste 
barnet,  "se  på  mamma,  ser  du  jag  är  din  mamma." 


374 

Barnet,  som  tycktes  vara  ett  hälft  år  gammalt, 
smålog,  så  att  der  bildade  sig  små  runda  gropar  pä 
kinderna  och  fäktade  med  sina  små  händer  för  att 
gripa  i  den  granna  bibeln,  hvars  förgyllda  snitt  och 
granna   spännen  kittlade  dess  ögon. 

"När  du  blir  äldre,  Emilia",  sade  modren,  "när 
du  blir  äldre,  min  lilla  Emilia  —  om  du  visste  hvad 
du  egentligen  är  —  du  är  ett  Guds  tecken  —  ack!" 
tillade  hon  och  kysste  barnet  pä  pannan.  "Huru  ofta 
bad  jag  ej :  "Herre  gif  mig  ett  tecken  att  du  hör  mina 
böner  och  styrker  mig  på  min  nya  bana"  —  så  bad 
jag  ofta,  varmt,  brinnande  —  och  så  gaf  han  mig  ett 
barn  —  det  var  detta  som  felades  mig  —  nu  ändtli- 
gen,  fastän  sent,  fick  jag  något  att  lefva  för,  ett  mål 
—  jag  kände  mig  strax  lugnare  —  det  är  du,  Emilia, 
som  skall  trösta  och  styrka  mig." 

Det  mörknade  redan  i  försalen,  då  dörren  öpp- 
nades och  Gabriel  steg  in. 

"God  afton,  Teodora!  —  Tänd  på  lampan  här. 
Det  är  ju  alldeles  skumt," 

"Genast,  Gabriel",  blef  svaret  och  Teodora  be- 
falde  sin  uppasserska,  en  gammal  neapolitanska.  att 
tända  ljus. 

Lampan  tändes;  det  blef  ljust  i  rummet. 

"Du  är  ej  glad,  Gabriel",  yttrade  Teodora  och 
nalkades   sin  man.     "Ser  du  Emilia  känner  igen  dig." 

"Jaså,  åja,  nej  —  låt  bli  det  der,  jag  har  vig- 
tigare  saker  att  tänka  på  än  pä  små  barnungar." 

"Håller  du  ej  af  ditt  barn,  Gabriel?  frågade  Teo- 
dora mildt  förebrående  och  med  saktmod,  fastän  hon 
kände  att  hon  velat  säga  något  bittrare,  om  ej  en 
återhållande  kraft  hindrat  henne. 

"Åjo  bevars,  visst  håller  jag  af  henne.  —  Prata 
emellertid  ej  om  det  der.  Sådane  der  ömma  scener 
äro  min  leda  —  men  ä  propos,  det  är  slut  med  våra 
penningar;  —  vi  ha  nära  nog  intet  qvar  att  lefva  af 
och  ännu  mindre  att  resa  hem." 

"Äro  alla  penningarne  slut?"  frågade  Teodora  och 
bleknade,     "Tio  tusen  riksdaler  pä  ett  hälft  år." 

"Jaha,  visst  är  det  temligen",  yttrade  Gabriel 
vårdslöst,  "men  villan  här,  min  kära  gemåls  tycke  för 
ensamheten   i    det    gröna  —  mina  rum  inne  i  Neapel 


375 

—  en  och  annan  tur  till  öarne  och  till  Portici  —  hå, 
•det  kostar  ändå  något." 

"Men  du  spelar,  Gabriel,  tänk  på  ditt  barn." 

"Spelar  —  ja,  deri  har  du  rätt,  men  med  en 
stor  otur.  Jag  spelade  i  natt  med  ett  par  engels- 
män —  i  början  god  tur,  men  sedan  slag  pä  slag  — 
det  var  en  gemen  ställning  —  man  kan  bli  rasande." 

"Gabriel,  Gabriel!    Hvad  gör  du  olycklige?" 

"Hvad  jag  gör?  Jo,  hedersskulder,  ser  du  —  jag 
vet  icke  egentligen,  kära  du,  hvad  vi  skola  göra  med 
•det  der  gamla  uggleboet  Malma.  Det  måste  ändå  gå 
åt  och  det  gör  egentligen  ingenting.  —  Ser  du,  vi  roa 
oss  som  vi  kunna  tills  det  är  slut  —  och  då  dör  tant 
Elisabet.  Gumman  är  min  sann  inte  späd,  och  sjuk- 
lig sen  —  mopsen  drar  väl  aldrig  ålderdomen  ifrån 
henne,  fastän  han  fått  en  brorslott  af  gikten." 

"Du  har  således  användt  den  der  fullmakten  jag 
gaf  dig  efter  stora  festen  vid  Malma,  den  du  lofvade 
att  aldrig  missbruka." 

"Missbruka?  Min  vän,  långt  derifrån.  Jag  har 
""brukat"  den  och  får  säga  att  vi  ej  ha  något  att  fä 
från  Sverige,  om  ingen  kristen  själ  vill  ta  Malma  — 
så  står  det  —  det  är  ju  en  verldslig  sak,  min  vän ; 
det  är  högst  naturligt,  högst  vanligt  och  gör  dessutom 
ingenting,  ty  tant  Elisabet  har  tillräckligt  för  oss  begge, 
endast  vår  Herre  vill  ta  henne  till  sig." 

Teodora  satt  tyst  och  smekte  sitt  barn,  som  joll- 
rade i  knät  och  lekte  med  hennes  lockar;  ett  par 
varma  tårar  föllo  ned  på  barnets  panna,  men  hon 
yttrade  intet. 

"Du  svarar  inte,  jag  skrifver  således  till  Grönlind 
att  sälja  ifrån  några  hemman  tills  vidare",  yttrade 
Gabriel.  "Vi  få  se  om  det  vill  räcka  för  hemresan 
och  litet  plockskulder  —  då  resa  vi  och  sedan  så  få 
vi  lefva  magert,  till  dess  gumman  dör.  —  Då  skola  vi 
iefva  upp  igen,  alldeles  som  torkad  mossa,  när  regn 
kommer." 

Teodora  slog  upp  de  talande  ögonen.  Något  pä 
■en  gång  förebrående  och  ömkande  blixtrade  i  denna 
blick.  Det  var  en  blandning  af  försvunnen  sinnes- 
spänstighet  blandad  med  kärlekens  kraft.     "Och  säle- 


376 

des  är  då  Emilia  dömd  till  fattigdom  och  brist  —  och 
du  tänker  ej  derpå." 

"Jo  visst  —  jag  säger  ju  att  tant  Elisabet  inte 
måtte  lefva  länge  —  åtminstone  måtte  väl  flickan  der 
hinna  ärfva  henne  —  det  är  just  det  jag  tänker." 

»Men  Gabriel!" 

"Inga  förebråelser,  min  ädla  vän,  intet  ett  ord",, 
inföll  han  vresigt.  "Hvem  var  det  som  sade:  vi  skola 
störta  oss  i  förströelser  och  glömma  allt,  allt  V  —  Hvem 
var  det  som  gaf  mig  invisning  pä  hela  sin  förmögen- 
het med  blott  ett  vilkor :  skaffa  mig  glada  fester,  om- 
byte af  nöjen,  ära  och  prakt  —  ha  ha,  jag  vill  tro  att 
det  var  just  välborna  fru  kammarherrinnan  Teodora 
Ljungsköld,  född  von  Felsen  —  sjelf  i  egen  person  — 
tyst  nu  min  vän,  jag  talar  sjelf.  Nå  väl,  jag  var  din 
lydige  slaf.  —  Jag  stälde  till  fest  på  fest,  nöje  efter 
nöje.  Var  det  inte  bra  gjordt  eller  hur?  Inte  rår  jag^ 
för,  att  du  för  snart  halftannat  år  sedan  föll  pä  den 
romantiska  idén  att  bli  eremit  och  läsa  i  bibeln.  Inte 
rår  jag  för  att  du  tror  att  du  som  mor  måste  släpa 
på  flickan  beständigt  och  vara  hemma  oupphörligt.  — 
Kan  jag  också  göra  mig  till  eremit  och  vi  bygga  ett 
kloster  här  uppe  i  backarne  —  ha  ha  ha,  kära  Teo- 
dora, du  är  barnslig  —  dessutom  är  det  nu  för  sent 
att  ångra.  Det  som  är  gjordt  är  gjordt  och  pennin- 
garna komma  min  själ  ej  igen,  om  vi  sucka  och  bedja, 
Apropos,  när  du  ber  till  din  himmel  nästa  gång,  så 
kunde  du  vara  god  nämna,  att  jag  behöfver  pennin- 
gar —  ha  ha  ha,  du  är  bekant  i  huset  och  kan  såle- 
des rekommendera  din  stackars  man  en  smula." 

"Gabriel!"  sade  Teodora,  darrande  af  rörelse, 
"häda  icke  det  du  icke  förstår.  —  Böj  dig  ner,  du 
också. ^   Du  blir  lyckligare  då." 

"A  kära  du,  det  går  ingen  nöd  åt  mig.  —  Jag- 
mår  bra,  har  god  aptit,  god  sömn,  rätt  roligt,  när 
jag  har  penningar,  och  tänker  ej  för  öfrigt  på  morgon- 
dagen —  det  är  ju  till  och  med  syndigt  att  sörja  för 
morgondagen.  —  Är  det  inte  så?" 

Teodora  besvarade  ej  hans  hånande  fråga. 

"Du  tiger  —  nå,  det  är  ändå  en  lycka.  Jag  kunde 
verkligen    eljest   väntat    mig  en  predikan  —  god  natt 


377 

med  dig.  —  I  morgon  skrifver  jag  till  Sverige,  och 
min  hederliga  Grönlind  vet  nog  råd." 

Gabriel  gick  in  i  det  andra  sidorummet,  der  han 
tände  ljus  och  lade  sig  för  att  läsa. 

Länge  satt  Teodora  tyst  med  barnet,  som  under 
tiden  somnat  i  knät ;  ändtligen  lade  hon  den  lilla  sakta 
ifrån  sig  på  stensoffan,  der  en  mjuk  schal  låg  utbredd 

—  föll  på  knä  och  knäppte  sina  händer  öfver  det  sof- 
vande  barnet :  "Är  det  sant",  hviskade  hon  knappt 
hörbart,  "är  det  väl  sant  att  fattigdomen  föräd- 
lar, att  rikedomen  förderfvar?  Låt  då  guldets  för- 
bannelse gerna  vika  frän  mitt  barn  —  är  det  sant  att 
detta  är  en  pröfning,  att  han  derinne  är  pröfningens 
redskap,  är  den,  som  skall  väcka  mig  upp  till  kamp 
med  mig  sjelf,  till  seger  öfver  mig  sjelf?  —  Såg  du 
väl  ned  i  min  själ  för  några  ögonblick  sedan,  huru 
den  sårade  sjelfkänslan,  huru  vreden  ville  sticka  upp 
hufvudet,  huru  hatet  åter  ville  knyta  sina  ormknutar 
omkring  hjertat  och  gjuta  det  fullt  med  etter  —  men 
Gudilof,  jag  segrade,  jag  blef  lugn  igen,  qväfde  ner  de 
gamla  synderna  som  ville  hemta  luft  —  (med  en  djup 
suck)  och  jag  har  lyckats." 

Hon  reste  sig  åter  upp  och  kastade  en  triumfe- 
rande blick  kring  rummet.  "Det  är  ändå  härligt", 
mumlade  hon,  "att  ha  styrka  nog  att  besegra  sig  sjelf. 

—  Jag  använder  nu  samma  kraft  på  att  slå  under  mig 
min  egen  känsla,  som  jag  fordom  använde  att  dölja 
mig,  att  smyga  mig  in  på  mitt  offer  och  antingen  snärja 
eller  krossa  det.  —  Arma  Emilia  —  känner  du  väl 
igen  din  styfmor,  din  medtäflarinna,  henne,  som  ka- 
stade hatet  på  Stefanus  till  dess  han  föll  blödande  till 
jorden." 

Hon  tog  barnet,  kysste  det  åter  flere  gånger  och 
gick.  Men  vattensprånget  plaskade  i  bassinen  och  må- 
nen skickade  sitt  bleka  skimmer  in  mellan  vinrankor- 
nas  löfmassor  och  näktergalen  slog  och  viken  nedan- 
för låg  lugn  som  en  spegel,  infattad  af  den  rykande 
Vesuven,  i  hvars  botten  den  eviga  glöden  vältrar  sina 
vågor  och  der  våldet  och  der  förstörande  krafter  slumra 
på  det  outgrundliga  djupet.  Så  skiner  kärlekens  mån- 
sken ned  öfver  själen,  der  den  spegelblänk  hvilar  ut- 
med vulkanens  fot,  till  dess  jorden  skakas  och  vattnet 


378 

grumlas  och  månen  slocknar  för  en  eruption  af  de 
andar,  som  vältra  på  djupet;  men  när  detta  slutar  — 
då  är  himlen  densamma  ändå. 


Korpral  Stolt. 

Gubben  Stolt  vandrade  tio  år  derefter  vägen  fram, 
han  var  nu  nedböjd  och  gammal  och  hade  visst  icke 
numera  kraft  att,  som  i  början  af  vår  berättelse,  hand- 
löst kasta  en  karl  öfver  gärdesgärden;  men  han  ar- 
betade det  oaktadt  och  fiskade  i  sin  lilla  göl  då  och 
då  en  och  annan  "fena",  som  han  då  alltid  bar  upp 
till  Malma  bruk  eller  lill-Malma.  Nu  var  han  på  van- 
dring från  bruket  och  tog  vägen  förbi  kyrkan  för  att 
öfver    kullar  och  mossar  återvända  till  sin  lilla  stuga. 

Det  var  en  vinterqväll.  Stjernorna  glindrade  på 
himlahvalfvet  och  snön  låg  högt  öfver  gärdesgårdarne ; 
men  det  hade  dock  töat  på  något,  så  att  drifvan  kunde 
bära  sin  karl. 

När  Stolten  kom  nära  kyrkan,  glindrade  der  ett 
vänligt  sken  emot  honom  från  ett  par  fönster  —  det 
var  från  fattigstugan,  der  granrisqvistarne  fräste  om- 
kring en  gammal  förståndig  stubbe,  som  icke  ville 
brinna  alldeles  så  häftigt  som  de. 

"Hm,  skall  väl  gå  in  och  se  om  mormor",  sade 
han;  "ty  fastän  hon  är  blind,  stackare,  så  blir  hon 
glad,  när  jag  kommer  —  hm,  hon  känner  mig  på 
målet." 

Han  böjde  sig  således  in  genom  den  låga  förstu- 
gan och  stod  snart  inne  i  den  rymliga  fattigstugan, 
der  några  gummor  vid  sina  spinnrockar  suto  omkring 
eldbrasan,  som  gnistrade  och  sprakade  i  spiseln. 

"Guds  frid!  Go'  qväll,  gummor!"  sade  Stolten  och 
satte  sin  tomma  fiskkorg  i  en  vrå  och  slog  af  snön 
på  sina  grofva  skor;  "god  qväll!" 

"Gusinne",  blef  svaret  och  förestånderskan  satte 
fram  en  trefot;  "sitt  ner,  Stolten." 

"Gusinne  Stolt",  yttrade  en  annan  gumma,  som 
hade  sin  plats  i  skuggan.  "Hur  står  det  till  med 
helsan?" 


379 

"Bra  nog,  mormor!  A,  ni  sitter  och  slickar,  be- 
synnerligt att  ni  inte  tappar  maskorna." 

"Dem  räknar  jag  med  fingrarne." 

"Ja,  det  skall  Gud  veta  att  mormor  gör",  yttrade 
förestånderskan.     "Hon   nära  nog  ser  med  fingrarne." 

"Och  Stolten  är  rask,  han",  återtog  den  blinda. 
"Han  går  än  i  dag  fram  till  Malma  med  sina  fisk- 
stjertar?  Stolten  är  inte  späd,  han." 

"Nej,  det  vill  jag  lofva",  sraåskrattade  korpralen 
och  strök  sig  om  den  skäggiga  kinden,  der  stubben 
stod  vissnad  och  hvit;  "nej,  jag  är  så  gammal  att  jag 
kan  anse  er  för  flickor  allihop,  fattigstukärringar ! 
Hm,  jag  tror  att  det  är  bara  mormor  der  som  är  äl- 
dre; men  si,  jag  kan  fiska  ännu  och  då  gör  jag  alltid 
min  tur  först  till  Lill-Malma.  Hennes  nåd  der  är  en 
liten  hushållsmenniska,  det  är  säkert,  trind  och  fet 
som  en  rofva ;  men  dess  fetare  hon  blir,  dess  magrare 
är  kapten,  jag  vet  ej  hvad  som  går  åt  honom ;  men 
inte  trifs  han  just  hemma  mycket." 

"Hvarför  då  ?  Det  vet  jag  att  mamsell  Aurora  var 
en  så  galant  flicka  som  någon",  anmärkte  mormor. 

"Åh  ja,  det  är  så  ja,  men  si  det  kan  ändå  ha 
sina  knutar,  mormor  —  hm,  åja  ja.  Hade  de  bara 
barn,  så  gick  det  väl  an  —  men  si,  de  ha  tråkigt  de 
der  begge  tillhopa;  det  vet  väl  J,  mormor,  hur  tomt 
det  blef,  se'n  hll-Stina  dog  i  torpet  —  det  blef  liksom 
rent  öde  både  för  er  och  Anders,  stackars  menniska." 

"Ja,  Herre  Gud,  det  blef  det  visst,  men  si  uppe 
hos  kaptenens  der  har  aldrig  varit  något  barn  och 
den  gråter  inte  gull  som  aldrig  gull  egde." 

"Kan  väl  så  vara,  men  barn  är  en  Guds  gåfva  i 
äktenskapet,  och  utan  dem,  så  förargeliga  de  ibland 
också  äro,  så  finnes  der  ingen  glädje  utan  dem." 

"Åja,  men  så  har  man  också  inga  bekymmer  for 
dem  eller  sorg  efter  dem",  suckade  gamla  mormor. 

"Ånej,  mormor,  men  fastän  lill-Stina  ibland  var 
litet  sjelfsvåldig,  så  var  det  J  sjelf,  mormor,  som  gjorde 
henne  dertill,  hm." 

"Å,  det  skall  inte  Stolten  säga.  Stina  var  ett  så 
snällt  och  lydigt  barn,  så  att  det  är  synd  att  säga 
något  om  henne",  invände  gumman  stött. 


380 

"Ja  ja,  mormor,  Gud  välsigne  ungen  der  hon  är, 
det  var  inte  illa  menadt",  tröstade  Stolten;  '^hon  var 
en  liten  menniska  och  god  som  en  engel." 

"Ja,  det  var  hon  visst,  den  får  med  mig  att  göra, 
som  säger  annat",  menade  gumman.  —  "Nä,  än  kap- 
ten då?" 

"Jo,  ser  ni,  gummor,  han  går  ut  på  jagt  nästan 
ständigt  och  stryker  kring  i  skog  och  mark  utan  rast 
eller    ro.     Och    så   kommer  han  in  till  mig  emellanåt 

—  ja  ja,  ofta  nog,  och  kryper  in  i  min  stuga  —  och 
vet  ni  väl  hvad  han  talar  om?" 

"Nej." 

"Jo  si,  han  kommer  alltid  så  smått  på  trallen, 
det  är  precis  som  jag  inte  skulle  få  veta  något;  men 
si,  han  talar  alltid  om  torpet  deruppe  —  nu  är  det 
kullfallet  och  förbi ;  och  så  frågar  han  om  Anders  och 
lill-Stina.  —  Ja,  om  lill-Stina,  som  sitter  på  altartaflan 

—  hm,  han  vill  veta  allting  om  barnungen  —  och  då 
sitter  han  så  förnöjd  och  hör  på." 

"Herre  Gud,  han  såg  henne  ju  aldrig",  suckade 
blinda  mormor. 

"Nej,  derföre  får  jag  lof  att  berätta.  —  Härom- 
dagen kom  jag  ihåg  hvad  J,  mormor,  talade  om  be- 
grafningsdagen,  att  lill-Stina  grät  så  bitterligen." 

"Och  bad  Gud  förlåta  sig  en  svår  synd",  tillade 
gumman,  "att  hon  i  sina  friska  dagar  hoppat  öfver 
källan,  mot  mitt  förbud." 

^Ja,  det  talade  jag  om,  och  att  hon  grät  så  bit- 
tert, stackars  unge  —  och  se'n  hur  hon  bad  mig  om 
en  grann  kista.  —  J  skulle  sett  kaptenen  —  jag  tror 
att  han  blef  våt  i  ögonen,  men  han  sa'  ingenting  — 
men  jag  talade  om  att  jag  gjorde  en  vacker  kista  åt 
ungen  och  att  jag  skurit  ut  rosor  i  den  ena  och  stjer- 
nor  i  den  andra  stammen.  —  Dä  tog  han  mig  hastigt 
i  handen  och  såg  så  glad  ut  och  sade:  Tack!  Det 
var  rätt  gjordt,  gamle  Stolt  —  och  när  han  gick,  gaf 
han  mig  en  riksdaler." 

"Jo,  Herre  Gud!  han  har  hört  sin  salig  syster  i 
lifstiden  tala  om  vår  lill-Stina",  yttrade  mormor. 

"Åja,  men  si,  han  har  sett  henne  på  altartaf- 
lan", yttrade  en  annan  gumma,  "och  det  är  ändå  syndigt 
att  konterfeja  en  sådan  en  barnunge  midt  i  Guds  hus." 


381 

"Å,  Maja  Greta",  inföll  blinda  mormor,  "lill-Stina 
var  en  så  god  engel  som  någon  —  och  det  är  hon 
också  nu.  —  Gud  late  både  Maja  Greta  och  jag,  lika 
säkert  som  det  barnet,  komma  in  i  Herrans  glädje  en 
gång,  när  vi  bli  kallade.  —  Men  Stolt  har  inte  varit 
här  på  så  länge." 

"Flm,  åja,  det  har  inte  burit  till  så  egentligen 
för  mig,  när  jag  har  varit  framme  på  Malma;  det  är 
ändå  synd  om  hennes  nåd  —  kors  hvad  hon  har  ål- 
drats, —  Nu  är  högmodet  förbi,  det  är  säkert,  och  de 
stolta  grimaserna;  det  är  ute  för  dem." 

"Det  rika  folket!"  instämde  gummorna. 

"Ja,  det  är  förbi.  —  Det  är  riktigt  synd  om  henne. 
Se,  mannen  är  i  Stockholm  och  går  der  och  slår  dank 
och  lefver  på  sin  gamle  farbror  —  hm,  och  en  gam- 
mal faster;  men  frun  får  bo  pä  nåder  på  Malma  och 
Gud  vet  allena  hvad'  hon  och  fröken  lefva  af  —  det 
syns  att  der  finnes  intet." 

"Ånej,  det  kan  inte  vara  mycket  efter  alla  auk- 
tionerna", yttrade  Maja  Greta,  som  var  ställets  mest 
rättslärda  person. 

"Nej,  men  —  ja,  jag  går  dit  ibland",  återtog  Stol- 
ten,  "och  skänker  henne  en  smula  fisk  —  stackars 
menniska  —  för  si,  Malma  är  inte  deras  längre,  utan 
förvaltas  för  kreditorerna  och  hon  bor  på  nåder  i  en 
liten  förstugukammare  i  flyglen.  —  Ja,  allt  hvad  hon 
nu  har  är  en  säng  i  trädgärden,  der  hon  sätter  en 
smula  potates,  och  så  har  hon  ett  kofoder  —  det  är 
hela  härligheten." 

"Herre  Gud,  så  det  kan  gä!"  suckade  mormor; 
men  Maja  Greta  menade,  att  det  var  Guds  straff  för 
hennes  förra  högmod. 

"Ja,  huru  det  kan  vara  med  den  saken",  anmärkte 
Stolten,  "så  är  det  synd  om  henne  nu  och  derför  så 
går  jag  dit  ibland  och  ger  henne  en  smula  fisk  —  se, 
lilla  fröken  Emilia  tycker  så  mycket  om  lake  —  det 
gaf  jag  dem  i  dag  —  och  flickan  sprang  in,  så  att 
det  långkrusiga  håret  fläktade  kring  halsen,  och  ro- 
pade till  hennes  nåd:  gamle  Stolten  är  här  med  lake 
tifl  skänks  åt  mamma.  Då  kom  hennes  nåd  ut  —  J 
ska  veta,  gummor,  att  hon  ser  god  ut  nu  —  hon  är 
inte  lik  sig  —  och  gaf  mig  några  skillingar,  för  si  hon 


382 

får  då  och  då  på  posten  pengar,  fast  det  inte  är 
mycket." 

"Från  sin  man?" 

"Å,  det  tror  jag  knappast  —  han  frågar  inte 
efter  hvarken  henne  eller  barnet  mera  än  jag  efter  en 
sprucken  träsko  —  ånej." 

"Nå,  från  hans  faster  då?" 

"Den?  Nej,  det  är  ett  hår  af  hin  onde,  en  gam- 
mal helig  kärring  deruppe  i  Stockholm," 

"Nå,  då  måtte  det  väl  vara  från  farbrodren  dä?" 

"Han?  Nej  bevars,  han  har  väl  rumlat  upp  sitt 
så  pass ;  det  der  har  jag  hört  hos  inspektörens,  —  nej, 
bättre  upp ;  men  lika  godt,  nu  är  det  synd  om  henne. 
—  Hon  är  så  hjertans  god.  —  J  må  tro,  hon  bad  mig 
komina  in  —  der  är  inte  mycket  att  se  på;  men  nog 
fick  jag  att  gapa  på  ändå  —  en  tafla,  det  var  färger, 
vet  ni  gummor,  annat  slag  än  lackmoset  och  spansk- 
grönan  och  fembocken  som  jag  har  till  mina  taflor; 
nej,  det  var  klara  färger,  hvad  de  voro  af. 

Hvad  ser  Stolten  pä  ?  frågade  lilla  fröken  Emilia 
och  tog  mig  i  armen. 

Jo,  på  den  granna  staden,  sa'  jag  —  det  är  väl 
Stockholm. 

Nej  bevars,  det  är  —  hur  var  det  nu  igen?  — 
likagodt,  det  är  den  staden  der  jag  är  född,  sade 
fröken." 

"Ja,  hon  är  född  derute  i  Tyskland",  anmärkte 
Maja  Greta,  "der  påfven  har  sitt  regemente.  —  Är 
hon  riktigt  döpt,  stackars  barn?" 

"Åja,  visst  är  hon  döpt.  Hon  heter  ju  Emilia 
som  salig  fröken  Stjernros  hette." 

"Nå,  hur  var  det  se'n?"  frågade  blinda  mormor. 

"Jo,  Visuvium,  hm,  Vissivium  hette  staden  med  ett 
stort  berg  bredvid",  sade  Stolten,  som  en  lång  stund 
brytt  sin  hjerna.  "Det  berget  är  högt  som  sju  kyrk- 
torn på  hvarandra  och  sprutar  eld  och  rök  vidt  och 
bredt  omkring  och  fröken  talade  om,  att  för  många 
hundrade  år  sedan  kom  der  så  mycket  aska  ur  ber- 
get, att  tre  städer  blefvo  nedgräfda  i  bara  aska." 

"Lägg  beck  vid  det  der,  så  drar  det",  inföll  Maja 
Greta;  "å  sådant  snack  står  gamle  Stolten  och  hör 
på?" 


383 

"Ja  visst  gör  jag  det,  för  si  det  kan  nog  hända, 
att  det  är  sannt  ändå,  fast  inte  något  eldsprutande 
berg  ligger  i  vår  socken." 

"Och  inte  i  hela  Sverget  och  inte  pä  hela  jorden, 
så  vid  hon  också  är." 

"Det  vet  hon  inte,  Maja  Greta,  men  emellertid 
skall  jag  måla  till  staden  —  hm,  likagodt  och  berget, 
det  kan  nog  gå  åt." 

"A ja,  det  måtte  väl  ingen  vara  stollig  heller 
och  köpa  sådant,  som  bara  är  osanning.  —  Gud  be- 
vars, sådant  der  högförnämt  folk  tror,  att  de  kunna 
trätta  i  oss  allt  hvad  de  vilja." 

"Prata  inte  persilja,  hennes  nåd  är  mindre  hög- 
modig  och  jäsande  i  själen  än  I  sjelf,  Maja  Greta,  så 
lappig  ni  sitter  der",  inföll  Stolten  förargad.  "Tror 
ni  inte  att  en  bättre  menniska  ofta  är  mindre  högmo- 
dig  och  mera  förlåtande  an  en  trasvarg  ?  —  Ja,  min 
själ,  är  det  inte  så.  —  Om  J  inte  suttit  i  fattigstugan, 
Maja  Greta,  utan  haft  öfver  er  rikedomens  frestelse, 
så  hade  ni  varit  femton  gånger  värre  än  hennes  nåd 
nånsin  varit." 

"Åja,  att  hon  lät  säga  upp  Anders",  inföll  blin- 
da mormor,  "var  inspektörens  skull  och  kanske  man- 
nen hennes;  men  bra  hårdt  var  det  —  dock,  dömer 
inte,  så  värden  I  icke  dömde." 

"Rätt  så,  blinda  mormor",  svarade  Stolten;  "så 
skall  det  vara  —  sanningen  att  säga,  så  hade  jag  ve- 
lat vrida  henne  sönder  och  samman,  när  hon  om  nat- 
ten, då  vi  buro  fram  Anders  till  kyrkan,  kom  i  marsch 
med  hela  kalasfolket  —  ja,  det  hade  jag  god  lust  till ; 
men  det  var  då  det.  —  Xii  vill  jag  henne  allt  godt. 
—  Nu  ger  jag  henne  fisk  för  tio  gånger  de  slantarne 
hon  ger  mig.  —  Inte  låtsar  jag  om  att  han  är  stort 
mera  värd  —  men  det  förstår  hon  nog;  men  jag  ger 
henne  derföre  att  den  som  har  skall  ge  till  den  som 
intet  har.  —  År  det  inte  så,  blinda  mormor?" 

"Jo  visst,  det  har  Stolten  nog  rätt  uti." 

"Si,  kapten  har  aldrig  helsat  på  henne ;  men  han 
frågar  mig  ofta  om  henne  och  än  mer  frågar  hon  om 
honom  —  det  var  inte  väl  mellan  dem  i  välmakts- 
tiden." 


384 

"Å,  kapten  kommer  väl  ihåg  hennes  öfvermod", 
inföll  Maja  Greta,  hvars  hat  till  Teodora  egentligen 
ej  rörde  hennes  person,  utan  hela  den  klass,  den  rika 
nem ligen,  hon  en  gäng  tillhört. 

"Ånej,  det  tänker  han  inte  på  —  för  si,  jag  har 
fått  tillsägelse  att,  så  der  oförmärkt,  någon  gång  slå 
fram  —  hni,  det  är  detsamma,  men  jag  hör  på  henne 
att  hon  inte  vill  —  hm  —  åja,  det  är  detsamma." 

"Men  att  det  kan  gå  sä  utföre  med  de  rika,  det 
måste  vara  svårt,  när  man  inte  är  van  dervid",  ytt- 
rade blinda  mormor.  "Annat  är  det  med  en  sådan 
som  jag.  —  Aldrig  i  tiden,  se'n  lill-Stina  dog,  tänkte 
jag  på  annat  än  få  dö  på  fattighuset  —  ja  ja,  det 
tyckte  jag  inte  skulle  bli  svårt,  för  si  jag  har  alltid 
varit  fattig  och  så  slutar  det  alltid  för  oss,  som  träla 
och  arbeta  hela  lifstiden;  men  si  hon,  som  aldrig  har 
känt  på  hvad  det  vill  säga,  hon  måste  väl  sörja,  det 
är  inte  underligt  heller." 

"Sörjer?  Nej,  det  gör  hon  inte,  mormor.  —  När 
hon  var  rik,  var  hon  beständigt  ledsen  och  förarglig, 
men  nu  är  hon  alltid  glad  och  vänlig,  säga  alla  i  går- 
den; det  är  en  förändring.  —  Men  visst  har  hon  ge- 
nomgått en  hård  kamp,  hårdare  än  någon  af  oss,  men 
det  var  en  god  kamp.  —  Och  jag  tror  att  hon  käm- 
par godt  intill  ändan  och  då  undfår  hon,  så  väl  som 
J  mormor,  lifsens  krona." 

"Så  tror  jag",  tillade  han  förargad  vändande  sig 
till  Maja-Greta,  som  ämnade  göra  en  anmärkning,  "så 
tror  jag  och  tig  sen,  kärring." 

"Åja,  en  menniska  behöfver  inte  tiga  för  "långe 
Stolten"  heller",  mumlade  Maja-Greta  mellan  tänderna 
och  slet  af  trådändarne,  så  att  hon  sedan  fick  lof  att 
länge  och  väl  peta  på  rullen  för  att  få  den  tillbaka. 
Denna  lilla  sysselsättning  återstälde  den  hotade  hus- 
friden. 

"Det  är  besynnerliga  menniskor",  återtog  Stol- 
ten, "som  hata  sin  nästa  bara  derföre  att  hon  är  rik ; 
det  vet  jag  att  de  fattiga  ofta  äro  högmodigare  och 
större  i  kräfvan  än  mången  rik,  och  riktigt  äro  "span- 
ska" öfver  att  de  inte  ha  något  och  ingenting  duger 
till;    men,    vet  ni  gummor,  det  är  hvarken  rikedomen 


385 

eller  fattigdomen  som  gör  folket,  utan  viljan  —  en  god 
vilja,  kärringar,  är  det  enda  som  vi  egentligen  rå  om." 

"Åja,  ett  hatfullt  sinne  gagnar  ingen",  sade  blinda 
mormor, 

"Nej,    inte    hatfullt   sinne",   återtog  Stolten,  "men 
si   mormor,   visst  kan  jag  bli  splitter  befängdt  arg  på 
folk,    som    då   jag    sprättade   den  snedbetade  härads- 
domaren öfver  gärdesgården  —  men,  pass  på  sen,  när 
det    kräket  låg  så  länge  sjuk  och  plågades  på  sitt  si- 
stone,   —   tyckte   jag    inte  ändå  att  det  var  synd  om 
honom  och  bad  rätt  hjertligt  i  kyrkan  mitt 
"Tänk,  o  Gud!  på  sjuka  alla 
och  pä  dem  som  lida  nöd  —  — ", 
då  det  gjordes  förbön  för  honom  —  se,  det  kan  ingen 
vara  ond  på  en  som  det  går  illa." 

"När  allt  går  väl,  då  tycker  man  ibland  att  det 
väl  kunde  gå  litet  mera  lagom,  en  smula  mindre  väl; 
men  detsamma  skall  man  tycka  också,  när  det  går 
illa." 

"Ser  ni,  derföre  var  jag  arg  pä  hennes  nåd  der- 
borta,  då  hon  i  välmaktsdagen  var  öfvermodig  och 
hård  som  en  flinta.  Då  tyckte  jag  att  det  var  för  myc- 
ket det,  men  sen  Gud  hemsökt  henne  med  fattigdom 
och  förakt  —  se,  då  är  gamle  Stolten  inte  kropp  att 
vara  arg  längre,  utan  då  går  han  dit  med  sina  "fisk- 
stjertar." 

"Aja",  anmärkte  Maja-Greta,  som  något  lugnat 
sig,  "åja  bevars,  Stolten  vill  samla  glödande  kol  på 
hennes  hjessa." 

"Nej,  inte  det",  sade  Stolten  uppbragt,  "då  bure  jag 
mig  gemenare  åt,  än  om  jag  rent  af  hatade  henne. 
—  Glödande  kol?  Hvad  är  det?  Behöfver  jag  hjelpa 
vår  Herre  att  straffa  och  ödmjuka?  Han  skulle  be- 
höfva  en  gammal  korpral  för  att  göra  det  riktigt?  — 
Åh  skäms  ;  nej,  jag  låter  henne  tro,  att  jag  behöfver 
hennes  slantar  —  och  si,  det  är  också  sannt  —  det  gör 
mig  godt  att  veta  med  mig,  att  jag  försökt  hvad  jag 
kan." 

'^Det  var  ej  längesedan  hennes  nåd  kom  till  Malma  ?" 
frågade  blinda  mormor. 

"1  höstas,  mormor,  inte  längre;  då  slog  kammar- 
herren   vantarne    i   bordet,  så  att  det  sjöng  efter  det, 

Altartajlan.  25 


386 

och  si,  dä  fick  han  fri  mat  hos  faster  sin,  men  som 
kärringen  är  ett  hår  utaf  hin,  så  talte  hon  inte  hen- 
nes nåd,  utan  hon  kom  in  på  nåder  hos  björnarne 
och  fick  bo  i  ena  flygeln  på  Malma  tills  vidare  —  det 
blef  ändan  på  qvädet.  Det  ända  hon  har  är  flick- 
ungen; men  det  var  en  hård  strid;  ty  den  ville  kär- 
ringen ta  —  för  si  hon  hade,  sa'  kärringen,  Ljung- 
sköldskt  blod  i  sig  —  det  förbättrar  inte  slägten  det. 
Flickan  är  likväl  en  söter  unge  och  har  inte  sä  litet 
tycke  af  Lill-Stina,  sä  der  näpen  och  god  af  sig." 

"Nej,  gummor,  nu  får  jag  si,  hur  jag  sträfvar 
hem",  afbröt  han  hastigt,  sedan  han  kastat  en  blick 
utom  fönstret  och  såg  att  det  var  fuhkomligt  mörkt 
derute,    sä   att   endast  stjernljuset  skulle  leda  honom. 

"God  natt,  blinda  mormor  och  ni  andra.  Gud 
gifve  dig,  Maja-Greta,  ett  försonligare  sinne",  yttrade 
han,  dä  han  stod  pä  tröskeln,  men  gick,  innan  han 
fått  svaret. 

"Stolten  är  en  gammal  stolle",  yttrade  Maja-Greta, 
"men  inte  kan  man  bli  ond  pä  den  länga  stören  hel- 
ler." 

Korpral  Stolt  vandrade  deremot  rakt  till  hemmet, 
bärande  sin  tomma  fiskkorg  pä  den  böjda  ryggen. 
Han  var  riktigt  glad  i  sitt  sinne;  han  tyckte  att  han 
gjort  sin  sak,  hvad  man  skulle  sagt,  "galant." 

Stjernorna  blinkade  pä  himlen  och  gubben  Stolt, 
som  oaktadt  sin  häftighet  och  kanske  just  pä  grund 
af  sitt  lättrörliga  sinne,  var  det,  hade  också  någon 
poesi  i  sin  själ.  Naturen  och  grönskan,  träd  och  blom- 
mor, sjö  och  himmel  talade  till  honom,  liksom  de  va- 
rit hans  gamla  vänner. 

Vägen  gick  öfver  berg  och  dalar  och  slutligen 
kände  gubben,  att  han  behöfde  hvila.  Han  satte  sig 
på  en  sten,  torkade  sin  panna  med  rockskörtet  och 
såg  sig  omkring. 

"De  der  små  englarne  deruppe",  mumlade  han 
slutligen  småleende,  "jag  undrar  just  hvad  de  tänka, 
dä  de  se  gamle  Stoiten  "pallra"  här  nere  och  skänka 
bort  "fiskstjertarne"  för  intet,  bara  för  att  han  tycker 
att  det  är  roligt.  —  Åja,  de  förstå  nog  de,  att  det  är 
sä   min   sed   —    och    skratta  inte  åt  att  jag  är  glad; 


387 

nej,  min  själ  de  det  göra",  bekräftade  han  sina  egna 
tankar. 

"Dessutom",  tillade  han  allvarligt,  "dessutom  så 
har  jag  ingen  annan  att  lefva  för  än  mig  sjelf,  och 
då  jag  får  mera  fisk  än  som  jag  behöfver,  sä  är  det 
en  simpel  sak  att  jag  ger  bort  den  till  den  fattigaste 
—  och  den  är  fattigast,  som  har  varit  rik  och  mistat 
sitt  goda  —  den  som  aldrig  något  haft,  har  ingenting 
mistat." 

Efter  dessa  betraktelser  fortsatte  han  sin  vandring 
och  såg  snart  i  dunklet  sin  lilla  stuga  utmed  sjön,  der 
nere  i  dalen. 

Denna  stuga  var  nu  blott  något  gråare  än  förr, 
men  för  öfrigt  lik  sig  och  derinne  prydd  med  en  mängd 
af  Stoltens  vackra  taflor,  ett  slags  oproportionerliga 
kopior  ur  minnet  af  ett  eller  annat  stycke,  han  der 
och  hvar  fått  se.  En  af  hans  mest  omtyckta  ämnen 
var  emellertid  åttiåtta  års  krig  och  derföre  förestälde 
de  flesta  taflorna  sådana  der  krigshjeltar  och  kanoner 
med  påtända  ugnsqvastar  i  gapet,  som  Anders  i  Skogs- 
torpet nämnde  för  Berndtson. 


Herrskapet  på  Lill-Malma. 

Gamle  Stolten  hade  ej  så  alldeles  orätt,  då  han 
berättade,  att  det  tycktes  vara  något  som  felades  kap- 
ten Stjernros  pä  Lill-Malma ;  det  var  något  som  eljest 
utgör  kärnan  för  äktenskapets  sällhet,  den  förenings- 
makt som  sammansluter  familjeringen  och  ger  den 
kraft  —  de  hade  intet  barn  i  huset,  der  var  tomt  och 
öde.  Ett  sådant  äktenskap  är  alltid  något  hälft,  ofull- 
ändadt  och  tomt,  huru  varmt  också  makarne  älska 
hvarandra. 

Det  gifves  fall,  då  ett  barnlöst  äktenskap  ändock 
kan  vara  riktigt  sammanslutet,  men  då  har  der  en 
gång  funnits  en  liten  engel,  som  smekt  sina  föräldrar 
och  sedan  flytt  ifrån  dem  —  då  förenar  saknaden  dem, 
liksom  den  gemensamma  kärleken,  till  ett  föremål  el- 
jest skulle  ha  gjort ;  men  har  der  aldrig  funnits  en  så- 


388 

dan  föreningslänk,  så  är  det  så  tomt,  så  tomt  —  så 
hopplöst,  och  tanken  på  skilsmässans  ögonblick  är 
hård  i  samma  män  som  man  inser,  att  man  blir  en- 
sam, alldeles  ensam  efterlemuad. 

Så  var  förhållandet  på  Lill-Malma  och  detta  hade 
på  de  tio  förflutna  åren  utvecklat  kaptenens  och  Au- 
roras karakterer  i  hvar  sin  riktning.  Om  de  egt  en 
liten  gosse,  som  rustat  och  klättrat,  eller  en  liten  flicka, 
som  näpen  och  småförständig  ordnat  sitt  dockskåp  och 
läst  svenska  historien,  hade  deras  lynnen  haft  en  le- 
dare, genom  hvilken  de  kunnat  öfvergå  i  hvarandra; 
nu  åter  voro  de  isolerade  och  gingo  hvar  sin  väg,  i 
alldeles  olika  riktningar. 

Om  vi  inträda  i  huset,  återfinna  vi  Aurora  Stjern- 
ros  nu  som  en  liten  rödblommig  och  något  fet  fru, 
lika  ifrig  som  förr  med  sitt  hushåll,  men  ännu  mera 
än  förr  aflägsnad  från  allt  deltagande  i  livad  man 
vanligen  kallar  bildande  nöjen.  Hon  var,  med  ett  ord, 
en  af  dessa  hjertegoda  och  glada  qvinnor,  som  man 
vanUgen  hedrat  med  namnet  "matgummor",  en  dug- 
lig husmoder,  med  alldeles  proppadt  linklädskåp  och 
ett  kök,  som  glänste  af  treflighet  och  snygghet  och 
hvars  största  glädje  är,  då  en  gäst  tar  två  gånger  för 
sig  af  hvarje  rätt  utaf  de  många,  som  hon  vid  alla 
tillfällen  bullar  upp.  Kapten  Stjernros  hade  också  der- 
före  den  glädjen  att  i  sitt  hus  se  en  mäkta  mängd 
matvänner,  alla  som  satte  värde  på  en  riktigt  mustig 
stek  eller  fisk,  kokad  i  smör,  eller  alla  dessa  rätter, 
som  smaka  så  väl  och  för  oss  oinvigda  äro  idel  pseu- 
donymer ;  med  ett  ord,  hela  trakten  gjorde  visiter  och 
gaf  så  ofta  som  möjligt  den  goda  kaptenskan  tillfälle 
att  visa  sina  kunskaper  i  den  ädla  kokkonsten. 

Stjernros  deremot  bemödade  sig  beständigt,  men 
utan  att  röna  framgång,  att  intressera  sin  hustru  för 
hvad  han  fann  intressant,  ty  det  ligger  i  äktenskapets 
idé  att  de  begge,  som  svurit  hvarandra  kärlek  i  lif  och 
död,  måste  söka  att  allt  fastare  sammanknyta  bandet 
sig  emellan  genom  att  uppsöka  gemensamma  ämnen 
för  glädje  och  tillfredsställelse.  Det  är  således  ganska 
sannt  att,  i  hvarje  lyckligt  äktenskap,  mannen  bildar 
sin  hustru  och  hustrun  sin  man.  Förmå  de  det  icke, 
så  aflägsnas  de  från  hvarandra  och  det  husliga  lifvets 


389 

trefnad  beror  sedan  endast  derpå,  att  det  finnes  en 
karl  som  skaffar  penningar  och  en  qvinna  som  hus- 
hållar och  sköter  barnen ;  det  vill  säga  äktenskapet  är 
intet  äktenskap,  utan  en  bolagsfirma.  Qvinnan  har 
den  böjligaste  naturen,  hon  förmår  smyga  sig  efter 
h varje  egenhet  i  sin  mans  lynne  och  det  beror  såle- 
des ofta  pä  henne,  om  ett  äktenskap  är  lyckligt  eller 
icke  —  förutsatt  att  mannen  är  en  hederlig  och  god 
menniska.  Hon  eger  också  denna  fina  uppfattning, 
denna  snarfyndighet,  som  behöfs  att  utan  möda  och 
bråk  lämpa  sig  efter  sin  mans  bildningsgrad  och  höja 
sig  uppåt,  om  sä  behöfs.  Derföre  blir  en  högtbegäf- 
vad  man  ofta  lycklig  med  en  hustru,  som  ifrån  bör- 
jan var  under  honom  i  bildning  —  han  förmår  vanli- 
gen lyfta  henne  till  sin  egen  sfer;  men  har  hustrun 
högre  bildning  än  mannen,  förmår  hon  lika  litet  höja 
honom  till  sig  som'  hon  kan  förmå  sig  att  sänka  sig 
till  honom  —  stiga  måste  hon,  falla  får  och  kan  hon 
icke  —  och  ett  sådant  äktenskap  är  också  alltid  olyck- 
ligt, äfven  om  den  högtbegåfvade  qvinnan  förmår  ställa 
sig  som  om  hon  vore  lycklig  och  glad. 

Emellertid  var  förhällandet  hos  kapten  Stjernros 
det  motsatta  och  de  voro  således  icke  olyckliga  utan 
endast"  mindre  lyckliga  än  förhållandet  skulle  varit,  om 
kaptenskan  haft  något  anlag  att  närma  sig  sin  mans 
tankegång.  Men  detta  var  ej  förhållandet,  ty  Stjern- 
ros vistades  helst  i  tankens  och  fantasiens,  det  vill 
säga  den  högre  nyttans  sfer.  —  Hans  fru  deremot  i 
den  verkliga,  vanliga,  prosaiska  nyttans  område  och 
fann  således  ingenting  annat  af  värde  än  det  som  rörde 
det  lekamliga  goda,  hvaremot  hon,  from  som  ett  lam, 
troende  som  ett  barn,  ej  ens  ansåg  sig  böra  befatta 
sig  med  tankar,  som  enligt  hennes  åsigt  voro  onödiga 
för  henne  som  matmoder. 

Om  således  Stjernros  någon  gäng  inlät  sig  i  sam- 
tal med  sin  hustru  och  till  exempel  talade  om  sol- 
systemet, om  ljusets  källa  der  uppe  i  höjden,  hörde 
hon  väl  beskedligt  på,  men  slutade  med,  att  solen  i 
år  ej  blekte  så  bra  som  i  fjol  eller  att  man  borde  slå 
upp  drifbänkarne,  medan  solen  sken.  Då  han  ville 
fästa  hennes  uppmärksamhet  på,  huru  underbart  en 
liten   blomma    var   skapad,  betraktade  hon  den  noga. 


390 

afhörde  småleende  hans  tal,  men  slutade  med  att  be- 
rätta honom  att  man  kunde  göra  ögonvatten  af  ögon- 
tröst, att  oxlägger  behöfdes,  dä  man  bryggde  mjöd, 
och  att  berberis  var  god  att  blanda  i  surkål.  Det  var 
med  ett  ord  omöjligt  att  bringa  henne  öfver  den  prak- 
tiska nyttans  region,  fastän  hon  med  godhet  och  glad- 
lynthet afhörde  hvad  han  hade  att  säga  och  i  sitt 
hjerta  förlät  sin  man  alla  hans  "barnsligheter." 


En  skilsmässa. 

Tant  Elisabet  hade  åldrats  betydligt  på  de  senare 
åren;  men  ännu  var  hon  dock  samma  stolta,  morali- 
ska väsen,  som  vi  förut  beskrifvit,  och  framlefde  sina 
dagar  i  fast  förtröstan  på,  att  hon  var  en  sann  kristen, 
en  sann  menniskovän  och  dessutom  begåfvad  med  ett 
förstånd,  som  förmådde  genomtränga  det  tjockaste  mör- 
ker. Det  var  derföre  klart,  att  hon  aldrig  kunde  miss- 
taga sig  och  att  hon  således  aldrig  behöfde  höra  på 
andras  skäl,  emedan  de  alltid  voro  orimliga.  Hon  af- 
bröt  således  alltid  tvärt  samtalet,  om  någon  ville  för- 
söka att  motsäga  henne ;  ty  hon  hade  af  Gudi  fått  gåf- 
van  att  kunna  vara  dem  utan.  Då  det  gick  illa  med 
Gabriel,  fortfor  han  att  det  oaktadt  vara  hennes  gunst- 
ling och  erhöll  tillstånd  att  bo  på  en  vindskammare  i 
huset  och  äta  vid  hennes  bord. 

Onkel  Seth  var  något  blekare  än  förr,  något  pussi- 
gare  än  fordom,  men  lefde  dock  temligen,  och  plåga- 
des blott  då  och  då  af  gikten,  men  mera  ihållande  af 
en  tryckning  öfver  bröstet,  som  gjorde  att  han  ej  kunde 
sofva  utan  att  sitta  i  sängen.  Detta  afbröt  ändå  ej 
hans  diet  och  derföre  helsade  Gabriel  då  och  då  på 
hos  sin  kära  onkel  för  att  få  sig  ett  ordentligt  mål 
mat,  ty  tant  Elisabets  kosthåll  var  långt  ifrån  omvex- 
lande. 

Saken  var  nemligen  den,  att  tant  Elisabet  var  noga 
om  styfvern,  men  det  oaktadt  gerna  ät  färskt  kött. 
Man  kokade  således  h varje  dag  buljong  eller  hvad  man 


391 

vanligen  kallar  köttsoppa  med  morötter  och  potates 
uti,  och  det  urkokta  köttet  anrättas  med  pepparrot, 
en  krydda,  som  är  ett  preservativ  mot  vattsot  och 
som  således  var  nyttigt  för  tanten,  som  hade  anlag 
att  svullna  en  smula. 

Nu  var,  som  vi  veta,  tant  Elisabets  smak  i  allt 
den  enda  rätta,  och  deraf  blef  således  följden  att  den 
arme  Gabriel,  som  lefde  på  nåder,  dag  ut  och  dag 
in,  hvarenda  middag  fick  pepparrotskött  och  kött- 
soppa med  morrötter  och  hvarje  qväll  kummingröt 
med  mjölk. 

Det  hade  likväl  sina  svårigheter  att  få  helsa  på 
onkel  Seth,  som  tanten  ansåg  för  ett  förtappeisens 
barn,  och  enda  utvägen  för  Gabriel  att  gå  dit  och  för- 
summa målet  hemma,  var  att  berätta,  att  "onkel  Seth 
var  mycket  sjuk." 

"Jaså,  är  han  rlu  sjuk  igen,  käre  Gabriel",  blef 
då  tant  EUsabets  svar;  "åja,  det  måtte  väl  en  gång 
ta  en  ända  med  hans  syndiga  lif.  Du  kan  gå  dit  och 
observera,  hur  det  är,  ty  om  det  lider  med  honom, 
så  skall  jag  dit,  om  jag  också  skall  krypa  på  mina 
knän,  och  lägga  hans  ögon  igen,  —  Han  vill  det  in- 
tet, ty  han  vill  ej  se  någon  ren  menniska  bredvid  sig, 
utan  endast  lastens  och  förtappeisens  barn.  Gå,  käre 
Gabriel." 

På  detta  sätt  fick  han  orlof  och  vandrade  nu  för- 
nöjd i  sitt  sinne  från  söder  upp  till  norr,  för  att  se 
hvad  det  led  med  onkel  Seth.  Då  han  kom,  satt  on- 
keln som  vanligt  i  sin  stora  länstol  och  kikade  i  re- 
flektionsspegeln. 

"Goddag,  Gabriel,  hä  hä  hä,  kom  hit,  hvem  är 
det  der  fruntimret  i  blå  saloppen?  Förbannadt  näpen 
menniska,  se  sådana  fötter." 

"Vet  inte,  onkel",  blef  vanligen  svaret. 

"Hä,  hä  hä,  du  har  kommit  ur  svängen,  min 
gosse",  skrattade  landtrådet;  "ditt  månsken  är  också 
temligen  i  fylle;  du  borde  lägga  dig  till  tur." 

"Det  är  inte  alla,  som  evigt  kunna  vara  unga  som 
onkel",  smickrade  Gabriel,  som  nu  mera  än  någonsin 
behöfde  sina  gamla  slägtingar. 

"Hä,  ung?  Jo  vackert.  Vet  du  hvad?  Jag  hostar 
ibland  halfva  natten,  men  se'n  sofver  jag  godt.    Ehren- 


392 

krooks  karameller  stilla  rält  bra;  men,  ser  du,  äldren 
tar,  fastän  det,  Gud  vare  tack  och  lof,  är  spänstighet 
och  vigör  i  både  kropp  och  själ." 

"Ja,  det  kan  alldeles  inte  märkas,  att  onkel  va- 
kar så  mycket." 

"Ånej,  nej,  man  är  likväl  en  karl  och  Gud  vare 
tack  och  lof,  så  länge  man  har  aptit,  sä  går  det  väl 
för  sig,  också.  —  Hm,  de  der  tankarne  vet  du,  in- 
billningarne, som  jag  förut  hade,  besvära  mig  inte  sä 
mycket  nu  som  förr  och  derför  har  jag  att  tacka  ho- 
stan, för  si  du!  jag  har  min  själ  annat  att  göra  än 
att  ha  samvetsskrupler,  ha  ha  ha,  dem  hostar  jag 
bort.     Allt  har  sin  nytta  med  sig." 

"Det  var  som  jag  sade:  endast  matsmältningen 
kom  i  ordning,  skulle  de  der  dårskaperna  gå  sin  väg", 
anmärkte  Gabriel. 

"Jaha,  jaha,  nå,  hur  är  det  med  syster  Elisabet? 
Du  har  väl  dina  slipade  dagar  der,  min  gosse?  Guds  ord 
och  pepparrotskött,  ha  ha  ha,  och  en  psalm  och  så  en 
smula  vattgröt  med  kummin  —  det  måtte  smaka  eller  hä?" 

"Onkel  kan  imaginera  sig." 

"Jo  jo,  nej,  det  kan  jag  inte.  Jag  sjunger  inga 
psalmer  och  äter  ingen  vattgröt.  —  Nå,  hur  är  det 
med  henne?  Hon  får  väl  vattsot  till  slut  af  vatt- 
gröten,  ha  ha.  —  Hon  ville  lägga  igen  mina  ögon. 
Håller  hon  på  med  det  än?" 

"Åja,  men  hon  börjar  förtvifla." 

"Rätt  så,  rätt  så.  Hon  skall  fä  se  att  jag  lefver 
ut  en  gammal  fröken  och  med  Guds  hjelp  får  dricka 
ett  glas  på  hennes  begrafning.  —  Hör  på,  Gabriel, 
då  blir  du  karl  igen  —  lät  mig  se  att  du  har  goda 
varor,  så  att  du  hedrar  syster  Elisabet  på  hennes 
döda  mull." 

"Derom  kan  onkel  vara  öfvertygad." 

"Åja,  det  kan  också  vara  skäligt,  ty  visst  sliter 
du  illa,  stackars  gosse,  det  måtte  vara  kinkigt.  — 
Nå!  du  äter  väl  här  hos  mig  i  dag.  Jag  får  god 
mat  inne  från  "Guldäpplet";  mitt  gamla  ställe  öfver- 
gaf  jag;  vet  du,  det  var  godt  i  början,  men  så  tog 
det  af.  Köttet  blef  min  själ  så  torrt  och  eländigt,  att 
jag  knappt  kunde  fä  sönder  bitarne;  den  kanaljen 
köpte  nemligen   ej    en    enda   bit  på  slagtarhuset  utan 


393 

tog  sig  för  att  vilja  bjuda  folk  gement  bondkött  — 
sådant,  som  han  köpte  pä  landet,  magra  kanaljer  till 
dragoxar.  Jag  kunde  inte  äta  det,  ty  det  var  hvarken 
must  eller  smak.  Men  nu  har  jag  fått  mig  ett  bra 
ställe,  som  ger  ärlig  vara." 

"Onkel  har  alltid  god  smak  —  tackar  för  bjud- 
ningen." 

"Hm,  hör  på,  Gabriel.  Hustru  din  är  ju  blifven 
helig,  sen  pengarne  togo  slut?" 

"Inte  utan,  hon  är  sig  ej  lik." 

"Jo  jo,  så  går  det;  jaså,  hon  är  en  annan  syster 
Elisabet  och  sjunger  psalmer  bittida  och  sent.  Hon 
är  ute  pä  Malma,  har  jag  hört,  och  lefver  väl  knappt, 
kan  jag  tro," 

"Åja,  intet  är  det  öfver  sig;  men  jag  vet  egent- 
ligen ingenting,  ty  hon  skrifver  aldrig  till  mig;  all 
korrespondens  oss  emellan  är  slut  —  likaså  godtdet." 

"Men  hör  på!  När  syster  Elisabet  dör,  sä  slå  ni 
er  väl  tillsammans  igen?" 

"Gud  vet,  om  jag  gör  om  det  experimentet.  Tant 
Elisabet  är  i  högsta  grad  ond  pä  Teodora.  Hon  på- 
står att  det  är  Teodora  som  förstört  mig  —  åja,  rätt 
kan  hon  ha  på  sätt  och  vis.  Visst  kostade  det  mig 
vackra  fyrkar  att  ligga  utrikes  i  flere  är  med  familj 
—  och  alt  vi  hyrde  en  villa  vid  Neapel,  allt  det  der 
hade  kunnat  vara  onödigt." 

"Jo  jo,  när  man  belamrar  sig  med  c|vinfolk,  sä 
kostar  det;  men  det  var  ändå  egentligen  hon,  som 
bestod  fiolerna." 

"Åja,  det  var  det;  men  hvad  skulle  hon  göra? 
Det  gick  ändå  an,  så  länge  hon  var  som  en  annan 
kristen  menniska;  men  sä  snart  hon  fick  flickan,  sä 
började  hon  alt  rent  af  förändras.  Hon,  som  visst 
inte  förut  kunnat  med  barn,  satt  nu  hela  dagen 
inne  hos  lilla  Emilia;  hon,  som  aldrig  sysselsatt  sig 
med  arbete,  blef  flitig  —  med  ett  ord,  hon  blef  all- 
deles odräglig,  isynnerhet  då  hon  ocksä  började  och 
ville  förändra  min  natur  och  tala  vackert  för  mig." 

"Du  fick  dig  en  hofpredikant  på  stat  och  en 
liten  klockarinna,  som  sjöng  psalmerna,  ha  ha  ha, 
det   måtte    vara    kuriöst  att    lefva    sä   der  med  black 


394 

om  benet  och  ha  hustru  och  barn  på  halsen,  ha 
ha  ha." 

"Åja,  det  blef  en  smula  genant." 

"Jo  jo,  då  de  ha  barn,  så  tro  de  att  hela  verlden 
skall  ödmjuka  sig  och  sätta  värde  på  den  ömma  mo- 
derskänslan —  barnafröjden  —  det  oskyldiga  leendet, 
med  mera,  hvad  det  är  för  spektakel  de  ha  för  sig  — 
hm.  Nej,  jag  är  glad,  som  lät  bli  den  galenskapen. 
Nå,  du  fick  moralkakor?" 

"Jo,  det  kan  onkel  tro  ;  men  hon  var  ej  mera  nu  som 
förr  en  smula  pikant  och  fnurrig  —  nej  bevars,  hon 
började  se  gudsnådelig  ut  och  tala  om  min  fattiga  själ." 

"Jo,  då  är  man  vackert  ute",  inföll  landtrådet. 
"När  damerna  börja  att  spela  bigtfäder,  så  kunna  de 
pjåka  ihjäl  en  stackars  syndig  menniska  med  sin  from- 
het; nå,  och  det  skall  begynnas  igen,  när  ni  får  ärfva 
syster  Elisabet  —  då,  vet  jag,  får  din  hustru  heliga 
penningar  och  icke  endast  det  snöda  mammon.  Syster 
Elisabet  har  signat  och  läst  öfver  hvarenda  tolfskilling. 
så  att  han  gerna  kunde  begagnas  som  en  amulet 
mot   all  anfäktelse.    Nå,  och  sä  flytten  ni  ihop  igen?" 

"Tant  Elisabet  vill  det  inte.  Hon  vill  prompt  att 
vi  skola  skiljas,  och  hotar  att  eljest  testamentera  hela 
sin  förmögenhet  till  Catarina  fattigförsörjning,  under 
namn  af  fröken  Elisabet  Ljungskölds  fond  till  äldre 
ogifta  flickors  understöd.  Detta  är  rent  allvar;  jag 
har  sett  till  och  med  sjelfva  denna  handling  i  koncept 
—  och  då  blir  jag  utan." 

"Jaså,  hon  vill  att  ni  skolen  skiljas.  Nå,  gå  på 
med  det.  En  huspredikant  kan  du  få  när  du  vill,  en 
gammal  hehg  hushållerska;  men  se,  du  kan  få  en  ny 
hvart  år." 

"Ja,  jag  tänker  verkligen  på  saken  och  vore  inte 
flickan,  lilla  Emilia,  sä  — " 

"Barnet,  ja,  det  är  ju  ditt." 

"Men  det  lemnar  hon  inte  ifrån  sig." 

"Nå,  så  låt  henne  behålla  din  flicka.  —  Emeller- 
tid kunde  du  nog,  nota  bene  om  du  skaffar  dig  tur, 
ännu  en  gång  ha  framgång  och  knipa  dig  en  flicka 
eller  enka  med  sina  hundra  tusen.  Gör  du,  som  Eli- 
sabet råder;  det  var  det  klokaste  hon  sagt  på  tretti 
år,  min  heliga  fröken  syster." 


395 

"Ja,  jag  funderar  verkligen  mycket  på  saken  och 
har,  uppriktigt  taladt,  skrifvit  derom  till  Teodora ;  visst 
inte  håller  hon  på  mig," 

"Pass  pä,  om  hon  luktar  att  du  får  penningar, 
så  vill  hon  nog  fortsätta  äktenskapet;  du  jämrade  väl 
dig  allt  hvad  du  förmådde?" 

"Ja,  det  förstås,  jag  tog  det  så,  som  det  skulle ; 
mitt  samvete  tvingade  mig." 

"Ha  ha,  jo  jo,  Gabriel,  ser  du,  det  ordet  duger  i 
bref,  men  är  mycket  tråkigt  att  ha  inom  bords.  —  Du 
har  inte  fått  svar?" 

"Nej." 

"Duka  nu,"  befallde  landtrådet  betjenten,  "och  gif 
oss  maten;  hni,  det  skall  smaka  eller  huru?" 

Samtalet  fortsattes  något  afbrutet  under  måltiden, 
ty"  Gabriel  hade  verkligen  en  strykande  aptit,  som  hö- 
geligen förbjöd  långa  samtal,  och  landtrådet  ansåg 
detta  också  vara  laga  hinder. 

Öfverläggningarne  fortforo  en  stund  efter  midda- 
gen, tills  kaffet  kommit  och  druckits  —  då  började 
landtrådet  att  nicka  med  hufvudet  och  slumrade  in 
sött  och  godt  der  han  satt. 

Gabriel  smög  sig  sin  väg  och  bad  betjenten  helsa 
samt  skyndade  hem  till  tanten,  der  man  redan  tändt 
ljus,  när  han  återkom. 

"Nå,  hur  är  det  med  den  arme  Seth?" 

"Temligen,  söta  tant,  han  tycks  dock  aftaga." 

"Det  lider  således  intet  snart?  Kan  han  lefva  i 
åtta  dagar?" 

"Ja,  det  är  troligt,  men  ålderdomen  tar  mycket 
på  honom  ;  det  synes  i  alla  hans  anletsdrag." 

"Åh,  derpå  bedra  de  dig.  —  En  sådan  der  gam- 
mal syndaträl  är  så  bunden  vid  det  jordiska,  att  han 
inte  kan  dö  —  och  jag  satt  och  bläddrade  i  bibel 
och  psalmbok  hvad  jag  ville  säga  honom,  då  det  lider 
med  honom.  Jag  har  emellertid  lagt  märke  vid  den 
babyloniska  skökan  —  det  behöfver  stackars  Seth,  om 
han  skall  bli  salig  —  ty  det  är  säkert  att,  om  inte 
jag  orkar  med,  naturligtvis  med  Guds  nåd,  att  göra 
honom  beredd  för  ett  bättre  Hf,  så  faller  han  i  det 
eviga  mörkret  för  evig  tid." 

"Ack I  hvad  tant  är  ädel  och  uppoffrande." 


396 

"Nej,  inte  det,  käre  Gabriel,  det  är  min  kristen- 
domspligt  att  rädda  sä  många  själar  jag  kan.  —  Seth 
är  gifven  mig  att  ansvara  för;  ty  Herren  skall  fråga 
mig:  hvad  gjorde  thu  af  thin  broder?  Och  hvad  skulle 
jag  svara,  om  jag  inte  gjort  mitt  till  att  rädda  hans 
arma  själ  i  ellofte  timman?" 

"Tant  uppoffrar  alltför  mycket  för  andra.  Män- 
tro  om  onkel  nu  i  vinter  skulle  kallas,  måntro  tant 
som  på  flere  år  icke  inandats  den  kalla  luften,  kan 
våga  att  resa  till  honom  utan  att  riskera  sin  egen 
helsa.  —  Kom  ihåg,  tant,  hvad  skulle  det  bli  af  mig, 
om  min  andra  mor,  min  välgörarinna,  föll  ifrån  — 
man  skall  ej  fresta  försynen." 

"Bry  dig  inte  om  det,  Gabriel.  Jag  har  seghet 
och  ihärdighet.  Seth  får  ej  dö  i  sin  syndasömn.  Han 
skall  ej  undkomma  mig,  fastän  han  vill  det,  dertill 
förledd  af  den  lede  frestaren,  som  är  som  det  onda, 
som  om  middagen  vankar." 

"Tants  förböner  skola  säkert  rädda  onkel  Seth 
ifrån  förderfvet",  yttrade  Gabriel  fromt.  "Om  icke 
jag  haft  tants  råd  och  förmaningar  att  stödja  mig  vid, 
hvart  hade  det  väl  tagit  vägen." 

"Jo,  käre  Gabriel,  Gudi  allena  äran.  Jag  är  intet 
annat  än  ett  svagt  redskap  i  Herrans  hand  till  din 
räddning.  —  Ja,  sannerligen  hade  du  icke  råkat  i  den 
lede  frestarens  klor,  dä  din  egen  hustru  var  dig  en 
förförelsens  ande.  Jag  kan  ej  med  den  menniskan, 
med  hennes  odrägliga  högmod,  med  sin  syndiga  sjelf- 
förtröstan,  som  gjorde  att  hon  föraktade  i  trone  upp- 
lysta menniskors  råd  och  förmaningar.  —  Ja,  jag  märkte 
väl  att  hon  afskydde  mitt  hus  och  mig,  att  hon  för- 
ledde dig  Gabriel  att  glömma  mig,  som  varit  ditt  stöd 
och  din  hjelp.  —  Ja,  det  gick  så  långt,  att  din  hustru 
skrattade  åt  min  mops,  det  oskyldiga  kräket,  som, 
fastän  blott  ett  oskähgt  djur  och  således  utan  någon 
skuld,  dock  visar  mig  kärlek  och  tillgifvenhet,  fastare 
än  menniskorna  —  med  ett  ord,  tacka  du  Gud,  Ga- 
briel, att  du  blef  sliten  ur  din  djefvulska  makas  armar 
och  gör  dig  fri  från  besmittelsen." 

"Jag  har  skrifvit  till  henne  derom",  yttrade  Ga- 
briel. 


397 

"Rätt  så  I  —  Flickan  bör  du  ta  ifrån  henne,  ty 
barnet  är  likväl  en  Ljungsköld  ocli  får  ej  öfverlemnas 
åt  förderfvet." 

"Det  har  sina  svårigheter.  Jag  har  frågat  flere 
jurister  och  de  säga,  att  flickan  följer  modren." 

"Sådana  äro  de  menskliga  lagarne",  yttrade  tant 
Elisabet,  "låt  så  vara,  bättre  är  då  att  flickan  blifver 
till  intet  än  att  ni  begge  skulle  falla  i  det  eviga  för- 
derfvel;  men  skilsmässa,  Gabriel;  drif  henne  utur  ditt 
hus,  ut  i  öknene  och  låt  henne  förgås  —  eljest  un- 
dertecknar jag  testamentet  till  nödlidande  flickor  inom 
St.  Gatarina  församling,  en  from  och  vacker  stiftelse 
till  Guds  ära  och  min  egen  åminnelse." 

"Ja,  goda  tant,  jag  vet  ej,  om  jag  eljest  förtjenar 
eder  huldhet." 

"Ingalunda,  olydnad  är  en  styggelse,  med  ett 
ord,  jag  ger  dig  min  lilla  egendom,  om  du  lyder  mitt 
kärleksfulla  hjertas  råd.  Du  har  alltid  varit  mig  tro- 
gen och  tillgifven  och  har  endast,  förledd  af  din  hu- 
strus förförelser,  en  liten  tid  glömt  dina  pligter  mot 
din  fars  syster,  som  gifvit  din  själ  dess  himmelska 
riktning." 

Gabriel  nalkades  tant  Elisabet  och  tryckte  en 
kyss  på  hennes  gulaktiga,  något  svullna  hand:  "min 
tacksamhet  blir  evig." 

"Stackars  Gabriel,  Gud  välsigne  dig  och  lede  dig 
på  ljusens  stigar." 

Om  man  betraktat  tant  Elisabet,  der  hon  satt, 
stolt  och  försänkt  i  sjelfförtroende  öfver  öronen,  huru 
hennes  eljest  matta  ögon,  under  de  höghvälfda  ögon- 
brynen flngo  lif  och  Hksom  gnistrade,  då  hon  talade 
om  Teodora,  och  der  bredvid  Gabriel  med  nedslagna 
blickar  och  ett  stående  leende,  blandadt  med  ett  drag 
af  ömt  deltagande,  skulle  man  fått  se  en  i  sig  sjelf 
ganska  vanlig  scen:  en  gammal  qvinna,  som  tror  sig 
stark  i  sin  svaghet,  klarseende  i  sin  blindhet  och  öm 
med  ett  förtorkadt  hjerta,  bedragen  af  en  karak- 
terslös  varelse,  som  hon  älskar  just  derföre  att  der 
ej  finnes  något  tecken  af  karakter  och  således  ej 
en  skymt  af  motvigt  med  hennes  egna  pretrificerade 
åsigter. 


398 

Inbilska  menniskor,  äfven  om  de  ega  både  huf- 
vud  och  hjerta,  samla  dock  aldrig  andra  omkring  sig^ 
än  karakterslösa  stackare;  ty  det  de  undfly  är  just 
detta  individuella,  som  går  sin  egen  bana  och  som 
de  således  ej  förmå  behandla  som  de  vilja.  Sjelf- 
förtroendet  i  hög  grad  är  lika  farligt  som  ett  fullkom- 
ligt misstroende  till  sig  sjelf,  i  begge  fallen  kastar  man 
sig  i  armarne  på  andra,  som  leda  sakerna  efter  sina 
afsigter. 


Ej  långt  derefler  kom  kammarherre  Ljungsköld 
ned  från  sitt  lilla  vindsrum  och  begärde,  genom  kam- 
marjungfrun, företräde  hos  sin  faster.  Det  tilläts, 
fastän  tiden  ej  var  den  vanliga  och  tant  Elisabet  var 
ej  en  af  dessa  menniskor  som  synnerligen  omakade 
sig  för  andra  och  således  icke  heller  för  sin  kära 
brorsson. 

När  Gabriel  inträdde,  närmade  han  sig  sin  tant 
ödmjukt,  kysste  hennes  framräckta  hand  och  sade  med 
ett  gladt  smil:  "Teodora  har  nu  svarat  och  vi  ha 
fria  händer." 

"Låt  mig  se  brefvet",  yttrade  tanten  och  satte 
glasögonen  på  sig,  "låt  si!" 

Brefvet  var  af  följande  lydelse,  som  tant  Elisabet 
Ijudeligen  uppläste  och  interfolierade: 

'"Käre  Gabriel!  (hm  hm.)  Då  jag  ingick  förening 
med  dig,  skedde  det  ej  af  kärlek;  jag  erkänner  det 
med  ånger  —  — " 

"Jaså,  hon  kan  ångra  sig  —  jag  känner  de  der 
krokodiltårarne",  anmärkte  tanten. 

" —  —  —  det  med  ånger;  nej,  Gabriel,  det  var 
af  en  usel  fåfänga,  en  lust  att  tränga  mig  upp,  som 
gjorde  att  din  titel  för  mig  var  mera  än  du  sjelf. 
Jag  gjorde  orätt  emot  Gud,  då  jag  missbrukade  Hans 
heliga  stiftelse  som  ett  medel  för  att  tillfredsställa  min 
egen  usla  fåfänga  —  jag  gjorde  orätt  mot  dig  —  om 
du  trodde  mig  älska  eller  värdera  dig;  men  det 
trodde  du  aldrig.  Länge  varade  ej  tron  på  min  lycka, 
den  föreföll  ifrån  första  ögonblicket  som  ett  tomt 
skal. " 


399 

"Jo,  sä  är  det,  då  syndens  menniska  rusar  fram 
i  sin  blindhet",  af  bröt  tanten,  "det  finnes  endast  ett 
slags  sällhet  och  det  är,  då  man  vet  med  sig  att  man 
handlar  rätt  inför  Gudi  och  mannom." 

" —  —  Detta  skal  brast,  då  Emilia  dog,  dä  den 
arma,  den  ädla  menniskan,  som  jag  försökt  krossa, 
gick  till  Gud,  utan  att  hon  förut  förlåtit  mig ;  då  gick 
min  falska  lycka  sönder  och  se  der  låg  samvetsqval, 
der  låg  ett  helvete  derinuti  —  och  der  blef  en  strid 
mellan  fordom  och  framtid,  en  förtviflad  strid.  Jag 
försökte  trotsa,  jag  försökte  kämpa  på  mitt  gamla  sätt, 
men  omöjligt  —  omöjligt  —  ty  jag  säg  allt,  säg  huru 
det  onda  svärmade  omkring  mig,  säg  hur  synden 
flög  med  sina  läderlappsvingar  omkring  i  mörkret 
och  lefde  af  mitt  hjerteblod,  sög  till  sig  hvarje  oskyl- 
dig fröjd  och  blef  starkare,  mäktigare,  djerfvare  med 
hvarje  ögonblick. —" 

"Jo  jo,  den  som  hafver  något  på  hjertat,  kän- 
ner det  gnagande  agget,  det  är  syndens  lön  och  syn- 
dens strid",  sade  tant  Elisabet.  "Gud  bevare  dig  och 
mig  från  en  sådan  stund,  Gabriel."     (Fortsätter.) 

" —  —  Jag  föll  i  en  vild  förtviflan,  ännu  ville  jag 
kämpa,  falla  med  fullt  medvetande  och  sä,  att  jag 
kunde  säga:  "jag  vet  att  jag  faller,  men  jag  gör  det 
med  vilja."  Dock!  jag  var  utan  stöd,  jag  drefs  af 
stormen  utan  ankare ;  du  ledde  mig  blott  ännu  dju- 
pare, du  hånade,  du  förgiftade  hvarje  bättre  tanke, 
som  steg  upp  i  mitt  sinne;  det  hade  varit  förbi  — 
allt,  allt,  fastän  ångern  frätte  och  oron  höll  på  att 
göra  mig  vansinnig  —  — " 

"Hon  är  oförskämd  —  du  skulle  leda  henne  åt 
djupet  —  du  Gabriel !  som  insupit  en  gudaktighets- 
anda  hos  mig  —  det  är  alldeles  som  hon  ville  skylla 
mig  för  att  du  ej  af  mig  hört  sanningens  ord  och 
bevarat  dem  i  ett  rent  hjerta.  Hon  blygs  inte,  den 
eländiga,  att  förebrå  dig  —  en  Ljungsköld!  —  att 
du  skulle  vara  orsaken  till  hennes  olycka,  hon  blygs 
inte.  Men",  tillade  tanten  lugnare,  "men  det  är  det 
djefvulska  sinnet  som  skyller  ifrån  sig  på  andra." 

"—  —  vansinnig  —  dä  såg  Gud  till  mig  och  gaf 
mig  lilla  Emilia  —  nu  fick  jag  ett  stöd,  det  var  en 
hjelpsändning  som  jag  fick  i  rattan  tid  för  att  ej  falla 


400 

i  vansinnets  förtviflan  —  nu  blef  jag  lugn  och  fick 
kraft  att  vara  verksam,  jag  hade  någon  att  arbeta 
för,  någon  som  jag  kunde  älska  utan  beräkning  och 
utan  fåfänga,  en  varelse  pä  hvars  leende  jag  kunde 
tro,  hvars  smekningar  ej  voro  svekets  och  hvars  kys- 
sar ej  voro  Judaskyssar.  Det  blef  en  smal  gång  öp- 
pen genom  mitt  lifs  mörker,  en  gångstig  till  försonin- 
gens, kärlekens  och  nådens  himmel  och  den  går  ge- 
nom min  lilla  Emilias  hjerta.  Vet  du,  Gabriel,  jag 
har  aldrig  föiT  än  na  känt  hvad  det  vill  säga  att  vara 
lycklig.  —  Jag  finner  alltmera  klart  huru  hon,  som 
var  föremålet  för  ditt  hat  och  din  tjenstfärdighet,  egent- 
ligen var  alldeles  oåtkomlig  för  oss  begge,  vi  kunde 
lika  Utet  såra  henne,  som  vi  förmå  klippa  en  låga 
sönder  i  bitar.  Stor  är  min  skuld,  men  så  mycket 
vet  jag  nu,  att  Emilia  ej  ett  ögonblick  kunnat  mera 
än  beklaga  mig  —  förr  trodde  jag  att  hon  förbannat 
mig  —  nu  vet  jag  det  bättre  —  hon  anklagar  mig 
icke,    nej,    hon    beder    för    mig    inför    Guds   tron  och 

—  jag  vill  så  gerna  tro  det,  det  är  hon  som  sitter 
hos  mig  och  hviskar  sin  kärlek  för  min  själ,  och  hop- 
pets löften  —  då  jag  känner  mig  försonad  och  bätt- 
re.    " 

"Ser  man  på",  yttrade  tant  Elisabet,  "menniskan 
år  en  visionär.  Hon  tror  på  andeverlden  och  sådant; 
hon  är  en  materialist,  som  inte  har  sinne  för  det  rent 
andliga  och  okroppsliga  utan  tror  att  de  afiidne  få 
tillstädjelse  att  vandra  här  i  det  jordiska;  det  är  fas- 
ligt med  sådant  skråck.  Gud  late  mig  aldrig  falla  i 
sådana  dårskaper."     Läser: 

" —  —  Du  ser  min  sinnesstämning  och  du  finner 
således  att  jag  långt  ifrån  vill  eller  kan  sätta  mig 
emot  en  skilsmässa,  som  inför  Gud  är  gjord,  innan 
vi    någonsin  med   våra   ord  lofvade  hvarandra  kärlek 

—  vi  hafva  missbrukat  den  heliga  eden,  Gabriel.  Det 
är  tid  att  vi  äfven  inför  verlden  erkänna,  att  vi  ej 
tillhöra  hvarandra;  det  kärlekslösheten  sammanknutit 
skall  kärleken  åter  lösa,  och  vi  skola  högakta  hvar- 
andra mera,  sedan  det  är  slut  med  det  onaturliga 
bandet.  Jag  går  in  pä  allt,  utom  att  lemna  Emilia; 
fattigdom,  förakt,  glömska,  allt  bär  jag,  om  det  kan 
försona  mig  med  mig  sjelf,  och  Gud  —  äfven  till  dig 


401 

räcker  jag  försonande  handen  —  glöm  rnig  icke,  utan 
tänk  ofta,  ofta  pä 

Teodora."" 

"Du  är  således  alldeles  fri,  stackars  Gabriel  — 
och  hon  får  hädanefter  kalla  sig  fru  von  Felsen,  och 
du  kan  gä  in  i  gifte  med  någon  flicka,  som  eger  re- 
ligion och  moralisk  känsla." 

"Ja,  Gudi  lof",  sade  Gabriel,  "jag  är  fri." 

"Du  kunde  blifvit  en  skråckfuU  menniska,  du  kunde 
blifvit  en  stackars  eländig  varelse,  som  tror  pä  spö- 
ken, om  du  ej  haft  fastare  religiositet  än  så  i  din  själ 
inplantad ;  det  är  den  fasta  förtröstan  i  vårt  hjerta, 
som  hindrar  oss  fara  vilse  i  sädana  mål."  (Afbrytan- 
de  sig  sjelf:)  "Käre  Gabriell  stryk  ut  den  der  spån 
pä  ljuset.  Öfvertro,  käre  Gabriel",  fortfor  hon,  "är 
en  djefvulens  tanke",  —  (orolig:)  "Se  på,  nu  är  det 
spån  på  det  andra  ljuset;  de  peka  på  mig  begge  två 
—  inte  bryr  jag  mig  om  sådant ;  men  du  vet  att  man 
har  skräck  med  sådant.  Spänor  pä  ljuset  betyda  att 
man  snart  skall  dö." 

"En  nära  anförvandt,  bästa  tant,  det  kanske  bå- 
dar för  onkel." 

"Ånej,  sådant  tror  jag  inte;  emellertid  kan  det 
vara  roligt  att  lägga  om  i  korten,  att  så  der  lägga 
kort  kan  ej  vara  syndigt,  emedan  man  inte  gör  det 
för  snöd  vinning.  Nä,  käre  Gabriel,  tror  du  att  bror 
Seth  har  något  efter  sig?" 

"Åja,  fastän  han  lefver  upp  temligen  mycket,  tror 
jag  dock  att  han  skall  ega  några  tusen  riksdaler  öf- 
ver  ännu.  —  Får  han  lefva  länge,  sä  tar  kapitalet 
slut  och  lemnar  ingen  behållning." 

"Ser  man  huru  väl  både  för  honom  och  andra 
det  vore,  om  han  snart  slapp  från  denna  sorgedalen 
och  beredd  ingick  i  Herrans  glädje  —  ty  jag  tviflar 
icke  att  ju  mina  ord  skola  hjelpa  och  rena  hans  själ." 

"Gä  upp  till  dig,  Gabriel",  afbröt  åter  tanten  med 
en  djup  suck.  "Jag  behöfver  ro  och  stillhet  för  att 
eftertänka  din  ställning." 

Gabriel  aflägsnade  sig  och  nu  kunde  tanten  öf- 
verlemna  sig  åt  sina  penséer.  Hon  kände  sig  hemsk, 
ty  åter  hade  ett  spän  bildat  sig  pä  det  ena  ljuset 
och  dess  spiraler  visade  pä  henne  sjelf. 

AUartaflan.  26 


40:> 

Del  finnes  troligen  ej  mera  skräckfulla,  menniskor 
än  de,  som  i  öfvertygelsen  om  sin  egen  förståndsklar- 
het fördöma  alla  dessa  mensklighetens  JDarnatankar, 
denna  naturtro  på  ett  sjelfständigt  lif,  som  genomström- 
mar allt;  det  finnes  dock  i  h varje  själ  en  lucka,  der 
en  evighetslanke,  oförklarlig  och  oförklarad,  ställer  sig 
emellan  som  en  osynlig  makt,  det  finnes  ingen  indi- 
vid och  intet  folk,  som  ej  förnummit  att  det  finnes 
oändligen  mycket  hvarom,  som  Hamlet  säger,  "vår 
filosofi  ej  drömmer";  men  desto  mera  inskränkta,  desto 
mera  egoistiska  deras  åsigter  i  öfrigt  varit,  desto  mera 
antager  denna  dunkla  aning  formen  af  skräck,  af  öf- 
vertro  och  en  eländig  materiel  åsigt  af  sambandet 
mellan  tid  och  eftertid. 

Sådant  var  just  förhållandet  med  tant  Elisabet, 
hvars  andliga  högmod  var  paradt  med  en  oändlig 
fruktan  för  döden  och  hvars  "upplysta"  kristendom 
var  uppblandad  med  en  god  portion  öfvertro,  som 
hon  dock  desto  häftigare  förnekade,  ju  mera  hon  kän- 
de dess  välde.  Hon  kom  derföre  ofta  på  sorgliga  tan- 
kar; när  hon  mötte  en  likvagn  på  gatan,  när  hon  hän- 
delsevis kom  ut  en  gång,  om  en  hund  tjöt  i  trakten 
eller  der  brunno  spånor  på  ljuset  eller  om  der  spill- 
des salt  på  bordet  eller  om  någon  nös,  då  hon  om- 
talade sin  dödlighet,  eller  om  mopsen  började  skälla 
och  morra  midt  i  natten,  med  ett  ord,  vid  hundrade 
tillfällen  fruktade  hon  ofall  och  död,  då  ingen  annan 
skulle  tänkt  derpå. 

För  dylika  gummor,  som  fast  föresatt  sig  att  öf- 
verlefva  och  begrafva  halfva  menniskoslägtet,  innan  de 
sjelfve  vilja  låta  kalla  sig,  finnes  det  verkligen  ingen- 
ting vigtigare  än  att  lefva,  och  derför  kommo  alltid 
tårarne  i  tant  Elisabets  ögon,  när  hon  omnämnde  att 
hon  var  en  dödlig  menniska,  underkastad  den  van- 
liga lotten  att  en  liten  tid  "  blomstra^'  och  sedan 
falla.  Det  fanns  för  öfrigt  ingen  lefvande  varelse, 
som  hon  ej  med  det  mest  stoiska  lugn  skulle  begraf- 
vit,  fastän  hvarje  sådan  händelse  egentligen  borde 
ha  uppväckt  hennes  egna  dödstankar.  Nu  var  hon 
ensam  och  ville  vara  det,  ty  hon  kände  sig  svag  och 
modlös. 


403 

"Inte",  sade  hon  vid  sig  sjelf,  "betyda  dessa  spä- 
nor  i  ljuset  någonting,  men  det  kan  ändå  vara  Her- 
rans vilja  att  jag  skall  dö  —  menniskans  lifstid  är 
sjuttio,  högst  åttatio  år;  såsom  en  blomma  växer  hon 
upp  och  som  en  blomma  faller  hon  åter  till  intet. 
Herrans  vägar  äro  underliga;  men  jag  hoppas  att  Han 
skonar  mig  för  min  tros  skull  och  först  sent  låter  sin 
tjenarinna  fara  i  frid." 

Under  tiden  framtog  hon  korten  och  lade  först 
om,  huruvida  "bror  Seth"  skulle  kunna  länge  lefva 
eller  dö  snart;  syster  Elisabet  fick  ett  fryntligare  ut- 
seende, då  alla  kortena  föllo  i  svart  i  hvad  de  rörde 
landträdet,  men  i  rödt,  dä  de  rörde  henne;  ty  det 
var  en  ambitionssak  att  öfverlefva  landträdet,  ett 
bevis  på  hennes  eget  nådestånd,  dessutom  om  hon 
fick  lägga  igen  ögonen  på  sin  syndige  broder;  det 
skulle  rent  af  varit  en  ckikan,  om  landträdet  skulle 
fä  dricka  rheinskt  vin  på  hennes  egen  begrafning  och  en 
pinsam  förargelse  att  tänka  på,  hur  han  skulle  ta 
näfvarne  fulla  af  sorgkonfekt  och  stoppa  i  sina  stora 
fickor. 


Ett  dödsfall. 


En  tid  efter  sedan  skilsmässan  mellan  Gabriel  och 
Teodora  skett,  satt  tant  Elisabet  en  morgon  och 
drack  sitt  millefolieté  med  skorpor,  dä  Gabriel  in- 
trädde. 

"Min  nådiga  tant  är  troligen  bättre  i  dag  än  i 
går?"  yttrade  han  och  kysste  henne  pä  handen. 

"Åja,  Gudi  tackad  och  lofvad,  jag  är  något  bätt- 
re —  i  går  afton  var  jag  riktigt  dålig  och  hade  feber. 
—  Nu  är  jag  liksom  bättre  och  mera  kraftfull  och 
kan  äta  skorpor  till  teet,  nå,  hur  är  det  med  Seth? 
Han  var  ju  också  sjuk  i  går?" 

"Ja,  det  var  han,  verkligen  sämre  än  jag  förut 
sett  honom,  blek  och  pussig  och  nära  att  qväfvas. 
Doktorn  sade,  att  om  blott  en  gnista  gikt  slår  upp  i 
bröstet,  så  är  det  slut  med  honom." 


404 

"Ja,  länge  kan  det  inte  vara.  Gå  dit  bort  och 
se  till  hur  det  är;  kom  snart  tillbaka  —  ser  du  att 
det  lider,  så  —  —  — " 

Denna  gäng  var  Gabriel  verkligen  ute  i  rätta  ären- 
den. Onkel  Seth  var  högst  usel,  gikten  hade  slagit 
upp  och  han  hotades  hvarje  ögonblick  att  qväfvas. 
Han  till  och  med  intresserade  sig  för  ingenting,  utan 
syntes  vara  en  alldeles  passiv  åskådare  af  det  som 
omgaf  honom.  Han  förrådde  till  och  med  ingen 
hvarken  smärta  eller  tillfredsställelse,  då  Gabriel  steg 
in  i  rummet  och  med  ömklig  stämma  sade:  "Onkel 
är  mycket  sjuk,  men  med  Guds  hjelp  går  allt  bra." 

Onkel  Gabriel  var  nemligen  en  af  dessa,  som 
egentligen  aldrig  kunnat  lösslita  sig  från  sin  kropps- 
liga omklädnad,  utan  som  var  beroende  af  dess  väl- 
befinnande eller  i  olag  varande.  Nu  var  verkligen 
kroppen  rätt  illa  fast  och  själen  hade  således  ingen- 
ting annat  att  göra  än  att  tänka  på  olyckan.  Det 
tyckes  som  skulle  själen  hos  sådana  menniskor  anse 
det  kroppsliga  med  samma  ögon  som  en  sjöfarande 
betraktar  sitt  skepp  ute  på  hafvet;  förgås  skutan,  så 
förgås  oskså  han  sjelf  utan  räddning. 

Gabriel  blef  således  icke  uppehållen  af  hvar- 
ken mat  eller  samtal,  utan  skyndade  snart  tillbaka 
till  söder,  der  han  andtruten  inträdde  till  tant  Eli- 
sabet, 

"Nu,  nu  —  vörd  —  vördade  tant",  yttrade  han 
pustande;  "pu,  jag  har  gått  så  fort  —  pu!  nu  h- 
der  det  med  stackars  onkel,  han  knappt  kände  igen 
mig." 

"Är  han  redan  mållös?"  skyndade  tant  Elisa- 
bet att  fråga;  "nå,  han  måtte  väl  höra  hvad  man 
säger  ?" 

"Åja,  puh,  visst  hör  han," 

"Se  så,  spring  ner  efter  en  släda.  Jag  måste  ge- 
nast dit," 

"Tant?  Älskade  tant!  Tant  har  ju  sjelf  varit 
illamående," 

"Men  nu  är  jag  frisk  Gudilof  och  skall  uppfylla 
mitt  löfte,  Seth  skall  inte  dö  i  sin  syndasömn,  han 
skall  väckas  med  basunaljud,  han  skall  veta  att  syster 
Elisabet,  som  han  undflytt,  lefver  och  vill  leda  honom 


405 

på  ljusens   stig  —   jag   skall  samla    glödande  kol  på 
hans  syndiga  hufvud." 

"Tant  vill  dä  nödvändigt;  det  blåser  mycket.  Jag 
försäkrar  att  det  vid  slussen  och  på  norrbro  knappt 
är  möjligt  att  komma  fram." 

"Du  hör  min  vilja",  yttrade  tanten,  "och  dä  vet 
du  att  jag  står  vid  mina  föresatser.  Skaffa  blott  en 
täcksläda." 

Gabriel  lydde  och  gick. 

Tant  Elisabet  iklädde  sig  nu,  med  sin  pigas  hjelp, 
sin  gamla  grå  och  svarthvita  kattunsklädning  samt 
den  likaledes  grå  harullschalen,  tog  en  vadderad  bahytt 
på  hufvudet  och  duktiga  lappskor  på  fötterna  samt  sin 
skinnfodrade  salopp  på  sig,  hvarförutan  hon  omgafsfmed 
en  mängd  schalar  af  ylle  och  bomull,  så  att  hon  i 
det  närmaste  liknade  ett  ansenligt  klädbylte  eller  en 
af  central-amerikas  återfunna  urinnevånare  i  sin  graf, 
invirad  i  ofantliga  massor  af  tyger. 

Alla  dessa  anstalter  voro  gjorda,  då  släden  ändt- 
ligen  kom  och  tant  Elisabet  anträdde  sin  långresa  till 
sin  bror  Seths  dödssäng. 

Då  den  stora  damen  kom  i  yttre  rummet  hos  sin 
broder,  virade  Gabriel  af  henne  den  ena  lamellen  ef- 
ter den  andra  och  lyckades  slutligen  att  blotta  tan- 
ten, sä  att  hon  stod  der  i  hela  sin  präktiga  och  all- 
varliga prydnad  af  grå  och  svarthvit  tryckt  klädning, 
med  stora  nässelblad  och  den  grå  harullsschalen,  och 
innan  landtrådet  visste  ordet  af,  stod  hans  goda  engel 
hos  honom. 

Landtrådet,  som  förut  endast  sysselsatt  sig  med 
sina  kroppsliga  angelägenheter,  tycktes  först  nu  genom 
en  grimas  af  obehag  ge  tillkänna  att  hans  själ  hade 
en  egen  känsla. 

"Goddag,  käre  Seth",  började  tant  Elisabet. 

"Go— go  dag,  syster  Elisabet,  det  står  illa  till  med 
mig",  yttrade  landtrådet  med  ömklig  röst,  liksom  för 
att  utbedja  sig  försköning. 

"Nej",  återtog  Elisabet,  "det  står  val  till  med  dig, 
bror  Seth,  ty  du  är  hardt  när  slutet  af  alla  dina  qval 
och  om  du  med  en  sann  ånger  öfver  dina  många  syn- 
der nu  vänder  dig  till  Gud  med  bön  och  åkallan,  så 
kan  du  bli  salig." 


406 

"Jag  orkar  inte,  kära  Elisabet." — -(Till  betjenten) : 
"Hör  på,  du!  Har  spanska  flugan  dragit  än?" 

"Orkar  da  inte?  —  Jaså,  du  orkar  inte  att  ge- 
nom bön  göra  dig  fri  från  helvetets  qval?  Ja,  Seth, 
i  den  glödande  ugnen,  jDland  eld  och  svafvel,  skall  du 
pinas  vid  sakta  eld  i  evig  tid,  om  du  dig  icke  omvän- 
der och  bättrar." 

"Kära  Elisabet!  —  Låt  mig  sköta  om  mig  en 
smula,  doktorn  har  sagt  att  de  skola  frottera  mig  — 
och  bada  mig  —  hm,  vänta  tills  sedan." 

"Vänta?  Jaså,  du  tror  således  att  döden  och  do- 
men låta  vänta  på  sig?  Tror  du  att  du  kän  lefva? 
Nej,  Seth,  dina  ögonäro   redan  brustna,  låt  mig  känna! 

—  Näsan  är  kall  och  smal,  som  en  syl,  på  dig,  du  är 
till  döden  dömd.  Lät  bli  honom,  madam,  och  du,  Jo- 
sef —  gån  ut." 

"Men   doktorn  har  befallt",  yttrade  vakmadamen. 

"Doktorn?  Jaså,  men  här  är  annat  att  göra  än 
att  befatta  sig  med  hans  usla  kropp ;  gån  ut,  jag  be- 
faller det." 

"Elisabet,  du  tar  lifvet  af  mig",  suckade  den  sjuke. 

"Nej,  käre  Seth,  jag  vill  bereda  dig  för  ett  bättre 
lif  efter  detta,  på  det  att  vi  förklarade  må  kunna  rå- 
kas i  himmelen  —  ty  äfven  jag  är  dödlig,  (med  tårar 
i  ögonen),  äfven  jag  är  en  svag  menniska,  som  blott 
kan  lefva  några  är  (gråter).    Herran  kallar  också  mig. 

—  Jag  säger,  sannerligen  skulle  det  icke  göra  mig 
ondt,  om  jag  fick  se  min  egen  köttsliga  broder  lig- 
gande i  helvetets  eld  utan  förlossning." 

"Kära  Elisabet,  du  tar  hfvet  af  mig",  pustade 
landtrådet  och  blundade  för  att  slippa  se  sin  kära 
systers  på  en  gång  stränga  och  högmodiga  drag. 

Det  var  en  vacker  scen ;  der  i  sängen  en  gubbe 
med  blekt,  slappt  ansigte  och  blåbleka  läppar,  en 
mörk  dödsskugga  kring  ögonen  och  kallsvetten  på  pan- 
nan och  på  stolen  bredvid  hans  syster,  som  med  hela 
helsans  öfvermod  och  matta,  föraktfulla  ögon  och  en 
hjertköld,  som  öfvervanns  af  intet,  predikar,  icke  trö- 
stens, utan  förbannelsens  ord  för  den  döende.  Att 
den  sjuke  tycktes  ej  synnerligen  bry  sig  om  syster  Eli- 
sabets tal,  retade  hennes  fåfänga  till  nästan  öfver- 
menskliga  ansträngningar,  hon  skrek  och  lamenterade 


407 

som  en  besatt*  om  sin  brors  hela  skuldregister,  om 
kärleksaffärer  och  gourmanderie,  om  lättsinnighet  och 
förakt  för  goda  råd ;  men  hon  träffade  icke  den  rätta 
punkten,  som  var  Athalie  Gyllenörn. 

Syster  Elisabets  moralpredikan  lindrade  således 
mycket  landtrådets  sista  stunder;  ty  den  sysselsatte 
honom,  liksom  han  förut  sagt  till  Gabriel  om  sin  ho- 
sta. Emellertid  afmattades  han  alltmera,  bröstet  häfde 
sig  allt  tyngre ;  dödsarbetet  började ;  han  hörde  icke 
mera  sin  kärälskliga  systers  stämma,  huru  skrällande 
den  än  kunde  vara.  Fröken  Elisabet  märkte  denna 
förändring  och  slutade  nu  sina  föreställningar  med  en 
bön  för  landträdets  saliga  hädanfärd. 

Gabriel  och  tjenstfolket  kallades  in,  och  syster 
Elisabet  höll  ett  tal  öfver  den  hädanfarande,  något  när 
likt  dem,  som  vanligen  hållas  pä  en  afrättsplats. 

Landträdet  tycktes  slumra;  nu  spratt  han  till  och 
drog  en  djup  suck.  Syster  Elisabet  hemtade  en  spe- 
gel, höll  den  för  hans  mun,  men  utan  att  få  syn  pä 
någon  imma. 

"Det  är  gjordt,  godt  folk,  nu  måste  här  någon 
ordning  ske",  återtog  tant  Elisabet  efter  några  ögon- 
blicks helig  tystnad.  "Josef,  hvar  är  salig  landtrådets 
pitschaft?  Tag  hit  det  och  lack  och  ett  tändt  ljus. 
Hör  hit,  madam,  tag  hit  en  psalmbok,  att  lägga  un- 
der hakan  på  salig  landtrådet." 

Inom, några  ögonblick  voro  de  begärda  artiklarne 
framme  och  syster  Elisabet  passade  psalmboken  un- 
der landtrådets  haka. 

"Se  sä,  nu  skola  vi  försegla  hans  effekter",  ytt- 
rade hon  och  steg  upp  med  lackstången  i  ena  och 
ljuset  i  den  andra  handen,  samt  plumpade  till  en  för- 
segling på  pulpeten,  hvarå  hon  tryckte  Ljungsköldska 
vapenmärket  med  salig  Seths  egen  karniolring.  Samma- 
ledes förseglade  hon  alla  lådor  och  skrin  och  dröp  lack 
i  alla  vrår  och  vinklar,  innan  hon  slutat.  Derefter  må- 
ste Josef  taga  fram  rena  lakan,  dem  fröken  egenhän- 
digt fastade  för  fönsterna  och  särskildt  befallde  hon 
'att  rummet  skulle  utkylas,  sä  att  salig  landtrådet  skulle 
hålla  sig  till  begrafningen. 

Alla  dessa  åtgärder  och  befallningar  hade  fortfarit 
omkring  en  timma,  då  man  i  dunklet  förnam  ett  ljud, 


408 

liksom  något  fallit  i  golfvet  och  vid  närmare  efterseende 
var  det  psalmboken  som  lydt  tyngdlagarne. 

Madamen  tyckte  liksom  landtrådet  skulle  röra  på 
sig  och  skyndade  med  underrättelse  till  fröken  Elisabet, 
der  hon  i  nästa  rum  just  som  bäst  ordnade  notifika- 
tionslistan. 

"Herre  Gild!  Jag  tror  att  han  lefver  än",  ropade 
madamen. 

"Lefver?  Nej,  det  är  omöjligt,  jag  har  sjelf  till- 
slutit hans  ögon",  yttrade  fröken  med  sin  vanliga  be- 
stämdhet, "den  lekamliga  döden  har  bemäktigat  sig 
hans  hydda." 

"Hör  på,  Gabriel,  jag  tycker  att  man  knappt  be- 
höfver  skicka  kring  vagn,  fastän  han  hade  tromans 
värdighet",  återtog  hon.  "Gå  hon,  madam!  —  Om  man 
skickar  ett  par  svartklädda  vaktmästare,  sä  kan  det 
vara  nog,  snygga  karlar  med  långhalsdukar,  ett  par 
magra  karlar,  som  se  sorgliga  ut." 

"Ja,  som  tant  tycker." 

"För  Gud  vet  hvad  han  har  efter  sig  och  inte  vill 
jag  sätta  mig  i  bryderi  för  hans  begrafning.  —  Han 
får  en  vacker  begrafning  med  klockor  och  ett  litet  tal 
vid  grafven,  det  kostar  inte  sä  mycket,  och  så  skiljas 
gästerna  åt.  Det  kan  väl  vara  nog,  tycker  jag.  — 
Han  behöfver  ingen  glans  på  sin  döda  mull,  stackars 
Seth." 

"Är  Elisabet  ännu  här?"  frågade  landtrådet,  som 
vaknat  ur  sin  kritiska  dvala  och  fann  sig  bättre  än 
förut. 

"Ja  derute.  Herre  Gud,  vi  trodde  alla  att  nådig 
■landtrådet  hade  kämpat  ut,  skall  jag  kalla  in  henne?" 

"Nej,  för  f^n",  yttrade  landtrådet  och  satte  sig 
upp,  "låt  bh  det.     Hvad  har  man  lackat  härinne?" 

Jo,  nådig  fröken  förseglade  sakerna." 

"Hon  skäms  inte,  den  gamla  krokodilen,  och  jag 
tror,  min  själ,  att  der  är  lakan  för  fönsterna.  —  Tag 
ner  skräpet,  jag  vill  se  Guds  dag  —  hä  —  nå,  ser 
jag  dödlig  ut?" 

"Nej  gudbevars,  landtrådet  ser  präktig  ut." 

"Hä  hä  hä,  ja  ja,  det  var  det  jag  kände,  att  det 
skulle  bli  en  krisis  och  jag  somnade  från  alla  syster 
Elisabets    böner.     Det   stärkte  mig.     Hm",  tillade  han 


409 

efter  några  ögonblicks  betänkande,  "gif  mig  en  sked 
af  stärkande  niixturen." 

Detta  skedde, 

"Se  så,  bädda  litet  under  ryggen  och  torka  mig 
i  fysionomien,  ty  jag  svettar  som  en  åkarkamp  —  se 
så,  nu  är  jag  "von  putsen".  —  Bed  syster  Elisabet 
stiga  in." 

Efter  några  ögonblick  inträdde  fröken  och  blef 
stum  af  häpnad,  när  hon  såg  sin  älskade  broder  med 
allt  utseende  af  lifaktighet  sitta  i  sängen. 

"Jo,  ser  du,  syster,  Gud  har  för  din  böns  skull 
hulpit  mig",  yttrade  landtrådet  raskt  och  skrattande. 
"Hä !  det  gläder  dig?   Fägnar  dig  innerligen?" 

Syster  Elisabet  kunde  ej  tala  af  alteration  öfver 
den  dödes  återvaknande.  Hon  dignade  ner  på  en  stol 
och  försökte  framstamma  något  ohörbart;  men  det 
varad(?  ej  länge,  förr  än  ondskan  fick  öfverväldet. 
Det  rann  genom  hennes  hufvud,  liksom  en  dunkel  tanke, 
att  hon  varit  föremålet  för  ett  groft  skämt.  Hon  fann 
sig  öfvertygad  derom  till  och  med,  och  i  allmänhet 
behöfde  hon  högst  obetydligt  för  att  bli  orubblig  i 
tron  på  riktigheten  af  sina  egna  tankar.  Detta  ver- 
kade en  total  omvexling  i  hennes  sinne;  hon  reste  sig 
upp  med  styrka  och  sade  med  blåbleka,  af  raseri  dar- 
rande läppar:  "Detta  är  det  oförskämdaste  du  vågat, 
Seth." 

Med  dessa  ord  skyndade  hon  ur  runmiet  och  fick 
på  sig  kappan. 

"Tant!  För  Guds  skull  goda  tant!"  sade  Gabriel, 
"blif  inte  ledsen  och  skynda  ej  så;  jag  skall  springa 
till  Brunkeberg  och  få  en  släda." 

"Nej,  behöfs  inte",  sade  tanten,  kokande  af  vrede. 
''Jag  går  —  jag  skall  fly  detta  hus.  Jag  skuddar  stof- 
tet af  mina  fötter  på  denna  förbannade  tröskel."  Och 
dermed  lenmade  hon  huset  och  vadade,  trots  sina  år 
och  sin  ovana  vid  alla  strapatser,  i  den  djupa  snö- 
modden, upp  till  sin  bostad  på  söder. 

Landtrådet  satt  i  sin  säng  ganska  förnöjd  i  sitt 
sinne  och  gladde  sig  åt  syster  Elisabets  nederlag.  "Få 
se  om  hon  inte  får  gallfeber",  yttrade  han  till  Josef. 
"Hä   hä  hä  —  hon  gick,  sade  du,  på  sina  egna  ben? 


410 

Lycka    pä    resan!    Hon    kan  låta  bli  att  begrafva  lef- 
vande  menniskor,  den  gamla  skenheliga  kärringen." 

När  tant  Elisabet  kom  hem,  befann  hon  sig  sä 
illa,  att  hon  måste  intaga  sängen. 

Gabriel  blef  högst  orolig,  ty  testamentet  var  ej 
underskrifvet,  men  han  hade  ganska  svårt  att  fram- 
ställa saken  för  tant,  som  alltid  visat  en  bestämd  ve- 
dervilja att  låta  bevittna  sitt  testamente,  något  som 
är  en  svaghet  hos  de  fleste  menniskor.  Han  försökte 
således  att,  genom  läkaren,  som  ansåg  gamla  fröken 
lifdömd,  verka  på  henne,  och  detta  tillfälle  erbjöd  sig 
snart. 

"Hvad  tror  doktorn  om  mig?"  frågade  en  dag 
fröken  sin  läkare. 

Läkaren  (med  en  axelryckning):  "Fröken  är  verk- 
ligen illa  sjuk." 

"Ja  visst,  men  med  Guds  nåd  så  — " 
"Det  är  väl  möjligt  att  fröken  blir  bättre.  Na- 
turen har  outtömliga  hjelpkällor;  men  —  men  konsten 
kan  föga  göra  —  jag  är  skyldig  att  vara  uppriktig; 
man  kan  ej  göra  sig  fullt  säker  om  en  god  utgång 
—  jag  hoppas  väl  ännu,  ty  frökens  fysik  har  en  ovan- 
lig seghet  och  uthållighet." 

"Herr  doktorn  vill  säga  mig  att  jag  dör",  yttrade 
fröken  Elisabet  med  en  sträng  blick.  "Jag  skulle  el- 
jest tro  att  en  menniska,  som  kan  äta  en  half  hjerpe 
(och  det  har  jag  i  dag  gjort),  icke  just  är  lifdömd." 
"Jag  säger,  hm  hm,  visst  inte  det;  men,  om  jag 
•  får  lof,  så  borde  ändå  fröken  tänka  pä  möjligheten  af 
en  olycka  och  på  sina  slägtingar." 

"Jaså  —  nog  taladt,  herr  doktor.  När  jag  kän- 
ner att  slutet  nalkas,  är  det  lids  nog." 

Läkarens  kommission  lyckades  så  litet,  att  han 
påföljande  dag  ej  fick  tillträde  till  den  sjuka,  som  ta- 
git sig  en  annan  läkare,  hvHken  åter  i  sin  ordning  må- 
ste lemna  fältet  för  en  ännu  snällare  och  hyggligare 
karl,  som  försäkrade  fröken  att  hon  ej  lopp  någon  fara. 
ända  till  dess  hon  låg  i  likkistan. 

Fröken  Elisabet  dog  verkligen  ej  så  långt  derefter. 
och  Gabriel  hade  i  all  ro  tillträdt  boet,  om  ej  i  det- 
samma onkel  Seth  anländt  och  linkat  in  i  den  trånga 
våningen. 


411 

"Lefver  syster  Elisabet?"  var  hans  fråga  till  en 
vakmadam,  som  grät  öfver  att  den  förtjensten  var  slut 
och  hon  nu  måste  vänta  på  någon  annan,  som  ville 
sjukna  mycket  illa. 

"Nej,  nej,  hon  är  hos  Herran." 

"Hvaba!  Hon  är  dä  verkligen  död." 

"Ja,  min  Gud,  för  en  timma  sedan." 

"Jaså!  Tänd  pä  ett  ljus." 

Nu  kom  nämligen  onkel  Seth  för  att  göra  sin  sy- 
ster sin  kontravisit  och  förseglade  sålunda  alla  byråar 
och  skrin. 

"Men  bästa  onkel,  efter  salig  tants  testamente  är 
jag  ensam  arfvinge  här,  jag  skulle  således  tro!!"  ytt- 
rade Gabriel. 

"Jaså,  ha  ha  ha,  jo  jo,  jag  nekar  visst  inte.  Ser 
du,  är  testamentet  Jagligen  underskrifvet  och  bevitt- 
nadt  och  skedt  med  sundt  förnuft  och  fri  vilja,  så  har 
det  ingen  tvifvel,  ha  ha  ha,  du  känner  din  gamle  far- 
bror —  men  si,  lagligt  skall  det  vara,  fullt  lagligt  — 
jag  erkänner  intet  annat  än  lagen  —  rätt  är  rätt,  käre 
Gabriel." 

Gabriel  bleknade  af  illa  dold  ilska.  "Vi  skola  bl 
två  om  det,  onkel.  —  Jag  nöjer  mig  ej  med  er  in- 
blandning." 

"Ha  ha  ha,  förbanna  mig  tror  jag  icke  du  blir 
het.  Salig  Elisabet  har  så  många  tusen  gånger  för- 
argat mig,  att  det  ej  vore  för  mycket,  om  hon  lem- 
nade  en  smula  af  sitt  multum  till  mig  som  ersättning. 
—  Du  Gabriel  har  deremot  bott  här  och  ätit  ur  de 
egyptiska  köttgrytorna  och  har,  min  själ  redan  tagit 
ut  brorslotten,  sä  att  du  väl  får  dela,  ha  ha  ha,  med 
din  hederlige  onkel,  som  du  ändå  skall  ärfva." 


Ett  långväga  främmande. 

"Jag  minns  nog  den  tiden,  då  jag  förr  en  gång 
stod  här  nere  och  såg  utåt  sjön",  yttrade  ett  väl,  men 
ej    praktfullt   klädt    fruntimmer,   på  hvars  lilla  hufvud 


412 

en  fin  rothatt  sväfvade.  "Jag  minns  väl,  när  jag  stod 
liär  ofta  ocli  såg  utåt  sjön,  liksom  för  att  hitta  spå- 
ret efter  honom  och  dig  —  nu  ser  jag  också  ditåt,  men 
nu  väntar  jag  att  ett  hvitt  segel  skall  sticka  fram  mel- 
lan Kastellholmen  och  Tegelviken  och  komma  närmare, 
dä  taga  vi  båten  der  och  möta  honom." 

Det  talande  fruntimret  vände  sig  till  en  reslig  man, 
som  tycktes  vara  en  riktig  kämpe,  om  ej  den  ena  fo- 
ten varit  ersatt  af  ett  träben,  som  med  sin  polerade 
mässingsring  stödde  mot  marken.  "Ja  ja.  du  kan  vara 
säker  att  Alfred  har  tänkt  sig  ofta  på  denna  sjö  här- 
ute, hur  han  en  gång  skulle  komma  tillbaka  och  få 
se  det  härliga  Stockholm  på  en  gång  öppna  sig  som 
en  präktig  amfiteater  med  slottet  i  midten.  Han  har 
nog  tänkt  på  att  vi  skulle  stå  på  stranden,  som  vi  nu 
göra ;  han  vet  också  att  barnen  äro  med  oss,  men  ny- 
fiken är  han,  Alfred,  att  se  våra  ungar.  Nå,  Alfred, 
låt  bli  den  der  tågstumpen,  han  är  inte  din",  tillade 
den  talande  till  en  åtta  års  gosse,  som  roade  sig  med 
att  något  närmare  undersöka  en  tross,  som  var  kastad 
i  land. 

'^Kommer  han  snart?"  frågade  en  annan,  som 
höll  sin  mor  i  handen,  en  liten  trankil  patron,  som 
med  en  min  af  djupsinnighet  tittade  utåt  sjön. 

"Jo,  han  kommer  snart,  Berndt,  han  kommer  snart." 

"Men  hvad  gör  han  så  länge  då?  Han  kunde  väl 
skynda  sig",  anmärkte  den  lilla  gossen  med  en  trum- 
pen dragning.  "Jag  tycker  att  morbror  rätt  intet  an- 
nat har  att  göra  än  att  komma  hem." 

Så  jollrade  barnen  och  så  jollrade  föräldrarne, 
som  ej  voro  andra  än  urmakarmästaren  Gustaf  Lön- 
ner,  hans  lilla  trefliga  hustru  och  hans  barn. 

Urmakaren  Lönner  var  en  bra  man,  flitig  och  till 
en  viss  grad  förmögen;  men  hans  träben  hindrade  ho- 
nom, med  ett  ord  hans  krigserfarenhet  hindrade  ho- 
nom att  vara,  hvad  han  eljest  ofelbart  skulle  varit, 
nemligen  löjtnant  vid  borgerskapet.  Emellertid  tyck- 
tes ej  detta  synnerligen  oroa  eller  nedtrycka  honom, 
tvärtom  har  hela  hans  utseende  stämpeln  af  en  verk- 
lig, omedveten  belåtenhet  med  sin  hustru,  sina  barn, 
sig  sjelf  och  hela  verlden. 


413 

Johanna  hade  i  hela  sitt  sätt  att  vara  och  äfven 
i  sitt  utseende  karakteren  af  ett  gladt,  lättretligt,  men 
också  kärleksfullt  sinne.  Hon  var,  som  alla  sade,  klippt 
och  skuren  att  vara  Gustaf  Lönners  hustru;  ty  han 
småskrattade  endast  åt  hennes  förtret  och  fick  genast 
hennes  sällskap;  med  ett  ord,  det  var  ett  lugnt,  god- 
modigt lynne  tillsammans  med  ett  häftigt  och  godmo- 
digt —  sådana  föreningar  lyckas  alltid. 

"Om  nu  inte  Alfred  varit  borta  så  länge,  så  skulle 
jag  gnabbas  med  honom,  när  han  kommer.  Herre 
Gud!  hvad  det  är  roligt  att  smågräla  med  dem  man 
häller  af." 

"Jo,  jo,  det  vet  nog  jag  det",  yttrade  Lönner 
skrattande. 

"Nu  är  du  elak,  Lönner,  inte  är  jag  så  fasligt  kin- 
kig", sade  Johanna  och  tryckte  hans  hand.  "Du  är 
ju  så  trankil,  att  det  riktigt  är  harmligt  att  se  på." 

"Jo  jo." 

"Ja,  men  inte  har  du  rätt,  när  du  låter  pojkarne 
gå  ute  i  verkstaden  och  smörja  ner  sig  och  så  komma 
bums  in  i  förmaket  och  hoppa  upp  i  soffan  och  fläcka 
ner  öfverdraget.  —  Gudnäs  för  er  karlar,  om  ni  skulle 
uppfostra  barn;  det  blef  hyggliga  krabater.  —  Nej  du! 
Det  behöfs  en  mor  för  att  hålla  reda  på  dem." 

"Och  en  hustru  att  hålla  reda  på  mannen",  inföll 
Gustaf. 

"Ja  visst,  det  förstås;  hvem  skulle  ha  kassan  om 
hand  då?  —  Vet  du,  jag  kan  gömma  pengarne,  så  att 
du  inte  behöfver  ha  något  bekymmer  för  att  de  gå  åt." 

"Åja,  du  är  en  liten  ordentlig  hustru." 

"Jo,  jag  vill  tro,  jag  —  men  se  der  kommer  skep- 
pet, der,  der,  det  sticker  fram  der  borta;  ack!  ack!  nu 
kommer  Alfred." 

Det  var  också  det  skepp  man  signalerat  om  mor- 
gonen, det  -  var  den  finska  skutan,  som  återförde  Al- 
fred Berndtson  till  fäderneslandet. 

När  skeppet  kom  in  pä  strömmen  och  segel  efter 
segel  försvann  och  dess  fart  tagit  slut,  lade  en  liten 
vacker  slup  till  vid  sidan.  Några  ögonblick  derefter 
lågo  syskonen  i  hvarandras  armar. 


414 

"Jag  slår  vad  att  min  kära  bror"',  yttrade  Johanna 
glädtigt  andra  morgonen,  då  hela  den  lilla  familjen 
satt  kring  kaffebordet,  "jag  slår  vad  att  min  kära  bror 
inte  har  behagat  betrakta,  att  jag,  riktigt  nog,  har  röda 
och  hvita  gardiner  framför  förmaksfönstren  och  grön- 
rosigt  kattun  på  både  soffor  och  stolar;  det  har  den 
der  lärdomen  med  sig.  Deremot  så  sade  genast  herr 
Alexis,  att  jag  hade  nätt  och  grann!  —  si,  han  för- 
står saken." 

"Der  har  jag  igen  dig,  Johanna!"  skrattade  Berndt- 
son.  "I  går  var  du  dig  icke  lik,  allvarsam  och  för- 
ståndig, så  att  jag  riktigt  började  misstänka  Lönner 
att  ha  omskapat  min  kära  syster;  men  du  är  likadan"; 
(såg  sig  omkring)  "jo,  riktigt,  röda  och  hvita  gardiner ; 
men  —  men  —  det  röda  är  inte  rödt  och  det  hvita 
är  inte  hvitt." 

"Hva  sa?  Ja,  det  är  bestämdt  inte  min  skuld", 
inföll  Johanna  ifrigt,  "det  är  min  kära  man.  Ja  ja, 
Lönner,  det  sticker  jag  ej  under  stol  med,  som  kom- 
mer hitin  och  bålmar  och  rökar,  så  att  det  ser  ut  som 
i  en  badstuga  —  och  det  säger  han  gör  ingenting  och 
att  ingen  ser.  —  Jo  visst,  jag  skall  ha  skammen  af 
alltihop." 

"Ser  du,  Alfred",  yttrade  Lönner  med  ett  godt 
leende,  "om  inte  Johanna  vore,  så  vet  väl  Gud,  hur 
jag  skulle  kunna  ta  mig  fram;  du  skall  veta  att  hon 
håller  reda  på  oss  allihop." 

"Ja,  min  sann  behöfs  icke  det,  eljest  gick  det  inte 
väl.  —  Jag  vill  fråga,  hur  Lönner  der  skulle  ta  sig 
fram,  om  jag  dog." 

"Narras  inte  med  sådant,  Johanna!  Du  har  rätt, 
jag  dugde  till  ingenting",  yttrade  Gustaf  och  tog  sin 
hustru  om  lifvet. 

Johannas  ögon  glänste  af  en  innerlig  tillfredsstäl- 
lelse. Hon  kysste  sin  man  på  pannan  och  slet  sig 
derefter  lös  ifrån  honom  och  sade  hälft  rörcf,  hälft 
skämtande: 

"Och  ändå  kan  jag  inte  låta  bli  att  hålla  af  er 
otäcka  menniskor." 

"Men",  tillade  hon  och  betraktade  sin  bror  be- 
kymrad, "du  ser  så  ledsen  ut  —  hvad  är  det?" 


415 

"Jo,  dina  bref  om  vår  morbrors  tillstånd  hafva 
bekymrat  mig;  det  smärtar  mig  att  nu  få  återse  ho- 
nom, sittande  i  en  beständig  natt." 

"Men  han  är  likväl  sä  glad  och  så  lycklig",  sade 
Johanna;  "hans  sköterska  säger  mig,  att  han  ständigt 
är  lika  gladlynt.  Du  må  tro  att  det  gick  år  omkring 
efter  Emilias  död,  innan  han  blef  lugn;  ett  beständigt 
samvetsqval  plågade  honom.  —  '^Min  fåfänga  har  dö- 
dat henne'^,  sade  han  beständigt.  "Min  småaktiga  få- 
fänga att  åka  i  den  vapenprydda  vagnen.  Han  kunde 
ej  sofva,  han  låg  hela  nätterna  och  läste  i  skrifter  om 
själens  odödlighet;  han  studerade  bibeln  för  att  stärka 
sin  tro  —  och  allt  sämre  blef  hans  syn  —  ändtligen 
slocknade  den  sista  gnistans  ljus  —  han  blef  alldeles 
blind." 

"Den  olycklige",  suckade  Alfred. 
"Tvärtom,  Alfred,  när  ögonens  ljus  slocknade, 
gick  der  upp  ett  annat  inom  honom.  Han  blef  gla- 
dare, lugnare,  lyckligare  än  förr  —  han  såg  inåt,  sade 
han,  och  detta  gladde  honom.  Du  skall  gä  upp  till 
honom  nu;  han  vet  af  din  ankomst  och  då  du  kommer, 
skall  han  ej,  som  du  i  går  fruktade,  falla  i  vanmakt. 
—  Svag  är  han,  men  han  är  nu  förberedd,  Lönner 
har  talat  om  allt." 

"Ja,  jag  går",  yttrade  Alfred  och  steg  upp,  "följ 
med." 

Då  Alfred  Berndtson  (ty  han  hade  bibehållit  sitt 
gamla  namn  för  att  ej  väcka  till  lif  sin  mors  olyck- 
liga historia)  steg  in  i  kammarjunkar  Gyllenörns  lilla 
rum,  fann  han  gubben  sittande  klädd  i  en  mjuk  natt- 
rock, en  skänk  af  Johanna,  beqvämt  tillbakalutad  i 
sin  länstol. 

De  blinda,  uttryckslösa  ögonen  voro  riktade  uppåt 
och  de  magra  händerna  lågo  knäppta  i  knät. 

Alfred  stannade  på  tröskeln,  bäfvande  af  helig 
vördnad  för  den  lille,  sammanfallne  gubben,  som  med 
ett  så  saligt  leende  i  det  utfärda  anletet  tycktes  inbe- 
gripen i  bön. 

Den  gamle  tycktes  ej  ha  märkt  de  främmandes 
ankomst,  utan  fortfor  i  sin  tysta  betraktelse  ända  till 
dess  Johanna,  mera  van  att  se  honom,  nalkades  och 
lätt  vidrörde  hans  händer. 


416 

Kammarjmikaren  fattade  genast  hennes  hand  och 
sade:  "Välkommen,  Johanna.  —  Är  Alfred  med?" 

"Ja  —  ja,  här  är  jag",  sade  Berndtson  och  böjde 
sig  ned  på  knä  och  kysste  den  gamles  hand;  "här  är 
jag,  du  min  mors  broder  och  vän,  min  systers  beskyd- 
dare och  Emilias  —  "  (han  afbröt  sig  sjelf,  ty  han  fruk- 
tade att  hos  den  svage  gubben  väcka  ett  smärtsamt 
minne). 

"Emilias  —  säg  ut,  käre  Alfred,  säg  ut,  jag  var 
ett  barn  som  gömde  en  skatt  för  att  bevara  den  åt 
dig;  men  min  barnslighet  förstörde  den  äter." 

"Nej,  nej,  inte  så,  morbror,  inte  så.  Emilia  äl- 
skar och  vördar  er  ännu;  det  är  hon,  som  omger  er 
i  er  enslighet  och  som  hviskar  tröst  och  hopp  in  i  er 
själ." 

"Ja,  Alfred,  vet  du,  skumtimman  är  ju  den  tref- 
hgaste  —  hädanefter  är  hela  mitt  lif  en  skumtimma, 
då  jag  får,  utan  att  störas,  samtala  med  mina  mimien 
och  med  alla  dem  jag  älskat.  Jag  är  mycket  lycklig, 
jag  är  glad.  Tro  mig,  de  der  sorgerna  hafva  flytt, 
förebråelserna  också  —  det  är  väl  Emilia  som  tröstar 
mig,  och  mörkret  och  väntan  på  ljus  —  ty  nu  vet 
jag  att  mina  ögon  ej  skola  öppnas,  förr  än  jag  ser  Guds 
härlighet. 

Låt  mig  känna  på  ditt  ansigte,  Alfred",  återtog 
gubben  efter  några  sekunders  tystnad.  "Du  har  fått 
fåror  i  pannan,  Alfred,  och  ett  drag  af  smärta  kring 
munnen.     Saknar  du,  sörjer  du  Emilia?" 

"Nej,  min  far,  jag  vet  att  hon  blir  min,  —  en 
gång  —  och  sedan  för  alltid." 

"Ja,  så  tror  äfven  jag  —  det  förefaller  mig  under- 
ligt, att  hon  gick  ifrån  oss  —  men  hon  hade  intet  be- 
hof  af  att  beredas  längre  —  de  hårdnackade,  de  som 
sent  böja  sig  efter  Herrans  vilja,  låter  han  lefva  länge, 
de  skola  ha  tid;  men  en  engel  ledsnar  snart  och  går  — " 

"Ja!  så  är  det." 

"Hvad  mig  sjelf  angår,  så  handlade  jag  som  barn 
pläga;  då  de  älska  en  blomma  rätt  mycket,  bryta  de 
henne  från  stjelken  och  trycka  henne  till  sitt  hjerta 
—  så  gjorde  äfven  jag." 

"Min  far  bad",  började  Alfred,  "han  bad,  när  dö- 
dens skymning  redan  inträdt,  mig  att  frambära  en  bön 


417 

till  er  —  han  hade  hårdt  förolämpat  er,  han  hade  ha- 
tat er  —  förlåt  honom  och  älska,  som  jag,  hans  minne." 

Gubben  smålog. 

"Vi  böra  qvitta",  sade  han.  "Jag  har  intet  att 
förlåta,  han  behöfde  ett  ankare  och  tog  mitt,  så  att 
jag  dref  bort  från  mitt  landfäste.  —  Ser  du,  jag  be- 
höfde allt  detta,  ty  der  låg  högmod  och  fåfänga  i  mitt 
barnsliga  sinne.  Ser  du !  min  syster  var  min  stolthet, 
min  ära,  min  gudomlighet.  Jag  dyrkade  henne  och 
solade  mig  i  hennes  glans  —  men  det  skulle  jag  ej 
göra  —  din  far  ryckte  henne  ifrån  mig.  —  Nå  väl,  då 
slog  sorgen  ned  öfver  mig,  men  jag  blef  ej  bättre  — 
jag  började  nu  kunna  hata;  det  kunde  jag  aldrig  förut, 
och  högmodet  låg  qvar  och  rufvade  min  bättre  tanke. 
—  Derför  blef  jag  en  slags  riksheraldiker  och  lefde 
bland  och  yfdes  öfver  mina  förfäder,  öfver  bördens 
drömbilder.  —  Detta  bröts,  då  jag  tog  Emilia  och  Jo- 
hanna under  mitt  svaga  skydd;  men  högmodsandan 
var  ändå  qvar  och  rörde  sig  i  anornas  glömda  rum, 
liksom  ett  spöke  som  vandrar  bundet  af  en  nedgräfd 
skatt  —  men  just  detta  fel,  (svaghet  kalla  andra  det, 
men  synd  jag)  just  denna  synd,  detta  spöke,  flydde, 
då  Emilia  dog." 

"Dä",  återtog  gubben,  sedan  han  gjort  ett  uppe- 
håll, "då  föllo  fjellen  från  mina  ögon  och  som  en  enda 
tafla  såg  jag  mitt  lif  och  hvarje  tanke,  som  flugit  der- 
öfver,  och  jag  ångrade  djupt  min  dårskap,  som  stiftat 
så  mycket  ondt,  som  beröfvat  mig  en  syster  och  en 
dotter  —  ser  du!  så  var  det  —  men  nu  är  jag  glad 
igen  och  ångrar  intet,  ty  nu  är  högmodets  anda  borta 
och  det  var  den,  som  ångren  måste  utdrifva.  Sä  länge 
den  ene  fanns  der,  så  länge  måste  också  den  bättre 
tankens  tjenare  bli  qvar." 

"Gudi  lof,  att  jag  ser  er  så  lugn  och  lycklig", 
yttrade  Alfred. 

"Ja,  vet  du,  ångern  är'-,  återtog  gubben,  "hvarje 
ädel  tankes  tjenare,  som  på  befallning  drifver  ut  de 
onda  makter,  som  slagit  sig  ner  i  hjertats  rum ;  hånet, 
lättsinnet,  är  åter  de  onda  tankarnes  tjenare,  som  bin- 
der till  munnen  på  ångern,  då  hon  vill  tala.  —  Nå, 
Alfred,  du  ämnar  sätta  dig  ned  i  Sverige  och  hvar  då?" 

AUartafian.  27 


418 

"Helst  på  Malma,  jag  har  hört  att  Ljungskölds 
kreditorer  vilja  sälja  det." 

"Och  du  har  förmögenhet  nog  dertill?" 

"Nej,  långt  derifrän;  men  jag  hoppas  att  kunna 
småningom  betala  det,  om  nemligen  jag  får  bruks- 
driften i  ordning." 

"Emilias  styfmor  bor  ju  der  —  du  vill  väl  ej  drifva 
henne  undan  med  barnet?" 

"Långt  derifrån,  bäste  morbror,  långt  derifrån.  — 
Jag  behöfver  nästan  intet  för  min  räkning  och  har  ej 
några  arfvingar;  åt  Lönner  och  Johanna  behöfver  jag 
ej  samla,  de  beräkna  ej  att  ärfva  mig." 

"Nej  bevars,  käre  Alfred",  inföll  Johanna,  "hjelp 
du  Emilias  styfmor,  hon  har  ångrat,  hon  också,  och 
är  nu  en  helt  annan  menniska  än  förr." 

"Ja",  tillade  kammarjunkaren,  "det  var  ett  öfver- 
mått  af  tom  glädje  och  en  verklig  modersfröjd  som 
omgestaltade  hennes  lynne  och  gaf  henne  kristligt 
mod    och  kristligt  hopp.     Så  olika  äro  vägarne." 

Sä  förflöto  timmarne  snart  hos  kammarjunkaren, 
som  skämtande  dirigerade  samtalet,  som  om  han  va- 
rit en  yngling. 

"Du  målar  väl  ännu,  Alfred?"  frågade  han  slut- 
ligen. 

■'Ja,  jag  målar  ännu  och  har  en  hel  lår  med  mål- 
ningar med  mig;  det  är  skizzer  det  mesta,  men  några 
utförda.  Jag  är  ännu  med  lif  och  själ  målare,  men 
känner  det  oaktadt  till  jernhandteringen  och  syssel- 
sätter mig  blott  på  lediga  stunder  med  min  älsklings- 
konst." 

Kammarjunkaren  dröjde  länge  att  komma  till  en 
hufvudfråga,  som  många  gånger  sväfvat  på  hans  läp- 
par; ändthgen  afbröt  han  samtalet  och  sade: 

"Jag  har  hört  att  du  är  visionär,  käre  Alfred,  är 
det  der  sannt?  —  Johanna  har  många  gånger  bekla- 
gat sig  deröfver,  hon  tror  att  det  är  en  riktig  svart- 
konst." 

"Ja,  käre  Alfred,  att  så  der  vilja  se  in  i  Guds 
hemliga  rådslag  är  bestämdt  icke  rätt",  anmärkte  Jo- 
hanna allvarsamt. 

Berndtson  smålog.  —  "Hvarför  då,  kära  Johanna?" 


419 

"Jo,  ser  du,  det  är  syndig  nyfikenhet  och  sä  sä- 
ger Lönner  också." 

"Jaså,  men  ser  du,  om  man  ej  rar  derför,  om  det 
är  ett  slags  sjukdom,  en  extas,  antingen  en  förvillelse 
eller  en  verklighet,  om  man  således  ibland,  dä  det 
inre  sinnet  öppnas,  måste  se,  är  väl  det  en  synd?  Jag 
har  åtminstone  funnit  min  tro  och  mitt  hopp  befästadt 
och  önskar,  om  det  är  en  sjukdom,  en  förvillelse,  att 
den  måtte  fortfara,  till  dess  jag  slumrar  in  och  vak- 
nar åter  för  att  se,  om  jag  haft  orätt  eller  icke." 

"Du  är  således  verkligen  visionär",  inföll  kammar- 
junkaren,  "nå  väl,  det  är  något  intressant;  är  du 
ofta,  eller  när  du  vill  i  stånd  att  skåda?" 

"Nej,  långt  derifrån,  det  är  någonting  periodiskt 
i  visionerna  och  på  mellantiden  ser  jag  ej  mera  än 
alla  andra.  Detta  har  gjort  att  flere  läkare  förklarat 
det  för  en  nervsjukdom;  men  deras  förklaring  har  va- 
rit långt  oförklarligare,  än  om  saken  vore  en  verklig 
vision.  Det  är  möjligt  att  orsaken  ligger  i  mitt  nerv- 
system, att  det  är  en  sjukdom,  jag  tror  det  till  och 
med;  men  kanske  detta  är  just  vilkoret  för  en  dylik 
förnimmelse.  Den  som  är  ljusskygg  och  som  således 
ej  förmår  se  i  dagern,  ser  klart  i  mörkret,  der  andra 
intet  se.  Detta  är  också  en  af  sjukdom  stegrad  för- 
nimmelseförmåga. Somnambulen  känner  i  sömnen,  om 
en  magnet  lägges  i  hans  hand,  den  friska,  vakna  men- 
niskan  förnimmer  intet." 

"Det  skulle  således  icke  vara  någonting  öfverna- 
turligt",  inföll  Johanna,  liksom  hon  nu  fått  en  upp- 
täckt att  tänka  på. 

'Ingenting  är  öfvernaturligt,  kära  Johanna;  det  är 
blott  en  högre  natur  än  vår. 

Tror  du  väl  att  naturens  oändliga  kedja  är  slut 
med  detta  lilla  vi  se  omkring  oss? 

Hvad  tror  du  väl  lefver  och  rör  sig  på  de  millio- 
ner stjernorna,  som  glindra  på  himlen  och  som  alla 
äro  ofantligt  större  än  vår  lilla  jord? 

Tror  du  ej  att  der  också  finnes  lif,  finnes  en  na- 
tur? Men  den  måste  dock  vara  alldeles  olika  med  vår, 
ty  jordens  natur  skulle  brinna  till  aska  pa  det  klot, 
som  går  närmast  solen,  och  skulje  dödfrysa  på  det  som 
är   mest   aflägset   derifrån.     Emellertid   finnes   i   hela 


420 

Guds  stora  skapelse  icke  något  som  ej  lefver,  ty  allt 
är  väckt  af  Hans  anda,  som  är  en  lefvande  anda." 

Kammarjunkaren  satt  tyst  och  uppmärksam  som 
ett  lyssnande  barn.  "Det  är  en  skön  tro  det  der", 
sade  han,  "den  må  då  vara  sann  eller  ett  foster  af 
mbillningen." 

"Inbillning",  återtog  Alfred,  "är  ju  ingenting  an- 
nat än  antingen  ett  minne  eller  en  aning,  det  finnes 
ingen  varelse,  som  kan  föreställa  sig  något  annat  än 
det,  som  verkligen  är  möjligt  för  hans  natur;  djuret 
har  inbillning;  när  hunden  sofver,  drömmer  han  att 
han  jagar  i  skogen  och  småskäller  och  rör  på  fötterna, 
liksom  han  vore  på  språng  —  kanske  han  aldrig  har 
sett  ett  villebråd,  att  han  stått  bunden  vid  en  kedja 
hela  sitt  lif  igenom;  men  han  inbillar  sig  dock  ingen- 
ting annat  än  det,  som  är  möjligt  för  hans  natur,  och 
hans  önskningars  krets  är  ej  större  än  den  hans  natur 
tillåter  honom.  Menniskan  deremot  drömmer  om  en 
högre  verld,  om  en  annan  tillkommelse,  der  ligger  i 
hennes  hjerta  en  djupt  rot  fästad  tro  på  odödligheten, 
det  finnes  ingen  vilde  som  ej  tror  derpå  och  detta  be- 
visar, att  der  finnes  inom  henne  en  högre  natur,  en 
ädel  odödlig  varelse,  som  kan  ana  något  sådant,  som 
kan  önska  ett  något,  som  erfarenheten  aldrig  lärt  och 
minnet  aldrig  hviskat." 

"Det  der  är  en  naturreligion",  sade  kammarjun- 
karen allvarligt. 

"Nej  —  nej,  det  kan  jag  ej  finna;  men  vår  före- 
ställning kan,  åtminstone  här,  ej  fatta  något  rent  öf- 
versinnligt  —  detta  ord  antyder  ju,  att  ämnet  ligger 
öfver  våra  sinnen  och  således  måste  vi  alltid,  äfven 
mot  vår  vilja,  föreställa  oss  något  som  nalkas  vår  egen 
natur,  fastän  i  en  långt  högre  fulländning  och  af  en 
långt  finare  art  än  vår.  Vi  tala  således  om  och  läsa 
i  bibeln  om  englar,  om  djeflar,  om  himmel  och  hel- 
vete, allt  som  verkliga  personligheter  eller  verkliga  vi- 
stelseorter; och  ändtligen  i  vår  Frälsare  se  vi  sjelfva 
gudomen  förenad  med  en  mensklig  natur,  framställa 
sig  såsom  något  fattligt  för  vår  föreställning  och  vår 
tro. 

Materien  är  död  utan  anden;  men  det  andliga  fat- 


421 

tas  ej  af  ändliga  väsenden,  utan  att  det  i  föreställnin- 
gen förkroppsligas  och  sålunda  blir  fattligt. 

Vi  böra  emellertid  sträfva  att  bortkasta  allt  jor- 
diskt från  våra  föreställningar  och  nalkas  detta  mål, 
då  vi  tänka  oss  en  himmelsk  natur,  en  englaverld  af 
saliga  andar,  som,  skapade  af  ljus  och  klarhet,  lefva 
i  ängder,  der  i  förädlad  gestalt,  till  sin  inre  betydelse 
förklarad,  en  natur  lefver  och  växer  omkring  dem." 

Så  sökte  Alfred  att  för  sin  gamle  vän  och  sin 
syster  försvara  sina  visioner.  —  Han  försvarade  dem 
med  värma,  ty  de  voro  honom  kära  och  han  fruktade 
att  bli  väckt  ur  sin  sköna  dröm,  om  hvars  sanning 
han  var  fast  öfvertygad,  men  som  han  ändå  ej  tillät 
någon  att  angripa. 

Några  dagar  vistades  han  i  Stockholm,  men  oron 
dref  honom  snart  att  resa  till  Malma,  för  att,  om  möj- 
ligt, uppgöra  handel,  sedan  han  noggrannare,  än  dä 
han  förut  varit  der,  besett  stället. 

Det  var  en  söndag,  då  han  anlände  till  Malma 
kyrka.  Psalmen  var  redan  börjad  och  han  gick  in 
och  ställde  sig  nära  vid  dörren.  Nu  återsåg  han  al- 
tartaflan,  betraktade  Stefanus  och  han  tyckte  sig  se 
Emilias  resignerade  blick  i  den,  som  den  unga  marty- 
ren riktade  mot  den  öppna  himmelen;  deruppe  på 
molnet  satt  den  lilla  engeln,  lill-Stina,  hon  tycktes 
småle,  det  goda  himmelska  barnet,  och  rikta  sina  tän- 
kande ögon  på  ett  föremål  ner  i  kyrkan,  som  hon  be- 
traktade med  barnslig  kärlek. 

Berndtson  följde  denna  ledning  och  såg  i  bänken 
en  blek  man,  som  med  ofrånvända  blickar  betraktade 
den  leende  bilden.  Han  tyckte  sig  igenkänna  Stjern- 
ros,  sin  gamle  vän,  Emilias  bror,  men  han  var  myc- 
ket förändrad,  sedan  de  skildes  åt  sista  gången  i  ba- 
taljen vid  W. 

Det  föreföll  honom  nästan  hemskt,  denna  stilla 
blick,  som  blott  då  och  då  i  bönen  slogs  ner,  dessa 
djupt  liggande  ögon,  som  brunno  af  en  oförklarlig, 
himmelsk  längtan;  men  det  var  ändå  den  ädle  Stjern- 
ros,  den  trofaste  kamraten,  den  redlige  vännen,  den 
frimodige  medborgaren,  som  älskade  sitt  fädernesland 
och  sin  konung  såsom  ett. 


422 

Sedan  guclstjensten  slutat,  såg  Berndtson.  huru 
Stjemros  reste  sig  upp,  kastade  ännu  en  afskedsblick 
åt  den  leende  bilden  och  bjöd  sin  arm  åt  ett  litet  röd- 
blommigt  och  ännu  vackert  fruntimmer,  hvars  hela 
anletsuttryck  och  ställning  förrådde  den  goda  husmo- 
dren, en  riktig  liten  matgumma,  som  var  allt,  utom 
passande  för  en  man  af  Stjernros'  lynne. 

De  begge  vännerna  råkades  och  omfamnade  hvar- 
andra.  Stjemros  tycktes  hänryckt,  men  icke  sä  hans 
goda  hustru,  som  ganska  främmande  gjorde  sin  kom- 
phment  för  Berndtson. 

Man  skulle  döma  henne  orätt,  om  man  trodde, 
att  detta  skedde  af  någon  slags  motvilja,  tvärtom,  hon 
tyckte  rätt  väl  om  den  hygglige  mannen,  som  med 
förbindliga  ord  och  en  ärlig  vänlighet  hetsade  sin  väns 
hustru;  men  si!  —  kaptenskan  kom  genast  att  tänka 
på  middagen  der  hemma,  att  den  ej  var  sådan  som 
hennes  renommé  fordrade,  och  härmades  derföre  ej  så 
litet,  då  hennes  man  i  förtjusningen,  utan  att  ens  fråga 
henne,  bjöd  Berndtson  till  Lill-Malma. 

Man  satte  sig  således  i  vagnen  och  reste. 

"Ack!  Berndtson,  så  glad  har  jag  ej  varit  på 
många  år",  sade  Stjernros.  "Jag  har  fått  nytt  Kf,  då 
jag  fick  se  dig,  kära  krigskamrat." 

"Ja,  inte  tänker  du  nu  på,  att  vi  ingenting  ha  att 
bjuda  vår  gäst.  Han  är  van  vi  godt,  kära  Stjernros". 
sade  frun.  "Hade  jag  vetat  något  sådant  litet  förut, 
så  — " 

"Nämn  ej  det  der",  bad  Berndtson. 

"Så"  —  fortsatte  frun,  men  sade  ej  mer;  ty  det 
hon  egentligen  skulle  sagt  var,  att  en  kalkon  skulle 
bhfvit  anrättad,  som  olyckligtvis  dock  ännu  befann  sig 
bland  de  lefvandes  antal. 

"Vi  skola  genomgå  hela  vårt  minnesförråd,  käre 
Berndtson",  återtog  kaptenen.  "Ser  du,  jag  lefver  af 
minnen  och  gläder  mig  deråt  som  ett  barn." 

"Herr  Berndtson  får  förlåta,  att  vi  inte  ha  annat 
än  filbunk  till  middagen",  anmärkte  frun. 

"Jag  har  tusende  gånger  tänkt  på  dig  och  läng- 
tat efter  den  stund,  då  du  skulle  återvända",  sade 
kaptenen. 


423 

"Vi  ha  så  simpelt  på  landet,  att  det  visst  inte  är 
att  bjuda  en  stadsbo",  sade  kaptenskan. 

Under  sädana  samtal,  som  föreföllo  som  tunna 
pannkakor  med  sylt  emellan,  anlände  de  resande  till 
Lill-Malma,  der  middagen  gick  så  till,  att  Berndtson 
höll  på  att  af  ren  artighet  äta  för  mycket  af  kapte- 
nens bastanta  och  mänga  rätter. 

Dagen  derpå  var  maten  ännu  förträffligare  och 
ymnigare.  Det  tycktes  liksom  kaptenskan  skulle  ansett 
sin  gäst  vara  en  skeppsbruten,  som  i  långa  månader 
fått  intet,  så  frikostig  var  hennes  anrättning. 

På  Lill-Malma  var,  då  man  undantar  sjelfva  bygg- 
ningen  och  trävirket  i  möblerna,  allting  hemgjordt, 
ända  från  repmattan  som  låg  i  förstugan,  ända  till  det 
konstigt  väfda  soff-öfverdraget  i  förmaket,  som  var 
väfdt  med  silke  pä  bomull  i  rosor  och  kringelkrokar. 
Öfverallt  spårades  den  flitiga,  den  outtröttliga  hus- 
modren, den  ordentliga  vårdarinnan  af  husets  goda; 
allt  var  sä  poleradt  och  grannt,  allt  var  så  putsadt 
och  ordentligt,  att  man  befann  sig  väl  deraf.  Men 
ingenstädes  såg  man  spår  af  en  högre  andes  när- 
varo. Allt  var  bastant,  men  smaklöst;  allt  bar  stäm- 
peln af  ett  praktiskt  förstånd,  utan  lyftning  och  fan- 
tasi. Hela  huset  bar  derföre  en  stämpel  af  (öds- 
lighet, som  ej  förjagades  ens  af  den  fryntliga  värd- 
innan; der  var  något  som  felades  i  detta  verkligen 
husliga  lif. 

Berndtson  visste  ej  i  början  hvad  det  var,  som 
gjorde  hans  väns  rum  så  dystra  och  de  begge  ma- 
karnes glädje  så  tom  och  så  prosaisk.  —  Ändtligen 
fann  han  var  felet  låg  —  der  fanns  ingen  barnskara, 
som  upplifvade  rummen,  icke  en  gång  ett  enda,  som 
kunde  framstå  som  ett  gemensamt  mål  för  begges 
sträfvanden  och  begges  kärlek. 


424 


Bruket. 


Som  vi  af  det  föregående  veta,  drefs  Malma  bruk 
för  kreditorernas  räkning  och  detta  plägar  just  icke 
vara  gynnande,  hvilket  också  var  förhållandet  här. 
De  nuvarande  egarena,  herrar  kreditorer  i  Gabriel 
Ljungskölds  gäldbundna  bo,  bodde  nästan  alla  i  Stock- 
holm och  ingen  af  dem  var  i  stånd  att  öfvertaga  en 
bruksrörelse,  hvaraf  hände  att  inspektören  på  Malma 
kunde  göra  hvad  han  ville  och  alltderför  gjorde  "sig 
förmögen."  Följden  af  detta  var  att  bruket  sjönk  i 
värde  och  att  intet  antagligt  anbud  afhördes  vid  alla 
de  auktioner,  som  tid  efter  annan  anställdes  och  att 
herrar  kreditorer  voro  alldeles  desperata  öfver  att  ha 
det  "förb— nade  skräpet  pä  halsen",  som  det  hette, 
emedan  det  endast  gjorde  besvär  och  ej  gaf  afkast- 
ning. 

Så  stodo  aktierna,  dä  Alfred  Berndtson  kom  till- 
baka och  på  förhand  skickade  Alexis  till  Malma  för 
att  taga  notiser. 

Sedan  Berndtson  några  dagar  blifvit  välplägadpå 
Lill-Malma,  reste  han  sjelf  till  bruket  —  och  med  en  kän- 
sla af  obehag  inträdde  han  till  Emilias  styfmor.  Det 
var  en  blandning  af  gamla  minnen  och  af  nya  in- 
tryck om  förgängligheten  af  all  jordisk  lycka,  som 
grumlade  hans  själ,  då  han  steg  öfver  tröskeln  och 
inträdde  i  det  lilla  rummet,  der  den  förr  så  stolta  frun 
nu  hade  sin  glömda  boning. 

Der  fanns  blott  en  person  i  rummet,  en  ung  flic- 
ka, som  förlägen  öfver  besöket  hastigt  reste  sig  från 
sin  sömnad  och  neg  för  främlingen.  Det  var  Emilia, 
Teodoras  dotter. 

Berndtson  stannade  och  fann  på  en  gång,  huru 
den  tunga  känslan  af  ledsnad  föll  ifrån  själen  och 
lugn  och  frid  smögo  sig  tillbaka  derin.  Till  detta 
ombyte  voro  Emilias  barnafromma  ögon  skulden;  ty 
det  behöfdes  ej  mera  än  en  blick  förr  än  allt  mörkt 
försvann. 

"Är  kammarherrinnan  hemma?"  frågade  Berndt- 
son, för  att  säga  något. 


425 

"Mamma?"  frågade  flickan,  liksom  titeln  kam- 
marherrinna  varit  något  ovanligt  att  höra,  "mam- 
ma är  ute  i  trädgården.  Jag  skall  springa  efter 
henne." 

"Nej,  vänta,  fröken",  återtog  Berndtson  och  betrak- 
tade flickan  vänligt,  "säg  mig,  har  ni  hört  mamma 
nämna  Alfred  Berndtson?" 

"Ja,  ack  ja!  det  har  hon.  Jag  skall  springa  ut 
till  henne;  var  så  god  stanna  här  så  länge  —  jaså, 
herr  Berndtson,  Emilias  —  Emilias  — " 

"Ja,  Emilia",  inföll  Berndtson,  "Emilias  vän  —  är 
det  inte  så?" 

"Jo  —  men  nu  skall  jag  be  mamma  komma  in." 

"Har  ej  Alexis  helsat  från  mig?"  återtog  Berndtson. 

"Jo,  herr  Alexis  har  varit  här,  och  var  här  ej 
längesedan  —  är  han  ryss,  den  unga  mannen?" 

"Ja,  hur  då?" 

"Jo,  ryssarne  äro  ju  ej  sä  förskräckliga." 

"Jaså,  Emilia  tycker  det?" 

"Ja,  han  är  rätt  hygglig  och  beskedlig,  han  är  så 
vänlig  mot  mig  och  talar  om  Ryssland  alldeles  som 
om  ett  annat  land.  —  Man  kan  vara  barnslig  —  förr 
så  trodde  jag  att  alla  ryssar  voro  lika  en  gravyr  som 
föreställde  en  kossack.  —  Fy  hvad  han  var  ful  —  och 
så  kommer  herr  Alexis  —  och  mamma  tycker  så 
mycket  om  honom." 

"Ja,  det  gör  hon  rätt  uti.  Jag  håller  också  af 
honom",  yttrade  Berndtson  småleende,  "och  säkert 
Emilia  också." 

Den  tioåriga  flickan  slog  ner  de  vackra,  redliga 
ögonen,  men  svarade  intet ;  ty  redan  vid  denna  ålder, 
"slynåren"  som  de  kallas  i  hvardagsspråket,  hade  der 
en  qvinlig  blyghet  insmugit  sig  i  själen,  en  skygghet, 
som  gjorde  att  barnet  tyckte  sig  hafva  sagt  för  myc- 
ket; men  Emilia  fann  sig  snart  och  skyndade  ut  för 
att  säga  till  sin  mor. 

Berndtson  stod  qvar  i  det  trånga  rummet.  Huru 
olika  var  ej  denna  fattiga  boning  mot  den,  der  patro- 
nessan  fordom  strålade  som  en  drottning.  Huru  mörkt 
och  dystert  och  tomt  var  ej  detta  rum,  det  talade 
endast  om  försakelser  och  hårda  öden.  Berndtson 
drog  en  djup  suck  vid  jemförelsen. 


426 

Emellertid  blef  han  helt  underlig  till  mods,  då 
Teodora  kom  in  och  med  ett  leende,  blandadt  med 
allvar,  hetsade  honom  välkommen.  Det  var  en  an- 
nan varelse  han  hade  framför  sig,  en  ödmjuk,  men 
dock  fast,  en  god,  men  ändå  klartänkt  menniska,  som 
nu  med  lika  ifver  sträfvade  uppåt,  som  hon  förut 
skyndat  utför  branterna. 

Berndtson  hade  föreställt  sig  detta  möte  helt  an- 
norlunda. Det  hade  nämligen  varit  honom  omöjligt 
att  aflägsna  den  forna  Teodora  ur  sin  inbillning. 
Han  måtte  känna  aldrig  så  noga  den  förändring  hon 
hon  undergått.  Sådan  hade  han  dock  aldrig  kunnat 
tänka  sig  henne.  Han  ansåg  möjligt  att  den  stolta 
qvinnan  skulle  ha  kufvat  sitt  högmod,  bortlagt  sina 
intriger,  ransakat  sitt  hjerta  och  med  kraft  hafva  ryckt 
det  ondas  rötter  derur;  men  han  skulle  ändå  märka 
att  det  kostade  en  strid,  en  hård  kamp,  en  beständig, 
vaksam  kraft  för  att  kufva  det  onda,  således  någon- 
ting spändt,  generadt  och  dystert  i  hela  hennes  vä- 
sende —  och  nu  —  stod  der  framför  honom  en  qvin- 
na,  som  smålog  mellan  tårar  liksom  ett  barn  som 
ångrar  hvad  det  brutit,  och  hvars  blick  och  hela  håll- 
ning bevisade,  att  striden  var  slut  och  att  segren  öf- 
ver  henne  sjelf  var  vunnen. 

Han  visste  ej  riktigt,  huru  han  skulle  börja;  men 
Teodora  fattade  hans  hand  och  sade: 

"Se  herr  Berndtson,  nu  är  jag  lyckligare  än  förr 
—  tro  mig,  mycket  lyckligare." 

"Jag  kan  ej  neka",  började  Berndtson  något  för- 
virrad, "men  jag  väntade  ej  att  så  återse  er,  lycklig 
på  detta  sätt  —  ni  saknar  intet." 

"Nej,  intet",  sade  Teodora  och  skakade  på  huf- 
vudet.  "Min  uppfostran  började  sent",  tillade  hon. 
"Jag  fick  börja  med  att  glömma  den  usla  lexan  jag 
lärt  mig  om  "hvad  verlden  säger"  för  att  lära  mig  en 
ny:  hvad  säger  Gud?  Nu  vet  jag  det  —  och  se  herr 
Berndtson,  nu  vet  jag  och  tror  fast,  att  jag  skall  träffa 
Emiha. 

Sitt  ner,  herr  Berndtson,  vi  skola  ej  tala  om  det 
forna.  Ni  ämnar  köpa  Malma  ?  Herr  Alexis  har  be-' 
sett  bruket  och  påstår  att  det  nu  är  i  lägervall,  men 
att  ni  åter   kan  göra  det  till  hvad  det  fordom  var  — 


427 

kanske  något  bättre;  herr  Alexis  hoppas  mycket  af 
edra  kunskaper  och  er  drift." 

Berndtson  smålog.  "Den  beskedlige  gossen,  han 
tror  mig  vara  en  half  trollkarl ;  men  sjelf  är  han  ej 
långt  derifrån;  Alexis  har  mera  praktiska  kunskaper 
än  jag,  han  är  en  riktig  brukskarl." 

Så  fortsattes  samtalet,  ända  till  dess  Alexis  (som 
i  smedjorna,  der  han  besett  allting,  fått  veta  att 
Berndtson  kommit)  utan  all  anmälan  steg  in. 

Ynglingen  var  nu  en  helt  annan  figur,  än  då  han 
först  uppträdde  som  sjukvaktare  åt  den  bleke  främ- 
lingen på  Alexandrowsk ;  det  var  en  lång,  smärt 
figur,  bredaxlad  och  välbyggd  som  en  Apollobild 
och  med  en  glad  frimodighet  utpreglad  i  hvarje  an- 
letsdrag. 

Om  man  ville  personifiera  det  slag  af  vind,  som 
sjömännen  kalla  en  "frisk  bris",  skulle  just  en  sådan 
yngling  målas  stående  på  sommarmolnet  och  flyga 
framåt  öfver  land  och  haf.  Det  var  friskt,  starkt  och 
gladlynt  allt. 

Alexis  skakade  Berndtsons  hand,  nickade  vänligt 
åt  lilla  Emilia  och  gjorde  en  liten  bugning  för  frun; 
men  satte  sig  genast  på  närmaste  stol  och  sade: 

"Det  går  ej  bra  i  smedjorna,  jag  försäkrar  att  det 
är  en  ömkan  att  ha  en  så  usel  hjulstock  som  den  der- 
nere;  när  vi  —  när,  förlåt  mig,  herr  Berndtson  blir 
egare,  göra  vi  —  hm,  herr  Berndtson,  det  der  allt- 
ihop på  annat  vis  —  aderton  fots  diameter  minst  på 
hjulet." 

Nu  blef  der  långa  och  många  samtal  i  bruksväg, 
som  hvarken  Teodora  eller  Emilia  förstodo;  men  de 
hörde  ändå  med  uppmärksamhet  på,  ty  sjelfva  ljudet 
af  de  begge  männens  röster  behagade  dem. 

Måltidstimman  kom,  de  blefvo  bjudna  qvar;  det 
dukades  på  ett  litet  bord  och  lilla  Emilia  var  mycket 
mån  om,  att  en  slipad  glasskål,  en  öfverlefva  frän 
fordom,  skulle  fram  och  mammas  två  damast-servetter; 
det  der  var  husets  dyrbarheter  och  Emilia  ville  i  sin 
mån  parera  för  de  främmande.  Det  såg  också  rätt 
nätt  och  prydligt  ut;  men  egentligen  röjde  hela  an- 
rättningen endast  fattigdom,  fastän  Emiha  ansåg  plät- 
tarne  för  något   som   ovilkorligt   måste   öfvertyga  de 


428 

främmande  om  huru  väl  de  menade  med  måltiden. 
Säkert  var  också,  att  både  Berndtson  och  Alexis  myc- 
ket djupare  kände  sig  rörda  af  denna  uppmärksamhet, 
än  om  de  suttit  vid  ett  bord  belastadt  med  silfver  och 
kaolinpjeser,  och  Teodora  kände  lika  litet  blygsel 
öfver  den  enkla  anrättningen  som  Emilia  tycktes  kän- 
na sig  mycket  stolt  öfver  de  främmandes  aptit  pä  mam- 
mas mat. 

En  stor  del  af  dagen  tillbragtes  inom  den  lilla 
kammaren  och  först  sent  besåg  äfven  Berndtson  det 
förfallna  bruket,  der  icke  allenast  byggnader  och  ma- 
skinerier vittnade  om  vanvärd,  utan  der  äfven  hela  per- 
sonalen bar  uttrycket  af  denna  råa,  halfvilda  och  ändå 
falska  karakter,  som  är  egen  för  alla  slafvar,  de  må 
kallas  frie  eller  icke. 

Detta  var  också  en  frukt  af  det  utsugningssystem 
som  blifvit  följdt;  man  hade  tillskapat  en  smedperso- 
nal med  alla  laster,  som  beroendet  och  osäkerheten 
kan  alstra,  men  med  ett  obändigt  högmod  i  förening 
med  kryperi  och  list. 

De  värda  mästersvennerna  klädde  sig  således  om 
söndagarne  i  frack  och  stoltserade  vid  kyrkan  med 
sin  stora  tobakspipa  i  bakfickan  och  sin  skälskinns- 
pung  i  knapphålet.  Icke  hörde  de  just  på  predikan, 
ty  detta  skulle  varit  bondaktigt,  och  det  fanns  ingen- 
ting i  naturen  som  de  så  djupt  föraktade  som  "bond- 
lymlarne",  ett  namn  som  de  gerna  nyttjade  om  dessa 
jordbrukare,  som  i  sedligt  värde  och  klart  vett  var 
långt  öfver  dem  sjelfve.  Detta  förakt  hindrade  likväl 
icke  att  de  sålde  jern  som  undansmugglades,  när  de 
kunde.  Med  ett  ord,  folket  på  Malma  var  ett  för- 
derfvadt  och  depraveradt  bruksfolk  —  och  något  sämre 
kan  man  svårligen  skåda  i  kristenheten,  emedan  en 
sådan  massa,  då  förderfvet  smyger  sig  ditin,  icke 
allenast  består  af  depraverade  individer,  utan  utgör 
en  depraverad  klass,  som  strängt  skiljer  sig  från  alla 
andra  och  således  utvecklar  sig  framgent  i  falsk  rikt- 
ning. Vi  se  här  och  der  sådant  folk  och  fråga  då 
vanligen  icke  hurudan  är  egaren,  utan  —  hurudan 
är  inspektören,  ty  det  är  oftast  på  honom  det  beror, 
om   det   skall   bli    ett   samfund    af  raska,    oförtrutna 


429 

och   skickliga  arbetare  eller  en  massa  af  privilegierad 
pöbel. 

Emellertid  beslöt  sig  Berndtson  att  köpa  Malma. 


Fjorton  dagar  derefter  var  det  hans ;  men  han 
kunde  ej  öfvertala  Teodora  att  flytta  upp  i  det  så 
kallade  slottet,  der  han  ville  lemna  henne  en  egen 
våning. 

"Jag  tackar  er  för  Emilias  skull  att  vi  få  bo  qvar 
och  bibehålla  vår  lilla  trädgårdstäppa;  men  mera  ön- 
skar jag  ej.  —  Hvem  vet",  tillade  hon  med  ett  fint 
smålöje,  "om  ej  högmodsandan  åter  flög  på  mig,  om 
jag  flyttade  in  i  de  granna  rummen." 


Ett  bref. 


Från  kammarherren  Gabriel  Ljungsköld  till  hof- 
marskalkinnan  Silfverskrofvel. 

"Högvälborna  välgörarinna,  min  vördade  Cousine! 
Stockholm  d.  11  Febr.  1823. 

Med  smärta  skildes  jag  ifrån  det  härliga  ekom- 
skuggade,  parkomgifna  och  gästfria  Skrofvelsborg,  der, 
under  min  olycka,  jag  i  den  älskvärdaste  familjekrets 
sett  mina  dagar  förflyta  som  en  skön  dröm.  Jag 
måste  likväl  resa  hit  till  hufvudstaden,  efterlemnande 
alla  som  äro  dyrbara  för  mitt  tacksamma  hjerta  för 
att  tillse  huruvida  min  aflidne  faderbroder,  landtrådet, 
efter  döden  ville  till  mig  öfverlemna  de  medel,  som 
han,  genom  en  lika  gemen  som  listigt  utförd  process, 
beröfvat  mig,  som  eljest  ensam  skulle  hafva  ärft  salig 
tant  Elisabet.  Min  nådiga  sjelf  vet  huru  härmed  hän- 
ger tillsammans  och  att  jag,  som  fått  testamente  på 
hela  min  saliga  tants  efterlemnade  egendom,  blef  af 
en  onaturlig  farbror  beröfvad  hälften,  endast  derföre 
att  oförgäthga  tant,  i  sin  sista  kamp,  glömde  att  med 
sitt  namn  underteckna  handlingen. 


430 

Tro  mig,  min  nådiga  välgörarinna,  jag  blef  be- 
dragen af  mitt  lättrogna  hjerta,  som  aldrig  kunde  ana 
att  en  nära  blodsförvandt  skulle  börja  en  injurie- 
process  mot  mig,  och  det  enda  som  soulagerade  mig 
var,  att  jag,  under  processens  lopp,  fick  tillfälle  att 
visa  verlden  hvilken  usel  varelse  min  onkel  var  och 
öfverlemna  honom  ät  det  förakt,  han  förtjenade.  Ock- 
så skola  hans  sista  ögonblick  varit  förskräckliga  och 
kampen  svår;  ty  en  tung  syndabörda  tryckte  på  hans 
själ.  Emellertid  hoppades  jag  att  han  skulle  ega  nå- 
got efter  sig,  men  fann  vid  min  hitkomst,  till  min  för- 
skräckelse och  djupa  smärta,  att  han  hunnit  förslösa 
allt  och  att  skulderna  öfverstiga  tillgångarne.  Jag  har 
derför  rådfrågat  mig  med  flere  skickhga  jurister,  som 
gifvit  mig  rådet  att  göra  mig  urarfva.  Min  nådiga 
välgörarinna  finner  deraf  att  min  belägenhet  icke  är 
bättre,  snarare  sämre,  än  förut,  helst  min  ekipering 
kostat  mycket,  i  mina  små  omständigheter.  Att  fly 
till  mina  trogna  vänner  har  varit  min  lott;  jag  börjar 
blifva  gammal,  åldren  och  bittra  sorger  hafva  ned- 
sänkt mig  i  modlöshetens  förtviflan,  om  icke  ett  ädelt 
menniskohjerta  alltid  varit  öppet  för  min  klagan  och 
mina  behof.  Jag  har  också  aldrig  glömt  och  glöm- 
mer aldrig  att  i  mina  varma  böner  nämna  ett  för 
mig  och  hvarje  ädel  menniska  dyrbart  namn,  som 
jag  ej  här  vill  nämna,  för  att  icke  synas  smickra. 
Värdes,  min  nådiga  välgörarinna  och  vördade  cousine, 
ej  med  förakt  lägga  detta  bref  å  sido.  Jag  vet  att 
jag  skulle  redan  längesedan  uttömt  hvarje  menniskas 
tålamod,  men  vågar  ännu  hoppas  på  en  engels  ädla, 
förlåtande  hjertelag.  Min  nådiga  välgörarinna  vet  hvad 
jag  menar,  då  jag  säger  att  jag  söker  en  fristad,  der 
den  förföljde,  skändligt  bedragne  och  af  smärta  så- 
rade kan  lägga  sig  ned  att  dö  med  bUcken  fästad 
på  den,  i  hvars  hägn  han  njutit  all  upptänklig  väl- 
gerning. 

Jag  hoppas  att  allt  står  väl  till  på  Skrofvelsborg 
och  att  min  nådiga  välgörarinnas  spanska  fluga  nu  är 
sammanläkt.  Jag  får  berätta  att  jag  i  förrgår,  den  9 
hujus,  var  på  soupé  hos  friherrinnans  charmanta  fru  , 
syster;  det  var  en  sann  njutning  i  den  bildade  socie- 
teten,  der  fröken  Juliana  gjorde  musik  och  der  vi  fingo 


431 

beundra  fröken  Marickens  superba  oljemålningar.  Det 
var  isynnerhet  en  stekt  kramsfogel  på  ett  fat,  som 
ådrog  sig  allmänt  loford  för  sin  sköna  natursanning. 
Lilla  fröken  Nanna  talade  fransyska  med  en  pronon- 
ciation  som  förundrade  franska  Chaigé  d'affairen.  Det  är 
en  af  de  älskvärdaste  familjer  jag  träffat,  dock  kan 
ingen  af  fröknarna  jemföras  med  min  cousines  älsk- 
värda fröken  Petronella  Gustafva,  som  är  en  sann  och 
skön  kopia  af  sin  mor.  Detta  är  den  enda  glädje  jag 
haft,  den  enda  bjudning  jag  fått.  Jag  hade  så  när 
glömt,  att  jag  en  vacker  dag  blef  uppvaktad  af  en 
karl,  som  jag  sett  någon  gäng  förut,  en  viss  urmakare 
eller  något  dylikt,  han  går  på  träben  och  är  gift  med 
den  der  kuriösa  Berndtsons  syster. 

Min  nådiga  kan  föreställa  sig  min  öfverraskning, 
när  den  der  karlen  kom  upp  till  mig,  alldeles  som  en 
gammal  bekant  (ty  han  är  en  obildad  och  på  flugen 
karl,  som  sådant  folk  vanligen  är)  och  bjöd  mig  till 
middag  —  hvardagsmiddag,  påföljande  dag.  Det  var 
naturligt  att  jag  afstod,  ty  det  hade  ej  passat  sig  att 
äta  hos  dem  och  af  deras  bastanta  rätter.  Jag  före- 
bar således  en  annan  bjudning  och  lät  karlen  förstå 
att  han  gjort  sig  onödigt  besvär.  Men  ej  nog  här- 
med, han  yttrade  några  opassande  ord  om  den,  som 
jag  värderar  högre  än  mitt  eget  lif  (jag  behöfver  ej 
säga  hvem  det  är)  och  min  vrede  bröt  ut,  så  att  jag 
visade  ut  honom.  Jag  skulle  ej  berättat  detta,  om 
ej  en  rättmätig  harm  ännu  glödde  i  mitt  inre.  Min 
nådiga  cousine  måtte  ha  sett  karlen  och  har  troHgen 
på  något  sätt  stött  det  högmodiga  träbenet.  —  Gudi- 
lof  att  jag  fick  tillfälle  att  säga  honom  sanningen 
och  visa  honom  att  det  ännu  finnes  menniskor,  som, 
olika  sin  tid,  vörda  och  älska  det  vördnadsvärda  och 
ädla. 

Jag  ber  om  minj  vördnad  till  fröken  Petronella 
Gustafva,  som  skall  från  mig  erhålla  några  nya  plan- 
cher  ur  den  franska  journal,  der  modejournalen  tar 
sina;  jag  kysser  hennes  små  söta  händer.  Gacadoran 
är  väl  frisk  och  cjvick  som  vanligt,  ack,  hvad  hon  är 
söt,  då  hon  tar  mandlarne  i  sina  nätta  klor.  —  Hals- 
bandet åt  Zefyr  är  snart  färdigt.  Jag  har  beställt 
det  hos  Möllenborgs,  det  blir  ciseleradt  med  min  cou- 


432 

siens  namn  i  upphöjda  bokstäfver;  hoppas  att  Zefyr  nu 
kan  gå  och  att  giktknölarne  försvunnit  för  doktor 
Zilders  fördelande  salfvor.  Mitt  bröst  har  varit  något 
angripet;  men  Altheea  har  hjelpt. 

Kom  ihåg  min  belägenhet  och  tröttna  icke  vid 
den  som  med  den  varmaste,  innerligaste  tacksamhet  i 
döden  är  &c.  &c." 


Sex  dr  dercftcr. 

Föregående  bref  besparar  oss  nära  nog  besväret 
att  berätta  något  om  Gabriel  Ljungskölds  vilkor.  Han 
lefde  och  fick  lefva  på  Skrofvelsborg  hos  enkehofmar- 
skalkinnan  Silfverskrofvel,  född  Tångerspets.  Det  var 
en  af  dessa  beskedliga  nåder,  som  i  alla  sina  dagar 
aldrig  närmat  sig  det  sämre  folket  och  som  således 
talade  om  den  der  Geijer  och  den  här  Tegnér  som 
ett  par  personer,  hvilka  tillhörde  ett  helt  annat  men- 
niskoslägte  än  hon  och  hennes  salig  man  samt  släg- 
ten.  För  öfrigt  var  det  en  beskedlig,  godhjertad  gum- 
ma, som  gjorde  mycket  godt,  var  en  mor  för  sitt 
folk  sä  långt  hon  förstod  och  endast  hade  det  felet, 
att  hon  trodde  sig  satt  här  i  verlden  för  att  upp- 
träda som  välgörarinna,  det  vill  säga,  hon  ansåg  sin 
godhet,  sin  gifmildhet  och  vänlighet  för  rent  af  öfver- 
loppsgerningar,  hvartill  hon  ej  var  skyldig  och  som 
således  voro  förtjente  af  den  mest  blinda  tacksamhet 
och  den  högsta  beundran. 

Hon  var  just  en  menniska  af  detta  slag,  som 
ovilkorligen  måste  ha  favoriter  för  att  kunna  lefva, 
en  af  dessa  nära  rotlösa  palmer,  som  måste  omshng- 
ras  af  parasiter  för  att  .kunna  stå.  Det  var  således 
klart  att  hon  i  dubbelt  hänseende  skulle  dra  försorg 
för  den  "olycklige"  Gabriel  Ljungsköld,  ty  han  var 
nämligen  "olycklig",  det  vill  säga,  hade  riktigt  nog 
slösat  bort  allt  hvad  han  egde,  och  hofmarskalkinnan 
hade  ett  det  yppersta  tillfälle  i  verlden  att  uppträda 
som  välgörarinna,  och  dertill  kom  att  Gabriel  under 
sina  nådetider  hos  tant  Elisabet  så  väl  fått  öfva  sig  i 


433 

konsten  att  vara  ödmjuk  och  oupphörligen  berusad  af 
tacksamhet,  att  han  ganska  lätt  fångade  sin  nuvaran- 
de beskyddarinna,  som  pä  långt  när  ej  hade  så  de- 
spotiska  och  hjertlösa  åsigter,  som  den  pepparrots- 
ätande tanten  med  hennes  höga  dygd  och  stadfästade 
religiositet.  När  Gabriel  kunnat  taga  sig  fram  och  bU 
favorit  hos  ett  helgon,  (en  sak,  som  i  anseende  dertill  att 
tant  Elisabet  egentligen  aldrig  tänkte  på  någon  annan 
än  sig  sjelf,  var  något  svår),  så  blef  det  en  "smal  sak" 
att  bli  det  hos  den  beskedliga  egarinnan  af  Skrofvels- 
borg,  som  helt  enkelt  var  hofmarskalkinna,  på  sin  höjd, 
i  sina  forna  dagar,  i  nåd  på  hofvet,  men  ändå  ej  kom- 
plett säker  att  erhålla  lifsens  krona. 

Kammarherrens  bön  i  det  här  inryckta  brefvet  blef 
således  ej  ohörd.  Han  återvände  från  sin  olyckliga 
arfsresa  till  det  trefliga  Skrofvelsborg  och  inflyttade 
åter  på  sitt  rum,  till  stor  förargelse  för  lakejerna,  som 
måste  passa  upp  honom,  och  för  tvättjungfrun,  som 
måste  stärka  och  stryka  hans  nattkappor. 

Gabriel  hade  förfallit  ganska  mycket;  dels  hans 
föregående  lefnad,  dels  hans  många  bekymmer,  dels 
den  oupphörligen  generade  ställning,  i  hvilken  hans 
beroende  försatte  honom,  hade  gjort  honom  mager 
och  gulblek  och  strödde  tidigt  snö  i  de  långa,  stripiga 
tinninghåren,  som  han,  för  att  dölja  sitt  kala  hufvud, 
knöt  öfver  hjessan  och  inströk  med  hårolja.  Om  som- 
rarne  såg  man  honom,  klädd  i  gula  nantschinsbyxor 
och  hvit  parkumsrock,  med  en  liten  blå  och  röd  stic- 
kad mössa,  (en  skänk  af  fröken  Petronella  Gustafva) 
pä  det  kala  hufvudet,  vid  sjutiden  snoka  omkring  i 
trädgården  och  besöka  orangeriet,  för  att  samla  en 
bukett  friska  blommor,  att  dermed  genast  uppvakta 
sin  ädla  kusin,  då  hon  klockan  nio  inträdde  i  sa- 
longen och  mottog  hans  ödmjuka  morgonhelsning, 
Gabriel  apterade  sig  till  allt.  —  När  en  kanariefogel 
dog,  företog  han  sig  att  stoppa  det  lilla  kräket, 
sätta  svarta  lackögon  i  det  lilla,  söta  hufvudet  och 
derefter  fästa  det  älskliga  liket  på  provinsrosbusken, 
der  det,  hoptorkadt  och  med  en  hals  lika  tjock  som 
kroppen,  med  slokiga  vingar  och  ruggiga  fjädrar, 
utgjorde  en  atrapp  för  välgörarinnan,  till  hvilken 
han   i   näbbet   bar   ett   litet   bref,  som  gumman  med 

Altar  taflan.  2o 


434 

ett   vänligt  småleende  tog   emot  och  läste,  det  inne- 
höll: 

"Hur  mången  fogel  har  ej  vid  DITT  hjerta 
Glömt  bort  sin  lefnad  och  sin  bittra  smärta?" 

Hofmarskalkinnan  smålog  åter  och  sade:  "För 
denna  glada  atrapp  har  jag  att  tacka  er,  min  bäste. 
—  Vackert!  Charmant!  min  bäste.  —  Ni  passar  alltid 
på  att  göra  mig  glada  öfveraskningar." 

Kammarherren  bugade  sig  djupt  och  sade  där 
"Mången  fattig  fogel  har  funnit^  ett  hem  under  ert 
gästfria  tak." 

"Tala  inte  derom,  min  bäste",  blef  svaret;  "jag*^ 
räknar  det  för  ett  nöje,  om  jag  kan  göra  en  menniska, 
och  isynnerhet  kusin,  lycklig." 

Om  vintrarne  sysselsatte  sig  Gabriel  vanligen  med 
att  uppsnappa  nytt  och  att  då  och  då  göra  svärmare,. 
hvarmed  han  på  fröken  Petronella  Gustafvas  födelse- 
dag eller  namnsdag  öfverraskade  med  en  luftbägare 
midt  i  snödrifvan,  äfven  gjorde  han  alunarbeten,  skar 
tandpetare  af  enträd,  hjelpte  till  att  kolorera  mönster, 
ritade  dylika  för  klumpsöm,  gjorde  små  dockor  efter 
senaste  modejournal  och  lade  om  qvällarne  patiens, 
då  han  alltid  tänkte  pä  väderleken  eller  någon  hän- 
delse i  slägten. 

I  allt  hvad  som  rörde  hofmarskalkinnan  spårade 
han  en  oupphörligt  verkande,  särskild  Guds  försyn, 
som  tycktes  endast  inrättad  för  hans  välgörarinna,. 
men  just  inte  för  någon  annan.  Han  förklarade  allt 
snöfall,  töväder  eller  kallt  för  särskilda  tillställningar 
för  välgörarinnan,  som  ville  resa  till  kyrkan  och  så- 
ledes behöfde  snö,  eller  som  fruktade  att  mjölqvar- 
nen  skulle  få  vattenbrist  och  derföre  önskade  tö, 
o.  s.  v. 

Kammarherren  var  på  detta  sätt  alltför  mycket 
sysselsatt  med  sig  sjelf  och  led  i  anseende  till  betje- 
ningens  vresighet  åtskilliga  förargelser,  så  att  han  ej 
just  hade  tid  att  tänka  på  Teodora,  som  han  aldrig 
älskat,  eller  på  sin  dotter  Emilia,  som  han  aldrig  sett. 
Sant  var  det  att  Emilia  en  och  annan  gång  om  året 
skref  till  pappa,  att  barnstilen  småningom  öfvergick 
till  en  vacker  fruntimmersstil,  att  innehållet  från  detta 


435 

korta  notismakeri,  som  barnen  anse  för  det  högsta, 
öfvergick  till  reflektion,  till  klara,  lefvande  tankar, 
rena  som  en  god  flickas  hjerta  och  okonstlade  som  en 
förgät-mig-ej.  Men  detta  var  allt  ej  saker,  som  rörde 
Gabriel  Ljungsköld,  hvilken  tvärtom  alltid  förargade 
sig,  när  Emilia  nämnde  onkel  Berndtson  och  omtalade 
hur  god  han  var. 

Kammarherren  intresserade  sig  således  föga  för 
sin  dotter  och  ansåg  henne,  då  han  med  hofmar- 
skalkinnan  öfverlade  derom,  för  ett  förloradt  barn, 
som  måste  bli  utan  all  bildning  och  all  verldsvana  i 
det  sällskap  hon  befann  sig;  "men",  tillade  han  med 
en  axelryckning,  "man  kan  ingenting  göra,  det  är  väl 
att  det  är  en  flicka." 

Vi  vilja  ej  uppehålla  med  långa  beskrifningar 
om  känslor  och  tankar  hos  den  gode,  spake  kammar- 
herren, ty  vi  ha  tillhands  ännu  ett  bref,  skrifvet  sex 
år  senare  än  det  förra  och  som  ger  oss  fullkomligt 
nog  reda  om  förhållandena : 
^Högvälborna  Gousine ! 

Malma  bruk  d.  6  Juni  1830. 

Efter  en  lång  och  i  anseende  till  dammet  (som 
angrep  mina  redan  förut  svaga  ögon)  svår  resa,  an- 
kom jag  hit  förliden  fredag.  Min  nåd  kan  föreställa 
sig  min  bestörtning,  när  jag  knappt  kände  igen  min 
egendom,  så  förändrad  till  sin  fördel  har  den  blifvit. 
Berndtson  har  verklig  heder  af  förändringarne;  men 
då  man  ej  har  högre  vyer,  förmår  man  tillse  dy- 
lika saker.  Jag  har  för  min  del  aldrig  kunnat  med 
dylikt. 

Jag  blef  mottagen  af  Berndtson  med  den  aktning, 
jag  hade  skäl  att  vänta,  och  strax  derpå  ankom  frö- 
ken Emiha,  min  k.  dotter,  och  flög  i  mina  armar.  Det 
var  ett  Ijuft  ögonblick  af  faderskärlekens  omarmning, 
i  famnen  slutande  sitt  enda  barn.  Hon  är,  inför  Gud, 
vacker  som  en  dag  och  jag  undrar  alldeles  inte  på 
den  der  Alexis,  att  han  blifvit  kär.  Det  hade  kunnat 
hända  mig  sjelf  i  min  ungdom,  ty  Emilia  är  ganska 
täck,  icke  allenast  täck  utan  vacker,  icke  allenast  vac- 
ker, utan  i  vissa  moment  skön.  Min  f.  d.  hustru  syn- 
tes icke  till,  hon  mådde  illa,  sade  man  mig.  Snart 
kom  äfven  Alexis  —  det  är  en  rätt  hygglig  ung  man. 


436 

men  Gud  allena  vet  hvad  hans  föräldrar  varit ;  en 
vacker  yngling,  starkt  och  väl  byggd,  passande  till 
militär,  ungefär  af  löjtnant  Wisselsvärds  längd.  Han 
helsade  mig  med  vördnad;  men  ingen  vågade  att  då 
tala  med  mig  om  hufvudsakliga  ämnet  för  min  här- 
varo.  Som  jag  lofvade  min  välgörarinna,  skall  jag  al- 
drig   gifva    mitt    samtycke   till    en  opassande  förening 

—  om  äfven  Emilia  skulle  dö  af  sorg.  Alexis  är  el- 
jest en  ganska  instruerad  yngling,  i  sitt  slag,  och  af 
ett  muntert,  något  djerft  lynne;  var  emellertid  lugn, 
min  nådiga.  Jag  skall  ej  glömma  hvem  jag  är  och 
hvad  en  far  eger  att  fordra  af  sitt  barns  lydnad. 
Det  är  afton,  jag  slutar  för  i  dag.  —  Som  jag  hvarje 
timme  och  stund  tänker  pä  min  välgörarinna,  kommer 
mitt  bref  att  dag  efter  dag,  timme  efter  timme,  fort- 
sättas." 

"Den  7  Juni  kl.  6  f.  m. 

Knappt  har  jag  kommit  ur  sömnens  sköte,  förrän 
jag  genast  sätter  mig  ner  för  att  utgjuta  några  tårar 
af  tacksamhet  för  Den,  som  omhuldat  mig  med  den 
kristeliga  kärleken  och  fastkedjat  mig  med  tacksam- 
hetens fastaste  band.  Ädla  cousine,  hvarken  vaken 
eller  i  drömmen  kan  jag  glömma  den  engel,  som  i 
så  många  år  varit  min  välgörande  genius.  Gud  gifve, 
att  jag  kunde  blotta  mitt  rörda  hjerta  och  lägga  det 
för  cousines  fötter!" 

"Två  timmar  senare. 

Berndtson  har  varit  uppe  hos  mig.  Han  har  sla- 
git omkring,  att  han  gerna  önskar,  att  hans  Alexis 
skall  få  ingå  förbindelse  med  min  k.  dotter;  jag  har 
dock  afslagit  det  opassande  anbudet  och  föreställt  herr 
Berndtson,  att  det  aldrig  kunde  eller  kan  ske,  med 
mitt  samtycke.  Berndtson  är  dock  en  högdragen  men- 
niska,  full  af  borgarhögmod,  en  penningaristokrat,  en 
af  dessa  menniskor,  som  tro  sig,  derföre  att  de  sam- 
lat penningar,  vara  lika  goda,  ja,  till  och  med  bättre 
än  vi,  hvars  förfäder,  genom  dyra  uppoffringar  och 
trogna  tjenster,  köpt  sin  upphöjelse.  Han  blef  således 
stött;  men  jag  visste  hvilken  han  är  och  hvem  jagar. 

—  När  han  var  simpel  målare,  var  jag  redan  kam- 
marjunkare,  och  då  han  låg  i  soldathopen,  var  jag 
redan   sjelfskrifven   i   konungaborgen.      Jag  hinner  ej 


437 

mera.  Posten  skall  afgä  inom  några  minuter;  med 
tusende  välönskningar  för  den  ädla,  hvars  råd  jag  all- 
tid skall  följa,  häller  mig  uppe  under  den  nödvändiga 
frånvaron,  som  är  mig  så  smärtsam,  emedan  jag  ej 
dagligen  får  den  glädjen  att  uppvakta  den,  som  oaflåt- 
ligen  är  föremålet  för  mina  tankar  och  mina  innerliga 
böner  till  Honom,  som  allt  skall  belöna. 
Med  synnerlig  vördnad  etc. 

Gabriel  Ljungslioldy 

Ställningen  var  verkligen  något  brydsam,  ty  Ga- 
briel Ljungsköld  satte  sig  fortfarande  mot  giftermålet. 
Emilia  sörjde,  Alexis  bad  och  Berndtson  talade  för- 
nuft, ingenting  ville  hjelpa. 

Teodora  kunde  blott  med  svårighet  förmås  att 
återse  sin  förra  man. 

"Det  är",  sade  hon,  "icke  derföre  att  jag  hatar 
honom,  att  jag  tillräknar  honom  något  af  mina  och 
Emilias  olyckor,  men  derföre  att  det  skär  i  hjertat,  dä 
jag  blott  tänker  på  honom,  det  är  obehagligt;  men 
jag  skall  bära  det." 

Teodora  bibehöll  också  verkligen  modet  bättre  än 
hon  vågat  hoppas.  Detta  var  dock  ej  helt  och  hållet 
hennes  skull  utan  isynnerhet  Gabriels. 

Då  man  nämligen  garderar  sig  mot  ett  och  finner 
någonting  afvikande,  som  man  ej  väntat,  blir  man  helt 
annorlunda  till  mods,  än  då  man  finner  sig  hafva  gis- 
sat rätt. 

Hade  Teodora  funnit  Gabriel  alldeles  sådan  hon 
väntade  honom  vara,  så  hade  hon  också  behöft  hela 
sin  själsstyrka  att  kämpa  emot  de  forna  minnena,  som 
då  skulle  strömmat  öfver  hennes  själ;  men  han  var 
helt  annorlunda,  än  hon  tänkt  sig  honom,  och  detta 
lättade  mödan  betydligt. 

Kammarherren  hade  nämligen,  som  vi  förut  sagt, 
åldrats  betydligt.  Passionerna  hade  saktat  sig  och 
vanan  af  beroende  och  af  ett  det  mest  odrägliga  af 
alla,  det  nemligen,  som  består  i  att  nödgas  vara  en 
villig  vädervisare  för  alla  nycker  hos  sin  välgörare, 
hade  gjort  Gabriel  till  ett  mera  löjligt  och  nära  nog 
harmlöst  föremål  för  uppmärksamheten. 


438 

Det  finnes  väl  ingenting  svårare  för  en  menniska, 
som  har  samvete  och  känsla  af  heder,  än  att  träda  i 
underhandlingar  med  en  alldeles  motsatt  natur,  dertill 
tvingad  af  omständigheterna.  Der  måste  den  fasta 
karakteren  lämpa  sig  efter  karakterslösheten,  med  fara 
att  det  spänstiga  sinnet  springer  sönder  under  för- 
s  oket. 

Det  var  således  naturligt,  att  Berndtson  måste 
känna  ett  djupt  obehag,  då  han  fann  att  alla  skäl  i 
kärlekens  anda  ej  kunnat  öfvervinna  Gabriel  och  förmå 
honom,  som  EmiUas  laglige  giftoman,  att  gifva  sitt  bi- 
fall till  de  ungas  förening.  Alexis  var  uppretad  till 
vrede.  Emilia  led  utan  att  klaga  och  Teodora  trö- 
stade utan  att  kunna  trösta.  Kammarherrn  påstod 
envist  sin  faderliga  rätt,  fastän  han  ej  någonsin  befat- 
tat sig  med  att  uppfylla  en  enda  af  en  fars  pligter. 
Berndtson  var  den  ende,  som  visste  med  sig  att  han 
kunde  göra  slag  i  saken ;  men  sättet  var  honom  i  hög- 
sta grad  motbjudande. 

Emellertid  gick  han  en  afton  upp  på  kammar- 
herrns  kammare. 

Den  mäktige  fadren  hade  tagit  på  sig  en  nattrock, 
upplöst  sitt  knutna  hår,  pådragit  nattmössan  och  satt 
just  och  funderade  på  huru  mycket  motståndet  kunde 
göra,  då  Berndtson  inträdde. 

Ett  dystert,  nära  bittert  allvar  låg  öfver  Berndt- 
sons ansigte,  då  han  sade:  "Jag  kommer,  min  bäste 
kammarherre,  för  att  tala  med  er  för  sista  gången  om 
er  dotters  framtid." 

Gabriel  tog,  oaktadt  nattrockens  något  bofälliga 
skick,  genast  på  sig  en  nedlåtande  min  och  svarade: 
"Välkommen,  min  gode  herr  Berndtson,  fägnar  mig  att 
ni  kommer  hit  upp,  kan  vara  intressant  att  tala  om 
våra  affärer  så  här  i  solnedgången.  Det  är  ett  verk- 
ligt nöje  att  se  huru  ni  förbättrat  gården  —  gläder 
mig  att  se  en  industriös  man  — " 

"Det  är  ej  derom  vi  skola  tala",  yttrade  Berndt- 
son. 

"Jo  visst,  min  bäste,  om  min  dotters  mesalliance 
är  det  redan  för  sent",  yttrade  Gabriel  och  svepte 
nattrocken  tätare  omkring  lifvet,  "mina  pligter  som  far 
förbjuda  — ." 


439 

Berndt  son  gjorde  en  våldsam  ansträngning  för  att 
synas  lugn. 

"Nä  väl,  herr  kammarherre",  yttrade  han  efter  en 
stunds  tystnad,  "ni  har  ej  förändrat  er  —  det  gläder 
mig." 

"Ja,  hederns  foi^dringar  har  jag  alltid  sökt  fylla", 
blef  det  stolta  svaret  från  nattrocken,  som  drogs  ännu 
trängre  kring  kroppen.  "För  öfrigt  är  jag  endast  Gud 
och  mitt  eget  samvete  ansvarig  för  mina  handlingar 
i  detta  fall." 

Berndtson  tycktes  lugnare  i  samma  mån  som  hans 
vederpart  blef  orolig  och  stolt. 

Ändtligen  sade  han:  "Låt  vara  att  ni  har  rättig- 
het att  som  far  bestämma  öfver  er  dotter;  men  äfven 
detta  har  en  gräns.  —  Jag  har  talat  vid  jurister  om 
saken   och  jag  kommer  nu  för  att  säga  er  tvä  vilkor 

—  process,  den  ni  förlorar,  eller  —  en  lifstidsränta 
af  tusen  riksdaler,  som  jag  garanterar  er." 

Gabriel  satt  en  stund  och  gungade  fram  och  åter 
i  stolen.  "Jag  fruktar  inga  processer,  herr  Berndtson, 
men  min  dotters  väl  är  mig  kärt  —  uppriktigt  sagdt, 
kan  jag  se  någon  utväg  att  afkasta  masken  utan  att 
behöfva  krusa  för  min  gumma  på  Skrofvelsborg,  så  — 
jag  är  liberal,  min  bäste,  har  verkligen  inga  fördomar 

—  det  gör  mig  egentligen  ingenting  med  hvem  Emi- 
lia gifter  sig  —  men  si  —  ni  vet  ställningen  --  hof- 
marskalkinnan  har  ålagt  mig  att  säga  nej  —  nej  och 
ännu  nej  —  hon  har  kommit  på  den  idéen  att  sjelf 
ta  Emilias  lycka  om  hand.  Ha  ha  ha,  ni  känner  svag- 
heten hos  gamla,  rika  damer,  som,  en  tout  prix,  vilja 
vara   välgörande    och  lägga  sin  näsa  i  allt.     Ha  ha." 

"Vi  komma  således  öfverens?"  sade  Berndtson 
med  ett  föraktligt  smålöje. 

"Ja  visst,  min  bäste;  men  på  ett  tusen  banko  är 
det  mig  ej  möjligt  att  lefva  comme  il  faut  —  ett  tu- 
sen femhundra  kunde  gå  an." 

"Jag  lofvar  att  göra  hvad  jag  kan",  yttrade  Berndt- 
son, "men  först  fordrar  jag  af  er  en  högtidlig  tillåtelse; 
det  är  lördag  i  dag  —  i  morgon  skall  det  lysas  för 
de  unga." 

"Hellre  än  gerna,  min  bäste  —  jag  är  således 
icke  mer   beroende  af  den  odrägliga  gumman  —  hon 


440 

har  varit  mig  ganska  nyttig,  det  är  sant;  men  jag  har 
också  dyrt  fått  betala  det  —  men  nog  härom,  å  hen- 
nes sida  var  uppoffringen  ganska  ringa  —  och  hade 
ej  mina  små  vilkor  gjort  det  nödvändigt  att  synas 
vara  hennes  vän  —  sä  hade  ja^  längesedan  gjort  min 
sjelfständighetsförklaring  —  känslen  af  frihet  ligger  på 
djupet  af  hvarje  ädel  själ." 

"Ja,  det  är  en  sanning." 

"Men  klokheten,  ser  ni,  är  lika  värdig  en  menni- 
ska  och  derföre  har  jag  —  (med  illparig  triumferande 
blick)  har  jag,  min  bäste  vän,  förstått  att  blanda  mina 
kort  så,  att  jag  blifvit  orubblig  i  nåden  hos  den  narr- 
aktiga gumman,  ni  må  tro  man  måste  vara  diplomat 
för  att  kunna  något  sådant,  med  den  framgång  som 
jag  —  jag  vill",  tillade  Gabriel  med  en  viss  högdra- 
genhet, "se  den  som  längre  och  lyckligare  än  jag  kun- 
nat beherrska  sig." 

Kammarherrn  blef  allt  mera  glad  och  förnöjd,  un- 
der det  han  berättade  en  mängd  små  konstgrepp,  som 
han  begagnat  för  att  leda  gumman  efter  sina  afsigter. 
Han  skröt  deraf,  alldeles  som  en  tapper  soldat  med 
sina  ärr,  och  i  sanning  hela  hans  själ  var  ärrig. 

Sedan  Berndtson  med  en  slags  beundran  afhört 
den  gode  mannens  meritförteckning  och  fått  riktig  reda 
på  huru  eländigt  och  falskt  han  alltid  lyckats  gå  till 
väga,  något  som  föreföll  Berndtson  besynnerligt,  men 
som  ej  är  det  allraminsta  underligt  hos  sådane,  som 
sakna  moraliskt  gehör,  skred  man  till  utvexlingen  af 
handlingarne. 

Gabriel  gaf  en  skriftlig  tillåtelse  till  lysning  och 
Berndtson  gaf  honom  en  skuldförbindelse  att  årligen 
utbetala  ett  tusende  femhundrade  riksdaler  banko  till 
Emilias  far. 

Dermed  var  den  saken  slut  och  Berndtson  aflägs- 
nade  sig. 

Gabriel  svängde  sig  ovanligt  lätt  och  gladt  i  sin 
nattrock  och  promenerade  i  tofi'lorna  fram  och  åter, 
småmysande  öfver  att  affären  slagit  så  väl  ut.  "Den 
der  Berndtson",  sade  han  vid  sig  sjelf,  "är  en  besked- 
lig karl.  —  Han  skall  beundra  min  förmåga  att  styra 
en  kosa  mellan  blindskär  —  den  stackaren,  han  skulle 
ha   stött   emot  tusen  gånger,  om  han  skulle  gått  den 


441 

vägen,  liksom  den  narren  Stjernros,  som  skulle  tala 
sanningens  språk  inför  Gustaf  den  lille  —  ha  ha  ha, 
jo  jo,  mina  herrar  —  slutligen  måste  ni  ändå  erkänna 
att  ni  måste  stå  tillbaka  för  den,  som  kan  beräkna 
allt  och  som  beherrskar  ögonblicket." 

Berndtson  gick  också  länge  i  sitt  rum  fram  och 
åter;  slutligen  ställde  han  sig  vid  fönstret  och  blickade 
ut  i  den  ljusa  sommarnatten.  Han  kände  att  der  brann 
en  djup  harm  i  hans  själ;  så  hade  han  ej  velat  köpa 
sina  älsklingars  lycka;  men  han  hade  ej  kunnat  annat. 

"Och  denne  usling  skall  ha  en  sådan  dotter  som 
Emilia  —  men  der  kommer  en  dom  öfver  hans  kala 
hufvud!  en  gång  skall  han  bli  straffad  för  sin  usel- 
het." 

Då  hörde  han  en  bekant,  mild  och  skön  stämma 
bakom  sig  hviska.  "Dömer  icke,  så  värden  I  icke 
dömde",  ljöd  det  vänligt  i  hans  öra.  Han  vände  sig 
om  hastigt,  men  der  fanns  ingen  i  rummet. 

"Du  har  rätt,  goda,  barnsliga  ande:  dömer  icke, 
så  värden  I  icke  dömde.  —  Tack  lill-Stina,  jag  höll 
på  att  glömma,  att  du  var  mig  nära.  Nej,  jag  dömer 
icke;  Hans  är  domen." 


Dagen  derpå  kom  Gabriel,  mycket  ceremoniös,  ner 
till  familjen,  omfamnade  sin  dotter  och  gaf  henne  sin 
faderliga  välsignelse.  Det  goda  barnet  böjde  sitt  loc- 
kiga hufvud  ner  för  fadern  och  grät  af  tacksamhet  och 
glädje.  Alexis  närmade  sig  också  och  bad  öppet  och 
ärligt  om  förlåtelse,  derföre  att  han  varit  vredgad  i 
sitt  hjerta.  Det  var  en  vacker  scen,  utom  för  Berndt- 
son, som  tyckte  att  barnens  glädje  var  en  molocks- 
dyrkan;  men  han  ville  ej  störa  den  genom  att  omtala 
sättet,  på  hvilket  en  fars  hjerta  väcktes  till  kärlek  och 
ömhet. 

Gabriel  skyndade,  sedan  ceremonien  var  slut,  hvar- 
till  hörde  att  han  äfven  omfamnade  Teodora,  på  sitt 
rum  och  skref  ett  bref  till  sin  välgörarinna,  deri  han 
omtalade  att  han  ej  kunnat  motstå  sin  dotters  tårar 
och  de  öfriges  böner,  utan  skänkt  sitt  bifall  till  de 
ungas  förening. 


442 

När  han  lackade  igen  brefvet,  smålog  han  och 
sade  vid  sig  sjelf:  "Nu  blir  min  nåd  förargad  och  skrif- 
ver  något,  som  ger  mig  anledning  att  bryta  bekant- 
skapen." 

Detta  slog  ganska  riktigt  in:  hofmarskalkinnan  blef 
utom  sig  att  hennes  lydige  slaf,  föremålet  för  hennes 
mångåriga  välgerningar,  utan  att  ens  konsultera  henne, 
gifvit  sitt  bifall,  att  således  den  der  flickan,  hvars  lycka 
hon,  för  att  komplettera  sitt  välgörelseverk,  velat  med 
egna  händer  skapa,  så  der  helt  enkelt  slapp  ur  fäng- 
slet.  Hon  skref  således  ett  bref  fullt  af  hennes  "rätt- 
mätiga" harm  och  med  en  slags  befallning  att  saken 
skulle  omgöras  samt  hotade  att  ta  sin  hand  från  Ga- 
briel. Med  ett  ord,  detta  bref  var  ett  prof  af  sårad 
fåfänga  och  smärta  öfver  splittrade  planer.  Gabriel 
svarade  med  omgående: 

"Hög välborna  fru  cousine! 

Med  högsta  förundran  genomläste  jag  min  cou- 
sines  bref.  Det  är  mig  en  glädje  att  min  cousine  med 
så  mycken  värma  intresserar  sig  för  mig  och  de  mina; 
men  jag  får  äfvenledes  bekänna,  att  jag  af  ingenting 
hindras  att  göra  hvad  jag  anser  för  rätt  och  öfver- 
ensstämmande  med  samvetet.  Jag  kan  således,  äfven 
med  uppoffrande  af  min  cousines  godhet,  ej  underlåta 
gifva  vid  handen,  att  jag  ämnar  flytta  till  Stockholm 
och  således  i  alla  händelser  troligen  ej  får  tillfälle  att 
vistas  på  det  sköna  Skrofvelsborg.  Om  min  cousine 
behöfver  en  commissionär  i  hufvudstaden,  skall  jag 
med  största  nöje  vara  till  tjenst.  I  början  af  Juli  blir 
bröllopet;  det  hade  varit  en  fägnad  att  vid  detta  hög- 
tidliga tillfälle  få  den  äran  se  min  cousine  här  och  för- 
klara den  vördnad,  med  hvilken  jag  städse  fortblifver 
min  nådiga  cousines 

ödmjukaste  tjenare 
Gabriel  LjtmgsJiöld." 

Hofmarskalkinnan  väntade  likväl  helt  andra  resul- 
tat af  sitt  bref.  Hon  var  så  säker  om  Gabriels  öd- 
mjuka sinne  och  om  hans  tacksamhet,  att  det  ej  föll 
henne  in  annat  än  att  det  var  af  svaghet,  han  ingått 
på  eftergifter.  Hon  hade  derföre  lugnat  sig  och  fruk- 
tade   endast,    den    goda    gumman,  att  hennes  stränga 


443 

bref  skulle  bringa  den  beskedlige  Gabriel  i  förtviflan. 
Hon  fortsatte  derföre  helt  lugnt  sina  välgörenhetspla- 
ner och  hade  just  tagit  under  skärskådande  en  fattig 
familj  med  åtta  barn,  som  husmamsellen  rekommen- 
derat. Det  fanns  också  i  hela  trakten  ingen,  som 
bättre  behöfde  hjelp  än  desse,  och  hofmarskalkinnan, 
som  verkligen  i  själ  och  hjerta  var  god,  ömmade  inner- 
ligt för  deras  belägenhet. 

"Ja,  mamsell  Doffel  —  som  sagdt  är,  de  fattiga 
barnen  skola  få  nya  kläder  och  skola  på  min  bekost- 
nad gå  i  skola;  far  och  mor  —   fadren  är  ju  lam?" 

"Ja,  ers  nåd." 

"Far  och  mor  (stackars  qvinna,  som  genom  sin 
flit  skall  underhälla  nio  personer)  de  skola  få  flytta  in 
i  nedra  flygeln.  —  Tror  mamsell  Doffel  att  de  bli  tack- 
samma, att  de  tacka  Gud,  menar  jag?" 

"Ack  ja,  ers  nåd!  Ganska  säkert.  Tårarne  kommo 
modren  i  ögat,  då  hon  nämnde  ers  nåds  namn." 

"Åja,  jag  gör  hvad  jag  kan  af  godt  hjerta.  —  Är 
posten  kommen,  Ytterbom?"  af  bröt  hon  sig  sjelf,  då 
betjenten  kom  med  ett  bref  på  den  långa  silfverbric- 
kan.  "Från  min  beskedliga  kammarherre",  yttrade 
hon  och  bröt  sigillet. 

Hofmarskalkinnan  bleknade  af  smärta  och  förar- 
gelse, då  hon  läste  detta  bref,  som  vi  återgifvit;  hen- 
nes läppar  darrade.  "Jag  ser  att  jag  är  bedragen", 
sade  hon,  med  gnistrande  ögon,  till  mamsell  Doffel, 
"otacksamheten  stinger  mig  —  sådane  äro  menni- 
skorna." 

Mamsell  Doffel  visste  ej,  hvarom  fråga  var,  och 
hofmarskalkinnan  fann  att  hon  för  sin  egen  skull  ej 
borde  omtala  brefvets  innehåll,  emedan  detta  skulle 
bevisat  att  hon  låtit  bedraga  sig  —  och  detta  är  ändå 
det  harmligaste  af  allt.  Hon  tystnade  derföre  några 
ögonblick,  kramade  det  olyckliga  brefvet  ihop  och  sade 
slutligen:  "Angående  den  der  familjen  ni  rekommen- 
derat får  jag  säga  att  jag  ej  kan  hjelpa  dem;  åtta 
barn,  kära  Doffel,  är  en  skara,  som  är  olidlig.  —  Jag 
vet  också  inte  hvarför  sådant  folk  löper  till  och  gifter 
sig.  —  Det  är  en  obetänksamhet  utan  like.  —  Säg 
dem,  kära  Doffel,  att  de  få  dra  sig  fram  med  bön  och 
flit;  jag  ämnar  inte  träda  emellan." 


444 

"Men  ers  nåd  lofvade",  h viskade  mamsell  Doffel, 
som  var  en  lång,  gulblek,  sjuklig  och  mycket  moralisk 
mamsell,  som  luktade  palsydroppar  på  tre  alnar  och 
alltid  hade  någonting  att  klaga  öfver,  "ers  nåds  löfte." 

"Min  kära  Dofiel,  jag  hoppas  att  hon  låter  bli 
inprotocollera  mina  välvilliga  förslag  under  form  af 
löften.  Doffel  vet  att  jag  bestämmer  mina  handlingar. 
Nämn  ej  det  folket  för  mig  mera." 

Mamsell  Doffel  vek  naturligtvis  för  hennes  nåds 
onådiga  tillrättavisning  och  familjen  blef  ohulpen,  rätt- 
visligen  utan  hjelp,  emedan  hennes  nåd  råkat  att  bära 
sig  enfaldigt  åt  och  slösat  välgerningar  på  en  otack- 
sam. Hade  hennes  nåd  deremot  gjort  godt  för  det 
godas  skull,  hade  hon  ganska  säkert  hvarken  fordrat 
tacksamhet  i  betalning  eller  känt  smärta  öfver  att  hon 
ej  fått  ränta  på  sina  välgerningar.  Den  som  fordrar 
tacksamhet  är  egentligen  ej  annat  än  en  som  lånar 
ut  sitt  hjerta  mot  procent  och,  som  räntan  ej  är  i  lag 
bestämd,  begär  man  ofta  hundrade  gånger  mera  tack- 
samhet, än  välmeningen,  bröder  emellan,  kan  vara 
värd. 

Emilias  giftermål  verkade  således  intet  godt  på 
Skrofvelsborg,  der  hennes  nåd  inneslöt  sig  inom  för- 
sigtighetens  skal  och  föresatte  sig  att  göra  rätt,  men 
aldrig  godt,  hvaraf  följde  att  hon  ej  en  gång  gjorde 
rätt,  emedan  att  göra  godt  ej  egentligen  är  något  syn- 
nerligen mera  än  att  man  gör  något  som  samvetet  er- 
känner som  rätt. 

På  Malma  deremot  rustade  man  sig  till  bröllopet. 
Kaptenskan  på  Lill-Malma  tillkallades  och  gjorde  upp 
en  reqvisitionslista,  som  Berndtson  ej  utan  ett  smålöje 
expedierade  till  staden,  så  hederhgt  hade  hon  tagit  till 
med  krokan,  konfekt,  krakmandel  och  krukrussin,  att 
ej  nämna  en  mängd  andra  matnyttiga  ting. 

Då  bröllopsdagen  kom,  var  Gabriel  iklädd  sin 
gamla  kammarherre-uniform,  med  de  två  knapparne 
bak;  nyckeln  hade  försvunnit  under  tidens  lopp.  Då 
han  igenom  ena  salsdörren  inträdde  med  sin  dotter 
vid  handen,  smålog  han  sä  förnöjdt  och  förde  sig  så 
siratligt,  att  man  kunde  se,  att  han  riktigt  ville  göra 
figur  i  motsats  mot  den  redlige  Berndtson,  som  enkel, 


445 

anspråkslös  och  allvarlig  förde  fram  Alexis  till  brud- 
stolen. 

Det  var  en  högtidlig  akt;  men  huru  olika  voro  ej 
Gabriel  och  Teodora,  äfven  nu.  Han  styf  och  rak, 
med  det  hopknutna  håret  strängt  åtdraget  öfver  hjes- 
san,  höjde  sig  på  tå  och  smålog  förnöjdt  åt  prestens 
ord  till  de  unga  samt  lekte  med  sin  urkedja,  kastande 
sina  ögon  med  en  viss  sjelfbelåtenhet  än  hit,  än  dit, 
för  att  se  på  effekten  af  situationen;  det  tycktes,  som 
om  han  betraktat  vigseln  som  en  teatereffekt  pch  va- 
rit nära  att  applådera  och  ropa  da  capo. 

Teodora  deremot  tycktes  med  sina  blickar  följa 
hvarje  tanke,  hvarje  känsla  som  vaknade  och  lefde  i 
de  ungas  bröst.  För  henne  var  detta  ögonblick  en 
gudstjenst,  helig  och  outgrundligt  mäktig  i  hf  och  aöd. 
—  Aldrig  hade  hon  känt  kärlekens  fader  fylla  hennes 
hjerta  med  mildare  och  saligare  känslor  än  just  nu. 
Så  olika  kan  det  vara. 

Åtta  dagar  efter  bröllopet  reste  Gabriel  till  Stock- 
holm med  några  hundrade  riksdaler  pä  fickan,  efter- 
lemnande  sin  faderliga  välsignelse  "till  den  kraft  och 
verkan  lag»  förmår." 


Samvetet. 


Piegeringsrådet  Abelung  lefde  ännu,  fastän  tynande, 
lik  ett  uttorkadt  träd,  genom  hvars  försvunna  kärna 
dagen  lyser  och  som  blott  tyckes  lefva  af  barken. 
Han  var  nu  nära  sekelsgammal  och  hade  blifvit  inta- 
gen af  detta  ålderdomshögmod,  som  tyckes  tro  att  en 
hög  ålder  är  ett  särskildt  bevis  af  himlens  nåd.  Han 
omtalade  derför  med  synnerlig  fägnad,  huru  många 
konungar  han  hade  tjent,  huru  ofta  han  måst  vexla 
åsigter  och  färger  och  hur  han  ändå  beständigt  stått 
upprätt,  när  allt  fallit  omkring  honom. 

Det  fmnes  också  karakterer,  som,  lika  kinesiska 
korkgubbar,  beständigt  hålla  sig  upprätta,  huru  de 
också  kastas  och  hvälfvas,  det  är  smålynnen,  leksaks- 


446 

själar  i  mensklighetens  stora  hushåll;  men  de  stora 
karaktererne,  de  gudavigde,  falla  och  krossas  med  det 
tempel,  der  man  satt  dem.  Ett  sådant  lynne  var  ej 
regeringsrådet  Abelung,  som  lyckats  att  rädda  sig  sjelf 
i  alla  öden. 

För  ett  annat  lynne  än  hans  skulle  samvetet  hafva 
beständigt  hviskat  om  tusende  svek,  små  och  stora. 
Minnet  skulle  tvingat  det  att  åter  knyta  upp  hvarje 
maska  af  det  ränknät,  som  det  kastat  öfver  allt  och 
hvari  det  qväft  allt;  men  detta  var  ej  händelsen, 
tvärtom  njöt  regeringsrådet  af  en  sorgfri  ålderdom, 
hvartill  ej  litet  bidrog  att  hans  besvärlige  son  för 
många  år  sedan  sköt  ihjäl  sig  af  förtviflan  öfver  en 
stor  spelförlust. 

Detta  skedde  så  mycket  mer  i  läglig  tid,  som  so- 
nen redan  uttagit  stämning  på  fadren  för  att  utfå  sitt 
mödernearf,  en  ganska  kinkig  affär,  emedan  hvar- 
ken  bouppteckning  eller  annat  var  i  så  redbart  skick, 
att  ej  processen  kunnat  slutas  med  förargelse  för  re- 
geringsrådet. Men,  som  sagdt  är,  lyckan  stod  med 
regeringsrådet  och  sonen  afslutade  processen  med  ett 
skott,  den  klokaste  och  hjeltemodigaste  utvägen  han 
kunde  taga. 

Regeringsrådet  hade  ännu  en  mängd  personer, 
som  ej  visste  något  bättre  än  att  tjena  honom,  ty 
ehuru  gammal,  ehuru  ej  i  stånd  att  direkt  verka  hvar- 
ken  godt  eller  ondt,  hade  han  ändå  alltid  förmågan 
qvar  och  omärkligt,  pä  sidovägar  och  genom  väns 
vänner,  äfven  genom  att  begagna  sina  ovänners  svaga 
sidor,  uträtta  ganska  mycket.  Han  förstod  således 
ganska  väl  att  begagna  konjunkturerna  och  smyga 
emellan  sina  afsigter,  så  att  de  kommo  fram  der  man 
ej  anade  dem. 

Det  var  den  svage  gubbens  enda  glädje  att  ännu 
i  sista  ögonblicken  af  sitt  lif  känna  händelsernas  hem- 
liga trådar  glida  mellan  de  förtorkade  fingrarne.  Han 
smålog  ännu  lika  fryntligt,  då  han  hörde  huru  någon 
af  hans  planer  lyckats,  huru  han  kunnat  narra  en  he- 
derlig menniska  att  förgå  sig  och  förmått  en  egoist 
alt  gå  hans  ärender  i  stället  för  sina  egna. 

Det  är  en  njutning  för  de  gamle  att  genomgå  sin 
historia  blad   efter   blad,  för  att  liksom  lefva  om  alla 


447 

dessa  för  alltid  försvunna  stunder.  Så  gjorde  äfven 
Abelung.  Han  gick  igenom,  ofta  och  med  synnerlig 
tillfredsställelse,  sina  öden  och  drog  alltid  pä  mun- 
nen, då  han  påminde  sig  någonting  riktigt  slugt  och 
slipadt,  som  hade  lyckats;  ty  vid  alla  dessa  tillfällen 
hade  han  alltid  gripit  in  i  försynens  eller  ödets  gäng 
och  förmätt,  som  han  trodde,  styra  händelserna  tvärt- 
emot hvad  de  eljest  skulle  gått. 

En  afton,  sedan  han  nyss  slutat  en  codicille  till 
sitt  testamente,  som  var  af  hvad  man  kan  säga  det 
välgörande  slaget,  salt  han  helt  glad  öfver  att  han 
kunde  disponera  så  betydliga  summor.  Han  påminde 
sig  hafva  varit  en  fattig  yngling,  huru  han  genom  för- 
sakelser, flit  och  klokhet  lyckats  komma  sig  upp  och 
sedan  blifvit  en  inflytelserik  och  i  tillfälle  att  föreviga 
sitt  namn  genom  välgörande  inrättningar.  Han  skänkte 
således  ett  orgelverk  till  kyrkan  i  den  församling  på 
Riigen,  der  han  var  född,  gaf  summor  till  dårhus  och 
lasaretter,  stipendiefonder  till  Greifswald,  anslag  till 
ett  pris  i  rättsvetenskapen  och  dessutom  en  hel  mängd 
smärre  dispositioner,  som  skulle  bära  namnet  af  Abe- 
lungs-stiftelser. 

"Man  nödgas  i  början",  sade  han  vid  sig  sjelf, 
sedan  han  tryckt  sitt  sigill  under  handlingen,  "man 
måste  i  början  för  att  få  fast  fot  begagna  de  mest  be- 
synnerliga omständigheter  —  men  man  kan  det,  blott 
man  har  förstånd  och  skarpsinne  —  ibland  och  isyn- 
nerhet i  början  äro  uppoffringarne  större  än  väntan; 
men  det  är  i  frågan  om  att  vinna  framgångar  lika 
med  att  vinna  en  skans  i  ett  fältslag.  Der  offra  folk, 
mycket  folk  vid  första  anloppet;  men  sedan  mindre  och 
mindre  —  segren  vinns.  Hm,  den  mannen  Gyllenörrt 
och  hans  stolta  syster  —  hon  föraktade  den  "långa 
skrifvaren"  —  skrifvaren  ja;  men  han  kunde  skrifva, 
hon  fick  lära  det.  Hon  flydde  med  sin  konstmakare; 
jag  var  en  ung  man,  var  i  Petersburg  —  herrskapet 
kom  i  nåd.  —  Kejsarinnan,  med  alla  sina  svagheter, 
hade,  liksom  Gustaf  den  3:dje,  en  rådande  föresats 
att  synas  dygdens  beskyddarinna.  —  "Det  passande", 
det  som  gick  an,  det  anständiga  —  hä,  det  har  alltid 
varit  de  plagg,  hvarmed  man  skylt  den  nakna  tygel- 
lösheten.  Detta  visste  jag  —  den  der  stolta  sköna  be- 


448 

höfde  kufvas  —  jag  behöfde  mynt.  —  Danieli  hade 
samlat,  ryssarne  äro  frikostiga.  —  Jag  hade  några  ka- 
naler till  kejsarinnans  gunstlingar.  —  Man  fick  veta  på 
hofvet  att  Athalie  Gyllenörn  hade  blifvit  ryckt  ur  sin 
familjs  sköte,  att  han  var  henne  ovärdig  —  att  den 
svenska  aristokratien  skulle  vara  tacksam,  om  kejsa- 
rinnan uppträdde  till  den  förfördas  räddning.    Det  tog 

—  herr  Danieli  fick  resa  i  landsflykt  ~  jag  lät  hans 
hustru  veta  att  han  öfvergifvit  henne  —  några  bref, 
väl  skrifna,  gjorde  resten  —  jag  uppträdde  som  vän, 
naturligtvis  en  landsman,  en  gammal  beundrare  —  nu 
var  hon  i  händerna  pä  den  "länga  skrifvaren";  hon 
måste  resa  hem,  kejsarinnan  ville  det  —  jag  åtog  mig 
affärerna." 

Regeringsrådet  teg  en  stund,  pannan  rynkades, 
liksom  han  ej  riktigt  tyckt  om  det  han  gjort  —  ändt- 
Ijgen  sade  han: 

"Hvad  det  blef  af  henne  och  hennes  barn  vet  jag 
inte;  men  uppoffringen  var  verkligen  större  än  vinsten. 

—  Fyra  menniskors  lycka  för  tretusen  riksdaler  svensk 
banko,  som  der  fanns.  Men  det  var  begynnelsen  och 
om  jag  ej  haft  dem,  så  hade  också  troligen  jag  i  dag 
ej  kunnat  göra  en  disposition  på  tiotusende  riksdaler 
till  stora  barnhuset.  Det  är  alldeles  som  då  man  er- 
öfrar  en  fast  punkt  på  ett  slagfält,  det  kostar  uppoff- 
ring, men  utan  den  förloras  allt.  Så  var  det  också 
med  mig. 

"När",  tillade  han  efter  några  ögonblicks  besin- 
nande, "när  menniskorna  tala  om  ödets  skickelser,  om 
försynens  vägar,  så  sitter  der  bakom  ibland  en  lång 
skrifvare,  en  pennfäktare,  som  ingen  märker,  men  som 
drar  på  marionetterna." 

Gubben  fortfor  länge  i  sina  betraktelser,  ända  till 
dess  hans  kammartjenare  inträdde,  på  klockslaget  nio, 
för  att  hjelpa  till  vid  afklädningen,  ty  regeringsrådet 
var  ytterst  punktlig  i  allt  hvad  som  rörde  helsan.  — 
Han  ville  dra  strå  med  döden  och  narra  förgängelsen 
att  glömma  sig. 

"Regnar  mycket  i  qväll,  stormar  också,  herr  re- 
geringsråd", sade  den  gamle  tjenaren;  "klockan  slog 
just  nu  nio  i  St.  Clara." 


449 

"Jaså",  yttrade  regeringsrådet  och  stack  in  i  en 
låda  det  förseglade  papperet,  som  redan  var  försedt 
med  vittnen,  helst  desse  tecknat  på  utan  att  se  inne- 
hållet, något,  som  just  var  efter  regeringsrådets  sinne 
—  att  ej  veta  något,  att  blindt  vara  med  —  se  det 
var  bra.  Sedan  detta  skett,  begaf  han  sig  till  sängs 
och  klockan  half  tio  var  det  mörkt  i  våningen;  rege- 
ringsrådet sof  godt. 

Då  kammartjenaren  andra  morgonen  kom  in  med 
chocoladet,  låg  regeringsrådet  orörlig,  så  som  han  som- 
nat om  qvällen.  Ett  slugt  leende  låg  på  de  tunna  läp- 
parne; men  de  mörka,  stickande  ögonen,  som  eljest 
genast  öppnade  sig  och  plirade  slugt  fram  under  de 
buskiga  ögonbrynen,  stodo  halföppna,  glasaktiga,  matta 
och  brustna.  Regerings-rådet  hade  slumrat  in  i  dö- 
den, lugnare,  fridfullare,  plågfriare  än  hll-Stina  —  han 
hade  aldrig  ångrat,  han  hade  ej  med  en  tår  sökt  af- 
två  sin  skuld  och  ändå  dog  han  lugn  och  stilla,  utan 
att  tänka  derpå,  utan  fasa  och  utan  kamp. 

Är  det  rättvist  att  barnet  våndas  i  plågor  och  den 
gamle  brottslingen  slocknar  som  ett  ljus,  att  samvets- 
ängrens  taggar  stinga  den  känsliga  oskuldsengeln,  men, 
ej  förmå  genomtränga  egoismens  skal  och  träffa  det 
uttorkade  hjertat? 

Ja,  det  är  rättvisa  äfven  det,  ty  tungan  på  den 
eviga  rättvisans  vågbalk  står  midtöfver  grafven  —  der 
måste  det  väga  jemnt,  huru  också  det  slog  öfver  på 
denna  sidan  om  jemnvigtspunkten. 

Då  anden  blir  fri,  känner  han  sig  i  samma  mån 
vara  det,  som  han  här  hunnit  med  ånger  och  kärleks- 
full förtröstan  sönderdela  sin  börda,  dä  är  han  fri  från 
mycket,  som  eljest  skulle  tyngt  på  själen,  och  blott 
ärren  af  hvad  som  varit  äro  c{var,  till  ett  tecken  att  in- 
tet glöms  af  den  eviga  rättvisan.  Men  kände  han  in- 
gen ånger?  Kände  han  intet  här?  Med  hvilken  cent- 
nertyngd  väger  det  då  ej  nedåt  —  hvad  är  väl  då 
frihetskänslan  och  frihetsbegäret,  då  vingarne  kännas 
blytunga  och  kraft  att  lyfta  dem  saknas! 


Altar  tajlan.  29 


450 


Blomkncpparnc  brista. 

Det  finnes  alltid  en  lång  tid,  under  hvilken  hvarje 
menniska  ej  kan  anse  sitt  lif  justeradt;  som  ett  nytt 
ur  drar  det  sig  fram  och  tillbaka,  oron  haltar  och 
händelserna  gå  ojemnt  ända  till  dess  det  fått  sin  rätta 
gäng  och  då  fortfar  det  i  jerant  framskridande,  ända 
till  dess  slitningen  åter  gör  det  osäkert  och  ödenas 
maskineri  genom  sjelfva  sin  friktion  tvingas  att  stanna. 

Således  gick  lifvet  för  den  lilla  kretsen  på  Malma 
bruk  jemnt  och  stilla,  nästan  omärkligt,  men  med  oför- 
minskad kraft,  sedan  den  stadgat  sin  ställning  och 
vunnit  lugn. 

Berndtsons  (så  kallades  de  alla  med  ett  gemen- 
samt namn)  umgingos  med  kapten  Stjernros  pä  Lill- 
Malma;  men  det  var  ej  riktigt  helt  mellan  frunlim- 
merna.  Teodora  hade  ej  sällskap  af  den  goda  kapten- 
skan med  sina  eviga  hushällsidéer,  och  kaptenskan 
kunde,  oaktadt  sin  beskedlighet,  icke  med  "den  belästa 
nåden",  "den  andliga  frun",  "den  heliga  modren",  allt 
namn,  som  hon  tid  efter  annan  hittade  på  för  att  till- 
kännagifva  att  Teodora  lefde  i  en  annan  sfer  än  den 
der  hon  sjelf  höll  sig. 

Deremot  voro  Berndtson  och  Stjernros  nästan 
oskiljaktiga.  Sällan  förflöt  någon  vecka,  dä  de  ej  träf- 
fades och  spelade  sitt  långa  och  grundliga  parti  schack 
och  sprakade  om  politik  och  andeverld,  om  fordom 
och  nu  och  framdeles. 

Berndtson  hade  en  hufvudtanke,  som  han  aldrig 
glömde  att  tillämpa,  den,  om  att  det  är  kärleken  som 
styr  verlden.  Detta  var  en  sats,  som  Stjernros  gerna 
ville  tro,  men  som  han  likväl  ej  hade  mod  att  full- 
följa, då  han  tyckte  att  så  mycket  bevisade  dess  halt- 
löshet. 

Berndtson  smålog.  "Nå  väl,  jag  vill  bevisa  dig 
att  det  hela  rör  sig  efter  den  eviga  kärlekens  lag,  att 
det  är  kärleken  allena,  som  tvingar  verldsödet  att  gå 
sin  bana  och  att  hatet,  sveket,  nöden  och  olyckan  må- 
ste tjena  för  dess  ändamål." 


451 

Stjernros  skakade  på  hufvudet  och  sade :  "Nå,  än 
krigen  då,  nå  än  revolutionerna  med  sina  fasor,  sina 
guillotiner  och  mord  —  äro  de  kärlekens  verk?" 

"Nej,  icke  kärlekens  verk,  men  medel  i  kärlekens 
hand,  eller  tror  du  väl  att  Gud  ännu  ett  ögonblick 
glömt  sin  plan  för  ett  kärlekens  rike  på  jorden,  som 
en  förgård,  en  plantskola  för  härlighetens  rike  i  him- 
len?" 

"Nej,  det  måste  väl  så  vara;  men  — " 

"Ser  du",  sade  Berndtson,  "hvarför  sticker  örten 
sina  hjertblad  uppåt  och  sina  rötter  nedåt  —  jo,  hon 
behöfver  ljus  och  hon  behöfver  näring  —  det  är  så- 
ledes behofvet  som  gör,  att  hon  sträfvar  att  utveckla 
sig  just  sä,  som  Gud  velat. 

Menniskorna  lefde  en  gång  förströdda,  skilda  i  en- 
samhetens vildhet,  men  öfverallt  fanns  der  en  fiende, 
som  de  ej  ensamme  kunde  bekämpa,  detta  var  den 
vilda  naturen,  som  beständigt  trängde  på  och  som 
menniskan  ej  ensam  kunde  besegra.  De  måste  såle- 
des sammansluta  sig,  bli  ett  samfund,  som  jagade  och 
fiskade  gemensamt.  Nå  väl;  men  detta  var  blott  ett 
materielt  intresse,  ett  moraliskt  masta  vakna  och  ännu 
närmare  sluta  dem  samman  till  en  andlig  helhet. 
Detta  skedde,  då  de  olika  horderna  trängde  hvarandra 
och  det  första  krig  uppstod.  Då  sammanslöto  sig  de 
små  hoparne  till  fasta  föreningar,  som  kämpade  för 
en  idé,  huru  otydlig  och  huru  rå  den  också  mätte 
vara.  Ser  du,  striden,  behofvet  spann  det  första  kär- 
lekens band  mellan  folket,  och  behofvet  af  hjelp  sam- 
manknöt  småningom  de  många  horderna  till  folkslag, 
som  fingo  sina  fädernesland  och  sin  nationalitet,  sin 
egna  tro,  sina  egna  husgudar  och  seder  att  försvara. 
Så  knöt  just  striden  samman  dem  till  föreningar." 

"Ah  ja,  deri  kan  du  ha  rätt",  yttrade  Stjernros, 
"men  det  är  ändå  ej  kärlek." 

"Allt  är  blott  ännu  i  utveckling,  intet  ännu  full- 
bordadt.  Hvad  behöfdes  sedan  —  ja,  kriget  var  ett 
djuriskt  krig  ännu,  kampen  var  man  mot  man,  folken 
stridde,  liksom  de  enskilde,  med  hat  —  då  fann  man 
ett  medel  som  aflägsnade  fienderna  från  hvarandra  — 
det  är  ej  af  personligt  hat,  utan  af  pligt,  krigarens  led 
ger  eld  på  en  fiende,  som  det  ej  känner  mera  än  till 


452 

namnet.  Du  ser  att  der  ligger  en  kärlekens  tanke  uti 
att  rycka  de  stridande  från  hvarandra  och  göra  mör- 
dandet till  en  konst  i  stället  att  göra  det  till  en  lusta. 
Nästan  liktidigt  fann  man  en  utväg  att  förbrödra  men- 
niskorna,  derigenom  att  en  tanke  kunde  tusendubblad 
träffa  dem  alla,  smyga  sig  in  i  hvarje  koja  och  sprida 
Guds  ord  till  hvarje  öra.  Der  ser  du  hur  fiendskapen 
aflägsnas  och  brödraskapet  får  ett  föreningsmedel.  Så 
länge  man  ännu  varit  i  stånd  att  skilja  folken  frän 
hvarandra,  att  dela  dem  inom  sig  i  klasser  och  upp- 
dra barriérer  för  deras  .  förening,  måste  kriget  vara ; 
det  är  de  blindes  strid  emot  de  blinde  för  helt  andra 
mål  än  deras  egna.  Men  ju  mera  folken  känna  hvar- 
andra, ju  mera  handelsvägarne  genomkorsa  verlden  och 
pressen  utflödar  sina  tusenartade  alster,  desto  när- 
mare måste  menskligheten  sammanknytas;  det  återstår 
blott  den  personliga  bekantskapen  mellan  de  olika  fol- 
ken, jemnhet  i  deras  författning,  för  att  göra  hela  den 
civiliserade  verlden  till  ett  enda  brödrafolk,  som  blott 
skiljer  sig  genom  sin  klimatiska,  vi  kalla  det  nationela, 
stämpel.  Då  folken  en  gång  veta,  att  de  alla  tillhöra 
en  enda  familj,  som  ej  kan  ha  olika  intressen,  om  ej 
de,  som  blifvit  uppgjorda  för  enskildas  räkning,  måste 
striden  upphöra ;  ty  i  sanning,  det  fmnes  verkligen  in- 
genting, om  hvilket  nationerna  behöfva  strida.  Så  ofta 
en  strid  varit  nödvändig,  har  denna  aldrig  uppsprun- 
git ur  andra  förhållanden  än  ett  för  det  rent  natio- 
nela alldeles  främmande  intresse. 

En  furstes  fåfänga  att  hetas  beherska  flere  olika 
folk,  några  klassers  egoism  att  qvarhålla  det  som  ej 
kan  qvarhällas,  intrång  från  ett  parti  på  menniskor- 
nas  tro,  pä  deras  frihet  och  ära;  men  alltid  och  alle- 
städes anspråk,  som  aldrig  mer  än  skenbart  hafva  va- 
rit folkens,  hafva  tändt  våra  krig  och  tända  dem  ännu. 

Det  är  således  folken,  som  skola  närma  sig  hvar- 
andra genom  tusende  medel  och  på  tusende  vägar, 
det  är  från  bottnen  och  ända  upp  till  samhällets  spets 
upplysningen  måste  genomtränga  nationerna,  för  att  en 
gäng  göra  dem  klart,  att  folken  ej  behöfva  strid,  om 
de  ej  vilja  offra  sig  för  främmande  intressen.  Men 
denna  klarhet  felas  ännu,  motståndet  framtvingar  bryt- 
ningar, blodiga   intervaller;  men  sedan  det  lugnat  sig, 


453 

har  dock  menskligheten  gått  ett  steg  framåt  på  kär- 
lekens och  försoningens  väg.  Längre  och  längre  hvi- 
lar  kriget  till  dess  det  glöms.  Men  under  tiden  följer 
upptäckt  pä  upptäckt,  menniskan  förskonas  allt  mera 
från  att  vara  en  maskin  endast  eiler  ett  djuriskt  verk- 
tyg —  hon  får  tid  alt  utveckla  sin  andliga  kraft,  hon 
blir  mera  fri  och,  i  mån  af  sin  inre  frihet  och  för- 
ståndsklarhet, i  stånd  att  inse  att  hon  är  här  för  att 
samverka  med,  men  ej  motverka  sina  bröder." 

"Jag  tror  dig",  sade  Stjernros,  "men  när  händer 
detta?  Ännu  ser  det  svagt  ut." 

Berndtson  smålog.  —  "När  det  händer?  Det  vet 
jag  icke;  men  nog  af,  jag  är  öfvertygad  att  det  måste 
hända,  om  kristendomen  ej  är  en  dikt,  kärlekens  tanke 
ett  bedrägeri  och  försoningens  bud  blott  ett  munvä- 
der, det  måste  hända  —  när?  frågar  du.  Jo,  då  mensk- 
ligheten är  kristnad  med  blod  och  tårar  och  försonin- 
gens lära  lefver  och  får  lefva  bland  folken,  då  religio- 
nen ej  blott  är  en  sväfvande  tro  utan  ankarbotten  och 
kärleken  ej  blott  en  uthängd  vimpel,  som  spelar  i  vin- 
den, men  ej  för  farkosten  framåt;  det  vill  säga,  då 
kristendomen  lefver  upp  i  handling  och  i  kraft." 

Så  sutto  de  begge  vännerna  ofta  i  långa  diskur- 
ser, utan  att  kunna  afgöra  frågor,  till  hvars  lösning 
vi  ännu  ej  innehafva  mera  än  några  stafvelser;  men 
det  roade  dem  likväl  att  dechiffrera  de  betydliga  karak- 
tererna  och  räkna  sin  njutning  med  framtidens  stora  X. 

Stjernros  hade  alltid  haft  ungefär  samma  åsigter 
som  Berndtson;  men  han  delade  alldeles  icke  dennes 
tro  på  visioner,  fastän  äfven  dessa  intresserade  honom, 
mera  som  kuriositeter  än  som  verkligheter. 

Men  just  dessa  trefliga  aftnar  pä  Malma  bruk,  då 
han  fick  med  Berndtson  förirra  sig  in  på  idéernas  om- 
råde, gjorde  att  han  fann  sitt  hem  ännu  mera  ande- 
fattigt  än  förut. 

Han  afföll  tydligen  och  snart  var  han  endast  en 
hamn  af  hvad  han  fordom  varit;  men  ändå  var  det 
ädla,  manliga,  frimodiga  hjertat  detsamma,  ändå  hade 
han  ej  förlorat  modet  att  offra  allt  för  sanningen.  Det 
var  en  sanningens  vän,  som  oöfvervunnen  nalkades 
sanningens  hem. 


454 

"Om  jag  kunde  begripa  hvad  det  är  som  går  åt 
Stjernros",  sade  kaptenskan  till  Teodora;  "han  blir  så 
blek  och  affallen  med  hvar  dag,  men  sjuk  är  han  inte, 

—  Jag  försäkrar  att  jag  ger  honom  god  mat,  —  bul- 
jong med  ägg  i  och  en  liten  smula  portvin,  det  skall 
allt  uppehålla  krafter.  Salig  pappa  fick  alltid  sådant 
på  sista  tiden  och  det  sågs  tydligt,  att  han  fick  all  sin 
kraft  från  den  maten,  stackars  pappa!  Bara  det  inte 
går  illa  med  Stjernros,  jag  är  så  rädd,  att  han  skall 
dö." 

"Vi  skola  hoppas  det  bästa",  yttrade  Teodora,  "låt 
honom  tala  vid  en  läkare." 

"Ja.  det  har  jag  tusende  gånger  sagt,  men  se,  då 
svarar    Stjernros:   jag   är   icke  sjuk,  min  lilla  Aurora, 

—  Han  vill  inte  höra  talas  om  medicin.  Jo,  om  Stjern- 
ros dör,  så  sitter  jag  ensam  på  Lill-Malma,  det  blir 
svårt  för  ett  ensamt  fruntimmer  att  sköta  en  sådan 
gård.     Stjernros  förstår  det  så  väl." 

"Ja,  han  är  skicklig  jordbrukare",  blef  svaret. 

"Ja,  det  är  säkert,  fastän  han  inte  tyckes  deltaga 
mycket,  så  har  han  en  gåfva  att  styra  folket  med  lam- 
por, sä  att  man  måste  beundra  honom.  —  Det  blir 
en  svår  sak  att  sköta  Lill-Malma,  om  han  faller  ifrån. 

—  Herre  Gud!  hvad  ändå  ett  stackars  fruntimmer  är 
värnlöst,  fastän  Gud  skall  veta  att  jag  aldrig  lagt  hän- 
derna i  kors." 

Den  goda  kaptenskan  bekymrade  sig  ganska  myc- 
ket för  sin  mans  aftagande  helsa.  Hon  höll  verkligen, 
innerligen  af  honom,  på  sitt  vis  nämligen,  hon  ansåg 
sig  värnlös,  utkastad  utan  stöd  i  verlden,  oin  han 
skulle  dö  —  hvem  känner  ej  just  detsamma,  då  man 
fruktar  att  mista  det  man  älskar?  Hvem  känner  ej  en- 
samhetens fasa,  då  den  ene  efter  den  andra  går  bort 
och  man  småningom  finner  sig  qvarstående  i  en  främ- 
mande verld?  Detta  kände  också  kaptenskan  lika  djupt 
som  någon  annan,  men  i  hennes  betraktelser  insmög 
sig  alltid  någonting  praktiskt.  Hennes  smärta  fick  ej 
detta  rena,  andligt  skära,  som  den  får,  då  den  smugit 
sig  in  i  en  flickas  själ.  Allt  fick  utseendet  af  att  här- 
flyta  från  egoism,  utan  att  göra  det  mera  än  hos  alla 

—  ty,  att  vi  sörja  är  ju  rent  af  egoism,  ty  eljest  så 
sörjde  vi  icke  dem,  som  äro  oss  nära. 


455 

Våren  kom,  sipporna  sprungo  upp  ur  snön,  små 
bäckarne  sorlade  genom  ängarne,  lärkan  flaxade  högt 
öfver  rågbrodden  och  slog  sina  evigt  desamme,  men 
ändå  evigt  nya  drillar,  björkarne  blefvo  ljusgröna,  de 
oljaktiga  bladen  stucko  krusiga  fram  ur  knopparne  och 
sägo  sig  omkring  i  den  ånyo  vaknande  naturen;  men 
på  Lill-Malma  var  det  tyst;  ty  derinne  låg  Carl 
Stjernros,  slocknande,  på  sitt  sjukläger.  På  ett  bord 
vid  sängen  stod  der  en  provinsros,  full  med  knop- 
par. Det  doftade  en  frisk  anda  genom  rummet;  ty 
fönstret  stod  öppet  och  solen  stack  in  och  belyste 
det  snöhvita  golfvet  och  de  enkla  möblerna  med  gläd- 
jens sken. 

Stjernros  var  lugn.  Hans  ihåliga  blick  var  liksom 
förklarad.  Han  smålog  och  sade:  "Inom  några  tim- 
mar, sä  är  det  slut,  —  Gud  vare  lof,  slut.  —  Här 
har  jag  aldrig  kunnat  verka  något,  —  Ett  overksamt 
lif  och  beständigt  arbetande  tankar  —  ingen  verk- 
ningskrets och  ändå  inom  bröstet  en  känsla  af  kraft 
och  vilja  —  det  är  olyckligt." 

Såsom  Stjernros  klagar,  kunna  tusende  klaga  i 
sin  sista  stund,  särdeles  i  ett  land,  der  man  tyckes 
med  vilja  undvika  att  använda  dem,  som  ega  vilja 
och  förmåga  och  deremot  hylla  viljelösheten  och  oför- 
mågan. 

Detta  var  isynnerhet  händelsen  under  den  tid 
Stjernros  var  verksam  och  egde  ungdomskraft  och 
mod.  —  Man  aktade  sig  att  använda  honom  der  han 
bordt  passa.  Man  kastade  befälet  under  finska  kriget 
i  händerna  på  personer,  som  saknade  alla  egenskaper 
af  härförare;  men  man  fäste  ej  den  minsta  uppmärk- 
samhet på  dessa  underordnade,  som  gjorde  stor- 
verk af  klokhet,  djerfhet  och  mod.  Det  ligger  ock- 
så i  svenska  nationallynnet  att  hellre  tåla,  att  en 
rent  af  oduglig  person  användes,  om  nämhgen  han 
eger  ett  namn  eller  en  viss  rang,  än  att  se  att  en 
förtjent  man  lyftes  från  en  låg  plats  och  intar  en 
högre,  der  han  passar.  Det  har  ej  varit  regeringens 
fel,  utan  verkligen  folkets  fördomar,  som  gjort  att 
Sveriges  befordringsväsende  varit  en  slags  kastma- 
skin, der  agnarne  ofta  lägrat  sig  ofvanpå  och  frö- 
kornet inunder. 


456 

Nu  i  de  sista  ögonblicken  öfverskädade  Stjernros 
sin  förflutna  lefnad,  och  se!  den  blef  utan  gagn  för 
fosterlandet,  just  derföre  att  han  vågat  tala  sanning 
inför  en  missledd  konung,  som  "onådigt"  upptog  att 
man  älskade,  att  man  offrade  sin  egen  fördel  för  att 
uttala  sanningens  ord,  som  ej  förstod  att  en  enda,  som 
talar  sanning,  är  mera  värd,  än  tusende  som  smickra 
och  att  den,  som  har  mod  att  utan  konungafruktan 
säga  äfven  ett  misshagligt  ord,  om  han  anser  sin  pligt 
kräfva  det,  också  har  mod  till  mera;  men  aldrig  att 
svika  och  böja  sig  undan  för  egen  vinnings  skull,  ty 
den,  som  föraktar  att  krypa  sig  till  nåd,  föraktar  ock- 
så att  jaga  efter  popularitet.  Det  finnes  verkligen 
menniskor,  hvilka  ej  vilja  vara  på  nåder  hos  någon 
annan  än  Gud,  som  styr  både  konungarne  och  folken. 

Ett  sådant  ärligt,  trofast  och  stolt  sinne  hade 
Stjernros  haft,  och  nu  i  dödens  ögonblick  såg  han 
tillbaka  hur  allt  det  ädla  han  velat,  allt  det  sanna 
han  tänkt,  droppa  efter  droppa  förrunnit,  utan  gagn 
och  utan  glädje.  Det  föreföll  honom,  som  om  han 
känt,  hur  blodet  förrann  honom,  huru  hans  hjerta 
tändes  på  ett  slagtfält,    der   fienden  stod  som  segrare. 

Det  är  hårdt,  mycket  hårdt  att  se  sina  ädlaste 
krafter  bortslarfvas  af  en  tid,  som  ej  förstår  hvad  den 
behöfver,  hårdt  att  dö  med  den  tanken:  jagharlefvat 
ändamålslöst. 

Detta  tänkte  Stjernros  äfven;  men  ju  närmare 
det  skred,  ju  klarare  blef  det,  att  menniskan,  huru 
och  hvar  hon  verkar,  arbetar  för  ett  högre  ändamål 
än  det,  som  hon  vanligen  anser  för  det  högsta,  att 
hon,  då  hon  sträfvar  för  sitt  fosterland,  icke  gör  annat 
än  en  liten  modell  af  sitt  sträfvande  för  det  eviga  fo- 
sterlandet, att  hon,  då  hon  offrar  sin  kraft  och  sin 
viljas  skönaste  blommor  för  menskligheten,  egentligen 
verkar  för  en  oförvansklig  mensklighet,  som  lefver 
derofvan,  att  hon,  då  hon  kämpar  för  det  verldsliga 
oberoendet,  för  frihet  och  för  lag,  ej  gör  annat  än 
röjer  rum  för  andens  frihet,  för  kärlekens  och  förso- 
ningens lära. 

Stjernros  smålog;  all  denna  smärta,  som  förut  i 
åratal  tryckt  hans  själ,  overksamhetens  smärta  föll  bort 


457 

frän   hans   själ,   ty  han   fann   att   han  varit  verksam 
inom  andens  verld,  att  hans  lif  ej  förflutit  onyttigt. 

Han  tog  en  blomma  och  betraktade  den  länge^ 
det  var  en  sluten  knopp.  Bladen  lägo  hvita  derinne, 
overksamma,  utan  doft,  utan  fröredning,  utan  gagn  — 
snart  skulle  den  dock  slå  ut  och  sprida  sin  vällukt, 
färgas  i  ljusbadet  och  bära  frukt.  Ännu  en  gäng 
smålog  han  och  hviskade  knappt  hörbart:  "den  blom- 
man, det  är  jag." 

Mot  qvällen  slog  knoppen  ut  sina  blad  och  just 
då  de  sprungo  fram  och  fingo  vällukt  och  färg,  slöt 
sig  den  tröttes  öga  —  det  var  slut. 

Den  blomman,  det  var  han. 

Kaptenskan  hade  knappt  väntat  att  den  flämtan- 
de lampan  så  snart  skulle  slockna.  Ännu  hade  hon 
hoppats  att  hennes  äggbuljong  och  det  goda  portvinet 
skulle  uppehålla  krafterna.  Hon  föll  derföre  i  verklig 
förtviflan  och  kunde  hvarken  gråta  eller  klaga;  hon 
satt  der  stum  och  kände  djupt  i  hjertat,  huru  det  var 
ensamt  rundtomkring  henne. 

Hon  blef  likväl  genast  lugnare,  då  Berndtson  och 
Teodora  kommo.  Berndtson  med  sin  tro  kunde  ej 
egentligen  sörja.  Han  ansåg  sig  lika  säker  om  att 
återse  och  tala  vid  sin  vän,  som  om  ej  döden  kom- 
mit emellan.  För  honom  var  denna  vexling,  denna 
förgängelse  icke  något  annat  än  en  ny  period  för  sam- 
ma lif,  blott  i  en  ädlare  gestalt. 

Teodora  deremot,  som  sjelf  genomgått  olyckans 
skola,  som  efter  en  lång  strid  ändtligen  funnit  jemn- 
vigt,  visade  Stjernros'  enda  sättet,  huru  man  kunde 
återvinna  herraväldet  öfver  sig  sjelf. 

Aurora  blef  således  genast  lugnare,  ty  det  finnes 
intet  ögonblick,  man  hellre  och  snarare  vill  tro  på 
visionens  sanning,  än  då  man  plötsligen  blir  lemnad 
ensam  och  utan  stöd.  Man  förutsätter  nämligen,  att 
anden  ännu  alltid  beständigt  med  kärlek  fäster  sig  vid 
dem,  han  lemnat  qvar  och  det  måste  också  så  vara, 
om  nämligen  de  förut  verkligen  tillhört  hvarandra, 
om  de  förut  sig  emellan  egt  ett  andligt  kärleksband, 
detta  slites  icke,  ty  det  tillhör  den  andliga  verksam- 
heten. Deremot  brista  alla  jordiska,  de  måtte  vara 
materiens  eller  den  menskliga  ordningens  och  det  fin- 


458 

nes  således  många  äktenskap,  som  verkligen  "upplö- 
sas genom  döden",  hvaremot  det  finnes  andra  före- 
ningsband emellan  menniskoandarne,  som  den  ej  för- 
mår lösa  och  dä  ett  sådant  band  finnes  mellan  makar, 
då  äro  de  makar  inför  Gud,  det  är  ett  riktigt,  ett 
sannt  och  evigt  äktenskap. 

Sådant  hade  likväl  aldrig  förhållandet  varit  på 
Lill-Malma  —  det  var  ett  verldsligt  äktenskap,  knutet 
af  ett  flygtigt  tycke,  af  ett  ömsesidigt  behof  af  att 
sluta  sig  till  någon,  utan  denna  andliga  frändskap, 
denna  innerliga  sjelfuppoffrande  kärlek,  som  lefver  och 
lefver  evigt  just  derföre,  att  den  ej  är  till  för  sin  egen 
skull,  utan  för  sin  motsvarighet. 

Om  förhållandet  varit  detta,  sä  hade  ganska  sä- 
kert Aurora  ej  funnit  sig  så  ensam.  Hon  hade,  (så 
trodde  Berndtson),  huru  otydligt  som  helst,  men  dock 
förnimligt  känt,  att  hennes  älskade  var  nära  och  med 
sin  kärlek  gjorde  tårarne  mindre  bittra  och  tankarne 
mindre  hopplösa. 

Emellertid  gick  Berndtson  henne  nu  tillhanda  med 
råd  och  dåd,  och  detta  tröstade  den  stackars  kap- 
tenskan, som  åter  hade  fått  ett  stöd,  på  hvilket  hon 
litade. 

Hon  kom  derföre  snart  i  verksamhet  och  sorgen 
flög  bort,  allt  som  hon  mera  nödgades  tänka  på  allt 
livad  som  skulle  ske  innan  begrafningen. 

En  "hederlig  begrafning"  är  ofta  det,  som  först 
bryter  smärtan  och  stillar  tårarne  i  ett  sorgehus. 

"Men,  käre  Berndtson",  yttrade  kaptenskan,  "Stjern- 
ros  skall  ha  en  hederlig  begrafning  —  det  vill  jäg 
—  inte  skall  han  läggas  i  sin  graf  som  en  annan." 

Berndtson  drog  på  munnen.  "Men,  Aurora  lilla, 
stoftet  behöfver  det  icke.  Hans  heder  behöfver  det 
€j  heller  —  det  är  således  blott  för  din  skull,  för  att 
bevisa  att  du  höll  af  honom,  begrafningen  skall  bh 
stor." 

"Men,  min  Gud!  hvad  skulle  väl  folket  säga?  Jo, 
att  Stjernros  blef  lagd  i  sin  graf  utan  all  heder  — 
dessutom  var  han  adelsman  och  den  siste  af  sin  ätt. 
Vapnet  skall  krossas  vid  grafven.  Det  är  klart  att 
allt  skall  ställas  derefter.  Ekkista  med  bleckstjernor 
på,  och  ett  par  snygga  plåtar." 


459 

Berndtson  disputerade  icke,  emedan  han  fann  att 
kaptenskan  tröstade  sig  ganska  bra,  då  hon  fick  sys- 
selsätta sig  med  dylika  småsaker.  Han  snarare  ökade 
hennes  funderingar  med  tillägg,  som  ännu  mera  sys- 
selsatte henne. 

Åtta  dagar  voro  förflutna.  En  vagn  rullade  ge- 
nom björkängarne  från  Lill-Malraa.  Vägen  böjde  ge- 
nom skogen  nedåt  det  forna  kolartorpet,  som  nu  var 
fallet  i  ruiner  och  der  unga  granar  klängt  sig  fast  i 
eldstaden,  och  stodo  som  yra  barn,  stödande  sig  mot 
den  hälft  nedrasade  skorstenen,  i  hvars  grus  några 
hallonbuskar  slagit  rot  och  der  smultronblommorna 
inflyttat  och  sträckte  sina  refvor  öfver  stenar,  mult- 
nade stockar  och  näfverbitar,  lemningar  efter  det,  långt 
för  detta,  insjunkna  taket.  Berndtson  åkte  tillika  med 
sina  barn  (så  kallade  han  Alexis  och  Emilia)  i  den 
beqväma  vagnen.  Han  var  lugn  och  talade  med  dem 
om  döden  och  uppståndelsen  och  om  ett  evigt  lif  i 
kärleken,  just  då  de  nalkades  det  forna  torpet.  Ha- 
stigt befalde  han  vagnen  stanna,  han  liksom  lyssnade 
och  blickade  med  ofrånvända  blickar,  på  den  förstörda 
boningen,  der  kolar-Anders  och  lill-Stina  lefvat  och 
dött.  Hans  uppsyn  var  glad  och  liksom  förklarad. 
Länge  satt  kan  liksom  drömmande  ända  till  dess 
Alexis  sade: 

"Min  far!     De  vänta  oss  vid  kyrkan*" 

"Ja,  du  har  rätt,  äfven  vi  skola  till  kyrkan",  ytt- 
rade Berndtson  småleende;  "låt  oss  skynda." 

Alexis  hade  någon  gång  förut  sett  sin  välgörare 
och  vän  i  en  dylik  sinnesbeskaffenhet;  men  han  hade 
ännu  aldrig  sett  ett  sådant  skimmer  af  salighet  på 
hans  ansigte. 

När  de  kommo  till  kyrkan,  stod  vallen  full  af 
vagnar  och  gästerna  hade  samlat  sig  i  prestgärden 
för  att  efter  jordfästningen  fara  till  Lill-Malma.  Den 
döde  var  bisatt  i  sina  fäders  graf,  den  der  utbygg- 
naden på  Malma  kyrka,  med  de  höga  fönsterna,  ige- 
nom hvilka  man  än  i  dag  skymtar  trasiga  fanor  och 
bjert  målade  vapen,  som  pryda  väggarne  i  den  slutna 
griften. 

Processionen   tågade  till  kyrkan  och  den  aflidnes 


460 

kompani  stod  uppstäldt  på  kyrkogården  för  att  gifva 
salut  vid  jordkastningen. 

Der  fanns  ingen,  som  ej  bar  stämpeln  af  saknad.. 
Alla  hade  älskat  den  bortgångne  för  hans  ärliga,  tro- 
fasta väsende  och  för  hans  rena  vilja,  som  alltid  och 
allestädes  framstått  lika  ädel  och  lika  varm. 

Men  vid  kyrkdörren,  stödd  mot  en  käpp  och 
halflutad  mot  muren,  stod  en  gammal  gubbe,  kal  om 
hjessan  och  böjd  af  år  —  han  grät  bittert. 

"Hvarför  gråter  du,  gamle  Stolt?"  frågade  Alexis 
vänligt  och  tog  den  gamle  krigarens  hand.  —  "Hvar- 
för gråter  du?     Han  är  lyckligare  än  vi." 

"Ånej",  sade  Stolten,  "inte  är  det  för  honom, 
alltid ;  men  si  —  kompaniet,  att  der  står  hela  kom- 
paniet och  skall  skjuta  för  kaptenen,  det  är  så  vackert 
så,  det  tar  på  en  gammal  krigsman,  det." 

"Och  så  mycket  att  du  gråter?"  frågade  Alexis, 
"Han  har  förtjenat  en  krigisk  salut,  han  har  vågat  sitt 
lif  i  dusten." 

"Åja",  sade  Stolten,  "rent  ut  sagdt,  jag  står  här 
egentligen    som  en  gammal  kärring  och  gråter  —  hm 

—  f-n  vet  hvar  vattnet  kommer  ifrån  i  tärekällorna*,. 
men  titta  sig  litet  om,  herr  Alexis  —  nej,  inte  på  vag- 
narna, nej,  ner  på  fattighuset  —  ser  ni  något?" 

"Nej." 

"Hm,  ser  ni  inte  att  der  är  hvitt  i  ena  fönstret^, 
fastän  de  satkärringarne  glutta  emellan  och  trasslar, 
ser  herr  Alexis  intet?" 

"Jo,  nu  ser  jag,  der  hänger  ett  lakan  för  fönstret. 

—  Är  någon  död?" 

"Javisst,  ser  ni,  herr  Alexis  —  (det  är  då  f-n  till 
ögon,  som  inte  vill  hålla  tätt)  ser  ni,  gamla  mormor 
är  död,  den  blinda  gumman,  mormor  åt  gudsengeln 
derinne  jpä  altartaflan  —  hon  slocknade  som  ett  ljus, 
just  när  det  ringde  till  samling  —  det  var  ju  under- 
ligt, det? 

Hm",  tillade  han,  "ser  ni,  den  der  kolarslägten 
höll  jag  alltid  af.  Jag  gjorde  en  liten  gul  kista  åt 
flickungen,  med  rosor  och  stjernor  på  locket,  och  en 
svart  åt  stackars  Anders.  —  Vore  jag  karl,  så  skulle 
jag  göra  en  kista  åt  gumman  också  —  ja,  skulle  jag 
det;  men  si,  jag  duger  inte  till  något,  skall  också,  vill 


461 

Oud,  snart  få  ro  —  och  derför  gråter  jag.  Ser  herr 
Alexis,  jag  är  så  glad,  och  derför  gråter  jag.  Ser  ni, 
inte  har  jag  långt  igen,  det  är  ett.  —  Goda  vänner 
har  jag  före  mig,  ingen  som  gråter  efter  mig,  det  var 
det  andra,  och  medalj  har  jag,  så  att  jag  också  får 
ett  skott  öfver  grafven.  Derför  kan  inte  f-n  låta  bli 
att  lipa." 

Begrafningen  var  högtidlig.  När  de  tre  muUskof- 
larne  föllo  pä  kistan,  dånade  salfvorna  ur  handgevä- 
ren och  sedan  höll  en  gammal,  beskedlig  major,  som 
fått  uppdraget  att  krossa  det  Stjernrosiska  vapnet,  ett 
långt,  välment  tal,  som  var  alltför  välment  att  inne- 
hålla något  annat. 

Vapnet  slogs  mot  kistan.  Bitarne  flögo  omkring 
och  golfvet  var  öfverströdt  med  stjernor  och  rosor, 
Jijelmar  och  löfverk.     Akten  var  slut. 


Gästerna  lenmade  kyrkan,  men  Berndtson  blef 
«nsam  qvar.  • —  Alexis  ville  ej  störa  honom,  utan 
hviskade  till  klockaren,  att  han  ej  skulle  tillåsa  dörren. 

"Ja,  Herre  Gud!"  sade  klockaren,  "inte  är  det 
underligt  att  herr  Berndtson,  som  var  salig  kaptenens 
bäste  vän,  vill  i  fred  gråta  vid  kistan.  —  Jag  skall 
visst  ej  störa  honom.  Dessutom  är  det  stora,  ljusa, 
glada  dagen,  och  solen  glindrar  in  genom  alla  kyrk- 
fönsterna,  så  att  man  inte  kan  tycka  det  vara  "kusligt" 
för  kistans  skull," 

Efter  omkring  en  timmas  dröjsmål  kom  Berndtson 
ur  kyrkan,  nickade  vänligt  åt  klockaren  och  träffade 
nu  Alexis,  som  dröjt  qvar. 

"Reser  du  ej  till  Lill-Malma  för  att  fä  dig  en  af 
de  ofantliga  gastkringlorna?" 

"Hur  vill  ni,  min  far?" 

"Nej  du,  jag  reser  hem  —  jag  vill  vara  i  ro,  för- 
står du  —  gör  min  ursäkt." 


462 


Ur  Berndtsens  dagfcck. 

Berndtson  hade  under  många  är  fört  en  noggrann 
dagbok,  icke  egentligen  öfver  hvad  vi  andra  kalla 
ödets  vexlingar,  utan  ett  slags  redogörelse  för  sin  egen 
inre  utveckling,  huru  känsla  efter  känsla  tändts  och 
åter  slocknat,  huru  tankar  kommit  och  lemnat  rum 
för  andra  och  slutligen  öfver  hans  erfarenheter  inom 
andens  verld,  hans  visioner. 

Det  är  egentligen  ur  denna  dagbok  jag  hemtat 
stoffet  för  hela  den  berättelse,  som  varit  föremålet  för 
det  föregående,  det  är  på  dess  uppgifter  jag  kalkerat 
hela  det  lilla  familjestycke,  som  jag  tecknat. 

Jag  rycker  derföre  derur  ett  blad,  ej  det  sista  i 
dagboken,  men  det,  som  bäst  passar  att  utgöra  slut- 
stycket i  denna  berättelse. 

Se  här  är  det. 

"Den  12  Maj  1832. 

I  går  öppnade  sig  åter  andeverlden  för  min  inre 
syn;  mig  blef  uppenbaradt  att  det  finnes  intet  i  him- 
len, som  kan  bestå  ensamt  för  sig  —  att  det  öfver- 
allt,  liksom  i  den  synliga  skapelsens  kedja,  måste 
finnas  tvänne  motsvarigheter,  som  sammanslutna  ut- 
göra ett  helt. 

Stjernros  slumrade  in  till  ett  annat  lif.  —  Jag 
kände  honom  noga,  han  hade  ett  barns  samvete,  käns- 
ligt, som  en  sentisiva,  för  hvarje  oren  tanke,  oåtkom- 
ligt för  sveket,  för  vreden,  för  egoismen  —  men  dock 
öppet  för  ångren.  Jag  har  hört  honom  klaga  öfver 
samvetsqval,  öfver  ting,  som  ingen  annan  skulle  tänkt 
på.  —  Han  var  ej  någon  verldsmenniska,  men  en  man, 
som  trotsade  allt,  icke  derföre  att  han  ansåg  5«^  stark 
nog  dertill,  men  derföre  att  han  alltid  tyckte,  att  hans 
innersta  tankar  lågo  öppna  för  Honom,  som  dömer. 
Det  var  dock  ej  af  fruktan  för  domen  —  han  frukta- 
de intet.  Räddhågan  dref  honom  aldrig  tillbaka; 
men  der  låg  en  lag,  en  evig  kärleksrik  lag  i  hans 
hjerta  och  den  lydde  han,  derför  att  den  var  den 
bästa  och  den  kärleksrikaste.  Jag  har  förut  blott  sett 
en  varelse,  som  jag  fann  på  samma  sätt  som  han, 
genom  sin  barnafromma  finkänslighet,  tränga  sig  nära 


463 

mitt  hjerta.  Jag  fann  dem  begge  ega  en  slags  likhet 
i  sinnet,  en  motsvarighet,  som  endast  låg  i  deras  and- 
liga natur  och  var  oberoende  af  allt  jordiskt.  En 
frånvaro  af  menniskofruktan,  som  är  detsamma  som 
gudsfruktan,  ty  ingen  kan  på  en  gång  frukta  Gud  och 
menniskorna,  utgjorde  det  gemensamma,  oförklarliga, 
som  gjorde  att  jag  aldrig  kunde  tänka  mig  den  ene 
utan  att  också  ej  alltid  tänka  mig  den  andre.  Desse 
begge  voro  Stjernros  och  Lill-Stina  från  kolartorpet. 
Äfven  han  tycktes  ha  en  dunkel  aning  om  ett  sådant 
själsförbund,  fastän  han  aldrig  sett  henne  och  blott 
berättelsevis  kände  det  lilla  barnet,  som  dog,  då  han 
var  yngling. 

Lill-Stina  har  ofta  uppenbarat  sig  för  mig.  Hon 
har  talat  vid  mig,  ofta,  mycket  ofta  om  hvad  hon  er- 
farit. Jag  kan  ej  fatta  det  allt;  men  jag  förstår,  att 
der  på  andra  sidan  finnes  en  natur,  men  högre,  äd- 
lare, renare  än  vår.  Der  sorla  floder  af  flytande  de- 
mant  under  skogar,  hvilka  glänsa  i  guld  och  grönt, 
som  de  skiftande  fjädrarne  på  en  colibri.  Der  susa 
vindar,  svala,  friska  och  välluktande,  öfver  de  sahges 
öar.  Der  leker  ett  Ijushaf  med  vågor,  som  bryta  sig 
i  tusende  färger  och  i  det  landet  bor  der  ett  folk, 
hvars  kropp  är  ljus  och  hvars  själ  är  klarhet.  Så  har 
man  sagt  mig.  Huru  menniskan  genomlöper,  efter 
puppfällningen  en  ny  serie  af  utvecklingar,  huru  hen- 
nes väsende,  efter  den  rigtning  det  fått  här,  der  blir 
vinglöst  och  faller "  eller  får  vingar  och  stiger  uppåt 
till  sin  sista  fulländning  att  lefva  i  Gudi  —  att  bh  ett 
med  Honom  och  dock  ett  särskildt  fritt  väsende,  lik- 
som det  lydiga  barnet,  som  lefver  i  sin  faders  hus, 
har  egen  vilja,  men  dock  sin  faders  vilja,  och  är  ge- 
nom kärleken  en  fri  medborgare  i  det  husliga  sam- 
hället, hvars  lag  är  dess  lycka.  Men  hon  nämde  dock 
aldrig  ett  ord  om  Stjernros ;  dock  sade  hon :  Mitt  lopp 
är  ej  fulländadt.  Jag  är  ej  en  utan  blott  en  half 
varelse  och  lefver  således  ej  i  den  klarhet,  som  endast 
fulländningen  kan  ernå. 

Jag  förstod  henne  icke  klart  —  i  dag  blef  det 
tydligt. 

Då  jag  reste  från  Lill-Malma  i  dag,  fann  jag,  dä 
vagnen  passerade  skogen,    att   mitt  sinne  öppnade  sig 


464 

för  intryck  af  högre  art.  —  Jag  hörde  på  afstånd 
klangen  af  en  flerstämmig  sång,  skönare  än  jag  någon- 
sin hört.  Det  var  toner,  renare  än  en  glasharmoni- 
kas  och  mera  hjertgripande  än  en  eolsharpas  ackor- 
der  ocb  dissonanser.  Jag  lyssnade  hänryckt  till  den 
fjerran  sången,  som  tycktes  komma  inifrån  skogen. 
Då  vägen  böjde  förbi  den  kullen,  der  fordom  kolar- 
kojan  stod  och  der  nu  endast  några  nedrasade  lem- 
ningar  finnas  qvar,  såg  jag  med  förundran  kojan  åter 
stående  på  sin  fot  som  fordom,  men  blomsterprydd 
och  pyntad  som  till  en  högtid  och  små  barn  i  kläder, 
såsom  af  silfverskir  eller  liksom  väfda  af  månens  strå- 
lar, omgäfvo  huset  och  stämde  upp  sin  säng. 

Vi  stannnde,  länge  betraktade  jag  den  härliga 
scenen  och  lyssnade  till  sången.  Mina  barn  störde 
mig  icke.  Sä  satt  jag  länge,  då  jag  plötsligen  såg 
någonting  ljust  fläkta  förbi  mig  och  liksom  fördt  på 
sommarvinden,  för  hvilken  blommorna  nickade  i  grä- 
set, nalkas  stugan  och  småningsm  antaga  gestalten  af 
en  ung  flicka,  en  engel  med  psykevingar,  som  skiftade 
i  solljuset. 

Då  först  återsåg  jag  Lifl-Stina,  också  en  fullvuxen 
engel.  Hon  sväfvade  fram,  tryckte  en  kyss  på  den 
ankommandes  panna  och  sade,  förnimbart  blott  för 
andarne  och  mig:  Välkommen,  mormor.  Du  lydde 
bjudningen  till  mitt  bröllop  —  du  kom  dock  sent,  just 
nu  skola  vi  till  kyrkan. 

Jag  log  i  mitt  hjerta  och  tänkte  ovilkorligen  på 
Stjernros,  och  Lill-Stinas  ande  förstod  mig  och  nickade 
vänligt  med  englahufvudet. 

Just  i  detta  ögonblick  sade  Alexis  till  mig,  att  vi 
borde  skynda  och  visionen  försvann  i  ett  nu.  Den 
blomsterprydda  stugan  var  borta.  Sången  tystnade 
och  jag  såg  blott  den  öfverväxta  kullen,  der  muren 
efter  en  nedrasad  skorsten  skymtade  fram  mellan 
busksnåret,  och  hörde  huru  vårvinden  susade  genom 
furarnes  glesa  toppar  och  klodran  slog  sin  sång  djupt, 
djupt  in  i  skogen. 

Vid  kyrkan  slöt  jag  mig  till  processionen  och  såg 
vid  mitt  inträde  dit  ingenting  annat  än  den  stjern- 
prydda  kistan,  som  på  ett  utbredt  bårtäcke  stod  längst 
fram  i  koret,    och  hörde    ingenting    annat    än    orgeln 


463 

brusa  under  hvalfvet.  Jag  följde  ceremonien  med  upp- 
märksamhet, men  mitt  inre  sinne  var  ej  verksamt. 
Jag  säg  och  hörde  ej  annat  än  de  alla  sågo  och  hörde 
tillika  med  mig. 

Men  då  vapnet  låg  krossadt  på  golfvet  och  de  tre 
mullskoflarne  fallit  på  kistan  och  orgeln  åter  började 
att  ljuda,  förnam  jag  midt  igenom  sorgepsalmen  lik- 
som en  aflägsen  sång.  Den  blef  allt  klarare,  allt  hö- 
gre, allt  renare,  orgeln  Ijudade  än,  men  dess  harmo- 
nier öfvergingo  till  ett  aflägset  brus,  liksom  det  vå- 
gorna göra  mot  stranden,  men  äfven  detta  försvann  i 
samma  mån  som  den  himmelska  andesången  kom 
närmare. 

Plötsligen  fylldes  kyrkan  af  ett  klart  skimmer,  som 
ej  tycktes  komma  in  genom  fönstren  och  som  ingen- 
städes lemnade  någon  skugga.  Jag  kastade  ovilkorli- 
gen  min  blick  upp  på  altartaflan,  der  jag  fordom  teck- 
nat Stinas  barnagoda  ansigte.  Jag  såg  blott  enj  mål- 
ning. Det  syntes  som  själen  flygtat  ur  detta  hulda 
anlete,  som  så  ofta  med  strålande  ögon  betraktat 
Stjernros.  Nu  var,  i  det  himmelska  ljuset,  taflan  ej 
mera  densamma,  hvad  der  stod  måladt  var  ej  mera 
en  bild  ur  verkligheten,  utan  blott  en  usel  efterhärm- 
ning  utan  färg,  utan  sanning  och  lif. 

Det  är  således  icke  dragen,  som  göra  att  en  bild 
eller  en  tafla  rycker  till  sig  vår  kärlek.  Det  är  en 
ande  som  fäster  sig  vid  en  form,  som  passar  hans  art. 
Det  är  ett  lefvande  väsende,  som  blickar  fram  i  de 
målade  ögonen  och  som  ger  sanning  åt  de  konstgjor- 
da dragen.  —  Sä  skapar  konstnären  icke  sjelf,  det  är 
en  annan  skapare  utom  honom,  som  för  hans  inre 
sinne  uppenbarar  sin  bild,  den  form,  under  hvilken 
han  kan  bli  synlig  —  och  se,  derföre  fick  Stefanus 
Emilias  och  engeln  kolarflickans  drag,  ty  det  var  de- 
ras ande,  som  skulle  lefva  i  den  bild  jag  målade. 
Nu  voro  de  fria  begge  —  och  bilderna,  det  kropps- 
hga  uttrycket  föll  till  intet  —  det  var  blott  en  mål- 
ning. 

Blott  några  ögonblick  betraktade  jag  taflan;  men 
kyrkdörrarne  gledo  upp,  liksom  rörde  af  osynliga  hän- 
der. Sången  klingade  högre,  dess  harmonier  tycktes 
sväfva   fram   från   hvarje   sten   i   muren,    från  hvarje 

Altartaflan.  30 


466 

vinkel  i  den  gamla  byggningen.  Nu  kom  den  glada 
barnskaran,  ljusens  barn,  de  som  prisa  och  lofva  Her- 
ran. —  Deras  gestalter  voro  af  tät  ljusglans,!  i,  fina, 
genomskinliga  kläder,  som  sväfvade  kring  deras  ande- 
kroppar. Efter  dem  kom  Stinas  ande  bredvid  Stjern- 
ros',  begge  i  sin  ungdomsfägring,  liksom  hade  de  ej 
genomgått  lifvet,  begge  utan  en  besmittelsens  fläck  på 
de  snöhvita  mantlarne,  hvilka,  liksom  vekt  siden,  om- 
gåfvo  deras  kroppar  och  endast  lemnade  det  saliga 
anletet  bart.  Det  var  en  lång  procession  af  andeva- 
relser; jag  kände  några,  andra  icke.  Men  jag  kände 
ingen  derför  att  han  var  sig  lik,  utan  deraf  att  jag- 
i  denna  stund  förstod  den  gestalt,  som  motsvara- 
de deras  andhga  tillstånd.  Denna  procession  gick 
fram  genom  begrafningsprocessionen,  som  just  nu 
lemnade  templet;  men  det  oaktadt  behöfde  den  ej  nå- 
got rum,  utan  fortsatte,  liksom  der  ingen  funnits,  sitt 
tåg  till  altaret.  Sången  tystnade  några  ögonblick.  Jag 
såg  huru  fyra  af  barnen  lyfte  sig  upp  öfver  altaret 
och  spände  en  pell  af  guld  och  purpur  öfver  ande- 
paret, och  jag  hörde  en  röst  säga:  1  aren  ett  —  det 
är  fullkomnadt. 

Då  kände  jag,  huru  några  varma  tårar  föllo  frän 
mina  ögon  och  en  af  dem  stannade  på  mina  samman- 
knäppta händer.  Jag  såg  hur  tåren  hvälfde  sig,  rund 
och  blank,  på  min  hand,  men  i  tåren  speglade  sig  ett 
anlete,  som  smålog  emot  mig  och  nickade  vänligt.  Det 
var  som  om  någon  stått  vid  min  sida  och  speglat  sig 
—  jag  kände  detta  anlete  väl  —  jag  såg  mig  om  hän- 
ryckt  af  salighet  och  der  stod  Emilia,  för  första  gån- 
gen, och  såg  mig  småleende  in  i  ögonen  —  och  min 
själ  förnam  att  hon  sade:  "stå  fast  intill  ändan,  så 
skall  du  undfå  lifsens  krona."  Då  tänkte  jag:  skall 
det  gå  med  mig  som  med  min  vän? 

Hon  såg  min  tanke  och  nickade  vänligt;  hon  för- 
svann. 

Då  uppstämdes  sången  igen.  Tåget  skulle  åter- 
vända ur  kyrkan  och  flickans  ande  och  Stjernros'  nal- 
kades der  jag  satt. 

Då  fick  jag  tillfälle  att  närmare  betrakta  henne. 
Hon  var  sådan,  som  jag  ofta  sett  henne,  ett  fullväxt 
skönt   barn,    med   samma  englaleende  som  hon  hade- 


467 

dä  jag  första  gången  säg  henne  i  kolarkojan.  Hon 
var  dock  ej  lika  klädd  som  jag  förut  sett  henne,  ty 
en  krans  af  perlor  låg  kastad  på  det  lockiga,  guld- 
gula håret,  som  i  lätta  ringlar  gungade  på  hennes 
hals,  sköna,  härliga  perlor,  lika  stelnade  tårar.  Jag 
frågade  henne  i  andanom:  hvarifran  har  du  fått  per- 
lorna?  —  Då  pekade  hon  pä  en  närstående  skepnad: 
af  mormor,  det  är  hvarje  tår  hon  har  fällt  af  glädje 
för  min  skull. 

Då  upptäckte  jag  att  der  felades  en  perla,  att 
guldsnodden  var  bar  på  ett  litet  stycke  och  jag  sacle: 
men  der  felas  dock  en.  Då  smålog  engeln  och  sade: 
mormor  hade  ett  helt  perlband  med  sig,  som  brud- 
skänk och  satte  det  på  mitt  hufvud,  men  då  brast  en 
perla  sönder  i  stoft  —  vet  du  hvarför?  —  Jo,  det  var 
derföre,  att  jag  var  olydig  och  hoppade  öfver  källan 
och  ej,  förr  än  sjukdomen  kom,  ångrade  mitt  fel;  der- 
före sprang  en  af  glädjens  perlor  sönder. 

Småningom  försvann  ljuset  i  kyrkan.  Mina  vän- 
ner voro  borta  och  nu  glänste  endast  aftonsolen  in 
genom  de  höga  fönsterna  och  kastade  ett  rödgult  sken 
på  de  upphängda,  brokiga  vapensköldarne  och  på  lik- 
kistan på  gången;  visionen  var  slut. 

Stå  fast  intill  ändan,  så  skall  du  få  lifsens  krona 
—  ångra  medan  tid  är  och  spräng  ej  glädjens  perla 
med  en  för  sen  ånger.  Detta  fick  jag  veta  den  da- 
gen." 

Så  slutades  anteckningen  för  den  12  Maj. 


Snart  derefter  fick  man  underrättelse  om  kammar- 
junkaren  Gyllenörns  död. 

"De  begge  blinda  råkade  hvarandra  i  ett  lif,  der 
allt  är  klarhet  och  der  ingen  är  blind  utom  syndaren, 
som,  lik  odjurens  yngel,  är  blindfödd  på  andra  sidan 
gränsen  och  som  ej  kan  uthärda  denna  de  saliges 
glans.  Derför  blundar  han  evigt."  Så  sade  Berndtson 
till  sina  barn. 


468 

P.  S. 

För  omkring  ett  år  sedan  vistades  jag  en  tid  i  en 
af  Sveriges  skönare,  men  undangömda  provinser.  Främ- 
lingens väg  går  sällan  derigenom  och  någon  ängbåts- 
prosa  har  ej  ännu  hittat  dit,  fastän  hvarje  dal  är  kluf- 
ven  af  en  ström  eller  genomskuren  af  ett  vattendrag, 
som,  okändt  och  fredligt,  ligger  som  en  spegel  mellan 
skogarne.  Man  befinner  sig  väl  i  en  sådan  stilla  verld, 
dit  blott  bruset  af  de  politiska  stormarne  nå  och  der 
blott  några  lindriga  symptom  af  den  sociala  kräftan 
visat  sig;  med  ett  ord,  pä  den  stilla  landtbygden,  der 
naturen,  kärleksfull  och  rättvis,  gömmer  alla  sina  barn 
invid  sitt  bröst. 

Jag  var  der  hos  en  af  mina  gamla  vänner,  som 
icke  ville  tro,  att  jag  hade  kommit  dit  endast  för  att 
känna  mig  fri  och  hemma  hos  mig  sjelf,  för  att  åter- 
taga jemnvigten,  som  sä  ofta  blifvit  störd,  när  jag 
såg  huru  orättvisan  nedtryckte  menniskorna,  huru  mörk- 
ret skymde  för  deras  ögon,  och  huru  bedrägligt  och 
egoistisk  hjelpen  erbjöd  sig  —  med  ett  ord,  det  var 
åskådandet  af  huru  det  enskilda  intresset  beständigt 
inkräktade  på  mensklighetens,  som  hade  tröttat  mig 
och  jag  behöfde  hvila  för  att  återfinna  friden  med  mig 
sjelf.  Min  vän  är  en  hederlig  prest  på  landet  och  var 
så  van  vid  den  stilla  prestgården,  att  han  ej  ansåg 
den  mera  undangömd,  än  om  den  legat  midt  i  Paris. 
Han  fick  också  tidningarne  tvä  gånger  i  veckan,  nä- 
stan våta,  om  vintrarne  stelfrusna,  så  att  de  måste 
tina  i  kakelugnsgluggen,  innan  de  kunde  begagnas. 
—  Han  fick  bref,  ibland  ända  till  två  gånger  i  måna- 
den, från  en  bror  i  Stockholm,  som  talade  om  torg- 
prisen, om  svenska  akademien  och  nationalmuseum; 
med  ett  ord,  min  vän  följde  med  sin  tid,  eller  rättare, 
trodde  sig  göra  det;  men  han  deltog  dock  ej  i  någon 
af  dess  rörelser.  Han  satt  stilla  i  sin  vrå  och  var 
fullkomligt  nöjd  med  att  se  på,  huru  den  nya  tiden 
gick  framåt,  huru  den  måste  segra  öfver  skråandan 
och  fördomarne. 

Denne  min  vän  kunde  således  ej  begripa,  att  en 
stackars  Stockholmsbo  ganska  väl  behöfde  hvila  ut  sig 
efter  soupéer  och  bråk,  utan  fägnade  mig  en  dag  med 


469 

den  glada  underrättelsen:  "vi  ha  bjudit  litet  främmande 
hit  för  din  skull." 

"För  min  skull?  men,  i  Guds  namn,  jag  har  ju 
kommit  hit  just  för  att  få  vara  ensam." 

"Åja,  men  det  blir  ändå  tråkigt  pä  längden." 

'Nej,  visst  icke,  jag  har  ej  varit  här  längre  än  se- 
dan i  onsdags  (det  var  söndag)  och  vet  du,  jag  är  af 
samma  lynne  som  nordamerikanaren,  som  flyttade  allt 
längre  åt  vestern,  emedan  han  ej  hade  armbågsrum, 
om  der  bodde  en  menniska  inom  sexton  engelska  mil 
frän  hans  stuga.  Den  der  civilisationen,  beröringen 
med  hela  verlden  är  visst  bra,  men  det  är  ändå  bra 
roligt  att  någongång  få  vara  med  sig  sjelf  —  man  är 
ej  ensam  för  det." 

"Hm!  ja,  emellertid  så  bjöd  jag  från  kyrkan  och 
i  eftermiddag  ha  vi  huset  fullt." 

Jag  vill  ej  neka  att  min  goda  vän  hade  gjort  mig 
ett  elakt  spratt;  det  var  nämligen  ej  nog  med  att  jag 
måste  åter  blanda  mig  bland  en  mängd  menniskor, 
som  jag  ej  kände  och,  som  Stockholmare  kan  tänka, 
bli  utfrågad  om  politiken,  om  Jenny  Lind  väntades 
hem,  om  hon  skulle  sjunga  eller  hvila  sig,  om  prin- 
sarne skulle  resa  ut  och  i  livad  afsigt  o.  s.  v.,  ty  eme- 
dan jag  bevisligen  bodde  på  norr,  var  det  naturligtvis 
min  skyldighet  att  känna  allt,  hvad  man  ville  fråga  mig. 
Det  var  ej  nog  med  detta,  jag  visste  att  ett  par  kon- 
servativa herrar  och  ett  par  liberala  herrar  skulle  sam- 
manträffa och,  till  på  köpet,  att  en  af  de  liberales  sö- 
ner hade  fått  korgen  af  den  ena  dottern  till  en  af  de 
konservativa,  hvilket  naturligtvis  skett  af  politiska  skäl, 
hvaremot  den  andre  hberale  byggt  om  en  qvarn,  med 
fm  sikt,  som  gjorde  att  man  ej  mera  malde  på  en  af 
de  konservative  herrarne  tillhörig  qvarn,  hvilket  mälde- 
trång  sålunda  tillskrefs  den  nya  tidens  menliga  infly- 
tande. 

På  detta  sätt  hade  min  vän  ganska  riktigt  plockat 
ihop  åt  mig  elementen  för  högst  upplysande  samtal, 
der  ingen  blef  en  smula  klokare  än  han  var  förut; 
men  deremot  oändligt  mera  kinkig  och  missbelåten. 
Utom  denna  svårighet  tillkom  en  ännu  väsentligare, 
den  nämligen  att  jag  måste  kläda  mig  i  frack.  —  Jag 
vet  ej  hvaraf  det  kommer;  men  så  mycket  vet  jag,  att 


470 

jag,  klädd  i  min  gamla  bonjour,  beqvämt  och  väl,  är 
mycket  mera  lojal  och  beskedlig,  än  dä  jag  måste  upp- 
träda i  frack,  då  jag  alltid  slår  mig  på  oppositionen, 
och  har  jag  dertill  hvit  halsduk,  så  bryter  jag  sönder 
en  statsform,  som  om  det  vore  en  lackstång. 

Men  det  kunde  ej  hjelpas  och  jag  fick  således  nöja 
mig  med  ödets  skickelse,  som  velat  att  jag  nu  skulle 
åter  uppträda  på  verldens  tummelplats  just  när  jag 
precis  för  att  konmia  derifrän  rest  mina  tjugo  mil. 
Jag  bemannade  mig  också  och  höll  god  min  ända  till 
dess  rosen  på  halsduken  ej  ville  lyckas;  huru  jag  knöt 
och  drog,  behöll  den  dock  ett  ogement  tycke  af  öro- 
nen på  en  vinterhare.  Då  kände  jag  huru  der  väck- 
tes missbelåtenhet  i  min  själ,  och  det  ville  ej  stilla  sig, 
oaktadt  jag  slutligen  tog  mig  för  att  spatsera  fram  och 
åter  på  golfvet  för  att  med  kroppsrörelse  trötta  ut 
mig. 

Så  gick  jag,  dä  min  vän,  helt  fryntlig,  stack  in 
fysionomin  och  sade: 

"Du  går  så  i  tankarne,  att  du  kanske  inte  vet  att 
de  främmande  äro  komna;  —  da  har  inte  hört  vag- 
narne, här  åt  trädgårdssidan." 

"Nej,  verkligen  icke",  yttrade  jag  något  vresigt 
och  stödde  mig  med  begge  händerna  i  fönsterkarmen. 

Ack,  hvad  det  var  lugnt  derute,  sjön  låg  så  ljus- 
blå, de  små  molnfläckarne  seglade  så  stilla  genom  luf- 
ten, träden  stodo  så  ljusgröna  och  derute  i  skogen 
hördes  fåglarne  sjunga.  Om  nu  inte  främmande  va- 
rit, så  hade  jag  gått  ditut,  hade,  med  Göthe  i  handen, 
satt  mig  på  stolen  i  skuggan  under  en  väldig  gran  — 
hade  flugit  verlden  omkring  med  mina  tankar,  hade 
kunnat  se  huru  de  suckade  i  sina  band,  hur  de  ville 
lösköpa  sig  med  blod  och  tårar  —  och  sedan  tankarne 
åter  kommit  hem,  skulle  jag  kunnat  säga:  "Gudi  lof, 
här  sitter  jag  i  gröna  skogen  och  hör  på  fågelqvitter 
och  andas  ren,  svensk  skogsluft." 

"Du  får  lof  komma  ner;  de  äro  så  nyfikna  att 
råka  dig." 

Åter  en  anledning  till  glädje  — "hm,  jaså",  sade 
jag  enstafvigt  och  kastade  i  spegeln  en  flyktig  blick 
på  min  halsduks  tvenne  haröron.  Som  ett  offerlam 
följde  jag  min  vän   ner,  (du  läser  troligen  detta,  för- 


471 

låt  uppriktigheten),  jag  väntade  mig  idel  gamla  her- 
rar, som  rusade  på  mig  för  att  känna  mina  politiska 
åsigter,  och  unga  herrar,  som  skulle  betrakta  min  hals- 
duksros och  fruntimmer,  hvilka  skulle  krama  mig  pä 
nyheter,  som  en  stackars  fönstersvamp.  Det  var  så- 
ledes ej  underligt  att  jag  föreföll  något  generad  och 
det  är  mer  än  troligt,  att  man  ansåg  mig  vara  en 
stursk  och  högmodig  persedel,  då  egentligen  allt  det 
der  låg  i  halsduksknuten  —  der  hade  de  knuten. 

Sällskapet  var  talrikt;  min  goda  vän  hade  sörjt 
för  att  jag  skulle  få  en  profkaria  af,  hvad  orten  hade 
att  erbjuda  af  bildadt  folk.  Presentationen  skedde 
ordentligt;  jag  fick  syn  på  den  konservative,  som  hade 
dottren,  den  liberale  sonen,  som  fått  korgen  och  lika- 
ledes de  begge  politiska  utmärktheterna  med  qvar- 
narne. 

Utom  dessa  var  der  en  mängd  mindre  prononse- 
rade  personer,  som  sågo  beskedliga  och  nyfikna  ut 
och  som  troligen  tillhörde  medelvägen. 

Ändtligen  kom  jag  genom  trängseln  längre  fram 
i  rummet  och  blef  presenterad  för  en  man  af  några 
och  sextio  års  ålder,  en  skön,  stolt  och  rask  gubbe, 
med  hvita  lockar  kring  den  höga  pannan. 

'^Det  är  brukspatron  ***",  sade  min  vän. 

Den  ståtlige  gubben  smålog  vänligt  och  såg  mig 
in  i  ögat  med  en  blick,  som  på  en  gäng  bortjagade 
min  vresighet  och  gjorde  mig  till  samma  beskedliga 
menniska,  samma  naturbarn,  som  jag  så  gerna  hade 
velat  vara.  Jag  fattade  genast  förtroende  till  dessa 
ögon  —  och,  hade  jag  ej  varit  till  spillo  gifven,  så 
hade  jag  stannat  der  jag  var;  men  som  Stockholms- 
främmande betraktad,  var  jag  dömd  att  visas  för  säll- 
skapet —  och  jag  måste  tåla. 

En  tjock  herre,  med  rutig  sammetsväst,  guld- 
pitschaft  i  uret  och  en  gigantisk  karniolring  på  fing- 
ret, grep  sig  först  an  att  examinera  mig.  Han  be- 
traktade mig  en  lång  stund  med  ett  par  klotrunda, 
ljusa  ögon  och  sade  ändtligen: 

"Herrn  (förlåt  jag  vet  ej  titeln)  kommer  nyligen 
från  hufvudstaden?" 

"Ja." 

"Gement  varmt  och  otrefligt  på  storgatorna?" 


472 

"Ja." 

"Luktar  gement  i  gränderna?" 

"Ja,  kan  ej  neka." 

"Ny  pjes  på  riddarbalen?" 

"Ja." 

"Hans  Majestät  är  ute  och  reser?" 

"Ja." 

"Tidningar  ha  låtit  oss  veta  att  Hans  Majestät 
passerat  Linköping." 

"Ja,  kungen  är  redan  återkommen  till  Stockholm." 

"Ja,  det  var  det  jag  sade;  men  den  posten  ha  vi 
ej  ännu  fått." 

"Jag  ber  om  förlåtelse",  afbröts  den  talande  af 
en  liten,  mager  fru,  i  eldröd  schal  och  med  en  remar- 
kabelt tunn  näsa  —  "förlåt  mig,  min  allragodaste  hof- 
junkare;  hörs  det  måntro  något  om  nordens  näkter- 
gal?" 

"Ja,  hon  lär  komma  i  höst." 

"Och  det  säger  ni  så  lugnt.  Hela  verlden  är  ju 
utom  sig  af  förtjusning." 

"Ja  visst;  men  den  hedrar  mest,  då  den  är  klar  och 
ej  blott  ett  ögonblicks  uppbrusning." 

"Ja  visst,  ja  visst  —  hon  måste  vara  odräghgt  rik 
—  hon  har  ju  fått  en  guldfågel  af  drottning  Victoria. 
Herre  Gud  i  himlen,  visst  måste  det  vara  gudomligt 
att  få  höra  henne." 

"Jag  ber  om  ursäkt,  Stafva",  sade  en  lång  hferre 
med  glasögon  och  ett  ansigte,  som  hade  något  tycke 
af  en  bruten  serviette;  "känner  min  herre  kunglig  sek- 
ter Uttercivist?" 

"Utter— Utterqvist?  Nej,  verkligen."; 

"Förbannadt  qvick  karl,  Utterc|vistt  för  tolf  år  se- 
dan, då  jag  var  i  hufvudstaden  för  a  t  tala  vid  min 
landshöfding,  som  dä  var  vid  riksdagen.  —  Jag  ber 
ödmjukast.  —  Ar  kanske  inte  känd?  Är  eljest  krono- 
fogde i  orten  och  heter  — " 

"Assessor  K***",  presenterade  den  tjocke  herren. 

"Mjuka  tjenare." 

"Ber  ödmjukast.  —  Jaså,  herrn  känner  inte  kungl. 
sekter  Utterqvist,  förbannad  qvick  karl,  den  der  Utter- 
qvist. Vi  hade  en  middag  tillsammans  ute  på  Djur- 
gården   —    ha    ha    ha,    så  roligt  har  jag  aldrig  haft. 


473 

Utterqvist  hade  skrifvit  verser,  han  var  poet,  Utter- 
qvist  —  han  borde  vid  detta  laget  komma  in  i  sven- 
ska akademien." 

"Ja,  det  är  mycket  troligt",  yttrade  jag. 

"Jaså,  jaså,  det  är  skada  ai.t  ni  inte  känner  ho- 
nom, hygglig  karl." 

Under  detta  samtal  hade  jag  stått  som  på  nålar^ 
ty  jag  längtade  att  få  träfta  den  der  gubben  med  den 
ärliga,  vackra  blicken.  Man  märkte  att  jag  sökte  ef- 
ter honom. 

"Känner  ni  brukspatron***?"  frågade  Uttercfvi- 
stens  beundrare,  "det  är  en  hygglig  gubbe,  hm,  en 
ärans  man,  fast  han  har  sina  egenheter,  den  der  her- 
kulesfiguren  der  i  svarta  fracken  och  hvars  halsduk 
är  så  smal,  att  kragarne  ligga  ned,  är  på  sätt  och  vis 
hans  svärson  —  och  den  der  lilla  menniskan  med  flors- 
schalen är  gift  med  den  der  svärsonen." 

"Svärson,  det  är  ej  alldeles  exakt",  yttrade  han 
med  de  klotrunda  ögonen;  men  brukspatronen  har  på 
sätt  och  vis  upptagit  begge  —  sjelf  har  han  aldrig 
varit  gift." 

"Nej,  bevars",  återtog  Utterqvistsfilen,  "han  har 
en  gång  varit  förlofvad;  men  fästmön  gifte  sig  och  dog, 
och  sen  har  han  aldrig  tänkt  på  att  gifta  sig  utan  lef- 
ver  som  gammal  ungkarl;  hm,  hm,  en  mycket  hygg- 
lig, en  ädel  man,  hjelper  de  fattige,  hm,  är  verkligen 
en  ärans  man,  hm  —  skarpsinnig,  till  och  med  lärd 
säga  de,  som  förstå  sig  på  sådant,  hm,  hm,  har  sina 
små  egenheter,  som  man  får  förlåta  honom,  hm,  hm." 

Jag  fann  klart  att  den  värda  assessorn  hade  nå- 
got på  hjertat.  Jag  vände  mig  således  till  den  trind- 
ögde,  som  med  ett  förnämt  leende  tummade  den  stora 
karniolringen.     Han  förstod  mig  genast. 

"Åja,  vår  vän  assessorn  vill  säga  att  vår  vän, 
brukspatronen,  är  något  litet  fantastisk  af  sig  och  (til- 
lade han  hviskande)  ser  andar  och  spöken  och  tror 
'på  sådant,  som  ingen  upplyst  menniska  i  vårt  tide- 
hvarf  tror  på.  Eljest  är  det  en  mycket  förståndig  och 
upplyst  menniska." 

"Jo  se,  det  är  en  sjukdom",  anmärkte  assessorn; 
"han  har  fått  en  skada  i  hufvudet  —  han  har  eljest 
målat  vår  altartafla   —    ganska  bra  måladt,  han  var 


474 

då  målare  —  hm,  har  genomgått  underliga  öden.  In- 
tressant att  tala  med." 

"Ja,  ganska  intressant",  upplyste  trindögat;  "en 
af  vår  orts  rikaste  karlar,  en  verklig  respektabel  gubbe 
med  alla  sina  kuriösa  åsigter." 

Allt  detta  stegrade  min  nyfikenhet.  Jag  sökte  att 
göra  mig  lös  och  blef  det  ändtligen,  fastän  med  möda. 
Den  sköna  gubben  hade  sutit  stilla  på  sin  plats  och 
deltog  ej  i  de  sorlande  samtalen  stort  mera  än  med 
ett  och  annat  ord  och  ett  godt  småleende,  som  tyckte 
härleda  sig  från  att  han  med  barnslig  fromhet  betrak- 
tade såväl  det  onda,  det  missbildade  och  föraktliga, 
som  det  löjliga.  Jag  visste  ej  riktigt  hur  jag  skulle 
böria  samtalet  med  honom;  men  han  pekade  sjelf  på 
en  ledig  stol  bredvid  sig  och  sade  småleende: 

"Kom  hit,  ni  har  stått  nog  länge." 

Jag  satte  mig  vid  hans  sida  och  visste  verkligen 
icke  (man  kan  vara  något  tafatt  ibland)  något  annat 
att  börja  med  än  med  väderleken.  Men  vi  voro  snart 
inne  i  ett  varmt  samtal,  den  goda  gubben  ledde  sig, 
med  en  beundransvärd  kombinationsförmåga,  från  ämne 
till  ämne,  hans  språk  blef  allt  varmare,  lifligare  och 
bildrikare,  hans  goda  ögon  strålade  af  en  mild,  helig 
€ld.     Vi  voro  snart  inne  på  tal  om  andeverlden. 

Nu  är  saken  den,  att  jag  ej  någonsin  kunnat  få 
mig  till  att  anse  mitt  eget  förnuft  eller  ens  mitt  tide- 
hvarfs  hela  kunskapsförråd  nog  stort  för  att  förkasta 
allt,  som  jag  ej  förstått  —  det  kommer  sig  kanske 
deraf,  att  jag  har  klenare  förstånd  än  andra;  men  nog 
af,  jag  anser  ingenting  så  löjligt  eller  så  oförståndigt, 
att  det  ej  förtjenar  forskning  och  tron  derpå  —  akt- 
ning. Jag  hörde  honom  derför  gerna,  jag  hörde  ho- 
nom med  vördnad,  ty  en  fast  förtröstan  till  hvad  som 
helst,  äfven  till  någonting  skenbart,  är  i  och  för  sig 
sjelf  något  vördnadsvärdt.  . 

Vårt  samtal  räckte  ganska  länge  och  allt  varmare 
blef  jag  om  hjertat,  ty  det  var  ett  varmt  hjerta  som 
meddelade  mig  sina  verkliga  eller  inbillade  erfaren- 
heter, sin  tro  och  sitt  hopp. 

Vårt  samtal  afbröts  af  den  goda,  vackra  frun  i 
flors -schalen,  som  påminde  den  gamle  att  klockan  var 


475 

nära  tio,  fastän  det  var  ljusa  dagen,  och  att  således 
''pappa"  efter  sin  vana  borde  vara  hemma. 

"Ni  skall  veta",  yttrade  gubben  skrattande,  vän- 
dande sig  till  mig,  "att  jag  måste  hälla  diet;  der  kom 
en  beskedlig  doktor,  som  Emilia  tror  bättre  än  mig, 
till  oss  och  försäkrade  att  jag  skulle  dö,  om  jag  ej  låg 
i  min  säng  klockan  tio  eller  senast  half  elfva  —  och 
sedan  så  vakar  och  sofver  jag  efter  klocka." 

"Pappa  har  dock  befunnit  sig  väl  deraf,  anmärkte 
frun  och  klappade  gubbens  kind,  "pappa  måste  lyda 
dem,  som  förstå  saken  —  for  vår  skull  pappa  —  för 
min  skull  —  för  allas  skull." 

"Ja,  ja,  Emilia,  jag  är  ju  lydig  som  ett  barn",  små- 
log brukspatronen,  "vi  skola  resa,  eljest  så  ser  du  så 
ängslig  ut  att  du  stjäl  glädjen  ifrån  mig.  Helsa  på 
mig  emellertid  —  vi  bo  här  uppe  på  bruket",  sade 
han  till  mig. 

Brukspatronen  tog  afsked  och  for  med  de  sina. 
Af  den  allmänna  rörelsen  i  sällskapet  och  trängseln  i 
förstugudörren,  då  de  reste,  fann  jag  att  man  åtmin- 
stone ville  synas  ha  vördnad  för  den  gamle,  vare  sig 
derför  att  han  var  rik  eller  derföre  att  han  var  god 
och  ädel. 

"Nå,  hvad  tycktes?"  frågade  herrn  med  ögonen  och 
blinkade  med  de  matta  ögonlocken.  "Herrn  hade  ett 
långt  samtal  med  vår  goda  brukspatron,  en  ganska 
instruerad  man?" 

"Han  skulle  vara  ett  exempel  på  allt  godt",  an- 
märkte assessorn,  "om  han  ej  hade  sina  andefunde- 
ringar. —  Förunderligt  att  sådant  kan  stå  tillsammans 
med  vett  och  bildning." 

"Åh,  det  är  ej  underligt",  inföll  frun  i  röda  scha- 
len, "han  är  en  veritabel  Svedenborgare,  eller  hvad 
säger  du,  min  vän?"  tillade  hon,  vändande  sig  till  en 
liten  herre  med  ljusgul  messingsfärgad  peruk  och  hög 
hvit  halsduk,,  som  dolde  hakan. 

Den  lilla  herrn,  som  var  fruns  man  och  för  öfrigt 
hade  brukspatrons  märke  på  kragen,  hade  hittills,  mig 
veterligen,  ej  talat  ett  ord,  utan  endast  varit  åhörare. 
"Hvad  jag  säger?"  yttrade  han  och  antog  en  mycket 
högvigtig    min,    "jag  säger,  visserligen,  visserligen,  han 


476 

har  samma  galna  åsigter  som  den  galna  Svedenborg, 
—  Kellgren  har  utsagt  sin  dom  öfver  sädane  dårar 
som  magnetisörer,  punkterare,  Svedenborgare  och  Ro- 
senkreutzare." 

"Man  må  säga  hvad  man  vill",  pustade  en  gubbe^ 
som  i  anseende  till  sin  fetma  placerat  sig  på  två  sto- 
lar och  som  stödde  sina  begge  händer  på  en  käpp, 
med  kryckan  i  hundfason,  "man  må  säga  hvad  man 
vill,  men  det  finns  dock,  puh,  kuriösa  saker,  helt  ku- 
riösa, puh,  fröken  Andreetta  vet  till  exempel  att  be- 
rätta, puh!  om  salig  majoren  —  hm,  en  märkvärdig- 
historia, puh,  hm,  puh." 

Den  citerade  fröken  Andreetta  var  ett  äldre  frun- 
timmer med  tät  negligé  och  lång,  spöklik  figur.  Hon 
tycktes  vara  socknens  allt  i  alla  i  fråga  om  sjukdom 
och  begrafning.  Jag  gissade  ej  orätt,  fröken  Andreetta 
var  med  öfver  allt,  der  det  "lutade"  och  gick  illa,  när 
barn  fingo  mässling  eller  kikhosta,  när  gikten  slog  upp 
på  de  gamle  och  när  döden  skördade  offer,  nämligen 
bland  socknens  bildade  societet. 

"Söta  fröken  Andreetta,  tala  om  det",  yttrade 
man  liktidigt  från  flere  håll. 

"Åja,  men  jag  har  sä  ofta  omtalat  det",  yttrade 
fröken,  "och  dessutom  så  är  jag,  Gudi  lof,  nog  upp- 
lyst att  ej  sätta  tro  till  skräck,  men  detta  är  likväl 
dagens  sanning.  Eljest  sä  var  det  så,  att  majoren  var 
dåhg,  men  inte  mycket  dålig,  så  att  ingen  trodde  att 
han  så  snart  skulle  slockna"  (det  bör  märkas  att  så- 
dane  nödvändighetspersoner  alltid  tala  något  mer  poe- 
tiskt än  annat  folk)  "skulle  slockna.  Då  satt  jag  en 
afton  i  förmaket  och  tänkte  på  ingenting,  då  jag  tyckte 
att  ljuset  slocknade  och  hörde  soluret  slå  ett  —  jag 
blef  alldeles  fasligt  förskräckt  och  for  upp  för  att  tända 
ljuset  igen,  men  hann  ej  mera  än  resa  mig,  förr  än 
ljuset  åter  sken  upp  och. klockan  var  ej  mer  än  nio 
på  qvällen.  Men  så  mycket  är  säkert,  att  majoren 
slocknade  klockan  precis  ett." 

Några  unga  flickor,  som  med  uppmärksamhet  af- 
hört  denna  berättelse,  trängde  sig  nära  tillsammans, 
hksom  för  att  söka  beskydd  mot  någonting  öfverna- 
turligt,  som  målade  sig  för  deras  inbillning. 


477 

"Det  der",  yttrade  den  sittande  herrn,  "är  ju  en 
helt  kuriös  historia,  ha  ha  ha,  en  helt  kuriös  historia, 
eller  hur,  mine  herrar?  Ha  ha  ha,  en  mycket  kuriös 
historia." 

"Ja,  verkligen  ganska  märklig",  yttrade  herrn  med 
de  runda  ögonen,  som  med  ett  förnämt  leende  lekte 
med  berlockerna,  "men  jag  förmodar  att  denna  up- 
penbarelse kommit  af  en  retad  fantasi,  frökens  fantasi 
var  troligen  retad?" 

"Nej  bevars,  alldeles  intet,  jag  satt  och  tänkte  på 
alldeles  ingen  ting",  försäkrade  fröken  Andreetta. 

Den  upplyste  herrn  med  ögonen  förde  mig  något 
afsides.  "Jag  skall",  yttrade  han  förtroligt,  "säga  att 
fröken  der  är  något  skrockfull.  Hon  har  ej  egentligen 
någon  högre  bildning,  ty  en  hvar  med  bildning  och 
kunskaper  inser  lätt  orimligheten  af  dylika  företeelser. 
Hvad  deremot  angår  drömmar  kan  jag  ej  neka  att  de 
flere  gånger  slagit  in,  alldeles  oväntadt.  Det  finnes 
visserligen  ingen  orsak  att  tro  det  vara  något  öfver- 
oaturligt,  men  det  kan  dock  vara  något  eget  i  hjer- 
nans  organ  och  temperamentet,  som  på  naturlig  väg 
förklarar  drömmarnes  spådomar." 

"Ni  tror  således  på  drömmar?" 

"Jag,  nej  bevars,  jag  endast  säger  att  de  ofta  nog 
slå  in,  så  att  man  nästan  tvingas  att  —  men  hvilken 
upplyst  menniska  inser  icke  — " 

"Att  drömmar  rinna  som  strömmar",  inföll  asses- 
sorn, som  stack  fram  sitt  skrynkliga  ansigte,  "eller  hvad 
säger  brukspatronen,  hä  hä,  det  der  är  ju  blott  inbill- 
ningens foster." 

"Det  är  min  tanke",  tillade  lilla  mannen  i  hals- 
duken, "hvarje  upplyst  menniska " 

"Ja  visst",  återtog  assessorn  och  kronofogden,  "men 
med  mig  är  det  en  besynnerlig  sak  —  jag  har,  om 
herrarne  vilja  tro  mig  eller  icke,  en  verklig  varsel  el- 
ler vålnad  —  ha  ha  ha,  det  är  ju  ändå  löjligt  nog. 
När  jag  är  borta  och  kommer  hem  oförmodadt,  så 
står  ändå  alltid  ljuset  tändt  på  mitt  skrifbord,  och  hu- 
stru min  säger  att  min  varsel  kom  åkande  in  på  går- 
den en  tio  minuter,  innan  jag  sjelf  kommer;  det  kör 
upp  framför  trappan,  stannar  och  man  hör  mina  steg 
på  förstugubron  —  de  springa  ut,  ingen  är  der  —  men 


478 

då  säger  alltid  hustru  min  till  pigan:  tänd  ljus  i  as- 
sessorns rum!  och  strax  efter  kommer  jag  verkligen; 
det  är  ändå  kuriöst,  ha  ha  ha  —  men  veritabelt,  mina 
herrar,  pä  min  heder  verkliga  förhållandet." 

"Åja",  yttrade  den  drömtroende  herrn,  "men  det 
der  kommer  ganska  säkert  af  helt  naturliga  orsaker 
och  är  dessutom  något  helt  annat  än  visioner,  det  är 
en  ofantlig  skilnad  mellan  en  sådan  varsel  och  ande- 
skåderi. " 

"Ja,  det  är  klart,  åja,  det  är  klart",  blef  asses- 
sorns svar,  "jag  ville  också  ej  dra  någon  paralel,  men 
omtalade  blott  min  egen  erfarenhet." 

"Herrarne  kunna  väl  dock  aldrig  neka  verklighe- 
ten af  aningar",  anmärkte  frun  i  röda  schalen,  "jag- 
anade  bestämdt,  när  min  bror  i  Garlskrona  dog.  — 
Min  bror  är  död,  sade  jag  till  min  man  och  började- 
gråta,  eller  hur  min  vän?" 

"Jo  visserhgen,  visserligen",  sade  lilla  patron  med 
halsduken,  "men  det  var  något  nervöst;  min  hustru 
var  den  tiden  mycket  svag  efter  vår  Petronella." 

Sällskapet  blandade  sig  på  detta  sätt  allmänt  i 
konversationen  och  det  begaf  sig  nu,  att  litet  hvar 
hade  sin  lilla  spöktro,  sin  egen  tanke  om  det  fördolda. 
En  trodde  på  drömmar,  en  annan  på  aningar,  en  an- 
nan åter  försäkrade  att  hundtjut  betydde  dödsfall  och 
åter  andra  trodde  mera  på  ugglor,  hvaremot  flere  hade 
att  förmäla  om  spån  på  ljuset  och  om  spådomar  i 
kort  och  kaffe;  med  ett  ord,  litet  hvar  var  behäftad 
med  en  smula  öfvertro. 

"Men",  sade  jag  slutligen,  "hade  vi  nu  hållit 
protokoll,  så  skulle  vi  alla  komma  att  gälla  för  skrock- 
fulla." 

"Nej,  bevars,  inte  kan  man  säga  det.  Vi  ha  ej 
sagt  ett  ord  om  visioner,  utan  endast  om  de  alldag- 
ligaste saker,  helt  naturliga,  naturligtvis." 

"Men,  mitt  herrskap,  tror  ni  då  på  somnambulism",. 
eller  rättare,  kan  ni  rent  af  neka  det?"  frågade  jag. 

"Nej,  det  lär  vara  sant",  sade  några;  "det  är  ga- 
lenskap", yttrade  andra;  "men",  tillade  de  fleste,  "det 
är  dock  någonting  ganska  naturligt." 

"Det  ligger  i  nerverna",  yttrade  lilla  patron. 

"Det  är  en  retad  fantasi",  sade  trindögat. 


479 

"Det  må  vara  hvilket  som  helst,  men  något  är 
det  och  om  ett  enda  af  allt  hvad  vi  omtalat  är  sant, 
verkligt,  ej  ett  foster  af  fantasi,  utan  rent  af  något  na- 
turligt, sä  är  det  också  ej  möjligt  att  neka  möjlighe- 
ten af  allt.  Jag  vill  blott  fästa  er  uppmärksamhet 
derpä,  att  man  måste  antaga  intet  eller  också  möjlig- 
heten af  allt." 

"Hm",  mumlade  herrn  med  ögonen  och  vred  då 
den  stora  karniolen,  "hm,  det  kan  ju  vara  någonting 
helt  naturligt,  hm,  någonting  som,  som  — " 

"Som  vi  ej  riktigt  förstå,  ja  —  naturligt,  nåväl, 
solljuset  är  mycket  naturligt,  magnetkraften  äfvenså; 
men  förstå  vi  det  väl  derför  bättre  —  då  något  så 
för  sinnena  förnimligt  som  ljus  och  värme  och  mag- 
netens  kraft  ej  kan  förklaras  af  vårt  förstånd,  huru 
skulle  det  kanna  vara  nog  för  att  förklara  något,  som 
går  utom  den  alldagliga  naturen  och  som  således  blott 
då  och  då,  blott  skymtade  fram  i  olika,  inför  vår  pröf- 
ning  alldeles  osammanhängande  företeelser  —  och, 
mine  herrar,  kanske  detta  sker,  kanske  der  går  en 
traditionel  tro  på  något  öfvernaturligt,  uppehållen  af 
en  och  annan  oförklarlig  fjerrblick  —  kanske  den  fin- 
nes här  i  verlden  för  ett  högt,  ett  sannt  kristligt  än- 
damål." 

"Och  hvilket  då,  om  jag  får  fråga?"  sade  lilla 
patron. 

"Jo,  på  det  att  menniskorna  ej  skola  rent  af  för- 
sjunka till  sjelfförgudning  och  sätta  sitt  förnuft  som 
domare  öfver  jord  och  himmel." 

Sällskapet,  utom  de  unga  flickorna,  bland  hvilka 
mer  än  en  tycktes  förstå  mig,  bestod  af  allt  för  upp- 
lyst och  bildadt  folk  att  ingå  på  min  förmodan  och 
man  åtskildes,  troligen  beklagande  'att;en/ör  öfrigt  he- 
derlig karl  skulle  ha  så  befängda  åsigter. 

Jag  besökte  omigen  kyrkan  och  betraktade  altar- 
taflan,  som  den  gamle  målat.  Jag  har  sett  Stefanus, 
jag  har  sett  Lill-Stina,  det  älskliga  barnet,  på  sin  sky. 
Jag  kan  således  föreställa  mig  de  begge  urbilderna, 
om  hvilka  min  vän,  presten,  berättat  mig  hvad  han 
visste. 

Jag  besökte  sedan  den  intressante  gubben.  Jag 
fann  honom  som  en  patriark  lefva  i  kretsen  af  en  fa- 


480 

milj  af  barn  och  tjenare,  hvilka  alla  med  kärlekens 
fruktan  sågo  upp  till  honom  och  dem  han  alla  om- 
hägnar  med  sin  rika  kärlek.  Han  berättade  mig  sina 
öden,  sina  visioner.  Han  var  ett  gammalt,  vist  barn, 
hvars  hjerta  var  öppet  som  en  uppslagen  bok. 

Han  sade  mig  att,  besynnerligt  nog,  han  ofta  såg 
äldre  personer  under  bilden  af  barn,  till  exempel  Sve- 
denborg  utmed  sin  fars  sida,  gubben  som  biskop  och 
dock  Emanuel  som  ett  barn,  fastän  Svedenborg  var 
gammal,  innan  hans  far  blef  biskop.  Det  är  sinnela- 
get, yttrade  gubben,  som  skapar  bilden,  hjertelaget, 
det  andliga,  som  väfver  samman  det  kroppsliga  och  ej 
tvärtom;  derföre  ser  jag  de  goda  alltid  som  barn  el- 
ler unga;  men  de  onda  åter  bibehålla  ålderdomens 
stämpel  och  återgå,  i  män  af  sin  förbättring,  till  lju- 
sare, yngre  gestalter  —  ty,  tillade  han,  det  är  dock 
det  unga,  som  är  det  som  lefver  med  fullt  lif  inom 
andens  verld. 

Jag  fäste  mig  alltmer  vid  den  älskliga  bilden  och 
skildes  alltid  från  den  ädle  gubben  med  en  stegrad 
känsla  af  vördnad,  djupare,  snart  sagdt  mera  religiös, 
än  jag  förut  känt  för  någon  menniska.  Jag  omtalade 
detta  för  min  vän,  som  visst  icke  är  en  man  den  man 
kan  kalla  öfverspänd,  och  för  första  gängen  blef  han 
högtidligt  stämd. 

Han  fattade  min  hand  och  sade  med  rörelse:  "Du 
vet  kanske  ej  hvarför  den  gamle  mannen  blir  dig  så 
kär  och  vördnadsvärd ;  men  saken  är  helt  enkelt  den, 
att  han  är  en  kristen  i  anda  och  sanning,  i  tro  och 
handling,  i  allt  inför  Gudi  och  mannom.  Du  må 
pröfva  honom  som  du  vill,  i  hvilken  lifvets  ställning 
som  helst,  hvarje  hans  handling  och  öfverallt  är  han 
en  kristen  i  ordets  skönaste  bemärkelse.  Du  finner  ej 
många  sådane." 

Återkommen  till  den  bullrande  staden,  har  jag 
ofta  i  tankarne  återvändt  till  den  gamle.  Han  har 
skrifvit  till  mig,  att  han  känner  på  sig,  när  jag  tänker 
på  honom. 

"Den  andliga  varelsen  följer  med  tanken  och  ilar 
utan  afseende  på  tid  och  rum,  hvart  än  tanken  fly- 
ger. Då  fängslet  faller  bort,  eger  hela  vår  varelse 
denna   förmåga   att  vara  hvar  den  vill  vara,  att  följa 


481 

tanken  och  personligen  finnas,  der  den  fäster  sig; 
detta  är  skilnaden  och  det  är  denna  förkroppsligade 
tanke,  andeskådarn  ser  och  menskligheten  anar."  Så 
skref  han  till  mig  —  och  kanske  han  äfven  nu  kän- 
ner, att  min  tanke  sitter  bredvid  honom  och  med  and- 
liga ögon  betraktar  hans  ädla  drag. 


Förut,  tänkte  jag,  har  jag  sökt  att  teckna  en  länk, 
som  från  fordom  griper  in  i  det  närvarande,  namnets, 
individualitetens  försvinnande,  snart  ogiltiga  anspråk, 
huru  det  stora  och  ädla  som  skett,  det  fosterlands- 
känslan offrat,  snillet  uppfunnit  och  hjertat  velat,  allt 
är  ett  danaarf  som  tillfaller  folket  och,  genom  folket, 
menskligheten  —  jag  gick  ett  steg  längre  och  sökte 
teckna  det  närvarande  med  sina  begge  hufvudkrafter, 
penningar  och  arbete,  som  måste  bringas  i  jemnvigt, 
innan  verlden  får  fred  med  sig  sjelf,  som  utgör  stri- 
dens föremål  och  tillika  enda  m.edlet  för  en  försoning. 
—  Bortom  detta  nu  ligger  en  annan  utvecklingsserie 
och  allt  hvad  som  varit  och  som  är,  utgör  blott  för- 
skolan, förberedelsen  till  en  obefläckad  och  helig 
mensklighet,  der  allt  sammanslutes  af  kärlekens  band 
och  der  hvarje  enskild  tanke  är  allas.  Menskhgheten 
här,  som  styres  af  intressen  och  blott  dä  och  då 
känner  en  fläkt  af  kärlekens  anda,  är  blott  en  oredig 
spegelbild  af  en  andlig  mensklighet  —  liksom  det 
gungande  hafvet  blott  återger  splittrade  bilder  af  den 
stilla  himlen,  som  spänner  sin  båge  deröfver.  Men  då 
vi  genomskåda  menniskan,  står  der  dock  ett  guda- 
beläte innanför  den  vidriga  masken.  Det  är  denna 
lefvande  Guds  anda  vi  skola  väcka  till  verksamhet; 
det  är  för  detta  inre  vi  skola  bära  vördnad ;  det  är 
just  derföre  vi  alla  äro  bröder,  satte  här  ej  för  att 
förtrycka  hvarandra,  utan  för  att  leda  hvarandra  till 
det  gemensamma  målet. 

Det  var  för  att  äfven  uttala  detta  jag  lånade  den 
älsklige  gubbens  öden,  sådana  han  sjelf  omtalat  dem, 
till  ämne  för  en  berättelse.  Huruvida  han  hade  rätt, 
huruvida  det  är  möjligt  för  ett  menskligt  öga  att  blicka 

Altart  ajlan.  ul 


482 

ditin,  vet  ej  jag;  men  det  vet  jag,  att  menniskorna 
skulle  vara  bättre,  om  de  riktigt  klart  insågo  och 
last,  ej  blott  flygtigt  utan  stadigt,  trodde,  att  det  fanns 
en  verld  omkring  dem,  som  pröfvade  hvarje  tanke 
och  dömde  hvarje  handling  till  dess  verkliga  och  ej 
blott  skenbara  halt. 


i 


■M^: 


m 

■■■■'f^ 

W^^ 

jKmLj^'^  ;< 

M 

P'  .    -S^ifS 

;^-?^- 


*??%v^