Skip to main content

Full text of "Arkiv för botanik"

See other formats 


+ 


FÖRAS. 
ORA > 


Bu Dich, T 


"d TT 
URN RN 
o. 


ARKIV 


FÖR 


moO TA N LXX 


UTGIFVET AF 


K. SVENSKA VETENSKAPSAKADEMIEN I STOCKHOLM 


Bex INSER 18 
INNEHÄLLANDE 15 AFHANDLINGAR OCH 30 TAFLOR 


LIBRARY 
NEW YORK 
BOTANICAL 

GARDEN, 


UPPSALA & STOCKHOLM 
ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 


BERLIN LONDON PARIS 
DR. FRIEDLÄNDER & SOHN WILLIAM WESLEY & SON LIBRAIRIE C. KLINCKSIECK 
11 CARLSTRASSE 28 ESSEX STREET. STRAND 11 RUE DE LILLE 


1913—1914 


innehållande N:o 1— 6 utkom den 10 september 1913. 
» > 4—12 » » 31 december 1913. 
» » 13—15 » » 9 maj 1914, 


w 


14, 


15. 


TRETTONDE BANDETS INNEHALL. 


Fries, R. E., Zur Kenntnis der afrikanischen Dorstenia-Arten. 
Mitre) Tafeln . . qari. ee ct at 

ARNELL, H. W., Zur klein d iode: Tales. Mit 3 Tafeln 

MALME, G. O., Xyris L., Untergattung Nematopus (SEUBERT). 
Entwurf einer Gera. NE ee 1 OT d 

CEDERGREN, G. R., Bidrag till Körde Osten. om sötvattensalgerna 
FUN VOR SO: ko ts Rs RS ee Sur: ER 

HEINTZE, A., ee Doagkstis undorsökningar i et LI 
marks fjälltrakter. 22, a ERE ME MES : : 

THEORIN, P. G. E., apes drbükritndag om éciehom ot "Med 
EUR) ORC a RL ee RN e e ones 
MÖLLER, HJ. & Ben T. ru The Fossil Wien of the T2. 
bearing Deposits of South-Eastern Scania. With 6 Plates 
MALME, G. O., Die amerikanischen Spezies der Gattung Xyris 

L., Untergattung Euzyris (Endlicher) ......... 
een Erras, Sphagnologische Studien in Tiveden. Mit 1 Tafel 
EKMAN, E. L., Die Gräser des brasilianischen Staates Paraná. 

Myibx4 Tafeln...» Ia RE beger ehr ee : 
HAMET, R., Sur un Kaldwdibe: nouveau de l'Herbier dö "Stock- 

holm. [ue I; Blanche ze 22 ak See : we 
GERTZ, (OM Om Re d orienterande inflytande pà Belag) 


Die eanken ER gen. nov. und Dininehis. Mit 


DESEAFODHNS . 0.0: men Damien da NOSE ote. i's bah o's 
EKMAN, E. L., Ned MEI Er aus dem M both Staate 
Parar dae Mit 1. Raten seen 


Sid. 
I al. 
]— 94 
1—103 
1— 44 
1—148 
1— 38 
1— 45 
1— 32 
1— 59 
1— 83 

í 
I— 5 
1269 
1—172 
1— 10 
1—106 


= 
E- Hg 


M B 
b 


PES 
rr 


VR 


de uc. ET. Lå 


a 


ARKIV FÓR BOTANIK. 


BAND 13. N:o 1. 


Zur Kenntnis der afrikanischen Dorstenia-Arten. 
Von 
ROB. E. FRIES. 
Mit 2 Tafeln und 8 Textfiguren. 


Mitgeteilt am 9. April 1913 durch A. G. NATHORST und O. JUEL. 


Während der Reise, die ich als Teilnehmer an der von Graf 
ERIK vow Rosen geleiteten schwedischen Rhodesia-Kongo- 
Expedition durch das zentrale Afrika zu unternehmen neulich 
Gelegenheit hatte, sammelte ich ein Material von der eigen- 
tümlichen Dorstenia-Gattung ein, das in einigen Hinsichten 
unsere gegenwärtige Kenntnis von den systematischen Ver- 
hältnissen dieser Gattung ergänzt, während es gleichzeitig 
mehrere bisher unbekannte schöne Formen enthält. Insgesamt 
wurden zwar nur 8 Arten eingesammelt. Von diesen sind 
aber nur zwei bisher beschrieben worden. Das Material stammt 
aus zwei verschiedenen Gebieten her, nämlich teils aus der 
Gegend von Kasindi, belegen im östlichsten Teil des Kongo- 
staats am Nordende des Albert-Edward-Sees ungefähr gerade 
auf dem Äquator, teils aus den ziemlich hoch belegenen Ge- 
bieten südlich vom Tanganyika-See in Nordost-Rhodesia, auf 
9—10° s. Br. liegend. Aus dem ersteren Gebiet wurden zwei 
Arten eingesammelt, davon eine bisher unbekannte, aus dem 
letzteren sechs, wovon nicht weniger als fünf meines Erachtens 
als neu aufzustellen sind. Dass eine relativ so grosse Anzahl 
neuer Arten innerhalb dieses letzteren Gebiets angetroffen 
wurde, dürfte sich daraus erklären, dass mein Aufenthalt in 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o I. 1 


ee 


2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 1. 


dem genannten Gebiet in den Beginn der Regenzeit fiel, zu 
welcher Zeit eine bisher recht tibersehene Gruppe der Gattung 
gerade ihre kurze Blütezeit hat. Alle aus Rhodesia zusam- 
mengebrachten Arten gehören nämlich dem mit unterirdischen 
Überwinterungsknollen versehenen Typus an, der bei Eintritt 
der Regenzeit seine ephemeren oberirdischen Achsen treibt, um 
dann die Trockenzeit durch die unterirdischen Knollen zu 
überleben. 

Von den bei Kasindi eingesammelten Arten gehört die 
eine, Dorst. Barnimiana (SCHWEINF.) BUREAU dem organo- 
graphischen Typus an, der durch eine unterirdische Knolle 
mit rosettenförmig gestellten Blättern und von der Knolle 
direkt auswachsenden langgestielten Infloreszenzen gekenn- 
zeichnet ist (vgl. ENGLER, Monogr. afrikanischer Pflanzen- 
Familien und -Gattungen, I. Moracae, S. 9, 1898). Die andere 
Art, Dorstenia quercifolia R. E. FR., hat ein horizontales, 
kurzes Rhizom, das stark sukkulent und bisweilen verzweigt 
ist und allmählich in die bogenförmig emporsteigenden Achsen 
übergeht (vgl. Taf. 1, Fig. 1). 

Ganz anderen organographischen Typen gehört das Rho- 
desia-Material an. Fünf von den daselbst eingesammelten 
Arten, die nachstehend beschriebenen stenophylla, rhodesiana, 
mirabilis, Rosenii und sessilis, bilden einen äusserst einheit- 
lichen organographischen Typus, der durch folgende Eigen- 
schaften charakterisiert ist. Die unterirdische Stammknolle 
ist mehr oder weniger halbkugelförmig mit ebener oder ge- 
wöhnlich sogar konkaver Oberseite, wodurch die ganze Bildung 
die Form einer flachen Schüssel erhalten kann; von der 
Stammknolle gehen die feinen Wurzelfäden aus, haupt- 
sächlich von der Oberseite aus und längs dem Rande (aus- 
schliesslich so bei sessilis; vgl. Taf. 2, Fig. 6), bisweilen auch 
von der ganzen halbkugelförmigen Unterseite aus (wie bei 
stenophylla und besonders mirabilis; Taf. 2, Fig. 3). Die 
Wurzeln sind an der Basis verdickt, so dass die Knolle 
gleichsam mit Warzen besetzt ist, von deren Spitzen die 
Wurzelfäden ausgehen. Von der oberen, ebenen Seite oder 
von dem Boden der Grube gehen ein, bisweilen ein paar, auf- 
rechte, saftige, einen bis ein paar Dezimeter hohe Sprosse 
aus, die unten Niederblätter, aufwärts am oberen Teile Laub- 
blätter und axilläre Infloreszenzen tragen. Die oberirdischen 
Sprosse des folgenden Jahres werden wahrscheinlich aus der 
niedrigsten Niederblattachsel (oder einer der niedrigsten) 


> 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 3 


angelegt und entwickelt. Die älteren Knollen zeigen auf 
diese Weise einen unregelmässigen Komplex von Basalstücken 
der oberirdischen Sprosse, der mehr oder weniger zentral in 
der Grube auf der Oberseite der Knolle plaziert ist, wie 
Fig. 3 auf Taf. 2 es veranschaulicht. Ihrer allgemeinen Form 
nach erinnern die unterirdischen Teile bei diesen Dorstenia- 
Arten an die wohlbekannten Knollen eines Amorphophallus. 
Wegen der charakteristischen Knollenform will ich der Kürze 
wegen im Folgenden diese Arten als dem placentiformis-Typus 
angehórig bezeichnen. 

Zu den ebenerwähnten, organographisch wichtigeren 
Merkmalen kommt ferner eine bemerkenswerte Einheitlichkeit 
im Bau der oberirdischen Teile hinzu. Die Blätter sind ver- 
hältnismässig schmal (lanzettfórmig-linear) sowie vollständig 
oder so gut wie vollständig ungestielt. Die Rezeptakein sind 
scheibenfórmig; der blütentragende Teil hat ungeteilten (run- 
den oder länglichen) Umkreis, an den Rezeptakelstrahlen 
nicht in Zipfel auslaufend.  Bezüglich der Anzahl, Form, 
Lànge usw. dieser Brakteen weisen die Arten indessen Unter- 
schiede unter einander auf, doch ist ihnen allen das gemeinsam, 
dass die grossen Strahlen von der Unterseite der Rezeptakel- 
scheibe etwas unterhalb des Randes ausgehen. 

Was die systematische Plazierung dieser organographisch 
sehr einheitlichen Gruppe anbelangt, so ist sie bei Anwendung 
der ENGLER’schen Einteilung der Gattung (Monogr., S. 10) 
der Untergattung  Zudorstenia ENGL. zuzuweisen. Alle 
Arten besitzen einen Griffel, der an der Spitze mehr oder 
weniger 2-gespalten ist, bald tief in 2 lange, fadenschmale, 
mit Narbenpapillen versehene Zipfel geteilt (s. Textfig. 1) 
wie bei mirabilis, bald nur unbedeutend 2-zahnig, so dass er 
bei oberflächlicher Untersuchung fast ungeteilt erscheinen 
kann (sessilis; Textfig. 2). 

Bei einer flüchtigen Betrachtung scheint es, als wenn 
auch die sechste Rhodesia-Art, die ich mit der aus Deutsch- 
Ostafrika zuvor bekannten Dorst. Unyikae EnGL. identifizieren 
zu kónnen geglaubt habe, zu demselben organographischen 
Typus wie die hier geschilderte Gruppe zu rechnen sei. Auch 
bei ihr haben wir eine unterirdische Knolle, die einen 
aufrechten blätterigen Spross mit derselben Verteilung von 
Niederblättern, Laubblättern und Infloreszenzen wie bei den 
vorhergehenden erzeugt. Die genannte Knolle ist indessen 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 1. 


nicht von völlig so regelmässiger Form; bald erinnert sie zwar 
durch eine oben abgeplattete Scheibenform an den ersteren 
Typus, bald dagegen ist sie mehr kugelrund, und sehr oft ist 
sie aus mehreren Knollen zusammengesetzt oder weist sekun- 
däre kleinere Anschwellungen auf. Fig. 4 zeigt eine der- 
artige sekundäre, oberhalb der anderen erzeugte Knolle, 
ein Verhältnis, das sich bei ein paar der eingesammelten 
Exemplare findet. Wie diese Nebenknollen angelegt worden 
sind, und welcher morphologische Wert ihnen zukommt, 
lässt sich indessen an dem Material nicht entscheiden; doch 
geht aus ihm hervor, dass das unterirdische System von 
Unyikae nicht ohne weiteres an das des oben geschilderten 
Typus angeknüpft werden kann. 


iL 2. 3. 


Fig. 1—3. Gynöcium der Dorstenia-Arten mirabilis (1), sessilis (2) und 
Unyikae (3). — Vergr. c. 75/1. 


Bei Betrachtung der oberirdischen Teile erweist sich die 
Art noch deutlicher als Vertreter eines ganz anderen Typus. 
Die Blütter sind von breiterer Form, mehr oder weniger 
elliptisch, sowie von deutlich ausgezogenen Stielen getragen. 
An dem Bau der Infloreszenzen fällt am meisten in die 
Augen, dass hier die blütentragende Scheibe an den Rezep- 
takelstrahlen etwas ausläuft, so dass auch sie ihrem Umkreise 
nach etwas verzweigt wird (vgl. Taf. 1, Fig. 4 mit Taf. 2, 
Fig. 2, 3, 4, 5 und 7). Und schliesslich spricht auch der 
Blütenbau für einen ganz anderen Platz innerhalb des Dor- 
stenia-Systems, indem hier der Griffel einfach endet, ohne 
dass — auch bei starker Vergrósserung — die mindeste 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 5 


Andeutung einer Zweiteilung beobachtet werden kann (Text- 
fig. 3); die Art muss daher der anderen Untergattung Kosaria 
(Fonsk.) ENGL. zugewiesen werden. 

Die Ähnlichkeit, die diese beiden hier geschilderten Dorste- 
nia-Typen, der placentiformis- und der Unyikae-Typus, besitzen 
(nämlich eine von einer unterirdischen Knolle gerade auf- 
steigende, blättrige, einjährige Achse mit gestreckten Inter- 
nodien), ist daher eine mehr scheinbare und dürfte, dem 
Griffelbau nach zu urteilen, von zwei Seiten her parallel zur 
Ausbildung gekommen sein. 


Fig. 4. Unterirdische Knolle von Dorstenia Unyikae EnGL.; 
halbschematische Figur. — Natürl. Grösse. 


Wenn es gilt, aus Litteratur und Sammlungen festzu- 
stellen, welche sonstigen Arten sich den beiden Typen an- 
schliessen, stösst man auf die Schwierigkeit, dass die Sammler 
leider allzu oft es unterlassen haben, die unterirdischen Teile 
mitzunehmen, weshalb in den Beschreibungen die wichtigen 
Merkmale, die den letzteren hätten entnommen werden können, 
gewöhnlich nicht erwähnt sind. Ich habe indessen an zu- 
gänglichem Material konstatieren können, dass an Unyikae 
eng sich anschliessen die Arten cuspidata (HOCHST.) BUREAU 
aus Abyssinien und caulescens SCHWEINF. ex ENGL. aus dem 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 1. 


Niamniam-Lande. Beide besitzen der Hauptsache nach 
dieselbe Knollenform (am unregelmässigsten bei der erst- 
genannten), denselben Blattypus und Infloreszenzen von der- 
selben Hauptform. Auf Grund von ENGLER's Angabe (Mo- 
nogr., S. 22), dass die auf Madagaskar vorkommende sazicola 
ENGL. äusserst eng sich an cuspidata anschliessen und kaum 
davon artlich verschieden sein soll, kann angenommen wer- 
den, dass hier ein vierter Vertreter dieses Typus vorliegt. 

Zum placentiformis-Typus gehört Dorstenia Poggei ENGL., 
was ich an schönen und vollständigen Exemplaren aus dem 
Berliner Herbarium habe konstatieren können. Hierher ge- 
hören auch entschieden die Art benguellensis WELW., deren 
Knolle als »depresse globoso-placentiformis» beschrieben wird, 
sowie die neulich aus Katanga beschriebene D. katangensis 
DE Wirp. (Feddes Repert. 1913, S. 519). Von Dorstenia 
Wellmannii ENGL. aus Angola habe ich Gelegenheit gehabt, 
das Originalexemplar zu sehen, das zwar nur aus den ober- 
irdischen Sprossen besteht, aber doch in der Form der un- 
gestielten Blätter, in den Infloreszenzen usw. derart mit dem 
placentiformis-Typus übereinstimmt, dass für dasselbe zwei- 
fellos der Besitz einer unterirdischen Knolle von der für 
den genannten Typus charakteristischen Form angenommen 
werden darf. Das Gleiche gilt für die aus Katanga be- 
schriebene Verdickii DE WILD. et Dur., die den oberirdischen 
Teilen nach meiner Art stenophylla äusserst nahe steht. Nach 
ENGLER's Abbildung von Hildebrandtii (Monogr., Taf. VI, 
Fig. B) vom Kilimandscharo zu urteilen, dürfte diese gleichfalls 
nur den oberirdischen Teilen nach bekannte Art auch hier 
einzurangieren sein. Ähnliches lässt sich von Braunii ENGL. 
(Jahrb. 46, S. 276) sagen. Den Artbeschreibungen nach be- 
sitzen schliesslich ruahensis ENGL. und caudata ENGL. (beide 
von Uhehe in Deutsch-Ostafrika) Knollen von abgeplatteter 
Form und gehören wahrscheinlich hierher. 

In den systematischen Arbeiten, die die afrikanischen 
Dorstenia-Arten behandeln, haben bisher die oben ange- 
führten wichtigen Merkmale, die die unterirdische Stamm- 
knolle liefert, nur verhältnismässig wenig Beachtung ge- 
funden, was in Anbetracht unserer betreffs vieler Arten un- 
vollständigen Kenntnis dieser Teile leicht erklärlich ist. Man 
findet daher in ENGLER's Monographie über die Gattung 
sowohl die cuspidata-caulescens-saxicola-Gruppe als auch die 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 7 


Arten Poggei, benguellensis und  Hildebrandti? ein und der- 
selben Hauptabteilung innerhalb der Untergattung Kosaria 
zugezählt. Als Kosaria-Arten werden dann von ENGLER 
sowohl Unyikae als Wellmannii beschrieben, wohingegen die, 
den Beschreibungen nach zu urteilen, zum placentiformis- 
Typus gehörigen ruahensis und caudata unter Hudorstenia 
eingereiht werden. Da demnach alle die von mir neugefundenen 
Arten vom placentiformis-Typus infolge ihres deutlich zwei- 
gespaltenen Griffels den Eudorstenien angehören, zu denen 
ENGLER, wie gesagt, auch die ebenerwähnten ruahensis und 
caudata (»stylis bifidis») rechnet, und da ferner Poggei, ben- 
quellensis u. a. von ihm als Kosaria-Arten geschildert werden, 
so würde sich hieraus ergeben, dass dieser 
in allen Beziehungen so äusserst charak- 
teristische und einheitliche Typus syste- 
matisch in zwei ganz verschiedene Unter- 
gattungen zerfiele. Dieses Verhältnis er- 
schien mir bei der Bearbeitung meines 
Materials sehr schwer erklärlich. Eine 
Untersuchung an Exemplaren von Poggei 
und Wellmannii, die seitens der Leitung 
des Berliner Bot. Museums in dankens- 
wertester Weise mir zur Verfügung ge- 
stellt wurden, ergab jedoch das Resultat, 
dass diese beiden Arten in Wirklichkeit 
nicht einen einfachen Griffel wie die Ko- Fig. 5. Gynócium der 
à : : Dorst. Poggei ENGL. — 
saria-Arten besitzen, sondern dass dieser Vergr. c. 25/1. 
an der Spitze deutlich in zwei Narben 
gespalten ist (s. Textfig. 5). Hieraus geht 
hervor, dass sie der Untergattung Eudorstenia zugezählt 
werden müssen. Ferner ergab eine genaue Untersuchung 
der Arten cuspidata und caulescens, dass der Bau des Griffels 
bei diesen bis in Einzelheiten mit dem der Unyikae über- 
einstimmte, d. h. dass jede Spur einer Spaltung fehlte. Leider 
liegen betreffs katangensis und Verdickii keine Angaben über 
den Bau des Griffels vor. 

Als Ergebnis unserer Untersuchung erhielten wir dem- 
nach, dass alle Dorstenia-Arten, die sicher als dem placenti- 
formis-Typus zugehórig angeführt werden kónnen, Eudor- 
stenien sind, alle, die der Unyikae-Gruppe zugehóren, Kosaria- 
Arten sind. Betreffs der von mir nicht direkt untersuchten 
Arten kann ich mich natürlich nieht mit Anspruch auf 


8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 1. 


Giltigkeit äussern, es erscheint mir aber äusserst wahr- 
scheinlich, dass künftige Untersuchungen zeigen werden, 
dass auch der Blütenbau dieser Arten dem Bautypus 
der vegetativen Teile entspricht. Was Dorst. Hildebrandtii 
anbelangt, so sei in diesem Zusammenhange darauf hinge- 
wiesen, dass diese von ENGLER zu Kosaria gerechnete Art 
mit zwar schematisch gezeichneten, aber doch ziemlich deut- 
lichen 2-teiligen Griffeln abgebildet wird. Eine Beachtung 
der Kombination der hier angeführten, sowohl den vegeta- 
tiven als den floralen Teilen entnommenen Merkmale scheint 
daher zu einer natürlicheren Gruppierung innerhalb der arten- 
reichen Dorstenia-Gattung, als sie bisher möglich gewesen ist, 
beitragen zu kónnen. 

Zum Schlusse sei ein Verzeichnis und eine nähere Be- 
schreibung der von mir eingesammelten Arten geliefert. 


D. quercifolia n. sp. 
(lat. 1, Riga 9.) 


Herbacea carnosula, caulibus e rhizomate brevi crasso hori- 
zontali adscendentibus minute puberulis, foliis petiolatis obovatis 
margine sinuatis et basi sensim angustatis, receptaculis parvis 
lurbinatis, bracteis majoribus 8—10 subulatis diametro recepta- 
culi brevioribus, minoribus pluribus intermixtis triangularibus, 
stylo leviter bifido, endocarpio verruculoso. 

Rhizoma carnoso-incrassatum, plus minus ovoideum, ad 
basin et in latere inferiore radices fibrosas emittens, 3—5 cm. 
longum et 1—2 cm. crassum. Caulis solitarius (vel interdum 
nonnulli) e rhizomate curvatim adscendens, 1,5—2 dm. altus, 
viridis, carnosus, ad basin 5—6 mm. crassus, apicem versus 
c. 3 mm. diam., pilis brevissimis patentibus laxe vestitus, 
apice foliosus internodiis brevibus, ceterum nudus et cicatri- 
cibus foliorum delapsorum cinereo-maculatus. Stipule caduce, 
triangulares, acute, minime, !/> mm. longs. Folia viridia, 
carnosula (sieca tenuia et decidua), supra glabra, subtus bre- 
vissime laxeque hirsuta, obovata, obtusa, in parte superiore 
sinuato-incisa (lobis obtusis ad 3 mm. altis et basi c. 1 cm. 
latis) vel interdum subintegra, basin versus integra et sensim 
angustata, in petiolum 0,5—1 cm. longum, supra canalicula- 
tum decurrentia, nervo medio ae secundariis utrinque 6—8 
supra planis, subtus valde prominentibus; lamina: 4—6 cm. 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 9 


long&, 2,5—3 cm. late. Inflorescentix omnino virides, in axillis 
foliorum solitarie, modice pedunculat&, pedunculo sursum sen- 
sim incrassato, 6—12 mm. longo, receptaculo depresso-turbinato, 
disco florifero rotundo, 0,7 —1 cm. diam., bracteis inzequalibus, 
numerosis triangularibus 0,5—1 mm. longis et 8—10 majori- 
bus, ad 6 mm. longis, rigidis, a basi 1,5—2 mm. lata sensim 
angustatis, summo apice obtusis. Flores 9 numerosi, in 
toto disco distributi, ovario ovoideo acuto, stylo circ. 0,5 mm. 
longo, apice conspicue bifido. Fructus subglobosus, 1 mm. 
diam., endocarpio verruculoso. 

Kongo: Kasindi am Albert-Edward-See in der Unter- 
vegetation eines dichten Gebüschwaldes spärlich vorkom- 
mend; den 12. Jan. 1919 mit Blüten und ziemlich reifen 
Früchten eingesammelt [n. 1799]. 

Dorstenia  quercifolia scheint eine ziemlich freistehende 
Stellung unter den Eudorstenien einzunehmen. Die nur 
wenig geteilte Narbe weist nach der monographischen Bear- 
beitung ENGLER’s in die Nähe von D. vivipara WELW. hin, 
mit welcher sie auch in der Grundform der Infloreszenzen 
(turbinata) einigermassen übereinstimmt. Der Basalteil des 
Stammes bildet jedoch bei vivipara ein langes kriechendes 
Rhizom (vgl. Taf. III, Fig. B in ENGLER, Monogr.) und 
trägt ausserdem kleine Brutknospen in den Achseln der 
Schuppen; die wenigen Brakteen, die Blattform u. a. unter- 
scheiden ausserdem vivipara und quercifolia. Auch an pro- 
repens ENGL. erinnert diese Art; die kurze, dicke Form des 
Rhizoms, die Form der Blätter mit ihrem herablaufenden 
Basalteil und die rundlichen, strahlig gebauten Rezeptakeln 
liefern u. a. Charaktere, wodurch sie von prorepens leicht zu 
unterscheiden ist. Nach der Beschreibung der Dorst. tenera 
BUREAU zeigt quercifolia auch mehrere Ähnlichkeiten mit 
dieser Art, obgleich sie durch die bald abfallenden Neben- 
blätter, die vielmals kleineren Blätter, die kürzeren Brakteen, 
das fein warzige Endokarp u. a. dieser gegenüber gut cha- 
rakterisiert ist. 


D. stenophylla n. sp. 
[Taf. 2, Fig. 4.] 


Tuberosa, caule erecto dense breviterque hirsuto, foliis tenwi- 
bus sessilibus lineari-oblongis crenatis, inflorescentiis parvis 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o lL. 


longiuscule pedunculatis orbicularibus, disco florifero atropur- 
pureo, receptaculo viridi margine dentibus minutis numerosis 
instructis, bracteis majoribus 12—15 subequilongis anguste 
linearibus diametrum inflorescentie bis vel ter superantibus, 
stylo bifido. 

Tuber semiglobosum, supra planum vel concavum, in tota 
superficie sed prsecipue supra verrucosum et radices fibrosas 
e verrucis emittens, 2—3 cm. diam., 1—1,5 em. altum. Caulis 
centralis, verosimiliter semper solitarius, 15—30 cm. altus, 
parum carnosus, pilis patentibus apice curvatis brevibus 
dense vestitus (nonnullis ad !/» mm. longis, ceteris breviori- 
bus), basin versus glabrior, in triente superiore folia et in- 
florescentias gerens (internodiis ad 2,5 cm. longis), ceterum 
nudus, squamis modo sparsis ovatis vel oblongis dentatis 
acutis ciliatis instructus. Stipule persistentes, lanceolato- 
triangulares, acute, ciliate, 2—3 mm. longe et basi ?/,—1 
mm. late. Folia erecto-patentia, tenuiter membranacea et 
sordide viridia, sessilia, lineari-oblonga, acuta, ad basin an- 
gustata, margine plana crenata (crenis numerosis, utrinque 
12—20), pilis patentibus laxe, suptus presertim in nervis 
densius vestita, 3—7 (vulgo circ. 5) cm. longa et in triente 
inferiore 5—7 mm. lata; nervo medio ac secundariis utrinque 
7—9 supra subplanis, subtus prominentibus. Inflorescentis® 
in axillis foliorum solitarie; pedunculo 0,s—1,5 em. longo, 
interdum usque ad 2,2 em. excrescente, ut caulis hirsuto; re- 
ceptaculo orbiculari, disciformi, 0,5—0,9 mm. diam., pedun- 
culo medio affixo, subtus viridi, disco florifero atropurpureo, 
margine setis numerosissimis !/—?/, mm. longis ciliato brac- 
teisque longioribus instructo 12—15 infra marginem positis, 
anguste linearibus, apicem versus haud dilatatis, parce et 
brevissime strigoso-hirsutis, 12—25 (vulgo circ. 15) mm. longis 
et vix !/» mm. latis. Flores ¢ perigonii lobis 2 truncatis et 
staminibus 2 instructi; flores 2 numerosi, in toto recepta- 
culo dispositi, ovario glabro nitido ovoideo, stylo 0,7 mm. 
longo apice leviter bifido. 

Nordost-Rhodesia: Kalambo zwischen new und Bis- 
marckburg in den lichten Trockenwäldern der Gebirge all- 
gemein vorkommend; wurde den 26. Nov. 1911 blühend ein- 
gesammelt [n. 1332]. 

Die nächste Verwandte der Art ist in der unten be- 
schriebenen Dorstenia rhodesiana zu sehen, deren kennzeich- 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 11 


nende Charaktere dort hervorgehoben werden. Sehr nahe 
Verwandtschaft besitzt sie auch zweifelsohne mit D. Verdickii 
DE Wırp. et TH. Dur. (Mém. de la Soc. roy. de Bot. de 
Belgique. 40. S. 26. 1901), einer Art, die bei Lukafu in 
Katanga eingesammelt ist, also nicht sehr weit von dem 
Gebiete, wo stenophylla von mir gefunden wurde. Von Dor- 
stenia Verdickii sind jedoch die unterirdischen Teile noch 
unbekannt, ohne Zweifel aber dürfte sie eine Knolle von dem- 
selben Typus besitzen wie stenophylla. Exemplare habe ich 
nicht gesehen, aber der Beschreibung nach zu urteilen, 
scheinen diese zwei Dorstenia-Formen, obgleich in den oberir- 
dischen Teilen in vielen Hinsichten übereinstimmend, doch 
nicht zu einer Art vereinigt werden zu können. Für steno- 
phylla kennzeichnend sind vor allem die schmälere Blatt- 
form, die länger gestielten Infloreszenzen sowie auch die 
deutlich schmäleren Brakteen, die rein linear und ihrer ganzen 
Lànge nach gleichdick sind, nicht »lineari-spathulati». 


D. rhodesiana n. sp. 
(Taf. 2, Fig. 1—2.) 


Tuberosa caule erecto breviter tomentello, foliis tenuibus 
lineari-lanceolatis, inflorescentiis breviter pedunculatis rotundis, 
disco florifero atropurpureo, receptaculo infra viridi, margine 
setoso-ciliato, bracteis longioribus $—10 inequalibus linearibus, 
maximis diametrum receptaculi circ. duplo superantibus, stylo 
bifidc. 

Tuber placentiforme, 4—5 cm. diam., 1—1,5 cm. altum. 
Caulis centralis, solitarius, 20—25 cm. altus, parum carnosus, 
basi rubescens, apicem versus pilis brevissimis densis cinera- 
scens, in triente superiore folia atque inflorescentias gerens, 
ceterum squamis lanceolato-ovatis, acutis, tomentellis, 3—4 
mm. longis instructus. Stipule persistentes, oblongo-lanceo- 
late, obtusiyscule, 2—3 mm. longe, 1 mm. latae, tomentelle. 
Folia 5—7,5 cm. longa et 0,s—1 cm. lata, erecto-patentia, 
tenuiter membranacea, viridia, supra laxa, subtus presertim 
in nervis densius breviter hirsuta, apice subobtusa, summo 
apice minute apiculata, margine plana, basi excepta dense 
crenulata (dentibus utrinque circ. 20, 1—2 mm. distantibus), 
nervo medio (in foliis siecis) supra subplano, subtus promi- 
nulo, secundariis conspicuis utrinque 7—12. ' Inflorescentiz 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 1. 


pauce, in axillis foliorum solitarie, pedunculis tomentellis, 
sursum incrassatis, receptaculi medio affixis, 5—10 mm. 
longis; receptaculo orbiculari, disciformi, 1—1,2 em. diam., 
margine setis numerosis !/,—1 mm. longis atropurpureis ci- 
liato, bracteis majoribus 8—10, breviter hirsutis paulo infra 
marginem positis, linearibus, ?/,—1 mm. latis, apicem versus haud 
dilatatis, obtusis, inzequilongis, superioribus 15—22 mm. longis, 
inferioribus decrescentibus, usque duplo brevioribus. Flores 
feminei numerosi, in toto receptaculo dispositi, stylo in lobos 
2 filiformes, circ. 1/2 mm. longos diviso. Fructus subglobosus, 
1!/ı mm. diam., endocarpio verruculoso. 

Nordost-Rhodesia: Msisi, unweit Abercorn, in den lichten 
Trockenwäldern spärlich vorkommend; wurde den 24. Nov. 
1911 mit Blüten und Früchten eingesammelt [n. 1302]. 

Wie bei der vorigen Art hervorgehoben wurde, stehen 
die Arten rhodesiana und stenophylla einander ziemlich nahe; 
beide weisen auch grosse Übereinstimmungen mit JDorstenia 
Verdickii auf. In der Blattform nimmt rhodesiana eine 
Zwischenstellung zwischen den beiden anderen erwähnten 
Arten ein. Sowohl die Blätter als auch die Strahlen des 
Rezeptakulums sind schmäler als bei Verdickii, die letzteren 
ausserdem ihrer ganzen Länge nach gleichdick und niemals 
»lineari-spathulati». Auch durch eine kleinere Anzahl Strahlen 
scheint rhodesiana gut charakterisiert zu sein. Mit Dorstenia 
stenophylla kann sie, vieler Übereinstimmungen ungeachtet, 
schwerlich verwechselt werden. Durch die breitere Blatt- 
form und die grösseren, kürzer gestielten Rezeptakula ist sie 
gut gekennzeichnet, vor allem aber bieten die wenigeren, 
steiferen und gröberen Strahlen des Rezeptakulums Charaktere 
dar, die schon bei oberflächlicher Ansicht rhodesiana von 
stenophylla unterscheiden. Erwähnt sei auch, dass im Ge- 
gensatz zu den übrigen Arten dieses Dorstenia-Typus, die ich 
zu sehen Gelegenheit gehabt habe, die Infloreszenzen bei 
rhodesiana auf die mittleren Laubblätter beschränkt sind und 
in den Exemplaren, die ich von der Art sammelte, nur in 
einer Anzahl von zwei vorkamen. 

Der Beschreibung von Dorstenia katangensis DE WILD. 
nach zu urteilen (in FEDDE's Repert. spec. nov. regni vege- 
tab. Bd. XI. p. 519. 1913) existieren auch grosse Ähnlich- 
keiten zwischen dieser Art und rhodesiana. Eine Verwechs- 
lung ist jedoch kaum möglich; die beinahe ungestielten In- 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 13 


floreszenzen, die sehr schmale Form der Blätter (nur 2 mm 
breit) und die etwas schmäleren und kürzeren Rezeptakel- 
brakteen liefern Merkmale, welche katangensis gegenüber 
rhodesiana gut kennzeichnen. 


D. mirabilis n. sp. 
(Taf. 2, Fig. 3.) 


Tuberosa, tubere maximo placentiformi, caule erecto tomen- 
tello, foliis sessilibus lineari-lanceolatis, inflorescentiis subrotun- 
dis, disco atropurpureo, receptaculo viridi margine ciliato, brac- 
leis 4—3 linearibus et paulo inequalibus, longioribus diametrum 
receptaculi superantibus, stylo profunde bifido. 

Tuber giganteum, 8—12 cm. diam., 2—3 cm. altum, de- 
presso-globosum, supra concavum, in tota superficie verruco- 
sum et radices fibrosas e verrucis emittens. Caulis e centro 
tuberis exoriens, solitarius vel 2—3, sat carnosus, 15—25 cm. 
altus, pilis patentibus brevissimis albidis dense vestitus (lon- 
gioribus c. !/, mm. longis), in triente superiore foliosus et 
inflorescentiis axillaribus ornatus (internodiis 1,5—3 cm. lon- 
gis), ceterum squamis distantibus, late vel lineari-triangulari- 
bus, acutis, carnosis, 4—8 mm. longis instructus. Stipule 
persistentes, lanceolate vel subtriangulares, acute, breviter 
hirsute, 2—4 mm. longe, 1,5—2 mm. late. Folia c. 4 cm. 
longa et in triente inferiore 0,7—1 cm. lata, plus minus 
erecta, paulo carnosa (sicca membranacea), anguste lanceo- 
lata, apicem obtusum versus sensim angustata, supra et 
presertim subtus pilis brevibus molliter albo-hirsuta, margine 
primo paulo revoluta, demum plana, dense et minute serrata, 
nervo medio et secundariis utrinque c. 8 supra immersis, 
subtus valde prominentibus. Inflorescentie majuscule, pe- 
duneulis crassis tomentellis 1—1,2 cm. longis sustente, disci- 
formes, orbiculares vel irregulariter rotundato-polygonate, 
1,2—1,7 cm. diam. metientes; disco florifero convexo atro- 
purpureo, receptaculo sursum viridi et tomentello, ad margi- 
nem setis atropurpureis numerosis 1—1,5 mm. longis ciliato 
bracteisque majoribus 4—5 (rarius 6) instructo infra margi- 
nem sitis, linearibus, crassiusculis, strigosis, apicem obtusum 
versus sensim angustatis, superioribus 15—20 mm. longis, in- 
ferioribus brevioribus 10—15 mm. metientibus. Flores 4 
perigonii lobis 2 rotundatis apiceque hirsutulis nec non sta- 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o I. 


minibus 2 instructi; flores 9 numerosi, ovario pyriformi gla- 
bro, styli lobis filiformibus, 0,5 mm. longis. 

Nordost-Rhodesia: Kuta (zwei Tagemärsche nördlich vom 
Bangweolo), in dem Trockenwald allgemein und für die Bo- 
denvegetation abgebrannter Plätze sehr charakteristisch; den 
22. Okt. 1911 reichlich blühend [n. 1082]. 

Den Namen mirabilis habe ich wegen des sehr eigen- 
tümlichen Aussehens gewählt, das die Pflanze dank ihrer 
gewaltigen, flach schalenfórmigen Knolle und dem verhältnis- 
mässig unbedeutenden oberirdischen Sprosse aufweist. Keine 
andere Dorstenia-Art ist mir bekannt, deren Stammknolle so 
grosse Dimensionen wie bei dieser erreicht. Schon dadurch 
ist sie ganz gut charakterisiert. In den Blättern u. a. erin- 
nert sie an Dorst. Poggei EnGL., ist jedoch durch die Farbe 
der Blütenscheibe, die ganz abweichende Anzahl und Form 
der Brakteen u. a. gut geschieden. Näher dürfte sie der 
Dorst. rhodesiana stehen, aber auch von dieser ist sie durch 
das Aussehen der Infloreszenzen und die grossen Brakteen, 
durch dichtere Behaarung u. s. w. leicht zu unterscheiden. 


D. Rosenii n. sp. 
[Taf. 2, Fig. 5.] 


Tuberosa, tubere placentiformi, caule erecto tomentello, foliis 
sessilibus obovato-lanceolatis denticulatis, inflorescentiis medio- 
criter pedunculatis, disco florifero flavido, receptaculo subtus 
albido orbiculari margine denticulato, bracleis 2 (3—4) recepta- 
culi diametro brevioribus lineari-spathulatis obtusis, stylo bi- 
dentato. 

Tuber depresso-disciforme, supra concavum, 5—7 cm. 
diam., 1!/—2 em. altum. Caulis e centro tuberis exoriens, 
solitarius, erectus, 15—35 cm. altus, pilis patentibus brevissi- 
mis (c. 200 v. longis) sursum dense, basin versus laxius vesti- 
tus, in triente superiore inflorescentiis foliisque ornatus, 
ceterum squamis minutis rotundatis, lanceolatis vel oblongis, 
obtusis, tomentellis instructus. Stipule persistentes, lineari- 
oblongee, acutiuscule, tomentelle, 3—4 mm. long, !/o—1 mm. 
late. Folia 4—5 cm. longa, 1—1,5 cm. lata, membranacea, 
erecto-patentia, viridia et subtus paulo pallidiora, basin ver- 
sus sensim angustata, apice acuta vel obtusiuscula, margine 
plana et basi excepta dense et minute denticulata (dentibus 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 15 


c. 1—2 mm. distantibus), supra scabrida, dense breviterque 
strigosa, subtus mollius laxiusque hirsuta; nervo medio et 
secundariis utrinque 6—8 supra planis, subtus prominulis 
pallidioribusque. Inflorescentie in axillis foliorum et squa- 
marum superiorum solitarie, pedunculo 1—2 cm. longo, bre- 
viter tomentello, sursum sensim incrassato; receptaculo 1,2— 
los em. diam., disciformi, obiculari vel rarius incisura una 
alterave irregulariter leviterque sinuato, margine densissime 
et minutissime crenato, crenis rotundatis obtusis vix !/» mm. 
altis et latis; bracteis viridibus, vulgo 2, rarius 3 vel etiam 
interdum 4, infra marginem exorientibus, zequilongis vel api- 
cali paulo longiore, 6—10 mm. longis et apicem versus 1— 
2,5 mm. latis, lineari-spathulatis, obtusis vel etiam trun- 
catis, interdum leviter sinuatis, tomentellis. Flores (4 lobis 
perigonii 2—3 et staminibus 2—3 instructi; $9 numerosi, 
ovario globoso-ovoideo, stylo 1 mm. longo, apice minutissime 
bidentato. Fruetus subglobosus, endocarpio minute verrucoso. 

Nordost-Rhodesia: Mukanshi-Fluss zwischen dem Bang- 
weolo und Tanganyika, in den Trockenwäldern; 28. Okt. 
1911 [n. 1125]. 

var. multibracteata nov. var. Differt a typo recepta- 
culis ad 2 cm. diam., dentibus nonnullis marginalibus am- 
pliatis ad 2 mm. longis, bracteis majoribus infra marginem 
sitis circ. 8, late linearibus, 5—8 mm. longis ‘et 1,5—2,5 
mm. latis. 

Nordost-Rhodesia: Abercorn in den Trockenwäldern. Im 
Nov. 1911 blühend [n. 1125 a]. 

Durch die hier angeführte Varietät nähert sich die Art 
einigermassen der Dorst. benguellensis WELW., welcher Rosenii 
recht nahe zu stehen scheint. Die auf der unteren Seite so 
charakteristisch weiss gefärbten Infloreszenzen, die ausserdem 
von grösseren Dimensionen und mit wenigeren und verhält- 
nismässig kürzeren Brakteen versehen sind, sind für unsere 
Art besonders kennzeichnend. Dagegen glaube ich nicht 
irgendwelchen Wert darauf legen zu können, dass benguellen- 
sis der Untergattung Kosaria zugewiesen worden ist, da 
ich überzeugt bin, dass es sich bei einer näheren Unter- 
suchung ergeben wird, dass auch diese Art einen oben ge- 
teilten Griffel besitzt und wie die übrigen mit unterirdischen 
Knollen von dem placentiformis-Typus versehenen Arten eine 
echte Eudorstenia ist (vgl. oben Seite 6—8). 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o Ll. 


D. sessilis n. sp. 
[Taf. 2, Fig. 6—8.] 


Tuberosa, tubere placentiformi, caule erecto, foliis sessilibus 
linearibus breviter cinereo-hirsutis margine revolutis et minute 
dentatis, inflorescentiis parvis sessilibus oblongis, bracteis 2 
linearibus inequalibus, apicali diametrum receptaculi pluries 
superante, stylo apice bidentato. 

Tuber pallide flavidum, in superficie inferiore leve, ad 
marginem et supra verrucosum, radices fibrosas emittens, 
2,5—3 cm. diam., 1,5—2 cm. altum. Caulis 20—30 cm. altus, 
centralis, solitarius, parum carnosus, teres, sursum dense et 
brevissime puberulo-strigosus, basin versus glabrescens, in 
dimidio inferiore squamis sparsis lineari-oblongis, acutis cilia- 
tis, in dimidio superiore foliis et inflorescentiis laxis instruc- 
tus, internodiis ad 3 cm. longis. Stipule persistentes, lineari- 
oblonge, acute, ciliate, 2—3 mm. longe, !/—1 mm. late. 
Folia ad 3 cm. longa et 1,5—2,5 mm. lata (in speciminibus 
floriferis), sessilia, erecta, tenuia, linearia, e basi apicem 
obtusiusculum versus sensim angustata, marginibus valde 
revolutis et omnino dentibus numerosis instructis; nervo 
medio supra plano, subtus valde prominente, lato, pallido, 
secundariis inconspicuis.  Inflorescentie in foliorum axillis 
solitarie, sessiles, rotundato-elliptice, 6—7 mm. longs et c. 
4 mm. late, medio vel paulo infra affixe; disco florifero atro- 
purpureo, convexo, receptaculo flavo-viridi, iu superficie in- 
feriore plano, margine integro vel vix conspicue sinuato; brac- 
teis 2 (vel rarissime 3), infra marginem positis, linearibus et 
apicem versus haud dilatatis, obtusis, 0,5—1 mm. latis, basi 
laxe, sursum densius breviterque strigoso-hirsutis, bractea 
apicali 15—20 mm., basali 5—8 mm. longa. Flores 4 lobis 
perigonii 2 (3) rotundatis fimbriatis et staminibus 2 (3) instructi; 
antherze subglobose. Flores 9 circ. 20, in toto disco florifero 
distributi, ovario levi ovoideo, stylo apice minutissime bidentato. 

Nordost-Rhodesia: in den Trockenwäldern in der Nähe 
des Mukanshi-Flusses zwischen dem Bangweolo und Tanga- 
nyika, in abgebranntem Boden; 28. Okt. 1911 [n. 1133]. 

In systematischer Hinsicht steht die Art den übrigen 
hier beschriebenen, mit halbkugelfórmigen, oben ausgehóhlten 
Knollen versehenen Arten am nächsten. Sie ist jedoch durch 
die vollständig ungestielten Blätter und Infloreszenzen gut 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 17 


charakterisiert. In der Form dieser letzteren ähnelt sie von 
allen Arten am meisten Buchananii ENGL. aus dem Nyassa- 
Lande. Die gestielten und breiten Blätter, die gestielten 
Infloreszenzen u. a. unterscheiden jedoch diese deutlich von 
sessilis. Ob irgendeine nähere Verwandtschaft vorliegt, ist 
gegenwärtig unmöglich zu entscheiden, da die unterirdischen 
Teile bei Buchananii noch unbekannt sind. Der Beschreibung 
nach zu urteilen, steht sessilis wahrscheinlich der Dorst. 
ruahensis ENGL. (Bot. Jahrb. 28 S. 377) näher, die jedoch an 
ihren grösseren, breiteren Blättern, ihren grossen Infloreszenzen, 
die von 7—8 cm langen Stielen getragen werden, an den 
längeren Brakteen u. a. leicht zu unterscheiden ist. 

Dadurch, dass sowohl die Blätter als die achselständigen 
Infloreszenzen ungestielt sitzen, und dass die Blätter ganz 
aufgerichtet sind, werden die Infloreszenzen gezwungen, sich 
nach der Seite zu biegen, und nehmen daher eine charakteristische 
Stellung in der Transversalebene ein. — Was die Frucht be- 
trifft, so habe ich keine solche in reifem Zustand gesehen 
und kann daher nicht entscheiden, ob das Endokarpium eben 
oder warzig ist; für ersteres spricht der völlig glatte Frucht- 
knoten der Blüte. Der Griffel ist an der Spitze ganz unbe- 
deutend gespalten; bei starker Vergrösserung können die 
beiden kleinen Lappen oder Zähnchen jedoch stets gesehen 
werden. 

Die Behaarung der Dorst. sessilis besteht aus einzelligen, 
schräg aufgerichteten, dickwandigen und spitzen Haaren, die 
auf der Blattoberseite am kräftigsten entwickelt und hier ca. 
1,5 mm lang sind. Auf der unteren Seite der Blattspreite 
in der Furche zwischen dem groben Mittelnerv und den ein- 
gerollten Blatträndern sind sie in ganz abstehende, an der 
Spitze hakenförmig (gemsehornahnlich) gekrümmte Haar- 
bildungen modifiziert worden. 


D. Unyikae Excr. in Bot. Jahrb. 30 p. 291 (1902). 
[Taf. 1, Fig. 4.] 


Nordost-Rhodesia: Kalambo zwischen Abercorn und Bis- 
marckburg nahe an der Grenze von Deutsch-Ostafrika [n. 
1333]. 

An den von Trockenwäldern bedeckten Gebirgen kam 
diese Art hier ziemlich allgemein vor und stand Ende No- 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 1. 2 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o I. 


vember in voller Blüte. Bisher war sie nur aus Unyika in 
Deutsch-Ostafrika, unweit meines Fundortes, bekannt. Die 
dort von GoETZE gesammelten Exemplare, im bot. Museum 
zu Berlin aufbewahrt, habe ich Gelegenheit gehabt zu unter- 
suchen. Mit denselben stimmt das von mir heimgebrachte 
Material in allem wesentlichen überein und weicht nur durch 
lichtere Behaarung und dünnere, etwas grössere Blätter ab, 
Charaktere, die jedoch durch einen schattigeren Standort er- 


6. 8. 


Fig. 6-8. Blätter von Dorstenia Unyikae (6), caulesens (7) und 
cuspidata (8). — ”/s natürl. Grösse. 


klärt werden können. Hierdurch wird jedoch die Art Unyikae 
noch näher mit caulescens und cuspidata verbunden. Es 
scheint mir jedoch, als ob diese drei, unbestreitbar einander 
sehr nahestehenden Arten aufrechterhalten werden können, 
wobei freilich kleine, aber, wie es scheint, konstante Ver- 
schiedenheiten in der Blattform recht gute Charaktere liefern. 
Während die Blätter bei Unyikae elliptisch sind und sich gegen 


ROB. E. FRIES, AFRIKANISCHE DORSTENIA-ARTEN. 19 


die Basis und die breit abgerundete Spitze hin schnell ver- 
schmälern, besitzen die beiden anderen eine mehr rhombische 
Form, nach oben und unten hin langsamer schmäler werdend. 
Bei cuspidata enden die Blätter oben mit einer ausgezogenen 
schmalen Spitze, während caulescens in dieser Hinsicht ge- 
wissermassen die Mitte zwischen den beiden anderen Arten 
einnimmt (vgl. auch die Textfig. 6—8). Die stets reichere 
Behaarung verdient auch in diesem Zusammenhang erwähnt 
zu werden. 


D. Barnimiana (SCHWEINF.) BUREAU in DC., Prodr. 17 p. 
276 (1873). — ENGLER, Monogr. afrikan. Pflanzen-Familien 
und -Gattungen. I Moracex, p. 24, tab. IX fig. C (1898). 


Syn.: Kosaria Barnimiana SCHWEINF. in Sitzungsber. d. Ges. naturf. 
Freunde zu Berlin 21. Juli 1863 und in Beitr. z. Fl. ethiop. 189 n. 892 t. 2. 


Kongo: Kasindi am Albert-Edward-See [n. 1873]. 

Die Art kam an einem schattigen Standort in der Nühe 
eines Baches spärlich vor, der Bodenvegetation eines dichten, 
von sáulenfórmigen Euphorbien u.a. gebildeten Gebüsch waldes, 
der eine tiefe Schlucht erfüllte, angehórend. Die Exemplare 
waren während meines Besuches (Mitte Jan. 1912) nur ste- 
ril, scheinen mir jedoch der Übereinstimmung dieser Teile 
mit Dorst. Barnimiana zufolge mit dieser charakteristischen 
Art identifiziert werden zu können. — Die Art hat eine grosse 
Verbreitung von Nubien und Abyssinien über Deutsch-Ost- 
afrika [Massaihochland; var. Telekii (SCHWEINF.) EnGL.] bis 
Unyika herunter, woher eine Varietät angustior ENGL. (Bot. 
Jahrb. 30 S. 292) beschrieben worden ist. 


20 


» 


» 


He OF bo n 


Prior 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 1.. 


Erklarung der Tafeln. 


Tafel I. 
Dorstenia quercifolia R. E. Fr. Blithendes Individuum. 1/1. 
» » Infloreszenz. ?/ı. 
» » Frucht. Er . 
» Unyikae Excr. Infloreszenz. !/i. 
Tafel II. 


udn rhodesiana R. E. Fr. Blatt, von unten gesehen. 2/,. 
» » Infloreszenz. 1 
» mirabilis R. E. Fr. Blühendes Individuum. Yı. 
» stenophylla R. E. Fr. Blatt- und infloreszenz- 
tragendes Zweigstiick. 3/2. 
Rosenii R. E. Fr. Sprossende mit Blättern und 


Infloreszenzen. 14/1. 
» sessilis R. E. Fr. Blühendes Individuum. 1/1. 
> » Blatt- und infloreszenztragendes Zweig- 
Stuck“, ;?/ı. 
» > Infloreszenz, von oben gesehen. ?/ı. 
HS TONNEN 


Tryckt den 30 juni 1913. 


Uppsala 1913 Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 1. Taf; 1. 


G. Ljungberg del. Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 


1—3. Dorstenia quercifolia R. E. Fr. — 4. D. Unyike Engl. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 1. 


Tai 


"4p “aU sıssds 'q 78—9 — "iq ‘AY miesoy 'q 6 


44 A u enAgdousjs 'Q "p — a a U sHmqemu *q e — 


""uujs “GV jur) sjsmbajop325 


Uu I "UY BUPISIPOUI eIUSISIOT 'Z— T 


‘jap 319q83unf] ‘pH 


ARKIV FOR BOTANIK. 


BAND 13. N:o 2. 


\\ Zur Moosflora des Lena-Tales. 


Bericht über die im Jahre 1898 von Herrn Doktor H, NILSSON-EHLE 
an der Lena gesammelten Moose. 


Von 
H. WILH. ARNELL. 


Mit 3 Tafeln. 


Mitgeteilt am 9. April 1913 durch A. G. NATHoRsT und G. LAGERHEIM. 


Vorwort. 


Vor einigen Jahren wurde mir von Herrn Professor A. 
G. NATHORST die Bearbeitung einer dem Naturhistorischen 
Reichsmuseum in Stockholm angehörigen Moossammlung von 
der Lena in Sibirien anvertraut. Dieser Auftrag hat mich 
sehr interessiert. Einerseits stammte die Sammlung aus einem 
Teile von Sibirien, von dessen Moosflora bisher sehr wenig 
bekannt ist; die Sammlung dürfte daher jedenfalls einen 
wichtigen Beitrag zu der noch sehr lückenhaften Kenntnis 
von der Moosvegetation Nord-Asiens abgeben. Anderseits 
lag mir sehr daran zu erfahren, wie sich die Moosvegetation 
am Jenissei, dessen Moosflora ich im Jahre 1876 Gelegenheit 
hatte zu untersuchen, und an der Lena im Vergleich zu 
einander verhalten. Ehe ich zum Bericht über den Inhalt 
der genannten Sammlung übergehe, scheint mir indessen eine 
Übersicht über das, was bisher von der sibirischen Moosflora 
bekannt ist, nebst einer kurzen Beschreibung des Lena- 
Tales am Platze zu sein. 


* * 
ok 


Arkiv för botanik. Band 13. N:o 2. 1 


2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 2. 


Bei der Bearbeitung des grossen Moosmateriales, das 
ich auf meiner Reise nach Sibirien, in erster Reihe längs 
dem Jenissei zwischen 56°—70° 30' n. Br., im Jahre 1876 ge- 
sammelt hatte, genoss ich den Vorteil, den hervorragenden 
Mooskenner Professor S. O. LINDBERG zur Seite zu haben. 
Als Resultat unserer Arbeit erschien in den Jahren 1889 und 
1890 die Abhandlung Musci Asiae borealis (25), in welcher 
alle die Moose, von welchen ich selbst Exemplare aus dem 
russischen Nord-Asien gesehen hatte, oder von welchen ich 
in der Literatur angegeben fand, dass sie in diesem Bezirk 
gefunden seien, berücksichtigt worden sind. Seit dem Er- 
scheinen dieser Übersicht ist verhältnismässig wenig über die 
Moosflora von Nord-Asien veröffentlicht worden; ich kenne 
in dieser Beziehung nur folgende Abhandlungen: 

1. V. F. BROTHERUS, Fragmenta ad floram bryo- 
logicam Asiae orientalis cognoscendam, Teil I (1905) 
und Teil II (1906); dem Teil I liegt Material aus der nörd- 
lichen Mongolien und Transbaikalien in Sibirien zu Grunde; 
als besonders bemerkenswerte Moose, die für Transbaikalien 
nachgewiesen werden, seien erwähnt:! Cynodontium asperi- 
folium LIiNDB., Grimmia pilifera PaLis., Bryum Schleicheri 
SCHWAEGR. und Pterogonium ornithopodioides (HEDW.) LINDB., 
von welchen die drei letzten Arten für Sibirien neu sind. 
Das Material, das im zweiten Teil bearbeitet wurde, stammt 
vom Ussuri-Gebiet und von der Mandschurei; für das Ussuri- 
Gebiet werden folgende für das russische Nord-Asien neuen 
Moosarten angegeben:  Brothera Leana (SuLL.) C. MÜLL, 
Glyphomitrium sinense Mirt., Drummondia clavellata (DiLL.) 
Hook., Mnium trichomanes Mirt., Mn. sapporense BESCH., 
Pogonatum inflecum LiNDB., Climacium japonicum  LINDB., 
Pterogonium coreense CARD., Entodon cladorrhizans (HEDw.) 
C. Mürr., E. ramulosus Mrrr., Pylaisia Brotheri BESCH., Ano- 
modon attenuatus (SCHREB.) Hüp., Herpetineuron Toccoae (SULL.) 
CARD., Hypnum eustegium BESCH., Bryhnia ussuriensis BROTH., 
Plagiothecium Roeseanum (Hamp.) BR. EUR., Pl. aomoriense 
Brscu., Sphagnum medium Limpr., Frullania Fauriana 
STEPH., Fr. schensiana Mass., Madotheca conduplicata STEPH., 
M. ussuriensis STEPH. 


! Beim Referieren der Abhandlungen anderer Bryologen benutze ich 
stets, um jedes Missverständnis zu vermeiden, die in der Abhandlung an- 
gewandte Nomenklatur. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 3 


2. A. K. CAJANDER, Beiträge zur Kenntnis von der 
Vegetation der Alluvionen des nördlichen Eurasiens, 
1903 (11). Obgleich die Moose in dieser Publikation nur 
beiläufig berücksichtigt werden, ist die Publikation von 
grossem Interesse, weil sie die ersten und noch dazu die ein- 
zigen mir bekannten früheren bryologischen Angaben vom 
Lena-Tal enthält. Nicht weniger als 45 im Gebiet vorkom- 
mende Moosarten werden erwähnt, während noch hinzukommt, 
dass die alluvialen Assoziationen, in welchen sie beobachtet 
wurden, angegeben sind. 

3. C. JENSEN, Musci Asiae borealis, Teil III, Torf- 
moose, 1909 (21) in welcher Abhandlung die sibirischen 
Sphagnales (27 Arten) zum ersten Mal kritisch bearbeitet und 
beschrieben werden; der grösste Teil des untersuchten Ma- 
teriales wurde von der schwedischen Jenissei-Expedition im 
Jahre 1876 eingesammelt. 

4. V. F. BRoTHERUS, Die Moose des arktischen 
Küstengebietes von Sibirien, 1910 (9), in welcher Publi- 
kation die folgenden für Sibirien neuen Moosarten vorkommen: 
Gymmomitrium concinnatum (LIGHTF.) Corpa, Scapania Sim- 
monsii BRYHN et KAALAAS, Andreaea papillosa LiNDB., Bryum 
taimyrense BROTH et BRYHN und Orthothecium chryseum 
(SCHWAEGR.) BR. EUR. 

5. V. DocrvuRowsEY, Zur Moosflora des Amurge- 
bietes (13), welche Publikation ich nicht gesehen habe. 
Nach einem Referat von MarouscHEK im Botanischen Cen- 
tralblatt, Band 122, 1913, S. 209, wurden die Moose von V. 
F. BROTHERUS und H. LINDBERG bestimmt. 

Ausserdem findet man in der bryologischen Literatur hie 
und da zerstreute Notizen, welche sich auf die sibirische 
Moosflora beziehen; es wäre nicht leicht, alle solche Notizen 
kennen zu lernen, und ich werde hier nur beispielsweise die 
folgenden erwähnen. In einem Aufsatz, Musci novi, 1898 
(1) habe ich selbst die folgenden neuen sibirischen 
Moose beschrieben: Frullania Jackii GOTTSCHE var. ro- 
tundata ARN., Mastigophora (nach brieflicher Mitteilung von 
S. STEPHANI richtiger Mastigobryum [Bazzania]) flagellaris 
ARN., Cephalozia parvifolia ARN., Oncophorus asperifolius 
Linps., Lescuraea secunda Arn., alle vom Minusinskischen 
Gebiet am oberen Jenissei, ferner Bryum caleicola ARN. und 
Br. nudum ARN. vom unteren Teil des Jenissei-Tales. K. 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


MÜLLER erwähnt in seiner Scapania-Monographie (29) als 
Bürger der sibirischen Moosflora Sc. spitzbergensis (LINDB.) 
ohne nähere Fundortsangabe und Sc. microdonta (MrrT.) K. 
Mtrr., an der Plover Bai an der Beringsstrasse entdeckt, und 
ferner in seiner Lebermoosflora (28), dass die von mir für 
den Jenissei angegebene Cephalozia myriantha LiNDB. richtiger 
Cephaloziella elegans (HEEG.) K. MüLL. zu nennen ist. Nach 
CARDOT (12) ist Fontinalis gracilis LiNDB. für den Jenissei 
zu streichen; von den zu dieser Art gelegten sibirischen Formen 
ist die Form von Mjelnitza lediglich F. antipyretica L. und 
die Form von Dudinka F. antipyretica var. oreganensis REN. 
et CaRD.; dagegen gehören Exemplare, welche P. KRYLOFF 
am Flusse Losva im asiatischen Teile des Permischen Gou- 
vernements gesammelt hat, zu F. gracilis. In dem Bericht 
über die an der Lena gefundenen Moose habe ich einige 
andere solche Notizen berücksichtigt. 

In diesem Zusammenhang verdienen auch die Publikatio- 
nen, welche die Moose des Permischen Gouverments behan- 
deln, beachtet zu werden, weil die dort vorkommenden An- 
gaben sich häufig auf den asiatischen Teil des genannten 
Gouverments beziehen; von solchen Publikationen kenne ich 
eine von P. KRYLOFF (24) und zwei von S. NAWASCHIN (30 
und 31). 


* 


Um einen Einblick in die Verhältnisse zu gewähren, 
unter welchen die Moose an der Lena gesammelt sind, lasse 
ich hier nach CAJANDER (11), H. NILSSON (32) und Srap- 
LING (33) eine kurze Übersicht über die Topographie des 
Lena-Tales folgen. 

Die Lena fliesst in einer alten Erosionsfurche. Die Wánde der 
Furche bestehen meist aus steilen Schutt- und Sandabhängen; 
sehr háufig tritt jedoch auch der feste Felsengrund zu Tage. Von 
einer Menge Täler sind die Erosionsabhänge tief eingeschnitten, 
wodurch sie oft die Form von isolierten Bergen erhalten. 
Stellenweise ragen sie gleich vom Wasserrande empor, ge- 
wöhnlich aber sind sie durch schmalere oder breitere alluviale 
Niederungen von der Lena getrennt. Die relative Hohe der- 
selben beträgt etwa 250—300 M.. Bei der Fahrt auf dem 
Flusse erhält man leicht den Eindruck, dass die Lena ein 
Gebirgsland durchfliesst, besteigt man aber einen von den 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 5 


Uferbergen, so sieht man nur eine schwach undulierte Ebene. 
Die Uferfelsen bestehen bald aus kalkbemengtem Sandstein, 
so besonders an der obersten Lena bis Kirensk, bald aus Kalk- 
stein, was nördlich von Kirensk der Fall ist. Von Jakutsk 
abwärts sind die Uferabhänge viel niedriger, die meisten nur 
20—30 M., nördlich etwas höher bis 100 M. und bestehen 
vorzugsweise aus Sandstein. Von der allgemeinen Regel, 
dass die Umgebungen der Lena eben sind, machen die Ge- 
genden zwischen Witimsk und Berjofka und zwischen den 
Mündungen der Nebenflüsse Wilui und Aldan Ausnahmen, 
indem dort Berge ganz nahe an die Ufer der Lena heran- 
treten und weiter nach Norden dringen die Chara-Ulach- 
Berge bis nahe am das Flusstal vor; die letzte Strecke von 
Bulun ab bis zum Eismeer ist das Lena-Bett in ein tiefes Tal 
zwischen dieser Bergkette und den Tafelbergen des westlichen 
Ufers eingeengt. 

In ihrem obersten Lauf fliesst die Lena durch einen 
Teil der Balanganschen Steppe, später wird sie auf einer 
Strecke von etwa 450 Meilen von dem grossen sibirischen 
Urwald umgeben, während dagegen ihre Mündung im Bereich 
der arktischen Tundra gelegen ist. Der Urwald besteht ab- 
wechselnd aus Kiefern- und Lärchenbeständen, nur in den 
feuchtesten Tälern kommt die Fichte vor. Bestände von 
Laubhölzern (Birken, Espen, Erlen usw.) findet man nur 
in der Nähe der Dörfer. Auf den Inseln und an den periodisch 
überschwemmten Ufern wächst Wiedengebüsch. An der 
untersten Lena besteht der Urwald fast ausschliesslich aus 
Lärchen; die Nordgrenzen liegen für die Kiefer etwa unter 
64° n. Br. und für die Fichte unter 67° n. Br.; die nörd- 
lichste Stelle, an welcher die Lärche an der Lena beobachtet 
wurde, ist die Insel Titary, d. h. die Lärchen-Insel, 72° n. Br. 


+ * 
* 


Ich gehe nun zu dem eigentlichen Gegenstand dieser 
Publikation, zur Moossammlung von der Lena, über. Diese 
wurde im Jahre 1898 von Herrn Doktor HERMAN NILSSON- 
EHLE heimgebracht. Ein Verzeichnis über die Stellen, an 
welehen Moose eingesammelt wurden, nebst den Exkursions- 
tagen dürfte eine gute Übersicht über den Gang der Unter- 
suchung gewähren. 


6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Verzeichnis der Stellen, an welchen von H. Nilsson-Ehle im Jahre 
1898 Moose im Lena-Tale eingesammelt wurden. 


N Datum der 
reite- 2 
Exkursionen 
grad 
Ublersbeee Co rM. 51° Mai 23 
Zwischen Katschug und Werkolensk . . . ... Benet Mai 25 
SEO (i. ae +. ee a an sr ee 55° Mai 28— 
Juni 1 
HT re eis - Juni 2 
BO ee: - ee Juni 3 
USGA 2. se 2 Se. .| Db Juni 4 
Kırensk. . 20 ees ase eae ae BI Juni 5 
Mtm se were zn sa co ERN Juni 6 
50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung . . .| 63°30' Juni 16 
100 Werst südlich von Schigansk . . . . . . .. «= =) = || SepL.r20 
Schenke... qe oe . 4 Ob A Juni 20 
UmweıbaSıktjachu MM jpeg o c nire Sept. 23 
Kunnachsur Se... 0: -. s]. 40-80 | Sul 16— 
Aug. 7 
Bulan MIN See ne i mi. NO TM 70°43' |Juli 4 und 5, 
Sept. 19 
IBalagnach 5 5 PEEL UDIN S . JU Juli 15 
Krestjach” 20 spice ean + Hark, . 71°45' Aug. 8 
Il'asaty f Bl feier NGT bir siare 72° Aug. 20 
Bullen D S site vns ^c M OR Aug. 22— 
Sept. 9 


Aus diesem Verzeichnis geht hervor, dass das Lena-Tal 
südlich vom Polarkreis oberflächlicher untersucht wurde, 
indem der langen Strecke zwischen 51°—67° n. Br. kaum 
mehr als ein Monat gewidmet wurde; dem nördlich vom Polar- 
kreis liegenden Teil des Tales wurden dagegen drei Monate 
gewidmet, wodurch dieser Teil des Lena-Tales, wenigstens was 
die Laubmoose betrifft, als nahezu erschöpfend untersucht 
angesehen werden kann. 

Bei Schigalowa, etwa 55° n. Br., der ersten Stelle, an 
welcher EHLE die Moosvegetation etwas eingehender unter- 
suchte, hat der Urwald schon die Steppe der südlicheren 
Gegenden abgelöst. Bei Kirensk hatte er zum ersten Mal 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 7 


Gelegenheit, Moose auf Felsengrund zu sammeln. In den 
Gegenden zwischen Bulun, 70° 43’ n. Br., und der Insel 
Titary, 72° n. Br., hielt er sich, wie schon gesagt, beinahe 
drei Monate (Juni 23—Sept. 21) auf und machte dort zahl- 
reiche Exkursionen. Die Flora erwies sich, wenn man die 
nördliche Lage in Betracht zieht, als sehr reich an Arten; 
somit beziffern sich die dort gesammelten Phanerogamen und 
Gefässkryptogamen nach seiner Schätzung auf nicht weniger 
als etwa 400 Arten. Der grosse Reichtum der Flora wird 
durch den grossen Wechsel der Standorte ermöglicht. Die 
Gesteine sind abwechselnd Kalkstein, Sandstein und Schiefer- 
arten. In den tiefen Erosionstälern wechseln kalte und 
warme, feuchte und verhältnismässig trockene Lokalitäten mit 
einander ab. Die Schlammablagerungen des Flusses sind auch 
verschiedenartig mit wechselnden Floraelementen. Das konti- 
nentale Klima und die dadurch bedingten warmen Sommer 
machen es hier für viele südliche Arten möglich, länger als 
anderswo gegen Norden vorzudringen. Es ist indessen beson- 
ders die weite Verbreitung der Uferfelsen an der Lena, wo- 
durch die Voraussetzungen für eine reiche Moosvegetation an 
diesem Flusse günstiger werden als am Jenissei. 

Schon bei der ersten Durchsicht der von EHLE heim- 
gebrachten Moossammlung fand ich, dass sie sehr reichhaltig 
war und dass der Sammler mit einem für die Moosformen 
wohl geübten Blick seine Arbeit ausgeführt hatte. Die Be- 
arbeitung der Sammlung hat als Resultat ergeben, dass sie 
nicht weniger als 316 Moosarten (61 Lebermoose, 14 Torf- 
moose und 241 Laubmoose) enthält. Darunter befinden sich 
folgende neue Moosformen: Radula proligera, Aplozia cordi- 
folia, var. sibirica ARNELL et JENSEN, Sphagnum contorlum var. 
sibiricum JENSEN, Bryum Ehlei, Br. obtusidens, Br. purpura- 
scens var. leucocarpum, Tortula mucronifolia var. emucronata, 
Mollia tortuosa var. arctica, Pleurozygodon sibiricum, Grimmia 
Ehlei, Amblystegium uncinatum var. chryseum, A. Ehlei, Hyp- 
num plumosum var. revolutum, Helicodontium rotundifolium 
und Stereodon revolutus var. plumosus, welche alle, wo nicht 
anders hier vorstehend angegeben ist, von mir beschrieben 
werden. Ausserdem werden hiermit zahlreiche für Sibirien 
neue Moose nachgeweisen und zwar: Frullania tamarisci, 
Lejeunia cavifolia, Martinellia paludosa, M. irrigua var. alpina, 
M. curta var. viridissima, M. Bartlingii, Plagiockila arctica, 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Aplozia atrovirens, Sphagnum contortum var. gracile, Cinclidium 
arcticum, Astrophyllum Seligeri, A. rugicum, Philonotis tomen- 
tella, Bryum crispulum, Br. nitidulum, Br. concinnatum, Plagio- 
bryum demissum, Pohlia commutata, Tayloria acuminata, Leersia 
brevicollis, Tortula Laureri, T. systylia, T. cernua, Barbula 
rubella var. ruberrima, B. rufa, B. icmadophila, Dichodontium 
pellucidum, Dorcadion Killiasii, Grimmia fascicularis, Gr. elon- 
gata, Thuidium Philiberti, Leskea tectorum, Amblystegium filici- 
num var. curvicaule, A. atrovirens, Hypnum trachypodium, H. 
collinum, Lescuraea rigescens, Ctenidium procerrimum, Stereodon 
Bambergeri und St. hamulosus, welche alle an der Lena ge- 
sammelt sind. 

In das folgende Verzeichnis der von EHLE an der Lena 
gezammelten Moose habe ich die zerstreuten bryologischen 
Notizen in CAJANDER's Abhandlung (11) eingefügt; ferner 
wurden die Angaben von BROTHERUS (9) von der sibirischen 
Küste zwischen den Mündungen des Jenissei und der Lena und 
von den Neu-Sibirischen Inseln mitgenommen, weil dadurch 
unsere Kenntnis von der Moosvegetation im mittleren Nord- 
Sibirien vervollständigt wird. Bei jeder Art, die für die Lena 
und den Jenissei gemeinschaftlich ist, gebe ich kurz ihre 
Verbreitung am Jenissei an, bei den anderen Arten, ob sie 
zuvor für das russische Nord-Asien nachgewiesen sind oder 
nicht. 

Um meine Abhandlung über die Moosflora der Lena mit 
meiner früheren Publikation über die sibirischen Moose, 
Musci Asiae borealis, leicht vergleichbar zu machen, habe 
ich in beiden Publikationen dieselbe systematische Anordnung 
und dieselbe Nomenklatur benutzt. Damit will ich aber nicht 
gesagt haben, dass ich in allen Einzelnheiten mit S. O. LIND- 
BERG’s Systematik und Nomenklatur völlig einverstanden 
bin. Es lässt sich ja nicht leugnen, dass die Systematik 
der Moose nach LINDBERG's Zeit Fortschritte gemacht hat, 
wie es z. B. aus V. ScCHIFFNER’s und V. F. BROTHERUS’ 
systematischer Übersicht über die Moose in »Die natürlichen 
Pflanzenfamilien» von ENGLER und PRANTL ersichtlich ist. 
In der Nomenklatur herrscht aber leider noch die alte Ver- 
wirrung und eine Wendung zum Besseren ist dort kaum 
zu bemerken. Der sonderbare Beschluss der internationalen 
botanischen Kongresse zu Wien 1905 und Brüssel 1910 HED- 
wiG's Species Muscorum (1801) als Ausgangspunkt für die No- 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES, 9 


menklatur der Laubmoose festzuhalten, ist gewiss nicht 
geeignet, dieser Verwirrung ein Ende zu machen. Ich ver- 
weise in dieser Frage auf die mörderische Kritik, welcher I. 
HAGEN in seinen Remarques sur la nomenclature des mousses 
(K. Norske Vid.-Selskabs Skrifter, 1910) diesen Beschluss 
unterzogen hat. 

Von den Synonymen werden nur die notwendigsten er- 
wähnt; in dieser Hinsicht habe ich besonders auf die zwei 
neuesten Sammelwerke, K. MÜLLER’s über die Lebermoose 
(28) und V. F. BROTHERUS’ über die Laubmoose (7), Rück- 
sicht genommen. 

Zum Schluss spreche ich Herrn Apoteker C. JENSEN, 
der .mehrere bemerkenswertere Moose abgezeichnet und die 
Torfmoose bestimmt hat und mir auch im übrigen bei der 
Ausarbeitung dieser Abhandlung mehrfach behilflich gewesen 
ist, hiermit meinen besten Dank aus. 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Verzeichnis der an der Lena beobachteten 
Moose. 


Lebermoose. 


1. Marchantia polymorpha L. 

50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung, fr., zusammen 
mit Astrophyllum cuspidatum ; Kumachsur, zweimal gesammelt, 
das eine Mal zusammen mit Astrophyllum rugicum, Bryum 
arcticum usw. 

Nach A. A. CAJANDER in Saliceta viminalis an der Lena 
haufig; in Fruticeta mixta unweit Schigansk; in einem Piceeto- 
Laricetum unweit des Tschimyj-Chaja. 

Am Jenissei zwischen 56°—77° 10' n. Br. häufig. 


2. Chomocarpon quadratus (Scop.) LINDB. — Preissia 
commutata NEES. 

Kumachsur, fr., mehrmals gesammelt, z. B. am Flussufer 
zusammen mit Barbula rubella, Bryum arcticum usw. 

Am Jenissei zwischen 59° 10'——70? 30' n. Br., nördlich 
häufiger. 

3. Hepatica conica (L.) LINDB. — Fegatella conica CORDA. 


50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung. 
Am Jenissei zwischen 58? 20'—65? 35' n. Br. häufig. 


4. Asterella pilosa (Wa.) Trevis. — Fimbriaria pilosa 
(Wa.) Tavr. 

Kumachsur, fr., mehrmals ziemlich reichlich gesammelt; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
über, fr. 

Am Jenissei selten und spärlich, zweimal, 68? 5' und 
70? 10' n. Br., gesammelt. 


5. Grimaldia pilosa (Honw.) LINDB. 


Auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber, fr. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. lk 


Am Jenissei zerstreut zwischen 56°—69° 35’ n. Br., süd- 
lich als var. sibirica K. MULL. (28). 


6. Sauteria alpina (N. B.) Ners. 

Auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber; Bulkur, an einem erdbedeckten Felsenabhang. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 64? 5'—70? 10' n. Br., 
nördlich massenhaft. 


7. Riccia sp. 

A. A. CAJANDER hat Riccia-Arten, die jedoch nicht näher 
bestimmt wurden, für ein Piceetum obovatae auf einer Insel 
in der Aldan-Mündung und für Grasfluren am Ufer beim 
Ytyk-Chaja angegeben. 

In Musci Asiae borealis werden 4 Riccia-Arten, R. bi- 
furca, R. minima, R. glauca und R. crystallina für den Je- 
nissei angegeben. Der tiichtige Kenner dieser Gattung M. 
Hara hat indessen (18) bei einer Nachprüfung von zahl- 
reichen Exemplaren vom Jenissei gefunden, dass die drei 
erstgenannten dieser Arten für die Jenissei-Flora zu streichen 
sind, weil die zu diesen drei Arten geführten Formen in der Tat 
nur Formen von R. sorocarpa Biscu. sind. Ausserdem fand 
Hrsg, dass alle die von ihm untersuchten Exemplare, die R. 
crystallina benannt waren, zum grössten Teil A. Frostii 
Aust. enthielten, mit welcher Art R. crystallina nur spärlich 
vergesellschaftet war. Aller Wahrscheinlichkeit nach gehören 
die an der Lena beobachteten Riccia-Arten zu der einen oder 
der anderen von den am Jenissei vorkommenden Arten, R. 
sorocarpa, R. Frostii und R. crystallina. 


8. Frullania dilatata (L.) Dum. 
Schigalova, c. col. 
Am Jenissei nur einmal bei 61? 25' n. Br. beobachtet. 


9. Fr. tamarisci (L.) Dum. 

Bulkur, spärlich zusammen mit Martinellia Simmonsii, 
Radula proligera usw. — Eine für Sibirien neue Art, welche 
so nördlich wie unter 72? n. Br. zu finden sehr überraschend 
war; in Norwegen liegt die Nordgrenze derselben nach Kaa- 
LAAS (22) unter 67? 15' n. Br. Die sibirische Form ist zart 
mit zerstreuten dunkelbraunen Blattzellen, während der Rand 
der Unterblütter schwach oder gar nicht zurückgerollt ist. 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


10. Lejeunia cavifolia (ERHR.) LINDB. 


Bulkur, sehr spärlich in einem Mischrasen zusammen mit 
Jungermania minuta, J. alpesiris, J. quinquedentata usw. Eine 
für Sibirien neue Art, deren Vorkommen so nördlich wie 
unter 72° n. Br. sehr überraschend war; in Norwegen liegt 
ihre Nordgrenze nach B. KAALAAS (22) unter 67° 30' n. Br. 


11. Radula prolifera ARNELL n. sp. 

Sterilis, aliis muscis immixta, 2 cm. longa, foliata 1,5 
mm. lata, mollis, applanata, inferne sordide lutea, superne 
pallide lutea, opaca. Caulis primarius 0,13 mm. crassus, 
solidus, obscure viridis, cellulis corticalibus rectangulis et 
bene incrassatis, radicellis destitutus, vulgo simplex, interdum 
‘sat ramosus, ramis irregulariter pinnatis, ab lateribus caulis 
infra folia nascentibus et evidenter ab flagellis validius evo- 
lutis formatis; flagella crebra, foliis superpositis et tegentibus 
aequilonga vel plus minusve breviora, simplicia vel rarius 
breviter 1—3 ramosa, microphylla lateraliter infra basin om- 
nium foliorum evoluta adsunt. Folia caulina disticha, reflexa, 
laevia, Radulorum modo biloba; lobus anticus multoties major, 
e basi decurrente valde oblique obovatus, convexus, superne 
rotundatus, margine reflexo et integro; cellulae rotundate— 
angulata (quadrate—hexagonales), diametro circiter 0,0» mm., 
marginem versus minores, diametro 0,013; membranis hyalinis, 
parum incrassatis, ad angulos triangulariter incrassatis; lumini- 
bus in foliis juvenilibus protoplasmate granulis chlorophylliferis 
creberrimis farcto pro maxima parte opacis, in foliis vetustioribus 
modo granula vel guttas 1—2 hyalinas et exacte globiformia 
continentibus; lobus posticus quadrangularis, basi lobo antico 
commissura carinata connata decurrente, caulem versus cir- 
citer duplo latior quam in parte ab caule remotiore, lobo 
antico adpressus, apice rotundato et obtuso, margine integro 
et plano. Folia flagellaria disticha, semipatula, minora, 
0,13X0,23 mm., oblique oviformia, valde concava, fere hemi- 
sphaerica, biloba, incisura ad !/i, lobis aequimagnis, late tri- 
angularibus, apice rotundate obtusatis, conniventibus, textura 
cellulari ut in foliis caulinis. 

Hab. Sibiria, in valle flum. Lena, Bulkur, 72? lat. bor., 
aliis muscis associata, ubi anno 1898 ab H. Ninssow-EHLE 
detecta. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 13 


Diese neue, bemerkensverte Radula-Art kommt mehr oder 
weniger reichlich in Mischrasen von Oncophorus Wahlenbergii, 
Ditrichum flexicaule, Sphaerocephalus turgidus, Ptilidium ciliare, 
Hypnum trichoides, Jungermania minuta usw. eingesprengt 
vor. Das Moos ist so farbenreich, dass ein einziger Stengel 
das Wasser in einem grossen Glase und feuchte Individuen 
weisses Papier gelb färben. 


12. Mastigophora reptans (L.) NEES. 

Schigalova, c. col.; Ustilga; Witimsk. Überall auf mor- 
schem Holz zusammen mit zahlreichen anderen Lebermoosen. 

Am Jenissei zwischen 56°—66° 20' n. Br. häufig. 


13. Cephalozia Helleriana (NEES.) LINDB. — Spheno- 
lobus Hellerianus (NEES.) STEPH. 

Schigalova, c. gon.; Ustilga, c. col.; Witimsk. Auf mor- 
schem Holz in andere Moose sehr spärlich eingesprengt. 

Am Jenissei zwischen 56°—66° n. Br. häufig. 


14. C. divaricata (FRANC.) DUM. 


Kumachsur, häufig aber nur sehr spärlich in andere 
Lebermoose eingesprengt; Bulkur; von C. JENSEN zuvorkom- 
mend bestimmt. 

Nach V. F. BnorHERUvS auf Kap Tscheljuskin, 76? 8' 
n. Br. (leg. A. A. BrRULA). 

Am Jenissei nicht beobachtet. 


15. C. myriantha LINDB. 


Schigalova, mit Blüten, auf Holz in Lophocolea hetero- 
phylla eingesprengt; Witimsk, c. col., auf einem faulen Stamm 
in Dicranum fragilifolium eingesprengt. 

Diese Art wird in Musci Asiae borealis für Selivanina, 
65° 50' n. Br., am Jenissei angegeben; nach K. MÜLLER (28) 
gehört die dort gesammelte Form zu Cephaloziella elegans 
(HEEG.) K. MÜLLER, welche Art erst im Jahre 1893 be- 
schrieben wurde und nach K. MÜLLER, »der C. myriantha 
sehr nahe steht und sich von dieser nur durch das engere 
Zellnetz unterscheidet». 


16. C. media LINDB. 


Schigalova; Ustilga, auf morschem Holz sehr spärlich in 
Jungermania incisa eingesprengt; Witimsk, auf einem mor- 


14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


schen Stamm zusammen mit Mastigophora reptans, Cephalozia 
Helleriana, Riccardia latifrons usw. 
Am Jenissei zwischen 59° 10'—70? 30' n. Br. häufig. 


17. C. pleniceps Avsr. 

Zwischen Katschug und Verkolensk, c. col., auf einem 
morschen Stamm; Schigalova, spärlich auf fauligem Holz; 
Bulun, e. col., auf Erde spärlich zusammen mit Riccardia 
latifrons, Odontosckisma Macounii usw.; Kumachsur, häufig 
aber spärlich auf Erde zusammen mit anderen Lebermoosen; 
Bulkur, c. col., auf Erde spärlich. 

Am Jenissei zwischen 59? 10'—70? 30' n. Br. häufig. 


18. C. bicuspidata (Aust.) LINDB. 

Kumachsur, fr.; mehrmals auf Erde gesammelt, überall 
aber nur sehr spärlich zusammen mit zahlreichen anderen 
Lebermoosen; Bulkur, c. col., auf Erde spärlich. 

Am Jenissei zwischen 58? 20'—64° 5' selten und spärlich. 


19. Odontoschisma Macounii (AusT.) UNDERW. 

Bulun; Balagnach; Kumachsur, zweimal gesammelt; 
Krestjach. Überall auf Erde und gewóhnlich mit anderen 
Lebermoosen vergesellschaftet. — Zu dieser arktischen Art, 
gehórt auch die in Musci Asiae borealis unter dem Namen 
O. denudatum erwähnte Odontoschisma- Form von Tolstoinos 
und der Malo-Briochowskij-Insel; zu dem echten O. denudatum 
gehórt dagegen die bei Dudinka am Jenissei gesammelte Form 
(ARNELL, 4, S. 79). 


20. Lophocolea minor Nzrs. 

Schigalova, in einer Felsenhóhle zusammen mit Pohlia 
cruda, Hypnum strigosum usw.; Ustilga, mit Keimkornern, 
zusammen mit Arnellia. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 30' n. Br. verbreitet, nórd- 
lich vom Polarkreis jedoch selten und spärlich. 


21. L. heterophylla (SCHRAD.) Dum. 

Schigalova, c. col., auf morschem Holz spärlich. 

Am Jenissei zwischen 56°—60° 20' n. Br. selten. 

An den Blatträndern kommen zahlreiche, Keimkörnern 
ähnliche Anhäufungen von einer Alge oder einem Pilz vor; 
ich wurde hierdurch verleitet zu glauben, dass ich es mit L. 
minor zu tun habe, bis C. JENSEN die wahre Natur dieser 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 15 


Körner erkannte und ausserdem fand, dass die Pflanze pa- 
roecisch ist. 


22. Chiloscyphus polyanthos (L.) Corba. 

Kumachsur, spärlich zusammen mit Astrophyllum puncta- 
tum, A. cuspidatum, Amblystegium sarmentosum usw. 

Am Jenissei als var. rivularis zwischen 62? 5'—70? 10' 
n. Br. selten. 

Die in Musci Asiae borealis beschriebene var. grandicalyx 
LINDB. & ARNELL, welche Varietät am Jenissei zwischen 
58? 20'—61° 5' n. Br. gefunden ist, ist nach brieflicher Mit- 
teilung von Herrn Professor V. SCHIFFNER mit der nord- 
amerikanischen Art Ch. adscendens (Hook. & Wits.) SULL. 
identisch (siehe auch K. MÜLLER, 28, S. 828—829). 


23. Kantia trichomanis (L.) LINDB. 

Kumachsur; Bulkur. Sehr spärlich in vereinzelten Sten- 
geln zusammen mit anderen Lebermoosen. 

Am Jenissei nur zweimal, bei 64° 5’ und 68° 5' n. Br., 
beobachtet. 


23. Riccardia palmata (HEDW.) LINDB. — Aneura pal- 
mata (Hepw.) DUM. 

Schigalova, c. col., auf morschem Holz zusammen mit 
zahlreichen anderen Lebermoosen. 

Am Jenissei zwischen 58? 20'—60? 20' n. Br. selten. 


25. R. latifrons (LINDB.) LINDB. — Aneura latifrons 
LINDB. 

Schigalova; Ustilga; Ustkut; Witimsk; Bulun, c. col. 
Südlich auf morschem Holz, nördlich auf Torfboden. 

Am Jenissei zwischen 58° 20'—63? 35’ n. Br. zerstreut. 


26. R. pinguis (L.) B. Hr. — Aneura pinguis (L.) DUM. 

Bulkur, spärlich gesammelt. 

Am Jenissei nur einmal bei 58? 20' n. Br., südlich vom 
Polarkreis gesammelt, nördlich vom Polarkreis häufig. 


27. Ptilidium pulcherrimum (WEB.) Hamp. 

Schigalova, c. col., auf faulem Holz; Witimsk, auf der 
Basis eines Birkenstammes. 

Am Jenissei zwischen 56°—66° n. Br. häufig. 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


28. Pt. ciliare (L.) Hamp. 

Schigalova; Schigansk; Bulun; Kumachsur, haufig; Bul- 
kur. Am gewöhnlichsten mit Paice parietinum, Ptilium, 
Thuidium abietinum, nördlich mit Sphaerocephalus turgidus, 
Jungermania quinquedentata usw. vergesellschaftet. 

Nach A. A. CAJANDER in einem Piceeto-Laricetum am 
Timir-Bach; in Lariceta dahuricae nahe der Manuruschka- 
Mündung und auf der Insel Tit-Ary. — Nach V. F. Bno- 
THERUS am Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel. 

Am Jenissei zwischen 56°—71° 50' n. Br. häufig. 


29. Blepharostoma trichophyllum (L.) Dum. 

Zwischen Katschug und Werkolensk; Schigalova, c. col.; 
Balagnach; Bulun; Kumachsur, fr., häufig; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Krest- 
jach; Bulun, ec. col, häufig. Südlich auf morschem Holz, 
nórdlich auf Erde, am hàufigsten in Mischrasen. 

Am Jenissei zwischen 58? 20'—71° 20' n. B. häufig. 


30. Bl. setiforme (EHRH.) LINDB. 

Bulkur, reichlich auf Steingeröll gesammelt. — Für Si- 
birien früher nur von V. F. BRoTHERUS angegeben und zwar 
für die Kusjkin-Insel im Jenissei-Busen und die Pallas-Halb- 
insel auf der W. Taimyr-Halbinsel (leg. A. A. BIRULA). 


31. Anthelia nivalis (Sw.) LINDB. 

Kumachsur, fr. häufig; Bulkur, fr. Nur spärlich und 
meistens in Mischrasen heimgebracht. 

Am Jenissei zwischen 69° 35'——70? 30' n. Br. häufig. 


32. Martinellia subalpina (NEEs.) LINDB. — Scapania 
subalpina (NEES.) DUM. 

Kumachsur, c. gon., spärlich. | 

Am Jenissei zwischen 60° 20'——70? 10' n. Br. selten, nur 
bei 70° 10' n. Br. in einer typischen Form. 

M. undulata (L.) B. Gr. — Scapania undulata (L.) DUM. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Pallas-Halbinsel auf der W. Taimyr- 


Halbinsel (leg. A. A. BrRULA). 
Am Jenissei nur zweimal, bei 63° 25’ und 68° 5' n. br., beobachtet. 


33. Martinellia Simmonsi (BRYHN et KAALAAS). — Sca- 
pania Simmonsii BRYHN et Kaa. (Bryophyta in itinere 
Norvagorum etc., p. 51). 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 17 


Sterilis, aliis muscis associata, circiter 3—6 cm. alta, 
foliata 1,5—2.5 mm. lata, nigro-castanea, opaca—nitidula, so- 
lida, foliis recurvatis convexa. Caulis 0,4 mm. crassus, ob- 
secure ruber, vulgo simplex et radicellis fere destitutus. Folia 
densa, aequimagna, crassa, dense verrucosa, decurrentia, ad 4/2 
—?[s incisa; commissura brevis, arcuata, carinata, haud vel 
parum alata; lobus anticus lobo postico dimidium minor, valde 
convexus, oblique reniformis, intus caulem late transiens, 
margine inflexo integro vel unam alteramve dentem obso- 
letam ostendente, rarius sat distincte denticulato; lobus posti- 
cus arcuate reflexus, oblique ovatus, dentibus marginalibus 
sparsis ut et apiculo minuto unicellularibus; rete cellulare pul- 
cherrime collenchymaticum; membranae luteae, ad angulos 
valde incrassatae et vulgo differentiam inter membranam 
primariam sat tenuem et ad angulos parum incrassatam et 
incrassationes angulares rotundatas secundarias ostendentes; 
lumina rotundate stellariformia, diametro in cellulis mediis 
0,027, in cellulis juxtamarginalibus 0,016, contento plasmatico 
hyalino granula nonnulla sat magna ferente; cellulae margi- 
nales vulgo applanatae; cellulae basilares, praesertim mediae, 
obseurius coloratae, fuscoluteae, majores et elongatae, inter- 
dum usque ad 0,06 mm. longae, minus distincte collenchy- 
maticae. Cetera desunt. 

Kumachsur, zusammen mit Hypnum trichoides, Oncopho- 
rus Wahlenbergii, Amblystegium uncinatum usw.; Bulkur in 
Mischrasen mit zahlreichen anderen Moosen, wie z. B. Sphae- 
rocephalus turgidus, Radula prolifera, Martinellia ireigua, 
Frullania tamarisci usw. vergesellschaftet. 

Diese arktische, zuerst im arktischen Nord-Amerika ent- 
deckte Art wird von V. F. BROTHERUS für Kap Tscheljuskin 
(leg. A. A. BIRULA) angegeben. 

Die Lena-Exemplare stimmen völlig mit den amerika- 
nischen Originalexemplaren, die D:r BRYHN mir bereitwillig 
geliehen hat, überein. Eine kurze Beschreibung der Art 
wird hier oben gegeben, um die von C. JENSEN zuvorkom- 
mend gegebenen Abbildungen zu erläutern. JM. Simmonsii 
ist nach BryHn und Kaaraas mit der JM. uliginosa am 
nächsten verwandt, nach C. JENSEN’s und meiner Ansicht 
gehört sie eher zum Verwandtschaftskreis der JM. nemo- 
rosa. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 2. 


bo 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


34. M. irrigua (NEES.) LInpDB. — Scapania irrigua 
(NEES.) Dum. 

Schigalova, zusammen mit Astrophyllum punctatum; Bu- 
lun, auf Erde mit Jungermania Wenzelii, Plagiochila aspleni- 
oides, Mesoptychia usw. vergesellschaftet; Kumachsur, 4, 
häufig. 

var. alpina Bryun. 

Kumachsur, Z, auf feuchtem Boden zusammen mit Jun- 
germania alpestris, J. Kunzeana, J. quinquedentata usw.; 
Bulkur. 

Am Jenissei ist M. irrigua zwischen 58° 20'—70° 10' n. 
Br. häufig. — Nach V. F. BRorHERUS am Nordufer der W. 
Taimyr-Halbinsel zweimal von A. A. BıRULA gesammelt. 


35. M. paludosa (K. Mürr.) Arn. & JENS. — Scapania 
paludosa K. MÜLL. 

Kumachsur, ziemlich reichlich gesammelt, mit einge- 
sprengtem Amblystegium sarmentosum. Eine für Sibirien neue Art. 


36. M. curta (Manr.) LINDB. var. viridissima K. Mürr. 

Kumachsur, auf Erde zusammen mit M. rosacea. 

Die sibirische Form ist nach C. JENSEN, der mir bei der 
Bestimmung derselben zurvorkommend behilflich gewesen ist, 
mit Originalexemplaren, die er von K. MÜLLER erhalten hat, 
übereinstimmend; JENSEN hat diese Varietät mehrmals in 
Dänemark gefunden. Die var. viridissima nimmt eine Zwischen- 
stellung zwischen M. curta und M. irrigua ein. Sie erinnert 
an M. irrigua durch die ganze Konsistenz und die deutlichen 
Eckenverdickungen der Blattzellen, an M. curta durch die 
Form der Oberlappen. 


37. M. rosacea (Corp.) LixpB. — Scapania rosacea 
(CorD.) Dum. 

Kumachsur, J und c. gon., häufig aber spärlich auf Erde 
zusammen mit anderen Lebermoosen. 

Am Jenissei zwischen 61° 30—70” 30' n. Br. ziemlich 
häufig. 

38. M. apiculata (SPRUCE) LinDB. — Scapania apiculata 


SPRUCE. 
Schigalova, c. col., auf einem faulen Baumstamm zu- 


sammen mit KRiccardia palmata usw. 
Am Jenissei zwischen 58° 20'—62° 5' n. Br. selten. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 19 


39. M. Bartlingii (HAMPE) — Scapania Bartlingii (Ham- 
PE) Dum. 

Bulkur, c. gon., spärlich. — Eine für Sibirien neue Art, 
die früher für mehrere arktische Gebiete, wie Spitzbergen, 
Grönland und Ellesmere Land im arktischen Nord-Amerika 
angegeben ist. 


40. Plagiochila asplenioides (L.) Dum. 

Schigalova, in  Astrophyllum | punctatum eingesprengt; 
Ustkut, an einem Bachufer; 50 Werst südlich von der 
Wilui-Mündung, zusammen mit Jungermania Wenzelii, Marti- 
nellia irrigua usw. 

Am Jenissei zwischen 56°—65° 5' n. Br. häufig. 


41. Pl. arctica Bryan & KAALAAS (10). 


Kumachsur, mehrmals auf Erde mit mehreren anderen 
Lebermoosen vergesellschaftet gesammelt; Bulkur. — Eine 
für Sibirien neue Art, die nach N. BryHn im arktischen 
Nord-Amerika weit verbreitet ist. »E formis minoribus mi- 
nimisque Plagiochilae asplenioidis, valde variabilis, notis supra 
relatis satis superque diversa videtur, praesertim foliis trans- 
verse complanatis, margine foliorum ventrali haud revoluto 
ut et cellulis foliorum multo majoribus, fere echlorophylli- 
feris» (BRYHN, |. c., p. 41). 


42. Arnellia fennica (GOTTSCHE) LINDB. 


Ustilga, SJ, ziemlich reichlich und mit Leersia procera, 
Lophocolea minor usw. vergesellschaftet; Ustkut; Witimsk ; 
Kumachsur, dreimal gesammelt. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 20' n. Br. zerstreut vor- 
kommend. 


43. Aplozia cordifolia (Hoox.) Dum. 


var. sibirica ARN. & JENS. nov. var. 


Multoties gracilior; folia in innovationibus colesulas ge- 
rentibus apicem caulis versus magnitudine raptim accrescen- 
tia, inferiora remota, patula, canaliculata, circiter 0,45 mm. 
longa, cellulis medii folii 0,013—0,02 X0,027—0,033 mm., su- 
periora duplo—triplo majora, cellulis 0,033 <0,033—0,04 mm. 
Bulkur, c. col., an Sandsteinfelsen. 

J. cordifolia wird hiermit zum ersten Male fiir Sibirien 
nachgeweisen. Die Art ist in den Skandinavischen Hoch- 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


gebirgen bis 70” 40' n. Br. häufig; von BERGGREN wurde sie 
auf Spitzbergen nicht und nur zweimal in Grönland beob- 
achtet. Die sibirische Form ist durch ihre Zartheit von 
dem Typus der Art so abweichend, dass ich glaubte, es mit 
einer Form von A. atrovirens zu tun zu haben, bis C. JENSEN 
sich für ihre Zugehörigkeit zu A. cordifolia aussprach. 


44. A. atrovirens (SCHLEICH.) DUM. 

Bulun, zusammen mit Jungermania Kaurini, J. quin- 
quedentata usw.; Kumachsur, ( und c. col, in fast reinen 
Rasen; Bulkur, 4, zusammen mit Dichodontium pellucidum. 

Eine für Sibirien neue Art, die von N. BRyHN auch für 
einige Stellen im arktischen Nord-Amerika nachgewiesen ist. 
Die an der Lena gesammelten Exemplare scheinen mir kri- 
tisch zu sein und dürften vielleicht richtiger zum Teil zu der 
nahestehenden A. polaris (LINDB.) zu bringen sein. 


45. Mesoptychia Sahlbergii (LiNDB. & ARN.) Evans. — 
Jungermania Sahlbergii LINDB. & ARN. 

Ustkut, ¢, an einem Bachufer reichlich in reinen Rasen; 
Bulun, spärlich zusammen mit WMartinellia irrigua, Jun- 
germania Wenzelii, Plagiochila asplenioides usw.; Kumachsur, 
d und 9, zweimal gesammelt; Krestjach mit Timmia au- 
striaca, T. norvegica, Thuidium abietinum usw. 

Am Jenissei dreimal zwischen 65? 35'—68? 25' n. Br. auf 
kalkhaltiger Unterlage gesammelt. 

Ausser in Sibirien ist M. Sahlbergii nach A. W. Evans 
(15) in Nord-Amerika bei Hunker Creek (leg. J. MACOUN, 
1902) und Dawson (leg. R. S. WILLIAMS, 1898) in dem Terri- 
tory of Yukon gefunden; in der soeben zitierten Abhandlung 
beschreibt Evans eingehend die Fruktifikations-Organe dieses 
bemerkenswerten Mooses, das sich dabei als der Typus einer 
besonderen Gattung herausstellte. Nach N. BRyHN kommt 
die Art auch auf König Oscars Land, 76? 40' n. Br., (leg. H. 
G. SIMMONS) vor. 


46. Jungermania heterocolpos THED. — Lophozia hete- 
rocolpos (THED.) Howe. 

Balagnach, mit Leersia procera, L. alpina, Myurella te- 
nerrima usw. vergesellschaftet; Kumachsur, zusammen mit 
Astrophyllum hymenophylloides; Bulkur, ¢. Überall sehr spär- 
lich in andere Moose eingesprengt. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 10' n. Br. ziemlich häufig. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 21 


47. J. Kaurini Liver. — Lophozia Kaurini (LriwPR.) 
STEPHANI. 

Bulun, e. col.; Kumachsur, fr., zusammen mit Myurella 
tenerrima, Martinellia rosacea, Blepharostoma trichophyllum 
usw.; Bulkur, c. col. 

Am Jenissei zwischen 61° 27'—70? 30' n. Br. zerstreut. 


48. J. badensis GorTscHE. — Lophozia badensis (GOTT- 
SCHE) SCHIFFN. 

Bulkur in Mischrasen zusammen mit anderen Leber- 
moosen. 

Am Jenissei zwischen 68° 5'—70? 20' n. Br. selten. 


49. J. Wenzelii NEES. —  Lophozia Wenzel (NEES.) 
STEPHANI. 

Bulun, zusammen mit WMartinellia irrigua, Mesoptychia 
usw.; Kumachsur, zweimal gesammelt, mit J. quadriloba, J. 
quinquedentata usw. vergesellschaftet. 

Am Jenissei zwischen 64? 5'—69? 35' n. Br. selten. 


50. J. alpestris SCHLEICH. — Lophozia alpestris (SCHLEICH.) 
Evans. 

Kumachsur, mehrmals gesammelt; Bulkur, zweimal ge- 
sammelt. Überall auf Erde sehr spärlich in Mischrasen. 

Am Jenissei nur einmal, bei 70° 10' n. Br., gefunden. 


51. J. ventricosa Dicks. — Lophozia ventricosa (Dicks.) 
DUM. 

Schigalova, c. gon.; Schigansk, c. gon.; Kumachsur, c. 
gon.; Bulkur. Südlich auf morschen Stämmen, nördlich auf 
Erde, fast überall nur spärlich in andere Moose eingesprengt. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 10' n. Br. ziemlich häufig. 


52. J.incisa ScHRAD. — Lophozia incisa (SCHRAD.) DUM. 
Ustilga auf faulem Holz, e. col.; Kumachsur, zweimal 
sehr spärlich gesammelt, mit Anthelia nivalis, Jungermania 
minuta, Blepharostoma trichophylla usw. vergesellschaftet. 
Am Jenissei häufig zwischen 56°—70° 30' n. Br. 


53. J. Kunzeana His. — Lophozia Kunzeana (HöB.) 
Evans. 


Kumachsur mehrmals gesammelt; Bulkur; von der Lena 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


nur spärlich in Mischrasen zusammen mit J. quinquedentata, J. 
alpestris, J. quadriloba, Martinellia irrigua usw. heimgebracht. 
Am Jenissei zwischen 61° 20'——70? 20' n. Br. häufig. 


54. J. quadriloba LINDB. — Lophozia quadriloba (LINDB.) 
EVANS. 

Kumachsur dreimal gesammelt; Krestjach; Bulkur, hier 
auch als eine f. gracilior, mollis, foliis plurimis bifidis. 

Am Jenissei zwischen 68°—70° 20' n. Br. zerstreut. 


55. J. quinquedentata Hups. — Lophozia quinquedentata 
(Hups.) CoGNIAUX. 


Bulun, fr., zusammen mit Dicranum spadiceum ; Kumach- 
sur, häufig, einmal mit Kelchen, hier auch in einer f. laxa; 
Krestjach: Bulkur; an der Lena am häufigsten in Mischrasen 
mit anderen nordischen Lebermoosen gesammelt. 


var. tenera JENSEN. 


Kumachsur. 

Am Jenissei ist die Art zwischen 59° 10'——70? 20' n. Br. 
verbreitet, wobei sie nördlich als var. turgida LINDB. immer 
häufiger wird. Nach V. F. BROTHERUS ist J. quinquedentata 
var. turgida auf der Bonnevie-Insel am Nordufer der W. 
Taimyr-Halbinsel von A. A. BIRULA gesammelt. 


56. J. exsectiformis BREIDLER. — Sphenolobus exsecti- 
formis (BREIDL.) STEPH. 

Ustilga, c. gon., auf einem morschen Stamm mit Lepi- 
dozia reptans, Riccardia latifrons usw.; Witimsk, c. col. et gon., 
auf morschem Holz. 

Die Art wurde zuerst im Jahre 1893 beschrieben; eine 
Nachprüfung von den mir zugänglichen Jenissei-Exemplaren, 
die in Musci Asiae borealis als J. exsecta erwähnt wurden, hat 
gezeigt, dass einige derselben, d. h. die Exemplare von Ni- 
kulina und Fatjanova zu J. exsectiformis gehören, dass aber 
auch die echte J. exsecta am Jenissei vorkommt, z. B. bei 
Lebjedevo (siehe ARNELL, 3). 


57. J. saxicola SCHRAD. — Sphenolobus saxicolus (SCHRAD.) 


STEPHANI. 


Bulkur, auf Erde mit Dicranum elongatum und Junger- 
mania minuta vergesellschaftet. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 23 


Am Jenissei nur dreimal, bei 61° 27, 69° 35’ und 70° 10' 
n. Br., beobachtet. 


58. J. minuta CRANTZ. — Sphenolobus minutus (CRANTZ) 
STEPHANI. 

Bulun; Kumachsur, häufig, meistens spärlich in Misch- 
rasen, z. B. in Dicranum-Arten eingesprengt; Bulkur. 

Am Jenissei zwischen 64? 5'—70° 30' häufig. 


59. Cesia concinnata (LIGHTF.) B. GR. — Gymnomitrium 
concinnatum (LIGHTF.) CORDA. 

Kumachsur, dreimal spärlich gesammelt. — Vom Vor- 
kommen dieser Art in Sibirien liegt nur eine frühere Angabe 
vor und zwar von V. F. BROTHERUS: »Jenissei-Busen, Kusj- 
kin-Insel» oder Dickson-Insel (leg. A. A. BIRULA). 


60. Calycularia laxa LINDB. & ÅRN. 

Kumachsur, dreimal gesammelt, mit Polytrichum alpinum, 
Plagiothecium denticulatum, Bartramia ityphylla, Pohlia cruda 
usw. vergesellschaftet und somit offenbar wie am Jenissei am 
oberen Rande trockener Erdabhänge wachsend. 

Früher nur von Dudinka, 69° 35' n. Br., am Jenissei 
bekannt. 


61. Marsilia Neesiana (GorrscH.) LINDB. — Pellia 
Neesiana (GOTTSCHE) Limpr. 

Bulun, spärlich zusammen mit Mesoptychia, Amblystegium 
stellatum usw. Weil das gesammelte Material steril ist, kann 
die Art nicht sicher bestimmt werden; aller Wahrscheinlich- 
keit nach haben wir es hier jedoch mit M. Neesiana, die am 
Jenissei zwischen 59° 10'—70? 30' sehr häufig ist, zu tun. 

Nach V. F. BROTHERUS: Nordufer der W. Taimyr-Halb- 
insel, an der Mündung des Kolomejtzew-Flusses (leg. A. A. 
BIRULA). 


Torfmoose.! 


1. Sphagnum medium Limpr. 

Kumachsur, forma anoclada. 

Am Jenissei nur zweimal, am nördlichsten bei 63° 15’ 
n. Br., gefunden. 


1 C. JENSEN hat die Torfmoose mit Ausnahme von zwei Formen, 
welche Mag. Phil. E. MELIN benannt hat, bestimmt. 


24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o 2. 


2. Sph. subsecundum NEEs. 
Bulkur. 
Auch am Jenissei nördlich, 66° 20'—70° 10’ n. Br. 


3. Sph. contortum SCHULTZ. 


var. gracile WARNST. Von E. MELIN bestimmt. 
Kumachsur, f. dasyclada. 


var. sibiricum C. JENSEN nov. var. 


»Differt a forma typica foliis ramulinis majoribus, 0,80— 
1,20 mm. latis et 1,40—2 mm. longis, cellulis hyalinis latiori- 
bus, apicem versus 16—20 p latis, dorso poris multis annu- 
latis ad commisuras dispositis. Varietas peculiaris formas 
nonnullas Sphagni inundati Russ. simulans.» (C. JENS. in. litt.) 

Schigansk; Kumachsur. Die Art ist für Sibirien neu. 


4. Sph. Ängstroemii HARTM. 

Kumachsur, dreimal gesammelt, zum Teil als forma ano- 
clada und f. ano-dasyclada; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER bei Schiganka in einem Laricetum 
dahuricae. 

Am Jenissei zwischen 62° 25'—70° 10' n. Br. in vielen 
Formen häufig. 


5. Sph. compactum DC. 


Kumachsur, als forma ano-dasyclada; Bulun. 

Nach A. K. CAJANDER auf der Insel Tit-Ary in einem 
Laricetum davuricae. 

Am Jenissei nur einmal, bei 66° 20', gesammelt. 


6. Sph. squarrosum ÜROME. 

Schigansk; Kumachsur, zweimal gesammelt, zum Teil als 
f. anoclada; Bulun; Bulkur, f. dasyclada. 

Nach A. K. CAJANDER bei Buru und der Schiganka in 
Alnastreta viridis; beim Timirbache und bei der Schiganka 
in Piceeta obovatae; bei Buru in einem Laricetum davuricae; 
bei der Schiganka in einem Salicetum viminalis und in 
einem Alnetum incanae. 

Am Jenissei häufig zwischen 58° 20'—70° 30' n. Br. in 
vielen Formen. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel im Jenissei- 
Busen und dreimal am Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel 
von A. A. BıruLA gesammelt. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 25 


7. Sph. teres (Scurmp.) ÅNGSTR. 

Kumachsur, dreimal gesammelt, zum Teil als f. anoda- 
syclada oder f. gracilis anoclada; Krestjach, f. ano-dasy-dre- 
panoclada; Bulkur, zum Teil als f. gracilis anoclada. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 58° 20'—70? 30' n. br. 


var. imbricatum WARNST. 
Kumachsur, f. ano-depranoclada. Von E. MELIN bestimmt. 


8. Sph. fimbriatum Wirs. 

Nach A. K. CAJANDER an der untersten Schiganka in 
einem Salicetum viminalis, in einem Alnastretum viridis, in 
einem Piceetum obovatae und in einem Laricetum dahu- 
ricae. 

Am Jenissei selten zwischen 63° 15'—70° 10' n. Br. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel im Jenissei- 
Busen (leg. A. A. BIRULA). 


9. Sph. Girgensohnii Russ. 
Nach A. K. CAJANDER an der untersten Schiganka in 
einem Laricetum dahuricae. 


var. leptostachys Russ. 

Schigansk, f. ano-dasy-drepanoclada; Kumachsur, an meh- 
reren Stellen, zum Teil als f. ano-dasyclada, f. ano-clada oder 
f. ano-dasy-drepanoclada. 

S. Girgensohnii mit mehreren Varietäten ist am Jenissei 
zwischen 61° 25'—70? 10' n. Br. häufig. 


10. Sph. Warnstorffii Russ. 

Schigalova, f. virescens; Kumachsur, f. brachyclada; Bu- 
lun, f. dasy-drepanoclada. 

Nach A. K. CAJANDER an der untersten Schiganka in 
einem Alnastretum viridis und in einem Piceetum obovatae. 

Am Jenissei häufig in vielen Formen bis 70° 10' n. Br. 


11. Sph. rubellum Wits. 

Kumachsur; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER an der untersten Schiganka in 
einem Laricetum dahuricae. 

Am Jenissei nicht gesammelt. 


12. Sph. obtusum WARNST. 
Nach A. K. CAJANDER bei Buru in den Vertiefungen 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


eines Laricetum davuricae und an der Schiganka in einem 


Piceetum obovatae. 
Am Jenissei zerstreut zwischen 58° 20'——70? 10' n. Br. 


13. Sph. angustifolium C. JENS. 

Kamachsur; Bulun. 

Am Jenissei häufig bis 69° 35' n. Br. 

Sph. balticum Russow. 

Nach V. F. BROTHERUS: Jenissei-Busen, Kusjkin-Insel (leg. A. A. 
BIRULA). 


14. Sph. Lindbergii Scuimp. var. microphyllum WARNST. 

Kumachsur; »am Flusse Lena in Ost-Sibirien» nach H. 
LINDBERG. 

Die Hauptform von S. Lindbergi? ist noch nicht für Si- 
birien nachgewiesen worden. 


Laubmoose. 


1. Polytrichum commune L. 

Nach A. K. CAJANDER in Fruticeta mixta zwischen der 
Aldan-Mündung und der Insel Agrafena; in Alnastreta viri- 
dis beim Ulach-Chaja und Buru; in Piceeta obovatae beim 
Timir-Bache und an der Schiganka; in Lariceta davuricae 
bei Buru; massenhaft in Pineta silvestris bei Jakutsk; in 
einem Salicetum hastatae unweit Küsür. 

Am Jenissei zwischen 59° 10'—69? 35’ häufig. 


2. P. juniperinum WILLD. 
Ustilga, fr.; Witimsk, fr.; Schigansk. 
Am Jenissei zwischen 56°—72° häufig. 


3. P. strictum Banks. 

Kumachsur, fr.; Bulun, 4, fr.; Bulkur, fr.. zusammen 
mit Hylocomium proliferum, Amblystegium uncinatum, Sphaero- 
cephalus turgidus usw. 

Nach A. K. CaJANDER auf der Insel Tit-Ary und an 
einem Tundra-Abhang bei Bulkur. Nach V. F. BRoTHERUS: 
Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel, Taimyr-Insel und an der 
Taimyr-Strasse (leg. A. A. Brruma). 

Am Jenissei zwischen 60? 20'—73? n. Br. häufig, nördlich 
immer reichlicher. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 27 


4. P. pilosum Neck. — P. piliferum SCHREB. 


Kumachsur, auf Steingeröll; Bulun, fr.; Bulkur, d, 
reichlich. 
Am Jenissei zwischen 56°—70° 10' häufig. 


5. P. hyperboreum Brown. 

Kumachsur, fr. mehrmals gesammelt, z. B. an einem 
Flussabhang. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel im Jenissei- 
Busen und an der Walter-Bai auf der W. Taimyr-Halbinsel 
(leg. A. A. BIRULA). 

Am Jenissei zwischen 69? 35'—72° 10' n. Br. beobachtet. 


6. P. gracile Drcks. 
Bulkur, in Timmia norvegica spärlich eingesprengt. 
Am Jenissei zwischen 59? 35'— 70° 10' n. Br. ziemlich häufig. 


m 


7. P. alpinum L. 

Kumachsur, SJ, fr., dreimal gesammelt; Bulkur. 

Nach V. F. BROTHERUS ist von dieser Art gesammelt: 
1) var. campanulatum (Brip.) auf der W. Taimyr- Halbinsel, 
an zwei Stellen, und auf Neu-Sibirien an mehreren Stellen 
(leg. A. A. BrRULA); 2) var. polare (C. Mórr.) auf Neu-Sibi- 
rien, an zwei Stellen (leg. BRUSSNEW). 

P. alpimum ist am Jenissei häufig zwischen 61? 27'— 
3 10. n... Br. 


8. P. urnigerum L. — Pogonatum urnigerum (L.) Paris. 
Kumachsur, fr., zweimal gesammelt. 
Am Jenissei zerstreut zwischen 58? 30'—66? n. Br. 


9. Oligotrichum glabratum (We.) Linps. — Psilopilum 
glabratum (Wa.) Horz. 

Kumachsur, fr., mehrmals gesammelt, zusammen mit 
Dicranella crispa, Amblystegium stellatum usw.; Bulkur, fr. 

Nach V. F. BROTHERUS auf einer der Steinigen Insel am 
Ostufer des Karischen Meeres, auf der W. Taimyr-Halbinsel 
an mehreren Stellen und auf Neu-Sibirien (leg. A. A. BIRULA). 

Am Jenissei zwischen 68°—70° 10' n. B. beobachtet. 


10. Schistophyllum (Fissidens) osmundioides (Sw.) 
La Pvr. 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Bulun, steril, mit eingesprengtem Blepharostoma tricho- 
phyllum. a 

Auch am Jenissei sehr selten und dort nur zweimal, 
unter 62° und 68° n. Br. gefunden. j 


11. Sch. bryoides (L.) La Pyt. 

100 Werst stidlich von Schigansk, an einem Erdabhang, fr. 

Unter der terminalen weiblichen Blüte sind die Antheri- 
dien in den oberen Blatt-Axillen vereinzelt und nackt, 
während sie länger herab von einem oder zwei Perigonial- 
blättern umgegeben sind; die eingesammelte Form entspricht 
somit var. intermedium LINDB. " 

Am Jenissei ist diese Art weit verbreitet bis 70° 30' 
n- Br. 


12. Cinclidium arcticum (BR. EUR.) C. MÜLL. 

Kumachsur, zweimal gesammelt, fr.; Krestjach; Bulkur, 
an mehreren Stellen. 

Die hiermit zum ersten Mal für Sibirien nachgewiesene, 
hoehnordische Art tritt zuerst bei 70? 30' n. Br. auf um 
bei Bulkur, 72? n. Br., geradezu häufig zu werden. Die 
meisten Rasen sind vóllig rein; in einem bei Bulkur einge- 
sammelten Exemplar waren Stereodon chryseus, Amblystegiwm 
stellatum und A. uncinatum eingesprengt. 


13. C. latifolium LINDB. 

Balagnach; Kumachsur. 

Nach dem vorliegenden Material zu urteilen an der Lena 
selten und nur steril; mit anderen Sumpfmoosen wie Ambly- 
stegium stellatum, A. cordifolium, A. stramineum, Astrophyllum 
cuspidatum usw. vergesellschaftet. 

Am Jenissei zwischen 69°—70° 30' n. Br. häufig. 


14. C. hymenophyllum (Br. EUR.) LINDB. — Mnium 
hymenophyllum BR. EUR. 

Bulun; Kumachsur, reichlich gesammelt in bis 8 cm. 
hohen Rasen, in welchen Amblystegium uncinatum und Hyp- 
num trichoides eingesprengt sind; Bulkur, zusammen mit Am- 
blystegium stellatum, Timmia norvegica usw. Die Art bewährt 
sich an der Lena wie am Jenissei, wo sie zwischen 68°—70° 10' 
n. Br. gefunden ist, als nördlich. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 29 


15. Astrophyllum punctatum (L.) Linps. — Mnium 
punctatum (L.) HEDW. 

Schigalova; Kumachsur an mehreren Stellen, J und fr.; 
Bulkur, zweimal gesammelt. 

Das nördliche Vorkommen der Art bis 72° n. Br. ist 
bemerkenswert, weil sie am Jenissei nicht nördlicher als 
bei 62° 5' beobachtet ist. Die vergesellschafteten Moose, wie 
z. B. Martinellia irrigua, Astrophyllum cuspidatum, Chiloscy- 
phus usw., zeigen, dass sie wie gewóhnlich an sumpfigen 
Stellen wächst: bei Bulkur waren Timmia norvegica, Swartzia 
montana, Amblystegium stellatum usw. in die Rasen einge- 
mischt. 


16. A. pseudopunctatum (B. S.) LINDB. — Mnium sub- 
globosum BR. EUR. 


Von dieser am Jenissei bis 70° 30' n. Br. häufigen Art 
habe ich von der Lena nur ein einziges sicheres Exemplar 
gesehen und zwar von Bulkur, 72? n. Br. 


17. A. rostratum (SCHRAD.) Linps. — Mnium rostratum 
SCHRAD. 


Vitimsk, ein ziemlich grosser, steriler und reiner Rasen. 
Am Jenissei nur zweimal, bei 56° und 58° 20' n. Br. 
beobachtet. 


18. A. cuspidatum (L., Neck.) Linps. — Mnium affine 
BLAND. 

Schigalova, { und 9; Ustkut, an einem Bachufer, 9; 
50 Werst nördlich von der Mündung des Nebenflusses Vilui, 
mit jungen Fruchtstielen, f. ad A. rugicum vergens; Ku- 
machsur fr, zum Teil als f. integrifolia; Krestjach €; 
Bulkur, f. typica, f. integrifolia und f. ad A. rugicum vergens. 
An der Lena häufig und wie gewöhnlich vielgestaltet. Die 
meisten Exemplare zeigen durch die eingemischten Moose, 
wie z. B. Astrophyllum punctatum und Cinclidium latifolium, 
dass sie von sumpfigen Lokalitüten herstammen. 

Am Jenissei bis 70° 30' n. Br. häufig. 

Nach V. F. BROTHERUS als var. integrifolium am Nord- 
ufer der W. Taimyr-Halbinsel und auf Neu-Sibirien (leg. 
A. A. BIRULA). 


19. A. Seligeri (Jug) LINDB. — Mnium Seligeri JUR. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Schigalova, reichlich in schön fruchtenden Rasen. 
Die Art wird hiermit zum ersten Male für Sibirien nach- 
gewiesen. 


20. A. rugicum (LAUR.). — Mnium rugicum LAUR. 

Schigalova, in weiten und reinen Rasen; 100 Werst süd- 
lich von Schigansk, auf dem Schlammboden des periodisch 
überschwemmten Flussufers; Kumachsur, zweimal gesam- 
melt, 4. 

Die Art, die für Sibirien neu ist, habe ich, wie sich bei 
einer Nachprüfung herausstellte, auch an den Schlammufern 
des Jenissei unter 56? und zwischen 69? 35'—70? 20' n. Br. 
gesammelt. 


21. A. medium (Br. EUR.) LinDB. — Mnium medium 
BR. EUR. 

Kumachsur an mehreren Stellen, fr., mit Ptilium, Sphae- 
rocephalus turgidus, Hypnum trichoides usw. vergesellschaftet. 

Am Jenissei zwischen 59°—68° n. Br. nicht selten. 


22. A. Drummondii (B. S.) LINDB. — Mnium Drummondii 
BIS: 

Schigalova, mit Blüten und zusammen mit A. cuspi- 
datum wachsend. 

Am Jenissei zwischen 56°—61° 25' n. Br. verbreitet. 


23. A. hymenophylloides (HöBEN.) LINDB. — Mnium 
hymenophylloides HUBEN. 

Kumachsur und Bulkur, an mehreren Stellen in den 
Ritzen der Kalkstein- und Tonschieferfelsen. Nur spärlich 
gesammelt und mit kalkholden Arten, wie z. B. Barbula 
rubella, Swartzia montana, Leersia procera usw. vergesellschaftet. 

Am Jenissei dreimal zwischen 65° 35'—68? 25’ n. Br. 
beobachtet. 


24. A. Blyttii (BR. EUR.) LINDB. — Mnium Blyttu 
BR. EUR. 

Balagnach; Kumachsur, reichlich gesammelt in bis 17 cm. 
hohen Rasen; Bulkur, häufig. 

Im nördlichen Teil des Gebietes häufig und zuweilen reich- 
lich, was dem Verhältnis am Jenissei, wo die Art zwischen 
65° 50'—70° 20' n. Br. gesammelt ist, völlig entspricht. Die 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 31 


meisten Rasen sind rein; in einigen Rasen mit Hypnum 
cirrosum, Timmia norvegica, Cinclidium arcticum oder Astro- 
phyllum orthorrhynchum vergesellschaftet. 


25. A. orthorrynchum (BR. EUR.) LINDB. — Mnium 
orthorrhynchum BRID. 

Schigalova; Ustkut, zusammen mit /sopterygium nitidum; 
Bulun, J und 9; Kumachsur, FJ und 9, häufig; Bulkur. 

An der Lena weit häufiger als am Jenissei, wo ich diese 
Art nur an einer Stelle, bei Mjelnitsa, 65° 35’ n. Br., gesam- 
melt habe. Dieses Verhältnis beruht darauf, dass Felsen- 
grund an der nördlichen Lena weit häufiger ist als am 
Jenissei. 


26. A. riparium (Mırr.) LINDB. — Mnium riparium 
MITT. 

Nur bei Kumachsur, 9, gesammelt. 

Am Jenissei zweimal bei 61? und 62? n. Br. gesammelt. 


27. Timmia austriaca HEDW. 

Balagnach, zusammen mit Amblystegium uncinatum; Ku- 
machsur, mit Amblystegium stellatum, A. filicinum, Ditrichum 
flexicaule usw. vergesellschaftet; Bulkur, dreimal gesammelt, 
zusammen mit Hypnum trichoides, Sphaerocephalus palustris, 
Amblystegium stellatum usw. An der Lena wie am Jenissei, 
wo die Art zerstreut zwischen 65° 5'— 69° 35' n. Br. vor- 
kommt, eine entschieden nördliche Art. 

Alle die von der Lena heimgebrachten Exemplare können 
zu var. arctica (KINDB.) ARNELL geführt werden. Das Exemplar 
von Kumachsur und zwei Exemplare von Bulkur stimmen 
aber noch besser mit var. papillosa HESSELBO (19) überein; 
diese Varietät wird, wie folgt, beschrieben: »The sheath-like 
part of the leaf papillose at the point of transition to the 
lamina. The leaf-margin coarsely denticulate at the apex 
and indistinctly denticulate downwards.» Diese Form ist 
von Interesse, weil sie zeigt, dass die Timmia-Arten in den 
arktischen Gegenden eine Neigung haben, papillös zu werden, 
ein Verhältnis, das, wie ich hier unten zeigen werde, auch 
bei T. comata und noch ausgeprägter bei T'. norvegica her- 
vortritt. Die Varietäten var. arctica und var. papillosa sind 
indessen kaum als Varietäten aufrecht zu halten, vielmehr 
sind sie wohl richtiger als nur Formen von 7’. austriaca auf- 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


zufassen; die Papillosität betreffend habe ich gefunden, dass 
man bei dieser Art alle Übergänge von glatten zu papillösen 
Formen finden kann. 


28. T. comata LINDB. & Arn. — T. elegans HAGEN. 


Kumachsur, dreimal gesammelt, zusammen mit Myurella 
tenerrima, Swartzia montana, Amblystegium stellatum usw. An 
der Lena nördlich wie am Jenissei, woselbst die Art zwischen 
65? 35'—69? 40' n. Br. gefunden ist. 

In fast allen an der Lena gesammelten Exemplaren ist 
der obere Teil der Blattscheide mehr oder minder papillós; 
die sibirischen Exemplare der Art sind zuweilen nicht scharf 
von T. norvegica abgegrenzt. 


Anmerk. Die unweit Krasnojarsk, 56^ n. Br., gefundene Timmia- 
Art, die in Musci Asiae borealis zu T'. comata gebracht wurde, ist meiner 
jetzigen Ansicht nach T. bavarica HEssL. var. salisburgensis (HoPPE) LINDE. 


29. T. norvegica ZETT. 


Balagnach; Kumachsur, häufig und reichlich, an Felsen 
und am Boden, so z. B. am Boden unter Alnaster-Gebüsch, 
reichlich, üppig, bis 7 cm. lang, und fruchtend gesammelt; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
über; Krestjach, reichlich und üppig, bis 9cm. lang; Bulkur 
häufig, z. B. an Sandsteinfelsen zusammen mit Ditrichum 
flexicaule, Amblystegium stellatum, A. revolvens usw. Ausser- 
dem besitze ich ein im Jahre 1882 von THOMAN »an der Lena- 
Mündung» gesammeltes Exemplar dieser Art. 

T. norvegica ist somit eine an der unteren Lena nördlich 
von 70° n. Br. gemeine und reichlich vorkommende Art, was 
wohl daher rübrt, dass dort Felsengrund reichlich vorkommt; 
am Jenissei habe ich dieses Moos nur spärlich und zerstreut 
zwischen 65? 35'—70? 40' n. Br. (hier sind dann auch die 
Fundorte der 7. sibirica mitgerechnet) gefunden. 

Die Durchmusterung des reichlichen Materiales von 7'. 
norvegica, das von der Lena heimgebracht worden ist, hat 
gezeigt, dass diese Art in Sibirien unerwartet variabel ist 
und dadurch eine kritische Art wird. Im Zusammenhang 
damit fand ich, dass 7. sibirica LiNDB. & ARNELL offenbar 
zum Formenkreis der T. norvegica gehört und in der Tat 
nur eine extreme, durch zahlreiche Zwischenformen mit 
typischer T. norvegica eng verbundene Form ist. T. sibirica 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES,. 33 


liefert somit ein Beispiel, wie leicht man, wenn das Material 
kärglich ist, verleitet werden kann, Arten aufzustellen, die 
nicht haltbar sind. 

T. norvegica wechselt in der Farbe der ganzen Pflanze 
gelb—grün und in der Länge der Blätter, welche nicht immer 
nach der Spitze des Sprosses beträchtlich länger wer- 
den; die Blattform, so z. B. die Breite der Blattscheide, die 
Länge der Blattscheide und die Zähnelung des Blattrandes, 
kann auch wechseln, am meisten aber die Papillosität der 
Blatter. Nach Limericut sollten bei 7'. norvegica die Blatt- 
scheide, die Blattrippe und die untere Hälfte der Blattscheibe 
am Rücken papillös—grob papillös sein; von der Ober- 
seite der Blattrippe wird in dieser Hinsicht nichts gesagt. 
Diese Angaben sind indessen nicht erschöpfend und nicht völlig 
korrekt. Die Papillen an der Rückseite der Blattscheiden 
sind auf die obere Hälfte derselben beschränkt und sie nehmen 
nach oben an Anzahl zu; die Anzahl der Papillen wechselt 
sehr; zuweilen sind sie sehr reichlich, in einigen Exemplaren 
sind sie viel spärlicher und zuweilen, wenn auch sehr selten, 
fehlen sie fast gänzlich. Bemerkenswert ist ausserdem, dass 
eine jede der langen und schmalen Zellen der Blattscheide 
gewöhnlich mit mehreren (in einem Falle zählte ich sogar 
sieben) in einer Längsreihe stehenden Papillen versehen ist. 
Die Papillositát am Rücken der Rippe wechselt auch sehr; 
am häufigsten ist der Rücken seiner ganzen Länge nach 
papillós, zuweilen nur in der oberen oder in der unteren 
Hälfte; selten ist er spärlich papillös und noch seltener 
völlig glatt; in einigen Fällen sah ich eine deutliche Zähnelung 
am oberen Teil der Rückseite der Rippe. So kommen wir 
zur Oberseite der Rippe; diese ist fast stets sehr dicht pa- 
pillös (oder vielleicht richtiger gesagt mamillös), nur in we- 
nigen Fällen habe ich die Oberseite der Rippe glatt gefun- 
den. Die soeben beschriebene Variation in der Papillosität 
der Blatter von TJ. norvegica ist, so viel ich gesehen habe, 
nicht in der Literatur erwähnt worden; die Papillosität an 
der Oberseite der Blattrippe scheint sogar völlig unbeachtet 
zu sein, bis S. O. LINDBERG und ich selbst dieselbe an 
der Form, die T. sibirica genannt wurde, konstatierten. 
Bei der Untersuchung von mehreren norwegischen Exem- 
plaren der Art fand ich indessen eine ähnliche Variation, 
zuweilen sogar an den Blättern eines und desselben Sprosses; 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 2. 3 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


auch an diesen Exemplaren war die Oberseite der Blatt- 
rippe fast immer dicht papillös. 

Es erschient mir in diesem Zusammenhange praktisch 
zwischen Papillen und Mamillen keinen Unterschied zu 
machen, sondern die diesbezüglichen Bildungen einfach Pa- 
pillen zu nennen. Im Gebrauch der genannten Kunstaus- 
drücke herrscht gegenwärtig Verwirrung, so z. B. habe ich 
neulich mehrere Abhandlungen über die Philonotis-Arten ge- 
lesen, in welchen meiner Ansicht nach unrichtig gesagt wird, 
dass die Blätter dieser Arten mamillös sind. LIMPRICHT 
meint mit Papillen die lokalen Verdickungen der freien Aus- 
senwände der Zellen und mit Mamillen Auftreibungen des 
Zell-Lumens ohne begleitende Verdickungserscheinungen der 
Zellwand. Bei einigen Timmia-Arten macht die Oberseite 
der Blattrippe den Eindruck dicht papillós zu sein; aus 
der Abbildung, welche LIMPRICHT von einem Querschnitt 
durch die Blattrippe der 7. megapolitana gegeben hat, geht 
jedoch hervor, einerseits dass es sich in diesem Falle eher um 
Mamillen handelt, andererseits aber, dass es keine scharfe 
Grenze zwischen Papillen und Mamillen gibt; in diesem Falle 
handelt es sich um Unebenheiten, die zum Teil durch die 
Auftreibungen des Zell-Lumens und zum Teil durch lokale 
Verdickungen der Aussenwände der Zellen gebildet werden. 


30. T. megapolitana HEpw. 


Schigalova, fr., reichlich auf morschen Stämmen gesammelt, 
mit Myurella julacea, Stereodon arcuatus, Swartzia montana 
usw. vergesellschaftet; 50 Werst nördlich von der Wilui- 
Mündung, fr., zusammen mit Barbula rubella; 100 Werst süd- 
lich von Schigansk, fr., schlammbedeckt und somit offenbar 
innerhalb des Bereiches der Überschwemmungen gesammelt. 

Nach A. K. CAJANDER bei Schigansk in einem Frutice- 
tum mixtum; nicht weit von der Schiganka-Mündung in 
einem Salicetum viminalis; von ihm auch für die Piceeto- 
Lariceta an der Lena angegeben. 

Am Jenissei häufig an periodisch überschwemmten, 
schlammbedeckten Stämmen zwischen 58° 20'—68° 25' n. Br. 

T. megapolitana HEDW. und T. cucullata MıcH. können 
meiner Erfabrung nach nicht als Arten unterschieden werden, 
wie einige Bryologen, so z. B. R. S. WILLIAMS in Rev. bryol. 
1901, p. 1, meinen. .Bei einer Vergleichung von einem Ori- 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 35 


ginalexemplar von T. megapolitana, welches Tımm in Mecklen- 
burg gesammelt hat, mit zu 7’. cucullata gebrachten Exem- 
plaren von der Dwina in Nord-Russland (leg. V. F. Bro- 
THERUS, 1882) und von Hertford in Minnesota (leg. J. M. 
HOLZINGER, 1901) fand ich, dass die Kennzeichen, welche 
die genannten Arten unterscheiden sollten, nicht vorhanden 
sind. Bei T. megapolitana waren die Blattscheiden nicht 
breiter als die Basis der Blattscheibe, die Blattzellen nicht 
kleiner sondern wie bei T7. cucullata etwa 12 v. im Durch- 
messer, die Früchte nicht gefurcht usw. Meine Beobachtungen 
stimmen mit der vorzüglichen Beschreibung von T. megapoli- 
tana, die G. LIMPRICHT in Die Laubmoose Deutschlands, 
Österreichs und der Schweiz gegeben hat, vollkommen 
überein. 

31. Sphaerocephalus palustris (L.) Lınpe. — Aula- 
comnium palustre (L.) SCHWAEGR. 

Im ganzen Gebiet häufig: Schigalova, häufig, fr.; Vi- 
timsk; Bulun; Balagnach; Kumachsur, häufig, gon. und 4, 
zuweilen üppig und bis 17 cm. lang; Krestjach; Bulkur 
häufig. Die vergesellschafteten Moose, wie z. B. besonders 
häufig Sphaerocephalus turgidus, zuweilen auch Amblystegium 
stramineum, Astrophyllum cuspidatum, Cinclidium latifolium 
usw. lassen schliessen, dass die Art auch in diesem Gebiet 
an feuchten Lokalitäten wächst. 

Auch am Jenissei haufig. 

Wie gewöhnlich vielgestaltet. Von Kumachsur liegt die 
Art mehrfach als eine forma foliis flexuosis, squarrosis, lon- 
gioribus, valde angustis et saepe acute acuminatis vor. Auch 
bei Formen die übrigens normal sind, findet man zuweilen 
Blätter, welche zugespitzt sind. 

Nach V. F. BROTHERUS: Jenissei-Busen und zweimal am 
Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel (leg. A. A. BrRULA). 


32. Sph. turgidus (WAHLENB.) LINDB. — Aulacomnium 
turgidum (Wa.) SCHWAEGR. 

Ustilga fr.; Schigansk fr.; Bulun fr.; Balagnach; Ku- 
machsur häufig, fr.; Bulkur. 

Über das ganze Gebiet verbreitet, meistens in Sümpfen, 
aber auch an trockneren Standorten, und sehr häufig fruch- 
tend, merkwürdigerweise auch am südlichsten Fundort Ustilga, 
55° 30' n. Br. Auch am Jenissei tritt diese Art schon im 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Waldgebiet auf, so z. B. bei Fatjanova, 64” 5' n. Br., um 
nördlich immer häufiger zu werden. 

Nach V. F. BROTHERUS auf einer der felsigen Inseln 
im Karischen Meer, am Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel, 
auf Kap Tscheljuskin und dreimal auf Neu-Sibirien gesammelt. 


Var. elongatus LINDBERG & ARNELL. 

Kumachsur, reichlich fruchtend, zusammen mit Hylo- 
comium proliferum, H. parietinum, Polytrichum strictum usw. 

Am Jenissei einmal unter 65° 50' n. Br. beobachtet. 


33. Sph. acuminatus LINDB. & ÅRN. — Aulacomnium 
acuminatus (LINDB. & ARN.) PAR. 

Balagnach, rein; auf einem Kalkberg am linken Flussufer 
Kumachsur gegenüber zusammen mit Hypnum trichoides var. 
atrichum. Diese seltene, zuerst vom Jenissei, wo ich sie 
zweimal, bei 61° 27' und 65° 50° n. Br. gesammelt habe, 
beschriebene Art hat N. BryHn auch für North Lincoln und 
König Oscars Land, 76° 30' n. Br., in Nord-Amerika nach- 
gewiesen in den von Dr H. G. Sımmons heimgebrachten 
Moossammlungen. 


34. Meesea triquetra (L.) Anastr. — M. tristicha (FUNK.) 
BR. EUR. 

Balagnach auf Kalkgrund zusammen mit Amblystegium 
stramineum, Hypnum trichoides usw.; Tasary, rein; Bulkur, 
d und fr., zusammen mit Cinclidium arcticum, Timmia nor- 
vegica, Jungermania quadriloba usw. 

Am Jenissei zwischen 58° 20'——70? 30' n. Br. gesammelt, 
nórdlich vom Polarkreis hàufig. 


35. M. trichoides (L.) SPRUCE. — M. uliginosa HEDW. 

Nördlich ziemlich häufig: Bulun fr.; Balagnach; Ku- 
machsur und Bulkur an mehreren Stellen, fr. | 

Am Jenissei zwischen 64?—70? 39' n. Br. verbreitet, nörd- 
lich häufiger. 

Nach V. F. BROTHERUS: Jenissei-Busen, Kusjkin-Insel. 

Wie gewöhnlich sehr veränderlich an Grösse. Die klei- 
neren Formen, welche mit Astrophyllum hymenophylloides, 
Barbula rubella usw. vergellschaftet sind, sind offenbar in 
Felsenritzen gesammelt; in anderen, weit längeren Exemplaren 
sind Amblystegium revolvens, A. sarmentosum, Stereodon chry- 


= 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 37 


seus usw. eingemischt, woraus hervorgeht, dass sie von sump- 
figen Stellen herstammen. 


36. Catoscopium nigritum (Hrpw.) BRID. 
Auf einem Kalkberg am linken Flussufer Kumachsur ge- 


genüber, reichlich und fr.; Bulkur fr. 
Am Jenissei nur einmal unter 69° 35’ n. Br. gefunden. 


37. Philonotis fontana (L.) Brip. 


Am östlichen Flussufer 50 Werst südlich von der Mün- 
dung des Nebenflusses Wilui; Kumachsur, häufig, zuweilen 
fr., in wechselnden Formen, so z. B. unter Alnaster-Gebüsch 
in einer sehr zarten, reichlich fruchtenden Form und an einem 
Bachufer als forma adpressa; Bulun, d, zweimal gesammelt; 
Bulkur zusammen mit Amblystegium cordifolium, Stereodon 
chryseus usw., hier auch eine Form mit ausgesperrten Blättern, 
f. squarrosa. 

Die Art ergibt sich somit als häufig im nördlichen Teil 
des Gebietes. 

Am Jenissei zwischen 65° 50'—70° 35' n. Br. vorkommend, 
nördlich häufiger. 


38. Ph. tomentella Mor. — Ph. alpicola JUR. 

Balagnach an Kalkfelsen, Z und fr.; Kumachsur häufig, 
d und fr., so z.B. an Felsen zusammen mit Bartramia ityphylla, 
Swartzia montana usw. und an einer anderen Stelle zusammen 
mit Sphaerocephalus turgidus, Hypnum trichoides, Hylocomium 
proliferum usw.; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber; Krestjach; Bulkur. 

Eine kritische Art, die erst in den letzten Jahren völlig 
aufgeklärt worden ist; ich habe sie auch an einigen Stellen 
am nördlichen Jenissei zwischen 65° 35'—69° 35' n. Br. ge- 
sammelt. Im arktischen Nord-Amerika ist sie nach N. BRYHN 
häufig und scheint dort Ph. fontana zu ersetzen. N. BRYHN 
hat meine Bestimmungen von den an der Lena gesammelten 
Philonoten zuvorkommend bestätigt. 

Anm. Die Philonoten des Jenissei dürften in Musci Asiae borealis 
nicht zeitgemäss erklärt sein. L. LorsKke, der diese Gattung eingehend 
studiert hat, untersuchte im Jahre 1905 meine vom Jenissei herstammenden 
Exemplare von Philonotis und fand dabei die folgenden Arten: 

Ph. fontana (L.) Bnrp.: Mjelnitsa, 65° 35' n. Br.; 


Ph. seriata (MITT.) LINDB. var. adpressa (FERG. ex p.) LOESKE et Mön- 
KEM.: Minusinsk, 53° n. Br. (leg. N. MARTIANOFF); 


38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Ph. calcarea (Br. EUR.) SCHIMP.: Antsiferova, 59° 10' n. Br., mit. var. 
mollis VENTURI; 

Ph. tomentella Mou. var. borealis (HAGEN) Limpr.: Mjelnitsa, 65° 35! n. 
Br. und Werschininskoje, 69° n. Br.; i 

Ph. caespitosa Wits.: Turukansk, 65° 55' n. Br.; das zu Ph. caespitosa 
gebrachte Exemplar ist indessen nach LoESkE für eine völlig sichere Be- 
stimmung nicht geeignet. Alle die genannten Formen (die Form von 
Minusinsk ausgenommen) wurden in Musci Asiae borealis zu Ph. seriata 
gebracht. 


39. Batramia ityphylla (HALL.) Brin. 


Schigalova, fr., in einer Höhle zusammen mit Hypnum 
strigosum, Swartzia montana usw.; Bulun, fr.; Kumachsur, 
fr., häufig auf Erde und an Felsen, zuweilen reichlich und 
üppig, bis 7 cm. lang, am häufigsten mit Pohlia cruda ver- 
gesellschaftet; Bulkur, fr. 

Am Jenissei zwischen 67°—70° 10' n. Br. beobachtet. 


40. B. Oederi (GUNN.) Sw. — Plagiopus Oederi (GuNN.) 
LIMPR. 


‘ Kumaehsur, steril, nur von einer Stelle hingebracht, hier 
aber reichlich und üppig, bis 9 cm. lang. 

Am Jenissei nur zweimal, bei 65° 35’ und 68° 35' n. Br. 
gesammelt. 


41. Conostomum tetragonum (ViLL.) LINDB. — C. bo- 
reale Sw. 

Von drei Stellen bei Kumachsur in kleinen Räschen 
heimgebracht, fr. 


Auch am Jenissei entschieden nördlich und nur zwischen 
69° 35'—70° 10' n. Br. gefunden. 


42. Bryum proliferum (L.) SIBTH. — Rhodobryum roseum 
(Wets.) LIMPR. 

Schigalova, auf humöser Erde. 

Am Jenissei zwischen 56°—61° 30' n. Br. ziemlich häufig. 


43. Br. ventricosum Dicks. 


Schigalova, J und fr., reichlich in einer sehr schlanken 
Form, f. gracillima, mit zahlreichen anderen Moosen, wie 
Thuidium lanatum, Hypnum trichoides usw., vergesellschaftet; 
Ustkut, an einem Bachufer; 50 Werst nördlich von der 
Wilui-Mündung, zusammen mit Timmia megapolitana, Tortula 
mucronifolia, Myurella julacea usw.; Kumachsur, fr., zweimal 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 39 


gesammelt, zum Teil als f. gracillima; Krestjach; Bulkur, 
fr., zusammen mit Pohlia commutata. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 30' n. Br. in mehreren 
Formen hàufig. 


44. Br. crispulum HAMPE. 

Kumachsur, fr., zweimal gesammelt, z. DB. an einem 
Bachufer, f. flagellaris; Bulkur, auf Schlammboden unter 
Weidengebüsch. 

Eine für Sibirien neue Art, die aber, wie mir scheint, 
vom vielgestalteten Br. ventricosum schwach abgegrenzt ist. 
Bei der f. flagellaris sind die Flagellblätter sehr abweichend, 
dünn und abgestumpft, die Blätter an den älteren Sprossen 
aber ganz wie bei typischem Br. crispulum entwickelt. 


45. Br. obtusifolium Linn». 

Kumachsur, fr., dreimal gesammelt, an einer Stelle reich- 
lich fruchtend und hier mit solchen Sumpfmoosen wie Am- 
blystegium revolvens, A. sarmentosum, A. cordifolium, Mar- 
chantia, Hypum trichoides usw. eingesprengt; Bulkur. 

Nach V. F. BROTHERUS an der Walter-Bai auf der W. 
Taimyr-Halbinsel und auf Kap Tscheljuskin (leg. A. A. Bı- 
RULA). Am Jenissei nur zweimal, 70° 10' und 72? 10' n. Br., 
beobachtet. 

Diese arktische Art entwickelt nur selten Früchte. Nach 
einer Angabe von N. C. KInDBERG sind die Früchte zum 
ersten Mal 1897 in Alaska von PALMER gefunden. Später 
wurde der Sporofyt derselben von mir nach von O. EKSTAM 
auf Nowaja Semlja und von P. Dus£n auf Hurry-Inlet in 
Ost-Grónland gesammelten Exemplaren näher beschrieben. 
Es stellte sich dabei heraus, dass die Exemplare von Nowaja 
Semlja autoecisch waren, die Exemplare von Grönland aber 
dioecisch. Letzteres scheint auch bei den Exemplaren von 
Kumachsur der Fall zu sein. 


46. Br. argenteum L. 

Zwischen Katschug und Verkolensk; Kumachsur, an 
Felsen und auf Schlammerde. 

Am Jenissei ziemlich häufig zwischen 56?—70? 30' n. Br. 


47. Br. cirratum HornschH. 


Auf einem Kalkberg Kumachsur gegenüber, fr., an einem 
Bachufer. 


40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Am Jenissei zwischen 62° 25'— 69? 40' n. Br. zerstreut. 


48. Br. calcicola ARN. 

Kumachsur, fr. in Felsenritzen. 

Am Jenissei zweimal, 60° 25' und 65° 50' n. Br. gesam- 
melt (ARNELL in Rev. bryol. 1898, S. 6). 


49. Br. affine BRUCK. 

Kirensk, fr. (etwas zu jung, um sicher bestimmt zu wer- 
den); Schigansk, fr. 

Am Jenissei zwischen 59°—63° n. Br. verbreitet (ARNELL 
in Botaniska Notiser, 1898, S. 59). 


50. Br. intermedium (Lupw.) BRip. 


50 Werst südlich von der Wilui-Mündung, fr.; Kumach- 
sur, fr., dreimal gesammelt. 
Am Jenissei zwischen 61? 5'—70? 10' n. Br. zerstreut. 


51. Br. nitidulum LINDB. 
Bulkur, fr. — Eine für Sibirien neue Art. 


52. Br. (Eubryum) Ehlei ARNELL n. sp. 

Synoicum, gregarium, minutum, inferne fuscum, innova- 
tionibus pallide viridibus, caule ramoso inferne tomento ra- 
diculoso fusco-rubro ubertim tecto. Folia ad comas apicales 
conferta, rigida, late ovata, concava, plus minusve subito ad 
cuspidem brevem acuminata; margo revolutus, integer, limbo 
bene evoluto, luteo, 3—4 cellulas lato; nervus validus, ve- 
tustus fusco-ruber, in cuspide se dissolvens; cellulae basi- 
lares rectangulares, infimae rubrae, in medio folio breves, 
0,013X0,27—0,04 mm., rhomboideae, membranis crassis et 
luteis. Seta 1,5—2,5 cm. longa, gracilis, flexuosa, nitida, 
rubra. T'heca clavata, pendula — fere horizontalis, opaca, lutea 
vel interdum fusco-rubra, collo sporogonio dimidium breviore; 
sporogonium regulare, anguste ovatum, sub ore saepe con- 
tractum; cellulae exothecii irregulariter rectangulares—qua- 
dratae, 0,02—0,033xX0,033—0,04 mm., os versus circiter 10 
cellulas late immo minores, quadratae, juxtamarginales 4— 5 
cellulas late applanatae, membranis crassis, luteis, flexuosis. 
Exostomii fundus luteo-ruber, 0.03 mm. latus, inferne male 
definitus; dentes lutei, dentati, limbati, papillose minute 
punctati, apicibus angustis, fere filiformibus, indistincte pa- 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 41 


pillosis, lamellis ventralibus circiter 20. Endostomii membrana 
lutea, minute papillosa; processus sensim angustati, papillosi, 
fenestris circiter 5 rotundate quadratis, supremis rimosis; 
cilia rudimentaria vel interdum bene evoluta et parce appen- 
diculata. Sport 0,015—0,02 mm., lutei, pellucidi, granulosi, 
glabri. Operculum humiliter convexum, nitidum, luteo-rubrum, 
breviter apiculatum. 

Hab. Sibiria, ad flum. Lena, Kumachsur, 70? 30' lat. 
bor. ubi anno 1898 Barbulae rubellae associatum leg. H. 
NILSSON-EHLE. 

Die Art ist durch die steifen, kurzspitzigen Blätter, die 
dicken, gelben Wände der Blattzellen, den scbmalen und 
gelbroten Fundus, die ungewöhnlich lang und schmal ge- 
spitzten Peristom-Zähne, die schwach entwickelten Cilien und 
die gelben Sporen besonders gekennzeichnet. 


53. Br. calophyllum Brown. 


var. procerum LINDB. & ÅRN. 


Kumachsur, auf einer Uferwiese; Bulkur. 
Am Jenissei nur bei Tolstoinos, 70° 10’ p. Br., beob- 
achtet. 


54. Br. archangelicum Br. EUR. 
Kumachsur, fr., in einer Felsenritze, forma halodon. 
Am Jenissei zwischen 57°—70° 10' n. Br. zerstreut. 


55. Br. acutum LINDB. 


Bulun, fr.; Kumachsur, fr. mehrmals gesammelt auf 
Schlammerde; am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber 
auf Schlammboden am Ufer eines Baches, fr.; Krestjach, fr. 

An der unteren Lena, wie es scheint, ebenso häufig wie 
an den Schlammufern des Jenissei, wo die Art zwischen 67° 20' 
— 70° 30' n. Br. massenhaft vorkommt. 

Die drei in neuerer Zeit aufgestellten Arten Br. acutum 
LINDB., Br. Axel-Blyttii KAURIN und Br. acutiforme Liner. 
sind unter sich sehr nahe verwandt und wachsen häufig mit 
einander vermengt; es kann daher in Frage gestellt werden, 
ob sie in der Tat spezifisch getrennt oder nur Formen einer 
einzigen, etwas variirenden Art sind. I. HAGEN (16) ist von 
der Ansicht, dass sie gesondert zu halten sind und zwar be- 
sonders wegen der Charaktere der Frucht, in welcher Hin- 


42 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:O 2. 


sicht er mehrere Kennzeichen anführt, die seiner Ansicht 
nach die drei Arten unterscheiden sollten. Bei einer Ver- 
gleichung von Früchten, die von Originalexemplaren der drei 
Arten herstammten, habe ich diese so übereinstimmend gebaut 
gefunden, dass sie meines Erachtens keine unterscheidende 
Kennzeichen abgeben; dies ist z. B. der Fall mit der Form 
des Deckels, dem Zellgewebe der Kapselhaute, dem Fundus, 
dem Bau des Peristoms und der Grösse der Sporen; die 
Differenzen, welche zwischen den Fruchten vorhanden waren, 
waren viel zu winzig, um als Art-Charaktere aufgefasst zu 
werden, und erschienen mir nicht grösser als dass sie richtiger 
als nur individuelle Variationen angesehen werden können. 
Es bleibt somit nichts mehr übrig, was die drei Arten unter- 
scheiden würde, als der Blütenstand. So gute Charaktere der 
Blüthenstand bei den Bryen in den meisten Fällen gibt, darf 
jedoch nicht zu grosses Gewicht darauf gelegt werden, weil 
die Erfahrung lehrt, dass auch dieser Charakter wie über- 
haupt jeder Charakter zuweilen nicht stichhaltig ist; ich 
verweise in dieser Hinsicht z. B. auf das Wechseln des Blü- 
tenstandes bei Bryum obtusifolium, um nicht noch andere, 
derartige Beispiele hier zu erwähnen. 


56. B. inclinatum (Sw.) BLAND. 

Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., zweimal gesammelt; auf 
einem Kalkberg Kumachsur gegenüber, fr. 

Am Jenissei zwischen 67° 10'—70? 10' n. Br. mehrmals 
gesammelt. 

Bryum inclinatum ist hier von mir kollektiv aufgefasst 
worden. Keine der Lena-Formen entspricht indessen der 
typischen Form dieser Art, sondern sie sind wohl eher neue 
Arten innerhalb der Inclinatum-Gruppe, wenn sie nicht etwa 
zu der einen oder anderen der fast zahllosen Arten, die in 
rezenter Zeit innerhalb der erwähnten Gruppe abgezweigt 
sind, gehören. Diese Fragen sind indessen schwer und sehr 
zeitraubund endgültig zu beantworten. Sobald ich die Zeit 
dazu erübrigen kann, was, wie ich hoffe, in einer nicht zu 
fern liegenden Zeit der Fall sein wird, werde ich diese Fragen 
wieder zur Beantwortung aufnehmen. 


57. Bryum (Eucladodium) obtusidens ARNELL nov. spec. 


Synoicum, minutum, sterile 2—3 mm. altum, strictum, 
rubescens; tomento radiculoso sat ubere, ramoso, fusco-rubro, 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 43 


papilloso; caule brevi, parum ramoso, obscure rubro—fere 
nigro. Folia inferiora, pauca, dissita; superiora ad comam 
apicalem conferta, madida semipatula, concava, vix decur- 
rentia, ovata, sensim ad cuspidem sat longam acuminata; 
margo modo in cuspide parce dentatus, anguste revolutus, 
limbatus, limbo luteo, 3—5 cellulas lato, bene definito; ner- 
vus luteus, aetate rubro-luteus, in cuspide excurrens; cellulae 
basilares rectangulares, in medio folio rectangulares—hexa- 
gonales, 0,02—0,027 X 0,04—0,065 mm., membranis tenuibus et 
luteolis, luminibus hyalinis, vulgo modo unam catenam gra- 
nulorum chlorophylliferorum ostendentibus. Seta 1—1,5 cm. 
longa, 0,2 mm. crassa, rubra. Theca 2 mm. longa, 0,9 mm. 
crassa, pendula, curvata, castanea, nitidula; collum sporo- 
gonio dimidium brevius, valde angustum, obscurius colora- 
tum, nigro-rubrum; sporogonium regulare, crasse et breviter 
ovatum, sub ore non contractum; exothecii cellulae irregula- 
riter rectangulares, 0,02—0,033X0,033—0,ı mm., os versus 
10 cellulas late immo minores, mox quadratae, marginales 
applanatae. Peristomii fundus 0,065 mm. latus, fusco-luteus, 
haud continuus sed infra dentes singulos fundamenta sepa- 
rata, irregulariter formata, quadrata— triangularia ostendens; 
dentes exostomii aurantiaci, granulose limbati, haud dentati, 
dense papillose punctati, apicibus hyalinis grosse papillosis, 
obtusis, lamellis ventralibus circiter 14; membrana endostomii 
lutea, opace papillosa; processus angusti, subulati, papillosi, 
dentibus breviores, fenestris valde angustis, rimosis; cilia 
nulla vel valde rudimentaria. Annulus tres cellulas altus, 
inferne aurantiacus. Operculum minutum, conicum, luteum, 
nitidum, apiculo distincto carens. Spori 0,027—0,04 mm., 
luteo-virides, opaci, granulosi, guttam magnam olearem con- 
tinentes, glabri. 

Hab. Sibiria, in valle fluminis Lena, Kumachsur, 70? 31' 
lat. bor., ubi ad terram inter lapides anno 1898 ab H. Nirs- 
SON-EHLE parce lectum. 

Die Kennzeichen, welche mich in erster Reihe veranlasst 
haben, diese Form als eine neue Art zu beschreiben, sind: 
die zartwandigen, langen Blattzellen, die im Vergleich zu 
dem  winzigen vegetativen System grossen Früchte, bei 
welchen das dicke Sporogonium gegen den schmalen Hals 
scharf abgesetzt ist, die stumpfen Peristom-Zähne, die grossen 
Sporen usw. Die Art nimmt in der Inclinatum-Gruppe einen 
extremen Platz ein. 


44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


58. Br. purpurascens (BRown.) BR. EUR. 


Kumachsur, fr, zusammen mit Br. obtusifolium usw.; 
Bulkur auf Schlammboden mit zwitterigen Bliiten. 

Am Jenissei nur einmal bei 70? 20' n. Br. beobachtet. 

Nach V. F. BROTHERUS auf Neu-Sibirien (leg. Bruss- 
NEW). 

Die bei Kumachsur gesammelte fruchtende Form ist so 
abweichend, dass ich mich veranlasst finde, sie als eine neue 
Varietät zu beschreiben; diese nenne ich var. leucocarpum 
ARNELL nov. var.: Theca albida, brevior, crasse pyriformis, 
sub ore haud contracta; dentes exostomii pulchre aurantiaci; 
processus endostomii angusti, subulati, fenestris nullis vel 
1—2 minutis, lanceolatis pertusi. 


59. Br. globosum LINDB. 


Balagnach, fr.; auf einem Kalkberg am östlichen Fluss- 
ufer Kumachsur gegenüber, fr.; Bulkur, fr. 
Am Jenissei zwischen 68°—70° 10' n. Br. nicht selten. 


Br. (Leucodontium) taimyrense BnorH et BryHn. 
Nach V. F. BROTHERUS auf einer Insel im Pjassina-Busen (leg. A. A. 
BIRULA). 


60. Br. (Sclerodictyon) concinnatum SPRUCE. 
Bulun, spárlich. — Eine für Sibirien neue Art. 


61. Br. arcticum (Brown) Bn. EUR. 

Unweit Siktjach, fr.; Balagnach, fr.; Bulun, fr., zusam- 
men mit Astrophyllum Blyttii; Kumachsur, fr., sehr häufig; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
über, fr.; Krestjach, fr.; Bulkur, fr., zweimal gesammelt. 

Am Jenissei von 56? n. Br. ab bis an den Polarkreis 
zerstreut, nördlicher häufig. 

Die Art, welche hier kollektiv aufgefasst wurde, ist an 
der Lena reich an Formen, die sich bei einer eingehenderen 
Untersuchung wahrscheinlich als mehrere Unterarten ent- 
puppen werden. 


62. Br. pendulum (HORNSCH.) SCMIMP. 

Kumachsur, fr., dreimal gesammelt. 

Am Jenissei nicht gefunden; von S. O. LINDBERG für 
das Amurgebiet und die Insel Sachalin angegeben. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 45 


63. Plagiobryum demissum (Hornscu.) LINDB. 

Kumachsur, fr., zweimal ziemlich reichlich gesammelt, 
das eine Mal an Felsen in reinen Rasen, das andere Mal nahe 
einem Schneefelde mit eingesprengtem Chomiocarpon. 

Eine für Sibirien neue Art. 


64. Pohlia albicans (Wa.) LINDB. — Mniobryum albi- 
cans (WG.) Limpr. 


Kumachsur, an einem Bachufer. 


var. glacialis (SCHLEICH.) HJ. MÖLLER. 


Bulkur. 
Am Jenissei ist P. albicans zwischen 57°—70° 30' n. Br. 
häufig. 


65. P. commutata (SCHIMP.) LINDB. 


Kumachsur, £ und fr., häufig, z. B. in der Nähe eines 
Schneefeldes mit Amblystegium stramineum, A. uncinatum, 
Sphaerocephalus turgidus, Hylocomium proliferum usw.; Bul- 
kur, d$, häufig. 

Eine für Sibirien neue Art, die aber nicht unerwartet 
ist, da sie sonst in den arktischen Gebieten sehr häufig vor- 
kommt. 


66. P. proligera LINDB. 


Kumachsur, zweimal gesammelt, z. B. an einem Bach- 
ufer, mit reichlichen Brutkörpern. 

Zu dieser im Jahre 1887 von S. O. LINDBERG ausge- 
schiedenen, aber zuerst im Jahre 1892 von LiMPRICHT be- 
schriebenen Art gehören wahrscheinlich mehrere, wenn 
nicht alle, die Pohlia-Exemplare, die in Musci Asiae borealis 
zu P. annotina gebracht wurden; es ist mir aber leider zur 
Zeit nicht móglich, dies für mehr als ein Exemplar von Go- 
relevo, 67° 10' n. Br.,! sicherzustellen. 


67. P. atropurpurea (We.) H. Linps. — Mniobryum 
atropurpureum (Wa.) Haa. 

Schigalova, fr., auf torfiger Erde. 

Zu dieser zuerst im Jahre 1899 von H. LINDBERG (25) 
aufgeklàrten, nórdlichen Art gehórt auch die zu P. pulchella 
gebrachte Form, die am Jenissei zwischen 61° 25'—69° 35' 


! Siehe: H. WiLH. ARNELL: Moss-studier (Botaniska Notiser, 1894, s. 55). 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


n. Br. zerstreut beobachtet worden ist. Nach I. HAGEN, 
der die Art auch für einige Lokalitäten/im nördlichsten Nor- 
wegen nachgewiesen und die Kennzeichen derselben erweitert 
hat, soll die für den Jenissei angegebene P. brevinervis LinpB. 
& ARN. ebenfalls P. atropurpurea sein. 


68. P. nutans (SCHREB.) LINDB. 


Schigalova, fr., auf morschen Stämmen; Witimsk, fr., auf 
morschem Holz, zusammen mit Cephalozia media, Junger- 
mania exsectiformis, Hylocomium parietinum usw.; 50 Werst 
nördlich von der Wilui-Mündung, fr.; Kumachsur, häufig in 
mehreren Formen und zuweilen sehr reichlich fruchtend, am 
häufigsten auf torfiger Erde; Bulun, fr. 

Nach A. K. CAJANDER in Saliceta viminalis bei Kytylyk | 
und auf einer Insel unweit Tulaginskaja; in einem Piceeto- 
Laricetum unweit des Tschirimy-Chaja; in einem Pinetum 
silvestris bei Jakutsk; in einer Grasfluren-Assoziation des 
Geröllbodens am Ufer der Lena etwa 25 Km. abwärts von 
der Aldan-Mündung; in einem Onobrychidetum arenariae bei 
Ytyk-Chaja. 

An der Lena ebenso häufig wie am Jenissei, wo sie 
zwischen 56°—70° 30' n. Br. sehr gewöhnlich ist. 


69. P. cruda (L.) Linps. 


Schigalova, fr., in Höhlen, zusammen mit Lophocolea 
minor, Isopterygium nitidum, Hypnum strigosum usw.; Ustilga, . 
fr.; Ustkut, fr.; unweit Schigansk, fr.; Balagnach, fr., mit 
Hypnum cirrosum, H. plumesum, Stereodon chryseus, Timmia 
austriaca usw. vergesellschaftet; Kumachsur, fr., haufig, z. B. 
an Felsen und Bachufern; Bulun, fr.; Bulkur. 

Nach V. F. BROTHERUS auf Neu-Sibirien (leg. A. A. Br- 
RULA). 

Durch das ganze Lena-Gebiet, wie auch am Jenissei 
zwischen 56°—70° 20' n. Br., häufig. 


70. P. longicollis (Sw.) LINDB. 


Bulkur, fr. 

Die Art ist nicht am Jenissei beobachtet worden, und 
ist früher nur für eine sibirische Lokalität angegeben und 
zwar von V. F. BROTHERUS für: »Transbaicalia: ad Yama- 
rovka, affl.-fl. Tschikoi (P. M1KNo)». 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 47 


71. Leptobryum pyriforme (L.) Wırs. 

Schigalova, fr., auf morschem Holz; Balagnach, fr.; Ku- 
machsur, fr., mehrmals gesammelt, z. B. auf Schlammerde 
unter Weidengebüsch; Bulun, fr. 

Am Jenissei zwischen 56°—73° 30' n. Br. häufig. 


72. Funaria hygrometrica (L.) SıprH. 

Nach CAJANDER an mehreren Stellen innerhalb des Ge- 
bietes der Überschwemmungen, so z. B. in der Assoziation von 
Saliceta viminalis auf der Insel Agrafena, auf einer Insel 
unweit Tulaginskaja und bei Kytylyk; auch für die Asso- 
ziationen der Piceeto-Lariceta und der Hordeeta pratensis an- 
gegeben. 


var. arctica BERGGREN. 

Balagnach, fr., zusammen mit Leptobryum  pyriforme; 
Kumachsur, fr. 

Am Jenissei ist F. hygrometrica, nördlich am häufigsten 
als var., arctica, zwischen 56°—71° 20' n. Br. häufig. Nach 
V. F. BROTHERUS an der Walter-Bai auf der W. Taimyr-Halb- 
insel (var. arctica). 


73. Splachnum vasculosum L. 

Kumachsur, ¢ und fr., reichlich, mit eingesprengten Am- 
blystegium stramineum. 

Am. Jenissei nur zweimal, bei 69° 35’—70° 10° n. Br., 
gefunden. 


Tetraplodon (Haplodon) Wormskjoldii (Hornem.) LINDB. 


Nach V. F. BROTHERUS auf einer Insel in dem Pjassina-Busen, an 
mehreren Stellen auf der W. Taimyr-Halbinsel und auf Neu-Sibirien. 


74. T. bryoides (ZoEG.) LINDB. 

Kumachsur und Bulkur häufig, fr., in reinen Rasen. 

Am Jenissei zwischen 68°—73° 30' n. Br. gesammelt, 
nördlich häufig. 

Nach V. F. BRorHERUS an der Walter-Bai auf der W. 
Taimyr-Halbinsel (leg. A. A. BIRULA) 


var. paradoxus (R. Brown) HAGEN. — Tetraplodon pal- 
lidus HAGEN. 

Kumachsur, fr., zweimal gesammelt. 

Nach I. HAGEN in einer kleistocarpen Form auf der 
Tschuchtscher-Halbinsel. 


48 | ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


75. Tayloria acuminata (SCHLEICH.) HORNSCH. 

Kumachsur, fr. 

Diese seltene Art ist neu für Sibirien; sie wurde neuer- 
dings von N. Bryuwn (10) auch für zwei Stellen im arktischen 
Nord-Amerika nachgewiesen. 


76. Leersia contorta (WULF.) LINDB. 

Ustilga; Ustkut; Kumachsur. Wie gewöhnlich steril. 

Am Jenissei zweimal, unter 60° 20' und 65° 35' n. Br., 
gefunden. 


77. L. procera (Brucu.) LINDB. — Encalypta procera 
BRUCH. 

Ustilga, fr.; Bulun, an einem Uferabhange; Kumachsur, 
fr. zusammen mit Timmia norvegica und Swartzia montana; 
Bulkur, fr., zusammen mit Astrophyllum hymenophylloides und 
Swartzia montana; an den letzten beiden Stellen offenbar in 
Felsenritzen gesammelt. 

Am Jenissei zwischen 65° 35'—70° 10' n. Br. gesammelt, 
nördlich häufig. 

Nach V. F. BROTHERUS auf einer der felsigen Inseln 
am Ostufer des Karischen Meeres (leg. A. A. BIRULA). 

Bei L. procera läuft die Rippe der obersten Blätter, be- 
sonders die Rippe der Perichetialblätter in eine haarähnliche 
Stackelspitze aus, welche 1 mm. lang werden kann; hierdurch 
sind die fruchtenden Exemplare von L. procera und L. con- 
torta leicht zu unterscheiden. Dieses Kennzeichen wird, so 
weit mir Lekannt, in der Literatur nicht so scharf betont, 
wie es verdient. 


78. L. rhabdocarpa (SCHWAEGR.) LINDB. — Encalypta 
rhabdocarpa SCHWAEGR. 

Kirensk fr.; Balagnach, fr.; Bulun, fr., zusammen mit 
Myurella julacea; Kumachsur häufig, fr., an Felsen und auf 
erdbedecktem Steingeröll; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber, fr. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 10' n. Br. zerstreut. 

Nach V. F. BROTHERUS auf Neu-Sibirien, « und var. 
leptodon (BRUCH.). 


79. L. alpina (Sw.) Linp. — Encalypta alpina SM. 
Balagnach; Kumachsur, fr.; Bulkur, fr. 
Am Jenissei nur einmal unter 70° 10' n. Br. gefunden. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 49 


80. L. brevicollis (BRUCH.) LINDB. — Encalypta brevi- 
colla BRUCH. 


Kumachsur, fr., mehrfach gesammelt, so z. B. an Felsen 
oder unter Steinen an einem Süd-Abhang; hiervon stammt 
auch eine forma gumnostoma. 

Eine für Sibirien neue Art. 


81. Tortula ruralis (L.) EHrn. 


Balagnach; Bulun; Kumachsur, häufig, an Felsen, auf 
Steingeröll usw., daselbst einmal reichlich fruchtend gesam- 
melt; auf einem Kalkberg am östlichen Lena-Ufer Kumachsur 
gegenüber; Bulkur, auf einer Kalkebene zusammen mit Di- 
trichum flexicaule, Hylocomium rugosum, Hypnum trichoides 
usw. Die Art scheint somit an der unteren Lena häufig 
zu sein. 

Am Jenissei zwischen 56°—61° 27' ziemlich häufig, aus- 
serdem unter 70° n. Br. zweimal beobachtet. 


82. T. mucronifolia SCHWAEGR. 


Unweit Siktjach, fr. zusammen mit Dryum arcticum; 
Bulun, fr.; Kumachsur, fr., häufig, z. B. in Felsspalten zu- 
sammen mit Leersia brevicollis, auf Erde in einem Steingeröll, 
auf vermoderter Torferde usw.; Krestjach fr. 


var. emucronata n. var. 


Minor; folia breviora, late ovata, sensim angustata, ob- 
tusata; nervus rubro-luteus, infra apicem vulgo desinens, 
interdum excurrens, numquam autem cuspidem propriam 
formans. Formam singularem valde dubitanter ad hanc 
speciem tuli; copia parva autem me deterret eam ut speciem 
novam describere. 

Am östlichen Flussufer, 50 Werst nördlich von der Wilui- 
Mündung. 

Am Jenissei ist T. mucronifolia zwischen 58°—70° 10' 
n. Br. ziemlich häufig. 

Von V. F. BROTHERUS wird sie für die W. Taimyr- 
Halbinsel und Neu-Sibirien (leg. A. A. BIRULA) angegeben. 


83. T. Laureri (SCHULTZ) LINDB. — Desmatodon Laureri 
(SCHULTZ) BR. EUR. 

Kumachsur, fr., sehr spärlich gesammelt. 

Eine für Sibirien neue Art. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 2. 4 


50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


84. T. suberecta DRUMM. — Desmatodon obliquus BR. EUR. 

Balagnach, fr. 

Früher von C. MÜLLER für die Tschuchtschen-Halbinsel 
angegeben. 


85. T. systylia (BR. EUR.) LINDB. — Desmatodon systylius 
BR. EUR. 

Kumachsur, fr., an Felsen. 

Eine für Sibirien neue Art. 


86. T. latifolia (Hepw.) LINDB. — Desmatodon latifolius 
(HEDW.) BR. EUR. 

Balagnach, fr. var. mutica; Kumachsur, fr., zweimal 
gesammalt, an Felsen zusammen mit T. bullata var. mutica, 
Barbula rubella, Ceratodon usw. 

Die Art ist früher von WEINMANN für Kamtschatka an- 
gegeben worden. 


87. T. cernua (HüBen.) LINDB. — Desmatodon cernuus 
(HöB.) BR. EUR. 

Krestjach, fr., sehr spárlich auf Erde zusammen mit T. 
mucronifolia. 

Eine für Sibirien neue Art. 


T. brevirostris H. Gr, 


Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel im Jenissei-Busen und 
an der Walter-Bai auf der W. Taimyr-Halbinsel (leg. A. A. BIRULA). 


88. T. bullata (Sowwr.) Linps. —  Pottia latifolia 
(SCHWAEGR.) C. MÜLL. 


var. mutica LINDB. 

Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., häufig, an Felsen und 
auf Erde zwischen Steingeröll; Bulkur, fr. 

Die Art wächst am Jenissei reichlich an den Flussab- 
hängen, spärlicher an den Spitzen der Tundrahügel zwischen 
69° 35'—70° 10' n. Br. 


89. T. Heimii (Hepw.) Mitt. — Pottia Hemii (HEDW.) 
BR. EUR. 


var. longiseta LINDB. & ARNELL. 


Kumachsur, fr., am Schlammufer des Flusses zusammen 
mit Ceratodon und Bryum acutum. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 51 


Am Jenissei nur zweimal nördlich von 70° n. Br. beob- 
achtet. 

Nach V. F. BROTHERUS ist T. Heimii var. obtusifolia R. 
Br. auf Neu-Sibirien von A. A. BIRULA gesammelt. 


90. Mollia fragilis (Drumm.) LINDB. — Tortella fragilis 
(Drumm.) LIMPR. 

Schigalova zusammen mit NMyurella julacea, Barbula ru- 
bella, Amblystegium uncinatum usw.; Balagnach; Kumachsur, 
häufig und reichlich, an Felsen, auf Steingeröll, auf Erde 
usw., hier auch eine forma brevifolia; auf einem Kalkberg 
am östlichen Lena-Ufer Kumachsur gegenüber; Bulkur an 
einem südlichen Abhang zusammen mit Ditrichum flexicaule, 
Oncophorus Wahlenbergii usw. Die Art ist an der unteren 
Lena weit häufiger als am unteren Jenissei, wo sie nur 
zweimal, bei 69° 35’ und 70° 10' n. Br., beobachtet ist. 


91. M. tortuosa (L.) SCHRANK. — Tortella tortuosa (L.) 
LIMPR. 


var. arctica ARNELL nov. var. 


Robustior, rigida, castanea, summis apicibus luteis; folia 
haud undulata, nervo luteo-rubro, cellulis basilaribus luteis. 

Kumachsur, an einem Bachufer reichlich; Bulkur an 
mehreren Stellen, z. B. auf einer Kalkebene mit Ditrichum 
flexicaule und Stereodon Bambergeri vergesellschaftet. 

Am Jenissei ist M. tortuosa nur einmal bei 68° 25' n. Br. 
gesammelt. 


92. M. aeruginosa (Sm.) LINDB. — Gymnostomum rupestre 
SCHLEICH. 

Kumachsur, an Felsen, steril. 

Am Jenissei zweimal, unter 60° 20' und 65° 35' n. Br., 
gesammelt. 


93. Barbula rubella (Horrw.) Mitt. — Didymodon ru- 
bellus (HOFFM.) BR. EUR. 


Schigalova, fr. zusammen mit Myurella julacea, Pohlia 
cruda, Amblystegium stellatum usw.; Ustkut, fr.; am östlichen 
Lena-Ufer 50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung, fr.; 
Schigansk, fr.; unweit Siktjach, fr.; Bulun, fr.; Balagnach, 
fr.; Kumachsur, fr., häufig, an Felsen und Uferabhängen; 
Bulkur, fr., häufig, hier auch eine forma minor. 


52 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


var. ruberrima FERG. 

»Plants taller, with very slender branches, all red or 
only the tips yellowish; leaves all very short, appressed and 
slightly twisted when dry, from a widely ovate base shortly 
acuminate to a stout acute point, mostly formed by the nerve, 
entire; lower cells smaller and stouter» (DIXON & JAMESON, 
The student's handbook of British mosses, 1904, p. 210). 

Kumachsur, an einem Bergabhang. 

B. rubella ist, wie aus den vielen soeben erwähnten Lo- 
kalitäten hervorgeht, an der Lena ebenso häufig wie am 
Jenissei; sie gedeiht auf wechselnden Standorten, auf Erde 
wie an Felsen, innerhalb wie oberhalb der überschwemmten 
Flussufer. Sie wurde fast überall fruchtend gesammelt. 


94. B. rufa (Lor.) JUR. — Didymodon rufus Lor. 

Bulkur, an Felsen zusammen mit Ditrichum flexicaule. 

Eine für Sibirien neue Art, die an mehreren Stellen des 
nördlichen Norwegens gefunden ist und nach BRYHN im ark- 
tischen Nord-Amerika ziemlich häufig ist. 


95. B. convoluta HEDW. 


Ustilga, steril; Ustkut. 
Am Jenissei zerstreut bis zu 68° n. Br. gefunden. 


96. B. icmadophila Br. EUR. 


Bulun; Kumachsur, an einem felsigen Bachufer. 
Eine für Sibirien neue Art. 


97. B. rigidula (HEDW.) SCHIMP. 

Kirensk, mit Keimkörnern; Witimsk; Balagnach, mit Keim- 
körnern; Kumachsur; Krestjach. 

Am Jenissei seltener und dort von nur einer Stelle, Mjel- 
nitza, 65° 35' n. Br., bekannt. 


98. B. fallax HEDW. 

Zwischen Katschug und Verkolensk, fr.; Ustilga, fr.; 
Kirensk. 

Am Jenissei bis 68° n. Br. häufig. 


99. B. curvirostris (EHRH.) LINDB. — Hymenostylium 
curvirostre (EHRH.) LINDB. 

Bulun, fr., reichlich; Kumachsur, zweimal gesammelt, f. 
laeviuscula und f. scabra; Bulkur, f. scabra. ' 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 53 


Am Jenissei zweimal, unter 65° 50' und 68° 25’ n. Br., 
gefunden. 


100. Dicranum fuscescens TURN. 

Kumachsur, einmal gesammelt, mit Hylocomium proli- 
ferum, Sphaerocephalus turgidus usw, vergesellschaftet. 

Von mir nicht am Jenissei gesammelt; nach S. O. Linp- 
BERG im Amurgebiet und auf Sachalin gefunden. 


101. D. Muehlenbechii BR. EUR. 


Irkutsk, fr. mit Hypnum strigosum und Hylocomium 
triquetrum vergesellschaftet; Bulkur. 

Am Jenissei nur einmal, 56° n. Br., gesammelt. 

Das Vorkommen der Art so nördlich wie bei Bulkur, 
72° n. Br., steht damit in gutem Einklang, dass sie auch in 
anderen arktischen Gegenden gefunden ist, so z. B. nach I. 
HAGEN (16) an einigen Stellen im nördlichsten Norwegen. 


102. D. brevifolium LINDB. 
Schigalova. 
Am Jenissei nur einmal, 65° 50' n. Br., beobachtet. 


103. D. fragilifolium LINDB. 

Schigalova, zweimal reichlich auf morschen Stämmen 
gesammelt, dass eine Mal fruchtend und mit eingesprengter 
Mastigophora reptans; Witimsk. 

Am Jenissei zwischen 58° 20'—69° 35' n. Br. häufig. 


104. D. elongatum SCHLEICH. 

Schigansk; Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., häufig; Bulun, 
fr.; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER bei Buru, nahe der Mündung der 
Manuruschka und an der Schiganka in Lariceta dahuricae. 
Nach V. F. BROTHERUS auf der W. Taimyr-Halbinsel und 
auf der Jeremejew Halbinsel (leg. A. A. BIRULA). 

An der Lena wie am Jenissei, wo die Art zwischen 65° 5'— 
71” 20' n. Br. verbreitet ist, entschieden nördlich und im 
Norden immer häufiger und reichlicher. Eine veränderliche 
Art; die Exemplare von Kumachsur können zu var. longi- 
folium C. JENSEN und die Exemplare von Bulkur zu var. 
Sphagni (Wa.) TH. JENSEN gebracht werden. 

Von der var. Sphagni hat EHLE eine bemerkenswerte, 
extreme Form auf Steingeröll bei Bulkur gesammelt. Diese 


54 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 18. w:o 2. 


Form ist bis 12 cm. lang, glänzend, dunkelbraun und locker- 
rasig, weil der Wurzelfilz fehlt; die Blätter sind ausser- 
gewöhnlich lang und scharf zugespitzt; die Zellen der Blatt- 
spitze sind zuweilen sehr eng und langgestreckt, was jedoch 
bei den von JENSEN abgebildeten Blättern nicht der Fall ist. 
In der Farbe und Grösse ist diese Form dem D. groenlandicum 
Brip. ähnlich, von welcher Art sie sich indessen durch die 
schmäleren und länger zugespitzten Blätter und durch die 
auslaufende Blattrippe unterscheidet. Nach C. JENSEN hat 
WorMSKJOLD eine identische Form in West-Grónland ge- 
sammelt. 


105. D. congestum Brip. 


Schigansk, reichlich, bis 17 cm. lang (var. flexicaule); 
Balagnach; Kumachsur, fr. häufig, mit Hylocomium proli- 
ferum, H. parietinum, Polytrichum alpinum, Amblystegium 
uncinatum, Ptilium, Ptilidium usw. vergesellschaftet, somit 
offenbar auf der Tundra-Heide gesammelt; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Bulun; 
Bulkur, zusammen mit Thuidium abietinum, Tortula ruralis, 
Grimmia canescens USW. 

Nach dem vorliegenden Material zu urteilen ist D. con- 
gestum an der Lena eine nördliche Art, die zuerst nördlich 
vom Polarkreis vorkommt, dort aber häufig und wie ge- 
wöhnlich in den arktischen Gegenden formenreich ist. 

Am Jenissei zwischen 56°—70° 10' n. Br. häufig. 


106. D. spadiceum ZETT. — D. neglectum JUR. 

Kumachsur, in Oncophorus Wahlenbergii spärlich einge- 
sprengt; Bulkur, zusammen mit Amblystegium stellatum, Hyp- 
num trichoides, Jungermania minuta, Martinellia Simmons usw. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Insel Kusjkin im Jenissei- 
Busen (leg. A. A. BIRULA). 

Diese hochnordische Art ist am Jenissei erst nördlich 
von 68° n. Br. gefunden. 


107. D. Bergeri BLAND. 

Balagnach; Bulkur, fr., mit eingesprengter Jungermania 
minula. 

var. acutifolium LINDB. & ÅRN. 


Kumachsur, fr., häufig; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber, zusammen mit Hypnum 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 55 


trichoides, Hylocomium proliferum, H. parietinum usw.; Bul- 
kur, fr., zusammen mit Jungermania quinquedentata, Odonto- 
schisma Macounii, Blepharostoma trichophyllum usw. 

D. Bergeri ist an der Lena ebenso entschieden nórdlich 
wie am Jenissei, wo es zwischen 63^ 15'—70^ 10' beobachtet 
wurde. Die Varietät var. acutifolium verbindet D. Bergeri 
so eng mit D. congestwm, dass ich es schwierig gefunden 
habe zu entscheiden, zu welcher von den genannten Arten 
einige der heimgebrachten Formen gehóren. 


108. D. undulatum Ennnu. 
Schigalova; Witimsk, fr. 
Am Jenissei zwischen 56'— 68° 5' n. Br. häufig. 


109. D. angustum LINDB. 


Kumachsur, fr., zweimal gesammelt, mit eingesprengten 
Amblystegium uncinatum, Hylocomium | parietinum, Sphagna 
usw.; Bulkur, im einem Eriophorum vaginatum-Moor, zusam- 
men mit Sphaerocephalus turgidus, Hypnum trichoides, Junger- 
mania quinquedentata, Ptilidium, Sphagna usw. 

Nach V. F. BnorHERUS auf der Taimyr- ee! (leg. A. 
A. BIRULA). 

An der Lena wie anderswo eine nördliche Art, die an 
sumpfigen Stellen wächst. 

Am Jenissei nördlich von 65° 5' n. Br. häufig. 


110. D. scoparium (L.) HEDW. 

Schigalova; Ustilga; Bulkur, f. foliis brevioribus. 

Nach A. K. CAJANDER unweit des Tschirimyj-Chaja in 
einem Piceeto-Laricetum. 

Am Jenissei ziemlich selten und spärlich zwischen 59° 10 — 
70^. 30^ n. Br. 


111. Dicranoweissia crispula (HEgpw.) LINDB. 


var. compacta (SCHLEICH.) LINDE. 


Bulkur, fr., auf Sandsteinblöcken spärlich. 

Die Art ist auch am Jenissei sehr selten und nördlich 
und dort nur einmal unter 70° 20' n. Br. gefunden. 

Nach V. F. BROTHERUS ist D. crispula auf der Kusjkin- 
Insel, der W. Taimyr-Halbinsel, Kap Tscheljuskin, Neu- 
Sibirien und der Bennet-Insel gesammelt. 


56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


112. Seligeria diversifolia Linps. 


var. brevifolia (ZETT.) HAGEN. 


Kumachsur, fr., dreimal gesammelt, ziemlich reichlich auf 
Steinen zusammen mit Swartzia montana, Barbula rubella, 
Myurella tenerrima usw.; Bulun, fr. 

Am Jenissei nur bei Dudinka, 69° 35' n. br., spärlich 
gefunden. 


113. Anisothecium crispum (SCHREB.) LINDB. — Di- 
cranella Schreberi (HEDW.). 

Schigalova, fr., reichlich auf Torferde zusammen mit A. 
rubrum und Leptobryum. 

Am Jenissei zerstreut bis 70° 30' n. Br. 


114. A. rubrum (Hups.) Linps. — Dicranella varia 
(HEspw.) ScHIMP. 

Schigalova, fr., mit der vorgenannten Art vergesellschaftet. 

Am Jenissei häufig bis 69° 35' n. B. 


115. Dicranella cerviculata (HEDW.) ScHIMP. 


Kumachsur, fr., zusammen mit Blepharostoma  tricho- 
phyllum; Bulun, fr. 
Am Jenissei zwischen 66° 30'—70° 10' n. Br. häufig. 


116. D. crispa (EunH.) SCHIMP. 


Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., häufig, mit Barbula ru- 
bella, Ceratodon, Ditrichum tenuifolium, Oligotrichum glabratum 
usw. vergesellschaftet. 

Auch am Jenissei in ihrer Verbreitung nördlich und 
zwischen 61° 30'—70° 10' n Br. beobachtet. 


117. Swartzia inclinata EHrH. — Distichium inclinatum 
(EHRH.) BR. EUR. 

Zwischen Katschug und Verkolensk, fr., mit Bryum ar- 
genteum eingesprengt; Schigalova, fr., zusammen mit S. mon- 
tana, Hylocomium proliferum, Amblystegium stellatum usw.; 
Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., an Felsen; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr., an 
einem Bachufer. 

An der Lena häufiger als am Jenissei, woselbst die Art 
nur an zwei Stellen, 65° 35’ und 70° 10' n. Br., gefunden ist. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-FLORA. 57 


Nach V. F. BROTHERUS auf Neu-Sibirien (leg. A. A. 
BIRULA). 


118. Sw. montana (Lam.) LINDB. — Distichium capilla- 
ceum (Sw.) BR. EUR. 


Schigalova, fr., z. B. in einer Felsenhöhle zusammen 
mit Bartramia ityphylla, Hypnum strigosum usw.; Ustilga, 
fr., zusammen mit Arnellia; 50 Werst nördlich von der Wilui- 
Mündung, am östlichen Flussufer, fr.; Schigansk, fr.; Balag- 
nach, fr., zusammen mit Hypnum turgidum, Thuidium abie- 
tinum, Sphaerocephalus turgidus usw.; Kumachsur, fr., haufig, 
z. B. an Felsen zusammen mit Barbula rubella, Astrophyllum 
hymenophylloides usw.; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber, fr.; Bulun, fr. 

Nach A. K. CAJANDER unweit des Tschirimyj-Chaja in 
einem Piceeto-Laricetum. 

An der Lena wenigstens ebenso häufig und entschieden 
reichlicher als am Jenissei, wo sie zwischen 56°— 73° 25' n. Br. 
vorkommt. 

Nach V. F. BRorHERUS auf einer Insel im Pjassina 
Busen, der W. Taimyr-Halbinsel und Neu-Sibirien (leg. A. 
A. BIRULA). 


119. Ditrichum flexicaule (SCHLEICH.) HAMPE. 


Balagnach, an Kalkfelsen zusammen mit Hypnum cirro- 
sum; Kumachsur, auf Steingeröll usw.; auf einem Kalkberg 
am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr., zusammen 
mit Hypnum cirrosum, H. trichoides, Amblystegium stellatum 
usw.; Bulun, fr.; Bulkur, häufig, z. B. auf einer Kalkebene 
mit Tortula ruralis, Hylocomium rugosum usw. 

An der Lena noch mehr entschieden nördlich in ihrer 
Verbreitung als am Jenissei, wo die Art zwischen 56 — 
70° 10' n. Br. beobachtet ist; nur einmal fruchtend gesammelt. 

Nach V. F. BROTHERUS auf einer Insel im Pjassina- 
Busen, Kap Tscheljuskin und Neu-Sibirien (leg. A. A. BIRULA). 


120. D. tenuifolium (ScunRap.) LINDB. — Trichodon cy- 
lindricus (HEDW.) SCHIMP. 


Kumachsur, fr., häufig, z. B. an einem Erdabhang zu- 
sammen mit Dicranella crispa, Ceratodon usw.; Bulkur, fr., 
reichlich gesammelt. 


58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Die Lena-Exemplare sind sehr wechselnd an Grösse und 
besonders in der Fruchtform; ein Exemplar von Kumachsur 
und die Exemplare von Bulkur haben die Früchte kürzer 
und schwach gebogen und gehören somit zu var. oblongum 
(LINDB.) HAGEN. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 60° 20'—68' n. Br. 


121. Dichodontium pellucidum (L., NECK.) SCHIMP. 


Bulkur, steril, zweimal sehr spärlich gesammelt. 
Eine für Sibirien neue Art, welche aber nach BERGGREN 
auf Spitzbergen an Bachufern vorkommt. 


122. Oncophorus (Cynodontium) Wahlenbergii BRriD. 

Schigalova, fr., auf morschen Stämmen; Schigansk, fr.; 
Balagnach, fr., zusammen mit Ütenidium procerrimum; Ku- 
machsur, fr., häufig und reichlich, so z. B. an einer Stelle 
mit Dicranum neglectum, Ditrichum flexicaule, Amblystegium 
stellatum, A. revolvens, Hylocomium proliferum, Hypnum tri- 
choides usw. vergesellschaftet, an einer anderen Stelle zu- 
sammen mit Stereodon chryseus, Ditrichum flexicaule, Mar- 
tinellia Simmonsit usw.; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber, zusammen mit Stereodon 
Bambergeri,; Bulun, fr., mit Myurella tenerrima, Odontoschisma 
Macounii usw. eingesprengt; Tasary; Bulkur, fr., häufig. 

An der Lena ebenso häufig wie am Jenissei, wo die Art 
zwischen 58° 20'—73° 25' n. Br. häufig ist. Je weiter man 
nach Norden kommt, desto häufiger und reichlicher wird 
die Art. Nur am südlichsten Standort wurde sie auf morschen 
Stämmen gesammelt, nördlicher wächst sie am Boden, be- 
sonders an sumpfigen Stellen. Fast überall fruchtend. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel, einer 
Insel im Pjassina-Busen, der W. Taimyr-Halbinsel mehrmals, 
Kap Tscheljuskin und Neu-Sibirien. 


123. O. virens (Sw.) BRID. 

Schigalova, fr.; Kumachsur; Bulkur, fr., zweimal ge- 
sammelt. 

An der Lena wie am Jenissei, wo die Art zwischen 56°— 
70° 10' zerstreut vorkommt, seltener und spärlicher als O. 
Wahlenbergit. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 59 


124. O. strumifer (EHRH.) Brip. — Cynodontium strumi- 
ferum (Eurn.) DEN. 

Kumachsur, fr.. zweimal gesammelt. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 56°—70° n. Br. 


125. O. torquescens (BrucH.) LINDB. — Cynodontium 
torquescens (BRUCH.) LIMPR. 

Kumachsur, fr., dreimal gesammelt. 

Am Jenissei selten zwischen 61° 27’—70° n. Br. 


126. ©. alpestris (WAHLENB.) LINDB. — Cynodontium 
alpestre (Wa.) LINDB. 

Kumachsur, fr. spärlich zusammen mit Blepharostoma 
trichophyllum. 

Am Jenissei nur bei Tolstoinos, 70° 10' n. Br., gefunden. 


127. O. glaucescens LINDE. & ARNELL. 

Kumachsur, fr., spárlich. 

Am Jenissei von zwei Stellen, 68° 35' und 69° 35' n. Br., 
bekannt. 

Eigentümlich für diese Oncophorus-Art sind die dimorphen 
Blätter, von welchen einige schmal zugespitzt, die anderen 
aber abgerundet stumpf sind wie bei O. alpestris; von dieser 
Art unterscheidet sie sich indessen schon durch die weit 
weniger papillösen Blätter. 


128. Ceratodon purpureus (L.) Brip. 

Schigalova, fr.; Ustkut, fr.; Kirensk, fr.; 50 Werst unter- 
halb der Wilui-Mündung; Kumachsur, fr., háufig; auf einem 
Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr. 

Nach A. K. CAJANDER bei Jakutsk in einem Pinetum 
silvestris und bei Kytylyk in einem Salicetum viminalis. 

Das Angeführte deutet darauf hin, dass Ceratodon an der 
Lena ebenso häufig ist wie am Jenissei. Die Art zeigt sich 
im Gebiet ebenso wenig wählerisch hinsichtlich der Unterlage 
wie anderswo. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin Insel im Jenissei- 
Busen und auf Neu-Sibirien (leg. A. A. BrRULA). 


129. Saelania caesia (VırL.) LINDB. — Saelania glauce- 
scens (HEDW.) BROTH. 

Kumachsur, fr., spärlich an mehreren Stellen, z. B. an 
Felsen zusammen mit Chomiocarpon. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 59°—70° n. Br. 


60 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


130. Dorcadion Killiasii (C. MürrL.) LinpB. — Ortho- 
trichum Killiasii C. MÜLL. 

Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., zweimal auf Steingeröll 
gesammelt; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Ku- 
machsur gegenüber, fr.; Bulun; Bulkur, fr., häufig, so z. B. 
in einer Kalkebene mit Ditrichum flexicaule, Hypnum cirrosum 
usw. vergesellschaftet. 

An der Lena nördlich von 70° n. Rr. wie es scheint 
häufig. Ein für Sibirien neues Moos, das aber auch sonst in 
den arktischen Ländern weit verbreitet ist, so z. B. auf 
Spitzbergen und Grönland nach BERGGREN und im arktischen 
Nord-Amerika nach Bryan. 

Einige der an der Lena gesammelten Exemplare, z. B. 
die Exemplare von Balagnach und Bulun, gehören zu der 
var. transitoria Hac. (17). 


131. D. affine (ScHRAD.) LINDB. — Ornthotrichum affine 
SCHRAD. 


Schigalova, fr., reichlich an schmalen Zweigen. 
Früher nur einmal für Sibirien und zwar für Kamtschatka 
von WEINMANN angegeben. 


132. D. anomalum (HEpw.) LINDB, — Orthotrichum ano- 
malum H pw. 


Schigalova, fr., auf Steinen; Ustkut. fr.; Bulun, fr.; 
Krestjach, fr.; Bulkur, fr., an Sandsteinfelsen. 

Das Vordringen dieser Art bis 72" n. Br. war unerwartet. 
Die bei Bulkur gesammelte Form gehört zu var. montanum 
VENT. (0. anomalum var. saxatile (WooD.) MILDE.) 

Am Jenissei südlich und nur zwischen 56°—60° 20' n. Br. 
gefunden. 


133. Pleurozygodon sibiricum ARNELL n. sp. 


Dioicum, 2,5—3 cm. altum, robustum, opacum, ferrugi- 
neum, summis apicibus obscure viridibus, tomento radicali 
parco, quam ob rem caespites parum cohaerentes sunt, caule 
simplice vel parce dichotome ramoso. Folia densa, laxe 
imbricata, stricta, haud crispata, aequimagna, canaliculata, 
ovata, e basi latiore sensim angustata, obtusata; margo plus 
minusve leniter reflexus, integer, interdum minute papillosus; 
nervus validus, in parte basali circiter 0,05 mm. latus, viridis— 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 61 


rubro-luteus, infra apicem folii evanidus; cellulae basilares 
pellucidae, breviter rectangulares, in medio folio sat papillosae, 
quadratae, minutae, 0,007—0,01 mm. longae et latae, apicem 
versus rotundate quadratae, membranis inferne uniformiter 
inerassatis et hyalinis, apicem versus immo crassioribus et 
luteolis. Flores feminei axillares, sessiles; folia perigynialia 
inferiora patula, minuta, multo breviora, late ovata, interdum 
apiculata, margine apicem versus crenulato, cellulis plurimis 
rectangularibus, apicalibus modo quadratis, nervo debiliore, 
superiora erecta, longiora, e basi ovata sat abrupte angustata, 
in apicem concavum, obtusum—acutum contracta. Cetera 
desunt. 

Hab. Sibiria, in valle flum. Lena, Balagnach, 9, anno 
1898 ab Doctore H. NirssoN-EnHrk parce lectum. 

Ab Pl. aestivo affini differt statura duplo robustiore, 
caespitibus minus cohaerentibus, foliis latioribus, obtusatis, 
minus papillosis etc. 

Wie aus dem abgebildeten Querschnitt des Stammes er- 
sichtlich, ist dieser mit doppelschichtigen, dickwandigen Kor- 
tikalzellen und einem gut ausgebildeten Zentralstrang ver- 
sehen. 


134. Anoectangium lapponicum (HEDW.) HEDW. — 
Amphidium lapponicum (HEpw.) SCHIMP. 

Kumachsur, fr., zweimal gesammelt, mit Myurella julacea 
und M. tenerrima vergesellschaftet; Bulkur, fr. 


Früher in Sibirien nur auf der Tschuktschen-Halbinsel 
(KRAUSE) gesammelt. 


135. Scouleria Rschewini LINDB. & ÅRN. 

Tasary und Bulkur in reinen Rasen. 

Früher nur von zwei Stellen am Jenissei, 67° 20' und 
70° 10' n. Br., bekannt; sie wächst dort auf periodisch über- 
schwemmten Steinen am Flussufer. 


136. Grimmia ericoides (SCHRAD.) LINDB. 


Kumachsur, zweimal gesammelt, zusammen mit Ambly- 
stegium uncinatum, A. stellatum, Sphaerocephalus turgidus, 
Hylocomium proliferum usw. 


var. canescens (Timm.) Linps. — Rhacomitrium canescens 
(Weıs., Trimm.) BRID. 


62 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


Kumachsur, zweimal gesammelt, an Felsen und an einem 
Schneefeld, forma brevipila; Bulun. 


var. robusta LINDB. & ÅRN. 


Bulkur. 

Gr. ericoides ist an der Lena erst nördlich von 70° n. Br. 
gefunden und scheint somit dort noch mehr entschieden nörd- 
lich zu sein als am Jenissei, wo sie einmal schon unter 61° 27' 
n. Br. gefunden wurde. Die reichlich verzweigte Hauptform 
habe ich am Jenissei nicht gefunden. Die von der Lena 
heimgebrachten Exemplare von var. robusta sind von der 
typischen Gr. ericoides noch mehr verschieden durch breitere, 
abgerundet stumpfe Blätter; diese Varietät kommt am Je- 
nissei auf dem trockensten Teil der Tundrahügel vor. 

Nach V. F. BROTHERUS ist Gr. canescens f. epilosa auf 
Kap Tscheljuskin von A. A. BIRULA gesammelt. 


137. Gr. hypnoides (L.) LINDB. — Rhacomitrium hyp- 
noides (L.) LINDB. 

Kumachsur, zweimal gesammelt, das eine Mal auf Stein- 
geröll, das andere Mal an einem Schneefeld zusammen mit 
Dicranum spadiceum; Bulkur, dreimal gesammelt. 

Nach A. K. CAJANDER auf der Bulkur-Tundra. 

Eine an der Lena wie am Jenissei, wo sie erst nördlich 
von 69° n. Br. beobachtet ist, entschieden nördliche Art, die 
erst auf der baumlosen Tundra recht zu -Hause zu sein 
scheint. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin Insel, der W. 
Taimyr-Halbinsel, Neu-Sibirien und der Bennet-Insel. 


138. Gr. fascicularis (SCHRAD.) C. Mérr. — Rhacomi- 
trium fasciculare (SCHRAD.) BRID. 

Auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber, forma subsimplex, reichlich gesammelt und mit 
Hylocomium | proliferum, H. rugosum, Thuidium abietinum, 
Tortula ruralis, Dorcadion Killiasii usw. vergesellschaftet; 
Bulkur, f. typica. 

Eine für Sibirien neue Art, die aber anderswo in den 
arktischen Ländern nicht selten ist. Die eine der von der 
Lena heimgebrachten Formen macht auf den ersten Anblick 
einen fremdartigen Eindruck, weil die für die Art kennzeich- 
nenden Kurzzweige gewöhnlich völlig fehlen, nur selten 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 63 


schwach angedeutet sind. Dieses Fehlen der Kurzzweige ist 
indessen eine bei den Moosen der arktischen Gegenden häufige 
Erscheinung und ist von BERGGREN (5) schon früher auf 
Beeren-Eiland und Spitzbergen bei Gr. fascicularis beschrieben 
worden. 


139. Gr. tergestina TOMMASINI. 


Kirensk.. 
Am Jenissei bei Krasnojarsk, 56° n. Br. auf Kalkstein 
gesammelt. 


140. Gr. ovalis (HEDW.) LINDB. — Grimmia ovata WEB. 
& Mone. 


Kumachsur, fr., dreimal auf Steingeröll gesammelt; Bul- 
kur, fr., auf Sandstein-Geröll. 

Eigentümlicherweise an der Lena nur nördlich von 70° 
n. Br. gefunden, am Jenissei aber eine südliche Art, die am 
nördlichsten bei 59° 10' n. Br. beobachtet ist. 


141. Grimmia Ehlei ARNELL nov. spec. 


Dioica. Dense caespitosa, stricta, 2—2,5 cm. alta, gra- 
cilis, foliata et sicca modo 0,3 mm. crassa, ferruginee rubra, 
summis apicibus saepe viridibus, opaca. Caulis fuscus, era- 
diculosus, flexuosus, simplex vel dichotome ramosus vel in- 
terdum fasciatim ramosus. Folia remota, glabra, in inferiore 
parte innovationum saepe carentia, apicem innovationum 
versus immo densiora et paullum majora, madida semipatula, 
e basi lata, fere rotundata et concava subito ad cuspidem 
latam basi aequilongam contracta, apice foliorum vulgo rotun- 
date obtuso, in foliis apicalibus pilo brevi, lato et spinoso-den- 
tato terminato; margo in parte basali leniter reflexus; nervus 
validus, 0,045—0,06 mm. latus, teres, luteus—fusco-ruber, in 
summo apice evanidus; cellulae minutae, quadratae, basilares 
0,013 mm., pellucidae, superiores immo minores, circiter 
0,006 mm., membranis sat tenuibus, haud crenulatis. Flores 
feminei anguste ovati; pili foliorum perigynalium multo lon- 
giores quam in ceteris foliis. Cetera desunt. 

Habitu et textura cellulari foliorum ab omnibus Grim- 
miis mihi cognitis diversa. 

Hab. Sibiria, in valle fluminis Lena, Kumachsur, 70° 30 
lat. sept., ubi anno 1898 ab H. NirssoN-EHLE lectum. 


64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Apoteker C. JENSEN hat mir brieflich die folgenden, 
wertvollen Ergänzungen zu meiner Diagnose der Art zuvor- 
kommend mitgeteilt: »Grimmia Ehlei ist eine gute, neue 
Art, die wahrscheinlich eine Eu-Grimmia ist. In dem Zell- 
gewebe der Blätter erinnert sie an Grimmia anodon, Gr. mon- 
tana und Gr. alpestris. Der schmale Teil der Blätter ist 
hohl; die Oberseite der Blattrippe zeigt eine longitudinale, 
scharfe Rinne, wogegen die untere Seite derselben stark vor- 
springend ist und mehrere schwächere, longitudinale Rinnen 
aufweist. Der schmale Teil der Blätter ist zweischichtig, was 
nur teilweise im breiten Teil der Blätter der Fall ist. Der 
Blattrand ist von der Blattspitze ab bis unterhalb der Mitte 
des Blattes von grösseren Zellen gebildet, deren Wände etwas 
verdickt und bräunlich sind. Ich habe nur weibliche Blüten 
gefunden, weshalb die Art dioecisch sein muss; die Arche- 
gonien waren an dem am 17. Juli gesammelten Exemplaren 
zum Teil braun und geöffnet, zum Teil grün und völlig ent- 
wickelt, aber noch nicht geöffnet.» 


142. Gr. elatior Brucu. 


Bulun. 
Früher nur für zwei Stellen im West-Sibirien angegeben. 


143. Gr. cavifolia LinDB. & ARN. 

Kirensk. 

Früher nur von Granitfelsen bei Krasnojarsk 56° n. Br., 
bekannt. 


144. Gr. funalis (SCHWAEGR.) SCHIMP. 

Balagnach. 

Nur eine alte Angabe von WEINMANN vom Vorkommen 
dieser Art in Sibirien liegt vor. 


145. Gr. elongata KAULF. 

Bulkur, zweimal gesammelt, das eine Mal auf einer Kalk- 
ebene, das andere Mal auf einem Kalkberg mit Stereodon 
Bambergeri und Ambtystegium stellatum eingesprengt. 

Eine für Sibirien neue Art, die früher für Grönland, 
Ellesmere Land und das nördliche Norwegen nachgewiesen 
worden ist, | 


146. Gr. apocarpa (L.) HEDW. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 65 


Balagnach, fr.; Kumachsur, fr., auf Steinen in Bächen 
zusammen mit Amblystegium Ehlei und an Felsen; auf einem 
Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr.; 
Bulkur, fr., auf Sandstein-Geröll. 

An der Lena nach dem heimgebrachten Material zu ur- 
teilen nördlich; am Jenissei zwischen 56°—70° 10 n. Br. 
häufig. 


147. Gr. gracilis SCHLEICH. 

Bulun, fr.; Bulkur, mehrmals gesammelt, so z. B. auf 
einem Sandstein-Geröll und an einem Kalkabhang, zusammen 
mit Ditrichum flexicaule, Stereodon Bambergeri, Mollia fra- 
gilis usw. 

Am Jenissei selten zwischen 56°—60° n. Br. 

Nach V. F. BROTHERUS auf Kap Tscheljuskin und Neu- 
Sibirien (leg. A. A. BIRULA). 


148. Gr. alpicola Sw. 

Kumachsur, fr., zweimal gesammelt; Bulkur, fr., auf 
Sandstein. 

Auch am Jenissei selten und dort nur zweimal, bei 59° 10' 
und 69° 35' n. Br., gesammelt. 


149. Andreaea petrophila EHRH. 

Kumachsur, fr., zweimal gesammelt; Bulkur, fr. 

Auch am Jenissei sehr selten und spärlich; dort zerstreut 
zwischen 56°—70° 10’ n. Br. vorkommend. 


Andreaea papillosa LINDB. 


Nach V. F. BRoTHERUS: O. Taimyr-Halbinsel, Kap Tscheljuskin (leg. 
A. A. BIRULA). 


150. Thuidium delicatulum (L.) Mirr. 

Schigalova. 

Von mir als am Jenissei zerstreut zwischen 59° 10'—65^ 50' 
n. Br. vorkommend angegeben. Eine Nachprüfung hat aber 
nun gezeigt, dass die meisten meiner Jenissei-Exemplare nicht 
zu Th. delicatulum sondern zu Th. Philiberti zu bringen sind, 
welche Art beim Erscheinen meiner Jenissei-Publikation noch 
nicht abgezweigt war; dies ist der Fall mit meinen Exem- 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 2. 5 


66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


plaren von Antsiferova, Stolba und Lebjedevo. Eine an der 
Mündung der Nischnaja Tunguska gesammelte Form nimmt 
eine Zwischenstellung zwischen den genannten Arten ein, 
indem nur einige der Stammblätter in einer Haarspitze endigen. 
Die Form zeigt somit, dass diese beiden Arten nicht wohl zu 
trennen sind und dass Th. Philiberti am richtigsten auf den 
Rang einer Varietät vom Th. delicatulum zu degradieren ist. 


151. Th. Philiberti Lımpr. 


Schigalova; Ustkut, an einem Bachufer; Witimsk; 50 
Werst nördlich von der Wilui-Mündung, 9; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Bulun; 
Krestjach, zusammen mit Timmia norvegica, Hypnum trichoi- 
des, Amblystegium uncinatum, A. stellatum usw.; Bulkur, auf 
einem Kalkberge, mit Hylocomium rugosum, Tortula ruralis, 
Hypnum trichoides usw. vergesellschaftet. 

An der Lena, wie es scheint, häufig besonders auf kalk- 
haltiger Unterlage und unerwartet genug bis 72° n. B. vor- 
dringend. 

Eine für Sibirien hiermit zum ersten Male nachgewiesene 
Art. Wie bei Th. delicatulum erwähnt wird, auch am Jenissei 
zwischen 59°—62° n. Br. gesammelt. 


152. Th. recognitum (L.) LınDe. 

Schigalova, an mehreren Stellen; Witimsk. An der Lena 
unerwartet spärlich und nicht nördlich von 59° n. Br. ge- 
sammelt. 

Am Jenissei ziemlich häufig bis 69° 35' n. Br. 


153. Th. abietinum (L.) Br. EUR. 

Irkutsk; zwischen Katschug und Werkolensk; Schiga- 
lova; Batoje; Uskut; Kirensk; Witimsk; 100 Werst südlich 
von Schigansk; Balagnach; Kumachsur, z. B. auf Steingeröll; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
über; Bulun; Tasary; Bulkur. 

Durch das ganze Gebiet verbreitet; auch am Jenissei 
häufig bis 71° 20' n. Br. 

154. Th. lanatum (Ström) Hac. — Th. Blandowii (W. 
M.) Br. EUR. — Helodium lanatum (STRÖM.) BROTH. 


Schigalova, zusammen mit Ciimacium, Hypnum trichoides, 
Amblystegium aduncum usw.; 50 Werst nördlich von der 
Wilui-Mündung. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 67 


Am Jenissei ziemlich häufig zwischen 58° 20'——69? 35’ 
nr, 


155. Leskea catenulata (BRip.) LINDB. — Pseudoleskeella 
catenulata (Brip.) KrNDB. 


Balagnach; Kumachsur, zweimal gesammelt an Tonschie- 
ferfelsen. 

An der Lena selten und nórdlich, am Jenissei aber süd- 
lich und zwischen 56°—60° 20' n. Br. gesammelt. 


156. L. tectorum (Braun.) LINDB. — Pseudoleskeella 
tectorum (BRAUN.) KINDB. 


Balagnach; Kumachsur, häufig an Felsen; Bulun; Bulkur, 
an Tonschieferfelsen zusammen mit Thuidium abietinum, 
Tortula mucronifolia usw. 

An der Lena, wie es scheint, nördlich von 70° n. Br. 
häufig; eine für Sibirien neue Art, die aber früher für das 
arktische Gebiet, z. B. Spitzbergen und Grönland, angegeben ist. 


157. L. nervosa (ScHwaEGR.) MYR. — Leskeella nervosa 
(SCHWAEGR.) LOESKE. 


Kumachsur; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber, an Kalksteinfelsen an einem Bache; 
Bulkur, an Kalksteinfelsen. 


var. sibirica ÅRN. 


Ustilga; Balagnach; Kumachsur, auf Steingeröll. 

Durch das ganze Gebiet zerstreut, südlich als var. sibirica, 
nördlich in mehr typischen Formen; am Jenissei ziemlich 
häufig aber nicht nördlich von 67° 10' beobachtet. 

Die nördlichen Formen der drei soeben genannten Arten 
sind häufig kritisch, was die Unterscheidung derselben ziem- 
lich schwer macht. I. HAGEN (17) betont die grosse Varia- 
tion der L. nervosa und dass es dadurch zuweilen schwer 
wird, diese Art von L. tectorum getrennt zu halten; im Lena- 
Material habe ich Formen gefunden, die offenbar eine Zwischen- 
stellung zwischen L. tectorum und L. catenulata einnehmen. 
Herr Doktor Hz. MÖLLER, der sich in neuerer Zeit eingehend 
mit diesen Arten beschäftigt hat, hat meine Bestimmung 
einiger Lena-Exemplare bereitwillig kontrolliert, wobei sich 
herausstellte, dass wir gut übereinstimmten. 


68 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


158. L. polycarpa (HAMPE) Br. EUR. 

Schigalova, fr., auf periodisch überschwemmten Stämmen 
mit Campylium hispidulum, Amblystegium riparium, A. serpens 
usw. vergesellschaftet; Witimsk, fr., an ähnlicher Lokalität. 

Von A. K. CAJANDER als an der Lena in der Association 
von Salicetum viminalis vorkommend angegeben. 

An der Lena selten und nicht nördlich von 59° n. Br. 
gesammelt; am Jenissei sehr häufig bis 70° 10' n. B. 


159. Amblystegium filicinum (L.) LINDB. — Hygroam- 
blystegium filicinum (L.) LOESKE. 

Kumachsur; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber; Bulkur. An den beiden Stellen spär- 
lich in einer kleinen, sonst aber recht typischen Form ge- 
sammelt. 

var. fallax (Brip.) LINDB. — Hygroamblystegium fallax 
(Brip.) LoESKE. 

Schigalova, fr. 


var. curvicaule (Jur.) Lixps. — Hygroamblystegium 
curvicaule (JUR.) LOESKE. 

Schigalova, reichlich auf Steinen in einem Bach; 50 Werst 
nördlich von der Wilui-Mündung; Kumachsur, an Felsen; 
Bulkur, an Sandsteinfelsen, zum Teil als f. foliis falcatis. 

Die Hauptform der Art ist am Jenissei zerstreut zwischen 
56°—69° 35' n. Br. var. fallax nur einmal bei 56° n. Br. 
beobachtet; typisches var. curvicaule ist dagegen für den 
Jenissei nicht nachgewiesen worden, wenn auch von dort von 
Mjelnitsa und Dudinka Formen heimgebracht wurden, die 
dieser Varietät sehr nahe stehen. Es sei übrigens bemerkt, 
dass A. filicinum var. curvicaule häufig einer Philonotis ha- 
bituell täuschend ähnlich ist; bei der ersten Anordnung des 
Lena-Materiales, wurden in der Tat die meisten Exemplare 
dieser Varietät von mir in die Gattung Philonotis eingereiht. 

160. A. Sprucei (BRucH.) Br. EUR. — Amblystegiella 
Sprucei (BRUCH.) LoESKE. 

Schigalova, reichlich in reinen Rasen; Kirensk; Kumachsur, 
zweimal gesammelt, das eine Mal mit Myurella tenerrima ver- 
gesellschaftet, das andere Mal zusammen mit Amblystegium 
palustre, Myurella julacea, Barbuia rubella usw. 

Am Jenissei nur einmal bei 56° n. Br. auf Kalkstein 
gesammelt. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 69 


161. A. riparium (L.) BR. EUR. 

Schigalova, zusammen mit Leskea polycarpa, Ustkut, auf 
Baumstämmen; 50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung, 
fr., reichlich und in mehreren Formen auf schlammigen Baum- 
stämmen, somit offenbar hier wie anderswo an der Lena 
innerhalb des Bezirkes der Überschwemmungen gesammelt. 

Am Jenissei häufig bis 69° 35' n. Br. 


162. A. varium (Hrpw.) LINDB. — A. serpens (L.) Br. 
EUR. var. rigidiusculum LINDB. & ÅRN. 

Schigalova, fr., auf einem schlammigen Stamm; Ustkut; 
Bulkur. 

Am Jenissei selten zwischen 56°—65° 35' n. Br. beobachtet. 


163. A. serpens (L.) BR. EUR. 

Schigalova, fr., auf fauligem Holz zusammen mit Barbula 
rubella und A. uncinatum; 50 Werst nördlich von der Wilui- 
Mündung, fr., auf Erde; 100 Werst südlich von Schigansk, 
f. tenwissima, nervo valde debili vel nullo, auf Schlammboden. 

Am Jenissei zwischen 56°—68° 5' n. Br. ziemlich häufig. 


164. A. atrovirens A. Hansen. 


100 Werst südlich von Schigansk, auf Schlammerde zu- 
sammen mit Timmia megapolitana, Myurella julacea usw. 

Diese erst im Jahre 1903 abgezweigte Art ist noch nicht 
für den Jenissei nachgewiesen worden. 


165. A. chrysophyllum (Brip.) De N. — Campyliwm 
chrysophyllum {BRıD.) BRYHN. 

Ustilga, reichlich in fast reinen Rasen, mit eingesprengtem 
Hylocomium rugosum; Batoje; Kirensk, ¢; Balagnach. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 56°—70° 10' n. Br. 


166. A. protensum (Brıp.) LINDB. — Campylium pro- 
tensum (Brip.) BROTH. 

Schigalova, fr., zweimal ziemlich reichlich gesammelt; 
Witimsk, zusammen mit Arnellia; Bulun, fr. 

Am Jenissei selten zwischen 56°—69° 35' n. Br. 


167. A. stellatum (ScHREB.) LinDB. — Campylium stella- 
tum (SCHREB.) LANG. et C. JENS. 


Schigalova, auf einem morschen Stamm; 50 Werst nörd- 
lich von der Wilui-Mündung; 100 Werst südlich von Schigansk, 


70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


auf Schlammboden; Balagnach; Kumachsur, häufig, z. B. auf 
Steinen, an Felsen oder an Schneefeldern; auf einem Kalkberg 
am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Krestjach; 
Tasary; Bulkur, häufig, z. B. auf einem Kalkberg zusammen 
mit Timmia norvegica, Thuidium Philiberti, Astrophyllum or- 
thorrhynchum usw. 

Nach A. K. CaJANDER auf der Insel Tit-Ary; nach V. F. 
BROTHERUS an der Walter-Bai auf der W. Taimyr-Halbinsel 
und auf Neu-Sibirien (leg. A. A. BIRULA). 

An der Lena nördlich immer häufiger und reichlicher 
ganz wie am Jenissei, wo die Art am südlichsten bei 59° 10' 
n. Br. beobachtet wurde. 


168. A. polygamum Br. EUR. — Campylium polygamum 
(BR. EUR.) BRYHN. 

Kumachsur, an einem Schneefeld zusammen mit A. re- 
volvens; zwitterige Blüten wurden beobachtet. 

Am Jenissei selten zwischen 61? 30'——70* 10' n. Br., nörd- 
lich als var. fallaciosum. 


169. A. fluitans (L. DE N. — Drepanocladus fluitans 
(L.) WARNST. 

Bulkur, spärlich. 

Nach A. K. CAJANDER bei Ytyk-Chaja in Hordeeta pra- 
tensis und Calamagrostideta phragmitoidis; bei Nikolskaja in 
einem Caricetum acutae; ausserdem wird die Art als »an der 
unteren Lena in kleinen Alluvial-Seen und Tümpelu», somit 
in Hydrophyten-Associationen, vorkommend angegeben. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Kusjkin-Insel am Je- 
nissei-Busen, auf dem Nord-Ufer der W. Taimyr-Halbinsel 
und auf den Neusibirischen Inseln (leg. A. A. BIRULA). 

Merkwürdigerweise enthält Dr Ente’s Sammlung nur 
ein winziges Exemplar von A. fluitans. Am Jenissei ist es 
in vielen Formen zwischen 61° 30'——70? 10' n. Br. beobachtet. 


170. A. intermedium (LINDB.) LINDB. — Drepanocladus 
intermedius (LINDB.) WARNST. 

Kumachsur, auf von Schneewasser feuchtem Boden. 

Am Jenissei zerstreut nördlich von 68° 25' n. Br. 


171. A. revolvens (Sw.) LINDB. — Drepanocladus revol- 
vens (Sw.) WARNST. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 71 


Kumachsur, reichlich fr., in der Nähe eines Schneefeldes; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
über, fr., mit sStereodon chryseus, Amblystegium | gigantum, 
Hypnum trichoides, H. cirrosum usw. vergesellschaftet; Bulkur, 
fr., an mehreren Stellen, so z. B. zusammen mit A. vernico- 
sum, A. sarmentosum, Sphaerocephalus turgidus usw., hier auch 
in einer forma lutescens zusammen mit A. turgescens. 

Nach V. F. BRorHERUS am Nordufer der W. Taimyr- 
Halbinsel (leg. A. A. BIRULA). 

An der Lena entschieden nördlich wie am Jenissei, wo die 
Art nördlich von 69° n. Br. häufig zu sein scheint. 


172. A. uncinatum (HEDW.) — Drepanocladus uncinaius 
(HEDW.) WARNST. 

Schigalova, fr., häufig und reichlich; Ustkut; Witimsk, 
fr., hier auch eine forma enervis; 50 Werst nördlich von der 
Wilui-Mündung, forma estriata; Schigansk, fr.; Balagnach; 
Kumachsur, fr., häufig, z. B. an einem Bachufer zusammen 
mit Hypnum plumosum, an Felsen usw.; auf einem Kalkberg 
am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Bulun, fr., 
häufig; Krestjach; Bulkur, häufig, z. B. auf einer Kalkebene 
zusammen mit Stereodon chryseus, Hypnum trichoides, Ambly- 
stegium revolvens, Ditrichum flexicaule usw. 

Nach A. K. CaJANDER 40 Km. südlich von der Insel 
Agrafena am unteren Teil der Stämme in Betuleta odoratae; 
unweit des Tschirimyj-Chaja und bei Tunguss-Chaja in Pice- 
eto-Lariceta. 

Nach V. F. BROTHERUS auf der Insel Kusjkin am Je- 
nissei-Busen und auf der W. Taimyr-Halbinsel (leg. A. ‘A. 
BIRULA). 

Eine der häufigsten Moosarten an der Lena wie am Je- 
nissei, besonders in den nördlichen Teilen des Gebietes, und 
mit den meisten anderen Moosen vergesellschaftet. Wie ge- 
wöhnlich vielgestaltet. 


var. chryseum ARNELL. nov. var. 

Crassius, pulchre luteum, aurantiacum, nitidum, simplex 
vel plus minusve parce pinnatim ramosum. Folia, praesertim 
apicalia, faleata; nervus fere duplo latior, luteus; cellulae 
alares vulgo luteae—aurantiacae, membranis incrassatis, ceterae 
basilares minutae, luteolae, supraalares minutae, quadratae 
et opacae. 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


Bulun, in reinen Rasen. 

Eine besonders durch die schön glänzende Goldfarbe und 
die braungelben Blattfliigelzellen gekennzeichnete, eigentiim- 
liche Form. 


173. A. aduncum (L.) — Drepranocladus Kneiffii (ScHIMP.) 
WARNST. 

Schigalova, f. gracillima, an Uferwiesen zweimal gesam- 
melt; Ustilga, f. gracilis; Batoje, f. gracilis; Witimsk, zum 
Teil als f. gracillima; 50 Werst nördlich von der Wilui-Mün- 
dung, fr., zum Teil als f. gracilis; Balagnach; Kumachsur, an 
einem Schneefelde, f. gracilis; Bulun, f. gracilis, zwischen 
Carex aquatilis und Aira caespitosa. 

Nach A. K. CAJANDER an der Schiganka auf Uferwiesen 
in Cariceta aquatilis und Calamagrostideta phragmitoidis; 
bei Schigansk in einem Calamagrostidetum phragmitoidis. 

In den stidlichen Teilen des Gebietes, wie es scheint, 
sehr häufig an den periodisch überschwemmten Ufern des 
Flusses, nördlich seltener und, wie bei Kumachsur, auch in 
der Nähe der Schneefelder. Die eingesammelten Formen 
gehören alle zu RENAULD’s 2 typicum, das heisst, dass die 
Blätter einseitig und scherenförmig gebogen sind; die feinsten 
Formen erinnern an A. serpens-Formen und haben eine kaum 
oder gar nicht angedeutete Blattrippe. — Am Jenissei ist 
A. aduncum a. typicum f. tenue bis 70° 30' n. Br. beobachtet 
wenn auch nördlich seltener und in etwas abweichenden 
Formen. 


174. A. capillifolium (WARrnsr.). 

50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung. — Am Je- 
nissei auch selten und nur einmal bei 59° 10' n. Br. gesam- 
melt. 


175. A. latifolium LINDB. & Arn. — Drepanocladus lati- 
folius (LiNpB. & ARN.) BROTH. 

Bulkur, mehrmals gesammelt. — Nach V. F. BROTHERUS 
auf dem Kap Tscheljuskin (leg. A. A. BiRULA). — Am Jenissei 
zwischen 69? 35'—71° 30' n. Br. beobachtet. 


176. A. vernicosum (LINDB.) LINDB. — Drepanocladus 
vernicosus (LINDB.) WARNST. 

Kumachsur; Bulkur, fr., mehrmals gesammelt, zusammen 
mit A. revolvens, Meesea triquetra usw. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 73 


Nach A. K. CAJANDER bei Buru, reichlich in den Vertie- 
fungen eines Laricetum davuricae. 


var. gigas LINDB. 


Tasary, zusammen mit A. Richardsoni; Bulkur, zusammen 
mit A. scorpioides. 

A. vernicosum ist an der Lena entschieden nördlich wie 
am Jenissei, wo die Art nördlich von 65? 35' n. Br. häufig 
ist. Von besonderem Interesse ist es, dass sie an der Lena 
Früchte entwickelt. | 


177. A. scorpioides (L.) LINDB. — Drepanocladus scor- 
pioides (L.) WARNST. 

Bulkur, in einer Ranunculus Pallasii-Formation. 

Am Jenissei nicht beobachtet; es lag bisher nur eine 
Angabe von C. MÜLLER über das Vorkommen der Art in 
Sibirien, auf der Tschuchtschen-Halbinsel (leg. KRAUSE), vor. 


178. A. badium (HARTM.) LINDB. — Drepanocladus badius 
(HARTM.) ROTH. E 

Bulkur, in Mischrasen zusammen mit A. sarmentosum, 
A. revolvens, Sphaerocephalus turgidus usw. — Am Jenissei selten 
zwischen 67° 20'—69? 35' n. Br. 


179. A. longicuspis LINDB. & Arn. — Drepanocladus 
longicuspis (LINDB. et ARN.) BROTH. 

Balagnach, zusammen mit A. turgescens; Bulkur, mit 
Ceratodon, Blepharostoma trichophyllum, Martinellia Simmonsii 
usw. vergesellschaftet. — Am Jenissei selten zwischen 68° 35’ 
—69° 35' n. Br. 


180. A. turgescens (JENSEN.) LINDB. — Drepanocladus 
turgescens (T. JENS.) BROTH. 

Balagnach; Bulkur. — Am Jenissei nur einmal, 70° 10' 
n. Br., beobachtet. 


181. A. rivulare (Sw.) LInNDB. — Hygrohypnum alpestre 
(Sw.) BROTH. 

Auf einem Kalkberg Kumachsur gegenüber in einem 
Bach, fr., f. luteo-viridis. — Am Jenissei zwischen 69° 35'—70° 
10’ beobachtet. 


182. A. viridulum (Harrm.) LINDB. —  Hygrohypnum 
viridulum (HARTM.) BROTH. 


74 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Ustkut, auf Steinen in einem Bach. — Am Jenissei einmal 
unter 65? 50' n. Br. gesammelt. 


183. A. ochraceum (Tunw.) LINDB. — Hygrohypnum 
ochraceum (TURN.) BROTH. 
Kumachsur, auf Steinen in einem Bach. — Am Jenissei 


zerstreut zwischen 59° 10’—70° 10' n. Br. 


184. A. palustre (Hups.) LINDB. — Hygrohypnum pa- 
lustre (Hups.) LOESKE. 

Ustkut. fr.; Balagnach; Kumachsur, fr., häufig; auf einem 
Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr.. 
in einem Bach; Bulun, fr.; Bulkur, an Sandsteinfelsen. 

An der Lena ebenso häufig in Bächen wie am Jenissei, 
wo ich die Art zwischen 66° 20'—70° 10' n. Br. gesammelt 
habe. 


185. A. polare (Lınpe.) LINDB. — Hygrohypnum polare 
(LINDB.) BROTH. 

Kumachsur. -— Auch am Jenissei selten und nur bei 68° 
5' und 70? 10' n. Br. beobachtet. 


186. Amblystegium Ehlei ARNELL nov. spec. 

Sterile, dense caespitosum, 1—2 cm. altum, sat rigidum, 
nitidum, inferne fusco-luteum, superne laete luteum. Caulis 
primarius repens, tomento radiculari fusco substrato affixus, 
microphyllus, obscurus; rami plus minusve crebri, erecti, 
flexuosi, foliis apicalibus secundis et faleatis curvati. Folia 
caulina minora, squamiformia, sat densa, haud secunda, semi- 
patula, caulem tegentia, concava, ovata, sensim acuminata, 
circiter 0,55 mm. longa et 0,45 mm. lata; margo rectus, inte- 
ger; nervus luteus, distinctus, parum infra apicem evanidus; 
cellulae angustae, flexuosae, 0,04—0,05X 0,006 mm., membra- 
nis crassis, hyalinis, alares sensim parum latiores, rectangu- 
lares, hyalinae. Folia ramulina majora e basi microphylla 
apicem versus magnitudine accrescentia, inferiora minora, 
adpressa et haud secunda, superiora immo majora et densiora, 
semipatula, apicalia curvata—falcata, circiter 1,5 mm longa 
et 0,05 mm. lata, haud decurrentia, concava, plurima plus 
minusve curvata, anguste ovata, sensim attenuata ad apicem 
obtusatum vel acutum; margo rectus, integer vel in apice 
obtuso interdum leniter dentatus; nervus validior, inferne 0,04 
—0,065 mm latus, luteus—aurantiacus, parum infra apicem se 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 75 


dissolvens; cellulae ut in foliis caulinis, apicales saepe bre- 
viores et latiores. Cetera desunt. 

Hab. Sibiria, in valle flum. Lena, Kumachsur, 70° 30’ 
lat. sept. et Bulun, 70° 43! lat sept., ab H. Nitsson-EHLE 
anno 1898 lectum. Ad hane novam speciem quoque formam 
ab S. BERGGREN ad Tessiursak in Groenlandia anno 1870 
lectam et sub nomine Hypni polaris distributam retuli. 

Ab A. polari affini foliis secundis, falcatis, e basi ovata 
sensim acuminatis, saepe acutis, cellulis longioribus et angus- 
tioribus ete. bene diversum; habitu primo intuitu Amblyste- 
gium uncinatum vel Stereodontem arcuatum in memoriam re- 
vocans. 


187. A. giganteum (ScHImr.) De N. — Calliergon gigan- 
teum (SCHIMP.) KINDB. 

Balagnach, f. parce ramosa; Kumachsur, in der Nähe 
eines Schneefeldes, zusammen mit A. stellatum, A. revolvens 
usw.; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber, fr.; Bulkur, in einem Bestand von Carex aquatilis. 

Nach A. K. CAJANDER bei Önhyr-Yrä in einem Equisite- 
tum fluviatilis; an der unteren Lena in kleinen Alluvial-Seen 
und Tümpeln. 

Eine an der Lena nördliche Art wie auch am Jenissei, 
wo sie zwischen 68? 5'—70? 30' n. Br. zerstreut vorkommt. 


188. A. cordifolium (HEDW.) DE N. — Calliergon cordi- 
folium (HEDW.) KINDB. 

Ustilga; Ustkut, auf einem Bachufer; 50 Werst nördlich 
von der Wilui-Mündung, fr.; Schigansk; Kumachsur., fr., 
z. B. in der Nähe eines Schneefeldes, hier auch als eine f. 
laxa, squarrosa; Bulun. 

Nach A. K. CAJANDER in Calamagrostideta phagmitoidis 
an der Schiganka und bei Ytyk-Chaja; in einem Equisitetum 
fluviatilis bei Önhyr-Yrä. Nach V. F. BROTHERUS auf den 
Neu-Sibirischen Inseln (leg. A. A. BIRULA). 

An der Lena zerstreut bis 70° 30' n. Br., am Jenissei 
häufig bis 73° 35’ n. Br. 

189. A. Richardsonii (Mirr.) Linps. — Calliergon Ri- 
chardsonii (MITT.) KINDB. 

Tasary, spärlich in A. vernicosum var. gigas eingesprengt. 
— Am Jenissei zerstreut in mehreren Formen zwischen 59° 10' 
= 13.035" n. Br. 


76 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


190. A. sarmentosum (Wa.) DE N. — Calliergon sarmen- 
losum (We.) KINDB. 

Kumachsur, fr., mehrmals gesammelt; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber. 

Nach V. F. BROTHERUS auf den W. und Ö. Taimyr-Halb- 
inseln, z. B. auf dem Kap Tscheljuskin (leg. A. A. BIRULA). 

Am Jenissei nördlich von 68° n. Br. häufig. 


191. A. stramineum (Dicks.) DE N. — Calliergon stra- 
mineum (Dicks.) KINDB. 

Balagnach; Kumachsur, häufig; auf einem Kalkberg am 
östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Krestjack. 

Am Jenissei zwischen 61° 25'—71? 50' n. Br. häufig. 


192. Hypnum strigosum (HOFFM.) BR. EUR. 

Irkutsk; Schigalova, fr., zweimal gesammelt, z. B. in 
einer Felsenhöhle zusammen mit Bartramia ityphylla; Ustilga, 
fr., auf Steinen; Ustkut, in Erdhöhlen an einem Bach; Ki- 
rensk, fr., zusammen mit Thuidium abietinum und Stereodon 
polyanthus; Witimsk, fr., am unteren Teile der Weidenstämme; 
Kumachsur, mehrmals gesammelt. 


var. praecox (Sw.) Wa. 

Ustilga, fr.; Kumachsur, fr., häufig an Felsen. 

Eine an der Lena, wie es scheint, ebenso häufige Art 
wie am Jenissei, wo sie als var. praecox bis 70° 10' n. Br. 
verbreitet ist. 


193. H. Swartzii TURN. — Oxyrrhynchium Swartzii (TURN.) 
WARNST. 

Zwischen Katschug und Werkolensk, zusammen mit Ste- 
reodon arcuatus; 50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung; 
unweit Schigansk, zusammen mit Hypnum trichoides und H. 
plumosum; Kumachsur. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 56°—62° 25' n. Br. 


194. H. cirrosum SCHWAEGR. — Cirriphyllum cirrosum 
(SCHWAEGR.) GROUT. 

Balagnach; Kumachsur; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber. mit Amblystegium stellatum, 
A. revolvens, Hypnum trichoides, Stereodon chryseus, Ditrichum 
flexicaule usw. vergesellschaftet; Bulkur. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 77 

Am Jenissei nicht beobachtet; nach einer alten Angabe 
von Borczcow am Taimyrflusse in Sibirien von MIDDENDORFF 
gesammelt. 


195. H. trachypodium (Brip.) C. Mörr. — Brachythecium 
trachypodium (FUNCK) BR. EUR. 


Kirensk; Kumachsur, zusammen mit Z. collinum, hier 
auch auf Steingeröll eine f. foliis caulinis margine integro, seta 
fere glabra. Eine für Sibirien neue Art. 


196. H. collinum SCHLEICH. — Brachythecium collinum 
(SCHLEICH.) BR. EUR. 
Kumachsur, f. secunda. Eine für Sibirien neue Art. 


197. H. reflexum STARK. — Brachythecium reflexum 
(STARK.) BR. EUR. 


Bulun, unter Alnaster viridis-Gebüsch an einem Felsen- 
abhang, mit H. plumosum, Hylocomium rugosum, Tortula ruralis 
usw. vergesellschaftet. 

Am Jenissei zerstreut zwischen 56°—66° 20' n. Br. 


198. H. latifolium LINDB. — Brachythecium latifolium 
(Linps.) PHILIB. 


100 Werst nördlich von Schigansk, spärlich auf Schlamm- 
erde; Kumachsur, mehrmals gesammelt, hier auch als f. erecta, 
subsimplex. 

Am Jenissei zweimal, 56° und 65° 50', gesammelt. 


199. H. plumosum Hours. — Brachythecium salebrosum 
(HOFFM.) Br. EUR. 


Schigalova, häufig, besonders reichlich auf Steinen in 
einer eigenen, zarten, aber deutlich autöcischen Form; Ustilga: 
Batoje, auf einem Baumstumpf und an einem Bachufer: 
50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung; unweit Schigansk, 
auf Erde zusammen mit Tortula mucronifolia; Bulun; Ku- 
machsur, häufig, in vielen Formen. 


var. turgidum (HARTM.) LINDB. 


Balagnach, zusammen mit Amblystegium revolvens; Bulkur, 
zusammen mit Dryas, hier auch an erdbedeckten Felsen als 
f. subsimplex, foliis concavis, parum plicatis. 

Nach V. F. BROTHERUS auf Kap Tscheljuskin und Neu- 
Sibirien. 


78 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 2. 


var. revolutum ÅRNELL nov. var. 


Turgidum, pulchre aureo-nitidum, 6—7 cm. altum, erec- 
tum, parum ramosum, ramis erectis; margine foliorum usque 
ad cuspidem late revoluto. Verisimiliter modo forma var. 
turgidi habitu simillimi. 

Bulkur, ziemlich reichlich auf einem Kalkberg gesammelt. 

H. plumosum ist an der Lena ebenso häufig und formen- 
reich wie am Jenissei; im hohen Norden werden die Ab- 
weichungen von der Normalform am grössten; var. revolutum 
bildet somit ein neues, extremes Glied in der Formenkette 
der Art. 


200. H. trichoides NEcK. — Camptothecium nitens 
(SCHREB.) SCHIMP. 


Schigalova, mehrmals gesammelt; Witimsk; unweit Sikt- 
jach; Kumachsur, fr., häufig; Bulun; Bulkur, f. ad var. atri- 
chum accedens. 

Nach A. K. CAJANDER bei Buru in Alnastreta viridis und 
Lariceta davuricae; an der Schiganka in Piceeta obovatae; 
bei Küsür in einem Alnastretum viridis; auf der Bulkur- 
Tundra und auf der Insel Tit-Ary. 

Nach V. F. BROTHERUS: Jenissei-Busen, Kusjkin-Insel; 
Ostufer des Karischen Meeres, auf einer der Steinigen Inseln; 
Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel; Neu-Sibirien (leg. A. A. 
BIRULA). 


var. atrichum KınDe. 

Schigansk; Balagnach, in einer Kalkebene, f. fere simplex; 
Kumachsur; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Ku- 
machsur gegenüber, fr.; Krestjach, fr.; Bulkur, häufig, hier 
auch als eine f. obscura. 

Was das Vorkommen dieser Art anbelangt, so habe ich 
am Jenissei gefunden, dass sie in den südlichen Teilen des 
Gebietes seltener ist, nördlich aber immer häufiger wird, um 
im arktischen Gebiet eines der häufigsten Moose zu werden, 
und dies alles scheint auch an der Lena der Fall zu sein. 
Bemerkenswert ist, dass var. atrichum im hohen Norden die 
Hauptform ganz allmählich zu ersetzen scheint. 


201. Lescuraea rigescens (Wirs.) BR. EUR. — Ptycho- 
dium Pfundtneri Limpr. — Pseudoleskea Pfundtneri (LIMPR.) 
KINDB. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 79 


Schigalova, an Kalkfelsen. 
Eine für Sibirien neue Art, die in Europa, besonders in 
Norwegen, weit verbreitet ist. 


202. L. secunda ARNELL (Rev. bryol., 1898, p. 9). 


Kirensk, zusammen mit Zntodon orthocarpus und Hypnum 
Swartzii. — Früher nur im Minusinsk-Gebiet an zwei Stellen 
von P. Artsnow und N. MARTIANOW gesammelt. 


203. Helicodontium pulvinatum (We.) LINDB. 


50 Werst nördlich von der Wilui-Mündung, fr.; 100 Werst 
südlich von Schigansk, fr.; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur Babe Fr 

An allen den genannten Stellen offenbar fiber des 
Bereiches der Uberschwemmungen auf schlammigen Weiden- 
stimmen wachsend; am Jenissei zwischen 58° 20'—70° 30! 
haufig. 


204. Helicodontium rotundifolium ARNELL n. sp. 


Dioicum, gracile, intricate caespitosum, obscure colora- 
tum, fusco-rubrum—atrum, opacum, summis apicibus luteis 
vel luteo-viridibus et leniter curvatis. Caulis obscurus, fusco- 
niger, circiter 0,12 mm. crassus, hic illic radicellis fasciatis, 
hyalinis—fuscis substrato affixus, remote et valde irregulariter 
pinnato-ramosus, ramis inaequilongis ut et innovationibus 
caulis primarii, foliis adpressis filiformibus et apice curvatis. 
Folia caulina et ramulina fere aequimagna vel superne mag- 
nitudine paullum accrescentia, densa, sicca adpressa, madida 
semipatula, haud secunda, laevia, concava, lata, rotundata 
et rotundate obtusata; margo integer, ad medium folium 
parum reflexus; nervus debilis, saepe ad medium folium pro- 
ductus et in apice bifurcus; cellulae minutae, breves, plurimae 
rhombeae, 0,013 —0,016 X0,01 mm., marginales quadratae, mem- 
branis incrassatis, luminibus materia protoplasmatica, haud 
granulosa repletis. Flos masculus gemmiformis; folia perigo- 
nialia adpressa, foliis caulinis similia; paraphyses hyalinae 
—fusco-luteae, paucae. Flos femineus flore masculo angu- 
stior, foliis perigynialibus adpressis, longioribus, late ovatis; 
paraphyses perpaucae; archegonia numerosa, circiter 18. Folia 
perichaetialia adpressa, intus immo longiora, nervo saepe ultra 
medium folium producto; cellulae prosenchymaticae, multo 
longiores et angustiores. Seta 0,5 cm. longa, flexuosa, pallide 


80 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


luteo-rubra, laevis, 0,13 mm. crassa. T'heca suberecta, regu- 
laris, campanulata, sub ore latiore paullulum contracta, pallida, 
luteola, 0,26 mm. longa et 0,2» mm. crassa; cellulae exothecii 
vage quadratae—rectangulares, 0,02 — 0,03 mm. longae et latae, 
membranis flexuosis parum incrassatis, os versus in seriebus 
4—5 immo minores et membranis magis incrassatis et luteis. 
Exostomii dentes rufo-lutei, inferne circiter 0,045 mm. alte 
connati, papillosi, fragiles, sicci inflexi, dorso inferne trans- 
verse pulchre striato, in medio dente longitudinaliter striato. 
Endostomii processus 16, lineares, flexuosi, indistincte arti- 
culati, luteoli, papillosi, indivisi, sed rimam longitudinalem 
ostendentes, 0,3 mm. longi, 0,013 —0,02 mm. lati, margine irre- 
gulariter dentato. Operculum luteum, leniter convexum, 
superne patellaeformiter concavum, apiculo perbrevi, luteo; 
cellulae quadratae—hexagonales, circiter 0,02 mm. longae et 
latae, membranis tenuibus. Calyptra laevis, angusta, mitrae- 
formis. Spori 0,013—0,02, laeves, pellucidi, parum granulosi, 
obscure lutei. | 

Hab. Sibiria, in valle flum. Lena: Kumachsur, pluries 
in rupibus, parce fructificans; mons calcareus in ripa fluminis 
orientali contra Kumachsur; Krestjach, c. fr.; Bulkur, in 
rupibus (anno 1898 H. NirssowN-EHLE legit). 


205. Myurella julacea (VILL) BR. EUR. 

Schigalova, auf schlammbedeckten Stämmen, zusammen 
mit Timmia megapolitana, Barbula rubella, Amblystegium un- 
cinatum usw.; Kirensk: 50 Werst nördlich von der Wilui- 
Mündung; 100 Werst südlich von Schigansk auf Schlammerde; 
Balagnach; Bulun, zusammen mit Leersia rhabdocarpa; Ku- 
machsur, häufig; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber, zusammen mit Ütenidium procerrimum ; 
Bulkur. 

Die Art hat an der Lena eine ähnliche Verbreitung wie 
am Jenissei, d. h. sie ist über das ganze Gebiet verbreitet; 
im Süden zerstreut und auf Felsengrund oder zuweilen inner- 
halb des Bezirkes der Überschemmungen wachsend, so z. B. 
bei Schigalova, wird sie nördlich immer häufiger und geht 
dort häufig auf den Erdboden herunter. 


206. M. tenerrima (Brip.) LINDB. 
100 Werst südlich von Schigansk, auf Schlammboden 
zusammen mit Amblystegium serpens; Balagnach; Kumachsur 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 81 


häufig, hier einmal fruchtend gesammelt, mit M. julacea, Swart- 
zia montana, Amblystegium stellatum usw. vergesellschaftet; 
Bulun, in Oncophorus Wahlenbergii eingesprengt; Bulkur zu- 
sammen mit Astrophyllum orthorrhynchum. 

An der Lena erst nördlich von 70° n. Br. gesammelt, 
dort aber häufig; am Jenissei schon bei 56° n. Br. gefunden. 

207. Hylocomium proliferum (L.) Linps. 

Irkutsk; Schigalova; Ustkut; Kirensk; Schigansk; Ku- 
machsur, häufig; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber; Bulun; Krestjach; Tasary; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER in Piceeta obovatae und Piceeto- 
Lariceta unweit Tschirimyj-Chaja und am Timir-Bach; in 
einem Piceeto-Laricetum bei Tunguss-Chaja; in Lariceta davu- 
ricae nahe der Manuruschka-Mündung, bei Buru und auf 
Tit-Ary; bei der Schiganka in Alneta incanae, Alnastreta 
viridis, Piceeta obovatae und Lariceta davuricae; bei Küsür 
in Saliceta lanatae, Betuleta nanae, Piceeta obovatae, Lari- 
ceta davuricae und Alnastreta viridis; auf der Bulkur-Tundra 
und auf Tit-Ary.— Nach V. F. BROTHERUS als var. alaska- 
num (Lusq. et JAMES) LIMPR.: Jenissei-Busen, Kusjkin-Insel; 
Nordufer der W. Taimyr-Halbinsel; Kap Tscheljuskin; Neu- 
Sibirien. 

Aus dem angeführten erhellt, dass H. proliferum an der 
Lena wie am Jenissei und überhaupt in Europa und Nord- 
Amerika eines der häufigsten Moose ist, und dass es an 
allerlei Lokalitäten vorkommt, somit auch, wie aus den vielen 
Angaben CAJANDER's hervorgeht, an den etwas höheren Teilen 
der periodisch überschwemmten Flussufer. 

Die Spitzen der Stammblätter sind an allen untersuchten 
Exemplaren verhältnismässig kurz, und an nördlicheren Exem- 
plaren, so z. B. an den Exemplaren von Kumachsur, sind 
sie kaum angedeutet; die letztgenannte Form ist demnach 
unter var. obtusifolium GEHEEB einzureihen. 

208. H. parietinum (1.) Linps. — Hypnum Schreberi 
WILLD. 

Schigalova, haufig, fr.; Witimsk, fr.; Schigansk; Bulun; 
Kumachsur, zweimal gesammelt; auf einem Kalkberg am öst- 
lichen Flussufer Kumachsur gegenüber. 

Nach A. K. CaAJANDER in Piceeto-Lariceta am Timir- 
Bach und bei Buru; bei Küsür in Betuleta nanae und Alna- 
streta viridis. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 2. 6 


82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


An der Lena ebenso häufig wie am Jenissei. Die Tat- 
sache, dass die Art bei Kumachsur nur zweimal gesammelt ist, 
lässt indessen schliessen. dass sie nördlich spärlicher wird. 


209. H. triquetrum (L.) BR. EUR. — Rhytidiadelphus 
triquetrum (L.) WARNST. 
^ Irkutsk; Schigalova; Ustkut; Witimsk; Bulun. 

Nach A. K. CAJANDER unweit Schigansk und zwischen 
der Aldan-Mündung und der Insel Agrafena in Fruticeta mixta; 
bei Buru in einem Alnastretum viridis; unweit des Tschirimyj- 
Chaja und beim Timir-Bach in Piceeto-Lariceta; nahe der 
Manuruschka-Mündung und bei Buru in Lariceta davuricae; 
bei der Schiganka in Alneta incanae, Alnastreta viridis und 
Piceeta obovatae. 

Hauptsächlich nach CAJANDER's vielen Angaben zu ur- 
teilen ist A. triquetrum an der Lena ebenso häufig wie am 
Jenissei. Das Verhältnis, dass die Art von EHLE nur einmal 
nórdlich von 56 n. Br. gesammelt ist, deutet an, dass sie nórd- 
lich spärlicher wird, was gut damit stimmen würde, dass sie 
auf Spitzbergen und im arktischen Nord-Amerika fehlt. Ziem- 
lich häufig innerhalb des Bereiches der Überschwemmungen. 


210. H. rugosum (L.) DE N. — Rhytidium rugosum 
(EHRH.) KINDB. 

Irkutsk;-zwischen Katschug und Verkolensk; Ustilga; 
Batoje; Ustkut; Bulun; Kumachsur, an mehreren Stellen; 
auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur gegen- 
uber, forma simplex; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER auf Geröllwällen an der Aldan- 
Mündung und bei Küsür; Bulkur, reichlich an einem Ufer- 
abhang. 

An der Lena, ganz wie am Jenissei, durch das ganze 
Gebiet verbreitet; die vergesellschafteten Moose, wie z. B. 
Dicranum | scoparium, Thuidium abietinum, Tortula ruralis 
usw. deuten auf trockene Lokalitäten, wie Felsen und Ufer- 
abhànge, hin. 


211. Campylium hispidulum (Brip.) Mitt. 

Schigalova, fr., zweimal auf morschen Stämmen gesam- 
melt, mit Myurella julacea, Timmia megapolitana usw. vor- 
gesellschaftet, somit offenbar innerhalb des Bereiches der 
Überschwemmungen gefunden. 

Am Jenissei zwischen 56? —69? n. Br. häufig. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 83 


212. Ctenidium molluscum (HEDW.) MITT. 
Bulkur, auf einem Kalkberg. 


var. subplumiferum (KINDB.) LIMPR. 


Balagnach, mit Ditrichum flexicaule und Hylocomium ru- 
gosum vergesellschaftet. 

Über das Vorkommen dieser Art in Sibirien lagen bisher 
nur zwei alte Angaben von WEINMANN (Kamtschatka) und 
von C. MÜLLER (Nord-Asien) vor. | 


213. Ct. procerrimum (Mor.) Linps. 

Balagnach, zusammen mit Hntodon orihocarpus, auf einem 
Kalkberg am óstlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, mit 
Amblystegium  stellatum, Hypnum trichoides, Myurella julacea, 
Tortula ruralis usw. vergesellschaftet. 

Ein sehr intressantes Novum für Sibirien. Im arktischen 
Nord-Amerika nach N. BRvHw an zwei Stellen, den Inseln 
North-Devon und König Oscars Land, von H. G. SIMMONS 
gesammelt. Im nördlichsten Norwegen habe ich die Art an 
der oberen Grenze der Birkenregion auf dem Hochgebirge 
Rubben im Bardo-Tal (Tromsö amt) gesammelt; ich fasste 
sie zuerst als Ct. molluscum auf, unter welchem Namen sie 
von Hagen, der mein Exemplar nicht gesehen hatte, in 
Musci Norw. bor. erwähnt wird. 


214. Ptilium crista-castrensis (L.) DE N. 


Schigalova, zusammen mit Dicranum fragilifolium, | D. 
scoparium, Hylocomium parietinum usw.; Witimsk; Bulun; 
Kumachsur, zusammen mit Polytrichum hyperboreum, Hypnum 
plumosum var. turgidum, Sphaerocephalus turgidus, Amblyste- 
gium aduncum, Hylocomium proliferum, H. parietinum usw.; 
Bulkur. | 

Nach A. K. CAJANDER in Piceeto-Lariceta nördlich von 
der Aldan-Mündung. 

An der Lena wahrscheinlich ebenso häufig wie am Je- 
nissei auf mehr oder minder feuchtem Waldboden und auf 
morschen Stämmen. 


215. Stereodon arcuatus (LINDB.) LINDB. 

Zwischen Katschug und Werkolensk; Schigalova, reich- 
lich, zum Teil zusammen mit Timmia megapolitana, bier auch 
eine forma gracilis, erecta; Ustilga; Witimsk; 50 Werst süd- 


84 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


lich von der Wilui-Mündung, forma laxa, chrysea; 100 Werst . 
südlich von Schigansk, schlammbedeckt; Balagnach, zum Teil 
zusammen mit Cinclidium latifolium, Amblystegium uncinatum, 
Hypnum plumosum usw., zum Teil mit Swartzia montana, 
Ditrichum flexicaule usw. vergesellschaftet; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Tasary, 
zusammen mit Amblystegium stellatum; Bulkur, unter Weiden- 
gebüsch auf einer Uferwiese, forma gracilis. 

Nach A. K. CAJANDER in Associationen von Saliceta 
viminalis am Flussufer nicht weit von der Schiganka-Mün- 
dung und auf einer Insel unweit Tulaginskaja; in einem Fru- 
ticetum mixtum unweit Schigansk; in einem Salicetum lana- 
tae bei Küsür; in einem Equisitetum fluviatilis bei Tunguss- 
Chaja; in Cariceta aquatilis unweit Schigansk und an der 
Schiganka, wo die Art auch in einem Calamagrostidetum 
phragmitoidis vorkommt; Kytylyk in einem Hordeetum pra- 
tensis; Nikolskaja in Cariceta, C. acutae und C. distichae. 

St. arcuatus ist somit an der Lena bis 72° n. Br. eine 
ebenso häufige Art wie am Jenissei und sie ist, wie besonders 
aus CAJANDER’s vielen Angaben hervorgeht, dort besonders 
an den periodisch übeschwemmten Flussufern zu Hause. Mit 
der Häufigkeit der Art hängt das Verhältnis zusammen, dass 
sie ziemlich vielgestaltig ist. 


216. St. cupressiformis (L.) Brip. 

Schigalova, forma; Kirensk, reichlich gesammelt, forma 
ad var. Vaucheri accedens; auf einem Kalkberg am östlichen 
Flussufer Kumachsur gegenüber, forma julacea; Kumachsur, 
forma. 


var. Vaucheri (LESQ.) LINDB. — St. Vaucheri (LESQ.) 
LINDB. 

Schigalova; Kirensk; Kumachsur; an mehreren Stellen, 
zum Teil als forma orthophylla; Bulkur, an Tonschieferfelsen. 

Die Hauptart ist an der Lena wie auch am Jenissei, wo 
sie bis zu 70° 10' n. Br. vorkommt, eine seltene Art, und die 
var. Vaucheri verhält sich ebenso. 


217. St. revolutus MITT. 

Kumachsur, an einem trockenen Bergabhang, forma crassa, 
erecta; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumach- 
sur gegenüber. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 85 


Eine nördliche Art, die nicht am Jenissei gefunden ist. 
Nach GEHEEB von WALDBURG-ZEIL auf dem Tarbagatai- 
Gebirge in Sibirien gesammelt. 


var. plumosus ARNELL nov. var. 

Pulchre pinnatim ramosus. 

Auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber, mit eingesprengter Tortula ruralis. 


218. St. Bambergeri (SCHIMP.) Linps. 

Auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer Kumachsur 
gegenüber, forma plumosa; Bulkur, auf Kalkgrund mehrmals 
gesammelt. 

Eine für Sibirien neue Art. Die f. plumosa ist reichlich 
fiederig verzweigt und macht dadurch einen sehr abweichen- 
den Eindruck, wobei sie an ein grobes Amblystegium glaucum 
erinnert. 


219. St. hamulosus (BR. EUR.) Linps. 

Kumachsur; Krestjach, fr., zusammen mit Thuidium 
abietinum, Th. Philiberti, Polytrichum strictum, Hylocomium 
proliferum usw.; Tasary, fr. 

Eine fiir Sibirien neue Art. 


220. St. callichrous Bnip. 

Balagnach, zusammen mit Entodon orthocarpus; Bulun; 
Kumachsur, fr., reichlich, zusammen mit Jungermania quin- 
quedentata, Ptilidium ciliare, Sphaerocephalus turgidus, Hylo- 
comium rugosum, H. proliferum usw.; auf einem Kalkberg 
am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber. 

An der Lena entschieden nördlich wie am Jenissei, wo 
die Art zwischen 69? 35'—70? 10' n. Br. beobachtet ist. An 
der unteren Lena, wie es scheint, sehr reichlich und häufig. 


221. St. plicatulus Linpp. 
Witimsk, zweimal gesammelt. — Am Jenissei zwischen 62° 
16'— 66° 20' häufig auf morschen Stämmen und Baumwurzeln. 


222. St. recurvatus LINDB. & ÅRN. 

Ustkut; Kirensk, fr.; Balagnach; Bulun ; auf einem Kalk- 
berg am östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber, fr.; Bul- 
kur, fr., an Kalksteinfelsen. 

Am Jenissei zerstreut auf Kalkstein zwischen 56°—65° 
50° h-- Br. 


86 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13: N:O 2. 


223. St. polyanthus (SCHREB.) Mitt. — Pylaisia poly- 
antha (SCHREB.) BR. EUR. 

Zwischen Katschug und Verkolensk, fr., auf schlammigen 
Stämmen, hier auch eine forma ad var. longicuspidem accedens; 
Schigalova, fr., mehrmals gesammelt, auf Stämmen zusammen 


mit Ptilidium pulcherrimum; Ustkut, fr., auf Baumstämmen; | 


Kirensk, fr.; Witimsk, fr., auf schlammigen Aesten; 50 Werst 
nördlich von der Wilui-Mündung, fr. 

Nach A. K. CAJANDER in Saliceta viminalis am unteren 
Teile der Weidenstämme unweit Schigansk und auf Inseln 
in der Aldan-Mündung; zwischen Jakutsk und der Aldan- 
Mündung an den Stämmen in Fruticeta mixta, z. B. bei Ytyk- 
Chaja und Kytylyk; 40 Km. südlich von der Insel Agrafena 
in Betuleta odoratae. 


var. longicuspis LINDB. & ARN. 

Schigalova, fr.; Kirensk, fr., mit T'hwidiwm abietinum, 
Hypnum plumosum, Entodon orthocarpus usw. vergesellschaftet. 

St. potyanthus scheint an der Lena südlich ebenso häufig 
zu sein wie am Jenissei, wo die Art nördlich bis 67° 10' n. 
Br. geht. CAJANDER’s viele Angaben zeigen, dass sie beson- 
ders innerhalb des Bereiches der Überschwemmungen reich- 
lich ist. Die Art ist zwar an der Lena reich an Formen 
jedoch nicht in dem Masse wie am Jenissei, von wo fünf 
Varietäten derselben unterschieden worden sind. G. Liw- 
PRICHT scheint der Meinung zu sein, dass diese Varietäten 
nur für »Formenliebhaber» von Interesse seien; dies zeigt 
deutlich, dass er diese Varitäten garnicht kannte. 


224. St. alpicola LINDB. 

Kumachsur, sehr spärlich. 

Am Jenissei nur einmal, bei Uskij mys, 61° 27 n. Br., 
gesammelt. 


225. St. chryseus (SCHWAEGR.) Mitt. — Orthothecium 
(SCHWAEGR.) BR. EUR. 


Balagnach, reichlich; Kumachsur, häufig und reichlich 
in reinen Rasen; auf einem Kalkberg am östlichen Flussufer 
Kumachsur gegenüber; Bulkur, häufig und reichlich auf 
Kalkgrund, zusammen mit Cinclidium hymenophyllum. 

St. chryseus wurde zum ersten Male von V. F. BRorHE- 
RUS für Sibirien angegeben und zwar nach Exemplaren vom 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 87 


Kap Tscheljuskin (leg. A. A. BIRULA) und vom Westufer von 
Neu-Sibirien (leg. BRUSSNEW). 


226. St. rubellus Mitt. — Orthothecium strictum Lor. 

Bulun; Kumachsur, an mehreren Stellen ziemlich reich- 
lich in reinen Rasen gesammelt; auf einem Kalkberg am 
östlichen Flussufer Kumachsur gegenüber; Krestjach; Bulkur, 
zweimal gesammelt. 

Am Jenissei spärlich an Kalkfelsen zwischen €5°—66° n. 
Br. beobachtet. 


227. St. rufescens (Dicks.) Mitt. — Orthothecium rufe- 
scens (DICKS.) BR. EUR. 

Nach A. K. CAJANDER auf der Bulkur-Tundra und auf 
der Insel Tit-Ary. 

Nach älteren Angaben auf der Gyda-Tundra (FR. SCHMIDT) 
und nach V. F. BRoTHERUS auf der Kusjkin-Insel am Jenissei- 
Busen (A. A. BIRULA). 


228. Isopterygium nitidum (We.) LinDe. 

Zwischen Katschug und Werkolensk, fr., mit eingespreng- 
tem Blepharostoma trichophyllum ; Schigalova, fr., in der Höhle 
unter einem Baumstumpf zusammen mit Pohlia cruda; Ust- 
kut, fr.; Schigansk, fr.; unweit Siktjach, fr., zusammen mit 
Leersia procera und Pohlia cruda; Kumachsur, fr., häufig, 
zusammen mit z. B. Myurella julacea, M. tenerrima usw.; 
Bulun; Bulkur. 


var. pulchellum (Dicks.) LINDB. 

Kumachsur. fr., zweimal gesammelt. 

An der Lena über des ganze Gebiet zerstreut. 

Am Jenissei ist die Art, wenn die nördliche var. pulchel- 
lum mitgerechnet wird, zwischen 58? 20'—70? 11' n. Br. häufig. 


229. Plagiothecium denticulatum (L.) Br. EUR. 

Kumachsur, fr., nur einmal gesammelt. 

An der Lena unerwartet selten. Am Jenissei ziemlich 
häufig zwischen 58? 30'—67? 10' n. Br. 

230. Pl. Roeseanum (HAMPE.) Br. EUR. 

50 Werst nórdlich von der Wilui-Mündung; Kumachsur, 
fr., zweimal gesammelt, das eine Mal auf Erde zusammen 
mit Bartramia ityphylla und Isopterygium nitidum. 


88 ARKIV FOR BOTANIK BAND 13. N:o 2. 


Die Art ist früher nur einmal für das russische Nord- 
Asien angegeben worden und zwar von V. F. BROTHERUS für 
Nikolsk im Ussuri-Gebiet (leg. M. P. SrvzEw); wahrscheinlich 
findet sie sich aber auch unter der einen oder anderen der 
Formen, die für den Jenissei als P/. denticulatum angegeben 
sind, versteckt. 


231. Acrocladium cuspidatum (L.) Linps. 

Schigalova. 

Auch am Jenissei selten und dort nicht nórdlich von 59? 
n. Br. gefunden. 


232. Entodon orthocarpus (La Pvr.) LINDB. 

Zwischen Katschug und Werkolensk; Batoje; Kirensk, 
zusammen mit Lescuraea secunda und Hypnum  Swartzii ; 
Balagnach, mit Tortula ruralis, Amblystegium uncinatum usw. 
vergesellschaftet; Kumachsur, auf Steinen; Bulun. 

An der Lena zerstreut bis 70° 30’ n. Br. 

Am Jenissei nicht nördlich von 56° n. Br. beobachtet. 


233. Climacium dendroides (L.) W. M. 


Schigalova, zweimal gesammelt; Witimsk; Bulkur. 

Nach A. K. CAJANDER in der Association der Saliceta 
viminalis, z. B. auf einer Insel unweit Tulaginskaja und bei 
der Schiganka; unweit Tchirimyj-Chaja in Piceeta obovatae 
und Piceeto-Lariceta; bei Tunguss-Chaja in einem Piceeto-Lari- 
cetum; bei Buru in einem Laricetum davuricae; bei der Schi- 
ganka in Alneta incanae und in Calamagrostideta phragmi- 
toidis; 25 Km. aufwärts von der Aldan-Mündung auf Geröll- 
boden. 

Hauptsächlich die vielen Angaben CAJANDER's zeigen, 
dass Cl. dendroides an der Lena ebenso háufig ist wie am 
Jenissei, wo diese Art bis 70? 10' n. Br. geht. 

Die Summe der von der Lena bekannten Moos-Arten ist 
308 (nicht wie auf der Seite 7 gesagt wird 316) und zwar 
61 Lebermoose, 14 Torfmoose und 233 Laubmose. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 89 


Acrocladium 
Amblystegium 
Andreaea . 


Anisothecium . 


Anoectangium 
Anthelia 
Aplozia . 
Arnellia 
Asterella . 


Astrophyllum . 


Barbula 
Bartramia 
Blepharostoma 
Bryum . . 


Calycularia . . 


Campylium . 
Catoscopium 
Cephalozia 
Ceratodon 
Cesia . : 
Chiloseyphus 


Chomocarpon . 


Cinclidium 
Climacium 
Conostomum 
Ctenidium 
Dichodontium 
Dicranella 
Dicranoweissia 
Dicranum 
Ditrichum 
Dorcadion 
Entodon 
Frullania . 
Funaria 
Grimaldia 
Grimmia . 
Helicodontium 
Hepatica . . 
Hylocomium 
Hypnum .. 


Isopterygium . 


Jungermania 


Kantianaikoyırn 


Verzeichnis der Gattungen, 


Leersia . 
Lejeunia . 
Lescuraea 
Leskea . . 
Leptobryum 
Lophocolea . . 
Marchantia . 
Marsilia 
Martinellia 
Mastigophora . 
Meesea . . . . 
Mesoptychia 
Mollia 
Myurella . 
Odontoschisma 
Oligotrichum 
Oncophorus . 
Philonotis 
Plagiobryum 
Plagiochila . 
Plagiothecium 
Pleurozygodon 
Pohlia 
Polytrichum 
Ptilidium . 
Ptilium. . 
Radula . 
Riceardia . . - 
Riccia 
Saelania 
Sauteria 


Schistophyllum . 


Scouleria . . 
Seligeria 


Sphaerocephalus 


Sphagnum 
Splachnum 
Stereodon 
Swartzia 
Tayloria 
Tetraplodon 
Thuidium 
Timmia 
Hortula ss. 


90 


-1 


CO 


MI 


AREIV FÓR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


Verzeichnis der hauptsächlich angewandten 


Litteratur. 


ARNELL, H. W., Musci novi (Revue Bryologique, 1898, p. 1—9). 

— —, Beiträge zur Moosflora der Spitzbergischen Inselgruppe 
(Ofversigt af K. Vet.-Akad:s Förhandlingar. 1900. N:o 1. 
Stockholm), 

——, Uber die Jungermania barbata-Gruppe (Botaniska Notiser, 
1906, p. 145—157). 

ARNELL, H. W. und Jensen, C., Die Moose des Sarekgebietes 
(Naturwissenschaftliche Untersuchungen in Schwedisch-Lappland, 
Stockholm, 1907 und 1910). 

BERGGREN, S., Musci et hepaticae Spetsbergenses. Bericht über 
die Untersuchung der Moosflora Spitzbergens und Beeren- 
Eilands während der schwedischen Expeditionen 1864 und 1868 
und Verzeichnis der dort gesammelten Arten (K. Svenska Vet. 
Ak:s Handlingar. Band 13. N:o 7, 1875). 

—— , Undersökning af mossfloran vid Diskobugten och Auleitsi- 
vikfjorden i Grönland (K. Svenska Vet. Ak:s Handl. Band 13. 
N:o 8, 1875). 

BnorHERUs, V. F., Bryales. (Die natürlichen Pflanzenfamilien 
von A. ENGLER und K. PnaAwTL, Embryophyta zoidiogama | Arche- 
goniatae]. 

——, Fragmenta ad floram bryologicam Asiae orientalis cogno- 
scendam. (Travaux de la Sous-Section de Troitzkossawsk- 
Kiakhta, Section du pays d’Amour de la Société Impériale 
Russe de Geographie. Tome VII. Livraison 3. et Tome VIII. 
Livraison 3, 1905—1906). 

—— , Die Moose des arctischen Küstengebietes von Sibirien nach 
der Sammlung der Russischem Norpolar-Expedition 1900— 
1903. (Mémoires de l’Acädemie Impériale des sciences de 
St.-Pétersbourg, 1910). 

Bryux, N., Bryophyta in itinere polari norvagorum secundo col- 
lecta. (Report of the second Norwegian arctic expedition in 
the »Fram» 1898—1902. No. 11. Kristiania, 1907). 

CAJANDER, A. K., Beiträge zur Kenntnis der Vegetation der Allu- 
vionen des nódlichen Eurasiens. 

I. Die Alluvionen des unteren Lena-Tales. (Disputation. Hel- 
singfors. 1903). | 


16. 


27. 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 91 


Canpor, J., Monographie des Fontinalacées (Mémoires de la Soc. 
nationale des Sciences naturelles et mathématiques de Cher- 
bourg, T. 28, 1892). 

Docrurowsky, V., Zur Moosflora des Amurgebietes (Bull. Jard. 
imp. bot. St.-Petersbourg, XII, 4, p. 105—120, 1812. Rus- 
sisch mit deutschem Resumé). 

Dusen, P., Beiträge zur Laubmoosflora Ost-Grönlands und der 
Insel Jan Mayen. (Bihang t. K, Svenska Vet. Ak:s Hand- 
lingar. Band 27. Afd. 3. N:o 1, 1901). 

Evans, A. W., Yukon Hepaticae. (The Ottawa Naturalist, Vol. 
17, p. 13—24, 1903). 

Hagen, L, Musci Norvegiae borealis. Bericht über die im nórd- 
lichen Norwegen hauptsächlich von den Herren Arnell, Fridtz, 
Kaalaas, Kaurin, Ryan und dem Herausgeber in den Jahren 
1886—1897 gesammelten Laubmoose. (Tromsö Museums 
Aarshefter, 1899— 1904). 

——, Forarbejder til en norsk lóvmosflora. (Det K. Norske 
Vid. Selsk. Skrifter. Trondhjem). 

Heec, M.; Mittheilungen über einige Arten der Gattung Riccia 
(Botaniska Notiser, 1898, p. 15—24, 107—116). 

HEssELBo, Auc., Mosses from North-East Greenland (N. of 76° 
n. lat.) collected by the »Danmark-expedition» 1906—1908. 
(Danmark-Ekspeditionen til Grónlands nordóstkyst 1906 —1908. 
Bind III. Nr. 8. Köbenhavn, 1910). 

JENSEN. C., List of the Hepatics and Sphagnales found in East- 
Greenland between 75? and 65° 35’ lat. N. in the years 1898— 
1902 (Meddelelser fra Grónland, Vol. 30, 1906, p. 295—312). 


. ——, Musci Asiae borealis. Dritter Teil. Torfmoose (K. Svenska 


Vet.-Akad:s Handlingar. Bd 44. N:o 5, 1909). 

Kaaraas, B. De distributione hepaticarum in Norvegia. Lever- 
mosernes udbredelse i Norge (Kristiania, 1893.) 

KiwpBERG, N. C., European and N. American Bryineae (Linköping. 
1897). 

Knyrow, P., Materialien zur Flora des Gouvernements Perm 
(Arbeiten der Naturforscher-Gesellschaft an der kaiserl. Uni- 
versität in Kasan, Tom 14, Heft 9, 1885). 

LINDBERG, HARALD, Om Pohlia pulchella (Hepw.), P. carnea (L.) 
och nàgra med dem sammanblandade former. (Acta soc. pro 
fauna et flora fennica. T. XVI. N:o 2, 1899). 

LINDBERG, S. O. und Arnett, H. W., Musci Asiae borealis. Be- 
schreibung der von den Schwedischen Expeditionen nach Sibi- 
rien in den Jahren 1875 und 1876 gesammelten Moose mit 
Berücksichtigung aller früheren bryologischen Angaben für das 
russische Nord-Asien. (K. Svenska Vet. Akad:s handlingar. 
Band 23. N:o 5, 1889, N:o 10, 1890 und Band 44, N:o 
5, 1909). 

Métter, Karı, Monographie der Lebermoosgattung Scapania 
Dum. (Nova Acta. Abh. der Kaiserl. Leop. Carol. Deutschen 
Akademie der Naturforscher. Band 83. Halle 1905). 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 2. 


MürLER, Kart, Die Lebermoose (Dr. L. Rabenhorst’s Krypto- 
gamen-Flora von Deutschland, Oesterreich und der Schweiz, 
Leipzig, Eduard Kummer, 1906—-1913). 

MacvicAR, S. M., The student's handbook of British Hepatics. 
(Eastbourne, V. T. Sumfield, 1912). 

NavascHm, S, Material dlja briologiceskoj flory Permskoj gu- 
bernii (Beiträge zur bryologischen Flora des Permischen Gu- 
vernements], Petrowsko-Rasumowskoje, 1888. 

—-—, Mchi srednej Rossii [Die Moose des mittleren Russland]. 
Kiev 1907. 

NILSSON, N. HerMm., Om de växtgeografiska och botaniska arbe- 
tena under Andree-efterforskningsexpeditionen till Sibirien 1898 
(Ymer, 1899, 8.1477-157). 

STADLING, J., Efterforskningarne efter Andrée-Expeditionen i Si- 
birien (Ymer, 1899, s. 117—146). 


H. WILH. ARNELL, ZUR MOOSFLORA DES LENA-TALES. 


Figurenerklarung. 


Radula prolifera Arn. 


2 


1. Pars plantae e latere postico visae, 1?. 
9. Cellulae foliares, !€$9. 


Martinellia Simmonsii (BRYHN et KAALAAS). 


3. Planta e latere antico visa, + 

4. Apex ejusdem plantae e latere antico visa, ji. 
5. Lobus posticus, i?. 

6 et 7. Folia e latere plantae visa, 1?. 

8. Lobus posticus, !?. 

9. Cellulae foliares apicales, ?49. 

10. Cellulae folii medii, 32°. 

11. Cellulae basilares lobi postici, ?i^. 


Plagiochila arctica BRYHN et KAALAAS. 


12—14. Innovatio e latere (12), antice (13) et postice (14) visa, 


15—17. Folia, 2. 


93 


18 


I: 


18—19. Textura cellularis juxta marginem folii (18) et in medio 


folio (19), 145. 
20—21. Amphigastria, 115. 


Dieranum elongatum SCHLEICH, var. Sphagni (We.) 


TH. JENSEN, forma ad Bulkur lecta. 


29 —93. Folia, 49. 
24. Textura cellularis folii parum infra apicem, ?i^. 


Pleurozygodon sibirieum Ary. 


25. Planta, + 

26. Pars sectionis transversalis caulis, ?2°. 
27 29. Folia, *9. 

30. Textura cellularis partis basilaris folii, ?2°. 
31. Textura cellularis partis angustioris folii, ? 
32. Sectio transversalis partis superioris folii, ? 
33. Sectio transversalis partis inferioris folii ?2°. 


94 ARKIV FOR BOTANIK. -BAND 13. w:o 2. 


Grimmia Ehlei Arn. 


34. Planta, 2. 

35. Ramus, 16. 

36—38. Folia, 4°. 

39. Textura cellularis basilaris tolii, ? 

40. Textura cellularis medii folii, ?}°. 

41—43. Sectiones transversales partis angustae folii, 73°. 

44—45. Bectiones transversales partis latae folii (44 prope basin 
folii), ? 


0 


3 
1 


Amblystegium Ehlei Arn. 


46. Folium caulinum, *$. 

47. Textura cellularis medii folii caulini, ?19. 

48. Textura cellularis apicis folii, *7°. 

49. Apex rami, i$. 

50— 59. Folia ramulina, 49. . 

53. Cellulae angulares in basi folii ramulini, *7°. 

54. Textura cellularis in parte angusta folii ramulini, 37°. 


Helicodontium rotundifolium ARN. 


55. Pars plantae, + 

56. Pars plantae fertilis. 

57—61. Folia, 89. 

62. Textura cellularis partis folii basalis, >+?. 

63. Cellulae medii folii, ?£9. 

64. Cellulae apicales folii, ?#°. 

65. Textura cellularis partis supremae folii perichaetialis, °+°. 

66—67. Thecae, 49. 

68. Partes peristomii. Unus dens exostomii et duo processus endo- 
stomii, 72°. 


Tryckt den 8 september 1913. 


Uppsala 1913. Almavist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Band 13. N:o 2. 


QM. 

a C 

Cee: 
iver 


oe 
es 
A 


NN: 
33 
N 


Talk 


Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Band 13. N:o 2. 


' 
= 
om 
288 
Ti 
ech 
CXSCXC 


SS C) 
> C) zr 
air 
ss 


BE 
—- 
: SI 
=a 
CO 
ae 
S58 


C. Jensen del. 


Tas 


Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 


" MM A hort 
RE " E dE. 


ADS 


H 


Tales} 


OO 


2 ITQ 


Cederquists Graf, A.-B., Sthlm. 


US 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 3. 


Xyris L., Untergattung Nematopus (SEUBERT). 
Entwurf einer Gliederung. 
Von 


GUST. O. A:N MALME. 


Mit fünf Textfiguren. 


Mitgeteilt am 9. April 1913 durch V. WITTROCK und G. LAGERHEIM. 


Im Jahre 1798 lieferten Ruiz und Pavon (Flora Peruv. 
et Chil. I, p. 46) eine ausführliche, von Abbildungen begleitete 
Beschreibung einer in Peru vorkommenden Spezies der Gat- 
tung Xyris, X. subulata Ruiz & Pavon, die durch die Plazen- 
tation (»Semina nonnulla oblonga receptaculo columnari suis 
pedicellis inserta») von den bisher bekannten abweicht. Mehr 
als ein halbes Jahrhundert lang scheint aber diese ganz rich- 
tige Angabe unberücksichtigt geblieben zu sein. Noch im 
Jahre 1843 bringt KuwTH (Enumeratio plant. IV, p. 9) diese 
Spezies zu einer Sektion der Gattung, als deren Kennzeichen 
die »capsula unilocularis, trivalvis, valvis medio placentiferis» 
dahingestellt wird, was desto bemerkenswerter ist, da eben 
dieser Forscher nicht weniger als zehn Spezies! beschreibt, 
die im Bau der Kapsel mit X. subulata übereinstimmen. Er 
hàlt die freie, zentrale Plazentation für in systematischer 
Hinsicht so wichtig, dass er sogar geneigt ist, darin einen 
Gattungscharakter zu sehen (»An genus distinctum?»). KuwTH 


1 X. arescens KUNTH, X. nubigena KUNTH, X. eriophylla REICHEN- 
BACH, X. strobilifera KUNTH, X. rupicola KUNTH, X. blepharophylla KUNTH, 
X. pilosa KUNTH, X. asperata KuwNTH, X. montivaga KUNTH und X. con- 
sanguinea KUNTH. — Unter den in der Enumeratio plantarum beschriebenen 
Pflanzen gehören in den Tat hierher noch X. subulata Ruiz & Pavon, 
X. tenella KuwTH, X. paraénsis PoEePPIG, X. rigida KUNTH und X. sororia 
KUNTE. 


Arkiv för botanik. Band 13. N:o 3. 1 


2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


führt es jedoch nicht durch, eine neue Gattung zu begründen, 
sondern lässt die betreffenden Spezies eine mit Euxyris END- 
LICHER und Pomatoxyris ENDLICHER ebenbürtige Sektion bil- 
den. Dieser neuen Sektion gibt er keinen Namen. Zwölf 
Jahre später (1855) wird sie von SEUBERT, dem Bearbeiter 
der Xyridazeen in der Flora brasiliensis, Nematopus benannt. 

Schon bei SEUBERT zählt Nematopus eine erkleckliche 
Anzahl von Spezies, nicht weniger als 22.1 Zu bemerken ist, 
dass noch vier Spezies? hierher gehören, die SEUBERT anders- 
wo einreiht. Im Jahre 1892 beschreibt, bezw. erwähnt ÅLB. 
NILSSON (Studien über die Xyrideen) deren 56. Fünf sind 
jedoch zu streichen; X. bicarınata GRISEBACH und X. navi- 
cularis GRISEBACH haben wandständige Plazenten, X. triquetra 
O. KUNTZE ist eine Rhynchospora, X. Glaziowii ALB. NILSSON 
mit X. Augusto-Coburgi SZYSZYLoWIcz und X. cristata ALB. 
NILSSON mit X. minarum SEUBERT identisch. In den beiden 
letzten Jahrzehnten ist die Zahl wieder schnell angewachsen; 
mir sind vorläufig 86 Spezies der Sektion bekannt. Die 
quantitative Entwicklung unserer Kenntnisse von den hier- 
hergehörigen Pflanzen ist aus der nachstehenden chronolo- 
gischen Übersicht der beschriebenen Spezies am leichtesten 
zu ersehen. 


Im Jahre 1798: 
1. X. subulata Ruiz & Pavon; 
im Jahre 1821: 
X. ciliata THUNBERG ; 
im Jahre 1827: 
3. X. eriophylla REICHENBACH; 
im Jahre 1840: 
4. X. involucrata NEES AB ESENBECK; 
im Jahre 1841: 
5. X. asperula MARTIUS, 
6. X. blepharophylla Martius, 


bo 


1 X. arescens KUNTH, X. nubigena Kuntu, X. strobilifera KUNTH, X 
metallica KLoTzscH, X. tortula Martius, X. rupicola KUNTH, X. blepharo- 
phylla KuwTH, X. lanuginosa SEUBERT, X. pilosa KuwTH, X. minarum 
SEUBERT, X. plantaginea Martius, X. schizachne MARTIUS, X. Martiana 
SEUBERT, X. lacerata POHL, X. savannensis MIQUEL, X. paraénsis POEPPIG, 
X. asperata KUNTH, X. asperula Martius, X .graminosa POHL, X. montivaga 
KUNTH, X. consanguinea KuwTH und X. hystriv SEUBERT. 

? X. rigida KuwTH, X. sororia KuwTH, X. lomatophylla Martius und 
X. tenella KUNTH. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 3 


-I 


$e 


ba ba bd bd ba ba ba ba Pa 


26. 


21. 


28. 
29. 
30. 
31. 


32 


. graminosa POHL ap. MARTIUS, 
. hymenachne MARTIUS, 

. lomatophylla MARTIUS, 
longifolia MARTIUS, 
plantaginea MARTIUS, 
schizachne MARTIUS, 
spectabilis MARTIUS, 

. tortula MARTIUS, 

. trachyphylla MARTIUS;! 


im Jahre 1843: 
blepharophylla Kuntu (= X. pterygoblephara STEUDEL 
1855), 
. consanguinea KUNTH, 
. montivaga KUNTH, 
nubigena KUNTH, 
paraénsis POEPPIG ap. KUNTH, 
pilosa KUNTH, 
rigida KUNTH, 
. rupicola KUNTH, 
. sororia KUNTH, 
. tenella KUNTH;? 


ba ba bd ba be ba ba M 


im Jahre 1844: 
. savannensis MIQUEL; 


bd 


im Jahre 1855: 

asperula SEUBERT (non Martius) (= X. obtusiuscula 
ALB. NILSSON 1892), 

. hystrix SEUBERT, 

. lacerata POHL ap. SEUBERT, 

. lanuginosa SHUBERT, 

minarum SEUBERT, 


Pg 


ba ba bd Be bd 


: . metallica KLOTZSCH ap. SEUBERT,? 


1 Ausserdem: 
X. restiacea Martius (= X. ciliata THUNBERG). 


? Ausserdem: 

X. arescens KUNTH (= X. hymenachne MARTIUS), 
X, asperata KuNTH (= X. trachyphylla MARTIUS), 
X. strobilifera KuNTH (= X. ciliata THUNBERG). 


3 Ausserdem: 
X. asterocephala SEUBERT n. nom. (= X. involucrata NEES AB ESEN- 


BECK), 


X. Martiana SEUBERT n. nom. (= X. blepharophylla MAnTIUS). 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


X. guianensis STEUDEL;! 
im Jahre 1864: 
X. americana GRISEBACH (non AUBLET) (= X. Grisebachti 
MALME), 
35. X. glabrata GRISEBACH ;? 
im Jahre 1887: 
X. setigera OLIVER, 
X. witsenioides OLIVER; 
im Jahre 1888: 
38. X. Augusto-Coburgi SZYSZYLOWICZ;? 
im Jahre 1892: 
39. X. filifolia ALB. NILSSON, 
40. X. fusca ALB. NILSSON, 
41. X. glandacea ALB. NILSSON, 
49. X. globosa ALB. NILSSON, 
43. X. insignis ALB. NILSSON, 
44. X. levigata ALB. NILSSON, 
45. X. longiscapa ALB. NILSSON, 
X. neglecta ALB. NILSSON, 
47. X. nigricans ALB. NILSSON, 
X. Regnellii ALB. NILSSON, 
49. X. setigera ALB. NILSSON (non OLIVER) (= X. subsetigera 
MALME), 


50. . Seubertii ALB. NILSSON, 
51. . simulans ALB. NILSSON, 
52. . stenophylla ALB. NILSSON, 


im Jahre 1893: 
. calostachya V. A. POULSEN;? 
im Jahre 1896: 
. Nilssonii MALME, 
. rigidiformis MALME, 
. stenocephala MALME; 
im Jahre 1898: 
! Ausserdem: 
X. pterygoblephara STEUDEL n. nom. (= X. blepharophylla KUNTH). 
2 X. bicarinata GRISEBACH (1866) und X. navicularis GRISEBACH (1866) 
gehören nicht zu Nematopus. : 
5 X. triquetra ©. Kuntze (1891) ist Rhynchospore sp. 
^ Ausserdem: 
X. cristata ALB. NILSSON (= X. minarum SEUBERT), 
X. Glaziowii ALB. NILSSON (= X. Augusto-Coburgi SZYSZYLOWICZ). 


5 Ausserdem: 
X. trichocephala V. A. PouLsEn (= X. pilosa KuNTH). 


X 
X 
X 
53. X. teres ALB. NILSSON;! 
> 
X 
x 
x 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 


58. X. goyazensis MALME, 
59. X. gracilescens MALME, 
60. X. platystachya ALB. NILSSON ap. MALME, 
61. X. vacillans MALME, 
62. X. veruina MALME, 
63. X. vestita MALME;! 
im Jahre 1899: 


. subuniflora MALME; 
im Jahre 1913: 


64. X. guaranitica MALME; 
im Jahre 1901: 
65. X. concinna N. E. BROWN, 
66. X. bahiana MALME, 
67. X. Spruceana MALME;? 
im Jahre 1906: 
68. X. calcarata HEIMERL, 
69. X. rubrolimbata H EIMERL, 
70. X. Wawre HEIMERL (= X. tortula f. robusta SZYSZYLOWICZ 
1888; X. teres f. obscuriceps MALME 1901), 
71. X. Zahlbruckneri HEIMERL, 
72. X. filiscapa MALME, 
73. X. Uleana MALME;? 
im Jahre 1908: 
74. X. uninervis MALME; 
im Jahre 1909: 
75. X. quinquenervis MALME; 
im Jahre 1912: 
76. X. leptostachya MALME, 
77. X. longiceps MALME, 
X 
N, 


MERL 1906), 
80. X. andina MALME, 


! Ausserdem: 

X. extensula MALME (= X. tenelle f.), 

X. radula MALME (= X. Nilssonii f.), 

X. subtenella MALME (= X. tenelle f.). 

? Ausserdem: 

X. Gardneri MALME (= X. guianensis STEUDEL). 
3 Ausserdem: 


X. megapotamica MALME (= X. simulans ALB. NILSSON p. p. maj.) 


+ Ausserdem. 
X. glaucescens MALME (= X. trachyphylle var.), 
X. Riedeliana MALME (= X. tenelle var.). 


5 


. acutifolia MALME (= X. subulata var. acutifolia HEI- 


6 . ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 138. . N:0 3. 


81. X. Blanchetiana MALME (= X. hymenachne var. angusti- 
folia MALME 1901), 

82. X. columbiana MALME, 

83. X. commixta MALME (= X. simulans ALB. NILSSON p. p. 
min.), 

84. X. lucida MALME, 

85. X. Mertensiana MALME, 

86. X. venezolana MALME. 


Unter den oben verzeichneten Spezies gibt es einige, die 
als unsicher zu gelten müssen, teils weil von denselben nur 
ein geringes und unvollständiges Material vorliegt, teils weil 
sie anderen sehr nahe stehen und die Möglichkeit deshalb 
nicht ausgeschlossen ist, dass sie nur Varietäten oder sogar 
Standortsmodifikationen sind. Wegen spärlichen Materials 
mehr oder weniger ungenügend bekannt sind X. consanguinea, 
X. nubigena, X. hystrix, X. rubrolimbata und X. venezolana. 
X. fusca und X. commixta stehen der X. hymenachne sehr 
nahe, X. tenella der X. rupicola, X. minarum der X. blepharo- 
phylla, X. calostachya der X. insignis, X. calcarata der X. 
Seubertü, X. Wawre der X. teres, X. filiscapa der X. guia- 
nensis, X. leptostachya und X. longiceps der X. paraénsis. 
Diese oder jene wird vielleicht zu streichen sein. Anderer- 
seits sind mehrere Formen oder Varietäten beschrieben wor- 
den, die sich möglicherweise einmal als Spezies herausstellen 
werden, z. B. unter X. tenella: f. subtenella MALME, f. exten- 
sula MALME, var. Leprieurii MALME und var. Riedeliana 
MALME; unter X. rigida: var. subneglecta MALME; unter X. 
neglecta: var. scabridula MALME; unter X. trachyphylla: f. sca- 
berrima MALME, f. itacolumitica MALME, var. subglaucescens 
MALME und var. glaucescens MALME; unter X. montivaga : 
var. microstachya ALB. NILSSON; unter X. obtusiuscula : var. 
itatiayensis MALME; unter X. savannensis: var. procera MALME 
und var. glabrata SEUBERT. Selbst habe ich, wie aus der 
chronologischen Übersicht hervorgeht, früher einige dersel- 
ben als Spezies aufgestellt; bei näherer Erwägung oder nach 
erneuerter Untersuchung bin ich aber zu einer anderen 
Auffassung von ihrer Stellung gekommen. 

Bei der grossen Anzahl der beschriebenen Spezies ist es 
dringend vonnöten, die Sektion oder die Untergattung, wie 
ich sie lieber benennen möchte, auf irgend eine Weise zu 
gliedern. Der einzige Versuch in dieser Richtung, der bisjetzt 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 7 
gemacht worden ist, stammt von ALB. NILSSON (Studien über 
die Xyrideen). Er verteilt die etwa fünfzig ihm bekannten 
Spezies auf fünf Gruppen, unter denen jedoch eine, X. in- 
volucrata, monotypisch ist, eine andere nur zwei Spezies, X. 
nigricans und X. hystrix, enthält. Eine dritte umfasst sechs 
Spezies. Die Hauptmasse der Sektion gehört bei ihm zu zwei 
Gruppen (mit je drei Untergruppen), die folglich sehr arten- 
reich werden. Beschreibungen der Gruppen liefert er nicht, 
ebensowenig irgend eine Begründung der Gliederung, weshalb 
es nicht hervorgeht, welche Gesichtspunkte für ihn massgebend 
gewesen sind. Dass er in mehreren Fällen das richtige ge- 
troffen hat, muss jedenfalls anerkannt werden. Wenn er 
aber X. insignis neben X. sororia, X. setigera (vergl. oben) 
und X. minarum neben X. guianensis, X. globosa neben X. 
schizachne stellt, kann ich ihm nicht beipflichten. 

Eine Gruppierung der Spezies stösst denn auch auf grosse 
Schwierigkeiten. An dem gewöhnlichen Herbarmaterial er- 
lauben die Blüten gar zu oft keine nähere Untersuchung. 
Die Kronblätter, sowie die Staubfäden, die Staminodien und 
der Griffel, sind sehr zart und hinfällig, deshalb öfters nur 
im Knospenstadium vorhanden. Die zwischen den Spezies, 
bezw. Speziesgruppen hervortretenden Unterschiede in Bezug 
auf die Grösse der Petalen, auf die Länge des Filaments im 
Verhältnis zur Anthere, auf die Länge der Griffelschenkel 
usw. sind bei einer Gliederung der Sektion nicht verwend- 
bar eben aus dem Grunde, dass viele Spezies in diesen Be- 
ziehungen nur ungenügend bekannt sind." Der Kelch ist 
bekanntlich zygomorph. Das mediane Blatt, das nach vorne 
steht, ist kapuzen- oder haubenförmig und fällt, wenn sich die 
Blüte öffnet, ab; die lateralen, die dagegen sitzen bleiben, 
sind kahnförmig, mit einem schmäleren oder breiteren Kiel 
versehen. Schon Kuntu (Enumeratio plant.) nimmt in seinen 
Beschreibungen genaue Rücksicht auf die seitlichen Kelchblät- 
ter, und es hat sich immer mehr herausgestellt, dass sie vor- 
zügliche Merkmale darbieten, die eben deshalb sehr brauch- 
bar sind, weil diese Organe sich auch an dem Herbar- 
material gut untersuchen lassen. Bisweilen ist der Kiel 
völlig ganzrandig und kahl (»ala carinalis integerrima nu- 


! Was bisjetzt über diese Teile der Blüte bekannt geworden ist, 
verspricht auch nicht viel für die Gliederung. Nur die Länge des Fila- 
ments im Verhältnis zur Anthere scheint von Belang zu sein. 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


daque»). Dies ist der Fall z. B. bei X. subulata und scheint ge- 
wöhnlich eine ältere Stufe zu repräsentieren. Seltener dürften 
diese Eigenschaften durch Reduktion entstanden sein, z. B. 
bei X. quinquenervis. In anderen Fällen, z. B. bei X. savan- 
nensis, X. lacerata, X. blepharophylla, X. commixta und X. 
Augusto-Coburgi, ist der Kiel am Rande der ganzen Länge 
nach, besonders aber an der Mitte, mit kurzen, einzelligen, 
mehr oder weniger starren Haaren versehen (»ala carinalis 


Pept 


sets. 
= - 


f e g 
Fig. l. Seitliche Kelchblàtter. °/1. 


a. Xyris subulata ; b. X. guianensis; c. X. lacerata; d. X. commiata ; 
e. X. Regnellii ; f. X. subsetigera; g. X. Zahlbruckneri. 


ciliata v. ciliato-scabridula»). Seltener sind derartige Haare 
nur in der Mitte des Kieles vorhanden, z. B. bei X. guia- 
nensis und X. tenella. In noch anderen, z. B. bei X. veruina, 
X. Regnellii, X. pilosa und X. graminosa, ist er nur oben 
oder von der Spitze bis etwa nach der Mitte hin mit länge- 
ren, mehrzelligen, krausen, gewöhnlich weichen, weisslichen, 
rostfarbigen oder rötlichen Haaren nicht nur am Rande, 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 9 


sondern auch an den Seiten bekleidet (»ala carinalis superne vil- 
losa»); oft sind ausserdem die beiden Seiten des Kelchblattes 
oben mit derartigen Haaren versehen. Dieser Typus reprä- 
sentiert, meiner Ansicht nach, die höchste Entwicklungsstufe. 
Nicht selten, z. B. bei X. longiscapa, X. insignis, X. obtusius- 
cula und X. levigata, die zu diesem Typus gehören, sind die 
Kelchblätter hinten mehr oder weniger hoch verwachsen, 
eine Erscheinung, die sonst nur bei zwei Spezies, X. subuni- 
flora und X. andina, beobachtet worden ist. 

Im allgemeinen ist der Unterschied zwischen den Spezies 
mit kahlem oder nur bewimpertem und denjenigen mit oben 
zottigem Kiel so gross, dass man geneigt sein könnte, eine 
Gliederung auf diesen Charakter zu gründen. Es gibt jedoch 
Spezies, die eine Zwischenstellung einnehmen, und besonders 
ist dies der Fall bei X. subsetigera, wo der Kiel fast der 
ganzen Länge nach bewimpert, an der Spitze aber zottig ist. 
Auch bei dieser Spezies sind, wie schon Ars. NILSSON nach- 
gewiesen hat, die seitlichen Kelchblätter hinten hoch ver- 
wachsen. Bei X. lanuginosa finden sich spärliche, ziemlich 
lange, weiche Haare an der Mitte des Kieles, während der 
oberste Teil kahl ist. Bei X. ciliata und X. Zahlbruckneri 
ist etwa die obere Hälfte des Kieles unregelmässig feingesägt 
und mit mehr oder weniger tief zerrissenen Zähnen versehen, 
so dass kleine Gruppen von weichen, spärlich septierten, 
ziemlich kurzen Haaren entstehen (»ala carinalis superne 
lacerato-fimbriata v. fimbriato-ciliata»). Auch sonst kommen, 
wie aus den Beschreibungen der einzelnen Spezies hervorgeht, 
Übergänge zwischen den beiden oben kurz geschilderten 
Typen vor, weshalb sich eine ausschliesslich auf die Beschaf- 
fenheit des Kieles der seitlichen Kelchblätter begründete 
Gliederung kaum durchführen lässt. 

Die Form der Ähre oder des Köpfchens schwankt in der 
Untergattung innerhalb weiter Grenzen, von der kugeligen oder 
halbkugeligen bis zu der spindelförmigen oder fast zylindri- 
schen Gestalt. Auch die Anzahl der Blüten ist sehr variabel 
und steht zu der Form der Ähre in keiner Beziehung. Es 
gibt verhältnismässig lange, mehr oder weniger ausgeprägt 
spindelförmige wenigblütige Ähren, z. B. bei X. subuniflora 
und X. trachyphylla; sie zeichnen sich durch kurze Achse 
oder Rachis und verhältnismässig lange Brakteen aus, erin- 
nern einigermassen an die Zapfen einer Thuja und erreichen 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


schon früh ihre definitive Länge. Es gibt aber auch solche, 
die vielblütig sind, z. B. bei X. Zahlbruckneri, X. leptostachya 
und X. lomatophylla; sie haben verlängerte Rachis und kurze 
Brakteen, erinnern an Fichtenzapfen und werden in den Be- 
schreibungen als »strobilacex» bezeichnet. Sie verlängern 
sich, je nachdem neue Blüten zum Vorschein kommen, und 
erreichen deshalb erst spät ihre definitive Länge, die ausser- 


Fig 2. Ahren. 2,5:1. 
a. Xyris trachyphylla f. itacolumitica; b. X. calcarata; c. X. Zahlbruckneri. 


dem oft durch äussere Faktoren bedingt ist. Unter den afri- 
kanischen Spezies der Gattung ist dieser Ährentypus häufig 
[vergl. MarwE, Xyridacee Friesianz (1912), p. 551]; in der 
Untergattung Nematopus ist er dagegen eine recht seltene 
Erscheinung. Ich habe nur zwei Spezies mit derartigen 
Ähren in der freien Natur zu beobachten Gelegenheit gehabt, 
und zwar die in Matto Grosso vorkommenden X. stenocephala 
und X. Zahlbruckneri. Beide blühen in der Regenzeit; ein- 
zelne Individuen aber, die an sehr feuchten Lokalitäten, 
z. B. an sumpfigen Bachufern, wachsen, können auch in der 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 11 


trockenen Zeit, sogar noch im Juli oder August, neue Blüten 
hervorbringen, dann sind aber die Ähren, besonders bei X. 
Zahlbruckneri, sehr stark verlängert und machen einen ganz 
fremdartigen Eindruck. 

Schon früh hat man in den Beschreibungen auf die Area 
dorsalis Rücksicht genommen. Es ist dies ein am Rücken 
der Brakteen befindlicher Fleck, der anders gefärbt ist als 
die Braktee im übrigen. Anfangs ist sie grün oder wenigstens 
grünlich, weil sich hier chlorophyllführende Zellen unter der 
Epidermis befinden. Im Zusammenhang mit der assimilato- 
rischen Tätigkeit der Area steht, dass Spaltöffnungen, die 
sonst an der aus sklerotischem Gewebe aufgebauten Braktee 
nicht vorkommen, hier vorhanden sind. Oft sterben aber 
die chlorophyllhaltigen Zellen bald ab, die Area, die sich 
dann mehr oder weniger verfärbt, ist jedoch u. a. an den 
schon bei Loupenvergrösserung merkbaren Spaltöffnungen 
leicht zu unterscheiden. Bereits ALB. NILSSON (Studien 
über die Xyrideen, p. 58) hat bemerkt, dass von X. plan- 
taginea zwei sonst fast völlig übereinstimmende Formen 
vorkommen, die eine, die von Martius beschriebene, ohne, 
die andere, var. areata ALB. NILSSON, mit Area dorsalis. 
Auf dieselbe Weise verhält sich X. tenella. Ob der Unter- 
schied sich vererbt, ist leider noch nicht experimentell fest- 
gestellt; überhaupt sind Xyridazeen sehr selten in Kultur 
genommen worden. Die Area dorsalis einer Gruppierung 
der Spezies zu Grunde zu legen, ist jedenfalls nicht möglich. 
Dass sie aber nicht ganz unberücksichtigt gelassen werden 
darf, wird jeder, der sich mit Xyridazeen beschäftigt hat, 
sicherlich zugeben müssen. Man muss sich jedoch immer 
vergegenwärtigen, dass derselbe Charakter in einigen Fällen 
hohen Alters, in anderen jung sein kann. Dass z. B. das 
Fehlen der Area bei X. quinquenervis eine sekundäre Erschei- 
nung ist, scheint mir auf der Hand zu liegen, da die Spezies, 
mit denen diese sonst die grösste Übereinstimmung zeigt, 
eine wohlentwickelte Area dorsalis besitzen. 

Die untersten Brakteen der Ähre sind bei Xyris immer 
steril, d. h. sind nie die Tragblätter der Blüten. Die An- 
zal der sterilen Brakteen schwankt in der Untergattung N ema- 
opus, sowie auch innerhalb Huxyris, beträchtlich. Gewöhn- 
lich sind deren nur wenige, zwei bis sechs, vorhanden, bei 
X. spectabilis dagegen bis 15 und bei X. hystrix wenigstens 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


bis 40. Wenn die sterilen Brakteen eine andere Form oder 
Grösse haben als die fertilen, tragen sie selbstverständlich 
dazu bei, der Ähre ein charakteristisches Aussehen zu ver- 
leihen. Bei dieser z. B. sind sie viel länger als die fertilen 
und bilden gewissermassen einen Hüllkelch. Bei X. specta- 
bilis sind sie viel kürzer, die untersten, die am kleinsten 
sind, nicht halb so lang wie die fertilen; infolgedessen ver- 
jüngt sich die Ahre unten und ist unten kreiselfórmig. 
Morphologisch entsprechen jedenfalls die Brakteen der 
Ähre nur der Scheide der assimilierenden Blätter. Es gibt 
jedoch Fälle, wo an den untersten (sterilen) Brakteen auch 
die Scheibe, obgleich nur im rudimentären Zustande, vor- 
handen ist. Die Braktee läuft dann in eine längere oder 
kürzere, zusammengedrückte, seltener fast stielrunde, grüne 
oder wenigstens grünliche Spitze aus, z. B. bei X. involucrata, 
X. Spruceana, X. Uleana und X. calcarata. Was sich bei 
diesen Spezies als eine normale Erscheinung erweist, tritt 
aber bei anderen, wenngleich sehr selten, als eine teratolo- 
gische auf, wie ich es bei X. capensis THUNBERG und X. 
Hildebrandtii ALB. NILSSON festgestellt habe [Xyridacce afri- 
cans (1912), p. 295]. Die Unterschiede in Form, Grösse und 
sonstiger Gestaltung der untersten Brakteen haben sich als 
für die Gliederung der Untergattung recht wertvoll erwiesen. 
Die assimilierenden, immer grundständigen Blätter be- 
stehen aus einem rinnenförmigen unteren Teil, der Scheide, 
und einem zusammengedrückten, verflachten oder stielrunden 
oberen, der Scheibe. Jene ist am Grunde mehr oder weniger 
verbreitert; oft ist von den Forschern nur dieser Teil mit 
dem Worte Scheide (vagina) bezeichnet worden. Ihre Ränder 
sind häufig, besonders nach unten, dicht und lang bewimpert, 
eine Erscheinung, die in der Untergattung Huayris sehr selten 
ist. Die Scheide bildet öfterst den kleineren Teil, bisweilen, 
z. B. bei X. rigida und den damit verwandten Spezies, nur 
den fünften bis achten Teil der Gesamtlänge des Blattes und 
hat dann oft jede direkte Bedeutung für die assimilatorische 
Tätigkeit desselben eingebüsst. Seltener bildet sie etwa die 
Hälfte, bei X. plantaginea und X. Mertensiana sogar neun 
Zehntel des Blattes. Die kurze Scheide ist nicht selten, z. B. 
bei X. rigida und verwandten Spezies, schon oben viel weiter 
und breiter als die Scheibe und von derselben scharf abgesetzt. 
Die Grenze wird ausserdem durch eine deutliche Ligularbildung 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 13 


markiert. Eine Ligula ist oft vorhanden, auch wenn die Scheide 
oben nicht breiter oder sogar schmäler als die Scheibe ist. Der 
verschiedenen Ausbildung jenes Blattteiles haben die Forscher 
im allgemeinen nicht die Aufmerksamkeit gewidmet, die sie 
offenbar verdient. Meiner Erfahrung nach sind hier vorzüg- 
liche Charaktere für die Gruppierung der Spezies zu suchen. 
X. teres und X. veruina sind beim ersten Anblicke zweifels- 
ohne einander sehr ähnlich; betreffs der Scheide sind sie 
aber sehr verschieden, da dieselbe bei dieser verhältnismässig 
länger und oben nicht weiter als die Scheibe, bei jener, wie 


| 


M M 
> 


e d a b e 
Fig. 3. Der obere Teil der Blattscheide nebst dem unteren Teil der 
Scheibe. °/2. a. Xyris rigida; b. X. trachyphylla ; c. X. vacillans ; 


d. X. veruina; e. X. plantaginea. 


soeben hervorgehoben, schon oben viel breiter und von der- 
selben scharf abgesetzt ist. Die Anatomie des Blattes, be- 
sonders der Bau der Epidermis [vergl. MArME, Svensk Bot. 
Tidskrift. Bd. 3 (1909), p. 201 & 205], beweist, dass die 
beiden Spezies gar nicht nahe verwandt sind. Auch die 
seitlichen Kelchblätter sind ebenfalls recht verschieden. 

Der Form der Scheibe dürfte dagegen nicht die Bedeu- 
tung für die Gruppierung der Spezies beigemessen werden 
können, die ihr ALB. NILSSON gegeben hat. Stielrunde Blätter 
z. B. kommen bei sonst sehr verschiedenen Spezies vor; es 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


genügt zu erinnern an X. rigida, X. goyazensis, X. insignis 
und X. rigidiformis. Andererseits sind aller Wahrscheinlich- 
keit nach X. rigidiformis und X. lacerata sehr nahe verwandt, 
obgleich jene stielrunde, diese schwertförmige Blätter hat. 
Ein anderes Beispiel derselben Art liefern X. insignis und 
X. pilosa. 

Schon längst ist es bekannt, dass sich mehrere Spezies 
durch quer runzelige Blätter auszeichnen. Dass es sich 
hier nicht um eine Schrumpfungserscheinung handle, wie 
man bisweilen vermutet hat, habe ich bei einigen Spezies in 
der freien Natur feststellen können, als ich in Santa Anna 
da. Chapada (Matto Grosso) die Gelegenheit hatte, unter 
anderen X. savannensis var. procera, X. lacerata und X. 
Zahlbruckneri zu beobachten. Schon V. A. PoursEN hat 
übrigens nachgewiesen, dass die Runzeln durch den eigen- 
tümlichen Bau der Epidermiszellen hervorgerufen sind. Für die 
Gliederung der Untergattung scheint aber dieser Charakter 
fast ohne Belang zu sein. Nahestehende Spezies können 
sich in dieser Beziehung verschieden verhalten. X. levigata 
hat glatte, X. montivaga runzelige Blätter, und dennoch 
dürften sie nahe verwandt sein. Wenn man X. savannensis 
(mit runzeligen) und deren Var. glabrata (mit glatten Blät- 
tern) als Spezies trennen wollte, was vielleicht das Richtigste 
sein möchte, müssten sie jedoch nebeneinander gestellt werden. 

ALB. NILSSON liefert (Studien über die Xyrideen, p. 6—9) 
eine Übersicht über den Sprossbau oder die Sprossfolge der 
Xyridazeen, stützt sich aber dabei nur auf Untersuchungen 
an gewöhnlichem Herbarmaterial und hebt ausdrücklich her- 
vor, dass die Resultate eben deswegen mehrmals recht un- 
sicher werden müssen. Einen besonderen Typus bilden bei 
ihm einige Spezies, X. Seubertii, X. plantaginea, X. nigricans, 
X. spectabilis und X. witsenioides, bei denen der Hauptspross 
unbegrenzt, die floralen Sprosse somit sämtlich Seitensprosse 
sind. Sie weichen jedoch durch übrige Charaktere so erheb- 
lich unter sich ab, dass sie kaum eine besöndere systema- 
tische Gruppe bilden können. Ich habe nur eine zu diesem 
Typus gehörige Spezies, die der X. Seubertii nabestehende 
X. calcarata, in der freien Natur beobachtet, und da die am 
Herbarmaterial gewonnenen Resultate mir gar zu unsicher 
erscheinen, muss ich es unentschieden lassen, ob die Spross- 
folge für die Gliederung der Untergattung benutzt werden 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 15 


kann. Was X. calcarata betrifft, steht sie, meiner Auffassung 
nach, der X. graminosa recht nahe, die einen begrenzten 
Hauptspross und oft vegetativ-florale Seitensprosse besitzt. 

Einige Spezies, z. B. X. lacerata, X. Nilssonii, X. rigidi- 
formis, X. tortula und X. asperula, zeichnen sich durch Zwie- 
belbildungen aus. Der Bau der Zwiebeln ist ein sehr ein- 
facher. Zwei oder mehrere Blátter eines Seitensprosses sind 
an der Basis fleischig und verdickt. Es werden hier die für 
die weitere Entwicklung des Sprosses am Anfang der folgenden 
Vegetationsperiode nötigen Nährstoffe aufgespeichert. Die 
Scheiben dieser Blätter sind gewöhnlich mehr oder weniger 
verkümmert. Es versteht sich von selbst, dass der Übergang 
ein allmähliger ist zwischen einer so einfach gebauten Zwiebel 
und einem Seitenspross, der die Nähestoffe aus dem Rhizom 
oder direkt aus dem Boden bekommen kann, bei dem infolge- 
dessen keine Blätter oder Blattteile zu Speichern ausgebildet 
werden. Die mit Zwiebeln versehenen Spezies, die ich zu 
beobachten Gelegenheit gehabt habe, wachsen hauptsächlich 
an Standörtern, wo Wassermangel eintritt, sobald die Regen 
aufhören. Die Zwiebelbildung ist aller Wahrscheinlichkeit 
nach eine biologische oder ökologische Erscheinung, eine ver- 
hältnismässig späte Anpassung an den trockeneren Standort. 
Einen grösseren Wert für die Gruppierung der Spezies dürfte 
sie im allgemeinen nicht haben. Ich trage kein Bedenken, 
z. B. X. asperula in einer Gruppe unterzubringen, deren 
meiste Spezies keine Zwiebeln besitzen. 

Das Rhizom erreicht bei einigen Spezies eine recht hohe 
Entwicklung. Am kräftigsten ist es bei X. teres, X. Regnellii 
und den damit verwandten, in dichten Rasen (etwa wie Carex 
stricta) wachsenden Spezies, wo es aufsteigend und reichlich 
verzweigt ist. Ebenfalls kräftig, aber fast horizontal und 
wenig verzweigt ist es bei X. Zahlbruckneri, die infolgedessen 
lichte Rasen bildet. Auch hier handelt es sich wahrscheinlich 
um Anpassungserscheinungen. Jene wachsen in der Arauca- 
rien-Zone in tiefen Sümpfen, wo allerdings nie Wassermangel 
eintritt. Der scharf ausgeprägte xerophytische Bau bezeugt 
jedoch, dass sie wenigstens während eines Teiles des Jahres 
das vorhandene Wasser nicht verwerten können. Ohne auf 
die umstrittene Frage von den Xerophyten-Charakteren der 
Sumpfpflanzen einzugehen, will ich nur bemerken, dass das 
Wasser in diesen Sümpfen, besonders wenn einige Zeit lang 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 8. 


kein Regen gefallen ist, sehr arm an Sauerstoff und oft durch 
verfaulende Pflanzen- und Tierreste verunreinigt ist, wodurch 
die Tätigkeit der Wurzeln jedenfalls sehr beeinträchtigt wird. 
X. Zahlbruckneri dagegen wächst in der Campos-Zone auf 
sandigen Standörtern, an der Grenze der Cerrados und der 
Sümpfe oder an etwas niedrigen, fast kahlen Stellen in den 
Cerrados, wo zwar in der Regenzeit Wasser in genügender 
Menge vorhanden ist, in der dürren Zeit dagegen grosser 
Wassermangel herrscht. In beiden Fällen dürfte das Rhizom 
eine Rolle nicht nur als Nährstoff- sondern auch als Wasser- 
speicher spielen. Ganz und gar ohne Wert für die Syste- 
matik dürfte jedenfalls die Bildung eines kräftigen Rhizoms 
nicht sein. Wenigstens die meisten Spezies, die sich um X. 
teres und X. Regnellii gruppieren, stimmen in dieser Hinsicht 
mit denselben überein; soweit bekannt ist, zeichnet sich die 
sanze Gruppe (die Rigida-Gruppe) durch kräftiges Rhizom 
und dicht rasigen Wuchs aus. 

Annuelle sind in der Untergattung Nematopus sehr selten. 
Selbst habe ich nur eine Spezies beobachtet, die einjährig 
sein kann, und zwar X. savannensis. Die Varietät gla- 
brata dieser Spezies wächst in Matto Grosso oft an san- 
digen, fast kahlen Lokalitäten, bringt es schon im ersten 
Jahre zu Blüten und reifen Früchten und stirbt dann bei 
eintretendem Wassermangel ab. Selten ist dies aber der 
Fall bei allen Individuen; gewöhnlich perennieren die kräf- 
tigeren, deren Wurzeln haben tiefer dringen können. An 
feuchteren Standörtern perenniert die Pflanze normalerweise. 
Nach Herbarexemplaren zu urteilen, verhalten sich X. para- 
énsis und X. filiscapa ebenso, und vielleicht ist dies auch 
keine seltene Erscheinung bei den Spezies, die nur schwach 
entwickelte unterirdische Stammteile und keine Zwiebeln 
haben. 

Schon aus den Untersuchungen V. A. PoursEN's (Viden- 
skab. Meddelelser fra den naturhist. Forening i Kjobenhavn. 
1891) ging hervor, dass die eiazelnen Spezies der Gattung 
Xyris sich anatomisch sehr verschieden verhalten. ALB. 
NILSSON, der eine grössere Anzahl von Spezies berücksichtigen 
konnte, sprach (Studien über die Xyrideen. 1892) die Ver- 
mutung aus, »dass durch eine anatomische Untersuchung 
sämtlicher Arten sowohl die ganze Familie als auch die ein- 
zelnen Arten sich als ebenso sicher anatomisch als morpho- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 17 


logisch charakterisiert erweisen werden». Selbstverständlich 
nimmt aber die anatomische Untersuchung viel mehr Zeit in 
Anspruch als die morphologische und stösst auf grössere 
Schwierigkeiten, da im allgemeinen nur getrocknetes Herbar- 
material zur Verfügung steht. Die bisherigen Untersuchungen 
sind jedoch nicht umfassend genug um zu zeigen, inwieweit 
die Vermutung Nirssow's sich bewähren wird. Wenn aber 
die einzelnen Spezies sich durch anatomische Kennzeichen 
charakterisieren lassen, dürfte man von vorne herein anneh- 
men können, dass dies auch bei den Speziesgruppen der Fall 
sein wird. Selbst habe ich [Svensk Bot. Tidskrift. Bd. 3 
(1909), p. 197] denn auch nachgewiesen, dass einige Spezies, 
die sich um X. guianensis gruppieren, X. stenocephala, X. 
rubrolimbata, X. guianensis und X. filiscapa (Stirps X. guia- 
nensis; vergl. unten), ein subepidermales Randstereom in 
den Blättern besitzen. Ob X. lomatophylla, die sich durch 
denselben anatomischen Bau der Blattränder auszeichnet, 
mit dieser Gruppe nahe verwandt ist, scheint fraglich zu 
sein. Ausser bei den eben erwähnten ist subepidermales 
Randstereom, nur schwach angedeutet, bei X. paraénsis beob- 
achtet worden, die sich auch morphologisch der Guianensis- 
Gruppe nähert. 

Ein zweites Beispiel, das den Wert anatomischer Merk- 
male für die Gliederung der Untergattung zu bezeugen scheint, 
liefern X. rigida und die damit verwandten Spezies, z. B. 
X. teres, X. Regnellii, X. neglecta und X. sororia. Ihre Blät- 
ter zeichnen sich durch hohe (wenigstens doppelt so hohe 
als breite) Epidermiszellen mit ringsum verdickten Wänden 
aus. Denselben Bau der Epidermis finden wir auch bei X. 
stenophylla, sowie einigermassen bei X. platystachya, X. spec- 
tabilis und X. Augusto-Coburgi. Von näheren verwandtschaft- 
lichen Beziehungen dieser drei Species zu der Rigida-Gruppe 
dürfte jedoch kaum die Rede sein können. In der Tat er- 
weisen sich denn auch die Epidermiszellen bei näherer Unter- 
suchung etwas verschieden, indem sie breiter, 15—20 ı. breit 
bei einer Höhe von 30—50 u, sind, während in der Rigida- 
‘Gruppe die Breite gewöhnlich 10—12 », die Höhe 25—35 x 
beträgt. X. stenophylla, die ich nach dem Vorgange NILsson’s, 
wenn auch nur zaudernd, in die Nähe von X. subulata gestellt 
habe, stimmt dagegen hinsichtlich der Epidermis vollständig 
mit der Rigida-Gruppe überein. Auch die schon oben verhält- 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 3. 2 


- 


18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


nismässig breite Blattscheide und das recht stark entwickelte 
Rhizom (sowie die geographische Verbreitung) erinnern an 
dieselbe. Es ist nicht ganz ausgeschlossen, dass sie trotz der 
Unterschiede in der Ähre besser hier einzureihen wäre. Ein 
drittes Beispiel bieten X. involucrata, X. Spruceana und X. 
Uleana. In der Form der Blätter sind sie sehr verschieden; 
die Epidermiszellen sind aber bei sämtlichen fast vollständig 
übereinstimmend und zeichnen sich dadurch aus, dass sie 
sehr klein, etwa 16 » hoch und 11 y, selten bis 14 p breit 


Fig. 4. Die Epidermis des Blattes. Querschnitte. °°°/1. 


a. Xyris platystachya; b. X. neglecta; c. X. Spruceana; d. X. longifolia ; 
e. X. stenophylla. 


sind. Die Aussenwände sind sehr stark, die übrigen fast 
nicht oder nur wenig verdickt. Der Bau der Ähre bezeugt 
die sehr nahe Verwandtschaft der drei Spezies, und vor allem 
charakteristisch sind die kleinen, nur etwa 3 mm langen 
seitlichen Kelchblätter. 

Im allgemeinen scheinen die Epidermiszellen vorzügliche 
Kennzeichen der einzelnen Speziesgruppen zu sein und zwar 
wegen der Form, der Grösse und der Verdickung der Wände. 
Der Grad der Verdickung spielt keine grosse Rolle, denn 
sogar die einzelnen Spezies können in dieser Beziehung schwan- 
ken; von Wert ist aber die Art, bezw. die Lokalisation dersel- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 19 


ben. Bei einigen Gruppen sind sämtliche Wände verdickt, 
bei anderen nur die Aussenwand. Sehr lehrreich sind die in 
Svensk Bot. Tidskrift (Bd. 3. 1909) kurz beschriebenen Rigida- 
und Goyazensis-Gruppen; jene repräsentiert den ersteren, 
diese den letzteren Typus. 

X. montivaga und einige andere Spezies haben, wie schon, 
längst bekannt, quer-runzelige Blätter. Die Runzeln sind 
dadurch entstanden, dass die Aussenwand der Epidermiszellen 
wellig ist, wodurch die Zelle teilweise niedrig, teilweise hoch 
wird. Die Erhabenheiten sind entweder auf die beiden Enden 
der Zelle beschränkt, oder es findet sich eine auch etwa in 


STN 
| | LÅ 


Fig. 5. Die Epidermis des Blattes. *9?/i, 

a. Xyris montivaga (Längsschnitt); b. X. montivaga (Querschnitt); 
c. X. levigata (Querschnitt). 
der Mitte derselben. Im Querschnitt scheint es infolge dieses 
eigentümlichen Baues oft, als ob einige Zellen hoch, andere 
niedrig wären. Bei X. montivaga sind die Wände der Zellen 
ringsum verdickt, am stärksten die Aussenwand. Die nie- 
drigen Teile sind 20—24 y. hoch bei einer Breite von 18— 20 u., 
während die hohen eine Höhe von 45—55 vw erreichen. Mit 
dieser Spezies ist X. levigata zweifelsohne nahe verwandt, sie 
zeichnet sich aber durch ganz glatte Blätter aus. Hier sind 
die ganzen Epidermiszellen 50—60 u hoch und 16—18 u. breit; 
die Übereinstimmung mit den hohen Teilen von X. montivaga 
ist somit auffallend. 


20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


In den stielrunden Blättern ist die Anzahl der Nerven 
bei den einzelnen Spezies ziemlich konstant, aber verwandte 
Spezies verhalten sich nicht selten sehr verschieden (vergl. 
die Rigida-Gruppe). In den schwertförmigen Blättern schwankt 
sie sogar bei derselben Spezies. Für die Gliederung der Un- 
tergattung ist sie somit, soweit ich habe finden können, ohne 
Belang. Ebensowenig scheint die die Mestombündel umge- 
bende mechanische Scheide für unsern Zweck eine Bedeutung 
zu haben. 

Inwieweit andere anatomische Kennzeichen für die Glie- 
derung herangezogen werden können, muss ich vorläufig 
dahingestellt sein lassen. Die Wurzeln, die bei einigen Spezies 
sehr dünn (etwa von der Dicke eines Pferdehaares), bei ande- 
ren beträchtlich dicker sind und im Zentralzylinder und in 
der Endodermis grosse Unterschiede aufweisen, verdienen es 
jedenfalls, von systematischem Standpunkte aus untersucht 
zu werden. Leider fehlen sie gar zu oft an dem Herbarma- 
terial. Die Untersuchungen sind deshalb noch zu unvoll- 
ständig, um hier berücksichtigt werden zu können. 

Nach zahlreichen Versuchen und widerholter Prüfung 
der herangezogenen Kennzeichen gliedere ich vorläufig die 
Untergattung in eine Anzahl Speziesgruppen, die weiter 
unten in der Kürze charakterisiert werden. Ich ziehe es vor, 
dieselben als Stirpes (Gesamtarten) zu bezeichnen. Es sind 
dies: 


I. Stirps X. subulate, mit vier Spezies, 
TI: » X. rupicole, mit sechs » 
11, » X. guianensis, mit sechs » 
IV. » X. paraénsis, mit vier » T 
V. » X. hymenachnes, mit elf » i 
VI. » X. lanuginose, monotypisch, 
VII. » X. lacerate, mit vier Spezies, | 
VIELE: » X. blepharophylle, mit drei » 
IX. » X. hystricis, mit drei » A 
X. » X. FAI mit zwei » jSectio wk 
XI. » X. plantaginee, monotypisch, 
XII. » X. spectabilis, mit drei ec Sectio III. 
RATT.» X. ciliate, mit zwei 
XIV. » X. Spruceane, mit vier 
XV. » X. lomatophylle, monotypic, Sectio IV. 
XVI. » X. eriophylle, 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 21 


XVII Stirps X. graminose, mit drei Spezies, | 
XVIII. » X. subsetigere, monotypisch, 


XIX. » X. longifolie, » 
XX. > X. trachyphylle, mit acht Spezies, 
XXI. » X. pilose, mit vier » (Sectio V. 


XXII. » X. vestito, monotypisch, 
XXIII. » X. goyazensis, mit zwei Spezies, 

XXIV. » X. rigide, mit neun » | 
XXV. » X. uninervis, monotypisch. J 

Einige der obigen Stirpes sind sehr nahe miteinander 
verwandt, z. B. Stirps X. hymenachnes und Stirps X. lanu- 
ginose, Stirps X. lacerate und Stirps X. blepharophylle, Stirps 
X. graminose und Stirps X. subsetigere, und wären vielleicht 
besser zu vereinigen. 

Recht nahe verwandt scheinen die Stirpes I—VIII zu 
sein; sie dürften daher eine die Hauptmasse derjenigen Spe- 
zies enthaltende Sektion bilden können, die sich durch den 
kurz und starr bewimperten oder kahlen Kiel der seitlichen 
Kelchblätter auszeichnen. Die meisten hierhergehörigen Spe- 
zies sind niedrige Pflanzen mit schmalen Blättern und oft 
mit schwach entwickeltem Rhizom oder mit Zwiebelbil- 
dungen. Eine andere artenreiche Sektion bilden die Stirpes 
XVII—XXIV (vielleicht auch Stirps XXV). Die Haupt- 
masse hat lange (6 mm oder noch längere) seitliche Kelch- 
blätter mit oben zottigem Kiel. Die Blätter sind ent- 
weder stielrund oder verhältnismässig breit. Das Rhizom ist 
oft kräftig. Diese beiden Sektionen scheinen mir recht na- 
türlich und gut begrenzt zu sein. Viel schwieriger ist die 
Gruppierung der übrigen Stirpes (IX— XIV). Vorläufig ver- 
teile ich sie auf drei Sektionen, will aber ausdrücklich beto- 
nen, dass dies eine nur vorläufige Anordnung ist. Einige 
Stirpes stehen sehr isoliert da, z. B. Stirps X. Spruceane, 
Stirps X. eriophylle und Stirps X. plantaginee, über deren 
verwandtschaftliche Beziehungen ich mir kein einigermassen 
sicheres Urteil habe bilden können. 

Da die Sektionen noch gar zu unsicher sind, gebe ich 
denselben keine Namen und verzichte darauf, sie zu beschrei- 
ben. Die Beschreibungen würden, wenn man die zahlreichen 
Ausnahmen nicht mit Stillschweigen übergehen wollte, durch 
Einschränkungen, durch »sepe», »vulgo», »fere» und der- 
gleichen Ausdrücke sehr verunstaltet werden. Ich beschränke 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


mich deshalb darauf, dieses hier nur anzudeuten und auf die 
weiter unten gegebenen Beschreibungen der Stirpes hinzu- 
weisen. Dieselben sind so entworfen, dass sie leicht einen 
Vergleich unter sich erlauben; unschwer wird man deshalb 
das für die Hauptmasse jeder Sektion charakteristische her- 
ausfinden können. 

Unsere Untergattung ist auf Südamerika (nebst Tri- 
nidad) beschränkt. Die beiden auf Cuba vorkommenden X. 
bicarinata und X. navicularis, die zu Nematopus gebracht 
worden sind, gehören in der Tat zur Untergattung Euzyris. 

In den Anden wachsen X. andina sowie X. subulata, X. 
acutifolia und X. columbiana (oder die Hauptmasse der Stirps 
X. subulate). Wenigstens eine derselben, X. subulata, kommt 
im andinen Gebiet vor und zwar in der nördlichen Anden- 
Zone; die Fundorte der drei übrigen dürften in der subäqua- 
torialen andinen Provinz, im Gebiet des tropischen Amerika, 
liegen. 

In diesem Gebiete sind auch die übrigen Spezies der 
Untergattung zuhause. In der eisäquatorialen Savannen- 
provinz sind bisjetzt 16 Spezies angetroffen: X. tenella var. 
Leprieurii, X. concinna, X. setigera, X. witsenioides, X. sub- 
uniflora, X. Grisebachii, X. longiceps, X. glabrata, X. vene- 
zolana, X. Seubertii, X. savannensis, X. guianensis, X. para- 
énsis, X. leptostachya, X. involucrata und X. eriophylla. Die 
fünf letztgenannten kommen auch in der Hylea, aber nicht 
anderswo vor. X. savannensis ist nicht nur über die Hylea, 
sondern auch über fast die ganze südbrasilianische Provinz 
verbreitet; sie bewohnt somit das ganze Verbreitungsgebiet 
der Untergattung mit Ausnahme der Anden. X. tenella findet 
sich auch in der südbrasilianischen Provinz, aber nicht in 
der Hylea. Auf Trinidad beschränkt scheint X. Grisebachii 
zu sein. Zu den Endemen des Roraima gehören X. concinna, 
X. setigera und X. witsenioides. 

Aus der Hylwa sind bekannt X. rubrolimbata, X. gwia- 
nensis, X. filiscapa, X. savannensis, X. paraönsis, X. lepto- 
stachya, X. involucrata, X. Spruceana, X. Uleana, X. lomato- 
phylla, X. eriophylla und X. globosa, somit zwölf Spezies. Nur 
die schon oben erwähnte X. savannensis kommt auch weiter 
südlich vor. Sechs Spezies sind folglich in der Hylea 
endemisch. 

Wie aus dem obigen hervorgeht, herrscht eine grosse 
Überinstimmung zwischen den beiden eben erwähnten Pro- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 23 


vinzen, während der Unterschied zwischen Nordbrasilien (der 
Hylea) und Guyana einerseits und Südbrasilien andererseits 
ein durchgreifender ist. Dies tritt nicht nur hervor, wenn 
man die einzelnen Spezies, sondern auch wenn man die Spe- 
ziesgruppen, die Stirpes, betrachtet. Auf die Hylea und 
die cisiquatoriale Provinz sind beschränkt die beiden mono- 
typischen Stirpes X. lomatophylle und X. eriophylle sowie 
die vier Spezies zählende Stirps X. Spruceane. Von den 
sechs Spezies der Stirps X. guianensis kommt nur eine aus- 
serhalb der beiden Provinzen vor, und zwar X. stenocephala, 
die in Matto Grosso wächst, und von den vier der Stirps 
X. paraönsis ebenfalls nur eine, die weit verbreitete X. sa- 
vannensis. Hier ist ausserdem die Hauptmasse der Stirps X. 
rupicole, fünf Spezies, zuhause, während eine, X. andina, auf 
die Anden, eine, X. rupicola, auf die südbrasilianische Cam- 
pos-Zone beschränkt ist. Eine, X. tenella, kommt, wie schon 
gesagt, sowohl in Guyana als auch in Südbrasilien vor. Ob 
X. glabrata mit den im Westen der Campos-Zone einheimi- 
schen X. lacerata, X. Nilssonii und X. rigidiformis verwandt 
ist, dürfte fraglich sein. Dagegen gehört X. Seubertii zwei- 
felsohne zu der in der Campos-Zone vorkommenden Stirps X. 
graminose und steht der X. calcarata sehr nahe. 

Während in den Anden nur vier Spezies, in der Hylea 
nebst der cisäquatorialen Provinz deren im ganzen 22 wach- 
sen, treten in Südbrasilien 62 oder, wenn man von X. Mer- 
tensiana absieht, 61 Spezies auf, von denen nur zwei auch 
ausserhalb dieser Provinz vorkommen. Von der Xyris-Flora 
der Catingas-Zone ist mir fast nichts bekannt. Nur eine 
Spezies, X. savannensis, ist für diese Zone sicher nachgewie- 
sen. Möglicherweise gehören einige Spezies aus Goyaz, die 
ich als Oreades (d. h. als in der Campos-Zone einheimisch) 
bezeichnet habe, in der Tat zu den Catingas. Jedenfalls ist 
jedoch die Xyris-Flora dieser Zone sehr arm; das trockene 
Klima ist für unsere Pflanzen gar zu ungünstig. In der 
ostbrasilianischen Tropenwaldzone findet sich eine ende- 
mische Spezies, X. ciliata, die eine Küstenpflanze zu sein 
scheint. Ausserdem dürften die westlichsten Fundorte dieser 
oder jener Oreade, z. B. X. subsetigera und X. hymenachne, 
in dieser Zone gelegen sein. Etwas artenreicher ist die 
Araucarien-Zone, wo ihrer etwa ein Dutzend bisjetzt ange- 
troffen ist. Mehrere derselben wachsen auch in der Campos- 


24 ARKIV FÖR BOTANIK, BAND 13. w:o 3. 


Zone. In Rio Grande do Sul, wo die allem Anscheine nach 
ungefähr mit dem Flusse Vacacahy-Jacuhy zusammenfal- 
lénde Südgrenze der Untergattung liegt, sind fünf, X. savan- 
nensis, X. simulans, X. schizachne, X. teres und X. Regnellii, 
beobachtet worden, und diese kommen sämtlich auch in Minas 
Geraes vor. Die Endemen der Araucarien-Zone sind sehr 
gering an Zahl. Als sicher auf diese beschränkt können nur 
X. stenophylla, X. guaranitica, X. rigida, X. neglecta und X. 
lucida angeführt werden; möglicherweise sind hierher noch 
zu zählen die in Sao Paulo wachsenden X. longifolia und 
X. vacillans. Als den beiden Zonen gemeinsame Spezies 
könnte man vielleicht, ausser den oben erwähnten fünf, auch 
X. hymenachne bezeichnen, die so weit im Süden wie in der 
Nähe der Stadt Sao Paulo gesammelt worden ist. Keine 
Stirps ist auf die Araucarien-Zone beschränkt; die einzige, 
die ihr Verbreitungszentrum hier hat, ist die der X. rigide. 

Als die durchaus reichste an Nematopus-Arten zeigt sich 
die Campos-Zone, die deren beinahe 50 hegt. Wie schon 
für mehrere andere Pflanzengruppen nachgewiesen wurde, ist 
auch bei den Xyridazeen ein grosser Unterschied vorhanden 
zwischen dem Westen und dem Osten dieser Zone. Für jenen, 
der leider noch wenig untersucht worden ist, sind charakte- 
ristisch unter anderen X. stenocephala und X. Zahlbruckneri 
nebst den beiden Stirpes X. lacerate und X. goyazensis. Auf 
den Osten beschränken sich X. plantaginea, X. hystrix, X. 
nigricans, die Hauptmasse der Stirps X. hymenachnes, die 
ganze Stirps X. trachyphylle und viele andere. Den beiden 
Bezirken gemeinsam sind nur wenige Spezies, wie X. hymen- 
achne, X. tortula, X. schizachne und X. calcarata. In der Tat 
dürfte der Unterschied grösser und auffallender sein zwischen 
den beiden Teilen der Campos-Zone als zwischen dieser und 
der Araucarien-Zone. 

Genaue Standortsangaben fehlen leider für einen grossen, 
sogar für den grösseren Teil der Untergattung Nematopus. 
Die meisten Spezies bewohnen zwar feuchte Lokalitäten, aber 
ihre Ansprüche an Wasser scheinen recht verschieden zu sein. 
Unter den von mir beobachteten sind X. teres und X. Regnellii 
die am schärfsten ausgeprägten Sumpfpflanzen. In Rio Grande 
do Sul wachsen sie in einem Pflanzenverein, der am besten 
mit den Rohrsümpfen zu vergleichen sein dürfte. Die Pflan- 
zendecke besteht aus hohen, etwa mannshohen, gewöhnlich 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 25 


rasenbildenden Cyperazeen und Gramineen, zu denen sich 
dikotyle Stauden und Sträucher (oft mit mehr oder weniger 
rutenförmigen Zweigen, wie Hwpatorium Iremulum Hooker & 
Arnott) gesellen. Zwischen den Rasen tritt fast immer das 
Wasser zum Vorschein. Eben die Beschaffenheit des Stand- 
ortes scheint verursacht zu haben, dass diese Spezies (wie 
andere der Stirps X. rigide), die eine weite Verbreitung haben, 
selten von den Reisenden mitgebracht worden sind, denn oft 
sind sie weder zu Fuss noch im Kahn zu erreichen. Dass 
ich sie erst auf meiner zweiten brasilianischen Reise antraf, 
stand damit im Zusammenhang, dass im Januar 1902, als ich 
die Campanha riograndense besuchte, dort eine ungewöhnliche 
Dürre herrschte und die Sümpfe deshalb leichter zu betreten 
waren. Im Jahre 1893 waren sie dagegen durchaus unwegsam. 

In Matto Grosso bewohnen X. stenocephala und X. com- 
mixta ähnliche Plätze, die aber mit niedrigeren, etwa 0,5 m 
hohen, oft mit kriechenden Rhizomen versehenen Pflanzen 
bewachsen und am besten mit Sumpfmooren zu vergleichen 
sind. Da hier eine scharf ausgeprägte dürre Jahreszeit vor- 
kommt, ist der Eindruck der Beschaffenheit dieser Lokali- 
täten ein anderer, wenn man sie im Februar oder März be- 
sucht, als wenn dies im Juli oder August geschieht. In jener 
Zeit sind sie fast bebeländig, in dieser dagegen viel fester 
und können betreten werden, beinahe ohne dass man sich 
die Füsse zu nässen braucht. An Wassermangel leiden jeden- 
falls diese Spezies nie. Sie können deshalb früh Seitensprosse 
mit zahlreichen assimilierenden, überwinternden Blättern 
hervorbringen. Wie die oben erwähnten aus der Rigida- 
Gruppe besitzen sie ein kräftiges, verzweigtes Rhizom und 
bilden Rasen, die jedoch nie recht gross werden. 

Am Rande der Sümpfe oder auf Sumpfwiesen, deren 
Boden fester ist und mehr Sand enthält, wachsen in Rio 
Grande do Sul X. simulans, in Matto Grosso X. hymenachne, 
X. savannensis var. procera, seltener X. savannensis var. gla- 
brata und an denudierten Plätzen X. tenella forma subtenella. 
Auch diesen steht immer genügend Wasser im Boden zur 
Verfügung. In der Überwinterung stimmen sie mit den obigen 
überein, nur dass das Rhizom schwach entwickelt ist. 

Weiter oben am Rande der Cerrados (Savannen) sowie 
in etwas feuchten, sandigen Cerrados mit sehr zerstreuten 
Bäumen, oft auch an den Bächen an kiesigen oder etwas 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


lehmigen Plätzen, die in der Regenzeit reichlich bewässert, 
in der dürren Periode dagegen stark ausgetrocknet sind, 
wächst (ebenfalls in Matto Grosso) X. lacerata, die mittelst 
Zwiebeln überwintert. Mit dieser Spezies vergesellschaftet, 
jedoch nur an sandigen Lokalitäten, findet sich oft X. Zahl- 
bruckneri, die ein kriechendes Rhizom besitzt und gewöhnlich 
erst gegen das Ende der dürren Jahreszeit beblätterte Seiten- 
sprosse entwickelt. An sandigen, in der Regenzeit überrie- 
selten, in der Dürre trockenen, mehr oder weniger denudier- 
ten Standörtern ist X. savannensis var. glabrata häufig und, 
wie schon oben bemerkt wurde, oft einjährig. 

Unter allen von mir beobachteten Xyridazeen gedeihen 
X. tortula und X. calcarata an den trockensten Standörtern, 
in lichten, sandigen, etwas niedrigen Cerrados, sogar bisweilen 
in kiesigen Campos. Jene stimmt in der Zwiebelbildung mit 
X. lacerata überein, in deren unmittelbarer Nähe sie nicht 
selten auftritt. Diese gehört zu den wenigen Spezies, die 
einen unbegrenzten Hauptspross und einen, allerdings kurzen, 
oberirdischen Stamm besitzen ; die zahlreichen überwinternden 
Blätter sind durch das der Aussenwand der Epidermiszellen 
aufgelagerte Wachs gegen zu starke Transpiration geschützt. 

Die jetzt in der Kürze geschilderten Spezies dürften eine 
Vorstellung geben können von den verschiedenen Ansprüchen 
der hierhergehörigen Pflanzen an den Boden, besonders an 
die Feuchtigkeit desselben. Noch ein Standortstypus, den 
ich keine Gelegenheit gehabt habe zu beobachten, soll hier 
schliesslich Erwähnung finden. Nach E. WARMING wachsen auf 
der Serra da Piedade (Minas Geraes) X. trachyphylla »in cacu- 
mine montis, inter saxa et in fissuris rupium», X. montivaga 
»in alpestribus saxosis», und ähnliche Angaben finden sich 
auch bei anderen Autoren und Sammlern in bezug auf die 
im Osten der Campos-Zone vorkommenden Spezies. Es han- 
delt sich hier offenbar um Standörter, die ganz anders be- 
schaffen sind als die von mir untersuchten. Wahrscheinlich 
werden sie auch in der dürren Jahreszeit häufig durch Nebel 
und Tau benässt und dürften kaum je so trocken sein wie 
die der X. tortula und X. calcarata; am Tage ist aber doch 
die Transpiration jedenfalls eine erhebliche. 

In ihrem Vorkommen erinnern die Xyridazeen einiger- 
massen an die Cyperazeen, besonders an die Gattung Carex. 
Jeder Vergleich hinkt allerdings etwas. Es dürfte jedoch 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 27 


nicht ganz und gar verkehrt sein, z. B. X. teres oder X. 
Regnellii mit C. stricta, X. stenocephala oder X. commizta mit 
C. paradoxa, X. hymenachne mit C. flava, X. Zahlbruckneri 
mit C. arenaria zu vergleichen. Die Xyridazeen, wenigstens 
die Spezies der Untergattung Nematopus, vertragen aber nie 
Schatten; eine Spezies, die mit C. digitata oder C. silvatica zu 
vergleichen wäre, ist mir nicht bekannt. 


Clavis arteficialis stirpium specierumque 
recedentium. 


I. Folia lata (5—7 mm), apice emarginata, vagina usque 
novem decimas partes folii occupante. (Sepala lateralia libera, 
inequilatera, ala carinali pilis brevibus ciliata.) — — — — — 
— — — Stirps (XI) X. plantaginee — — — — — — Do 12. 

II. Folia obtusa — acuta v. acuminata, vagina dimidiam 
partem foli occupante v. vulgo etiam breviore (rarius in 
specie angustifolia, X. Mertensiana, majorem partem folii 
oceupante). 

1. Bractez spice saltem superne pilis longis, albidis, crispulis 
ciliatze, sepissime area dorsali notate. (Carina sepalorum 
lateralium superne villosa.) 

A. Folia aut teretia, aut ensiformi-linearia et utraque 

acie pilis longis albidis ciliata. — — — — — — — 

— — — Stirps (XXI) X. pilose — — — — — — — p. 90. 
B. Folia ensiformi-linearia, transverse rugulosa v. tantum 

utraque acie scabridula. — — — — — — — — — 

— — — X. obtusiuscula & X longiscapa (species recedentes in 

stirpe X. trachyphylle) — — — — — p. 88, 89. 

2. Bractez spice eciliate v. pilis brevibus coloratis ciliate. 

A. Folia subteretia, cireumcirca pilis longis albidis vestita. 
(Carina sepalorum lateralium superne villosa.) — — 


— — — Stirp (XXII) X. vestite— — — — — — — p. 91. 
B. Folia omnino glabra v. utraque acie ciliata v. sca- 
bridula. 


a. Bractez infime spice intermediis longiores v. eas 
tantum fere »quantes et tum in cuspidem com- 
pressam, rarius subteretem excurrentes. 

a. Sepala lateralia parva, rarius usque 4 mm longa. 
Species vulgo humiles. (Bractex infime vulgo 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


in cuspidem excurrentes, ceter& pilis ferrugineis 
ciliate:) — — — — — — — eS SS 
V — — — Stirps (XIV) X. Spruceang — — — — — — p. 75. 

6. Sepala lateralia 6 mm longa v. etiam longiora. 
Species elatiores. 

0%. Bractex spice area dorsali discolore ornate, 
infim®e sepissime in cuspidem compressam ex- 
currentes. Carina sepalorum lateralium superne 
villosa. — — — — — — — — — — — — — 

— — — Stirps (XVII) X. graminose — — — — — p. 79. 

58. Bractex area dorsali destitute, infime acute 
v. acuminate. Carina sepalorum lateralium 
ciliato-scabridula. — — — — — — — — — 

— — — Stirps (IX) X. hystricis — — — — — — — p. 68. 

b. Bracteze infimz spice intermediis breviores (rarius 

eas fere equantes at in cuspidem compressam non 
excurrentes). 

a. Spica (valde multiflora) strobilacea, subeylin- 
drica, ellipsoidea v. fusiformis. Bractez inter- 
mediz dimidia spica breviores. 

a2. Bractez spice area dorsali destitute. (Folia 
transverse rugulosa v, tuberculata. Carina 
sepalorum lateralium superne lacerato-fim briata. ) 

— — — Stirps (XIII) X. ciliate — — — — — — — p. 74. 

88. Bractex area dorsali notate. 

094. Bractese intermediz spice pilis ferrugineis v. 
fulvescentibus ciliate, area dorsali transversa. 

Sepala lateralia apice villosa. (Folia 2—3 mm 

lata, crasse cartilagineo-marginata.) — — — — 

— — — Stirps (XV) X. lomatophylle — — — — — p: 78. 
688. Bractese eciliate, area dorsali ovata v. ovato- 
lanceolata. Ala carinalis sepalorum lateralium 
serrulato-ciliata, ciliato-scabridula v. subnuda. 

+ Elata, foliis 20—30 em longis, 1,5—2,5 mm 

latis, crasse cartilagineo-marginatis, scapis 

60—90 em altis. -- — — — — — — — — 

— — — X. stenocephala (species nonnihil recedens in stirpe 
X. guianensis) — — — — — — — — p. 49. 

++ Humiles, folis haud ultra 12 cm longis, 

indistincte v. non cartilagineo-marginatis, 

scapis raro usque 30 em altis. — — — — 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 29 


a Stirps (IV) X. paraénsis — — — — — — pol 


6. Spica subglobosa et multiflora—subfusiformis 


et pauciflora. Bractez intermedia dimidia spica 
longiores (rarius eam tantum equantes). 


a2. Folia in vaginam abrupte abeuntia lamina multo 
latiorem. 
09%. Bractex spice area dorsali discolore destitute. 
* Folia uninervia, subteretia. (Spica satis 
multiflora, subglobosa.) — — — 
— — — Stirps (XXV) X. uninervis — — —p. 99 
** Folia plurinervia. (Spica pauciflora.) 
* Folia ensiformi-linearia, circiter 1,5 mm 
lata. — — — — — — — — 
— — — X. columbiana (species recedens in stirpe X. subu- 
lite) —-— = - - - -  — p. 40. 
** Folia subteretia, vix 1 mm. lata. 
© Folia vix 0,5 mm lata. Bractez spice 
opace, tuberculate, intermediz circi- 
ter 5 mm longe. — — — — — — 
— — — X. stenophylla (species recedens in stirpe X. su- 
bulate) — — — — — — — — — — p. 40. 


OO Folia 0,5—1 mm lata. Bractex spice 
nitide, leves, intermedie 6—7 mm 


longe. — — — — — — — — — — 
— — — X. quinquenervis (species nonnihil recedens in stirpe 
X. rigide) — — — — — — — — — — po s. 


888. Bractex area dorsali notate. 
* Folia teretia v. leviter complanata (1,5— 2,5 
mm lata), nervis numerosis (plus quam 10) 
: percursa. — — — — — — — — — — — 
— — — Stirps (XXIV) X. rigide — — — — — — p. 93: 
** Folia teretia (usque 1 mm crassa) — anguste 
ensiformi-linearia, nervis paucis, rarius usque 
10 percursa. 
* Carina sepalorum lateralium superne 
(pilis vulgo albidis) villosa. — — — — 
— — — Stirps (XXIV) X. rigide — — — — — — p. 93. 
** Ala carinalis subnuda v. ciliato-scabri- 
dula (rarius serrulato-fimbriata). 
O Folia teretia v. leviter tantum com- 
planata, vix 1 mm lata. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


® Elatiores, scapis ultra 25 cm 
altis. Spica 7—10 mm longa, 
circiter 4 mm crassa. — — — 
— — — Stirps (XXIV) X. rigide — — — — — — p. 93. 
®® Humilis, scapis 8—11 cm altis, 
foliis subcapillaribus, circiter 0,2 
mm latis. Spica 2,5—4 mm 
longa, 1—1,5 mm crassa. — — 
— — — X. Grisebachii (species recedens in stirpe X. guia- 
nensis) — — — — — = — — — — p- 50. 
OO Folia ensiformi-linearia, vulgo ultra 
] mm. lata. 


® Ala carinalis sepalorum latera- 
lium nuda v. superne lacerato- 
fimbriata v. nonnihil fimbriato- 
ciliata. 

9? Folia vulgo 10—20 cm longa, 
1,5—2 mm lata, subtiliter 
transverse rugulosa. Spica 
3—5 mm crassa, bracteis 
ferrugineis; — — — — — 


— — — X. vacillans (species recedens in stirpe X. trachy- 
phyllg) — — — — — — — — — — p. 89. 
29 Folia 35—50 cm longa, 2 
—3 mm lata, omnino levia. 
Spica circiter 8 mm crassa, 
bracteis spadiceis v. taba- 
cinis. — .  — — — — — 
— — — X. lucida (species recedens in stirpe X. rigida) p. 98. 
69 Ala carinalis inde a basi ciliato- 
scabridula; — — — — — — — 
— — — X. guaranitica (species nonnihil recedens in stirpe 
X. blepharophylle) — — — — — — — p.068. 
$8. Folia in vaginam sensim abeuntia superne la- 
mina vix v. haud latiorem. 
224. Sepala lateralia apice v. ala carinalis superne 
villosa. 
+ Folia teretia, 2—3 mm crassa, v. leviter 
complanata et tantum usque 1 mm lata 
(saltem superne lsvia). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 31 


* Bractez intermediz spice apice mem- 
brana albida, lacerato-fimbriata v. ciliata 


terminate. — — — — — — — — — 
— — — X. globosa (species nonnihil recedens in stirpe X. 
pilose) — — — — — — — — — — p. 91. 


xx Bracteze integerrimz, membrana albida 
haud terminate, stepe vero apice pilis 
ferrugineis brevibus ciliate. 

O Folia tantum 0,5—0,s mm lata, ner- 

vis 5 pereursa. — — — — — — — 

— — — X. sororia (species nonnihil recedens in stirpe X. 
rigide)— — — — — — — — — — — p. 98. 

OO Folia 2—3 mm crassa, nervis nume- 

rosis percursa. — — — — — — — 

— — — Stirps (XXIII) X. goyazenzis — — — — — p92. 
++ Folia ensiformi-linearia, ultra 1 mm lata 

(rarissime tantum 1 mm lata et tum trans- 

verse rugulosa), 
© Folia utroque latere levia, utraque 

acie vero sspe scabridula. 
o Folia 20—30 cm longa, 2,5—3 
mm lata. Spica circiter 11 mm 
longa, .5 mm crassa, bracteis 
subopacis, area dorsali indi- 
stincta v. nulla. — — — — — 
-—— — — X. levigata (species e stirpe X. trachyphylle) p. 88. 
66 Folia circiter 1,5 mm lata. Spica 
brevior, rarius usque 10 mm 
longa, bracteis nitidis, area dor- 
> sali perdistineta. — — — — — 
M. Stirps (XVII) X. graminose — — — — — — p. 79. 
00 Folia transverse rugulosa. 
® Bractex intermediz spice area 
dorsali destitute. 


— — — Stirps (XX) X. trachyphylle — — — — — p. 82. 
®® Bractez spice area dorsali no- 
tate. 


9 Scapi saltem superne valde 
complanati v. compressi, 
usque 2,5 mm lati. Folia 
angusta, 1,5—2 mm lata, 
apice subulata. — — — — 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


v — — — BStirps (XVI) X. eriophylle — — — — — — p. 79. 
9? 9? Scapi subteretes (sspe bico- 
stati) vulgo circiter 1 mm 
lati. Folia acuta—obtusius- 
cula. 
* Folia lata (5 mm v. ultra), levia. 

O Folia 35—40 em longa, scapo paullulo 
tantum breviora, acuta. Sepala late- 
ralia libera. — — — — — — — — 

— — — Stirps (XIX) X. longifolig — — — — — — p. 82. 
OO Folia 10—16 cm longa, tantum quar- 
tam partem scapi equantia, obtusa. 
Sepala lateralia postice connata. — 
— — — X. longiscapa (species recedens in stirpe X. trachy- 
pulla) —.-——G——PÉIÁIL dE po89. 
*-X Folia angustiora (latissima usque 4 mm 
lata et transverse rugulosa). 
T Bractez intermediz spice 
subnitid®, 6—7 mmlong&. 
(Sepala lateralia libera.) 
p Cespitosa, late viridis. 
Spica 7—10 mm longa, 
à 3—4 mm crassa, brac- 
teils infimis obtusis. — 
— — — X. vacillans (species recedens in stirpe X. trachy- 
phylle) — — —— — — — — — — pasa. 
pp Bulbosa,  glaucescens. 
Spica 8—10 mm longa, 
4—6 mm crassa, bracteis 
infimis mucronatis. — 
i. — — — Stirps (XVII) X. graminose — — — — — pa. 79. 
TT Bractez intermediz opace, 
tuberculate, 8—10 mm 
long&, rarissime breviores. 
(Sepala lateralia sepe po- 
stice connata.) — — — — 
— — — Stirps (XX) X. trachyphylle — — — — — p. 82. 
(62. Sepala lateralia apice nuda, ala carinali nuda, 
ciliato-scabrida v. serrulato-ciliata. 
* Folia teretia v. leviter complanata, tantum 
usque 1 mm lata. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 33 


* Bractez intermediz spice area dorsali 
destitutz. 

O Folia utraque acie pilis longis (cir- 

citer 1 mm), albidis ciliata. (Scapus 

circumcirca pilosus.) — — — — — 


— — — Stirps (VI) X. lanuginose — — — — — — p-^ 63: 
OO Folia utraque acie tuberculis v. pilis 
brevissimis scabridula v. omnino 
levia glaberrimaque. 
9 Bractese infime acute, interme- 
die superne membrana albido- 
subhyalina lata lacerataque li- 
mitate. — — — — — — — 


—- — — X. Blanchetiana (species in stirpe X. hymenach- 
nes) — RM p: 60. 
®® Bractex infime apice rotundata 

v. obtuse, intermedie vix v. 

haud subhyalino-marginate. 

9? Bulbosa, foliis utraque acie 
ciliato-scabridulis, ceterum 
lavibus. Spica satis multi- 
flora, 6—9 mm longa, 4—6 
mm crassa. — — — — — 

— — — X. tortula (species recedens in stirpe X. hymenach- 
nes) — — — — — — — — — — — p. 62. 
99 Cespitose, foliis omnino le- 
vibus v. transverse rugulosis 
v. tantum altera acie scabri- 
dulis. Spica pauciflora, cir- 
citer 3 mm crassa. 


-— — — Stirps (I) X. subulate — — — — — — — p. 38. 
** Bractex intermedize spice area dorsali 
ornate. 


O Elatiores, foliis 10—40 cm longis, 
scapis 30—50 cm altis. 
® Folia complanata, aciebus acu- 
tis, eciliatis, levibus. — — — 
— — — X. guaranitica (species in stirpe X. blepharo- 
phylle) — — — — — — — — — — p. 68. 
Se Folia aut teretia, aut compla- 
Arkiv für botanik Band 13. N.o 3. 3 


34 ARKIV FOR BOEANIK. BAND 13. w:o 3. 


nata et tum utraque acie cili- 
ato-scabridula. — — — — — 
— — — Stirps (VII) X. lacerate — — — — — — p. 63. 
00 Humiliores, foliis raro usque 10 cm 
longis (aciebus obtusissimis), scapis 
usque 20 cm altis. (Spica parva, 2,5 
—5 mm longa.) 
® Spica valde pauciflora, fusifor- 
mis, subcylindrica v. turbinata, 
bracteis vulgo acutis. — — — 


v — — — Stirps (III) X. guianensis — — — — — — p. 47. 


®® Spica satis multiflora, ovoidea 
v. ellipsoidea, bracteis interme- 
diis apice rotundatis. — — — 


| — — — Stirps (IV) X. paraénsis — — — — — — peo). 
++ Folia ensiformi-linearia, vulgo ultra 1,5 mm 
lata. 


* Folia lata (5 mm lata v. etiam latiora), 
haud transverse rugulosa. (Bractee spice 
nulla membrana albido-subhyalina limi- 
tate.) — — — — — — — — — — 

— — — Stirps (XII) X. spectabilis — — — — — — pP. 72. 
*X Folia angusta, vulgo 1,5—3 mm lata. 
(In speciebus foliis latioribus munitis 
aut bracteze spice membrana albido- 
subhyalina terminata, aut folia trans- 
verse rugulosa sunt.) 
© Folia aciebus valde cartilagineo-in- 
crassatis, fibris mechanicis subepi- 
dermalibus munitis. (Bractex inter- 
medie spice acute v. saltem acu- 
tiusculz, area dorsali magna notate.) 


— — — Stirps (III) X. guianensis — — — — — — p. 47. 
OO Folia aciebus haud cartilagineo-in- 
crassatis. 


® Humiles, nonnumquam caule- 
scentes, foliis brevibus, rarius 
usque 12 mm longis, angustis, 
vvlgo 1—1,5 mm, rarius usque 
2,5 mm latis, apice acutis, su- 
bulatis v. acuminatis. — — — 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 35 


a — — Stirps (II) X. rupicole — — — — — — — p. 4r 
®® Elatiores, foliis vulgo ultra 12 
em longis. (In speciebus humi- 

lioribus aut folia saltem 2 mm 

lata, aut bractex intermediz 

spice membrana lata lacerata 
limitate sunt.) 

2 Bractee intermedie spice 
membrana albido-subhyali- 
na v. ferruginea, lacerata 
terminate. 

T Bractez area dorsali no- 
tate. 

p Bractez intermediz ca- 
rinate, area dorsali 
parva, lanceolata. — 

— — — Stirps (VIII) X. blepharophylle — — — — p. 67. 
pp Bractee intermedis 

ecarinat&, area dorsali 

magna, ovato-lanceo- 


i lata. — — — — — 
¥— = Stirps (VII) X. lacerate — — — — — — p. 63. 
tt Bractez area dorsali de- 

stitute. 


o Membrana marginalis 
ferruginea v. purpura- 
scens, plus minusve 
squarrosa. — — — — 

— -— — Stirps (X) X. schizachnes — — — — — — p. 70. 
pp Membrana  marginalis 
albido-subhyalina, vul- 
go erecta. 

— — — Stirps (V) X. hymenachnes — — — — — — p. 54. 
22 Bractex intermedize subin- 
tegerrime, nulla membrana 
subhyalina v. ferruginea 

terminate. 
+ Bractez area dorsali de- 

stitute. 

o Sepala lateralia inde a 
basi ciliato-scabridula 
v. in parte tertia media 


36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 38. 


lacerato-fimbriata,sem- 
per libera. (Vulgo bul- 
bosse.) — — — — — 
— — — Stirps (V) X. hymenachnes — — — — — — p. 54. 
pp Sepalalateralia tantum 
superne fimbriata v. 
dentata, ssepe postice 
alte connata. (Vulgo 
ceespitose.) 
c Sepala lateralia su- 
perne serrulato-fim- 

briata. (Folia 1,5— 

3 mm lata.) — — — 

— — — X. levigata & X. glandacea (species recedentes in 
stirpe X. irachyphylle) — — — — p. 88, 89. 

cc Sepala lateralia su- 

perne parce lacerato- 

dentata. (Folia 1— 

1.5 mm lata.) — — 

— — — X. columbiana (species recedens in stirpe X. su- 
bulate) — — — — — — — — — — p. 40. 
Tr Bractex area dorsali no- 
tate. 
p Folia transverse rugu- 
losa v. tuberculata. 
< Bulbosa. Spica sub- 

globosa (6—9 mm 

longa, bracteis inter- 

mediis obovato-ob- 

longis, 5—6 mm lon- 

gis, 3—3,5 mm latis, 

sepalis — lateralibus 

spathulatis, obtusis- 

simis) — — — — 

w/ — — — Stirps (VII) X. lacerate — — — — — — p. 63. 
cc Cxspitos® v. annus. 

Spica ellipsoidea v. 

ovoidea. 

t Bractese interme- 
die elliptice. Se- 
pala lateralia acu- 
ta. SZ 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 37 


— — — Stirps (XX) X. trachyphylle — — — — — p. 82. 
tt Bractee interme- 
diz suborbiculares, 
4—5 mm longe, 3 
—4 mm late, niti- 
da. Sepala latera- 
lia obtusa v. ob- 

tusissima. 
— — — X. savannensis (species in stirpe X. paraénsis) p. 53. 
pp Folia utroque latere 

levia. 

¢ Folia utraque acie 
scabridula. Bractez 
intermediz spice val- 
de cochleat&, 4—5,5 

mm long. 
t Folia 5—10 cm 
longa, vulgo 2—3 
mm lata. Sepala 
lateralia 2,5—3,5 
mm longa, 1—1,25 
mm lata, ala cari- 
nali pilis brevis- 
simis  ciliato-sca- 

bridula. 
Ae — — — X. savannensis (species in stirpe X. paraénsis) p. 53. 
tt Folia 14—20 cm 
longa, 1—1,5 mm 
lata. Sepala late- 
ralia 4,5—5 mm 
longa, 1—1,25 mm 
lata, ala carinali 
nuda, s&pe irregu- 
: lariter serrulata. 

Y— —— X. glabrata (species recedens in stirpe X. lace- 
rate) — — — — — — — — — — — p- 66. 
ss Folia etiam aciebus 
levia. Bractez inter- 
medie paullum tan- 
tum cochleatze, 8—9 
mm longe. — — — 
— — — X. lucida (species recedens in stirpe X. rigide) p. 98. 


- 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


I. Stirps X. subulate. 


Species humiles, cespitose, foliis anguste ensiformi-line- 
aribus v. leviter tantum compressis, 0,5—1 mm, rarius usque 
1,5 mm latis, vulgo pro rata longis (dimidium seapum sub- 
sequantibus), sepissime utraque v. altera acie tuberculato- 
scabridulis, vagina quartam v. tertiam partem folii occupante, 
jam superne lamina valde v. paullulo tantum latiore; scapis 
gracilibus, subteretibus v. leviter compressis. Spica pauci- 
flora, fusiformis v. ellipsoidea, 5—8 mm longa, bracteis (infi- 
mis brevibus) subcoriaceis v. coriaceis, obscure ferrugineis, 
nigricantibus v. nigris, paullulum cochleatis, sub apice ssepe 
nonnihil carinatis, area dorsali plane nulla. Sepala lateralia 
libera, lanceolata v. lineari-lanceolata, rarius spathulato-line- 
aria, ala carinali angustissima, nuda v. minutissime ciliato- 
scabridula, rarius superne nonnihil lacerato-dentata v. lace- 
rato-fimbriata. 


Conspectus specierum. 


I. Sepala lateralia acuta, ala carinali nuda v. ciliato-sca- 
bridula. 
1. Folia ensiformi-linearia, altera v. utraque acie tubercu- 
lato-scabridula, vagina superne lamina vix v. paullulo 
tantum latiore. 
A. Folia altera acie tuberculato-scabridula, ceterum levia. 
— — — X. subulata Ruiz & Pavon— — — — = = — L 
B. Folia utraque acie tuberculato-scabridula, ceterum 
subtiliter transverse rugulosa. 
— — — X. acutifolia (HEIMERL) MALME — — — — — — 2: 
2. Folia leviter tantum compressa, omnino levia, vagina 
jam superne lamina multo latiore. 
— — — X. stenophylla Ang. NILSSON — — — — — — 3. 

II. Sepala lateralia obtusiuscula, ala carinali superne 
lacerato-dentata v. lacerato-fimbriata. (Folia saltem inferne 
subtiliter transverse rugulosa.) — — — — — — — — — — 
— — — X. columbiana MALME — — — — — — — — 4. 

Die hierhergehörigen Pflanzen sind hauptsächlich in der 
nördlichen Anden-Zone der nördlichen hochandinen Provinz 
sowie in der columbischen Zone der subäquatorialen andinen 
Provinz zuhause, wo sonst nur eine Xyris, X. andina, ange- 


MALME, XYRIS L., UHTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 39 


troffen worden ist. Eine Spezies, X. stenophylla, wächst in 
der südbrasilianischen Araucarien-Zone der südbrasilianischen 
Provinz. 

Die Stellung der aus nur einem Fundorte bekannten X. 
columbiana muss als ziemlich unsicher bezeichnet werden. 
Auch X. stenophylla, obgleich in der Tracht den typischen 
andinen Spezies sehr ähnlich, weicht von denselben erheblich ab 
wegen der ganz glatten Blätter mit schärfer abgesetzter Scheide 
und nur drei aus je mehreren Gefässbündeln bestehenden 
Nerven. Bei X. subulata und X. acutifolia liegen die (weni- 
gen, gewöhnlich fünf oder sieben) Nerven im Querschnitt in 
einem mehr oder weniger plattgedrückten Kreise und beste- 
hen, mit Ausnahme eines der Randnerven, aus nur je einem 
Mestombündel. 


1. X. subulata Ruiz & Pavow (1798). 
Flora Peruv. et Chil. I, p. 46 et tab. VII, fig. 6. — KuwTH, Enum. plant 
IV (1843), p. 9. — HEIMERL, Xyr. Herb. Wien. Hofm. (1906), p. 63. 

Peru: in altis frigidis Pillao, locis humidis stagnatisque 
(Ruiz & Pavon); in pascuis pr. Sachapata (LECHLER, Plant. 
peruv. 2598); in uliginosis montanis pr. San Govan (LECHLER, 
Plant. peruv. 2248); Molinopampa pr. Chachapoyas dep. Ama- 
zonas, »Sphagnum Moor» 2,000—2,300 m s. m. (WEBERBAUER n. 
4249); in montibus pr. Huacapistana dep. Junin (prov. Tarma). 
»freie sumpfige Plátze zwischen Gestráuch» 3,000— 3,100 m s. 
m. (WEBERBAUER n. 2088). 

Ecuador: prope Loja (HumBoLDT & BowPLAND); prope 
San Lucas prov. Loja, 2,300 m s. m. (LEHMANN n. 4847). 

Die von Ruiz & Pavon gegebene Abbildung zeigt 4—5 
em lange Blätter und etwa 12 cm hohen Blütenschaft. Hier- 
mit stimmen die LECHLER’schen sowie die von HUMBOLDT & 
BoNPLAND gesammelten Exemplare überein, nur dass die 
Blütenschäfte oft kürzer sind. Die WEBERBAUER'schen (beson- 
ders n. 4349) und die LEHMANN'schen haben 8—15 cm lange 
Blätter und bisweilen bis 35 em hohe Blütenschäfte; ausser- 
dem sind die Áhren etwas grósser, bis 8 mm lang und 4 mm 
dick. Sie stimmen mit der von ALB. NILSSON (Stud. Xyrid., 
p. 45 & tab. II, fig. 4) beschriebenen und abgebildelten var. 
macrotona (aus Loja oder Loxa) überein, welche jedoch wahr- 
scheinlich nur eine Standortsmodifikation ist. 


40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


2. X. acutifolia (HEIMERL) MALME. 


X. subulata Ruiz & PAVON var. acutifolia HEIMERL, Xyr. Herb. Wien. 
Hofm. (1906). p. 63. 


Columbia: Bogotá (Goupor). 

Venezuela: Trujillo, 8,000 p. s. m. (FUNCK & SCHLIMM 
n. 812). 

Diese Spezies steht der X. subulata sehr nahe, von der 
sie hauptsächlich durch die quer runzeligen Blätter abweicht. 
Ihr Verbreitungsareal ist auch ein anderes. 


3. X. stenophylla Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 46 et tab. II, fig. 2. 


Santa Catharina: Serra do Mar, Campos de Boa Vista, 
in paludosis 1,000 m s. m. (UrE n, 593). 

Paraná: Ponta Grossa, in campo arenoso (DUSEN n. 
2737); Tamanduá, in campo (DusEN n. 10807). 

Praeterea GLaAzıou n. 7999 (loco haud indicato). 

Wo die Graziov'schen Exemplare gesammelt worden sind, 
ist mir nicht bekannt. Wahrscheinlich stammen sie jedoch 
aus Sao Paulo. 

Die Dustn’schen Exemplare, die an sandigen, wahrschein- 
lich mehr oder weniger feuchten Plátzen gewachsen sind, 
haben ein fast horizontales Rhizom, die ULE’schen sowie die 
GLAZzIOU'schen, die aus moorigem Standorte stammen, dage- 
gen ein mehr oder weniger jäh aufsteigendes. 


4. X. eolumbiana MALME n. sp. 


Ceespitosa, radicibus gracillimis, filiformibus. Folia anguste 
ensiformi-linearia, vulgo spiraliter torta, 15—25 cm longa, 
circiter 1,5 mm, rarius tantum 1 mm lata, acuta, utraque 
acie tuberculis minutis scabridula, ceterum subtiliter trans- 
verse rugulosa v. superne levigata, nervoso-striata, in vagi- 
nam abeuntia quintam v. quartam fere partem folii occu- 
pantem, eciliatam, opacam, jam superne lamina latiorem 
(ligula parva), ima basi valde dilatatam et castaneam sub- 
nitidamque. Scapi subteretes, inconspicue unicostati, 25—33 
em alti, circiter 1 mm, rarius usque 1,5 mm crassi, in costa 


MALME, XYRIS L., UNTNRGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 41 


scabriduli, ceterum leves glaberrimique v. inconspicue trans- 
verse rugulosi, basi vagina circumdati satis arcta, 7—10 cm 
longa, in apiculum foliaceum brevem, rarius usque 12 mm 
longum excurrente, inferne obscure castanea nitidaque. Spica 
satis pauciflora, ellipsoidea, 6—8 mm longa, 4—5 mm crassa; 
bractee infimz ovate v. elliptiez, circiter 4 mm longs, in- 
conspicue carinate v. ecarinate, apice rotundate, intermedize 
oblonge v. elliptic, circiter 6 mm longe et 3 mm, rarius 
usque 3,5 mm late, paullulum tantum cochleate, apice ro- 
tundate, coriaces, obscure castanese v. nigre, subnitide, 
ecarinate, integerrime, area dorsali nulla. Sepala lateralia 
libera, subzquilatera, fere recta, spathulato-linearia, circiter 
5 mm longa et | mm lata, apice obtusiuscula, ala carinali 
angusta, in parte tertia summa lacerato-dentata v. lacerato- 
fimbriata. Staminodia bibrachiata, brachiis penicillatis. Ova- 
rium uniloculare, placenta basali-centrali. 

Columbia: Taji (Moritz n. 1202 in Herb. Berl., n. 415 
in Brit. Mus.). 

Diese Spezies unterscheidet sich von X. acutifolia, der 
sie am nächsten zu stehen scheint, durch die breiteren und 
viel längeren Blätter,. die dickere Ähre mit derberen, fast 
schwarzen, etwas glànzenden Brakteen und den oben etwas 
zerrissen-fransigen oder gezähnelten Kiel der seitlichen Kelch- 
blätter. 

Auf dem Etikett ist sie X. tortilis KrorzscH benannt 
worden, welchen Namen ich jedoch nicht zur Verwendung 
bringe, weil schon zwei damit leicht zu verwechselnde, X. 
torta KUNTH und X. tortula Martius, vorhanden sind. 


II. Stirps X. rupicole. 


Species humiles, sepissime c&pitos&, foliis anguste ensi- 
formi-linearibus, vulgo 1—1,5 mm latis, brevibus (dimidio 
scapo brevioribus), rarius usque 10 em longis, acutis v. acu- 
minatis, vulgo utraque acie ciliato-scabridulis, vagina tertiam 
v. dimidiam partem folii occupante, superne lamina haud 
latiore; scapis gracilibus, subteretibus. Spica pauciflora— satis 
multiflora, fusiformis, ellipsoidea v. obovoideo-ellipsoidea, 5 — 7 
mm longa, bracteis (infimis brevibus) sepissime subcoriaceis, 
margine membranaceis, paullum cochleatis, sub apice vulgo ca- 
rinatis, area dorsali parva (lanceolata) v. nulla. Sepala late- 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


ralia libera, raro postice alte connata, lanceolata, raro linearia, 
ala carinali angusta, sepissime ciliato-scabridula (imprimis in 
parte tertia media), rarius subnuda v. serrulato-dentata. 


Conspectus specierum. 


I. Sepala lateralia libera. 
1. Sepala lateralia linearia, angustissima, 5 mm longa, 
0,5 mm lata, ala carinali superne serrulato-dentata. (Folia 
utraque acie pilis longiusculis ciliata. Vagina basalis scapi 
folis longior.) — — — — — —- — — — — — — — — 
— — — X. setigera OLIVER — — — — — — — — — 9. 
2. Sepala laterialia lanceolata, 0,75—1 mm Jata, ala 
carinali ciliato-scabridula v. subnuda. (Vagina basalis scapi 
foliis seepissime brevior.) 
A. Caulescens, foliis levibus glaberrimisque. (Spica 8—9 
mm longa, bracteis concoloribus.) — — — — — — — 
— — — X. witsenioides OLIVER — — — — — — — — 10. 
B. Cespitose, foliis transverse rugulosis v. saltem sepissime 
utraque acie ciliato-scabridulis. 
a. Folia transverse rugulosa v. tuberculata. Bractex 
spice area dorsali destitute — — — — — — — — 
— — — X. rupicolla KuNTH — — — — — — — — — 5. 
b. Folia levia, aciebus szpissime ciliato-scabridulis. 

a. Bractee intermediz spice superne tuberculate et 
opace, late subhyalino-marginatz et lacerate, area 
dorsali nulla. — — — — — — — — — — — — 

— — — X. concinna N. E. BRown — — — — — — — Ms 

3. Bractex intermedi:z superne subnitide, anguste sub- 
hyalino-marginat®, area dorsali sepissime notate. 
(Spica 5—6 mm longa.) — — — — — — — — — 

— — — X. tenella KuNTH — — — — —— — en 6. 

II. Sepala lateralia postice connata. (Folia utraque acie 
pilis brevibus ciliata. Spica circiter 9 mm longa, bracteis 
area dorsali destitutis.) — — — — — — — — — — — — 


— — — X. andina MALME — — — — — = —— 8. 
Eine weit verbreitete Stirps, die im Gebiete des tro- 
pischen Amerika — hauptsächlich in der cisáquatorialen Sa- 


vannenprovinz und der südbrasilianischen Provinz — zuhause 
ist. Eine Species, X. andina, kommt in der subáquatorialen 
andinen Provinz vor. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 43 


Drei Spezies, X. setigera, X. concinna und X. witsenioides, 
sind Endemen des Roraima-Gebirges. Eine, X. rupicola, wächst 
nur in der Campos-Zone der südbrasilianischen Provinz. Weit 
verbreitet daselbst ist auch X. tenella, die ausserdem in Guyana 
(Cayenne) gefunden worden ist. 

X, witsenioides weicht sowohl in der Tracht als auch in 
der Anatomie der Blätter von den übrigen Spezies erheblich 
ab und ist nur vorläufig hier untergebracht. Die Epidermis- 
zellen sind im Querschnitt fast quadratisch oder sogar mehr 
breit als hoch, mit stark verdickten Aussen- und Innenwän- 
den, so dass das Lumen im Verhältnis zu der Höhe sehr 
breit ist. Die mechanischen Stränge an den grösseren, aus je 
zwei Mestombündeln bestehenden Nerven sind ausserordent- 
lich kräftig entwickelt und erreichen, wie schon ALB. NILSSON 
bemerkt, an beiden Seiten die Epidermis.! 

Bei den übrigen Spezies sind die Epidermiszellen des 
Blattes mehr hoch als breit. Bei X. setigera, wo sie sehr 
hoch sind, sind die Wände ringsum stark verdickt; sonst 
trifft die Verdickung, die bisweilen nur schwach angedeutet 
ist, nur die Aussenwand. Die Nerven bestehen aus nur je 
einem Mestombündel, seltener aus je einem grösseren und 
zwei kleineren, und liegen in einem plattgedrückten Kreise 
oder fast in einer Ebene und abwechselnd der einen oder der 
anderen Seite des Blattes etwas genähert. Das mechanische 
Gewebe der Nerven ist im allgemeinen viel kräftiger ent- 
wickelt auf der innern Seite; nur bei X. setigera besteht es 
ringsum aus einer einzigen Schicht von Zellen, was vielleicht 
mit dem oben erwähnten Bau der Epidermis im Zusammen- 
hang steht. : 

5. X. rupicola KuwTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 5. — SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 214 
et tab. XXII, fig. 2. 

Minas Geraes: in summitate Serra de S. Antonio (SEL- 
LOW). 

Bahia: in paludosis ad Itahypé fluv. com. dos Ilheos 
(MARTIUS). 

! Es ist zu bemerken, dass an dem von mir untersuchten Exemplar 
die Ähre mit dem Blütenschaft nicht mit dem Stamm (nebst den Blättern 
in Zusammenhang steht. Es ist deshalb nicht ausgeschlossen, dass dieser 


zu einer anderen Pflanze gehört. In der Tat erinnert denn auch die Ana- 
tomie des Blattes an die der Iridazeen-Gattung Sisyrinchium. 


44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


6. X. tenella KuntH (1843). 


Enum. plant. IV, p. 9. — SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 221 et 
tab. XXVIII, fig. 3. 


Conspectus formarum varietatumque. 


I. Bractez intermedie spice fere ecarinate, area dorsali 
nulla. Humillima, foliis 1,5—3 cm longis, eciliatis. — — — 
— — — Forma primaria. 

II. Bractez intermediz spice vulgo distinctius carinate, 
area dorsali ornate. 

A. Scapi vix v. indistincte bicostati. (Vagina dimidiam fere 
partem folii occupans.) 

a. Spica 5—6,5 mm longa, 2—3 mm crassa. Folia vulgo 
3—5 cm longa, distinctius ciliato-scabridula. — — — 

— — — Forma subienella MALME. 

b. Spica 6—7,5 mm longa, 1,s—2,5 mm crassa. Folia 

vulgo 7—9 em longa, mox eciliata.— — — — — — 
— — — Var. Leprieurii MALME. 
B. Seapi distinctius bicostati. 

a. Rami vegetativi nonnihil elongati. Folia 8—10 cm 

longa, eciliata, vagina dimidiam partem folii occupante. 
— — — Forma extensula MALME. 

b. Rami vegatativi non elongati. Folia 6—9 cm longa, 
ciliato-scabridula, glaucescentia, superne transverse 
rugulosa, vagina quartam v. tertiam partem folii occu- 
pante. (Spica quam in ceteris crassior, circiter 3 mm 
crassa.) — — — — — — — — — — — — — — — 

— — — Var. Riedeliana MALME. 


Forma primaria. 
Sao Paulo: (SELLow); (RIEDEL). »Prope Sebastianopo- 
lin» (LHoTsky). 


Forma subtenella MALME. 
X. subtenella MALME, Xyrid. brasil. (1898), p. 14 et tab. fig. 3. 


Goyaz: Ponte ficto (PoHL n. 2584). 

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in humidis v. 
subhumidis, ssepe arenosis, terra plus minusve denudata 
(MALME n. 1430, 1I: 2441 & 3324). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 45 


Paraguay: in arenosis pr. Jejui-mi (HASSLER n. 4678); 
Sierra de Maracayu, in arenosis pr. Ipé-hu (HASSLER n. 5166 
et 5265), in regione fluminis Y-hu (HassLER n. 9550). 

Die PoHr’schen Exemplare werden von SEUBERT unter 
X. rupicola erwähnt. 


Forma extensula MALME. 
X. extensula MALME, Xyrid. brasil (1898), p. 15 et tab. fig. 2. 


Goyaz: (GLAzIoU n. 22240). 
Dürfte eine durch den Standort hervorgebrachte Modi- 
fikation sein. 


Var. Riedeliana Mame. 
X. Riedeliana MALME, in FEDDE, Repert. spec. nov. V (1908), p. 102. 


Minas Geraes: Serra da Lapa, in arenosis humidis 
(RIEDEL n. 994). 

Hinsichtlich der Blätter nähert sich diese Var. etwas 
der X. rupicola, besonders der von Martius gesammelten 
Pflanze. 


Var. Leprieurii MALME n. var. 


Cespitosa. Folia ensiformi-linearia, 7—9 cm longa, cir- 
citer 1 mm, rarius usque 1,5 mm lata, superne subulata 
utraque acie primum ciliato-scabridula, dein levigata, cete- 
rum levia glaberrimaque, leviter nervoso-striata, in vaginam 
abeuntia dimidiam fere partem folii occupantem, plus minusve 
obscure ferrugineam, subnitidam, basin versus castaneam 
nitidamque, superne lamina haud latiorem, inferne dilatatam 
et ibidem pilis ferrugineis, longis satis crebris ciliatam. Scapi 
subteretes, 15—25 cm alti, usque 0,5 mm crassi, nervoso- 
striati, leves, basi vagina circumdati arcta, 5—6 cm longa, 
in apieulum acutum sensim excurrente Spica pauciflora, 
fusiformis, 6—7,5 mm longa, 1,5—2,5 mm crassa; bractez 
infime lanceolate v. anguste ovato-lanceolate, circiter 3,5 
mm longa, acute v. acutiuscule, fere inde a basi leviter 
carinate, carina sordide violaceo-purpurascente, intermediz 
elliptice, circiter 6 mm longe et 2,5 mm late, nonnihil 
cochleate, apice obtusiuscule, subcoriacex, castanex v. sor- 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


dide violaceo-purpurascentes, apice ferruginascentes et lace- 
rate, sub apice.leviter carinatz, carina obscurius purpura- 
scente, aream dorsalem sublinearem formante. Sepala late- 
ralia libera, satis equilatera, leviter tantum curvata, lanceo- 
lata, circiter 5 mm longa et 1 mm lata, apice acuta, superne 
violaceo-purpurascentia, ala carinali angustissima, eciliata 
v. in parte tertia media parce ciliato-scabridula. 

Guyana: Cayenne (LEPRIEUR). 

Weicht hauptsächlich durch die längeren Brakteen der 
Ähre von den übrigen Formen ab. Das vorliegende Material 
ist sehr gering; an reichlicherem werden sich vielleicht Un- 
terschiede ausfindig machen, die eine spezifische Trennung 
begründen können. 


7. X. concinna N. E. Brown (1901), 
in Transact. Linn. Soc. (London), II Ser., VI, p. 68. 


Guyana: Roraima, in summo monte (Mc CONNELL & 
QUELCH). 

N. E. Brown vergleicht diese Spezies mit X. Seubertii, 
von der sie jedoch sowohl durch den Ban der Ähre als durch 
die Blattanatomie weit verschieden ist. 


8. X. andina MALME n. sp. 


Caespitosa, radicibus gracillimis, filiformibus. Folia ensi- 
formi-linearia, vulgo 8—12 cm longa, 1—1,5 mm lata, acuta 
v. apice subulata, utraque acie pilis brevibus crebris ciliata, 
ceterum levia glaberrimaque, nervoso-striata, in vaginam 
abeuntia tertiam v. fere dimidiam partem folii occupantem, 
ligula nulla munitam, omnino eciliatam, superne lamina paul- 
lulo angustiorem, inferne dilatatam et ibidem obscure casta- 
neam nitidamque. Scapi subteretes, unicostati, usque 25 cm 
alti, circiter 0,8 mm crassi, in costa ciliato-scabriduli, ceterum 
leves glaberrimique, basi vagina circumdati arcta, circiter 7 
longa, in apiculum brevem acutum sensim excurrente, inferne 
castanea nitidaque. Spica satis multiflora, obovoidea, circiter 
9 mm longa, 5 mm crassa; bractez infim® oblonge v. ellip- 
tice, circiter 4 mm longs, acute v. acutiuscule, fere inde a 
basi carinate, intermedie oblonge v. anguste elliptice, 6—7 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 47 


mm longe, 2,5—3 mm late, paullulum tantum cochleate, 
acutiuscule, subcoriacex, castanex, superne subopacs, mar- 
ginibus tenuioribus et nonnihil pallidioribus, subintegerrime, 
superne, prsecipue sub apice carinate, area dorsali plane nulla. 
Sepala lateralia postice in parte fere dimidia inferiore connata, 
subrecta, fere equilatera, circiter 6 mm longa et 1 mm lata, 
 apiee subobtusa et minute lacerata, ala carinali angusta, 
superne angustissima, fere inde a basi pilis brevibus ciliata. 

Ecuador: »western slopes of the Andes 0° 40' s.» (R. 
PEARCE a. 1861—63). 

Trotz der verwachsenen seitlichen Kelchblätter und der 
verhältnismässig grossen Ähre hege ich kein Bedenken, diese 
dureh die geographische Verbreitung eigentümliche Spezies 
zu der Stirps X. tenelle hinzuführen. 


9. X. setigera OLIVER (1887), 
in Transact. Linn. Soc. (London), II Ser., II, p. 285 et tab. 50, fig. 1—8. 
(Non ALB. NILSSON, Stud. Xyrid., p. 55.) 
Guyana: Roraima, 4,000 p. s. m. (E. F. ım THURN). 
Durch die schmalen seitlichen Kelchblätter sowie durch 
die starke Bewimperung der Blätter weicht diese Spezies von 
den übrigen der Stirps erheblich ab. 


10. X. witsenioides OLIVER (1887), 
in Transact. Linn. Soc. (London), II Ser., II, p. 285 et tab. 50, fig. 9—15. 


Guyana: Roraima, 7,300 p. s. m. (E. F. IM THuRN) et 
»am südlichen Abhange, in einer Meereshöhe von 6,000 Fuss, 
auf sumpfigen Grasstellen zwischen Utricularia, Heliamphora, 
Stegilepis, Cypripedium und Cleistes» (R. SCHOMBURGK n. 
1012). 

Wie schon oben bemerkt wurde, ist die systematische 
Stellung dieser Spezies sehr unsicher. 


III. Stirps X. guianensis. 


Species vulgo humiles, esspitose v. sepe annuz, foliis 
anguste ensiformi-linearibus et s&pissime cartilagineo-margi- 
natis, rarius subteretibus et filiformibus, levibus, utraque 


48 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


acie nonnumquam minutissime ciliato-scabridulis, vagina valde 
varia, ligula ssepissime bene evoluta; scapis subteretibus. 
Spica aut multiflora et strobilacea, aut pauciflora, usque uni- 
flora, obovoidea, ellipsoidea v. fere cylindrica, bracteis infimis 
brevibus, vulgo acutis, intermediis subintegerrimis, area dor- 
sali (sepe sordide purpurascente) notatis. Sepala lateralia 
seepissime libera, anguste lanceolata, ala carinali vulgo angusta 
v. subnulla, minute ciliato-scabridula v. omnino eciliata, ra- 
rius superne latiuscula et serrulato-ciliata. 


Conspectus specierum. 


I. Spica multiflora, strobilacea, ellipsoidea v. fusiformis, 
12—20 mm longa. Elata, scapis 60—90 cm altis, foliis 20 
30 cm longis, 1,5; —2,5 mm latis. — — — — - — — — — 
— — — X. stenocephala MALME — — — — — — — — ll. 

II. Spica pauciflora, obovoidea—subcylindrica, 2,5—6 
mm longa. Humiles, scapis 5—15 cm altis, foliis 2,5—6 cm 
longis. — — — — — — — — = Ze m — 

1. Folia ensiformi-linearia, sepissime cartilagineo-mar- 
ginata, vagina tertiam v. dimidiam fere partem folii occu- 

pante. — =. = — — 775 Tamm Eu E 

A. Folia 1—2 mm lata, crasse cartilagineo-marginata. 

a. Scapi folia tantum paullulum superantes. Bractex 
intermediz spice late obovate, 3,5—4 mm long&, cir- 
citer 3 mm late, rotundato-truncate. — — — — — 

— — — X. rubrolimbata HEIMERL — — — — — — — 12. 

b. Scapi folia longe superantes. Bractez intermediz an- 
guste ovales, circiter 4,5 mm longe, 2—2,5 mm late, 
acute v. acutiuscule. — — — — — — — — — — 

— — — X. guianensis STEUDEL — — — — — — — — 13. 

B. Folia vix 1 mm lata, paullulum tantum cartilagineo- 
marginata. (Bractee intermedi® spice lanceolate, cir- 
citer 4. mm longe, 1—1,5 mm late, acute.) — — — — 

— — — X. filiscapa MALME -- — — — — — — — — 14. 

2. Folia subteretia, tantum 0,2—-0,5 mm lata, vagina sex- 
tam v. quintam partem folii occupante. 

A. Sepala lateralia postice connata. Bractes infimz spice 
anguste ovato-lanceolat#, circiter 2,5 mm longs, apice 
obtussime et sepe leviter emarginate. — — — — — 

— — — X. subuniflora MALME — — — — — — — — 15. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 49 


B. Sepala lateralia libera. Bracteze infim® ovato-elliptice 

v. ovato-lanceolatse, 1,5—2 mm longs, apice acute. — 
— — — X. Grisebachii MALME — — — — — — — — 16. 

Die Hauptmasse der hierhergehórigen Spezies kommt in 
der Hylea vor. Eine, X. Grisebachii, ist mir nur aus Trini- 
dad bekannt; nach GRISEBACH soll sie auch in Guyana zu- 
hause sein, vielleicht stützt sich aber diese Behauptung nur 
auf die irrige Annahme, dass die von GRISEBACH beschrie- 
bene Pflanze mit AUBLET’s X. americana identisch sei. Eine 
Spezies, X. stenocephala, gehört zu den Endemen der Umge- 
gend von Santa Anna da Chapada in Matto Grosso, wo zwar 
die Hauptmasse der Vegetation aus »Oreaden» besteht, aber 
auch viele Hylea-Elemente vorkommen. 

X. Grisebachii und X. subuniflora sind nur vorläufig hier 
untergebracht. Diese erinnert allerdings in der Tracht nicht 
wenig an X. filiscapa, weicht aber schon durch die hinten 
verwachsenen seitlichen Kelchblätter erheblich ab. Der ana- 
tomisehe Bau der Blätter, der leider ungenügend bekannt 
ist, scheint auch verschieden zu sein, da Randstereom fehlt 
und die Epidermiszellen ringsum verdickte Wände haben. 

Die übrigen Spezies dürften unter sich nahe verwandt 
sein. In der Tracht sowie in der Verbreitung weicht X. ste- 
nocephala am meisten ab. Es liegt jedoch im morphologi- 
schen Aufbau dieser Spezies nichts vor, was gegen die nahen 
verwandtschaftlichen Beziehungen zu X. rubrolimbata und 
X. gwianensis sprechen könnte, die sich in. der Blattstruktur 
(besonders durch das sonst unter den Xyridazeen so seltene 
subepidermale Randstereom und die schwach entwickelte 
mechanische Scheide der Nerven) zu erkennen geben. 


11. X. stenocephala MALME (1896). 
Xyrid. I Regn. Exped., p. 18 et tab. 1, fig. 1. 


Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in paludibus 
graminosis (MALME n. 1426, II: 2355 & 3317). 


12. X. rubrolimbata HEIMERL (1906). 
Xyr. Herb. Wien. Hofm., p. 70 et tab. IV, fig. 4—6. 


Venezuela: ad flumen Guainia s. Rio Negro, supra 
ostium fluminis Casiquiari (SPRUCE n. 2994). 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 3. 4 


50 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


13. X. guianensis STEUDEL (1855). 

Synops. plant. glum. II, p. 285. — Ars. Nitsson, Stud. Xyrid. (1892), p. 55. 
— X. Gardneri MALME, Beitr. Xyr.-Flor. Südam. (1901), p. 8 et tab. fig. 1. 

Guyana: holland., Patrick-Savanna (GoNGGRIJP): britan. 
(R. ScHOMBURGK n. 1058). 

Venezuela: pr. Maypures ad flum. Orinoco (SPRUCE 
N:43/29). 

Ceara: (GARDNER n. 1058). 


14. X. filiscapa MALME (1906), 
in FEDDE, Repert. spec. nov. III, p. 112. 


Amazonas: Manáos, in arenosis humidis (ULE n. 6172). 


15. X. subuniflora MALME (1912), 
in Recueil des Trav. bot. neerland. Vol. IX. Livr. 2, p. 129. 


Guyana: Surinam, in arenosis humidis (SPLITGERBER n. 
990). 


16. X. Grisebachii MALME n. nom. 

X. americana GRISEBACH, Flora of Brit. Westind. Isl. (1864), p. 526 [non 
AUBLET, Hist. des plantes de Guiane franc. (1775), p. 40, que sec. descript. 
et ex icon. est Abolbode species]. 

Ceespitosa, foliis gracillimis, filiformibus. Folia subte- 
retia, filiformia, vulgo 2,5—3,5 cm longa, circiter 0,2 mm 
lata, apice obtusa et, sepe incrassata, levia glaberrimaque, 
sepissime purpureo-violascentia, in vaginam abrupte abeuntia 
sextam fere partem folii occupantem, ligula conspicua muni- 
tam, eciliatam, sordide stramineam v. leviter roseo-viola- 
scentem, jam superne lamina latiorem, inferne paullum tan- 
tum dilatatam. Scapi subteretes, 8—11 cm alti, circiter, 0,35 
mm crassi, leves glaberrimique, in sicco nervoso-striati, basi 
folio longevaginato, eeteris paullulo longiore involuti. Spica 
valde pauciflora, vulgo tantum biflora, fusiformis v. ellipsoi- 
dea, 2,5—4 mm longa, l—1,5 mm crassa; bractez infimae 
ovàto-elliptieze v. ovato-lanceolatze, 1,5—2 mm longe, apice 
acute, fere inde a basi obtuse carinat®, area dorsali lineari- 
lanceolata notate, intermedia oblongo-elliptice v. obovato- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 51 


elliptice, 2,5—3 mm longe, 1—1,5 mm late, aliquantulum 
cochleatze, subobtuss v. acutiuscule, subcoriaces, ferruginez, 
superne tuberculate et subopace, margine tenuiores, fere 
albido-hyaline, subintegerrime, sub apice obtuse carinate, 
area dorsali ovato-lanceolata, cinereo-viridi, usque 1,5 mm 
longa notatze. Sepala lateralia libera, subzquilatera, fere 
recta, anguste lanceolata, 2,5—3 mm longa, circiter 0,4 mm 
lata, acuta, ala carinali angustissima v. subnulla, eciliata, 
integerrima. Capsula unilocularis, placenta basali-centrali; 
semina satis numerosa, funiculis longis affixa. 

Trinidad: Savanah de Aripe de Abajo (Mart. 1857. W. 
PURDIE). 

Sowohl nach der Abbildung als auch nach der Beschrei- 
bung zu urteilen, ist Xyris americana AUBLET. [Hist. des 
plantes de la Guiane francoise. I (1775), p. 40] keine Xyris, 
sondern eine Abolboda. Auf die Angabe, dass die Kapsel 
dreifächerig sei, ist vielleicht kein grosses Gewicht zu legen, 
da es AUBLET entgangen ist, dass sich seine X. indica in 
dieser Beziehung anders verhält. Übrigens wird irrigerweise 
in der von GRONOVIUS zusammengestellten Gattungsdiagnose 
in Lrnn#’s Genera plantarum [Ed. V (1754), p. 25] die cap- 
sula trilocularis als für Xyris charakteristisch angegeben. 
Besonders zu bemerken ist dagegen, dass ausdrücklich ange- 
geben wird, dass die Blüte blau sei (flore coeruleo), was ja 
auf Abolboda, nicht aber auf Xyris passt. Ausserdem sind 
die Kelchblätter »vertes, membraneuses, droites, aigués», und 
grüne Kelchblätter kommen nie bei Xyris vor. Das mediane 
Kelchblatt ist übrigens bei dieser Gattung kapuzenförmig 
(nieht spitz) und hinfällig. Bei Abolboda fehlt allerdings ge- 
wöhnlich dieses Blatt; es ist jedoch bei Abolboda sceptrum 
sicher vorhanden und hat eben die von AuBLET abgebildete 
und beschriebene Form. Vom Griffel sagt endlich der Ver- 
fasser: »à la moitié de sa hauteur partagé en trois branches 
terminées chaeune par trois stigmates applatis», was auf 
Abolboda hinzuweisen scheint. 


IV. Stirps X. paraénsis. 


Species humiles v. humiliores, cespitose, sepe annus, 
folis anguste ensiformi-linearibus v. tantum nonnihil com- 
planatis, vulgo 5—10 cm longis, sepissime omnino levibus, 


52 ARKIV FOR BOTANIK. BAND B. w:o 3. 


rarius transverse rugulosis, v. utraque acie scabridulis, vagina 
dimidiam v. tertiam partem folii occupante; scapis gracilibus, 
subteretibus. Spica sapissime multiflora, rarius satis pauci- 
flora, ovoidea v. ovoideo-ellipsoidea—fusiformis v. subcy- 
lindrica, vulgo 5—10 mm longa, bracteis infimis brevibus, 
obtusis, intermediis obovatis v. obovato-suborbicularibus, 
vulgo 3—4 mm, rarius usque 5 mm longis, integerrimis, eca- 
rinatis, apice rotundatis, area dorsali bene evoluta. Sepala 
lateralia libera, oblongo-lanceolata v. oblongo-elliptica, apice 
obtusa v. obtusissima, ala carinali angusta, ciliato-scabridula, 
rarius fere eciliata. 


Conspectus specierum. 


I. Folia vulgo 2—3 mm lata, transverse rugulosa v. 
utraque acie tuberculato-scabridula. — — — — — — — — 
— — — X. savannensis MIQUEL — — — — — — — — IgE 

II. Folia vulgo 0,5—1 mm lata, omnino levia. 

1. Spica satis pauciflora, ovoidea v. ellipsoidea, 3—7 
mm longa, 2—3,5 mm crassa. — — — — — — — — — 
— — — X. garaénsis PoEPPIG ap. KuNTH — — — — — 18. 
2. Spica multiflora, strobilacea, 7—12 mm longa, 1,5 

—2,5 mm crassa. 
A. Annua, foliis 3—4 cm longis, scapis 9—13 cm altis. 

Spica subeylindrica. — — — — — — — — — — — 
— — — X. leptostachya MALME — — — — — — — — 19. 

B. Perennis, foliis 7—12 cm longis, scapis 25—30 cm altis. 

Spica fusiformis. — — — — — — — — — — — — 

— — — X. longiceps MALME — — — — — — — — — 20. 


Von den hierhergehörigen Spezies ist eine, X. savannen- 
sis, die am weitesten verbreitete der Untergattung und be- 
wohnt fast das ganze Verbreitungsgebiet derselben, mit Aus- 
nahme der Anden. Die übrigen drei, die einander so nahe 
stehen, dass sie vielleicht nur Varietäten, möglicherweise sogar 
nur Standortsmodifikationen einer einzigen Spezies sind, sind 
in der Hylea und der cisiiquatorialen Savannenprovinz zu- 
hause. ' 

Im anatomischen Bau der Blätter erinnert X. paraénsis 
etwas an X. guianensis, da bei ihr oft (jedoch nicht an allen 
untersuchten Exemplaren) ein, allerdings nur schwach ent- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 53 


wickeltes subepidermales Randstereom vorhanden ist. Bei 
X. savannensis sind dagegen die Randnerven stark verdickt 
und mit kräftig entwickeltem mechanischem Gewebe versehen. 


17. X. savannensis Mique. (1844), 
in Linnea. Jahrg. XVIII, p. 605. — SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), 
p. 217. — Ars. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 54. 


Conspectus varietatum. 


I. Folia transverse rugulosa. 
A. Saltem vulgo late viridis et annua, foliis sepissime 5—8 
mm longis, spica 5—8 mm longa, 3,5—4,5 mm crassa. 
— — — Forma primaria. 
B. Obscure viridis et saltem vulgo perennis, foliis 10—20 
em longis, spica circiter 10 mm longa et 5 mm crassa. 
— — — Var. procera MALME. 
II. Folia utroque latere levia. (Planta szepissime annua.) 
— — — Var. glabrata SEUBERT. 


Forma primaria. 


Juxta cum var. glabrata SEUBERT: Guyana, Venezuela 
et Columbia infer.; in fere omnibus civitatibus Brasil. (maxime 
orientalibus exceptis) usque in Rio Grande do Sul; Paraguay; 
Bolivia et Peru infer.; var. glabrata meridiem versus vulgatis- 
sima, septentrionem versus rarescens v. omnino deficiens. 


Var. procera MALME (1896). 
Xyrid. I Regnell. Exp., p. 17 (sub. forme titulo). 


Matto Grosso: Santa Anna da Chapada et inter Serra 
da Chapada et Cuyaba, in arenosis subhumidis humidisve, 
in paludibus oram versus etc. (MALME n. 1476 B, 1476 C, 1522 
Bß, II: 3819). 

Durch den hóheren Wuchs, die dunkelgrüne Farbe der 
Blätter und die grösseren Ähren weicht diese Varietät erheb- 
lich von den übrigen Formen der Spezies ab. In der freien 
Natur habe ich keine Zwischenformen finden können; nach 
dem Herbarmaterial zu urteilen kommen aber solche in der 
Hyleea vor. 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


Var. glabrata SEUBERT (1855). 
, Flor. brasil. fasc. XV, p. 217. 


Nach in Berlin aufbewahrten Exemplaren scheint KunTH 
diese Varietät mit X. tenella verwechselt zu haben. 

X. vivipara HumBoLDT & KuntH [Nova gen. et spec. 
plant. I (1815), p. 255] dürfte, nach im Herb. WILLDENOW 
aufbewahrten Exemplaren zu urteilen, eine missbildete Form 
von X. savannensis (forma primaria) sein. 


18. X. paraénsis PoerpIG ap. KUNTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 9. — SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 217. 


Pará: insula Colares (PogPPIG n. 3018 p. p.!); Marajo 
(HUBER n. 315 p. p.?). 

Guyana: Surinam, in arenosis inundatis Para (SPLIT- 
GERBER n. 970 p. p.?), (HosrMANN n. 798); britan. (R. ScHOM- 
BURGH n. 98 p. p.?). 


19. X. leptostachya Marwr (1912), 
in Recueil des Trav. bot. néerland. Vol. IX. Livr. 2, p. 132. 


Guyana: Surinam, in savanna (BoLDINGH n. 3844). 
Para: Marajo, Pacoval (GUEDES n. 1927). 


20. X. longiceps Marwrz (1912), 


in Recueil des Trav. bot. néerland. Vol. IX. Livr. 2, p. 131. 


Guyana: Surinam, in arenosis inundatis (SPLITGERBER 
n. 978), (KAPPLER n. 176). 


V. Stirps X. hymenachnes. 


Species elatiuscule, rarius humiliores, czpitosz v. sub- 
bulbose, foliis anguste ensiformi-linearibus, rarissime leviter 
tantum complanatis, sepissime utraque acie ciliato-scabridulis 


! In nonnullis herb. sub hoc n. adest X. jupicai Acn. 

> P. p. est X. savannensis MIQUEL. 

> P. p. est X. longiceps MALME. 

In nonnullis herb. sub hoc n. adest X. savannensis MIQUEL. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 55 


v. scabridis, ceterum levibus, rarissime transverse rugulosis 
v. tuberculatis, vagina quoad longitudinem varia, superne 
lamina haud latiore; scapis subteretibus, szepissime bicostatis. 
Spiea satis pauciflora—multiflora, ellipsoidea, ellipsoideo- 
obovoidea—subglobosa, vulgo 7—10 mm longa, bracteis infimis 
brevibus, intermediis obovatis, rarius obovato-oblongis v. 
ovalibus, 5,5—7 mm, rarius usque 8 mm longis, sepe mem- 
brana albido-subhyalina, lacerata limitatis, ecarinatis, area 
dorsali nulla. Sepala lateralia libera, rarissime postice paul- 
lulum connata, vulgo inzquilatera, ala carinali angusta, szepis- 
sime ciliato-scabridula, rarius in parte tertia media lacerato- 
fimbriata, rarissime subnuda. 


Conspectus specierum. 
I. Folia angustissima, 1 mm. lata v. angustiora. (Bul- 
bose v. subbulbos«.) : 

1. Spica obovoidea, 6—9 mm. longa, 4—6 mm crassa, 
braeteis intermediis vix subhyalino-marginatis, nitidis. 

— — — X. tortula Martius — — — — — — — — — 31. 

2. Spica ellipsoidea, 7—9 mm longa, 3—4 mm crassa, 
bracteis intermediis membrana albido-subhyalina lata ter- 
minatis, opacis. 

— — — X. Blanchetiana MALME — — — — — — — — 27. 
Il. Folia latiora, rarius tantum 1,5 mm lata. 

1. Folia obtusa—acutiuscula, utraque acie pilis longius- 
culis ciliata. Sepala lateralia sequilatera, ala carinali in 
parte tertia media lacerato-fimbriata. (Czespitose.) 

A. Spica pauciflora, obovoideo-ellipsoidea, 6—7 mm longa. 


— — — X. pterygcblephara STEUDELL — — — — — — 21. 
B. Spica multiflora, ovoidea v. subglobosa, 7—10 mm longa. 
— — — X. nubigena KuntH — — — — — — — — — 29. 


2. Folia acuta—acuminata, utraque acie pilis brevibus 

v. brevissimis ciliato-scabridula, rarius ciliata v. nuda. 

Sepala lateralia sepissime insquilatera, ala carinali ciliato- 

scabridula v. subnuda. 

A. Folia brevia, rarius usque 20 cm longa (utroque latere 
semper levia). Bractez intermedie spice membrana 
albido-subhyalina lata v. latiuscula terminate (superne 
subopace). . 

a. Subbulbosa, foliis utraque acie pilis crebris ciliatis. 
— — — X. bahiana MAMME — — — — — — — — — 23. 


56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


b. Cespitose, foliis utraque acie pilis raris ciliato-sca- 
bridulis v. levibus. 

4. Folia acuta v. acuminata. Bractez intermediz 

spice obovato-oblonge, 7—8 mm longs, circiter 

3,5 mm late, ferruginee v. ferrugineo-castanes. _ 

— — — X. hymenachne Martivs — — — — — — — — 24. 

ß. Folia obtusa v. obtusiuscula. Bractez intermedize 

ovales v. elliptic, circiter 6 mm longe et 4 mm 

late, fusce v. nigricantes. — — — — — — — — 

— — — X. fusca ALB. NILSSON — — — — — — — — 25. 

B. Folia longiora, rarius tantum 20 cm longa (et tum utroque 

latere scabrida v. transverse rugulosa). Bractez spice 

membrana albido-subhyalina nulla v. angusta (rarius 
latiuscula) terminate (sepissime nitide). 

a. Spica satis pauciflora, 7--9 mm longa, 3,5—4,5 mm 
crassa, bracteis intermediis membrana albido-subhya- 
lina terminatis. (Czspitosa.) — — — — — — — — 

— — — X. commixia MALME— — — — = = — — — 26. 

b. Spica multiflora, rarius tantum 5 mm crassa, brac- 
teis membrana albido-subhyalina nulla v. angustis- 
sima terminatis. 

x. Ceespitosa, foliis utraque acie ciliato-scabridulis, 
ceterum levibus (haud spiraliter tortulis). — — — 
— — — X. metallica Krorzsch == =e 28. 
3. Subbulbosz, foliis aut omnino lzvibus, aut utroque 

latere scabridis v. transverse rugulosis. 
* Folia omnino levia v. subtiliter transverse 
rugulosa. Spica 7—10 mm longa 6—9 mm 
crassa. — — — — — — —  — = — — — 
= =.= X. simulans: Aug. NILSSON = SEES. 29. 
X*- Folia utraque acie et in nervis pilis brevibus 
scabrida. Spica 9—12 mm longa, 5—6 mm 
crassa. — — — — — — oo c 
— 1 + X.asperula MaRtıus — — — er Zu 30. 
Diese artenreiche Stirps ist in der südbrasilianischen 
Provinz und zwar fast ausschliesslich in der Campos- und 
in der Araucarien-Zone zuhause. Am weitesten nach Süden 
(Rio Grande do Sul, Cachoeira) und nach Westen (Bolivia, 
Santiago de Chiquitos) ist X. simulans, nach Nordosten 
(Bahia, Serra Jacobina und Sao Thomas) sind X. bahiana 
und X. Blanchetiana, nach Nordwesten (Matto Grosso, Santa 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 57 


Anna da Chapada) X. commixta, X. hymenachne und X. tor- 
tula vorgedrungen. 

X. tortula dürfte vielleicht nicht hierher gehören. Sie 
weicht durch die scharf ausgeprägte Zwiebelbildung, sowie 
durch die Anatomie der Blätter ab. Die aus je drei, bis- 
weilen vier Mestombündeln bestehenden Nerven sind im 
Querschnitte in einen etwas plattgedrückten Kreis geordnet; 
die Epidermiszellen sind viel mehr hoch als breit, und beson- 
ders die Aussenwände erheblich verdickt. Bei den übrigen 
Spezies liegen die Nerven, auch wenn die Blätter sehr schmal 
sind, fast in einer Ebene und bestehen aus nur je einem oder 
je zwei Mestombündeln. Durch die kräftige Entwicklung des 
mechanischen Gewebes sind oft, besonders bei X. bahiana 
und X. commixta, de Randnerven erheblich verdickt. Ge- 
wöhnlich sind die Epidermiszellen nur wenig mehr hoch als 
breit. 


21. X. pterygoblephara STEUDEL (1855). 


Synops. plant. glum. lI, p. 285. — X. blepharophylla KUNTH, Enum. plant. IV 
(1843), p. 5 (haud Martius, 1841). — SEUBERT Flor. brasil. fasc. XV (1855), 
p. 214 et tab. XXIV, fig. 1. 


Minas Geraes: Serro Frio (VAUTHIER n. 378 p. p.); 
SELLOW n. 1374). 


22. X. nubigena KUNTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 3. — SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 212 (et 
tab. XXIII, fig. 11). 


Minas Geraes: in summo monte Serra de S. Antonio 
(SELLOW). 

Von X. nubigena liegt nur ein sehr unvollständiges Ma- 
terial (die Ähren nur im Fruchtstadium) vor. Es scheint mir 
sehr fraglich zu sein, ob sie von X. pterygoblephara zu unter- 
scheiden ist. 


23. X. bahiana MALME (1901). 
Beitr. Xyrid.-Flora Südam., p. 11. 


Bahia: Sao Thomas (BLANCHET n. 3816); (BLANCHET 
n. 3079). 


' In explicatione tabule error quidam latet. Icon habitum plante 
adumbrans (sieut etiam folium auctum) vix dubie ad X. rupicolam KUNTH 
pertinet. 


58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


24. X. hymenachne Martius (1841). 

Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 55. — X. arescens KUNTH, 
Enum. plant. IV (1843), p. 3. — SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV 
(1855), p. 212 (et tab. XXII, fig. 11). 

Sao Paulo: Campo Grande inter Sao Paulo et Santos 
(WETTSTEIN & SCHIFFNER); Jacarehy (MENDONGA n. 688); Arara- 
quara, in arenosis palustribus camporum (LUND). 

Rio de Janeiro: Serra dos Orgàos (GARDNER n. 684), 
Therezopolis, in humidis (ULE n. 4146). 

Minas Geraes: Caldas, »locis humidis aqua stagnante 
pluviatili tempore» (REGNELL III: 1273); Itacolumi (SELLOW 
B 1303); Cachoeira do Campo (Martius, Herb. flor. brasil. n. 
812 p. p.; CLAUSSEN n. 98); Serro Frio (VAUTHIER n. 378 
105 103) 

Goyaz: (GLAZIOU n. 22238). 

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in arenosis 
plus minusve graminosis et in paludibus oram versus (MALME 
n. 1430 B., II: 2022 et 3289). 

Diese weitverbreitete Spezies variiert erheblich insbeson- 
dere bezüglich der Grösse der Blätter und der Höhe der 
Blütenschäfte. Bei der Marrıus’schen Pflanze, mit der die 
von MENnDongA übereinstimmt, sind die Blätter nur 2,5—4 
em lang, 1,5—2 mm breit, die Blütenschäfte 15—30 cm hoch; 
bei den kräftigsten der von mir in Santa Anna da Chapada 
gesammelten Exemplaren erreichen die Blätter eine Länge 
von 15—20 cm bei einer Breite von 2,5—3,5 mm, die Blüten- 
schäfte eine Höhe von bis 60 cm. Gewöhnlich sind die Blät- 
ter 7—10 cm lang, 2—3 mm breit, die Blütenschäfte 20—35 
cm hoch. 


25. X. fusca ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 57 et tab. III, fig. 2. 


Minas Geraes: Itatiaya, ın campis elevatis lapidosis 
(GLAZIoU n. 6747; ULE n. 3764; DUSÉN n. 2042). 

X. fusca steht der X. hymenachne sehr nahe und ist viel- 
leicht nur eine durch den Standort hervorgebrachte Modifi- 
kation derselben. 


! Icon (ob folia longa ete.) forte ad X. Blanchetianam referenda est. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEURERT). 59 


26. X. commixta MALME n. sp. 


X. simulans ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 47 (p. p. min.). — MALME, 
Xyrid. Exped. I Regnell. (1896), p. 6 (quoad specim. e Matto Grosso). 

Dense esspitosa, rhizomate crasso, brevi, subverticali, 
radices graciles, filiformes emittente. Folia ensiformi-linearia, 
25—35 cm longa, circiter 2 mm lata (inferne angustiora), 
acuta v. acuminata, eciliata, levia glaberrimaque, nervis 
submarginalibus aliquantulum incrassatis, in vaginam sensim 
abeuntia 5—7 mm longam, ligula parva munitam, superne 
lamina haud latiorem, omnino eciliatam, subopacam, sspe 
purpureo-violascentem, basi valde dilatatam, obscure casta- 
neam v. fuscam nitidamque. Scapi graciles, subteretes, paul- 
lulum uni- v. bicostati, 60—75 mm alti, 0,6—1l mm crassi, 
leves glaberrimique, haud nervoso-striati, basi vagina circtim- 
dati arcta, 10—18 cm longa, in mucronem brevem, compla- 
natum, incurvatum sensim excurrente, eciliata, inferne pur- 
pureo-violascente et subnitida. Spica satis pauciflora, ellip- 
soidea v. obovoideo-ellipsoidea, 7—9 mm longa, 3,5—4,5 mm 
crassa; bractez infime ovate, 5—4 mm, rarius usque 5 mm 
longe, acute, indistincte carinate, subhyalino-marginate, 
lacerate, intermedie obovate v. elliptiee, vulgo 6—7 mm 
longs, 3,5—4 mm late, cochleatz, apice rotundata et mem- 
brana albido-subhyalina, lacerata, vix 1 mm lata terminate 
(qua delapsa, sepe subtruncate), ceterum integerrime, casta- 
nes, v. ferrugineo-castanee, nitide, ecarinate, area dorsali 
nulla. Sepala lateralia libera, inzequilatera, leviter curvata, 
lanceolata, 5—6 mm longa, 1 mm lata, obtusa, ala carinali 
sub apice sepali subnulla, ceterum satis angusta, fere inde a 
basi pilis breviusculis ciliata. Petala flava, obovato-elliptica, 
circiter 5 mm longa, 3 mm lata. Staminodia bibrachiata, 
brachiis satis brevipenicillatis. Antherz lineari-oblonge, cir- 
citer 2 mm longe et 0,6 mm late, basi haud latiores, fila- 
mento lineari duplo longiores. Stylus fere ad medium trifi- 
dus; stigmata subcapitata. 

Minas Geraes: Caldas (REGNELL III: 1266 p. p. min.)- 

Sào Paulo: Villa Franea (RrEDEL). 

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in paludibus 
altis (MALME n. 1428, II: 3318). 


In Xyrid. Exped. I. Regnell. (1896) brachte ich die Santa 
Anna-Pflanze sowie die aus Cachoeira (Rio Grande do Sul) 


60 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


zu X. simulans. Als es sich später herausstellte, dass sie 
verschiedenen Spezies angehören, zog ich zum Vergleich nur 
die in Stockholm aufbewahrten Exemplare von REGNELL 
III: 1276 heran, und diese stimmen mit der Santa Anna- 
Pflanze überein. Ich betrachtete dann diese als X. simulans, 
obgleich es mir nicht ganz entging, dass die von NILSSON 
gelieferte Abbildung nicht recht passte, und beschrieb die 
andere als eine neue Spezies, X. megapotamica (FEDDE’s Re- 
pertorium, 1906). 

Vor zwei Jahren wurden mir die Xyridazeen der Univer- 
sität Uppsala zugeschicht. Es zeigte sich nun, dass die Nirs- 
son’sche Abbildung nach einem der daselbst aufbewahrten 
zahlreichen Exemplaren der REGNELL’schen Nummer angefer- 
tigt war, die mit meiner X. megapotamica vollständig über- 
einstimmen. Der Name »megapotamica» ist unter solchen 
Umständen fallen zu lassen, und für die Santa Anna-Pflanze 
muss ein neuer geschaffen werden. 

In der Tat steht X. commixta der X. hymenachne sehr 
nahe. In Santa Anna da Chapada, wo ich Gelegenheit hatte, 
die beiden Spezies im Freien zu beobachten, erwiesen sie 
sich jedoch distinkt und leicht zu unterscheiden. 


27. X. Blanchetiana MALME n. sp. 
X. hymenachne MART. var. angustifolia MALME, Beitr. Xyr.-Flora Südam. 
(1901) p. 10. 

Subbulbosa, radicibus gracillimis, filiformibus. Folia 
complanata v. angustissime ensiformi-linearia, 15—25 em 
longa, vix 1 mm lata, acuta v. apice subulata, utraque acie 
sepe parce ciliato-scabridula, ceterum levia glaberrimaque, 
nervis marginalibus haud incrassatis, in vaginam abeuntia 
quartam partem folii occupantem, superne lamina haud lati- 
orem, subopacam, ferruginascentem v. paullulum violascentem, 
ima basi dilatatam et pilis longis satis crebris ciliatam. Scapi 
graciles, subteretes, 30—40 cm alti, circiter 0,6 mm crassi, 
indistincte unicostati, nervoso-striati, leves glaberrimique, 
basi vagina circumdati satis arcta, 7—9 cm longa, apice 
acuta v. breviter acuminata, inferne ferruginea nitidaque. 
Spica satis pauciflora, ellipsoidea, 7—9 mm longa, 3—4 mm, 
rarius usque 5 mm crassa; bractez infima® ovato-oblonge, 
circiter 5 mm longs, acute v. acutiuscule, membrana albido- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 61 


hyalina longa terminate, intermediz ellipticee, 7—8 mm long, 
circiter 3,5 mm late, cochleatz, apice acutiuscule et mem- 
brana albido-subhyalina usque 2 mm lata terminate (qua de- 
lapsa, apice subrotundat&), satis tenues, ferruginez v. ferru- 
gineo-castanex, subnitidz, minutissime tuberculate, ecarinate, 
area dorsali plane nulla. Sepala lateralia libera, inzequilatera, 
spathulato-lanceolata, circiter 6 mm longa, 1— 1,25 mm lata, 
apice acutiuscula v. subobtusa, ala carinali angustissima, fere 
inde a basi pilis brevissimis ciliata. 
Bahia: Serra Jacobina (BLANCHET n. 2545). 


28. X. metallica KLoTzscH ap. SEUBERT (1855). 
Flora brasil. fasc. XV, p. 213. 


Minas Geraes: Itambé do Matto dentro (Martius): 
Serro Frio (Martius); Lagoa Santa, in ripis lacus (WARMING); 
(WIDGREN n. 827), (SELLOW n. 5862). 


29. X. simulans ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 37 (p. p. maj.). — MALME, Xyrid. I Regnell. Exped. (1896), 


p. 16 (quoad specim. e Rio Grande do Sul). — X. megapotamica MALME in 
FEDDE, Repert. spec. nov. III (1906). p. 111. 

Minas Geraes: Caldas (REGNELL III: 1276 p. p. maj.). 

Rio Grande do Sul: Cachoeira, in campis humidis et 
in paludibus ripam versus (MALME n. 654, II: 960); Cruz 
Alta (MALME Il: 1094). 

Paraguay: Caaguazu, »dans les prairies marécageuses» 
(BALANSA n. 599; HASSLER n. 9196). 

Bolivia: Santiago de Chiquitos, »auf quelligen Ried- 
wiesen» (HERZOG n. 613). 


Var. subtortula MALME n. var. 


Subbulbosa. Folia anguste ensiformi-linearia, spiraliter 
tortula, 18—24 cm longa, 1,5—2 mm lata, acuta v. apice su- 
bulata, eciliata, subtiliter transverse rugulosa, nervoso-striata, 
in vaginam abeuntia quartam v. fere tertiam partem folii 
occupantem, superne szepe lamina paullulo angustiorem, dilute 
fulvo-ferrugineam, opacam, ima basi dilatatam, subnitidam 


62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


et ibidem parce ciliatam. Scapi subteretes, sepe spiraliter 
torti, 30—50 cm alti, 1—1,5 mm crassi, leves glaberrimique, 
vagina basali arcta, 8—11 cm longa, inferne ferruginea et 
subnitida. Spica satis multiflora, obovoidea v. subglobosa, 
8—10 mm longa, 6—9 mm crassa; bractez infime elliptice, 
circiter 5 mm longe, apice subrotundate, superne obtuse 
carinat®, intermedie obovate v. obovato-ovales, 6—7 mm 
longs, 4,5—5 mm late, apice rotundate, ferruginez v. dilute 
castanex, nitide, ecarinate, subintegerrime (haud subhyalino- 
marginatz), area dorsali nulla. Sepala lateralia libera, inzequi- 
latera, leviter curvata, spathulato-lanceolata, circiter 6 mm 
longa, 1,5 mm, rarius usque 2 mm lata, obtusa, ala carinali 
fere inde a basi pilis brevissimis, precipue supra medium 
crebris ciliato-scabridula. Petala flava, obovato-elliptica, 6—7 
mm longa, usque 4 mm lata, basi cuneata, ungui lineari, 
circiter 6 mm longo. Staminodia bibrachiata, brachiis longe 
penicillatis. Anthere sublineares, usque 2,5 mm long&, medio 
circiter 0,75 mm, inferne usque 1 mm late, filamento lineari 
plus quam duplo longiores. Stylus fere ad medium trifidus; 
stigmata subcapitata v. nonnihil lacerato-flabellata. 

Paraná: Ponta Grossa, Rio Tibagy, in campo (DusÉN 
n. 3736); Tamanduá, in subuliginosis (DUSEN n. 7647). 

Diese Varietät ist an den quer runzeligen, etwas schmä- 
leren Blättern und den etwas grösseren Ähren leicht zu er- 
kennen. Sie nähert sich in mehreren Hinsichten der X. 
asperula. 


30. X. asperula Martius (1841). 
Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd. 2, p. 57. — ALB. NILSSON, Stud. 
Xyrid. (1892), p. 48. (Haud SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV, p. 219.) 
Minas Geraes: Villa do Principe (Martius); Caldas, in 
campo sicco (REGNELL I: 432; Mos&n n. 4447), Sao Joao d' El 
Rey (LINDMAN A 181!/); Cochambu (pE Moura n. 78); 
(SELLOW; GLAzIou n. 19950). 


31. X. tortula MArrıus (1841). 
Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd. 2, p. 55. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fasc. XV (1855), p. 213 et tab. XXIV, fig. 2. 
Minas Geraes: Cachoeira do Campo (Martius, Herb. 
flor. brasil. n. 872 p. p.). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 63 


Goyaz: Serra d'Ourada (Pour n. 1478). 

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada et Buriti, in 
campis plus minusve arenosis, siccis v. subhumidis (MALME 
n. 1332, 1420, II: 3282). | 


VI. Stirps X. lanuginose. 


Species elatior, bulbosa, foliis subteretibus v. leviter com- 
planatis, 12—15 cm longis, circiter 1 mm latis, acutis, utraque 
acie pilis longis albidis villosis, vagina superne lamina haud 
latiore; scapis teretibus, 30—40 cm altis, circumcirca villosis. 
Spica satis pauciflora, obovoidea v. ellipsoidea, 6—8 mm 
longa, bracteis infimis brevibus, intermediis obovato-ellipticis, 
5—6 mm longis, superne membrana subhyalina angusta, lace- 
rato-fimbriata limitatis, area dorsali nulla. Sepala lateralia 
libera, subsequilatera, lanceolata, circiter 5 mm longa, acuta 
v. acuminata, ala carinali in parte tertia media pilis brevius- 
culis ciliata. 

Eine monotypische Stirps, die sich der Stirps X. hymen- 
achnes nahe anschliesst, von der sie sich hauptsáchlich durch 
die eigentümliche Behaarung unterscheidet. Ist im Norden 
der südbrasilianischen Campos-Zone zuhause. 


32. X. lanuginosa SEUBERT (1855). 
Flor. brasil. fasc. XV, p. 214. 


Goyaz: (GARDNER n. 4387). 
Minas Geraes: Serra da Lapa, in arenosis humidis 
(RrEDEL n. 995). 


VII. Stirps X. lacerata. 


Species saltem vulgo bulbose, elatiores, scapis subtere- 
tibus, vulgo circiter 50 cm. altis, folis vulgo 20—30 cm, 
rarius tantum 15 cm v. usque 40 cm longis, aut anguste 
ensiformi-linearibus et utraque acie ciliato-scabridulis v. tu- 
berculatis, ceterum levibus v. transverse rugulosis, aut sub- 
teretibus et saltem inferne transverse rugulosis, vagina quar- 
tam v. tertiam partem folii occupante, superne lamina haud 
latiore. Spica satis pauciflora—multiflora, ellipsoidea— 


64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


ovoidea, obovoidea v. subglobosa, 6—10 mm longa, bracteis 
infimis brevibus, intermediis obovatis v. ovalibus, apice vulgo 
rotundatis, margine seepissime albido-subhyalinis et laceratis, 
area dorsali cinereo-viridi notatis. Sepala lateralia libera, 
vulgo spathulata et apice obtusa v. obtusissima, ala carinali 
angusta et ciliato-scabridula, rarius lanceolata et acuta, ala 
carinali irregulariter serrulata. 


Conspectus specierum. 


I. Sepala lateralia spathulata, obtusa v. obtusissima, 
ala carinali ciliato-scabridula. Bractez irregulariter imbri- 
cate. 

1. Folia ensiformi-linearia, 1,5—3 mm lata. 

A. Folia utroque latere levia. Spica ellipsoidea v. obovoi- 
deo-ellipsoidea, 8—10 mm longa, 4—5 mm crassa, brac- 
teis intermediis 7—8 mm longis, 4—5 mm latis, superne 
late albido-subhyalino-marginatis. — — — — — — — 

— — — X. Nilssonii MALME — — — — — — — — — 35. 

B. Folia transverse rugulosa. Spica obovoideo-subglobosa, 
6—9 mm longa, bracteis intermediis 5—6 mm longis, 
3—4 mm latis, anguste marginatis. — — — — — — 

— — — X. lacerata PoHL ap. SEUBERT — — — — — — 34. 
2. Folia subteretia, vix 1 mm lata. 

(Spiea obovoidea, 7—10 mm longa, 4—6 mm crassa, 

bracteis intermediis circiter 6 mm longis, 3—4 mm 

latis, anguste marginatis.) — — — — — SS Fr — 

— — — X. rigidiformis MALME — — — — — — — — 33. 

IT. Sepala lateralia lanceolata, acutiuscula, ala carinali 
serrulata v. subintegerrima nudaque.  Bractes spice plus 
minusve distincte quadrifariz. (Folia 1—1,5 mm lata, utroque 
latere levia. Spica ovoideo-ellipsoidea, 7—9 mm longa, 4—5 
mm crassa, bracteis intermediis circiter 5 mm longis et 3 mm 
latis.) — — — — — - uu ue 
— — — X. glabrata GRISEBAOH — — — — — — — — 36. 

Wie schon aus der obigen Übersicht hervorgeht, weicht 
X. glabrata erheblich von den übrigen Spezies ab. Hinzu- 
zufügen ist, dass die Epidermiszellen der Blätter (mit Aus- 
nahme von denjenigen der Blattränder) einen rotbraunen 
Inhalt haben, was sonst nicht vorkommt. Hier habe ich sie 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 65 


nur mit grossem Bedenken eingereiht. Sie bewohnt auch ein 
anderes Gebiet als die übrigen, da sie in der cisäquatorialen 
Savannenprovinz vorkommt. Möglicherweise ist sie mit der 
Stirps X. graminose verwandt, obgleich der Kiel der seit- 
lichen Kelchblätter ein ganz anderer ist als bei dieser. 

Die übrigen Spezies sind zweifelsohne unter sich nahe 
verwandt. Sie sind im Westen der südbrasilianischen Cam- 
pos-Zone zuhause. X. lacerata und X. Nilssonii haben schwert- 
förmige Blätter mit fast in einer Ebene liegenden Nerven. 
Die Randnerven besitzen ein sehr kräftig entwickeltes mecha- 
nisches Gewebe und sind infolgedessen stark verdickt. Bei 
X. rigidiformis sind die Blattnerven im Querschnitt in einen 
Kreis angeordnet; ausserdem zeichnet sie sich dadurch aus, 
dass die Epidermiszellen ringsum ziemlich stark verdickte 
Wände haben. 


33. X. rigidiformis MALME (1896). 
Xyrid. I. Regnell. Exped., p. 13 et tab. 1, fig. 4. 


Matto Grosso: inter Cuyaba et Serra da Chapada, in 
argillaceis subnudis, tempore pluviali sepe inundatis (MALME 
n. 1524 B, II: 3259). 

Mit X. filifolia, die ich früher zum Vergleich herange- 
zogen habe, ist obige Spezies nicht verwandt. Eine erneuerte 
Prüfung in der freien Natur hat mich davon überzeugt, dass 
sie neben X. lacerata zu stellen ist [vergl. auch MarwE, Svensk 
Bot. Tidskr. Bd 3 (1909), p. 208]. 


34. X. lacerata PoHL ap. SEUBERT (1855). 
Flor. brasil. fasc. XV, p. 216 et tab. XXVI. 


Goyaz: Villa Boa (Pout, juxta cum X. blepharophylla 
MARTIUS). 

Matto Grosso: Cuyabá, inter Cuyabá et Serra da Cha- 
pada, Santa Anna da Chapada, multis in locis, in campis et 
arenosis et argillaceis, subhumidis humidisve (MALME n. 1422, 
1524, II: 1856 et 3194); prope trajectum amnis Raisama, »in 
campis paulo uliginosis» (LINDMAN n. 2799); Buritizinho, in 
campo uliginoso sub montibus Serra do Itapirapuan (LIND- 
MAN n. 3275). 

Columbia: Llanos de San Martin (A. STÖBEL n. 193 b). 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 3. 5 


66 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


Specimina nonnulla in Santa Anna da Chapada collecta 
(n. 3194) sistunt formam peculiarem foliis latioribus, 22—30 
cm longis, 2,5—3,5 mm latis, subtiliter transverse rugulosis, 
scapis altioribus, 60—75 cm altis, 1,5—2 mm latis, precipue 
superne transverse rugulosis, spica majore, 9—12 mm longa, 
vulgo 8—9 mm crassa, bracteis area dorsali quam in forma 
typica minore ornatis, sepalis lateralibus circiter 6 mm longis, 
usque 2 mm latis. 

Der Fundort in Columbia ist etwas unsicher. Das Stö- 
BEL’sche Exemplar ist unvollständig; die Ähre stimmt jedoch 
mit der von X. lacerata völlig überein. 


36. X. Nilssonii MarwE (1896). 


Xyrid. I. Regnell. Exped., p. 13 et tab. 1, fig.3. — X. radula MALME, 
Xyrid. brasil. (1898), p. 11. 

Matto Grosso: inter Cuyabá et Serra da Chapada, in 
campis arenosis humidis v. subhumidis (MALME n. 1522, II: 
3256); prope trajectum amnis Raisama, »in campis paulo uli- 
ginosis» (LINDMAN n. 2801). 

X. radula ist zweifelsohne nur eine Standortsmodifikation 
von X. Nilssonit. 


36. X. glabrata GRISEBACH (1864). 


Flora of Brit. Westind. Isl, p. 525. s Am NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), 
p. 52. 

Guyana: Surinam (BoLpINGH n. 3847), etc. 

Trinidad: (sec. GRISEBACH et ALB. NILSSON). 

Die von GRISEBACH beschriebenen Exemplare habe ich 
nicht gesehen. In seiner genauen Beschreibung hat aber 
ALB. NILSSON auf dieselben Rücksicht genommen. Die oben 
angeführte BoLpinGE'sche Pflanze stimmt mit einer von 
NILSSON geprüften, ebenfalls aus Surinam stammenden des 
Uppsalaer Universitätsherbariums überein. (Den Namen des 
Sammlers zu entziffern ist mir nicht möglich gewesen.) 

Wie schon Ar». NILSSON gezeigt, hat die obige Spezies 
nichts mit X. savannensis var. glabrata SEUBERT zu tun. 
GRISEBACH’s Angabe über das Vorkommen der Spezies in 
Brasilien beruht somit auf einen Irrtum. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 67 


VIII. Stirps X. blepharophylle. 


Species elatiores v. humiles, subbulboss v. cespitose, 
scapis subteretibus, foliis scapo multo brevioribus, anguste 
ensiformi-linearibus, levibus, utraque acie sepissime eiliato- 
scabridulis, vagina tertiam v. quartam partem folii occupante, 
basi valde dilatata. Spica vulgo satis multiflora, bracteis 
infimis ceteras subsquantibus v. brevioribus, acutis, inter- 
mediis apice subrotundatis et membrana lacerata, vulgo albido- 
subhyalina limitatis, superne conspicue carinatis, area dorsali 
parva notatis. Sepala lateralia libera, lanceolata, 4—5 cm 
longa, circiter 1 mm lata, ala carinali pilis brevibus ciliato- 
scabridula v. in parte media lacerato-ciliata. 


Conspectus specierum. 


I. Subbulbose, foliis 1,5—2 mm latis, utraque acie 

eiliato-scabridulis, vagina lamina haud latiore. 
1l. Elatior, foliis 10—15 cm longis. Spica obovoidea, 

8—10 mm longa, 5—6 mm crassa, bracteis intermediis 

circiter 6 mm longis, 3—3,5 mm latis. — — — — — — 
— — — X. blepharophylla Martius — — — — — — — 37. 

2. Humilior, foliis 5—7 em longis. Spica subglobosa, 

eirciter 6 mm longa, bracteis intermediis usque 6 mm 

longis et 2,5 mm latis. — — — — — — — — — — — 
— — — X. minarum SEUBERT — -— — — — — — — 38. 

II. Cespitosa, foliis 0,75—125 mm latis, omnino levibus; 
vagina jam superne lamina latiore. (Elatior, foliis 10—20 
cm longis. Spica obovoideo-subglobosa, 6—8 mm longa, 4—6 
mm crassa.) — — — — — — — — — — — — — — — 
— — — X. guaranitica MALME — — — — — — — — 39. 

Diese Stirps kommt in der südbrasilianischen Campos- 
Zone und in der Araucarien-Zone vor. Sie steht der X. 
lacerata nahe (auch in der Anatomie der Blatter). 

Die Spezies scheinen selten zu sein, und mit Ausnahme 
von X. guaranitica liegt nur ein spärliches Material vor. 


37. X. blepharophylla Martius (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 55. — X. Martiana SEUBERT, 
Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 216. 


soyaz: Villa Boa (Pour n. 1262 et 1279). 


68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


38. X. minarum SEUBERT (1855). 


Flor. brasil. fase. XV, p. 215. — X. cristata ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. 
(1892), p. 56 et tab. 3, fig. 5. 
Bahia: in paludosis ad Itahype fluv. com. dos Ilheos 
(MARTIUS, juxta cum X. rupicola KUNTH). 
Minas Geraes: in editis camporum humidis prope Villa 
do Principe (MARTIUS, juxta cum X. subsetigera MALME); 
(CLAUSSEN n. 494; GLAzIoU n. 19953). 


39. X. guaranitica MALME (1899), 
in Bull. de I' Herb. Boissier. Tome VII, p. 77. 


Paraguay: Yacan-Guazü, »dans les prairies» (BALANSA 
n. 4739); Cordillera de Altos, in campo humido (FIEBRIG n. 
612); Cordillera de Villa Rica (HASSLER n. 8792). 

Santa Catharina: insula Santa Catharina (GAUDICHAUD); 
(SELLOW). 

Die SeLLow’schen Exemplare sind auf dem Etikett von 
SEUBERT als X. lacerate var. bezeichnet worden. 


IX. Stirps X. hystricis. 


Species elatz, ceespitosee, foliis ensiformi-linearibus, utraque 
acie ciliatis, vagina dimidiam partem folii occupante v. etiam 
longiore, scapis subteretibus v. leviter compressis, 50— 100 
cm altis. Spica valde multiflora, subglobosa, 12—30 mm 
longa, bracteis area dorsali carentibus, infimis elongatis, acutis 
v. acuminatis, involucrum formantibus. Sepala lateralia libera, 
lanceolata, 7—11 mm longa, 1—2 mm, rarius usque 2,5 mm 
lata, ala carinali ciliata v. ciliato-scabridula, rarius in parte 
tertia media serrulato-ciliata. 


Conspectus specierum. 


I. Bractex interiores (fertiles) obtusissime. (Folia an- 
gusta, apice subulata, vagina maximam partem folii occu- 
pante, longeciliata.) — — — — — — — — ————— 
— — — X. Mertensiana KOERNICKE — — — — — — — 40. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 69 


II. Bractez interiores (fertiles) acute v. acuminate. 

1. Bractee omnes fuliginee v. fuligineo-nigricantes, 
saltem superne opace, exteriores (steriles) 12—15 mm long. 
(Folia lata, 20—30 em longa, 3—4 mm lata, obtusa, vagina 
eciliata. — — — — — — — — — — ~— — — ~— — — 

— — — X. nigricans ALB. NILSSON — — — — — — — 41. 

2. Bractese exteriores (steriles) ferrugines, subnitide, 

13—25 mm longe. (Folia ignota.) — — — — — — — — 

— — — X. hystrix SEUBERT— — — — — — — — — 42. 

Diese Stirps umfasst drei eigentümliche Spezies. Zwei 
derselben sind nur je einmal angetroffen worden. Von der 
einen, X. Mertensiana, ist weder Sammler noch Fundort be- 
kannt; auf dem Etikett stebt nur »Dedit N. W. SCHRADER 
1808». Die zweite, X. Aystrix, ist von Martius bei Tejuco 
(Diamantina) im Nordosten von Minas Geraes gesammelt, 
und es ist nur der Blütenschaft mit Ähre mitgebracht wor- 
den. Die dritte, X. nigricans, ist zwar öfter gefunden wor- 
den, aber nur in einem Falle liegt eine Angabe über den 
Fundort vor. Soweit bekannt, ist die Stirps af den Osten 
der südbrasilianischen Campos-Zone beschränkt. 


40. X. Mertensiana KoERNICKE (in sched.). 


Cespitosa, rhizomate crasso, subverticali. Folia ssepe 
purpurascentia, 25—37 cm longa, levia glaberrimaque, satis 
inconspicue nervoso-striata, lamina tantum circiter 5 cm 
longa, vix 1 mm lata, longe subulata, eciliata, sensim in vagi- 
nam abeunte 1,5—2 mm latam, dorso glabram, in marginibus 
pilis longis, tenuissimis, albidis ciliatam, inferne dilute ferru- 
gineam, ima basi valde dilatatam, castaneam nitidamque, fere 
eciliatam. Scapus leviter compressus, anguste bialatus v. 
bieostatus (costis glabris), saltem 50 cm altus, 1—1,5 mm 
latus, levis glaberrimusque. Spica multiflora, subglobosa v. 
ovoidea, circiter 13 mm longa, 10 mm crassa; bractez infe- 
riores (steriles) 10 involucrum fere formantes, lineari-subulate 
v. anguste lanceolate et longe acuminate, ferrugines v. di- 
lute castane®, nitide, integerrime, inde a basi carinate, 
exteriores squarrose et recurvate, usque 20 mm longe, vix 
2 mm late, interiores breviores latioresque, nonnumquam 
tantum 10 mm longe, 2—3 mm late; bractex cetere (flores 


70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 3. 


suffulcientes) oblonge, 7—8 mm longe, 2,5—3 mm late, 
cochleatze, apice obtusissime, coriace&, ferruginee v. dilute 
castanez, subopac&, integerrime, superne parce longeque 
ciliate, sub apice obtuse carinate, area dorsali nulla. Sepala 
lateralia libera, subzquilatera, fere recta, oblongo-lanceolata, 
circiter 7 mm longa, 2—2,25 mm lata, obtusa, ala carinali in 
partibus tertiis infima summaque angustissima eciliataque, in 
media latiore et serrulato-ciliata. 

Brasilia: neque loco neque collectore indicatis (herb. 
Mus. Petropol.). 

Die systematische Stellung dieser in mehreren Hinsichten 
sehr eigentümlichen Spezies ist unklar. 


41. X. nigricans Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 60 et tab. V, fig. 1. 


Minas Geraes: Serra de Itacolumi (RIEDEL n. 458); 
(SELLow; GLAZIOU n. 15513). 


42. X. hystrix SEUBERT (1855). 
Flor. brasil. fasc. XV, p. 219 et tab. XXVIII, fig. 2. — ALB. Nıtsson, Stud. 
Xyrid. (1892), p. 61. 


Minas Geraes: Tejuco in Serro Frio (MARTIUS). 


X. Stirps X. schizachnes. 


Species elatze, czespitosz, scapis aliquantulum: compressis, 
50—75 em altis, foliis ensiformi-linearibus, vulgo 20—40 cm 
longis, 2—4,5 mm latis, utraque acie pilis brevissimis ciliatis 
v. scabridulis, vagina tertiam fere partem folii occupante, 
superne lamina haud latiore. Spica satis multiflora, subglo- 
bosa v. obovoideo-subglobosa, 8—12 mm longa, bracteis infi- 
mis brevibus, intermediis ellipticis v. obovato-ellipticis, 7—8 
mm longis, 3—4 mm latis, apice rotundatis et membrana 
ferrugineo-purpurascente, lacerata et plus minusve squarrosa 
limitatis, area dorsali nulla. Sepala lateralia libera, lineari- 
lanceolata, 6—7 mm longa, circiter 1 mm lata, ala carinali 
pilis brevibus ciliata. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 71 


Conspectus specierum. 


I. Folia utroque latere levia. Sepala lateralia apice 
lacerata. — — — — — ———————-——-—--— 
— — — X. schizachne Martius — — — — — — — — 43. 

II. Folia utroque latere transverse rugulosa. Sepala 
lateralia apice. haud lacerata. — — — — — — — — — — 
— — — X. gracilescens MALME — — — — — — — — 44. 

Diese kleine, leicht kenntliche Stirps ist durch die süd- 
brasilianischen Campos- und Araucarien-Zonen verbreitet. 
X. gracilescens ist nur im Norden der Campos-Zone angetrof- 
fen worden. X. schizachne ist dagegen eine der am weitesten 
verbreiteten Spezies der Untergattung und gehört zu den 
wenigen, die in Rio Grande do Sul vorkommen. 


43 X. schizachne Marrtus (1841). 
Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 56. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fasc. XV (1855), p. 216 et tab. XXV, fig. 2. 

Minas Geraes: Lagoa Santa (WARMING); Caldas, in 
paludibus et stagnis (REGNELL III: 1278; MosÉN n. 1060); 
Sao Joao d'El Rey, in ripa argillosa torrentis (LINDMAN n. 
121 B); (LANGSDORFF; HELMREICHEN). 

Sao Paulo: (EDWALL n. 1986). 

Paraná: Curityba, in paludosis (DusÉN n. 2297); Ponta 
Grossa (DusÉN n. 2513); Campo Grande (DUSEN n. 3730); 
Guarapuava, in campo (DUSEN n. 11111). 

Rio Grande do Sul: Santa Maria, in preruptis humidis 
apricis (MALmE II: 1219); Cruz Alta, in palude graminosa 
(MarwE II: 1095). 

Matto Grosso: Sao José, »in campis paulo irrigatis» 
(LINDMAN n. 2473). 

Paraguay: Caaguazu, »dans les marais» (BALANSA n. 
560); Ipé-hu, in palude (HassrER n. 5328); in reg. cursus 
superioris flum. Rio Apa (HASSLER n. 8341); Sierra de Amam- 
bay (HassrER n. 9982); San Salvador, Caraicué (ANIsITS), etc. 


44. X. graeilescens MALME (1898). 
Xyrid, brasil., p. 16. 


Goyaz: (GLAZIOU n. 22243); (WEDDELL n. 937; GLAZIOU 
n. 20519 a). 


-1 
bo 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


XI. Stirps X. plantaginee. 


Species humilis, subcaulescens, rhizomate valde incrassato, 
foliis ensiformi-linearibus, latis, apice emarginatis, utraque 
acie breviter ciliatis, vagina majorem partem (usque novem 
decimas partes) folii occupante, superne lamina haud la- 
tiore; scapis subteretibus, superne bicostatis. Spica satis 
pauciflora, subellipsoidea, circiter 9 mm longa, bracteis infi- 
mis brevibus, intermediis obovato-ellipticis, 6—7 mm longis, 
apice rotundatis, integerrimis, tuberculatis, area dorsali nulla 
v. parva. Sepala lateralia libera, insquilatera, 6—7 mm 
longa, ala carinali ciliato-scabridula. 

Eine monotypische Stirps, die nur im Osten der südbra- 
silianischen Campos-Zone vorkommt. 


45. X. plantaginea ManrrUS (1841). 
Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 55. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fase. XV (1855), p. 215 et tab. XXIII, fig. 3. 
Minas Geraes: Villa Rica et Cachoeira de Campo, in 
campis (Martius, Herb. flor. brasil. n. 871); Serra da Caraga 
(CasARETTO n. 2957). 


Var. areata ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid. p. 59. 


Minas Geraes: Itacolumi (ULE n. 4075); Serra de Lavras 
novas (SCHWACKE n. 7612); (GLAziouU n. 15509; WEDDELL n. 
1726). 


XII. Stirps X. spectabilis. 


Species elatze, cespitose, scapis subteretibus, 50—100 cm 
altis, 1,5—3 mm crassis, foliis ensiformi-sublinearibus, latis, 
30—50 em longis, 5—9 mm latis, utraque acie ciliatis v. cili- 
ato-scabridulis, ceterum levibus, vagina dimidiam fere partem 
folii occupante, superne lamina haud latiore. Spica valde 
multiflora, ovoidea, subglobosa v. fere hemispherica, bracteis 
infimis brevissimis, intermediis latis, apice rotundatis, paul- 
lulum tantum cochleatis, neque ciliatis neque membrana lace- 
rata limitatis, area dorsali nulla. Sepala lateralia libera® 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 73 


lanceolata v. spathulata, vulgo curvata, 5—10 mm longa, 
1—2 mm lata, ala carinali saltem superne lata v. Jatiuscula, 
ciliata, rarius superne serrulato-lacerata. 


Conspectus specierum. 


I. Spica fere hemisphzrica (15—18 mm longa, 18—20 mm 
crassa), bracteis intermediis 8—9 mm longis, circiter 6 mm 
latis. Ala carinalis superne serrulato-lacerata. Vagina folio- 
Zum ınferne opaea tubereulataque. — — — — — — — — 
— — — X. platystachya NıLsson & MaLmE — — — — 46. 

II. Spica ovoidea v. subglobosa. Ala carinalis usque 
ad apicem ciliato-scabridula. Vagina foliorum inferne nitida 
leevisque. 

1. Spica ovoidea, basi valde contracta, 18—22 mm longa, 
12—15 mm crassa, braeteis intermediis obovatis, 7—8 mm 
foncisyeirciter 6 mm lie qoa EX er 
— — — X. spectabilis Martius — — — — — — — — 47. 

2. Spica subglobosa, 10—12 mm longa, bracteis inter- 
mediis ellipticis, 6—7 mm longis, 3—4 mm latis. — — — 
— — — X. Augusto-Coburgi SZYSZYLOWICZ — — — — 48. 

Die drei hierhergehörigen, unter sich nahe verwandten 
Spezies sind im Osten der Campos-Zone zuhause. 

Die Epidermiszellen der Blätter sind hoch; die Wände 
sind ringsum verdickt, die Aussenwände jedoch oft stärker. 


46. X. platystachya ALB. NILSSON & MALME (1898), 
: in Matar, Xyrid. brasil, p. 17. 


Minas Geraes: (GLAzIoU n. 19948). 


47. X. speetabilis Martius (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 54. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fase. XV (1855), p. 214, plantam Martianam immerito ad X. blepharophyllam 
KuxTH refert. — ALB NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 59 et tab. V, fig. 3. 


Minas Geraes: in campis ad fluvium Paraopeba et in 
montosis Serro Frio (MArTIUS). 


74 ARKIV FOR BOTANIK, BAND 13. -N:0 3. 


48. X. Augusto-Coburgi SzyszyLowrcz (1888), 
in G. BEcK, Itin. principum S.-Coburgi, p. 94 et tab. 14. — X. Giaziowii 
ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 62 et tab. IV, fig. 7. 
Minas Geraes: Itatiaya, »an der Basis des Kegels» 
(WAWRA) et Retiro de Ramos, in paludosis (DUSEN n. 2042); 
(GLAZIOU n. 8004 et 16400). 
Rio de Janeiro: Therezopolis in Serra dos Orgaos, in 
paludibus (SCHENCK n. 2979). 


XIII. Stirps X. ciliate. 


Species elate, subcaulescentes v. laxe cespitose, foliis 
ensiformi-linearibus, 3—5 mm latis, rigidis, utraque acie cili- 
atis v. scabridis, ceterum transverse rugulosis v. tuberculatis, 
vagina quartam—dimidiam fere partem folii occupante, superne 
lamina haud latiore; scapis subteretibus v. leviter compressis, 
bicostatis. Spica valde multiflora, strobilacea, bracteis infimis 
brevibus, obtusissimis, intermediis late obovatis, apice rotun- 
datis, coriaceis, ferrugineis v. ferrugineo-castaneis, ecarinatis, 
area dorsali nulla. Sepala lateralia libera, inzequilatera, line- 
aria v. lanceolata, apice obtusa v. saltem obtusiuscula, ala 
carinali inferne integerrima eciliataque, ceterum fimbriato- 
ciliata. , 


Conspectus specierum. 


I. Folia vulgo 8—16 cm longa, 3,5—4,5 mm lata, obtusa v. 
mucronata, conspicue ciliata. Bractese intermedi spice 5—6 
mm longe, 3—3,5 mm late. — — — — — — — — — — 
— — — X. ciliata THUNBERG — — — — — — — — — 50. 

II. Folia vulgo 25—40 cm longa, 3—4 mm lata, acuta, 
utraque acie scabrida. Bractez intermedia 7—10 mm longe, 
6—7 mm late. — — — — — — — — — — — — — — — 
— — — X. Zahlbruckneri HEIMERL— — — — — — — 51. 

Die beiden obigen Spezies stimmen allerdings in der Ähre 
ziemlich genau überein, aber sonst scheinen sie tatsácblich 
wenig verwandt zu sein, weshalb sie hier nur vorlàufig eine 
Stirps bilden. Bei X. ciliata sind die Epidermiszellen der 
Blätter wenig mehr hoch als breit; nur ihre Aussenwände 
sind verdickt, und zwar sehr stark. Bei X. Zahlbruckneri 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPTS (SEUBERT). 75 


sind sie wenigstens doppelt so hoch wie breit und die Wände 
ringsum verdickt. Die geographische Verbreitung ist auch 
sehr verschieden. Jene kommt an der Ostküste von Brasi- 
lien (von Pernambuco bis Rio de Janeiro) vor; diese bewohnt 
einen kleinen Bezirk im Westen der Campos-Zone. 


49. X. ciliata THUNBERG (1821). 


Decad. plant. brasil. III, p. 27 — ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 58." 
— X. restiacea MARTIUS, in Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV (1841). Bd 2, 
p. 97. — X. strobilifera Kunra, Enum. plant. IV (1842), p. 4. — SEUBERT, 
Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 213 et tab. XXII, fig. 2. 

Pernambuco: (FORSSELL). 

Bahia: Porto Seguro, in palude (Martius); inter Vic- 
toria et Bahia (SELLOW); (FREYREISS). 

Rio de Janeiro: (WIDGREN). 


@ 
50. X. Zahlbruckneri Hemmer. (1906). 
Xyr. Herb. Wien. Hofm., p. 69 et tab. IV, fig. 9—12. 


Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in campis are- 
nosis subhumidis v. satis siccis (MALME n. 1424, IJ: 1962); 
(TAMBERLIKE). 

Über die Fundórter der TAwBERLIK'schen Pflanzen liegen 
keine bestimmten Angaben vor. Auf den Etiketten steht 
schlechthin »Brasilia occidentalis». Da aber mehrere dersel- 
ben von mir in der Umgegend von Cuyabá und in Santa 
Anna da Chapada angetroffen, aber sonst nirgends beobach- 
tet worden sind, scheint es mir höchst wahrscheinlich, dass 
TAMBERLIK ebendaselbst gesammelt hat. 


XIV. Stirps X. Spruceana. 


Species humiles, rarius elatiores, sepissime cespitose, 
folis vulgo ensiformi-linearibus et utraque acie ciliatis v. 


! Specimina a BrawcHET (Bahia: Jacobina et Säo Thomas) collecta, 
que olim (Beitr. Xyrid.-Flora Südam, p. 12) ad hane speciem retuli, vix 
hujus sunt loci. Folia sunt 15—20 cm longa, usque 5 mm lata, utraque acie 
ciliata (pilis longiusculis), ceterum levia v. minutissime tuberculata. Vagina 
basalis scapi 10—15 cm longa, prope utrumque marginem costa ciliato-scabri- 
dula ornata, inferne obscure castanea nitidaque. Spica (nimis juvenilis) 
brevis, 12—15 mm longa, usque 10 mm crassa, bracteis usque 9 mm longis 
et 6 mm latis. Sepala lateralia usque 8 mm longa et 1,5 mm lata, ala 
carinali superne lata et nonnihil lacerato-ciliata. 

Quoad spicam X. Zahlbruckneri in memoriam revocat, at folia fere 
omnino X. ciliate. 


76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


scabridulis, rarius subteretibus et omnino levibus. Spica 
satis pauciflora—valde multiflora, brevis (rarius usque 8 mm 
longa), crassa, bracteis infimis intermediis longioribus et 
sepissime in cuspidem compressam v. subteretem excurren- 
tibus, intermediis sepissime pilis ferrugineis, brevibus ciliatis. 
Sepala lateralia libera, parva (infra 4 mm longa), ala carinali 
saltem superne ciliata v. ciliato-scabridula, apice nonnumquam 
pilis ferrugineis villosa. 


Conspectus specierum. 


I. Folia lata (4—5 mm lata) et scapus bialatus (2—3 
mm latus) conspicue ciliata. Bractex intermediz spice spa- 
thulato-subrhomboidales, area dorsali indistincta. Sepala 
lateralia apice ferrugineo-villosa. — — — — — — — — — 
— — — X. involucrata Nees ab ESENBECK — — — — 52. 

II. Folia angustiora (rarius usque 3 mm lata), utraque 
acie scabridula v. omnino levia. Bractes intermediz lanceo- 
lato-elliptice v. obovato-ovales. Sepala lateralia apice nuda 
v. saltem subnuda. 

1. Scapi late bialati, 1,5—2 mm lati. Bractez inter- 
medie lanceolato-elliptice, circiter 4 mm longe et 2 mm 
late, cuspidate. — — — — — — — — — — — — — — 

— — — X. Spruceana MALME — — — — — — — — —53. 

2. Scapi anguste bialati v. bicostati, circiter 1 mm 
lati v. angustiores. Bractes intermedia obovato-ovales v. 
obovato-elliptiez, circiter 3 mm longs, apice rotundate. 
A. Folia ensiformi-linearia, vulgo 15—2 mm lata. Bracteze 

intermedie 2—2,5 mm late, area dorsali distincta notata. 
— — — X. Uleana MALME — — — — — ee — 54. 

B. Folia subteretia, vulgo circiter 0,5 mm lata. Bractez 
intermediz 1,5—2 mm late, area dorsali discolore nulla. 
— — — X. venezolana MALME — — — — — — — — — 55. 

Diese Stirps ist auf die Hylea (und die eisäquatoriale 
Savannenprovinz) beschränkt. Die Spezies scheinen, trotz 
der erheblichen Unterschiede in der Tracht, nahe verwandt 
zu sein. 

Die Nerven der Blätter liegen im Querschnitt in einer 
Ebene oder sind abwechselnd der einen oder der anderen 
Seite des Blattes genähert. Die Randnerven sind gewöhnlich 
infolge der kräftigen Entwicklung des mechanischen Gewebes 


MALME, XYRIS L,, UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 77 


sehr dick. Die Epidermiszellen sind im Querschnitt fast 
quadratisch oder wenig mehr hoch als breit und führen far- 
bigen Inhalt; nur die Aussenwände sind verdickt. 


51. X. involuerata NEES ab ESENBECK (1840), 


in HookER's Journ. of Bot. II, p. 397. — X. asterocephala SEUBERT, Flor. 
brasil. fase. XV (1855), p. 219. 
Guyana: »auf feuchter und sumpfiger Savanne am Ta- 
kutu» (SCHOMBURGK n. 1054). 
Amazonas?: (GLAzIou n. 12243). 


52. X. Spruceana MarwE (1901). 
Beitr. Xyrid.-Flora Südam., p. 12 et tab. fig. 2. 


Venezuela: ad flum. Guainia v. Rio Negro, supra 
ostium fluminis Casiquiari (SPRUCE n. 2993). 


53. X. Uleana MarwE (1906), 
in FEDDE, Repert. spec. nov. III, p. 113. 


Amazonas: Manáos, in arenosis humidis (ULE n. 6171). 
Para: in campis prope Faro (Ducks n. 8495). 


54. X. venezolana MALME n. sp. 


Annua(?), radicibus filiformibus. Folia leviter compressa 
v. fere teretia, 3,5—5 cm, rarius usque 6 cm longa, circiter 
0,5 mm, rarius usque 0,75 mm lata, acuta v. summo apice 
omnino teretia et obtusiuscula, levia glaberrimaque, in vagi- 
nam abeuntia dimidiam fere partem folii occupantem, superne 
lamina haud latiorem, ligula minuta v. subnulla, inferne sen- 
sim paullulum dilatatam, eciliatam, ferrugineo-castaneam 
v. rubrieosam, subopacem. Scapi gracillimi, subteretes, indi- 
stincte bicostati, 8—16 cm alti, 0,3—0,5 mm lati, leves gla- 
berrimique, basi folio longevaginato ceteris paullulo breviore 
circumdati. Spica pauciflora, ellipsoidea v. ovoidea, 3—4 
mm longa, 2—2,5 mm v. usque 3 mm crassa; bractez infime 
ovato-oblonge, circiter 2,5 mm longz, acutiuscule, margini- 
bus late ferrugineo-subhyalinz, fere inde a basi obtuse cari- 


78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 8. 


nate, carina sepe in mucronem subteretem obtusiusculum, 
spicam subequantem excurrente, intermediz elliptice v. obo- 
vato-elliptice, 2,5—3 mm longe, 1,5—2 mm late, cochleate, 
apice fere rotundat&, subcoriacee, ferrugines v. ferrugineo- 
castanezs, precipue superne crebre tuberculate, opace v. 
subopace, ecarinatze, subintegerrims, area dorsali discolore 
nulla. Sepala lateralia libera, valde inequilatera, leviter cur- 
vata, spathulato-lanceolata, circiter 2 mm longa et 0,0 mm 
lata, apice acutiuscula, ala carinali angustissima, in parte 
dimidia superiore pilis brevibus raris scabridula. 

Guyana venezol.: Palambra, »Sumpfwiese» (SELWYN n. 
213). 
. Das vorhandene Material ist sehr spärlich. Die Spezies 
steht zweifelsohne der X. Uleana recht nahe, scheint jedoch, 
wie aus der obigen Übersicht hervorgeht, verschieden zu sein. 


XV. Stirps X. lomatophylle. 


Species elatior, c&spitosa, foliis ensiformi-linearibus, 9— 
14 cm longis, 2—3 mm latis, crasse cartilagineo-marginatis, 
levibus glaberrimisque, vagina superne lamina haud latiore; 
scapis leviter compressis, usque 40 cm altis. Spica valde 
multiflora, strobilacea, ovoidea v. ellipsoidea, 12—17 mm 
longa, bracteis infimis brevibus, acutis, intermediis obovatis, 
circiter 6 mm longis, apice rotundatis v. subtruncatis, obscure 
castaneis, subintegerrimis, apice pilis ferrugineis villosis, area 
dorsali latissima notatis. Sepala lateralia libera, valde inzequi- 
latera, lanceolata, 5 mm longa, apice ferrugineo-villosa, ala 
carinali fere inde a basi ciliata. 

Diese monotypische Stirps ist im Westen der Hylea 
zuhause. In der Blattanatomie erinnert sie etwas an die 
X. guianensis, indem ein kräftig entwickeltes Randstereom 
vorhanden ist. Die Epidermiszellen fübren rotbraunen Inhalt, 
sind wenig mehr hoch als breit und mit stark verdickten 
Aussenwänden versehen. 


55. X. lomatophylla MaArrıus (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 55. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fasc. XV (1855), p. 221 et tab. XXIII, fig. 3. : 


Amazonas: in campis montis Araracoara pr. fluv. Japura 
(MARTIUS). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 79 


XVI. Stirps X. eriophylle. 


Cwspitosa, foliis anguste ensiformi-linearibus, 15—20 cm 
longis, 1,5—2 mm latis, apice subuiatis, transverse rugulosis 
v. crebre tuberculatis, vagina quartam fere partem folii occu- 
pante, superne lamina vix latiore; scapis precipue superne 
valde compressis, usque 2,5 mm latis. Spica multiflora, sub- 
globosa, circiter 8 mm longa, bracteis infimis brevibus, inter- 
mediis ellipticis v. obovato-elliptieis, 6—7 mm longis, apice 
obtusissimis, subintegerrimis, castaneis, area dorsali rugulosa 
magna notatis. Sepala lateralia libera, angustissime ovato- 
lanceolata, circiter 4,5 mm longa, acuta v. acuminata, ala 
carinali in parte fere dimidia superiore villosa. 

Diese monotypische Stirps ist auf die cisäquatoriale Sa- 
vannenprovinz und die Hyl»a beschränkt. Ihre verwandt- 
schaftlichen Beziehungen sind unklar; sie scheint sehr isoliert 
zu stehen. Von ALB. NILSSON wurde sie irrigerweise zu 
Euxyris gebracht. 

Die Epidermiszellen der Blätter (mit Ausnahme von den- 
jenigen der Ränder) sind im Querschnitt fast quadratisch, mit 
einem rotbraunen Inhalt; nur die Aussenwände sind verdickt. 


56. X. eriophylla REICHENBACH (1827 ?), 
in WEIGELT plant. exs. — Kuntu, Enum. plant. IV (1843), p. 4. — HEIMERL, 
Xyr. Herb. Wien. Hofm. (1906), p. 66. 

Guyana: Surinam, Paramaribo (WEIGELT plant. exs.) et 
aliis locis (BOLDINGH n. 3854 et 3880); in ripis lacus Tapa- 
cuma, in graminosis (R. SCHOMBURGK). 

Amazonas: Colares (PoEPPIG). 


XVII. Stirps X. graminose. 


Species elatze v. humiliores, subeaulescentes v. bulbos, 
glaucescentes, scapis subteretibus, foliis ensiformi-linearibus, 
utraque acie scabridulis v. brevissime ciliatis, ceterum lzvi- 
bus v. rarius subtiliter transverse rugulosis, vagina circiter 
tertiam partem folii occupante, inferne valde dilatata. Spica 
satis pauciflora—satis multiflora, ellipsoidea, obovoidea v. 
subglobosa, bracteis infimis sepissime in mucronem compres- 
sum excurrentibus, intermediis ellipticis, v. obovato-elliptieis, 


80 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


6—7 mm longis, apice rotundatis et sspe pilis ferrugineis 
brevibus ciliatis, area dorsali bene evoluta. Sepala lateralia 
libera, spathulato-lanceolata, ala carinali superne pilis bre- 
viusculis, ferrugineis v. albidis villosa. 


Conspectus specierum. 


I. Bulbosa, foliis subtiliter transverse rugulosis (2—3 
mm latis). Bractex infime spice sepe brevissime mucronate, 
intermedie eciliatze. Ala carinalis sepalorum lateralium su- 
perne pilis albidis v. fulvescentibus villosa. — — — — — — 
— — — X. graminosa Pout ap. Martius — — — — — 58. 

II. Subcaulescentes, foliis utroque latere levibus. Brac- 
tex infime spice longius mucronate v. cuspidate, intermedize 
ciliatee v. fimbriato-ciliate. Ala carinalis superne pilis ferru- 
gineis v. purpurascentibus villosa. 

1. Folia 15—25 cm longa, 2,5—3,5 mm lata. — — — 


— — — X. calcarata HEIMERL — — 0, — 7 59. 
2. Folia 8—11 cm longa, circiter 1,5 mm lata. 
— — — X. Seubertii ALB. NILSSON — — — —,— — — 60. 


Diese Stirps ist in der südbrasilianischen cub -Zone 
sowie in der cisäquatorialen Savannenprovinz oder im Norden 
der Hylea zuhause. Die in Guyana vorkommende Spezies, 
X. Seubertii, steht der in der Campos-Zone wachsenden X. 
calcarata sehr nahe. Es dürfte sogar fraglich sein, ob sie als 
Spezies zu trennen sind. X. graminosa weicht, wie aus der 
obigen Übersicht hervorgeht, von den beiden übrigen mehr 
ab. Jedoch scheint es mir wohl begründet, sie hier einzu- 
reihen. 

Die Blattanatomie bietet keine bemerkenswerten Unter- 
schiede zwischen den drei Spezies. Die Epidermiszellen sind 
wenig mehr hoch als breit und führen gewöhnlich rotbraunen 
Inhalt. Die Aussenwände sind mehr oder weniger stark ver- 
dickt. 

r 


57. X. graminosa Pout ap. Martius (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd 2, p. 55. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fase. XV (1855), p. 218 et tab. XXVII. 
Goyaz: Chapada de Såo Marcos ad fontes fluvii Batalha 
(Pour n. 2881). 
Minas Geraes: Serra da Lapa (RIEDEL); Morro de Sao 
Sebastiao (Damazio n. 1789). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 81 


58. X, ealearata HEIMERL (1906). 
Xyr. Herb. Wien. Hofm., p. 68 et tab. IV, fig. 1—3. 


Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in campis are- 
nosis (MALME II: 2221 et 3284); (TAMBERLIK). 

Minas Geraes: (GLAzIou n. 19949). 

Sao Paulo: Santa Rita do Passa Quatro (HEMMEN- 
DORFF n. 69). 


59. X. Seubertii Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 51 et tab IV, fig. 1. 


Guyana brit.: (SCHOMBURGK n. 897). 


XVIII. Stirps X. subsetigere. 


Species humilis, (foliis usque 5 cm longis, scapis usque 
25 cm altis), cespitosa, scapis subteretibus, foliis ensiformi- 
linearibus, utraque acie pilis brevissimis ciliatis, ceterum lzevi- 
bus, vagina fere tertiam partem folii occupante, ima basi 
valde dilatata. Spica satis pauciflora, obovoideo-ellipsoidea, 
5—8 mm longa, bracteis infimis brevibus, apice subrotunda- 
tis, intermediis obovato-elliptieis, circiter 6 mm longis, om- 
nino eciliatis, superne carinatis, area dorsali bene evoluta. 
Sepala lateralia postice alte connata, lineari-lanceolata, obtusa, 
apice pilis albidis v. fulvescentibus villosa, ala carinali in 
partibus tertiis media summaque ciliata. 

Eine monotypische Stirps, die im Osten der südbrasilia- 
nischen Campos-Zone angetroffen worden ist. Sie steht der 
vorigen nahe, mit der sie auch in der Blattanatomie über- 
einstimmt. 


60. X. subsetigera MALME n. nom. 
X. setigera ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 55 et tab. IV, fig. 3 
(non OLIVER). 
Minas Geraes: in editis camporum humidis prope Villa 
do Principe (MARTIUS); (GLAZIOU n. 19954). 
ALB. NILSSON, dem die OrivEm'sche Spezies nur nach 
der Beschreibung und der Abbildung bekannt war, hat die 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 3. 6 


82 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 3. 


obige Pflanze zu X. setigera geführt. Sie hat aber mit der- 
selben nichts zu tun. 


XIX. Stirps X. longifolie. 


Species elata, esespitosa, scapis compressiusculis, circiter 
50 cm altis et 2 mm latis, foliis ensiformi-sublanceolatis, 
35—40 cm longis, 5—8 mm latis, levibus glaberrimisque, 
vagina quartam fere partem folii occupante, superne lamina 
haud latiore. Spica multiflora, obovoideo-subglobosa, fere 14 
mm longa et 9 mm crassa, bracteis infimis brevibus, inter- 
mediis latis, ovalibus, apice rotundatis, margine pilis brevibus 
ciliatis, area dorsali ovata notatis. Sepala lateralia libera, 
lanceolata, leviter curvata, usque 7 mm longa, apice pilis 
longiusculis, fulvescentibus villosa, ala carinali superne fim- 
briato-ciliata. 

Eine monotypische Stirps, die im. Norden der südbrasi- 
lianischen Araucarien-Zone angetroffen worden ist. Ihre 
Stellung ist unsicher; zur Untergattung Nematopus gehört 
sie jedenfalls. Trotz der breiten Blätter ist sie möglicher- 
weise mit X. goyazensis verwandt. Die Epidermiszellen der 
Blätter sind im Querschnitt fast quadratisch und mit sehr 
stark verdickten Aussenwänden und einem rotbraunen Inhalt 
versehen. 


61. X. longifolia Martius (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd. 2, p. 54. — SEUBERT, Flor. brasil. 
fasc. XV (1855), p. 220, plantam Martianam immerito ad X. rigidam KUNTH 
refert. — ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 60. 

Sao Paulo: in campis altis prope Ytu et Sorocaba (Man- 


TIUS). 


XX. Stirps X. trachyphylla. 


Species vulgo elatz, cespitose, foliis ensiformi-linearibus, 
transverse rugulosis, rarius tantum utraque acie scabridulis, 
vagina quartam v. tertiam, rarius tantum quintam partem 
folii occupante, superne fere semper lamina haud latiore; 
scapis subteretibus v. nonnihil complanatis et bicostatis. 
Spica satis pauciflora—multiflora, vulgo ellipsoidea v. ob- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 83 


ovoideo-ellipsoidea, 10—15 mm, rarius tantum 8 mm longa, 
bracteis infimis brevibus, intermediis elliptieis v. ovalibus, 
vulgo 7—10 mm longis, obtusis, superne sepissime tubercu- 
latis et opacis, subintegerrimis, area dorsali szepissime notatis. 
Sepala lateralia postice connata, rarius libera, sepissime lan- 
ceolata et acutiuscula, apice vulgo villosa, ala carinali su- 
perne serrulato-fimbriata v. dentata, rarius villosa. 


Conspectus specierum. 


I. Bractez spice area dorsali magna notate. (Folia 
transverse rugulosa v. tubereulata.) 


1. Vagina folia jam superne lamina latior. Bractes 
spice nitide. (Sepala lateralia libera, ala carinali superne 
fimbriato-ciliata. — — — — — — — — — — — — — 

= — — X. vacillans MALME — — — — — — — — — 68. 


2. Vagina folii superne lamina haud latior. Bracteze 
spice opaca. 

A. Sepala lateralia saltem sepissime libera, apice haud 

villosa, ala carinali superne pilis breviusculis ferrugineis 

v. purpurascentibus villosa. (Scapi superne compressi, 

vagina basali inferne opaca. Folia vulgo 15—30 cm, 

rarius usque 50 cm longa.) — — — — — — — — — 

— — — X. montivaga KuNTH — — — — — — — — — 64. 


B. Sepala lateralia postice plus minusve alte connata, apice 
saltem seepissime villosa, ala carinali superne serrulato- 
dentata v. fimbriata, rarius pilis albidis v. fulvescen- 
tibus villosa. 

a. Folia 30—50 cm longa. — — — — — — — — — 
— — — X. consanguinea KuNTH — — — — — — — — 63. 


b. Folia 10—20 cm, rarius usque 25 cm longa. (Scapi 
sepissime subteretes, vagina basali nitida.) — — — 
— — — X. trachyphylla Martius — — — — — — — — 62. 


II. Bractez spice area dorsali carentes, rarius area parva 
notata (et tum folia utroque latere levia). 


1. Elate v. elatiuscule, rubuste. Spica 10—18 mm 
longa, bracteis coriaceis, opacis. Sepala lateralia postice 
connata, apice v. in parte superiore ale carinalis villosa. 
A. Folia utraque acie scabrida, ceterum levia. 


84 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 3. 


a. Folia 2,5—3 mm lata, 20—30 cm longa, scapo vix v. 
paullulo tantum breviora. — == u 2 -———— 
— — — X. levigata ALB. NILSSON — — — — — — — 65. 
b. Folia circiter 5 mm lata, 12—15 cm longa, quartam 

v. quintam tantum partem scapi equantia. 
— — — X. longiscapa ALB. NILSSON — — — — — — 67. 
B. Folia utroque latere transverse rugulosa (2—3 mm late, 

15—20 cm longa, dimidiam partem scapi sequantia v. 

paullulo longiora). — — — — — = = 
— — — X. obtusiuscula ALB. NILSSON — — — — — — 66. 

2. Humilior et gracilior. Spica 8—10 mm longa (mul- 
tiflora), bracteis tenuibus, subnitidis (isabellinis). Sepala 
lateralia libera, obtusa, ala carinali superne fimbriato-ciliata. 
— — — X. glandacea ALB. NILSSON — — — — — — — 69. 

Ob X. glandacea hierher gehört, ist sehr zweifelhaft. Wie 
aus der obigen Übersicht zu ersehen ist, weicht sie erheblich 
von den übrigen Spezies ab. Möglicherweise steht sie zu der 
Stirps X. hymenachnes, insbesondere zu X. simulans und X. 
metallica, in verwandtschaftlicher Beziehung. X. vacillans ist 
ebenfalls abweichend, vor allem durch die schärfere Sonderung 
der Blattscheide und die glänzenden Brakteen der Ähre. Sie 
bildet gewissermassen den Übergang zu der Stirps X. rigida. 
X. longiscapa und X. obtusiuscula (var. itatiayensis) erinnern 
durch die (allerdings spärlich) bewimperten Brakteen der 
Ähre etwas an die Stirps X. pilose. Ob sie aber mit der- 
selben näher verwandt sind, ist sehr fraglich. Der Bau der 
Epidermis der Blátter spricht wenigstens dagegen. 

Die Hauptmasse der Stirps ist im Osten der Campos- 
Zone zu finden, wo sie auf den höchsten Gipfeln der Gebirge 
wächst. Bemerkenswert ist, dass die Spezies (vergl. die ver- 
hältnismässig weit verbreitete X. trachyphylla) sich in meh- 
rere Varietäten gespalten haben, die verschiedene Gipfel zu 
bewohnen scheinen. Leider liegen aber über mehrere von 
ihnen keine genauen Fundortsangaben vor. X. vacillans ist 
im Norden der südbrasilianischen Araucarien-Zone gesammelt 
worden und weicht somit auch in der Verbreitung von der 
Hauptmasse der Stirps ab. 


~ 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT), 85 


62. X. trachyphylla Marrivs (1841). 


Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd. 2, p. 56. — ALB. NILSSON, Stud. 
Xyrid. (1892), p. 49. — X. asperata KUNTH, Enum. plant. IV (1843), p. 60. 
— SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 217. 


Conspectus formarum varietatumque. 


I. Scapi subteretes, indistincte unicostati. Folia haud 
glaucescentia, vulgo 15—25 cm longa. 
A. Folia utraque acie tuberculis v. pilis brevissimis sca- 
brida. 
a. Folia 2,5—3,5 mm lata, nervis haud multum prominen- 
tibus, transverse rugulosis. — — — Forma primaria. 
b. Folia 2—3 mm lata, nervis m&gis prominentibus, pilis 
brevissimis scabrida. — — Forma scaberrima MALME. 
B. Folia (vulgo 2,5—3,5 mm lata) utraque acie levia v. 
tantum superne nonnihil scabrida, nervis prominentibus 
et fere levibus. — — — — Forma itacolumitica MALME. 
II. Scapi compressi et bicostati. Folia glaucescentia, 
10—15 em longa. 
A. Folia circiter 5 mm lata. Spica (sicut in formis pre- 
cedentibus) 10—12 mm longa. Sepala lateralia (sicut in 
formis precedentibus) acuta, ala carinali superne lacerato- 
fimbriata. — — — — — — — Var. subglaucesens MALME. 
B. Folia 3—4 mm lata. Spica 8—10 mm longa. Sepala 
lateralia obtusa v. obtusiuscula, ala carinali superne 
(pilis brevibus, albidis) villosa. Var. glaucescens MALME. 


Forma primaria. 


Minas Geraes: Itambé do Matto dentro (Martius; vidi 
tantum specimen incompletum absque scapo spicaque); Serra 
da Piedade, in cacumine montis, inter saxa et in fissuris 
rupium (LUND; WARMING); Corcovado (MENDON¢A n. 1187); 
(SELLow n. 1346; Pizarro n. 139). 


Forma seaberrima MALME n. f. 


Recedit folis angustioribus, 17—23 cm longis, 2—3 mm 
latis, acutiusculis, apice falcato-curvato, utraque acie tuber- 
culis altis, acutis v. pilis brevibus, rigidis scaberrimis, cete- 


86 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 3. 


rum valde tuberculatis (etiam in nervis), vagina fere tertiam 
partem folii occupante, spica (ellipsoidea) 11—13 mm longa, 
5—6 mm crassa, bracteis intermediis (ellipticis) circiter 10 
mm longis, 4—4,5 mm latis, obscure fulvo-ferrugineis v. fere 
castaneis, superne crebrius tuberculatis, apice paullum lace- 
ratis e£ nonnumquam pilis longis, albidis, crispulis, raris or- 
natis, sepalis lateralibus circiter 10 mm longis, apice acutis 
v. acutiusculis (et parce villosis), ala carinali etiam superne 
angusta, serrato-ciliata. 
Minas Geraes: Serra da Lapa (RIEDEL). 


Forma itacolumitica MALME n. f. 


Recedit a forma primaria aciebus foliorum (saltem adul- 
tiorum) tantum apicem folii versus scabridis, ceterum levi- 
gatis, nervis vulgo magis prominentibus et s&pe fere lavigatis. 

Minas Geraes: Serra da Cachoeira s. Serra da Caraga 
(SELLow B. 1302); Itacolumi, in summo monte (SCHENCK n. 
3663; SCHWACKE n. 9074); Ouro Preto (GrAziov n. 15508) 
s. Villa Rica (Ponr n. 3701); (LANGSDORFF). 

Hane formam foliis latioribus, 12—16 em longis, 4—5 
mm latis, in Serra de Ouro Branco legit SCHENCK (n. 3509). 


Var. subglaucescens MALME n. var. 


Folia glaucescentia, ensiformi-lanceolata v. linearia, 10 
—15 em longa, circiter 5 mm lata, acutiuscula, apice falcato- 
curvato, utraque acie tuberculis minutis scabridula, ceterum 
satis subtiliter tuberculata v. transverse rugulosa, in vaginam 
abeuntia tertiam partem folii occupante, ligula acutiuscula 
munitam, superne lamina paullulo angustiorem, stramineo- 
fulvescentem, opacam, fere omnino eciliatam v. inferne parce 
ciliatam. Scapi superne compressi et conspicue bicostati, 
30—40 cm alti, 1,5—2 mm lati, in costis scabridi, ceterum 
minutissime tuberculati v. levigati, vagina basali 7—9 cm 
longa, in apieulum brevem, obtusum excurrente, inferne 
castanea nitidaque. Spica satis pauciflora, ellipsoidea, 10—12 
mm longa, 5—6 mm crassa; bractez infime ovate v. ovato- 
ovales, circiter 5 mm long&, apice subrotundate, area dorsali 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 87 
lanceolata, circiter 3 mm longa, intermediz elliptic v. ovales, 
8—10 mm longe, circiter 5 mm late, obtusissime v. fere 
rotundatz, satis dilute ferruginez, subopace, minute tuber- 
culate, subintegerrime, sub apice obtuse carinatz, area dor- 
sali ovato-lanceolata, circiter 5 mm longa. Sepala lateralia 
postice in parte fere dimidia inferiore connata, lanceolata, 
9—10 mm longa, usque 1,5 mm lata, apice acuta et parce 
villosa, ala carinali in partibus tertiis media summaque lace- 
rato-fimbriata. 
Minas Geraes: Ouro Preto (GrAzrov n. 15507). 


Var. glaucescens MALME. 


X. glaucescens MALME, in FEDDE, Repert. spec. nov. V (1908), p. 102. 


Folia glaucescentia, ensiformi-linearia, 10—15 cm, rarius 
usque 18 cm longa, 3—4 mm lata, oblique acuminata, utraque 
acie levigata, ceterum subtiliter transverse rugulosa, minus 
distincte nervoso-striata, vagina tertiam fere partem folii 
occupante, superne lamina paullulo angustiore, ligula acuta 
munita, stramineo-fulvescente v. fulvo-ferruginea, opaca, om- 
nino eciliata. Scapi superne compressi et bicostati, 25—40 
em alti, 1—1,25 mm lati, in costis scabriduli, ceterum superne 
sublevigati, vagina basali 8—10 cm longa, in apiculum bre- 
vem, acuminatum excurrente, inferne ferrugineo-castanea, 
levi (haud tuberculata), opaca. Spica obovoidea, 8—10 mm 
longa, circiter 5 mm crassa, bractez infime late elliptice, 
circiter 4 mm longae, intermedie ovales, 7—8 mm longa, 
4—4,5 mm late, apice rotundats v. obtusissime, avellaneo- 
fulvescentes v. dilute ferrugineo-fulve, subopace, fere inte- 
gerrim&, sub apice obtuse carinate, area dorsali ovato-lanceo- 
lata, circiter 4 mm longa. Sepala lateralia postice in parte fere 
dimidia inferiore connata, spathulato-lanceolata, circiter 7 mm 
longa, 1,5 mm lata, apice obtusa v. saltem obtusiuscula, ala 
carinali inferne nuda, superne pilis breviusculis, albidis, cre- 
bris villosa. 

Minas Geraes: Serra da Lapa, in humidis graminosis 
(RIEDEL n. 917). 

Diese Varietát weicht in mehreren Hinsichten (z. B. durch 
die glanzlose Basalscheide der Blütenschäfte und den oben 
zottigen Kiel der seitlichen Kelchblätter) von den übrigen 
Formen der X. trachyphylla ab und erinnert etwas an X. 


88 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 3. 


montivaga. Vielleicht wäre sie besser als eine besondere Spe- 
zies zu betrachten. Wie X.- montivaga erinnert sie auch an 
die Stirps X. graminose und bezeugt die nahen verwandt- 
schaftlichen Beziehungen zwischen den beiden Stirpes. 


63. X. consanguinea KUNTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 8. — SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 218 et 
tab. XXVIII, fig. 1. 
Minas Geraes(?): (SELLOw n. 1149). 
Eine infolge des unvollstándigen jetzt vorhandenen Ma- 
teriales ungenügend bekannte Spezies. Vielleicht ist sie nicht 
von X. trachyphylla zu trennen. 


64. X. montivaga KuwTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 7. — SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 218. — 
ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 48. 
Minas Geraes: Itacolumi et Serra da Caraca (SEL- 
LOW); Serra da Piedade, in alpestribus saxosis (WARMING); 
(GLAZIOU n. 8002). 


Var. microstachya ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 49. 


Minas Geraes: (GraAzrou n. 8001). 

Durch die schmalen (nur 1 mm breiten) Blätter und die 
kleine Ähre weicht diese Varietät erheblich von X. montivaga 
ab, und es scheint mir sehr fraglich zu sein, ob sie tatsäch- 
lich hierher gehört. Jedenfalls ist sie mit derselben sowie 
mit X. levigata verwandt. 


65. X. levigata ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 50 et tab. III, fig. 1. 


Minas Geraes(?): (GLAZIOU n. 13277). 


66. X. obtusiuscula Ars. NILSSON (1892). 


Stud. Xyrid., p. 47 et tab. II, fig. 5. — X. asperula SEUBERT, Flor. brasil. 
fasc. XV (1855), p. 219 (haud ManrIUS). 


Minas Geraes: (SELLOW B 1087). 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 89 


Var. itatiayensis MALME n. var. 


Vagina foliorum longior, tertiam v. fere dimidiam partem 
folii occupans, spe roseo-violascens» Scapi superne bicostati, 
costis scabridulis. Spica nonnihil crassior, 10—12 mm longa, 
6—7 mm crassa; bractez infimae ovate v. ovato-ovales, 6—7 
mm longs, inde a basi carinat®, intermediz elliptice, 8—9 
mm longe, circiter 4 mm late, ferruginez, nonnihil distinc- 
tius carinate et pilis crispulis albidis raris ornate, superne 
lacerat et pilis longis, crispulis, albidis, raris ciliate. Sepala 
lateralia 8—9 mm longa, circiter 1,5 mm, rarius usque 2 mm 
lata, apice obtusiuscula et parce villosa, ala carinali in parte 
dimidia superiore parce villosa. Petala lutea, obovata, circi- 
ter 6 mm longa et 4 mm lata, basi late cuneata, ungui 
lineari, circiter 7 mm longo. Staminodia bibrachiata, brachiis 
longe penicillatis. Anthere oblonge, vix 2 mm longe, basi 
haud dilatatz, filamento sublineari vix longiores. Stylus in 
parte tertia summa trifidus; stigmata lacerato-flabellata. 

Minas Geraes: Itatiaya, Pedra Assentada, in paludosis, 
circ. 2,300 m s. m. (DusÉN n. 144; ULE n. 3500). 

Durch die dickere Ähre mit gekielten unteren und etwas 
längeren oberen Brakteen und die etwas breiteren seitlichen 
Kelchblätter weicht diese Pflanze von der leider nach sehr 
spärlichem Material beschriebenen X. obtusiuscula ab. Viel- 
leicht wird sie sich einst als eine besondere Spezies erweisen. 


67. X. longiseapa ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 59 et tab. IV, fig. 2. 


Minas Geraés: Serra da Caraca, in palustribus (MAR- 
TIUS). 


68. X. vacillans MALMmE (1898). 
Xyrid. brasil., p. 10. 


Sao Paulo: Campo Grande (EpwALL n. 1945); Villa 
Marianna (USTERI). 


69. X. glandacea Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid. p. 50 et tab. III, fig. 3. 


Minas Geraes: Caldas (REGNELL III: 2065). 


90 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


XXI. Stirps X. pilose. 


Species ceespitose v. subbulbose, elatiores v. satis humi- 
les, scapis subteretibus, foliis aut ensiformi-linearibus et 
utraque acie longeciliatis, ceterum levibus, aut subteretibus 
et omnino levibus. Spica multiflora v. satis multiflora, 7—10 
mm, rarius tantum 5 mm v. usque 12 mm longa, obovoidea 
v. subglobosa, bracteis infimis intermedias sepe squantibus 
v. nonnihil longioribus, intermediis superne pilis albidis, vulgo 
crebris ciliatis, area dorsali distincta. Sepala lateralia postice 
connata v. libera, apice villosa, carina superne pilis albidis 
villosa. 


Conspectus specierum. 


I. Folia ensiformi-linearia, 2—3 mm lata. Sepala late- 
ralia libera. — — — — — — — — — ~— — — — — — — 
— — — X. pilosa KuNTH — — — — — — — — — — 70. 

II. Folia subteretia v. leviter tantum complanata, 1— 1,5 
mm lata. ; 

1. Spica obovoidea, fere turbinata v. ellipsoidea, brac- 

teis ultra 5 mm longis. Sepala lateralia postice connata. 

. A. Spica obovoidea v. fere turbinata, circiter 12 mm longa 
bracteis infimis spicam superantibus v. equantibus. — 

— — — X. calostachya V. Poutsex — — — — — = — ji ee 
B. Spica obovoidea v. ellipsoidea, circiter 10 mm longa, 
bracteis infimis spica brevioribus. — — — — — — — 

— — — X. insignis ALB. NILSSON — — — — — — — 12, 
2. Spica subglobosa, 5—8 mm longa, bracteis infra 5 

mm longis. Sepala lateralia libera. — — — — — — — 
— — — X. globosa ALB. Nitsson — — — — — — — 73. 

X. globosa weicht durch mehrere Merkmale von den 
übrigen Spezies ab und dürfte mit denselben nicht näher 
verwandt sein. Ihre geographische Verbreitung ist auch eine 
andere, da sie in der Hylea vorkommt. 

Die übrigen sind im Osten der Campos-Zone zuhause 
und scheinen trotz der verschiedenen Entwicklung der Blät- 
ter unter sich nahe verwandt zu sein. 

Die Epidermiszellen der Blätter sind bei sämtlichen Spe- 
zies, auch bei X. globosa, im Querschnitt fast quadratisch, 
oft mit rotbraunem Inhalt. Nur die Aussenwände sind ver- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 91 


dickt und zwar stark. Wie schon ALB. NILSSON für X. insignis 
festgestellt hat, ist Wachs in denselben eingelagert. 


70. X. pilosa KUNTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 6. — SEUBERT, Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 215. — 


X. trichocephala V. PovrsEN, in Vidensk. Meddel. fra naturhist. Foren. 
Kjobenhavn. 1893, p. 119. 

Minas Geraes: Serra do Cipo (SENA in herb. SCHWACKE 
n..11736); (SELLOw n. 1381; GLaziou n. 19752). 

Die von KUNTH beschriebenen SELLoW’schen Exemplare 
sind »Queimada»-Pflanzen, d. h. sind auf einem Campo ge- 
wachsen, der vor kurzem vom Feuer abgeschwendet war. 
Die Blätter sind deshalb wenig entwickelt. Bei den von 
SENA und von GLAZIOU gesammelten erreichen sie eine Länge 
von 12 em bei einer Breite von bis 3 mm. 


71. X. ealostaehya V. PoursEN (1893), 


in Vidensk. Meddel. fra naturhist. Foren. Kjobenhavn. 1893, p. 118. 


Minas Geraes: (Grazrou n. 19951). 
Es scheint fraglich zu sein, ob diese von X. insignis ver- 
schieden ist. 


72. X. insignis Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 44 et tab. I, fig. 1. 


Minas Geraes: in campis alpestribus ad Serro Frio 
(MARTIUS). 


73. X. globosa Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 57 et tab. III, fig. 6. 


Venezuela: prope Esmeralda ad flumen Orinoco (SPRUCE 
n. 3244). 


XXII. Stirps X. vestite. 


Species elata, subbulbosa, foliis subteretibus v. leviter 
complanatis, usque 35 cm longis et 2 mm latis, acutis, cir- 
cumcirca pilosis, vagina tertiam fere partem folii occupante, 


92 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


superne lamina vix latiore; scapis subteretibus, usque 60 cm 
altis. Spica multiflora, ellipsoidea v. crasse fusiformis, 10—15 
mm longa, bracteis infimis nonnihil elongatis, 4—5 mm longis. 
una insuper mucrone usque 5 mm longo munita, intermediis 
obovatis, 6—8 mm longis, apice rotundatis, ferrugineo-castaneis, 
nitidis, subintegerrimis, area dorsali satis parva notatis. Sepala 
lateralia libera, subzquilatera, fere recta, lanceolata, ala 
carinali superne pilis ferrugineis villosa. 

Diese monotypische Stirps steht einerseits zu den X. 
pilose, andererseits zu den X. goyazenses in verwandtschaft- 
lichen Beziehungen. Von X. lanuginosa weicht sie durch den 
Bau der Ähre (die Area dorsalis der Brakteen, den zottigen 
Kiel der seitlichen Kelchblätter usw.) durchgreifend ab. Von 
allen. Xyridazeen zeichnet sie sich durch die Behaarung der 
Blätter aus. 

Sie ist im Nordwesten der Campos-Zone angetroffen 
worden. 


74. X. vestita MALME (1898). 
Xyrid. brasil, p. 12 et tab. fig. 1. 


Goyaz: (GLaziou n. 22247 et 22246), 


XXIII. Stirps X. goyazensis. 


Species elatz, scapis teretibus (foliis tenuioribus), foliis 
teretibus, 35—60 cm longis, vulgo 2—3 mm crassis, nervis 
numerosis percursis, levibus, in vaginam abeuntibus tertiam 
v. quartam fere partem folii occupantem, superne lamina 
vix latiorem. Spica satis pauciflora—multiflora, ellipsoidea 
v. obovoidea, bracteis infimis brevibus, intermediis ovalibus 
v. obovatis, apice rotundatis et sepe pilis ferrugineis ciliatis, 
area dorsali notatis. Sepala lateralia libera, lanceolata v. 
lanceolato-spathulata, apice sepe villosa, ala carinali saltem 
superne villosa. 


Conspectus specierum. 

I. Spica satis pauciflora, 5—8 mm longa, 4 mm crassa, 
bracteis intermediis apice fimbriato-ciliatis, area dorsali lan- 
ceolata notatis; — — — — — — — - -— - - — — — 
— — — X. goyazensis MAIME — — — — — — —— 75. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 93 


II. Spica multiflora, 10—15 mm longa, 7—10 mm crassa, 
bracteis intermediis eciliatis, area dorsali triangulari-ovata 
notatis.— — — ——————————————-— 
— — — X. veruina MALME — — — — 16. 

In der Tracht erinnert diese Stirps sehr an die X. rigida, 
weicht aber durch die längere, weniger scharf abgesetzte Blatt- 
scheide und die Blattanatomie von denselben ab. Die Epi- 
dermiszellen sind wenig mehr hoch als breit und haben aus- 
sergewöhnlich stark verdickte Aussenwände, während die 
übrigen Wände dünn sind [vergl. MALME, Svensk Bot. Tid- 
skr. Bd 3 (1909), p. 201]. 

Sie ist im Nordwesten der Campos-Zone zuhause. 


= 
i 


5. X. goyazensis MALME (1898). 
Xyrid. brasil., p. 8 et tab. fig. 6. 


Goyaz: (GLAzIOU n. 22245). 


76. X. veruina MALME (1898). 
Xyrid. brasil., p. 9 et tab. fig. 4. 


Goyaz: (GLAZIOU n. 22244). 
In der Tracht erinnert diese Spezies an X. teres. 


XXIV. Stirps X. rigida. 


Species szepissime elatze, cespitose, foliis teretibus v. 
nonnihil complanatis et nervis paucis (rarius numerosis) per- 
cursis, rarius ensiformi-linearibus, glabris, levibus v. rarissime 
minute tuberculatis, vagina bene evoluta, brevi (quintam 
fere partem folii occupante v. etiam breviore), sepissime jam 
superne lamina latiore. Spica multiflora, rarius satis pauci- 
flora, 8—12 mm, rarius tantum 6 mm longa, 5—10 mm, rarius 
tantum 3,5 mm crassa, bracteis infimis brevibus, intermediis 
nitidis v. saltem subnitidis, area dorsali discolore szepissime 
distincta, rarius subnulla notatis. Sepala lateralia libera, 
angusta, ala carinali superne, nonnumquam etiam in parte 
tertia media villosa, rarius superne ciliata v. fere nuda. 


94 ARKIV FÖR BOTANIK BAND 13. w:o 3. 


Conspectus specierum. 


I. Folia teretia, tetragona v. leviter complanata. 
1. Folia nervis numerosis (ultra 10) percursa, 1,5—2 
mm, rarius usque 3 mm lata. 


A. Folia teretia, 40—75 cm longa. Bractes spice fulvo- 
castane: et area dorsali magna, 2,5—4 mm longa, notate. 

Ala carinalis sepalorum lateralium in partibus tertiis 
media summaque manifeste ciliata v. superne villosa. 

— — — X. teres Aus. NILSSON — 15-8 Su LL us 


B. Folia nonnihil complanata, 20—30 cm longa. Bractez 
spice obscure castanese v. fuses, area dorsali parva, 
1,5—2 mm longa, notate. Ala carinalis nuda v. superne 
parece ciis ER 

— — — X. Wawre HEIMERL — — — — — — — — — 78. 


2. Folia nervis paucis, rarius usque 10 percursa, tan- 
tum usque 1 mm lata. 
A. Ala carinalis sepalorum lateralium superne pilis longis 
(vulgo albidis) villosa. 
a. Folia saltem superne tetragona. — — — — — — — 
— — — X. Regnellii ALB. NıLsson — — — — — — — 19. 


b. Folia teretia v. leviter complanata. 

4. Folia 0,5—0,s mm crassa, nervis 5 percursa. Ala 
carinalis sepalorum lateralium fere inde a basi pilis 
ferrugineis villosa. — — — — — — — — — — 

— — — X. sororia KUNTH — — — — — — — — — — 82. 


6. Folia circiter 1 mm lata, nervis 8—10 percursa. 
Ala carinalis tantum superne pilis albidis villosa. 
gg. Vagina foliorum spadicea, nitida. Sepala lateralia 
breviora; (circiter 6 mm longa) — 5 = hea 

— — — X. rigida KUNTH — — — — — — — — — — 80. 


63. Vagina foliorum ferrugineo-castanea, opaca. Sepala 
lateralia longiora (cireiter 7 mm longa). — — — 
— — — X. neglecta ALB. NiLSSON — — — — — — — 81. 


B. Ala carinalis sepalorum lateralium nuda v. prsecipue 
superne pilis brevissimis raris ciliato-scabridula. 

a. Folia nervis 4 percursa, vagina nitida. (Bractez inter- 

mediz area dorsali magna, circiter 4 mm longa, notate.) 

— — — X. filifolia ALB. NILSSON — — — — — — — 83. 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 95 


b. Folia nervis 5—10 percursa, vagina opaca. 

4. Folia nervis 5 percursa. Bractez spice area dor- 
sali minuta v. subnulla notate. Sepala lateralia 
acuta, nuda. 2 — —r — — - 

— — — X. quinquenervis MALME — — — — — — — — 84. 


8. Folia nervis circiter 8 percursa. Bractex spice 
area dorsali conspicua notatse. Sepala lateralia 
apice obtusa et villosa. — — — — — — — — — 

— — — X. neglecta ALB. NILSSON — — — — — — — 81. 


II. Folia ensiformi-linearia, 2—3 mm lata. (Bracteze 
spice spadicez v. tabacine. Ala carinalis sepalorum latera- 
lium nuda integerrimaque v. superne minute serrulata). — — 
— — — X. lucida ManME — — — — — — — — — — 85. 

Diese Stirps ist in der südbrasilianischen Araucarien- 
Zone und im Süden der Campos-Zone zuhause. Anatomisch 
ist sie dadurch charakterisiert, dass die Epidermiszellen sehr 
hoch (wenigstens doppelt so hoch als breit) und mit ringsum 
verdickten Wänden versehen sind [vergl. MALME, Svensk 
Bot. Tidskr. Bd. 3 (1909), p. 202]. 


X. lucida weicht morphologisch (durch die schwertför- 
migen Blätter und den kahlen Kiel der seitlichen Kelchblät- 
ter) erheblich von den übrigen Spezies ab und gehört viel- 
leicht nicht hierher. Sie scheint jedoch zu X. neglecta in 
. verwandtschaftlicher Beziehung zu stehen. 


77. X. teres ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 44 et tab. I, fig. 2. 


Minas Geraes: Ouro Preto (W. ScHWACKE n. 11258); 
(SELLOW; GLAZIOU n. 4286 et 8003; Przanno n. 133). 


Sao Paulo: pr. S. Bernardo in circuitu urbis (WACHS- 
MUND). 


Paraná: Piraguara, in paludosis (DusÉN n. 7761). 


Rio Grande do Sul: Cachoeira, in paludibus altis, gra- 
minosis (MALME II: 1058). 


96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 3. 


78. X. Wawr& HEIMERL (1906). 


Xyr. Herb. Wien. Hofm., p. 65 et tab. IV, fig. 7—8. — X. tortula Marr. f. 
robusta SzyszyLowicz, in BECK, Itin. princip. S.-Coburgi (1888), p. 94. — 
X. teres A. NILSS. f. obscuriceps MALME, Beitr. Xyrid.-Flora Südam. 
(1901), p. 7. 

Minas Geraes: Itatiaya, in paludibus alpestribus et in 
campo (WAwRA n. 411; ULE n. 3765; DusEN n. 146). 

Steht der X. teres sehr nahe und ist vielleicht nur eine 
Varietät derselben. Mit X. tortula hat sie nichts zu tun. 


79. X. Regnellii Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 43 et tab. IT, fig. 2. 


Minas Geraes: Caldas, in paludibus, inter gramineas 
altas (REGNELL III: 2050). 

Paraná: Curityba, in paludosis (DusÉN n. 2358). 

Rio Grande do Sul: Cruz Alta, in palude (Marwz II: 
1103); Cachoeira (MALME II: 1061). 

Misiones (Argentina): Santa Ana (A. DE LrAMas); Po- 
sadas, in palude graminosa (EKMAN n. 535). 

Paraguay: Sierra de Maracayu, pr. Ipe-hu, in stagnis 
(HASSLER n. 5034). 


80. X. rigida KuwTH (1843). 
Enum. plant. 1V, p. 15. — SEuBerr, Flor. brasil. fasc. XV (1855), p. 220. 


Paraná: (SELLOW n. 5069). 


Var. subneglecta MALME n. var. 


Rhizoma crassum, subverticale, radices crassiusculas emit- 
tens. Folia leviter complanata, 30—45 cm longa, 1—1,25 
mm lata (ceterum ut in X. rigida). Scapi subteretes, usque 
50 cm alti, circiter 1 mm crassi. Spica satis multiflora, ob- 
ovoideo-subglobosa, 8—9 mm longa, circiter 7 mm crassa; 
bracteze infimse ovate v. ovato-elliptiez, circiter 3 mm longs, 
obtusissim&, obtuse carinat&, area dorsali lineari, indistincta 
notatz, intermedi® ovales, 6—7 mm longs, 4,5—5 mm late, 
leviter cochleate, apice rotundat®, castanes v. ferrugineo- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 97 


castanes, nitide, margine tenui et paullulum lacerato, su- 
perne obtuse carinate v. omnino ecarinate, sub apice area 
dorsali cinereo-viridi, satis indistincta, lanceolata, 1—2 mm 
longa notate. Sepala lateralia inzequilatera, curvata, lineari- 
lanceolata, circiter 6 mm longa et 1 mm lata, apice acutius- 
eula et pilis ferrugineis, longiusculis villosa, ala carinali satis 
lata, in parte dimidia superiore parce fimbriato-ciliata, sub 
apice pilis ferrugineis, breviusculis parce villosa. 

Paraná: (SELLOW n. 4524). 

Diese Varietät weicht durch dickere Ähren, die viel klei- 
nere Area dorsalis der Brakteen der Ähre und den oben nur 
spärlich rostfarbig (nicht weisslich) zottigen Kiel der seit- 
lichen Kelchblätter von X. rigida ab. KrorzscH bezeichnete 
sie auf dem Etikett mit dem Namen X. castanea. KUNTH 
hatte sie mit Fragezeichen zu X. rigida hingeführt. SEUBERT 
betrachtete sie als mit X. longifolia MARTIUS identisch. 


81. X. neglecta Ars. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 45. 


Paraná: Guarapuava, in paludosis (DUSEN n. 11068); 
SELLOW n. 4834 & 4927). 


Var. seabridula MarwE n. var. 


Folia subteretia v. leviter complanata, 35— (saltem) 50 em 
longa, circiter 1 mm lata, acuta v. apice subulata, nervoso- 
striata, subtiliter tuberculata, abrupte in vaginam abeuntia 
satis amplam, 8—10 cm longam, ferrugineam, subopacam, 
eciliatam. Scapi subteretes v. inferne compressi, 60—70 cm 
alti, superne leves, inferne subtiliter tuberculati, basi vagina 
eireumdati ampla, circiter 15 cm longa, in apiculum brevem, 
subulatum excurrente, inferne ferruginea v. ferrugineo-casta- 
nea subnitida. Spica multiflora, ellipsoidea, 9—11 mm longa, 
6—7 mm, rarius usque 8 mm crassa; bractee infimae ovato- 
ovales v. ovato-elliptice, 3—4 mm longe, apice subrotun- 
date, indistincte carinate, intermediz elliptice, 7—8 mm 
longe, circiter 4 mm late, leviter tantum cochleate, apice 
obtuse v. acutiuscule, ferruginee v. ferrugineo-castanes, 
nitide, marginibus tenuibus, plus minusve revolutis et lace- 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 3. 7 


98 ARKIV FÖR BOTANIK BAND 13. N:o 3. 


ratis, superne carinat®, area dorsali cinereo-viridi, lanceolata 
v. anguste ovato-lanceolata, 2—2,5 mm longa notat®. Se- 
pala lateralia libera, inequilatera, subrecta, lineari-lanceolata, 
circiter 7 mm longa, vix 1 mm lata, obtusa, apice parce 
villosa, ala carinali satis angusta, in parte dimidia superiore 
parce serrulato-ciliata. S 

Santa Catharina: Serra do Mar, Boa Vista, »in Torf- 
sümpfen», 920 m s. m. (ULE n. 594). 

Die Urr’sche Pflanze weicht hauptsächlich durch fein- 
höckerige Blätter und die kürzeren untersten und etwas 
schmäleren mittleren Brakteen der Ähre von X. neglecta ab. 
Bei dieser Spezies sind jene etwa 5 mm lang, diese bis 8 mm 
lang und etwa 5 mm breit. 


82. X, sororia KUNTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 15. — SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 221. 


Minas Geraes: (SELLOW n. 1364). 

Erinnert durch die weniger scharf abgesetzte Blattscheide, 
die oft fein bewimperten Brakteen der Ähre und den weit 
unten zottigen Kiel der seitlichen Kelchblätter etwas an X. 
goyazensis. Die Blattanatomie ist aber die der »rigide». 


83. X. filifolia ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 43. 


Minas Geraes: Caldas, in palude, inter gramineas altas 
(LINDBERG n. 556; REGNELL III: 2051). 


84. X. quinquenervis MALME (1909), 
in Bull. Soc. bot. Genéve. 2. ser., I, p. 182. 


Minas Geraes: Itatiaya, Sitio de Ramos (E. GOUNELLE). 


85. X. lucida MALME n. sp. 


Cespitosa, rhizomate subverticali, crasso, radices cras- 
siusculas emittente. Folia ensiformi-linearia, 35—-50 cm longa, 
2—3 mm lata, supra vaginam angustiora, acuta, levia, gla- 
berrima, nitida, subtilissime nervoso-striata, in vaginam ab- 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 99 


rupte abeuntia satis amplam, 8—10 cm longam, eciliatam, 
obseure castaneam v. spadiceam nitidamque. Scapi subtere- 
tes v. leviter compressi, bi- v. unicostati, 40—50 cm alti, 
circiter 2 mm lati, eves, glaberrimi, nitidi, basi vagina cir- 
cumdati ampla, 15—18 cm longa, in apiculum foliaceum 
usque 2,5 cm longum excurrente, inferne castanea v. spadicea 
nitidissimaque. Spica satis multiflora, obovoideo-ellipsoidea, 
circiter 12 mm longa et 8 mm crassa; bractez infime ovate, 
4—5 mm longs, obtusissime v. apice rotundatz, area dorsali 
satis indistincta, ovato-lanceolata notatz, intermedi& elliptice, 
8—9 mm longe, 5—6 mm late, paullum cochleatz, apice ro- 
tundatz, subcoriacee, spadicee v. tabacins, nitide, margini- 
bus tenuibus, plus minusve revolutis et sepe nonnihil laceratis, 
sub apice indistincte carinate v. omnino ecarinate, area dor- 
sali opaca, anguste ovato-lanceolata, circiter 3 mm longa 
notate. Sepala lateralia libera, inzequilatera, leviter curvata, 
lanceolato- v. lineari-spathulata, circiter 7 mm longa, 1,5—2 
mm lata, apice obtusissima, ala carinali satis lata, eciliata 
integerrimaque v. superne paullum serrulata. 

Santa Catharina: Campo Alegre inter Joinville et Sao 
Bento, »auf sumpfigen Wiesen» (SCHENCK n. 1347). 


XXV. Stirps X. uninervis. 


Species czspitosa v. subbulbosa, elatior, foliis subtere- 
tibus, vulgo 25—30 cm longis, vix 1 mm latis, uninervibus, 
levibus glaberrimisque, vagina sextam fere partem folii occu- 
pante, jam superne lamina multo latiore; scapis gracillimis, 
teretibus, usque 75 em altis. Spica satis multiflora, obovoi- 
deo-subglobosa, 7—8 mm longa, bracteis infimis brevibus, 
intermediis obovato-ovalibus, circiter 6 mm longis, tenuibus, 
subpellucidis, nitidis, subintegerrimis v. apice minutissime 
laceratis. Sepala lateralia libera, straminea, inzquilatera, 
lanceolato-spathulata, 5—6 mm longa, ala carinali inferne 
eciliata, superne pilis longiuseulis fimbriato-ciliata. 

Diese monotypische Stirps ist im Süden der Campos- 
Zone (im Nordwesten von Sao Paulo) angetroffen worden. 
Ihre Stellung ist mir völlig unklar. Betreffs der Blattana- 
tomie [vergl. Marme, Svensk Bot. Tidskr. Bd. 3 (1909), p. 
205] steht sie isoliert in der ganzen Gattung. 


100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


86. X. uninervis MALME (1908), 


in FEDDE, Repert. spec. nov. V, p. 101. 


Sao Paulo: Villa Franca, in palude (RIEDEL n. 2371; 
LUND). 

SEUBERT (Vidensk. Meddel. fra naturhist. Foren. Kjo- 
benhavn. 1872, p. 119) hat Lunp’s Pflanze zu X. tortula ge- 
führt, von der sie jedoch weit verschieden ist. Wahrschein- 
lich hatte er z. Z. kein Belegexemplar von X. tortula, die 
damals noch sehr spärlich in den Herbarien vorhanden war, 
zum Vergleiche bei der Hand. 


Index nominum. 


Pag. 
Xyris acutifolia (HEImerL) MALME . 2 .) 2.0.95) MEME 2 
X. americana Aupurr (Abolboda) . . 2 02 Er 
X. americana GRISEBACH (sy pa Pe ee NO 
X. andina MALME. .. . ... Guided Ae M M 
X. arescens KUNTH (synon.) . 2 V oese Pi clear al OS ONS) 
X. asperata Kunte(synon,) . ; EN A CMM DEDI 
X. asperula Martius . . . sur AUD, Gtr GE Ga ars 
X. asperula SEUBERT (synon.) . io’ 87 SR be ae EDI VO 
X. asterocephala SEUBERT (synon.) ecce osi nol Bo ee LEAD 
X. Augusto-Coburgi SEXSZYLOWICZ. . ess . ee 
X. bahiana MALME . . . Togo coc ew cR e eom 
X. bicarinata  GRISEBACH (Eüxyris) US RR Rese DET 
X. Blanchetiana MALME . . o2 GUD VOR VY ERBETEN 
X. blepharophylla KUNTH (synon.) .sidus .gibyldim alba 
X.... blepharophylia, MARTINS): u... 148. „el popes tie elec em ees 
X. calcarata HEIMERL . . Pree SS ac ons fll 
X. calostachya V. A. POULBEN . a ee DO. - 9. 2 Serie 23! E 
X. ciliata TEUNBERG . I 2735. 2 0 2 1999 PALO 
X. columbiana MALME . . . . ec. sQ uq AC SC) 
X... commixta. MALE, « i05 ho sono. ola bn MET OR 
X..concimna N. E; BROWN ord de dello un ee 
X. consanguinea KUNTH . . . 7 . .. no: 2 ESS 
X. cristata ALB. NiLssoN (synon.) MEETS ore 


X. eriophylla RErOHENBACH” "MU Duo SAD 


MALME, XYRIS L., UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 


glabrata GRISEBACH . ...... 
glandacea ALB. NILSSON ; 
giaucescens MALME . 5 2 2... 
Glaziowii ALB. NıLsson (synon.) 
globosa Ans. NILSSON . . ss si kr 
goyasensis MALME . 5552. 
gracilescens MALME . : . . =... 
graminosa Pout ap. Martius. . 
Grisebachii MALME : 
guaranitica MaLmE . 2 . s 7... 
guianensis STEUDEL 

hymenachne Martius . . 

» var angustifolia MALME (synon.) 
Dus SEUBERT: . J 3 Ballen; 
insignis -AEB. NILSSON . 2 9 2. 2 s .7. 
involucrata NEES ab ESENBECK . . 
lacerata PoHL ap. SEUBERT . . . . 
levigata ALB. NILSSON . 
lanuginosa SEUBERT Mm s 
leptostachya NMALME ;. = . ss «=. 
lomatophylla Martius. ...... 
longiceps MALME . s «+... ... 
longifolia MARTIUS 
longiscapa ALB. NILSSON . 
lucida MALME 
Martiana SEUBERT (synon.) 
megapotamica MALME (synon.) 
Mertensiana KOERNICKE ap. Marne 
metallica KLOTZSCH ap. SEUBERT . : 
minarum SEUBERT. . 2 2. . . . 2 © ss 
montivaga KuNTH . . 5 

» var. microstacha ya ALB. NILSSON 
navicularis GRISEBACH (Euxyris) . 
neglecta ALB. NILSSON . : 

» var. scabridula Marae 
nigricans ALB. NinssóN o: (0) SAUL. u, 
Nilssonü MALME . . 2 9 27. 
nubigena KUNTH . . . J xn 
obtusiuscula ALB. NILSSON DI 

» var. itatiayensis Mara . 3 
paraönsis PogPPiG ap. KUNTE . 
pilosa KUNTH . 2. 24 MOA 
X. plantaginea Martius . . . . 


ibid dips 


. 


RR E BURN DAN REPERIRAS URINE BUNTEN 


Y 


PHAR 


Y 


MR 


X. extensula MALME (synon.) . . . . . . .. 
Bx Dnhfola Amp. NILSSON 4.9 1.0 PU. 
X. filiscapa MALME ern yay 
AX. fusca ALB. NILSSON . . . BAT ee s MA 
X. Gardneri MALME (synon.) , 


101 


Pag. 
45 
98 
50 
58 
50 
66 


102 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


Pag 
X. planiaginea var. areata ALB. NILSSON san) ze pee 72 
X. platystachya Aus. NinssoN ap. MALME.. ware m le. Ta 
X; pterygoblephara STEUDEIK . . . ENE oT 
X. quinquenervis MALME . . . . . . « « TERES 
X, radula Maume (synon) |. ... . « cies RM DEDE 
X. RHegnelhi Aue. NILSSON JK. . . . « « «2 BB 2S 
X restiacea NARTIUS, (synon.) . - . ..”, ss EE 75 
X: Riedeliana ManwE (synon.) . . . 0 |) Santee 
X. rigida KUNTH . . . a pe) GAERUIEECPE SL EEG 
> » var: subneglecta Marne . lea erh 
X. rigidiformis MALMB 2... 2) won Se De 
X, rubrolimbata HDEIMERL. . . . 0... “Al <5) BE 
X. rupicola KUNTH 2. sie . . . 0M. eee eee S 
X. savannensis MIQUEL . . n oo 39 & BST DS 
» » var. glabrata SEUBERT - 5 2. s ENS Ba E 
» » var. procera MALME ... . 1 ee SMS 
X. schizachne Martius. . . . « . 5, n AGPTESÍÉ u P 
X. setigera ALB. NILSSON (synon.) "o ver alie: VET 20 e NR COH 
X. setigera OLIVER |. . . . . = « = « = ec Se TCR EU 
X. Seubertü ALB. NITSSON . . . . - = « Vo NIB 
X. simulans ALB. NILSSON. : e esxidled&a ema HR (Gt 
» » var. subtortula MALME . «mine. ax duod toL DIE 
X. sororiü KUNTH... ... . . 0.22051 SE MIND 
X. spectabilis MARTIUS . . . = = 0 « « STERNE REIN 
X. Spruceama MALME . . . .. . . « 2 T 
X. stenocephala MALME . . . a . . «|. OSEE 4B 
X. stenophylia Aus. NILSSON . . . u. UBER 
X. strobilifera KuwTH (synon.) . = . . . SINE HP ES 
X. subsetigera MALME . . . . . « 5 WOBAIDA Ax pests ror 
X. subtenella MAıme (synon. . . ... . "= Be eee 
X. subulata Ruiz & PAvON . . . : hada pooped "99 
» » var. acutifolia Hermern (synon.) . cC eade me den O20 
» » var. macrotona ALB. NIUSSON; Suse RIDERE 39 
X. subuniflora MALME. . . . . zul Ha RESET 
X. tenella KUNTH . . . eos ^s RS NOU tet 
» ^ forma extensula Mame . 0. v ee ee: nonse TES 
» » ' forma subtenella. MALME' sum ee. 
» » var. Lepriewü MALME |. 959) Beene) Rt 
» » var Riedeliana MALME . . . . WDR 
X. teres ALB. NILSSON . . elas DR NICO, 
» » forma obscuriceps MALME (synon.). uS us seul ele 95 
X. tortula MARTIUS . . . . suas Mo eei v. 99 
» > — var. robusta SaYszyLowicz (synon.) . eter ae 9b 
X. trachyphylla Martius. . . ; 7. ots "iR B5 
» » forma itacolumitica MALME o^ aae Rab 
» » forma scaberrima "MALME . «5. Lesen EEE 
> » var. glaucescens MALME .... « AED 


» » var. subglaucescens MALME . 204 ua onenia S6 


MALME, XYRIS L, UNTERGATTUNG NEMATOPUS (SEUBERT). 103 


Pag 
X. trichocephala V. A. PoursEN (synon.) .......... 91 
X. triquetra O. Kuntze (Rhynchospora). ..........2,4 
X. Uleana Mame E. A: IE EL Vv; 
MENTA MAULME | EE LX. I n om.r we 5 x» « 100 
me wvselans MALME . . ss :. =. QEON PECES o8 
Ban MALME Go ees ore Tae la eo tox 7k ew 77 
X. verwina MALME Ds Pr rotera tie IEEE -- 
NE cDMawE. 5 MES oss ono zou. 92 
Ecuupara HUMBOLDT & MUNTH ... : . le 5 . 2. o... DA 
INST HHMERL. LEER. 1 9. o 3 söm $6 e € 96 
NEU VOLRWdes ÖLTVER C. D. 1 7:1 Vo ----..x AT 
M rubrückneri HEIMBHELA .. 2.2 = 2 wis sees 3: 2 75 


Addendum. 


In Clavi stirpium omissa est stirps (XVIII) X. subsetigere. In- 
seratur p. 31 post st. X. graminose. Hee sepalis lateralibus 
gaudet liberis, illa postice alte connatis. 


Tryckt den 19 augusti 1913. 


Uppsala 1913. Almavist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


| ! iz 
: fe 17 ‘ey Set E 
ROT Fran) adeoTkdmw A Sarre Ag are 
i "1 
| 


o". 
i il | € nod. 
Tar 
Fr T 
dL tit 
> i u 
hd ' * a t é 
Li 
! u 
* 
| Nr 
1 LI - r] 
> LI 
x, 
er 
x 2 HT 4 
7, LJ 


gia 


Wants DH I suis 5 sesta deti N 


Vo dvinend al PRA sa ine ee 


a OUI 
. : i Lo wa ME Meas 
j M "IERI fall “ik 2 all 

Nor E- L | 
| hy a is 

7 B | 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. N:o 4. 


Bidrag till kännedomen om sötvattensalgerna 
i Sverige. 


E 


Algfloran vid Uppsala. 
Af 


G. R. CEDERGREN. 


Med fyra figurer i texten. 


Meddelad den 9 april 1913 af G. LAGERHEIM och O. JUEL. 


Sysselsatt sedan nägra är tillbaka med studier öfver söt- 
vattensalgerna, har jag kommit att ägna uppmärksamhet 
äfven ät algfloran omkring Uppsala. Detta ej därför, att 
denna skulle vara särskildt rik och intressant, utan af det 
skälet, att jag där haft tillfälle att samla material och göra 
iakttagelser under olika tider af äret. 

Det mesta materialet härstammar frän den samling af 
dammar, som träffas sydväst om staden, i Lassby backar 
och Norbyskogen i H:a Trefaldighets socken. Prof hafva 
tagits äfven från andra lokaler i stadens omgifningar i Gamla 
Uppsala, Vitulsberg, Vaksala, Danmark, Flottsund etc. 

Det är att vänta, att mycket nytt ej kan anträffas i ett 
litet, begränsadt område, så väl undersökt som Uppsala. 
Här hafva längre eller kortare tid verkat våra främste kän- 
nare af sötvattensalgerna. Jag vill endast nämna namn 

Arkiv för botanik. Band 13. N.o 4. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


sådana som BORGE, CLEVE, LAGERHEIM, LUNDELL och WITT- 
ROCK. Deras publikationer, som innehälla iakttagelser frän 
Uppsala, anser jag ej nödigt att här uppräkna i en kort 
öfversikt som föreliggande bidrag till Uppsala algflora. Vid 
några af de sällsyntare arterna är 1 det följande anmärkt, 
om de äro funna förut vid Uppsala. 

Att en del för omrädet nya arter anträffats, torde fä 
tillskrifvas den förändring af de gamla, klassiska lokalerna, 
som under de senare ären inträdt. Denna förändring har 
dock tyvärr oftast varit till det sämre, i det att mänga lo- 
kaler blifvit nästan alldeles förstörda, 1 andra hafva alg- 
formationer, som tidigare varit förhärskande, efterträdts af 
andra, artfattigare. Att närmare ingå härpå är lämpligare 
vid diskussion af algsamhällena, som författaren hoppas få 
framdeles ingå på. 

Listan af arter kan synas liten. Artantalet skulle också 
kunna ökas något, om tid offrades på noggrant genom- 
sökande af det samlade materialet. Men dels är florområdet 
fattigt, beroende möjligen på terrängen och underlagets be- 
skaffenhet och dels har undersökningen af algfloran utförts 
med det syftet att få utrönt, hvilka vanliga arter som äro ka- 
rakteristiska för de olika algsamhällena. (Prof från äfven myc- 
ket nära hvarandra belägna dammar hafva omsorgsfullt hållits 
isär och sammanblandning undvikits för att studera dammarnas 
individualitet.) Vissa släkten af Desmidiaceae, en af våra 
största algfamiljer i Sverige, äro påfallande sällsynta vid 
Uppsala. Så träffas endast undantagsvis arter af Xanthidium 
och Arthrodesmus. Af släktet Staurastrum äro endast ett fåtal 
arter vanliga. Bristen på arter af ett släkte som detta stora 
kan väsentligt inverka pa en artlista. Af Oedogoniacéer finnas 
många arter i florområdet, men jag har ej lyckats bestämma 
flertalet af dem på grund af saknad af fullständiga exemplar: 

Algmaterialet innehåller naturligen äfven cyanophycéer 
och peridinéer, men af dessa båda grupper äro ännu endast 
få arter bestämda och de kunna lämpligen behandlas för 
sig senare. 

Jag ber har att få framföra mitt tack till kand. O. 
LUNDBLAD, af hvilken jag erhållit en värdefull samling alger 
(c. 100 nummer) från olika delar af Sverige. Af dessa prof 
äro ett 30-tal insamlade vid Uppsala. 


G. R. CEDERGREN, SOTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 3 


Öfversikt öfver algformationerna. Algfloran vid Upp- 
sala måste, som nämnts, anses såsom tämligen enformig och 
fattig i jämförelse med många andra trakter, där jag till- 
fälligtvis insamlat prof. Man kan dock urskilja flere olika 
formationer. Här nedan upptagas hufvudsakligen endast de 
gamla välkända, som kunna anses äga giltighet öfver större 
områden af vårt land. En del mindre utredda formations- 
typer, jag funnit här, förbigås i detta sammanhang, till dess 
jag fått kontrollera, i huru stor utsträckning de kunna hafva 
analoga utbildningar inom andra florområden. Därför ingår 
jag ej nu på någon analys af algsamhällena, utan hoppas få 
återkomma därtill vid annat tillfälle. 

Det mesta af området omfattar dammar med en ena- 
handa algflora, med ungefär samma, ständigt återkommande 
kombination af arter. Modifikationer eller utveckling i någon 
viss riktning finner man i dammar med förändrade yttre 
betingelser. Antingen kunna dammarna vara starkt beskuggade 
och därför kalla och olämpliga för flere algarters existens; 
andra äro starkt förorenade och hafva fått en säregen prägel 
genom dominans af saprofila alger. En hel del sådana finnas 
uppräknade af KorkwrrZ i hans arbeten (t. ex. KOLKWITZ 
1911). 

Dammar med klart källvatten visa en särskild alg- 
flora, som något påminner om det rinnande vattnets, det är 
bäckarnas, forsarnas, vattenfallens och strändernas formationer, 
hvilka hafva många gemensamma drag. Vågskvalpet i litoral- 
zonen utöfvar nämligen samma inflytande på algerna som 
forsar o. dyl. För att få en gemensam beteckning för dessa 
formationer eller rättare facies har jag sammanfattat dem 
såsom de filokinetiska algernas formationer, på grund 
af deras förkärlek för rinnande eller ofta upprördt vatten. 

Genom igenväxning af höga växter, Hquisetum, Phrag- 
mites m. m., som befordrar stagnation af vattnet i litoral- 
zonen, kan denna öfvergå till vanlig dammformation. Genom 
detta exempel ser man, huru lätt de olika formationerna 
kunna ledas öfver i hvarandra. 

Stark igenväxning af dammar har en särskild inverkan 
på algfloran, ofta till förmån för diverse alger, speciellt epi- 
phyter och desmidiacéer. Öfvergång från denna sista typ er- 
hålles lätt till följande formation. 

De sphagnofila algernas formation (HANSGIRG Z. 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


Kenntn. haloph. etc. pag. 9). Denna sönderfaller i minst två 
väl skilda underafdelningar, som kunna i analogi med för- 
hållandena inom växtgeografien benämnas Sphagneta desmi- 
diosa och Sph. naviculosa efter de alggrupper, som karakte- 
risera dem. Betingelserna för dessa båda äro föga kända, 
men möjligen är Sphagnetum naviculosum af mer temporär 
natur än den andra. Vidare tyckas inflytanden från ämnen i 
underlaget spela en viss roll. 

Af ännu mer temporär natur är regnvattenalgforma- 
tionen (BoHLuiNn, Morph. Biol. alg. p. 524!) eller den om- 
brofila formationen, som den skulle kunna kallas. Denna 
är dock ej så vackert utbildad vid Uppsala. 

Mycket karakteristisk är de våta klippornas eller 
berghällarnas formation, som i regel träffas, där vatten 
sipprar ned utefter klippväggar, vare sig det nu är grund- 
vatten, eller vattnet kommer från någon vattensamling i 
närheten. I ett nyligen utkommet arbete (SCHADE, p. 134) 
omnämnes denna formation såsom »Grünalgenfacies». Hit 
kan räknas också de senare af SERNANDER (SERNANDER, pag. 
812) beskrifna bergssegorna, men de utgöra en annan facies 
än den föregående och karakteriseras af cyanophycéer. Den 
facies, som jag här särskildt vill framhålla, är karakteriserad 
af gröna alger. Karaktärsalg är Cylindrocystis, men därjämte 
förekomma Penium-arter, Cosmarium (t. ex. notabile, micro- 
sphinctum) Ulothrix sp. m. m. Se äfven LAGERH., Stockholms- 
traktens Pediastréer etc. (pag. 49). Denna formation skulle 
jag vilja beteckna såsom den staktofila (grek. oraxrös dry- 
pande, våt af droppar). 

Skulle det vid framtida undersökningar visa sig, att 
cyanophycéfacies eller bergssegorna äro betingade af en rikare 
tillgång till kväfveföreningar, och härför tala möjligen före- 
komsten i dem af saprofila lafvar (cfr SERNANDER pag. 843) 
bör den utbrytas såsom en själfständig afdelning, skild från 
»Grünalgenfacies», hvilkens konstituenter ej visat sig vara 
saprofila. 

De aerofila formationerna ser man öfverallt, på träd- 
stammar, stenar, murar etc. De äro af olika natur. 

Nedanför trädstammar på fuktig jord, men äfven några 
dm upp på stammen, är mycket vanlig en formation, som 
jag benämner Hormidiumformation efter dess karaktärsart 
Prasiola crispa, oftast uppträdande i Hormidium-stadium. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 5 


Här ingå äfven andra alger af tvifvelaktig ställning (cfr 
HEDLUND, Polymorph. aerobiot. Klorofyc., pag. 516—517). 
Prasiola-formation kan denna ej kallas, enär detta namn re- 
dan är användt om den formation (SERNANDER, p. 832), som 
bildas på de s. k. fägeltopparna af andra arter, vanligen 
Prasiola furfuracea. 

Hormidiumformationen är af saprofil natur. Vid regn 
och töväder nedsipprar vatten från trädstammarna med- 
tagande diverse ämnen, som förts dit af vinden. Pä vintern 
kan man ofta efter töväder se snön rundt omkring träd- 
stammarna färgad af det neddroppande vattnet. Det är 
tänkbart äfven, att lafsyror hafva nägot att betyda för tref- 
naden af Prasiola, men det fordras experimentella under- 
sökningar, för att med visshet kunna yttra sig i denna fräga. 
Äfven i Hormidium-formationen förekomma -saprofila lafvar 
(SERNANDER, pag. 854). Genom sin saprofila natur träffas 
den vackrast utbildad på sådana lokaler, där tillgång finnes 
till näringskällor, t. ex. invid större människosamhällen. Sa 
skrifver t. ex. 'REINscH (Algenflora mittl. Franken. p. 232) 
om »Hormidium murale»: »Auf feuchtem schattigem Boden 
am Rande von Gartenwegen, in Parkanlagen, in Alleen». 
Sannolikt anade han ej orsaken hvarfór just dylika lokaler 
voro företrädesvis omtyckta af denna alg. 

Mindre saprofila och fuktighetskräfvande äro Pleurococcus- 
och Trentepohliasamhällena, som böra betraktas sásom i hvar- 
andra öfvergäende facies af den typiska aerobiontformationen. 


De funna arterna fórdela sig pä olika familjer pà föl- 
jande sätt: 


I. Klass Conjugatae. 
1. Fam. Zygnemataceae 9 arter. 
2 >» — Mesocarpaceae. 
3. » Desmidiaceae 122 arter + 27 var. S:a 131 
Arter,. 27 Var. 
II. Klass Chlorophyceae. 
A. Ser. Protococcales. 
1. Fam. Volvocaceae 2 arter. 
>  Tetrasporaceae 5 arter. 
Pleurococcaceae 1 art. 
»  Oocystaceae 4 arter. 


H C2 bo 
Y 


6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


5. Fam. Hydrodictyaceae 3 arter + 2 var. 
6. »  Coelastraceae 10 arter + 3 var. S:a 25 arter, 
5 var. 
B. Ser. Schizogoniales. 


- 


7. Fam. Blastosporaceae 1 art. S:a 1 art. 


C. Ser. Chaetophorales. 
8. Fam. Utotrichaceae 1 art. 


9. » Chaetophoraceae 4 arter. 

10. »  Herposteiraceae 1 art. 

11: »  Microthamniaceae 1 art. 

12; »  'lIrentepohliaceae 3 arter. 

13: »  Coleochaetaceae 3 arter. S:a 13 arter. 


D. Ser. Oedogoniales. 
14. Fam. Oedogoniaceae 4 arter. S:a 4 arter. 


E. Ser. Cladophorales. 
15. Fam. Cladopharaceae 2 arter. S:a 2 arter. 


F. Ser. Siphonales. 
16. Fam. Vaucheriaceae 2 arter. S:a 2 arter. 


III. Klass Heterokontae. 


1. Fam. Confervaceae 5 arter + 2 var. S:a 5 arter, 
2 var A 


IV. Klass Florideae. 
1. Fam. Helminthocladiaceae 2 arter. S:a 2 arter. 
S:a 185 arter, 34 varieteter. 


Däraf äro 3 arter och 12 varieteter förut ej angifna från 
Sverige, nämligen: Gonatozygon Kinahani, Penium libellula 
var. intermedium, Closteriwm acerosum var. elongatum, toxon, 
Pleurotaenium | truncatum var. granulatum, |. P. trabecula v. 
elongatum n. var. Huastrum oblongum var. depauperatum, 
ansatum var. pyxidatum, Turnerii, binale f. hians, Cosmarium 
undulatum var. Wollei, notabile f. media, speciosum var. Rosta- 
finskii, Xanthidium antilopaeum var. oligacanthum, S auras- 
trum granulosum f. connexa. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 


Conjugatae. 


1. Fam. Zygnemataceae. 


Zygnema AG. 


1. Z. stellinum (VAUCH.) CLEVE. 
Lassby backar, Norbyskogen och sannolikt flerestädes. 


2. Z. cruciatum (Vaucu.) ÅG. 


Spirogyra LINK. 


1. Sp. longata (VAvcH.) Kürz. 

Long. zygosp. 65 v; lat. 34 v. 

Kina nära Uppsala. Äfven i ett prof fràn samma lokal 
insamladt af kand. LUNDBLAD. Fertil i september. 

2. Sp. porticalis (VAUCH.) CLEVE. 

Lassby backar i stenbrott m. fl. ställen. 

3. Sp. majuscula Kütz. var. brachymeres (STITz.) Ras. 

Lassby i stenbrottsdammar. 

4. Sp. crassa Kürtz. 

Lokal lika föregäende. 

5. Sp. gracilis (Hass.) Kütz. v. flavescens (Hass.) Ras. 

Long. zygospor. 62 v; lat. 30,5 y. 

Ekeby tegelbruk i en lergrop. Fertil i september. 

6. Sp. bellis (Hass.) CROUAN. 

Lat. zygosp. 61—70 u; crass. cell. veg. 70 v. 

Grindstugan. 

7. Sp. insignis (Hass.) Kitz. var. fallax Hansc. 

Cell. veg. 33,5—39 w crass. Zygospor. aflàngt elliptiska, 
med det mellersta skiktet brungult och nätädradt. Det 
yttre skiktet färglöst och slätt. 

Long. zygosp. 98—123 u, lat. 42—56 m. 

I en damm med lerbotten vid Gamla Uppsala. Fertil i 
augusti 1910. 

Denna alg öfverensstämmer bäst med den form, som af 
NORDSTEDT utdelats i NORDST. & WiTTR., exs. fasc. 20, n:o 
958. Mycket närstäende är äfven Sp. reticulata NORDST. i 
Bot. Not. 1880. 


8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


2. Fam. Mesocarpaceae. 


Mougeotia (Ac.) WITTR. 


M. sp. diversae steriles. 

Detta släkte är däligt representeradt vid Uppsala. Sanno- 
likt hafva arterna ej tillräcklig stark kalkhalt för att trifvas. 
I prof frän silurtrakter, t. ex. Öland och Kinnekulle, har jag 
funnit arter af detta släkte starkt dominerande. WITTROCK 
har påpekat samma förhållande äfven för Gottland (Wrrr- 
ROCK Öl. Gtl. Alg.). 


3. Fam. Desmidiaceae. 


Gonatozygon DE Bary. 


1. @. Kinahani (ARcH.) Ras. 

Long. 294 u; lat. 14 m. 

Kloroplaster med 8 pyrenoider i hvarje. 

Sällsynt. Lassby backar. Ny för Sverige. Kan förbises 
och möjligen förväxlas med Mougeotia, hvilken lätt af vissa 
orsaker sönderfaller (cfr BENECKE, Mechanismus u. Biol. etc.). 


Spirotaenia BIEB. 


1. Sp. condensata BIEB. 
Vitulsberg, Vaksala socken, riklig. Den vanligaste arten 
i Sverige af släktet. 


2. Sp. obscura RALFS. 

Long. 145,5—204,5 »; lat. 16—25,2 v. 

Funnen en gång i rent prof vid Vitulsberg i små regn- 
vattenpölar. Vid profvets insamlande (aug.) voro individerna 
stadda i liflig delning och därför ofta oregelbundna och sneda 
efter delningen. Arten för öfrigt sällsynt i Sverige. 

3. Sp. parvula ARCH. 

Long. 34,5 w; lat. 6,4 v. 

Vitulsberg liksom de bäda föregäende. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 9 


Cylindrocystis MENEGH. 


1. C. Brebissoni MENEGH. 

Gottsundabergen, Lassby backar staktofil. 

Zygosporer fran Lassby backar tyckas tillhöra v. minor 
W. & G. S. West, som ej är anmärkt frän Sverige. De kvar- 
sittande cellerna mindre än hos typen. De öfverensstämde 
med figur 11. Pl. V i Wasr’s Mon. I. 


Netrium Nia. 


1. N. digitus (EHRENB.) Irzias & ROTHE. 

Allmän; Norbyskogen, Lassby backar, Valsätra, mellan 
Valsätra och Norby (LUNDBLAD), Vitulsberg. 

Utbredn. i Sverige Sk.—Lappl. (14 landskap). 


2. N. interruptum (BRÉB.) LÜTKEM, 
Kronoparken vid Knäppinge backe. 


Penium BRÉB. 


1. P. libellula (Fockn) NORDST. 

Lassby backar, Norbyskogen. 

var. interruptum W. & G. S. Wzsr. 

Long. cell. 117 u; lat. 25 wu. 

Lassby backar. Förut endast i Äsele Lappmark, Njutum 
(BonaE 1913). 

var. intermedium Roy & Biss. 

Mycket mindre än typen. 

Lassby backar. Var. ny för Sverige. 


2. P. spinospermum JOSH. 

Long. 31,5 u; lat. 14 u. 

Sporer ej anträffade. Bestämning därför osäker. Vege- 
tativa celler ófverensstàmma väl med figurer af arten. I 
WEstT’s monograph I p. 78 äro JosHUA's matt (JosH. New a. 
rare Desm. p. 35) korrigerade. E 

Lassby backar. Anmärkt fran Halland af Borge (Algenfl. 
v. Schweden, p. 14) men üfven han anger bestümningen sá- 


som »mycket osüker». 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


3. P. spirostriolatum BARKER. 
Lassby backar; Kábo (LUNDBLAD). 


Closterium NITzZscH. 


1. Cl. cynthia DE Nor. 

Kina vid Uppsala, bland Sphagna. 

2. Cl. didymotocon Corda. 

Valsätra, Lassby backar. 

3. Cl. costatum ÜORDA. 

Norbyskogen, ej vanlig. 

4. Cl. striolatum EHRENB. 

Allmän. Norby, Kina. Sannolikt den vanligaste arten 
af släktet i Sverige. Utpräglad kosmopolit; i alla världs- 
delarnas bäde kalla och varma delar. 

5. Cl. intermedium RALFS. 

Valsätra, Norby. 

Varierar i bäde form och proportioner. Man jämföre 
t. ex. måtten på följande två individ.: | 


1) Long. 233 v; 2) Long. 406 
lat. 17 u lat. 26,5 
299: 17 = 13,7; 406 : 26,5 — 15. 


Det längre ex. afviker frän typen genom sina punktrader 
mellan striorna. För ófrigt typisk med afseende pà form och 
striering. Det är möjligt, att den tillhór nägon för författaren 
obekant art. 

6. Cl. Dianae EHRENB. 

Lassby backar invid Käbo Gärde (LUNDBLAD). 

7. Cl. parvulum Näc. 

Vid Sjödy, Vitulsberg, bland vattenmossor. 

8. Cl. Venus Kürz. 

Lassby backar, bland vattenmossor. 

9. Cl. moniliferum (Bory) EHRENB. 

Allmän. Mellan Valsätra och Norby (LUNDBLAD). 

Öfre Föret (LUNDBLAD). Norbyskogen. 

10. Cl. acerosum (SCHRANK) EHRENB. 

Kronoparken. 

var. elongatum BREB. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 11 


Long. 587 u; lat. 33 y. 

Strierad. Hufvudarten är oftast ostrierad. 
En vattengrop nära Norby (LUNDBLAD). 
Var. ny för Sverige. 


11. Cl. lanceolatum Kürz. 

Botaniska trädgärden, kalidarium, i en glasburk med 
vattenväxter mycket riklig. Arten förut angifven endast fran 
Västra Sverige (Dalsl.) och Uppsala bot. trädgård. Från den 
senare lokalen uppgifven af LUNDELL (p. 79), men han yttrar 
ej, om den träffats ute eller i växthusen, endast »in horto 
botanico Upsaliensis, copiose». Äfven i Västergötland har 
jag funnit arten, nära samma lokal, hvarifrån den förut 
omnämnts. 

12. Cl. lunula (Mürr.) Nirzscu. 

Norbyskogen. 

13. Cl. cornu EHRENB. 

Valsätra. 

14. Cl. tumidum Jones. 

Kina mellan Valsätra och St. Djurgärden. 

15. Cl. toxon WEST. 

Long. 170 v; lat. 8,5 y. 

Norbyskogen. 

Ej omnämnd frän Sverige, men arten synes vara funnen 
där förut. Antagligen hör till Cl. toron den af CLEVE (Bi- 
drag till känned. Sveriges sötv.-alg. fig. 9) afbildade »Closte- 
rium gracile?». Cl. toxon var dä ännu ej beskrifven och 
Creve för sin alg med tvekan till Cl. gracile BRÉB. Hans 
matt äro long. 330 p, lat. 10 v, således bättre öfverensstäm- 
mande med Wesr’s matt (long. 220—300; lat. 8,5—10 u) än 
den af mig funna algen. 

Med det vid Uppsala funna ex. öfverenstämmer däremot 
i dimensioner den alg, som Borg afbildat i Süsswasser- 
chlorophyceen von Feuerland etc., pag. 30, under namn »Cl. 
gracile BrRÉB. forma apicibus truncatis». Måtten for denna 
äro long. 175—180 v; lat. 7,5—8 ». Efter figuren att döma 
skulle denna kunna tolkas säsom en form af Cl. toxon WEST. 

16. Cl. gracile BREB. 

Long. 148 u; lat. 5 u. 148:5 = 29,7. 

Denna art mycket spensligare än föregäende. 

Norbyskogen. 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


f. ad. var. elongatum W. & G.'S. WEST accedens 
long. 252 4; 1at:5! 52:252 :5 — 5058 


17. Cl. lineatum EHRENB. 

I en gammal igenvuxen vattengrop vid Norby. 

Med zygosporer i bórjan af september. Dessa dubbla 
som vanligt hos denna art. 

Dylika dubbla zyosporer har fórfattaren funnit üfven 
hos en annan Closterium-art, som antagligen ar obeskrifven. 
Figur och beskrifning komma att lämnas vid annat tillfälle. 


18. Cl. Ralfsii BRÉB. var. hybridum Ras. 

Sällsynt. Norbyskogen, Valsátra, Börjesjön. 

Var. àr i Sverige »vanligare» än hufvudarten, som jag 
ej kunnat antraffa vid Uppsala. 


19. Cl. Kützingii BREB. 
Vitulsberg. 


20. Cl. setaceum EHRENB. 
Sällsynt, men funnen tämligen rikligt vid Norby tillsam- 
man med Cl. lineatum. 


Pleurotaenium Nic. 


1. P. truncatum (BRÉB.) Näc. 
Lassby backar. 


var. granulatum WEST. 

Long. semicell. 252 »; lat. semicell. 70 ». 
Groft granulerad, nästan papillös. 

Var. ny för Sverige. 


2. P. Ehrenbergii (BRÉB.) DE Bary. 

Long. 313,5 —444 u; 

lat. ad basin 25—30,5 v; 

lat. in med. semicell. 22—28 y. 

Norbyskogen (äfven LUNDBLAD), Lassby backar. 


3. P. trabecula (EHRENB.) NÄG. 
Norbyskogen. 


v. rectum (DELP.) W. & G. S. West. 
Long. 261 w: lat. semicell. in med. 16.8 ». 
Lassby backar, sälls. 


v. elongatum nov. var. 


1 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 13 


Cellulis rectis, elongatis ad 700 u, gracilioribus, ad basin 
31—33,5 » lat., in medio nonnisi 28—31 ». Supra inflationem 
unicam basalem ad apices, non dilatatos, 19,5—22,5 latos, 
sensim attenuatis. 

Norbyskogen, sällsynt. 


Tetmemorus RALFS. 


1. T. Brebissonii (MENEGH.) RALFS. 
Lassby backar. 


2. @. granulatus (BREB.) RALFS. 
Allmän. Stundom i stor mängd, nästan rent prof. Sä- 
dant insamladt i Norbyskogen (LUNDBLAD) och vid Kina. 


f. ad var. attenuatum WEST accedens. 

Long. 160 v; lat. 26 u. 

Svagt afsmalnande mot spetsarna. En form närmande 
sig West’s varietet attemuatum äfven i NORDST. & WITTR. 
exs. fasc. 31, n:r 1489 från Hrjd. Var. anmärkt från Vb. 
och Lppl. Kina vid Uppsala. 


Euastrum EHRENB. 


1. Eu. humerosum RaArrs. 
Sällsynt i Norbyskogen. 


f. scrobiculata NORDST. 
Norbyskogen. 


2. Eu. oblongum (GREV.) RALFS. 

Allmän. Norbyskogen, Lassby backar, Kina, Börjesjön 
etc. Ett ex. insamladt vid Käbo af kand. LUNDBLAD hade 
den ena cellhalfvan utbildad såsom typisk Eu. oblongum 
(GREv.) Rarrs, den andra däremot tillhörde Eu. oblongum 
var. depauperatum W. & G. S. WEST. 

Long. semicell. 72,3 »; lat. 72,8 v. Fig. 1. 

Var. depauperatum W. & G.S. West bör betraktas endast 
sásom en tillfällig form, som vid en delning lätt kan slå 
öfver i typisk. Analoga former träffas inom andra arters 
formkretsar. 


3. Eu. didelta (TURP.) Rarrs. 
Kina, ett grundt kärr. 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


4. Hu. ansatum Raters. 

: Allmän. Norbyskogen, Lassby backar, Kungsparken, 
Kina. Mycket variabel. Ofta erhållas former, som starkt 
påminna om Eu. obesum JosH., som ej är funnen i Sverige, 
och likaså former, som brygga öfver till Hu. cuneatum JEN- 
NER. Denna art har ej anträffats af författaren. 

Äfven i proportioner kan arten variera. Detta visar föl- 
jande exempel. Det minsta uppmätta exemplaret hade di- 
mensionerna 78,5 long., 39 v. lat., isthmus 11 u. Det största 
long. 95 u, lat. 47,5, lat. isthm. endast 2,5 », således djupt 
inskuren sinus. 


Fig. 1. Euastrum oblongum (GREV.) RArrs. Den ófre semicellen 
outvecklad och lik var. depauperatum W. & G. S. WEST. 


var. pyxidatum DELP. 

Long. 98 u; lat. 47,6 v. 

Sällsynt vid Börjesjön. — Var. ny för Sverige. 

5. Eu. Turnerii WEST. 

Long. 39 »; lat. 30,5. |. 

Norbyskogen. — Ny för Sverige. 

Endast ett ex. antrüffades fullt öfverensstämmande med 
West’s figur 9 a mon. II, pl. 36. Men ofta har anträffats 
en form med samma dimensioner som Eu. turnerii WEST, 
men som visat en tydlig öfvergång till Hu. denticulatum 
(KırcHn.) Gay. Denna form i Norbyskogen men ej i samma 
prof som typen. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 15 


6. Eu. bidentatum Näc. 

Long. 54 u; lat. 35 vy. 

Kronoparken; Vitulsberg. 

Den funna algen afviker frän typen genom polarlobens 
form, som påminner om den hos Eu. rostratum RALFS. 


7. Eu. elegans (BRnÉB.) Kürz. 

Kronoparken allmän bland Sphagna, Kina m. fl. st. 

8. Eu. binale (TURP.) EHRENB. f. recta TURN. 

I Sverige allmännare än hufvudarten, som ej anträffats 
vid Uppsala. 

f. hians WEST. 

Long. 11 v; lat. 11 yp. 

Lassby. Först upptäckt af LuNDBLAD. I ett af förf:s 
prof taget nàgra dagar senare. 

Ej anmärkt frán Sverige. 


Lim 


Fig. 2. Euastrum verrucosum EHRENB. 


f. Gutwinskit SCHMIDLE. 
Long. 19,6 u; lat. 14 y. 
Kronoparken. Förut känd frän V. B. 


9. Eu. pectinatum BRÉB. 
Norbyskogen (LUNDBLAD). 


var. inevolutum W. & G. S. Wesr. 

Long. 64,5 v; lat. 44,8 u. 

Sällsynt. Endast några ex. fran Vitulsberg. — Helt 
nyligen (Borge 1913) angifven såsom ny för Sverige. Funnen 
i Åsele Lappmark vid Torneträsk. 


10. Hu. verrucosum EHRENB. 
Lassby backar, hvarest den anträffats lefvande äfven 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


under vintern i en isbelagd damm. Norbyskogen (LUNDBLAD). 
Den vanliga formen vid Uppsala har sluten sinus säsom var. 
coarctatum DELP. men afviker genom konvexa basallober, se 
fig. 2 a (= forma LUNDELL. pag. 16). Fig. 2 b visar ett ex. 
med normalt utvecklade öfre sidolober. 
Forma lobis polar. magis exsertis et cellulis crassioribus. 
Long. semicell. 56 »; lat. 95,2 u; crass. cell. 61,6 p. 


Mierasterias AG. 


1. AM. truncata (CorDA) BREB. 
Allmän. Norbyskogen; Kronoparken (LUNDBLAD). 


f. granulata RACIB. 
Sällsynt i Norbyskogen. Förut känd endast fran Vstml. 


Arboga. 


Fig. 3 a, b. Miscastenis truncata (Copa) BRÉB. 
Monströs form. a) Original, b) efter JACOBSON. 


f. West Monograph II, p. 84. Pl. 42, fig. 7. 

Smäloberna med länga ansvällda spetsar »subcapitate 
projections». 

f. ad. var. bahusiensem WITTR. accedens. 

Inskärninger vid terminalloberna mycket öppna. 


f. monstrosa. 

Den ena halfcellen outvecklad men har erhållit fast form 
fig. 3 a, b. Fig. 3 b visar en kopia efter en liknande form 
iakttagen af JACOBSON (Apercu system. critiq. Desm. Dane- 
mark, p. 152; tasa Vill fig. 7): 


f. crenata (BRÉB.) ReınscH Algenflora v. Franken. 

Förf. är fullt ense med ReınscH ij att anse M. crenata 
BRÉB. endast såsom en form af M. truncata (CorDA) BREB. 

I sin extrema form är visserligen M. crenata mycket 
karakteristisk och olik typisk truncata. Men synnerligen ofta 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 17 


träffas öfvergängar mellan de bäda »arterna». Jag har till 
och med erhällit individ, hvars ena halfva tillhört M. trun- 
cata och den andra M. crenata. Bäde den mera längsträckta 
formen hos JM. crenata, lobernas utseende o. s. v., allt är 
underkastadt variation och visar sig vara ohállbara karaktärer. 
Under sädana förhällanden är det omöjligt att skilja de báda 
formerna såsom distinkta arter. REINSCH’s operation tyckes 
råkat i glömska, ty senare (1908) har äfvan CUSHMAN (New 
England Micrast., p. 102) gjort samma indragning utan att 
angifva REINSCH som auktor. 

Norbyskogen. 

M. jenneri RALFS. 

Mycket sällynt vid Uppsala. Känd dock från flere (6) 
landskap i Sverige. 


3. M. papillifera BREB. 

Long. 136—149 u; lat. 126—140 y. 

Norbyskogen (äfven LuNDBLAD); Lassby backar, Käbo 
(LUNDBLAD). 


4. M. apiculata (EHRENB.) MENEGH. 

Sällsynt. Norbyskogen (LuNDBLAD och förf.), Lassby 
backar. Taggarna kunna hos denna art vara kraftigt ut- 
vecklade pa polarloben såsom fig. 1 Pl. 47 i West’s Mono- 
graph. II. Om denna figur, som ar efter en ritning af Tur- 
NER säger West l. c.: »We think the size of the teeth on 
the polarlobe has been somewhat exaggerated by TURNER». 
Detta behöfver ej vara fallet. Jämför äfven hvad CUSHMAN 
säger (New Engl. Micrast. p. 103): »There is considerable 
variation in the spines of the polar lobe. In some cases 
they are very large and strongly curved», säledes som fallet 
kan vara hos svenska exemplar. Individerna frän Lassby 
backar med korta taggar. 

var. brachyptera (LunD.) W. & G. S. West. 

Lassby backar bland Utricularia. De antrüffade ex. till- 
hórde f. glabriuscula NORDST. 


5. M. rotata (GREv.) Rarrs. 

Allmán, Norbyskogen. 

6. M. denticulata BRÉB. 

Kina; Lassby backar; Norby; Käbo gärde (LUNDBLAD), 
var. angulosa (HANTZSCH) W. & G. S. WEST. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 4. 2 


18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


Sällsynt. lakttagen endast några fa gånger i prof fran 
Norbyskogen. 

var. notata NORDST. 

Lassby backar vid Käbo (LUNDBLAD). 

7. M. Thomasiana ARCH. 

Lassby backar. 

Denna art visar öfvergängsformer till föregående art och 
bindes vid den genom en hel serie intermediära former. Sä- 
dana finnas afbildade af West (On variation in the Desm. 
etc. tafl. 9, fig. 6—7); kanske vore det riktigast att anse 
M. Thomasiana endast säsom en form af M. denticulata 
Bres. Skäl härför hafva framställts af JACOBSEN (l. c. pag. 
186—187). Hittills har jag anträffat denna art endast i ett 
prof samladt under vintern i Lassby backar, men där rikligt. 
Dammen var belagd med dm-tjock is. Temp. var den °°/s 
1912 vid bottnen (92 cm djupt) + 2° C. Vid isens undre 
kant + 0° C; 


8. M. radiata Hass. (= M. furcata RArrs. non AG.) 
Lassby backar; Norbyskogen. 


9. M. crux-melitensis (EHRENB.) Hass. 
Lassby backar; Norbyskogen; Börjesjön. 


Cosmarium Corba. 


1. C. undulatum CoRpA var. Wollei WEST. 

Long. 44—40 v; lat. 36,5—38 v; lat. isthmi 14 y. 

Riklig i ett prof fràn Norbyskogen. 

Ny fór Sverige. 

9. C. cucumis (CoRDA) RALFs. 

Kronoparken. 

3. C. microsphinctum NORDST. 

Lassby backar pà en berghäll vät af nedsipprande vatten. 
Anmärkt fä gänger fràn Sverige, fastän den sannolikt är vanlig 
men ej eftersökt pà lämpliga lokaler. 

4. C. bioculatum Bris. 

Lassby backar. 

5. C. tinctum RALrs. 
Long. 11,5—12,5 v; lat. 10—11 u. 
Lassby backar; Kronoparken vid »Knäppinge backe». 


C. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 19 


6. B. contractum KIRCHNER var. Jacobsenii (Roy & Biss.)- 
W. & G. S. WEST. 

Lassby backar. 

Varierar afsevärdt i storlek. Long. 25—42 »; lat. 17— 
28 u. 

Förut omnämd från V. B. 


7. C. granatum BRÉB. 
Lassby backar; Haga (LUNDBLAD); Vitulsberg i torf- 
grafven. 


8. C. subtumidum NORDST. 
Vitulsberg bland Utricularia. 


9. C. pyramidatum BREB. 
Norbyskogen. 


10. C. holmiense LUND. var. integrum LUND. 
Lassby backar. 


11. C. venustum (BREB.) ArcH. (Huastrum venustum 
BREB.). 

Kina nara Uppsala. 

12. C. notabile BREB. 

Liten. Long. 24 u; lat. 14 u. (=f. minor WILLE?) 


Skogshyddan vid »Sommarro» (LUNDBLAD) omnämnd fran 
Vaksala af CLEVE. 


f. media GUTW. 

Long. 27 w: lat. 16:8 u. 

Gottsundabergen pä fuktiga klippor. 

Ny för Sverige. 

13. C. tetragonum (NÄG.) ARCH. 

Himrarne, Börje s:n, : en regnvattenpöl i en berghäll. 

14. C. moniliforme (Turp.) Rarrs. 

15. C. connatum BREB. 

Long. 73 w; lat. cell. 54,5 u; lat. isth. 42 u. 

Norbyskogen. 

16. C. regnesi REINSCH. 

Long. semicell. 3 »; lat. semicell. 8,5 v. 

Sállsynt vid Uppsala, Lassby backar. Denna alg lätt 
förbisedd genom sin litenhet och därför så sällan anmärkt i 
litteraturen öfver svenska alger och omnämnd endast från 


Smål. och Uppl. 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


var. montanum SCHMIDLE. 

Vid Uppsala vanligare än hufvudformen. Synes vara 
det äfven i öfriga Sverige. Jag har sett var. äfven från andra 
trakter än vid Uppsala, men ej hufvudformen. TI ett fall så- 
dant som detta har troligen den typiska formen blifvit se- 
nare känd än en af sina varieteter och denna senare har fått 
rang af typisk form. Så kan vara fallet äfven med en del 
andra arter t. ex. Huastrum binale f. hians, Cosmarium tetra- 
gonum v. Lundellii, Closterium Ralfsii var. hybridum etc. 


17. C. quadratum RALFS. 
Norbyskogen, Lassby backar, Kronoparken. 


18. C. exiguum ARCH. 
Vid Grindstugan i en liten regnvattenpól. Förut kànd 
fran Og., Uppl. och Stockholm. 


19. C. pygmeum AncnH. 
Norbyskogen. 


20. C. sexangulare LUND. 

»Sommarro» (LUNDBLAD). 

Till formen typisk sexangulare men mindre. I storlek är 
den intermediär mellan typen och f. minima NORDST. 


21. C. impressulum ELEV. 

Lassby backar, Vitulsberg. 

Denna art, som först beskrefs från Finland af ELFVING 
(Anteckn. Finsk. Desm.), tyckes ännu (enl. litteraturen) ej 
vara funnen i sydligaste Sverige med undantag af Gottl. Man 
skulle af allt detta möjligen vara frestad att draga den slut- 
satsen, att den är en nordlig art, men dess extraskand. ut- 
bredning afslöjar den såsom en utpräglad kosmopolit. 


22. C. Meneghini Bris. 
Allmän. 


23. C. difficile LÖTKEM. var. subleve LÜTKEM.? 

Long. 28 u; lat. 18 y. 

Mycket sällsynt. Lassby backar. Enär ej nägon tom 
cell anträffades, kunde ej iakttagas de karakteristiska punkt- 
raderna och bestämningen därför osäker. 

Förut från Lappland (Bonrix). 


24. C. turgidum BREB. 
Allmän. Lassby backar, Norbyskogen (äfven LUNDBLAD). 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 21 


25. C. reniforme (RALFS) ARCH. 
Lassby backar. 


26. C. Brebissonii MENEGH. 
Lassby backar. 


27. C. portianum ARCH. 
Lassby backar (äfven LUNDBLAD). 


28. C. geminatum LUND. 
Sällsynt i Norbyskogen (LUNDBLAD). 


29. C. Wittrocki LUND. 
Lassby backar. 


30. C. protractum (NXa.) DE Bary. 
Haga (LUNDBLAD). 


31. C. humile (Gay) Norpst. var. striatum (BoLDT) 
SCHMIDLE. 

Flerstädes. 

32. C. subcrenatum HAUTZSCH. 

Norbyskogen. 

33. C. subprotumidum NORDST. 

Norbyskogen. 

34. C. Boeckii WILLE. 

Sällsynt, endast i ett prof frän Norbyskogen (LUNDBLAD), 

35. C. speciosum LUND. var. Rostafinskii (GuTW.) W. 
& G. S. WEST. 

Long. 34 u; lat. 26 y. 

Lassby backar, staktofil. 

Ny fór Sverige. 

Denna alg nära släkt med Cosm. tetragonum och notabile. 
LUNDELL äfven skrifver om sin art C. speciosum (LUND. de 
Desm. p. 34) »C. notabile Dg Bary proxima haec species esse 
videtur». Den af LUNDELL citerade algen C. notabile DE BARY 
är syn. med C. notabile Brus. 

36. C. ovale Rarrs. 

Mycket sállsynt. Endast i ett dike vid Börjesjön. 

Long. 193 v; lat. 111 y. 

Granulae voro lànga, spetsiga och tagglika, riktade mot 
polerna. 

37. C. tetraophthalmum Bris. 

Norbyskogen (äfven LuNDBLAD); Lassby backar. 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


38. C. botrytis (Bory) MENEGH. 

Allmän. Norbyskogen (LUNDBLAD). 

var. subtumidum WITTR. 

En damm mellan Asylen och Ultuna (LUNDBLAD). 

39. C. conspersum Rarrs. 

Lassby backar. 

40. C. latifrons LUND. 

Long. 36,5 v; lat. 38,2 p. 

Något bredare än LUNDELL’s ex. 

Norbyskogen. Mycket sällsynt. Denna sällsynta Cosm.- 
art är först anträffad af LUNDELL vid Uppsala, Kungsparken. 
Detta den enda kända lokal i Sverige (enl. litteraturen). 

4l. C. annulatum (Näc.) DE Bary. 

Lassby backar bland vattenmossor. Enl. WEsT mest 
pa vata klippor. Sällsynt. 


Xanthidium EHRENB. 


1. X. armatum (BnÉB.) Ras. 
Norbyskogen. Tämligen sällsynt. 


NEU 


Fig. 4. Xanthidium antilopeum (BREB.) Kürz. 
var. oligacanthum SCHMIDLE. 


2. X. antilopeum (Bres.) Kürz. 

Norbyskogen; Lassby backar. 

var. oligacanthum SCHMIDLE, fig. 4. 

Long. 53 y; lat. (excl. spin.) 53 p. 

Vitulsberg i ett dike med rik vegetation af näckrosor, 
Spargania etc. 

Var. ny fór Sverige. 

Denna var. afviker rätt mycket från typisk antilopaeum. 
genom formen på halfcellerna. Cellerna äro rel. korta och 
breda. Sinus lineär ej öppen såsom (oftast) hos X. antilo- 
peum-typ. Kände man ej till andra former af X. antilopeum 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 23 


som närma sig v. oligacanthum i cellform, kunde man vara be- 
rättigad att anse denna senare säsom en själfständig art X. 
oligacanthum (SCHMIDLE) nobis. 


3. X. cristatum BREB. 
Norbyskogen sälls.; Kronoparken, Lassby backar. 


Arthrodesmus EHRENB. 


l. A. incus (BRÉB.) Hass. f. minor W. & G. S. WEST. 
Long. 15,5 m. 
»Skogshyddan» invid Norbyskogen. 


2. A. convergens EHRENB. 
3. A. octocornis EHRENB. 


4. A. bifidus Bris. 
Long. 14 p; lat. 12 y. 
Norbyskogen. 


Staurastrum MEvEN. 


1. St. muticum BREB. 
Denna art träffas rel. ofta vid Uppsala. 


2. St. dilatatum EHRENB. 
Kronoparken. 


3. St. punctulatum BREB. 
Norbyskogen. 


4. St. granulosum (EHRENB.) RALFS f. connexa W. & G. 
S. Wzsr. 

Long. 31 u; lat. 32 y. 

Vitulsberg. 

Ny för Sverige, men möjligen fórbisedd och tagen för 
någon form af St. avicula Brus. med reducerade utskott. 


5. St. dejectum BREB. 
Lassby backar. 


6. St. cuspidatum Brus. 
Norbyskogen. 


mm 


7. St. furcatum (EHRENB.) BREB. 
Norbyskogen. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 
8. St. quadrangulare BREB. 
Norbyskogen. 


9. St. monticulosum BREB. 
Kronoparken. 


10. St. teliferum RALFS. 
Lassby backar bland vattenmossor. 


11. St. polymorphum BREB. 
Norbyskogen. 


12. St. gracile RArrs. 


13. St. paradoxum MEYEN. 
Lassby backar. 


14. St. vestitum RALFS. 
Sällsynt. 


Sph:ierozosma CoRDA. 


1. Sph. vertebratum RALFS. 
Lassby backar. 


2. Sph. granulatum Roy & Biss. 
Lassby backar. 


Hyalotheca EHRENB. 


1. H. dissiliens (SmiTH) Brus. 
Norbyskogen. 


Desmidium AG. 
1. D. cylindricum GREV. 
Lassby backar. 


2. D. Swartzii Ae. 
Norbyskogen. 


Gymnozyga EHRENB. (1840). 
1. @.. moniliformis EHRENB. (syn. Bambusina Borreri 
(RALFS) CLEVE). 
Norbyskogen. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 25 


Chlorophyceae. 


1. Fam. Volvocaceae. 


Clamydomonas EHRENB. 


I. Chl. sp. 

Träffas i regnvatten i hjulspär pa Svartbäckstorg i Svart- 
bäcken, Uppsala. Den har iakttagits under 3 ar efter regn- 
vader. Detta visar, att den utan större fara för sin existens 
kan torka in och ater upplefva vid regnvader. 


Pandorina Bory. 


1. P. morum (Mürr.) Bory. 
Fóredrager smä vattensamlingar. Norbyskogen; Lassby 
backar; Vitulsberg. 


Eudorina EHRENB. 


1. Eu. elegans EHRENB. € 


Allmän. Kolonier 16—32 celler. 
Håga (LUNDBLAD); Lassby backar; Kronoparken. 


2. Fam. Tetrasporaceae. 


Tetraspora Link. 


1. T. lubrica (RorH) Ac. 
Svartbäcken 1 Svarta bäcken. 


Gloeoeystis Nic. 
1. Gl. gigas (KóTz.) LAGERH. [= GI. ampla (Kürz.) Ras. 
Norbyskogen. 


2. Gl. infusionum (SCHRANK) W. & G. S. West (= Chlo- 
rococcum infusionum (SCHRANK) MENEGH.). 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


Dictyospherium Näc. 


1. D. pulchellum Woop. 

Norbyskogen. , 

Antagligen genom felskrifning har denna art kommit att 
afgifvas såsom ny för Sverige af TEILING (TEILING, p. 269). 
I min katalog öfver de svenska sötvattensalgerna har jag den 
antecknad från 11 landskap (Sk.—V. B.). 


2. D. Ehrenbergianum NAG. 
Norbyskogen. 


3. Fam. Pleurococcaceae. 
Trochiseia Kürz. 


1. T. reticularis (REINSCH) HAUSG. 

Allmän. Lassby backar; Kronoparken. 

Denna alg upptages här, ehuru den väl endast är ut- 
vecklingsstadium af nägon annan. Mindre utredda och mycket 
tvifvelaktiga säsom själfständiga arter äro äfven en del af de 
öfriga här medtagna protococcoideerna t. ex. Gloeocystis m. fl. 


3. Fam. Oocystaceae. 
Oocystis NAc. 


1. O. solitaria WITTR. 
Flerstades. 


Tetraédron Kotz. 


1. T. minimum (A. Br.) Hansa. 
Allmän. Lassby backar; Norbyskogen. 


9. T. caudatum (CoRDA) Hansa. f. 2ncisa. 

Vitulsberg i en torfgraf. 

De funna ex. öfverensstämma med den fig. LAGERHEIM 
lämnat (LAGErH. Stockholmstraktens Protococcoideer etc. 
Tafla II, fig. 22) och hafva ej så långa spetsar såsom å 
REINSCEH'sS figur (REINSCH Algenflora v. Franken. Tafla III, 
fie. TE'dy 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 27 


Eremosphaera DE Bary. 


l. E. viridis DE Bary. 
Allmän. Lassby backar; Norbyskogen. 


5. Fam. Hydrodictyaceae. 
Pediastrum MENEGH. 


1. P. Boryanum (Tungr.) MENEGH. 

Allmän. Mycket variabel med afseende pä utskottens 
làngd, granulering etc. 

var. granulatum (KüTz.) A. Br. 

Disp. cell. 1 + 5 + 10 — 16. Rarrs, tafl. t fig. 8 a, b. 

Vitulsberg. 

2. P. duplex MEYEN. 

Mindre allmän àn fóreg. Funnen äfven fossil i trapa- 
gyttja vid Börjesjön, Jumkils s:n (kand. C. MALMSTRÖM’s 
Trapa-lokal). 

3. P. tetras (EHRENB.) RALFS. 

Cellantal varierande t. ex. 4; 64:1; 141 etc. 

Lassby backar, Svandammen m. fl. st. 

Denna art angifves af KOLEWITZ såsom oligosaprob, 
men förf. har vid Uppsala funnit den med förkärlek lefva i 
förorenadt vatten. Särskildt har jag funnit den karakteristisk 
för fageldammar tillsamman med Scenedesmus-arter. Den 
bör ätminstone räknas till de mesosaproba ß m. 


f. processibus apicibus + emarginatis (cfr. RaLrs XXXL, 
f. 3) t. ex. Vitulsberg. 


6. Fam. Coelastraceae. 


Ankistrodesmus Corba. 


1. A. polymorphus (FRESEN) WEST. 
Allmän. Lassby backar etc. 


Selenastrum ReısschH. 


1. S. acuminatum LAGERH. 
Vitulsberg i en torfgraf. 


28 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


Dactylococeus NAc. 


1. D. caudatus (REınscH) Hansa. v. bicaudatus (A. Br.) 
HANSG. 

Long. cell. 19,5—22,5 v; lat. 2,8 p. 

Sällsynt. I ett akvarium (Algburk) med vatten för- 
orenadt af Dytiscider. 


Scenedesmus MEYEN. 


1. Sc. bijugatus (Turp.) KOTA 
Norbyskogen; Svandammen. 


v. alternans (REINSCH) HANSG. 
Norbyskogen. 


2. Sc. denticulatus LAGERH. 

Long. cell. 15 4; lat. 5—7 v.  Cellformen såsom hos $ 
zigzag LAGERH. men anordningen af cellerna såsom hos typen. 

Häga (LUNDBLAD). 

3. Sc. hystrix LAGERH. 

Long. cell. 16,3; lat. 4 u. 

Norbyskogen. Förut känd frän Uppsala och Stockholms- 
trakten (LAGERHEIM), men arten har stor extraskandinavisk 
utbredning t. ex. Sydamerika. 


4. Sc. quadricauda (Turr.) BREB. 
Svandammen riklig, Vitulsberg, Öfre Föret (LUNDBLAD). 
Varierar med afseende på taggarna t. ex. 


forma abundans KiRcHn. 
Svandammen med hufvudformen. 


5. Sc. obliquus (Eurr.) Kurz; 
Lassby backar; Svandammen. 


var. dimorphus (TURP.) RAB. 

Vitulsberg i en torfgraf. 

Denna art iakttagen flere gánger sásom »vattenblomma» 
färgande vattnet grönt eller grágrónt. Ett af dessa fall för- 
tjànar särskildt omnümnas, enär det biologiskt kan vara af 
intresse. 

I en synnerligen liten vattensamling (c. 1 m? yta och 
nágra dm djup) i en berghàll (Lassby backar), dár vatten 
träffas endast efter regn och sedan snart borttorkar, iakt- 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 29 


togs denna alg 24 augusti 1910 i stor mängd, sä att vattnet 
af den var grägrönt. Sedan dess hade vattensamlingen att 
genomgå den intensiva torrtid, som året därpå var rådande, 
men arten utdog inte. Den tyckes trifvas och vegetera äfven 
under vintern, då veg. lif borde vara i hvila. Den 23 dec. 
1912 uppträdde den såsom vattenblomma. Temperaturen 
var då i vattnet ej mera +2° C. och torde hafva varit ännu 
lägre några dagar tidigare. Denna dag voro dammarna i 
trakten isbelagda med undantag af mera för solen exponerade 
dammar, där isen smält utefter en tunn zon omkring kan- 
terna och vattnet visade c. +1°—+0° C. Men denna lilla 
vattensamling hade nu blifvit helt isfri under de varma da- 
garna 20—23 dec., då temp. på midd. kunde uppgå till 
+7° och i solen ännu mer. 


Coelastrum Na. 


1. C. sphericum Na. 

Gamla Uppsala. 

2. C. cambricum ARcH. (syn. C. pulchrum SCHMIDLE). 
Vitulsberg; Lassby backar. 


m 


7. Fam. Blastosporaceae. 


Prasiola Ac. 


l. P. crispa (LiGHTF.) MENEGH. 
Allmän pà fuktig jord, stenar och nedtill pà trädstammar 
(cfr inledn. p. 4). 


8. Fam. Ulotrichacee. 


Ulothrix Kitz. 


1. H. zonata (WEB. & Monr) Kürz ampl. 
Allmän. Fyrisan, Svandammen m. fl. st. 


9. Fam. Chaetophoraceae. 


Myxonema FRIES (1825) (= Stigeoclonium Kitz (1843)). 


1 M. sp. Arter af detta släkte fórekomma ofta i starkt 
förorenadt vatten, men hafva ej blifvit bestämda. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


Draparnaldia Bory. 


l. D. glomerata (VAUCH.) ÅG. 

Allmän, men ej anträffad i dammarna i Lassby backar. 

Denna alg är ej bunden till någon viss formation. Den 
förekommer lika väl i rinnande som fullständigt stagnerande 
vatten ofta i diken och temporära vattensamlingar, men äfven 
i källor ete. Den synes vara allmän 1 Sverige. Jag har 
iakttagit den i prof från flere landskap. 

Hvilstadiet eller det s. k. Palmella-stadiet har jag iakt- 
tagit vid Uppsala och Kinnekulle, men ännu ej kunnat kon- 
statera, hvad som blifvit af det. Jag intog Draparnaldia i 
februari 1912 i kultur och den sönderföll i hypnosporer, men 
ännu (mars 1913) hafva ej dessa utvecklat sig vidare utan 
lefva som en själfständig alg. (Cfr ANDERSSON, O. F. (BorGE), 
Bot. Not. 1886, p. 86—87.) 


2. D. plumosa (Vaucu.) Aa. 
Flottsund vid Ekoln riklig. 


Chietophora SCHRANK. 


1. Ch. pisiformis (ROTH) AG. 

Allmán pä träbitar, stockar och dylikt i grunda, helst 
igenväxta vattensamlingar, ofta af temporär natur. Vaksala 
ni. fl: st: 


2. Ch. incrassata (Hups.) HazEN (= Ch. cornu Damae 
(RotH) Ac.). 

Mindre allmän än fóreg. Att döma efter de fynd jag 
gjort af denna alg tyckes den vara kalkälskande. Det finnes 
äfven inkrusterade former f. ex. var. crystallophora, som jag 
sett vid Burungesjón i Vendels socken ett par mil norr om 
Uppsala, men ej vid Uppsala. En hel del omstàndigheter 
tyda på närvaro af kalk äfven vid den nämnda lokalen. Dels 
frappant stort antal orkideer i trakten: 10 arter på ett rel. 
litet område, som socknen erbjuder. Det måste i Uppland 
anses såsom stort och förutsätta kalkgrund. Vidare före- 
komsten af sådana kalkväxter som Cirsium heterophyllum 
(L.) Arr. Till yttermera visso har jag funnit stuffer af urkalk 
i löst block i en åker i närheten, och den torde ej blifvit 
ditförd genom människor. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 31 


10. Fam. Herposteiraceae. 


Herposteiron NAc. (1849) [Aphanochaete A. Br. 1851]. 


1. H. confervicola Nàa. 
På vattenväxter Lemna m. fl. Lassby backar. 


11. Fam. Microthamniaceae, 


Microthamnion Nia. 


1. M. Kützingianum Nie. f. genuinum Hansa. Prodrom. 
I, pag. 91, crass. cell. 5,5 p. 

Lassby backar sällsynt. 4 

Denna art förekommer bäst utvecklad under den kallare 
tiden af året t. o. med under isen. På sommaren mycket 
sällsynt. Omnämndes redan 1884 af LAGERHEIM (LAGERH. 
Ueber Phaeothamnion, p. 3) såsom funnen i Botaniska träd- 
gården i Uppsala 9 april 1884 »in dem zum: grössten Theile 
noch eisbelegten Teiche». Förf. har funnit den redan under 
februari. Äfven West skrifver om arten i Treatise Fresh- 
water Algae p. 99 »most abundant in the early spring». 


12. Fam. Trentepohliacee. 


Trentepohlia Marrius (1817) (= Chroolepus AG. (1824)). 


1. T. tolithus (KLYWırre. 
Lassby backar m. fl. st. på stenar med friskt brott. 


2..T. umbrina (Kttz.) BoRNET. 
Nontuna. 


Gongrosira Kürz. 

Detta mycket omtvistade släkte hör sannolikt till denna 
familj i närheten af T'rentepohlia. Hvad dess riktiga namn 
skall vara, är svårt att yttra sig om, men Gongrosira Kürz. 
är ett bland de mest bekanta. Försök ha gjorts att draga 
fram det gamla namnet Stlereococcus Kürz., men hvilket 
måste förkastas. Här är ej platsen att ingå närmare på 
släktets synonymik. Möjligen kan det äfven i enlighet med 


32 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


WILLE’s undersökningar ställas till Trentepohlia åtminstone 
arten de Baryana Ras. 


1. G. de Baryana Rap. 

Denna art är medtagen här, ty den torde finnas vid 
Flottsund. Den är nämligen insamlad vid Ekoln af fil. mag. 
E. KLEFBÄCK och förf. har funnit den vid Skokloster å båda 
lokalerna på Paludina vivipara. Förut känd i Sverige endast 
i bräckt vatten vid Stockholm. 

WoLLE (Freshwat. alg. U. S. p. 120) anser denna art 
som »a condition of Chroolepus» men häruti kan ej författa- 
ren vara af samma mening. 


13. Fam. Oedogoniaceae, 


Oedogonium LINK. 


1. Oe. flavescens (HASS.) WITTR. 

Lat. cell. veg. 22,5 »; Long. stip. nannandri 33,5 u; 
spermog. 8,5 v; long. oogon. 56 »; Jat. nannandri 9,5 v; lat. 
oogon. 45 t; diam. oospor. 42 u. 

Norbyskogen (LUNDBLAD). 


9. Oe. undulatum (BrEB.) A. Br. 

Crass. cell. 16,8 ».—19,6 u.; cell. 4-plo longior. 

Endast steril och bestämning därför osäker. Den hade 
de fyra insnörningarna på hvarje cell, som är karakteristiskt 
för O. undulatum. 

Lassby backar; Norbyskogen; Skogshyddan (LUNDBLAD). 


3. Oe. punctatostriatum DE BARY.? 

Crass. cell. 19 ».; celler med spiralstrior af punkter. Cell- 
ändar regelbundet ansvällda. Endast steril. Vitulsberg. 

Oe. sp. pl. Utom de nämnda finnas många arter, som 
ej kunnat bestämmas af brist på fullständiga exemplar. 


^ 


Bulbochaete Ac. 


1. B. intermedia Dg Bary var. depressa WITTR. 
Crass. cell. veg. 14 u; long. oogon. 37 v; lat. 48 v». 
Häga (LuNDBLAD). 

2. B. sp. steriles. 

Vanliga på vattenväxter, äfven bland sphagnum. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 33 


14. Fam. Coleochaetaceae. 


Coleochaete Bris. 
1. C. pulvinata A. BR. 
Sällsynt, Börjesjön i ett dike. 
2. C. scutata BREB. 
På näckrosor o. a. växter. Fyrisån. 


3. C. sp. (soluta PRINGSH.?) 
Pà diverse vattenväxter Lemna, näckrosor m. fl. Vituls- 
berg, Lassby backar. 


15. Fam. Cladophoraceae. 


Cladophora Kórz. 


1. Cl. glomerata (L.) Kürz. 
I forsar och annat starkt rinnande vatten. Uppsala vid 
Akademikvarn, Lurbo, Gamla Uppsala en bäck. 


Rhizoclonium Kitz. 


1. Rh. hieroglyphicum (Ac.) Kürz.? 
Botaniska trädgärdens damm. 


16. Fam. Vaucheriaceae. 


Vaucheria DC. 


1. V. sessilis (Vaucu.) DC. 
Fyrisan m. fl. st. 

2. V. terrestris (LYNGB.) WALZ. 
Svarta bäcken i Svartbäcken. 


Arkiv för botanik. Band 13. N:o 4. 3 
, 


34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


Heterokontae. 


1. Fam. Confervacee (incl. Ophiocytiaceae). 


Ophiocytium Nia. 


1. O. arbuscula (A. Br.) Ras. 
Sällsynt mellan Asylen och Ultuna. 


2. O. majus NäG. var. bicuspidatum Borer (syn. O. 
bicuspidatum (BORGE) LEMM. 

Denna alg kan knappt uppställas såsom egen art (cfr 
LEMM. p. 31) och som den kommer närmast O. majus Nie. 
bibehåller jag Borge’s placering. 


3. O. capitatum WALLE. 
Lassby backar. 


var. bicuspidatum (SCHRÖDER) LEMM. (syn. O. capitatum 
WALLE var. brevispinum LEMMERM.) 

Denna var. måste heta bicuspidatum, som är äldre namn 
än brevispinum. LEMMERMANN's skäl för namnbyte i detta 
fall (LEMM. Genus Ophiocytium, p. 32) kunna ej få anses gil- 
tiga, ty tillämpande af detta skulle få farliga konsekvenser 
och lämna för fritt rum åt godtycke. 


4. O. parvulum (PErRTY) A. BR. 

Lassby backar. 

Conferva (L.) LAGERH. (1888) (syn. T'ribonema DERBES & 
SOLIER 1856). 

Här bibehálles det gamla släktnamnet Conferva i motsats 
till hvad fallet är i en del nyare litteratur.t Det behöfver inga- 
lunda förorsaka någon konfusion nu, sedan släktet Micro- 
spora THURET blifvit frånskildt. Visserligen hörde de typer, 
på hvilka släktet ursprungligen grundades, sannolikt ej hit, 
utan voro andra alger, men dessa blefvo efter hand urskilda 
såsom egna släkten och i senare tid under 1800-talet kom 
namnet att bibehållas för hvad som sedan kallats T'ribonema + 
Microspora. Detta senare släkte uppställdes af THURET. 
Sedermera gjordes en begränsning af släktet af LAGERHEIM 

‘ NORDSTEDT upptager namnet Tribonema och ger det företräde fram- 
för Conferva (Norpst. Bot. not. 1906 p. 122). 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 35 


(Studien über die Gattungen Conferva u. Microspora) och det 
torde vara riktigast att stryka namnet Tribonema DERBES & 
SoLIER (Mém. sur. quelques points de la Physiologie des 
Alges), ifall man ej vill göra den orättvisan mot växtnomen- 
klaturens fader, C. v. LINNÉ, att slopa den sista resten af 
hans släkte. 


1. C. bombycina (Aa.) WILLE. 

Lat. cell. 6,5—11 p; long. 14—16 ». 

Allmän. Utbredn.: Vg., Uppl. Antagligen i flera land- 
skap, fastán fórbisedd. 

De smalare formerna tillhöra f. minor WILLE. 


Floridez. 


l. Fam. Helmithocladiaceae. 


Bathrachospermum Roru. 


1. B. moniliforme ROTH. 

Flottsufd vid Mälaren. Denna art är liksom följande 
godhetsfullt bestämd af d:r H. KYLIN och redan publicerad 
i hans monografiska bearbetning af de svenska arterna: »Stu- 
dien über die schwedischen Arten der Gattungen Batracho- 
spermum RorH und Sirodotia nov. Gen.». Men jag har än- 
dock här medtagit dem för att få närmare angifva lokalerna, 
som hvad den ena beträffar är mycket ovanlig. 

Arten förekom nämligen rikligt tillsamman med Chara 
foetida A. BR. i en damm med stagnerande vatten. Detta 
plägar eljest ej vara fallet med Batrachospermum-arter (med 
und. af B. vagum (RorH) Ac.). Dessutom träffades den i ett 
kallflóde vid Ekoln. På båda lokalerna 1910. Sedan ej àter- 
funnen. Vid källan äfven i oktober 1909 (farm. stud. Y. 
LJUNGGREN). 

2. B. ectocarpum SIROD. 

Flottsund vid stranden af Ekoln innanför vassbältet 
men dock päverkad af vägsvall af ängbätar och dyl. I au- 
gusti 1910 riklig, men de fóljande ären ej äterfunnen. 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


2. Fam. Lemaneaceae. 


Lemanea Bory. 
1: Dep: 
Forsar vid Ulfva kvarn, Lurbo, Kvarnfallet i Uppsala. 
Periodiskt uppträdande liksom föregående släkte. Ibland 
riklig, sedan förgäfves eftersökt. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 87 


Deutsches Resume. 


Der Verfasser gibt zuerst eine Übersicht der wichtig- 
sten Algenformationen oder Gesellschaften, die in der Um- 
gebung von Uppsala repräsentiert sind. Er charakterisiert 
nicht näher die verschiedenen Typen, sondern erwähnt nur 
als vorläufige Mitteilung die Haupttypen, ohne auf eine 
Analyse von ihnen einzugehen. 

Der verbreitetste Typus ist die Teichformation, die 
in vielen Unterabteilungen zerfällt, gemäss Veränderungen 
der äusseren, einwirkenden Verhältnisse, z. B. Beleuchtungs- 
intensität, Verunreinigung des Wassers, reichliche Vegetation 
von höheren Pflanzen, Schilfrohren u. dgl. 

Als einen besondereren Typus führt er auf Teiche mit 
klarem Quellenwasser, deren Algenflora gewisse gemein- 
schaftliche Züge mit der der fliessenden und sich bewegenden 
Gewässer, Ströme, Wasserfälle, Litoralalzone mit Wellenbe- 
wegungen, zeigt. Diese Algengesellschaften werden als phi- 
lokinetisch bezeichnet, wegen ihrer Vorliebe für unruhiges 
Wasser. 

Eine besondere Entwicklung erfährt die Algenflora eines 
seichten Teiches durch starke Zunahme von höheren Pflan- 
zen und Moosen. Man erhält einen Übergang zur Torf- 
mooralgenformation oder der Formation der sphagno- 
philen (Hanserre) Algen. Diese, die oft ganz selbständig 
entwickelt auftritt, ist in wenigstens zwei Untertypen zu 
teilen: Sphagnetum desmidiosum in näherer Beziehung zum 
vorigen Typus und Sphagnetum naviculosum, das wahrschein- 
lich eine unbeständigere Wasserzufuhr aushalten muss. 

Als vierter Typus ist die Regenwasseralgenforma- 
tion (BoHLIN) oder die ombrophile Formation genannt, 
die aber im Gebiet nicht gut entwickelt ist. 

Einen ganz selbständigen Typus bilden die Algengesell- 
schaften der Felsenwände, die von überrieselndem Wasser (mehr 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


weniger beständig) nass sind. Dieser aus verschiedenen Facies 
zusammengesetze Typus wird als die staktophile Forma- 
tion bezeichnet. 

Als letzter Typus werden die aerophile Formationen 
genannt, von denen die Hormidium-Gesellschaft und die 
Trentepohlia-Gesellschaft als die wichtigsten erwähnt sind. 
Jene ist saprophiler Natur und wird durch Zuführung stick- 
stoffhaltiger Stoffe bedingt. 

Nach diesem Übersicht der Formationen folgt ein Ver- 
zeichnis der vom Verfasser in der Umgebung von Uppsala 
gefundenen Algen. 

In Schweden als neu verzeichnete Arten sind S. 6 auf- 
gezählt. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 39 


Förteckning öfver citerad litteratur. 


ANDERSSON, O. Fr., Om Palmella uvaeformis Kg. och hvilsporerna hos 
Draparnaldia glomerata Ag. — Bot. Not. 1888. 
Benecke, W., Mechanismus und Biologie des Zerfalles der Conjugaten- 


füden in die einzelnen Zellen. — Jahrbücher f. wissenschaftliche 
Bot. Pringsheim, Bd 32, 1898. 

Boutin, K., Zur Morphologie und Biologie einzelliger Algen. — Öfvers. 
K. Sv. Vet. Akad. Handl. 1897. 

Borer, O. Fr., Beiträge zur Algenflora von Schweden. — Arkiv f. 


Botanik, Bd 6, 1906. 
— —, Süsswasserchlorphyceen von Feuerland und Isla Desolacion. — 
Botaniska Studier tillägnade F. R. Kjellman 4 nov. 1906. 
——, Beiträge zur Algenflora von Schweden 2. Die Algenflora um 


den Torne-Träsksee in Schwedisch Lappland. — Bot. Not. 1913. 
Creve, P. T., Bidrag till kännedomen om svenska sötvattensalgerna af 
familjerna Desmidiacez. — Ofvers. K. Sv. Vet. Akad. Förh. 


1863, Stockholm 1864. 
CUSHMAN, JOSEPH A., A. Synopsis of the New England species of Mi- 


crasterias. — Rhodora X n:o 114. 1908 Boston. 
Exryinc, Fr., Anteckningar om finska Desmidieer. — Acta Soc. pro 
Fauna et Flora fennica II n:o 2. Helsingsfors 1881. 
Hanseira, A., Prodromus der Algenflora von Böhmen. — Arkiv d. 


Naturwissensch. Landesdurchforschung von Böhmen. Prag. 

——, Neue Beiträge zur Kenntniss der halophilen, der thermophilen 
und der Berg-Algenflora ete. — Oesterreichische botan. Zeit- 
schrift. Jahrb. 1888, n:o 2—5. 

HEDLUND, T., Om polymorphismen hos aérobiotiska klorofycéer. — 
Ofvers, K. Sv. Vet. Akad. Handl. 1899. 

JACOBSEN, J. P., Apercu systématique et critique sur les Desmidiacées 


du Danemark. — Botanisk Tidsskrift, Kjóbenhavn 1874— 1878, 
2 raekke, 4 bd. 

JosHUA, W., On some new and rare Dermidiaceae n:o 3. — Journ. 
Bot. XXIII. Febr. 1885. 

Korkwirz, R., Das Kammerplankton des Siisswassers. — Ber. d. 


Deutsch. Bot. Ges. Bd 29, 1191. 

LAGERHEIN, G., Bidrag till kännedomen om Stockholmstraktens Pedia- 
stréer, Protococcoidéer och Palmellacéer. — Öfvers. K. Sy. Vet. 
Akad. Fórhandl. Stockholm 1882. 

——, Uber Phzothamnion, eine neue Gattung unter den Süsswasser- 


40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


algen. — Bih. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 9. Stockholm 
1884. 
LAGERHEIM, G., Studien über die Gattungen Conferva u. Microspora. 
LEMMERMAN, E., Das Genus Ophiocytium Näg. — Hedwigia 38. Dres- 


den 1899. 

LuwpELL, P. M., De Desmidiaceis qui in Suecia invent: sunt, ob- 
servationes critica. — Nova acta reg. Soc. Upsal. Ser. III— VIII 
1871, Uppsala. 

Ratrs, J., The British Desmidieae. — London 1848. 

tEINSCH, P., Die Algenflora des mittleren Theiles von Franken. — 
Abhandl. d. Naturhistor. Gesellschaft z. Nürnberg III. Heft 2 
(1866) 1867. 

ScuADE, F. A., Pflanzenókologische Studien an den Felsenwänden der 
Sächsischen Schweiz. — Engler Bot. Jahrbücher. Bd 48. Heft 
1—2,... dueipzig wl 912; 

SERNANDER, R., Studier öfver lafvarnas biologi. I. Nitrofila lafvar. — 
Sv. Bot. Tidskrift. Bd 6. H. 3. Stockholm 1912. 

TEmiNG, E., Schwedische Planktonalgen I. Phytoplankton aus dem 
Rästasjön bei Stockholm. — Ibid. H. 12. 1912. 

West, G. S., On variation in the Desmidieae and ist bearings on their 
Classification. Journ. Linn. Soc. Bot. XXXIV 1899. 

——, A treatise on the British Freshwater alge. — Cambridge 1904. 

West, W., & West G. S., A Monograph of the British Desmidiaceae. 
— Ray Society I—IV. London 1904—1912. 

Wie, N., Om Slegten Gongrosira Kütz. — Ofvers. K. Sv. Vet. Akad. 
Förh. Stockholm 1883. 

Wirrrock, V. B., Om Gotlands och Ölands sötvattensalger. — Bih. 
K. Sv. Vet. Akad. Handl. 1872. 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 41 
Register. 
Synonymer betecknas med kursiv stil. 
Pag. Pag 
Ankistrodesmus polymorphus . 27 Coelastrum cambricum . 20 
A phanocheete . 91 » pulchrum . 2929 
Arthrodesmus bifidus . 23 » sphaericum . 390 
» convergens . 23 Coleochzte pulvinata . 33 
» incus . . 93 » scutata . 33 
» oetocornis . 23 » soluta . 33 
Bambusina Borreri . . 24 Conferva bombycina . 34 
Batrachospermum ectocarpum . 35 Cosmarium annulatum . 22 
» moniliforme . 35 » bioculatum . 18 
Bulbochxte intermedia v. de- » Boeckii al 
pressa SE . 92 » botrytis . 22 
Chetophora cornu dame . . 30 » » v. subtumi- 
» incrassata . 30 dum . 22 
» pisiformis . . 90 » Brébissonii . 21 
Cladophora glomerata . . 33 » connatum Sero 
Closterium acerosum . 10 » conspersum 2090122 
» » v.elonga-  ' » contractum Ja- 
tum . . 10 cobsenii 19 
> cornu ; Hl » eucumis E. 18 
» costatum . 10 » difficile v. sublaeve . 20 
» eynthia . 10 » exiguum . . 20 
» Diane . ‚10 » geminatum 21 
didymotocon . . 10 » granatum 19 
» gracile gl bil » holmiense v. inte- 
» intermedium . 10 grum $5 S019 
» Kützingii . 12 » humile v. striatum . 21 
» lanceolatum s 1i » impressulum . 20 
» lineatum . 12 » latifrons . 09 
» lunula . = AML » Meneghinii N 
» moniliferum 210 » microsphinctum .4,18 
» parvulum . 10 » moniliforme S19 
» Ralfsii v. hybridum 12, 20 » notabile 34319721 
» setaceum . 12 » ovale .21 
» striolatum . . 10 » portianum . . 21 
» toxon Nt » protractum .21 
» tumidum all » pygmzum . . 20 
» Venus . . 10 pyramidatum 19 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 4. 3* 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. 
Pag. 
Cosmarium quadratum . 20 
» regnesi 19 
» v. monta- 
num - 20 
» reniforme . 21 
» sexangulare . 20 
speciosum v. Rosta- 
finski 21 
suberenatum . 21 
» subprotumidum .2] 
subtumidum . 219 
» tetragonum. . . 19, 21 
» tetraophthalmum .21 
» tinetum . 18 
» turgidum 3 EU 
» undulatumv.Wollei . 18 
» venustum 219 
» Wittrockii . 2] 
Cylindrocystis Brébissonii 9 
» 2 minor. 9 
Dactylococeus caudatus v. bi- 
caudatus . 28 
Desmidium cylindrieum . . 24 
» Swartzii . 124 
Dictyospherium — Ehrenbergia- 
num 226 
» pulchellum  . 26 
Draparnaldia glomerata . 30 
» plumosa . 30 
Eremosphera viridis 5 PAU 
Euastrum ansatum . 14 
» » v. pyxida- 
tum . 14 
» bidentatum . 118 
binale f. Gutwinskii . 15 
» » f. hians 15 
» » f. recta 15 
didelta .13 
elegans . 15 
» humerosum . 13 
» f. serobi- 
culata 13 
oblongum . 13 
» oblongum v. depaupe- 
ratum . 13 
» pectinatum 15 
» v. inevo- 
lutum 15 


BAND 13. w:o 4. 


Huastrum Turner ad 


» MOTLUCO SUM. se ld 
Eudoring elegans . 2.2 . . . .25 
Gloéoeystiss vigas E NL 


» Infusionure- 20 
Gonatozygon Kinahani . . . . 8 
Gongrosira de Baryana . . . . 32 


Gymnozyga moniliformis . . . 24 
Hyalotheca dissiliens . . . . . 24 
Lemanea®. kr C 36 


Micrasterias apiculata . . . . .17 


» » v. brachy- 


ptera 3j 
» crenata ERI 6-177 
» erux-melitensis 20157] 
» dentieulata zu 7 Us) 
» denticulata v. angu- 
losa 5h 
» » v.notata 17 
» Jenneri . ly 
» papillifera 5:309 
» radiata . . 18 
» rotata sella 
» Thomasiana SALT 
» truncata . . 16, 17 
» » v. crenata 16 
» » v. granu- 
latarız. 16 


Microthamnion Kützingianum . 31 
Mougecotinm or er 
Myxonemmum 5 5 55 6 4 5 3 BN 
Netrium digitus . 


» interruptum : 
Oedogonium flavescens . 92 
» punctato-striatum 32 
» undulatum . . . . 32 
Oocystis solitaria . 26 
Ophiocytium arbuscula . . . . 34 
» bicuspidatum . . . 34 
» capitatum . . . - 34 

» » v. bicuspi- 
datum. . 34 

» > ©. brevi- 
spinum . 34 

» majus v. bicuspi- 
daturi og 4 Ao mx! 
» parvulum... dd 
Palmella . = >se 


G. R. CEDERGREN, SÖTVATTENSALGERNA I SVERIGE. 


Bandorıns morum. . . 299». 
Pediastrum Boryanum . ... 
> Boryanum v. granu- 
Imbuni vv zum: 
» duplex: er 6 6 c 
» tettası . « 
Bemumslibellula ... sa a. 


v. intermedium 


» » 


» » v. interruptum 
» spinospermum ... . 
» spirostriolatum . . . . 


Pleurococeus . 


Pleurotenium Ehrenbergii . 


» trabecula . 
» > v. elon- 
gatum . 
» » v. rec- 
tum. . 
» truncatum . . 
» > -v.granu- 
latum . 
Brasola crispa . .. . .. «4, 
» furfuracea . . . . 
Rhizoclonium hieroglyphicum . 
Scenedesmus bijugatus .. . 
» » v. alter- 
nans . . 
» dentieulatus . 
» » Vv. zigzag 
» Inysbrixt (4 0 ES 
» obliquus 
» : » — v. dimor- 
phus .. 
» quadricauda 
» »  v.abun- 
dans . 
Selenastrum acuminatum . 
Spherozosma granulatum 
> vertebratum 
Spmogyra bellis - .... . 3 
» EST igs Mirra an ie te niet 
» gracilis v. flavescens 
> lonpatan. ses, > 


— -— 
bo 


- 
DT OO 8 vc 6 © 


28 


-1 


I -1 -I 


43 


Pag. 


Spirogyra majuscula v. brachy- 
meres 
» porticalis - : 
» reticulata . . 
Spiroteenia condensata 
» obscura 20 
» parvula 
Staurastrum cuspidatum 
» dejectum ... 
> dilatatum ... 
» furcatum . . 
» gracile. .... 
» granulosum f. con- 
nexa 
» montieulosum . 
» muticum .. 
» paradoxum .. 
» polymorphum . 
» punetulatum . . 
> quadrangulare . 
» teliferum .. . 
» vestitum . . 
Tetmemorus Brébissonii . . 
» granulatus . . . 
» » v. atte- 
nuatus 
Tetracdron eaudatum f. incisa 


» minimum 


Tetraspora lubrica 


Trentepohlia iolithus 
» umbrina 


Mribonemiayes ee as 


Trochiseia reticularis 


Ulothrix zonata. . 
Vaucheria sessilis . 
» terrestris 


Xanthidium antilopeum 


DDyDD 
ns 


e2 


MDC 


. 26 


34 
26 


, = 


» » v.oligacan- 

thum . 22 
» armatum . . . = 
» eristatum . a 


Zygnema cruciatum . 


» stellinum 


p 


WOES 
DaNve Y 7 FAM ur Der 
T^ d 
"» 4 | N » 
wt > 
" " 
A HEN: B 1d A 
T eu is D ZI Li je 
í I B ] mo sr eternal 
i | ye BE inte de ela ka n 
: ram | DE EY vy 
it D ! 
bål 
Tt 
u ‘ L 
uhi Er 
N il TI 


, 1; LT. 
ry *« 43 


E 


urchins 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. N:o 5. 


Viixttopografiska undersökningar i Åsele 
lappmarks fjälltrakter. 


Af 


AUG. HEINTZE. 


I, 


A. Inledning. 


»Lapponia est terra majoris amplitudinis et diversi ma- 
gis climatis quam vulgo quis putet. Itaque res maximi mo- 
menti est, non solum scire quid intra Lapponiz fines proveniat, 
quid non; verum etiam rite cognoscere mutationes, quas 
subit vegetatio intra ipsam Lapponiam, usque ad eos fines, 
ubi nives et glacies omnia vegetabilia supprimunt» (WAHLEN- 
BERG, Flora lapponica p. VI). 

De mest iógonfallande af dessa förändringar i vegeta- 
tionens utseende och artsammansättning har WAHLENBERG 
sökt äskädliggöra genom uppställande af sina vüxtregioner. 
Och fastän ett ärhundrade fórflutit, sedan den berómde for- 
skaren utgaf sin »Flora lapponica», ha endast helt fà invänd- 
ningar gjorts mot hans växtgeografiska system. 

I föreliggande arbete làmnas en ingäende granskning af 

WAHLENBERG's och andra fórfattares äsikter om fjällens upp- 
delning i höjdbälten, »regioner» eller zoner, hvarjämte hàr 
framläggas de resultat, til hvilka jag kommit under mina 
färder i Nordskandinavien. 

Såsom redan anförts i den speciella delen, afsägo mina 
undersökningar i Åsele lappmarks fjälltrakter att få till stånd 
en första, allmän öfversikt af kärlväxternas utbredning, höjd- 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


stigning, förekomstsätt och förhällande till kulturen. Vid be- 
arbetningen af det insamlade materialet har jag naturligtvis 
äfven användt alla uppgifter, som tidigare publicerats be- 
träffande omrädets flora och vegetation (ZETTERSTEDT 60, 
MELANDER 37 och 38, ORTENBLAD 61, ALB. NILSSON 41, 
AMINOFF 2, S. ALMQUIST 1, SELIM BIRGER 5 och 9 samt HEINTZE 
23 och 24). 

Arternas »horisontella» utbredning inom undersöknings- 
området behandlas i all korthet. Största vikten lägges pa 
att utreda, om de olika arterna äro jämnt spridda eller en- 
dast förekomma inom vissa flodsystem eller delar däraf. Äfven 
mer allmänna växter kunna nämligen visa rätt stora afvikel- 
ser i detta hänseende. Angelica officinalis v. norvegica saknas 
sålunda helt i de trakter, som afvattnas af Storån (Änger- 
manälfven) och dit rinnande bäckar och åar; Carex stellulata 
är endast anträffad i Saxälfvens dalgång, men är där rätt 
vanlig o. s. v. 

Mycket arbete har nedlagts pà utredningen af hvad Non- 
MAN kallar váxternas »forhold til omgivelserne». Denna vik- 
tiga fråga har endast föga vidrórts i de botaniska arbeten, 
som behandla våra fjälltrakter. För att föra den närmare 
sin lösning fordras också ett vidlyftigt material, hvars in- 
samling och bearbetning ingalunda är en sak för nybörjaren, 
helst som en enhetlig och praktiskt användbar terminologi 
för alpina zonens växtsamhällen och kolonivegetationer hit- 
tills saknats. 

Helt litet har också gjorts sedan WAHLENBERG's dagar 
för att öka vår kunskap om kärlväxternas vertikala utbred- 
ning och om de faktorer, som påverka densamma. Äfven för 
denna uppgift kräfves ett omfångsrikt och detaljeradt under- 
sökningsmaterial, hvarjämte iakttagelserna måste omfatta ett 
flertal fjäll af olika höjd och beskaffenhet. Först på grund- 
valen af sådana undersökningar är det möjligt att fastställa, 
inom hvilka höjdbälten en växtart »normalt» och mer kon- 
stant förekommer, och på hvilka nivåer dess uppträdande är 
af mer tillfällig natur eller knutet till ståndorter af alldeles 
särskild beskaffenhet. 

Björk- eller trädgränsen fattas i detta arbete i sin sed- 
vanliga betydelse af skogsgränsen. Med »blandskogar» afses 
alltid blandskogar af gran och björk, ej barrblandskogar. Al- 
snår upptagas under videsnår, lunddälder under örtrika björk- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 3 


skogar, ängskaflevallar under timotejvallar och sjöängar un- 
der bäckängar. 

Ät växter, som under tidernas lopp införts genom kul- 
turen, kommer att ägnas en särskild publikation. 


Till min lärare, professor Sv. MURBECcK, hvilken såväl 
under utarbetandet af föreliggande arbete som under min stu- 
dietid i öfrigt städse bistått mig med värdefulla råd och 
upplysningar, ber jag härmed få frambära min stora tack- 
samhet. 


B. Zoner och regioner i svenska Lappmarken. 


WAHLENBERG's åsikter om fjällens indelning i vissa regi- 
oner efter »vegetationens och temperaturens förhållande» fram- 
lades första gången i hans »Berättelse om mätningar och ob- 
servationer för att bestämma lapska fjällens höjd och tem- 
peratur», Stockholm 1808. I denna afhandling uppgifves hans 
framställning utgöra det ungefärliga resultatet af tre års 
undersökningar i detta. ämne. Af innehållet framgår emeller- 
tid med all tydlighet, att han hufvudsakligen afsett regions- 
fördelningen i Lule lappmarks fjälltrakter, som han besökt 
under närmast föregående sommar. 

Utom »sista granskogens», tallskogens och björkskogens 
regioner urskiljer WAHLENBERG i ofvan nämnda arbete :! 

1. Ett höjdbälte i nedersta delen af alpina zonen, ut- 
märkt genom spridda Salix glauca-snår på bäckstränder och 
i myrkanter. På de »lägre fälten» (= loca paludosa i »Flora 
lapponica» p. XXXIV) växa upprätta Betula nana-buskar, och 
alla »backar» äro klädda af Arctostaphylos alpina samt prydas 
af Phyllodoce och Trientalis. Andromeda polifolia finner man 
på »kärraktiga» ställen. Hjortron mogna ännu, men ej högre 
upp. 

2. I nästa region äro S. glauca-snären försvunna, men 
alnshög S. lanata finnes ännu pa bäckstränder. B. nana »in- 
tager torrare ställen och blir alldeles krypande på jordytan». 
Backarna beklädas af Azalea procumbens, och på kärrartad 
mark träffas Myrtillus uliginosa. Kräkriset mognar ännu sina 
» bär». 


! I följande starkt sammanträngda referat medtagas endast de vikti- 
gaste karaktärsväxterna. 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


3. »Eviga» snöfläckarna begynna, och endast några få 
risartade växter äterstä: Empetrum (alltid steril), Andromeda 
tetragona och hypnoides samt Diapensia. Denna region når. 
upp till 200 fot nedom snögränsen. 

4. Succulenta fjällörternas region, som sträcker sig upp 
till snögränsen. Den karakteriseras af Sazifraga stellaris, ri- 
vularis och oppositifolia, Ranunculus nivalis och glacialis, 
Oxyria, Luzula arcuata och Silene acaulis. 

5. Ända upp till 500 fot ofvan snögränsen stöter man 
någon gång på fjällörter och ännu högre träffas enstaka laf- 
arter i springorna på branta bergväggar. 

Flora lapponica inledes, som bekant, med en »introduc- 
tio geographica». Ett kapitel i denna handlar om Lapplands 
uppdelning i regioner efter vegetationens beskaffenhet, ett 
annat har till öfverskrift: »De climate lapponico ejusque vi 
vegetativa». I denna senare afdelning framhälles, att vegeta- 
tionsgränserna äro lättast att urskilja i de trakter, där lan- 
det sakta höjer sig upp mot fjällen, såsom i Torne lappmark. 
Den medföljande tabellen, som innehåller detaljerade upp- 
gifter på en mängd växtarters öfre och nedre gränslinjer, an- 
gifves också vara uppgjord framför allt efter observationer 
i denna lappmark (p. LV). Häraf få vi åtminstone någon 
förklaring till det egendomliga faktum, att uppgifterna i 
WAHLENBERG's »Berättelse om mätningar o. s. v.» rätt vä- 
sentligt skilja sig från dem i hans Flora lapponica. Den bild 
af växtarternas vertikala utbredning i regio alpina, den be- 
römde växtgeografen lämnat i det förra arbetet, är utan 
tvifvel mera 6fverensstimmande med verkliga förhållandet . 
ute i naturen, än hvad han uppgifver i sin lapska flora. 
Undersökningarna i fjällen kring Köngämäs öfversta lopp och 
källor utfördes nämligen under hans första resa och vid ännu 
ej fyllda 20 år. De därunder förda anteckningarna synas 
äfven ha varit rätt bristfälliga, ty från denna färd daterar 
sig den kanske enda större, direkt felaktiga uppgiften i hans 
arbeten: förläggandet af björkskogsgränsen till Naimakka. 

I inledningen till Fl. lapponica (p. XXX—XXXIV) har 
WAHLENBERG sökt uppdraga Lapplands »naturliga» gränser 
mot nedanför liggande landskap samt indelat det lappländska 
skogsområdet i fyra bälten af växlande bredd: Lapponia 
(regio) silvatica inferior och superior samt regio subsilvatica 
och subalpina. De olika regionerna karakteriseras därigenom, 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 5 


att mer köldömma växter efter hand försvinna och lämna 
rum för subalpina och alpina arter. 

De uppgifter om kärlväxternas öfre och nedre gränslin- 
jer, som meddelas i inledningen, visa sig emellertid i stor ut- 
sträckning strida mot hvad som anföres på den ofvan om- 
nämnda tabellen eller i florans rent systematiska del. Samma 
brist pa öfverensstämmelse äger ofta rum mellan de båda 
senare partierna af arbetet. Beträffande Festuca rubras öfre 
utbredningsgräns finnas exempelvis icke mindre än tre olika 
uppgifter i Fl. lapponica: reg. silv. superior (p. XXXT), reg. 
subsilvatica (p. 43) och reg. subalpina (tabellen p. LV). 

Den vidgade kännedom om kärlväxternas utbredning i 
svenska Lappmarken, som vunnits sedan WAHLENBERG’s tid, 
tvingar till så stora ändringar i hans tabell, att endast helt 
litet återstår. Med vår nuvarande kunskap är det därför 
lätt att visa, dels att någon skarp växtgeografisk gräns mel- 
lan Lappland och angränsande kustlandskap ej förefinnes, 
dels att åtminstone regio silvatica inferior och superior måste 
sammanslås. 

På fjällen ofvan skogsgränsen urskiljer WAHLENBERG i 
detta arbete tre regioner. Den nedersta af dessa kallar han 
regio alpina inferior eller alpes inferiores. I dess lägst lig- 
gande partier ingår Salix glauca som den viktigaste bestånds- 
delen i de på fuktig mark förekommande videsnåren. Högre 
upp bildas dessa ensamt af S. lanata. Ingen af de båda grä- 
.videna når emellertid upp till regionens öfre gräns, som får 
förläggas till den linje, där dvärgbjörken ej mer förmår upp- 
träda som upprätt växande buske. 

Den därpå följande regionen: alpium jugum, alpes supe- 
riores eller alpes nivales kallas af senare förff. vanligen regio 
alpina superior. Äfven denna region uppdelas i trenne under- 
afdelningar. I den mellersta af dessa träffas ännu B. nana pro- 
cumbens samt Andromeda tetragona. An högre stiger dock Em- 
petrum nigrum, som således utmärker denna regions öfre gräns 
— enligt tabellen. Slår man upp p. 274i Fl. lapponica, får man 
emellertid den uppgiften om Empetrum, att den »summa cacu- 
mina haud frequentat, ante Andromedam tetragonam desistens». 

Regio alpina superior når upp till snögränsen. Strax 
ofvan denna ha Ranunculus nivalis, Saxifraga nivalis och 
Diapensia sina högst belägna ståndorter. Ännu härdigare 
äro Silene acaulis, Saxifraga oppositifolia och en del mossor. 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 5. 


Ranunculus glacialis, Polytrichum septentrionale och vissa laf- 
arter bilda den organiska världens sista utposter. 

I Flora suecica sammanslår WAHLENBERG regio silvatica 
inferior och superior till reg. silvatica eller abietina. Tall- 
regionen behälles oförändrad, likasä reg. subalpina eller be- 
tulina. 

Fjälltoppar, som höja sig ofvan snögränsen, benämnas 
här alpium cacumina glacialia. Af deras säregna växtarter 
uppräknas Ranunculus glacialis, Gentiana tenella och Draba al- 
pina. De bäda senare upphöra emellertid i mellersta delarna 
af alpes nivales (nedom snögränsen) enligt tabellen i Fl. lap- 
ponica, och ungefär samma uppgift lämnas äfven i »Berät- 
telse om mätningar o. s. v.» 

Alpes nivales, »ubi nix omnis per totam sstatem non 
solvitur», aga rik tillgång pa fuktighet och kunna därför hysa 
sådana växter som: Ranunculus nivalis, Saxifraga nivalis, S. 
cernua och Aira alpina. 

Alpes humiliores, »per majorem partem estatis nive ca- 
rentes», upptagas af vidsträckta, torra hedar med ris och 
dvargbuskar. 

Den första kritiken af WAHLENBERG’s regioner möter oss 
hos hans lärjunge, L. L. Lastraptus, 1 dennes intressanta 
skrift: »Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlin- 
gar i Lappmarken», Stockholm 1824. Lastapius är af den 
äsikten, »att den skiftesvisa omväxlingen mellan gran- och 
tallskog (i fjälltrakterna) stär under större inflytelse af den 
jordmäns beskaffenhet, hvarpå den växer, än af klimatet». 
Den mark, som uppe i regio subsilvatica klädes af tallskog, 
»kunde, äfven om den flyttades ner på slättbygden, icke fram- 
alstra annat än tall». Vidare har han funnit, att granskogar 
intaga största rummet vid alla sjöar, bäckar och myrar, och 
vill därför räkna den egentliga tallregionen nedom gränsen 
för de stora sjöarna, granregionen däremot ofvan sjögränsen. 

Lastapius’ åsikter upptagas af J. W. ZETTERSTEDT (60), 
som framhåller, att tall och gran i de sydliga lappmarkerna 
tyckas täfla om »lodräta höjden för sin växtplats». Att gra- 
nen vanligen går högst upp på fjällsidorna, härrör däraf, att 
marken här är mindre tjänlig för tallen. 

C. P. Lzstavıus (33) hopslär större delen af tallregionen 
i Torne lappmark med regio subalpina. Han har emellertid 
sett väl litet af Lappland för att af sig själf komma till denna 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 7 


generalisering, utan har troligen erhällit sina äsikter afL.L. 
Lastapius, helst som den senare författat en beskrifning af 
WAHLENBERG’s regio subsilvatica i Karesuando socken, hvil- 
ket arbete dock ej utgifvits i tryck (33 p. 4). 

Nedre gränsen för sin »björkregion» förlägger C. P. La&- 
STADIUS till finska byn Palojoensuu invid Muonio älf, emedan 
tallen här upphör att vara det härskande trädslaget, hvilken 
roll öfvertages af björken. Smärre tallskogar förekomma dock 
ända upp till Lunnainen ofvanför Karesuando, men de tallar, 
hvaraf dessa skogar bestä, »synas färdiga att duka under för 
det hårda klimatet, så nedtryckta, knotiga och förvuxna äro 
de, under det att friskt grönskande och täta björklundar 
finnas allestädes.»! Han har helt missuppfattat framställnin- 
gen i Fl. lapponica (p. XXXIII), ty WAHLENBERG upptager 
ingalunda Carex globularis, Ranunculus lapponicus, Pedicularis 
lapponica, Viola biflora o. s. v. såsom säregna för regio sub- 
silvatica, utan omnämner endast, att de här na sin öfre eller 
nedre gräns. 

KIHLMAN (31) räknar tallregionen som »en granregion 
utan gran» och anser detta träds frånvaro hufvudsakligen 
bero pa skogseldar, som förstört granbeständen. * 

Häremot -kan invändas, att skogseldar i det stora hela 
äro lokala företeelser, som i regel endast härja relativt mindre 
områden åt gången. Vidare äro barrskogarna i närheten af 
sin höjdgräns alltid starkt uppblandade med björk, hvarige- 
nom eldens framfart hindras eller försvåras. Särskildt gäller 
detta om björkblandade granskogar, som ju växa på mer 
fuktiga ställen. 

Hur brandfältens vegetation kommer att gestalta sig, 
beror, som bekant, på markens fuktighetsgrad i förening med 
när- eller frånvaro af mylltäcke.? I många trakter af exem- 
pelvis norra Jämtland och Åsele lappmarks fjällbygd, där 
granbjörk- eller björkgranskogarna i mycket stor utsträckning 
afbränts af befolkningen för erhållande af betesmarker, håller 


1 Lastapius’ beskrifning afser tydligen trakten närmast kring Kare- 
suando kyrkoby. Tallens dåliga utveckling beror dock här mera på mar- 
kens torrhet och näringsfattigdom än på det nordliga läget och höjden 
öfver hafvet. 

? Beträffande exempelvis N.J. ANDERSSONS, MIDDENDORFFS, WILLKOMMS 
och TRAUTVETTERS löst fotade och för längesedan öfvergifna hypoteser nöjer 
jag mig med att hänvisa till litteratursammanställningen hos KıHLMan (l. c.). 

3 Allt naturligtvis under förutsättning, att både frótallar och frögra- 
nar finnas i närheten. 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 D. 


granen öfverallt på att återtaga sina förlorade områden. En- 
dast i de små, isolerade tallområdena träffar man här rena 
tallskogar på brännor och detta alltid på torr, mager mark. 
Är jordmånen af medelgod beskaffenhet, ha barrblandskogar 
tagit brandfälten 1 besittning. 

Skogseldarnas verkan modereras alltså i hög grad genom 
markbeskaffenheten. Från mer godartad, näringsrik och fuk- 
tig mark förmå de ej utestänga granen, och deras härjningar 
utplånas här jämförelsevis snart. Helt annorlunda är emel- 
lertid förhållandet, när gran- eller barrblandskogar på mer 
utpräglad »tallmark» utsättas för eld, då marken och därmed 
så småningom äfven dess skogsbestånd återföras i sitt ur- 
sprungliga skick. 

Att uppställa en särskild tallregion i våra fjälltrakter är 
enligt BIRGER (10) oberättigadt, då granen här ännu ej »vare 
sig nått den höjdgräns eller den väst- och nordvästgräns, som 
klimat och konkurrensförhållanden betinga». Liknande åsik- 
ter om granens fortsatta spridning ha tidigare uttalats af 
exempelvis GUNNAR ANDERSSON (3), LUNDSTRÖM (36), och 
AMINOFF (2). Då denne senare förf. publicerat de iakttagel- 
ser, hvarpå han grundat sin uppfattning, vilja vi bemöta 
honom, helst som jag själf besökt samma trakter. 

AMINOFF framhåller, att ett vidsträckt »lägland» omkring 
Viris- och Fättjaure samt St. Ransan i västra delen af Åsele 
lappmarks fjälltrakter nästan uteslutande är bevuxet med 
björk, trots det större delen af området jämte dit ledande 
pass ligger under den för granbestånden fastslagna höjdgrän- 
sen 650 m ö. h. Längre västerut invid norska gränsen når 
granskogen endast 525 m ö. h., äfven detta »en följd af dess 
sena invandring härstädes». 

Om grangränsens förlopp i dessa trakter få vi en god in- 
blick genom att studera den karta öfver skogsträdens utbred- 
ning, som åtföljer AMINOFF's uppsats. Tre större sjöar: Fätt- 
jaure, St. Ransan och Kultsjön ligga i nästan rät linje (norr— 
söder) och resp. 560, 583 och 540 m ö. h. Efter alla tre 
saknas granskogar kring västra änden, d. v. 8. grangränsen 
faller mycket hastigt mot väster, mot Norges hafsklimat. 
Men detta är ett förhällande, som gäller om alla vära fjäll- 
trakter och i lika mån om tall och björk. På Ö. Vardofjället 
mellan Fättjaure och gränsen stiger björkskogen sålunda en- 
ligt samme förf. upp till endast 670 m 6. h., d. v. s. 60 m un- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 9 


der bjórkens medelhöjdsgräns, trots det jordmånen är af god 
beskaffenhet. 

Detta om granens förhällande till björken. Tallen har 
den här i trots af sin »sena invandring» så grundligt hunnit 
uttränga, att den nära nog undantagslöst öfverallt bildar 
barrskogsgrünsen. Tallen finnes endast kvar på smärre, iso- 
lerade områden och saknas helt eller är en ren sällsynthet 
på vida sträckor. Och det är endast »å för granen särskildt 
ogynnsamma marktyper såsom skarpa hedland och myrtrak- 
ter, som tallen ännu bevarat väldet». Samma är förhållandet 
i närgränsande delar af Jämtland och Nordlands amt. 

Tallen uppträder i regio subsilvatica på torr, näringsfat- 
tig, grusig eller sandig hedmark eller på rullstensåsar. Vidare 
på tufvor och rissträngar i myrar samt på klippmark. Stun- 
dom äfven i spridda exemplar efter sjöstränderna, där den 
endast på en sida kan trängas af granen. I smala dalgångar 
har tallen ofta ett mycket karakteristiskt förekomstsätt. Den 
intager nämligen själfva dalbottnen, där denna lämnar rum 
för jämna, torra sandfält, under det att de bördigare slutt- 
ningarna klädas af frodiga gran- eller björkskogar. 

Regio subsilvaticas tallskogar äro i regel utbildade som 
tallhedar, under det att granen ända upp till sin höjdgräns 
uppträder i mossrika eller + örtrika bestånd. Där tallregio- 
nen genomskäres af kuperad och näringsrikare mark, såsom 
t. ex. efter västra stranden af Lainio älf i Torne lappmark 
(jfr HEINTZE 20), där ersättes också tallen, åtminstone del- 
vis, af gran. 

Fjälltrakternas granskogar öfvergå uppåt i mossrika eller 
örtrika björkskogar, under det att tallskogarna oftast ersättas 
af torra björkhedar. WAHLENBERG (57), som hufvudsakligen 
berest de trakter, där barrskogsgränsen bildas af tallen, säger 
också om regio subalpina: » Est regio sicca Lichene rangiferino 
quam maxime obtecta». 

Af det sagda framgår, att det i första hand beror på 
markens näringshalt och fuktighetsgrad, om granen eller tallen 
kommer att bilda barrskogsgränsen. Det är därför oriktigt 
att uppställa regio subsilvatica som ett särskildt, af klima- 
tiska orsaker betingadt, höjdbälte. Granen synes i våra fjäll- 
trakter liksom nere i skogslandet redan tagit all för sig lämp- 
lig mark i besittning. 

* * 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


Sommaren 1849 företog NORMAN (44) en botanisk färd 
till Gudbrandsdalen för att undersöka vegetationen i Våge 
och Lom. I den berättelse, han utgaf om sin resa, uppstäl- 


las följande växtregioner: »kornbygden» (kornbältet) — tall- 
regionen — björkregionen — videregionen, som sträcker sig 
upp till videsnärens öfre gränslinje, — lafregionen,! fran 


vide- eller buskgränsen till snögränsen. Dessa regioner äro 
emellertid enligt NORMAN (45) föga begränsade och svåra att 
urskilja i »arktiska» Norge, där ej heller någon snögräns torde 
kunna uppdragas. 

»Öfversikt af den skandinaviska jordens växtlighet» kallar 
Erias FRIES en uppsats, som hopskrefs ar 1856, och längre 
fram infördes i Bd. III af »Botaniska utflykter». Med led- 
ning af WAHLENBERG's och NORMAN's arbeten delar FRIES 
högfjällen i tvenne bälten: snö- och fjällregionen. Snöregio- 
nen? »ofvan vegetabiliska lifvets naturliga gräns», d. v. s. 
ofvan snögränsen. Nedom denna gränslinje vidtager fjäll- 
regionen, som sträcker sig ända ned till björkgränsen. Öfre 
delen af fjällregionen kallar han lafvarnas och fjällörternas 
region. I denna utgöra lafarterna hufvudmassan af vegeta- 
tionen, hvaribland förekomma några fjällörter. Följer så 
buskregionen, där fjällörterna blifva talrikare, hvartill komma 
den buskartade dvärgbjörken och kråkriset jämte lågväxta 
pilarter. 

Trots sina uppenbara misstag har ELıAs FRIES” fram- 
ställning haft stort inflytande på den växtgeografiska forsk- 
ningen i vårt land. Hans benämningar på fjällens höjdbälten 
återfinnas sålunda i arbeten af C. P. Lastrapius (33), P. 
OLSSON (47), SERNANDER (49) m. fl. 

För Sarekfjällens vidkommande tror sig VESTERGREN (59) 
på grundvalen af växtsamhällena kunna få till stånd en 
»mera naturlig indelning af fjällregionen än den Wahlenberg- 
ska, som däremot naturligtvis har den fördelen, att den äger 
sin giltighet i alla nordiska fjälltrakter». 

Nedersta delen af regio alpina, hvilken intager bottnen 
af dalgångarna (om dessa ligga ofvan björkgränsen) och de 
lägre »slätterna» på 800 å 900 meters höjd ö. h., betecknar 


* Denna benämning är i hög grad olämplig och vilseledande, dä laf- 
var, som bekant, äfven träffas i m ängd ofvan regionens höjdgräns. 

? SVEN NILSSON” s (43) »snöregion» omfattar ErrAs FRIES” snö- och laf- 
regioner. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 11 


VESTERGREN som videsnärens, rishedens och kärrens region. 
Vid ungefär 900—1,100 meters höjd ö. h. följer därpå en re- 
gion, inom hvilken grávidena ha sin höjdgräns och där de 
ej längre spela nägon fysiognomisk roll. Denna region ka- 
rakteriseras af grüshedar och därjämte af stora sträckor med 
cesiolichen-mark pà vindóppna stállen. Huru vegetationen ter 
sig pà 1,100—1,200 m:s h. ö. h. nämnes ej, men vid ungefär 
1,200—1,400 m följa högplatåer, från hvilka den stenurs- 
klädda toppen uppstiger. Dessa platäer äro täckta med en 
tundravegetation af tätt packade mossor och lafvar med in- 
blandning af de högst gäende kärlväxterna. VESTERGREN 
urskiljer Racomitrium-, Dicranum-, Platysma- och lefver- 
mosstundror, allt efter den mossa eller laf, som är domine- 
rande. 

VESTERGREN's Dicranwm-tundra motsvarar ej, hvad SER- 
NANDER (48 b) afser med samma namn. Den senares Dicra- 
num-tundra från Grästöten i Härjedalen ligger nämligen 
endast ett 30-tal m ofvan skogsgränsen och är en mosslaf- 
rik rished enligt min terminologi. VESTERGREN's tundror vill 
jag däremot inrangera under mina moss- och lafhedar. 

SERNANDER's laftundror och fjällhedar! synas vara laf- 
rika resp. lafmossrika rishedar, och då han därtill omnämner, 
att på mera fuktig mark i de härjedalska fjällens videregion 
ofta träffas en Myrtillus nigra-formation, »pàminnande om 
undervegetationen i vissa af den öfre skogsregionens Betu- 
leta», har han tydligen iakttagit alla rishedens hufvudtyper: 
laf- och lafmossrika rishedar, motsvarande subalpina zonens 
björkhedsformer; moss- och mosslafrika rishedar, nara anslu- 
tande sig till samma höjdbältes mossrika björkskogar. 

Hvad VESTERGREN menar med rishedar, ar svart att af- 
göra. Da han emellertid omtalar, att de förekomma i nedre 
delen af videregionen och utan gräns ófvergà i »rismässen» 
(rismyren), synes han närmast ha afsett mossrika eller ät- 
minstone mossrikare rishedar. Hans cesiolichen-mark utgöres 
af glesare, starkt lafmossrika rishedar på vindexponerade 
ställen. 

VESTERGREN’s arbete är i viss mån banbrytande, dä ingen 
före honom sökt genomföra en regionsindelning af fjällen ute- 


II »Sveriges växtvärld i forntid och nutid» använder SERNANDER 
benämningen fjällhed i långt vidsträcktare betydelse: som ett gemensamt 
namn på nära nog alla slag af alpina rishedar. 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5b. 


slutande ‘pa grundvalen af växtsamhällena och utan att an- 
vända snögränsen som den förnämsta gränslinjen. 

Under lichenologiska undersökningar i Sarekfjällen fann 
BIRGER NILSON (= KAJANUS), att man här på grund af laf- 
varnas utbredning kan uppställa tvenne regioner som van- 
ligen äro, tämligen skarpt skilda från hvarandra. Områdena 
i öfre regionen äro merendels helt och hållet betäckta med 
block och stora stenar, som lössprängts från bergväggarna; 
i den nedre regionen bildar moränjord ett sammanhängande 
täcke öfver berggrunden. Det nedre höjdbältet utmärkes ge- 
nom förekomsten af jord-, det öfre af stenlafvar. Men därtill 
kommer, att vissa på sten växande arter (Parmelia saxatilis 
och v. omphalodes, P. centrifuga, Physcia stellaris, Xanthoria 
lychnea m. fl.) endast förekomma i den nedre regionen. Grän- 
sen mellan de båda regionerna ligger på de högre fjällen unge- 
fär 1,100—1,300 m ö. h. 

En rätt underlig uppfattning af WAHLENBERG’s alpina 
regioner hyser BIRGER (10). I en nyligen utkommen uppsats 
behandlande Kebnekaisetraktens flora skrifver han nämligen: 
»Nägon videregion i den Wahlenbergska meningen, d. v. s. 
utgörande nedre delen af den alpina regionen, kan man inom 
Kebnekaiseområdet lika litet som inom stora delar af våra 
fjäll i öfrigt tala om. Grävidena förekomma spridda eller 
beståndsvis, och det är hufvudsakligen på mera vattenhaltig 
mark vid bäckarna och älfvarna, som mera utbredda grå- 
videformationer uppträda.» 

Hvarifrån BIRGER hämtat denna märkliga uppgift, kän- 
ner jag ej. Med full säkerhet härstammar den emellertid ej 
från WAHLENBERG'S arbeten, där någon videregion ej omnäm- 
nes. Om gråvidenas uppträdande ofvan skogsgränsen skrif- 
ver den berömde växtgeografen (56): »Där finnes endast vid 
vattenrännilar och kärrkanter något buskage af Salix glauca, 
som med sin grå färg gör en dålig prydnad. — — — Den 
hvita Salix lanata är blott en aln hög vid vattenrännilar.» 

Att påbörda den vidtbereste och skarpsynte WAHLEN- 
BERG ett så orimligt uttalande, som att grävidena i nedre 
delen af fjällregionen skulle täcka nära nog lika vidsträckta 
områden som exempelvis björken i regio subalpina, visar ett 
väl stort underskattande af var förste och störste växtgeo- 
graf. 


* * 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 13 


När WAHLENBERG indelade Lappland i regioner, fattade 
han dessa närmast som höjdbälten, hvilka aflöste hvarandra, 
efter hand som man frän Bottniska viken närmade sig norska 
gränsen. Med regioner afsag han således sammanhängande 
och sinsemellan parallella områden af större utsträckning (Fl. 
lapponica p. XXIX— XXX). De skoglösa topparna af isole- 
rade lägfjäll hänfördes därför ej till regio alpina inferior, utan 
betecknades med ett särskildt namn: montes subalpini. 
Hvarthän han ville föra björkbältet på samma lågfjäll, om- 
nämnes ej. 

WAHLENBERG har vidare aldrig uppställt någon regio 
alpina superior eller någon »snöregion», tydligen emedan fjäl- 
lens högsta partier vanligen ej sammanhänga med hvarandra. 
För Nordnorge, där äfven tallområdena uppträda isolerade, 
har han af samma orsaker ej urskilt någon regio subsilvatica, 
utan talar här om convalles inferalpine eller loca inferalpina. 
Björkbältet kallas här alpium radices o. s. v. Alpes mari- 
time kunna ej heller lämpligen inpassas bland hans regi- 
oner, dà deras karaktär bestämmes mera genom de väld- 
samma hafsvindarna än genom hójden öfver hafvet (l. c. p. 
XXXVII). 

I Flora suecica betecknas som regioner äfven omräden 
làngt utom fjällen, t. ex. bok- och ekregionerna. Namnet 
region har här fullständigt mistat sin ursprungliga betydelse 
af höjdbälte. 

Höjdbältena pä fjällen, t. ex. regio subalpina och alpina 
inferior, kunna emellertid till ingen del sägas bilda någon 
motsvarighet till de vidsträckta vegetationsområdena nedom 
fjällen, exempelvis barrskogs- eller ekregionen. Lättast inses 
detta, om man tager i betraktande förhållandena på de låg- 
fjäll, som uppträda isolerade nere i skogslandet. På ett sådant 
berg kan man urskilja ett fjällheds-, ett björkskogs- och ett 
barrskogsbälte, hvilket senare sträcker sig ned till foten af 
fjället. Med skogslandet i öfrigt äro dessa höjdbälten på 
grund af sin ringa utsträckning o. s. v. naturligtvis ej jäm- 
förbara och sidoställda. Att fjällen närmast norska gränsen 
ligga intill hvarandra, så att t. ex. deras björkbälten sam- 
manhänga, är en rent lokal företeelse och ändrar ingenting 
till saken. 

Åtskilliga författare, såsom ALB. NILSSON (41 b). SVEN 
EKMAN (15) och HEINTZE (20), använda benämningen zon 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


för höjdbältena på fjällen. HEINTZE (]. c. p. 8) har äfven upp- 
ställt en barrskogszon, motsvarande och nedtill ersättande 
subalpina zonen. 

Redan WAHLENBERG (56) påpekar, att granen i närheten 
af sin öfre gräns antager ett »ovanligt» utseende, ända från 
marken besatt med hängande, svartaktiga grenar, samt att 
tallen i regio subsilvatica får låg stam och grofva, vidt ut- 
sträckta grenar o. s. v. Dessa iakttagelser ha till alla delar 
bekräftats genom senare undersökningar. Som allmän regel 
kan sägas, att barrträden i fjälltrakterna bli mer lågväxta, 
få starkare afsmalnande stam samt ökad grenmassa. Detta 
senare står i samband med skogarnas tilltagande gleshet på 
större höjd öfver hafvet. Härom skrifva HorwERz och ÖR- 
TENBLAD (28): »Barrskogen upphör i Norrbottens fjälltrakter 
på det sätt, att beståndens täthet efter hand aftager, medan 
inblandning af björk i samma mån ökas. Omsider är björ- 
ken till antalet öfvervägande.» 

GUNNAR ÅNDERSSON (4) har sökt lämna en förklaring till 
fjällbarrskogarnas påfallande gleshet. Öfversta fjällbandets 
granskogar i södra Jämtland utgöras enligt honom i sin ty- 
piska form af starkt björkblandade bestånd, växande på ofta 
mycket vattensjuk mark. Nedom dessa vidtager en skogs- 
typ, som utgöres af glest stående granar, nästan alltid med 
en afsevärd till rik inblandning af björk. Granen är i öpp- 
nare lägen vanligen kortvuxen med starkt afsmalnande stam, 
till hela sin längd besatt med grofva, barrklädda grenar. »Dessa 
egendomligheter och skogens äfven i ursprungliga bestånd 
däraf betingade anmärkningsvärda gleshet synes stå i sam- 
band med det stora ljusbehofvet under den korta vegetations- 
perioden». Det är alltså enligt denne förf. en tvingande bio- 
logisk nödvändighet, att fjällskogen måste ställa sig så gles, att 
stamrensnirg på grund af beståndets täthet icke äger rum. 

Denna ljusbehofsteori, hvartill GUNNAR ANDERSSON tyd- 
ligen inspirerats genom WIESNER's arbeten, har mött stark 
och berättigad kritik af HOLMGREN (26). Om granen i fjäll- 
trakterna har större behof af ljus än annorstädes, följer däraf 
med nödvändighet, att äfven kronans rensning bör kunna 
försiggå betydligt lättare och i svagare skugga, d. v. s. redan 
vid den beståndstäthet, som faktiskt är förhanden. Likaså 
kan man utan svårighet uppleta hundratals fall, där fjäll- 
skogen i afseende på täthet ej står »låglandsskogen» stort 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 15 


efter. HOLMGREN kommer till den slutsatsen, att bestands- 
tätheten inom vissa gränser tilltager med markens lutning. 

I hvarje fall kan skogarnas påfallande gleshet långtifrån 
nöjaktigt förklaras ensamt genom att hänvisa till barrträdens 
större ljusbehof i fjälltrakterna. Beståndens täthetsgrad står 
nämligen otvifvelaktigt i närmaste samband med topogra- 
fien. Störst är den på vindskyddade ställen, och detta ofta 
rätt oberoende af växplatsens höjd öfver hafvet. 

Under mina tre senaste färder i Nordskandinavien har 
jag ägnat rätt mycken uppmärksamhet åt frågan om fjäll- 
skogarnas ringa täthet och så småningom kommit till det 
resultat, att den förorsakas af samma faktorer, som slutligen 
sätta en gräns för såväl barrträdens som björkens framträn- 
gande uppför fjällsluttningarna. 

Med stigande höjd öfver hafvet följer låg temperatur och 
korta somrar. En följd bäraf blir, att marken kan tjälbin- 
das till större djup, och att tjälen sent tinar upp. På vind- 
öppnare lokaler afkyles marken och bortsopas eller minskas 
snötäcket, som skulle erbjuda skydd mot de låga vintertem- 
peraturerna, af fjällvindarna. Tjälens upptinande på dessa 
vindexponerade ställen försenas äfven genom den ringa vat- 
tentillförsel, det tunna snötäcket erbjuder vid sin smältning. 

Den låga marktemperaturen och den länge kvarliggande tjä- 
len, särskildt i vindöppnare lägen, minska vegetationsperiodens 
längd och tvinga barrträdens rötter att utbreda sig och hämta 
näring hufvudsakligen i de öfversta marklagren. Detta ästad- 
kommer i sin tur, att hvarje träd behöfver större utrymme 
för att kunna existera, dä rotsystemet tvingas att starkt 
breda ut sig ät alla sidor:! fjällbarrskogarna glesna och tät- 
heten blir minst i oskyddadt läge. Mellan de glesnande gra- 
narna eller tallarna infinner sig den grundt rotade björken i 
allt större mängd. För detta senare trädslag kommer slut- 
ligen en höjdgräns, där dess rötter på många ständorter näs- 
tan tvingas upp 1 själfva markytan.” 

Den af mig uppställda barrskogs- eller subsilvina zonen 
kan äfven kallas blandskogsbältet, då björken nära nog all- 
tid ingår som en viktig beståndsdel i dess skogsbestånd. Dess 


! Under i öfrigt lika yttre förhållanden blir barrskogen följaktligen 
glesast på mager, näringsfattig mark. 

” Att skogsväxt i regel saknas på de högst belägna rismyrarna, far 
äfven sättas i samband med tjälförhållandena. 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:05. 


nedre gränslinje är naturligtvis svår att uppgå på fältet; 
strängt taget bör man rättare tala om ett gränsbälte än en 
gränslinje. I Åsele lappmarks fjällbygd når zonen i Vojmåns 
dalgång ungefär till östra ändan af Dikasjön. Efter Storån 
hinner den ej helt fram till Malgomaj. Trakterna kring Sta- 
lonviken (Malgomaj) äro emellertid af så bergig beskaffenhet, 
att barrskogarna glesna på ringa höjd öfver sjön, hvarför de 
i sin helhet föras till subsilvina zonen i detta arbete. 

Forstmännens »fjällskogar» och norska botanisters »sub- 
alpine barskove» falla inom barrskogszonen.t Samma är för- 
hällandet med »skyddskogarna» nedom björkbältet. Som 
skyddsskog betraktas nämligen (GUNNAR ANDERSSON 4) »om- 
råden mellan kalfjället och de områden nedanför detta, där 
granen eller tallen nå normal utveckling». Den karta, som 
åtföljer denne författares arbete, lämnar därför en ungefär- 
lig bild af barrskogszonens utbredning i Jämtland och Härje- 
dalen. 

Fjällbarrskogarnas gleshet och rika björkin blandning åstad- 
kommer, att deras undervegetation visar rätt stora olikheter 
mot rena barrskogars nere i skogslandet. I det stora hela 
kan deras markflora sägas föga afvika från oblandade björk- 
skogars i subalpina zonen, fastän naturligtvis rätt stora varia- 
tioner kunna vara rådande, beroende på fjällbarrskogarnas 
täthetsgrad, som ju på särskildt gynnade lokaler kan närma 
sig den rena barrskogens på lägre nivåer. En blick på ta- 
bellen öfver kärlväxternas vertikala utbredning visar tydligt 
zonens starka frändskap med björkbältet. 

De högst liggande delarna af silvina regionen böra alltså 
uppställas som ett särskildt, af klimatiska orsaker betingadt, 
höjdbälte, subsilvina zonen, karakteriseradt genom bestån- 
dens gleshet och starka björkinblandning i öppnare lägen. 
Som en följd häraf blir undervegetationen mer lik björk- 
skogens, hvarjämte de enskilda barrträdens grenmassa i på- 
fallande grad ökas. Därtill kommer, att granens och tallens 
höjd nedpressas, samtidigt med att stammens afsmalning 
ökas, torr- och dubbeltopp blifva allmänna, granen öfver- 
klädes ofta med epifytlafvar o. s. v.? Barrträdens rötter na 
endast ned till ringa djup under markytan (utom på särskildt 


! Nedre delen af C. P. Lzstavıvs’ (1. c.) »bjórkregion» tillhör äfven 
subsilvina zonen. 
? Granen torde i regel tillhöra f. fennica, åtminstone i oskyddadt läge. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 17 


skyddade lokaler), tallen saknar konstant pälrot (HEINTZE 20) 
OB N. 

Alla barr- eller rättare blandskogar i Finmarkens, Tromsö 
och Nordlands amt kunna hänföras till subsilvina zonen. 


* Å * 

Den viktigaste gränslinje, som WAHLENBERG sökt urskilja 
på kalfjället, är snögränsen. Af hans arbeten synes framgå, 
att han anser denna vara fullt stabil och ej underkastad 
några variationer. Hans uttalanden i Fl. lapponica p. LV! 
torde nämligen endast afse områden nedom snögränsen, då 
han längre ned på samma sida framhåller, att vissa Ranun- 
culus- och Sazifraga-arter nå närmare snögränsen än alla 
andra fanerogamer. 

I södra Norge (Vage och Lom) träffas enligt NORMAN 
(44) en någorlunda markerad snögräns; i Nordnorge är det 
däremot knappast möjligt att ens påvisa ett bestämdt höjd- 
bälte, där permanenta snöfält höra till regeln. 

Enligt HöGBoM (30) skulle en rent klimatologisk snö- 
gräns i de nordliga lappmarkerna antagligen ligga på 1,000— 
1,300 m:s höjd ö. h., i de sydliga fjälltrakterna på 1,500— 
1,600 m:s höjd. Snöns ojämna och oregelbundna anhopning 
på grund af vindarnas verkningar gör emellertid, att denna 
teoretiska snögräns endast i rena undantagsfall kommer till 
synes. Därtill kan snöfältens afsmältning vara mycket väx- 
lande under olika år. 

Till ungefär samma resultat komma äfven A. HAMBERG 
och Orro SJÖGREN (52). Den senare förf., som för öfrigt 
anser SVENONIUS” (53) beräkningar öfver snögränsens läge i 
fjällen kring Torneträsk lämna för låga siffror, skrifver: »Lika 
litet som jöklarna kunna gifva anvisning på snögränsens läge, 
lika litet kan man draga några säkra slutsatser af de per- 
manenta snöfältens höjdläge och talrikbet». Han tror emel- 
lertid, att man skulle kunna urskilja en gräns mellan de om- 
råden, där snöfläckarna äro i afgjord minoritet och »där deras 
areal plägar vara betydligt större, på vissa ställen t. o. m. 
dominerande. Denna gräns skulle möjligen motsvara snö- 
gränsen.» 


' Flora lapponica p. LV. »Per se patet, non omnes estates in alpi- 
bus zque calidas esse et nivem que solventes.» 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 5. 2 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


Då snögränsen erbjuder stora svårigheter att med någon 
säkerhet bestämma, och då den därtill kan förhålla sig rätt 
olika under varma och kalla somrar, är den af föga intresse 
för botanisten. För öfrigt är snögränsen en fysisk-geogra- 
fisk och ingen växtgeografisk gränslinje. 

I Våge och Lom urskiljer NORMAN, som redan är nämndt, 
en videgräns; i Nordnorge är denna, enligt samme förf., i 
de flesta fall allt för litet framträdande och villkorlig för att 
kunna användas som gränslinje. I öfre delen af »videregio- 
nen» förekomma nämligen allt som oftast gråvidebuskarna 
blott i enstaka och spridda individ och så oregelbundet och 
beroende af växplatsens större eller mindre fuktighet, att 
det knappt kan blifva tal om någon videgräns. Först ned 
mot björkgränsen eller nedom denna uppträda videna i större 
mängd. Liknande uttalanden träffas hos FRISTEDT (17), Hä- 
GERSTRÖM (29), SYLVÉN (54), BIRGER (8 och 10) m. fl. 

Uppåt fjällsidorna ersättas barrskogarna efter hand af 
blandskogar, dessa af björkskogar, hvilka i sin tur få lämna 
rum för alpina zonens vidsträckta rishedar. Där rishedarna 
upphöra, måste därför finnas en gränslinje, motsvarande 
barrskogs- och björkskogsgränserna. Rishedsgränsen (eller 
om man så vill fjällhedsgränsen) är, efter hvad jag under 
mina färder i Nordskandinavien kunnat finna, kalfjällets vik- 
tigaste och skarpast markerade gränslinje. 

Rh.-gränsen delar kalfjället i tvenne »naturliga» bälten: 
rishedszonen (Rh.-zonen; fjällhedszonen) och lafmosszonen 
(Lm.-zonen). 

I Åsele lappmark ligger Rh.-gränsen i allmänhet på unge- 
fär 1,200 m:s höjd ö. h. Rh.-zonen når således här en mäk- 
tighet af 400—500 m, och samma är förhållandet på Åre- 
skutan och på fjällen kring Torneträsk. 

Den lafrika risheden kan direkt öfvergå i lafheden.t Till 
den förra typen räkna vi hedvegetationer, där risen i för- 
ening med underordnade element (gräs och örter) täcka mer 
än halfva markytan. Lafmoss- och mosslafrika rishedar er- 
sättas däremot vanligen af gräshedar med motsvarande bot- 
tenskikt. Säväl risgräshedar som gräsrishedar föras till Rh.- 
zonen. 

Lm.-zonen utmärkes, säsom namnet antyder, därigenom 


! Smärre fläckar af typisk lafhed kunna äfven förekomma nere i Rh.- 
zonen. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 19 


att lafvar och mossor bilda hufvudmassan af dess vegetation. 
I zonens lägst belägna delar träffas ofta gräshedar,! och flera 
risväxter (såsom Vaccinium, Empetrum och Phyllodoce) upp- 
träda stundom i spridda och vanligen förkrympta individ i 
hedvegetationer eller i springor på branta bergväggar, helst 
i sydlig exposition. 

Då Rh.-zonen, som nämndt, vanligen uppnår en mäktig- 
het af 400—500 m, vore det lämpligt att uppdela densamma 
i tvenne underzoner. 

Af tabellen öfver kärlväxternas vertikala utbredning finna 
vi, att vissa af rishedens vanligare konstituenter ha sin höjd- 
gräns mellan 1,000 och närmare 1,100 m 6. h. (höjdbälte III) 
eller endast mer undantagsvis visa sig högre upp. Hit höra 
Arctostaphylos alpina, Azalea, Betula nana (procumbens eller 
erecta), Juniperus och Lycopodium alpinum. Äfven Salix 
lanata och glauca (som upprättväxande buskar) förhälla sig 
på ungefär samma sätt. Liknande höjdgränser visa dessutom 
icke mindre än bortåt ett 30-tal örter och gräs, däribland 
åtskilliga som äga fysiognomisk betydelse, exempelvis: Trol- 
lius, Aconitum, Geranium silvaticum, Alchemilla vulgaris, Erio- 
phorum Scheuchzeri, Carex Persoonii, Aira cespitosa och flexu- 
osa, Nardus och Phegopteris alpestris. 

De uppräknade arternas öfre gränslinjer sammanfalla 
långt ifrån med hvarandra, men visa dock i det stora hela så 
pass tydligt framträdande likheter, att man med tillhjälp af 
dem kan uppdela Rh.-zonen i tvenne afdelningar. Betula nana, 
Juniperus samt upprättväxande Salix glauca och lanata torde 
få anses som de för zonens undre afdelning mest utmärkande 
arterna, till hvilka man i första hand får taga hänsyn. 

Denna nedre del af Rh.-zonen räcker upp till ungefär 
250—300 m ofvan skogsgränsen, under det att återstående 
150—200 m falla på samma zons öfre afdelning. Gränsen 
eller rättare gränsbältet mellan dessa båda underzoner, af 
hvilka den nedre väl i det närmaste är identisk med Nor- 
MAN’s videregion, är alltid villkorlig och torde någorlunda 
kunna skönjas endast af ett tränadt öga. 

I våra fjälltrakter kunna således följande höjdbälten eller 
zoner urskiljas: 

lafmosszonen (öfverst), 


! Gräshedar finnas äfven nedom Rh.-gränsen. 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 

risheds- eller fjällhedszonen, 

björkskogs- eller subalpina zonen, 

barrskogs-, blandskogs- eller subsilvina zonen (ne- 

derst). 

Rishedszonen kan delas i ett nedre bälte och ett öfre. 
Dessa båda underzoner äro dock långt ifrån skarpt afgrän- 
sade från hvarandra. 


C. Kärlväxternas förekomstsätt, individfrekvens, förhäl- 
lande till kulturen m. m. 


Under hvarje art lämnas en kort ófversikt af dess ut- 
bredning i Äsele lappmarks fjälltrakter jämte närliggande 
delar af Lycksele lappmark och norra Jämtland. Undersök- 
ningsomrädet afvattnas genom fyra älfvar: Vapstälfven, som 
rinner västerut till Atlanten, samt Vojmän, Storän och Sax- 
älfven, hvilka bilda Ängermanälfvens källarmar. Vattensy- 
stemen kunna lämpligen läggas till grund för omrädets upp- 
delning i distrikt, och benämnas dessa efter sina resp. huf- 
vudälfvar. 

För hvarje växtart uppräknas först dess typiska, mindre 
typiska och mer tillfälliga ständorter nere i subsilvina och subal- 
pina zonerna.! Därpå redogöres for artens uppträdande i kul- 
turvegetationer inom samma båda höjdbälten. Växplatserna 
'j alpina zonen behandlas särskildt för sig. En arts individ- 
frekvens i naturveg. nedom och ofvan skogsgränsen samt i 
kulturveg. kan i många fall vara rätt växlande och angifves 
därför efter hvarje grupp af ståndorter. Endast tre frekvens- 
grader (frekgr.) användas här: hóg — dom. och ymn.; me- 
delm. = rikl. och spars.; låg = enst. och enst. expl. 

Monotopa kallas arter, som endast växa på ett slags 
ståndorter, t. ex. enbart i lakustrina, klipp- eller myrvegeta- 
tioner. Växter, som uppträda exempelvis i klippveg. och i 
koloniartade vegetationer på blockur eller i örtmattor på ur 
och i lunddälder eller yppiga örtrika björkskogar på bunden 
ur eller på stränder och i videsnär o. s. v., räknas äfven som 
monotopa. 


1 Då t. ex. rena gran- och tallskogar äga mycket ringa utbredning 
inom området, ha vissa arters förekomst i dem måst betraktas vara af till- 
fällig natur, fastän de på lägre nivåer kunna uppträda som + typiska barr- 
skogsväxter. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 21 


Oligotopa arter förekomma regelbundet på minst två slags 
växplatser, t. ex. på stränder och därjämte i skogar, på my- 
rar eller i klippveg. o. s. v. 

Trüffas en art äterigen konstant i báde strand-, myr- 
och skogsvegetationer (resp. rishedar), benämnes den polytop. 

Koloniväxter (kolonister) kunna endast uppträda i koloni- 
vegetationer; sociala arter förmå däremot ingå i fullt slutna 
och lagbundna vegetationer, d. v. s. i växtsamhällen eller 
växtformationer. Gränsen mellan dessa båda artgrupper är 
naturligtvis ej alltid skarp. 

För angifvande af den beskuggningsgrad, som en art 
utan skada uthärdar, användas följande fyra beteckningar: 
svag, måttlig, rätt stark och stark. TI fullt slutna örtrika 
björkskogar beskuggas snår- och öfversta (eller enda) fält- 
skiktet måttligt, i örtrika blandskogar rätt starkt, i moss- 
rika granskogar starkt o. s. v. 

Vid sammanställningen af de enskilda arternas förhål- 
lande till markfuktighet och beskuggning fästes i regel en- 
dast afseende vid förekomsten på + typiska och af kulturen 
opåverkade ståndorter. 

Gnaphalium norvegicum GUNN. Utbredn.: spridd öfver 
hela området. Naturveg.: örtrika och gräsenrika björk- och 
blandskogar samt stränder; mindre ofta i mossrika björk- 
och blandskogar samt videsnår och på snölägen; dessutom i 
klippveg. samt fuktig mossrik och gles gräsenrik granskog; 
frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: hårdvallar och kulturgräns- 
veg. dessutom i en bäckäng; frekgr. låg. —medelm. Alpina 
veg.: videsnår, bäckstränder och tidiga snölägen; dessutom 
blockur och fuktigare partier i rishedar; frekgr. lag.—medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål måttlig 
— rätt stark beskuggning. 

G. supinum L. Utbredn.: spridd på fjällen i hela området. 
Naturveg.: snölägen och stränder (gärna klippstränder); frekgr. 
på stränder låg, på snölägen medelm. Kulturveg.: gångstigar, 
kreatursstigar och renstigar; dessutom på ett rengärde; frekgr. 
vanligen medelm. Alpina veg.: snölägen (mycket ofta tills. 
med Salix herbacea) och glest bevuxna bäckstränder; mindre 
ofta på öppna fläckar i rishedar och i klippveg.; dessutom 
block- och stenur, fuktiga mossklädda block, på en gångstig 
och flerstädes på renstigar; frekgr. vanligen medelm. 

Oligotop och hydro— mesofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 5. 


Antennaria dioica (L.) Garrn. Utbredn.: spridd öfver 
hela området; är talrikast i björkhedsområdena kring Ran- 
sarån och dess tillflöden. Naturveg.: torra grus- och block- 
stränder samt björkhedar; dessutom i torr gräsenrik björkskog, 
i torr rismyr, på en myrstack, på klippstränder och sällan 
på något fuktiga stränder; frekgr. vanligen medelm. Kultur- 
veg.: hårdvallar; dessutom i ett par bäckängar; frekgr. van- 
ligen medelm. Alpina veg.: fläckvis i laf- och lafmossrika ris- 
hedar; dessutom på klippstränder och i klippveg.; frekgr. 
medelm. 

Oligotop, xerofil och social art, som tal svag—nästan 
måttl. beskuggning. 


A. alpina (L.) GagmrN. Utbredn.: spridd på fjällen i hela 
området. Naturveg.: endast anträffad på Korpäns klipp- 
stränder; frekgr. medelm. Kulturveg.: i en härdvall; frekgr. 
låg. Alpina veg.: öppnare ställen i vanligen mosslafrika och 
mossrika rishedar samt klippveg.; mindre ofta på klippsträn- 
der; dessutom lafmoss- och mosslafhedar, fuktig ur och tidigt 
snöläge; frekgr. medelm. 

" Oligotop och xero—mesofil art., närmast en koloniväxt; 
ingen beskuggning. 

Erigeron elongatus LEDEB. (E politus FRr.).+ Utbredn.: 
spridda lokaler i Vojmåns och Storåns dalgångar. Naturveg.: 
klippveg. och på blockur; dessutom kring ett källdrag, på 
öppna svagt beskuggade ställen i örtrika björkskogar samt — 
enligt MELANDER — på bäckstränder; frekgr. lag. —medelm. 
Kulturveg.: hårdvallar; mindre ofta på gångstigar och krea- 
tursstigar; frekgr. lag—medelm. 

Monotop och xerofil art, närmast en koloniväxt; i regel 
ingen beskuggning. 

E. neglectus Kern. (#. borealis (VIERH.) SIMM).! Utbredn.: 
spridd öfver större delen af omrädet. Naturveg.: klipp-, grus- 
och blockstränder; mindre ofta i klippveg.; frekgr. lag— 
medelm. Kulturveg.: härdvallar; dessutom invid en vinter- 
väg; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: klippveg., källdrag 
och tidigt snöläge; frekgr. läg. 

Oligotop och xero—hydrofil art, närmast en koloniväxt; 
ingen beskuggning. 


! Jfr Summons: Ueber einige lappländische Phanerogamen. K. Vet. 
Akad. Ark. f. Bot. 1907. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 23 


E. uniflorus L. Utbredn.: flerstädes på de högre fjällen. 
Naturveg.: sten- och klippstränder; frekgr. låg. Alpina veg,: 
klippveg., tidiga snölägen och stränder (helst klippstränder); 
mindre ofta pä öppna fläckar i fuktiga rishedar; dessutom 
skifferur samt lafmoss- eller mosslafhed; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop och mesofil (mindre ofta hydro- eller xerofil) 
koloniväxt; ingen beskuggning. 


Solidago Virgaurea L. Utbredn.: jämnt spridd öfver hela 
området. Naturveg.: barr-, björk- och blandskogar, grus-, block- 
och klippstränder samt videsnär; mindre ofta i klippveg., på 
blockur och pä tufvor i starrmyrar; dessutom pä snöläge 
och myrstackar; frekgr. medelm.—lag. Anträffad i alla inom 
undersökningsomrädet förekommande skogstyper: björkhedar, 
mossrika, örtrika och gräsenrika björkskogar — mossrika, 
örtrika, gräsenrika, fórsumpade och risrika blandskogar — 
tallhedar och mossrika tallskogar — grankäl och mossrik 
granskog — mossrika barrblandskogar. Kulturveg.: härd- 
vallar; mindre ofta i bäckängar och kulturgränsveg.; frekgr. 
medelm.—lag. Alpina veg.: vanligen moss- eller mosslafrika ris- 
hedar samt i videsnar; mindre ofta pa bäckstränder, tidiga 
snolagen och i klippveg.; dessutom pa blockur, flytjord och 
i en rismyr; frekgr. lag—medelm. 

Polytop, xero—hydrofil och social art, som tal rätt stark 
— stark beskuggning. 


Petasites frigida (L.) Fr. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: videsnär; mindre ofta i källdrag och pä 
bäckstränder; dessutom pä snöläge och i starrmyrkant; frekgr. 
medelm. Alpina veg.: videsnär och bäckstränder; mindre 
ofta i källdrag och pä tidiga snölägen; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag—mättl. 
beskuggning. 


Tussilago farfara L. Utbredn.: spridd öfver större delen 
af omrädet. Naturveg.: grus- och blockstränder (stundom 
inundatstränder); mindre ofta i källdrag och videsnär; dess- 
utom i lunddäld, på källrik ur samt efter rännilar genom 
blockur och hängmyr; undantagsvis i gles örtrik blandskog; 
frekgr. medelm.—hög. Kulturveg.: mindre ofta i fuktiga 
härdvallar; dessutom i en timotejvall, efter en vinterväg och 
på kanterna af nygräfda diken; frekgr. vanligen medelm. 


24 ARKIV FOR BOTANIK BAND 13. w:o 5D. 


Alpina veg.: på vanligen leriga bäckstränder; dessutom i käll- 
drag och videsnàr; frekgr. medelm.—hög. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

Saussurea alpina (L.) DC. Utbredn.: jämnt spridd öfver 
hela området. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, 
vanligen örtrika videsnår, örtrika björk- och blandskogar samt 
starrmyrkanter och smärre starrmyrar; mindre ofta i klipp- 
veg. och på blockur; dessutom i grankäl, försumpad bland- 
skog, rismyr och efter en källbäck; frekgr. medelm.—låg. 
Kulturveg.: mindre ofta i hårdvallar och bäckängar; dessutom 
på ett par vintervägar och i en ängskaflevall; frekgr. me- 
delm.—låg. Alpina veg.: videsnår, bäckstränder, tidiga snö- 
lägen och fuktiga rishedar; dessutom i klippveg., på fuktig 
ur, i starrmyrkant och i lafmoss- eller mosslafhed; frekgr. 
medelm.—lag. 

Polytop, hydro-mesofil och social art, som tal rätt stark 
beskuggning. 


Cirsium palustre (L.) Scop. Utbredn.: ett halft dussin 
langt ätskilda lokaler i östra och mellersta delarna af omra- 
det. Naturveg.: starrmyrar; frekgr. växlande, vanligen me- 
delm. Kulturveg.: myrdike och hardvall pa torfbotten; frekgr. 
medelm.—lag. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. heterophyllum (L.) Arr. Utbredn.: jämnt spridd öf- 
ver hela omrädet. Naturveg.: örtrika björk- och blandsko- 
gar, örtrika videsnar samt örtrika grus- och blockstränder; 
dessutom i ett par starrmyrkanter; frekgr. medelm.—lag. 
Kulturveg.: fuktiga hardvallar; mindre ofta i backangar; 
frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: örtrika videsnar (dels pa 
bäckstränder dels pa fuktig blockur); frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tal mattl.— 
ratt stark beskuggning. 


Mulgedium alpinum (L.) Cass. Utbredn.: spridd öfver 
hela omrädet. Naturveg.: örtrika björk- och blandskogar; 
mindre ofta pa bäckstränder genom björk- och blandskogar; 
dessutom mossrika och gräsenrika björk- och blandskogar, 
grankäl och órtrik granskog, örtrika videsnàr samt órtmatta 
på fuktig ur; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.:fóga påverkade 
partier af en härdvall; frekgr. låg. Alpina veg.: örtrika vide- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 25 


snär; dessutom på bäckstrand och fuktig blockur; frekgr. 
medelm.—läg. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Crepis paludosa (L.) MoEncH. Utbredn.: spridd öfver 
hela omrädet. Naturveg.: örtrika björk- och blandskogar, 
starrmyrkanter och smärre starrmyrar (hängmyrar), örtrika 
videsnär och bäckstränder; mindre ofta i källdrag; dessutom 
i en grankäl; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: mindre ofta 
i fuktiga härdvallar; dessutom i en bäckäng; frekgr. låg. Al- 
pina veg.: bäckstrand; frekgr. läg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


C. tectorum L. Utbredn.: en lokal i Vojmans och en i 
Storäns dalgängar. Naturveg.: klippveg. och glest bevuxen 
blockur; frekgr. läg. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Hieracium alpinum L.; Backn. Utbredn.: spridd pa 
fjällen i hela omrädet. Naturveg.: grus-, block- och klipp- 
stränder; mindre ofta i glesa björkhedar; dessutom pa ett 
snöläge; frekgr. oftast lag. Kulturveg.: mindre ofta i torra 
hardvallar; dessutom pa en gängstig och pa en vinterväg; 
frekgr. vanligen lag. Alpina veg.: lafrika, mossrika och — 
framför allt — mosslafrika rishedar; mindre ofta i klippveg., 
på stränder och på tidiga snölägen; dessutom i rismyrar och 
på blockur; frekgr. oftast låg. 

Oligotop, xerofil (mindre ofta meso—hydrofil) och svagt 
social art, som endast tål helt svag beskuggning. 


H. sp. (af silvaticum-typ). Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: bäckstränder samt örtrika och gräsen- 
rika björkskogar; mindre ofta i videsnår, örtrika blandsko- 
gar, mossrika björk- och blandskogar samt örtmattor på 
blockur; dessutom i klippveg., björkhed, grankäl, mossrik 
granskog och gräsenrik blandskog; frekgr. låg—medelm. Kul- 
turveg.: mindre ofta i hårdvallar; dessutom i bäckäng och 
kulturgränsveg.; frekgr. vanligen låg. Alpina veg.: mindre 
ofta i mossrika och mosslafrika rishedar; dessutom på örtrik 
bäckstrand, i videsnår, i klippveg. och i en rismyr; frekgr. 
vanligen låg. 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND B. w:o Db. 


Oligotop, meso—svagt hydrofil och social »art», som tål 
rätt stark beskuggning. 


H. spa (af dubium-typ). Endast sedd i klippveg. pa Klit- 
berget i Storäns dalgäng; frekgr. läg. 


H. sp.s (af prenanthoides-typ). Anträffad pä tre lokaler 
i Vojmäns och Storäns dalgångar. Naturveg.: örtrika björk- 
och blandskogar samt alsnär; frekgr. oftast medelm. 


Taraxacum officinale (WEB.) Wice. Utbredn.: spridd 
öfver hela omrädet. Naturveg.: stränder och videsnar; mindre 
ofta i örtrika björk- och blandskogar, pa tufvor i starrmyrar 
och pa snólügen; dessutom i klippveg. och på blockur; frekgr. 
lag—medelm. Kulturveg.: hardvallar och timotejvallar; mindre 
ofta i bäckängar och kulturgränsveg.; dessutom i en ragaker; 
frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: bäckstränder, videsnar 
och snölägen; mindre ofta i klippveg., pa fuktig blockur och 
i snipmyrar; frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tal máttl.— 
rätt stark beskuggning. 


Leontodon autumnalis L. Utbredn.: spridd ófver hela 
omrádet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder samt 
videsnär; mindre ofta i hängmyrar; dessutom i källdrag och 
på snöläge; frekgr. vanligen medelm. Kulturveg.: allmän i 
härdvallar; mindre ofta i bäckängar och kulturgränsveg.; dess- 
utom i timotejvallar; undantagsvis i kanten af en rägäker; 
frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: stränder, videsnär och 
tidiga snölägen; dessutom i källdrag och snipmyrar; frekgr. 
medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil (i kulturveg. vanligen xero—mesofil) 
och social art, som tal svag beskuggning. 


Valeriana officinalis L. v. sambucifolia (Mix. d. y). (V. 
exelsa PoıR.). Utbredn.: spridd öfver hela området. Natur- 
veg.: Ortrika bjórkskogar, örtrika videsnar och stränder samt 
órtmattor pä blockur; mindre ofta i fuktiga klippveg.; dess- 
utom i en grankäl och i en gles örtrik blandskog; frekgr. 
medelm.—lág. Kulturveg.: mindre ofta i fuktiga, fóga pà- 
verkade härdvallar; frekgr. växlande. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål mättl. be- 
skuggning. 

Galium boreale L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns, 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 27 


Storäns och Saxälfvens dalgångar. Naturveg.: stränder och 
videsnär; dessutom på blockur, på afverkade partier i björk- 
skog och i kanten af glesare blandskog; frekgr. medelm.— 
hög. Kulturveg.: härdvall och invid en gångstig; frekgr. väx- 
lande. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål svag be- 
skuggning. 


G. triflorum Micux. Endast sedd pa Forsbergsberget, 
där den växer på fuktig blockur bland Onoclea; frekgr. me- 
delm. 


G. palustre L. Utbredn.: spridd i östra och mellersta 
delarna af området. Naturveg.: grusiga och steniga inundat- 
stränder; mindre ofta i videsnår och starrmyrkanter eller 
smärre starrmyrar; dessutom på mosstäcke i ett källdrag: 
frekgr. vanligen medelm. Kulturveg.: mindre ofta i bäck- 
ängar; dessutom i en fuktig härdvall; frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskuggning. 


G. uliginosum L. Endast anträffad på bäckstrand invid 
Stalon; frekgr. medelm. 


Linnea borealis L. Utbredn.: spridd öfver större delen 
af området. Naturveg.: mossrika, gräsenrika och svagt ört- 
rika björk- och blandskogar; mindre ofta på blockur och 
klippstränder; dessutom i grankäl, mossrik och försumpad 
granskog samt mossrik barrblandskog; frekgr. oftast medelm. 
Alpina veg.: i vanligen mosslafrika rishedar; dessutom i klipp- 
veg. och giest videsnär; frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tål stark 
beskuggning. 


Campanula rotundifolia L. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området. Naturveg.: grus-, block- och klippsträn- 
der (stundom inundatstränder); mindre ofta i klippveg.; dess- 
utom på blockur och i glesa videsnår; frekgr. vanligen medelm. 
Kulturveg.: hårdvallar; dessutom på en gångstig och på en 
vinterväg; frekgr. vanligen medelm. Alpina veg.: klippveg., 
bäckstrand, tidiga snölägen och fläckvis i rished; frekgr. me- 
delm.—låg. 

Oligotop och xero—hydrofil art, närmast en koloniväxt; 
ingen beskuggning. 


Myosotis silvatica Horrm. Utbredn.: spridd öfver hela 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


området. Naturveg.: örtrika björkskogar; mindre ofta ört- 
rika videsnår, örtrika blandskogar och örtmattor på blockur; 
dessutom i klippveg., på bäckstrand, i källdrag och öppnare 
ställen i örtrika granskogar; frekgr. lag—medelm. Kultur- 
veg.: på hästgödsel kring en fjällstuga; frekgr. låg. Alpina 
veg.: örtrika videsnår; dessutom 1 uttorkad bäckränna och 
på tidigt snöläge; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tål måttl.— 
rätt stark beskuggning. 


M. cespitosa C. F. ScHuLtz. Endast anträffad i en liten, 
grund hängmyr vid Bångnäs 1 Storåns dalgång; frekgr. låg. 


Echinospermum deflexum (We.) Lenm. (Lappula deflexa 
(WG.) GARCKE). Utbredn.: 7 lokaler i Vojmans och Storans 
dalgångar. Naturveg.: klippveg. och blockur; frekgr. oftast 
medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Mentha arvensis L. "lapponica (Wa.). Endast anträf- 
fad på Stalonvikens grusiga och steniga inundatstrander ; 
frekgr. lag—medelm. 


Prunella vulgaris L. Utbredn.: pa stranderna af Dika- 
sjön, Malgomaj, Vuollelite, Kultsjön och Borgasjön. Naturveg.: 
grus- och blockstränder (inundatstränder); mindre ofta i gle- 
sare videsnär; frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: timotej- 
vall; frekgr. låg. 

Monotop, hydrofil och svagt social art; ingen eller endast 
helt svag beskuggning. 


Stachys silvatica L. Utbredn.: 8 lokaler i Vojmans och 
Storåns dalgångar. Naturveg.: örtmattor på fuktig blockur; 
mindre ofta i lunddälder på bunden ur; dessutom i fuktig 
klippveg.; frekgr. medelm.—hög. 

Monotop, mesofil och social art, som tål svag—mattl. 
beskuggning. 

Galeopsis tetrahit L. v. bifida (Bomnn.). Utbredn.: 8 
lokaler i Vojmäns och Storäns dalgängar. Naturveg.: fuktiga 
klippveg. och örtmattor pä blockur; mindre ofta i yppiga 
örtrika björkskogar på bunden ur; dessutom på afverkade 
partier af örtrika gran- och blandskogar på bunden ur äfven- 
som pä inundatstrand nedantör Forsbergsberget (ett enda 
exemplar); frekgr. vanligen medelm. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 29 


Monotop, mesofil och social art, som tal mattl. beskugg- 
ning. 

Diapensia lapponica L. Utbredn.: spridd pa fjallen inom 
hela omradet. Naturveg.: mycket gles och vindöppen björk- 
hed i själfva skogsgränsen. Alpina veg.: lafrikare rishedar 
äfvensom i glesa koloniveg. pa starkt vindexponerade grus- 
fläckar, t. ex. på toppen af moränkullar, ofta i sällskap med 
Azalea procumbens och Juncus trifidus; dessutom i klippveg. 
och pa jordtäckta block.; undantagsvis pa snöläge; frekgr. 
vanligen medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Gentiana nivalis L. Utbredn.: spridd öfver hela omra- 
det. Naturveg.: grus-, block- och klippstrander; dessutom 
pa snöläge, i klippvegetationer, källdrag i hangmyrkant, glest 
videsnar, gräsenrik och gles örtrik björkskog; frekgr. i regel 
läg. Kulturveg.: mängenstädes i härdvallar; dessutom i en 
timotejvall; frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: bäckstränder 
och tidiga snölägen; dessutom i klippveg. och glesa videsnar; 
frekgr. låg. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art; ingen eller (i regel) 
svag beskuggning. 

Menyanthes trifoliata L. Utbredn.: spridd öfver hela 
omrädet. Naturveg.: starrmyrar; mindre ofta i lakustrina 
vegetationer; dessutorn i glesa videsnär i starrmyrkant; frekgr. 
medelm. Alpina veg.: starrmyrar; dessutom i lakustrin veg.; 
frekgr. medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 

Veronica officinalis L. Utbredn.: Klimpberget i Storäns 
omräde. Naturveg.: gles örtmatta pä blockur; frekgr. medelm. 


V. scutellata L. Utbredn.: stränderna af Dikasjön, Mal- 
gomaj och Kultsjön; därjämte en enstaka lokal i västra de- 
len af omrädet. Naturveg.: grusiga och steniga inundatsträn- 
der; dessutom i en myrgöl, som helt torkar ut under torrare 
somrar; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: på naken, fuktig 
torf mellan starrstrån i en lågt liggande bäckäng; frekgr. låg. 

Monotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 

V. saxatilis Scop. (V. fruticans Jacq.). Utbredn.: 5 lo- 
kaler i Vojmäns och en i Vapstälfvens omräde. Naturveg.: 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


klippveg. i sydlig exposition; frekgr. läg. -— veg.: klipp- 
veg.; frekgr. läg. 
Monotop och xerofil kolonivüxt; ingen beskuggning. 


V. alpina L. Utbredn.: spridd öfver hela området med 
undantag af de lägst liggande delarna längst i öster. Natur- 
veg.: grus- och klippstränder samt videsnár; mindre ofta pà 
snölägen; dessutom i källdrag och i en mossrik björkskog; 
frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: i en härdvall; frekgr. låg. 
Alpina veg.: stránder, videsnär, snölägen och klippveg.; mindre 
ofta pà ur och fläckvis i fuktigare rishedar; dessutom i snip- 
myr (hängmyr) och pà flytjord; frekgr. medelm.—läg. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål svag be- 
skuggning. 


V. serpyllifolia L. v. borealis Last. Utbredn.: några fa 
lokaler kring Kultsjón i Storáns omráde. Naturveg.: kálldrag 
och grusiga sjöstränder; dessutom i ett videsnär; frekgr. me- 
delm.—läg. Kulturveg.: kreatursstigar; frekgr. låg. Alpina 
veg.: grusig bäckstrand och kanten af angränsande videsnär; 
frekgr. làg. 

Oligotop, hydrofil och svagt social art; ingen eller endast 
svag beskuggning. 


Bartschia alpina L. Utbredn.: spridd öfver hela omrä- 
det. Naturveg.: grus-, block- och klippstránder, videsnàr och 
starrmyrkanter eller smärre starrmyrar (oftast hängmyrar); 
mindre ofta i örtrika björkskogar och i rismyrar eller pà ris- 
tufvor i starrmyrar; dessutom i örtrik blandskog, klippveg. 
och källdrag i myrkant; frekgr. medelm.—lág. Kulturveg.: 
härdvall, bäckäng och dikeskanter; frekgr. medelm. Alpina 
veg.: stränder, videsnár, tidiga snölägen och fuktiga rishedar; 
mindre ofta i snipmyrar och pà ur; dessutom i klippveg. och 
på flytjord; frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tàl svag— 
máttl. beskuggning. 


Euphrasia latifolia PuRsH. Utbredn.: spridd öfver hela 
omrádet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, örtrika 
björkskogar, videsnàr och starrmyrkanter eller smärre starr- 
myrar (hängmyrar); mindre ofta i grüsenrika björkskogar, 
mossrika och gräsenrika blandskogar, klippveg. och på ur 
samt på tidiga snölägen; dessutom i källdrag och björkhed; 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 31 


frekgr. medelm.—läg. Kulturveg.: härdvallar och kultur- 
gränsveg.; dessutom i en bäckäng; frekgr. medelm.—lag. Al- 
pina veg.: fuktiga mossrikare rishedar, bäckstränder och vide- 
snär; mindre ofta på tidiga snölägen samt i klippveg. och 
på blockur; dessutom i en snipmyr (hängmyr); frekgr. me- 
delm.—lag. 

Polytop, social och vanligen meso—hydrofil art, som tal 
mättl.—rätt stark beskuggning. 


E. tenuis (BRENN.) Wertst. Utbredn.: spridda lokaler i 
Vojmans, Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: gle- 
sare (vanligen örtrika) björkskogar; mindre ofta pä afverkade 
partier af örtrika gran- och blandskogar på sydsluttning; 
dessutom i klippveg., på blockur och i strandveg.; frekgr. 
vanligen medelm. Kulturveg.: härdvallar; dessutom i en sjö- 
äng; frekgr. medelm. Alpina veg.: glest videsnär; frekgr. 
medelm. 

Oligotop, mesofil och social art, som täl mättlig be- 
skuggning. 


E. salisburgensis Funck. Utbredn.: flerstädes i Saxälf- 
vens omräde. Naturveg.: snipmyrar (hängmyrar); dessutom i 
strandveg. och glest videsnär; frekgr. medelm.—läg. Kul- 
turveg.: fuktig betesmark och sjöäng; frekgr. lag. I regel pa 
Scirpus cespilosus. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Rhinanthus groenlandicus CHas.! Utbredn.: spridd öf- 
ver större delen af omrädet. Naturveg.: stränder, videsnär 
och örtrika björkskogar; mindre ofta i kälidrag och på blockur; 
dessutom i klippveg., örtrik blandskog och ett par hängmy- 
rar; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: härdvallar; mindre ofta 
i bäckängar och kulturgrünsveg.; dessutom i ett par timotej- 
vallar; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: videsnär, bäck- 
stränder och tidiga snölägen; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tal mattl. 
beskuggning. 

Sceptrum Carolinum (L.) Hw. Utbredn.: spridd i större 
delen af omrädet. Naturveg.: stränder (oftast grusiga inun- 
datstränder) och videsnär; mindre ofta i starrmyrkanter och 


! MELANDER's och BirRGER’s »Rh. minor» från Henriksfjället och Kit- 
telfjäll (»Kullen») är utan tvifvel äfven Rh. groenlandicus. 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o BD. 


smärre starrmyrar; frekgr. mycket växlande, hög—läg. Kul- 
turveg.: bäckängar; frekgr. vanligen medelm. Alpina veg.: 
videsnär; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ping. 


Pedicularis palustris L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: starrmyrar och stränder (oftast grusiga 
sjöstränder); dessutom i videsnär pa sjöstränder; frekgr. me- 
delm.—läg. Kulturveg.: i en sjöäng; frekgr. låg. 

Oligotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 


P. lapponica L. Utbredn.: spridd på fjällen och i deras 
grannskap. Naturveg.: mossrika björkskogar samt bäcksträn- 
der (ofta klippstränder); dessutom 1 örtrik björkskog, moss- 
rik blandskog, videsnår och myrkant; frekgr. medelm.—lag. 
Alpina veg.: mossrika och mosslafrika rishedar; mindre ofta 
på bäckstränder och i videsnår; dessutom i fuktig klippveg. 
och på ur; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, social och oftast mesofil art, som tål måttl. 
beskuggning. 


Melampyrum pratense L. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: björkhedar samt mossrika, örtrika och 
gräsenrika björk- och blandskogar; mindre ofta i mossrika 
tall- och barrblandskogar samt i starr- och rismyrkanter; 
dessutom i tallhed och på stränder; frekgr. oftast medelm. 
Alpina veg.: mossrika rishedar; dessutom i videsnår; frekgr. 
lag—medelm. 

Oligotop, social och i regel mesofil art, som tal ratt stark 
(—stark) beskuggning. 


M. silvaticum L. Utbredn.: spridd öfver hela omradet. 
Naturveg.: örtrika, gräsenrika och mossrika björk- och bland- 
skogar; mindre ofta i örtrika videsnär, på stränder, i klipp- 
veg. och på blockur; dessutom i grankäl, mossrika gran- och 
barrblandskogar samt försumpad blandskog; frekgr. medelm. 
Kulturveg.: i ett par härdvallar; frekgr. låg—medelm. Al- 
pina veg.: örtrika videsnår; frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, social och i regel mesofil art, som tål rätt stark 
(— stark) beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 33 


Utricularia minor L. Utbredn.: tvä lokaler i sydvästra 
delen af området. Naturveg.: små myrgölar; frekgr. medelm. 
Submers vattenväxt; endast sedd steril. 


Pinguicula vulgaris L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, videsnär, 
källdrag, starrmyrkanter och smärre starrmyrar (hängmyrar); 
mindre ofta i fuktiga klippveg.; frekgr. medelm.—lag. Kul- 
turveg.: i en sjöäng; frekgr. låg. Alpina veg.: bäckstränder 
och glesa videsnär; mindre ofta i snipmyrar, fuktiga klipp- 
veg., källdrag och på tidiga snölägen; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil och social art, som täl svag beskugg- 
ning. 


P. alpina L. Utbredn.: Daunatjakko och Vardofjällen i 
Vojmäns omräde. Alpina veg.: bäckstränder; dessutom i fuk- 
tig klippveg., källdrag, starrmyr och pä tidiga snölägen; frekgr. 
oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil art, närmast en koloniväxt; ingen 
beskuggning. 


P. villosa L. Utbredn.: sex lokaler i Vojmans, Storäns 
och Saxälfvens omräde. Naturveg.: rismyrar; dessutom pä 
en ristufva i hängmyrkant; frekgr. låg. 

Monotop, hydrofil och svagt social art; ingen beskuggning. 


Trientalis europea L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- 
och blandskogar; mindre ofta pä bäckstränder, i videsnär 
och på blockur; dessutom i fórsumpad blandskog, mossrik 
barrblandskog, grankäl, mossrika och örtrika granskogar, i 
klippveg., på snöläge och på en myrstack; frekgr. oftast 
medelm. Kulturveg.: mindre ofta i härdvallar; dessutom pä 
ett rengärde; frekgr. vanligen låg. Alpina veg.: mossrikare 
rishedar; dessutom i rismyr, starrmyrkant, tidigt snöläge och 
i ett par örtrika videsnàr; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som täl stark 
beskuggning. 


Primula stricta Horn. Utbredn.: fem lokaler i Vojmäns 
och en i Storáns dalgángar. Naturveg.: grusiga inundatstrün- 
der; mindre ofta i fuktiga klippveg.; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniváxt; ingen beskuggning. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 5. 3 


34 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


Cornus suecica L. Utbredn.: spridd 6fver hela omradet. 
Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- och bland- 
skogar; mindre ofta på bäckstränder; dessutom i glesa vide- 
snår samt försumpade björk- och blandskogar; frekgr. oftast 
medelm. Kulturveg.: på gångstigar, på en vinterväg och i 
svagt påverkade partier af en hårdvall; frekgr. medelm. Al- 
pina veg.: fuktiga (mossrikare) rishedar samt videsnår; dess- 
utom i rismyr och starrmyrkant; frekgr. medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Cerefolium silvestre (L.) Bess. (Anthriscus silvestris (L.) 
Horrm.). Utbredn.: flerstädes i Vojmans och Storans dal- 
gångar. Naturveg.: örtrika bjórkskogar och Ortmattor på 
blockur; dessutom i klippveg. och efter en rännil genom órt- 
rik blandskog; frekgr. vanligen medelm. Kulturveg.: härd- 
vallar; dessutom pä en skogsäng; frekgr. medelm. 

Oligotop, mesofil och social art, som täl mättl. beskugg- 
ning. 


Angelica silvestris L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. .Naturveg.: starrmyrkanter och smärre starrmyrar, 
bäckstränder, videsnär och örtrika björkskogar; dessutom i 
källdrag, i fuktig klippveg. och på blockur; frekgr. lag—medelm. 
Kulturveg.: mindre ofta i härdvallar och bäckängar; dessutom 
i en ängskaflevall på torfbotten; frekgr. medelm. Alpina veg.: 
videsnär och liten hängmyr; frekgr. låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som täl mättl. be- 
skuggning. 


A. officinalis (Horrw.) v. norvegica (RUPR.) (A. Arch- 
angelica L.). Utbredn.: flerstädes i Vapstälfvens och Vojm- 
åns områden. Saknas helt kring Kultsjön och dit rinnande 
vattendrag, men skall enligt uppgift af en lappskollärare till 
ZETTERSTEDT (60) tidigare ha funnits vid Fatmomakk. Na- 
turveg.: stränder; mindre ofta i källdrag och videsnår; dess- 
utom på ristufvor i starrmyrkant; frekgr. vanligen medelm. 
Kulturveg.: fuktig hårdvall; frekgr. låg. Odlas vid Grund- 
fors, Stornäs och Saxnäs. Alpina veg.: bäckstränder och vide- 
snår; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 35 


*Nuphar sp.' (N. luteum enligt MELANDER och N. luteum 
x pumilum enligt BIRGER). Utbredn.: en lokal i Vojmans 
och en i Storäns dalgängar. Naturveg.: lakustrina veg. 


Ranunculus glacialis L. Utbredn.: endast funnen pä 
Fasovardo i västra delen af Storäns omräde. Alpina veg.: 
snöläge och smältvattensbäck; frekgr. medelm. 

Monotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


R. flammula L. v. reptans (L.). Utbredn.: spridd i Vojm- 
äns, Storäns och Saxälfvens omräden, hufvudsakligen i östra 
och mellersta delarna af fjällbygden. Naturveg.: grusiga, 
steniga, finsandiga och dyiga inundatstränder, helst af större 
sjöar och vattendrag; mindre ofta submers eller i kanten af 
videsnär pä sjöstränder; dessutom i en grund myrgöl; frekgr. 
hög—medelm. Kulturveg.: i en bäckäng; frekgr. låg. Al- 
pina veg.: grund pöl som torkar ut under sommarens lopp; 
frekgr. hög. 

Monotop, hydrofil och ofta mattbildande kolonivaxt; ingen 
eller endast helt svag beskuggning. 


R. lapponicus L.? Utbredn.: Klitvallen i Vojmåns och 
Afvasjö i Saxälfvens områden. Naturveg.: i Sphagnum-täcke 
efter en rännil genom örtrik blandskog och — enligt Awr- 
NOFF — i örtrik björkskog; frekgr. låg. 

Hydrofil och social art, som tål rätt stark beskuggning. 


R. pygmeus Wa. Utbredn.: spridd pa de högre fjällen 
i hela omrädet. Alpina veg.: snölägen, bäckstränder och efter 
rännilar; mindre ofta i fuktiga klippveg., i källdrag och på 
fuktig ur; dessutom på fuktiga, mossklädda block och i en 
uttorkad pöl tills. med R. v. reptans; frekgr. växlande, oftast 
medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning.. 


R. nivalis L. Utbredn.: endast anträffad på de högsta 
fjällen. Alpina veg.: snölägen; mindre ofta efter smältvattens- 
bäckar och i fuktiga klippveg.; dessutom på fuktig block- 
och skifferur; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 

! En asterisk antyder, att jag själf ej anträffat arten inom undersök- 
ningsområdet. 

? I min uppsats om R. lapponicus i Bot. Not. 1909 (22) har jag glömt 


medtaga ett par lokaler, som meddelas af GREVILLIUS i Sver. Geol. Unders. 
1895 (19), hvilket härmed påpekas. 


36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


R. auricomus L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns, 
Storåns och Saxälfvens områden. Naturveg.: grusiga eller 
stundom blockrika inundatstränder samt videsnår (helst på 
stränderna af större sjöar och vattendrag); dessutom på 
blockur; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: fuktig härdvall; 
frekgr. medelm. Alpina veg.: bäckstränder; dessutom i vide- 
snår och på tidigt snöläge; frekgr. låg—medelm. 

Monotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

R. acris L. Utbredn.: spridd öfver hela området. Na- 
turveg.: örtrika björkskogar, stränder och videsnär; mindre 
ofta pä snölägen; dessutom i en grankäl, i örtrika och gräs- 
enrika blandskogar, starrmyrkanter, källdrag och örtmatta 
på blockur; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: hardvallar; 
dessutom i bäckängar, timotejvall och kulturgränsveg.; frekgr. 
oftast medelm. Alpina veg.: bäckstränder, videsnär och snö- 
lägen; mindre ofta pa ur; dessutom i små snipmyrar, i käll- 
drag, fuktig klippveg. och på flytjord; frekgr. oftast medelm. 

Polytop, meso—hydrofil och social art, som tål måttl. (mer 
sällan rätt stark) beskuggning. 


R. repens L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rådet. Naturveg.: grusiga och steniga inundatstränder af 
större sjöar, bäckstränder, videsnår och källdrag; mindre ofta 
i glesa örtrika björkskogar på källrik mark; dessutom i små 
lätt uttorkande gölar med dyig eller stenig botten; frekgr. 
vanligen medelm.—hög. Kulturveg.: hårdvallar, kulturgräns- 
veg., timotejvallar och åkrar; mindre ofta i bäckängar; frekgr. 
oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art;' oftast svag beskugg- 
ning. 


Batrachium paucistamineum (TAUSCH) GELERT *eradi- 
catum Lzsr. Utbredn.: fem vidt spridda lokaler i Vojmäns, 
Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: dels i större 
sjöar och vattendrag dels i små, lätt uttorkande gölar med 
torfbotten; frekgr. hóg—medelm. 

Mattbildande, submers koloniväxt; mindre ofta inun- 
datväxt. 


B. peltatum (SCHRANK) *suecicum GELERT. Utbredn.: 
spridda lökaler i Vojmans, Storäns och Saxälfvens dalgångar. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 37 


Flytbladsväxt eller submers; växer på grus-, slam- och dy- 
botten; frekgr. medelm. 


Thalictrum alpinum L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder (ofta in- 
undat- och forsstränder), videsnär och hängmyrkanter eller 
smärre hängmyrar; mindre ofta i källdrag (stundom källdrag 
i hängmyrkanter); dessutom i gles, fuktig örtrik björkskog, 
i öfversilad klippveg. och i en torr, grund rismyr; frekgr. 
medelm.—läg. Kulturveg.: fuktig härdvall och pä en vinter- 
väg; frekgr. låg. Alpina veg.: bäckstränder, videsnär, tidiga 
snölägen och smä hängmyrar (vanligen snipmyrar); mindre 
ofta i klippveg., på ur och på öppnare fläckar i fuktiga ris- 
hedar; dessutom i källdrag och på flytjord; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 


Anemone nemorosa L. Utbredn.: en lokal i Vapstälfvens 
och fyra närliggande lokaler i Saxälfvens områden. Natur- 
veg.: örtrika björkskogar (och troligen äfven örtrika bland- 
skogar) på sydsluttning; frekgr. låg (— medelm?). 

Mesofil och social art, som tål måttl. beskuggning. 


Caltha palustris L. Utbredn.: spridd öfver hela områ- 
det. Naturveg.: bäck- och sjöstränder (ofta inundatstränder), 
videsnår, starrmyrar och källdrag; mindre ofta i lakustrina 
veg.; dessutom i gles örtrik björkskog på källrik mark; frekgr. 
medelm.—låg. Kulturveg.: i ett par bäckängar, på fuktiga 
ställen i en hårdvall och i igenvuxna diken; frekgr. växlande. 
Alpina veg.: bäckstränder, videsnår och starrmyrar; dessutom 
på tidigt snöläge, i ett källdrag och på mossklädda block i 
en rännil; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 


Trollius europeus L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, örtrika 
videsnår och örtrika björkskogar; dessutom på ett par snö- 
lägen och i en blåsenemyr (hängmyr); frekgr. medelm.—läg. 
Kulturveg.: härdvallar; dessutom i ett par bäckängar; frekgr. 
växlande, oftast medelm. Alpina veg.: örtrika videsnär, bäck- 
stränder och snölägen; dessutom på blockur och i en öfver- 
silad snipmyr (hängmyr); frekgr. oftast medelm. 


38 : ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 


Aconitum septentrionale KoELLE. Utbredn.: spridd öfver 
hela området. Naturveg.: örtrika björkskogar, örtrika vide- 
snär, örtrika bäckstränder och örtmattor på blockur; mindre 
ofta i örtrika blandskogar (särskildt på afverkade partier); 
dessutom i källdrag, i klippveg., i en grankäl, i svagt för- 
sumpad blandskog, i örtrik granskog på bunden ur och på 
fuktiga ställen i gräsenrik björkskog; frekgr. mycket växlande, 
hög—läg. Kulturveg.: fläckvis i fuktiga härdvallar, t. ex. 
kring stenhögar; frekgr. oftast lag. Alpina veg.: örtrika vide- 
snär och bäckstränder; mindre ofta pä blockur; dessutom pä 
tidigt snöläge; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, meso—svagt hydrofil och social art; beskugg- 
ning mättl., mer sällan rätt stark. 


Actea spicata L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns 
och Storäns dalgångar. Naturveg.: örtmattor på blockur och 
örtrika bjorkskogar på brant sluttning; dessutom steril i en 
örtrik granskog på bunden ur; frekgr. låg. 

Monotop, mesofil och social art, som tål måttl. beskugg- 
ning. 

Corydalis fabacea (RETz.) PERS. (C. intermedia (L.) P. 
M. E.). Utbredn.: 3—4 lokaler i Vojmåns och Storåns dal- 
gångar. Naturveg.: lunddäld på brant, bunden ur i sydlig 
exposition; frekgr. låg. 

Erysimum hieraciifolium L. Utbredn.: 8 lokaler i Vojm- 
åns och Storåns dalgångar. Naturveg.: klippveg. och blockur; 
frekgr. medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Cardamine pratensis L. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: sandiga, grusiga och dyiga inundat- 
stränder; mindre ofta i videsnär och grunda, lätt uttorkande 
myrgölar; dessutom i källdrag och i en starrmyr; frekgr. > 
lag—medelm. Kulturveg.: i en bäckäng; frekgr. låg. Alpina 
veg.: bäckstrand och videsnär; frekgr. läg. 

Oligotop, hydrofil och föga utprägladt social art; ingen 
eller endast svag beskuggning. 


C. bellidifolia L. Utbredn.: anträffad pä sex af de högre 
fjällen. Alpina veg.: jordfyllda klippspringor; mindre ofta 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 39 


på blockur, snölägen och bäckstränder; dessutom öppna grus- 
fläckar på en sluttning; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop och meso—hydrofil koloniväxt; ingen beskugg- 
ning. 

Arabis hirsuta L. Utbredn.: tre lokaler i Vojmäns och 
en i Storäns dalgängar. Naturveg.: blockur i sydlig exposi- 
tion; frekgr. låg. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


A. alpina L. Utbredn.: flerstädes i Vojmäns och Stor- 
ans omräden. Naturveg.: bäckstränder; frekgr. medelm.—läg. 
Kulturveg.: ett par exemplar invid en vinterväg. Alpina veg.: 
bäckstränder; mindre ofta på snölägen, i fuktiga klippveg. 
och på fuktiga skifferurer; dessutom i glest videsnår, i koloni- 
veg. på flytjord och på glesare fläckar i fuktig rished på 
sluttning; frekgr. växlande, oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


*A. thaliana L. (Stenophragma thalianum (L.) CEL). Ut- 
bredn.: Henriksfjället i Vojmàns dalgáng. Naturveg.: ur pà 
mossklädda block. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Turritis glabra L. Utbredn.: två lokaler i Vojmans och 
en i Storans dalgångar. Naturveg.: blockur och klippveg. i 
sydlig exposition; frekgr. låg. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Barbarza stricta ANDRz. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af omrädet. Naturveg.: källdrag och grusiga—steniga 
inundatstränder; dessutom pa blockur; frekgr. lag—medelm. 
Kulturveg.: kulturgränsveg., t. ex. på ett. par vintervägar, 
efter diken med källvatten o. s. v.; dessutom i en hárdvall; 
frekgr. lag—medelm. 

Monotop och hydrofil art, närmast en koloniväxt; ingen 
beskuggning. 

Subularia aquatica L. Utbredn.: Dikasjón, Malgomaj 
och Kultsjön. Naturveg.: längsluttande, sandiga eller gru- 
siga—steniga inundatstränder af större sjöar; mindre ofta sub- 
mers; frekgr. mycket växlande, hög—läg. 

Monotop, hydrofil och stundom mattbildande koloniväxt; 
ingen beskuggning. 


40 ARKIV :FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


Draba hirta L. Utbredn.: spridda lokaler i Vapstälfvens, 
Vojmäns och Storans områden. Naturveg.: torra klippveg.; 
dessutom på skifferur; frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: 
klippveg. och öppna grusfläckar i rishedar; frekgr. lag— 
medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


D. alpina L. Utbredn.: Daunatjakko och V. Vardo- 
fjället i västra delarna af Vojmäns område. Alpina veg.: bäck- 
stränder, fuktig skifferur, tidigt snöläge och öppnare ställen 
i Dryas-hedar; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop och meso—hydrofil koloniväxt; ingen beskugg- 
ning. 


Geranium silvaticum L. Utbredn.: spridd öfver hela 
omrädet. Naturveg.: örtrika och gräsenrika björk- och bland- 
skogar samt örtrika videsnär och bäckstränder; mindre ofta 
i örtmattor på ur, i starrmyrkanter och smärre starrmyrar 
(gärna hängmyrar); dessutom i klippveg., på tidigt snöläge, 
i mossrika björk- och blandskogar, i försumpade blandsko- 
gar, i grankäl och mossrik granskog äfvensom i källrik glänta 
i örtrik granskog; frekgr. mycket växlande, oftast medelm. 
Kulturveg.: hårdvallar; dessutom i en ängskaflevall och i ett 
par bäckängar; frekgr. låg—medelm. Alpina veg.: örtrika 
videsnår; dessutom på örtrika bäckstränder, i klippveg. och 
på blockur, på tidigt snöläge samt i rismyr och hängmyr- 
kant; frekgr. växlande, oftast medelm. 

Polytop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
(—stark) beskuggning. 


Oxalis acetosella L. Utbredn.: spridd öfver större de- 
len af området. Naturveg.: örtrika björk- och blandskogar; 
mindre ofta i örtrika granskogar och på blockur; dessutom 
i grankäl och mossrik granskog; frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, mesofil och social art, som tål stark beskugg- 
ning. 

Viola umbrosa (Wa.) Fr. Utbredn.: Forsbergsberget. 
Naturveg.: blockur i sydlig exposition; frekgr. lág. 


V. epipsila Lepes. Utbredn.: spridd öfver hela omrä- 
det. Naturveg.: stränder, (oftast örtrika) videsnär, starrmyr- 
kanter och grundare eller smärre starrmyrar; dessutom i käll- 
drag på torfbotten, på snöläge, i grankäl och i gles örtrik 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 41 


blandskog; frekgr. växlande, vanligen medelm.—läg. Kultur- 
veg.: mindre ofta i fuktiga hårdvallar; dessutom i en bäck- 
äng och i en ängskaflevall pa torfbotten; frekgr. lag—me- 
delm. Alpina veg.: stränder, videsnår, källdrag och tidigt 
snöläge; frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag—måttl. 
beskuggning. 


V. mirabilis L. Utbredn.: två lokaler i Vojmåns och 
Storäns dalgångar. Naturveg.: örtmattor på blockur; dess- 
utom i klippveg. och i örtrik björkskog pä bunden ur; frekgr. 
mycket växlande. 

Monotop, mesofil och social art, som täl mättl. beskugg- 
ning. 


V. canina (L.) Rous. "montana L. Utbredn.: fem lo- 
kaler i Vapstälfvens och Storäns dalgängar. Naturveg.: blockur; 
mindre ofta i klippveg. och pä inundatstränder; frekgr. of- 
tast låg. 

Oligotop och xero—svagt hydrofil koloniväxt; ingen be- 
skuggning. 


V. biflora L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, videsnär och ört- 
rika björkskogar; mindre ofta i örtrika blandskogar; dess- 
utom i mossrik blandskog, gräsenrika björkskogar, grankäl, 
örtrik och fuktig mossrik granskog, i snipmyrar (hängmyrar), 
i klippveg. och pä snölägen; frekgr. mycket växlande, oftast 
medelm. Kulturveg.: flerstädes i hardvallar; frekgr. lag—me- 
delm. Alpina veg.: örtrika videsnär, bäckstränder och snölägen; 
mindre ofta på ur och i mossrikare rishedar på fuktig slutt- 
ning; dessutom i fuktiga klippveg., källdrag, på flytjord och 
fläckvis i mosslafhed; frekgr. mycket växlande, oftast medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Parnassia palustris L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder (ofta in- 
undatstränder), örtrika videsnår samt starrmyrkanter och 
smärre starrmyrar; mindre ofta i fuktiga klippveg. och ört- 
rika björkskogar på fuktig--källrik mark; dessutom i gles 
örtrik blandskog samt i källdrag och på ristufvor i starrmyr- 
kant; frekgr. medelm.—låg. Kulturveg.: flerstädes i hård- 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


vallar och bäckängar; dessutom i en ängskaflevall pä torf- 
botten; frekgr. medelm.—lag. Alpina veg.: örtrika bäcksträn- 
der, glesa videsnär, källdrag och tidiga snölägen; dessutom 
på fuktig skifferur, i snipmyr (hängmyr) och i koloniveg. på 
flytjord; frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, social och i regel hydrofil art, som tål måttl. 
beskuggning. 


Drosera rotundifolia L. Utbredn.: fem lokaler i Vojm- 
äns, Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: tufvor i 
rismyrar; dessutom bland Sphagna i en liten starrmyr; irekgr. 


oftast medelm. 
Monotop, hydrofil och svagt social art; ingen beskugg- 


ning. 

D. longifolia L. Utbredn.: tre lokaler i Vojmäns och 
Saxälfvens omräden. Naturveg.: starrmyrar; frekgr. hög— 
medelm. 

Monotop, hydrofil och svagt social art; ingen beskugg- 
ning. 

Silene rupestris L. Utbredn.: sju lokaler i Vojmäns och 
Storans dalgångar. Naturveg.: klippveg. och på blockur; 
frekgr. medelm.—lag. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


S. acaulis L. Utbredn.: spridd på fjällen i hela omra- 
det. Naturveg.: mindre ofta pä grus-, block- och klippsträn- 
der; dessutom i koloniveg. pä grusäsar, i mycket gles och 
starkt vindöppen tallhed samt pä glest bevuxna tufvor i en 
liten starrmyr; frekgr. vanligen medelm.—lag. Alpina veg.: 
mossrika, mosslafrika, lafmossrika och lafrika rishedar (gärna 
fläckvis på öppnare ställen), klippveg. och bäckstränder; 
mindre ofta på snölägen samt block- och skifferur; dessutom 
i lafmosshed samt i koloniveg. på flytjord och nakna grus- 
fläckar; frekgr. oftast medelm. 

Oligotep, xero—svagt hydrofil och svagt social art; ingen 
beskuggning. 


Melandrium silvestre (SCHKUHR) RoEHL. Utbredn.: spridd 
öfver större delen af området. Naturveg.: örtrika björksko- 
gar och örtmattor på block- och skifferur; mindre ofta på 
stränder och i örtrika videsnår; dessutom i klippveg., örtrik 
och gräsenrik blandskog samt på afverkade partier af en örtrik 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 43 


granskog; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: hardvallar; mindre 
ofta i timotejvallar och kulturgränsveg.; frekgr. medelm.— 
låg. Alpina veg.: örtrika videsnär; mindre ofta på blockur 
och örtrika bäckstränder; dessutom i fuktig klippveg. och på 
tidigt snöläge; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, social och i regel mesofil art, som tål mättl. 
beskuggning. 


Viscaria alpina (L.) G. Don. Utbredn.: spridd på fjäl- 
len i hela området. Naturveg.: mindre ofta på grus- och 
blockstränder; dessutom i mycket glesa och starkt vindöppna 
björk- och tallhedar, i koloniveg. på torra grusåsar och på 
glest bevuxna tufvor i en liten starrmyr; frekgr. låg. Al- 
pina veg.: vanligen fläckvis i lafrika, lafmossrika och mer 
sällan mosslafrika rishedar äfvensom i koloniveg. på torra 
grusåsar och grusfläckar; mindre ofta i torra och fuktiga 
klippveg. samt på tidiga snölägen; dessutom på grusig bäck- 
strand, i källdrag, i mängd på mosstäcke i en rännil tills. med 
Sax. stellaris, på block med tunt grustäcke och på tufviga 
ställen i glesa videsnår tills. med Juncus trifidus; frekgr. 
växlande, oftast låg. 

Oligotop och xero—hydrofil koloniväxt; ingen (eller undan- 
tagsvis mycket svag) beskuggning. 


Stellaria nemorum L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: örtrika björkskogar, källdrag och stränder; 
mindre ofta i örtmattor på blockur; dessutom i ett par glesa 
örtrika blandskogar och på afverkade partier af en örtrik 
granskog; frekgr. växlande, oftast medelm. Kulturveg.: myr- 
dike med källvatten; frekgr. medelm. Alpina veg.: örtrika 
bäckstränder; mindre ofta i källdrag; dessutom på blockur 
och tidiga snölägen; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 


S. graminea L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns 
och Storäns dalgängar. Naturveg.: klippveg. samt block- och 
skifferur; mindre ofta i vanligen glesa örtrika björkskogar 
på skarp sluttning (ungskogar på brännor); dessutom i torr, 
gräsenrik björkskog på bränna; frekgr. medelm.—läg. Kul- 
turveg.: hårdvallar och timotejvallar; frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, xero—mesofil och social art, som tål svag— 
måttl. beskuggning. 


44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


S. longifolia MÜHLENB. Utbredn.: sju lokaler i Vojmäns 
och Storäns dalgängar. Naturveg.: blockur, stränder samt 
örtrika björk- och blandskogar; frekgr. oftast läg. 

Oligotop, social och närmast mesofil art, som tål máttl.— 
rätt stark beskuggning. 


S. alpestris HN. v. calycantha (LEDEB.). Utbredn.: spridd 
öfver större delen af omrädet. Naturveg.: bäckstränder och 
videsnär; mindre ofta i svagt örtrika björk- och blandsko- 
gar samt i källdrag; dessutom i starrmyrkant; frekgr. me- 
delm.—läg. Kulturveg.: kulturgränsveg., t. ex. pa och invid 
gångstigar och vintervägar, på dikeskanter, kring gårdar och 
hus o. s. v.; dessutom i en härdvall och i en ängskaflevall 
på torfbotten; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: videsnär 
och bäckstränder; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som täl mättl.— 
rätt stark beskuggning. 


Cerastium trigynum Vırr. Utbredn.: spridd på fjällen 
i större delen af omrädet. Naturveg.: snölägen, källdrag och 
bäckstränder; dessutom pä grusiga inundatstränder; frekgr. 
lag—medelm. Kulturveg.: kreatursstig; frekgr. lag. Alpina 
veg.: bäckstränder, suölägen och källdrag; mindre ofta i fuk- 
tiga klippveg. och pä fuktig blockur; dessutom i en grund, 
lätt uttorkande pol; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


C. alpinum L. Utbredn.: spridd i Vapstalfvens, Vojm- 
äns och Storäns omräden. Naturveg.: klippveg.; mindre ofta 
på blockur samt grus-, block- och klippstränder; dessutom i 
koloniveg. pä grusäsar, i mycket gles och starkt vindöppen 
tallhed, på en myrstack och på glest bevuxna tufvor i en 
liten starrmyr; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: klipp- 
veg.; mindre ofta på block- och skifferur, på öppna fläckar 
i rishedar samt på tidiga snölägen; dessutom i glesa vide- 
snår på blockur, på klippstränder och på flytiord; frekgr. 
medelm.—låg. Af denna art finnas, som bekant, tvenne 
ytterlighetsformer: f. lanatum (Lam.) HEGETSCHW. och f. gla- 
brum Retz. Den förra är xerofil, f. glabrum däremot i regel 
mer hydrofil men träffas dock ibland pä torrare växplatser, 
t. ex. på glest bevuxen sand- och grusmark. 

Oligotop och xerofil (mindre ofta meso—hydrofil) koloni- 
växt; i regel ingen beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 45 


C. vulgare C. Hn. + alpestre (LINDBL.) Hw. Utbredn.: 
spridd öfver hela området. Naturveg.: grus-, block- och 
klippstränder, örtrika björkskogar, källdrag och örtrika vide- 
snär; dessutom i klippveg., på blockur och i gräsenrik bland- 
skog; frekgr. låg—medelm. Kulturveg.: härdvallar; mindre 
ofta i kulturgränsveg., t. ex. efter gångstigar; dessutom i 
bäckäng och i timotejvallar; frekgr. lag—medelm. Alpina 
veg.: örtrika videsnär; mindre ofta på bäckstränder och ti- 
diga snölägen; dessutom i källdrag; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tal mattl. 
beskuggning. 


*Arenaria serpyllifolia L. Utbredn.: Henriksfjället i 
Vojmans dalgäng. Naturveg.: ur pa mossklädda block. 


Alsine biflora (L.) Wa. Utbredn.: spridd pa högre fjäll 
i hela omrädet. Naturveg.: grus- och blockstränder; dess- 
utom i koloniveg. på vindöppna grusäsar; frekgr. làg—me- 
delm. Alpina veg.: bäckstränder och snölägen; mindre ofta 
i fuktiga klippveg. och på öppna, fuktiga fläckar i rishedar; 
dessutom i källdrag, på fuktig skifferur och på flytjord; frekgr. 
låg—medelm. 

Oligotop och i regel hydro—mesofil koloniväxt; ingen be- 
skuggning. 

A. stricta (Sw.) We. Utbredn.: Klinten och Dauna- 
tjäkko i Vojmåns område. Alpina veg.: bäckstränder, skif- 
ferur och på öppna fläckar i Dryas-hed.; frekgr. låg—medelm. 

Oligotop och xero—hydrofil koloniväxt; ingen beskugg- 
ning. 

Sagina Linnei PresL. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området. Naturveg.: stränder; mindre ofta i käll- 
drag; dessutom i klippveg., på snöläge och på afverkadt parti 
af en mossrik blandskog; frekgr. oftast låg. Kulturveg.: gång- 
stigar och kreatursstigar; dessutom på ett rengärde; frekgr. 
medelm. Alpina veg,: klippveg., bäckstränder, källdrag och 
snölägen; dessutom på ren- och kreatursstigar; frekgr. me- 
delm.—läg. I kulturveg. trifves arten bäst på lera eller le- 
rigt grus och sammanträffar därför mer sällan med Sagina 
procumbens, som föredrager fuktig torf eller humusblandad 
grusmark. 

Oligotop och hydro—mesofil koloniväxt; ingen beskugg- 
ning. 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o à. 


- Ribes rubrum L. Utbredn.: spridd i Vapstälfvens, Vojm- 
åns och Storåns dalgångar. Naturveg.: block- och skifferur, 
klippveg., stränder, videsnår och örtrika björkskogar; frekgr. 
oftast låg. 

Oligotop, social och närmast meso—hydrofil art, som tål 
måttl. beskuggning. 


Saxifraga stellaris L. Utbredn.: på och nedom fjällen 
i större delen af omrädet. Naturveg.: källdrag och bäck- 
stränder; mindre ofta på snölägen; frekgr. oftast medelm. 
Kulturveg.: myrdike med källvatten, blottad torf tills. med 
Juncus triglumis; frekgr. medelm.—hög. Alpina veg.: bäck- 
stränder, källdrag, snölägen och fuktiga klippveg.; dessutom 
fuktig block- och skifferur, glesare fläckar i rished på fuktig 
sluttning och i en uttorkad pöl med lerbotten; frekgr. väx- 
lande, oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


S. nivalis L. Utbredn.: spridd, på fjällen i större delen 
af området. Naturveg.: torra och fuktiga klippveg.; dessutom 
på klippstränder; frekgr. låg—medelm. Kulturveg.: enstaka 
exemplar på en vinterväg. Alpina veg.: torra och fuktiga 
klippveg.; mindre ofta på block- och skifferur; dessutom på 
snölägen, på fuktiga svagt lafklädda block samt på en bäcks 
klippstränder; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop och svagt xero—hydrofil koloniväxt; ingen be- 
skuggning. 


S. oppositifolia L. Utbredn.: spridd på högre fjäll i 
hela området. Naturveg.: klippveg.; frekgr. medelm. Kul- 
turveg.: på en vinterväg; frekgr. lag. Alpina veg.: klippveg. 
och bäckstränder; mindre ofta pa skifferur och snölägen samt 
pa glesare fläckar i Dryas- och rishedar; dessutom i koloni- 
veg. pa flytjord; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och svagt xero—hydrofil koloniväxt; ingen be- 
skuggning. 


S. aizoides L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
omrädet. Naturveg.: grus-, block-, klipp- och torfstränder; 
mindre ofta i källdrag, (stundom, ätminstone tidvis, rätt torra) 
klippveg. samt bläsene- och snipmyrar (hängmyrar); dess- 
utom i kanten af örtrika videsnär; frekgr. oftast medelm. 
Alpina veg.: bäckstränder; mindre ofta i källdrag; dessutom 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 47 


i klippveg., pä skifferur och i en snipmyr (hängmyr); frekgr. 
oftast medelm. 

Oligotop, svagt social och nästan alltid hydrofil art; i 
regel ingen beskuggning. 


S. cernua L. Utbredn.: spridd pä de högre fjällen. Na- 
turveg.: fuktig klippveg. (eller ur). Alpina veg.: bäckstränder 
och snölägen; mindre ofta i källdrag, fuktiga klippveg. och 
på fuktig skifferur; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


S. rivularis L. Utbredn.: spridd på de högre fjällen. 
Alpina veg.: snölägen och bäckstränder; mindre ofta i käll- 
drag och fuktiga klippveg.; dessutom pä fuktig block- och 
skifferur; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


S. czspitosa L. (S. groenlandica L.; Sımm.). Utbredn.: 
S. Gardfjället, Daunatjakko och V. Vardofjället i Vojmans 
omräde. Alpina veg.: klippveg., skifferur och nakna grus- 
fläckar; frekgr. medelm. 

Monotop (?) och svagt xero—mesofil koloniväxt; ingen 
beskuggning. 


S. adscendens L. Utbredn.: V. Vardofjället och Klimp- 
berget; växer antagligen äfven på Amervardos sydsluttning, 
då ett par exemplar anträffats på en vinterväg vid foten af 
fjället. Naturveg.: klippveg.; frekgr. låg. 

Monotop och rätt svagt xerofil koloniväxt; ingen be- 
beskuggning. 

Rhodiola rosea L. Utbredn.: spridd öfver större delen 
af området. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder; 
mindre ofta i klippveg. och videsnår (hufvudsakligen i kan- 
ten af videsnåren); dessutom på ett snöläge; frekgr. lag— 
medelm. Kulturveg.: kanten af en bäckäng och på en vin- 
terväg; frekgr. låg. Alpina veg.: grus- och klippstränder, 
klippveg. samt videsnår (helst mot kanterna); mindre ofta 
på blockur och tidiga snölägen; dessutom i Nardus-snipmyr 
(mindre hängmyr); frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, hydro—xerofil och svagt social art, som endast 
tål svag beskuggning. 

Sedum acre L. Utbredn.: Klitberget i Storåns dalgång. 
Naturveg.: klippveg. i sydlig exposition; frekgr. medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt.; ingen beskuggning. 


48 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o D. 


S. annuum L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmans och 
Storans omraden. Naturveg.: klippveg. och blockur; frekgr. 
växlande, oftast medelm. Kulturveg.: enstaka exemplar pa 
öppen grusflack i torr betesmark. 

Monotop och xerofil kolonivàxt; ingen beskuggning. 


Epilobium angustifolium L. Utbredn.: spridd öfver hela 
omradet. Naturveg.: örtrika och gräsenrika björk- och bland- 
skogar, örtrika videsnär, grus-, block- och klippstränder, 
klippveg. samt örtmattor på block- och skifferur; dessutom 
tallhed och mossrik tallskog, mossrik barrblandskog, grankäl, 
mossrika och örtrika granskogar, mossrika och försumpade 
blandskogar, björkhed, aspdungar pä blockur, ris- och starr- 
myrkanter samt myrstackar; frekgr. växlande, oftast me- 
delm.—läg. Kulturveg.: härdvallar; mindre ofta i kultur- 
gränsveg.; dessutom i korn- och rägäker; frekgr. medelm.— 
låg. Alpina veg.: örtrika videsnär; dessutom på blockur och 
fläckvis i mossrik rished; frekgr. làg—medelm. 

Oligotop, xero—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
(— stark) beskuggning. | 


E. montanum L. Utbredn.: spridda lokaler i Vapstälf- 
vens, Vojmåns och Storåns dalgångar. Naturveg.: örtmattor 
på blockur och yppiga örtrika björkskogar på bunden ur eller 
skarp sluttning; frekgr. låg—medelm. 

Monotop, mesofil och social art, som tål måttl. beskugg- 
ning. 


E. collinum GmeL. Utbredn.: sju långt åtskilda lokaler 
i Vojmåns och Storåns dalgångar. Naturveg.: klippveg. och 
blockur i sydlig exposition; frekgr. mycket växlande, oftast 
medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


E. palustre L. Utbredn.: spridd i östra och mellersta 
delarna af området. Naturveg.: kallkällor, källbäckar och 
grundare fläckar i starrmyrar; mindre ofta på bäckstränder 
och i videsnår; undantagsvis på fuktig blockur; växer oftast 
på torfbotten; frekgr. vanligen medelm. 

Oligotop, bydrofil och social art, som endast tål svag 
beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 49 


E. davuricum FiscH. Utbredn.: en lokal i Vojmäns 
och en i Saxälfvens dalgängar. Naturveg.: källdrag och 
öppna, leriga ställen på sjöstränder; frekgr. lag—medelm. 

Hydrofil art; ingen beskuggning. 


E. anagallidifolium Lam. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området. Naturveg.: källdrag och snölägen; frekgr. 
lag—medelm. Alpina veg.: snölägen och bäckstränder; mindre 
ofta i källdrag och pä fuktig block- och skifferur; dessutom 
i fuktig klippveg.; frekgr. medelm.—Jäg. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


E. lactiflorum Havsskw. Utbredn.: spridda lokaler i 
Vapstülfvens, Vojmans och Storäns områden. Naturveg.: ort- 
rika björkskogar och bäckstränder; dessutom i källdrag, moss- 
rik blandskog (och troligen på blockur); frekgr. Jag—medelm. 
Kulturveg.: leriga ställen på kanterna af en vinterväg; frekgr. 
hög. Alpina veg.: bäckstrand, örtrikt videsnår och blockur; 
frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål måttl. 
besk uggning. 


E. alsinifolium Virr. Utbredn.: spridd i Vapstälfvens, 
Vojmåns och Storåns områden. Naturveg.: kallkällor och 
källbäckar; dessutom i Sphagnum-täcke i försumpad bland- 
skog, i glest videsnår kring ett källdrag, i starrmyrkant samt 
efter rännilar genom en hängmyr (blåsenemyr); frekgr. van- 
ligen medelm. Kulturveg.: efter diken genom starrmyrar; 
frekgr. medelm. Alpina veg.: källdrag och stundom bäck- 
stränder; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen eller svag—måttl. 
beskuggning. 


E. Hornemanni Reus. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: grusiga, steniga, blockrika eller stundom 
dyiga bäck- och älfstränder; mindre ofta i källdrag samt i 
videsnår (på bäckstränder eller kring källdrag); dessutom på 
afverkade partier i en mossrik blandskog; frekgr. medelm.— 
låg. Kulturveg.: fuktiga fläckar i en hårdvall och på en 
gångstig; frekgr. medelm. Alpina veg.: bäckstränder; dess- 
utom på fuktig blockur och på mossklädda block ute i en 
rännil; frekgr. medelm.—lag. 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 4 


50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o b. 


Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

Circea alpina L. Utbredn.: en lokal i resp. Vapstälf- 
vens, Vojmans och Storäns dalgångar. Naturveg.: lunddäld- 
artad björkskog, fuktig beskuggad klippveg. samt på ur vid 
foten af en bergvägg; frekgr. lag—medelm. 

Monotop, mesofil och social art, som täl mättl.—rätt 
stark beskuggning. 


Myriophyllum spicatum L. Utbredn.: Dikasjön och Mal- 
gomaj. Submers och social vattenvaxt; frekgr. medelm. 


M. alterniflorum DC. Utbredn.: Malgomaj och Kult- 
sjön. Submers och social vattenväxt; frekgr. hög. 


Hippuris vulgaris L. Utbredn.: spridd i Vojmäns, Stor- 
ans och Saxälfvens områden. Naturveg.: submers eller väx- 
ande på grusiga eller stundom dyiga inundatstränder af sjöar 
och större vattendrag; frekgr. mycket växlande, hóg—làg. 


Sorbus aucuparia L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- 
och blandskogar; mindre ofta i klippveg., på blockur och i 
videsnår; dessutom på grus- och blockstränder, i mossrika 
tall- och barrblandskogar samt i försumpad blandskog; frekgr. 
làg—medelm. Alpina veg.: örtrika videsnär; dessutom i ett 
lågt björksnår; frekgr. låg. Rönnen uppträder i regel som 
< 1 m höga buskar; mer sällan, och oftast på ur, bli bus- 
karna högre (intill 3,5 å 4 m). Endast på ett ställe, i yppig 
lunddäld på brant ur i sydlig exposition, har jag sett verk- 
liga rönnträd med dimens. intill 4 m X 4,5 dm. 

Oligotop, mesofil (mindre ofta svagt xero- eller svagt 
hydrofil) och social art, som tål rätt stark beskuggning. 


Rosa cinnamomea L. Utbredn.: fem lokaler i Vojmåns 
och Storåns dalgångar. Naturveg.: klippveg., blockur, grus- 
strand och alsnår i sydlig exposition; frekgr. medelm. 

Oligotop, social och svagt xero—svagt hydrofil art, som 
endast tål helt svag beskuggning. 


Alchemilla vulgaris L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, örtrika 
videsnår och örtrika björkskogar; mindre ofta i källdrag och 
och på tidiga snölägen; dessutom i klippveg. och i örtmattor 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 51 


på blockur, i starrmyrkant, i grankäl, fuktig mossrik gran- 
skog och gles örtrik blandskog; frekgr. medelm. Kulturveg.: 
härdvallar; dessutom i timotejvallar, sjöängar och på bo- 
skapsstigar; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: örtrika bäck- 
stränder, örtrika videsnår och tidiga snölägen; dessutom i 
fuktig klippveg., på block- och skifferur samt på mossklädda 
block ute i en rännil; frekgr. växlande, oftast medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål mättl. 
(—rätt stark) beskuggning. 


A. alpina L. Utbredn.: spridd på fjällen och i deras 
grannskap i större delen af området. Naturveg.: mindre ofta 
på bäckstränder och snölägen; dessutom i kanten af en moss- 
rik björkskog samt i ett par mycket glesa björk- och bland- 
skogar; frekgr. medelm.—läg. Kulturveg.: mindre ofta i kultur- 
gränsveg., t. ex. på gångstigar och boskapsstigar; frekgr. låg— 
medelm. Alpina veg.: fuktiga (mossrika och mindre ofta 
mosslafrika) rishedar, bäckstränder och snölägen; mindre ofta 
i klippveg., på block- och skifferur samt i videsnår; dess- 
utom på jordtäckta block och i lågt »björksnår»; frekgr. 
oftast medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som endast tål 
svag beskuggning. 


Rubus ideus L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
området. Naturveg.: örtrika björkskogar, (oftast steniga eller 
blockrika) stränder, klippveg. och örtmattor på blockur; 
mindre ofta på afverkade partier af örtrika björk-, gran- och 
blandskogar; dessutom i grankäl samt örtrika och gräsenrika 
blandskogar; frekgr. hög—låg, oftast medelm. Kulturveg.: 
kulturgränsveg., t. ex. på stenhögar i kanten af hårdvallar; 
frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, social och svagt xero—mesofil art, som tål 
måttl. beskuggning. 


R. saxatilis L. Utbredn.: spridd öfver hela området. Na- 
turveg.: Ortrika björk- och blandskogar, grus-, block- och 
klippstränder, örtrika videsnår samt örtmattor på block- och 
skifferur; mindre ofta i klippveg.; dessutom i mossrika, gräs- 
enrika och försumpade blandskogar, gräsenrik björkskog, gran- 
käl och fuktig mossrik granskog samt aspdungar på bunden 
ur; frekgr. växlande, oftast medelm. Kulturveg.: mindre ofta 


52 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


i hàrdvallar; frekgr. lag. Alpina veg.: örtrika videsnar; 
frekgr. medelm. 

Oligotop, social och vanligen meso—hydrofil (mer sällan 
svagt xerofil) art, som tal rätt stark beskuggning. 


R. arcticus L.! Utbredn.: spridda lokaler i Vojmans, 
Storäns och Saxälfvens omraden. Naturveg.: mindre ofta pa 
bäckstränder och i videsnar; dessutom i örtrik björkskog och 
dikad starrmyrkant; frekgr. vanligen medelm. Kulturveg.: 
mindre ofta i bäckängar och kulturgränsveg., t. ex. efter 
gängstigar och vintervägar; dessutom i en timotejvall; frekgr. 
växlande, oftast medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som täl svag 
(—mättl.) beskuggning. 


R. Chamemorus L. Utbredn.: spridd öfver hela omra- 
det. Naturveg.: rismyrar och ristufvor i starrmyrar; mindre 
ofta i försumpade blandskogar; dessutom pä bäckstrand och 
bland Sphagna i en starrmyr; frekgr. växlande, oftast me- 
delm. Alpina veg.: rismyrar och fuktiga mossrika rishedar; 
dessutom pä bäckstrand, tidigt snöläge och i glest videsnär 
i myrkant; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tal mättl.—rätt 
stark beskuggning. 


Fragaria vesca L. Utbredn.: spridd i Vojmäns och Stor- 
åns dalgångar. Naturveg.: örtrika björkskogar (oftast på 
bunden ur), klippveg. och på blockur; dessutom i örtrik bland- 
skog och på jordtäckta block i örtrika björkskogar äfvensom 
på afverkade partier af örtrik gran- och blandskog på bun- 
den ur; frekgr. vanligen medelm.—hög. Kulturveg.: hård- 
vallar; mindre ofta på gångstigar; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, xero—mesofil och social art, som tål mättl. 
beskuggning. 


Comarum palustre L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: starrmyrar, örtrika videsnàr samt bäck- 
och sjöstränder; dessutom i lakustrin veg. och efter en käll- 
back; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: mindre ofta i back- 
ängar; dessutom i en fuktig hardvall; frekgr. medelm.—lag. 


! Mina tidigare åsikter om R. urcticus’ och Veronica longifolias för- 
hållande till kulturen (HEINTZE 20) äro ändrade i mina »Växtgeogr. unders. 
i Råne s:n» o. s. v. (1909; 23 p. 52 och 48), något som ej synes ha obser- 
verats af SIMMONS (1910; 51 b). 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 53 


Alpina veg.: starrmyrar; mindre ofta i videsnär; frekgr. 
medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

Potentilla argentea L. Utbredn.: en lokal i Vojmäns 
och en i Storäns dalgångar. Naturveg.: klippveg. och blockur; 
frekgr. medelm. (enligt MELANDER läg). 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


P. verna L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rädet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder (stundom 
inundatstränder); dessutom i klippveg. och i örtrika videsnär 
pa en sandbank; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: torrare 
härdvallar; dessutom på en vinterväg och på ett rengärde; 
frekgr. medelm.—låg. Alpina veg.: klippveg., bäckstränder 
och tidiga snölägen; mindre ofta och vanligen fläckvis i fuk- 
tiga mossrika rishedar; dessutom på block- och skifferur, i 
glesa videsnår och på flytjord; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil (i kulturveg. xerofil) och svagt 
social art; i regel ingen beskuggning. 


P. erecta (L.) Hamer. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
radet. Naturveg.: starrmyrkanter och starrmyrar (ofta häng- 
myrar), grus- och blockstränder, örtrika videsnar och örtrika 
bjorkskogar; mindre ofta i örtrika blandskogar och vanligen 
torrare rismyrar; dessutom efter källbäckar och i en gräsen- 
rik blandskog; frekgr. medelm. Kulturveg.: bäckäng, myr- 
dike, rengärde och på en vinterväg; frekgr. medelm.—läg. 
Alpina veg.: starrmyrar (ofta hängmyrar), bäckstränder och 
videsnär; dessutom i ett lägt »björksnär» samt i en fuktig 
mossrik rished på skarp sluttning; frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål mättl.— 
rätt stark beskuggning. 


Sibbaldia procumbens L. Utbredn.: S. Gardfjället, V. 
Vardofjallet, Risfjället, Fasovardo och sydväst om Rauka- 
jaure. Naturveg.: snölägen; frekgr. lag. Alpina veg.: snö- 
lagen, backstrander, klippveg. och blockur; frekgr. medelm. 

Oligotop och hydrofil kolonivaxt; ingen beskuggning. 

Geum rivale L. Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. 
Naturveg.: örtrika videsnär, stränder, örtrika björkskogar 
och källdrag; mindre ofta i starrmyrkanter; dessutom i ört- 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


rika och försumpade blandskogar, i en grankäl, på fuktiga 
blockurer och på ett snöläge; frekgr. lag—medelm. Kultur- 
veg.: fuktiga härdvallar; dessutom i en ängskaflevall på torf- 
botten; frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: órtrika videsnär; 
dessutom i hängmyr och källdrag samt pä bäckstrand och ti- 
digt snöläge; frekgr. lag—medelm. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tal máttl. 
(—rätt stark) beskuggning. 


Dryas octopetala L. Utbredn.: S. Gardfjället, Dauna- 
tjakko och Vardofjällen i Vojmans område. Alpina veg.: ris- 
och Dryas-hedar; dessutom i klippveg. och pa skifferur; frekgr. 
medelm.—hög. 

Oligotop, xero—mesofil och social art; ingen beskuggning. 


Spirea Ulmaria L. (Filipendula Ulmaria (L.) Maxim). 
Utbredn.: spridd öfver hela området. Naturveg.: örtrika 
björkskogar, örtrika videsnår, grus- och blockstränder samt 
starrmyrkanter och smärre starrmyrar (ofta hängmyrar); 
mindre ofta i örtmattor på fuktig blockur; dessutom i käll- 
drag, grankäl, örtrika blandskogar och på afverkade partier 
af en örtrik granskog; frekgr. medelm.—låg. Kulturveg.: 
hårdvallar; dessutom i sjöängar och i en ängskaflevall på 
torfbotten; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: örtrika vide- 
snår; frekgr. låg—medelm. i 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
(—rätt stark) beskuggning. 


Prunus Padus L. Utbredn.: spridd i Vojmåns, Storäns 
och Saxälfvens dalgångar. Naturveg.: örtrika björkskogar, 
bäckstränder och blockurer; dessutom i klippveg. och på lä- 
sidan af en stranddyn; frekgr. låg—medelm. Kulturveg : som 
rest efter afverkade skogsbeständ inne i byn Kittelfjäll. På 
sydsidan af Klimpberget och Silisvardo finnes hägg i träd- 
form, dimens. intill 4 m X 4 dm. På andra ställen har jag 
endast sett större eller mindre buskar. 

Oligotop, social och närmast mesofil art, som tål svag — 
mättl. beskuggning. 


Astragalus alpinus L. Utbredn.: spridd i större delen 
af området. Naturveg.: grus-, sällan block- och klippsträn- 
der (ofta inundatstränder); mindre ofta i glesa videsnär och 
fläckvis i glesa, örtrika björkskogar ; dessutom i gles björkhed 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 55 


och på bäckstrand genom grund snipmyr; frekgr. vanligen 
medelm.—lág. Kulturveg.: bäckäng och ett par hardvallar; 
frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: bäckstränder, tidiga snö- 
lägen och (vanligen fläckvis i) mossrika eller mosslafrika ris- 
hedar; mindre ofta i glesa videsnär; dessutom pä flytjord 
samt jordtäckta stenar och block; frekgr. lag—medelm, 

Oligotop, hydro—mesofil (mer sällan svagt xerofil) och 
social art, som tål svag—nastan mättl. beskuggning. 


*Oxytropis lapponica (Wa.) J. Gay. Anträffad af Me- 
LANDER pa V. Vardofjället »pa en någorlunda brant fjäll- 
vägg», troligen 1 alpina zonen. 


Anthyllis Vulneraria L. Utbredn.: en lokal i Vojmäns 
och en i Storåns dalgångar. Naturveg.: klippveg.; frekgr. låg. 
Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


*Oxycoccus palustris Pers. Anträffad af MELANDER 
under färden mellan Kultsjön och Malgomaj. 


0. *microcarpus Turcz. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: rismyrar och ristufvor i starrmyrar; 
mindre ofta i starrmyrar med tjockt Sphagnum-täcke; dess- 
utom i försumpad blandskog samt i hängmyr bland Camp- 
tothecium nitens; frekgr. i regel medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 


Myrtillus uliginosa (L.) Dres. Utbredn.: spridd öfver 
hela omrädet. Naturveg.: rismyrar och ristufvor i starrmy- 
rar samt grus-, block- och klippstränder; mindre ofta i björk- 
hedar, örtrika björkskogar, mossrika och försumpade bland- 
skogar samt örtrika videsnär; dessutom i tallhed, gräsenrik 
björkskog, mossrik barrblandskog, på blockur, på en myr- 
stack samt i mosstäcke i en hängmyr; frekgr. medelm.—lag. 
Alpina veg.: moss- och mosslafrika rishedar; mindre ofta i 
lafrika rishedar; dessutom pä tidiga snölägen, i ris- och starr- 
myr samt på flytjord; frekgr. vanligen medelm.—lag. 

Polytop, hydro—xerofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


M. nigra Gitis. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- och bland- 
skogar; mindre ofta i tall- och björkhedar, mossrika tall- och 
barrblandskogar, bäck- och älfstränder, block- och skifferur 


56 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o b. 


samt rismyrar och tufvor i starrmyrkanter; dessutom i för- 
sumpad blandskog, på tufvor i en grankäl, i klippveg. och 
i ett örtrikt, björkblandadt videsnår; frekgr. medelm.— hög. 
Kulturveg.: mindre starkt påverkade partier af ett par hård- 
vallar; frekgr. låg. Alpina veg.: mossrika och mosslafrika 
rishedar; dessutom i lafmossrika rishedar, på blockur, i ris- 
myr, i örtrikt videsnär pa bunden ur och på tidigt snöläge; 
frekgr. hög—medelm. 

Polytop, meso—hydrofil (mer sällan svagt xerofil) och 
social art, som täl rätt stark (—stark) beskuggning. 


Vaccinium vitis idea L. Utbredn.: spridd öfver hela 
omrädet. Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- 
och blandskogar samt grus-, block- och klippstränder; mindre 
ofta i björk- och tallhedar, mossrika tall- och barrblandsko- 
gar, i klippveg. samt på block- och skifferur, i örtrika vide- 
snar och pa tufvor i starrmyrar; dessutom i grankäl, för- 
sumpad blandskog och pa myrstackar; frekgr. oftast medelm. 
Kulturveg.: i en mager, utsugen hardvall; frekgr. medelm. 
Alpina veg.: mossrika, mosslafrika och lafmossrika rishedar; 
mindre ofta i klippveg.; dessutom i lafrik rished, i gräshed, 
pa örtrik bäckstrand, tidigt snöläge och pa flytjord; frekgr. 
medelm.—lag. 

Polytop, xero—hydrofil och social art, som tal ratt stark 
beskuggning. 


Arctostaphylos uva ursi (L.) SPRENG. Utbredn.: några 
fa lokaler i Vojmans och Storans omraden. Naturveg.: mindre 
ofta i glesa björk-, tall- och björktallhedar; dessutom i klipp- 
veg. och pa klippstrand; frekgr. medelm. Alpina veg.: flack- 
vis i lafrik rished; frekgr. lag. 

Oligotop, xerofil och social art; beskuggning oftast svag. 


A. alpina (L.) Sprenc. Utbredn.: spridd pa fjällen i 
hela omradet. Naturveg.: mycket glesa, vindöppna björk- 
hedar; dessutom i mycket gles, vindexponerad tallhed och i 
torrare rismyrar; frekgr. medelm. Alpina veg.: lafrika ris- 
hedar; mindre ofta i lafmoss- och mosslafrika rishedar; dess- 
utom pa nakna grusfläckar, i torr rismyr och pa jordtäckta 
block; frekgr. oftast medelm. . 

Oligotop, xerofil och social art, som endast tal helt svag 
beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 57 


Andromeda polifolia L. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af omrädet. Naturveg.: rismyrar och ristufvor i starr- 
myrar; dessutom i försumpad blandskog och i starrmyr med 
inträngande Sphagna.; frekgr. medelm. Alpina veg.: rismyr, 
mindre hängmyr och i Sphagnum-täcke pa bäckstrand; frekgr. 
lag—medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 


A. hypnoides L. (Cassiope hypnoides (L.) Don). Ut- 
bredn.: spridd pa fjällen i hela omradet. Naturveg.: klipp- 
och blockstränder (stundom inundatstränder); frekgr. lag. 
Alpina veg.: bäckstränder (stundom klippstränder), snölägen 
ocn Oppnare, fuktiga fläckar i glesare moss- och mosslafrika 
rishedar ; mindre ofta i fuktiga klippveg. och pa fuktig blockur; 
dessutom i mosslafhed; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, och hydro—mesofil koloniväxt; ingen beskugg- 
ning. 


Calluna vulgaris (L.) SarrsB. Utbredn.: spridd öfver 
större delen af omrädet (ej sedd i björkzonen kring Ran- 
saran och öfre Vojman). Naturveg.: grus-, block- och klipp- 
stränder, rismyrar och ristufvor i starrmyrar samt kanterna 
af och afverkade partier i mossrika blandskogar; mindre ofta 
i videsnär (helst mot kanterna); dessutom kanterna af och 
uthuggningar i tall- och barrblandskogar, i mycket glesa tall-, 
björktall- och tallbjörkhedar, i mycket gles risig björkskog, 
i försumpad blandskog, på bäckstrand genom grund snipmyr, 
i klippveg. och på blockur; frekgr. medelm.—lag. Kultur- 
veg.: kanten af en härdvall och fläckvis i en sjöäng; frekgr. 
låg. Alpina veg.: källdrag. och glest videsnär; frekgr. lag— 
medelm. 

Polytop, xero—hydrofil och social art, som tål svag— 
mattl. beskuggning. 


Phyllodoce coerulea (L.) Bas. (Bryanthus coeruleus (L.) 
DriPPEL). Utbredn.: spridd pa fjällen och i deras grannskap 
i hela omradet. Naturveg.: myrkanter och tufvor i starr- 
myrar; mindre ofta pa grus-, block- och klippstränder; dess- 
utom i mossrika och svagt örtrika blandskogar, i försumpade 
björk- och blandskogar samt i mycket glesa björk- och tall- 
hedar; frekgr. vanligen medelm. Alpina veg.: moss- och moss- 
lafrika rishedar; mindre ofta i lafmossrika rishedar, rismyrar, 


58 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


pa bäckstränder (stundom klippstränder) samt i terra och fuk- 
tiga klippveg.; dessutom i gräshed, Dryas-hedar, pa flytjord 
och pa ett tidigt snóláge: frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, meso—hydrofil (mindre ofta xerofil) och social 
art; oftast ingen beskuggning, mer sällan svag—nästan rätt 
stark beskuggning. 

Azalea procumbens L. (Loiseleuria procumbens (L.) DEsv.). 
Utbredn.: spridd pa fjallen och i deras grannskap i hela om- 
radet. Naturveg.: mycket glesa, vindöppna björkhedar; dess- 
utom i glesa, fórsumpade björkskogar, i mycket glesa björk- 
tall- och tallbjörkhedar, i torra grunda rismyrar samt pa 
klippstrander; frekgr. vanligen medelm. Alpina veg.: vanli- 
gen fläckvis pa Oppnare ställen i oftast laf- och lafmossrika 
rishedar samt i koloniveg. pa nakna grusfläckar; dessutom i 
torr grund rismyr, pa jordtäckta block och pa tidigt snöläge; 
frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, xerofil (mer sällan hydrofil) och social art, som 
endast tal helt svag beskuggning. 


Pyrola rotundifolia L. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af omrädet. Naturveg.: örtrika videsnär samt örtrika 
björk- och blandskogar; dessutom på stränder, i mossrika 
och försumpade blandskogar, i mossrik granskog och gräsen- 
rik björkskog, i källdrag och starrmyrkant; frekgr. låg—me- 
delm. Alpina veg.: örtrikt videsnår; frekgr. medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


P. minor L. Utbredn.: spridd öfver hela området. Na- 
turveg.: örtrika björk- och blandskogar, örtrika videsnår samt 
grus- och blockstränder; mindre ofta i mossrika och gräsen- 
rika björk- och blandskogar samt starrmyrkanter och smärre 
starrmyrar (vanligen på tufvor); dessutom i grankäl och för- 
sumpad blandskog samt på snöläge; frekgr. oftast låg. Kul- 
turveg.: i ett par härdvallar; frekgr. lag—medelm. Alpina 
veg.: örtrika videsnår och på srölägen; mindre ofta i moss- 
rika rishedar; dessutom i snipmyrkant och på örtrik bäck- 
strand; frekgr. oftast låg. 

Polytop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 

P. secunda L. Utbredn.: spridd i Vojmåns, Storåns och 
Saxälfvens dalgångar. Naturveg.: örtrika, mossrika och för- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 59 


sumpade blandskogar samt örtrika björkskogar; dessutom pä 
stränder, itallhed, grankäl och mossrik granskog; frekgr. 
lag—medelm. Alpina veg.: mossrik rished; frekgr. lag. 

Oligotop, mesofil och social art, som tal rätt stark be- 
skuggning. 


P. uniflora L. Utbredn.: spridd i Vapstälfvens, Vojm- 
ans och Storans dalgangar. Naturveg.: mossrika och örtrika 
blandskogar; dessutom i grankäl, mossrik granskog, forsum- 
pad blandskog, kring ett källdrag i örtrik blandskog samt 
— enligt MELANDER — i björkskog; frekgr. Jag—medelm. 

Monotop, mesofil och social art, som tal ratt stark be- 
skuggning. 


Empetrum nigrum L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- 
och blandskogar, björk- och tallhedar, mossrika tall- och barr- 
blandskogar, stränder (oftast block- och klippstränder) samt 
rismyrar och ristufvor i starrmyrar; mindre ofta i forsumpade 
blandskogar, i klippveg. och pä blockur; frekgr. oftast me- 
delm. Kulturveg.: mer ursprungliga partier af ett par härd- 
vallar; frekgr. låg—medelm. Alpina veg.: laf-, lafmoss-, moss- 
laf- och mossrika rishedar; mindre ofta i rismyrar; dessutom 
i gras- och Dryas-hedar, pa klippstrander, tidiga snölägen och 
pa flytjord; frekgr. medelm.— hög. 

Polytop, xero-hydrofil och social art, som tål rätt stark 
(—stark) beskuggning. ; 


Montia fontana L. *lamprosperma CHam.  Utbredn.: 
spridd i Vojmans, Storans och Saxälfvens områden. Natur- 
veg.: kallkällor och källbäckar, oftast på torfbotten; mindre 
ofta på bäck- och älfstränder samt på öppen torf i starrmy- 
rar; frekgr. medelm.—hög. Kulturveg.: dyiga, upptrampade 
ställen på gångstigar; dessutom i diken med källvatten; frekgr. 
medelm.—hög. Alpina veg.: liten, lätt uttorkande pöl med 
lerbotten; frekgr. medelm. 

Oligotop och hydrofil art, närmast en kolonivaxt; ingen 
beskuggning. 


Polygonum vipiparum L. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: starrmyrkanter och smärre starrmyrar 
(ofta hängmyrar, stundom på tufvor), grus-, block- och klipp- 
stränder samt örtrika videsnår; mindre ofta i örtrika björk- 


60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


skogar, i källdrag och pä snólügen; dessutom i gräsenrik 
björkskog, gles örtrik blandskog och fuktig klippveg.; frekgr. 
medelm.—lag. Kulturveg.: hardvallar; mindre ofta i bäck- 
ängar; dessutom pä ett rengärde samt 1 en ängskaflevall pà 
torfbotten; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: mossrika 
och stundom mosslafrika rishedar, örtrika bäckstränder och 
videsnär samt tidiga snölägen; mindre ofta i klippveg., på 
block- och skifferur samt 1 snipmyrar (hängmyrar); dessutom 
i gräshedar, i rismyr, på flytjord och i källdrag; frekgr. oftast 
medelm. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 


Rumex acetosa L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rådet. Naturveg.: örtrika björkskogar, örtrika videsnär 
samt bäck- och älfstränder; mindre ofta i mossrika och 
grasenrika björk- och blandskogar, örtrika blandskogar, 
pa snölägen, i källdrag och på fuktig blockur; dessutom i 
försumpad blandskog, i örtrik granskog på bunden ur, i 
gles tallhed, i fuktig klippveg., i starrmyrkant och pä en 
myrstack; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: härdvallar; 
mindre ofta i timotejvallar; dessutom i kulturgränsveg. och 
i en bäckäng; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: örtrika 
videsnär, örtrika bäckstränder (sällan klippstränder) och pa . 
snölägen; mindre ofta i klippveg., pa blockur och i mossrika 
rishedar på fuktig sluttning; dessutom ien snipmyr; frekgr. 
medelm.—Jag. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som täl rätt stark 
beskuggning. 


Oxyria digyna (L.) Hitt. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder 
(ofta inundatstränder); dessutom på naken torf i en liten 
starrmyr och på bäckstrand genom grund snipmyr; frekgr. 
oftast medelm. Kulturveg.: enstaka exemplar på en vinter- 
väg. Alpina veg.: bäckstränder, fuktiga klippveg. och snö- 
lägen; mindre ofta på fuktig block- och skifferur; dessutom 
i glesa örtrika videsnår och på fuktiga, mossklädda block i 
rännilar; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; i regel ingen beskugg- 
ning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 61 


Daphne Mezereum L. Utbredn.: spridd öfver större de- 
len af omrädet. Naturveg.: örtrika björkskogar; mindre ofta 
i örtrika blandskogar och i örtmattor på blockur; dessutom 
i klippveg. och på blockrik bäckstrand; frekgr. låg. 

Oligotop, mesofil och social art, som tål måttl.—rätt 
stark beskuggning. 


Urtica dioica L. v. glabra HN (f. nemoralis Nonw.; 
v. Sondenii Sımm.). Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns, 
Storäns och Saxälfvens dalgångar. Naturveg.: örtmattor på 
brant blockur; mindre ofta i lunddálder på bunden ur; dess- 
utom i klippveg. och pä bäckstrand genom örtrik blandskog; 
frekgr. vanligen medelm. Kulturveg.: kring stenhögar i kan- 
ten af en härdvall; frekgr. medelm. 

Oligotop, mesofil och social art, som täl mättlig be- 
skuggning. 


Ulmus montana L. Utbredn.: L. Stalonberget och Klit- 
berget; har tidigare funnits pä Forsbergsberget. Naturveg.: 
blockur i sydlig exposition; frekgr. växlande. 

Monotop och mesofil art, som här uppträder närmast 
som en koloniväxt; ingen beskuggning. 


Populus tremula L. Utbredn.: spridd öfver större delen 
af omrädet. Naturveg.: örtrika och gräsenrika björkskogar; 
mindre ofta pä glesa eller uthuggna partier af mossrika 
blandskogar äfvensom på block- och skifferur; dessutom i 
klippveg., björkhed och örtrik blandskog, på bäckstrand och 
i örtrikt, gräalblandadt videsnär; frekgr. medelm.—lag. Oftast 
< 1 m höga buskar, mer sällan i trädform med dimens. in- 
till 14 m x 2,5 dm. Alpina veg.: nedliggande, låga buskar 
på glesare fläckar i lågt »björksnär»; frekgr. hög. 

Oligotop, social och närmast mesofil art, som tål svag— 
måttl. beskuggning. 


Salix pentandra L. Utbredn.: en lokal i Vojmåns och 


en i Storåns dalgångar. Naturveg.: videsnår och på stranden 
af en sjö; frekgr. låg. 


S. caprea L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rådet. Naturveg.: örtrika björk- och blandskogar; mindre 
ofta i mossrika blandskogar, på blockur samt på grus- och 
blockstränder; dessutom i tallhed och mossrik tallskog, i gran- 
käl och försumpad blandskog; frekgr. oftast låg. Något oftare 


62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:05. 


i träd- än buskform; dimens. intill 10 m x 3 dm och 9 m 
XH 9jsHteltis 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som täl rätt 
stark beskuggning. 


S. myrtilloides L. Utbredn.: en lokal i Vojmäns dal- 
gång. Naturveg.: fuktigare partier af en rismyr; frekgr. 
medelm. 


S. Lapponum L. Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. 
Naturveg.: dels i spridda exemplar dels i videsnär pä sjö-, 
bäck- och älfstränder samt starrmyrkanter och grundare starr- 
myrar; mindre ofta (enstaka eller i videsnär) i rismyrkanter, 
rismyrar och kring källdrag; dessutom på ristufvor i starrmyr, 
i klippveg., i videsnär nedanför ett snöläge, i gles videblan- 
dad och i försumpad björkskog samt i mossrik barrblandskog; 
frekgr. växlande, hog—lag (oftast hög—medelm.). Kultur- 
veg.: fuktig betesmark och kring stenhögar i fuktig härdvalls- 
kant; frekgr. låg. Alpina veg.: videsnär på bäckstränder, på 
källrik mark, i rismyr och i myrkanter; frekgr. hóg—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; i regel ingen ófver- 
. skuggning. 


S. lanata L. Utbredn.: spridd pä fjällen och i deras grann- 
skap i hela området. Naturveg.: videsnàr eller i spridda exem- 
plar pà grus- och blockstränder, sállan pà klippstránder och kring 
källdrag, mer undantagsvis i myrkanter; frekgr. oftast medelm. 
Kulturveg.: fuktig betesmark och efter en vintervàg; frekgr. 
läg. Alpina veg.: videsnàr pà bäckstränder och fuktigare slutt- 
ningar (i regel « 1 m); mindre ofta i fuktiga klippveg. (1—3 
dm), enstaka eller i videsnär pä fuktig block- och skifferur 
(1—5 dm), fläckvis i mossrika rishedar pà fuktigare slutt- 
ningar (1—2 dm). Pä högre niväer (IV—V) àr den endast 
sedd som krypande och vanligen blott en dm hóga buskar, 
som dock kunna fruktificera (fullt mogna kapslar med gro- 
bara frón ha dock ej antrüffats); frekgr. váxlande, oftast 
medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen ófverskuggning. 


S. hastata L. Utbredn.: rätt spridd i Vojmäns, Storäns 
och Saxälfvens omráden. Naturveg.: grus- och blocksträn- 
der; mindre ofta i myrkanter och glesare videsnär eller deras 
kanter; dessutom i fuktig klippveg. och pä klippstränder, pà 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 63 


bäckstrand genom grund snipmyr samt i mycket gles och 
svagt örtrik björkskog; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: 
bäckäng; frekgr. låg. Alpina veg.: bäckstränder; mindre ofta i 
videsnär eller deras kanter; dessutom i klippveg., källdrag, 
torr snipmyr, efter en rännil genom hängmyr samt fläckvis och 
förkrympt i ett par fuktiga mossrika rishedar; frekgr. oftast 
medelm. 

Oligotop, social och oftast hydrofil art; ingen eller en- 
dast svag beskuggning. 


S. nigricans Sm. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
omrädet. Naturveg.: örtrika videsnär, örtrika björkskogar 
och stränder; dessutom i mossrik och försumpad blandskog, 
i försumpad björkskog, i myrkant och pä glest bevuxen 
blockur; frekgr. medelm.—lag. Oftast buskar (intill 4—5 m), 
mer sällan träd med dimens. intill 7 m x 0,8 dm. Alpina 
veg.: glest videsnär på sydsluttning; frekgr. låg. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål måtti. 
beskuggning. 


S. phylicifolia L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: videsnår samt grus- och blockstränder; dessutom 
i försumpade björk- och blandskogar, örtrika björkskogar, 
mossrik barrblandskog samt i källdrag; frekgr. växlande, 
oftast medelm.—lag. Kulturveg.: fuktig betesmark och kring 
stenhögar i kanten af en fuktig hårdvall; frekgr. låg. Al- 
pina veg.: videsnår på bäckstränder; frekgr. medelm—låg. 

Oligotop, social och i regel hydrofil art; ingen eller mer 
sällan svag—måttl. öfverskuggning. 


S. arbuscula L. Utbredn.: spridda lokaler i västra de- 
larna af Vojmåns och Storåns områden. Naturveg.: stränder 
och myrkanter; dessutom i glesa videsnar af högväxtare Salix- 
arter och efter rännilar genom en hängmyr; frekgr. medelm.— 
låg. Alpina veg.: bäckstränder, lågt videsnår, starrmyrkant, 
liten snipmyr samt fuktigare mossrika rishedar; frekgr. me- 
delm.—låg. 

Oligotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 

S. glauca L. Utbredn.: spridd öfver hela området. Na- 
turveg.: videsnår (på bäck-, älf- och sjöstränder samt i myr- 
kanter), grus- och blockstränder samt myrkanter och smärre 


64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o 5. 


myrar; mindre ofta kring källdrag och i örtrika björkskogar; 
dessutom i mossrika och försumpade blandskogar, i klipp- 
veg, pä klippstränder och pä blockur; frekgr. mycket väx- 
lande, hög—läg. Kulturveg.: fuktig betesmark; frekgr. låg. 
Alpina veg.: videsnår (på bäckstränder och fuktiga sluttnin- 
gar, mer sällan i myrkanter); mindre ofta i mossrika och 
stundom mosslafrika rishedar (1—2 dm hög); dessutom i ris- 
myr, i klippveg., på blockur, bäckstränder och på flytjord; 
frekgr. mycket växlande, hog—lag. Pa högre nivåer (IV) 
endast sedd som krypande, blott 1—2 dm höga buskar. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tal mattl. 
(—rätt stark) beskuggning. 


S. myrsinites L. Utbredn.: rätt spridd i Vapstälfvens 
och hufvudsakligen västra delarna af Vojmåns och Storåns 
områden. Naturveg.: starrmyrkanter, grunda starrmyrar (of- 
tast hängmyrar) och efter små myrbäckar; dessutom på klipp- 
stränder; frekgr. medelm. Alpina veg.: i starrmyrkanter och 
smärre, grunda starrmyrar (oftast hängmyrar), efter små myr- 
bäckar, på bäckstränder, i glesare videsnår samt i starkt fuk- 
tiga, mossrika rishedar på torfbotten; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen (eller svag) be- 
skuggning. É 

S. reticulata L. Utbredn.: spridd på fjällen och i deras 
grannskap i större delen af området. Naturveg.: grunda 
hängmyrar (ofta i deras kanter eller på låga ristufvor), efter 
små myrbäckar (genom hängmyrar) samt på grus-, block- 
och klippstränder (stundom forsstránder); dessutom i klipp- 
veg., i mosstäcke kring ett källdrag samt i mycket gles 
och vindöppen, svagt örtrik björkskog; frekgr. medelm.— 
låg. Kulturveg.: små kolonier i en hårdvall och på en vin- 
terväg. Alpina veg.: bäckstränder (stundom klippstränder) 
och hängmyrar (ofta snipmyrar); mindre ofta och vanligen 
fläckvis i fuktiga mossrika rishedar, efter små myrbäckar 
(genom hängmyrar) och i klippveg.; dessutom på fuktig skif- 
ferur och i mossrika Dryas-hedar; frekgr. medelm.—lag. 

Polytop, hydro—mesofil och social art; ingen beskugg- 
ning. 

S. herbacea L. Utbredn.: spridd på fjällen i hela om- 
rådet. Naturveg.: snölägen; mindre ofta på klippstränder 
och efter små myrbäckar (genom hängmyrar); dessutom i häng- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 65 


myrkant och i mosstäcke pa grusig älfstrand; frekgr. hóg— 
medelm. Kulturveg.: i koloniveg. på naket grus invid en 
gärd; frekgr.làg. Alpina veg.: snölägen, bäckstränder (stundom 
klippstränder), vanligen fläckvis i mossrika rishedar samt pä 
block- och skifferur; mindre ofta i fuktiga klippveg. samt 
fläckvis i mosslafrika rishedar; dessutom i rismyr och efter 
myrbäckar (genom snipmyrar), fläckvis i lafrik rished, i moss- 
rika Dryas-hedar, mosslafhed, gräshed samt på en gängstig; 
frekgr. mycket växlande, oftast medelm. 

Oligotop och hydro—mesofil (mer undantagsvis svagt 
xerofil) art, närmast en koloniväxt; ingen beskuggning. 


S. polaris We. Utbredn.: Daunatjäkko, V. Vardofjället, 
Preunttjakko och Fasovardo. Alpina veg.: fuktiga klippveg. 
(skiffer), fuktig skifferur, snölägen och efter smältvattens- 
bäckar; frekgr. medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Betula odorata Brcust. (B. pubescens EHRH.). Utom i 
björk-, bland- och »rena» barrskogar är björken funnen i 
klippveg., på blockur och mer sällan i myrkanter och på tuf- 
vor i starrmyrar. 


B. nana L. Utbredn.: spridd öfver hela området. Na- 
turveg.: rismyrar, ristufvor i starrmyrar samt starrmyrkanter; 
mindre ofta i mycket glesa, vindöppna björkhedar, i glesa 
videsnår i myrkanter samt i smärre, grunda starrmyrar; dess- 
utom i gles videblandad björkskog; frekgr. medelm.—hóg. 
Alpina veg.: mossrika och mosslafrika rishedar samt glesare 
videsnår; mindre ofta i lafrika och lafmossrika rishedar; dess- 
utom i rismyrar och kanten af en liten hängmyr; frekgr. 
oftast medelm. 

Polytop, hydro—xerofil och social art; ingen eller endast 
helt svag beskuggning. 


Alnus incana (L.) WınLo. Utbredn.: spridd i större de- 
len af omrädet. Naturveg.: grus- och blockstränder samt ört- 
rika björkskogar; mindre ofta bildande alsnär; dessutom i 
örtrik blandskog på källrik sluttning, i örtrikt videsnår, på 
källrik blockur, i starrmyrkant och på tufvor i en hängmyr; 
frekgr. oftast medelm.—läg. Oftast i buskform (buskar af 
ända till tredubbel manshöjd), mer sällan träd med dimens. 
intill 4 m x 4 dm och 8 m x 1,2 dm. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 5. 5 


66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 5B. 


Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål svag— 
mättl. beskuggning. 


Callitriche vernalis Koch (C. verna Kitz). Utbredn.: 
spridd i Vojmäns, Storäns och Saxälfvens omräden. Natur- 
veg.: langsluttande inundatstränder (sand-, grus-, slam- och 
torfstränder); mindre ofta i lakustrina veg., källdrag och pä 
bäckstränder (torfstränder); dessutom i en grund myrgöl; 
frekgr. medelm. Kulturveg.: dyiga eller leriga ställen på gäng- 
stigar och boskapsstigar; dessutom vid en båtplats och på 
upptrampad dy i ett källdrag (tills. med Poa annua); frekgr. 
oftast medelm. På alla andra ståndorter än lakustrina veg. 
finnes nästan alltid blott f. minima Hoppn. 

Monotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Orchis maculata L. Utbredn.: spridda lokaler i större 
delen af området. Naturveg.: örtrika björkskogar samt starr- 
myrkanter och smärre, grunda starrmyrar; mindre ofta i ört- 
rika blandskogar och på bäckstränder; dessutom i källdrag, 
örtrikt videsnår och gräsenrik blandskog; frekgr. oftast låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl.— 
rätt stark beskuggning. 


Habenaria conopsea (L.) BENTH. (Gymnadenia conopsea 
(L.) R. Br.). Utbredn.: spridd i större delen af området. 
Naturveg.: starrmyrkanter och smärre, grunda starrmyrar 
(hängmyrar, stundom på myrtufvor) samt glesare, örtrika 
björkskogar; mindre ofta på bäck- och älfstränder samt kring 
källdrag i starrmyrkanter; dessutom i örtrikt videsnår och i 
torr rismyrkant; frekgr. oftast medelm.—låg. Kulturveg.: 
kanten af en fuktig hårdvall; frekgr. medelm. Alpina veg.: 
glesa videsnår och smärre snipmyrar (hängmyrar); dessutom 
pa örtrik bäckstrand; frekgr. lag.—medelm. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tal svag— 
nästan mättl. beskuggning. 


H. albida (L.) R. Br. (G. albida (L.) RıcH.). Utbredn.: 
Kittelfjället, Daunatjakko och V. Vardofjället, alla i Vojm- 
åns område. Naturveg.: torr rismyrkant; frekgr. lag. Alpina 
veg.: glesa videsnär, helst pä torfbotten; frekgr. läg. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskuggning. 


H. viridis (L.) R. Bn. (Coeloglossum viride (L.) Hx.). Ut- 
bredn.: spridd öfver större delen af området. Naturveg.: 
videsnår och örtrika björkskogar; mindre ofta på bäck- och 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 67 


älfstränder, i mossrika och örtrika blandskogar samt kanterna 
af starr- och rismyrar; dessutom i källdrag; frekgr. alltid läg. 
Kulturveg.: kanten af en härdvall; frekgr. låg. Alpina veg.: 
videsnär; dessutom pä örtrik bäckstrand och fläckvis i en 
fuktig, mossrik rished; frekgr. alltid läg. 

Polytop, meso—hydrofil och social art, som tål máttl.— 
rätt stark beskuggning. 


Chamorchis alpina (L.) RicH. Utbredn.: Daunatjakko och 
V. Vardofjället i Vojmäns omräde. Alpina veg.: fläckvis i 
gles mossrik Dryas-hed; frekgr. låg. 


Listera ovata (L.) R. Br. Utbredn.: Klimpberget. Na- 
turveg.: uthuggning i örtrik björkskog på brant sydlid (bun- 
den ur); frekgr. låg. 


L. cordata L. R. Br. Utbredn.: spridda lokaler i Vojm- 
äns, Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: mossrika 
och försumpade blandskogar; mindre ofta pä bäckstränder 
genom blandskogar; dessutom i mossrik och svagt örtrik 
björkskog samt i källdrag och videsnär i myrkanter; frekgr. 
oftast låg. Alpina veg.: glest videsnär; frekgr. låg. Växer 
oftast i mosstäcke (Hylocomia eller Sphagna). 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Coralliorrhiza innata R. Bn. (Corallorrhiza Neottia SCOP.). 
Utbredn.: en lokal i Vojmåns, en i Storåns och en i Saxälf- 
vens områden. Naturveg.: Sphagnum-täcke i starrmyrkant 
och försumpad blandskog; frekgr. lag—medelm. 

Monotop, hydrofil och social art, som tål måttl. beskugg- 
ning. 

Convallaria verticillata L. Utbredn.: spridda lokaler i 
större delen af området. Naturveg.: örtrika björkskogar; 
mindre ofta i örtmattor på blockur, i örtrika blandskogar 
och gräsenrika björkskogar; dessutom i klippveg.; frekgr. låg — 
medelm. Kulturveg.: i en sjöäng; frekgr. låg. 

Oligotop, mesofil och social art, som tål mättl.—rätt 
stark beskuggning. 


Majanthemum bifolium (L.) F. W. Scum. Utbredn.: 
spridda lokaler i större delen af området. Naturveg.: órtrika 
björk- och blandskogar; mindre ofta i mossrika och gräsen- 
rika blandskogar, örtmattor på blockur samt grus-, block- 


68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:O 5. 
och klippstrander; dessutom i grankal, mossrik granskog, 
gräsenrik bjorkskog och försumpad blandskog samt i alsnar; 
frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: hardvallar; frekgr. me- 
delm.—lag. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tal ratt 
stark (—stark) beskuggning. 


Paris quadrifolia L. Utbredn.: spridd i större delen af 
omradet. Naturveg.: örtrika bjorkskogar, örtrika videsnär 
och örtmattor pä fuktig blockur; mindre ofta i örtrika bland- 
skogar; dessutom i grankäl, örtrik granskog samt på grus- 
och blockstränder; frekgr. oftast låg. 

Oligotop, mesofil och social art, som tål mättl.—rätt stark 
beskuggning. 


*Sagittaria (natans ParLas?). Anträffad af MELANDER 
under färden mellan Kultsjön och Malgomaj »i en vik». 


Scheuchzeria palustris L. Utbredn.: en lokal i Vojm- 
åns dalgång. Naturveg.: starrmyr; frekgr. medelm. 
Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Triglochin palustre L. Utbredn.: spridda lokaler i Vapst- 
älfvens, Vojmäns och Storäns omräden. Naturveg.: källdrag 
(helst på torfbotten), hängmyrkanter och smärre hängmyrar; 
frekgr. oftast medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Tofieldia palustris Hups. Utbredn.: spridd i större de- 
len af omrädet. Naturveg.: starrmyrar (ofta hängmyrar); 
mindre ofta på grus-, block- och klippstränder samt efter 
smä myrbäckar (genom hängmyrar); dessutom i torr, grund 
rismyr, källdrag i hängmyrkant, fuktig klippveg. och kanten 
af videsnär; frekgr. medelm.—läg. Kulturveg.: mindre ofta 
i bäckängar; dessutom på en kreatursstig; frekgr. medelm.— 
läg. Alpina veg.: bäckstränder och hängmyrar; mindre ofta 
på fuktigare fläckar i mossrika rishedar; dessutom i fuktig 
klippveg. och på klippstrand, i källdrag, glesa videsnår och 
på ett tidigt snöläge; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil (mer sällan mesofil; undantagsvis xero- 
fil) och social art; i regel ingen beskuggning. 

Juncus balticus WirLLp. Utbredn.: en lokal i Vojmans 
dalgång. Naturveg.: snipmyrkant; frekgr. hög. 

Hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 69 


J. arcticus WirLrLp. Utbredn.: en lokal i Vojmans och 
en i Storäns omräden. Naturveg.: grusig bäckstrand; frekgr. 
medelm. Alpina veg.: källdrag pä naket grus; frekgr. me- 
delm. 

Monotop, hydrofil och svagt social art; ingen beskugg- 
ning. 

J. filiformis L. Utbredn.: spridd i hela området. Na- 
turveg.: bäck-, älf- och sjöstränder (vanligen grusstränder; 
ofta inundatstränder) samt starrmyrkanter och smärre, grun- 
dare starrmyrar; mindre ofta i källdrag och videsnär; frekgr. 
oftast medelm. Kulturveg.: mindre ofta i bäckängar och pä 
gångstigar; dessutom i en härdvall och på trampad mark vid 
en båtplats; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: bäcksträn- 
der och starrmyrar (oftast hängmyrar); dessutom i videsnår; 
frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 


J. alpinus VırL. Utbredn.: spridd i större delen af om- 
rådet. Naturveg.: grusiga och steniga inundatstränder af 
större sjöar, sällan på bäckstränder; mindre ofta i källdrag 
(belst på torfbotten); dessutom i en grund myrgöl och i kan- 
ten af videsnär; frekgr. medelm.—läg. Kulturveg.: bäckäng 
och fuktiga gångstigar; frekgr. låg. 

Oligotop, hydrofil och svagt social art (nästan en koloni- 
växt); ingen beskuggning. 

J. castaneus J. E. Sm. Utbredn.: spridda lokaler i Vapst- 
älfvens, Vojmåns och Storåns områden. Naturveg.: källdrag, 
helst på torfbotten (t. ex. källdrag i små hängmyrar); mindre 
ofta efter små myrbäckar och på naken eller svagt bevuxen 
torf i starrmyrar (hängmyrar); dessutom i glesa videsnår på 
bäckstrand; frekgr. oftast medelm.—låg. Kulturveg.: enstaka, 
förkrympta exemplar på en gångstig. Alpina veg.: källdrag; 
frekgr. låg. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


*J. stygius L. Utbredn.: en lokal i östra delen af Vojm- 
åns område. Naturveg.: antagligen i lös, våt starrmyr. 


J. triglumis L. Utbredn.: spridda lokaler i Vapstälfvens 
Vojmåns och Storåns områden. Naturveg.: källdrag (helst på 
torfbotten); mindre ofta och fläckvis i hängmyrar; dessutom 


70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


efter små myrbäckar, på älfstrand (grusig inundatstrand) 
och i kanten af videsnår; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: 
källdrag (ofta på torfbotten); dessutom på bäckstrand; frekgr. 
medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


J. biglumis L. Utbredn.: spridd pa fjällen i hela om- 
radet. Naturveg.: källdrag och sma rännilar; frekgr. me- 
delm.—lág. Alpina veg.: bäckstränder, källdrag och snölägen; 
dessutom i fuktig klippveg. och på fuktig blockur; frekgr. 
oftast medelm.—hóg. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


J. trifidus L. Utbredn.: spridd på fjällen och i deras 
grannskap i hela området. Naturveg.: mindre ofta i mycket 
glesa, vindöppna björk- och tallhedar samt pa klippstränder; 
dessutom i klippveg., på tufvor i torr myr, på torra strand- 
branter och grusig inundatstrand; frekgr. låg.—medelm. 
Kulturveg.: rengärde och torr gångstig; frekgr. låg—medelm. 
Alpina veg.: laf-, lafmoss-, mosslaf- och mossrika rishedar; 
mindre ofta på öppnare grusfläckar i rishedar, på tidiga snö- 
lägen (på sent snöläge dvärgvuxen och förkrympt), i klipp- 
veg. och på blockur, på klippstränder samt i lafmossrika och 
mosslafrika gräshedar; dessutom i lafmosshed, i torr bäck- 
ränna samt i glest videsnår på tufvig mark; frekgr. oftast 
medelm. 

Oligotop, xerofil (mer sällan meso—hydrofil) och social 
art; ingen eller endast helt svag beskuggning. 


Luzula pilosa (L.) WırLLp. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: mossrika, (oftast svagt) örtrika och gräs- 
enrika björk- och blandskogar; dessutom i grankäl, mossrik 
tall- och barrblandskog, försumpad blandskog, dikad starr- 
myrkant, på bäckstrand och på myrstackar; frekgr. lag— 
medelm. q 

Oligotop, mesofil och social art, som tål rätt stark (—stark) 
beskuggning. 


L. Wahlenbergii Rurr. Utbredn.: anträffad på fyra 
högre fjäll i Storäns omräde. Alpina veg.: källdrag, bäck- 
stränder, fuktig klippveg., snöläge och efter en liten myr- 
bäck; frekgr. medelm.—lag. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. za 


Oligotop och hydrofil art, närmast en koloniväxt; ingen 
beskuggning. 


L. multiflora Horrm. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder, örtrika 
videsnär samt starrmyrkanter och smärre, grunda starrmy- 
rar; dessutom i källdrag och örtrik björkskog; frekgr. lag— 
medelm. Kulturveg.: härdvallar; mindre ofta i bäckängar 
och kulturgränsveg.; frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: ört- 
rika videsnär, bäckstränder och tidiga snölägen; mindre ofta 
och vanligen fläckvis i fuktiga, mossrika rishedar; dessutom 
i klippveg., hängmyrkant och pa flytjord; frekgr. låg —me- 
delm. 

Oligotop, social och vanligen hydro—mesofil (i kultur- 
veg. ofta xerofil) art, som täl svag beskuggning. 


L. arcuata (We.) Sw. Utbredn.: spridd på fjällen i hela 
området. Naturveg.: på ett större, jordtäckt block; frekgr. 
låg. Alpina veg.: lafrika rishedar och nakna grusfläckar i 
rishedar; mindre ofta i lafmoss- och mosslafrika ris- och gräs- 
hedar, lafmosshedar som torra och fuktiga klippveg.; dess- 
utom på bäckstränder, på skifferur och i mossrika rishedar; 
frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, svagt social och i regel xerofil art; ingen be- 
skuggning. 


L. spicata (L.) DC. Utbredn.: spridd på fjällen i hela 
området. Naturveg.: mindre ofta i klippveg. samt på grus- 
och klippstränder; dessutom i mycket gles, vindöppen björk- 
hed; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: torra, svagt bevuxna 
fläckar i en hårdvall; frekgr. låg. Alpina veg.: både lafri- 
kare och mossrikare rishedar (gärna på öppnare fläckar), snö- 
lägen samt torra och fuktiga klippveg.; mindre ofta på grus- 
och klippstränder samt på block- och skifferur; dessutom i 
källdrag och på flytjord; frekgr. oftast låg. 

Oligotop, xero—hydrofil och svagt social art; ingen be- 
skuggning. 


Potamogeton natans L. Utbredn.: en lokal i Vojmäns 
och två i Saxälfvens områden. Naturveg.: lakustrina veg., 
helst pä torfbotten; frekgr. medelm.—hög. 

Flytbladsväxt och social art. 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


P. alpina BarBis. Utbredn.: spridda lokaler i större de- 
len af området. Naturveg.: lakustrina veg. (grus-, slam- och 
torfbotten); frekgr. medelm.—hög. Submers och social vat- 
tenväxt. 


P. graminea L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmäns 
och Storäns områden. Naturveg.: lakustrina veg. (grus-, slam- 
och torfbotten); frekgr. medelm.—hög. Submers och social 
vattenväxt. 


P. perfoliata L. Utbredn.: tre lokaler i Vojmans och 
en i Storans omraden. Naturveg.: lakustrina veg. (grus- och 
torfbotten); frekgr. lag. Submers och social vattenvaxt. 


P. prelonga WuLFEN. Utbredn.: två lokaler i Vojmäns 
och en i Storäns omraden. Naturveg.: Jakustrina veg. (gärna 
torfbotten); frekgr. medelm. Submers och social vattenväxt. 


Sparganium submuticum HN. (Sparg. hyperboreum L&sT.). 
Utbredn.: spridda lokaler i större delen af området. Natur- 
veg.: lakustrina veg. cch stundom pä inundatstränder; frekgr. 
oftast medelm. Submers och social vattenväxt; stundom in- 
undatväxt. 


*Scirpus lacustris L. Utbredn.: en lokal i östra delen 
af Vojmåns område. Naturveg.: lakustrina veg. 


Scirpus cespitosus L.! Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området. Naturveg.: grundare starrmyrar, i regel 
på + sluttande mark (hängmyrar); dessutom på stränder, i 
glesare videsnär och i en rismyr; frekgr. oftast h6g—medelm. 
Kulturveg.: mindre ofta i sjöängar; frekgr. medelm. Alpina 
veg.: hängmyrar; dessutom i glesa videsnår; frekgr. hög— 
medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; i regelingen beskuggning. 


Eriophorum angustifolium Roru (E. polystachyum L.). 
Utbredn.: spridd öfver hela omrädet.. Naturveg.: starrmyrar 
(äfven hängmyrar); dessutom bäckstränder, lakustrina veg. 
samt källdrag i hängmyrkant; frekgr. oftast medelm. Kul- 
turveg.: i en sjöäng; frekgr. låg. Alpina veg.: starrmyrar; 
dessutom i lakustrin veg. och på bäckstrand; frekgr. me- 
delm.—hóg. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


! Exemplaren tillhóra *austriacus (PALLA). 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 73 


E. latifolium Horre. Utbredn.: en lokal 1 Vojmäns och 
flerstädes i Saxälfvens omräden. Naturveg.: fuktigare fläckar 
i hangmyrar (ofta snipmyrar); frekgr. medelm.—lag. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


E. vaginatum L. Utbredn.: spridd öfver hela omradet. 
Naturveg.: rismyrar; mindre ofta i grundare starrmyrar (mer- 
endels tufbildande eller pa redan fárdigbildade tufvor); frekgr. 
oftast medelm. Alpina veg.: rismyrar och grundare starr- 
myrar; frekgr. medelm. 

Monotop, bydrofil och social art; ingen beskuggning. 


E. Scheuchzeri Hoprr. Utbredn.: spridd i större delen 
af omradet. Naturveg.: smärre, grunda starrmyrar, bäck- 
och älfstränder samt källdrag (helst på torfbotten); frekgr. 
oftast medelm. Kulturveg.: mindre ofta på fuktiga ställen i 
hårdvallar; frekgr. medelm. Alpina veg.: smärre, grunda 
starrmyrar samt bäckstränder; mindre ofta i källdrag; dess- 
utom på tidigt snöläge och på mossklädda block i en rännil; 
frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


E. alpinum L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
området. Naturveg.: starrmyrar (ofta hängmyrar, t. ex. snip- 
myrar); dessutom i en torr, grund rismyr; frekgr. oftast 
medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Carex vesicaria L. Utbredn.: spridda lokaler i Storåns 
och Saxälfvens områden. Naturveg.: grundare starrmyrar 
och starrmyrkanter (helst öfversilningsmyrar); mindre ofta i 
källdrag och glesa videsnår i starr- och rismyrkanter; dess- 
utom längs stränderna af en grund myrgöl; frekgr. medelm.— 
låg. Kulturveg.: vidsträckt bäckäng; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen eller endast svag 
beskuggning. 


C. *saxatilis L. Utbredn.: några få lokaler i Vapstälf- 
vens och västra delen af Storåns områden. Naturveg.: starr- 
myrar; frekgr. medelm. Alpina veg.: starrmyrar tills. med 
C. *rotundata eller Erioph. angustifolium; frekgr. medelm. 

Monotop, hydrofil och social underart; ingen beskuggning. 


C. ampullacea Goop. (C. rostrata SrokEs). Utbredn.: 
'spridd i hela området. Naturveg.: starrmyrar; mindre ofta 


74 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:05. 


på bäck- och sjöstränder samt i lakustrina veg. (i rena for- 
mationer eller tills. med dyfräken; dessutom i myrgölar); 
dessutom i en vat rismyr (oftast ster.); frekgr. hog—medelm. 
Alpina veg.: lakustrina veg.; frekgr. hög—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. *rotundata Wa. Utbredn.: spridd pa fjällen och i 
deras grannskap i hela området. Naturveg.: starrmyrar; 
frekgr. oftast hög. Alpina veg.: starrmyrar; frekgr. oftast hög. 

Monotop, hydrofil och social underart; ingen beskuggning. 


C. filiformis L. (C. lasiocarpa EHRH.). Utbredn.: spridd 
öfver större delen af omrädet. Naturveg.: starrmyrar; mindre 
ofta i lakustrina veg.; frekgr. oftast hög. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. pallescens L. Utbredn.: spridda lokaler i större delen 
af omrädet. Naturveg.: bäckstränder; mindre ofta i starr- 
myrkanter samt i örtrika björkskogar pä bunden ur; dess- 
utom på blockur; frekgr. oftast lag. Kulturveg.: i ett par 
härdvallar; frekgr. läg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål svag— 
mattl. beskuggning. 


C. capillaris L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
omrädet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder (stundom 
inundatstränder); mindre ofta i källdrag (ofta pä torfbotten), 
klippveg. och hängmyrar (ofta efter rännilar genom häng- 
myrar); dessutom i örtrika videsnar och torr, grund rismyr; 
frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: sjöäng och kanterna af 
diken med källvatten; frekgr. medelm.—hög. Alpina veg.: 
bäckstränder och källdrag; mindre ofta i snipmyrar (häng- 
myrar) och pä tidiga snölägen; dessutom i klippveg.; frekgr. 
medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil (sällan meso—svagt xerofil) och social 
art; ingen beskuggning. 


C. laxa We. Utbredn.: en lokal i västra delen af Stor- 
ans omrade. Naturveg.: hängmyr; frekgr. medelm. 
Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. ustulata We. (C. atrifusca SCHKUHR). Utbredn.: spridd 
hufvudsakligen i västra delarna af Vojmans och Storäns om- 
raden. Naturveg.: hängmyrar (oftast snip- och bläsenemy-. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 75 


rar), efter rännilar genom hängmyrar samt i källdrag (van- 
ligen pä torfbotten, t. ex. i hängmyrkanter); frekgr. oftast 
medelm. Alpina veg.: källdrag, hängmyrar samt efter bäckar 
och rännilar (oftast på torfbotten); dessutom i öfversilad 
klippveg.; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. limosa L. Utbredn.: spridda lokaler i större delen af 
området. Naturveg.: starrmyrar; frekgr. medelm.—hóg. 
Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. irrigua (Wa.) J. E. Sm. (C. magellanica Lam.). Ut- 
bredn.: spridd öfver hela omrädet. Naturveg.: starrmyrar; 
dessutom klippstränder, källdrag i hängmyrkant, kring en 
myrgöl, i bäckrännor genom våt rismyr och i ett par örtrika 
videsnär; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: starrmyrkant 
och liten starrmyr; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; i regel ingen beskugg- 
ning. 


C. rariflora (Wa.) J. E. Sm. Utbredn.: fà lokaler i Vapst- 
alfvens, Vojmàns och Storans områden.  Naturveg.: starr- 
myrar; frekgr. medelm. Alpina veg.: starrmyrar; frekgr. me- 
delm.—hóg. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. flava L. Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. Na- 
turveg.: starrmyrar (åtminstone i regel hängmyrar, t. ex. 
snipmyrar; efter rännilar genom hängmyrar), källdrag (ofta 
på torfbotten) samt bäck- och sjöstränder; mindre ofta i ört- 
rika videsnär; frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: hardvall 
och sjöäng; frekgr. medelm. Alpina veg.: snipmyrar (häng- 
myrar); mindre ofta i källdrag; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som täl svag beskugg- 
ning. 


C. vaginata Tausch (C. sparsiflora (We.) STEUD.). Ut- 
bredn.: spridd öfver hela omrädet. Naturveg.: grus- och 
blockstränder, örtrika videsnär och starrmyrkanter; mindre 
ofta i (vanligen glesa) örtrika björkskogar; dessutom i klipp- 
veg., pa tufvor i hängmyr, i källdrag (pä torfbotten), i gran- 
käl, gräsenrik björkskog och försumpad blandskog; frekgr. 
. oftast låg. Kulturveg.: härdvallar; frekgr. lag. Alpina veg.: 


76 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


örtrika videsnår; mindre ofta på örtrika bäckstränder; dess- 
utom på tidiga snölägen, i källdrag och snipmyr (hängmyr); 
frekgr. oftast låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 


C. panicea L. Utbredn.: spridda lokaler i västra delarna 
af Vojmans, Storäns, och Saxälfvens områden. Naturveg.: 
starrmyrar (oftast snip- och blåsenemyrar); dessutom på bäck- 
strand tills. med Nardus; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg:: 
mindre ofta i bäckängar; frekgr. medelm.—lag. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. ornithopoda WırLv. Utbredn.: fyra lokaler i Vojmäns 
dalgång. Naturveg.: klippveg. och hlockstrand; frekgr. låg. 
Oligotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


C. Buxbaumii Wa. (C. polygama SCHKUHR). Utbredn.: 
spridd i Vojmans, Storans och Saxälfvens områden. Natur- 
veg.: starrmyrar och starrmyrkanter samt bäck-, älf- och sjö- 
stränder; mindre ofta i örtrika videsnär; dessutom — enligt 
MELANDER — i lakustrin veg.; frekgr. medelm.—lag. Kul- 
turveg.: sällan i sjöängar; frekgr. lag. Alpina veg.: mindre 
ofta i örtrika videsnär; dessutom pa bäckstrand; frekgr. me- 
delm.—lag. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tal svag beskugg- 
ning. 

C. atrata L. Utbredn.: spridd pa fjallen och i deras 
grannskap i storre delen af omradet. Naturveg.: grus-, block- 
och klippstränder; dessutom i glesa videsnär och mycket gles, 
svagt örtrik björkskog; frekgr. oftast lag. Kulturveg.: hard- 
vallar; mindre ofta pa gangstigar; frekgr. lag. Alpina veg.: 
bäckstränder och tidiga snölägen; mindre ofta i glesa videsnar; 
dessutom i klippveg., pa block- och skifferur samt i källdrag; 
frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, social och vanligen hydrofil (i kulturveg. ofta 
meso—svagt xerofil) art, som tal svag beskuggning. 


C. alpina (Sw.) Lin;yEBL. (C. Halleri Gunn.). Utbredn.: 
spridd ófver hela omrádet. Naturveg.: grus-, block- och klipp- 
stränder, külldrag (ofta på torfbotten) och fuktiga klippveg.; 
mindre ofta i glesa videsnär och i starrmyrkanter (ofta häng- 
myrkanter); dessutom i lunddäld pa källrik ur, på jordtäckta 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 77 


block i gles björkskog, pä ett par myrstackar och pä ett snö- 
läge; frekgr. i regel låg. Kulturveg.: hardvallar; mindre ofta 
på gångstigar; dessutom i en bäckäng; frekgr. oftast låg. Al- 
pina veg.: örtrika bäckstränder; mindre ofta i fuktiga klipp- 
veg., källdrag och glesa videsnår; dessutom på tidiga snö- 
lägen och i fuktig, mossrik rished; frekgr. oftast låg. 
Oligotop, social och vanligen hydrofil (i kulturveg. ofta 
meso—svagt xerofil) art, som tål svag beskuggning. 


C. aquatilis We. Utbredn.: spridd i Vojmans och Stor- 
ans omräden. Naturveg.: bäck- och sjöstränder; mindre ofta 
i starrmyrar, lakustrina veg. och videsnar; frekgr. me- 
delm.—hög. Kulturveg.: mindre ofta i bäckängar; dessutom 
i en härdvall, frekgr. växlande, h6g—lag. Alpina veg.: bäck- 
stränder; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

C. rigida Goop. Utbredn.: spridd på fjällen i hela om- 
rådet. Naturveg.: mindre ofta på snölägen; dessutom på 
grusstränder och på en myrstack; frekgr. oftast medelm. Kul- 
turveg.: mindre ofta i kulturgränsveg.; frekgr. medelm. Al- 
pina veg.: laf-, lafmoss-, mosslaf- och mossrika rishedar samt 
på snölägen; mindre ofta i torra och fuktiga klippveg., på 
block- och skifferur, på grusiga bäckstränder samt i moss- 
lafrika gräshedar och på nakna grusfläckar i rishedar; dess- 
utom i källdrag, mosslafhed, rismyr, snipmyr och på flytjord; 
frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, xero—hydrofil och social art; ingen beskugg- 
ning. 


C. Goodenoughii J. Gay. Utbredn.: nagra fa lokaler 
i Vojmäns, Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: grus- 
stränder och hängmyrar; dessutom i källdrag (pä torfbotten); 
frekgr. medelm. Alpina veg.: liten hängmyr; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. v. juncella Fr. Utbredn.: spridd i hela omrädet. Na- 
turveg.: starrmyrar, grusstränder (ofta inundatstränder; sällan 
block- och torf-, undantagsvis klippstränder) och vanligen 
glesa videsnär; mindre ofta i lakustrina veg.; dessutom i en 
försumpad blandskog och (oftast ster.) i en vät, lös rismyr; 
frekgr. mycket växlande, hög—läg (oftast medelm.). Kultur- 


78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 18. N:0O à. 


veg.: mindre ofta i härdvallar; dessutom i en sjöäng; frekgr. 
medelm. Alpina veg.: starrmyrar, glesa videsnår och bäck- 
stränder; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskuggning. 


C. acuta L. Utbredn.: två lokaler i östra delen af Vojm- 
ans dalgäng. Naturveg.: lakustrina veg.; frekgr. hög—me- 
delm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. stellulata Goop. Utbredn.: spridda lokaler i Saxalf- 
vens område. Naturveg.: hängmyrar; mindre ofta på bäck- 
stränder; dessutom i starrmyrkant; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. canescens L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
området. Naturveg.: starrmyrar; mindre ofta i videsnar, 
källdrag och på stränder; dessutom i försumpad blandskog 
och kring en myrgöl; frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: fuk- 
tiga hårdvallar; frekgr. medelm.—låg. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

C. Persoonii SIEB. (C. brunnescens (PERS.) Porn.; C. al- 
picola Wa.; C. vitilis Fr.). Utbredn.: spridd öfver hela omra- 
det. Naturveg.: bäckstränder samt starr- och rismyrar; mindre 
ofta i videsnàr och pà snólügen; dessutom i mycket glesa 
bjórkhedar, i källdrag och pä torra, grusiga strandbranter; 
frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: härdvallar och kulturgráns- 
veg., t. ex. pa gångstigar; frekgr. medelm.—lag. Alpina veg.: 
mossrika och mosslafrika rishedar; mindre ofta på bäcksträn- 
der, snólàgen, renstigar, i starrmyrar och i glesa videsnär; 
dessutom på jordtäckta block; frekgr. lag—medelm. 

Polytep, hydro—xerofil och social art, som täl svag be- 
skuggning. 


C. loliacea L. Utbredn.: några få lokaler i Vapstälfvens, 
Vojmans och Storans dalgångar. Naturveg.: bäckstränder 
genom blandskogar, försumpad blandskog, grankäl, lunddäld, 
starrmyrkant och örtmatta på blockur; frekgr. låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som täl rätt stark 
beskuggning. 


*C. tenella SCHKUHR (C. disperma DEWEY). Utbredn.: 
tre lokaler i Vojmäns dalgång. Naturveg.: björkskog och 
(troligen) blockur. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 79 


C. lagopina Wa. (C. Lachenalii SCHKUHR). Utbredn.: 
spridd pa fjällen i hela omradet. Naturveg.: källdrag och 
snölägen; dessutom pa klippstränder; frekgr. medelm.—lag. 
Alpina veg.: snölägen, bäckstränder och fuktiga, mossrika ris- 
hedar; mindre ofta i källdrag, fuktiga klippveg. samt fuktig 
block- och skifferur; dessutom i mosslafrik rished, liten starr- 
myr, pa flytjord och renstigar; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. chordorrhiza EHRH. Utbredn.: spridd i Vojmäns, Stor- 
ans och Saxälfvens områden. Naturveg.: starrmyrar (vanli- 
sen större dalmyrar); frekgr. medelm.—hóg. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


*C. muricata L. Utbredn.: Klitberget i Vojmäns dal- 
gång. Naturveg.: troligen på blockur. 


C. rupestris ALL. Utbredn.: tre lokaler i Vojmåns och 
en i Storåns områden. Alpina veg.: fuktiga skifferurer, klipp- 
veg. och gles koloniartad Dryas-hed; frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, xero—hydrofil och svagt social art; ingen be- 
skuggning. 

C. pauciflora Licurr. Utbredn.: spridda lokaler i Vojm- 
åns, Storåns och Saxälfvens områden. Naturveg.: starrmy- 
rar, starrmyrkanter och stundom låga, lösa Sphagnum-tufvor 
i starrmyrar; frekgr medelm.—hóg. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. capitata SorLAND. Utbredn.: tillsammans sex lokaler 
i Vojmäns och Storäns områden. Naturveg.: snipmyrkanter; 
frekgr. medelm. Alpina veg.: snipmyrar (hängmyrar) och — 
enligt MELANDER — »pa en sluttning»; frekgr. medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. dioica L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rädet. Naturveg.: starrmyrkanter och grundare (vanligen 
smärre) starrmyrar; mindre ofta i källdrag, väta rismyrar 
samt pä läga, väta tufvor i starrmyrar; dessutom pä älfsträn- 
der; frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: gängstig genom grund 
rismyr. Alpina veg.: snipmyr och källdrag; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


C. "parallela (Last.) SommERF. Utbredn.: Daunatjäkko 
i Vojmäns omräde. Alpina veg.: torr, grund starrm.; frekgr. 
medelm. 


80 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 
Kobresia scirpina WirrLp. (Elyna Bellardi (ALL.) Koch). — 
Utbredn.: Daunatjakko i Vojmåns område. Alpina veg.: klipp- 
veg. och fläckvis pa grusiga ställen i ris- och Dryas-hedar; 
frekgr. läg. 
Oligotop och xerofil art, närmast en koloniväxt; ingen 
beskuggning. 


Triticum caninum L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojm- 
ans, Storäns och Saxälfvens omräden. Kulturveg.: örtrika 
björkskogar samt örtmattor på blockur; mindre ofta i klipp- 
veg.; dessutom på bäckstränder samt i aspdungar på bun- 
den ur; frekgr. mycket växlande, lag—hog (oftast medelm.). 
Kulturveg.: kring stenhögar i kanten af en härdvall; frekgr. 
medelm. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tal mattl. 
beskuggning. 


*T. violaceum Hornem. Utbredn.: Klitberget i Storäns 
dalgång (ALB. NILSSON enligt ANDERSSON och BIRGER 5). 
Enligt meddelande af dr. BIRGER »finnes den antecknad för 
Bångnäs på en af ALB. NILSSON skrifven lapp». I den se- 
nare förf:s uppsats i Tidskr. f. skogshushälln. 1902 (41) an- 
föres endast Triticum caninum såsom förekommande på alm- 
lokalen vid Bängnäs. 


Festuca rubra L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: starrmyrkanter och små starrmyrar (mycket ofta 
hängmyrar; sällan på enstaka fläckar ute i större starrmyrar) 
samt grus- och blockstränder (sällan klippstränder); mindre 
ofta 1 källdrag och videsnår; dessutom i klippveg. och på 
blockur; frekgr. medelm.—lag. Kulturveg.: härdvallar och 
kulturgränsveg.; mindre ofta i timotejvallar; dessutom i en 
sjöäng; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: starrmyrar, bäck- 
stränder och videsnär; dessutom pä tidigt snöläge, i källdrag 
(på torfbotten) samt i fuktig, mossrik rished; frekgr. lag— 
medelm. Pä fuktigare ständorter (myrar, källdrag o. s. v.) 
uppträder arten i regel som f. nigrescens (LAM.). 

Oligotop, hydrofil (mer sällan meso—svagt xerofil; i kul- 
turveg. ofta xerofil) och social art, som täl svag beskuggning. 


F. ovina L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rådet. Naturveg.: grus-, block- och klippstränder; mindre 
ofta i torra klippveg., torr block- och skifferur, glesa björk- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 81 


och tallhedar, gräsenrika björk- och blandskogar samt i vissa 
slags örtrika björkskogar (ungskogar på brännor); dessutom 
i örtrik blandskog, glesa videsnår och torr, grund rismyr; 
frekgr. i regel medelm. Naturveg.: mindre ofta i hårdvallar 
och kulturgränsveg., t. ex. på vintervägar; dessutom i en 
bäckäng; frekgr. medelm.—låg. Alpina veg.: oftast i torrare 
(laf- och lafmossrika) rishedar, men äfven (fastän vanligen i 
mindre mängd) i mosslaf- och mossrika rishedar; mindre ofta 
i torra klippveg. samt lafmoss- och mosslafrika gräshedar; 
dessutom i Dryas-hedar, på blockur, klippstränder och på 
flytjord; frekgr. i regel medelm. 

Oligotop, xerofil (mer sällan mesofil) och social art, som 
tål mättl.—rätt stark beskuggning. 


F. f. vivipara L.! Utbredn.: några få fjäll i Vojmåns 
-och Storans områden. Naturveg.: mindre ofta på grus- och 
blockstränder; dessutom i klippveg. och i kanten af örtrika 
videsnär; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: i en backing; 
frekgr. lag. Alpina veg.: fuktigare (mossrikare) rishedar, fuk- 
tiga klippveg. samt bäckstränder; dessutom pa fuktig skif- 
ferur, i glesa videsnar och pa tidiga snölägen; frekgr. oftast 
medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil och social form; i regel ingen 
beskuggning. 


Poa hybrida Gaup. (P. remota FORSELL).  Utbredn.: 
spridda lokaler i Vojmåns och Storäns områden. Naturveg.: 
fläckvis på fuktigare (vanligen källrika) ställen i örtrika björk- 
skogar; dessutom på bäckstrand, i fuktig videblandad bland- 
skog, källrik glänta i örtrik granskog samt i örtmattor på 
blockur; frekgr. låg—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål måttl. beskugg- 
ning. 

P. pratensis L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: (oftast grusiga) bäck-, älf- och sjöstränder, ört- 
rika björkskogar och (vanligen glesa) videsnår; mindre ofta 
i klippveg.; dessutom på block- och skifferur, i starrmyrkan- 
ter, i källdrag, på en myrstack och i gräsenrik blandskog; 
frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: hårdvallar (det viktigaste 
fodergräset), timotejvallar och kulturgränsveg.; dessutom i en 

! Ar en vida mera utpräglad form än t. ex. Poa alpina f. vivipara 
och har därför behandlats särskildt. 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 6 


82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:oD. 


bäckäng samt i rág- och potatisäkrar; frekgr. hóg—medelm. 
Alpina veg.: bäckstränder, (vanligen glesa) videsnär, moss- 
rika rishedar och tidiga snölägen; mindre ofta i klippveg. 
samt i mosslaf- och lafmossrika rishedar; dessutom pä skif- 
ferur, i källdrag, snipmyr och på flytjord; frekgr. lag—me- 
delm. 

Oligotop, hydro—xerofil och social art, som tal måttl. 
beskuggning. 


P. serotina EHrH. (P. palustris (L.) RotH). Utbredn.: 
spridd i Vojmäns, Storans och Saxälfvens omraden. Natur- 
veg.: Ortrika videsnar samt grus- och blockstränder (afven 
inundatstränder); dessutom i gles, fuktig örtrik blandskog, i 
klippveg. (bred, jordtäckt afsats) samt (troligen) pa fuktig 
_ blockur; frekgr. Jag—medelm. Kulturveg.: mindre ofta i fuk- 
tiga hardvallar; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tal svag beskugg- 
ning. 

P. nemoralis L. Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. 
Naturveg.: örtrika björkskogar, klippveg. samt órtmattor pa 
block- och skifferur (i klippveg. och pä torra block stundom 
som f. glaucantha (GAUD.); mindre ofta på grus-, block-, och 
klippstränder; dessutom i örtrika blandskogar, alsnär och asp- 
dungar på bunden ur; frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: 
mindre ofta i härdvallar; dessutom i en timotejvall och på 
en vinterväg; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, social och oftast meso—xerofil art, som tål 
mättl. (—rätt stark) beskuggning. 


P. alpina L. Utbredn.: spridd öfver större delen af om- 
rädet. Naturveg.: grusiga bäck-, älf- och sjöstränder (mer 
sällan på klipp-, sten- och blockstränder; stundom inundat- 
stränder); mindre ofta i klippveg. och källdrag; dessutom på 
snöläge och i glest videsnår; frekgr. oftast låg. Kulturveg.: 
hårdvallar och kulturgränsveg. (gångstigar, boskapsstigar, vin- 
tervägar, i ett myrdike och på ett rengärde); mindre ofta i 
timotejvallar; dessutom i en bäckäng; frekgr. oftast medelm. 
Alpina veg.: bäckstränder (grus- och klippstränder; både huf- 
vudf. och f. vivipara), snölägen (nästan alltid f. vivipara) 
samt klippveg. (nästan alltid hufvudf.); mindre ofta på block- 
och skifferur (både hufvudf. och f. vivipara) samt i källdrag 
(f. vivipara); dessutom i fuktiga, mossrika rishedar (vanligen 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 83 


hufvudf.) och på en boskapsstig (hufvudf.); frekgr. medelm. — 
läg. F. vivipara är säledes endast anträffad uppe i alpina 
zonen, där den växer pä de kallaste och vätaste ständorterna: 
snölägen, öfversilade bäckstränder (helst efter smältvattens- 
bäckar), källdrag o. s. v. 

Oligotop, hydro—xerofil (f. vivipara alltid hydrofil) och 
svagt social art; ingen beskuggning. 


P. cesia J. E. Sm. (P. glauca M. VAHL; P. aspera GAUD.). 
Utbredn.: spridda lokaler i Vojmans och Storäns omräden. 
Naturveg.: klippveg. och blockur; dessutom pä stenig bäck- 
strand; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: klippveg.; ; dessutom 
på klippstränder och på öppna, grusiga fläckar i lafmossrik 
rished; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Catabrosa algida (Sorawp.) Fr. Utbredn.: Fasovardo i 
västra delen af Storäns område. Alpina veg.: snöläge; frekgr. 
medelm. 


Monotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Molinia coerulea (L.) MoEncH. Utbredn.: spridd öfver 
hela omrädet. Naturveg.: grunda starrmyrar (nästan alltid 
hängmyrar, mycket ofta snipmyrar; stundom bildande smä 
bläsenemyrar), örtrika videsnär samt bäck-, älf- och sjösträn- 
der (grus- och blockstränder, ofta inundatstränder); dessutom 
i torrare rismyr, på låga tufvor i hängmyrkanter, i källdrag, 
i gräsenrik och mossrik—svagt örtrik björkskog; frekgr. oftast 
medelm., stundom hög. Kulturveg.: mindre ofta i bäckängar; 
frekgr. medelm. Alpina veg.: grunda hängmyrar (i regel snip- 
myrar); mindre ofta på bäckstränder och i örtrika videsnår; 
frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 

Trisetum subspicatum (L.) PB. (7. spicatum (L.) RıcHr.). 
Utbredn.: spridd på fjällen i hela området. Naturveg.: bäck- 
stränder (inundatstränder); frekgr. låg. Alpina veg.: klipp- 
veg., bäckstränder (stundom klippstränder), snölägen och van- 
ligen fläckvis i såväl mossrikare som lafrikare rishedar; mindre 
ofta på blockur och grustäckta block; dessutom i mosslaf- 
hedar, i mosslafrik gräshed och på flytjord; frekgr. lag— 
medelm. 


84 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 
Oligotop och hydro—xerofil (eller xero—hydrofil) art, när- 
mast en koloniväxt; ingen beskuggning. 


Aira alpina L. Utbredn.: endast på de högsta fjällen 
i Vojmåns och Storäns områden. Alpina veg.: snölägen 
och bäckstränder (mycket ofta efter smältvattensbäckar; 
stundom ute i små rännilar); dessutom i källdrag, på öfver- 
silade sluttningar, på fuktig skifferur och blockur (mellan 
blocken); frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och hydrofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


A. cespitosa L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: grus- och blockstränder, örtrika videsnår, örtrika 
björkskogar samt starrmyrkanter och smärre, grunda starr- 
myrar (ofta hängmyrar); mindre ofta i källdrag och på snö- 
lägen; dessutom i ett par örtrika blandskogar, i försumpad 
blandskog, grankäl samt på fuktig blockur; frekgr. medelm.— 
låg. Kulturveg.: hårdvallar och kulturgränsveg.; mindre ofta 
i bäckängar; dessutom i en ängskaflevall; frekgr. medelm. 
Alpina veg.: örtrika bäckstränder, örtrika videsnår och tidiga 
snölägen; mindre ofta i grunda starrmyrar (snipmyrar och 
starrmyrkanter); dessutom på block- och skifferur, i fuktig 
klippveg., i en liten, lätt uttorkande pöl samt på mossklädda 
block i en rännil; frekgr. medelm.—låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
(—rätt stark) beskuggning. 


-A. flexuosa L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- och bland- 
skogar; mindre ofta i björk- och tallhedar, mossrika tall- och 
barrblandskogar, örtrika videsnär, back- och älfstränder, starr- 
myrkanter (vanligen på tufvor), klippveg., på block- och 
skifferur, tidiga snölägen och på myrstackar; dessutom i för- 
sumpad blandskog, på afverkade partier i örtrik granskog 
och i en hängmyr; frekgr. oftast medelm.—hög. Kulturveg.: 
härdvallar och kulturgränsveg.; dessutom i ett par bäckän- 
gar; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: mossrikare rishe- 
dar; mindre ofta i videsnär, klippveg., på blockur och på 
tidiga snölägen; dessutom i lafrik rished, pä klippstränder, i 
rismyr och starrmyrkant; frekgr. oftast medelm. 

Polytop, xero—hydrofil och social art, som täl rätt stark 
(— stark) beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 85 


Vahlodea atropurpurea (Wa.) FR. (Aira atropurpurea We.). 
Utbredn.: spridd i västra och mellersta delarna af Storäns 
och Saxälfvens omräden. Naturveg.: grusiga, steniga och 
sandiga bäck- och älfstränder; mindre ofta i starrmyrkanter 
och glesa videsnar; dessutom i en uttorkad bäckfära; frekgr. 
lag—medelm. Kulturveg.: efter ett myrdike, i kanten af en 
bäckäng, på en gängstig, på ett rengärde och på en gärds- 
plan (kring en fjällstuga); frekgr. lag—medelm. Alpina veg.: 
glesa videsnär och tidiga snölägen; dessutom pä blockur och 
på en renstig; frekgr. lag. —medelm. 

Oligotop, hydrofil och föga utprägladt social art, som 
endast täl helt svag beskuggning. 


Melica nutans L. Utbredn.: spridd öfver större delen 
af området. Naturveg.: örtrika björkskogar; mindre ofta på 
örtrika bäckstränder samt i örtmattor på block- och skifferur; 
dessutom i klippveg., i ett par örtrika blandskogar och i kan- 
ten af ett videsnar; frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, meso—svagt hydrofil och social art, som tål 
måttl. beskuggning. 


Phragmites communis Trin. Utbredn.: tre lokaler i 
Vojmåns och en i Storåns områden. Naturveg.: lakustrina 
veg. (oftast på torfbotten); dessutom i en snipmyr; frekgr. 
hög—medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Calamagrostis stricta (Tımm.) PB. (C neglecta (EHRH.) 
PB.). Utbredn.: spridd öfver större delen af omrädet. Na- 
turveg.: starrmyrkanter och grundare starrmyrar samt bäck-, 
älf- och sjöstränder (grusstränder, mer sällan block- och klipp- 
stränder); dessutom i ett par videsnär och i glesare, örtrik 
björkskog pä fuktig sluttning; frekgr. växlande, oftast me- 
delm. Kulturveg.: mindre ofta i härdvallar och bäckängar; 
frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: grunda starrmyrar och 
starrmyrkanter; dessutom pä bäckstrand och i örtrika vide- 
snär; frekgr. medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen (eller endast svag) 
beskuggning. 

C. phragmitoides HN. (C. purpurea TRIN.). Utbredn.: 
spridd öfver hela området. Naturveg.: örtrika videsnår, bäck-, 
. älf- och sjöstränder (grus-, klipp- och torfstränder) samt starr- 


86 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 5. 


myrkanter; mindre ofta i fuktiga klippveg.; dessutom i svagt 
örtrik björkskog, i risig, videblandad björkskog, i rismyrkan- 
ter, källdrag, på snöläge och på fuktig blockur; frekgr. me- 
delm.—låg. Kulturveg.: mindre ofta i bäckängar och hård- 
vallar; dessutom efter myrdiken och i en ängskaflevall på 
torfbotten; frekgr. medelm. Alpina veg.: örtrika videsnår, 
örtrika bäckstränder samt tidiga snölägen; mindre ofta i starr- 
myrkanter; dessutom på blockur; frekgr. medelm.—lag. Ofvan 
skogsgränsen 1 regel ster. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag beskugg- 
ning. 


C. chalybea (Lzsr.) Fr. Utbredn.: spridd öfver hela 
området. Naturveg.: örtrika björk- och blandskogar; mindre 
ofta i örtrika videsnår samt örtrika bäck-, älf- och sjösträn- 
der (grus- och blockstränder) äfvensom i örtmattor på blockur; 
dessutom i klippveg. (jordtäckta afsatser), källdrag (i örtrika 
björk- och granskogar), gräsenrik björkskog, försumpad bland- 
skog, grankäl, fuktig mossrik granskog (enstaka och mest 
ster.) samt på afverkade partier i örtrik granskog; frekgr. 
oftast medelm.—låg. Kulturveg.: i kanten af ett par härd- 
vallar, slåtterängar på afverkade partier af örtrika bland- 
skogar samt på en gångstig genom försumpad blandskog; 
frekgr. oftast medelm.—lag. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Agrostis stolonifera L. Utbredn.: fyra långt åtskilda 
lokaler i Vojmåns, Storåns och Saxälfvens områden. Natur- 
veg.: långsluttande, grusiga och sandiga inundatstränder; dess- 
utom i kanten af ett glest videsnår på grusig sjöstrand; frekgr. 
medelm. 


Monotop och hydrofil art, närmast en koloniväxt; ingen 
beskuggning. 


A. vulgaris WitH. Utbredn.: med full säkerhet spontan 
är arten endast funnen på 7—8 långt åtskilda lokaler. Na- 
turveg.: örtrika videsnår och afverkade partier i örtrika björk- 
skogar; dessutom i gräsenrik blandskog och på älfstrand 
(torr grusstrand); frekgr. i orörda veg. medelm., i genom af- 
verkning eller betning påverkade björk- och blandskogar me- 
delm.—hóg. Kulturveg.: i ett par bäckängar; frekgr. medelm. . 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 87 


Till härdvallar och kulturgränsveg. är arten till stor del (till 
största delen?) införd genom kulturen. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art; beskuggning van- 
ligen svag. 


A. canina L. Utbredn.: tvä lokaler i östra delen af Stor- 
åns dalgång. Naturveg.: starrmyrkanter och liten, grund 
hängmyr; frekgr. medelm. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


A. borealis Hn. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: bäck-, älf- och sjöstränder (grus-, block- och klipp- 
stränder; stundom inundatstränder) samt starrmyrkanter och 
smärre, grunda starrmyrar; mindre ofta i källdrag; dessutom 
i örtrika videsnär, klippveg., på snölägen och i koloniveg. 
på torra grusäsar (gamla tallbrännor); frekgr. oftast medelm. 
Kulturveg.: härdvallar och kulturgränsveg. (t. ex. på gäng- 
stigar, boskaps- och renstigar, vintervägar o. s. v.); mindre 
ofta i bäckängar; frekgr. medelm.—lag. Alpina veg.: bäck- 
stränder och tidiga snölägen; mindre ofta i klippveg.; dess- 
utom i källdrag, starrmyrkant, kanten af ett videsnär samt 
pä ren- och boskapsstigar; frekgr. medelm.—läg. 

Oligotop, hydrofil (mer sällan meso—xerofil; i kulturveg. 
ofta xerofil) och föga utprägladt social art; ingen (eller en- 
dast svag) beskuggning. 


Milium effusum L. Utbredn.: rätt spridd i Vapstälfvens, 
Vojmäns och Storäns områden. Naturveg.: örtrika björksko- 
gar; mindre ofta i örtrika blandskogar samt Ortmattor pa 
blockur; dessutom i gräsenrika björk- och blandskogar, på 
bäckstränder, i örtrikt videsnår samt i källrik glänta i örtrik 
granskog; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: fläckvis på fuk- 
tiga, mindre påverkade partier af en hårdvall; frekgr. låg. 
Alpina veg.: örtrika videsnår (ster.); frekgr. låg. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tål måttl.— 
rätt stark beskuggning. 


Alopecurus * fulvus J. E. Sw. (A. aristulatus MıcHx.). 
Utbredn.: ojämnt utbredd öfver omrädet; talrikast efter strän- 
derna af de sjöar, som afvattnas af Storán (Ängermanälf- 
ven). Naturveg.: grusiga, sandiga eller steniga inundatsträn- 
der af stórre sjöar eller pà grundt vatten i dessa; dessutom 
pà grusiga bäckstränder och i en myrgöl; frekgr. medelm.— 


88 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 5. 


lag. Kulturveg.: pa en myrväg och efter en gängstig; frekgr. 
medelm.—lag. 

Inundat- eller flytbladsväxt, närmast en koloniváxt; ingen 
beskuggning. 


Phleum alpinum L. Utbredn.: spridd öfver hela omrä- 
det. Naturveg.: örtrika björkskogar samt bäck-, älf- och sjö- 
stränder (grus-, mer sällan block- och klippstränder); mindre 
ofta i örtrika videsnär, källdrag och på snölägen; dessutom 
i starrmyrkanter och liten, grund hángmyr samt i örtrik och 
gräsenrik blandskog; frekgr. lag—medelm. Kulturveg.: härd- 
vallar och kulturgränsveg. (t. ex. på gångstigar och boskaps- 
stigar o. s. v.); dessutom i en bäckäng och i en ängskafle- 
vall; frekgr. medelm.—lag. Alpina veg.: örtrika bäckstränder, 
videsnär och tidiga snölägen; mindre ofta och vanligen fläck- 
vis i fuktiga, mossrika (sällan mosslafrika) rishedar; dessutom 
i klippveg., på blockur och i källdrag på torfbotten; frekgr. 
medelm.—lag. 

Oligotop, hydro—mesofil (i kulturveg. ofta xerofil) och 
social art, som tal máttl. beskuggning. 


Baldingera arundinacea (L.) Dum. (Phalaris arundinacea 
L.). Utbredn.: en lokal i Storans och två i Saxälfvens om- 
råden. Naturveg.: bäck- och sjöstränder (grus- och torf- 
stränder); frekgr. lag. Kulturveg.: fläckvis i en härdvall; 
frekgr. hog. 

Monotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


Hierochloa borealis (ScHRAD.) RoEM. & Scu. (H. odorata 
(L.) We.). Utbredn.: spridda lokaler i Vojmans, Storans och 
och Saxälfvens omräden. Naturveg.: videsnär, grusiga bäck- 
och älfstränder, torrare starrmyrkanter samt glesa, örtrika 
björkskogar; frekgr. oftast låg. Alpina veg.: glesa videsnär 
och tidiga snölägen; frekgr. läg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tal svag— 
nästan mattl. beskuggning. 


Anthoxanthum odoratum L. Utbredn.: spridd öfver hela 
omrädet. Naturveg.: örtrika björkskogar, örtrika bäck- och 
alfstrinder samt örtrika videsnar; mindre ofta i mossrika 
och gräsenrika björk- och blandskogar, örtrika blandskogar 
samt på snölägen; dessutom i starrmyrkanter, efter en myr- 
bäck, i fuktig klippveg. och i glesare örtmatta på blockur; 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 89 


frekgr. oftast medelm. Kulturveg.: hårdvallar; dessutom i en 
bäckäng; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: örtrika bäck- 
stränder, örtrika videsnär, tidiga snölägen och fuktiga, moss- 
rika rishedar; mindre ofta i fuktiga, mosslafrika rishedar, i 
klippveg. och på blockur; dessutom i en liten, ófversilad snip- 
myr (hängmyr) och på Ofversilad sluttning; frekgr. oftast 
medelm. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål rätt 
stark beskuggning. 


Nardus stricta L. Utbredn.: spridd öfver hela omrä- 
det. Naturveg.: starrmyrkanter (mycket ofta snipmyrkanter; 
stundom pä torrare fläckar i snipmyrar; sällan dom. i smä, 
torra hängmyrar) samt bäck-, älf- och sjöstränder (grus- och 
blockstränder; ej sällan inundatstränder); mindre ofta i glesa 
videsnär (eller dessas kanter); dessutom i mossrika, gräsen- 
rika och svagt försumpade blandskogar samt gräsenrik och 
mossrik—svagt försumpad björkskog; frekgr. mycket väx- 
lande, làg—hóg (oftast medelm.). Kulturveg.: kulturgräns- 
veg. (gångstigar, ren- och boskapsstigar o. s. v.); mindre ofta 
i härdvallar och bäckängar; frekgr. mycket växlande, lag— 
hög. Alpina veg.: starrmyrkanter (oftast snipmyrkanter; 
sällan i smärre hängmyrar), bäckstränder och mossrikare ris- 
hedar; mindre ofta i glesa videsnär, på tidiga snölägen och 
på renstigar; dessutom i ett källdrag; frekgr. växlande; oftast 
medelm.—låg. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art; beskuggning i 
regel svag. 


Pinus silvestris L. v. lapponica (Fr.) Hx. Se del I. 
Picea Abies (L.) Karst. Se del I. 


Juniperus communis L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
radet. Naturveg.: mossrika, örtrika och i synnerhet gräsen- 
rika björk- och blandskogar, örtrika videsnär och myrar (ris- 
myrkanter, torra rismyrar och pä tufvor i starrmyrar); mindre 
ofta i glesa bjórkhedar, i klippveg., på blockur samt på block- 
och klippstränder; dessutom i glesa tallhedar, mossrik tall- 
och barrblandskog, försumpad blandskog samt i aspdungar 
på bunden ur; frekgr. växlande, oftast medelm.—lag. Alpina 
veg.: (oftast) mossrikare rishedar (vanligen mattlikt växande 


90 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


och gärna pä sydsidan af stenar och block) samt glesa vide- 
snár; dessutom pa blockur; frekgr. lag—medelm. 

Polytop, meso—hydro—xerofil och social art, som täl 
rätt stark beskuggning. 


Polypodium vulgare L. Utbredn.: fyra lokaler i Vojm- 
ans och lika många i Storäns dalgångar. Naturveg.: torra 
klippveg. (äfven i springor på större block); frekgr. me- 
delm.—låg. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Phegopteris polypodioides FE (Dryopteris Phegopteris (L.) 
C. CHRISTENS.). Utbredn.: spridd öfver hela området. Natur- 
veg.: órtrika björkskogar; mindre ofta i klippveg., i 6rtmattor 
på blockur, i örtrika blandskogar samt på grus-, block- och 
klippstränder; dessutom i alsnär, grankäl, mossrik och örtrik 
granskog samt mossrik blandskog; frekgr. växlande, oftast 
medelm. Alpina veg.: glesa videsnär; dessutom i klippveg. 
och i ett lågt »björksnär»; frekgr. medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil cch social art, som tål rätt stark 
(—stark) beskuggning. 


P. Dryopteris (L. Fre (Dryopteris Linneana C. CHRIS- 
TENS.). Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. Naturveg.: 
örtrika, mossrika och gräsenrika björk- och blandskogar; 
mindre ofta i örtrika videsnär samt pä grus- och blocksträn- 
der; dessutom i örtmattor pä blockur, i grankäl, mossrik och 
örtrik granskog, björkhedar och försumpad blandskog; frekgr. 
oftast medelm. Alpina veg.: glesa videsnär; frekgr. medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
(—stark) beskuggning. 


P. alpestris (HorPE) Mertt. (Athyrium alpestre (HOPPE) 
RYLANDS). Utbredn.: spridd på fjällen i hela området. Na- 
turveg.: bäckstränder och snölägen; dessutom i gles vide- 
blandad björkskog; frekgr. medelm. Alpina veg.: steniga och 
blockrika bäckstränder (mer sällan grus- och klippstränder) 
samt blockur. och blocksamlingar (oftast på källrik mark); 
mindre ofta på tidiga snölägen och i glesa videsnär; frekgr. 
hög—medelm. 

Oligotop, hydrofil och rätt svagt social art, som endast 
täl svag beskuggning. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 91 


Aspidium Lonchitis (L.) Sw. (Polystichum Lonchitis (L.) 
RorH). Utbredn.: en lokal i Vapstälfvens och sju i Vojmäns 
dalgängar. Naturveg.: örtrika björkskogar; mindre ofta i 
klippveg. och pä blockur; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och rätt svagt social art, som 
tål mättl. beskuggning. 


Polystichum Filix mas (L.) RotH (Dryopteris Filix mas 
(L.) ScHoTT). Utbredn.: tre lokaler i Vojmäns och lika manga 
i Storáns dalgångar. Naturveg.: örtmattor och yppiga ört- 
rika björkskogar på blockur; frekgr. medelm. 

Monotop, mesofil och social art, som täl mättl. beskugg- 
ning. 


P. spinulosum (Horrm.) DC. (Dryopteris spinulosa (MÜLL) 
O. Kuntze). Utbredn.: spridd öfver hela området. Natur- 
veg.: örtrika björk- och blandskogar (i regel v. dilatatum) ; 
mindre ofta på blockur och på örtrika bäckstränder (i regel 
var.); dessutom i örtrik och gräsrik granskog (var.), i moss- 
rika blandskogar (hufvudf.) samt glest videsnär och risrik 
björkskog (hufvudf.); frekgr. växlande, oftast medelm. Al- 
pina veg.: videsnär; mindre ofta på blockur och på bäck- 
stränder (öfverallt i alpina zonen endast hufvudf.); frekgr. 
medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål rätt stark 
beskuggning. 


Cystopteris fragilis (L.) BERNH. Utbredn.: rätt spridd 
i Vojmans och Storäns områden. Naturveg.: klippveg.; mindre 
ofta pa bäckstränder (vanligen klippstränder) samt på block- 
och skifferur; frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: klippveg. 
och pä blockur; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop och vanligen meso—hydrofil koloniväxt; i regel 
ingen beskuggning. 


C. montana (Law.) BERNH. Utbredn.: spridda lokaler i 
Vapstälfvens, Vojmàns och Storäns områden. Naturveg.: ört- 
rika björkskogar; mindre ofta pä (beskuggade) bäckstränder; 
dessutom i fuktiga klippveg., källdrag, örtrik blandskog och 
örtrikt videsnär; frekgr. medelm. Alpina veg.: örtrika vide- 
snär; dessutom i fuktiga klippveg., på block- och skifferur 
samt i källdrag och pä tidigt snöläge; frekgr. medelm. 


92 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 

Oligotop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 

Woodsia ilvensis (L.) R. Br. v. hyperborea (LILJEBL.) 
R. Bn. (W. v. alpina (Botton) AscH. & Gr.). Utbredn.: spridda 
lokaler i Vapstülfvens, Vojmäns och Storäns områden. Na- 
turveg.: klippveg.; dessutom pa torr blockur; frekgr. oftast 
medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Athyrium Filix femina (L.) Rory. Utbredn.: spridd i 
större delen af omrädet. Naturveg.: örtrika björk- och bland- 
skogar; mindre ofta i örtmattor pa blockur samt pa örtrika 
bäckstränder (genom björk- och blandskogar); dessutom i al- 
snar, i gles, gräsrik granskog och pa afverkade partier af en 
örtrik granskog; frekgr. växlande, oftast medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tal ratt stark 
beskuggning. 

Asplenium Trichomanes L. * viride Hups. Utbredn.: 
några få lokaler i Vojmäns och Storans områden. Naturveg.: 
klippveg.; dessutom i koloniveg. på torra grusäsar samt på 
större block i mycket gles och vindöppen tallhed; frekgr. 
lag—medelm. Alpina veg.: mellan stora, laffria stenblock. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Onoclea Struthiopteris (L.) RotH (Struth. germanica 
WiLLD.). Utbredn.: spridda lokaler i större delen af området. 
Naturveg.: fuktiga, örtrika björkskogar; mindre ofta i ört- 
mattor på fuktig blockur; dessutom i gles, örtrik blandskog; 
frekgr. medelm.—hög. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. 

Cryptogramma crispa (L.) R. Br. Utbredn.: Kittelfjäl- 
let i Vojmäns område. Alpina veg.: koloniveg. på blockur; 
dessutom i klippveg.; frekgr. h6g—medelm. 

Monotop och xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 


Botrychium Lunaria (L). Sw. Utbredn.: spridda lokaler 
i Vojmäns, Storäns och Saxälfvens omräden. Naturveg.: ört- 
rika björkskogar; mindre ofta pä bäck- och älfstränder; dess- 
utom i gräsenrik björkskog och på afverkade ställen i moss- 
rik blandskog; frekgr. låg. Kulturveg.: hårdvallar; frekgr. 
lag—medelm. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 93 


Oligotop, social och närmast mesofil art, som tål mattl. 
beskuggning. 


Equisetum arvense L. Utbredn.: spridd öfver hela om- 
rädet. Naturveg.: grusiga (sällan steniga och blockrika bäck-, 
älf- och sjöstränder samt örtrika videsnär; mindre ofta i käll- 
drag och smärre starrmyrar; dessutom (som v. alpestre WG.) 
pä ett snöläge; frekgr. medelm.—läg. Kulturveg.: härdvallar; 
dessutom i korn- och rägäkrar; frekgr. medelm.—läg. Alpina 
veg.: snölägen (var.), i glesa koloniveg. på låga, öfversilade 
stränder af rännilar och smältvattensbäckar (var.), pa örtrika 
bäckstränder (hufvudf.) och i örtrika videsnär (hufvudf.); 
dessutom pä skifferur nedanför en snöfläck (var.), i källdrag 
(hufvudf.) samt på öppna grusfläckar i vindexponerad rished 
(hufvudf., dvärgvuxen); frekgr. medelm.—läg. 

Oligotop, oftast hydrofil (i kulturveg. ofta xerofil) och 
social art (som v. alpestre koloniväxt), som täl svag beskugg- 
ning. 


E. pratense Enru. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: örtrika björkskogar, örtrika videsnär samt grus- 
och blockstränder; mindre ofta i gräsenrika björkskogar, ört- 
rika blandskogar samt källdrag (i örtrika björk- och gran- 
skogar); dessutom i grankäl, försumpad blandskog, starımyr- 
kant och örtmatta pä källrik blockur; frekgr. oftast medelm. 
Kulturveg.: mindre ofta och vanligen fläckvis i fuktiga härd- 
vallar; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: örtrika videsnär; 
dessutom i hängmyr, pä tidigt snöläge och i fuktig, mosslaf- 
rik rished; frekgr. oftast medelm. 

Oligotop, meso—hydrofil och social art, som tål mattl. 
—rütt stark beskuggning. 


E. silvaticum L. Utbredn.: spridd öfver hela omrädet. 
Naturveg.: starrmyrkanter och smärre, grunda starrmyrar, 
örtrika björk- och blandskogar samt videsnär; mindre ofta i 
källdrag, pä örtrika bäckstränder och i försumpade blandsko- 
gar; dessutom i grankäl, mossrik och örtrik granskog, i ris- 
myrkanter samt pä fuktigare partier af en rismyr; frekgr. 
oftast medelm. Kulturveg.: mindre ofta i härdvallar; dess- 
utom i kulturgränsveg.; frekgr. medelm.—läg. Alpina veg.: 
örtrika videsnär, örtrika bäckstränder samt starrmyrkanter 
och smärre, grunda starrmyrar (hängmyrar); mindre ofta i 


94 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


fuktiga, mossrika rishedar; dessutom i kálldrag och liten ris- 
myr; frekgr. oftast medelm. 

Polytop, bydro—mesofil och social art, som tål rätt stark 
(—stark) beskuggning. 


E. palustre L. Utbredn.: spridd öfver hela området. 
Naturveg.: starrmyrkanter, (vanligen smárre) starrmyrar (ofta 
hängmyrar) samt källdrag; mindre ofta i (vanligen glesa) 
videsnär; dessutom efter rännilar, i fórsumpad blandskog, i 
vat, lós rismyr samt pä làga tufvor i starrmyrkant; frekgr. 
medelm.—hóg. Kulturveg.: gangstig genom forsumpad bland- 
skog; frekgr. medelm. Alpina veg.: smärre, 6fversilade starr- 
myrar; dessutom i ett källdrag; frekgr. lág—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som täl svag beskugg- 
ning. 

E. v. limosum (L.). Utbredn.: spridd i Vojmáns, Stor- 
ans och Saxälfvens områden. Naturveg.: lakustrina veg., in- 
undatstránder (grus-, sand- och torfbotten) samt starrmyrar; 
dessutom som »relikt» i en vat, lös rismyr; frekgr. hog—me- 
delm. I regel v. limosum, sällan hufvudarten eller mellan- 
former. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


E. hiemale L. Utbredn.: några fà lokaler i Vojmàns och 
Saxülfvens områden. Naturveg.: örtrika björkskogar och 
starrmyrkanter; dessutom på bäckstrand, efter rännilar genom 
blåsenemyr (hängmyr) och i gräsrik björkskog; frekgr. låg. 
Alpina veg.: glesa videsnär; dessutom i källdrag; frekgr. låg. 

Polytop, hydro—mesofil och social art, som tål måttl. 
beskuggning. | 

E. tenellum (LILJEBL.) Krox. (E. variegatum SCHLEICH.). 
Utbredn.: några få lokaler i Vojmäns och Storäns områden. 
Naturveg.: hängmyrar; dessutomikälldrag och pä bäckstrand; 
frekgr. medelm.—lag. 

Oligotop, hydrofil och social art; ingen beskuggning. 


E. * scirpoides Micux. Utbredn.: spridda lokaler i större 
delen af omrädet. Naturveg.: grusiga, steniga och sandiga 
bäck-, älf- och sjöstränder (ofta inundatstränder); dessutom 
i kanten af örtrika videsnär samt efter en rännil genom torr 
snipmyr; frekgr. medelm. Kulturveg.: på en gängstig och 
på en vinterväg; frekgr. låg. Alpina veg.: bäckstränder; 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 95 


mindre ofta pä öppnare fläckar i Dryas- och lafmossrika ris- 
hedar; dessutom pä fuktig skifferur och tidigt snöläge; frekgr. 
medelm. 

Oligotop, hydro—xerofil och social underart; ingen be- 
skuggning. 


Isoétes lacustre L. Utbredn.: en lokal i Storäns och en 
i Saxälfvens omräden. - Naturveg.: lakustrina veg. (slambot- 
ten); frekgr. hög. = 

Submers och mattbildande vattenväxt. 


Lycopodium Selago L. Utbredn.: spridd öfver större 
delen af området, hufvudsakligen uppe i alpina zonen. Na- 
turveg.: myrar (tufvor i starrmyrar, snipmyrkant, blåsene- 
myr, rismyr och efter en myrbäck) samt bäck-, älf- och sjö- 
stränder (vanligen grusstränder); dessutom på ett snöläge; 
frekgr. oftast låg. Alpina veg.: mossrika och mosslafrika ris- 
hedar samt bäckstränder; mindre ofta på snölägen samt i 
moss- och mosslafhedar; dessutom i lafmossrika rishedar, i 
källdrag, glesa videsnår, myrkant, liten hängmyr och på moss- 
täcke ute i en rännil; frekgr. låg. 

Polytop, hydro—mesofil och svagt social art; ingen be- 
skuggning. 


L. annotinum L. Utbredn.: spridd öfver större delen af 
omrädet. Naturveg.: mossrika, örtrika och gräsenrika björk- 
och blandskogar; mindre ofta i försumpade blandskogar, på 
blockur och bäckstränder; dessutom i mossrik tall- och barr- 
blandskog; frekgr. lag—medelm. Alpina veg.; fläckvis i moss- 
och mosslafrika rishedar; frekgr. låg. 

Oligotop, social och vanligen mesofil art, som tål rätt 
stark (—stark) beskuggning. 


L. clavatum L. Utbredn.: spridda lokaler i Vojmåns och 
Storåns områden. Naturveg.: glesa björkhedar (f. lagopus); 
dessutom i klippveg. (f. lagopus), i mossrik blandskog samt 
på afverkade partier af en mossrik granskog; frekgr. låg. 
Alpina veg.: fläckvis i mosslaf- och lafmossrika rishedar (f. 
lagopus); frekgr. låg. 

Oligotop, xerofil och social art; beskuggning svag—måttl. 
(sällan rätt stark). 


L. complanatum L. Utbredn.: tvä lokaler i östra delen 
af Storäns omräde. Naturveg.: mossrika tallskogar; dessutom 
i svagt örtrik barrblandskog; frekgr. lag—medelm. 


96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


Monotop, mesofil och social art, som tål rätt stark be- 
skuggning. 


L. * Chamecyparissus (A. Br.) Dörr. Utbredn.: fyra 
lokaler i Vojmäns och Storäns omräden. Naturveg.: mossrika 
blandskogar; dessutom fläckvis i gräsenrik björkskog; frekgr. 
lag—medelm. 

Monotop, mesofil och social underart, som tal ratt stark 
beskuggning. 


L. alpinum L. Utbredn.: spridd pa fjällen i hela om- 
rädet. Naturveg.: mycket glesa björkhedar; dessutom i koloni- 
veg. pa torra grusasar; frekgr. medelm. Alpina veg.: bade 
mossrikare och lafrikare rishedar; mindre ofta på tidiga 
snölägen; dessutom i koloniveg. pa grusasar; frekgr. oftast 
medelm. 

Oligotop, xerofil (mer sällan t iA p salto och social 
art, som endast tál helt svag beskuggning. 


Selaginella selaginoides (L.) LINK. (S. ciliata (Lam.) 
Orrz). Utbredn.: spridd öfver hela området. Naturveg.: (of- 
tast smärre) starrmyrar (i regel hängmyrar; stundom på tuf- 
vor) samt bäck-, älf- och sjöstränder (grus-, block- och klipp- 
stränder); mindre ofta i videsnär och i källdrag i hängmyr- 
kanter; dessutom i öfversilad klippveg.; frekgr. lag—medelm. 
Kulturveg.: mindre ofta i härdvallar; dessutom i en bäckäng; 
frekgr. oftast medelm. Alpina veg.: källdrag och bäcksträn- 
der; dessutom i klippveg., videsnar och liten, ófversilad snip- 
myr; frekgr. lag—medelm. 

Oligotop, hydrofil och social art, som tål svag—mattl. 
beskuggning. 


Om Hieracia utelämnas, räknar omrädets flora enligt den 
artbegränsning, som följes i detta arbete, inalles 345 spon- 
tana kärlväxter, bland dem 316 fanerogamer. Flertalet ar- 
ter (199) äro oligotopa, 107 äro monotopa. Blott en mindre 
del (39) förekomma mera regelbundet i såväl strand-, myr- 
och skogsvegetationer (resp. rishedar), d. v. s. äro polytopa. 
Dessa senare utgöra artbeståndets mest plastiska element, 
hvarför en sammanställnig af dem torde vara af ett visst 
intresse. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 


Solidago Virgaurea, 
Saussurea alpina, 
Crepis paludosa, 
Taraxacum officinale, 
Bartschia alpina, 
Euphrasia latifolia, 
Angelica silvestris, 
Ranunculus acris, 
Geranium silvaticum, 
Parnassia palustris, 
Potentilla erecta, 
Geum rivale, 

Spirea Ulmaria, 
Myrtillus uliginosa, 

» nigra, 
Vaccinium vitis idea, 
Calluna vulgaris, 
Phyllodoce coerulea, 
Pyrola minor, 


Polytopa arter. 


Polygonum viviparum, 
Salix glauca, 

» reticulata, 
Betula odorata, 

>» nana, 

Orchis maculata, 

Habenaria conopsea, 
» viridis, 

Carex pallescens, 

»  vaginata, 

»  Persoonii, 

»  loliacea, 

Aira cespitosa, 

» flexuosa, 
Hierochloa borealis, 
Juniperus communis, 
Equisetum silvaticum, 

» hiemale, 
Lycopodium Selago. 


97 


Empetrum nigrum, 


Men flertalet af dessa 39 arter áro ingalunda polytopa 
inom alla höjdbälten. Salix reticulata, Betula nana, Carex 
Persoonii och Lycopodium, hvilka tåla endast svag eller alls 
ingen beskuggning, blifva hógst oligotopa nedom skogsgrün- 
sen. Exempelvis Bartschia, Angelica silvestris, Parnassia, 
Polygonum | viviparum, Habenaria conopsea, Carex pallescens 
och Hierochloa borealis uthärda endast måttlig beskuggning 
och utestängas därför från skogsvegetationer nedom barr- 
skogsgränsen. Saussurea, Crepis paludosa, Taraxacum, Eu- 
phrasia latifolia, Potentilla erecta, Geum rivale, Spirea Ulmaria, 
Aira cespitosa m. fl. trifvas rätt väl i blandskogar, men kunna 
ej existera i den starka skugga, som härskar i den oblan- 
dade granskogen nere i silvina regionen. Detta är däremot 
fallet med t. ex. Solidago, Myrtillus nigra, Empetrum och Aira 
flexuosa. Dessa senare kunna därför uppträda som polytopa 
arter från hafvets nivå ända upp i alpina zonen. 

Växtarter tillhörande samma släkte kunnal| ställa så olika 
anspråk på ståndortens beskaffenhet, att de aldrig samman- 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 7 


98 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 3. 


träffa ute i naturen. Andra närbesläktade arter ses ofta i 
sällskap med hvarandra, en del t. o. m. så ofta att de i den 
växtgeografiska litteraturen vanligen omnämnas såsom före- 
kommande på fullkomligt samma slags växplatser. Huru 
härmed förhåller sig, vilja vi nedan lämna några typiska 
exempel. 


Calamagrostis chalybea och phragmitoides. 


Tabell 1. 
C. chalybea.| C. phragmit. 
(Os NIA ls a. ig 
örtr. blandsk. . . a. — 
örtr. videsn. . . rine £y a. 
strander ... « ma. a: 
Starrmyrk. - . = = a. | 
klippvegs = 2. - ie m. a. 
Mbloekurs =. « «| m. a. iB- 


I andra delar af Lappland, där C. chalybea saknas, före- 
kommer C. phragmitoides üfven i örtrika björk- och bland- 
skogar och uthárdar där mättl.—rätt stark beskuggning. I 
Äsele lappmarks fjälltrakter har den tydligen undanträngts 
frän liknande ständorter af den vanligen rikligt fruktifice- 
rande C. chalybea. Ingenstädes har jag sett de båda arterna 
sällskapa med hvarandra 1 samma vegetation. 


Epilobium collinum och montanum. 


Dessa hvarandra så närstående arter äga helt olika lifs- 
betingelser. E. collinum växer i klippvegetationer (afsatser 
och springor) samt på torra, öppna eller åtminstone glesare 
ställen af nedanför liggande blockurer. E. montanum träffas 
ofta på samma urer som föregående art, men håller till i 
högväxta örtmattor på något fuktig botten och trifves där- 
jämte i lunddälder och yppiga örtrika björkskogar på myll- 
rika sluttningar. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 99 


E. collinum: xerofil koloniväxt; ingen beskuggning. 
E. montanum: mesofil och social art, som tål mättl. be- 
skuggning. 


Epilobium alpinum (koll.) och alsinifolium. 


E. alsinifolium: kallkällor och källbäckar. Hydrofil och 
social art; ingen eller svag—mattl. beskuggning. 

E. Hornemanni: bäck- och älfstränder; mindre ofta i käll- 
drag och videsnär. Hydrofil och social art, som täl svag 
beskuggning. 

E. lactiflorum: örtrika björkskogar och bäckstränder. 
Meso—hydrofil och social art, som täl mättl. beskuggning. 

E. anagallidifolium: snölägen och bäckstränder; mindre 
ofta i källdrag och pä fuktig ur. Hydrofil koloniväxt; ingen 
beskuggning. 

I motsats till de tre högväxtare arterna forekommer E. 
anagallidifolium hufvudsakligen i alpina zonen. 


Equisetum arvense, pratense och silvaticum. 


Tabell 2. 
E. arvense. | E. pratense.| E. silvatic. 
| 
ontmabISk- re — | a. a. 
| gräsenr. bjsk. . . — m. a. = 
örtr. blandsk. . . -— m. a. a. 
förs! blandsk.. . |. — me m. a. 
örtr. videsnår . . a. &. a. 
strander I. ©... a. a. ma: 
starrmyrk. .. . = r. a. 
| smärre starrm. . a tp — | a. 
| kalldrag |. =. . m. a. m. a. m. a. 


E. pratense tàl ej fullt sà stark beskuggning som Z. sil- 
vaticum och undviker i regel myrar och fórsumpade skogar, 
där denna senare art med fórkürlek växer. Den kan vidare 
nöja sig med lägre markfuktighet än silvaticum och kräfver 
ej nödvändigt organogent underlag. 


100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 3. 


E. arvenses utbredning betingas i första hand af ljustill- 
gången, dä växten endast uthärdar svag beskuggning. För 
markens fuktighetsgrad är den däremot rätt likgiltig, och då 
den därtill gärna trifs på lösare mark, gynnas den i hög grad 
af kulturen. Som v. alpestre är den en karakteristisk bestånds- 
del i snölägenas vegetation. 

I björk- och blandskogar samt videsnär träffas E. pra- 
tense ofta tillsammans med Z. silvaticum, i videsnar och pa 
stränder sällskapar den med E. arvense. Mer sällan finner 
man de bäda senare arterna i samma vegetation, t. ex. i vide- 
snär eller smärre starrmyrar. 


Melampyrum pratense och silvaticum. 


Tabell 3. 
| Björk- och barr- | Barrskogsre- | 
| skogszonen gionen Era 
IM. pra- , M. sil- | M. pra- | M. p^ M. pra- | M. TUS 
tens. | vat. tens. vat. a eee tens. | vat. 
| | | 
| bjórkhedar .. .| "ORE MESS — == 6 BE — 
| mossra bisk 0 ~ 3 I = = 3 1 
örtr. Disk. o 2 9: 7 * = 9 7 
| grisenr. bjsk. | .| 7 | 5 1 2 8 7 
| lunddälder .. . = 4 3 1 3 5 
| mossr. blandsk 5 3 = = 5 3 
| örtr. blandsk. . . 1 2 — 1 1 3 
| gräsenr. blandsk. . | 3 3 2 == 5 3 
| förs. blandsk. . . = l — 1 — 2 
| tallkedar a lA) — 5 | — 6 = 
| mossr. tallsk. 2 6 = 8 — 
| mossr. barrblandsk. 2 l 1 2 3 3 
| mossr. gisk: gas 7 | I 3 2 3 3 
| grankül Br | 1 — — — 1 
klippveg- n ae | 2 = = — 2 
l:Blockux st to Mer 3 — — — 3 
|stránder . ... 2 5 1 1 3 6 
videsnár ni 1 1 1 1 5 
leabarrmyrko statt 3 = 1 1 4 1 
| TIsnyrle. MOM 2 — 2 — 4 — 
kulturveg. . . . . — 9 zu 1 2 3 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 101 


Siffrorna ä tabellen beteckna det antal ständorter, från 
hvilka de båda arterna upptagas i mina anteckningar: M. 
pratense från 74 och M. silvaticum från 58 växplatser dels i 
fjälltrakterna dels nere i Åsele och Lycksele lappmarkers 
barrskogsregion. Därjämte är M. pratense anträffad i alpina 
zonen på tre ställen i mossrika rishedar och på ett i örtrika 
videsnàr. JM. silvaticum är sedd i fem alpina videsnår. 

I stort sedt kräfva båda arterna ungefär samma lifsvill- 
kor, hvilket för öfrigt visar sig redan därigenom, att de myc- 
ket ofta växa i hvarandras sällskap. Båda uthärda ungefär 
lika stark beskuggning. Beträffande markens fuktighetsgrad 
visa de sig äfven ganska likartade: klippvegetationer och 
blockurer (M. silvaticum) erbjuda föga mera markfuktighet 
än tall- och björkhedar (M. pratense); myrarna (M. pratense) 
äro minst lika våta ståndorter som stränder och videsnår 
(M. silvaticum). 

M. pratense ställer de minsta fordringarna på markens 
halt af näringsämnen och kan därför växa i hedartade och 
magra, mossrika tall- och björkskogar, där den andra arten 
i regel saknas. I likhet med så många andra på hedmark 
växande arter kan M. pratense äfven trifvas i myrkanter. 
Om de båda »halfparasiterna» visa någon större olikhet i va- 
let af värdväxter, känner jag ej. 

M. pratense är således mera plastisk och mindre nogräk- 
nad på jordmånens beskaffenhet än M. silvaticum. I utprag- 
lade tall- och björkhedsområden är den förra arten långt all- 
männare än silvaticum; på mindre områden kan den senare 
t. o. m. helt saknas eller vara ytterst sparsam. 


Pyrola uniflora, secunda, rotundifolia och minor. 


Tabell 4. 
| P.uniflora | P. secunda | P. rotundif. || P. minor 

mossr. blandsk. . .| a. a. | n- | m. a. 

örtr. blandsk. . . . | a. | a a. | a. 

grüsenr. blandsk. . . | = | — — | m. a. 

förs. blandsk. . . - | r. | ip r. I 

mhosse.bjsk. . . . .| — | = | MH m. a. 
Moors SDISE M. «2132 Tr = a. a. a. 

grasenr. bjsk. . . - = = r. m. a. 


102 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


| P. uniflora | P. secunda | P. rotundif.| P. minor 
| 
OMe, Videsnartr. sv. == | — 8. &. 
Strandergs M EE -— je- D. a. 
Starrmytiks re — | = | Y. Ina 
snoligcnf ic | — | = == a. 
vertikal utbredn.. . Ba. | Ba.—Bj. (1).| Ba.—Bj. (1).| Ba. — II. 


Pyrola uniflora är inskränkt till blandskogar. P. secunda 
har samma förekomstsätt, men växer därjämte i örtrika björk- 
skogar. P. rotundifolia förekommer som sistnämnda art, men 
häller äfven till i örtrika videsnär. P. minor slutligen in- 
tager samma ständorter som rotundifolia och träffas dessutom 
pa stränder samt i starrmyrkanter ock smärre starrmyrar; 
den är vidare den enda af släktets arter, som är sedd på 
snölägen (jfr NORMAN 45), och som mera konstant tillhör kal- 
fjällets vegetation. 

De fyra Pyrolorna bilda i viss mån en »serie»: P. uni- 
flora (monotop), P. secunda och rotundifolia (oligotopa) samt 
P. minor (polytop), och man kan med skäl uppställa den 
frågan, huru de tre först anförda arterna förmå hålla sig 
kvar utan att helt utträngas af P. minor. Orsaken torde 
ligga däri, att de samtliga äro trögt växande ris, som ej äro 
»sociala» i den meningen, att de förmå bilda egna bestånd. 
Alla äro de hänvisade att växa på glesare fläckar eller luckor 
i ört- eller rismattan, direkt på mosstäcket eller ibland på 
mer naken mark af olika beskaffenhet, och förekomma de 
vanligen i spridda exemplar. Den direkta konkurrens, de 
sinsemellan utveckla, är därför svag, och erinra de i detta 
hänseende starkt om rena kolonister, hvilka de äfven likna 
i så måtto, att de äro rosettväxter. I t. ex. blandskogar 
(och oblandade granskogar), där alla fyra arterna finna lämp- 
liga existensbetingelser, ser man ofta 2—3 af dem fredligt 
växa i hvarandras närhet. 


Saxifraga cernua och rivularis. 


S. cernua och rivularis uppträda inom undersökningsom- 
rådet på samma slags växplatser i alpina zonen: bäcksträn- 
der, snölägen, källdrag, fuktiga klippvegetationer och på fuk- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 105 
tig skifferur. De intaga vidare samma höjdbälten på fjällen 
och uppnå ungefär samma frekvensgrad. Den enda olikhe- 
ten, jag kunnat finna i dessa trakter, är, att S. cernua visar 
åtminstone någon förkärlek för mera lättvittrande bergarter 
(jfr NORMAN 45), hvilket däremot ej är fallet med S. rivu- 
laris, som i detta hänseende synes vara indifferent. Kanske 
är den senare arten äfven något starkare hydrofil än den 
förra. Rätt ofta ses de tillhopa på samma ståndort. 


D. Kärlväxternas vertikala utbredning. 


På sina högst belägna ståndorter uppträda talrika kärl- 
växter i + förkrympta eller dvärgvuxna exemplar, hvilka ej 
eller endast under varmare somrar sätta mogen frukt. För 
vissa, äfven mer allmänna, arter finnas rätt breda höjdbäl- 
ten, inom hvilka de, åtminstone efter vår nuvarande kunskap 
att döma, alltid äro sterila och hänvisade till vegetativ för- 
ökning. Rekrytering genom »frön» från lägre liggande om- 
råden tyckes dock för många växter äga rum i ej ringa grad. 
Särskildt är detta fallet med vinterståndare, hvilkas frön spri- 
das genom yrsnö. Sälunda har jag träffat vingfrukter och 
O-hüngefjàll af Betula odorata intill 300 m (blad af samma 
träd intill 400 m) ofvan skogsgransen.! Då vidare de flesta 
kärlväxter på högre nivåer uppsöka så fördelaktig exposition 
som möjligt, är man berättigad anse, att deras öfre utbred- 
ningsgränser i första hand bestämmas af klimatiska faktorer. 
Men därmed är ingalunda sagdt, att alla arters höjdgränser 
betingas ensamt genom klimatets stränghet. 

Som jag tidigare framhållit (HEINTZE 20 p. 43), stiga åt- 
skilliga, »läglandsväxter» påfallande högt uppför fjällsidorna 
på kalkrika och lättvittrande bergarter. Inom undersöknings- 
området lämnar särskildt Daunatjåkko belysande exempel 
på detta förhållande. Längre västerut, i Helgeland, träffas 
enligt OvE Dann (14) så köldömma arter som Arabis hirsuta, 
Sedum acre, Anthyllis Vulneraria och Epipactis rubiginosa 
under liknande omständigheter stundom uppe i alpina zonen, 


! I subalpina zonen är björken i stor utsträckning vinterständare. 
Vingfrukter frän träd i mer skyddadt läge äro delvis grobara, äfven om de 
insamlas sä sent som längt fram i juni mänad. Mina groningsförsök med 
frukter frän björkar i eller strax nedom skogsgränsen ha däremot alltid 
utfallit negativt. 


104 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 5. 


oftast i sällskap med Dryas. En faktor, som inverkar på 
växternas höjdstigning, är alltså jordmånen. 

Att bedöma huru starkt motstånd de i egentlig mening 
alpina arterna kunna prestera mot påträngande subalpina 
och silvina växter, är en fråga, som först med dessa rader 
framkastas. Och vi skola här endast beträffande ett artpar, 
Pinguicula vulgaris och alpina, mera uttömmande söka be- 
svara densamma. 

I Åsele lappmark är P. alpinas utbredning inskränkt till 
nordvästra delen. På V. Vardofjället förekommer den enligt 
MELANDER (37) i stor mängd på bäckstränder; på Ö. Vardo- 
fjället och Daunatjåkko har jag funnit den endast på några 
få ställen, under det att P. vulgaris är allmänt spridd på 
båda fjällen. Nordväst om dessa lokaler har P. alpina ny- 
ligen anträffats af Ove DAHL (14) på Amirfjeldets sluttning 
ned mot Skarvand, enda fyndorten för växten i Helgeland. 
På samtliga dessa hvarandra närliggande ställen förekom- 
mer den endast i alpina zonen och med exposition åt norr. 

P. vulgaris är i Åsele lappmarks fjällbygd ungefär lika 
vanlig i lägre delarna af kalfjället (höjdbälten I och II) som 
i subalpina och subsilvina zonerna. Ofvan skogsgränsen träf- 
fas den på samma slags växplatser som P. alpina: bäcksträn- 
der, hängmyrar, fuktiga klippvegetationer, källdrag och på 
tidiga snölägen. Till den förra artens typiska ståndorter få 
därjämte räknas glesa videsnår. 

På fjällen väster om Kilpisjärvi i Torne lappmark har 
jag äfven funnit P. alpina på flera ställen i glesare videsnår, 
som hållas starkt fuktiga af talrika källdrag och rännilar. 
Och af NORMAN (45) är den antecknad för björkskogar, ett 
förekomstsätt som dock får anses vara af rent tillfällig natur. 

I Åsele lappmark har jag aldrig sett de båda arterna 
växa i samma vegetation. Längre norrut kan detta ibland vara 
fallet. Hos NORMAN (45) och HEINTZE (20) anföras enstaka dy- 
lika uppgifter beträffande Nordnorge, och under mina färder 
i Torne lappmark har jag gjort liknande iakttagelser. Ar- 
terna sammanträffa vanligen nedom skogsgränsen och i koloni- 
vegetationer: klippvegetationer och bäckstränder. Endast en 
gång har jag funnit dem sällskapa med hvarandra i myrveg., 
i en liten, torr snipmyr på sydsidan af Snuoratjåkko (Torne 
lpm.), där båda förekomma i spridda exemplar. 

P. vulgaris synes vara helt likgiltig för markens boni- 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 105 


tetsgrad. P. alpina trifves däremot endast pa bättre jord- 
män, ätminstone i värt land oftast pa underlag af lättvitt- 
rande och kalkrika bergarter. Af myrar häller den endast till- 
godo med örtrika hängmyrar, medan nàringsfattigare starr- 
myrar blott hysa P. vulgaris, äfven om dessa myrtyper ligga 
på ringa afständ från hvarandra. På gynnsamma ständorter 
kan P. alpina uppnå långt större individrikedom, än fallet 
brukar vara med den andra arten. 

Båda arterna intaga i det närmaste samma höjdbälten 
på kalfjället i hela Nordskandinavien. I Torne lappmark 
går P. alpina i trakterna kring Torneträsk och väster om 
Kilpisjärvi mycket ofta och i mängd ned i björkbältet och 
har äfven iakttagits på tvenne ställen i barrskogszonen: Kurra- 
vaara (FRISTEDT 17) och Talujärvi (ERIK BERGSTRÖM 7). 
Längre söderut, i Lule, Pite och Äsele lappmarker, träffas 
den i regel eller endast ofvan skogsgränsen. På fjäll, där 
P. alpina förekommer i större mängd, saknas den andra ar- 
ten vanligen helt eller nästan helt i alpina zonen. 

I synnerhet sommaren 1912 hade jag tillfälle att göra 
talrika anteckningar öfver de båda arternas fruktsättning 
uppe i alpina zonen. Denna är lätt att konstatera äfven 
under försommaren, enär de vidöppna, tomma kapslarna från 
föregående år i mängd finnas kvar. Det visade sig därvid, 
att P. alpina nära nog öfverallt utbildar frön, under det att 
den andra arten mycket ofta blir steril, särskildt på högre 
höjd ö. h. 

Båda Pinguiculorna äro till sina vegetativa delar hvar- 
andra ytterst snarlika, och då de därtill äro rosettväxter, 
kan någon direkt strid genom sidotryck, öfverväxning eller 
öfverskuggning ej gärna förekomma. Konkurrensen dem emel- 
lan är hufvudsakligen indirekt, d. v. s. äger rum genom frö- 
nas spridning till ståndorter, där bägge arterna finna lämp- 
liga betingelser. Har den ena arten fattat fast fot på en 
växplats, torde den endast med stor svårighet kunna utdrif- 
vas därifrån af den andra. 

Vid en sammanfattning af det sagda finna vi, att P. al- 
pina kräfver bättre och helst kalkrik jordmån samt äger 
god och jämn fruktsättning äfven på högre höjd ö. h. P. 
vulgaris trifves lika gärna på näringsfattig som fruktbar mark 
och uthärdar väl den beskuggning, som är rådande i glesare 
videsnår. Ofvan skogsgränsen blir den ofta steril, i synner- 


106 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:OD. 


het i oskyddadt läge och nordlig exposition. I Äsele lapp- 
mark växer den pä en mängd ständorter, t. ex. snölägen 
samt örtrikare snipmyrar pä sluttande och källrik mark, pä 
hvilka P. alpina längre norrut nästan älltid är ensamhärskande. 
Detta är en egendomlighet, som redan tyckes ha uppmärk- 
sammats af MELANDER (37). Denne sökte nämligen P. alpina 
förgäfves på fjället Routek, »fastän många lokaler syntes pas- 
sande för henne». 

Af allt att döma är P. alpina stadd i sakta framryck- 
ning mot söder i Åsele lappmark och väster därom liggande 
delar af Norge. Dess spridning fördröjes och förhindras i 
hög grad därigenom, att alla lämpliga växplatser redan äro 
upptagna af P. vulgaris, som långt tidigare invandrat till 
området. 

Att vissa silvina arter i våra södra fjälltrakter nå högre 
öfver hafvet och t. o. m. ofta kunna bilda en viktig be- 
ståndsdel i kalfjällets vegetation, medan de i de nordliga 
lappmarkerna ej eller endast i mindre mängd öfverskrida 
barrskogs- eller björkskogsgränserna, är ett rätt vanligt för- 
hållande, som i många fall måste tolkas som en följd af olika 
invandringstid till olika områden. Ett typiskt exempel bil- 
dar Calluna vulgaris. Ljungen upphör nämligen i Torne lapp- 
mark! i regel med eller något före tallen, under det att den 
i norra Dalarna och mångenstädes i Härjedalen ingår i ris- 
hedarna i nedre delarna af alpina zonen. Å andra sidan 
träffas alpina arter oftare och i större mängd i barrskogs- 
zonen i nordliga än i sydliga fjällbygder. 

Den teori om P. alpinas olika invandringsvägar till våra 
sydligare fjälltrakter, som nyligen uppställts af SERNANDER 
(50), bekräftas alltså genom mina ofvan relaterade undersök- 
ningar. Samma teori kan för öfrigt äfven användas till tyd- 
ning af vissa andra »kontinentala» arters egendomliga ut- 
bredning i Skandinavien, exempelvis Draba alpina, D. nivalis, 
Phaca alpina och Luzula parviflora. 

Pingwicula vulgaris höjdgräns i största delen af 
undersökningsområdet är således en ren klimatisk 
gränslinje, hvilken dock, efter hand som P. alpina 
hinner utbreda sig, till rätt afsevärd del kommer 


1 Till den isolerade lokalen vid Vassijaure (LAGERBERG 32) har den 
troligen spridts i mycket sen tid från trakterna kring Rombaksbotn (Nor- 
MAN 45, I p. 732). 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 107 


att reduceras till en konkurrensgräns, såsom redan 
är fallet på högfjällen i Torne lappmark. 

Äfven Antennaria dioicas öfre utbredningsgräns bestäm- 
mes på åtminstone flertalet fjäll genom indirekt konkurrens 
med A. alpina. I nedre delarna af Rh.-zonen sällskapa de 
bäda arterna mycket ofta med hvarandra i klippvegetationer 
och glesare rishedar. Ofvan skogsgränsen tyckas A. dioicas 
frukter på många ställen ej hinna mognad, och sommaren 
1909 voro blommorna här på stora sträckor bortfrusna. Genom 
vegetativ förökning kan arten dock lätt hålla sig kvar, sedan 
den väl en gång fått insteg. 

Alpina arter, som direkt förmå upptaga kampen med 
påträngande subalpina och silvina arter, finnas äfven. Sa- 
lunda har jag på ett par ställen sett Phegopteris alpestris ut- 
tränga Polystichum spinulosum ur sina bestånd. 

Rätt iögonfallande är, att en del arter vid eller i när- 
heten af sina höjdgränser uppträda som + utpräglade koloni- 
växter, under det att de längre söderut alltid äro sociala ar- 
ter, exempelvis Veronica scutellata och Ulmus montana. 


* * 
* 


Hos olika författare träffas heit skilda asikter om de 
faktorer, som bestämma kärlväxternas nedre gränslinjer. 

Betraffande Norges kusttrakter anser SERNANDER (48), 
att det har radande fuktiga, insulära klimatet skulle gynna 
de »alpina» arternas utbredning nedom kalfjället. I anslut- 
ning härtill tyder han en del förekomster af »fjällväxter» i 
Jämtland, västra Härjedalen o. s. v. som relikter från svunna 
tider, dä nederbörden var väsentligt rikare än nu. 

Till helt andra slutsatser kom HEINTZE (20) under sina 
studier öfver fjällväxternas uppträdande i de nordnorska dal- 
gångarna. Han fann nämligen, att de alpina arternas för- 
måga att hålla sig kvar i lägre trakter någon längre tid i 
allmänhet ej var stor. Framför allt beror den på förekomsten 
af koloni- eller koloniartade vegetationer, skogarnas gleshet 
på starkt vindexponerade ställen o. s. v. Härtill komma 
de gynnsamma spridningsmöjligheterna från de närbelägna 
fjällen. 

Hos särskildt äldre författare finnas stundom antydnin- 
gar, att fjällväxterna skulle vara speciellt köldälskande och 
att de skulle utestängas från lokaler nere i skogslandet på 


108 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


grund af där rädande, högre värmegrader. I mer utförlig 
form framlägges denna teori af P. OLSSON (47), som fram- 
häller, att en och annan högre fjällväxt ännu i vär tid kvarlef- 
ver på vissa platser nere i barrskogsomrädet, »där de klima- 
tiska förhållandena i större mån likna dem i fjällen». Sa- 
dana ställen äro företrädesvis skogsberg, starr- och rismyrar, 
bäck-, älf- och sjöstränder samt forsar och vattenfall. På 
höga skogsberg kvarligger snön längre och är sommarvärmen 
jämförelsevis ringa. I myrarna går kälen ej bort förrän fram 
på sommaren. I synnerhet subalpina växter trifvas rätt väl 
på någorlunda högt belägna stränder, »där luften liksom i 
fjällen är tunn, ren och sval, ljuset rikligt och värmen mild- 
rad af det kalla vattnet, som fuktar marken». Om Stellaria 
v. calycantha säger samme författare, att »den icke trifves på 
fuktiga ställen vid kusten, säkerligen emedan klimatet där 
är för blidt för henne» o. s. v. 

P. Oussons åsikter accepteras helt af FRÖDIN (18) och 
delvis af ANDERSSON och BIRGER (5). Dessa båda författare 
tro sig nämligen ha funnit, att det inom vår fjällväxtflora 
måste finnas tvenne olika typer, nämligen »dels sådana, som 
icke fördraga större värmemängder, dels sådana, som väl 
kunna tillgodogöra sig sådana, blott i öfrigt förhållandena 
äro gynnsamma». Vore så ej fallet, skulle det nämligen vara 
alldeles oförklarligt, att ett stort antal af våra allmännaste 
fjällväxter helt eller nästan helt saknas i »sydbergen». Bland 
dessa mindre värmefördragande arter uppräknas Andromeda- 
arterna, Arctostaphylos alpina, Azalea, Betula nana, Carda- 
mine bellidifolia, Dryas, Oxyria, Ranunculus-arter, Salix her- 
bacea, S. reticulata och Silene acaulis. 

I deras stora afhandling nämnes i de flesta fall ingen- 
ting om, huru växterna gruppera sig pa sydbergen eller om 
individfrekvensen. Nagra egentliga standortsanteckningar 
lämnas salunda ej, utan i regel endast nakna artlistor, upp- 
tagande alla trad, buskar, ris, örter och gras, som antraffats. 
Naturförhällandena äro dock alltid mycket växlande inom 
olika delar af ett sydberg: bergväggens (hammarens) sprin- 
gor och afsatser, urens (rasbrantens) nakna block, glesa ko- 
lonivegetationer, högväxta örtmattor, slutna busk- eller trad- 
grupper o. s. v. erbjuda växplatser af de mest skilda slag. 
I manga fall finnas äfven källdrag, rännilar och smabackar 
pä uren, och dessa partier äga en helt afvikande vegetation. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 109 


Innan vi gå att diskutera ANDERSSON och BIRGERS åsikter, 
torde därför en kortfattad redogörelse för arternas allmänna 
gruppering på ett typiskt sydberg vara af nöden. 

De relativt stabila delarna af uren på ett sydberg klä- 
das af frodiga mattor af högväxta örter och gräs. Det tjocka 
mylltäcke, som här ofta täcker blocksluttningarna, visar, att 
dessa örtmattor i långa tider förmå utestänga björk- och 
barrträd. På hyllor och afsatser, som en tid varit försko- 
nade från större ras, växa äfven örter och gräs i slutna massor, 
fastän vanligen lågväxtare och mera xerofila arter här ha 
herraväldet, beroende dels på vittrings- och humusjordens 
ringare mäktighet, dels på den större vattenafdunstningen och i 
regel mindre markfuktigheten. Från alla dessa ställen utestängas 
risen vanligen helt eller till större delen genom den starka be- 
skuggning, som kommer marken till del. Risen ha vidare svårt 
att gro mellan de tätt packade gräsen och örterna på många 
ståndorter, där de ej direkt utestängas genom beskuggnin- 
gen. Jordfyllda springor i den branta bergväggen, större 
jordtäckta block jämte de partier af hyllor och uren, där ras 
nyligen ägt rum, hysa sydbergens koloniväxter, vare sig dessa 
äro alpina, subalpina eller s. k. sydliga arter. Ris och hög- 
växtare gräs och örter med kraftigare rotsystem saknas här 
af lätt insedda skäl. 

Block, som fastna vid urens bas, öfverdragas efter hand 
med skorp- och bladlafvar, hvilka så småningom undanträn- 
gas af busklafvar och mossor. Får utvecklingen fortgå ostörd 
af nya ras, infinna sig till slut Empetrum, Vaccinium o. s. v., 
och ungefär samtidigt eller helst något senare uppspira tal- 
rika plantor af såväl björk som barrträd. Upphöra block- 
rasen i sin helhet, så att uren kan bindas, klädes den efter 
hand med yppig björk-, bland- eller ren barrskog, och därmed 
försvinna flertalet eller alla af urens egendomliga växtarter.! 

Växttäckets sammansättning på olika delar af ett syd- 
berg beror alltså i första hand på underlagets grad af sta- 
bilitet. 

Som utförliga standortsanteckningar ej meddelas i AN- 
DERSSON och BIRGERS arbete, är det svårt för att ej säga 
omöjligt att i hvarje särskildt fall utreda, hvarför en viss 
grupp af växter helt eller nästan helt saknas på de af dem 
omnämnda sydbergen. 


' Jfr ÖRTENBLAD (61). 


110 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 

Om vi först fästa oss vid Arctostaphylos alpina och Aza- 
lea, sa forekomma dessa bada ris i magrare och helst glesare 
alpina rishedar, gärna pa starkt blåsiga ställen. Pa något 
fuktigare sluttningar undanträngas och öfverväxas de lätt af 
Empetrums svällande mattor. Nedom fjällgränsen träffas de 
ibland i mycket glesa och torra björk- och tallhedar, men 
försvinna, så snart trädbeståndet förmår sluta sig, eller rismat- 
tan blir tätare och högre. Både ofvan och nedom skogsgrän- 
sen ses de därjämte stundom i torrare, vindöppna rismyrar, 
växande på toppen af tufvorna. Aldrig eller endast i rena 
undantagsfall finner man dem på branta bergväggar eller på 
ur äfven uppe i alpina zonen. Att de undvika sydbergen bör 
därför ej gärna förvåna någon, som aldrig så litet studerat 
deras lifsvillkor. De enda ställen, som här skulle kunna vara 
tänkbara som ståndorter för dem, vore bredare, jordtäckta 
afsatser eller större klippblock. Äfven om de trögt växande 
lignoserna här skulle fått fast fot, hvilket förutsätter stabili- 
tet hos underlaget under längre tid, skulle de mycket snart 
öfverväxas och fördrifvas af Empetrum eller än lättare af 
örter och buskar. De uthärda nämligen endast helt svag 
beskuggning. 

Hvarken Azalea eller Arctostaphylos alpina tillhöra de 
egentliga högfjällsväxterna och ga for öfrigt ej pa langt nar 
sa högt uppför fjällsidorna som exempelvis Empetrum, Vacci- 
nium och Myrtillus-arterna. 

Salix reticulata tillhör framför allt hängmyrar och strän- 
der, Dryas och Silene acaulis rishedarna, men alla tre kunna 
äfven uppträda i vissa slags klippvegetationer. De äro emel- 
lertid lag- och senvuxna ljusväxter samt kräfva stabilt un- 
derlag, hvarför de utestiingas fran sydbergens hyllor och af- 
satser af samma orsaker som Azalea och Arctostaphylos al- 
pina. Samma gäller i det stora hela om Diapensia och Jun- 
cus trifidus, af hvilka den senare dock ej alltför sällan ses 
i torra, sterila och i regel starkt vindöppna klippvegetationer 
af vanligen härdare bergarter; den täl endast helt svag be- 
skuggning och undantränges med lätthet redan af Empetrum. 

Dvärgbjörken är, som bekant, i största delen af Norrland 
en af de allmännaste och mest utbredda buskarna och finnes 
söderut ända ned till Halland och Smäland. Att den väl 
»fórdrager större värmemängder» är således tydligt och klart. 
Den är en typisk myrväxt, som äfven ibland håller till i 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 111 


glesa videsnär. Uppe i alpina zonen växer den i rishedarna 
och kvarstar i dessas fortsättning nedat: glesa bjorkhedar pa 
torra, för fjällvindarna utsatta grusasar. Nara nog aldrig 
träffas denna myr- och hedväxt pa branter eller obunden 
blockur pa hvilket höjdbälte, man än ma befinna sig, och 
vare sig i nordlig eller sydlig exposition. I nagon mängd 
finnes den endast, där sur, näringsfattig torf eller vindöppen, 
mager hedmark utesluta konkurrenter. 

Ranunculus glacialis, pygmeus och nivalis äro karakte- 
ristiska snölägeväxter, hvilka därjämte uppträda på mycket 
sparsamt bevuxna inundatstränder af särskildt smältvattens- 
bäckar samt i mycket glesa och vanligen mossklädda klipp- 
vegetationer, som under hela sommaren öfversilas af vatten 
och erbjuda liknande betingelser som snölägena. De äro 
mycket känsliga för uttorkning, och under varma somrar, i 
synnerhet om dessa följa på snöfattiga vintrar, finner man 
dem ej sällan nedvissnade i brist på fuktighet, exempelvis i 
torra bäckfåror. Endast sydberg med kallkällor eller bäck- 
drag på uren torde kunna uppfylla deras behof af jämn och 
riklig fuktighet. Men just dessa ståndorter äro här upptagna 
af högväxtare, sociala arter, hvilka äro föga lämpade till 
kommensaler åt små fjällörter, som hvarken tåla sidotryck 
eller öfverskuggning. Samma gäller om talrika andra af snö- 
lägenas arter, t. ex. Catabrosa algida och Saxifraga rivularis. 
Man kan pä det hela taget lika gärna fräga, hvarför ej Ra- 
nunculus Flammula v. reptans, Montia *lamprosperma och Calli- 
triche vernalis talrikt växa på sydbergen. Strax ofvan eller 
nedom skogsgränsen har jag nämligen mer än en gång sett 
dem i små grunda pölar tillsamman med RB. pygmeus och 
Cerastium trigynum. 

Salix herbacea och Andromeda hypnoides äro på samma 
gång snöläge- och hedväxter. Hvad som ofvan sagts om 
Dryas—Silene acaulis och Ranunculus-arterna äger därför äf- 
ven tillämpning pä dem. 

Frän hyllor, afsatser och mindre föränderliga delar af 
uren utestängas säledes de anförda hed- och myrväxterna 
genom den där rådande beskuggningen af högväxtare örter 
och gräs. I källdrag och på bäckstränder är samma fallet 
med snölägeväxterna. Friska ras erbjuda ett allt för osäkert 
underlag för senväxande ris och förmå ej skänka Ranunculus- 
arterna den jämna, rikliga fuktighet, de kräfva. 


112 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 9. 


Att vissa »fjällväxter» (och Betula nana) alltid eller 
nästan alltid saknas pa sydbergen, bevisar således i 
ingen mån, att de ej »fördraga större värmemängder», 
d. v. s. denna frånvaro från sydbergen kan ingalunda 
tagas som bevis för att dessa arters nedre gränslin- 
jer skulle bestämmas genom termiska faktorer. 


* - * 
= 

Vid arbeten i högfjällen och i synnerhet vid studiet af 
snölägenas egendomliga flora föres man lätt till den tanken, 
att många alpina växter skulle ha svårt att utveckla sig i 
lägre trakter med mindre strängt klimat. Denna förmodan 
vinner i styrka, om man får tillfälle att iakttaga hurusom 
frön resp. groddknoppar af exempelvis Ranunculus nivalis, 
Saxifraga cernua, Festuca ovina f. vivipara, Aira alpina m. fl. 
stundom päbörja sin groning ute pä smältande snöfläckar 
och snöfält, dit de förts med yrsnö på vintern. Man vill 
gärna föreställa sig, att de endast förmä gro vid läg tempe- 
ratur. 

Redan det faktum, att äfven t. ex. groddskotten hos 
Polygonum viviparum i stor utsträckning gro ute på afsmäl- 
tande snöytor, manar emellertid till försiktighet, helst om 
man tidigare sett samma arts groddknoppar utveckla sig fullt 
normalt i älfvarnas strandvraksvallar långt nere i skogslandet. 

Direkta försök ha också visat, att t.o. m. högalpina arters 
»frön» mycket väl kunna gro vid relativt höga temperaturer. 
CLEVES (12) groningsförsök med Hieracium alpinum, Ranun- 
culus nivalis, R. pygmeus, Draba, Silene acaulis, Cerastium 
och Saxifraga oppositifolia ägde sålunda rum vid 15°. Och 
vid Jiknande försök, som jag anställde i Malmö sommaren 
1912 med Arabis alpina, Potentilla nivea, Sibbaldia procum- 
bens, Andromeda tetragona, Poa alpina, (Aira alpina, Festuca 
ovina f. vivipara) m. fl., höll sig dagtemperaturen ofta mel- 
lan 20° och 30”, utan att detta syntes menligt inverka på 
groningsförloppet. 

Som bekant, förekomma vissa »fjällväxter» på enstaka 
lokaler i södra och sydligaste Sverige, t. ex. Saussurea alpina 
(Vg.), Bartschia alpina (Gtl., Ög. och Vg.) Pinguicula alpina 
(Gtl.), Viscaria alpina (Öl., Bl, Hall., Boh.), Cerastium al- 
pinum (Vg.), Rhodiola rosea (Boh.), Poa alpina (Gtl., Öl., Sm., 
Vg., Boh.) m. fl. Vi vilja äfven påminna om förekomsten af 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 113 


Oryptogramma crispa på Aland, Cerastium alpinum, Saxifraga 
nivalis och cespitosa pa en 6 i Ladoga, en hel rad alpina 
och subalpina arter i Angermanland och Medelpad ända ut 
till kusten. Trots det alla dessa arter har lefva under helt 
olika klimatiska förhällanden än som äro radande pa deras 
egentliga växplatser i fjäll och fjalltrakter, synes, ätminstone 
hos det stora flertalet af dem, all förökning normalt äga rum 
genom »frön» resp. sporer. Samma är fallet med talrika »fjäll- 
växter», som odlas i botaniska trädgärdar.' Ej heller har 
någon nedsättning eller undertryckning af fröproduktionen 
kunnat konstateras hos alpina och subalpina arter på stånd- 
orter nere i exempelvis Lapplands eller Jämtlands barrskogs- 
region. Om större värmemängder skulle verka hämmande 
på »fjällväxternas» vitalitet, så borde ju denna skadliga in- 
verkan i första hand visa sig i oregelbunden, nedsatt eller 
helt undertryckt frösättning. Att låga temperaturer ha denna 
effekt, känner man sedan gammalt. 

Till slut förtjänar påpekas, hur olika och oregelbundet 
talrika fjällväxters nedre gränslinjer förlöpa i olika trakter 
af Norrland, äfvensom att den alpina zonens flora till myc- 
ket stor del sammansättes af silvina arter. Exempelvis flera 
af våra vanliga skogsris stiga långt högre upp öfver skogs- 
gränsen än talrika i egentligaste mening alpina arter. Lyco- 
podium Selago, som är spridd öfver hela Skandinavien, träffas 
t. o. m. regelbundet på de högsta höjder, dit kärlväxter öf- 
verhufvudtaget nå. Då den därtill i många lägre liggande 
delar af Lappland är sällsynt eller helt saknas, måste den i 
vissa lappmarker räknas till de högalpina arterna. »Fjäll- 
växternas» förmåga att utan skada tåla såväl låga som högre 
värmegrader är därför långt ifrån något enastående i vår 
flora. 

Allt som hittills är bekant om de alpina arternas 
utbredning och ekologi tvingar således till antagan- 
det, att deras nedre gränslinjer ej bestämmas af ter- 
miska faktorer i så måtto, att deras vitalitet skulle 
nedsättas genom den något högre temperatur, som 


! Moe (39), som under en lång följd af år bedrifvit kulturförsök med 
fjällväxter i Kristiania botaniska trädgård, kommer till det resultat, att 
det ej finnes någon norsk fjällväxt, hur högt öfver hafvet den än växer 
ute i naturen, som ej med framgång kan odlas på en vida lägre, sydligare 
och varmare plats. Alla alpina arter kunna vid riktigt förfaringssätt upp- 
dragas ur godt frö. 


Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 8 


114 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


är rådande i t. ex. Lapplands barrskogsregion ijam- 
forelse med de lagre delarna af de egentliga fjall- 
trakterna, dit alpina arter regelbundet och i större 
mängd nä.! 

* " * 

I ofvan omnämnda afhandling söka ANDERSSON och BiIr- 
GER üfven lämna en fórklaring, hvarfór vissa fjällväxter + 
regelbundet uppträda pä sydbergen. De päpeka därvid, 
att »den ständiga vittringen och tillförseln af nya block gör, 
att såväl i bergroten som à afsatserna i hamrarna alltid har 
och hvar platser finnas, där ljus och luft i tillräcklig mängd 
äro att erhålla. Det är också just på blocken och afsatserna 
fjällarterna i sydbergen ha sitt egentliga tillhåll. Konkurren- 
sen arterna emellan är således inom vissa delar af 
sydbergen så godt som upphäfd och lika liten som uppe 
i fjällen.> De framhålla vidare, att de vid studiet af Mozs 
(39) redogörelse för alpväxters odling i Kristiania botaniska 
trädgård fått den bestämda uppfattningen, att detta är det 
ena hufvudvillkoret för dessa arters trifsel på varmare stånd- 
orter. »De bägge andra äro lämplig jordmån och för många 
arter skydd mot nattfrosten under den tid, skotten utväxa. 
Jordmånen bör framför allt vara lätt, humusrik mylla, ej 
lera. I detta afseende tillfredsställa sydbergen fullständigt 
krafven.» 

Hvad först jordmånen beträffar, så är ANDERSSON och 
BIRGERS framställning fullständigt oriktig. De ställen å syd- 
bergen, där mylla i rikligare mängd samlats, täckas, såsom 
redan är nämndt, af en tät matta af Aconitum, Melandrium 
silvestre, Cerefolium silvestre, Stachys silvatica o. s. v., under 
hvilkas täta bladverk i egentlig mening alpina arter ej kunna 
trifvas. Och friska ras eller nyligen nedstörtade block, ste- 
nar och gruspartiklar, där de alpina växterna just hafva »sitt 
egentliga tillhåll», sakna af ytterst lätt insedda skäl ett myll- 
täcke. Då sydbergen mycket ofta uppbyggas af skiffrar, 
är vittringsjorden ej sällan af lerig beskaffenhet. 

Att konkurrensen mellan arterna och individerna skulle 
vara liten och så godt som upphäfd uppe i fjällen, är äfven 
oriktigt. I slutna vegetationer, såsom rishedar, myrar, vide- 
snår o. s. v.,rader en lika skoningslös kamp som i motsva- 


1 Jfr SERNANDER (48). 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 115 


rande formationer nedom skogsgränsen, (Jfr HEINTZE 20 p. 
41). Att denna allas strid mot alla har mildrats eller nästan 
helt upphört i kolonivegetationer, t. ex. på sena snölägen, i 
flertalet klippvegetationer, på smältbäckarnas grusiga inun- 
datstränder o. s. v., är ingenting utmärkande för kalfjället, 
utan gäller om alla slag af kolonivegetationer, hvar helst de 
träffas. 

Vidare är den för tydningen af arternas förhållande till 
hvarandra ute i naturen så viktiga teorin, att den direkta 
konkurrensen mellan arterna delvis är upphäfd på vissa slags 
ståndorter, ej uppställd af ANDERSSON och BIRGER, utan ut- 
gör hos dem ett »citat utan citationstecken» ur HEINTZES 
arbeten. 

HEINTze (20 p. 42): »Pä lättvittrande, öfversilade bergarter 
(branter) hindras vanligen uppkomsten af stabila vegetationer; 
på de öppna växplatserna är därför den direkta kon- 
kurrensen delvis undertryckt. Fjällväxter och låglands- 
växter kunna därför fredligt växa sida vid sida.» 

HEINTZE (23 p. 32): »I öppna strandvegetationer är 
den direkta konkurrensen arterna emellan delvis 
upphäfd, hvaraf följer, att åtskilliga element ur omgifvande 
vegetationer (skog och myr) kunna uppträda bland de egent- 
liga strandväxterna, liksom subalpina eller alpina och mer 
sydliga växtarter (äfvensom stundom verkliga ruderater) fred- 
ligt kunna växa vid sidan om hvarandra och utan att undan- 
trängas af kraftigare eller mer härdiga kosmopoliter.» 

ANDERSSON och BIRGERS lista å i sydbergen något all- 
männare »fjällväxter» upptager både rena kolonister och so- 
ciala arter. Af dessa senare kunna en del endast uppträda 
i mer slutna formationer på stabilt underlag, andra träffas 
därjämte stundom i kolonivegetationer. Många af fjällväx- 
terna (Veronica saxatilis, Draba hirta, Saxifraga nivalis, S. stella- 
ris, S. oppositifolia, Woodsia v. hyperborea o. s. v.) tala ingen 
ófverskuggning. En del (Thalictrum alpinum, Carex alpina och 
atrata m. fl) uthärda endast svag, andra (Bartschia och 
Phleum alpinum) måttlig, helt få (Saussurea, Viola biflora) 
äterigen rätt stark beskuggning. 

»Fjällväxternas» förekomst pä sydbergen betingas alltsä 
af helt skilda orsaker. För kolonisterna är närvaron af kolo- 
nivegetationer, där de delvis äro förskonade frän direkt kon- 
kurrens med sociala arter, ett nödvändigt villkor. Mer kon- 


116 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o D. 


kurrenskraftiga och sociala arter finna pa sydbergen lämp- 
liga, slutna vegetationer (formationer) utan eller med svag— 
rätt stark beskuggning, olika för olika arter. 

Jag har rätt ingående velat bemöta ANDERSSON och Brn- 
GER delvis for att visa, hur ringa kännedomen om »fjällväx- 
ternas» lifsvillkor ar äfven hos tränade växtgeografer, och 
hur nödvändigt det ar att känna atminstone grunddragen af 
arternas ekologi, innan man inlater sig pa vidlyftiga, »klima- 
tiska» eller andra spekulationer, dar hvarje art tilldelas de 
egenskaper, som den for tillfället använda hypotesen krafver. 

* * 
* 

I nedanstående tabellariska öfversikt har jag sökt askad- 
liggöra kärlväxternas vertikala utbredning inom undersók- 
ningsomrädet, sådan den är känd genom mina och andras 
undersökningar. Vid upprättandet af densamma har hänsyn 
endast tagits till arternas förekomst i rena naturvegetatio- 
ner samt i betade och afverkade skogar, slåttermyrar och 
bäckängar, hvilkas artbestånd föga eller alls icke påverkats 
af kulturen. 

De använda beteckningarna äga följande betydelse: < = 
aftagande, << = starkt aftagande, > = tilltagande och = 
= ungefär samma lokalfrekvens i jämförelse med förhållandena 


i subsilvina zonen; Bareg. = barrskogsregionen, Baz. = barr- 
skogszonen, Bj. = björkskogszonen; X = en enda eller helt 
få lokaler, + = en lokal, 1 = minst två lokaler, 2 = minst 


fyra lokaler; vid högre frekvensgrader (3, 4 och 5) har jag 
äfven fäst nödigt afseende vid antalet ståndorter på de olika 
lokalerna. Höjdbältena i alpina zonen utmärkas på samma 
sätt som i den speciella delen, p. 15. 


Tabell 5. 
| IBareg. Baz. 3j. | 1. | TT. [avs ve. | 
| u 
| Gnaphalium norvegieum |. . . .| << | 4 | 4| 3 BLUE le 
» SUPT. ds s M rte | er] 1 2 | 4| 4] 3 1 1 
Antennaria dioica . . ss » » + | = | 2 | 3 913» 3 ES 
in CELE) | | 
| Erigeron elongatus mo RER. P< | 2 L |) — I e 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 


117 


Erigeron neglectus 


» uniflorus 


Solidago Virgaurea . . . 


Petasites frigida . . 
Tussilago farfara . 
Saussurea alpina . 
Cirsium palustre . . 
» heterophyllum 
Mulgedium alpinum 
Crepis paludosa 


» tectorum 


Hieracium alpinum. ...... 


or We 


» sp.ı (af. silvat.-typ). 


» sp. (af dub.-typ) . . - | 
» sp.3 (af prenanth.-typ) . | 


Taraxacum officinale 
Leontodon autumnalis 
Valeriana v. sambucif. 
Galium boreale . . . 
» triflorum . . 
» palustre 
» uliginosum . 
Linnea borealis . . 
Campanula rotundi. 


Myosotis silvatica 


IB) v a ts 


1 


© - fe 


& “Sr of e, 


» cespitosa . . . 


Echinospermum deflex. 


Mentha * lapponica 


9h - om 6 


Prunella vulgaris. . . . 


| Stachys silvatica 


Galeopsis v. bifida 


Diapensia lapponica 


| Gentiana nivalis . . 


- Woh v 


Menyanthes trifoliata . . . . 


Veronica offücinalis... & . I... 


» scutellata ba Er Ss): 


» saxatilis 


» alpina . . 


' Beteckningen = kan nästan utbytas mot <. 


we e» We. lee aj]. 


Bareg. Baz. Bj. 


LO g- d» GRO CL 0» dO m BR BR OR ND QU wm vu 


to do do o ao Cogo c cw C v) + 


2 


RR D ÄV 


lar | 


woe t s WD 


III. | 


— bw t2 


ING 


118 


ARKIV FOR BOTANIK. 


BAND 13. w:o D. 


| Veronica v. borealis 


Bartschia alpina . 
Euphrasia latifolia . 
» tenuis Es 
» salisburgensis 
Rhinanthus groenland. 
Sceptrum Carolinum 
Pedicularis palustris 


» lapponica . 


| Melampyrum pratense 


» silvaticum . 
Utricularia minor 
Pinguicula vulgaris . 

» alpina 

» villosa 
Trientalis europea . . . 
Primula stricta . 

Cornus suecica! 
Cerefolium silvestre . . 
Angelica silvestris! . 

» v. norvegica . . 
Nuphar sp. 
Ranunculus glacialis 

» v. reptans 

» lapponicus . 


» pygmaus 


» nwalis» ... 


» auricomus! 
» acria 


» repens « . 


Batrachium * eradicatum . 


» + suecicum . 
Thalictrum alpinum 
Anemone nemorosa . . 
Caltha palustris 
Trollius europeus 


Aconitum septentrionale . 


1 Nästan <. 


"EL ce! 4. € 


Bareg. Baz.| Bj. | I. | II. | IL. | IV. | V. 
— | L|. TSE al li 
<< | 44 amd 
< 5 5 4 2 + —- | — 
x | Bere 
TY PEMECL GT mte rr Mr 
x 2 au oa | Cum 
«-| 4 aL 
> | 4e ap ce 
— | X3 aca NN 
= 1:44.44 2 E 

4, NES nem erc 

X | +} +1-|1-|- | |— 
= | dali rauluhe Ian 
— | ll errata ES 
< oa re 
= |.5]|. 8 | Amar 
x 4.9. 17) d EN =E 
= |.4 .4]| gu Nb caus 
fo, |l) ee eee 
= | 4). 41 4 ol = 
| Bil. 2M DB Sa ae 
> | a eee 
== —— — — —- + — — 
= | 9]. al Bra er 
> al kol || | - 
— J—|— I 239g. Hede 
— | — | — | SNS SN ORD 
= |,2|.2| HUNT ee 
<<|.4|.4| 3 ana Mana 
« |.3 |. 2) ) Senne 
> [1.2.1 lea ee 
<<. 4.04 | 4) NASN 
= | 41 4) ae 
|«« 4 4| NYSS 
«Tst s] s as 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 


119 


Actea spicata 


Corydalis fabacea . . . ».. + - 
Erysimum hieraciifol. 
Cardamine pratensis .... « 
» bellidifolia . . 

Arabis hirsuta . 

» alpina 

» thaliang J. S 
Purriis glabra; « .%. 2 I «| = 
Barbarea stricta . . . . . . 
Subularia aquatica. . « . 0... 
| Draba hirta 


» alpina 


Geranium stlvaticum .-..... 
Oxalis acetosella 


Viola wmbrosa . . - 


» —epipsia svs. I: 

» mirabilis . 

3t montana 4-2 MG 
xe bifTora, vem 1. M CES 


Parnassia palustris . . . 
Drosera rotundifolia 


» longifolia 


e -« PEROLINKA 


Sslenerupestris. .-. .c d. 
»  acaulis 
Melandrium silvestre . . . . . . 
Iagscama alpina u er: 
Stellaria nemorum . .. .... 
» graminea 
» longifolia 
» wrcalyeantha. & 0... 
Cerastium trigynum 
» alpinum. 2% I 
» * alpesrem 2 14... 
Arenaria serpyllifolia. . . . . . 
Alstne-biflora —— Lo 3er 
te bigeye eo SG Is 


Sagina Linne... 


Bareg. Baz. Bj.| I. | II. |IIL.|IV. | V. 
TT | 
«bz. 1) — | ll 
x | 2) 1ıJ-|-|-|- | — 
= | 3] 2|1|—|—|—|— 
SS a | 2 
- lude | — | — 
EL Ej ae a 
— + | — || — | — | — | — | — 
x..1ı)-/1-|-|-|-|— 
< |.3|.3}/—}/—|=]|—|— 
= bel) SS | Sah ele 
jo | Eb. bot + 
—  —|—)}+)4+) 4+) 4+) + 
—.|5|5|4|2|1|—|— 
«e 3: 1,0 | | — 
PESO ae rm i 
—|4.4|2|—|——|— 
= — 1i— | —- | — | —- | — 
= 1.1.05 eee ete el 
«|. 5 28. näe | Bi] 02 
— 31 „4 |. 4) seen ri a | + 
-|2k5——|—i-—|— 
>| Lo |. oe reales eene 
x |2|-|—|—|—|—|— 
— «x |b 1 | 8 essnbegen2i a2 
««.|.8| 4| 2 Salem a | — 
X 1&2 1.2 ee ee = 
x «|. 4 |..4 | ogg e ep 
x..2.2)- ll |— 
««|3.2|1|—|—|—|— 
—.|—|. 2] 3) she} 2] 1 
— | 2). 2} Qlee)o2] 1] 1 
<< | 4] 4] 2] 21) -|- | — 
ZÄUNE | at UMP NUN I NT 
— | 1/—] 4a} 2) 2121 +] 
=o) Loss ee es ag ee 
4,621.44 24 wir | # | — 


120 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. w:o 5. 


Ribes rubrum 


Saxifraga stellaris 


» nivalis . 
» oppositifolia 
» aizoides 


» cernua . 


» rivularis . . 


» cespitosa . 


» adscendens . 


Rhodiola rosea . . . 


Sedum acre 


» 


annuum 


Epilobium angustif. 


ity ce WS... 


» montanum . . . 


» collinum 


» palustre . 


» davuricum . . 


» anagallidif. 
» lactiflorum 


» alsinifoliun 


Va 


» Hornemanni . . 


Circea alpina 


Myriophyllum spicatum 


» alterniflor. 


Hippuris vulgaris 


| Sorbus aucuparia 


| Rosa cinnamomea 


Alchemilla vulgaris . . . 


| Rubus ideus . . . . 


» 


» 


» 


» alpina 


saxatilis 
arcticus 


Chamemorus 


Fragaria vesca . . 


Comarum palustre 


Potentilla argentea 


» verna 


» erecta 


JUR lea. ts 


Bareg. 


Baz. Bj. | Ln 
$8.2) 
2].3] Ama 
L|. 4| Sins 
I | NS 
3|. 3| sae 
+ |—| 2| 2 
|e 
Arge ? ae 
2) 2] 3] 3 
+ — || — il == 
2 |.4 |=] = 
8]. 5) 0) 8 
2 .1|— | 
2|+1—- | — 
3), 2|—|— 
+/+]—|— 
2. a eee 
21. 2) 11 — 
2.2 By 
2). 21 Suus 
1ı — | — | — 
1! | — | — 
1|l-— | — | — 
2| 2|—1— 
5 4| 1|— 
2 | — | — | — 
5| 5| a| 2 
2| 21 d 3 
4} 3/—|— 
4.4| a} — 
2} 1|—|— 
al 4] 2101 
EXIT 
|.4|. 8 | LK 
+[1- | |1— 
|.2 2] 2|.2 
5.]. al 3 10d 


| n. IV 
Batic 
Isid 
Eule 
1 | + 
ES 
bu 1 

+ | + 
2.1 
1 -— 
9 EU 

+ — 
2. lys 
2} 1 
2| 1 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 121 


IBareg.|Baz.| Bj. | I. | II. II IV» V. 


~~ 


Sibbaldsa procumb. . . = » Be 6 | | — Pu. 
Geuntrwale a. 9 :9 q»3«»« 4 x s 
Irgoecopiofelalu « + s 9 A A| = Pol 
Spinenalimariae 9. » m MEI I 


PUGS EL UUUS so. : 0-9. 


I 
bo wo 


Astragalus alpinus ..... . ee 


Oxytropis lapponica" ...... — —— que emm 


| 
| 
| 
| 
| 
| 


Anthyllis Vulneraria .... . 


(Oxycoccus palustris) .... « 


| 
| 
| 
| 
| 


» * microcarpus .... = 
Myrtillus uliginosa . . . . . . | >= 
» MGV” 4. S NO : = 


Vaccinium vit. idea 


Arctostaph. wa ursi ...... > 


» alpina v ES lo 


Andromeda polifolia ...... > 


Q2 - NN 
| 
| 
| 


» OPEC oso ceo — 
Galuna vulgaris m c RES = 
Phyllodoce coerulea. . «ss . ..| — 
Azalea procumbens. ...... — 
Pyrola rotundifolia’ . . . .. 


» mino xg Re: = 


e wnnnntnneanawn 


» SECUNdaNE == 9 7 it Oa — 


"oy ma et eh m.m 


» qUntilloram Jo mem LE PETS — 


Empetrum nigrum .. +... . = 


Montia + lamprosperma.....| = 
Polygonum viviparum ..... = 


"mer'acetosSa-- .-- v € ol MM sla Ka 


>» oa F & 
Pe 


Oryrrasagynal: -& 2$ 29 — 


Daphne Mezereum ....... 


| 
| 
| 
| 
| 


| 
| 
| 


- Q2) VW Ct Qt t2 Ct 


Urtica v. glabra 


Gimius montana sv x =... 


| 
| 
| 
| 


REISEN 


Populus tremula kara 1 2X1. 


I 


SALE Pentanarae W IS S 


x 
ed cuisse ue we vu Gr a oo co d bo Har em owe D ng KR ow 


» —caprea . . 


xonmuyrtilloides = Be ES 


V 
| 


I 
An 


» ELapponum sa 3$ WE 


1 Nästan «. 


122 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. w:o 5. 


Salix lanata 


eve: Je. f» ep ow ci Ve » 


» A hastata 


» nigricans 


»  phylicifolia 


» arbuscula 


Di Konkret. 


»  qursinites 


DE TOAAYEYT IST 815 omer tosh ak 6 2 
DS SNILCT UGC mete ame) mae) ones Ia 
» . polaris . . . 

Berula OCOGO mee Ed. 
EN EET ene 
Orchisemaculatih ees Ee se 
Habenaria conopsea 

» albida . . . 


» viridis 


E i°') ety s. 
Ur LIT, Bu Ne 
Ros. ee fe 


Chamorchis alpina 


Listera ovata 


» cordata 


Coralliorrhiza innata. . . . 
Convallaria verticillata 


Majanthemum bifol. 


Paris quadrijoia.% . = . . 
Sagittaria (natans?) . ...... 
Scheuchzeria palustris . . 
Priglochin palustre. Je. 4. 
Tofieldia palustria ....... 
Juncus balticus 
» arcticusm bov. i e. 
» fihformis. © 2 =. 
pm nah. 
» castaneu8 . . . . . 
stygvus . . 
» triglumis ... . 


» biglumis 


» trifidus . . . 


[e 
© 
N 
de 


Bareg. 


<< 


te tat aw wo 
N tO JO & ^O aww w 


| 
| 


eS OI gk. us oss ou tO Jo Stee we 


^ ll 
SED Cer reto 
e» "CT c» to dO dO (x 


ag ne G9 HP Se ae 


(o | 


SI RECS NS RS un SP NS ha ue AP eg C9 f LO n9 


BRD 
mo + 


if | en | II. 


2 
EE 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 123 


M—— € M ————— P ———— 


Bareg.|Baz. Bj. | I. | II. | IIIL.| IV. | V. 
Zulu pilosa . sk . a» ee. Ps ee 
»  Walenbegü ......| — |—|—|] +] 1| 1)+|— 
» multiflora. . 2.2...» <<.) 3/ 3] 3] 3|+|+|-| 
SEM EFEUALG. .-. 9 weh le = —|\.+| 2| 3| 342 «2| 
pain. . |. |. 1 3 | Sopdet |, 1 | 
Potamogeton natans....-+.-: li > t 01|—,—|—|—|— 
» alpınak SS ace > 2 I a I 
» graminea d kol. > 2 | 1|-|-|—- | —| — 
» perfoliata ..... = Wy) EZ Tl — EN 
» dae, | = LEE IS ei | 
Sparganium submutic. ..... = 2 1j|—|—|—|—|— 
Seu mus lacusirve . “s- «| em ar == Iss d s ee a e — 
» CORBDIOSUS. & = es rn. = 41 3 3 | Hille I — 
Eriophorum angustif. ...... = al ala I Ba li | 
» latefolvum o 2. Jil: x 2:42, = le 
» vaginatum ! . 4... > 3 31 2. — | u fe 
» Scheuchzers ==. =. | << 2-459128 2 ]|—|— 
» alpinumm 2 eo er: > 31.21 — |— lies Menem 
Glarereoes|carid « .ocuw o9 Mo. d. |= | Ar |: ee ee 
MEENRALALLTS) vera neh Rs — || = 1. lai Él 
» -ampulacea . . . 5 . - a — A. 8, | ste 4 sm Mim frr 
SI tarotundata, 4. 3 8 =) Ma is MIE Pe SI 1/—|—{|— 
Seh ilıkormis 54 3s 33. — 3 3 En 
Ben allescena ne om 6 & pa 2, 2 om om penus pe 
»  capillaris x 3 3 | 3 1Il+|1— | —ı| 
DL ee wee re E We oe (= 
RRENO Me com Ee 4.1. | — 1 2) 3) 2);—|— — 
DE ANGUS TRO BUE E Idm 2|2|—|—|—|—|— | 
NCC IL E:.IST.3...]|--- 4 a gee RS — | — | 
1 ran jlora se om lo d. AA EI | —|— | — | oF | 
- LOVE d Be ee [e 3 3 2 —|-|1-|—| 
» Svägmatat. > E ock. otl. Pe 3| 3 | 2) 1|—|—i|— | 
5! ZoGTcea X. sas, STR = 2. 1&2. 4 — | Mad la | 
»| —ornsthopoda| & 5 & JM. x bie tS | e | 
N »  Buxbaumit... » < 31.2 | + | — | —|—|— 
- —atrata 28. 1. — 2L 29.3. p 2»52:1ErE 
>) =alpına .— „ea nd]. <<,|.3 3] 2) 1) + =E 
Wl aguas - »). ce = ZEN EL = |b 


124 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 
Bareg.Baz.| Bj. | I. | IT. IIL.|IV.| V. 
Carex Tiga RE — — 2 41 3 3 DAR 2 
»  (Goodenoughii) = 2/ 1|—|-|—|—!— 
» ©. juncella . = 5 3 21] =!) — | — 
5 WGCULGM Eom.) m at. > I | —À INL 
>, Stel ulta. Sea an. x 2 1.— || — | | = — | — 
DIE ICOM CSCONS o ORT ORIS TERRE = 3 2 | - | -| - | — 
Di EN SOOT TEEN Food A LU < 3 3 4 3 1\ı— | — 
»! "MOLLGCEOGNE SEEN ehe = 2 + | —- | - | - | —- | — 
» GEN CU Go > on) oe Se = 1 a | ret eet ee en 
SI EMT DUO E 6 Oe — En 2| 4) 3 SN E Ia 
"NEC hordonr hdd es eie sl... = 3 2 | = || — Il — 
» MVUTTCAA TE m em uc. — +|-|— | — | — | — | — 
D  GOYOCRTUS o 12 ES ee — —|— ?|+|J|+|—- | + 
» pauciora m en 2 = «| - } 3'5 > 2 1 |) Sah sett 
» capitata . x Lb 1lI-— | -| | — 
I CUO. 6. 6 OE A.M = 3 2 Il) — || = | — 
21 (parallela) ELLE T — /- | - | +|-|-|— | — 
Kobresia scirpina — !-|/-|+|1+| 2|1—-|— 
Triticum caninum = 2|.21— | — |) IR 
» violaccum....... — +\|\- | —- | - | — | — | — 
T'estuca rubra em 3E S. ss < 3 3 2 ]|—|—|— 
» QUINCE S scm — 3. | <3) | «inb ea] 23 $2 
» (fc-eivipara)- . 2. ss — 2 |.4: 1 2] ssa t 1 
FOG IET. o- o. COST CERTO U PF) || Nee 
» pratensis < 3 3 3 22 1} + 
TERN, 0 o Ma) Gite) ms se = 2 1ı — | —.| = | 
N NE ST duel = 3 3 | — | — dtl 
» alpina wie ee x 2. |..9 | 8 ||| Xe JANNE 1 
+ | teceata s eas fs — 9 1 1|— li | — 
Catabrosa-algida E22... — | |-|-|-| + | | er 
Molinia coerulea’ ....... = 4 4 Ld 
Trisetum eubspieat.» « $ . 4. — + |. + 3 3 3 2 2 
PATENTS ooo 4 3-0 n 0 TORO —,| .| 7. — | 2A 299922098 592 
»  ecspitosa . = 5. |.. 151) aes 1|— | — 
2) -flekUWORC ER la. = 5 5 4 3 2|— I|— 
Vahlodea atropurp. » ss . ... — 1 2 1 Le | 
Melica nutans I; LE FE «6 «6 << 3 2 | — | —-— | | — | — 


1 Nästan <. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 


125 


Phragmites commun. 
Calamagr. stricta . 


‘oy "sie 


» phragmitoides! . . . 


» chalybeal m TEC 
Agrostis stolonifera . . 

» vulgaris . 

» canina 

» borealis 
Milium effusum ...... 
Alopecurus * fulvus ..... 


Phleum alpinum . 
Baldingera arundin. 
| ‚Hierochloa borealis . 
Anthox. odoratum 


Naxdusssirielar ov. + = 6) 14 ine 
Pinus v. lapponica . 
Picea Abies 
Juniperus communis! . 
Polypodium vulgare! ...... 
Phegopteris polypod.! . . . 
» Dryopteris 
» alpestris 
Aspidium Lonchitis 
Polystichum F. mas. 
» spinulosum 
Cystopteris fragilis! . 
» montana . . . . . 
Woodsia v. hyperborea 
Athyrium F. femina 
Asplenium * viride. ...... 
Onoclea Struthiopteris . . . . . . 
Cryptogramma crispa . . . 
Botrychium Lunaria! . . 
Equisetum arvense ....... 
» pratense . » oo. « « « 
» silvaticum . . 


» mUlstre EE 


1 Nästan <. 


Bareg. 


I 


Baz. 


eye o C» C5 LO 


Bj.| 


> DU Ct VW 052 UW — 2 wown fF KH dO tO à» a P LO 


t2 +» DD DW — 


2 


ww Bw 


Mm [D C2 


RON TER SS INTE PETS RO RI OCT TTE cine ee EN Ul 


Bm © C» LO 


| 


vw + 


ra LS) 


SHE, EL, |e 


MS 


126 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o D. 


Bareg. Baz.|Bj.| I. | II. | TI. IV. | V. 

Equisetum v. limosum .... . > 3 1) Zul 
» Temaresor | 1 dee | ek | ee ex 

| > (tenellum) ...... ? | | || | e [e ee 
» E MSCOPDOMieS vi Ar. < | 2 2) + 1 ey ES 

| Psoetes lacwustres. vs I Se: FORTC | = 1 | — | ome. Do p ie Tie. 
| Lycopodium Selago . . . . . ..| < |.2 |. 21) a Bi) 24 2 
| » annotinum..... = | 3 2| 1| +. | — | — 
| » clavatum . es ie le = Wl 1 ])|—|—|—|— 
| » complanatum . [> 1 | ill SS eee ee 
» (* Chameecypar.) |.* een = 

» alpinum . | — I a 4| 3| 2|—|— 

| Selaginella, selaginoid. . . | < 3 2 9 | a eai. be 


Ofvanstaende tabellariska öfversikt lämnar åtskilliga rätt 
oväntade uppgifter om en del växters lokalfrekvens i Äsele 
lappmarks barrskogsregion. Talrika arter, som anses vara 
»allmänna» i hela Norrland, betecknas nämligen på tabellen 
såsom + sparsamma eller sällsynta, och mer än en läsare 
skall säkerligen undra, om mina angifvanden ej möjligen 
kunna bero på otillräckliga undersökningar. Innan vi gå 
vidare, vill jag därför visa, att liknande förhållanden äro 
rådande i stora delar af Norrland. I denna afsikt lämnas 
en kort redogörelse för några kärlväxters förekomst kring 
Nattavaara, i Råne socken (HEINTZE 23) och i Hamra krono- 
park (ANDERSSON och HESSELMAN 5 b.). För att framhäfva 
vissa arters behof af bättre jordmån, drages äfven en jäm- 
förelse mellan samma växters uppträdande inom olika delar 
af subalpina zonen i Torne lappmark: Köngämädalen! samt 
trakterna kring västra delen af Torneträsk, där berggrunden 
till stor del utgöres af skiffriga bergarter tillhörande seve- 
och köligrupperna. 


Tabell 6. 
— | bergerund | medelhöjd |förhärskande 
ggrun 0... skogar 
| Torne lappmark, Köngämädalen urberg | 480 m bjórkhedar 
| Lule lappmark, Nattavaara . . » | 320—340 m | tallhedar 
| Norrbotten, Råne socken . . . . | > | 100—125 m » 
| Dalarna, Hamra kronopark . . . » | 450—500 m » 


1 Mellan Kellottijärvi och Rauskasjoki. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. KON 


Tabell 7.1 
| Nattavaara | Råne s:n | Hamra | Al - 
| | i | Erd | g 3 
jpagur- kult. Dapur. kult | Batur- kult.|8 3 "o 
veg. | vee: | | veg. | og 
| | I 
Tussilago farfara ....| — — | — — | — zu AR 
| Mulgedium alpinum . . .| — — | — — |m.a.m.a|— | > 
Crepis paludosa . . . . .| — vss PEN r. —|—|* 
| Campanula rotundifolia .| — | r. | — ma) — Im. a. — | * | 
| Cerefolium silvestre. . . .| — ig omm = ee a. TS 
| Melandrium silvestre. . .| — |m.a.|| — r. — | SE + 
| Stellaria nemorum . . . .| — | — — — -— | x ee eem 
Alchemilla vulgaris. . .| — r. — — = | t.a bl * | * | 
| Potentilla verna .....| — | r. SIE que | * Ed 
Geum rivale. ......— | — — -— — Dal 
Rumez acetosa. . . . . «| —. t.&| r. |t.&| — m. a.) * el) 
Habenaria conopsea . . .| — | = invi era | —-|r| + | 
Priglochin palustre....| — | — | — ae | ees See 
Festuca rubra . . -...| — |t.&. |m. a. | a. — t.a. | E * 
Pod! pratensis"! 1013 1202 Slim. a.| a |m.a| a | — Im. a.| * DD 
| Milium effusum . . . .. Tall >= | — — — — | r * 
| Onoclea Struthiopteris . .| — | — | r — I — -|- rr.) 
Lycopodium Selapg . . . .| — | — | — | — | — = | = x | 


Följande 11 arter kräfva säledes bättre jordmän, än som 
vanligen stär till buds inom mer utpräglade tall- och björk- 
hedsomräden, och kunna redan af den grund helt saknas eller 
vara sällsynta inom stora delar af Norrland: T'ussilago farfara, 
Mulgedium alpinum, Crepis paludosa, Campanula rotundifolia, 
Cerefolium silvestre, Melandrium silvestre, Geum rivale, Habe- 
naria conopsea, Triglochin palustre, Milium effusum och Ono- 
clea Struthiopteris. Till samma grupp kan äfven föras Poten- 
tilla verna, som dock förekommer i Köngämädalen. Campanula 
rotundifolia, Cerefolium silvestre, Melandrium silvestre, Alche- 
milla vulgaris och Potentilla verna ha inom Nattavaara, Rane 
sin eller Hamra endast anträffats i kulturvegetationer. Ru- 
mex acetosa, Festuca rubra och Poa pratensis aro langt all- 


1 Förkortningar: naturveg. = naturvegetationer, kult. = kulturveg., 


a. = allmän, t.-&. = tämligen allman, m. a. = mindre allman, r. = 
sällsynt. En asterisk utmärker, att arten är spridd inom området. 


128 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 5D. 


männare i kultur- än naturvegetationer. sStellaria nemorum 
och Lycopodium Selago saknas helt i de nämnda områdena. 

Dessa exempel, som lätt kunde fördubblas, torde tiil fullo 
visa, att talrika silvina och subalpina växtarter äga en syn- 
nerligen oregelbunden och spridd förekomst nedom barrskogs- 
gränsen, och att kulturen i hög grad påverkat och förändrat 
många inhemska arters lokalfrekvens. Det är därför fullt be- 
rättigadt, att jag vid utredningen af kärlväxternas verti- 
kala utbredning i Åsele lappmark endast medtagit sådana 
uppgifter, som afse deras uppträdande på ursprungliga eller 
af kulturen föga påverkade ståndorter. 


* # * 

I det föregående har antydts, att kärlväxternas öfre gräns- 
linjer kunna bestämmas dels ensamt genom aftagande tem- 
peratur och kortare vegetationsperiod på högre höjd ö. h., 
dels af dessa faktorer i förening med direkt eller indirekt 
konkurrens med andra arter, dels slutligen vara rena konkur- 
rensgränser. 

Beträffande utpräglade koloniväxter får man antaga, att 
de ofta nå upp till eller åtminstone rätt nära sina klima- 
tiska gränser, exempelvis åtskilliga mer köldömma element 
som förekomma på inundatstränder och sydlutor. Samma gäller 
om träd och buskar (björk, barrträd, en och Salices), när de 
ofvan skogsgränsen växa i rishedar eller på blockur o. s. v., 
äfvensom om egentliga vattenväxter, för hvilka inga nya 
konkurrenter tillkomma. 

Vidare har redan päpekats, att samma växtarter ej all- 
tid äga samma vertikala utbredning i alla våra fjälltrakter, 
utan att stora olikheter kunna vara rådande i afseende på 
både deras öfre och nedre utbredningsgränser. I åtminstone 
många fall måste dessa växlingar sättas i samband med olika 
invandringstid till olika trakter eller bero på när- resp. från- 
varo af öfverlägsna eller jämnstarka konkurrenter. Rubus 
arcticus synes sälunda ännu ej nätt den spridning inom un- 
dersökningsomrädet, som naturförhällandena medgifva. Cala- 
magrostis lapponica är i Torne lappmark en verklig karaktärs- 
växt i torrare alpina. rishedar, men har i Åsele lappmark 
ännu ej hunnit ofvan Vilhelmina, d. v. s. når här ej ens upp 
i fjälltrakterna. Liknande egendomligheter i sin utbredning 
förete äfven åtskilliga andra östliga arter. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 129 


Af det sagda torde framgä, hvilken betydelse detaljerade 
studier öfver kärlväxternas vertikala utbredning inom ett 
begränsadt område äga. Först sedan en större del af våra 
fjälltrakter blifvit närmare undersökt i detta hänseende, kan 
också någon verklig mening läggas i benämningarna »fjäll- 
växter», »alpina arter» o. s. v. De beteckningar, som i det 
följande föreslås, afse endast förhållandena i Åsele lappmark. 


Alpina arter. 


Alpina arter äga sin hufvudsakliga utbredning ofvan 
skogsgränsen. De kunna fördelas på flera grupper. 


1: Högalpina arter nå mer regelbundet upp i lafmoss- 
zonen, men ha ej eller endast undantagsvis anträffats nedom 
skogsgränsen. Hit räknas: Antennaria alpina, Erigeron uni- 
florus, Diapensia lapponica, Ranunculus glacialis, R. pygmeus, 
R. nivalis, Cardamine bellidifolia, Draba alpina, Alsine stricta, 
Saxifraga cernua, S. rivularis, S. cespitosa, Dryas octopetala, 
Salix polaris, Luzula Wahlenbergii, L. arcuata, Carex rupestris, 
Catabrosa algida och Aira alpina. 


2. Högalpin-subalpina kallas högalpina arter, som mer 
konstant förekomma nere i subalpina och subsilvina zonerna. 
Hit räknas: Gnaphalium supinum, Veronica alpina, Arabis 
alpina, Silene acaulis, Cerastium trigynum, C. alpinum, Alsine 
biflora, Sazifraga stellaris, S. nivalis, S. oppositifolia, Rhodiola 
rosea, Alchemilla alpina, Potentilla verna, Sibbaldia procumbens, 
Andromeda hypnoides, Phyllodoce coerulea, Oxyria digyna, Sa- 
liv lanata, SS. reticulata, S. herbacea, Juncus biglumis, J. tri- 
fidus, Luzula spicata, Carex atrata, C. rigida, C. lagopina, Poa 
alpina och Trisetum subspicatum. 


3. Hogalpin—silvina kallas hógalpina arter, hvilka mer 
regelbundet tráffas nere i barrskogsregionen. Till denna grupp 
hór endast Lycopodium Selago. 


4. Mesoalpin—subalpina arter nà ungefär samma hójd- 
gränser som Betula nana, Juniperus, Salix glauca och lanata 
(i buskform) samt träffas därjämte mer regelbundet nere i 
subalpina och subsilvina zonerna. Hit räknas: (Hieracium 
alpinum), Pedicularis lapponica, Draba hirta, Viscaria alpina, 
Sagina Linne, Epilobium anagallidifolium, Arctostaphylos al- 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 5. 9 


- 


130 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o D. 


pina, Azalea procumbens, Phegopteris alpestris och Lycopo- 
dium alpinum. 


5. Lagalpina arter. Hit föras ett halft dussin arter, 
som endast äro anträffade i lägre delarna af rishedszonen: 
Pinguicula alpina, Oxytropis lapponica, Habenaria albida, Cham- 
orchis alpina, Kobresia scirpina och Cryptogramma crispa. 


6. Lagalpin—subalpina arter. Hit raknas lagalpina ar- 
ter, som mer regelbundet träffas nere i subalpina och sub- 
silvina zonerna: Salix arbuscula, S. myrsinites, Juncus arcti- 
cus, Carex + saxatilis, C. * rotundata, C. ustulata och C. ra- 
riflora. 

De flesta botanister, som berest fjälltrakterna, torde ha 
gjort den erfarenheten, att alpina arter äro mycket nyck- 
fulla och oberäkneliga i sin förekomst nedom kalfjället. I 
somliga trakter kunna de vara relativt talrika, under det de 
på andra ställen helt saknas, trots att lämpliga växplatser 
ej äro svåra att uppleta. En närmare undersökning ger 
dock snart vid handen, att de alpina växterna äro talrikast 
vid foten af högre fjäll och i många fall endast påträffas i 
dessas omedelbara närhet. Uppträder en art i rikligare mängd 
på ett fjäll, har man långt större utsikter att påträffa den- 
samma nere i subalpina och subsilvina zonerna, än om den 
är sparsam 1 alpina zonen o. s. v. Allt visar, att en tidvis 
förekommande nyrekrytering från »stammen» uppe på kal- 
fjället vanligen är nödvändig, för att de alpina arterna skola 
kunna hålla sig kvar nere i dalgångarna under längre tid- 
rymder. Jfr HEINTZE (20). 

Det finnes emellertid äfven ståndorter nedom björk- och 
barrskogsgränserna, där alpina arter äro mer bofasta och obe- 
roende af frötransport från alpina zonen. Hit räknas i första 
band nakna, branta bergväggar med tillhörande urer äfven- 
som högre och mer vidsträckta klippstränder, helst om de 
samtidigt äro forsstränder. De alpina arterna förekomma här 
i regel i kolonivegetationer eller i låga, ofta ej fullt slutna 
växtmattor o. s. v. Genom tidvis inträffande ras eller för 
forsstränder i samband med islossningen förmå dessa väx- 
platser bibehålla sin prägel af koloni- eller koloniartade ve- 
getationer af mer beständig natur. 

Ståndorterna nedom skogsgränsen äro således af högst 
växlande växttopografisk valör. På en del af dem äro de 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 131 


alpina arterna synbarligen helt efemära, på andra förmå de 
hålla sig kvar under längre tid. Bland de ofvannämnda 
klippvegetationerna torde det måhända finnas en och annan, 
där vissa arter kunnat existera alltifrån sin första invand- 
ring till området.! Undantagsvis kan man t. o. m. uppleta 
fjäll, där enstaka alpina arter endast förekomma i subalpina 
eller subsilvina zonerna, men saknas ofvan skogsgränsen. 

Bland alpina arter, hvilka inom undersökningsområdet 
äro anträffade äfven nedom skogsgränsen, märkes först en rätt 
stor grupp, som på lägre nivåer förekommer i klippvegetationer, 
på stränder, i källdrag och på snölägen: Gnaphalium supinum, 
Antennaria alpina, Erigeron wuniflorus, Arabis alpina, Draba 
hirta, Viscaria alpina, Cerastium trigynum, C. alpinum, Alsine 
biflora, Sagina Linnei, Saxifraga stellaris, S. nivalis, S. oppo- 
sitifolia, S. cernua, Epilobium anagallidifolium, Sibbaldia, An- 
dromeda hypnoides, Oxyria, Salix herbacea, Juncus biglumis, 
Luzula spicata, Poa alpina och Trisetum subspicatum. For 
samtliga gäller, att de aro + utpräglade koloniväxter, och 
att de ej tala beskuggning. 

Nagra fa högalpina arter hai Asele lappmarks fjälltrakter 
ej observerats nedom skogsgränsen. I andra delar af Lapp- 
land ar detta däremot fallet, och uppträda de nere i fjäll- 
skogsbältet ungefär som nyss nämnda arter. Med undantag 
af Dryas och Carex rupestris äro de alla koloniväxter. Samt- 
liga aro ljusälskande arter, som ej tala beskuggning. 

Fem lagalpina arter ha endast antecknats fran vaxplat- 
ser i alpina zonen. Hit hör äfven Habenaria albida, som 
blott pa Daunatjäkko växer i björkbältet. I andra fjälltrak- 
ter kunna Pinguicula alpina och H. albida förekomma mer 
regelbundet i subalpina zonen. Mindre ofta ar samma fallet 
med Chamorchis och Kobresia, under det att Oxytropis och 
Cryptogramma nästan endast tillhöra kalfjället. Blott H. al- 
bida tål beskuggning. 

Äfven några få mer sociala arter: *Veronica alpina, 
*Rhodiola rosea, "Alchemilla alpina, (*)Potentilla verna, (Juncus 
arcticus), "Carex atrata, C. lagopina, C. rigida och *Phegopteris 
alpestris uppträda nedom kalfjället pa stränder, snölägen och 
stundom i källdrag och klippvegetationer. De arter, som 
kunna ingä i glesa videsnär, utmärkas med en asterisk. 

Flertalet utpräglade rishedsväxter: (Hieracium alpinum), 


1 Jfr ANDERSSON och BIRGER (5). 


132 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 5. 


Diapensia, Silene acaulis, Arctostaphylos alpina, Azalea, Jun- 
cus trifidus, Luzula arcuata och Lycopodium alpinum fore- 
komma endast i högt liggande, mycket glesa och vindöppna 
bjork- och tallhedar och försvinna, sa snart skogsbestanden 
forma sluta sig. Endast tva af den alpina rishedens karak- 
tersväxter, Pedicularis lapponica och Phyllodoce coerulea, äro 
mera skuggfördragande och träffas darfor afven i fullt slutna 
bjorkskogar. Nagra af de uppräknade hedväxterna aro + 
bofasta i rismyrar, rismyrkanter och pa ristufvor, men un- 
danträngas har vanligen rätt snart af Empetrum, Myrtillus 
uliginosa m. fl. 

Lycopodium Selago är en hed- och myrväxt, som i Äsele 
lappmarks barrskogsregion endast är Tunnen pä nägra 
få ställen. Hvarför den saknas eller är sällsynt i många 
trakter, är svårt att afgöra. I likhet med Potentilla verna 
får den betecknas som »pseudoalpin». Salix myrsinites, S. 
reticulata och Carex ustulata äro föga konkurrenskraftiga ar- 
ter, som hufvudsakligen växa i hängmyrar och efter smärre 
myrbäckar på kalkrik botten. Inom Jämtlands silurområden 
träffas de stundom nere i skogslandet. Äfven Salix lanata 
och arbuscula kräfva i regel kalkrikare jordmån. De fördrif- 
vas lätt af högväxtare viden, exempelvis S. phylicifolia. På 
sina lägst belägna ståndorter uppträda de vanligen i enstaka 
individ på inundatstränder eller i videsnårens yttre kanter. 

Tre alpina myrväxter: Carex + saxatilis, C. * rotundata 
och C. rariflora ersättas nedom skogsgränsen efter hand af 
närsläktade arter: C. vesicaria, C. ampullacea och C. limosa. 

De alpina arternas nedre gränser bestämmas ge- 
nom direkt och indirekt konkurrens med subalpina 
och silvina växter. De flesta alpina arter tåla ingen 
eller endast helt svag beskuggning; nágot mer än 
hälften äro koloniváxter. 


Subalpina arter. 


Subalpina arter äga sin största utbredning inom subal- 
pina och subsilvina zonerna. I Åsele lappmark finnas emel- 
lertid äfven talrika skenbart subalpina växter, d. v. s. de 
äro sparsamma — sällsynta (eller kunna t. o. m. helt sak- 
nas) i denna lappmarks barrskogsregion, men tilltaga i fre- 
kvens närmare kusten, t. ex. i Ångermanland och Medelpad. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 133 


Dessa senare arter, hvilka i stort sedt äro silvin—subalpina 
0. S. V., betecknas i detta arbete såsom »pseudosubalpina». 
De subalpina och pseudosubalpina arterna kunna delas i flera 


grupper. 


1. Subalpina arter i egentligaste mening träffas i regel 
hvarken uppe i alpina zonen eller nere i barrskogsregionen. 
Hit höra: 


Echinospermum deflexum,k.! + Juncus castaneus, a. 


Galeopsis v. bifida (?), c. 

Veronica v. borealis, a—b. 
+ Euphrasia salisburgensis, a. 
+ Primula stricta, k. 

Urtica v. glabra, c. 

Convallaria verticillata, e—d. 


Carex laxa, a. 
+ Triticum violaceum. 
+ Aspidium Lonchitis, c. 
+ Woodsia v. hyperborea, k. 
+ Asplenium * viride, k. 


pseudosubalpina: 


Crepis tectorum, k. 

+ Stachys silvatica, b—c. 
Euphrasia tenuis, c. 

+ Cerefolium silvestre, c. 
Batrachium * eradicatum, k. 
Corydalis fabacea, c. 

+ Erysimum hieraciifolium, k. 

+ Arabis hirsuta, k. 

+ » thaliana, k. 

+ Turritis glabra, k. 

Viola umbrosa, (k). 

» mirabilis, c. 
Silene rupestris, k. 
Stellaria graminea, b—c. 

+ Arenaria serpyllifolia, k. 


+ Saxifraga adscendens, k. 
+ Sedum acre, k. 
> annuum, k. 
Epilobium montanum, c. 
» collinum, k. 

+ Potentilla argentea, k. 

+ Anthyllis Vulneraria, k. 

+ Listera, ovata, c. 

+ Triglochin palustre, a. 

+ Juncus balticus, a. 
Eriophorum latifolium, a. 
Carex pallescens, b—c. 

+ »  ornithopoda, k. 

»  muricata. 
+ Onoclea Struthiopteris, c. 


2. Subalpin—silvina arter. Hit räknas subalpina arter, 
som mer regelbundet forekomma nere i barrskogsregionen: 


Erigeron elongatus, k. 
Pinguicula villosa, a. 


Epilobium davuricum, a. 
Calamagrostis chalybea, d. 


! Förkortningar: k = kolonivüxt, a = social art som ej tal beskugg- 


ning, b = svag beskuggn., e = máttl. beskuggn., d = rätt stark beskuggn. 
Ett + utmärker, att arten kräfver bättre jordmän, hvilket for manga vax- 
ter ar liktydigt med, att den endast eller hufvudsakligen förekommer pa 
kalkrik botten. 


134 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o BD. 


pseudosubalpina: 

+ Crepis paludosa, d. Daphne Mezereum, c—d. 
Ranunculus repens, b. Paris quadrifolia, c—d. 
Actwa spicata, c. Carex Buxbaumii, b. 
Barbara stricta, k. Poa hybrida, c. 

Oxalis acetosella! Melica nutans, c. 
Ribes rubrum, c. Athyrium F. femina, d. 


Fragaria vesca, c. 


3. Subalpin—lagalpina arter. Hit föras subalpina ar- 
ter, som mer regelbundet träffas i de lägre delarna af ris- 
hedszonen: 


+ Erigeron neglectus, k. + Salix hastata, a—b. 
Myosotis silvatica, c—d. + Juncus triglumis, a. 
+ Veronica saxatilis, K. + Carex capitata, a. 
Rhinanthus groenland., c. Poa ceesia, k. 
Angelica v. norvegica, b. Vahlodea atropurpurea, b. 
pseudosubalpina: 


+ Campanula rotundifolia, k. + Habenaria conopsea, b—c. 
Stellaria nemorum, c. + Carex capillaris, a. 


4. Subalpin—lagalpin—silvina arter. Hit föras subal- 
pina arter, som mer regelbundet fórekomma dels i risheds- 
zonens lägre partier dels nere i barrskogsregionen: 


Gnaphalium norvegicum, c—d. | Cerastium + alpestre, c. 


+ Mulgedium alpinum, d. Epilobium lactiflorum, c. 
Gentiana nivalis, b. » alsinifolium, b—c. 
Sceptrum Carolinum, b. » Hornemanni, b. 
Stellaria v. calycantha, c—d. Carex alpina, b. 

pseudosubalpina: 

+ Tussilago farfara, b. Habenaria viridis, c—d. 
Cirsium heterophyllum,c—d. Carex flava, b. 

Leontodon autumnalis, b. Festuca rubra, b. 
Euphrasia latifolia, c—d. + Milium effusum, e—d. 
Potentilla erecta, c—d. Hierochloa borealis, b—e. 


+ Geum rivale, c—d. 


! Oxalis tal stark beskuggning och är troligen långt mera spridd i 
skogslandet, in man för närvarande känner. Dock torde den säkerligen 
vara sällsynt i tallhedsomrädena. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 135 


5. Subalpin—mesoalpin—silvina arter nå högre uppför 
fjällsidorna än växter tillhörande närmast föregående grupp: 


Petasites frigida, b—c. Tofieldia palustris, a. 
Trollius europeus (?), c. Eriophorum Scheuchzeri, a. 

+ Aconitum septentrionale, c—d. Agrostis borealis, a—b. 
Salix glauca, c—d. Phleum alpinum, c. 

pseudosubalpina : 

+ Melandrium silvestre, c. Nardus stricta, b. 
Alchemilla vulgaris, c—d. Equisetum arvense, b. 
Rumex acetosa, d. + » * scirpoides, a. 
Luzula multiflora, b. Selaginella selaginoides, b—c. 


Carex Persoonit, b. 


6. Subalpin—högalpina arter. Hit föras subalpina ar- 
ter, som mer regelbundet öfverskrida rishedszonens Ofre 
gränslinje: 

+ Saxifraga aizoides, a. + Cystopteris montana, c. 


7. Subalpin—högalpin—silvina arter. Som artgrupp 6, 
men förekomma därjämte nere i barrskogsregionen. Hit 
raknas: 


Saussurea alpina, d. Viola biflora, d. 
+ Bartschia alpina, b—c. Astragalus alpinus, b—ce. 
+ Thalictrum alpinum, b. 
pseudosubalpina: 
Taraxacum officinale, c—d. Poa pratensis, c. 
Ranunculus acris, c—d. Anthoxanthum odoratum, d. 


Att subalpina och pseudosubalpina arter visa aftagande 
lokalfrekvens eller helt kunna saknas i Äsele lappmarks barr- 
skogsregion sammanhänger nära med följande förhållanden. 
Klipp- och urvegetationer äro af topografiska orsaker långt 
sparsammare i barrskogsregionen än uppe i subalpina och 
subsilvina zonerna. Tallhedsomräden äga ofantlig utsträck- 
ning. Löfskogsbestånd äro nära nog endast att finna på bäck- 
och älfstränder. Inundat- och klippstränder af någon betydelse 
träffas nästan endast efter större sjöar och vattendrag. Silur- 
området sträcker sig ej nedom Vojmsjön och Malgomaj 
D. BC V. 


136 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


I ett tidigare arbete har jag antydt (HEINTZE 21), att 
talrika pseudosubalpina (och subalpina) arter agt langt storre 
spridning inom barrskogsregionen före granens invandring än 
i var tid. 

De genomgäende likheter, som förefinnas mellan 
subalpina och pseudosubalpina arters forekomstsatt 
och utbredning inom barrskogsregionen, synas an- 
gifva, att de subalpina arternas nedre gränser be- 
stämmas genom direkt och indirekt konkurrens med 
silvina växtarter, hvilkas öfverlägsenhet framfor 
allt torde ligga dari, att de äro mer skuggfördra- 
gande och (eller) mindre nogräknade i afseende pa 
jordmänens beskaffenhet än motsvarande subalpina 
arter. 


Silvina arter. 


Med silvina arter har jag ursprungligen (HEINTZE 21) 
blott afsett kärlväxter, hvilka uteslutande tillhöra barrskogsom- 
rädet. I föreliggande arbete vidgas termens betydelse till att 
omfatta alla växter, hvilka äga sin största utbredning inom 
barrskogsregionen. I många fall kan det vara lämpligt att 
skilja mellan lägsilvina arter, hvilka endast uppträda i lägre 
trakter (Viburnum Opulus, Rhamnus Frangula, Nymphea 
candida m. fl), och hégsilvina arter, hvilka na upp i fjall- 
trakternas barrskogsbälte. De silvina arterna kunna delas i 
fem grupper. 

1. Silvina arter i inskränkt bemärkelse na sin höjd- 
grins redan i subsilvina zonen. Hit föras: Cirsium palustre, 
Galium boreale, G. triflorum, G. uliginosum, Myosotis caspi- 
tosa, Mentha * lapponica, Nuphar sp., Ranunculus lapponicus, 
Batrachium * suecicum, Anemone nemorosa, Subularia aqua- 
tica, Drosera rotundifolia, D. longifolia, Circea alpina, Myrio- 
phyllum spicatum, M. alterniflorum, Rosa cinnamomea, Pyrola 
uniflora, Ulmus montana, Salix pentandra, S. myrtilloides, Co- 
ralliorrhiza innata, Sagittaria (natans?), Scheuchzeria palustris, 
Juncus stygius, Potamogeton perfoliata, P. prelonga, Scirpus 
lacustris, Carex vesicaria, C. acuta, C. stellulata, C. loliacea, 
C. tenella, Phragmites communis, Agrostis stolonifera, A. vul- 
garis, A. canina, Baldingera arundinacea, Pinus v. lapponica, 
Picea Abies, Polypodium vulgare, Polystichum Filix mas, Iso- 
étes lacustre och Lycopodium complanatum. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 137 


2. Silvin—subalpina arter nå upp i björkbältet. Hit 
räknas: Valeriana v. sambucifolia, Galium palustre, Prunella 
vulgaris, Veronica officinalis, V. scutellata, Pedicularis palust- 
ris, Utricularia minor, Angelica silvestris, Ranunculus v. rep- 
lans, Viola * montana, Stellaria longifolia, Epilobium palustre, 
Hippuris vulgaris, Sorbus aucuparia, Rubus ideus, R. arcticus, 
Prunus Padus, Oxycoccus + microcarpus, Arctostaphylos uva 
ursi, Calluna vulgaris, Pyrola rotundifolia, P. secunda, Montia 
* lamprosperma, Populus tremula, Salix caprea, S. nigricans, 
Betula odorata, Alnus incana, Callitriche vernalis, Orchis macu- 
lata, Listera cordata, Majanthemum bifolium, Juncus alpinus, 
Luzula pilosa, Potamogeton natans, P. alpina, P. graminea, 
Sparganium submuticum, Eriophorum alpinum, Carex ampul- 
lacea, C. filiformis, C. limosa, C. irrigua, C. panicea, C. canes- 
cens, G. chordorrhiza, C. pauciflora, Triticum caninum, Poa 
serolina, P. nemoralis, Alopecurus * fulvus, Botrychiwm Luna- 
ria och Equisetum v. limosum. 

3. Silvin—lägalpina arter nà upp i làgre delarna af 
rishedszonen. Hit räknas: Antennaria dioica, Linnea borealis, 
Menyanthes trifoliata, Melampyrum pratense, M. silvaticum, 
Pinguicula vulgaris, Trientalis europea, Cornus suecica, Ra- 
nunculus auricomus, Caltha palustris, Cardamine pratensis, 
Viola epipsila, Epilobium angustifolium, Rubus saxatilis, R. 
Chamemorus, Comarum palustre, Spirea Ulmaria, Andromeda 
polifolia, Pyrola minor, Salix Lapponum, S. phylicifolia, Jun- 
cus filiformis, Scirpus cespitosus, Eriophorum angustifolium, 
E. vaginatum, Carex vaginata, C. aquatilis, C. v. juncella, C. 
dioica, Molinia coerulea, Calamagrostis stricta, C. phragmitoides, 
Phegopteris polypodioides, P. Dryopteris, Polystichum spinulo- 
sum, Cystopteris fragilis, Equisetum pratense, E. silvaticum, 
E. palustre, E. hiemale, Lycopodium annotinum och L. clavatum. 

4. Silvin—mesoalpina arter na högre uppför fjäll- 

sidorna än närmast föregående artgrupp. Hit föra vi: Gera- 
nium silvaticum, Betula nana, Aira cespitosa, A. flexuosa och 
Juniperus communis. 
5. Silvin—högalpina arter nå mer regelbundet upp i 
lafmosszonen. Hit räknas: Solidago Virgaurea, Parnassia pa- 
lustris, Myrtillus uliginosa, M. nigra, Vaccinium vitis idea, 
Empetrum nigrum, Polygonum viviparum och Festuca ovina. 


* * 
* 


138 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND B. w:o BD. 


Det undersökta områdets flora räknar inalles 345 spon- 
tana kärlväxter.! I det föregående ha de fördelats på föl- 
jande fem grupper: 


Farr Cre te 2) ues ilo ae j: (19,7 =), 
pseudoalpina arter . . . . 2 (0,6 %), 

subalpina arter . . ... . B2 DRAN 
pseudosubalpina arter. . . 71 (20,6 95), 
Silvina, arter.. . - . ..-. . Loe REPRE 


Pseudoalpina och pseudosubalpina element áro emeller- 
tid silvina arter med i viss màn »afbruten» vertikal utbred- 
ning. Icke mindre än 225 arter eller 65 % af hela floran äro 
således af silvint ursprung. Därtill kommer, att denna art- 
grupp bildar hufvudmassan af kärlväxtvegetationen ända upp 
mot rishedsgränsen. De subalpina och i all synnerhet de al- 
pina arterna uppträda 1 första hand i strand- och lokala 
vegetationer samt ingå på rätt få undantag när endast som 
mer underordnade element i härskande, fullt slutna samhäl- 
len: skogs-, hed- och myrvegetationer. 

De silvina arternas höjdstigning är i korthet följande: 


silvina arter (i inskränkt uds 140 (62,2 %) 


silvin—subalpina arter 


silvin lasalpına arter . . . = . 4. «+ NEUE 
silvin—mesoalpina arter . . ... ...5:-. 2. 4) 125.9092). 
silvin—hogalpina arter. . . . . . "TEE 


Jämföra vi med ledning af tabell 8 de alpina arterna 
med subalpina och silvina, finna vi, att alla tre artgrupperna 
fórhálla sig pà ungefür samma sätt till markfuktigheten. 
Bortåt 40 % af hvarje artgrupps representanter äro utpräg- 
ladt hydrofila, endast c. 10 % äro att räkna som rent xero- 
fila. De alpina arterna visa större procentmängd af xero- 
hydrofila, de subalpina och silvina artgrupperna áro dáremot 
rikare pà mesofila och meso—hydrofila element. 

En jämförelse mellan à ena sidan alpina, à andra sidan 
subalpina och silvina arter, hvilka regelbundet ingà i kalfjäl- 
lets vegetation, ger vid handen, att dessa senare visa stórre 
förkärlek för vata—medelfuktiga stándorter än de alpina ar- 
terna, hvilka återigen äga något högre procenthalt af xero- 
fila, xero—mesofila och xero—hydrofila element. 


4  Hieracia medtagas ej. 


139 


HEINTZE, VAXTTOPOGRAFISKA UNDERSOKNINGAR. 


% BS % 295 % OF % 06 % 6'6 % 6% % 4:8 
cE I 6 FI — L I I = 2 19948 vurdqu—utd [mqus 
9o 58 90 98 % V6 
| ih 7 — 3 * * 19318 wurdfg—urafıs 
YF 9T | 96-8 % ET 7o V'8 
Le eI e 6I “s+ * * 19318 BULATIS 
% 9'6 | 96. BT on Sut 
G | I — 9 *" * * 19918: €wurd[uqns 
9o PP 96 SOL | 96 Ir % S'I % 69 %6% % 9'L1 % VP % E01 
89 £ L 63 I » |e > cl a oe? |t 149318 Bundy 
I | 
*v[t]OIOX | wBytyoseur | vIIJOIOX | BTITOIPAT BITJOIpPAt BITIOSOLL 
BIg 1010: | Caii v[ozpÁu 113 [Ho1p4W B[LJosour [Ho1pAq [y BTLJOAOX 
D —oapAy | —oapÄy : —osoul —osoul : —o1ox. | =—io10x 2 


4 IP, 


140 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o B. 


Fatta vi hela kalfjällets flora som en enhet (d. v. s. samt- 
liga alpina, subalpin—alpina och silvin—alpina arter), komma 
vi till det resultat, att ej mindre än 70 % af alpina zonens 
kärlväxter uppträda på våta, våta—medelfuktiga och medel- 
fuktiga—vata ståndorter; endast 6 % äro rent xerofila. 

Det förtjänar äfven att framhållas, att de enskilda ar- 
terna förhålla sig på samma sätt till markfuktigheten, på hvil- 
ket höjdbälte de än uppträda. Är en alpin art hydrofil uppe 
på kalfjället, håller den sig äfven till våta växplatser i t. ex. 
subsilvina zonen o. s. v. En helt annan sak är, att en art 
på grund af beskuggning och konkurrens med andra växter 
helt kan uteslutas från en hel rad ståndorter med för den- 
samma lämpliga fuktighetsförhällanden. Belysande exempel 
härpå lämna: 

Potentilla verna. Naturveg.: hydro—xerofil; kulturveg.: xero- 
fil; i regel ingen beskuggning. 

Luzula multiflora. Naturveg.: vanligen hydro—mesofil; kul- 
turveg.: ofta xerofil; beskuggning: svag. 

Carex atrata. Naturveg.: vanligen hydrofil; kulturveg.: ofta 
meso—svagt xerofil; beskuggning: svag. 

C. alpina. Naturveg.: vanligen hydrofil; kulturveg.: ofta 
meso—svagt xerofil; beskuggning: svag. 

Festuca rubra. Naturveg.: hydrofil, mer sällan meso—svagt 
xerofil; kulturveg.: ofta xerofil; beskuggning: svag. 

Agrostis borealis. Naturveg.: hydrofil, mer sällan meso—xero- 
fil; kulturveg.: ofta xerofil; ingen eller endast svag be- 
skuggning. 

Phleum alpinum. Naturveg.: hydro—mesofil; kulturveg.: ofta 
xerofil; beskuggning: måttlig. 

Equisetum arvense. Naturveg.: oftast hydrofil; kulturveg.: 
ofta xerofil; beskuggning: svag. 

Poa alpina och pratensis äro i naturvegetationer hydro—xero- 
fila, på kulturpåverkade ständorter xero—hydrofila. 


De anförda växterna kunna tydligen trifvas på mark af 
mycket växlande fuktighetsgrad, men tåla endast svag eller 
på sin höjd måttlig beskuggning. Det är därför lätt att för- 
stå, att de i hög grad gynnas genom kulturen, som låter sko- 
gen lämna rum för hårdvallar, betesmarker, kulturgränsve- 
getationer o. s. v. 

De tre artgruppernas olika procenthalt af koloniväxter 
och sociala arter framgår af tabell 9. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 141 
Tabell 9. 
| sociala | svagt so- | närmast | koloni- 
anion ciala ar- koloni- växter | Summa 
| ter | växter 1 | 
alpina arter . 21 9 7 31 68 
30/9 0 OR 19:21 9021 .10:35%, NN 45.6.5 
subalpina arter . 37 Ui | 2 6 | 52 
771,2 95 13,596 | 3,8% 11,5% | 
silvina arter . . . . .| 182 11 7 | 25 225 
Sau EDS A ST SA 


Öfver hälften af de alpina arterna äro således + utpräg- 
lade koloniväxter. Subalpina arter förhålla sig i detta hän- 
seende på ungefär samma sätt som den silvina florans repre- 
sentanter. 


Tabell 10. 
Be 8er [mätte [rts 
: _| helt svag | __ .| måttlig rätt stark RE 
| E En | beskugg- | A pe | beskugg- | beskugg- pr 
88"- | ning Bgn- | ning ning SEU 
Alpina arter . 55 6 5 2 = — 
80,9 % | 8,8 96 7,4 % 2,9 % 
subalpinaarter| — 19 | 4 7 (we do | 9 | — 
36,5. 95: |" 7,2160) 18190969 | 195/9511 W172 % 
| | 
silvina arter .| 85 8 ass. ieee 18.41 
| i | | 
| 378 % | 36% | 129% | 191 96 | 187 96 | 8% 


Af tabell 10 finna vi, att icke mindre än 90 % af de al- 
pina arterna tala ingen eller endast helt svag beskuggning. 
Subalpina arter sluta sig nära till de silvina, hvilka senare 
dock aga element, som uthärda stark beskuggning. Da rena 
barrskogar ha en mycket inskränkt utbredning inom under- 
sökningsomrädet, har vissa arters förekomst i dem mast be- 
traktas vara af tillfällig natur, trots att de nere i skogslan- 
det kunna vara + typiska barrskogsväxter. Siffran för sil- 
vina arter, som tala högsta beskuggningsgraden, ar följakt- 
ligen for lag. 


142 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:05. 


Tillägg. 


I. Benämningarna blockstränder, block- och skifferur 
användas i följande betydelse: blockstränder = steniga och 
blockrika stränder; blockur = stenig och blockrik ur med 
eller utan mellanliggande grus; skifferur = ur af skiffergrus. 

II. I ett helt nyligen utkommet arbete: »Bot. Un- 
tersuchungen im nördlichsten Schweden» har THORE FRIES 
sökt utreda regionsförhållandena i norra delen af Torne lapp- 
mark. Den på kartbladen Soppero och Torneträsk uppdragna 
barrskogsgränsen tyder FRIES som en tallgräns. »Auf einem 
einzigen Platz, und zwar unterhalb Vittangivaara und Luo- 
vinjunjanen, bildet doch die Fichte auf einer sehr kurzen 
Strecke die Grenze des Nadelwaldes».! 

Såsom jag redan tidigare framhållit (HErwTzE 20 p. 8), 
når emellertid granen äfven efter Lainio àlf fram till barr- 
skogsgrünsen. Frän ett besók i dessa trakter sommaren 1907 
äger jag följande, ännu ej publicerade anteckningar. När- 
mast älfven bildas barrskogsgränsen af gran och tall i före- 
ning, väster härom endast af det förra trädslaget. Från syd- 
sluttningarna af Nummavaara, Lammavaara, Selkävaara o. s. v. 
sträcka sig nämligen vidsträckta, starkt björkblandade gran- 
skogar söderut öfver Kuusivaaranvuoma, Yli och Ala Kuusi- 
vaara, Vuoksuvaara, Huornainen, Kuusimaa o. s. v. Sär- 
skildt längst j norr, mot barrskogsgränsen, är tallen sparsam 
och kan nästan helt saknas öfver stora omräden. Äfven pä 
myrarna finnes nästan endast gran. Mellan Öf. Soppero och 
Tulusjärvi träffas vidsträckta, + försumpade granskogar. 
Kring Lannavaara uppgifves gran och tall vara ungefär lika 
talrika; »på hårdmarken är tallen den öfvervägande och på 
vatare mark granen» (AUG. LUNDBERG i bref). Från trak- 
terna mellan Tulusjärvi och Karesuando känner jag af egen 
erfarenhet endast ett granbestånd: en grupp om ett tjugo- 
tal välväxta granar af vanlig lappmarkstyp (intill 10—12 m 
X 1,5 dm) på östra stranden af Ruoksujärvi och nedanför 
Aiakkavaara. Ungefär 1'/^ mil nordost om Of. Soppero — så- 
ledes midt inne i tallhedsområdet — ligger emellertid enligt 
generalstabskartan ett Kuusivaara (= Granberget). Och 
längre österut finnas spridda små granbeständ på fuktiga 


! Jfr HOLMERZ och ÖRTENBLAD (28). 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 143 


sluttningar, enligt hvad länsman J. Waara haft vänligheten 
meddela mig vid ett sammanträffande i Karesuando. Kring 
Lainio älf är granen längst mot norr och i öppnare lägen 
vanligen endast 3—6 m X ungefär 1 dm; på Huornainens 
östra sluttning har jag mätt granar af dimens. 15—16 m x 
4 dm. 

WAHLENBERGS regio subsilvatica i norra delen af Torne 
lappmark visar sig således i verkligheten utgöras af omväx- 
lande tall- och granområden. Mellan Muonio älf och trak- 
terna närmast intill Lainio älf härskar tallen nästan oin- 
skränkt för att väster om sistnämnda vattendrag ersättas af 
granen. Hur långt västerut detta granområde sträcker sig, 
och om detsamma bort mot Sekkujoki och Vittangiälfven 
möjligen aflöses af tall- eller barrblandskogar, känner jag ej. 
Väster om Vittangiälfven ha vi emellertid ett nytt gran- 
bälte,! och väster om detta fortsätta tallhedar fram till Torne 
träsk. Granen har alltså äfven i norra delen af Torne lapp- 
mark tagit all för sig lämplig mark i besittning ända upp till 
barrskogsgränsen. — L. L. La&stapivs’ (34), ZETTERSTEDTS 
(60) och HEINTZES (20 p. 8) åsikter om orsaken till »den skif- 
tesvisa omväxlingen mellan gran- och tallskog» i fjälltrak- 
terna synas vara obekanta för FRIES. 

Beträffande höjdbältena ofvan skogsgränsen skrifver 
samme författare (1. c. p. 46): »Oberhalb der Baumgrenze 
fängt die Regio alpina an. Laut WAHLENBERG zerfällt diese 
Region in die Regio alpina inferior und superior, welche 
durch Vorhanden- oder Nichtvorhandensein von Weiden- 
büschen gekennzeichnet werden.» En blick pä tabellen p. 
LV i Flora lapponica ädagalägger misstagen i dessa FRIES” 
påståenden. »Videregionen» uppställdes först år 1851 och af 
NORMAN (44). 

I samband med ofvanstående vill jag nämna, att frågan 
om tjälförhållandena i Torne lappmark och om tallens in- 
vandring till vissa nordnorska dalgångar redan äro behand- 
lade i min Skibottens-uppsats, något som ej tyckes ha obser- 
verats af Fries. Jfr HEINTZE (1908) p. 12 och p. 44—47 
med FRIES (1913) p. 18—19 och p. 341—342. 

III. Under innevarande sommar (1913) har jag återigen 
berest Åsele lappmarks fjälltrakter för botaniska studier, 
hvarunder åtskilliga mindre spridda arter antecknats på nya 


* Eller ett bälte där granskogar åtminstone äga större utbredning. 


144 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o B. 


lokaler, exempelvis: Anemone nemorosa, Arabis hirsuta, Aspi- 
dium Lonchitis, Coralliorrhiza, Corydalis fabacea, Potentilla ar- 
gentea, Veronica officinalis och saxatilis. Ranunculus aconiti- 
folius anträffades som ny för omrädet (och för Lappland). 

Längre österut, i samma lappmarks silvina region, be- 
sökte jag sydbranter pa Bocklakullen, Arksjöberget och Mäns- 
berget och gjorde därunder en del ytterst intressanta fynd, 
exempelvis: Arabis hirsuta, Arenaria serpyllifolia v. viscida, 
+ Asplenium septentrionale, * Astragalus glycyphyllus, Carex 
digitata, Convallaria majalis, *C. Polygonatum, Echinospermum, 
Galeopsis v. bifida, "Lonicera Xylosteum, Pteris aquilina, Saxi- 
fraga adscendens, * Scrophularia nodosa, Sedum annuum, Si- 
lene rupestris, Stachys silvatica, Turritis glabra och Viola mi- 
rabilis. 

Fem af de uppräknade arterna (*) äro nya för Lapp- 
lands flora. 

Äfven för denna färd erhöll jag understód af Kungl. Ve- 
tenskapsakademien. 


Su 


-1 


14. 


mi 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÓKNINGAR. 145 


E @lsitteratur. 


ALMQUIST, S.: Anmärkningar med anledning af H. LINDBERGS 
Växtsynonymiska meddelanden. Sv. bot. tidskr. 1908. 

b. Aminorr, F.: Reliktförekomster af alm i Vilhelmina sn. Skogs- 

värdsfören. tidskr. 1905. 

—— Skogsbiologiska studier inom Vilhelmina sockens fjälltrak- 
ter. Skogsvärdsfören. tidskr. 1907. 

ANDERSSON, GUNNAR: Svenska växtvärldens historia. 2:dra uppl. 
Stockholm 1896. 

—— Förslaget till skyddskogar inom Jämtlands län. Skogs- 
värdsfören. tidskr. 1905. 

ANDERSSON, GUNNAR och BIRGER, SELIM: Den norrländska flo- 
rans geografiska fördelning och invandringshistoria. Uppsala 
1912. 

b. ANDERSSON, GUNNAR och HESSELMAN, H.: Vegetation och flora i 

Hamra kronopark. Skogsvärdsfören. tidskr. 1907. 

Backman, C. J. och Horn, V. F.: Elementarflora öfver Väster- 
bottens och Lapplands fanerogamer och bräkenartade växter. 
Uppsala 1878. 

BERGSTRÖM, Erik: En anteckning om fjällväxter i Torne lapp- 
marks barrskogsregion. Sv. bot. tidskr. 1910. 

BIRGER, SELIM: Om Härjedalens vegetation. K. Vet. Akad. Ark. 
f. Bot. 1908. 

—— Växtlokaler från Norrland och Dalarna. Sv. bot. tidskr. 
1909. 

Kebnekaisetraktens flora. Sv. bot. tidskr. 1912. 

Broppesson, Epw.: Om de skandinaviska formerna af Scirpus 
cespitosus. Bot. Not. 1912. 

CLEVE, Astrip: Zum Pflanzenleben in nordschwedischen Hochge- 
birgen. Bih. till K. Vet. Akad. Handl. 1901. 

—— Till frågan om jordmanens betydelse för fjällväxterna. 
Sv. bot. tidskr. 1911. 

Daut, Ove: Botaniske undersokelser i Helgeland I. Kristiania 
1912. 

EKMAN, Sven: Die Wirbeltiere der arktischen und subarktischen 
Hochgebirgszone im nördlichsten Schweden.  Naturw. Un- 
ters. des Sarekgebirges in Schwedisch-Lappland. Stockholm 
1907. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 5. 10 


146 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 5. 


16. Fries, Evias: Ofversikt af den skandinaviska jordens växtlighet. 
Bot. utflykter. Stockholm 1864. 

17. Fristept, R. F.: Anteckningar öfver en resa i Torneå Lappmark 
ar 1852. Bih. till K. V. Akad. ärsberättelse för ar 1850. 
Stockholm 1854. 

18.  Froépiy, Jons: Om fjällväxter nedanför skogsgränsen i Skandina- 
vien. K. Vet. Akad. Ark. f. Bot. 1911. 

19.  GrEViLLIUS, A. Y.: Studier öfver vegetationen i vissa delar af 
Jämtlands och Västernorrlands län. Sver. geol. unders. 
1893. 

20. HeISTZE, Auc.: Växtgeografiska anteckningar fran ett par färder 
genom Skibottendalen i Tromsö amt. K. Vet. Akad. Ark. f. 


Bot. 1908. 

21. —— Om Mulgedium sibiricum och dess utbredning inom finsk- 
skandinaviska floraområdet. Bot. Not. 1909. 

29, —— Om Ranunculus lapponicus och andra af granens följväxter 
i Skandinavien. Bot. Not. 1909. 

23. ——Växtgeografiska undersökningar i Råne socken af Norrbot- 
tens län. K. Vet. Akad. Ark. f. Bot. 1909. 

24. —— Om epizoisk fróspridning. Fauna och flora 1912. 

24 b. —— Växttopografiska undersökningar i Åsele lappmarks fjäll- 


trakter. L.K. Vet. Akad, Ark: £ Bot. 1913: 

25.  Hesserman, Henrik: Zur Kenntnis des Pflanzenlebens schwedi- 
scher Laubwiesen. Beih. zum Bot. Centralblatt. 1904. 

26. Hotmecren, Anp.: Bidrag til kännedomen om norra Jämtlands 
fjällskogar. Skogsvärdsfören. tidskr. 1908. 

27. —— Bidrag till kännedom om almens nordliga reliktförekoms- 
ter. Skogsvårdsfören. tidskr. 1909. 

28. Hormerz, C. G. och ÖRTENBLAD, Th.: Om Norrbottens skogar. 
Bih. till domänstyrelsens berättelse rörande skogsväsendet år 
1885. Stockholm 1886. 

29. Häcerström, K. P.: Bidrag till Torne lappmarks och Ofotens 
flora. Bot. Not. 1882. 

30. HöcGBom, A. G.: Norrland. Uppsala 1906. 

31.  Kıkıman, A. Osw.: Pflanzenbiologische Studien aus Russisch Lapp- 
land. Acta Soc. pro fauna et flora fennica. 1890. 

32. | LacERBERG, Torsten: Några anmärkningsvärda växtformer fran 
Torne lappmark. Sv. bot. tidskr. 1909. 

33.  Lastanıus, C. P.: Bidrag till kännedomen om växtligheten i 
Torne lappmark. Akad. afh. Uppsala 1860. 

34.  Lasrapius, L. L.: Om möjligheten och fördelen af allmänna upp- 
odlingar i Lappmarken. Stockholm 1824. 

35. —— Beskrifning öfver några sällsyntare växter från norra de- 
larna af Sverige. K. Vet. Akad. Handl. 1824. 

36. | LuwpsrROM, A, N.: Sveriges skogar och skogsbruk. Sveriges 
rike II. Stockholm 1902. 

37. .MELANDER, C.: I Åsele lappmark sommaren 1880. Bot. Not. 
1881. 


38. 


39. 


HEINTZE, VÄXTTOPOGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR. 147 


MELANDER, C.: Bidrag till Västerbottens och Lapplands flora. 
Bot. Not. 1883. 

Mor, N. G.: Om alp-, skogs-, kärr- och vattenväxters odling i 
Kristiania botaniska trädgärd. Sv. trädgärdsfören. tidskr. 
1881—82. 

Murseck, Sv.: Die nordeuropäischen Formen der Gattung Ru- 
mex. Bot. Not. 1899. 

Nitsson, Arp. Om bokens utbredning och förekomstsätt i Sve- 
rige. Tidskr. f. skogshushälln. 1902. 


. —— Om sträfvan efter enhet i den växtgeografiska nomenkla- 


turen. Bot. Not. 1901. 

NILSSON, BIRGER (Kasanus): Die Flechtenvegetation des Sarekge- 
birges. Naturw. Unters. des Sarekgebirges in Schwedisch- 
Lappland. Stockholm 1907. 

Ninsson, S.: Skandinavisk fauna. Däggdjuren och fåglarna. Lund 
1847 och 1858. 

Norman, J. M.: Beretning om en i Gudbrandsdalen fortagen bo- 
tanisk Reise. Nyt. Mag. f. Naturvid. 1851. 

Norges arktiske flora, I—II. Kristiania 1894—1901. 

NoRRLIN, P. J.: Berättelse i anledning af en till Torneå Lapp- 
mark verkställd naturhistorisk resa. Not. ur sällsk:s pro fauna 
et flora fennica 1871— 74. 

Otsson, P.: Om de jämtländska fjällväxternas utbredning inom 
Sverige. Ärsredog. för allm. lärov. i Östersund 1890. 

SERNANDER, R.: Fjällväxter i barrskogsregionen. Bih. till K. 
Vet. Akad. Handl. 1899. 


. —— Om tundraformationer i svenska fjälltrakter. Öfvers. af 


K. Vet. Akad. Handl. 1898. 


49. —— Sveriges växtvärld i forntid och nutid. Sveriges rike. 
1900. 

50. —— Pinguicula alpina och villosa i Härjedalen. Sv. bot. tid- 
skr. 1910. 

51. Simons, H. G.: Några bidrag till Lule lappmarks flora. Bot. 
Not. 1907. 

51 b. —— Floran och vegetationen i Kiruna. Uppsala 1910. 

52 SJÖGREN, Orro: Geografiska och glacialgeologiska studier vid 
Torneträsk. Sver. geol. unders. årsbok 1909. 

53. | SvENoNIUS, F.: Berättelse om en resa i svenska Lappland. Ymer 
1887.” 

54. SYLVÉN, Nirs: Studier öfver vegetationen i Torne lappmarks björk- 
region. K. Vet. Akad. Ark. f. Bot. 1904. 

55. Tour, Ros: Redogörelse för undersökn. i Norrland 1892. Sv. 
mosskulturfören. tidskr. 1893. 

56. _WAHLENBERG, G.: Berättelse om mätningar och observationer för 
att bestämma lapska fjällens höjd och temperatur. Stockholm 
1808. 

57. —— Flora lapponica. Berlin 1812. 

58. —— Flora suecica. 2:dra uppl. Uppsala 1831. 


148 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o B. 


59. | VESTERGREN, TycHo: Om den olikformiga snöbetäckningens infly- 
tande pà vegetationen i Sarjekfjällen. Bot. Not. 1902. 

60. ZETTERSTEDT, J. W.: Resa genom Umeå lappmarker i Väster- 
bottens làn. Örebro 1833. 

61.  OnmrENBLAD, TH.: Om skogarna och skogshushällningen i Norrland 
och Dalarna. Bih. til domänstyrelsens berättelse rörande 
skogsväsendet för är 1893. Stockholm 1894. 


Innehällsförteckning. 


A. Inledning. 

B. Zoner och regioner i svenska Lappmarken. 

C. Kärlväxternas förekomstsätt, individfrekvens, förhällande till kultu- 
ren m. m. 

D. Kärlväxternas vertikala utbredning. 

E. Litteratur. 


Rättelser. 


Nederst på p. 15 är uteglómdt: ? Utförligare meddelanden om mina 
undersökningar öfver rötternas djupgäende hos björk och barrträd i relation 
till tjälförhällandena komma att lämnas pä annat ställe. 

På p. 22 rad 9 uppifrån inskjutes efter dessutom: i mosslafrika ris- 


hedar. 
Pä p. 53 rad 18 uppifrän stär hydro-mesofil, läs hydro-xerofil. 


På p. 61 rad 5 nedifrån står S. caprea, läs S. caprea. 


Tryckt den 2 september 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 6. 


Spridda anteckningar om trichomer. 
Af 
P. G. E. THEORIN. 


Med 1 tafla. 


Meddelad den 14 maj 1913 af V. B. Wirrrock och G. LAGERHEIM. 


Vid mina mängäriga trichomstudier intill senaste tid har 
jag fort noggranna anteckningar öfver mina iakttagelser. De 
flesta af dessa aro upptagna i nagra mina foregaende upp- 
satser. Dock finns det i mina förda anteckningar ätskilligt, 
som ej förut publicerats, men som ändå torde vara sa pass 
mycket beaktansvärdt, att det borde blifva kändt af en eller 
annan. Det jag nu syftar på utgöres dels af utvidgningar 
och förklaringar, som ha afseende pa förut beskrifna tricho- 
mer, dels af redogörelser för trichomer, om hvilka jag förut 
ingenting har publicerat. Därför har jag gjort utdrag ur 
anteckningarna af sådant, som rör det nämnda, och skall 
försöka att få detta genomläst af någon eller att ännu hellre 
få det tryckt. Af flere skäl har jag kallat, hvad jag nu 
sammanskrifvit, för spridda anteckningar. En sådan rubrik 
på mitt arbete är passande, dels därför att trichomerna, om 
hvilka det nedan skall talas eller som där skola beskrifvas, 
ofta äro olikartade och komma att ses från flere olika syn- 
punkter, dels emedan dessa trichomer tillhöra arter från flere 
olika växtgrupper. 

Växterna, hvilkas trichomer nedan komma att omtalas, 
uppräknas i ungefär samma ordningsföljd som i Neumans 
Flora. 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 6. 1 


9 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


Composit:e. 


Bidens tripartitus L. Trichomerna hos denna växt ha ej 
någon likhet med de hår, som förekomma hos Anthemides 
utan likna snarare håren hos Asteracez. Bidens-trichomerna, 
som i hufvudsak äro koniska, bestå af en rad likartade cel- 
ler, af hvilka den öfversta är tillspetsad men ändå kort liksom 
alla de nedanför denna varande cellerna äro det. Alla hår- 
celler äro tunnväggiga och ha synligt innehåll. Hären äro 
spridda och utstående på bladets undre sida, men på stam- 
men, där de äro ännu färre och sitta på en liten dyna, äro 
håren tilltryckta, hvilket åstadkommes därmed att deras 3:e 
cell, nedifrån räknadt, är starkt böjd, så att hårets öfre och 
största del intager ett med växtytan parallellt läge. 

Zinnia adscendens SvN. Denna arts hår likna håren hos 
Bellis och Erigeron (se Om »Trichomer»!, Ark. för Bot. Bd 9, 
N:o 3, 1909, sid. 35) samt mer eller mindre håren hos Heli- 
anthus (se Om trichomerna hos några gräs och halfgräs, 
Falun 1902, sid. 14). Zinnia-håren bestå nämligen af flere 
celler i rad, af hvilka de nedre äro korta, medan de 
öfversta äro många gånger längre.  Hárcellvággen är 
ingenstädes synnerligt tjock, och den öfversta cellens rum 
sträcker sig ända upp mot dess spets. I alla hårceller finns 
innehåll. På den yngre stammen stå håren så tätt, att denne 
synes vara helt hvit. Af dessa hår äro ett mindre antal 
koniska, robusta, långa och vid basen breda samt vanligen 
uppåtböjda. Dessa långa hår göra den äldre stammen täm- 
ligen styfhårig, som kan inträffa, oaktadt hårväggen ej är 
tjock, därigenom att densamma måtte vara impregnerad med 
ett mineralämne, så att håret lätt afbrytes. Bladets långa, 
glesa och nästan borstiga har vetta rakt utåt. Omhandlade 
långa hår likna mer Helianthus-hären, än flertalet af den 
unga stammens hår, som äro kortare och mera jämnbreda, 
göra det, i det att deras basdel är ända till 4 gånger smalare 
än de långas. De smala, kortare håren är det, som göra 
den unga stammen helt hvit och tyckas ha en inhöljande 
uppgift. 

Sonchus arvensis L. var. uliginosus M. B. De 3 nedersta 
bladen voro färdigt utbredda, och de därofvanom sittande 


! Ord inom citationstecken begagnas ofta i stället för hela titeln: 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 3 


voro i kanterna inrullade, hvilket i hög grad gällde det 5:e, 
nedifrån räknadt. Samma 5:te blad var alldeles inhöljdt af 
en snöhvit, lucker beklädnad. Hären i denna hade en af 
några korta och smala celler i en rad bildad fot, ofvanom 
hvilken flere större, vanligen rundade, alltid med liten fäst- 
yta hvarandra berörande och i en rad ställda celler följde 
på hvarandra (fig. 1). Dessa celler äro tunnväggiga samt 
hysa ett vattenklart och något litet fingrynigt innehåll, 
hvilket allt visar, att ifrågavarande hår öfverensstämma med 
det, som utmärker vattenfyllda hår (Jfr >» Nya bidrag» till 
kännedomen om växttrichomerna, Ark. f. Bot., Bd 2, N:o 5, 
1904, sid. 12). Afsedda hårs natur af vattenfyllda ger sig 
ytterligare till känna, däri att desamma redan på det 4:de 
bladet, nedifrån räknadt, voro till hälften vissnade, och där- 
med att alla spår af desamma försvunnit från de färdiga 
och utbredda bladen. S. uliginosi ofvan beskrifna hår erinra 
rätt mycket om håren hos S. squarrosus (se »lakttagelser» 
rörande öfverhudens bihang hos växterna, Uppsala, 1866, 
Tafl. I, f. 10—12). 

Leontodon incanus SCHRNK. Synnerligt långa, samman- 
satta hår förekomma ofta hos denna art. De ha att uppvisa 
öfverensstämmelse med de betydligt kortare, sammansatta 
håren hos L. hispidus (se om Växternas »här och yttre 
glandler», Calmar 1867, fig. 36). Liksom hos den senare de 
celler, som utgöra det sammansatta hårets topp, i sin öfre 
del ett långt stycke stå i sär och vetta åt hvar sitt håll, så 
äro ock hos L. incanus de sammansatta harens toppceller 
ett än längre stycke upptill fria från hvarandra och utåt- 
riktade. Men dessa toppcellernas utspärrade ändar äro 4 
hos incanus och blott 2 eller 3 hos hispidus. Dessutom är 
det att bemärka, att L. incani toppceller bestå öfvervägande 
af cellvägg och ha endast vid basen ett litet rum. Rörande 
öfriga det sammansatta hårets celler hos denna art äro de, 
som befinna sig vid hårets yta, i sin öfre ände, liksom hos 
de Svenska Hieraciernas sammansatta hår, utdragna till en 
fristående spets, som skjuter utanför hårytan, och innanför 
hvilken närmast högre belägna ytcell har sin bas. 


Reagensers inverkan på vattenfyllda, höljande hår. 


Senecio vulgaris L. De snart vissnande hår, som bilda 
en lucker, snöhvit beklädnad på unga växtdelar, bestå af en 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 6. 


kort pisksnärt och en jämförelsevis lång fot med flere tunn- 
vaggiga, utbuktade celler i en rad. Dessa hår räknas i »Nya 
bidrag», sid. 12, till de vattenfyllda höljande. Om sagda 
hår heter det i »Anmärkningar» till några växtarters tricho- 
mer, Ark. f. Bot., Bd 7, N:r 9, 1908, sid. 14, Not., att om 
hären ett dygn fä ligga i en blandning af glycerin och etyl- 
alkohol, deras förut utspända celler bli hopdragna eller 
skrumpna. Låter man klorzinkjod inverka på dessa hår, 
hopdragas ock till en början fotens cellväggar betydligt för 
att sedan, i den mån reagenset tillägnar sig vatten från 
preparatet och luften, åter utspännas till den utsträckning, 
att cellerna återfå sin ursprungligen ägande volym. Sam- 
tidigt kunde man ock bemärka i dessa fotceller, som före 
beröringen med klorzinkjod syntes vara inuti fullt vatten- 
klara, en mindre mängd af ett plasma-innehåll, hvilket fin- 
grynigt och föga sammanhängande aflägsnades från deras 
cellväggar. I förstone antaga hårfotens cellväggar, då de 
träffas af klorzinkjod, en öfvergående, gulaktig färg, som 
mycket snart ersättes med en blåviolett. Denna färg erhåller 
ock den spindeltrådslika pisksnärten efter någon tid. 

Taraxacum officinale (WEB.). En likadan höljande, lucker 
och snart försvinnande beklädnad finns ock på späda växt- 
delar, e. g. blomkorgar och öfre delen af stängeln, hos denna 
växt. Beklädnadens hår bestå af en rad likvärdiga, tunn- 
väggiga och på midten utbuktade celler (se »här och yttre 
glandler», fig. 30). I »Nya bidrag», sid. 12, föras äfven dessa 
har till de vattenfyllda höljande. Sedan sagda har ett dygn 
legat i en blandning af glycerin och etylalkohol, hade deras 
förut utbuktade celler hopdragits och blifvit betydligt sma- 
lare. När klorzinkjod fått verka på hårcellerna, som förut 
inuti hela sin volym syntes vara vattenklara, visade sig 
plasma-innehåll förekomma i dem. Det inträffade nämligen 
då, att en tunn plasma-beläggning på cellväggens inre sida 
mer och mer aflägsnades därifrån och sammandrog sig mot 
cellens midt, hvilken beläggning alldeles icke var tjockare 
än den tunna cellväggen. Strax sedan klorzinkjod kommit 
i beröring med hårens cellväggar, blifva dessa färgade blå- 
violetta utan att förut ha bekommit en skymt af en gul- 
aktig färg. 

Sonchus asper (L). Vid basen af denna växts späda 
blomkorgar finnes ock en lucker, snart försvinnande bekläd- 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 5 


nad af vattenfyllda hår (se »Tillägg» till kännedomen om 
växttrichomerna, Ark. f. Bot., Bd 4, N:r 18, 1905, sid. 3 och 
4). Dessa härs väggar blifva vid inverkan af klorzinkjod 
ganska snart blävioletta, om än till en början en gulaktig, 
snart försvinnande färg stundom ger sig tillkänna hos dem. 

Det är lämpligt att nu yttra några ord om betydelsen 
af de mikrokemiska reaktioner, som beskrifvits försiggå med 
de vattenfyllda, höljande håren hos ofvannämnda 3 växtarter. 
Liknande reaktioner komma att nedan på sina behöriga 
ställen att omtalas med sådana hår hos Pedicularis palustris, 
Solanum tuberosum, Viscaria viscosa och Lilium bulbiferum. 

Det är i synnerhet 3 omständigheter, som belysas af 
nämnde reaktioner. För det första förstå vi, att det just 
måtte vara vatten, som utspänner de tunna cellväggarne hos 
ifrågavarande hår, hvilka jag sedan lång tid tillbaka med 
rätta kallat vattenfyllda. Ty när klorzinkjod gör cellväggarna 
slappa och hela cellerna skrumpna, kan det ämne, som af 
reagenset borttages ur cellrummen, ej vara något annat än 
vatten, i synnerhet som den vattengiriga blandningen af 
glycerin och etylalkohol åstadkommer detsamma och det än- . 
då i högre grad. Vidare visa dessa reaktioner, att de vatten- 
fyllda håren äro lefvande, då de äga på cellväggens inre sida 
en plasmabeläggning, som af klorzinkjod aflägsnas därifrån 
och sammanföres mot midten af cellrummet. För det 3:e 
lära oss reaktionerna, att dessa hårs tunna cellväggar, som 
antingen omedelbart af klorzinkjod bli blåvioletta eller efter 
en hastigt öfvergående gulfärgning få blåviolett färg, bestå 
af ren cellulosa eller af i det närmaste ren cellulosa, hvilken 
tunna cellvägg tydligen måste tillåta den i håren inneslutna 
vattenmängden genomtränga sig och utdunsta. Att ett 
sådant vattnets utträngande i verkligheten försiggår, synes 
däraf att håren mot slutet af sin tillvaro få raka och därpå 
skrumpna väggar, och att de när som helst bringas i detta 
tillstånd af vattengiriga reagenser. 


Fruktpenseln hos några Compositéer. 


1:mo. Då håren tillhöra en hårpensel, äro dessa för- 
vånande lika de sammansatta håren på Svenska Hieraciers 
olika delar eller bestå af flere rader, nedåt flere och uppåt 
färre, långsträckta celler, hvilka, om de utgöra hårens yta, 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


i sin öfre ände äro utdragna till fria, utstående, vanligen 
kortare spetsar (se »Iakttagelser», Pl. II, fig. 25 och A. Weiss, 
die »Pflanzenhaare», Berlin, 1867, Taf. XXV, fig. 159 och 
160). Nedan lemnas uppgift på mått hos några härpenselhär. 


4 Ä : 4 bredd vid pà nära ei one 
Härpenselhärens i mm. längd basen midt tonp celländars 
längd 
hos Hieracium pilosella L. 5 0,02 0,02 0,02 0,02 
» Taraxacum officinale 
(WEB.) 5—6 0,03 0,02 0,017 0,02 
» Senecio vulgaris L. kring 6 0,018 0,013 0,01 0,01 
Sonchus asper (L) somligas till 7 0,024—0,04 0,02 0,01 0,012! 
mánga andras — 0,01 001 001 kortare 
» Solidago virgaurea L. 4 0,03-0,04 0,025-0,04 0,025 0,02—0,025 
» Tussilago farfara L. til 13 0,04-0,05 0,035-0,04 0,02 0,01-0,015 
» Arnica montana L. 9 0,05 0,045-0,05 0,04 0,04-0,08* 


Vanligen äro härpendelns har 4—7 mm. långa och spens- 
liga med korta, kring 0,0» mm. långa, fria öfre celländar. 
Hos Tussilago äro de dubbelt längre, så att deras mindre 
spenslighet i nedre delen ej hindrar, att de föras bort af 
vinden. Däremot äro de 9 mm. långa penselhåren hos Ar- 
nica alltigenom gröfre. De vid skakning på blomkorgen 
lossnande, mogna frukterna falla omedelbart till jorden, och 
vinden har mindre utsikt att kunna bortföra dem ett stycke. 
Men dessa hårs ovanligt långa, öfre fria celländar göra, att 
de fastna vid föremål, som snudda vid dem, så att den 
genom vindens hjälp dåliga fruktspridningen kompenseras 
genom möjligheten, af att frukterna kunna fästa sig på för- 
bipasserande djur och af dem bortföras från stället, där de 
mognat. 

2:do. Fjäderpenselns hår kunde ju tyckas ej ha något 
gemensamt med Hieraciernas sammansatta hår, men vid 
närmare efterseende befinnas äfven hos fjäderpenselns hår 
åtskilliga anknytningspunkter existera med nämnda samman- 
satta hår, såsom det af det följande framgår. Hos Leontodon 
hispidus L. äro penselhåren nedtill breda och därvarande yt- 
celler äro i toppen utdragna tiil fristående, 0,02 mm. långa 
spetsar (fig. 3), som alldeles likna motsvarande på hårpen- 
selns hår. Ett stycke från basen bli Leontodon-håren smalare 
och trinda. Då finnas på deras ytcellers öfre ändar ett 


! nedätböjda. 


? Jfr i »Trichomer», sid. 4, tabellen på matt hos Hieraciers samman- 
satta hår. 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 7 


mindre antal sádana fristäende spetsar men ett stórre antal 
härlika förgreningar (fig. 2), som ocksä de ingenting annat 
äro än mer utdragna, 0,5>—0,7 mm. långa och 0,007 mm. 
breda, fristående öfre ändar till hárens ytceller. Enda ana- 
tomiska olikheten mellan à ena sidan de härlika fórgrenin- 
garna hos Leontodons fjäderpenselhär och à den andra 
samma växts fria, korta spetsar hos samma här samt de 
fristående spetsarna på förut omtalade växters härpenselhär 
är den, att de förra äro omkring 30 gånger längre än de senare, 
samt att de förra äro i toppen aftrubbade men de senare 
tillspetsade. Fjäderpenselns hår hos Hypocheris maculata L. 
äro lika ofvanbeskrifna fjäderpenselhår hos Leontodon eller 
ha ytceller, som öfverst äro utdragna än till 0,02 mm. långa 
spetsar och än till 0,3—0,5 mm. långa samt 0,009 mm. breda 
hårlika förgreningar, af hvilka båda sorter utväxter ibland 
de förra och ibland de senare på olika ställen af hårytan 
förekomma 1 större mängd. 

Hos Scorzonera humilis L. äro fjäderpenselhären försedda 
med 1,5—2 mm. långa och 0,007 mm. breda. härlika förgre- 
ningar, som äfven de äro mycket längt utdragna, fria 
öfre ändar till härens ytceller, ehuru den del af förgrenin- 
gen, som är sammanväxt med inre härceller, stundom kan 
vara rätt kort. På gröfre penselhär funnos små, 0,08 mm. 
långa, småtagglika utväxter med utdragen basdel i hårets 
längdriktning. De äro förvandlade hårytceller, som förstorats 
mindre långs håret och mer utåt. 'Tragopogons fjäderpensel- 
hår ha lika långa men smalare, hårlika förgreningar (se »Tri- 
chomer», Pl. II, fig. 14), och inblandade med dem funnos 
några svaga, småtagglika utväxter. Dessa småtaggar ha 
isynnerhet hos Tragopogon en i hårets längdriktning mycket 
utdragen basdel, från hvars öfre del själfva den smala och 
tunnväggiga småtaggen utgår (fig. 24). Visserligen är denna 
betydligt längre än de förutnämnda, spetsiga utväxterna och 
har en basdel, som är mycket kortare än de vanliga spets- 
bärande hårytcellernas, men utvecklingen af de båda sorterna 
ytceller — de till småtaggar förvandlade och de i öfre ändan 
till spetsar utdragna — har ändå tydligen gått i samma 
riktning. 

Att de hårlika förgreningarna på Leontodons, Hypo- 
cheris’, Scorzoneras och Tragopogons fjäderpenselbår ha 
sammanknytningspunkter med de sammansatta Hieracium- 


8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. N:o 6. 


hårens fria spetsar, framgår äfven däraf, att hos några ej 
Svenska Hieracier deras sammansatta har ha i stället för 
fria ytcellspetsar hårlikt utdragna, öfre, fristående ytcell- 
ändar, hvarigenom håren sc förgrenade ut. Detta är hän- 
delsen med de sammansatta håren hos H. villosum L. (fig. 
4), hvars ulliga beklädnad på t. ex. bladen utgöres af för- 
grenade, sammansatta hår, hos hvilka ytcellernas öfre ände 
utväxt till fritt utstående, hårlika förgreningar, som kunna 
vara 4—5 gånger längre, än det sammansatta hårets stomme 
är bred på det ställe, där förgreningen utgår. 


Galium aparine L. 


Stamkanter, blad och bladskaft äga starka hakar eller 
encelliga, tjockväggiga, vid basen breda och sedan snart till 
en spets hopdragna samt böjda trichomer, som på stammen 
peka nedåt och hårdt fästa honom vid närbelägna växter. 
Dessa hakar likna i hufvudsak motsvarande hos G. palustre 
L. och G. uliginosum L. (se Mikrokemiska »Notiser» om 
nägra trichomer, Ark. f. Bot., Bd 10, N:o 8, 1911, sid. 26). 
I närheten af bladfästena och pä dem finnas hos G. aparine 
encelliga, långa hår i stor mängd. De äro långsamt afsmal- 
nande uppåt för att nära toppen mer eller mindre tvärt 
hopdragas till en tjockväggig spets. För öfrigt äro dessa 
hårs väggar knappt medelmåttigt tjocka och omsluta ett fin- 
grynigt ämne, hvars partiklar stundom befinna sig i rörelse 
utan att dock uppvisa en regelbunden saftströmning. På 
somliga exemplar kan dessa hårs öfre ände efter hopdragning 
åter utvidgas till en med spets försedd kula, hvarigenom 
deras topp i sitt utseende något påminner om öfre delen af 
ett brännborst hos Urtica. Frukten har långa, encelliga hår, 
som öfverst äro omböjda till tillspetsade krokar. 


Lobelia Erinus L. 


Pä brädden af kronflikarna och pä deras inre sida innan- 
för brädden äfvensom pä kronans inre sida nedanför flikarna 
uppträda encelliga, 0,2 mm. långa hår än i tofsar och än 
spridda. Hären äro upptill oftast något klubblika och 0,04 
mm. breda äfvensom nedtill något utvidgade och således pa 
midten smalast eller där blott 0,023 mm. breda. Dessa hår 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 9 


ha tunna väggar med fina ytojämnheter samt sakna synligt 
innehäll, utom dä de innesluta en blä lösning, lik kronblads- 
cellernas. Ofvanför dessa hår finnas på kronflikkanterna 
små, vanligast med blå lösning försedda och upptill afrun- 
dade tappar af 0,026 mm:s längd, blandade med några hår 
af ofvan uppgifven form. Upptill på ståndarknapparna och 
i en hårkrans nedanför märket träffas encelliga och något 
kägelformade hår af omkring 0,2 mm:s längd. Dessa hår 
äro alltid färglösa. 


Plantago major L. 


I »Hår och yttre glandler> omtalas på sid. 14 och af- 
bildas i fig. 32 och 33 intill 8 mm. långa hår från inre sidan 
af rosettbladens nedre del hos Plantago lanceolata L. Sådana 
långa hår finnas ock i stor mängd på motsvarande ställe 
hos P. major. Men den senares hår kunna vara mer än 10 
mm. långa af blott 0,001—0,002 mm:s bredd, och de äro 
försedda med särdeles tunna väggar, bland hvilka tvärväg- 
garna syntes för mig alltid vara raka. Ifrägavarande hår 
ligga hos P. major alldeles raka bredvid hvarandra på inre 
sidan af rosettbladens nedre del samt påminna tillsammans 
om väl kammadt hår, medan de långa håren på samma ställe 
hos P. lanceolata tillsammans uppvisa ett ulligt utseende. 
Hos bådadera arterna utgå dessa långa hår från stamlederna 
mellan rosettbladen och från dessas samt blomstängelns allra 
nedersta del. 

Hår, hvilka som de nämnda troligt blifvit långa, emedan 
de under sin utbildning varit inklämda mellan nära hvar- 
andra belägna växtdelar, återfinnas hos flere andra arter. 
Sådana äro till exempel de långa håren på nedre delen af 
rosettbladen och tillhörande stam hos många Compositéer 
(se Växttrichomernas benägenhet till »formförändringar», II 
och III, Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandlingar, 1876 och 
1878); äfvensom de långa håren hos Eriophora kring ståndare 
och pistill mellan axstammen och utanför varande skärmfjäll 
(se Om de s. k. kalkborsten hos ett par Eriophora, Öfversigt 
af K. Vet.-Akad:s Förhand., 1882); vidare de uppåt utväxta 
håren mellan blomknoppar och blommor i korgen hos Arte- 
misia rupestris L. (se »Trichomer», sid. 30); dessutom de 
mycket långa håren mellan tätt sittande, i knoppläge befint- 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 6. 


liga unga blad hos Nuphar luteum (L.) och Nymphaea alba 
(L. p. p.) (se »Anmarkningar», sid. 38, 40 och 46) o. a. Blad- 
skifvan hos P. major äger kortskaftade, 2-celliga glandler. 


Serophulariace:e. 


Verbascum nigrum L. var. glabrescens HS. Äfven stjälken 
hos denna varietet är tydligt mindre luden än hufvudartens 
stam. Detta beror, ej blott därpä att varietetens stjälkhär 
äro fürre, utan än mer därpä att varietetens stam har här 
af annan beskaffenhet än hufvudartens. Stamhären hos var. 
glabrescens voro alla sådana, som fig. 6 utvisar. Från huden 
utgick det nämligen en enda kort cell af 0,063 mm:s längd 
och 0,034 mm:s bredd. I sin topp och endast dár uppbar 
denna cell 3 kransställda grenar, som voro kring 0,3 mm. 
lànga och vid basen 0,016 mm. breda. Hufvudartens stam 
hade vanligast hàr af fig:s 5 utseende. Dessa mycket greniga 
härs axel utgjordes af nägra celler i rad och var omkring 0,5 
mm. làng samt nederst 0,04 mm. bred. Vid axelns mellan- 
väggar var nästan alltid en gren fästad, och från axelns 
topp utgingo flere eller färre grenar med 0.45 mm:s längd 
Ett eller annat hufvudartens stjálkhár kunde ha kortare axel, 
men denna bestod ändå af minst 2 celler i rad. Klart är att 
de längre håren med långt flere, långa och öfver växtytan 
mer upplyftade grenar på hufvudartens stam skola förläna 
denna ett mer ludet utseende, medan de alltid mycket korta 
håraxlarna på stammen hos var. glabrescens med betydligt 
färre (endast 3) och något kortare grenar, af hvilka de flesta 
därtill ligga tätt inpå huden, böra åstadkomma, att varie- 
tetens stam får ett mindre ludet utseende. På varietetens 
blad äro håren än något längre och mer greniga samt än 
korta och försedda med få grenar, hvadan den större glatt- 
het, som bladen hos glabrescens äga i jämförelse med dessa 
hos hufvudarten, lika mycket beror på att därvarande hår 
äro till antalet färre, som därpå att många af dem äro korta 
och föga greniga. Alla omhandlade hårceller hade något för- 
tjockade väggar och voro luftförande. 

Odontites rubra Git1B. På stjälk och grenar äro de till- 
spetsade och långdraget kägelformade håren böjda, så att 
härens öfre del intar en nära parallell ställning till vaxtytan, . 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 11 


men på bladen äro de raka. Böjda hår på stammen och 
samtidigt raka på bladen förekomma hos ej så få växter (jfr 
»Undersökning» af några växtarters trichomer, Ark. f. Bot., 
Bd 6, N:o 6, 1906, sid. 7—12). Odontites-håren äro på bladen 
alltid och på stammen vanligen encelliga, tjockväggiga och 
ett godt stycke från spetsen helt väggfyllda samt öfverallt 
försedda med cuticularknottror. På stammen finnas ock in- 
blandade med dessa 2-celliga hår. De senare ha tunnare 
väggar och svagare cuticularknottror. Ett mindre antal en- 
celliga glandler finnas äfven hos denna växt. 

Pedicularis palustris L. I »Bidrag» till kännedomen om 
växttrichomerna, isynnerhet rörande deras föränderlighet, 
Ark. f. Bot., Bd 1, 1903, är å sid. 155 en hårbeklädnad, som 
kan kallas lucker, omtalad finnas på outvecklade stamle- 
der och på den platta bladskaftbasens kanter. Håren i denna 
utgöras af flere tunnväggiga celler i rad, som vid inverkan 
af klorzinkjod genast få blå väggar, hvilka således bestå af 
ren cellulosa och lätt låta vatten utdunsta från håren (se 
ofvan en liknande reaktion med håren hos Taraxacum offi- 
cinale). : 

Collinsia bicolor BENTE. Stjälken är besatt med encelliga, 
medelmåttigt tunnväggiga, på ytan tätt och fint cuticular- 
knottriga samt intill 0,12 mm. långa trichomer, som än äro 
jämnbreda och upptill något tillspetsade, än ha en ovanlig 
form, i det att de äro bredast på midten såsom i fig. 2 i 
»Nya bidrag». På fodret äro alla hår jämnbredt tillspetsade. 
Inuti kronsvalget och pipen midtför öfre läppens sidor och 
något inpå den nedres finnas 2 breda rader med glesa, högst 
1 mm. långa och mot kronans inre riktade hår. Dessa äro 
mycket tunnväggiga, försedda med synligt innehåll, kägel- 
formade, plattadt trinda och nedtill 0,15 mm. breda och 
hafva upptill en tvär afslutning, från hvars midt en liten 
tapp framskjuter uppåt. Ständarnas ensidigt sittande hår 
äro lika men kortare. 


Solanacex. 


Salpiglossis laciniata Hort. Blomskaft och foder äro 
tätt klibbhäriga och stjälken är det äfven fast mindre och 
mindre nedåt.  Glandlerna, som åstadkomma detta, äro i 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 6. 


allmänhet lika sädana hos Nicotiana (se Martinet, Organes 
de Sécrétion des Végétaux, fig. 175 och 176). De äro näm- 
ligen oftast bildade af ända till 7 cellétager ofvanpa hvar- 
andra, af hvilka det öfversta är encelligt och de följande 
bestå af 2 celler bredvid hvarandra. Glandelcellerna, som 
ha ett ymnigt, fingrynigt och ljusgult innehåll, sakna vägg- 
bläsor men ha pä sin utsida flangror af utflutet, stelnadt 
ämne. Glandelskaftet blir aldrig längre än 0,48 mm. eller är 
3 gånger så långt som själfva glandeln och afsmalnar lång- 
samt mot honom. Det är sammansatt af ända till 10 celler 
i rad, som ha ej obetydligt synligt innehåll men ändå äro 
tämligen tjockväggiga. Glandlerna kunna vara mindre och 
bestå af ett par celler i rad eller till och med någon gång 
vara encelliga, och i dessa händelser är ock deras skaft 
kortare och spensligare. Sådana äro glandlerna mestadels 
på bladet och alltid på kronan. På den äldre stammen ha 
glandlerna mer eller mindre vissnat, men därstädes alstra 
deras skaft en viss sträfhet. Detta vinnes därmed att 
skaftets bascell är mer tjockväggig och nederst lökformigt 
utvidgad, äfvensom däraf att denna utvidgning är omgifven 
af de närmast belägna hudcellerna, hvilka äro uppåt utsvällda, 
därigenom bildande liksom en puta, och på sin yttre sida 
försedda med tjocka väggar (fig. 7). 

Solanum nigrum L. Isynnerhet på stjälken och blom- 
skaften finnas spridda och något tilltryckta hår. Dessa 
utgöras liksom håren hos S. dulcamara L. (se »Tillägg», sid. 
21) af några öfver hvarandra stående celler med medelmåttigt 
tjocka väggar och med knottror på ytan. Längs stamkan- 
terna sitta håren på små dynor, hvilka, när håren bortfallit, 
få liksom dynorna på den äldre stammens kanter hos S. 
dulcamara ett svagt tycke af de tandlika knölarna på stjäl- 
kens vingkanter hos S. alatum MÖNCH. 

S. tuberosum L. I »Nya bidrag», sid. 13 beskrifvas denna 
växts hår och i fig. 46 är ett sådant hår från stjälken af- 
bildadt. Dessa hår räknas där till de vattenfyllda (1. c. sid. 
11 och 12), ehuru de äro något mindre typiska sådana än 
håren hos Taraxacum. Potatisväxtens hårs natur af vatten- 
fyllda jäfvas ej af det, som jag nu kommer att säga. Om 
hår från yngre växtdelar ett dygn varit inlagda i glycerin 
med etylalkohol, hade flere eller färre af deras celler betyd- 
ligt sammandragits och några celler så mycket, att de fått 


P.G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 13 


utseende af tjocka trädar. Äfven af klorzinkjod samman- 
dragas isynnerhet härens öfre celler till trädar, som nu äro 
bläfärgade. Den späda stammens talrika hår få vid inverkan 
af samma reagens alla sina på ytan redan finknottriga men 
tunna cellväggar först gula och strax därefter blåvioletta 
(se ofvan liknande reaktioner med håren hos Senecio vulgaris). 


Labiate. 


Stachys germanica L. Haren hos St. palustris L. (se fig. 
38 i »Har och yttre glandler»), hvilka vid mellanvaggarna 
äro starkt utvidgade, bestå af 2—3 rätt tjockväggiga celler i 
en rad. Hos Galeopsis speciosa MiLL. och tetrahit L. äro 
håren likadana men något längre och mer tjockväggiga. St. 
germanica är särdeles tät- och mjukluden. Härvarande hår 
äro ock för vinnande af detta ändamål rätt mycket olika de 
ofvannämnda. På stjälken, där håren stå särdeles tätt, äro 
de 1—2 mm. långa med 4 celler i en rad, bland hvilka de 
öfre nått till en större längd. Dessa hår ha rätt tjocka cell- 
väggar men äro ej eller obetydligt utvidgade vid mellan- 
väggarna. De äro jämförelsevis mycket smala, så att de ett 
stycke från öfre änden ej äga större bredd än 0,01 mm., 
hvarigenom de i utseende därstädes närma sig till de spindel- 
trådslika håren. På skärmar och foder kunna båren vara 
något längre men äro för öfrigt lika. Däremot äro på de 
egentliga bladen håren blott 0,2—0,5 mm. långa och därtill 
smalare, så att de efter större delen af sin längd närma sig 
till spindelträdslika hår. Om sådana hår säges mera i »Under- 
sökning», sid. 12—15. 

Ajuga pyramidalis L. För trichomernas olika beskaffenhet 
på skilda delar af denna växt skall jag nu redogöra. Dock 
förbigår jag denna växts glandler med 2—4 jämsides belägna 
celler på kort, encellig fot, hvilka finnas här och hvar. De 
trichomer, jag kommer att orda om, bestå af många celler i 
en rad, af hvilka den öfversta än är tillspetsad och än glandel- 
lik. Afsedda trichomers beskaffenhet på olika växtdelar är 
sådan, som det på nästa sida omtalas. 


14 ARKIV POR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


| | | 
ihigitamers Längd Celler | Cellväggs Skrumpna Afslutning Mängd, i det 
i mm. | i rad | tjocklek celler växtdelen är 
| 
s ; à rütt gles- 
à rotbladen 1,5 14 ; ngen spetsi SER 
p | 0,005 ing petsig härig 
, stjälkinärhet| 2 | 92 | Oo | ingen | spetsig ganska hårig 
» stödblads | ^ x es hos fleste spetsig ce 
undre yta Hs a ann NÄSTA | hos en del glandellik mieelnarie 
„ stödblads nn hos fleste spetsig 
; 0 fi x 2 årig 
öfre yta ! > un : hos fá glandellik | er härig 
y | ganska hos färre spetsig Lee: 
„ fodret : | ig 0,0015 ed s = cket hårig 
É ö um | v3 | manga hos flere glandellik SU EON 
„ stjälk iblom-| , | ganska hos färre spetsig m 
stüllning | 2 = många hos flere glandellik u ee 
hos en del spetsig zB 
k 1 2— 0, = i 
sm pin, ms ios en aeLielandelius in res 


Af denna lilla tabell framgar det tydligen, att vaxtens 
nedre del har endast har, som därtill äro rent tackande; att 
stödbladen ha äfven glandler, som kunna vara nagot hinder- 
samma for objudna gäster, men att deras kortare har därvid 
svärligen kunna hjälpa till; att fodret samt stammen i och 
i närheten af blomställningen genom att aga flere glandelhär 
och langa, slaka har, bland hvilka en insekt latt kan intrassla 
sig, aro försedda med ett bättre hinder mot objudna gäster; 
och att slutligen de långa håren på sistnämnda ställen med 
sina tunna och ofta skrumpna cellväggar ej så litet påminna 
om vattenfyllda hår. 


Convolvulus sepium L. 


Yngre växtdelar äga rundade, af 4—12 kransställda celler 
sammansatta glandler (fig. 8), som hvila på en kort, encellig 
fot, samt ock hår (fig. 9), som nederst utgöras af en kort 
cell, som är alldeles lik glandlernas fotcell, och därofvan af 
en lång, tunnväggig och upptill spetsig cell, som bildar det 
egentliga håret. Med detta för ögonen kunde man vara 
frestad att förmoda, att dessa båda trichomsorter efter den 
sista horizontala celldelningen någon tid varit alldeles lika, 
hvarefter deras öfversta cell utbildats till den för hvardera 
sorten utmärkande formen, eller med andra ord, att de först 
lika trichom-anlagen under den fortsatta utbildningen visa 
benägenhet till formförändringar (jfr »Formförändringar» II 
och III). Hos denna växts glandler har nämligen deras 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 15 


öfversta cell mest utvidgats ät sidorna och fätt vertikalt 
radiala skiljeväggar, hvarigenom glandlerna erhällit en viss 
likhet med mänga Labiat-glandler och andra, medan hos de 
närbelägna håren trichom-anlagens Ofversta cell uteslutande 
tillväxt på längden. 


Phlox paniculata L. 


Öfre bladytans mycket spridda hår bestå af 3 celler i 
rad, af hvilka den öfversta är tillspetsad och den nedersta 
är bland hudcellerna betydligt utvidgad, ja så vid, att hår- 
celldiametern är på detta ställe dubbelt större, än den är 
strax ofvanom huden. Dessa hår ha svagt förtjockade cell- 
väggar, som utvändigt äro fint cuticularstrierade. Från kanten 
af bladskaftets nedre, utplattade del utgå långa hår, sådana 
som de bruka vara på detta ställe hos många andra växter. 
"Ifrågavarande skafthar hos Ph. paniculata äro 5 gånger så 
långa som öfre bladytans hår och bestå af flere celler i rad. 
Oaktadt sin betydliga längd alstra de en viss sträfhet. Deras 
nedersta cell är väl ej nedtill utvidgad utan snarare hop- 
dragen, men närbelägna hudceller ha växt uppåt och höjt 
upp håret på en liten dyna. Denna tillika med något större 
tjocklek hos härets nedre cellers väggar gör nämligen, att 
bladkanten känns något sträf. Undre bladytans hår likna i 
sin nedre del bladkantens men äro kortare. 


Monotropa hypopitys L. 


Alla trichomer äro encelliga, jämnbreda, i toppen afrun- 
dade, tunnväggiga och på ytan belagda med ovanligt grofva, 
långdragna samt spiralställda cuticularbildningar. Dessa tri- 
chomer äro olika långa på olika växtdelar. På kalkbladens 
bräddar, på deras yttre sida, på ståndarknapparna och nedan- 
för märket finnas omkring 0,15 mm. långa hår, medan på 
kalkbladens inre sida ymnigare och längre hår förekomma. 
Däremot äro trichomerna på fruktämnet och på stammarna 
i blomställningen mycket kortare eller knappt annat än 
tappar af omkring 0,02 mm:s längd men ha ändå, jag lägger 
vikt därpå, hårens form. 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 6. 


Umbellifere. 


Heracleum spondylium L. De encelliga har, som göra 
stammens nedre del sa sträf, äro 0,5—2 mm. långa. De äro 
till och med ett bra stycke ofvanom sin midt ovanligt breda 
eller 0,1—0,2 mm. breda. De ha i förhällande till sin betyd- 
liga bredd och oaktadt sin egenskap af sträfhetsalstrare tunna 
eller blott 0,01 mm. tjocka väggar och innesluta en grynför- 
sedd, gulaktig vätska. Deras nedre ände är mer eller mindre 
lökformigt utsvälld och sitter på en liten dyna, hvars öfversta 
celler omfatta honom. Ofvanom utsvällningen bli håren 
under en stor del af sin längd Jangsamt smalare. Men fran 
denna breda hårdel antingen afsmalna håren likformigt till 
en spets eller sammandragas de tvärt till en mycket smalare, 
längre (fig. 10) eller kortare, spetsig topp. Också finnas 
sådana hår, som stå midt emellan de långsamt och de tvärt 
afsmalnande. Stammens öfre delar ha mindre och kortare hår. 

Daucus carota L. De alltid encelliga trichomerna ha på 
skilda växtdelar olika längd och äfven olika form samt sitta 
på korta — mycket långa dynor, på hvilkas topp tricho- 
merna stå rakt uppåt eller ibland ha en sned ställning utåt. 
För allt detta skall jag redogöra. 

Den nedre delen af stammen har spridda, stundom 
böjda hår, som äro 1—2,5 mm. långa. De äro tjock- 
väggiga, tämligen jämnbreda men uppåt tillspetsade. Deras 
bas är ej utsvälld och sitter rakt uppåt på en mindre 
hög dyna samt omfattas af dennas öfversta celler. Härens 
bredd är utefter ett långt stycke, nedifrån räknadt, kring 
0,035—0,04 mm. och dynans bredd är föga större än hår- 
basens eller 0,05 mm. (fig. 11). 

På stammen i närheten af blomställningen och på blom- 
skaften uppträda mycket kortare, småtagglika trichomer (fig. 
12), som göra bärande växtdelar särdeles sträfva. Dessa 
småtaggar, som äro 0,15—0,3 mm. långa och vid basen 0,07 
—0,1 mm. breda, äro starkt kägelformade och tjockväggiga. 
Ifrägavarande smätaggar, som vetta utät—nägot nedåt, äro 
snedt fästade på en kort och bred dyna, som i den nedre 
kanten är mycket lägre än i den öfre. 

Outslagna blommors fruktämne har 0,15—0,2 mm. långa, 
jämförelsevis smala, vid basen ej utvidgade, långdraget af- 
smalnande, spetsiga, ännu plasmafyllda och tunnväggiga tri- 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 17 


chomer, som, ‘da de voro äldre, sutto pa mycket låga dynor 
men såsom yngre på den släta växtdelen. Ett fruktämne, 
hvarifrån kronbladen nyss affallit, var försedt med liknande 
trichomer, som dock nu voro något tjockväggigare men aldrig 
mer än medelmåttigt tjockväggiga och mindre innehållsrika, 
hade en längd af ända till 0,5 mm. samt voro än mer lång- 
draget afsmalnande till en spets. Nederst voro de ej utvid- 
gade men omfattades något af celler till en låg, blott 0,05 
mm. hög dyna. Dessa trichomer utgöra utan att under 
fruktens utbildning synnerligt förlängas samt utan att förses 
med just tjockare väggar den mogna fruktens svagare borst, 
som äro fästade rakt uppåt på lika låga dynor som de nyss 
omtalade. 

Fruktens biäsars tagglika borst äro rätt anmärknings- 
värda. Från biåsens tunna kant stå ut i en rad omkring 1 mm. 
långa emergenser, som äro sammansatta af en stor mängd 
isynnerhet upptill mycket långsträckta celler, hvilka nedåt 
bilda många cellrader, medan cellraderna uppåt bli färre och 
färre. Också är emergenset långsamt afsmalnande uppåt och 
är vid basen 0,1—0,17 mm. bredt samt strax invid toppen 
0,03—0,06. Emergensets ytcellers yttre vägg är ibland mest 
i dess nedre del förtjockad och utbuktad till små bucklor. 
På toppen af emergenset sitter oftast en scabrtie af 0,06— 
0,09 mm:s längd. Detta är ofvanom emergenset smalt, till- 
spetsadt och tjockväggigt men nedtill, där det star ned bland 
och omfattas af emergensets toppeeller, lökformigt utvidgadt 
och mindre tjockväggigt (fig. 13). Sagda scabritie kan ej ha 
uppstätt efter emergensets fullbildning, emedan emergenset dä 
öfverst bestär af mycket länga celler, som äro ur ständ att 
delas, och alltid förlänges genom celldelning vid basen. Sca- 
britiet har nog växt fram från någon emergensets öfversta 
cell, då detta var mycket ungt. Fråga kan vara, om ej 
kanske åtminstone någon gång scabritiet skjutit fram från 
från den släta biåskanten, hvarpå det genom liflig celldelning 
under scabritiet uppstått en dyna, som lyftat upp scabritiet 
högre och högre. I alla händelser påminna dessa emergenser 
med sitt lilla scabritie på toppen om de vida lägre dynor, som 
uppbära öfriga sorter trichomer hos D. carota!. I sammanhang 
härmed vill jag påminna om de spensliga glandlerna hos 


* Det är fodermorotfrukter och -blommor jag undersökt. 


bo 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 6. 


18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


Solanum citrullifolium BRAUN, hvilka finnas' på toppen af 
alla dess ej fullväxta taggar och liksom uppdragit under sig 
dessa taggar, som till sitt läge motsvara dynor (se »Utveck- 
lingen» och byggnaden af några växters taggar och borst 
i Ofversigt af K. Vet.-Akad:s Förhandl., 1880, Taf. II, f. 
324i). 


Eleagnus argentea PuRsH. 


Radialcellerna hos bladets fjall aro färglösa men hos 
stammens brungula. Stamfjällens radialceller aro manga, 
120—130, särdeles smala och tämligen tjockväggiga samt ha 
mycket kortare, fria yttre andar, an som fig. 176 hos Sole- 
reder, systematische Anatomie der Dicotyledonen, 1899, sid. 
817 utvisar. Det sammastädes omtalade skaftet hos E. 
angustifolia L. finnes afven hos E. argentea. 


Acer tatarieum L. 


Bladskaften, de unga stjälklederna och i mindre mängd 
de unga bladskifvorna äro 6fversallade med glandler. Men 
dessa äro mycket enklare byggda än motsvarande glandler 


hos A. platanoides L. (se »Här och yttre glandler», fig. 10— 
12). Glandlerna hos A. tataricum (fig. 14) ha en kort, en- 


cellig fot och bestå nederst af en vidgad cell, ofvanpa hvilken 
det följer 2 jämsides belägna, bredare celler, som i sin ord- 
ning Ofverlagras af 2 jämsides varande celler, som äro något 
smalare. Stundom afslutas glandeln upptill med en enkel 
cell. Beskrifna glandler ha rätt stor likhet med sådana hos 
Tilia vulgaris, ehuru de senare äro tydligt längre (se Några 
»Rön» om afsöndring af vätskor i växtens knoppar och från 
dess unga blad, K. V. och V. samh:s i Göteborg Handlingar, 
1878, fig. 8 och 9). A. tataricum-glandlernas celler ha gult, 
glänsande innehåll. 


Vitis vinifera L. 


Undersökningsmaterial har hämtats från vinkast i S. O. 
Småland. I knoppens yttre delar uppträder en tät, filtlik 
hårmassa. På dess innersta och yngsta blad finnas ännu 
endast korta tappar. I knoppens yttre delar blifva dessa 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 19 


häranlag längre och längre samt äro, när de där utväxt, 
länga smala här, som ha tunna cellväggar och ett glesgrynigt 
innehåll. Redan på det halft utslagna bladets baksida äro 
flere af de med hvarandra insnodda håren vissnade, trådlika 
och ofta brunaktiga. Ju mer bladet utvecklas, desto tal- 
rikare vissnade hår träffar man på detsamma, och det 
utbredda, fullväxta bladet har hufvudsakligen vissna hår. 
Fastän dessa hår äro långa och smala, besitta de flere egen- 
skaper — tunna cellväggar, glesgrynigt cellinnehåll och kort 
lifslängd eller ett snart vissnadt utseende — som ställa dem 
i närheten af de s. k. höljande, vattenfyllda håren (se »Nya 
bidrag», sid. 11 och 12). Man jämföre dessutom hvad som i 
»Hår och yttre glandler», sid. 10—12 sagts om Vinrank- 
knoppens hår och om liknande hårbeklädnad i knoppen till 
Aesculus hippocastanum L. 


Papilionace:w. 


Trifolium pratense L. Fodertändernas snedt uppåt vet- 
tande här tillhöra den vanliga Papilionace-typen eller bestä 
af en 1 mm. läng, jämnbred, i toppen till en spets hopdragen 
och helt väggfylid cell, som hvilar på en bredare men mycket 
kort, rumförsedd cell. Denna bascell omfattas nägot nedtill, 
hvad som här bör bemärkas och för hvars skull jag tagit 
till orda om denna växts här, af öfre ändarne till flere enkla, 
i jämnhöjd med hvarandra befintliga celler, som sträckts 
radialt mot växtytan och därigenom betydligt höjts ofvanom 
densamma. Den pä sädant sätt uppkomna dynan liknar 
dynan till hären hos Scabiosa stellata (se »Undersökning», 
fig. 11). Hären på den valkformade uppsvällningen på öfre 
delen af fodrets inre sida äro lika de nämnda, utom däri att 
de sakna dyna. Stam och blad ha tjockväggiga, cuticular- 
knottriga och vanligen tilltryckta här af samma Papilionace- 
typ, men sakna äfven de en dyna. 

Medicago lupulina L. var. Willdenowii BONN. Om denna 
var. heter det i Floror, att endast baljorna äro försedda med 
encelliga glandler, som hvila pä ett af flere celler i rad 
bestäende skaft. Men pä alla växtdelar finnas korta glandler, 
som äro af en annan form än de förutnämnda. Dessa öfver- 
allt förekommande glandler utgöras af en encellig fot, som 
uppbär 2 öfver hvarandra befintliga celler, tillsammans 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 6. 


bildande en aflängt äggrund kropp. De bäda glandelcellerna 
kunna vara vertikalt delade. Förekommande hår likna dem 
på stam och blad hos Trifolium pratense, men deras långa 
slutcell sitter på 2 öfver hvarandra belägna, tunnväggiga 
fotceller. 


Prunus L. 


P. padus L'. Häggens knoppar äro jämförelsevis torra, 
hvilket bör ihågkommas, då man läser efterföljande beskrif- 
ning. Inledningsvis vill jag anmärka, att de hopvikna, unga 
bladen äga colleterer på sina bladtänders öfre del, men att 
utväxterna från knoppfjällens och stiplernas kanter äro eller 
ha alls inga colleterer, på hvilka förhållanden jag härnedan 
skall närmare ingå. 

Unga blad af 10—25 mm:s längd, som voro på öfre sidan 
eller på de intill hvaranda liggande bladhalfvorna fernissade 
och hade mindre eller mer framväxt utanför knoppfjällen, 
ägde på toppen af sina bladtänder färglösa colleterer, hvilka 
tämligen Jiknade stipular-colletererna hos P. domestica L. 
(se »Rön», fig. 4). Men bladcolletererna hos P. padus voro 
mer jämnbreda och hade framför allt kortare eller i radiens 
riktning mindre utväxta ytceller, hvilka inneslöto ett slem- 
migt och knappt grynigt ämne, som vid inverkan af natron 
ofta antog en brunaktig färg, hvaremot colleterens inre, 
stränglika del var bredare. I bladcolleterernas radialt sträckta 
ytcellers yttre väggar funnos inga bläsor, och genom dem 
hade, efter hvad man kunde bemärka, blott föga af ett 
slemmigt ämne framträngt till bladytan, hvadan troligen det 
mesta af det lilla, späda bladets fernisshinna leder sitt ur- 
sprung från dess egna ytceller. 

På kanterna till knoppfjäll och stipler, som alltid. sakna 
ytfernissning, finnas inga tänder med colleterer. Däremot 
ha från dessas tunna kanter alltigenom färglösa emergenser, 


! De af mig undersökta Häggbuskarna, som voro tämligen höga, växte 
i en krets kring ett stenrös i närheten af Härån men ganska högt öfver 
dess yta. Växtstället är beläget omkring 1 mil söder om Hok. Dessa 
buskar voro något egendomliga. Deras årsskotts blad voro fram på som- 
maren mer än vanligt långa och ganska jämnbreda samt på undre ytan 
så mycket pruinösa, att, när bladen vid stark blåst vände sin undre sida 
utåt, buskarna syntes vara helt hvita. Deras blomklasar voro MPPrüto och 
deras fruktsättning var dälig. 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 21 


motsvarande bladens tänder, utbildats. Jag kallar dem 
emergenser!, emedan jag hos den närstående P. virginiana 
funnit, att, strax sedan någon af fjällets kantceller i blom- 
knoppen utbuktats och vertikalt delats, en eller flera celler 
innanför dessa skjutit upp i den begynnande kantutväxten 
(fig. 18). Emergenserna på kanterna till knoppfjäll och stipler 
hos P. padus voro i fullvuxet tillstånd afrundade men till 
formen något olika på de båda ställena. Hos knoppfjällen 
voro kantemergenserna vanligen mer jämnbreda och mer 
utåtriktade och hade hos sådana, som mättes, en längd af 
0,2 mm. och vid basen en bredd af 0,075 mm. Stiplernas 
kantemergenser voro i allmänhet bredare nedåt och mot sin 
öfre del mer afsmalnande samt mer framåtriktade och hade 
bos de mätta en längd af 0,3 mm. och vid basen en bredd 
af 0,2 mm. (fig, 17). Dessa emergenser bestodo af flere cell- 
rader ej blott bredvid utan ock bakom hvarandra men voro 
i öfverensstämmelse med den tunna, bärande fjäll- och stipel- 
kanten mer eller mindre plattade. Alla de nämnda emer- 
gensernas alla celler voro till form och storlek alldeles lika- 
dana. Emergensernas ytceller voro också icke det allra minsta 
radialt sträckta (fig. 16). Äfvenså voro utväxternas alla 
celler hvarandra däri lika, att de öfverallt inneslöto ett spar- 
samt, färglöst och slemmigt smågrynigt ämne samt voro 
försedda med tunna (tunnare än hos bladcolletererna) cell- 
väggar, hos hvilka, äfven då de utgjorde utväxtens yta, 
ingenstädes några blåsor funnos, och genom hvilka intet slem 
framkommit till emergensets yta. Ifrågavarande emergenser 
tjänstgöra således tydligen alls icke såsom colleterer. Den 
nytta, de kunna anses göra, är möjligen att de något för- 
stora knoppfjällens och stiplernas yta. Man kunde dock 
nästan föreställa sig, att de kanske äfven finnas på knoppfjäll 
och stipler, för att dessas kanter må i någon mån vara 
utrustade med något, som till sitt läge motsvarar bladtän- 
derna. På fjällens och stiplernas utåtvettande ytå sitta 
många 0,026 mm. långa, tunnväggiga och jämnbreda — uppåt 
långsmalnande små hår. 

P. virginiana L. Pa kanterna till knoppfjällen och de 
smala skärmarna vid outslagna blommor finnas emergenser. 


! De växtbildningar, som kallas emergenser, stå stundom rätt nära 
trichomer, hvadan jag anser det ej vara oegentligt att beskrifva emergen- 
ser i en uppsats om trichomer. 


99 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


som likna de fórut omtalade hos P. padus eller utgóras af 
alltigenom likadana celler, bland hvilka ytcellerna följaktligen 
alls icke äro radialt sträckta. Emergenserna på dessa ställen 
i blomknoppen hos P. virginiana äro mer jämnbreda och 
somliga af dem ganska smala. Bladtändernas colleterer äro 
sådana, som de ofvan omtalats vara hos föregående art. 


Heuchera americana L. 


Stjälken är mellan blommorna besatt med spridda, kort- 
skaftade glandler. Skaftet af 0,1 mm:s längd består af flere 
rader rätt stora, tunnväggiga celler jämsides med och bakom 
eller framom hvarandra. Det är vid basen 0,066 mm. bredt 
och strax nedom glandeln 0,029 mm. bredt samt invid honom 
än mer hopknipet (fig. 15). Glandeln af 0,033 mm:s längd 
och 0,042 mm:s bredd på midten består af många, små och 
rundade celler i hvart och ett af flere cellétager samt är 
ibland ojämn på ytan, därigenom att dess ytceller äro på 
midten utbuktade (fig. 15). Detta kan tyckas hafva varit 
onödigt att omtala, då man vet, att Saxifragaceerna ofta ha 
en af flere cellétager med 1—2—flere celler i hvarje samman- 
satt glandel på ett 2—flerradigt skaft (se t. ex. »lakttagelser», 
Pl. I, fig. 25 och Pl. IT, fig. 19). Men Heucheras glandler, 
som dock i förhållande till andra Saxifragaceers glandler äro 
så små, bestå af en ovanligt stor mängd mycket små celler 
och sitta på ett mycket kort men ändå bredt skaft, på 
hvilket allt jag önskat fästa uppmärksamheten. 


Crucifere. 


Mathiola incana (L). De encelliga haren hos denna gra- 
ludna växt ha nederst en vanligen kortare fotdel, pa hvilken 
det ligger en horizontal del, som åtminstone pa bladen är 
10—15' gånger längre än den förras längd (fig. 19). Den 
horizontala härdelen är nedätböjd i endera eller i bäda 
ändarna, hvilka hvardera sluta med 2 frän hvarandra ut- 
spärrade, spetsiga grenar stundom af förutnämnda horizontala 
dels hela längd. Mellan den horizontala härdelens båda 
ändars grenar befinna sig på !ängre eller kortare afständ från 
hvarandra 3—5 divergerande, spetsiga grenar, af hvilka som- 
liga äro nästan så långa som ändgrenarna. Dessa grenar 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 23 


mellan ändgrenarna pä den horizontala härdelen vetta uppät 
eller, om de sitta pä ett krökt ställe, tydligen utät. Nägon 
gäng kunna de primära grenarna pä sidan uppbära secundära 
grenar, som äro mycket kortare. Grenarna äro utom närmare 
sin bas helt väggfyllda, men för öfrigt är håret just ej så 
tjockväggigt. Flere Cruciferers encelliga hår ha en på fot- 
delen belägen horizontal del. Detta är förhållandet med t. ex. 
håren hos Erysimum hieraciifolium L. (»Iakttagelser», Pl. II 
fig. 15), E. cheiranthoides L., Arabis alpina (l. c., sid. 19) 
och andra. Men hos ingen för mig bekant Crucifer är det 
encelliga hárets horizontala del så làng och på samma gång 
har så många och så långa, spetsiga förgreningar, som hos 
de ofvan beskrifna Mathiola incana-håren åtminstone på 
växtens blad, hvarför de här omnämnts, 

Sisymbrium sophia L. Stammen har enkla eller enkelt 
gaffelgreniga, encelliga hår, men på bladen äro de bemärkans- 
värdt mycket greniga. Dessa senare hår ha en tämligen 
lång fotdel, från hvilken det utgår 2 utåtvettande, utspär- 
radt gaffelformigt ställda, tjockväggiga hufvudgrenar, som på 
sina mot hvarandra vettande sidor hvardera uppbära ett par 
längre secundära grenar, på hvilka kortare tertiära grenar 
kunna sitta. Ganska korta grenar kunna ock finnas bland 
de längre secundära på hufvudgrenarna. 

Bunias orientalis L. Bladens encelliga, utstående hår äro 
ett stycke från basen utstjälpta åt sidan till en mindre eller 
större tagglik gren. Någon gång utgår det från basdelens 
topp 2 gaffelformigt ställda, lika stora grenar. Man jämföre 
dessa hår med håren hos Hesperis matronalis (»Tillägg», sid. 
17 och 18). På stammen och i mindre mängd på bladen hos 
Bunias finnas jämntjocka, utstående knölar, som likna samma 
växts fruktknölar, hvilka senare beskrifvits af O. Uhlworm 
i Beiträge zur Entwicklungsgeschichte der Trichome mit be- 
sonderer Berücksichtigung der Stacheln, Inaug.-Dissert., Halle 
1873, sid. 34 och 35. 

Raphanus raphanistrum L. och R. sativus L. Dessa väx- 
ters encelliga, koniska och skarpspetsade här likna hären hos 
Sinapis arvensis och Brassicor. Men hären hos Raphanus- 
arterna sitta på en lägre dyna, äro nedtill mer lökformigt 
utsvällda och besitta i allmänhet gröfre cellväggar. 


24 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


Ranunculace:e. 


Aquilegia vulgaris L. De i »Pflanzenhaare», 1867, i fig. 
422—424 afbildade och sid. 560—562 beskrifna, egendomliga, 
encelliga trichomerna pà denna växts blomdelar ha sin nedre, 
innehällsrika och tunnlika del 10 gänger bredare än sin ófre, 
fran den fórra skarpt afsatta och jämnbreda del. Men dàr 
omtalas ej, att hela stammen är försedd med liknande tri- 
chomer (fig. 20), hos hvilka dock den ófre, smalare delen sä 
småningom ófvergàr i den nedre, tunnlika delen, som ej var 
mer än 4 gånger bredare än den öfre smalare och hyste 
mycket mindre af synligt innehåll. Ibland och i synnerhet 
hos vissa exemplar likna dessa trichomer vanliga hår, som 
långsamt afsmalnande uppåt ha en nästan cylindrisk form. 
Detta utseende ha trichomerna mycket allmänt på bladen 
(se Pflanzenhaare 1. c.) 

Peonia officinalis Retz. De encelliga, 1,5 mm. långa, 
långsamt afsmalnande, något spetsiga och tätt sittande håren 
på den halfmogna frukten äro tämligen löst fästade och af- 
skrapas lätt. Också äro de vid basen särskildt inrättade 
härför. Stundom afsmalnar deras nedre ände till en nederst 
utvidgad tapp, som står ned bland hudeellerna (fig. 21). 
Oftare är dock hårens nedre ände så bred som håren i när- 
heten af växtytan samt afrundad, i hvilket fall håren med 
sin nedre ände eller med sin sida strax därofvan äro fästade 
vid en föga tjockväggig, i jämnhöjd med de andra hudcellerna 
befintlig, särskild hudcell. Härens cellvägg, som upptager 
ungefär !/ af deras diameter, är något tjockare än på deras 
ena sida och än på en annan. 


Caryophyllaceze. 


Silene nutans L. Stammen har isynnerhet upptill en 
mängd rundade, encelliga glandler med ett skaft af 3—5 
celler i rad. Glandeln var ofta pà midten liksom tvärhuggen 
eller hade inre delen af glandeltoppens vägg instjälpt i glan- 
delbasen. En stor mängd af en utfluten, klibbig massa om- 
gaf blomskaftets öfre del. Bland glandelhären finnas korta, 
verkliga hár med 2—3 celler i en rad. Pä de nedre stam- 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 25 


lederna funnos öfvervägande här, som voro längre och öfver- 
allt hade tämligen väggförtjockade celler. 

Viscaria viscosa (GIL.). De i »Bidrag», sid. 172, om- 
nämnda, tunnväggiga håren på kanterna till skärmbladen 
och de vanliga bladens nedre delar behandlades med klor- 
zinkjod. Då antogo hårväggarna snart nog liksom sådana 
hårs väggar hos Taraxacum officinale (se ofvan sid. 4) och 
hos Pedicularis palustris (se ofvan sid. 11) en blåviolett färg 
eller visade sig således bestå af oförändrad cellulosa. 

Stellaria media (L.). Stjälkens till långsgående ränder 
sammanställda här, som dock saknas pä den allra yngsta 
delen af honom, skall jag något granska. Hären, som utgöras 
af en rad celler och åtminstone i toppen äro nedböjda, blifva 
knappt mer än 1 mm. långa men äro oftast kortare. Öfre hår- 
celler äro omkring 0,026 mm. breda och de nedre 0,036 mm. 
breda. Hos yngre härs öfre celler är väggen blott 0,0008 mm. 
tjock och hos de äldres är den knappt mer än 0,001 mm. tjock. 
Hårens synliga cellinnehåll är ringa. Några hårceller kunna 
vara skrumpna och hopdragna till trådar, hvilket tyder på 
att håren ej uppsuga något af det vatten, som skall rinna 
ned utefter hårränderna. Hären på stjälkens öfre delar få af 
klorzinkjod först gula och omedelbart därefter blåvioletta 
cellväggar, under det att håren på dess nedre delar erhålla 
längre tid gulfärgade cellväggar eller blifva vida långsammare 
blåvioletta, en färg, som dessutom är tydligt svagare än 
densamma hos de yngre håren. Härets hela nu skildrade 
beskaffenhet hos Våtarf tillkännager en viss likhet med 
vattenfyllda, höljande hår t. ex. hos föregående art och hos 
Solanum tuberosum, men saknaden af dessa hår på Våtarfs 
yngsta stamdelar och deras kvarstannande på dess äldre 
hindra mig från att hänföra dessa Våtarfshår till de verk- 
ligt höljande. 


Atriplex litorale L. 


Den mjöllika beklädnad, som förefinnes hos manga 
Chenopodiaceer, är sammansatt af trichomer, hvilka, såsom 
bekant är, utgöras af en smal, kortare eller längre fot, hvar- 
på det sitter en blåslik, vanligen rundad cell. Någon gång 
kan denna cell vara utdragen på längden och päronformig, 
men äfven i denna händelse är den blåslika cellens längd 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


aldrig större än dess största dubbla bredd. Likaledes utgöres 
hos A. litorale behäringen af trichomer med en stor, vidgad 
slutcell. Men denna är t. ex. i blomställningen särdeles 
långdragen och vanligen jämnbred eller stundom upptill något 
utvidgad. Ifragavarande slutcell är i alla händelser så lång- 
dragen, att dess längd kan vara nästan 5 gånger så stor 
som dess största bredd. Denna slutcellens ovanligt stora 
längd står i harmoni med långa, smala blad och med den 
ofta jämförelsevis spensliga stjälken. 


Polygonacee. 


Polygonum amphibium L. var. aquaticum Rous. Pa stipel- 
slidornas inre sida sitta de hos denna fam:s arter vanliga 
bandlika håren, som hos ifrågavarande likna fig. 46 i »Af- 
söndringen» af vaxtslem i knopparna hos fam. Polygonee (K. 
Vet.-Akad:s Handlingar, Bd 10, N:o 5, Stockholm 1872) men 
kunna vara bredare eller besta af anda till 7 jämsides belägna 
celler i hvarje tvärrad. Stipelslidornas inre sida saknar ej 
alldeles glandler, och pa de af dem inneslutna bladen finnas 
glandler i rätt stor mängd (jfr 1. c. fig. 13—17). Bade harens 
och glandlernas cellväggar voro tunna och hade att uppvisa 
färre bläsor, 4n man kunnat vänta, men deras cellinnehall 
var sådant, som det beskrifvits I. c. hos Rumex crispus, och 
som det afbildats i fig. 46 1. c. hos Polyg. terrestre. Emellan 
stipelslidorna och de af dem inneslutna bladen finns ett tyd- 
ligt slemlager, hvilket, da knopparna kunna vara nedsänkta 
i vattnet och åtminstone ofta öfverspolas däraf, i allmänhet 
är tunnflytande. Klart är det, att nämnde slem hos P. 
aquatici knoppar ej behöfs för att hindra för mycket vatten 
från att bortdunsta från dem. Ej heller torde slemmet såsom 
varande lättlösligt i vatten kunna hindra knoppens späda 
växtdelar från att komma i beröring med yttre vatten, 
hvilket Schilling i Anatomisch-biologische Untersuchungen 
über die »Schleimbildung» der Wasserpflanzen i Flora för 
1894 söker göra troligt vara händelsen. Möjligen skulle P. 
aquatici knoppslem kunna frän dess späda växtdelar aflägsna 
det i dem själfva befintliga, öfverflödiga vatten, som för dem 
kunde vara skadligt (jfr »Anmärkningar», sid. 42—45 och 
»Trichomer», sid. 70—75). 

P. amphibium L. var. terrestre Rous. I »Afsöndringen», 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 27 


sid. 12, omtalas det, att bandlika här ovanligt nog finnas pä 
själfva bladet i knoppläge hos rotbladsknoppen. Sak samma 
är det med 4:e bladet frän nedan, som inrulladt omslutes af 
det 3:e utbildade bladets stipelslida, hvilka blad närvarande 
undersökning afser. De bandlika håren träffas dock här 
äfven på stipelslidans utsida. Samtidigt med att dessa sedan 
affallande, bandlika hår äro fullbildade, uppträder det på 
bladet och stipelslidornas utsida i knoppläge hos denna ej 
glandulösa form den första begynnelsen till de i »Utveck- 
lingen», sid. 39 och 40, beskrifna samt därstädes i Taf. I 
fig. 11—13 afbildade borsten, som således tydligen fungera 
pa färdigbildade växtdelar. Slemmängden hos P. terrestre 
mellan stipelslida och inneslutet blad var mindre betydlig 
eller föga större än hos Rumex acetosa på motsvarande ställe 
i rotbladsknoppen (se »Afsöndringen», sid. 17). Denna slem- 
mängd kan ej mycket bidraga till höjande af turgorn hos 
bladen i knoppläge hos någondera arten. Båda ifrågavarande 
växter äro ock mindre saftiga. 

P. dumetorum L. De ytterst tunna stipelslidorna hade i 
sin öfre del inga bandlika hår och i närheten af sin bas blott 
ett och annat. Oaktadt att stipelslidorna äro så tunna, voro 
deras fåtaliga, bandlika hår bredare, än man väntat, eller 
kunde bestå af ända till 3 celler i hvarje tvärrad. Äfven af 
bekanta glandler såg jag några på späda blad. 

Rumex acetosella L. Det är mycket frodiga exemplar, 
om hvilkas trichomer jag skall yttra några ord. Stipelsli- 
dornas bandlika hår voro väl till sin form lika sådana hos 
artens magra exemplar (se »Afsöndringen», fig. 23). Men de 
frodiga exemplarens hår hade som fullväxta ett mycket ym- 
nigare innehåll, som var slemmigt-grynigt och försedt med 
mindre eller större vacuoler, under det att magra exemplars 
hår såsom yngre ha ett slemmigt-grynigt innehåll endast 
invid cellväggen och såsom äldre alls intet synligt innehåll. 
När hela växten är mycket frodig, ser det således ut, som 
vore ock håren på dess stipelslidor mer välfödda. Äfven det 
af stipelslidorna inneslutna bladet hade något flere glandler. 
Det som nu sagts om trichomerna i knoppar till frodiga 
exemplar af R. acetosella i jämförelse med sådana i knoppar 
till magra exemplar af samma växt påminner mycket om 
det, som i »Formförändringar III», sid. 89—91, berättats om 
håren på stipelslidorna hos frodiga exemplar af Polygonum 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


aviculare L. (se 1. c. fig. 6), jämförda med sådana hos samma 
arts magra exemplar (se 1. c. fig. 7). 


Urtica Tourn. 


U. cannabina L. Denna art ar föga brännande. Den 
har också endast spridda brünnborst t. ex. pa kalk och blad- 
skaft. Brännborstcellens längd är 1,1 mm. och denna är 
nederst utvidgad till en bred bulbus, som till största delen 
omfattas af den dynlika (= dynan) parenchymatösa väfna- 
den. Borstets bredd strax ofvanom bulbus utgör endast ?/; 
af bulbi största bredd. Denna betydliga minskning af borst- 
bredden strax ofvanom bulbus tillika med den omständigheten, 
att dynan omsluter honom nästan fullständigt, gör att 
borstet ser ledadt ut vid basen. Dynans höjd är föga mer 
än !/; af borstets längd. Borstets cellvägg är 0,009 mm. tjock, 
och kulan i dess spets vetter något åt sidan. Stjälkens 
många luddhår äro ock encelliga samt intill 0,33 mm. långa, 
jämnbredt tillspetsade med rätt stort cellrum nedtill men 
utan något sådant i sin öfre del. Kalkens luddhår, som äro 
0,2 mm. långa, ha vidare basdel och tunnare väggar. 

U. urens L. Till jämförelse med behåringen hos före- 
gående art skall jag anföra något om behåringen hos denna. 
Endast om brännborsten hos urens lämnas i »Pflanzenhaare», 
sid. 551 och 552 några få knapphändiga uppgifter. Hos de 
af mig undersökta exemplaren af U. urens var brännborstet 
med dyna 2 mm. långt. Det är strax ofvan dynan 0.13 mm. 
bredt och dess däri nedsänkta del är föga vidare. Dynans 
höjd utgör !/3 af brännborstets hela längd. Borstväggen var 
0,007 mm. tjock och kulan i brännborstets topp vetter något 
åt sidan. Knappt andra trichomer än brännborst finnas på 
stjälken. På bladkanterna uppträda vanliga hår, som äro 0,5 
mm. långa, utvidgade bland hudcellerna samt därofvan mer 
tjockväggiga, kägelformade och upptill utdragna till en lång, 
smal spets. På undre bladytans nerver äfvenså på skärm- 
blads och kalkblads yta äro dessa hår kortare, mindre ut- 
vidgade vid basen och fästa på en låg, af några stora celler 
bildad dyna. 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 29 


Cannabis sativa L. 


Nägon likhet existerar mellan behäringen hos U. canna- 
bina och behäringen hos ofvanskrifna. Hampan har näm- 
ligen bäde här, som nägot päminna om brännborsten, och 
äfven luddhär. Men de förra hampans här äro sträfhets- 
alstrande, ha säsom sädana tjockare väggar och äro tryckta 
intill växtdelen, hvarjämte hud- och parenchymcellerna, som 
omgifva deras bas, täcka endast en ringa del af deras lök- 
formiga uppsvällning. Om dessa här läses nägot i »Pflanzen- 
haare», sid. 611, men därstädes nämnes intet om den andra 
sorten här eller om luddhären. Dessa äro mycket kortare, 
än de förstnämnda, sakna lökformig basdel och ha knappt 
något cellrum. 


Corylus avellana L. 


Tillsammans med korta, nägot stickande eller växtdelen 
en mjuk sträfhet förlänande, koniska hår (se »Här och yttre 
glandler», sid. 13) förekomma pä utväxta ärskott utstäende, 
runda glandler, som utgöras af smä, med ett rödt, af kali 
ej förstörbart ämne utfyllda celler, och hvilkas skaft äro 
sammansatta af långdragna celler. Sagda glandler finnas ej 
på växtdelar i knoppläge. Om knoppens stora colleterer, 
som blott finnas i bladvecken och ha en helt annan byggnad, 
säger Hanstein i skriften, Ueber die Organe der Harz- und 
Schleimabsonderung in den Laubknospen, Bot. Zeit., sid. 
728, att dessa blott kort tid äro lefvande och snart vissna. 
Ärsskottets glandler ha säledes utbildats under ärsskottets 
utväxning. 


Monocotyledone:e. 


Iris germanica L. Längs midten af de yttre kalkflikarna 
strácker sig en hárrand, som upptil àr 2 mm. bred samt 
yfvig och nedát blir smalare samt mer gleshárig. Härranden 
begynner ett stycke ofvanom det ställe, dit stàndarknapparna 
nà, och räcker nedät til kalkpipen. Randens hár voro 2 
mm. långa och i medeltal 0,14 mm. breda. De likna de hår, 
som i »Pflanzenhaare», sid. 557 och 558, beskrifvits före- 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o €. 


komma på märket (kalkflikarna?) hos I. squalens L. Dess- 
utom bör det anmärkas om I. germanica, att hos alla randens 
hår nedanför ståndarknapparna ytcellerna innesluta en blå 
vätska. ; 

Lilium bulbiferum L. De i »Bidrag», sid. 173 beskrifna 
och i fig. 27 afbildade hären, hvilka i »Nya bidrag» sid. 12 
förts till höljande och vattenfyllda, behandlades med klor- 
zinkjod. Dä blefvo härens cellväggar liksom härväggarna hos 
Taraxacum och Pedicularis palustris omedelbart blävioletta 
utan nägon föregäende gulfärgning eller visade sig bestä af 
ren cellulosa. Samtidigt har en obetydligare substans mer 
och mer dragit sig från cellväggen. Om dessa hår, såsom 
fullt friska och hämtade frän späda växtdelar, en tid fätt 
ligga i glycerin med etylalkohol, ha många af dem skrumpnat 
men ej sammandragits till trädar. 

Curculigo recurvata DRYAND. Bladskaftens harighet är 
beständande, men härigheten pä det späda, hopvikna bladet 
försvinner, när detta utväxer. Öfverallt är det härknippor 
eller sammanställda enkla, encelliga här, som bilda en jämn 
beklädnad. Hären i knippan äro i regeln 6 och sitta på 
små, brunaktiga och vårtlika cellanhopningar eller upplyftas 
stundom från dem af korta skaft med korta, tvärbottnade 
celler i ett par rader (fig. 22). Knippans hår äro af olika 
längd. Vanligen äro de omkring 1,5 mm. långa eller närma sig 
till denna längd. Ett mindre antal af dem kunna vara 
betydligt kortare, ja till och med blott 0,07 mm. långa. 
Håren i knippan ha på midten vanligen en bredd af 0,01— 
0,025 mm. och hopdragas långsamt till en smal spets. De 
sammanställda håren äga tunna, kring 0,0028 mm. tjocka 
väggar och innesluta ett eller annat gryn men sakna för 
öfrigt synligt innehåll. Jag såg ingenstädes något vissnadt. 
Håren på bladskifvan visa egenskaper, som ställa dem i när- 
heten af vattenfyllda, höljande hår, men bladskaftens hår 
måste räknas till de rent täckande. 

Alisma plantago L. var. stenophyllum A. & G. Des. k. 
intravaginalfjällen (se »Schleimbildung», sid. 336 och 337) 
liknade hos denna var. till formen något fig. 1 på sid. 334 
l. e. men voro i förhållande till sin stora längd särdeles 
smala. Jag såg sådana som voro 2 mm. långa och på bredaste 
stället 0,3 mm. breda. Närmast fästet voro de smalare men 
vidgades sedan därofvan för att vid !/, af sin längd, nedi- 


P. G. E. THECRIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 31 


från räknadt, småningom afsmalna till en lång spets. Fjäll 
iakttogos af mig på slidor, som omslöto 1—3 bladen i knopp- 
läge. På hvarje slida såg jag blott få fjäll och detta på dess 
yttre såväl som på dess inre sida. Fjällen utgjordes af långa, 
jämnbreda och tvärbottnade celler, hvilkas tvärväggar oftast 
befunno sig i jämnhöjd med hvarandra. 


Equisetum silvaticum L. 


Sträfhetsalstrarna längs stjälkens åsar äro ofta rätt låga 
(se »Bidrag», fig. 11) och då stundom jämförelsevis breda 
(fig. 23 I), men ej sällan betydligt längre och då ofta jäm- 
förelsevis smala (fig. 23 II). Deras vägg är kring 0,0045— 
0,006 mm. tjock, och nästan samma tjocklek äger den ej 
utstjälpta delen af hudcellernas yttre vägg, från hvars midt 
en sträfhetsalstrare uppväxt. Sedan sträfhetsalstrarnas vägg 
ett dygn påverkats af stark natronlösning, har den svällt ut 
så betydligt, att den blifvit minst dubbelt så tjock, som den 
var före denna behandling, och ibland kanske något mer. 
Äfven hudcellernas yttre, ej utstjälpta väggdel har genom 
natronlösningen förtjockats om än icke i samma mån. Jag 
mätte en af natronlösning utsvälld sträfhetsalstrarevägg, som 
då befanns vara 0,0132 mm. tjock. Ifragavarande svällda 
sträfhetsalstrarevägg visade sig i sin yttre del utgöras af en 
inåt tydligt begränsad och något mörkare, så att säga, skifva 
(på fig. signerad med a). Denna skifva utgjorde hos somliga 
sträfhetsalstrare hälften af deras svällda vägg men hos de 
flesta en tydligt mindre del däraf. Den inre, återstående 
delen (b) af sträfhetsalstrarnas svällda vägg var ljusare men 
hade alls ej blifvit geléartad. Då stark saltsyra fått verka 
på en natronbehandlad sträfhetsalstrarevägg, förblir dess 
väggdel a efter så lång tid, att saltsyran hunnit fördunsta, 
alldeles oförändrad, medan väggdelen b efter samma tid har 
något men obetydligt angripits och tycktes hafva erhållit 
några med väggen parallella strimmor. Får koncéntrerad 
svafvelsyra verka på väggen till en sträfhetsalstrare, som 
omedelbart förut hämtats från den lefvande växten, är vägg- 
delen a efter förloppet af ett dygn alldeles oförändrad, hvar- 
vid samtidigt väggdelen b har svällt ut och, såsom det synes, 
delvis förintats. Klorzinkjod åstadkommer ingen färgning 
hos en nyss från den lefvande växten hämtad sträfhetsalstrares 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 6. 


vägg. Har däremot en sträfhetsalstrares vägg på förut 
nämndt sätt behandlats med natronlösning, blir en sådan 
vägg af klorzinkjod något blåaktig men i sin yttre, på fig. 
23 med a betecknade del ofta mycket svagt eller förblir 
därstädes till och med ej sällan alldeles ofärgad. 

I Mikrokemiska Notiser om Trichomer, Ark. f. Bot., Bd. 
10, N:o 8, 1911 är det på sid. 26—30 omtaladt, att blad- 
kantens småtaggar hos Scirpus silvaticus få efter dygnslång 
inverkan af stark natronlösning betydligt svällda sidoväggar, 
som samtidigt uppdelats i ett yttre, smalare (!/s af svälld 
vägg), kiselsyrehaltigt och senare af stark saltsyra sönder- 
trasbart a-lager samt i ett bredare, inre, geléartadt och 
kiselsyrefritt b-lager, samt att på ytan af a-lagret det finns 
en tunn lamell (fig. 12 a’ och 13 a'1. c ), som hyser så mycket 
kiselsyra, att den aldrig blåfärgas af klorzinkjod och mycket 
långsamt upplöses af koncentrerad svafvelsyra. På sid. 35— 
39 l. c. läser man rörande sträfhetsalstrarna hos Avena sativa 
och Molinia coerulea, att dessas sidoväggar af stark natron- 
lösning utsvälla ändå mera och samtidigt uppdelas i ett 
jämförelsevis smalt och med ytterst tunn, af klorzinkjod 
knappt någonsin blåfärgad lamell försedt a-lager, som af 
stark saltsyra söndertrasas, samt i ett inre, mycket tjockt 
och geléartadt b-lager (fig. 25—27 1. e.) samt att a- 
lagret tillika med sin ytterst tunna, a’ hos halfgräsen 
motsvarande ytlamell snart nog upplöses af koncentrerad 
svafvelsyra. | 

Jämför man det, som nu relaterats om sträfhetsalstrare 
hos Seirpus silvaticus, Avena sativa och Molinia coerulea, 
med det, som strax dárofvanom sagts om reagensers inverkan 
pà väggen till stjälkens strüfhetsalstrare hos Equisetum sil- 
vaticum, sá finner man lätt, att följande är att bemärka 
rörande de senare. 1:mo. Är hos Equiseti sträfhetsalstrare 
den genom stark natronlösning svüllda väggens yttre del eller 
a-lager ofta nägot tjockare än motsvarande väggdel hos 
halfgrüsen och alltid mycket tjockare än motsvarande hos 
gräsen. 2:do. Ar Equiseti sträfhetsalstrares svällda vägg 
försedd med ett mycket smalare b-lager än gräsens, hvilket 
Equisetum-b-vägglager aldrig blir vid svällpingen geléartadt. 
3:tio. Förblir nämnda a-vägglager hos Equisetum oföränd- 
radt, då det efter natronbehandlingen påverkas af stark 
saltsyra, samt förstöres icke i sitt naturliga skick af koncen- 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 33 


trerad svafvelsyra. 4:0. Klorzinkjod bläfärgar föga eller alls 
icke Equiseti sträfhetsalstrare-väggs a-lager och gör dess b- 
lager ganska svagt blätt, sedan de varit utsatta för inverkan 
af natronlösning. 5:to. Af de föregående paragraferna fram- 
gär det, att hos Equiseti sträfhetsalstrares vägg a-lagret mätte 
innehålla betydligt mer kiselsyra och därtill en annan, af 
syror oangripbar modifikation af densamma, än den som finns 
hos a-lagret i halfgräsens och gräsens smätagg- och scabritie- 
vägg. 6:to. Hvad sträfhetsalstrarnas hos Equisetum b-lager 
vidkommer, ser det nästan ut, som om äfven det hyste kisel- 
syra om än i mindre mängd och af en annan beskaffenhet, 
än den som finns i dess a-lager; b-lagrets kiselsyra är kanske 
mer lik den kiselsyra, som uppträder i halfgräsens och gräsens 
sträfhetsalstrares vägg. 


Polypodiace:e. 


Polystichum Filiv mas (L.) Rru. De fjällika eller band- 
lika háren pà stambladet hos denna art likna sádana hos 
Asplenium Filix femina (L.) Bernh. o. a. (se »Har och yttre 
glandler», fig. 19 och 22). Kommer den midt i väggen mellan 
2 celler befintliga s. k. mellanlamellen hos Polystichum i 
beröring med klorzinkjod, blir den fórst gul och sedan 
färglös, under det att det lager af väggen, hvilket befinner 
sig mellan mellanlamellen och cellrummet, samtidigt blir 
blaviolett. Nämnda mellanlamell sväller ut, både dà den 
pàverkas af utspädd svafvelsyra, och dà den en tid legat i 
natronlósning. Sedan sistnämnda reagens fätt verka pä 
mellanlamellen, blir denna af klorzinkjod blaviolett eller 
bekommer hela väggen mellan 2 cellrum sádan fürg. Poly- 
stichum-härens mellanlamell bestär nog följaktligen, sásom 
vanligt är, af pektinämne men torde äfven vara nägot lignin- 
haitig. Samma härs ytcellers cuticula-lager färgas liksom 
mellanlamellen, först sedan det en tid legat i natronlösning, 
blåviolett af klorzinkjod. 

Woodsia ilvensis (L.) R. BR. Stambladskaftet har långa, 
bandlika här, som äro smalare än motsvarande hos föregäende 
art, och hvilka pa sina kanter ofta äro försedda med Janga, 
åt sidan rakt utstående förgreningar, de där utgöras af en 
cell eller af ett par celler i rad (jfr fig. 25 i »Här och yttre 
glandler»). På spindeln mellan parbladen finnas ock liknande, 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 6. 3 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:0 6. 


bandlika här, bland hvilka dock mänga äro än smalare eller 
ha blott ett par celler i bredd i hvarje tvärrad. Samma- 
städes anträffas ock enkla hår af blott en cellrad, där mellan- 
väggen mellan en öfre och en undre cell är nedåtbuktad. 
Bladens baksida har fåtaliga bandlika hår och alldeles öfver- 
vägande sådana hår, som utgöras af en rad celler. Bland 
dessa senare äro en del och kanske flertalet längre eller intill 
1,5 mm. långa, medan en annan del af de enradcelliga håren 
äro betydligt kortare och bestå af blott ett par celler i rad, 
af hvilka den öfversta är tillspetsad och ganska tjockväggig. 
De bandlika hårens cellväggar hos Woodsia förhålla sig till 
nyss förut omnämnda reagenser på samma sätt som de band- 
lika hårens väggar hos Polystichum Filix mas eller tyckas ha 
likadana beståndsdelar som dessa. 

De kring och i närheten af sori befintliga håren bestå 
alla af en rad celler och äro jämförelsevis korta. Deras 
öfversta cell är alltid tillspetsad och tämligen tjockväggig. 
På snitt, som fördes tvärsigenom bladskifvan och vinkelrätt 
mot henne, kunde jag iakttaga, att sporangierna voro medels 
sina skaft fästade på den därstädes platta bladskifvans jämna 
plan. Ibland såg jag på omtalade snitt, att det utanför och 
tätt intill sori uppträdde en af flere celler sammansatt hinna, 
som hade samma höjd som sporangieskaftets längd, och från 
hvars öfre kant korta hår utgingo nära inpå hvarandra. Men 
många sori, som jag såg på snitten, omgåfvos af korta, en- 
radcelliga hår, som, det är att märka, hvar för sig utgingo 
nära intill sori och från samma platta yta, som uppbar sori, 
eller på samma nivå som sporangieskaftens fäste. 


P. G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 35 


Figurförklaringar. 


Fig. 1. Här frän ett outveckladt, i snöhvit beklädnad inhöljdt 
blad hos Sonchus arvensis var. uliginosus. 

Fig. 2. Ett par ytceller med utvuxna, långa, härlika öfre ändar 
frän ett fjäderpenselhär hos Leontodon hispidus. 300. 

Fig. 3. Ett par ytceller med korta, utskjutande, spetsiga öfre 
ändar frän samma fjäderpenselhär hos densamma. 300. 

Fig. 4. Ett stycke af det länga, sammansatta häret närmare dess 
öfre ände från bladet hos Hieraciwm villosum. 160. 

Fig. 5. Ett längre, mer grenigt hår från stjälken till Verbascwm 
nigrum. 50. 

Fig. 6. Ett kort och mindre grenigt här frän stjälken hos Ver- 
bascum nigrum var. glabrescens. 50. 

Fig. 7. Den lökformade basen, omgifven af putlikt uppväxta, 
närstäende hudceller, till ett glandelhär frän äldre stjälken hos Salpi- 
glossis laciniata. 150. 

Fig. 8. En glandel från en ung växtdel hos Convolvulus sepium. 

Fig. 9. Nedre delen af ett hår från samma ställe hos den- 
samma. 

Fig. 10. Öfre änden af ett hår från den nedre, äldre stammen 
hos Heracleum spondylium. 100. 

Fig. 11. Nedre delen af ett hår på en kortare dyna, till hvilken 
endast konturen är tecknad, från mellandelen af en fullbildad stjälk 
hos Daucus carota. 

Fig. 12. Ett stammens nära blomställningen småtagglika trichom, 
snedt fästadt på en ganska låg, blott till konturen utritad dyna, hos 
densamma. 

Fig. 13. Ett scabritielikt trichom, sittande i toppen af ett mycket 
högt, borstlikt, en dyna motsvarande emergens, till hvilket endast öfre 
ändens kontur anges, från en fruktens biås hos densamma. 

Fig. 14. Glandel från ett ungt bladskaft hos Acer tataricum. 
300. 

Fig. 15. Glandel från stammen mellan blommorna hos Heuchera 
americana. 175. 

Fig. 16. Ett emergens utan radialt sträckta ytceller från kanten 
till ett knoppfjäll hos bladknoppen till Prunus padus. 

Fig. 17. Konturen till ett liknande emergens från kanten af en 
stipel i knoppen hos densamma. 50. 


36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:06. 


Fig. 18. Ett tidigt utvecklingsstadium till ett emergens från 
kanten till blomknoppens blomfjäll hos Prunus virginiana. 400. 

Fig. 19. Ett mycket grenigt hår från stjälken hos Mathiola 
incana. 

Fig. 20. Ett trichom med jämförelsevis smal, tunnlik nedre del 
från stjälken hos Aquilegia vulgaris. 

Fig. 21. Nedre delen af ett hår, hvars smala bas är instucken 
mellan hudceller, som ej utritats, från den halfmogna frukten hos 
Peonia officinalis. 

Fig. 22. En hårknippa med konturen till den uppbärande vårtan 
från bladskaftet hos Curculigo recurvata. 

Fig. 23. I en kort och bred samt II en lång och smal sträf- 
hetsalstrare fran en stjälkens às hos Eqwisetum silvaticum. Genom 
stark natronlösning har trichomets vägg svällt och uppdelats i ett yttre 
mörkare lager, signeradt med a, och ett inre ljusare, signeradt med b. 

Fig. 24. En småtagglik utväxt från fjäderpenselhåret hos Trago- 
pogon crocifolius L. 275. 


Talen efter figurförklaringarna ange förstoringen. Saknas 
sådana tal, äro föremålen ritade med 200—250 gångers för- 
storing. | 

I fig. 4 ses hårstycket något utifrån. I alla andra figurer 
ses föremål i optisk längdgenomskärning. 

I ingen figur är något cellinnehåll utritadt. 


—— 


P.G. E. THEORIN, SPRIDDA ANTECKNINGAR OM TRICHOMER. 37 


Register 
pä växterna, hvilkas trichomer nu beskrifvits. 

Sid. Sid. 

Acer tataricum L. ..... 18 Medicago lupulina L. var. Willde- 
Ajuga pyramidalis L. 13 nowii Bonn. 5 ec 19 
Alisma plantago L. var. steno- Monotropa hypopitys L. 15 

phayllura AS A Gs sees 30 j =: 

Agnilegia vulgaris L. 24 Odontites rubra Gilib. . . 10 
Arnica montana L. 6 Peonia officinalis Retz. . 24 
Atriplex litorale L. 25 Pedicularis palustris L. 11 
Bidens tripartitus L. . 2 Ce e cdm ne Or, ae E 

Bunias orientalis L. 23 SWABS: major Be M 

Polygonum amphilium L. var. 
Cannabis sativa L. 29 aquaticum Rchb. . . . 22026 

Collinsia bicolor Benth. 11 Polygonum amphibium L. var. 
Convolvulus sepium L. 14 terrestre Rchb. . . . . .. 26 
Corylus avellana L. 29 Polygonum dumetorum L.. . 27 
Cureuligo recurvata Dryand. 30 Polystichum Filix mas (L.) Rth. 33 
D L Prunus padusmlas, er. 20 
auensnearotanb. een. 16 5 virginiana L. ..... 21 
Planen ui mens Pursh 18 Raphanus raphanistrum L. 23 

Equisetum silvaticum L. 31 : 

» Babıyuspl een 23 
Galium aparine L. . . . . g Rumex acetosella L.. . . . . 27 
Heracleum spondylium L. 16 Salpiglossis laciniata Hort... . 1l 
Heuchera americana L. . 22 Scorzonera humilis L. . . . 7 
Hieracium pilosella L. 6 Senecio vulgaris L. - 4 3 och 6 
» villosum L. . . . g Silene nutans L.. . 24 
Hypocheris maculata L. . . . . 7 Sisymbrium sopria L. 23 
Solanum nigrum L. 12 
Iris’germanica L. 2 . . « « « . 29 » tuberosum L.. . . » 12 
Leontodon hispidus L. 6 Solidago Virgaurea L. . 6 

> incnhus Schenk 3 Sonchus arvensis L. var. uligi- 
Lilium bulbiferum L. lol ae 2 
Tobe Erinos Ta 8 Sonchus asper L. . . . . 4 och 6 
Stachys germanica L. . . . » . 13 
Mathiola incana (L.) . . . . ... 29 Stellaria media (L.) 25 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 6. 


Bid. Sid. 
Taraxacum officinale (Web.). 4och 6 Verbasum nigrum L. var. glab- 
Tragopagon crocifolius L.. . 7och 36 rescens Hn. Ls 2.6 1A) 
Trifolium pratense L. . . . . . 19 Viscaria viscosa (Gil) . . . . . 25 
Tussilago farfara L. . . . .. . 6 Vitis vinifera L. .. ..... 18 
Urtica cannabina L. . . . . . . 28 Woodsia ilvensis (L. R. Br. . . 33 
» urensdlo c M 28 


Zinnia adscendens Svn. . . . . 2 
Verbascum nigrum L. ..... 10 


Tryckt den 3 september 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:o 6. 


Ritadt af Theorin. 


^ 
» he 
ILO OU ETF IT AN 57) > C07 


E., Tus Kenntnis der afrikanisch 


fjölltraktor. D. s Na RS 
Re & E., Spridda anteckningar 


UPPSALA & STOCKHOLM deus. 


ALMQVIST & WIKSELLS  BOKTRYCKERI-A.-P. 3 ^ es 
| 
LONDON ER PARIS van 


(28 ESSEX STREET. STRAND 11 RUE DE LILLE 


ae en matter of this Archiv: 


| Les deux derniers volumes des »K. ron an Akade- v 
- . miens Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans. le Y e 
cadre scientifique des nouvelles Archives: due 


| UTI uu e 
XK VETENSKAPS-AK ADEMIENS HANDLINGAR $5 
(stoy. 4:0) 

äro följande afhandlingar i re PARLE 
Botanik . u 
publicerade sedan. år 1910: er 


a J., Der Malvenrost (Puceinia malvacearum More), seine Verbreitung, 2 
Natur und Entwicklungsgeschichte, — Band 47 n:o 2. 1912. 127 pg. 6 Taf. ER 
FRIES, R. E., Die Arten der Gattung Petunia. — Band 46 n: 0 5. ie 72 pe. ee 
7 Taft it 
i — Frinsenpant, A., Cytologische und entwicklangsgeschiohtliche Studien an doi al: 
; caria germanica. — Band 48 n:o 7. 1912, 62 pg. 3 Tall. 
KnàNZLIN, Fr., Beiträge zur Orchideenflora Südamerikas. — Band 46 n:o. 10. js 
1911. 105 pg, 13 Taf. Så 
; LUNDEGÄRDE, H., Über die Permeabilität der Wurzelspitzen von | Y'icia faba doge 
Försekisdenen äusseren Bedingungen. — Band 47 n:o 3. 1912, 254 pe A. 
1 Tabelle. ; 
MURBECK, E; Über: die Blütenbau der Ponareraikane: S Band 9, n:o 1: m 
NU Cis ein OR pe 28. Tal, M 
" NamvHoRsT, A. G., Paleobotanische npe i—11. — Band 42 n:o re 1907, oe, 
16 pg. 3 Taf; — Band 43 n:o 3. 1908. 14 pg. 2 Taf; — Band 43. nso 6. 
1908. 32 pg. 4 Taf.; — Band 48 n:o 8. 1908. 20 pg. 3 Taf. — Band » 
45 n:o 4, 1909. 38 pg. 8 Taf. — Band 46 m:o 4. 1911. 88 pg. 6 SPAR. CU 
Ps — Band 46 n:o 8. 1911. 11 pg. 1 Taf. — Band 48 n:o 2. 1912, 14 pg. 2 Taf. 
SCHUSTER, J., Weltrichia und die Bennetitales, — Band 46 n:o 11, ut. 57 PB, 
7 Taf. ME 
SEoTTsPERG, Ü., Botanische Ergebnisse der schwedischen Expedition EE Pata- 
gonien Kod dem Feuerlande 1907— 1909. 1. Uebersicht über die wich 
tigsten Pflanzenformationen Südamerikas, s. von 41°, ihre geographische 
Verbreitung und Beziehungen zum Klima, — Band 46 n:o 3,-1911. 28 pg 
1 Karte, — 2. Die Lebermoose von T. STEPHANI. Band 46 no 9. “1911 
92 pg. — 8. A botanical Survey of the Falkland Islands. Band 50 Js 3 4 
1913. 129 pg. 15 pl. ; 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
ela 


The Fossil Flora of the Coal-bearing Deposits 
of South-Eastern Scania. 


By 
A LIBRAR 
HJ. MOLLER and T. G. HALLE. à 
NEW YOR 
i ! BOTAN) "n 
With 6 plates and 2 text-figures. 2 
UARDEHN 


Communicated May 28th 1913 by A. G. NatHorst and G. Horm. 


Introduction. 


Fossil plant-remains were discovered in the coal-bearing 
Mesozoic deposits of south-eastern Scania by Prof. A. G. 
NarHoRsT already in 1876. Though a small number of the 
species have been identified by him and mentioned in the 
literature on several occasions and a couple of others have 
been described by the present writers, a connected treat- 
ment of the flora has hitherto been wanting. In the present 
paper all the fossil plants at present known from this series will 
be described and the age of the different floras discussed. 
The work was commenced by Hs. MÖLLER, who has also 
studied the stratigraphical conditions in the field and collec- 
ted part of the material. The descriptions of the species 
and the discussion of the correlation of the floras is the 
joint work of both authors. In addition to the species al- 
ready mentioned in the literature a number of others had 
already been identified by Prof. NATHORST, to whom the authors 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 7. 1 


2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


desire to render their sincere thanks for assistance in various 
ways. They are further indebted to Prof. J. CHR. MOBERG 
for information on geological points. 


The occurrence of coal-bearing deposits in south-eastern 
Scania was known already to AnGELIn,' who marked them 
in his geological map of Scania. Owing to the delay of the 
publication of this map the first record of the formation 
made publie was ERDMANN'S description of the geology of 
the Röddinge district in 1872.” ERDMANN notes the occur- 
rence of the formation in a narrow strip stretching in a 
north-west — south-easterly direction between the Silurian 
in the north-east and the Cretaceous in the south-west. He 
describes the lithological character of the rocks, including 
the thin seams of poor coal, but mentions no fossils. His 
description is accompanied by a section (fig. 7) showing the 
tectonic conditions, which are also discussed in the text. 

The first discovery of organic remains in the series was 
made by NarHoRsT who found in 1876 three species of 
fossil plants near Kurremölla, at the valley of the Nybroan. 
Another collection, which, however, with the exception of an 
undeterminable fragment of a conifer, contained no new spe- 
cies, was made in 1880 by A. F. CARLSON. The species 
known at the time were mentioned by Natuorst in 1880,? 
viz. an Anomozamites-like leaf, similar to A. minor, further a 
new species of Equisetum and a fragment of Ctenis not very 
different from C. falcata Linpu. of the English Lower Oolite. 
NATHORST points out that the plants from Kurremölla, as 
far as they were known at the time, are different from those 
of the other coal-bearing deposits of Scania and, if it is per- 
missible to form any opinion on such a small number of 
species, decidedly indicate a somewhat later time of deposi- 
tion. 


1 ANGELIN, N. P., Geologisk ófversigtskarta öfver Skane. With text. 
Published in Lund 1877. The map was printed in Munich 1859. 

? ERDMANN, E., Beskrifning öfver Skanes stenkolsförande formation. 
Sveriges Geol. Undersökning. Ser. C. 1872. P. 61. 

* NATHORST, A. G., Om de växtförande lagren i Skånes kolförande 
bildningar och deras plats i lagerföljden. Geol. Fören. Stockholm Förh. 
Bd 5. 1880. P. 284. 


HJ. MOLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 3 


The next contribution to the geology of the district was 
given by Mosere,! who found in 1882 a rich marine fauna 
in strata apparently overlaying those containing the plant- 
remains. The fauna is stated to be rather different from that of 
the other Rhaetic-Liassic deposits of Sweden. Later on (1885) 
MOBERG made at Kurremólla a fine collection of fossil plants.” 
In 1882 Mosere also found fossil plants in another locality, 
viz. at Rodalsberg, N.W. of Tosterup.? These plants were 
collected in two different strata, the lower consisting of a 
white or grey shale, the upper of a rusty brown sandstone. 
The flora of the higher bed, from which MoBERrRG mentions 
a species of NILSSONIA, is our Flora of Rödalsberg. In 
his monograph on the Liassie of south-eastern Scania * Mo- 
BERG concludes that the fauna of the marine fossiliferous 
bed at Kurremólla, which he names the »Cardiwm-bed», be- 
longs to the lower part of the Middle Lias. The plant- 
bearing strata of this locality are stated to underlay this 
Cardiwm-bed. At Rödalsberg, on the other hand, the rust- 
coloured sandstone including the plant-remains lies appa- 
rently above the same Cardium-bed. 

In.1893, MOBERG” gives new and important information 
on the geology of the coal-bearing series. He states that the 
plant-bearing beds at Ródalsberg are covered conformably 
by strata belonging to the Keuper; and from this fact he 
infers that the whole series of strata, which are in all the 
sections steeply inclined, must here be inverted and the 
plant-bearing bed thus older than the Cardium-bed. From a 
black clay near the base of the coal-bearing series he men- 
tions two species of fossil plants, determined by NATHORST 
as Woodwardites microlobus SCHENK and Gutbiera angusti- 
loba Presi, which both indicate the upper Rhaetic. These 
plants will be described below under the Munka Tagarp 
Flora, of which they are the only members determinable 
with certainty. In the same paper, MoBERG also mentions 


1 MOBERG, J. CH., Om de äldsta kritaflagringarna och Rät-Lias i syd- 
östra Skåne. Reseberättelse. Ofvers. K. Svenska Vet. Akad. Fórhandl. 
1889. N:0.9; -Po 933: 

> Cf. MOBERG, J. Cm. Om Lias i sydöstra Skane. K. Svenska Vet. 
Akad. Handl. Bd 22. N:o 6. 1888. P. 7. 

® MoBERG, J. CH; l. c. 1882. P. 35. 

* Mosere, J. CH. l. e. 1888: P. 80. 

5 MOBERG, J. CH. Bidrag till kännedomen om Sveriges mesozoiska 
bildningar. Bih. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 19. Afd.2. N:o2. 1893. 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 
Sagenopteris rhoifolia PRESL [S. Nilssoniana (BRGN.) Warp] 
and a Nilssonia?, both from Rödalsberg. 

NATHORST ! mentions in the same year some of the fossil 
plants from Kurremölla, viz. an Anomozamites, a small Equi- 
setum, fragments of Ctenis, and a small Sagenopteris. 

In TÖRNEBOHM and HENNIG's? description of the geolo- 
gical map of the solid rocks of Scania several important 
notes on the coal-bearing formation in the south-eastern part 
of the province are communicated. Two sections are given 
which may be reproduced here in order to illustrate the geo- 
logical structure at the localities yielding the fossil floras. 


Clay with fossil plants (Upper Rhaetic 


Keuper 
Posidonomya shales (Silurian) 


Sandstone with fossil plants 


Cardium-bed 


Cretaceous 
-- Coal-seam 


E ! Rödalsberg | ; : 


Pod 


N.E. 
B [Se TEE UE Ne ria ed e U 


A 


Fig. 1. Sections of the Mesozoic series at Rödalsberg (A) and »Tosterups 
västra gräns» (B). (From TÖRNEBOHM & HENNIG, after MOBERG.) 


Our text-fig. 1 represents two sections of the Mesozoic 
strata at Rödalsberg (TÖRNEBOHM & HENNIG, l. c., text-fig. 
40, p. 114, after observations of MoBERG.). In the extreme 
north-east of section A, the Upper Silurian (Gotlandian) 
Posidonomya shale is seen, dipping steeply towards south- 
west and abruptly cut off by a faulttine. Immediately S.W. 
of this fault-line follow almost perpendicular strata of sand- 
stone and clay belonging to the Keuper. Then follow clay 
and sandstone beds with a gradually decreasing N.E. dip, 
belonging to the plant-bearing series. The plant-remains 
found in the clay close to the Keuper constitute the Flora 


1 NATHORST, A. G., Jordens historia. Del. 2, 1893. P. 851. Also in: 
Sveriges Geologi, 1894. 

? TÖRNEBOHM, A. E. & HENNIG, A., Beskrifning till Blad 1 & 2, S 
G. U. Ser. Al, a. 1904. 


HJ. MOLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 5 


of Munka Tägarp described in this paper. Some distance 
further west occurs the rust-coloured sandstone which in- 
cludes the Flora of Rödalsberg. The section B, which is not 
continuous with A but may be combined with it, represents 
the higher (in the section lower) parts of the series with the 
Cardium-bed, belonging to the lower part of the Middle Lias. 
Still further S.W. follows the Cretaceous. The Rhaetic age of 
the Munka Tågarp Flora, already stated by NATHORST, and its 
position in respect to the Cardium-bed clearly show that the 
sequence of strata is inverted, as first proved by MOBERG. 

Text-fig. 2 is a section of the corresponding beds at 
Kurremölla, from the same work (TÖRNEBOHM & HENNIG, 
l. e., text-fig. 39, p. 113, after observations of MoBErG). The 
Silurian at the N.E. end of the section is separated, as at 
Rödalsberg, by a fault from the plant-bearing series. The 
fossiliferous horizon nearest the the fault-line is the Cardium- 
bed which dips, as does the whole series, steeply towards 
-the Silurian in N.E. A considerable distance further S.W. 
come the coal-bearing beds with the flora of Kurremölla. 
As remarked above, the corresponding series at: Rödalsberg 
is inverted, and TÖRNEBOHM & HENNIG point out that it 
is but natural to suppose the same to be the case at Kurre- 
mölla. The flora should then be younger than the Card?um-bed, 
which would agree with its young character noted by Nar- 
HORST. In the table illustrating the sequence of strata, the 
flora of Kurremölla is accordingly placed, with a sign of 
interrogation, at the top of the Rhaetic-Liassic series of Sca- 
nia (TÖRNEBOHM & HENNIG, l. c., p. 121). 

Recent contributions to our subject are chiefly of a pa- 
laeobotanical nature. MÖLLER described in 1908 ! a new species 
of Equisetites, E. Mobergii MÖLL. from Kurremolla. The 
species is only compared with EZ. Münsteri STERNE. In 1909 
NATHORST? stated that the supposed Anomozamites from 
Kurremólla is a Nilssonia. It is recognized as a new species, 
N. fallax Natu., with the remark that it may be regarded 
as a forerunner to N. schaumburgensis (Dunk.) of the Weal- 
den. The following year another species was described by 


! MÖLLER, Hy. in: HALLE, T. G. Zur Kenntnis der mesozoischen Equi- 
setales Schwedens. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 43. N:o l. 1908. 
12% 26. PLA figs. 2937. 

? NAtHORST, A. G., Über die Gattung Nilssonia Brongn. mit be- 
sonderer Berücksichtigung schwedischer Arten. K. Svenska Vet. Akad. Handl. 
Bd 43. N:o 12. 1909. P. 27. 


‘% Bu 


"UNS 


(owsgO]y 193je ‘DINNAH FY WHOFANYOL WOLF) "e[[pureiim y 9% sorios opozoso]y 949 jo uoroeg 


'eur[-3]ne] e[qeqoud */ 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


7 


wu 003 


S 


^S 


]epssi«yg 


uvabuippoy 


i 0]19u2447 


~ Cretaceous marl, dipping faintly towards W. 


: White sand 


Clay with fossil plants 
Coal-seams 


- Rusty, rather soft Liassie sandstone 


^ Brownish green, hard, ferruginous sandstone 


: Waste-covering, probably rust-brown sandstone 


.. Yellowish brown, soft, partly conglomeratie sandstone 


5 


iust-brown, fractured sandstone with Cardium 


- 


" Waste-covering, probably rust-brown Liassie sandstone 


Silurian shale 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 7 


HALLE! as Sagenopteris conf. Mantelli (Dunk.) [S. Mantelli 
is a characteristie plant of the Wealden.] In the same paper 
(p. 8) a Sagenopteris from Rödalsberg is mentioned as possibly 
belonging to S. Nilssoniana (BRGN.) WARD. 

The species here stated to occur at Kurremólla are men- 
tioned also by NATHORST? in 1910. Referring to the possi- 
bility, first pointed out by TÖRNEBOHM & HENNIG, that the 
strata at Kurremólla may be inverted, NATHORST states that 
the composition of the flora far from being in opposition to 
rather seems to favour the idea that the plant-bearing strata 
are younger than the Cardium-bed. He accordingly places 
this deposit, under the name of the »Zone with Nilssonia 
fallax», at the top of the table showing the different horizons 
of the Rhaetic-Liassic series. MonBERG,? in the same year, 
gives detailed descriptions of the principal exposures in the 
district, but, beyond mentioning the most important of the 
species of fossil plants, gives no further information on the 
flora. 


In this paper the floras of Munka Tägarp, Rödalsberg and 
Kurremólla will be described separately. 


1. The Flora of Munka Tägarp. 


Regarding the geology of the locality at Munka Tägarp 
reference may be made to the foregoing review of the geolo- 
gical exploration of the district, in particular to the section 
‚shown (after TÖRNEBOHM & HENNIG) in our text-fig. 1 (p. 
4) and to MoBERG's description (1893). The plant-bed lies 
at the very base of the inverted coal-bearing series, only 1,5 
m. from the contact to the Keuper. It has a thickness of 
only 2 em. and consists of a black, fractured clay which easily 
breaks into small shivers. On account of this lithological 
character of the rock the plant-remains found are very small, 
measuring only a couple of centimetres at the most. In the 
same bed occur also small fish-scales. 


! HALLE, T. G., On the Swedish species of Sagenopteris Presl and on 
Hydropterangium nov. gen. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 45. N:o 7. 
191077 P^ S! PIE figs.) 18—2T. 

2 NATHORST, A. G., Les dépóts mésozoiques précrétacés de la Scanie. 
Geol. Fören. Stockholm Förh. Bd 32. H. 3. 1910. P. 514. 

3 MoBERG, J. CH., Guide for the principal Silurian districts of Scania 
(with notes on some localities of Mesozoic beds). Geol. Foren. Stockholm 
orh. Bd 32. H. L 1910. PB. 141. 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


The material from this locality has been collected hy 
MoBERrRG. Only three species can be identified, which will 
be described below. In the description no attempt has been 
made to give full lists of synonyms: for such, reference may 
be made to the papers by NATHORST, MÖLLER etc. quoted 
in that connexion. 


Gutbiera angustiloba PRESL. 
Taba apres, 1 
Gutbiera angustiloba PRESL, NATHORST: Växter fran rätiska forma- 
tionen vid Pälsjö i Skane. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 14. N:o 3. 
Pi 224 Peo igs! (8-10; pl. 4 fig. 1: 
Gutbiera angustiloba PREsL, NATHORST in: MOBERG, l. c., 1893, p. 11. 
[For further reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora. 


Pteridofyter. Lunds Univ. Arsskrift. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. (K. 
Fysiograf. Sällsk. Handl. Bd 13. N:o 5.) P. 35.] 


Gutbiera angustiloba is represented by a fairly large num- 
ber of fragments of detached pinnules. They are all very 
small, measuring 5—7 mm. in length and hardly 2 mm. in 
breadth at the most. The midrib is distinct, and in some 
specimens the secondary veins, which arise at very wide cr 
about right angles, can be traced for some distance. 

Figs. 2 and 3, pl. 1, are enlarged drawings of two coun- 
terparts, one of which is shown in natural size in fig. 1. The 
surface in these specimens is divided up into regular square 
fields corresponding each to the area between two adjacent 
secondary veins. These areas are convex on the impression 
of the lower, concave on that of the upper side. 

The two fragments in pl. 1, figs. 5 and 6, are the coun- 
terparts of each other, representing the impressions of the 
two sides of the upper part of a pinnule. The lamina is 
divided up into fields as in the specimens already described, 
each area being, in this case also, convex on the impression 
of the lower side and concäve on the counterpart. In the 
middle of each area there is, on the impression of the lower 
side, a minute dot-like elevation, to which appears to corres- 
pond a depression in the counterpart. These dots were suppo- 
sed by SCHENK! to represent pores in the indusia covering 
the sori. The structure of the present specimens does not well 


! ScHENK, A., Die fossile Flora der Grenzschichten. 1867. P. 64 & foll. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 9 


agree with this interpretation and differs on the whole some- 
what from SCHENK’s descriptions. The material is too poor, 
however, to permit of any certain conclusions. 

In the little fragment in pl. 1, fig. 4, there appear to 
be some faint traces of the venation, agreeing fairly well 
with ScHENK’s illustrations. ; 

Gutbiera angustiloba is typically a Rhaetie species, and is 
known from several districts. In Scania it has been found 
in the Rhaetic beds of Pålsjö and possibly Billesholm and in 
the Liassic of Sofiero and Hör. 


Woodwardites microlobus ScHENK. 
TA UG saters, 16: 


Woodwardites microlobus SCHENK, NATHORST in: MOBERG, l. c., 1893, 


PH. 
[For fuller reference see ZEILLER: Flore fossile des gites de charbon de 
Tonkin. 1903. P.,91.] 


Most of the plant-remains in the plant-bearing clay at 
Munka Tågarp belong to Woodwardites microlobus SCHENK, 
which was recorded from this locality by Prof. MoBerg, 
after identification by Prof. NatHorst, in 1893. 

All the specimens are very small, representing portions 
of single pinnae, but the characteristic venation ensures a 
safe determination even of such minute fragments. The largest 
specimens attain only a length of 1 cm. with a breadth of 
5 mm. The pinna-rachis is very slender, the pinnules linear 
— ovate, confluent at the base, with entire or crenulate margins 
and obtuse apices. The midribs and the secondary veins of 
the pinnules are distinct; the finer veins cannot he observed. 
The reticulate nature of the venation, characteristic of the 
genus, is evident, the secondary veins forming bow-shaped 
anastomoses with each other, as is best seen in figs. 8 and 
16, pl. 1. In some of the enlarged figures in pl. 1, another 
characteristic feature of the venation is shown. The first pair 
of secondary veins in each pinnule run in a straight course 
parallel with the rachis, those of adjacent pinnules meeting 
and joining each other. These veins thus form, together 
with the pinna-rachis and the lowermost parts of the mid- 
ribs of the pinnules, very long, narrowly rectangular fields 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 

parallel to the rachis. The result is that the pinna-rachis 
appears to be accompanied on each side by a nearly straight 
parallel, longitudinal vein. 

The areas limited by the secondary veins and the mid- 
ribs are often deeply concave on the impressions of the 
upper side: this must thus have been bulging out between 
the veins. ZEILLER (l. c.; pl. 17, figs. 1—5), who has de- 
scribed, from the Rhaetic of Tonkin, the best specimens 
known of this species, has been able to state that the fields 
are filled up by a network of finer veins, which the preser- 
vation does not permit of being observed in the Swedish 
specimens. The Swedish fragments appear all to be sterile. 

Woodwardites microlobus is a rather rare species, being 
known, outside of Scania, only from Franconia, Poland and 
Tonkin. In Scania it has been found, according to a com- 
munication by Prof. NarHonsT, at Stabbarp. In all these 
districts the species occurs in Rhaetic beds. 


Cf. Thaumatopteris Schenki NATH. 
PL. ige Anl 

[For reference see NATHORST: Über Thaumatopteris Schenki Nath. 
K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 42. N:o 3. 1907.] 

A little fragment, too small for definite identification, 
may possibly belong to Thaumatopteris Schenki NATH. It 
consists only of a portion of a pinnule which is somewhat 
curved, probably accidentally. The specimen is shown in 
pl. 1, fig. 17. The shape has evidently been linear, and the 
margin is very slightly incised, with broad, rounded lobes. 
The venation is indistinct, but appears to resemble that of 
Thaumatopteris Schenki. 

Thaumatopteris Schenki is known from several localities 
in the area of the coal-bearing deposits of N.W. Scania, 
where it characterizes one ‘of the higher horizons of the 
Rhaetic series. Outside Sweden it has been recorded from 
Bornholm, Poland and Franconia, occurring in all these dis- 
tricts in Rhaetic strata. 


The three species known from Munka Tagarp, viz. Gutbiera 
angustiloba, Woodwardites microlobus and cf. Thaumatopteris 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 11 


Schenki, appear to be sufficient for a fairly accurate determina- 
tion of the age of the plant-bed. They have all their chief 
distribution in Rhaetic rocks, occurring, inter alia, in the type 
district of Franconia. In Sweden all three species are known 
from the upper part of the Rhaetic series of north-western 
Scania, Gutbiera angustiloba occurring possibly already in the 
zone with Lepidopteris Ottonis at Billesholm. The same spe- 
cies, and also T'haumatopteris Schenki — the occurrence of which 
at Munka Tågarp is not certain, however — extend up to the 
Liassic of Hör. There can be no doubt that the plant-bed 
is of Rhaetic age; and it would appear probable, from what 
is known of the geological distribution of the species, that 
the horizon belongs to the upper part of that formation. 
The fact that the plant-bed occurs only 1,5 m. above the 
Keuper would seem to speak for a lower Rhaetic age; but, 
as has been remarked by TÖRNEBOHM & HENNIG (I. c., p. 
115), it is possible that the short distance between the plant- 
bed and the Keuper may be due to a fault. 


2. The Flora of Rodalsberg. 


The stratigraphical position of the plant-bearing bed at 
Rödalsberg may be seen from the section given in text-fig. 1 
(p. 4). It is considerably higher up in the series than the 
plant-bed at Munka Tagarp, but it lies probably a long dis- 
tance below the Cardium-bed. The plant-bearing rock is a 
rust-coloured, fairly fine-grained sandstone, which occurs in 
close connection with a thin seam of poor coal. The plant- 
remains occur as impressions, without any trace of the vege- 
table tissue. On account of the fractured state of the rock, 
they are very fragmentary and, moreover, not very distinct 
as a rule. The material, which has been collected by MOBERG, 
will be described below. 


Equisetaceous stem-fragments. 
IPIE ues Non Loe 


In pl. 1, figs. 18 and i9, are shown two fragments which 
are probably the remains of some equisetaceous stems. »Dev- 


Ip ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


eral others of the same kind occur in the collection, but 
none of the specimens show any nodes or any traces of leaf- 
sheaths. Their equisetaceous nature is probable only because 
of the existence of very distinct longitudinal ribs on the im- 
pressions (or interior casts), which evidently correspond to 
decorticated interior surfaces. Fragments of this nature have 
often been described under the names Schizoneura and Phyllo- 
theca. The genus Equisetites, however, in a decorticated 
state, has exactly the same kind of ridges; and it is evident 
that, in specimens of this kind, the three genera mentioned, 
as well as Neocalamites, cannot be distinguished from each 
other. 


Stem-fragments of Equisetites? (Cf. E. Münsteri STBG.) 
Pl. 1, figs. 20, 21. 


The stem-fragments shown in pl. 1, figs. 20 and 21, are 
probably of equisetaceous nature, and may well belong to 
the genus Equisetites. As compared with those shown in 
figs. 18 and 19 of the same plate, they are distinguished by 
much broader furrows between the ribs. In regard to this 
character there is an undeniable resemblance to Zquisetites 
Münsteri STBG., but as no leaf-sheaths or nodes are preserved, 
a definite determination is impossible. 


Cladophlebis cf. nebbensis (BRGN.) Natu. 
PI. 1, figs. 22, 23; pl.c2) psp 
[For reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora. Pte- 


ridofyter. Lunds Univ. Ársskr. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. (Cladophlebis 
Roesserti, p. 27, and C. nebbensis, p. 29.)] 


In the rust-coloured sandstone of Ródalsberg there occur 
a couple of small fragments of a Cladophlebis which may be 
compared with C. nebbensis (Bran.) Natu. — this species 
being taken in a wide sense, as including also C. Roesserti 
(PRESL) SAP. 

The best specimen is the one figured in pl. 2, figs. 1 and 
2. It consists of two pinnules, evidently attached to a pinna- 
rachis. The pinnules are about 12 mm. long, fairly narrow, 
faleate and acute. Their secondary veins are directed for- 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 13 


ward and are usually only divided once. This fragment is 
of the C. Roesserti-type, except that the secondary veins 
normally divide only once. Another fragment is shown in 
pl. 1, figs. 22 and 23. It is still more incomplete, consisting 
only of a portion of a pinnule. It differs from the former 
specimen in the venation, the secondary veins forming a 
wider angle with the midrib and having more diverging 
branches. The specimen hereby more approaches the C. 
nebbensis-ty pe. 

There are different opinions as to the relation of ©. 
nebbensis and C. Roesserti, and it is impossible to decide to 
which of these species the present fragments should be re- 
ferred, should both species be kept separate. The simple 
branching of the secondary veins is more characteristic of 
C. nebbensis. For the present purposes the question is of little 
importance, since both species are characteristic Rhaetic plants. 


Cladophlebis cf. (Eboracia?) lobifolia (PHILL.) Bren. 
Pl. 2, figs. 3, 4, 

[For reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora. Pte- 
ridofyter. Lunds Univ. Arsskr. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. (Dick- 
sonia lobifolia, p- 19.)] 

Cladophlebis (Eboracia?) lobifolia (PHILL.) BRGN. appears 
to be represented at Rödalsberg by a couple of fragments. 
The best of these, of which the counterpart is also preserved, 
is figured in pl. 2, figs. 3 and 4. It consists of a portion of 
a pinna with several pinnules. These are rather short, ovate, 
somewhat acute and falcate, with the distal edge a little 
retreciated, the proximal decurrent. As the base of the pinna 
is not preserved, the distinguishing character of the species, 
viz. the aberrant shape of the proximal basal pinnule, is not 
shown by this specimen. The resemblance borne in other 
respects to Cladophlebis lobifolia renders the specific identity 
fairly probable, however. Both the shape of the base of 
the pinnules and especially their venation agree closely with 
typical specimens of C. lobifolia. The venation is especially 
characterized by the strong development and double forking 
of the secondary veins in the lower part of the pinnule. No 
trace of the fructification is preserved, and the specimens 
are therefore kept under the name of Cladophlebis. THo- 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 74. 


MAS! has recently studied the fructifications of English speci- 
mens and referred the species to a new genus, Hboracia, 
considered to be allied to the Cyatheaceae. 

Cladophlebis lobifolia is typically an Oolitic species, and 
is known from Middle Jurassic rocks in several districts. In 
Tonkin it appears to occur already in the Rhaetic, and it is 
also a characteristic member of the Bagaa-flora of Bornholm, 
which is considered to be Liassic and shows agreement both 
with Rhaetic and Middle Jurassic floras. It has not hitherto 
been recorded from Sweden. 


Gutbiera angustiloba PRESL. 


[For reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora. Pte- 
ridofyter. Lunds Univ. Arsskr. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. P. 35; 
and The flora of Munka Tägarp in the present paper, p. 8.] 

A very small fragment, measuring only about 3 mm. in 
length, probably belongs to this species. In spite of the 
small size, the identification is fairly certain because of the 
characteristic areas shown by the fragment, of which both 
counterparts are preserved. For further reference, see above 


pst 


Laecopteris sp. 
Pl. 2, figs: 07 107 


A few fragments of fern-pionules, two of which show 
traces of small and indistinct sori, may be mentioned under 
the generic name Laccopteris. The best specimen, which is 
sterile, is figured in pl. 2, figs. 9 and 10. As is shown by 
the enlarged drawing in fig. 10, the venation anastomoses, 
close to the midrib, to rather small meshes. These are not 
always distinguishable, howéver. Taking into account the 
place of the sori, and since S—Ewarp? has shown that Lacco- 
pteris has anastomosing venation, it appears permissible to 
refer the present fragments to that genus, but a specific 
determination is naturally impossible. 


1 THomas, H. H., On the spores of some Jurassic ferns. Proc. Cam- 
bridge Phil. Soc. Vol. 16. Pt. 4. 1911. P. 387. 

? SEWARD, A. C., The Jurassic Flora. 1. The Yorkshire coast. Catalogue 
of the Mesozoic plants of the British Museum (Natural History). 1900. 
POT 


HJ. MÖLLER ANDT. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 15 


Dietyophyllum Münsteri (GoEPP.) Natu. 
Pl. 2, figs. 5—8. 

[For reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora, Pte- 
ridofyter. Lunds Univ. Ärsskr. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. P. 41.] 

Several fragments of Dictyophyllum occur at Rödalsberg, 
all of which appear to belong to D. Miinstert (GOEPP.) Natu. 

Most of the specimens represent only portions of single 
lobes. The one in pl. 2, fig. 5, shows the median part of a 
pinna, but it does not give any idea of the shape of the 
latter. 'The lobes, some of which are figured in pl. 2, figs. 
6—8, have evidently been very long and narrowly linear, 
tapering gradually towards the apex as in typical specimens 
of D. Münsteri figured by ScHENK! and Natuorst.? The 
margin is sometimes distinctly undulating or crenulate, which 
charaeter occurs also in some of the Franconian specimens. 
The venation agrees fairly closely with that in typical speci- 
mens of the species: the tertiary veins anastomose to meshes 
which are, in the upper parts of the lobes, more or less 
rectangular and are extended parallel to the secondary veins 
of the pinna. All the specimens are sterile. 

The species has been found in Sweden at Pälsjö, Höga- 
nüs (younger) and Helsingborg, and may thus be considered 
as indicating the upper Rhaetic. Outside Sweden it is known 
especially from the Rhaetie of Theta in Franconia. 


Sagenopteris ef. Nilssoniana (BRGN.) WARD. 
Pl. 2, fig. 11. 


Sagenopteris rhoifolia PRESL, MoBERG: Bidrag till kànned. om Sveriges 
mesozoiska bildn. Bih. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 19. Afd. 2. 
N:o 2. 1893. P. 14. 

.. Sagenopteris cf. Nilssoniana Bran. sp. HALLE: The Swedish species 
of Sagenopteris etc. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 45. N:o 7. 
19102 YP. 18: 

[For further reference see MÖLLER: Bidrag till Bornholms fossila flora. 
Pteridofyter. Lunds Univ. Arsskr. Bd 38. Afd. 2. N:o 5. 1902. P. 56. 
(Sagenopteris rhoifolia.)] 


1 SCHENK, A., Die fossile Flora der Grenzschichten. 1867. Pl. 14, 
fig. 6; pl. 15, figs. 1—3. 

? NATHORST, A. G., Växter fran rätiska formationen vid Pålsjö. K. 
Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 14. N:o 3. 1876. Pl. 6, fig. 1(?); pl. 16, 
figs. 17, 18. (German edition: Stuttgart 1878.) — Floran vid Höganäs och 
Helsingborg. Ibidem. Bd 16. N:o 7. Höganäs yngre, pl. 1 (5), figs. 14— 16; 
Helsingborg, pl. 2 (8), figs. 8—10. 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


A specimen of a Sagenopteris, figured in pl. 2, fig. 11, 
and possibly some other more imperfect fragments, appear 
to belong to S. Nilssoniana (Bren.) Warp (= S. rhoifolia 
PresL). It represents a single leaflet, which seems to 
have been of ovate shape. The venation consists of a dis- 
tinct midrib and secondary veins anastomosing to form a 
network with meshes of the shape characteristic of the spe- 
cies. The specimen displays no difference whatever from 
typical Sagenopteris Nilssoniana, but it must be admitted 
that this species is not well defined against S. Goeppertiana 
ZiaN. from the Jurassic of Italy and other districts. 

Sagenopteris Nilssoniana is fairly common in the coal- 
bearing series of north-western Scania. It is known from 
Pålsjö, Sofiero, Hör and Dompäng, 2. e. from beds belonging 
to the upper Rhaetic and the Lias. Outside Sweden it is 
known from many Rhaetic and Liassie areas, inter alia, from 
the Bagaa-flora of Bornholm. 


Nilssonia sp. 
Pl, 2, figs, lo 5: 
Nilssonia?, MoBERG: Bidrag till känned. om Sveriges mesozoiska 
bildn. Bih. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 19. Afd. 2. N:o 2. 
1893. BP. 14. 


[For further reference see NATHoRST: Über die Gattung Nilssonia 
Brgn. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 43. N:o 12. 1909.] 


Several specimens of a Nilssonia occur at Rödalsberg, 
but they are too small and fragmentary to permit of a de- 
finite identification. The best specimens are shown in pl. 2, 
figs. 12—15. The fragment in fig. 12, shown in magnifica- 
tion in fig. 13, may represent an entire segment of a species 
of the N. polymorpha-type# but it is not certain that it be- 
longs to that species, which usually has much larger dimen- 
sions. The fragment in fig. 14 appears to represent a por- 
tion of an entire frond, not cut up into segments. In both 
specimens the veins are of the characteristic Nilssonia-type: 
they are denser than is usually the case in N. polymorpha, 
but in small specimens of that species the veins may be . 
fairly dense, too. 

A peculiar character is indicated in fig. 13, viz. the 
occurrence of small dots in the interspaces between the veins. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 17 


A similar feature has been described in the case of N. poly- 
morpha by NATHORST!, who has later expressed the opinion 
that the dots are caused by resinous grains which are com- 
monly found in preparations of the leaves of that species. 


Baiera? sp. 
Pl. 2, fig. 16. 


The fragment in pl. 2, fig. 16, may possibly represent 
the lower portion of a Jeaf of Baiera. It is wedge-like with 
spreading dichotomizing veins and is broken at both ends. 
It would appear as if it was branched, which would streng- 
then the probability of its being a Baiera, but this is not 
certain. 


Pityophyllum? sp. 
PL 9 fies. 17, 18. 


The small fragments shown in pl. 2, figs. 17 and 18, 
appear to represent coniferous leaves of the Pityophyllum- 
type. The largest specimen has a length of only 15 mm.; 
the breadth is 1—2 mm. In both specimens there is a dis- 
tinet midrib. 


In the following table all the plant-remains described 
above from Rödalsberg are enumerated. The distribution of 
such forms as are to any extent determinable is indicated 
for some important plant-bearing formations. 

It is seen from the table that of the five forms which 
are identified or compared with known species three occur 
in both Rhaetic and Liassie strata, viz. Cladophlebis cf. neb- 
bensis, Gutbiera angustiloba and Sagenopteris cf. Nilssoniana. 
Of the others Dictyophyllum Münsteri is typically a Rhaetic 
species. Cladophlebis lobifolia has its chief distribution in 
the Middle Jurassic; it has been recorded, however, not only 
from the supposed Liassie flora of Bagaa in Bornholm but 
also as probably occurring in the Rhaetic of Tonkin. 


! NarHORST, A. G., Växter från rütiska formationen vid Pålsjö. K. 
Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 14. N:o 3. 1876. 


Arkiv för botanik. Band 13. N:o 7. 2 


NOR 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


18 


BAND 13. 


— E — =| Fe} - | + | Sb | — 
— + — FSS a | | BN 
— + = SM ELE ee | ae 
+ — + — Il’#| - || = lit | — 
= + a+ VE | ke re dS -——-—- 
- me x at = = Lee: — eee 
| 
1 PSU lomowqg oIssurT omewuy | orssery opevwqg "RU (rese 
dIssBane orem eIppux | -9IINY | vexung 
rr uS VIUOQUIg =; | 
puvioq ur[oqu.roq VIUVOS 'M "N | VIOLIN “W'S 


nort n nn > de gunphydoing 
e Ie Ana d. np Ce ne TH papifiry 
eorom tue mosse toros 5 ne C dg DORT 
"auvA ('NDugq) pupwmossp N [o st422douobng 
'"HLVN (44305) 24929wnpg unpjhydohjing 
eene n n n n n n n > ds suojdooov 
"ISuuq pgopusnbun Dn49019jnE) 

'Neug ("TIIHI) 270/190] (022040Q7]) "Jo « 
HLVN (NO9ug) sısuaggau ‘fo sıgajydopmd 
(DALY wajsunpy 'H IQ) à saquosinby 
* Sjuowbp4/[-wt0]8. snovonjasinby 


SIieqsivpow 


"D4oqspoposy [o v4oj[ psso[ oq? [o wowjo.440;) 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 19 


There can be no doubt that the Rödalsberg flora is 
either Rhaetic or Liassic, but to which of these formations 
it should be referred can hardly be decided on the basis of 
the present material. The balance appears to be, perhaps, 
somewhat in favour of the Rhaetic, as the only species which 
is not compatible with a Rhaetic age, viz. Cladophlebis cf. 
lobifolia, cannot be definitely determined. It would appear, 
however, from a survey of the plant-remains, that the flora 
of Rödalsberg is younger than that of Munka Tägarp, as it 
should be in regard to the stratigraphy. Of the three spe- 
cies of the Munka Tågarp flora only Gutbiera angustiloba is 
found at Rödalsberg, but the vertical distance between the 
two horizons is not very great — apparently less than the 
distance between the plant-bearing stratum of Rödalsberg 
and the Cardium-bed, which is referred by MOBERG to the 
lower part of the Middle Lias. 


3. The Flora of Kurremölla. 


Kurremölla is the most important of the three localities 
at which plant-remains have been collected in the coal- 
bearing series of south-eastern Scania. Regarding the geology 
reference may be made to the historical review at the be- 
ginning of this paper, especially to the section in our text- 
fig. 2 (p. 6), to MOoBERG’s monograph of 1888,! and to his 
guide of 1910.? 

The locality was visited in 1903 by MÖLLER who endeav- 
oured to identify the section described by MoBERG.! Owing 
to the rapid weathering of the rocks and the covering by 
vegetation, this proved impossible, and a new section was 
opened. This is situated in the same cutting as that described 
by MOBERG, 7. e. S. E. of the mill of Kurremólla, somewhat 
E. of the brook of Kurremólla, or 92 paces from the bridge, 
following the road to Róddinge. 

The following strata were noted, in descending order. 


! MoBERG, J. CH., Om Lias i sydöstra Skåne. K. Svenska Vet. Akad. 
Handl. Bd 22. N:o 6. 1888. 

? MOBERG, J. CH., Guide for the principal Silurian districts of Scania 
ete. Geol. Fören. Stockholm Fórh. Bd 32. H. 1. 1910. P. 141. 


20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


Sand, dark grey . . . . .). «Eurem. 
Sand, whitish grey. . . . . . . 0,04 > 
Clay, black, in the lower part 
strongly carbonaceous . . . . 0,74 » 
Clay and sand, in thin HO = 
simian ys > . 0,35 » 
Coal, poorer EE the iugi . 0,69 » 
Sand, yellowish .... 210 piste 
Clay, intermixed with -— . .0,05 » 
Clay, greyish . . . . 02 SDN 
Coal, meagre. . . 0,50 » 
Clay, chiefly THE u gui 
towards the top . = ver ade @ 
Coal (dust) . . . . wit 09407 * 


Sand, greyish, a m 
nodules, containing lumps of 
BEN... Ba a7 es 

Clay, greyish, factual pe 
more sandy and at the top with 
alternating strata of clay and 


sand; fragments of plants . . 0,80 » 
Goat slö 03 osa Fear 0,16 » 
Clay, blackish, — contain- 

ing plant-remains . .. .. .1,70 » 
Sand, greyish white . . . . . . 1,59 » 


Sandstone, very soft, re 
greyish white (below the road) 1,97 » + 


/ 12,55 m.+ 


If this section is compared with the one given by MOBERG, 
the agreement is found to be almost complete, and it may 
therefore be supposed to be close to the latter. The dip of 
the strata is mostly 70^ towards N.E., but varies between 
60° and 85° 

The clay containing the plant-remains is blackish in 
colour and much fractured, so that the plants mostly occur 
as small fragments. Of some of the species, however, fairly 
good specimens have been obiained. The material has been 
collected by Prof. NatHorst, Prof. MoBERg, Mr. A. F. CARL- 
son and Dr. MÖLLER, the larger part by Prof. MoBERG. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 21 


Equisetites Mobergii MÖLLER. 
Pl. 2, figs. 2123; pl. 3, figs. 178. 

Equisetum, new species, NATHORST: Om de växtförande lagren i Skä- 
nes kolförande bildningar etc. Geol. Fören. Stockholm Förh. Bd. 5. 1880. 
tt BUT uiris Mobergii, MÖLLER in HALLE: Zur Kenntnis der mesozoischen 
Equisetales Schwedens. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 43. N:o 1. 
1908. 7B: 26. Pl. 4, figs. 2937. 

One of the most characteristic plants at Kurremölla is 
an Equisetites which has already been described by MÖLLER 
(HALLE, |. c.) as a new species, H. Mobergii MÖLL. A more 
complete description of this species, which seems to come 
fairly near to some known forms, will be given here. 

Stems articulate with smooth internodes, sometimes 
showing a very fine sculpture but no longitudinal ribs or 
furrows. On the impressions the stems measure 4—7 mm. in 
breadth; the length of the internodes varies between 10 and 
25 mm. The leaf-sheaths are closely adpressed to the stem; 
their teeth can be traced to a length of 3—7 mm. To the 
greater part of their length, the teeth are connected with 
each other by means of the tissue of the commissural furrows. 
The free portions of the teeth are rather short, 3—4,5 mm. 
long at the most, gradually tapering, with acute apices. The 
number of the segments of each sheath is generally 8—10 
on the impression, the whole number thus 16—20. 

This form has been kept here under the name Zquisetites 
Mobergii, because it does not agree exactly with any known 
species, but it is evident that it comes very near to a couple 
of forms previously described. The resemblance to E. Mün- 
ster’ noted in the first description of the species (l. c.) 
appears to be rather remote: the absence of external ribs, 
the more numerous, narrow and pointed teeth are important 
differences. There is a much closer agreement with two 
younger species, viz. E. Bunburyanus Zien. an E. Lyelli 
MawT.* E. Mobergii seems to occupy an intermediate position 
between these two species. E. Bunburyanus, from the Ba- 
thonian of Italy, is perhaps the less closely related form. 

1 Zıcno, A. DE, Flora fossilis formationis oolithicae. Vol. l. Padova. 
1856—1868. P. 62. Pl. 3, figs. 2, 4—6; pls. 4 and 5. 

? MANTELL, G., The Geology of the S. E. of England. London. 1833. 


P. 245. Figs. 1—3. ScHENK, A., Zur Flora der nordwestdeutschen Weal- 
denformation. Palaeontographica. Bd 19. 1871. P. 207. Pl. 1, figs. 10— 13. 


22 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 4. 


The resemblance lies especially in the habit, at least the 
smaller specimens of ZIGNo’s (I. c., pl. 3, figs. 2, 4, 5; pl. 4 
figs. 1—3) being very similar to the Swedish ones. ZIGNo’s 
description and the enlarged drawing in his pl. 3, fig. 4, 
however, show a considerable difference: the Italian form 
has the free teeth shorter and more abruptly and bluntly 
pointed. E. Lyelli, a well-known species of the Wealden, has 
teeth of very much the same shape as E. Mobergii, but it is 
generally considerably larger, with Jonger and more numerous 
teeth. The resemblance is a very close one, however, and 
it would appear as if E. Lyelli was the species most closely 
related to E. Mobergii. 

There are in the collection a couple of disc-like bodies 
which no doubt represent diaphragms of this species. One 
of them is shown in our pl. 2, fig. 23. It is rather large, 
about 10 mm. in diameter, with a thin marginal zone. In 
the centre there is a more distinct circular impression, with 
a diameter of about 5 mm., marked off by means of a circle 
of small dots. 

The small fragment in pl. 3, fig. 8, may be described in 
this connection. It is probably also a diaphragm but is dif- 
ferent from the one now described. It is much smaller, only 
about 2 mm., and has some radiating lines reaching from 
the margin almost to the centre. This specimen may have 
belonged to a branch, but its exact position or structure 
cannot be determined. Similar objects have been described in 
other species as diaphragms, so for instance in E. lateralis 
PHILL (E. columnaris Bren.) by several authors and further 
in E. broraensis Stopes! and E. gracilis NATH. (HALLE, l. c., 
pl. 3, fig. 15). In the latter specimen the relation to the 
leaf-sheath is so close that its nature of a diaphragm can 
hardly be doubted. 

It is important to note et whereas E. Mobergi may 
be kept as a separate species, it is more closely related to 
younger forms, particularly E. Lyelli, than to the Rhaetic 
E. DE 


! Sroprs, M. C., The Flora of the Inferior Oolite of Brora. Quart. 
Journ. Geol. Soc. London. Vol. 63. 1907. Pl. 21, fig. 2. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 23 


Sphenopteris sp. (Cf. Dicksonia pauciloba MÖLL.) 
Pl. 3, figs. 9—11. 


In pl. 3, figs. 9 and 11, are shown a couple of specimens 
of a Sphenopleris, which are too imperfect to be definitely 
determined but seem to be closely comparable with the 
form described by MÖLLER! as Dicksonia pauciloba. 

The specimens consist of fragments of pinnae with a 
number of pinnules attached, and convey no idea of the 
shape of the frond. The pinnules are directed forward, are 
ovate in shape and attached in one point but a little de- 
current on the pinna-rachis. They are almost entire or 
slightly lobed, with one or more rarely two rounded lobes 
on each side. The venation is distinet, consisting of a slen- 
der midrib and almost equally strong secondary veins, which 
divide once or twice. 

This form belongs to the common type of Mesozoic 
ferns which group themselves round Sphenopteris (Coniopteris) 
hymenophylloides Bran. It comes particularly near to some 
specimens described by MÖLLER (I. c.) from the Bagaa flora 
in Bornholm as Dicksonia pauciloba. This species is charac- 
terized by almost entire or slightly and obtusely trilobate 
pinnules. The present form is hardly distinguishable from 
some of the Bornholm specimens — the pinnules are perhaps 
more often entire — but the material is insufficient for a 
certain determination. The Bornholm form is sterile and 
therefore, in accordance with a modern classification, should 
be referred to Sphenopteris. Since there exists already a 
Sphenopteris pauciloba, the species should accordingly have a 
new name. 

The type of frond, to which these specimens belong, is 
a common one in Mesozoic rocks but is especially characteristic 
of the Middle Jurassic. 


1 Monier, H;., Bidrag til Bornholms fossila flora. Pteridofyter. 
Lunds Univ. Arsskr. Bd 38. Afd 2. N:o 5. 1902. P. 21. Pl. 2, figs. 2—6. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 7. 


Cladophlebis sp. [Cf. C. (Eboracia) lobifolia (PHILL.) Bren. ] 
Pl. 2, figs. 19, 20. 


The genus Cladophlebis is represented in the Kurremölla 
flora only by some few imperfect specimens, the best of 
which are shown in pl. 2, figs. 19 and 20. The specimens 
consist only of portions of pinnae bearing some ovate- 
triangular pinnules. In their shape, attachment and venation, 
these strongly recall those of Cladophlebis (Eboracia) lobifolia 
(PHILL.) Bren. As the pinna-bases with the basal pinnules, 
the peculiar shape of which is the most important character 
of C. lobifolia, are not preserved, the specimens cannot, how- 
ever, even provisionally be referred to that species. 


Clathropteris? or Dictyophyllum? sp. 
Pl. 3, fig. 12. 


In pl. 3, fig. 12, is shown, in twice the natural size, a 
little fragment of a fern-frond belonging to the group of the 
Dictyopterideae, probably to Clathropteris or Dictyophyllum. 
The somewhat square shape of the meshes formed by the 
anastomosing venation would appear to indicate the former 
genus, but this character is not very pronounced and the 
material is too poor to permit of any further conclusion. 
Some other fragments of the same character occur, but these 
are of still poorer quality. 


Laccopteris sp. 1. 
Pl. 3, figs. 13—17. 


Some few fragments of fern-pinnules, both fertile and 
sterile, can be identified as belonging to the genus Laccopteris. 
They appear to belong to two different forms, but a specific 
determination is not possible. Those described as no. 1 are 
figured in pl. 3, figs. 13—17. 

The specimens consist only of small portions of pinnules, 
which measure 3—5 mm. in breadth. From the strong mid- 
rib are given off, at a wide, almost right angle, secondary 
veins which branch more or less freely. No anastomoses 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA CF S.E. SCANIA. 25 


can be observed but it is possible that such exist (figs. 14 
and 16). The specimen in fig. 17 is fertile, with rather large, 
rounded impressions of sori, of which the structure cannot 
be ascertained but which are probably placed between the 
secondary veins. 

It seems permissible to refer these specimens to Lacco- 
pteris on account both of the sori and the venation. The 
earlier illustrations of the type-species, L. elegans PRESL,! do 
not show any anastomosing of the veins, but SEwarD® has 
stated that such occur in typical specimens both of this 
species and of others. 

The material is much too poor for a specific identification, 
but the specimens may be compared with such belonging to 
a couple of known species. The venation shows a certain 
resemblance to that of L. elegans PRESL (l. c.), especially in 
regard to the fact that no anastomoses can be observed, 
though such may exist. In ZL. elegans, as mentioned above, 
the venation was not found to be anastomosing until the 
species had been known for a long time. The straight and 
parallel course of the lateral veins towards the margins is 
another character common to both forms, but the same occurs 
in other species, too, especially in L. Woodward? (LECK.) SEw.? 
This species appears to come fairly near to L. elegans, and in 
the first illustration given of it (LECKENBY, l. c.) the vena- 
tion is not represented as anastomosing. SAPORTA,* who refers 
the species to his new genus Microdictyon, notes the anasto- 
moses, and so does SEWARD (l. c., p. 85, fig. 11 A.). Espe- 
cially the figures given by Saporta, in which the anastomoses 
are rather few, greatly resemble the present fragments, and it 
is very possible that these may belong to L. Woodward? rather 
than to L. elegans. Under such circumstances, a specific 
identification is clearly impossible, even were the specimens 
much better than is the case. 

! PRESL in: STERNBERG, C. von, Versuch einer Darstellung der Flora 
der Vorwelt. Vol. 2. 1838. Pl. 32, figs. 8 a—c. SCHENK, A., Die fossile 
Flora d. Grenzschichten. 1867. Pl. 22, figs. 9—12. 

? SEWARD, A. C, The Jurassic Flora. 1. The Yorkshire Coast. Cata- 
logue of the Mesozoie plants of the British Museum (Natural History). 
1900. P. 77. 

* LECKENBY, J., On the sandstones and shales of the Oolites of Scar- 
borough, with descriptions of some new species of fossil plants. Quart. 
Journ. Geol. Soc. London. Vol. 20. 1864. P. 81. Pl. 8, fig. 6. 


* SAPORTA, G. DE, Paléontologie francaise. Sér.2. Vegetaux. Plantes 
Jurassiques. Vol. l. 1873. P. 313. Pl. 33, figs. 5— 7. 


26 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 


Laccopteris? sp. 2. 
IPIS eipst 1820: 


The fragments shown in pl. 3, figs. 18—20, may be pro- 
visionally referred to Laccopteris but, like those described 
above, they cannot be specifically identified with any degree 
of certainty. 

The venation of the present form differs from that of 
the preceding one by showing very frequent anastomoses. 
The meshes thus formed are very small, short and wide, and 
thus the venation has not the parallel habit characteristic of 
sp. 1. Some branches of the secondary veins are stronger 
than the others and anastomose to form a series of large 
meshes on each side of the midrib. There are no traces of the 
fructifications. 

In regard to the venation these specimens show a great 
resemblance to the Bathonian Microdictyon rutenicum SAPORTA 
(l..c., p. 309; pl. 33, figs. 2—4; pl. 35, fig. 3; pli 44, fig. 5); 
which has also the same bow-shaped anastomoses of the stron- 
ger secondary veins. It is possible, therefore, that the form 
should rather be referred to the genus Microdietyon Sar. The 
character of the venation mentioned is not very marked, 
however, and it would appear as if the difference between 
that genus and Laccopteris was not very distinct. Phlebo- 
pteris Woodwardi LECKENBY (1. c.), which is brought by SAPORTA 
(1. c., p. 313) to Microdictyon, is referred by SEWARD to Lacco- 
pteris, and one of the figures given by that author (SEWARD, 
l. c., p. 85, fig. 11 C) of another species, L. polypodioides, 
shows a distinct approach to the Microdietyon-type. 

There is another difficulty in the classification of these 
ferns which may be mentioned here. Both Laccopteris and 
Microdictyon are used for forms with a certain and in both 
cases similar kind of fructification indicating decidedly lepto- 
sporangiate affinities. It has been shown recently! that the 
genus Nathorstia HEER, which has synangia of marattiaceous 
nature, possesses a venation very like that of Microdictyon. 
It is evident therefore that the character of the venation is 
not a sufficient proof of generic identity with Microdictyon 


1 Harte, T. G., Some Mesozoic plant-bearing deposits in Patagonia 
and Tierra del Fuego and their floras. K. Svenska Vet. Akad. Handl. 1913. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 27 


(or with Laccopteris, if that name be used). It may be 
proposed therefore, as a better course, to use a provisional 
generic name for sterile specimens of the Microdictyon- (and 
Laccopteris-)type. Phlebopteris BRGN., if correspondingly de- 
limited, might possibly be employed for this purpose. It is 
not intended to discuss this question here, however, since it 
will be necessary, before forming any decision, to make a 
comparative study of the venation of the various species of 
Microdictyon and Laccopteris, for which purpose the available 
illustrations are not sufficient. 

In addition to the Bathonian Microdictyon rutenicum there 
are a couple of forms belonging to the Wealden which show 
perhaps an equally great resemblance to the present speci- 
mens. One of them is Laccopteris Dunkeri SCHENK, especially 
as illustrated by Hosıus & VON DER MARCK,! but this species 
generally has much larger pinnules. 


Sagenopteris ef. Mantelli (DUNK.) SCHENK. 
Pl. 3, figs. 21—24. 


Sagenopteris, NATHORST: Jordens historia. Del 2. 1893. P. 851. 

Sagenopteris cf. Mantelli (Dunk.), HALLE: On the Swedish species of 
Sagenopteris etc. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 45. N:o 7. P. 8. 
IBI Eig: 18221: 

[For further reference see SEwArp: The Wealden Flora. 1894. P. 130.] 


The small Sagenopteris first mentioned by NATHORST 
(l. c.) from Kurremólla, has already been figured and de- 
scribed as S. cf. Mantelli (Dunk.) (HALLE, |. c.). The spe- 
cimens are refigured here, in pl. 3, figs. 21— 24. 

The specimens consist of detached leaflets of an obovate 
to elliptieal shape, with broadly rounded apices and with 
entire or slightly undulating margins. The venation is of 
the typical Sagenopteris-character. A midrib exists, at least 
in the specimens in figs. 22 and 24, but it is not very marked 
and evanesces before reaching the apex. The network formed 
by the anastomosing veins is remarkably open, with broad 
and comparatively short meshes. 'The specimen in fig. 24 
has somewhat narrower meshes: it is possible that it may not 
belong to the same species. 


! Hosius & VON DER Marck, Die Flora der Westfälischen Kreide- 
formation. Palaeontographica. Vol. 26. 1880. P. 84. Pl. 44, figs. 192, 193. 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 7. 

The identity of the Kurremölla specimens with Sageno- 
pteris Mantelli appears at least very probable. The resem- 
blance to typical specimens of the Wealden species is ex- 
pressed both in the shape of the leaflets and in their open 
venation. There is especially a very close agreement with 
the specimens figured by Warp! from the Lower Cretaceous. 
Shasta Flora of North America; but the specimens from the 
European Wealden also appear to be very similar, though the 
existing illustrations do not give any very clear idea of the 
venation. : 

Prof. SEWARD, in a recent paper,” remarks that the 
Swedish specimens are »too incomplete to be referred to that 
type with any degree of certainty». This imperfect nature 
of the material is the only reason why the form has not here 
been actually included in S. Mantelli: the identity with that 
species, however, appears much more secure than is the 
case with many other specimens generally accepted as be- 
longing to it. The age of the present specimens is quoted 
by Prof. SEWARD as probably Middle Liassic. In the paper 
by HALLE quoted above, the age of the Kurremölla beds is 
stated to be not older than Middle Lias but possibly younger. 
The closer examination of the flora now completed has given 
the result that it is probably much younger, and whatever 
its precise age may be, the evidences of Wealden affinities 
have been steadily accumulating. The formerly supposed 
Liassic age of the specimens can thus no longer be upheld 
and consequently is nd reason against the very probable 
identity with SS. Mantelli. 


Ctenis sp. 
PI. 5, figs. 8—10. 


Ctenis, NATHORST: Om de växtförande lagren i Skänes kolfórande 
bildningar och deras plats i lagerföljden. Geol. Fören. Stockholm. Förh. 
Bd 5. 1880. P. 284. 

Ctenis, NATHORST: Jordens historia. Del 2. 1893. P. 851. 


! Warp, L. F., Status of the Mesozoic floras of the United States. 
Second Paper. U. S. Geol. Surv. Monographs. Vol. 48. P. 233. Pl. 65, 
figs. 30—35. 

2 SEWARD, A. C., Contribution to our knowledge of Wealden floras. 
Quart. Journ. Geol. Soc. London. Vol. 69 1913. P. 88. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORS OF S.E. SCANIA. 29 


In his first communication on the plant-remains from 
Kurremólla, NATHORST (l. c.) noted the presence of a Clenis, 
not very different from C. falcata LınpL. This plant is very 
common at Kurremölla, its remains sometimes quite covering 
the bedding planes. All the specimens are very fragmentary, 
however, and do not permit of a specific identification. 

The best specimens are shown in pl. 5, figs. 8—10. Like 
all the others, they consist only of portions of detached 
pinnae. The shape of the latter cannot be ascertained, but 
they appear to have been linear with fairly abruptly tapered 
apices. The largest fragments (figs. 9 and 10) have a breadth 
of about 20 mm, the others are somewhat narrower. The 
venation is distinct and shows the anastomoses characteristic 
of the genus. There is some variation in regard to the 
closeness of the venation, the average distance between the 
veins varying from 0,75 mm. to 1,» mm. In the fragment 
shown in fig. 9, the veins are fairly distant, with very few 
anastomoses, and remarkably parallel. 

The genus is represented in the coal-bearing deposits of 
N.W. Scania by C. fallax N4rHoRsT.! From that species 
the present fragments differ, however, in having considerably 
denser veins. The undescribed specimens from Hör approach 
somewhat the Kurremolla form, but even these have a coarser 
venation. RacrBorski? has described from the supposed 
Middle Jurassic of Poland not less than six species, a couple 
of which (especially the specimen in his pl. 16) fairly closely 
resemble the Kurremölla specimens. No identification with 
any of them can be attempted, however. The English type 
species, C. falcata LiNDL.?, is also, as already remarked by 
NaTHORST, somewhat similar to the present specimens, but 
it has narrower pinnae and cannot be specifically identical 
with the Kurremölla form. 


* Narnorst, A. G., Floran vid Bjuf. Sveriges Geol. Unders. Ser. C. 
N:os 27, 33, 85. 1878—1886. P. 89. Pl. 7, figs. 4, 5; pl. 8, fig. 6; pl. 11, 
figs. 5—7; pl. 19, fig. 5. 

? RacıBorskı, M., Flora Kopalna. Pp. 51—62. PI. 8, fig. 9; pls. 16— 
fs pl. 19, fig: 1. 

® LINDLEY, J., & HUTTON, W., The fossil flora of Great Britain. Vol. 2. 
1834. Pl. 103. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 7. 


Nilssonia fallax NATH. 
Pl, 45 pl. 5, figs: d—4 

» Anomozamites-likt blad, men med oförgrenade nerver» (» Anomozamites- 
like leaf, but with simple veins»), NATHORST: Om de växtförande lagren i 
Skånes kolförande bildningar etc. Geol. Fören. Stockholm Förh. Bd 5. 
1880. P. 284. 

Anomozamites, NATHORST: Jordens historia. Del. 2. 1893. P. 851. 

Nilssonia fallax n. sp. [allied to N. schaumburgensis (DUNK.) NATH.], 
NATHORST: Über die Gattung Nilssonia Brongn. K. Svenska Vet. Akad. 
Handl. Bd 43. N:o 12. 1909. P. 27. — Les dépóts mésozoiques précré- 
taces de la Scanie. Geol. Fören. Stockholm Förh. Bd 32. H. 3. 1910. 
P. 514. 


Nilssonia fallax Natu. is the commonest as well as the 
best preserved of all the plants at Kurremölla. It was dis- 
covered, in fragmentary specimens, by Prof. NATHORST in 
1876, and was first referred by him to Anomozamites, though 
with the remark that the veins are simple. Since better ma- 
terial had been procured, especially by Prof. MoBERG, Prof. 
NATHORST was able to state, in 1909, that the plant is a 
Nilssonia. It was referred by him to a new species, N. 
fallax, with the remark that it might be regarded as a fore- 
runner to N. schaumburgensis of the Wealden, but it has not 
hitherto been described or figured. 

Frond pinnate, linear, mostly 1—3 cm. broad and at 
least 10 cm. long, gradually tapered towards the base and 
more rapidly contracted towards the apex. The lamina is 
dissected into more or less regular segments, which are at- 
tached by the whole of their bases to the upper surface of the 
rachis. The segments vary much in breadth, but are usually 
rhombie to oblong, more or less obliquely truncate or round- 
ed at the apex. The veins are parallel, mostly simple, only 
in single cases bifurcating (pl. 4, fig. 6) or joining each other 
towards the apex. Their number is 15—25, usually 20, in a 
centimetre. 

The habit is very like that of an Anomozamites of the 
type of A. minor or A. gracilis, though the veins, as already 
mentioned, are normally simple. The attachment of the 
segments to the upper surface of the rachis, however, clearly 
demonstrates the Nelssonia-character (pl. 4, figs. 9 and 10). 
The shape of the apex, as shown in pl. 4, fig. 7, also shows 
the characteristic habit of that genus. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE. FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 31 


The close resemblance of this form to the Wealden spe- 
cies N. schaumburgensis (DuNK.) NATH, has already been 
pointed out by Prof. NarHomsT (l. c., 1909, p. 27). N. 
schaumburgensis was first described by DUNKER! as a species 
of Pterophyllum and was later referred by SCHIMPER? to 
Anomozamites. In that genus the species remained, until it 
was assigned by NATHORST? to its proper place, in Nilssonia. 
After a close comparison of the Kurremölla form with typical 
Wealden specimens of N. schaumburgensis, the best of which 
are those figured by SCHENK,* it has not been possible to 
discover any difference, except that the former has more 
rounded segments and possibly a little more slender rachis. 
It is indeed possible that the two forms are identical, which 
would appear more probable now that a number of Wealden 
elements have been recognized in the Kurremölla flora than 
at the time when the species was instituted. It appears best, 
however, to retain for the present the name N. fallax given 
to the Kurremölla form, while emphasizing its close agree- 
ment with N. schaumburgensis. The latter is exclusively a 
Wealden or Lower Cretaceous species of wide distribution, 
being known not only from different distriets in Europe but 
also from Japan and North America. 


Nilssonia sp. 
Pl. 5, fig. 5. 


In addition to Nilssonia fallax Natu. there occurs at 
Kurremölla a fragment of another species of that genus. The 
specimen consists only of a single segment, almost square in 
shape, with very dense veins (20—30 in a centimetre) which 
are normally simple but show a couple of bifurcations. There 
is a certain resemblance to N. densinervis (FONT.) BERRY, as 


1 DUNKER, W., Monographie der Norddeutschen Wealdenbildung. 1846. 
Bald: PI. 1, fig. 7; pl. 2, fig: c1; pl Gigs: 5—10. 

? SCHIMPER, W. P., Traité de paléontologie végétale. Tome 2. 1870— 
1812. P. 141. 

3 Natuorst, A.G., Beiträge zur mesozoischen Flora Japans. Denskschr. 
Akad. d. Wissensch. Wien. Bd 57. 1890, P. 15. 

4 SCHENK, A., Die fossile Flora der nordwestdeutschen Wealdenforma- 
tion. Palaeontographica. Bd 19. P. 231. PI. 33. 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 7. 


figured by Brrry,! and also to some other species, but the 
material is too incomplete for an identification. 


Stem of a cycadophyte. 
Pl. 5, figs. 11, 12. 


In pl. 5, fig. 11, is figured a specimen which in all pro- 
bability represents an impression of a cycadophytean stem. It 
measures only 40 mm. in length, with a breadth of about 
8 mm. The surface of the impression shows more or less 
distinct scars, of which the outlines are not always clearly 
defined. These scars show a certain variation in shape. Those 
covering the larger part of the stem are rather large, round- 
edly rhombic to triangular, 4—5 mm. broad and about 3 mm. 
high. In the upper part of each scar there are a number, 
usually five, of small dots which evidently represent scars of 
the leaf-traces. These are arranged in a crescent, with its 
concave side upwards. It may be pointed out, however, 
that it is difficult to decide which is the upper and which 
the lower end of the specimen, since probably only part of 
the leaf-traces are shown and their arrangement shows a great 
variation in the Cycadophyta (cf. the text-figures given by 
WIELAND’). These larger leaf-scars are interrupted by more 
or less marked zones of others, which are much lower in 
respect to their breadth. These have a breadth about corre- 
sponding to that of the others, but a height of only 1—2 
mm. The zones of low scars are fairly narrow and distant 
more than 1 cm. from each other. They are not very dis- 
tinct, but it is evident that there really exists an aiternation 
of two kinds of scars. It is believed, in other similar stems, 
that the large scars are caused by the leaves, the lower ones 
by scales. 

The specimen, and a couple of similar ones still more 
imperfectly preserved, may be compared with the stems of 
Wielandiella (Williamsonia) angustifolia, described by NAT- 
HORST.? Also under the name of Bucklandia have been de- 


1 Berry, E. W., The Lower Cretaceous of Maryland: Maryland Geol. 
Surv. 1911. P. 362. Pls. 57 and 58. 

? WIELAND, G. R., American fossil eycads. 1906. 

? NATHORST, A. G., Beiträge zur Kenntnis einiger mesozoischen Cy- 
cadophyten. K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 36. N:o 4. P. 9. Cf. 
especially pl. 2, fig. 17. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 33 


scribed somewhat similar stems with zones of different kinds 
of scars. A determination of the present fragments or any 
closer comparison with other known forms is clearly im- 
possible. 


Desmiophyllum sp. 
Pl. 6, figs. 1—3. 


The fragments shown in pl. 6, figs. 1—3, are best men- 
tioned under the provisional name Desmiophyllum. 

The specimens represent portions of linear leaves, or 
segments of compound ones, reaching a length of 3—4 cm, 
with a breadth of up to 7 mm. The specimen in fig. 1 is 
distinctly tapered towards the base, the one in fig. 2 has 
almost parallel edges. Both specimens have simple, parallel 
veins, 8—12 in number. In the specimen in fig. 2, there can 
be seen a much finer interstitial vein between each two of 
the stronger ones (fig. 3). There is some difference between 
the specimens. The one in fig. 1 has denser veins and shows 
no interstitial veins, though it may well possess such. The 
occurrence of intermediate specimens, however, renders the 
identity probable. 

It is impossible to state the exact nature of these fragments. 
They may represent portions of simple, tape-like leaves and may 
in that case belong to Phoenicopsis HEER.! Of HEER's species 
two are stated to have a fine interstitial vein between each 
two of the stronger ones, viz. Ph. speciosa (HEER, l. c.; pl. 29, 
figs. 1, 2; pl. 30) and P^. latior (ibid.; pl. 31, figs. 1—6; pl.29, 
fig. 1 c). It is possible, however, that the specimens repre- 
sent segments of leaves of a Baiera, of which genus some 
species are described as having similar interstitial veins (HEER, 
l. c.) The best course is, under these circumstances, to use 
the non-committal name Desmiophyllum, which does not ex- 
press any opinion regarding the affinities. 


! Heer, O., Beiträge zur Jura-Flora Ostsibiriens und des Amurlandes. 
Mém, Acad. Sci. St. Pétersbourg. Tome 22. — Flora fossilis arctica. Bd. 
25 Pp. 49. 112,173. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 7. 3 


Io] 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 74. 


Elatides ef. eurvifolia (Dunk.) Natu. 
Pl. 6, figs. 4—6. 


[For reference see NATHORST: Zur mesozoischen Flora Spitzbergens. 
KX. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 30. N:o 1.] 


The specimens of a conifer shown in pl. 6, figs. 4—6, 
do not permit of a definite identification with any known 
species, but it appears at least very probable that they 
should be referred to Elatides curvifolia (DuNK.) Natu. 

The specimens in figs. 4 and 5 represent sterile shoots. 
They have rather thick stems, about 5 mm. broad on the im- 
pressions, which carry spirally arranged leaves. The leaves 
are 10—15 mm. long, falcate and probably somewhat acute. 
The preservation of these specimens is unfortunately rather 
unsatisfactory. 

It is at least very probable that the specimen in fig. 6 
of the same plate represents a female cone belonging to the 
same species. The preservation of this specimen does not 
permit of any details being made out, but it is evident that 
the cone had a cylindrical shape: the impression measures 
about 15 mm. in breadth. It would appear as if the cone- 
scales were prolonged into or carried long falcate appendages. 
These very much resemble the leaves of the sterile shoots in - 
figs. 4 and 5, and thus tend to support the probability that 
the cone belongs to the same species as these sterile shoots. 

The probability of a connection between the sterile shoots 
and the cone is strengthened by the fact that both agree 
with corresponding specimens of Elatides curvifolia (Dunk.) 
NATH. This species was first described as Lycopodites! and 
was later identified as a conifer and referred to Pachyphyllum,? 
which name, being already employed, has since been discarded 
for Pagiophyllum. The closest agreement with the present frag- 
ments is shown by some specimens from Spitsbergen figured by 
NATHORST (l. c., pls. 1, 2, 4). The cone in our pl. 6, fig. 6, bears 
an especially great resemblance to a specimen figured by 


! DUNKER, W., Monographie der norddeutschen Wealdenbildung. 1846. 
Le Aue, PI 7s sires Oh 

” SCHENK, A., Die fossile Flora der norddeutschen Wealdenformation 
Palaeontographica. Bd 19. P. 239. Pl. 40, figs. 9, 10. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 35 


that author (pl. 2, fig. 4) under the name of Zlatides curvi- 
folia var. Brandtiana. 

There is no doubt that this species is better placed in 
Elatides, the definition of which genus should include the 
nature of the cones, than in Pagiophyllum. The latter genus 
ought to be reserved for forms with much thicker and 
shorter leaves, like those of the majority of species described 
under that name, especially by Saporta. 

Elatides curvifolia was originally described from the 
Wealden of Germany. The specimens mentioned above as 
figured by NATHORST from Spitsbergen are derived from 
beds belonging to the transition between the Jurassic and 
the Cretaceous. ! 


Elatocladus sp. 
Pl. 6, figs. 7, 8. 


The coniferous remains shown in pl. 6, fig. 7, though 
fairly well preserved, do not present any evidence as to their 
affinities. The specimen is sterile: the indistinct cone-like 
impression to the right may not belong to the shoot and 
gives, at any rate, no information as to the structure of the 
fructification. It seems best, therefore, to employ the pro- 
visional name Elatocladus® in this case. The shoot is of the 
radial type, with spirally arranged leaves. These measure 
5—10 mm. in length and about 1 mm. in breadth, are some- 
what falcate, gradually tapering and acute at the apex. In 
addition to this specimen, there occur in the same locality 
isolated leaves of conifers ‘which may well belong to the 
same species. Two of these leaves are figured in pl. 6, fig. 8. 
They agree well with those of the branch in fig. 7, but are 
larger and especially broader. 

A specific identification of the fragments here described 
with any known form is impossible and the material is much 
too poor to warrant the institution of a new species. 


! NatHorst, A. G., Die pflanzenführenden Horizonte innerhalb der 
Grenzschichten des Jura und der Kreide Spitzbergens. Geol. Foren. Stock- 
holm Förh. Bd 35. H. 4. 1913. 

? HALLE, T. G., The Mesozoic Flora of Graham Land. Wiss. Ergebn. 
Schwed. Südpolar-Exped. 1901—1903. Bd 3. Lief. 14. 1913. P. 82. 


36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o 74. 


Masculostrobus sp. 1. 
Pl. 6, figs. 9, 10. 


There occur at Kurremölla a number of specimens which 
may with fairly great confidence be regarded as male strobili 
of gymnosperms. The preservation of these remains is good, 
but they are rather fragmentary, and it appears best, there- 
fore, to refrain from both specific identification with known 
forms and creation of new specific names. The forms which 
can be with some confidence distinguished may he described 
under the generic name of Masculostrobus SEWARD. 

As Masculostrobus sp. 1 will be described here the spe- 
cimen in pl. 6, fig. 9, of which the counterpart is also in the 
collection. The specimen figured is an impression of the outer sur- 
face of the strobilus. The bracts (sporophylls) appear to have 
been peltate in shape, but it would seem as if the stalk were 
attached nearer the lower edge of the tangentially enlarged 
distal lamina. The latter is somewhat roundedly rhombic to 
triangular, about 1,5 mm. in diameter, and shows on the 
impression a distinctly marked furrow, which runs from the 
lower edge of the lamina to above its centre and evidently 
corresponds to a ridge on the actual specimen. The stalks 
of the bracts are seen on the counterpart to be rather slender, 
but no details of their structure can be made out, nor are 
there any traces of the pollen-sacs. 

Though no sporangia can be perceived, it is fairly 
probable that this specimen is a male strobilus. It is 
possible that it represents a peculiar mode of preservation 
of one of the forms described below, but this cannot be 
decided. There is a certain resemblance to an illustration 
given by SEWARD! of a male strobilus referred to Pagio- 
phyllum Williamsoni (Bren.) Sew. This has the same shape 
of the terminal laminae as the present specimen, and also 
similar longitudinal ridges on their surfaces. As there 
exists in the Kurremölla flora a form which may be closely 
compared with another nearly allied species of Pagiophyllum, 
or Elatides according to the present nomenclature, viz. E. 
curvifolia (DunK.) NATH., it appears fairly probable that 


! SEWARD, A. C., The Jurassic Flora. Vol. 1. 1900. Pl. 10, fig. 2 b. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 37 


the present strobilus belongs to that species. This connec- 
tion, however, cannot be proved. 


Masculostrobus sp. 2. 
Pl. 6, figs. 11—13. 


As Masculostrobus sp. 2 may be designated a kind of small 
male strobili, of which the best specimen is shown in pl. 6, 
figs. 11—13. 

All the specimens of this form are small and fragmentary, 
the largest reaching a length of rather less than 20 mm. The 
description will be based on the somewhat smaller but better 
preserved specimen in fig. 11. The sporophylls form a rather 
wide but not a right angle to the axis. They have a length 
of about 2 mm. and are somewhat bent upwards. In their 
lower parts they are very slender and stalk-like; at the apex 
they widen rapidly, thus assuming a cuneate shape. It is 
not possible to decide whether they were peltate, with the 
stalk attached to the centre of a transverse apical lamina, 
but it would rather appear as if the stalk gradually passed 
over into the lower end of the latter. The diameter of 
this lamina is 0,5>—0,s mm. The sporophylls occasionally 
bear what appears to be traces of pollen-sacs. One such in- 
stance is shown in fig. 12, in which a pollen-sac is seen 
closely applied to the stalk of the sporophyll; another is re- 
presented in fig. 13. No further details of the structure can 
be made out, and the fragments are of too poor a quality to 
permit of a comparison with any other either recent or fossil 
forms. 


Masculostrobus sp. 3. 
Pl. 6, figs. 14—18. 


The commonest as well as the best preserved of the 
male strobili at Kurremölla is the one here described as 
Masculostrobus sp. 3, and figured in pl. 6, figs. 14—18. 

The largest specimens, which, however, only represent 
portions of strobili, measure rather less than 25 mm. in length. 
The shape was probably cylindrical. The sporophylls are 
perpendicular to the axis or nearly so: they are about 4—5 


> ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13.. w:o 74. 


mm. long. They consist of a slender petiolar basal portion 
and an upper flattened lamina which forms about a right 
angle to the stalk. This terminal lamina is somewhat roun- 
dedly triangular in shape, with a diameter of about 2 mm. 
The stalk appears to be attached to the inner surface of 
the lamina, but near its lower margin. Numerous pollen-sacs 
may be seen in some of the specimens. There would seem 
to be several of them attached to each sporophyll, but the 
number cannot be ascertained nor the manner in which they 
are borne. The pollen-saes are pear-shaped, with the point 
of attachment at the narrow end. They are about 1 mm. 
long or somewhat less. Their contents could not be examined. 


Carpolithus sp. 1. 
Pl. 5, fies 6,22) 


Several specimens of seeds occur at Kurremólla. "They 
belong to different forms, which, however, are not well enough 
characterized to be identified with previously known ones or 
to be described as new species. They may be mentioned 
under the generic name Carpolithus and designated by differ- 
ent numbers. 

Of the form designated as sp. 1 only two specimens exist, 
which are figured in pl. 5, figs. 6 and 7. The specimens are . 
rather different, and/it is possible that they belong to dif- 
ferent species. They have both the same ovoid shape, but 
the one in fig. 6 is larger (12 mm. in length). A feature 
common to both specimens is the occurrence of a distinct, 
thinner border, or wing, running lengthwise round the seed. 
The spotted aspect of the surface of the larger seed is of 
accidental nature and due to some patches of the vegetabe 
tissue being preserved. 

There is a certain resemblance between especially the 
larger specimen and a seed described by NATHORST! from 
the Rhaetic of Höganäs (younger) under the name of Car- 
polithus cinctus. The material does not permit of an identi- 
fication, however, neither with that species nor with any 
other. 


* NATHORST, A. G., Floran vid Höganäs och Helsingborg. K. Svenska 
Vet. Akad. Handl. Bd 16. N:o 7. Höganäs yngre. P. 52. Pl. 6, figs. 2a, 3. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 39 


Carpolithus sp. 2. 
Pl. 6, figs. 19, 20. 


As Carpolithus sp. 2 may be described here a kind of 
seed which is rather common at Kurremölla. It is figured 
in pl. 6, figs. 19 and 20. Fig. 19 represents a number of 
seeds grouped together in such a manner that they would 
appear to have been attached to some common axis or other 
body. The seeds, which are ovate on the impression, vary 
rather much in size being from 7 to 15 mm. long. A feature 
peculiar to them all is that the surface, which shows no 
sculpture, is very wrinkled. 


In the following table all the plant-remains described 
above from Kurremölla are enumerated. For comparison 
has been noted the oceurrence of identical or related species 
in some important comparable floras. 

The table shows clearly that the flora of Kurremölla has 
no close affinity with the other floras of S. E. Scania, viz. 
those of Munka Tägarp and Rödalsberg. Not a single spe- 
cies can with any degree of accuracy be stated to be iden- 
tical with such occurring in these floras, the identity of the 
Cladophlebis from Kurremölla with C. lobifolia being very 
questionable. On the whole, the relation to the Lower Ju- 
rassic floras must be admitted to be very slight. In addition 
to the form of Cladophlebis mentioned, there is only one spe- 
cies — of Sphenopteris — that appears to come near to a 
Liassie form, in this case Dicksonia pauciloba MöLL. from the 
Bagaa Flora of Bornholm. The determination is very un- 
certain, however, and this type of frond is one which attains 
its maximum development in the Middle Jurassic. To the 
Rhaetic there appears to be a still slighter relation, the only 
form showing any close resemblance to a species from that 
formation being the one described as Laccopteris sp. 1 which 
may be compared with L. elegans. The material is very 
poor, however, and the form may equally well be compared 
with L. Woodwardi of the Middle Jurassic. 

All the forms which afford any fairly reliable evidence 
regarding the age of the flora seem to point to a considerably 


40 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 74. 


Correlation of the fossil flora of Kurremölla. 


[A cross (+) indicates the occurrence of a species identical with one 
from Kurremölla; a number referring to a note at the foot of the table 
denotes the occurrence of a related species.] 


| 8. E. Scania | N. W. | Born- Floras of the world 
| Kurremölla 


Scania | holm 


| Munka | Ródals- | Liassic Liassic?| Liassic | Middle | Weal- 
| Tågarp | berg Jurassic) den 
EEE EEE EEE EEE nr I rr en 


Equisetites Mobergii MöLL. . .| — == — = — 1 2 
Sphenopteris sp. (cf. Dicksonia 


| 

| 
pauciloba MÖLL.). .. ...| — -— — ? — di — 
Cladophlebis sp. [Cf. C. (Ebo- 
racia) lobifolia (PHILL.) BRGN.] | — ? — ? = ? — | 
Clathropteris? or Dictyophyllum? | 
Spal iss RES Eames ee — — — = — — 
Laccopteris sp. 1* .- .. . .| — — — — — ad — 
» NT 3 eg. | = - — — — ps DH 
Sagenopteris cf. Mantelli (DUNK.) 
SOHENIK tS) 2. M MeL. Pru i— = = = = = Sr 
Ciente sp. 5? a. | rs — = = = = = 
Nilssonia fallax NATH. . . . .| — — = — = = E 
» ap. PEE mg — — = = == == = 
Stem of a cycadophyte . . | — = = = = =? 
Desmiophyllum sp... .. .., — = = 2 Tx == = 
Elatides cf. curvifolia (DUNK.) 


NATH.) al ee... | — — = — — — + 


Hlatocladus spi. ea — — — — = — 


Masculostrobus sp. 1.....| — — — — — 2) 2x 


» sp. 2 
» 8D. Cet. = — — — — — — 
Carpolithus sp. 1) sees. zl ES rf er HY FA Sf 


» sp. 2. 


Equisetites Bunburyanus ZIGNO. 

E. Lyelli MANT. 

Sphenopteris (Coniopteris) hymenophylloides Bran. 
Similar to Laccopteris elegans PRESL of the Rhaetic. 
L. Woodwardi (LECK.) Sew. 

L. rutenicum SAP. 

L. Dunkeri SCHENK. 

Nilssonia schaumburgensis (DUNK.) NATH. 


a0 AR ©N HK 


a 


HJ. MOLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 41 


higher horizon. The plants indicating a relation to the rich 
Middle Jurassic floras are with one exception represented 
by a very poor material in the Kurremölla flora, but they 
outnumber the equally questionable forms which can be 
compared with Liassie ones. The exception is Equisetites 
Mobergii, which is represented by numerous well preserved 
specimens. This species shows a closer relation to E. Bun- 
buryanus from the Italian Oolite than to any Lower Jurassic 
forms, but it appears to be still more closely comparable 
with Z. Lyelli of the Wealden. 

It cannot be denied that the flora shows a closer relation 
to that of the Wealden than to any other flora. In addition 
to Equisetites Mobergii, which, as already stated, appears to 
come very near to LH. Lyelli, there are three other species 
which indicate Wealden affinities. These are Sagenopteris cf. 
Mantelli, Nilssonia fallax and Elatides cf. curvifolia. The 
most important of these is Nilssonia fallax, which is very 
common and represented by an excellent material. This spe- 
cies is all but indistinguishable from N. schaumburgensis, 
which is a typical member of the Wealden flora. Both 
Sagenopteris cf. Mantelli and Elatides cf. curvifolia agree so 
closely with the corresponding Wealden forms that there can 
be no great doubt as to their identity with them. 

If it is thus evident that the flora shows a greater affi- 
nity to that of the Wealden than to any other, it would be 
rash to conclude that the plant-bearing beds are of Wealden 
age. The slight indications of the presence of older elements 
in the flora alluded to above warns us against such an opinion; 
and, moreover, it should be borne in mind that the Upper 
Jurassic floras are rather little known and their relation to 
the Wealden flora proper not very clear. It is quite possible, 
therefore, that the plant-bearing beds at Kurremölla belong 
to the Upper Jurassic. The distance which separates them 
from the Cardium-bed is hardly great enough to grant suffi- 
cient room for the whole Middle and Upper Jurassic, unless 
there is a hiatus in the series. 

A fact which should be noted in this connection is 
the lack of true Wealden deposits within a great distance 
from our district. The nearest deposit to be considered for 
comparison is a plant-bearing clay at Holsterhus in Born- 
holm. The fossil plants collected there by Dr. K. A. GRÖN- 


42 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 4. 


WALL have been described by BARTHOLIN!, who states that 
the flora may be regarded as a mixed flora containing ele- 
ments both from the Rhaetic and the Oolite and finally some 
that point in a direction towards the Wealden. The older 
elements, however, are much more numerous than in the 
flora of Kurremölla, and the relations to the Wealden are 
fairly insignificant. The only form that is identical or closely 
comparable with one from Kurremölla is a specimen figured 
— as it would appear with good reason — under the name 
of Sagenopteris Mantelli Dunk.?? There can thus not be 
stated to exist any close relation between the Kurremölla 
flora and that from Holsterhus. 

There are some facts, however, which seem to indicate 
that the Wealden of northern Germany extends further to- 
wards the north-east than is generally acknowledged. Numer- 
ous erratic boulders which, on the basis of both included 
invertebrate fossils and the lithological character, have been 
compared with the rocks of the Wealden formation proper, 
have been found far outside the area of occurrence in situ 
of that formation. They are known from the coasts of 
Holstein, Mecklenburg and Pommern and even from Scania 
and the Danish Isles. GRÓNWALL? has pointed out that 
the distribution of these boulders would seem to point to an 
origin of the same from the area between Scania, Bornholm 
and Rügen. With all due allowance for the fact that the . 
determination of the/geological age of these boulders is not 
definitely settled, it appears thus probable that the Wealden 
occurs in the basin of the Baltic not very far from the 
district of Kurremölla. 2 

Even with due regard to the facts just related and to 
the unmistakable affinity to the Wealden presented by the 
flora, the reference of the plant-bearing series to that forma- 
tion is not justified at present. The character of the flora, 
however, proves sufficiently that these beds, as already stated 
by Prof. NATHORST, are younger than the rest of the Jurassic 
series known in Sweden. 


' BARTHOLIN, C. T., Planteforsteninger fra Holsterhus paa Bornholm. 
Danmarks Geol. Unders. 2 R. No. 24. 

* Cfr. DEECKE, W., Geologie von Pommern. 1907. Pp. 60—63. — We 
are indebted to Dr. K. A. GRÖNWALL for information on these facts. 

5 GROÓNWALL, K. A., Forsteningsfórende Blokke fra Langeland, Sydfyn 
og Aeró. Danmarks Geol. Unders. 2 R. N.o 15. Pp. 20—22. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 43 


Explanation of Plates. 


(All figures are in natural size, if not otherwise stated.) 


Plate 1. 


A. Flora of Munka Tågarp (figs. 1—17). 


Figs. 1—6. Gutbiera angustiloba PsresL. Fig. 1, impression of 
the lower side of a pinnule; fig. 2, magnification of 
the same, °/1; fig. 3, counterpart of the same, °/1; 
fig. 4, impression of the lower side of a pinnule, 9/1; 
figs. 5 and 6, impressions of the lower and upper 
side (resp.) of one pinnule, °/1. 

Figs. 7—16. Woodwardites microlobus SCHENK. Fragments of pin- 
nae. Fig. 8, magnification of fig. 7; fig. 13 of fig. 
12; fig.; 15,08 figs 14.. Figs.:8—11, 13; 15,:16:.5/1: 

Big... 17. Cf. Thaumatopteris Schenki Natu. Fragment of pin- 
nule, °/1. 


B. Flora of Rödalsberg (figs. 18—23). 


Figs. 18, 19. Decorticated Equisetaceous stem-fragments. 

Figs. 20, 21.  Stem-fragments of Equisetites ? (Cf. E. Münsteri 
STEG.). 

Figs. 22, 23. Cladophlebis cf. nebbensis (Bren.) Nata. Fig. 23, 
magnification of fig. 22, ?/ı. 


Plate 2. 


A. Flora of Rödalsberg (figs. 1—18). 


Bigs. 1, 2. Cladophlebis cf. nebbensis (Brex.) Natu. Fig. 2, a 
pinnule from fig. 1, enlarged, ?/ı. 
Figs. 3, 4. Cladophlebis cf. (Eboracia) lobifolia (Pmur.) Bren. 


Fig. 4, enlarged portion of fig. 3, ?/i. 
Figs. 5—8. Dictyophyllum Münsteri (GoEpr.) NATH. 
Figs. 9—10. . Laccopteris sp. Fig. 10, enlarged portion of fig. 9, ?/ı. 
Fig. 11. Sagenopteris cf. Nilssoniana (BRGN.) WARD. 


44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o %. 


Figs. 12—15. 
Fig. 16. 
Bigs: 37,218: 
Figs. 19, 20. 
Figs. 21-23. 
Ng ls. 
Migs DL 
Fig. 12. 
Figs: Mo 17. 


Figs. 18—20. 


Figs. 21— 24. 
Figs. 1—10: 
Figs. 1—4. 


2 


Nilssonia sp. Fig. 13, magnification of fig. 12, 
showing dots, ?/ı. 

Baiera? sp. 

Pityophyllum ? sp. 


Flora of Kurremölla (figs. 19—23). 


Cladophlebis sp. [Cf. C. (Eboracia) lobifolia (PEILL.) 
Bren. | 

Equisetites Mobergii Mot, Figs. 21 and 22, im- 
pressions of stems; fig. 23, diaphragm. 


Plate 3. 


Flora of Kurremölla. 


Equisetites Mobergi Mout. Figs. 1—4, impressions 
of stems; figs. 5—7, single leaf-sheaths, °/,; fig. 8, 
diaphragm, °/ı. 

Sphenopteris sp. (Cf. Dicksonia pauciloba Morr.). 
Fig. 10, two pinnules from the specimen in fig. 
9 A. 

Clathropteris? or Dictyophyllum? sp. Fragment of 
frond, ?/ı. 

Laccopteris sp. 1. Figs. 14 and 16, magnifications 
of figs. 13 and 15, resp., ?/ı; fig. 17, fertile speci- 
men, enlarged, ?/i. 

Laccopteris? sp. 2. Figs. 18 and 20 enlarged, ?/ı; 
fig. 20, magnification of fig. 19. 

Sagenopferis cf. Mantelli (Dunx.) Natu. 


Plate 4. 


Flora of Kurremölla. 


Nilssonia fallax Natu. Fig. 6, enlarged segment of 
the specimen in fig. 5, showing bifurcation of one 
vein, 7/1; fig. 7, apex of frond; figs. 9 and 10, 
specimens showing the attachment of the segments to 
the upper surface of the rachis, 2/1. 


Plate 5. 


Flora of Kurremölla. 


Nilssonia fallax Naru. Fig 4, the basal part of a 
frond, showing the attachment of the segments. 


HJ. MÖLLER AND T. G. HALLE, FOSSIL FLORA OF S.E. SCANIA. 45 


Fig. 5. Nilssonia sp. 

Figs. 6, 7. Carpolithus sp. 1. 

Figs. 8—10.  Ctenis sp. 

Figs. 11, 12. Stem of a cycadophyte. Fig. 12, portion of fig. 11, 
enlarged, ?/ı. 


Plate 6. 


Flora of Kurremölla. 


Bigs, 1—3. Desmiophyllum sp. Fig. 3, enlarged portion of fig. 
De Age 

Figs. 4—6. Elatides cf. curvifolia (Dunk.) Natu. Figs. 4 and 5, 
sterile shoots; fig. 6, cone. 

Figs. 7—8. Elatocladus sp. 

Figs. 9—10. Masculostrobus sp. 1. Fig. 10, enlarged portion of 
figs 9:9. 

Figs. 11—13. Masculostrobus sp. 2. Figs. 12 and 13, single sporo- 
phylis with pollen-sacs, */ı. 

Figs. 14—18.  Masculostrobus sp. 3. Figs. 16—18, enlarged por- 
tions showing sporophylls and pollen-sacs, */i. 

Figs. 19, 20. | Carpolithus sp. 2. 


All the specimens figured are in the Palaeobotanical 
Department of the State Museum of Natural History at 
Stockholm. 


Tryckt den 25 oktober 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


3 um qu - 2 


‚Hr, gii Pio boss! th 


ra Statin’ BY | 


( des 
dv oA H 


D 
+ 


UE ET ER [51 
p^ viola | 


I tis gotitoq ‚han 


NRA ter 


* 


vade 


} 


sot 


Ind 


Ned 4! dH Spots" 


TP QN VM Ser TE VN A i 


un 
ie 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 7. 


Th. Ekblom del. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


4 yv 
=f; 
. fö 
er 2 
| N 
d > 
i. 
d 
oe 
X 
4 
] 
i. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 7. Bb 8. 


Th. Ekblom del. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:o 7. PI. 5. 


li 
Th. Ekblom del. 


als 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


& 
a 
mal eS 
r 4 
24 
PM. 
Adi 
EN, 
SARA 
p» 
TOR 
Mart N‘ 
I 
Al 
, 
1 rey 
be 
^ 
x Li 
d 
4 
VA x AS; 
> 
( 
P y 
T - 
uM A i 
i 
ban 
i 
T > 
ro 
, 
n 
Y u "n 
f 
d 
ALI Å ; E 
b 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 8. 


Die amerikanischen Spezies der Gattung Xyris L.. 
Untergattung Kuxyris (ENDLICHER). 
Von 
GUST. O. A:N MALME. 


Mit drei Textfiguren. 
Mitgeteilt am 28. Mai 1913 durch V. Wirrrock und G. LAGERHEIM. 


Vor kurzem veröffentlichte ich den Entwurf einer Glie- 
derung der Gattung Xyris L., Untergattung Nematopus (SEU- 
BERT) nebst einer Übersicht der hierhergehörigen Spezies und 
deren geographischer Verbreitung. Bei meiner Arbeit mit 
diesen Pflanzen war ich in der glücklichen Lage, von sämt- 
lichen beschriebenen Spezies (mit einer einzigen Ausnahme) 
Exemplare, in der allermeisten Fällen die Originalexemplare 
einsehen und die ganze betreffende Literatur direkt benutzen 
zu können. 

Wenn ich jetzt die Resultate meiner Arbeit mit den 
übrigen amerikanischen Spezies der Gattung in übersichtlicher, 
kurzgefasster Form und vorläufig vorlege, muss ich leider 
betonen, dass mir die Originalexemplare mehrerer hier be- 
schriebenen Spezies, sowie einige Arbeiten über hierhergehö- 
rige Pflanzen nicht zugänglich gewesen sind. Es hängt dies 
damit zusammen, dass die Spezies der Untergattung Huxyris 
zum grössten Teil in Nordamerika, und zwar in den Südstaa- 
ten vorkommen, wo dort ansässige Forscher sich mit diesen 
Pflanzen eingehender abgegeben haben. Die von ihnen be- 
schriebenen Exemplare, wenn die Beschreibungen nicht nach 
lebenden Pflanzen erfolgt sind, finden sich oft nicht in den 
öffentlichen Museen von Europa; die in Nordamerika erschie- 
nenen Arbeiten sind bisweilen grosse Seltenheiten in den alt- 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 8. l 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


weltlichen Bibliotheken. Als Beispiel kann erwähnt werden 
St. ErLiot, Sketch of the Botany of South Carolina and 
Georgia. Da übrigens die älteren Beschreibungen gewöhnlich 
sehr kurzgefasst sind und sie diejenigen Teile der Pflanzen, 
denen man heutzutage grossen Wert für die Systematisierung 
zuerteilt, fast gar nicht berücksichtigen, kommt man mit den- 
selben nicht weit aus, wenn es gilt, die beschriebenen Spezies 
zu identifizieren. Hierzu kommt noch, dass die nordameri- 
kanischen Botaniker von heute sehr geneigt sind, Elementar- 
arten oder kleine Spezies aufzustellen, die vielleicht im Freien 
unterschieden werden können, an getrockneten Exemplaren 
aber kaum oder gar nicht zu erkennen sind. In dieser Be- 
ziebung brauche ich nur auf die Behandlung der Xyridazeen 
in J. K. SMALL, Flora of the southeastern United States hin- 
zuweisen. Aus all diesen Umständen geht hervor, dass die 
kritische Bearbeitung der hier behandelten Spezies auf Schwie- 
rigkeiten stösst, wie sie für die Untergattung Nematopus 
nicht vorlagen. 

Um den Entwicklungsgang unserer Kenntnis von den 
amerikanischen Spezies der Untergattung Euxyris in der 
Kürze zu erörtern, füge ich hier, wie in meiner Arbeit über 
Nematopus, eine chronologische Übersicht bei, will aber be- 
merken, dass ich nicht sämtliche Fälle berücksichtigt habe, 
in denen X. indica und X. jupicai als Synonyme auftreten. 


im Jahre 1753: 

1. Xyris indica LINNEUS (p. p.!); 
im Jahre 1788: 

2. X. caroliniana WALTER; 


im Jahre 1792: 
3. X. jupicai L. C. RICHARD; 


im Jahre 1803: 
4. X. brevifolia MıcHAUx; 


im Jahre 1805: 
5. X. macrocephala VAHL°; 


! Planta americana = X. flezuosa MÜHLENBERG (1813); planta asiatica. 
= X. indica auct. poster. 
? X. anceps PERSOON (1805) = X. caroliniana WALTER (1788). 
X. pubescens PornET (1808) = Cyperacea? 
X. flexuosa MÜHLENBERG (1813) = X. indica L. (1753, p. p-). 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 3 


im Jahre 1816: 
6. X. brevifolia Eruior (haud MicHavx, 1803), 
7. X. fimbriata ELLIOT, 
8. X. juncea Ertior (haud R. Brown, 1810°); 


im Jahre 1841: 
9. X. pallida Martivs?; 


im Jahre 1843: 
10. X. ambigua KUNTH, 
11. X. torta KUNTH (haud SMITH, 1819)°; 


im Jahre 1860: 
12. X. flabelliformis CHAPMAN, 
13. X. iridifolia CHAPMAN, 
14. X. platylepis CHAPMAN, 
15. X. serotina CHAPMAN 5; 


im Jahre 1866: 
16. X. bicarinata GRISEBACH, 
17. X. grandiceps GRISEBACH, 
18. X. navicularis GRISEBACH 5; 


3 X. brevifolia ErrioT (1816) = X. Elliottii CHAPMAN (1860). 
X. juncea Errrom (1816) = X. Baldwiniana SCHULTES (1822). 
X. torta SmitH (1819) = X. flexuosa MÜHLENBERG (1813). 


* Omnino eadem ac planta africana, X. anceps LAMARCK (1791). 
X. laxifolia Martius (1841) = X. macrocephala V Aur (1805). 


5 X. bulbosa Kunta (1843) = X. flexuosa MÜHLENBERG (1813). 

X. communis KuntH (1843) = X. jupicai RICHARD' (1792). 

X. Fontanesiana KuwTH (1843) = X. pallida Martius (1841) = X. an- 
ceps LAMARcK (1791). 

X. Sellowiana KunTH (1843). = X. laxifolia Martıus (1841) = X. macro- 
cephala V Anz (1805). 

X. surinamensis MIQUEL (1843) = X. jupicai Ricuarp (1792). 

X. arenicola MIQUEL (1844) = X. surinamensis MiqvEL (1843) =X. 
jupicai RICHARD (1792). 

X. canadensis SCHNITZLEIN (nomen seminudum; 1843—46) = X. caro- 
liniana WALTER (1788)? 

X. bahiensis STEUDEL (1855) = X. anceps LAMARCK (1791). 

X. acuminata MIQUEL ap. STEUDEL (1855) = X. jupicai RICHARD (1792). 


5 X. difformis CHAPMAN (1860) = X. communis KunTtE (1843)= X. 
jupicai RICHARD (1792). 

X. elata CHAPMAN (1860) = X. jupicai Ricuarp (1792). 

X. stricta CHAPMAN (1860) = X. ambigua Kuntn (1843). 

X. tenuifolia CHAPMAN (1860) = X. Baldwiniana SCHULTES (1822). 

X. setacea CHAPMAN (1866) = X. Baldwiniana SCHULTES (1822). 

7 X. fale GRISEBACH (1866). = X. grandiceps GRISEBACH (1866). 

X. gymnoptera GRISEBACH (1866) = X. jupicai RICHARD (1792)? v. X. 
ambigua Kunta (1843). 

X. conocephala SAUVALLE (1873) — X. torta KuntH (1843). 

X. rhombipetala SAUVALLE (1873) = X. ambigua KuwrH (1843). 


4 ARKIV FÖR BOTANIE, BAND 13. w:o 8. 


im Jahre 1890: 
19. X. mexicana WATSON; 


im Jahre 1892: 
20. X. montana H. RiEs?, 
91. X. capensis THUNBERG, ALB. NiLSSON?; 


im Jahre 1894: 
22. X. neglecta SMALL (haud ALB. NILSSON, 1892)!9; 


im Jahre 1895: 
23. X. Smalliana Nasu; 


im Jahre 1896: 
24. X. fallax MALmE"; 


ım Jahre 1913: 
95. X. subnavicularis MALME. 


Im ganzen sind mir somit jetzt 25 amerikanische Spe- 
zies bekannt. Ein Versuch, sie zu gliedern, liegt nicht vor. 
ALB. NILSSON, der sich um die Erforschung der Xyridazeen, 
besonders der südamerikanischen und afrikanischen, sehr 
verdient gemacht hat, hatte von den nordamerikanischen ein 
viel zu geringes Material zur Verfügung, um wichtigere Bei- 
träge zur Kenntnis derselben liefern zu können. Die- nord- 
amerikanischen Botaniker, A. W. CHAPMAN, H. Riss, J. K. 
SMALL u. a., haben die in ihrem Vaterlande nicht vorkom- 
menden Spezies unberücksichtigt gelassen. 

Bei der Gliederung, die ich hier meinen Fachgenossen 
zur Prüfung unterbreite, sind dieselben Gesichtspunkte für 
mich massgebend gewesen, wie in meiner Arbeit über die 
Untergattung Nematopus. Für die Charakterisierung der 
Stirpes (Artengruppen) sind somit in erster Linie morpholo- 
gische Merkmale herangezogen, nebenbei auch anatomische 
berücksichtigt worden. Was die seitlichen Kelchblätter be- 
trifft, sei bemerkt, dass bei den hier hehandelten Spezies ein 
Typus vorkommt, der in der Untergattung Nematopus nicht 
vorhanden ist, wenigstens nicht in so scharf ausgeprägter 


5 Eadem ac X. flexuosa var. pusilla Asa Gray (1868). 

? Jam a. 1794 ad specimina africana descripta. 

X. cubana ALB. NILSSON (1892) X. bicarinata GRISEBACH (1866). 

10 Est X. Curtissii MALME (1913). 

4 X. scabrifolia HARPER (1903) = X. serotina CHAPMAN (1860). 

X, arenicola SMALL (1903) (haud Miquet, 1844) = X. torta KuwcH (1843). 
X. pallescens SMALL (1903) = X. torta var. pallescens CHR. MonR (1901). 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 5 


Form. Bei X. torta sowie bei den Spezies der Fimbriata- 
Gruppe sind diese Kelchblätter schmal und so lang, dass sie 
die Brakteen der Ähre mehr oder weniger hoch überragen; 
der Kiel ist oben unregelmässig gesägt oder gezähnelt, tief 
geschlitzt oder gefranst. Bei anderen, z. B. X. Elliottü, X. 
platylepis und X. Curtissii, ist der Bau des Kiels derselbe, 
aber die Kelchblätter verhältnismässig kürzer. Beim ersten 
Anblicke erinnert dieser Typus, besonders wenn der Kiel 
gefranst ist, an den bei X. Regnellii, X. pilosa und anderen 
Species der Untergattung Nematopus vorkommenden, weicht 
aber von demselben dadurch erheblich ab, dass die Seiten des 
Kiels kahl sind. 


— NU 


\ | | | 


g } 
A \ IN | 
DNE ULL oem Ne / | 
i I 


i ccu" 
= 


b d 


Fig. 1. a. X. navicularis. b. X. flexuosa. c. X. bicarinata. 
d. X. Baldwiniana. 
Epidermiszellen des Blattes (Querschnitte). 52°, 


Übrigens ist die Untergattung Kuxyris, wenigstens die 
amerikanischen Repräsentanten derselben, morphologisch viel 
gleichförmiger als Nematopus. Dasselbe gilt auch von der 
Anatomie, sofern Untersuchungen bisjetzt vorliegen. Die 
Epidermizellen des Blattes, die sich in den meisten Fällen an 
gewöhnlichem Herbarmaterial untersuchen lassen, sind bei 
der Mehrzahl der hier behandelten Spezies im Querschnitt 
fast quadratisch oder isodiametrisch, und die Verdickung der 
Aussenwand ist nie besonders stark. Solche Epidermiszellen, 
wie sie bei X. goyazensis, X. longifolia und anderen Spezies 
der Untergattnng Nematopus auftreten, nämlich mit sehr 


6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


stark verdickten Aussenwänden, kommen hier nicht vor. Sel- 
tener, z. B. bei X. torta, X. fimbriata, X. Smalliana und der 
Elliottii-Gruppe, sind die Zellen mehr hoch als breit und 
haben mehr oder weniger verdickte Aussen- und Zwischen- 
wände. Am stärksten ist die Verdickung bei X. bicarinata, 
die im Bau der Epidermis an die Spezies der Rigida-Gruppe 
erinnert. Es verdient besonders hervorgehoben zu werden, 
dass diese Spezies und X. navicularis, die von GRISEBACH als 
sehr nahe verwandt bezeichnet, von SAUVALLE sogar ver- 


Fig. 2. X. fallax. Epidermiszellen der Seiten (a) und des Randes (b) 
des Blattes (Querschnitte). *2°. 


einigt wurden, schon im Bau der Epidermis sehr verschieden 
sind. 

Oft sind bei den Xyris-Arten die Epidermiszellen der 
Blattränder, wie schon V. A. PouLsEN und ALB. NILSSON 
nachgewiesen haben, anders gebaut als die übrigen, haben 
ringsum mehr oder weniger verdickte Wände und spielen 
offenbar eine mechanische Rolle. Bei mehreren Spezies der 
Untergattung Nematopus, sowie bei X. complanata und ande- 
ren sind diese mechanischen Epidermiszellen erheblich höher 
als die übrigen des Blattes. Dies ist aber nicht der Fall bei 
den hier behandelten Spezies; hier sind sie nicht selten sogar 
niedriger, zugleich aber verhältnismässig schmäler. Eine ganz 
besondere Entwicklung haben diese Zellen erreicht bei X. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPGZIRS DER UNTERGATT. EUXYRIS. 7 


fallax, wo die Wände sehr stark verdickt sind und ausserdem 
einen rotbraunen Farbstoff enthalten. Für die systematische 
Gliederung scheint indessen das Vorhandensein oder Fehlen 
mechanischer Epidermiszellen am Blattrande fast ohne Belang 
zu sein. 


X. capensis und X. anceps gehören zu altweltlichen 
Stirpes. Jene kommt nicht nur in Afrika, sondern auch in 
Südasien (Vorder- und Hinterindien), die sehr nahestehende, 
vielleicht nicht als Spezies zu trennende X. melanocephala 
MIQUEL auf Java und Sumatra vor. In Südamerika tritt sie 
in einem eng begrenzten Bezirk im Süden von Minas Geraes 
und im Norden von Sao Paulo auf. Dass sie in später Zeit 
aus Afrika hierher gebracht worden ist, dürfte kaum anzu- 
nehmen sein. Denn wenn dies der Fall wäre, würde sie 
jedenfalls auch in der Nähe der Küste vorkommen. Wahr- 
scheinlich ist sie eine sehr alte Spezies, und es scheint mir 
gar nicht unmöglich zu sein, dass sie nach Brasilien gekom- 
men ist in einer weit entfernten Zeit, als noch eine Land- 
verbindung zwischen Afrika und Amerika vorhanden war. 

X. anceps ist in Afrika und auf Madagaskar weit ver- 
breitet. In Südamerika kommt sie nur in der Nähe der 
Küste, von Guyana bis Bahia, vor. Da sie auch in Afrika 
hauptsáchlich an der Küste, nach den Angaben der Sammler 
nicht selten auf chlornatriumhaltigem Boden wächst, ist 
wohl anzunehmen, dass die Samen eine Zeitlang in Salz- 
wasser liegen können, ohne zerstört zu werden. Es dürfte 
deshalb nicht ausgeschlossen sein, dass diese Spezies verhält- 
nismässig spät von Afrika nach Südamerika herübergekom- 
men ist. 

Die Hauptmasse der übrigen Spezies ist in der Provinz 
der südatlantischen Staaten von Nordamerika — (Texas) 
Louisiana—North Carolina — zuhause. Auf dieselbe beschränkt 
sind X. flabelliformis, X. brevifolia, X. Baldwiniana, X. sero- 
tina, X. platylepis, X. Curtissii, X. iridifolia und X. Smalliana. 
Etwas weiter nach Norden, bis New Jersey, sind vorgedrun- 
gen X. fimbriata und X. torta (diese im Inneren bis nach 
Arkansas), noch weiter X. flexuosa (bis Maine— Minnesota) 
und X. carolinian« (bis Vermont). Die einzige Spezies der 
Vereinigten Staaten, die nur ausserhalb dieser Provinz vor- 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


kommt, ist X. montana, die ihre Südgrenze in New Jersey 
hat und so weit nördlich wie auf New-Foundland gedeiht. 

Ausser in den südatlantischen Staaten sind X. Zlliottii 
auf Porto Rico und X. ambigua auf Cuba angetroffen wor- 
den. Mit südatlantischen Spezies sind auch die endemischen 
Xyridazeen von Cuba nahe verwandt, und zwar X. navicu- 
laris mit X. brevifolia, X. bicarinata mit X. Elliottü, X. 
grandiceps mit X. fimbriala. Die in Honduras angetroffene 
X. subnavicularis steht ebenfalls zu X. brevifolia in sehr naher 
verwandtschaftlicher Beziehung. Wahrscheinlich ist dies, wenn 
auch nicht in so hohem Grad, der Fall bei der im Hochlande 
von Mexico vorkommenden X. mexicana. 

Eine sehr weite Verbreitung haben X. macrocephala und 
X. jupicai, die beide bis nach Uruguay vorgedrungen sind. 
Jene bewohnt fast das ganze südamerikanische Verbreitungs- 
gebiet der Gattung und ist ausserdem in Zentralamerika 
angetroffen worden. Die in den südatlantischen Staaten von 
Nordamerika vorkommende X. iridifolia ist vielleicht nicht 
als Spezies von derselben zu trennen. X. jupica? hat sogar 
die Nordgrenze dieser Provinz überschritten. Für die weiteren 
Details verweise ich auf die im systematischen Teile enthal- 
tenen näheren Angaben. 

Auf den Westen der brasilianischen Campos-Zone ist be- 
schränkt X. fallax, die einzige endemische südamerikanische 
Spezies der Untergattung. 

Die einzige amerikanische Stirps, die eine weite geogra- 
phische Verbreitung hat, ist die Caroliniana-Gruppe. Hierher 
gehören sowohl die südlichste (X. macrocephala) als auch die 
nördlichste (X. montana) Vertreterin der ganzen Gattung in 
der neuen Welt. Sie ist sogar in Afrika vertreten, und zwar 
durch X. decipiens N. E. Brown. Diese ist allerdings nicht 
mit irgend einer amerikanischen Spezies identisch, wie es der 
Fall ist bei den beiden amerikanischen Repräsentanten afri- 
kanischer Stirpes, ihre Zugehörigkeit zu der Caroliniana-Gruppe 
scheint mir aber nicht bezweifelt werden zu können. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 9 


Clavis artificialis stirpium 


specierumque recedentium. 


I. Ala carinalis sepalorum lateralium integerrima ecili- 
ataque. 

1. Bractez spice area dorsali destitute. — — — — 

— — — Stirps (I) X. capensis — — — — — — — Dp: 17: 


Fig. 3. a. X. mexicana. b. X. Elliottii. c. X. caroliniana. d. X. torta. 
e. X. navicularis. f. X. flexuosa. g. X. capensis. h. X. ambigua. 
Seitliche Kelchblätter. + 


2. Bractez spice area dorsali ornate. 

A. Plante saltem s&pissime annus. Spica satis multiflora, 
subglobosa v. obovoideo-subglobosa, 5—8 mm longa, 
bracteis stramineis—fulvis, sub apice carinatis. — — — 

at Stirps (ID X anal = ee ————— pz i2: 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o S. 


B. Planta perennis, rhizomate bene evoluto. Spica pauci- 

flora, ovoideo-ellipsoidea, 5—7 mm longa, tantum 2,5 —4 

mm crassa, bracteis castaneis, omnino ecarinatis. (Ala 

carinalis sepalorum lateralium vulgo superne lacerato- 

dentata.) — — — — — — — — — — — — — — — 

— X. montana H.Rzss — — — — — — — — — — p- 25. 

II. Ala carinalis sepalorum lateralium ciliato-scabridula, 
lacerato-dentata v. fimbriata. 

1. Ala carinalis sepalorum lateralium ciliato-scabri- 
dula, preecipue in parte tertia media, rarius in parte dimidia 
superiore. 

A. Bulbosa, foliis sepissime spiraliter tortulis. Sepala late- 

ralia summo apice pilis longis ornata. — — — — — — 

— — — Stirps (VI) X. fleauose — — — — — — — p. 19. 
B. Non bulbos: (annus v. perennes). 

a. Humiles (scapis raro usque 35 em altis). Ala cari- 
nalis sepalorum lateralium vulgo inde a basi, pr&- 
cipue in parte tertia media, ciliato-scabridula. — — 

— — — Stirps (III) X. brewfolig— — — — — — — p. 13. 

b. Vulgo elatiores. Ala carinalis tantum in parte dimi- 
dia superiore ciliata. 

a. Folia 8—14 cm longa, 2—4 mm lata. Spica satis 
pauciflora, vulgo 6—9 mm longa, 4—7 mm crassa, 

bracteis tuberculatis, opacis, intermediis 6—7 

mm longis, circiter 4 mm latis, area dorsali nulla - 

distincta. — — — — = — = = — — —— 

— — — Stirps (IV) X. mexicane — — — — — — — pou. 
ß. Folia vulgo 15—25 cm longa, 3—5 mm lata. Spica 
multiflora, vulgo 10—15 mm longa, 5—7 mm 

crassa, bracteis intermediis 7—8,5 mm longis, 5—6 

mm latis, superne stramineo-fulvescentibus v. 

dilute ferrugineis, subnitidis, area dorsali distincta. 

— — — X. ambigua BEvRICH ap. KuntH — — — — p. 23. 

2. Ala carinalis sepalorum lateralium inferne integer- 
rima nudaque, superne lacerato-dentata—lacerato-ciliata v. 
fimbriata. 

A. Folia angusta, raro ultra 2 mm lata, vagina. tantum 
quintam v. sextam partem folii occupante. 

a. Humiliores, foliis vulgo tantum usque 20 em longis, 

vagina jam superne lamina latiore et ligula distineta 
terminata. Spica ellipsoidea v. obovoideo-subglobosa, 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 11 


5—9 mm longa. Sepala lateralia bracteam zequantia 

v. breviora. — — — — — — — — — — — — — 

— —.— Btirps (V) X. Elhotl .— — — — — — — pale 

b. Elatior, foliis vulgo 25—40 cm longis, vagina superne 

lamina haud latiore. Spica ellipsoidea — fusiformis, 

vulgo. 10—15 mm longa. Sepala lateralia bracteam 

superantia. — — — — — — — — — — — — — 

— — — Stirps (IX) X. torte — — — — — — — — p. 30. 

B. Folia latiora, rarius tantum 1,5—2 mm lata, vagina 

tertiam v. dimidiam partem, rarius tantum quartam 

partem folii occupante. 

a. Sepala lateralia bracteam superantia. (Bractez ste- 

riles spice satis numerose.) — — — — — — — — 

— — — Stirps (VIII) X. fimbriate — — — — — — iW. 29: 
b. Sepala lateralia bracteam squantia v. breviora. 

a. Bractese spice area dorsali ornate. — — — — — 

— — — Stirps (VII) X. caroliniane — — — — — — p.20. 

ß. Bractee intermedie area dorsali distincta desti- 

tute (tuberculate, opace). — — — — — — — 

— — — Stirps (IV) X. mexicane — — — — — — p. 16. 


I. Stirps X. capensis. 


Species humiles, rarius elatiuscule, perennes v. annus, 
foliis ensiformi-linearibus et tenuibus, rarius subteretibus, 
vagina quartam v. tertiam, rarius fere dimidiam partem folii 
oceupante, superne lamina non v. vix latiore; scapis subtere- 
tibus, superne sepe bicostatis, folia longe superantibus. Spica 
pauciflora—multiflora, ellipsoidea v. obovoidea—subglobosa, 
bracteis tenuibus v. saltem tenuiusculis, castaneis v. ferrugi- 
neis—stramineis, nitidis, integerrimis, superne vulgo carinatis, 
area dorsali nulla. Sepala lateralia libera, subzequilatera, 
lanceolata v. spathulato-sublinearia, acuta v. acutiuscula, ala 
carinali angusta v. fere deficiente, integerrima eciliataque. 

Diese Stirps, die zu keiner in Amerika vorkommenden 
(mit Ausnahme von A. anceps) in einer näheren verwandt- 
schaftlichen Beziehung steht, ist in Afrika durch mehrere 
Spezies vertreten. Die in Brasilien angetroffene X. capensis 
ist die am weitesten verbreitete der ganzen Gattung [vergl. 
MALME, Xyrid. Friesian. (1912), p. 557]. 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 8. 


1. X. capensis THUNBERG (1794). 

Prodr. plant. cap., p. 12. — Ars. NILSSON, Afrik. Art. Xyris (1891), p. 154, 
Stud. Xyrid. (1892), p. 40. — N. E. BROWN, in OLIVER & THISELTON-DYER, 
Flor. trop. Africa. VIII (1901), p. 13. — Maung, Xyrid. afric. (1912), p. 305. 

Brasilia: Minas Geraes, Caldas, »in palude» et »in uli- 
ginosis apricis» (REGNELL III: 1274 & 1275, p. p.; MosÉN 
n. 754, 755 & 1062), loco haud indieato (WIDGREN); Sao Paulo, 
Campinas (J. DE CAMPOS sec. HEIMERL, Ergebn. der botan. 
Exped. der Kaiserl. Akademie der Wissensch. nach Südbrasil. 
1901 [1908], p. 84). 


Var. multicaulis ALB. NILSSON (1892). 
Stud. Xyrid., p. 41. 


Brasilia: Minas Geraes, Caldas, in irrigatis (REGNELL 
IH :- 1275; ps py maj.) 


II. Stirps X. ancipitis. 


Species humiliores, annue (rarius perennes), foliis tenui- 
bus, ensiformi-linearibus, levibus glaberrimisque, vagina quar- 
tam v. tertiam partem folii occupante, superne lamina paul- 
lulo angustiore; scapis compressis v. subteretibus, bicostatis. 
Spica satis multiflora—pauciflora, ovoidea v. ovoideo-subglo- 
bosa, rarius fusiformis, bracteis tenuibus, stramineis v. fulve- 
scentibus, nitidis, sub apice area dorsali ovato-triangulari v. 
ovato-lanceolata, superne carinata ornatis. Sepala lateralia 
libera, subzequilatera, lineari-spathulata v. linearia, obtusa v. 
obtusiuscula, subhyalina, ala carinali angusta v. fere defici- 
ente, integerrima eciliataque. 

Diese kleine, nur zwei oder drei Spezies zählende Stirps 
ist hauptsächlich auf Madagaskar zuhause, X. anceps ist aus- 
serdem in Afrika weit verbreitet. 


2. X. anceps LAMARcK (1791). 


Illustr. des genres. Tabl. encyclopéd. 1 (1791), p. 132. — Ars. NILSSON, 
Stud. Xyrid. (1892), p. 37. — N. E. BROWN, in THISELTON-DYER, Flor. cap. 
VII (1897—1900), p. 6. — X. platycaulis PornET, Encyclopéd. Botan. VIII 
(1808), p. 820. — X. pallida Martius, Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. 
3d. 2 (1841), p. 57. — X. Fontanesiana KuxTH, Enum. plant. IV (1843), p. 
10. — X. bahiensis STEUDEL, Syn. plant. Glum. II (1855), 287. — X. insu- 
laris STEUDEL, ibidem, p. 288. — X. Perrottetii STEUDEL, ibidem, p. 319. 


Guyana (AUBLET; GABRIEL; THIEBAUD; LEPRIEUR; 
SCHOMBURGK eto.). 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 13 


Brasilia: Para (Spruce; HUBER n. 315 etc.); Ceara 
(HUBER; F. Diaz DA RocHa n. 75); Bahia (MARTIUS; SArz- 
MANN n. 549, 550 etc.) 


III. Stirps X. brevifoliae. 


Species humiles, szpissime annus, foliis ensiformi-linea- 
ribus, inferne ssepe minute tuberculatis v. subtiliter trans- 
verse rugulosis, vagina vulgo dimidiam partem folii occu- 
pante, superne lamina non v. vix latiore; scapis subteretibus, 
superne sepe bicostatis, raro usque 35 cm altis. Spica satis 
pauciflora, ellipsoidea, obovoidea v. subglobosa, bracteis inter- 
mediis 3—5 mm longis, 2—3 mm latis, apice szpissime sub- 
rotundatis, tenuibus v. tenuiusculis, stramineo-fulvescentibus 
— ferrugineis, apice sepe purpurascentibus, sub apice vulgo 
carinatis, area dorsali sspissime ornatis. Sepala lateralia 
bracteas haud superantia, lanceolata, seepissime acuta, dorso 
curvata (fere gibbosa), ala carinali angustissima, precipue in 
parte tertia media ciliato-scabridula. 


Conspectus specierum. 


I. Vagina basalis scapi foliis longior. Spica parva, vulgo 
3—5 mm longa. 
1. Folia vulgo 1—2 cm longa. Bractez intermedi 
spice apice (purpurascentes) subintegerrime. — — — — 
— — — X. flabelliformis CHAPMAN — — — — — — — 3. 
2. Folia vulgo 2—4 cm longa. Bractex intermedizx 
apice (ferrugineo-purpurascentes) lacerat@. — — — — — 
— — — X. brevifolia MICHAUX — — — — — — — — 4. 
IL Vagina basalis scapi foliis (4 em longis v. longioribus) 
brevior. Spica majuscula, vulgo ultra 5 mm longa. 

1. Folia 4—6 cm longa, 1—1.5 mm lata, utraque acie 
ciliato-scabridula, ceterum levia (vagina dimidiam partem 
folii occupante). Bractee intermedie spice (integerrima) 
area dorsali indistincta. — — — — — — — — — — — 

— — — X. subnavicularis MALME — — — — — — — 5. 

2. Folia 10—20 cm longa, 2—3 mm lata, aciebus levi- 

bus (vagina quintam tantum partem folii occupante). Brac- 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o S. 


tex intermedix (subintegerrim&) area dorsali cinereo-viridi, 
ovata“ notate.,) = Zn aL 
— — — X. navicularis GRISEBACH — — — — — — — 6. 
Die vier hierhergehörigen Spezies sind unter sich nahe 
verwandt und stehen zweifelsohne auf einer niedrigen Ent- 
wicklungsstufe. Auch im anatomischen Bau der Blätter stim- 
men sie recht genau überein. Die Epidermiszellen haben 
dünne Wände und sind im Querschnitt fast quadratisch. Bei 
X. brevifolia sind sie 22—25 w hoch, 20—23 y breit, bei X. 
subnavicularis, die die grössten Zellen hat, bis 40 u hoch bei 
einer Breite von etwa 35 u. — X. navicularis weicht durch 
die kurze Blattscheide von den übrigen Spezies ab und nähert 
sich dadurch etwas der Stirps X. Hlliotti. 


3. X. flabelliformis CHAPMAN (1860). 


Flor. southern U. S., p. 498. — H. Rigs, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 36. — Smaut, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 232. 

Florida — Mississippi: »in low pine lands near the 
coast» (sec. SMALL). Vidi specimina in Florida et Alabama 
collecta. 

Exs.: CURTISS n. 3001. 

Diese Spezies steht der folgenden sehr nahe. Nach den 
amerikanischen Verfassern (CHAPMAN, H. RIES, SMALL) soll 
der Kiel der seitlichen Kelchblätter verschieden sein, was ich 
aber nicht habe bestátigen kónnen. 


4. X. brevifolia MicHaAvX (1803). 

Flor. boreali-americ. I, p. 23. — KuNTH, Enum. plant. IV (1843), p. 10. — 
CHAPMAN, Flor. southern U. S. (1860), p. 500. — H. RıEs, Review North 
Am. Xyris (1892), p. 36. — Swarr, Flor. southeast. U. 8. (1903), p. 232. 

Florida—North Carolina: »low sandy pine barrens» 
(sec. CHAPMAN). Vidi numerosa specimina in Florida et Ge- 
orgia collecta. 

Exs.: Curtiss n. 3000, Nasu n. 263. 

Nach PoinEgT [Encyclopéd. Botan. VIII (1808)] soll diese 
Spezies auch auf Santo Domingo und den Antillen vorkom- 
men, welche Angabe nie bestátigt worden ist. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 15 


5. X. subnavieularis MALME n. sp. 


Ceespitosa, radicibus tenuissimis, filiformibus. Folia ensi- 
formi-linearia, 4—6 cm longa, 1—1,5 mm lata, superne angu- 
stata, summo apice sspe obtusiuscula, utraque acie ciliato- 
scabridula, ceterum glaberrima et sublevia, nervoso-striata, 
in vaginam abeuntia dimidiam fere partem folii occupantem, 
ligula parva munitam, eciliatam, minute tuberculatam, superne 
lamina haud latiorem, inferne sensim, ima basi valde dilata- 
tam et ibidem ferrugineam subnitidamque. Scapi subteretes, 
precipue superne bicostati, 10—15 em alti, 0,5—0,75 mm lati, 
in costis scabriduli, ceterum leves glaberrimique, basi vagina 
circumdati arcta, circiter 4 cm longa, in apiculum foliaceum 
'obtusiusculum sensim exeurrente, inferne plus minusve satu- 
rate ferruginea nitidaque. Spica pauciflora, obovoidea v. 
crasse ellipsoidea, 5—7 mm longa; bractez infime ovate, 
circiter 3 mm longe, acutiuscule, inde a basi carinate, area 
dorsali vix ulla, intermedie ovales, 4—5 mm long&, circiter 
3 mm late, paullulum cochleatz, apice subrotundate, sub- 
coriacex, marginibus multo tenuioribus, ferruginez, opace v. 
subopace, integerrime, sub apice carinat&, area dorsali vix 
ulla distincta. Sepala lateralia libera, subzequilatera, curvata, 
oblique lanceolata, circiter 3,5 mm longa et 0,3 mm lata, 
apice acuta, ala carinali angusta, in partibus tertiis superi- 
oribus, praecipue vero in media scabridulo-ciliata. Capsula 
unilocularis, placeutis parietalibus. 

Honduras: Stann Creek (JoHN ROBERTSON; Brit. mus.) 

Diese pflanzengeographisch sehr interessante Spezies steht 
der X. brevifolia am nächsten, von der sie durch die verhält- 
nismässig längeren Blätter und die grösseren Ähren mit län- 
geren, ganzrandigen Brakteen fast ohne area dorsalis abweicht. 


6. X. navicularis GRISEBACH (1866). 


Catal. plant. cubens., p. 223. 


Cuba occident: Pinar del Rio, »damp pine woods» 
(WRIGHT n. 3229, 3733). 

SAUVALLE [Flor. cuban. (1873), p. 161] erwähnt WRIGHT 
n. 3733 als »X. flexuosa Muehl. ?». 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o S. 


Var. abbreviata MALME n. var. 


Recedit a forma primaria foliis brevioribus, 6—9 cm 
longis, circiter 2 mm latis, inferne leviter transverse rugulosis, 
vagina fere quartam partem folii occupante, nonnihil latiore 
et ligula minuta terminata, inferne obscurius colorata; scapis 
20—30 cm altis, in costis scabridulis; spica nonnihil angu- 
stiore, circiter 4 mm crassa, oblongo-ellipsoidea. 

Cuba oceident.: WRIGHT n. 3229 (Herb. Stockholm.) im- 
mixta. 

Erinnert in der Tracht etwas an eine kurzblättrige X. 
bicarinata, gehört aber ganz gewiss zu X. navicularis, mit 
der sie auch im Bau der Blattepidermis übereinstimmt. 


IV. Stirps X. mexicane. 


Species humilior, saltem sspe annua, foliis ensiformi- 
linearibus, 8—14 cm longis, 2—4 mm latis, levibus glaber- 
rimisque, vagina dimidiam fere partem folii occupante, su- 
perne lamina paullulo angustiore; scapis subteretibus, bico- 
statis, 25—40 cm altis. Spica satis pauciflora, ellipsoidea v. 
demum subglobosa, 6—9 mm longa, bracteis intermediis ovato- 
ellipticis, 6—7 mm longis, circiter 4 mm latis, apice subro- : 
tundatis, subcoriaceis, superne castaneo-fuligineis et aureo- 
renitentibus, opacis, subintegerrimis v. parce laceratis, sub 
apice obtuse carinatis, area dorsali nulla distineta. Sepala 
lateralia bracteas haud superantia, libera, equilatera, sub- 
linearia, acutiuscula, ala carinali angustissima, in parte tertia 
media, ciliato-scabridula, superne ciliato-fimbriata. 

Diese monotypische Stirps dürfte der vorigen am näch- 
sten stehen, von der sie jedoch schon in der Tracht erheblich 
abweicht. Mit derselben stimmt sie auch im Bau der Blatt- 
epidermis überein; die Zellen sind im Querschnitt fast qua- 
dratisch, 30—38 v». hoch, 25—30 p. breit und haben nur schwach 
verdickte Aussen- und Zwischenwände. Zu X. flexuosa, die 
Watson zum Vergleich herangezogen hat, steht sie kaum in 
näherer verwandtschaftlicher Beziehung, 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 17 


7. X. mexicana WATSON (1890). 
Proceed. Am. Acad. of Arts and Sciences. XXV, p. 163. 


Mexico: Guadalajara, »swampy places» (E. PALMER n. 
445; C. G. PRINGLE n. 1781); Hidalgo, Canales, »springy 
bogs» (C. G. PRINGLE n. 10010). 


V. Stirps X. Elliottii. 


Species humiliores, czespitose, foliis anguste ensiformi- 
linearibus v. subteretibus, longiusculis, vagina quintam v. 
sextam partem folii occupante, jam superne lamina latiore, 
ligula distincta; scapis subteretibus. Spica pauciflora—satis 
multiflora, ellipsoidea—obovoideo-subglobosa, 5—9 mm longa, 
bracteis intermediis late obovatis v. ovalibus, apice rotun- 
datis et sspe laceratis, ecarinatis, area dorsali sspissime 
distincta. Sepala lateralia bracteas szequantia v. breviora, 
lanceolata, acuta—obtusiuscula, 5—6 mm longa, ala carinali 
superne lacerato-fimbriata v. lacerato-dentata, rarius insuper 
in parte tertia media ciliata. 


Conspectus specierum. 


I. Folia angustissima, subteretia, filiformia. 
— — — X. Baldwiniana SCHULTES — — — — — — — 8. 
II. Folia ensiformi-linearia. 

1. Folia utraque acie tuberculis minutis scabridula, 
nervis marginalibus haud incrassatis. Bractex intermedi 
spice stramineo-fulve, apice lacerate, area dorsali distincta 
ovali v. ovata notate. Ala carinalis sepalorum lateralium 
superne lacerato-fimbriata et sepe sanguineo-purpurascente. 

— — — X. Elliottii CHAPMAN — — — — — — — — — 9. 

2. Folia utraque acie incrassata. Bractese intermedi 
spice late ferrugines, subintegerrime, area dorsali satis 
indistincta. Ala carinalis sepalorum lateralium superne 
serrulato-ciliata. — — — — — — — — — — — — — 

— — — X. bicarinata GRISEBACH — — — — — — — 10. 
Diese Stirps dürfte einerseits zur Brevifolia-Gruppe in, 

wenn auch nicht sehr nahen, verwandtschaftlichen Bezie- 

hungen stehen, andrerseits ist sie vielleicht mit X. torta oder 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 8. 2 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


X. flexuosa verwandt. Anatomisch ist sie unter anderm 
dadurch charakterisiert, dass die Zellen der Blattepidermis ' 
viel mehr hoch als breit sind und mehr oder weniger ver- 
dickte Aussen- und Zwischenwände haben; ihre Breite beträgt 
gewöhnlich 14—17 u. bei einer Höhe von 25—35 u. Am höch- 
sten, bisweilen bis 40 ». hoch, sind sie bei X. bicarinata, 
die sich ausserdem durch die starke Verdickung der Aussen- 
und Zwischenwände auszeichnet. 


8. X. Baldwiniana SCHULTES (1822). 


Mantissa System. veg., p. 351. — H. Rızs, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 42. — ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 42. — CHAPMAN, Flor. sou- 
thern U. S. ed. III (1897), p. 529 (in hac edit. neque X. tenuifolia neque 
X. setacea commemorate). — SMALL, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 234. — 
X. juncea BALDWIN ap. Errior, Botan. South Carol. and Georg. (1816), 

53 (haud R. Brown). — X. tenuifolia CHAPMAN, Flor. southern U. S. 
(1860), p. 502. — X. setacea CHAPMAN, Supplem. to CHAPMAN’s southern 

Flora (1866), p. 658. 

Texas—Florida—North Carolina: »In grassy and 
swampy pine lands» (sec. SMALL). Vidi numerosa specimina 
in Texas, Florida, Georgia et South Carolina collecta. 

Exs.: DRUMMOND n. 432; CURTISS n. 3014, 3015, II: 6818, 
II: 6929; NasH n. 764. 

Nach CHAPMAN und SMALL sollen die Staminodien dieser 
Spezies »beardless» oder »glabrous» sein. Bei den von mir 
untersuchten Exemplaren ist jedoch dies nicht der Fall; sie 
sind pinselfórmig gerade wie bei den übrigen nordamerika- 


nischen Spezies der Gattung. 


9. X. Elliottii CHAPMAN (1860). 
Flor. southern U. S., p. 498. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 38. — Smart, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 233. — X. brevifolia EL- 
LioT, Botan. South Carol. and Georg. (1860), p. 52 (sec. CHAPMAN). 

Texas: Swan (J. REvERCHON. »X. Baldwiniana»); Ala- 
bama, Florida — South Carolina: »In damp pine lands» - 
(sec. SMALL). 

Porto Rico: Dorado, in litoralibus inter Manati et 
Vega-baja, in arenosis humidis (SINTENIS n. 6844). Vidi spe- 
cimina in Texas, Florida, Georgia et Porto Rico collecta. 

Exs.: Curtiss n. 3005, II: 5057; Nasu n. 1305; SINTENIS 
n. 6844. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 19 


10. X. biearinata GRISEBACH (1866). 
Catal. plant. cubens., p. 223. — X. cubana ALB. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), 
p- 27 et tab. III, fig. 4. 


Cuba occident.: Pinar del Rio (WRIGHT n. 3230). 


VI. Stirp X. flexuose. 


Species humilior v. elatiuscula, bulbosa, foliis anguste 
ensiformi-linearibus, seepe spiraliter tortis, vulgo 10—25 cm 
longis, 1—2 mm latis, vagina quintam tantum partem folii 
occupante, superne lamina haud latiore; scapis subteretibus, 
superne bicostatis, vulgo 30—50 cm altis. Spica satis multi- 
flora, ellipsoidea—subglobosa, vulgo 5—8 mm longa, bracteis 
intermediis ovalibus v. suborbicularibus, 4—4,5 mm longis, 
valde cochleatis, apice rotundatis, superne fulvo-ferrugineis 
et subnitidis, ecarinatis, junioribus sspissime apice minute 
lacerato-fimbriatis, ceterum integerrimis, area dorsali elliptica 
v, suborbiculari notatis. Sepala lateralia libera, subeequila- 
tera, falcato-curvata, lanceolata, apice acuta et szpissime 
pilis longis ornata, ala carinali angustissima, fere inde a basi 
eiliato-scabridula, 

Diese monotypische Stirps steht jedenfalls sehr isoliert 
da. Im Bau der seitlichen Kelchblätter erinnert sie zwar an 
die Brevifolia-Gruppe, mit der sie auch im Bau der Blatt- 
epidermis übereinstimmt (die Zellen sind im Querschnitt fast 
quadratisch, etwa 20 u hoch, 16—18 v. breit, und ihre Wände 
nur wenig verdickt). Aber sonst weicht sie von dieser Gruppe 
erheblich ab. In der Überwinterung nähert sie sich der X. 
torta. 


11. X. flexuosa MUHLENBERG (1813). 


Catal. plant. am., p. 5. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), p. 37. 

— Britron & Brown, lllustr. Flor. northern U. $. I (1896), p. 369. — 

RENDLE, Journ. botan. brit. and for. XXXVII (1899), p. 499. — SMALL, 

Flor. southeast. U. S. (1903), p. 232, et mult. al. auctor. — X. indica Lın- 

NEUS, Spec. plant. ed. I (1753; quoad plantam americanarn) — X. torta 

SMITH, REES, Cyclop. britan. (1819). — SPRENGEL, System. vegetab. I (1825), 
p. 183. — X. bulbosa Kuntu, Enum. plant. IV (1843), p. 11. 


Maine—Minnesota—Georgia—Texas: In swamps and 
wet soil» (sec. SMALL). Vidi specimina in Rhode Island, 
Massachusetts, New York, New Jersey, Pennsylvania, North 
Carolina, Georgia et Texas collecta. 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


A. B. RENDLE hat nachgewiesen, dass X. indica L. (p. p.) 
sowie X. toria SMITH mit X. flexuosa identisch sind. Im 
Botan. Museum zu Stockholm liegt ein altes Exemplar mit 
der Aufschrift: »Xyris indiea — — — Habitat in Indiis. 
Specimen herbarii Jacq. misit Nob. Dom. Banks 1778», was 
bezeigt, dass auch andere ältere Botaniker als LiwNÉ X. 
flexuosa zu X. indica hinzählten. 


VII. Stirps X. caroliniane. 


Species elatz, rarius humiliores, czspitose, nonnumquam 
annus, foliis ensiformi-linearibus, vulgo longis latisque, levi- 
bus v. utraque acie scabridulis, rarius transverse rugulosis 
tubefculatisve, vagina tertiam v. dimidiam, rarius tantum 
quartam partem folii occupante, superne lamina haud latiore; 
scapis folia superantibus, subteretibus, bi- v. pluricostatis. 
Spica multiflora, rarius satis pauciflora, oblonga, ellipsoidea 
ovoidea v. subglobosa, bracteis inferioribus flores haud sufful- 
cientibus paucis, intermediis ovalibus v. Jatz obovatis v. fere 
orbieularibus, coriaceis, apice rotundatis, ecarinatis, integer- 
rimis v. subintegerrimis, area dorsali distincta notatis. Sepala 
laterialia bracteas haud superantia, ala carinali superne v. in 
partibus tertiis summa mediaque lacerato-dentata, lacerato- 
fimbriata v. longeciliata, rarissime ciliato-scabrida. 


Conspectus specierum. 


I. Seapi saltem inferne pluricostati. | 
1. Gracilis (scapo vix 1 mm lato), spica pauciflora, 
subglobosa, 5—7 mm longa.— — — — — — — — — — 
— — — X. Curtissii MALME — — — — — — — — — 16. 
2. Robust&, spica multiflora, 10 mm longa v. longior. 
A. Folia transverse rugulosa, vagina quartam v. tertiam 
partem folii occupante. 
a. Folia utraque acie cartilagineo-incrassata colorataque. 
— — — X. fallax ManME — — — — ~— — — — — — 13. 
b. Folia haud cartilagineo-marginata. 2 
a. Spica ovoidea, 10—18 mm longa, 7—10 mm crassa, 
bracteis infimis ovatis, margine sspe longeciliatis. 
Ala carinalis sepalorum lateralium serrulato-dentata. 
— — — X. decipiens N. E. Brown (species africana). 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 21 


ß. Spica ellipsoidea, 10—14 mm longa, circiter 7 mm 

crassa, bracteis infimis suborbicularibus, eciliatis. 

Ala carinalis sepalorum lateralium superne lacerato- 

fimbriata. — — — — — — — — — — — — — 

— — — X. serotina CHAPMAN — — — — — — — — — 14. 


B. Folia levia (utraque acie nonnumquam scabridula), vagina 
tertiam v. dimidiam partem folii occupante. 

a. Folia utraque acie levia. Spica vulgo 12—20 mm 
longa, 8—10 mm crassa, bracteis intermediis obovato- 
orbieularibus, 6—7 mm longis et latis. Sepala late- 
ralia lineari-lanceolata, ala carinali superne lacerato- 
Imbrita.-— OS a Ze I 

— — — X. platylepis CHAPMAN — — — — — — — — 15. 


b. Folia utraque acie scabridula. Spica vulgo 10—15 
mm longa, 5—6 mm crassa, bracteis intermediis obo- 
vato-ovalibus, 7—8 mm longis, 5—6 mm latis. Se- 
pala lateralia lanceolata, ala carinali superne pilis 
brevibus crebris ciliata v. ciliato-scabrida. — — — 

— — — X. ambigua BEYRICH ap. KuNTH — — — — — 12. 


II. Scapi uni- v. bicostati. 

1. Laxe cespitosa, rhizomate elongato. Spica pauci- 
flora, 5—7 mm longa, 2,5—4 mm crassa, bracteis inter- 
mediis area dorsali lanceolata, parva notatis. Ala carinalis 
sepalorum lateralium angustissima, subintegerrima v. su- 
perne minute lacerato-dentata. — — — — — — — — — 

— — — X. montana H. Rigs — — — — — — — — — Lea: 


2. Annus v. dense cespitose, rhizomate brevissimo. 

A. Sepala lateralia (vulgo 4—5 mm longa) tenuissima, stra- 
mineo-subhyalina, ala carinali in parte tertia summa 
serrato-denticulata v. nonnihil lacerato-fimbriata. Spe- 
cies graciliores. 

a. Spica satis pauciflora, bracteis laxius imbricatis (deci- 
duis). Sepala lateralia latiora, ala carinali superne 
nonnihil lacerato-fimbriata. Species vulgo humilior. 

— — — X. caroliniana WALTER — — — — — — — — 18. 


b. Spica multiflora, bracteis densius imbricatis (persi- 
stentibus). Sepala lateralia angustiora, ala carinali 
superne serrato-denticulata v. nonnihil lacerata. Spe- 
cies vulgo elatior. — — — — — — — — — — — 

— — — X. jupicai RICHARD — — — — — — — — — 19. 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 183. N:o S. 


B. Sepala lateralia (vulgo 5—7 mm longa) crassiuscula, 
fulvescentia, ala carinali in partibus tertiis media sum- 
maque v. fere inde a basi lacerato-fimbriata v. fere 
longeciliata. Species robustiores. 

a. Spica vulgo 12—25 mm longa (7—12 mm crassa), 
bracteis flores haud suffulcientibus paucis. Sepala 
lateralia usque 1 mm lata, ala carinali precipue su- 
perne lacerato-fimbriata v. longeciliata. — — — — 

— — — X. macrocephala VAHL — — — — => > — 20. 

b. Spiea vulgo 15—30 mm longa (8—12 mm crassa), 
bracteis flores haud suffuleientibus numerosioribus. 
Sepala lateralia usque 0,75 mm lata, ala carinali pre- 
cipue in parte tertia media lacerato-fimbriata. — — 

— — — X. vridifolia CHAPMAN — — — — — — — — 2] 

Die meisten Spezies dieser artenreichen und weit verbrei- 
teten Stirps sind unter sich nahe verwandt. X. ambigua ist 
jedoch nur vorläufig hier eingereiht worden. Wegen des oben 
kurz bewimperten Kiels der seitlichen Kelchblätter wird sie 
gewöhnlich neben X. flexuosa gestellt; da sie aber sonst er- 
heblich abweicht, scheint mir eine nähere Verwandtschaft 
mit derselben kaum vorzuliegen. In der Tracht erinnert sie 
an X. platylepis, von der (sowie von allen übrigen Spezies 
der Caroliniana-Gruppe) sie jedoch durch die verhältnismässig 
hohen Zellen der Blattepidermis abweicht. 

X. fallax, X. decipiens und X. serotina zeichnen sich 
durch querrunzelige Blätter mit kürzerer Scheide aus. We- 
nigstens die beiden ersteren dürften, trotz der höchst ver- 
schiedenen geographischen Verbreitung, recht nahe verwandt 
sein. X. fallax ist vor allem leicht kenntlich an den scharf 
differenziierten, mechanischen, d. h. mit ringsum stark ver- 
dickten Wänden versehenen Epidermiszellen der Blattränder. 
Da die Wände ausserdem rotbraun sind, treten die Ränder 
wegen der knorpeligen Beschaffenheit und der Farbe schon ma- 
kroskopisch scharf hervor. Wenn man von der Farbe absieht, 
ist aber dies nur ein quantitativer Unterschied, denn mecha- 
nische Epidermiszellen kommen auch bei X. decipiens, X. 
macrocephala und mehreren anderen Spezies der Gruppe vor.. 

Die übrigen Epidermiszellen der Blätter sind bei den zu 
dieser Stirps gehörigen Spezies im Querschnitt fast quadra- 
tisch oder isodiametrisch. Ihre Höhe schwankt im allge- 
meinen zwischen 25 w (bei X. jupicai) und 40 p (bei X. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 23 


decipiens), die Breite zwischen 18 p (bei X. jupicai) und 35 v. 
(bei X. decipiens). Nur bei X. fallax sind sie noch grösser, 
40—55 w hoch, 32—40 y. breit. 


X. ambigua BeyricHh ap. KuwTH (1843). 
Enum. plant. IV, p. 11. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), p. 36. 
— CHAPMAN, Flor. southern U. S. ed. III (1897), p. 528. — SMarr, Flor. 
Southeast. U. S. (1903), p. 232. — X. stricta CHAPMAN, Flor. southern U. S. 
(1860), p. 498 (sec. H. Ries). — X. rhombipetala SAUVALLE, Flor. cubana 
(1873), p. 160. 

Texas—Fiorida—North Carolina: »In swamps and 
open pine lands» (sec. SMALL). Vidi specimina in Texas 
(Swan: J. REVERCHON n. 2249, »X. iridifolia»), Louisiana, 
Mississippi, Alabama, Florida et Georgia collecta. 

Cuba: Vuelta Abajo, »en pinales hámedos y al lado de 
lagunas» (WRIGHT n. 3735). 

Exs.: Curtiss n. 3002; NasH n. 2413. 

Nach der Beschreibung zu urteilen, ist dies X. gymno- 
ptera GRISEBACH (Catal. plant. cubens., p. 223). Das im Herb. 
Stockh. aufbewahrte Exemplar von WRIGHT n. 3220 gehört 
jedoch, was schon ALB. NILSSON nachgewiesen hat, zu X. 
jupicai. Ein Exemplar, das ich vor mehreren Jahren in Genf 
sah, war dagegen X. ambigua. 


13. X. fallax MALME (1896). 
Xyrid. I. Regn. Exped., p. 12 et tab. I, fig. 5. 


Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in palude 
(MALME n. 1422, II: 3485). 

Diese Spezies steht, wie schon oben hervorgehoben wurde, 
der afrikanischen X. decipiens N. E. Brown [THISELTON- 
Dyer, Flora capensis. VII (1897), p. 3] am nächsten. 


14. X. serotina CHAPMAN (1860). 


Flor. southern U. S., p. 500. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 39. — Smatt, Flor. southeast. U. S. (1903) p. 233. — X. scabrifolia 
HARPER, Bullet. Torrey Bot. Club. XXX (1903), p. 325. — Smaxt, Flor. 
southeast. U. S. (1903), p. 233. 
Florida, Georgia: »In pine land swamps» (sec. SMALL). 
Vidi specimen in Georgia (Woodbury, »open bog». HARPER 
n. 1254) collectum. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o S. 


Nach den von CHAPMAN und von H. Riss gegebenen 
Beschreibungen zu urteilen, ist X. serotina mit X. scabrifolia 
identisch. Jener Name als der ältere hat darum zu gelten. 
Ich habe leider nur ein einziges Exemplar gesehen, und zwar 
das oben erwähnte, von HARPER gesammelte und als X. 
scabrifolia bestimmte. Die von Nasu (n. 2227) und CURTISS 
(II: 6909) unter dem Namen X. serotina verteilten Pflanzen 
gehören gar nicht zusammen; jene ist zweifelsohne X. platy- 
lepis, diese dagegen X. Curtissii (= X. neglecta SMALL). 


15. X. platylepis CHAPMAN (1860). 
Flor. southern U. $., p. 501. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 41. — Smaut, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 233. 

Louisiana—Florida—South Carolina: »In low or 
swampy pine lands» (sec. SMALL). Vidi specimina in Florida, 
Georgia et South Carolina collecta. 

Exs.: Curtiss n. 3011, II: 5231 (»X. ambigua»); Nasu 
n. 1373, 2227 (»X. serotina CHAPMAN»). 

In der Tracht erinnert diese Spezies oft an X. ambigua, 
mit der sie denn auch bisweilen verwechselt worden ist. Ob 
sie aber näher verwandt sind, scheint mir fraglich. Die seit- 
lichen Kelchblätter sind, wie schon längst bekannt, sehr ver- 
schieden. Die Epidermiszellen der Blätter (mit Ausnahme 
von denen der Ränder) sind bei X. platylepis im Querschnitt 
fast quadratisch, 30—33 v» hoch, etwa 30 y breit, bei X. 
ambigua dagegen verhältnismässig hoch, 27—30 v hoch bei 
einer Breite von 15—20 y. 


16. X. Curtissii MALME nov. nom. 
X. neglecta SMALL, Bullet. Torrey Bot. Club. XXI (1894), p. 30 (haud ALB. 
NILSSON, 1892), et Flor. southeast. U. S. (1903), p. 233. 

Mississippi—Florida, Georgia: »In moist pine Jands» 
(sec. SMALL). Vidi specimina in Mississippi, Alabama (ex BEN- 
THAM in Herb. Endlicher. Wien), Florida et Georgia collecta. 

Exs.: Curtiss II: 5232, II: 6909 (»X. serotina CHAPMAN»). 

Eine sehr distinkte, aber lange Zeit verkannte oder über- 
sehene Spezies. Wahrscheinlich gehören hierher die schon 
im J. 1892 von H. Ries (Review North Am. Xyris, p. 39) 
unter X. serotina erwähnten kurzblättrigen Exemplare aus 
Louisiana. 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 25 


17. X. montana H. Riss (1892). 


Review North Am. Xyris, p. 38. — BRITTON & Brown, Illustr. Flor. nor- 
thern U. S. I (1896), p. 369. — X. flexuosa var. pusilla Asa Gray, Man. 
Botan. northern U. S. ed. V (1868), p. 548. 

New Foundland: (B. L. RoBINSON & H. SCHRENK n. 
153), Little Harbour (A. C. WAGHORNE); Nova Scotia— 
Ontario, Michigan—Pennsylvania, New Jersey: »In 
bogs» (sec. BRrrroN & BROWN). 

Von X. flexuosa, zu der diese Spezies von Asa Gray als 
eine Varietát gebracht wurde, ist sie weit verschieden. Ihre 
nächste Verwandte ist jedenfalls X. caroliniana. 

Pflanzengeographisch ist sie sehr interessant, da sie die 
nördlichste Vertreterin der ganzen Familie ist und in Gegen- 
den wächst, wo das Klima viel rauher ist als zum Beispiel 
in Irland. 


18. X. earoliniana WALTER (1788). 


Flor. carolin. p. 69. — KuntH, Enum. plant. IV (1843), p. 11. — H. Rigs, 

Review North Am. Xyris (1892), p. 40, et mult. al. auctor. — X. anceps 

PERSOON, Synops. plant. I (1805), p. 56. — X. canadensis SCHNITZLEIN, 
Iconogr. fam. natur. I (1843—46), tab. 47, fig. 1. 


Vermont, Massachusetts—Florida—Louisiana; »In 
swamps and shallow ponds» (sec. SMALL). Vidi specimina in 
Massachusetts, Rhode Island, New York, Pennsylvania, Vir- 
ginia, North Carolina, Georgia, Florida, Louisiana, Illinois et 
Ohio collecta. 

Exs.: NasH n. 2563. 


19. X. jupicai L. C. RICHARD (1792). 


Act. Soc. d’hist. natur. Paris. I, p. 106. — X. communis KUNTH, Enum. 
plant. IV (1843), p. 12. — Ars. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 32. — H. 
Ries, Review North Am. Xyris (1892), p. 39. — Brirron & Brown, Il- 
lustr. Flor. northern U. S. I (1896), p. 369. — Swarr, Flor. southeast. U. S. 
(1903), p. 233. — X. surinamensis MIQUEL, Linnea. XVII (1843), p. 58. — 
X. arenicola MIQUEL. Linnea. XVIII (1844), p. 75. — X. acuminata M1QUEL 
ap. STEUDEL, Syn. plant. Glum. II (1855). p. 284. — X. difformis CHAPMAN, 
Flor. southern U. $. (1860) p. 500 (sec. H. Rigs). — X. elata CHAPMAN, 
Flor. southern U. S. (1860), p. 501. 


America boreal.: Maryland—Florida—Louisiana: »In 
bogs and swamps» (sec. SMALL); Texas, Distr. of the Bragos 
LINDHEIMER n. 185). 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 18. w:o 8. 


America central.: Guatemala, Alta Verapaz (H. von 
TÜRCKHEIM n. 201). 

India oecident.: Cuba, Hispaniola, Porto Rico, Trini- 
dad etc. 

America austral.: Venezuela infer.; Guyana; Amazonas 
et Brasilie civitat. litoral. Pará—Santa Catharina. 

Exs.: Naso n. 766, 1269, 1285, 1504, 2275 (»X. elata 
CHAPMAN»). 

Diese Spezies steht X. caroliniama sehr nahe, und es 
erscheint fraglich, ob sie zu trennen sind. Da sie weit ver- 
breitet ist und an verschiedenartigen Standórtern wächst, 
variiert sie erheblich, besonders in der Länge der Blätter und 
in der Grösse der Ähren. 

H. Riss bringt X. elata als Synonym zu X. caroliniana. 
Wenigstens gehören jedoch die von Nasu verteilten Exem- 
plare zu X. jupicai. Chapman’sche Exemplare habe ich 
leider nicht gesehen. 


Var. humilis (KuntH) MALME. 


X. Sellowiana KuwTH? ß forma humilis KuwTH, Enum. plant. IV (1843), 
p. 13. — X. laxifolia Martius 7 minor SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV 


(1855), p. 220 (p. p.). 

Annua v. perennis et cespitosa, radicibus tenuibus, fili- 
formibus. Folia manifeste disticha, crassiuscula, ensiformi- 
sublinearia, vulgo 6—10 cm, rarius usque 14 cm ionga, 2—4 
mm, rarius usque 5 mm lata, superne angustata, apice oblique 
obtusiuscula et sspe falcato-incurvata, levia glaberrimaque, 
nervis marginalibus sspe nonnihil incrassatis, in vaginam 
abeuntia dimidiam fere partem folii occupantam, eciliatam, 
subnitidam, inferne fulvescentem v. nonnihil ferruginascentem, 
superne lamina paullulo angustiorem, inferne sensim, ima 
basi sepe valde dilatatam. Scapi subteretes, superne leviter 
compressi, bi- v. unicostati, 15—25 cm, rarius usque 30 cm 
alti, 1—1,5 mm lati, basi vagina circumdati satis arcta, 4—8 
cm longa, in apiculum subfoliaceum brevem, obtusum excur- 
rente, inferne fulvo-ferruginea subnitidaque. Spica satis 
pauciflora, ellipsoidea v. obovoideo-ellipsoidea, 6-—9 mm rarius 
usque 13 mm longa, 3,5—5 mm, rarius usque 6 mm crassa; 
bractex infime 2—3 mm longe, intermediz obovate, 5—6 
mm longe, 3,5—4,5 mm late, apice rotundate, subcoriacez, 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 27 


fulvescentes v. dilute ferruginez, nitidulz, integerrime, ecari- 
nate, area dorsali ovata, cinereo-virescente, circiter 2 mm 
longa notatze. Sepala lateralia tenuissima, leviter curvata, 
anguste spathulato-linearia, circiter 4 mm longa, ala carinali 
superne latiuscula et serrulato-denticulata. Petala lutea, late 
obovata, circiter 3 mm longa, 1—2,5 mm lata, superne irre- 
gulariter dentata, ungui circiter 4 mm longo. Staminodia 
bibrachiata, brachiis longe penicillatis. Antherz ovato-oblonge, 
circiter 1,25 mm longs, basi cordate, filamento sublineari, 
paullulo breviore. Stylus in parte tertia summa trifidus. 

Brasilia: Bahia (LHoTzKy); Espiritu Santo, inter Cam- 
pos et Victoria (SELLOW); Rio de Janeiro (GLazıou n. 5476, 
etc.); Paraná, Guaratuba, in regione litorali, in arena humida 
(DusÉN n. 13774); Rio Grande do Sul, Quinta pr. oppidum 
Rio Grande, in arenoso subhumido (MALME I: 416). 

Uruguay: (SELLow n. d. 561). 

Diese Varietät weicht hauptsächlich durch kürzere, etwas 
dickere, stumpfere Blätter und kleinere Ähren von der Haupt- 
form ab und erinnert in der Tracht an X. macrocephala f. 
minor, mit der sie auch verwechselt worden ist. . Auch mit 
X. caroliniana ist sie, wie schon oben angedeutet wurde, zu 
vergleichen. 


20. X. macrocephala VAHL (1805). 
Enum. plant. II. p. 204. — Ars. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 30. — 
X. lavifolia Martius, Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV. Bd. 2 (1841), p. 53. 
— SEUBERT, Flor. brasil. fase. XV (1855), p. 226 (p. p.). — X. Sellowiana 
KuxwTH, Enum. plant. IV (1843), p. 13. 

Uruguay; Argentina: Corrientes (G. NIEDERLEIN), 
Misiones, Posadas (E. L. EKMAN n. 526); Paraguay; Boli- 
via infer.; Brasilia: in fere omnibus civitat.; Guyana; 
Venezuela infer.; Columbia: La Quebradita, Llano de San 
Martin (H. KARSTEN) etc.; Costa Rica: »Lagunes dans la 
savanne de Buenos Aires (H. PrrTIER n. 10590); Honduras: 
»Entre Chaparral y Pueblo de Meambar». 

Früher habe ich, nach dem Vorgange SEUBERTS, diese 
Spezies mit X. jupica? (= X. communis KuNTH) vereinigt. 
Die Untersuchung eines sehr umfassenden Materials hat mir 
aber gezeigt, dass schon der Unterschied im Bau der seit- 
lichen Kelchblätter die Trennung rechtfertigt. Ausserdem 
sind die Wurzeln verschieden. Bei X. macrocephala sind sie 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 8. 


dicker, und der Zentralzylinder enthält, was schon AL». 
NILSSON nachgewiesen hat, fünf oder sechs peripherische 
Gefässe nebst einem zentralen; bei X. jwpica? sind sie dage- 
gen dünn, und der Zentralzylinder enthält nur vier periphe- 
rische Gefässe (kein zentrales). 


Forma minor (MARTIUS). 

X. laxifolia 8 minor Martius, Beibl. zur Flora. Jahrg. XXIV (1841), p. 54. 
— X. macrocephala 8 minor Aus. NILSSON, Stud. Xyrid. (1892), p. 31. 
Brasilia: Rio de Janeiro, Minas Geraes, Sao Paulo. 

Weicht fast ausschliesslich durch die im Verhältnis zu 
den Blütenschäften kurzen Blätter von der Hauptform ab 
und ist vielleicht nur eine durch trockneren, sandigen Stand- 
ort bedingte Modifikation. Von den Forschern ist sie oft 
mit der oben beschriebenen X. jwpica? var. humilis verwech- 
selt worden. 


21. X. iridifolia CHAPMAN (1860). 
Flor. southern U. S., p. 501. — H. Rızs, Review North Am. Xyris (1892), 
p. 40. — Smatt, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 233. 

Texas—Florida, Georgia: »In shallow ponds» (sec. 
SMALL). Vidi specimina in Texas, Mississippi, Alabama et Flo- 
rida collecta. 

Exs.: Curtiss II: 6915. 

X. iridifolia steht der X. macrocephala sehr nahe und ist ' 
vielleicht nicht spezifisch zu trennen. Da ich von jener 
Pflanze nur wenige Exemplare habe untersuchen kónnen, 
habe ich sie jedoch vorläufig nicht vereinigen wollen. 


VIII. Stirps X. fimbriatae. 


Species elatze, czespitose, nonnumquam annus, foliis ensi- 
formi-linearibus, vulgo longis latisque, levibus, vagina tertiam 
v. dimidiam partem folii occupante; scapis subteretibus, sal- 
tem inferne szpissime pluricostatis. Spica multiflora, ellip- 
soidea, ovoidea v. obovoidea, ultra 10 mm longa, bracteis 
inferioribus flores haud suffulcientibus sepissime satis nume- 
rosis, intermediis late ellipticis, obovatis v. suborbicularibus, 
apice rotundatis, ecarinatis, area dorsali distincta, vulgo 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 29 


ovata v. ovali notatis. Sepala lateralia bracteas superantia, 
ala carinali superne villosa, lacerato-fimbriata v. serrulato- 
lacerata. 


Conspectus specierum. 


I. Scapi inferne pluricostati. Bractez flores haud suf- 
fuleientes numerose. 
1. Sepala lateralia apice lacerato-fimbriata v. villosa, 
ala carinali superne lacerato-fimbriata v. fere villosa. — — 
— — — X. fimbriata ELLIOT — — — — — — — — — 24. 
2. Sepala lateralia apice integerrima eciliataque, ala 
carinali superne serrulato-lacerata. — — — — — — — — 
— — — X grandiceps GRISEBACH — — — — — — — 23. 
II. Scapi uni- v. bicostati. Bractez flores haud sufful- 
cientes pauc®. (Ala carinalis sepalorum lateralium superne 
lacerato-fimbriata.) — — — — — — — — — — — — — 
— — — X Smalliana Nash — — — — — — — — — 22. 
Diese Stirps ist zweifelsohne mit der Caroliniana-Gruppe 
verwandt, von der sie sich morphologisch hauptsächlich durch 
die langen seitlichen Kelchblätter unterscheidet. Die ana- 
tomie der Blätter scheint auch brauchbare Merkmale darzu- 
bieten. Die Epidermiszellen sind höher als bei dieser Stirps 
(bei X. fimbriata gewöhnlich 40—50 yw hoch, 22—27 uw. breit; 
bei X. Smalliana 32—40 u. hoch, 16—22 u. breit), und im 
Mesophyll findet sich zwischen den grösseren Nerven ein 
markähnliches Gewebe, das bald zerreisst, wodurch grosse 
Luftgänge entstehen. Da die hierhergehörigen Spezies an 
sehr sumpfigen Plätzen wachsen, dürften diese eine Rolle für 
die Respiration der untergetauchten Teile spielen. 


22. X. Smalliana Nasu (1895). 
Bullet. Torrey Bot. Club. XXII, p. 159. — Smarr, Flor. southeast. U. S. 
(1903), p. 233. 
Louisiana—Florida, Georgia: »In shallow water» 
(see SMALL). Vidi specimina in Florida et Georgia collecta. 
Exs.: NASH n. 1584, 1585. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 8. 


23. X. grandiceps GRISEBACH (1866). 
Catal. plant. cubens., p. 223. — SAUvALLE, Flora cubana (1873), p. 161. — 
X. falx GRISEBACH, Catal. plant. cubens, (1866), p. 223. 

Cuba occident.: (WRIGHT n. 3226, 3227). 

Zwischen X. grandiceps und X. fala habe ich keinen 
stichhaltigen Unterschied ausfindig machen kónnen, weshalb 
ich sie nach dem Vorgange SAUVALLES vereinige. Es scheint 
sogar fraglich, ob sie von X. fimbriata spezifisch zu trennen 
sind. 


24. X. fimbriata Errrior (1816). 


Botan. South Carol. and Georg., p.51. — KuwTH, Enum, plant. IV (1843), 

. 14. — H. Ries, Review North Am. Xyris (1892), p. 41. — Brirron & 

Brown, Illustr. Flor. northern U. S. I (1896), p. 370. — SMALL, Flor. south- 
east. U. S. (1903), p. 234. 


Mississippi—Florida—New Jersey: »In swamps and 
boggy places» (sec. SMALL). Vidi specimina in Florida, Ge- 
orgia, South Carolina et New Jersey collecta. 

Exs.: NASH n. 1461. 


IX. Stirps X. tortae. 


Species elata, perennis, subbulbosa, radicibus crassiusculis, 
folis crassis, anguste ensiformi-linearibus, vulgo 25—40 cm 
longis et 1—2 mm latis, utraque acie minute tuberculatis, 
ceterum levibus, vagina sextam v. quintam partem folii occu- 
pante, superne lamina haud latiore; scapis leviter compressis, 
inferne multicostatis, vulgo 50—75 cm altis. Spica multiflora, 
strobilacea, ellipsoidea v. fusiformis, 10—15 mm, rarius usque 
20 mm longa, bracteis intermediis obovato-ovales, vulgo 7—8 
mm longis, apice rotundatis, coriaceis, superne stramineis— 
dilute ferrugineis, subnitidis integerrimis, ecarinatis, area dor- 
sali ovata v. elliptica notatis. Sepala lateralia libera, zequi- 
latera, augustissime lineari-lanceolata, bracteas superantia, 
ala carinali superne pilis longis, ferrugineis villosa v. lacerato- 
fimbriata. : 

Im Bau der seitlichen Kelchblätter erinnert diese mono- 
typische Stirps an die Fimbriata-Gruppe, weicht aber durch 
die schmalen, dicken Blätter mit kurzer Scheide sowie durch 
die Zwiebelbildung von derselben erheblich ab. Möglicher- 


MALME, DIE AMERIKAN. SPEZIES DER UNTERGATT. EUXYRIS. 31 


weise ist sie mit der Stirps X. Elliottii verwandt. Die Epi- 
dermiszellen der Blätter sind etwa 40 vw hoch, 13—20 u. breit 
und mit recht stark verdickten Aussenwänden versehen. 


25. X. torta KUNDE (1843). 
Enum, plant. IV, p. 14 (non SurrH, 1819). — H. Ries, Review North Am. 
Xyris (1892), p. 41. — Britton & Brown, Illustr. Flor, northern U. S. I 
(1896), p. 370, et mult. al. auetor. — X. conocephala SAUVALLE, Flor. cubana 
(1873), p. 159. — X. arenicota SMALL, Flor. southeast. U. S. (1903), p. 234 
(haud MIQUEL, 1844). 

Texas—Florida—Arkansas—New Jersey: »In wet or 
dry sand» (sec. SMALL). Vidi specimina in Louisiana, Mis- 
sissippi, Florida, Georgia, South Carolina et North Carolina 
collecta. 

Cuba: »In pinales aridos y arenosos cerca de Pinar del 
Rio» (WRIGHT n. 3736). 

Exs.: Curtiss n. 3013, II: 5059; NasH n. 2201. 


Var. pallescens Cur. Monum (1901). 
Plant life of Alabama, p. 428. — X. pallescens SMALL, Flor. southeast. 
U. S. (1903), p. 234. 
Glaucescens, bracteis spice pallidioribus, petalis albis. 
Alabama, Florida, Georgia: »In low pine lands» (sec. 
SMALL). 
Exs.: NasH n. 954. 


32 ARKIV FÖR BOTANIK, 
Pag. 
Xyris acuminata MIQUEL ap. 


X. ambigua BEYRICH ap. KUNTH 23 X. jupicat RICHARD... .. . 205 
X. anceps LAMARCK.... . .12 X. » var. humilis MALME . 26 
X. anceps PERSOON (synon.) . . 25 X. laxifolia Martius (synon.) .27 
X. arenicola MIQUEL (synon.) .25 x » B minor MARTIUS 
X. arenicola SMALL (synon.) . . 31 (synon.) 28 
X. bahiensis STEUDEL (synon.) . 12 X. » { minor SEUBERT 
X. Baldwiniana SCHULTES . . . 18 (synon.) 26 
X. bicarinata GRISEBACH .. .19 X. macrocephala VAHL ... = 27 
X. brevifolia ELLIOT (synon.). . 18 X. » B minor MAR- 
X. brevifolia MICHAUX . . . . .14 TIUS) ÅLB. NILSSON 28 
X. bulbosa KUNTH (synon.). . . 19 X. mexicana Watson . . . . .17 
X. canadensis SCHNITZLEIN (syn- X. montana H. Rızs!. . . . . 25 
On.) er: S o. + 20 X. navicularis GRISEBACH . . .15 
X. capensis THUNBERG ... .12 X. » var. abbreviata MALME 16 
X. caroliniana WALTER . . . . 25 X. neglecta SMALL (synon.). . . 24 
X. communis KuwTH (synon.) . 25 X. pallescens SMALL (synon.). . 31 
X. conocephala SAUVALLE (syn- X. pallida Marrıus (synon.) . . 12 
On.) » Me s. - 9L X. Perrottetii STEUDEL (synon.) 12 
X. cubana ats. eos (syn- X. platycaulis POIRET (synon.). 12 
on). Peer... 19 X. platylepis CHAPMAN . . . . 24 
X. Curtissii-MALME. . . ...94 A "endi SAUVALLE (syn- 
X. difformis CHAPMAN (synon.)25 OB IR 
X. elata CHAPMAN (synon.). . . 25 XG BR) “a (synon.) 23 
X. Elliottii CHAPMAN . . . . .18 X. Sellowiana KuwTH (synon.) . 27 
X. fallas Mamma. 20: . 28 X. » 8 humilis KuNTH 
X. falz GRISEBACH (synon.) . . 30 (synon.)i. u... see ee Od 
X. fimbriata ELLIOT. . ... . 30 X serotina CRAS ee 23 
X. flabelliformis CHAPMAN . . . 14 X. setacea CHAPMAN LY. malls 
X. flevuosa MUEHLENBERG. . . 19 X., Smalliana NASH ere elle, 20 
3.5 » var. pusilla ASA GRAY X. stricta CHAPMAN (synon.) . . 23 
(synon) ee... DB X. subnavicularis MALME . . . 15 
NG M KuNTH ron: )ng X. surinamensis MIQUEL (synon.) 25 
X. grandiceps GRISEBACH . . . 30 X. tenuifolia CHAPMAN (synon.) . 18 
X. indica Linnzus (synon.) . . 19 X. toria. Worn +o ee. ol 
X. insularis STEUDEL (synon.) . 12 X. » var. pallescens C. Monr 31 
X. iridifolia CHAPMAN. . . . . 28 X. torta SMITH (synon.) . . . .19 
"xs 


STEUDEL (synon) we. - .95 
2 


BAND 13. moS8. 


Index nominum, 


Pag. 
X. juncea BALDWIN ap. ELLIOT 
(SytonJa.-ct lc MER 18 


Tryckt den 16 september 1913. 


Uppsala 1918. 


Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 9. 


Sphagnologische Studien in Tiveden. 


Von 


ELIAS MELIN. 


Mit einer Tafel und 17 Figuren im Texte. 


Mitgeteilt am 28. Mai 1913 durch A. G. NarHorst und G. LAGERHEIM. 


Tiveden, das seit uralten Zeiten als Grenze zwischen 
Västergötland und Närke betrachtet worden, ist ein sehr ödes, 
wildes Bergplateau (BLOMBERG u. Horw 02), das sich west- 
lich vom Wettersee und südöstlich von dem See Skagern be- 
trächtlich über 200 m erhebt, in der Nähe der Laxseen aber, 
bei Laxå, so wie auch in der Gegend von Askersund und 
weiter südlich bis auf 100 m fällt. Im Nordwesten erstreckt 
es sich bis an den See Skagern und hängt da mit den nach 
Norden vorspringenden Kils- oder Lekebergen zusammen. 
Südwärts wird es von den Seen Unden und Viken begrenzt. 

Da die Gegend Ödland ist, liegt der Gedanke nahe, dass 
sie von der Kultur ziemlich unberührt sei. Ich beschloss des- 
halb vorigen Sommer (1912) eine sphagnologische Reise dort- 
hin zu unternehmen, über deren Resultat ich im folgenden 
hier kurz berichten will. 

Über die Torfmoose von Tiveden ist bisher nur wenig 
bekannt. C. HARTMAN sammelte Sphagnum imbricatum in 
der Nähe von Laxå 1875, am V. Laxsjön 1879 (DUSÉN 87) 
und 8S. riparium auf St. Aspón 1874 (DusÉN 87). Seitdem sind 
meines Wissens dort keine Sphagna eingesammelt worden, 
bis die Torfmoorkommission von Sveriges Geologiska Under- 
sökning unter der Leitung von R. SERNANDER die Mosjö- 
Skans- und Mellanmoore und die Rockelbroer-Quelle unter- 
suchte. Das Sphagnummaterial SERNANDERS, das also vom 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 9. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


nordöstlichen Tiveden herrührt, ist von dem Apotheker C. 
JENSEN bestimmt und von SERNANDER teilweise veröffentlicht 
worden (v. POST u. SERNANDER 10). 

Hauptsächlich habe ich die nördlichen, östlichen und süd- 
östlichen Teile von Tiveden besucht, und zwar die Kirchspiele 
Finnerödja, Bodarne, Snaflunda, Askersund, Hammar; ausser- 
dem habe ich eine Exkursion in den Kirchspielen Undenäs und 
Tived! unternommen. Die Reise wurde grösstenteils im Monat 
Juni gemacht, eine kleinere Exkursion Anfang September. 

Es sei mir gestattet der Königl. Akademie der Wissen- 
schaften, die meine Reise unterstützt hat, meinen Dank aus- 
zusprechen. Auch dem Disponent C. SaHLın in Laxå will 
ich für die grosse Hilfe, die er mir geleistet, wie auch für 
das grosse Interesse, das er auch dieser Seite der Ausfor- 
schung Tivedens stets zeigte, an dieser Stelle herzlich danken. 

Ebenso nehme ich diese Gelegenheit wahr, meinen beiden 
berühmten sphagnologischen Lehrern, dem Apotheker C. JEN- 
SEN in Hvalsö, der mich in die elementare Kenntnis der 
schweren, aber doch so interessanten Gattung Sphagnum ein- 
geführt hat, wie auch Dr. phil. HARALD LINDBERG in Helsing- 
fors, bei dem ich meine weitere Ausbildung bekommen habe, 
meinen ehrerbietigsten Dank abzustatten. Für die grosse 
Liebenswürdigkeit, mit welcher diese Herren mich empfingen, 
zolle ich ihnen meinen herzlichsten Dank. 

Zuletzt danke ich dem Professor an der hiesigen Uni- 
versität, Herrn R. SERNANDER, für alle Ratschläge und Auf- 
schlüsse, die ich ihm verdanke, wie auch für das Interesse, 
das er mir immer bei meinem sphagnologischen Studium be- 
wiesen hat. Er war es auch, der mich zuerst in seinem 
pflanzenbiologischen Seminar für Sphagna interessierte. 

Die Pollenbestimmungen des Wulfianum-Sumpfes sind von 
Cand. phil. R. SANDEGREN ausgeführt worden. Ihm wie auch 
denjenigen Herren, die mir für die Karte mit Mitteilungen 
zur Seite gestanden haben, u. a. Lektor H. W. ARNELL, Dr. 
phil. E. HAGLUND, Professor H. HESSELMAN, Lektor Hy. 
MÖLLER, Dr. phil. N. SyLv£s, bezeuge ich meinen Dank. 

Die meisten Standortsaufzeichnungen, die ich mitteile, 
sind von der Torfmoorkommission von Sveriges Geologiska 
Undersökning gemacht, und zwar von G. BAGENHOLM 1905. 


! Finnerödja, Undenäs und Tived sind in Västergötland, die übrigen 
Kirchspiele in Närke gelegen, 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 3 


I. Übersicht der wichtigsten Sphagnum-reichen 
Pflanzenassoziationen Tivedens. 


1. Die Assoziationen nähren sich von mehr oder weniger 
mineralhaltigem Wasser. 


Der Berggrund besteht hauptsächlich aus archäischen 
Bergarten und zwar Granit im östlichen Gebiet, Gneiss im 
westlichen. Kleine Flächen von körnigem Kalkstein kommen 
vor, am meisten im Süden; im nordwestlichen Teil, dem Kirch- 
spiel Finnerödja, findet man Sandstein der Visingsöformation. 
Betreffs der verschiedenen Verteilung der Sphagna in diesen 
Formationen habe ich keinen Unterschied finden können; 
dass mehrere Arten nur vom östlichen oder westlichen Teil 
angegeben werden, beruht wahrscheinlich auf ungenügender 
Untersuchung. Zu einem Besuch der Visingsöformation habe 
ich keine Gelegenheit gehabt. Ein dünneres oder dickeres 
Moränenlager deckt gewöhnlich den Berggrund; einige Stein- 
geröll-Äsar durchziehen das Gebiet. 

Infolge des kupierten Geländes sind die in sphagnolo- 
gischer Hinsicht sehr interessanten Waldsümpfe und -moore 
häufig. Sie nehmen kleine Senken des Moränenbodens ein, 
meistens in Pineta oder Abiegna aber auch in Laubformationen 
oder in gemischten Wäldern, wo solche vorkommen. Teils 
durch den Zufluss vom festen Boden, der nicht wenige Mi- 
neralia enthält, teils oft durch direkte Verbindung mit dem 
Grundwasser, haben sie ziemlich nahrungsreiches Wasser. 
Sie sind sehr oft von ganz unbedeutenden Dimensionen, im 
Durchschnitt ungefähr (20 m)?. Die ursprünglichsten unter 
ihnen haben wenigstens in der Mitte einen blanken Wasser- 
spiegel mit Subsecunda und Amblystegia; an den Rändern 
treten Sphagnum apiculatum, riparium u.a. auf. Bälten finden 
sich am öftesten dort, wo die Waldvegetation hinwandert und 
zwar Nadelbäume, Sphagnum acutifolium, Girgensohnii, Rus- 
sowii. Dieser Typus — der echte Waldsumpf — ist viel- 
leicht etwas gewöhnlicher als derjenige, bei dem der Zuwachs 
weiter fortgeschritten ist, und bei welchem die Senke von 
einem schwimmenden Sphagnum-Teppich eingenommen ist, der 
allmählich immer fester wird. Wir bekommen so ein Wald- 
moor, gewöhnlich als Niedermoor ausgebildet. Unter den 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Phanerogamen spielen Carices die hervorragendste Rolle. So 
war es bei Laxå sehr gewöhnlich, dass an den Rändern solcher 
Waldniedermoore Carex dioica und Goudenoughii vorkamen, 
während weiter drinnen im Moor Carex filiformis dominierte. 
Von den Torfmoosen waren es S. angustifolium und apicu- 
latum, die sich an den Rändern festsetzten, im Inneren waren 
sie mit amblyphyllum, Dusenii, inundatum, papillosum, ripa- 
rium, subsecundum gemischt. Auf den Bälten war natürlich 
Waldvegetation zu finden und zwar u. a. Phanerogamen Myr- 
tillus nigra und von Sphagna acutifolium, fuscum, Girgensohnii, 
Russowii. Diese Sphagna wanderten auch oft in das Moor 
hinab. Dieser hier angedeutete Typus ist recht gewöhnlich, 
obgleich jedoch bezüglich der Phanerogamen und Sphagna 
Variationen vorkommen. So wurden Waldmoore gefunden, . 
welche vollständig aus riparium oder aus diesem zusammen 
mit amblyphyllum bestanden. Im grossen ganzen dürften je- 
doch in diesen Mooren apiculatum und Dusenir die grösste 
Rolle spielen. 

An Plätzen, wo der Wald ausgerodet ist, sind die Gräser 
oft von grösserer Bedeutung; die Waldniedermoore werden 
mehr oder weniger wiesenartig. So habe ich von Sjösjön im 
Kirchspiel Snaflunda aufgezeichnet: 


Cardamine pratensis, Geum rivale, 

Carex panicea, Ranunculus flammula, 
Equisetum limosum, Viola palustris, 
Galium palustre, Gräser (steril). 


Von Sphagna sind hier genommen: 


Sphagnum amblyphyllum, Sphagnum subsecundum. 
> squarrosum, 


Die Assoziation wurde von einer Quelle gewässert. 
Die Bültenvegetation: 


Anemone nemorosa, Ranunculus acris, 
Anthoxanthum odoratum, Sphagnum cymbifolium, 
Luzula multiflora, > fuscum. 


Orobus tuberosus, 


In einem ähnlichen Waldniedermoor bei Hässeldalen im 
Kirchspiel Finnerödja herrschten von den Sphagna inundatum, 
obtusum, papillosum, subnitens, teres vor. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 5 


Ein Waldmoortypus, der besonders im östlichen Tiveden 
sehr gewöhnlich ist, ist das Calla-Niedermoor. Fig. 1 zeigt 
ein solches in der Nähe von Igelbäcken im Kirchspiel Ham- 
mar. Wie es scheint, dominiert Calla, und unter übrigen 
Phanerogamen merkt man: 


Carices, Menyanthes trifoliata, 
Eriophorum vaginatum, 


und auf den Bülten: 


Alnus glutinosa, Ledum palustre, 
Juniperus communis, Pinus silvestris. 


Fig. 1. Calla-Niedermoor bei Igelbäcken. 
Die Sphagna sind: 
Sphagnum amblyphyllum, Sphagnum laxifolium, 


» apiculatum, » subsecundum. 
> Dusenii, 


In einem anderen Moore von gleichem Typus, ebenfalls 
in der Nähe von Igelbäcken, war die Sphagnum-Vegetation: . 


Sphagnum apiculatum, Sphagnum medium, 
» Dusenii, » obtusum, 
> laxifolium, » papillosum ; 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 
in den Bülten: 


Sphagnum fuscum, Sphagnum papillosum, 
» medium, » Russowii. 


In einem anderen Moore aber: 


Sphagnum amblyphyllum, Sphagnum fimbriatum, 
> apiculatum, » subsecundum. 


Wie aus diesem Auszuge hervorgeht, sind auch diese Moore 
sehr gleichartig; apiculatum und Dusenii kommen fast immer 
vor, oft neben obtusum und subsecundum. 

Wenn die Waldniedermoore genügend aus dem Grund- 
wasser emporgewachsen sind, bekommen die aus kompakten 
Sphagnum-Rasen bestehenden Bälten, besonders in der Mitte, 
eine immer mehr hervortretende Bedeutung und schliessen 
sich zu einem grossen Polster zusammen. Wir erhalten einen 
Übergangstypus zwischen Nieder- und Hochmoor. Dieses 
Wald-Übergangsmoor ist jedoch recht ungewöhnlich, und ein 
ausgebildetes Wald-Hochmoor sah ich niemals. Ein Beispiel 
von einem Wald-Übergangsmoor ist das Lindbergii- Waldmoor 
bei Sjósjón im Kirchspiel Snaflunda — so von mir genannt, 
weil es der südlichste Fundort von Sphagnum Lindbergii in 
Schweden ist. Die marginalen Teile sind niedermoorartig, mit 
Carex Goudenoughii, C. irrigua und Eriophorum vaginatum be- 
wachsen. Die Sphagna sind hier apiculatum, Dusenii, Lind- 
bergii, riparium. Bälten kommen vor — c. 2—3 dm hoch — 
und zwar mit einer Vegetation, die teils aus Wald-, teils aus 
Moorelementen besteht: 


Calluna vulgaris, Oxycoccus palustris, 

Eriophorum vaginalum, Rubus chamaemorus, 

Hylocomium proliferum, Polytrichum cfr. commune, 
» parietinum, Sphagnum Russowi. 


Der innere Teil ist hochmoorartiger; die Sphagnum-Bil- 
ten haben sich zusammengeschlossen, aber sie sind noch ganz 
locker und feucht. : 

Die Phanerogamen-Vegetation geht aus nachstehendem 
Diagramm (Fig. 2) hervor.! 


! Ich habe die Hurr’schen (1881) Bezeichnungen benutzt. Schichtein- 
teilung: A = höchste Waldschicht, B = tiefste Waldschicht, © = Gebüsch- 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 7 


Charakterpflanzen : 


Pinus silvestris. 


Betula odorata. 
Pinus silvestris. 


Calluna vulgaris. 
Ledum palustre. 


Eriophorum vaginatum. 


Rubus chamaemorus. 
Sphagnum angustifo- 
lium, medium. 


Fig. 2. Innerer Teil des Lindbergii-Waldmoores bei Sjösjön. 


Ausserdem sind vereinzelt oder spärlich zu finden: 


D. Betula verrucosa, Pinus silvestris, 
Picea excelsa, 
. Myrtillus uliginosa, 
E. Carex irrigua, Oxycoccus palustris. 
Empetrum nigrum, 


Ein Moor, das deutlich von Quellwasser gespeist wird, 
ist das aus den Untersuchungen von SERNANDER seiner west- 
lichen Flora wegen (v. Post u. SERNANDER 10) bekannte 
Rockelbroer-Niedermoor. Fig. 3 zeigt dasselbe im Hintergrund. 
Im Vorgrund ist die Quelle selbst, sie ist überbaut. Das 
Gebiet ist nunmehr eingefriedigt. Es ist unmittelbar nörd- 
lich vom Ö. Laxsjön im Kirchspiel Askersund gelegen. Von 
der Quelle im nördlichen Teil des Moores — der alten Opfer- 
quelle — laufen Rinnsale durch das Niedermoor nach dem 
See hin. Diese sind teils nackt, teils mit Amblystegium exan- 
nulatum, badium, stellatum, Sphagnum angustifolium und sub- 
nilens bewachsen. Unter den Phanerogamen bemerkt man: 


Drosera longifolia, Juncus articulatus, 
» rotundifolia, >»  siygius, 
Utricularia intermedia, >» — supinus. 


schicht, D — hóchste Feldschicht, E — mittlere Feldschicht, F — tiefste Feld- 
schicht, G = Bodenschicht.  Frequenzgrad: e = vereinzelt (enstaka), t = 
spärlich (tunnsádd), s = zerstreut (strödd), r — reichlich (riklig) y = häufig 
(ymnig). 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Ubrigens besteht das Niedermoor hauptsächlich aus Nar- 
thecium-Assoziation (Fig. 4), durch häufiges Narthecium charak- 
terisiert. U. a. bemerkt man: 


Carex dioica, Potentilla Tormentilla, 
» filiformis, Trientalis europaea, 
» flava, Orchis maculata, 
»  Oederi, » Traunsteineri, 
»  stellulata, Viola palustris. 


M yrica. gale, 


Fig. 3. Rockelbroer-Quelle, im Hintergrund das Moor. 


Von Sphagna: 


Sphagnum angustifolium, Sphagnum imbricatum, 


» apiculatum, » rubellum, 
> fuscum, » subnitens, 
» Gravelti, > Warnstorfii. ' 


Ausserdem kleine lockere Polster von: 


Sphagnum angustifolium, Sphagnum rubellum. 
» fuscum, 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 9 


Eine Analyse des Wassers der Rockelbroer-Quelle ergibt 
folgendes: ! 

Das Aussehen des Wassers: ziemlich klar, nahezu farb- 
los; es fällte einen flockigen Niederschlag, bestehend aus Pilz- 
vegetation (Crenothrix u. a.) mit darauf ausgefälltem Eisen- 
oxydhydrat aus. Diese Probe wies, auf 100,000 Teile be- 
rechnet, folgendes Resultat auf. 


Fig. 4. Rockelbroer-Moor. 


Analysenresultat: 


Abdampfrückstand, getrocknet bei 
100°: CUS eee, OD SLY 

Abdampfriickstand, geglüht? . 2 

Säureverbrauch (Mass der org. Sub- 
STATE VE NEE RU OT TR RBB TNO 35 


! Die Analyse ist im Auftrage des Laxå Werkes von der chemischen 
Station in Örebro ausgeführt worden, und wurde mir von Disponent C. 
SAHLIN, Laxä, gütigst zur Verfügung gestellt. 

> Verlust fester Stoffe beim Glühen = organische Stoffe, chemisch ge- 
bundenes Wasser und Kohlensäure. 


10 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Kalk (Qa) ob ama web 
Magnesia (MgO) . ... «za RES 
BisendtFe) d sos. ol. eh mede 
Tonerde (Al,O;)......:2:55/508 BIEMOHE 
KaliK.O)ruh . = 55.5 ORS REE 0:2») 
Natron (Na,0)..... . i1 attt bI 0-27) 
Chior (Cl) . . . . tue fies DOE 
Schwefelsäure (SO, . «= > STRE 
Kieselsäure (810,) . . . MERC 


Zusammensetzung laut üblicher Berechnung: 


Chlornatrium (NaCl) . . Sees 
Chlorkalium (KCl) . STE 
Caleiumsulfat (CaSO,) Oe» 

» . karbonat (CaCO) 7 Erz 
Magnesiumkarbonat (MgCO,) . . . 0,42 
Eisenoxyd (Fe,0,) ... C0 UN 
Tonerde (ALO,) . . . S ete 
Kieselsäure (SiO,) . . . OBEN 


Grössere Flachmoore sind in Tiveden selten. Als ein Bei- 
spiel solcher Moore kann Mellanmossen (v. Post u. SERNAN- 
DER 10) genannt werden. 

Alle bisher erwähnten Assoziationen sind von mehr oder 
weniger nahrungsreichem Wasser gewässert. Unter beinahe 
ähnlichen Verhältnissen leben die  Pflanzenassoziationen, 
die die marginalen Teile der grösseren Hochmoore des Ge- 
bietes einnehmen. Infolge des vom festen Boden nieder- 
strömenden Wassers leben sie unter ziemlich günstigen Ver- 
hältnissen und bestehen darum gewöhnlich aus Cariceta. 
Wie aus der Karte von SERNANDER über das Skansmossen 
(v. POST u. SERNANDER 10) hervorgeht, besteht hier der Lagg 
— die Randpartie des Hochmoores wird von schwedischen 
Forschern so genannt — am meisten aus Carex filiformis-Asso- 
ziation, im nordwestlichen Teil ist er jedoch als Vaginetum 
ausgebildet. Ein paar Standortsaufzeichnungen mögen ihre 
Zusammensetzung darlegen: 


1. Carex filiformis-Assoziation von Skansmossen; die 
Probefläche 11 x 22 m; BAGENHOLM **/s 1905 (Fig. 5). 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 11 


CHE BS a y Charakterpflanzen : 


Betula odorata. 
Pinus silvestris. 


Carez filiformis. 


Calluna vulgaris. 


Andromeda polifolia. 


Ben / 
pu] Oxyeoccus microcar- 
pus, Sphagna. 


Fig. 5. Carex filiformis-Assoziation Skansmossens. 


C. Betula odorata t, Pinus silvestris t, 
D. Carex filiformis y, Equisetum limosum, 
E. Calluna vulgaris s-r, Eriophorum angustifolium, 
Carex panicea s, » vaginatum, 
»  stellulata e, Ledum palustre, 
Myrtillus uliginosa, 
F, Andromeda polifolia r, Empetrum nigrum (4 Tep- 
piche e. 2 X 1 m), 
Drosera rotundifolia e-t, Rubus chamaemorus t, 
G. Oxycoccus microcarpus r-y, Sphagna y (deckend), 
» palustris e, Cladina rangiferina (6 kleine 


Teppiche 30 x 40 cm), 
Polytrichum sp. t (in Bül- Cladina silvatica (7 kleine 
ten), Teppiche 30 x 40 cm). 


Von dieser Assoziation sind folgende Sphagna von mir 
eingesammelt: 


Sphagnum angustifolium, Sphagnum papillosum, 
» apiculatum, > riparium, 
» fuscum, 


an einer Quelle mit eisenhaltigem Wasser: 


Sphagnum rubellum, Sphagnum Warnstorfii. 
» teres, 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 9. 


2. Eriophorum vaginatum-Assoziation des Lagges am 
Skansmossen; die Probefläche, ein Quadrat mit 15 m langen 
Seiten, in gleichartiger Vegetation ausgeschnitten; BÄGEN- 
HOLM ?5/s 1905 (Fig. 6). | 


Charakterpflanzen : 


Fig. 6. Eriophorum vaginatum-Assoziation des Lagges 
am Skansmossen. 


C. Betula odorata e, Pinus silvestris t, 
E. Calluna vulgaris s-r, Ledum palustre s, 
Carex pauciflora e, Myrtillus uliginosa t-s, 


Eriophorum vaginatum r-y, 
F. Andromeda polifolia r-y, Empetrum nigrum (6 Teppi-. 
che, von welchen die gröss- 

te 3 x 5), 


Drosera rotundifolia e, Rubus chamaemorus e, 
G. Omycoccus palustris r, Cladonia sp. t-s, 
Polytrichum sp. t, Sphagna y (deckend). 


Die von mir d. ?*/; 1912 eingesammelten Sphagna: 


Sphagnum amblyphyllum, Sphagnum imbricatum, 
> apiculatum, > papillosum. 


In der Probefläche waren einige kleine Senken und einige 
Bülten. 

Der in pflanzengeographischer Hinsicht so interessante 
Lagg am Mosjömossen ist als Carex filiformis-Myrica oder 
als Myrica-Erica-Narthecium-Assoziation ausgebildet. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 13 


3. Eine Standortsaufzeichnung der letzteren hat BAGEN- 
HOLM *4/; 1905 gemacht; die Probefläche 10 x 5 m (Fig. 7). 


Charakterpflanzen: 


Molinia coerulea. 
Myrica gale. 
Calluna vulgaris. 
Erica tetraliz. 
Narthecium. 


Moose u. Flechten. 


Fig. 7. Myrica-Erica-Narthecium-Assoziation des Lagges 
am Mosjömossen. 


D. Molinia coerulea s-r, Myrica gale s-r, 

E. Andromeda polifolia e, Narthecium ossifragum s, 
Betula odorata e, Pinus silvestris t, 
Calluna vulgaris r, Potentilla Tormentilla e, 
Carex panicea e, Rhynchospora alba e, 
Erica tetralix s-r, Scirpus caespitosus e, 
Eriophorum angustifolium | Succisa pratensis t, 

t-s, 

G. Drosera rotundifolia, Flechten s, 

Oxycoccus palustris, Moose s. 


Die Moose dieser Aufzeichnung sind von C. JENSEN bestimmt 
und sind folgende: 


Cephalozia bifida, Polytrichum strictum, 


» media, Sphagnum papillosum. 
Dicranella cerviculata, 


Infolge Entwässerung waren die Torfmoose an diesem 
Standort schlecht vertreten. Auf anderen Stellen jedoch war 
der Sphagnum-Teppich vollstündig deckend und hier finden 
wir unter den Sphagna: 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:O 9. 


Sphagnum amblyphyllum, Sphagnum papillosum, 


> angustifolium, » pulchrum, 
» apiculatum, » subsecundum, 
> Dusenii, » tenellum. 


Wie SERNANDER gezeigt hat, ist es besonders diese Asso- 
ziation, die die westlichen Elemente enthält; von den Sphagna 
gehört zu diesen pulchrum, wie unten näher erläutert wird. 


2. Die Assoziationen nähren sich hauptsächlich von 
atmosphärischem Wasser. 


Es sind dies die Assoziationen, die das Hochmoor auf- 
bauen. Grössere Hochmoore sind in Tiveden ziemlich selten. 
Als ein Beispiel dieser Art kann Skansmossen (v. Post u. SER- 
NANDER 10) genannt werden. Es besteht aus einer Mischung 
von Calluna-Cladina-fuscum-Moor und Eriophorum vaginatum- 
Moor. Nach SERNANDER ist das letztere von dem ersteren 
ausgebildet mit Schlenke als Mittelstufe, und allmählich wird 
es durch Regeneration wieder zu einem Calluna-Cladina- 
fuscum-Moor entwickelt. Dieselbe Beobachtung hat auch 
ERIKSSON (10) in den Bälinge-Mooren wahrgenommen. Über 
das genetische Verhältnis dieser beiden Assoziationen zu ein- 
ander habe ich keine Untersuchung gemacht und lasse das- 
selbe hier deshalb unberücksichtigt. 

Das Hochmoor enthält in seinen verschiedenen Facies 
recht nahrungsarmes Wasser. Dies ergibt sich u. a. aus der 
Analyse GULLY's vom Kirchseeoner Moor, publiziert von 
PAUL (08). 

In 1,000,000 Teilen sind enthalten: 


| Hochmoor- | Hochmoor- Fjachmoor 

| schlenke graben 
Abdampfrückstand. . . 58,5 | 59,7 166 
Glührückstand. . . . . 996 | 14,72 120 
Organische Substanz. . | 35,9 | 44,98 46 
razon AO Rp |e org ge OR Mig 3,7 
| coo We mas, s | d. | UB 60,73 
MONT Ata TE 083 '" 1509€ 4,52 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 15 


Dass der Nährstoffgehalt in der Hochmoorpartie viel 
kleiner ist als im Flachmoor, geht mit voller Deutlichkeit 
hieraus hervor. Man beachte, dass die drei Analysen einem 
und demselben Moore entstammen, das in seinen verschie- 
denen Teilen verschieden ausgebildet ist. Da auch die Schlenke 
und der Hochmoorgraben nährstoffarmes Wasser enthält, ist 
es anzunehmen, dass dies mit dem obenerwähnten Vaginetum 
ebenfalls der Fall ist. 

Die Diagramme, welche SERNANDER (v. Post und SER- 
NANDER 10) über diese beiden Assoziationen vom Skansmos- 
sen mitteilt, zeigen vielleicht hinreichend ihre Zusammen- 
setzung. Es dürfte jedoch von Interesse sein, diese mit ähn- 
lichen vom Mosjömossen zu vergleichen. 


1. Calluna-Cladina-fuscum-Assoziation im Mosjómossen; 
die Probefläche ein Quadrat von 25 m Seiten; BÄGENHOLM 
des 05.(Fig: 8): 


Charakterpflanzen: 


Betula verrucosa. 
Pinus silvestris. 


Fig. 8. Calluna-Cladina-fuscum-Assoziation Mosjómossens. 


D. Betula verrucosa e, Pinus silvestris e, 
E. Calluna vulgaris y (Mittel- Ledum palustre t, 
höhe 29 cm), Myrtillus uliginosa e-t, 


Eriophorum vaginatum t, Pinus silvestris e, 
F. Andromeda polifolia e-t, Erica tetralix e, 
Drosera rotundifolia e, Oxycoccus palustris t, 
Empetrum nigrum t, Vaccinium vitis idaea e, 
G. Sphagnum fuscum s, Sphagnum medium s. 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Ubrigens war die Bodenschicht von Flechten und Laubmoosen 
bedeckt und zwar: 


Dicranum undulatum, Cladonia coccifera, 
Hylocomium parietinum, » deformis, 
» proliferum, » Flörkeana, 
Sphaerocephalus palustris, » gracilis, 
Cladonia botrytis, Cladina rangiferina, 
» cenotea, » silvatica. 


2. Eriophorum vaginatum-Assoziation des Hochmoores im 
Mosjömossen, aufgezeichnet von BÄGENHOLM d. !/s 1905; die 
Probefläche eine Senke des Calluna-Cladina-fuscum-Moores, 
c. 10 x 3—4 m (Fig. 9): 


Charakterpflanzen : 


Eriophorum vaginatum. 


Andromeda polifolia. 
Sphagnum | balticum. 


lazifolium. 
medium. 


Fig. 9. Eriophorum vaginatum-Assoziation des Hochmoores 
im Mosjömossen. 


E. Eriophorum vaginatum r, 
F. Andromeda polifolia s-r, Rubus chamaemorus s, 
G. Drosera rotundifolia e, Sphagnum balticum 
Oxycoccus palustris r, » laxifolium > y. 
» medium 


In einem Teile der Senke waren Rhynchospora alba r und 
Eriophorum vaginatum in kleinen Polstern vorhanden. Die 
Vaginetum-Senken können sich auch vereinigen und grosse 
Partien des Hochmoores ausmachen. Die Sphagna, die man 
hier antrifft, sind, ausser den oben erwähnten, u. a. angusti- 
folium, centrale, rubellum. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 17 


Die Begriffe, welche ich im folgenden benutzen werde, 
mögen hier zusammengefasst werden: 


Waldsumpf (= mit noch anstehendem 

hier gedeihen im 

Von rel. nährstoff- allgemeinen 
reichem Was-< Waldmoor (= Waldniedermoor) Nieder- oder 
ser gewässert. Flachmoor- 

Sphagna. 


Wasser) 


Niedermoor (= Flachmoor) 


(Lagg des Hochmoores (= Lagg) 


Von hauptsäch- ( Callunetum des Hochmoores 
lich atmosphä- 
rischem Wasser 
gewässert. Schlenke » » 


hier Hochmoor- 


Vaginetum » » Sphagna. 


Ich habe die Pflanzenassoziationen mitgeteilt, welche 
Sphagnum-reich sind. Es gibt jedoch auch solche, von wel- 
chen man nicht sagen kann, dass sie Sphagnum-reich sind — 
wenigstens nicht die von Tiveden; ich meine die Wälder 
selbst, ohne Berücksichtigung ihrer Senken (vgl. oben). Oft 
enthalten die Abiegna und Pineta hylocomiosa kleine Sphagnum- 
Bülten, die sich nicht zu grösseren Teppichen zusammen- 
schliessen. Sie spielen vielmehr hier fast eine ähnliche Rolle 
wie Hylocomia. Diese Sphagna werden unten näher erläutert. 


II. Die Paul’sche Einteilung der Sphagna. 


Das Verhültnis der Sphagnaceen zum mineralreichen Was- 
ser und zwar spez. zum kalkhaltigen ist lange diskutiert 
worden. Wie aus der ausführlichen geschichtlichen Übersicht 
von Paur (Paur 08) hervorgeht, wurden sie im allgemeinen 
für Hochmoorpflanzen par préférence gehalten. Paur ist 
eigentlich der erste, der ihr Vorkommen in anderen Lokali- 
täten gebührend beachtet hat. Vielleicht beruht diese alte 
Vorstellung grósstenteils darauf, dass man eine Formation 
Hochmoor nannte, sobald da Sphagna aufzutreten anfingen. 

Pavr (08) hat die Sphagna in Hochmoor-, Wald- und 
Flachmoor-Sphagna eingeteilt. Diese Einteilung gründet er 
auf den Säuregehalt der verschiedenen Arten. So hat er bei 
S. rubellum des Hochmoores noch einmal so viel Säurewas- 
serstoff gefunden als z. B. bei S. platyphyllum des Flach- 
moores. Ferner fand er, dass die Hochmoor-Sphagna im all- 
gemeinen noch weiter wuchsen, wenn dem destillierten Was- 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 9. 2 


18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


ser, in dem sie kultiviert wurden, so viel kohlensaurer Kalk 
zugesetzt wurde, dass etwa die Hälfte ihrer Säure dadurch 
neutralisiert wurde; dagegen abstarben, wenn die Neutralisa- 
tion fortschritt. Die Flachmoor-Sphagna wiederum vertrugen 
vollständige Neutralisation. Die Wald-Sphagna bildeten ein 
Mittelding zwischen diesen Kategorien. 

Nach Baumann’s und GULLY's (10) Dafürhalten ist der 
Unterschied zwischen ihnen in der verschiedenen Entwicklung 
der Membranen in den hyalinen Zellen zu suchen. Diese sind 
als »Fangapparat der Nährstoffe» bezeichnet. Bei den Hoch- 
moor- und Wald-Sphagna dürfte diese kolloide Substanz bes- 
ser entwickelt sein als bei den Flachmoor-Sphagna. Die 
PaAur'sehen Sphagnumsäuren werden verleugnet; was PAUL 
als solche angesehen hat, ist die kolloide Substanz der Hya- 
linzellen. 

WaRNSTORF (11) kann die PAur'sche Einteilung nicht gut- 
heissen. Es sind eigentlich drei Einwände, die er gegen die- 
selbe zu machen hat. Pro primo ist es viel zu schwer, eine 
Grenze zwischen Flach- und Hochmoor zu ziehen; pro secundo 
gibt es einige Arten, die in beiden Formationen vorkommen; 
pro tertio müssen die Ubiquisten in verschiedenen Teilen 
der Erde verschieden wachsen. Er nimmt statt dessen das 
Verhältnis der Sphagna zum Wasser als solches als Eintei- 
lungsgrund und schlägt deshalb vor, die Sphagna in hydro- 
phile, helodeophile und hygrophile einzuteilen. Die ersteren 
sind ganz im Wasser untergetaucht oder stehen mit den 
Köpfen oberhalb des Wassers, die zweiten stehen nur mit 
ihren unteren Teilen im Wasser und zwar im Grundwasser, 
die dritten treten nur in sehr nassen Jahren mit dem Grund- 
wasser in Verbindung. Cuspidata und Subsecunda sind hydro- 
phil, Cymbifolia helodeophil und Acutifolia hygrophil. »Eigent- 
iche Wald-Sphagna, d. h. solche, die auf feuchtem Humus 
in unseren Laub- und Nadelwäldern leben, kenne ich über- 
haupt nicht; finden sich wirklich zufällig vereinzelte Sphag- 
num-Basen in feuchten Bodensenkungen der Wälder, so folgt 
daraus nur die sehr grosse Anpassungsfähigkeit der betreffen- 
den Arten an veränderte Bodenverhältnisse.» 

An einer biologisch-physiognomischen Einteilung kann 
man natürlich immer etwas auszusetzen haben. Von den beiden 
angeführten Einteilungen scheint mir — wenn überhaupt 
eine solche gemacht werden soll — die Paut’sche die natür- 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 19 


lichste zu sein. Es ist vollständig wahr — wie WARNSTORF 
sagt — dass es sich oft sehr schwer bestimmen lässt, was 
Flachmoor oder Hochmoor ist. Es ist jedoch ebenso schwer 
zu entscheiden, ob das Grundwasser nur in nassen Jahren 
über die Oberfläche tritt, was für die Lokalitäten der hygro- 
philen. Sphagnaceen zutreffend war. Das Kennzeichen eines 
Hochmoores, d. h. eines nicht ausgetrockneten, ist ja, dass 
das Grundwasser nur gelegentlich die Oberfläche erreicht. 
Die Hygrophyten WarnstorF’s würden demnach dasselbe 
wie die Hochmoor-Sphagna Paur’s sein. Dass Pau nicht 
ausgetrocknete, waldbewachsene Hochmoore unter dem Be- 
griffe Hochmoor mitnimmt, scheint mir selbstverständlich. 
Solche müssen vollständige Waldvegetation bekommen und 
müssen folgerichtig in der Waldserie aufgeführt werden, ob- 
gleich der Standort mehr oder weniger vermoderter Hoch- 
moortorf ist. Der Übergang zwischen Flach- und Hochmoor 
beginnt, wenn jenes sich so viel über der Grundwasserfläche 
erhebt, dass die Sphagna als Bülten vorkommen müssen, um 
auf diese Weise die Transpiration zu verkleinern. Von einer 
solchen Erklärung ausgehend kann man sagen, dass eine 
Sphagnum-Bülte ein Hochmoor im kleinen ist — dies natür- 
lich doch mit mehreren Ausnahmen. 

Wenn man eine biologisch-physiognomische Einteilung 
gebraucht, scheint es mir nicht eigentümlich, dass nicht jede 
Art in diese oder jene Gruppe hineingepresst werden kann. 
Dass Pflanzen im allgemeinen, die vorzugsweise im Hoch- 
moore wachsen, oft im Flachmoor gedeihen und vice versa, 
wie auch, dass es Pflanzen gibt, die beides gleich gut ver- 
tragen, ist eine wohlbekannte Tatsache. Dennoch gebraucht 
man die Begriffe Hochmoor- und Flachmoorpflanzen, um nicht 
Waldpflanzen zu nennen. Warum soll man da nicht von 
Flachmoor-Sphagna sprechen — solche, die die Flachmoore 
eines gegebenen Gebietes charakterisieren — wie auch von 
Hochmoor-Sphagna, die meist das Hochmoor vorziehen, und 
von Wald-Sphagna, die die Wälder lieben. Es gibt natürlich 
gewisse Arten, für welche es schwer ist, den charakteristischen 
Standort anzugeben; dies aber scheint mir von geringer Be- 
deutung zu sein. Es ist oft ebenso schwer zu entscheiden, ob 
eine Sphagnum-Art helodeophil oder hydrophil oder ob sie 
helodeophil oder hygrophil ist, weil mehrere Arten hinsichtlich 
des Feuchtigkeitsbedürfnisses sehr schwanken. Ich brauche 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


nur beispielsweise S. angustifolium zu nennen. Diese Art geht 
pro primo als charakteristischer Bestandteil im fuscum-Tep- 
pich des Hochmoores in Schweden ein, pro secundo kommt 
sie in Flachmooren helodeophil vor, pro tertio tritt sie ganz 
untergetaucht auf, also hydrophil. 

Dass man von Hochmoor- und Flachmoor-Sphagna in 
solchen Bezirken der Erde, wo diese Formationen fehlen, 
nicht sprechen kann, braucht wohl kaum hervorgehoben zu 
werden. Eine biologisch-physiognomische Einteilung bean- 
sprucht gar nicht für alle Bezirke der Erde gültig zu sein. 
Es ist auch nicht richtig — wie WARNSTORF hervorhebt — 
anzunehmen, dass eine Sphagnum-Art, die z. B. in einer Ge- 
gend im Flachmoor charakteristisch ist, in einer anderen eben- 
falls in gleicher Weise lebt. So trifft man S. compactum, das 
im mittleren Schweden die Wälder vorzieht, im Waldgebiet 
des nördlichsten Schwedens gewöhnlich in den Flachmooren, 
um es wiederum als dasyclad in den Tundren Sibiriens (JEN- 
SEN 09) zu finden. 

Dass Warnstorr die Existenz der Wald-Sphagna ver- 
leugnet, ist recht überraschend. In Pineta und Abiegna hylo- 
comiosa Schwedens geht Sphagnum oft normal — wie oben 
erwähnt — als Bodenbedeckung in kleinen Bülten ein, wo 
Sphagna und Hylocomia gewöhnlich einen heftigen Kampf mit 
einander führen. Hauptsächlich sind es S. acutifotium, Girgen- 
sohnii, Russowii. In Norrland, wo die Abdunstung geringer 
wird, habe ich Bülten von rel. grossen Dimensionen sogar- 
in Pinetum cladinosum gesehen, z. B. im Kirchspiel Anundsjö, 
solche von S. acutifolium, die etwa 10—11 m im Diam. und 
mehr als 1 m tief waren, und dies ohne dass eine Senkung 
im Boden vorhanden war. Existieren solche, tritt eine ganz 
andere Sphagnum-Vegetation auf, die derjenigen der Flach- 
moore gleicht; die Bedingungen werden ebenfalls ungefähr 
dieselben, was auch PAUL hervorhebt (08, p. 102). Carices, 
Calla, Menyanthes kommen herein; ein kleiner Waldsumpf 
entsteht. Ich glaube darum, dass man ihre Sphagna zu den 
Flachmoor-Sphagna zählen muss und nicht, wie PAUL es tut, 
zu den Wald-Sphagna. 

Die nachstehende Tabelle zeigt die Verteilung der Sphag- 
num-Arten in den verschiedenen Formationen von Tiveden. 
Wie sich aus dem vorher Gesagten ergibt, beansprucht sie 
nicht für andere Gegenden ganz und gar zu gelten, obgleich 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 21 


mit Sicherheit einige Züge gemeinsam sind. Sie beansprucht 
auch nicht hinsichtlich Tivedens vollständig zu sein, da zu 
diesem Zweck weit genauere Studien notwendig wären. Ich 
habe es jedoch für nötig gehalten, dieselbe, nach meinen Auf- 
zeichnungen und Sammlungen — stets mikroskopisch kontrol- 
liert — aufgestellt, mitzuteilen, weil man durch solche Ta- 
bellen verschiedener Gegenden grösseren Einblick in die Lebens- 
verhältnisse der verschiedenen Sphagnum-Arten dürfte erhalten 
können. Ich habe — wie gesagt — die Paur’sche Einteilung! 
zu Grunde gelegt. Zu den Flachmoor-Sphagna zähle ich solche, 
die in Waldsümpfen und -mooren (vgl. oben), Niedermooren 
und den Laggen des Hochmoores (vgl. oben) vorkommen; zu 
den Hochmoor-Sphagna diejenigen, die auf der eigentlichen 
Fläche des Hochmoores, in Callunetum, Vaginetum und in den 
Schlenken zu finden sind. Wald-Sphagna befinden sich im 
relativ trockenen Waldboden. 


Flachmoor- i | 7! TOO 
Sphagna Sphagna 
Wald- Wald: en 
sumpf- u.| Tagg Sphagna | Callune- | EE 
ARE | D Schlenke 
moor | | 
Sphagnum centrale . . + | | | + 
» cymbifolium . . ue + | | 
» papillosum + + | | 
» medium. . + = =f | 
» imbricatum + + | 
» contortum . + | 
» platyphyllum + | 
» subsecundum ED + 
» inundatum E m 
» Gravetü. . + | | 
» teres + + 
> squarrosum . . .| + 
» compactum . . .| , | d + | 
» Wulfianum . . . | ; | : + 
» subnitens . . . . | + | 
» acutifolium . . . + + | Jr | + 
» subtile <. 2. «| 4 + | 
» Warnstorfü . . . | + — 


! Diese hat auch RAMANN (11) angenommen. 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Flachmoor- | Hochmoor- 
| Sphagna Sphagna 
| Wald- | Der 
‚sumpf- u. Lage Sphagna | Callune- M 
| Nieder- tum 
| mod Schlenke 
Sphagnum rubellum nis + 3 . ar 
| » [tS CULL a 5 € (+) + (+) 
» Russowü . . . «| ze + + 
» Girgensohnii + + 
» fimbriatum . ar 
» laxifolium. . . + + 
» Dusenit. .... | + + " 
» Lindberg. . + + 
» riparium . . .. + + 
» obtusum. . - a 
» balticum ... - : ‘ ‘ d + 
» amblyphyllum . . Lanner + 
» angustifolium . . | c + + + 
» apiculatum . + 4 + 
» pulchrum... «| + 
» tenellum. . . . . d——Fe—SE : s + 


III. Zur Frage der hyalinen Zellen der Sphagna 


als Fangapparat der Nährstoffe. 


Nach BAUMANN und GULLY sind, wie erwähnt, die Hyalin- 
zellen ein »Fangapparat der Pflanzen-Nährstoffe». Sie sind bei 
den Hochmoor-Sphagna — die nur auf die Nährstoffe der atmo- 
sphärischen Niederschläge angewiesen sind — relativ besser 
entwickelt als bei den Flachmoor-Sphagna, die stets Zufuhr 
an Nährstoffen haben. Er führt als Beispiel Sphagnum an- 
gustifolium, platyphyllum, sqarrosum, teres an, bei welchen die 
Stammepidermis der beiden ersten reduziert und die kolloide 
Substanz der beiden letzteren durch viele und grosse Blatt- 
poren vermindert ist. Diese Theorie ist von WARNSTORF (11) 
angenommen worden und scheint mir auch theoretisch sehr 
ansprechend, wenn auch spätere Untersuchungen gezeigt haben, 
dass Sphagnumsäuren als organische Säuren ausser den kol- 
loiden Substanzen existieren (ODEN 12). 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 23 

Es ist indessen etwas gewagt, kategorisch zu behaupten, 
dass die Hyalinzellen der Flachmoor-Sphagna insgemein schwä- 
cher entwickelt sind als die der Hochmoor-Sphagna, wenn 
auch einige diese Tendenz zeigen. Die beste Art, die Ein- 
wirkung des Nährstoffgehaltes des Wassers auf den ana- 
tomischen Aufbau zu ermitteln, wäre, in verschiedenen starken 
‚Lösungen Kulturen anzulegen und darauf die neuen Triebe 


ASS, BOSS 
CeCe OS KX re IX 
OR O Oe Doc DS 
BO OOOCO 


c 


Fig. 10. Stammquerschnitte von S. angustifolium. a von Hochmoor, b von 
St. Aspön, c vom Rockelbroer-Waldmoor. 152, 


anatomisch zu untersuchen. Auch wäre dieselbe Art von ver- 
schiedenen Lokalitäten mit verschiedenem Nährstoffgehalte 
zu untersuchen. Der Unterschied, der sich unter den ver- 
schiedenen Arten zeigt, dürfte auch in diesen Fällen inner- 
halb derselben Art auftreten. 

Ich habe einige Sphagnum-Arten von Lokalitäten mit 
verschiedenem Nährstoffgehalt anatomisch untersucht. Ob- 
gleich die Ergebnisse nicht besonders positiv sind, glaube ich 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


doch dieselben vorlegen zu sollen. Ich hoffe künftig Unter- 
suchungen in derselben Richtung fortzusetzen. Es gilt hier 
vier Arten und zwar angustifolium, apiculatum, Gürgensohnii, 
fuscum. 


1. S. angustifolium: Das Material a) vom Callunetum im 
Mosjömossen, Kirchspiel Bodarne b) vom Schwingrasen eines 
zuwachsenden Teiches auf St. Aspon, Kirchspiel Askersund, 


ur 


y 


Fig. 11. Querschnitte aus dem mittleren Blatteile von S. angustifolium. 
a von Hochmoor, b von St. Aspón, e vom Rockelbroer-Waldmoor. *7°. 


der so hoch belegen war, dass er zum gróssten Teil von atmo- 
sphärischem Wasser genährt wurde c) vom Rockelbroer-Wald- 
moor, wo die Pflanze direkt von dem rel. nährstoffreichen 
Wasser der Quelle überspült wurde. 

Fig. 10 zeigt Stammquerschnitte von Pflanzen der drei 
verschiedenen Stellen. Wie es scheint sind die äusseren Zellen 
— die Epidermis- und Holzzellen sind undeutlich differenziert 
— bei a) und b) ziemlich gross, bei c) dagegen kleiner mit be- 
deutend verdickten Wänden. Ich habe jedoch bei keiner dieser 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 25 


Formen einen Unterschied in der Konsistenz der Wände der 
äusseren Zellen und der Holzzellen gesehen. Sie wurden sämt- 
liche auf die gleiche Weise von Chlorzinkjod blau gefärbt. 
Fig. 11 zeigt Blattquerschnitte der verschiedenen Formen. 

Irgend einen eigentlichen Unterschied in der Grösse der hyalinen 
Zellen kann man gar nicht bemerken. Vielleicht macht sich 
mitunter eine Tendenz — A An 
geltend, dieselbe bei a) und OL OG 
b) zu erhöhen. Ich will m: UR c J 
d à 1 | er X = M y 

arauf hinweisen, dass im Nz ( TR 
Material immer die unter- 
suchten Blätter dieselbe 
Grösse besassen, so dass 
man nicht sagen kann, 
dass ev. Vergrösserung 
oder Verminderung der 
hyalinen Fläche korrelativ 
auf einer solchen der Blät- 
ter beruht. Die Chloro- 
phyllzellen sind dagegen 
bei a) und b) grösser als 
bei c). Dieser Umstand 
widerspricht der Theorie 
BAUMANN's und GULLY’s; 
danach würden sie bei den 
Flachmoor-Sphagna grös- 
ser sein, dasiehierdie Nähr- 
stoffe direkt aufnehmen 
könnten: beim  Rockel- 
broer-Sphagnum sind die 
Wände der Chlorophyll- Fig. 12. Stammquerschnitte von S. apicula- 
zellen oben verwachsen. !4m. a von St. Aspón, b vom Rockelbroer- 

H a A Waldmoor. 12%, 
Die Porenverhältnisse 

der Blatter sind ung. gleich; die grossen ringlosen Poren der 
Innenseite zeigen jedoch bei a) und b) eine Tendenz grösser 
zu werden als bei c). Die Poren der abhängenden Zweige 
nehmen bei sämtlichen bis ein Drittel der Oberfläche der 
Zelle ein. Die Fasern sind in gleicher Anzahl vorhanden, 
sind gleich dick und dringen ebenso weit in die Zelle ein. 


C] 
C] 


Q 
0 
O 
O 
© 
© 
Q Oo 
"b 
O 


= 

Ge 
(6 
© 

© 
>) 
O 
65 


O 


© 
NES 
Ngee 
NE 
IRQ 
= 

en 


® 
9 
5 
® 
M) 
9 
Ü 


"s 
SO 
OU) 

20 
IN 
U 


c 
RIS) 
oO 
QD) 
Aw 
©) 
OQ 


ko) 
2 
S858 
S 
OO oO 
> 


2. S. apiculatum: Von dieser Art habe ich Material von 
zwei Lokalitäten untersucht und zwar a) von dem eben er- 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


wähnten Teiche auf St. Aspön, wo sie mit Sphagnum angusti- 
folium vermischt wuchs, und b) von dem Rockelbroer-Moor. 
Hier wiederholen sich ungefähr dieselben Verhältnisse wie bei 
angustifolium. Fig. 12 zeigt zwei Stammdurchschnitte. Die 
Holzzellen haben bei b) beträchtlich diekere Wände als bei a), 
bei jenem haben auch die Zellen des Markes viel dickere 
Wände als bei diesem.  Betreffs der Blätter kann man die- 
selben Worte wiederholen, die von angustifolium gesagt sind: 


Pre e 
IB 
III : 


Fig. 13. Blattquerschnitte von S. apiculatum. a von St. Aspön, 1 mittlerer 
Teil, 2 unterer Teil des Blattes; b vom Rockelbroer-Moor, | mittlerer Teil, 
2 unterer Teil des Blattes. *2^. 


Kein oder geringer Unterschied betreffs der Grösse der Hya- 
linzellen; die Chlorophyllzellen grösser bei a) als bei b) (Fig. 
13), wo ihre Wände oben mit einander verwachsen sind. Die 
Poren und Fasern bei beiden ungefähr gleich. 


3. S. Girgensohnii: Das untersuchte Material entstammt 
teils a) einem Walde auf St. Aspön, teils b) dem Hässeldalen 
im Kirchspiel Finnerödja, wo es am Rande einer Quelle wuchs. 
Die Stammepidermis (Fig. 14) der Pflanze bei a) besteht aus 
grösseren Zellen als diejenige bei b), die Holzzellen der ers- 
teren sind auch grösser als diejenigen der letzteren. Betreffs 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 27 


der Poren, Fasern, der Grösse der Hyalinzellen etc. existiert 
gar kein Unterschied. 


4. S. fuscum: Das Material teils a) von Callunetum im 
Mosjömossen, teils b) von dem Rockelbroer-Moor, wo es — 
wenigstens zum grössten Teil — vom Wasser der Quelle ge- 


Fig. 14. Stammquerschnitte von S. Girgensohnii. a vom Wald, 
b von der Quelle. !2?. 


nährt wurde. Fig. 15 zeigt, dass im Stammbau der beiden 
Formen gar kein Unterschied vorliegt. 

Die Hyalinzellen der Blätter sind jedoch bei a) grösser 
als bei b). Auch sind die Chlorophyllzellen der ersteren klei- 
ner als diejenigen der letzteren (Fig. 16). Die Fasern und 
Poren beider sind gleich. 

Wie aus diesen untersuchten Typen hervorgeht, ist der 
anatomische Unterschied zwischen den Formen verschiedener 
Standorte gar zu klein, um diese oder jene physiologische 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Auffassung zu stützen. Man- 
. ches spricht jedoch für die 
von BAUMANN und GULLY 
vertretene Ansicht. Die gros- 
sen, rel. dünnwändigen Epi- 
dermis- und Holzzellen desan- 
gustifolium a) und b) lassen 
vermuten, dass sie der von die- 
sen Herren hervorgehobenen 
Aufgabe besser dienen als die 
kleinen entsprechenden Zellen 
beic). Vielleicht hat das Mark 
auch dieselbe Aufgabe, es ist ja 
bei apiculatum a) dünnwän- 
diger als bei b) (vgl.oben). Bei 
Girgensohnii ist die Epidermis 
der Waldform besser entwik- 
kelt als die der Quellenform. 
Bei fuscum sind die hyalinen 
Zellen der Blätter bei der 
Hochmoorform besser entwik- 
kelt als bei der des Nieder- 


moores. 


Fig. 15. Stammquerschnitte von S. fus- Mehrere Tatsachen sind 
SUIS brvom Rocker ie 2 
ii — 3 ocke- jedoch sehr schwer zu erklä- 


ren. Warum sind die Chloro- ' 
phyllzellen bei angustifolium und apiculatum bei der Pflanze 
des Hochmoores und des Teiches grösser als bei derjenigen des 


Niedermoores; warum 

herrscht eine Tendenz, 

die Blattporen grösser > 
bei jener als bei die- N | 

ser auszubilden? Dies pow die ec 1 
scheint mir zur Zeit 7 

noch ganz dunkel, und 

es müssen noch mehr 
Arten von verschiede- = emt 
nen Lokalitäten unter- ) 0 


b 
sucht werden, bis man We. - 
ER 


e j l- 
ntscheiden kann, an Fig. 16. Blattquerschnitte von S. fuscum. a von 
cher Unterschied be- Hochmoor, b vom Rockelbroer-Moor. 42°. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 29 


ständiger Art zwischen Hochmoor-, Wald- und Flachmoor- 
Sphagna vorhanden ist. Im allgemeinen hat man es doch 
immer als misslich betrachtet, von anatomischen Daten auf 
physiologische zu schliessen wie auch vice versa; Vorsicht 
ist gar notwendig. 


IV. Die Sphagnum-Arten von Tiveden. 


Betreffs der Begrenzung der Arten habe ich mich im all- 
gemeinen an C. JENSEN (90, 06) angeschlossen, jedoch be- 
treffs der Cuspidata an H. LINDBERG (03). Die grossartige 
Aufteilung WARNSToRF’s (11) in Standortsvarietäten habe ich 
im ganzen nicht berücksichtigt; es ist erstens oft unmöglich 
zu entscheiden, was er meint, wenn keine Originalexemplare 
zu Verfügung stehen; zweitens führt ein solches Verfahren 
leicht ad absurdum, da es natürlich zwischen Standortsvarie- 
täten immer Übergänge gibt, und man also eigentlich jedes 
Individuum beschreiben müsste. Um anzugeben, in welchen 
Formen die Art auftritt, habe ich mich der Bezeichnung 
Russow’s (87) bedient; diese hat C. JENSEN (90) angenommen. 
Ich habe im folgenden teils die Standorte selbst — betreffs 
dieser weise ich auf das oben Gesagte hin — teils auch die 
das betreffende Sphagnum begleitenden anderen Arten an 
jedem Standort ausführlich angegeben. Man gewinnt — 
scheint mir — hierdurch einen viel besseren Einblick in die 
Lebensverhältnisse der verschiedenen Arten. Am 6ftesten 
sind die begleitenden Arten in derselben Probe eingesammelt. 
Ich will noch einmal hervorheben, dass sämtliche Pflanzen 
mikroskopisch kontrolliert worden sind. 


Sphagnum centrale C. JENS. 


Syn. Sph. intermedium Russ., Sph. subbicolor Hamp. 


An feuchteren Stellen der Hochmoore und in Waldsiimpfen 
ziemlich gewöhnlich. Tritt in eurycladen, ano-dasycladen For- 
men mit verschiedenen Farben und zwar meistens glauco- 
pallescens, glauco-virescens und  pallide-fuscescens auf. Die 
Exemplare, die ich gesehen habe, sind im allgemeinen von 
nahestehenden Cymbifolia leicht zu unterscheiden gewesen, 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


und ich zögere nicht, dieses Sphagnum als Art anzunehmen, 
obgleich neulich ANDREWS (12) seine Existenz verleugnet hat. 

An folgenden Stellen eingesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Laxä, Waldsumpf, mit amblyphyl- 
lum, angustifolium, riparium; Mosjömossen, Schlenke und 
Vaginetum, mit balticum, laxifolium, medium, und mit rubellum 
(SERNANDER!); Prästtorp, Waldsumpf, mit amblyphyllum, eym- 
bifolium. 

Kirchspiel Askersund: Logafallet, Senke des Waldbo- 
dens; St. Aspön, im Schwingrasen eines Tümpels, mit obtusum, 
rubellum. 


Sphagnum eymbifolium EHRH. 


Syn. Sph. palustre L. 


Gewöhnlich in eurycladen, dasycladen, drepanocladen For- 
men. Die Farbe variiert in grün. Formae glaucescens, sor- 
dido-glaucescens, pallide-glaucescens, fusco-virescens, pallescens 
sind eingesammelt worden. 

Kirchspiel Bodarne: Prästtorp, in Waldsumpf, mit am- 
blyphyllum, angustifolium, centrale; Mosjómossen, Lagg, mit pa- 
pillosum, Cephalozia bifida, Polytrichum strictum (SERNANDER). 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet, Senke im Waldboden, mit 
Girgensohnit. 


Sphagnum papillosum LINDB. 


In eurycladen, drepanocladen, eury-drepanocladen, brachy- 
claden, dasycladen, brachy-dasycladen Formen. In mehreren 
Farbenvariationen (flavo-virescens, sordido-virescens, fuscescens, 
sordidum, sordido-fuscescens, pallide-fuscescens); f. robusta und 
f. gracilis nicht selten; Papillen oft undeutlich (sublaeve), oder 
sie fehlen (laeve). 

Kirchspiel Bodarne: Mosjömossen, Lagg, mit cymbi- 
folium, Cephalozia bifida, Dicranella cerviculata, Polytrichum 
strictum, Riccardia latifrons (SERNANDER), mit angustifolium, 
apiculatum, pulchrum (Verf.); Skansmossen, Lagg, mit ambly- 
phyllum, apiculatum, imbricatum; Mellanmossen, Niedermoor, 
mit imbricatum, medium, rubellum, tenellum (v. Post und 
SERNANDER 10, p. 41); Laxa, Waldsumpf, mit amblyphyllum, 


1 Nach den noch nicht veröffentlichten Sammlungen der Torfmoor- 
kommission, von C. JENSEN bestimmt (vgl. p. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 31 


subsecundum, am Rande einer Quelle, mit squarrosum, Wald- 
sumpf, mit amblyphyllum, rubellum; Prästtorp, Waldsumpf, 
mit angustifolium, obtusum, teres, Warnstorfii. 

Kirchspiel Finnerödja: Hässeldalen, Waldsumpf, mit 
inundatum, obtusum, subnitens, teres ; Tolsjön, im Schwingrasen 
des Sees, mit angustifolium, apiculatum, Dusenii, laxifolium. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbroer-Moor, mit angusti- 
folium, Gravetii, subnitens, Warnstorfii, und mit angustifolium, 
rubellum; Logafallet, Waldmoor, mit angustifolium, Dusenii, 
imbricatum, rubellum, subsecundum; N. Asplången, Waldsumpf, 
mit Dusenii, subsecundum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet, Lagg, mit amblyphyllum, 
angustifolium, apiculatum, Dusenii, subsecundum, tenellum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit api- 
culatum, Dusenii, laxifolium. 


Sphagnum medium LIMPR. 


In dasycladen, eurycladen, dasy-eurycladen Formen und in 
verschiedenen Farben (versicolor, roseum, purpurascens, viridis). 

Eingesammelt im: 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Vaginetum, mit an- 
gustifolium, balticum, rubellum (vgl. auch v. Post und SER- 
NANDER 10, pp. 31, 32); Laxå, Waldsumpf, mit apiculatum ; 
Mosjómossen, Callunetum, mit acutifolium, angustifolium, fus- 
cum; Vaginetum, mit balticum, laxifolium, tenellum; Mellan- 
mossen, Niedermoor, mit amblyphyllum (SERNANDER). 

Kirchspiel Askersund: Rockelbroer-Moor; St. Aspön, 
im Schwingrasen, mit amblyphyllum, angustifolium, riparium. 

Kirchspiel Hammar: Igelbäcken, Waldsumpf-Bülte, mit 
fuscum, Russowit. 


Sphagnum imbricatum Russ. 


Syn. Sph. Austini SULLIY. 


Tritt in dasycladen, drepano- und eurycladen Formen auf, 
gewöhnlich mit Kammfasern (v. cristatum) aber auch als v. 
sublaeve und v. laeve. Die Farbe variiert zwischen grün und 
braun (viridis, glaucescens, glauco-virescens, glauco-flavescens, 
fuscescens). 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Vaginetum-Lagg, mit 


32 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 18. N:o 9. 


amblyphyllum, apiculatum, papillosum; Laxä, Waldmoor, mit 
angustifolium, apiculatum; Senke des Waldbodens, mit Girgen- 
sohnii, Russowii; Wald (HARTMAN *4/19 1875); Mosjömossen, 
Lagg, mit apiculatum, inundatum, papillosum. Mellanmossen, 
Niedermoor, mit medium, papillosum, rubellum, tenellum (v. 
Post und SERNANDER 10, p. 41); V. Laxsjön (HARTMAN 15/9 
1879). 

Kirchspiel Askersund: Rockelbroer-Moor, mit angusti- 
folium, papillosum, rubellum; Logafallet, Waldmoor, mit an- 
gustifolium, papillosum, rubellum. 

Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, Bülte eines Nieder- 
moores. 


Sphagnum contortum SCHULTZ. 


Nur bei Rockelbro im Kirchspiel Askersund eingesam- 
melt, wo es in dem von der Quelle kommenden Wasser ge- 
dieh. (f. fuscescens, dasy-drepanoclada). 


Sphagnum platyphyllum (SULLIV., LINDB.) WARNST. 


Nicht von mir eingesammelt. Durch SERNANDER (v. Post 
U. SERNANDER 10) vom Mellanmossen im Kirchspiel Bodarne 
bekannt, zusammen mit apiculatum, Amblystegium fluitans, 
A. exannulatum. 


Sphagnum subsecundum NEEs. 


In dasycladen, dasy-drepanocladen, drepanocladen Formen. 
Formae gracilis und robusta nicht selten; die Farbe variiert 
zwischen grün und braun (virescens, flavo-virescens, fusco-vire- 
scens, versicolor, fuscescens, fusco-flavescens). 

Auf folgenden Plätzen eingesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Mosjömossen, Lagg, mit amblyphyl- 
lum, angustifolium, apiculatum, Dusenii, papillosum, tenellum ; 
Laxa, Waldmoor, mit amblyphyllum, apiculatum, inundatum, 
papillosum; Prasttorp, Waldsumpf, mit papillosum, teres bei- 
gemischt; Mellanmossen, Niedermoor, mit amblyphyllum (SER- 
NANDER). 

Kirchspiel Askersund: Rockelbroer-Moor, mit angusti- 
folium, apiculatum; Logafaliet, Waldmoor, mit Dusenii, pa- 
pillosum; N. Asplången, Waldsumpf, mit obtusum subnitens. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 33 


Kirchspiel Snaflunda: Sjösjön, in dem von einer Quelle 
kommenden Wasser, mit amblyphyllum, squarrosum ; Solberga, 
Waldsumpf, mit apiculatum, Dusenii. 

Kirchspiel Hammar: Aspa, Waldsumpf, mit amblyphyl- 
lum,, apiculatum, Dusenii, inundatum, subnitens; Igelbäcken, 
Calla-Moor, mit amblyphyllum, apiculatum, fimbriatum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit am- 
blyphyllum, apiculatum, Dusenii. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Braten), Lagg, mit am- 
blyphyllum, angustifolium, apiculatum, Dusenii, papillosum, 
tenellum. 


Sphagnum inundatum Russ. 


v. anisopora Russ. 


Dasyclade, dasy-drepanoclade, drepanoclade, euryclade For- 
men von mir beobachtet. Die Farben sind meistens Vari- 
anten von grün (virescens, glauco-virescens, sordido-virescens). 
Sehr allgemein im ganzen Gebiet. Ich habe es an folgenden 
Lokalitäten gesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Laxä, Waldmoor, mit amblyphyl- 
lum, papillosum, subsecundum; Mosjömossen, Lagg, mit api- 
culatum, imbricatum, papillosum. 

Kirchspiel Finnerödja: Hässeldalen, Wiesenmoor, mit 
teres. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbroer-Moor, von der Quelle 
gewässert, mit amblyphyllum. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjösjön, Wiesenmoor; Solberga, 
Waldsumpf, mit apiculatum. 

Kirchspiel Hammar: Aspa, Waldsumpf, mit amblyphyl- 
lum, apiculatum, Dusenii, subnitens, subsecundum. 


v. hypsipora Russ. 
Als submers im Kirchspiel Askersund bei Logafallet ein- 
gesammelt, wo es mit amblyphyllum eingesprengt war. 
Sphagnum Gravetii Russ. 


Nur auf zwei Plätzen gesammelt, wo es in imbricaten, 
drepanocladen Formen vorhanden war. 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 9. 3 


4 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Kirchspiel Askersund: Rockelbro, im Wasser der Quelle, 
mit angustifolium, papillosum, subnitens, Warnstorfit. 

Kirchspiel Bodarne: Prästtorp, Waldsumpf. Von SER- 
NANDER auch von Tiveden Närkes gesammelt. 


Sphagnum Gravetii hat nach Russow (94) eine westliche 
Verbreitung. In Dänemark findet es sich, wie der Apotheker 
C. JENSEN mir freundlichst mitgeteilt, auf folgenden Plätzen: 

Seeland: Moor bei Rudeshegn (C. JENSEN); Teglstrup- 
hegn bei Helsingör (C. JENSEN); Gribsö in Gribskov (C. 
JENSEN). 

Bornholm: Hammeren (C. JENSEN). 

Jylland: Bolbjerg (WarmınG); Lodbjerg bei Agger (WAR- 
MInG); Viborg (C. JENSEN); die Borris-Heide (C. JENSEN); 
Utoft (C. JENSEN); Fanö (RAUNKIER). 

In Norwegen ist es an folgenden Stellen gefunden worden: 

Nordland: Bodin am Fusse des Rönviksgebirges (Ha- 
GEN 04). 

Romsdal: auf Valderö bei Aalesund an mehreren Stellen 
(KAALAAS 11). 

Nedenäs: Sätersdalen bei Vasenden (BRYHN 99). 

Stavanger: Egersund (BRYHN 02); nicht selten in den 
südlicheren Teilen Westnorwegens (KAALAAS 11). 

In Schweden ist es von Skäne: Ousby bei Holmö und 
Bohuslän: bei Lysekil (Russow 94) bekannt. Ausserdem habe 
ich es im Bohuslän im Kirchspiel Romelanda (?/s 1910) ein- : 
gesammelt.! 


Sphagnum teres (ScHIMP.) ÄNGSTR. 


Kommt als v. imbricatum, v. subteres und v. squarrosulum 
vor. Am öftesten ist es drepanoclad; die Farbe ist wechselnd 
(viridis, sordido-virescens, fuscescens). Formae robusta und 
gracilis nicht selten. 

Material liegt von folgenden Orten vor: 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Lagg, am Rande 
einer Quelle, mit Warnstorfii; Prästtorp, Waldsumpf, mit 
angustifolium, papillosum, Warnstorfii, und mit papillosum, 
subsecundum. 


! Die von SERNANDER aus Uppland angegebene, von mir bestimmte 
Gravetii (ALMGREN 11, p- 172) hat sich bei näherer Untersuchung als platy- 
phyllum erwiesen. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 35 


Kirchspiel Askersund: N. Asplängen, Waldsumpf, mit 
angustifolium, papillosum; Rockelbro, von der Quelle gewäs- 
sert, mit amblyphyllum. 


Sphagnum squarrosum PERS. 


Teils als v. spectabile mit deutlich sparrigen Blättern, 
teils als v. subsquarrosum oder v. imbricatum mit resp. wenig 
oder gar nicht sparrigen Blättern. Kommt als dasy-, ano- 
und drepanoclad vor, gewöhnlich mehr oder weniger grün. 

Eingesammelt von: 

Kirchspiel Bodarne: Laxå, in einem Quellenausflusse, 
mit Girgensohnii, inundatum, papillosum; Prästtorp, Wald- 
sumpf, mit cymbifolium; Bodarne-Moor, Flachmoor, mit am- 
blyphyllum. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjósjón, in einem Quellenaus- 
flusse, mit amblyphyllum, subsecundum. 

Kirchspiel Askersund: N. Asplängen, eine Senke des 
Waldbodens ausfüllend. 


Sphagnum eompaetum DC. 


Diese kleine Art wurde nur ein einziges Mal von mir 
beobachtet und zwar am Bergvattnet im Kirchspiel Tived, 
wo sie im Graben eines Waldweges gedieh. Sicherlich liebt 
sie in diesen Gegenden, wie auch im ganzen mittleren Schwe- 
den, die Wälder; die Pflanze war grün und kompakt (f. vi- 
ridis, ano-dasyclada). 


Sphagnum Wulfianum GIRGENS. 


Diese vorwiegend östliche Art fand ich an einer Stelle 
und zwar bei Aspa im Kirchspiel Askersund. Die Lokalität 
war ganz typisch, wie sie im nórdlichen Sehweden in der 
Regel ist, eine Bülte in Waldsumpf. Die Bülte war etwa 
2 m lang und 1 m breit. Die Pflanze ist im allgemeinen masti- 
goclad und ein wenig sparrig. DusÉN (87) und WARNSTORF 
(11) sind der Ansicht, dass diese schóne Waldpflanze in Europa 
eine östliche Art ist. Ausser in Schweden ist sie von Grón- 
land, Sibirien, Canada, Finland, von einem Ort in West- 
preussen, von den russischen Ostseelündern, Ostpreussen (bei 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Lyck), Russland, dem Böhmerwald, den Karpaten bekannt. 
Ausserdem in Vancouver und an mehreren Stellen des atlan- 
tischen Nordamerikas. Ihre Verbreitung in Schweden geht 
aus der beigefügten Karte hervor. Diese zeigt, dass diese 
Art auch in unserem Lande die östlichen Gegenden bevor- 
zugt, wenn sie auch, besonders im mittleren Teil ganz west- 
lich geht. An einem Punkte geht sie auch nach Norwegen 
hinein (HAGEN 12). Als Erklärung will ich hier die auf der 
Karte eingelegten Fundorte angeben: 

Schweden: Lule Lappmark: Jokkmokk (Dus. 87); 
Lycksele Lappmark: Bärglunda und Norrlunda am Lyck- 
sele (Dus. 87); Åsele Lappmark: Vilhelmina (Dus. 87); in 
der Nähe von Åsele, Tallsjön (5/s 1911 MELIN); Vásterbot- 
ten: Degerfors, Kulbäcksliden (*4/s 1909 HESSELMAN); Änger- 
manland: Kirchspiel Täsjö, Hotengärden (Dus. 87), Norr- 
tjärnsklimpen (ARNELL und JENSEN 95); Kirchspiel Helgum, 
Holmestrand (Dus. 87); Sollefteå, Remsle (Dus. 87); Kirch- 
spiel Anundsjö, Lars Anders-Moor bei Brattsjö (9/; 1911 ME- 
LIN), Solberg, Byxsjön (??/; 1911 MELIN); Kirchspiel Bjurholm, 
nahe der Kirche (5/7 1911 MELIN); Jämtland: Kirchspiel 
Kall, Huså (Dus. 87); Kirchspiel Åre, Renfjäll (Dus. 87); 
Kirchspiel Undersåker, Vallbo (mitgeteilt von H. W. ARNELL); 
Kirchspiel Ström (1912 T. LAGERBERG); Härjedalen: Kirch- 
spiel Linsäll, Ransjö (Dus. 87); Medelpad: Kirchspiel Hafverö, 
Vassnäs (Dus. 87), By (Dus. 87), Alby (Dus. 87); Kirchspiel 
Borgsjö, Ange (Dus. 87); Kirchspiel Torp (Dus. 87); Kirchspiel 
Stöde, Gräfte und Fanby (Dus. 87); Kirchspiel Attmar, Ätjärn 
(Dus. 87); Kirchspiel Timrä, Barge (Dus. 87); Sundsvall 
(Dus. 87); Hälsingland: Kirchspiel Ljusdal, Kafven (Dus. 
87); Kirchspiel Järfsö, Sotsved (Dus. 87); Kirchspiel Arbrä, 
an mehreren Stellen (Dus. 87); Kirchspiel Alfta (Dus. 87): 
Kirchspiel Bjuråker (ARNELL 11); Gästrikland: Kirchspiel 
Hille, Hillevik (mitgeteilt von H. W. ARNELL); Dalarne: 
Kirchspiel Boda, Styggforsen (14/; 1897 C. JENSEN); Hamra 
Kronopark (!%/ 1903 G. ANDERSSON u. H. HESSELMAN); Kirch- 
spiele Malingsbo und Avesta, in der Nähe von Bjurfors (von. 
Dr. N. SYLVÉN gütigst mitgeteilt); Västmanland: Kirchspiel 
Norberg, Bjurfors (N. SYLVÉN); Uppland: Kirchspiel Bond- 
kyrke, Násten (**/s 1897 HELLSING), Norby [1893 E. Nyman,* 
1911 MELIN (vgl. Sv. Bot. Tidskr. Bd 5, p. 232)]; Kirchspiel 


1 Laut Protokoll der botanischen Sektion in Uppsala von ””/u 1893. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 37 


Läby [R. Fries (vgl. Bot. Notiser 1891, p. 112)]; Närke: 
Kirchspiel Hammar, Aspa (18/6 1912 MELIN); Östergötland: 
Kirchspiel Klockrike, nahe der Kirche (Dus. 87); Kirchspiel 
Svinhult (Bankekind), St. Gluggebo (!*/; 1907 H. HESSELMAN). 

Dass WarnstorF diese Art von Gottland angibt, muss 
ein Druckfehler sein; HAGLUND (13) kennt sie ebenfalls nicht 
von dieser Insel. 


Sphagnum subnitens Russ. & WARNST. 


Syn. Sph. plumulosum RÖLL. 


Im ganzen Gebiet sehr verbreitet. Formae robusta und 
gracilis nicht selten; als drepanoclad, euryclad und cataclad; 
f. squarrosula hier und da. Die Farbe schwankt (purpura- 
scens, coerulescens, grisea, ochracea, viridis). 

An folgenden Stellen eingesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Prästtorp, Waldsumpf, mit apicu- 
latum. 

Kirchspiel Finnerödja: Hässeldalen, Wiesenmoor, mit 
oblusum, papillosum. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, von der Quelle ge- 
wässert, mit angustifolium, Warnstorfii, und mit angustifolium, 
Gravetii, papillosum, Warnstorfii, und mit angustifolium, inun- 
datum; N. Asplången, Waldsumpf, mit subsecundum. 

Kirchspiel Hammar: Aspa, Waldsumpf, mit amblyphyl- 
lum, apiculatum, Dusenii, inundatum, subsecundum. 


Sphagnum acutifolium EHRH. 


Dasyclade, anoclade, drepanoclade, dasy-drepanoclade, ano- 
dasy-drepanoclade und brachyclade Formen gefunden. Mehrere 
Farbenvarietäten (versicolor, flavescens, pallescens, fusco-palle- 
scens, viridis, rubra, rosea). 

Die Art ist eingesammelt im: 

Kirchspiel Bodarne: Laxä, Bülte am Rande eines Wald- 
sumpfes; Bodarne-See, Bülte an Waldsumpf; Mosjömossen, 
Callunetum, mit angustifolium, fuscum, medium. 

Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, auf einem Felsen. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, am Rande des Moores; 
Logafallet, Bälte in Wald; N. Asplången, Bülte in Wald- 
moor; St. Aspön, Lagg, mit amblyphyllum, subtile. 


co? 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Bülte in Waldsumpf, 
mit papillosum. 
Kirchspiel Tived: Bergvattnet, Waldmoor. 


Sphagnum subtile (Russ.) WARNST. 


Nur auf einem Platze gefunden, und zwar als f. viridis, 
drepanoclada. Die charakteristischen grossen, runden Poren 
sind über die ganze Blattfläche verteilt. 

Kirchspiel Askersund: St. Aspön, Lagg, mit acutifolium, 
amblyphyllum. 

Diese Art ist in unserem Lande wenig studiert. WARNS- 
TORF (11) gibt an, dass sie in Lappland vorkommt. C. 
JENSEN hat sie in Gästrikland gefunden, und ich habe sie 
in Bohuslän und in Uppland gesammelt. Die Pflanze hat 
mit Sicherheit eine gleiche Verbreitung in ganz Schweden. 


Sphagnum Warnstorfii Russ. 


Als f. gracilis und f. robusta; Farbe schwankend zwischen 
grün und purpur. 

Kirchspiel Bodarne: Prästtorp, Waldsumpf, mit angusti- 
folium, papillosum, teres; Skansmossen, Lagg, mit rubellum, 
teres. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, von der Quelle ge- 
wässert, mit angustifolium, subnitens, und mit Gravetii, papil- 
losum, und mit amblyphyllum, angustifolium, Amblystegium 
siramineum (vgl. auch v. Post und SERNANDER 10, p. 47). 


Sphagnum rubellum WILs. 


Dasy-, drepano- und brachyclade Formen in verschiedenen 
Farben (viridis, violacea, versicolor, rubescens, sordida). 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Lagg am Rande einer 
Quelle, mit teres, Warnstorfii; Schlenke, mit balticum, laxi- 
folium, tenellum; Vaginetum (vgl. oben), mit balticum und 
medium; Laxå, im Wasser einer Quelle, mit Gürgensohnii, pa- 
pillosum; Mosjömossen, Vaginetum, mit fuscum, tenellum (SER- 
NANDER); Schlenke, mit centrale (SERNANDER); Mellanmossen, 
Niedermoor, mit imbricatum, medium, papillosum, tenellum 
(v. Post und SERNANDER 10, p. 41). 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 39 


Kirchspiel Askersund: Rockelbro, von der Quelle ge- 
wässert, mit angustifolium, papillosum, und in kleinen lockeren 
Bülten des Moores nebst fuscum; Logafallet, Waldmoor, mit 
imbricatum; St. Aspön, Schwingrasen eines zuwachsenden 
Tümpels, mit angustifolium, centrale, obtusum. 


Sphagnum fuscum (SCHIMP.) KrrNGGR. 


Bildet den Hauptbestandteil des Callunetum des Hoch- 
moores, gewöhnlich als ano-, dasy- oder ortoclad. Die Farbe 
ist meistens bräunlich, aber f. viridis ist gar nicht selten. An 
feuchteren Standorten ist es drepanoclad oder cataclad. 

Von folgenden Stellen eingesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Laxä, lockere Bülte in Waldmoor; 
Mosjömossen, Callunetum, mit angustifolium, medium, Mylia 
anomala, Polytrichum strietum, Sphaerocephalus palustris (SER- 
NANDER u. Verf); Skansmossen, Callunetwm und Vaginetum 
(vgl. auch v. Post und SERNANDER 10, pp. 32, 33). 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, teils in lockeren Bül- 
ten des Moores, mit angustifolium, rubellum, teils von der 
Quelle direkt gewässert, mit angustifolium, papillosum, rubel- 
lum; St. Aspön, Callunetum, mit angustifolium, medium. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, lockere Bülten in 
Calla-Moor, mit angustifolium, medium, papillosum. 


Sphagnum Russowii WARNST. 


Die von mir eingesammelten Individuen waren lepto-, 
eury-, mastigo- oder drepanoclad und formae virescens, purpura- 
scens oder rhodochroa. Formae robusta und gracilis nicht selten. 

Kirchspiel Bodarne: Mosjömossen, Lagg, mit angusti- 
folium, papillosum; Laxå, Waldsumpf, mit apiculatum, papil- 
losum. 

Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, Waldmoor und Wald. 

Kirchspiel Snaflunda: Solberga, Waldsumpf, mit apicu- 
latum, Dusenii, subsecundum; Sjösjön, Bülte in Waldsumpf. 

Kirchspiel Askersund: Logafallet, Waldmoor, mit Girgen- 
sohnvi,; St. Aspön, Lagg, mit angustifolium. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit api- 
culatum, Dusenii, laxifolium, medium, papillosum, und in Bül- 
ten mit fuscum, medium. 


40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Sphagnum Girgensohnii Russ. 


Von den Russow’schen Varietäten sind nur commune, 
spectabile, hygrophilum und zerophilum eingesammelt; es ist 
aber wahrscheinlich, dass auch die anderen, stachyodes, lepto- 
stachys und coryphaeum vorkommen. 

Kirchspiel Bodarne: Laxä, Senke im Waldboden, mit 
imbricatum,; im Wasser einer Quelle, mit inundatum, papil- 
losum, squarrosum; Langsmon (Bodarne-See), im Wasser einer 
Quelle, mit inundatum ; Prästtorp, Waldmoor, mit angustifolium. 

Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, in Wald; Hässeldalen, 
am Rande einer Quelle. 

Kirchspiel Askersund: Logafallet, in feuchtem Wald- 
moor, mit amblyphyllum, inundatum; Waldmoor, mit Rus- 
sowii; N. Asplången, Waldmoor, mit amblyphyllum; St. Aspön, 
Waldsumpf, mit amblyphyllum, apiculatum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet, Wald und Waldsumpf. 


Sphagnum fimbriatum WILs. 


Nur an zwei Stellen gesehen, wo es als f. robusta, viridis, 
cataclada und f. tenuis, mastigoclada vorkam. Ich habe je- 
doch keinen Anlass zu glauben, dass es im Gebiet selten sei. 

Die zwei Fundorte sind beide im östlichen Tiveden: 

Kirchspiel Hammar: Igelbäcken, Waldmoor auf Ton- 
boden, mit laxifolium. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit am- 
blyphyllum, apiculatum, subsecundum. 


Sphagnum laxifolium C. MULL. 


Syn. Sph. cuspidatum EHRH. 


Besonders als v. falcatum und v. submersum häufig. Die 
Farbe schwankt um grün. 

An folgenden Stellen gesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Schlenke, mit balti- 
cum, rubellum, tenellum; Vaginetum (vgl. oben), mit balticum, 
medium, tenellum (v. Post und SERNANDER 10, p. 31); Mosjö- 
mossen, Schlenke, mit apiculatum, balticum, tenellum. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 41 


Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, im Schwingrasen des 
Sees, mit apiculatum, papillosum. 

Kirchspiel Askersund: N. Asplången, Schlenke, mit an- 
gustifolium. 

Kirchspiel Hammar: Igelbäcken, Waldmoor, mit ambly- 
ph yllum, apiculatum, Dusenii, subsecundum. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjósjón, Calla-Moor, mit apicu- 
latum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit api- 
culatum, Dusenii, medium, papillosum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bráten), Waldsumpf, mit 
amblyphyllum, apiculatum, Dusenii, riparium. 


Sphagnum Dusenii C. JENS. 


Sehr allgemein im ganzen Gebiet, in Waldsümpfen zu- 
sammen mit apiculatum Massenvegetation bildend. Die ein- 
‚gesammelten Pflanzen am öftesten eury- und drepanoclad, 
jedoch sind auch cata-, brachy- und dasyclade Formen vor- 
handen. Die Farbe wechselt ganz beträchtlich und zwar 
zwischen grün und braun (virescens, flavo-virescens, sordido- 
virescens, fuscescens, flavo-fuscescens). 

Kirchspiel Bodarne: Laxå, Waldmoor, mit amblyphyllum, 
apiculatum, papillosum, subsecundum; Mosjömossen, Lagg, mit 
lamblyphyllum, angustifolium, apiculatum, papillosum, subse- 
cundum, tenellum. 

Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, im Schwingrasen des 
Sees, mit angustifolium, apiculatum, papillosum. 

Kirchspiel Snaflunda: Solberga, Waldsumpf, mit apicu- 
latum, subsecundum ; Sjósjón, Waldmoor, mit apiculatum, Lind- 
bergii. 

Kirchspiel Askersund: Logafallet, Waldmoor, mit pa- 
pillosum, subsecundum; N. Asplången, Waldsumpf, mit papil- 
losum, subsecundum; Schwingrasen eines zuwachsenden Tüm- 
pels, mit angustifolium, apiculatum, balticum, laxifolium; St. 
Aspón, Waldsumpf, mit apiculatum. 

Kirchspiel Hammar: Aspa, Waldsumpf, mit apiculatum, 
mundatum, subnitens, und mit amblyphyllum, subsecundum ; 
igelbücken, Schwingrasen eines zuwachsenden Tümpels, mit 
ıpiculatum, laxifolium. 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13: N:o 9. 


Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit api- 
culatum, laxifolium, medium, papillosum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bräten), Waldsumpf, mit 
amblyphyllum, apiculatum, laxifolium, riparium. 


Sphagnum Lindbergii SCHIMP. 


Diese nördliche Art habe ich an einer Stelle gefunden, 
und zwar in der Nähe von Sjösjön im Kirchspiel Snaflunda. 
Sie gehört zu v. mesophyllum WARNST. Die Astblätter sind 
1,14—2 mm lang und 0,36—0,57 mm breit, die Stammblätter 
1,1 X 1,2 mm. Die Farbe ist grün, mit oder ohne Nuancen 
nach gelb oder braun. Der Standort ist vorher beschrieben 
(vgl. oben). 

Die Art ist bereits vorher einmal in Närke gefunden 
worden, und zwar von Prof. SERNANDER nicht weit von dem 
Snaflunda-Platze, in einer ihrer Luftfeuchtigkeit, Nieder- 
schlags- und Wärmeverhältnisse nach verwandten Gegend. 
Diese bildet das grosse Gärdsjö-Moor in der Nähe des Svartå 
Werkes im westlichen Teile der Provinz. Aus einer Probe 
von dort, die mir von Prof. SERNANDER gütigst zur Ver- 
fügung gestellt wurde, habe ich Sphagnum Lindbergii bestimmt. 
Die Fundverhältnisse waren nach den Aufzeichungen von 
Prof. SERNANDER vom !?/; 1900 (vgl. SERNANDER 09, p. 251) 
folgende: 

In der grossen Moorfläche existierten im Heidemoor 
Schlenken-Formationen. In einer dieser Schlenken hatte die 
Vegetation nachstehenden niedermoorartigen Charakter: 


Menyanthes trifoliata r. Amblystegium fluitans r. 
Scheuchzeria palustris Sphagnum Lindbergii r. 
(bis zu 55 cm hoch) y. 


Das Exemplar von diesem Fundorte gehört auch zu v. 
mesopkyllum WARNST. Die Astblätter sind 1,87 X 0,62 mm, 
die Stammblätter 1,75 x 1,25 mm. Die Pflanze schön sem- 
melbraun und dasyclad. 

Ihre sonstige Verbreitung in Schweden und Norwegen 
geht aus der beigefügten Karte hervor. Ich will hier die 
ausgesetzten Lokale angeben; die schwedischen sind teils 
nach Dus&n (87), teils nach mir selbst, HESSELMAN u. a. m. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 43 


Im nördlichen Schweden ist sie sehr verbreitet, und man 
könnte sicherlich das ganze Gebiet schwarz punktieren. 
Schweden: Torne Lappmark: Salmijärvi; Kiepama- 
järvi (Tu. C. E. Fries); Herkejaure (Fries 13, p. 125); zwi- 
schen Gäijtinen und Vuokaisenkero (FRIES 13, p. 144); So- 
maslaki (HESSELMAN); bei Sautso (FRIES 13, p. 132); Lule 
Lappmark: Njuonjes und Nammates (Dus. 87); Saggatjaur 
(Dus. 87); Jokkmokk (Dus. 87); Kajtum-Fälle (Hs. MÖLLER); 
Gellivare, in der Nähe der Kirche und am Dundret (HEssEL- 
MAN); Sarekgebiet, an mehreren Stellen! (ARNELL und C. 
JENSEN 07); Sjaunjaape an dem See Avakaja (HESSELMAN); 
Pite Lappmark: Betsetjaur (Dus. 87); Norrbotten: Piteä 
Kronopark, an mehreren Stellen (HesseLmAn); Västerbot- 
ten: Degerfors, Kulbäcksliden (?*/s 1909 HESSELMAN); Norsjö, 
Menträsk (HESSELMAN); Lycksele Lappmark: Laxfjället 
und Rönnfjället (Dus. 87); in der Nähe von Umgransele 
(Dus. 87); Lycksele (Dus. 87); Flakaträsk, an mehreren Stel- 
len (%/; 1911 MELIN); Råberg, Arasjöarne (1°/; 1911 MELIN); 
Ångermanland: Sabra, Näs und Saltvikswald (Dus. 87); 
Täsjö, Täsjöedet und Hoting (ARNELL u. JENSEN 95); Anund- 
sjö, Hällvattnet (?"/; 1911 MELIN), Solberg (?*/ 1911 MELIN), 
Tellmo (?/ 1911 MELIN); Nordmaling, Mullsjö (!%/s 1911 ME- 
LIN); Jämtland: Kall, Huså (Dus. 87); Åreskutan (Dus. 87); 
Bunnergebiet (Dus. 87); Snasahögen (Dus. 87); Storli (Dvs. 
87); Sylfjallet (Dus. 87); Bydalen (mitgeteilt von E. Hac- 
LUND); Undersåker, Vällista (mitgeteilt von H. W. ARNELL), 
Vallbo ( /s 1905 HESSELMAN): Härjedalen: Tännäs, an meh- 
reren Stellen (Dus. 87); Linsäll, an mehreren Stellen (Dus. 87); 
Kolsätt (Dus. 87); Medelpad: Sättna (Dus. 87); Borgsjö 
(Dus. 87); Hafverö, By, Kölsillre und Vassnäs (Dus. 87); 
Hälsingland: Arbrå, Hofsätter, Svartbo (Dus. 87), Forneby 
(Dus. 87); Söderala, Sandarne (Dus. 87); Lingbo, St. Vrang- 
sjön und Idafors (Dus. 87); Gästrikland: Gäfle (Dus. 87); 
Dalarne: Älfdalens Kronopark (5/9 1903 HrsseLman); Hamra 
Kronopark in der Nähe von Tandsjó [*/s 1903 HESSELMAN (vgl. 
auch G. ANDERSSON u. H. HESSELMAN 08)]; Enviken (mitge- 
teilt von Hs. MÖLLER); Boda, Styggforsen (!*/; 1897 C. JENSEN); 
Uppland: Bälinge (ERIKSSON 12); Närke: Snaflunda, Sjö- 
|sjón (1/5 1912 MELIN); Gàrdsjómossen (!9/6 1900 R. SERNANDER). 


i 1 Mehrere Fundorte von demselben Gebiet werden durch drei Punkte 
angegeben, wenn sie nicht näher präzisiert sind. 


44 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o 9. 


Norwegen: Tromsö: Bardo (HAGEN 04); Nordland: 
Brönnö (HAGEN 04); Hatfjelddalen (HAGEN 04); Vefsen (HAGEN 
04); Alstahaug (HAGEN 04, Dus. 87); Hemnes (HAGEN 04, 
Dus. 87); Hannaesö in Naesne (Dus. 87); Mo (HAGEN 04); 
Bodin (HAGEN 04); Saltdalen (HAGEN 04); Skjerstad (HAGEN 
04); Sörfolden (HAGEN 04); Ankenes (HAGEN 04); Lofoten 
(Dus. 87); Ranen (Dus. 87); N. Trondhjem: Kölen ö. von 
Levanger (Dus. 87); Stjördalen, an mehreren Stellen (BRYHN 
93); S. Trondhjem: Sylfjeld, an mehreren Stellen (Dus. 87); 
Róràs (Dus. 87); Guldalen (Dus. 87); Opdal (Dus. 87); Roms- 
dal: Gurskó, auf den Gebirgen bei Örstenvik an mehreren 
Stellen (Kaataas 11); Dovre: Drivstuen, Värstien, Knutshö, 
Kaldvella, Snehaetten, Gjeteryggen, Fokstuen (Dus. 87); 
Hedemarken: N. Osterdalen, Hummelfjeld, an mehreren 
Stellen; Tronfjeld (Dus. 87); S. Österdalen, Koppang (Dvs. 
87); Kristian: Atnedalen (Dus. 87); N. Bergenhus: Nord- 
fjord (Dus. 87); Maristuen (MoLLER 90); Sogn (Dus. 87); 
Stavanger: Sand (Dus. 87, Kaataas 90); Jaelse (Dus. 87, 
Kaataas 90); Bratsberg: Telemarken, Vestfjorddal (Dus. 
87); Buskerud: Modum (Dus. 87); Akershus: Kristiania 
(Dus. 87); Nedenäs: Sätersdalen, an mehreren Stellen 
(BRYHN 99). 


Sphagnum riparium ÅNGSTR. 


Sehr allgemein im ganzen Gebiet. Kommt hauptsächlich 
als euryclad vor, es sind jedoch auch dasy-, drepano-, mastigo- 
und brachyclade Formen gefunden worden. Formae gracile- 
scens und robusta nicht selten. Die Farbe virescens, sordido- 
virescens, flavo-fuscescens, flavescens. Eine schöne Form ist f. 
mollis C. JENS. (f. flavo-fuscescens, dasy-euryclada, gracilescens). 

Von folgenden Plätzen bekannt: 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Lagg, mit angusti- 
folium ; Prästtorp, Waldsumpf, mit amblyphyllum, cymbifoliwm ; 
Laxa, Waldsumpf, mit amblyphyllum, angustifolium. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjósjón, Waldmoor, mit apicula- 
tum, Dusenii. : 

Kirchspiel Askersund: St. Aspón, im Schwingrasen eines 
zuwachsenden Tümpels, mit amblyphyllum, angustifoliwm, Du- 


senii, medium; Waldmoor, mit angustifolium; auf St. Aspón] 


auch von C. HARTMAN genommen (Dvs. 87); N. Asplången, 
einen ganzen Waldsumpf einnehmend. 


SS SE, 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 45 


Kirchspiel Hammar: Aspa, einen ganzen Waldsumpf 
einnehmend. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bräten), Waldsumpf, mit 
amblyphyllum, apiculatum, Dusenii, laxifolium. 


Sphagnum obtusum WARNST. 


Hauptsächlich im östlichen Gebiet gefunden, meistens als 
eury- und drepanoclad und als viridis, flavo-virescens, sordido- 
virescens; f. gracilis hie und da. 

Kirchspiel Finnerödja: Hässeldalen, Wiesenmoor, mit 
papillosum, subnitens. 

Kirchspiel Askersund: N. Asplängen, Schwingrasen eines 
zuwachsenden Tümpels, mit apiculatum, Dusenii; St. Aspon, 
Schwingrasen, mit centrale, rubellum; Logafallet, Lagg, mit 
apiculatum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit api- 
culatum, Dusenii, laxifolium, papillosum. 


Sphagnum baltieum Russ. 


Da die eigentlichen Hochmoore im Gebiet ziemlich spärlich 
sind, ist diese Art nicht an vielen Plätzen gefunden worden. 
Die eingesammelten Exemplare sind f. dasy-drepanoclada, fusce- 
scens, f. ano-dasyclada, fuscescens und f. drepanoclada, robusta, 
fuscescens. 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Schlenke, mit /axi- 
folium, rubellum, tenellum; Vaginetum, mit laxifolium, medium, 
tenellum und mit angustifolium, fuscum, medium, rubellum, te- 
nellum (v. Post und SERNANDER pp. 10, 31, 32); Mosjömos- 
sen, Schlenke, mit apiculatum, laxifolium, tenellum und laxi- 
folium, medium, tenellum (SERNANDER). 

Kirchspiel Askersund: N. Asplangen, am inneren Rande 
eines zuwachsenden Waldteiches, mit angustifolium, laxifolium. 


Sphagnum amblyphyllum (Russ.) LINDB. FIL. 


Im Gebiet gewöhnlich; drepano-, dasy- und mastigoclade 
Formen, im allgemeinen mehr oder weniger bleich; jedoch 
finden sich auch rein griine Formen. 

Kirchspiel Bodarne: Bodarne-Moor, Flachmoor, mit squar- 
rosum; Prästtorp, Waldsumpf, mit cymbifolium; Laxå, Wald- 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


moor, mit papillosum, subsecundum; Skansmossen, Lagg, mit 
apiculatum, imbricatum, papillosum; Mosjömossen, Lagg, mit 
apiculatum, papillosum; Mellanmossen, Niedermoor, mit me- 
dium, subsecundum (SERNANDER). 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, Narthecium-Moor (vgl. 
oben), mit angustifolium, Warnstorfi?; von der Quelle gewäs- 
sert, mit teres; St. Aspön, Waldsumpf, mit apiculatum, Gürgen- 
sohni; N. Asplången, Waldmoor, mit G'rgensohnü. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjösjön, Wiesenmoor, unmittel- 
bar von einer Quelle gewässert, mit squarrosum, subsecundum. 

Kirchspiel Hammar: Aspa, Waldsumpf, mit apiculatum, 
Dusenii, inundatum, subnitens, subsecundum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebäcken, Calla-Moor, mit apicu- 
latum, fimbriatum, subsecundum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bräten), Lagg, mit an- 
gustifolium, apiculatum, Dusenii, papillosum, subsecundum, 
tenellum; Waldmoor, mit angustifolium, apiculatum, tenellum. 


Sphagnum angustifolium C. JENS. 


Syn. Sph. parvifolium (SENDT.) WARNST. — Sph. amblyphyllum v. parvifolium 
(SENDT.) WARNST. (11). 


Meistens als cata- und drepanoclad, jedoch auch dasy- und 
brachyclad. Formae gracilis und robusta nicht selten. Die 
Farbe schwankt zwischen gelb und bräunlich (flavo-virescens,. 
sordido-virescens, viridis, fusco-virescens, fuscescens, flavo-fusce- 
scens, sordido-fuscescens). An dürren Standorten f. imbricata. 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Callunetum, mit fu- 
scum; Vaginetum (vgl. oben), mit balticum, medium, tenellum 
(SERNANDER, Verf.), und mit balticum, fuscum, medium, rubel- 
lum, tenellum (v. Post und SERNANDER 10, p. 32); Mosjömossen, 
Callunetum, mit fuscum, medium; Lagg, mit amblyphyllum, api- 
culatum, Dusenii, papillosum, subsecundum, tenellum; Prasttorp, 
Waldmoor, mit Girgensoóhnii; Laxå, Waldmoor, mit apiculatum. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, teils von der Quelle 
gewässert nebst subnitens, teils im Narthecium-Moor mit Gra- 
vetii, papillosum, subnitens, Warnstorfii, und mit amblyphyllum, 
subsecundum, Logafallet, Waldmoor, mit inundatum, papillosum, 
rubellum; St. Aspön, Schwingrasen eines Tümpels, mit apicu- 
latum, Dusenii, riparium; N. Asplången, Waldsumpf, mit pa- 
pillosum, teres; Schwingrasen, mit balticum, lazifolvum. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 47 


Kirchspiel Finnerödja: Tolsjön, im Schwingrasen des 
Sees, mit apiculatum, Dusenii, medium, papillosum. 

Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bråten), Lagg, mit ambly- 
phyllum, apiculatum, Duseni, papillosum, subsecundum, te- 
nellum; Waldmoor, mit amblyphyllum, apiculatum, tenellum. 


Sphagnum apieulatum LINDB. FIL. 


Syn. Sph. recurvum P. B. v. mucronatum A ) WARNST. — Sph. recurvum 
(P. B.) Warnsr. (11). 


Gehört zu den ausgebreitetsten Sphagnum-Arten in Ti- 
veden. Ist sehr variabel in Form und Farbe; als f. robusta 
und f. gracilis nicht selten; meistens dasy-, drepano-, cata- und 
mastigoclade Formen. Die Farbe ist grün bis bräunlich (und 
zwar virescens, sordido-virescens, flavo-virescens, fusco-virescens, 
pallide-virescens, flavo-fuscescens, fuscescens, flavescens). 

An folgenden Stellen gesammelt: 

Kirchspiel Bodarne: Laxà, Waldmoor, mit amblyphyllum, 
Dusenii, papillosum, subsecundum, Prästtorp, Waldsumpf, mit 
papillosum; Mosjömossen, Schlenke, mit balticum, laxifolium, 
tenellum; Lagg, mit amblyphyllum, angustifolium, Dusenii, imbri- 
catum, papillosum, subsecundum, tenellum; Skansmossen, Lagg, 
mit amblyphyllum, | imbricatum, | papillosum; Mellanmossen, 
Niedermoor, mit platyphyllum, Amblystegium fluitans (v. Post 
und SERNANDER 10, p. 40). 

Kirchspiel Finneródja: Tolsjón, Schwingrasen, mit Du- 
senii, laxifolium, papillosum; Hässeldalen, Waldsumpf, mit 
riparium. 

Kirchspiel Snaflunda: Sjósjón, Waldmoor, mit Duseni?, 
Lindberg), riparium; Calla-Moor, mit laxifolium; im Quellen- 
wasser, mit amblyphyllum; Solberga, Waldsumpf, mit Duseniit, 
Russowii, subsecundum. 

Kirchspiel Askersund: Rockelbro, Narthecium-Moor (vgl. 
oben) N. Asplàngen, Waldsumpf, mit Dusenii; St. Aspón 
Schwingrasen, mit angustifolium, riparium. 

Kirchspiel Hammar: Igelbäcken, Calla-Moor, mit ambly- 
phyllum, obtusum; Aspa, Waldsumpf, mit amblyph: d Du- 
senit, inundatum, subnitens, subsecundum. 

Kirchspiel Undenäs: Hanebücken, Calla-Moor, mit Du- 
senit, lavifolium, medium, papillosum. 


48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bräten), Lagg, mit ambly- 
phyllum, angustifolium, Dusenii, papillosum, tenellum. 


Sphagnum pulehrum (LINDB.) WARNST. 


Diese atlantische Art habe ich an einer Stelle gefunden. 
Die Pflanze gehört — wie mir C. JENSEN freundlichst mit- 
geteilt hat — zu v. proprium C. JENS. (Syn. v. nigricans 
WanwsT.. Der Fundort war Mosjómossen im Kirchspiel 
Bodarne und zwar der Lagg (vgl. oben), wo sie gemischt mit 
apiculatum, papillosum wuchs. 

Sie ist in Schweden vorher an folgenden Stellen gefun- 
den worden: 

Västergötland: Hunneberg, Längvattnet (S. O. Liwp- 
BERG); Billingen, Skobolidsmossen (?®/ıo 1909 E. BERGSTRÖM). 

Skane: Kirchspiel Vittsjö, in Wiesenmoor (1909 E. Hac- 
LUND). 

Västerbotten: Robertsfors (vom Forstmeister V. ALUND 
gesammelt). 

In Norwegen: 

Akershus: Kristiania (JENSEN 02); Nedenäs: Sáters- 
dalen, Aardal (BRYHN 02). 

In Finland nur zwei Fundorte und zwar zwischen 62° 
—63° nördl. Br. (LINDB. 99): 

Tavastia borealis: Pihlajavesi. 

Ostrobottnia australis: Ilmola, Tuuliaisneva. 

Ausser diesen europäischen Fundorten ist sie von Eng- 
land und Niedersachsen bekannt, und ausserdem vom atlan- 
tischen Nordamerika. Die schwedischen und norwegischen 
Fundorte gehen aus der Karte hervor. 


Sphagnum tenellum (EHRH.) LINDB. 


Die eingesammelten Exemplare sind ano-dasyclad, dasy- 
drepanoclad oder drepanoclad. Die Farbe virescens, flavo-vire- 
scens, glauco-virescens. 

Kirchspiel Bodarne: Skansmossen, Schlenke, mit balti- 
cum, laxifolium, rubellum; Mosjómossen, Schlenke, mit apicu- 
latum, balticum, laxifolium; Lagg, mit amblyphyllum, angusti- 
folium, apiculatum, Dusenti, papillosum, subsecundum; Mellan- 
mossen, Niedermoor, mit imbricatum, medium, rubellum (v. Post 
und SERNANDER 10, p. 41). 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 49 


Kirchspiel Tived: Bergvattnet (Bräten), Lagg eines Moo- 
res, mit amblyphyllum, angustifolium, apiculatum, Dusenii, 
papillosum; Waldmoor, mit amblyphyllum, angustifolium, api- 
culatum. 

Im östlichsten Gebiet nicht gesehen. 


Aus dem Vorhergehenden ergibt sich, dass zwei westliche 
Sphagna in dem untersuchten Gebiet gefunden wurden, und 
zwar Gravetii nnd pulchrum. Diese Tatsache wird nicht ver- 
wundern, da SERNANDER (91) vorher bei der Diskussion über 
die proleptische Sprossentwicklung bei Linnaea die reichlichen 
Niederschläge im Spätsommer hervorgehoben hat, und da 
er (10) die nordatlantische Flora in Tiveden gut entwickelt 
gefunden hat, besonders in Mosjömossen und an der Rockel- 
broer-Quelle. Unter anderen hat er Erica tetralix, Juncus 
squarrosus, Narthecium ossifragum, Potamogeton polygonifolius 
gefunden, welche nach GRAEBNER (01) für das Heidegebiet des 
nordwestlichen Deutschlands charakteristisch und südostwärts 
ihrer Verbreitung nach begrentzt sind. SERNANDER hält sie 
für Relikte aus dem ersten Abschnitte der subatlantischen 
Periode, wo sie in Schweden eine grössere Verbreitung hatten. 
Einige klimatische Daten werden zeigen, dass man sie sehr 
gut auch als Vorposten ihrer gegenwärtigen Verbreitung be- 
trachten kann. Man weiss nicht mit Sicherheit, welche kli- 
matischen Faktoren für die westlichen Arten bestimmend 
sind. Ganz gewiss spielt die Luftfeuchtigkeit eine grosse 
Rolle (GRAEBNER 01). So hat man bei Kulturen mit Erica 
gefunden, dass diese Pflanze ziemlich feuchte Luft nötig hat, 
um gut zu gedeihen. In trockenem Klima zeigt sie einen 
sehr sparrigen Wuchs. Calluna zeigt im Heidegebiet des 
nordwestlichen Deutschlands eine viel dichtere, buschigere 
Tracht als im östlichen Binnenlande. »In Inowrazlaw gelingt 
es nicht mehr, Calluna unter freiem Himmel zu kultivieren, 
da stets in der Sonnenhitze des Sommers trotz genügend 
feuchten Bodens die Blätter und Stengel mehr oder weniger 
stark verdorren. Gerade in der Zeit des Hauptwachstums 
geht dieses Eintrocknen vor sich.» 

Die meteorologischen Daten, welche hier mitgeteilt wer- 
den, sind von HAMBERG (07), Meteorologiska iakttagelser (11) 
und aus Hydr. Byr. årsbok (11, 12) entnommen. Nachste- 
hende Tabelle zeigt die mittlere Luftfeuchtigkeit von drei 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 9. 4 


50 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Stationen, von welchen Askersund in Tiveden gelegen ist, Halm- 
stad an der Westküste Schwedens, Västerås im Binnenlande. 


= SEES = a > tb x + > N = UD 
Stati $ 28 ed3l5|s|2|gmMIS|29| 
m. S $822/5|8|8|2|8|e|&S n 
Askersund . . . . . | 90/87 | 84/77 | 68| 69 | 73 | 76 | 83 | 88 | 90 | 93 | 82 | 75 
58,08 no. 14905 |. | | 
9: IE | aa 
Västerås . . . . . .|85|84| 7770 | 61 |60)67|70|76|83 | 87 | 89 | 76 | 68 
59° 37' n. B., 16°33! | 
à. d. | | 
Halmstad ..... | 84 [81 | 76 | 72 | 64 | 68 | 70 | 74 | 78 | 82 | 81 | 84 | 76 | 72,5 
56? 40' n. B., 12°52! | | 
6 JI: | 


Besonders die Sommermonate zeigen in Askersund sehr 
grosse Luftfeuchtigkeit, und sogar eine grössere als die des 
westlich gelegenen Halmstad. 

Wenn man eine Niederschlagskarte von Schweden (Me- 
teorol. Takt. 11) betrachtet, merkt man, wie die Isohyeten 
eine Zunge nördlich vom Vänersee und zwar in Närke und 
das nördliche Västergötland hineinsenden. Nachstehende Ta- 
belle zeigt die Niederschläge in Tiveden und zwar von den 
Stationen Askersund, Laxä und Aspa; zum Vergleich sind Beob- 
achtungen einiger westlicher gelegenen Orte mitgenommen. 


Stationen 


April | 
X 
Juni 
Juli 
Aug 
Sept. 
Okt 
Nov 
Dez 
Jahr 


ER a andas | 
Askersund . . 43,3/40,4 40,5 35,5 50,4 60,3/77,1| 84,3| 58,5| 59,6| 47,5| 47,9645,3 


Laxå . . . .|42,540,5,52,5,566 64 |76 |75 | 76 |45 |63 |78,5| 71,5/725,5 
(1909—1910) ae 
ASPA sno conu |41,5/26,5|51,5/56,5/59 -|56,5/73,5| 84 |58 |67,5| 74,5| 69,5|713,5 


(1909—1910) | | | 
Vänersborg. . 153 |43,945,2,43,7,53,7,57,4/74 | 88,9| 68,6| 78,4 59,9| 55,7|722,4 
(1860—1910) | 
Ulricehamn. . 154,1 44,749,4|47,1 58,2 63,2)83,3/116,1) 65,6| 76,2) 52,3) 64,4 774,6 
(1860—1910) | | 
Halmstad . . |49,4/41,2 42,5 36,4 48,2|58,1 87,8 104,2| 71,7| 67,6| 55,8| 55,5 718,3 
(1860—1910) be ar ate 


Wie hieraus ersichtlich, tritt das Niederschlagsmaximum 
im August ein. Der Sommer, Juni— August, ist niederschlags- 
reich. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 5l 


Es ist interessant zu sehen, dass diese Zahlen ebenso 
gross sind wie die GRAEBNER’schen (GRAEBNER 01) vom nord- 
westlichen Deutschland. Diese Tatsache geht aus der nach- 
stehenden Tabelle hervor: 


Stationen | Jahr 
westlich [| Wilhelmshaven . s 5 - . 5 | 650 | 
der Elbe | TTD ee aes Mama ae ae | 740 | 

AMISSIS vo ov ER Ce euer engere el oe 650 | 

Östlich Newaumster. s 0 9 na 9 S ee 700 | 
der Elbe INGA ODI EE 700 || 
ET ees te ee eke ae es | 690 | 


Die Zahl der Niederschlagstage des Jahres ist in Asker- 
sund 140, wovon die grösste — 14 Tage — auf die beiden 
Monate Juli und August, die kleinste — 9 Tage — auf April 
kommt. 

Die. Insolation und die Abdunstung sind zu wenig unter- 
sucht, um stichhaltige Zahlen über diese Verhältnisse angeben 
zu können. 

Was die Lufttemperatur betrifft, nimmt Tiveden eine 
Mittelstellung zwischen dem kontinentalen und dem atlan- 
tischen Klima ein. Die Durchschnittstemperatur ist in Asker- 
sund 5,23° C., in Häggeboda 4,73° C., der Unterschied zwi- 
schen Sommer und Winter resp. 19,70° und 19,72°; die ent- 
sprechenden Zahlen sind z. B. in Uppsala 4,73? und 20,92”, 
in Halmstad resp. 7,18? und 17,81?. 

Aus dem Gesagten sehen wir, dass Tiveden im grossen 
und ganzen ein Klima hat, das in hohem Grade mit dem des 
westlichen Schwedens übereinstimmt. Ich bin darum geneigt, 
anzunehmen, dass die westlichen Pflanzen, die sich hier finden, 
ihre natürliche Grenze in diesem Gebiet haben. Wie ihre 
Vegetätionslinien südwärts verlaufen, ist schwer zu entscheiden; 
in Småland hat jedoch HArp AF SEGERSTAD (12) den Ver- 
lauf derselben im Kirchspiel Sandsjö gezeigt; im nördlichen 
Deutschland begegnen sie den von GRISEBACH (47) und GRAEB- 
NER (01) beschriebenen. 

Wie man indessen das vereinzelte Vorkommen von S. pul- 
chrum in Västerbotten erklären soll, ist vorläufig unmöglich 
zu sagen. 


[o1] 
bo 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


Ausser diesen westlichen Sphagnum-Arten fand ich in 
Tiveden eine östliche, Sphagnum Wulfianum, und eine nörd- 
liche, Sphagnum Lindbergii. Beide sind — wie aus der Karte 
hervorgeht — an ihrem hiesigen Fundorte von ihrem eigent- 
lichen Verbreitungsgebiet isoliert. Es entsteht also — wie 
immer in solchen Fällen — die Frage: Sind sie hier Relikte 
einer Zeit, wo sie grössere Verbreitung hatten, oder soll man 
sie als Vorposten ihrer gegenwärtigen Verbreitung ansehen? 
Es scheint vielleicht a priori unsicher, sich in dieser Frage 
überhaupt zu äussern. Die Sphagna, wie die Moose im all- 
gemeinen, werden durch ihre kleinen Sporen leicht verbreitet 
und vom Winde lange Strecken geführt. Wir wollen jedoch 
prüfen, was bezüglich dieser Arten das Wahrscheinlichste ist. 

Betreffs des Sphagnum Lindbergii gibt es ausser den Fund- 
orten in Tiveden noch einen, der isoliert ist, nämlich im 
Kirchspiel Bälinge. Hier wird die Pflanze von ERIKSSON (12) 
als Relikt bezeichnet und zwar aus der subatlantischen Periode. 
In Pommern wird sie als eine Überlieferung aus der Eiszeit 
betrachtet. Ich bin geneigt, was das Vorkommen in Tiveden 
betrifft, mich ERIKSSON's Meinung anzuschliessen. Dies kann 
jedoch gar nicht bewiesen werden, wenigstens gegenwärtig 
nicht. Man könnte etwa durch eine paläontologische Unter- 
suchung diese Sache ins klare bringen; jedoch lässt sich 
Sphagnum Lindbergii als Fossil sehr schwer identifizieren, da 
die Astblätter denjenigen des apiculatum sehr ähnlich sind 
und die Stammblätter in fossilen Proben sehr selten sind. 
Inzwischen spricht verschiedenes dafür, dass die Pflanze hier 
als Relikt anzunehmen ist. Sie war bei Sjösjön zwischen 
apiculatum und riparium vereinzelt eingesprengt, und konnte 
sich nicht zusammenschliessen, wie sie gewöhnlich in ihrem 
eigentlichen Verbreitungsgebiet vorkommt. Es gab freilich 
alte Sporogone — d. h. solche des vorigen Jahres — aber 
diese waren in ihrer Entwicklung stehen geblieben, sassen 
weit unten am Stamme und waren in ihren Perichaetialblät- 
tern eingeschlossen — man beachte, dies war am 15. Juni, 
und die Zerstreuung der Sporen hätte eigentlich vorigen Herbst 
geschehen sollen. Diese beiden Tatsachen sprechen — wie 
mir scheint — für die Reliktnatur. 

Da ich sie also als Relikt betrachte, halte ich es nahezu 
ausgeschlossen, dass sie seit der Eiszeit an dieser Stelle gelebt 
hat. Die nach der Abschmelzung des Eises zuerst einkom- 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 53 


mende kleine Sphagnum-Pflanze nahm u. a. sicherlich die 
kleinen Senken des Waldbodens ein, natürlicherweise in Gesell- 
schaft mit mehreren anderen Arten. Wie konnte sie sich 
jedoch in der Konkurrenz schützen, da die Temperatur so 
beträchtlich stieg, dass ziemlich südliche Pflanzen weit nord- 
wärts wandern konnten, und wie konnte sie unter solchen 
ungünstigen Verhältnissen ihren Standort verändern und sich 
vom Rande des zuwachsenden Sumpfes zur Mitte des späteren 
Moores ziehen, um nun daselbst in vereinzelten Individuen 
vorzukommen ? 

Sie dürfte also — wenn überhaupt — Relikt einer spä- 
teren Zeit sein und bleibt da nur (WARBURG 10) die sub- 
atlantische Zeit SERNANDER's übrig, wo das Klima für die 
nördlichen Pflanzen günstiger wurde. An diese Zeit erinnern 
uns ja auch in Tiveden u. a. die nördlichen Juncus stygius 
und Amblystegium badium (v. Post und SERNANDER 10). 

Bleibt nur Sphagnum Wulfianum übrig. Diese Pflanze 
findet sich ausser ihrem eigentlichen Verbreitungsgebiet an 
sechs Stellen und zwar an drei einander nahe liegenden in 
Uppland, zwei in Óstergótland und einer in Nàrke. Ist auch 
sie Relikt? Ihre Verbreitung deutet darauf hin, wie DUSEN 
(87) hervorgehoben hat, dass sie aus Osten eingewandert ist, 
und SERNANDER (91, p. 87) ist der Meinung, dass sie in der Spur 
der Fichte folgte — also wäre sie relativ spät eingewandert — 
und dass sie noch immerfort in Verbreitung begriffen sei. 

Ich habe eine práliminare Untersuchung an einem der 
Standorte, die sich ausser dem eigentlichen Verbreitungsgebiet 
„befinden, vorgenommen, nämlich an dem bei Norby unweit 
Uppsala. 

Dieser ist ein nasser, eine Senke des Waldbodens ein- 
nehmender, Waldsumpf, etwa 150 m lang und 25 m breit, 
dessen Vegetation durch das folgende Diagramm (Fig. 17), 
von einer gelegentlich der Exkursion des pflanzenbiologischen 
Seminars d. ?/ 1910 gemachten Standortsaufzeichnung, ver- 
anschaulicht wird. 

In diesem Sumpf existieren Bülten, welche aus Pineta 
sphagnosa mit Betula odorata und Salices, sowie Pflanzen der- 
jenigen Sumpfvegetation gebildet sind, in welcher diese Bülten 
deutlich ausgeprägt sind. 

Eine derselben — am Rande des Sumpfes gelegen — ist 
der Fundort für Sphagnum Wulfianum; diese Wulfianum- 


54 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 9. 


CIE 5G 2 y 


Charakterpflanzen : 


Carez filiformis. 


» vesicaria. 


Menyanthes trifoliata. 


j f scorpioides 
FORNE lexannulatum f. 


Fig. 17. Der Wulfianum-Sumpf bei Norby. 


Bülte ist etwa 15 dm in Diam. und erhebt sich 2,5—5 dm 
über die Flàche des Sumpfes. Von dem Rande wandert das 
Sphagnum ein wenig in den Sumpf hinab. Die Bültenvegeta- 
tion besteht übrigens aus JBetula odorata, Calluna vulgaris, 
Carex filiformis, Comarum palustre, Empetrum nigrum, Myr- 
tillus uliginosa, Pinus silvestris, Salix cinerea, Vaccinium vitis 
idaea. Im inneren Teil sind auch Sphagnum angustifolium, 
Warnstorfii und Hylocomia vorhanden. 


gowP 


Ein Schnitt durch die Bülte zeigt folgendes Profil: 


45 cm lockerer Wulfianum-Torf. 

2 cm Amblystegiwm-Torf. 

20 cm Gyttja, sandgemischt, ohne Grenze übergehend in 
13 cm Schwemmton, sandgemischt. 


Die von R. SANDEGREN ausgeführte Pollenbestimmung 


ist so ausgefallen: 


AS 


enthielt in 3 Präparaten mit Deckglasgrósse 18 X 18 mm: 


540 Kieferpollen, 1 Betula-Pollen, 

63 Fichtenpollen, l Éricacé- » 
enthielt : 

362 Kieferpollen, 2 Betula-Pollen, 

39 Fichtenpollen, 7 Ericace- » 


enthielt in 3 Präparaten mit Deckglasgrósse 18 x 18 mm: 
96 Kieferpollen, 
18 Fichtenpollen, 
2 Hricacé-Pollen. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 55 


Ausserdem enthielt C in reichlicher Menge Diatomeen und 
Sphagnum-Sporen, Fragmente von Sphagnum- und Ambly- 
stegium-Blättern. 


D. enthielt in 5 Präparaten mit Deckglasgrösse 18 x 18 mm. 
24 Kieferpollen, aber keine Fichtenpollen. 


Die Diatoméen sind hier spärlich; ausserdem vereinzelte 
Carex-Radizellen und Amblystegium-Fragmente. 

Präliminarer Bestimmung gemäss sind die Diatomeen in 
den beiden Lagern Stisswasser-Diatoméen. 

Im eigentlichen Sumpf nahe der Bülte war das Profil: 


A. fehlt. 

B. 13 cm lockerer Amblystegium-Torf. 
C. wie im vorigen Profil. 

Bion»! rw» » » 


Der Sumpf liegt nach der Nivellierung von Cand. E. Fro- 
DERUS 36,15 m ü. d. M., also wenn man mit MUNTHE (10) die 
70 m Isobase für L. G. über Uppsala gehen lässt, bei unge- 
fähr 50 % der L. G. In dieser Zeit herrschte die subboreale 
oder spätatlantische Periode. Der Sumpf gehört jedoch dem 
Torfmoortypus an, bei dem die Torfbildung zu unbedeutend 
gewesen ist, um irgend eine Diskordanz zwischen subborealem 
und subatlantischem Lager zu registrieren. 

Dagegen kann uns die Fichtenpollengrenze (v. Post 09) 
einige Anhaltspunkte geben. Der Schwemmton ist deutlich 
vor der Einwanderung der Fichte entstanden; die darüber- 
liegenden Lager A—C dagegen nach derselben. Obgleich die 
Frequenz an Fichtenpollen nach oben etwas zunimmt, ist es 
doch eigentümlich, dass sie im Verhältnis zur Frequenz an 
Kieferpollen so gering ist. Die ersten Vorposten von Sphag- 
num Wulfianum sind deutlich in einem verhältnismässig 
frühen Stadium der Bildung vom Amblystegium-Torf aufge- 
treten; vergleiche die Mächtigkeit von resp. 2 (mit Rücksicht 
auf die Zusammenpressung muss diese Zahl vielleicht etwas 
erhöht werden) und 13 em. Dieses dürfte demnach ziemlich 
bald, nachdem die Fichte ihre Einwanderung vollzogen hatte, 
in der Vegetation in Uppland aufgetreten sein. 

Obgleich das Vorkommen bei Norby also keine sicheren 
Beweise für das Alter des Sphagnum Wulfianum hier gibt, 


56 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


zeigt es wenigstens, dass diese Pflanze nach der Fichte dahin- 
gekommen ist. Dieses Verhältnis stützt die Ansicht SERNAN- 
DER's, dass Sphagnum Wulfianum gleichzeitig mit diesem Baum 
oder später als derselbe in Schweden eingewandert ist. Weiter 
spricht das Vorkommen bei Norby dafür, dass Sphagnum 
Wulfianum sich relativ spät an diesem Standort eingefunden 
hat; und was ist da natürlicher als anzunehmen, dass es 
fortwährend süd- und westwärts in Verbreitung begriffen ist. 
Dieser Ansicht sind auch SERNANDER (92) und HAGEN (12). 
Jenem Forscher scheint es unwahrscheinlich, dass die Pflanze 
»so komplizierte klimatische Faktoren wie diejenigen bean- 
spruchen sollte, welche ihr gegenwärtiges Verbreitungsgebiet 
bezeichnen, in dessen verschiedenen Teilen so verschiedene 
Temperatur- und Niederschlagsverhältnisse herrschen». Die 
Tracht der Pflanze selbst deutet auch darauf hin, dass sie 
nicht Relikt ist. Sie besitzt einen ganz üppigen Wuchs und 
die Individuen zu Nästen bei Uppsala sind sehr reichlich 
fruktifizierend. Zu bemerken ist auch, dass die Norby-Bülte 
im Begriff ist, sich auf Kosten des Amblystegium-Sumpfes 
auszudehnen. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 57 


Literaturverzeichnis. 


ALMGREN, O., REUTERSKIÖLD, E., SERNANDER, R., ERIKSSON, J. V., Ett 
karelskt stenvapen med älghufvud funnet i Uppland. — Forn- 
vännen 1911. 

ANDERSSON, G., och HESSELMAN, H., Vegetation och flora i Hamra Krono- 
park. — Meddel. fr. Stat. Skogsförs. anst. H. 5. 1908. Stock- 
holm 1909. 

ANDREWS, A. Le Roy, Notes on North American Sphagnum III. — The 
Bryologist. Vol. XV. N:o 5. 1912. 

ARNELL, H. W., und JENSEN, C., Ein bryologischer Ausflug nach Ta- 
sjö, — Bih. t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd 21. Afd. III. 
N:o 10. 1895. Stockholm 1896. 

—— Die Moose des Sarekgebietes. — Naturw. Unters. des Sarek- 
gebietes in Schwed.—Lappland, gel. von Dr. AxEL HAMBERG. 
Bd III. Botanik. Lief. 2. Stockholm 1907. 

ARNELL, H. W., Tre dagar i Bjuråker, en bryologisk exkursion. — 
Bot. Not. 1911. Lund 1911. 

Baumann, A., und GurLy, E., Die freien Humussäuren des Hochmoores. 
Ihre Natur, ihre Beziehungen zu den Sphagnen und zur Pflan- 
zenernährung. — Mitteil. der kgl. Bayr. Moorkulturanstalt. H. 4. 
Stuttgart 1910. 

Bihang till Meteorologiska iakttagelser i Sverige. Bd 52. Ser. 2: 
Bd 38. 1910. Uppsala 1911. 

BLomBERG, A., och Horm, G., Geologisk beskrifning öfver Nerike och 
Karlskoga bergslag samt Fellingsbo härad. — Sveriges geol. 
Unders. Ser. Ca. N:o 2. Stockholm 1902. 

Bryus, N., Explorationes bryologicae in valle Norvegiae Stjördalen 
aestate anni 1892. — Det kgl. norske Vidensk.-Selsk. Skrifter 
1892. Trondhjem 1893. 

—— Enumerantur musci, quos in valle Norvegiae Saetersdalen ob- 
servavit. — Det Kgl. norske Vidensk.-Selsk. Skrifter 1899. Trond- 
hjem 1900. 

—— Ad muscologiam Norvegiae contributiones sparsae, quas compo- 
suit. — Nyt Magazin f. Naturvidenskab. Bd 40. Kristiania 1902. 

Dusty, K. F., Om Sphagnaceernas utbredning i Skandinavien. En växt- 
geografisk studie. — Akad. Afhandl. Upsala 1887. 

ERIKSSON, J. V., Bälinge mossars utvecklingshistoria och vegetation. — 
Sv. Bot. Tidskr. 1912. Bd 6, H. 2. Stockholm 1912. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 9. 4* 


58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 9. 


Fries, Tg. C. E., Botanische Untersuchungen im nördlichsten Schwe- 
den. — Vetenskapliga och praktiska unders. i Lappland anordn. 
af Luossavaara-Kiirunavaara aktiebol. Uppsala 1913. 

GRAEBNER, P., Die Heide Norddeutschlands und die sich anschliessenden 
Formationen in biologischer Betrachtung. — Die Vegetation der 
Erde, herausgegeben von ENGLER u. Drupe. Leipzig 1901. 

GRrISEBACH, A., Uber die Vegetationslinien des nordwestlichen Deutsch- 
lands. Ein Beitrag zur Geographie der Pflanzen. — Göttinger 
Studien. Göttingen 1847. 

Hasen, L, Musci Norvegiae borealis. — Tromsö Museums Aarshefter. 
21—22. 1898— 1899. Tromsö 1899— 1904. 

— —- Geografiske grupper blandt Norges lóvmoser. — Naturen 1912. 
Bergen 1912. 

Hasıunp, E., Om Gottlands hvitmossor. — Sy. Bot. Tidskr. 1913. 
Bd 7, H. 1. Stockholm 1913. 

HawsERG, H. E., Medeltal och extremer af Lufttemperaturen i Sverige 
1856—1907. — Bih. till Met. iakt. i Sverige. Vol. 49. 1907. 
Uppsala 1908. 

Hurt, R., Försök till analytisk behandling af váxtformationerna. —- 
Akad. Afh. Helsingfors 1881. 

Hydrografiska Byräns ärsbok I, för ären 1908 och 1909. Stockholm 
E911, 

—— II, för år 1910. Stockholm 1912. 

Hánp AF SEGERSTAD, Fr., Södra Sandsjö sockens fanerogamer. Ark. f. 
Bot. utg. af K. Sv. Vet.-Akad. Bd 11. N:o 8. Uppsala 1912. 

JENSEN, C., De danske Sphagnum-Arter. — Festskrift, udgivet af den 
Botaniske Forening i Kjgbenhayn i anl. af dens Halvhundred- 
aarsfest d. 12 apr. 1890.  Kjebenhavn 1890. 

—— Fire for Norge nya Sphagnum-Arter. Nyt Magazin f. Natur- 
videnskab. Bd 40. Kristiania 1902. 

—— Die Subsecundum-Gruppe der europäischen Torfmoose. — Sonder- 
abdruck aus der naturwissensch. Zeitschr. »Lotos». Bd 56, 
H. 7.231906. 

— — Musci Asiae borealis. Torfmoose. — K. Sv. Vet.-Akad. Handl. 
Bd 44. N:o 5. Uppsala 1909. 

Kaaraas, B., Ryfylkes mosflora. — Nyt Magazin f. Naturvidenskab. 
Bd 31. Kristiania 1890. 

— — Untersuchungen über die Bryophyten in Romsdals amt. — Kgl. 
norske Vidensk.-Selsk. Skrifter 1910. N:o 7. Trondhjem 1911. 

LixppERG, H., Bidrag till kännedomen om de till Sphagnum cuspida- 
tum hörande arternas utbredning i Skandinavien och Finland. — 
Acta Soc. pro Fauna et Flora Fennica. T. XVIII. N:o 3. 
Helsingfors 1899. : 

— — Kritische Bestimmungstabelle der europäischen Sphagna cuspi- 
data. — Sitzungsber. des deutschen naturw.-medicin. Vereins für 
Böhmen »Lotos» 1903. N:o 4. Prag 1903. 

MoerLER, Sormig, and BiwsrEAD, C. H., Mosses collected at and in the 
neighbourhood of Maristuen in the summer of 1886. — Nyt 
Magazin f. Naturvidenskab. Bd 31.  Kristiania 1890.. 


ELIAS MELIN, SPHAGNOLOGISCHE STUDIEN IN TIVEDEN. 59 


Muntue, H., Studies in the Late-Quaternary history of Southern Sweden. 
— Geol. För. Förh. Bd 32,'H. 5. 1910. 

Open, Sv., Kolloidkemiska undersökningar öfver Humusämnen. I. Un- 
ders. af Sphagnum-torf. Ark. f. Kemi, Miner. och Geol. utg. 
af K. Sv. Vet.-Akad. Bd 4. N:o 24. Uppsala 1912. 

—— Uber die Natur der Humussäure. — Ibidem. Bd 4. N:o 26. 
Uppsala 1912. 

Pıur, H., Die Kalkfeindlichkeit der Sphagna und ihre Ursache, nebst 
einem Anhang über die Aufnahmefähigkeit der Torfmoose für 
Wasser. — Mitteil. der kgl. Bayr. Moorkulturanstalt. H. 2. 
Stuttgart 1908. 

von Post, L., Stratigraphische Studien über einige Torfmoore in Närke. 
— Geol. För. Förh. Bd 31. 1909. Stockholm 1909. 

—— und SERNANDER, R., Pflanzenphysiognomische Studien auf einige 
Torfmoore in Närke. — Geologorum conventus 1910. Guide 14. 
Stockholm 1910. 

RAMANN, E., Bodenkunde. Berlin 1911. 

Russow, E., Ueber Studien an einheimischen Torfmoosen. — Sitz. ber. 
d. Dorpat. Naturf. Gesellschaft. Bd 8, H. 2. 1887. Dorpat 
1888. 

—— Zur Kenntnis der Subsecundum- und Cymbifolium-Gruppe euro- 
päischer Torfmoose. — Arch. für die Naturk. Liv-, Est- und 
Kurl. Ser. 2. Bd X. Lief. 4. Dorpat 1894. 

SERNANDER, R., Studier öfver skottbyggnaden hos Linnaea borealis L. — 
Bot. Not. 1891. 

—— Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. — Engl. Bot. 
Jahrb. Bd 15. Leipzig 1893. 

— — Hornborgasjöns niväförändringar och våra högmossars bildnings- 
sätt. — Geol. For. Férh. Bd 31, H. 4. 1909. 

Warsure, E., On relies in the Swedish Flora. — Bull. Geol. Inst. 
Uppsala. Vol. IX. 1908—1909. Uppsala 1910. 

WARNSTORF, C., Sphagnales-Sphagnaceae. — Das Pflanzenreich, heraus- 
gegeb. von ENGLER. Leipzig 1911. 


Tryckt den 29 oktober 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A. B. 


B 
SHDPIDO.TOÓ 


u E r ! , 

06 anar x*1wsquee s 
i » pA A 
ber sila Td prodat scrametitl-r r^ 


" 
‘ong 
1 i M *1 
|. VREHIIMSSIHIHNG 
E . ‘oe 3 : 
or) 500 Gaim I } 
' f " Io 
* 4 & poate LA 4 
mA if j 
' 
4 
] i 
1 
es . 
TE 
{ i i 
M 
» 
' 
T [] 
f +” 
" 
+ 
E 
5 = 
u 
- 
ful 
Ch 


Taf. 1. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 9. 


z 
<2) 
2 
muB 
= 5 
= om 
o n 
zo 
oO 
B 
Po 
<> 
a 


SPHAGNUM-ARTEN 


Sphagrum Lind bergit. 


Wülfiarnm. 


Gravel. 


e = 
o 


Coderquists Graf. A.-B., Sthim. 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 10. 


Die Gräser des brasilianischen Staates Parana. 


Von 


E. L. EKMAN. 


Mit vier Tafeln. 


Mitgeteilt am 4. Juni 1913 durch A. G. NATHORST und C. LINDMAN. 


Im Jahre 1903 unternahm Dr. P. Dus£w eine botanische 
Forschungsreise im brasilianischen Staate Paraná. Er gelangte 
Mitte November nach der Haupstadt Curityba und machte 
von hier aus zahlreiche Exkursionen nach verschiedenen Teilen 
des Staates. Im April 1904 kehrte er nach Rio de Janeiro 
zurück. Die Bearbeitung seiner Kollektionen fand teils dort, 
teils in Stockholm mit Beihilfe der Sammlungen des Regnell- 
schen Herbars statt. Verschiedene Familien wurden von 
Spezialisten bestimmt; so sind die Gräser dieser ersten Reise 
von Dr. Ep. HackEL bearbeitet und die Bestimmungen der- 
selben Dr. Dvs£Éw brieflich mitgeteilt worden. 

Vier Jahre später, in 1908, kehrte Dr. DusÉN wieder 
nach Paraná zurück, um die botanische Erforschung des 
Staates weiter zu verfolgen. Durch die neuen Eisenbahn- 
anlagen im Staate gelang es ihm, die meisten Teile desselben 
zu verschiedenen Jahreszeiten zu besuchen und eine reiche 
Ausbeute zu erwerben. Besonders ergiebig waren die Exkur- 
sionen im Norden des Staates, wo bei Jaguariahyva und 
Itararé die »Campos cerrados» mit ihrer eigentümlichen Flora 
einsetzen. 

Nach vierjàhrigem Aufenthalt, Aug. 1908—Sept. 1912, in 
Paraná kehrte Dr. DvsÉN nochmals nach Schweden zurück. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 10. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


Seine grossartigen Kollektionen sind in den Besitz des Natur- 
historischen Reichsmuseums zu Stockholm gekommen. Als 
Assistent des Regnellschen Herbars dieser Institution habe 
ich die von Dr. DusÉN gesammelten Gräser bearbeitet. 

Selbstverständlich ist aus dem Staate Parana, der von 
SELLOW, SAINT-HILAIRE und RIEDEL, späterer Reisenden zu 
geschweigen, durchgekreuzt worden ist, nicht viel Neues zu 
erwarten, besonders wenn es sich um die leicht gesammelten 
und konservierten Gräser handelt. Die Wissenschaft verdankt 
trotzdem dem Fleisse und dem scharfen Auge Dus£n’s die 
Entdeckung mehrerer interessanten Novitäten, wie Arthropogon 
xerachne EKMAN, Paspalum cordatum Hacx., Panicum sub- 
junceum EKMAN, Panicum DusenW Hack., Chloris Dusenii 
EKMAN, Danthonia Dusenii EKMAN, Briza brachychaete EKMAN, 
sowie einer Menge seltener oder ungenügend bekannter Arten. 
Zugleich ist es durch die Arbeit Dus£n’s möglich geworden, 
die Nord- und Südgrenzen zahlreicher Arten näher zu be- 
stimmen und demnach die Zusammengehörigkeit gewisser 
Arten mit dem sog. Araucarien-Gebiet bzw. mit dem Campos- 
cerrados-Gebiet festzustellen. 

Der Staat Parana ist bekanntlich infolge des Verlaufes der 
Küstenkette Serra do Mar in drei klimatologisch und pflanzen- 
geographisch verschiedene Regionen zergliedert. Am Meeres- 
ufer breitet sich die warme und feuchte, bis zu vierzig km 
breite Küstenregion aus, dann erheben sich die überaus regen- 
reichen, mit Urwald bedeckten Abhänge der Serra do Mar: 
bis zu einer Höhe von 12—1800 m über dem Meere, hinter 
dieser öffnen sich die schwach hügeligen, trockenen Campos 
der Hochebene. Bei der Aufzählung der Fundorte der ein- 
zelnen Spezies habe ich, um derartige Angaben verständlicher 
zu machen, durch die Bezeichnungen »In reg. lit.», »in mon- 
tibus Serra do Mar», »in altoplanitie» angegeben, in welcher 
von den drei Regionen der betreffende Fundort liegt. 

Die erste Kollektion Dustn’s (1903—04) ist ziemlich un- 
regelmässig distribuiert worden, doch findet sich die Mehrzahl 
der Nummern und Spezies der Gräser im Regnellschen Herbar 
zu Stockholm oder im Privatherbar von Dr. Ep. HACKEL in 
Attersee. Von der zweiten Kollektion (1908—1912) wird 
mindestens ein Exemplar jeder Spezies in Stockholm aufbe- 
wahrt, mit Ausnahme von Panicum Dusenii HACK., das sich 
im Besitz von Dr. Hacker befindet. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STATES PARANA. 3 


Den Herren Prof. Dr. C. A. M. LinpMan und Dr. P. 
DvusÉN spreche ich wegen zahlreicher, wertwoller Ratschläge 
und Mitteilungen meinen besten Dank aus. Ebenso ist es 
mir eine angenehme Pflicht, den Herren Geheimrat Prof. Dr. 
IGN. URBAN in Berlin und Dr. Ep. HAckEL in Attersee wegen 
ihrer bereitwilligen Zuvorkommenheit öffentlich meinen Dank 
abzustatten. 


Verzeichnis der abgekürtzt zitierten Literatur. 


ARECHAVALETA 1898. J. AnECHAVALETA, Las Gramíneas Uruguayas, Anales 
del Mus. Nae. de Montevidéo, 1898. 

—— 1903. J. ARECHAVALETA, Notas Agrostológicas, Anales del Mus. Nac. 
de Montevidéo, 1903. 

Batansa 1885. M. B. Baransa, Graminées nouvelles de l'Amérique du 
Sud, Bull. Soe. Bot. France, tome XXXII. Paris 1885. 

BALANSA & POITRASSON 1878. M. B. BALANSA et R. P. PorrRAsSON, Con- 
tributions à l'Agrostographie de l'Amérique du Sud, Bull. Soc. Hist. 
Nat. Toulouse, XII, 1878. 

Dustn 1910. P. DusÉn, Neue Gefässpflanzen aus Parana (Südbrasilien), 
Arkiv för Botanik, utgifvet af K. Svenska Vetenskapsakademien ji 
Stockholm, Band 9, N:o 15, 1910. 

Dörr 1871. J. Cm. Dörr, Gramineae I (Oryzae, Phalarideae) in Mart. Fl. 
Bras., fasc. LI, 1871. 

—— 1877. J. CH. Dórr, Gramineae I (Paniceae) in Mart. Fl. Bras., fasc. 
LXXII, 1877. 

—— 1878. J. CH. Dórr, Gramineae II, in Mart, Fl. Bras., fase. LX XIX, 
1878. 

— — 1880. J. CH. Dörr, Gramineae III, in Mart. Fl. Bras., fase. LX XXIII, 
1880. 

Exman 1911. E. L. EKMAN, Neue brasilianische Gräser, Arkiv för Botanik, 
utgifvet af K. Svenska Vetenskapsakademien i Stockholm, Band 10, 
N:o 17, 1911. 

—— 1912. E. L. EKMAN, Beiträge zur Gramineenflora von Misiones, Arkiv 
för Botanik, utgifvet af K. Svenska Vetenskapsakademien i Stockholm, 
Band 11, N:o 4, 1912. 

Hacker 1889. Ep. HACKEL, Andropogoneae in Monograph. Phanerog. ed. 
A. & C. DE CAnDoLLE. Paris 1889. 

—— 1904. Ep. HAcKEL, Gramineae in »Plantae Hasslerianae II», R. CHoDAT 
et Em. Hasster, Bull. Herb. Boiss., ser. II, tome IV, N:o 3, 1904. 

—— 1906. Ep. Hackzr, Gramineae in »Ergebnisse der botanischen Expe- 
dition der kaiserlichen Akademie der Wissenschaften nach Südbrasilien 
1901», Band LXXIX der Denkschriften der Mat.-nat. Klasse der kai- 
serlichen Akademie der Wissenschaften. Wien 1906. 

—— 1910. Ep. Hackzr, Gramineae novae VII, FEDDE, Rep. nov. spec. 
regn. veg. Band VIII. N:o 32/34. Okt. 1910. 

Hırcacock 1908. A. S. Hırtcacock, Types of American grasses, Contr. U. 
S. Nat. Herb., vol. XII, part 3. Washington 1908. 

—— 1909. A. S. Hrrcucock, Catalogue of the grasses of Cuba, Contr. U. 
S. Nat. Herb., vol. XII, part 6. Washington 1909. 

Kuntze 1898. O. KuNTzE, Revisio Generum Plantarum, pars IIIH. Leip- 
zig 1898. 

LINDLEY 1836. JOHN LINDLEY, A natural system of Botany, second edition. 
London 1836. 

LINDMAN ‚1900,a. C. A. M. LINDMAN, Beiträge zur Gramineenflora Süd- 
amerikas, Kongl. Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar, Band 
34, N:o 6. Stockholm 1900. 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


LINDMAN 1900,b. C. A. M. LINDMAN, Vegetationen i Rio Grande do Sul. 
Stockholm 1900. 

Nees 1829. NEES AB ESENBECK, Agrostologia Brasiliensis. Stuttgart und 
Tübingen 1829. 

SrEsazzını 1901. CARLOS SPEGAZZINI, Stipeae platenses, Anales del Mus. 
Nac. de Montevidéo, tomo IV, 1901. 

SPRENGEL 1827. KURT SPRENGEL, Curae posteriores in Systema Vegetabi- 
lium. Göttingen 1827. 

STEUDEL 1855. E. G. STEUDEL, Synopsis plantarum graminearum. Stutt- 
gart 1855. 

STUCKERT 1911. T. STUCKERT, Tercera contribución al conocimiento de las 
Gramináceas Argentinas, Anal. Mus. Nac. Buenos Aires, tomo XXI, 
1911. 

Trınıus 1849. C. B. Trınıus, Gramina Agrostidea, IIT, Callus obconicus, 


N 


(Stipacea), Mém. de l'Acad. Imp. Sci. St. Pétersbourg, Ser. 6, tome 65, 
1849. 


Trib. Maydeae. 


Cobe 1i 


C. Lacryma Jobi L. — Dórr, 1871, p. 30. 
In reg. lit.: Morretes, in hortis culta, 19. 11. 11, n. 13402. 


Trib. Andropogoneae. 


Imperata Cyr. 
Imp. brasiliensis Trin. — HaACKEL, 1889, p. 95. 
In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo adusto, 2. 10. 11, 
n. 13113. 
Saccharum L. 
S. cayennense (BEAvv.) BENTH. — HACKEL, 1889, p. 123. 


In montibus Serra do Mar: Banhado, ad viam ferream, 
4. 2. 04, n. 3648. — In altoplanitie: Ponta Grossa, in palu- 
dosis, 5. 12. 03, n. 2648; Desvio Ribas, in campo subuliginoso, 
20. 1. 09, n. 7530; Curityba, ad marginem paludis, 26. 1. 04, 
n. 3267. 


S. holcoides (Ners) Hack. — HackEr, 1889, p. 125. 


In altoplanitie: Pinhaes pr. Curityba, in campo sub- 
paludoso, 18. 11. 09, n. 8927. 


Erianthus L. C. RicH. ap. Micux. 


Er. divaricatus (L.) Hrrcucock, 1908, p. 125. — HACKEL, 
1889, p. 129 sub nom. Zr. saccharoidis Micux. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 5 


/ 

subsp. angustifolius (Neus) HACKEL, 1889, p. 132. 

In altoplanitie: Pinhaes pr. Curityba, in campo sub- 
paludoso, 13. 11. 09, n. 8919. 

Wird diese Spezies im weiteren Sinne HACKEL’s aufgefasst, 
muss sie, wegen Andropogon divaricatus L., Er. divaricatus 
(L.) Hırcac. genannt werden; gewährt man den zahlreichen 
Subspezies oder Varietäten derselben Spezieswürde, wie dies 
die Nordamerikaner tun, so hat wohl unsre Pflanze den 
Namen Er. angustifolius NEES zu tragen. 


Er. asper NEEs. — Hacker, 1889, p. 133. 


In reg. lit: Guaratuba, in subuliginosis, 22. 12. 11, n, 
13704. — In montibus Serra do Mar: Ypiranga, ad viam 
ferream, 4. 1. 09, n. 7488; Banhado, in paludosis, 10. 2. 04, 
n. 3556. — In altoplanitie: inter Marechal Mallet et Dorizon, 
ad viam ferream, 2. 1. 04, n. 3036; Calmon, in subpaludosis, 
2733. IO, n. 9280. 

Alles gehört zur Varietät brasiliensis (TRIN.) Hack. 


Er. Trinii HACKEL, 1889, p. 135. 


In altoplanitie: Capao Grande, in campo, 20. 3. 04, n. 
4214; Fernandes Pinheiro, ad viam ferream, 27. 3. 04, n. 4316 
(auct. Hack. cit.); Curityba, in campo, 19. 2. 12, n. 13843; 
Serrinha, ad viam ferream, 1. 2. 12, n. 13603. 

Es ist schwierig, über den gültigen Namen dieser Art 
Aufschluss zu erhalten. Nach HAackEL wurde die Spezies 
zuerst von TRINIUS unter den Namen Saccharum giganteum 
beschrieben; der Wiederaufnahme desselben steht indessen 
anscheinend Hrianthus giganteus (WALT.) HuBBARD im Wege, 
Dieser Er. giganteus ist ein älteres Synonym von Er. saccha- 
roides MicHx.; wird diese Spezies im weiteren Sinne HACKEL's 
aufgefasst, so hat Hr. giganteus HUBBARD vor Er. divaricatus 
(L. Hırcacock zurückzustehen und bleibt somit aus dem 
Spiel. Älter als Er. Trinii Hack. ist auch Saccharum villosum 
STEUD.; es empfiehlt sich jedoch, in Abwartung einer hocher- 
wünschten Stabilität in der Nomenklatur der nordamerika- 
nischen Spezies der Gattung, den Namen Er. Trinii beizu- 
behalten. 


Rottboellia L. FIL. 
R. loricata Trin. — HackEL, 1889, p. 306. 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


subsp. subgibbosa (Rurr.) WINKL. ap. Hack. — Hacker, 
1889, p. 307. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 7. 12. 10, n. 
10950. 


R. aurita (NEESs) Steup. — HackEL 1889, p. 310. 


In altoplanitie: Rio da Terra Vermelha, in declivi cam- 
pestri, 1. 3. 09, n. 7806. 


Ischaemum L. 


Isch. Urvilleanum KuntH. — HACKEL, 1888, p. 217. 


In reg. lit.: Jacarehy, ad marginem silvae primaevae locis 
arenosis, 30. 9. 09, n. 8781; Porto Dom Pedro II., in arenosis, 
170191711. 5." T9407. 


Trachypogon NEEs. 


Tr. plumosus (H. B. Wrrrp.) NEEs. — HACKEL, 1889, sub 
nom. Tr. polymorphi Hack. 


In altoplanitie: Rio Tibagy, in campo, 17. 1. 09, n. 7545; 
Desvio Ribas, in campo, 17. 2. 11, n. 11369; Curityba, in 
campo, 27. 11. 03, n. 2309; ibidem, 13. 1. 12, sine num; 
Restinga Secca, in campo, 13. 1. 04, n. 3120. 

Dies alles gehört zur Varietät Montufarü (H. B. K.) 
Hack., und zwar mit Ausnahme des im Jahre 1912 gesam- 
melten Curityba-Exemplars, das zur Subvarietát mollis (NEES) 
Hack. gehört, zur Subvarietát secundus (PRESL.) Hack. 

Die beiden Thunberg’schen Stipa-Spezies, die von den 
Autoren als Synonyme von Trachypogon erwähnt werden, und 
von denen die Stipa spicata THuns. zur Kombination Tr. 
spicatus O. Kuntze Anlass gegeben hat, sind keineswegs. mit 
Tr. plumosus identisch. Die Stipa capensis THUNB. ist Stipa 
tortilis DEsF., und Stipa spicata THUNB. (nicht L.) ist Andro- 
pogon contortus L. Die Bestimmungen sind von STAFF im 
Herb. Thunberg. zu Upsala. 


Elionurus Humes. et BoNPL. ap. WILLD. 


El. adustus (Trin.) EKMAN nov. comb. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 7 


Syn. Andropogon adustus 'TRINIUS, Mém. Ac. Petersb. ser. 
6, vol. 2, p. 259 (1833). — Andr. ciliaris TRINIUS 1. c. p. 260 
(non Elionurus ciliaris H. B. K.) — Elionurus latiflorus NEES 
ap. STEUDEL, 1855, p. 364; HACKEL, 1889, p. 336. — Andro- 
pogon latiflorus STEUDEL, 1855, p. 364. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 9. 10. 11, sine 
num.; Curityba, in campo, 30. 11. 03, n. 2323. 

Das vorstehende Synonymenverzeichnis ist der Mono- 
graphie HackKEL's entnommen, um zu zeigen, dass der Spezies- 
Namen »adustus» gegenüber »latiflorus» Priorität hat. Vor- 
ausgesetzt, dass Andr. adustus und El. latiflorus einer und 
derselben Spezies angehören, muss diese also El. adustus (TRIN.) 
EKMAN heissen. 


Androposon L. 


Andr. Riedelii Trin. — HaAckEL, 1889, p. 371. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in ruderatis, 2. 5. 11, n. 
11734. 

Die Behaarung der ersten Spelze des 3 Ahrchens ist 
sehr spärlich, doch immer deutlich; ich führe deshalb die 
Dusen’schen Exemplare lieber zum Andr. Riedelii TRIN. als 
zum Andr. semiberbis (NEES) KUNTH, der sonst ganz ähnlich 
aussieht. 


Andr. tener KuntH. — Hacker, 1889, p. 377. 


In altoplanitie: Capao Grande, in campo, 23. 3. 04, n. 
4282 (auct. Hack. cit.). 


Andr. condensatus H. B. K. — Hackzr, 1889, p. 387. 
v. genuinus Hack. — HAckEL, 1889, p. 387. 


In altoplanitie: Rio da Terra Vermelha, in declivi cam- 
pestri, 1. 3. 09, n. 7834. 


v. elongatus HAckKEL, 1889, p. 388. 


In altoplanitie: Rio da Terra Vermelha, in declivi cam- 
pestri, 1. 3. 09, n. 7807; Curityba, in campo, 14. 1. 12, n. 
13806; Restinga Secca, in campo, 13. 1. 04, n. 3254. 


Andr. spathiflorus (NEEs) Kuntu. — Hacker, 1889, p. 397. 
In altoplanitie: Jaguariahyva, ad rivulum campestrem, 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


7. 12. 10, sine num.; Desvio Ribas, in campo subuliginoso, 
207 12:09, 0878318. 


Andr. bicornis L. — Hacke, 1889, p. 417. 


In montibus Serra do Mar: Volta Grande, ad viam fer- 
ream, 20. 11. 11, n. 13428; Ypiranga, ad viam ferream, 16. 
2. 04, n. 3660. 

Die Pflanze wurde zufälligerweise von DusÉN eben dort 
gesammelt, wo sie nicht ursprünglich ist, námlich an dem 
Eisenbahnwall in der Serra. Im Flachland und im Hoch- 
plateau ist sie nach Dus£n häufig. 


Andr. leucostachyus H. B. K. — HackEr, 1889, p. 419. 
In altoplanitie: Curityba, in campo, 30. 11. 03, n. 2382. 


Andr. Selloanus Hacker, 1904, p. 266 (p. 362, Pl. Hassl. IT). 


In altoplanitie: Capào Grande, in campo, 21. 12. 03, us 
2844. 


Andr. ternatus (Spr.) Neus. — HAcKEL, 1889, p. 424. 
subsp. macrothrix (Trin.) Hack. — HACKEL, 1889, p. 425. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo uliginoso, 22. 10. 
ll, sine num.; Curityba, in campo, 14. 1. 12, sine num.; 
Serrinha, in campo, 15. 1. 04, n. 2688; ibidem, in subpalu- : 
dosis, 9. 12. 08, n. 7338. 


Andr. lateralis Nexus. — HACKEL, 1884, p. 431 sub nom. 
Andr. incani Hack. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo subuliginoso, 
23. 10. 11, n. 13253; Curityba, in campo graminoso, subhu- 
mido, 25. 11. 03, n. 2241; ibidem, in campo, 8. 12. 11, n. 
13493; Pinhaes, in palude, 13. 11. 09, sine num.; Guarapuava, 
in paludosis, 8. 1. 11, sine num.; Tamanduá, in campo, 24. 
1l. 10, n. 10833; Serrinha, in graminosis, subuliginosis, 9. 12. 
08, 3, 72906, - 


Andr. Sorghum (L.) Bror. — Hacker, 1889, p. 500. 


In montibus Serra do Mar: Banhado, ad viam ferream, 
1. 2. 04, n. 3365. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 9 


Das Exemplar gehört zur subsp. halepensis Hack. var 
halepensis Hack. subvar. genuinus Hack. 


Andr. nutans L. — Hacke, 1889, p. 528. 


In altoplanitie: Capao Grande, in campo, 20. 3. 04, n. 
4215; Itaperussá, in campo, 29. 2. 12, sine num.; Curityba, 
in fruticetis subpaludosis, 20. 2. 04, n. 3826; Pinhaes, in 
campo, 7. 1. 09, n. 7765; Serrinha, ad marginem silvulae, 
22. 10. 08, sine num.; ibidem, in campo, 1. 2. 12, n. 13715. 

Dies gehört alles zur var. scaberrimus Hack. subvar. 
elongatus Hack. mit Ausnahme von n. 7765, die zur subvar. 
Neesii Hack. derselben Varietät gehört. 


Andr. Minarum (NEEs) KuntH. — Hacker, 1889, p. 535. 
In altoplanitie: Capao Grande, in campo, 3. 3. 04, n. 4024; 
ibidem, in campo, 3. 2. 09, n. 7739; 23. Turma. in campo, 


14. 4. 09, n. 7962; Serrinha, in campo ad viam ferream, 1. 
2,369. 


Andr. villosus (NEEs) EKMAN. — HACKEL, 1889, p. 581 
sub nom. Andr. Neesit KunTH. 

In altoplanitie: Rio Tibagy, in campo, 7. 1. 04, n. 3249 
[var. genuinus Hack. subvar. Gardneri (ANDERSS.) Hack .]; 
Capao Grande, in campo, 23. 3. 04, n. 4276 (var. genuinus 
Hack. subvar. typicus Hack.); 23. Turma, in campo, 14. 4. 
09, n. 7970 (var. genuinus Hack. subvar. leiophyllus Hack.). 


Andr. leptocladus Hack. — HackEL, 1889, p. 589. 

In altoplanitie: Villa Velha, in campo graminoso, 12. 3. 
04, n. 4085. 

Die Spezies ist jetzt aus der Serra Itatiaia, Paraná und 
Paraguay bekannt. 


Andr. bracteatus WirrLp. — HackEr, 1889, p. 643. 

In altoplanitie: inter Sengés et Fabio Rego, in campo, 
11. 12. 10, n. 10986; Jaguariahyva, in campo, 16. 4. 11, n. 
11616; Porto Amazonas ad flumen Iguassü, in campo, 26. 4. 
10, n. 9824. 

Die zitierten Fundorte markieren die Südgrenze der Spe- 
zies. Bei Porto Amazonas wurde nur ein einziger Rasen 
angetroffen; nórdlich von Jaguariahyva kommt die Spezies 
häufig vor. 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


Trib. Tristegineae. 


Arundinella RADDI. 


Ar. hispida (W.) O. Kuntze. — Dörr, 1877, p. 298 sub 
nom. Ar. brasiliensis RADDI. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 22. 4. 11, n. 
11691; Curityba, ad marginem paludis, 26. 1. 04, n. 3291; 
ibidem, in graminosis, subhumidis, 16. 3. 09, n. 7902 (forma 
spieulis pallidis); eodem loco, n. 7904; ibidem, in campo sub- 
uliginoso, 15. 2. 12, n. 13845. 

Ich gebe zu, dass ich die beiden Spezies Ar. hispida (W.) 
OK. (= Ar. brasiliensis Rappt) und Ar. martinicensis TRIN. 
(= Ar. pallida Nees, fide Hırcacock, 1909, S. 197) nicht 
unterscheiden kann. HITCHCOCK gibt sie als verschieden an; 
ich glaube indessen, dass er selbst die betreffenden Arten 
verwechselt. Er sagt nämlich, 1909, S. 197, unter Ar. mar- 
tinicensis: »This [Goldbachia Mikani Trin. = Ar. brasiliensis 
Rappı = Ar. hispida (W.) OK.) I consider distinct from 
A. pallida, as did Nees, and it is what I take to be A. bra- 
siliensis Raddi. This is also the A. brasiliensis of Hackel 
(wohl eher Dórr?)in Martius's Flora Brasiliensis, as indicated 
by plate 38 and by specimens so named received from pro- 
fessor Hackel.» Tatsächlich ist diese »plate 38», die also Ar. 
brasiliensis vorstellen soll, nach dem Originalexemplar NEEs’ | 
von Ar. pallida (— Ar. martinicensis) gezeichnet worden [»Ta- 
bula nostra XXXVIII (ad Aruudinellae pallidae Neesii speci- 
men authenticum delineata) — Dórr, 1877, p. 298]. 


Melinis Bzavv. 


M. minutiflora Beauv. — DórrL, 1877, p. 241 sub nom. 
Panici Melinis Trin. 


In altoplanitie: Itaperussi, ad viam ferream, 5. 6. 09, 
n. 8212. 3 


Arthropogon Nzzs. 
Arthr. xerachne EKMAN, 1911, p. 9. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 23. 6. 10, n. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 11 


10002; ibidem, 22. 10. 10, n. 10748; ibidem, 11. 10. 11, n. 
13159; ibidem. 21. 10. 11, n. 13231. 

A el. DUSÉN etiam in »campo cerrado» prope Itararé ad 
limes civ. S. Paulo observatus. 

Ebenso spärlich, wie das Material bei der Beschreibung 
dieser eleganten Spezies vorlag, ebenso reichlich ist es in den 
letzten Kollektionen DusÉN's vorhanden. Die Spezies be- 
wohnt ausschliesslich den »Campos cerrados» bei Jaguarihyva 
und Itarare, ist aber daselbst häufig. 


Trib. Paniceae.' 
Paspalum L. 


P. malacophyllum Trin. — Dörr, 1877, p. 40. 
In altoplanitie: Itaperussu, in campo, 29. 2. 12, sine num. 


P. hyalinum NEEs. — Dórr, 1877, p. 46. 
In altoplanitie: Lago, in campo, 7. 3. 04, n. 4119. 


P. conjugatum Bere. — Dórr, 1877, p. 55. 
In reg. lit: Guaratuba, in ruderatis, 28. 12. 11, n. 13539. 


P. paniculatum L. — Dörr, 1877, p. 56. 


In reg. lit: Cubatào, in ruderatis, 27.12. 11, sine num. 
— In montibus Serra do Mar: Volta Grande, ad marginem 
silvae primaevae, 4. 2. 04, n. 3624; Roca Nova, in ruderatis, 
18. 3. 09, n. 7908. — In altoplanitie: Capao Grande, in uli- 
ginosis, 2. 2. 10, n. 9173; Serrinha, in campo ad viam ferream, 
I2 n..13625. 

Bei Cubatào sammelte Dus£ÉN, 27. 12. 11, n. 13665, ein 
eigentümliches Paspalum, das genau die Mitte zwischen P. 
paniculatum und P. Larranagai ArEcH. hält. Habituell er- 
innert es am meisten an P. Larranagai, unterscheidet sich 
aber von dieser Spezies durch die geringere Grösse der Ähr- 
chen sowie durch die abstehende Behaarung derselben. Von 


1 Die Gattungen der Paniceen sind von AGNES CHASE neuerdings sehr 
gründlich revidiert worden (eine Zusammenstellung ihrer Befunde findet 
man in Proc. Biol. Soc. Washington, vol. XXIV, 1911). Ich bedaure sehr, 
dass ich bis jetzt nicht Gelegenheit gehabt habe, die Arbeit von Mrs. CHASE 
eingehend zu studieren, um so mehr, als dieselbe wirklich beachtenswert 
scheint. In dem vorliegenden Aufsatz verfolge ich bezüglich der Auffassung 
der Paniceen-Gattungen die Bestimmungen von MEz im Regnellschen Herbar. 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


P. paniculatum ist es durch grössere Ährchen, reichere Be- 
haarung derselben, festere Konsistenz der Hüllspelzen etc. 
verschieden. Die dreinervigen Hüllspelzen charakterizieren 
die Pflanze gegenüber kleinährigen Formen von P. virgatum 
L. Obwohl P. Larranagai in Parana noch nicht gefunden 
worden ist, zweifle ich nicht daran, dass die vorliegende 
Pflanze einem Bastard zwischen dieser Spezies und P. pani- 
culatum darstellt. 


P. pumilum Nees. — Dórr, 1877, p. 57. 
In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in apertis, grami- 
nosis tegetes formans, 9. 2. 04, n. 3512. 


P. pectinatum NEEs. — Dórr, 1877, p. 63. 

In altoplanitie; Jaguariahyva, in campo, 31. 10. 10, n. 
10611, n. 10613; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, 
n. 13256; Capào Grande, in campo, 18. 12. 03, n. 2770; ibidem, 
in campo, 21. 12. 03, n. 2844 a; Tamanduá, in campo, 24. 11. 
10, n. 10835. 


P. cordatum Hacker ap. DUSÉN, 1910, p. 5. — Tabula 
nostra I, fig. 1. 


In altoplanitie: Ponta Grossa, ad marginem paludis, 7. 
1. 04, n. 3248; 23. Turma, in paludosis, 23. 1. 10, n. 9109. 

Diese wirklich schóne Spezies wurde schon im Jahre 1898 
am Rande eines Teiches bei Santa Rita do Passa Quatro im 
Staate S. Paulo von E. HEMMENDORFF gesammelt. 


P. blepharophorum R. et S. — Dörr, 1877, p. 66. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in graminosis, 3. 
. 04, n. 3657. — In altoplanitie: Itaperussu, in campo, 29. 
. 12, sine num.; Curityba, in campo, 25. 2. 04, n. 3874 (auct. 
Hack. cit.); Pinhaes, in campo, 26. 1. 04, n. 3304. 


bo bo 


P. ammodes Trin. — Dörr, 1877, p. 68. 


In altoplanitie: Jaguariahvva, in campo, 22. 10. 10, n. 
10749; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, n. 13257. 

Von dieser sehr seltenen Spezies habe ich nur die Ab- 
bildung bei Trınıus und ein von GLAzıou gesammeltes und 
von Mrz bestimmtes Exemplar im Herb. Berol. gesehen. Die 
Dusén'sche Pflanze stimmt gut mit Abbildung und Beschrei- 
bung überein. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 13 


Die Spezies gehört allem Anschein nach zur Oreas-Flora. 
P. guttatum Tni. — Dörr, 1877, p. 69. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo »cerrado», 31. 
10. 10, n. 10602. 

Gleichfalls eine der Oreas-Spezies. 

Im Herb. Regn. finden sich von dieser Spezies zwei von 
einander etwas verschiedene Typen. Die Ährchen sind bei 
dem einen Typus anliegend behaart, dadurch stark glänzend, 
bei dem anderen stehen die Haare von den Spelzen fast 
kammförmig ab, auch sind hier die Knötchen der Haare 
grösser, violett gefärbt. Die Pflanze aus Parana gehört zum 
letzteren Typus. 


P. erianthum Nees. — Dórr, 1877, p. 70. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 1. 11. 10, n. 
10413; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, n. 13252. 

Die Art scheint mit den »Campos cerrados» bei Jaguaria- 
hyva die Südgrenze ihres Verbreitungsgebietes zu erreichen. 


P. erianthoides LINDMAN 1900, p. 6. 
Syn. P. Dusenii HACKEL ap. Dus£N, 1910, p. 5. 


In altoplanitie: Desvio Ribas, in subpaludosis, 29. 11. 10, 
n. 10885; Curityba, in paludosis, 29. 11. 03, n. 2331; Pinhaes, 
in paludosis, 13. 11. 09, n. 8918. 

An der Identität der beiden Spezies, P. erianthoides LiNDM. 
aus Paraguay und P. Dusenii Hack. ist nicht zu zweifeln, 
wenn auch die Ährchen der ersteren ein wenig kürzer und 
breiter sind als die der letzteren und ihre Behaarung etwas 
spärlicher ist. Das eigentümlichste Merkmal des P. Dusenii, 
die zylindrischen Blätter, findet sich auch bei P. erianthoides 
wieder; jedenfalls sind die älteren Blätter desselben ganz 
zylindrisch, die jüngeren sind, wie dies auch bei P. Dusenii 
aus Pinbaes der Fall ist, ziemlich abgeplattet. 

Laut brieflicher Mitteilung an DusÉN von Mrs. AGNES 
CHASE hat diese das Vorkommen von P. Dusenii in Paraguay 
konstatiert, was nach dem oben gesagten nicht allzu unglaub- 
lich klingt. 


P. ellipticum Dórr, 1877, p. 71. 
In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo adusto, subuli- 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


ginoso, 23. 10. 11, n. 13273; Ponta Grossa, ad fontem, 10. 12. 
03, n. 2517. 


P. maculosum Trin. — Dörr, 1877, p. 72. 
In altoplanitie: Lago, in campo, 2. 12. 10, n. 10917; 


T 


Pinhaes, in graminosis, 7. 1. 09, n. 7777. 


P. notatum Fr. — Dörr, 1877, p. 72. 
In altoplanitie: Ponta Grossa, ad marginem silvulae, 11. 
Ll 0tvn 2251. (aucto EILACK..cib.). 


P. distichum L. — Dörr, 1877, p. 72 sub nom. P. vagi- 
nati Sw. 

In reg. lit.: Porto Dom Pedro IL, in litore maris, 1. 12. 
1l, n. 13465, n. 13469; Guaratuba, in litore maris, 23. 12. 11, 
n. 13783. 

Die nordamerikanischen Agrostologen unterscheiden be- 
kanntlich zwischen P. distichum L. (die Form mit breiteren 
Ährchen und fein behaarter unterer Hüllspelze) und P. vagi- 
natum Sw. (mit schmäleren, spitzen Ährchen und kahler Hüll- 
spelze). Beide Formen kommen in Brasilien (wie überall?) 
unter einander vor; die Exemplare aus Parana sind P. vagi- 
natum DW. 


P. plicatulum Micux. — Dörr, 1877, p. 76. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo humido, 23. 10. 
10, n. 10481; Ponta Grossa, in campo, 6, 12. 03, n. 2444; 
Rio da Terra Vermelha, in declivi campestri, 1. 3. 09, n. 
7832, n. 7833; Itaperussu, in campo, 29. 2. 12, sine num; 
Curityba, in campo, 26. 1. 04, n. 3290; ibidem, 8. 12. 11, n. 
13491; Pinhaes, in campo graminoso, subuliginoso, 7. 1. 09, 
n. 7763; Tamandua, in campo, 24. 11. 10, n. 10831, n. 10837; 
Serrinha, in campo graminoso, 9. 12. 08, n. 7337; ibidem, in 
campo ad viam ferream, 1. 2. 12, n. 13628, n. 13632. 

Das gewöhnlichste aller Paspala Brasiliens. In Parana 
wird es besonders in den Campos der Hochebene sehr häufig 
angetroffen. 

Das Exemplar aus Itaperussu, das nur als Probe der 
Vegetation von Dustin gesammelt wurde, weicht durch sehr 
grosse, gerundete Ährchen mit nicht gefalteten Hüllspelzen 
vom Typus ein wenig ab. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 15 


P. mandiocanum Trin. — Dórr, 1877, p. 80. 


In montibus Serra do Mar: Roca Nova, in ruderatis, 
18. 3. 09, n. 7909. — In altoplanitie: Ponta Grossa, in silvula 
et in ruderatis, 4. 4. 09, n. 7921; Tamanduá, in campo ad 
fontem, 24.11. 10, n. 10829; Restinga Secca, ad marg. silvulae, 
Font. 04, m. 3102. 


P. flaccidum Ners. — Dórr, 1877, p. 81. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo subuliginoso, 
23. 10. 11, n. 13277; Ponta Grossa, in paludosis, 10. 12. 03, 
n. 2323 b; Curityba, in campo, 30. 11. 03, n. 2321; ibidem, 
8. 12. 11, n. 13492; Pinhaes, in paludosis, 13. 11. 09, n. 8928; 
Tamanduá, in campo, 24. 11. 10, n. 10827. 


P. approximatum Dörr, 1872, p. 82 quoad plantam Rie- 
delianam. — Tabula nostra I, fig. 5. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo paludoso, 25. 
10, 10, n. 10489. 

P. approximatum DÖLL wurde auf drei Pflanzen gegründet. 
Eine derselben stammt aus Minas Geraes, wo sie von RIEDEL 
gesammelt wurde; die zweite ist WRIGHT 769 aus Cuba; die 
dritte endlich, auf der Dörr eine besondere Varietät coarcta- 
tum gründete, wurde angeblich von WIDGREN in Minas Geraes 
gesammelt. Es hat sich indessen nachher ergeben, dass 
WRIGHT 769 zu einer schon zur Zeit Dórr's beschriebenen 
Spezies, und zwar zum P. longifolium STEUD. (vgl. unten) 
gehört; ferner ist die angeblich von WIDGREN gesammelte 
Pflanze gar nicht von ihm gesammelt worden!, sie stammt 
vielmehr aus Westindien und gehört zu derselben Spezies wie 
WRIGHT 769, d. h. zum P. longifolium SrEUD. Es bleibt dann 
nur die von RIEDEL gesammelte Pflanze als P. approximatum 
Dörr übrig, und diese ist wohl als der Typus der Art zu 
betrachten, was auch im übrigen mit den Intentionen Dórr's 
harmoniert. 


! Es ist nicht leicht zu verstehen, wie Dórr dazu gekommen ist, diese 
Pflanze als von WIDGREN gesaminelt zu bezeichnen. Weder auf dem Bogen 
noch auf dem Zettel (den einzigen vorhandenen Zettel hat übrigens Dórr 
selbst geschrieben) findet sich irgend eine Ursprungsbezeichnung. In der 
vollständigen WIDGREN-Kollektion zu Upsala (Herbar des Prinzen GUSTAF) 
habe ich die Pflanze vergeblich gesucht. Wahrscheinlich wurde sie von 
SWARTZ in Westindien gesammelt. 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


HITCHCOCK stellt, 1909, S. 202, das P. approximatum 
Dórr zum P. filiforme Sw., und zwar, weil er WRIGHT 769 
mit dieser Spezies identifiziert. Über P. filiforme sagt er, 
1908, S. 136: »No specimen of this could be found in the 
Swartz Herbarium». Nun ist indessen dieses P. filiforme Sw. 
im Herb. Stockholm durch nicht weniger als fünf Exemplare, 
alle von SWARTZ gesammelt, repräsentiert; zwei derselben 
tragen den Namen »filiforme» in der Handschrift von SWARTZ, 
leider von WicksTRÓM übergeschrieben. Diese Pflanze, das 
wirkliche P. filiforme Sw., ist aber mit WRIGHT 769, d. h. mit 
dem P. filiforme von HrrcHcock, nicht identisch. Laut der 
Bestimmung von Merz im Stockholmer Herbar ist WRIGHT 
769 P. longifolium STEUD. (P. megaphyllum STEUD. korr. wegen 
P. longifolium Roxs.). In der Tat stimmt die Wright’sche 
Pflanze sehr gut mit der Beschreibung STEUDEL’s von seinem 
P. longifolium überein. Dasselbe unterscheidet sich auf den 
ersten Blick dadurch von P. filiforme Sw., dass die erste 
Hüllspelze eigentümlich aufgeblasen und gleich der zweiten 
stark unregelmässig quergefaltet ist; bei P. füliforme ist die- 
selbe flach, an die fertile Spelze angedrückt; ausserdem sind 
die Ährchen des P. longifolium grösser und breiter als die 
des P. filiforme. 

In dem von Hrrcucock, 1909, S. 199, gegebenen Exa- 
minierschlüssel der auf Cuba wachsenden Paspalum-Spezies 
ist P. filiforme Sw. neben P. rupestre TRIN. einzureihen. Von . 
dieser Art ist es durch höheren Wuchs, sehr schmale und 
lange, dreiseitige Blätter, grössere Ahrchen etc. gut verschie- 
den. Die Art ist also mit keiner der Cuba-Spezies identisch; 
laut einer Angabe auf dem Zettel eines von SWARTZ gesam- 
melten Exemplares stammt es aus Hispaniola, d. h. aus Haiti. 

Auch P. longifolium STEUD. ist von SWARTZ gesammelt 
worden. Auf dem Zettel des betreffenden Exemplares findet 
sich leider keine Standortangabe. Swartz hat die Pflanze 
nicht bestimmt; von WicksTROM wurde sie irrtümlich als 
P. Swartzianum Fu., d. h. als P. filiforme Sw. bezeichnet. 
Auf dem Bogen sind drei Individuen, von denen eines die 
gewöhnliche Form der Art mit über 2 mm langen Ährchen 
repräsentiert; die beiden anderen haben viel kürzere, etwa 
1 mm lange, gerundete, dichtgedrängte Ährchen und sind 
mit P. approximatum DOLL 3 coarctatum DÖLL exakt identisch. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 17 


Höchst wahrscheinlich wurde auch das Originalexemplar dieser 
Varietät von SWARTZ gesammelt. 

Meine Identifizierung des von DusÉN gesammelten Pas- 
palum mit dem brasilianischen Teil des P. approximatum 
Dórr ist selbstverständlich keine definitive. Es kann sein, 
dass die Dusén'sche Pflanze eine besondere Spezies darstellt. 
Eine Beschreibung derselben dürfte daher nicht überflüssig 
sein: 

Paspalum perenne, caespitosum. Culmi erecti, 5—6 dm 
alti, graciles, simplices, subcompressi, sub nodis incrassati, 
glaberrimi, laeves, grosse striati, 3-nodes, nodis glaberrimis, 
fuscis, imo ad basin culmi, summo fere ad eius medium sito. 
Folia subbasalia: vaginae laxae, apice hiantes, compressae, 
carinatae, grosse striatae, laeves, margine dorsoque pilis non- 
nullis obsitae, internodiis multo breviores, collo piloso; ligula 
membranacea, hyalina, glabra, rotundato-truncata, 1 mm fere 
longa; laminae angustissimae, complicato-setaceae, vi expla- 
natae ad 2 mm latae, virides, supra papillis brevibus scabe- 
rulae, subtus laeves et pilis longis sparse pilosae, tenuinerves, 
nervis utriusque lateris 8— 9 contiguis, quorum tres cum carina 
subtus magis prominentes. Spicae duae, conjugatae, erectae, 
3—4 em longae, 2—3 mm latae, stramineo-virides, rhachi 
triquetra, angustissime viridi-marginata, laevi, etiam basi 
glaberrima. Spiculae biseriales, i. e. singulae, pedicellis bre- 
vibus, 1 mm longis, compressis, glaberrimis, sub spicula dila- 
tatis, ellipticae, 2 mm longae, 1,» mm latae, subobtusae, an- 
tice planae, dorso convexae, glaberrimae, stramineo-virides. 
Gluma I. sterilis postica, velut gluma secunda spiculae forma 
ac magnitudine, obtusa, membranacea, 4—5-nervis, nervo 
medio saepe deficiente, lateralibus per paria approximatis 
(unde nomen speciei cl. Doellii?), submarginalibus; gluma II. 
sterilis antica, plana, transversim plicatula, 5-nervis, nervis 
lateralibus approximatis, submarginalibus; gluma III. fertilis 
spiculae forma, coriacea, laevis, nitida, 3-nervis, nervis tenui- 
bus. Palea gluma III. parum angustior breviorque, caeterum 
ei simillima, obsoletissime binervis, marginibus inflexis, inferne 
auriculatis. Lodiculae duae, late cuneato-rectangulares, ner- 
vosulae. Stamina tria, antheris linearibus, 1,5 mm longis, 
brunneis. Ovarium glabrum, anguste ellipticum, paulum com- 
pressum, stylis ovario paulo longioribus, stigmatibus dense 

Arkiv für botanik. Band 13. N.o 10. 2 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


plumosis stylo subaequilongis, brunneo-violaceis. Caryopsis 
abest. 

Mit diesem von DusÉN gesammelten Paspalum stimmt 
ein anderes, von MALME in Matto Grosso, Santa Anna da 
Chapada, in prato uliginoso, nuper flammis vexato (»cabe- 
ceira» inc.) 8. 8. 02, Exp. II. Regn. n. 2224, gesammeltes 
vollkommen überein, ebenso ein Paspalum aus S. Paulo, Comm. 
geogr. et geol. de Prov. de S. Paulo, N. 228. 


P. lineare Tar. — Dórr, 1877, p. 83 sub nom. P. Neesii 
KUNTH. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 2. 11. 10, n. 
10400; Tamanduå, in campo, 24. 11. 10, n. 10834. 

Bezüglich der verwickelten Synonymik dieser Art vgl. 
Hırtcacock, 1909, S. 203. 


P. filifolium NEEs. — Dörr, 1877, p. 84. — Tabula nostra 
L fig. 3, 

In altoplanitie: Curityba, in palude locis graminosis, 
turfosis, 13. 11. 09, sine num.; ibidem, 13. 11. 11, n, 13374. 

Das von DusÉN gesammelte Paspalum filifolium zeigt 
einige Unterschiede vom typischen P. filifolium des Berliner 
Herbars: jenes hat nur zwei Ähren, dieses drei; ferner sind 
die Ährchen des ersteren etwa 3 mm, die des letzterer 3,8 
mm lang. Mit der geringeren Länge der Ährchen hängt wohl . 
die etwas verschiedene Form derselben zusammen, die der 
Dusén’schen Pflanze sind kürzer zugespitzt als die des Origi- 
nalexemplars. Im vegetativen Bau, in der Konsistenz und 
Nervatur der Spelzen etc. stimmen die beiden Pflanzen gut 
überein. Es handelt sich allem Anschein nach nur um zwei 
extreme Formen einer und derselben Spezies, was durch die 
Tatsache an Wahrscheinlichkeit gewinnt, dass auch die von 
SELLOW gesammelte Pflanze, SELLow 4826, nach ihrer Num- 
mer zu urteilen, aus dem nördlichen Parana stammt. 

Eine besondere Eigentümlichkeit dieser Spezies ist das 
konstante Vorhandensein jener Hüllspelze, gluma I. der Pa- 
nicum-Arten, die der Gattung Paspalum sonst fehlt. Sie findet 
sich in der Form eines triangulären, nervlosen, dünnhautigen 
Schüppchens am Grunde der Ährchen, kann aber auch mit 
dem Ährchen beinahe gleichlang werden und ist dann lanzett- 
lich, spitz, einnervig. Wir haben also hier auf derselben 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÄ. 19 


Pflanze zwei verschiedene Stufen eines in Rückbildung sich 
befindenden Organes gefunden. 


P. laxum Lam. — Dörr, 1877, p. 85. 
In reg. lit.: Cubatao, in ruderatis, 27. 12. 11, sine num. 


P. densum Porn. — Dörr, 1877, p. 87. 

In reg. lit.: Porto Dom Pedro IL, in graminosis subpalu- 
dosis, 16. 3. 12, n. 13890. 

Der südlichste bisher bekannte Standort der Spezies! 


P. virgatum L. — Dórr, 1877, p. 88. 

In reg. lit: Porto Dom Pedro IL, ad marginem viae 
silvae primaevae, 25. 2. 11, n. 11467; Cubatao, sine coll. 
notis. 


P. multiflorum Dórr, 1877, p. 90. 

In altoplanitie: Curityba, in paludosis, 12. 1. 12, n. 13802; 
ibidem, sine coll. notis; Guarapuava, in paludosis, 7. 1. 11, 
n. 11090. 

Durchaus typisches P. multiflorum! Die Spezies scheint 
immer grasige Sümpfe zu frequentieren. 


P. stellatum Fr. — Dörr, 1877, p. 92. 


In altoplanitie: Capao Grande, in campo, 3. 3. 04, n. 
4023; ibidem, 24. 4. 09, n. 8011; 23. Turma, in campo, 27. 4. 
09, n. 8046. 


P. carinatum Fr. — Dörr, 1877, p. 96. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 1. 11. 10, n. 
10412; ibidem, 7, 12. 10, n. 10952. 21 

Die Art ist bisher nicht südlich von den »Campos cer- 
rados» bei Jaguariahyva gefunden worden. Gegen Norden 
scheint sie in anderen Vegetationsformationen aufzutreten; 
DöLL erwähnt sie nämlich aus dem Staate Para und aus Peru. 


P. falcatum Nezs. — Dörr, 1877, p. 99. 

In altoplanitie: Rio Tibagy, in campo subuliginoso, 17. 
1. 09, n. 7546; Desvio Ribas, in campo subuliginoso, 17. 2. 
11, n. 11372; Capao Grande, in campo, 3. 3. 04, n. 4020 (auct. 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


Hack. eit.); 23. Turma, in campo subhumido, 23. 1. 10, n. 
9082. 


P. obtusifolium Rapp1. — Merz in Herb. Berol., Hafniae etc. 


In altoplanitie: Ponta Grosssa. in silvula (»capao»), 28. 
12. 03, n. 3029. 

Diese Nummer wurde von HACKEL in einer brieflichen 
Mitteilung an Dustin als »P. compressum Rasp. (P. trista- 
chyum Lam.) bestimmt. Mrz nennt dieselbe Spezies im Herb. 
Regn. P. platycaulon Potr. [= P. compressum (Sw.) RasP.]. 
Von Dórr in Fl. Bras. wiederum ist dieselbe Pflanze zum 
P. furcatum Fl. gestellt worden, freilich als eine besondere 
Varietät parviflorum desselben; auch LINDMAN ist dieser Mei- 
nung. Bei einem Besuch in Berlin fand ich dasselbe Paspa- 
lum wieder, diesmal von Mzz als P. obtusifolium RADDI be- 
stimmt. Es scheint mir eine besondere Spezies zwischen P. 
furcatum FL. und P. compressum (Sw.) Rasp. vorzustellen; 
vorläufig habe ich für diese den von Mxz verwendeten Na- 
men benutzt. Die Unterschiede der betreffenden Arten gehen 
aus folgender Übersicht hervor: 


A. Blattspreite schmal, gespitzt oder stumpflich, am Rande 
nicht gewimpert. Ährchen klein, 1,5—2 mm lang. Hüll- 
spelzen gerundet, über die fertile Spelze kaum oder gar 
nicht hinausgezogen . . . . P. compressum (Sw.) Rasp. . 

B. Blattspreite breit, sehr stumpf, am Rande gewimpert. 
Hüllspelzen gespitzt, immer deutlich über die fertile Spelze 
hinausgezogen. 

a. Blattspreite 8—10 mm breit. Ährchen mittelgross, 2,5 
mm lang Py P. obtusifolium RADDI. 

b. Blattspreite oft 15 mm breit. Ährchen 5 mm lang. 
P. furcatum FL. 


Vielleicht ist P. compressum Rasp. wie hier definiert doch 
keine reine Spezies. Es gibt im Herb. Regn. zahlreiche Exem- 
plare einer Paspalum-Form, die den Übergang von P. com- 
pressum zum P. pressum Nees, MEz in Herb. Regn. vermit- 
teln. Merz hat dieselben in der Regel P. pressum genannt. 
Moglicherweise stellen sie einen besonderen Typus vor. Das 
Originalexemplar von Milium compressum Sw. gehört zu dieser 
Zwischenform. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 21 


Bemerkungswert ist, dass Dus£n das echte P. compressum 
in Paraná bis jetzt nicht gefunden hat. Die Art findet sich 
hóchst wahrscheinlich im Staate, denn sie ist in S. Paulo 
sowohl als in Rio Grande do Sul sehr häufig. 


P. furcatum Fr. — Dörr, 1877, p. 103. 


In reg. lit.: Guaratuba, in ruderatis, 18. 12. 11, n. 13534. 
— In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in apertis subuli- 
ginosis, 9. 2. 04, n. 3511. 


P. pressum! Nexs, Mzz in Herb. Regn. — Dórr, 1877, p. 
106 sub nom. P. scoparii FL., pro max. part. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in paludosis, 22. 4. 11, 
n. 11686; Villa Velha, in campo, 27. 11. 08, n. 7224; Serrinha, 
in campo, 15. 1. 04, n. 3144. 

Die Pflanzen aus Jaguariahyva und Serrinha sind ty- 
pisches P. pressum NEES; diejenige von Villa Velha ist diese 
gedrängte, kurzährige Form, die Mrz im Herb. Regn. P. at- 
tenuatum PRESL nennt. 


P. barbatum Ners. — Dórr, 1877, p. 107. 


In altoplanitie: Rio da Terra Vermelha, in declivi cam- 
pestri, 1. 3. 09, n. 7828; Itaperussu, in campo, 29. 2. 12, 
sine num. 


P. comans Trin. — Dörr, 1877, p. 109. 


In altoplanitie: Ponta Grossa, ad fontem pr. oppidum, 
10. 12..03, n. 2523. 


P. brasiliense (SeR.) Hack. — Dörr, 1877, p. 112, sub 
nom. P. dissitiflorum TRIN. 


! Als ich, 1912, die »Beiträge zur Gramineenflora von Misiones» publi- 
zierte, war es mir noch unbekannt, warum MEZz das brasilianische P. sco- 
parium FL. immer P. pressum NEES nannte. Spüter habe ich indessen im 
Kopenhagener Herbar das genuine P. scoparium Fr. im Sinne von Mez 
gesehen. Es stammt aus Guyana und scheint wirklich von P. pressum 
NEES verschieden zu sein. Da ich von den betreffenden Pflanzen keine 
Originalexemplare gesehen habe und die Darstellung Dórr's von diesen 
Paspalum-Spezies in Fl. Bras. durchaus unbefriedigend ist, bleibt mir keine 
andere Wahl, als mich auf die Autorität von Mrz zu verlassen. 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 22. 10. 10, sine 
num.; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, n. 13274; 
Lago, in campo, 14. 12. 03, n. 3247; Tamandua, in campo, 
24. 11. 10, n. 10828; Serrinha, in campo, 24. 10. 08, n. 6962. 


Anthaenantia BEAvv. 


Anth. lanata (H. B. K.) BENTE. — Dórr, 1877, p. 120 
sub nom. Leptocoryphii lanati (H. B. K.) NEES. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 22. 10. 10, n. 
10747; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, n. 13255; 
Lago, in campo, 14. 12, 03, n. 3246; Curityba, in campo, 30. 
Ne 03,0: 2829 1(amct. Hack. (citys 


Eriochloa Be 


Er. punctata (L. Ham. — Dórr, 1877, p. 125 sub nom. 
Helopi punctati NEES. 

In reg. lit.: Rio Cubatao, in graminosis apertis, 1. 1. 12, 
n. 13688 


Digitaria Scop. 


D. violascens Link. — Dörr, 1877, p. 130 sub nom. Pa- 
nici violascentis (LINK) KUNTH. 


In reg. lit.: Porto Dom Pedro II., in arenosis, 1. 12. 11, 
n. 13468. 


D. sanguinalis (L.) Scop. — Dörr, 1877, p. 131 sub nom. 
Panici sanguinalis L. 
In reg. lit.: Cubatao, in ruderatis, 27. 12. 11, n. 13663. 


— In altoplanitie: Restinga Secca, ad marginem silvulae, 
13: 129045150; 79103. 


D. insularis (L.) Maz in Herb. Regn. — Dörr, 1877, p. 
136 sub nom. Panici leucophaei H. B. K. 

In montibus Serra do Mar: Volta Grande, ad marginem 
silvae primaevae, 1. 2. 04, n. 3367. — In altoplanitie: inter 
Itararé et Sengés, in campo, 10. 12. 10, n. 11333. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 23 


Panicum L. 


P. crus galli L. — Dörr, 1877, p. 140. 

In reg. lit: Cubatao, in graminosis, subuliginosis, 27. 12. 
11, n. 13656. — In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in 
graminosis, 15. 2. 04, n. 3764; Roca Nova, in ruderatis, 18. 
DI tm. 7910. 

Alle drei Nummern gehören zu derselben Form und zwar 
wohl zu »subsp. microstachyum, v. crus pavonis, f. breviari- 
statum» MEz in Herb. Regn. 


P. spectabile Nes. — Dörr, 1877, p. 143. 


In reg. lit.: Porto Dom Pedro II., in litore maris, 25. 2. 
11, n. 11461. 


P. sulcatum Aust. — Dórr, 1877, p. 152. 


In reg. lit.: Cubatao, in ruderatis, 26. 12. 11, n. 13671. 
— In altoplanitie: Curityba, in ruderatis, 5. 4. 11, n. 11606. 


P. ferrugineum Trın. — Dórr, 1877, p. 177 sub nom. P. 
eriochrysoidis NEES. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo »cerrado», 31, 
10. 10, n. 10610; ibidem, 8. 12. 10, n. 10959. 

Ein genuines Oreas-Gras! Die Ährchen der als N. 10959 
bezeichneten Pflanze sind von einer Ustilaginee stark defor- 
miert worden. 


P. repandum NEEsSs. — Dörr, 1877, p. 178. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo »cerrado», 25. 
10. 10, n. 10478. 

Ein sehr seltenes, eigentümliches Panicum, das nur aus 
den Campos der Oreas-Zone bekannt ist. 


P. muticum FORSK. — Dórr, 1877, p. 188 sub nom. P. 
mumidiani LAM. 

In reg. lit: Porto de Cima, ad viam ferream, 1. 4. 12, 
n. 14014. 


P. uncinatum Rappı. — Dórr, 1877, p. 193. 


In altoplanitie: Rio Tibagy, in silvula (»capao» inc.), 7. 
1. 04, n. 3253; Texeira Soares, in silva primaeva, 26. 1. 09, 
n. 7593. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


P. leptachne Dörr, 1877, p. 195. — Tabula nostra II, fig 1. 


In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in palude silvestri, 
16. 2. 04, n. 3664. 

Das Originalexemplar des P. leptachne DÖLL soll sich laut 
Dörr im »Herb. Holmiensi» befinden. Ich habe aber dort 
vergeblich danach gesucht. In der WipcGREN-Kollektion zu 
Upsala (Herbar des Prinzen GUSTAF) liegt indessen ein (frei- 
lich unbestimmtes) Duplikat dieser Spezies. Es ist mir durch 
diesen glücklichen Zufall gelungen, die Identität der von 
Dustin gesammelten Pflanze festzustellen. 

Die Art erinnert habituell an P. pilosum Sw. (DUSÉN 
N. 3664 wurde von Hacker in dem Brief an DusÉN als eine 
besondere Varietät paranense Hack. dieser Spezies bestimmt), 
unterscheidet sich aber von diesem durch die grossen, 2,5 mm 
langen Ährchen (bei P. pilosum sind diezelben nur millimeter- 
lang), die überdem schmäler und spitzer sind als die des P. 
pilosum. Entschieden wichtiger sind die Unterschiede in der 
Beschaffenheit der fertilen Spelze (gluma IV.). Dieselbe ist 
bei P. leptachne dünnhäutig, von der Seite gesehen breit lan- 
zettlich, lang und schief zugespitzt, nach oben zu überall 
kurz gewimpert, oder besser, stark rauh; bei P. pilosum ist 
sie von derber Konsistenz, oval, kurz zugespitzt, überall kahl 
und glatt. Dem P. leptachne nicht unähnlich ist ferner P. 
fluminense Muz n. sp. in Herb. Regn., dessen fertile Spelze 
auch sehr dünnhàutig ist; doch sind die Blattspreiten dieser : 
Spezies breit, die Scheinähren kürz, aufrecht, oft zu drei oder 
vier an jedem Knoten gestellt, die Ährchen ziemlich kurz, 
etwa 2 mm lang, die fertile Spelze schmal lanzettlich, kahl 
und glatt. 

In Übereinstimmung mit der Auffassung von den Pani- 
ceen-Gattungen, die CHASE vertritt, ist P. leptachne eine 
Hymenachne  BEAUv., d. h. generisch von P. pilosum ver- 
schieden. In Anbetracht der deutlichen Verwandtschaft der 
beiden Spezies scheint mir eine solche Disposition kaum na- 
türlieh. Selbst bei P. pilosum ist übrigens die fertile Spelze 
nicht von besonders derber Konsistenz; in sehr jungen Blüten 
ist sie nur sehr wenig härter als bei P. leptachne. 


P. repens L. Spec. Plant. ed. IT, p. 87. 


In reg. lit.: Porto Dom Pedro II., in arenosis, graminosis, 
26. 2. 11, n. 11506. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 25 


P. maximum Jace. — Dórr, 1877, p. 202. 


In reg. lit.: Porto de Cima, in subuliginosis, 30. 3. 12, 
n. 14023. 


P. divaricatum L. — Dörr, 1877, p. 206 sub nom. P. lati- 
folii L. 

In reg. lit.: Jacarehy, in silva primaeva, 24. 9. 08, n. 
6605; ibidem, in silvula, 26. 3. 09, n. 7898; ibidem, in silva 
paludosa, 17. 4. 12, n. 14050; Alexandra, ad marginem sil- 
vulae, 5. 3. 11, n. 11487. — In altoplanitie: Itarare, in silvula, 
16. 4. 10, n. 9643. 

[Civ. S:ta Catharina: Herval, in silva primaeva, 7. 6. 11, 
u. 11877.] 


P. rivulare Trix. — Dórr, 1877, p. 208. 
In altoplanitie: Pirahy, in paludosis, 26. 12. 03, n. 2976; 
23. Turma, in fruticetis paludosis, 24. 1. 10, n. 9102. 


P. grumosum Nees. — Dórr, 1877, p. 208. 


In altoplanitie: Guarapuava, in paludosis, 7. 1. 11, n. 
11089. 


P. pilosum Sw. — Dórr, 1877, p. 210. 
In reg. lit.: Guaratuba, in ruderatis, 18. 12. 11, n. 13543. 


— In montibus Serra do Mar: Roca Nova, in ruderatis, 18. 
8. 09; n. 7912. 


P. laxum Sw. — Dórr, 1877, p. 212. 


In reg. lit: Guaratuba, ad marginem silvulae, 18. 12. 11, 
n. 13542. 


P. subjunceum EKMAN, 1911, p. 16. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in aggere viae 
ferreae, 8. 11. 11, n. 13333. — In altoplanitie: Serrinha, in 
campo subhumido, 9. 12. 09, n. 7339. 

Das neue Material der Spezies stimmt mit dem Original- 
material gut überein, nur sind die Rispen nicht vóllig ent- 
wickelt, daher nicht triangulür-pyramidal, sondern länglich- 
eifórmig. 


P. Bergii ARECHAVALETA, 1898, p. 127. 
In altoplanitie: Capào Grande, in campo, 3. 2. 09, n. 7749. 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


P. aristella Dörr, 1877, p. 221, 

In altoplanitie: Curityba, locis paludosis, ineunte anno 
1909, sine num. 

Die Spezies war bisher nur aus Minas-Geraes bekannt, 
wo sie von WIDGREN und MosÉN gesammelt worden ist. 


P. rude Nees. — Dórr, 1877, p. 223. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in silvula, 28. 10. 10, n. 
10617; ibidem, in campo ad radicem montis locis humidius- 
enlist. mn! 19258. 

Die von mir gesehenen Paraná-Exemplare weichen von 
der Rio-Janeiro-Pflanze durch grazileren Wuchs und etwas 
violett gefärbte Ährchen ab. 


P. ovuliferum Trin. — Dórr, 1877, p. 226. 

In altoplanitie: Itaperussu, in silvula novella (»capoeira» 
116) 502089512. 2138950. 

Der Fund dieser seltenen Pflanze in Paraná erweitert das 
Verbreitungsgebiet derselben sehr beträchtlich in südlicher 
Richtung. 


P. Dusenii HAckEr, 1910, p. 513. — Tabula nostra I, fig. 2. 


In montibus Serra do Mar: Roca Nova, in ruderatis, 
Il Bor (OA 30: 7911, 

Nur dasjenige Exemplar dieser Nummer, das HACKEL. 
von Dustn direkt bekommen hat, ist P. Dusenii; sonstige 
Exemplare derselben Nummer sind Ichnanthus pallens (Sw.) 
MUNRO. 

Obwohl habituell dem P. ramosum L. sehr ähnlich, mit 
dem Hacker sein P. Dusenii vergleicht, ist es meiner Meinung 
nach eher mit P. ovuliferum TRIN. verwandt. Denn bei dieser 
Spezies findet sich sowohl die glatte Spelze IV: wie der kleine, 
grüne Mucro derselben wieder, ferner sind die Merkmale der 
Infloreszenz und Blätter ziemlich übereinstimmend. Indessen 
ist P. Dusenii durch kleinere Blätter und Rispen sowie durch 
die Pubeszenz der Hüllspelzen von P. ovuliferum gut ver- 
schieden. 


P. glutinosum Sw. — Dörr, 1877, p. 226. 


In altoplanitie: Curityba, in fruticetis subuliginosis ad 
oppidum, 20. 2. 04, n. 3829. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 27 


P. oryzoides Sw. — Dörr, 1877, p. 228 sub nom. P. zi- 
zanoidis H. B. K. 


In reg. lit.: Guaratuba, in graminosis, subuliginosis, 23. 
ba. Lyn. 13733. 

Der älteste Name der Art ist P. oryzoides Sw. (1788). 
Der Anwendung dieses Namens hat P. oryzoides ARD. (1764) 
im Wege gestanden. P. oryzoides ARD. ist indessen ein Sy- 
nonym von P. crus galli L.; laut Art. 50 der Wiener-Regeln 
muss also an die Stelle von P. zizanoides H. B. K. (1815) 
der von SWARTZ gegebene Name eintreten. 


P. olyroides H. B. K. — Dórr, 1877, p. 229. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 28. 10. 10, sine 
num.; Capào Grande, in campo, 3. 2. 09, sine num.; Lago, in 
campo, 11. 12. 03, n. 2602; Tamanduá, in campo, 1. 2. 09, 
n. 1109. 

Die Exemplare aus Jaguariahyva und Lago haben stark 
behaarte Blätter (var. hirsutum Hack. in lit.). Dies scheint 
indessen kaum ein konstantes Merkmal zu sein, denn im 
Regnellschen Herbar sind alle beliebigen Übergänge zwischen 
kahlen und behaarten Formen zu finden. 


P. vilfoides Trix. — Dorr, 1887, p. 232. 


In altoplanitie: Pinhaes, ad marginem paludis, 26. 1. 04, 
n. 3266; Serrinha, in campo ad aggerem viae ferreae, 1. 2. 12, 
n. 13626. 

Beide Nummern gehören zur Varietät campestre (NEES) 
DOLL. 


P. decipiens Nees — Dórr, 1877, p. 237. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo nec non in sub- 
paludosis, 22. 10. 11, n. 13230; Tamandua, in subuliginosis, 
272.09, n. (683. 


P. sciurotis Trin. — DöLL, 1877, p. 250. 
In reg. lit.: Guaratuba, ad marginem silvulae, 8. 12. 11, 
n. 13541. 


Die vorhandenen Exemplare entsprechen der Varietät 
molliusculum DÖLL. 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


P. truncatum Nees. — Dórr, 1877, p. 254 sub nom. P. 
versicoloris DÖLL. 

In altoplanitie: Ponta Grossa, ad marginem silvulae, 11. 
1. 04, n. 3250; Desvio Ribas, in eampo subuliginoso, 17. 2 
11, sine num.; Pinhaes, in graminosis, 7. 1. 09, n. 7778. 


P. demissum Trin. — DörL, 1877, p. 256. 


In montibus Serra do Mar: Volta Grande, Marumby, in 
fruticetis humidis, 13. 2. 04, n. 3861 (f. Dusenii EKMAN, vide 
infra). — In altoplanitie: Jaguariahyva, ad marginem silvulae, 
24. 10. 10, n. 10685 [f. villosum (Dórr) EKMAN]; ibidem, in 
campo, 24. 10. 10, n. 10713 (f. Dusenit EKMAN); ibidem, in 
campo subuliginoso, 22. 10. 11, n. 13254 (f. villosum, 13254 a 
cum f. Dusenii, 13254 b); Serrinha, in campo, 22. 11. 09, n. 
8979 (f. Dusenii). 

Mit der Vermehrung des Materials hat sich herausgestellt, 
dass P. demissum Trin. und P. latiglume Dörr spezifisch 
nicht zu unterscheiden sind. Vom typischen, von LINDMAN 
gesammelten und bestimmten sowie von Mz konfirmierten 
P. latiglume Dörr bis zum genuinem P. demissum, MosÉN 
1763, EKMAN 646, DusÉN 10635 lässt sich eine ununterbro- 
chene Reihe Übergangsformen darstellen. Ich habe eine 
Menge Ährchen typisches P. latiglume und P. demissum um- 
sonst analysiert, um eventuelle Differenzen ausfindig zu 
machen. 

Indessen ist das vorhandene Material zu ungleichfórmig, 
um ohne weiteres zusammengeführt zu werden. Es gibt in- 
nerhalb der Grenzen der Spezies gewisse veränderliche Merk- 
male, nach deren verschiedener Gruppierung man die Formen 
etwa folgendermassen arrangieren kann: 


A. Spiculae 1,7 mm longae. 
a. Inflorescentiae rami breviter hirtelli . . 

D» f. genuinum p 
b. Deo rami bE pilis brevibus et pilis longis, 
patentibus instructi . . . f. villosum (DOLL) Ekman. 
Syn. P. latiglume Dot, a villosum DOLL. 

B. Spiculae 2,3 mm longae. 
a. Spieulae glabrae . ....... . f. Dusenü Exman. 
b. Spiculae pubescentes. . f. decalvatum (Dórr) EKMAN. 
Syn. P. latiglume Dörr, (| decalvatum DÖöLL. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 29 


Die Fähigkeit der Spezies, je nach den Verhältnissen des 
Standortes das vegetative System zu modifizieren, ist über- 
raschend. Von zwei Formen, f. genuinum und f. villosum, habe 
ich ausgeprägte nana-Modifikationen sowie halbmeterhohe In- 
dividuen gesehen; vermutlich lassen sich ähnliche Modifika- 
tionen bei jeder Form konstatieren. 

Der Einteilungsgrund, die verschiedene Grösse der Ähr- 
chen, ist vielleicht nicht glücklich gewählt worden. Es kann 
sein, dass z. B. f. villosum, die sehr ausgeprägt ist, auch 
grosse Ährchen haben kann, was ich freilich nicht gesehen 
habe. Trotzdem wäre sie meiner Meinung nach f. villosum 
zu nennen. 

Zu f. genuinum führe ich: 

MALME, Exp. II. Regn., n. 326, 696; REINECK et ÜZER- 
MACK 415 (Rio Grande do Sul); EKMAN 645, 646 (Arg. terr. 
Misiones). 

Zu f. villosum : 

MosÉN 1763 (Minas Geraes); GraAzrou 4315, 15555 (Rio 
de Janeiro); DusÉN 10685, 13254 a (Paraná). 

Zu f. Duseni: 

Dus£n 3861, 8979, 10713, 13254 b (Paraná). 

Zu f. decalvatum : 

LINDMAN, Exp. I. Regn. A. 531; MALME Exp. II. Regn. 
n. 83, 263, 422, 435, 1043 (Rio Grande do Sul). 


P. millegrana Poır. — Dörr, 1877, p. 258 sub nom. P. 
rugulost TRIN. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in ruderatis, 2. 5. 11, sine 
num.; Ponta Grossa, ad rivulum, 8. 1. 04, sine num; ibidem, 
ad marginem silvulae, 13. 2. 11, n. 11728; Tamandua, in sub- 
uliginosis, 2. 2. 09, n. 7688; Serrinha, in fruticetis subpalu- 
esis. PES 1-04, n. 3759. 


P. parvifolium Lam. — Dörr, 1877, p. 261. 


In altoplanitie: Desvio Ribas, in uliginosis, 
n. 9164. 


bo 

2 
-— 
= 


P. cyanescens NEEs. — DöLL, 1877, p. 262. 


In altoplanitie: Ponta Grossa, in paludosis, 6. 12. 03, 
n. 2441. 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Durchaus kein typisches P. cyanescens NEEs; da ich aber 
statt dieser Bestimmung, die von HACKEL herrührt, nichts 
besseres setzen kann, zitiere ich dieselbe. 

Zu derselben Spezies im weitesten Sinne ist auch eine 
Pflanze aus Serra do Mar, Carvalho, ad marginem viae sil- 
vestris, 6. 11. 11, n. 13336, zu führen. Sie hat am Rande 
behaarte Blattscheiden, hellgrüne Blattspreiten, längliche 
Ährehen mit grünen, weissgerandeten Spelzen und weicht 
dadurch vom typischen P. cyanescens bedeutend ab. Die 
betreffenden Pflanzen sind höchst wahrscheinlich spezifisch 
verschieden; leider verfüge ich nicht über das für eine Be- 
schreibung irgend einer hierher gehörenden Form nötige Ver- 
gleichsmaterial. 


P. helobium Mrz in Herb. Regn. 


In altoplanitie: Guarapuava, in paludosis, 10.1.11,sine num. 

In die Nähe dieser Spezies gehört ein im Urwalde zwi- 
schen Roca Nova und Banhado in Serra do Mar gesammeltes 
Panicum, das habituell beträchtlich von dem in Sümpfen 
wachsenden P. helobium abweicht. Es ist wahrscheinlich eine 
selbständige Spezies. 


P. procurrens NEEs. — Dórr, 1877, p. 271. 
v. subaequiglume HACKEL nov. var. in lit. 


»Differt a typo glumis sterilibus subaequalibus» (HACKEL | 
in lit.). 

Gluma infima spiculae ceteras aequans vel eas paulum 
superans (in typo »quam spicula fere tertia parte brevior», 
Dörr in Fl. Bras.) Insuper a typo speciei vix differt. 

In altoplanitie: Rio Tibagy, in campo, 17. 1. 09, n. 7537; 
Capao Grande, in campo, 22. 3. 04, n. 3992 a; Lago, in campo, 
7. 3. 04, sine num. 

Dasselbe auffallende Merkmal, welches diese Varietät 
kennzeichnet, findet sich auch bei BALANSA 3, ÅNISITS 2886 
(PARAGUAY) und EKMAN 652, 653 (Arg. terr. Misiones) wieder. 


Ichnanthus Beavv. 


Ichn. Martianus (Neus) Dörr, 1877, p. 280. 
In altoplanitie: Texeira Soares, in silva primaeva, 26. 1. 
09, n. 7594. | 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 31 


Stimmt mit der Beschreibung bei Dörr gut überein, 
doch sind die Blattspreiten der von DusÉN gesammelten 
Exemplare immer deutlich gestielt. 

Als älteres Synonym dieser Spezies zitiert Dórr Navicu- 
laria, glabra Rappı. Es scheint mir aber kaum glücklich, den 
Namen Rappi’s wiederaufnehmen zu müssen, ehe das Ver- 
hältnis zwischen den einander sehr nahe stehenden Ichn. pe- 
tiolatus DöLL, Ichn. Martianus DÖLL und Ichn. almadensis 
KUNTH aufgeklärt worden ist. 


[Ichn. velutinus. EKMAN n. sp. — Tabula nostra Il; 419.72. 


Perennis, seorsim nascens. Culmi cum panicula ad 7,5 

dm alti, erecti, paulum arcuati, simplices vel ramo uno alte- 
rove instructi, sat robusti, inferne 2,5 mm diam., firmi, teretes, 
striati, laeves, glabri vel superne praesertim pilosuli, 9—12- 
nodes, internodiis vulgo 4 cm longis. Folia omnia caulina: 
vaginae arctae, teretes, crebriter striatae, breviter denseque 
pilosae, superne pilis munitae ad 8 mm longis, sub fauce 
densiuscule barbatae, internodiis vulgo longiores vel iis paulo 
breviores; ligula brevis, 0,5 mm longa, truncata, membrana- 
cea, brunnea, longe denseque ciliata; laminae e basi rotun- 
data lanceolatae, ad 9 cm longae, 2,3 cm latae, vulgo paulo 
angustiores, 1,7 cm latae, tenuiter acuminatae, laete virides, 
supra pilis tenuibus, longis, adpressis molliter subvelutinae, 
subtus pilis similibus densioribus canescenti-nitidulo-velutinae 
(unde nomen), margine anguste cartilaginea ciliis brevissimis, 
ereberrimis scabrae, insuper sublaeves, tenuinerves, costa 
subtus ad medium fere laminae prominente, nervis utriusque 
lateris numero 6, nervulis 5—6. Panicula terminalis, evoluta 
anguste ovata, subrhomboidea, ad 24 cm longa, 8—9 cm lata, 
acuta, satis laxa, rhachi inferne sulcata, laevi, brevissime 
pilosa, superne triquetra, angulis anguste cartilagineo-margi- 
natis, scaberrimis, ramis singulis, subpatulis, ad 11 em longis, 
a basi usque ad apicem ramulos gerentibus breves, 7—8 mm 
longos, subunilaterales, vulgo bi-trispiculatos. Spiculae binae, 
breviter pedicellatae, spicula terminalis pedicello suo fere 
triplo, lateralis ipso fere quadruplo longior, pedicellis com- 
planatis, scaberrimis, late lanceolatae, dum clausae sunt, 3,5 
—4 mm longae, 1,5 mm latae, acutae, albido-stramineo-virides, 
interdum colore violaceo variegatae. Gluma I. sterilis e basi 
| amplectente spiculae medium superans vel ipsam subaequans, 


32 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


ovato-triangularis, acuta, membranacea, dorso scaberula, mar- 
gine apicem versus pilis e tuberculis enatis, longissimis, paucis 
instructa, trinervis, nervis distinctissimis, dorso scabris; gluma 
II. spiculam aequans, oblongo-ovata, breviter acuminata, 
margine subhyalina, glaberrima, 5-nervis, nervis distinctis, 
dorso scaberulis; gluma III. spiculam aequans, oblonga, bre- 
vissime acuminata, margine hyalina, glaberrima, 5-nervis, 
nervis dorso obsoletissime scaberulis, spathellam includens 
anguste oblongam, bicarinatam, staminibus tribus lodiculisque 
gaudentem; gluma IV. fertilis subcoriacea, haud explanata 
anguste lanceolata, 2,s mm longa, 0,s mm lata, obtusa, na- 
vicularis, marginibus inflexis, laevis, glaberrima, nitida, 5- 
nervis, nervis tenuibus, appendicibus liberis, oblongis, gluma 
quadruplo brevioribus, spongiosis. Palea glumae IV. similis, 
ei paulo brevior, binervis, marginibus tenuissimis, inflexis, 
basi obsoletissime auriculatis. Lodiculae duae, latissimae, 
cuneatae, nervosulae. Stamina tria, antheris linearibus, 2 
mm longis, pallide fulvis. Ovarium ellipticum, glabrum, stylis 
elongatis, stigmatibus stylis aequilongis, dense plumosis, 
ochraceis. Caryopis abest. 

Bras. civ. Matto Grosso, Serra da Chapada, in silvula 
novella (»capoeira» inc.) declivium praeruptium montis, 15. 
5. 03, MALMmE, Exp. II. Regn., n. 3347; ibidem, 2. 6. 03, n. 
3347 b. 

Obwohl habituell bei weitem nicht so gekennzeichnet wie 
die von mir aus Matto Grosso vorher beschriebenen Ichn. 
cordatus und Ichn. mollis, ist Ichn. velutinus immer eine gute 
Spezies. Sie unterscheidet sich von Ichn. Martianus KUNTH, 
Ichn. inconstans DÖLL und Ichn. calvescens DÖLL, mit welchen 
sie bezüglich der Ausbildung der Anhüngsel übereinstimmt, 
durch die ungestielten, sammethaarigen Blattspreiten, die 
kurzen Rispenzweige zweiter Ordnung, die sehr langen Haare 
der ersten Hüllspelze; von Ichn. Ruprechtianus DÖLL, dem sie 
oft sehr ähnlich sieht, ist sie vor allem durch das Vorhanden- 
sein von freien Anhängseln am Grunde der Deckspelze ver- 
schieden. ] 


Ichn. pallens (Sw.) Munro. — Dörr, 1877, p. 290. 


In montibus Serra do Mar: Roca Nova, in ruderatis, 
1823.09, a7 91 Va: 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 33 


Ichn. Ruprechtianus Dörr, 1877, p. 293. 

In altoplanitie: Capao Grande, in terra silvosa, 19. 3. 04, 
n. 4257; Curityba, in silvula, 16. 3. 09, n. 7907; Serrinha, in 
fruticetis, 5. 1. 04, n. 3146. 


Oplismenus Bzavv. 


Opl. hirtellus (L.) R. et S. 


subsp. setarius (Lam.) Mzz in Herb. Regn. — DOLL, 1877, 
p. 147 sub nom. Panici setarii Lam. 


In altoplanitie: Curityba, in silvula, 16. 3. 09, n. 7906. 

In »Beiträge zur Gramineenflora von Misiones» führte 
ich, S. 26, nach dem Vorgang Hackzr's in STUCKERT, 1911, 
S. 46, die Subsp. setarius (Lam.) MEZ zum Opl. compositus 
(L.) BEAvv. statt zum Opl. hirtellus (L.) R. et S. Nach den 
Bestimmungen von Mzz im Stockholmer Herbar ist indessen 
Opl. compositus eine vom Opl. hirtellus verschiedene Spezies; 
die Subsp. sefarius muss dann zum Ol. hirtellus geführt 
werden. 


Setaria Bravv. 


S. gracilis H. B. K. — Dörr, 1877, p. 156 sub nom. Pa- 
nici imberbis Porn. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, ad viam ferream, 6. 12. 
10, n. 10965; Desvio Ribas, in campo, 17. 2. 11, n. 11368; 
Restinga Secca, in campo, 13. 1. 04, n. 3112. 


f. penicillata (W.) Mez in Herb. Regn. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in graminosis, 9. 
2. 04, n. 3663. — In altoplanitie: Desvio Ribas, in campo, 
20. 1. 09, n. 7605; Tamanduá, locis subuliginosis, 2. 2. 09, 
n. 7682. 

Der Name Setaria gracilis H. B. K. (1815) ist um ein Jahr 
älter als Panicum imberbe PorR. ap. Lam. (1816), muss dem- 
nach für die Spezies verwendet werden, wenn man SV. gracilis 
und S. imberbe als Synonyme betrachtet. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 10. 3 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Die Form wurde von HACKEL in einem Briefe an DUSÉN 
Setaria flava KUNTH bestimmt. Die Exemplare Dus&n’s stim- 
men indessen mit anderen, von Mez als »S. imberbis R. et S. 
f. penicillata (W.)» bezeichneten vollkommen überein, weniger 
gut dagegen mit der Beschreibung von S. flava in Fl. Bras. 


S. dura Mez in Herb. Regn. — Tabula nostra I, fig. 6. 


In altoplanitie: Serrinha, in graminosis, humidis, 12. 12. 
05, n. 7355. 


S. scabrifolia (Nees) KuntH. — Dórr, 1877, p. 164 sub 
nom. Panici scabrifolii NEES. — Tabula nostra I, fig. 7. 

In altoplanitie: Curityba, ad viam ferream locis subuli- 
ginosis, 25. 2. 04, n. 3857; Serrinha, in campo ad viam fer- | 
ream, 1:72: 127 n. 13627. 

Hacker führt im Briefe an Dustin diese Pflanze zur 
Setaria setosa (Sw.) BEAvv. Einverstanden, dass sie dieser 
Spezies sehr ähnlich ist, glaube ich indessen, dass sie mit S. 
scabrifolia KuwTH identifiziert werden muss. Denn sie stimmt 
mit einem von BEYRICH aus Serra dos Orgaos im Jahre 1833 
übersandten Exemplar sowie mit der Beschreibung in Fi. 
Bras. vollkommen überein. 

S. macrostachya H. B. K., eine in ganz Brasilien häufige 
Spezies, ist auffallenderweise von Dus&n noch nicht gesam- 
melt worden, findet sich indessen ganz sicher in Paraná. 


Cenchrus L. 


C. echinatus L. — Dórr, 1877, p. 310. 


In reg. lit: Jacarehy, in arenosis, 29. 6. 08, n. 6652; 
ibidem, 12. 5. 09, n. 8126. 


C. carolinianus Warr. — Dörr, 1877, p. 311 sub nom. 
C. tribuloidis L.; Hırcncock, 1908, p. 127. 

In reg. lit.: Guaratuba, in litore arenoso, 3. 1. 12, n. 
13590. 

[Civ. S:ta Catharina, Laguna, in arena mobili, 24. 6. 09, 
n. 8428.] 

Hırcnacock hat, 1908, S. 127, festgestellt, dass der Typus 
des Cenchrus tribuloides L. die unter diesem Namen allgemein 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 35 


bekannte Pflanze nicht darstellt, sondern C. macrocephalus 
(Dórr)ScmisBN. Alle von mir gesehenen brasilianischen Exem- 
plare gehören nun zur kleinköpfigen Spezies, müssen demnach 
C. carolinianus WALT. genannt werden. 


Pennisetum L. C. Ricu. ap. PERS. 


P. latifolium Spr. — Dörr, 1877, p. 303 sub nom. Gymno- 
thrichos tristachyae H. B. K. 

In altoplanitie: Curityba, in campo humido ad viam 
ferream, 16. 3. 09, n. 7901; Legru, ad viam ferream, 25. 3. 
10, n. 9424. 


Stenotaphrum Trin. 


St. dimidiatum (L.) Bronen. 


v. americanum (SCHRANK) Hack. — DOLL, 1877, p. 300 
sub nom. St. glabri TRIN. v. americani DOLL. 

In reg. lit: Porto Dom Pedro lL, in litore, 1. 12. 11, 
n. 13466. 


Olyra L. 


Ol. glaberrima RaAppr. — Dörr, 1877, p. 319. 


v. humilis (Nees) Mgz in Herb. Regn. — Dórr, 1877, p. 
321, sub nom. Olyrae humilis NEES. 

In altoplanitie: Capao Grande, in silvula, 3. 2. 09, n. 
1152; Vallinhos, in silva primaeva, 10. 11. 10, n. 10765. 

HackEL weist, 1906, S. 15, nach, dass die Unterschiede 
zwischen Ol. semiovata Trin. und Ol. humilis NEES kaum 
spezifischer Art sein können; Mzz führt im Herb. Regn. Ol. 
humilis zu Ol. glaberrima Rappt. Es scheint also, als ob alle 
drei Spezies nur Formen einer und derselben wären. 


Ol. micrantha H. B. K. — Dörr, 1877, p. 323. 
In montibus Serra do Mar: Porto de Cima, ad marginem 
silvae primaevae, 13. 9. 10, n. 10257. 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Trib. Oryzeae. 


Pharus (P. Br.) L. 


Ph. glaber H. B. K. — Dörr, 1871, p. 21. 

In montibus Serra do Mar: Volta Grande, in silva pri- 
maeva, 8. 6. 10, n. 9902. — In altoplanitie: Capao Grande, 
in silvula, 3. 2. 09, n. 7753; Vallinhos, in silva primaeva, 10. 
11: AO a 107658. 


Zizaniopsis DÖLL et AscHERs. 


Z. microstachya (NEEs) Dórr et Ascugns. — DÖLL, 1871, 
pits. 

In altoplanitie: Serrinha, ad ripam flum. Iguassu, 16. 
1 0t m: 9191. 


Oryza b: 


Or. sativa L. — Dörr, 1871, p. 7. 


In reg. lit.: Morretes, in locis uliginosis, olim cultis, 16. 
Wa elke n. 11938; 


Or. latifolia Desv. — BALANSA et Porrrasson, 1878, p. 224. . 


In reg. lit: Jacarehy, in aqua subsalsa sponte nascens, 
17. 4. 12, n. 14048. 


Leersia Sw. 


L. monandra Sw. — Dórr, 1871, p. 9 sub nom. Oryzae 
monandrae DOLL. 

In altoplanitie: Rio Branco, in silvula umbrosa, humida, 
271, 2. 312, Te 13807. 

Zu dieser Spezies gehören Leersia debilis BAL. et PorrR. 
und Leersia distichophylla BAL. et Porrr., beide aus Paraguay. 


L. hexandra Sw. — Dörr, 1871, p. 10 sub nom. Oryzae 
hexandrae DÖLL. 


In altoplanitie: Piraquara, in paludosis, 7. 1. 09, n. 7506. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 37 


L. virginica WıLLDEnow, Sp. Plant. I, p. 335. 


v. brasiliensis EKMAN nov. var. 

A typo differt spiculis minoribus, 2,3 mm longis (in typo 
3 mm et ultra) ciliisque glumarum brevioribus. 

In altoplanitie: Curityba, in paludosis, 16. 3. 09, n. 7905. 

Hacker identifiziert in einem Briefe an Dus£N diese 
Pflanze mit der nordamerikanischen Leersia virginica W., und 
ich kann ihm darin nur beistimmen. Indessen sind die Ähr- 
chen der brasilianischen Pflanze auffallend kleiner als die der 
nordamerikanischen, was mich dazu bewogen hat, jene als 
eine besondere Varietät zu beschreiben. 

L. virginica scheint, wie schon HACKEL bemerkt, in Bra- 
silien zuvor nicht beobachtet worden zu sein. 


Trib. Phalarideae. 


Anthoxanthum L. 


Anth. odoratum LixwNÉ, Sp. Plant. ed. I, p. 28. 


In altoplanitie: Curityba, ad viam ferream, 19. 10. 09, 
n. 8736. 


Trib. Agrostideae. 


Aristida L. 


Ar. flaccida Trin. et Rupr. — Dórr, 1878, p. 12. 


In altoplanitie: Restinga Secca, in campo, 13. 1. 04, 
1.9127. 


Ar. pallens Cav. — Dörr, 1878, p. 13. 
In altoplanitie: Curityba, in campo, 30. 11. 03, n. 2323 a; 
Serrinha, in campo, 10. 10. 09, n. 8587. 


Ar. riparia Trin. — DörL, 1878, p. 24. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 10. 4. 10, n. 
9710; ibidem, in campo »cerrado», 19. 4. 11, n. 11682. 

Die zitierten Exemplare weichen vom Typus der Spezies, 
mit dem sie habituell vóllig übereinstimmen, dadurch ab, 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


dass die erste Hüllspelze ein wenig kürzer ist als die zweite 
oder höchstens ebenso lang wie dieselbe; im Typus ist die 
erste Spelze immer deutlich länger als die zweite. Ferner sind 
die Blattscheiden um ein unbedeutendes kürzer als die ent- 
sprechenden Internodien, bei typischer Ar. riparia sind sie 
länger als diese. Die angeführten Unterschiede scheinen eine 
Beziehung unsrer Pflanze zu der wenig bekannten Ar. elatior 
Cav. anzudeuten; bei dieser aber ist die Stipes der Granne 
»quater vel quinquies torta», bei unsrer Pflanze hat dieselbe 
zahlreiche Windungen. 

Bezüglich des Verhältnisses der Ar. riparia zur Ar. im- 
plexa TRIN. siehe unten bei Ar. megapotamica SPR. 


Ar. megapotamica SPRENGEL, 1827, p. 31. 

Syn. Aristida implexa TRIN. (1836); DÓLL, 1878, p. 24 p. p. 
— Aristida paraguayensis LINDMAN, 19002, p. 14; EKMAN, 
1912, p. 30. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 10. 4. 10, sine 
num.; Rio Tibagy, in campo, 7. 1. 04, n. 3252; Desvio Ribas, 
in campo, 20. 1. 09, n. 7619; Curityba, in campo, 14. 1. 12, 
n. 13805; Pinhaes, in campo, 7. 1. 09, n. 7764. 

Die grosse Verbreitung dieser Spezies eben in dem von 
SELLOW, SAINT-HiLAIRE und RIEDEL durchgekreuzten Staate 
Paraná erweckte bei mir den Verdacht, sie müsse vor dem 


Jahre 1900, in dem die Beschreibung LINDMAN's erschien, 


bekannt sein. Es leuchtete auch unmittelbar ein, als ich die 
Diagnosen von TRINIUS von seinen beiden Spezies Ar. implexa 
und Ar. riparia mit einander verglich, dass dieselbe Pflanze, 
die ich als Ar. paraguayensis kannte, von TRINIUS als Ar. 
implexa bezeichnet worden war, Als wichtigsten Unterschied 
gibt Trınıus ganz richtig die verschiedene Grösse der Spelzen 
und Grannen an. DöLL hat nun in Fl. Bras. einen anderen, 
ganz irreführenden Unterschied zwischen den Spezies geschaffen, 
nümlich das Aussehen der Rispe, ob ununterbrochen, zusam- 
mengeflochten oder unterbrochen, nicht zusammengeflochten. 
Er führt demnach ReexerL III. 1397, die zur Ar. riparia 
gehört, zur Ar. implexa und suggeriert damit indirekt LIND- 
MAN zur Aufstellung seiner Ar. paraguagensis. 

Es existiert indessen für Ar. implexa 'TRIN. ein noch 
älterer Name, nämlich Ar. megapotamica SPR., auf einer von 
SELLOW gesammelten Pflanze gegründet, was von O. KUNTZE, 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 39 


1898, S. 340, einwandfrei gezeigt worden ist; die Spezies muss 
dann lege prioritatis Ar. megapotamica SPR. benannt werden. 

Meiner Ansicht nach bezieht sich also Ar. riparia TRIN. 
auf die grazile Pflanze, mit den kürzeren, 1—1,5 cm langen 
(vgl. TRINIUS, 1849, S. 12: »glumis.... inferiore 5-lineali») 
Spelzen und den haarfeinen Grannen, deren ungeteilte Stipes 
nur 0,7—1,2, durchschnittlich 1 em an Länge misst (TRINIUs, 
ebendaselbst: flosculo ... 6—7-lineali). Ar. megapotamica Spr. 
ist gröber, mit grösseren, 2,8—3,2:2—2,1 cm langen Spelzen 
(EKMAN, 1912, S. 31; TRINIUS, 1849, S. 123: »glumis... in- 
feriore fere pollicari) und tagelgroben Grannen, deren Stipes 
freilich an Länge variiert, jedoch nicht unter 2,5, oft über 
8 cm lang wird (TRINIUS, ebendaselbst: »flosculo... 2—2!/s- 
pollicari). Beide Spezies können unterbrochene oder ununter- 
brochene, zusammengeflochtene oder nicht zusammengefloch- 
tene Rispen, fertile oder sterile Blüten besitzen. Ar. me- 
gapotamica kann je nach der Länge der Stipes in zwei Serien 


getrennt werden; ich unterlasse es jedoch, dieselben zu defi- 


nieren, da aus den Beschreibung der Autoren nicht klar 
hervorgeht, zu welcher Serie die von ihnen beschriebenen 
Pflanzen gehören. Es ist übrigens möglich, dass die Varietät 
B, aequa TRINIUS” seiner Ar. implexa eben die kurzbegrannte 
Serie der Art darstellt. 

Von Ar. riparia habe ich folgende Exemplare gesehen: 
REGNELL III. 1397, MosÉN 4579 (Minas Geraes); DUSÉN, supra 
cit. (Paraná); MALME, Exp. I. Regn., sine num, Exp. II. 
Regn. n. 1696, 3218, 3218a (Matto Grosso); Anısıts 2514, 


: HASSLER 3825, 8321 (Paraguay). 


Von Ar. megapotamica Spr.: Dustin, supra cit. (Paraná); 
MALME, Exp. II. Regn., 8. 5. 03, sine num., n. 3991 (Matto 
Grosso); BALANSA 187, ENDLICH 511/2, HASSLER 8322 (Para- 
guay); EKMAN 687 (Arg. terr. Misiones). 

Es scheint, als ob Ar. riparia ihr Verbreitungszentrum 


nördlich von dem der Ar. megapotamica haben sollte; beson- 


ders in den »Campos cerrados» ist sie wohl eine charakteris- 
tische Erscheinung, während Ar. megapotamica die Campos 
des Araucarien-Gebietes bevorzugt. 


40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Stipa L. 


St. melanosperma PrREsL. — SPEGAZZINI, 1901, p. 67. 


In altoplanitie: Desvio Ribas, in campo, 29. 11. 10, n. 
10865, n. 10874. 


St. Sellowiana Ners ap. Trin. — Dórr, 1878, p. 8. — 
Tabula nostra III, fig. 2. 


In altoplanitie: Pinhaes, in subuliginosis nee non in ag- 
gere viae ferreae, 13. 11. 11, n. 13369. 

Dórr gibt in Fl. Bras. die Blattspreite der St. Sellowiana 
als »subfiliformis, subconvoluta» an; bei der Dusen’schen 
Pflanze ist dieselbe flach, 5 mm und darüber breit. Im üb- 
rigen war kein Unterschied zwischen der Beschreibung und 
den Exemplaren aus Paraná zu entdecken. Meine Vermutung, 
dass die Angabe Dörr’s der schlechten Konservierung des 
Typexemplars ihre Formulierung verdankte, hat sich bei der 
Untersuchung des Originalexemplars des Herb. Berol. be- 
stätigt. 

Die Spezies gehört zur Sektion Dasystipa Spec. und kommt 
St. arcaensis SPEG. am nächsten. Sie ist auch mit St. mega- 
potamica Spr. und St. filifolia NEES verwandt. Von allen 
Spezies der Sektion ist sie durch die bedeutende Grosse ihrer 
Ährchen und die Länge ihrer Grannen verschieden. 


Caryochloa Spr. 


C. montevidensis SPRENGEL, 1827, p. 31. 


Syn. Urachne panicoides TRINIUS, 1849, p. 23; DÖLL, 1878, 
p. 3. — Piptochaetium tuberculatum DESVAUX ap. Gay, Flor. 
chil. p. 272 (1853); EKMAN, 1912, p. 33. — Oryzopsis tubercu- 
lata SPEGAZZINI, 1901, p. 26. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 5. 11. 10, sine 
num.; Curityba, in campo, 30. 11. 03, n. 2381; Serrinha, in 
campo, 22. 11. 09, n. 8938. 


v. brasiliensis (Trın.) Dörr, 1878, p. 4. 


In altoplanitie: Tamanduá, in campo, 24. 11. 10, n. 
10832. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 41 


Es schien mir a priori wenig wahrscheinlich, dass eine in 
Südamerika so weitverbreitete Spezies ihren gebräuchlichen 
Speziesnamen erst aus dem Jahre 1853 zu datieren hätte. 
Ich fand auch unmittelbar beim Studium der Literatur, dass 
die Spezies schon 1827 von SPRENGEL nach einer von SELLOW 
gesammelten Pflanze beschrieben wurde, und dass er sogar 
eine neue Gattung, Caryochloa, für sie proponierte. Ein Jahr 
früher hatte indessen TRINIUS eine Gattung Caryochloa auf- 
gestellt, die freilich gegenwärtig allgemein zu Luziola PERS. 
geführt wird, lange Zeit aber als selbständig betrachtet wurde 
und somit Caryochloa Spr. invalidierte. Die Sprengel’sche 
Gattung wurde Piptochaetium genannt, wo man sie nicht mit 
Oryzopsis MICHX., wie SPEGAZZINI, oder gar mit Stipa, wie 
O. KUNTZE, vereinte. Nimmt man die Begrenzung der Agro- 
stiden-Gattungen an, die HACKEL in Engl. Nat. Pflanz. Fam. 
gegeben hat, so ist aber Caryochloa Spr. nach den Wiener- 
regeln ein gültiger Name, denn Caryochloa TRIN. ist unter die 
Synonyme verwiesen worden; unsre Spezies muss also Caryo- 
chloa montevidensis SPR. genannt werden. 

Die Varietät brasiliensis scheint ziemlich ausgeprägt zu 
sein. Die zu derselben geführten Pflanzen haben 6 dm hohe, 
über millimeterdicke Halme, die Blätter sind kürzer, die 
Spreite derselben ist über 1 mm breit, die Rispen sind bei- 
nahe 1 dm lang, reichblütig. MALME, Exp. II. Regn. n. 111, 
Rio Grande do Sul, in aggere viae ferreae ad oppidum Rio 
Grande do Sul, gehört zu derselben Varietät. 


Sporobolus R. Br. 


Sp. virginicus (L.) KUNTH. — Dórr, 1878, p. 30 sub nom. 
Vilfae virginicae (L.) BEAvv. 
In reg. lit.: Guaratuba, in litore, 28. 12. 11, n. 13646. 


Sp. aeneus (Trin.) KuntH. — DÖLL, 1878, p. 33 sub nom. 
Vilfae aeneae TRIN. 


v. angustifolius Dörr, 1878, p. 34. 
In altoplanitie: Serrinha, in campo, 22. 11. 09, n. 8940. 


Sp. eximius (NEES) EKMAN nov. comb. — Tabula nostra 
Bil. fig: 3. 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Syn. Vilfa eximia NEEs ap. TRINIUS, Act. Petrop., 1845, 
p. 77; DÖLL, 1878, p. 35. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo »cerrado», 19. 
4. 10, sine num.; ibidem, 1. 10. 10, n. 10425; ibidem, 27. 10. 
10, n. 10540; ibidem; 21. 10. 11, n. 132327 

Ein ausgeprägtes Campo-cerrado-Gras! 


Sp. indicus (L.) R. Br. — Dörr, 1878, p. 36 sub nom. 
Vilfae tenacissimae H. B. K. 

In reg. lit.: Cubatao, in ruderatis, 27. 12. 11, n. 13664. 
— In montibus Serra do Mar: Ypiranga, ad viam ferream, 
1772008 m: 3802, 

[Civ. S:ta Catharina, Laguna, in arena mobili, 24. 6. 09, 
n. 8430.] 

Alle untersuchten Individuen besitzen drei Staubgefässe 
und gehören demnach zum Sp. indicus (L.) R. Br., nicht 
zum Sp. elongatus R. Br., der nur zwei Staubgefässe hat. 


Agrostis L. 
Agr. montevidensis Spr. ap. NEES. — DÖLL, 1878, p. 28. 


v. submutica Dörr, 1878, p. 29. 
In altoplanitie: Tamanduá, in campo, 2. 2. 09, n. 7685. 


Calamagrostis ADANS. 


C. montevidensis NEEs. — Dörr, 1878, p. 54. 


In montibus Serra do Mar: Carvalho, in montibus, 1200 
— 1300 m. s. m., 6. 11. 11, n. 13306. 


Trib. Aveneae. 


Danthonia DC. 


D. montana Dörr, 1878, p. 101. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in aggere viae 
ferreae, 8. 11. 11, n. 13331, n. 13332; Carvalho, ad marginem 
wiae, 7. L1. 050m». 13325. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 43 


D. Dusenii EKMAN, 1911, p. 24. 


In altoplanitie: Pinhaes, in paludosis, 13. 11. 09, n. 8929; 
ibidem, 13. 11. 11, n. 13367. 

Es fiel mir bei der ersten Durchmusterung des von DUSEN 
mitgebrachten, reichen Materiales der Danthonia montana 
und Danthonia Dusenii auf, als sollten die Unterschiede zwi- 
schen den beiden Spezies ganz verwischt werden. Denn es 
schien eine ununterbrochene Serie von Übergangsformen zwi- 
schen Individuen mit borstlich zusammengefaltenen, barten 
Blattspreiten und solchen mit flachen, weichen zu existieren. 
Indessen hat eine genaue Analyse gezeigt, dass D. montana 
und D. Dusenii wirklich verschieden sind, obschon das Merk- 
mal bezüglich der verschiedenen Breite der Blattspreiten nicht 
stichhaltig ist. Durch einen Vergleich der Querschnitte der 
Blattspreiten habe ich gefunden, dass die sklerenchymatischen 
Gewebe bei D. montana sehr kräftig entwickelt sind, bei D. 
Dusenii nur schwach, ferner dass die Innerseite der Blatt- 
spreiten der D. montana mit zahlreichen langen Haaren be- 
setzt ist, die übrigens schon mittels einer Lupe gut zu sehen 
sind, während sie bei D. Dusenii kahl, höchstens mit wenigen, 
sehr kurzen Haaren oder Papillen versehen ist. Die bei der 
Beschreibung der D. Dusenii hervorgehobenen Unterschiede 
in der Lànge der Deck- und Vorspelzen der beiden Arten 
haben sich als zutreffend erwiesen; auch sind die Grannen 
der Deckspelzen bei D. Dusenii immer kräftiger als bei D. 
montana. 


Trib. Chlorideae. 


Spartina ScHuREB. 


Sp. alterniflora Lors. — Dórr, 1878, p. 84 sub nom. Sp. 
brasiliensis RADDI. 


In reg. lit.: Pontal, in litore arenoso, 5.1.12, n. 13615; 
Guaratuba, in litore, 23. 12. 11, n. 13737. 

Wohl nur eine Form dieser sehr variablen Spezies ist 
Sp. montevidensis ARECH. aus Uruguay; wenigstens habe ich 
an von MALME in Rio Grande do Sul gesammelten Exem- 
plaren, die mit der Abbildung und Beschreibung bei ARE- 
CHAVALETA, 1898, S. 318, gut übereinstimmen, nichts derartig 


44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


characteristisches gefunden, dass ich sie für eine besondere 
Spezies ansehen könnte. Von Individuen mit breiten, flachen 
Blattspreiten zu solchen mit zusammengerollten finden sich 
alle Übergänge. Die von DusÉN gesammelten Exemplare 
stehen eben zwischen Sp. alterniflora Lois. und Sp. montevi- 
densis ARECH. in der Mitte. 


Sp. ciliata Kunru. — DOLL, 1878, p. 85. 

In reg. lit.: Pontal, in litore, 6. 1. 11, n. 13811. 

Nur sterile Pflanzen wurden gefunden! Dr. DUSÉN hat 
mich auf eine eigentümliche Art Verjüngung dieser Spezies 
aufmerksam gemacht. An den Knoten des aufrecht wach- 
sendes Halmes werden Sprosse ausgebildet, deren Wurzeln 
sich im Schutze der Scheiden vollständig entwickeln, ehe die 
Sprosse von der Mutterpflanze abfallen, was laut der An- 
gaben DusÉN's normal stattfindet. Meiner Meinung nach ist 
aber diese frühzeitige Entwicklung wurzeltragender Stamm- 
sprossen eher ein Mittel der Pflanze, einer eventuellen und 
wohl regelmässig stattfindenden Übersandung besser wider- 
stehen und sie gleichzeitig für Verbreitungzwecke benutzen 
zu können. 


Ctenium PANZER. 


Ct. brachystachyum (NEEs) KUNTH. — DÖöLL, 1878, p. 73. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo paludoso, 1. 11. 
10, n. 10407. 

Eine sehr seltene Pflanze, bisher angeblich nur von SEL- 
Low und RIEDEL gesammelt, ohne näher bekannten Standort. 
Die Pflanze aus Jaguariahyva ist das typische Cteniwm bra- 
chystachyum, wie dieses von NEEs beschrieben und von KUNTE 
in Rev. Gram. II, Taf. 137, abgebildet wurde. Trıxıus 
bildet in Spec. Gram., Taf. 302, ein anderes Otenium brachy- 
stachyum ab, das vom Typus der Art beträchtlich abweicht, 
und das die von RIEDEL gesammelte Pflanze darstellt. Eben 
dieses Gras ist durch ein von GrAziou gesammeltes Specimen, 
Grazıou 22430 im Herb. Regn., im Kopenhagener Herbar auch 
durch GrLAzIoU 16552, 17941, 22431 ebenso durch ein Duplikat 
des Originalexemplares Rırver’s vertreten. Ein Vergleich 
der beiden Typen zeigt, dass es sich um zwei verschiedene 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 45 


Spezies handelt; ich schlage vor, die von RIEDEL und GLAZIOU 
gesammelte Pflanze Cíenvwm Trini zu nennen. Eine kurze 
Auseinandersetzung des Verhältnisses der neuen Spezies zu 
Ct. brachystachyum ist vielleicht von Nöten. 


Ctenium Trinii EKMAN n. sp. 


Syn. Campulosus brachystachyus 'TRINIUS, Spec. Gram. t. 
302; non Campulasus brachystachyus NEES, Agr. Bras. p. 417, 
nee non Ütenium brachystachyum Kuntu, Rev. Gram. II, 
E137. 

A Ctenio brachystachyo (NEES) KuwrH differt: culmo apice 
pubescente, haud hirtello-scabro; spicis binis (an semper ?), 
conjugatis, haud solitariis; gluma sterili inferiore superiore 
trinervi sextuplo breviore; flosculo inferiore sterili flosculi 
contigui medium paululo superante, in Ct. brachystachyo eius- 
dem quattuor partes superante; gluma flosculorum usque ad 
apicem pilis marginalibus gaudente ipsam longe superantibus, 
in Ct. brachystachyo pilis instructa multo brevioribus, apicem 
glumae haud aequantibus, infra eam evanescentibus; aristis 
quam in Ct. brachystachyo brevioribus. 

Es scheint, als ob niemand zuvor Gelegenheit gehabt hat, 
diese zwei Clenia gleichzeitig mit einander zu vergleichen. 
Daraus erklärt es sich vielleicht, dass sie bisher nicht getrennt 
worden sind. Schon durch einen flüchtigen Vergleich der 
Tafeln von KuwTH und Trintus hätte sonst die verchiedene 
Behaarung der Deckspelzen in die Augen fallen müssen. 


Ct. polystachyum BALANSA, 1885, p. 244. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo »cerrado», 10. 
4. 10, sine num.; ibidem, 19. 4. 11, n. 11675; Capao Grande, 
in campo, 5. 3. 04, n. 3992 (auct. Hack. cit.); 23. Turma, in 
campo, 14. 4. 09, n. 7961. 

Das von Dus&n gesammelte Ct. polystachyum nimmt in 
manchen Beziehungen eine intermediäre Stellung zwischen 
dem typischen Ct. polystachyum aus Paraguay und Ct. ckapa- 
dense (TRın.) DÖLL ein. Die Ähren sind feiner, olivengrün 
gefärbt, nicht strohgelb-grün wie bei Ct. polystachyum sensu 
strietissimo, alle Blütenteile sind beträchtlich kleiner, die 
Grannen kürzer etc. Die beiden Typen der Art zeichnen 
sich durch eine grössere Zahl der Ähren, reichlichere Behaa- 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


rung der Deckspelzen sowie grössere Breite derselben ebenso 
durch das Vorhandensein einer spelzentragenden Fortsetzung 
der Blütenachse oberhalb der gestielten vierten Blüte der Art 
gegenüber Ct. chapadense aus, so dass ich an ihrer Zusammen- 
gehörigkeit nicht zweifle. 

Mit der Pflanze aus Paraná ist LÖFGREN N. 231 aus S. 
Paulo, S. José dos Campos, die ich seinerzeit zum Ct. chapa- 
dense stellte, völlig identisch. 


Chloris Sw. 
Chl. radiata (L.) Sw. — Dörr, 1878, p. 63. 


In reg. lit.: Porto de Cima, in ruderatis, 13. 9. 10, n. 
10256. — In altoplanitie: Curityba, in ruderatis, 12. 1. 12, 
n. 13804. 


Chl. Dusenii EKMAN, 1911, p. 26. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 29. 10. 10, n. 
10722; Curityba, in campo, 3. 12. 11, n. 13486; Pinhaes, in 
subuliginosis, 13. 11. 11, n. 13375; Serrinha, in campo sub- 
humido, 9. 12. 08, n. 7335. 

Das überreiche Material ist sehr gleichfórmig und stimmt 
mit der Originalpflanze aus Serrinha gut überein. Nur hat: 
ein Individuum aus Jaguariahyva zahlreichere (13) Ähren 
als diese. 


Chl. distichophylla Lac. — Dörr, 1878, p. 70. 


In reg. lit: Guaratuba, in arenosis litoralibus, 3. 1. 12, 
n. 13614. — In altoplanitie: Jaguariahyva, ad marginem sil- 
vulae, 16. 4. 11, n. 11618; ibidem, 22. 4. 11, n. 11686. 


Gymnopogon Bzavv. 
G. spicatus (Sen.) O. Kuntze. — Dórr, 1878, p. 80, sub 
nom. G. laevis NEES. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 22. 4. 11, n. 
11692; Lago, in campo, 7. 3. 04, n. 4120. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 47 


Eleusine GÄRTN. 


El. indica (L.) GàgrN. — DOLL, 1878, p. 86. 
In reg. lit.: Porto de Cima, in ruderatis, 30. 8. 12, n. 14169. 


Trib. Festuceae. 


Gynerium Home. et Bonpt. 


G. sagittatum (Aunr. Beauv. — DOLL, 1878, p. 50 sub 
nom. G. saccharoidis H. B. K. 

In reg. lit.: Cubatao, ad ripam flum. Rio Cubatao copiose, 
21 12.11: n; 13672. 

A cl. DusÉN etiam prope Morretes ad ripam fluminis 
observatum. 


Cortaderia STAPF. 


C. Selloana (SCcHULT.) AscHERS. et GRÄBN. — DOLL, 1878, 
p. 49 sub nom. Gynerii argentei NEES. 

In montibus Serra do Mar: Banhado, ad viam ferream, 
9. 2. 04, n. 3555; ibidem, 25. 3. 09, n.. 8303. 

Die Kombination Cortaderia dioica (SPR.) SPEG., die viel- 
fach verwendet wird, um diese Pflanze zu bezeichnen, ist 
unrichtig, denn SPRENGEL hat keine Arundo dioica aufgestellt, 
er hat nur die von SELLOw gesammelte Pflanze fälschlich mit 
Arundo dioica Lour. identifiziert. 


Eragrostis Hosr. 


Er. airoides NEEs. — Dórr, 1878, p. 137. 


In altoplanitie: Serrinha, in fruticetis paludosis, 16. 1. 04, 
n. 3150. 


Er. polytricha Nees. — DOLL, 1878, p. 139. 

In montibus Serra do Mar: Carvalho, in montibus, 1300 
m.s.m., 6. 11. 11, sine num. — In altoplanitie: Capao Grande, 
in campo, 3. 2. 09, sine num. 


48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


Seitdem ich die Aufzählung der von mir im argentinischen 
Territorium Misiones gesammelten Gräser publizierte, hat sich 
meine Auffassung von Er. polytricha NEES und ihrem Ver- 
halten zur Er. lugens Nurs erheblich modifiziert. Dörr zitiert 
in Fl. Bras. unter Zr. lugens NEES REGNELL III. N. 1404, 
N. 1405, welche Pflanzen indessen keine Hr. lugens NEEs sind, 
sondern Zr. polytricha Nees. Diese fehlerhafte Bestimmung 
von DÖLL hatte nun meine Auffassung von Zr. lugens beein- 
flusst, und ich erwähnte dementsprechend EKMAN 715, die 
sowie EKMAN 716 zur Er. polytricha gehört, als Er. lugens 
und EKMAN 717, die die wahre Er. lugens darstellt, als Er. pilosa, 
(L.) Beauv. Ebenso ist LÖFGREN 401, die ich 1911, S. 3, als 
Er. lugens erwähnte, eine Er. polytricha. 

In der Tat ist Er. polytricha mit Er. lugens kaum zu 
verwechseln. Jene ist habituell der nordamerikanischen Zr. 
capillaris (L.) NEEs nicht unähnlich, welche Spezies in Süd- 
amerika sehr selten und wohl nur eingeschleppt vorkommt. 
Er. polytricha ist indessen viel gröber als Er. capillaris, ihre 
Rispe ist straffer, armblütiger, die Ährchen sind grösser, die 
Deckspelzen von derberer Konsistenz u. s. w. Er. lugens 
NEES ist dagegen der Zr. pilosa (L.) BEgAvv. am ähnlichsten, 
was schon NEES hervorhebt und was ich durch Besichtigung 
der Originalexemplare habe bestátigen kónnen. Sie ist von 
dieser hauptsächlich verschieden durch die straffe Rispe mit 
stark behaarten Astwinkeln und dureh die derbe Konsistenz 
der stark glänzenden, schwarzvioletten Deckspelzen, deren 
Seitennerven kaum sichtbar sind. Ferner soll Zr. lugens 
perennierend sein, Er. pilosa dagegen annuell, ein Unterschied, 
dessen Wert aber bei den tropischen Zragrostis-Spezies ziem- 
lich illusorisch erscheint. 

Mit der Frage von der Identität der Zr. lugens NEES 
steht eine andere in engem Zusammenhang, die von der Iden- 
tität der Er. flaccida Linpm. Es unterliegt keinem Zweifel, 
dass Er. flaccıda von derjenigen Er. lugens, mit der LINDMAN 
operierte, nämlich die Zr. lugens von DÖLL, d. h. Er. poly- 
tricha NEES, verschieden ist; ist sie es aber von der wahren 
Er. lugens Nees? Meines Erachtens nicht; sie macht den 
Eindruck, eine Schattenform dieser Spezies zu sein, auch habe 
ich trotz ernstlicher Bemühungen keinen spezifischen Unter- 
schied zwischen den betreffenden Arten finden können. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 49 


Er. pilosa (L.) Beauv. — Dörr, 1878, p. 141. 

In altoplanitie: Curityba, in ruderatis, 3. 11. 11, n. 13293; 
ibidem, 12. J. 12, n. 13803. 

N. 13803 ist eine Form mit schlaffer, etwas nickender 
Rispe und grünlich gefärbten Ährehen. Gerade dieselbe Form 
von Er. pilosa stellt ein Duplikat des Originalexemplares der 
Er. leptantha Trin. dar, das sich im Regnellschen Herbar 
vorfindet. Dörr stellt diese Zr. leptantha Trin. unter die 
Spezies, die durch »Spiculae majusculae, non ita angustae» 
charakterisiert sind, was durchaus unrichtig ist, zitiert ferner 
ausser dem Originalexemplar »Forsström, in insula Guadeloupe», 
welche Pflanze nicht zur Zr. leptantha gehört, eher zur Er. 
tephrosanthos SCHULT. 


Er. leucosticta Neus. — Dörr, 1878, p. 144. — Tabula 
nostra IV, fig. 4. 


In altoplanitie: Capao Grande, in campo ad margines 
viarum, 3. 2. 09, n. 7750; Passo, in campo, 18. 3. 04, n. 4234. 

Meine Auffassung von dieser Spezies referiert sich auf 
REGNELL III, N. 1413, die von Dörr zitiert wird. Mit dieser 
stimmt DusÉN 7750 vollkommen überein; Dustin 4234 scheint 
eine armblütige Form derselben Spezies zu sein. Die Art ist 
mit Er. articulata NEES verwandt, unterscheidet sich von 
dieser durch schmächtigeren Wuchs, sehr fein und lang ge- 
spitzte Blätter, kaum gewimperte Ränder der Blattspreiten, 
lockere Deckspelzen, die schwach glänzend und olivgrün-braun 
gefärbt sind. 


Er. perennis Dörr, 1878, p. 144. — Tabula nostra I, fig. 4. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo, 1. 11. 10, sine 
num. 

Die Identifizierung unsrer Pflanze mit Er. perennis DOLL 
bleibt unsicher, da ich diese Spezies nur nach der Beschrei- 
bung kenne, ja, es ist sogar sehr wahrscheinlich, dass jene 
eine neue Spezies darstellt. Die Zr. perennis wird nämlich 
von DöLtL unter den Spezies mit »Spiculae parvae» gestellt, 
was für unsre Art nicht zutrifft, da ihre Ährchen bis 9 mm 
lang und 2,5 mm breit werden können (bei Er. perennis »spi- 
culae 2—3-lineales», d. h. 4,3—6,5 mm lang), sie sind ferner 
bis zwölfblütig, bei Er. perennis nur »3—6-florae», die Deck- 
spelzen sind anscheinend breiter und stumpfer, die Vorspelzen 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 10. 4 


50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


länger als bei Zr. perennis. Es treffen indessen die eigen- 
tümlichen Merkmale der Rispe und des vegetativen Systems 
der Er. perennis derartig auf unsre Spezies zu, dass ich sie 
vorläufig unter Er. perennis zitiere. 

Wiederum dieselbe Pflanze liegt im Regnellschen Herbar 
aus Minas Geraes vor, wo sie im Jahre 1845 von WIDGREN 
gesammelt wurde. Auf einem der zugehörigen Herbarzettel 
fand ich in der Handschrift DöLr’s »Hragrostis Vahlii var.» 
geschrieben. Diese Bestimmung ist offenbar unrichtig. 


Er. Neesii Trın. — Dörr, 1878, p. 150. 

Syn. Er. Lindmani HACKEL ap. LINDMAN, 1900, p. 19; 
EKMAN, 1912, p. 44. 

In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo subuliginoso, 
23. 10. 11, n. 13242 [v. Lindmani (Hack.) EKMAN, cfr. infra]; 
Ponta Grossa, in silvula ad vias, 4. 4. 09, n. 7926. 

Seitdem Er. Lindmani Hack. im Jahre 1900 beschrieben 
wurde, hatte sich das Material dieser Pflanze des Regnellschen 
Herbars sehr rasch vermehrt, die Spezies war schon aus 
Paranå, Rio Grande do Sul und aus dem argentinischen Ter- 
ritorium Misiones vorhanden. Es wurde mir in Anbetracht 
dieser grossen Verbreitung der Pflanze immer wahrscheinlicher, 
sie musste doch entweder von SELLOW oder RIEDEL gesammelt 
und von den Patres der brasilianischen Agrostologie, NEES 
oder TRINIUS, beschrieben worden sein. Ich kontrollierte noch ' 
einmal die Bestimmungen des Herbars und entdeckte, dass 
die Er. Neesii des Herbars mit der kleinen Originalbeschrei- 
bung dieser Pflanze, NEES, 1829, S. 497, seiner Varietät 9 hu- 
milior der Er. brasiliensis Neus, nicht gut übereinstimmte. 
Durch freundliches Entgegenkommen der Direktion des Berliner 
Herbars habe ich konstatieren können, dass die Originalpflanze 
der Er. Neesii Trin. eine Er. Lindmani Hack. darstellt und 
dass diese dementsprechend zu den Synonymen zu verweisen ist. 

Die Er. Neesiv ist wie wohl alle Spezies dieser Gattung 
sehr variabel. Die vorzügliche Abbildung bei LINDMAN, 1900, 
Taf. X, Fig. 1—6, zeigt zwei verschiedene Rispenformen der 
Spezies. Die Variation beschränkt sich indessen nicht nur 
auf die Form der Rispen, die Färbung der Ährchen, die Be- 
haarung der Achsen und Zweige ist ebenfalls in sehr hohem 
Grade veränderlich. Noch ein variierendes Merkmal habe 
ich in dem Fehlen oder Vorhandensein einer Drüse an dem 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÁ. 51 


Ährchenstiele gefunden. Die typische Er. Lindmani mit der 
dichten, linealisch-länglichen Rispe hat drüsenlose Ährchen- 
stiele, die Form mit breiterer Rispe hat sowie die typische Er. 
Neesii drüsentragende. Dieses Merkmal ist natürlich an und für 
sich nicht speziesbildend, ebensowenig wie z. B. eine weissblü- 
tige Viscaria vulgaris ROEHL eine andere Spezies ist als die rot- 
blütige; kombiniert sich aber dasselbe mit anderen Merkmalen 
kann das Fehlen oder Vorhandensein der Drüse beim Unter- 
scheiden einander nahe verwandter Spezies gute Dienste 
leisten. Nun sind aber bei Zr. Neesi die Individuen mit 
drüsentragenden Ährchenstielen jenen mit drüsenlosen völlig 
ähnlich, höchstens ist die Rispe bei den letzteren ein wenig 
dichter. Es empfielt sich wohl daher, die Individuen mit 
drüsenlosen Ährchenstielen als eine besondere Varietät der 
Er. Neesii zusammenzufassen, und ich schlage vor, für diese 
Varietät den Namen Lindmani zu benutzen, obwohl die ur- 
sprüngliche Er. Lindmani auch Individuen mit drüsentragenden 
Ährchenstielen umfasste. Ich definiere also: 

Eragrostis Neesii Trin. v. Lindmani (Hack.) EKMAN 
nov. var. 

Syn. Er. Lindmani HACKEL ap. LINDMAN, 1900, p. 19, p.p. 

A typo differt pedicellis spieularum eglandulosis pani- 
culaque saepe densiore. 

Cum typo occurrit. 

Die Area der Er. Neesii erstreckt sich vom nördlichsten 
Parana bis nach Montevideo und westlich bis nach Posadas 
in Misiones. Eine ganz verschiedene Verbreitung besitzt Er. 
articulata NEES, die mit Er. Neesii am nächsten verwandte 
Spezies und gerade dieselbe Art, die im Regnellschen Herbar 
den Namen der Er. Neesii usurpiert hatte. Ich kenne diese 
Spezies aus Bolivien und Bahia sowie aus Paraguay, auch ist 
sie in Goyaz, Minas Geraes und S. Paulo gesammelt worden, 
ihre Area umfasst demnach annähernd die der Er. Neesii. 

Es verursacht keine Mühe, die Er. Neesii von Er. articu- 
lata zu unterscheiden. Letztere ist durch ihre beblütterten 
Halme, breiten, kurzen Blätter, breiten, lockeren, spitzen 
Rispen und schön drüsentragenden Ährchenstiele (daher der 
Name der Spezies? wegen der Ähnlichkeit der Drüse mit 
einem Knoten) leicht kenntlich. 

Meine Angabe in »Beiträge zur Gramineenflora von Mi- 
| siones», 1912, S. 44, dass Er. Lindmani auf Isla de Flores 


52 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


vorkommen sollte, ist unrichtig und beruht auf irrtümlicher 
Etikettierung. Die betreffende Angabe bezieht sich auf Er. 
megastachya LINK. 


Er. bahiensis (ScHrAD. ap. SCHULT.) SCHULT. — DÖLL, 
1878, p. 150. 


In altoplanitie: Ponta Grossa, in arenosis ad flumen Ti- 
bagy, 7511250471. 3244. 

In einem Versuch zur Auseinandersetzung der verwickelten 
Synonymik dieser Spezies habe ich, 1912, S. 40, nach dem 
Vorgang Dórr's und HackErv's die Vermutung ausgesprochen, 
dass Poa squamata Lam. mit Er. bahiensis identisch sei. Dies 
ist aber, wie ich bei einem Besuch in Paris habe konstatieren 
können, nicht der Fall. Poa squamata stellt in der Tat eine 
Er. prolifera (Sw.) STEUD. dar; der von Swanrz gegebene 
Name hat Priorität. 


Er. ciliaris (L.) Link. — Dörr, 1878, p. 155. 


In reg. lit.: Jacarehy, in arenosis, 27. 6. 08, n. 6651. 


Melica L. 


M. sarmentosa Nees. — DOLL, 1878, p. 127. 


In altoplanitie: Itaperussu, ad marginem silvae primae- 
vae, 729 M. 108, m.- 7096. 


Briza lt 


Br. Uniolae Nees. — Dörr, 1878, p. 130. 


In altoplanitie: Tamanduá, in campo, 24. 11. 10, n. 10836; 
Serrinha, in campo, 26. 11. 11, n. 13446. 
Die Spezies scheint in Paraná ihre Nordgrenze zu erreichen. 


Br. Calotheca (Trın.) Hack. — Dörr, 1878, p. 132 sub 
nom. Br. Neesii Dórr. 


In altoplanitie: Jaguariahyva, in campo paludoso, 25. 10. 
10, n. 10482; ibidem, in paludosis ad rivulum campestrem, 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 53 


7.12.10, n. 10948; ibidem, in campo subuliginoso, 23. 10. 11, 
n. 13248; Curityba, in paludosis, 13. 11. 09, n. 8930. 


Br. scabra (NEES) EKMAN nov. comb. 


Syn. Chondrachyrum scabrum NEES ap. LINDLEY, 1836, 
p. 449; STEUDEL, 1855, p. 288. — Panicum Chondrachyrum 
Trin. sec. STEUDEL. Nomencl. bot. II, p. 254 (1841). — 
Briza glomerata HACK. et ARECH. ap. ARECHAVALETA, 1898, p. 
409; HACKEL ap. O. KUNTZE, 1898, p. 342; LINDMAN, 1900, 
p- 42. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in aggere viae 
ferreae, 8. 11. 11, n. 13330. — In altoplanitie: Itaperussu, in 
campo, 18. 11. 08, n. 7167; Serrinha, in campo, 10. 10. 08, 
n. 6799; ibidem, 22. 10. 08, sine num. 


Diese eigentümliche Briza ist jetzt aus den brasilianischen 
Staaten Parana und Rio Grande do Sul, aus Uruguay und 
aus den argentinischen Provinzen Buenos Aires und Cordoba 
bekannt. Es war in Anbetracht dieser grossen Verbreitung der 
Art nicht überraschend zu finden, dass sie schon von dem all- 
sehenden NEES beschrieben wurde. Durch einen Zufall wurde 
ich veranlasst, zu versuchen, die von Ness in LINDLEY, In- 
trod. Nat. Syst. ed. II, S. 449, aufgestellte Gattung Chondra- 
chyrum zu identifizieren. Diese Gattung ist ganz verschollen. 
DörL erwähnt sie in Fl. Bras. mit keinem Worte, ebenso 
wenig HAcKEL in ENGLER-PRANTL, Nat. Pflanz. Fam.; in 
Ind. Kew. wird sie zur Melica ohne nähere Angaben gestellt, 
ebenso in DURAND, Ind. Gen. Phanerog., in Harms und DALLA 
Torre, Gen. Siphonog.; in PFEIFFER’s Nomencl. Bot. endlich 
wird sie mit einem Fragezeichen zu Eatonia gestellt. Laut 
STEUDEL hat TRINIUS sie als ein Panicum aufgefasst. Ich 
gebe zu, dass man eben die betreffende Briza glomerata 
Hack. et ARECH. vor sich haben muss, um das Geheimnis 
der Beschreibung NEES” enthüllen zu können. Es finden sich 
nämlich in der Beschreibung von Chondrachyrum sehr eigen- 
artige Angaben, die nur auf diese merkwürdige, in Herbarien 
sehr selten repräsentierte Briza einpassen. Man vergleiche 
z. B. folgendes aus der Beschreibung von Chondrachyrum mit 
den Merkmalen von Br. glomerata: ». . . spicula triflora flosculo 
tertio pedicellato abortivo claviformi flosculisque reliquis 
muticis... valvula inferior cartilaginea dimidiato ovata, gibba, 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


apice contracta, subenervis, margine membranaceo superne 
latiore praedita... antherae apice acutae bidentatae basi 
bifidae. Inflorescentia: panicula angusta contracta ramis 
geminatis altero longiore pedunculis racemosis bifloris. Quod 
ad characteres Melicae accedit, sed longe distat vera indole, 
qua propius accedere videtur Graminibus Paniceis. A Reboulea 
Kunth glumarum forma lodiculis valvulisque cartilagineis 
differt.» Die zitierten Angaben passen, wie mir scheint, alle 
auf Br. glomerata ein, und nur auf diese. Selbst der Name 
der Gattung, Chondrachyrum, von y6vöpos, Schwiele, und Zy»pov, 
Spelze ist in Bezug auf Br. glomerata besonders gut erfunden. 

Einige Merkmale des Chondrachyrum scabrum lassen sich 
indessen scheinbar nicht gut auf Br. glomerata einpassen. Es 
handelt sich um die Angabe »glumae acutae», was ein mo- 
derner Botaniker vielleicht nicht schreiben würde (sonstige 
Charaktere der Hüllspelzen stimmen sehr gut mit Br. glome- 
rata). Schwieriger zu deuten sind die Angaben bezüglich des 
»floseulus tertius». NEES sagt von demselben: »Flosculus 
tertius incompletus, oblongus, bivalvis, hine magis gibbus, 
cum pedicello gracili, valvulae superiori superioris flosculi 
appressus et a margine valvulae ejusdem inferioris circum- 
volutus». Dies scheint bei einer völlig entwickelten Br. glo- 
merata nicht zu stimmen, wo ausser den zwei grossen unteren 
Deckspelzen noch zwei obere, freilich zusammenstehende, 
sicher teilweise fertile Deckspelzen ohne sichtbaren Stiel zu 
sehen sind. Anders stellt sich die Sache, wenn man sehr 
junge Ährchen untersucht. Dann findet man diesen »flos- 
culus incompletus» von den beiden unteren Deckspelzen völlig 
eingeschlossen und sehr deutlich gestielt. 

Nees gibt beim Diagnostizieren seiner Gattung das Vater- 
land derselben nur durch die Verkürzung »Fl. Br. Suppl.» 
an, erwähnt ferner nichts vom Sammler seiner Originalpflanze. 
Laut O. Kuntze, 1898, S. 342 ist indessen Br. glomerata im 
Berliner Herbar durch mehrere von SELLOW gesammelte 
Exemplare ohne Nummern vertreten; es ist wohl ein Duplikat 
derselben, das Chondrachyrum scabrum NEES zu Grunde liegt. 


[Br. Lindmani EKMAN n. sp. — Tabula nostra IV, fig. 2. 


Perennis, caespitosa. Culmi erecti, apice subnutantes, 
5—6 dm alti, simplices, graciles, teretes, striati, scabri, 2- 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 55 


nodes, nodis glaberrimis, nigris, summo infra medium culmi 
sito. Folia subbasalia: vaginae fol. basal. marcescentes in 
fibras paucas dissolutae, in statu vegeto subarctae, paululo 
compressae, striatae, glaberrimae, scaberulae, stramineo-virides, 
internodiis longiores vel eos subaequantes; ligula brevis, trun- 
cata, membranacea, glabra; laminae e basi aequilata anguste 
lineares, ad 3 dm longae, 2 mm latae, longe acuminatae, sicc. 
subinvolutae, virides, glaberrimae, supra scaberulae, margine 
scabrae, subtus sublaeves, tenuinerves, nervis utriusque lateris 
numero 5—6 remotis, costa parum prominula. Panicula an- 
guste ovata vel. lanceolata, subnutans, laxa, oligostachya 
(spiculas 15—25 numeravi), rhachi subtriquetro-applanata, 
scabra, ramis inferioribus bigeminis, patulis, saepe apice sub- 
nutantibus, infra medium ramulum bispiculatum (vel ramos 
duos unispiculatos) gerentibus. Spiculae geminae, terminales 
longe pedicellatae, laterales pedicellos fere aequantes, pedi- 
cellis apice incrassatis, scaberulis, teretibus, 4—5-florae, ovatae, 
5 mm longae, 3,5 mm latae, paululo compressae, pallide vio- 
laceo-virides, umbone glumarum magno, stramineo multicolores. 
Glumae steriles duae, latissime ovato-rotundatae, brevissime 
acuminatae, umbonem glumae fertilis contiguae aequantes, 
inferior superiore !/; brevior, firmulae, margine pellueido- 
membranaceae, inferior 3—4-nervis, superior 5-nervis, nervis 
lateralibus brevioribus, costa subtus apicem versus scabra. 
Glumae fertiles laxae, patulae, sese invicem ad duas tertias 
partes tegentes, fere orbiculares, 3,5—4 mm longae, 3,5 mm 
latae, marginibus ad duas inf. tertias partes parallelis, demum 
subito convergentibus, glumae ita acuminatae, apice bifidae, 
inter dentes mucronem exserentes brevissimum, lacinios parum 
superantem, inferne umbone instructae valde insigni, convexo, 
genitalia fovente, ovali-orbiculari, 2 mm longo, parum incras- 
sato, dorso stramineo, firmae, pellucido-marginatae, glaberrimae, 
laeves, 7—9-nerves, nervis lateralibus obsoletis, superne vix 
anastomosantibus. Palea elliptico-orbicularis, foveam umbonis 
claudens, incrassata, dorso pilis brevibus, articulatis, crassis 
munita, bicarinata, carinis quam minutissime ciliolatis. Lo- 
diculae magnae, latissime oblique-triangulares, obtusae, basi 
spongiosae. Stamina tria, antheris sordide flavis, 1,5 mm longis. 
Ovarium late obovatum, basi euneatum, compressum, glabrum, 
stylis brevibus, stigmatibus stylis triplo longioribus, laxissime 
plumulosis. Caryopsis abest. 


56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Bras. civ. Rio Grande do Sul, Porto Alegre, in fruticetis, 
locis graminosis minus apricis, 21. 9. 92, LINDMAN, Exp. I. 
Regn. A. 27512. 

Diese eigentümliche Spezies wurde von LINDMAN, 1900, 
S. 42, als Br. subaristata Lam. erwähnt. In der Tat steht sie 
auch dieser Art (von der ich im Kopenhagener Herbar ein 
Duplikat des Originalexemplares gesehen habe) ziemlich nahe, 
unterscheidet sich indessen von ihr durch eine Reihe charak- 
teristischer Merkmale. Ihre Rispe ist armblütiger, die Ähr- 
chen nur 4—5-blütig (bei Br. subaristata 7-blütig), die Deck- 
spelzen sind lockerer, die Grannen derselben kürzer u. s. w. 
Das spezifische Merkmal unsrer Spezies ist die kräftige Ent- 
wickelung jenes Buckels der Deckspelzen, der sich freilich 
auch bei Br. subaristata vorfindet, hier aber bei weitem nicht 
so augenfallig ausgebildet. Bei Br. Lindmani fällt derselbe 
durch seine starke Konvexität und ockergelbe Farbe sofort 
ins Auge. Noch eigentümlicher indessen, und unter den ver- 
wandten Gräsern wohl ganz isoliert dastehend, ist die Ver- 
härtung der Vorspelze ebenso wie die frappante Behaarung 
derselben. In Zusammenhang mit dieser Verhärtung der 
Vorspelze steht die kräftige Entwickelung der Lodiculae; bei 
Br.- subaristata sind dieselben klein, keilförmig-viereckig, ge- 
zähnelt. | 


Brizae sect. Foidium (NEEs pro gen.) EKMAN nov. sect. 

Brizae species spiculis minimis, 2—4-floris, compressis, 
glumis fertilibus tuberculatis, stamino unico, fructu minus 
compresso, subtriquetro distinctae. 

Syn. Poidium NEES ap. LINDLEY, 1836, p. 450. 

Haec sectio species quattuor inter se affinitatem magnam 
exhibentes amplectitur. Habitu a genere ita discrepant, ut ab 
auctoribus acutissimis pro species Poae (DÖLL, HACKEL) vel 
Isachnes (LINDMAN) existimatae sint. A Poa tamen differunt 
spiculis 2—4-floris, glumis fertilibus latis, cartilagineis, tuber- 
culatis, aristulam brevissimam saepe gaudentibus (haud mem- 
branaceis, laevibus, muticis ut in Poa), stamino unico, fructu 
a dorso compresso, hilo ovali; a Paniceis omnibus spiculis 
saepe 3—4-floris, rhachilla evoluta instructis, nec non glumis 
sterilibus persistentibus etc. Guam maxime recedent. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 57 


Conspectus specierum Brizae sect. Poidi. 


I. Glaberrimae, laeves, habitu Poae; spiculae ad extremum 
ramulorum inflorescentiae vix vel laxe aggregatae, par- 
vulae, 2,5—3 mm longae ac latae; glumae fertiles satis 
compressae, sublaeves. 

a. Vaginae foliorum basalium in fibras omnino dissolutae; 
ligula firma, 2 mm longa; laminae fol. convolutae, 
setaceae; glumae steriles a latere visae lineari-lanceo- 
latae. ....:. . . Br. brasiliensis (NEES) EKMAN. 

b. Vaginae fol. bas. in fibras vix dissolutae; ligula mem- 
branacea, 1 mm longa; laminae fol. latiores, siccae 
complicatae; glumae steriles a latere visae late lan- 
eeolatae cy... een sur Bra fatiaiae EXMAN. 

II. Seabrae vel scaberulae, habitu /sachnes,; spiculae ad ex- 
tremum ramulorum infl. densius congestae, minutae, haud 
supra 1,5 mm longae; glumae fertiles parum compressae, 
valde tuberculatae. 

a. Elatior, plus quam pedalis; vaginae fol. superne pilo- 
sulae; spiculae 1,5 mm longae, 2 mm latae; glumae 
fertiles saepissime brevissime aristulatae 

sé iem IE rlsy Drs jbrachychaete EXMAN. 

b. Humilis, subpedalis; glabra; spiculae millimetrales; 

glumae saepissime muticae ob mb. avem 
Br. Hackelii (LINDM.) EKMAN. 


[Br. brasiliensis (NEES) EKMAN nov. comb. 

Syn. Poidium brasiliense NEES ap. LINDLEY, 1836, p. 450. 
— Poa poidium DOLL, 1878, p. 119. 

Bras. civ. Parana, in parte septentrionali civitatis, SEL- 
Low, n. 4848. 

Das Material, auf dem NEES seine Gattung Poidium ba- 
sierte, ist sehr spärlich, es beschränkt sich auf die zitierte, 
von SELLOW in Parana gesammelte Pflanze. Dieselbe ist sehr 
schlecht beibehalten, von den Ährchen sind nur die Hüll- 
spelzen geblieben. Ich halte es indessen für angebracht, einige 
dem Originalexemplar entnommene Massangaben mitzuteilen. 

Die Halme sind 5—7 dm hoch, grazil, kahl und glatt, 
unten von den Fasern der abgestorbenen Blattscheiden um- 
hüllt. Die Blattscheiden sind kahl und glatt, das Häutchen 
kahl, braun, bis 2 mm lang. Die Blätter erinnern an die 


58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


einer kräftigen Festuca ovina L.; die Blattspreiten sind ein- 
gerollt, durchaus kahl und glatt, 3 dm oder sogar darüber 
lang. Die Rispe ist 6—7 cm lang und etwa 2 cm breit, nicht 
besonders reichblütig. Die Rispenäste sind stielrund, glänzend, 
durchaus kahl und glatt. Die Hüllspelzen sind glatt, etwas 
glänzend, über 2 mm lang, von der Seite gesehen 0,4 mm 
breit. 

Die Gattung Poidium wurde von NEEs in LINDLEY, 1836, 
S. 450, zuerst beschrieben. NEES stellte dieselbe in die Nähe 
von Poa und Briza, sagt indessen in der Diagnose: »Habitus 
Airae», was wohl PFEIFFER veranlasst hat, in seinem Nomen- 
clator die Gattung unter Aira zu stellen. In STEUDEL’s 
Synopsis wird die Gattung zwischen Chondrachyrum (das ja 
auch eine Briza vorstellt) und Melica plaziert; ferner sind 
dort, wahrscheinlich von Nexs selbst, der dürftigen Original- 
diagnose einige habituelle Merkmale hinzugefügt worden. 
Spätere Verfasser haben alle die Gattung mit Poa vereint. 

Wie schon hervorgehoben, sind aber die Unterschiede von 
Poa durchgreifend. Ich glaubte zuerst, die Gattung sei auch 
von Briza verschieden. Indessen gibt es bei den Poidium- 
Spezies kein einziges Merkmal, das man bei verchiedenen, 
genuinen Briza-Spezies nicht wiederfinden kann. Wenigblütige 
Ährchen hat z. B. Br. scabra (NEEs) EKMAN, höckerige Deck- 
spelzen haben Br. spicata SIBTH. et Sm. aus Kleinasien wie 
auch verschiedene Briza-Spezies aus Bolivien, nur ein Staub- 
gefäss findet man bei br. Uniolae, Br. Calotheca, Br. erecta 
u. a., dreiseitige Früchte besitzen Br. Uniolae und Br. Calo- 
theca. Poidium ist demnach am besten als eine Sektion von 
Briza aufzufassen, durch) Merkmale charakterisiert, die hier 
vereint, sonst nur vereinzelt in der Gattung auftreten.] 


(Br. Itatiaiae EKMAN n. sp. — Tabula nostra IV, fig. 1. 


Perennis, caespitosa. Culmi stricte erecti, 5—7 dm alti, 
inferne 1,5 mm diam., simplices, teretes, laeviter striati, ubique 
glaberrimi laevesque, 2-nodes, summo nodo infra medium 
culmi sito. Folia subbasalia: vaginae fol. basalium in fibras 
paucas dissolutae, vel vix dissolutae, eae fol. caul. arctissimae, 
teretes, striatae, glaberrimae, laeves, internodiis dimidio bre- 
viores, summa laminifera; ligula membranacea, glabra, circ. 
1 mm longa; laminae e basi aequilata lineares, 3 dm longae, 
2,5 mm latae, acutae, inferne subplanae, superne involutae, 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 59 


glaberrimae, supra margineque scaberulae, subtus laeves, 
crebrinerves, nervis utriusque lateris numero 5—6, elevatis, 
subcontiguis, costa caeteris vix validiore. Panicula ambitu 
ovato-deltoidea, 13—18 cm longa, circ. 10 cm lata, satis laxa, 
expansa, ramis binis, patentibus, inferne nudis, vix ramosis, 
supra medium ramos gignentibus geminos, inferiores iterum 
ramulosos, erectos, paucispiculatos. Spiculae ad extremum 
ramulorum laxe aggregatae, binae, altera brevius pedicellata, 
pedicellis spiculis longioribus, obscure angulatis, apice incras- 
satis, laevibus, 2—4-florae, late obovatae, 2,5—3 mm longae, 
2,5 mm latae, complanatae, virides, vel maturae straminae. 
Glumae infimae duae steriles, aequilongae, spiculam aequantes 
vel ei paulo breviores, persistentes, a dorso visae late oblon- 
gae, a latere late lanceolatae, 2,5—2,8 mm longae, acutae, 
inferne firmae, superne pellucido-membranaceae, glaberrimae, 
3-nerves, nervis lateralibus brevioribus, costa subtus apicem 
versus scaberula. Glumae fertiles cartilagineo-membranaceae, 
fragiles, a latere visae oblique ovatae, 2 mm longae, obtusae, 
compressae, superne pellucido-marginatae, glaberrimae, leviter 
tuberculatae, 5—7-nerves, nervis lateralibus obsoletis. Palea 
gluma paulo brevior, oblonga, apice emarginata, bicarinata, 
carinis scabro-ciliatis, lateribus tenuissimis, inflexis, dorso tota 
granulata. Lodiculae duae, anguste ovatae, integrae, acutae, 
tenuissime membranaceae. Stamen unieum, anticum, anthera 
0. mm longa. Ovarium glabrum, unieum quod vidi, obcor- 
datum, emarginatum, compressum, secus lineam mediam sub- 
complicatum, stylis brevibus, stigmatibus ovarium aequantibus, 
laxe plumulosis. Caryopsis oblonga, trigona, antice obtuse 
carinata, postice latissime sulcata, juvenilis anguste membra- 
naceo-alata, 1,3 mm longa, brunnea; hilo ovali-elongato, a 
basi earyopseos parum remoto. 

Bras. Serra do Itatiaia, in monticulo Serra da Pedra 
Assentada, 2400 m. s. m., 19. 5. 02, leg. P. DusÉN sub num. 
292, — Bras. loco mihi ignoto (forte in monte Serra do Ita- 
tiaia?) leg. GLaziou sub num. 6774. 

Das von Graziov gesammelte Exemplar stimmt mit den 
Dusen’schen gut überein, hat nur etwas grössere Rispe. DOLL 
zitiert dasselbe unrichtig unter Poa poidium Dörr [= Br. 
brasiliensis (NEES) EKMAN]. Die beiden Spezies sind durch 
die im Schlüssel gegebenen Merkmale genügend verschieden.] 


60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Br. brachychaete EKMAN n. sp. — Tabula nostra IV, 
fig. 3. 

Perennis, caespitosa. Culmi erecti, 6 dm alti, simplices, 
inferne subcompressi, striati, glabri, scaberuli, 2-nodes, nodis 
glabris, violaceis, summo infra medium culmi sito. Folia 
basalia: vaginae marcescentes fol. bas. in fibras omnino dis- 
solutae, in statu vegeto arctae, subcompressae, striatae, scabrae, 
superne pilis retrorsis hirtellae, internodiis paulo breviores; 
ligula truncata, membranacea, 1 mm longa, glabra; laminae 
e basi aequilata lineares, ad 3 dm longae, 5 mm latae, vulgo 
15—20 em x 3 mm, acutae, planae, supra scabrae pilisque 
nonnullis longis praeditae, subtus retrorsum scabrae, nervis 
utriusque lateris numero 7—8 distinctis costaque parum pro- 
minula. Panicula anguste ovata, ad 20 cm longa, 8 cm lata, 
vulgo 12 X 4 cm, vix exserta contracta, demum subpatens, 
colore violaceo tincta, rhachi inferne striata, scaberula, superne 
teretiuscula, laevi, ramis binis, patulis, ad medium simplicibus, 
supra eum ramulos gignentibus inferiores geminos, iterum 
ramulosos, multispiculatos, erectos, teretiusculos, glaberrimos, 
laeves, violaceos. Spiculae ad extremum ramulorum infl. 
densius aggregatae, binae, terminales pedicellis paulo breviores, 
laterales iis longiores, pedicellis subeompressis, apice parum 
incrassatis, laevibus, 2—3-florae, rotundatae, 2 mm fere longae 
ac latae, compressae, caesio-violaceae. Glumae steriles duae 
aequales, spiculam aequantes vel subaequantes, ovatae, a’ 
latere visae lanceolatae, 1,7 —2 mm longae, acuminatae, com- 
presso-naviculares, firmae, margine pellucidae, trinerves, nervis 
lateralibus brevioribus, carina dorso scabra. Glumae fertiles 
a latere visae oblongae, a dorso subrotundatae, compresso- 
naviculares, obtusae, ipsa apice fissae, inter lacinios sub- 
obtusos setulam exserentes brevissimam, laciniis fere aequi- 
longam (unde nomen), cartilagineo-membranaceae, fragiles, 
dorso tuberculatae, pellucido-marginatae, 7-nerves, nervis la- 
teralibus obsoletis, duobus extimis utriusque lateris fere in 
unum confluentibus. Palea glumam subaequans, elliptica, 
bicarinata, carinis scabris, marginibus tenuibus, inflexis, dorso 
tota granulata. Lodiculae duae, ovarium aequantes, tenuis- 
simae, lanceolato-triangulares, acutae, saepe dente uno alte- 
rove acutissimo instructae, glaberrimae. Stamen unicum, an- 
ticum, anthera 0,7 mm longa. Ovarium glaberrimum, ob- 
cordatum, emarginatum, compressum, secus lineam mediam 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 61 


parum complicatum, stylis brevibus, stigmatibus ovario lon- 
gioribus, laxe plumulosis. Caryopsis oblonga, trigona, postice 
latissime sulcata, 1 mm longa, brunnea; hilo subbasilari, ovali. 

In altoplanitie: Curityba, in campo, 15. 11. 11, caespitem 
unicum leg P. DusÉN sub num. 13390. 


Die Spezies zeigt, wie aus der Diagnose ersichtlich ist, 
grosse Übereinstimmung mit Br. Itatiaiae EKMAN, von der sie 
durch die Pubeszenz, die kleineren Ährchen, die grannentra- 
senden Deckspelzen etc. leicht zu unterscheiden ist. Die 
Grannen sind sehr kurz, nur mit Hülfe einer Lupe zu sehen. 


[Br. Hackelii (LINDM.) EKMAN nov. comb. 


Syn. Isachne Hackelii LINDMAN, 1900, p. 11; tab. V; 
ARECHAVALETA, 1903, p. 83. 


Bras. civ. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Parthenon, 
LINDMAN, Exp. I. Regn. A. 595; Porto Alegre, Navegantes, 
locis subhumidis secus viam ferream, 5. 12. 01, MALME, Exp. 
II. Regn. n. 695; Quinta, in campo ad fruticetos, 8. 11. 01, 
MALME, Exp. II. Regn. sine num. 


f. pseudisachne EKMAN nov. forma. 


A typo differt statura robustiore, culmo valde compresso, 
ligula foliorum breviore, 1,5 mm longa, laminis foliorum latio- 
ribus, ad 2,5 mm latis, spieulis ad extremum ramulorum dense 
aggregatis nec: non glumis sterilibus paululo latioribus. 


Bras. civ. Rio Grande do Sul: Rio Grande do Sul oppi- 
dum, in campo arenoso loco subhumido, 7. 11. 01, MALME, 
Exp. II. Regn. n. 250. 


Transitum ad typum offert MarwE, Exp. II. Regn. n. 3, 
Rio Grande do Sul oppidum, in aggere viae ferreae loco satis 


sicco, 28. 10. 01. 
Diagnosis speciei a cl. LINDMAN data ita supplenda est: 


Valvula... bicarinata, carinis scabris, marginibus inflexis, 
tenuissimis. Lodiculae duae, tenuissimae, ovario paulo bre- 
viores, anguste lanceolato-triangulares, acutae, integrae. Sta- 
men unieum, anticum, antheris (quas vidi) perbrevibus. Ova- 
rium glaberrimum, obcordatum, levissime emarginatum, stylis 
brevibus, stigmatibus ovarium aequantibus, laxissime plumu- 
losis. Caryopsis obtuse trigona, 0,5 mm longa. 


62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Die Varietät sieht in ihrer typischen Form der Hauptart 
ziemlich unähnlich aus; indessen sind die Unterschiede wohl 
nur habitueller Art, da Form und Grösse der Blütenteile 
identisch sind. Uberdem hält MarwE N. 3 so ziemlich genau 
die Mitte zwischen der Varietät und der Hauptart. 

Wie schon LINDMAN bemerkt, sind die Deckspelzen oft 
auch bei dieser Art, wenn auch äusserlich kurz, begrannt, 
»apiculatae» (LINDMAN).] 


Poass 


P. annua L. — Dörr, 1878, p. 121. 
In altoplanitie: Curityba, in ruderatis, 7, 10. 08, n. 6810. 


P. umbrosa Trin. — Dörr, 1878, p. 121. 


In altoplanitie: Serrinha, in campo, 24. 10. 08, sine num. 
Ein einziges Individuum gefunden! Die Rispe desselben 
ist kürzer, die Ährchen wenigblütiger als was für P. umbrosa 
angegeben wird, im übrigen ist die Übereinstimmung unsrer 
Pflanze mit der Beschreibung dieser Art eine hocherwünschte. 


Festuca L. 


F. Ulochaete (Nexus) Dörr, 1878, p. 115. 

In montibus Serra do Mar: Ypiranga, ad marginem silvae 
primaevae, 9. 2. 04, n. 3515; ibidem, ad viam ferream, 9. 2. 
04, n. 3674. — In altoplanitie: Piraquara, ad marginem 
silvulae locis subuliginosis, graminosis, 7. 1. 09, n. 7783; Iraty, 
in silvula subuliginosa, 26. 2. 09, n. 7808; Calmon, in silva 
primaeva, 12. 3. 10, n. 9289. 


F. ampliflora Dörr, 1878, p. 116. 


In altoplanitie: Curityba, in paludosis, 26. 11. 09, n. 8972. 
Bis jetzt nur aus Caldas im Staate Minas Geraes bekannt. 


Bromus L. 


Br. brachyanthera Dörr, 1878, p. 110. — Tabula nostra 
III, fig. 1. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 63 


In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in aggere viae 
ferreae, 8. 11. 11, n. 13334. 

Diese sehr seltene Bromus-Spezies wurde von Dörr nach 
einem von der S:ta-Catharina-Insel, also unweit Parana, stam- 
menden Exemplar beschrieben. Er sagt nichts über ihre 
Verwandtschaft. 

Zwanzig Jahre später beschrieb ARECHAVALETA ein Bro- 
mus uruguayensis, der in Uruguay »frecuentisimo» sein sollte. 
Es war demnach nicht überraschend, denselben Bromus auch 
aus Rio Grande do Sul kennen zu lernen, wo MALME ihn bei 
Piratiny (Exp. II. Regn. N. 321) sammelte. Bromus uruguay- 
ensis ist im Habitus einem Dr. purgans L. überaus ähnlich, 
unterscheidet sich aber von dieser und von allen anderen mir 
bekannten Bromus-Spezies durch die geringe relative Grösse 
der Hüllspelzen, die nur 3, resp. 5 mm lang sind (bei Br. 
purgans 5, resp. 7—8 mm lang), während die Ährchen bei 
beiden Spezies ungefähr gleichlang sind. Eben dasselbe Merk- 
mal ist nun für Br. brachyanthera charakteristisch! Die Hüll- 
spelzen messen hier 3, bzw. 5 mm an Länge, während das 
Ährchen über 2 cm lang werden kann, die Grannen unge- 
rechnet. Br. brachyanthera erinnert habituell mehr an Br. 
ramosus Hups. oder Br. ciliatus L. und weicht von Br. uru- 
guayensis hauptsächlich durch die Glabreszenz der Deckspelzen 
ab. Sein Wuchs ist übrigens kräftiger, die Blattspreiten sind 
oben behaart, bei Dr. uruguayensis oben kahl. ARECHAVALETA 
beschreibt indessen eine Varietät robustus seines Br. uruguay- 
ensis, die entweder mit Br. brachyanthera identisch ist oder 
ein Zwischenglied zwischen beiden Arten darstellt. 


Br. unioloides (W.) H. B. K. — Dörr, 1878, p. 110. 
In altoplanitie: Curityba, in ruderatis, 7. 10. 08, n. 6812. 


Trib. Bambuseae. 


Merostachys Spr. 


M. Kunthii Rurr. — Dörr, 1880, p. 211. 


| In reg. lit.: Porto de Cima, in silva primaeva, nimis 
isterilem, 28. 7. 11, n. 11990. 


64 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


Die Bestimmung ist, da die Exemplare sämtlich steril 
sind, nicht ganz sicher. 


M. Claussenii Munro. — Dórr, 1880, p. 213. 


In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in silva primaeva, 
800 m. s. m., sterilem, mense Sept. anno 1908, sine num. — 
In altoplanitie: Itaperussü, in silvula, floriferam, 17. 11. 08, 
n. 7085; Vallinhos, in silva primaeva, floriferam, 11. 11. 10, 
n. 10761; Texeira Soares, in silva primaeva, floriferam, 26. 1. 
09) 227592: 

Das sterile Exemplar aus Ypiranga stellt die Varietät 
8 mollior DÖLL vor, die im Regnellschen Herbar allein reprä- 
sentiert war, alle anderen Specimina gehören zur Hauptform 
der Spezies laut der Auffassung Dörr's. Indessen ist CLAUS- 
SEN 997, die wohl ein Duplikat der Originalpflanze darstellt, 
mit der Varietät Dórr's identisch; diese ist also als Haupt- 
form der Art anzuseben und die Hauptform Dörr’s als Va- 
rietät. 


M. petiolata Dörr, 1880, p. 216. 


In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in silva primaeva, 
1100 m. s. m., floriferam, 3. 2. 04, n. 3379. 


M. capitata Hook. — Dörr, 1880, p. 216. 

In reg. lit.: Jacarehy, ad silvae primaevae arbores alte 
seandens, sterilem, 24. 3. 11, n. 11391. 

Eine prachtvolle Spezies! Die Blattspreiten sind ausser- 
ordentlich gross, 30—35 cm lang, 8—9 cm breit, die Fransen 
der Scheidemündung überaus kráftig entwickelt (die einzelnen 
Fransenhaare erreichen eine Länge von 3—4 cm). 

Die Bestimmung ist durch Vergleich unsrer Pflanze mit 
einem im Kopenhagener Herbar aufbewahrten, von DOLL be- 
stimmten Exemplar der Art, GLazıou N. 5720, sichergestellt 
worden. 


Chusquea KowrH. 


Ch. capitata Rurr. — Dörr, 1880, p. 195. 


In altoplanitie: Itaperussu, in silvula, 17. 11. 08, n. 7182, 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 65 


Ch. oxylepis (Hack.) EKMAN n. sp. — Tabula nostra IV, 
fig. 6. 

Syn. Ch. bambusaeoides (Rappı) Hack. subsp. oxylepis 
HackEL, 1906, p. 20. 

Scandens. Culmi farcti, 4—5 m alti, graciles, inferne cras- 
sitie digitali, superne 1,5 mm diam., teretes, striati, scabri 
vel scaberuli, nodis subincrassatis, glabris, fuscis, internodiis 
2—4 dm longis, ramosi, ramis fasciculatis, quaternis—septenis, 
inaequalibus, longioribus ad 4 dm longis, gracilibus, glaber- 
rimis, foliatis vel saepe aphyllis, apice floriferis. Vaginae 
subarctae, compressae, carinatae, striatae, margine altero 
saepe longe ciliatae, insuper glaberrimae, inferiores aculeis 
retrorsum directis, crebris scaberrimae, internodiis breviores, 
superne iis parum longiores, ore nudae, auriculatae; ligula 
interna firma, oblique truncata, 1,5 mm longa, integra, ob- 
scure farinosa, fusca, externa annuliformis, cartilaginea, gla- 
berrima, straminea; laminae breviter petiolatae, petiolo 2—3 
mm longo, supra glabro, subtus cum basi laminae villosulo, 
e basi subrotundata anguste ovato-lanceolatae, vulgo 1 dm 
fere longae, 2,3 cm latae, papyraceae, caesio-virides, subtus 
pallidiores, laeves, margine ciliis brevibus satis remotis, erecto- 
adpressis scabrae, subtus basi villosulae, ceterum glaberrimae, 
tenuinerves, nervis primariis utriusque lateris 5—6, secunda- 
riis 5—6, nervulis transversis haud crebris. Paniculae ter- 
minales, secundae, a dorso visae fere ovatae, a latere dimi- 
diato-ovatae, curvatae, 5—6 cm longae, 3 em latae, obtusae, 
densae, stramineo-virides, rhachi angulata, velut rami brevis- 
sime hirtello-scaberula, ramis singulis, brevibus, patentibus, 
ipsa basi iterum ramulosis, ramulis omnibus perbrevibus. 
Spiculae binae, brevissime pedicellatae, uniflorae, lanceolatae, 
1,1—1,2 em longae, 2,5—3 mm latae, acutae, glabrae, stra- 
mineo-virides. Gluma I. e basi amplectente late triangularis, 
2,5 mm longa, longe cuspidato-acuminata, dorso scabra, mar- 
gine apicem versus scabro-hirtella, 7-nervis, nervis lateralibus 
gradatim brevioribus; gluma II. primae simillima, angustior, 
4 mm longa, 5-nervis; gluma III. ovato-triangularis, 5 mm 
longa, 3 mm lata, mucronulata, dorso scabra, margine bre- 
vissime hirtello-scabra, 9— 11-nervis, nervis lateralibus grada- 
tim brevioribus; gluma IV. anguste ovato-triangularis, 8 mm 
longa, 3 mm lata, insuper ut gluma III.; gluma fertilis papy- 
racea, ovata, 10—11 mm longa, explanata 5 mm lata, breviter 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 10. 5 


66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 10. 


apiculata, dorso rotundata, scabra, haud nitida, 15-nervis, 
nervis lateralibus nonnullis caeteris satis validis brevioribus. 
Palea a gluma fertili haud occulta, ovato-oblonga, 11 mm 
longa, 4 mm lata, ll-nervis, nervo medio lateralibus contiguis 
(= carinis) tenuiore, insuper ut gluma fertilis. Lodiculae tres 
magnae, basi crassae, apicem versus tenuiores, margine pulchre 
ciliatae, nervosulae, media symmetrica, anguste rhomboidalis, 
2 mm longa, 0,s mm lata, laterales latiores majoresque, oblique 
rhomboidales, 3 mm longae, 1,5 mm latae, latere altero cras- 
siore. Stamina tria, antheris linearibus, 7 mm longis, 1 mm 
latis, fuscis. Ovarium anguste ovato-lanceolatum, apice atte- 
nuatum, glabrum, stylis duobus brevibus, stigmatibus ovario 
subduplo longioribus, dense plumosis. Caryopsis abest. 

In reg. lit.: Alexandra, in silva primaeva, 15. 12. 09, n. 
8671; ibidem, 3. 9. 10, n. 10215, velut n. 8671 floriferam. — In 
montibus Serra do Mar: Ypiranga, in silva primaeva, 800 
m. s. m., sterilem, mense Sept. anno 1908, sine num; ibidem, 
sterilem, 16, 4. 12, n. 14057. 

[Serra do Itatiaia: Mont Serrat, ad marginem viae, flori- 
feram, 22. 10. 03, leg. P. DusÉN sub num. 2182. — Civ. S. 
Paulo: in silvaticis ad Rio Mambu in districtu urbis Con- 
ceicao de Itanhaen, cca 100 m. s. m., floriferam, VII, 1901, 
leg. WETTSTEIN et SCHIFFNER. 

Als Hackel 1906 diese Spezies als Subspezies der Chus- 
quea  bambusaeoides (Rappt) Hack. (= Ch. Gaudichaudii: 
KuNTH) zuerst beschrieb, verfügte er nur über die von WETT- 
STEIN und SCHIFFNER gesammelten Exemplare. Später ist 
die Spezies auf der Serra do Itatiaia und in Parana von Du- 
SÉN gefunden worden. Das jetzt vorhandene reiche Material 
ist durchaus einheitlich und lässt keinen Zweifel darüber 
übrig, dass Ch. oxylepis eine von Ch. bambusaeoides verschie- 
dene Spezies ist. Wie HACKEL betont hat, sind die beiden 
Pflanzen im vegetativen Bau nahezu identisch, nur hat Ch. 
oxylepis unten am Grunde kurz behaarte Blattspreiten, bei 
Ch. bambusaeoides sind diese überall kahl. Sehr auffällig sind 
dagegen die Unterschiede im Bau der Rispe und der Ähr- 
chen, wie aus der folgenden Übersicht hervorgeht: 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 


Chusquea bambusaeoides. 


Panicula sublucida, rhachi 
glaberrima, laevi, ramis erecto- 
patulis, subelongatis. 


Spiculae pallide brunneae, | 


nitidulae. 


Gluma III. quattuor partes | 
spieulae subaequans, 7-nervis. | 


Gluma IV. spiculam aequ- 
ans, 5-nervis. 


Gluma fertilis 7-nervis, 
nervis ut in glumis omnibus 
angustissimis, haud exsculptis. 

Palea a gluma fertili oc- 
culta, 6-nervis, nervus intra- 
earinalis abest. 

Lodieulae lanceolatae vel 
lanceolato-lineares. 


67 


Chusquea oxylepis. 


Panicula densa, rhachi hir- 
| tello-scabra, ramis patentibus, 
| brevibus. 
Spiculae stramineo-virides, 
| haud nitidulae. 

Gluma III. tertiam partem 
spiculae aequans, 9—11-nervis. 

Gluma IV. medium spicu- 
lae parum superans, 9—11- 
| nervis. 

Gluma fertilis 15-nervis, 
nervis exsculptis, latioribus. 


Palea conspicua, a gluma 
haud occulta, 11-nervis, nervus 
| intracarinalis adest. 
Lodiculae rhomboideae. 


Die Unterschiede sind an Ährchen desselben Alters aus- 


präpariert worden. 
sie zwischen zwei verwandten 


Sie sind derartig durchgreifend, wie man 


Spezies nur sehr selten findet. 


Ch. Wettsteinii Hacker, 1906, p. 21. — Tabula nostra IV, 


fig. 5. 


In montibus Serra do Mar: Ypiranga, in silva primaeva, 


floriferam, 3. 2. 04, n. 3658. 


Diagnosis a cl. Hacker data ita supplenda est: 
Rami floriferi vulgo quini-septeni, graciles, 0,5—2 dm 


longi, apice paucifoliati. 


Panicula laxa, lucida, pauciflora, 


ambitu ovata, 4 cm longa, 3 cm lata, obtusa, rhachi obscure 
angulata, laevi, glaberrima, ramis singulis, patentibus, inferi- 
oribus ad basin iterum ramulosis, bi-trispiculatis. Spiculae 
saepe binae, terminalis pedicello suo longior, lateralis ei parum 
brevior, uniflorae, anguste ovato-lanceolatae, 6 mm longae, 
1,s mm latae, obtusiusculae, glabrae, pallide brunneae. Gluma 
I. late triangularis, brevis, 1 mm fere longa, mucronato-acu- 
minata, uninervis vel obsolete 3-nervis; gluma II. ovato-tri- 
angularis, 1,5 mm longa, 3-nervis, nervo medio. subtus valde 


68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. N:o 10. 


prominente, apice in mucronem distinctum excurrente; gluma 
III. ovato-triangularis, 2,5 mm longa, breviter mucronata, 
margine puberula, 5—7-nervis, nervo medio subtus promi- 
nente; gluma IV. anguste ovato-triangularis, 3,5 mm longa, 
brevissime apiculata, margine puberula, 5-nervis, nervis late- 
ralibus obsoletis, medio subtus prominente; gluma fertilis 
anguste triangularis, 5 mm longa, margine puberulo-ciliata, 
7—9-nervis, nervis lateralibus indistinctis. Palea a gluma 
florifera haud occulta, glumam aequans, triangulari-lanceolata, 
firmula, 6-nervis. Lodiculae, stamina, ovarium haud adsunt. 

Die von DusÉN gesammelte Pflanze ist mit der bisher 
nur steril bekannten Ch. Wettsteinii Hack. identisch, was ich 
durch Vergleich mit dem Originalexemplar bestätigt habe. 
Diese Spezies zeichnet sich durch die sehr weichen, dünnen, 
unten blaugrünen Blattspreiten aus, deren Ränder sehr lang 
gewimpert sind. Die Affinitäten der Spezies sind bisher na- 
türlich unbekannt geblieben. Der Fund der fertilen Ch. Wett- 
steinii hat dargetan, dass sie mit Ch. oligophylla Rupr. ver- 
wandt ist, ja, es scheint sogar nicht unmöglich, dass die 
beiden Arten identisch sind. Indessen ist die Konsistenz der 
Blattspreiten bei Ch. oligophylla merklich fester als bei Ch. 
Wettsteinii, die Farbe der Unterseite beinahe dieselbe wie die 
der Oberseite, die Rispe ist reichblütiger und dichter. Der 
Bau der Ährchen ist bei beiden Spezies fast identisch. Die 
Hüllspelzen sind bei Ch. oligophylla von derberer Konsistenz: 
als bei Ch. Wettsteinii, glänzend, fein punktiert, die Nervatur 
derselben ist undeutlicher, sie sind ferner nicht so auffällig 
bespitzt als bei Oh. Wettsteinii. Das für diese Art gegenüber 
Ch. oligophylla eigentümlichste Merkmal ist die derbe Kon- 
sistenz der Palea, die hier nicht von der fertilen Spelze um- 
schlossen ist; bei Ch. oligophylla ist die Palea sehr dünn und 
von der fertilen Spelze ganz umhüllt. 

Es sei indessen bemerkt, dass diese Unterschiede ihren 
Grund in dem sehr verschiedenen Alter und Zustand der 
Áhrchen haben kónnen. Ich habe kein einziges untadelhaftes 
Ährchen bei Ch. Wettsteinii gefunden, sie entbehren alle Lo- 
diculae, Staubgefásse und Früchte. 


Ch. Meyeriana Rupr. ap. Dórr, 1880, p. 203. 


In montibus Serra do Mar: Carvalho, in montibus, 1200 
—1300 m. s. m., floriferam, 6. 11. 11, n. 13304. 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 69 


Habituell erinnert unsere Pflanze durch die kurzen Zweige, 
die gedrängte Infloreszenz und die violett gefärbten Hüll- 
spelzen etwas an die Ch. anelytra RUPR. 

Von derselben Lokalität liegt eine sterile Chusquea vor, 
die der Ch. sclerophylla Dörr nicht unähnlich sieht. Sie hat 
dieselben characteristisch zusammengedrückten Blattscheiden, 
der Grund der Blattspreiten ist ebenso abgestutzt, die Spitze 
derselben lang stechend zugespitzt u. s. w. Doch ist bei 
unsrem Exemplar der Blattstiel behaart, bei Ch. sclerophylla 
angeblich kahl. 


Vorkommen und Verbreitung der Gräser des 
Staates Paranå. 


Der Staat Parana liegt zum allergrössten Teil in dem Ge- 
biet der Napaea Marrıus’ (der südbrasilianischen Araucarien- 
zone DmgupEÉ-ENGLER's) Nur der Norden des Staates, die 
Gegend von Jaguariahyva und Itararé, ist einem anderen 
Gebiete Martius’ anzugliedern, nämlich dem Oreas-Gebiet, 
gekennzeichnet u. a. durch den Vegetations-Typus der »Cam- 
pos cerrados», d. h. Campos mit vereinzelten, kleinen, ver- 
bogenen, blattwerfenden Bäumen sowie durch eine bestimmte 
Zusammensetzung der Flora. Eine Menge der diesen »Campos 
cerrados» eigentümlichen Arten sind bei Jaguariahyva von 
DusÉN gefunden worden und erreichen hier die Südgrenze 
ihrer Verbreitung. 

Noch ein Gebiet Martius’ ist in Paraná vertreten, nam- 
lich die Dryas an den Abhängen der Serra do Mar. Wie 
LINDMAN zuerst, 1900 b, S. 226, hervorgehoben hat, ist dieses 
Gebiet indessen richtiger als edaphische Urwaldfazies des 
Napaea-, bzw. des Oreas-Gebietes aufzufassen. Sein Vor- 
kommen in Paraná hängt ja auch tatsächlich mit der lokalen 
grösseren Feuchtigkeit der Serra zusammen. 

Die charakteristische Topographie des Staates, bedingt 
dureh den Verlauf der Küstenkette Serra do Mar, hat eine 
Gliederung der Vegetation je nach den verschiedenen Verhält- 
nissen des Flachlandes am Fusse der Serra, der Waldregion der 
Serra selbst und der Hochebene hinter der Serra hervorge- 

rufen. Die Grüser des Flachlandes sind zum gróssten Teil 


70 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


kosmopolitisch (die litoralen Gräser) oder Gräser mit nörd- 
licher Verbreitung; die Gräser der Waldregion sind ebenfalls 
nördlicher Verbreitung; unter den Gräsern der Hochebene 
finden sich Spezies mit südlicher Verbreitung, die Napaea- 
Gräser, oder mit nördlicher, die Oreas-Gräser. Die Eigenart 
dieser drei Klima-Zonen des Staates ist indessen keine aus- 
geprägte, es gibt Gräser, die in allen drei Zonen gedeihen, 
auch sind die Gräser der Wald-Zone meistens auch in den 
Waldungen der Hochebene wiederzufinden. 

Es ist nicht meine Aufgabe, diese drei Vegetation-Zonen 
zu charakterisieren. Ich muss mich darauf beschränken, die 
Gräser derselben je nach ihren Standorten und ihrer Ver- 
breitung zu gruppieren. Beinahe ebenso wechselnd, wie die 
Verbreitungsgebiete verschiedener Spezies, sind oft die Stand- 
orte anderer. Eine und dieselbe Spezies kann Wälder, Campos 
und Sümpfe frequentieren (vgl. z.B. Paspalum paniculatum). 
Die Aufgabe, die Gräser unter dem besprochenen Gesichts- 
punkt einzuteilen, ist demnach keine leichte. Nie fallen wie 
bei dieser Arbeit die Angaben der Literatur so spärlich aus, 
nie ist das Material unzureichender. Eine künftige, günstiger 
ausgerüstete Zeit wird daher die gewiss zahlreichen Missgriffe 
meines Versuches verstehen und: verzeihen. 

Es hat sich nötig erwiesen, einige Abkürzungen einzu- 
führen, um die Verbreitung der Spezies kurz angeben zu kön- 
nen. Dieselben sind: kosm., für kosmopolitisch; verbr., für in 
ganz tropischem und subtropischem Südamerika verbreitet; 
nördl., für Gräser, die gegen Norden zu in anderen Gebieten 
als in dem Oreas-Gebiete auftreten, südwärts bis Parana 
gehen; Oreas., für dem Oreas-Gebiete, incl. der Dryas ange- 
hörig; Napaea., für dem Napaea-Gebiete angehörig; Napaea- 
Oreas., für beiden Gebieten angehörig; endem., für endemisch. 


I. Die Gräser des Flachlandes. 
A. Die Gräser des Meeresufers. 


a: des sandigen, trockenen Bodens: 

Ischaemum Urvilleanum (Napaea.); Digitaria violascens 
(kosm.); Cenchrus echinatus (verbr.; wohl auch »in ruderatis»); 
Cenchr. carolinianus (kosm.); Stenotaphrum dimidiatum (kosm.); 
Sporobolus virginicus (kosm.); Spartina ciliata (Napaea.); 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 71 


Chloris distichophylla (verbr.; auch in der Hochebene); Era- 
grostis ciliata (kosm.). 


b: des sandigen, feuchten Bodens: 


Paspalum distichum (kosm.); Panicum spectabile (kosm.); 
Pan. repens (kosm.); Spartina alterniflora (kosm.). 


c: des sumpfigen, schlammigen Bodens: 
Oryza latifolia (verbr. oder kosm.). 


B. Die Gräser der Wälder und Sumpfwälder. 


Panicum divaricatum (verbr.; auch in der Hochebene); 
Merostachys Kunthii (Oreas.); Mer. capitata (Oreas.); Chusquea 
oxylepis (Oreas.; auch in der Serra). 


C. Die Gräser der Sümpfe. 


Erianthus asper (Napaea-Oreas.; auch in der Serra und 
in der Hochebene); Panicum oryzoides (verbr.); Oryza sativa 
(kosm.). 


D. Die Gräser der Flussufer. 


Gynerium sagittatum (nördl.). 


E. Die Gräser der Waldränder, Schuttplätze ete. in der 
Nähe der Städte und Dörfer. 


Andropogon bicornis (verbr.; auch in der Serra und in der 
Hochebene); Paspalum conjugatum (verbr.); Pasp. paniculatum 
(verbr.; auch in der Serra und in der Hochebene); Pasp. laxum 
(nördl.); Pasp. densum (nördl.); Pasp. virgatum (verbr.); Pasp. 
furcatum (nórdl.; auch in der Serra); Eriochloa punctata (verbr.); 
Digitaria sanguinalis (kosm.; auch in der Hochebene); Pani- 
cum crus galli (kosm.; auch in der Serra); Pan. sulcatum 
(verbr.; auch in der Hochebene und, nach DusÉN, auch in der 
Serra); Pan. muticum (kosm.); Pan. maximum (kosm.); Pan. 
pilosum (verbr.; auch in der Serra); Pan. laxum (verbr.); 
Pan. sciurotis (verbr.); Sporobolus indicus (kosm.; auch in der 
Serra); Cloris radiata (verbr.; auch in der Hochebene); Hleu- 


72 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


sine indica (kosm.; nach Dus£n auch in der Serra und in der 
Hochebene). ! 


Von den 179 Spezies der Gräser des Staates sind dem- 
nach 41 im Flachlande gefunden worden. 14 von diesen 
finden sich auch in der Serra oder in der Hochebene, es 
restieren also 27 für das Flachland charakteristische Gräser. 
Nur zwei der 41 Spezies gehören zum Napaea-Gebiet, näm- 
lich die litoralen /schaeum Urvilleanum und Spartina ciliata, 
eine derselben, Erianthus asper, kommt sowohl im Napaea- 
wie im Oreas-Gebiet vor, drei endlich, die Bambuseen der 
Wälder, sind nur im Oreas-Gebiete gefunden worden. Alle 
übrigen sind kosmopolitische oder wenigstens in Amerika 
weit verbreitete Gräser, zum Teil Synanthropen. Einige der- 
selben erreichen in Parana ihre Südgrenze, wie die Paspala, 
P. laxum, P. densum und P. furcatum, ebenso das bemerkens- 
werte Gynerium sagittatum. 


II. Die Gräser der Serra do Mar. 


A. Die Gräser des Urwaldes. 


Olyra micrantha (verbr.); Pharus glaber (verbr.; auch in 
der Hochebene); Merostachys Claussenii (Napaea-Oreas.; auch 
in der Hochebene); Mer. petiolata (Oreas.); Chusquea oxylepis 
(Oreas.; auch im Flachland); Chusquea Wettsteinii (Oreas.). 

Zu diesen Gräsern gehört auch ein Panicum aus der Ver- 
wandtschaft von P. helobium, das wahrscheinlich eine neue 
Spezies darstellt. 


B. Die Gräser der sumpfigen Plätze des Urwaldes. 


Saccharum cayennense (verbr.; auch in der Hochebene); 
Erianthus asper (Napaea-Oreas.; auch im Flachlande und in 
der Hochebene); Panicum leptachne (Oreas.). 


C. Die Gräser der waldlosen Gipfel der Serra. 


Calamagrostis montevidensis (Napaea-Oreas.); Eragrostis 
polytricha (Napaea-Oreas.; auch in der Hochebene); Chusquea 
Meyeniana (Napaea-Oreas.). | 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 73 
Zu dieser Gruppe gehört die unbestimmte, sterile Chus- 
quea aus der Verwandtschaft von Ch. sclerophylla. 


D. Die Gräser der Waldründer und Rodungen (»rocas», 
»eapoeiras»). 


Paspalum | paniculatum (verbr.; auch im Flachland und 
in der Hochebene); Pasp. mandiocanum (Napaea-Oreas.; auch 
in der Hochebene); Panicum Dusenii (endem.); Pan. demissum 
(Napaea-Oreas.; auch in der Hochebene); Ichnanthus pallens 
(verbr.); Festuca Ulochaete (ob endem.? auch in der Hoch- 
ebene). 

Die unter Panicum cyanescens erwähnte, zweifelhafte Spe- 
zies gehört zu den Gräsern dieser Gruppe. 


E. Durch die Eisenbahn introduzierte oder wenigstens 
in ihrer Ausbreitung geförderte Gräser. 


Andropogon bicornis (verbr.; laut DUSÉN auch im Flach- 
lande und in der Hochebene); Andr. Sorghum (kosm.); Pas- 
palum pumilum (verbr.); Pasp. furcatum (nórdl; auch im 
Flachlande); Digitaria insularis (verbr.; auch in der Hoch- 
ebene); Panicum crus galli (kosm.; auchim Flachlande); Pan. 
pilosum (verbr.; auch im Flachlande); Panicum subjunceum 
(endem.; auch in der Hochebene); Setaria gracilis (verbr.; 
auch in der Hochebene); Sporobolus indicus (kosm.; auch im 
Flachlande); Danthonia montana (Oreas.; vielleicht in den 
waldlosen Regionen der Serra ursprünglich ?); Eleusine indica 
(kosm.; nach Dvs£Éw in allen Schuttplätzen zu finden); Corta- 
deria Selloana (vielleicht ursprünglich; vorzugsweise Napaea., 
làngs der Serra bis in S. Paulo und Minas Geraes verbreitet); 
Bromus brachyanthera (Napaea.). 


Von den in der Serra bisher gefundenen 32 Gräsern sind 
13 nur in dieser observiert worden. Die unter A, B, C und 
D mit Ausnahme von Pasp. paniculatum und Pasp. mandio- 
canum angeführten Spezies sind in der Serra ursprünglich; 
die Gräser der Gruppen A und B sind verbreitete oder Oreas- 
Spezies mit geringer Andeutung an Napaea; die noch nur 
wenig bekannten Gräser der höheren Gipfel der Serra sind 
alle Spezies, die bis Uruguay oder Rio Grande do Sul gehen. 


74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Unter D finden sich zwei interessante Arten, Panicum Dusenii 
und Festuca Ulochaete, jenes bisher nur in Paraná gefunden, 
diese vielleicht auch im Staate endemisch. 

Die grósste Artanzahl weist Gruppe E, die introduzierten 
Gräser, auf. Die Eisenbahn hat sich in Paraná wie in Eu- 
ropa als tátige Vermittlerin der Ausbreitung der Pflanzen 
erwiesen. Viele Gräser steigen mit ihr vom Flachlande bis 
in die Hochebene hinauf, andere gehen den entgegengesetzten 
Weg. Zu den vorigen gehóren: Paspalum furcatum, Panicum 
crus gall, Pan. pilosum, Sporobolus indicus, zu den letzteren: 
Digitaria insularis, Panicum subjunceum, Setaria gracilis. Drei 
der Gräser dieser Gruppe verdienen unsre Aufmerksamkeit: 
Danthonia montana, eine seltene Spezies, die in den Höhen 
der Serra vielleicht ursprünglich ist; Cortaderia Selloana (= Gy- 
nerium argenteum), das allbekannte Pampas-Gras, das in Ar- 
gentinien und Uruguay sehr gewöhnlich ist, gegen Norden 
zu allmählich seltener wird und dort nur in der Serra ge- 
sammelt worden ist; endlich der von Dus&N wiederentdeckte 
Bromus brachyanthera, der vorher nur in S:ta. Catharina beob- 
achtet worden ist. Diese drei Gräser sind vielleicht in der 
Serra ursprünglich; jedenfalls hat ihnen die Eisenbahnanlage 
neue Standorte eröffnet. 


III. Die Gräser der Hochebene. 


A. Die Gräser des Urwaldes. 


Panicum divaricatum (verbr.; auch im Flachlande); Ich- 
nanthus Martianus (Oreas.); Olyra glaberrima (Napaea-Oreas.); 
Pharus glaber (verbr.); Merostachys Claussenit (Napaea-Oreas. ; 
auch in Serra). 


B. Die Gräser der lichteren Waldungen, der Waldränder 
und der Gebiische (»capäos», »eapoeiras»). 


Paspalum paniculatum (verbr.; auch in der Serra und im 
Flachlande, verschiedene Standorte frequentierend); Pasp. 
mandiocanum (Napaea-Oreas.; auch in der Serra); Pasp. obtusi- 
folium (verbr.); Panicum sulcatum (verbr.; auch im Flach- 
lande); Pan. uncinatum (verbr. oder sogar kosm.; auch im 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 75 


Urwalde); Pan. rude (nördl.); Pan. ovuliferum (Oreas); Pan. 
glutinosum (verbr.); Pan. demissum (Napaea-Oreas.; auch in 
der Serra; oft die Campos frequentierend); Pan. millegrana 
(verbr.); Ichnanthus Ruprechtianus (Oreas.); Oplismenus hir- 
tellus subsp. setarius (verbr.); Chloris distichophylla (verbr.; 
auch im Flachland); Hragrostis airoides (verbr.; wohl auch in 
den Campos vorkommend); Melica sarmentosa (Napaea-Oreas.); 
Festuca Ulochaete (endem.? auch in der Serra); Chusquea ca- 
pitata (Oreas.). 


C. Die Gräser der Campos. 


a. Die Gräser der trockenen Campos. 

1. verbreitete Arten: 

Imperata brasiliensis; Erianthus Trinii; Trachypogon plu- 
mosus,; Elionurus adustus; Andropogon tener; Andr. leucosta- 
chyus; Andr. nutans; Paspalum malacophyllum; Pasp. blepha- 
raphorum; Pasp. plicatulum; Pasp. stellatum; Pasp. brasiliense ; 
Anthaenantia lanata; Digitaria insularis (auch in der Serra); 
Panicum olyroides; Setaria gracilis (auch in der Serra). 


9. nórdliche Arten: 


Andropogon KRiedelii; Andr. bracteatus; Paspalum macu- 
losum; Pasp. lineare; Pasp. carinatum. 


3. dem Oreas-Gebiete zugehörende Arten: 

«a. nur in den »Campos cerrados» gefunden: 

Rottboellia loricata subsp. gibbosa (Hauptart auch in Cuba); 
Arthropogon xerachne; Paspalum ammodes; Pasp. guttatum; 
Pasp. erianthum; Panicum ferrugineum; Pan. repandum; Aris- 
tida riparia (auch in Paraguay); Sporobolus eximius; Era- 
grostis perennis. 


6. ausser den »Campos cerrados» gefunden: 

Melinis minutiflora; Paspalum hyalinum; Pasp. pectina- 
tum; Setaria scabrifolia; Sporobolus aeneus v. angustifolius; 
Eragrostis leucosticta. 


4. sowohl im Oreas- wie im Napaea-Gebiete vorkom- 
mende Arten: 


76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Andropogon ternatus; Andr. Minarum; Andr. villosus; 
Andr. leptocladus; Paspalum pressum; Pasp. barbatum; Pani- 
cum Bergii; Pan. procurrens; Aristida flaccida; Arist. pallens; 
Arist. megapotamica; Agrostis montevidensis; Ctenium  poly- 
stachyum; Gymnopogon spicatus; Eragrostis polytricha (auch 
in der Serra). 


5. dem Napaea-Gebiete angehörende Arten: 

Andropogon Selloanus; Stipa melanosperma (in Brasilien 
Napaea., sonst verbr.); Caryochloa montevidensis (in Brasilien 
Napaea., sonst verbr.); Hragrostis Neesii; Briza Uniolae; Briz. 
scabra. 


6. endemische Arten: 


Briza brasiliensis (von SELLOW gesammelt); Briz. brachy- 
chaete; Poa umbrosa (ob wirklich endem.?). 


b. Die Gräser der feuchten Campos. 


Saccharum holcoides (Napaea-Oreas.); Erianthus divaricatus 
subsp. angustifolius (Spezies nordamerik., Subspezies Napaea- 
Oreas.); Rottboellia aurita (verbr.); Andropogon condensatus 
(verbr.); Andr. spathiflorus (verbr.); Andr. bicornis (verbr.; 
laut DusÉN häufig, auch in der Serra und im Flachlande); 
Arundinella hispida (verbr.); Paspalum ellipticum (Oreas.); 
Pasp. flaccidum (Oreas.); Pasp. approximatum (Oreas.); Pasp. 
falcatum (verbr.); Pasp. comans (Oreas,); Panicum subjunceum 
(endem.; auch in der Serra); Pan. vilfoides (verbr.); Pan. de- 
cipiens (Napaea-Oreas.); Pan. truncatum (Napaea-Oreas.); Se- 
taria dura (Napaea-Oreas.); Pennisetum latifolium (verbr.); 
Stipa Sellowiana (endem.); Ctenium brachystachyum (Oreas.); 
Chloris Dusenvi (endem.); Briza Calotheca (Napaea-Oreas.). 


D. Die Griiser der Siimpfe. 


Saccharum cayennense (verbr.; auch in der Serra); Zri- 
anthus asper (Napaea-Oreas.; auch in der Serra und im Flach- 
lande); Paspalum cordatum (Oreas.); Pasp.erianthoides (Napaea- 
Oreas.); Pasp. filifolium (nördl.); Pasp. multiflorum (Napaea- 
Oreas.); Panicum rivulare (Napaea-Oreas.); Pan. grumosum 
(Napaea-Oreas.); Pan. aristella (Oreas.); Pan. parvifolium 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 77 


(verbr.); Pan. cyanescens ampl. (verbr. oder kosm.; auch in 
der Serra?); Pan. helobium (Napaea-Oreas.; auch im Walde 
der Serra’); Leersia hexandra (verbr.); Leers. virginica (Nord- 
amerika, in Brasilien bisher nur in Parana); Danthonia Dusenii 
(endem.); Festuca ampliflora (Oreas.). 


E. Die Gräser der Flussufer. 


a. am Ufer selbst: 
Eragrostis bahiensis (verbr. oder sogar kosm.). 


b. im Wasser: 
Zizaniopsis microstachya (Napaea-Oreas.). 


F. Die Gräser der Schuttplätze ete. in der Nähe der 
Stüdte und Dórfer. 


Paspalum notatum (verbr.); Digitaria sanguinalis (kosm.; 
auch im Flachlande); Anthoxanthum odoratum (kosm.); Chlo- 
ris radiata (verbr.; auch im Flachlande); Eleusine indica 
(kosm.; auch in der Serra und im Flachlande, nach Dustin 
in allen Schuttplätzen häufig); Eragrostis pilosa (kosm.); Poa 
annua (kosm.); Bromus unioloides (kosm.). 


Wie sogleich ersichtlich, ist die Hochebene viei reicher 
an Gräsern als die Serra und das Flachland. Von den ge- 
sammten 179 Arten des Staates sind 131 in der Hochebene 
beobachtet worden, davon 112 nur in dieser. Die Mehrzahl 
dieser 131 Arten, oder 83 Spezies, gedeihen in den Cam- 
pos; auch die Gruppe B zählt viele Spezies, 17 an der Zahl, 
ebenso die Gruppe D, die Sümpfe, mit 16 Spezies. 

Die Gräser des Urwaldes gehören meistens zu verbreite- 
ten, wenig interessanten Spezies, ebenso die der Gruppe B, 
derer einige auch unter den Synanthropen rubriziert werden 
‚können. Desto anziehender sind die Gräser der Campos we- 
gen ihres Reichtums an schönen und seltenen, zum Teil en- 
demischen oder wenig bekannten Spezies. Von den Campos- 
Gräsern sind 24 verbreitete, 5 nördliche Spezies, 21 derselben 
kommen im Oreas-Gebiete vor, davon 10 nur in den sog. 
»Campos cerrados». Die Spezies mit südlicher Verbreitung 
sind 27 an der Zahl, von denen jedoch 21 auch im Oreas- 


78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 10. 


Gebiete gefunden; 6 südbrasilianische Spezies erreichen in- 
dessen in Parana ihre Nordgrenze. 

Unter den Sumpfgräsern finden sich Spezies mit ver- 
schiedener Verbreitung. Sehr interessant ist die Entdeckung 
in Parana der nordamerikanischen Leersia virginica. Wichtig 
ist auch der Fund der seltenen Paspalum erianthoides, Pasp. 
filifolium, Panicum aristella und Festuca ampliflora, ebenso 
der neuen Paspalum cordatum und Danthonia Dusenii. 

Ein schliessliches Urteil der Zusammensetzung der Gra- 
mineenflora aus dem Staate Parana kann folgendermassen 
formuliert werden: 

Die Gramineenflora von Parana setzt sich ausser im 
ganzen tropischen Südamerika verbreiteten Gräsern aus vielen, 
dem Oreas-Gebiete angehörigen, aus verhältnismässig vielen, 
dem Napae-Gebiete angehörigen sowie aus einer Zahl ende- 
mischer und kosmopolitischer Spezies zusammen. 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANÅ. 79 


Fig. 


Fig. 


» 


-1 0» Ov iR VI ho 2 


DD n 


bo 


DOF © De 


Figurenerklarung. 


Tafel. 
(Nat. Grösse.) 


Paspalum cordatum Hack. — Infloreszenz. 

Panicum Dusenii Hack. — Rispe. 

Paspalum filifolium Nees ap. Dörr. Oberer Teil des Halmes. 
Eragrostis perennis Dit. Rispe. 

Paspalum approximatum Dörr. Oberer Teil des Halmes. 
Setaria dura Mez.  Infloreszenz. 

Setaria scabrifolia (NEES) KuxrH.  Infloreszenz. 


Tafel 2. 
(Nat. Grósse.) 
Panicum leptachne Dörr.  Rispe. 


Ichnanthus velutinus EKMAN n. sp. Rispe. 
Sporobolus eximius (NEES) EKMAN nov. comb.  Rispe. 


Tafel 3. 
(Nat. Grösse.) 


Bromus brachyanthera Dit. Rispe. 
Stipa Sellowiana Nees ap. Trin. Rispe. 


Tafel 4, 
(Nat. Grösse.) 


Briza Itatiaiae EKMAN n. sp. Rispe. 

Briza Lindmani EKMAN n. sp. Rispe. 

Briza brachychaete EKMAN n. sp. Rispe. 

Eragrostis leucosticta Nees. Oberer Teil des Halmes. 
Chusquea Wettsteini Hack. Zwei blühende Zweige. 
Chusquea oxylepis (Hack.) EKMAN n. sp. Rispe. 


80 ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. N:o 10. 


Register. 


(Synonyme sind kursiv, ausführlich erwähnte, in Paranä nicht vor- 


kommende Arten gesperrt gedruckt.) 


Pag. 
Agrostis montevidensis NEES . 42 
Andropogon adustus TRIN. 7 
» bicornis L. . 8 
» bracteatus WILLD. 9 
» ciliaris TRIN. . 4 Tl 
» condensatus H, B. K. 7 
» incanus HACK. 8 
» lateralis NEES 8 
» leptocladus Hack. . . 9 
» leucostachyus H.B.K. 8 
» Minarum (NEEs) 

[KUNDER TS G Ga Go ¢ 9 
» Neesii KuwTH 9 
» nutans L. 9 
» Riedelii Trin. 7 
» Selloanus Hack. 8 
» Sorghum (L.) Bror. . 8 
» spathiflorus KuntH. 7 
» tener KunTH . df 
» ternatus (Spr.) NEES 8 

» villosus (Nrrs) Ex- 
Mets d ay fe, jer arte NO 

Anthaenantia lanata (H. B. K.) 
BENTH. 2 
Anthoxanthum odoratum L.. . . 37 
Aristida flaccida Trin. et Rupr. . 37 
» implexa TRIN. oS 
» megapotamica Spr. . . . 38 
» pallens Cav. 5 ta 83 
» paraguayensis LINDM. . . 38 
» riparia TRIN. .... .- . 97 
Arthropogon xerachne EKMAN. . 10 
Arundinella brasiliensis RAıppı. . 10 
» hispida (W.) O. KUNTZE 10 


Pag. 
Briza brachychaete EKMAN n. sp. . 60 
» brasiliensis (NEEs) Ekman 
novateombes2030 el. 02 
»  ecalotheca (Trın.) Hack. . 62 
»  glomerata HACKE. et ARECH. 53 

» Hackelii (Linpm.) EKMAN 


nov. comb. : . 61 
» Itatiaiae EKMAN n.sp.. . 58 
» Lindmani EKMAN n. sp. . 54 
^  Neesi DOLL ee 

» scabra (NEES) EKMAN nov. 
COnTD este 53 
Y _ Uniolae-NEHS..n alu. ets . 52 
Bromus brachyanthera Dórr . 62 
» unioloides (W.) H. B. K. . 63 
» uruguayensis ARECH. . 63 


Calamagrostis montevidensis NEES 42 


Caryochloa montevidensis SPR. . . 40 
Cenchrus carolinianus WALT. . 34 
» echinatus I «a. a. cf 4 34 
» tribuloides L. . . 94, 
Chloris distichophylla Lac. 20146 
» Dusenii EKMAN .... .46 
» radiata (L.) Sw. . . 46 
Chondrachyrum scabrum NEES . . 53 
Chusquea bambusaeoides (RADDI) 
Hack. subsp. oylepis 
Hack. : . 65 
» capitata RUPR. . . 64 
» Meyeriana NRUPR. ap. 
DOLL; co) 2 No 68 
» oxylepis (HACK.) EKMAN 
n. Bp. vi een tal S 65 
» Wettsteinii Hack. . . . 67 


EKMAN, DIE GRÄSER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 8] 


Pag. Pag. 

Coix Laeryma Jobis L. . . . . . 4| Ichnanthus Martianus (NEEs) Dörr 30 

Cortaderia dioica (SPR.) SPEG. . 47 » pallens (Sw.) MUNRO . 32 

» Selloana (ScHuLr.) » Ruprechtianus Dörr . 33 
AscH. et GRABN. . 47 > velutinus EKMAN n. 

Ctenium brachystachyum (NEEs) sp. ul . 31 

KUNTH . 44 | Imperata brådiltonsid TRIN. 4 

» polystachyum Eu 45 | Isachne Hackelii LINDM. . . 361 

» Trinii EKMAN n.sp.. .45| Ischaemum Urvilleanum KuwTH . 6 
Danthonia Dusenii EKMAN . 43| Leersia debilis Bau. et PorrR. . . 36 

» montana Dörr. . . . 42 > distichophylla Bar. et 
Digitaria insularis (L.) Mrz . 22 Porrz. ar 36 

» sanguinalis (L.) Scor.. . 22 » hexandra Sw... . . 36 

» violascens LINK ..22.| »  monandra Sw. . 36 
Eleusine indica (L.) GÄRTN. 47 >»  virginica WILLD. . 37 
Elionurus adustus (TRIN.) EKMAN Leptocoryphium lanatum (H. B. K. ) 

BY comb. aa «> 4.18 NxES. NAR . 22 

» latiflorus NEES . 1| Melica sarmentosa NEES 52 
Eragrostis airoides NEES . . 47 | Melinis minutiflora BEAvv. 10 

> articulata (SCHRANK) Merostachys capitata Hoox.. . . 64 

NEES. ee oral » Claussenii MUNRO . . 64 

» bahiensis (SCHRAD. ap. » Kunthii Rupr. . . .63 

SCHULT.) SCHULT. . . . 52 » petiolata Dórr . 64 

> ciliaris (L.) LINK 52 | Olyra glaberrima Rappr. . . . . 35 

» flaccida LINDM. . .48| » humilis NEES.......35 

» leptantha TRIN. . . 49 >» > micrantha HBK -— 3 39 

» leucosticta NEES . 49 | Oplismenus hirtellus (L.) R. et S. 

> Lindmani Hack. . 50 subsp. setarius (Lam.) Mrz 33 

: lugens NEEs. . 48| Oryza hexandra Dott... . . .36 

» Neesii TRIN. . 50 »  latifolia DEsv. . 248 36 

» perennis Dórr . 49 »  monandra (Sw.) Dórr. 36 

» pilosa (L.) BEAvv. . . . 49 » . gabivanE. 2190394 36 

» polytricha NEES . 47 | Oryzopis u (DEsv.) Ser, 40 
Erianthus asper NEES. . . . . . 5| Panicum aristella Dörr . . . 26 

» divaricatus (i) mene 4 » Bergii ARECH. . . . : .25 

> saccharoides MicHx. . 4 » Chondrachyrum TRIN. ap. 

D Trinii HACKE. S5 SITEUD- ea CIS 
Eriochloa punctata (L. Ham. . .22 » erus galli L.. .....9293 
Festuca ampliflora Dórr 62 » cyanescens NEES. :29 

» Ulochaete (NEES) Dórr . 62 » decipiens NEES 227 

Gymnopogon spicatus (Spr.) O. » demissum TRIN. . 28 

KUNTZE . . 46 » divaricatum L. . 225 

» laevis NEES 46 » Dusenii Hack. . . . 26 

Gymnothrix tristachya H. B. K. . . 35 » eriochrysoides NEES. . . 23 

Gynerium argenteum NEES. . 47 » ferrugineum TRIN. . 229 

» saccharoides H. B. K. . . 47 » fluminense MEz . . 24 

> sagittatum ae » glutinosum Sw. 26 

BEAUV..... «NET » grumosum NEES . 25 

Helopus punctatus (L.) ees nia do » helobium Mzz . 30 
Arkiv för botanik. Band 13. N:o 10. 6 


82 


ARKLV FÖR BOTANIK. 


Panicum imberbe Porn. 


latifolium L. . . 
latiglume DOLL. . 
Jaxum Sw.. 
leptachne DÖöLL 


leucophaeum H. B. K. . 
25 


maximum JACQ. . 
Melinis TRIN. 

millegrana Porr. . 
muticum FORSK. . 
numidianum Lam. 
olyroides H. B. K. 
oryzoides Sw. 

ovuliferum TRIN. . 
parvifolium Lam. 
pilosum Sw. . 

procurrens NEES . 


repandum NEES . . 


repens L. 

rivulare TRIN. . 
rude NEgs. 
rugulosum TRIN. . 
sanguinale L. 
scabrifolium NEES 
sciurotis TRIN. . 
setarium LAM. . 
spectabile NEES 


subjunceum EKMAN 


suleatum AUBL. 
truncatum NEES . 
uncinatum RADDI 
versicolor DÖLL . 
vilfoides Trın. . . 


Pag. 


. 25 


. 28 | 


. 25 
. 24 
222 


. 10 


BAND 13. N:o 10. 


Pag. 

.33, Paspalum distichum L. . . . . .14 
» Dusenii Hack: . .. .13 

» ellipticum Dörr . ..13 

» erianthum NEES . . .13 

» erianthoides Linpm. . . 13 

» faleatum NeESs . . . . 19 

» filifolium NEEs ap. Dörr 18 

» filiforme!Sw: .: . 16 

» flaccidum NEES. . . . 15 


eZ 


violascens (Link) KUNTH 22 


zizanoides H.B.K. . 


Paspalum ammodes TRIN. . 


approximatum DöLL 
barbatum NEES.. 


blepharophorum R. et S. 12 
brasiliense (Spr.) Hack. 21 


carinatum Fr. 
comans TRIN. . 


compressum (Sw.) 


Rasp. 


conjugatum BERG. 


cordatum Hack. 
densum Porr. . 


dissitiflorum TRIN. 


al | Spartina alterniflora Lois. . . . 


» furcntum "Ey. . .. « . 21 
» guttatum TRIN. . . . .13 
» hyalinum Ness... . 1l 
» laxum Awe. .-. .19 


» lmeare TRing er 7 218 
» longifolium StEuD. . 15 
» maculosum TRIN. . . . 14 
» malacophyllum Trin. . 11 
» mandiocanum TRIN. . . 15 
» multiflorum Dörr . .19 
» Neesi KuntH ... .18 
» notabuin"Bp Ww. . 14 
» obtusifolium RADDI . . 20 
» paniculatum L. . . . .11 
» pectinatum NEzES . . . 12 
» plieatulum Micux. . .14 
» pressum NEES ... . 21 
» pumilum Nees . . . . 12 
» scoparium En... .. .21 
» stellatum Fro... . .19 
» vaginatum Sw. . . . 14 
» vafesturg DU 6. 19 
Pennisetum latifolium Spr. . . . 35 


Pharus. glaber HSB. Kees, 72236 
Piptochaetium tuberculatum Desv. 40 
Poa annual aa 2 2274624 
». JPoidiwm.JDODE DUE 2. 57 
>. squamata Lam. . 4.4... . 52 
>, nmbrossBi RINS40309 99 27999062 
Poidium brasiliense NEES . . . . 57 
Rottboellia aurita (NEES) Steu». . 6 


» lorieata DRIN...» .9 25 
Saccharum cayennense (BEAUV.) 
BENDEL aA 


» holcoides (NEES) Hack. 4 


| Setaria dura Mgzus uM. « & «34 


» gracilis By Bi Baas ye... 2.93 
»  seabrifolia (NEES) KuntH 34 
. 43 


ee 


EKMAN, DIE GRASER DES BRASILIANISCHEN STAATES PARANA. 83 


Pag. 
Spartina brasiliensis RADDI . . . 43 
» ciliata KuNTH ... . . 44 


Pag. 
Stipa Sellowiana NEES ap. TRIN. 40 
» spicata THUNB. 


» montevidensis ARECH. . . 43| Trachypogon polymorphus Hack. 6 

Sporobolus aeneus (Tmrw.) KuntH 41 » plumosus (H. B. 
» eximius (NEES) EKMAN WiLLD.) Ness . . . 6 
mov. comb, % XE 41 | Urachne panicoides TRIN. . . . . 40 
» indicus (L.) R. Bg. . .42| Vilfa aenea TRN.. . - . . . se 41 
» virginicus (L.) KUNTH 41 » eximia NEES ...... .42 
Stenotaphrum dimidiatum (L.) » tenacissima H.B.K..... 42 
BRONGN. 2. % 35 » virginica (L.) Beauv... . .4l 

» glabrum Trin. . . .35| Zizaniopsis microstachya (NEES) 
Stipa capensis THUNB....... 6 ASCHERS. et GRABN. . 36 
»  melanosperma PRESL . . .40 
—€—— 


Tryckt den 29 oktober 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 10. 


Imm 
f yu 


SS Sa m y 
VV PTS FET umm 
er 


pt -— 7 
FE 


1 


Paspalum cordatum Hack. 


- 2. Panicum Dusenii Hack. — 


5. Paspalum approximatum Döll. — 6. Setari 


n" 


Taf. 


je 
3 4 5 6 5 
Paspalum filifolium Nees ap. Döll. — 4. Eragrostis perennis Döll. 


ira Mez. — 7. Setaria scabrifolia (Nees) Kunth. 


Cederauists Graf. A.-B.. Sthlm. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 10. 


Min, 
7747; " > Wiha, 


Taf. 2: 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13, N:o 10. 


Tate 


"uly, 'de 


SI9N PURIMOT]IS edys 
G 


6 


Pr 1100 id 


JoyjueAyoeiq snwolg 
I 


at 


| ö TRES Ram ms 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 10. 


1 3 
1. Briza Itatiaiae Ekman n. sp. — 2. Briza Lindmani Ekman n. sp. — 
5. Chusquea Wettsteinii Hack. — 6. 


Vat. 2 


5 


Briza brachychaete Ekman n. sp. — 4. Eragrostis leucosticta Nees. 
usquea oxylepis (Hack.) Ekman n. sp. 
Cederquists Graf, A.-B., Sthlm. 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 11. 


Sur un Kalanchoe nouveau 
de VHerbier de Stockholm 


par 
RAYMOND HAMET. 


Avec 1 planche et 1 figure dans le texte. 


Communiqué le 4 Juin 1913 par A. G. NATHORST et C. LINDMAN, 


Avec une bienveillance dont je lui suis trés reconnais- 

ant, M. le Dr. C. A. M. LINDMAN a mis a ma disposition 
es Crassulacées conservées dans les collections botaniques 
Naturhistoriska Riksmuseum de Stockholm. L’étude de 
es matériaux m'a révélé l'existence d'un curieux Kalanchoe 
10uveau que je suis heureux de dédier à l'éminent botaniste 
uédois, en témoignage de ma trés vive et trés sincére gra- 
itude. 
Kalanchoe Lindmani RAYMOND HAMET species nova. 
- Caulis erectus, robustus, simplex, glaber. Folia opposita, 
leeussata, sessilia, glabra; lamina suboblonga, integra vel vix 
nuata, subacuta. Pedicelli quam corollae tubus paulo bre- 
"ores vel paulo longiores. Flores parvi. Calyx campanula- 
us, glaber, segmentis tubo longioribus, linearibus vel longe 
bvato-linearibus, subacutis et subcuspidatis, longioribus quam 
unt lata. Corolla suburceolata, in parte superiore coarc- 
ata, glabra, segmentis tubo brevioribus, ovatis vel ovato- 
)blongis, acutis et cuspidatis, longioribus quam lata sunt. 
“Arkiv für botanik. Band 13. N:o 11. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o ll. 


Stamina supra corolle tubi medium inserta; anthere supt 
riores corolle segmentorum basin paulo superantes. Carpel 
conniventia, suboblonga, in stylos carpellis muito breviore 
conniventes, crassiusculos, attenuata. Squamez sublineare 
emarginatae, longiores quam sunt late. Fig. 1, pag. 3. 
Les racines sont trés renflées, au moins dans leur part! 
supérieure seule présente dans les échantillons examinés. 
La tige est érigée, glabre, simple, robuste et encore d 
latée à la base; son diamétre est de 20 mm., dans la partj 
renflee, de 8 à 13 mm., un peu au dessus du renflemen 
enfin de 4,5 à 5,5 mm. au milieu. 
Les nombreux entrenoeuds situés sur le renflement bas 
laire de la tige sont trés brefs et ne dépassent pas 2 mn 
La longueur des autres entrenoeuds est assez variable, ce 
du premier entrenoeud situé au dessus du renflement bas 
laire de la tige, est de 15 mm.; celle du premier entrenoe 
supérieur, c'est à dire de celui qui porte au sommet les deu 
feuilles à l’aisselle desquelles se développent les pedoncul, 
floraux inférieurs, varie de 20 à 65 mm.; celle du secor 
entrenoeud supérieur, c'est à dire de celui qui est siti 
immédiatement au dessous du précédent, varie de 34 à 
mm.; celle du troisiéme entrenoeud supérieur, de 40 à 60 mn 
celle du quatriéme, de 50 à 60 mm.; celle du cinquiéme, 
50 à 60 mm.; celle du sixieme, de 60 à 65 mm., celle: 
septiéme, de 58 à 80 mm.; celle du huitiéme, de 50 à 90 mr 
J'ignore la longueur des entrenoeuds existant entre le huitién 
entrenoeud supérieur et celui qui est situé au dessus du re 
flement caulinaire. 
Les feuilles glabres, opposées et décussées, sessiles, so 
suboblongues, un peu rétrécies dans leur partie inférieur 
puis un peu dilatées à la base; quelquefois pourtant elles | 
sont pas rétrécies dans leur partie inférieure et sont alors; 
peine dilatées à la base; leurs bords sont toujours entiers € 
à peine sinueux et leur sommet est toujours subaigu; pl 
hautes que larges, les feuilles sont longues de 25 à 121 mm 
et larges de 3,5 à 23 mm. Les cicatrices, laissées sur la tij 
par les feuilles opposées, forment un anneau sinueux qui e 
toure complétement la tige. | 
L’inflorescence, qui termine la tige, est un corymbe dens 
composé de six à dix pédoncules, opposés deux par deux 
terminés au sommet par des cymes bipares; l’inflorescen! 


RAYMOND HAMET, SUR UN KALANCHOE NOUVEAU. 3 


st haute de 4,5 à 12 cm. et large de 4,5 à 11,5 cm. Voir 
a planche (deux inflorescences, gr. nat.). 

Les bractees supérieures sont glabres, sessiles, linéaires- 
ancéolées, ni rétrécies, ni dilatées à la base; elles ont des 
»ords entiers et un sommet aigu; elles sont hautes de 3,20 à 
20 mm., et larges de 0,80 à 1,so cm. Il faut noter qu'on 
)bserve tous les passages entre les bractées et les feuilles. 


— Les pedicelles, glabres, longs et gréles, sont hauts de 8 
; 16 mm. 


Fig. l. Kalanchoe Lindmani n. sp. 

F folia, Br bractea, Fl. flos. (Om- 
nia ad '/» magnitudinis naturalis re- 
dueta). 

S sepala, P segmenta corolle, St 
stamen, C carpidia, Sq squama, Sem 
semen. (He omnia aucta). 


Br 


Le calice, glabre, est composé d'un tube bref, et de quatre 
mgs segments, non appliqués exactement contre la corolle, 
néaires ou longuement ovés-linéaires, plus hauts que larges, 
i dilatés, ni rétrécis à la base, ou bien un peu rétrécis dans 
ur partie inférieure et un peu dilatés à la base, subaigus et 
ibeuspidés au sommet, à bords entiers; le tube calycinal est 
aut de 1,20 à 1,60 mm.; les segments du calice sont longs 
3 11,20 à 16 mm., et larges de 2,45 à 3,40 mm. 

La corolle, suburcéolée et glabre, un peu plus bréve, 
cement un peu plus longue que le calice, se compose d'un 
ibe plus long que les divisions, haut de 11,40 à 13,25 mm., 
i de quatre segments, plus longs que larges, ovés ou ovés- 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o IIL. 


oblongs, a en entiers, aigus et cuspides au sommet, hauts 
de 6 å 7 mm., larges de 2,40 & 3,50 mm. 

17 site se compose de huit etamines glabres, absd 
lument libres entre elles, a filets longuement linéaires, ur 
peu plus larges à la base qu'au sommet. Le sommet de 
filets alternipétales, insérés au dessus du milieu du tube co 
rollin, n’atteint pas l'extrémité du dit tube; la partie soudé 
de ces filets est haute de 8 à 10,25 mm.; leur partie libre es 
longue de 1,40 à 2 mm. et large de 0,35 à 0,45 mm. au milie 
et de 0,40 à 0,60 mm. à la base. Le sommet des filets oppo 
sitipetales insérés un peu au dessus du niveau d’insertior 
des filets alternipétales dépasse un peu la base des segment 
de la corolle; la partie soudée des filets oppositipétales es 
haute de 9,70 à 12,25 mm.; leur partie libre est longue d 
1,70 à 2,20 mm. et large de 0,35 à 0,45 mm. au milieu et d 
0,40 à 0,60 mm. à la base. Les anthéres ovées-réniformes 
émarginées à la base et obtuses au sommet, portent à leu 
extrémité supérieure un petit globule; plus hautes que larges 
les anthéres ont une longueur de 1,25 à 1,30 mm. et un 
largeur de 0,50 mm. 

Les carpelles, soudés entre eux dans leur partie inférieure 
sont appliqués les uns contre les autres; ils sont suboblongs 
rétrécis dans leur partie inférieure et atténués dans leu 
partié supérieure en un style extrémement bref, assez charn 
et à peine distinct du stigmate subcapité; la partie soudé 
des carpelles est haute de 3,20 à 4 mm.; leur partie libr 
est longue de 7,40 à 9 mm. et large de 3,20 à 3,80 mm. 
les styles, y compris les stigmates, sont longs de 0,40 à 0,6 
mm. Dans chaque carpelle, les placentes sont réduits à deu 
gréles cordons subverticaux, presque paralléles à chacun de 
deux bords internes des carpelles, quoiqu'un peu incurvé 
en dedans dans leur partie inférieure; ces placentes porten 
sur toute leur longueur des ovules dont le nombre varie entr 
cinquante et soixante-huit. 

Les écailles, sublinéaires, un peu dilatées à la base 
émarginées au sommet, sont plus hautes que larges; elle 
sont longues de 0,90 à 1,40 mm. à la base et de 0,65 à 1 mm 
au milieu. 

Les graines oblongues subobovées, plus longues que larges 
trés obtuses au sommet, un peu atténuées dans leur parti 
inférieure jusqu'a la base obtuse, sont hautes de 1,25 à 1,3 


RAYMOND HAMET, SUR UN KALANCHOE NOUVEAU. 5 


mm. et larges de 0,45 à 0,50 mm.; leur test, couvert de rides 
longitudinales assez nombreuses et peu saillantes, s'applique 
exactement sur l'amande qu'il ne dépasse point aux deux 
extrémités. 

En mai 1903, Madame BERTHA FRITZSCHE a récolté à 
Humpata, dans l'Angola, plusieurs échantillons de ce curieux 
Kalanchoe, échantillons qu'elle a distribués sous le n? 142. 
L’echantillon authentique du K. Lindmani est conservé 
dans Vherbier du Naturhistoriska Riksmuseum de Stockholm. 

Obs.! Cette plante doit &tre rangée dans le treizieme 
groupe proposé dans ma monographie du genre Kalanchoe.' 
Elle se distingue pourtant de toutes les espéces qui y ont été 
inserees, par son calice un peu plus long, rarement un peu 
plus bref que la corolle. 


! RAYMOND Hamer, Monogr. g. Kalanchoe, in Bull. Hb. Boissier, 2:de 
Série, t. VII, p. 879 (1907). 


Tryckt den 1 september 1913. 


Uppsala 1913 Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


5 ^ AFA ARVUOR 


PT 


3 E 
XB 31) aue 


LI Y A 
FRIES RUE TEE Bu s 
ZIEHEN Oe ON Ri! 


Sa LIE NL 

SI az) "qu FX 
T © QT 

; 1 Xx» y 

SER TL ROR Ci SD 


x 
> x P ^ 
ata fava om I å 
2 "m 
i 
s Po Måla 
* L " 
eae Fr 
A SU $3347 
wat s 
347314 i 2451 
"n LI 4 LI 
US - 
- 
I 
I 
. 
i 
LJ 


4 
ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 11. Prat; 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


Kalanchoé Lindmani n. sp. 


ARKIV FOR. BOTANIK. 
BAND 13. N:o, 12. = 


0m rotkrókningars orienterande inflytande pa 
anläggningen af sidorötter. 
Studier öfver morphaesthesi I. 
Af 


OTTO GERTZ. 


Med 13 textfigurer. 


Meddelad den 23 april af J. ERIKSSON och G. LAGERHEIM. 


Uppkomsten af rotanlag à växtkroppen är i allmänhet 
normerad af fasta morfologiska regler. Dock lära redan yt- 
liga iakttagelser, att nya rötter kunna uppträda på utomor- 
dentligt olika ställen af en växt och därvid mången gång med 
så afvikande ställningsförhållanden, att deras utveckling måste 
förutsättas hafva skett oberoende af de normala utvecklings- 
lagarne. Vi äga för närvarande icke någon djupare inblick 
i den summa af krafter, som behärska rotbildningens ontogeni, 
och föga mera i det stora hela känna vi de orienterande 
gestaltningsfaktorer, som i hvarje speciellt fall verka bestäm- 
mande på rotsystemets arkitektonik. 

Den fysiologiska litteraturen innehåller om dessa frågor 
påfallande sparsamma och ofta endast tillfälliga uppgifter. 
Visserligen hafva mer eller mindre genomförda undersöknin- 
gar visat, att rotbildningen står under inflytande af oriente- 
rande yttre betingelser, bland hvilka förnämligast komma i 
betraktande verkningarna af ljus, tyngdkraft, fuktighet och 
luft. Å andra sidan hafva iakttagelser ställt utom tvifvel, 
att strömbanorna för plastisk näring i moderorganet behärska 
de ställen, där rötternas anläggning sker, och i många fall 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 12. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


slutligen gjort den uppfattningen berättigad, att vid rotan- 
lagens lokalisation korrelationsföreteelser af mer eller mindre 
invecklad natur ingripa determinerande (VÖCHTING, BEIJE- 
RINCK, GOEBEL, KLEBS, KüsrER, Mc CALLUM, WINKLER, 
KUPFER, SMITH, DOPOSCHEG-UHLAR). 

Oaktadt rotbildningens problem sålunda blifvit af flera 
forskare behandladt med hänsyn till det kausala sambandet 
mellan rotanlagens lokalisation och de päverkande, yttre och 
inre faktorerna, lämna dock iakttagelserna å detta område 
rum för mången motsägelse och oklarhet. Detta gäller i syn- 
nerhet om de nämnda heterogena faktorernas verkningskrets. 
Att meningarna differera i flera väsentliga punkter, förklaras 
till en viss grad däraf, att rotbildningen utgör en process, 
som är i eminent grad känslig för de inflytelser, som påverka 
densamma. Vid en komplex af samverkande (yttre och inre) 
gestaltningsfaktorer uppkomma sålunda icke sällan ställnings- 
förhållanden, där än den ena, än åter en annan af de i fråga- 
varande faktorerna varit dominerande och fällt det definitiva 
utslaget. 

Såsom jag redan inledningsvis antydt, måste man vid 
behandlingen af detta problem från hvarandra noggrant isär- 
hålla de faktorer, som framkalla rotbildningen såsom sådan, 
och å andra sidan de krafter, som därvid verka blott oriente- 
rande. Om problemet sålunda med den gifna distinktionen mel- 
lan formativt inducerande och ilokalisatoriskt hänseende deter- 
minerande krafter! erhållit de fasta konturer, inom hvilka 
ett närmare studium af detsamma blifvit från fysiologisk 
synpunkt möjliggjordt, så får emellertid icke förgätas, att 
den empiriska forskningen här kanske mera än på något an- . 
nat område af experimentalfysiologien har att kämpa med 
betydande tekniska svårigheter. I likhet med öfriga proces- 
ser, af hvilka växtkroppens yttre gestaltning beror, repre- 
senterar rotbildningen ett kompliceradt problem. Äfven när 
frågan gäller exempelvis enbart orienteringen af de å ett 


! Redan SACHS omnämner en iakttagelse, där betydelsen af oriente- 
ringsretningar tydligt uttalats. »Wenn man Sprosse von Tropaeolum ma- 
jus, ohne sie von der Mutterpflanze abzuschneiden, entweder in vertikaler 
oder in horizontaler Lage mit Erde so bedeckt, dass die langgestielten 
Laubblätter im Lichte bleiben, dann treten in ersterem Fall (bei vertikaler 
Lage) die Wurzeln allseitig, bei horizontaler Lage nur auf der Unterseite der 
Sprossachsen hervor. Verdunkelung, und Feuchtigkeit haben hier die 
Wurzelbildung hervorgerufen, die Schwerkraft aber wirkt orientierend ein.» 
(Sacus, IV, 1185, anm. 3; GoEBEL, III, 191, 198 ff.) 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 3 


moderorgan uppkommande rötterna, stegras de experimentella 
svärigheterna redan däraf, att vid ingripandet af yttre för- 
ändringar inre krafter kunna utlösas, hvilka i och för sig 
eller i förening med andra, yttre såväl som inre, äro matt- 
gifvande for lokalisationen af de vegetationspunkter, som leda 
till bildning af nya rötter. 

Utrymmet förbjuder att utöfver de gifna antydningarna 
vidare ingä pä de frägor, som ofvan berörts. PFEFFER har 
i sin fysiologiska handbok närmare behandlat dessa och med 
dem sammanhängande teoretiska frågor, till hvilken framställ- 
ning jag härmed hänvisar, och särskildt i det kapitel af an- 
förda arbete (IV, 158 ff), som ägnats åt växtkroppens ge- 
staltningsförhållanden och deras afhängighet af de påverkande 
faktorerna, lämnat en utredning af desamma. 


Bland de orienterande gestaltningskomponenter, som be- 
härska rotbildningen, kommer såsom ett särskildt moment i 
betraktande den för snart 20 år sedan upptäckta morph- 
aesthesien. 

Ar 1894 offentliggjorde Norr ett helt kort meddelande 
(I), där han fäste uppmärksamheten på en ditintills obeaktad 
egendomlighet med afseende på rotsystemets arkitektonik. 
Under det att sidorötter i allmänhet utvecklas radiärt från 
rätlinjigt växande moderrötter, fann NOLL, att denna deras 
allsidiga (radiära) orientering träder tillbaka för en utpräg- 
ladt ensidig, om moderroten företer krökning i något plan.! 
Norr visade, att sidorötterna därvid städse anläggas på det 
krökta rotpartiets konvexa sida, medan produktionen af sido- 
rötter konstant uteblir å ifrågavarande bågars konkavsida. 
Bringas rötter att under tillväxten antaga spiralform, ut- 
veckla de, såsom Nott likaledes kunde visa, sidorötter enbart 
på spiralens utsida. 

Sex år senare (1900) publicerade NoLL ett omfattande 


! Då Norr framhåller, att den morfologiska och anatomiska littera- 
turen tyckes vara i saknad af tidigare meddelanden om sidorötters inser- 
tion å rotbågars konvexsida, så är denna uppgift icke fullt riktig, då exem- 
pelvis JÖRGENSEN anför en med Notts iakttagelser fullt analog observation 
och, äfven om han icke genom vidare undersökningar fullföljt densamma, 
i alla händelser gått tätt förbi den punkt, som Nott beskrifvit. Det heter 
nämligen i ett arbete af nämnde forskare (V, 893): »Es ist nicht selten zu 
beobachten, dass dickere oder dünnere Achsen der Wurzel zickzackförmig 
gebogen sein können ... Es ist nicht schwer zu entdecken, dass oft gerade 
an der auswendigen Ecke der Knickung eine secundäre Wurzel ent- 
springt . . .» 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


arbete öfver den antydda egenskapen hos växternas rotsystem 
(V), i hvilket arbete frågan om rotkrökningens betydelse för 
ensidig anläggning och utveckling af sidorötter gjorts till 
föremål för en ingående experimentell undersökning och stu- 
diet af fenomenet fullföljts från såväl morfologisk-anatomisk 
som från fysiologisk och ókologisk synpunkt. Norr påvisade 
här, att vid lokal omböjning af en rot, vare sig denna krök- 
ning är tropistisk (geo-, helio- eller hydrotropisk) eller af 
rent mekanisk natur, sidorötterna uppträda med den största 
regelmässighet och nära nog undantagslöst på bågens kon- 
vexsida, samt att bildningen af sidorötter konstant under- 
tryckes å konkavsidan. På detta sätt induceras hos ana- 
tomiskt radiära moderrötter i viss mån en fysiologisk dorsi- 
ventralitet. Denna tager sig uttryck jämväl däruti, att vid 
produktion af sidorötter från de båda, mellan konvex- och 
konkavsidorna belägna ytorna (de neutrala flankerna) af en 
krökt rot ifrågavarande sidorötter genom en mer eller mindre 
skarp böjning vända sig mot konvexsidan, hvarigenom sido- 
rötternas ensidiga anordning ytterligare befordras. 

Denna påfallande arkitektoniska egendomlighet, hvilken 
Norr iakttog hos rotsystemet af samtliga undersökta kärl- 
kryptogamer, gymnospermer och angiospermer, befanns vara 
förhanden endast hos sådana sidorötter, hvilkas anläggning 
skett, medan nämnda krökning gjorde sig gällande. De anlag 
till sidorötter åter, som redan förefunnos, innan moderrotens 
krökning ännu kommit till stånd, växte ut under allsidig 
orientering, äfven om krökning därunder inställde sig å mo- 
derorganet, och rönte således i dylikt fall icke inflytande af 
dess krökning. 

Denna befordran af krökta moderrötters konvexsida med 
hänsyn till anläggningen af sidorötter lyckades Norr icke att 
återföra till någon inverkan af tidigare bekanta, yttre eller 
inre gestaltningskrafter. NoLL fattar därför sidorötternas 
ensidiga anordning å krökta rotdelar såsom moderrotens 
reaktion på en orienteringsretning, härrörande från ifråga- 
varande växtdels förmåga att uppfatta kroppens form och 
läge. Denna känselförmåga, som således hos radiära organ 
under vissa förhållanden inducerar en utpräglad dorsiventra- 
litet (anisotropi), kallar NOLL morphaesthesi, »eine Reizbar- 
keit auf Grund der Wahrnehmung von Reizen, die von der 
Form und Haltung des eigenen Körpers (einschliesslich der 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 5 


Lage der Körperteile zu einander) ausgehen.» (Norr, V, 406). 
Säsom yttringar af ifrägavarande känselförmäga äro enligt 
Nor äfven att betrakta de tillvaxt- och gestaltningsförhäl- 
landen, som tillskrifvas exotropism, exotrofi och autotropism. 
Morphaesthesien torde vara bunden vid vissa cellers hudplasma, 
där perceptionen, såsom NoLL tänkt sig retningsförloppet, 
verkas genom den olika utsträckningen af morfologiskt kor- 
responderande ytor eller genom ett olika turgortryck ä de- 
samma (V, 414, anm. 1; VI, 93; VII, 404 ff.). 

Öfriga punkter i detta af Norr utförligt behandlade 
tema kommer jag att beröra i samband med redogörelsen 
för mina egna undersökningar öfver morphaesthesi. Här må 
ännu tilläggas, att Nott (V) kunnat spåra yttringar af samma 
retbarhet äfven hos lägre växter, såsom hos mossorna i pro- 
tonemats förgrening och vid anläggningen af rhizoidgrenarna 
hos den utvecklade blad- och lefvermossplantan samt hos 
vissa hyfomyceter (Phycomyces nitens och Rhizophus nigri- 
cans) vid myceliets förgrening. Hos de högre växterna (kärl- 
kryptogamer och fanerogamer) torde emellertid enligt Norrs 
iakttagelser roten utgöra det enda organ 1 växtkroppen, som 
besitter morphaesthetisk känslighet. Vid experimentell pröf- 
ning visade det sig nämligen städse, att såväl stam- som 
bladdelar voro ur stånd att på en krökning reagera med en- 
sidig anläggning af sidoorgan. 


Under mina studier vid växtfysiologiska institutet i 
Leipzig sommaren 1906 förelade mig min dåvarande lärare, 
prof. W. PFEFFER, den uppgiften att från olika synpunkter 
underkasta frågan om växtdelars morphaesthesi en ingående 
kritisk pröfning. De undersökningar, jag därvid anställde, 
voro hufvudsakligen inriktade på följande trenne punkter: 

1) kan produktion af sidorötter experimentellt 
framkallas & konkavsidan af krökta rotdelar, om 
sidorötter på mekanisk väg hindras att utväxa å 
den konvexa sidan? 

2) utgör, såsom NoLL antagit, morphaesthesi en 
uteslutande för rötter typisk egenskap eller finnas 
fall, då adventivrötter vid utveckling från böjda 
stamorgan framkomma enbart å dessas konvexa 
sida? 

3) kunna de yttringar, som tillskrifvas den hypo- 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


tetiska morphaesthesien, reduceras till en effekt af 
samverkande, förut bekanta krafter hos växten, even- 
tuellt spänningsförhållanden och geotropiska infly- 
telser? 


Som nämndt, hafva mina försök utförts hufvudsakligen 
under sommarsemestern 1906. De påbörjades i juni månad 
och fortgingo till några veckor in i augusti. Vid den experi- 
mentella behandlingen af de uppställda frågorna erhöll jag 
resultat, som voro i mer än ett hänseende beaktansvärda. 
Å andra sidan syntes de mig emellertid icke medgifva att 
fullt slutgiltigt besvara samtliga dessa frågor. Särskildt gäller 
detta beträffande den tredje punkten, som från vetenskaplig 
synpunkt får betraktas som kardinalfrågan. Denna visade 
sig vid ingående experimentell analys vara synnerligen kom- 
plicerad och betydligt mera svårlöst än som vid påbörjandet 
af mina undersökningar kunde förmodas. 

Manuskriptet till denna afhandling hade jag redan på 
nyåret 1907 utarbetat i alla väsentliga punkter. På grund 
af mellankomna hinder blef emellertid dess publicerande för- 
dröjdt. Under de fem år, som gått, har morphaesthesifeno- 
menet mer eller mindre direkt utgjort föremål för undersök- 
ning af flera forskare, såsom NORDHAUSEN, KLATT, GOEBEL 
samt KARZEL och PogmrHErw. Da flera nya uppslag därvid 
hade vunnits, bestämde mig detta att i föreliggande arbete 
äfven upptaga vissa af mina försöksresultat, som jag icke 
tänkt att här publicera, emedan de berörde en och annan 
punkt i undersökningen, som föreföll mig vara allt för brist- 
fälligt genomarbetad. En omredigering af det ursprungliga 
manuskriptet blef därför 1 åtskilliga punkter nödvändig, detta 
så mycket mera, som jag fann det önskvärdt och för bela 
arbetet ändamålsenligt att i diskussionen af försöksresultaten 
införa äfven de af senare forskare vunna empiriska momenten. 
Några få, under de senare åren anställda egna försök hafva 
också bifogats. 

Från denna inledande redogörelse för arbetets plan öf- 
vergår jag till de iakttagelser och försök, som framgått ur 
ofvan skisserade frågeställning. Till följd af den formulering, 
som jag gifvit uppsatsens rubrik, kan jag här icke anföra 
det undersökta materialet i dess helhet, utan endast de ex- 
perimentella fakta, som beröra den första af de uppställda 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 7 


frägorna. Det är emellertid min afsikt att i detta arkiv inom 
kort offentliggöra de öfriga, utom ramen för denna afhandling 
fallande undersökningar, som jag anställt öfver växternas 
morphaesthesi. 


Försök att framkalla bildning af sidorötter a krökta 
rotdelars konkavsida. 


Den första uppgiften, som föreläg, var att söka förhindra 
att sidorötter utvecklades från moderrotens konvexsida, utan 
att därmed äfven den af krökningen härrörande, morfogena 
retningen upphäfdes. Det gällde sålunda att blott hindra reak- 
tionen på denna retning att på vanligt sätt taga sig uttryck. 

Undersökningar af PFEFFER (II, 356 ff.), NEWCOMBE (I, 
36 ff.), HERING (I, 144 ff.) och andra forskare hafva fastställt, 
att kraftiga gipsförband, anbragta kring växtdelar, försätta 
deras meristem och kambier i tillstånd af inaktivitet, på 
samma gång som den funktionella kapaciteten emellertid 
lämnas ostörd. En ändamålsenlig försöksmetodik skulle så- 
lunda kunna grundas på förfarandet att ingipsa konvexsidan 
af böjda rotobjekt i krökningszonen och därigenom utsätta 
denna för ett kraftigt mekaniskt tryck, medan den midt emot 
befintliga konkavsidan lämnades intakt. 

Med denna princip som basis utarbetade jag följande 
metod. Planparallella träskifvor af omkring 1 decimeters 
längd, 1—2 centimeters bredd samt 3 a 4 millimeters tjocklek 
tillskuros i ena änden, så att denna erhöll formen af en båg- 
Jinje med en i olika försök något växlande, längre eller kor- 
tare radie. Kanten af nämnda ände fördjupades till en grund, 
jämn ränna. Träplattorna öfverdrogos därefter med ett tunnt 
lager af smält paraffin. 

Som försöksväxter använde jag unga groddplantor, hvilka 
uppdrogos på vanligt sätt, därigenom att frön, resp. frukter 
efter den vanliga förbehandlingen (12—24 timmars svällning 
i vatten) bragtes i institutets värmerum (PFEFFER, III) till 
groning i genomfuktad, lucker sågspån, där de fingo utvecklas 
under några dygn.! När deras rötter nått en längd af om- 

! Den vid det växtfysiologiska institutet i Leipzig begagnade kultur- 
metoden, som jag följde vid dessa undersökningar, har beskrifvits i ett 


arbete af LuxBURrRG (I, 408 ff) till hvilket jag hänvisar med afseende på 
ytterligare detaljuppgifter i fråga om mina försöksväxters odling. 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


kring 5 cm., voro de lämpliga att vid försöken begagnas. 
Rötternas spetsparti omböjdes därvid, till en längd af 2 å 3 
centimeter, utefter träplattornas rundskurna kant, inpassades 
i den ofvan beskrifna, rännformiga fördjupningen och fixerades 
i detta läge, därigenom att ifrågavarande del af träplattorna 
jämte de uppspända rotdelarnas fria ytor belades med en 
plastisk gipsmassa, erhållen genom att utröra bränd gips i 
en ringa mängd vatten. 

Med tanke på svårigheten att vid den senare isoleringen 
från gipsförbanden erhålla rötterna i fullt oskadadt skick, ut- 
fördes ingipsningen enligt följande, af PFEFFER utarbetade, 
men i detta fall ändamålsenligt något modifierade metodik 
(I, 539; II, 351). Sedan roten uppspänts bågformigt öfver 
träplattans kant och gipsmassan blifvit å densamma anbragt, 
sammanpressades denna massa mellan tvenne glasskifvor, så 
att ofvan rotbågens konvexsida erhölls en gipsplatta med 
samma tjocklek som den i försöket använda träskifvans. Då 
gipsplattan, som representerade ett primärt förband kring 
försöksroten, antagit nödig fasthet, nedsköts den i en andra, 
nyss utrörd och med frankfurtersvart gråfärgad gipsmassa, 
hvilken omslöts af styft papper i form af ett tråg. 

När gipsblocket hårdnat, aflägsnades träskifvorna för- 
siktigt, hvilken operation skedde relativt lätt och utan att 
gipsblocket bräcktes, tack vare det mellan träplattorna och 
gipsmassan befintliga, isolerande paraffinskiktet. På detta 
sätt blottlades konkavsidorna af de böjda, ingipsade rötterna. 
I afsikt att förebygga, att gipsblocken söndersprängdes ge- 
nom de utväxande rötterna, hvilket särskildt i några försök 
med tjocka Vicia Faba-rötter visade sig vara händelsen, gjorde 
jag gipsblocken särdeles kraftiga och omband dem för säker- 
hetens skull med flera hvarf af starka snören. De så be- 
handlade groddväxterna utplanterades nu i lucker, genom- 
fuktad sågspån och fingo under några dygn utveckla sig 
under optimala temperaturförhållanden, vid omkring 26 å 
27? C., i institutets värmerum. 

För att söka framkalla en rikligare utveckling af sido- 
rötter och så vidt möjligt lokalisera deras produktion till 
krökningszonens obetäckta konkavsida hade rotspetsen i 
några försök dekapiterats. Då det emellertid vid jämförelse 
med icke dekapiterade kontrollkulturer visade sig, att re- 
dan ingipsning af rötterna 1 och för sig verkar befrämjande 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 9 


pä dessas sidorotbildning och sälunda i detta fall framkallar 
en med dekapitering analog reaktion, underlät jag i flertalet 
försök att företaga sistnämnda operation. Redan PFEFFER 
(II, 356 ff.) har för öfrigt iakttagit, att hos ingipsade rötter 
bildningen af sidorötter raskt framrycker i akropetal följd, 
så att redan efter kort tid sådana anträffas helt nära rot- 
spetsen. 

När resultaten af mina ingipsningsförsök skulle efterses, 
gällde det blott att försiktigt aflägsna gipsblocken. Detta 
skedde på det af PFEFFER angifna sättet, att den omgifvande, 
af inblandadt pigment gråfärgade gipsmanteln afskrapades 
medelst ett knifblad, tills den hvita, primära gipsplattan 
isolerats. Ur denna kunde försöksroten sedan friläggas genom 
försiktigt bortbrytande af gipsen bit för bit. På detta sätt 
isolerade jag i flertalet fall de ingipsade rötterna i fullkomligt 
intakt tillstånd.! Mången gång förfor jag emellertid på det 
sätt, att smalsidorna af den väl markerade, hvita gipsplattan 
frilades genom det gråfärgade, yttre höljets afskrapande, hvar- 
efter vid inläggning i vatten resterna af det senare aflossnade, 
så att den hvita, primära gipslamellan blottlades. Ur denna 
utpreparerades sedan rötterna. 


De som försöksväxter tjänande unga groddplantorna till- 
hörde hufvudsakligen Lupinus albus L., Phaseolus multiflorus 
WILLD., Vicia Faba L., Pisum sativum L. och Zea Mays L. 
For att har icke inga pa rötternas morfologi och anatomi 
hos ifragavarande växter, hänvisar jag till de i litteraturför- 
teckningen citerade arbetena af CrLos, CzAPEK, JANCZEWSKI, 
FREIDENFELT, KÖHLER, NOLL (V), RvwoscH, Sachs (I, II), 
TISCHLER, VAN TIEGHEM och WARMING (1, II). 

Den externa morfologien hos rotsystemet, sädant detta 
efter längre tids kultur ter sig hos de anförda arterna, har 
beskrifvits af Kraus. Litteraturen öfver rötters biologi, 
morfologi och anatomi finnes för öfrigt, intill utgången af 
år 1900, sammanställd i den särdeles omfattande öfversikt, 
som FREIDENFELT (I, 187—208) lämnat. De följande årens 


! Den använda ingipsningsmetoden har jag, frånsedt de speciella 
modifikationer, som i detta fall blefvo nödiga, tidigare beskrifvit i redo- 
görelsen för mina delvis analoga försök öfver Cuscuta-växternas haustorie- 
bildning (Gertz, II, 75 ff.). 


10 ARKIV FOR BOTANIK BAND 13. N:o 12. 


arbeten ä detta omräde hafva, bortsedt frän de allra se- 
naste ärens, anförts af TISCHLER. 

I förbigäende skall blott erinras om den lagmässiga orien- 
tering i längdrader (orthosticher), som sidorötterna visa & en 
moderrot. Anatomiskt betingas denna deras anordning som 
bekant däraf, att de unga sidorotanlagen uppstå i pericykeln 
på kärlsträngarnas utsida och i bestämd relation till moder- 
organets primära xylemknippen [bortsedt från några hos 
exempelvis Gramineae, Cyperaceae, Umbelliferae och Araliaceae 
rådande anomalier (VAN TIEGHEM, I, 285)]. Da dessa knip- 
pen förlöpa parallellt bredvid hvarandra, komma sidorötterna, 
såsom med nödvändighet häraf framgår, att blifva anordnade 
i längdrader. | 

Hvad beträffar de kemiska eller osmotiska inflytelser, 
som kunna tänkas verka 1 kvalitativ och kvantitativ rikt- 
ning bestämmande på sidorotbildningen, har en undersökning 
af denna punkt legat fjärran från arbetets plan. I Han- 
STEENS undersökningar öfver groddplantskultur i olika sam- 
mansatta näringslösningar anföres härom en del uppgifter, 
liksom äfven äldre litteratur finnes här citerad. Med af- 
seende på rötternas formförhållande i olika medier och vid 
olika kulturbetingelser öfver hufvud hänvisar jag till under- 
sökningar och litteratursammanställning hos PERSEKE och 
WACKER. 

I metodiskt hänseende vill jag för öfrigt ännu tillägga, 
att jag, pa samma sätt som NOLL vid sina undersökningar 
förfarit, lät försöksväxternas rötter till någon ringa grad 
vissna, innan jag företog ingipsningen, detta för att lättare 
kunna omböja och kröka desamma. På grund af den bety- 
dande sprödhetsgraden hos de turgescenta rötterna uppstodo 
nämligen vid omedelbart företagen mekanisk krökning i ett 
stort antal fall tvärbrott å konvexsidans bark, emedan krök- 
ningsradien 1 samtliga försök var relativt kort (endast nådde 
en längd af 1 å 2 centimeter). Några serier af försök, som 
jag, med tanke på rötternas starkare flexibilitet, utförde med 
Hydrocharis Morsus ranae L. och några andra hydrbfyter, 
uppgaf jag åter, enär det visade sig, att dessa växters rötter, 
om ock icke helt oförmögna till sidorotbildning, dock endast 
i ytterst sällsynta fall utveckla sidorötter, utan vid ingips- 
ning ersätta den inaktiverade roten genom nya, från stam- 
partiet utvecklade adventivrötter. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 11 


Innan jag öfvergår till redogörelsen för mina försök, vill 
jag därjämte förutskicka några anmärkningar om den i ar- 
betet begagnade terminologien. Jag har här efter GOEBEL 
och Pax konsekvent användt beteckningen sidorötter för 
sådana rötter, som uppstå på en annan rot; de rötter åter, 
som utspringa från en stam (kaulom), kallar jag adventiv- 
rötter eller birötter. Begreppet birot tages sålunda icke i 
den vidsträckta bemärkelse, som det erhållit hos Sachs (III, 
864), som därmed förstår rötter, utgående från en hufvudrot 
eller en stamdel. GoEBEL (I, 350, anm. 4) fattar birot och 
sidorot såsom synonymer för rötter, uppkomna genom för- 
grening af en rot. DRUDE åter använder beteckningarna 
sidorot och adventivrot i en tredje bemärkelse, nämligen vid 
fall af rotbildning från stam. När jag i det följande begag- 
nar mig af termen birot såsom synonym med adventivrot, 
har jag följt den i WARMINGS handbok (V, 24 ff.) använda 
nomenklaturen. Utan att ytterligare ingå på dessa i littera- 
turen flerestädes diskuterade namnfrågor, hvilka för de här 
föreliggande undersökningarna icke kunna äga något som helst 
intresse, vill jag blott erinra om beteckningen rotgrenar, hvil- 
ken VELENOVSEY (I, 370) förordat såsom lämplig ersättning 
för namnen sidorötter och birötter, när de fattas i GOEBELS 
mening. 


I det följande redogör jag för mina iakttagelser å resp. 
försöksväxter hvar för sig och lämnar därefter i de viktigare 
punkterna en sammanfattande öfversikt af de resultat, som 
framgått ur försöken. 

Lupinus albus L. 

Flertalet försök i den ofvan angifna riktningen utfördes 
med Lupinus albus, särskildt därför att Lupinus-rötter ut- 
gjort det bufvudsakliga undersökningsmaterial, som legat till 
grund for Nous iakttagelser. Rötterna äro här som bekant 
diarka och sidorötter utvecklas på grund af denna moder- 
rotens struktur i tvenne orthosticher. En närmare redogörelse 
för rötternas anatomi har lämnats af VAN TIEGHEM (I, 221), 
BOIRIVANT (I, 325, 339; pl. XVIII, figg. 1—4) och särskildt 
af Norr (V, 365 ff.), som fäst uppmärksamheten på den för 
de föreliggande undersökningarna värdefulla egenskapen, att 
hufvudroten hos Lupinus albus fullkomligt saknar prefor- 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


merade rotanlag på en längd af intill 3 a 4 centimeter från 
spetsen. Den sidorotfria- zonen når sålunda här en relativt 
betydande längd.! 

Vid mina försök att erhålla korrelativ produktion af sido- 
rötter på moderrotens konkavsida genom att hindra kon- 
vexsidans rötter att utvecklas, krökte jag å en serie grodd- 
plantor de unga, ännu fullkomligt ogrenade 
rötterna på en längd af 2—3 cm. från spet- 
sen i skarp båge, med kort, knappt centi- 
meterlång krökningsradie, öfver träplattor. 
Rotbågens konvexsida belades på det an- 
gifna sättet med gipsförband. 

För att sådana försök skola med Lu- 
pinus-rötter leda till nöjaktiga resultat är 
det af vikt, att försöksväxterna blifva 
vid experimentet orienterade på rätt sätt. 
Af rotens struktur och sidorötternas upp- 
trädande i tvenne orthosticher följer, att 
rötterna, på sätt som NOLL (V, 366) när- 
mare utvecklat, städse måste så uppställas, 
att deras bägge xylemsträngar blifva vända 
den ena åt bågens konvexsida, den andra 
åt dess konkavsida. 

Då rötterna efter 3 å 4 dygns kultur 
undersöktes, visade sig i gipsblockets springa. 
(afgjutningen efter den utdragna träplattan) 
starka knippen af sidorötter, utgående från 
moderrötternas obetäckta konkavsida (fig. 1). Sedan gips- 
blocket aflägsnats, framgick likväl vid närmare granskning, 
att ifrågavarande sidorötter blott skenbart tillhörde kon- 
kavsidan. Såväl vid omedelbar iakttagelse med blotta ögat 
som ock i än högre grad vid rötternas behandling med 
koncentrerad kloralhydratlösning, hvarigenom väfnaderna er- 
höllo större genomskinlighet, framträdde nämligen fullt tyd- 
ligt, att sidorötterna voro insererade å konvexsidan, men 
att de till följd af det starka tryck, som gipsmassan utöfvade 


Fig. 1. 


' Bland de flera hundra groddplantor af Lupinus albus, som jag an- 
vändt vid mina försök, funnos nägra med abnorm utbildning, härrörande 
af anomalier i hjärtbladens läge i fröet. Pucrisı har i ett arbete ägnat ab- 
norma groddplantor af Lupinus en närmare undersökning. Då de anomalier, 
jag iakttagit, endast blefvo helt flyktigt undersökta, hänvisar jag till det 
anförda arbetet. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 13 


ä denna sida, hindrats att här växa fram och därför rent 
passivt förskjutits genom rotens barkväfnad till konkavsidan, 
frän hvilken de skenbart utgingo. Genom anatomisk under- 
sökning af längd- och tvärsnitt genom ifrägavarande rot- 
partier bekräftades ytterligare dessa iakttagelser. 

Det förtjänar emellertid att framhållas, att jag i några 
serier af försök, som utfördes med mera utvecklade grodd- 
plantor, efter ensidig ingipsning af det krökta rotpartiet er- 
höll resultat, som, ytligt betraktade, tycktes tala för möjlig- 
heten att kunna på denna väg experimentellt framkalla sido- 
rotbildning å konkavsidan. Här hade nämligen rikliga 
sidorotknippen utvecklats såväl å konvex- som å konkav- 
sidan. En jämförande undersökning af intakta rötter från 
lika långt avancerade kontrollplantor visade likväl, att denna 
afvikelse icke berodde därpå, att sidorotbildningens ensidig- 
het blifvit upphäfd, utan hade sin grund däruti, att å den 
zon af moderrötterna, där krökningen gjorde sig gällande, 
förefunnos rotanlag redan före omböjningen. Under loppet 
af försöket hade dessa anlag vuxit ut. Som redan NoLL 
framhållit, växa nämligen dylika, före moderorganets böj- 
ning anlagda sidorötter fram utan att påverkas af krök- 
ningsmomentet. Så var uppenbarligen också fallet med de 
ensidigt ingipsade rötterna i dessa försök. Den kraftigare 
utbildning, som konkavsidans rötter hade nått, berodde säker- 
ligen därpå, att intet mekaniskt motstånd hindrat dem att 
här utväxa, medan konvexsidans rötter till följd af gips- 
blockets tryck först måste bana sig väg genom moderrotens 
barkparenkym till den motliggande konkavsidan och därvid 
i sin tillväxt icke obetydligt retarderades. 

I afsikt att söka förekomma det störande inflytande, som 
möjligen redan förhanden varande rotanlag kunde utöfva 
på försöksresultaten, utvalde jag några groddplantor, hvilkas 
rötter utfört spontana krökningar i tillväxtzonen och här, 
såsom jag kunnat öfvertyga mig genom undersökning af lika 
långt avancerade kontrollindivid, icke visade spår till sido- 
rotanlag. För att erhålla sådana, till ifrågavarande försök 
lämpliga objekt, lät jag på sätt, som redan föreslagits af 
Norr (II, V, 367 ff.), groddplantornas rötter i en ung kultur 
växa mot kruk- eller stenskärfvor. Rotspetsen sköts härvid 
mekaniskt åt sidan, och ett litet stycke ofvan dess spets 
uppstod en mer eller mindre markerad, knäformig krökning. 


14 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. N:o 12. 


Ä en annan, lika längt hunnen parallellkultur bragtes rötterna 
genom krukans omläggning i horisontalt läge att utföra 
energiska, geotropiska krökningar i tillväxtzonen. Försöks- 
växternas rötter ingipsades pä sätt, som angifvits i de ofvan 
beskrifna försöken, hvarvid emellertid de träplattor, medelst 
hvilka gipsförbandet anbragtes à rotpartiets konvexsida, hade 
tillskurits i ena ändan, så att denna noggrant ätergaf for- 
men och graden af rötternas krökning. Genom denna för- 
söksanordning syntes det mig vara uteslutet, att störande 
inflytelser här kunde göra sig gällande, åtminstone sådana, 
som låge grundade i förändringar af krökningsradien och i 
sammanhang därmed stående faktorer. I öfrigt utfördes 
försöken på samma sätt som de föregående. 

Sedan kulturerna under några dygn utvecklats i genom- 
fuktad sågspån, undersöktes de åter. Såsom var att förutse, 
blef resultatet äfven här, att sidorötter i rikligt antal ut- 
vecklats i gipsblockets springformiga öppning, som represente- 
rade rotbågens konkavsida. När gipsblocket sprängts, visade 
det sig också, att sidorötterna i själfva verket voro insererade 
å moderrotens konvexsida samt att de, liksom i föregående 
försök, banat sig väg mot konkavsidan, där trycket var minst. 

Dessa iakttagelser, hvilka bekräftades genom åtskilliga 
andra, på olika sätt varierade försök, visa sålunda, 1) att hos 
groddplantor af Lupinus albus någon produktion af sidorötter 
icke kan genom ingipsning af konvexsidan induceras på 
krökta rötters konkavsida samt 2) att bildning af sidorötter 
icke låter sig genom ingipsning undertryckas. 


Innan jag lämnar mina med Lupinus albus utförda för- 
sök, vill jag omnämna en egendomlighet, som framträdde 
särdeles tydligt hos försöksväxterna. De till kontroll tjä- 
nande groddplantor, hvilkas rötter erhållit allsidig ingipsning, 
liksom äfven öfriga försöksväxter å rötternas rundt om in- 
gipsade delar, visade efter gipsblockens sprängning, att sido- . 
rötter visserligen här utvecklats i rikligt antal, men att dessa 
voro partiellt eller i hela sin längd inneslutna inom moder- 
rotens barkparenkym, där de framträdde såsom tunna, ljusa 
trådar. Dylika rötter erhöllo ofta flera centimeters längd inom 
moderroten, innan de böjde ut ur densamma. Genom allsidig 
ingipsning hade de nyanlagda rötterna sålunda af gipsför- 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 15 


bandet tvungits att växa parallellt med moderroten, enär 
det starka mottrycket hindrat dem att genomtränga dess 


yta. 


Phaseolus multiflorus WILLD. 

I lika hög grad som föregående syntes mig Phaseolus 
multiflorus lämpad som försöksmaterial. Dess rötter äro näm- 
ligen tetrarkt-pentarkt byggda och bilda sålunda sidorötter 
i fyra å fem orthosticher. Under det att Lupinus-rötterna, 
trots riktig orientering af groddplantan, icke sällan kommo 
vid den bågformiga uppspänningen att erfara en omärklig 
vridning och därvid vände xylemplattorna mot kröknings- 
zonens neutrala flanker, så att försöksresultaten icke blefvo 
i samtliga fall fullt säkra, kunde vid försök med Phaseolus 
multiflorus denna felkälla praktiskt lämnas ur räkningen. Här 
måste nämligen till följd af rotens anatomiska byggnad städse 
1 å 2 xylemplattor bli lokaliserade till konvexsidan, oberoende 
af eventuell vridning af roten. ; 

Rotens anatomi hos Phaseolus har beskrifvits af SacHs 
(II), som ingaende undersökt Phaseolus-groddplantan afven 
fran fysiologisk synpunkt, af JANCZEWSKI (I, 225) och van 
TrEGHEM (I, 217; pl. 7, figg. 48—50) jämte flera andra for- 
skare. 

Användandet af Phaseolus multiflorus som försöksväxt 
led emellertid af den olägenheten, att det från sidorotanlag 
fria partiet i hufvudrotens spets här är väsentligt kortare 
än hos Lupinus. Under det att detta, såsom Nott visat, 
når hos Lupinus en längd af 3—4 cm., är den från rotanlag 
fullt fria zonen hos Phaseclus multiflorus föga längre än 1 cm. 
I flera fall har jag funnit dess längd vara icke obetydligt 
individuellt växlande. 

Lika litet som hos Lupinus albus lyckades det hos Pha- 
seolus multiflorus att genom konvexsidans ingipsning korrela- 
tivt framkalla sidorotbildning på mekaniskt eller tropistiskt 
krökta rötters konkavsida. Sidorötterna uppträdde städse 
äfven här å konvexsidan och förskötos på grund af det kom- 
pakta gipsblockets tryck mot moderrrotens fria konkavsida. 
Då resultaten sålunda konstant utföllo på samma sätt som i 
Lupinus-försöken, afstär jag från att detaljeradt redogöra 
för mina försök med denna växt. 


16 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


Vicia Faba L. 

Mera genomförda voro de försöksserier, 1 hvilka Vicia 
Faba utgjorde försöksväxten. Hufvudroten är hos denna 
växt anmärkningsvärdt växlande till sin anatomiska struktur, 
i det att den hos olika individ kan uppträda med tetrark 
ända till oktark xylemstjärna. Oftast finnes likväl det för- 
hållandet realiseradt, att rotens tvärsnitt innehåller 4 å 5 
xylemplattor. Vid anatomisk, till ett större antal grodd- 
plantor utsträckt undersökning, visade det sig, att hufvud- 
rotens från preformerade sidorotanlag fria zon är äfven hos 
Vicia Faba väsentligt kortare än hos Lupinus. En sådan un- 
dersökning gaf vid handen, att påvisbara rotanlag merendels 
träffas anda till 1 !/» cm. fran hufvudrotens spets. Dock har 
jag äfven undersökt rötter (omkring 5 cm. långa), där å de 
tre nedersta centimeterna från spetsen hvarje spår till rot- 
anlag saknades. Enligt uppgift af KÖHLER (I, 5) träffas 
sidorötter hos normala Vicia Faba-rötter först på ett afstånd 
af 7—20 cm. från rotspetsen. Denna uppgift afser tydligen 
icke sidorotanlagen, utan allenast rötter, som redan trängt 
fram genom moderrotens parenkym. 

Öfver Vicia Faba-rotens anatomi föreligga detaljerade 
uppgifter af VAN TIEGHEM (I, 222), LOPRIORE (II, 239 ff.), 
Borrivant (I, 318 ff., 338; pl. 18, figg. 1—4), KÖHLER (I, 8 ff.; 
Biggd12) 

I flera af mina Vicia Faba-kulturer, där rótterna lokalt 
utsattes for belysning, inträdde à de exponerade partierna 
grönfärgning till följd af klorofyllbildning i rötternas inner- 
bark och centraleylinder, en iakttagelse, som för öfrigt redan 
omnämnes af Sacus (I, 334) och i senare tid ater beskrifvits 
af LOPRIORE (III). 

De uppgifter, jag anfört beträffande Vicia Faba, afse 
dess vanliga form (f. equina Pers.). Vid mina undersóknin- 
gar utgjorde nämligen denna försöksmaterialet. Med grodd- 
plantor af Vicia Faba f. megalosperma Beck utfördes blott : 
några få försök, från hvilka jag bortser vid den följande 
redogörelsen för mina iakttagelser. 

På grund af den obetydliga längd, som den från sidorot- 
anlag fria zonen intager å hufvudroten, lämpade sig Vicia 
Faba föga för ingipsningsförsök af tropistiskt eller mekaniskt 
krökta rötters konvexsida. Dock utfördes äfven med Vicia 
Faba ett antal dylika försök, och resultaten utföllo i öfver- 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 17 


ensstämmelse med mina försök à Lupinus, Phaseolus och 
Pisum. I de fall, där afvikelser syntes föreligga, härrörde 
dessa, såsom en undersökning af individ ur parallellkulturer 
tydligt visade, däraf, att rotanlag redan före krökning och 
ingipsning förefunnits. 

Andra försök med Vicia Faba afsågo att utröna hvil- 
ken betydelse vid ensidig utveckling af sidorötter å rot- 
krökningar kunde tillkomma tyngdkraften, att med andra 
ord söka afgöra, om rotkrökningarnas läge i rummet hade 
någon befordrande eller försvagande inverkan på sidorötternas 
utbildning. För detta ändamål lät jag groddplantornas 
rötter växa längs rännformiga fördjupningar i genomfuk- 
tade och pä olika sätt tillskurna korkskifvor. Med ända- 
mälsenlig variation och modifikation af metodiken kunde 
rötterna efter behag bibringas mekaniska krökningar i olika 
plan. I mina försök funnos sålunda groddplantor med 
rotbågens konvexitet vänd uppåt, nedåt och åt sidorna. 
. I flera försök var det ändamålsenligt att låta rötterna 
växa genom rörlika, bägformigt förlöpande urtagningar 
i korkskifvor, som genom buktigt lagda snitt delats i tvä 
stycken och utefter snittytan å bägge hälfterna försetts 
med hvarandra motsvarande rännor. När korkhalfvorna 
därefter på nytt hopfogades, uppkommo rörformiga, mer 
eller mindre bágbójda kanaler, i hvilka försöksplantornas 
rötter bragtes att inväxa. I några försök ersatte jag de 
tvenne korkstyckena med gipsblock, hvilka framställdes 
som afgjutningar efter dylika, tillskurna korkskifvor, och, 
sedan rännor på anfördt sätt i desamma utskurits, fast- 
bundos vid hvarandra. Då dessa gipsblock, resp. kork- 
stycken fått före försöken genomträngas af vatten, visade 
sig denna anordning lämpligare än att nedbringa rötterna 
i omböjda glasrör, där de under utvecklingen ej sällan ledo 
af bristande fuktighet. 

Med afseende på försökens vidare utförande må tilläggas, 
att efter några dygns kultur i sågspån, där korkskifvor och 
gipsblock jämte de härå monterade försöksväxterna blifvit 
inbäddade, rötterna åter befriades från sina kork-, resp. 
gipshöljen, dekapiterades och försiktigt på nytt utplante- 
rades i sågspån, där sidorötterna sedan fingo utvecklas. 
Ett dylikt, i princip äfven af NORDHAUSEN användt förfa- 
rande, hvilket för fullständig utveckling af sidorötterna visade 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 12. 2 


18 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


sig vara särdeles förmånligt, hade tydligen vid användande 
af glasrörsschabloner varit uteslutet. När omplanteringen 
företogs med nödig försiktighet, ändrades icke eller i blott 
obetydlig grad de krökningar, som hufvudroten erhållit vid 
sin passage genom kork-, resp. gipsblockens böjda gångar. 
De mekaniska eller tropistiska rotkrökningarne hade nämligen 
redan stabiliserats vid rötternas nedträngande. Anmärknings- 
värdt var vidare, att en tydlig, ofta starkt framträdande an- 


Fig. 2, b. 


svällning hade gjort sig gällande å moderrotens kröknings- 
zoner. Vid närmare undersökning framgick, att den var 
oberoende af krökningsplanets läge i rummet. Denna å kon- 
vexsidan persisterande ansvällning får icke förväxlas med 
den snart öfvergående, som uppträder kort tid efter om- 
böjningen af en rot och, såsom redan BoIRIVANT antydt,. 
framkallas af de frambrytande, på rotbågens konvexsida 
lokaliserade sidorotanlagen. 

Resultaten af de anförda försöken, hvilka till följd af 
frågans stora betydelse utfördes i stort antal, utföllo på det 
sätt, att ingen, af krökningens orientering i rummet härrö- 
rande befordran eller försvagning af konvexsidans sidorot- 
bildning kunde med säkerhet påvisas. Vare sig rotbågens 


"men. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÓFVER MORPHAESTHESI. 19 


konvexitet var under försöket vänd uppät, nedät eller ät 
sidorna, utvecklades konvexrötter med samma lätthet (fig. 2). 

Särskildt upplysande voro nägra försök med rötter, 
som bragts att växa genom S-formigt böjda gängar, sä 


- stállda, att bagarnas konvexitet var vänd uppåt och nedåt, 


resp. nedåt och uppåt. Å bägge bågarna var konvex- 
rötternas utveckling förhållandevis lika kraftig. En nöd- 
vändig förutsättning härför var emellertid, att fuktighets- 
förhållandena i kulturmediet voro likartade. För att så vidt 
möjligt eliminera den felkälla, som kunde ligga i ensidig för- 
minskning af de öfre sågspånsskiktens vattenhalt på grund 
af ytlagrets afdunstning, lades ofvan sågspånen ett med vat- 
ten genomdränkt filtrerpapper, hvilket helt luckert täcktes af 
tunna stanniolblad. 

Af de anförda försöken framgår sålunda, att tyngdkraften 
icke i märkbar grad synes influera på sidorotbildningen å 
bågböjda moderrötters konvexsida. Att moderrotens till- 
växt varit något retarderad å de uppåt orienterade sträckorna, 
är en iakttagelse, som står i närmaste öfverensstämmelse 
med HERINGS (II, 555 ff.) undersökningar öfver rötters till- 
växt vid invers ställning. 

I flera af Noris försök synas för öfrigt, efter bifogade 
figurer att döma, försöksbetingelserna hafva medgifvit att 
afgöra frågan om tyngdkraftens befordrande eller försvagande 
inverkan på sidorötternas utbildning å uppåtvända rotbågar. 
Norr har nämligen (V, 381, fig. 2) afbildat en till en slinga 
omböjd Vicia Faba-rot, som upptill, nedåt och åt sidorna 


_visar lika riklig bildning af sidorötter. Likaså finnas kraftigt 


utbildade sidorötter på en af NOLL fotograferad groddplanta 
af Lupinus albus (V, taf. III, fig. 5) med uppåtvänd rot- 
båge. Bruck har också meddelat en figur öfver en i in- 
verst läge uppställd groddplanta af Vicia Faba, där den 
uppåtvända konvexsidan bär tydliga sidorötter (I, 489, fig. 
1 b). I detta sammanhang kan erinras om Sacus’ undersök- 
ningar öfver rotsystemet hos Phaseolus multiflorus. Omböjda 
sidorötter hade här till och med ofvan jord skjutit rotgrenar, 
insererade å den uppåtvända konvexsidan (III, 910, fig. 84). 
Att dessa voro blott föga utvecklade, torde förklaras däraf, 
att de befunno sig ofvanför substratet. 

En ytterligare bekräftelse på dessa iakttagelser har jag 


funnit vid undersökning af rotsystemet hos Phoenix paludosa 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Roxs., odlad i härvarande botaniska trädgårds växthus. 
Rötterna, som i rikligt antal vuxit genom de träbaljor, 
där individen i fråga hållas i kultur, hafva genom trycket 
mot de som underlag tjänande skifferplattorna omböjts i 
horisontal riktning. När de härvid nått utanför baljornas 
bottenyta, ha de på grund af rotspetsens energiska, positivt 
geotropiska nedåtböjning bildat mer eller mindre starka bå- 
gar med uppåtriktad konvexsida. Sidorötter sitta insererade 
på denna uppåtvända sida, men hafva endast utvecklats 
till centimeterlånga, koniska utskott (fig. 3). 


Fig. 3, a. 


Ihren Sk (08 


I öfrigt var af intresse i detta fall, att sidorötterna hos 
Phoenix paludosa anlagts på moderrötternas starkare belysta 
sida, medan den konkava sidan, som representerar skugg- 
sidan, var i saknad af sådana. Hvad beträffar luftfuktigheten, 
torde denna hafva varit lika stor à konvex- som à kon- 
kavsidan. Graden af bågkrökning var à samtliga Phoenix- 
rötter med konvexsidigt insererade sidorötter föga bety- 
dande. Å ett antal rötter, där den uppmättes, befanns 
radien utgöra 1,5 dm., hvilket tal jag erhöll som medel- 
värde af fem mätningar.  Ifrágavarande tal utgör just 
det generella maximalvärde, som Norr (V, 372 ff.) funnit 
för den krökningsgrad, på hvilken en rot ännu är i stånd 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 21 


att reagera med konvexsidig anläggning af sidorötter. Det 
får emellertid med afseende på mina iakttagelser å Phoenix 
icke lämnas ur räkningen, att moderrötterna möjligen varit 
starkare böjda vid tiden för sidorötternas anläggning och 
först senare genom moderrotens tillväxt, hvarvid spetsen 
förskjutits i radial riktning, erhållit den krökning utefter 
en längre radie, som rötterna visade å det undersökta 
materialet. 


Pisum sativum L. 

Rötterna hos Pisum sativum äro som bekant triarka. En 
redogörelse för deras anatomiska förhällanden träffas i arbeten 
af JANCZEWSKI (I, 225; pl. 20, fig. 7), van TIEGHEM (I, 220; 
pl. 7, fig. 51) och Lopriore (II, 271). 


Mina ingipsningsfórsók med Pisum sativum ledde till 
analoga resultat som med förut beskrifna försöksväxter. 
Förhållandena kunde emellertid icke iakttagas fullt så tydligt 
som hos dessa till följd af! rotens triarka byggnad. Vrid- 
ningar och förskjutningar, som vid mekanisk krökning af 
en rot knappast kunna helt undvikas, inverkade här i ännu 
högre grad än hos Lupinus störande på försöksresultaten, 
emedan konvexsidan icke sällan kom att sakna xylemknippe 
och rhizogenskikt. En triark rot med sina i tre orthosticher 
anordnade sidorötter representerar tydligen det tänkbart 
ogynnsammaste material för iakttagelser å omböjda objekt. 
Dock erhöll jag som nämndt i försök, som utfördes på me- 
todiskt inkastfritt sätt, resultat, som utgjorde fullständig 
bekräftelse på de med Lupinus och Phaseolus erhållna. All- 
deles särskildt tydlig var i några försök med Pisum sativum 
sidorötternas kraftiga utbildning å uppåtvända konvexbågar 


(fig. 4). 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Zea Mays L. 


Bland monokotylerna syntes mig Zea Mays erbjuda ett 
förträffligt undersökningsmaterial. Hufvudroten af Zea vi- 
sade sig emellertid vara föga lämplig, emedan den trots sin 
polyarka byggnad, som skulle gjort försöksresultaten obe- 
roende af eventuella vridningar och förskjutningar, icke kunde 
bekvämt ingipsas å konvexsidan till följd af dess obetyd- 
liga tjocklek. Jag erhöll emellertid i åtskilliga fall äfven med 
denna växt nöjaktiga resultat, som harmonierade med de 
iakttagelser, jag gjort vid mina försök med de förut om- 
nämnda groddplantorna. En detaljerad redogörelse härför 
torde emellertid vara öfverflödig. 

Med hänsyn till Zea-rotens anatomiska byggnad, sido- 
rötternas utvecklingshistoria och därmed sammanhängande 
frågor hänvisar jag till undersókningar af JANCZEWSKI (I, 
216 ff; pl. 18, figg. 3—7), VAN TrEGHEM (I, 142; pl. 6, fig. 
30), LoPRronE (II, 215 ff.; tab. XV, fig. 1) och Rywoscu 
(1,2270). 

Bland de groddplantor af Zea Mays, som jag för mina 
undersökningar hällit i kultur, fanns ett individ med tor- 
derad och i spiral växande hufvudrot. De sidorötter, som 
ifrågavarande rot utvecklade, voro samtliga insererade a 
spiralens utsida. En dylik torsion af Zea-rot omnämnes af 
DE Vries (II, 188; taf. XI, fig. 2). Huruvida anomalien i 
detta fall härrör af lateral läsion af vegetationspunkten, 
säsom jag iakttagit i vissa försök med Vicia Faba (se det 
följande p. 38), eller den utgjort ett fall af den CIESIELSKT’ska 
krökningen (CIESIELSKI, I) eller slutligen varit af rent 
autonom natur, sälunda tvängstorsion, kunde jag icke af- 
göra. 


Försöksresultaten med samtliga undersökta groddplantor 
(af Lupinus albus, Phaseolus multiflorus, Pisum sativum, Vicia. 
Faba och Zea Mays) kunna sälunda sammanfattas i följande 
hufvudpunkter: 


1) ensidig ingipsning af böjda rötters konvexsida är icke 
i stand att upphäfva den har normalt lokaliserade produk- 
tionen af sidorötter, ej häller att inducera sidorotbildning à 
rotbagens blottade konkavsida; 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 23 


2) tyngdkraften verkar hvarken befordrande eller häm- 
mande pä bildningen af sidorötter & omböjda moderrötters 
krökningszon; 

3) kraftig ingipsning hindrar öfver hufvud taget icke an- 
läggning och utveckling af nya sidorötter; 

4) genom tryck af solida gipsblock bringas utväxande 
sidorötter att bana sig väg genom moderrotens parenkym i 
en med dennas parallell tillväxtriktning. 


Med afseende på den första af de anförda punkterna 
vill jag tillägga, att redan NOLL angifvit en väg att söka 
korrelativt framkalla sidorotbildning å krökta rötters kon- 
kavsida. NoLL omtalar nämligen (V, 382, 388 ff.) några ele- 
mentära försök, vid hvilka krökta moderrötter beröfvades 
sina på krökningszonens konvexsida ställda sidorötter, däri- 
genom att dessa i tidigt utvecklingsstadium afskuros. Denna 
operation ledde emellertid vid vidare kultur med de under- 
sökta växtformerna (Faba, Pisum, Phaseolus, Lupinus) icke 
till konkavsidig rotbildning. I stället inträdde regeneration 
af konvexsidans sidorötter, hvilket skedde pä tvä sätt, 
antingen genom förgrening från sidorötternas kvarstående 
basalpartier eller genom utveckling af ersättningsrötter, in- 
sererade i axlarne af de bortexstirperade. 

Resultaten utföllo sålunda äfven i NOLLS experiment nega- 
tivt med hänsyn till försöket att bringa konkavsidan till pro- 
duktion af sidorötter. De egna försök, som jag anställt med 
samtliga Norris försöksväxter för att pröfva de anförda upp- 
gifterna, harmonierade i alla punkter med Notts iakttagelser. 
Dessa exstirpationsförsök innebära tydligen en viss be- 
kräftelse på de resultat, som jag erhållit vid ensidig ingips- 
ning af rotbågars konvexsida. 


Hvad beträffar den i sista hufvudpunkten berörda bild- 
ningen af abnorma sidorötter, som längre eller kortare 
sträckor bana sig väg inom moderrotens parenkym, parallellt 
med dess längdaxel, så finnes ett dylikt förhållande redan 
antydt i PFEFFERS undersökningar öfver ingipsade rötter (II, 
356 ff.), men först hos KÖHLER närmare beskrifvet. I de 
KónuLER'ska försöken voro hufvudrötter af Vicia Faba ut- 
satta för tryck mellan glasplattor, och deras å trycksidorna 
anlagda sidorötter visade samma egendomlighet som å mina 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


ingipsade objekt. KÖHLER beskrifver deras förhållande (T, 
31) på följande sätt: »Da sie nicht auf dem kürzesten Wege 
durch das Rindenparenchym aus der Hauptwurzel nach aus- 
sen gelangen kann, so bewegt sie sich entweder, wie in einer 
grossen Anzahl von Fällen beobachtet werden konnte, durch 
das Rindenparenchym etwa senkrecht zu ihrer Anfangsrich- 
tung und dabei noch immer wie vorher in der Ebene senk- 
recht zur Wurzelachse, bis sie in der freien Richtung nach 
aussen gelangt, oder sie verlässt die zur Wurzelachse senk- 
rechte Ebene und dringt in immer mehr akropetal und mehr 
nach aussen gelegene Rindenschichten vor; gleichzeitig wen- 
det sie sich immer mehr von der Druckrichtung nach der 
freien Richtung hin, bis sie schliesslich in der freien Rich- 
tung zwischen den Glasplatten nach aussen durchzubrechen 
vermag.» 

Härmed äro i viss mån analoga de iakttagelser, som 
PEIRCE kunnat göra vid sina intressanta försök att till blom- 
ning uppdraga individ af Pisum sativum utan att deras rötter 
fingo vegetera i näringslösning, jord eller annat normalt 
substrat, utan i andra växters väfnader. Insänkta i afskurna 
stammar af Vicia Faba och Impatiens Sultani Hoox., om- 
bundna med vadd samt ingipsade a ansatsstallet, bragtes 
rötter af Pisum-groddplantor att inväxa 1 de ifragavarande 
väfnaderna, dar de under försöken nadde helt ansenlig längd. 
»Die Hauptwurzeln wuchsen alle ziemlich vertical entweder 
im Mark, oder häufiger im Corticalparenchym, und kamen 
nur selten in Berührung mit den Gefässbündeln. Die Neben- 
wurzeln wuchsen zunächst horizontal, aber nie durch die Epi- 
dermis ins Freie, sondern sie beschrieben stets Krümmungen 
in der Rinde, so dass sie durch das Parenchym vertical ab- 
warts wuchsen.» (PEIRCE, I, 176.) 

Analoga äro också VÖöcHTInGs (IV, 111) iakttagelser vid 
transplantation a kålrabbiplantor (Brassica oleracea IL. f. 
gongylodes L.). Unga blad, som inympats i märgen af stam- : 
knölar, utvecklade knippen af adventivrötter, hvilka i nagra 
fall voro förgrenade och trängt ett stycke in i underlagets 
väfnader sasom intraparenkymatiska rötter. Senare afgrän- 
sade de sig fran dessa genom peridermhöljen. 

Särskildt instruktiva bilder af de abnorma rötternas för- 
hällande erhöll jag vid undersökning af tvärsnitt genom sido- 
rotproducerande partier af ingipsade Lupinus-rötter. Här 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 25 


framträdde sidorötterna säsom accessoriska centraleylindrar 
inom moderroten, och hela tvärsnittet erinrade om en genom- 
skuren rot med polystelisk byggnad. 

I ett tidigare utgifvet arbete, där jag i förbigäende be- 
rört rötternas egendomliga utbildningsform ä ingipsade objekt 
(å hufvudroten af Lupinus albus, Phaseolus multiflorus, Pisum 
sativum, å mesokotylen af Zea Mays, å epikotylen af Phase- 
olus multiflorus, Cucurbita Pepo m. fl.), har jag (II, 79, anm.) 
förslagsvis användt benämningen intrakortikala rötter för 
dylika, inom moderorganet inneslutna och parallellt med dess 
längdaxel orienterade sido-, resp. adventivrötter. 

I de undersökningar, som SMITH år 1907 publicerat öfver 
regeneration och tillväxt hos isolerade delar af växtembryoner, 
undersökningar, om hvilka jag erhöll kännedom, först sedan 
manuskriptet till föreliggande afhandling afslutats, omnämnes 
en analog iakttagelse beträffande hypokotylen hos Cucurbita 
Pepo. Vid ingipsning af detta parti fann SMITH, att trots det hin- 
der, som gipsen verkade, nya rötter här utvecklades. Om dessa 
heter det vidare (I, 51): »Bei der Prüfung der Resultate ei- 
nes solchen Versuches fand ich, dass viele rudimentäre Wur- 
zeln angesetzt waren, und dass sich andere entwickelt hatten, 
von denen einige durch die Epidermis hindurch und inner- 
halb des Gipsverbandes am Stengel hinab wuchsen. Andere 
Wurzeln wuchsen bis zur Epidermis, durchdrangen diese je- 
doch nicht, sondern bogen um und wuchsen unterhalb der 
Epidermis nach unten. Wieder andere gelangten uberhaupt 
nicht nach der Peripherie, sondern wuchsen direkt nach 
unten durch das Rindengewebe hindurch.» 

Utöfver dessa uppgifter om tidigare iakttagna intrakor- 
tikala rötter (sido- eller adventivrötter) mä ytterligare föl- 
jande anföras, på hvilka min uppmärksamhet till någon del 
fästes vid studium af TISCHLERS afhandling (I) öfver rötternas 
statolitapparat. Sälunda synes JÖRGENSEN hafva hos ett 
antal Bromeliacéer jakttagit sådana rötter. »Paa en eneste 
Undtagelse ner har jeg hos alle de undersogte Arter fandet 
Rodderne anlagte og fuldt ferdigt dannede mer eller mindre 
dybt inde i Stengelen . . . Adventivrodderne anlegges som 
sedvanlig meget tidligt, men de ydre Omstandigheder tvinge 
dem til at holde sig gjemte inde i Stengelen. Her indtrader 
nu det merkelige Forhold, at de allerede i Steengelen udvikle 
de Sugeorganer, der ellers forst komme frem, naar Adventiv- 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


roden er traadt frem udenfor Stengelens Epidermis ... 
Rodderne antage . . . en Retning parallelt med Staengelens 
Axe og trede i Forening frem som et Knippe fra Rhizomets 
Endestykke . . . Ikke sjzldent har jeg truffet det Sersyn. . ., 
at den sekundere Rod fuldt udviklet vandrede ned gjennem 
Moderrodens Bark, parallelt med Moderaxen.» (JÖRGENSEN, 
T, 149, 150). 

Beträffande de af JÖRGENSEN beskrifna rötternas ana- 
tomiska förhällanden hänvisas till beskrifningen och figu- 
rerna öfver Puya spec. (tab. VII, fig. 18), Pitcairnia punicea 
LINDL. (tab. VIII, fig. 15) och Pitcairnia Xanthocalyx MART. 
(tab. VIII, fig. 17). 

Samma förhällande räder enligt JÖRGENSEN (IV, 147) 
hos Asphodelus tenuifolius Cav., där den utbildade plantan 
visar ett starkt utveckladt, hypokotylt stamstycke nedanför 
bladrosetten. »Dette Stykke var helt opfyldt af Rodder, der 
dannede et sammanhengende Knippe, omgivet af et Lag 
komprimerede Stzngel-Parenchymeeller og en Epidermis. 
I dette Rodknippe findes en central Axe og uden om denne 
en Samling af Axer, der lobe parallelt med hin og befinde 
sig i alle Udviklingsstadier.» (Tab. III, figg. 10—12). 

Om rhizomet af Musa paradisiaca L. finnes hos JÖRGEN- 
SEN (III, 144, 145) följande uppgift: »Hos denne . . . fandt 
jeg Rhizomet gjennemvevet af Rodder, som vare anlagte 
meget dybt inde . . . Disse Rodder havde forgrenet sig paa 
mange Steder inde i Rhizomet.» 

Af icke mindre intresse àn JÖRGENSENS iakttagelser 
äro de särdeles detaljrika undersökningar, som ARLOING 
ägnat Cactéernas rotsystem. Hos flera af dessa växter 
(arter af Cereus, Echinocactus, Phyllocactus och Opuntia) ut- 
vecklas under vissa förhållanden intraparenkymatiska rötter, 
hvilka ARLoING benämnt heterctopiska. Genom macera- 
tion lyckades det att isolera dylika, medullära rötter med 
sekundära förgreningar, hvilka rötter kunde nå ända till 5: 
a 6, ja 8 centimeters längd inuti märgen och i dess parenkym 
förgrenade sig på samma sätt som de normala rötterna i 
jorden (ARLOING I, 36 ff, 42 ff.). De heterotopiska rötterna 
voro i sin intraparenkymatiska del omgifna af slidor af för- 
korkade celler. ARLOING har lämnat en figur öfver Cereus 
peruvianus MıLL., visande förgrenade rötter i kortikalparen- 
kymet (pl. I, fig. 4). 


~I 


OTTO GERTZ, STUDIER OFVER MORPHAESTHESI. 2 


Analoga härmed äro de föga studerade fall, som beskrif- 
vits hos Sempervivum Wulffenii HorrE och S. tectorum L., 
där rötter enligt WALPERS (I, 646) kunna uppträda inneslutna 
i moderstammen, hos Solanum tuberosum L., där GRÖNLAND (I, 
44) iakttagit rötter, som hade utvecklats i det inre af moder- 
knölen och därvid nästan helt uttömt dess reservämnen, samt 
hos Narcissus poéticus L. B angustifolius, där Gay (I, 221) i 
löken funnit adventivrötter Jongitudinalt genomtränga stän- 
gelns parenkymväfnader. 

Tilläggas skall därjämte, att, enligt uppgift hos JÖRGEN- 
SEN (I, 144), redan GAUDICHAUD omnämnt iakttagelser öfver 
växter, som utveckla rötter, inneslutna inom moderorganets 
parenkym. Då originalarbetet icke varit mig tillgängligt, 
måste jag med afseende på dessa undersökningar inskränka 
mig till deras blotta omnämnande. 

Jag har lämnat denna utförliga redogörelse för tidigare 
iakttagna fall af intraparenkymatiska (kortikala eller medul- 
lära) rötter, emedan litteraturen öfver dessa från mer än en 
synpunkt anmärkningsvärda förhållanden, mig veterligen, icke 
blifvit på annat ställe sammanställd. Det framgår af hvad 
jag anfört, att sådana rötter ingalunda äro så sällsynta, som 
man skulle förmoda, att de visserligen i många fall, såsom 
hos ingipsade objekt, äro att betrakta som abnorma, pato- 
logiska företeelser, i andra fall åter kunna rent af sägas re- 
presentera en normal utbildningsform hos rotsystemet, såsom 
exempelvis inom familjen Bromeliaceae. Huruvida möjligen 
äfven i sistnämnda fall en mera fast, xerofil byggnad af 
moderorganets periferiska partier föranledt, att de utväxande 
rotanlagen utsättas för kraftigt tryck liksom hos ingipsade 
växtdelar, och sålunda utgör den rent primära betingelsen för 
dessa växters egendomligt utvecklade rotsystem, må tillsvidare 
lämnas därhän. 


Arbetets följande del utgör en redogörelse för mina iakt- 
tagelser och försök öfver sidorotbildningen hos longitudinalt 
klufna rötter samt hos rötter, utsatta för tryck i tvärrikt- 
ning. Ehuru jag företagit dessa undersökningar närmast för 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


att erhålla någon inblick i morphaesthesifenomenets natur 
öfver hufvud taget, synas de mig hafva sin betydelse äfven 
för det tema, som i det föregående behandlats. 


Öfver klufna rötters förhållande i anatomiskt och fysio- 
logiskt hänseende föreligger redan en icke obetydlig litteratur. 
Inom denna tillkommer rangplatsen undersökningarna af 
FRANK, SACHS, LOPRIORE (II, 241), TISCHLER (I, 31), SIMON, 
NEMEC och STINGL. [Se äfven PFEFFER (IV, 663, anm. 6)]. Ur 
de uppgifter, som LoPRIORE och STINGL lämnat, framgår, att 
sidorotbildningen är å dylika objekt särdeles riklig och att 
de regenererade rötterna ofta frambryta ända till omedel- 
bara närheten af den klufna rotens spets. Sa heter det hos 
LOPRIORE (II, 276): »Eine sehr auffallende Erscheinung bei 
gespaltenen und auch bei gekappten Wurzeln war die aus- 
serordentlich häufige Bildung von Seitenwurzeln, welche, an 
der Aussenseite derselben Xylemplatte entstehend, entweder 
zu mehreren in gedrängter Folge der Länge nach (serial) 
angereiht waren oder mit ihren Centraleylindern verschmol- 
zen und von einer gemeinsamen Rinde umhüllt waren.» 

Sina iakttagelser med afseende pà làngdklufna rótters 
sidorotbildning sammanfattar STINGL (I, 224) på följande 
sätt: »Auffallend war an den Regeneraten das Auftreten 
zahlreicher Nebenwurzeln und deren Exotropismus, welchen 
Nout an unverletzten oder einseitig verwundeten Wurzeln 
nachwies. Diese Aussenwendigkeit, das Auftreten der Seiten- 
wurzeln an der Konvexflanke, war um so deutlicher wahr- 
nehmbar, je auffallender die . . . Torsionen waren.» 

Att dylika, regenerativt upptrádande sidorötter kunna 
bildas helt nära moderrotens spets, àr slutligen en iakttagelse, 
som möter hos KÖHLER (I, 5). 

Mina undersókningar ófver klufna rótters morphaesthesi 
omfatta försök med Lupinus albus, Phaseolus multiflorus och 
Vicia Faba. 

Med afseende pa fórsóksmetodiken vill jag förutskicka 
följande uppgifter. Bland helt unga, i fuktad sågspån på 
vanligt sätt uppdragna groddplantor utvaldes individ, hvilkas 
rötter nått en längd af omkring 6 cm. och voro fullkomligt 
fria från krökning. Sedan rotspetsen dekapiterats i än- 
damål att inducera rikligare bildning af sidorötter, klöfs roten 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 29 


på längden med en fin, hvass skalpell.1 Snittet fördes nog- 
grant transversalt, sä att hvarje skänkel erhöll hälften af 
den intakta rotens xylemelement, samt möjligast centralt, sä 
att rothälfterna blefvo fullt lika och symmetriska. Rotbalf- 
terna drogos därefter något i sär från hvarandra och upp- 
spändes bågformigt å korkplattor i olika lägen, så att de 
bägge externsidorna i några försök blefvo konkava, i andra 
försök konvexa, i åter andra fall på det sätt, att rotens ena 
skänkel böjdes med konvexiteten utåt, den andra med kon- 
vexiteten inåt. Fixeringen af skänklarne i de önskade lägena 
skedde medelst fina träspärrar, inskjutna i korkplattan. 

Försöksväxterna inplanterades, med de klufna rötterna 
monterade å korkskifvorna, i genomfuktad, lucker sågspån, 
och kulturerna fingo under några dygn utvecklas i labora- 
toriets värmerum. 


Lupinus albus L. 

Försöken utföllo så, att sidorötter konstant utvecklades 
från moderrotens bägge skänklar. Till sin anläggning visade 
de sig vara fullkömligt oberoende af moderrotens form i 
de resp. försöksserierna. Vare sig rotbågen orienterats med 
konvexiteten utåt eller inåt i förhållande till snittplanet, 
eller rothälfterna öfver hufvud taget icke krökts i försöken, 
utan uppspänts fullt raka, kommo sidorötter i tillnärmelsevis 
lika antal till utveckling. På grund af de i Lupinus-rötterna 
rådande anatomiska förhållandena uppträdde de å hvarje 
skänkel i endast en längdrad (orthostich). 

Det sidorotbildningen behärskande, morfogena inflytande, 
som å intakta rötter låge grundadt i krökningsmomentet, 
synes sålunda hafva genom längdklyfningen upphäfts. Det 
får likväl icke lämnas oanmärkt, att moderroten i viss mån 
förlorat sin enhetlighet genom den behandling, som den un- 
derkastats i dessa försök. Förhållandena i longitudinalt 
klufna rötter kunna därför icke utan vidare jämställas med 
de i intakta rötter rådande, men väl synas mig de här vunna 
resultaten vara af värde för tydningen af morphaesthesifeno- 
menets natur. 


! I de regenerationsförsök, som KÖHLER utfört med klufna rötter (T, 
4), hade klyfningen liksom i flera af 8T1NGrs försök icke skett genom längd- 
snitt, utan framkallats genom stark hoppressning af rotspetsen, i STINGLS 
försök till en del genom att låta rötternas spetsar växa mot uppspända, 
fina trådar (I, 224). 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Bland de många varianter af försök, som genomförts vid 
mina undersökningar med denna växt, vill jag, i anslutning 
till här afbildade försöksindivid, närmare beskrifva trenne 
fall, där rotskänklarna böjts i konvex-konkav samt i konkav- 
konkav riktning. Som figurerna (fig. 5, a och d) visa, 
hafva talrika sidorötter utvecklats å bägge skänklarne, och 


ur desamma framgår äfven, att ifrågavarande sidorötters 
utbildning icke i pavisbar grad befordrats eller hämmats a | 
någondera skänkeln. 

Med afseende på de anförda försöksresultaten får tagas 
i betraktande, att uteslutande sidorotbildningen å moderröt- 
ternas nedre del, intill 2 å 3 cm. från spetsen, kan för frågan 
tillmätas afgörande betydelse. Å den tillväxande moder- 
roten är nämligen blott denna zon fullt fri från prefor- 
merade anlag till sidorötter. I rotens basala del åter hade 


id 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 31 


med all säkerhet sidorotanlag funnits förhanden, redan innan 
klyfning och krökning af moderroten företogs. Såsom NOLL 
(V, 384) visat och jag själf under loppet af mina undersök- 
ningar kunnat bekräfta, utväxa dylika anlag utan att pä- 
verkas af senare inträdande krökning. Pa den 2 à 3 cm. långa 
sträckan i rotens spets hade emellertid sidorötterna i dessa 
försök anlagts och utvecklats först sedan klyfning och krök- 
ning af moderroten företagits. 
SS 
N 


Big. Oe: 


En tredje, här afbildad Lupinus-groddplanta (fig. 5, c) sy- 
nes visa, att understundom äfven klufna rötters konkavsida 
blir fri fran sidorótter. Ifrågavarande rot hade dock någon 
tid före dekapitering och klyfning mekaniskt omböjts, och 
rotskänklarne uppspändes å korkplattan med i det närmaste 
samma böjning, som den intakta roten visat. Å figuren 
synes, att groddplantans hufvudrot utvecklat sidorötter 
endast a den konvexa skänkeln. Förhållandet förklaras 
i detta fall däraf, att denna skänkel före rotens klyfning 
utgjort den intakta rotens konvexsida. Af försöket följer 
sålunda den viktiga slutsatsen, att det morfogena infly- 
tande, som förutgående krökning af en rot gjort gällande, 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 18. N:o 12. 


icke upphäfves, därigenom att de konvexa och konkava 
rothälfterna senare isoleras från väfnadsförbandet med hvar- 
andra. 

Vid analoga försök använde jag också rötter af äldre 
Lupinus albus-groddplantor, som redan hade utvecklat sidoröt- 
ter. Dessa senare afskuros, och den dekapiterade moderroten 


E 
E. 


Fig. 5, d. 


klöfs genom ett transversalt längdsnitt. I öfrigt forfor jag på 
samma sätt som i föregäende fórsók. De nybildade sido- 
rötterna i rotens spetsdel och de sekundärt utvecklade er-: 
sáttningsrótterna à rotens äldre del framkommo äfven här 
utan pävisbar inverkan af rotskänklarnes krókning. 

Vid ännu ett försök med Lupinus albus klófs groddplan- 
tans hufvudrot i transversalplanet. Ena rotskünkeln afskars 
och den kvarvarande rothälften uppspändes under skarp krök- 
ning pà kork, hvarvid dess barksida representerade konkavi- 
teten. Det visade sig, att sidorótter utvecklades pà kon- 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 33 


kavsidan (fig. 5, 6), hvilket för öfrigt vore att förutse i be- 
traktande af de i föregäende försök vunna resultaten. 


Phaseolus multiflorus WILLD. | 

Vid mina försök med denna växt förhöllo sig rötterna 
analogt med Lupinus-rötter. Något påvisbart inflytande af 
krökningsmomentet kunde å 
klufna rötter icke iakttagas, 
utan sidorötter utvecklades 
i lika mängd, vare sig rot- 
skänklarne voro raka eller 
krökta i konvex eller konkav 
riktning. Detta var fallet icke 
blott med de sidorötter, som 
anlagts å moderrotens från 
rotanlag fria zon, utan äfven 
med de ersättningsrötter, 
som framkommo à äldre 
moderrötter, hvilkas primära 
sidorötter aflägsnats. 

Å figuren 6 har jag af- 
bildat en äldre groddplanta 
af Phaseolus multiflorus, där 
de tidigare utvecklade sido- 
rötterna och de hypokotyla 
adventivrötterna afskurits. 
De efter hufvudrotens klyf- 
ning i riklig mängd frambry- 
tande sidorötterna hade inom 
få dygn utvecklats och fun- 
nos i lika mängd förhanden 
å dess bägge skänklar. 


Vicia Faba L. 

Liksom i försök med Lupinus albus och Phaseolus multi- 
florus klöfvos hufvudrötterna transversalt, uppspändes å 
korkplattor med rothälfterna bågformigt orienterade, så att 
barksidan blef konvex eller konkav, och planterades i såg- 
spån. De resultat, som erhöllos, blefvo också desamma 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 12. 3 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND B. N:o 12. 


som med Lupinus och Phaseolus. En mycket påfallande 
företeelse var sålunda äfven hos Vicia Faba-rötterna den 
utomordentligt allmänna bildningen af sidorötter. Sadana 
uppträdde å barksidorna såväl när rothalfvorna omböjts 
i konvex som i konkav riktning (fig. 7). Det visade 
sig emellertid vid upprepade tillfällen, att sidorotbild- 
ningen ofta sätter in uteslutande å de kraftigaste kon- 


Big. 75 a. Fig. 7, b. 


vexbagarna. I dessa fall voro rotskänklarna å större eller 
mindre strackor, särdeles när raka och bägböjda zoner före- 
funnos å en och samma skänkel, fria från sidorötter, me- 
dan sådana i stället utvecklades i kraftiga knippen lokalt å 
bågarnes konvexsida. Mången gång ersattes sidorotknippena: 
å dylika ställen af en eller ett fåtal kraftiga bandrötter, 
som i spetsarna delade sig i 3 å 4, ända till 5 normala 
rötter. Att fascierade rötter icke sällan uppträda vid rot- 
systemets regeneration omtalas redan af VÖCcHTING (I, del 
IT, 20, fig. 4) och VAN TIEGHEM samt bland senare forskare 
af LOPRIORE (II, 276), Borrtvant (I, 616) och NORDHAUSEN 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 35 


(I). En närmare undersökning ha de erhållit genom LoPRIORE 
(II, 214, 276).! 

Förutom de beskrifna konvexrötterna, hvilka i allmänhet 
voro kraftigare utvecklade än de öfriga sidorötterna a ifräga- 
varande skänklar, uppträdde ofta i närheten af dekapiterings- 
stället särdeles starka rötter, hvilkas uppgift synes vara 
att regenerera rotsystemet. I geotropiskt hänseende förhålla 
sig sådana rötter merendels helt afvikande från de normala 
sidorötterna, i det att deras tillväxt sker lodrätt nedåt och 
sålunda öfverensstämmer med de positivt geotropiska moder- 


Bao disc. Bip d 


rótternas. De erfara tydligen vid sin anläggning eller under 
den vidare utvecklingen en omstämning i sin retbarhet gent 
emot tyngdkraften. De äro identiska med de af BoIRIVANT, 
Bruck, GoEBEL (VII, 170) och NORDHAUSEN studerade er- 
sättningsrötterna. [Se äfven CzAPEK (I, 1205).] 

I flera fórsók uteblef sidorotbildningen totalt à den ena 
eller andra skänkeln (fig. 7, c). Här gaf dock en anatomisk 
undersókning af de rotlósa skänklarna fórklaringen, i det 
att klyfningen, liksom vid analoga resultat, erhållna vid fór- 
sök med Lupinus och Phaseolus, skett asymmetriskt, så att 
den ena skänkeln blifvit kraftigare àn den andra. 

* Särskildt riklig och à samma individ flera gånger upprepad var 
den produktion af bandformiga rötter, som jag erhöll år 1905 å en kruk- 


kultur af Pisum sativum, där rotsystemet, efter hand som det växte ut, 
afbets och förstördes af en i jorden lefvande Lumbricus-art. 


36 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


Redan Sacus (III, 825) iakttog, att rotdelar, som vid 
klyfning icke erhållit någon andel i den intakta rotens axila 
centraleylinder och sålunda endast representera barklameller, 
icke förmå växa vidare. Samma iakttagelse gjorde LOPRIORE 
(II, 242) å sådana mera tangentialt längdklufna rötter af 
Vicia Faba. »Wurde ein Wurzel derart längsgespalten, 
dass der Spaltschnitt den Centralcylinder nicht erreichte, 


Bis fe 


so ging der abgetrennte Rindentheil zu Grunde, während die 
verletzte Rindenregion der Hauptwurzel sich allmählich 
scheitelwärts regenerirte...» Att dock ersättningsbildnin- 
gar icke alltid utvecklas i sammanhang med moderorga- 
nets ledningsbanor, visar den af CovrTER och CHRYSLER 


iakttagna bildningen af nya skott och rötter på barkstycken 


af Zamia floridana DC., hvilka icke innehöllo några spår af 
centralcylinder (LOPRIORE, IV, 265). 

I sådana fall, där rotens xylemplattor å ett tvärsnitt 
till större delen tillhöra ena skänkeln, befinnes sidorot- 
bildningen städse å denna främjad, och mången gång upp- 
träda sidorötter enbart å denna kraftigare rothälft. Dessa 
iakttagelser kunde lägga den förmodan nära, att ofvan an- 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 37 


förda försök, där bildningen af sidorötter ställvis uteblir å ro- 
tens ena skänkel för att å energiskt omböjda zoner göra sig 
på konvexsidan kraftigt gällande, skulle kunna förklaras 
genom en rent lokal asymmetrisk rotklyfning, hvarvid skän- 
keln å det icke sidorotproducerande partiet blifvit tunnare 
och dess kärlplattor svagare. En noggrann jämförelse mellan 
snitt genom motsvarande partier af sådana rotskänklar har 
likväl visat mig, att det berörda förhållandet icke har sin 
grund i en dylik, anatomisk olikhet, utan sannolikt torde stå 
i samband med ett inflytande af krökningsmomentet å den vid 
sidorotbildningen främjade zonen. 

En annan punkt, som i försök med Vicia Faba blef när- 
mare undersökt, var frågan, om snittplanets läge hade någon 
betydelse vid bildningen af sidorötter å klufna hufvudrötter. 
I de förut beskrifna försöken hade rötternas längdklyfning 
utförts genom transversala, i förlängningen genom kotyledo- 
nernas medianlinje gående snitt. I andra försök blefvo emel- 
lertid rötterna mediant klufna, sålunda i det plan, som för- 
längdt går midt emellan kotyledonernas insertionspunkter, och 
genom snedt i förhållande till kotyledonernas insertion ställda 
snittplan. De resultat, som här vunnos, afveko emellertid i 
intet afseende från dem, jag ofvan beskrifvit. Blott i sådana 
fall, där rotskänklarna icke voro med hvarandra fullt likvär- 
diga, uteblef ofta sidorotbildningen å endera skänkeln. 

I åter andra försök med klufna, dekapiterade Vicia Faba- 
rötter blefvo rötterna orienterade horisontalt vid kultur i 
sågspånsmassan och skänklarnes bågformiga uppspänning 
underläts, emedan försöken afsågo att utröna tyngdkraftens 
eventuella betydelse vid sidorotbildningen. Längdsnitten 
utfördes äfven här i mediant, i transversalt och i snedt plan. 
De groddplantor, som tjänade som försöksväxter, hade sorg- 
fälligt utvalts, så att hufvudrötterna före försöken icke visade 
spår till krökning. Då de orienterande förförsöken hade visat, 
att mången gång en kallös väfnadsnybildning inträdde från 
snittytorna (LOPRIORE, II, 213; taf. XV), hvilken kunde leda 
till sårytornas partiella hopläkning, insköt jag mellan skänk- 
larna, för att förhindra en dylik, lokal sammanväxning af 
desamma, en fuktad filtrerpappersremsa eller ett stanniol- 
blad. 

Försöken utföllo så, att de nybildade rötterna utveckla- 
des i tillnärmelsevis lika antal på den öfre och den undre 


38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


rotskänkeln och att tyngdkraften sålunda hade hvarken be- 
fordrat eller hämmat sidorotbildningen. Dock blefvo de ny- 
uppträdande rötterna ofta äfven här lokaliserade till skarpt 
afgränsade zoner å moderrotens skänklar. På grund af den 
i barkdelen rådande positiva väfnadsspänningen utförde näm- 
ligen skänklarne mekaniska krökningar inåt mot rotens me- 
dianlinje, hvilka krökningar ofta voro så starka, att rot- 
halfvorna snäckformigt hoprullades nära spetsen. Bildningen 
af sidorötter insatte företrädesvis å dessa bågar, där de 
knippevis och ofta i särdeles kraftig utbildning voro insererade. 
I många fall förefunnos äfven flerspetsade bandrötter, som 
ersatte sidorotknippena, och nära rotskänklarnas spetsar kraf- 
tiga, positivt geotropiska ersättningsrötter. Att en väfnads- 
ansvällning inträdde å dessa skänklar Jiksom å de bågformigt 
spända rothalfvorna i förut beskrifna försök, skall ännu 
tilläggas. 

Hvad beträffar de mekaniska krökningar, som skänk- 
larne af longitudinalt klufna rötter befunnits vid kultur ut- 
föra, har jag icke närmare undersökt denna punkt, utan hän- 
visar till arbeten af Sachs (III, 823, 860), DE VRIES (I, 41 ff.), 
LOPRIORE (II, 243), KÖHLER (I, 4) och STINGL (I, 222), där 
förhällandet finnes närmare beskrifvet. Lika litet har jag 
vid mina undersökningar berört de af särskildt LoPRIORE 
studerade anatomiska förändringar, som sekundärt inträda å 
rotskänklarne hos Vicia Faba. 

Vid försök med horisontalt eller vertikalt orienterade, 
längdklufna, men icke dekapiterade rötter träffas icke sällan 
fall, där den ena rotspetshalfvan genom väfnadsrestitution 
af den defekta sidan regenererats (se LOPRIORE, II) och fort- 
satt hufvudrotens afbrutna tillväxt. En på sådant sätt fort- 
växande hufvudrot växer merendels icke rakt nedåt såsom 
en typisk hufvudrot, utan i mer eller mindre luckra, kork- 
skruflika hvarf och erinrar därvid lifligt om en rot med. 
autonom spiraltorsion. Förhållandet förklaras däraf, att den 
restituerade rothälften är vid sin tillväxt mindre aktiv än 
den intakta hälften och därför städse kommer att utgöra 
konkavsidan af de spiralhvarf, som här af mekaniska grun- 
der resultera. Längre avancerade groddplantor af Vicia 
Faba med dylika, spiralvridna rötter hade å rotsystemets 
regenererade del utvecklat talrika sidorötter, som alla voro 
insererade å den utåtvända konvexsidan. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 39 


Att sädana torsionsfenomen icke sällan uppstä vid rege- 
neration af längdklufna rötter, omnämnes i STINGLS arbete 
(I, 222). »Die beiden Gabelteile zeigten in den Anfangs- 
stadien schwache Divergenz, die sich bei einigen Rege- 
neraten auch während der weiteren Entwicklung behauptete. 
In wenigen Fällen wieder folgte auf die Divergenz sehr bald 
eine Konvergenz der beiden Teile. Bei der weitaus grösseren 
Zahl dagegen traten auffallende Torsionen auf; die beiden 
Gabelteile waren entweder korkzieherartig verschlungen oder 
es erschien, besonders wenn ungleichstarke Äste sich ent- 
wickelten, der stärkere Ast vom schwächeren gleichsam um- 
sponnen; manchmal wieder hatte nur der eine Ast tordiert, 
während der andere die normale Wachstumsrichtung beibe- 
hielt.» 

För öfrigt kunna äfven intakta rötter stundom visa ett 
dylikt, om klängenas funktion i någon mån erinrande förhäl- 
lande. HOCHREUTINER har hos Zannichellia palustris L. och 
Potamogeton densus L. (I, 92, figg. 5—10) beskrifvit omböjda, 
klängelika rötter och i anslutning till dessa observationer 
omtalat nägra af andra författare omnämnda, analoga fall. 


Mina försök med Lupinus albus, Phaseolus multiflorus 
och Vicia Faba hafva salunda visat: 1) att sidorötter icke 
utvecklas endast à konvexsidan, om fullt raka, fran rotanlag 
fria rötter klyfvas och de erhällna skänklarne bibringas krök- 
ning i konvex eller konkav riktning; 2) att sidorötter ut- 
vecklas uteslutande utefter den yta, som representerar kon- 
vexsidan af en tidigare krökt, intakt rot, äfven om dess 
konvex- och konkavsidor genom ett längdsnitt isoleras från 
hvarandra; 3) att ersättningsrötter å äldre rotdelar anläggas 
allsidigt äfven i sådana fall, där moderroten klufvits och dess 
skänklar bibragts bågformig krökning i olika riktning; samt 
4) att sidorotbildningen å längdklufna rötter icke synes på- 
verkas, hvarken i befordrande eller hämmande riktning, af 
tyngdkraften. 


Som jag anmärkt i inledningen, hade samtliga här be- 
skrifna försök afslutats redan sommaren 1906. År 1909 pub- 
licerade Krarr en undersökning, där han anför en serie iakt- 


40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


tagelser, analoga med de ofvan beskrifna. Ifrägavarande 
undersókningar hänföra sig till experiment med längdklufna 
rötter af Lupinus albus och Vicia Faba, och de bekráfta i den 
punkt, hvarom hàr är fräga, fullständigt de resultat, som jag 
hade vunnit. Kuarrs metodik var i det stora hela densamma 
som i mina försök. Rötterna klófvos i den tillväxande, från 
sidorotanlag fria zonen och uppspändes pà korkplattor, rot- 
skänklarne hvar för sig och i växlande lägen. Sina försöks- 
resultat med Lupinus-rétter sammanfattar KLATT på följande 
sätt (I, 475). »Alle diese verschiedenen Versuchsvariationen 
führten in den meisten Fällen zu ein und demselben Resul- 
tate. Es entstanden die Nebenwurzeln an ihrem gespaltenen 
Mutterorgane ganz unabhängig davon, ob die Seite, an wel- 
cher sie angelegt wurden, konkav, konvex oder gerade war. 
Eine Bevorzugung der einen oder der anderen Seite war nicht 
zu beobachten. Nicht selten waren die Nebenwurzeln über 
die ganze gekrümmte Strecke der Wurzelhälfte verbreitet. 
Besonders zahlreich waren die Nebenwurzeln an der Spitze, 
wo die Ersatzreaktion am stärksten zutage tritt.» 

I några af de KrLarr'ska försöken synes emellertid sido- 
rotbildningen, i likhet med förhållandet i vissa af mina Vicia 
Faba-kulturer, verkligen ha uteblifvit å konkavt böjda rot- 
hälfter. KLaATT fortsätter nämligen: »Wenn nun auch in ei- 
nigen Fällen auf der stark konkav gekrümmten Strecke keine 
Nebenwurzeln hervorgetreten waren, so beweist dies noch 
nicht, dass dafür die Form der Wurzelhälfte verantwortlich 
zu machen wäre; denn auch an ganz gerade gewachsenen 
Wurzeln wechseln mitunter längere, ganz von Nebenwurzeln 
freie Partien mit solchen, die Nebenwurzeln tragen, ab.» 

Jag har vid redogörelsen för mina egna försök anmärkt, 
att en felkälla kunde ligga däruti, att rötternas klyfning icke 
skett fullt transversalt, utan i mera mediant förskjuten rikt- 
ning, hvarigenom bägge vedkärlknippena af den diarka Lu- 
pinus-roten i extremt fall kommit att till större delen till- 
höra ena rothälften. Dä rhizogenskiktet som bekant är bun- 
det vid pericykeln omedelbart utanför xylemknippena, kunde 
sidorotbildningen af denna anledning hafva pä ett eller annat 
ställe uteblifvit. Måhända kunde också fore fórsóksrótternas 
preparation en icke uppmärksammad rotkrökning gjort sig 
gällande. Att i senast tänkta fall enbart den rothälft, som 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 41 


utgjort den intakta rotens konvexsida, utbildar sidorötter, 
har jag redan päpekat vid redogörelsen för mina egna försök. 

Emellertid hafva särdeles noggranna, å Vicia Faba an- 
ställda iakttagelser visat, att en befordrad och icke sällan 
uteslutande till konvexsidan lokaliserad sidorotbildning kan 
inträda äfven å sådana längdklufna rötter, där inga påvisbara 
anatomiska olikheter göra sig gällande mellan rotskänklarnes 
sidorotproducerande, konvexa och deras från sidorotbildning 
fria konkavytor. Jag har därför såsom förklaring till detta 
förhållande tillskrifvit äfven klufna rötter i vissa fall för- 
måga af morfogen retbarhet. Hvarför denna känslighet för 
moderrotens form icke yttrar sig vid hvarje fall af krökning, 
på denna fråga medgifva icke mina försök något bestämdt 
svar. Då det likväl synes vara genomgående, att en dylik 
befordran af konvexsidans rotbildning yttrar sig endast vid 
särskildt skarpa krökningar, spelar måhända också här krök- 
ningsradiens storlek en afgörande roll. Om så är fallet, sy- 
nes denna vara väsentligt kortare vid klufna än vid intakta 
rötters krökning. Huruvida den förklaring, jag gifvit, är 
riktig, vågar jag icke afgöra. Den låg närmast till hands- 
vid jämförande studium af de resultat, som mina försök med 
Vicia Faba lämnat. Möjligen skola likväl nya fakta leda till 
en annan uppfattning. 


En annan serie af försök, som också afsågo att bringa 
morphaesthesiproblemet närmare sin lösning, utförde jag med 
groddplantor af Lupinus albus, hvilkas hufvudrötter utsattes 
för radialtryck genom att kraftigt komprimeras mellan glas- 
plattor. Dylika försök hafva tidigare anställts af KÖHLER. 
Med afseende på radialt sammanpressade hufvudrötters sido- 
rotbildning kom nämnde forskare till det resultat, att sido- 
tryck icke utöfvar något märkbart inflytande på dessa röt- 
ters orientering, men väl synes medföra, att antalet här an- 
lagda sidorötter utfaller något lägre än å ytor, som icke 
blifvit utsatta för sådant tryck (I, 6). LOPRIORE (IV, 258) 
omnämner emellertid några försök, som stå i strid med Kón- 
LERS iakttagelser, emedan de synas visa, att sidorotbildnin- 
gen å tryckställena fullständigt förhindras. 

Mina försök anställdes dels för att pröfva denna LOPRI- 
ORES uppgift, att kraftigt sidotryck förmår upphäfva sidorot- 
bildningen på de komprimerade ställena, dels för att afgöra 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


frågan, om tryck å krökta rötters neutrala flanker har något 
modifierande inflytande på sidorotbildningen från rotbågars 


konvexsida. 

Med afseende på metodiken vill jag nämna, att hufvud- 
roten af Lupinus albus, som vid mina samtliga experiment 
utgjorde försöksväxten, insköts med spetsen mellan tvenne 
glasplattor (objektglas) och komprimerades i tvärriktningen 
genom gummisnören, spända öfver plattorna. För att för- 
hindra allt för stark kompression, som kunnat Jeda till 
traumatiska förändringar af försöksobjekten (se KOHLER, 
I, 2 ff.), hade på bägge sidor om roten anbragts gipslameller 
af en tjocklek, motsvarande rotens halfva diameter. För 
öfrigt anlades tryckförbanden olika i förhållande till xylem- 
plattornas läge i rötterna. I några försök voro dessa plattor 
orienterade i tryckriktningen, i andra åter vinkelrätt mot 
densamma. 

Detta, hvad angår mina försök med raka rötter. For studier 
af tryckets inflytande på krökta rötters sidorotbildning böj- 
des hufvudroten å den från rotanlag fria zonen i skarp båge, 
dekapiterades och sammanpressades med bibehållen bågkrök- 
ning mellan glasskifvorna. Att den diarka Lupinus-rotens 
bägge xylemplattor här städse orienterades mot bågens 
konvex- och konkavsida, faller af sig själft. 

Omslutna af glasskifvorna, nedmyllades försöksplantorna 
i fuktig sågspån och lämnades under en veckas tid att ufs 
veckla sig i institutets värmerum. 

Som resultat fann jag, att, i motsats till LOPRIORES upp- 
gift, sidorotbildning konstant inträdde äfven å de kompri- 
merade partierna. För öfrigt gjorde sig ingen nämnvärd 
skillnad gällande, om xylemplattorna under försöken orien- 
terats i tryckriktningen eller vinkelrätt mot densamma. I 
förra fallet hämmades likväl sidorotbildningen till icke obe- 
tydlig grad. Mina undersökningar bekräfta sålunda i denna 
punkt KÖHLERS iakttagelser. | 

Några talmässiga beräkningar har jag icke anställt. 
KÖHLER uppgifver (I, 5) förhållandet mellan sidorötternas 
antal hos komprimerade och icke komprimerade rötter af 
Vicia Faba till 34:54, resp. 25:53 och 27:63, sålunda i me- 
deltal ungefär 1:2. | 

Hvad beträffar produktionen af sidorötter från krökta 
moderorgan, som i de mellan konvex- och konkaysidan be- 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 43 


lägna, neutrala flankerna komprimerats genom sidotryck, 
uppträdde i de härmed anställda försöken sidorötter uteslu- 
tande å konvexsidan. Det af moderrotens krökning härrö- 
rande inflytandet på sidorotbildningen kvarstod sålunda oför- 
ändradt, äfven när rotens spänningsförhållanden genom sam- 
manpressningen modifierats. I de få fall, där afvikelser från 
denna regel förelågo, hade dessa föranledts däraf, att kom- 
pressionen varit alltför kraftig och å krökningszonen ledt till 
partiell isolering af konvex- och konkavsidan. Att resultaten 
här skulle utfalla såsom försöken visade, följer för öfrigt 
redan ur de försök jag utfört med längdklufna, krökta rötter 
(pp. 30 ff. i det föregående). 

Bland öfriga resultat, som vunnits vid dessa försök, vill 
jag ännu anföra att, liksom i flera af KÖHLERS försök, sido- 
rötterna visade å komprimerade ytor den egendomligheten, 
att de förblefvo inneslutna inom moderrotens barkparenkym, 
där de längre eller kortare sträckor trängt fram parallellt 
med dennas längdaxel. Ifrägavarande sidorötter voro å hela 
den intrakortikala zonen fria från rothår. Detsamma var 
också fallet med de fria rötterna å deras komprimerade ytor. 
Sådana, genom lateralt tryck framkallade histologiska för- 
ändringar omnämnas för öfrigt redan i KÖHLERS arbete (I, 
E" 13):: 

Att jag i mina försök icke iakttagit det af KÖHLER pà- 
pekade fórhállandet, att rotens primära xylemplattor visa 
tendens att fórskjutas till den fria riktningen, dàr sidorótterna 
kunna obehindradt nå ut (T, 23 ff.; figg. 5—8), förklaras af 
de olika försöksanordningarna. KÖHLER lät i allmänhet ro- 


! Vid eytologisk undersókning af försöksmaterialet iakttog jag à de 
komprimerade partierna särdeles tydligt en annan egendomlighet, som 
KÖHLER likaledes upptäckt à dylika objekt. Cellerna i de under tryck 
vuxna delarna förde nämligen allmänt spolformiga cellkärnor, hvilka här 
visade en betydligt mera långsträckt form än hos normala Vicia Faba- 
individ. Några direkta mätningar företog jag icke. KÖHLER har i sitt 
arbete angifvit bilden af dylika cellkärnor talmässigt genom att beräkna 
qvoten af spolens stora och lilla radie. Genomsnitts-, maximal- och mini- 
malvärdena befunnos för normala växters cellkärnor vara 3,2, 4,0 och 
2,0; för individ, vuxna under tryck, voro de korresponderande talen 5,0, 
6,7 och 3,0 (KÖHLER I, 18, 19). 

I viss mån analoga kärnförändringar omnämnas i ett arbete af GUTTEN- 
BERG (I, 10; taf. 1, figg. 5, 10). SIMON (I, 107) och Lopriore (IV, 276) hafva 
äfven iakttagit, att vid regenerationsförlopp i allmänhet cellkärnan icke 
bibehåller sin naturliga form oförändrad. Med afseende på cellkärnans 
byggnad samt i öfrigt frågor, som därmed stå i samband, hänvisar jag till 
den utredning och litteratursammanställning, som MALTE lämnat (I, 34 ff.; 


| taf. II). 


44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


tens spets söka sig vag genom fina springor, hvarvid den ut- 
sattes for radialt tryck, medan jag i mina försök använde 
direkt sammanpressning af dekapiterade rötter och sälunda 
opererade med anatomiskt mera differentierade objekt. 

Analoga tryckförsök hafva utförts af NORDHAUSEN, 
ehuru i betydligt mindre skala. I en anmärkning omnämner 
NORDHAUSEN (I, 625, anm. 1), att han utsatt rötter för tryck 
mellan tvenne genom spända gummisnören hoppressade trä- 
eller gipsklotsar, i andra försök åter inpassat dylika efter 
helt lätt förvissning i en smal, parallellväggig springa inom 
gipsblock. Efter några dygn befriades rötterna från tryck- 
förbanden och groddplantorna kultiverades på vanligt sätt i 
sågspån. Som resultat framgick, att rötterna, hvilka visade 
persisterande deformationer, hade anlagt fullt normala sido- 
rötter äfven å tryckställena. 


Nott har i sitt hufvudarbete öfver rótternas morphaes- 
thesi (V, 394) utsträckt undersökningen äfven till den adven- 
tiva knoppbildningen å rötter. Därvid kom han till det 
resultat, att den för sidorötternas orientering å bågböjda 
moderrötter gällande regeln har sin tillämpning äfven med 
afseende på rotknopparnas anläggning. Detta vore för öfrigt 
redan a priori antagligt, om vi med BEIERINCK (I, 13) 
morfologiskt uppfatta dessa bildningar såsom metamorfoserade 
sidorötter. NoLL anför emellertid icke några försök eller 
själfständiga iakttagelser, som direkt visa, att knoppar å 
krökta rötter konstant äro lokaliserade till konvexsidan, utan 
inskränker sig vid diskussionen om deras ställningsförhållan- 
den till att referera till afbildningar ur BEIJERINCKS arbete 
och där citerade undersökningar. Att rotknoppar stå på 
krökta rotdelars konvexsida, framträder sålunda mycket tyd- 
ligt å en efter BEIJERINCK (I, taf. IV, fig. 41 a) reproducerad 
figur öfver ett knoppbildande rotparti af Hippophaé rham- 
noides L.! Utöfver detta konkreta fall hänvisar Norr till 


! Särdeles instruktiva äro tvenne af WARMING meddelade fotografier 
öfver roten af Hippophaé rhamnoides, hvilka visa talrika, lokala omböjnin- 
gar och ymnig bildning af rotknoppar. (Warmıng, VI, 154, 155; figg. 
101, 102.) 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 45 


iakttagelser af IRMISCH, BEIJERINCK, VAN TIEGHEM och 
Wirrrock, där förhållandet kommit i figurer tydligt till 
uttryck. 

Vid de undersökningar, jag egnat morphaesthesifenomenet, 
fann jag knoppbildningen à rötter af Linaria vulgaris MILL. 
undantagslöst följa den Norr’ska regeln. De här uppkom- 
mande, adventiva rotknopparna äro utvecklingshistoriskt af 
intresse, emedan de, i motsats till öfriga fall af knoppal- 
strande rötter, bildas exogent ur moderrotens epidermis (se 
NorL V, 395). Jag gjorde därför rotsystemet hos Linaria 
till föremål för en detaljerad undersökning, ur hvilken huf- 
vudpunkterna här nedan skola anföras. 


Linaria vulgaris MiLL. 

Adventiv knoppbildning är hos Linaria vulgaris icke 
bunden allenast vid rötterna, utan gör sig äfven gällande à 
hypokotylen och de under jorden befintliga epikotyla stjälk- 
leden. Att rötterna hos Linaria utbilda knoppar, upptäcktes 
redan af TrRAGUS och CLUSIUS, men en mera ingående redo- 
görelse för dessa knoppar i morfologiskt-anatomiskt hän- 
seende möter först hos IRMIScH (II, 467) och BEIJERINcK (I, 
87; taf. V, figg. 63—70). Det synes mig vara öfverflödigt att 
på detta ställe ingå på anatomiska detaljer, som afse ro- 
tens byggnad och adventivbildningarnas anläggning, och jag 
hänvisar med afseende härpå till de ofvan anförda arbetena. 
Här skall blott erinras om VAN TIEGHEMS iakttagelse (II, 
141 ff.), att rotknopparna hos Linaria i allmänhet uppstå 
exogent ur moderrotens epidermis. Enligt BEIJERINCK (I, 
87 ff.), som funnit förutom epidermis äfven den primära 
barken vara verksam vid knoppanlagens uppkomst, synes en 
dylik anläggningsmodus ingalunda alltid förefinnas, utan en- 
dast gälla knoppbildningen å helt unga Linaria-rötter. BEIJE- 
RINCKS undersökningar ledde till den uppfattningen, att mo- 
derrotens ålder vid tiden för knopparnas anläggning spelar 
en afgörande roll, i det att ju tidigare anläggningen sker, 
desto mera är den primära barken i stånd att lämna mate- 
rial för bildningen af de nya organen, men till slut fullstän- 
digt mister denna förmåga, hvarvid endast pericykeln i roten 
ombesörjer reproduktionen. 

Äfven med afseende på frågan om adventivknopparnas 
anläggningsort i öfrigt äro BEIJERINCKS undersökningar af 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


betydelse. BEIJERINCK fann nämligen, att knoppar städse 
uppstå i omedelbara närheten af sidorötter. Dessa befinna 
sig sålunda vid maximal knopp-produktion insererade i 
verkliga kransar kring hvar sin sidorot. Af vissa egendom- 
ligheter i det inbördes ställningsförhållandet hos sidorot och 
rotknoppar, en punkt, på hvilken utrymmet förbjuder att 
annat än antydningsvis ingå, drager BEIJERINCK den redan 
ofvan antydda slutsatsen, att rotknopparna hos Linaria vul- 
garis, i motsats till förhållandet hos flertalet öfriga rot- 
knopp-producerande växter, icke kunna betraktas såsom 
metamorfoserade rotanlag. 

I betraktande af den särställning, som rotknopparna så- 
lunda intaga hos Linaria, syntes det mig önskvärdt att när- 


V p. r / = 
d / M | EN u Zz CA 
f 4^ IN MN uA 
f Af > 
N bey 
Fig. 8. 


mare studera deras orientering vid lokal omböjning af mo-. 
derroten. Jag insamlade ett rikligt material af Linaria-rotter 
och undersökte 4 detta läget for knopparnas insertion. Min 
undersökning visade, att skotten à krökta rotpartier undan- 
tagslöst anläggas 4 konvexsidan. Detta befanns vara hän- 
delsen äfven i sådana fall, där rotbagarnas konvexitet var 
riktad nedat. Ofver hufvud taget, synes deras utveckling a 
böjda moderrötters konvexsida icke lida nägot modifierande, 
hvarken befordrande eller försvagande inflytande af rotbä- 
garnas lige i rummet. Jag hänvisar i öfrigt till den bifo- 
gade figuren, som utgör en noggrann afteckning efter tagen 
fotografi. Afven den afbildning af Linarias knoppalstrande 
rotsystem, som lämnats i en lärobok af BaLsLEv och SIMON- 
SEN (I, del I, 11), visar tydligt relationen mellan knoppar- 
nas anläggningsort och moderrotens krökningsriktning. 
Huru de ä hypokotylen och de epikotyla stamleden hos 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 47 


Linaria vulgaris uppträdande adventivknopparna förhälla sig 
vid krökning af moderorganet, tillhör en fråga, som jag 
kommer att beröra i ett annat sammanhang. 


Ytterligare undersökningar har jag icke kommit att ägna 
rotknopparnas ställningsförhällanden. Till de af Norr med- 
delade citaten ur tidigare forskares arbeten vill jag ännu 
lägga den iakttagelse, som kommit till uttryck i IRMISCHS 
figurer öfver knoppalstrande rötter hos Convolvulus arvensis 
L. (II, taf. VIII, figg. 11, 13). I den senare figuren finnas 
afbildade trenne å en böjd rot utvecklade komplexer af rot- 
skott, af hvilka den ena är noggrant insererad på konvexsidan 
af en stark båge, de öfriga på mera indifferenta, kröknings- 
fria zoner af moderroten. WARMING har lämnat en figur 
öfver roten hos Sonchus arvensis L., där knopparnas insertion 
å den krökta rotens konvexsida framträder särdeles tydligt 
(VI, 76, fig. 47). 


Kunna sidorötter korrelativt framkallas på krökta rötters 
konkavsida, om bildningen af konvexrötter mekaniskt hämmas, 
exempelvis genom ensidig ingipsning af krökningszonens kon- 
vexsida? Denna fråga utgjorde utgångspunkten för de un- 
dersökningar, jag i det föregående beskrifvit. Mina försök 
hafva besvarat den nekande. Härvid är likväl att märka, 
att de anförda undersökningarna strängt taget icke medgifva 
ett fullt inkastfritt svar på frågan, emedan den effekt, som 
väntades framgå genom konvexsidans ingipsning, nämligen 
undertryckning af rötternas anläggning å denna sida, uteblef. 
I samtliga, på denna punkt inriktade försök visade det sig, 
att ingipsning icke är i stånd att å krökningszonen förhindra 
anläggning och utveckling af sidorötter. Icke ens vid all- 
sidig ingipsning lyckades det att upphäfva produktionen af 
sidorötter. Då emellertid andra försök hafva visat, att vid 
‚aflägsnande af konvexsidans sidorötter nya, vid samma sida 
bundna ersättningsrötter utbildas, medan konkavsidan allt 
fortfarande blir fri från rötter, så torde dock frågan om möj- 


48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


ligheten att ersätta konvexsidans produktion af sidorötter 
genom nybildning af sådana från konkavsidan få nekande 
besvaras. 

Hvad beträffar en i anslutning härtill behandlad andra 
fråga, sidorötternas utveckling å längdklufna, i olika riktning 
krökta rötter, hafva mina undersökningar visat, att ingen 
inverkan af krökningsmomentet gör sig i det stora hela gäl- 
lande, för så vidt icke krökningen är särdeles skarp. I så- 
dant fall synes den äfven å klufna rötter leda till, att sido- 
rotbildningen främjas å konvexsidan och mången gång lokali- 
seras till enbart detta ställe. 

Att omböjda rötter, som blifvit utsatta för kraftigt ra- 
dialtryck, förhålla sig på samma sätt som intakta rötter, 
bortsedt därifrån att bildningen af sidorötter i någon mån 
hämmas, utgör en tredje punkt af principiell betydelse. 


Till slut några ord helt allmänt om krökta rötters sido- 
rotbildning. Eburu det är en rotsystemet tillkommande, 
generell egenskap att vid lokal krökning utbilda anlag till 
sidorötter uteslutande å bågens konvexsida,! beror det tydligen 
af kulturbetingelserna, om fenomenet skall göra sig i högre 
grad gällande. Soraver (I, 77, 135) har hänvisat till vatten- 
kulturer, emedan yttringar af rötternas morphaesthesi där 
kunna med lätthet iakttagas. Ett gynnsamt objekt för sådana 


! Ehuru litteraturen före Norris första meddelande (1894) icke inne- 
håller några uppgifter (bortsedt från den undersökning af JÖRGENSEN, som 
jag i det föregående citerat) om krökta rötters konvexsidiga förgrening, 
finnes likväl förhållandet mången gång riktigt återgifvet i sorgfälligt utförda 
afbildningar, som tidigare auktorer lämnat af bågböjda rötter. Bland ar- 
beten öfver rotens morfologi, som jag genomgått för vinnande af material 
för de studier jag här publicerat, vill jag såsom exempel omnämna IR- 
miscus (III, 121, fig. 23), där en spiralformigt vuxen hufvudrot af Lyst- 
machia vulgaris L. afbildats med konvexsidig förgrening, samt DARWINS 
arbete öfver växternas rörelser (I, 451, fig. 195), där ett afbildadt individ 
af Vicia Faba visar sidorötter å konvexsidan af ett krökt rotparti. 

Bland senare offentliggjorda undersökningar, som i figurer bragt morph- 
aesthesifenomenet till uttryck, nämner jag BösGEns arbete öfver dikotyla 
vedväxters rötter, där förhållandet antydes hos exempelvis Carpinus Betu- 
lus L., Coffea liberica Hıern. och Acer platanoides L. 

Det framgär af den framställning, jag i det föregäende lämnat, att 
det för sidorötters lokalisation på krökta växtdelars konvexsida uteslu- 
tande är afgörande, att moderorganet är en rot, däremot af ingen betydelse, 
om det morfologiskt representerar en hufvudrot, sidorot eller adventivrot. 
Hos Phaseolus vulgaris L. t. ex. iakttog PORTHEIM (I, 474, fig. 5) konvex- 
sidig förgrening å bägböjda, från basen af isolerade kotyledoner utvecklade 
adventivrötter. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 49 


iakttagelser fann jag i Myriophyllum proserpinacoides GILL., 
hvars nodala adventivrötter vid odlingi vatten raskt tränga ned 
till kulturkärlets botten och där till följd af motståndet böja 
om under mer eller mindre skarpa vinklar. På detta sätt uppstå 
rotbågar, som ofta sträcka sig öfver långa partier. Å dessa bå- 
gar har jag iakttagit sidorötterna undantagslöst insererade å 
konvexsidan. Jag hänvisar till den bifogade figuren öfver en 
sådan Myriophyllum-rot. 

Såsom gynnsamt material för observationer 
öfver rotkrökningens inflytande på sidorötternas 
orientering hänvisar jag ytterligare till sump- 
växter, vegeterande å dyig, genom nedsvämmade, 
multnande löfmassor i viss mån lagdelad botten 
(exempelvis starkt beskuggade kärrmarker i bok- 
skogar). Särskildt instruktiva bilder af konvex- 
sidig rotförgrening fann jag å dylika lokaler 
hos Alisma Plantago L., Veronica Anagallis L., 
Menyanthes trifoliata L. m. fl. former. 

Likaledes framträder rötternas ensidiga för- 
grening mycket typiskt å krökta partier hos 
sandflorans xerofyter. I detta sammanhang er- 
inrar jag om följande, vid sanddyner bundna 
växtformer: Carex arenaria L., Psamma arenaria 
L. samt Calamagrostis- och Festuca-arter. 

Af intresse var särskildt en undersökning af rotsystemet 
hos Carex arenaria. Såsom BUCHENAU, WARMING, ERIKSON 
och FREIDENFELT (I, 155) visat, har denna psammofyt di- 
morfa rötter. Från vissa rhizomets nodi utvecklas långa, 
kraftiga och positivt geotropiska häftrötter med sparsam 
förgrening, från samma och öfriga nodi fina, rikligt förgre- 
nade sugrötter (FREIDENFELT, taf. XVI, fig. 5). [Om rötter- 
nas anatomi se ERIKSON, I, 139.] 

På grund af den solida förvedning, som framför allt in- 
träder hos häftrötterna, har hvarje under utvecklingen fram- 
kallad krökning hos dylika rötter stabiliserats, så att rotsy- 
stemet vid utgräfning bibehåller rotbågarna oförändrade jämte 
deras förgreningsförhällanden. Redan på den fotografi af 
Carex arenarias rotsystem, som FREIDENFELT meddelat, 
framträder tydligt häftrötternas utpräglade sicksackböjning 
och deras vid bågarnas konvexsida bundna sidorötter. Lika 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 12. 4 


Fig. 9. 


50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


tydligt, fast ej så kraftigt framträdande på grund af moder- 
rötternas mindre betydande dimensioner är sugrötternas ana- 
loga förgreningssystem. 

Om vi bortse från att dimorfism saknas eller är blott 
lätt antydd, gäller det sagda äfven för rotsystemet hos 
Psamma arenaria L., Festuca ovina L., Nardus stricta L. m. fl. 


Fig. 10, a. 


Enligt FREIDENFELTS fotografi (taf. XVIII, fig. 3) visar a 
liknande lokaler äfven Juncus squarrosus L. ett analogt för- 
hållande med afseende på birötternas förgrening. 


Liksom vid vatten- och sandkultur kunna instruktiva 
bilder af omböjda rötters förgreningsförhållanden erhållas, om 
groddplantor uppdragas i låga, med fuktad sågspån fyllda 
krukor eller trälådor. Här erfara rötterna mekanisk omböj- 
ning mot bottnen, och efter sidorötternas utveckling kunna 
försöksplantorna genom försiktig slamning lätt isoleras från 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 51 


substratet, utan att nämnvärda förändringar af rotsystemets 
konfiguration komma till stånd. Figurerna 10 och 11 repre- 
sentera rötter af Vicia Faba och Zea Mays, som erhållits 
genom kultur på detta sätt. 

Vid bristande begjutning med vatten iakttages icke sällan 
i sågspånskulturer, att rotspetsarna missfärgas och dö bort 
samt att rötterna i den tillväxande zonen utföra oregelmäs- 
siga, patologiska krökningar i olika riktning. Mången gång 
uppstå på detta sätt kraftiga uppätböjningar. TISCHLER 
omnämner och afbildar några dylika fall (I, 33, fig. 16). 
Bringas så beskaffade groddplantor på nytt under gynnsamma 
kulturbetingelser, visar det sig ofta, att rötterna, bortsedt 
från den afdöda spetsen, återvinna sin förlorade turgescens, 
trots den förutgående uttorkningen, och bilda rikligt sido- 
rötter, som å båglikt krökta zoner äfven i dessa fall äro 
bundna vid konvexsidan. Anmärkningsvärdt är, att rhizo- 
genstrimmorna i partiellt förvissnade eller läderade rötter 
länge befinna sig vid full vitalitet och kunna utbilda anlag 
till sidorötter äfven å till utseendet afdöda partier. Hos 
Vicia Faba t. ex. utvecklas sidorötter, till och med när det 
rotproducerande partiet svartfärgats i stor utsträckning. 


I Noris uppräkning af växtfamiljer, inom hvilka sido- 
rötternas regelmässiga uppträdande på moderrötters konvex- 
sida blifvit experimentellt pröfvadt, finnas icke några växt- 
former med luftrötter representerade. Då det kunde hafva 
sitt intresse att undersöka, huru sådana rötter förhålla sig i 
anförda hänseende, anställde jag några försök med omböjda 
rötter af Aracéer. Bland de växtformer, som härvid under- 
söktes, nämner jag endast Philodendron ovalifolium. 

Friska, nedhängande luftrötter, som ännu icke nått kon- 
takt med substratet, omböjdes och fixerades i detta läge 
genom att nedmyllas i fin, omsorgsfullt siktad trädgårdsjord. 
Efter några veckor, då resultatet eftersågs, iakttogos ett 
stycke ofvan rotspetsen sidorötter, insererade å den nedåt- 
vända konvexsidan (fig. 12). Moderroten hade omböjnings- 
zonen och spetsen något ansvälld, hvilket liksom de öfriga, 
här påpekade förhållandena framträder å bifogade figurer. 
Hos luftrötter af andra undersökta aracé-former fann jag i det 
stora hela analoga förgreningsbilder. 


52 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 22. 


Fig. 10, b. 


Fig. 10, c. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 53 


Rotens anatomi hos Monstera- (Philodendron-)arter har 
beskrifvits hos van TIEGHEM (I, 5 ff.), LOPRIORE (II, 225), 
RICHTER (I, 25 ff.) och Rvwoscnz (I, 254). 

Såsom normalt är fallet med aracé-luftrotters förgrening 
i jord (SACHS, LINSBAUER [II, 272 ff.], RYwoscu [I, 262]), ut- 
gingo de i försöket bildade sidorötterna under starka vinklar 
från moderroten. Ehuru det faller utom ramen för de un- 


Fig. 10, d. Fig. 11. 


dersökningar, jag publicerat, skall här erinras om den mera 
sympodiala förgrening genom sidorötter i moderrotens rikt- 
ning, som i luft utlöses genom rotspetsens förstöring. 
GOEBEL anför såsom exempel härpå (VII, 170, fig. 78 a) luft- 
roten hos Norantea guianensis AUBL., hvaraf han afbildat ett 
af icke mindre än fem led sammansatt sympodium.! Hos 


! En analog sympodiebildning har jag iakttagit hos flera Crassu- 
lacéer. Vid kultur i kallhus utveckla dessa, särskildt vintertid, rikliga 
knippen af luftrötter från stammens nodi (se härom närmare BEIJERINCK, 
I, 67), hvilket exempelvis befunnits vara fallet hos Crassula lactea ATT., 
Crassula obovata Haw., Crassula punctata L., Echeveria rosea Linpu., Eche- 
veria Pfersdorffit, Sempervivum arboreum L. och Sempervivum barbatum C. 
Sm. I likhet med förhällandet hos groddplantornas hufvudrötter inom 
familjen Crassulaceae (se GERTZ, I, p. XXVI och där omnämnd vidare lit- 
teratur; BEIJERINCK, I, 67), hafva luftrötterna hos samtliga anförda arter 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Philodendron trifoliatum har jag iakttagit ett liknande för- 
hållande. Den sympodiala kedjan var dock här icke upp- 
byggd af ett så stort antal led. Vid rotspetsens dekapitering 
synes hos Philodendron trifoliatum stundom icke en, utan två 
hvarandra motsatta sidorötter anläggas, så att moderroten 
fortsättes af tvenne jämlöpande, icke sällan med hvarandra 
mer eller mindre hopfiltade rötter. [Se äfven LINSBAUER, 


II, 294]. 


De i mitt försök med Philodendron ovalifolium erhållna 
sidorötterna voro insererade helt nära moderrotens spets. 


spetsen intensivt rödfärgad af anthocyan. — Efter dekapitering utvecklas 
omedelbart under sårytan en sidorot, som växer vidare i moderrotens rikt- 
ning och utgör en sympodial fortsättning af denna. Detsamma inträffar, 
om rotspetsen vid bristande fuktighetsgrad i den omgifvande atmosfären 
råkar att förtorka. Hos Crassula lactea, Crassula obovata, Crassula punctata 
och Sempervivum barbatum har jag iakttagit dylika rotsympodier, hos Cras- 
sula obovata till och med ett sympodium, sammansatt af tre grengene- 
rationer. — [Sedan detta skrifvits, finner jag, att IrmiscEH (I, 254) redan så 
tidigt som år 1855 iakttagit violettfärgning af rotens vegetationspunkt hos | 
Sedum maximum KocH. En liknande färgning finnes enligt IrMiscH äfven | 
i axelns kambium.] 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 55 


Detta synes mig vara anmärkningsvärdt, dä den tillvaxande 
zonen hos Aracé-luftrétter, enligt BLaauw (I, 270) äfven hos 
de analoga luftrötterna af Cissus pubiflora MiQ. var. papillosa 
(där längden uppmätts till 30—100 centimeter), är påfallande 
lång och orten för tillväxtmaximum ligger långt från spetsen 
[Sacus (III, 872 ff.), LINDINGER, RICHTER, LINSBAUER (I, 
269), MONTEMARTINI)]. Genom att låta luftrötter af Monstera 
deliciosa växa submerst i vatten erhöll GoEBEL (VII, 170) 
sidorötter, hvilka, såsom särskildt framhålles, voro insererade 
ett långt stycke bakom moderrotens spets. 

Redan länge har det varit bekant, att icke dekapite- 
rade luftrötter endast med svårighet bilda sidorötter i fuktig 
luft. Nå de emellertid ned till substratet, inträder rotför- 
grening relativt lätt. Beträffande Cissus pubiflora nämner 
BLAAUW, som senast undersökt denna fråga, att dess 20—30 m. 
långa rötter förbli i icke läderadt tillstånd oförgrenade och 
bilda sidorötter jämte rothår först när de nått den fuk- 
tiga skogsbottnen. Då skjuta emellertid sidorötterna fram 
redan inom få dagar. Afbrytes rotspetsen, uppstå inom kort 
äfven i luft ett eller flera sidorotanlag. 


Genom observationer å olika orchidé-former, som hållas 
i kultur i Lunds botaniska trädgårds varmhus, kunde jag 
fastställa, att luftrötterna äfven hos dessa växter förgrena 
sig enligt den Norr'ska lagen. Förutom hos Oncidium spha- 
celatum LiNDL., hvaraf en luftrot här afbildats (fig. 13), fram- 
trädde detta förhållande tydligt hos följande arter, hvilka 
jag anför som exempel: Bifrenaria sp., Cattleya Forbesii LINDL. 
och Oncidium praetextum Reus. f. Samma lagbundenhet med 
afseende på sidorótternas insertion fanns hos Cattleya labiata 
LINDL., Cattleya Mendelli, Epidendron tuberculatum, Epiden- 
dron sp. Maxillaria leptosepala Hook. och Trigonidium 
latifolium LispL., men förhållandet framträdde dock har 
icke så tydligt, emedan de undersökta individen visade 
mera sparsam förgrening af luftrötterna. Om och i hvad 
mån äfven för orchidé-luftrötterna kommer i betraktande den 
af NORDHAUSEN (II) hos luftrötter påvisade kontraktiliteten, 
hvilken kunnat leda till sekundärt förstorad rotböjning, mä 
för närvarande lämnas därhän. 


56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Ett med afseende pä de föreliggande undersökningarna 
icke oviktigt studium vore att undersöka förgreningsförhäl- 
landet hos vissa mangroveväxters rotsystem. Jag har icke för- 
fogat öfver något för sådan undersökning lämpligt material, 
ej häller haft tillgång till fotografiska reproduktioner af dessa 


Fig. 13. 


växters rötter i sådan omfattning, att det undersökta mate- -: 
rialet kunnat medgifva några bestämda slutsatser. Dock 
skola med säkerhet framtida undersökningar leda till iakt- 
tagelser, som äfven i denna punkt innebära en bekräftelse 
af den Norrska regelns giltighet. 

Huru de för assimilatoriskt ändamål metamorfoserade 
rötterna inom familjen Podostemaceae förhålla sig med af- 
seende på förgreningssättet, utgör en ytterligare fråga, som 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 57 


i icke mindre grad än den förut antydda förutsätter studier 
och observationer pä dessa växtformers naturliga växplats. 
De undersökningar, som WARMING (IV), GoEBEL (II, 331 ff.) 
och andra ägnat familjen, lämna icke nägon upplysning om 
krökta rötters förgrening, lika litet som WARMINGS (III, 52), 
KARSTENS, BÖRGESENS [], 27 ff.; II, figg. 4 (p. 211), 6 (p. 213); 
pl. III] och andra forskares med afseende pà mangrovevegeta- 
tionen (särskildt Rhizophora Mangle L.). Då Podostemacéernas 
rótter i flera fall äro bandformiga, skulle därjämte en jäm- 
förelse mellan dessa och de af Lopriore (VI) studerade, 
experimentellt frambragta bandrótterna hos andra växter 
vara af stort intresse. 


Nott har gjort ett försök att numeriskt beräkna totallüng- 
den af ett förgrenadt rotsystem, hvars hufvudrot vuxit fullt 
rakt eller genom ombójning förskjutits ur sin rätlinjiga till- 
växtriktning. Säväl vid direkta mätningar som genom väg- 
ning af ett rikligt material af rótter kunde Norr (II, 13; V, 
420) fastställa, att rotsystemet stádse dimensionalt befordras, 
om hufvudroten blir i tillfálle att utvecklas rätlinjigt. I 
medeltal förhåller sig enligt Norr ett sådant rotsystem till 
ett bägformigt utveckladt sásom 4:3, hvilket tal framgick 
som resultat vid undersókning af Pisum, Vicia Faba och 
Phaseolus; för Lupinus blef motsvarande värde 5:4. 

Vid de analoga, fast icke särdeles talrika mätningar, som 
jag utförde å Vicia Faba, erhöll jag visserligen något väx- 
lande värden till följd af moderrotbågarnas olika längd, men 
de kommo dock närmast talet 4: 3, hvilket också utgör det af 
NoLL för samma växt uppgifna. Jag använde vid dessa un- 
dersökningar metoden att medelst kurvimeter uppmäta rot- 
systemets totallängd å fotografiska negativ, som framställts 
genom att på ljuskänsligt papper under en glasplatta utbreda 
de undersökta växternas rötter och efter expositionen fixera 
de erhållna aftrycken (LINSBAUER, I, 31). Vid några senare 
utförda kontrollbestämningar begagnade jag med fördel ett 
annat, af SMiTH föreslaget förfarande, som emellertid i prin- 
cip icke skiljer sig från det förra. Då metoden icke synes 
hafva kommit till vidare användning vid botaniska arbeten, 
anför jag här Smirus beskrifning på densamma (I, 63). »Für 
diesen Zweck ist gewöhnliches, blausaures Eisenpapier sehr 
zu empfehlen... Ein 2—3 Minuten langes Exponieren in hellem 


58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


Sonnenlicht ist genügend. Dann hat man nur so lange das 
Papier zu waschen, bis der Abdruck klar erscheint, und darauf 
zu trocknen. Auf diese Weise erhält man genaue Abzüge... 
Die Manipulation liess sich bequem in folgender Weise aus- 
führen. Das Papier wurde auf eine undurchsichtige Glasplatte 
gelegt, dann wurden die Blätter ‘ auf dem Papier ausgebreitet 
und auf die Blätter wurde eine durchsichtige Glasplatte ge- 
legt. Durch Klammern wurden die Platten zusammengedrückt, 
sodass die Blätter festlagen und nach allen Richtungen dem 
Sonnenlicht ausgesetzt werden konnten.» 


Hvad angär den praktiska betydelsen af krökta rötters 
förgreningssätt, har Norr dels i sin här upprepade gånger 
citerade undersökning (V, 421), dels i tidigare arbeten (II, 
IV) tagit äfven denna synpunkt i betraktande. Antydningar i 
samma riktning finnas i SORAUERS handbok i växtpatologi 
(1, 78, 135). Att utöfver dessa hänvisningar vidare ingå härpå 
synes mig vara obefogadt, då en behandling af morph- 
aesthesifenomenet från denna sida faller utom ramen för 
mitt arbete. 


Då jag härmed afslutat redogörelsen för mina undersök- 
ningar öfver rötters morphaesthesi, vill jag icke lämna oom- 
nämndt, att rotsystem stundom förete en bild af konvexsidig 
förgrening, utan att denna arkitektonik framgått genom nor- 
mal, monopodial förgrening. JÖRGENSEN (V) anför som un- 
dantag från regeln, att sidorötter utspringa från moderroten 
under mer eller mindre markerade vinklar, rotsystemet hos 
Sorbus Aucuparia L., hvilket JÖRGENSEN fann anmärkningsvärdt 
på grund af de sicksackformiga böjningar, som det visar 
särskildt i de sista förgreningssystemen. Här föreligger ett 
fenomen, analogt med den hos rhizomer och ofvanjordiska 
axlar bekanta sympodiala utvecklingen. En närmare under- 
sökning visade nämligen, att hufvudrotens axila fibrovasal- 
sträng böjer ut i den skenbart sekundära axeln (V, 894, 


1 SmirHs undersökningar aíságo att mäta storleken af kultiverade 
isolerade kotyledoner. — [Sedan detta skrifvits, finner jag, att den ofvan 
anbefallda metoden att medelst s. k. blåkopiering framställa enklare kon- 
turteckningar af växtdelar äfven omnämnes i en undersökning af PLESTER 
(I, 255). I detta arbete lämnas noggranna uppgifter om de för dylik ko- 
piering erforderliga lösningarnas beredning samt om metodens praktiska 
handhafvande i öfrigt.] 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 59 


figg. 1—7), som alltså i själfva verket utgör den åt sidan 
trängda hufvudroten, medan hufvudaxelns förlängning repre- 
senterar en sidorot. Rotsystemets förgrening hos Sorbus Au- 
cuparia är sålunda af samma natur som de ofvanjordiska 
axlarnas hos Salix, Tilia, Ulmus och Carpinus. Detta af 
JÖRGENSEN undersökta fall är säkerligen icke ensamstående. 


De iakttagelser och experiment, som jag beskrifvit, ut- 
göra ett led i undersökningar, hvilka jag utfört under som- 
marsemestern 1906, dà jag såsom innehafvare af det BATT- 
RAM'ska resestipendiet vistades vid universitetet i Leipzig. 
Jag vill pà detta ställe uttala mitt hjärtligaste tack till min 
lärare, geheimerädet prof. W. PFEFFER, för hans ülskvürda 
tillmötesgående att lämna mig arbetsplats à det växtfysio- 
logiska laboratoriet samt fór det eggande intresse, hvarmed 
han befordrat mitt arbete. Likaså känner jag mig förplikti- 
gad att tacka dävarande assistenten vid laboratoriet, prof. 
A. NATHANSOHN, för värdefulla räd och upplysningar, som 
han lämnat mig under arbetets gäng. 


Lunds botaniska institution i december 1912. 


60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


Litteraturförteckning. 


ARLOoING, S. (I) Recherches anatomiques sur le bouturage des Cactées. 
(Annales des sciences naturelles. Sixieme série. Botanique. Tome 
IV je Paris 1876. p... 5.) 

BALSLEvV, V. & SIMONSEN, K. Botanik for mellemskolen. Anden ud- 
gave, Kobenhavn 1908. 

BEIJERINcCK, M. W. (I) Beobachtungen und Betrachtungen über Wur- 
zelknospen und Nebenwurzeln. Amsterdam 1886. (Verhandelingen 
der koninklijke Akademie van Wetenschappen.) 

Braauw, A. H. (I) Das Wachstum der Luftwurzeln einer Cissus-art. 
(Annales du jardin botanique de Buitenzorg. Deuxiéme série. 
Volume XI. Leide 1912. p. 266.) 

Borrtvant, A. (I) Recherches sur les organes de remplacement chez 
les plantes. (Annales des sciences naturelles. Huitieme série. 
Botanique. Tome VI. Paris 1897. p. 309. Pl. 17—21.) 

Bruck, W. F. (I) Untersuchungen über den Einfluss von Aussen- 
bedingungen auf die Orientierung der Seitenwurzeln. (Zeitschrift 
für allgemeine Physiologie. Dritter Band. Jena 1904. p. 486.) 

DüscEN, M. Studien über die Wurzelsysteme einiger dicotyler Holz- 
pflanzen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 95. Band. 
Ergänzungsband zum Jahrgang 1905. Marburg 1905. p. 58.) 

BöRGESEN, F. & PAULSEN, O. (I) Om Vegetationen paa de dansk-vestin- 
diske Wer. (Botanisk Tidsskrift. Bind 22.  Kjebenhavn 1898— 
99. p. 1.) 

——. (II) Notes on the Shore Vegetation of the Danish West In- 
dian Islands. (Botanisk Tidsskrift. Bind 29. Kobenhavn 1909. 
p. 201.) 

CiEsrELSKI, Th. (I) Untersuchungen über die Abwärtskrümmung der 
Wurzel. (Coun’s Beiträge zur Biologie der Pflanzen. Breslau 1872. . 
Band I. p. 21.) 

Cros, D. Ebauche de la rhizotaxie. Paris 1848. 

——, Deuxiéme mémoire sur la rhizotaxie. (Annales des sciences 
naturelles. Troisieme série. Botanique. Tome dix-huitiéme. 
Paris 1359-5. 3212 PI...16, 173) 

CoULTER, J. M. & Curyster, M. A. Regeneration in Zamia. (The 
Botanical Gazette. Volume XXXVIII. Chicago 1904. p. 452.) 

Czapex, F. (I) Über die Richtungsursachen der Seitenwurzeln und eini- 
ger anderer plagiotroper Pflanzentheile. (Sitzungsberichte der k. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 61 


Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-naturwissenschaftliche 
Classe. CIV. Band. Abtheilung I. Wien 1895. p. 1197.) 
Darwin, Cu. (I) Das Bewegungsvermégen der Pflanzen. Aus dem 

Englischen übersetzt von I. V. Carus. Stuttgart 1881. 

DoPposcHEG-UHLAR, J. Studien zur Regeneration und Polarität der 
Pflanzen. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 102. Band. 
Jena 1911. p. 24.) 

Drupe, O. Die Morphologie der Phanerogamen. (Scuenk’s Handbuch 
der Botanik. Erster Band. Breslau 1879. p. 571.) 

Erikson, J. (I) Om icke geotropiska och negativt geotropiska rötter 
hos sandväxter. (Botaniska Notiser för år 1894. Lund 1894. 
9.137.) 

——. (IH) Ueber negativ-geotropische Wurzeln bei Sandpflanzen. 
Vorläufige Mittheilung. (Botanisches Centralblatt. Band LXI. 
Cassel 1895. p. 273.) 

Frank, A. B. Beiträge zur Pflanzenphysiologie. Leipzig 1868. 

FREIDENFELT, T. (I) Studien über die Wurzeln krautiger Pflanzen. I. 
Ueber die Formbildung der Wurzel vom biologischen Gesichts- 
punkte. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. Jahrgang 
1902. Ergänzungsband. Marburg 1902. p. 115.) 

Gay, J. (I) Exemple de racines déviées et ascendantes, pénétrant les 
tissus d'une ancienne hampe florale. (Bulletin de la société bo- 
tanique de France. Tome cinquieme. Paris 1858. p. 221.) 

Gertz, 0. (I) Studier öfver anthocyan. Akademisk afhandling. Lund 
1906. 

——. (II) Fysiologiska undersökningar öfver slägtet Cuscuta. I. 
(Botaniska Notiser för år 1910. Lund 1910. pp. 65, 97.) 
GoEBEL, K. (I) Vergleichende Entwicklungsgeschichte der Pflanzen- 
organe. (Scuenx’s Handbuch der Botanik. Dritter Band. Erste 

Hälfte. Breslau 1884. p. 99.) 

——. (ID Pflanzenbiologische Schilderungen. Zweiter Teil. Mar- 
burg 1891—93. 

——. (HI) Organographie der Pflanzen, insbesondere der Archego- 
niaten und Samenpflanzen. Jena 1898—1901. 

—— (IV) Ueber Regeneration im Pflanzenreich. (Biologisches 
Centralblatt. Zweiundzwanzigster Band. Leipzig 1902. pp. 385, 
417, 481.) 

——. (V) Allgemeine  Regenerationsprobleme. (Wissenschaftliche 
Ergebnisse des internationalen botanischen Kongresses Wien 1905. 
Jena 1906. p. 223.) Y 

——. (VD Experimentell-morphologische Mitteilungen. 2. Uber die 
Bedingungen der Wurzelregeneration bei einigen Pflanzen. (Sit- 
zungsberichte der mathematisch-physikalischen Klasse der K. B. 
Akademie der Wissenschaften zu München. Band XXXVII. Jahr- 
gang 1907. München 1908. p. 137.) 

——. (VI) Einleitung in die experimentelle Morphologie der Pflanzen. 
Leipzig und Berlin 1908. 

GRÖNLAND, J. (I) Vorlegung einiger für den Anschauungsunterricht 


62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 12. 


angefertigten Pflanzen-Präparate. (Botanische Zeitung. Fünf- 
unddreissigster Jahrgang. Leipzig 1877. p. 44.) 

GUTTENBERG, H. RITTER von. Beiträge zur physiologischen Anatomie 
der Pilzgallen. Leipzig 1905. 

HaNsTEEN, B. Über das Verhalten der Kulturpflanzen zu den Boden- 
salzen. I, II. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Sie- 
benundvierzigster Band. Leipzig 1910. p. 289.) 

Hering, Fr. (I) Ueber Wachsthumscorrelationen in Folge mecha- 
nischer Hemmung des Wachsens. (Jahrbücher für wissenschaftliche 
Botanik. Neunundzwanzigster Band. Berlin 1896. p. 132.) 

——, G. (II) Untersuchungen über das Wachstum inversgestellter 
Pflanzenorgane. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Vier- 
zigster Band. Leipzig 1904. p. 499.) 

HOCHREUTINER, G. (I) Etudes sur les phanérogames aquatiques du 
Rhone et du port de Généve. (Revue générale de botanique. 
Tome huitieme. Paris 1896. pp. 90, 158, 188, 249.) 

Iruisch, TH. (I) Einige Bemerkungen über Sedum maximum Koch. 
(Botanische Zeitung. Dreizehnter Jahrgang. Berlin 1855. 
p. 249.) 

——. (II) Ueber die Keimung und die  Erneuerungsweise von 
Convolvulus sepium und C. arvensis, so wie über hypokotylische 
Adventivknospen bei krautigen phanerogamen Pflanzen. (Bota- 
nische Zeitung. Funfzehnter Jahrgang. Leipzig 1857. pp. 433, 
449, 465, 489. Taf. VIII.) 

——. (III) Ueber Polygonum amphibium, Lysimachia vulgaris, 
Comarum palustre und Menyanthes trifoliata. (Botanische 
Zeitung. Neunzehnter Jahrgang. Leipzig 1861. pp. 105, 113, 
121.) 

JANCZEWSKI, E. DE. Recherches sur le développement des radicelles 
dans les phanérogames. (Annales des sciences naturelles. Cin- 
quiéme série. Botanique. Tome XX. Paris 1874. p. 208. Pl. 
17—20.) 

JÖRGENSEN, A. (I) Bidrag til rodens naturhistorie. I. Om Bromelia- 
ceernes ródder. (Botanisk Tidsskrift. Tredje raekke, andet bind. 
Kobenhavn 1877—79. p. 144.) 

—— (U) Bidrag til rodens naturhistorie. IV. Klgvning af rod- 
spidsen hos en fanerogam plante. (Botanisk Tidsskrift. Tredje 
raekke, tredje bind (bind 11). Kgbenhayn 1879—80. p. 141.) 

——. (III) Bidrag til rodens naturhistorie. "V.  Mangecellede rod- 


papiller (villi) hos Musa. (Botanisk Tidsskrift. Tredje raekke, : 


tredje bind (bind 11). Kobenhavn 1879— 80. p. 144.) 

——. (IV) Bidrag til rodens naturhistorie. VI. Asphodelus tenui- 
folius. (Botanisk Tidsskrift. Tredje raekke, tredje bind (bind 11). 
Kobenhavn 1879—80. p. 146.) 

——. (V) Sympodiale Entwickelung der Wurzel-Achse. (Botanisches 
Centralblatt. Erster Jahrgang. III. Band. Cassel 1880. p. 893.) 

Karsten, G. Über die Mangrove-Vegetation im malayischen Archipel. 
(Bibliotheca Botanica. Heft 22. Stuttgart 1891.) 

Kıart, A. Uber die Entstehung von Seitenwurzeln an gekrümmten 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 63 


Wurzeln. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band 
XXVI. Berlin 1909. p. 470.) 

Kress, G. Willkürliche Entwickelungsänderungen bei Pflanzen. Ein 
Beitrag zur Physiologie der Entwickelung. Jena 1903. 

Körner, R. (I) Über die plastischen und anatomischen Veränderungen 
bei Keimwurzeln und Luttwurzeln hervorgerufen durch partielle, 
mechanische Hemmungen.  Inaugural-Dissertation. Leipzig 1902. 
— Äfven i Sitzungsberichte der naturforschenden Gesellschaft. 
Jahrgang 28—29. Leipzig 1901—02. 

-——, Untersuchungen über direkte Anpassung von  Keimwur- 
zeln. Ein Beitrag zur Pflanzenpsychologie. (Zeitschrift für 
den Ausbau der Entwicklungslehre. Archiv für Psychobiologie. 
Jahrgang II. Stuttgart 1908. p. 226.) 

Kraus, C. Untersuchungen über die Bewurzelung der Culturpflanzen 
in physiologischer und cultureller Beziehung. III. Mittheilung. 
(Forschungen auf dem Gebiete der Agriculturphysik. Band XVIII. 


1895. Heft 1 & 2.) — Referat af Pucuner i Beihefte zum 
Botanischen Centralblatt. Jahrgang VI. Cassel 1896. pp. 288 
—301.) 


Kuprer, E. Studies in Plant Regeneration. Dissertation. Newyork 
1907. (Memoirs of the Torrey Botanical Club. Volume XII. 
p. 195.) 

Küster, E. Beiträge zur Kenntnis der Wurzel- und Sprossbildung an 
Stecklingen. (Jahrbücher für wissenschaftliche Botanik. Vier- 
zigster Jahrgang. Leipzig 1904. p. 279.) 

LINSBAUER, L. & LINSBAUER, K. (I) Vorschule der Pflanzenphysiologie. 
Wien 1906. f 

Liyspauer, K. (II) Uber Wachstum und Geotropismus der Aroideen- 
Luftwurzeln. (Flora oder allgemeine botanische Zeitung. 97. 
Band. Jahrgang 1907. Jena 1907. p. 267.) 

Lopriore, G. (I) Ueber die Regeneration gespaltener Wurzeln. (Be- 
richte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band X. Berlin 
1892. p. 76.) 

——. (II) Ueber die Regeneration gespaltener Wurzeln. (Abhand- 
lungen der Kaiserlichen Leopoldinisch-Carolinischen Deutschen 
Akademie der Naturforscher. 66. Band. Halle 1896. p. 209.) 

—— (IH) Über Chlorophyllbildung bei partiärem Lichtabschluss. 
(Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXII. 
Berlin 1904. p. 385.) 

——. (IV) Regeneration von Wurzeln und Stämmen infolge trau- 
matischer Einwirkungen. (Wissenschaftliche Ergebnisse des in- 
ternationalen Kongresses Wien 1905. Jena 1906. p. 242.) 

——. (V) Nota sulla biologica dei processi di regenerazione delle 
Cormofite, determinati da stimoli traumatici. (Atti dell’ Acca- 
demia Gioenia di scienze naturali. Volume XIX. Memoria X. 
Catania 1906. p. 28.) 

——, Zwillingswurzeln. (WiEsner-Festschrift, redigiert von K. Liss- 
BAUER. Wien 1908. p. 535. Taf. XXIII.) 

——. (VD Homo- und Antitropie in der Bildung von Seitenwurzeln. 


64 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


(Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXVI. 
Festschrift. Berlin 1908. p. 299.) 

LuxBuRG, Grar H. (I) Untersuchungen über den Wachstumsverlauf 
bei der geotropistischen Bewegung. (Jahrbücher für wissenschaft- 
liche Botanik. Einundvierzigster Band. Leipzig 1905. p. 399.) 

Marte, M. 0. (I) Embryologiska och cytologiska undersökningar öfver 
Mercurialis annua L. Akademisk afhandling. Lund 1910. 

Mc Cattum, W. B. Regeneration in Plants. I, II. (The Botanical 
Gazette. Volume XL. Chicago 1905. pp. 97, 241.) 

Montemartini, L. Contributo allo studio della sensibilità geotropica 
delle radici. (Atti dell’ Istituto Botanico dell’ Universita di Pavia. 
Volume XIV. 1908. p. 43.) — Referat af Soria i Jusr's Bota- 
nischer Jahresbericht. Sechsunddreissigster Jahrgang (1908). Erste 
Abteilung. Leipzig 1910. p. 739. 

Nemec, B. Uber Regenerationserscheinungen an angeschnittenen Wur- 
zelspitzen. (Berichte der deutschen botanischen Gesellschaft. Band 
XXIII. Berlin 1905. p. 133.) 

——. Studien über die Regeneration. Berlin 1905. 

NEwcomBE, Fr. Cu. (I) The effect of mechanical resistance on the 
growth of plant tissues. Dissertation. Leipzig 1893. 

——. (II) The influence of mechanical resistance on the development 
and life period of cells. (The Botanical Gazette. Volume XIX. 
Madison, Wisconsin 1894. pp. 149, 191, 229.) 

Noir, F. (I) Ueber eine neu entdeckte Eigenschaft des Wurzelsystems 
(Exotropie oder Aussenwendigkeit). (Sitzungsberichte der Nieder- 
rheinischen Gesellschaft für Natur- und Heilkunde zu Bonn. 1894. 
JAG 105 34s) 

——. (I) Vergleichende Kulturversuche. (Sitzungsberichte der Nie- 
derrheinischen Gesellschaft für Natur- und Heilkunde zu Bonn. 
1899. A. p. 10.) 

——. (II) Uber die Körperform als Ursache von formativen und 
Orientierungsreizen. (Sitzungsberichte der Niederrheinischen Ge- 
sellschaft für Natur- und Heilkunde zu Bonn. 1900. A. p. 1.). 

—— (IV) Die Spannungsfestigung der Wurzelsysteme. (Sitzungs- 
berichte der Niederrheinischen Gesellschaft für Natur- und Heil- 
kunde zu Bonn. 1900. A. p. 23.) 

——. (V) Über den bestimmenden Einfluss von Wurzelkrümmun- 
gen auf Entstehung und Anordnung der Seitenwurzeln. (Land- 
wirtschaftliche Jahrbücher. Neunundzwanzigster Band. Berlin 
1900. p. 361. Taf. II—IV.) 

——. (VI) Beobachtungen und Betrachtungen über embryonale Sub- 
stanz. (Sitzungsberichte der Niederrheinischen Gesellschaft für 
Natur- und Heilkunde zu Bonn. 1902. A. p. 92.) 

——, (VII) Beobachtungen und Betrachtungen über embryonale 
Substanz. (Biologisches Centralblatt. Dreiundzwanzigster Band. 
Leipzig 1903. pp. 281, 321, 401.) 

NORDHAUSEN, M. (I) Über Richtung und Wachstum der Seitenwurzeln 
unter dem Einfluss äusserer und innerer Faktoren. (Jahrbücher 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 65 


für wissenschaftliche Botanik. Vierundvierzigster Band. Leipzig 
1907: p. 357.) | 

NORDHAUSEN, M. (II) Über kontraktile Luftwurzeln. (Flora oder all- 
gemeine botanische Zeitung. 105. Band. Jena 1912. p. 101.) 

Pax, F. Allgemeine Morphologie der Pflanzen mit besonderer Berück- 
sichtigung der Blüthenmorphologie. Stuttgart 1890. 

PEmcE, G. I. Das Eindringen von Wurzeln in lebendige Gewebe. 
(Botanische Zeitung. Zweiundfünfzigster Jahrgang 1894. Erste 
Abtheilung. p. 169.) 

Persexe, K. Über die Formveränderung der Wurzel in Erde und 
Wasser. Inauguraldissertation. Leipzig 1877. 

PFEFFER, W. (I) Ueber Anwendung des Gipsverbandes für pflanzenphysio- 
logische Studien. (Berichte über die Verhandlungen der königlich 
sächsischen Gesellschaft der Wissenschaften zu Leipzig. Mathe- 
matisch-physische Classe. Vierundvierzigster Band. 1892. p. 538.) 

——, (II) Druck- und Arbeitsleistung durch wachsende Pflan- 
zen. (Abhandlungen der  mathematisch-physischen Classe der 
kóniglich sáchsischen Gesellschaft der Wissenschaften. Zwanzigster 
Band. N:o III. Leipzig 1893. p. 235.) 

——, (II) Ein Zimmer mit constanten Temperaturen. (Berichte 
der deutschen botanischen Gesellschaft. Band XIII. Berlin 
1895. p. 49.) 

——. (IV) Pflanzenphysiologie. Ein Handbuch der Lehre vom Stoff- 
wechsel und Kraftwechsel in der Pflanze. Zweiter Band. Leipzig 
1901—1904. 

Puester, W. Kohlensäureassimilation und Atmung bei Varietäten der- 
selben Art, die sich durch ihre Blattfärbung unterscheiden. (Bei- 
träge zur Biologie der Pflanzen. Elfter Band. Zweites Heft. 
Breslau 1912. p. 249.) 

Portuem, L. RITTER von (I). Beobachtungen über Wurzelbildung an 
Kotyledonen von Phaseolus vulgaris. (Österreichische botanische 
Zeitschrift. LIII. Jahrgang. Wien 1903. p. 473.) 

Pusrisı, M. Sopra particolari casi di germinazione del Lupinus albus 
L. (Annali di Botanica. IV. Roma 1906. p. 393.) — Referat af 
Sorta i Jusr's Botanischer Jahresbericht. Fünfunddreissigster 
Jahrgang (1907). Erste Abteilung. Leipzig 1909. p. 813. 

Ricuter, A. (I) Physiologisch-anatomische Untersuchungen über Luft- 
wurzeln mit besonderer Berücksichtigung der Wurzelhaube. (Bi- 
bliotheca Botanica. Heft 54. Stuttgart 1905.) 

Rywoscu, S. (I) Untersuchungen über die Entwicklungsgeschichte der 
Seitenwurzeln der Monocotylen. (Zeitschrift für Botanik. Erster 
Jahrgang. Jena 1909. p. 253.) 

Sachs, J. (I) Über die gesätzmässige Stellung der Nebenwurzeln der 
ersten und zweiten Ordnung bei verschiedenen Dicotyledonen- 
Gattungen. (Sitzungsberichte der kaiserlichen Akademie der 
Wissenschaften, Mathematisch-naturwissenschaftliche Classe. Sechs- 
undzwanzigster Band. Jahrgang 1857. Wien 1858. p. 331.) 

——. (II) Physiologische Untersuchungen über die Keimung der 
Schminkbohne (Phaseolus multiflorus). (Sitzungsberichte der 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 12, 5 


66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


kaiserlichen Akademie der Wissenschaften. Mathematisch-natur- 
wissenschaftliche Classe. XXXVII. Band. Jahrgang 1859. Wien 
1859. p. 57.) — Afhandlingen aftryckt i Sachs, J. Gesammelte 
Abhandlungen über Pflanzen-Physiologie. Erster Band. Leipzig 
1892. XXV (p. 574).! 

Sıcas, J. (III) Ueber das Wachsthum der Haupt- und Nebenwurzeln. 
(Arbeiten des botanischen Instituts in Würzburg. Erster Band. 
Leipzig 1874. XIII [p. 385], XIX [p. 584].) — Afhandlingen af- 
tryckt i Sachs J. Gesammelte Abhandlungen über Pflanzen-Phy- 
siologie. Zweiter Band. Leipzig 1893. XXXI (p. 773), XXXII 
(p. 864).! | 

——. (IV) Stoff und Form der Pflanzenorgane. (Arbeiten des bota- 
nischen Instituts in Würzburg. Band II. pp. 452, 689.) — Af- 
handlingen aftryckt i SacHs, J. Gesammelte Abhandlungen über 
Pflanzen-Physiologie. Zweiter Band. Leipzig 1893. XLII (p. 
1159), XLIII (p. 1200).! 

Simon, S. (I) Untersuchungen über die Regeneration der Wurzelspitze. 
(Jahrbücher für  wissenschaftliche Botanik. Vierzigster Band. 
Leipzig 1904. p. 103.) 

SMITH, L. H. (I) Beobachtungen über Regeneration und Wachstum an 
isolierten Teilen von Pflanzenembryonen. Inaugural-Dissertation. 
Halle a. S. 1907. 

Soraver, P. (I) Handbuch der Pflanzenkrankheiten. Dritte Auflage. 
Erster Band. Berlin 1909. 

Srinet, G. (I) Untersuchungen über Doppelbildung und Regeneration 
bei Wurzeln. (Österreichische botanische Zeitschrift... LV. Jahr- 
gang. Wien 1905. pp. 219, 260.) 

Van TiesHem, Ph. (I) Recherches sur la symétrie de structure des 
plantes vasculaires. (Annales des sciences naturelles. Cinquiéme 
série. Botanique. Tome III. Paris 1870—1871. p. 5.) | 

——. (II) Recherches sur la disposition des radicelles et des bour- 
geons dans les racines des phanerogames. (Annales des sciences 
naturelles. Septiéme série. Botanique. Tome cinquieme. Paris 
1887. p. 130.) 

——. (II) & Dovuor, H. Recherches comparatives sur l'origine des 
membres endogénes dans les plantes vasculaires. (Annales des 
sciences naturelles. Septieme série. Botanique. Tome huitiéme. 
Paris 1888. p. 1.) 

TiscHuhER, G. (I) Uber das Vorkommen von Statolithen bei wenig oder 
gar nicht geotropischen Wurzeln. (Flora oder allgemeine bota- 
nische Zeitung. 94. Band. Jahrgang 1905. Marburg 1905. p. 1.) 

VELENOVSKY, J. Vergleichende Morphologie der Pflanzen. IH. Teil. 
Prag 1907. 

DE Vries, H. (I) Ueber die Kontraktion der Wurzeln. (Landwirth- 
schaftliche Jahrbücher. Neunter Band. Berlin 1880. p. 37.) 

——, (II) Monographie der Zwangsdrehungen. (Jahrbücher für wissen- 


1 Vid citeringen i det föregående afser jag aftrycket i Sacus’ Gesam- 
melte Abhandlungen. 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 67 


schaftliche Botanik. Dreiundzwanzigster Band. Berlin 1892. 
p. 13.) i 

VöcHTING, H. (I) Über Organbildung im Pflanzenreich. Physiologische 
Untersuchungen über Wachsthumsursachen und Lebenseinheiten. 
I, II. Bonn 1878, 1884. 

——. (II) Ueber Spitze und Basis an den Pflanzenorganen. (Bota- 
nische Zeitung. Achtunddreissigster Jahrgang. Leipzig 1880. 
pp. 593, 609.) 

——, (III) Über Regeneration und Polarität bei hóhern Pflanzen. 
(Botanische Zeitung. Vierundsechzigster Jahrgang. Leipzig 1906. 
I. Abteilung. p. 101.) 

——. (IV) Untersuchungen zur experimentellen Anatomie und Patho- 
logie des Pflanzenkörpers. Tübingen 1908. 

Wacker, J.. Die Beeinflussung des Wachsthums der Wurzeln durch 
das umgebende Medium. (Jahrbücher für wissenschaftliche Bota- 
nik. Zweiunddreissigster Band. Berlin 1898. p. 71.) 

WarPERS, G. Anomale Wurzelbildung bei Sempervivum tectorum L. 
und S. Wulffenii Herz. (Flora oder allgemeine botanische Zei- 
tung. XXXV. Jahrgang. Regensburg 1852. p. 641.) 

WanwrG, E. (I) Om Roedders Stelling. (Botaniska Notiser för ar 
1876. Lund 1876. p. 190.) 

——. (II) Smaa biologiske og morfologiske bidrag. (Botanisk Tids- 

^  Skrift. Tredje raekke, andet bind. Kobenhavn 1877—79. p. 52.) 

——. (III) Tropische Fragmente. II. Rhizophora Mangle L. (Ene- 
LER’s Botanische Jahrbücher für Systematik, Pflanzengeschichte 
und Pflanzengeographie. Vierter Band. Leipzig 1883. p. 519.) 

——. (IV) Familien Podostemaceae. I— VI. (Det kongelige danske 
videnskabernes selskabs skrifter. Kgbenhavn 1881, 1882, 1888, 
1891.) 

——. (V) Den almindelige botanik. Fjerde Udgave. Kjobenhavn 
1900. 

——. (VD Dansk Plantevaekst. 2. Klitterne. Fgrste halvbind. 
Kgbenhayn og Kristiania 1907. 

WINKLER, H. Uber regenerative Sprossbildung an den Ranken, Blät- 
tern und Internodien von Passiflora coerulea L. (Berichte der 
deutschen botanischen Gesellschaft. Band XXIII. Berlin 1905. 
p. 45.) 

Wittrock, V. B. Om rotskott hos örtartade växter, med särskild 
hänsyn till deras olika biologiska betydelse. (Botaniska Notiser 
fór àr 1884. Lund 1884. p. 21.) 

——. Ueber Wurzelsprossen bei krautartigen Gewächsen, mit beson- 
derer Rücksicht auf ihre verschiedene biologische Bedeutung. (Bota- 
nisches Centralblatt. XVII. Band. Cassel 1884. pp. 227, 258.) 
— Se äfven bibliografien i Botaniska Notiser för àr 1885. p. 138. 


68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 12. 


Förklaring till figurerna. 


Fig. 1 (sid. 12). Lupinus albus L. — Groddplanta med bäg- 
formigt krökt och konvexsidigt ingipsad hufvudrot. Sidorötterna sken- 


bart insererade å konkavsidan. Krökningsradie 1 cm. — Naturlig 
storlek. i 
Fig. 2 (sid. 18). Vicia Faba L. — De tvenne groddplan- 


tornas hufvudrötter hade vuxit uppåt genom kanalformiga urtagningar 
i korkstycken, därefter i bågar framåt och nedåt. Sidorötter på bå- 


garnas uppåtvända konvexsida. — Naturlig storlek. 

Fig. 3 (sid. 20). Phoenix paludosa RoxB. — Stycken af me- 
kaniskt omböjda rötter (krökningsradie 3, resp. 7 cm.). Sidorötter 
på den uppätvända konvexsidan. — Två tredjedelar af den naturliga 
storleken. 


Fig. 4 (sid. 21). Pisum sativum L. — Groddplantor med hufvud- 
rötterna böjda i S-form och i ring. Sidorötter på konvexsidorna, i B 


utefter hela bågens utsida. — Naturlig storlek. 
Fig. 5 (sid. 30—32). Lupinus albus L. — Groddplantor med 
transversalt längdklufna hufvudrótter. Sägspänskultur. — A. Sidorot- 


bildning frän rotskänklarnes barksida, vare sig denna böjts i kon- 
kav eller konvex riktning. (Vid individets afteckning hade rotsystemet 
lösgjorts från korkplattan, så att skänklarnas krökning gått tillbaka 


och därför blifvit å figuren föga framträdande). — B. Ena rotskän- 
keln afskuren, den andra omböjd med barksidan konkav. Sidorötter 
insererade à konkavsidan. — C. Den afbildade hufvudroten hade före 


klyfningen varit omböjd och dess skänklar därefter uppspänts pä en 
korkplatta med samma krökning, som de visat före försöket, Endast 
den skänkel, som representerar den primära rotbägens konvexsida, har 
utvecklat sidorötter. — D. Rotskänklarna omböjda med barksidan ut- - 
görande bägens konkavitet. Externsidorna bära talrika rötter. — Na- 
turlig storlek. 

Fig. 6 (sid. 33). Phaseolus multiflorus WırıvD. — Äldre grodd- 
planta med afskurna hypokotylrötter och hufvudroten klufven genom ett 
transversalt làngdsnitt. Sidorotbildning från rotskänklarnas barksida. 
— Tvä tredjedelar af den naturliga storleken. 

Fig. 7 (sid. 34—36). Vicia Faba L. — Groddplantor ur säg- 
spänskultur med transversalt längdklufna hufvudrötter. Sidorotbild- 
ning fran rotskänklarnas konvexsida. — A, B, D och E. Kraftiga, på 


OTTO GERTZ, STUDIER ÖFVER MORPHAESTHESI. 69 


sina ställen fascierade ersättningsrötter. — Figurerna A—C, D—F 
visa sidorotbildningen mer eller mindre tydligt lokaliserad till starkare 
omböjda zoners konvexsidor. — C. Asymmetrisk klyfning af hufvud- 
roten, så att dess vänstra skänkel kommit, med undantag af basen, 
att sakna centralcylinderns element. Blott den högra skänkeln bär 
sidorötter. — F. Undre skänkeln regenererad och i spetsen spiralfor- 
migt fortväxande. Sidorötterna insererade å spiralens utåtvända kon- 
vexsida. — Naturlig storlek. 

Fig. 8 (sid. 46). Linaria vulgaris Miu. — Stycke af knopp- 
alstrande rot. Skotten sitta på konvexsidan af kraftigare omböjda 
ställen å moderroten. — Två tredjedelar af den naturliga storleken. 

Fig. 9 (sid. 49). Myriophyllum proserpinacoides Git. — I 
vattenkultur utvecklad rot, som mekaniskt omböjts genom den till- 
växande spetsens tryck mot kulturkärlets botten. Sidorotbildning från 
konvexsidan. Krökningsradie 5 cm. — Naturlig storlek. 

Fig. 10 (sid. 50—53). Vicia Faba L. — Groddplantor uppdragna 
i sägspänskultur. Hufvudroten hade omböjts mot kulturkärlets botten 
och utvecklat sidorötter, bundna vid bagarnas konvexsidor. — Foto- 
grafier. A, naturlig storlek; B—D, hälften af den naturliga stor- 
leken. 

Fig. 11 (sid. 53). Zea Mays L. — Groddplantans hufvudrot 
S-formigt böjd genom den fortväxande rotspetsens tryck mot kultur- 
kärlets botten. Sidorötter på bägarnas konvexsidor. Sägspänskultur. 
— Naturlig storlek. 

Fig. 12 (sid. 54). Philodendron ovalifolium (Hort. Bot. Lund). 
— Bågformigt omböjda och i jord planterade luftrötter. Sidorotbild- 


ning från konvexsidan. — Naturlig storlek. 

Fig. 13 (sid. 56). Oncidium sphacelatum TLinpL. —  Luftrot 
med upprepad S-formig krökning. Sidorötter insererade pä bägarnas 
konvexsida. — Två tredjedelar af den naturliga storleken. 

_— 


Tryckt den 3 november 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


11. 


12. 


INNEHÄLL. 


MórnER, HJ. & Hause, T. G., The Fossil Flora of the Coal- 
bearing Deposits of South-Eastern Scania. With 6 Plates . . 
MALME, G. O., Die amerikanischen Spezies der Gattung Xyris 
L., Untergattung Euxyris (Endlicher) : ..... 2...“ 
rm Extas, Sphagnologische Studien in Tiveden. Mit 1 Tafel 
Exman, E. L., Die Gräser des brasilianischen Staates Paraná. 
NA lafeln 20.0.0. ter or le ee Ug eae SNR ASK ARE EA > 
Hamer, R., Sur un lands. nouveau de l'Herbier de Stock- 
holm. er 1 Planche. . .. 2... 2 2 e A ee 
GERTZ, O., Om rotkrökningars orienterande ne på anlägg- 
ningen af sidorütter . . ss so. fe e s se ee 6 of cee athe 


Utgifvet den 31 dec. 1913. 


Uppsala 1913, Almavist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


I STOCKHOLM 


MIEN 


FRA LS 


. SVENSKA VETENSKA 


Um 


| : 
E 
2 
= 
Aa 
ul 


& soEN. 


ANDER 


DL 


Handlingar» - enthalten Tolgende Abhandlungen, we 
Gebiete dieses. Archivs angehören: TR 3 


The last volumes of »K. viska d 
Handlingar» contain the following papers on subje 
special matter of this Archiv: 


Les derniers volumes des »K. Svenska Yan LEodonden 
Handlingar» contiennent les memoires suivants rentrant dans le eadre 
scientifique des nouvelles Archives: 


UTI 


K. VETENSKAPS-AKADEMIENS HANDLINGAR 
(stor 4:0) 
äro följande afhandlingar i 


Botanik 
publicerade sedan år 1910: 


AxTEYS, E., Some Mesozoic Plants. — Band 52 n:o 5. 1913. 6 pg. 1 Pl. 
ERIESSON, J., Der Malvenrost (Puccinia malvacearum Mont.) seine Verbreitung, 
Natur und Entwicklungsgeschichte. — Band 47 n:0 2. 1912. 127 pg. 6 Taf. 
 Fnres, R. E, Die Arten der Gattung Petunia. — Band 46 n:o b. 1911. 72 pg. 
7 Taf. | 
FRIESENDAHL, A., Cytologische und entwicklungsgeschichtliche Studien an Myri- 
caria germanica. — Band 48 n:o 7. 1912, 62 pg. 3 Taf. 
HanLe, Tu. G., Some Mesozoic Plant-bearing deposits in Patagonia and Sierra 3 
| del Fuego and their Floras. — Band 51 n:o 3. 1918. 58 pg. 5 Pl. 
KRÄNZLIN, Te., Beiträge zur Orchideenflora Südamerikas. — Band 46 n:o 10. - 
1911. 105 pg, 13 Taf 
LuxpEGÀnDH, H., Über die Permeabilität der Wurzelspitzen von Vicia faba unter 
Förstiiddenen äusseren Bedingungen. — Band 47 n:o 3. 1912. 254 pg. $ 
1 Tabelle. 3 
 MuznBECE, R., Über die Blütenbau der Papaveraceen. — Band 50 n:o 1. 1912. : 
168 pg. 28 Taf. : 
NarHonsT, A. G., Palsobotanische Mitteilungen. 1—11. — Band 42 n:o b. 1907. | 
16 pg. 3 Taf; — Band 43 n:o 8. 1908. 14 pg. 2 Taf; — Band 43 n:o 6: . 
1908. 32 pg. 4 Taf; — Band 43 n:o 8. 1908. 20 pg. 8 Taf, — Band 
45 n:o 4. 1909. 38 pg. 8 Taf. — Band 46 n:o 4. 1911. 33 pg. 6 Taf. 
— Band 46 n:o 8. 1911. 11 pg. 1 Taf, — Band 48 n:o 2. 1912. 14 pg. 2 Taf. 
SCHUSTER, J., Weltrichia und die Bennetitales. — Band 46 n:o 11. 1911. 57 pg. - 
7 Taf. à CAE 
SKOTTSBERG, C., Botanische Ergebnisse der schwedischen Expedition nach Pata- 
gonien und dem Feuerlande 1907—1909. 1. Uebersicht über die wich- — 
tigsten Pflanzenformationen Südamerikas, s. von 41”, ihre geographische 
Verbreitung und Beziehungen zum Klima, — Band 46 n:o 3. 1911. 28 pg. - 
1 Karte, — 2. Die Lebermoose von T. STEPHANI Band 46 n:o 9. 1911. : 
92 pg. — 3. A botanieal Survey of the Falkland Islands. Band 50 n:o 3. . 
1913. 129 pg. 15 pl RANT DIM 
— —, Morphologische und embryologische Studien über die Mysodondraceon. — j 
Band 51 n:o 4. 1913. 34 pg. 1 Taf. 


abus 


MI RS RUN RN TEN 


405 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 13. 


Die Flechten der ersten Regnellschen Expedition. 
Die Gattungen Pseudoparmelia gen. nov. 
und Parmelia Acu. 


Von 


BUT, 
BERNT LYNGE. 


VAR! | 


Mit 5 Tafeln. 


Mitgeteilt am 22. Okt. 1913 durch G. LAGERHEIM und C. A. M. LINDMAN. 


Einleitung. 


Die erste Regnellsche Expedition wurde von Juli 1892— 
Oktober 1894 unternommen. Die Teilnehmer waren die schwe- 
dischen Botaniker, die Doktoren C. A. M. LINDMAN und 
G. O. A:N Matme. Ihre Reiseroute ist von MALME kurz 
beschrieben worden in seiner Abhandlung über Pyxine.! Nach 
einem Aufenthalt in Rio de Janeiro mit Exkursionen in die 
Umgebung fuhren sie weiter nach Rio Grande do Sul und 
bereisten acht Monate hindurch einen grossen Teil dieses 
Staates. Anfang Juni 1893 reisten sie über Montevideo den 
Fluss Paraguay hinauf und untersuchten zwei Monate dieses 
Land. Dann ging die Reise weiter bis zum Inneren Brasiliens, 
zum Staate Matto Grosso, wo grosse und höchst interessante 
Sammlungen aufgebracht wurden. 

Die Sammlungen gehören der botanischen Abteilung des 
Naturhistorischen Riksmuseums in Stockholm. Der Vorstand 
derselben, Prof. Dr. C. A. M. LINDMAN hat mir erlaubt, die 


! Bihang till K. Svenska Vet. Akad. Handl. vol. XXIII, afd. III, no. 13. 
Arkiv för botanik. Band 13. N:o 13. 1 


9 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Gattung Parmelia zu bearbeiten. Das Material ist von Dr. 
MarMwE gesammelt. Es ist sehr instruktiv gesammelt und 
ganz mustergültig präpariert, ich babe nie ein schöneres 
Material gesehen. | 

Die Bestimmung der Arten wurde mir durch einen Auf- 
enthalt in Wien ermöglicht; das reichhaltige Herbar des k. k. 
naturhistorischen Hofmuseums hat mir das erforderliche Ver- 
gleichsmaterial geboten. Die Parmelien des WarNio'schen 
Exsikkatwerkes: Lichenes Brasilienses exsiccati wurden vom 
botanischen Museum in Upsala ausgeliehen, einige NYLAn- 
DER’sche Originale von Helsingfors. 

Ich erlaube mir, den folgenden Herren meinen ergebensten 
Dank auszusprechen: Prof. Dr. LINDMAN für die Überlassung 
des Materials, Lektor Dr. MALME in Stockholm und Schulrat, 
Dr. STEINER in Wien für wertvolle Ratschläge während der 
Bearbeitung, und den Professoren JuEL in Upsala und Err- 
vince in Helsingfors für das ausgeliehene Vergleichsmaterial. 
Zu ganz besonderem Danke verpflichtet bin ich meinem Leh- 
rer, Custos, Dr. A. ZAHLBRUCKNER, Vorstand der botanischen 
Abteilung des k. k. naturhistorischen Hofmuseums in Wien 
für die Hülfe, die er mir während meines ganzen Aufenthaltes 
in Wien entgegengebracht hat, und die für diese Bearbeitung 
besonders wertwoll war, weil seine Erfahrung bei den brasili- 
anischen Flechten bekanntlich sehr gross ist. 


Systematische Ansichten. 


Bei der Bearbeitung ist es meine Aufgabe gewesen, die 
systematischen Einheiten zu isolieren, genau zu beschreiben, 
zu bestimmen oder eventuell zu benennen. Einige Arten habe 
ich nicht ganz sicher bestimmen können, weil die alten Be- 
schreibungen verwandter Arten ungenügend waren, und ich 
kein Vergleichsmaterial bekommen konnte. In solchen Fallen’ 
halte ich es für besser, der Pflanze ad interim einen neuen 
Namen und eine gute Diagnose zu geben. Denn es gibt 
weniger Konfusion, wenn eine Art zwei Namen hat, als wenn 
zwei Arten sich unter demselben Namen verbergen. — Es ist 
auch nicht immer leicht zu entscheiden, ob zwei Exemplare 
wirklich zu derselben Art gehören, oder ob der Unterschied 
derartig ist, dass sie zu zwei verschiedenen Arten gerechnet 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 3 


werden müssen. Es ist die alte Frage: was ist eine »Art», 
eine »species», die dem Systematiker immer begegnet. 

Nach meiner Ansicht muss man als »Art» (species) jede 
Gruppe von Individuen abtrennen, die durch irgend welches 
Merkmal von jeder anderen Gruppe von Individuen abweicht, 
wenn man keinen Übergang von dem betreffenden Merkmal 
der einen Gruppe zu demjenigen der anderen Gruppe nach- 
weisen kann, und man auch nicht nachweisen kann, dass 
das Merkmal von äusseren Faktoren (Klima, Ernährung u. 
dergl.) abhängig ist. 

Gewissen Merkmalen legen wir die Bedeutung bei, dass 
wir darauf hóhere Einheiten (Gattungen, Familien u. s. w.) 
bauen. Dagegen meine ich, dass wir lieber die feinere Gradie- 
rung in »varietas, subvarietas, forma, subforma» u. s. w. 
vermeiden sollten, ein derartiges Ineinanderschalten ist zu 
kompliziert und deshalb besonders lästig, weil es von den 
subjektiven Anschauungen der Autoren sehr abhängig ist. 
Das einfachste ist, dass wir den Begriff »Art» (species) für 
die Elementar-Arten, die »petites espéces» reservieren. Wenn 
ich die niedrigeren Einheiten benutzt habe, ist es, um einem 
gewissen Zweifel über die Konstanz des entscheidenden Merk- 
males Ausdruck zu geben. Parmelia subrugata (NYL.) KRPLH. 
ist immer mit geraden Pyknokonidien (pyenoconidia recta) 
beschrieben worden. In der Kollektion habe ich bei einem 
Exemplar in allen den untersuchten Pykniden nur gebogene 
Konidien gefunden. Diese zwei Formen können nicht einfach 
identifiziert werden, ich habe mich aber nicht überzeugt ge- 
fühlt, dass man nicht später auf anderen Exemplaren Pykni- 
den mit beiderlei Konidien finden könnte, und ich habe daher 
dem Exemplar einen Varietätsnamen gegeben (var. arcuata), 
damit die Variationsrichtung doch benannt werden könnte. 

Eine alte Streitfrage ist es, ob Isidien und Soredien als 
spezifische Merkmale gelten sollen oder nicht. Die Frage ist 
kaum allgemein zu lösen, es muss jeder Spezialfall in. Über- 
wägung gezogen werden. Cetraria glauca findet man ganz 
glatt und von Isidien ganz bedeckt, aber alle Übergänge 
sind vorhanden, und die Isidien sind für diese Art syste- 
matisch wenig wertvoll. — Die hier beschriebenen Arten von 
Parmelia habe ich in der Natur nicht selbst gesehen, dagegen 
habe ich häufig mehrere isidiöse und nicht isidiöse, sorediöse 
und nicht sorediöse Arten der Parmelia olivacea-Gruppe neben 


4 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


einander auf demselben Baum gesehen, wo die äusseren Fak- 
toren fär jede Art genau dieselben sind. Dass diese Arten 
(P. olivacea, P. subaurifera, P. aspidota, P. fuliginosa) wohl 
charakterisierte Arten sind, ist mir ganz zweifellos. Ich habe 
meine durch persönliche Beobachtungen erworbene Ansicht 
über die nordischen Parmelien auch über die tropischen, die 
ich nicht gesehen habe, erweitern müssen. Parmelia cristifera 
Tavr. habe ich daher als eine eigene Art gerechnet. — Von 
bedeutend geringerem Wert sind dagegen die Thallus-Aus- 
wüchse, die zu Arten oder Formen mit Namen wie »cornicu- 
lata» Ursprung gegeben haben. Wenn die primären Lager- 
lappen den disponiblen Raum ausgefüllt haben, müssen sie 
eine andere Wachstumsweise annehmen, wenn die Wuchskraft 
nicht erschöpft ist. Diese Kraft gibt sich in Bildungen 
sekundärer. Lacinien (laciniae secundariae) Ausdruck. Diese 
sind kurz und schmal, häufig durch einen verschmälerten 
Basalteil angeheftet (anguste affixae), während der äussere 
Teil etwas breiter wird. Diese Modifikation hat z. B. BITTER 
für unsre wohlbekannte Parmelia vittata beschrieben.! Es 
kommt aber auch häufig eine andere Modifikation vor und 
zwar wie ein schmales Dreieck, z. B. bei Parmelia cetrata f. 
corniculata. Bei einigen Arten sind die Sekundärloben immer 
mit bestimmten anderen Merkmalen kombiniert, z. B. bei 
P. vittata mit einer perforierten Unterrinde und einer be- 
stimmten Farbe, während sie bei engverwandten Arten fehlen. 
In diesem Fall sind sie von systematischer Bedeutung. Bei 
anderen Arten ist dies sicher nicht der Fall, z. B. bei P. 
cetrata, denn bei dieser Art findet man Exemplare, wo sie 
ganz fehlen, und andere, derer Thallus davon ganz bedeckt 
ist, und dazwischen alle Übergänge. Die f. corniculata bei 
dieser Art fasse ich daher nur als eine besonders üppige 
Variation auf, durch günstige äussere Wachstumsbedingungen 
hervorgerufen. Sekundäre Lager-Lappen treten bei vielen 
Parmelien auf, besonders in der Sublineares-Gruppe; sie sind 
hier immer erwähnt. 

Mehrere Arten waren mit parasitierenden Luftalgen be- 
haftet; dieselben wachsen in den Rissen des Thallus hervor, 
besonders in den älteren Teilen, gegen das Zentrum zu. Sie 
sind offenbar als zufällige Parasiten aufzufassen, sie können 


* BITTER, G. Zur Morphologie und Systematik von Parmelia. Hedwigia 
vol. XL, 1901, p. 223. Er hat die Bildungen » Adventivdste» genannt. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN, NOV. UND PARMELIA ACH. 5 


vorhanden sein oder fehlen, und der Thallus wird in keiner 
Weise zu ihrem Vorteil umgestaltet.! Parasitische Pilze sind 
nicht selten, besonders in alten, abgestorbenen oder vernich- 
teten Pykniden. Bei einer Art war ein Pilz offenbar normal 
vorhanden, bei jedem untersuchten Stück anzutreffen und 
zwar immer auf dieselbe Weise: in besonders eingerichteten 
»Wohnungen» innerhalb der Basis der Rhizinen. Die Flechte 
war zweifellos unbeschrieben und wurde nach dem Pilz Par- 
melia fungicola benannt. 

Bei gewissen Arten ist es ein wichtiges Merkmal, ob die 
Oberrinde rissig (ruptus, wie bei P. cetrata) ist, oder zusam- 
menhängend (continuus, wie bei mehreren nahe verwandten 
Arten). . 

Der Bau der Oberrinde verdient eine Spezial-Untersu- 
chung. Dies war mir leider nicht möglich, weil ich zu wenig 
Material hatte, fast immer nur 2—3 Exemplare von jeder 
Art, und zu solchen Untersuchungen muss man eben viel 
Material von jeder Art haben. — Die Oberrinde wird von 
Hyphen der Markschicht gebildet, die stärker werden und 
sich zu mehr oder minder senkrecht gegen die Oberfläche 
verlaufenden Hyphen sammeln. Beim Übergang von Mark 
zu Oberrinde verzweigen sie sich gewöhnlich, und in diesem 
Fall entstehen kleine Interzellular-Räume im unteren Teil der 
Oberrinde, während die Hyphen im äusseren Teil sich immer 
dicht an einander schliessen. Seltener schliessen sich die Hyphen 
schon sofort beim Übergang vom Mark zur Rinde dicht an- 
einander, aber ich bin nicht sicher, ob dies ein Jugendstadium 
ist, wo die Hyphen noch wenig verzweigt und noch schwach 
verdickt sind. Eine später eintretende Verzweigung und Ver- 
dickung würden die Hyphen an der Basis von einander etwas 
entfernen. Eine solche Entwicklung würde auch die Spannung 
der Hyphen gegen einander vergrössern und dadurch auch die 
Festigkeit der Oberrinde. — Die Arten aus der Verwandt- 
schaft Parmelia microsticta und P. rudecta haben eine pseudo- 
parenchymatische Rinde. Die Hyphen verlaufen nicht regel- 
mässig senkrecht gegen die Oberfläche, sondern vielmehr in 
einander verwickelt, sie sind dicht aber nicht eingeschnürt 
septiert. Eine derartige Rinde ist bei den von mir unter- 


! In Studien über brasilianische Flechten hat ZAHLBRUCKNER (1902) 
auch eine Alge erwähnt, die auf P. isidiophora A. ZAHLBR. als Raumparasit 
lebt; dieselbe wurde als Trentepohlia abietina (FLor.) HansG. bestimmt. 


6 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


suchten Parmelien sonst selten. — Die Hyphen der Oberrinde 
sind fast ausnahmslos »adspers», d. i. von abgestossenen Par- 
tikelehen mehlig bekleidet, sie sind daher sehr undeutlich 
und nur an guten, dünnen Schnitten zu studieren. 

Alle bisher beschriebenen Parmelien haben eine zusam- 
menhängende, d. i. nicht perforierte Unterrinde. In der 
Kollektion befand sich ein Exemplar, dessen Unterrinde von 
Pseudocyphellen durchbrochen war. Pseudocyphellen hat man 
bei den Stictaceen als ein genügendes Merkmal gefunden, um 
die Gattung Sticta von Lobaria abzutrennen. Soll die Syste- 
matik konsequent sein, muss ihnen auch bei den Parmeliaceen 
dieselbe Bedeutung beigemessen werden, die neue Art ist 
dementsprechend als ein genus novum (Pseudoparmelia) be- 
schrieben worden. Die genaue Stellung der neuen Gattung 
lässt sich noch nicht genau feststellen, weil die Pyknokoni- 
dien unbekannt sind. Anatomisch und habituel stimmt sie 
mit Parmelia vollkommen überein, aber es ist möglich, dass 
die Pyknokonidien denjenigen der Gattung» Parmeliopsis mehr 
verwandt sind. — Die Pseudocyphellen werden als Durch- 
lüftungsorgane aufgefasst. Das ein Loch in der Rinde die 
Durchlüftung erleichtert, liegt an der Hand. Aber irgend- 
welches Bedürfnis eines solchen Organes lässt sich aus dem 
anatomischen Bau unserer Flechte absolut nicht ableiten. 
Es giebt viele Leute — auch wissenschaftlich ausgebildete 
Botaniker —, die viele Organe als Reaktionen der Pflanzen 
auf derartigen vermuteten »Bedürfnisse» auffassen; dieser 
Fall verleiht ihren Spekulationen keinen Anhaltspunkt. 

Die Gonidien liegen bei den meisten Parmelien in einer 
zusammenhängenden, recht dünnen, gleichmässigen Schicht 
unter der Oberrinde oder im oberen Teil des Marks. Sie 
bilden keine scharf abgegrenzte Schicht zwischen Oberrinde 
und Mark, die Höhe der Schicht ist daher in der Höhe der 
Markschicht mitgerechnet. Bei mehreren Arten, die alle in . 
den Beschreibungen erwähnt worden sind, schieben sich die 
Gonidien während des Wachsens in die Oberrinde hinein, ohne 
das es zu einem Durchbrechen derselben kommt, wodurch 
sich Soredien bilden würden. Dies ist z. B. der Fall mit 
P. pachyderma Huet und mit P. cetrata. Der Abstand von 
diesen Gonidien zur Oberfläche ist kleiner als von den da- 


! Ofr. LINDAU in Hedwigia vol. LIII, 1913, p. 44, wo P. pachyderma 
abgebildet wird. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH, 7 


zwischen tiefer liegenden, sie sind auch als kleine grüne 
Pünktchen ersichtlich, von weissen oder grauweissen Partien 
umgegeben — besonders wenn der Thallus angefeuchtet wird. 
— Parmelia hat lecanorine Apothecien; die Gonidien liegen 
normal in einer zusammenhängenden dünnen Schicht unter 
dem Hypothecium und innerhalb der Rinde des Receptaculums. 
Bei einigen Arten, z. B. P. abstrusa, ist die Rinde um das Zen- 
trum schwarz und undurchdringlich für das Licht, innerhalb 
dieser Rinde ist die Assimilation ausgeschlossen, und die 
Gonidien fehlen. Einige (wenige) Arten haben nur unter dem 
Hypothecium Gonidien, keine innerhalb der Rinde; selten sind 
die Gonidien durch die ganze Markschicht zerstreut. Die 
Lage der Gonidien im Apothecium ist bei Parmelia offenbar 
konstant, für eine endgültige Entscheidung wäre ein grösseres 
Material notwendig. 

Die meisten Parmelien haben eine weisse Markschicht, 
einige eine gelbe. Dieser Unterschied ist immer konstant 
und lässt sich mit Vorteil in Bestimmungstabellen verwenden. 
Mitunter ist das Mark zweifarbig: im oberen Teil weiss, im 
unteren safran-gelb oder orange, z. B. bei P. silvatica. Dieses 
Merkmal muss mit Vorsicht verwendet werden, es wäre be- 
denklich, eine neue Art nur darauf aufzubauen. Eine lokale 
Färbung der Unterrinde findet man nämlich nicht selten, 
wenn ein Stück der Unterrinde abgerissen worden ist und 
das Mark isoliert wurde. In diesem Fall ist es möglich, dass 
der Sauerstoff der Luft eine Oxydation herbeigeführt hat, 
die bei dieser Art sonst nicht eingetreten wäre. Auf der 
anderen Seite kann eine zufällige Oxydation nicht die Ursache 
sein, wenn die untere Hälfte des Marks gleichmässig gefärbt 
ist und die obere Hälfte nicht, denn warum sollte die Oxy- 
dation eben bei der Grenzlinie aufhören in einem Gewebe, 
dessen Struktur mit derjenigen eines gewöhnlichen Garn- 
knäuels verglichen werden kann? Der Unterschied ist jeden- 
falls ein chemischer: die gefärbte Markschicht färbt sich mit 
Kalilauge immer blutrot, auch bei Arten, wo der weisse Teil 
keine Kalilauge-Reaktion zeigt. 

Das Apothecium wird von zwei Teilen gebildet, dem 
Hymenium und einem schüsselförmigen Teil, dem Recep- 
taculum, worin das Hymenium eingebettet ist. Im Hymenium 
befinden sich die Asci mit den Sporen und den Paraphysen. 
— Die Form und Grösse der Sporen sind wohl diejenigen 


8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


mikroskopischen Merkmale, auf deren hohen systematischen 
Wert man zuerst aufmerksam wurde. Sie sind bei Parmelia 
immer einzellig und ungefärbt, aber die Form zeigt erhebliche 
Schwankungen. Bei der überwiegenden Mehrzahl der Arten 
sind sie elliptisch oder oval, seltener eiförmig, und das Ende 
ist abgerundet oder abgestutzt, seltener zugespitzt. Eine 
höchst interessante Modifikation finden wir bei den Arten 
der Sektion Bicornuta, mit den drei Arten P. bicornuta MÜLL. 
Arc., P. Schiffneri A. ZAHLBR. und P. semilunata LYNGE. 
Die zwei ersten haben einen runden Sporenkern, von welchem 
zwei hornförmige Anhängsel herausgehen (P. Schiffneri hat 
mitunter tränenförmige Sporen); P. semilunata hat ganz 
schmal halbmondförmige Sporen (sporae semilunatae) ohne 
irgendwelchen Sporenkern. Eine Art wie diese hätte man 
nicht zu Parmelia bringen können, wenn man nicht zuerst 
die zwei anderen gefunden hätte. Nach meiner Ansicht 
kan man die drei Arten nicht einfach bei der Sektion Subli- 
neares unterbringen. Die Sporen sind ein derartig wichtiges 
Merkmal, dass Arten mit so abweichenden Sporen eine eigene 
Abteilung bilden müssen, den Amphigymnien und den Hypo- 
trachynen gleichwertig. Für diese Abteilung schlage ich den 
Namen Bicornuta vor. — In der Kollektion befanden sich ein 
Paar Exemplare, die sich von den wohl bekannten Arten ?. 
latissima und P. melanothrix nur durch kleinere Sporen unter- 
scheiden. Diese habe ich als »novae formae» benannt, es 
müssen aber spätere Untersuchungen an ein grösseres Mate- 
rial entscheiden, welcher systematische Rang ihnen gebührt. 
Waınıo hat auch kleinsporige P. melanothrix-Formen beschrie- 
ben,! seine Formen aber habe ich nicht gesehen. 

WarNIO war der erste, der in seiner klassischen Arbeit 
Etude sur la classification naturelle et la morphologie des 
Lichens du Brésil» die Paraphysen genau beschrieben hat und 
für ihre Konstanz eingetreten ist. Wie alle neue Ansichten 
wurde auch diese zuerst scharf zensuriert, u. a. von MÜLLER, 
jetzt ist sie doch endgültig durchgedrungen; nach allem, was 
ich gesehen habe, kann ich mir ihr vollstándig anschliessen. 
Es gibt kaum eine Art von Parmelia mit unseptierten Para- 
physen, aber bei einigen Arten sind die Paraphysen einge- 
schnürt septiert, bei anderen (seltener) nicht eingeschnürt. 
Mitunter sind sie an der Basis unseptiert, mitunter ihrer 

— 3 Warnto in Hedwigia 1898, p. (33). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 9 


ganzen Länge nach septiert. An der Spitze sind sie entweder 
auf verschiedene Weise verdickt (kopfförmig oder keulenfórmig), 
seltener sind sie fadenförmig (nicht verdickt). Bei wenigen 
Arten sind sie unverzweigt, bei den allermeisten verzweigt, 
entweder gabelig geteilt oder mit kurzen ausgesperrten Seiten- 
ästen, diese können kurz bleiben oder länger werden, im 
letzteren Fall wachsen sie leicht mit den Ästen anderer 
Paraphysen zusammen, wodurch die Paraphysen ein zusam- 
menhängendes Netzwerk bilden. — Die Untersuchung der 
Paraphysen ist nicht immer leicht. Man muss einen dünnen 
Schnitt haben. Sie sind in einer Gallerte eingebettet, deren 
Lichtbrechung derjenigen der Paraphysen nahe kommt, es 
empfiehlt sich daher die Gallerte durch Kalilauge zu ent- 
fernen, zuerst müssen aber die Beobachtungen über die Ver- 
dickung angestellt werden, weil die Paraphysen in Kalilauge 
quellen. — In jungen Apothecien oder eben regenerierten 
Hymenien ist eine grosse Zahl der Paraphysen noch wenig 
entwickelt, in allen Hymenien setzt das Auftreten junger 
Paraphysen noch lange fort. Junge Paraphysen können un- 
verzweigt und unverdickt sein, wo die reifen verzweigt und 
an der Spitze verdickt sind. Das Wachstum der Flechten 
ist überhaupt langsam und wenig bekannt, vielleicht gibt 
es Paraphysen, die nie ihre entgültige, für die Art typische 
Form erreichen. Wenn man daher negative Merkmale (nicht 
verzweigt, nicht verdickt) zu finden glaubt, muss man immer 
weitersuchen, bevor man die Beobachtung als endgültig be- 
trachtet. — Viele Arten haben adsperse Paraphysen: die 
Wände sind mit abgestossenen kleinen Partikeln mehlig be- 
kleidet. Verschieden davon ist ein insperses Hymenium, d. i. 
in der Hymenial-Gelatine finden sich zahlreiche grössere Kör- 
ner, z. B. bei Parmelia latissima. — In den Paraphysen sind 
Öltröpfen nicht selten, auch in der umgebenden Gelatine 
(von angeschnittenen Paraphysen herrührend?). 

Der Teil des Apotheciums, worin das Hymenium einge- 
bettet ist, ist hier Receptaculum genannt. Für diesen Begriff 
haben die Termini gewechselt, das Wort Excipulum wird von 
vielen Autoren verwendet. Das Receptaculum ist von einer 
Rinde bekleidet. Diese Rinde ist wie diejenige des Thallus 
gebaut, ist aber stärker und die Hyphen sind auch stärker. 
Die Rinde geht in eine dünne Schicht über, die sich unter 
dem Hymenium erstreckt und die von vielen Verfassern nicht 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 13. 


erwähnt wird oder einfach dem Hypothecium zugerechnet 
wird. Für diese Schicht ist hier der Name Excipulum reser- 
viert worden. — Das Excipulum wird von recht dickwandigen 
Hyphen gebildet, die in alle Richtungen hin verlaufen und fast 
ohne Interzellular-Räume sind. Die Schicht ist daher im Schnitt 
heller als das Hypothecium, dessen Zellen nicht so dickwandig 
sind, mehr horizontal verlaufen und grössere Interzellular- 
Räume haben. Das Excipulum ist in jungen Apothecien deutlich 
wahrnehmbar, in älteren wird es dem Hypothecium ähnlicher. 
Es wird von ZAHLBRUCKNER als einen Teil des Receptaculums 
aufgefasst, von dem Hypothecium entwicklungs-geschichtlich 
verschieden. Die Höhe jeder Schicht beträgt c:a 20— 25 v, 
seltener bis 30—40 v. 

Pykniden kónnen fast überall auf der Oberseite des Thal- 
lus gebildet werden. Sie finden sich auch auf den Apothecien, 
bei einer Art, P. coronata, sogar so gross und auffallend, dass 
die Art danach benannt wurde; gewóhnlich sind sie klein 
und nicht auffallend. Die Pykniden sucht man am besten 
an den Thallus-Teilen, die ihren Wachstum schnell einstellen, 
z. B. an den kurzen Seitenzweigen und besonders zahlreich 
an den sekundären Lacinien. Junge funktionierende Pykniden 
sind kugelrund mit einem Durchmesser von 100—130 v, später 
werden sie breiter (depresso-globosa); eine háufig auftretende 
Grösse ist dann eine Höhe von 100—130 y. und eine Breite 
von 160—180 v. Die Pykniden werden von einer schützenden 
Hülle, dem Perifulerium umgeben; das Perifulerium ist hell 
bis ungefärbt oder häufiger mehr oder weniger geschwärzt bis 
ganz schwarz. Um die Öffnung (das Ostiolum) ist es fast immer 
verdickt und schwarz, was ihre Auffindung erleichtert. Von 
einem Muttergewebe innerhalb des Perifuleriums wachsen die 
Hyphen, von welchen die Pyknokonidien abgeschnürt werden, 
(die Fulkren) gegen das Zentrum zu; sie sind septiert und 
die Zellen, die die Pyknokonidien direkt tragen, werden Ba- 
sidien genannt. Es sind zahlreiche Basidien in jedem Fulkrum, 
die Fulkren sind bei Parmelia endobasidial. Die Pyknokoni- 
dien werden an der Spitze der Basidien abgeschnürt (wie das 
Bajonett an der Spitze eines Gewehrs). Schöne und instruk- 
tive Abbildungen der Fulkren mit Basidien und Pyknokoni- 
dien findet man bei NyLAnDER! und — mehr schematisch — 


! NYLANDER, W., Synopsis Lichenum, tab. VIII, fig. 29, c. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 11 


bei GLück.! — Diese Terminologie ist von STEINER aufgestellt 
worden.? 

Über die systematische Bedeutung der Pyknokonidien ist 
viel gestritten worden. J. MÜLLER hält sie für ganz wertlos 
und erwähnt sie überhaupt nicht in seinen Diagnosen. Für 
NYLANDER sind sie Merkmale ersten Ranges. Dieser Streit 
dürfte jetzt zu Gunsten der NYLAnDEr’schen Auffassung ent- 
schieden sein. Die modernen Forscher sind fast alle der 
Ansicht, dass die Form und Grósse der Pyknokonidien ebenso 
wichtige Merkmale sind, wie die Form und Grösse der Sporen. 
In gewissen Sektionen, z. B. bei den Sublineares sind die 
Form und Grósse der Pyknokonidien recht konstant, mit 
wenigen Ausnahmen ca. 5 u lang, zylindrisch, gerade. In 
diesen Sektionen muss man als besonders sicher fundiert die 
Arten betrachten, die doch abweichende Pyknokonidien ha- 
ben, wie P. longiconida LYNGE, die Pyknokonidien von 18— 
21 » hat. In anderen Gruppen, z. B. im Formenkreis P. 
microsticta, sind die Pyknokonidien selbst für sonst naheste- 
hende Arten verschieden, für die raison d'étre mehrere Arten 
ist hier die Konstanz der Pyknokonidien geradezu ent- 
scheidend. Leider war mein Material von jeder Art spärlich, 
und man kann vorläufig unmöglich sagen, ob ein grosses Ma- 
terial diese Unterschiede verwischen werde. Aber nach allem, 
was ich bis jetzt gesehen habe, sind die Pyknokonidien bei 
Parmelia sehr konstant, und dass so bedeutende Unterschiede, 
wie 16—20 u. (P. microsticta) und 5—6 u. (P. riograndensis) 
durch Übergänge überbrückt werden sollten, halte ich für 
durchaus unwahrscheinlich. 

Die chemischen Merkmale sind in den Diagnosen am 
Schlusse gestellt. Dies ist mehr übersichtlich, als wenn man 
sie mitten in der Diagnose versteckt, ausserdem sind die 
chemischen Merkmale ganz anderer Art als die morphologi- 
schen, sie verdienen daher eine besondere Besprechung für 
sich. Es ist ja bekannt, dass derselbe Stoff in hóchst ver- 
schiedenen Familien des Systems gebildet werden kann, 
z. B. Inulin bei den Phanerogamen; dies dürfte auch bei den 
Flechten der Fall sein. Eine systematische Bedeutung für 


* Grück, H., Entwurf zu einer vergleichenden Morphologie der Flech- 
tenspermogonien, p. 121 (41), fig. 9. 

” STEINER, J., Ueber die Funktion und den systematischen Wert der 
Pyenoconidien der Flechten, p. 21. 


12 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


die Abgrenzung der Gruppen kommt daher diesen Merkmalen 
nicht zu; bei Parmelia haben häufig nächstverwandte Arten 
derselben Sektion verschiedene Reaktion. Ich finde auch 
keine theoretische Notwendigkeit, die chemischen Merkmale 
der Art-Umgrenzung zu Grunde zu legen, oder sie überhaupt 
als entscheidend geltend zu lassen; wenn keine andere Unter- 
schiede vorhanden sind. Aber praktisch haben sie sich als 
höchst wertvoll und bequem erwiesen; ich kenne keine zwei 
Arten, die nur durch verschiedene chemische Eigenschaften 
verschieden sind; wenn aber solche beschrieben werden, liegt 
immer die Vermutung nahe, dass man bei genauer Unter- 
suchung andere Unterschiede finden kann. — In der Lite- 
ratur findet man mitunter abweichende Angaben über die 
chemische Reaktion und man könnte daraus schliessen, dass 
sie nicht für jede Art konstant ist. Viele dieser Angaben 
rühren von falschen Bestimmungen her, die anderen dürften 
alle von einer verschiedenen Applikation des Reagenzes her- 
stammen. Einige Autoren geben einen Tropfen der Flüssig- 
keit zu einem nicht allzu dünnen Schnitt auf dem Objekt- 
träger. Dies genügt für Chlorkalk-Proben und für die Kali- 
lauge-Reaktionen, die schnell und unzweideutig eintreten, 
aber nicht für alle Fille. Es gibt KOH-Reaktionen, die erst 
nach längerer Zeit wahrzunehmen sind, wenn die Flüssigkeit 
eingetrocknet ist, oder sogar erst über Nacht. Die KOH- 
Proben macht man daher am besten so, dass man mit einer 
spitzen Gänsefeder einen kleinen Tropfen an die Oberfläche 
bringt, um die Reaktion der Oberrinde zu prüfen, dann ent- 
fernt man ein Stückchen der Unterrinde und gibt einen 
Tröpfchen zur entblössten Markschicht, dies schont dem Mate- 
rial und man bekommt keine Mischung der Medullar- und 
der Kortikal-Färbungen. Parmelia brasiliana wird allgemein 
mit negativer Kalilauge-Reaktion angegeben, aber zuletzt 
färbt sich das Mark doch rot. Der Unterschied zwischen 
dieser Art und P. novella wird dann so klein, dass ich P. 
novella zu der früher beschriebenen P. brasiliana als Form 
geführt habe. 

Zwei Arten, P. Längii u. P. subproboscidea, haben eine 
bemerkenswerte chemische Reaktion gezeigt, indem ihre Zilien 
von Kalilauge violett gefärbt wurden, eine Reaktion, die früher 
nicht beschrieben wurde. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 13 


Verbreitung der Arten. 


Es ist mir nicht möglich, eine allgemeine Schilderung der 
Flechtenvegetation der bereisten Gegenden zu geben; ich 
habe die Expedition nicht mitgemacht und habe nur das 
Material einer einzigen Gattung gesehen. Ich muss mich 
deshalb damit begnügen, eine tabellarische Übersicht über die 
Ausbeute der einzelnen Länder und Provinzen zu geben. 


Rio de Janeiro Bahia Rio Grande do Sul 


Früher beschrieben 3 0 12 
Früher unbeschrieben 0 1 9 
Minas Buenos Aires u. Paraguay Matto 
Geraes das Paranä-Delta Grosso 
Früher beschrieben 6 4 5 20 
Früher unbeschrieben 7 0 12 31 


Diese Tabelle zeigt, wie viele verschiedene Arten und 
Formen aus den verschiedenen Gebieten von der Expedition 
mitgebracht wurden, und wie viele davon früher bekannt 
waren oder neu für die Wissenschaft sind. Am besten be- 
kannt sind die Küstenprovinzen, am wenigsten die schwer 
zugänglichen inneren Gegenden. Aus Matto Grosso hat Dr. 
MALME auch die zwei interessantesten Arten mitgebracht 
(Pseudoparmelia cyphellata und Parmelia semilunata), in Matto 
Grosso hat er P. Längii und in Paraguay P. subproboscidea 
(die zwei Arten mit der KOH-Reaktion der Zilien) gefunden, 
und in Matto Grosso P. acariospora, die er zuerst gesehen hat. 
(Sie wurde später von der Wiener-Expedition 1901 gefunden 
und von ZAHLBRUCKNER beschrieben.) 

Brasilien dürfte eins von den tropischen Ländern sein, 
die botanisch am besten untersucht ist. Trotzdem hat man 
noch so viel neues finden können, selbst in den Küsten- 
Provinzen, und sogar von der Gattung Parmelia, deren Arten 
zu den auffälligsten aller Flechten gehören, die von jedem 
Sammler auch ohne lichenologische Kenntnisse mitgebracht 
wurden. Es wäre doch nicht möglich, so viele interessante 
Arten und ein so schönes Material aufzubringen, wenn nicht 
der Sammler ein geschulter Fachmann wäre, was durch einen 
Vergleich mit der Ausbeute vieler arktischen und antark- 
tischen Expeditionen sehr auffällt. 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Methode. 


Das Material wurde zuerst nach dem Habitus sortiert. 
Dann wurde jedes Exemplar genau auf die mikroskopischen 
Merkmale untersucht (Sporen, Paraphysen, Pykniden u. s. w.) 
und auf die chemische Reaktion geprüft, und die vollständige 
Diagnose geschrieben. Dann erst kommt die Zeit der Be- 
stimmung der Art oder eventuell die Benennung derselben. — 
Es wird darauf aufmerksam gemacht, dass jede Massangabe 
vom Verfasser selbst gemacht wurde, wenn es möglich war; 
es ist keine Angabe nach anderen Autoren ohne Quellen- 
angabe abgeschrieben worden. Die Befunde anderer Autoren 
sind entweder zum Vergleich herangezogen worden, oder be- 
nutzt, weil das betreffende Organ (Apothecien, Pykniden) bei 
meinem Material fehlte. Einige Exemplare wurden unbestimmt 
gelassen, weil sie steril waren. Es wäre vielleicht möglich 
gewesen, einige von ihnen mit einer gewissen Wahrscheinlich- 
keit zu bestimmen, aber der Versuch ist nicht gemacht wor- 
den, weil eine eventuelle falsche Bestimmung leicht das Ver- 
trauen zur ganzen Arbeit verschmälern konnte. 

Die Literatur ist recht ausführlich zitiert worden, ins- 
besondere die Literatur über exotische Flechten. Dies wäre 
bei vielen wohlbekannten Arten nicht notwendig gewesen, es 
ist jedoch geschehen, weil man in der Literatur so viele 
unrichtige Zitate findet. Dieselben Druckfehler lassen sich 
von Verfasser zu Verfasser verfolgen. Die Zitate in dieser 
Abhandlung sind alle womöglich vom Verfasser nachgeprüft 
worden, einige wenige Arbeiten har er doch in Kristiania 
nicht auftreiben können. — Die Literaturangaben der 
Autoren sind häufig wenig brauchbar, weil nur die Separate 
zitiert werden. Viele Zeitschriften haben die schlechte 
Gewohnheit, ihre Separate anders zu paginieren als die Ab- 
handlungen in der Zeitschrift selbst. Ausserdem stimmt die 


Jahreszahl der Separate nicht immer mit dem betreffenden 


Band der Zeitschrift überein. So z. B. ist The Journal of 
the Linnean Society vol. XX London 1884 datiert, aber die 
einzelnen Abhandlungen Dezember 1882— April 1884, was ihre 
Auffindung erschwert, wenn nur die Separate zitiert werden. 
Man sollte daher immer die Paginierung und Datierung der 
Zeitschriften — eventuell noch dazu diejenige der Separate — 
verwenden. Separate werden bekanntlich immer seltener, viele 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 15 


sind schon nur besonders günstig gestellten Botanikern zu- 
gänglich. — Einige Werke habe ich leider nur als Separate 
gehabt, z. B. das wichtige Hur: Lichenes Exotici. — 

Die Lichenologen können erfreulicherweise von berufenster 
Hand ein erschöpfendes Index über alle beschriebene Flech- 
ten entgegensehen. Der Verfasser hat doch geglaubt, genaue 
und ausführliche Literaturangaben seien in den Spezial- 
Abhandlungen nicht überflüssig; es ist ja nicht jedem gegeben, 
das grosse Sammelwerk zu besitzen. 

Botanischer Garten der Universität Kristiania d. 17. 
Mai 1913. 


Spezieller Teil. 


A. Cortex inferior pseudocyphellis perforatus. Pseudo- 
parmelia gen. nov. 

B. Cortex inferior pseudocyphellis non perforatus. Par- 
melia Acn. 


Pseudoparmelia gen. nov. 


Thallus foliaceus, adpressus, lobatus, dorsiventralis, subtus 
rhizinosus et pseudocyphellis instructus, utrinque corticatus, 
cortex ut in Parmelia. Apothecia supra laminam thalli 
sessilia, rotunda, receptaculum corticatum, asci octospori, 
sporae incolores, indivisae, ellipsoideae. Pycnides ignotae. 

Unterscheidet sich von der Gattung Parmelia durch die 
Pseudocyphellen auf der Unterseite, muss aber von Parmelia 
mit demselben Recht abgetrennt werden wie Lobaria von 
Sticta. Ob die Gattung mit Parmelia oder mit Parmeliopsis 
am nächsten verwandt ist, lässt sich zurzeit nicht feststellen, 
weil die Pykniden unbekannt sind. 


Pseudoparmelia eyphellata n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, adpressus, fragilis, centrum versus 
uniformiter crustaceus, peripheriam versus laciniatus, laciniae 
non bene radiantes, 2—4 mm. latae, iteratim bi- vel tri-furcatae, 
rami contigui vel imbricati, sinuato-incisi vel -dissecti, ad api- 
cem rotundati. Lobi subplani, continui vel vulgo transversim 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


rupti, ceraceo-nitidi, ciliis et sorediis destituti, isidiis tubulosis, 
1—2 mm. longis, vulgo indivisis, dense vestiti. Thallus flave- 
scens, partibus vetustioribus obscurior, subtus fuscescens, ad 
ambitum in virescentem vergens, usque ad ambitum rhizinis 
concoloribus disperse munitus, cyphellatus, pseudocyphellae 
flavescentes, rotundae (diam. 0,5 mm.) vel dein irregulares 
(usque 1,5—2 mm. latae). 

Cortex superior decolor, 10—15— 25 y. altus, strato amorpho 
decolore, tenuissimo tectus. Hyphae corticis perpendiculares, 
septatae, 7—8 u. crassae (addito hydrate kalico), luminibus 
(maculis) distinctis separatae. Medulla flava, 130—230 u. alta, 
hyphae valde adspersae, dense contextae, 2,5—3 y. crassae. 
Cortex inferior decolor vel fuscus, 15—18 v altus, hyphae 
luminibus distinctis separatae. 

Apothecia numerosa, parva: diam. 1,5—2 mm., rotunda, 
concava, non perforata, sessilia, anguste affixa. Margo cre- 
nulatus, receptaculum rugosum, thallo concolor vel intensius 
luteum; cortex receptaculi valde irregularis, 20—100, vulgo ca. 
50 u. altus, decolor, nitidus, hyphae corticis perpendiculares, 
pachydermaticae, septatae. Gonidia sub excipulo in strato 
continuo disposita, parcius in medulla, praecipue inter partes 
peripheriales corticis receptaculi continentia. Excipulum de- 
color, 40 » altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii 
evolutum, hypothecio (40 u. alto) sat simile. Discus dilute 
flavofuscescens, opacus, non pruinosus. Hymenium decolor, 
in parte inferiore inspersum, 55—82 u altum. Paraphyses 
gelatinam firmam percurrentes, tenues, ad apicem non in- 
crassatae, indivisae vel fureatae, apicem versus indistincte 
septatae. Asci anguste clavati, membrana mediocri, ad apicem 
incrassata cincti, octospori, 42—45 p longi, 13 v. crassi. Sporae 
uni- vel bi-serialiter dispositae, late ovales vel subglobosae, 
anguste limbatae (1 v), 7—8,5 u longae, 6—6,5 p crassae. 

Conceptacula fertilia pycnoconidiorum frustra quaesita. 

React. Thallus KOH extus non tingitur vel dilute fla- 
vescens, intus e flavo ferrugineus. Medulla CaCl,O, citrina. 
Thallus KOH +CaCl, O, extus et intus aurantiacus. Hymenium 
jodo persistenter caerulescens, praecipue asci. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In silva minus densa, ad corticem. 10. 3. 1894, No. 2532 B. 

Icon. Tab. 4, fig. 4—5. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 17 


Parmelia Acu. 


Cortex inferior continuus, pseudocyphellis non perforatus. 
Fulcra endobasidialia, parce ramosa, pycnoconidia recta vel 
subrecta, cylindrica vel anguste bifusiformia. Ceterum ut in 
Pseudoparmelia. 


Clavis specierum. 


A. Sporae bicornutae vel semilunatae, rarius lacrymaeformes. 
Sect. nova Bicornuta. 
l. P. semilunata n. sp. 
B. Sporae ellipsoideae; thallus subtus ad ambitum late nudus 
vel tantum ipso margine ciliis instructus. 
Sect. Amphigymnia WAın. 
a. Thallus superne albidus. (Subglaucescentes WAIN.) 
I. Medulla alba. 
1. Medulla KOH non tincta. 
*. 'Thallus superne punctis albis subpromi- 
nulis adspersus. 
$. Medulla CaCl,O, erythrinosa. 
5. P. rudecta ACH. 
$$. Medulla CaCl,O, non tincta. 
?^. Apothecia perforata. 
4. P. canaliculata n. sp. 
Apothecia non perforata. 
T. Pyenoconidia longa (16—20 y). 
2. P. microsticta MÜLL. Arc. 
Tf. Pyenoconidia brevia (5—6 1). 
3. P. riograndensis n. sp. 
**. 'Thallus superne punctis albis non instruc- 
tus. 
$. Medulla CaCl,O, erythrinosa. 
?. Thallus isidiosus. 
6. P. tinctorum DESPR. 
Thallus isidiis destitutus. 
7. P. Sancti Angeli n. sp. 
$$. Medulla CaCl,O, non tincta, sed KOH 
+ Ca Cl,O, erythrinosa. 
?. Cilia KOH caeruleo-violacea. 
8. P. subproboscidea n. sp. 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 9 


oo 


oo 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Per Cilia KOH immutata. 
13. P. subrugata (NYL.) KRMPLH. 
$88. Medulla nec CaCl,0, nee KOH+CaCl,O, 
tincta. 
°. Apothecia perforata. 
14. P. rigida n. sp. 
Apothecia non perforata. 
T. Thallus rigidus, coriaceus. 
15. P. Balansae MüLL. Arc. 
Ti. Thallus tenuis, membranaceus. 
>. Thallus sorediis destitutus. 
(. Apothecia ciliis longis 
instructa. 
16. P. melanothrix (Mont.) WAIN. 
((. Apothecia ciliis desti- 
tuta. 
17. P. subregressa n. sp. ad int. 
>>. Thallus capitato-sorediife- 
rus. 18. P. capitata n. sp. 
2. Medulla KOH lutescens. 
*. Medulla KOH+CaCl,O, aurantiaca. 
19. P. cylisphora (ACH.) 
**  Medulla KOH+CaCl,O, non tincta. 
$. Thallus margine ciliatus. 
20. P. urceolata Escuw. 
$8. "Thallus non ciliatus. 
21. P. saccatiloba Tayvu. 
3. Medulla KOH mox vel dein — solutione exsic- 


oo 


cata — rubescens. 
* Medulla KOH + CaCl,O, aurantiaca vel 
rubescens. 


$. Cilia KOH caerulea. 
22. P. Langw n. sp.) 

$8. Cilia KOH immutata. 
?. Thallus albo-cinerascens, in flaves- 

centem vergens. 

23. P. rissoensis n. sp. 
Thallus glaucus vel cinereo-glauces- 
cens. 24. P. paraguariensis n. sp. 
**  Medulla nec CaCl,O, nee KOH+CaCI, 0, - 
tincta. 


oo 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 19 


$. Thallus sorediosus. 
12. BY cristifera TAXL. 
$. Thallus sorediis destitutus. 
?. Lobi margine ciliati. 
T. Sporae magnae (24— 30 v. longae). 
25. P. eciliata Nvr. 
Tf. Sporae minores (9—16 t. longae). 
>. Cortex continuus. 
9. P. proboscidea TAYL. 
>>. Cortex reticulatim ruptus. 
10. P. rupta n. sp. 
°°. Lobi margine non ciliati. 
ll. P. latissima Fee. 


II. Medulla lutescens vel pro parte crocea. 
1. Thallus isidiosus. 
+ Medulla KOH flavo-aurantiaca. 
26. P. Lindmanii n. sp. 


** Medulla KOH non coloratur. 
97. P. sulphurata NEES et Fror. 


2. "Thallus isidiis destitutus. 
*. Margo apotheciorum ciliatus. 
$. Medulla intense sulphurea vel pro parte 
crocea. 28. P. cornuta n. sp. 
$. Medulla dilute sulphurea. 
29. | .2.:.Merrillii n. sp. 
** Margo apotheciorum ciliis destitutus. 
30. P. persulphurata NYL. 


" b. Thallus superne flavescens vel lutescens. 
(Subflavescentes W AIN.) 
I. Medulla KOH rubescens. 
* Medulla CaCl,O, rubescens. 
31. P. Nylander& n. sp. 
** ^ Medulla CaCl,O, non tincta. 
$. Lobi margine capitato-sorediiferi. 
32. P. leucoxantha MÜLL. Arc. 
$$. Thallus sorediis destitutus. 
?. Thallus late expansus, lobi 10—15 
mm. lati. 33. P. magna n. sp. 
°°. "Thallus parvus, lobi 5—7 mm. lati. 
34. P. radians n. sp. 


20 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


II. Medulla KOH non tincta. 
*  Medulla CaC],O, rubescens. 
35. P. xanthina (MÜLL. Are.) WAIN. 
** Medulla CaCl,O, non tincta. 
36. P. Wainioana n. sp. 
C. Sporae ellipsoideae, thallus usque ad ambitum rhizinis 
instructus. 
a. 'Thallus albidus vel glaucescens, laciniae dilatatae vel 
sublineares et adpressae. Sect. Hypotrachyna Watn. 
I. Laciniae inaequaliter dilatatae, apothecia bene 


elevata. (Irregulares WAIN.) 
1. Medulla KOH mox vel dein — solutione exsic- 
cata — rubescens. 


*. Thallus subtus niger. 38. P. cetrata Acn. 
** Thallus subtus dilute fuscescens. 
37. P. Annae n. sp. 
2. Medulla KOH persistenter immutata. 
*. Apothecia perforata. 
$. Cortex continuus. 38. P.consors NYL. 
$8. Cortex rimosus. 39. P.ceracea n. sp. 
**  Apothecia non perforata. 
$. Medulla CaCl,O, aurantiaca. 
40. P. digitata n. sp. 
$8. Medulla CaCl,Q, non colorata. 
41. P. laceratula NYL. 
IT. Laciniae inaequaliter dilatatae, apothecia subses- 
silia vel sessilia. (Cyclocheila WAIN.) 
1. Thallus isidiosus. 
+. Medulla KOH mox vel dein rubescens. 
$. Color glaucescenti-albidus, isidia dis- 
persa. 42. P. amazonica NYL. 
$8. Color cinereus, isidia glomerata. 
43. JP. cinerascens n. sp. 
**  Medulla KOH persistenter immutata. | 
$. Sporae parvae (6—8 t. longae). 
44. P. acariospora A. ZAHLBR. 
$. Sporae majores (13—16 » longae). 
45. P. minarum WaInN. 
2. Thallus isidiis destitutus. 
*. Medulla parte inferiore crocea. 
46. P. crustacea n. sp. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 21 


** ‘Tota medulla alba. . 

$. Medulla KOH rubescens. 
47. P. continua n. sp. 

$$. Medulla KOH immutata. 

°. Apothecia perforata. 
48. P. continentalis n. sp. 

°°. Apothecia non perforata. 

49. P. marginalis n. sp. 
III. Laciniae sublineares, adpressae, apothecia vulgo 


sessilia. (Sublineares WAIN.) 
1. Thallus KOH superne non (vel fulvescens) 
coloratur. 


+ Medulla KOH mox vel vulgo dein (solu- 
tione exsiccata) rubescens. 
50. P. brasiliana Nvr. 
**. Medulla (pars alba) KOH persistenter in- 
colorata. 
$. Medulla alba. 
^. Thallus papillis sorediiformibus glo- 
meratis instructus. 
51. P. Malmei n. sp. 
Thallus papillis destitutus. 
52. P. viridescens n. sp. 
$8. Medulla alba et crocea. 
53. P. silvatica n. sp. 
2. Thallus KOH superne flavescens. 
*. Medulla KOH rubescens. 
$. Medulla CaCl,O, rubescens. 
Margo apotheciorum conceptaculis 
pyenoconidiorum ornatus. 
54. P. coronata FEE. 
Margo apotheciorum conceptaculis 
destitutus. 55. P. fragilis n. sp. 
$8. Medulla CaCl,O, non coloratur. 
^. "Thallus superne albidus vel albido- 
cinereus. 
T. Thallus laevigatus. 
56. P. gracilis (MÜLL. Arc.) WAIN. 
tf. Thallus transversim plicato-ru- 
gosus. 
57. P. Zahlbruckneri n. sp. 


oo 


oo 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 13. 


bo 
bo 


°°. Thallus superne glauco-cinereus. 
58,. P. regis n.. sp. 
**  Medulla KOH non colorata. 
$. In medulla KOH crystalla praecipi- 
tuntur. 59. P. crystallorum n. sp. 


$$. Lies KOH non praecipituntur. 
In thallo (medulla) fungus parasi- 
ticus normaliter adest. 
60. P. fungicola n. sp. 
^^, Fungus parasiticus non  normaliter 
adest. 
T. Pyenoconidia longa (18—21 1). 
61. P. longiconida n. sp. 
+t. Pycnoconidia brevia (4—-6 4). 
>. Cortex crebre transversim 
ruptus, apothecia arcte ad- 
pressa; ad rupes. 
62. P. rupicola n. sp. 
>>. Cortex continuus, apothecia 
sessilia; ad corticem. 
(. "Thallus osseo-albidus. 
63. P. osseo-albida n. sp. 
((. Thallus cinereus. 
v. Medula KOH + 
Ca CL,O, rubescens. 
64. P. bahiana NYL. 
VV. Medula KOH + 
Ca Cl, O, non colorata. 
65. P. palmarum n. sp. 
b. Thallus albidus vel flavicans, laciniae angustae, in- 
tricatae, laxe adpressae. Sect. Everniaeformis Hv. 
I. Cortex superior valde crassus. 
66. P. pachyderma HUE. . 
II. Cortex non valde crassus (aliae species). 
c. Thallus flavescens. Sect. Xanthoparmelia WAIN. 
I. Medulla alba vel pro parte crocea. 
(Endoleuca WAIN.) 
1. Medulla parte inferiore crocea. 
* Margo apotheciorum sorediorum instar fa- 
tiscens. 67. P. minima n. sp. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 23 


** Margo apotheciorum integer. 
68. P. Regnellii n. sp. 
2. Tota medulla alba. 
*  Medulla KOH e flavo rubescens. 


$. Species saxicola. 
69. P. conspersa (EHRH.) Acn. 


$. Species corticola. 
70. P. abstrusa WAIN. 


**  Medulla KOH flavescens. 
$. Thallus arcte adpressus, laciniae cen- 
trum versus confluentes. 
71. P. portoalegrensis n. sp. 


$8. Thallus laxius adpressus, laciniae sem- 
per distinctae. 72. P. flava Krpuu. 


***  Medulla KOH non colorata. 
73. P. rutidota 'TAYL. 
II. Medulla flava. 
1. "Thallus parvus (1—1,5 cm.), omnino laciniatus. 
74. P. chapadensis n. sp. 


2. Thallus major (6—9 cm.), in centro late sub- 
crustaceus. 75. P. Uleana MÜLL. Arc. 


Sect nova. Bicornuta. 


1. Parmelia semilunata n. sp. 


Thallus eirculos parvos (diam. 10—15 mm.) formans. La- 
cinae arcte adpressae, discretae, non imbricatae, angustae 
(0,3—0,4 mm.), planae, iteratim bi- vel trichotomiter furcatae, 
lacinulae breves, divergentes, sinibus angustis separatae, trun- 
catae vel rarius apiculatae. "Thallus isidiis et sorediis desti- 
tutus, laevigatus vel leviter rugulosus, subnitidus, continuus, 
cinereus vel cinerascenti-albidus. Subtus rhizinis nigris crebre 
ramosis (diam. 20—35 u.) dense vestitus. 

Cortex superior 18—20 p, decolor, hyphae non distinctae, 
arcte contiguae, constricte septatae, 5—6 v crassae, perpen- 
diculares. Medulla 50—70 v. alta, alba, hypbae laxe contextae, 
non adspersae, 2—3 u. crassae. Gonidia diam. 7—10 p. Cortex 
inferior 18—22 t. altus, fusconiger vel niger. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Apothecia numerosa, dispersa, rotunda, diam. ca. 1 mm., 
arcte adpressa, anguste affixa. Receptaculum thallo concolor, 
sublaevigatum, conceptaculis pycnoconidiorum ornatum; cortex 
receptaculi decolor, 70—80 y altus, hyphae luminibus parvis 
separatae. Gonidia sub excipulo in strato continuo adsunt, 
infra corticem receptaculi desunt. Excipulum sub toto hypo- 
thecio evolutum, decolor, 18—20 y. altum; hypothecium 18—20 
vu altum, decolor. Discus planus, castaneo-rufescens, nitidus, 
non pruinosus. Hymenium 65—70 v. altum, parte exteriore 
fuscum, ceterum decolor, non inspersum, strato amorpho tenue 
tectum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, increbre 
connexo-ramosae vel furcatae, increbre septatae, apice non 
incrassatae vel leviter clavato-incrassatae. Asci — vulgo an- 
guste — clavati, 40—50 y longi et 10—13 p. crassi, octospori, 
membrana apice incrassata.  Sporae simplices, decolores, 
semilunatae et vulgo plus minus contortae, angustiae, membrana 
tenui cinctae, 13—18 (21) u longae et 3—4 v. crassae. 

Pyenoconidia frustra quaesimus. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus non colo- 
ratur, CaCl,O, extus et intus non coloratur. Hymenium jodo 
persistenter caerulescens. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti. 
Ad corticem arboris Malpighiaceae. 19. 6. 1894. 

Icon. Tab. 5, fig. 10—12. 

Diese neue Art ist mit Parmelia Schiffneri A. ZAHLBR. 
sehr nahe verwandt, unterscheidet sich wesentlich nur durch 
die Sporen, die grösser als bei letztgenannter Art und immer 
schmal halbmondfórmig sind, so dass die innere wie die äus- 
sere Kontur ein Zirkelsegment bilden; bei Parmelia Schiffneri 
ist immer ein Kern vorhanden, von dem die Hörnchen aus- 
strahlen. Parmelia Schiffneri steht daher dem eigentlichen 
Parmelia-Typus der Sporen nüher als die neue Art. 


Sect. Amphigymnia WaAINIO. 


Subglaucescentes WaiNIO. 


9. Parmelia microsticta MÜLL. Arc. 


MÜLLER-ARGOVIENSIS Lichenologische Beiträge no. 100, 
Flora vol. LXII, 1879, p. 164. Ejusd. Lichenes Schenckianı. 
Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 229. Ejusd. Lichenes Uleani 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 25 


Hedwigia vol. XXIV, 1895, p. 39. Waınıo, React. Lich. Müll. 
Arg. Mem. Herb. Boiss. no. 5. 1900, p. 4. ZAHLBRUCKNER. 
Beiträge z. Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. Boiss. 2:e 
ser. vol. VIII, 1908, p. 463. Ejusd. Lichenes in Ergebn. der 
bot. Exp. ... nach Südbrasilien. Denkschriften der... K. Akad. 
der Wissenschaften vol. LXXXII, Wien 1909, p. 74 (160), 86 
(172), 91 (177), tab. 1, fig. 3. 

Thallus orbicularis, diam. usque 13 cm., sat rigidus, irre- 
gulariter lobatus, lobi non bene radiantes, 6—18 mm. lati, 
irregulariter crenato-incisi vel leviter sinuato-incisi, margi- 
nibus undulatis, + adscendentibus arcte tegentes vel imbri- 
eati, apice rotundati, subintegri. T’hallus dense scrobiculato- 
rugosus et punctis albis prominulis crebre instructus, sorediis 
(veris), isidiis ciliisque destitutus. Color lutescenti glaucus 
vel luridus, ad ambitum in ochraceum vergens, subtus ad am- 
bitum (3—4 mm.) dilutior vel obscurior castaneus et erhizi- 
nosus, ceterum niger vel suis locis fere decolor, rhizinosus, 
rhizinae vulgo flavocinereae. 

Cortex superior 21—26 w altus, decolor vel in parte ex- 
teriore dilute flavo-luridus; hyphae corticis pseudoparenchy- 
maticae, sat pachydermaticae, septatae, contiguae, lumina 
cellularia conspicua. Medulla alba, 100—210 » alta, hyphae 
medullares laxe contextae, 2—4 p crassae, non vel parce 
adspersae, increbre ramosae, parce septatae. Cortex inferior 
13—20 yw altus, fusconigricans vel (ad ambitum) dilute fus- 
cescens. 

Apothecia numerosa, urceolata vel concava, primo di- 
spersa et rotunda, dein congesta et mutua pressione angulosa, 
diam. usque 10 mm., breviter, sed distincte pedicellata, non 
perforata. Margo bene incurvus, integer; receptaculum thallo 
concolor, rugosum, punctis albis dense instructum; cortex re- 
ceptaculi irregularis, 30—90 y. altus, in parte exteriore dilute 
luridus, ceterum decolor; hyphae corticis perpendiculares, 
pachydermaticae, contiguae. Gonidia sub toto excipulo et 
infra corticem receptaculi stratum continuum formant. Exci- 
pulum decolor, 20—25 w altum, sub toto hypothecio et ad 
latera hymenii evolutum, ex hyphis pachydermaticis, valde 
intricatis, formatum; hypothecium decolor vel subdecolor, 
20—25 v. altum, ex hyphis + horizontalibus formatum. Discus 
badius, non pruinosus, subnitidus. Hymenium superne dilute 
luteo-fuscescens, ceterum decolor, 65—80 v altum, non in- 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


spersum, strato amorpho decolore tenui tectum. Paraphyses 
indistinctae, gelatinam sat firmam percurrentes, filiformes, 
apice incrassatae, increbre ramosae, septatae. Asci inflato- 
clavati, 50—55 yw longi, 20—26 uv. crassi, membrana sat tenui, 
apice incrassata, cincti, semper octospori. Sporae biserialiter 
dispositae, late oblongae vel ovoideae, saepe apiculatae, sat 
anguste limbatae (episporium 1,3 y. crassum), 16—20 y. longae, 
10,5—14 u crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, margine lobo- 
rum immersa, magna, usque 200 v. alta et 325 u lata, periful- 
cerium parte inferiore subdecolor, verticem versus obscurius 
coloratum usque fusco-nigrum. Fulcra endobasidialia, basidia 
elliptica, 5—6 , longa et 2 w crassa. Pycnoconidia longa: 
16—20 p, 1 u crassa, recta vel subrecta vel levissime arcuata, 
ad apicem truncata. 

React. Thallus KOH superne lutescens, intus non colo- 
ratur, CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci J persistenter 
caerulescentes, paraphyses et gelatina hymenii J fere immutata. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Santa Angelo prope 
Cachoeira 17. 1. 1893, no. 940; 25. 1. 1893 (s. num.); Argen- 
tinae civit. Buenos Aires: Zárate, in delta fluminis Paraná 
9., 11. & 13. 9. 1894; ad Carabélas in delta fluminis Paraná 
Juni 1893. Ad corticem. 

In der Originaldiagnose schreibt Mb LLER-ARGOVIENSIS: 
»asci 3—6 spori,... sporae 22—27 y. longae et 12—15 p. latae». 
ZAHLBRUCKNER macht darauf aufmerksam (1909 l. c. p. 91 
(177), dass die Schlüuche, selbst auf Originalstücken, 8-sporig 
sind; das stimmt auch mit meinem Befund. So grosse Sporen, 
wie MÜLLER beschreibt, habe ich nie gesehen; wahrscheinlich 
hat MÜLLER anormale Sporen gesehen, wo die letzte Teilung 
unterblieben ist. 


3. Parmelia riograndensis n. sp. 


Thallus orbicularis, diam. usque 10 cm., membranaceus, 
mollis, fragilis, irregulariter lobatus; lobi 4—8 mm. lati, sat 
breves et non bene radiantes, marginibus adscendentibus, 
undulatis contigui vel laxe imbricati, apice rotundati et 
crenulati vel subtruncati. Thallus dense scrobiculato-rugosus 
et punctis albis prominulis crebre instructus, ciliis, sorediis 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 27 


(typicis) et isidiis destitutus. Color uniformiter lutescenti- 
cinereus, in virescentem vergens, subtus ad ambitum (3—4 
mm.) obscure castaneus, nitidus, erhizinosus, ceterum niger, 
disperse rhizinosus vel pro parte erhizinosus; rhizinae ca. 55 
vu. crassae, primo apice pellucidae, dein omnino obscuratae. 

Cortex superior decolor vel subflavescens, ca 16—20 u. 
altus; hyphae corticis sat pachydermaticae, contiguae, septatae; 
lumina cellularia conspicua. Medulla alba, 100—145 w alta, 
hyphae medullares ramosae, parum septatae 2,5—4 t. crassae, 
non vel parum adspersae. Cortex inferior ca 20 u. altus, 
fusconigrescens. 

Apothecia numerosa, non perforata, dispersa et rotunda, 
urceolata et breviter sed distincte pedicellata, dein subplana, 
confluentia et mutua pressione angulosa. Margo primo incurvus, 
erassus, dein tenuis, integer, rarius subcrenulatus. Recepta- 
culum thallo concolor, scrobiculato-rugosum et punctis albis 
prominulis munitum; cortex receptaculi 50—80 ( altus, 
parte exteriore in lutescentem vergens, ceterum decolor, ex 
hyphis verticalibus, pachydermatieis, luminibus parvis, for- 
matus. Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi 
in strato continuo inclusa. Exeipulum decolor, 20-25 ». 
altum, ex hyphis pachydermaticis, valde intricatis formatum, 
sub toto hypothecio (centro sat indistinctum) et ad latera 
hymenii evolutum. Hypothecium decolor vel subdecolor, 20 
—25 w altum. Discus flavofuscescens, epruinosus, opacus. 
Hymenium 80—105 v altum, parte superiore lutescens, cete- 
rum decolor, non inspersum, strato amorpho decolore sat 
erasso (8 v») tectum. Paraphyses gelatinam firmam percur- 
rentes, non congestae, tenuissimae (1 wu), apice non incras- 
satae, crebre ramoso-connexae, non septatae.  Asci ovato- 
clavati, membrana mediocri, apice incrassata, cincti, 55 —80 p. 
longi, ca 30 y crassi, octospori. Sporae biserialiter dispositae, 
late ovales, obtusae, sat late limbatae (episporium 2 y), 21-—27 
v. longae, 13—1S v. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum depresso-globosa, 130—175 
p alta, 200—215 y lata, perifulerium uniformiter fusconigre- 
scens, ostiolum ca 10 » diam. Fulcra endobasidialia, subcy- 
lindrica vel ellipsoideo-cylindrica, 7—10 ». longa et 2 t crassa; 
pyenoconidia arcuata, cylindrica, apice rotundata, 5—6 vu 
longa, 1 u crassa. 


28 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


React.: Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, non tingitur (=). Asci J persistenter caerulescentes, 
paraphyses et gelatina hymenii J immutata. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre 25. 9. 
1892, no. 439 et 461; Santa Maria 30. 4. 1893, no. 1282 B. 

Icon. Tabudytig #2. 

Die Art ist mit Parmelia microsticta MÜLL. Arc. ver- 
wandt, hat aber einen diinneren Thallus von mehr gelblicher 
Farbe, kleinere Lagerlappen, grössere Sporen und viel kleinere 
Pyknokonidien. Die pseudoparenchymatische Oberrinde ist 
fiir die ganze Gruppe charakteristisch. 


4. Parmelia canaliculata n. sp. 


Thallus 10 cm. latus, laxe affixus, fragilis, profunde 
lacerato-incisus, laciniae elongatae et angustae: 2—4 mm. latae, 
bi- vel vulgo tri-chotomiter, usque palmatim divisae, congestae 
et imbricatae, lacinulae angustae, 1—2 mm. latae, discre- 
tae, crispato-undulatae, canaliculatae vel apice p. m. appla- 
natae, rotundae et sinuato-erenulatae vel truncatae, rarius 
emarginatae vel apiculatae. "Thallus rugosus, punctis albis 
prominulis crebre instructus, sorediis et isidiis destitutus, fla- 
vescenti-cinereus vel flavescens, subtus concolor vel centrum 
versus parum obscurior; fere erhizinosus. 

Cortex superior 18—26 pv altus, parte exteriore leviter 
obscuratus, ceterum decolor, ex hyphis pseudoparenchymaticis, 
luminibus conspicuis vel etiam magnis separatis, formatus. 
Medulla alba, 80—250 u. alta, hyphae medullares laxe con- 
textae, 3—5 ( crassae, non vel parum adspersae. Cortex 
inferior 16—20 (25) v altus, subdecolor vel flavescens. 

Apothecia breviter pedicellata, primo concava, dein sub- 
plana, numerosa, saepe confluentia, perforata, rarius imperforata. 
Receptaculum thallo concolor, rugosum et dense prominenter 
albo-punctatum vel albo-striatum, cortex receptaculi irregu- 
laris, 50—100 :» altus, parte exteriore cinerascens, ceterum 
decolor vel etiam lucidus, hyphae corticis perpendiculares, 
valde pachydermaticae, arcte contiguae, septatae. Gonidia 
sub excipulo et infra corticem receptaculi in strato continuo 
disposita. Margo tenuis, integer vel minute crenulatus, saepe 
bene incurvus. Excipulum decolor, 20—25 wv altum, ex hyphis 
pachydermaticis, intricatis, formatum, sub toto hypothecio 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 29 


et ad latera hymenii evolutum. Hypothecium subdecolor, 20—25 
v altum, ex hyphis + horizontalibus formatum. Hymenium 
superne rugosum, flavofuscescens, ceterum decolor, non in- 
spersum, 70—80 altum.  Paraphyses gelatinam firmam 
pereurrentes, apice clavato-incrassatae (3—4 }.), constricte 
septatae, indivisae vel parum ramosae. Asci sat anguste 
clavati, 50—55 y longi et 17—20 v. crassi, membrana mediocri, 
apice incrassata, cincti, octospori. Sporae biserialiter dispo- 
sitae, ovales, anguste limbatae, 14—16,5 v. longae et 8,5— 11 t. 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, fere semper in 
marginem laciniarum immersa, depresso-globosa, 140 pv. alta, 
185 p lata; perifulerium uniformiter fuscum. Fulcra endoba- 
sidialia, basidia brevia, 5—6 » longa, anguste ellipsoidea vel 
subeylindriea. Pyenoconidia subrecta vel arcuata, cylindrica, 
apice rotundata, 6—10 up. longa, 1 t crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus —, CaCl,O, 
extus et intus —, medulla KOH 4- CaCl, O, —. Asci et hyme- 
nium, praecipue inter apices ascorum, J persistenter caerule- 
scentes. 


Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Cachoeira. In margine 
silvulae, ad corticem; 17. 2. 1893, no. 1055. 

Icon. "Fab. 1, fig. I: 

Die Diagnose zeigt die nahe Verwandtschaft mit den an- 
deren Arten der Parmelia microsticta-Gruppe, insbesondere 
mit Parmelia riograndensis LYNGE; von letzterer verschieden 
durch den stark zerschlitzten "Thallus, andere Verzweigung 
und helle Unterseite. Ob diese zwei Arten durch Zwischen- 
formen verbunden sind, müssen weitere Untersuchungen an 
einem grósseren Material zeigen. 


5. Parmelia rudeeta Acu. 


ACHARIUS Synopsis Lichenum 1814, p. 197. NYLANDER 
Synopsis Lichenum 1860, p. 389. Ejusd. Obs. lichen. in Pyr. 
Orient. Flora vol. LV, 1872, p. 547. Hur Lichenes Exotici p. 
78, no. 674, Paris 1892. Hus, Lichenes Extra-Europaei. Nouv. 
Arch. Mus. d’hist. Natur. ser. 4 a, vol. I, 1899, p. 152. Jarra 
Lichenes cinesi. Nouv. giorn. bot. ital. (nuov. ser.) vol. IX, 


30 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


1902, no. 4, p. 13 (470). ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebn. 
der bot. Exp.... nach Südbrasilien. Denkschriften der... K. 
Akad. der Wissenschaften, vol. LXXXIIT, Wien 1909, p. 77 
(163) et 84 (170). Fınk, Lichens of Minnesota. Contrib. U. S. 
National Herb., vol. XIV, p. 195. Washington 1910. 

Syn. Parmelia Borreri var. rudecta. TUCKERMAN U. S. 
Explor. Exped. 1861, p. 142. Ejusd. Synopsis North American 
Lichens, vol. I, 1882, p. 26. 

Thallus (ut videtur) orbicularis, diam. usque 9 em., tenuis, 
fragilis, lobi minus radiantes, breves, sat angusti (3—5 mm.), 
margines laxe adpressi vel vulgo + adscendentes, lobi rotun- 
dati vel subtruncati, integri vel crenulati, contigui vel imbri- 
cati, centrum versus suberustacei. Thallus leviter serobiculato- 
rugosus, ciliis et sorediis destitutus, maculis albis prominulis 
dense instructus, margine excepto demse (usque confluente) 
isidiiformiter vel squamuliformiter microphyllinus vel glomeruli- 
ferus. Color cinereo-flavescens, in glauco-fuscescentem vergens, 
subtus ad ambitum fere decolor vel dilute castaneus (2—3 
mm.), erhizinosus, ceterum niger, rhizinosus, rhizinae pellu- 
cidae vel dein infuscatae, indivisae, ca 40 ı. crassae. 

Cortex superior 17—25 y», parte exteriore lutescens, cete- 
rum decolor, hyphae corticis pseudoparenchymaticae, pachy- 
dermaticae, lumina cellularia conspicua vel etiam magna. 
Medulla alba, 100—180 », hyphae medullares 3—5 » crassae, 
adspersae, ramosae, parce septatae. Gonidia diam. 7—12 p. 
Cortex inferior fusconigrescens, 13—20 y altus. 

Apothecia numerosa, imperforata, primo dispersa, rotunda, 
cupuliformia, distincte pedicellata, dein confluentia, concava 
vel subplana et mutua pressione angulosa, diam. 6—10 mm. 
Margo + incurvus, crenatus vel etiam denticulatus. Recep- 
taculum valde rugosum, albo-punctatum vel albo-sulcatum, thallo 
concolor; cortex receptaculi vulgo 40—60 (rarius usque 80) ». 
altus, decolor vel parte exteriore subdecolor, hyphae cor- 
ticis perpendiculares, pseudoparenchymaticae, pachyderma- 
ticae; lumina cellularia conspicua. Gonidia sub excipulo et 
infra corticem in strato continuo inclusa. Exeipulum 20 y. 
altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolu- 
tum, sed centrum versus hypothecio subsimile. Hypothecium 
20 u altum. Discus flavofuscescens, opacus, epruinosus. Hy- 
menium 100 u. altum, superne dilute flavescens, ceterum 
decolor, non inspersum, strato amorpho (8 v) decolore tectum. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 31 


Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, filiformes, apice 
non incrassatae, increbre ramosae, leviter constricte septatae, 
guttulas oleosas saepe continentes. Asci oblongo-clavati, 55 
—66 wu longi, 20—22 y crassi; membrana mediocri, apice 
incrassata, cincti, octospori. Sporae ovales, obtusae, anguste 
limbatae, 12—16 » longae, 6,5—10,5 » crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum subglobosa, diam. 100— 
110 », vel depresso-globosa, 130 u. alta, 160 uv lata; perifulcrium 
fusconigrescens. Fulcra endobasidialia, basidia subeylindrica 
vel ampullaceo-cylindrica, 6—9 u. longa, 2—2,5 v. crassa; pyeno- 
conidia recta, cylindrica, apice rotundata, 5—8 v longa, 1 ı. 
crassa. 

React. Thallus KOH extus lutescens, intus non tingitur, 
CaCl,O, extus immutatus, intus rubescens. AsciJ persistenter 
caerulescunt, paraphyses et gelatina hymenii J immutata. 

Argentinae civit. Buenos Aires: Zárate, ad corticem Ery- 
thrinae sp. (»Ceibo» incol.) 6. 9. 1894; Zárate, in delta fluminis 
Paraná 7. 9. 1894. 

Parmelia rudecta AcH. wird von den meisten Autoren zur 
Sippe Cyclocheila der Hypotrachynen geführt. Ich habe auch 
mehrere, besonders europäische Exemplare von P. rudecta 
gesehen, die auf der Unterseite bis zum Rand rhizinós sind. 
Die von MALME gesammelten haben eine deutliche, wenn auch 
schmale Randzone und lassen sich am besten bei den Amphi- 
.gymnien unterbringen. Parmelia rudecta nimmt eine Zwischen- 
stellung zwischen den zwei grossen Gruppen ein, aber mit 
den Amphigymnien findet sie Anschluss an die nach meiner 
Ansicht verwandten Arten der Parmelia microsticta-Sippe. 
Eigentümlich für diese Sippe sind die weissen Pünktchen an 
der Oberfläche (Atemporen? cfr. die weissen Pünktchen bei 
Cetraria islandica), die grubig falterige Oberfläche, und der 
Bau der Oberrinde, die von der Markschicht scharf abgegrenzt 
ist und pseudoparenchymatische, weitlückige Zellen hat. Es 
schliesst sich wahrscheinlich dieser auch eine Art an, die ich 
nicht gesehen habe, die Parmelia negata NYL.: »differt a 
rudecta thallo firmiore, medulla C —, receptaculo magis rugoso, 
sporis longioribus (18—21x9—11, in rudecta 14—18x9—12), 
etiam spermatia sunt longiora in P. negata».! 

Die Arten lassen sich folgendermaassen ordnen: 


! NYLANDER, W. Lich. Pyren. Orient. p. 41; Flora 1872, p. 547, Not. 


32 ARKIV FOR BOTANIK. BAND BB. w:o 13. 


1. Medulla Ca Cl, O, erythrinosa. 


2. Thallus isidiis destitutus. P. Lorenzii KRPLH. 
2.* Thallus isidiosus. 
3. Pyenoconidia cylindrica. P. rudecta ACHE. 


3.* Pyenoconidia sublageniformia. 
P. subrudecta NYL. 
1.* Medulla CaCl,O, non tingitur. 
2. Thallus isidiis destitutus. 
3. Pyenoconidia longa (16—20 y) 
P. microsticta MÜLL. Arc. 
3.* Pyenoconidia brevia (5—6 1) 
P. riograndensis LYNGE. 
2.* 'Thallus isidiosus (verisimiliter, speciem non vidi). 
P. negata NYL. 
Parmelia Lorenzii KRPLH. hat kurze, gerade und scharf 
abgegrenzte Atemporen, und kurze, am Ende abgerundete 
Pyknokonidien, 5—5,5 x1 wv). 
Parmelia stictica DEL., P. hypoleucites NYL., P. Borreroides 
NYvL. kenne ich nicht. 


6. Parmelia tinetorum DESPR. 


Parmelia tinctorum DESPR. apud NYLANDER Observata 


lichenologica in Pyrenaeis orientalibus. Flora vol. LV, 1872, 


p. 547. NYLANDER et CROMBIE On a Collection of Exotic 
Lichens, made in Eastern Asia. Journ. Linn. Soc. vol. XX, 1883, 
p. 5l et 66. HUE Lichens du Junnan. Bull. Soc. Bot. France 
vol. XXXIV, 1887, p. 20 et l. c. vol. XXXVI, 1889, p. 164. 
NYLANDER Lichenes Novae Zelandiae 1888, p. 26. Ejusd. 
Lichenes insul. Guineensium. Paris 1889, p. 10. Ejusd. Li- 
chenes Japoniae. Paris 1890, p. 26. Ejusd. Sertum Licheneae 


tropicae e Labuan et Singapore. Paris 1891, p. 18. MÜLLER, 


J. Lichenes Schenckiani. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 228. 
HuE Lichenes Exotici. Paris 1892, p. 74, no. 606. MÜLLER, J. 
Lichenes Usambarenses. Englers Botan. Jahrbücher vol. XX, 
1895, p. 255. NYLANDER Lichenes africani Bol. Soc. Broter. 
vol. XII, 1895, p. 103. Ejusd. Enumeration des Lichens de 
Vile Annobon. Paris 1896, p. 3. WirnLEY Notes om some N 
Amer. Species of Parmelia. Botanical Gazette vol. X XI, 1896, 
p. 204. ZAHLBRUCKNER Lichenes Mooreani. Annalen d. K. K. 


ee  —— 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 33 


Naturhist. Hofmuseum vol. XI, 1896, p. 194. Hur Lichenes 
Extra-Europaei. Nouv. Arch. du Museum ser. 4a, vol. I, 1899, 
p. 200. NYLANDER Lichenes Ceylonenses. Acta Soc. Scient. 
Fenniae vol. XXVI, no. 10, 1900, p. 6. ZAHLBRUCKNER Stu- 
dien über brasilianische Flechten. | Sitzungsber. der K. Akad. der 
Wissenschaften Math.-naturw. Kl. Abt. I, vol. CXI, Wien 1902, 
p. 427. Ejusd. Flechten in Deutsche Südpolar-Expedition vol. 
VIII, 1906, p. 22 (ubi syn.). STEINER Lichenes Austro- Africani. 
Bull. Herb. Boiss. 2:e sér., vol. VII, 1907, p. 640. ZAHL- 
BRUCKNER Die Flechten der Samoa-Inseln. Denkschriften der K. 
Akad.d. Wissenschaften. Math. naturw. Kl. vol. LXXXI, Wien 
1908, p. 271. Ejusd. Beiträge zur Flechtenflora Brasiliens. 
Bull. Herb. Boiss. 2:e ser. vol. VIII, 1908, p. 463. Ejusd. 
Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp. ... nach Südbrasilien 
1901. Denkschriften der K. Akad. d. Wissenschaften. Math. 
naturw. Kl. vol. LXX XII, Wien 1909, p. 93 (179) et 74 (160). 
JATTA Licheni dell’ Asmara. Nuovo Giorn. botanico ital. vol. 
XVII, 1910, no. 1, p. 7 (198). 

Syn. Parmelia praetervisa MÜLL. Ana. MÜLLER Lichen. 
Beitr. no. 191. Flora vol. LXIII, 1880. p. 276. 

Parmelia coralloidea (MEv. et Fro. WAınıo. WarNIO 
Etude Lichens Brésil I, p. 33. Acta Soc. Fauna et Flora 
Fennica vol. VII, 1890. Ejusd. Lichenes in Erythraea collecti. 
Hedwigia vol XXXVII, 1898, p. (37). Ejusd. Lichenes in 
Catal. African Plants, collected by WELWITScH vol. II, part II, 
London 1901, p. 399. Ejusd. Lichenes Insul. Philipp. Y. The 
Philipp. Journal of Science. C. Botany vol. IV, 1909, p. 658. 

An syn.? Parmelia perlata var. coralloidea Mry. et Fror. 
Observationes Botanicas.... Nova Acta Acad. Caesar. Leop. 
vol. XIX, Suppl. I, 1843, p. 219. — Ein Teil der von TAYLOR 
als Parmelia saccatiloba bestimmten Exemplare sollen auch zu 
P. tinctorum gehören. 

Ich habe ein Original-Exemplar der P. tinctorum nicht 
gesehen. WaINIO nimmt an, dass P. perlata var. coralloidea 
Mey. et From. mit unserer Pflanze identisch ist, was von 
HuE und ZAHLBRUCKNER bezweifelt wird. Letzterer hat seine 
Ansichten (1906, p. 22) näher auseinandergesetzt, wozu hin- 
gewiesen wird. 

Exsicc. MERRILL Lichenes Exsiccati no. 141 (s. n. P. co- 
ralloidea).W A1N10 Lichenes Brasilienses no. 614 (s.n. P.coralloidea 
(Mey. et Fror.) WAIN.) 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 3 


34 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Thallus late expansus, usque 18 cm., laxe adpressus, 
irregulariter lobatus, axillis acutis; lobi lati, usque 2 cm., 
rotundati, apice integri vel leviter undulato-crenati, contigui 
vel marginibus recurvo-adscendentibus + imbricati. Thallus 
undulatus, esorediatus; ad peripheriam subnitidus, non isidi- 
osus, ceterum opacus, ad laminam et praecipue ad marginem 
loborum isidiosus, isidia brevia (0,2—0,4 mm.), ramosa. Thallus 
albidus vel albido-cinereus, subtus nitidus, ad ambitum late 
castaneus et nudus, ceterum niger, parce et disperse rhizinosus. 

Cortex superior ad peripheriam 13—14 u, ceterum 14— 
20 v. altus, ex hyphis subverticalibus, adspersis, parce ramosis, 
constricte septatis, leptodermaticis, formatus, strato amorpho 
tenui (2 1) saepe tectus. Medulla alba, 80—160 u alta, hyphae 
medullares 3 t». crassae, + adspersae, ramosae, septatae. Cortex 
inferior 10—16 yp. altus, fuscus vel fusco-niger, hyphae corticis 
sat pachydermaticae, luminibus parvis separatae. 

Apothecia rara, cupuliformia vel concava, non perforata, 
rotunda, magna (8 mm. diam.), subpedicellata. Margo in- 
curvus, sat crassus, isidiosus vel in sorediis albis fatiscens. 
Receptaculum thallo concolor, 4- isidiosum, cortex receptaculi 
subdecolor, ex hyphis perpendicularibus, pachydermaticis, lumi- 
nibus parvis, formatus. Gonidia strato continuo sub excipulo et 
infra corticem receptaculi inclusa. Exeipulum decolor, 20— 
25 w altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolu- 
tum, ubi in corticem receptaculi transiit, ex hyphis valde 
intrieatis, pachydermaticis formatum. Hypothecium decolor, 
ca. 20 v. altum, ex hyphis + horizontalibus formatum. Discus 
dilute badius, opacus, epruinosus. Hymenium 60—65 y. altum, 
parte superiore dilute luteofuscescens, ceterum decolor, strato 
amorpho tenuissimo tectum. Paraphyses filiformes: 1—1,5 t 
crassae, gelatinam firmam percurrentes, non ramosae vel in- 
terdum furcatae, praecipue apicem versus septatae, apice 
haud inerassatae. Asci inflato-clavati, breves: 35—40 v. longi, . 
20 ». lati, membrana mediocri, apice incrassata, cincti, octo- 
spori. Sporae biserialiter dispositae, ellipsoideae, sat anguste 
dupliciter limbatae, maturae 13—17,6 w longae, 6,5—8 yp. 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum ad marginem loborum sat 
numerosa (saepe sterilia), depresso-globosa, ca. 80 u. alta, 
105—135 y. lata, perifulerium dilute fuscescens, verticem versus 
fuseum. Fulera endobasidialia; basidia filiformi-ampullacea, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 35 


10 u. longa, 2 v». crassa; pycnoconidia 13—16 t. longa, 0,7—1 v. 
crassa, cylindrica, recta vel leviter curvata. 

React. Thallus KOH extus lutescens, intus immutatus, 
CaCL,O, extus non coloratus, intus intense rubescens. Asci J 
persistenter caerulescentes, paraphyses fere immutatae. 

Paraguay: Paraguari, Cierro Negro, ad saxa, in silva 
minus densa, 1. 8. 1893, no. 1480. Territor. Gran Chaco, ad 
Pileomayo, in silva minus densa, 7. 9. 1893; et ad Rio Negro, 
in silvula minus densa 15. 9. 1893. Colonia Risso pr. Rio Apa, 
in silva minus densa, 5. 10. 1893, no. 1889 et 7. 10. 1893, no. 
1895 Ac. — Brasiliae civit. Rio de Janeiro: Morro da Carioca, 
19. 8. 1892, no. 149. Minas Geraes, Sào Joào d'el Rey, ad 
saxa (sterilis), ad arbores (fertilis), 30. 8. 1892, no. 196. Matto 
Grosso: Serra da Chapada, Buriti, ad arbores, 18. 1. 1894, 
no. 2243 C, et Santa Anna da Chapada 19. 2. 1894, 20. 2. 
1894 (no. 2369). 

Die reifen Sporen sind bei meinen Exemplaren immer 
13—17 » lang, die unreifen sind kürzer. Die Lànge scheint 
variabel zu sein, WAINIO gibt an 10—14 (Etude I, p. 34), 
MÜLLER ARGOVIENSIS 14—17 (Lich. Beitr. 191, Flora 1880, p. 
276). — Hue beschreibt die Pyknokonidien als »recta» (Lich. 
Eatraeur., p. 201), ich habe recht hàufig auch schwach ge- 
krümmte gefunden. 


7. Parmelia Saneti Angeli n. sp. 


Thallus suborbicularis, diam. ca 10 cm., molliusculus, 
membranaceus, profunde incisus; lobi non distincte radiantes, 
ea. 10 mm. lati, ciliati, cilia nigra, indivisa vel bi-vel trifur- 
cata, 2—3 mm. longa, lobi ad apicem laxe adpressi, leviter 
sinuoso-crenati, ceterum adscendentes, crispato-lobati et ad 
marginem albo-sorediati. "Thallus isidiis destitutus, rugulosus, 
varie ruptus, glauco-albidus, subtus ad ambitum nitidus, flavo- 
fuscescens vel castaneus vel parcius osseus, nudus, ceterum 
niger, pr. p. erhizinosus, pr. p. sat dense rhizinosus, rhizinae 
nigrae, indivisae vel furcatae, ad basin 80 u crassae. 

Cortex superior 10 uv altus, ex hyphis indistinctis, sub- 
perpendicularibus, pachydermaticis, ramosis, contiguis for- 
matus. Medulla alba, 80—95 v. alta; hyphae medullares laxe 
contextae, 2—3 y. crassae, adspersae. Gonidiorum diam. 5— 8 v. 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Cortex inferior fuscus vel pr. p. subdecolor, 10—13 y. altus, 
ex hyphis ramosis, pachydermaticis, contiguis formatus. 

Apothecia breviter sed distincte pedicellata, non perfo- 
rata, mediocria (9—12 mm.), primo urceolata, dein subplana. 
saepe radiatim rupta. Margo thallo concolor, inflexus, den- 
tatus vel dein sorediose dissolutus, eciliatus. Receptaculum 
rugosum, thallo subconcolor, cortex receptaculi decolor vel 
parte exteriore in flavescentem vergens, irregularis, 25—40 v. 
altus, ex hyphis pachydermaticis, perpendicularibus, contiguis 
formatum. Hyphae medullares apotheciorum non vel parcis- 
sime adspersae, sat crebre ramosae. Gonidia sub excipulo et 
infra corticem receptaculi in strato continuo disposita. Ex- 
cipulum ca. 20 t altum, decolor, hypothecio (20 y. alto) sub- 
simile. Discus badius, opacus, epruinosus. Hymenium 90— 
110 pv altum, superne + verrucosum, pulveraceo-inspersum, 
in flavescentem vergens, ceterum decolor, non inspersum (para- 
physes guttulas oleosas continent). Paraphyses distinctae, 
non congestae, breviter divergenter ramosae (ramoso-connexae) 
et leviter constricte septatae, apice non incrassatae vel 
(longiores) leviter clavato-incrassatae. Asci clavato-inflati, 
65—80 y longi, 34—36 u. crassi, membrana mediocri, apice 
incrassata, cincti, octospori. Sporae biserialiter dispositae, 
obtusae, ellipsoideae vel ovatae vel interdum subfabaceae, 
late limbatae, 26—33 v. longae, 13—18 p. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum parcissime evoluta, sub- 
globosa, magna, diam. 130--185 v. Perifulerium fuscum. Pyc- 
noconidia frustra quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus flavofulvescens, intus non 
coloratur vel (solutione exsiccata) dilute in rubescentem ver- 
gens; CaCl,O, extus non coloratur, intus rubescens; medulla 
KOH 4- CaCl, O, rubescens. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Ex colonia Santo 
Angelo pr. Cachoeira. 25. 1. 1893, ad corticem. 

Parmelia proboscidea 'T Avr. ist CaCl,O, 7 und hat kleinere 
Sporen (12—16 x 6,6—8). P. abnuens Nyr. hat auch kleinere 
Sporen. , 


8. Parmelia subproboseidea n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, mollis, profunde lobato-incisus, 
lobi angusti, 5—7 mm. lati, rotundati, imbricati, sinuato- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 37 


erenati, ad marginem + adscendentes, ciliati, cilia 1—1,5 mm. 
longa, indivisa. Thallus continuus, rugosus, subnitidus, so- 
rediis et isidiis destitutus, glauco-cinereus, subtus ad ambitum 
dilute castaneus vel albidus, nudus, ceterum niger, disperse 
rhizinosus. 

Cortex superior 16—25 » altus, hyphae 8 v. crassae, ad- 

spersae, septatae, ramosae, parte exteriore perpendiculares, 
arcte contiguae. Medulla alba, 120—210 v. alta, hyphae 3—5 
u. crassae, non vel parum adspersae. Cortex inferior decolor, 
subdecolor vel niger, 10—16 usque 22 p altus; hyphae ad- 
spersae, pachydermaticae, septatae. 
Apothecia 6—8 mm. diam., rotunda vel mutua pressione 
angulosa, concava, imperforata, breviter pedicellata. Margo 
bene incurvus, crenatus vel dentato-crenatus, breviter et 
disperse ciliatus. Receptaculum thallo concolor, rugosum vel 
serobiculatum; cortex receptaculi irregularis, 40—80 y altus, 
parte exteriore lutescens, ceterum decolor, hyphae + adspersae, 
subperpendiculares, septatae, pachydermaticae, luminibus par- 
vis separatae. Gonidia sub excipulo et infra corticem recep- 
taculi strato continuo inclusa. Discus badius, opacus, epru- 
inosus. Excipulum sub toto hypothecio et ad Jatera hymenii 
evolutum, decolor, 25—15 v altum. Hypothecium lutescens, 
15—25 v, excipulo subsimile. Discus badius, opacus, epru- 
inosus. Hymenium 55— 80 v. altum, vulgo lutescens, epithecium 
inspersum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, fili- 
formes, apice non incrassatae, septatae, indivisae vel vulgo + 
ramosae, interdum ramoso-connexae. Asci clavati, membrana 
mediocri, apice leviter incrassata, cincti, octospori. Sporae 
biserialiter dispositae, ellipsoideae, apice rotundatae, anguste 
limbatae (1 v.), 13,5—18,5 » longae, 7—9,5 u. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, globosa, diam. 
60—90 v», dein depresso-globosa, 130—160 u alta, 160—170 » 
lata. Perifulerium fusconigrum, verticem versus nigrum et 
incrassatum.  Fulera endobasidialia, basidia subcylindrica, 
8—10 u. longa, 1,5—2 u crassa. Pyenoconidia recta, cylindrica, 
7—8 (9) v. longa, 0,5—0,7 v crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus persistenter 
immutatus, CaCl,O, extus et intus non coloratur, sed medulla 
KOH -+CaCl,O, rubescens. Cilia KOH caeruleo-violacea. Hy- 
menium J persistenter caerulescit, praecipue asci. 


38 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Paraguay: Asuncion (meridion. versus), ad arborem soli- 
tariam, loco subhumido. 1893, no. 1678. 

Unterscheidet sich von P. proboscidea TAYL. durch die 
Reaktion, wo besonders die Reaktion der Zilien auffällt, durch . 
die sehmalen Lagerlappen, die graue Farbe, die Zilien der 
Apothecien und die etwas längeren Pyknokonidien. Der 
Thallus ist kleiner und der Habitus überhaupt recht ver- 
schieden. 


9. Parmelia proboscidea TAYL. 


TAYLOR in Mack. Flora Hibernica vol. II, 1836, p. 143. 
KREMPELHUBER Lichenes brasilienses in Videnskabelige M eddel. 
naturh. Forening Kjobenhavn vol. XXV, 1873—74, p. 12. 
MÜLLER, J. Lichenologische Beiträge no. 818, Flora vol. LXVII, 
1884, p. 619. WarNIO Etude Lich. Brésil vol. I, p. 29. Acta 
Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. MÜLLER, J 
Revision der Stein schen ... Flechten. Englers Bot. Jahrbücher 
vol. XV. 1893, p. 514. Ejusd. Lichenes Usambarenses. Englers 
Bot. Jahrbücher vol. XX, 1895, p. 257. Waiwio Lichenes ... 
Madagascaria centrali. Hedwigia vol. XXXVII, 1898, p. 33. 
Hur. Lichenes Extra-Europaei. Nouv. Arch. Muséum ser. 4, 
vol. I, 1899, p. 196 (ubi syn.). JATTA Licheni cinesi. Nuovo 
Giornale bot. ital. (nuov. ser.) vol. IX, 1902, p. 12 (469) — 
(s. n. Zmbricaria). ZAHLBRUCKNER Studien über brasil. Flechten. 
Sitzungsber. der K. Akad. Wissensch. Math. naturw. Kl. Abt. 
I, vol. CXI, 1902, p. 425. Ejusd. Lichenes a Damazio lecti. 
Bull. Herb. Boiss. ser. 2:e, vol. IV, 1904, p. 135. STEINER 
Lichenes Austro-Africani. Bull. Herb. Boiss. ser. 2:e, vol. VII, 
1907, p. 641. JATTA Ruwenzori. Relaz. scient. vol. I, 1907, p. 3. 
ZAHLBRUCKNER Beiträge zur Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. 
Boiss. 2:e ser. vol. VIII, 1908, p. 463. Ejusd. Lichenes in 
Ergebnisse der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denk- . 
schriften der Math. naturw. Kl. der K. Akademie der Wissen- 
schaften vol. LXXXIII, Wien 1909, p. 74 (160) 91 (177) 
(ubi syn.). 

Icon: Dabe 2) Her: 

Exsicc. WAINIO Lichenes Brasilienses no. 400. ZAHL- 
BRUCKNER Lichenes rariores 114. 

Thallus late expansus, 13—14 cm. vel ultra, subrigidus, 
fragilis, profunde lobato-incisus, lobi vulgo bene radiantes, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 39 


elongati, 4—5 cm. longi, 10—12 mm. lati, recurvato-adscen- 
dentes vel ad peripheriam laxe adpressi, imbricati, undulati, 
rotundati et sinuato-crenati vel rarius subintegri, ciliat?, cilia 
. 1—3 (4) mm. longa, indivisa vel rarius furcata. "Thallus nitidus, 
sorediis et isidiis destitutus, cortex continuus. Color albidus vel 
albido-cinerascens, subtus niger, ad ambitum obscure castaneus, 
nitidus, rarius pallidus (albidus). Subtus pro parte fasciculatim 
rhizinosus, pro parte nudus, ad marginem semper late nudus. 

Cortex superior 16—20, dein 20—24 u altus, decolor vel 
in flavescentem vergens, hyphae corticis adspersae, indistinc- 
tae, non crassae (4—5 wu), perpendiculares, arcte contiguae. 
Medulla alba, 90—170 v alta, hyphae sat dense contextae, + 
adspersae, 3—4 u crassae. Cortex inferior 13—16, dein usque 
22 yw altus, nigricans vel fusconigricans. 

Apothecia dispersa, magna (diam. usque 20 mm.), breviter 
pedicellata, non perforata, saepe radiatim rupta, concava vel 
dein subplana. Margo tenuis, vulgo incurvus, eciliatus, (in 
specim. meis) integer. Receptaculum tenuiter rugosum, ob- 
solete albo-punctatum vel albo-striatum, thallo concolor; cortex 
receptaculi 50—80 u altus, ex hyphis perpendicularibus, + 
adspersis, crassis (usque 12 v), pachydermaticis, septatis, arcte 
contiguis, formatus. Gonidia sub excipulo et infra corticem 
receptaculi strato continuo inclusa. Excipulum 25 vw altum, 
decolor, ex hyphis valde intricatis, pachydermaticis, forma- 
tum. Hypothecium 25 w altum, decolor vel subdecolor, ex 
hyphis + horizontalibus formatum. Discus nitidus, badius, 
epruinosus. Hymenium varians, 65—100 y altum, parte 
superiore flavescens vel rufoflavescens, ceterum decolor, non 
inspersum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, ramoso- 
connexae vel rarius indivisae, septatae, apice non incrassatae 
vel clavato-incrassatae. Asci anguste clavati, 40—70 u longi 
et 16—20 u. crassi, membrana tenui, apice incrassata, cincti, 
octospori. Sporae biserialiter dispositae, ellipsoideae, anguste 
limbatae (1—1,5 u), 12—16 u. longae et 6,6—8 y. crassae vel 
in altero specim. 16—20 » longae et 10—12 u crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum immersa, subglobosa, diam. 
80—90 u, perifulcrium dilute fuscescens, circum verticem niger. 
Fulcra endobasidialia, basidia tenuissima, filiformi-ampullacea, 
8—10 x longa, 1,5 u. crassa. Pycnoconidia recta, cylindrica, 
5,5—7 w longa et 0,5 u crassa. 

React. Thallus KOH extus e flavo fulvescens, intus primo 


40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


immutata, dein (solutione exsiccata) rubescens, Ca Cl, O, extus 
et intus immutatus; cilia KOH immutata. 

Brasiliae civit. Minas Geraes, Sao Joao d'el Rey 1. 9. 
1892, no. 314 B. Matto Grosso, Serra da Chapada prope | 
Bocca da Serra. Ad rupes, 15. 6. 1894 (s. num.). 

Ich habe kein Originalexemplar der Art gesehen. Ent- 
weder ist die Art recht variabel, oder sie wird verschieden 
aufgefasst. Nach Watnto: Lud. I, p. 30 sind die Paraphysen 
»apice leviter incrassatae ..., plurimae simplices», nach Hur 
Lich. Extraeur. I, p. 197 »apice incrassatae» (bis 4 a) und 
»ramoso-connexae». In der Marme’schen Kollektion sind zwei 
Exemplare vorhanden, das eine hat (bei vollständig ausge- 
wachsene Apothecien, Diam. 20 mm.) ein niedriges Hymenium 
(55—60 5) mit deutlich verdickten Paraphysen und kleinere 
Sporen (12—16x6,6—8 u.), das andere hat ein höheres Hy- 
menium (80—100 wu), nicht verdickte Paraphysen und grössere 
Sporen (16—20x10—12 v). Bei allen beiden sind die Para- 
physen »connexo-ramosae», besonders die nicht verdickten. 
Pyenoconidien habe ich nur bei der ersteren Form gefunden. 
Die zwei Exemplare stimmen morphologisch gut überein. 
Nach meiner Ansicht kann man sie nicht als zwei Arten 
trennen, vielleicht als zwei Formen, etwa f. tenuis ad int. und 
f. incrassata ad int. 

Was die Reaktion betrifft, wird sowohl von WAınıo als 
von Hvz (l. c.) angegeben, dass das Mark mit Kalilauge keine 
Reaktion gibt. Sofort sieht man auch nichts, erst wenn die 
Flüssigkeit ganz eingetrocknet ist (über Nacht), beobachtet 
man die Rot- resp. Braunfärbung, wie es bei den Parmelien 
recht häufig der Fall ist. 

Parmelia proboscidea TAYL. in A. ZAHLBR. Lich. rar. exsicc. 
no. 114 hat deutlich verdickte Paraphysen, Sporen 16—19X 
9,5—12 v, die oben angegebene chemische Reaktion, der Rand 
der Apothecien ist z. T. zackig. 


10. Parmelia rupta n. sp. 


Thallus 6—7 cm. latus, laxe affixus, mollis, profunde 
lobato-incisus, lobi radiantes, breves, 4—6 mm. lati, imbricati, 
breviter et irregulariter incisi, ad marginem subadscendentes, 
rotundati, integri vel crenulati, breviter ciliati (cilia 0,5—1 
mm.). Thallus centrum versus lobis secundariis parvis, anguste 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 4] 


affixis, (in specimine) ovatis, indivisis crebre instructus, isidiis 
et sorediis destitutus, laevigatus vel leviter rugulosus, sub- 
nitidus, reliculatim ruptus (ut in P. cetrata), glaucocinereus, 
subtus niger, rhizinosus vel pro parte nudus, ad ambitum 
anguste castaneus, nitidus, nudus (2 mm.) 

Cortex superior 18—24 p altus, decolor, hyphae (saepe 
indistinctae) ramosae, perpendiculares, septatae, luminibus 
distinctis separatae. Medulla alba, 100—160 (rarius usque 
220) vu alta, hyphae 3,5—4,5 v. crassae, + adspersae. Cortex 
inferior niger, 16—18 y. altus. 

Apothecia dispersa, 6—8 mm. diam., adpressa, anguste 
affixa, centro impressa, sed non perforata. Margo tenuis, 
integer vel crenulatus, non ciliatus. Receptaculum laevigatum, 
thallo concolor, cortex receptaculi decolor, irregularis (gonidia 
saepe usque ad marginem ipsum exeunt), 25—50 y altus, 
hyphae corticis perpendiculares, pachydermaticae, luminibus 
conspicuis separatae. Gonidia sub excipulo et infra corticem 
receptaculi in strato continuo disposita. Excipulum bene 
evolutum, 20—25 u. altum, decolor, sub toto hypothecio et 
ad latera hymenii evolutum. Hypothecium subdecolor, 20—25 
» altum. Discus subplanus, opacus, dilute flavofuscescens. 
Hymenium 55—60 » altum, decolor vel parte superiore 
dilute flavescens, non inspersum, strato amorpho, 4— 5 v. crasso, 
tectum.  Paraphyses tenues, apice non incrassatae, ra- 
mosae, interdum ramoso-connexae, crebre (non constricte) 
septatae. Asci membrana mediocri, superne incrassata, cincti, 
clavati, 45 p longi et 16 w crassi, octospori. Sporae biseri- 
aliter dispositae, ovatae, late ovales vel etiam subglobosae, 
anguste limbatae, 9—11 vw longae et 5,5—8 y. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, sed pycnoco- 
nidia frustra quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescens, intus intense 
rubescens, CaCl,O, non coloratur. Asci J persistenter caerule- 
scentes, paraphyses et gelatina hymenii J non colorantur. 

Paraguay: Territ. Gran Chaco, ad Rio Negro 14. 9. 1893, 
ad corticem. 


11. Parmelia latissima Fee. 


Fir Essai Crypt. Ecorces Exotique Supplém. 1837, p. 119, 
tab. 38, fig. 1 et tab. 42, fig. 4. NvrLANDER Synopsis Lichenum 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o B. 


1858—1860, p. 380. Ejusd. Lichenographia N ovo-Granatensis 
Prodromus. Acta Soc. Scient. Fennica vol. VII, 1863, p. 438. 
Ejusd. Novae Explorat. Lichen. Novae-Caledon. Flora vol. L, 
1867, p. 194. KREMPELHUBER Exotische Flechten. Verhandlungen 
der K. K. zool. bot. Gesellschaft in Wien vol. XVIII, 1868, p. 
320. NYLANDER Circa reactiones Parmeliarum. Flora vol. LII, 
1869, p. 291. KREMPELHUBER Lichenes in Reise S. M. Fregate 
Novara vol. I, Wien 1870, p. 115. Ejusd. Lichenes Brasilienses. 
Vidensk. Meddel. naturhist. Forening Kjobenhavn vol. XXV, 
1873—74, p. 9. NYLANDER Observ. lichenol. in Pyrenaeis orient. 
Flora vol. LV, 1872, p. 547. KREMPELHUBER Lichenes collecti 
in republ. Argentina. Flora vol. LXI, 1878, p. 462. CROMBIE 
Lichenes ... Rodriguez. Philos. Transact. of the Royal Society 
of London vol. CLXVIII, 1879, p. 404. NYLANDER Parmel. 
exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 1885, p. 608. Hur Lichenes 
Yunnanenses II. Bull. Soc. Bot. France vol. XXXVI, 1889, p. 
164. Waınıo Etude Lichens Brésil I, p. 32. Acta Soc. Fauna 
et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hun Lichenes Exotici Paris 
1892, no. 604, p. 73. MÜLLER, J. Revision der Stein’ schen 
Uebersicht. Englers Botan. Jahrbücher vol. XV, 1893, p. 513. 
Ejusd. Conspectus Lichen. Novae Zelandiae. Bull. Herb. Boiss. 
vol. II, 1894, append. I, p. 37. Ejusd. Lichenes Usambarenses. 
Englers Botan. Jahrbücher vol. XX, 1895, p. 513. Hux Lichenes 
Extra-Europaei. Nouvelles Archives du Muséum ser. 4 a, vol. I, 
1899, p. 204. Jarra Licheni cinesi. Nuovo Giornale botan. 
ital. (nuov. ser.) vol. IX, 1902, p. 12 (469) (s. n. Imbricaria). 
STEINER Flechten von Kamerun Verh. K. K. zool. botan. Gesell- 
schaft Wien vol. LIII, 1903, p. 236. LINDAU Lichenes von 
Madagaskar. VOELTZKOWS Reise in Ostafrika vol. III, p. 10. 
Stuttg. 1908. Ejusd. Lichenes peruviani. Englers Botan. Jahr- | 
bücher vol. XLII, 1908, p. 57. ZAHLBRUCKNER Lichenes in 
Ergebnisse der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denk- 
schriften der Maih. naturw. Kl. d. K. Akademie der Wissen- 
schaften vol. LXXXIII, Wien 1909, p. 75 (161) et 92 (178). 
Linpau Flechten aus den Anden. Hedwigia vol. LIII, 1913, 
p. 44. 

Thallus late expansus, usque 20 cm. vel ultra, molliuscu- 
lus, laxe affixus, irregulariter lobatus, lobi radiantes, contigui 
vel parcius imbricati, 1—3, vulgo ca. 1,5 cm. lati, apice 
rotundati, integri vel vix sinuato-lobati et vulgo plani, 
margine + adscendentes et undulato-crispati; cortex opacus, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 43 


centrum versus areolato-rimosus, ceterum continuus vel irre- 
gulariter, subtiliter rimulosus. Thallus ciliis, sorediis et isidiis 
destitutus, subtus ad ambitum late nudus, ceterum parce et 


" breviter rhizinosus. Color osseo-albidus vel albido-glaucescens, 


subtus ad ambitum late castaneus, nitidus, ceterum niger, 
opacus. 

Cortex superior 13—20 p. altus, hyphae corticis indistinc- 
tae, subpachydermaticae, constricte septatae, ramosae, lumi- 
nibus magnis separatae. Medulla alba, 100—175 v. alta, hyphae 
medullares 2,5—3 (4) u. crassae, parce septatae et parce ra- 
mosae, parum vel non adspersae. Cortex inferior 13—15 » 
altus, fusco-niger vel ad ambitum loborum dilute fuscus. 

Apothecia diam. usque 14 mm., dispersa, saepe radiatim 
rupta, imperforata, breviter pedicellata. Receptaculum thallo 
concolor, laevigatum, gonidia sub excipulo et infra corticem 
strato continuo inclusa, cortex receptaculi decolor, 40— 80 
v. altus, ex hyphis perpendicularibus, contiguis, valde pachy- 
dermaticis, formatus. Margo thallinus tenuis, integer vel + 
crenulatus, esorediatus. Excipulum decolor, 15—20 v altum, 
inspersum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, 
ex hyphis valde intricatis, subpachydermaticis, formatum. 
Hypothecium subdecolor, inspersum, excipulo sat simile. 
Discus primo cupuliformis, dein e concavo planus, dilute 
badius, epruinosus. Hymenium altum: 100—130 v», valde in- 
spersum, superne dilute luteo-fuscescens, ceterum subdecoior. 
Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, filiformes, apice 
non dilatatae, non confertae, breviter et divergenter ramosae, 
indistinete septatae. Asci vulgo inflato-clavati, 65—90 vu. longi, 
27 w crassi, membrana medocri, apice incrassata cincti, octo- 
spori. Sporae biserialiter dispositae, obtuse ellipsoideae, epi- 
sporio erasso cinctae, 21—30 p. longae et 10,5—16 u. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum in marginem loborum 
immersa, numerosa, perifulerium obscure fuscum, fulcra endo- 
basidialia, basidia ellipsoidea, 5—6 y. longa et 2 u. crassa, pycno- 
eonidia recta, altero apice incrassata et rotundata, altero 
apice acuta, 5—6 v. longa. 

React. Thallus KOH superne flavescens, dein saepe ferru- 
gineus vel rubescens, intus semper e flavo ferrugineus vel 
rubescens, CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci J persi- 
stenter caerulescentes, paraphyses et gelatina hymenii J non 
colorantur. 


44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in silva minus densa 19. 2. 1894, no. 2364; 21. 2. 1894, s. 
num.; Coxipo-Mirim pr. Cuyaba, ad marginem silvulae, 1. 6. 
1894, no. 2742 B.; Serra da Chapada, prope Bocca da Serra, 
ad arborem, 15. 6. 1894, s. num.; Serra da Chapada, Buriti, 
ad marginem silvae 25. 6. 1894, s. num. 

Bei den von mir untersuchten Exemplaren sind die 
Sporen gewöhnlich recht schmal elliptisch, die meisten sind 
nur 11—14 pv breit. Die Paraphysen werden als septiert 
angegeben, ich habe nur wenige und sehr undeutliche Septa 
gefunden. 


var. corniculata Kn»ruH. 


KREMPELHUBER, Lichenes collecti in Republica Argentina. 
Flora vol. LXI, 1878, p. 463. 

»Loborum marginibus corniculosa vel varie modo fissa, 
receptaculo (apud Krplh. excipulo) apotheciorum plicato 
aut interdum eximie rugoso, immo clathrato-scrobiculoso. » 
Krpikinl@9e: 

Von dieser Form sind in der Marme’schen Kollektion zwei 
Exemplare. Das eine ist ca. 20 cm. breit, das andere kleiner. 
Die Loben sind (mit Ausnahme der peripheren) dicht mit 
schmalen (1—2 mm.) und kurzen (1—5 mm.) Anhängseln ver- 
sehen, wodurch die Flechte ein kleinblättriges Aussehen be- 
kommt. Durch Kalilauge farben sich Rinde und Mark gelb, 
das Mark dann beim Eintrocknen rostrot. — Die jungen 
Apothecien sind zuerst nicht oder wenig runzelig, später 
werden sie immer mehr runzelig. Apothecien bis 17 mm. 
Diameter, Hymenium ca. 90—110 y hoch. 

Farbe, Sporen und Pyknokonidien sind mit P. latissima 
übereinstimmend, nur sind die Pyknokonidien wenig zuge- 
spitzt. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
ad corticem, 6. 3. 1894, no. 2512 Ba (forma inter typum et 
var. corniculatam intermedia); Serra da Chapada, prope Sao 
Jeronymo, ad corticem 3. 6. 1894, no. 2743 B; Serra da 
Chapada, prope Bocca da Serra, ad rupes, 5. 6. 1894, no. 
2738. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 45 


f. microspora n. f. 


Differt a specie hymenio angustiore: 65 v alto, parum 
insperso, et praecipue sporis minoribus et tenuiter limbatis, 
12—15 » longis et 6—8 y. crassis, episporio 1,5 p. crasso cir- 
cumdatis. Thallus disperse ciliatus. 

Der Thallus kann sehr gross werden, ein Exemplar ist 
20—25 cm. breit und ist noch grösser gewesen, aber bei der 
Präparation abgeschnitten. Der anatomische Bau, die che- 
mische Reaktion, die Form und Grösse der Pyenoconidien, 
und der Bau des Apotheciums im allgemeinen stimmen mit 
P. latissima Fir überein. Die untersuchten Apothecien waren 
gross (Diameter bis 12 mm.) und gut entwickelt. Ich habe 
die Form abgetrennt, weil ich in der Gattung Parmelia noch 
nie eine derartige Variation der Sporen bei einer Art beob- 
achtet habe. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, prope 
Bocca da Serra, ad rupes subapricas, 19. 1. 1894, no. 2444 
& 2244*. 


var. minima n. var. 


"Thallus 7—8 cm. latus, laxe adpressus, mollis, fragilis, 
lobatus, lobi vulgo non bene radiantes, undulato-crispati, 
imbricati, sinuato-incisj, angusti: 2—5 mm. lati, centrum 
versus lobis secundariis sparsis, angustis, varle divisis, in- 
structus. Thallus opacus, ad peripheriam subnitidus, ciliis et 
isidiis destitutus, sorediosus: soredia ad laminam et ad mar- 
ginem thalli adsunt, dispersa et parva vel majores, capitata et 
breviter pedicellata. Cortex continuus, rarius fortuiter ruptus, 
eolore osseo-albidus vel albido-glaucescens, in flavescentem 
vergens, subtus ad ambitum anguste (1,5—2 mm.) castaneus 
et nudus, ceterum niger, dense rhizinosus. 

Medulla 80—130 v. alta; notae anatomicae praeterea ut 
apud P. latissimam. 

Apothecia numerosa, dispersa, cupuliformia, sessilia, an- 
guste affixa, imperforata, rotunda, diam. 5—6 mm. Margo 
incurvus, integer vel + crenatus; receptaculum thallo concolor 
vel in flavescentem vergens, laevigatum, isidiis destitutum; 
cortex receptaculi parte exteriori obscuratus, ceterum sub- 
decolor, 40—65 u. altus, hyphae corticis perpendiculares, 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


septatae, adspersae, valde pachydermaticae, 10—12 ». crassae. 
Gonidia sub toto excipulo et infra corticem receptaculi in 
strato continuo disposita. Excipulum 15—20 v. altum, hypo- 
thecio (20 u alto) sat simile. Discus concavus, flavofuscescens, 
subnitidus, non pruinosus. Hymenium altum: 120 w, non 
inspersum, decolor vel parte superiore dilute flavescens. Para- 
physes tenues, apice non vel haud incrassatae, ramoso- 
connexae, non vel increbre et indistincte septatae. Asci 
clavati vel inflato-clavati, membrana mediocri, apice incras- 
sata cincti, octospori, 65—80 vu. longi, 30—35 p crassi. Sporae 
ellipsoideae, apice obtuse rotundatae, late limbatae (2 1), 
26—29,5 u. longae, 14,5—16,5 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, globosa, diam. 
120—130 ; perifulerium obscurum, circum ostiolum valde 
inerassatum. Fulcra endobasidialia, basidia anguste ellip- 
soidea, 5—6 qw longa, 1,5—2 u crassa; pycnoconidia recta, 
rarius subrecta, altero apice incrassata et rotundata, altero 
apice angustiora, 4,5—6 uv. longa. 

React.: Thallus KOH superne flavescens, dein saepe 
ferrugineus vel rubescens, intus e flavo ferrugineus vel rube- 
scens, CaCl,O, extus et intus immutatus.  Asci J persistenter 
caerulescentes, paraphyses et gelatinam hymenii J immutata. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti 
20. 1. 1894, no. 2243 C**, ad arborem. 

Die Farbe, Reaktion, das hohe Hymenium und die Über- 
einstimmung der Sporen und Pyknokonidien zeigen die nahe 
Verwandschaft mit P. latissima FEE. 


12. Parmelia eristifera Tavr. 


Tavr. New Lichens. Hook. Journ. Botany vol. VI, 1847, 
p. 165. MÜLLER, J. Lichenologische Beiträge X XVII, no. 1250. 
Flora vol. LX XI, 1888, p. 24. 

Parmelia perlata. var. cristifera HELLBOM Lichenaea Neo- 
Zeelandica. Bihang K. Svenska Vet. Akad. Handl. vol. XXI, 
afd. III, 1896, no. 13, p. 42. 

Parmelia latissima var. cristifera (TAYL.) HuE Lichenes 
Extra-Europaei. Nouvelles Archives Muséum ser. 4a, vol. I, 
1899, p. 205. ZAHLBRUCKNER Lichenes a cl. Damazio lect II. 
Bull. Herb. Boiss. 2:e ser. vol. V, 1905, p. 541. Ejusd. Die 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 47 


Flechten der Samoa-Inseln. Denkschriften der K. Akad. d. 
Wissensch. Math. naturw. Kl. vol. LXXXI. Wien 1908, p. 270. 
Ejusd. Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp.... nach Süd- 
brasilien 1901. Denkschriften der Mathem. naturw. Kl. der K. 
Akademie der Wissenschaften vol. LX X XIII, Wien 1909, p. 92 
(178). Watnio Lichenes in Flora of Koh-Chang. Botanisk 
Tidsskrift Kjobenhavn vol. XXIX, 1909, p. 105. Ejusd. Li- 
chenes insul. Philippinarum I. The Philipp. Journal. of Science 
C. Botany vol. IV, 1909, p. 659. 

Thallus late expansus, 17 cm. latus, laxe adpressus, mem- 
branaceus, mollis, fragilis. Lobi bene radiantes, elongati, 
1—2 em. lati, marginibus subadscendentibus, crispatis imbri- 
eati, irregulariter incisi. Thallus undulatus, ciliis et isidiis 
destitutus, ad marginem sorediosus, soredia demum elevata, 
globosa, suis locis confluentia, alba vel alboglaucescentia. 
Cortex continuus vel dein subtiliter reticulato-ruptus, subni- 
tidus, color albidus vel albido-glaucescens, subtus niger, ad 
ambitum castaneus, nitidus. "Thallus rhizinis fere destitutus. 

Structura thalli ut in Parmelia latissima FEE. 

Apothecia pauca, dispersa, rotunda, diam. 9—11 mm., 
interdum radiatim rupta, imperforata, sessilia, ad basin con- 
stricta, anguste affixa, vel brevissime pedicellata. Recepta- 
eulum rugosum, soredioso-fatiscens, thallo concolor; cortex 
receptaculi irregularis, decolor vel subdecolor, 40—80 p altus, 
ex hyphis subperpendicularibus, pachydermaticis, septatis, con- 
tiguis, formatus. Gonidia strato continuo sub excipulo et infra 
corticem receptaculi inclusa. Margo thallinus sat crassus, in 
soredia dissolutus. Excipulum sub toto hypothecio et ad 
latera hymenii evolutum, ca. 20 u altum, inspersum, ex hyphis 
pachydermaticis, intricatis formatum. Hypothecium 20 u. 
altum, excipulo sat simile. Discus planus, dilute badius, 
epruinosus, subopacus. Hymenium valde inspersum, 100— 
130 v altum, superne dilute flavo-fuscescens, ceterum sub- 
decolor. Paraphyses filiformes, gelatinam crassam percur- 
rentes, non confertae, apice non incrassatae, breviter di- 
vergentes, ramosae, non septatae vel rarius indistincte sep- 
tatae. Asci inflato-clavati, 70—90 pv longi, 27 u crassi, mem- 
brana mediocri, apice incrassata, cincti, octospori. Sporae 
biserialiter dispositae, ellipsoideae, apice obtusae, late lim- 
batae (membrana 2 u crassa), 22—27 w longae, 10,5—14 u. 
crassae. 


48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Pyenoconidia frustra quaesita. 

React. Thallus KOH superne flavescens, intus ferrugineus 
vel rubescens, CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci J 
persistenter caerulescentes, paraphyses et gelatina hymenalis 
J fere non colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti, 
ad arborem, ad marginem silvae, 16. 6. 1894. 

Parmelia cristifera wird gewöhnlich als eine Form zu 
Parmelia latissima gezogen (HUE, ZAHLBRUCKNER). Die Spo- 
ren, der Bau des Thallus und die chemische Reaktion stimmen 
überein, wie die Beschreibung zeigt. Über die Bedeutung 
der Soredien als systematisches Merkmal ist viel gestritten 
worden, einige Autoren, z. B. KAJANUS, hat ihnen alle syste- 
matische Bedeutung abgesprochen. Es ist sicher genug, das 
feuchte Luft das Wachstum der Flechten im allgemeinen 
fördert, weil sie eine ununterbrochene Assimilation ermöglicht 
und daher auch einen Reiz zu gewissen Auswüchsen gibt, 
zum Beispiel bei unserer einheimischen Cetraria glauca. Aber 
ich bestreite bestimmt, dass man Soredien einfach als eine 
Reaktion auf Feuchtigkeit betrachten kann; findet man doch 
an demselben Baum häufig sorediöse und nicht sorediöse 
nahestehende Elementar-Arten, zum Beispiel in der Parmelia 
olivacea-Gruppe. Ich bin daher der Ansicht, dass das Vor- 
handensein oder Fehlen von Soredien als ein genügendes 
spezifisches Merkmal gelten muss, wenn es konstant ist. 


13. Parmelia subrugata (Nvr.) KRPLH. 


KREMPELHUBER Exotische Flechten. Verh. K. K. zool. bot. 
Gesellschaft Wien vol. XVIII, 1868, p. 320. NYLANDER Circa 
react. Parmeliarum. Flora vol. LII, 1869, p. 291. TUCKERMAN 
Synopsis North. Amer. Lichens Boston 1882, p. 54. NYLANDER 
Parmeliae exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 1885, p. 608. 
Waınıo Etude Lich. Brésil vol. I. p. 31. Acta Soc. pro Fauna 
et Flora Fennica vol. VII, 1890. MÜLLER, JEAN. Lichenes 
Schenckiani. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 228. ZAHLBRUCKNER 
Studien über brasil. Flechten. Sitzungsber. d. K. Akad. Wissensch. 
Wien. Math. naturw. Cl. Abt. I. vol. CXI, 1902, p. 427. 
Ejusd. Lichenes in Ergebn. der bot. Exp....nach Südbrasi- 
lien. Denkschriftender . .. K. Akad. der Wissenschaften Math. 
naturw. Kl. vol. LXXXIII Wien 1909, p. 74 (160). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 49 


Parmelia latissima var. subrugata NyL. apud KREMPEL- 
HUBER |. c. p. 321. KREMPELHUBER Lichenes Rep. Argentina. 
Flora vol. LXI, 1878, p. 463. 

Exsice. Warnıo: Lichenes Brasilienses no. 994. 


var. arcuata nov. var. 


Thallus 10 cm. latus, lobatus; lobi breves, sat angusti, 
5—8 mm. lati, in lobulos adscendentes, parvos, acutos vel 
digitatos vel varie divisos, p. m. revolutos, crebre dissecti. 
Thallus sorediis et isidiis destitutus, breviter (1 mm.) et 
disperse ciliatus, laevigatus vel + rugulosus, irregulariter 
ruptus, glaucocinereus, sublus ad ambitum late albus vel rarius 
dilute castaneus, erhizinosus, ceterum niger, dense et breviter 
rhizinosus, rhizinae 50— 55 wv crassae, indivisae vel rarius 
ramosae. 

Cortex superior decolor, 20—25 p altus, hyphae indi- 
stinctae, adspersae, septatae, ramosae, parte inferiore luminibus 
conspicuis separatae, parte exteriore arcte contiguae. Medulla 
110—175 » alta, alba, hyphae 3—5 u crassae, + adspersae, 
dense contextae. Gonidia diam. 8—10 v. Cortex inferior 15— 
20 w altus, decolor vel fusconiger, hyphae corticis adspersae, 
6—7 w crassae, arcte contiguae vel dein luminibus conspicuis - 
separatae. | ; 

Apothecia numerosa, diam. 7—10 mm., imperforata, ecili- 
ata, breviter pedicellata. Margo bene inflexus, crebre dentato- 
erenulatus; receptaculum rugosum vel etiam scrobiculatum, 
thallo concolor; cortex receptaculi 25 v. altus, decolor, hyphae 
corticis perpendiculares, pachydermaticae, luminibus parvis 
separatae. Gonidia sub toto excipulo et infra corticem recep- 
taculi strato continuo inclusa. Excipulum sub toto hypothecio 
et ad latera hymenii evolutum, 20 u altum, decolor, bypo- 
thecio sat simile. Hypothecium subdecolor, 20 y altum. 
Discus concavus, opacus, epruinosus. Hymenium 70—90 v. 
altum, parte superiore lutescens vel fuscescens. Paraphyses 
gelatinam firmam percurrentes, filiformes, apice non incrassa- 
tae, indistinctae et increbre septatae, ramoso-connexae, rarius 
indivisae vel furcatae. Asci ovales, 65—70 u. longi et 33—35 
p crassi, membrana mediocri, apice leviter incrassata, cincti, 
octospori. Sporae bi- vel tri-serialiter dispositae, ellipsoideae, 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 4 


50 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


apice rotundatae, late limbatae (episporium 3 1), 24,3—34 u. 
longae, 13,3—18 u. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, globosa vel 
depresso-globosa, 130—140 vw. alta et 130-—170 p lata; periful- 
crium fusconigrum, circum ostiolum incrassatum.  Fulera 
endobasidialia, basidia subcylindrica vel lageniformia, 5—7 u. 
longa, 2 p crassa, pycnoconidia arcuata, cylindrica, apice 
rotundata, 4—5 u. longa et 0,5 ». crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus non coloratur, 
CaC],O, non coloratur, medulla KOH 4- CaCl,O, aurantiaco- 
rubescens. Asci J persistenter caerulescentes, paraphyses et 
gelatina hymenii J non colorantur. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre 25. 9. 
1892, no. 440, ad arborem. 

Unterscheidet sich vom »Typus» durch ein niedrigeres 
Hymenium (Typus: 120—140 »), aber besonders durch die 
gekrümmten Pyknokonidien. Ich habe ein Original-Exemplar 
vom »Typus» untersucht und kann nur die allgemeine Angabe 
bestätigen, dass Parmelia subrugata (Nvr.) KmPrH. gerade 
Pyknokonidien hat. Wenn man die grosse Konstanz der 
Pyknokonidien bei dieser Gattung bedenkt, muss eine Form 
mit abweichenden Pyknokonidien benannt werden. Der Ha- 
bitus stimmt vollkommen mit Parmelia subrugata (NYL.) 
KRPLH. überein. 


14. Parmelia rigida n. sp. 


Thallus coriaceus, 9 cm. latus, profunde incisus, lobi 
elongati, lati (usque 20 mm.), discreti vel imbricati, plani, 
irregulariter laciniato-fimbriati, laciniae 2—10 mm. longae, in- 
crebre ciliati, cilia nigra, ramosa. "Thallus laevigatus, subni- 
tidus, sorediis et isidiis destitutus, irregulariter vel areolato-' 
ruptus, subtus reticulato-rugosus. Color glaucescenti-albidus, 
subtus cireum centrum niger, ceterum albus, pars nigra rhi- 
zinis concoloribus, longis, ramosis, disperse munita, pars alba 
vulgo nuda. 

Cortex superior 25—27 wv altus, parte exteriore dilute 
fuscescens, ceterum decolor, hyphae 4- adspersae, indistinctae, 
pachydermaticae, ramosae, ramulae arcte contiguae, septatae; 
cortex strato amorpho tenui (1—3 p) tectus. Medulla alba, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 5l 


250—340 ».alta, hyphae adspersae,5—8 pu. crassae. Cortex inferior 
18—20 v altus, pro parte subdecolor, pro parte fusconigricans. 

Apothecia urceolata, pedicellata, perforata, numerosa, 
magna (diam. usque 20 mm.), rotunda vel mutua pressione 
angulosa. Margo integer, eciliatus. Receptaculum rugosum, 
thallo concolor; cortex receptaculi irregularis: (30) 40—50 (70) 
v altus, subdecolor vel parte exteriore leviter obscuratus, 
hyphae corticis adspersae, septatae, pachydermaticae, per- 
pendiculares. Gonidia sub excipulo et infra corticem recep- 
taculi strato continuo inclusa. Excipulum 20—30 p altum, 
decolor. Hypothecium 20—30 v altum, subdecolor, ceterum 
exipulo subsimile. Discus badius, subopacus, epruinosus. 
Hymenium parte superiore dilute flavescens, ceterum decolor, 
90—105 u altum, inspersum, strato amorpho tenui, demum 
saepe pulveraceo-rupto, tectum.  Paraphyses tenuissimae 
apice non incrassatae, indistinctae, gelatinam firmam per- 
eurrentes, crebre ramoso-connexae; septa frustra quaesita. 
Asci ovato-clavati, 65 u. longi, 25 v, crassi, membrana mediocri 
apice incrassata, cincti, octospori. Sporae biserialiter dispo- 
sitae, ellipsoideae, mediocriter (1,5—2 v) limbatae, 17—24 u. 
longae, 12—13,3 vw crassae. 

Conceptaeula pyenoconidiorum lacinulis thalli immersa, 
globosa vel subglobosa, 130—160 w alta, 150—160 v lata. 
Perifulerium obscurum (fusco-nigrum), circum verticem incras- 
satum. Fulera endobasidialia, basidia ampullaceo-filiformia, 
11—13 u. longa, 1,5 v crassa. Pycnoconidia recta vel subrecta, 
cylindrica, apice rotundata, 10—13 y. longa, 0,5 w crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, extus et intus immutatus, medulla KOH + CaCl,O, 
immutata. Hymenium J persistenter caerulescens. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Piratiny 17. 12. 1892, 
no. 827 B. Ut videtur ad corticem. 

Icon. Tab,;2, fig. 2 


15. Parmelia Balansae Mürr. Arc. 


MÜLLER, J. Lichenes Montevidenses. Revue Mycologique, 
vol. X, 1888, p. l. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse 
der botan. Exp. ... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften 
der Math. naturw. Kl. der K. Akademie der Wissenschaften 
vol. LXXXIII, Wien 1909, p. 74 (160). 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


an 
ID 


Thallus 6—7 cm. latus, coriaceus, laxe adpressus, irregu- 
lariter lobatus, lobi ca. 10 mm. lati, bullato-undulati, imbricati, 
breviter, fere denticulatim sinuato-incisi et centrum versus 
laciniis secundariis brevibus, angustis, subpalmatim divisis, 
instructi. Thallus ciliis, isidiis et sorediis destitutus, laevigatus 
vel conceptaeulis pyenoconidiorum protuberantibus + verru- 
cosus, subnitidus; cortex continuus. Color cinereo-glaucus, 
subtus niger, (in specimine) usque ad marginem dense rhizi- 
nosus, rhizinae nigrae, longae, + ramosae. 

Cortex superior parte superiore in lutescentem vergens, 
ceterum decolor, 15—20 (25) u altus, hyphae corticis indi- 
stinctae, constricte septatae, ramosae, apice arcte contiguae, 
ceterum luminibus parvis separatae, 5—6 v. crassae. Medulla 
alba, 80—200 » alta, hyphae medullares sat dense contextae, 
non adspersae, 3—4 v. crassae. Gonidiorum diam. 7—12 v. Cor- 
tex inferior niger vel fusconiger, 12—15, usque 25—35 v. altus. 

Apothecia sparsa, rotunda, diam. 8—9 mm., breviter 
pedicellata, urceolata, non perforata. Margo tenuis, integer; 
receptaculum laevigatum, thallo concolor, cortex receptaculi 
irregularis, decolor, 5—50 y altus, hyphae pachydermaticae, 
luminibus conspicuis separatae. Gonidia sub excipulo et infra 
corticem receptaculi in strato continuo disposita, interdum 
fere usque ad superficiem approximata videntur. Excipulum 
bene evolutum, decolor, 20—25 w altum; hypothecium sub- 
decolor, 20—25 w altum. Discus concavus, flavofuscescens, 
non pruinosus. Hymenium superne lutescens, ceterum decolor, 
non inspersum, 80—85 v. altum. Paraphyses gelatinam firmam 
pereurrentes, apice non incrassatae, indistincte (non con- 
stricte) septatae, sat crebre ramoso-connexae, interdum fur- 
catae, rarius indivisae. Asci clavati, membrana ad apicem 
incrassata cincti, octospori, 70 u. longi, 18—21 u, crassi. Sporae 
late ovales, apice rotundatae, mediocriter limbatae (1,5 w), 
16—21 w longae, 11—13 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum depresso-globosa, 100—120 
v. alta, 110—145 u lata, perifulcrium fuscum, ostiolum versus 
obscurius, incrassatum.  Fulera endobasidialia, basidia sub- 
cylindrica vel anguste lageniformia, pyenoconidiis aequilonga, 
1,5—2 w crassa; pyenoconidia subrecta (leviter arcuata), cy- © 
lindrica, 9,5—12 wv longa, 0,7 u crassa. 

React.: Thallus KOH extus dilute flavescens, intus immu- 
tatus, CaCL,O, non tingitur, medulla KOH + CaCl,O, non 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 53 


tingitur. Asci J persistenter caerulescentes, gelatina hymenii 
et paraphyses non colorantur. 

Brasiliae civit. Minas Geraes, Säo Joao d’el Rey 31. 8. 
1892, no. 201 B, ad corticem. 


var. sorediata MÜLL. Ara. 


MÜLLER Lichenes Montevidenses. Revue Mycologique vol. 
X, 1888, p. 2. Waısıo Etude Lich. Brésil I, p. 49. Acta Soc. 
p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. 

Thallus orbicularis, diam. 10 cm., lobi breves, 10—20 mm. 
lati, bene radiantes, ad marginem adscendentes vel etiam 
recurvati, imbricati, rotundati, apice sinuato-lobati vel grosse 
sinuato-crenati. Thallus minute albo-maculatus (praecipue 
madefactus), maculae punctiformes, breviter striatae vel astroi- 
deae; thallus isidiis destitutus, sorediatus: soredia primo bene 
rotundata (soralia), dein confluentia; thallus ciliatus: cilia nigra, 
brevia, cornuta vel parce ramosa, ad basin 200 v. crassa, usque 
2 mm. longa. Color cinereo-glaucus vel (in herbario?) in fla- 
vescentem vergens, subtus niger, ad ambitum anguste casta- 
neus. Thallus ad marginem vulgo anguste erhizinosus, rarius 
usque ad apicem laborum rhizinosus; rhizinae nigrae, indivisae 
vel furcatae vel ramosae, 40—45 yu crassae. 

Structura corticis medullaeque ut in specie. 

Apothecia parce evoluta; margo integer, + sorediose fati- 
scens; receptaculum 4- rugulosum, sorediosum, cortex recep- 
taculi 20—70 (80) v. altus; gonidia sub excipulo et infra cor- 
ticem receptaculi in strato continuo disposita, infra partem 
centralem corticis tamen fere desunt. Hymenium angustum: 
50—55 p altum, strato amorpho decolore tectum. Sporae 
obtusae, late ovales vel etiam subglobosae, anguste limbatae, 
10—13 y. longae et 6—10 y crassae. 

Conceptacula. pyenoconidiorum immatura numerosa, evo- 
luta praecipue inter soredia juvenilia non rara, globosa 
vel depresso-globosa, magna: 185 w alta, 240 v lata. Pyeno- 
conidia parce evoluta, ut videtur difformia: recta, subrecta 
vel areuata, cylindrica, 10—14 u. longa, 0,7—1 wu crassa. 

Ceterum ut in specie. 

Icon. Tab. 1, fig. 6. 

Argentinae civit. Buenos Aires: Zárate, in delta fluminis 
Paraná, ad arborem (Populum), 7—9. 9. 1894. 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Parmelia Balansae MörLL. Arc. wird von den Autoren zur 
Sippe Amphigymnia WAIN geführt. Im vorliegenden Material 
liegen Exemplare, die mit demselben Recht zu den Hypotra- 
chynen geführt werden können, weil sie bis zum Rand rhizinös 
sind. Vom »Typus» ist nur ein kleineres Stück vorhanden, 
es hat keine Zilien am Rande, worauf ich doch kein Gewicht 
lege. Die weissen Fleckchen fehlen auch beim Typus. Wich- 
tiger ist es, dass ich nicht unbedeutend grössere Sporen 
gefunden habe, als MÜLLER-ARGOVIENSIS (16—21X11—13, 
MÜLLER: 11—14x8—12). Das niedrige Hymenium der Varie- 
tät ist wohl auf die unreifen Apothecien zurückzuführen. 


16. Parmelia melanothrix (MowT.) WAIN. 


Parmelia melanothrix (MONT.) WAIN. Watnto Etude Lich. 
Bresil I. p. 30. Acta Soc. p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 
1890. MÜLLER, J. Lichenes Schenckiani. Hedwigia vol. XXX, 
1891, p. 228. Ejusd. Lichenes Catharinenses. Hedwigia vol. 
XXX, 1891, p. 238. Ejusd. Lichenes Usambarenses. Engl. 
Bot. Jahrb. vol. XX, 1895, p. 254. Hur Lichenes Extra- 
Europaei. Nouv. Arch. Museum ser. 4a, vol. I, 1899, p. 198 
(ubi syn.). Wartnio Lichenes in Catal. Afric. Plants, coll. by 
We.witscu vol. II, part II, p. 399, London 1901. ZAHL- 
BRUCKNER Studien brasil. Flechten. Sitzungsber. der K. Akad. 
Wiss., Math. naturw. Cl. Abt. I, vol. CXI, 1902, p. 425. 
Ejusd. Lichenes a Damazio lecti II. Bull. Herb. Boiss. 2° ser. 
vol. V, 1905, p. 540. Ejusd. Lichenes in Ergebn..der botan. 
Exp... . mach Südbrasilien 1901. Denkschriften der Math. 
naturw. Kl. d. K. Akad. d. Wissenschaften vol. LXXXIII, 
Wien 1909, p. 74 (160), 92 (178), 93 (179) — ubi syn. 

Parmelia urceolata var. melanothrix Mont. Descript. de 
plusieurs especes de Cryptogames. Ann. Science Natur. Ser. II. 
Bot. t. II, 1834, p. 372 p. p. 

Cetraria melanothrix MONT. Sylloge Gener. Specier. Cryptog. 
1856, p.' 324. 

Exsice. Watnio, Lichenes Brasilienses no. 950. 


Thallus molliusculus, diam. 6—7, rarius usque 11 cm. 
laxe adpressus, profunde incisus, lobi radiantes et discreti 
vel minus distincte radiantes et contigui usque imbricati, 
lobi erispati, elongati, 4—10 (14) mm. lati, apicem versus 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 55 


rotundati et saepe dilatati; ad marginem recurvo adscendentes, 
ciliis nigris, flexuosis, indivisis vel rarius increbre ramosis, 
2—3 mm. longis, dense instructi. Thallus leviter rugulosus, 
subnitidus, isidiis et sorediis destitutus, continuus vel parce 
et irregulariter ruptus, subtus ad marginem late nudus, cen- 
trum versus rhizinis nigris parce vestitus. Color glaucescenti- 
cinereus vel albidus, subtus albo- et nigro-variegatus (circum cen- 
trum niger, peripheriam versus albus, interdum castaneus), 
subnitidus. 

Cortex superior 25—30 yw altus, impellucidus, hyphae 
corticis pachydermaticae, parte exteriore ramosae, ramulae 
perpendiculares, contiguae, dilute lutescentes, parte interiore 
decolores, minus contiguae. Medulla 110—160 u. alta, alba, 
hyphae medullares sat crassae (3—6 Q), + adspersae, laxe 
contextae. Cortex inferior 15—22 y. altus, niger vel subde- 
color, hyphae pachydermaticae: decolores perpendiculares et 
arcte contiguae, vel obscurae et laminibus distinctis separatae. 

Apothecia numerosa, 5—12 mm. diam., breviter, sed 
distincte pedicellata, non perforata, primo urceolata, dein 
concava vel subplana. Margo crenulatus, bene inflexus, thallo 
conoolor, ciliis longis, nigris, flexuosis instructus. Receptaculum 
rugosum, thallo concolor, cortex receptaculi 50—60 (80) u. 
altus, extus leviter obscurascens, ceterum decolor, hyphae 
corticis perpendiculares, pachydermaticae, interluminibus par- 
vis separatae. Hyphae medullares apotheciorum semper 
adspersae. Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi 
in strato contiguo disposita. Excipulum 20—25 yq altum, 
decolor, ex hyphis pachydermaticis, intricatis formatum; 
hypothecium subdecolor, 20—25 yp. altum, ex hyphis + hori- 
zontalibus formatum, excipulo sat simile. Discus badius, 
opacus, epruinosus. Hymenium 80—100 (rarius usque 120 u) 
altum, superne dilute flavescens, ceterum decolor, non in- 
spersum, strato amorpho pulveraceo tectum. Paraphyses 
gelatinam firmam percurrentes, filiformes vel interdum parum 
crassiores (1—1,5 5 crassae), non confertae, guttulas oleosas 
saepe continentes, longiores ad apicem leviter clavato-incras- 
satae, increbre ramoso-connexae, septatae. Asci oblongi vel 
clavato-inflati, 55—80 uv. longi, 26—30 y crassi, membrana 
mediocri, apice incrassata cincti, octospori. Sporae ovatae, 
sat late limbatae, obtusae, 18,5—25,5 v longae, 10,5—16 u. 
crassae. 


56 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Conceptacula pycnoconidiorum ad marginem loborum 
numerosa, immersa, depresso-globosa, 80—110 u alta, 120 — 
130 pv lata, perifulerium obscurum. Fulcra endobasidialia, 
basidia recta, cylindrica vel leviter ampullaceo-cylindrica, 
7—8 w longa, 1,5 v crassa. Pycenoconidia recta, cylindrica, 
tenuissima, 7—9 y longa, 0,5 v. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, dein fulvescens, 
intus non tingitur, CaCl,O, extus et intus immutatus, medulla 
KOH+CaCl,O, immutata. Hymenium J persistenter caerule- 
scens (praecipue asci). 

Brasiliae civit. Minas Geraes: Sao Joao d’el Rey, 30. 8. 
1892, no. 201; 1. 9. 1892, no. 314, Rio Grande do Sul: 
Santa Angelo prope Cachoeira 26. 1. 1893, no. 967, Matto 
Grosso: Santa Anna da Chapada, in margine silvae minus 
densae 9. 3. 1894, no. 2522 F*, 19. 2. 1894, ad corticem. 


f. microspora n. f. ad int. 


Thallus 5—6 cm. latus, profunde incisus, sat rigidus, lobi 
radiantes, discreti vel imbricati, ad marginem + adscendentes 
vel laxe adpressi, 2 cm. longi, 8—13 mm. lati, ad apicem non 
dilatati, inciso-lobati, lobuli sinibus angustis separati, rotun- 
dati, increbre et breviter ciliati, crenati, 4—6 mm. lati. Thallus 
dense rugosus, subnitidus, sorediis et isidiis destitutus, con- 
tinuus vel irregulariter ruptus, cinereus, subtus circum centrum 
niger, parce rhizinosus, ceterum albido- et fuscescenti-varie- 
gatus, nudus, rugosus. 

Cortex superior 13—23 y. altus, irregularis (gonidia saepe 
usque in superficiem instantia videntur), hyphae corticis in- 
distinetae, adspersa, perpendiculares, ca. 5 v. crassae, parum 
vel non ramosae, contiguae. Medulla alba, 130—210 vy. alta, 
hyphae laxe contextae, + adspersae. Cortex inferior 16—23 - 
v altus, decolor vel fusconiger, hyphae pachydermaticae, con- 
tiguae vel dein luminibus parvis, sed distinctis separatae. 

Apothecia numerosa, diam. 5—12 mm., breviter, sed di- 
stincte pedicellata, imperforata, primo urceolata, dein concava. 
Margo crenulatus vel dentatus, bene inflexus, ciliis brevibus, 
nigris, disperse instructus vel fere eciliatus. Receptaculum 
valde rugosum, thallo concolor, cortex receptaculi 20—40 u. 
altus, decolor, hyphae corticis perpendiculares, pachyderma- 


? 
LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 57 


ticae, luminibus parvis separatae. Gonidia sub excipulo et 
infra corticem receptaculi in strato continuo continentia. 
Excipulum bene evolutum, decolor, sub toto hypothecio et 
ad latera hymenii evolutum, ubi in corticem transiens, 13— 
25 v. altum. Hypothecium subdecolor, 18—20 v. altum. Discus 
dilute badius, subopaeus, epruinosus. Hymenium angustum, 
45—65 yp. altum, superne fuscescens, ceterum decolor, non 
inspersum, strato amorpho tenui tectum. Paraphyses gelati- 
nam firmam percurrentes, distincte septatae, apice non 
vel parum incrassatae, indivisae vel breviter divergenter ra- 
mosae, rarius connexo-ramosae. Asci clavati vel ovati, mem- 
brana mediocri, apice incrassata, cincti, octospori, 40—50 
w longi et 17—20 vu. crassi. Sporae biserialiter dispositae, 
ellipsoideae, apice rotundatae, anguste limbatae, parvae: 
13—16 y. longae et 6,5—8 wu. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, globosa vel 
depresso-globosa, diam. $80— 110 u, perifulerium fuscescens, 
verticem versus fusconiger. Fulcra endobasidialia, basidia 
recta, lageniformia vel subcylindrica, 6—8 y longa et 1,5 v 
crassa, pycnoconidia recta, cylindrica, 5—8 ». longa et 0,5 u. 
crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescens, intus immu- 
tatus vel (fluid. exsicc.) dilutissime rubescit, CaCl,O, extus et 
intus immutatus; medulla KOH + Ca Cl, O, non coloratur. Asci 
J persistenter caerulescentes. 

Paraguay: Territ. Gran Chaco, ad Pilcomayo 3 & 7. 9. 
1893; Ascuncion, Villa Morra, ad arborem solitariam, 14. 8. 
1893, no. 1585 C. 

Ich habe das Exemplar als eine Form zur P. melanothrix 
geführt, aber mit Zweifel. Dafür sprechen der im ganzen 
übereinstimmende Bau des Thallus und der Apothecien, be- 
sonders aber die gute Übereinstimmung der Pyknokonidien, 
die eben bei den Parmelien so gute Merkmale liefern. Ab- 
weichend sind die Sporen, die hier kleiner und dünnwandiger 
sind, das niedrige Hymenium und schwächer bewimperte 
Thallus und Apothecien. — Ich habe die volle Diagnose der 
Form gegeben, damit sich die Lichenologen über dieselbe 
leichter ein selbständiges Urteil bilden können. 

Die f. regressa Wain. (Hedwigia 1898 p. (33)) habe ich 
nicht gesehen. Sie hat auch kleinere Sporen (16—18x9) und 
schwächer bewimperten Thallus und Apothecien als der Typus. 


ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


C 
[9 6] 


17. Parmelia subregressa n. sp. ad. int. 


Thallus 8—9 cm. latus, sat rigidus, laxe adpressus. Lobi 
(in specimine) non bene radiantes, irregulariter incisi, imbri- 
cati, ad marginem adscendentes, undulato-crispati. "Thallus 
sorediis isidiisque destitutus, vulgo eciliatus, rarius ciliis sparsis 
et dispersis instructus, plicato-rugosus, nitidus; cortex con- 
tinuus; color albidus vel albido-glaucescens, subtus ad am- 
bitum late nudus, castaneus vel pro parte albus, ceterum niger, 
disperse breviter rhizinosus. 

Cortex superior subdecolor, 13—15 w altus, hyphae indi- 
stinctae, septatae, contiguae, crassitudine mediocri (5—7 1). 
Medulla alba, 120—180 v. alta, hyphae 4—5 u crassae, leviter 
adspersae. Cortex inferior niger, fuscescens vel decolor, 14— 
18 v. crassus; hyphae corticis crassae, pachydermaticae. 

Apothecia numerosissima, thallum fere totum tegentia, 
urceolata, breviter pedicellata, non perforata, diam. 5—6 mm. 
Margo tenuis, incurvus, integer vel minute crenatus; recep- 
taculum thallo concolor, plicato-rugosum; cortex receptaculi 
subdecolor, 25—40 v altus, hyphae corticis perpendiculares, 
septatae. Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi 
in strato continuo disposita. Excipulum decolor, sub toto 
hypothecio et ad latera hymenii evolutum, una cum hypo- 
thecio subdecolore 20—25 u altum. Discus dilute badius, 
nitidus, non pruinosus. Hymenium non inspersum, 50—60 p. 
altum, strato amorpho tenuissimo tectum.  Paraphyses fili- 
formes, apice non incrassatae, indivisae vel increbre diver- 
genter breviter ramosae, septatae, praecipue apicem versus. 
Asci ovales, octospori, 45—50 u. longi, 18—22 y. crassi, mem- 
brana apice incrassata cincti. Sporae biserialiter dispositae, 
ellipsoideae, anguste vel mediocriter limbatae (1,5 .), 15—18,6 
u. longae, 7—9,3 v. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, in marginem 
loborum lateralium immersa, globosa vel depresso-globosa, 
100 » alta, 100—120 p lata; perifulerium circum ostiolum 
incrassatum, nigrum vel fusco-nigrum, ceterum fuscum. Fulcra 
endobasidialia, basidia subcylindrica, 8—10 u longa, 2 v. crassa; 
pyenoconidia recta vel subrecta, cylindrica, 8—10 y longa, 
0,5—0,7 w crassa. i 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 59 


React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, et KOH+CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci 
J persistenter caerulecescentes, paraphyses J fere incoloratae. 

Paraguay: Paraguari, ad truncum Acaciae sp., in campo. 
7. 8. 1893, no. 1525 B. 


18. Parmelia capitata n. sp. 


Thallus 4—5 cm. latus, fragilis, tenuis, lobatus, lobi bre- 
ves, angusti, 6—10 mm. lati, varie incisi, lobuli 3—4 mm. 
lati, sinibus angustis separati, rotundati, ciliis destituti, un- 
dulati, margines adscendentes, dissecti et capitato-sorediiferi, 
soredia thallo concoloria, dein confluentia. Thallus isidiis 
destitutus, continuus vel parum et irregulariter ruptus, albus, 
subtus rugosus, ad marginem (3 mm.) castaneus, nudus, ceterum 
niger, disperse rhizinosus, rhizinae fusco-nigrae vel decolores. 

Cortex superior 10—16 u altus, hyphae adspersae, indi- 
stinctae, arcte contiguae, perpendiculares, septatae, 5—6 u. 
erassae. Medulla alba, 110—160 v. alta, hyphae non adspersae, 
2,5—4 w crassae. Cortex inferior fuscus vel fusco-niger, 16 v. 
altus. 

Apothecia numerosa, rotunda, concava, non perforata, 
sessilia, anguste affixa. Margo incurvus, crenulatus, eciliatus; 
receptaculum (et margo) sorediosum, thallo concolor; cortex 
receptaculi irregularis, 10—60 pu altus, subdecolor, hyphae 
adspersae, arcte contiguae, septatae. Gonidia sub excipulo 
in strato continuo et in glomerulis infra corticem receptaculi 
et in medulla disposita. Excipulum hypothecio valde simile, 
una cum hypothecio 50 wv altum. Discus subnitidus, badius, 
epruinosus. Hymenium parte superiore flavescens, ceterum 
decolor, 55—65 v. altum, strato amorpho decolore sat crasso 
(10 uw.) tectum.  Paraphyses apice clavato- vel capitato- 
incrassatae, indivisae vel p. m. breviter divergenter ramosae, 
sat validae (2,5—3 v, addito hydrate kalico), septatae (neque 
vero constricte). Asci inflati, 40 p longi, 22—25 u. crassi, 
membrana mediocri, apice  incrassata, cincti, octospori. 
Sporae bi- vel tri-serialiter dispositae, ellipsoideae, vulgo 
anguste ellipsoideae, apice rotundatae, mediocriter limbatae 
(2 u), 17,3—21,5 v longae, 8—10 u. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum subglobosa, diam. 65— 100 
v, perifulcrium fuscescens, verticem versus niger, incrassatum. 


60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Fulera endobasidialia, basidia subcylindrica, 8 u longa, 1,5 u. 
crassa, pyenoconidia recta, anguste lageniformia, 4—6 v. longa. 
React. Thallus KOH extus flavescens, dein fulvescens, intus 
immutatus, CaCl,O, extus et intus immutatus, KOH + Ca Cl, O, 
extus immutatus vel dilute flavescens, intus non coloratur. 

Icon. Tab. 1, fig. 4—5. 

Brasiliae civit. Bahiae: Rio Vermelho pr. Bahia, ad cor- 
ticem. October 1894. 

Nach der Diagnose bei MÜLLER ARGOVIENSIS in Flora 
1880, p. 266, konnte Parmelia urceolata var. nuda mit unserer 
Art identisch sein, aber WAINIO beschreibt die Reaktion der 
f. nuda MÜLL. Arc. als »medulla KOH lutescens, dein rube- 
scens». 


19. Parmelia eylisphora (Acu.) WAIN. 


Parmelia cylisphora (AcH.) WAIN. Watnto Lichenes in 
Sibiria meridional) collecti. Acta Soc. p. Fauna et Flora Fen- 
nica vol. XIII, 1896, no. 6, p. 7. LYNGE De norske blad- og 
busk-laver. Bergens Mus. Aarbok 1910, no. 9, p. 96. SAND- 
STEDE Die Flechten des n. w. deutschen Tieflandes. Abh. Nat. 
Vereins. Bremen vol. XXI, 1912, p. 204. 

Parmelia caperata b. cylisphora ACH. ACHARIUS Synopsis 
Lichenum, 1814, p. 196. 

Lichen caperatus (L.). JACQUIN Collectanea vol. IV, 1790, 
p. 280. ACHARIUS Prodromus 1798, p. 119. 

Parmelia caperata (L.) AcH. ACHARIUS Methodus 1803, 
p. 216. Ejusd. Lichenogr. Univers. 1810, p. 457. DE CANDOLLE 
Botanicon Gallicum Edit. II. Paris 1830, p. 601. NYLANDER 
Additam. in flor. crypt. chilensem. Annal. Scienc. Natur. 4:e ser. 
vol. III, 1855, p. 180. Ejusd. Prodromus Lichenogr. Galliae. 
Actes Soc. Linn. de Bordeaux vol. XXI (ser. III, vol. I) 1855, 
p. 300. Ejusd. Enumeration générale des Lichens. Mem. de 
la Soc. Imp. des Sciences Nat. Cherbourg vol. V, 1857, p. 104. 
Ejusd. Synopsis methodica 1858—1860, p. 376. Ejusd. Lichenes 
collecti in Mexico. Flora vol. XLI, 1858, p. 379. KREMPEL- 
HUBER, V. Exotische Flechten. Verh. der k. k. zool. bot. Gesellsch. 
Wien vol. XVIII, 1868, p. 321. OnLERT Zusammenstell. d. 
Lichen d. Prov. Preussen. Schriften d. phys. oekon. Gesellsch. 
2. Königsberg vol. XI, 1870, p. 32. Fries, TH. M. Licheno- 
graph. Scandin. vol. I, 1871, p. 127. KREMPELHUBER, V. Li- 
chenes collecti in Republica Argentina. Flora vol. LXI, 1878, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 61 


p. 479. Hur Addenda nova vol. I, 1880, p. 39. TUCKERMAN, 
E. Synopsis of the N. A. Lichens vol. I, 1882, p. 63. NYLANDER 
Parmeliae exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 1885, p. 605. 
WaınIo Revis. Lichenum in herb. Linn. asservati. Meddel. 
Soc. p. Fauna et Flora Fennica vol. XIV, 1886, p. 5, Helsing- 
fors 1888. NYLANDER Lichenes Novae Zelandiae 1888, p. 24. 
Huse Lichenes Yunnannenses II. Bull. Soc. Bot. France vol. 
XXXVI, 1889, p. 163. NYLANDER Lichenes Japoniae 1890, 
p. 25. MÜLLER, J. Lichenes Miyoshiani. Nuovo Giorn. botan. 
ital. vol. XXIII, 1891, p. 123. Hun. Lichenes Exotici. Paris 
1892, p. 71 et 316, no. 580 et b. CroMBIE A Monogr. of 
Brit. Lichens London 1894, p. 245. MÜLLER, J. Conspect. 
Lichen. Novae Zelandiae. Bull. Herb. Boiss. vol. II, 1894, 
Append. I, p. 39. Oxrvier, H. Etude sur les principaux Par- 
melia de la flora francaise. Revue de Botanique vol. XII, 
1894, p. 55. HELLBOM Lichenaea Neo-Zeelandica. Bihang K. 
Svenska Vet.-Acad. Handl. vol. XXI, afd. III, 1896, p. 44. 
ZAHLBRUCKNER Lichenes Mooreani. Annal. des: K. K. naturh. 
Hofmus. vol. XI, 1896, p. 194. ScHULER Zur Flechtenflora 
von Fiume. Mitt. d. naturw. Clubs in Fiume vol. VI, 1901, 
p. 86. JATTA Licheni cinesi. Nuovo Giorn. bot. ital. (nuov. 
ser.) vol. IX, 1902, no. 4, p. 468 (Sep. 11). HERRE Lichens 
of Santa Cruz Peninsula. Proc. Wash. Acad. Science vol. VII, 
1905, p. 357. OrivieR, H. Lichens d'Europe I. Mem. Soc. 
Sciences nat. et math. de Cherbourg vol. XXXVI, 1907, p. 181 
(105). Linpavu, G. Lichenes peruviani. Englers Botan. Jahr- 
bücher vol. XLII, 1908, p. 57. HARMAND Lichens de France. 
Phyllodés. Paris 1909, p. 573. Fınk, B. The Lichens of 
Minnesota. Contrib. from the U. S. National Herb. vol. XIV, 
part I, Washington 1910, p. 198. LiwDAv, G. Beitrag z. 
Kennin. d. Flechten von Kolumbien. Mém. de la Soc. neuchát. 
des Sciences nat. vol. V, 1912, p. 64. 

Non Lichen caperatus L. Linn& Species Plantarum 1753, 
p. 1147. 

Nach Warwio! ist der LixNÉrsche Lichen caperatus nicht 
unsere Pflanze, sondern Cetraria pinastri (L.). Watnto® hat 
daher den Varietäts-Namen »cylisphora» zu Artnahmen er- 
hoben. Der Name Parmelia (oder Lichen) caperata ist für 
unsere Pflanze sowohl von Acuanmrius als von JACQUIN (I. c.) 


1 WarNIO: Revisio Lichenum etc. 1. c. 
? Ders. Lichenes in Sibiria meridionali lecti etc. 1. c. 


62 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 183. w:o 13. 


früher verwendet worden als »cylisphora», lässt sich aber nicht 
verwenden, weil er schon für eine andere, früher benannte 
Pflanze vergeben worden ist. — ACHARIUS hat seine »cylis- 
phora» als eine »b»-Form zu P. caperata gezogen und zwar 
neben dieser Art. Ich habe sein Original-Exemplar nicht 
gesehen, aber es muss sich in Helsingfors befinden, und 
WAaınIo hätte gewiss nicht den alten, unbekannten Namen 
herangezogen, wenn er sich nicht über die volle Identität 
überzeugt hätte, was ihm leicht war. 

Exsice. Anzı: Ital. sup. 107, ARNOLD: Lichenes Exsiccati 
740, ARNOLD: Lichenes Monacenses 465, CLAUD et HARM.: 
Lich. Gall. Praec. 14, DELISE: Lich. France 3, EHRHARD Plant. 
Crypt. 117, FLAGEY: Lichenes Algerienses 10, FLAGEY: Lichens 
de Franche-Comté 14, E. FRIES: Lichenes Sueciae 293, HAR- 
MAND: Guide elementaire 39, HARMAND: Lichenes Lotharingiae 
269, Hupp: Flechten Europ. 854, JOHNSON: North of Engl. 
Lichen Herb. 220, Krypt. Badens 257, MALBRANCHE: Lich. 
Norm. 117, MASSALONGO: Lichenes Italiae 20, MiGULA: Crypt. 
Germ. 67, Move. et NestL.: Stirpes Voges.-Rhenanae 255, 
NYLANDER: Herb. Lich. Paris 31, OLIVIER: Herb. Lich. Orne 
8, RABENHORST: Lichenes Europaeae 98, ROUMEGUERE: Lichenes 
Gallici 117, SCHAERER: Lichenes Helvetici 377, WARTMANN: 
Schweizerische Kryptogamen 559, STENHAMMAR: Lichenes Sueciae 
121, TUCKERMAN: Lichenes Amer. sept. 75. 


Thallus tenuis, 130—160 p altus, membranaceus, mollis, 
lobatus, lobi sat elongati: 20 mm. longi, ca. 7 mm. lati, 
irregulariter sinuato-lobati, crenae sinibus vulgo sat angustis 
separatae; lobi undulato-crispati, apice rotundati, integri 
vel leviter crenulati, margine conniventes vel imbricati, 
ciliis, sorediis et isidiis destituti, laevigati vel levissime rugu- 
losi, nitidiusculi. Color ochroleucus vel virescenti-flavescens. 
Subtus ad ambitum late spadiceus, nitidus, dense et minute: 
reticulato-rugulosus, nudus, ceterum niger, fere erhizinosus, 
rhizinae lamina inferiore concolores, breves: 200 y et crassae: 
100 ». 

Cortex superior 10—15 » altus, hyphae indistinetae, + 
adspersae, subperpendiculares, membrana mediocri cinctae. 
Medulla alba, 120—130 t. alta, hyphae medullares septatae, 
parce ramosae, 2—4 wu crassae, non vel interdum leviter 
adspersae. Cortex inferior ad peripheriam subdecolor vel 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 63 


fuscescens, 10—14 y altus, ceterum niger et 20 y crassus; 
hyphae indistinctae, arcte contiguae. 

Apothecia numerosa, dispersa, imperforata, breviter pedi- 
cellata, urceolata, diam. 2—7 mm. Margo crenulatus, bene 
incurvus; receptaculum thallo concolor, rugulosum vel sub- 
laevigatum, cortex receptaculi subdecolor, 25 w altus, ex 
hyphis adspersis perpendicularibus pachydermaticis, luminibus 
parvis, formatus. Gonidia sub excipulo et infra corticem 
receptaculi strato continuo inclusa. Excipulum decolor, 
angustum, ca. 15—20 vw altum, sub toto hypothecio et ad 
latera hymenii evolutum, ubi in corticem transiens, ex hyphis 
valde intricatis formatum.  Hypothecium 30—35 altum, 
decolor, ex byphis + horizontalibus, intricatis, formatum. 
Diseus eoncavus, badius, nitidus, epruinosus. Hymenium 80 
vu altum, superne leviter fusco-lutescens, ceterum decolor; 
totum hymenium inspersum. Paraphyses gelatinam firmam 
percurrentes, indistinctae, filiformes, 1—1,5 t crassae, apice 
non incrassatae, septatae, indivisae vel breviter divergenter 
ramosae. Asci inflato-clavati, breves: 55 yw et lati: 24—27 
u, membrana mediocri, apice incrassata, cincti, octospori. 
Sporae ellipsoideae, apice late rotundatae vel subtruncatae, 
late limbatae, 18—22 (24) u longae, 8—10,5 v crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum ad marginem loborum 
numerosissima, in thallum immersa, depresso-globosa, 120 u. 
alta, 135 w lata; perifulerium subdecolor, verticem versus 
nigrum, ostiolum 8 v. diam. Fulera endobasidialia, 40—50 u. 
longa, basidia ellipsoidea vel ellipsoideo-ampullacea, 4— 6 u. 
longa; pyenoconidia recta, altero apice acutiuscula, altero 
apice obtusiuscula, rotundata, 5—7 y longa, 0,5—1 yp crassa. 

React. Thallus KOH extus leviter lutescit, intus intense 
flavescit, CaCl,O, extus et intus immutatus; medulla KOH + 
CaCl,O, aurantiaca. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santo Antonio (Morro 
Grande) pr. Cuyabá. In »cerrado» minus denso, ad corticem, 
20. 12. 1893, no. 2156. 

Parmelia cylisphora hat gewöhnlich breitere Lappen mit 
runzeliger, + sorediöser Oberfläche, bei diesem Exemplar ist 
die Oberfläche schwach wellig; Isidien und Soredien fehlen. 
Die Sporen sind recht stumpf; die Apothecien kurz gestielt 
mit zusammengezogenem Rande, bei europäischen Formen an- 
gedrückt und flach. 


64 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


20. Parmelia urceolata EscHw. 


ESCHWEILER Icones Selecti 1827, p. 23, tab. XIII, fig. 1 
MÜLLER, J., Lichenes Schenckiani. Hedwigia vol. XXX, 1891, 
p.228. Hus Lichenes Exotici no. 622. Paris 1892, p. 75. ZAHL- 
BRUCKNER Lichenes Mooreani. Annalen des K. K. Naturhist. 
Hofmuseums Wien vol. XI, 1896, p. 194. MÜLLER, J. Lichenes 
Usambarenses. Engl. Bot. Jahrbücher vol. XX, 1905, p. 254. 
ZAHLBRUCKNER Beiträge zur Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. 
Boiss. 2:e ser. vol. VIII, 1908, p. 463. Ejusd. Lichenes in 
Ergebnisse der bot. Exp. ... nach Südbrasilien 1901. Denk- 
schriften der Math. naturw. Kl. der K. Akad. d. Wissenschaften 
vol. LXXXIII. Wien 1909, p. (74) 160. Watnto Lichenes 
in Flora of Koh-Chang. Botanisk Tidsskrift vol. XXIX, 1909, 
p. 106. 


Thallus 6—7 cm. latus, membranaceus, fragilis, laxe ad- 
pressus vel ad marginem + adscendens; profunde et irregulariter 
lacerato-incisus; lobi elongati, 4—6 mm. lati, apicem versus 
saepe flabelliformiter dilatati, sinuato-incisi, rotundati et cre- 
nulati, + imbricati. Thallus margine ciliis longis (1—3 mm.), 
furcatis et ramosis crebre instructus, isidiis et sorediis destitutus, 
rugosus vel undulatus, nitidus; cortex continuus vel (fortuito) 
ruptus; color glauco-cinereus, subtus niger, ad ambitum late 
albus (albido- et nigro-variegatus); thallus rhizinis sparsis, 
nigris instructus vel fere erhizinosus. 

Cortex superior 20— 265 w altus; hyphae valde adspersae, 
indistinctae, constricte septatae, arcte contiguae, 6—7 u. cras- 
sae. Medulla alba, 100—150 v. alta, hyphae adspersae, 3—4 
v crassae. Cortex inferior niger, 14—16 yp. altus. 

Apothecia numerosa, congesta, stipitata, urceolata, non 
perforata, eciliata, diam. 10—11 mm. Margo tenuis, incur- 
vus, minute crenulatus, receptaculum in lutescentem ver- 
gens, rugosum et albo-reticulatum, cortex receptaculi de- 
color vel parte exteriore lutescens, 55—65 w altus, hyphae 
pachydermaticae, arcte contiguae. Gonidia sub excipulo et 
infra corticem receptaculi in strato continuo disposita. Exci- 
pulum bene evolutum, decolor, 15 w altum, hypothecium 
subdecolor, 15 v. altum. Discus badius vel rufescens, concavus, 
opacus, non pruinosus. Hymenium superne flavofuscescens, 
ceterum decolor, non inspersum, 70—80 u altum, strato 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 65 


amorpho tenui tectum. Paraphyses increbre connexo-ramosae, 
distinete septatae, apice leviter incrassatae. Asci ovales, + 
inflati, membrana apice incrassata cincti, octospori, 55—60 p. 
longi, 26—30 w crassi. Sporae ovales, late limbatae, 21,5— 
25,5 u longae, 14—16 y crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in marginem 
loborum immersa, depresso-globosa; perifulerium obscurum, 
verticem versus incrassatum.  Fulera -endobasidialia, basidia 
subeylindrica, pyenoconidiis aequilonga; pycnoconidia recta, 
cylindrica, 6—7 y. longa, 0,5 t. crassa. 

React.: Thallus KOH extus et intus flavescens, CaCl,O, 
immutatus; medulla KOH -- CaCl, O, non tincta; asci J per- 
sistenter caerulescentes, gelatina hymenii et paraphyses J 
colorem non vel parce mutant. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Piratiny, 17. 12. 1892, 
no. 827. 

Die Art Parmelia urceolata (EscHw.) ist mir nicht ganz 
klar. Im Herbar des Wiener Hofmuseums liegen Exemplare, 
die teils »KOH*, teils KOH{ flavescens, teils KOH{ e flavo 
rubens» angegeben werden. Das MarwE'sche Exemplar stimmt 
mit dem Clavus ZAHLBRUCKNER's überein. Habituel gleicht 
es vollkommen einem Exemplar (Herb. Mus. Palat. Vindob., 
Acq. 1899, no. 1247) von ARECHAVALETA bei Montevideo ge- 
sammelt und von MiLLER-ARGOVIENSIS bestimmt, dieses Ex- 
emplar ist allerdings KOH +. Die Sporen werden bei Par- 
melia urceolata mitunter schmäler angegeben, als ich gefunden 
habe. — Ein Original-Exemplar habe ich nicht gesehen. Sollte 
es sich herausstellen, dass das Marme’sche Exemplar nicht 
zu Parmelia urceolata gehört, möchte ich den Namen Parmelia 
Eschweileri vorschlagen. 


21. Parmelia saccatiloba Tavr. (ex diagn.). 


TAYLOR New Lichens, princ. from Herb. HooKER. Hook. 
Journ. of Botany vol. VI, 1847, p. 174. KREMPELHUBER 
Exotische Flechten. Verhandlungen K. K. zool. bot. Gesellschaft 
Wien vol. XVIII, 1868, p. 320. NYLANDER Observata lichen. 
in Pyren. orient. Flora vol. LV, 1872, p. 547. Ejusd. Parm. 
exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 1885, p. 608. Ejusd. 
Note sur le Parmelia perlata. Journ. de Bot. vol. II, 1888, p. 33. 

Arkiv för botanik. Band 13. N:o 13. 5 


66 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


STIZENBERGER Notiz über Parmelia perlata. Flora vol. LXX XT, 
1888, p. 143. Warnto Etud. Lich. Bresil I, p. 33. Acta Soc. 
p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hur Addenda nova 
no. 280 bis, p. 332. In Revue de Botanique 1888. Ejusd. 
Lichenes Exotici no. 614, Paris 1892, p. 74 (ubi syn.), Ejusd. 
Lichenes Extra-Europaei. Nouv. Arch. Muséum ser. 4 a, vol. I, 
1899, p. 206. WirLEY Notes on some North American Species 
of Parmelia. Botanical. Gazette vol. XXI, 1896, p. 204. ZAHL- 
BRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der bot. Exp. ... nach Süd- 
brasilien 1901. Denkschriften der Math. naturw. Kl. der K. Akad. 
d. Wissenschaften vol. LX XXIII, Wien 1909, p. (75) 161. 

Thallus orbicularis, diam. usque 12 cm., vulgo sat rigidus 
(rarius molliusculus), irregulariter lobatus, lobi minus distincte 
radiantes, breves, 8—17 mm. lati, rotundati, integri vel sub- 
integri, undulati, bullati, margines centrum versus adscen- 
dentes, ad peripheriam laxe adpressi. "Thallus ciliis, isidiis 
et sorediis destitutus, subnitidus, crebre rugulosus, continuus 
vel dein irregulariter ruptus. Color glaucescenti-albidus vel 
albido-cinereus, subtus ad ambitum (5—8 mm.) castaneus, 
nitidus, nudus, ceterum niger, rhizinis brevibus, concoloribus 
vestitus vel pro parte nudus. 

Cortex superior loborum marginalium 14—16, dein 20— 
22 u altus, hyphae corticis adspersae, indistinctae, perpendi- 
culares, pachydermaticae (6—8 p. crassae), septatae, arcte 
contiguae. Medulla alba, 100—130 vel partibus vetustioribus 
180—200 pv alta, hyphae non vel parce adspersae, 3—4 y. 
crassae. Cortex inferior 13—14 (vetust. 18—20) v. altus, niger 
vel peripheriam versus fusconiger vel subdecolor. 

Apothecia numerosa, pedicellata, urceolata vel concava; 
non perforata, rotunda vel mutua pressione varie angulosa 
vel flexuosa, 12—13 mm. diam. Margo tenuis, integer, bene 
inflexus. Receptaculum rugosum vel etiam scrobiculatum, 
thallo concolor; cortex receptaculi irregularis, 40—50, rarius . 
usque 80 p altus, parte exteriore fusco- vel fumoso-cinereus, 
ceterum decolor, ex hyphis perpendicularibus, pachydermaticis, 
+ adspersis, arcte contiguis, formatus.  Gonidia sub toto 
excipulo et infra corticem receptaculi in strato continuo in- 
clusa. Exeipulum 20—25 » altum, decolor, hypothecium 
20—25 vw altum, subdecolor, ex hyphis + horizontalibus for- 
matum. Discus badius, epruinosus. Hymenium 65—80 vy. 
altum, parte superiore dilute flavofuscescens, ceterum de- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 67 


color, non inspersum, strato amorpho tenui, + rupto, tectum. 
Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, sat distinctae, 
tenues, apice non incrassatae, (+ distincte) septatae, breviter 
divergenter ramosae vel ramoso-connexae, rarius indivisae. 
Asci ovato-clavati, membrana mediocri, apice incrassata, 
cincti; 50—55 ı. longi, 24—25 u. crassi, octospori. Sporae 
biserialiter dispositae, obtuse ellipsoideae, episporium 2— 2,3 t. 
crassum; sporae (16) 18,5—24 y. longae, (8) 9—12 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in marginem lo- 
borum immersa, globosa vel depresso-globosa, 135—160 y 
alta, 135—200 vw lata. Perifulerium apicem versus incrassatum, 
obscurum, ceterum subdecolor vel decolor. Fulcra endobasi- 
dialia, basidia 5—8 u. longa, anguste cylindrica vel lageniformia, 
5—8 v longa, 1,5—2 » crassa. Pycnoconidia 6—8 p longa, 
recta, anguste lageniformia, apice rotundata, 5,5—8 u. 
longa, 0,5 u. crassa. 

React. Thallus KOH extus distincte flavescens, in- 
tus primo immutatus, dein dilute flavescens; CaCLO, et 
KOH + CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci J persistenter 
caerulescentes, paraphyses et gelatina hymenii J immutata. 

Paraguay: Territor. Gran Chaco ad Pilcomayo 3. 9. 1893; 
Asuncion (meridion. versus), ad arbores bumiles sat solitarias, 
loco subhumido, 27. 8. 1893, no. 1678**. — Brasiliae civit. 
Matto Grosso: Santa Antonio prope Cuyaba, 20. 12. 1893, 
no. 2156 B; Santa Anna da Chapada 6. 3. 1894, no. 2511 
Ba* et 23. 2. 1894, no. 2408 (in »cerrado» minus denso), et 
21. 2. 1894, no. 2392** (in margine silvae). 


f. membranacea n. f. ad int. 


Differt thallo tenuiore, molli, lobis angustioribus (3—5 
mm. latis), minus adscendentibus, vulgo + crenatis, et prae- 
cipue sporis minoribus: (13,3) 15—17 (18) u longis et 8— 9,5 
u crassis. Ceterum ut in typo. 

Paraguay: Territor. Gran Chaco, ad Pilcomayo 2. 9. 1893. 
— Ut videtur, ad arborem. 

Ich hatte zuerst nur nach der Literatur die Exemplare 
als Parmelia saccatiloba 'TAvr. bestimmt, weil ich keinen 
Unterschied zwischen den Maassen finden konnte, aber unter 
Zweifel, weil ich kein Vergleichsexemplar hatte. Durch die 
Güte des Herrn Professors Errviwa in Helsingfors habe ich 


68 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


später ein Stück aus dem Herbar NYLANDER zum Vergleich 
bekommen. Es war zuerst als Parmelia latissima DEL., womit 
es habituel übereinstimmt, bezeichnet worden; später hat 
NYLANDER die Bestimmung geändert. Es hat breite (10—13 
mm.), abgerundete, nicht gekerbte Lappen, die weder gerun- 
zelt (crenulati) noch höckerig (saccati) sind. Die Farbe ist 
gelblich. Die Sporen werden (in herb.) mit 25x11 u ange- 
geben und die Reaktion medulla KOH + CaCl,O, »leviter 
erythr.» Die Pyknokonidien des NYLANDER'schen Exemplars 
habe ich untersucht und »recta vel subrecta, lageniformia, 
5,5—7 v. longa» gefunden. 


22. Parmelia Langii n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, laxe adpressus, rigidus, lobi im- 
bricati, breves, 4—7 mm. lati, ad apicem horizontales, ad 
marginem adscendentes, imbricati, undulati, rotundati, sinuato- 
crenati, crebre ciliati, cilia 1—1,5 mm. longa, nigra, indivisa 
vel fureata. "Thallus isidiis et sorediis destitutus, continuus, 
rarius irregulariter ruptus, laevigatus vel minute rugulosus, 
subnitidus, cinereo-glaucus vel in ochraceum vergens, subtus 
ad ambitum croceus vel aurantiaco-croceus, anguste erhizinosus, 
ceterum niger, rugulosus, rhizinis longis (2 mm., ad basin 
90 p. crassis) instructus vel pro parte nudus. 

Cortex superior flavofuscescens, 13—18 vel partibus ve- 
tustioribus usque 25 v. altus, hyphae indistinctae, adspersae, 
pachydermaticae, septatae, ramosae, in parte superiore corticis 
arcte contiguae. Medulla alba, 100—185, centrum versus 
usque 240 v alta, hyphae 3—4 v. crassae, + adspersae. Cortex 
inferior ad ambitum 16—18 u. altus, subdecolor, ceterum 18— 
25 p altus, niger, hyphae pachydermaticae, lumina intercel- 
lularia parva. 

Apothecia parum evoluta, rotunda, breviter pedicellata 
vel sessilia et anguste affixa, imperforata, cupuliformia. Margo 
tenuis, integer, dense ciliatus, cilia longa, nigra, furcata. 
Receptaculum rugosum, cortex receptaculi 35—40 y altus, 
hyphae corticis indistinctae, arcte contiguae. Gonidia sub 
excipulo et infra corticem in strato continuo inclusa. Ex- 
cipulum bene evolutum, 20—25 y altum, sub toto hypo- 
thecio et ad latera hymenii evolutum. Hypothecium sub- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 69 


decolor (minus evolutum). Discus badius, epruinosus, nitidus. 
Hymenium tantum 50—55 v altum, superne flavofuscescens, 
ceterum decolor, non inspersum, strato amorpho tenui tectum. 
Paraphyses gelatinam sat firmam percurrentes, tenues, apice 
non incrassatae, ramosae, indistincte septatae. Asci 50 y. longi, 
24 w crassi, membrana mediocri, apice incrassata cincti, octo- 
spori. Sporae (maturae?) biserialiter dispositae, ellipsoideae, 
episporio tenui circumdatae, 16—18,5 y longae, 8—10 y 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosissima, sed fulcra 
et pycnoconidia frustra quaesivimus. Conceptacula depresso- 
globosa, immersa, usque 135 v alta et 185 v. lata, perifulerium 
circum ostiolum dilute fuscescens, ceterum decolor. 

React. Thallus KOH extus e flavo fulvescens, intus primo 
immutatus vel dilute roseus, dein rubescens. Cilia (non rhizinae) 
marginis et apotheciorum KOH intense caerulea vel caeruleo- 
violacea. Thallus CaCl,O, extus et intus immutatus. Medulla 
KOH + CaCl,O, aurantiaca vel flavoaurantiaca. Asci J persi- 
stenter caerulescentes, paraphyses et gelatina non colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In margine silvae, ad corticem. 21. 2. 1894, no. 2392*. 

Icon. Tab. 1,43: 

Die Art ist nach dem ausgezeichneten, zu früh verstor- 
benen finnischen Lichenologen, Forstmeister G. LÅNG, be- 
nannt. — Die eigentümliche KOH Reaktion der Zilien ist 
früher bei der Gattung Parmelia nicht beschrieben worden. 
Die Art ist auch durch die Randfarbe der Unterseite charak- 
terisiert. 


23. Parmelia rissoensis n. sp. 


Thallus 7 cm. latus (fragmentum solum), laxe adpressus, 
subrigidus, non fragilis; profunde incisus, lobi elongati, 7— 
10 mm. lati, bene radiantes, rotundati, parum lobato-incisi, 
marginibus adscendentibus contigui vel imbricati. "Thallus 
isidiis et ciliis destitutus, laevigatus vel minutissime impresso- 
rugulosus, nitidus; cortex continuus; color albo-cinerascens, 
in flavescentem vergens, centrum versus parum obscurior. 
Thallus subtus ad ambitum late castaneus, nitidus, erhizi- 
nosus, ceterum niger, rhizinis brevibus, dispersis instructus 
vel fere erhizinosus. 


70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Cortex superior decolor vel centrum versus parte ex- 
teriori + obscuratus, 16—20 y. altus, hyphae corticis 5—6 u. 
crassae, ramosae, ad basin luminibus conspicuis separatae, 
apicem versus arcte contiguae, constricte septatae, pachyder- 
maticae; lumina cellularia distincta. Medulla alba, 85—190 y. 
alta, hyphae sat dense contextae, + adspersae, 3—4 y. erassae. 
Cortex inferior niger vel fusconiger, 13—17 y. altus. 

Apothecia dispersa, rotunda, diam. 10 mm., breviter pedi- 
cellata, perforata. Margo bene incurvus, crenulatus; recepta- 
culum rugulosum; cortex receptaculi decolor vel parte exte- 
riore leviter obscuratus, 25—65 y. altus; hyphae corticis pachy- 
dermaticae, septatae, luminibus conspicuis separatae. Gonidia 
sub excipulo et infra corticem receptaculi in strato continuo 
disposita, suis locis fere usque in superficiem instantia viden- 
tur. Excipulum decolor, sub toto hypothecio et ad latera 
hymenii evolutum, 20—25 » altum; hypothecium subdecolor, 
20—25 v. altum. Hymenium 50—75 pv altum, superne flave- 
scens, ceterum decolor, non inspersum, strato amorpho de- 
colore, 4—5 y alto, tectum. Paraphyses gelatinam firmam 
pereurrentes, tenues, apice distincte clavato-incrassatae, sep- 
tatae, inerebre ramoso-connexae. Asci clavati, membrana 
apice parum incrassata cincti, octospori, 50—55 y longi, 
18—20 pv crassi. Sporae biserialiter dispositae, ellipsoideae 
vel ovales, rarius lacrymaeformes, anguste limbatae, 11—16, 
rarius 18 y. longae, 7—9,5 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum in marginem loborum im- 
mersa, depresso-globosa, magna: 130—160 v. alta, 160—240 y. 
lata; perifulerium fuscum vel fusconigrum, circum verticem 
valde inerassatum. Fulcra endobasidialia, basidia subeylin- 
driea, 9—16 | longa, 2—3 p crassa, pyenoconidia recta vel 
subrecta (leviter arcuata), cylindrica, 9,3—14 pv. longa, 0,5— 0,7 
V. crassa. 

React. Thalus KOH. extus flavescens, intus primo immu- 
tatus, dein (solutione exiccata) rubescens, CaCl,O, extus 
immutatus, intus rubescens, medulla KOH 4- CaCl, O, rubescit. 

Paraguay: Colonia Risso pr. Rio Apa, 7. 10. 1893, ad 
corticem. 

Parmelia recipienda Nvr. ist offenbar nahe verwandt, 
unterscheidet sich »Thallo glaucescente, fere monophyllo . . ., 
marginibus ciliatis ..., medulla KOH —». Ich habe nicht 
nachprüfen können, ob die Reaktion der Parmelia recipienda 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 71 


wirklich »medulla KOH —» ist; bei Parmelia rissoensis färbt 
sich das Mark erst nach dem Eintrocknen der Kalilauge 
rot. — Sporen und Pyknokonidien stimmen bei den zwei 
Arten überein. 


24. Parmelia paraguariensis n. sp. 


Thallus 10—11 cm. latus, subrigidus, profunde irregulariter 
incisus, lobi lati, rotundati, ad marginem adscendentes, incisi, 
undulato-crispati. "Thallus ciliis, sorediis et isidiis destitutus, 
laevigatus vel rugulosus, continuus vel dein parum ruptus, 
nitidus, cinereo-glaucescens, subtus rugosus, ad ambitum albido- 
et fuscescenti-variegatus, nudus, ceterum niger vel fusco- 
nigrescens, disperse rhizinosus. 

Cortex superior 13—19 p altus, decolor, hyphae 4—6 ». 
crassae, adspersae, septatae, ramosae, arcte contiguae et per- 
pendieulares, praecipue parte superiore, vel dein luminibus 
parvis separatae. Medulla alba, 110—210 y alta, hyphae 
tenues, non adspersae, 2—3 vw. crassae. Cortex inferior fuscus 
vel fusco-nigrescens, 10—15 vy. altus. 

Apothecia numerosa, magna vel maxima, 10—18 mm. 
diam., partem centralem thalli fere tegentia, urceolata, per- 
forat« (foram. diam. 1—3 mm.), pedicellata. Margo tenuis, 
integer, non ciliatus, receptaculum rugosum vel etiam scrobi- 
culatum, thallo concolor, cortex receptaculi decolor vel subde- 
color, irregularis, 15—60 v. altus, hyphae corticis perpendicula- 
res, contiguae, septatae, adspersae, 6—9 v. crassae. Gonidia sub 
excipulo et infra corticem receptaculi in strato continuo dis- 
posita. Excipulum decolor, 25 » altum, hypothecio simile, 
sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum; hypo- 
thecium subdecolor, 25 » altum. Discus nitidus vel subnitidus, 
rufescenti-badius, epruinosus. Hymenium parte superiore 
flavofuscescens, ceterum decolor, 65—75 vw altum, epithecium 
rugosum. Paraphyses tenues, apice haud incrassatae, ramosae 
vel ramoso-connexae, septatae. Asci inflato-clavati vel ovati, 
membrana tenui vel mediocri, apice passim incrassata, 
cireumdati, octospori, 45—50 u. longi et 16—24 y crassi. 
Sporae biserialiter dispositae, ellipsoideae, apice rotundatae, 
tenuiter limbatae, 12,5—17,3 w longae et 7—9,3 p. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, globosa, diam. 


72 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


150—180 »; perifulerium circum verticem nigricans, ceterum 
flavo-fuscescens vel dilute fuscum.  Fulera endobasidialia, 
basidia filiformi-ampullacea vel cylindrica, 10—13 y longa et 
1,5—2 u. crassa. Pycnoconidia recta vel rarius subrecta, cy- 
lindrica, 10—11 v. longa et 0,5—0,s p crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus vel 
— interjecto tempore — dilute rubescens, CaCl,O, extus im- 
mutatus, intus rubescens, medulla KOH 4- CaCl,O, intense 
ferrugineo-rubescens. 

Paraguay: Paraguari, Cierro Negro, ad arborem in summo 
monte, 8. 8. 1893, no. 1539. 

Icon Bab: fis: 7. 

Die neue Art ist Parmelia pedicellata var. subbullata STNR. 
et ZAHLBR. sehr ähnlich, aber durch die Reaktion (bei P. 
pedicellata KOH? lutea, CaCl,O,=) und die Pyknokonidien 
(bei P. pedicellata sehr lang: 15—28 X 0,6 uw) verschieden. 
Parmelia perforata hat eine andere Reaktion: CaCl,O, +. — 
Ist Parmelia rissoensis LYNGE nahe verwandt, unterscheidet 
sich durch die ungewöhnlich grossen, den Thallus fast be- 
deckenden Apothecien, und besonders durch die Farbe: hier 
aschgrau, bei P. rissoensis gelblich-weiss (wie bei P. latissima 
FÉE). P. paraguariensis ist überhaupt grösser mit breiteren 
Lagerlappen. 


55. Parmelia eciliata NYL. 


NYLANDER Parmeliae exoticae novae. Flora vol. XLVIII, 
1885, p. 610. MÜLLER, J. Lichenes Catharinenses. Hedwigia 
vol. XXX, 1891, p. 238. Hur Lichenes Exotici no. 619. Paris 
1892, p. 75. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der bot. 
Exp....nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der... K. Akad. 
der Wissenschaften vol. LXXXIII, Wien 1909, p. 75 (161). 

Parmelia crinita var. eciliata NYL. Circa react. Parme- 
liarum. Flora vol. LII, 1869, p. 291. 

Thallus 7—10 cm. latus, rigidus; lobi breves, 3—8 mm. 
lati, non radiantes, ad marginem + adscendentes, imbricati, 
profunde et irregulariter incisi vel sinuato-incisi, rotundati, 
breviter et disperse ciliati, cilia 0,7—1 mm. longa, vulgo indivisa. 
Thallus isidiis et sorediis destitutus, centrum versus lobis 
secundariis haud numerosis, brevibus, corniculatis, instructus, 
laevigatus vel centrum versus (morbose?) rugosus vel verru- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 73 


cosus, nitidus; cortex continuus vel dein ad centrum irregula- 
riter ruptus. Color glauco-cinereus, subtus ad marginem 
castaneus, nitidus, nudus, ceterum niger vel albido- et nigro- 
(vel fusconigricanti-) variegatus, parte albida si excepta dense 
breviter rhizinosus, rhizinae nigrae. 

Cortex superior decolor vel subdecolor, 13— 22 y. altus; 
hyphae corticis + adspersae, indistinctae, perpendiculares, 
pachydermaticae, septatae, arcte contiguae (subpseudoparen- 
chymaticae). Medulla alba, 100—225 v. alta, hyphae medullares 
parce adspersae, 3—5 w crassae. Cortex inferior fusconiger 
vel decolor, nitidus, a medulla bene limitatus, 10—22 (25) v. 
altus, ex hyphis pachydermaticis, luminibus conspicuis sepa- 
ratis, formatus. 

Apothecia numerosa, totum fere thallum tegentia, urceo- 
lata, breviter, sed distincte pedicellata, non perforata, rotunda 
vel mutua pressione angulosa, diam. usque 15 mm. Margo 
integer vel dentatus, incurvus, non ciliatus. Receptaculum 
thallo concolor, rugosum vel etiam scrobiculatum, cortex 
receptaculi parte exteriore flavofuscescens, ceterum decolor, 
valde irregularis: 10—80 » altus, ex hyphis pachydermaticis, 
contiguis, septatis formatus. Gonidia sub excipulo et infra 
corticem receptaculi — ubi interdum fere in superficiem 
instantia videntur — in strato continuo inclusa. Excipu- 
lum sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, 
decolor, una cum hypothecio subsimili 20—35 v. altum. Discus 
badius vel flavo-fuscescens, nitidus, non pruinosus. Hyme- 
nium parte superiore flavescens, ceterum decolor, non in- 
spersum, strato amorpho decolore, sat alto: 10—13 u, tectum, 
90—105 ». altum. Paraphyses gelatinam firmam percurren- 
tes, filiformes, apice haud vel leviter clavato-incrassatae, 
increbre (non constricte) septatae, ramoso-connexae vel fur- 
catae. Asci ovato-clavati, 55—75 u longi, 27—35 y crassi, 
membrana mediocri, apice leviter incrassata, cincti, octo- 
spori. Sporae biserialiter dispositae, ovales vel late ellip- 
soideae, obtusae, late limbatae (2,5—4 wx), magnae: 24—30 y 
longae, 10,5—17,5 u. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in laminam et 
apicem loborum immersa, globosa vel depresso-globosa, 100 
—180 w alta, 130—200 y lata; perifulerium fusco-nigrum, 
eircum ostiolum obscuratum et incrassatum. Fulcra endo- 
basidialia, basidia subcylindrica, 5—7 » longa, 2 u. crassa; 


74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


pyenoconidia recta, cylindrica, apice rotundata, 4—7(8) u 
longa, 0,5—0,s u crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescit, intus e flavo 
mox vel interjecto tempore rubescens vel aurantiacus, CaCl,O, 
extus et intus immutatus; medulla KOH 4- CaCL,O, non colo- 
ratur. Asci J persistenter caerulescentes, paraphyses et ge- 
latina hymenii fere immutata. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Hamburgerberg 
20. 10. 1892, no. 627. — Argentinae civit. Buenos Aires: 
Zárate. in delta fluminis Parana 7. 9. 1894 (2 specimina). 

Parmelia glaucocarpa  Mórr. Arc.! hat einen »discus 
glaucopruinosus, saepe exentrice perforatus». 


26. Parmelia Lindmanii n. sp. 


Thallus suborbicularis, diam. 4—5 cm. (specimina juve- 
nilia), adpressus, membranaceus, mollis. Lobi breves, rotun- 
dati, 9—10 mm. lati, furcati; lobuli sinuato-incisi, discreti 
vel + imbricati vel marginibus saltem contigui. Thallus ciliis 
sorediisque destitutus, sed — margine excepto — isid??s brevibus, 
thallo concoloribus vel parum obscurioribus dense vestitus. 
Thallus ad centrum longitudinaliter striatus, rugosus, subniti- 
dus, cortex continuus; color cinereus vel glauco-cinereus, sub- 
tus in ambitu late dilute castaneus et nudus, ceterum niger, 
rhizinis paucis et dispersis instructus. 

Cortex superior 15—18 v. altus, hyphae valde indistinctae, 
subconstricte septatae, ramosae, apicem versus contiguae, 
leviter obscuratae, ceterum luminibus parvis separatae. Go- 
nidia interdum usque in superficiem procurrentia videntur. 
Medulla sulphurea, hyphae medullares adspersae, 2,5—3 p 
crassae. Cortex inferior niger. 

Apothecia (juvenilia) sparsa, dispersa, adpressa, non per- - 
forata. Margo crenulatus; receptaculum laeve, nitidum, isidiis 
destitutum; cortex receptaculi 25—50 y. altus,*ex hyphis per- 
pendicularibus, contiguis, pachydermaticis, formatus. Excipu- 
lum sub toto hypothecio et ad latera hymenii bene evolutum, 
decolor, una cum hypothecio subdecolore 20—25 y altum. 
Hymenium superne dilute flavescens, ceterum decolor, strato 


* MÜLLER-ARGOVIENSIS: Lichenologische Beiträge N:o 808. Flora 1884, 
pag. 615. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 75 


amorpho tenuissimo tectum, 50—55 ». altum. Paraphyses 
distincte septatae, indivisae vel furcatae, apice capitato- 
incrassatae, sat validae. Asci anguste clavati, membrana sat 
tenui, apice incrassata, circumdati, 40—44 y longi, 12—13 y. 
crassi. Sporae late ovales vel fere subglobosae, 10,5— 13,4 v. 
longae, 5,2—8 t crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum subglobosa, diam. 120— 
150 v; perifulerium circum ostiolum incrassatum et obscura- 
tum, ceterum decolor. Fulera endobasidialia, pycnoconidia 
recta vel subrecta, cylindrica, medio leviter incrassata (an- 
guste bifusiformia), 4,5—5 y. longa. 

React. Thallus KOH extus et intus flavo-aurantiacus, 
CaCLO, immutatus. Asci J persistenter caerulescentes. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad 
corticem Cerei. 25. 9. 1892, no. 450. 

Die Parmelia endoxantha MERRILL! habe ich nicht gesehen, 
die Art unterscheidet sich jedenfalls von der unsrigen durch 
die Reaktion: »K + faint, C T». 


27. Parmelia sulphurata Nees et FLor. 


NEES et Frorow Einige neue Flechtenarten. Linnaea vol. 
IX, 1834, p. 501. NYLANDER Enumeration générale, Suppl., 
p. 336. Ejusd. Synopsis Lichenum 1858—1860, p. 377. Ejusd. 
Circa reactiones Parmeliarum. Flora vol. LII, 1869, p. 291. 
TUCKERMAN Synopsis of the N. Amer. Lichens 1882, p. 55 
(pr. p.). NYLANDER et CROMBIE Zzol. Lichens from Eastern 
Asia. Journ. Linn. Soc. vol. XX, 1884, p. 49 (»fertile», aber 
keine Beschreibung der Apothecien oder Sporen). HuE Li- 
chenes Yunnanenses. Bull. Soc. Bot. France vol. XXXVI, 
1889, p. 163. WarNIO Etude Lichens Brésil I, p. 34, Acta 
Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hue Lichenes 
Exotici no. 587, p. 71. Paris 1892. Ejusd. Lichenes Extra- 
Europaei. Nouvelles Archives du Muséum ser. 4 a, vol. I, 1899, 
p.160. ZAHLBRUCKNER Studien über brasil. Flechten. Sitzungs- 
ber. der K. Akad. d. Wissensch. Math. naturw. Kl. Abt. I, 
vol. CXI, Wien 1902, p. 427. Ejusd. Lichenes in Ergebnisse 
der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der 


1 The Bryologist vol. XII, 1909, p. 73. 


76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Math. naturw. Kl.d. K. Akad. der Wissenschaften vol.LXXXTII, 
Wien 1909, p. 75 (161), 90 (176), 93 (179). 

Thallus membranaceus, mollis, 6—7 cm. latus, irregula- 
riter lobatus, lobi breves, 4—6(7) cm. lati, contigui vel mar- 
ginibus adscendentibus vel etiam recurvatis imbricati, rotun- 
dati, breviter incisi vel crenati, rarius integri. Thallus fere 
eciliatus, sorediis destitutus, ad marginem loborum, parcius in 
lamina, isidiis brevibus, coralliformibus vel palmatis vel denti- 
culatis instructus. Thallus laevigatus vel subtiliter impresso- 
rugulosus, subnitidus; cortex continuus; color cinereus vel 
glauco-cinereus, in lutescentem vergens, subtus in ambitu 
dilute castaneus, erhizinosus, ceterum niger, disperse et bre- 
viter rhizinosus, rhizinae nigrae, tenues, 20 p. crassae. 

Thallus tenuis: 105—135 uv. altus. Cortex superior 10— 
13(16) » altus, ex hyphis indistinctis, adspersis, leptoderma- 
ticis, septatis, formatus. Medulla citrina vel sulphurea, 80 
—105 u. alta, hyphae medullares 4—5 t crassae. Cortex in- 
ferior fuscus vel niger, 13—14 p altus: hyphae membrana 
mediocri cinctae. 

Apothecia et conceptacula pyenoconidiorum desunt. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus fere immu- 
tatus (colorem parum dilutiorem accipit). Crystalla astroidea 
plumosa hydrate kalico addito in medulla praecipitantur, 
crystalla in aqua dissoluta; thallus CaCLO, extus non muta- 
tur, intus decoloratur. 

Brasiliae civit. Rio de Janeiro: Morro Canas da Carioca. 
In silva; ad arborem. 19. 8. 1892, no. 146. 


28. Parmelia cornuta n. sp. 


Thallus laxe adpressus, ca. 12 cm latus, mollis, fragilis, 
lobi elongati: 20 mm. vel ultra, 4—6 mm. lati, discreti vel: 
vulgo imbricati, sinuato-crenati, ad marginem adscendentes, 
ciliati, cilia indivisa vel rarius furcata, 2—3 mm. longa. 
Thallus praecipue centrum versus lobulis palmato-divisis, 2—5 
mm. longis crebre instructus; sorediis et isidiis destitutus, 
undulatus, continuus vel dein irregulariter ruptus. Color fla- 
vescens vel cinereo-flavescens, subtus in ambitu castaneus, 
nudus, ceterum niger, rugulosus, rhizinis paucis et dispersis 
instructus. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 77 


Cortex superior 20—26 yp. altus, decolor, hyphae corticis 
perpendieulares, adspersae, septatae, pachydermaticae, 8 t 
crassae, contiguae, lumina cellularia angustissima. Medulla 
120—180 p. alta, sulphurea, hyphae medullares sat dense con- 
textae, 2—4 u crassae, + adspersae. Gonidia diam. 6—7 v. 
Cortex inferior. niger vel fusconiger, ad marginem loborum 
subdecolor, a medulla bene terminatus, 13—20 v. altus. 

Apothecia diam. ca. 10 mm., dispersa, rotunda, urceolata 
vel dein concava, breviter pedicellata, non perforata. Margo 
bene ineurvus, dentato-ciliatus, »dentes» 1 mm. longi vel paul- 
lum ultra. Receptaculum rugosum, minutissime albo-punc- 
tatum, cortex receptaculi 50—70 t altus, decolor, non papil- 
losus, hyphae corticis perpendiculares, pachydermaticae, arcte 
contiguae, lumina cellularia angustissima. Gonidia sub exci- 
pulo et infra corticem receptaculi in strato continuo disposita, 
rarius in tota medulla continentia. Excipulum ca. 20 y. altum, 
sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, ubi in 
corticem transiens, decolor, ex hyphis pachydermaticis, valde 
intricatis, formatum. Hypothecium subdecolor, ca. 20—25 y. 
altum. Discus subnitidus, badius, epruinosus. Hymenium 
100—130 altum, parte superiore dilute flavescens, cete- 
rum decolor, non inspersum. Paraphyses tenues, apice non 
incrassatae, gelatinam firmam percurrentes, non congestae, 
ramoso-connexae, indistincte et increbre septatae. Asci 
ellipsoideo-clavati vel ovales, 70—84 t longi, 30—38 u crassi, 
membrana mediocri, apice passim incrassata cincti, octospori. 
Sporae biserialiter dispositae, obtuse ellipsoideae, pachyder- 
maticae (episporium 2,5—3 yu), 26—32 v. longae et 13,3— 14,6 v. 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in laminam (prae- 
cipue in appendices, quas supra commemoravimus) immersa, 
globosa, diam. 120—130 p, perifulerium verticem versus fusco- 
nigricans, ceterum decolor. Fulcra endobasidialia, basidia 
anguste ellipsoidea vel subcylindrica, 6—8 v. longa et 1,5—2 v. 
crassa. Pycnoconidia recta, altero apice angustata, 5—7 u. 
longa et 0,5 u crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute flavofulvescens, intus 
immutatus, CaCLO, extus et intus immutatus. Asci J per- 
sistenter caerulescentes, paraphyses J fere immutatae. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In margine silvulae (»capoeira» vetustae) 2. 3. 1894, no. 2477. 

Ican. Tab. 2, fig. 5. 


78 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


var. erocea n. var. 


Thallus suborbicularis, diam. ca. 9 cm., adpressus, molli- 
usculus, lobi breves: 10—12 mm. longi, 4—5 mm. lati, sinu- 
ato-crenati, margines subadscendentes, imbricati, ciliati, cilia 
indivisa vel rarius furcata, 2—3 mm. longa. Thallus prae- 
cipue centrum versus lobulis digitato-divisis, angustis: 1—1,5 
mm. latis, 2—12 mm. longis ?nstructus; sorediis et isidiis desti- 
tutus, continuus et sublaevigatus, vel dein rugulosus, + un- 
dulatus et irregulariter ruptus. Color cinereus, in ochraceum 
vergens, subtus in ambitu aurantiaco-croceus et nudus, cete- 
rum niger, rugulosus, rhizinis paucis et dispersis instructus. 

Cortex superior 10—13 w altus, subdecolor, hyphae cor- 
ticis perpendiculares, septatae, adspersae, pachydermaticae, 
8 u. crassae, arcte contiguae. Medulla parte superiore flava, 
parte inferiore crocea, 130—200 yp. alta, hyphae medullares ad- 
spersae, 2,5 w crassae. Cortex inferior fuscus-fusconigrescens 
vel in ambitu decolor, 8-15 v altus, hyphae corticis pachy- 
dermaticae. 

Apothecia diam. 10 mm., dispersa, rotunda, brevissime 
pedicellata vel adpressa, non perforata. Margo bene incurvus, 
appendicibus longis: 1—3,5 mm., dentato-ciliiformibus vel cor- 
nutis crebre munitus. Receptaculum rugosum, minute albo- 
punetatum, cortex receptaculi papillosus, 50—80 v. altus, de- 
color vel subdecolor, hyphae corticis valde pachydermaticae, 
arcte contiguae, lumina cellularia parva. Gonidia sub exci- 
pulo et infra corticem receptaculi in strato continuo disposita. 
Excipulum 20 v altum, sub toto hypothecio et ad latera 
hymenii evolutum, ubi in corticem transiens, decolor, ex hyphis 
pachydermaticis, valde intricatis, formatum. Hypothecium 
subdecolor, 20—25 w altum. Discus subnitidus, flavo-au- 
rantiacus vel badius, epruinosus. Hymenium 80—105 u. altum, 
parte superiore dilute flavescens, ceterum decolor, non in-, 
spersum, strato amorpho tenui (2—5 p alto) tectum. Pa- 
raphyses tenues, apice non incrassatae, non septatae, non 
congestae, ramoso-connexae, gelatinam firmam percurrentes. 
Sporae biserialiter dispositae, ovales, mediocriter vel crasse 
limbatae (episporium 2 v), indivisae, 22,5—26,5<13,3—14,6 uw. 

Conceptacula pyenoconidiorum in appendices thalli et 
apotheciorum immersa, globosa, diam. ca. 120—130 yp. Peri- 
fulerium verticem versus fusconigricans, ceterum decolor. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 79 


Fulera endobasidialia, basidia anguste ellipsoidea vel subey- 
lindrica, 7—8 ». longa, 2». crassa. Pycnoconidia recta, altero 
apice angustata, 4—6 w longa, 0,5 » crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescens vel immu- 
tatus, medulla parte superiore intensius flavens coloratur, 
parte inferiore roseo-violascens; thallus CaCl,O, nec extus, nee 
intus coloratur. Asci J persistenter caerulescentes, para- 
physes et gelatina hymenii J immutata. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In margine silvulae »capocira» vetustae; ad corticem. 2. 3. 
1894, no. 2177. 

Unterscheidet sich vom Typus durch die zweifarbige 
Markschicht. Die Sporen sind etwas kleiner, aber die Asci 
waren nieht ganz reif. Die Farbe ist dunkler und die Ober- 
rinde stärker, worauf doch kein grosses Gewicht zu legen ist. 


29. Parmelia Merrillii n. sp. 


Thallus mollis, membranaceus, laxe adpressus, 5 cm. latus. 
Lobi bene radiantes, elongati, 5—6 mm. lati, rotundati et 
erenulati, furcati, irregulariter ineisi, contigui vel marginibus 
undulatis subimbricati, ciliis atris, 1—2 mm. longis, indivisis 
vel plumosis inerebre instructi, sorediis et isidiis destituti. 
Cortez continuus, thallus laevigatus, color glaucocinereus ; subtus 
reticulato-rugosus, in ambitu dilute castaneus vel luteo- 
fuscescens, nudus, ceterum niger, fere erhizinosus. 

Cortex superior 13—16 u altus, hyphae adspersae, in- 
distinctae, perpendiculares, 7—8 uv. crassae, septatae, arcte 
eontiguae. Medulla dilute sulphurea, 110—160 » alta, hyphae 
3—5 u. crassae, + adspersae, praecipue in parte superiore 
. medullae. Cortex inferior fusconiger, 13—15 uv altus. 

Apothecia sat numerosa, dispersa et rotunda vel congesta 
et mutua pressione angulosa, adpressa, breviter affixa, con- 
cava vel dein plana, non perforata. Margo dentatus, ciliatus, 
cilia ut in margine loborum. Receptaculum rugosum, thallo 
concolor; cortex receptaculi decolor, 50—80 » altum, hyphae 
corticis perpendiculares, pachydermaticae, septatae. Gonidia 
sub excipulo in strato continuo crasso et in strato tenuiore 
infra corticem receptaculi disposita. Excipulum sub toto 
hypothecio et ad latera hymenii evolutum, decolor, 25—30 u. 


80 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


altum; hypothecium subdecolor, 25—30 ». altum. Discus 
badius, opacus, non pruinosus. Hymenium parte superiore 
dilute lutescens, ceterum decolor, non inspersum, 100—110 p. 
altum. Paraphyses tenuissimae, sed distinctae, apice non 
inerassatae, sat crebre ramoso-connexae, non septatae.  Asci 
clavati vel ovati, membrana apice leviter incrassata circum- 
dati, octospori. Sporae ellipsoideae vel ovatae, apice rotun- 
datae, 18,5— 29,3 u. longae, 13,3—16,2 t crassae; episporium 
crassum: 2,5—3 wv. 

Conceptacula pyenoconidiorum desunt. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescens, intus inten- 
sius flavescens, CaCl,O, non mutatur, medulla KOH + CaCl,O, 
immutata. KOH e medulla crystalla non praecipitat. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Coxipo Igreja prope Cu- 
yabá, 27. 12. 1893, no. 2198 B. 

Unterscheidet sich von Parmelia persulphurata Nyr.! durch 
die graue Farbe und zusammenhängende (nicht rissige) Ober- 
rinde. Parmelia Merrillii ist kleiner als P. cornuta LvNGE, 
die Lagerlappen regelmüssig ausstrahlend und wenig einge- 
schnitten, die Apothecien nur kurz zackig, bei P. cornuta mit 
langen hornfórmigen Anhängseln versehen. Auch ist die 
Farbe der Oberrinde wie diejenige des Marks bei P. cornuta 
intensiver gelb. 


30. Parmelia persulphurata Nyt. 


NYLANDER apud CROMBIE. The Lichens of the »Challenger» 
Expedition. Journ. of Linn. Soc. London, vol. XVI, 1878, 
p. 219. Ejusd. Parmeliae exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 
1885, p. 606. Hur Lichenes exotic? no. 590. Paris 1892, p. 72. 
Ejusd. Lichenes Extra- Europaei in Nouv. Archives Muséum ser. 
4 a, vol. I, 1899, p. 202. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse 
der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der 
Math. naturw. Kl. der K. Akademie der Wissenschaften vol. 
LXXXIII Wien 1909, p. 76 (162) et 90 (176). MERRILL 
Lichen Notes No. II. The Bryologist vol. XII, 1909, p. 72. 

Thallus membranaceus, mollis, laxe adpressus, 6—7 cm. 
latus. Lobi bene radiantes, elongati, 5—6 mm. lati, iteratim 
furcati, disereti vel contigui, rotundati, integri, breviter et 


! NYLANDER apud CromBIE: Challenger Exped. Journ. Lin. Soc. London 
v. XVI, 1878, p. 219. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 81 


irregulariter incisi, ad marginem fere non adscendentes, ciliis 
atris, indivisis, 1—2 mm. longis, disperse instructi, sorediis 
et isidiis destituti. Cortex reticulatim ruptus, thallus rugulosus, 
color flavescens, subtus nitidus, + rugosus, ambitu obscure 
castaneus, nudus, ceterum niger, disperse et breviter rhizi- 
nosus; rhizinae 40 y. crassae. 

Cortex superior decolor vel in lutescentem vergens, 8—16, 
rarius usque 20 y. altus, ex hyphis indistinctis, valde adsper- 
sis, perpendicularibus, leptodermaticis, septatis, formatus, 
strato decolore amorpho vel dein pulveraceo-insperso tectus. 
Medulla intense sulphurea, 120—130 y. alta, hyphae ramosae, 
septatae, valde adspersae, 3 v crassae. Gonidia in tota fere 
medulla inclusa. Cortex inferior niger vel fuscescens, 20— 25 t. 
altus. 

Apothecia sparsa, breviter pedicellata, concava, non per- 
forata, rotunda, diam. 5—6 mm. Margo bene incurvus, tenuis, 
denticulatus, ciliis destitutus. Receptaculum thallo concolor, 
sublaevigatum, pruinosum; cortex receptaculi decolor, circum 
centrum ca. 80, marginem versus 40—50 y. altus, ex hyphis 
perpendicularibus, valde pachydermaticis, maculis albis in- 
structis, formatus. Tota medulla gonidia dense includit. 
Excipulum decolor, 25—30 w altum, sub toto hypothecio et 
ad latera hymenii, ubi in corticem receptaculi transiens, evo- 
lutum, ex hyphis valde intricatis formatum. Hypothecium 
25—30 w altum, cinereum vel subdecolor, ex hyphis + hori- 
zontalibus formatum. Discus badius, subopacus, epruinosus. 
Hymenium superne lutescenti-fuscum, ceterum decolor, 70—80 p. 
altum, strato amorpho decolore, dein pulveraceo-insperso, 
tectum.  Paraphyses filiformes, apice non incrassatae, non 
septatae. Asci oblongo-clavati, membrana mediocri, apice 
incrassata, cincti, octospori. Sporae late ellipsoideae vel faba- 
ceae, obtuse rotundatae, late limbatae, 21—28 y longae, 12 
—14 p crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum desunt. 

React. Thallus KOH extus et intus immutatus, sed cry- 
stalla astroidea, radiis pennatis, praecipitantur, CaCL,O, extus 
et intus immutatus. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti. 
In silvula (capoeira), ad arborem. 26. 6. 1894. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 6 


82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


**Subflavescentes WAIN. 
31. Parmelia Nylanderi n. sp. 


Thallus 6—7 cm. latus, laxe adpressus, molliusculus, fra- 
gilis. Lobi + distincte radiantes, 4—8 mm. lati, contigui vel 
marginibus undulatis, dein adscendentibus, crispatis, imbri- 
cati, anguste neque profunde sinuato-ineisi; lobuli apice 
rotundati vel subtruncati, ciliis brevibus (1 mm. longis), cor- 
nutis, indivisis vel rarius furcatis, crebre instructus. Thallus 
minute rugosus, opacus, ambitu solum subnitidus, isidiis 
destitutus, margine sorediosus, soredia thallo concoloria, 
primo verrucaeformia, dein glomerata, adscendentia, conflu- 
entia. Cortex continuus vel fortuito ruptus, color stramineo- 
flavescens vel sulphureus, subtus ad peripheriam castaneus, 
nudus, nitidus, ceterum niger, rhizinis nigris, indivisis vel 
ramosis, 1—1,5 mm. longis, 50—70 » crassis, disperse in- 
structus. 

Cortex superior 13—18 u. altus, cinereus vel decolor, strato 
amorpho tenui (2 u. alto), tectus, ex hyphis indistinctis, per- 
pendicularibus, septatis, contiguis, formatus. Medulla alba, 
100—190 v» alta, hyphae medullares tenues: 2 v. crassae, levi- 
ter adspersae, ramosae, parce septatae. Cortex inferior 13—16 
(25) u altus, fusco-niger, ex hyphis membrana mediocri cinctis, 
luminibus conspicuis separatis, formatus. 

Apothecia desunt; conceptacula pyenoconidiorum nume- 
rose adsunt, sed fertilia frustra quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus flavescit, dein fulvescit, intus 
e flavo rubescit; thallus CaCl,O, extus immutatus, intus rube- — 
scens. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, pr. 
Sao Jeronymo. Supra rupes apricas, 3. 6. 1894, no. 2747. 

Die Art steht Parmelia conformata W A1N.! nahe, aber P. 
conformata hat Isidien und keine Soredien und eine andere 
CaCL,O,-Reaktion (»CaCl,O, non reagens» WAIN. 1. c.). 


32. Parmelia leucoxantha MÜLL. Arc. 


MÜLLER, J. Lichenologische Beiträge no. 241. Flora vol. 
XXXIX 1881, p. 85. WAINIO React. Lichenum a J. MüLL. Arc. de- 


| Warnto: Etude I, p. 36, in Acta Societatis pro Fauna et Flora fen- 
nica vol. VII, 1890; Wartnto: Lich. Bras. No. 650 b. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 83 


script. Mem. Herb. Boiss. vol. 5, 1900, p. 3. ZAHLBRUCKNER 
Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp. ... nach Südbrasilien 
1901. Denkschriften der K. Akad. der Wissenschaften. Math. 
naturw. Kl. vol. LXXXIII. Wien 1909, p. 76 (162). 

Thallus laxe adpressus, molliusculus, 6—7 em. latus, laci- 
niatus, lobi margine undulati, breviter sinuato-incisi vel 
crenati, apice rotundati vel saepe subtruncati, lobi mar- 
ginibus adscendentibus imbricati. "Thallus non ciliatus, in 
peripheria sorediis et isidiis destitutus, lobi in parte centra- 
li in lamina brevissime et disperse papillosi et in margine 
capitato-sorediiferi. Thallus albido-flavescens vel flavidocine- 
rascens, subopacus; cortex continuus vel dein subtiliter rup- 
tus; subtus ad ambitum castaneus, nitidus, nudus, ceterum 
niger, breviter et disperse rhizinosus. 

Cortex superior 20—25 p altus, impellucidus, hyphae 
corticis in aqua indistinctae, in hydrate kalico distinctae: 
perpendiculares, septatae, leptodermaticae. Medulla 200—220 y. 
alta, alba, hyphae medullares ramosae, septatae, leviter ad- 
spersae, 4—5 up. crassae. Cortex inferior 20—40 u altus, fusco- 
nigrescens, ex hyphis septatis, pachydermaticis formatus. 

Apothecia et pycnides desunt. 

React. Thallus KOH. extus et intus flavescens, dein — 
interjecto tempore, solutione exsiccata — rubescens, CaCl,O, 
non afficitur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santo Antonio (Morrinho) 
pr. Cuyabá. 25. 4. 1894. 


33. Parmelia magna n. sp. 


Thallus late expansus (12 cm. vel ultra), fragilis, laxe ad- 
pressus, breviter lobatus, lob? lati (10—15 mm.), sinuato-lobati 
(non profunde), rotundati, integri vel leviter crenulati, disperse 
et breviter ciliati (cilia 0,5—1 mm. longa), imbricati, ad mar- 
ginem adscendentes. "Thallus laevigatus, nitidus, sorediis et 
isidiis destitutus; cortex continuus; color ochroleucus, par- 
tes vetustiores obscuriores, subtus ambitu castaneus, nudus, 
ceterum niger, disperse vel suis locis dense rhizinosus. 

Cortex superior 10 vw altus, decolor, strato amorpho, tenui 
(2—3 u.) tectus, hyphae corticis adspersae, indistinctae, per- 
pendiculares, membrana mediocri vel tenui cinctae, septatae. 


84 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Medulla 130—200 u alta, hyphae tenues, 2—3 |» crassae, ra- 
mosae, + adspersae. Gonidia diam. 7—9 v, stratum goni- 
diale crassum, 25 p altum. Cortex inferior niger ve! fusce- 
scens, 8—16 ı. altus, hyphae corticis membrana mediocri cinc- 
tae, luminibus conspicuis separatae. 

Apothecia breviter pedicellata, non perforata, dispersa, 
cupuliformia et dein concava vel subplana, rotunda, diam. 
10 mm. Margo vulgo bene incurvus, tenuis. Receptaculum 
thallo concolor, reticulatim rugosum, cortex receptaculi 25— 
40 v altus, decolor, hyphae corticis perpendiculares, pachy- 
dermaticae, septatae. luminibus parvis separatae. Excipulum 
decolor, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, 
ex hyphis pachydermaticis, valde intricatis, formatum, 20— 25 y. 
altum. Hypothecium 25—30 p. altum, subdecolor, ex hyphis 
+ horizontalibus formatum. Discus testaceus vel rufo-fuscus, 
opacus, non pruinosus. Hymenium 65—80 yp. altum, parte 
superiore fuscescens, ceterum decolor, strato amorpho, 5—6 p. 
alto, tectum. Paraphyses filiformes, praecipue apicem versus 
septatae, longiores apice + capitato-incrassatae, breviores haud 
incrassatae, indivisae vel rarius furcatae. Asci clavati, mem- 
brana mediocri, apice incrassata, cincti, octospori, 50 t longi 
et 13—16 w erassi. Sporae uni- vel bi-serialiter dispositae, 
ellipsoideae vel ovatae, apice rotundatae, anguste limbatae, 
10—13,5 » longae et 6—8,2 v. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum globosa vel depresso-glo- 
bosa, diam. 80—105 u, perifulerium subdecolor, circum osti- 
olum obscurius, fulera endobasidialia, pycnoconidia recta, 
subbifusiformia, 5—6 t longa et 0,7 v crassa. 

React. Thallus KOH extus obscure fulvescens, intus e 
flavo mox sanguineo-rubescens, CaCl,O, extus et intus immu- 
tatus. Hymenium J persistenter caerulescit, praecipue asci. 

Brasiliae civit. Minas Geraes. Sao Joào d'el Rey 31. 8. 
1892, no. 269. — Ut videtur saxicola. 

Die Pykniden sind gewóhnlich steril, ich habe nur wenige 
Pyknokonidien gesehen, und Basidien gar keine. — Farbe, 
Sporen und Reaktion stimmen mit Parmelia delicatula W ArN.! 
überein, aber diese Art ist klein, hat schmale, 2—5 mm. breite 
Lappen, die mit Zilien dicht besetzt sind. 


1 Wario: Etude in Acta Societatis p. Fauna et Flora fennica vol. 
VII, 1890, p. 85, et Warnto Lichenes Brasilienses no. 1256. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 85 


34. Parmelia radians n. sp. ad int. 


Thallus 7—8 cm. latus, mollis, laxe adpressus; lobi bene 
radiantes, elongati, 5—7 mm. lati, margine + adscenden- 
tes, contigui vel vulgo imbricati, breviter et irregulariter 
incisi, rarius furcati, apice rotundati, grosse sinuato-crenati. 
Thallus undulatus, interdum fere undulato-crispatus, subni- 
tidus, sorediis et isidiis destitutus, ciliis brevibus (0,5—0,s 
vel 1 mm. longis), furcatis vel ramosis instructus; cortex 
continuus, rarius — ut videtur fortuito — ruptus. Color 
albido-[lavescens vel cremeus, centrum versus in cinereum vel 
etiam obscure cinereum vergens; thallus subtus nitidus, niger, 
ambitu anguste castaneus, nudus, ceterum rhizinis brevibus, 
dispersis, instructus vel subnudus. 

Cortex superior 13—17 v altus, hyphae corticis adspersae, 
indistinctae, perpendiculares, contiguae, constricte septatae, 
leptodermaticae. Medulla alba, 130—250 p alta, hyphae + 
adspersae, 2,5—4 t. crassae. Cortex inferior fuscus vel fusco- 
niger, 10—12 u. altus. 

Apothecia desunt. 

Conceptacula pyenoconidiorum in margine loborum nu- 
merosa, globosa vel depresso-globosa, 100—110 y alta, 100— 
130 » lata; perifulerium subdecolor, circum ostiolum obscu- 
ratum et incrassatum. Fulcra endobasidialia, basidia cylin- 
drica, 7—8 v. longa, 2 v. crassa; pyenoconidia recta, cylin- 
drica, 7—9 v. longa, 0,7 » crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus e flavo ru- 
bescens, CaCl,O, et KOH +Ca0l,O, extus et intus immutatus. 

Brasiliae civit. Minas Geraes. Sao Joao d'el Rey 30. 8. 
1892 No. 203. Ad rupes. 

Unterscheidet sich von Parmelia delicatula W A1N.! durch 
die gelbgraue Farbe (P. delicatula ist intens gelb), grössere 
radiierende Loben und kürzere Zilien. Von P. delicatula sind 
die Pyknokonidien unbekannt. 


35. Parmelia xanthina (Mixx. Arc.) WAIN. 


Waısıo Etude Lichen. Brésil I, p. 37. Acta Soc. p. Fauna 
et Flora Fennica vol. VII, 1890. MÜLLER, J. Lichenes Schenck- 


! Warnto: Etude I, p. 35. Acta Societatis p. Fauna et Flora fen- 
nica vol. VII, 1890. 


86 ARKIV PÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


iani. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 228. Ejusd: Prim. Florae 
Costaricensis II. Bull. Soc. Bot. Belg. vol. XXXII, 1893, p. 
128. Hur Lichenes Extra-Europaei. Nouv. Arch. Muséum 
ser. 4a, vol. I, 1899, p. 183. ZAHLBRUCKNER Lichenes. Er- 
gebnisse der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901 in Denk- 
schriften der Math. naturw. Kl. der K. Akad. d. Wissenschaften 
vol. LXXXTII, Wien 1909, p. 76 (162) et 89 (175). 

Parmelia proboscidea var. xanthina MÜLL. Anc. Lichenolo- 
gische Beiträge XX, no. 809, Flora vol. LXVII, 1884, p. 616. 

Exsiec. WAINIO Lich. Brasil. 1181. 

Thallus late expansus, orbicularis, diam. 10—14 cm.., 
laxe adpressus, subrigidus. Lobi congesti, margine crispati, 
adscendentes et imbricati, breves: 8—15 mm. longi, lati: 7 
— 10 mm., anguste et non profunde sinuato-incisi vel cre- 
nati, apice rotundati, crenati, ciliati, cilia nigra, cornuta, 
undulata, vulgo indivisa, ca. 1 mm. longa. Thallus laevigatus 
vel minute rugulosus, nitidus, sorediis destitutus, sed in la- 
mina et ad marginem loborum isiditis coralloideis, sat longis, 
apice rufo-maculatis, dense munitus. Cortex continuus, color . 
ochroleucus vel stramineo-viridescens, subtus ambitu casta- 
nedeus, nitidus, nudus, ceterum niger, disperse rhizinosus. 

Cortex superior 25 v. altus, decolor, strato amorpho de- 
colore, 1—3 v. alto, tectus; hyphae corticis adspersae, perpen- 
dieulares, septatae, ramosae, parte inferiore luminibus con- 
spicuis separatae. Medulla alba, 50—150 t alta; hyphae me- 
dullares adspersae, parce septatae, parce ramosae. Gonidia 
globosa, diam. 7—9 v». Cortex inferior fusconiger, ex hyphis 
intricatis, membrana mediocri cinctis, septatis, luminibus 
eonspicuis separatis, formatus. 

Apothecia cupuliformia, breviter stipitata, non perforata, 
postremo saepe radiatim rupta, rotunda vel incurva et angulosa, 
diam. 5—10 mm. Margo persistens, tenuis, crenulatus; re- 
ceptaculum thallo concolor, rugosum, isidiis coralloideis dense ' 
munitum. Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi 
in strato continuo disposita. Excipulum ex hyphis valde 
intricatis formatum, decolor, sub toto hypothecio et ad latera 
hymenii evolutum, 15—25 y. altum. Hypothecium 15—25 v. 
altum. Hymenium superne lutescenti-rufescens, ceterum de- 
color, 53—70 v altum, strato amorpho insperso sat alto 
(6—8») tectum. Paraphyses filiformes, apice capitato- vel cla- 
vato-inerassatae, rarius filiformes, vulgo indivisae, rarius in- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 87 


crebre ramoso-connexae vel furcatae, septatae. Asci hyme- 
nio parum breviores, membrana mediocri, apice incrassata 
eincti, octospori. Sporae subbiserialiter dispositae, ovales vel 
late ellipsoideae, membrana sat tenui cinctae, 13—18 p. longae, 
7—10 u. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum frustra quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCL,O, extus immutatus, intus rubescens. Hymenium J caeru- 
leseit, praecipue asci. 

Brasiliae eivit. Matto Grosso: Serra da Chapada pr. Sao 
Jeronymo supra rupes apricas 3. 6. 1894, no. 2743, pr. Bocca 
da Serra in declivibus rupium apricarum 5. 6. 1894, no. 2748, 
et ibidem in silva minus densa supra rupes, 22. 6. 1894 (2 
specimina, sine numero). 


36. Parmelia Wainioana n. sp. 


| Thallus (fragmentum) 5—6 cm. latus, adpressus, mollis, 

fragilis. Laciniae non bene radiantes, centrum versus fere 
erustiformiter confluentes et — ut videtur — dein emorentes, 
marginibus imbricatae, irregulariter non profunde incisae vel 
sinuato-lobatae, lacinulae apice rotundatae, crenulatae. Thallus 
centrum versus isidiis brevibus coraliiformibus dense vestitus, 
sorediis ciliisque destitutus, subnitidus, laevigatus vel undu- 
latus, cortex reticulatim ruptus, color cinereo-flavescens, po- 
stremo obscurior; thallus subtus ambitu anguste castaneus, 
nudus, ceterum niger, rhizinis albidis paucis et dispersis in- 
structus. 

Cortex superior flavescens, 16—20 pv altus, hyphae ad- 
spersae, indistinctae, arcte contiguae, pachydermaticae, sep- 
tatae. Medulla alba, 80—200 u alta, hyphae adspersae, 2,5 
—3(4) u. erassae. Cortex inferior niger, 11—13 » altus. 

Apothecia numerosa, dispersa, rotunda, diam. 2—3 mm., 
sessilia, non perforata. Margo incurvus, una cum receptaculo 
isidiis sat longis coralliformibus munitus, receptaculum rugu- 
losum, thallo concolor; cortex receptaculi decolor, 25—30 y 
altus; hyphae maculis parvis, sat conspicuis separatae. Go- 
nidia sub excipulo in strato continuo disposita, infra corticem 
receptaculi sparsa et dispersa vel fere desunt. Excipulum et 
hypothecium decoloria, utrumque 20 ı. altum. Discus con- 


88 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 18. N:o 13. 


cavus vel planus, dilute badius, non pruinosus. Hymenium 
superne fuscescens, ceterum decolor, non inspersum, 65—75 t 
altum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, tenues, 
apice non incrassatae, crebre septatae, indivisae vel rarius 
ramosae. Asci clavati, membrana superne incrassata cincti, 
octospori, 50—60 u. longi, 16—18 p. crassi. Sporae subbise- 
rialiter dispositae, difformes: ellipsoideae vel ovales, inter- 
dum ovoideae, anguste limbatae, 11—14 w longae, 5,s—8 wu 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum sparsa, globosa vel sub- 
globosa, diam. 100—110 i; perifulerium circum ostiolum in- 
crassatum, obseuratum, ceterum decolor. Fulera endobasi- 
dialia, basidia subeylindrica, 5—7 v. longa, 1,5 v crassa, pyeno- 
conidia altero apice acutata, altero apice crassiora, rarius 
anguste bifusiformia vel etiam subeylindrica, 5—7 y longa. 

React. Thallus KOH extus lutescens, intus immutatus, 
CaCLO, extus et intus immutatus. Asci J intense et persi- 
stenter caerulescentes, paraphyses et gelatina hymenii non 
colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada; 
ad corticem, 27. 2. 1894, no. 2435 C. 

Dürfte mit der Parmelia conformata W A1N.! am nächsten 
verwandt sein; unterscheidet sich durch den mehr angedrück- 
ten Thallus, eine gelbgraue Farbe (bei P. conformata intens 
schwefelgelb), die netzfórmig rissige Oberrinde und durch 
die Reaktion (bei P. conformata » KOH intus dilute lutescens, 
dein rubescens»). 


Sect. Hypotrachyna Warn. 
*Irregulares WAIN. 
37. Parmelia Annae n. sp. 


Thallus late expansus, usque 23 cm. latus, laxe adpres- 
sus, rigidus, irregulariter lobatus, lobi breves, non distincte 
radiantes, 10 mm. lati, concavi, margine recurvo-adscen- 
dentes vel erecti, apice rotundati, erenati vel subintegri, 
centrum versus breviter crebre dissecto-laciniati et laciniis 


! Wario: Etude etc. Acta Soc. Fauna et Flora fennica, vol. VII 
pars I, p. 36. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 89 


secundariis dissectis, brevibus, anguste affıxis, instructi. 
Thallus breviter ciliatus, cilia cornuta, indivisa, sorediis et 
isidiis destitutus, rugosus vel etiam reticulato-fossulatus, ni- 
tidus; cortex minute reticulatim ruptus; color albido-cinereus, 
in glaucescentem vergens, sublus dilute alulaceus vel fumoso- 
fuscescens, ad marginem fere decolor. Thallus usque ad am- 
bitum sat crebre rhizinosus; rhizinae dilute fuscescentes 0,5—1 
mm. longae, 25—30 wu. crassae. 

Thallus 120—200 uv altus. Cortex superior decolor vel in 
parte exteriore subdecolor, 16—20 uv altus, strato amorpho 
tenui, 2—4 p. alto, tectus; hyphae corticis perpendiculares, 
pachydermaticae, septatae, contiguae. Medulla alba, 90—160 u. 
alta, hyphae medullares 2—4 t. crassae, fere non adspersae. 
Cortex inferior dilute fuscescens vel subdecolor, 13—15 ı. 
altus. 

Apothecia sat numerosa, urceolata, stipitata, perforata, 
diam. usque 15 mm., vulgo dispersa et rotunda vel rarius 
conferta et mutua pressione angulosa. Margo tenuis, incurvus, 
integer: receptaculum thallo concolor, reticulato-rugosum; 
cortex receptaculi decolor, 40—80 v. altus, ex hyphis perpen- 
dieularibus, pachydermaticis, septatis, subcontiguis, formatus, 
Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi in strato 
continuo inclusa. Excipulum decolor, sub toto hypothecio 
et ad latera hymenii evolutum, una cum hypothecio decolore 
20—25 v altum. Discus urceolatus, badius, nitidus, non prui- 
nosus. Hymenium 65—80 » altum, superne dilute luteo-fu- 
Scescens, ceterum decolor, strato amorpho decolore, 3—5 u 
alto, tectum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, 
filiformes, apice non incrassatae, parce (non constricte) sep- 
tatae, indivisae vel breviter divergenter ramosae. Asci ob- 
longo-clavati, 55 y longi, 18—22 u crassi, membrana sat 
tenui, apice incrassata, cincti, octospori. Sporae subbiseri- 
aliter dispositae, late ellipsoideae vel ovales, anguste lim- 
batae, 10—16 » longae, 7—10 u. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in marginem 
loborum et in lacinias secundarias immersa, depresso-globosa, 
120—130 v. alta, 145—180 p lata; perifulerium fuscum, verti- 
cem versus incrassatum.  Fulera endobasidialia, basidia sub- 
eylindrica, 10—13 v. longa, 2 v crassa; pyenoconidia recta vel 
subrecta, cylindrica, 10—17 (vulgo 10—13) » longa, 0,7 w: 
crassa. 


90 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


React. Thallus KOH superne flavescens, intus primo 
immutatus, dein — solutione exsiccata — e flavo rubescens, 
CaCLO, non coloratur. 

Icon. Tab. 2, fig. 6. 

Paraguay: Territor. Gran Chaco, ad Pilcomayo 3. 9. 1893, 
ad corticem. — Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna 
da Chapada, in silva minus densa 19. 2. 1894, no. 2368 B; Serra 
da Chapada, Buriti, in margine silvulae (capao) 27. 6. 1894. 

Die Art steht der Parmelia cetrata ACH. sehr nahe und 
es dürfte eine Anschauungssache sein, ob man sie als Art 
abtrennen kann oder nicht. Der Thallus bei Parmelia Annae 
ist offenbar grösser und stärker runzelig, besonders das Re- 
ceptaculum, die Oberrinde nur äusserst feinrissig, die Lager- 
lappen abgerundet (bei Parmelia cetrata eckig kantig) und die 
Unterseite wesentlich heller bis ganz farblos. Die KOH-Re- 
aktion des Marks tritt bei Parmelia cetrata sofort ein, hier erst 
beim Eintrocknen der Flüssigkeit. 


38. Parmelia cetrata AcuH. 


ACHARIUS Synopsis Lichenum 1814, p. 198. NYLANDER 
Circa reactiones Parmel. adnotationes. Flora vol. LII, 1869, 
p. 290. KREMPELHUBER Lichenes Brasilienses. Flora vol. 
XLIX, 1876, p. 73. Ejusd. Lichenes collecti in Republ. Ar- 
gentina. Flora vol. LXI, 1878, p. 478. TUCKERMAN Synopsis 
of the North American Lichens, vol. I, Boston 1882, p. 54. 
Hue Addenda nova ad Lichenogr. europ. pars I, 1886, p. 42. 
WainIo Etude Lich. Brésil vol. I, p. 40. Acta Societ. pro 
Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. MÜLLER, J. Lichenes 
Schenckiani. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 228. Ejusd. L7- 
chenes Catharinenses. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 228. HvE 
Lichenes Exotici. Paris 1892, no. 595, p. 72. MÜLLER, J. Pri- 
mit. Florae Costaricensis. Bull. Soc. Bot. Belgique vol. XX XII. 
1893, p. 128. Ejusd. Conspectus Lichenum Novae Zelandiae 
Bull. Herb. Boiss. vol. II, 1894, append. I, p. 38. Ejusd. 
Lichenes Uleani. Hedwigia vol. XXXIV, 1895, p. 40. WILLEY 
Notes on some N. Amer. spec. of Parmelia. Botanical Gazette 
vol. XXI, p. 203. Hur Causerie sur les Parmelia. Journ. de 
Botan. vol. XII, 1898, p. 240. Ejusd. Lichenes Extra-Euro- 
paei. Nouvelles Archives du Muséum ser. 4a, vol. I, 1899, 
p. 173. ZAHLBRUCKNER Studien über brasil. Flechten.  Sit- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 91 


zungsber. der K. Akad. der Wissenschaften. Math. naturw. 
Cl., Abt. 1, vol. CXI, 1902, p. 424. Ejusd. Lichenes a Da- 
mazio... lecti. Bull. Herb. Boiss. ser. II, vol. IV, 1904, p. 
135, et vol. V, 1905, p. 541. OLIVIER Lichens d'Europe. Mém. 
de la Soc. des Sciences Nat. et Math. de Cherbourg vol. XXXVI, 
1907, p. 187(111). ZAHLBRUCKNER Beiträge zur Flechtenflora 
Brasiliens. Bull. Herb. Boiss. 2° ser. vol. VIII, 1908, p. 464. 
Ejusd. Die Flechten der Samoa-Inseln. | Denkschriften d. K. 
Akad. der Wissenschaften. Math. naturw. Kl. vol. LXXXI, 
Wien 1908, p. 271. Harmanp Lichens de France. Phyllodes, 
Paris 1909, p. 568. Waınıo Lichenes insul. Philippin. The 
Philippin. Journ. of Science C. Botany vol. IV, 1909, p. 659. 
ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan. Exped..., 
nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der math. naturw. Kl. 
der K, Akad. der Wissenschaften. Wien vol. LXXXIII, 1909, 
p. 77(163) et 88(174). FINK The Lichens of Minnesota. Con- 
trib. from the U. S. National Herbarium vol. XIV, part I, 
Washington 1910, p. 194. LINDAU Beitrag zur Kenntniss d. 
Flechten von Kolumbien. Mém. de la Soc. neuchät. d. Sciences 
nat. vol. V, 1912, p. 63. 

Syn. Parmelia perforata var. cetrata (Acu.). NYLANDER 
Synopsis Lichenum. Paris 1858—60, p. 378. 

Exsice. ARNOLD Lichenes Exsiccati 824 (s.n. Imbricaria 
perforata). OLIVIER Lichens de V Orne 414 (s. n. P. perforata, 
cfr. HARMAND Lichens de France p. 570). Waınıo Lichenes 
Brasilienses 616 (Herb. Mus. Upsal.; Hur gibt an: 1051, 
Lichenes Extra-Europaei I, p. 173). ZAHLBRUCKNER Lichenes 
rariores 33. 

Thallus 10—14 cm. latus, laxe adpressus, molliusculus. 
Lobi breves, vulgo non bene radiantes, 5—10 mm. lati, im- 
bricati, irregulariter sinuato-lobati, margine + adscenden- 
tes, apice adpressi, truncati vel emarginati, subangulosi, 
centrum versus lacerato-incisi vel appendicibus (laciniis se- 
eundariis) difformibus: corniculatis vel palmato-incisis, saepe 
elongatis, + erebre instructi, vel (in f. corniculata MÜLL. ARG.) 
fere tecti. Thallus laevigatus vel leviter rugulosus, subopacus, 
isidiis destitutus, ciliatus, cilia 0,5—1,5 mm. longa, nigra, 
indivisa vel rarius furcata, non sorediosus vel in apice 
lacinularum sorediosus; cortex minute albo-reticulatus et 
distincte reliculatim vel transversim ruptus, color glauco- vel 
albido-cinerascens, marginem versus virescenti-punctatus, sub- 


92 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


tus niger vel ambitu anguste fusco-nigrescens. Thallus usque 
ad apicem loborum rhizinosus, rhizinae nigrae, 0,25—0,5 mm. 
longae, 40 vw. crassae. 

Thallus 130—200 v. altus. Cortex superior 18— 25 v. altus, 
strato amorpho tenui, 3 » alto, tectus, hyphae corticis sat 
pachydermaticae, constricte septatae, perpendiculares, ramo- 
sae, in parte exteriore arcte contiguae. Medulla alba, 100— 
160 u. alta, hyphae medullares 2—4 ı. crassae, parce ramosae 
et parce septatae, leviter vel non adspersae. Gonidia diam. 
7—9 u, saepe in corticem vel fere usque in superficiem in- 
stantia videntur. Cortex inferior fuscus, 11—13 u. altus. 

Apothecia numerosa, mediocria vel magna, diam. 5—10, 
usque 17 mm., dispersa et rotunda vel congesta et mutua 
pressione angulosa, pedicellata, urceolata vel concava, postremo 
perforata. Margo tenuis, incurvus, integer; receptaculum 
thallo concolor, laevigatum vel reticulato-rugulosum; cortex 
receptaculi 25—40(50) v. altus, subdecolor, ex hyphis perpen- 
dicularibus, pachydermaticis, septatis, formatus. Gonidia sub 
excipulo et infra corticem receptaculi in strato continuo 
disposita. Excipulum decolor, sub toto hypothecio et ad 
latera hymenii evolutum, ex hyphis valde intricatis, pachy- 
dermaticis formatum, una cum hypothecio decolore vel leviter 
obscurato 20—25 vw altum. Discus urceolatus vel concavus, 
badius vel rufofuscus, nitidus, non pruinosus. Hymenium 
65—80, vulgo 65—70 v. altum, superne luteo-fuscescens, cete- 
rum decolor, strato amorpho decolore, 4—5 vp alto, tectum. 
Paraphyses gelatinam sat firmam  percurrentes, filiformes, 
apice non incrassatae, indivisae vel — praecipue ad basin — 
furcatae, rarius connexo-ramosae, septatae, sed non constricte. 
Asci oblongo-clavati, membrana mediocri, apice incrassata, 
cincti, 55—60 v. longi, 18—20 y. crassi, octospori. Sporae biseri- 
aliter dispositae, ellipsoideae, sat anguste limbatae, 10—17 p. 
longae, 6,5—10 ». crassae (vulgo 11—14X8 wu). 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in lobos mar- 
ginales praecipue immersa, depresso-globosa, 105—120 t. alta, 
150 usque 175 v» lata; perifulerium fuscum. Fulera endoba- 
sidialia, basidia filiformi-ampullacea, 8—10 w longa, 1,5—2 u. 
crassa, pycnoconidia recta vel subrecta, cylindrica, 8—16 u. 
longa, 0,7 t crassa (vulgo 8—12 v). 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus e flavo ru- 
bescens (mox vel interjecto tempore — solutione exsiccata), 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 93 


CaC1,0, extus et intus immutatus. Paraphyses J dilute solum 
coloratae, asci intense et persistenter caerulescentes. 


Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre 25. 9. 
1892, no. 463; Hamburgerberg 20. 10. 1892, no. 627*. Matto 
Grosso: Santa Anna da Chapada, in margine silvae, 6. 3. 
1894, no. 2509. — Paraguay: Asuncion (meridion. versus), 
ad arbores humiles, sat solitarias, loco subhumido 27. 8. 1893, 
no. 1678*.; territor. Gran Chaco, ad Pilcomayo 3. 9. 1893, 
7. 9. 1893 (sine num); Colonia Risso pr. Rio Apa, 7. 10. 1893, 
no. 1895 Aa (2 specimina). — Ad corticem arborum. 

No. 2509, 627*, Pileomayo 7. 9. 1893 sine num., ad f. 
corniculatam MÜLL. Ama. vergunt vel in eam transeunt. 


f. eornieulata Mürr. Arc. 


MÜLLER, J. Revisio Lich. Meyen. Jahrb. d. Kgl. botan. 
Gartens Berlin vol. II, 1883, p. 312. Hue Lichenes Extra- 
Europaei. Nouvelles Archives du Muséum ser. 4 a vol. I, 1899, 
p. 175 et tab. V, fig. 4. ZAHLBRUCKNER Studien über brasil. 
Flechten. Sitzungsber. der K. Akad. d. Wissenschaften. Math. 
naturw. Cl. Abt. I, vol. CXI, 1902, p. 424. Ejusd. Beiträge 
zur Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. Boiss. 2° ser. vol. VIII 
1908, p. 464. 


Parmelia perforata var. corniculata KRPLH. Lichenes bra- 
silienses in Videnskabelige Meddel. naturh. Forening, Kjöben- 
havn vol. XXV, 1873—74, p. 16. 

Parmelia cervicornis KREMPELHUBER Lichenes Brasilienses, 
colleti a Dr. A. Glaciou. Flora vol. XLIX, 1876, p. 73. 
Wario EHtude Lich. Brésil I, p. 41. Acta Soc. p. Fauna et 
Flora Fennica vol. VII, 1890. 

Differt a typo thallo praecipue centrum versus laciniis 
secundariis numerosis vel numerosissimis, totum fere thallum 
centralem interdum tegentibus, corniculatis vel palmatim vel 
irregulariter profunde incisis vel dissectis, elongatis: usque 
1,5; —2 cm. longis, instructo. 

Sporae 10—17 v longae, 6—10 y. crassae, pyenoconidia 
8—17 v. longa, quam in typo vulgo aliquantum longiora. 

Ceterum ut in specie. Inter typum et f. corniculatam 
nullus adest limes. 


94 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Brasiliae civit. Minas Geraes: Säo Joäo d’el Rey 30. 8. 
1892, no. 202, 1. 9. 1892, no. 313; Rio Grande do Sul: Santo 
Angelo pr. Cachoeira, 13. 1. 1893, no. 908 et 25. 1. 1893 (sine 
num.); Matto Grosso: Santa Anna da Chapada 6. 3. 1894, 
no. 2509. — Paraguay: territ. Gran Chaco, ad Pilcomayo 3. 
9. 1893. Semper ad corticem arborum. 

Parmelia cetrata ist eine variable Art. In einem Apothe- 
cium habe ich Sporen von der Grosse 10—137« 7—8 y. gefunden, 
in einem anderen (anderes Exemplar) 13—16x6—7 v. In der- 
selben Pyknide habe ich freiliegende Pyknokonidien von 11 
—17 v. geseben, eine Variationsbreite, die bei Parmelia nicht 
gewöhnlich ist. So kurze Pyknokonidien als 6 u (WAINIO 
Etude 1. e.: 6—8, Hur Lichenes Extra-Europaei |. c.: 6—8) 
habe ich nicht gefunden, obgleich ich eine grosse Zahl von 
Pykniden untersucht habe. — Die f. corniculata ist offenbar 
eine üppigere Form mit gewöhnlich etwas längeren Sporen 
(durchschnittlich 13—15 v gegen 11—14 beim Typus) und 
Pyknokonidien (12—15 gegen 8—12 beim Typus). Aber es 
gibt keine scharfe Grenze, man findet den Typus mit langen 
Sporen (bis 17 v.) und Pyknokonidien (bis 16 v) und die Form 
mit kürzerende Sporen (11—13 wu) und Pyknokonidien (8 y). 
Die besten Merkmale für Parmelia cetrata sind die rissige 
Oberrinde, die chemische Reaktion (KOH) und die perforierten 
Apothecien. — Sicher bestimmbare Exemplaren von der f. 
sorediifera Waın. (Etude I, p. 40) waren in der Kollektion 
nicht vorhanden. 

Wie man aus den Fundortangaben sieht, ist Parmelia 
cetrata in den La Plata-Ländern und Südbrasilien eine ver- 
breitete Art, die gegen das innere zu offenbar etwas seltener 
wird. 


Parmelia cetrata *radiata n. subsp. 


Lobi elongati, bene radiantes, subdiscreti vel apicibus la- 
einularum vel marginibus laxe imbricati, bi- vel trifurcati 
et sat profunde regulariter sinuato-incisi, apice rotundati. 
Cortex continuus vel in parte centrali solum aetate transver- 
sim ruptus. 

Cortex superior 10—16 ı. altus, hyphae adspersae et in- 
distinctae, septatae, perpendiculares, ramosae, contiguae vel 
in parte inferiore subcontiguae. Medulla alba, 130—180 u. 


LYNGE, PSEUDOPARMELJA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 95 


alta; hyphae medullares adspersae. Cortex inferior fuscus 
vel niger, 13—16 v. altus. 

Apothecia breviter stipitata, urceolata, perforata, diam. 
8—10 mm. Receptaculum plicato-rugosum; cortex recepta- 
euli irregularis, 40—90 wv altus, hyphae corticis septatae, con- 
tiguae, pachydermaticae, 10—13 v crassae. Gonidia sub ex- 
cipulo et infra corticem in strato continuo disposita et in 
eortice fere usque in superficiem instantia videntur. Exci- 
pulum una cum hypothecio subdecolor, 25—35 v. altum. Hy- 
menium 65—75 w altum, paraphyses filiformes, apice non 
vel leviter solum inerassatae, apicem versus (non constricte) 
septatae, indivisae vel breviter divergenter ramosae.  Asci 
inflato-clavati, membrana mediocri, apice incrassata, cincti, 
octospori, 40—55 u. longi, 16—18,5 u. crassi. Sporae anguste 
limbatae, late ellipsoideae vel ovales, 11—14 v. longae, 6—8 ı. 
crassae. 

Pyenoconidia cylindrica, 8—13 u. longa. 

Ceterum ut in specie. 

Paraguay: Colonia Risso pr. Rio Apa 23. 9. 1893, no. 
1834, ad corticem. — Brasiliae civit, Matto Grosso: Serra da 
Chapada, Bocca da Serra, ad rupes, 15. 6. 1894. 

Es gibt kaum ein anderes Merkmal, das für Parmelia 
cetrata mehr charakteristisch ist, als die netzfórmig rissige 
Rinde; bei diesen zwei Exemplaren ist die Rinde zusammen- 
‚hängend, nur im Alter gegen das Zentrum zu etwas rissig. 
Wegen der ausstrahlenden Lagerlappen ist der Habitus von 
genannter Art recht verschieden. Anatomisch und chemisch 
ist aber die Übereinstimmung so gross, dass ich es nicht ge- 
wagt habe, eine neue Art davon zu machen. 


38. Parmelia eonsors NYL. 


NYLANDER Parmeliae exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 
1885, p. 613. Warnto Etude Lich. Brésil vol. I, p. 44. Acta 
Soc. pro Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hur Li- 
chenes Exotici Paris 1892, p. 77, no. 664. Ejusd. Lichenes 
Extra-Europaei. Nouv. Archives Museum ser. 4 a, vol. I, 1899, 
p. 170. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp. 

. nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der K. Akad. der 
Wissensch. Math. naturw. Kl. Wien vol. LXXXIII, 1909, p. 
76 (162). 


96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Exsice. WaIiNIO Lichenes Brasilienses 398. 

Thallus laxe adpressus, rigidiusculus, orbicularis, diam. 
11 em.; lobi bene radiantes, 7—8 mm. lati, concavi, subdicho- 
tomiter divisi et sinuato-lobati, sinibus angustis, non profun- 
dis, contigui vel marginibus leviter adscendentibus imbricati, 
apice rotundati et sinuato-crenati. Thallus ciliatus, cilia ra- 
mosa, 55— 60 » crassa, thallus sorediis et isidiis destitutus, sed 
punctulis subtilissimis albis non prominulis crebre adspersus. 
laevigatus, nitidus, cortex continuus; color glaucescenti-cine- 
reus, subtus niger vel ambitu anguste fusconigrescens. Thallus 
usque ad apicem loborum dense rhizinosus, rhizinae nigrae, 
ramosae, 0,5—1,5 mm. longae et 25 y. crassae. 

Cortex superior decolor, 18—20(25) p. altus, strato amorpho, 
3—4 u alto, tectus; hyphae corticis pachydermaticae, septatae, 
contiguae. Medulla alba, 80—110 ». alta, hyphae medullares 
laxe contextae 2—3 u crassae, non adspersae. Cortex inferior 
niger, 13—18 u. altus. Rhizinae diam. 20—30 y. 

Apothecia numerosa, dispersa et rotunda vel congesta et 
mutua pressione angulosa, diam. 5—7 mm., urceolata, pedi- 
cellata, perforata. Margo incurvus, integer, tenuis, persistens; 
receptaculum thallo concolor vel in flavescentem vergens, 
albopunctatum, minute rugulosum; cortex receptaculi decolor, 
55 u altus, hyphae corticis perpendiculares, pachydermaticae, 
septatae, subcontiguae. Gonidia sub excipulo et infra cor- 
ticem receptaculi in strato continuo inclusa. Excipulum 
decolor, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, 
25 w altum, ex hyphis pachydermaticis, valde intricatis, for- 
matum. Hypothecium decolor, ex hyphis + horizontalibus 
formatum, 25 v altum.  Diseus urceolatus, nitidus, dilute 
badius, non pruinosus. Hymenium 65 u altum, superne dilute 
flavofuscescens, ceterum decolor, strato amorpho tenui tectum. 
Paraphyses gelatinam firmam  percurrentes, apicem versus 
leviter incrassatae, indivisae vel ramoso-connexae, parce (non 
constricte) septatae. Asci oblongo-clavati, 55—58 w longi, 
14—18,5 v. erassi, membrana sat tenui, apice incrassata, cincti, 
octospori. Sporae ellipsoideae, anguste limbatae, 13—15 p. 
longae, 5,2—8,4 |. crassae. 

Conceptaeula pyenoconidiorum subglobosa vel depresso- 
globosa, 100 v. alta, 120 v lata; perifulerium subdecolor, cir- 
cum ostiolum obscurius. Fulcra endobasidialia, basidia sub- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 97 


eylindrica, 10 y. longa, 2 y. crassa; pycnoconidia recta, cylin- 
drica, 11—16 » longa, 0,7 y. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescit, intus non coloratus, 
CaCLO, et KOH+CaCl,O, extus et intus immutatus. Asci 
J intense et persistenter caerulescentes, paraphyses et gelatina 
hymenialis fere non colorantur. 

Icon. Tab. 3 fig. 1. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Santa Maria. Ad 
arborem sat solitariam. 30. 4. 1893, no. 1282. 

Das Exemplar hat nicht so breite Sporen wie die von 
Watnto untersuchten, stimmt aber sonst mit Wartnto Lich. 
bras. No. 308 vollkommen überein. 


39. Parmelia ceracea n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, laxe adpressus, membranaceus, 
subrigidus, profunde et irregulariter lacerato-incisus. Lobi elon- 
gati, margine adscendentes, apice rotundati, crenulati, 
ciliati, plani vel concavi, etiam subcanaliculati. Thallus isidiis 
sorediisque destitutus, laevigatus vel rugulosus, nitidus, cortex 
rimosus, color glauco-virescens vel glauco-cinereus, subtus 
obseure fuscus vel fumosus, marginem versus dilute flavo- 
fuscescens vel albidus. Thallus usque ad marginem rhizinosus; 
rhizinae nigrae, breves, ramosae. 

Cortex superior subdecolor, 12—17 v. altus, strato amorpho 
tenui tectus; hyphae indistinctae, arcte contiguae, pachyder- 
maticae. Medulla alba, 55—160 pv alta; hyphae adspersae, 
2,5—3,5 uw crassae. Cortex inferior subdecolor, 11—17 p altus. 

Apothecia numerosa, breviter stipitata, cupuliformia, per- 
forata, rotunda, diam. 8—9 mm. Margo integer, rarius sub- 
tiliter crenulatus; receptaculum rugosum, nitidum. Cortex 
receptaculi irregularis (gonidia saepe fere in superficiem in- 
stantia videntur), decolor vel in parte exteriore flavescens, 
25—40 w altus; hyphae corticis perpendiculares, septatae, 
interluminibus parvis separatae, pachydermaticae, 9—11 y. 
erassae. Gonidia sub exeipulo in strato tenui et haud conti- 
nuo, infra corticem in strato crassiore continuo disposita sunt. 
Excipulum sub toto hypothecio et ad latera hymenii bene 
evolutum, decolor, una eum hypothecio decolore vel dilute 
lutescente 20 u. altum. Discus flavofuscescens vel badius, 
nitidus, non pruinosus. Hymenium lutescens vel subdecolor, 

Arkiv für botanik, Band 13. N:o 15, a! 


98 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


strato amorpho tenui tectum, non inspersum, 50— 65 t. altum. 
Paraphyses apice non incrassatae, sat crebre ramosae 
(vulgo ramoso-connexae), indistincte septatae. Asci incrassato- 
clavati, octospori, membrana apice incrassata circumdati, 
45—53 u. longi, 16—20 y crassi. Sporae biserialiter dispositae, 
ellipsoideae, rotundatae, anguste limbatae, 9,5—13.5 t longae, 
6—9,5  crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, in apicem et 
marginem loborum immersa, depresso-globosa, 110—130 ». alta, 
130—160 v. lata; perifulerium dilute fuscescens vel fusconigrum, 
verticem versus nigrum, incrassatum. Fulcra endobasidialia; 
basidia subeylindrica, 10—11 p. longa, 1,5—2 t crassa (vidi 
etiam 7—8X1,5 v); pyenoconidia 9—15 p. longa, 0,8 t. crassa, 
recta vel subrecta, cylindrica. 

React. Thallus KOH extus non coloratur vel dilute fla- 
vescens, intus immutatus, CaCl,O, extus et intus immutatus; 
medulla KOH +CaCl,O, intense rubescens. Hymenium J per- 
sistenter, + intense caerulescens, praecipue asci. 

Paraguay: Territ. Gran Chaco, ad Pilcomayo. 7. 9. 1893, 
sine numero. Ad corticem. 

Es sind zwei Exemplare vorhanden. Bei dem einen sind 
die Pyknonidien 12—15 y. lang, die Paraphysen und die Gelatina 
hymenii farben sich schwach mit Jod; bei dem anderen sind 
die Pyknokonidien kürzer: 9—12 v lang und das ganze Hyme- 
nium färbt sich intens mit Jod. Sonst stimmen die zwei 
Exemplare gut überein. | 

Parmelia homotoma Nyu.' hat einen matten Thallus, auf 
der Unterseite »dense atro-rhizinosus», kürzere Pyknokonidien 
(7—9 t. lang) und längere Sporen (12—17X7—10 v). 


40. Parmelia digitata n. sp. 


Thallus laxe affixus, 10—11 em. latus, mollis, fragilis. 
Lobi non bene radiantes, 2—5 mm. lati, concaviusculi vel 
subplani, imbricati, irregulariter sinuoso-incisi, sinibus angu- 
stis, apice truncati, rarius rotundati, integri vel crenati, 
centrum versus laciniis secundariis numerosissimis instructi, 
laciniae secundariae in centro thallum fere totum tegentes, 


! NYLANDER, Flora 1885, p. 613 und Watnio: Etude I, p. 43, in Acta 
Societatis pro Fauna et Flora fennica, vol. VII, 1890. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 99 


sat magnae, usque 6—7 mm. longae, anguste affixae, profunde, 
vulgo palmatim laceratae. Thallus ciliis et sorediis destitutus, 
disperse, brevissime isidiosus, laevigatus vel minute rugulosus, 
subopacus; cortex continuus; color glaucescenti-albidus vel 
glaucescenti-cinereus, subtus niger, ad ambitum anguste fu- 
scescenti-alutaceus. Subtus usque ad marginem dense rhi- 
zinosus, rhizinae nigrae, crebre ramosae, 0,5—1,5 mm. longae, 
40—50 v crassae. 

Thallus 100—150 x. altus. Cortex superior 13—18 v. altus, 
decolor, ex hyphis perpendicularibus, leptodermaticis, constricte 
septatis, contiguis vel in parte interiore subcontiguis, forma- 
tus. Medulla alba, 80—110 v» alta; hyphae medullares ad- 
spersae, 2—4 y. crassae. Cortex inferior fuscus, 13—16 v. altus, 
hyphae pachydermaticae, luminibus conspicuis separatae. 

Apothecia dispersa, breviter pedicellata, urceolata, non 
perforata, rotunda, diam. 3—8 mm. Margo bene incurvus, 
tenuis, crenatus vel dein radiatim ruptus, receptaculum thallo 
concolor, laevigatum vel dein rugosum; cortex receptaculi 
decolor, irregularis, 25—40 y. altus, ex hyphis perpendicula- 
laribus, pachydermatieis, septatis, interluminibus sat conspi- 
euis separatae formatus. Gonidia sub excipulo et infra corti- 
cem receptaculi in strato continuo inclusa. Excipulum decolor, 
15—20 v» altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii 
evolutum; hypothecium subdecolor, 15—20 ». altum. Discus 
concavus, luteofuscescens, nitidus, non pruinosus. Hymenium 
angustum, 60 u. altum, superne dilute luteofuscescens, cete- 
rum decolor, strato amorpho tenui tectum. Paraphyses tenues, 
apice non incrassatae, divergenter ramosae vel furcatae; 
septa frustra quaesita. Asci inflato-clavati, membrana me- 
diocri, apice leviter incrassata, cincti, 50 wu longi, 27 y 
erassi, octospori. Sporae ellipsoideae vel ovales, obtusae, sat 
crasse limbatae, 14—18 u longae, 8—10,5 w crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum depresso-globosa, 100 u. 
alta, 130—140 u. lata, perifulerium leviter obscuratum, circum 
ostiolum incrassatum et intensius obscuratum. Fulcra endo- 
basidialia, basidia subcylindrica, 7—8 v longa, 2 u. crassa; 
pyenoconidia recta, cylindrica, apice rotundata, 4—4,5 |. 
longa, 0,7 v. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCLO, extus non coloratur, intus flavo-aurantiacus, medulla 
KOH +CaCl,O, aurantiaca. 

Icon. Tab; 3, fig. 2. 


100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In margine silvae, ad corticem. 12. 3. 1894, no. 2545. 

Durch die ungemein zahlreichen Sekundärlappen, die zu- 
sammenhängende (9: nicht rissige) Oberrinde, die nicht per- 
forierten Apothecien und die CaCLO,-Reaktion gut charak- 
terisierte Art. 


41. Parmelia laceratula NYL. 


NYLANDER Enumeration generale des Lichens etc. p. 105. 
Mem. Soc. Imp. Scienc. Nat. Cherbourg vol. V, 1857. Ejusdem 
Synopsis Lichenum p. 390. JATTA Licheni esotici dell’ Erbario 
LEVIER etc. Malpighia vol. XIX, 1905 p. 175. ZAHLBRUCKNER 
Lichenes in Ergebnisse der botan.... Exp. nach Südbrasilien 
1901. Denkschriften der K.... Akademie der Wissenschaften 
vol. LXX XIII, 1909, p. 77 (163). 

Icon. NYLANDER Synopsis Lichenum tab. VIII, fig. 48 
(pyenoe.). 

Thallus laxe adpressus, membranaceus, mollis, 7—9 cm. 
latus. Lobi breves, 5—6 mm. lati, contigui vel marginibus 
adscendentibus tecti, non profunde crenato-incisi, apice 
rotundati et crenati, margine laciniis secundariis nume- 
rosissimis instructi; laciniae secundariae demum totum fere 
thallum tegentes, 1—2, rarius 3 mm. longae, lacerato-incisae 
vel fere isidiorum instar, thallo concolores. "Thallus ciliis, 
sorediis isidiisque destitutus, maculis albis prominulis dense 
instructus, rugulosus, subopacus; cortex vulgo + ruptus; color 
albo-cinerascens vel pallide flavo-stramineus, subtus albidus 
vel dilute cinereo-fuscescens. Ad ambitum angustissime nudus 
vel rhizinarum initiis papillaeformibus obsitus, ceterum rhi- 
zinis thallo concoloribus indivisis vel vulgo furcatis, 1 mm. 
longis, 40—55 y. crassis, disperse instructus. 

Thallus tenuis, 110—160 p. altus; cortex superior decolor, 
20—30 p. altus, ex hyphis perpendicularibus, septatis, pachy- 
dermaticis, contiguis, formatus, strato amorpho tenui tectus. 
Medulla alba, 80—120 v. alta, hyphae 2—3 p. crassae, parum 
adspersae. Cortex inferior 12—15 y. altus. 

Apothecia non numerosa, rotunda, postremo saepe radiatim 
rupta, primo breviter pedicellata, dein sessilia, non perforata, 
usque 8 mm. diam. Margo thallinus primo bene constrictus, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 101 


dein tenuis, integer vel crenulatus. Receptaculum sublaevi- 
gatum, albopunctatum, thallo concolor; cortex receptaculi de- 
color, valde irregularis, saepe verrucosus, 40—80 y. altus, ex 
hyphis perpendicularibus, pachydermaticis, septatis, contiguis, 
formatus. Gonidia sub toto excipulo in strato continuo dispo- 
sita, infra corticem receptaculi dispersa adsunt. Excipulum de- 
color, sub toto hypothecio evolutum, una cum hypothecio 25— 
30 p altum. Discus dilute fuscescens, opacus, non pruinosus, ex 
urceolato concavus. Hymenium superne dilute fuscescens, 
ceterum decolor, 65—80 p altum, strato decolore amorpho 
crasso (13—15 u) tectum vel dein superne insperso-pulvera- 
ceum. Paraphyses filiformes, apice non vel parum in- 
crassatae, ramosae; septa frustra quaesita. Asci oblongo- 
clavati, 18—22 y. crassi, membrana mediocri, apice in- 
crassata cincti, octospori. Sporae subbiserialiter dispositae, 
ellipsoideae, utrinque rotundatae, mediocriter limbatae, 12— 14 y. 
longae, 7,4—9  crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum magna, depresso-globosa, 
105 v. alta, 175 v lata; perifulerium decolor; fulera endobasi- 
dialia; basidia filiformi-ampullacea, 8—9 v. longa; pyenoconidia 
cylindrica, recta vel leviter arcuata, 5—10 y longa, 1 t crassa. 

React. Thallus KOH extus distincte lutescit, intus non 
eoloratus, CaCl,O, et KOH +CaCl,O, extus et intus immutatus. 
Asci J persistenter caerulescentes, gelatina et paraphyses fere 
immutatae. 

Icon. Tab. 3, fig. 3. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Canóas prope Porto 
Alegre. In silvula sat densa 3. 10. 1892, no. 533.  Piratiny 
prope Pelotas, 17. 12. 1892, no. 828. 

NYLANDER gibt an, dass die Pyknokonidien: »acicularia, 
cylindrica, recta, aequalia, longit. 0,010—12 mm., crassit. 
0,001 mm.» sind (Synopsis |. c.. Das stimmt auch gut mit 
Exemplaren von Queensland (HARTMAN, No. 40) im Wiener 
Hofmuseum. Bei den Marme’schen Exemplaren sind sie häufig 
mehr weniger gekrümmt und kürzer, gewöhnlich, 5—6 v, aber 
sie variieren in demselben Behälter: .gerade—krumm, 5—10 p. 
lang. 

**Cyclocheila WAIN. 
42. Parmelia amazonica NYL. 


NYLANDER Parmeliae exoticae novae. Flora vol. XLVIII, 
1885, p. 611. Waınıo Etude Lich. Brésil I, p. 47. Acta Soc. 


102 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hur Lichenes 
Exotici no. 645, Paris 1892, p. 76. ZAHLBRUCKNER Beiträge 
zur Flechtenfl. Brasiliens. Bull. Herb. Boiss 2:e ser. vol. VIII, 
1908, p. 464. Ejusd. Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp.... 
nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der... math. naturw. 
Kl. der K. Akad. der Wissenschaften vol. LXXXIII, Wien 
1909, p. 78 (164) et 84 (170). 

. . Exsice.: Wartnio: Lichenes brasilienses 547. 

Thallus orbicularis, diam. 6--13 cm., adpressus, membra- 
naceus, fragilis, in centro interdum emoriens, quare habitum 
centrifugum obtinet. Lobi centrum versus subcrustiformiter 
confluentes, ceterum arcte contigui vel imbricati, bene radi- 
antes, 3—5 mm. lati, apice dilatati, bi- vel trichotomiter 
divisi vel profunde irregulariter incisi, lobuli sinibus angustis 
separati, grosse crenati, rotundati, rarius truncati. Thallus 
ciliis sorediisque destitutus, parte marginali si excepta isidiis 
thallo concoloribus vel in apice fuscis, brevibus, parum ra- 
mosis, dense vestitus, undulatus vel etiam bullatus, rarius — lobi 
latiores -— sublaevigatus, ad marginem nitidus, ceterum opa- 
cus; cortex continuus; color albidus vel cinereo- vel glaucescenti- 
albidus, centrum versus obscurior (in specim. »Bocca da Serra» 
in lilacino-violascentem vergens). Tallus subtus ad ambitum 
castaneus et angustissime nudus, vel usque ad peripheriam 
rhizinis nigris indivisis vel furcatis crebre vestitus, rhizinarum 
diam. ca. 70 v. 

Cortex superior 15—20 (27) u altus, decolor, hyphae ad- 
spersae, indistinctae, ramosae, in parte exteriore arcte conti- 
guae, perpendiculares, septatae (pseudoparenchymaticae). Me- 
dulla alba, 140—220 y. alta, hyphae medullares dense con- 
textae, parum vel non adspersae, 3—5 w crassae. Cortex 
inferior fuscus vel fusconiger, 16—20 » altus. 

Apothecia sparsa et dispersa, rotunda vel angulosa, diam. 
6—7 mm., sessilia, anguste affixa, non perforata. Margo bene 
incurvus, crenatus; receptaculum laevigatum, isidiosum, thallo 
concolor vel in lutescentem vergens; cortex receptaculi de- 
color, irregularis: 25—50 vel etiam 90 y altus, ex hyphis 
perpendieularibus, pachydermaticis, arcte contiguis, luminibus 
cellularibus parvis instructis, formatus. Gonidia sub excipulo 
in strato continuo disposita, et sat dispersa infra corticem 
receptaculi, praecipue in parte marginali inclusa. Exci- 
pulum sub toto hypothecio et ad latera hymenii bene evo- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 103 


lutum, decolor, 25—40 (50) v» altum. Hypothecium subdeco- 
lor, 25—35, usque 50 p altum. Discus subnitidus, badius, 
non pruinosus. Hymenium in parte superiore fuscum, ceterum 
decolor, non inspersum, 65—85 y altum. Paraphyses api- 
ce bene capitato-incrassatae (in altero specimine haud in- 
erassatae, an immaturae?), increbre ramoso-connexae, indi- 
stincte et increbre septatae. Asci clavati vel ovati, membrana 
mediocri, apice leviter incrassata cincti, octospori, 55— 
60 p longi, 23—25 y crassi. Sporae biserialiter dispositae, 
ellipsoideae, apice rotundatae, mediocriter limbatae (2 1), 
16—20 » longae, 8,3—10 v. crassae. 

Conceptaeula pyenoconidiorum sparsa, immersa, parva, 
globosa, diam. 100—120 »; perifulerium circum verticem in- 
erassatum, fusconigrum, ceterum dilute fuscescens vel sub- 
decolor. Fulera endobasidialia, basidia recta, cylindrica, 5 v. 
longa, 2 v crassa; pyenoconidia recta, cylindrica, 5—6 ». longa, 
0,5 p. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus flavescens, 
dein — interjecto tempore, solutione exsiccata — rubescens, 
CaCLO, extus et intus immutatus. Asci J caerulescentes, 
paraphyses J fere immutatae. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in »cerrado», 23. 2. 1894, no. 2408, ad corticem (vel saepi- 
mentum). Serra da Chapada, prope Bocca da Serra, ad saxa, 
15. 6. 1894. 

Bei Parmelia amazonica NyL. wird die Reaktion von den 
Autoren kaum richtig angegeben (»KOH 1 lutescens»), nach 
einiger Zeit wird das Mark immer rot, was ich auch bei 
Warnio: Lich. bras. no. 547 gefunden habe. Das eine Exem- 
plar, von Bocca da Serra, hat kleinere Sporen (11—13x7— 
8 v), aber ich glaube nicht, dass sie reif sind; die Asci waren 
auch klein und unreif. — Unterscheidet sich von P. ?s?dio- 
phora A. ZAHLBR.! durch die KOH-Reaktion der Markschicht, 
durch die zusammenhängende Oberrinde (P. isidiophora ist 
felderig rissig), und durch die P. tiliacea-àhnliche Farbe 
(P. isidiophora ist mehr gelblich, fast wie bei P. caperata) — 
Parmelia Junodi STEINER? ist sicher sehr nahe verwandt, die 
Form und Verzweigung der Loben ist eine andere. 

! A. ZAHLBRUCKNER: Brasilianische Flechten. Sitzungsber. d. K. Akad. 
d. Wissensch. Math. naturw. Cl. Abt. I, vol. CXI, p. 420, tab. II, fig. 2. 
Wien 1902. 


? STEINER, J. Lichenes Austro-africani. Bull. de VHerbier Boissier, 
2:me sér., 1907, p. 640. 


104 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


43. Parmelia cinerascens n. sp. 


Thallus 8—9 cm. latus, subrigidus, fragilis, adpressus, 
irregulariter lobatus, lobi arcte imbricati, 3—5 mm. lati, + 
profunde incisi, undulati, apice rotundati. Thallus so- 
rediis ciliisque destitutus, zsidiis obscure cinereis, corallifor- 
miter ramosis, centrum versus subglobosis, globulis fere con- 
fluentibus, instructus, ambitum versus nitidus; cortex conti- 
nuus vel indistincte rimosus; color cinereus vel obscure cinereus, 
subtus ad ambitum anguste castaneus, ceterum niger. Usque 
ad peripheriam breviter disperse rhizinosus; rhizinarum diam. 
50—55 v. 

Cortex superior 18--24 p, hyphae adspersae, valde in- 
distinctae, constricte septatae, arcte contiguae vel ad basin 
luminibus parvis separatae. Medulla alba, 100—240 v. alta, 
hyphae dense contextae, adspersae, 2,5—3,5 v crassae. Cortex 
inferior fuscus vel fusconiger, 18—24 u altus. 

Apothecia numerosissima, sessilia, rotunda vel mutua 
pressione angulosa, diam. 4—5 mm., non perforata. Recep- 
taculum sublaevigatum, thallo concoler vel eircum centrum 
+ obscuratum; margo et receptaculum isidiis munita; cortex 
receptaculi decolor, 25— 60 v. altus, hyphae pachydermaticae, 
septatae, luminibus parvis, sed distinctis separatae. Gonidia 
sub excipulo in strato continuo disposita, infra corticem re- 
ceptaculi sparsius, non continua, adsunt, in medulla ipsa 
dispersa solum et pauca adsunt. Excipulum atque hypo- 
thecium decoloria, utrumque 18—20 u. altum. Discus casta- 
neus, concavus, non pruinosus. Hymenium superne dilute 
flavofuscescens, ceterum decolor, 55—80 t altum. Paraphyses 
apice leviter incrassatae, crebre ramosae, saepe ramoso- 
connexae, crebre constricte septatae. Asci incrassato-clavati, 
membrana apice parum incrassata cineti, octospori, 45 wu 
longi, 16—20 ». crassi. Sporae biserialiter dispositae, ovales, 
apice rotundatae, sat late limbatae (2 p), 13—16 v. longae, 
8—10,6 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum rarissima — fertilia frustra 
quaesivimus —, subglobosa, diam. 110—130 p, perifulcrium 
subdecolor, verticem versus leviter obscuratum. 

React. 'Thallus KOH extus (distincte) luteus, intus e 
flavo rubescens, CaCl,O, non afficitur, medulla KOH + CaCLO, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 105 


rubescens. Asci J persistenter caerulescentes, gelatina hy- 
menii et paraphyses non colorantur. 

Paraguay: Paraguari. Ad arborem sat solitariam, in ripa 
rivuli campi. 2. 8. 1893, no. 1498. 


44. Parmelia acariospora A. ZAHLBR. 


ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan.... Exp. 
nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der K..... Akad. der 
Wissenschaften vol. LXXXIII, 1909, p. 77 (163) et 83 (169). 

Thallus laxe adpressus, membranaceus vel subrigidus. 
Laciniae vulgo breves, rarius marginem versus elongatae et 
radiantes, 2—3 (4) mm. latae, planae, in apice rotundatae 
et grosse crenatae, crebre et iteratim bi- vel trichotomiter 
furcatae et sinuato-incisae — sinibus rotundatis, latis —, arcte 
imbricatae vel centrum versus interdum crustiformiter con- 
fluentes, in margine laciniis secunduriis, profunde incisis an- 
guste affixis, + crebre instructae. Thallus laevigatus vel 
minute impresso-rugulosus, nitidus, ciliis et sorediis destitutus, 
sed isidiis brevibus, subcylindricis, indivisis vel rarius ramosis, 
thallo concoloribus, vestitus. Cortex continuus; color glau- 
cescens vel flavescens, subtus niger, ad ambitum fuscescens. 
Usque ad apicem laciniarum rhizinis nigris, vulgo indivisis, 
dense vestitus. 

Cortex superior decolor, 13—22 » altus; hyphae corticis 
perpendiculares, 6—8 » crassae, septatae, ramosae, in parte 
superiore arcte contiguae. Medulla alba, 65—130 » alta; 
hyphae medullares 3—4 y. crassae, parum adspersae. Cortex 
inferior 11—16 ». altus. 

Apothecia numerosa, dispersa vel congesta, sessilia, an- 
guste affixa, rotunda vel angulosa, non perforata. Margo 
tenuis, integer vel crenatus, saepe irregulariter incurvus; 
receptaculum sublaevigatum, lutescens; cortex receptaculi 
decolor, 50—70 u altus; hyphae corticis perpendiculares, pa- 
chydermaticae, septatae, 10—12 w crassae. Gonidia sub ex- 
cipulo in strato continuo disposita, infra corticem receptaculi 
desunt. Excipulum sub toto hypothecio et ad latera hymenii 
evolutum, decolor, una cum hypothecio subdecolore 15—25 t. 
altum. Discus dilute flavo-fuscescens usque obscure rufo- 
fuscus, planus, non pruinosus. Hymenium angustum, 40— 60 t. 


106 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


altum, superne fuscescens, ceterum decolor, non inspersum. 
Paraphyses tenues, apice haud incrassatae, crebre con- 
stricte septatae, indivisae vel interdum ramosae. Asci cla- 
vati, membrana apice mediocriter incrassata cincti, oc- 
tospori, 32—34 w longi, 11—13 vw. crassi. Sporae biserialiter 
dispositae, anguste limbatae, parvae, 6,6—8 v. longae, 4—4,s t. 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum praecipue in lacinias se- 
cundarias, quas supra commemoravimus, immersa, subglobosa, 
diam. 130—140 y; perifulcrium circum verticem dilute fusce- 
scens, ceterum decolor. Fulcra endobasidialia, basidia cylin- 
drica, 5 v longa, 1,5 » crassa; pycnoconidia cylindrica, recta, 
angusta, 4—5 v longa, 0,5 y. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCLO, extus non coloratus, intus rubescens; medulla KOH 
+CaCl,0, intense rubescens. Hymenium J intense et persisten- 
ter caerulescens. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
ut videtur frequens: 19. 2. 1894, no. 2365 in silva minus 
densa; 23. 2. 1894, in cerrado sat denso; 27. 2. 1894, no. 
2435 C*; 6. 3. 1894, no. 2509 B; 9. 3. 1894, no. 2522 F; 10. 
3. 1891, no. 2532 B*; 12. 3. 1894, no. 2545*. Ad corticem 
arborum. 

Die Art wurde zuerst von MALME in Matto Grosso ge- 
funden, spáter von der Wiener-Expedition 1901, aber zuerst 
von ZAHLBRUCKNER |. c. beschrieben. 


45. Parmelia minarum Ware. 


Wario Etude Lichens Brésil Y, p. 48. Acta Societatis 
p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Ejusd. Lichenes An- 
tillarum. Journ. of Botany vol. XXXIV, 1896, p. 33. HvE 
Lichenes Extra-Europaei. Nouvelles Archives Muséum ser. 4a, 
vol. I, 1899, p. 153. ZAHLBRUCKNER Lichenes a cl. Damazio 
lecti. Bull. Herb. Boiss. ser. 2:e, vol. IV, 1904, p. 135. Ejusd. 
Beiträge zur Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. Boiss. 2:e ser. 
vol. VIII, 1908, p. 464. Ejusd. Lichenes in Ergebnisse der 
bot. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der... K. 
Akademie der Wissenschaften vol. LX XXIII, Wien 1909, p. 78 
(164) et 84 (170). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 107 


Exsice. WAINIO: Lichenes brasilienses 1040. 

Thallus orbicularis, diam. 7 cm., subrigidus, laxe adpres- 
sus. Lobi sat breves, 2—4 mm. lati, contigui vel marginibus 
+ adscendentibus imbricati, crenati vel anguste et non pro- 
funde sinuato-incisi, apice rotundati. Thallus ciliis nigris, 
indivisis vel furcatis, 0,5—1 mm. longis, sat crebre instructus, 
sorediis destitutus, isidiis brevibus, indivisis vel ramosis, quam 
thallo obscurioribus, apice obscuratis, dense vestitus. Lobi 
undulato-plicati, ad  peripheriam nitidi, ceterum opaci; 
eortex continuus; color cinereus vel albido-flavescens, in 
flavescentem vergens, centrum versus obscurior, subtus ad 
marginem anguste castaneus, ceterum niger vel fusconigrescens. 

Cortex superior subdecolor, 20 p altus, ex hyphis per- 
pendicularibus, sat pachydermaticis, constricte septatis for- 
matus, strato amorpho tenui tectus. Medulla alba, 100—120 p. 
alta, hyphae medullares 3—4,5 |» crassae, adspersae, parce 
septatae et parce ramosae. Cortex inferior dilute fuscus, 
10 v. altus. 

Apothecia (in specimine) pauca, sessilia vel breviter pe- 
dicellata, non perforata, rotunda, diam. 3—4 mm. Recepta- 
culum thallo concolor, rugosum, isidiosum; cortex receptaculi 
decolor, 25—60 ». altus, ex hyphis perpendicularibus, septatis, 
pachydermaticis, formatus. Gonidia sub excipulo et infra 
corticem receptaculi in strato continuo inclusa. Excipulum 
decolor, 20— 25 w altum, sub toto hypothecio et ad latera 
hymenii evolutum, ubi in corticem transiens, ex hyphis 
pachydermaticis et valde intricatis, formatum.  Hypothe- 
cium decolor, 20—25 »w altum. Discus flavofuscescens vel 
dilute badius, concavus vel etiam urceolatus (apoth. juven.), 
nitidus, non pruinosus. Hymenium superne dilute luteo- 
fuscescens, ceterum decolor, 80—105 y altum, strato amorpho 
tenui tectum. Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, 
anguste filiformes, apice haud incrassatae, ramosae vel 
furcatae; septa frustra quaesita. Asci oblongo-ellipsoidei vel 
claveti, 60—66 t longi, 15—20 u crassi, membrana sat crassa, 
apice leviter incrassata cincti, octospori.  Sporae saepe 
uniserialiter dispositae, late ellipsoideae, obtusae, anguste 
limbatae, 13—16 » longae, 8,5—11 u. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum immersa, subglobosa vel 
depresso-globosa, 105 vw alta, 120—135 v» lata; perifulerium 


108 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


dilute fuscescens, verticem versus obscurius coloratum. Pyc- 
noconidia frustra quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, extus non afficitur, intus rubescens; medulla KOH 
+CaCl,O, intense rubescens. Asci J persistenter caerulescen- 
tes, paraphyses et gelatina hymenii non vel dilute coloratae. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti, 
ad arborem solitariam, 18. 1. 1894, no. 2243. 

Die Paraphysen stimmen mit den Warnto’schen Angaben 
nicht gut überein, aber die Apothecien waren jung und wenig 
entwickelt. Das Exemplar Warwro's in Lich. Bras. 1040 (Herb. 
Mus. Ups.) hat fast keine Zilien. 


46. Parmelia erustacea n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, mollis, arcte adpressus. Laciniae 
centrum, versus crustiformiter confluentes, parvae, bullato-ver- 
rucosae, verrucae fere semper conceptaculis pyenoconidiorum 
instructae; laciniae peripheriam versus bene radiantes, conti- 
guae vel imbricatae, 1—2 mm. latae, cteratim bi- vel tri-furca- 
iae, in apice rotundatae, lacinulae varie irregulariter incisae 
vel crenatae. "Thallus isidiis, sorediis. ciliisque destitutus, 
rugosus, cortex continuus, rarius- ut videtur fortuito-ruptus; 
color osseo-albidus vel albido-cinereus, leviter in flavescentem 
vergens, subtus niger, ad peripheriam anguste dilute casta- 
neus; thallus usque ad ambitum dense rhizinosus. 

Cortex superior crassus: 30—40 p altus, hyphae corticis 
adspersae, valde indistinctae, contiguae, crebre septatae, 5—6 y. 
crassae. Medulla 130—200 p alta, in parte marginali solum 
(1 cm. vel paullum ultra) bicolor: in parte superiore alba, 
inferiore ferruginea vel crocea; ceterum tota medulla alba; 
hyphae medullares adspersae, 2,5—5 v. crassae. Cortex inferior ' 
niger vel fusconiger, 13—16 v. altus. 

Apothecia numerosa, dispersa, sessilia; non perforata, 
rotunda vel angulosa, diam. 3—4 mm. Margo bene incurvus, 
crenatus vel breviter appendiculatus; receptaculum rugo- 
sum, thallo concolor; cortex receptaculi decolor, 40—80 y. 
altus, hyphae arcte contiguae, septatae, pachydermaticae, 
8—13 v. crassae. Gonidia sub excipulo et infra partem mar- 
ginalem corticis receptaculi in strato continuo disposita, infra 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 109 


partem centralem desunt. Exeipulum sub toto hypothecio 
et ad latera hymenii bene evolutum, decolor, una cum hypo- 
thecio decolore 20—25 yp altum. Discus concavus, badius, 
subnitidus, non pruinosus. Hymenium superne flavo-fuscescens, 
ceterum decolor, non inspersum, 40—50 u. altum. Paraphyses 
sat distinctae, apice non incrassatae, indistincte septatae, 
indivisae, rarius furcatae vel divergenter breviter ramosae. 
Asci clavati, membrana apice parum incrassata cincti, 
octospori, 35—42 y. longi, 14—16 v. crassi. Sporae subbiseria- 
liter dispositae, ovales vel late ellipsoideae, apice rotun- 
datae, mediocriter limbatae, 9—12 yw longae, 5—6 v. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosissima, immersa, 
subglobosa, diam. ca. 130 »; perifulerium circum ostiolum 
incrassatum et obscuratum, ceterum dilutius coloratum vel 
fere decolor. Fulera endobasidialia, basidia 5—7 » longa, 
1,5 w crassa; pyenoconidia recta, cylindrica, apice acutata 
vel anguste bifusiformia, 5—7 p. longa. 

React. Partes coloratae medullae KOH intense sanguineo- 
violascentes, CaCLO, colore non mutantur, sed intensius 
eolorantur, ceterum thallus extus et intus KOH et CaCLO, 
immutatus. 

Icon. Tab. 3, fig. 4. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, ad corticem, 21. 2. 1894, sine numero. 


47. Parmelia continua n. sp. 


Thallus orbicularis, diam. 4—5 cm., adpressus, sat rigidus; 
laciniae radiantes, 1—2 mm. latae, furcatae vel subpinnatim 
sinuato-incisae, lacinulae truncatae, apicibus imbricatae, cen- 
trum versus laciniis secundariis parvis instructae. Thallus 
sorediis, isidiis ciliisque destitutus, subnitidus, laevigatus vel 
minute impresso-rugulosus; cortex continuus. Color dilute 
flavo- vel glauco-virescens, subtus fuscus vel fusconigricans. 
Thallus usque ad marginem rhizinis brevis, diam. 40 v, dense 
vestitus. 

Cortex superior subdecolor, 20 y altus, hyphae corticis 
6—7 w crassae, septatae, ramosae, in parte exteriore arcte 
contiguae. Medulla alba, 100—120 v. alta, hyphae medullares 
+ adspersae, 4—5 u crassae. Gonidia diam. 7—9 u. Cortex 
inferior fuseus, 13—15 v. altus. 


110 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 13. 


Apothecia numerosa, dispersa, rotunda, diam. 3—4 mm., 
sessilia vel adpressa, non perforata. Margo crassus, incurvus, 
crenulatus; receptaculum laevigatum, thallo concolor, nitidum; 
cortex receptaculi 20—35 p. altus; hyphae corticis pachyder- 
maticae, septatae, ramosae, perpendiculares, arcte contiguae, 
non adspersae. Gonidia sub excipulo et infra totum corticem 
receptaculi in strato continuo disposita. Excipulum decolor, 
crassum: 40 » altum; hypothecium subdecolor, angustum: 
13—16 v altum. Discus badius, planus, nitidus, non prui- 
nosus. Hymenium in parte exteriore fuscum, ceterum decolor, 
non inspersum, 50—55 w altum.  Paraphyses subconstricte 
septatae, apice non incrassatae, indivisae, rarissime fur- 
catae. Asci angusti, 45—50 v longi, 13—14 u crassi, mem- 
brana apice incrassata cincti, octospori. Sporae ellipsoideae, 
apice rotundatae, anguste limbatae, 10,5—13,5 pv longae, 
5—7 p crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum (sparsa) subglobosa, diam. 
ca. 110 v; perifulerium circum ostiolum dilute fuscescens, ce- 
terum decolor. Fulcra endobasidialia; basidia anguste elli- 
psoidea, 6—7 v. longa, 2 v crassa; pycnoconidia recta, cylin- 
drica, 6—7,5 v longa. 

React. Thallus KOH extus immutatus, intus e [lavo 
rubescit, CaCL,O, extus et intus non afficitur. Asci J persi- 
stenter caerulescunt, paraphyses non colorantur. 


Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti, 
19. 6. 1894, sine numero. 

Die Art nimmt eine intermediäre Stellung ein zwischen 
den Cyclocheilen und den Sublineares. Unterscheidet sich von 
Parmelia novella Watn.* durch bedeutend breitere Lappen mit 
anderer Verzweigung (bei P. novella: »crebre iteratim dicho- 
tome laciniatus, laciniis circ. 2,5—1 mm. latis», Wars. 1. c.), 
etwas grössere Sporen (P. novella hat (7) 8—11»x5—6 p) und, 
wahrscheinlich eine andere KOH-Reaktion, Wainio gibt an 
»KOH...intus intense rubescens», hier »e flavo rubescit». 


1 Waınıo: Etude I, p. 56, in Acta Societatis pro Fauna et Flora fen- 
nica vol. VII, 1890. Watnio Lich. Bras. No. 1280. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. III 


48. Parmelia continentalis n. sp. 


Thallus 9 cm. latus, rigidus, lobi 6—7 mm. lati, adpressi, 
imbricati, in centro laxe imbricati, sinuoso-ineisi, lobuli ro- 
tundati, grosse crenati, contigui vel sinibus angustis separati. 
Thallus sorediis isidiisque destitutus, ciliis brevibus, indivisis 
vel ramosis increbre instructus; lobuli apicem versus indi- 
stincte albo-pruinosi, subplani, sublaevigati vel impresso-rugosi, 
opaci; cortex continuus; color albido-cinereus, centrum versus 
parum obscurior, subtus niger, ambitum versus anguste ca- 
staneus; thallus usque ad ambitum rhizinis nigris crebre in- 
structus. 

Cortex superior decolor vel in parte exteriore in lutescen- 
tem vergens, 20—27 pv altus, pseudoparenchymaticus; hyphae 
septatae, ramosae, leptodermaticae; lumina cellularia con- 
spicua. Medulla alba, 130—180 y. alta; hyphae medullares 
2,5—3,5 t crassae, non adspersae. Gonidia parva, diam. 5—7 v., 
in glomerulis magnis, diam. 50—65 p, sub cortice superiori 
disposita; glomeruli interdum fere usque in superficiem in- 
stantia videntur. Cortex inferior 25—30 uv altus, e duobus 
stratibus aequilatis: exteriore fusconigro, interiore subdecolore, 
compositus. 

Apothecia numerosa, breviter pedicellata, perforata, diam. 
4—5 mm. Margo bene incurvus, integer vel dein crenulatus; 
receptaculum laevigatum, cortex receptaculi 25—60 u. altus, 
decolor vel in parte exteriore subdecolor, hyphae corticis 
luminibus conspicuis separatae. Gonidia sub excipulo in strato 
haud continuo, infra corticem receptaculi in glomerulis mag- 
nis, diam. 50— 80 v, disposita. Excipulum sub toto hypothecio 
et ad latera hymenii evolutum, decolor, 20 p altum; hypo- 
thecium subdecolor, 20 v. altum. Hymenium superne lutescens, 
ceterum decolor, non inspersum, 90—100 y. altum. Asci an- 
guste ellipsoidei vel clavati, membrana apice incrassata 
cincti, octospori, 60—70 p. longi, 13—16 v. crassi. Sporae late 
ellipsoideae, apice rotundatae, anguste limbatae, uni- vel 
bi-serialiter dispositae, 13—16 v. longae, 8,5—9,6 |. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum sparsa, subglobosa, diam. 
180—190 v; perifulerium subdecolor. Fulcra endobasidialia, 
basidia subcylindrica, recta, 9—12 y. longa, 2—2,5 t crassa; 
pyenoconidia recta vel subrecta, cylindrica, 10—13 y. longa, 
0,5—0,7 v. crassa. 


112 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, non afficitur, medulla KOH + CaCl,O, immutata. 
Asci J persistenter caerulescentes, gelatina hymenii et para- 
physes non colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Corumba, in silva minus 
densa regionis calcareae, 1. 8. 1894. Ad corticem. 


49. Parmelia marginalis n. sp. 


Thallus parvus, 3—4 cm. latus, subrigidus, fragilis, laci- 
niae apicem versus bi- vel tri-furcatae, lacinulae 1—2 mm. 
latae, flabelliformiter dilatatae, in apice rotundatae vel — 
angustiores — truncatae, + imbricatae, ad basin sinibus an- 
gustis separatae; laciniae centrum versus crustiformiter con- 
fluentes, isidiis brevibus furcatis vel ramosis, obscure cinera- 
scentibus, atque laciniis secundariis brevibus, angustis vel dein 
latioribus et varie irregulariter incisis tectae. "Thallus nitidus, 
sorediis ciliisque destitutus; cortex continuus; color cinerascens, 
centrum versus obscurior, subtus ad ambitum anguste dilute 
castaneus, ceterum niger. Thallus usque ad ambitum dense, 
fere tomentoso-rhizinosus. 

Cortex superior 20 t altus, hyphae indistinctae, constricte 
septatae, contiguae, 5—6 p. crassae. Medulla alba, 65—100 v. 
alta, hyphae dense contextae, 2,5—4 v crassae. Cortex inferior 
fuscus vel fusconiger, 13—15 v. altus. 

Apothecia numerosa, sessilia vel adpressa, rotunda vel 
mutua pressione angulosa, diam. 2 mm., non perforata. Margo 
erenulatus, receptaculum thallo concolor, isidiis dense muni- 
tum; cortex receptaculi decolor, 15—40 ». altus; hyphae cor- 
ticis septatae, primo arcte contiguae, dein luminibus distinctis 
separatae, 7—8 pm crassae. Gonidia sub excipulo et infra 
partem marginalem corticis receptaculi in strato continuo 
disposita, in centro desunt. Excipulum et hypothecium u- 
trumque 20—25 v. altum. Discus concavus vel planus, badius, 
nitidus, non pruinosus. Hymenium superne fuscum, ceterum 
decolor, non inspersum, 45—60 „ altum. Paraphyses ge- 
latinam firmam  percurrentes, (longiores) apice capitato- 
incrassatae, septatae, indivisae vel rarius increbre breviter 
divergenter ramosae. Asci anguste clavati, membrana 
apice parum incrassata cincti, octospori, 40 v. longi, 8—10 v. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 113 


crassi. Sporae subbiserialiter dispositae, late ovales, anguste 
limbatae, 5,5—7,5 longae, 4—5 p. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum immersa, subglobosa, 130— 
160 v. alta, 130 ».lata (juvenilia); perifulcrium dilute fuscescens, 
verticem versus obseurius. Fulera endobasidialia, basidia 
subeylindrica, 5—6 v».longa, 1,5—2 » crassa; pyenoconidia recta, 
vulgo medio leviter incrassata, rarius cylindrica, apice rotun- 
data, 4,5—5 u. longa, 0,5 9 crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute luteus, intus immutatus, 
CaCl,O, extus non afficitur, intus rubescit. Hymenium J 
persistenter caerulescit. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, ad corticem, 21. 2. 1894, No. 2393***#*, 


***Sublineares WAIN. 


50. Parmelia brasiliana Nyt. 


NYLANDER Parmeliae exoticae novae. Flora vol. XLVIII, 
1885, p. 611. Warxro Etude Lich. Brésil. I, p. 50, Acta Soc. 
Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. Hur Lichenes exotici 
no. 655. Paris 1892, p. 77. Ejusd. Lichenes Extra-Europaei. 
Nouv. Archives Museum ser. 4a, vol. I, 1899, p. 145. ZAHL- 
BRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp.... nach 
Südbrasilien 1901. Denkschriften der Math. naturw. Kl. d. K. 
Akad. der Wissenschaften, vol. LXXXIII, Wien 1909, p. 79 
(165) et 83 (169). 

Exsiec. WAINIO Lichenes Brasilienses no. 1184. 

Thallus 8—9 cm. latus, adpressus, fragilis, centrum versus 
emortuus. Laciniae elongatae, bene radiantes, lineares, 1—2,5 
mm. latae, planae, iteratim sat divergenter furcatae vel sub- 
pinnatae, discretae vel apicibus imbricatae, lacinulae ad basin 
sinibus latis separatae, in apice rotundatae vel truncatae. 
Thallus ciliis, isidiis et sorediis destitutus, laevigatus, nitidus; 
cortex continuus; color albidus vel osseo-albidus, in flave- 
scentem leviter vergens, centrum versus obscurior (morbose); 
subtus niger vel ad apicem laciniarum anguste castaneus. 
Usque ad ambitum rhizinis dense vestitus, rhizinae longae, 
nigrae, ramosae. 

Cortex superior 20—30 yp. altus, fere pseudoparenchyma- 
ticus; hyphae valde adspersae et indistinctae, perpendiculares, 

Arkiv für botanik. Band 13. N.o 13. 8 


114 ARKIV FOR BOTANIK. BAND B. N:o 13. 


constricte septatae, contiguae, 7—8 u. crassae. Medulla alba, 
in uno specimine (306) in parte inferiore crocea, in aliis 
semper alba, 100—200 p alta; byphae medullares valde ad- 
spersae, 2,5—4 » alta. Cortex inferior fusconiger, 13— 20 
(25) p altus. 

Apothecia vulgo dispersa et non numerosa, sessilia, con- 
cava, non perforata, rotunda, diam. 4—7 mm. Margo pro- 
funde crenatus vel radiatim ruptus; receptaculum albidum 
vel centrum versus lutescens, sublaevigatum, interdum con- 
ceptaculis inconspicuis pycnoconidiorum instructum; cortex 
receptaculi cinereus, 30—60 p altus, hyphae perpendicula- 
res, contiguae, adspersae, indistinctae, constricte septatae, 
8—11 p crassae. Gonidia sub excipulo in strato con- 
tinuo, infra corticem receptaculi in strato + interrupto dis- 
posita. Medulla receptaculi in uno specimine (312 A) pro 
parte crocea; in aliis speciminibus semper alba. Excipulum 
sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, una cum 
hypothecio decolor, 25—30 w altum. Discus badius, nitidus, 
non pruinosus. Hymenium superne rufo-fuscum, ceterum 
decolor, non inspersum, 50— 65 p. altum, strato amorpho tenui 
tectum. Paraphyses apice clavato- vel etiam  capitato- 
incrassatae, septatae, vulgo indivisae; rarius furcatae vel in- 
crebre ramoso-connexae. Asci clavati vel inflato-clavati, mem- 
brana apice incrassata cincti, octospori, 38—50 yw longi, 
13—17 u. crassi. Sporae ellipsoideae vel fabaceae, apice 
rotundatae, anguste limbatae, 10—12,5 v. longae, 4,4—6 v. cras- 
sae, interdum (immaturae?) ovales vel subglobosae, 8—10 x 
4,56%: 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, globosa, diam. 
100—110 »; perifulcrium (morbose?) uniformiter niger. Pyc- 
noconidia frustra quaesivimus. (WAIN Etude I, p. 50: »Pyeno- 
conidia vulgo subbifusiformi-clavata, long. 0,006—0,005, crass. 
0,0007 millim.»). 

React. Thallus KOH extus non afficitur, intus primo 
immutatus, dein interjecto tempore — solutione exsiccata — rube- 
scens, CaCLO, extus et intus immutatus, medulla KOH + 
CaCL,O, non colorata. Medulla in partibus croceis KOH san- 
guineo-violascens. Asci J intense, paraphyses et gelatina 
hymenii dilute caerulescentes. 

Brasiliae civit. Minas Geraes, Sao Joao d'el Rey, supra 
rupes itacolumiticas, 1. 9. 1892, no. 306, 309, 312, 312 A, 312 B. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 115 


Die Medullar-Reaktion habe ich etwas anders gefunden 
als Waınıo, der angibt: »KOH non reagens (aut intus dilu- 
tissime lutescens», wenn man aber die Kalilauge gut ein- 
trocknen lässt, z. B. über Nacht, findet man auch die rote 
Farbe. Dieselbe Medullar-Reaktion hat auch Hur beobachtet 
(Lichenes Exotici |. c.). — Bei zwei Exemplaren tritt eine ge- 
färbte Markschicht auf, wie es scheint, zufällig. Ich finde 
daher keinen Anlass, eine neue Form darauf zu bauen. — 


Parmelia brasiliana Nvr. var. novella (Waın.) LYNGE 
comb. nov. 


Parmelia novella Wario in Etude Lich. Bres. I, p. 56. 
Acta Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. ZAHL- 
BRUCKNER Studien über brasil. Flechten. Sitzungsber. d. K. 
Akad. Wiss. Math. Naturw. Cl. Abt. I, vol. CXI, 1902, p. 417, 
tab. 1, fig. 3. Ejusdem Lichenes in Ergebnisse der bolan. Exp. 
... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der Math.-naturw. 
Kl. d. K. Akad. d. Akad. d. Wissenschaften, vol. LXXXIII, 
Wien 1909, p. 79 (165). 

Exsiec. WATN10 Lichenes Brasilienses no. 1280. 

Differt a typo (P. brasiliana NYL.) colore thalli magis 
in glauco-cinereum vergente (in P. brasiliana leviter in fla- 
vescentem), sporae minoribus: 8—9,5 u. longis, 5,2—5,5 t. cras- 
sis, et reactione: medulla KOH moz intense rubescente. 

Conceptacula pycnoconidiorum rara, subglobosa, diam. 
150 w; perifulerium nigrum vel fusconigrum. Fulcra endo- 
basidialia, basidia subeylindrica, 5—6 v. longa, 2 u crassa, 
pyenoeonidia recta, cylindrica, apice rotundata, 4—5,5 p 
longa, 0,5 p. crassa. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, pr. 
Bocca da Serra, ad rupes apricas. 20. 1. 1894, no. 2246 B. 

Waınıo beschreibt keine Pykniden. Ich habe ein Exem- 
plar seines Exsikkatwerkes untersucht und genaue Überein- 
stimmung mit dem MarME'schen Exemplar gefunden; die Pyk- 
nokonidien sind allerdings in dieser Gruppe (Sublineares) sehr 
uniform. — Ein Original-Exemplar von NYLANDER’s Parmelia 
brasiliana habe ich nicht gesehen, aber bei dem Waınıo’schen 
Exemplar in seinem Exsiccat habe ich die hier beschriebene 
Reaktion gefunden. Ich habe daher Parmelia novella Warw. 
als eine var. zu Parmelia brasiliana NyL. geführt. 


116 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


51. Parmelia Malmei n. sp. 


Thallus 5 cm. latus, adpressus, mollis, valde fragilis. 
Laciniae angustae, profunde incisae vel fere ramosae, lacinulae 
parvae et angustae, 0,5 mm. latae, divergentes, contiguae vel 
imbricatae, truncatae, centrum versus crustiformiter conflu- 
entes et dein emorientes, papillis tuberculatis vel dein glome- 
ruliformibus et confluentibus, facile sorediorum instar fatiscen- 
tibus, crebre instructae. Thallus ciliis, isidiis et sorediis veris 
destitutus, opacus; cortex continuus; color albidus vel albido- 
flavescens, in cinereum vergens, centrum versus obscurior, 
subtus fere omnino niger; thallus rhizinis brevibus usque ad 
marginem crebre instructus. 

Cortex superior 20 v. altus; hyphae perpendiculares, con- 
tiguae, septatae, parum adspersae, 6—7 y. crassae. Medulla 
alba, 120—160 w alta. Cortex inferior niger, 15—17 v. altus. 

Apothecia sat numerosa, sessilia vel adpressa, rotunda, 
diam. 3 mm , non perforata. Margo grosse crenatus vel etiam 
appendiculatus, receptaculumque spurie sorediosus; cortex 
receptaculi circum centrum saepe obscuratus, ceterum decolor, 
usque ad 90 v. altus, suis locis fere deest; hyphae corticis lumini- 
bus conspicuis separatae, subperpendiculares, septatae, pachy- 
dermaticae, 10—11 » crassae (in aqua). Gonidia sub excipulo 
in strato continuo disposita, infra corticem receptaculi desunt 
vel dispersa et pauca adsunt. Hypothecium 25 y. altum, de- 
color, excipulum 10 —25 v. altum, ab hypothecio fere non discer- 
nendum. Discus badius vel badio-nigrescens, concavus, non 
pruinosus.  Hymenium superne fuscum, ceterum decolor, 
non inspersum, 50—55 v altum. Paraphyses apice capitato- 
incrassatae et obscurae, increbre septatae, indivisae vel rarius 
increbre ramosae vel furcatae. Asci clavati vel incrassato- 
clavati, membrana apice leviter incrassata cincti, oc- 
tospori, 32—45 vw longi, 12—15 y. crassi. Sporae biserialiter 
dispositae, late ellipsoideae vel ovales, anguste limbatae, 9.5 
—11 p longae, 5,5—6,7 p. crassae. 

Sonceptacula pycnoconidiorum in papillas, quas superne 
commemoravimus, immersa; perifulerium ostiolum versus ob- 
scurum, ceterum subdecolor. Fulcra endobasidialia, basidia 
subeylindrica, 4—5 v. longa, 2 u crassa; pyenoconidia recta, 
bifusiformia, 4—5 tw longa. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 117 


React. Thallus KOH extus immutatus vel vix flavescens, 
intus non afficitur, CaCl,O, extus immutatus, intus rubescit, 
medulla KOH + CaCl,O, rubescit. Hymenium J intense et 
persistenter caerulescit. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, pr. 
Bocca da Serra, 5. 6. 1894, no. 2750. Supra rupes. 

Icon. Tab. 2, fig. 3— 4. 


52. Parmelia viridescens n. sp. 


"Thallus — ut videtur — orbicularis, diam. 4—5 cm., arcte 
adpressus, fragilis, laciniae longae, bene radiantes, discretae, 
ca. I mm. latae, inaequales, apice rotundatae, planae, di- 
vergenter furcatae, postremo lobulis secundariis mumerosis 
parvis, anguste affixis, instructae. — Thallus isidiis, sorediis et 
ciliis destitutus, laevigatus, subopacus; cortex continuus, color 
cinereo-virescens. "Thallus usque ad marginem rhiziniis in- 
structus, rhizinae tenues, 25—40 u. crassae. 

Cortex superior subdecolor, 12—16 u. altus; hyphae ad- 
spersae, indistinctae, tenues, arcte contiguae et crebre septatae 
(pseudoparenchymaticae). Medulla alba, 55—110 u. alta, hy- 
phae medullares non adspersae, 3 v crassae. Cortex inferior 
fuscus vel fusco-niger, 12—17 u. altus. 

Apothecia numerosa, rotunda, diam. 1—1,5 mm., adpressa, 
non perforata. Margo tenuis, crenulatus, interdum concepta- 
eulis pyenoconidiorum inconspicuis, parvis, immersis, ornatus. 
Receptaculum niger, rugosum, disperse rhizinosum, cortex 
receptaculi 25—40 (rarius usque 50) » altus, niger vel fusco- 
niger, ad marginem solum anguste decolor. Gonidia sub. ex- 
cipulo in strato continuo tenui disposita, infra corticem re- 
ceptaculi desunt. Excipulum 15— 25 uv. altum, sub toto hypo- 
thecio et ad latera hymenii evolutum, sed minus distinctum; 
hypothecium decolor, 20—25 » altum. Discus planus, dilute 
badius, non pruinosus. Hymenium superne fuscescens, ceterum 
decolor, non inspersum, 50—60 » altum, strato amorpho 
sat crasso (6—8 u alto) tectum.  Paraphyses apice leviter 
clavato-incrassatae, indivisae, constricte et sat crebre sep- 
tatae. Asci anguste clavati, 32—40 y longi, 6,5—10 u. crassi, 
octospori, membrana apice incrassata cincti.  Sporae sub- 
globosae vel ovoideae, uni- vel interdum bi-serialiter dispositae, 
anguste limbatae, 4,5—6 u. longae et 4 ı. crassae. 


118 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Conceptacula pycnoconidiorum rara, subglobosa, diam. 
80—100, usque 150 w; perifulerium decolor vel subdecolor, 
apicem versus leviter obscuratum.  Fulera endobasidialia, 
basidia subeylindrica vel ampullacea, 5—6 v longa, 1,5 y 
crassa; pyenoconidia recta, anguste bifusiformia vel subcy- 
lindrica, 6—8 u. longa. 

React. Thallus KOH extus et intus immutatus, vel extus 
dilute lutescens, CaCLO, et KOH + CaCLO, extus et intus 
immutatus. Hymenium J intense caerulescit. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvulae, ad corticem, 28. 2. 1894, no. 2453. 

Icon WabuSsvtig:*9—10: 

Parmelia insinuans Nvr. hat grössere Sporen (7—9 X 4,5 
—5,5 w), dicker berandete Apothecien, eine stark runzelige 
Oberfläche und eine andere Farbe (gelblich-grau). Das Ori- 
ginal-Exemplar NYLANDER's (hb. Helsingfors) ist übrigens ein 
ganz minimales Bruchstück. 


53. Parmelia silvatica n. sp. 


Thallus 6—7 cm. latus, laxe adpressus, mollis, fragilis. 
Laciniae bene radiantes, elongatae, 0,5—1, rarius usque ad 
2 mm. latae, iteratim divergenter bi- vel trifurcatae, lacinulae 
breviter, fere pinniformiter divergenter ramosae, centrum ver- 
sus laciniis secundariis angustis, elongatis et ramosis vel 
brevibus, fere papilliformibus crebre instructus. Lacinulae 
sinibus rotundatis separatae, discretae, ad apicem contiguae 
vel interdum etiam subimbricatae, planae, laevigatae vel sub- 
tiliter impresso-rugulosae, subopacae, sorediis, isidiis et ciliis 
destitutae. Cortex continuus vel postremo transversim ruptus; 
color cinereus, subtus niger; thallus usque ad apicem lacini- 
arum rhizinis nigris, longis, ramosis crebre vestitus. 

Cortex superior 20— 25 (40) u altus, hyphae corticis indi- 
stinctae, + adspersae, subconstricte septatae, ramosae, parte 
exteriore arcte contiguae, parte interiore interluminibus 
separatae, 7—8 vw crassae. Medulla dimidia parte superiore 
alba, dimidia parte inferiore flavo-aurantiaca vel dilute crocea; 
80— 290 v alta, hyphae medullares adspersae, 3—5 p. crassae. 
Cortex inferior niger vel fusconiger, 15— 25 t. altus. 

Apothecia numerosa, dispersa, sessilia vel breviter pedi- 
cellata, rotunda vel angulosa, diam. 6—7 mm., non perforata. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 119 


Margo bene incurvus, grosse crenatus vel fere appendiculatus; 
receptaculum subnitidum, thallo concolor vel leviter in flave- 
scentem vergens; cortex receptaculi subdecolor, 30—85 waltus, 
hyphae corticis interluminibus angustis separatae, adspersae, 
subconstricte septatae, perpendiculares, pachydermaticae, 11 
—13 v. erassae. Gonidia sub excipulo in strato continuo adsunt, 
infra corticem receptaculi in strato interrupto disposita vel 
fere desunt. Excipulum decolor, sub toto hypothecio et ad 
latera hymenii evolutum, 25—30 u. altum; hypothecium de- 
color, 25—30 » altum. Discus concavus, obscure badius vel 
rufo-fuseus, non pruinosus. Hymenium superne fuscum, ce- 
terum decolor, non inspersum, 45—60 y. altum. Paraphyses 
apice capitato-incrassatae (longiores), indivisae, rarius fur- 
catae vel etiam increbre ramoso-connexae, apicem versus 
indistincte et increbre septatae, — septa vulgo frustra quae- 
sivimus. Asci clavati, membrana apice incrassata cincti, 
octospori, 40 p longi, 13 p crassi. Sporae ellipsoideae vel 
ovales, rarius ovoideae, anguste limbatae, 9,6— 11 (13) u longae, 
5,2—6,5 u crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum in lobis secundariis nu- 
merosa, ceterum sat rara, subglobosa, diam. 130—140 v; peri- 
fulerium + obscuratum, circum ostiolum inerassatum. Fulcra 
endobasidialia, basidia anguste ellipsoidea, 4 » longa, 1,5 v 
crassa, pycnoconidia recta, anguste bifusiformia, 6—8 u. longa, 
0,7 v. crassa. 

React. Pars colorata medullae KOH, CaCLO, et KOH 
+ CaCl,0, rubescens coloratur, thallus ceterum KOH, CaCl,O, 
et KOH + CaCl,O, colorum non mutatur vel KOH intus dilute 
flavescens. Asci J persistenter caerulescentes (praecipue 
in apice), paraphyses et gelatina hymenii J fere immutatae. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, 21. 2. 1894, no. 2393*, 3. 1894 (sine num.); 
Serra da Chapada, Buriti, in cerrado sat denso, 25. 6. 1894 
(sine num.). Ad corticem. 

Icon. Tab. 5, fig. 14. 

Obgleich die Apothecien gut entwickelt sind, habe ich 
selten reife Sporen gefunden, nur bei dem Exemplar von 
Buriti. — Parmelia Cubensis Nr. hat kurze, dicht an ein- 
ander liegende Lappen, »KOH i dilute flavescens», Parmelia 
silvatica lang gestreckte, getrennte Loben. Parmelia Cubensis 
hat ein »recept. croceum vel aur. rub.» Nyl. Herbar Notiz. 


120 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Ich habe nur ein minimales Fragment (wenige mm. gross) 
von Parmelia Cubensis gesehen. Ob der Unterschied spezifisch 
genügend ist, müssen weitere Untersuchungen an ein besseres 
Material von der NYLANDER'schen Art zeigen. 


var. radiata n. var. 


Thallus adpressus, membranaceus, mollis, fragilis. Laci- 
niae bene radiantes, 1—2 mm. latae, discretae, arcte conti- 
guae vel etiam imbricatae, furcatae, apice rotundatae; 
laciniae + convexae, undulatae, varie incisae. "Thallus cen- 
trum versus lacinulis secundariis numerosis, parvis, fere pa- 
pilliformibus, instructus, transversim rugosus, color albido- 
cinereus, centrum versus obscurior. 

Gonidia sub corticem superiorem et saepe fere usque in 
superficiem instantia videntur. — 

Pyenoconidia recta, cylindrica, 4—5 y. longa. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada. 
In margine silvae, ad corticem, 21. 2. 1894, no. 2393**. 


var. pinnata n. var. 


Thallus laxe adpressus, sat rigidus. Laciniae radiantes, 
2—2,5 mm. latae, discretae, iteratim bi- vel tri-furcatae, la- 
cinulae 1—1,5 mm. latae, pinnatifidae, contiguae vel vulgo 
imbricatae, planae vel + convexae, apice rotundatae. Thal- 
lus centrum versus laciniis secundariis brevibus, angustis, 
palmatim divisis, increbre instructus, laevigatus vel minute 
rugulosus, color sat obscure cinereus. 

Gonidia sub corticem superiorem et saepe fere usque in 
superficiem instantia videntur. 

Pyenoconidia recta, cylindrica, 4—5 w longa. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, ad corticem, 21. 2. 1894, no. 2393***. 

Bei der var. pinnata sind die Apothecien áusserlich ganz 
gut entwickelt, enthalten aber keine reife Asci und Sporen. 
Ob die zwei Varietäten wirklich spezifisch zusammengehören, 
lässt sich nicht mit voller Sicherheit sagen, so lange die 
Sporen der var. pinnata unbekannt sind; übereinstimmend 
-sind die Pyknokonidien, die chemische Reaktion, der Bau der 
Oberrinde mit den nach aussen weit hervordrängenden Go- 
nidien und die zweifarbige Markschicht. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 121 


54. Parmelia coronata FEE. 


Får Essai sur les Cryptogames des Écorces, 1824, p. 123 
et tab. XXXI, fig. 2 KREMPELHUBER Lichenes Brasilienses 
Videnskab. Meddel. naturhist. Forening, Kjöbenhavn vol. XXV, 
1873—74, p. 9. MÜLLER, J. Revisio Lichenum Feeanorum. 
Revue Mycol. vol. IX, 1887, p. 12(?). Watnto Etude Lichens 
Bresil. I, p. 59. Acta Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 
1890. MÜLLER, J. Lichenes in Primit. Florae Costaricensis. 
Bull. Soc. Bot. Belgique vol. XXX, 1891, p. 54, II, 1. c. vol. 
XXXII, 1893, p. 129. Ejusd. Lichenes Usambarenses. Eng- 
lers Bot. Jahrbücher vol. XX, 1895, p. 257. Hur Lichenes 
Extra-Europaei. Nouvelles Archives du Museum ser. 4 a, vol. I, 
1899, p. 145. Warnio Lichenes in Catalogue of African Plants, 
coll. by Welwitsch vol. II, part II, 1901, p. 401. 

Parmelia relicina var. coronata NYLANDER Synopsis Liche- 
num 1858—1860, p. 386. 

Exsice. WAINIO Lichenes Brasilienses no. 1284. (v. isidiosa 
MÜLL. Arc.). 

Thallus orbicularis, diam. 4—4,5 cm., adpressus, rigidius- 
culus. Laciniae 0,5—2 mm. latae, planae, crebre iteratim bi- 
vel tri-furcatae, lacinulae divaricatae, ad basin sinibus rotun- 
datis, vulgo latis, separatae, apicibus truncatis, rarius subro- 
tundatis, imbricatae. Thallus centrum versus laciniis secun- 
dariis parvis, 1 mm. longis, indivisis vel palmatis, anguste 
affixis, + crebre instructus; subopacus, laevigatus vel subti- 
liter rugulosus, sorediis, isidiis et ciliis destitutus; cortex con- 
tinuus, color glaucocinereus vel albidocinereus, centrum versus 
parum obscurior, subtus ambitu anguste fuscescens, ceterum 
niger; thallus rhizinis brevibus, 35—40 u. crassis, nigris, fur- 
catis, dense vestitus. 

Cortex superior 13—19 u. altus, hyphae indistinctae, per- 
pendiculares, contiguae, septatae, 6—7 u. crassae (in sol. dilut. 
KOH). Medulla alba, 100—120 ». alta; hyphae adspersae, 
2,5—3 w crassae. Cortex inferior fuscus vel niger, 13—15 p 
altus. 

Apothecia numerosa, dispersa, sessilia, plana, non per- 
forata, conceptaculis pycnoconidiorum numerosis, conspicuis, 
coronata, diam. 2—3,5 mm. Margo grosse crenatus, recep- 
taculum rugosum, color in flavescentem vergens; cortex re- 
ceptaculi decolor, 30—55 v. altus; hyphae corticis subperpen- 


122 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


diculares, pachydermaticae, septatae, interluminibus conspicuis 
separatae. Gonidia sub excipulo et parcius infra corticem re- 
ceptaculi in strato continuo disposita. Exeipulum bene evo- 
lutum, sub toto excipulo et ad latera hymenii evolutum, 
decolor, 30—40 u. altum; hypothecium subdecolor, 20 y altum. 
Diseus badius, nitidus, non pruinosus. Hymenium angustum, 
30—45 v. altum (an bene evolutum?), superne fuscum, ceterum 
decolor, non inspersum. Paraphyses sat validae, apice 
non vel parum incrassatae, subconstricte septatae, indivisae 
vel rarissime furcatae. Asci et sporae vulgo desunt, in spe- 
cimine »no. 2522 G» solum sporas parcissime invenimus, 
sporae 11—14 v longae, 5—7 y. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosissima, in margine 
et receptaeulo apotheciorum, in apice laciniarum lateralium 
et praecipue in laciniis secundariis adsunt; immersa vel sub- 
immersa, giobosa, diam. 100—110 p, vel obconica, 120 p. alta, 
160 p lata. Perifulerium nigrum,- circum ostiolum incrassa- 
tum; fulera endobasidialia; basidia cylindrica vel anguste 
ellipsoidea, 6—7 v. longa, 1,5—2 ı. crassa; pycnoconidia recta, 
cylindrica, angusta: 7—9 w longa, 0,5—0,7 w crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, extus non coloratur, intus rubescens, rarius non co- 
loratur; medulla KOH + CaCl,O, rubescens. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, ad corticem, 21. 2. 1894, no. 2392; 6. 3. 
1894, no. 2511 Ba (immixta adest Lecidea (Biatora) russulg 
AcH. Lich. Univ. p. 197, 1810); 9. 3. 1894, no. 2522 G et 
2525 a. 

Die Sporen werden verschieden angegeben: von NYLAN- 
DER: 9—10 X 5—6 p,! von WarNIO: 14—18X9—12.? Wahr- 
scheinlich sind die Angaben WarNro's die besten; bei den 
Matme’schen Exemplaren war die Grösse zwischen diesen | 
Angaben intermediär, aber die Sporen waren schlecht ent- 
wickelt. — WarNrio hat gefunden »Thallus... CaCl,O, non 
reagens»; ich habe nur bei einem Exemplar (2525 a) eine 
schwache oder undeutliche Reaktion gefunden, sonst immer 
»medulla Ca Cl,O, rubescens». 


! NYLANDER: Synopsis Lichemum p. 380. 

? WarN10: Ktude I, p. 60. Acta Soc. Fauna & Flora Fennica 1890, 
vol. VII. 

? WAINIO: l. c. p. 59. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 123 


55. Parmelia fragilis n. sp. 


Thallus 7—8 cm. latus, laxe adpressus, mollis, valde fra- 
gilis, laciniae planae, elongatae, angustae: 0,5—1 mm. latae, 
discretae, crebre ramosae: iteratim bi- vel trifurcatae vel pin- 
natae, lacinulae divaricatae, interdum apicibus imbricatae, 
truneatae. "Thallus sorediis, isidiis et ciliis destitutus, laevi- 
gatus, opacus; color cinereus, subtus niger; thallus usque ad 
marginem rhizinis longis ramosis, diam. 50— 65 v, dense vestitus. 


Cortex superior subdecolor, 13—21 p. altus, fere pseudo- 
parenchymaticus, hyphae arcte contiguae, crebre septatae, 
ramosae, pachydermaticae, 5—6 uv crassae. Medulla alba, 
75—120 u. alta, hyphae adspersae, 2,5—3 w crassae. Cortex 
inferior niger vel fusconiger, 13—15 » altus. 


Apothecia dispersa, rotunda, diam. 2—3 mm., sessilia, 
non perforata. Margo tenuis, minute crenulatus; receptacu- 
lum laevigatum; cortex receptaculi subdecolor, 25—40 y altus, 
hyphae corticis perpendiculares, arcte contiguae, crebre et 
subconstricte septatae, pachydermaticae, 6—7 v. crassae. Go- 
nidia sub excipulo in strato continuo disposita, infra corticem 
in parte marginali sat sparsa, ceterum fere desunt. Excipu- 
lum bene evolutum, 25 u altum; hypothecium 25 y altum. 
Diseus planus, dilute badius, non pruinosus. Hymenium su- 
perne dilute flavofuscescens, ceterum decolor, non inspersum, 
strato amorpho incolorato tectum, 50—55 w altum. Para- 
physes tenues, apice non incrassatae, septatae, indivisae 
vel rarius divergenter et breviter ramosae.  Asci clavati, 
membrana apice incrassata cincti, octospori, 40—45 vw. longi, 
13—14 v crassi. Sporae subbiserialiter dispositae, ellipsoideae, 
apice rotundatae, anguste limbatae, 9,3—12 » longae, 4—5,2 
u crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum adsunt, sed fertilia frustra 
quaesivimus. 

React. KOH addito thallus extus flavescens, intus non 
coloratur vel dein dilute rubescit, CaCl,O, extus immutatus, 
intus rubescit; medulla KOH +CaCl,O, rubescit. Asci J co- 
lorem coeruleo-viridem accipiunt, paraphyses et gelatina hy- 
menii J non colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in silva minus densa, ad arborem, 19. 2. 1894, no. 2365*. 


124 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Die Art ist der Parmelia microblasta WAIN. ähnlich, un- 
terscheidet sich aber durch die Reaktion (P. microblasta: 
KOH extus immutatus, intus e flavo rubescens, CaCl,O, =). 


56. Parmelia gracilis (Mürr. Arc.) WAIN. 


Waınıo Etude Lichens Brésil. I, p. 55. Acta Soc. Fauna 
et Flora Fennica vol. VII, 1890. ZAHLBRUCKNER Lichenes in 
Ergebnisse der botan. Exp.... nach Südbrasilien 1901. Denk- 
schriften der K.... Akademie der Wissenschaften vol. LX XXIIT, 
Wien 1909, p. 79 (165). 

Parmelia laevigata var. gracilis MÜLLER Ana. Lichen. Neo. 
- Granat. 1879, p. 13 (Sep.?). 

Exsicc. Waınto Lichenes Brasilienses no. 1400. 

Thallus 7—8 cm. latus, laxe adpressus, valde fragilis; 
laciniae 1,5—2 mm. latae, bene radiantes, discretae, apicibus 
laciniarım imbricatae, iteratim di- vel trichotomiter furcatae, 
lacinulae subpinnatae, ad basin sinibus angustis separatae, 
planae, in apice truncatae. "Thallus isidiis, sorediis et ciliis 
destitutus, laevigatus, nitidus, cortex irregulariter ruptus vel 
ad peripheriam thalli continuus, color albidus, albido-cine- 
rascens vel centrum versus (morbose?) obscure cinereus vel 
cinereo-nigrescens. Subtus ambitu anguste castaneus, ceterum 
niger, usque ad apicem laciniarum crebre rhizinosus, rhizinae 
nigrae, breves, indivisae vel + ramosae. 

Cortex superior 18—25 u altus, hyphae adspersae, sat 
indistinetae, perpendiculares, crebre constricte septatae, ra- 
mosae, in parte exteriore arcte contiguae, 5—6 (7) w crassae. 
Medulla alba, 80—130 v. alta, hyphae medullares adspersae, 
2,5—4 y crassae. Cortex inferior fusconiger, 14—20 y. altus. 

Apothecia (in specim. non bene evoluta) dispersa, sessilia, 
non perforata, rotunda, diam. 2—3 mm. Margo integer vel 
crenulatus, receptaculum sublaevigatum; cortex receptaculi 
35—55 u altus; hyphae perpendiculares, adspersae, crebre 
constriete septatae, interluminibus parvis separatae, pachy- 
dermaticae, 7—8 y crassae. Gonidia sub excipulo in strato 
continuo disposita, infra corticem receptaculi sparsa, vulgo 
subglomerata. Excipulum decolor, 20—25 y altum, sub toto 
hypothecio et ad latera hymenii evolutum; hypotbecium sub- 
decolor, 20—25 w altum. Discus concavus vel planus, badius, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 125 


non pruinosus. Hymenium 50—55 y altum, superne fuscum, 
ceterum decolor, non inspersum, strato amorpho tectum. 
Paraphyses apice leviter clavato-inerassatae, subconstricte 
septatae, vulgo indivisae, rarius ad basin increbre ramoso- 
connexae. Asci clavati, 40—45 u. longi, 10—12 p. crassi, 
membrana apice leviter incrassata cincti, octospori. Sporae 
biserialiter dispositae, ellipsoideae vel late ellipsoideae, an- 
guste limbatae, 7,5—9,3 p longae et 3,s—5,2 y. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum desunt.! 

React. Thallus KOH extus e flavo fulvo-rubescens, intus 
flavescens et interjecto tempore intense rubescens, CaCl,O, 
extus et intus immutatus. Asci J intense caerulescentes, 
paraphyses et gelatina hymenii dilute vel non colorantur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada prope 
Bocca da Serra, 21. 1. 1894, no. 2241 et 5. 6. 1894, no. 2749. 
Ad rupes. 

Die zwei Exemplare sind offenbar kranklich. 


57. Parmelia Zahlbruckneri n. sp. 


Thallus orbicularis vel dein centrifugus, 7 cm. latus, ad- 
pressus, mollis, fragilis. Laciniae iteratim crebre diehotomiter 
divisae, laciniae lineares, 1—1,5 mm. latae, centrum versus 
arcte contiguae vel etiam crustiformiter confluentes, peri- 
pheriam versus subdiscretae vel apieibus lacinularum imbri- 
catae, lacinulae sinuato-incisae, truncatae vel emarginatae. 
Thallus ciliis, isidiis et sorediis destitutus, ambitu anguste 
laevigatus, nitidus, ceterum transversim rugoso-plicatus, opacus. 
Cortex continuus vel postremo ruptus; color albidus vel (prae- 
cipue in centro) albido-cinerascens, subtus niger vel ad am- 
bitum angustissime fusco-nigrescens. Thallus subtus usque 
ad apicem laciniarum rhizinosus, rhizinae breves, 0,5—1 mm. 
longae, 40—50 yu. crassae. 

Thallus 110—225 v altus; cortex superior 18— 25 t altus, 
strato amorpho 3—4 w alto tectus, hyphae corticis perpen- 
diculares, constricte septatae, leptodermaticae. Medulla alba, 
80—180 » alta, hyphae medullares 2—3 u. crassae, septatae, 


! Nach WariNrO l. c. »Pyenoconidia subbifusiformia aut subbifusifor- 
mia—cylindrica, long. 0,005, crass. 0,0007 mm.» 


126 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o B. 


sat crebre ramosae, parum vel non adspersae. Cortex inferior 
niger vel fusconiger, 13— 16 x altus. | 

Apothecia numerosa, sessilia, anguste affixa, dispersa et 
rotunda vel congesta et mutua pressione angulosa, non per- 
forata, diam. 2—4 mm. Receptaculum laevigatum, thallo 
concolor, in centro obscuratum, rugulosum; cortex receptaculi 
subdecolor, 25 —30 (40) ». altus, hyphae corticis perpendiculares, 
pachydermaticae, septatae. Gonidia sub excipulo et infra 
partem  decolorem corticis in strato continuo inclusa. Ex- 
cipulum sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolu- 
tum, una cum hypothecio decolor, 20—30 u altum. Discus 
badius, subopacus, non pruinosus. Hymenium superne luteo- 
fuscescens, ceterum decolor, non inspersum, 55—60 y. altum. 
Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, filiformes, apice 
non incrassatae. constricte septatae, indivisae vel inter- 
dum furcatae, rarius ramoso-connexae. Asci oblongo-cla- 
vati, membrana sat tenui, apice leviter incrassata, cincti, 
octospori, 40—50 » longi, 13—15 x crassi. Sporae subbise- 
rialiter dispositae, anguste limbatae, 9—11 u longae, 4,;— 
5,3 s crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum (in specimine vulgo ste- 
rilia) numerosa, subimmersa, globosa vel depresso-globosa, 
100—110 » alta, 110—130 ». lata; perifulcrium fuscum; fulcra 
endobasidialia; basidia subcylindrica, 5—6 u. longa, 2 u crassa; 
pyenoconidia recta vel subrecta, cylindrica, 5—7 p» longa, 
I u crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus e flavo 
rubescens, CaCl,O, non mutatur. Paraphyses et gelatina 
hymenii J colorem non mutant, asci persistenter caerulescunt. 

Brasiliae civit. Matto grosso: Serra da Chapada, pr. 
Bocca da Serra. Supra rupes, 15. 6. 1894. 

Icon. Tab. 4, fig. 1—2. 

Auf einem Exemplar sind parasitierende Luftalgen vor- 
handen. 


58. Parmelia regis n. sp. 


Thallus adpressus, orbicularis (ut videtur), diam. 4—7 
em. Laciniae elongatae, angustae, 0,5—1, rarius 1,5 mm. 
latae, apicem versus leviter dilatatae, truncatae vel interdum 
apiculatae, furcatae vel breviter divergenter ramosae, rami 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 127 


discreti vel apicibus imbricati, varie, vulgo subpinnatim 
incisi, sinibus rotundatis separati. Thallus lacinulis secun- 
dariis brevibus, digitatis, angustis instructus, isidiis, sorediis 
et cilis destitutus. Laciniae subplanae vel subconvexae, 
erebre transversim rugosae; cortex continuus, opacus. Co- 
lor cinereus, vel glauco-cinereus, in flavescentem aegre ver- 
gens, subtus niger; thallus rhizinis concoloribus ramosis 
dense vestitus. 

Cortex superior 16—17 v. altus, hyphae corticis valde 
adspersae et indistinctae, 6—7 pu. crassae, septatae, ramosae, 
in parte superiore arcte contiguae, subperpendiculares. Me- 
dulla alba, 80—110 v. alta, hyphae tenues, adspersae. Cortex 
inferior niger, 11—15 p. altus. 

Apothecia (in specimine juvenilia) parva, diam. 2 mm., 
sessilia, anguste affixa, rotunda, non perforata. Margo in- 
curvus, crenatus vel crenato-ruptus, interdum conceptaculis 
pyenoconidiorum inconspicuis instructus. Receptaculum laevi- 
gatum vel rugulosum, subnitidum, thallo concolor; cortex re- 
ceptaculi decolor, 40—50 u altus, hyphae corticis adspersae, 
constricte septatae, perpendiculares, contiguae, pachyderma- 
ticae (8—10 » crassae in aqua). Gonidia sub excipulo in 
strato continuo et infra corticem receptaculi in strato sub- 
continuo disposita vel omnino glomerata. Excipulum 25 u. 
altum, decolor, sub toto hypothecio et ad latera hymenii 
evolutum. Hypothecium decolor, 25 u altum. Discus dilute 
badius vel flavo-fuscescens, non pruinosus. Hymenium 50 
—55 vw altum (juven.), non inspersum, in parte superiore 
dilute fuscescens, ceterum decolor. Paraphyses subconstricte 
septatae, clavato-incrassatae, indivisae vel furcatae, in parte 
inferiore increbre et breviter divergenter ramosae et connexae. 
Asci clavato-inflati, 34—40 w longi, 13—16 » crassi; mem- 
brana superne mediocriter incrassata cincti, octospori. Sporae 
ellipsoideae, apice rotundatae vel + apiculatae, uni- vel 
bi-serialiter dispositae, 8,5—11 u longae et 3—6 u. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum subglobosa, diam. 110— 
135 u; perifulerium circum ostiolum incrassatum, fusconigrum, 
ceterum decolor. Fulera endobasidialia, basidia cylindrica, 
5—6 wv longa, 2 » crassa; pyenoconidia recta, 5—6 u. longa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus e flavo rube- 
scens, CaCl,O, extus et intus immutatus. Hymenium J per- 
sistenter caerulescens, praecipue apices ascorum. 


128 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Brasiliae civit. Minas Geraes: Sao Joao del Rey, ad 
arborem campestrem, 30. 8. 1892, no. 178; Rio Grande do 
Sul: Santa Angelo pr. Cachoeira, ad arborem 17. 1. 1893, 
no. 941; Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, in margine 
silvae, 2172. 1894): no: 2393****F; 

Unterscheidet sich von Parmelia bahiana NYL. nur durch 
die chemische Reaktion und die etwas schmälere Sporen. 
Bei dem Exemplar von Santa Angelo tritt die Reaktion (KOH) 
erst nach dem Eintgocknen der Flüssigkeit ein; das Exemplar 
hat sehr schmale Sporen: 3-5 v. (die anderen 5—6 y). 


59. Parmelia erystallorum n. sp. 


Thallus 4—5 cm. latus (fragmentum solum), mollis, fra- 
gilis, laxe adpressus. Laciniae non bene radiantes, planae 
vel leviter convexae, breviter divergenter ramosae, 1—2 mm. 
latae, lacinulae apice rotundatae et crenulatae vel trun- 
catae, contiguae vel imbricatae. Thallus sorediis, isidiis et 
ciliis destitutus, laevigatus, continuus, opacus; color cinereo- 
albidus, subtus niger; thallus usque ad ambitum rhizinis 
dense vestitus, rhizinae sat longae, + ramosae. 

Cortex superior 17—25 w altus, hyphae adspersae, indi- 
stinctae, subpseudoparenchymaticae: perpendiculares, arcte 
contiguae, crebre septatae; 8 » crassae. Medulla alba, 110 
—120 w alta, hyphae medullares valde adspersae, 2—3 u 
crassae. Cortex inferior niger, 13—20 p altus. 

Apothecia numerosa, congesta et mutua pressione angu- | 
losa, non perforata, diam. 6—8 mm. Margo crenatus et 
dein vulgo ruptus; receptaculum rugosum, cortex receptaculi 
25—50 v. altus, subpseudoparenchymatieus, hyphae adspersae, 
perpendieulares, arcte contiguae, septatae, 8—9 y crassae. 
Gonidia sub excipulo et infra corticem receptaculi in strato 
continuo disposita. Discus badius, opacus, non pruinosus. 
Hymenium 70—80 » altum, in parte superiore fuscum, cete- 
rum decolor, non inspersum, strato amorpho decolore tec- 
tum. Paraphyses apice parum incrassatae, indivisae vel ra- 
rius furcatae vel connexo-ramosae, inerebre subconstricte 
septatae. Asci clavati, 53—56 » longi, 18—21 y crassi, mem- 
brana superne incrassata cincti, octospori. Sporae late elli- 
psoideae, apice rotundatae, anguste vel mediocriter limbatae 
(1,2—1,5 4), 14,6—18 v. longae, 10—12 y crassae. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 129 


Conceptacula pycnoconidiorum immersa, globosa vel sub- 
globosa, diam. 120—130 p; perifulerium verticem versus in- 
erassatum, nigrum, ceterum dilutius coloratum vel subdecolor. 
Fulera endobasidialia, basidia cylindrica vel anguste elli- 
psoidea, 4—5 y. longa; pyenoconidia cylindrica, recta, 4—5 y. 
longa, 0,5 u. crassa. 

React. Thallus CaCl,O, et KOH -4- CaCl,O, nec extus nec 
intus mutatur, KOH extus flavescens, intus colorem non 
mutat, sed crystalla fasciculata vel asiroidea, usque ad 150 v. 
longa, praecipituntur. 

Brasiliae civit. Rio de Janeiro: Corcovado 14. 8. 1892, 
no. 59*. 

Sporen und Pycnoconidien stimmen mit Parmelia laevi- 
gata AcH.! überein, aber diese Art hat eine andere KOH- 
Reaktion (Medulla KOH 4- CaCLO, rubescens) und eine fast 
rein weisse Farbe. — Die erwähnten Krystalle sind in Gly- 
cerin löslich. 


60. Parmelia fungicola n. sp. 


Thallus arcte adpressus, orbicularis (ut videtur), diam. 
2—3 cm. Laciniae planae, 0,5—1 mm. latae, truncatae vel 
rotundatae, peripheriam versus bi- vel trifurcatae, lacinulae 
contiguae vel ad basin sinibus angustis separatae, centrum 
versus — praecipue in margine laciniarum — appendicibus 
isidiiformibus tubulosis vel digitatim divisis, brevibus (usque 
ad 0,6 mm. longis), angustissimis, dense vestitae vel etiam tectae. 
Thallus sorediis ciliisque destitutus, laevigatus, subnitidus; 
cortex continuus (vel fortuito ruptus); color cinereus vel 
glauco-cinereus; thallus subtus usque ad apicem laciniarum 
rhizinis brevibus crebre instructus. 

Cortex superior 18—20 p. altus, hyphae corticis lumini- 
bus cellularibus amplis instructae, ramosae, parte exteriore 
arcte contiguae, parte inferiore vulgo interluminibus con- 
 Spieuis separatae. .Medulla alba, 50—80 v. alta, hyphae ad- 
| spersae, 2,5—3 y. crassae. Cortex inferior niger vel fusconiger. 
Thallus infra basin rhizinarum, rarius in ipsa medulla, fungo 


! ACHARIUS Synopsis Lichenum p. 212, 1814; Hue Lichenes Extra- 
Europaei I, p. 146 in Nouv. Archiv. Museum, ser. 4a, vol. I, Paris 1899, 
, ubi synonymia. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 9 


130 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


parasitico instructus, fungus ovatus vel ovalis, prolificatione 
multiplicatus, quam gonidiis multo major, fluido vel gelatina 
flavo-virescente immersus, in glomerulis diam. 40—50 wv dispo- 
situs, glomeruli hyphis dense contextis, verisimiliter e cortice 
inferiore formatis, circumdati. 

Apothecia adspersa, sessilia vel etiam adpressa, plana, 
rotunda, diam. 1—1,5 mm., conceptaculis (sterilibus) pycnoconi- 
diorum. conspicuis coronata. Margo grosse crenatus; recepta- 
culum thallo concolor, laevigatum; cortex receptaculi 20—40 u. 
altus; hyphae €orticis perpendiculares, constricte septatae, 
7—9 v. crassae, luminibus distinctis separatae. Gonidia sub 
excipulo in strato continuo, in medulla parce et disperse ad- 
sunt, infra corticem receptaculi fere desunt. Excipulum una 
cum hypothecio decolor, 15 v altum. Discus badius vel rufo- 
fuscus, opacus, non pruinosus. Hymenium superne fuscum, 
ceterum decolor, non inspersum, 50—75 v. altum. Paraphyses 
tenuissimae, apice clavato-incrassatae, crebre indistincte sep- 
tatae, breviter et divergenter ramosae vel furcatae, interdum 
indivisae. Asci anguste clavati, membrana superne parum 
incrassata cincti, octospori, 50 p longi, 8 pm crassi. Sporae 
late ellipsoideae vel ovales, saepe apiculatae, 8—10 t longae, 
4—6 . crassae. 

React. Thallus KOH extus et intus flavescens, CaCl, O, 
immutatus. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna de Chapada, 
in cerrado, 27. 2.1894, no. 2438 B. Ad corticem. 


61. Parmelia longiconida n. sp. 


Thallus 4—5 cm. latus, arcte adpressus, laciniae bene 
radiantes, discretae, contiguae vel rarius imbricatae, angustae: 
0,5—1 mm. latae, truncatae vel emarginatae, crebre et ite- 
ratim bi- vel trifurcatae, interdum etiam arboris similes ra- 
mosae et tum laciniis subeylindrieis instructae; laciniae se- . 
cundariae inter primarias copiose adsunt: parvae, papillae- 
formes, indivisae, furcatae vel rarius palmatim divisae, anguste 
affixae.  Laciniae profunde reticulato-scrobiculatae, sorediis, 
isidiis et ciliis destitutae; color cinereo-flavescens vel cinereo- 
fuscescens; thallus usque ad marginem rhizinis instructus. 

Cortex superior lutescens, subpseudoparenchymaticus, 
17—25 w altus, hyphae + adspersae, crebre et constricte sep- | 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 131 


tatae, ramosae, in parte superiore arcte contiguae, 6—8 u. 
erassae.  Medulla alba, 80—160 yp. alta, hyphae corticis + 
adspersae, 2,5—4 w crassae. Cortex inferior fusconiger, 11— 
13 v» altus. 

Apothecia numerosa, rotunda, diam. 3—4 mm., sessilia 
vel adpressa, non perforata. Margo subinteger, interdum 
conceptaculis pyenoconidiorum inconspicuis instructus, recep- 
taculum thallo concolor, laevigatum, cortex receptaculi de- 
color, 25—100 u altum, hyphae perpendiculares, septatae, 
luminibus inconspicuis separatae. Gonidia sub excipulo in strato 
continuo, infra partem marginalem corticis sparsius adsunt, 
infra partem centralem desunt. Excipulum decolor, 20— 25 u. 
altum; hypothecium excipulo subsimile, decolor, 20—25 y 
altum. Discus planus, nitidus, caesio-pruinosus, rufofuscescens. 
Hymenium superne inspersum, dilute luteofuscescens, cete- 
rum non inspersum, decolor, 80—85 v» altum. Paraphyses 
apice clavato-incrassatae, constricte, fere moniliformiter sep- 
tatae, (articulae ellipsoideae, 4—5xX1,5—2 v), crebre ramosae, 
rarius ramoso-connexae.  Asci clavati, membrana superne 
incrassata cincti, octospori, 50—55 yw longi, 13—16 y crassi. 
Sporae subbiserialiter dispositae, ellipsoideae vel ovales, an- 
guste limbatae, 10—13 w longae, 7,5—8,5 w crassae. — In 
epithecio crystalla numerosa, duplo-pyramidalia, in HCl facile 
dissoluta, verisimiliter Calcii oxaliei (Ca C, O,) adsunt. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, profunde im- 
mersa, subglobosa, diam. 180—220 u; perifulerium decolor, 
verticem versus incrassatum et leviter obseuratum. Fulcra 
endobasidialia, basidia recta, cylindrica, 12—15 u. longa, 2 v. 
crassa; pycnoconidia cylindrica, subrecta, longa: 18—21 u. longa 
et 0,5—0,7 t crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus flavescens, CaCl,O, 
et KOH--CaCl,O, extus et intus immutatus. Hymenium J 
intense et persistenter caerulescit. 

Icon. Tab. 3, fig. 7—8. 

Paraguay: Colonia Risso, prope Rio Apa. In silvula 
minus densa, ad corticem, 21. 10. 1893, no. 1949. 

In der Flechte ist auch ein Pilz als Parasit vorhanden. 
Es ist ein Ascomycet mit dunklem Perithecium, zweizelligen, 
hellen Sporen, 13—14x5,5 u gross. Die Periphysen sind sehr 
dünn und undeutlich. Es ist offenbar ein wirklicher Parasit, 
nicht nur ein Raumparasit in alten, evakuierten Pyknid en 


132 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Seine Konzeptakeln sind bedeutend kleiner als diejenigen der 
Pykniden (Diam. 85—95 yp. gegen 180—220 y). — 

Die Flechte ist durch die stark runzelige Oberflüche, die 
perlschnurfórmig gegliederten Paraphysen und besonders durch 
die langen Pyknokonidien gut charakterisiert. Die Pykno- 
konidien sind sonst eben in dieser Sippe ziemlich konstant 
bedeutend kürzer (etwa 4—6 (7) » lang). 


62. Parmelia rupicola n. sp. 


Thallus 6—7 em. latus, arcte adpressus, rigidus. Laciniae 
elongatae, bene radiantes, 0,7—1,5 mm. latae, iteratim bi- 
vel trifurcatae, apice subtruncatae vel emarginatae, arcte 
contiguae, centrum versus etiam crustiformiter confluentes, 
crebre transversim. ruptae, planae, laevigatae, subnitidae, ciliis, 
isidiis et sorediis destitutae. Color stramineus, vel albido- 
stramineus, centrum versus obscurior. 

Cortex superior ca. 20 p altus, subpseudoparenchyma- 
ticus: hyphae arcte contiguae, crebre, (non constricte) septatae, 
+ adspersae, indistinctae, tenues, 5 v. crassae. Medulla alba, 
160—210 p. alta, hyphae + adspersae, 2—4 y. crassae. Cortex 
inferior niger, tenuis, 8—10 y. altus. 

Apothecia numerosa, arcte ad pressa, non perforata, dispersa 
et rotunda vel congesta et mutua pressione angulosa, diam. 
1,5—2 mm. Margo tenuis, minute crenulatus; receptaculum 
rugulosum, thallo concolor vel parum dilutius coloratum; 
cortex receptaculi decolor, 30—60 p altus, hyphae septatae, 
pachydermaticae, luminibus cellularibus conspicuis instructae. 
Gonidia sub excipulo in strato continuo disposita, infra cor- 
ticem receptaculi desunt. Hypothecium decolor, 17—30 p. 
altum, exeipulo crassiore (30—50 v. alto) valde simile. Discus 
badius, planus, non pruinosus. Hymenium superne dilute 
luteofuscescens, ceterum decolor, non inspersum, 80 p altum, ' 
strato amorpho decolore, 6—8 y crasso, tectum. Paraphy- 
ses apice non incrassatae, crebre ramosae et ramoso-con- 
nexae, non septatae vel apicem versus parce et indistincte 
septatae. Asci clavati, octospori, membrana superne in- 
crassata circumdati, 50 p longi et 15—17 p crassi. Sporae 
anguste limbatae, late ellipsoideae vel ovales, 9,3—10 y. longae, 
5,3—6,3 I, crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum in apicibus laciniarum 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 133 


lateralium adsunt; perifulerium fuscum; pycnoconidia frustra 
quaesivimus. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus, 
CaCl,O, et KOH+CaCl,O, extus et intus non mutatus. Hy- 
menium J persistenter caerulescens. 

Icon. Tab. 3, fig. 5—6. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad saxa 
aprica ventosa, 2. 6. 1893, no. 1339. 

Auf dem Thallus beobachtet man zahlreiche, kleine Punkte, 
es sind das ganz junge Anlagen, wahrscheinlich zu Apothecien, 
die nicht weiter entwickelt worden sind. Reife Pykniden sind 
nicht vorhanden. 


63. Parmelia osseo-albida n. sp. ad int. 


Thallus 9—10 cm. latus, laxe adpressus, fragilis. Laci- 
niae congestae, iferatim et intricate imbricatae, non bene ra- 
diantes, breves, 1—2 (2,5) mm. latae, irregulariter, subpinna- 
tim incisae, lacinulae breves, divergentes, ad basin sinibus 
sat angustis separatae. Thallus + undulato-bullatus, sub- 
nitidus, ciliis, isidiis et sorediis destitutus; cortex continuus; 
color osseo-albidus, + in cinereum vergens, subtus niger; thallus 
usque ad apicem laciniarum rhizinis nigris brevibus dis- 
perse instructus. 

Cortex superior cinerascens vel subdecolor, altus: 25—40 u., 
hyphae valde adspersae, indistinctae, ramosae, contiguae, 
septatae, perpendiculares (fere pseudoparenchymaticae), 6 t. 
crassae. Medulla alba vel rarius in parte inferiore croceo- 
rufescens, 110—160 ». alta, hyphae medullares adspersae, 2,5 
—3 u crassae. Cortex inferior fuscus vel fusco-niger, 13—16 t. 
altus. 

Apothecia sat numerosa, dispersa, sessilia, rotunda, diam. 
4—5 mm., non perforata. Margo crenulatus, receptaculum 
rugulosum, nitidum, thallo concolor vel praecipue in centro 
+ obscuratum; cortex receptaculi subdecolor vel in parte 
exteriore obscuratus, 50—80 ı. altus; byphae corticis adsper- 
sae, 7—8 v. crassae, fere pseudoparenchymaticae: perpendicu- 
lares, arcte contiguae, septatae. Gonidia sub excipulo in 
strato tenui, continuo disposita, infra corticem receptaculi 
sparsa vel desunt. Excipulum 25—30 v. altum, decolor, hypo- 
thecium 25—30 v. altum, subdecolor. Discus badius, nitidus, 


134 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


planus, non pruinosus. Hymenium superne fuscum, cete- 
rum decolor, strato amorpho decolore tectum, non insper- 
sum, 50—70 v altum. Paraphyses apice clavato-incrassatae 
(longiores), subconstricte septatae, indivisae. Asci clavati, 
membrana superne incrassata cincti, octospori, 45 p. longi, 
13—14 vw crassi. Sporae biserialiter dispositae, anguste lim- 
batae, ellipsoideae vel ovales, 6,6—11,5 t. longae, 5—6,5 t. 
crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum globosa vel depresso-glo- 
bosa, magna, 140—170 v. alta; perifulerium fusconigrum vel 
nigrum, circum verticem incrassatum. Fulcra endobasidialia, 
basidia subeylindrica, 6—8 v. longa, 2 u. crassa; pycnoconidia 
recta, cylindrica, rarius medio leviter angustata vel altero 
apice leviter incrassata, altero angustata et subacuta, brevia: 
4—6 v. longa, 0,5 u. crassa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus e flavo ru- 
bescens, CaCLO, extus et intus non coloratur, medulla KOH 
+CaCl,O, rubescens. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad 
rupes, 15. 10. 1892, no. 595; 30. 5. 1893, no. 1330 B. 

No. 595 enthält ein Exemplar, wo das Mark im unteren 
Teil hàufig gebráunt ist; ich finde keinen Anlass, dasselbe als 
eine n. f. zu benennen, weil dieses Merkmal bei den Parme- 
lien offenbar wenig konstant ist. — Parmelia gracilis! (MÜLL. 
ARG.) Warn. hat ausstrahlende Lappen, was hier eben nicht 
der Fall ist, eine dunklere Farbe, mehr glänzende Oberfläche 
und flache Lappen. Von Parmelia gracilis habe ich keine 
gute Exemplare gesehen. 


64. Parmelia bahiana Nyt. 


NYLANDER: Parmelia Exot. novae. Flora vol. XLVIII, 
1885, p. 612. ZAHLBRUCKNER: Beiträge zur Flechtenflora Bra-- 
siliens. Bull. Herb. Boiss. 2° ser. vol. VIII, 1908, p. 466. Ejusd. 
Lichenes in Ergebnisse der botan. Exp.... mach Südbrasilien 
1901, Denkschriften der K.... Akad. der Wissenschaften vol. 
LXXXIII, 1909, p. 79 (165). 

Thallus suborbicularis, diam. 6—7 cm., laxe adpressus, 
rigidiusculus vel mollis, fragilis. Laciniae bene radiantes, 


1 MÜLLER-ARGOVIENSIS: Lichenes Neo-Granatenses, p. 13, 1879. WAINIO: 
Etude I, p. 55, in Acta Soc. p. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. 
Waınıo: Lichenes brasilienses no. 1400. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 135 


1—1,5, rarius 2 mm. latae, planae, iteratim bi- vel trifurcatae, 
discretae vel apieibus imbricatae, lacinulae sinibus rotun- 
datis separatae, subpinnatae, apice rotundatae, rarius trun- 
catae. "Thallus centrum versus laciniis secundariis parvis, 
anguste affixis, ellipsoideis et indivisis vel demum palmati- 
fidis, increbre instructus, ciliis, isidiis, sorediisque destitutus, 
laevigatus vel laciniae transversim rugosae. Cortex continuus, 
color glauco-cinereus, leviter in lutescentem vergens, subtus 
niger, ad apicem laciniarum anguste castaneus, thallus usque 
ad ambitum rhizinis nigris, longis, furcatis vel ramosis, dense 
vestitus. 

Cortex superior subdecolor, 15—30 p altus, hyphae + 
adspersae, septatae, ramosae, parte exteriore (18—20 u) con- 
tiguae, parte inferiore interluminibus conspicuis separatae. 
Medulla alba, 80—190 v. alta, hyphae medullares + adspersae, 
2,5—4 vw crassae. Cortex inferior niger, 11—18 y. altus. 

Apothecia numerosa, dispersa vel congesta, sessilia vel 
breviter pedicellata, non perforata, concava, rotunda vel an- 
gulosa, diam. 6—7 mm. Margo bene incurvus, crenatus vel 
crenato-incisus, interdum conceptaculis pyenoconidiorum in- 
conspieuis instructus; receptaculum flavo-fuscescens vel ci- 
nereo-fuscescens, striato-rugosum; cortex receptaculi decolor 
vel subdecolor, papillosus, 25—55 w altus; hyphae corticis 
perpendiculares, subconstriete septatae, contiguae, pachyder- 
maticae, 7—11 v. crassae. Gonidia sub excipulo et infra cor- 
ticem receptaculi in strato continuo disposita. Excipulum 
sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, decolor, 
una cum hypothecio subdecolore 20—25 w altum. Discus 
nitidus, badius vel flavo-fuscescens, non pruinosus. Hyme- 
nium superne dilute luteo-fuscescens, ceterum decolor, non 
inspersum, 50—55 v altum. Paraphyses apice non incrassa- 
tae, breviter divergenter ramosae, demum connexo-ramo- 
sae, rarius furcatae, indistincte septatae. Asci clavati, mem- 
brana superne parum incrassata cincti, octospori, 40—50 u. 
longi, 13—14 » crassi. Sporae subbiserialiter dispositae, elli- 
psoideae, apice rotundatae, anguste limbatae, 10,5—13,5 w. 
longae, 6,5—8 uy. crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in thallum im- 
mersa, subglobosa, diam. 120—170 p»; perifulerium fusconi- 
grum. Fulera endobasidialia; basidia anguste ellipsoidea vel 
eylindrica, 5—6 v. longa, 1,5—2 v. crassa; pyenoconidia recta, 


136 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


cylindrica vel anguste bifusiformia, 4—5 v. longa, 0,5—0,7 |. 
crassa. 

Thallus extus KOH flavescens, CaCl,O, non tingitur, intus 
et KOH et CaCl,O, immutatus, sed KOH + CaCl,O, rubescens. 
Asci J persistenter caerulescentes, paraphyses et gelatina hy- 
menii fere immutatae. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvae, ad corticem, 12.3. 1894, no. 2545**; inter 
Buriti et Sào Jeronymo, 4. 6. 1894, ad corticem. 

Die Exemplare stimmen genau mit einer photographischen 
Aufnahme des Nvra4wDER'schen Originalexemplars (GLAZIOU 
No. 1999). In Wien habe ich von ZAHLBRUCKNER bestimmte 
Exemplare gesehen, sie sind grösser, haben breitere und 
làngere Lappen. 


65. Parmelia palmarum n. sp. ad int. 


Fragmenta thalli 7—8 cm. lata. "Thallus laxe adpressus, 
mollis, fragilis, laciniae non bene radiantes, 1—2 mm. latae, 
contiguae vel vulgo imbricatae, di- vel trichotomiter lobatae 
et crebre divergenter ramosae, lacinulae truncatae vel rotun- 
datae et crenulatae, sinibus angustis separatae, postremo + 
bullatae vel recurvatae. Centrum versus lacinulae secundariae 
numerosae, parvae, digitatim vel coralliformiter ramosae, api- 
culatae, nascuntur. Laciniae transversim rugosae, sorediis, 
isidiis et ciliis destitutae, opacae; cortex continuus vel for- 
tuito ruptus. Color cinereus, in flavescentem vergens, subtus 
niger, ad apicem anguste castaneus; thallus usque ad ambitum 
rhizinis nigris, ramosis, sat dense instructus. 

Cortex superior 20—25 u. altus, hyphae corticis perpen- 
diculares, arcte contiguae, constriete septatae, parum adsper- 
sae. Medulla alba, 80—150 u. alta, hyphae medullares 2,5— 3 u. 
crassae. Cortex inferior fuscus vel fusconiger, 13—15 » altus. . 

Apothecia numerosa, diam. 5—6 mm., sessilia, anguste 
affixa, non perforata. Margo tenuis, crenatus vel etiam den- 
ticulatus, conceptaculis pycnoconidiorum parvis, immersis, 
inconspieuis saepe ornatus. Receptaculum laevigatum, sub- 
nitidum, cortex receptaculi decolor, 40—50 u altus, hyphae 
corticis perpendiculares, septatae, non adspersae, pachyder- 
maticae, 8—9 t crassae; lumina cellularia parva.  Gonidia 
sub excipulo in strato crasso et infra corticem receptaculi in 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 137 


strato tenuiore evoluta. Excipulum sub toto hypothecio et 
ad latera hymenii evolutum, decolor, 25—30 y. altum. Hypo- 
thecium decolor, 25—30 p. altum. Discus flavofuscescens, sub- 
opaeus, non pruinosus. Hymenium superne fuscescens, cete- 
rum decolor, non inspersum, 50—55 v altum. Paraphyses 
apice leviter clavato- vel (longiores) capitato-incrassatae, 
crebre, sed indistincte septatae, indivisae vel breviter diver- 
genter ramosae. Asci clavati, membrana superne parum in- 
erassata cincti, octospori, 40—45 u. longi, 13 v crassi. Sporae 
anguste limbatae, ovales, apice rotundatae, 9,5—1lly. longae, 
5,3—6,6 u crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum subglobosa, 100—160 y. 
alta, 100—110 p lata; perifulerium obscurum. Fulcra endo- 
basidialia, basidia cylindrica vel anguste ellipsoidea, pyeno- 
conidiis subaequilonga; pyenoconidia subeylindrica, altero 
apice leviter incrassata, altero acutata, 4—5 v. longa. 

React. Thallus KOH extus flavescens, intus immutatus; 
CaCl,O, extus et intus immutatus, medulla KOH + CaCLO, 
immutata. Asci J persistenter caerulescentes, paraphyses et 
gelatina hymenii fere immutatae. 

Brasiliae eivit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Buriti, 
20. 1. 1894, no. 2243C*. Ad corticem. 

Die Art ist der Parmelia bahiana NYL. sehr nahe verwandt, 
unterscheidet sich nur durch die Medullarreaktion mit KOH 
+CaCl,O, (bei genannter Art tritt eine Rotfárbung ein), durch 
etwas schmälere Sporen, und durch die Paraphysen, die hier 
am Ende verdickt sind. — Ob diese Unterschiede konstant 
und spezifisch genügend sind, müssen weitere Untersuchungen 
an ein grósseres Material zeigen. 


Sect. Everniiformis Hur. 


66. Parmelia pachyderma Hve. 


Hue Lichenes Extra-Europaei. Nouvelles Archives Mu- 
séum sér. 4a, vol. I, 1899, p. 137. 

Syn. Parmelia Filipponei Linpav Flechten aus den Anden 
nebst einer neuen Parmelia aus Montevideo. Hedwigia vol. 
TALE y 19135: pw 42, fig: -1 et;2. 

Thallus plagas ca. 11 cm. latas formans, laxe adpressus, 
rigidus, anguste laciniatus, laciniae elongatae, 1,5; —2 mm. latae, 


138 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


convexae vel etiam semicylindricae, laxe contextae, sat cre- 
bre divergenter furcatae, angulis acutis separatae, apice 
acutae vel rarius subtruncatae, emarginatae. Thallus laevi- 
gatus, nitidus, sorediis et isidiis destitutus, maculis albis dif- 
formibus, non prominentibus densissime instructus, transver- 
sim vel irregulariter ruptus; color osseus vel albido-cinerascens, 
subtus ad apicem castaneus, ceterum niger. Usque ad api- 
cem laciniarum dense rhizinosus, rhizinae longae (usque 5 mm.), 
indivisae vel furcatae, ca. 80—100 p. crassae. 

»Cortex superior valde inaequalis, nunc 30, nunc 50—60 p. 
latus, ob stratum gonidiale glomerulis multum a se distantibus 
formatum; inter hos glomerulos hyphae indistinctae, superficiei 
perpendiculares, constricte septatae et ramosae, ramis latera- 
libus anastomosantibus et rete maculis parvis imparibusque 
formantes. Supra hoc stratum interruptum et albidum (sine 
corpusculis) eaedem hyphae strictius adhuc coadunatae aliud 
stratum, ubique aequaliter crassum (30 »), luteolum corpus- 
culisque repletum, reteque maculis minoribus efficiunt, atque 
strato amorpho 2 u crasso teguntur. In lobis vetustioribus 
cortex 30—100 v» metitur atque hyphae vix distinctae rete 
maculis majoribus praebent. ... Cortex inferior 20— 25 y. latus, 
niger aut brunneus, similis parti externae superioris corticis.» ! 
Medulla alba, hyphae medullares sat dense contextae. 

Apothecia desunt. 

Conceptacula pycnoconidiorum sparsa, praecipue in api- 
cibus ramorum lateralium inveniuntur, profunde immersa, 
subglobosa, magna: diam. 300—340 p. Perifulerium fusconi- 
grum. Fulcra endobasidialia, basidia filiformi-ampullacea, 8—12 
» longa, 1,5 u crassa, pycnoconidia recta, cylindrica, 8—12 t 
longa, 0,5 » crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus flavescens, dein — 
solutione exsiccata — rubescens, CaCl,O, extus et intus im- 
mutatus, medulla KOH + CaCLl, O, immutata (alba). 

Icon. tab. 4, fig. 3. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre, prope 
Belem Velho, ad lapides, in summis collibus apricis, ventosis, 
30. 5. 1893, no. 1320. 

Nach Huve |. c. sind die Sporen 11—13 X7—38 y, die Asci 
60x20 v, Paraphysen 70 v. lang, septiert und wenig verzweigt, 
anastomosierend. 


! HvE L c. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 139 


Sect. Xanthoparmelia Warn. 
*Endoleuca Wain. 


67. Parmelia minima n. sp. 


Thallus parvus, 4—5 cm. latus, adpressus, mollis, fragilis. 
Laciniae angustiae: 0,5—1 mm. latae, planae vel leviter con- 
vexae, crebre et ileratim furcatae, angulis angustis separatae, 
discretae vel vulgo continuae et apicibus furcatae, truncatae 
vel emarginatae, centrum versus confluentes, crustam fere 
formant et dein emorientes, qua de causa thallus habitum 
centrifugum obtinet. "Thallus ciliis, sorediis et isidiis desti- 
tutus, laevigatus, opacus, rimosus; color flavescens vel albo- 
flavescens, centrum versus obscurior, subtus niger; thallus 
usque ad apicem loborum rhizinis concoloribus vestitus. 

Cortex superior 18—25 v. altus, hyphae adspersae et valde 
indistinctae, sat angustae, 5— 5,5 um crassae, contiguae, crebre, 
constricte septatae. Medulla 80—130 w alta, dimidia parte 
superiore alba, dimidia parte inferiore ferruginea vel fusco- 
crocea. Cortex inferior niger vel fusconiger, 13— 20 v. altus. 

Apothecia numerosa, rotunda, sessilia, non perforata. 
Margo crassus, grosse crenatus et facile sorediorum instar fa- 
tiscens, saepe conceptaculis pyenoconidiorum inconspicuis in- 
structus. Receptaculum in centro obscuratum, ceterum thallo 
concolor, cortex receptaculi fere pseudoparenchymaticus, 
hyphae corticis perpendiculares, arcte contiguae, constricte 
septatae, pachydermaticae: 8—9 v. crassae, lumina cellularia - 
parva. Gonidia sub excipulo in strato continuo disposita, 
infra partem marginalem receptaculi sparsa, ceterum desunt. 
Excipulum una cum hypothecio decolor, 25 v. altum. Discus 
opacus, obscure rufofuscus, non pruinosus. Hymenium su- 
perne fuscum, ceterum decolor, non inspersum, 50—80 v. altum. 
Paraphyses vulgo (longiores, maturae) apice capitato-incrassa- 
tae, subconstricte septatae, praecipue in parte inferiore ramoso- 
connexae. Asci clavati, membrana superne + incrassata 
cincti, octospori, 40—42 y longi, 12—15 u. crassi. Sporae 
uni- vel biserialiter dispositae, late ellipsoideae vel ovales, 
anguste limbatae, 10—13,5 v. longae, 5—6,5 t crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, in apicem lo- 
borum marginalium immersa, subglobosa, diam. 120—140 v.; 


140 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


perifulerium verticem versus incrassatum et obscuratum, ce- 
terum subdecolor. Fulcra endobasidialia, basidia recta, sub- 
cylindrica vel anguste ellipsoidea, 4—6 y. longa, 1,5—2 p. crassa; 
pyenoconidia bifusiformia, recta, 4—5 y. longa, 0,7 p crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus immutatus (in parte 
colorata tamen rubescens), CaCl,O, non afficitur. 

Icon. Tab. 5, fig. 3—4. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, pr. 
Bocca da Serra, ad rupes, 15. 6. 1894. Inter Buriti et Sao 
Jeronymo, ad rupes, 3. 6. 1894, no. 2747. 

In den zahlreichen Rissen des Thallus wachsen Luftalgen 
hervor. 


68. Parmelia Regnellii n. sp. 


Thallus adpressus, fragilis, orbicularis vel dein centritu- 
gus, in centro emoriens. Laciniae breves, 1—1,5 mm. latae, 
contiguae vel apicibus imbricatae, dichotomiter furcatae vel 
anguste sinuato-lobatae, convexae, apice rotundatae vel 
rarius truncatae. "Thallus laevigatus, postremo transversim 
vel reticulatim ruptus, ciliis, sorediis isidiisque destitutus, 
nitidus; color in centro obscurus (niger), ceterum sulphureo- 
vel stramineo-luteus, interdum albo-maculatus, subtus dilute 
fuscescens, ad ambitum fumosus. "Thallus usque ad apicem 
laciniarum dense rhizinosus, rhizinarum diam. 80 vy. 

Cortex superior 10—16 v altus, subdecolor, ex hyphis 
indistinctis, perpendicularibus, leptodermaticis, septatis, for- 
matus, vulgo strato amorpho decolore 2—3 y. alto tectus. 
Medulla alba vel suis locis crocea, crassa: 170—250 p. alta, 
hyphae medullares 3—5 uy. crassae, adspersae, laxe contextae. 
Gonidia in strato sat alto (25—55 y.) disposita, globosa, diam. 
7—9 w. Cortex inferior fuscescens, 13—20 vy. altus, ex hyphis 
pachydermaticis, septatis, contiguis, formatus. | 

Apotheeia numerosa, dispersa et rotunda vel dein con- 
gesta et mutua pressione angulosa, anguste affixa, parva: 
diam. 1—2 mm. Margo primo bene incurvus, dein tenuis, 
persistens, integer vel leviter crenulatus; receptaculum laevi- 
gatum, thallo concolor; cortex receptaculi decolor, in centro 
40—55 u. altus, peripheriam versus 25 t altus, ex hyphis 
perpendicularibus, pachydermaticis, septatis, contiguis, for- 
matus. Gonidia in tota medulla apotheciorum inclusa. Ex- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 14l 


cipulum 25—30 v. altum, sub toto hypothecio et ad latera 
hymenii evolutum; bypothecium 30—45 v. altum. Discus rufo- 
fuscus, planus, nitidus, non pruinosus. Hymenium 60— 80 y. 
altum, in parte superiore luteofuscum, ceterum decolor, strato 
amorpho tectum. Paraphyses gelatinam sat firmam percur- 
rentes, filiformes, apice non incrassatae, septatae, indivisae 
vel rarissime furcatae. Asci anguste clavati, membrana tenui, 
apice incrassata, cincti, octospori, 40—45 y longi, 13— 15 p. 
erassi. Sporae subbiserialiter dispositae, late ellipsoideae vel 
interdum ovoideae, anguste limbatae, parvae: 7,5—10,3 w 
longae, 5,5—7 p. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum in laminam thalli vel ra- 
rius in receptaculum apotheciorum immersa, subglobosa, diam. 
150—170 u; perifulerium verticem versus fusconigrescens, ce- 
terum decolor. Fulcra endobasidialia, ramosa; basidia anguste 
filiformi-ampullacea, 5—8 » longa, 2 v crassa; pyenoconidia 
recta vel rarius leviter arcuata, bifusiformia, 9— 12,5 » longa, 
1 p. crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus flavescit, KOH + 
CaCl,O, flavo-aurantiacus, CaCl,O, extus et intus flavo-au- 
rantiacus vel aurantiaco-rubescens. Hymenium J caerulescens. 

Icon. Tab. 5, fig. 1—2. 

Brasiliae civit. Minas Geraes: Sào Joao d'el Rey, supra 
rupes itacolumiticas, 30. 8. 1892, no. 179, et 1. 9. 1892, no. 
308. Matto Grosso: inter Buriti et Sao Jeronymo, 3. 6. 1894, 
no. 2745 B, et 18. 6. 1894 (sine num.); Serra da Chapada pr. 
Bocca da Serra, ad rupes apricas, 5. 6. 1894, no. 2748 B. 


faris n. t. 


Thallus arcte adpressus, fragilis, centrifugus, in centro 
emoriens, parvus: 1—1,5 cm. latus, laciniae planae, crebre 
iteratim di- vel trichotomiter furcatae, contiguae, angustae, 
0,7 mm. latae, truncatae; lacinulae integrae, aequales. Thallus 
opacus, minute rugosus vel impressus, sorediis et isidiis desti- 
tutus, cortex — margine excepto — crebre transversim vel 
reticulatim ruptus. Color stramineo-luteus, centrum versus 
obscure cinerascens vel cinereo-nigrescens, subtus niger vel 
fuscus. 

Cortex superior strato amorpho non tectus; medulla te- 
nuior: 130—160 u. alta. 


142 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Ceterum ut in specie. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, prope 
Bocca da Serra. Ad rupes apricas. 21. 1. 1894, no. 2240. 

Die Lagerlappen sind flacher und dunner als bei der Art, 
fast zusammengefallen (»status aridus» ARNOLD), sie schliessen 
dichter aneinander und sind matt. Ich habe das Exemplar 
nur als Form abgetrennt, weil alle wichtige Merkmale mit 
dem »Typus» übereinstimmen, ausserdem scheint mir das 
Exemplar No. 2748 B intermediar zu sein. 


69. Parmelia conspersa (EHRH.) Acu. 


Parmelia conspersa. ACHARIUS Methodus Lichenum 1803, 
p. 205. Ejusdem Lichenographia Universalis 1810, p. 486. 
Dr CawpornE-Dusv Botanicon Gallicum Ed. II. pars IL, 1830, 
p.602. NvLANDER Additamentum in floram crypt. Chilensem. 
Annales Sciences Naturelles 4° ser., vol. III, 1855, p. 180. 
Ejusdem Prodromus Lichenogr. Gall. Actes Soc. Linn. Bordeaux 
vol. XXI, 1855, p. 303. Ejusdem Synopsis Lichenum 1858— 
1860, p. 391. Ejusdem Circa react. Parmeliarum. Flora vol. 
LII, 1869, p. 292. OHLERT Lichenen d. Prov. Preussen. Schrift. 
phys.-oekon. Geselischaft Königsberg vol. XI, 1870, p. 32. FRIES, 
Ta. M. Lichenographia Scandinavica vol. I, 1871, p. 127. 
MÜLLER, J. Lichenologische Beiträge no. 575. Flora vol. LXVI 
1883, p. 47. NYLANDER Lichenes Nov. Zeland. 1888, p. 27. 
Ejusd. Lichenes Japoniae 1890, p. 29. Waınıo Etude Lich. 
Bresil I, p. 60. Acta Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 
1890. Hue Lichenes Exotici no. 702 et 702b, Paris 1892, p. 
81 et 317. CROMBIE Monogr. British Lichens 1894, p. 247. 
Oxtvier Etude sur les principaux Parmelia etc. Revue de 
Botanique vol. XII, 1894, p. 56 (8). MÜLLER, J. Consp. Lich. 
Nov. Zelandiae. Bull. Herb. Boiss. vol. II, 1894, append. I, 
p. 39. HELLBOM Lichenaea Neo-Zeelandica. Bihang K. Svenska 
Vet. Akad. Handl. vol. XXI, afd. III, 1896, no. 13, p. 45. 
Warnto Lichen. Sibir. merid. Acta Soc. Fauna et Flora Fen- 
nica vol. XIII, 1896, no. 6, p. 8. WILLEY Notes on N. Amer. 
Spec. of Parmelia. Botan. Gazette vol. XXI, 1896, p. 205. 
ZAHLBRUCKNER Lichenes Mooreani. Annalen des K. K. Na- 
turhist. Hofmus. vol. XI, 1896, p. 195. Hus Lichenes Extra- 
Europaei. Nowvelles Archives du Muséum ser. 4a, vol. I, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 143 


1899, p. 140. SCHULER Zur Flechtenfl. v. Fiume. Mitteil. d. 
naturw. Clubs in Fiume vol. VI, 1901, p. 87. WAaınıo Catal. 
African Plants collected by Welwitsch vol. II, part IT, London 
1901, p. 401. Jarra Licheni cinesi. Nuov. Giorn. botan. ital. 
(nuov. ser.) vol. IX, 1902, p. 13 (470). HERRE Lichens of 
Santa Cruz Penins. Proc. Wash. Acad. Science vol. VII, 1905, 
p. 358. OLıvier Lichens d'Europe I. Mém. de la Soc. des 
Science nat. et math. de Cherbourg vol. XXXVI, 1907, p. 181 
(105). STEINER Lichenes austro-africani. Bull. Herb. Boiss. 
2:e ser. vol. VII, 1907, no. 8, p. 639. LINDAU Lichenes von 
Madagaskar etc. Voeltzkow Reise in Ostafrika vol. III. Stuttg. 
1908, p. 9. HARMAND Lichens de France. Phyllodés 1909, p. 
514. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botanischen 
Exp. ... nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der K.... 
Akademie der Wissenschaften vol. LXXXIII, Wien 1909 pe 80 
(166) et 88 (174). FINK Lichens of Minnesota. Contrib. from 
the U. S. National Herbarium vol. XIV, part 1, Wash. 1910, 
p. 198. Jarra Licheni dell’ Asmara. Nuov. Giorn. botan. ital. 
(nuov. ser.) vol. XVII, 1910, no, 1, p. 7(198). LYNGE De 
norske blad- og busklaver. Berg. Mus. Aarbok 1910, no. 9, p. 
95. SANDSTEDE Flechten d. N. W.-deutschen Tieflandes. Abh. 
Nat. Vereins Bremen vol. XXI, 1912, p. 195. 

Lichen conspersus EHRHART in ACHARIUS Lichen. Suec. 
Prodromus 1798, p. 118. 

Exsicc. (f. typica et f. isidiata). Anzı: Lich. Ital. sup. 
108, 110 (Imbric.), ARNOLD 1773 (Imbric.), CLAUD. et HARM. 
15, 313, CRoMBIE Lich. Brit. 26, DESMAZIERES 3° édit. 586, 
ELENKIN 54abe, FLOERKE Deutsche Flechten 34, E. FRIES 
Lich. Suec. 167, FUNCK edit. II, 109, HARMAND Lich. in Lothar. 
270, Havaas Lich. Norvegiae 153, JOHNSON Lich. Herb. 303, 
LEIGHToN Lich. Brit. 78, LE Joris Lich. Cherb. 131, Lichenes 
boreali americani edit. I, 10, edit. II, 86, MALBRANCHE Lich. 
Norm. 270, MALME Lich. Suec. 204, Massatoneo Lich. Ital. 
314, Moua. et NEsTL. 160 (Imbric.), NoRRL. et Nvr. 26, Ny- 
LANDER Lich. Mt. Doré 82, Rasy. Lich. Eur. 65, (Imbric.), 
Reus. et ScHuB. 11, ROUMEGUERE 44, SCHAERER Lichenes 
Helvetici 379 (P. centrif. « conspersa SCHAER.), STENHAMMAR 
Lich. Suec. 122, Trevisan Lichenoth. Veneta 48, W AINIO Lich. 
brasil. 106. 

Thallus laxe adpressus, laciniae crebre iteratim furcatae 
et sinuoso-divisae vel pinnatae, angustae: 1—3 mm. latae, 


144 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


planiusculae, apice rotundatae vel truncatae. Thallus lae- 
vigatus, sorediis, ciliis isidiisque destitutus, vel rarius isidiis 
brevibus dispersis instructus, nitidus; cortex continuus. Color 
pallide ochroleucus vel stramineo-virens vel rarius intense 
sulphureus, ad ambitum interdum anguste fumoso-limbatus, 
subtus niger vel nigro-fuscus, ad apicem loborum castaneus. 
Thallus usque ad marginem disperse breviter rhizinosus vel 
papillosus, rhizinae fuscescentes, 80—130 p. crassae. 

Cortex superior cinerascens, impellucidus, 14—18 u. altus, 
ex hyphis subperpendicularibus, septatis, membrana tenui vel 
mediocri cinctis, formatus, strato tenui amorpho decolore 
tectus. Medulla alba, 100—140 p alta, hyphae medullares 
tenues, 2 u. crassae, parum adspersae. Cortex inferior 18—25 u. 
altus, in parte exteriore obscure fuscus, ceterum dilutior co- 
loratus vel decolor, ex hyphis perpendicularibus, septatis, 
membrana mediocri cinctis, formatus. 

Apothecia sessilia vel breviter pedicellata, rotunda, diam. 
3—4mm., postremo saepe radiatim rupta. Margo integer vel 
crenulatus, saepe conceptaculis pyenoconidiorum inconspicuis 
instructus. Receptaculum laevigatum vel rugosum, thallo 
concolor, nudum vel interdum isidiis brevibus munitum; 
cortex receptaculi irregularis, in centro 50—80 y. altus, peri- 
pheriam versus angustior, 25 v altus, decolor vel subdecolor; 
hyphae corticis perpendiculares, pachydermaticae, lumina cel- 
lularia parva. Gonidia in strato irregulari sub excipulo, parce 
et disperse in tota medulla adsunt, interdum etiam in parte 
inferiore hymenii inclusa. Excipulum decolor, sub toto hy- 
pothecio et ad latera hymenii evolutum, 20 usque ad 50 y. 
altum; hypothecium subdecolor, 15—25 u altum, ex hyphis + 
horizontalibus formatum. Discus cupuliformis vel concavus, 
dein subplanus, alutaceus vel badius, subnitidus, non prui- 
nosus. Hymenium in parte exteriore dilute fuscescens, cete- 
rum decolor, 55—80 v altum, strato amorpho, 2—5 y. alto, ' 
tectum. Paraphyses gelatinam sat firmam  percurrentes, 
KOH. addito facile liberae, ramoso-connexae, constricte sep- 
tatae, apice non vel parum incrassatae, 1,5 v crassae. Asci 
membrana tenui, apice incrassata, cincti, octospori. Spo- 
rae ellipsoideae, tenuiter limbatae, 9—11 v longae, 4—5 y. 
crassae. 

Conceptacula pyenoconidiorum numerosa, depresso-globosa, 
130 v. alta, 160 u. lata; perifulerium cinerascens vel subdecolor, 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 145 


verticem versus obscurius.  Fulera endobasidialia, basidia 
anguste ampullacea, 8 v. longa, 2 y. crassa; pycnoconidia recta, 
cylindrica vel anguste bifusiformia, 5—7 y. longa, 0,7—1 y 
crassa. 

React. Thallus KOH primo lutescens, dein extus ful- 
vescens, intus rubescens, rarius extus et intus persistenter 
lutescens, CaCl,O, non afficitur. Asci J persistenter caeru- 
lescentes, paraphyses et gelatina hymenii fere immutatae vel 
dilutius coloratae. 

Brasiliae civit. Minas Geraes: Sao Joao d'el Rey, 30. 8. 
1892, no. 248; Rio Grande do Sul: Porto Alegre, 2. 6. 1893, 
no. 1346, et Parthenon, 14. 10. 1892, no. 563. 

Exemplar no. 1346 ist abweichend. Die Farbe ist intens 
schwefelgelb, die Lagerlappen mehr angedrückt, und das 
Mark gibt mit Kalilauge keine rote Farbe. Ich habe es — 
unter Zweifel — zu Parm. conspersa geführt, weil es sonst 
mit dieser Art übereinstimmt; Parmelia conspersa ist bekannt- 
lich sehr variabel. 


70. Parmelia abstrusa Ware. 


— Wario Etude Lichens Brésil. I, p. 64, in Acta Societatis 
pro Fauna et Flora fennica vol. VII, 1890 (ubi synonymia). 
ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan.... Exp. nach 
Südbrasilien 1901. Denkschriften der K.... Akad. der Wissen- 
schaften vol. LXX XIII, p. 80 (166) et 88 (174). 

Exsice. Waınıo: Lich. brasil. 1589. 

Thallus suborbicularis, diam. 6—7 cm., adpressus, fragilis, 
praecipue in centro. Laciniae elongatae, bene radiantes, 2—3, 
rarius usque 4 mm. latae, apicem versus dilatatae, imbrica- 
tae vel conniventes, di- vel trichotomiter divisae vel pin- 
natae, lacinulae sinibus angustis separatae, apice grosse 
erenatae vel truncatae. Thallus centrum versus laciniis se- 
eundariis numerosis, brevibus, palmatim vel irregulariter di- 
visis, anguste affixis, instructus, ciliis sorediisque destitutus, 
isidiis brevibus vulgo indivisis, thallo concoloribus vel in apice 
fuscis, + dense vestitus, rarius fere nudus; ceterum laevigatus, 
nitidus. Cortex continuus vel transversim ruptus; color fla- 
vescens vel stramineo-flavescens, subtus niger, usque ad mar- 
ginem rhizinis concoloribus, vulgo indivisis, dense vestitus. 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 10 


146 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Cortex superior cinerascens vel decolor, 20—25 y. altus, 
ex hyphis verticalibus, membrana mediocri cinctis, septatis, 
ramosis, in parte inferiore luminibus conspicuis separatis, 
formatus, strato amorpho, decolore, tenui, 1—2 t alto, tectus. 
Medulla alba, 140—260 p. alta; hyphae medullares intricatae, 
ramosae, adspersae, 2,5—3 y. crassae. Gonidia globosa, diam. 
7—9 v. Cortex inferior in parte marginali thalli decolor vel 
dilutius coloratus, ceterum fuscus, 25—30 v. altus. 

Apothecia dispersa, sessilia, anguste affixa, non perforata, 
rotunda, diam. 2—5 mm. Margo persistens, crenulatus, re- 
ceptaculum + rugosum, breviter isidiosum vel nudum, in 
centro niger, ceterum thallo concolor; cortex receptaculi 15 
—40 w altus, ex hyphis perpendicularibus, luminibus conspicuis 
separatis, formatus. Gonidia sub excipulo et infra partem in- 
coloratam corticis in strato continuo disposita. Excipulum 
decolor, 25—40 v. altum, ex hyphis valde intricatis formatum, 
sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum. Hypo- 
thecium 25—40 v. altum, ex hyphis + horizontalibus forma- 
tum. Discus planus, badius, opacus, non pruinosus. Hyme- 
nium angustum, 50—65 y. altum, in parte superiore umbrino- 
fuscum et + pulveraceo-inspersum, ceterum decolor, non 
inspersum. Paraphyses filiformes, apice non vel parum 
incrassatae, apicem versus septatae, non ramosae. Asci 
clavati, membrana tenui, apice leviter incrassata, cincti, 
hymenio parum breviores, 10—14 j crassi, octospori. Spo- 
rae vulgo uniserialiter dispositae, subglobosae (5,5X4,5 v.) 
vel late ellipsoideae (8x4,5 p), 5,5—9 p. longae, 4—5,5 wp 
crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum in laciniis marginalibus 
et praecipue in laciniis secundariis copiosa, etiam in margine 
apotheciorum inventa, depresso-globosa, 105—120 ( alta, 
130—165 y. lata. Perifulerium luteo-fuscum, circum ostiolum 
inerassatum et obscuratum (fusco-nigrum), fulera endobasi- 
dialia, basidia ellipsoidea vel subeylindrica, 4—5 longa, 
1,5 p. crassa, pycnoconidia bacillaria, recta, vel rarius sub- 
recta, 5—6 y. longa, 0,5—1 p. crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus e flavo intense san- 
guineus coloratur, CaCl,O, non mutatur. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, Bocca 
da Serra, ad rupes, 15. 3. 1894, 15. 6. 1894; pr. Sao Jero- 
nymo, ad rupem apricam, 3. 6. 1894, no. 2745 et 2749 B. — 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 147 


Paraguay: Paraguari, Cierro Negro, ad rupes praeruptas 1. 
8. 1893, no. 1481 B; 8. 8. 1893, no. 1537; Colonia Risso pr. 
Rio Apa, ad corticem, 28. 9. 1893, no. 1865 B, et ad Cereum 
3. 10. 1893, no. 1884; ad corticem in silva minus densa 25. 
9. 1893, no. 1857. 

Icon. Tab. 5, fig. 8—9. 

Das Mark ist weiss, färbt sich aber leicht braunrot, wo 
die Luft freien Zutritt hat, z. B. an Bruchflächen. 


f. laevigata n. f. 


Forma, ut videtur, nomine digna. Differt a specie laci- 
niis planis, discretis vel apicibus lacinularum solum imbri- 
catis, isidiis destitutis, colore virescenti-flavescens, cortice 
inferiori in parte exteriore distinctius decolorato. 

Apothecia numerosa, margo conceptaculis pyenoconidio- 
rum coronatus. Paraphyses, asci et sporae ut in specie. Ba- 
sidia 8--9 v. longa; pycnoconidia recta, cylindrica, 5—9 v. longa. 

Reactio chemica ut in specie. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, 
in margine silvulae, loco paludoso, 28. 2. 1894, no. 2445 et 
7. 3. 1894. Serra da Chapada, Bocca da Serra, ad arborem, 
loco aperto, 15. 6. 1894. 


71. Parmelia portoalegrensis n. sp. 


Thallus arcte ad pressus, tenuis, orbicularis, diam. 3—6 cm. 
Laciniae centrum versus crustiformiter confluentes, peripheriam 
versu bene radiantes, angustae: 0,3—0,5 mm. latae, subplanae 
vel convexiusculae, iteratim et crebre dichotomiter divisae, 
arcte contiguae vel ad apicem solum discretae et leviter di- 
latatae, truncatae vel rotundatae. Thallus laevigatus, sorediis 
destitutus, sed isidiis dispersis, brevibus, papilliformibus, thallo 
concoloribus, instructus; cortex continuus; color stramineo- 
virescens, centrum versus obseuratus, subtus ad ambitum 
castaneus, ceterum niger. Usque ad apicem laciniarum rhizi- 
nosus, rhizinae pagina inferiori concolores, breves, crassae. 

Cortex superior cinerascens, impellucidus, 10— 13 y. altus, 
strato amorpho decolore, 2 v alto, tectus, ex hyphis sub- 
perpendicularibus, leptodermaticis, septatis, ramosis, parte 
exteriore arcte contiguis, parte inferiore luminibus conspi- 


148 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 13. 


cuis separatis, formatus. Gonidia diam. 8—10 p, in strato 
sat alto (25 4) disposita. Medulla alba, 100—110 y alta, 
hyphae medullares 3—4 p. crassae, septatae, parce ramosae, 
non adspersae. Cortex inferior 17—20 p. altus, fuscus, hyphae 
corticis septatae, membrana mediocri cinctae. 

Apothecia sessilia, adpressa, late affixa vel etiam lecano- 
rina, rotunda, parva: diam. 1—1,5 mm. Margo tenuis, cre- 
natus; receptaculum thallo concolor, sublaevigatum; cortex 
receptaculi decolor, in centro 40, peripheriam versus 25 y 
altus; hyphae corticis perpendiculares, pachydermaticae, con- 
tiguae. Gonidia in strato continuo sub excipulo et in strato 
interrupto infra corticem receptaculi disposita, in medulla 
pauca et dispersa adsunt. Excipulum 25—30 t altum, decolor, 
ex hyphis valde intricatis formatum, sub toto hypothecio et 
ad latera hymenii evolutum. Hypothecium decolor, 25—30 v. 
altum. Discus planus, rufofuscus vel badius, nitidus, non 
pruinosus. Hymenium 55—80 y. altum, in parte superiore 
luteo-fuscescens, ceterum decolor, strato amorpho decolore, 
5 y. alto, tectum. Paraphyses gelatinam sat firmam percur- 
rentes, hydrate kalico addito facile liberae, apice leviter 
incrassatae, simplices vel interdum ramosae, constricte sep- 
tatae. Asci oblongo-clavati, 16 p. crassij membrana tenui 
vel mediocri, apice incrassata, cincti. Sporae ellipsoideae - 
vel ovales, saepe 2 guttulas oleosas continentes, 8,5—10 t — 
longae, 4—5 py. crassae. 

Pyenoconidia fertilia frustra quaesita. 

React. Thallus KOH extus et intus flavescens, CaCl,O, 
extus et intus immutatus. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Porto Alegre 14. 10. 
1892, no. 560 et 15. 10. 1892, no. 571. 

Icon. Tab. 5, fig. 13. 

Parmelia adpressa KrPLH, hat mehr »divergente» (hier 
»arcte contiguae») Lagerlappen, die gegen das Zentrum zu 
nicht krustenfórmig zusammenfliessen. Unsre Art ist Parme- 
lia Mougeotii SCHAER. sehr ähnlich, hat aber keine Soredien. 


72. Parmelia flava KnrruH. 


KREMPELHUBER Lichenes Brasilienses in Videnskab. Med- 
del. naturhist. Forening. Kjóbenhavn, vol. XXV, 1873—1874, 
p. 9, tab. 1, fig. 10. MÜLLER, J. Lichenes Sebastianopolitani | 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 149 


lecti a cl. Dr. Glaziou. Nuovo Giorn. botan. ital. vol. XXI, 
1889, p. 363. Waınıo Etude Lichens Brésil. I, p. 63. Acta 
Soc. Fauna et Flora Fennica vol. VII, 1890. ZAHLBRUCKNER 
Lichenes a cl. Damazio lecti. Bull. Herb. Boiss. 2° ser. vol. 
IV, 1904, p. 136, II, 1. c., vol. V, 1905, p. 542. Ejusd. Li- 
chenes in Ergebnisse der bot. Exp.... nach Südbrasilien 1901. 
Denkschriften der K.... Akademie der Wissenschaften vol. 
LXXXIII, Wien 1909, p. 81 (167). 

Exsice. Watnto Lichenes Brasilienses 1163. 

Der Name Parmelia flava ist schon früher benützt worden, 
»Parmelia flava (Horrm.) REBENT. Prodromus Florae Neo- 
marchicae 1804, p. 303», aber diese Pflanze wird jetzt zur 
Gattung Acarospora geführt. Nach unserer jetzigen Gattungs- 
begrenzung existiert keine andere Parmelia flava als unsere 
Pflanze und dieser Name muss daher aufrecht erhalten werden. 


var. subdichotoma n. var. 


Thallus laxe affixus, centrifugus, in centro emoriens, 
mollis, valde fragilis, 7 cm. latus. Laciniae convexae, diver- 
genter dicholomiter furcatae, angustae, lineares, 0,5—1 mm. 
latae, ad basin angulis acutis separatae, apicibus aculeatis 
imbricatae, leviter incurvae, ad marginem integrae. Thallus 
laevigatus vel leviter impressus, subnitidus, sorediis et isidiis 
destitutus; cortex continuus vel aetate transversim ruptus; 
eolor stramineo-flavescens vel stramineo-virescens (ut in Par- 
melia conspersa), centrum versus obscurior, subtus niger; 
usque ad apicem laciniarum rhizinis vestitus, rhizinae nigrae, 
ramosae, 0,5—1 mm. longae, 0,08—0,01 mm. crassae. 

Cortex superior cinerascens, 20—25 u. altus, strato amorpho 
decolore tenui tectus, ex hyphis valde adspersis, indistinctis, 
perpendieularibus, contiguis, saltem in parte exteriore, for- 
matus. Gonidia in strato continuo 25 v. alto disposita. Me- 
dulla alba, 160—185 u. alta, hyphae medullares adspersae, 
2—3 vw crassae. Cortex inferior fusco-niger, 15—25 y. altus. 

Apothecia sat numerosa, dispersa et rotunda vel rarius 
approximata et mutua pressione angulosa, sessilia, anguste 
affixa, diam. 2—3,5 mm. Margo leviter incurvus, crenatus 
vel flexuosus. Receptaculum thallo concolor, laevigatum vel 
. i impressum; cortex receptaculi subdecolor, 45—55 u altus, 


150 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


ex hyphis perpendicularibus, pachydermaticis, subcontiguis, 
luminibus inconspicuis instructis, formatus. Gonidia sub toto 
excipulo et infra corticem receptaculi inclusa. Exeipulum 
20 v. altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evo- 
lutum, ex hyphis valde intricatis formatum. Hypothecium 
20 v» altum, ex hyphis + horizontalibus formatum. Discus 
leviter concavus, obscure badius, nitidus, non pruinosus. Hy- 
menium in parte superiore obscure fuscescens, ceterum deco- 
lor, superne parce pulveraceo-inspersum, 55—60 p altum. 
Paraphyses gelatinam firmam percurrentes, indistinctae, fili- 
formes, apice haud incrassatae, ramosae, leviter constricte 
septatae, praecipue apicem versus. Asci 13—16 u. crassi, 
membrana sat tenui, apice incrassata cincti, octospori. 
Sporae subbiserialiter dispositae, ellipsoideae, vel ovales, an- 
guste limbatae, 8—10,5 v» longae, 5—6,5 y crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum subglobosa, diam. 120— 
150 u; perifulerium fusco-nigrum, ad verticem nigrum. Fulcra 
endobasidialia, basidia pycnoconidiis aequilonga, 2 w crassa, 
ellipsoidea vel ampullacea; pyenoconidia cylindrica vel medio 
leviter constricta, apice rotundata, 5—7 u. longa, 0,5—1 u. 
crassa. 

React. "Thallus KOH extus et intus leviter flavescit, 
CaCl,O, non mutatur. Hymenium J caerulescit, praecipue 
asci, paraphyses fere immutatae. 

Brasiliae civit. Minas Geraes, Sào Joao d'el Rey, supra 
rupes itacolumiticas, 1. 9. 1894, no. 310. 

Icon. Tab. 5, fig. 7. 

Wegen der langen, linienfórmigen Lagerlappen ist der 
Thallus bedeutend lockerer als beim Typus; er nimmt eine 
Zwischenstellung zwischen diesem und var. stellata ein. 


var. stellata n. var. 


Thallus adpressus, centrifugus, in centro emoriens, sub- 
rigidus, fragilis, 5—6 cm. latus. Laciniae bene radiantes, 0,s—1 
mm. latae, subplanae, crebre bi- vel trichotomiter divisae et si- 
nuato-incisae, lacinulae ad basin sinibus angustis separatae, 
apicibus truncatis vel emarginatis imbricatae. Thallus laevi- 
gatus vel leviter impressus, subopacus, isidiis et sorediis de- 
stitutus; cortex continuus vel aetate transversim ruptus; 
color stramineo-flavescens vel virescenti-ochroleucus (ut in 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 151 


Parmelia centrifuga), centrum versus obscurior, subtus niger, 
usque ad apicem laciniarum rhizinis vestitus, rhizinae ramo- 
sae, 0,5 mm. longae, 50—75 u. crassae. 

Thallus tenuis, cortex superior 13—16 v altus, medulla 
90—100, stratum gonidiale 25, cortex inferior 11—16 v. 

Apotheciorum diam. 4 mm.; cortex receptaculi 25—55 u. 
altus; gonidia sub excipulo in strato continuo, infra corticem 
receptaculi in glomerulis disposita. Excipulum una cum hy- 
pothecio 20—25 v. altum; hymenium 80—95 y. altum, in parte 
superiore flavo-fuscescens; paraphyses apice leviter incras- 
satae, apicem versus constricte septatae; asci 12— 15 v. crassi, 
sporae 9,3—12 u. longae, 5,2—6,5 p. crassae. 

Pyenides fertiles frustra quaesitae. 

Reactio chemica ut in var. stellata. 

Brasiliae civit. Minas Geraes: Sao Joao d’el Rey, 1. 9. 
1892, no. 311. Ad rupes. 

Icon. Tab. 5, fig. 5—6. 

Auch diese Varietät hat schmälere Lappen als der Typus. 
aber fast flache, dicht verzweigte mit kurzen Seitenästen, 
wodurch der Habitus sich demjenigen der Parmelia centrifuga 
nähert. Der Thallus ist angedrückt und die Rhizinen dem- 
entsprechend kurz. 


73. Parmelia rutidota Tayt. 


TAYLOR in Hooker London Journal of Botany 1844, p. 645. 
MÜLLER, J. Lichenologische Beiträge XXIX, no. 1352. Flora 
vol. LXXI, 1888, p. 201. Ejusd. Lichenes Miyoshiani in Ja- 
ponia lecti... Nwovo Giornale botan. italiano vol. XXIII, 1891, 
p.120—131. Ejusd. Lichenes Austral. occidentalis. Hedwigia vol. 
XXXI, 1892, p. 192. Ejusd. Conspectus Lichen. Novae Zeland. 
Bull. Herb. Boiss. vol. II, 1894, appendix I, p. 39. A. M. Hus 
Lichenes Extra-Europaei. Nouvelles Archives du Muséum ser. 
4a, vol. I, 1899, p. 182. Waınıo Reactiones Lichenum a J. 
MüÜLLER’s descript. Mém. Herb. Boiss. no. V, 1900, p. 5. 

Thallus membranaceus, molliusculus, arcte adpressus, in 
specim. 6 cm. latus. Laciniae planae vel subplanae, 2—4 mm. 
latae, non bene radiantes, iteratim bi- vel trichotomiter 
divisae, sinuato-incisae vel inciso-lobatae, imbricatae vel 
arcte contiguae, apice rotundatae, crenatae, in latere lacini- 
arum et praecipue in centro thalli laciniis secundariis parvis, 


152 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


anguste affixis, denticulatis vel papillosis vel irregulariter 
ineisis, instructae. Thallus ciliis, sorediis isidiisque destitutus, 
dense plicato-rugosus, subopacus; cortex continuus; color ochro- 
leucus vel stramineus, in virescentem vergens, subtus ad mar- 
ginem fuscus, ceterum niger. Thallus ad apicem laciniarum 
rhizinis destitutus vel minute papillosus, ceterum rhizinis 
nigris brevibus instructus. 

Cortex superior decolor, 13—25 p. altus, hyphae corticis 
perpendiculares, constricte septatae, adspersae, ramosae, 
parte exteriore arcte contiguae, parte inferiore luminibus 
sat conspicuis separatae, cortex strato amorpho, 2 ». alto, 
tectus. Medulla alba, 90—135 v. alta, hyphae medullares 2 
— 3 ı. crassae, parce adspersae, parce ramosae et septatae. 
Gonidia diam. 7—9 . Cortex inferior crassus, 15 usque 
40 pv altus, fuscus. 

Apothecia numerosa, dispersa et rotunda, rarius congesta 
et mutua pressione angulosa, breviter stipitata vel sessilia, 
non perforata, diam. 4—5 mm. Margo incurvus, crenatus vel 
rarius integer; receptaculum rugosum, thallo concolor; cortex 
receptaculi decolor, 50— 80 altus, hyphae corticis perpen- 
diculares, pachydermaticae, subcontiguae. Gonidia sub exci- 
pulo et infra corticem receptaculi in strato continuo inclu- 
sa. Excipulum decolor, 15—25 v» altum, sub toto hypo- 
thecio et ad latera hymenii evolutum, ubi in corticem trans- 
iens, ex hyphis pachydermaticis, dense contextis, formatum. 
Hypothecium decolor, 30—45 p. altum. Discus fuscus, nitidus, 
concavus vel dein subplanus, non pruinosus. Hymenium 80 
—95 w altum, in parte superiore umbrinofuscum et (parce) 
pulveraceo-inspersum, ceterum decolor, non inspersum.  Pa- 
raphyses gelatinam sat firmam  percurrentes, filiformes, 
apice clavato-incrassatae, septatae, parce ramosae. Asei 
hymenio parum breviores, clavati, membrana tenui, apice 
+ incrassata, cincti, octospori. Sporae subbiserialiter dispo- 
sitae, ellipsoideae, tenuiter limbatae, 14,6—21,3 v. longae, 8 
—10,6 yu. crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum numerosa, subimmersa, 
globosa vel depresso-globosa, parva, diam. 50—80 u; peri- 
fulerium pallidum. Fulcra endobasidialia; basidia cylindrica 
vel anguste ampullacea, 6—8 » longa, 2 v. crassa; pyenoco- 
nidia recta, bacillaria, 4—6 v. longa, 0,5 t crassa. 

React. Thallus KOH extus dilute flavescit, intus immu- 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 153 


tatus, CaCl,O, et KOH+CaCl,0, extus et intus colorem non 
mutat. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Quinta prope oppi- 
dum Rio Grande, 1. 12. 1892, no. 715. Ad corticem. 

Parmelia subcaperatula Nvv. Journ. Lin. Soc. 1880, vol. 
XVII, p. 394, habe ich nicht gesehen. Nach Waınıo React. 
Lich. 1. c. ist Parmelia rutidota »esorediatus», während P. 
ochroleuca MüLL. Are, Lich. Beitr. XV, no. 409, Flora 1882, 
p. 306 einen »thallum sorediosum» hat. 


f. filizans n. f. 


Thallus 7—8 cm. latus; laciniae bene radiantes, 4—5 mm. 
latae, arcuatae, ad apicem divergentes, planae, iteratim bi- 
vel trifurcatae, crebre contiguae, ad latera laciniarum macro- 
phyllinae: profunde irregulariter dissectae vel melius appen- 
diculatae, laciniae secundariae magnae, palmatim vel irregu- 
lariter, saepe iteratim, profunde incisa. 

Ceterum ut in specie. 

Brasiliae civit. Rio Grande do Sul: Quinta prope oppi- 
dum Rio Grande. Ad Cereum, 3. 12. 1892, no. 727. 

Durch die langgestreckte, bogig gekrümmte breitere Lap- 
pen, die am Rand mit auffallend grossen, stark zerschlitzten 
Sekundár-Lappen versehen sind, vom Typus verschieden. Ich 
halte es nur für eine — allerdings nennenswerte — Form. 


74. Parmelia chapadensis n. sp. 


Thallus parvus, suborbicularis, diam. 1—1,5 cm., arcte ad- 
pressus, omnino laciniatus, laciniae breves, angustae, 0,5 mm. 
latae, apice flabelliformiter dilatatae et rotundatae, con- 
vexae, divergenter furcatae vel profunde irregulariter divisae, 
lacinulae contiguae, rarius discretae. Thallus laevigatus vel 
spurie impresso-rugulosus, ciliis, sorediis isidiisque destitutus; 
cortex continuus vel in centro dein ruptus; color sulphureus, 
centrum versus in cinereum vergens, subtus sat dilute fusces- 
cens. Usque ad apicem laciniarum breviter et sat dense 
rhizinosus, rhizinae 90 vw crassae, pagina inferiori thalli con- 
colores. 


154 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Cortex superior inspersus, impellucidus, cinerascens, 20 
—25 y. altus, ex hyphis subperpendicularibus, leptodermaticis, 
septatis, formatus. Gonidia diam. 7—9 pv, in strato irregulari 
infra corticem superiorem disposita. Medulla lutea, 150—170 y. 
alta, hyphae medullares adspersae, crassae: 4—5 p. Cortex 
inferior 16—22 p altus, in parte exteriore fuscescens, ceterum 
dilutius coloratus vel etiam subdecolor; hyphae corticis per- 
pendiculares, pachydermaticae, luminibus conspicuis separatae. 

Apothecia numerosa, dispersa et rotunda vel mutua pres- 
sione angulata, adpressa, late affixa, parva, diam. 0,5 —1 mm. 
Margo persistens, integer, tenuis; receptaculum laevigatum, 
thallo concolor; cortex receptaculi subdecolor, 20 p. altus, ex 
hyphis subperpendicularibus, pachydermaticis, septatis, lumi- 
nibus conspicuis separatis, formatus. Gonidia sub excipulo 
in strato continuo continentia, pauca et dispersa in medulla. 
Excipulum decolor, 40—50 y. altum, ex hyphis valde intri- 
catis formatum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii 
evolutum. Hypothecium decolor, ex hyphis + horizontalibus 
formatum, 40—50 v» altum. Hymenium 80 y. altum, in parte 
superiore dilute luteo-fuscescens, ceterum decolor, strato 
amorpho decolore tenui tectum. Paraphyses gelatinam firmam 
percurrentes, filiformes, constricte articulatae, parce ramosae. 
Asci membrana mediocri cincti, octospori, 13—15 p. crassi. 
Sporae ellipsoideae, anguste limbatae, 8—10 u. longae, 4—4,5 t 
crassae. 

Conceptacula pycnoconidiorum depresso-globosa, 120 y. 
alta, 160 p lata; perifulerium subdecolor vel fuscescens, cir- 
cum ostiolum nigro-fuscum. ulcera brevia, crebre ramosa, 
endobasidialia;  basidia filiformi-ampullacea, pycnoconidiis 
aequilonga vel parce breviora; pycnoconidia bifusiformia, 
apice rotundata, recta, 9—13 t longa, 1—1,5 t crassa. 

React. Thallus KOH extus et intus intense lutescit, 
CaCl,O, extus et intus aurantiacus. Hymenium J caerulescit, 
praecipue asci. 

Brasiliae civit. Matto Grosso: Serra da Chapada, prope 
Bocca da Serra, ad rupem apricam, 21. 1. 1894, no. 2297 B. 

Die Art ist besonders durch die kurzen, stark verzweigten 
Fulkren charakterisiert. Die Basidien jedes Fulkrum sind so 
wenig zahlreich, dass die Fulkren fast exobasidial aussehen. 
Die Art dürfte daher einen Übergang von Parmelia zur Sek- 
tion Placodium der Gattung Lecanora andeuten. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 155 


75. Parmelia Uleana Mórr. Ara. 


MÜLLER ARGOVIENSIS Lichenologische Beiträge XXXII no. 
1500, Flora 1889, p. 506. Watnto Reactiones lichenum a J. 
MÜLLER Ara. descripti p. 3, Mémoires de U Herb. Boissier 1900, 
no. 5. ZAHLBRUCKNER Lichenes in Ergebnisse der botan.... 
Exp. nach Südbrasilien 1901. Denkschriften der K.... Akad. 
der Wissenschaften vol. LXXXIII, p. 81 (167). Wien. 1909. 

Syn. Parmelia flavidoglauca W A1N. Etude I, p. 65, in Acta 
Societatis pro Fauna et Flora fennica vol. VII, 1890. 

Exsicc. WarNrio Lich. bras. 1301 (Parmelia flavidoglauca 
WAIN.). 

Thallus suborbicularis, diam. 6—9 cm., adpressus, mem- 
branaceus vel rigidiusculus, centrum versus fere crustaceus. 
Laciniae peripheriam versus elongatae, bene radiantes, 2— 3,5 
mm. latae, apice dilatatae, planae, arcte imbricatae vel 
contiguae, iteratim bi- vel trifurcatae et — non profunde — 
sinuato-incisae, lacinulae rotundatae et grosse crenatae, ad 
basin sinibus angustis separatae. Laciniae secundariae par- 
vae, in aliis speciminibus sat numerosae, in aliis desunt. Thallus 
ciliis, sorediis isidiisque destitutus, laevigatus vel minute ru- 
gulosus, nitidus, centrum versus subopacus, cortex ad peri- 
pheriam solum continuus, ceterum transversim ruptus. Color 
ochroleucus vel glaucescenti-stramineus vel virescenti-stra- 
mineus, in centro obscurior, subtus dilute fuscus, ad ambitum 
olivaceus vel fuscescens, nitidus. Thallus fere usque ad api- 
cem laciniarum rhizinis concoloribus vel albidis, ramosis, 60 
— 80 u. crassis, instructus. 

Cortex superior fere decolor, ex hyphis indistinctis, per- 
pendieularibus, sat pachydermaticis, septatis, subcontiguis, 
formatus, 13—25 u altus, strato amorpho decolore, 1—3 y 
crasso, tectus. Medulla pallide sulphurea, 130—340 (vulgo 
200—250) v. alta, hyphae medullares leviter adspersae, ramo- 
sae, non vel parum septatae, 3—5 qw crassae. Gonidia glo- 
bosa, diam. 6—9 u, stratum angustum (13—32 y. crassum) 
formantia. Cortex inferior obscuratus, 13—25 u altus, hyphae 
membrana mediocri cincti, interluminibus conspicuis separatae. 

Apothecia numerosa, plana, sessilia vel adpressa, late 
affixa, non perforata, rotunda, diam. 1—1,5 mm. Margo per- 
sistens, thallo concolor, integer vel parce crenulatus. Recep- 
taculum laevigatum, thallo concolor vel in centro in lute- 


156 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


scentem vergens; cortex receptaculi 25—55 y altus, hyphae 
corticis septatae, subpachydermaticae, interluminibus conspi- 
cuis separatae. Gonidia sub excipulo in strato continuo et 
in tota medulla dispersa inveniuntur. Excipulum 25—30 yp. 
altum, sub toto hypothecio et ad latera hymenii evolutum, 
ubi in corticem receptaculi transiens, ex hyphis pachyderma- 
ticis, dense intricatis, formatum. Hypothecium decolor, 33 
—50 » altum, ex hyphis laxius intricatis, + horizontalibus, 
formatum.  Diseus rufofuscus, subopacus, non pruinosus. 
Hymenium in parte superiore umbrino-fuscum et pulveraceo- 
inspersum, ceterum decolor, non inspersum, (60) 70—90 u. 
altum. Paraphyses gelatinam firmam  percurrentes, indi- 
stinctae, filiformes, apice leviter clavato-incrassatae, con- 
stricte septatae, indivisae vel parce ramosae. Asci oblongo- 
clavati, membrana tenui, apice incrassata, cincti. Sporae 
vulgo uniserialiter dispositae, anguste limbatae, subglobosae, 
diam. 5—8 u, vel late ellipsoideae, 5—8 v. longae et 4—6 y. 
crassae, rotundae vel mutua pressione angulosae. 

Conceptacula pycnoconidiorum sat rara, in lacinias mar- 
ginales immersa, globosa, diam. 100—120 v; perifulcrium pal- 
lidum; fulera endobasidialia, basidia cylindrica, 7—9 v. longa, 
2—2,5 w crassa; pycnoconidia recta vel subrecta, anguste 
bifusiformia, 6—10 » longa, 1 y. crassa. 

React. Thallus KOH. extus et intus flavescit, CaCl,O, 

extus vix lutescit, intus aurantiacus. Hymenium J caeru- 
lescens. . 
Brasiliae civit. Rio de Janeiro: Corcovado 14. 8. 1892, 
no. 61; 15. 8. 1892, no. 91 et 92. Matto Grosso: Santa Anna 
da Chapada in silva minus densa, 19. 2. 1894, no. 2366; 25. 
2. 1894, no. 2418; 27. 2. 1894, no. 2435 B; 7. 3. 1894, no. 
2519; Serra da Guia pr. Cuyabá, ad arbores, loco sata prico, 
12. 5. 1894, no. 2642; Coxipó Mirim pr. Cuyabá, in »restinga» 
minus densa, 1. 6. 1894, no. 2742; Serra da Chapada, Buriti, 
in silva minus densa, 16. 6. 1894 et 18. 6. 1894. — Ad cor- 
ticem. 

Icon. Tab. 4, fig. 6. 

In Etude |. c. hat Watnto eine neue Art Parmelia fla- 
vidoglauca beschrieben, die nach Warsio Mém. Herb. Boiss. 
1900, no. 5, p. 3, durch eine »medulla CaCLO, aurantiaca» 
von Parmelia Uleana verschieden sein soll, letztere soll »me- 
dulla CaCl,O, intus levissime lutescens» sein. ZAHLBRUCKNER 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 157 


hat das Original-Exemplar von Parmelia Uleana in Geneve 
untersucht und »medulla CaCl,O, aurantiaca» gefunden, das- 
selbe zeigen auch Mürrter’sche Exemplare im wiener Hof- 
museum. Parmelia flavidoglauca Wain. dürfte daher als Sy- 
nonym zu Parmelia Uleana zu ziehen sein. 


158 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Literaturverzeichnis. 


AcHARIUS, Erik. Lichenographiae Sueciae Prodromus. Lincopiae 1798, 
pp. I—XXIV, 1—264, tab. 1—2. 

—— Methodus qua omnes detectos Lichenes secundum organa 
carpomorpha... redigere atque... illustrare tentavit. Stockhol- 
miae 1803, pp. I—LV, 1—393, tab. 1—8. 

—-—.  Lichenographia Universalis. Gottingae 1810, p. 1—696, tab. 


1123 
——. Synopsis methodica Lichenum.  Lundae 1814, pp. I—XIII, 
1—392. 


Anzı, M. Catalogus Lichenum quos in Provincia Sondriensi et circa 
Novum Comum collegit et in ordinem systematicum digessit. Novi 
Comi 1860, pp. I—XVI, 1—126. 

ARNOLD, F. Lichenologische Ausflüge in Tirol. I—XXX. Verhand- 
lungen der k. k. zool.-bot. Gesellschaft zu Wien 1868—1897. 
Bitter, G. Zur Morphologie und Systematik von Parmelia, Unter- 
gattung Hypogymnia. Hedwigia vol. XL, 1901, p. 171—274, 

tab. X—XI. 

Brenner, M. Bidrag till kännedom af Finska vikens óvegetation IV. 
Die Flechten Hoglands. Meddel. Soc. p. Fauna et Flora Fennica, 
vol. XIII, 1886, p. 1—143. 

Cnowpr, J. M. New Lichens from the Cape of Good Hope. Journ. 
of Botany vol. XIV, 1876, p. 18—21. 

——. An Enumeration of the Lichens collected at the Cape of Good 
Hope by the Rev. E. A. Eaton during the Venus-Transit Expe- 
dition in 1874. Lichenes Capenses. Journ. Linn. Soc. vol. XV, 
1876, p. 165—180.  Lichenes Terrae Kergueleni 1. c. p. 180 
—193. 

——. On the Lichens, collected by Prof. R. O. Cunningham in the 
Falkland Islands etc. Journ. Linn. Soc. vol. XV, 1876, p. 222 
—234. 

—--, The Lichens of the »Challenger» Expedition. Journal Linn. 
Soc. London. vol. XVI, 1878, p. 211—231. Additions 1. c. vol. 
XX, 1884, p. 82. 

——.,  Lichenes. Kerguelen Islands p. 46—52, Rodriguez p. 402— 
413 in An Account of the... Botanical... Collections, made in 
Kerguelen’s Land and Rodriguez during the Transit of Venus 
Expeditions 1874—1875. Philosoph. Transact. of the Royal 
Society of London vol. CLXVII (extra volume). London 1879. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 159 


CROMBIE, J. M. Enumeration of Australian Lichens in Herb. Rob. 
Brown (Brit. Mus.) with descriptions of new Species. Journ. 
Linn. Soc. Bot. vol. XVII, 1880, p. 390—401. 

——. A Monograph of Lichens found in Great Britain. Part I. 
London 1894, p. 1—519. 

DE CANDOLLE, M. Flore frangaise etc. Lichenes in vol. V, 1815, p. 
173—192. 

De CANDOLLE, Aug. Pyramı.  Botanicon Gallicum seu Synopsis. planta- 
rum in flora Gallica descript. Editio secunda. Ex herb. et schedis 
Candolleanis propriisque digestum a I. E. Dusv. Lichenes in pars 
secunda. Paris 1830, p. 593—677. 

ErENKIN, A. A. Species novae Lichenum in Sibiria arctica a cl. A. A. 
Birula-Bialynizki collectae. Annal. Mycol. vol. IV, 1906, p. 36 
—38. 

Fre, Ant. LAURENT APOLLINAIRE. Essai sur les cryptogames des ecorces 
exotiques officinales etc. Paris, vol. I, 1824, II et Supplém. 1837. 
Parmelia in vol. I, p. 121—127, tab. 38 et 42. 

Fısk, Bruce. The Lichens of Minnesota. Contrib. from the U. S. 
National Herbarium vol. XIV, part I, Washington 1910, pp. I— 
XVII, 1—269, tab. 1—51. 

Fries, E. M. Systema orbis vegetabilis. Lichenes in pars I, Lundae 
1825, p. 224—291. 

—-——. Lichenographia Europaea reformata. Lundae 1831, pp. I— 
CXX, 1—486. 

Fries, Tg. M. Lichenographia Scandinavica. Upsaliae 1871—1874, 
pp. I—IV, 1—639. 

Grück, H. Entwurf zu einer vergleichenden Morphologie der Flechten- 
Spermogonien. Verh. naturhist.-medic. Vereins. Heidelberg. N. 
#21899... p: I--V1,.81—216, '2 42b. 

HarmanD. J. Lichens de France. Phyllodés. Paris 1909, p. 481— 
755, tab. 15—17. 

Hetipom, P. J. Lichenaea Neo-Zeelandica seu Lichenes Novae Zee- 
landiae a Sy. Berggren annis 1874—1875 collecti etc. Bihang 
K. Svenska Vet.-Acad. Handl. vol. XXI, afd. III, 1896, no. 13, 
p. 1—150. 

Herre, A. W. C. T. The foliaceous and fruticose Lichens of the 
Santa Cruz Peninsula, California. Proc. Wash. Acad. Science 
vol. VII, 1905, p. 325—396. Washington 1906. 

HOFFMANN, GEORG Franz. Enumeratio Lichenum iconibus et descrip- 
tionibus illustrata. Fasc. I. Erlangen 1784, p. 1—102, tab. 1 
—22. 

—-—-. Plantae Lichenosae. Lipsiae 1789—1801. (Nicht gesehen.) 

Hur, A.-M. Addenda nova ad Lichenographiam europaeam. (Revue 
de Botanique), pars I, 1886, pars II, 1888, pp. 1—136 et 137 
—371 (Das Separat). 

——. Lichens du Yunnan. Bull. Soc. Bot. France vol. XXXIV, 
1887, p. 16—24.  Lichenes Yunnanenses. 1. c. vol. XXXVI, 
1889, p.. 158—146. 


160 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Hur, A.-M. Lichenes Exotici a professore W. NvrANpER descripti vel 
recogniti. Nouvelles Archives du Muséum d’hist. nat. 3° ser. vol. 
IL, 1890, p. ‘208; II, .1891;:'p. 33; LV; 2892 7971055: Das 
Separat: Parisiis 1892, p. 1—378 (Ich habe nur das Separat ge- 
sehen). 

——. Causerie sur les Parmelia. Journ. de Botan. vol. XII, 1898, 
p. 197,181, 239, 

-——-. Lichenes Extra-Europaei a pluribus collectoribus ad Museum 
Parisiense missi. Nouvelles Archives du Museum d’hist. nat. 3 
ser. vol. X, 1898, p. 213 (Sep. 1— 68); 4? ser. vol. I, 1899, 
p. 27—220; IL, 1900, p. 49—122; III, 1901, p. 21—108. Se- 
parat: Parisiis 1901. 

——. Lichens récoltés à Java en 1894— 1895 par M. JEAN MASsART, 
déterminés par M. l'abbé Hue. Annales du Jard. botan. de Bui- 
tenzorg vol. XVII, 1901, p. 171—194.  Leide. 


Jacquin, N. I. Oollectanea ad botanicam,..., spectantia. Vindobonae. 
Lichenes in:vol. I, 1786,: p. 116—117; I, -1788, p. 177—200; 
TID 17897 p. 94— 144; IV; 17907" p. "232 729% 

JaTTA, A.  Licheni cinesi, raccolti allo Shen-Si negli anni 1894— 1898 
dal rev. Padre Missionario G. Giraldi. Nuovo Giornale botanico 
italiano (nuova serie) vol. IX, 1902, no. 4, p. 1—24 (458—481). 

——.  Licheni esotici dell’ Erbario Levier, raccolti nell Asia meri- 
dionale, nell' Oceania, nel Brasile e nel Madagascar. Malpighia 
vol. XIX, 1905, p. 163—185 (nicht gesehen). 

——. Licheni del Ruwenzori. Estratto d. vol. 19 dell opera Il 
Ruwenzori. Relazione scientifiche 1907, p. 1—11. 

——. Licheni dell’ Asmara. Nuovo Giornale botanico italiano (nuova 
serie) vol. XVII, 1910, no. 1, p. 1—15 (192—200). 


KNIGHT, CHARLES. A Description of a new species of Parmelia from 
Victoria. Proc. Roy. Soc. Queensl. vol. I, 1886, no. 3, p. 114. 


KoERBER, G. W. Systema Lichenum Germaniae. Breslau 1855, pp. 
I—XXXIV et 1—458. , 


v. KREMPELHUBER, ANTON.  Exotische Flechten aus dem Herbar des k. 
k. bot. Hofkabinets in Wien. Verh. K. K. zool. bot. Gesellsch. 
Wien vol. XVIII, 1868, p. 303—330, tab. 3—4. . 

——.  Lichenes in Reise S. M. Fregate Novara um die Erde, vol. I, 
Wien 1870, p. 107. 

—-—.  Lichenes brasilienses in WARMING Symbolae ad floram Brasiliae 
cognoscendam particula XIV. Vidsk. Meddel. naturhist. Forening, 
Kjóbenhavn, vol. XXV,! 1873—74, p. 1—35, tab. 1.. 

——.  Lichenes Brasilienses, collecti a Dr. A. GLazıou in provincia 
brasiliensi Rio de Janeiro. Flora vol. XLIX, 1876, .p. 72—73 
(Parmelia). . 

——. Neue Beiträge zu Afrikas Flechten-Flora. Linnaea vol. XLI, 
1877, p. 135—144. 


1 Wird gewöhnlich, aber unrichtig »vol. V» zitiert (»Tredie Aartis femte 
Aargang»). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 161 


y. KREMPELHUBER, ANTON.  Lichenes collecti in Republica Argentina a 
Professoribus Lorenz et Hieronymus. Flora vol. LXI, 1878, p. 
438—439, 461—464, 476—479. 

——. Ein neuer Beitrag zur Flechten-Flora Australiens. Verh. zool. 
bot. Gesellschaft Wien. vol. XXX, 1880, p. 329—342. 


Linpau, G.  Lichenes von Madagaskar, Mauritius und den Comoren in 
VoELTZkow Reise in Ostafrika in den Jahren 1903—1905, vol. 
III, p. 1—14. Stuttgart 1908. 

-——.  Lichenes peruviani adjectis nonnulli Columbianis, in I. URBAN: 
Plantae novae andinae imprimis Weberbauerianae. IV.  Englers 
botanische Jahrbücher vol. XLII, 1908, p. 49— 60. 

——. Beitrag zur Kenntniss der Flechten von Kolumbien. Mém. de 
la Soc. neuchäteloise des Sciences naturelles vol. V, 1912, p. 57 
— 66. 

——. Flechten aus den Anden nebst einer neuen Art von Parmelia 
aus Montevideo. Hedwigia vol. LIII, 1913, p. 41—45. 


v. LINNÉ, C. Species plantarum.  Holmiae 1753.  Lichenes vol. II, 
p. 1140—1156. 


Lxwcg, B. De norske blad- og busklaver. Bergens Museums Aarbok 
291.0, no.*D. poud—122. tab — 7. 

——. On the World's »Lichenes Exsiccativ. Nyt Magasin f. Natur- 
videnskaberne. Christiania, vol. LI. 1913, p. 95—122. 


Mackay. Flora Hibernica, comprising the flowering plants, Ferns. 
Characeae, Musci, Hepaticae, Lichenes, and Algae of Ireland... 
Dublin 1836, XXXIV, 354, 279 pp. (nicht gesehen). 


MALME, G. O. A:w. Die Flechten der ersten Resneuv’schen Expedition 
I. Die Gattung Pyxine (Fr.) Nvr. Bihang till K. Svenska Vet.- 
Akad. Handlingar, vol. XXIII, 1897, afd. III, no. 13, p. 1—52. 
II. Die Gattung Rinodina (Acum. Stiz. l. c. vol. XXVIII, 1902, 
afd. III, no, 1, p. 1—53. 

——. Några ord om de i Stockholmstrakten förekommande Parmelia- 
arterna av undersläktet Hypogymnia. Svensk Bot. Tidsskrift, 
vol. I, 1907, p. 336—341. 

——. Stockholmstraktens bruna Parmelia-arter. Svensk Bot. Tids- 
skrift, vol. IV, 1910, p. 113—125. 

v. Martius, C. F. P. Flora Brasiliensis. Lichenes in vol. I. Tübingen 
1829 (nicht gesehen). 

Merritt, G. K., Lichen Notes. Describing P. endoxantha, a new 
species;... and three little known Parmelia sp. hitherto inade- 
quately diagnosed. The Bryologist vol. XII, 1909, p. 71—73. 

MEYEN, JULIUS et DE Frorow, Jurivs. Lichenes in Observationes Bo- 
tanicas in itin. circum terram institutas. Nov. Act. Acad. Caesar. 
Leop. vol. XIX, suppl. I, p. 209—232, tab. 3—4. Breslau u. 
Bonn 1843. 

MowrAGNE, C. Description de plusieurs espéces de Cryptogames dé- 
couvertes par M. Gandichaud dans l'Amérique méridionale. An- 
nales des Sciences Naturelles ser. II, vol. II, 1834.  Lichens p. 
368—375. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 13. 11 


162 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


MowrAGNE, C. Cryptogamia Guyanensis seu Plantarum cellularium in 
Guyana gallica annis 1835—1849 a cl. Leprieur collectarum enu- 
meratio universalis. Lichenes in Annales des Sciences Naturelles 
sér. III, Botanique, vol. XVI, Paris 1851, p. 49—81 (et 47—49 
Collemaceae). 

MÖLLER, JEAN (MÜLLER-ARGOVIENSIS). Principes de Classification des 
Lichens et Enumération des Lichens des environs de Geneve. 
Mém. de la Société de Physique et d’Hist. natur. de Genéve vol. 
XVI, 1862, p. 343—435, tab. I—III. 

— —, Lichenologische Beiträge, I—XXV, no. 1—1669, Flora 1874 
—1891. 

— — , Lichenes aequinoctiali-americani a cl. E. André annis 1875— 
76 praesertim in editioribus Ecuador et in Nova Granata lecti. 
Revue Mycologique vol. I, 1879, p. 163—171 (nicht gesehen). 

—-—,  Lichenes Africae occidentalis a cll. Dr. Pechuel-Loesche et 
Soyaux e regione fluminis Quilla et ex Angola missi. Linnaea 
vol. XLII, 1880, p. 31— 48. 

— —. Diagnoses Lichenum Socotrensium novorum a participibus ex- 
peditionum Prof. Bayley Balfour et Dr. Schweinfurth lectorum. 
Proc. Roy. Soc. Edinb. vol. XI, 1882, p. 457—472. 


——, Revisio Lichenum Meyeniorum. Jahrb. d. kgl. botan. Gartens 
in Berlin vol. II, 1883, p. 308—319. 

——, Revisio Lichenum Féeanorum. Revue Mycologique vol. IX, 
1887, p. 82—89, 132—140 (nicht gesehen). 

——, Lichens in »Mission scientific du Cap Horn» 1882— 1883, 
vol. V. Botanique. Paris 1888, p. 141—172. 


— —, Lichenes Montevidenses. Revue Mycologique vol. X, 1888, 
p. 1—5 (nicht gesehen). 

—— Lichenes Paraguayenses. Revue Mycologique vol. X. 1888, 
p. 58—68, 113—120, 177—184 (nicht gesehen). 

— —, Lichenes Sebastianopolitani lecti a cl. Dr. Glaziou. Nuovo 
Giorn. bot. Ital. vol. XXI, 1889, p. 353—364 (nicht gesehen). 

— —,  Lichenes Africae tropico-orientalis. Flora vol. LXXIII, 1890, 
p. 984—347. 

—-——,. Lichenes in Primitiae Florae Costaricensis par. Th. Durand et 
H. Pittier. Bull. Soc. Bot. de Belgique, vol. XXX, Bruxelles . 
1891, p. 49—97. Second énumération 1. c. vol. XXXII, 1893, 
p. 122—1'78: 

— —, Lichenes Schenckiani in Brasilia orientali lecti. Hedwigia vol. 
XXX, 1891, p. 219—234. 

—-—,  Lichenes Catharinenses a cl. E. Ule in Brasiliae prov. St. 
Catharina lecti. Hedwigia vol. XXX, 1891, p. 235—243. 
—-—,  Lichenes Miyoshiani in Japonia a cl. Miyoshi lecti etc. Nuovo 
Giornale botanico italiano vol. XXIII, 1891, p. 120—131 (nicht 

gesehen). 

— —,  Lichenes Australiae occidentalis. Hedwigia vol. XXXI, 1892, 
p. 191—198. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 163 


MÜLLER, JEAN (MÜLLER-ARGOVIENSIS). Lichenes Yatabeani in Japonia 
lecti a cl. Prof. Yatabe missi. Nuovo Giornale botanico italiano 
vol. XXIV, 1892. p. 189—202 (nicht gesehen). 

——. Revision der Srem’schen Uebersicht über die von Hans Meyer 
in Ostafrika gesammelten Flechten. Engl. Botan. Jahrbücher vol. 
mye, 1593, p. 312521, i 

——, Lichenes Zambesici in Africae regione zambesica prope Boroma 
a cl. Menyharth lecti ete. Verh. Zool.-Botan. Gesellschaft Wien 
vol. XLIII, 1893, p. 295—300. 


— —. Conspectus systematicus Lichenum Novae Zelandiae. Bull. 
Herb. Boiss. vol. IT, 1894, appendix I, p. 1—114. 


— —. Lichenes Usambarenses. Engl. Botan. Jahrbücher vol. XX, 
1895,97 2337293. 

— —,.  Lichenes Uleani in Brasilia lecti. Hedwigia vol. XXXIV, 1895, 
p..29—42, 

——.  Lichenes Exotici. Hedwigia vol. XXXI, 1892, p. 276—288; 
IT Grea Nob XXXIE 1893, p..E20— 136; JI I. 6e, vol. XXXIV, 
1895. p... 9/5— 385 IV 13 el 1895,. p...139— 145. 

— —,. Analecta Australiensia. Bull. Herb. Boiss. vol. IV, 1896, p. 
BU 90. 

Nees v. EsENBECK, C. G., und von Frorow, J. Einige neue Flechten- 
arten. Linnaea vol. IX, 1834, p. 494— 502. 


NYLANDER, WILLIAM. Prodromus Lichenographiae Galliae et Algeriae. 
Actes Soc. Linn. Bordeaux, vol XXI (sér. 3*, vol. I), 1855, p. 
249—465. 

——. Additamentum in floram cryptogamicam Chilensem, quo Lichenes 
praecipue saxicolas exponit. Ann. Scienc. Nat. 4° sér., vol. III, 
1855, p. 145—187. 

——. Südamerikanische Flechten, gesammelt von W. Lechler. Flora 
vol. XXXVIII, Bd. II, 1855, p. 673—675. 

——. Enumeration générale des Lichens, avec l'indication sommaire 
de leur distribution géographique. Mémoires de la Soc. Imp. des 
Sciences Naturelles de Cherbourg vol. V, 1857, p. 85—146. 

— —, Synopsis methodica Lichenum omnium hucusque cognitorum, 
praemissa introductione lingua gallica tractata. Parmelia in vol. 
I, Paris 1858—1860, p. 375—405, tab. 8. 

——.  Lichenes collecti in Mexico a Fr. Müller. Flora vol. XLI, 
1858, p. 377—881. 

——. De Lichenibus quibusdam Guineensibus. Flora vol. XLV, 1862, 
p. 474—475. 

——.  Lichenographiae Novo-Granatensis Prodromus. Acta Soc. scient. 
fenn. vol. VII, 1863, p. 415—504. 

— —. Lichenes in I. Triana et L-E. Planchon: Prodromus Florae 
Novo-Granatensis ou Enumeration des plantes de la Nouvelle- 
Grenade. Ann. Scienc. Nat. — Paris 1864, p. 1—148 (das Se- 
parat). 

——, Cirea Lichenum Novo-Granatensium novas explorationes Lindi- 
gianas. Flora vol. XLVII, 1864, p. 617—620. 


164 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


NYLANDER, WILLIAM. Novae explorationes Lichenum Neo-Caledoniae. 
Flora vol. XLX, 1867, p. 193—197. 


——.  Lichenes Novae Zelandiae, quos ibi legit anno 1861 Dr. Lauder 
Lindsay. Journ. Linn. Soc. London vol. IX, 1867, p. 244—259. 


——. Circa reactiones Parmeliarum adnotationes. Flora vol. LII, 
1869, p. 289—293. 


——. Observata lichenologica in Pyrenaeis orientalibus. Flora vol. 
LV, 1872, pp. 424—431, 545—554. 


———, Animadversiones circa Spruce Lichenes Amazonicos et Andinos. 
Flora vol. LVII, 1874, p. 70—73. 


—— Liste des Lichens recueillies par M. G. pr r'IsnE aux iles 
Saint-Paul et d'Amsterdam et description des espéces nouvelles. 
Compt. rend. Acad. Franc. vol. LXXXI, 1875, p. 725—726. 


——. Parmeliae exoticae novae. Flora vol. LXVIII, 1885, p. 605 
—615. 

—-—,.  Lichenes insulae Sancti Pauli. Flora vol. LXIX, 1886, p. 
318-922. 

——. Lichenes Fuegiae et Patagoniae. Paris 1888, p. 1—36. 

——. Lichenes Novae Zelandiae. Paris 1888, p. 1—156, tab. 1. 

——. Note sur le Parmelia perlata et quelques espéces affines. Journ. 
de Bot. vol. II, 1888, p. 33—34. 

——. Lichenes ins. Guineensium. Paris 1889, p. 1—54. 

——.  Lichenes Japoniae. Accedunt observationibus Lichenes insulae 
Labuan. Paris 1890, p. 1—122. 

——. Sertum Lichenaeae tropicae e Labuan et Singapore. Accedunt 
observationes. Paris 1891, p. 1—48. 

— —,. Lichenes africani a cl. J. A. Cardoso ins. S. Nicolai et S. 
Jacobi etc. Bol. Soc. Broter. vol. XII, p. 102—105. 

——. Enumeration des Lichens de Vile Annobon. Paris 1896, p. 
1—8. 

— —, Lichenes Ceylonenses et Additamentum ad Lichenes Japoniae. 
Acta Soc. scient. Fennicae vol. XXVI, 1900, no. 10. p. 1—33. 

NYLANDER, W., et CromBIE, I. M. On a Collection of exotic Lichens 
made in Eastern Asia by the late Dr. A. E. Maingay. Journ. 
Linn. Soc. London vol. XX, 1883, p. 48— 69. 

OHLERT, A. Zusammenstellung der Lichenen der Provinz Preussen- 
Schrift. d. physik.-oekon. Gesellschaft zu Kónigsberg vol. XI, 1870, . 
p. 1—51. | 

Orıvıer, H. Études sur les principaux Parmelia, Parmeliopsis, Physica 
et Xanthoria de la flore francaise. Revue de Botanique vol. XU, 
1894, p. 51—99 (Separat 1—51). 

——. Exposé systématique et description des Lichens de l'ouest et 
du nord-ouest de la France. Parmelia in vol. I, Bazoches-au- 
Houlme (Orne) et Paris 1897, p. 107—136. 

— — , Lichens d'Europe I. Mémoires de la Soc. des Sciences nat. et 
math. de Cherbourg vol XXXVI, 1907, p. 77—274 (Separat 1 
— 198). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 165 


RosENDAHL, Fm. Vergleichend-anatomische Untersuchungen über die 
braunen Parmelien. Nova Act. Caesar. Leop.-Carol. Halis Sax. 
vol. LXXXVII, no. 3, p. 401—459, tab. 25—28. Halle 1907. 


SANDSTEDE, Heiwr. Die Flechten des nordwestdeutschen Tieflandes und 
der deutschen Nordseeinseln. Abh. Nat. Vereins Bremen vol. 
XXI, 1912, p. 9—243. 

SCHAERER, L. E. Enumeratio critica Lichenum Europaeorum quos et 
nova methodo digerit etc. Bernae 1850, pp. I-XXXVI, 1—327, 
tab. 1— 10. 


SCHULER, J. Zur Flechtenflora von Fiume. Mitt. d. naturw. Clubs in 
Fiume vol. VI, 1901, p. 1—122. 

SHIRLEY, J. The Lichen Flora of Queensland. Proc. Roy. Soc. 
Queensland 1888 & 1889. Additions l. c. vol. Vl, 1889, p. 115 
—116 (nicht gesehen). 


STEINER, Junius. Flechten aus Britisch-Ostafrika. Sitzungsber. Kais. 
Akad. Wiss. Math. Naturw. Cl. Wien. Abt. I, vol. CVI, 1897, 
p. 207—234. 

——. Ueber die Funktion und den systematischen Werth der Pycno- 
conidien der Flechten. Festschrift zur Feier des zweihundert- 
jährigen Bestandes des K. K. Staatsgymnasiums im VIII Bezirke 
Wiens, 1901, p. 1—38. 

——. Zweiter Beitrag zur Flechtenflora Algiers. Verh. K. K. zool. 
bot. Gesellschaft Wien. vol. LII, 1902, p. 469—487. 

——. Flechten von Kamerun und dem Kamerunberg (Fako), gesam- 
melt von Alfred Bornmüller in den Jahren 1897 und 1898. Verh. 
K. K. zool. bot. Gesellschaft Wien. vol. LIII, 1903, p. 227—236. 

——. Lichenes Austro-Africani. Bull. Herb. Boiss. 2° sér., vol. VII, 
1907, no. 8, p. 687—646 (Separat: 1—10). 

STIRTON, J. On New Lichens from Australia and New Zealand. Transact. 
New Zeal. Inst. vol. XXXII, 1899, p. 70—82. 

STIZENBERGER, Ernst. Nachtrag zur botanischen Ausbeute der Novara 
Expedition. Flora vol. LXIX, 1886, p. 415—417. 

——. Notiz über Parmelia und einige verwandte Arten von W. Nr- 
LANDER. Flora LXXI, 1888, p. 142—143. 

——. Lichenaea africana. Jahresber. der St. Gallischen naturw. Ge- 
sellschaft. 1888/9, p. 105—149 (St. Gallen 1900); 1889/90, p. 
133—268 (St. G. 1891); Suppl. l. c. 1891/92, p. 86—96 et 
1893/94, p. 215—264 (nicht gesehen). 

Tayror, THomas. New Lichens, principally from the Herbarium of 
W. J. Hooxer. Hooker Journ. of Botany vol. VI, 1847, p. 148 
—197. 

TuckERMAN, EDWARD. Further Notices of some New England Lichens. 
Boston Journ. Nat. Hist. vol. III, 1841, p. 438—464. 

——. Observations on North American and some other Lichens. 
Proc. Amer. Acad. Arts and Science. vol. IV, 1857— 1860, p. 
383—407; vol. V, 1860, p. 383—422. 

— —. Synopsis of the North American Lichens, part I, Boston 1882, 
XVII et 262 pp. (nicht gesehen). 


166 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


ViaUD-GRAND-MaRAIS, A. Note sur les Parmelia et les Physcia. Soc. 
science natur. Quest de la France vol. II, 1893, p. 155—160 
(nicht gesehen). 


Waııo, Epw. A. Revisio Lichenum in herbario Linnaei asservatorum. 
Meddel. Soc. p. Fauna et Flora Fennica vol. XIV, 1886, p. 1 
—10. Helsingfors 1888. 


——. Etude sur la classification naturelle de la morphologie des 
Lichens du Brésil. Acta Soc. Fauna et Flora Fennica, vol. VII, 
1890, pars I, p. 1—247. pars II, p. 1—256 (Parmelia: pars I, 
7427-60): 

——. Lichenes Antillarum a W. R. Elliott collecti. Journ. of Bot. 
vol. XXXIV, 1896, p. 31—36, 66—72, 100—107, 204—210, 
258— 266, 292—297. (Nicht gesehen.) 

——. Lichenes in Sibiria Meridionali collecti. Acta Soc. p. Fauna 
et Flora Fennica vol. XIII, 1897, no. 6, p. 1—20. 

— —. Lichenes quos in Madagascaria centrali Dr. C. Forsyth Major 
a. 1896 collegit. Hedwigia vol. XXXVII, 1898, p. (33)—(37). 

——. Lichenes in Erythraea a Doctore K. M. Levander a.. 1895 
collecti. Hedwigia vol. XXXVII, 1898, p. (37)—(39). 

——, Lichenes a G. F. Scott-Elliot in viciniis montis Ruwenzori in 
Africa centrali annis 1893—94 collecti. Hedwigia vol. XXXVII, 
1898, p. (39)—(44). 

— —.  Lichenes novi rarioresque. I Hedwigia vol. XXXVIII, 1899, p. 
(121)—(125), II 1. c. (186)— (190). III 1. c. p. (253)—(259), 
TY) 1) e.byol.; XL VI, 1907, 9.016811: 

——. Reactiones lichenum a J. MÜLLERO AmRGOVIENSI descriptorum. 
Mém.- Herb. Boiss. no. 5, 1900, p. 1—17. 

——. Lichenes in Catalogue of the African Plants, coll. by Dr. FRIE- 
DRICH WELWITSCH in 1853— 61. Vol. IL, part II. London 1901, 
p. 396— 463. 

——.  Lichenes, in Jous. Scumipr: Flora of Koh-Chang. Contribu- 
tions to the Knowledge of the Vegetation in the Gulf of Siam. 
Botanisk Tidsskr. vol. XXIX, p. 104—151. Kjöbenhavn 1909. 

——. Lichenes insularum Philippinarum I. The Philipp. Journ. of 
Science C. Botany, vol. IV, 1909, p. 651—662, II 1. c. vol. VIII, 
IDS pie 137! 

WinLEy, Henry. Notes on some North American species of Parmelia. 
Botanical Gazette vol. XXI, 1896, p. 202—206. | 

WILLIAMS, Tu. A. Parmelia molliuscula Aca. III Ann. Report Missouri 
Botan. Gard. 1892, p. 169—170. 

ZAHLBRUCKNER, A. Lichenes Mooreani. Annalen d. K. K. Naturhist. 
Hofmuseums Wien vol. XI, 1896, p. 188—196. 

—— Studien über brasilianische Flechten. Sitzungsber. der K. Akad. 
Wissensch. Math. Naturw. Cl. Abt. I, vol. CXI, 1902, p. 357— 
482, tab. I—II. 

——. Diagnosen neuer und ungenügend beschriebener kalifornischer 
Flechten.  Beihefte z. Botan. Centralbl. vol. XIII, 1903, p. 149 
—163. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 167 


ZAHLBRUCKNER, A.  Lichenes. D. Specieller Teil. Leipzig 1903—1907 
in Die Natürlichen Pflanzenfamilien. I Teil, Abt. 1*. 1907, p. 
49—249. (Parmelia, p. 208, 211—213.) 

——, Lichenes a cl. Damazıo in montibus Serra do Auro Preto Bra- 
siliae lecti, in herb. BARBEY-BoIssIER asservati. Bull. Herb. Bois- 
sier 2° ser. vol. IV, 1904, p. 134—136. (Separat 1—3.) 

——. Flechten, im Hochlande Ecuadors gesammelt von Prof. Dr. 
Hans Meyer im Jahre 1903. Beihefte z. Botan. Centralbl. vol. 
FIX. 9 Abt; 1905, p..75—-84. 

——. Lichenes a cl. Damazıo in Brasilia lecti II. Bull. Herb. Bois- 
sier. 2° ser. vol. V, 1905, p. 539—543. (Separat 1—5.) 
——. Beiträge zur Flechtenflora Brasiliens. Bull. Herb. Boissier. 

2° ser. vol. VIII, 1908, p. 459—468 (Separat 1—10). 

——, Die Flechten der Samoa-Inseln in RECHINGER Botanische und 
zoologische Ergebnisse einer Forschungsreise nach den Samoa- 
Inseln, dem Neuguinea-Archipel und den Salomons-Inseln. Denk- 
schriften der K. Akad. d. Wissensch. Naturwiss. Kl. vol. LXXXI, 
Wien 1908, p. 277 —287, tab. II. 

——.  Lichenes (Flechten) in Ergebnisse der botanischen Expedition 
der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften nach Südbrasilien 
1901. II Band. Thallophyta und Bryophyta. Denkschriften der 
Mathem.-Naturw. Kl. der Kais. Akad. d. Wissenschaften vol. 
LXXXIII Wien 1909, p. 87—211 (Separat 1—125), tab. 1—5. 

——. Flechten des Neu-Guinea-Archipels, der Hawaiischen Inseln und 
der Insel Ceylon. Denkschriften der Mathem.-Naturw. Kl. der 
Kais. Akad. d. Wissenschaften, vol. LXXXVIII, Wien 1911, p. 
12—31 (Separat 1— 90). | 


168 


ARKIV FÖR BOTANIK. 


BAND 13. N:o B. 


Namenverzeichnis. 


abnuens Nxr. 36. 
abstrusa Wam. 7, 23, 145. 
f. laevigata n. f. 147. 


acariospora A. ZAHLBR. 13, 20, 105. 


adpressa KrPLH. 148. 

amazonica Nyr. 20, 101. 

Amphigymnia 8, 17, 24, 54. 

Annae n. sp. 20, 88. 

arcuata n. var. 49. 

arida n. f. 141. 

bahiana Nyr. 22, 

Balansae Miu. Arc. 18, 51. 
var. sorediata Miu. Arc. 53. 

Bicornuta n. sect. 8, 17, 23. 

bicornuta Mürr. Arc. 8. 

Borreri 30. 

Borreroides Nr. 32. 


brasiliana Nyr. 12, 21, 113. 


var. novella (Wam.) LyxcE. 115. 


canaliculata n. sp. 17, 28. 
caperata (L.) Acn. 60. 
capitata n. sp. 18, 59. 
centrifuga (L.) Acm. 151. 
ceracea n. sp. 20, 97. 
cervicornis KRPLH. 93. 
cetrata AcH. 4, 6, 20, 90. 

f. corniculata Mürr. Anc. 93. 

*radiata n. subsp. 94. 

f. sorediifera Waın. 94. 
chapadensis n. sp. 23, 153. 
cinerascens n. sp. 20, 104. 
conformata WAIN. 82, 88. 
consors Nyr. 20, 95. 
conspersa (EHkH.) AcH. 23, 142. 
continentalis n. sp. 21, 111. 
continua n. sp. 21, 109. 


128, 134, 137. 


coralloidea (Mey. et Fror.) 33. 
corniculata KmPLH. 44. 
corniculata MürL. Are. 93. 
cornuta n. sp. 19, 76, 80. 

var. crocea n. var. 78. 
coronata Fre. 10, 21, 121. 
crinita 72. 
cristifera TAyL. 4, 19, 16. 
crocea n, var. 78. 
crustacea n. sp. 20, 108. 
erystallorum n. sp. 22, 128. 
cubensis Nyr. 119. 
Cyclocheila 20, 31, 101, 110. 
cylisphora (Acn.) 18, 60. 
cyphellata n. sp. 13, 15. 
delicatula Wain. 84, 85. 
digitata n. sp. 20, 98. 
eciliata Nyt: 19, 72. 
Endoleuca Wain. 22, 139. 
endoxantha MERRILL. 75. 
Eschweileri n. sp. 65. 
Everniiformes Hur 22, 137. 
Filipponei Linpau 137. 
filizans n. f. 153. 
flava KnPLH. 23, 148. 

var. stellata n. var. 150. 

var. subdichotoma n. var. 149. 
flavidoglauca Wain. 155. 
fragilis n. sp. 21, 123. 
fungicola n. sp. 5, 22, 129. 
glauca (L.) Acn. (Cetraria). 3, 48. 
glaucocarpa Mürr. Arc. 74. 
gracilis (Mürr. Arc.) Wain. 21, 

124, 134. 

homotoma Nyr. 98. 
hypoleucites Nvr. 32. 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 


20; 031), 
54, 88. 
incrassata n. f. ad int. 40. 
insinuans Ny. 118. 
Irregulares Wain. 20, 88. 
isidiophora A. ZAHLBR. 103. 
islandica (L.) Acm. (Cetraria). 31. 
Junodii STEINER. 103. 
Längii n. sp. 12, 13, 18, 68. 
laceratula Nyt. 20, 100. 
laevigata n. f. 147. 
laevigata AcH. 129. 

var. gracilis MöLL. Are. 124. 
latissima Fre. 8, 9, 19, 41, 68. 

var. corniculata KmpLH. 44. 

f. cristifera Hug. 46. 

f. microspora n. f. 45. 

var. minima n. var. 45. 
leucoxantha Miu. Anc. 19, 82. 
Lindmannii n. sp. 19, 74. 
Lobaria 6. 
longiconida n. sp. 11, 22, 130. 
Lorenzii KRPLE. 32. 
magna n. sp. 19, 83. 
Malmei n. sp. 21, 116. 
marginalis n. sp. 21, 112. 
melanothrix (Mont.) Wat. 


Hypotrachyna Wam. 8, 


f. microspora n. f. 56. 
f. regressa WAIN. 57. 
membranacea n. f. ad int. 

Merrillii n. sp. 19, 79. 
microblasta Wam. 124. 
microspora n. f. 45, 56. 
microsticta MÜLL. Arc. 5, 11, 17, 
24, 28, 32. 
minarum Wam. 20, 108. 
minima n. sp. 22, 139. 
minima n. var. 45. 
Mougeotii SCHAER. 148. 
negata Nyr. 31, 32. 
novella Wain. 12, 110, 115. 
nuda Minn. Arc. 60. 
Nylanderi n. sp. 19, 82. 
ochroleuca Mtrr. Arc. 153. 
osseo-albida n. sp. 22, 133. 
pachyderma Hue. 6, 22, 137. 
palmarum n. sp. 22, 136. 
paraguariensis n. sp. 18, 71. 
Arkiv für botanik. Band 13. 


N:o 13. 


169 


Parmelia AcH. 17. 
Parmeliopsis 6, 15. 
pedicellata 72. 
var. subbullata STEINER et ZAHLBR. 
G2. 
79 


(2, 


perforata 91, 93. 
perlata 33, 46. 
persulphurata Nyr. 19, 80. 
pinastri (L.) CETR. 61. 
pinnata n. var. 120. 
portoalegrensis n. sp. 23, 147. 
praetervisa MÜLL. Arc. 33. 
proboscidea Tavr. 19, 36, 38. 

f. incrassata n. f. 40. 

f. tenuis n. f. 40. 

var. xanthina Mürr. Arc. 86. 
Pseudoparmelia n. gen. 6, 13, 15. 
radians n. sp. 19, 85. 
radiata n. var. 120. 
*radiata n. subsp. 94. 
recipienda NyL. 70. 
regis-n. sp. 22, 126. 
Regnelli n. sp. 23, 140. 

D'arda H. f. TAl. 
regressa WAIN. 57. 
relicina var. coronata Nyx. 121. 
rigida n. sp. 18, 50. 
riograndensis n. sp. 11, 


rissoensis n. sp. 18, 69, 72. 
rudecta ACH. 5, 17, 29, 32: 
rupicola n. sp. 22, 132. 
rupta n. sp. 19, 40. 
rutidota Tayı. 23, 151. 
i Alızans n. f. 153. 
saccatiloba Tavr. 18, 33, 65. 
f. membranacea n. 
Sancti Angeli n. sp. 17, 
Schiffneri A. ZAHLBR. 8, 24. 
semilunata n. sp. 8, 18, 17, 23. 
silvatica n. sp. 7, 21, 118. 
var. pinnata nov. var. 120. 
var. radiata nov. var. 120. 
sorediata Mini. Arc. 53. 
sorediifera WAIN. 94. 
stellata nov. var. 150. 
Sticta 6. 
stietica DEL. 32. 
subbullata STEINER et ZAHLBR. 72. 


> 


170 ARKIV FÖR BOTANIK. 
subcaperatula Nyr. 153. 
subdichotoma nov. var. 149. 
Subflavescentes Wain. 19, 82. 
Subglaucescentes Wan. 17, 24. 
Sublineares WAIN. 8, 11, 21, 110, 
[19: 
subproboscidea n. sp. 12, 19,17, 36. 
subregressa n. sp. ad int. 18, 58. 
subrudecta Nyr. 32. 
subrugata (Nvr.) KRPLH. 3, 18, 48. 
var. arcuata n. var. 3, 49. 
sulphurata Ness et FLorow. 19, 75. 


BAND 18. w:o 13. 


tenuis n. f. ad int. 40. 
tiliacea (L.). 103. 
tinctorum Despr. 17, 32. 
Uleana Mürr. Arc. 23, 155. 
urceolata Escuw. 18, 64. 

var. nuda MürL. Arc. 60. 
viridescens n. sp. 21, 117. 
vittata 4. 
Wainioana n. sp. 20, 87. 
xanthina (Mürr. Arc.) WAIN. 20, 85. 
Xanthoparmelia Wain. 22. 139. 
Zahlbruckneri n. sp. 21, 125. 


Berichtigung. 


Seite 21 ist Parmelia coronata FÉE unrichtig zu den Arten mit 


»medulla Kon rubescens» geführt worden. 


Das Mark färbt sich nicht 


mit Kos, und die Art gehört in die nächste Abteilung (»medulla 


Kou non colorata», p. 22). 


LYNGE, PSEUDOPARMELIA GEN. NOV. UND PARMELIA ACH. 


4 


E 
2. 
3. 
15) 
6 


UC 


Inhalt der Tafeln. 


Tafel 1. 


Parmelia canaliculata n. sp. 


Parmelia 


Parmelia 


riograndensis n. sp. 
Längii n. sp. 
capitata n. sp. 
Balansae MüLL. ARG. 
var. sorediata MÜLL. ARG. 
paraguariensis n. sp. 


Tafel 2. 


proboscidea TAYL. 
rigida n. sp. 
Malmei n. sp. 
cornuta n. sp. 
Annae n. sp. 


Tafel 3. 


consors NYL. 
digitata n. sp. 
laceratula Nyt. 
crustacea n. sp. 
rupicola n. sp. 
longiconida n. sp. 
viridescens n. sp. 


Tafel 4. 


Parmelia Zahlbruckneri n. sp. 


» 


pachyderma Hue. 


Pseudoparmelia cyphellata n. sp. 


Parmelia 


Uleana MÜLL. Arc. 


171 


172 


ARKIV FÖR 

1— 2. Parmelia 
3— 4. » 
5— 6. » 
T. » 
8— 9 » 
10—12. » 
13. » 
14. » 


BOTANIK. BAND 13. w:o 13. 


Tafel 5: 


Regnellii n. sp. 
minima n. sp. 
flava Kn»rn. 

var. stellata n. var. 
flava KRPLH. 

var. subdichotoma n. var. 
abstrusa WAIN. 
semilunata n. sp. 
portoalegrensis n. sp. 
silvatica n. sp. 


Tryckt den 6 maj 1914. 


Uppsala 1914. 


Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. Nir 13. 


1. Parmelia canaliculata n. sp. —2. P. riograndensis 
6. P. Balansae var. sorediata Mü 


Tan. 


sp.— 3. P. Längii n. sp. —4—5. P. capitata n. sp. 


\rg.— 7. P. paraguariensis n. sp. 


Cederquists Grat, A.-B., Sthim. 


ON 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:r 13. 


4. 


2. P. rigida n. sp. — 3— 


Parmelia proboscidea Tayl. 


1, 


‘af. 2: 


. Malmei n. sp. —5. P. cornuta n. sp. — 6. P. Annae n. sp. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 


vr 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:r 13. 


|l. Parmelia consors Nyl.—2. P. digitata n. sp. — 3. P. lacer 
7—8. P. longiconida n. sp. — 


Taf. 3. 


la Nyl.—4. P. crustacea n. sp. — 5—6. P. rupicola n. sp. 
-10. P. viridescens n. sp. 


TL ALI uM JI L3 C4. SE Wr NI. RM 7. - ie 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:r 13. 


$ »-- 
ea. 
"IDE " 
+ " - pm 
P Rollo ecl. 
t. pus u em a: PR 


LEER Pee x AD 


Taf. 4. 


Parmelia Uleana Müll. Arg. 


ata n. sp. — 6. 


Pseudoparmelia cyphell 


Cederauists Graf. A.-B., Sthim. 


+ per a 


" b E 
"T x 1 vM | 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:r 13. 


1—2. Parmelia Regnellii n. sp. — 3—4. P. minima n. sp. — 5—6. | 
8—9. P. abstrusa Wain. — 10—12. P. semilunata n. sf 


ara: 


subdichotoma n. var. 


var.— 7. B. flava var. 


-13. P. portoalegrensis n. sp — 14. P. silvatica n. sp. 


stellata n. 


. flava var. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim, 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 14. 


Neue Malvaceen 


aus dem brasilianischen Staate Parana. 


Von 
E. L. EKMAN. 


Mit einer Tafel. 


Mitgeteilt am 12. November 1913 durch G. LAGERHEIM und C. LINDMAN. 


Die Familie Malvaceae ist in den Sammlungen Dr. P. 
Dus£w's von seiner letzten Reise (1908—12) im brasilianischen 
Staate Paraná nicht besonders reichlich vertreten; es finden 
sich nämlich in seiner Kollektion insgesamt nur 25 Spezies. 
Eine Aufzáhlung derselben kann demnach keineswegs eine 
adäquate Vorstellung der Malvaceenflora jenes Staates gewäh- 
ren. Die in Paraná zu findenden Spezies sind sicher dop- 
pelt so zahlreich. Da indessen nicht weniger als drei dieser 
25 Spezies für die Wissenschaft neu sind, und noch dazu 
alle drei einer und derselben Gattung, Malvastrum, angehórig, 
einer Gattung, die bisher nur fünf Repräsentanten in 
Brasilien zählte, und andere unter pflanzengeographischem 
Gesichtspunkt unser Interesse verdienen, dürfte eine kurze 
Aufzählung der gefundenen Arten nebst einer Beschreibung 
der Novitäten nicht ganz unmotiviert scheinen. Die Nomen- 
klatur ist dieselbe wie in Flora brasiliensis (Martius, Fl. 
bras. f. CIX, 1891, Malvaceae I, exp. K. SCHUMANN, und f. 
CXI, 1892, Malvaceae II, exp. M. GürkE). Bezüglich der 

Arkiv für botanik. Band 13. N.o 14. 1 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 14. 


E 


allgemeinen Gesichtspunkte über die Flora von Paraná ver- 
weise ich auf meinen jüngst erschienenen Aufsatz »Die Gräser 
des brasilianischen Staates Paraná» in Arkiv fór Botanik, 
utg. af K. Svenska Vetenskapsakademien i Stockholm, B. 
13, N:o 10. 


Die von Dr. DusÉN gefundenen Spezies sind: 

Malvastrum Dusenii EKMAN n. sp., in montibus Serra do 
Mar, Ypiranga, ad viam ferream, n. 7084. — M. bullatum 
EKMAN n. sp. in altoplanitie, Calmon, in subpaludosis, n. 
9331. — M. palustre EKMAN n. sp., in altoplanitie, Curityba, 
in fruticetis paludosis, n. 8720, 8750, 8973. — Siehe weiter 
unten und Taf. I. 

Modiolastrum malvifolium (GRISEB.) K. SCHUM., in mon- 
tibus Serra do Mar, Roca Nova, in ruderatis, n. 13335; in 
altoplanitie, Itaperussu, in campo, n. 7084. 

Sida macrodon DC., in altoplanitie, Villa Velha, in campo, 
n. 7233; Tamanduá, in campo, n. 10805. — 8. linifolia Cav., 
in reg. lit, Porto Dom Pedro IL, in arenosis, n. 11505; in 
altoplanitie, Itararé, in campo »cerrado», nunc culto, n. 11650. 
— 8. viarum St. Hir., in altoplanitie, Jaguariahyva, in campo, 
n. 10389. — S. tomentella Mıa., in altoplanitie, Ponta Grossa, 
in fruticetis ad marginem silvulae, n. 9905. — S.acuta BURM., 
in altoplanie, Jaguariahyva, in silvula, n. 9992; 'Therezina, in 
ruderatis, n. 11215. — S. cordifolia L., in reg. lit., Jacarehy, 
in arenosis, n. 11432; in altoplanitie, Jaguariahyva, ad mar- 
ginem silvulae, n. 9688. — S. rhombifolia L., in altoplanitie, 
Ponta Grossa, in fruticetis, n. 9150; ibidem, ad viam silvest- 
rem, n. 9495; Capao Grande, in silvula, n. 9546. — S. anarthra 
EKMAN, in altoplanitie, Jaguariahyva, ad marginem silvulae, 
n. 9200; Desvio Ribas, ad marginem silvulae ripariae, n. 
9457. 

(Abutilon wmbelliflorum St. Hiu., civ. S:ta Catharina, 
Herval, in silvula et in fruticetis, n. 11880; Rio Uruguay, 
ad marginem silvae primaevae, n. 11909.) — A. pauciflorum 
Sr. Hır., in reg. lit., Porto Dom Pedro II., in subruderatis, 
n. 13895. — A. rufinerve St. Hir., in montibus Serra do Mar, 
Ypiranga, in ripa amnis Ypiranga, n. 6660, 6668, 8804, 8805, 
12144; ibidem, in fruticetis ad marginem silvae primaevae, 
n. 14054; in altoplanitie, inter Conchas et Imbituva, ad mar- 
ginem silvulae, n. 11050. — A. striatum Dicks. f. palmati- 


E. L. EKMAN, NEUE MALVACEEN. 3 


fidum EKMAN (an spec. propr.?), in altoplanitie, inter Pru- 
dentopolis et Therezina, ad marginem silvulae, n. 11223. — 
A. Darwinii Hook. FIL., in altoplanitie, Curityba, ad marginem 
silvulae, n. 12006. 

Wissadula parviflora (Sr. Hin.) Ros. E. Fries, in alto- 
planitie, Ponta Grossa, in silvula, n. 9507. 

(Urena lobata L., civ. S. Paulo, Santos, in ruderatis, 
sine num.) 

Pavonia spinifex Cav., in altoplanitie, Ponta Grossa, in 
silvula, n. 7821. — P. sepium Sr. Hır., in altoplanitie, Ponta 
Grossa, in silvula, n. 7823 (eo loco etiam lectae sunt formae 
inter P. sepium et P. spinificem intermediae, n. 7822, 7823 a). 
— P. rosea SCHLECHT., in reg. lit., Cubatao, in silva primaeva, 
n. 13666. — P. speciosa H. B. K. subsp. polymorpha (ST. 
Hir.) GéRKE, in altoplanitie, Jaguariahyva, in campo, n. 10501; 
Ponta Grossa, in campo, sine num.; Desvio Ribas, in campo, 
n. 9435, 10869; Itaperussü, in campo, n. 7125; Serrinha, in 
campo, sine num. — P. Schrankii Sper. f. angustifolia Ros. 
E. Fries, in altoplanitie, Jaguariahyva, ad marginem sil- 
vulae, n. 9750; ibidem, in ruderatis, n. 11709; Ponta Grossa, 
in fruticetis, n. 7585; Itaperussü, in fruticetis, n. 7163; Ser- 
rinha, in fruticetis ad marginem silvulae, n. 7316. — P. Gür- 
keana Ros. E. Frias, in altoplanitie, Itararé, in campo, n. 
9777; Jaguariahyva, ad marginem silvulae, n. 9749; ibidem, 
in ruderatis, n. 9988; Ponta Grossa, sine num.; Pinhaes prope 
Curityba, ad viam ferream, n. 8922; Guarapuava, in palu- 
dosis, n. 11110; Lapa, ad marginem silvulae, n. 7378; Sao 
Joao, in campo, n. 9358. — P. reticulata GARCKE, in alto- 
planitie, Jaguariahyva, in campo »cerrado», n. 9587, 10776, 
13161. 

Hibiscus tiliaceus L., in reg. lit., Porto Dom Pedro IL, 
in silva litorali, n. 11519. 


Die meisten dieser 25 Spezies sind über ganz Brasilien 
verbreitete Arten, einige derselben sind sogar kosmopolitisch. 
Wichtig ist natürlich der Fund der drei neuen Malvastrum- 
Spezies (s. unten!); bemerkenswert ist auch das Auffinden 
in Paranä der bisher nur aus dem argentinischen Territorium 
Misiones bekannten Sida anarthra EKMAN. Die Gattung 
Modiolasirum ist neu für Brasilien. Die betreffende Spezies, 
M. malvifolium (GRISEB.) K. ScHum., ist in Argentinien, 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 18. N:o 14. 


(Cordoba, Tucumän) und Paraguay gefunden worden, kommt 
aber auch an einem Standort zwischen Paraguay und Parana 
vor, nämlich in den argentinischen Misiones, wo sie von mir 
gesammelt, jedoch infolge Verwechselung mit der täuschend 
ähnlichen Modiola caroliniana (L.) G. Don unter dem Namen 
dieser Art publiziert wurde. Das gleichfalls in Misiones ge- 
fundene Abutilon umbelliflorum St. Hır., welches von Duskn 
in S:ta Catharina unweit Paranå gesammelt wurde, erreicht 
hier seine Nordgrenze, möglicherweise findet es sich auch im 
südlichsten Parana. Die zitierten Fundorte von Pavonia rosea 
SCHLECHT. und P. speciosa H. B. K. markieren die Südgrenze 
der Verbreitungsgebiete dieser Arten. 

Seltene Spezies sind Pavonia reticulata GARCKE, von der 
bisher kein sicherer Standort bekannt war, ferner Abutilon 
striatum Dicks. und A. Darwinit Hook. FIL., die nur an sehr 
vereinzelten Stellen gesammelt worden sind. 

Es verdient vielleicht erwähnt zu werden, dass verschie- 
dene Malvaceen aus von Dr. Dustin übersandtem Samen in 
Schweden aufgezogen worden sind. Im Freihen gedeihen im 
botan. Garten in Lund Modiolastrum malvifolium (GRISEB.) 
K. ScHUM. und Pavonia Giirkeana Ros. E. FRIES, ersteres 
reichlich (fast »allzu reichlich» !) blühend und fruchtifizierend. 
Im Warmhaus der Stockholmer Universität werden folgende 
Spezies kultiviert: Sida Riedelii K. Schum.? [sowohl chasmo- 
als cleistogam blühend. Die Pflanze findet sich nicht in der 
Hauptkollektion DusÉN's; sie stammt aus bei Jaguariahyva 
gesammeltem Samen. Sie steht der überaus seltenen S. Riedelir 
K. ScHhum. am nächsten, unterscheidet sich aber von dieser 
durch stielrunden, nicht zusammengedrückten oder kantigen 
Stengel, durch das Vorhandensein am Stengel von langen, 
einfachen Haaren, die der S. Riedelvi fehlen, durch triangu- 
lär-lanzettliche, 8 cm lange, 3 em breite Blatter (bei 8. Rie- 
delii sind die Blätter lanzettlich, 2—7 cm lang, 0,5—1,5 cm 
breit); ferner durch kleinere Karpiden und Samen. Vielleicht 
liegt hier eine neue Spezies vor; hoffentlich wird Dvs£ÉN die 
Pflanze in loco natali einsammeln, damit ersichtlich wird, 
wieweit die Kultur die Eigenschaften der wildwachsenden 
Pflanze beeinflusst hat]; Sida rhombifolia L. (chasmogam 
blühend); S. anarthra EKMAN (chasmogam); Urena lobata L. 
(noch nicht blühend); Pavonia sepium ST. Hir. (noch nicht 
blühend); P. Schrankii Spr. (reichlich chasmogam blühend 


~ 


E. L. EKMAN, NEUE MALVACEEN. 2 


und fruchtifizierend); P. Giirkeana Ro». E. Fries (sowohl 
chasmo- als cleistogam); P. reticulata GaRcKE (bisher nur 
cleistogam). 

Nun zur Beschreibung der Novitäten! 


Malvastrum Dusenii EKMAN n. sp. 


Tabula nostra 1, fig. 3 (habitus). 


Perenne, suffruticosum, certe orgyale et ultra (partes 
superiores caulium tantum adsunt). Caulis erectus, inferne 
crassitie pennae scriptoris, lignosus, teres, inferne glaber, cor- 
tice castaneo, rimuloso, superne viridis, pilis stellatis sparsis 
munitus, in summa quidem parte ramosissimus. Folia spi- 
raliter enata, per caulem aequaliter crebriterque disposita, 
patentia, subsessilia, petiolis ad 5 mm longis, vulgo breviori- 
bus, supra canaliculatis, sicut caulis pilis stellatis indutis; 
laminae lanceolatae, ad 9 cm longae, 18 mm latae, vulgo mi- 
nores, basi anguste rotundatae, apice acutae, margine subdu- 
plicato-crenato-serratae, membranaceae, virides, subtus pal- 
lidiores, planae, laeves, supra glabrae, subtus ad nervos 
pilis stellatis paucis onustae, subtrinerves, nervis basalibus 
lateralibus fere !/; longitudine costae. costa subtus promi- 
nula, nervis e costa egredientibus utriusque lateris numero 
6—7 subarcuatis, nervulis indistinctis, reticulatim anastomo- 
santibus; stipulae persistentes, erectae, falcato-lineares, 10—12 
mm longae, 1,5—1,s mm latae, margine pilis nonnullis sim- 
plicibus instructae, insuper glaberrimae, indistincte 1—3-ner- 
ves. Inflorescentia axillaris, longe pedunculata, pedunculo 
efoliato, ad 1 dm longo, tereti, sicut caulis induto, cymoso- 
scorpoidea, apice incurva, densa, circ. 10-flora, floribus pedi- 
cellatis, pedicellis ad 6 mm longis, teretibus, vix articulatis, 
densius stellato-tomentosis: bracteae lineares, obtusae, ad 8 
mm longae, ? mm latae, sicut stipulae indutae; bracteolae 
(= phylla involucri) numero 3, calycis basi adnatae, ovato- 
lanceolatae, calyci aequilongae, mediana inferiore latiore, ad 
1 em longa, 5 mm lata, lateralibus ei approximatis, angusti- 
oribus, marginibus saepe recurvatis, nervosulae, margine cili- 
atae, insuper glaberrimae, saepe colore violaceo tinctae. Calyx 
late campanulatus, 9 mm longus, sub anthesi circ. 6 mm 
latus, dein amplior, fere usque ad basin in lobos divisus 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 14. 


ovato-triangulares, acuminatos, dorso inferne subgibbos, te- 
nuissime trinerves, extus subglabros, margine pilis simplici- 
bus ciliatos, intus margines versus pilis stellatis, brevissimis, 
intricatis tomentellos, area papillosa distincta, cire. 1 mm 
lata, 0,5 mm alta, colore pallide incarnato tincta. Petala 
incarnato-rosea, sicc. coeruleo-rosea, anguste obcordata, 11 
mm longa, 7—8 mm lata, basi cuneata, vix obliqua, leviter 
emarginata, basi tantum marginibus barbata, insuper glaber- 
rima. Androeceum calycem subaequans, 7—8 mm longum, 
tubo brevi, pilis simplieibus, densissimis munito, filamentis 
liberis 2 mm longis. Ovarium 11-merum, subglobosum, 2 mm 
altum, 2,5 mm latum, superne pilis simplicibus, erectis pilo- 
sum, stylis numero 11, circ. 7 mm longis inferne 2 mm alte 
coalitis, glaberrimis, violaceis, indistincte capitellatis. Carpidia 
immatura hirsuta, neque aristata neque corniculata. 

In Brasiliae civ. Paraná, in montibus Serra do Mar, Ypi- 
ranga, ad viam ferream, 29. 10. 08, leg. P. DusÉN sub num. 
7084. 

Eine schöne Spezies, nach dem Bau der Infloreszenz einiger - 
massen mit Malvastrum Garckeanum K. SCHUM. verwandt, von 
diesem jedoch verschieden durch die beinahe sitzenden, schmal 
lanzettlichen, fast kahlen Blätter, welche an die einer Vero- 
nica longifolia L. oder eher einer V. longifolia L. x spicata L. 
erinnern. Ieh habe nur eine Art der Gattung gesehen, die 
etwas ähnliche Blätter hat, nämlich das M. angustum A. 
GRAY. 

Die Pflanze wurde dicht an dem Eisenbahndamm gesam- 
melt, gerade da, wo die Arbeiter die junge Vegetation fort 
und fort abhauen, um zu verhüten, dass dieselbe dem Verkehr 
hinderlich wird. Zur Zeit der Einsammlung hatte die Pflanze 
noch keine Früchte; als Dr. DusÉN zurückkehrte, um etwaige 
Früchte einzusammeln, war von der Pflanze nichts mehr zu 
sehen. 


Malvastrum bullatum EKMAN n. sp. 
Tabula nostra 1, fig. 1 (habitus). 


Perenne, suffruticosum, certe orgyale (partes superiores 
caulium tantum adsunt). Caulis erectus, crassitie pennae 
gallinae, lignosus, teres, inferne glaber, cortice castaneo, rimu- 
loso, superne pilis stellatis, fuligineis tomentosus, apice ipso 


E. L. EKMAN, NEUE MALVACEEN. 


~ 


griseo-tomentosus, sparse ramosus. Folia spiraliter enata, 
per caulem aequaliter disposita, patentia, breviter petiolata, 
petiolis 6—7 mm longis, supra canaliculatis, griseo-tomentosis; 
laminae lanceolatae, maximae 1 dm longae, 3 em latae, vulgo 
7,5 em longae, 2 cm latae, basi rotundatae vel truncatae, 
apice acutae vel acutiusculae, margine subduplicato-crenato- 
-serratae, firmae, olivaceo-virides, supra valde rugoso-bullatae 
(unde nomen), insuper planae, supra in apice verrucarum 
pilis nonnullis simplicibus onustae, subtus pilis stellatis to- 
mentosae, quinquenerves, nervis basalibus lateralibus brevis- 
simis, costa supra impressa, subtus valde prominente, nervis 
e eosta egredientibus utriusque lateris numero 7— 8, arcuatis, 
cum nervulis reticulatim anastomosantibus prominulisque; 
stipulae persistentes, erectae, falcato-lineares, ad 1 cm longae, 
2 mm latae, pilis stellatis sparse indutae. Inflorescentia ut 
in praecedente axillaris, pedunculata, pedunculo aphyllo, 5—7 
em longo, tereti, griseo-tomentoso, cymoso-scorpioidea, apice 
incurva, subdensa, vulgo 5— 7-flora, floribus pedicellatis, pe- 
dicellis florendi tempore brevibus, demum longioribus, ad 1 
em longis, vix conspicue articulatis, stellato-tomentosis; brac- 
teae lineares, ad 6 mm longae, 1 mm latae, laxius indutae; 
bracteolae (= phylla involucri) numero 3, anguste ovato- 
lineares, acuminatae, ad 9 mm longae, 3 mm latae, mediana 
latiore, stellato-pubescentes. Calyx late campanulatus, circ. 
1 em longus, post anthesin fere 1 cm latus, paene ad basin 
divisus, lobis ovato-triangularibus, breviter acutis, dorso in- 
ferne subgibbis, tenuissime trinervibus, nervulis reticulatim 
anastomosantibus, extus ubique stellato-tomentosis, intus mar- 
gines versus brevissime stellato-tomentosis, media inferiore 
parte glaberrimis, area papillosa parva, angusta. Petala 
rosea, latissime obovata, 11,5 mm longa, 11 mm lata, basi 
cuneata, apice rotundata, vix emarginata, haud conspicue 
obliqua, ad basin marginibus pilis simplicibus, densissimis 
barbatis, ceterum glaberrima. Androeceum calyci aequilongum, 
7—8 mm longum, tubo stamineo brevi, pilis simplicibus, den- 
sissimis barbato, filamentis liberis 2,5 mm longis. Ovarium 
13—15-carpidiatum, depresso-globosum, 2 mm altum, 2,5 mm 
latum, pilis simplicibus, densissimis, erectis hirsutissimum, 
stylis 13—15-8 mm longis, inferne 3,5 mm alte coalitis, vio- 
laceis, glaberrimis, indistincte capitellatis. Carpidia vix plane 
matura triangulari-reniformia, compresso-trigona, 4 mm longa, 


8 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 14. 


3 mm lata, dorso rotundata, longe pilosa, apice brevissime 
corniculata, lateribus planis, glabris, sinu centrali angusto in- 
structis. Semina reniformia, 2 mm longa, 1,3 mm lata, gla- 
berrima, brunnea. 

In Brasiliae civ. Paranå, in altoplanitie, Calmon, in sub- 
paludosis, 15. 3. 10, leg. P. DusEN sub num. 9331. 

Eine ganz vorzügliche Spezies, mit Malvastrum Dusenii 
sehr nahe verwandt, von diesem jedoch durch die Pubeszenz, 
vor allem aber durch die eigentümlich runzeligen Blätter 
verschieden, die an diejenigen des Chronopappus bifrons DC. 
erinnern. Nur eine andere mir bekannte Malvastrum-Spe- 
zies besitzt Blätter, deren Oberfläche in ähnlicher Weise 
aufgeblasen-runzelig ist, nämlich das afrikanische M. asper- 
rimum JACQ. 


Malvastrum palustre EKMAN n. sp. 
Tabula nostra 1, fig. 2 (habitus). 


Herbaceum, rhizomate gracile, 1,2 mm diam., longe re- 
pente perennans. Caulis erectus, basi adscendens, 1—1,5 m 
altus, gracilis, 1,2—1,4 mm diam., lignosus, teres, tenuissime 
striatus, inferne cortice olivaceo-brunneo obtectus, superne 
viridis, brevissime adpresso-stellato-puberulus, vix vel parce 
ramosus. Folia spiraliter enata, in parte superiore tantum 
caulis vegeta inferioribus nempe cito deciduis, patentia, la- 
mina saepe deflexa, modice petiolata, petiolis ad 1 cm longis, 
in folis superioribus multo brevioribus, 1—2 mm longis, 
supra canalieulatis, minute stellato-tomentellis; laminae am- 
bitu pentagono-cordatae, ad trientem inferiorem quinque- 
partitae, lobis infimis lateralibus angustioribus, ad 7 mm 
longis, 3 mm latis, patentibus vel paulum reflexis, dente uno 
alterove instructis, lobis superioribus lateralibus patulis, ad 
10 mm longis, 5—6 mm latis, utroque latere supra mediuni 
dente instructis, ita ut lobus tridentatis videatur, dente in- 
termedio parum elongato, lobo terminali ad 12 mm longo, 
8—9 mm lato, trifido, lobulo terminali elongato, iterum tri- 
dentato, dentibus omnibus breviter acuminatis vel obtusius- 
culis; dimensiones laminae totae vulgo lat. 1,5 cm, long. 1,8 
cm, consistentia firmula, colore viridi, subtus pallidiore, pu- 
bescentia pilis stellatis, brevissimis, paucis, praecipue in 
nervis obsitis, venatione palminervi, indistincti; stipulae per- 


E. L. EKMAN, NEUE MALVACEEN. 9 


sistentes, lanceolato-lineares, ad 2,3 mm longae, vix 1 mm 
latae, saepe falcatae, erectae, demum patulae vel reflexae; 
margine pilis nonnullis simplicibus, longis ciliatae, insuper gla- 
brae, nervosulae. Flores axillares, solitarii, saepe nutantes, 
longe pedunculatae, pedunculis ad 5 cm longis, gracilibus, 
teretibus, 6—8 mm infra calycem articulatis, infra nodum 
glaberrimis, supra eum pilis stellatis nonullis indutis, saepe 
violaceis; bracteolae (= phylla involucri) numero 3, a basi 
ealycis parum remotae, anguste lineares, 4 mm longae, 0,5 
mm latae, 1—3-nervosulae, ad margines praesertim pilis non- 
nullis simplicibus instructae. Calyx campanulatus, circ. 7 mm 
longus, ad trientem inferiorem in lobos divisus ovato-trian- 
gulares, circ. 5 mm longos, 3 mm latos, distincte acuminatos, 
tenuissime 3—5-nerves, nervis lateralibus approximatis, omni- 
bus anastomosantibus, extus laxissime stellato-puberulos, intus 
margines versus quam minutissime stellato-tomentellos, media 
inferiore parte glaberrimos, area papillosa distincta, pallide 
carnosula. Petala siec. violaceo-rosea, viva verisimiliter in- 
carnato-rosea, obcordata, 1 cm longa, 1 cm lata, basi cuneata, 
leviter emarginata, vix obliqua, basi ad margines pilis sim- 
plieibus, pro rata laxis barbulata, ceterum glaberrima. Androe- 
ceum violaceum calycem aequans, tubo brevi, glaberrimo, 
filamentis liberis fere 1,5 mm longis. Ovarium 7—9-merum, 
depresso-globosum, 1 mm altum, 1,5 mm latum, apice laxe 
hirsutum, stylis 7—9 androeceum aequantibus, 4 mm longis, 
inferne ad 1,5 mm alte coalitis, apice vix incrassatis, sed 
obtusis, evidenter papillosis. Carpidia numero 7—9, latere 
ventrali in media parte tantum contigua, ita ut syncarpium 
stellatum videatur, triangulari-reniformia, depresso-trigona, 
3,6 mm longa, 2,5 mm lata, breviter corniculata, cornibus 
conicis, vix | mm longis, stramineis, dorso inferne rugoso- 
tubereulata, superne sulcata, facie superiore sulcata, margine 
tubereulata, tuberculis rotundatis, stramineis, linea ventrali 
sinu distincto instructa, lateribus planis, in omnibus partibus 
liberis pilis simplicibus, laxissimis onusta. Semen reniforme, 
1,5 mm longum, 1 mm latum, pallide brunneum, laxissime 
puberulum. 

In Brasiliae civ. Paraná, in altoplanitie, Curityba, in 
fruticetis paludosis, 8. 10. 09, n. 8720; 19. 10. 09, n. 8750; 
26. 11. 09, n. 8973 leg. P. Dus£w. 

Unter den bisher bekannten Malvastrum-Spezies Brasiliens 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 14. 1% 


10 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 14. 


gibt es keine, die wie M. palustre einzelne, axillär gestellte, 
lang gestielte Blüten hat. Für die Spezies kennzeichnend 
sind ausserdem die kleinen, verhältnismässig kurz gestielten, 
Geranium-ähnlichen Blätter, die schmal linealen Involukral- 
blätter, das kahle Staubblattrohr, endlich das sternförmige 
Aussehen der Karpidensammlung, das dadurch entsteht, dass 
die Karpiden nur im Zentrum zusammenstehen, nach aussen 
frei sind und aus einander divergieren. Auch der Standort 
der Pflanze ist charakteristisch. Ich kenne keine andere Mal- 
vacee, die wie diese in tiefen Sümpfen wächst (Dr. DUSÉN 
hat mir erzählt, dass er beim Sammeln der Pflanze bis an 
die Knie im Wasser stand). Mit dieser Lebensweise der Art 
hängt vielleicht die Ausbildung des kriechenden Rhizomes 
sowie die des sehr grazilen, unten blattlosen Halmes zu- 
sammen. 


Tryckt den 24 december 1913. 


Uppsala 1913. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ES > 


SLE NERE RE RR => 


ARKIV FÖR BOTANIK. Band 13. N:o 14. 


1 


1. Malvastrum bullatum Ekman n. sp. 2. Malvastrum palu 


Tat: T, 


2 3 


: Ekman n. sp. 3 Malvastrum Dusenii Ekman n. sp. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim, 


ARKIV FÖR BOTANIK. 
BAND 13. N:o 15. 


West Indian Vernonix. 
By 
E. L. EKMAN. 


With 6 plates. 


Communicated January 14th by G. LAGERHEIM and C. A. M. LINDMAN. 


Introduction. 


Six years ago, the author of this paper made a journey 
to South America in order to study its flora. In the Argentine 
Territorium of Misiones I had an opportunity to stay for sev- 
eral months, and I there brought together considerable collec- 
tions of plants, the determination of which has been carried on 
at the Natural History Museum at Stockholm. Isoon found 
that the determination of certain genera offered great difficul- 
ties. My attention was especially drawn to the classification 
of the Vernoniz in the great Regnellian Herbarium at Stock- 
holm, but I soon extended my studies to include all Brazilian 
Vernoniz. Some taxonomic questions obliged me to examine 
the value of several West Indian species. While working 
with the Vernonise of the West Indies, I consulted, in the 
first place, an important paper entitled »A Revision of the 
North American Vernonieae», having for its author Mr. HEN- 
RY ALLAN GLEASON from Chicago. At first sight, this work 
inspired confidence by the apparently practical and natural 
arrangement of the species, and by their accurate delimi- 
tation supported by geographical facts. But I soon was able 
to state that the author had not the right conception of the 
species of SWARTZ, the types of which are in the Stockholm 

Arkiv für botanik. Band 13. N.o 15. ] 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


Herbarium. At first, I intended to publish some corrective 
remarks to GLEASON's Revision, but I soon made up my 
mind to give a full account of all West Indian species of Ver- 
nonia, worked out upon a basis of type specimens available 
in European herbaria. In the course of my work I have been 
able, through the kindness of the curators of the Regnellian 
funds, to visit the following herbaria: 

Berlin. The herbarium of the Konigliches Museum 
contains the types of the species described by Lessing, WILL- 
DENOW, and SPRENGEL, further, the rich collections of the 
KruG-URBAN Herbarium, which through the courtesy of 
Prof. IGN. URBAN have been sent to me on loan, and are 
the main basis of my studies. 

Brussels. The herbarium of the Jardin Botanique 
is of especial interest to students of the South American Ver- 
noniz, as it contains the types collected by Manso, Linp- 
BERG, and others. 

Geneva. The Prodromus Herbarium contains the 
types of DE CANDOLLE. In the DELESSERT Herbarium I have 
found duplicate specimens of the types of some French and 
Spanish botanists, viz. L. C. RICHARD and La LrAve et LEx- 
ARCA. The Bo1sster Herbarium contains a very good series 
of WrıcHT’s Cuban plants. 

London. The Kew Herbarium possesses the types 
of GARDNER. 

Munich. Here the types of Martius are kept, described 
in the Prodromus by DE CANDOLLE. 

Paris. The collections of the Museum d’Histoire Na- 
turelle are of the greatest importance, containing the types 
of Lamarck, L. C. RICHARD, HUMBOLDT-BONPLAND-KUNTH, 
CASSINI, and others. The Cosson-DURAND Herbarium, which 
is kept apart, contains the types of SCHULTZ-BIPONTINUS. 

I have, further, had on loan some material of Vernonia 
from the British Museum and the Museums of Copenhagen, 
Florence, Göttingen (of especial interest, containing the 
types of GRISEBACH), Lund, St. Petersburg, Upsala, and 
Vienna. I beg to render my sincerest thanks to the di- 
rectors of all herbaria now mentioned. 

When quoting the specimens, I have indicated, in 
parenthesis, in which herbarium they are to be found. The 
letters in parenthesis signify: 


E. 


L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 


Brise the Berlin Herbarium. 

BB . the BorsstIER-BARBEY Herbarium, Geneva. 
Br the Herbarium of British Museum. 
Bss .__ the Botsster Herbarium, Geneva. 

DD. Lus the Cosson-DURAND Herbarium, Paris. 
BERE ue the DELEssERT Herbarium, Geneva. 
DC . the DE CANDOLLE Herbarium, Geneva. 
Bahr; the Florence Herbarium. 

Du bes the Góttingen Herbarium. 

OX MM the Copenhagen Herbarium. 

| TM the Kew Herbarium, London. 

MEI. s... the KRUG-URBAN Herbarium, Berlin. 

1 RR the Lund Herbarium. 

E o the Munich Herbarium. 

12) ee the Paris Herbarium. 

«Bein the St. Petersburg Herbarium. 
«Brod... the Prodromus Herbarium, Geneva. 
Et the REGNELL Herbarium, Stockholm. 

Bes 2 the Stockholm Herbarium. 

EE 2%. the Upsala Herbarium. 


I regret very much that I have had no opportunity to 
visit the DESFONTAINES Herbarium in Florence, containing 
some important types of CASSINI. 

Quite recently (July 1913, in Bull. Torr. Bot. Club, Vol. . 
40, No. 7) GLEASoN has described a set of species from the 
West Indies, of which I have not seen authentic specimens. 
Alas, I cannot delay the publication of this paper until du- 
plicate specimens are available in Europe, for I am very soon 
to undertake a journey to Hispaniola and eastern Brazil. 

Finally I beg Prof. IGN. URBAN in Berlin to accept my 
sincerest thanks for his most valuable assistance in every 
possible way. Further, I am deeply indebted to Prof. C. 
A. M. LINDMAN in Stockholm for his never-failing kindness, 
and innumerable valuable hints and informations. 


General remarks. 


In the present paper only species of the genus Vernonia 
have been dealt with. 

The delimination of the genus adopted here, on the whole, 
is the same as that of HOFFMAN in ENGLER and PRANTL: Die 


4 ARKIV FOR BOTANIK. BAND B: N:o l5. 


Natürlichen Pflanzenfamilien. A few modifications have, 
however, been made, chiefly according to the works of GLEA- 
son. Like many North American botanists, he tends to split 
up large genera into smaller ones. I agree with him 
in removing Lachnorhiza A. Ricu., Leiboldia ScH.-Bir., and 
Cyanthilium BLUME (= Cyanopis BLUME) from Vernonia, 
but I do not approve the segregation of Eremosis (DC.). There 
are numerous species connecting Hremosis with Critoniopsis 
ScH.-Bıp., which genus always has been considered a section 
of Vernonia. In fact, there are no characters of Hremosis 
that cannot be found again in certain species of other sec- 
tions of Vernonia. Eremosis (DC.) GLEASON was character- 
ized by 1—5-flowered heads in rounded panicles, and Ver- 
nonia by 8—88-flowered heads. However, there are many 
true Vernonie having as few-flowered heads as have the spe- 
cies of Hremosis, for instance, in the sections Critoniopsis 
and Stenocephalum (Scu.-Brp.). As for the rounded pan- 
icles, GLEASON himself has defined a division of Lepidaploa, 
Paniculate umbelliformes, having »subumbellate, rounded 
panicles ». 

Three isolated species have been transferred in this 
paper, one to the genus, and two from it. Prof. URBAN in 1899 
described a Piptocarpha tetrantha from Porto Rico, nearly 
allied to Piptocarpha triflora BENNET from Guyana. The 
latter Piptocarpha is a genuine Critoniopsis, being closely 
related to the type of the genus, Critoniopsis Lindenii Scu.- 
Bre. from Columbia. If Critoniopsis be referred to Verno- | 
nia, Piptocarpha triflora BENN. and Piptocarpha tetrantha 
Urs. must be so too. It is another question whether Cri- 
toniopsis inclusive of Eremosis are not to be generically 
distinguished from Vernonia. I will return to this subject 
elsewhere. B 

The two plants removed from the genus Vernonia are 
V. lepidota GRISEBACH and V. Milleri JOHNSTON. The former, 
differing already in habit from all true Vernoniz of the West 
Indies, above all in its lepidote pubescence, is abundantly 
distinct in the structure of its pappus. The bristles of the 
inner series of pappus are very few, 5—6—7, broad, caducous, 
the scales of the outer series are concreted with each other, form- 
ing a short, cylindrical tube.» The plant is related to Pip- 
tocoma Cass., which genus, however, has free outer scales. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 5 


Most probably Vernonia lepidota GRISEBACH is to be made 
the representative of a new genus. 

Vernonia Milleri JonNsTON from the island of Margarita 
was described in the year 1905. It is evidently an Oliganthes, 
having few-flowered heads, narrow involucres, and broad, 
somewhat curled scales of the inner series of pappus. 

As for the delimitation of the sections of the genus, I have 
adopted the treatment given by HOFFMAN in ENGLER and 
PRANTL: Die Natürlichen Pflanzenfamilien, with the except- 
ions already mentioned. Save Piptocarpha tetrantha UR- 
BAN, and some introduced species, all West Indian Verno- 
nie belong to the section Lepidaploa (Cass.) DC. 

Within this section Lepidaploa the species have been 
before exclusively artificially grouped. The first attempt 
to arrange the species according to their relationships was 
made by GLEASON in his »Revision of the North American 
Vernonieae». He correctly recognized several groups of 
species, for instance, the Fruticose and the Argyropappe, 
but most of his other groups include species of different ori- 
gin. He also has proceeded too far in splitting up the divi- 
sions of Lepidaploa, placing, for instance, V. albicaulis PERS. 
(= V. longifolia PERS.) in a particular group Longifolie, 
separated from its nearest relative, V. icosantha DC. (— V. 
arborescens Sw. of this paper). Especially unfortunate is 
he in arranging the forms of V. divaricata Sw., some of which 
he takes to be distinct species, putting them into three 
different species-groups (V. arborescens GLEASON, not SW. 
among his Arborescentes, V. albicoma among the Divaricate, 
V. permollis and V. intonsa constituting a particular spe- 
cies-group). He is, further, absolutely wrong in assigning V. 
lepidota GRISEB. to the Scorpioidee reducte, V. pallescens 
GLEASON to the Havanenses, V. canescens H. B. K. to the Dep- 
peane, many other mistakes not to be mentioned. 

I have tried, in this paper, to arrange the species accord- 
ing to their relationships in subsections based in the first 
place on the characteristics of the inflorescense, in the second 
place on the pubescence of achenes and corollas and on the 
structure of the pappus. The arrangement proposed is by 
no means definitive. All delimitation of taxonomic units 
in Vernonia is extremely difficult, from that of the species 
up to the genus. 


6 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


The differences existing as to the shape of corollas, size 
of anthers etc. have been generally regarded as being of little 
importance in delimitating species and groups in Vernonia. 
In order to ascertain if these characters actually have no 
value, I have analyzed numbers of flowers of all the species 
mentioned in this paper, and of many South American ones. In 
general, the characters’ found agree with those of habit and 
inflorescence, and no striking results have been obtained. 
Yet they have proved to be of same value for recognizing 
smaller groups of the subsections and for identifying the spe- 
cies. More interesting is the fact stated through these exam- 
inations of flowers that the basal lobes of the anthers, which 
are said to be obtuse in Vernonia, sharply acute in Pipto- 
carpha, very often are acute in Vernonia too. This should 
mean that the only difference between Piptocarpha and Ver- 
nonia vanishes. I hope I shall have an opportunity to 
return to this in another paper. 

As characters of the flowers are seldom mentioned in 
the descriptions of Vernonie, I have under each species 
listed in this paper given its analytical distinctions. 

As to the species themselves, there will be found to exist 
a certain difference between my treatment of the West In- 
dian ones and that of GLEASON, not only in regard to their 
names, but to their delimitation. In GLEASON’s paper the 
species are very small, narrowly defined and, as a rule, based 
upon a very meagre material; my species are in general 
much wider, including several forms described by him as 
proper species. Yet my work also has been compiled upon 
the principle: to separate what can be separated practically. 
It may be that GLEASON has another conception of species 
than I have, as North American botanists on that point often 
differ from European ones (cfr. Orro Kuntze, Rev. gen.. 
plant., Band ITI", 1898, p. 144, the note). It is, possibly, be- 
yond his reach to conceive, for instance, the striking common 
features of his V. arborescens, V. intonsa, V. permollis, V. 
albicoma and V. amaranthina, which is the evidence of their 
being all merely forms of one species. He keeps, apparently, 
his mind open to the differences, not to the affinities. But 
he will, I am sure, not fail to find that, with the descrip- 
tion of new species like the above mentioned, the delimita- 
tion of the already existing ones will become always more 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 7 


difficult, and that all, at last, will end in chaos. He would 
be justified in describing his forms as species, if he could 
state that they are constant in the same manner as the micro- 
-species of Alchemilla, Hieracium, and Taraxacum, where 
apogamy is the basis of the Jordanismus. I do not mean, 
of course, that all species described by GLEASON are inferior 
ones. On the contrary, he has had the opportunity of de- 
scribing some of the most striking of the West Indian species. 

What apogamy is, for instance, for the parthenogenetic 
species of Alchemilla, a geographical isolation may prove 
to be for the West Indian Vernonize. I have myself distin- 
guished V. angustissima WRIGHT mscr. from V. stenophylla 
Less. in part owing to the fact that the former is a Cuban 
plant, the latter a member of the flora of Hispaniola. And 
another instance, V. sericea L. C. RıcH., growing in Hispan- 
iola, has been found to differ from the Porto Rico plant 
in having invariantly larger anthers; it will consequently be 
segregated here, yet only as a subspecies, the habits of the 
two plants being nearly identical. As matters now stand, 
the three larger Antilles, Cuba, Jamaica, and Hispaniola, 
have no common species of Vernonia, except the cosmo- 
politan V. cinerea Luss. 

I confess to have learnt one thing from the North Ame- 
rican botanists — not to describe innumerable varieties under 
each variable species, as do many European botanists. In 
dealing with Vernoniz, one should be satisfied to state to 
which species a certain plant belongs. In order to give an 
idea of the variability of some species, I have, however, de- 
scribed some of their most striking forms, though without 
indicating any form by a proper name. 

As to the history etc. of the genus Vernonia in the West 
Indies, I refer to the interesting exposition given by GLEASON 
in his »Revision». Several dates on the same object will 
be found under the respective species in this paper. 

The name of each species accepted here is the earliest 
valid one, as governed by the Vienna rules of Nomenclature, 
adopted at the International Botanical Congress in Vienna 
1905. i 


” 


8 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Vernonia SCHREB. 


Key to the West Indian sections. 


I. Inner involucral scales with dilatated, membranaceous, 
purplish-green tips. Bristles of the inner series of pappus 
broad, flat, caducous. Tube ’/, in length of the corolla. 

Sect. Stengelia. 

II. Tips of the scales not dilatated. Bristles of the inner 
series of pappus filiform or very inconspicuously flattened. 
Tube not over */. of the corolla. 

A. Inner scales caducous. Sect. Critoniopsis. 
B. Inner scales persistent. 

1. Inner bristles of pappus persistent. Achenes con- 

spicuously 10-costate. Sect. Lepidaploa. 

2. Inner bristles caducous. Achenes faintly ribbed. 

Sect. Tephrodes. 


Sect. Stengelia (ScH.-Bır.) BENTH. 
Vernonia anthelmintiea (L.) WILLD. 


Conyza anthelmintica Linnzus, 1763, p. 1207. 
Vernonia anthelmintica WiLLDENOW, 1804, p. 1634. 


Pappi setz interiores cadues, numero circ. 30(?), fir- 
me, valde complanats, pallide stramines, exterioribus late 
linearibus circ. 8-plo longiores. Corolla glabra, 9 mm longa, 
tubo gracili, superne subito dilatato, long. ”/, corolla, limbi 
laciniis brevibus, apice papillosis. Anther& fere 2 mm long, 
ligula long. !/, antherz, auriculis acutis. 

Hab. in Jamaica: Green Harbour, alt. 540 m, 13. 12. 
94, HARRIS n. 5472 (BB, Br, KU, M). 

A well known, widely distributed species of the Old World, 
introduced in Jamaica. | 


Sect. Critoniopsis (Scn.-Bir.) BENTH. 
Vernonia tetrantha (UnB.) EKMAN nov. comb. 


Piptocarpha tetrantha URBAN, 1899, p. 457; 1911, p. 620; GrEASON,; 
1906 b, p. 160. 


Hab. in Porto Rico. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 9 


As to the description and distribution of the species 
I refer to URBAN, 1. c. 4 

The genus Critoniopsis Scu.-Bre. was based upon a plant 
from Columbia, Critoniopsis Lindenit Scu.-Bre., nearly re- 
lated to Piptocarpha triflora Bennet from Guyana. Now 
Piptocarpha tetrantha is said to be closely allied to P. triflora, 
and hence I conclude, without having seen specimens of UR- 
BAN’s plant, that it is a Critoniopsis. This genus has always 
been considered a section of Vernonia. It differs from the 
genuine Vernoniz of the section Lepidaploa in having, as 
a rule, few-flowered heads, caducous inner involucral scales 
and acute basal lobes of the anthers. There exist, certainly, 
forms intermediate between Critoniopsis and Hremosis (DC.) 
GLEASON, for instance, V. (Hremosis GLEASON) Heydeana 
COULTER, so that the species of Eremosis must be referred 
to Critoniopsis. Some specimens of Hremosis have persistent 
inner scales. The Brazilian species of Critoniopsis, for instance, 
V. discolor Less., have throughout typical Vernonia-inflores- 
cence as well as many-flowered heads. Many genuine Lepida- 
ploz have acute basal lobes of the anthers. It will be seen 
that there is no character to distinguish Critoniopsis generic- 
ally from Vernonia. 

The genuine Piptocarphe have a characteristic inflores- 
cence, dense axillary clusters of heads, and differ in habit widely 
from Critoniopsis However, there are genuine Vernonie 
having the same inflorescence as Piptocarpha, for instance, 
V. Vauthierana DC. (referred erroneously by BAKER in Fl. 
Bras. to Piptocarpha!). It seems to me as if Piptocarpha should 
be made a section of Vernonia, having been primarily con- 
sidered so by Lessing and DE CANDOLLE. 


Sect. Lepidaploa (Cass.) DC. 
Conspectus subsectionum antillanarum. 


I. Inflorescentia cymoso-scorpioidea, calathidiis bracteis fo- 
liaceis suffultis. 
A. Achenia glaberrima. 

l. Inflorescentia cymis Bloc aut Suffrutices inferne 
simplices, foliis magnis, membranaceis vel subcori- 
aceis. — Species in Antillis majoribus (Cuba et 
Hispaniola), nec non in Brasilia vigentes. 

Subsect. Sagreane. 


10 


2 


-—. 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o Jb. 


Inflorescentia cymis brevissimis, habitu umbellata. 
Frutices valde ramosi, foliis parvis, rigide coriaceis. 
— Species in Hispaniola endemice. 

Subsect. Buxifolie. 


B. Achenia appresse sericeo-pubescentia. 


15 


ID 


Corolle limbus laciniis dorso pilosis. Suffrutices. 
Inflorescentia cymis sepissime elongatis, caulifor- 
mibus. Calathidia parva. — Species pro max. parte 
austro-americanz, una in Bequia, altera in Trinidad. 

Subsect. Graciles. 
Corolle limbus laciniis dorso glabris, ipsissimo apice 
interdum pilo uno alterove instructis.  Frutices, 
suffrutices vel herbz. Inflorescentia ssepius di- 
stincta. Calathidia vulgo mediocria. — Species 
presertim antillanz. Subsect. Arborescentes. 


II. Inflorescentia ebracteata. 
A. Inflorescentia cymoso-scorpioidea, i. e. calathidia om- 
nia sessilia. 


le 


bo 


Pappi setze exteriores distincts.  Suffrutices szpe 
scandentes. Calathidia in cymis contigua. Pappi 
setze albz. — Species austro-americane, una in 
regione australi-antillana. Subsect. Scorpioides. 
Pappi setz exteriores filiformes, quam maxime in- 
distincte.  Suffrutex elatus. Calathidia in cymis 
remota. Pappi sete brunnex. — Species unica, 
in St. Vincent obvia. Subsect. Pallescentes. 


B. Inflorescentia cymoso-paniculata, i. e. calathidia sal- 
tem inferiora pedunculata. 


i: 


bo 


Inflorescentia convexa, ambitu rotundata. Suffru- 
tices elati. Calathidia parva—mediocria. Pappus se- 
pissime albidus vel stramineus, rarissime purpu- 
rascens. — Species a Mexico meridiem versus distri- 
bute, nonnulle in Cuba. Subsect. Polyanthes. 
Inflorescentia plana vel concava, ambitu late obpy- 
ramidata. Suffrutices elati. Calathidia majuscula. 
Pappus sspe purpurascens. Corolle et antherz 
quam in precedenti majores. — Species a Mexico 
septentrionem versus distribute, una in insulis Ba- 
hamensibus. Subsect. Noveboracenses. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. Hl 


Subsect. Sagreane. 


Suffrutices apice ramosi. Folia membranacea, breviter 
petiolata vel subsessilia, elliptica vel late lanceolata, glabra— 
tomentosa, satis magna. Inflorescentia cymoso-scorpoidea, cy- 
mis elongatis; bracteis evolutis, foliaceis. Calathidia majuscula. 
Involucrum campanulatum vel cylindricum, squamis multise- 
riatis, imbricatis; appressis vel interdum apice recurvatis, ob- 
tusis vel breviter. cuspidatis. | Receptaculum planum, nudum. 
Pappi sete interiores persistentes, firmule, numero 40—70, 
exterioribus distinctis 6—10-plo longiores. Corolla 5S—10 mm 
longa, glabra, tubo long. */, corolle. Anthere magne, 3 mm 
et ultra longe, ligula long. !|,—*, anthere. Achenium glaber- 
rimum. 

A very natural subsection, easily recognized by the large 
heads, flowers and anthers, and, above all, by its glabrous 
achenes. It shows no relationship with other West Indian 
subsections, but is allied to V. glabrata Less. and other Bra- 
zilian species. It is a remarkable fact that the allies of V. 
glabrata do not occur in North Brazil nor in Guyana. Some 
species belonging here have been found, however, in the 
Andes of Bolivia, viz. V. robusta RusBy, V. subacuminata 
Hieron. (= V. obtusata Luss.) and V. velascensis H1ERON. 

GLEASON, having. of course, recognized the subsection, 
in his »Revision» named it Fruticose, supposing Vernonia 
fruticosa (L.) Sw. to belong here. Recently he has found 
that the latter species is to be removed from this subsection, 
and he now calls the subsection Sagreane, which name I 
have adopted here, as I had originally used it myself just in 
the same sense. 

Nearly all species of the subsection are imperfectly 
known, the material collected being very meagre. Continued 
collections are badly needed to supply dates for a defini- 
tive delimination of the species, as well as for their frequence 
and distribution. 

The distinctions of the species which belong here will 
appear from the following key. 


12 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 1. 


Conspectus specierum hujus subsectionis. 


I. Calathidia omnia plane sessilia. — Species cubenses. 
A. Folia subtus glabra, puberula aut laxe villosa, haud 
tomentosa. 
1. Squamz involucri omnes erecta, appresso-imbri- 
cate. 

a. Folia subtus glabra aut puberula. 

a. Involucrum campanulatum. Calathidia 20— 
25-flora. Folia glabra. 

T Folia elliptica, breviter acutata, membra- 
nacea, plana, tenuiter reticulato-venosa. 
Pappus sordide brunnescens. 

V. Sagreana DC. 

TT Folia late lanceolata, acuta, coriacea, sub- 

bullata, vix reticulata. Pappus stramineus. 

V. Valenzuelana A. Ricu. 

@. Involuerum  cylindrieum. Calathidia 8—11- 
flora. 

i Folia subtus glabra, valde rugosa. Invo- 
lucrum 6 mm altum. Squame acutissime, 
interiores apice colore purpureo tinctae. 

V. purpurata GLEASON. 

TT Folia subtus puberula, plana. Involucrum 
8—9 mm altum. Squamzs obtuss, brevis- 
sime apiculate, interiores apice pallide brun- 
nee. V. angusticeps EKMAN. 

b. Folia subtus pilis albidis, longis laxe sericeo- 
-villosa. Squamse dense villose, conspicue spi- 
noso-mucronate. V. viminalis GLEASON. 

2. Squam: involucri saltem exteriores squarrose, pa- 
tentes—recurvate. 

a. Calathidia 34—47-flora. Involucrum 8—9 mm 
altum, sicc. ad 15 mm latum. Squame lan- 
ceolato-lineares, subulate. Pappus albus. 

V. aronifolia GLEASON. 

b. Calathidia circ. 17-flora. Involucrum 7 mm 
altum, 8—9 mm latum. Squame deltoidee, 
breviter mucronate. Pappus sordide brunne- 
scens. V. Wrightii SCH.-BIP. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 13 


B. Folia subtus breviter, sed dense tomentosa, subdis- 
colora. 
1. Squam:e interiores obtusz vel subacute, intermediz 
haud marginate. V. fallax GLEASON. 
2. Squame interiores apiculate, intermediz conspicue 
marginatze. 
a. Folia basi attenuata.  Calathidia 15-flora. 
V. inequiserrata ScH.-Bir. 
b. Folia ipsa basi rotundata. 
«a. Folia anguste oblonga, apice rotundata. Cala- 
thidia 22-flora. V. linguefolia EKMAN. 
ß. Folia angustissime lineari-oblonga, apice brevi- 
ter acuta. Calathidia 11—13-flora. 
V. aceratoides GLEASON. 
II. Calathidia breviter pedunculata. Folia subtus argenteo- 
tomentosa. — Hispaniola. V. Sprengeliana Scu.-Brr. 


Vernonia Sagr:ana DC. 
Tabula nostra I, fig. 5 (folium). 
Vernonia Sagreana DE CANDOLLE, 1836, p. 55; GLEASON, 1906 b, p. 
183; 1913, p. 321. 
Vernonia rigida Sw. var. Sagreana GRISEBACH, 1866, p. 144. 


Vernonia foliosa WRIGHT in sched. herb. GRISEBACH — non GARDN., 
nec. SCH.-BIP. 


Pappi setz interiores persistentes, numero fere 40, te-, 
nues, filiformes, sordide brunnescentes, quam exteriores spa- 
thulato-lineares, distinctz circ. 8-plo longiores. Flores in 
speciminibus mihi commissis desunt. 

Hab. in Cuba: prope Havana, leg. RAMON DE LA SAGRA, 
m 7a (P; Prodr, orig. spec.), n. 230 (P), n. 663 (Prodr), sine 
num. (CD); WricuTt n. 281 (G, KU, S), n. 284 (Bss, DC, P). 

The specimens collected by WRIGHT agree in every par- 
ticular with those collected by RAMON DE LA SAGRA. 


Vernonia Valenzuelana A. RıcH. ap. Sacra. 


Tabula nostra I, fig. 2 (folium). 


Vernonia Valenzuelana A. RıcH. ap. Sacra, 1850, p. 33; GLEAson, 1906 
b, p. 184; 1913, p. 321, 322. 


Vernonia rigida Sw. var. Valenzuelana GRISEBACH, 1866, p. 144. 


14 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 70, tenues, 
filiformes, stramines, exterioribus subfiliformibus cire. 8- 
-plo longiores. Corolla 9 mm longa, tubo long. ?/, coroll, 
glabro. Anthere 3 mm long, ligula brevi, fere !/, long. an- 
there, auriculis brevibus, in apicem obtusiusculum subito 
contractis. 

Hab. in Cuba: RAMON DE LA SAGRA, sine num. (KU, 
P, orig. spec:); WRIGHT n. 284 (KU, S), n. 2785 (G, KU) 


Vernonia purpurata GLEASON. 


Vernonia purpurata GLEASON, 1918, p. 322. 


Hab. in Cuba orientali: Sierra Maestro, in monte Ji- 
quarito, alt. 1020 m, 18. 9. 06, TAYLOR n. 544. 

I have seen no specimens of this species. From the de- 
scription it comes near to V. angusticeps EKMAN; the differ- 
ences will be discussed under that species. 


Vernonia angusticeps EKMAN n. sp. 


Tabula nostra I, fig. 3 (folium et cyma). 


Herba suffruticosa, perennis. Caulis (pars superior tan- 
tum adest) erectus, satis validus, verisimiliter metralis, 4 
—5 mm diam., inferne simplex, superne ramosus, teres, stri- 
atus, superne presertim pilis intricatis, cinereo-fuscis floccoso- 
-tomentosus, densiuscule foliosus. Folia patentia-deflexa, bre- 
viter petiolata, petiolo 3—4 mm longo, supra canaliculato, 
floccoso-tomentoso; lamina lanceolato-oblonge, 8— 9 cm lon- 
ge, 2,4—2,6 cm late, apice acuto-acuminate, basi oblique 
truncate, firmul®, fusco-virides, integre, margine subpla- 
ne, remote denticulatz, supra glabriuscule, subnitide, sub- 
laeves, reticulate, subtus pallidiores, piloso-puberulz, te- 
nuiter, tamen distincte areolate, costa valida, subtus pulchre 
prominente, nervis utriusque lateris numero 12— 14, arcuatis, 
exsculptis, nervulis distinctis, anastomosantibus. Inflo- 
rescentia cymoso-scorpioidea. satis ampla, sublucida, cymis 
erecto-patulis, iter iterumque ramificatis, strictiusculis, maxi- 
mis 12 cm longis, 10—15-cephalis; bracteis foliaceis, calathi- 
diis multoties longioribus. Calathidia axillaria, sessilia, in- 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 15 


fima remotiuscula, summa congesta, 9—11-flora. — Invo- 
lucrum cylindricum, 8—9 mm longum, 3 mm latum, basi 
rotundatum, squamis imbricatis circ. 6-seriatis, extimis ova- 
to-triangularibus, mucronulatis, marginibus apiceque floccoso- 
-tomentosis, intermediis oblongis, obtusis, intimis elongatis, 
ligulatis, velut intermediz subglabris, obtusiusculis, omni- 
bus obsoletissime carinatis, minutissime  ciliolatis, fuscis. 
Pappi setze interiores persistentes, numero 40, firme, filiformes, 
6,5 mm long:e, albo-stramineze, exterioribus distinctis, spathu- 
lato-linearibus cire. 7-plo longiores. Flores desunt, specimi- 
nibus visis nempe fructus tempore collectis. Achaenium 
obscure tetragonum, subcompressum, inferne obsolete  10- 
costatum, glaberrimum, glandulosum, 3 mm longum. 

Hab. in Cuba orientali: C. WRIGHT, ann. 1856—7, sub 
num. 284 (Bss, D, DC, spec. orig.). 

The most striking feature of the new species is its very 
narrow, cylindrical involucres and, connected with this, the 
small number of flowers in the heads. I did not know any 
other species of the subsection having these characters, until 
GLEASON in his »Studies» described a V. purpurata, having 
also cylindrical involucres and very few-flowered heads. 
Yet the two species are not identical, as proved by the follow- 
ing differences. The leaves of V. angusticeps are membrana- 
ceous, not »heavy, rigid, coriaceous», flat, not »strongly 
rugose above», not »shining», puberulent at the whole of the 
lower surface, not only »along the veins beneath»; the brac- 
teal leaves are present below all heads; the heads are 9—11- 
-flowered, not »8-flowered »; the involucres are 8—9 mm high, 
not »6 mm high», their scales are rounded at the tips, short- 
ly apieulated, not »sharply acute», brownish, not »purple- 
-brown at their exposed tips». 

I think the reason why the species has not been described 
long before is that it is so poorly represented in herbaria. 
I only saw it in those of Geneva. 


Vernonia viminalis GLEASON. 
Tabula nostra I, fig. 1 (folium et cyma). 


Vernonia viminalis GLEASoN, 1906 b, p. 184; 1913, p. 321. 


. . . : 8 
Pappi setze interiores persistentes, numero 40, tenues, 
filiformes, exterioribus distinctis circ. 10-plo longiores. Co- 


16 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


rolla 9 mm longa, glabra. Anthere 3,3 mm longe, ligula 
long. 1/, anther&, auriculis ipsissimo apice obtusis. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 285 (B, CD, KU, S). 

The species is at once recognized by its peculiar pubes- 
cence. 


Vernonia aronifolia GrEASON. 


Vernonia aronifolia GLEASoN, 1913, p. 323. 


Hab. in Cuba: prov. Pinar del Rio, prope Sumidero, 
in rupibus calcareis, 2—4. 8. 12, SHAFER n. 13514. 

Not seen. In leaf-characters this species must be iden- 
tical with V. Wrightiı ScH.-Bır., and in reading the de- 
scription I at first believed there was no difference at all. How- 
ever, it seems to be distinguished from V. Wrightii by its large, 
many-flowered heads, narrow, subulate scales and white 


pappus. 


Vernonia Wrightii Scu.-Bre. 


Tabula nostra I, fig. 9 (folium et cyma). 


Vernonia rigida GmisEBACH, 1862, p. 511 (»var. V. Sagreana DC.») 
— non Sw: 

Vernonia Wrightii SCHULTZ-BIPONTINUS, 1863, p. 234. 

Vernonia leptoclada GLEASON 1906 b, p. 183 — non Scn.-Bir. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 55, tenues, 
filiformes, sordide brunnescentes, exterioribus distinctis 6- 
plo longiores. Corolla 8,5 mm longa, glabra. Anthere 3 
mm longs, ligula long. '/, anther&, auriculis satis longis, 
attenuatis, ipso apice obtusiusculis. 

Hab. in Cuba orientali: prope villam Monte Verde 
dictam, Jan.—Jul. 1859, WRIGHT n. 284 (CD, orig. spec., 
sub num. falso 1309, G, K, KU, P); in monte La Clarita, alt. 
800 m, mens. Apr. 1889, EGGERS n. 5017 (KU); Oriente, Loma 
Santa Teresa, prope El Yunque, in collibus siecis, 2. 12. 10, 
SHAFER n. 7738 (KU); Oriente, Camp La Gloria, prope Sierra 
Moa, 24—-30. 12. 10, SHAFER n. 8145 (KU). 

In the collection of Composite; made by WRIGHT and 
sent by Asa GRAY to ScHULTZ-BiPONTINUS for determin- 
ation, the labels of the numbers 284 and 1309 had been 
interchanged. Hence n. 1309 in the Cosson-DuRAND herba- 
rium at Paris is the same as n. 284 in other herbaria, and 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLXE. 17 


this is the true V. Wrightii Scu.-Bre., as shown by the descrip- 
tion and the handwriting of ScuurTz-BrPoNTINUS. GRI- 
SEBACH, in his Cat. Plant. Cub., p. 144, applies the name 
of V. Wrightii to the plant generally numbered 1309, which 
is V. leptoclada Scu.-Bre. Not accepting this plant as a 
species, he cites it as a form of V. arborescens Sw., though 
maintaining the binomial writing (»V. Wrightii Scu., forma 
foliis angustioribus subtus tomentosis, capitulis folio florali 
multo brevioribus»). He does not mention anything about 
V. leptoclada Scu.-Bre. GLEASON, who has read the descrip- 
tions of SCHULTZ-BIPONTInUs, but not discovered the mys- 
tery of the interchanged labels, in the »Revision» assigns cor- 
rectly V. Wrightii Scu.-Brr. to his Fruticose (i. e. his Sagre- 
anc), though as a synonym of V. Sagreana DC. He applies, 
further, the name of V. leptoclada to the plant which in fact corre- 
sponds to V. Wrightii. The true V. leptoclada Scn.-Brr. he refers 
to V. gnaphalifolia A. Ricu., and consequently describes the 
genuine V. ghaphalifolia, which thus had no name at its dis- 
posal, as a new species, V. sublanata GrEASON. His remarks 
on V. gnaphalifolia A. Ricu. read as follows: »Vernonia Wrightii 
GRISEB. l. c.; Not V. Wrightii Scm.-Brr.», and further: 
»Wright's collection, 1309, included two species, one a form 
with broad smooth leaves, V. Sagreana DC., and the other 
with tomentose leaves. The first was taken by SCHULTZ 
as the type of his V. Wrightii. GRISEBACH, apparently consid- 
ering that the number included but one species, published 
the name for the second form, thus introducing the syno- 
nyms cited above». Evidently, this is an attempt of GLEA- 
SON to explain the lack of harmony found between the 
descriptions of SCHULTZ-BIPONTINUs and the plants cor- 
responding to them according to their numbers. In work- 
ing out his »Studies» he had learnt that his V. sublanata 
is identical with V. gnaphalifolia A. Ricu. Thus his V. gna- 
phalifolia had no name, and consequently he names it V. 
neglecta, GLEASON, creating in this manner one synonym more 
for the true V. leptoclada Scu.-Bir. Still believing that this 
species belongs to the Sagreanc, he identifies with it SHAFER 
n. 8145, a genuine V. Wrigth$ Scu.-Bre. Another plant, 
SHAFER n. 7738, he refers to V. Wrightii, though with some 
reservation. However, it differs from the genuine V. Wrightii 
Arkiv für botanik. Band 13. N:o 15. 2 


18 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


only in having more elongated and spreading scales with 
recurved tips. 

A brief description of V. Wrightii may be of some 
use: Branches densely tomentose, hairs brown, spreading. 
Leaves obovate-oblong, 8—9 cm long by 4 cm wide, firm, 
not coriaceous, glabrous and smooth above, finely pubescent 
at the veins beneath, remotely denticulate with spinulose 
teeth at the margin. Heads about 17-flowered. Involucres 
7 mm high, about 8—9 mm broad in press-dried specimens, 
its scales deltoid, spreading with short, subulate tips, brown- 
ish-green. Pappus 6 mm long, sordid-tawny, not at all 
purplish. 


Vernonia fallax GLEASON. 


Vernonia fallax GLEAson, 1913, p. 324. 


Hab. in Cuba: prov. Santa Clara, in montibus Trinidad, 
ad rupes, alt. 500 m, 12.3. 10, BRITTON et WILSON n. 5478. 

I have not seen this species, but from the description 
it must be a rather good one, though closely related to V. 
inequiserrata SCH.-BIP. 


Vernonia in:equiserrata ScH.-Bir. 
Tabula nostra I, fig. 4 (folium). 


Vernonia rubricaulis GRISEBACH, 1862, p. 511 (»forma foliis latioribus») 
— non H. B. K. 

Vernonia inequiserrata SCHULTZ-BIPONTINUS, 1863, p. 232; GRISEBACH, 
1866, p. 144, excl. var.; GrrAsoN, 1906 b, p. 183; 1913, p. 321. 


Pappi setze interiores subpersistentes, numero 55, te- 
nues, filiformes, albidae, quam exteriores distincte, spathu- 
late circ. 12-plo longiores. Corolla 10,5 mm longa, tubo 
sensim dilatato long. ?/, corolle, glabro, limbi laciniis apice 
subtus papillosis. Anthere 3,5 mm longe, ligula long. !/, 
antherz, auriculis breviter apiculato-contractis. 

Hab. in Cuba orientali. Sept. 1859—Jan. 1860, WRIGHT 
n. 285 prior (Bss, CD, orig. spec., D, DOG; UE, KUFP): 

I long endeavoured to keep within the limits of V. nawqui- 
serrata its two varieties, distinguished already by GRISEBACH, 
viz. var. angustifolia and var. obtusifolia. However, GLEASON 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 19 


describes in his »Studies» the first one as a species, which, 
indeed, it may be. Consequently I have to describe the second 
as a species, too, for it differs as amply from V. inequiserrata 
as does the first. It seems to me more advisable to describe 
a new species, even though not a very striking one, than 
to reduce another without very strong reasons. 

A few words about the characteristics of the now more 
narrowly delimitated V. inwquiserrata. Leaves broadly lan- 
ceolate, 9 cm long, 2,5 cm wide, narrowed at base, acute, sharp- 
ly serrate, fulvo-cincereous beneath, not conspicuously reti- 
culated. Heads 15-flowered. Involucres 7—8 mm long, 
4,5 mm broad, inner scales somewhat elongated. 

An interesting form (?) of this is in the Kew Herbarium, 
having lanceolate, entire leaves, 7 cm long, 1,45 cm wide. 


Vernonia linguefolia EKMAN n. sp. 
Tabula nostra I, fig. 6 (folium). 


Suffrutex vel herba perennis, certe metralis et ultra. 
Caulis (cujus pars superior tantum adest) erectus, inferne 
lignosus, diam. 3,5 mm, simplex, superne ramosus, teres, 
striatus, inferne subglaber, superne brevissime appresso- 
-tomentosus, sat crebre foliatus. Folia alterna, patentia, 
breviter petiolata, petiolo fere 2 mm longo, tomentello; la- 
mine late lineari-oblong®, anguste linguzformes (unde no- 
men!), 9,5 em longs, 1,8 cm late, apice rotundate, obtuse, 
basi rotundate, membranaces, plane, margines versus reti- 
eulato-rugoss, integre, obscure crenulatze, supra olivaceo- 
-virides, levissime scaberulz, obsolete hispidulo-puberulz, sub- 
tus discolores, tomento brevissimo, rufo-cinereo, costa ner- 
visque utriusque lateris numero ad 15 angulo subrecto ex- 
euntibus, demum sursum arcuatis, margines versus reticu- 
latim anastomosantibus, subtus pulchre prominentibus. In- 
florescentia cymoso-scorpioidea, ambitu late obpyramidata, 
1,5 dm longa et totidem lata, diffusa, cymis ad 15 cm longis, 
inferne simplicibus, ad medium s&pe divaricatim ramosis, 
leviter recurvis, circ. 15-cephalis, calathidiis inferne spatio 
circ. 1,5 cm longo disjunctis, superne approximatis; bracteis 
foliaceis, inferioribus folia equantibus, superioribus gra- 
datim minoribus, calathidiis semper conspicue longioribus. 


20 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Calathidia axillaria, sessilia, solitaria, 19—22-flora. Invo- 
lucrum late campanulatum, 6—7 mm altum, 5—6 mm latum, 
squamis circ. 5-seriatis, extimis brevissimis ovato-deltoideis, 
breviter acutis, brevissime mucronulatis, intermediis anguste 
oblongis, obtusis, intimis lineari-ligulatis, obtusiusculis, om- 
nibus erectis, appressis, imbricatis, inferne glabris, strami- 
neis, superne pallide brunneis, tomentellis. Receptaculum 
planum, nudum.  Pappi setze interiores subcaduce, numero 
50, tenuissim&, albide, 6 mm longe, quam exteriores dis- 
tinctz circ. 10-plo longiores. Corolla 10,5 mm longa, glabra, 
tubo sensim dilatato long. ?/, corolle. Anthere 3,3 mm lon- 
gee, ligula !/;, long. antherz, auriculis brevibus, subito contrac- 
tis. Achsnium (immaturum) 10-costatum, glaberrimum. 


Vernonia inequiserrata ScH.-BIP. var. obtusifolia GmxsEBACH, 1866, 
p. 144. 


Hab. in Cuba orientali: WRIGHT n. 285 posterior (G, 
spec. orig., KU, 5). 

The species differs from V. inceqwiserrata in its obtuse, 
crenulate leaves with rounded base and in the many-flowered 
heads. As to its floral characters, it comes rather near to 
V. inequiserrata. From V. aceratoides GLEASON it is dis- 
tinguished by its broader, always obtuse leaves and by its 
many-flowered heads. A comparison of the structure of the 
flowers will also afford good distinctions. 


Vernonia aceratoides GLEASON. 
Tabula nostra I, fig. 7 (folium). 


Vernonia inequiserrata Scm.-Brr. var. angustifolia GRISEBACH, 1866, 
p. 144. 
Vernonia aceratoides GLEASON, 1913, p. 325. 


Pappi setz interiores subcaduce, numero 50, tenuissi- 
me, albide, quam exteriories spathulate circ. 10-plo longi- 
ores. Corolla 7-mm longa, glabra, tubo ?/, long. corolle. 
Anthere 2,8 mm longe, ligula +/,—'/, long. anther, auri- 
culis breviter apiculato-contractis. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 2784 (Bss, DC, G, K, KU, P). 

A good character of this species not mentioned by GLEA- 
SON is the small number of flowers in the heads, 11—13. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 21 


Very near to this species comes a plant collected by 
EGGERS in Cuba, Loma del Jaguey, 22. 4. 89, n. 4982 (KU). 
It differs in having lanceolate leaves, which are very bullate 
and nearly glabrous beneath. The only specimen seen is 
very imperfect. 


Vernonia Sprengeliana Sca.-Bır. 


Tabula nostra I, fig. 8 (cyma). 


Eupatorium salvifolium BERTERO in sched. ap. SPRENGEL, 1826, p. 412. 
Vernonia Sprengeliana SCHULTZ-BIPONTINUS, 1863, p. 232; GLEASON, 
1906 b, p. 184; 1913, p. 321. 


Pappi setz interiores persistentes, numero 45—50, tenues, 
albide, exterioribus distinctis 8-plo longiores. Corolla 9 
—9,5 mm longa, glabra, tubo ?/, corolle long., limbi laciniis 
apice subtus papillosis. Anthere 3—3,5 mm longe, ligula 
long. 1/, antherz, auriculis brevibus, brevissime acuminatis. 

Hab. in Hispaniola: BERTERO (CD, orig. spec.); SCHOM- 
BURGK (K); MAYERHOFF (B, CD, KU); PICARDA n. 301, 301 
b (KU); prope Pétionville, anno 1889, PicarDA n. 885 
(KU); in montibus Sierra del Palo quemado, locis calcareis, 
10. 5. 87, Ecczrs n. 1887 (Br, D, DC, K, KU); in collibus 
siccis prope Gonaives, mense Dec. 1898, BvcuH n. 10 (KU); 
ibidem, mense Nov. 1900, Buc n. 523 (KU); prov. Barahona, 
Las Salinas, Los Charcos, alt. 1200 m, Sept. 1911, MQiGUEL 
FUERTES n. 1388 (KU). 

A very distinct and always readily recognized species! 
Though there is considerable variation as to the size of the 
heads and the density of the inflorescence, the material of 
this species must be considered as unusually uniform. 

SCHULTZ-BIPONTINUS quotes two synonyms of the spe- 
cies, Eupatorium salicinum Lam. and Eupatorium  salvi- 
folium BERTERO. The latter belongs to the species and is 
a mere name without any description. Eupatorium salici- 
num LAM. is a true Eupatorium, having opposite leaves, though 
in shape somewhat resembling those of V. Sprengeliana, and 
was collected in Peru. Now KURT SPRENGEL, unfortunately, 


in his Systema referred Hupatorium salvifolium BERTERO 


to Eupatorium salicinum Lam.,whence the quotation of SCHULTZ- 
-BIPONTINUS. Of course, Eupatorium salvifolium BERTERO 


22 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 15. 


as a nomen nudum cannot invalidate Vernonia Sprengeliana 
SCH.-BIP. 


Subsect. Buxifolix. 


Frutices ramosissimi. Folia coriacea, parva. Inflo- 
rescentia cymosa, cymis brevissimis, uni- vel paucifloris, cum 
calathidiis primariis pedunculatis axe valde abbreviato insi- 
dentibus, item umbellas subsimplices, depauperatas formanti- 
bus; bracteis foliaceis cymis suffulcientibus. Calathidia parva, 
circ. 10-flora. Involucrum infundibuliforme vel anguste in- 
fundibuliforme-campanulatum, squamis | àmbricatis, subglabris. 
Receptaculum. nudum, subplanum. Pappv sete interiores per- 
sistentes, rigidule, crassiuscule, paullulo complanate, | ex- 
teriores breves, parum distincte. Corolla glabra. Anthere 
ultra 2,5 mm longa, ligula longa, '/,—'/, long. anthere. Achee- 
nium glaberrimum, glandulosum. 

A very small subsection, including only two species from 
Hispaniola, easily recognized by their shrubby rigid habit, 
the peculiar structure of the inflorescence, and by their gla- 
brous achenes. GLEASON made this subsection a particular 
division of Lepidaploa: Scorpioidee aggregate; yet he refers 
to it in his »Revision» V. Thome BENTH., which he correctly 
discards in his »Studies», and V. yunquensis GLEASON, which 
does not belong here at all. 

The two species of the subsection have no allies in the 
West Indies, nor in Central America, nor in the Andes. Possibly 
some Brazilian species, e. g. V. nitidula LEss., may approach 
to the Buxifoie. Future investigations may prove this. 


Conspectus specierum hujus subsectionis. 


I. Folia subtus glabra. Calathidia 8-flora. Pappi sete 

stramineo-rufescentes. V. buxifolia (Cass.) Luss.’ 

II. Folia discolora, subtus appresse tomentella. Calathidia 
9—11-flora. Pappi sete stramineo-purpurascentes. 

V. T'uerckheimii ÜRB. 


Vernonia buxifolia (Cass.) Less. 
Tabula nostra I, fig. 11 (habitus). 


Lepidaploa buxifolia Cassini, 1823, p. 18. 
Proustia domingensis SPRENGEL, 1826, p. 502. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 23 


Vernonia buxifolia Lessine, 1829, p. 313. 

Vernonia domingensis DE CANDOLLE, 1836, p. 30. 

Cacalia buxifolia KUNTZE, 1891, p. 968. 

Vernonia montana GLEASoN, 1906 b, p. 191; 1913, p. 327. 


Pappi sets interiores subpersistentes, numero 50, crassi- 
uscule, paullulo complanate, subrigidz, pallide rufescentes, 
exterioribus linearibus, inconspicuis 8—10-longiores. ^ Co- 
rolla (haud evoluta) 4 mm longa, tubo amplo, glabro, long. 
1/, corolle, limbi laciniis ipso apice pilo uno alterove instruc- 
‘tis, subtus papillosis. Anthere 2,5 mm longe, ligula long. 
1/, anthere, subenervi, auriculis obtusis. 

Hab. in Hispaniola: Necroux (P); Porreav (P); 
BERTERO (M, Prodr, orig. spec. Prousti® domingensis SPR.); 
prope Port au Prince in Morne Tranchant, alt. 1900 m, April. 
1892, PrcARDA n. 1023 (KU); inter Constanza et Rio Jime- 
noa, alt. 1900 m, mense Junio 1910, TÜRCKHEIM n. 2959 B 
(KU); »in euspide montium La Hajó», mense Oct. 1910, Mr- 
GUEL FuERTES n. 597 (KU, P); inter La Brande et montem 
Balance, ad arbores scandens, alt. 1000 m, 15. 8. 05, NaSH 
et TAYLOR n. 1756 (KU, dupl. spec. orig. V. montane GLEA- 
SON). 

An interesting species apparently not rare in the higher 
mountains of Hispaniola. The specimens cited above agree 
exactly with each other and with the type of Proustia do- 
mingensis SPR. in the Prodromus Herbarium. The type 
specimen of Lepidaploa buxifolia Cass. has not been seen. 
The good description of Cassrwr agrees perfectly with the 
species as here understood. 

GLEASON in his »Revision» and in his »Studies» evidently 
has another plant in mind when describing V. buxifolia. The 
characteristics »Achenes pubescent; outer pappus conspi- 
cuous, its scales much broader than the white bristles of the 
inner series» (GLEASON, 1913, p. 327) clearly do not apply 
to our V. buxifolia, of which Cassını says: »Les ovaires sont 
glabres...leur aigrette est roussätre, double: l'extérieur 
courte, peu distincte, composee de squamellules inegales, 
filiformes-laminées, subulées, denticulées». Which species 
GLEASON has in mind, I cannot decide; most probably it is 
a new one. He has, however, genuine V. buaifolia (Cass.) 
Less. at hand, but describes it as a new species, V. montana 
GLEASON. 


24 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Vernonia Tuerckheimii Urs. 


Tabula nostra I, fig. 10 (pars inflorescentiz) 


Vernonia Tuerckheimii URBAN, 1912, p. 421; GLEASON, 1913, p. 327. 


Pappi sets interiores persistentes, numero 65, rigidule, 
crassiuscule, paullulo complanat&, stramineo-purpurascen- 
tes, quam exteriores inzquales, parum conspicue circ. 8-plo 
longiores. Corolla 7 mm longa, tubo amplo, glabro long. 
*/, corolle, limbi laciniis apice subtus papillosis, ceterum 
glabris. Anthere 2,5—2,8 mm longe, ligula longa, !/, long. 
anther&, auriculis brevissime apiculatis. 

Hab. in Hispaniola: Constanza, in declivibus pineti 
aridis, alt. 1250 m, mense Febr. 1910, TÜRCKHEIM n. 2959 
(D, KU, M). 

A very characteristic species, easily recognized by the 
purple-tinged involucres and pappus. The description given 
by URBAN is excellent. | 


Subsect. Graciles. 


Suffrutices vel frutices humiles. Folia membranacea, forma 
et pubescentia varia. Inflorescentia cymoso-scorpioidea, cymis 
elongatis, sepissime cauliformibus, calathidiis axillaribus, ses- 
silibus, sepe geminatis; bracteis foliaceis, calathidiis longioribus. 
Calathidia parva. Involucrum campanulatum, squamis sepe longe 
vel longissime mucronatis. | Receptaculum planum, subnudum. 
Pappi sete interiores persistentes, tenues, albido, exteriores 
distincte. Corolla vulgo 6 mm longa, limbi laciniis dorso laxe 
pilosis. Anthere circ. 2 mm longe. Achenia tenuiter appresso- 
-pubescentia. i 

A very natural subsection closely related to the Arbo- 
rescentes, and chiefly distinguished by the pubescence of the 
clefts of corolla, further by the characteristics of the inflor- 
escence and the involucres. The range of the subsection 
extends from Columbia to eastern Brazil. Well-known spe- 
cies belonging here are V. gracilis H. B. K., V. Cotoneaster 
(W.) Luss., V. Salzmannii DC. (not BAKER in Fl. Bras.), 
V. araripensis GARDN., V. acutangula GARDN., V. tricephala 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 25 


GARDN., etc. Two species have been found in the West 
Indies, viz. V. gracilis H. B. K. and V. tricephala GARDN., both 
in the extreme south-eastern part of the region. 


Conspectus specierum hujus subsectionis. 


I. Calathidia in axillis solitaria vel gemina. Squame in- 
volueri in mucronem plus minusve elongatum, sape recur- 
vatum subito contracte. — Bequia. 

V. gracilis H. B. K. 

II. Calathidia in axillis vulgo plura, 2—4. Squamae invo- 
lueri acutissim&, in mucronem rectum sensim attenuate. 

— Trinidad. V. tricephala GARDN. 


- 
. 


Vernonia gracilis H. B. K 


Vernonia gracilis HUMBOLDT, BONPLAND, KUNTH, 1820, p. 34; LESSING, 
1829, p. 302; 1831, p. 667 (excl. var. villosa), DE CANDOLLE, 1836, p. 49; 
SCHULTZ-BIPONTINUS, 1847, p. 511; BAKER, 1873, p. 81 (quoad typum !). 

Vernonia elongata WILLDENOW in sched. ap. LESSING, 1829, p. 302. 

Vernonia Moritziana SCHULTZ-BIPONTINUS, 1847, p. 511. 

Cacalia gracilis Kuntze, 1891, p. 970. 

Cacalia Moritziana Kuntze, 1891, p. 970. 


Hab. in Columbia. 


subsp. tomentosa EKMAN n. subsp. 


A specie differt presertim foliis discoloribus, subtus 
tomento floccoso instructis. 


Vernonia Cotoneaster (W.) Less. var. angustifolia HIERONYMUS, 1901, 
p- 559. 

Vernonia Cotoneaster (W.) LESS. var. pungens HIERONYMUS in sched. 
herb. Berol. 

Pappi sets interiores persistentes, numero circ. 25, te- 
nues, filiformes, albide, quam exteriores 7-plo longiores. 
Corolla 6 mm longa, glabra, tubo superne dilatato ?/, long. 
corolle, limbi laciniis dorso pilis longis instructis. Anthe- 
re 2,7 mm longe, ligula !/; long. anther&, subenervi, auri- 
culis subito contractis. 

Hab. in Bequia: in collibus inter frutices, alt. 150— 
300 m, Maj. 1889, JosePu DALTON et H. H. SurrH n. B. 288 
(K, orig. spec. subspeciei) — Insuper in Columbia. 


26 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Vernonia gracilis H. B. K. is a plant common in the 
dry plains of Columbia. Like all Vernoniz it is highly vari- 
able, especially as to the pubescence of the leaves and the length 
of the subulate tips of the scales. V. Moritziana ScH.-BIP. 
was described upon a form with very short tips. The genuine 
V. gracilis has leaves nearly glabrous beneath. I have based 
the new subspecies upon specimens having the leaves densely 
floccose-tomentose beneath. Just because of this pubes- 
cence HIERONYMUS took the same plant to be V. Cotoneaster 
(W.) Less., a species from Bahia, differing from V. gracilis 
in its smaller involucres. The material at hand of the sub- 
species is too meagre to give a reliable idea of its systematic 
rank; perhaps it is a distinct species. 

It is puzzling that V. gracilis subsp. tomentosa has been 
found to occur in Bequia, far away from its proper region, 
which is Columbia. 


Vernonia tricephala GARDN. 
Tabula nostra VI, fig. 5 (cyma). 


Vernonia gracilis H. B. K. var. villosa LESSING, 1829, p. 303; DE 
CANDOLLE, 1836, p. 50. 

Vernonia tricephala GARDNER, 1846, p. 223; BAKER, 1873, p. 68. 

Vernonia tricholepis GRISEBACH, 1861, p. 354, p. p. — non DC. 

Cacalia tricephala KuNTzE, 1891, p. 971. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 30, tenues, 
filiformes, albide, quam exteriores distincte circ. 4-plo lon- | 
giores. Corolla 5 mm longa, tubo sensim dilatato long. ?/, 
coroll, glandulis nonnullis obsito, limbi laciniis dorso pilis | 
longis et glandulis globuliformibus instructis. Anthere 2° 
mm longe, ligula !/, long. anther&, auriculis acutis. 

Hab. in Trinidad: CRUEGER, sine loco acc. (G); Cedros,. ' 
loco sicco, 15. 1. 08, BROADWAY n. 2174 (DC, KU). 

Specimens from Trinidad agree exactly with the genuine - 
V. tricephala from Brazil. 

GRISEBACH cites, 1861, p. 354, two West Indian plants 
as belonging to V. tricholepis DC. Neither of them belongs — 
to that species, the former, Jamaica, PURDIE, being V. se- 
ricea, L. C. RICH., certainly not collected in Jamaica, the second © 
is just V. tricephala GARDN. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 27 


Subsect. Arborescentes. 


Frutices vel suffrutices. Folia membranacea, rarius sub- 
coriacea, forma et pubescentia varia. Inflorescentia cymoso- 
-scorpioidea, cymis elongatis vel 4n speciebus nonnullis ab- 
breviatis; bracteis evolutis, foliaceis. Calathidia mediocria— 
parvula. Receptaculum planum, subnudum. Involucrum vulgo 
late campanulatum, interdum cylindricum aut late infundi- 
buliforme. Pappi sete interiores persistentes aut subdecidue, 
numero 20— 50, tenues aut crassiuscule, quam exteriores dis- 
tincte 5—15-plo longiores. Corolla 5—10 mm longa, glabra; 
tubo long. */—?/, corolle, extus interdum glandulis brevibus 
nonnullis instructo; limbi laciniis apice subtus papillosis, raro 
ipso apice pilis nonnullis munitis. Anthere 0,8—2,8, raro 
3,2 mm longae, ligula long. '|;—!/, anthere, auriculis obtusis 
aut acutis. Acheenium sericeo-pubescens. 

The subsection Arborescentes as here conceived includes 
species of very different habits. It matches GrEAsON's Scor- 
pioidee foliate, his smaller groups Fruticose and Schiedeane 
excluded. Some of his Scorpioidee aggregate also belong 
here, like all his Scorpioide® reducta. It may be, however, 
that the subsection, as here defined, is not quite monophyl- 
etic. One of the species referred to it, namely V. Trinitatis 
EKMAN, differs somewhat in habit from the genuine Arbo- 
rescentes, and is strongly allied to some Mexican and South 
American species. I have tried to distinguish it by floral 
characters from the Arborescentes, but in vain. Probably 
it is, like some of its allies, an annual plant, differing as to 
that respect from the Arborescentes; but I have no evidence 
for this supposition. 

In fact, as easy as it is to distinguish the Arborescentes from 
other West Indian subsections, as difficult is it to determine 
where the line between the subsection and some South Ame- 
rican species is to be drawn. As far south as the Argen- 
tine province of Corrientes, species occur strongly recalling 
the Arborescentes in habit. I am firmly convinced that numbers 
of species from South America are to be referred in future 
to this subsection. 

With this I have stated that the Arborescentes have their 
nearest allies in South America, and probably the subsection 


38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


has its origin there, though in the West Indies showing a | 


particular and independent evolution. 
Within the vast assemblage of species constituting the 
Arborescentes smaller groups can be distinguished. They 


do not appear as sharply definable taxonomic units, the exist- | 


ence of which could not be denied; on the contrary, they are 


but vaguely indicated, and very difficult to characterize. Sub- . 


jective susceptibility may also play some part in the percep- 
tion of these delicate taxonomic sensations. However, con- 
sidering every method of arranging species according to their 
natural relationships preferable to an artificial arrangement, 
I have tried to give an exposition of the Arborescentes based 
on their supposed relationships. The species have been 
arranged according to characters about the value of which 
for recognizing groups in Vernonia very little is known, such 
as consistence and relative length of the pappus, pubescence 
of the corolla, length of the anthers etc. Or, mutatis mu- 
tandis, the groups recognized have been found to differ in 
those points. Now such characters are not convenient for 
identifying specimens the names of which are required. I 
have, therefore, given an artificial key in order to facilitate 
such identifications. 

The smaller groups concerned have not been named. 


They are based upon too small a material and are, as already — 


stated, too vaguely indicated to deserve that certificate of taxo- 
nomic importance which a name betokens. However, a few 
words upon their characteristic features and their geogra- 
phical ranges may be advisable. 

1. The allies of V. argyropappa BUEK. 

One species of Trinidad. As already mentioned it ap- 


proaches very nearly to certain Mexican and South American — 


species, the best known of which is V. argyropappa BUEK.. 
Another member of this group is the widely distributed, annual 


u 


V. remotiflora L. C. Ricu. By their floral characters these spe- — 


cies cannot be distinguished from the allies of V. arborescens — 


4 


(L.) Sw. The differences are chiefly habitual ones, such as | 


larger involucres, subulate, spreading scales, the outer of which 
are slightly recurved, etc. 


The striking resemblance between V. Trinitatis and | 
V. arborescens has made me believe that the latter has taken i 


its origin from V. T'rinitatis or from some species nearly allied 


- 
4 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 29 


to this. This presumption is clearly supported by the geogra- 
»phieal distribution of the species in question. 

2. 'The allies of V. arborescens (L.) Sw. 

Three species, V. arborescens (L.) Sw., V. albicaulis PERS., 
and V. borinquensis UnB. They are all shrubs, much branched 
and rather tall. The inflorescence is many-flowered, spread- 
ing or somewhat congested, especially so in V. albicaulis. 
The corolla is glabrous, in rare cases with a few short hairs 
at the tips of the clefts. The bristles of the inner series of pap- 
pus are fine, yet persistent, and five to seven times longer 
than those of the outer one. The anthers are rather large, 
about 2,5 mm long. 

The geographical range of this group extends from the 
island of Margarita near the coast of Venezuela over the Les- 
ser Antilles up to Porto Rico. V. arborescens is, may be, the 
primitive type of the group, being confined to the Windward 
Islands. From it V. albicaulis can be derived directly, struc- 
turally and geographically, oceupying the Leeward Islands 
and Porto Rico. V. borinquensis I suppose to be a more 
recent offshoot from V. arborescens. 

3. The allies of V. bahamensis GRISEB. 

Three species of the Bahamas, V. bahamensis GRISEB., 
V. arbuscula Less., V. obcordata GLEASON, and one species 
from eastern Cuba, V. complicata GmisEB. They are distin- 
guished from V. arborescens and its allies by the dense tomen- 
tum of their leaves and branches and by the highly reduced 
inflorescence. The three Bahaman species (at least two of 
them) are, besides, characterized by the existence of a few 
long hairs at the tips of the clefts of corolla; in V. compli- 
cata these hairs are lacking. The group can be derived direct- 
ly from V. albicaulis. The Cuban species evidently derives 
its origin from the Bahamas, and is to be looked upon as the 
most recent offshoot of the Arborescens-Bahamensis-branch. 

4. The allies of V. fruticosa Sw. 

Five species of Jamaica, V. divaricata Sw., V. acumi- 
nata Luss., V. expansa GLEASON, V. pluvialis GLEASON and 
V. rigida Sw., one species of south-western Hispaniola, V. 
fruticosa (L.) Sw., and four little-known species of eastern 
Cuba, V. parvuliceps EKMAN, V. yunquensis GLEASON, V. 
leptoclada Scu.-Bie. and V. pineticola GLEASON. They are 
distinguished from V. arborescens and its allies by the broader 


30 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


inner bristles of the pappus, which are somewhat cadu- 
cous, and by the shorter anthers. The Jamaican species differ 
from the other ones in having the leaves not whitened beneath. 

In his »Studies» GLEASON describes four new species 
from Cuba, V. calophylla, V. vicina, V. calida and V. semi- 
talis, which are all to be placed here. 

As well as V. arborescens (L.) Sw. could be originated 
from V. Trinitatis Ekman, V. divaricata has its nearest re- 
lative in V. canescens H. B. K. of Venezuela. In habit the 
two species are strongly alike. The most characteristic fea- 
ture of V. canescens, the want of bracts below most of the 
heads, is to be seen unaltered in V. divaricata. 

5. The allies of V. membranacea GRISEB. 

Three species of Cuba, V. membranacea GRISEB., V. cras- 
sinervia WRIGHT ap. GLEASON and V. gnaphalifolia A. RiCH. 
They differ from the other Arborescentes in having very 
short outer bristles of the pappus, only '!/,—!/, in length 
of the inner bristles. A newly described species from Cuba, 
V. desiliens GLEASON, is to be placed here. 

The allies of V. membranacea closely approach to the 
allies of V. sericea L. C. Ricu. I do not know whether they have 
any near relative in South America. 

6. The allies of V. sericea L. C. RICE. 

Three species of Cuba, two of which are known to 
me, V. angustissima WRIGHT. ap. EKMAN and V. commutata, 
EKMAN, the third, V. corallophila recently described by 
GLEASON, one species of Hispaniola, V. stenophylla Lzss., 
and one species of Porto Rico, St. Croix, St. Thomas and 
St. Jan, V. sericea L. C. Ricu., with a subspecies in Hispaniola. 
The species in question are characterized by the shape of 
their involucres, their small anthers and their, as a rule, narrow 
leaves. 

7. The allies of V. segregata GLEASON. 

One isolated species of Cuba, of puzzling habit and 
mysterious affinities. 


As mentioned above, two keys to the species of the 
subsection Arborescentes are appended. The first shows the 
natural relationships of the species. In this key, of course, 
I have not given the species recently described by GLEA- 
SON, having not seen his species, nor having analyzed their 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 31 


flowers and pappus. The second key is based on more 
superficial characters, and in this the species of GLEASON 
have been inserted. 


Conspectus specierum hujus subsectionis. 


I. Herbe verisimiliter annus, sepe elate. Calathidia ma- 


11. 


juscula, ad 10 mm longa. Squame involucri acutissime, 
subulate, exteriores sepe patentes—recurvat®. — Species 
V. argyropappe BvEK proxime, habitu plus quam charac- 
teribus distincte, in America australi a Mexico usque ad 
Rio de Janeiro et Paraguay divulgate, una in Trinidad. 
V. Trinitatis EKMAN. 
Frutices vel suffrutices perennes, sed ssepe jam primo 
anno florentes. Calathidia vulgo minora, ad 8 mm longa. 
Squame exteriores rarius subulate, vulgo acute—obtuse, 
sepissime erectze, appresse, strictze. — Species antillane. 
A. Frutices vel suffrutices et inferne sepe ramosi. Fo- 
lia lata forma variabili. Involucrum campanulatum 
aut subeylindricum. Squams involucri etiam inte- 
riores imbricate. Anthere majuscule, sepe 2—3 mm 
longz. j| 
1. Pappi sets interiores exterioribus 6—8-plo longiores. 
a. Pappi seta interiores persistentes, tenues. An- 
there majores, circ. 2,5 mm longs. 

a. Frutices plus minus elati, modice pubescen- 
tes. Inflorescentia satis ampla, cymis vulgo 
multifloris. — Species V. arborescenti (L.) Sw. 
proxime, in Antillis minoribus nec non in 
Porto Rico vigentes. 

+ Folia membranacea. Cyme rect: vel cur- 
vate, haud flexuose. Pappus albus aut 
sordide stramineus. 

x Squame involucri elongate, lineares, 
satis laxe, patule, exteriores subre- 
curvate. Pappus albus. Anthere 
auriculis apice brevissime acuminatis. 
— In insulis ad ventum frequens. 

V. arborescens (L.) Sw. 
xx Squamae involucri breviores, lineari- 
-deltoidez, omnes erecto-appress&. Pap- 


2 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


pus sspe sordide stramineus. An- 
there auriculis longe acutatis. — Spe- 
cies quam maxime variabilis, in insulis 
infra ventum nec non in Porto Rico 
frequens. V. albicaulis PERS. 
(cfr. etiam V. albicaulis PERS. X sericea L. C. RıcH.) 

TT Folia pergamacea. Cyme flexuose, rigide. 
Pappus brunneus. — Porto Rico. 

V. borinquensis URB. 

6. Frutices humiles, copiose tomentosi. Inflore- 

scentia reducta, cymis uni—paucifloris. — Spe- 

cies V. bahamensi GRISEB. proxime, in insulis 
Bahamensibus vigentes, una Cubensis. 

+ Folia margine plana, tomento densissime - 
appresso. Limbi lacinii ipso apice pilis 
nonnullis longis muniti. — Insule Ba- 
hamenses. \ 

x Folia basi longe attenuata, supra me- 
dium latissima. 
* Folia anguste obovata, apice bre- 
viter acuminata vel rotundata. 
V. bahamensis GRISEB. 
** Folia late obcordata, apice emar- 
ginato-incisa. 
V. obcordata GLEASON. 
xx Folia basi rotundata vel breviter atte- 
nuata, fere ad medium latissima. 
V. arbuscula Less. 
+7 Folia margine grosse plicato-undulata, to- 
mento denso, haud appresso. Limbi la- 
cinii ipsa apice papillosi, pili desunt. — . 
Cuba. V. complicata. GRISEB. 
b. Pappi setze interiores subdecidus, crassiuscule, 
paullulo complanate. Anthere minores, vix 
2 mm longz. — Species V. fruticose SW. pro- 
xime, in Antillis majoribus vigentes. 
a. Folia concoloria. — Species Jamaicenses. 

+ Squame involucri interiores purpurascentes. 

Pappus albus. V. divaricata Sw. 
+7 Squams involucri brunneze.  Pappus sz- 
pissime brunneus. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 33 


x Rami tenuiter puberuli. Cyme inflore- 


scentiam distinctam formantes. Involu- 
crum campanulatum, aut cylindricum. 
* Folia membranacea, elliptica, acumi- 
nata, breviter sed distincte petiolata. 
Inflorescentia satis ampla.  Involu- 
crum breviter campanulatum, squa- 
mis 4—5-seriatis, satis brevibus, vix 
carinatis. Corolle tubus long. ?/, co- 
rolle. 
24^. Calathidia in cymis laxe disposita. 
Involucrum circ. 5 mm longum. 
Corolle 6—6,5 mm longe tubus 
gracilis superne in limbum subito 
abiens. V. acuminata, Less. 
BB. Calathidia in cymis satis approxi- 
mata.  Involucrum circ. 4 mm 
longum. Corolle 5 mm longe tu- 
bus amplior superne in limbum 
sensim abiens. 
V. expansa GLEASON. 


** Folia pergamacea, acuta, subsessilia, 


obsolete denticulata. Inflorescentia val- 
de congesta. Involucrum elongatum, 
cylindricum, squamis 6—7-seriatis, e- 
longatis, dorso carinatis. Corolle tu- 
bus long. vix !/, corolle. 

V. pluvialis GLEASON. 


XX Rami juveniles dense tomentosi. Cyme 


elongate, flexuose, inflorescentiam di- 
stinctam vix formantes. Involucrum in- 
fundibuliforme, basi cuneatum, squamis 
multiseriatis, exterioribus valde imbri- 
catis, interioribus fructus tempore elon- 
gatis, patentissimis. V. rigida Sw. 


@. Folia discoloria. — Species insularum Hispan- 
iola et Cuba incole. 
T Folia plana. 


Arkiv för botanik. 


x Folia subtus laxius floccoso-tomentosa. 
Cymez elongate, sspe cauliformes. — 
Hispaniola. V. fruticosa (L.) Sw. 


Band 13. N:o 15. 3 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o l5. 


xx Folia subtus densissime appresso-to- 
mentosa. Inflorescentia congesta. — 
Cuba. 
* Folia lanceolata. Inflorescentia cy- 
mis multifloris, arcuatis constans, 
calathidiis perapproximatis, parvis, 5 
mm longis. V. parvuliceps EKMAN. 
** Folia ovata. Inflorescentia valde 
congesta. Calathidia majora, 10 mm 
longa. V. yunquensis GLEASON. 
if Folia valde rugosa. — Cuba. 
x Involuccum 5 mm longum, squamis 
breviter acutis, imbricatis. 
V. leptoclada Scn.-Brp. 
xx Involucrum ad 12 mm longum, squamis 
rigidis, patulis, longissime acutatis. 
V. pineticola GLEASON. 
2. Pappi sets interiores persistentes, tenues, quam 
exteriores 10—15-plo longiores. — Species V. mem- 
branacee GRISEB. proxime, in insula Cuba vigentes. 
a. Folia concoloria, subtus laxe puberula. 
V. membranacea, GRISEB. 
b. Folia subtus densius tomentosa, novella saltem 
discoloria. 

4. Folia adulta concoloria, breviter acuta. Suf- 
frutex humilis, 1,5 dm altus. Inflorescentia 
depauperata, cymis paucifloris. 

V. crassinervia WRIGHT ap. GLEASON. 

. Folia etiam adulta discoloria, obtusa. Suf- 
frutex elatior, inflorescentia amplior, eymis satis 
multifloris. V. gnaphalifolia A. RıcH. 
B. Suffrutices inferne simplices. Folia angusta, lanceo- 
lata vel linearia, in V. sericea L. C. RıcH. tamen vulgo 
latiora. Involucrum late infundibuliforme. Squa- 
me involucri interiores sublaxs, omnes acut2—acu- 
tissime. Pappi setz interiores persistentes, tenues, 
exterioribus 8—10-plo longiores. Anthere minima— 


co 


minuta. — Species V. sericee L. C. RICH. proxime, in 
insulis Cuba—Hispaniola—Porto Rico—St. Jan vi- 
tentes. 


1. Folia concoloria. — Cuba. V. commutata EKMAN. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIZ. 35 


2. Folia subtus sericeo-pubescentia—sericeo-tomentosa. 
a. Folia linearia, margine revoluta (cfr. V. sericec 
subsp.). Calathidia 18—21-flora. Pappus albus. 

4. Inflorescentia divaricata. Squamzs involucri 

submolles. Tubus long. */, corolle. — Cuba. 
V. angustissima WRIGHT ap. EKMAN. 
ß. Inflorescentia congesta, angusta. Squame in- 
volucri rigida. Tubus long. !/, corolla. — 
Hispaniola. V. stenophylla Less. 
b. Folia latiora, vulgo anguste ovato-lanceolata. 
Calathidia 11—16-flora. Pappus sepissime brun- 
neus. 
4. Calathidia 11—13-flora. 

1 Folia subtus sspe tenuissime sericea. In- 
florescentia satis contracta. Squame in- 
volucri interiores sspe breviter acutate. 
Anthere 1,2 mm longs. — Hispaniola. 

V. sericea L. C. RıcH. subsp. 
racemosa (DELP.). EKMAN. 
ir Folia subtus densius sericeo-tomentosa. 
Inflorescentia diffusa, cymis elongatis. 
Squam:s involucri interiores acute. An- 
there minime, 0,8 mm longae. — Porto Rico 
—Ins. infra ventum. VJ. sericea L. C. Ricu. 
3. Calathidia 15—16-flora. — Porto Rico—In- 
sule infra ventum. = V. Gleasonii EKMAN. 


Artificial Key to the Species of the Subsect. Arborescentes. 


I. Leaves linear to narrowly linear-lanceolate. 
A. Pappus white. 
1. Leaves greenish beneath. — Cuba. V. commutata. 
2. Leaves whitened beneath. 
a. Leaves revolute, sericeous beneath. 
a. Inflorescence spreading. — Cuba. 
V. angustissima. 
ß. Inflorescence contracted, narrowly oblong. 
+ Leaves 4—7 cm long; heads 18—21-flowe- 
red. — Hispaniola. V. stenophylla. 
TT Leaves 1—3 cm long; heads 11-flowered. 
— Cuba. V. corollaphila. 


36 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


b. Leaves flat, tomentose beneath. — Cuba. 
V. gnaphalifolia var. angustata. 
B. Pappus brown. — Hispaniola. 
V. sericea subsp. racemosa. 
II. Leaves broadly lanceolate to rounded. 
A. Inflorescense many-flowered, cymes elongated. 
1. Leaves greenish beneath, glabrous or pubescent. 
a. Pappus brown or tawny. 
a. Scales bluntish. 
+ Leaves coriaceous. Involucres obconic. 
— Jamaica. V. rigida. 
1T Leaves membranaceous. Involucres cam- 
panulate or cylindric. 
x Involucres cylindric. — Jamaica. 
V. pluvialis. 
xx Involucres campanulate. 
* Scales not marginated. 
ag. Involucres brown, 5 mm high. 
— Jamaica. V. acuminata. 
66. Involucres greenish-brown, 4 
mm high. — Jamaica. 
V. expansa. 
** Scales marginated. — Cuba. 
V. membranacea. 
B. Scales acute. 
+ Inflorescence contracted, cymes straight. 
— Porto Rico—Leeward Islands. 
V. albicaulis. 
1T ‘Inflorescence spreading. 
x Cymes flexuose. — Porto Rico. 
V. borinquensis. 
XX Cymes straight. | 
* Heads  11—13-flowered. Inner 
scales somewhat bluntish. — His- 
paniola. V. sericea subsp. racemosa. 
** Heads 15—16-flowered. Inner 
scales acute. — Porto Rico—Lee- 
ward Islands. = V. Gleasonii. 
b. Pappus white. 
4. Scales loose, somewhat spreading, outer ones 
often slightly recurved. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 37 


f Outer scales elongated, subfiliform. — 
Trinidad. V. Trinitatis. 
++ Outer scales linear-lanceolate, acute. — 
Windward Islands, Margarita. 
V. arborescens. 
8. Scales appressed, imbricated. 
+ Cymes flexuose. — Jamaica. 
V. acuminata var. 
fT Cymes straight. 
x Inner scales somewhat bluntish, often 
purplish. — Jamaica, Grand Cayman. 
V. divaricata. 
x XX Inner scales acute, never purplish. — 
Porto Rico—Leeward Islands. 
V. albicaulis. 


2. Leaves whitened, or at least densely tomentose 


beneath. 
a. Pappus brown. 
a. Leaves sericeous beneath. Scales acute. 
1 Heads 11—13-flowered. — Hispaniola— 


Leeward Islands. V. sericea. 

1T Heads 15—16-flowered. — Porto Rico— 
Leeward Islands. = V. Gleason. 

ß. Leaves tomentose beneath. Scales obtuse. 
— Cuba. V. desiliens. 


b. Pappus white. 
a. Leaves flat. 
i Leaves loosely tomentose beneath. 
x Cymes many-headed, often elongated. 
* Inner scales often purplish. — Ja- 
maica, Grand Cayman. 
V. divaricata. 
** Inner scales never purplish. — His- 
paniola V. fruticosa. 
XX few-headed, often abbreviated. 
Leaves acute, only the younger ones 
whitened beneath. — Cuba. 
V. crassinervia. 
** Leaves obtuse, all whitened beneath. 
— Cuba. V. gnaphalifolia. 
tT Leaves densely tomentose beneath. 


38 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o BD. 


X Leaves rounded or obtuse at the apex. 
Straggling plant. — Cuba. 
V. calophylla. 
XX Leaves acute. Erect plants. 
* Leaves elliptic to elliptic oblong. In- 
volucres 5—6 mm high. — Cuba. 


V. vicina. 
** Leaves broadly lanceolate. In- 
volucres 3 mm high. — Cuba. 


V. parvuliceps. 
6. Leaves bullate. 
T Leaves acute. Cymes elongated. 
x Involucres to 12: mm high, scales with 
filiform tips. — Cuba. V. pineticola. 
XX Involucres 5 mm high, scales lanceolate, 
acute. — Cuba. V. leptoclada. 
TT Leaves obtuse or rounded. . Cymes ab- 
breviated. 
x Involucre densely pubescent. — Cuba. 
V. calida. 
x x Involucre thinly pubescent, or glabrate. 
— Cuba. V. semitalis. 
B. Inflorescence few-headed, eymes.reduced, or forming 
terminal capitate clusters. 
1. Inflorescence of reduced cymes. 
a. Leaves flat. 
4. Leaves narrowed at the base, broadest above 
the middle. 
T Leaves narrowly obovate, rounded at the 
apex. — South-eastern Bahama Islands. 
V. bahamensis. 
++ Leaves broadly obcordate, emarginated | 
at the apex. — Little Inagua Island, Ba- 


hamas. V. obcordata. 
3. Leaves rounded at the base, or shortly atte- 
nuated, broadest near the middle. — New 


Providence Island, Andros Island, Bahamas. 

V. arbuscula. 

b. Leaves undulate or curled towards the margins. 
— Cuba. V. complicata. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 39 


2. Inflorescence of capitate clusters. 
a. Pappus brown. — Jamaica. V. pluvialis. 
b. Pappus white. 
a. Leaves densely tomentose beneath. A single 
terminal cluster of heads. — Cuba. 
V. yunquensis. 
ß. Leaves finely pubescent beneath. Clusters of 
heads both terminal and axillar. — Cuba. 
V. segregata. 


1. The allies of Vernonia argyropappa BuEK. 


Vernonia Trinitatis EKMAN n. sp. 


Suffrutex elatus, certe metralis et ultra. Caulis (cujus 
pars superior tantum adest) erectus, inferne lignosus, diam. 
4,5 mm, simplex, superne ramosus, teres, striatus, inferne 
subglaber, cortice pallide avellaneo, superne densiuscule pu- 
bescens, inferne nudus, apice foliatus. Folia alterna, paten- 
tia, subsessilia vel brevissime petiolata, petiolo ad 2 mm 
longo, tomentello, complanato; lamine anguste ovate, ad 
13 cm longs, 6 cm late, infra medium latissime, basi late 
rotundatz, apice longe acuminato-acutissime, membrana- 
cee, plane, integra vel remote denticulata, supra olivaceo- 
-virides, subglabr&, subleves, subtus pube molli, subappressa, 
subvelutina, rufo-grisea instructz, costa nervisque utriusque 
lateris numero 8, supra impressis, subtus exculptis, nervulis 
obsoletis. Inflorescentia cymoso-scorpioidea, ampla, ambitu 
obpyramidata, ad 3 dm longa, 2,5 dm lata, diffusa, cymis 
elongatis, patulis, sursum arcuatis, simplicibus vel ramis 
nonnullis brevibus instructis, circ. 15-cephalis, calathidiis 
inferioribus spatio ad 3,5 cm longo disjunctis, superioribus 
magis approximatis, omnibus bracteis suffultis foliaceis, iis 
multoties longioribus.  Calathidia axillaria, sessilia, solitaria 
vel sspe geminata, circ. 25-flora. Involucrum infundi- 
buliformi-campanulatum, 8 mm altum et totidem fere latum, 
squamis circ. 5-seriatis, extimis ceteris dimidio brevioribus, 
lineari-subulatis, subpungentibus, patulis, apice subrecurvis, 
intermediis inferne anguste oblongis, infra medium in subu- 
lam longam, patulam, subrecurvam abeuntibus, pulchre ca- 
rinatis, intimis lineari-ligulatis, breviter acutatis, omnibus 


40 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 15. 


pubescentibus, sordide griseo-viridibus, intimis superne pal- 
lide brunneis. Receptaculum planum, nudum.  Pappi sets 
interiores persistentes, numero 35, tenues, filiformes, albi- 
de, 5,5 mm longe, quam exteriores squilongz, distinctze 
circ. 8-plo longiores. Corolla 8 mm longa, glabra, tubo ?/, 
longitudine corolla. Anthere 2,8 mm longs, ligula !/, long. 
anthere, nervo subdistincto, auriculis obtusiusculis. Achenia 
(valde immatura) cylindrica, appresse sericeo-pubescentia, 
costis subconspicuis. 

Hab. in Trinidad: LockHARrT (K); »E reliquis CRUEGER., 
Purp. etc. arranged by I. H. Harr a. 1888», n. 2036 (KU, | 
orig. spec.). 

The description of this new species has been made from 
the specimens of the KruG-UrBAN Herbarium. The plant 
collected by LoCKHART is very badly preserved, nearly all 
heads being discharged, without bracteal leaves. Its leaves 
are somewhat larger than those of the type specimen, 15 
cm long by 7 cm wide; otherwise it agrees well with it. 

V. Trinitatis belongs to a little group of species very 
nearly related to each other. The best known of these spe- 
cies is V. argyropappa Bunk (= V. Poeppigiana DC. Prodr. 
p. 55, not V. Poeppigiana DC. Prodr. p. 20. DE CANDOLLE 
in his Prodromus described two V. Poeppigiane. BWUEK, 
having observed the fault, nullified the name of the second 
species, calling it V. argyropappa. This name should be retained 
for the species, even though the first V. Poeppigiana is now 
referred to Piptocarpha). The other species of the group are 
V. Miersiana GARDN. from eastern Brazil (= V. Salzmanniv 
BAKER in Fl. Bras., not V. Salzmannii DC.), V. virens ScH.- 
-Brr. from Central Brazil, V. hirsutivena GLEASON from Yuca- 
tan, and two not published species, V. Friedrichsthalii Scu.- 
-Bre. mscr. from Guatemala— Columbia and V. strigosa Scu.- 
-Brr. mscr. from Mexico. The species in question are, in fact, 
very closely related, and might be united into one single, though 
extraordinarily variable, species. However, I prefer not to 
do so. They look, after all, rather dissimilar, they are easily 
characterized, and they have, moreover, their particular geo- 
graphicalranges. The following key gives their characteristics. 


I. Outer scales very long-cuspidate. 
A. Leaves rounded at base, velvety-pubescent beneath. 
— "Trinidad. V. Trinitatis. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 41 


B. Leaves narrowed at base, strigose-pubescent beneath. 
— Guatemala—Columbia. V. Friedrichsthalir. 

II. Outer scales not at all, or shortly, cuspidate. 
A. Leaves broad, elliptical, conspicuously narrowed at 


base. 

1. Leaves velvety-pubescent beneath, especially on the 
veins. — Yucatan. V. hirsutivena. 

2. Leaves strigose-pubescent beneath. — Central Brazil. 


V. virens. 
B. Leaves narrowly oblong to narrowly lanceolate, shortly 
narrowed at base. 
1. Inner scales beautifully purplish, involucres 8—10 
mm high. — Mexico. V. strigosa. 
2. Inner scales not purplish. 
o. Heads distant, involucres about 7 mm high, 
scales densely imbricated. — Peru. 
V. argyropappa. 
ß. Heads approximated, about 6 mm high; scales 
loosely imbricated. — Eastern Brazil. 
V. Miersiana. 


Besides this, there are well-marked differences in the 
structure of the flowers and the pappus. However, I have 
had a rather scanty material to examine, and the differences 
found thus cannot be published here. 

The names V. Friedrichsthalii and V. strigosa are not 
to be considered as published in this paper. 

From V. Trinitatis, or some closely related species, V. 
arborescens (L.) Sw. may have originated. Especially the spe- 
cimen collected by LocKHART greatly resembles this species. 


2. 'The allies of Vernonia arborescens (L.) Sw. 


Vernonia arboreseens (L.) Sw. 
Tabula nostra II, fig. 1 (cyma). 


Conyza arborescens Linnzus, 1759 a, p. 1213; 1763, p. 1209, excl. syn. 
BnowNEI et SLOANEI. 

Vernonia arborescens SwARTZ, 1806, p. 1320, quoad typum Lınnzı, haud 
quoad descript., nec patriam. 

Lepidaploa arborescens »Cass.» ap. Lessing, 1829, p. 302 (ap. Cassını 
1823, nomen non inveni) quoad typum Linn. 

Vernonia divaricata Lessing, 1829, p. 306 — non Sw. 


42 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 13. 


Vernonia icosantha DE CANDOLLE, 1836, p. 49; GLEASON, 1906 b, p. 178. 

Vernonia arborescens Sw. var. divaricata GRISEBACH, 1861, p. 353! 

Cacalia arborescens KUNTZE, 1891, p. 323, quoad typum Linnz1. 

Vernonia ventosa GLEASON, 1906 b, p. 179. 

Eupatorium arborescens, floribus ceruleis. PLum. Cat. pl. Amer., p. 10. 

Conyza foliis ovatis sessilibus acuminatis floribus ramulorum axillaribus | 
sessilibus solitariis. PLuM. ed. Burm., p. 122. — Tab. 130, fig. 2. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 30, tenues, 
filiformes, albida, exterioribus distinctis 5—6-plo longiores. 
Corolla 7—8,5 mm longa, glabra, tubo long. !/, corollz, limbi 
laciniis apice subtus papillosis, interdum pilis nonnullis brevi- 
bus instructis. Anthere 2,5—2,8 mm longe, ligula long. '/, 
anther, auriculis breviter acuminatis. 

Hab. in Cuba: Havana, verisimiliter culta, DE LA Ossa, 
anno 1825 (Prodr) — Martinique: Herb. SURIAN, fasc. 2, 
n. 198 (P; orig. spec.); Herb. Jussıev, coll. haud not. (By: 
ex Herb. VAILLANT, coll. haud not. (P); Roma (H, S); »in 
caribeis frequens», L. C. RICHARD (P, sub nom. Serratula 
solidaginoides); ISERT (H); West (Prodr, S); FORSSTRÖM (8S); 
F. KonHauT in SIEBER, Fl. Martin. n. 190 (B, Bss, M, P, 
S), Fl. Martin. n. 419 (D); PLEE (P, »commune à la Mar- 
tinique, en 5. Mai 1820», »il est trés commun à la Martinique 
oü il est connu sous le nom de Bois moélle»); DuPERREY (P); 
M:me RivrERE (P); »en abondance sur les mornes qui en- 
tourent le Fort Bourbon», April. 1839, A. STEINHEIL (P); 
»prés du chemin au Morne Rouge», 8. 5. 39, A. STEINHEIL 
n. 137 (P); PERROTTET (D); »mornes à l'Est de Saint Pierre», 
Maj. 1853, BÉLANGER n. 155 (D, F); BELANGER n. 226 (BB), 
n. 394 (P); mense Mart. 1856, CRUEGER (?K); »troisiéme 
port, champs incultes», Nov. 1867, Hann n. 569 (B, BB, D, 
DC, K, P); Haus n. 925 (BB, DC, P); Hawn, anno 1870 (K); 
anno 1890, leg. Duss n. 303, 304, 305, 931, 984 (KU); ad. 
viam inter St. Pierre et Morne Rouge, alt. 25—500 m, Aug. 
1899, Duss n. 4069 (KU). Insuper MiGNor (Bss). — Santa Lu- 
cia: ANDERSON (K); CRupy, ex. herb. ScHMIEDEL. (M); 
coll. haud. not., ex herb. SCHREB. (M); ex herb. SCHWÄGRICHEN 
(M). — St. Vincent: anno 1822, GuirpriNG (D, K, M); in 
silvis montium Montrose Hills, 26. 12. 89, EGGERS n. 6545 
(KU, P); in montibus St. Andrews, 2. 1. 90, EccGERs n. 
6777 (KU); H. H. et G. W. Surru n. 359 (KU); ad stationem 
botanicam, PowELL n. 77 (KU); coll. haud not. ex herb. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 43 


Fischer (Petr). 4— Bequia: in declivibus montium inter 
frutices, alt. 300 m, Julio 1890, H. H. et G. W. SurrTH n. B. 
297 (KU). — Margarita: in monte San Juan, alt. 500 m, 
19. 7. 03, Ju R. JouwsroN n. 96 (H, KU). 

The history of this species goes back to the remarkable 
voyage of PLUMIER and SumrAN in 1689—90. Having dis- 
covered it, most probably, in Martinique, PLUMIER figured 
it in Prum. ed. Burm., tab. 130, fig. 2, and upon this figure 
Linn2us in Systema Nature, 1759, p. 1213 based his Co- 
nyza arborescens. 

There is a point to be discussed in this connection. 
The passage in Systema Nature, ed. X, where LINNZUS 
describes Conyza arborescens reads as follows: »C. (arbore- 
scens) fol. ovatis integerrimis subtus tomentosis, spicis recur- 
vatis secundis, bract. reflexis. Plum. ic. t. 130. f. 2.» The 
description is not merely copied from PLUMIER; for LINNZEUS 
has given here some characters of his species that must refer 
to another plant than that figured by PLUMIER, for instance 
the statements »fol....subtus tomentosis, spicis recurva- 
tis». There is full evidence as to which plant these statements 
refer to. In 1758 LiNNzEUS had purchased a set of plants collected 
in Jamaica by PATRICK BROWNE, and among these plants 
there was a specimen of a Vernonia, the same which I men- 
tion in this paper, on p. 59, as V. divaricata Sw. This specimen 
is now in the Linnean Herbarium in London. When I was 
there in 1910, I had not yet decided to study especially the 
West Indian Vernoniz, and I only stated that under C. arbo- 
rescens in the Linnean Herbarium there were two plants: 
the one V. divaricata Sw. from Jamaica, labelled in LINNZEUS's 
handwriting »Conyza arborescens» from »Br.»; the other 
V. scorpioides (LAM.) PERS. from Guyana. Prof. C. A. M. 
LINDMAN subsequently (in 1912) visited the Linnean Society, 
and obliged me by making a brief description and an exact 
drawing of the two specimens in question. I thus easily 
ascertained that the remarks »fol.... subtus tomentosis, 
spicis recurvatis» refer to the plant collected by BROWNE. 
Another statement in the description of Conyza arborescens, 
»braeteis reflexis», seems to refer to the plant figured by 
PLUMIER, the specimen in the Linnean Herbarium showing 
only a few small bracts. As matters now stand, I think 
we have better take the figure of PLUMIER connected with 


44 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o Jb. 


the specimen in the SURIAN Herbarium «(P) as the type of 
Conyza arborescens L. rather than the plant in LINNZUS's her- 
barium, as this only partly corresponds with his description. 
Linn zus himself seems to have laid more stress upon the plant 
figured by PLUMIER, to judge by his specific name of the 
plant, C. arborescens, the name taken from »Eupatorium arbo- 
rescens floribus ceruleis», PLuM. 1. c. It is puzzling that 
he has not quoted the synonym in BROWNE, Jam., p. 313, 
under his C. arborescens, which he would certainly have 
done, if he had considered the Jamaican specimen in writing 
the description. It seems as though C. arborescens had been 
originally based upon the figure of PLUMIER, and had had its 
description afterwards somewhat modified according to the 
Jamaican plant. 

If the name C. arborescens goes with the description, 
it must be the Jamaican plant which should be named J. ar- 
borescens (L.) Sw. The Martinique plant of PLUMIER should 
then be called V. vcosantha DC. 

Later on in the year 1759 Linnzus attributed, in Pu- 
gillus Jamaicensium plantarum, Amoen. Acad. Vol. 5, p. 
406, to his C. arborescens the synonym of BROWNE already 
mentioned, and another synonym also referring to the Jam- 
aican species from SLOANE. In this way the incorrect 
application of C. arborescens to the Jamaican plant became 
more decisive. 

Oror SWARTZ, in fact, on his return from Jamaica, saw 
in London the plant of BROWNE and SLOANE, and taking 
this to be the genuine Conyza arborescens, he described it in 
his Observationes, p. 304. On the same plant he afterwards, 
in Flora Indie occidentalis, based his Vernonia arborescens. 
Thus the Vernonia arborescens became definitely a Jamaican 
plant. Consequently, when it became evident that the Mar- 
tinique plant was different from the Jamaican one, the former 
was described as a new species, viz. V. icosantha DC. A general 
vagueness, however, as to the correct application of the name 
V. arborescens gradually crept in, so that nearly all species 
of the Arborescentes have borne the name. 

Thus do matters stand up to the end of the nineteenth 
century. At length, the demand for a consistent nomen- 
clature had begun to make itself felt. 'The routes of the 
ancient travellers were studied in order to ascertain where 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 45 


their plants han been collected. Thus it became obvious, 
in our case, that the type of V. arborescens could not be the 
Jamaican plant, PLUMIER and SURIAN never having visited 
Jamaica. In 1902 Prof. IGN. URBAN succeeded in recognizing 
the type of V. arborescens in a plant sent by Duss from Mar- 
tinique, though he did not publish his discovery. I am happy 
to mention that on a visit to Paris I found the Conyza arbo- 
rescens in the SURIAN Herbarium, fasc. 2, n. 198. It is the 
same plant as that of Duss, and represents a leafy form of 
V. icosantha DC. The SURIAN plant must be considered as 
the type of V.arborescens (L.), being most probably the origin- 
al of the figure in PLum. ed. BURM. 

The application of the name V. arborescens to the Mar- 
tinique plant being thus adopted here, an interesting question 
remains. How to quote the author of the combination 
V. arborescens (L.)? The first to transfer Conyza arborescens 
L. into Vernonia was Swartz. But the description of his 
V. arborescens is incorrect, as is its distribution, SWARTZ 
having the Jamaican plant in mind. Now the question is: 
can SwARTZ be cited as author of the combination V. arbo- 
rescens (L.), applied to the Martinique plant? I think he can, 
and must, be so cited. For the operation of transferring a spe- 
cies from one genus into another is a matter independent of the 
plant at the same time described. The new combination 
formed belongs to the same plant to which the original name 
was given; it has, in other words, the same type as this, the 
two names are typonyms in the American sense of the word. 
And the one who first published it is to be cited as author 
of the combination. Thus in our case, SWARTZ is to be cited 
for V. arborescens (L.), and this name has for its type the 
type of Conyza arborescens L. When SwaRTZ refers the Jam- 
aican plant to his combination, it is simply a false determin- 
ation. I have asked Prof. URBAN for his opinion on this 
matter, and he answered me: »Die Vernonia arborescens- 
-Frage ist mir vollständig gegenwärtig, da ich bereits vor 
vielen Jahren die Plumiersche Abbildung mit Vernonia ico- 
santha DC. von Martinique identifiziert habe.... Früher 
war ich auch der Meinung, dass man auf Grund einer solchen 
Identifizierung nochmals die Combination vornehmen und 
seinen eigenen Namen als Autor dahinter schreiben soll. 
Ich habe sie jetzt aufgegeben, weil sie unpraktisch und nicht 


46 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o l5. 


ganz gerecht ist; denn Swartz hat doch erkannt, dass die 
Conyza arborescens eine Vernonia ist, und hat die Combina- 
tion richtig vollzogen. Was bei ihm darauf folgt: Beschrei- 
bung und Vaterland ist allerdings falsch. Wenn Sie genau 
sein wollen, können Sie schreiben: 

V. arborescens (L.) Sw. (quoad syn. Linn., non quoad 
descript. nec patriam. 

Auch die Nordamerikaner verfahren so von ihrem Princip 
der ’Priority in place’ aus». 

For further illustration to this point I refer to HırcH- 
cock, North American species of Panicum, Contr. U. S. Nat. 
Herb., Vol..15, 1910, p. 6, and to URBAN, Symb. Antill., Vol. 
VII, 1913, p. 342. 

V. arborescens (L.) Sw. is evidently the Vernonia of the 
Windward Islands, being known from Martinique, Santa 
Lucia, St. Vincent, Bequia and Margarita. There are only 
two points indicating a wider distribution of the species. 
In the Prodromus Herbarium I found a plant from Havana 
collected by DE LA Ossa, and referred to V. arborescens 
(L.) Sw. ß ovatifolia DC.; it is, however, a typical V. arbo- 
rescens (L.) Sw. Nothing is known about DE LA OssA collecting 
in Martinique, so that it must be supposed that the plant 
occurred at Havana. Most probably it grew in the bo- 
tanical gardens of that town, of wich DE LA ÖSSA was 
director. Further, GLEASON asserts that he has seen specimens 
of his V. ventosa from Guadeloupe. I venture to suppose that 
this statement is due to a confusion with the large-headed 
form of V. albicaulis PERS. common in that island. In 
fact, Duss n. 2812, representing this very form, was deter- 
mined by GLEASoN in a letter to Prof. URBAN as V. ventosa 
GLEASON. In his »Studies» he cites the same plant as V. $co- 
santha DC. (GLEASON, 1913, p. 307). 

An interesting locality for the species is the island of 
Margarita near the coast of Venezuela, rather distant from 
its main region. It occurs there in a somewhat different 
form, hardly at first sight recognizable as V. arborescens. 
In habit it resembles a rigid V. T'rinitatis EKMAN, but is easily 
distinguished from that species by its small heads. 

Like many West Indian Vernonis, V. arborescens is ex- 
tremely variable. I need not insist that I have repeatedly | 
looked over the abundant material on the chance of discov- | 


| 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 47 


ering any constant forms, and that I have examined numbers 
of flowers for the same purpose. But in vain. The forms pass 
evidently into each other, and their particular habits are 
probably due to the particular circumstances in which the 
plants have lived. However, the types of the three different 
names of the species, V. arborescens, V. icosantha, and V. ven- 
tosa, represent, as it happens, each a particular form of the spe- 
cies, yet not in such a way, that the species could be divided 
throughout into three series each corresponding to one name. 
For the intergrading forms are as numerous as the typical 
ones. The three forms may be briefly characterized. 

l. The type of V. arborescens (L.) Sw.: Leaves broad, 
dim. 11,5 cm in length, 5 cm in width, thinly membrana- 
ceous, nearly glabrous, with broadly rounded and slightly 
cordate base. Inflorescence very lax, the heads at a distance 
of 2—4 cm and subtended by bracteal leaves, the lower of 
which are nearly as large as the leaves themselves. Evidently, 
this is a form of damp, shady localities. So, for instance, 
Duss n. 305, 931, 4069. 

2. The type of V. icosantha DC.: Leaves large, somewhat 
narrowed, up to 11 cm long, 4 cm broad, attenuate at the 
base, firm, nearly glabrous. Inflorescence somewhat dense, 
the heads more crowded, 1 cm or so apart, the bracteal leaves 
smaller, the upper ones linear, not longer than the heads. 
So EGGERS n. 6545, 6777, POWELL n. 77, H. H. et G. W. SMITH 
n. B. 297, etc. 

3. The type of V. ventosa GLEASON: Leaves small, lanceo- 
late-ovate, usually 6 cm long, 2 cm wide, firm, rounded or 
attenuate at the base, strigose pubescent, often grayish or even 
whitened beneath. Inflorescence generally dense, the brac- 
teal leaves small. So Duss n. 303, 304, 984. Hann in 1870 
represents an interesting form. with leaves of V. ventosa and 
inflorescence of V. arborescens. 


Vernonia albieaulis PERS. 
Tabula nostra II, fig. 5 (pars. infl. et folium). 


Eupatorium obtusifolium WILLDENow, 1804, p. 1768. 

Conyza glabra WILLDENOW, 1804, p. 1940. 

Vernonia albicaulis PERsoon, 1807, p. 404, n. 11: Lesstne, 1829, p. 313; 
GrEASON, 1906 b, p. 186. 


48 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Vernonia longifolia PERSOON, 1807, p. 404, n. 12; DE CANDOLLE, 1836, 
p. 49; GLEASON, 1906 b, p. 186; 1913, p. 326; URBAN, 1911, p. 620. 

Lepidaploa albicaulis CASSINI, 1823, p. 17. 

Lepidaploa lanceolata Cassını, 1823, p. 18. (?) 

Vernonia punctata SWARTZ apud WIKSTRÖM, 1828, p. 72; GRISEBACH, 
1861, p. 353. 

Vernonia emarginata WIKSTRÖM, 1828, p. 73. . 

Vernonia Vahliana LessınG, 1829, p. 306; 1831, p. 666; DE CANDOLLE, 
1836, p. 48, p. p- 

Vernonia arborescens Sw. 8 ovatifolia DE CANDOLLE, 1836, p. 48, p. p. 

Eupatorium secundiflorum BERTERO ex DE CANDOLLE, 1836, p. 48. 

Vernonia Thome BENTHAM, 1852, p. 66; GrEAsoNw, 1906 b, p. 191. 

Cacalia Thome KUNTZE, 1891, p. 324. 

Cacalia punctata KUNTZE, 1891, p. 971. 

Vernonia longifolia PERS. varietates u genuina, p Vahliana, 1 Sintenisii 
URBAN, 1899, p. 456; 1911, p. 620. 

Vernonia Sintenisii GLEASoN, 1906 b, p. 187. 


Pappi sets interiores persistentes, numero 35—40, te- 
nues, sordide stramine:x vel albidz, quam exteriores distinct 
7-plo longiores. Corolla 6—8 mm longa (in specimine unico 
anomalo corollas vidi 10,5 mm longas), glabra, tubo apice 
parum dilatato long. '/, corolle, limbi laciniis apice subtus 
papillosis vel pilis nonnullis brevissimis instructis. Anther& 
2—2,8 mm longe (in spec. unico anomalo vidi antheras 3,2 
mm longas), ligula fere enervi, long. !/, anther&, auriculis 
longe acutatis. 

Hab. in Porto Rico: LEDRU (P, herb. LAMARCK); 
GROSOURDY, cat. n. 13 (P); prope Isabela, Jun. 1887, STAHL 
n. 730.(KU); inter Ponce et Penuelas, in montibus calcareis, 
Aug. 1888, STAHL n. 926 (KU); prope Cano Grande, anno 
1876, GUNDLACH n. 594 (KU); prope Guanico in declivibus 
umbrosis montis El Maniel, 10. 2. 86, SINTENIS n. 3727 (BB, 
D, DC, H, K, KU, M, P, S); prope Penuelas in declivibus 
montis Vi, 8. 7. 86, SINTENIS n. 4731 (K, KU); prope Penuelas 
in declivibus umbrosis montis Llano, 6. 7. 86, SINTENIS n. 
4750 (KU); prope Rincon in montibus ad Barrio Punta, 
11. 12. 86, SrNTENIS n. 5639 (KU); 5. 12. 02, A. A. HELLER 
n. 6214 (D). — St. Thomas: LEDRU n. 230 (P); Ravn (H); 
Kress (H); OERSTED n. 56 (K); OERSTED sine num. (H); 
EGGERS in Aug. 1880 (KU); Ecczns n. 1170 (B, M, P); ad 
Bolongo, Dec. 1886, EGGERS n. 34 (H); EGGERS, Dec. 1887 
(KU); Mart. 1874, O. Kuntze n. 131 (K); Nov. 1905, RAUN- 
KLER n. 3154 (H); ad Mandal, 5. 5. 06, RAUNKIER n. 1918 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 49 


(H); ad Lövenlund, 5. 5. 10, RAUNKIZR n. 3155 (H); coll. 
haud not. (P). — St. Jan: in campestribus aprieis S:ti Joannis, 
L. C. Ricuarp (P); in summis collibus mari imminentibus 
prope Brown's Bay ins. S:ti Joannis, L. C. RICHARD (P); 
ad Hermansfarm, 9.3. 77, EGGERS sine num. (H); ad »Klein 
Kaneel» Bay, 24. 12. 87, EGGERS n. 3036 (H); in parte occi- 
dentali, 13. 2. 06, RAUNKIER n. 3136 (H); coll. haud not. (D). 
— St. Croix: ROHR (Br); in montibus summis apricis 
S:te Crucis, L. C. RicHARD (P); West (H, S); Benzon (H); 
Ravn (H); ad viam prope »Elizas Retreat», Dec. 1869, EGGERS 
n. 407 (H); eo loco, Dec. 1870, EGGERS sine num. (H); ad 
Christiansted frequens, Jan. 1872, EGGERS sin. num. (H); 
ad Crequis, 10. 9. 74, EGGERS sin. num. (H); PAULSEN n. 
68 (H); in litore septentrionali, Maj. 1893, PAULSEN n. 75 
(H); ad Marion Hoy, 17. 1. 96, A. E. RICKSECKER n. 220 (KU); 
ad »Northside Road», 20. 2. 97, J. J. RICKSECKER n. 150 (KU); 
in Jolly Hill, 1. 1. 06, RAUNKIZR n. 1919 (H); in valle »Cale- 
doniadalen», 2. 2. 06, RAUNKIER n. 3162 (H); coll. haud 
not. (P, herb. JussIEU, orig. spec. V. albicaulis PERS.). — 
St. Martin: 4. 5. 85, SURINGAR sine num. (KU). — St. 
Barthelemy: ForsstRöm (Br, S8); Gots (KU, S). — 
Saba: anno 1906, BorprwaH n. 1968 B. (KU). — St. Eus- 
tache: in colle Signalhill, 9. 4. 85, SURINGAR sine num. 
(KU). — St. Kitts: Ryan (H); ad Sandy Point, anno 1901, 
Britton et PowErLn. 144 (KU). — Antigua: L. C. RICHARD 
(CD, sub nom. Vernonia bipartita RıcH., P); NıcHoLson (K); 
LANE n. 415 (K); in fruticetis, WULLSCHLÄGEL n. 290 (G, 
M). — Montserrat: Ryan (H, S). — Guadeloupe: in 
fruticetis—silvulis redivis ins. Guadeloupe, L. C. RICHARD 
(P); BAprER n. 44 (Prodr); FonssrROM (Bss, Prodr, S); BER- 
TERO (B, Prodr); 20. 6. 24, PERROTTET n. 251 (P); Montenegro 
de la Guadeloupe, 27. 6. 24, PERROTTET n. 250 (P); Jan. 1843, 
L’HERMINIER (P); Krauss, anno 1818 (Prodr); BEAUPER- 
TUIS (P); DUCHASSAING (G, K, P); Duss n. 435, 436, 437 
(P); ad Morne Gobelin, Gombegre, anno 1892, Duss n. 2489 
(KU); Baillif, Roulade Basse-Terre à Montéran, Vieux Fort— 
Capesterre; Desirade, locis siecis, alt. 100—315 m, anno 
1892, Duss n. 2812 (KU). — Désirade: conf. adnot. sched. 
Duss n. 2812. — Dominica: Imray n. 294 (G); prope 
Wallhouse, 18. 2. 80, EGGErs n. 73 (K, KU); in monte Morne 
Gombo, 2. 3. 80, EcaERs n. 75 (K, KU); Dec. 1881, EGGERS 


Arkiv für botanik. Band 13. N.o 15. 4 


50 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


n. 891 (K, KU); EcGErRs n. 1171 (B, M, P) — Sine coll. 
notis: Ex herb. VAILLANT (P, »Comyza americana Salicis 
Caprec folio, flore albo. J. R. H. 455»); Herb. WirLD. n. 
15144 (B, orig. spec. Eupatorii obtusifolii WıLLD.); Herb. 
WIiLLD. n. 15622 (B, orig. spec. Conyze glabre WILLD.); 
West (Prodr.); »373, in rupibus calcareis prope Mocam », 
Aug. 1827 (D, verisimiliter coll. WYDLER); EGGERS n. 196 
(D), n. 416 (P). 

Though early collected (represented, for instance, in the 
herbaria of VAILLANT, LAMARCK and JUSSIEU) the species 
did not get its valid name, V. albicaulis PErs., till the year 
1807. Certainly, there are two older binomial synonyms 
for it, both of WILLDENOW, viz. Eupatorium obtusifolium 
and Conyza glabra, but these specific names are invalidated 
by Vernonia obtusifolia Less. and Vernonia glabra V ATKE, 
both valid names. Vernonia albicaulis PERS. was published | 
in the same work, even on the same page as its synonym JV. 
longifolia PERS. The latter name has generally been used 
for the species. When I take the first to be valid, my 
strongest reason is the fact that V. albicaulis precedes V. 
longifolia on the page, the former being numbered 11, the se- 
cond 12. Further, V. albicaulis represents a central form 
of the species, V. longifolia an outlying one. Since GLEASON 
in his »Revision» uses the name V. albicaulis, it will surely. 
not appear too unfamiliar. 

V. albicaulis is the Vernonia of the Leeward Islands, as 
its near relative V. arborescens (L.) Sw. is the Vernonia of 
the Windward Islands. It is true that I have seen several 
specimens collected, according to their labels, in other islands. 
Collectors, however, have not always been so cautious with 
their statements as in our days. The labels were often writ- 
ten a long time after the plants had been collected, and lapses 
of memory were consequently likely to occur. On the distri- 
bution of the plants, labels may often have been interchanged. 
However, these specimens presumably erroneously labelled are 
very few compared with the abundance of material collected 
in the Leeward Islands. I have seen the following: Mayer- - 
hoff, Hispaniola, in 1852 (B). In habit this plant agrees 
exactly with specimens of V. albicaulis from St. Thomas 
and it may, indeed, have been collected there. No other col- 
lector has V. albicaulis from Hispaniola. — »N:o 370. Coniza , 


j 
a 
d 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 51 


unique e Martinique». This specimen is in the LAMARCK 


Herbarium at Paris; no collector is given. — Martinique, 
Pure n. 957 (P). The specimen may be from Porto Rico, 
where PLÉE also collected. — Martinique, Duss n. 302 


(KU); according to the label the plant was collected in 1890, 
and since Duss that year collected in Guadeloupe, it is very 
probable that his plant came from that island, inasmuch 
as it agrees perfectly with other specimens from Guadeloupe, 
for instance, Duss n. 2489. — Martinique, Duss n. 4070 
(KU). The label of this specimen reads: »N:o 4070. Pere 
Duss, Herbier de la Martinique. Vernonia longifolia PERS. 
ex GLEASON in literis. Casser coutelas. Haut de 1'/,—3!/, 
m. fl. violacées ou violet pale ou blanches. Abondant, fl. de 
Juin en 10-bre. Case Pilote. Alt. 2—450 m. Le Aout 1899». 
According to this the plant should be common at Case Pilote 
in Martinique. But then it is puzzling that it has not been 
collected there more than once. Most probably the label in 
question originally belonged to a specimen of V. arborescens 
'(L.) Sw., and has been interchanged afterwards. URBAN 
states in his Note biographice that there are many errors 
of locality on the Dussian labels. — Santa Lucia: leg. 
Crupy (M); probably from St. Thomas, where Crupy also 
collected. — St. Vincent: leg. ANDERSON (K). The speci- 
men resembles those from Guadeloupe, and may have been 
collected there, or in another island near it. 

There is a specimen of V. albicaulis in the Paris Herba- 
rium, the locality of which »e Caroline, TH. NOoISETTE», if 
meant for the North American state by this name, clearly 
must be an error. 

As indieated by the numerous synonyms, V. albicaulis 
is highly variable. Outlying forms of it, such as V. punctata 
Sw., V. longifolia Pers. and V. Sintenisii GLEASON have been 
described as distinct species. However, it is the same case 
with V. albicaulis as with other Vernonie, for instance, 
V. arborescens (L.) Sw. and V. divaricata Sw.: the whole set 
of forms constitutes a variable, though always easily re- 
eognizable, species with a particular geographical range, 
each form considered as a species becomes impossible to 
delimitate. The only consistent way is therefore to take 
V. albicaulis as the wide species here conceived. 

It must be acknowledged, however, that the different 


52 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


forms of the species do not live anywhere within its range. 
In the northern part of it round-leaved forms with tawny 
pappus dominate, towards the South narrow-leaved ones 
with white pappus become numerous. It is a remarkable 
fact that V. albicaulis thus on the confines of the range of V. 
arborescens (L.) Sw. becomes like that species, though al- 
ways recognizable by the characters of the involucres and 
by the acute basal lobes of the anthers. If this is due to 
some ancient hybridization, or if V. albicaulis and V. arbo- 
rescens are to be looked upon as rather recent offshoots of 
one species, ‘the southern forms being almost unaltered descend- 
ants of the common type, or if the fact of matter is, that either 
of the species (most probably V. arborescens) on its migra- 
tion has been altered by the force of climate into the 
other, the forms in question owing their existence to a 
particular intermediate climate, of course cannot be discussed 
here. 

It may, perhaps, be of some use to characterize the most 
prominent forms of the species and to give their distribution. 

1. The type of V. Sintenisii (URB.) GLEASON: Leaves 
small, oblong (dimensions: 3 X1,2 cm), obtuse or even emar- 
ginated, thinly pubescent with appressed hairs, somewhat seri- 
ceous-shining. Heads relatively small, about 8 mm long. 
Pappus pale straw-coloured. This is the form of Porto Rico. 
However, not all specimens from this island are true V. 
Sintenisii GLEASON. Some of them agree almost exactly with 
the type of V. albicaulis PERS., for instance, SINTENIS n. 
470, others cannot be distinguished from V. emarginata 
WIKSTR., so STAHL n. 730. 

2. The type of V. albicaulis Pers. Leaves oval (dim. 
5 x 3 cm), obtuse at the apex and shortly attenuate at base, 
very thinly pubescent, not shining, grayish-green or grayish- 
-olivaceous. Heads small, 6—7 mm long, in number 4—5 on 
slightly recurved cymes, somewhat apart. Pappus very pale 
straw-coloured. This form occurs in its most typical shape in 
St. Croix, where it was collected by the ancient Danish bot- 
anists. The original specimen at Paris came from VAHL, 
as did the types of Eupatorium obtusifolium WILLD. and Ver- 
noma Vahliana Less. 

To this approximate two forms, one having very large, acute 
leaves (dim. 13 x 6,5 cm) and larger heads (9—10 mm long), 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 53 


collected in St. Croix and in Montserrat (Conyza glabra WILLD. 
resembles this), the other having small, obtuse leaves (dim. 
2,7—5 x 1,6—2,5 cm), which are very often curled or undu- 
lated at the margin. The heads of this form are small, densely 
erowded towards the top of the naked peduncles, and 
subtended by great bracteal leaves. It is the form of St. 
Thomas and St. Jan. The type specimen of V. Thome BENTH., 
however, does not belong to this form, rather to V. albicaulis 
sensu strict. 

3. The type of V. emarginata WiksTR. Leaves small 
(dim. 2,5 x L3 cm), thinly pubescent or nearly glabrous, 
obtuse or somewhat emarginated at the top, rufous-green 
(the branches are often rufous-tomentose). Heads small, 
6 mm high or so, densely crowded in the top of naked peduncles 
forming a rounded inflorescence, or scattered along more 
elongated cymes. Pappus brown or tawny. The range of 
this form extends from St. Martin to Guadeloupe. How- 
ever, V. albicaulis sensu strict. seems to live within this range, 
in Montserrat. Perhaps the locality of the specimen in ques- 
tion, collected by WEST, is an error. 

Also of this form specimens have been seen having very 
large leaves (dim. 11 X4,5 cm) and many-flowered inflores- 
cence. So Ryan and WEST from St. Croix (?) and St. Kitts. 

4. The type of V. longifolia Pers. Leaves lanceolate, 
1 dm long, 3—4 cm broad, acute, glabrous or very nearly 
so, olivaceous above, pale and somewhat shining beneath. 
Heads small, 6—7 mm high, numerous in a broadly pyram- 
idal inflorescence. Pappus tawny, not dense. So in Gua- 
deloupe and Dominica. 

I have not seen the type specimen of V. longifolia PERS., 
this probably being in the DksroNTAINES Herbarium at Flo- 
rence. I therefore cannot decide if it belongs to the form 
just described, or to the following. The very name of the 
species, however, applies very well to the form described, and 
since it is the more common one, and always has been considered 
as the genuine V. longifolia, 1 think it must be that species. 

5. The type of V. punctata Sw.  Differs from the pre- 
ceding in having large heads and white, stiff pappus. The 
type specimen of V. punctata Sw. has rather narrowed leaves 
(dim. 6—7 x 1,2—1,4 cm) and somewhat crowded heads. 
Other specimens examined have wider leaves and up to 6 


54 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


cm long, curved cymes. This is V. arborescens (L.) Sw. f. 
ovatifolia DC. V. punctata is known from Guadeloupe and, 
in a slightly different form, from Dominica. 


Vernonia albicaulis Pers. X sericea L. C. Ricu. 


= Vernonia Gleasonii EKMAN nov. hybr. 


Characteres omnes parentium mixte. Frutex 1—2- 
metralis (SINTENIS). Rami tenues, tenuissime striati, adulti 
glabri, awellanei, hornotini sordide stramineo-tomentosi. Fo- 
lia spiraliter enata, brevissime petiolata, petiolo 2 mm longo, 
ut rami tomentoso; laminz anguste ovate, 3—5 cm longs, 
1,2—1,5 cm late, apice obtuse vel brevissime acuts, basi 
breviter attenuats, chartaces, pallide olivaceo-virides, in- 
tegerrimse, obsolete rugosz, margine leviter revolute, supra 
pilis brevibus, appressis inspersee, juniores pr&sertim subtus 
tenuiter griseo-sericez,, adultze ut in V. albicauli pilis laxio- 
ribus vestite, rete nervorum subtus satis prominente. In- 
florescentia cymoso-scorpioidea, cymis ut in V. sericea elon- 
gatis, divaricatis, polycephalis; bracteis foliaceis calathidiis 
triplo longioribus vel superioribus iis aquilongis. Calathi- 
dia axillaria, sessilia, remota, spatio 1,5 cm longo inter se 
disjuneta, 15—16-flora.  Involuerum vivum subcampanu- 
latum, basi rotundatum, siee. ut in V. sericea late infundi- 
buliforme, 5 cm altum, circ. 6 mm latum, squamis cire. 4- 
-seriatis, exterioribus brevissimis, deltoideo-lanceolatis, acu- 
tissimis, conspicue mucronulatis, inferioribus lineari-lanceo- 
latis, acutis, omnibus carinatis, villosis, pallide brunneis, 
vix nitidis, inferioribus sspe subpurpurascentibus.  Pappi 
sete interiores persistentes, numero 35—45, tenues, graciles, 
4—4,5 mm longs, sordide stramines, exterioribus ligulatis . 
conspicuis cire. 7-plo longiores. Corolla 6,5 mm longa, tubo 
glabro fere ?/, long. corollz, limbi laciniis apice subtus papillo- 
sis. Anthere 1,6 mm longe, ligula '/, long. anthere, auri- 
culis longe acutatis. Achznium 2—2,3 mm longum, appresso- 
-sericeum, costis distinctis. 

Planta hoe loco descripta, characteribus inter parentes 
plane intermedia, quamvis fertilis sit, sine ulla dubitatione 
origine hybrida est. 

Hab. in Porto Rico: prope Penuelas in declivibus 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 55 


umbrosis montis Llano, 6. 7. 86, SINTENIS n. 4749 (D, KU, 
P). — St. Jan: ad Küstenberg, alt. 210 m, 31. 12. 87, EaGERS 
n. 3256 (KU). — St. Croix: ex herb. Hornemann (B). 
— Coll. ignot. (H). 

In collections from the tropies hybrids are only very 
seldom found, apparently because the collectors have been 
collecting by chance, without knowing the species. In our 
case, however, the probability of getting the hybrid was a 
greater one, both the parents, V. albicaulis and V. sericea, 
being doubtless familiar to collectors like EGGERS and SIN- 
TENIS. In fact, not less than four particular collections of 
the hybrid have been made. 

The hybridous nature of our plant is clearly manifested 
by the fact, that in all characters it is intermediate between 
its supposed parents. It constitutes a particular type, having 
characters of both parents, and only of them. Since V. al- 
bicaulis and V. sericea have never been found to pass into 
each other, it cannot be considered merely as an intergrad- 
ing form. However, its pollen seems to be rather good. 
The grains are somewhat cornered and dark-coloured, and 
do not swell swiftly when boiled in milk acid and water. The 
achenes are well evoluted. 

The best character of the hybrid is the length of its an- 
thers. V. albicaulis has large anthers, 2,5 mm in length, V. 
sericea very small ones, only 0,8 mm long. Now the hybrid 
has quite intermediate anthers, 1,0 mm in length. As to 
the leaves it is rather variable, EGGERS n. 3256 having leaves 
of V. albicaulis sensu strict. and HorNEMANN like those of 
V. sericea. The inflorescence resembles that of V. sericea. 
The involucres are larger than those of V. sericea, including 
15—16 flowers (in V. sericea 11—13, in V. albicaulis 20—21); 
as to their form they are intermediate. The scales resemble 
those of V. albicaulis, yet the outer ones are cuspidate, as 
in V. sericea, and the inner ones often somewhat purplish, 
as in that species. The colour of the pappus is tawny. 


Vernonia borinquensis Uns. 
Tabula nostra II, fig. 7 (cyma). 


Vernonia arborescens Sw. var. Lessingiana STAHL, 1887, p. 103, p. p. 
— non GRISEB. 


56 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 16. 


Vernonia borinquensis URBAN, 1903, p. 390; 1911, p. 619; GLEASON, 
1906 b, p. 179. 

Pappi setze interiores persistentes, numero 30— 35, te- 
nues, filiformes, pallide brunnex, quam exteriores distincta 
circ. 8-plo longiores. Corolla 8 mm longa, tubo gracili, subito 
in limbum amplifiato, long. '/, corolle, extus glandulis nun- 
nullis instructo, limbi laciniis apice papillosis. | Antherz 
2,5 mm long, ligula long. !/, anther&, nervo satis perspicuo, 
auriculis obtusiusculis. 

Hab. in Porto Rico: prope Maricao, ad margines 
silvarüm, 12. 11. 84, SINTENIS n. 388 (BB, DC, KU, M); Si- 
erra de Juncos in graminosis apricis montis Guvuy, 28. 8. 85, 
SINTENIS n. 2659 (KU); Lares, ad margines silvarum ad 
Anon, 16. 1. 87, SrwTENIS n. 5884 (KU); Lares, in frutice- 
tis ad Jobo, 29. 11. 87, SINTENIS n. 6079 (KU, P); Utuado, 
in marginibus silvarum ad Paso-palma, 4. 3. 87, SINTENIS 
n. 6362 (D, KU); prope Mayagüez, alt. 150 m, 26. 1. 1900, 
HELLER n. 4391 (KU). 


var. Stahlii Urs. 

Vernonia borinquensis Urs. var. B Stahlii URBAN, 1903, p. 391; 1911, 
p. 620. 

Pappi sete numero 25—30. Anthere 2,3 mm long, 
ligula long. !/; antherz, auriculis acutiusculis; cet. ut in spe- 
cie. 

Hab. in Porto Rico: prope Bayamon, in fruticetis, 
Dec. 1883, STAHL n. 238 (KU); prope Bayamon, alt. 450 
m, Majo 1887, STAHL n. 667 (KU): prope Aibonito in decli- 
vibus, 25. 11. 85, SINTENIS n. 2862 (B, BB, KU, M). 

Though closely allied to V. arborescens (L.) Sw. and 
V. albicaulis PERS., V. borinquensis at first sight amply 
differs in its peculiar habit due to the widely spreading in- . 
florescense with its stiff, zigzag-bent cymes. It recalls some-. 
what V. sericea L. C. RıcH., from which it is distinguished, 
above all, by its nearly glabrous leaves. 

The variety Stahlii Urs. differs invariantly in wanting 
glandular points on the lower surface of the leaves, and in its 
nearly glabrous achenes. However, there is no difference in 
habit between the species and its variety. It seems to me 
therefore most conformable to the relationship between the 
two plants to list them as species and variety. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIM. 57 


3. The allies of V. bahamensis GRISEB. 


Vernonia bahamensis GRISEB. 
Tabula nostra II, fig. 2 (habitus et folium). 


Vernonia bahamensis GRISEBACH, 1861, p. 352; GLEASON, 1906 a, p. 187; 
1906 b, p. 190; 1913, p. 326. 
Cacalia bahamensis KUNTZE, 1891, p. 369. 


Pappi sets interiores persistentes, numero 40, tenues, 
exterioribus distinctis circ. 7-plo longiores. Corolla 6,5 mm 
longa, tubo glabro, apice sensim dilatato, long. */, corolle, 
limbi laciniis apice pilis nonnullis satis longis munitis, subtus 
papillosis. Anther& 2,7 mm longs, ligula nervosula '/, long. 
anther, auriculis satis elongatis, obtusiusculis. 

Hab. in insulis Baham. Fortune Island: 4. 2. 88, EGGERS 
n. 3832 (BB, D, H, KU, M, P, S). — Acklins Island: 9. 2. 88, 
EccGERs n. 3893 (KU). 

The Vernonie of the Bahamas have been the object 
of a particular study by GLEAson. His exposition, entitled: 
»The genus Vernonia in the Bahamas», Bull. Torrey Bot. Club, 
Vol. 33, 1906, is accepted here as substantially correct. 


Vernonia obcordata GLEASON. 


Vernonia obcordata GLEASON, 1906 a, p. 187; 1906 b, p. 190. 


Hab. in insula Baham. Little Inagua Island: 20. 10. 
04, Naso and TAYLOR n. 1206. 
I have seen no specimens of this plant. 


Vernonia arbuscula Less. 
Tabula nostra II, fig. 3 (habitus). 


Vernonia arbuscula Lessing, 1831, p. 664. 
Vernonia arctata GLEASON, 1906 a, p. 185; 1906 b, p. 189: 1913, p. 326. 


. Pappi seta interiores persistentes, numero 45, tenues, 
quam exteriores distinctae 7-plo longiores. Corolla 6 mm 
longa, tubo amplo, glabro, long */, coroll&, limbi laciniis apice 
pilis nonnullis preditis subtusque papillosis. Anthere 2,5 


58 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


mm longae, ligula '/; long. antherz, enervi, auriculis brevibus, 
truncato-obtusis. 

Hab. in insula Baham. New Providence Island: in 
pinetis, 22. 2. 88, EGGERS n. 4187. (KU, M); 10. 1. 90, JoHN 
et ALICE NORTHROP n. 101 (BB, KU); prope Nassau, 5. 2. 03, 
Curtiss n. 65 (D, DC, H, K, KU, M,); in altoplanitie montium 
Blue Mountains, 23. 1. 05, C. F. MirrsPAvGH n. 2481 (KU). 

In his brilliant exposition of the Vernoniz known at that 
time LESSING describes a V. arbuscula from Mauritius. My 
attention was called to his plant by a statement of Lessing 
that it recalled V. arborescens (L.) Sw. On a visit to Berlin 
I examined the type of the species, and was greatly astonished 
to recognize in it a throughout typical V. arctata GLEASON. 
The specimen is labelled: »Ex herb. Kunth. Vernonia arbus- 
cula n. sp. Isle de Bourbon. Salisbury ded. 1816». It is 
a puzzle how Mauritius (— Isle de Bourbon) came to be 
designed as the habitat of the plant; quite certainly it is a 
typical V. arctata GLEASON. 

Though strongly resembling V. bahumensis GRISEB., 
V. arbuscula is a good species, differing from V. bahamensis 
in the shape and colour of its leaves, as well as in their nerva- 
ture. In V. bahamensis the lateral veins are 4—6, ascending 
at oblique angles, in V. arbuscula they are only 2—3, issuing 
at nearly right angles. 


Vernonia complicata GRISEB. 
Tabula nostra II, fig. 4 (habitus). 


Vernonia complicata GRISEBACH, 1866, p. 143; GLEASON, 1906 b, p. 189; 
1913, p. 327. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 45, tenues, 
quam exteriores fere 7-plo longiores. Corolla 6,5 mm longa, 
tubo amplo, glabro, long. °/, corollze, limbi laciniis apice subtus 
papillosis, pilis apicalibus brevissimis aut nullis. Anthers 
2,3 mm longs, ligula enervi long. !/, antherz, auriculis obtu- 
siusculis vel brevissime apiculatis. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 2790 (Bss, DC, G, orig. spec., 
KU, P, S); in rupibus litoralibus prope »Leeward Point» ad 
sinum Guantanamo, Mart. 1909, BnrrTON n. 2225 (KU). 

A species of very peculiar habit due to its small, broad, 
curled, densely tomentose leaves and few, solitary heads. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 59 


4. The allies of Vernonia fruticosa (L.) Sw. 


Vernonia divaricata Sw. 


Tabula nostra II, fig. 6 (pars inflorescenti»). 


Conyza arborescens Lıinnzus, 1759 b, p. 406, quoad syn. BROWNEI et 
SLOANEI, haud Conyza arborescens Linn&us, 1759 a, p. 1213, quoad typum; 
1763, p. 1209, quoad syn. supra cit.; SwARTZ, 1791, p. 304. 

Vernonia divaricata Swartz, 1806, p. 1319. 

Vernonia arborescens Swartz, 1806, p. 1320, quoad descript. et patriam, 
haud quoad typ. Linnz1; GLEAson, 1906 b, p. 180. 

Vernonia arborescens Sw. a. Swartziana GRISEBACH, 1861, p. 353, syn. 
omnibus exclusis. 

Vernonia permollis GLEASoN 1906 b, p. 181. 

Vernonia intonsa GLEASON, 1906 b, p. 182. 

Vernonia albicoma GrEASON, 1906 b, p. 185. 

Vernonia amaranthina GLEASON, 1913, p. 307. 

Conyza fruticosa flore pallide purpureo, capitulis e lateribus ramulorum 
spicatim exeuntibus. SLOANE, Cat. p. 124; Jam., p. 257. 

Eupatorium 1. Erectum hirsutum, foliis oblongis rugosis ; floribus spicatis 
per ramos terminales declinantes uno versu dispositis. BROWNE, Jam., p. 313. 


Pappi setz interiores subpersistentes, numero 30—35, 
crassiuscule, paullulo complanat&, albidae, exterioribus dis- _ 
tinctis circ. 8-plo longiores. Corolla fere 6 mm longa, glabra, 
tubo long. !/, corolle, superne haud dilatato, limbi laciniis 
apice subtus papillosis. Anthere 1,8 mm longe, ligula ner- 
vosa long. !/, antherz, auriculis apice brevissime acuminatis. 

Hab. in Jamaica: in herb. Linnä1; ex herb. VAILLANT 
(P); W. WRIGHT (S); SHAKESPEARE (Br); Swartz (H, M, S, 
orig. spec. V. divaricate et V. arborescentis sensu SWARTZII); 
Tussac (D); Distry (K, KU); Swamson (K); prope St. 
Marys, Aug. 1843, PunRDrE (K); W. WILSON n. 238 (G, KU); 
WULLSCHLÄGEL n. 875 (G, M); R. C. ALEXANDER-PRIOR 
(G); MancH n. 813, 1472, 1738 (G); prope Kingston ad ra- 
dices montium, 7. 12. 81, LEHMANN n. 939 (B, BB); ad Gordon- 
town, alt. 450 m, 21. 1. 88, EGGERS n. 3481 (BB, D, KU, M); 
ad Hope River, 21. 1. 88, EGGERS n. 3490 (H); in Providence 
Road, 5. 8. 97, W. THOMPSON n. 6746 (KU); prope Providence, 
alt. 210 m, 19. 7. 1900, W. THOMPSON n. 7209 (KU); prope 
Prospect Hill, cire. 600 m alt., 13. 9. 1900, W. THOMPSON 
n. 8038 (Br, KU); in »Salt Hill Road», 13. 12. 93, HARRIS 
n. 5622 (BB, H, KU); prope Hope, 22. 12. 97, HARRIS, n. 


60 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


6993 (Br, KU); prope Mona, alt. 180 m, 2. 8. 95, CAMPBELL, 
n. 5870 (KU); in »Arnold Road», alt. 80 m, 25. 11. 95, CAMP- 
BELL n. 6091 (KU, dupl. orig. spec. V. intonse GLEASON); 
ad radices montis Long Mountain, alt. 105 m, 13. 1. 96, 
CAMPBELL n. 6152 (KU, dupl. orig. spec. V. albicome GLEASON); 
prope Kingston in montibus humilioribus, anno 1897, O. 
HANSEN sine num. (H, KU); Cinchona Forrest, Maj. 1903, 
SHREVE, sine num. (KU, fragm. orig. spec. V. permollis 
GrEAsoN); Vicinity of New Castle, Hardware Gap, rocky 
bank, 1. 3. 08, N. L. Brirron et ARTHUR HOLLICK n. 1788 
(KU); coll. ignot. (P, »donné par Sir W. Hooker 1845»). 
— Grand Cayman: Hırcacock, fide GLEASON, 1913, p. 307. 

As early as the year 1696 this species was introduced 
into the annals of Botany by SLOANE in his Catalogue, and 
shortly after, in the year 1707, he described it accurately 
in his Natural History of Jamaica. PATRICK BROWNE also 
gave a good description of it in Civil and Natural History of 
Jamaica, p. 313. 

I have shown while discussing the name V. arborescens 
(L.) Sw. how SWARTZ came to apply this name to the Jamaican 
plant. In the same passage I have mentioned the reasons 
for applying the name V. arborescens to the Martinique plant. 
Then there arises a problem: what is to be the correct name 
of the Jamaican plant, the previous V. arborescens. At first 
I thought it must be V. intonsa GLEASON, this species agreeing 
perfectly with the type specimen of V. arborescens Sw. How- 
ever, when I realized that V. arborescens sensu SWARTZII, 
V. intonsa GLEASON; V. permollis GLEASON, V. albicoma 
GLEASON and even V. divaricata Sw. all were only forms of 
one species, I merely had to take V. divaricata Sw. for its name. 
With this the problem of the synonymy of this Jamaican 
species had been definitively solved. | 

It is hardly necessary to state that V. divaricata as 
here understood is an extremely variable species. GLEASON, 
having abundant, new-collected material of it at his disposal, 
described some of its forms as new species, viz. V. permollis, 
V. intonsa, V. albicoma, and V. amaranthina. Of these V. 
intonsa is exactly the same as the type of V. arborescens Sw., 
V. permollis is an extraordinarily densely pubescent form, 
and V. albicoma a nearly glabrous one. I have not perfectly 
satisfied myself about the taxonomic value of V. albicoma, 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIZ. 61 


the type being somewhat different from V. divaricata, above 
all in its elongated corollas (7 mm). It remains, however, 
probable that the particular habit of V. albicoma is connected 
with its occurrence in shade localities and, since the idea of 
the unity of V. divaricata Sw. as here understood seems to 
me very admissible, the species having no very near relative 
in Jamaica, I have decided to place V. albicoma under V. 
divaricata Sw. Besides, there are intermediate forms between 
V. albicoma :and V. divaricata, for instance, WILSON n. 238. 

In the following I have tried to characterize with a few 
words the most prominent forms of V. divaricata. What 
I have said about the forms of V. arborescens (L.) Sw. and 
V. albicaulis PERS., might be verbatim repeated here. 

1. The type of V. divaricata Sw.: Leaves nearly glabrous. 
Cymes widely spreading, many heads without bracts. Scales 
cream-coloured, inner ones not purplish, relatively long-acu- 
minated. Besides the type specimen in the Stockholm Her- 
barium, there belong here the specimens collected by Distr. 
A specimen collected by WILLIAM WRIGHT in the Stockholm 
Herbarium has shorter cymes; HANSEN in 1897 has more 
densely pubescent leaves; PURDIE in the Kew Herbarium 
has leafy cymes. 

2. The type of V. albicoma GrEASON: The most glabrous 
form! Inflorescence rather lax. Heads comparatively large, 
inner scales somewhat elongated, purplish. Corolla 7 mm 
in length. CAMPBELL n. 6152. 

3. The type of V. arborescens GLEASON, not of SWARTZ: 
The central form, having rather tomentose leaves, shorter, 
arcuated, nearly leafless cymes, with somewhat aggregated 
heads. Inner scales purplish, shortly acuminated. To this 
WILSON n. 238, EGGERS n. 3481 etc. 

4. The type of V. arborescens Sw.: A densely tomentose 
form with short cymes, crowded heads, and purplish, shortly 
acuminated inner scales. The type specimen of V. intonsa 
GLEASON belongs here, further HARRIS n. 5622. LEHMANN 
n. 989 and HARRIS n. 6993 represent intermediate forms 
between V. arborescens GLEASON and V. arborescens Sw. 

5. The type of V. permollis GLEAson: The most densely 
tomentose form with broad, rounded leaves, short, nearly 
bractless cymes, and very crowded heads. The scales are 
glabrous towards the tip, or with a tuft of hairs nearit. The 


62 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:o 15. 


plant collected by SWAINSON agrees very well with the por- 
tion of the type specimen seen. 

There also occur forms having elongated, leafy cymes, 
and distant heads. Such forms also may be found in other 
species, for instance, V. arborescens (L.) Sw. and V. fruticosa 
(L.) Sw. It appears very probable that they do not constitute 
a particular form, but are only variants of the other ones 
déscribed. So, for instance, CAMPBELL n. 5870, THOMPSON n. 
6746, 7209, 8038. | 


Vernonia acuminata Less. 


Tabula nostra II, fig. 8 (pars inflorescentiz). 


Vernonia acuminata Lessing, 1831, p. 663; GRISEBACH, 1861, p. 353; 
Greason, 1913, p. 311. 

Vernonia divaricata DE CANDOLLE, 1836, p. 48; GLEASON, 1906 b, p. 
185; 1913, p. 310 — non V. divaricata Sw. 

Cacalia acuminata KUNTZE, 1891, p. 969. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 30—35, crassi- 
uscule, paullulo complanate, brunnez, quam exteriores dis- 
tinct circ. 6-plo longiores. Corolla 6— 86,5 longa, tubo gracili, 
glabro, subito in limbum abeunte, long. ?/, corolle, limbi 
laciniis apice subtus papillosis. Anthere 1,7—1,8 mm long, 
ligula apice contracta, long. !/, antherze, nervo perspicuo 
praedita, auriculis brevissime acuminatis. 

Hab. in Jamaica: SHAKESPEARE (Br); Swartz (H, 
Prodr, sub nom. V. divaricate Sw., S, orig. spec. V. acuminate 
Less., U, herb. THUNB.); MacrADYEN n. 28 (K); Distis (K); 
WULLSCHLAGEL n. 876 (M); prope Moneague, Dec. 1849, R. C. 
ALEXANDER-PRIOR sine num. (G, KU); Harr n. 665 (KU); 
inter Claremont et Moneague, 11. 7.: 02, FAwcETT n. 8405 
(KU); in monte Catherine Peak, alt. 1350 m, 23. 1. 88, Ea- : 
GERS n. 3592 (KU); prope Kendal, alt. 450 m, 20. 11. 01, HARRIS 
n. 8205 (KU); in montibus prope Kingston, anno 1897, O. 
HANSEN sine num. (H, KU). 

Though he had abundant material of this species at hand, 
Swartz did not describe it. However, he probably had this 
plant in mind when he wrote, Fl. Ind. occ. p. 1321: »Provenit 
et alia in insulis caribeis hujus (V. arborescentis Sw.) forte 
varietas, foliis minoribus ovatis obtusis l. acutis scabriuscu- 
lis, oculo armato hispidulis, atomis fusco-rubris nitentibus 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 63 


immersis subtus adspersis, ramulis floriferis erectiusculis 
subcorymbosis nec divaricatis floribus confertioribus». Spe- 
cimens of it have been early distributed as V. divaricata 
Sw. var. and so DE CANDOLLE and others were caused to 
take it as the genuine V. divaricata. LESSING, however, 
who applied this name to our V. arborescens, the Martinique 
plant, realized that the variety of SwARTZ was a new species, 
and described it as V. acuminata Less. 

The wrong idea, however, of this species being the genuine 
V. divaricata Sw. continued to flourish. As recently as in 
1906 GLEASON cites V. acuminata Less. as a synonym to V. 
divaricata Sw. In his »Studies» he states the two species 
to be different, but applies, in fact, the name V. divaricata 
to the genuine V. acuminata, and uses the latter name for a 
somewhat many-flowered variety of the same species! I have 
not seen the specimen cited to his V. acuminata, WRIGHT 
n. 20, which is said to have 18-flowered heads, those of V. 
divaricata sensu GLEASON having only 11—13 flowers (com- 
pare with this the statement of Lessing in the original descrip- 
tion of V. acuminata: »Capitula 15-flora», which is correct, 
the heads being 14—15-flowered). But HARRIS n. 8205 in 
the KruG-URBAN Herbarium, having 16—17-flowered heads, 
may agree with GLEASON’s V. acuminata, as it also agrees 
with typical V. acuminata in all respects, save in the number 
of flowers. Hence I conclude that, in spite of all, the V. diva- 
ricata and V. acuminata of GLEASON are only one species, 
namely V. acuminata Less. As I have shown in another 
passage, V. divaricata Sw. is the species called by GLEASON 
V. arborescens. 

The species varies but little, and is always easily recognized 
by its nearly glabrous leaves, acuminated towards both ends, 
by its pale brown heads in leafy cymes, and by its brown 
pappus. I had wondered long about the statement made 
by GRISEBACH in his Flora: »Pappus straw-coloured», until 
in the Grisebach Herbarium I saw a specimen of V. acuminata 
having, in fact, just that colour of the pappus. Otherwise 
it does not differ fom the genuine V. acuminata; also the struc- 
ture of the flowers is throughout the same. 


64 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. w:o 15. 


Vernonia expansa GLEASON. 


Tabula nostra III, fig. 4 (inflorescentia). 


Vernonia expansa GLEASON, 1906 b, p. 186; 1913, p. 311. 


Pappi seta interiores numero 30, ceteris ut in preced. 
Corolla 5 mm longa, tubo satis amplo, glabro, in limbum sensim 
abeunte, cet. preced.; limbi laciniis firmioribus. Anthere 
1,8 mm longe, ligula sensim attenuata, auriculis plane obtusis. 

Hab. in Jamaica: prope Iroy, alt. 600 m, 6. 12. 04, 
Hannis n. 8796 (KU, dupl. orig. spec.). 

This species is very closely allied to V. acuminata LEss., 
and may prove to be only a variety of this. The distinction 
given by GLEASoN as to the different shape of the leaves 
scarcely appears sufficient to warrant the separation. "There 
are, in fact, specimens of genuine V. acuminata Luss., HANSEN 
in 1897, having the leaves as shortly attenuate at the base as 
those of V. expansa. However, V. expansa is characterized 
rather well by its small, greenish, somewhat crowded heads, 
and by its small flowers with wide tube and firm clefts. The 
material at hand is too scanty to give a reliable account of 
the taxonomie status of the plant. 


Vernonia pluvialis GLEASON. 


Tabula nostra III, fig. 8 (inflorescentia). 


Frutex fere metralis, diffusus, ramosus. Rami satis 
crassi, inferne teretes, striati, superne angulati, subcom- 
pressi, hornotini appresse pubescentes, pilis brevissimis, sor- 
dide albidis; internodia sspissime brevia. Folia patentia, 
subsessilia vel brevissime petiolata, petiolo 1—2 mm longo, 
tenuiter pubescente; lamine rhomboideo-elliptice, 3,5 cm 
longs, 1,6 cm late, vel lanceolato-rhomboidee, 5,7 cm long, 
1,5 cm late, apice acute vel subacuminate, basi attenuat&— 
rotundats, sat remote glanduloso-denticulate, firme, plane, 
margine subrevolute, olivaceo-virides, subtus pallide, laeves, 
utraque facie tenuissime puberule, glanduloso-punctatz; costa 
nervisque utriusque lateris numero 5—6, utraque facie ex- 
sculptis, subtus magis perspicuis. Inflorescentia cymoso- 
-scorpoidea, contracta, ovato-pyramidalis, ad 6 cm longa, 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 65 


5 cm lata, cymis erecto-patulis, inferioribus ad 4 cm lon- 
gis, angulato-complanatis, basi longe nudis, apice calathidia ge- 
rentibus valde congesta, numero sspe 5—6; bracteis foliaceis 
calathidiis sequilongis vel iis brevioribus. Calathidia sessilia, 
quam maxime conferta, 7—9-flora (sec. cl. GLEASON 5—8- 
-flora). Involucrum subcylindricum, 6 mm longum, 3 mm 
latum, basi rotundato-attenuatum, squamis 5—6-seriatis 
orthostichiis sspe conspicuis, exterioribus lanceolato-deltoi- 
deis, brevibus, carinatis, minute mucronulatis, intermediis 
lanceolatis, brevissime acuminatis, valde carinatis, intimis 
ligulato-lanceolatis, obtusiusculis, omnibus firmulis, convexu- 
lis, sordide brunneolis, inferne glabris, nitentibus, ad apicem 
tenuissime puberulis. Pappi set: interiores subpersistentes, 
numero 40, firmule, paullulo complanat&, brunnes, 4,5 mm 
longe, quam exteriores lineares, inequilong&, perspicuse circ. 
6-plo longiores. Corolla 6—6,5 mm longa, albida (REHDER), 
tubo angusto, cylindrico, superne glanduloso, in limbum 
subito abeunte, long. vix '/, corollae, limbi laciniis firmulis, 
patulis-recurvis, apice subtus papillosis. Anthere 2,2 mm 
longs, ligula long. '/, anther, satis subito contracta, nervo 
medio conspicuo, auriculis elongatis, obtusis. Stylus longe 
exsertus. Achenium (immaturum) 1,8 mm longum, dense 
appresso-sericeum. 


Baccharis myrsinites GRISEBACH, 1861, p. 366, p. p. — non PERS. 
Vernonia pluvialis GrEASON, 1913, p. 312. 

Vernonia proclivis GLEASON, 1913, p. 312. 

Vernonia reducta GLEASON, 1913, p. 313. 


Hab. in Jamaica: MacNaB (KU, fragm. spec. herb. 
Kew); PurpiE (KU, fragm. spec. herb. Kew); Blue Moun- 
tain Peak, Sept. 1885, Morris n. 2120 (KU); Hart n. 1070 
(KU); in summo monte »Blue Mountain Peak», 2190 m. 
alt., 11. 2. 03, A. REHDER sine num. (KU); Moreis Gap, in silvis 
humidis, alt. 1500 m, 12. 7. 03, GEo. NICHOLS n. 20 (K). 

A species of very peculiar habit due chiefly to the den- 
sely clustered heads on long naked peduncles, and to the sub- 
-cylindrical involucres with their peculiarly imbricated scales. 
In fact, it resembles somewhat a Baccharis, to which genus 
it was referred by GRISEBACH. 

Prof. URBAN, who was the first to realize the Vernonian 
nature of the plant, described it in manuscript as a particular 

Arkiv für botanik. Band 13. N:o 15. 5 


66 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


species, V. brachypoda URB., but afterwards published it 
as V. acuminata (URBAN, 1903, p. 391), apparently consider- 
ing it to be a highland form of this species. GLEASON in his 
»Revision» is of the same opinion: »LEssIng’s V. acuminata 
is described with aggregated heads, resembling NICHOLS 
20 and 120, a character possibly due merely to the habitat, 
since the latter grew in an altitude of 5000—7400 feet». In 
his »Studies», however, he does the species abundant justice, 
describing it under three different names, V. plwwialis, V. 
proclivis and V. reducta. Though I have not seen authentic 
specimens of these three species, I do not doubt that they are 
only forms of one species. The differences given by GLEASON 
are merely inconsiderable ones, based on the shape of the 
leaves and the number of flowers in the heads. V. pluvialis 
is said to have (5—)8-flowered heads and oblong-ovate to 
sub-rhomboid leaves, 3—5 cm long, 1,1—1,9 cm wide, V. 
proclivis has S-flowered heads and elliptic-oblong leaves, 
which are 6—8 cm long and 2—3 cm wide, V. reducta is 
described as having 5-flowered heads and narrowly elliptic- 
-oblong leaves, 4—4,5 cm long by 1,2—1,6 em wide. The 
specimens examined by me, clearly belonging to one single, 
although rather variable, species, show the following data 
as to the characters in question: 


REHDER. . . . . . . . 9 fl, leaves 3.5 em lone, ME mde: 
Hart, DOTT s M e» > „Beat M » 
NICHOLSON MED E x 9m» >’ 10390905 » La » » 
Morrıs 2120 Tal pb!) SRA » (OF > 


MACNAB AN Ped. qu dots » 5.7 » » 1,6 » » 


It will be seen that there is considerable variation as to 
the width of the leaves, their shape varying accordingly from 
oblong-rhomboid with very shortly attenuate base to rhom- . 
boid-lanceolate with long-attenuate base. As to the number 
of flowers I never found heads with only five, though I examined 
NicHOLS 120 cited by GLEASoN under V. pluvialis. 

The three species of GLEASON were all collected in the 
higher mountains of Jamaica, partly in the same localities 
— one of the numbers cited, Brirron n. 3851, is quoted both 
under V. pluvialis and under V. proclivis. It seems, therefore, 
highly probable that the three species, in fact, constitute 
one single, though very variable, species. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 67 


Vernonia rigida Sw. 
Tabula nostra III, fig. 1 (inflorescentia). 


Conyza rigida Swartz. 1788, p. 113. 

Vernonia rigida Swartz, 1806, p. 1322; DE CANDOLLE, 1836, p. 49; 
GRISEBACH, 1861, p. 354, syn. omnibus exclusis. 

Vernonia fruticosa GLEASON, 1906 b, p. 182 — haud V. fruticosa (L.) Sw. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 25—30, firme, 
crassiuscule, paullulo complanate, brunnez, quam exteriores 
distinct» lanceolato-spathulatz circ. 6-plo longiores. Flores 
desunt. Achzenia tenuiter sericeo-pubescentia. 

Hab. in Jamaica boreali: in montibus calcareis, petrosis 
rarius, Swartz (H, K, M, Prodr, S, orig. spec., U, herb. 
THUNB.). 

The species has, as far as I know, only been collected 
by SWARTZ. 

The problem of the affinities of this species has caused 
botanists much trouble. Swamrz himself, in describing it, 
supposed it to be closely allied to V. fruticosa (L.) Sw., 
which, however, was not correct. GRISEBACH, in his Flora, 
referred to it not only V. fruticosa, but also the species of the 
subsection Sagreane, together with V. emarginata. WIKSTR.! 
GLEASON at first followed GRISEBACH, identifying in his »Re- 
vision» V. rigida and. V. fruticosa, and placing them among the 
Sagreane. Recently he has found that V. rigida is another 
species than V. fruticosa, and that it is not to be placed to 
his Sagreane. However, he does not mention anything about 
the affinities of the species, authentic specimens of which he 
has not seen. 

Having abundant material at hand of the species in ques- 
tion, it was an easy matter for me to ascertain that V. rigida 
Sw. is quite different both from V. fruticosa, V. emarginata, 
and Vernonie Sagreane. Its relationships, however, still 
remained questionable,until in an examination of the unnamed 
Composite of the Stockholm Herbarium I lighted upon a Ver- 
nonia from the West Indies collected by SwARTZ, and presented 
by him to the Swedish botanist MowTIN, which Vernonia 
had some characters of V. rigide and some of V. acuminata 
Less. Through this fortunate incident I was enabled to state 
that the nearest ally of V. rigida is V. acuminata Less. A 


68 ARKIV FOR BOTANIK. BAND B. N:o 15. 


few words about the characteristics of the plants in question 
may be of interest. 

V. rigida, as described by SWARTZ, is a woody winding 
shrub having flexuose, densely tomentose branches, rounded, 
rigidly coriaceous leaves, being 3—4,5 cm long by 2,5—3 cm 
wide, somewhat shining above, glandulose and finely pubescent 
beneath, especially on the veins. The tomentum is often more 
copious towards the margins of the leaves. The cymes are 
leafy, freely flexuose, the heads distant, sometimes two or 
three in the axils. The involucres are elongated, up to 15 
mm high, infundibular, long-attenuate at base; the scales 
are imbricated in numerous series, the outer ones deltoid, 
carinate, nearly glabrous, erect-appressed, the inner ones 
elongated, spreading, the dry and open involucres thus re- 
sembling stars. 

The specimen presented to MONTIN agrees in leaf-cha- 
racters perfectly with V. rigida; may be the leaves are a little 
thinner, and more narrowed, 4 cm long by 2,2 cm wide. It 
has, further, exactly the same pappus and fruit. However, 
the involucres are very differently shaped. They are only 
6—7 mm high, broadly obconic, shortly attenuate at base, 
the scales are shorter and more densely pubescent. Probably 
this is the normal form of V. rigida, the type specimens be- 
longing to a form with abnormally elongated involucres. Such 
forme imbricatissime occur not infrequently in South American 
species, for instance, in V. oligactoides LEss., V. nitidula Less., 
and V. squamulosa Hook. ARN. 


Vernonia fruticosa (L.) Sw. 
Tabula nostra III, fig. 2, 3 (habitus). 


Conyza fruticosa LINNÉ, 1763, p. 1209. 

Vernonia fruticosa SwARTZ, 1806, p. 1323; DE CANDOLLE, 1836, p. 65; 
GLEASON, 1913, p. 315. 

Conyza frutescens Cydoine folio. Pruw. Cat. p. 9; ed. Burm., tab. 95, 
fig. 1. 

Eupatorium frutescens, hedere terrestris folio, flore purpurascente. PLuM. 
Cat. p. 9(?). 


Frutex vel suffrutex repens (MıGUEL FUERTES), aut 
erectus circ. metralis (W. BucH), valde ramosus, ramis sspe 
elongatis, divaricatis. Caulis lignosus, teres, strietus, adultus 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 69 


glaber, novellus breviter albo-tomentosus (MIGUEL FUERTES 
n. 655), aut indumento nigricante (PICARDA n. 884), equaliter 
foliosus. Folia spiraliter enata, patentia, breviter sed dis- 
tincte petiolata, petiolo tomentoso, 1,5 mm longo; lamina 
ovate, maxime 2,3 cm longe, 1,3 cm late, szepe multo minores, 
1,1 em longa, 0,8 cm late, apice obtuse, truncate vel etiam 
emarginate, basi cordate, membranacee, integerrime, ob- 
scure rugose vel subplan®, margine sspe undulats, vix 
revolutz, discolores, supra atro-olivaceo-virides, pubescentes, 
pilis e tuberculis enatis, subtus pilis longis, intricatis albo- 
-floeeoso-tomentos&, haud sericez, glandulosz, costa nervisque 
utriusque lateris numero 5—6, supra impressis, subtus ex- 
sculptis. Inflorescentia cymoso-scorpioidea, cymis aut valde 
elongatis, cauliformibus, leviter flexuosis, inflorescentiam dis- 
tinctam vix formantibus, aut brevioribus calathidiis magis 
approximatis, divaricatis, inflorescentiam  formantibus fere 
1 dm latam, subplanam; bracteis foliaceis calathidiis mul- 
toties longiores aut in exemplis aliis iis sequilongis. Cala- 
thidia axillaria, sessilia; remota, 18—21-flora. Involucrum 
campanulatum, 5—6 mm altum, 5—6 mm latum, squamis 
circ. 3-seriatis, satis laxis, extimis in speciminibus a cl. Mr- 
GUEL FUERTES lectis deltoideo-subulatis, conspicue carina- 
tis, deflexis, interioribus erectis, breviter acutatis, obscure 
carinatis, extimis in a speciminibus ceteris anguste deltoideis, 
subappressis, obscurius carinatis, intimis lanceolatis, brevissime 
acuminatis, omnibus firmulis, subglabris, brunneo-nitentibus. 
Pappi setze interiores subpersistentes, numero 25—30, crassius- 
cule, paullulo complanatz, 4 mm long, alb&, quam exteriores 
distincte lanceolato-spathulate circ. 7-plo longiores. Üo- 
rolla purpureo-violacea, 5 mm longa, tubo amplo, sensim 
dilatato, glabro, long. ?/; corolle, limbi laciniis apice subtus 
papillosis. Anthere 2 mm longe, ligula enervi, brevi, fere 
1/, long. antherz, auriculis obtusis. Stylus corolle fere equi- 
longus.  Achsenium crasse cylindricum, 1,5 mm _ longum, 
glandulosum, sericeo-pilosum, pilis brevibus appressis, costis 
perspicuis. 

Hab. in Hispaniola: sine loc. acc., PrCcARDA n. 146 
(KU); prope Pétionville, anno 1889, PrcARDA n. 884 (KU); 
Darant (Terreneuve) prope Gonaives, locis siccis, alt. 600 
m, Nov. 1900, Buch n. 522 (KU); in locis apertis montium, 
alt. 350 m, Nov. 1910, MiGUEL FUERTES n. 655 (KU); in 


70 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o Jb. 


prov. Barahona, anno 1911, MIGUEL FUERTES sine num. 
(KU) 

Another Vernonia, the history of which begins with 
PLUMIER and SURIAN. Like V. arborescens (L.) Sw., it was 
figured in PLuM. ed. BURM., and on this figure LiNNZEUS based 
his Conyza fruticosa. Since there was no specimen of it preserved, 
its identity remained mysterious to botanists, and the name 
V. fruticosa (L.) Sw. has been applied to many West Indian 
species, recently to V. rigida Sw. (GLEASON, 1906 b, p. 182), 
SWARTZ himself comparing this species with V. fruticosa. It 
was not until Picarpa recollected it about the year 1889 
that Prof. URBAN was able to identify the species, as shown 
by the remarks on the labels of the specimens in the Kruc- 
-UnBAN Herbarium. In fact, there can be no doubt that 
this identification is correct. Especially MIGUEL FUERTES 
n. 655 agrees perfectly with the figure in PLUM. ed. Burm. 
There is moreover not a word in the description to that figure, 
Prum. ed. BURM. p. 83, that does not apply to our plant. Its 
phrase name »Conyza frutescens, Uydonie folio» is singularly 
apposite, the leaves resembling throughout those of Cy- 
donia vulgaris L., their pubescense being nearly the same. 
BURMANN’s particular phrase name (or diagnosis?) of the 
plant: »Conyza folis ovatis, caule fruticoso, floribus axilla- 
ribus solitariis, sessilibus» and his description: »Planta fruti- 
cosa, ramulis flexuosis, a folio ad folium eleganter inclinatis. 
Folia alterna, obtusa, undulata, venosa. Flores solitarii 
in quavis ala sessiles» are apparently made from PLUMIER’s 
figure, giving no character beyond this, and consequently agre- 
eing perfectly with our plant. 

V. fruticosa is hitherto only found in the south-western 
part of Hispaniola, where it appears to be rather frequent. 
Its nearest allies are the Vernoniz of Jamaica, as also some: 
species of eastern Cuba, especially V. calophylla GLEASON. 

Though the material at hand is not abundant, it indicates 
a certain variability of the species. Two fairly distinct forms 
can be distinguished. One is represented by the plants 
collected by MravErL FUVERTES. It has long, leafy cymes not 
forming a distinct inflorescence; the scales of the involucres 
are acute and elongated. The second form has smaller leaves, 
shorter cymes with more approximated heads and bluntish 
scales. It appears to be the common one. Possibly the two 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 71 


plants, though not separated in leaf-characters, constitute 
each one species. Additional material is necessary in order 
to decide this question. 


Vernonia parvuliceps EKMAN n. sp. 
Tabula nostra III, fig. 9 (inflorescentia). 


Suffrutex vel herba perennis, erecta, superne ramosa. 
Caulis (cujus pars superior tantum adest) teres, diam. 3 mm, 
dense breviterque cremeo-tomentosus, pilis intricatis, tor- 
quatis, zqualiter foliosus. Folia spiraliter enata, patentia, 
distincte petiolata, petiolo ad 4 mm longo, tomentoso; laminz 
ovato-lanceolatz, ad 5 mm longe, 1,8 cm lata, basi rotundata 
vel cuneato-rotundate, apice acuminate, membranaces, 
leviter rugose, margine plane vel novelle revulatz, inte- 
gerrime, discolores, supra olivaceo-virides, glabrz, laevius- 
cule, subtus dense breviterque cremeo-tomentos, costa 
nervisque utriusque lateris numero 7—8, supra impressis, 
subtus pulehre exseulptis. Inflorescentia eymoso-scorpioidea, 
subcontracta, cymis patulis, arcuatis, 4—5 cm longis, circ. 
10-cephalis; bracteis foliaceis, inferioribus calathidiis 3— 
4-plo longioribus, superioribus eadem fere squantibus.  Ca- 
lathidia sessilia, conferta, parva, circ. 21-flora. Involucrum 
campanulatum, basi rotundatum, 3 mm altum, 3—4 mm 
latum, squamis 4-seriatis, arcte imbricatis, erecto-appressis, 
exterioribus brevibus, deltoideis—lanceolato-deltoideis, cari- 
natis mucronulatisque, interioribus lanceolato-linearibus, bre- 
viter acuminatis, vix carinatis, omnibus stramineo-brunneis, 
arachnoideo-pubescentibus. Pappi setz interiores subcaduce, 
numero fere 25, crassiuscule, albe, 3 mm longs, exteriori- 
bus perspicuis, late linearibus fere 5-plo longiores. Corolla 
purpurascens, 5 mm longa, tubo angusto, cylindrico, glabro, 
long. ?/, corollae, limbi laciniis apice subtus papillosis. An- 
there 1,3 mm longe, ligula nervosa long. 1/, antherz, auri- 
culis obtusis. Stylus corollam equans. Achenium (imma- 
turum) 1 mm longum, dense sericeum, pilis brevibus, erectis, 
appressis, costis glandulisque vix perspicuis. 

Hab. in Cuba: Wricut n. 2788 (Bss, DC, G, K, orig. 
spec., KU, P). 

The specimens seen of this very striking species are quite 
uniform, and appear to be collected in the same locality. 


- 


2 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


-1 


It is puzzling that GLEASoN did not see this species well 
represented in herbaria, or that it has not been collected 
by the active Cuban explorers. In fact, it is one of the easiest 
recognized species of the Arborescentes-group and, once seen, 
impossible to overlook. Among the species known to me it has 
no near allies. According to the description, however, V. vicina 
GLEASON approaches somewhat to our plant, but is distin- 
guished by its larger involucres, which are said to be »about 
5—6 mm high». Probably there are other differences, but it 
is not easy to obtain an exact idea of V. vicina from GLEASON's 
description. j 


Vernonia vicina GLEASON. 


Vernonia vicina GLEASON, 1913, p. 317. 


Hab. in Cuba: Oriente, Camp la Gloria, prope Sierra 
Moa, 24—30.12.10, SHAFER n. 8202. 

I have seen no specimens of this species. From the de- - 
scription it comes near to V. parvuliceps, but has broader leaves 
and larger heads. 


Vernonia calophylla GrEasow. 
Vernonia calophylla GLEASON, 1913, p. 317. 


Hab. in Cuba: Oriente, Camp la Gloria, prope Sierra 
Moa, 24—30.12.10, SHAFER n. 8102. 

Not seen. The species seems to be a fairly well-marked 
one, related to the preceding, but differing in its obtuse, sub- 
-rotund leaves. 


Vernonia yunquensis GLEASON. 
Tabula nostra III, fig. 6 (folium et calathidium). 


Vernonia yunquensis GLEASON, 1906 b, p. 191; 1913, p. 327. 


Pappi sete interiores subdeciduz, numero fere 25, crassi- 
uscule, paullulo complanate, albide, quam exteriores dis- 
tinct circ. 5-plo longiores. Corolla glabra, tubo ut videatur 
long. '/, corolle. Anthere 2,4 mm long, ligula long. '/, 
anthere, auriculis obtusis. Achznia dense sericeo-pubescentia. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 73 


Hab. in Cuba: Baracoa, in monte El Yunque, ad rupes, 
Mart. 1903, L. M. UNDERWOOD et F. S. EARLE n. 661 (KU, 
fragm. orig. spec.). 

A very curious species, differing from other Arborescentes 
in the characters of the inflorescence, which is described 
as follows: »heads about 5, sessile or nearly so in a terminal 
capitate cluster». I have only seen a small fragment of the 
type specimen, and I therefore cannot ascertain the relation- 
ships of the species. As to the floral characters, however, it 
agrees exactly with the species allied to V. fruticosa. 


Vernonia leptoelada Scu.-Brr. 
Tabula nostra III, fig. 5 (cyma). 
Vernonia leptoclada SCHULTZ-BIPONTINUS, 1863, p. 133. 
Vernonia Wrightii GRISEBACH, 1866, p. 144 — non Scu.-Brp. 


Vernonia gnaphalifolia GLEASON, 1906 b, p. 178 — non A. Rıcn. 
Vernonia neglecta GLEASON, 1913, p. 318. 


Pappi setz interiores subcaduc&, numero 20— 25, crassius- 
cule, paullulo complanatz, albide, quam exteriores distinc- 
tissime circ. 5-plo longiores. Corolla 8 mm longa, glabra, 
tubo ?/ corolle long., glandulo uno alterove instructo, limbi 
laciniis subtus papillosis apice pilo uno alterove interdum 
instructis. Anthere 1,7 mm longs, ligula fere enervi !/, long. 
anther, auriculis apice obtusiusculis. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 1309 (Bss, CD, orig. spec., 
sub num. falso 285, D, DC, G, K, KU, P); Loma del Jagüey, 
Mart. 1889, EcGxns n. 4982 (K, KU, DP). 

Through the interchange of labels already mentioned, the 
name of this species has been applied to the plant called 
V. Wrighti; Scu.-Bip. in this paper. The species here dealt 
with has been called, vice versa, V. Wrightii. GLEASON, 
in his »Revision», identified it, erroneously, with V. gnapha- 
lifolia A. Ricu., and having observed his mistake, in his 
»Studies» named it V. neglecta. 

The species is easily recognized by its bullate, densely 
tomentose leaves and by the elongated cymes, bearing many 
distant, small heads. It is related to V. pineticola Gr EASON, 
as well as to V. calida GrEAsoN and V. semitalis GLEASON. 
The material at hand is fairly uniform, except for the shape 
of the leaves, which vary from lanceolate, acute, 4,5 cm long, 


74 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 1b. 


1 cm wide (EGGERS n. 4982), or lanceolate, obtuse, 7,5 cm 
long, 2,4 cm wide (WRIGHT n. 1309 p. p.) to ovate, acuminate, 
3,8 cm long by 1,6 cm wide (WRIGHT n. 1309 p. p.). 


Vernonia pineticola GrEASON. 
Tabula nostra III, fig. 7 (calathidium et folia). 


Vernonia pineticola GLEASON, 1906 b, p. 176, 


Pappi setze interiores crassiuscule, paullulo complanate, 
albidze, quam exteriores distinetz circ. 6-plo longiores. Flores 
in specimini mihi commisso desunt. 

Hab. in Cuba: Baracoa, in pinetis, Mart. 1903, L. M. 
UNDERWOOD et F. S. EARLE n. 1341 (KU, fragm. orig. spec. ). 

Only a small fragment of this species has been seen. 
It is closely related to V. leptoclada Scu.-Bre., but differs 
abundantly in the larger involucres with ern) spreading, 
sub-filiform scales. 


Vernonia calida GLEASON. 


Vernonia calida GrEASON, 1913, p. 318. 


Hab. in Cuba: Oriente, inter Sabanilla et Yamuri Arriba, 
30. 1, 1. 2. 11, SHAFER n. 8408. 

Not seen. From the description it appears to be a good 
species, chiefly distinguished from V. leptoclada by its con- 
tracted inflorescence. 


Vernonia semitalis GLEASON. 


Vernonia semitalis GLEASON, 1913, p. 319. 


Hab. in Cuba: Oriente, ad viam inter Rio Yamaniguey 
et Camp Toa, 22—26. 2. 10, SHAFER n. 4176. 

This species seems to be related to the preceding one, 
differing above all in its nearly glabrous involucre. I did not 
see any specimen of this. 


-I 
e 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 


5. 'The allies of V. membranacea GRISEB. 


Yernonia membranacea GRISEB. 


Tabula nostra IV, fig. 3, (inflorescentia). 


Vernonia membranacea GRISEBACH, 1866, p. 144; GrEASON, 1906 b, p. 
180. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 40, tenues, 
filiformes, pallide brunnez, quam exteriores minutissimz 
circ. 14-plo longiores. Corolla 5,8 mm longa, tubo long. !/, 
corolle, sensim dilatato, glandulis nonnullis instructo, limbi 
laciniis apice subtus papillosis. Antherz 1,6 mm, longe, ligula‘), 
long. anther&, nervo medio conspicuo, auriculis acutis. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 490 (G, orig. spec., KU, sine 
num.); prope Bahia Honda, prov. Pinar del Rio, 18—19. 12. 10, 
WILSON n. 9426 (KU). 

A well-marked species, which seems to be very rare. As 
GLEASON remarks, its leaves greatly resemble those of V. 
albicaulis Pers. But the scales of the involucres are very differ- 
ent, broad, greenish-brown with stramineous margin and nearly 
glabrous. Structurally, it comes very near to V. gnaphalifolia 
A. Ricu., and is, in fact, closely related to that species, but 
only slightly so to V. albicaulis. 


Vernonia desiliens GLEASON. 


Vernonia desiliens GLEASON, 1913, p. 316. 


Hab. in Cuba: Oriente, Arroyo del Medio, ad rupes prope 
ripam rivuli, alt. 450—550 m, 20. 1. 10, SHAFER n. 3232. 

I have seen no specimens of this species. From the de- 
scription it seems to be a good one, coming near to V. membra- 
nacea, from which it differs in having the leaves »closely gray- 
tomentose» beneath. As to the characters of the pappus it 
agrees very well with V. membranacea: »pappus light brown, 
the inner series 6 mm long, minutely barbellate, the outer series 
0,5 mm. long, somewhat paler» (GLEASON, 1913, p. 316). 


76 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Vernonia crassinervia WRIGHT ap. GLEASON. 
Tabula nostra 1V, fig. 2 (habitus). 

Vernonia arborescens Sw. var. divaricata GRISEBACH, 1866, p. 144 — 
non aliis locis. 

Vernonia crassinervia WRIGHT ap. GLEASON, 1906, p. 180. 

Pappi setz interiores subpersistentes, numero 30, tenues, 
filiformes, albidae, quam exteriores minute circ. 12-plo lon- 
giores. Flores in speciminibus visis desunt. 

Hab. in Cuba: WRIGHT n. 2787 (Bss, G, K, P). 

This imperfectly known species is very closely related to 
V. gnaphalifolia A. Ricu., chiefly differing in its very low sta- 
ture and reduced inflorescence. In my notes from the Paris 
Herbarium I have written as to V. crassinervia: »Strongly re- 
sembling V. gnaphalifolia. Perhaps differing constantly in 
the acute leaves. Veins not prominent beneath. Scales elong- 
ated, pappus whiter.» 


Vernonia gnaphalifolia A. RıcH. ap. SAGRA. 
Tabula nostra IV, fig. I (inflorescentia). 
Vernonia gnaphalifolia A. RıcH. ap. Sacra, 1850, p. 34; GLEASON, 
1913, p. 310. 


Vernonia sublanata GLEASON, 1906 b, p. 177. 
Vernonia angustata GLEASON, 1913, p. 309. 


Pappi seta interiores persistentes, numero 40, tenues, 
filiformes, albidae, quam exteriores indistinetz, lineares circ. 
10-plo longiores. Corolla 5,5 mm longa, glabra, tubo sensim 
dilatato long. ?/, corollae, extus glandulis nonnullis instructo, 
limbi laciniis apice dorso papillosis. Anthere 1,4 mm longs, 
ligula subenervi long. !/; antherz, auriculis breviter acutatis. 

Hab. in Cuba: prope Havana, ex herb. Pavon (Bss); 
ex herb. RICHARD, leg. RAMON DE LA SAGRA, sine num. (KU, 
P, orig. spec.); RAMON DE LA SAGRA n. 42 (Prodr), n. 53 (Prodr), 
n. 59 (P); prope Havana, in campis siceis, Dec. 1890, MoRALES 
n. 12 (KU); ad Vedado prope Havana, Oct. 1890, ToRRAL- 
BAS n. 40 (KU); Madruga, in saxosis, 28. 3. 03, N. L. Brrrron, 
E. G. Brirron et J. A. SHAFER n. 784 (KU, dupl. orig. spec. 
V. sublanate GLEASON); prov. Havana, Guanabacoa, Loma 
de la Yota, locis humidiusculis, Jan. 1912, BROTHER LEON et 
P. WILSON n. 11635 (KU); prov. Santa Clara, ad rupes, 8—9. 
4. 12, N. L. Brirron et J. F. COWELL n. 13322 (KD): 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 77 


Having attributed the name V. gnaphalifolia to the plant 
here called V. leptoclada Scu.-Bır., GLEASON could find no 
name for the genuine V. gnaphalifolia, and consequently in 
his »Revision» described it as a new species, V. sublanata 
GLEASON. Prof. URBAN, however, called his attention to the 
fact that V. sablanata was identical with V. gnaphalifolia, 
and enabled GLEASON to correct his mistake himself. 

The species is rather variable, both as to the shape of the 
leaves and the density of their pubescence. In the »Revision » 
GLEASON described a variety angustata of the species, having 
narrowly oblong leaves. This variety he raises to specific rank 
in his »Studies». I remember having seen elsewhere this var- 
iety, though I find no notes about it in my lists. It is, how- 
ever, not probable that it is a species. The shape of 
the leaves varies strongly in all Vernoni®. If species were to 
be based only upon leaf-characters, hundreds of species could 
be described on the West Indian material. Evidently there 
must be other characters combined with the different shape 
and nervature of the leaves to warrant the rank of a parti- 
cular species. I imagine that GLEASON will fail to give these 
for his V. angustata. 


6. The allies of Vernonia sericea L. C. Ricu. 


Vernonia commutata EKMAN n. sp. 
Tabula nostra IV, fig. 4 (habitus). 


Suffrutex, certe 3,5 dm altus. Caulis (cujus pars superior 
tantum adest) inferne simplex, superne ramosus, lignosus, 2 
mm. diam., teres, striatus, tenuiter appresso-pubescens, inferne 
nudus, superne foliatus. Folia alterna, patentia, subsessilia 
vel breviter petiolata, petiolo 1—2 mm longo; laminz lanceo- 
lato-lineares, 4,5 cm longe, 0,4—0,5 cm lat, basi sensim attenu- 
ats, apice acute, membranacee, integerrime, margine revo- 
luta, supra rugulose, tuberculis szpe piliferis scabr&, subtus 
in nervis appresse strigoso-pubescentes, in areolis crebriter 
aureo-glanduloso-punctatz, costa nervisque utriusque lateris 
numero 12—15, supra leviter impressis, subtus exsculptis. 
Inflorescentia cymoso-scorpioidea, ovalis, satis laxa, diffusa, 
cymis elongatis, divaricatis, maximis 1 dm longis, 4—8-ce- 


78 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:0 BD. 


phalis, calathidiis satis remotis, bracteis suffultis foliaceis, 
iisdem duplo longioribus. Calathidia sessilia, axillaria, soli- 
taria, circ. 18-flora. Involucrum late infundibuliforme, 5 mm 
altum, 7—8 mm latum, squamis circ. 4-seriatis, satis laxis, 
achenia non plane tegentibus, extimis brevibus, deltoideis, 
brevissime mucronulatis, intermediis lanceolato-deltoideis, in- 
timis lineari-deltoideis, omnibus erectis, appressis, acutis, 
subglabris, brunneo-nitidulis. Receptaculum planum, nudum. 
Pappi set& interiores persistentes, numero circ. 35, tenues, 
filiformes, 4 mm longe, albze, quam exteriores oblongo-ligulate 
distinctze 8-plo longiores. Flores in speciminibus visis fructus 
tempore collectis desunt. Achenia cylindrica, ad 2 mm longa, 
sericeo-pubescentia, pilis erectis, subappressis, glandulis paucis, 
aureis munita, costis perspicuis. 


Vernonia remotiflora GRISEBACH, 1862, p. 511; 1866, p. 144 (forma 
angustifolia) — non L. C. Rıcn. 

Vernonia araripensis GrLEASON, 1906 b, p. 181; 1913, p. 308 — non 
GARDN. 


Hab. in Cuba: WRIGHT n. 286 (Bss, D, DC, G, K, KU, 
orig. spec.). : 

The new species is related to V. angustissima WRIGHT 
ap. EKMAN and V. stenophylla Luss., but at once distinguished 
by its broader leaves, which are green beneath, not sericeous 
as in those species. 

Collected already by WRIGHT, the species was identified 
by GnisEBACH with V. remotiflora L. C. Ricu., a very different, 
annual plant, never found in the West Indies. GLEASON refers 
it to V. araripensis GARDN. Perhaps he has arrived at this 
by identifying the species with V. tricholepis GRISEBACH (not 
DC!) 1861, p. 354, which is said by BAKER, 1873, p. 69, to be 
identical with V. araripensis. In fact, GLEASON cites V. tri- 
cholepis GRISEB. as a synonym to his V. araripensis. However, 
V. tricholepis GRISEB. is not our plant, nor is it identical with 
V. araripensis GARDN., which still remains as a plant of Brazil. 


Vernonia angustissima WRIGHT ap. EKMAN n. sp. 
Tabnla nostra VI, fig. 4 (habitus). 


Herba perennis, suffruticosa. Caulis (cujus pars superior 
tantum adest) ultra 4 dm altus, inferne lignosus, diam. 2,5 mm, 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 79 


simplex, teres, striatulus, inferne subglaber, superne tenuiter 
appresso-tomentosus, cortice obscure fusco, densiuscule foliatus. 
Folia alterna, patentia, sessilia; laminz lineares, ad 4 cm long, 
1,5—3 mm late, basi attenuate, apice breviter acuminate, 
membranacee, integerrime, margine revolute, discolores, 
supra atro-virides, tuberculato-scabrs, pubescentes, subtus 
pilis densis, appressis sericeo-tomentose, costa supra immersa, 
subtus exsculpta, nervis obscuris. Inflorescentia cymoso- 
-scorpioidea, ambitu late ovata, diffusula, sublaxa, cymis diva- 
ricatis, leviter arcuatis, simplicibus, ad 1 dm longis, 3—10- 
cephalis, calathidiis spatio 1—1,5 em longo disjunctis, bracteis 
foliaceis suffultis iis duplo—triplo longioribus. Calathidia ses- 
silia, axillaria, solitaria, circ. 21-flora. Involucrum late in- 
fundibuliforme, 6 mm altum, explanatum 1 cm latum, squa- 
mis 3—4-seriatis, erectis, appressis, laxis, extimis brevissimis 
deltoideo-linearibus, mucronatis, intermediis lanceolato-linea- 
ribus, intimis linearibus, acutis, basi dorso pallidis, superne 
violaceo-viridibus, margine pallidioribus, appresse pubescen- 
tibus, glandulis aureis, sessilibus sparse punctatis. Recepta- 
culum planum, nudum.  Pappi setz interiores persistentes, 
numero 45, satis tenues, filiformes, albida, quam exteriores 
lineari-lanceolatz eire. 12-plo longiores. Corolla 5 mm longa, 
glabra, tubo sensim dilatato long. °/, corollae, limbi laciniis 
subtus apicem versus breviter papillosis. | Antherz lineares, 
1,5 mm longe, ligula long. 1/, antherz, auriculis sensim acu- 
tatis. Achenia (immatura) dense sericeo-pubescentia, costis 
indistinetis. 


Vernonia remotiflora GRISEBACH, 1866, p. 144, p. p. — non L. C. Ric#. 
Vernonia stenophylla GrEASON, 1906 b, p. 181, p. p.; 1913, p. 308, p. 
p- — non Less. 


Vernonia angustissima WRIGHT in sched. herb. GRISEBACH, nunc 
Goettingen. 


Hab. in Cuba: WRIGHT n. 2786 (Bss, DC, G, orig. spec‘, 
IEOGHQUd P, S). 

In general habit this species greatly resembles V. steno- 
phylla Less., only differing in the broader inflorescence with 
elongated, spreading cymes. The principal distinction is based 
upon the floral characters. V. stenophylla Less. has the co- 
rollas divided to the middle of their length, rather short, linear- 
-lanceolate anthers with elongated ligula and shortly acumi- 


80 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


nated basal lobes; the outer series of bristles is !/, in length 
of the inner one; V. angustissima has the corollas divided only 
to one fourth of the length, the anthers are linear with short 
ligula and long-acuminated basal lobes; further the outer 
series of bristles is only !/,, of the inner one. These structural 
differences are such as do not occur in one species, hardly 
in the same group of species. This fact together with the 
existence of a certain difference in habit (GLEASON remarks, 
1906 b, p. 181: »The single specimen examined — WRIGHT 
n. 2786 — does not agree in every particular with LEssiNG's 
description»), and with the different distribution has induced 
me to propose this new species. 


Vernonia corallophila GLEASON. 
Vernonia corallophila GLEASON, 1913, p. 309. 


Hab. in Cuba: Oriente, Guantanamo Bay, in ripa mari- 
tima ad rupes corallineo-caleareas, 17—30. 3. 09, BRITTON 
n. 1939. jv 

Not seen. The species comes near to V. angustissima 
and V. stenophylla, but differs from both in its small leaves 
and few-flowered heads. 


Vernonia stenophylla Less. 
Tabula nostra V, fig. 1 (habitus). 


Vernonia stenophylla Lessing, 1831, p. 667; DE CANDOLLE, 1836, p. 
50; GrEASON, 1906 b, p. 181, p. p.; 1913, p. 308, p. p- 
Cacalia stenophylla KUNTZE, 1891, p. 971. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 55, tenues, fili- 
formes, albide, quam exteriores circ. 12-plo longiores.  Co-. 
rolla 4,5 mm longa, glabra, tubo long. '/, corolle, limbi laciniis 
apice subtus papillosis. Antherz lanceolato-lineares, 1,1— 1,3 
mm longs, ligula '/, long. anther, auriculis satis brevibus, 
obtusiusculis vel breviter acuminatis. 

Hab. in Hispaniola: ad rivulum »Riviére froide», Maj. 
1527, JACQUEMONT (B, ex herb. KuwTH, orig. spec., P); 
in collibus prope Port au Prince, EHRENBERG n. 213 (B); 
PrcARDA n. 539 (KU); in »Morne Bonpére» prope Gonaives, 
locis siccis, mense Junio 1901, BucH n. 713 (KU); prov. Bara- 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 81 


hona, Las Salinas, in ripa fluminis, alt. 100—150 m, Sept. 1911, 
MIGUEL FUERTES n. 1392 (KU). 

Two forms can be distinguished with the material at hand, 
one having very long-mucronated leaves and sparingly pube- 
scent involucral scales, which are conspicuously carinate and 
marginated. So Bvcu n. 713. The other form, to which all other 
specimens seen belong, inclusive of the type of the species, has 
very shortly, or not at all, mucronated leaves and densely pubes- 
cent, obsoletely marginated scales. Additional material will 
certainly show that there are forms connecting these two 
extreme types. 

It is an interesting fact that there are forms of V. sericea 
subsp. racemosa, TURCKHEIM n. 2905, 2906, showing such re- 
semblances to V. stenophylla that they might be taken for this 
species, were not the pappus brown instead of white. 


Vernonia sericea L. C. Rıcn. 
Tabula nostra IV, fig. 5 (folium et cyma). 


Vernonia sericea L. C. RICHARD, 1792, p. 112 (sphalm. 105), quoad 
typ. et deser., haud quoad patriam — non auct. al. 

Vernonia arborescens Prrsoon, 1807, p. 404, fide Cassini; LESSING, 
1829, p. 302; DE CAnDoLLE, 1836, p. 48 — non Sw. 

Lepidaploa phyllostachya Cassini, 1823, p. 16. 

Vernonia Berteriana DE CANDOLLE, 1836, p. 52. 

Conyza portoricensis BERTERO in sched. ap. DE CANDOLLE, 1836, p. 52. 

Vernonia arborescens Sw. à Lessingiana GRISEBACH 1861, p. 353. 

Vernonia tricholepis GRISEBACH 1861, p. 354 p. p- — non DC. 

Cacalia sericea KUNTZE, 1891, p. 971, quoad typum. 

Vernonia phyllostachya GLEASON, 1906 b, p. 176; URBAN, 1911, p. 619. 

Vernonia venusta GLEASON, 1906 b, p. 177; URBAN, 1911, p. 619. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 45—50, tenues, 
pallide brunnez, rarissime albidz—stramines, exterioribus 
distinctis circ. 10-plo longiores. Corolla 5 mm longa, tubo 
angusto, glaberrimo, long. ?/, corollz, limbi laciniis apice subtus 
papillosis. Anthere 0,8 mm longs, ligula long. '/, anthere, 
auriculis breviter acutatis. 

Hab. in Porto Rico: BAUDIN n. 292 (P, herb. JussrEv, 
verisimiliter spec. orig. Lepidaploe phyllostachye Cass.); 
LEDRU (Prodr, sub nom. V. arborescentis Sw.); BERTERO (B, 
Prodr, orig. spec. V. Berteriane DC); PrÉEn. 205 (P); ScHwan- 
ECKE n. 95 (KU); BARBIER, anno 1847 (? P); prope Maya- 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 15. 6 


82 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


güez, anno 1874, Krue n. 593 (KU); ibidem, anno 1875, Krue 
n. 592 (KU); prope Bayamon, Dec. 1883, STAHL n. 237 (KU); 
ibidem, Dec. 1886, STAHL n. 621 (KU); pr. Maricao ad Montoso, 
20. 11. 84, SINTENIS n. 389 (KU); pr. Maricao in convalli flu- 
minis, 22. 11. 84, SINTENIS n. 390 (D, K, KU); pr. Mayagüez 
in monte Mesa, 29. 12. 84, SINTENIS n. 390 b (B, KU); pr. Baya- 
mon in pratis ad »Pueblo viejo», 28. 3. 85, SINTENISn. 1154 
(KU); pr. Aibonito ad Algarrobo, 2. 12. 85, SINTENIS n. 2936 
(DC, KU); prope Coamo in monte Santana, 28. 12. 85, SINTENIS 
n. 2936 b (KU); pr. Yauco in monte Duey, 5. 2. 86, SINTENIS 
n. 3632 (KU); pr. Sabana grande in fruticetis ad ripam flum. 
Estero, 2. 3. 86, SINTENIS n. 3929 (B, KU); pr. Rincon in 
silvula ad »Barrio del Pueblo», 1. 12. 86, SINTENIS n. 5522 b 
(KU); pr. Rincon in montibus ad Puntas, 11. 12. 86, SINTENIS 
n. 5642 (KU); pr. Utuado in fruticetis ad »Los Angelos», 
17. 1. 87, SiNTENIS n. 5915 (D, KU); pr. Utuado ad margines 
silvarum circa Santa Isabel, 8. 2. 87, SINTENIS n. 6145 (KU); 
HELLER et HELLER, anno 1899, n. 84 (K), n. 183 (KU); »25 
kilom. n. o. Mayagüez», alt. 325 m, 1. 2. 1900, HELLER n. 4472 
(KU); ad viam inter Adjuntas et Ponce, 27.11. 02, HELLER 
n. 6136 (D, KU, fragm. orig. spec. V. venuste GLEASON); 
coll. haud. not. (P); coll. haud not. ex herb. VENTENAT (D). 
— St. Thomas: L. C. RrcHangp (P, »frequens in montibus 
aprieis incultis S:ti Thome et in 8:0 Joanne»); RIEDLE (P); 
HoRNBECK (S); EHRENBERG n. 9 (B); FRIEDRICHSTHAL n. 99 
(CD); Kreps (H, 8); OERSTED (H, sub nom. V. remotiflore 
L. C. Ricu.); OERSTED n. 1, 12 (K); HJALMARSSoN (S); pr. hos- 
pitium marinorum, 2. 12. 74, EGGERS, sine num. (H); pr. »Ma- 
folie Gut», 22.6.76, EGGERS, sine num. (KU); Aug. 1880, Ea- 
GERS n. 301 (KU); in monte Signal Hill, alt. 460 m, Nov. 1880, 
EGGERS n. 301 (B, BB, K, M, P); Jun. 1882, EGGERS, sine num. 
(KU); ad Bolongo, Oct. 1885, Ecazns n. 128 (H, M); ibidem, | 
Dec. 1886, EGGERS n. 128 (H); in silva, alt. 300 m, Febr. 1887, 
EGGERS sine num. (L); sine loc. ace., RAUNKIER n. 3156, 3157 
(H); ad Croun (?), 9. 5. 06, RAUNKIER n. 3160 (H); coll. haud 
not. ex herb. SCHWÄGRICHEN (M). — St. Jan: L. C. RICHARD 
(P, »frequens in arvis campestribus, collibus apricis insularum 
S:ti Thome et S:ti Joannis — diversis anni temporibus florens»); 
BEnzon (H); HORNBECK (H); Great Maho Bay, 24. 12. 87, 
EGGERS n. 3050 (H, KU); sine loc. ace., 13. 2. 06, RAUNKLER n. 
3158 (H); 24. 2. 06, RAUNKIZER n. 3159 (H); 21. 3. 06, Raun- 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIZ. 83 


KIER n. 3161 (H). — St. Croix: West (H, S); PrrLve (H); BEN- 
zon (H, S); Ravn (H); in collibus pr. »Elizas Retreat», Maj. 
1871, EGGERS. sine num. (H). — sine loc. acc.: LEBLOND 
n. 337 (D, orig. spec. V. sericee L. C. RıcH. vel eius dupl.); ex 
Mus. Paris. (B); RIEDLÉ (D); ex herb. ZUCCARINI (M); ex herb. 
SCHMIEDEL. (M); ex herb. Pavon (Bss). 

In the year 1792 L. C. RICHARD described, very briefly, 
some plants sent by Mr. LEBLOND from Guyana to the Societée 
d'Histoire Naturelle of Paris. Among these plants there was 
a Vernonia which RicHARD called Vernonia (err. Veronia) 
sericea, and characterized as follows: »fol. lineari-lanceolatis, 
subtus sericeo-incanis, ubique tomentosis, subintegris: floribus 
alternis, secundis sessilibus albis». This description, of course, 
is too narrow to characterize a Vernonia, and it seems there- 
fore as if nobody has been able to identify the species. By 
chance (at least so it appears) the name V. sericea was applied 
to a plant common at Rio de Janeiro, although this did not 
agree with the description, and was never collected in Guyana. 
: When, in the summer of 1912, I examined the Vernonize 
of the DELESSERT Herbarium at Geneva, I found a specimen 
of what, at that time, I called V. phyllostachya (Cass.) 
GLEASON, labelled Vernonia sericea RıcH., LEBLOND n. 337. At 
first, I could not understand the meaning of this determination, 
but I soon was able to ascertain that the plant in question was 
the type, or a duplicate of the type, of the mysterious Ver- 
nonia sericea L. C. RıcH. 

The brief description of V. sericea quoted above will be 
found to agree perfectly with V. phyllostachya (CASS.) GLEASON, 
except for the colour of the flowers. However, typically 
purple-flowered Vernoniz very often occur with white flowers. 
Further, the type locality of V. sericea is indicated to be Guyana, 
but V. phyllostachya has never been collected there. It often 
happened, however, in that early age of Botany that 
the habitats of plants described were interchanged. Since 
LEBLOND also collected in the West Indies (compare URBAN, 
Nota biographice, Symb. Antill., Vol. 3) it is therefore evident 
that this plant came from there, and not from Guyana. 

Singularly enough I could not find at Paris any specimen 
of V. sericea collected by LEBLOND. 

The species thus renamed is one of the most richly re- 
presented in herbaria. It is easily recognized by its sericeous 


84 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o BD. 


leaves and brown pappus. Analytically, it is characterized 
especially by its very small anthers. It varies somewhat 
as to the shape and pubescence of its leaves. Specimens from 
Porto Rico (SINTENIS n. 389, 390 e) represent the most narrow- 
-leaved form (dimensions of the leaves: 7,5X0,5 cm), which 
is at the same time the most densely pubescent; speci- 
mens from St. Jan (RAUNKI@R n. 3158) have very wide and 
thinly pubescent leaves (dimensions: 11 x 5 cm). 

The variety mentioned by URBAN, 1911, p. 619: »Var. 
foliis obovatis vel ellipticis, apice obtusis vel rotundatis. 
An species propria? », SINTENIS n. 4749, is most probably a hy- 
brid between V. sericea L. C. RıcH. and V. albicaulis PERS. 
(compare = V. Gleasonii EKMAN, on p. 54 of this paper). 

A remarkable variety of V. sericea having white pappus 
was described by GLEASON in his »Revision» as a distinct 
species, V. venusta. I have been able to examine a specimen 
with white pappus, SINTENIS n. 390 b in the Berlin Herbarium, 
which agrees perfectly with the small portion of type specimen 
of V. venusta seen. Now, no other difference than that of the 
colour of the pappus could be found to exist between V. sericea 
and V. venusta, even on the most careful analysis. Moreover, 
intermediate specimens have been seen, having stramineous 
or brownish-stramineous pappus, for instance, SINTENIS n. 
390 b in the Knuc-UnBAN Herbarium, SrNTENIS n. 3929 
in the Berlin Herbarium. I cannot see any reason for not 
reducing GLEASON's species. 

Specimens of V. sericea L. C. Ricu. collected by OERSTED 
in St. Thomas have been referred to V. remotiflora L. C. Ricu. 
and recently cited as that species from the West Indies (GLEA- 
SON, 1906 b, p. 175). True V. remotiflora does not occur there 
at all. 

Another specimen of V. sericea labelled »Jamaica, PURDIE», . 
but certainly not collected there, has been identified by GRISE- 
BACH as V. tricholepis DC. (GRISEBACH, 1861, p. 354), and 
by BAKER in Flora Brasiliensis as V. araripensis GARDN. 
Neither species oceurs in the West Indies. 

The geographical range of the species extends over Porto 
tico, St. Thomas, St. Jan and St. Croix. It has also been 
indicated from Hispaniola. However, the plant in question 
in some points differs from the type of the species, and I have 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 85 


found these differences striking enough to warrant its assign- 
ment as a subspecies of V. sericea: 


subsp. racemosa (DELPONTE) EKMAN n. subsp. 
Tabula nostra V, fig. 4 (habitus). 


Folia quam in specie tenuius pubescentia, subtus sordide 
grisea, raro subglabra; inflorescentia magis contracta, cymis 
brevioribus; squam:e involueri brevius acuminate, subvio- 
laceo-brunnezs. Pappi sete interiores 35—45 exterioribus 
8-plo longiores. Anthere 1,2 mm long. 


Vernonia racemosa DELPONTE, 1854, p. 396. 


Hab. in Hispaniola: Swartz (S); PorrEav (B); 
EHRENBERG n. 9 (B, p. p.), n. 150 (B); PIcARDA n. 145 (KU); 
prope Cadets, anno 1889, PrcARDA n. 883 (KU); prope Mira- 
goane, Jan. 1891, PrcARDA n. 189 (KU); prope Santiago in 
Questa da Piedra, alt. 300 m, EGGERS n. 2370 (K, KU); prope 
Santiago in silva ad Lopez, alt. 350 m, 8. 6. 87, EGGERS n. 
2370 b (KU); ad Morne Bellance prope Gonaives, in silvis 
apertis, alt. 600 m, Oct. 1901, Bucu n. 832 (KU); prope Con- 
stanza in pinetis, alt. 1200 m, Febr. 1910, TÜRCKHEIM n. 2905 
(D, KU, M); prope Constanza ad ripam rivuli, alt. 1190 m, 
Febr. 1910, TÜRCKHEIM n. 2906 (Br, KU, S). 

Though in its typical forms well distinguished from 
V. sericea, the subspecies cannot always be recognized on 
habitual characters only. Especially the specimens collected 
by Swartz, which WIKSTRÖM took to be V. divaricata Sw., 
strongly resemble V. sericea. Yet I think the larger anthers 
will prove to be a good analytical character of the subspecies. 
Its particular distribution may prevent confusion with V. 
sericea. 

The material at hand is extraordinarily heterogeneous. An 
exclusive type is TURCKHEIM n. 2905 with narrowed, revolute 
leaves (dim. 4 X 0,3—0,5 cm) and very dense inflorescence. 
The plant collected by Buch has leaves resembling those of 
V. albicaulis Pers. or V. membranacea GRISEB., and unusually 
evoluted floral branches. 

All specimens seen from Hispaniola have been found 
to belong to the subspecies except MAYERHOFF in 1852 (B). 
However, this plant may have been collected in another island, 


86 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


for instance, in St. Thomas. This supposition is made more 
probable by the fact that another Vernonia, V. albicaulis, 
which certainly does not live in Hispaniola, is in the 
Berlin Herbarium labelled: MAYERHOFF, Sto. Domingo in 
1852. It represents the form of V. albicaulis common in 
St. Thomas. | 

The type specimen of V. racemosa DELPONTE has not been 
examined. Since the description of this species agrees exactly 
with the Hispaniolan plant, and the type was collected there 
(by BERTERO), there can be no doubt as to its identity. 

In the LAMARCK Herbarium at Paris there is a specimen 
of the subspecies labelled: »Conyza de Mr. DE BADIER, de la 
Guadeloupe, n. 44». In the Prodromus Herbarium, however, 
the same label is affixed to V. arborescens Sw. ß. ovatifolia 
DC., i.e.to V. albicaulis PERS. — a fact illustrating how plants 
have been confused in ancient times. 


5. 'The allies of Vermonia segregata GLEASON. 


Vernonia segregata GLEASON. 
Tabula nostra V, fig. 3 (inflorescentia). 


Vernonia segregata GLEASON, 1913, p. 327. 


Hab. in Cuba: Oriente, Camp la Gloria, prope Sierra 
Moa, 24—30. 12. 10, SHAFER n. 8051 (KU). 

I have seen only very imperfect portions of this puzzling 
species. It is readily recognized by its peculiar inflorescense: 
capitate clusters of heads subtended by bracteal leaves, the 
clusters both terminal and axillar. As to the leaves and the 
involueres it recalls the species near to V. havanensis DC., viz. 
V. hieracioides and V. cubensis, but differs widely in the in- , 
florescence. 


Subsect. Scorpioides. 


Frutices elati, sepe scandentes. Folia lata, sepe magna, 
basi scepe contracto-attenata. | Inflorescentia. cymoso-scorpioidea, 
cymis elongatis, multifloris, simplicibus vel parce dichotome 
ramosis, calathidiis sessilibus, contiguis; bracteis nullis. Ca- 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIA. 87 


lathidia parva. Receptaculum | margine alveolarum lacerato- 
-fimbriatum. | Pappi sete interiores persistentes, firmule, fili- 
formes aut paullulo complanate, numero 30—40, albide, exte- 
riores distincte. Corolla glabra, aut limbi laciniis dorso pilosis. 
Anthere 1,2—2,4 mm longa, ligula long. */,—!/. anthere. Ache- 
ma tenuiter pubescentia. 

To this subsection I refer four species, V. scorpioides 
(Lam.) PERs., V. brachiata BENTH., V. megaphylla HxERON., 
and a new species from the catingas of Bahia, collected by 
Ung, n. 7236. V. brachiata and V. megaphylla are closely 
allied, as are V. scorpioides and the new species from Bahia. 
In the West Indies only V. scorpioides occurs. It is found 
there in the islands of Tobago, Trinidad and Margarita. the 
flora of which greatly resembles that of South America. 


Vernonia scorpioides (LAw.) PERS. 
Tabula nostra VI, fig. 2 (inflorescentia). 


Conyza scorpioides LAMARCK, 1786, p. 88. 

Vernonia scorpioides PERSoON, 1807, p. 404; LESSING, 1829, p. 282; 
1831, p. 658; DE CANDOLLE, 1836, p. 41; SCHULTZ-BIPONTINUS, 1847, p. 510; 
GRISEBACH, 1861, p. 353; BAKER, 1873, p. 101; GLEASON, 1906 b, p. 193. 

Vernonia subrepanda PERSOON, 1807, p. 404. 

Vernonia tournefortiodes HUMBOLDT, BONPLAND, KUNTH, 1820, p. 34; 
Lessing, 1829, p. 281; 1831, p. 657; DE CANDOLLE, 1836, p. 41. 

Lepidaploa scorpioides Cassını, 1823, p. 16. 

Vernonia centriflora LINK et OTTO, 1828, t. 55. 

Staehelina solidaginoides WILLDENOW herb. ap. LEssınG, 1829, p. 281. 

Vernonia flavescens LESSING, 1831, p. 657; DE CANDOLLE, 1836, p. 41. 

Chrysocoma repanda VELLOzO, 1825, p. 306 (sec. ed. NETTO); 1827, 
vero edita 1835, t. 13.! 

Vernonia longeracemosa MART. ap. DE CANDOLLE, 1836, p. 42. 

Vernonia lanuginosa GARDNER, 1846, p. 219. 

Vernonia cincta GRISEBACH, 1879, p. 162. 

Cacalia cincta KUNTZE, 1891, p. 969. 

Cacalia scorpioides KUNTZE, 1891, p. 971. 

Cacalia tournefortioides KUNTZE, 1891, p. 971. 


! The first edition (1825) of the descriptions to VELLOZO's Flora flumi- 
nensis is an extremely rare work. It was reprinted in 1881 (in Archivos do 
Museu Nacional do Rio de Janeiro) The plates to the descriptions, the 
well-known Flore fluminensis Icones, were not to be had in European 
libraries before 1835. From the descriptions it is quite impossible to iden- 
tify the plants concerned. Like Otto Kuntze I prefer to consider the 
species of VELLOZO as published in the year 1835. 


88 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Pappi setz interiores numero 30, persistentes, tenues, 
filiformes, albidz, exterioribus subfiliformibus, distinctis circ. 
5-plo longiores. Corolla fere 6 mm longa, tubo glabro, sensim 
dilatato, long. ?/, corolle, limbi laciniis dorso plus minusve 
pilosis, pilis longis, erecto-appressis. Anthere 2 mm longs, 
ligula !/,—!/, long. antherz, auriculis brevibus, obtusis. 

Hab. in Tobago: prope Frenchfield in silv. mont. juxta 
Hope River, alt. 600 m, solo argillaceo, 26. 10. 89, EGGERS 
n. 5615 (K, KU, P); in collibus ad Bacolet, 19. 11. 89, EGGERS 
n. 5885 b (KU); Kings bay, alt. 60 m, 26. 4. 96, SEITZ n. 47 
(KU); Spring Road prope Scarborough, 12. 3. 09, BROADWAY 
n. 3080 (KU). — Trinidad: Cedros, ad ripam maris, 14. 1. 08, 
BROADWAY n. 2168 (KU, S). — Margarita: El Valle, 20. 7. 01, 
MILLER et JOHNSTON n. 134 (KU); ibidem, 30. 7. 01, MILLER 
et JOHNSTON n. 133 (KU); »Juan Griego trail», 2. 6. 03, JoHN- 
STON n. 323 (KU). — Insuper in America australi a Nicaragua 
usque ad Uruguay divulgata. 

A variable, though always easily recognized, species, 
abundantly represented in all herbaria. The West Indian spe- 
cimens agree throughout with South American ones. The syno- 
nyms cited all belong to South American specimens, and 
should be discussed in a work on the Vernoni® of the 
corresponding regions. 


Subsect. Pallescentes. 


Suffrutex erectus. Folia membranacea, elliptica, basi longe 
attenuata, apice longe acuminata, glabra, margine remote dentata. 
Inflorescentia, cymoso-scorpioidea, cymis elongatis, sparse dicho- 
tome ramosis, calathidiis parvulis, sessilibus, remotis; bracteis 
nullis. | Involucrum | infundibuliforme, squamis | pauciseriatis, - 
acutiusculis, extimis patulis, interioribus erectis. Receptaculum | 
subalveolatum, subnudwm. Pappi sete interiores persistentes, 
numero 50, tenues, filiformes, brunnee, quam exteriores valde 
indistincte, inequilonge, filiformes vulgo 8-plo longiores. Co- 
rolla 5 mm longa, glabra, tubo gracili, cylindrico, in limbum su- 
bito abeunte, long. */, corolle, limbi laciniis patentibus, dorso — 
«pice papillosis. Anthere 1,5 mm longa, ligula long. */, anthere, 
auriculis obtusis. Acheniwm tenuissime pubescens. 

This subsection includes only one species from St. Vincent. 
It is distinguished from other West Indian subsections by its 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIZ. 89 


pappus, the bristles of the outer series being extremely indis- 
tinct, filiform. In general habit it recalls the Scorpiordes, from 
which it differs, at first sight, in the colour of the pappus. 


Vernonia pallescens GLEASON. 
Tabula nostra VI, fig. 3 (inflorescentia). 


Vernonia pallescens GLEASON, 1906 b, p. 192. 


De characteribus analyticis, vide supra. 

Hab. in St. Vincent: in silvis montium, alt. 600—900 m, 
Juli. 1899, H. H. et G. W. Surru n. 922 (K, KU). 

From a remark on the label of the specimen cited (KU ): 
»Vernonia — St Vincent, Anderson» it appears as if already 
ANDERSON had collected the species. 


Subsect. Polyanthes. 


Frutices vel suffrutices sepissime elati. Folia membranacea, 
forma et magnitudine varia, indumento numquam sericeo. In- 
florescentia cymoso-paniculata, sepe ampla, pluriflora, rotundata, 
cymis brevibus, irregulariter ramosis, calathidiis inferioribus 
scpe (in spec. antillanis semper) pedunculatis; bracteis mullis. 
Calathidia parva—mediocria, ad 25-flora. Receptaculum | sub- 
planum. Pappi sete interiores persistentes, filiformes, tenues, 
exteriores subdistinete. Corolla glabra. Anthere minores. Ache- 
ma tenuissime pubescentia. 

The subsection thus defined includes a great number of 
species from the Andes (V. baccharoides H. B. K. and its allies), 
from Brazil (V. polyanthes Less. and its allies), and from Mexico 
(V. lanceolaris DC. and its allies). It matches the species- 
-groups Deppeane of GLEASON, V. canescens H. B. K. exclu- 
ded, further, his Havanenses except V. pallescens GLEASON, 
his Paniculate dichotome, and, may be, some of his Panicu- 
late umbelliformes. The West Indian representatives are out- 
lying species of apparently very ancient origin. They may 
have originated from Columbia, where allied forms still live. 

The West Indian species can be divided into two smaller 
groups, one including V. havanensis DC. and its allies, the 
second V. menthefolia (Porrr.) Less. To the latter species 
GLEASON attributes a higher taxonomic rank, making it the 


90 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o l5. 


representative of a certain division of the section Lepidaploa: 
Paniculate dichotome, according to the structure of its inflor- 
escence. I think GLEASON, having recently come across 
a member of the Havanenses having the same inflorescence, 
viz. V. hieracioides GRISEB. (= V. Orientis GLEASON, 1913), 
will not now deny the relationship between V. menthefolia and 
Vernonie havanenses. In fact, V. havanensis highly resembles 
V. menthefolia, and some specimens of it can only be distin- 
guished from that species by the characters of the petioles. V. 
havanensis and its allies, V. cubensis GRISEB. and V. hieracioides 
GRISEB., have the leaves attenuate into the petioles, the upper 
ones even without distinct petioles, while in V. menthefolia 
all leaves have very distinct, often very long petioles. As to 
the structure of the involucres and flowers, etc., no differences 
have been found between V. menthefolia and the Vernonia 
havanenses. 


Conspectus specierum hujus subsectionis. 


I. Folia basi in petiolum brevem, s&pe indistinctum atte- 
nuata. Species V. havanensi DC. proximae. 

A. Folia tenuiter membranacea, subglabra, sublevia. 
Calathidia ultra 18-flora. Involucrum 6—7 mm al- 
tum. Pappi set® alba. Corolla 7—8 mm longa. An- 
there circ. 3 mm long. V. havanensis DC. 

B. Folia firmula, laxissime induta, scabriuscula. Cala- 
thidia infra 14-flora. Involucrum 3—5 mm altum. 
Pappi setze brunnescentes. Corolla 6—6,5 mm longa. 
Anthere circ. 2 mm longe. 

1. Folia anguste rhomboideo-elliptica, indumento 
brunnescente, vix nitida. Inflorescentia vulgo 
habitu scorpioidea, cymis elongatis, multifloris, . 
divaricatis, calathidiis brevius pedunculatis. Ca- 
lathidia 11—14-flora. Squams involucri ap- 
presse, obtusiuscule vel breviter acuminate, sa- 
tis molles. V. cubensis GRISEB. 
Folia obovata vel late elliptica, rigida, nitidula, 
indumento nigricante. Inflorescentia habitu pa- 
niculata, cymis brevibus, paucifloris, calathidiis 
primariis longe pedunculatis. Calathidia 6—7 


bo 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 91 


(5—10)-flora. Squamzs exteriores patule, firme, 

omnes conspicue cuspidatee. 
V. hieracioides GRISEB. 
Il. Folia basi in petiolum semper distinctum subito contracta. 
Inflorescentia ei V. hieracioidis similis. Calathidia magni- 
tudine V. havanensis. V. menthefolia (Pogpr.) Less. 


1. The allies of V. havanensis DC. 


Vernonia havanensis DC. 
Tabula nostra V, fig. 6, 7 (inflorescentiz), 
Vernonia havanensis DE CANDOLLE, 1836, p. 37; GLEASON, 1906 b, p. 
192; 1913, p. 329. 


Vernonia stictophylla WRIGHT, 1869, p. 176. 
Cacalia havanensis KUNTZE, 1891, p. 970. 


Pappi setze interiores persistentes, numero 40—50, fili- 
formes, tenues, quam exteriores lineares, breves 12—15-plo 
longiores. Corolla circ. 8 mm longa, tubo glabro, sensim dila- 
tato, long. ?/, corollae, glandulis sessilibus, globuliformibus 
obsito, limbi laciniis apice subtus papillosis, longitudinaliter 
striatis. Anthere 3— 3,3 mm longe, ligula enervi long. !/, 
anther®, auriculis attenuatis, obtusiusculis. 

Hab. in Cuba: RAMON DE LA SAGRA, n. 11 (P), n. 37 (Prodr), 
2.084 (P; Prodr), n. 247, (D), n. 279 (Prodr), n. 331 (Prodr); 
LINDEN n. 45 (CD); Wniaur n. 1306 (KU, fragm. inflorescen- 
tie), n. 2792 (Bss, K, una cum V. menthefolia Less.!, P); 
Loma pelada, in silvis humidis, umbrosis, WRIGHT n. 3596 (?) 
(K, KU). 

The numerous specimens collected by RAMON DE LA SAGRA 
agree well with each other and with WRIGHT n. 2792 in the 
Kew Herbarium. The specimen from Loma Pelada, which is 
the V. stictophylla W RIGHT, appears to be only a shade form of 
the species, being collected in »damp, shady woods». It has 
greenish involucres, those of genuine V. havanensis often being 
purple-tinged. 

GLEASON in his Revision made no distinction between the 
three species of Vernonie havanenses. l suppose he had not 
seen the genuine V. hieracioides GRISEB. at that time. In his 
»Studies» he has three genuine -Vernonie havanenses, viz. 
V. havanensis DC., V.Ottonis Scu.-Brip. and V.Orientis GLEASON. 


92 ARKIV: FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


Notwithstanding the different names, his species are the same 
as here accepted, recognized already by GRISEBACH. I scarcely 
venture to suppose, that his remark under V. havanensis: »The 
specimens at hand fall into two groups, the first with leaves long- 
-attenuate at base, almost sessile, and thin in texture; the 
second with leaves cuneate into a distinct petiole, and firm 
in texture», should be due to some confusion with V. menthe- 
folia; but this species can greatly resemble V. havanensis. 


Vernonia cubensis GRISEB. 
Tabula nostra V, fig. 2 (folium et inflorescentia). 


Vernonia cubensis GRISEBACH, 1866, p. 144. 
Vernonia Ottonis GLEASON, 1913, p. 330 — non Scu.-Bip. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 30—35, fili- 
formes, tenues, sordide straminez, quam exteriores anguste 
lineares 6-plo longiores. Corolla 6—6,5 mm longa, tubo sensim 
dilatato, glabro, long. ?/, corolle, glandulis sessilibus, globuli- 
formibus paucis przdito, limbi laciniis subtus glandulis in- 
structis. Antherze 2,1 mm long, ligula long. '/, antherz, ener- 
vi, aurieulis attenuatis, obtusiusculis. 

Hab. in Cuba: Wricut n. 1306 (KU, S); n. 2791 (Bss, 
DC, G, orig. spec., KU, P); prov. Pinar del Rio, prope Pinar 
del Rio, 24. 10. 04, BAKER et ABARCA n. 3421 (KU); prov. 
Pinar del Rio, prope Guane, in palmetis, 1—4. 12. 11, SHAFER 
n. 10646 (KU). 

GLEASON applies (1913, p. 330) to this species V. Ottonis 
Scu.-Bre., as well as V. hieracioides GRISEB. However, the type 
specimen of the former is typical V. menthefolia (POEPP.) LEss., 
and the latter is the same as V. Orientis GLEASON. W RIGHT’s 
number 1306 includes both V. cubensis GRISEB. and V. hiera- . 
cioides GRISEB. Probably the specimens so numbered in the 
Gray Herbarium, which was consulted by GrEASON, are all 
V. cubensis GRISEB. 

The three species of Vernoniw havanenses are by no means 
very good ones. V. cubensis GRISEB. in many respects is inter- 
mediate between V. havanensis DC. and V. hieracioides GRISEB. 
Some of the specimens cited above are suspected not to be 
quite correctly determined. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIZ. 93 


Vernonia hieracioides GRISEB. 
Tabula nostra V, fig. 5 (habitus). 
Vernonia hieracioides GRISEBACH, 1862, p. 511. 


Cacalia hieracioides KUNTZE, 1891, p. 970. 
Vernonia Orientis GLEASON, 1913, p. 330. 


Pappi sete interiores persistentes, numero 35, filiformes, 
tenues, straminex, quam exteriores late, distinctae circ. 10-plo 
longiores. Corolla 6 mm longa, tubo glabro, sensim dilatato, 
long. ultra ?/, corolle, glandulis globuliformibus rarissimis vel 
nullis, limbi laciniis striatulis, apice subtus papillosis. An- 
there 2,3 mm longs, ligula brevi, enervi, long. '/, anthere, 
auriculis brevissime acuminato-apiculatis. 

Hab. in Cuba orientali: prope villam Monte Verde dictam, 
Jan.—Jul. 1859, Wricut n. 1306 (Bss, CD, sub nom. V. di- 
chroopappe Scu.-Bre., D, DC, G, orig. spec., KU, ex herb. 
GRISEBACH, ex herb. ALkx.-PRIOR, P). 

Though I have not seen the type specimen of V. Orientis 
GLEASON, I have identified this species with V. hieracioides 
GRISEB. The most important features of the new species are 
the particular structure of the inflorescence and the involucres, 
as well as the few-flowered heads. Now V. hieracioides has 
exactly the same inflorescence and involucres, as shown by the 
type specimen in the GrRISEBACH Herbarium and by its descrip- 
tion: »panicula fastigiata aphylla ramis ejus glandulo-pilosi- 
usculis dichotomis vel apice brevissime scorpioideis ... squa- 
mis glabriusculis mucronato-acutis patulis». But V. hiera- 
cioides is said to have 10-flowered heads, and V. orientis only 
5-flowered ones? However, the type specimen itself was found 
to have 6—7-flowered heads, and hence I suppose the numbers 
found by GRISEBACH and GLEASON to be extreme. 


2. The allies of V. menthefolia (Poerr.) Less. 


Vernonia menthefolia (PoEPP. ap. Spr.) Less. 


Tabula nostra VI, fig. 1 (ramus floriger). 


Eupatorium menthefolium PoErrIG ap. SPRENGEL, 1826, p. 412. 

Vernonia menthefolia LessınG, 1829, p. 268; DE CANDoLLE, 1836, p. 38; 
GRISEBACH, 1862, p. 510; GLEASON, 1906 b, p. 197; 1913, p. 331. 

Vernonia Ottonis SCHULTZ-BIPONTINUS, 1847, p. 508. 

Vernonia Grisebachii SCHULTZ-BIPONTINUS, 1863, p. 231. 


94 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o 15. 


Pappi setz interiores persistentes, numero 40-50, fili- 
formes, tenues, exterioribus subfiliformibus circ. 12-plo longi- 
ores. Corolla 6,5 mm longa, tubo sensim dilatato, glabro, 
long. *; corollz, limbi laciniis subtus apice glandulosis, glandu- 
lis parvulis, globuliformibus, sessilibus. Anthere 22 mm 
longz, ligula enervi, long. ‘|, anther&, auriculis brevissimis, 
apiculato-acuminatis. 

Hab. in Cuba: Porrris (B, orig. spec. Eup. menthi- 
folii Porrr., Bss, F, KU. P); prope Franqueville, RAMON DE 
LA SAGRA, sine num. (B): RAMON DE LA SaGRA n. 60 (Prodr). 
n. 79 (P, Prodr), n. 400 (Prodr), n. 596 (Prodr), sine num. 
(B); Mr. LEMAN, anno 1825 (Prodr); prope Catefal Fundador, 
17. 1. 39, Orro n. 35 (B, CD, orig. spec. V. Ottonis Scu.-Bre.); 
Reap (K); Wricur n. 282 (D, DC, G, KU, P, S), n. 1305 (Bss, 
DC, KU, 5). n. 2792 (Bss, CD, orig. spec. V. Grisebachit Scu.- - 
-Bre., DC, G, K, KU. P. 8); prope S:ta Maria, in fruticetis, mense 
Febr. 1889, EccEns n. 4626 (B, KU, P); Arroyo Gallego, mense 
Febr. 1889, EccEnRs n. 4647 (KU, M, P); Cieneguita, prope 
Cienfuegos, 2. 10. 96, ComBs n. 706(B, K, KU); Colonia Limones 
prope Cienfuegos, 2. 2. 03, PRINGLE n. 92 (D, KU); prope Hava- 
na, 30. 1. 05, Curtiss n. 623 (D, DC, H, K, KU, M); prope Ma- 
nagua, 23.1. 05, BAKER et ABARCA n. 4456 (KU); prope San- 
tiago de las Vegas, 2. 2. 05, ABARCA n. 4505 (KU); ibidem, 
6. 2. 06, Baker n. 2643 (KU); Camaguey, prope La Gloria, 
25. 1. 09, SHAFER n. 28 (KU); prov. Pinar del Rio, inter El 
Rosario et Los Palacios, ad marginem viz, 30. 1. 12, SHAFER 
n. 12030 (KU); prov. Santa Clara, prope »Sancti Spiritus», in 
fruticetis, 15—24. 2. 12, SHAFER n. 12113 (KU). | 

By examining the type specimens I have been able to state 
the identity of the synonyms cited above. V. Ottonis Scu.- 
-Bre. was based upon a specimen with very small heads and 
rounded, tomentose leaves, V. Grisebachii Scu.-Bre. represents . 
a form with larger heads and more narrowed, thinly tomentose 
leaves. 

In the Copenhagen Herbarium there is a specimen collected 
by Lizpman, labelled: Mexico: Dep. Oaxaca, Oct. 1842, LIEB- 
MAN n. 356. The locality is clearly an error, and since LrEB- 
MAN also collected in Cuba, the specimen may have originated 
from that island. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 95 


Subsect. Noveboracenses. 


Suffrutices elati. Folia membranacea sepe angusta, in- 
tegerrima vel margine sepe serrulata. | Inflorescentia. cymoso- 
-paniculata, plana vel concavo-depressa, ambitu obpyramidata, 
cymis salis brevibus, exterioribus inferioribus longioribus, scepe 
sursum. arcuatis; bracteis nullis. Calathidia sepe majuscula. 
Involucrum late campanulatum. | Receptaculum planum, nudum. 
Pappi sete interiores persistentes, numero 40—70, tenues, fili- 
formes, sepe purpurascentes, exterioribus subindistinctis, inc- 
quilongis, anguste linearibus vulgo 8-plo longiores. Corolla satis 
longe, 8—10 mm in speciebus examinatis, glabre, tubo */, long. 
corolle. Anthere ultra 3 mm longa, ligula */.—1/, long. anthere, 
auriculis obtusis. Achenia subglabra. 

This subsection includes several Mexican species, and all 
North American ones. It matches GLEASON’s Paniculate vere, 
except his Alamaniane. It differs from the Polyanthes chiefly 
in its flat or depressed inflorescence, larger corollas and anthers, 
and nearly glabrous achenes. 

Only one West Indian species belongs here, viz. V. insu- 
laris GLEASON, described as from the Bahama Islands. Evi- 
dently the origin of this species can be traced back to Florida, 
where related species are common. 


Vernonia insularis GLEASON. 


Vernonia insularis GLEASON, 1906 a, p. 184; 1906 b, p. 226. 


Hab. in insulis Baham. Great Bahama, N. L. Brirron 
et C. F. MILLSPAUGEH n. 2392, 2392 a; BRACE n. 1385. — Abaco: 
BRACE n. 1835. 

I have seen no specimens of this species. 


Sect. Tephrodes DC. 


Vernonia cinerea (L.) Less. 


Conyza cinerea Linnzus, 1753, p. 862. 
Vernonia cinerea LESSING, 1829, p. 291. 


Pappi setz interiores valde caduce, numero cire. 30 (?), 
tenues, albe, quam exteriores spathulat®, fimbriolate circ. 


96 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. w:o Joa. 


10—12-plo longiores. Corolla tenuis, 4,5 mm longa, tubo sen- 
sim dilatato */, long. corollz, glabro, limbi laciniis dorso api- 
cem versus pilis nonnullis instructis. Anthere brevissime, 
0,8 mm longe, ligula enervi fere '/; long. anther&, auriculis 
acutatis. 

Hab. in insul. Baham. New Providence, 15. 2. 07, N. L. 
BRITTON n. 5374 (KU). — Cuba: prov. Pinar del Rio, prope 
Los Palacios, 3—4. 1. 12, SHAFER n. 11656 (KU.) — Ja- 
maica: Irwin hills, in cultis, anno 1849, WULLSCHLÄGEL n. 
885 (M); anno 1850, R. C. ALEXANDER-PRIOR (G); ad Gor- 
donstown, alt. 300 m, 21. 1. 88, EGGERS n. 3421 (Bss, D, 
KU, P); ibidem, alt. 360 m, 21.1. 88, EGGERS n. 3421 a 
(KU); Banana River, alt. 360 m, 21. 1. 88, EGGERS n. 3468 
(KU); Hope, 22. 10. 97, Harris n. 6865 (KU); Queen Anna's 
Bay, in margine viarum, 19. 3. 97, CHURCHILL sine num. 
(KU); in montibus humilioribus prope Kingston, 17. 7. 97. 
O. HANSEN sine num. (KU). — Hispaniola: prope Port au 
Prince, Mart. 1892, PICARDA n. 987 (KU); Cap Haytien, 16. 7. 87, 
EaaERs n. 2843 (KU); prope Labrante, April.1889, Buch n. 
42 (KU). — St. Thomas: 10. 2. 06, RAUNKIER n. 1917 (H). — 
St. Croix, coll. haud not. (H). — Guadeloupe: Le Baillif, 
ad ripam maris, anno 1892, Duss n. 2484 (KU); prope Basse- 
-Terre, anno 1892, Duss n. 2517 (KU). — Grenada: ad ripam 
maris frequens, anno 1893, G. W. SmitH n. 106 (KU); 9. 3. 95, 
BROADWAY n. 432 (KU); St. Georges, Coopers Hill, 4. 3. 05, 
BROADWAY n. 2542 (D). — Tobago: ad stationem botani- 
cam, 11. 4. 09, BROADWAY n. 2542 (KU, S). 

A common, intertropical weed! 


Species excluded. 


Vernonia chinensis (Lam.) Lessing, Linnea, Band 6, 1831, 


p. 105. 


Hab. in Guadeloupe: prope Gombegre, locis incultis 
sparsa, Juni. 1900, Duss n. 4032. 

GLEASON in his »Studies» lists this well-known cosmopol- 
itan species under its old generic name, Cyanthillium BLUME, 
thus indicating the plant to be generically different from 
Vernonia, chiefly because of its very caducous, uniseriate 


pappus. I agree with him in assigning generic rank to the . 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 97 


plant. As for the specific name used by GLEASON, C. chinensis 
(Lam.), I cannot join him. LAMARCK describes, 1786, p. 83, Co- 
nyza chinensis as follows: 4. Conise de Chine. Conyza chinensis, 
Lin.»ete. He does not intend to describe a new species, believing 
himself to have the Linnzan plant before him. Now Conyza 
chinensis L. belongs to a widely different genus, being the type 
of Blumea chinensis DC. LAMARCK made a false identification. 
I think the specific name chinensis cannot therefore be applied 
to our plant. The name to be used is »patula», from Conyza 
patula Avr. (1788). Its correct name would be, then, Cyan- 
thillium patulum (Arr.). However, as I have not seen the type 
of Conyza patula, nor studied sufficiently the relations of Cy- 
anthillium to Vernonia, I do not wish to be responsible for this 
combination. 


Vernonia lepidota GRISEBACH, 1866, p. 145. 


Hab. in Cuba: prov. Baracoa, in summo monte El Yun- 
que, 14. 6. 61, WRIGHT n. 2789 (Bss, G, orig. spec., KU). 

Receptaculum alveolatam, marginibus alveolarum sca- 
riosis, dentatis. Pappi setze interiores satis caducze, numero 
5—6—7, crasse, complanat&, haud torte, albide, sets exte- 
riores alte coalitz, patellam formantes cylindricam, margine 
laciniosam. Corolla 7—8 mm longa, tubo sensim dilatato, 
extus glanduloso, long. !/, corollz, limbi laciniis dorso glandulis 
instructis, apice recurvis, glandulosis. Anthere omnino Ver- 
none, 2,4 mm longe, ligula subenervi, crassa, !/, long. an- 
there, auriculis brevibus, oblique subemarginato-truncatis. 
Stylus Vernonie. Achzenium compressiusculum, glaberrimum, 
irregulariter 10-costatum. 

As already stated (page 4), this species is to be removed 
from the genus Vernonia, chiefly by the characters of its 


pappus. 


Vernonia Milleri Jonnston, 1905, p. 698. 


Hab. in Margarita: El Valle, 31. 7. 01, ©. ©. MILLER et 
J. R. JOHNSToN n. 254 (KU, dupl. orig. spec.). 
The plant clearly belongs to Oliganthes Cass. 


Arkiv für botanik. Band 13. N:o 15. 7 


98 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND BB. N:;o Ja. 


Bibliography. 


BAKER 1873. J. G. BAKER, Composite, pars I, in Mart. Fl. Bras., fase. 
LXII, 1873. 

BENTHAM 1852. G. BENTHAM, Composite centroamericane, in Viden- 
skabelige Meddelelser fra den Naturhistoriske Forening i Kjöben- 
havn, Nr. 5—7, 1852. 

Cassını 1825. A. H. G. Cassını, Lepidaploa, in Dictionnaire des sciences 
naturelles, éd. F. G. LEVRAULT, tome X XVI, Strasbourg et Paris, 
1823. 

DE CANDOLLE 1836. AUG. Pyr. DE CANDOLLE, Prodromus systematis 
naturalis Regni Vegetabilis, pars V. Paris, 1836. 

DELPONTE 1854. J. B. DELPONTE, Stirpium exoticarum rariorum vel 
forte novarum pugillus. Mem. R. Acc. delle Sci. Torino, Ser. 2, 
Vol. XIV, 1854. 

GARDNER 1846. GEORGE GARDNER, Contributions towards a Flora of 
Brazil. HookER's London Journal of Botany, Vol. 5, 1846. 
GLEASON 1906 a. HENRY ALLAN GLEASON, The genus Vernonia in the 

Bahamas. Bull. Torr. Bot. Club, Vol. 33, 1906. 

—— — 1906 b. HENRY ALLAN GLEASON, A Revision of the North Ame- 
can Vernonieae. Bull. New York Bot. Garden, Vol. 4, No. 13, 1906. 

——— 1913. HENRY ALLAN GLEASON, Studies on the West Indian Ver- 
nonieae, with one new species from Mexico. Bull. Torr. Bot. 
Club, Vol. 40, No. 7, 1913. ; 

GRISEBACH 1861. A. H. R. GRISEBACH, Flora of the British West In- 
dian Islands, Part. IV and V. London, 1861 (tit. 1864). 

— 1862. A. H. R. GmisEBACH, Plante Wrightiane e Cuba Orien- 
tali, Pars II. Mem. Americ. Acad. Arts. Sci, Ser. II, Part. II, 
No. XVIII, 1862. 

—— 1866. A. H. R. GRISEBACH, Catalogus plantarum Cubensium. 
Leipzig, 1866. 

—— — 1879. A. H. R. GRISEBACH, Symbole ad Floram argentinam. 
Abhand. Königl. Gesellsch. Wissenschaft. zu Göttingen, Band 
24, 1879. 

HIERONYMUS 1901. G. HIERONYMUS, Plante Lehmannians preser- 
tim in Columbia et Ecuador collect, Composite II. Englers 
Bot. Jahrb., Vol. 23, Heft V, 1901. 

HUMBOLDT, BONPLAND, KUNTH 1820. Nova genera et species plantarum 
quas in peregrinatione ad plagam zquinoctialem orbis novi colle- 
gerunt, describserunt, partim adumbraverunt AMAT. BONPLAND 
et ALEX. DE HUMBOLDT. Ex schedis autographis Amati Bon- 
PLANDI in ordine digessit CAROL. SIGISMUND. KuntH. Paris, 1820. 

Jounston 1905. J. R. JonNsTON, New plants from the Islands of Mar- 
garita and Coche, Venezuela. Proc. Am. Acad. Arts. Sci, Vol. 
XI, No; XXIV, 1905. 

Kuntze 1891. Orro KUNTZE, Revisio generum plantarum, Part. I—II. 
Würzburg, 1891. 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 99 


Lamarck 1786. J. B. A. P. M. LAMARCK, Encyclopédie methodique, 
Botanique, pars II. Paris, 1786. 

LessınG 1829. CHR. Fr. Lessing, De Synanthereis Herbarii Regii 
Berolinensis Dissertatio prima. Linn®a, Band 4, 1829. 

— 1831. Cur. Fr. LESSING, De Synanthereis dissertatio quarta. 
Linnea, Band 6, 1831. 

Link et Orro 1828. N. F. Linx et F. Orro, Icones plantarum selecta- 
rum horti regii Berolinensis, fase. X. Berlin, 1828 (not seen). 

Lınnzus 1753. CARL LINNZUS, Species plantarum, ed. I. Holmis, 
1753. 

—— 1759 a. CARL LINNZUS, Systema nature, ed. X. Holmiz, 1759. 

—— 1759 b. CARL LINNZUS, Pugillus Jamaicensium plantarum. Amoe- 

nitates Academic», Vol. V, Holmiz, 1759. 

1763. CARL LINNZUS, Species plantarum, ed. II. Holmiz, 1763. 

PERSOON 1807. Cur. H. PERSOON, Synopsis plantarum. Paris, 1807. 

L. C. RICHARD 1792. L. C. RICHARD, Catalogus plantarum, ad socie- 
tatem, ineunte anno 1792, e Cayenna missarum a Domino LE 
BLOND. Act. Soc. Hist. Nat. Paris, Vol. I, 1792. 

Sacra 1850. RAMON DE LA SAGRA, Historia fisica, politica y natural 
de la isla de Cuba, Vol. XI, Sympetale etc. par A. RICHARD. 
Paris, 1850 (not seen). 

SCHULTZ-BIPONTINUS 1847. C. H. SCHULTZ-BIPONTINUS, Composite, 
in »Beiträge zu einer Flora der /Equinoctial-Gegenden der neuen 
Welt», von J. F. KrorscH. Linnea, Band 20, 1847. 

—— — 1863. C. H. SCHULTZ-BIPONTINUS, Adnotationes in Cassiniaceas 
Wrightianas Cubenses, a cl. GRISEBACH determinatas, in Journal 
of Botany, ed. SEEMANN, No. XI, 1803. 

SPRENGEL 1826. KURT SPRENGEL, Systema Vegetabilium, Vol. III. 
Góttingen, 1826. 

STAHL 1887. A. STAHL, Estudios sobre la Flora de Puerto-Rico. Vi- 
burn. — Gesner. 1887. (not seen). 

SWARTZ 1788. OLOF Swartz, Nova genera et species plantarum seu 
Prodromus descriptionum vegetabilium, maximam partem in- 
cognitorum que sub itinere in Indiam occidentalem annis 1783— 
87 digessit OLOF Swartz. Holmiz, Upsaliw et Abox, 1788. 

— — 1791. OLOF Swartz, Observationes botanicz quibus plants 
Indiz occidentalis alieque systematis vegetabilium ed. XIV illust- 
rantur earumque characteres passim emendantur, Erlangen, 1791. 

— — 1806. OLOF Swartz, Flora Indi: occidentalis, Vol. IIT. Erlangen, 
1806. 

URBAN 1899. IGN. URBAN, Species nove presertim portoricenses, in 
Symb. Antill., Vol. I, No. 5, 1899. 

—— 1903. IGN. URBAN, Nova genera et species II, in Symb. Antill., 
Vol. III, No. 5, 1903. 

—— — 1911. IGN. URBAN, Flora portoricensis, in Symb. Antill., Vol. 
IV, fase. IV, 1911. 

—— 1912. IGN. URBAN, Nova genera et species V, in Symb. Antill., 
Vol. VII, 1912. 

VELLOZO 1825. JosÉ MARIANNO VELLOZO, Flore Fluminensis, seu 


100 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


deseriptionum plantarum prefectura Fluminensi sponte nascen- 
tium liber primus, ed. NETTO. Arch. Mus. Nac. Rio de Janeiro, 
Vol. V, 1881. 

VELLOZO 1827, vero edita 1835. JosÉ MARIANNO VELLOZO, Flore 
Fluminensis Icones, Vol. VII. Paris, (1827) 1835. 

WILLDENOW 1804. C. L. WILLDENOW, CAROLI LINNZI Species planta- 
rum. Berlin, 1804. 

WIKSTRÖM 1828. Jon. Ew. WIKSTRÖM, Ofversigt af ön Guadeloupe's 
Flora. Kongl. Vet. Akad. Stockholm Handl. fór àr 1827, printed 
1828. 

WRIGHT 1869. C. WRIGHT, Revisio catalogi Grisebachiani, in Anal. 
Acad. Cienc. med., fisic. y nat. de la Habana, 1869 (not seen). 


10. 


Id: 


-—I 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLE. 101 


Explanation of the Plates. 


(All figures are in natural size.) 


Plate 1. 


Vernonia viminalis GLEASON. Leaf, lower surface; branch 
of inflorescence. WRIGHT n. 285 (S). 

Vernonia Valenzuelana A. RicH. Leaf, lower surface. 
WRIGHT n. 2785 (G). 

Vernonia angusticeps EKMAN n. sp. Leaf, lower surface; 
branch of inflorescence. WRIGHT n. 282 (DC). 

Vernonia inequiserrata Scm.-Bir. Leaf, lower surface. 
WRIGHT n. 285 prior (KU). 

Vernonia Sagreana DC. Leaf, lower surface. WRIGHT 
n. 281 (G). 

Vernonia linguefolia EKMAN n. sp. Leaf, lower surface. 
WRIGHT n. 285 post. (G). 

Vernonia aceratoides GLEASON. Leaf, lower surface. WRIGHT 
n. 2784 (G). 

Vernonia Sprengeliana Scu.-Bie. Branch of inflorescence. 
MIGUEL FUERTES n. 1388 (KU). 

Vernonia Wrightii ScH.-BiP. Leaf, lower surface; branch of 
inflorescence. WRIGHT n. 284 (G). 

Vernonia  Tuerckheimii Urs. Part of the inflorescence. 
TURCKHEIM n. 2959 (KU). 

Vernonia buzifolia (Cass.) Less. Flowering branch. TÜRcK- 
HEIM n. 2959 B (KU). 


Plate 2. 


Vernonia arborescens (L.) Sw. Branch of inflorescence. 
Duss n. 305 (KU). 

Vernonia bahamensis GRISEB. Leaf, lower surface; flowering 
branches. EGGERS n. 3893 (KU). 

Vernonia arbuscula Less. Flowering branch. CuRTISS n. 
65 (KU). 

Vernonia complicata GRISEB. Flowering branch. Britton 
n. 2225 (KU). 

Vernonia albicaulis PERS. Leaf, lower surface; flowering 
branch. RAUNKIER n. 1919 (H ). 

Vernonia divaricata Sw. Part of the inflorescence. WILSON 
n. 238 (G). 

Vernonia borinquensis Urs, Part of the inflorescence. HEL- 
LER n. 4391 (KU). 

Vernonia acuminata Less. Part of the inflorescence. HARRIS 
n. 8205 (KU). 


bo 


bo 


bo 


ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Plate 3. 


Vernonia rigida Sw. Flowering branch. Swartz (5). 

Vernonia fruticosa (L.) Sw. Upper part of the plant. 
Buck n. 522 (KU). 

Vernonia fruticosa (L.) Sw. Branch of inflorescence. MI- 
GUEL FUERTES sine num, (KU). 

Vernonia expansa GLEASON. Inflorescence. HARRIS n. 
8796 (KU). 

Vernonia leptoclada SchH.-Bır. Branch of inflorescence. 
WRIGHT n. 1309 (KU). 

Vernonia yunquensis GLEASON. Leaf, lower surface; a single 
head. UNDERWOOD et EARLE n. 661 (KU). 

Vernonia pineticola GLEASON. Two leaves, lower and upper 
surface; a single head. UNDERWOOD et EARLE n. 1341 (KU). 

Vernonia pluvialis GLEASON. Inflorescence. REHDER sine 
num, (KU): 

Vernonia parvuliceps EKMAN n. sp. Two leaves, upper and 
lower surface; upper part of the plant. WRIGHT n. 2788 
(KU). 


Plate 4. 


Vernonia gnaphalifolia A. RicH. Inflorescence. MORALES 
ro 1192 (ONE 

Vernonia erassinervia WRIGHT ap. GLEASON. Upper part of 
the plant. WEIGHT n. 2787 (G). 

Vernonia membranacea GRISEB. Inflorescence. WRIGHT 
n. 490 (G). 

Vernonia commutata EKMAN n. sp. Upper part of the plant. 
WRIGHT n. 286 (G). 

Vernonia sericea L. C. RrcH. Leaf, lower surface; branch of 
inflorescence. EGGERS n. 3050 (H). 


Plate 5. 


Vernonia stenophylla Less. Upper part of the plant. Pı- 
CARDA n. 539 (KU). 

V. cubensis GRISEB. Leaf, lower surface; upper part of the 
plant. WRIGHT n. 2791 (KU). 

Vernonia segregata GLEASON. Inflorescence. SHAFER n. 
n. 8051 (KU). 

Vernonia sericea L. C. RICH. subsp. racemosa (DELP.) EKMAN. 
Inflorescence. TÜRCKHEIM n. 2905 (KU). 

Vernonia hieracioides GRISEB. Upper part of the plant. 
WRIGHT n. 1306 (G). 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONIE. 103 


Vernonia havamensis DC. Branch of inflorescence. WRIGHT 
n. 1306 (KU). 

Vernonia havanensis DC. Inflorescence. WRIGHT n. 3596 
(? KU). 


Plate 6. 


Vernonia menthefolia (PoErr.) Less. Flowering branch. 
CunrISS n. 623 (H). 

Vernonia scorpioides (LAM.) PERS. Inflorescence. SEITZ 
n. 47 (KU). 

Vernonia pallescens GLEASON. Inflorescence. H. H. et 
G. W. Smit n. 992 (KU). 

Vernonia angustissima WRIGHT ap. EKMAN n. sp. Upper 
part of the plant. WRIGHT n. 2786 (G). 

Vernonia tricephala GArDN. Flowering branch. BROADWAY 
n. 2174 (KU). 


104 ARKIV FOR BOTANIK. BAND 13. 


Register. 


(Synonyms are in italics.) 


Baccharis Myrsinites PERS., zlsapnjieg by GRISEB. 
Cacalia acuminata OK. Bits A EAS 
» arborescens OK. 
»  bahamensis OK. 
» buxifolia OK. 
» . cincta OK. 
» gracilis OK. 
»  havanensis OK. 
»  hieracioides OK. 
» — Moritziana OK. 
» | punctata OK. 
» scorpioides OK. 
» sericea OK. 4 
»  stenophylla OK. 
» Thome OK. 
» tournefortioides OK. 
»  tricephala OK. 
Chrysocoma repanda VELL. 
Conyza anthelmintica L. 
» | arborescens L. 
» » » misapplied by SWARTZ 
» cinerea L. A s MESS Ys TR s 
»  fruticosa L. 
» glabra WILLD. 
>»  portoricensis BERT. ap. DC. 
» rigida Sw. debo 
» | scorpioides LAM. 
Eupatorium menthefolium Pozrr. ap. “SPR. 


» obtusifolium WILLD. 3 

> salvifolium BERT. ap. SPR. 

» secundifolóum BERT. ap. DC. 
Lepidaploa albicaulis Cass. s 

» arborescens LESS. 

» buxifolia Cass. 

> lanceolata Cass. 

» phyllostachya Cass. 

> scorpioides CASS. 


Piptocarpha tetrantha Uns. 

Proustia domingensis SPR. . . 5 
Staehelina solidaginoides Wirrp. ap. LESS. 
Vernonia aceratoides GLEASON A. 


» acuminata Less. 

» albicaulis PERS. : 

» albicaulis PERS. X sericea p C. Bac. 
» albicoma GLEASON -—u 


» amaranthina GLEASON 

» angustata GLEASON 

» angusticeps EKMAN n. sp. - 

» angustissima WRIGHT ap. EKMAN n. . Bp. 

» anthelmintiea (L.) WILLD. 

» araripensis GARDN., misapplied by GLEASON 
» arborescens (L.) Sw. : 


N:O 15. 


» » wi misapplied by PERSOON . 


» » » » » » SWARTZ 


E. L. EKMAN, WEST INDIAN VERNONLXE. 


Vernonia arborescens (L.) Sw. var. divaricata GRISER. 


» 


» » » »  Lessingiana » 
» » » »  ovatifolia DC. 
» » » »  Swartziana GRISEB. 


arbuscula LESS. 

arctata GLEASON 

aronifolia GLEASON 

bahamensis GRISEB. 

Berteriana DC. . 

borinquensis Urs. “ys ies: 

» » var. Stahlii URB. 

buxifolia (Cass.) Luss. 

calida GLEASON 

calophylla GLEASON 

centriflora Link et Orro 

chinensis (Lam.) Less. 

cincta GRISEB. 

cinerea (L.) Less. 

commutata EKMAN n. sp. 

complicata GRISEB. 

corallophila GLEASON : 

Cotoneaster (W.) Less. var. angustifolia HrERON. 
» » >» var. pungens H1ERON. 

crassinervia WRIGHT ap. GLEASON 

cubensis GRISEB. 

desiliens GLEASON 

divaricata Sw. dier de; Dru COR MESES La ots 
» » misapplied by DE CANDOLLE . 
» » » » LESSING 

domingensis DC. A Ms ue: 

elongata WILLD. ap. LESS. 

emarginata WIKSTR. 

expansa GLEASON 

fallax GLEASON 

flavescens LESS. 

joliosa WRIGHT ap. EKMAN 

fruticosa (L.) Sw. oe ses A 
» yD misapplied by GLEASON. 

><Gleasonii EKMAN nov. hybr. 

gnaphalifolia A. RıcH. Shes Je) EEE 0: kc 

» » misapplied by GLEASON 
gracilis H. B. K. 


» » subsp. tomentosa EKMAN nov. subsp. 


» » var. villosa LESS. 
Grisebachii Scu.-Br. 
havanensis DC. : Ge re eee 
hieracioides GRISEB. . . - . 4.48 
icosantha DC. 
inzequiserrata SCH. -Br. 


> » var. angustifolia GRISEB. 


» » var. obtusifolia » 

insularis GLEASON 
intonsa GLEASON 
lanuginosa GARDN. 
lepidota GRISEB. 
leptoclada Scu.-Bre. diio SEC C RU MN eee 

» » (Bem enm by GLEASON 
linguefolia EKMAN n. sp. . ER 
longeracemosa MART. ap. DC. 
longifolia PERS. 


Arkiv för botanik. Band 13. N.o 15. 


7* 


106 ARKIV FÖR BOTANIK. BAND 13. N:o 15. 


Pag. 
Vernonia membranacea GRISEB. . . o os UO Lily EEE: 15 
» mentheefolia (POEPP. ap. SPR. LESS, ..- 2 OR 
>» Mileri Jozmwsm. . SOR) oc För LC. SE | 
» montana GLEASONI N. bsemeibues 2 fe et. SS 
» ‚Moritziana . SCHE:-BEIP: « 2 1. 2.02 Ver a RE Far 
» neglecta GLEASON.. 20. s =. 0... 02 VRR 
» obcordata GLEASON) . . . . . = 2... Ma ARE 
» Orientis GLEASON, 2. . . > . 2-15 ct ER ae nee es 
» Ottonis Scu.-Bre. .. . AME GARDENA 4 93 
» » » misapplied by! GE: ASON is T slarv EE e 09 
» pallescens GLEASON .. . bo EN Sneed se tS O) 
» parvuliceps ERMAN.Nn.Sp., - - 2 39509 901 99:12] 22-98 90928 22 0-0 5 710 
» Dermollis. GIEBASON |. «. . >: 2 9 de RER SEE RE SESS 05D 
» phyllosiachya .GEEASON =. . 2202 STENS 
» pineticola‘'GrEASON. . . . =. 070 4 SE RE Ta: 
» pluvialisGuBASON. . « . - 202 3 99 KR 0 
» proclivis GLEASON . . . ee SEE EEE cs s 
» punctata Sw. ap. WIKSTR. Me s sS rea usages 
» purpuratagGmEASON: = os - 30 A vå RS ESA FEST 
» racemosa DEEP. . . . « 09 a 2 14 24 RR CSC 
» reducta GLEASON  . . slodeaumm 27,768 
» remotiflora L. C. RıcH. ,misapplied by! GnisER. Dc isi an other de) 
» rigida Sw. . . N ER OT, 
» » » var. Sagreana "GRISEB. EN DEREN 10715 
» » » » Valenzuelana » Sh, REAR ae IS 
> rubricaulis H. B. K., by GRISEB. BR LS 
» Sagreana DC. .. AE suisse eS 
» scorpioides (LAw.) Pers. Ld le ep a ee ee iT] 
» segregata. GLEASON mnl KM eh 
» semitalis(GLEASON. . . 2.2 - «9 v 49 EEE Er (4 
» sericea CO: EuGH. . sc. «Mme SEEN NS 
» » » » » subsp. racemosa ERMANn. subsp. .... . 85 
» Sinienisit GLEASON . - oq 0 eo a 2092 NE Nr ie 
» Sprengeliang/SCOH.-BIP.- . - x . 9 2 29 2 12 29 rot 
» stenophyllajEESS. ^. . - 5 «4 » 4 sola) RE ECCE SU 
» stictophylla WRIGHT: . . 4. . „MAMI E TERCEROS 
» eublancia/ GG EBASON . . . «9 9 a ch Mr Er NEO 
» subrepanda PERS. ... aU$ Gea re 
» tetrantha (URB.) EKMAN nov. eombr FRE Re 9 BETEN ENT a eae er Ss, 
» Thome BENTH. . soc cow ROU MS RER EIGEN TS 
» tournefortioides H. B. K. eU Ri HE uo cm ee oe ie ee TT 
» tricephala GARDN. . . «CM 00S, LER REO allem 
» tricholepis DC., misapplied by € Garsmpiduk. v: on NAR 26, 81 
» Trinitatis EKMAN n. Sp. NNE vl GUT MO 
» Tuerckheimi;ÜRB.. . . = . & =) » HAEC 94. 
Vahhana. LESS... =. e es en cl x CX a CL 
» Valenzuelana@ A. BucH.. . «. . 2 a 2 VORNE SR 
» ventosa. CHLEASON a eoe e 9 oc 09 spel. e ER ETERNI E ey 
Er venusia GLEASON | = 08 o 9 6 El ER Er ME Ei 
» vicina GLEASON CE Min! enses „U Sn Ry ee ga BL. 
» viminalis, 'GLEASON WOO I) Vv tte Elle 
» Wrightii ScH.-Bır. > RAN REINER eo LO 
» » » misapplied by "GRISEB. REN AUN SENTO 
» yunquensis GLEASON. ... eoe de AGENT EUREN UT, 
— — ee rr 


Tryckt den 13 februari 1914. 


Uppsala 1914. Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.-B. 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. 


à CENE 
Ss | © 
Costs 
CEN 

e. 
w ~ 
. ET 
at 
= = 
CE Mcd 
ae | 
_ 
eso 
23: 
8S5 
[= 
Q ev) 
Css oS 
es 
a 80 
B 
ae 
pit 
Oo 
sa 
uu 
e «wx 
Q 5 
"CN 
Og 

m 
2 ow 
EE, 
E 
B 
= 
OST 
= 
o 
= 
— 

oO 
> 


1. 


, 


ten. 


— 3. V. angusticeps Ekman n. sp. — 4. V. inzquiserrata Sch.-Bip. — 
V. aceratoides Gleason. — 8. V. Sprengeliana Sch.-Bip. —- 
V. buxifolia (Cass.) Less. 

Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


mii Urb. — 11. 


JE 
| 
| 
| 
! 
J 
| 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. 


1. Vernonia arborescens (L.) Sw. — 2. V. bahamensis ( 
5. V. albicaulis Pers. — 6. V. divaricata Sw. 


PI 


seb. — 3. V. arbuscula Less. — 4. V. complicata Griseb. — 
7. V. borinquensis Urb. — 8. V. acuminata Less. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


a 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. 


: l. Vernonia rigida Sw. — 2. V. fruticosa (L.) Sw. — 3. V. fruticos 
6. V. yunquensis Gleason. — 7. V. pineticola Gleason. 


PE 


drar sä SA DA of 


Cederquists Graf. A.-B., Sthlm, 


= 
m 
LE 
Ic 
og 
92% 
22, = 
S 
anf 
Sg 
IE 
oo 
Vv 
— [0 
> a 
Vv 
22 
re 
> 
_ 
e 
a 
> 


.) Sw. — 4. V. expansa Gleason. — 
V. pluvialis Gleason. — 9. 


E 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. 


1. Vernonia gnaphalifolia A. Rich. — 2. V. crassinen 
4. V. commutata Ekman n. | 


Pl. 4. 


Wright ap. Gleason. — 3. V. membranacea Griseb. — 
— 9. V. sericea L. C. Rich. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


Lo 
B 


ARKIV FOR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. ' 


l. Vernonia stenophylla Less. — 2. V. cubensis Griseb. — 3. V. segreg 
9. V. hieracioides Griseb. — 6. V. hi 


Gleason. — 4. V. sericea L.C.Rich. subsp. racemosa (Delp.) Ekman. — 


= 


nensis DC. — 7. V. havanensis DC. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthlm. 


M 
" 


3 
E 
F 
E 
5 


| ee L4 


E 
LN 2 " 


A au ua» E. : a | 
"NL iets: St A Okt ER: 


ARKIV FÖR BOTANIK. Bd 13. N:o 15. 


ANS 


1. Vernonia menthefolia (Poepp. ap. Spr.) Less. — 2. 
4. V. angustissima Wright ap. Ekmq 


orpioides (Lam.) Pers. — 3. V. pallescens Gleason. — 
I. sp. — 5. V. tricephala Gardn. 


Cederquists Graf. A.-B., Sthim. 


INNEHÄLL. 


ne id 
, West Indian Vernonie. With 6 Plates . . . . . . . . 1-10 | 


Utgifvet den 9 maj 1914. + 


TS ISSN 


AE. 4 4 nem 


| Ou d 
CAE 


NU eq Tar? Dose Gut 


New York Botanical 


di Lil 
: 1 


3 5185 


DI 


an 
" 
ön " 
" w 


- 


"— 
REIN 


cr et 


Made in Italy 


EA Ane TUR ate ee ? 
hen nn nn RR ng 


lu eR UL AC ESO c XU EE IE I PX EI D rM 


ww at