Full text of "Dagbräckning i Kongo; Svenska Missionsförbundets Kongomission"

See other formats

QClttO'-' ^

MERENC',V P'n' 'OTEEK

UHIVER-

Kk«Wö«'r-

l^^rnomn^ r

,T0.'.!A.

v , 2 P 'i2±jä^-22dZ.

(tJJjZZ—

DAGBRÄCKNING I KONGO

Digitized by the Internet Archive
in 2016 with funding from
University of Pretoria, Library Services

Äv

https://archive.org/details/dagbrackningikonOOsjoh

DAGBRÄCKNING
I KONGO

SVENSKA MISSIONSFÖR-
BUNDETS KONGOMISSION

ILLUSTRERADE SKILDRINGAR AV KONGOMISSIONÄRER

REDIGERAD AV

WILH. SJÖHOLM och JAKOB E. LUNDAHL

MED FÖRORD AV

J. P. NORBERG

STOCKHOLM

SVENSKA MISSIONSFÖRBUNDETS EXPEDITION.

TRYCKERI-AKTIEBOLAGET FERM, STOCKHOLM 1911.

INNEHÅLL

Sid.

Företal, av J. Norberg 1

Ett ljus till hedningarnes upplysning, av Martin Westling 5

Svenska Missionsförbundets beslut att sända missionärer till Kongo, av

C. J. Engvall 8

Svenska Missionsförbundets missionsfält i Kongo, av K. E. Laman 12

Karaktärsdrag, seder och tänkesätt hos kongofolket, av K. E. Laman ... 19

Släktförhållanden, av C. N. Börrisson 37

Rättsförhållanden, av Teofil Ceder 46

Marknader, byteshandel och penningförhållanden, av C. N. Börrisson ... 50
Religiösa begrepp och föreställningar bland kongofolket, av P. A. West-

lind 58

Språket, av K. E. Laman 99

Ordspråk, av K. E. Laman 104

Vad lider natten? poem av S. A. Flodén 107

Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson 108

Mukimbungu, av Wilh. Walldén 136

Kibunzi, av S. A. Flodén 144

Diadia, av C. J. Lindström 151

Nganda, av J. Hammar 156

Kinkenge, av C. N. Börrisson 164

Kingoyi, av P. O. Wirén 171

Londe station och transportarbetet, av C. W. Lembke 179

Första tiden på Kinkenge, av Aug. Jansson 193

Vårt första besök vid Kingoyi, av C. N. Börrisson 200

En orolig tid, av Josef Ekstam 211

En framtidssyn, poem av P. A. Westlind 219

Skolans början och första tid, av Edv. Karlman 221

Mukimbungu skola för tjugo år sedan, av Ruth Walfridsson 228

Våra skolor och deras mål, av Edv. Karlman 233

Pojkarne i arbete, av A. Walder 241

En examen, av Josefina Nilsson 246

Evangelistskolan, av Edv. Karlman 249

Slöjdskolan, av G. N. Nykvist 258

Söndagsskolan, av Selma Laman 263

Vära församlingar, av K. E. Laman 267

I väckelsetider, av S. A. Flodén 273

I sällningstider, av S. A. Flodén 277

Frän mörker till ljus, av J. Hammar 281

Vära evangelister och deras verksamhet , av Emil Ekström 285

Samuel Kiasungwa, av C. J. Lindström 291

Bybesök, av Martin Westling 295

Arbetet bland kvinnorna och dess betydelse, av Anna Baur-Phillips 301

Flickbarnhemmct vid Diadia, av S. A. Flodén 306

Barnen, av Kristina Nilsson 312

Sjukvärden och dess betydelse, av J. Hammar 317

I medicinhuset, av Sofie Berthold 323

Bland infödda arbetare, av Axel Wennerström 327

Evangelii klockor, poem av Hildegard Nilsson 334

Tryckeriet och bokbinderiet, av C. W. Grahn 335

Vår litteratur, av Martin Westling 340

Resan till Kongo, av Oskar Wikholm 345

Känslor och tankar vid ankomsten till missionsfältet, av John Pettersson 351

Vära konferenser, av Martin Westling 357

Småbilder, av Martin Westling 361

Mellan liv och död, av Aug. Jansson 369

På kyrkogården, av Carl Palmkvist 373

Vivi, av C. W. Grahn 377

Början av missionsarbetet i Franska Kongo, av J. Hammar 379

Missionens förhållande till Kongostaten, av C. W. Lembke 384

Vid aftonens tid skall det varda ljust, poem av Hildegard Nilsson 390

Märkliga ärtal i kongomissionens historia 392

Korta biografier över Svenska Missionsförbundets kongomissionärer, av

Theodor Anderson 393

Statistiska uppgifter 437

ILLUSTRATIONER.

1. HELSIDESBILDER.

Sid.

Skolbarn vid Mukimbungu, fotografi av K. J. Pettersson 1

Kongolandskap „ „ K. E. Laman 14

Kongofruktcr „ „ „ 32—33

Plan av Mukimbungu station 137

Kibunzi nya kyrka, fotografi av T. Ceder 144—145

Plan av Kibunzi station 145

„ „ Diadia „ 152

„ „ Kinkengc „ 165

„ „ Kingoyi „ 172

Kingoyi missionsstation, fotografi av K. E. Laman 176—177

Kongolandskap „ „ „ 208—209

Den gamla skolan vid Mukimbungu med lärarinna, fotografi av

K. J. Pettersson 224—225

Slöjdskolan vid Mukimbungu 1907, fotografi av K. E. Laman 256—257

Församlingen vid en utskola, fotografi av C. J. Lindström 272—273

Deltagare i en evangelistkonferens, „ „ K. E. Laman 288—289

En kvinnoskola, „ „ „ 304—305

Flickbarnhemmet vid Diadia med föreståndarinnan fröken Augusta

Bjurholm, fotografi av K. J. Pettersson 309

En sida ur Kongobibeln (Esaias 52 kapitel) 341

Konferensen vid Kibunzi 1908, fotografi av K. E. Laman 352—353

Plan av Maziya station 380

'YL .

II. MINDRE BILDER.

Sid.

Kongoliljor, fotografi av K. E.

Laman 7

Harley House 10

Landskapsbild 12

Vattenfall i en bäck nära Mu-
kimbungu, fotografi av K. E.
Laman 15

Inristningar i en klippa nära
Matadi till minne av portugi-
sernas första besök i landet
på 1400-talet, fotografi av K.

J. Pettersson 16

Vy från Boma, Kongos huvud-
stad, fotografi av Teofil Ceder 17
Apelsin, fotografi av S. A. Flodén 18
Folktyper, fotografi avj. Hammar 19

Sid.

Kongoby, fotografi av K. E.

Laman 21

En kongohövding med hustru och
barn, fotografi av K. E. Laman 23
Gräseld, fotografi av K. E. Laman 28
En kanot dragés till vattnet,

fotografi av K. E. Laman ... 31
Tvenne av statens s. k. medalj-

hövdingar 33

Palmvinstappning 34

En hårfrisör 35

Arm- och halsringar av mässing 36
Hus under byggnad, fotografi

av Teofil Ceder 38

Tillredning av bindvirke, foto-
grafi av K. E. Laman 39

VIII

Sid.

Interiör av ett gräshus, fotografi

av K. E Laman 40

Ett hus flyttas, fotografi av K.

E. Laman 42

Interiör av ett umodernt“ kongo-
hus, fotografi av K. E. Laman 43
Kristen kongofamilj, fotografi

av G. N. Nykvist 44

Maniokväxt, fotografi av S. A.

Flodén 45

En fånge i stock 46

Rättegång vid Nganda, foto-
grafi av K. E. Laman 47

En statens medaljhövding för-
kunnar lag för folket, foto-
grafi av K. E. Laman 48

En statens medaljhövding med
familj, fotografi av K. E. Laman 49
Marknad, fotografi av Teofil

Ceder 50

Salustånd 51

Marknadsplats, fotografi av Teo-
fil Ceder 52

Vävare, fotografi av Teofil Ceder 53
Tillverkning av lergrytor, foto-
grafi av K. E. Laman 54

En smedja, fotografi av Teofil

Ceder 55

Elfenben 56

Av Kongostaten präglade mynt 57

Hövdingegrav, fotografi av K.

E. Laman 61

Kongoföremäl vid Etnografiska
missionsutställningen i Stock-
holm år 1907 64

En hövdings grav, fotografi av

S. A. Flodén 68

Fetischer, fotografi av S. A.

Flodén 70

Dans, fotografi av J. Hammar 73

Kvinnor utsmyckade till dans,

fotografi av J. Hammar 79

Avgudahus, fotografi avM. West-

ling 86

Invigning av elever för nkimba-
skolan, fotografi av C. J. Lind-
ström 90

Sid.

Lärjungar i nkimbaskolan, foto-

grafi av C. J. Lindström 96

Sköldpadda, fotografi av K. E.

Laman 103

örn, fotografi av K. E. Laman 104
ATa/77e/eonf,fotogr.avK.E.Laman 105
Svin, fotografi av S. A. Flodén 106

Flodlandskap i Kongo, fotografi

av K. E. Laman 110

I kanot, fotografi av K. E. Laman 118

Djurliv i Kongofloden 126

Färjställe vid Kongofloden, foto-
grafi av K. E. Laman 128

Ångaren Henry Reed 131

Det gamla Mukimbungu, foto-
grafi av K. J. Pettersson 133

Boningshuset vid Mukimbungu,
fotografi av S. A. Flodén ... 138
Mukimbungu kyrka, fotografi av

S. A. Flodén 140

Boningshuset vid Kibunzi, foto-
grafi av S. A. Flodén 146

Vy från Kibunzi, fotografi av

S. A. Flodén 147

Det gamla Diadia, fotografi av

K. J. Pettersson 151

Diadia, fotografi av K. J. Pet-
tersson 153

Plan av Nganda station 157

Det ena boningshuset och maga-
sinet vid Nganda, fotografi

av K. E. Laman 159

Vy av Nganda station, fotografi

av K. E. Laman 160

Promenaden under apelsinträden 161
Skolan och gosshusetvid Nganda 162

Palmplanta 163

Boningshuset vid Kinkenge, foto-
grafi av G. A. Jacobsson ... 166
Kinkenge kyrka och gårdsplan,
fotografi av K. E. Laman ... 168
Vilohemmet vid Kinkenge, foto-
grafi av G. A. Jakobsson 169

Boningshuset vid Kingoyi, foto-
grafi av Aug. Jansson 174

Kyrkan vid Kingoyi, fotografi
av Aug. Jansson 175

Sid.

Plan av Londe station 180

Boningshuset vid Londe sett från
flodstranden, fotografi av M.

Westling 182

Gata i Matadi, fotografi av K.

E. Laman 183

Londe från Kongoftoden, foto-
grafi av K. E. Laman 184

Boningshuset vid Londe sett från
tryckeriet, fotografi av M.

Westling 185

Gästhuset och kyrkan vid Londe,

fotografi av M. Westling 187

Bärare vid Londe väntande pä
bördor, fotografi av M. West-
ling 188

Utsikt över Matadi från terassen
vid Londe, fotografi av K. E.

Laman 189

Londe båt och roddare, fotografi

av Th. Lewis 192

Hövdingen Makasa Biyala, foto-
grafi av G. A. Jacobsson ... 194
Tegelslagning vid Kinkenge, fo-
tografi av K. J. Pettersson... 197
Karavan, fotografi av K. E.

Laman : 200

Läger i skogen, fotografi av K.

E. Laman 205

Kingoyiman 209

En statens domare och en officer
på besök i Kingoyi, fotografi

av J. Ekstam 212

Soldater, fotografi av J. Ekstam 213

Soldater vilande framför sta-
tionshuset i Kingoyi, fotografi

av J. Ekstam 215

Pisangträd med frukt 218

Kyrka och församling vid Mu-
kimbungu, fotografi av K. E.

Laman 220

Skolgossar i arbete på fältet,
fotografi av K. E. Laman ... 222
Skolgossar köpa råttor på torget,
fotografi av K. E. Laman ... 225
Ananasfrukt, fotografi av S. A.
Flodén 227

Sid.

Det gamla Mukimbungu med
skolhuset till höger, fotografi

av K. J. Pettersson 230

Gosskolan i Mukimbungu, foto-
grafi av K. E. Laman 234

Ungs gymnastik i Kongo, foto-
grafi av M. Westling 237

Skolgossar sätta sötpotatis, foto-
grafi av K. E. Laman 239

Bindvirke tillagas, fotografi av

K. E. Laman 241

Gossarna rödja fält, fotografi av

K. E. Laman 242

Takgräs rensas, fotografi av

K. E. Laman 244

Råttorna stekas, fotografi av

K. E. Laman 245

Utexaminerade elever, fotografi

av K. E. Laman 247

Gosskolan vid Kingoyi 1909,

fotografi av J. Ekstam 248

Evangelistskolan vid Kibunzi
1891, fotografi av K. J. Pet-
tersson 250

Lektion i evangelistskolan vid
Mukimbungu 1909, fotografi

av K. E. Laman 251

Evangelistskolan 1909, fotografi

av K. E. Laman 255

Undervisning i sömnad, fotografi

av K. E. Laman 259

Brädsågning i skogen, fotografi

av J. Hammar 260

Träbjällra, fotografi av S. A.

Flodén 262

Söndagssko lan vid Mukimbungu,
fotografi av K. E. Laman.. 264

Småttingar i Kongo, fotografi

av K. E. Laman 265

Kongofår, fotografi av S. A.

Flodén 266

fulotta i Mukimbungu kyrka,
fotografi av K. E. Laman ... 268
Eva Manluakila vid Mukimbungu
med dotter och dotterdotter,
fotografi av K. E. Laman ... 270

Sid.

Kongoblomma, fotografi av K.

E. Laman 276

Orm sväljande en höna , foto-
grafi av K. E. Laman 280

David Makumba vid skolan i
Nsundi Mamba, fotografi av

M. Westling 282

En evangelist med familj, foto-
grafi av K. E. Laman 287

Samuel Kiasungwa med familj ,
fotografi av K. J. Pettersson 292
Tsetseflugan som anses föror-
saka sofsjukan 294

Väg genom ett papyrusträsk,
fotografi av K. E. Laman ... 296
Bördor bäras över ett vatten.

fotografi av K. E. Laman ... 297
Missionär predikande i en kon-
goby, fotografi av K. E. Laman 298
Över ett vatten, fotografi av K.

E. Laman 299

Kongokvinna 301

Kvinnor på väg hem från fältet,
fotografi av K. E. Laman ... 302
En kongokvinnas hacka, foto-
grafi av S. A. Flodén 305

Flickbarnhemmet vid Diadia,
fotografi av K. J. Pettersson 307
Palmviska, fotografi av S. A.

Flodén 311

Bland Kongos minste, fotografi

av K. E. Laman 313

“ Rolig är vår leku, fotografi av

K. E. Laman 314

Gossarne leka handelsbod , foto-
grafi av K. E. Laman 315

Småflickorna leka ukatt och
rättau, fotografi av K. E.

Laman 316

Medicinförrådet vid Nganda,

fotografi av J. Hammar 321

Fru Berthold lämnar ut medicin ,
fotografi av S. A. Flodén ... 324
Krokodilägg, fotografi av K. E.

Laman 326

Tegelslagning , fotografi av K.

E. Laman 328

Sid.

Brädsågning i skogen, fotografi

av S. A. Flodén 329

Vid tegelugnen, fotografi av S.

A. Flodén 330

Pä husbygget, fotografi av S.

A. Flodén 332

Tryckeriet och dess arbetare,
fotografi av Martin Westling 336
Interiör av boktryckeriet, foto-
grafi av K. J. Pettersson ... 337
Interiör av bokbinderiet, foto-

grafi av K. J. Pettersson ... 338

Kongopalmer 339

Missionär Laman vid bibelöver-
sättningsarbetet, fotografi av

K. E. Laman 342

Strandfågel, fotografi av K. E.

Laman 344

Frimärke 345

Banana 345

Vid kongobätens avgång från
kajen i Antwerpen, fotografi

av K. E. Laman 346

Ombord påkongobåten, fotografi
av K. E. Laman 346

Bild från Santa Cruz på Tene-
riffa, fotografi av K. E. Laman 347
Bild från Santa Cruz på Tenc-
riffa, fotografi av K. E. La-
man 347

Staden Freetown i Sierra Leone,
fotografi av A. J. Stevenson 348
Ångaren kringsvärmad av neger-
båtar utanför Monrovia på
Afrikas västkust, fotografi av

Teofil Ceder 349

Frimärke 350

Antwerpsbåten förankrad i Kon-
gofloden, fotografi av Teofil

Ceder 352

Kongoexpressen, fotografi av

K. E. Laman 353

Bild av kongojärnvägen, foto-
grafi av K. E. Laman 355

Mognade mangofrukter, foto-
grafi av K. E. Laman 356

Sid.

Avsked för konferensresan, foto-
grafi av K. E. Laman 358

Frimärke 360

Antilop, fotografi av K. E. Laman 361
Infödingar med fiskredskap vid
Kongofloden, fotografi av K.

E. Laman 363

En dödad boaorm, fotografi av

K. E. Laman 364

Kongogräs, fotografi av S. A.

Flodén 365

Den lille vite sover, fotografi

av K. E. Laman 366

Ntoto (ett kongodjur), fotografi

av K. E. Laman 367

Blomma och frukt av apbrödträ
det, fotografi av K. E. Laman 372
Axelssons och Palmers gravar
på Tunduwa kyrkogård, foto-
grafi av M. Westling 374

III. P

Sid.

Albert I, Konung av Belgien... 386

Anderson, Karl Theodor 396

„ Karna 400

Andersson, Anna 397

„ Augusta 409

„ Hulda Maria 418

Andreae, Karl Fredrik 394

„ Karolina 406

Axelsson, Karl Josef 408

Baur, Sven 407

Berglund, Maria 434

Berthold, Per August 412

„ Sofia 423

Brink, Lars Adolf 412

Börrisson, Karl Niklas 404

„ Elin Albertina 413

Ceder, Anders Teofilus 429

„ Hanna Lydia 430

Cederblom, Johan Emil 427

„ Ida Karolina 430

Dahlström, Livia 436

Ekstam, Gustaf Josef 428

„ Anna Charlotta 435

Sid.

Mina Svenssons grav pä Tun-
duwa kyrkogård, fotografi av
M. Westling 374

De vites gravar vid Diadia,
fotografi av C. J. Lindström 375

Kyrkogården vid Nganda, foto-

grafi av Teofil Ceder 376

Maziya missionsstation, fotografi

av K. E. Laman 381

Infödingar från en by i närhe-
ten av Maziya, fotografi av

K. E. Laman 381

Missionär Hammars boningshus
vid Maziya missionsstation,
fotografi av J. Hammar 382

Missionär Hammar med arbe-
tare vid Maziya, fotografi av
J. Hammar 383

Sid.

Ekström, Frans Emil 416

„ Anima Cornelia 428

Engvall, Carl Johan 393

Eriksson, Anna 413

Flodén, Sven August 404

„ Mathilda Sofia 406

„ Augusta Sofia 415

„ Hildur Ingeborg Helena 429

Fält, Elisabeth 427

Grahn, Carl Wilhelm 418

„ Dora Elisabeth 431

Guinness, Grattan, Dr 9

Hammar, Axel Johan Wilhelm 424

„ Maria Elisabeth 425

Hammarstedt, Lars Fredrik ... 395

Holm, August Albert 420

Håkansson, Josef Wilhelm 395

Jacobsson, Gustaf Arvid 425

„ Ester Elisabeth ... 432

Jansson, August 410

„ Hanna Charlotta 419

Jennings, Hilda Eleonora 415

Johansson, Alma Amanda 431

XII

Sid.

Johansson, Erika 419

„ Ivar 410

Johnell, Johan A 418

Jonsson, Hulda Wilhelmina ... 421

Karlman, Karl Edvard 421

„ Karolina Lovisa 422

Karlsson, Anna Sofia 399

„ Anna Sofia 405

„ Elisabet 397

„ Hilma Adolfina Eli-
sabeth 433

Laman, Karl Edvard 403

„ Selma Karolina 403

Lagerin, August Walfrid 411

Larsson, Arvid 434

„ Jöns 399

„ Mathilda 401

Leopold II, Konung av Belgien 385

Lembke, Carl Wilhelm 411

„ Anna Sofia 423

Lindström, Carl Johan 416

„ Anna 417

Lindgren, Henning Jonathan ... 435

Lindén, Josef P 410

Lundahl, Jakob Emanuel 417

Lundin, Johanna 425

Lundgren, Selma Ottilia 434

Malm, Augusta 426

Markus, Per 413

„ Maria Mathilda 421

Nilsson, Anna 411

„ Augusta Josefina 419

„ Carl Johan 394

Nilsson, Hildegard Maria 426

„ Kristina 414

„ Maria 414

Nordblad, Olof 407

„ Louise 407

Norén, Johan August 401

Nyberg, Maria 409

Nykvist, Gustaf Natanael 424

„ Ruth Anna Elisabeth 435

Olsson, Johan Emil 422

Palmqvist, Carl 427

„ Elin Elisabet 429

Palmaer, Johannes Gustaf 405

Sid.

Pettersson, Karl Johan 394

„ Augusta 406

„ Lambert Gottfrid

John 433

Phillips, Anna Augusta 402

Rangström, Magnus 396

Rutström, Albertina 412

Sandel), Charlotta 433

Severin, Lars Olof 436

Sjöholm, Johan Erik Wilhelm 397

„ Emma Maria 400

Skarp, Henning 395

„ Lovisa 405

Stanley, Henry M 113

Strandman, Anders Theodor... 403

Storm, Ernst Birger 417

„ Ester Karin Olivia 430

Svensson, Ida Wilhelmina 415

„ Johan Peter 416

„ Wilhelmina 396

Söderberg, Inga Karolina 422

Söderström, Carl Oskar 420

Tufvesson, Nils 399

„ Lydia Augusta 400

Walldén, Johan Wilhelm 398

„ Johanna Charlotta ... 401

Walder, Andreas 423

„ Signe Agnes Maria ... 432

Walfridsson, Karl Simeon 402

„ Ruth Sofia 402

Waxgren, Augusta 398

Wennerström, Axel Emil 424

„ Maria 436

Westlind, Nils 393

„ Selma 398

„ Per August 420

„ Anette Natalia 408

Westling, Martin Elias 428

„ Hanna 426

Werlin, August Larsson 408

Wikholm, Gustaf Oskar 432

n Maria Olivia 431

Wirén, Per Olof 404

„ Helena Kristina 414

Wännlund, Agda Elisabeth 409

Karta över Nedre Kongo, utarbetad av kongomissionärer, vidhäftad i
slutet av boken.

SKOM1AHN VII) MUKIMBUNGU

FÖRETAL.

Det var under mycken fruklan Svenska Missionsförbun-
det tog det ansvarsfulla steget alt börja egen mission i Kongo.
Många böner och överläggningar föregingo beslutet därom.
Men under Förbundets femåriga samarbete med Livingstone
Inlandmissionen därute , ledde Herren händelsernas utveckling
så, att konferensen här hemma icke vågade undandraga sig
det av Herren sa påtagligt erbjiulna uppdraget utan mottog
det i den fulla förvissningen, att han, som nödgade därtill,
också skulle giva den nåd, som fullföljandet därav krävde.
Och Förbundet har icke blivit besviket i denna sin förhopp-
ning.

Många och stora äro dock de trosprov, som varit för-
bundna med denna mission. Den har kostat mycket penningar
och många missionärers liv, och för den har offrats mycken
bön och många tårar. Men ju större offer den kräft, desto
kärare har den blivit. Den har varit och den är missions-
vännernas älsklingsbarn, vars utveckling de följt och alltfort
följa med vekt hjärta och glödande intresse. Varje medde-
lande därifrån, vare sig det varit smärtsamt eller glädjande,
har värmt och vidgat deras hjärtan och sporrat till nya offer
av penningar och personliga krafter. För missionen i Kongo
har heller aldrig saknats varken medel eller arbetare. Och
dem, som gått ut, har Herren hållit vid gott mod i alla pröv-
ningar. Deras brev och tal ha aldrig andats missmod och
lust att få draga sig tillbaka, utan endast tro och hopp. Till
och med de avsomnade hava ända in i det sista viskat om
glödande nit och hopp om framgång för missionen i Kongo.

Framgångsrik har den även varit , särskilt när hän-
syn tages till de svårigheter, den haft att övervinna. Det år

i sanning ingen lätt sak att hos ett ociviliserat folk bryta
ned de bålverk, som en månghundraårig hedendom uppbyggt
och med varje tid allt mer och mer befäst. Inrotade vid-
skepelser och fördomar, hävdvunna naturvidriga seder och
bruk, som räknas som heliga arv från fäderna och som del
därför gäller som en ofrånkomlig plikt att värna och vid-
bliva, äro icke lätta att utrota ens hos kultiverade folk, än
mindre hos vildar. Men för den kristna Irons segerkraft
måste de dock vika.

Den förändring, som sker med en kongoneger genom
omvändelse till tron på Kristus, är därför stor och underbar.
Man ser det icke, om man likt de mot kristendomen ovänligt
sinnade vite därute jämför honom med välartade männi-
skor inom kristenheten. Men jämför man honom i sitt nya
tillstånd, med vad han var förr och med andra hans likar
i deras oförändrade ställning, da visar det sig, att han i
Kristus Jesus blivit en ny skapelse, varvid det gamla är
förgånget och allting är vordet ngtt. Och genom den för-
ändring, han själv undergått, förändras ock de yttre förhal-
landen, vari han lever. Ty när han genom tron på Jesus
blivit väckt ur sin försoffning, sin lättja och håglöshet, börjar
han sträva efter förkovran såväl i kunskap som i timligt vid-
stånd. Och sa småningom arbetar han sig upp ur sin gräns-
lösa okunnighet och sin djupa fattigdom och kan föra en
människovärdig are tillvaro än förr. Alt han därigenom måste
komma alt utöva ett i hög grad väckande inflytande även
pä andra, som icke tro, och bringa även dem i andra yttre
förhållanden, om de också icke omvända sig till Gud, del
säger sig självt. Och det är pa det sättet, behovet av mer
upplysning och bättre levnadsförhållanden, än hedendomen
skänker, utbreder sig bland infödingarna och öppnar dörrar
såväl för missionen som för allmän kultur i landet. Lärare
och skolor bliva ock allt mer och mer efterfrågade för erhål-
lande av undervisning såväl i allmänna skolämnen som i slöjd
och annan nyttig verksamhet. På detta sätt sprider den
kristna missionen ljus och hopp hade över livet och döden.

För närvarande finnas inom det område, där Förbundet
verkar, närmare 1, 700, vilkas liv och bekännelse vittna om
levande tro pa Jesus. Och i skolorna undervisas under en

lid av S månade r om årel mellan 5- å 6,000 mån och kvinnor
i olika åldrar — dock mesi barn och ungdom. Infödda skol-
lärare och predikanter lill elt antal av bortåt 100 äro i stän-
dig verksamhet. Och en tidning på folkets eget språk utkom-
mer varje månad och låses av flera hundra omvända och
oomvända, som bevistat skolorna, sa all de kunna läsa. En
omfattande verksamhet är sålunda i gång och har på vid-
sträckta omraden i väsentlig man omskapat förhållandena
trols det, all denna mission ännu inte är mer än 25 år.

Men då den nu i år firar sitt 25-årsjubilcum, har det
sgnts lämpligt alt bereda missionsvännerna, som med sådant
intresse följt och understött den, tillfälle att pä ett ingående
sätt fa studera dess intressanta historia och de förhallanden,
varunder den kämpat sig fram. Och det är därför detta
arbete nu utgives. Med sina många illustrationer oeli sitt
(dlsidiga innehall torde del ock motsvara sin uppgift och fylla
elt förefintligt och käid behov. Med kännedom om dess rik-
haltiga och gedigna innehall är det med sannskyldig glädje
jag nu här rekommenderar detsamma såväl lill missionens
vänner som lill dess motståndare. Var och en skall helt
visst ha nytta av alt läsa del. Och han skall efter läsningen
av detta arbete ha en annan föreställning om missionen, dess
innebörd och betydelse, än förut.

Denna bok avhandlar kongomissionens uppkomst, de olika
missionsslationernas historia och arbetets utveckling vid var
och en av dem. Den giver exempel på kongospråkets egen-
heter, dess för européer främmande lagar och regler; den
tecknar kongofolkets karaktär med dess dygder och lyten.
Den framställer på elt levande säll infödingarnas familje-
och släktförhållanden med därur här fly lande seder och
bruk, deras rättsskipning, deras religion och g tidsbegrepp, deras
föreställningar om den närvarande och den tillkommande
världen, deras bröllops- oeli begravningsceremonier, kvinnor-
nas och barnens ställning o. s. v. Den skildrar ljusa och
mörka erfarenheter ur missionärernas eget liv, framgångar
och bakslag i arbetet och giver ett klart begrepp om arbetets
mångfald och betydelse. ' Och delta är nu tecknat av missio-
närerna, vilka själva sell och genomlevat, vad de beskrivit.

Innehållet är därför genomträngt av den egna erfarenhetens
omedelbarhet, liv och värme.

Må nu denna hok leta sig väg till många svenska hem
och med såväl text som bild värma och elda missionsvän-
nernas intresse och väcka dem, som sova, till insikt om hed-
namissionens stora betgdelse, särskilt med hänsyn till den
närvarande onda tidsålderns slut och den tillkommande tids-
ålderns eller Guds rikes snara ankomst!

J. P. NORBERG.

Stockholm i januari 1911.

X-

’ Ett Ij us till hedningarnas
upplysning

Av MARTIN WESTLING.

Hedan profeten Jesaja såg med siareblick fram mot den
tid, då “ljuset till hedningarnas upplysning'1 skulle
komma. Huru full av glad förhoppning är icke denna
hans profetia: "Det folk, som vandrar i mörkret, skall

se ett stort ljus ; över dem, som bo i dödsskuggans land,
skall det skina klart'4. Jes. 9:2. Eller denna, där Herren
genom profeten säger: “Det är för litet för dig, då du är min

tjänare, att allenast upprättta Jakobs stammar och föra tillbaka de
bevarade av Israel; jag vill göra dig till ett ljus för hednafolken,
att min frälsning må sträcka sig till jordens ändar“. Jes. 49:6.

Nog hade Gud utvalt Israel till sitt egendomsfolk, men
hans kärlekstankar sträckte sig mycket längre. Därför sade han:
“Det är för litet för dig att allenast upprätta Jakobs stammar".
Därför sände han i tidens fullbordan ljuset, som skulle lysa även
hedningarna till deras Fader och fadershem. Hur stor och
full av faderskärlek framstår icke Gud för oss i detta — icke
endast Jakob, även hedningarna. Den himmelske Fadern hade
icke kunnat glömma eller övergiva dem, som förgätit honom och

som gjort sig gudar av sten, trä, silver och guld. Hans hjärta
ömmade även för dem — och så sände han ljuset till deras upp-
lysning. Det var en soluppgång av höjden. Det var gryningen
till en ny dag för hednafolken. Det var rättfärdighetens sol med
salighet under sina vingar.

vOch folken skola i dess ljus
Församla sig så gärna.

Stort ljus,

Klart ljus
Nedergjutes,

Natten slutes,

Dagen börjas,

Att kring hela världen spörjas. “

Den gamle rättfärdige Simeon fröjdades, då han förstod,
att ljuset kommit, som han så längtat efter under åratal.
Hans ögon strålade, och med en skön sång lovade han Gud.
Hundratusental och åter hundratusental hava känt Simeons
glädje, då de blivit lysta och värmda av detta underbara ljus.
Många av dem hava under långa år famlat i mörker, sökande
efter ljus och hjärtefrid. Intet under då, att de jublat, när de
funnit, vad de sökt. Intet under, att ögonen strålat, då det bli-
vit soluppgång i hjärtat. Mot en sådan förbleknar en soluppgång
på havet eller över snöhöljda bergstoppar eller över daggstänkta
ängar. Ingen målares pensel kan framställa den. Så härlig
är den.

Och hur ser det ut i hednavärlden nu? Där är mörkt,
mycket mörkt. Men se, huru detta välsignade ljus segrat eller
håller på att segra. Det lyser över Japan, Kina, Korea, det trän-
ger in i Indiens djungler, det strålar över Nord-Amerikas prärier
och vigvams, det smälter isen kring människohjärtana på Grön-
land och Alaska, det skingrar mörkret i Syd-Amerikas och Afri-
kas dunkla skogar, det förvandlar Söderhavets öar till fridens
boningar. Det är ljuset för hednafolken.

Det är underbart att se dess verkningar, underbarast dock
bland hedningarna. Hat och ondska förvandlas i kärlek, grym-

het i barmhärtighet, skörlevnad i kyskhet, lögn i sanning. Vilda
människoätare bliva Jesu efterföljare, avgudapräster bliva hans
tillbedjare. Barnamord upphöra, giftgivningar likaså. Mörkret
viker.

Och ljuset skall lysa över dessa folk, och de skola vandra
i dess sken och vägledas genom öknarna till det himmelska Ka-
nan. Där skola de församlas från norr och söder, från öster och
väster, en skara så stor, att ingen kan räkna den. Och de skola
stå inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder
med palmer i sina händer och jublande sjunga: “Frälsningen är
vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets''.

Kongoliljor

Svenska Missionsförbundets beslut att sända
missionärer till Kongo.

Av C. J. ENGVALL.

Svenska Missionsförbundet bildats 1878, blev en av
dess första uppgifter att se sig om efter ett fält för
bedrivande av yttre mission. När jag kom in i Mis-
sionsskolan 1878, var det med den avsikten, att, om
Gud öppnade väg, gå ut som missionär till hedningarna. Till-
sammans med några andra elever fick jag bland annat läsa en-
gelska för att beredas till missionärskallet. Men vart vi skulle
sändas, hade vi ingen aning om. Andra året inskränktes vår
läsning av engelska, och vi fingo i stället börja studera lappska
språket. Bland många av Missionsförbundets vänner gjorde sig
nämligen den meningen gällande, att de mest naturliga inissions-
fälten för Sverige vore Lappland inom vårt eget land samt det
stora Ryssland, vars miljoner voro okunniga om frälsningens väg.
En mission där vore särdeles behövlig och skulle ej medföra
så stora kostnader och svårigheter, ty dessa fält låge oss
nära och klimatet vore passande för nordbor. En mission t. ex.
i Afrika bleve mycket dyr och i många avseenden riskabel. Det
hade Evangeliska Fosterlandsstiftelsen fått erfara. Bäst vore
således för ett nytt och litet missionssällskap att ej tänka på
dessa långt avlägsna länder, då vi nu hade andra fält så nära.

Detta allt var ju sant, men å andra sidan fanns det bland

Svenska Missionsförbundets vänner, som förut understött Foster-
landsstiftelsen, ett stort intresse för en verklig hednamission. Stif-
telsens mission i Afrika hade visserligen kostat mycket penningar,
många liv samt tårar och böner, men den hade dock blivit älskad,
och många missionsvänner voro med den första kärlekens inner-
lighet fästade vid Afrika. Det skulle för dem ha blivit en stor
missräkning, om ej Svenska Missionsförbundet av Herren fått en
teg sig tilldelad på detta fälts oöverskådliga vidder. Själv
hade jag från min barndom i mitt hem hört och läst om Afrika

och den svenska missionen
där ävensom Herrmanns-
burger-missionen, vars tid-
ning utgavs på svenska i
flera år på 1860-talet.

När vi (5 missionsele-
ver) efter genomgången kurs
lämnade Missionsskolan på
våren 1880, visste vi ej,
vart vi skulle komma att
sändas, men Afrika kunde
vi ej tänka på. Då jag
kom till mitt hem och för
en ungdomsvän uttalade min
missräkning över att nödgas
slå Afrika eller hednamissio-
nen ur hågen, fick jag till
svar: “Var lugn, Gud kan
nog öppna väg ännu“.

Då Missionsförbundets
konferens hölls detta år, voro broder Högberg, nu missionär i
Kaschgar, och jag på Sannahed för att fullgöra vår värnplikt. En
dag under en rast fingo vi i en stockholmstidning se en notis
från årsmötet, däri det meddelades, att konferensen beslutit kalla
och utsända missionseleverna A. Lindgren, J. E. Ågren och K. J.
Gustafsson till Lappland, L. E. Högberg och N. F. Höijer till
Ryssland samt mig till Kongo.

Under sommaren 1878 hade läraren vid Missionsskolan,
J. Lagerström, samt 2 elever varit i London för språkstudier.
Vid den tiden hade Englands folk sina blickar och tankar rik-

I) r Grattan Guinness

tade på den stora, dittills okända del av Afrika, som genomflytes
av Kongofloden. Stanley hade året förut, 1877, fullbordat sin
underbara resa genom Central-Afrika från öster till väster. Man
fick nu veta, att på båda sidor av Kongofloden funnos oräkneliga
folk och stammar, nedsänkta i den djupaste okunnighet och vid-
skepelse, barbari och kannibalism.

Dessa underrättelser väckte de kristnas medlidande, och
några varma missionsvänner med doktor Grattan Guinness, grund-
läggare och föreståndare för Harley House missionsskola i Östra
London, i spetsen bildade en kommitté för att sända missionärer
till Kongo. Denna, den första protestantiska missionen i Kongo,

Ilarley Ilniise

kallades "Livingstone Inland Mission11 och utsände de första mis-
sionärerna i början av 1878.

Under sin vistelse i London hade missionsläraren Lager-
ström besökt Harley House och gjort bekantskap med d:r Guin-
ness samt fått höra om missionen i Kongo. Denna mission till-
hörde ej något visst samfund utan stod på samma breda basis
som Svenska Missionsförbundet och följde samma principer vid
missionärers utsändande.

Följden av Lagerströms besök i England blev ett beslut, att
Svenska Missionsförbundet skulle sätta sig i förbindelse med d:r
Grattan Guinness för att i samband med hans mission få be-
gynna mission i Kongo. Därigenom skulle en hel del av de

svårigheter, som stode i vägen för ett mindre sällskap att börja
en verksamhet därute, försvinna eller åtminstone förminskas. Dess-
utom beslöts, att jag skulle resa till Harley House för att
läsa engelska och vidare bereda mig för att utgå till Kongo.
Jag kom till London i början av september 1880 och mottogs
på det hjärtligaste av d:r Guinness och lärarne vid skolan.

På d:r Guinness’ råd blev beslutat, att jag skulle resa till
Kongo fram på sommaren. D:r E. J. Ekman och d:r E. Nyström
kommo till London för att göra upp med d:r Guinness om vill-
koren för samarbetet. En överenskommelse kom till stånd. Huvud-
innehållet av denna var, att vi svenska missionärer skulle arbeta
tillsammans med Livingstone Inland-missionens missionärer. Sven-
ska Missionsförbundet skulle bekosta vårt personliga underhåll,
vår utrustning och utresa. Andra utgifter, såsom byggandet och un-
derhållet av stationer, båtar, transport o. s. v., skulle Livingstone
Inland-missionen bestrida.

Den 8 juli avreste jag tillsammans med två engelska mis-
sionärer och landade vid Banana vid Kongoflodens mynning den
25 aug. 1881.

Tänka vi på de händelser, som ledde till Svenska Missions-
förbundets deltagande i Kongos evangelisering, kunna vi tyd-
ligen se Guds nådiga ledning som svar på många böner.

Blicka vi nu efter 30 år tillbaka och se på, vad Svenska
Missionsförbundet genom Guds nåd fått utföra i Kongo, bliva
våra hjärtan brinnande och fyllas med tacksamhet till Herren,
som i sin godhet tilldelade Missionsförbundet en åker på de
stora, ouppodlade vildmarkerna i detta land, och vi måste utbrista:
“Herren har gjort stora ting med oss och däröver äro vi glada“.

Landskapsbild

Svenska Missionsförbundets missionsfält i
Kongo.

Av K. E. LAMAN.

jlla de länder i Central-Afrika, som den stora Kongo-
floden eller någon av dess många bifloder genomflyta,
kallas Kongo eller Kongobassängen.

1 politiskt hänseende äro dessa länder uppdelade
i tre delar: Belgiska Kongo (f. d. Kongo-Fristaten) med en

yta av 22,413 kv.-mil, Franska Kongo med 5,698 kv.-mil och
Portugisiska Kongo med en betydligt mindre yta.

1 fysiskt hänseende delas Kongo i tvenne delar: Nedre
Kongo och Övre Kongo. Nedre Kongo utgör endast en mycket
liten del av det väldiga landområdet. Det sträcker sig från
havet omkring 500 km. upp efter Kongofloden till Stanley-Pool.
Övre Kongo utgöres av hela den övriga delen.

Nedre Kongo, varest Svenska Missionsförbundet har sitt
missionsfält, är ett mycket kuperat land med undantag av kust-
sträckan. Från kusten höjer det sig terassformigt med nästan
parallellt löpande bergåsar ända upp till Stanley-Pool, vilket gör.
att en mängd katarakter uppstått i floden, så att den från havet

är segelbar endast 140 km. förbi Boma upp till Matadi. Från
Stanley-Pool är floden sedermera segelbar cirka 1,600 km. till
Stanley-Fallen. De större bifloderna äro ock segelbara, så att
det från Stanley-Pool finnes för flodångare en vattenväg på över
15,000 km. i olika riktningar.

Kommunikationerna mellan Övre Kongo och de atlantiska
ångarne förmedlas genom järnvägen mellan Matadi och Leopold-
ville, som ligger vid Stanley-Pool. En dylik järnvägslinje i
Franska Kongo mellan Luango vid havet och Brazzaville vid
Stanley-Pool är för närvarande under planering.

Ett kongolandskap ser mycket torrt och ödsligt ut. Här och
där ser man smärre gräsbeväxta slätter, omgivna av ett antal
större och mindre kullar med ett gulbrunt jordlager, som lyser
fram mellan det korta och späda gräset. Emellan några kullar
och över en slätt slingrar sig ett vattendrag fram, som skönjes
genom de med rik vegetation bekransade flodbäddarne. På
enstaka ställen ligger en by, omgiven av grönskande pisangplan-
teringar och andra odlade fält. På sluttningen av en och annan
kulle synes en mindre skog i någon ravin eller vid foten av en
källa. Därintill ligger en plantering och kanske även några hus.
Här och var ligga även kärr och moras av rätt stora vidder.
Längre bort på de högre åsarne och bergen i fjärran skönjas större
skogar. Avbrändes icke årligen gräset på dessa kullar och slätter,
skulle en stor del av landet bli skogbeväxt, ty i dälderna finnes
en god jordmån, där elefantgräset kan växa upp till 5 å 6 meter.

Nedre Kongo har ett tropiskt klimat med mycket ringa tem-
peraturförändring. Tvenne mycket starkt begränsade och regel-
bundna årstider finnas: den torra från mitten av maj till slutet
av oktober, den våta alla de övriga månaderna. Under den torra
tiden är temperaturen lägst 13 å 16°C. på morgonen. Luften är
rätt fuktig och dimmig. Någon gång kommer det ett mindre
duggregn. På de högsta höjderna äro duggregnen rätt ymniga.
Himmelen är i regel höljd av moln tills emot slutet av torrtiden,
då solen skiner och bränner med all sin kraft.

Den regniga årstiden är den hetaste, ty genom de ymniga
och häftiga åskregnen göres luften klar och tunn, så att solen
har en oerhörd kraft att värma. Den högsta temperaturen i
skuggan är då 32 å 40 ° C. I solen kan den gå upp till 50 ä
60° C. Klimatet är mycket ohälsosamt för europeer.

Kongolandskup

Nedre delen av Belgiska Kongo är indelat i 4 distrikt: Ba-
nana, Borna, Matadi och Stanley-Pool (Leopoldville). Franska
Kongo är indelat i s. k. cirklar, såsom Boko, Kimpangu, Braz-
zaville, Mbamu, Pangala, Kumba, Madinga och Ludima. Vart
och ett av dessa distrikt eller cirklar styres av en kommissarie,
biträdd av andra tjänstemän allt efter som behovet kräver.

Svenska Missionsförbundet har sitt verksamhetsfält inom
Matadi-distriktet och de nyss nämnda cirklarna av Franska
Kongo.

Vattenfall i en bäck nära Mnkinibungti

Några städer i europeisk mening finnas icke, utan ett antal
stationer hava grundlagts. Av dessa hava några utvecklat sig
till större samhällen på grund av deras betydelse, såsom Boma,
sätet för generalguvernören och regeringsdepartementen för Bel-
giska Kongo; Matadi, stor hamnplats, ändpunkten för sjöfarten
och begynnelsepunkten för järnvägen; Leopoldville vid Stanley-
Pool, stor hamnplats för Övre Kongo och huvudpunkten för
Belgiska Kongos ångbåtsflotta samt ändpunkten för järnvägen.

På västra sidan av Stanley-Pool ligger Brazzaville, som är
sätet för den franska kongoregeringen, hamnplats och ändpunkt
för järnvägen från koppargruvorna vid Mindouli. 1 var och en

av dessa städer finnas mellan 100 å 200 vita samt flera hundra
infödingar av olika stammar från hela Kongo.

I Matadi-distriktet har Svenska Missionsförbundet för närva-
rande missionsstationerna Londe (Matadi), Mukimbungu, Kibunzi,
Kinkenge. Nganda och Kingoyi. Londe, som tillika är transport-
station och platsen för vårt boktryckeri och bokbinderi m. m.,
ligger strax intill Matadi. Snett över på norra sidan av Kongo-
floden ligger Vivi utstation, f. d. H. M. Stanleys huvudstation.
Mukimbungu ligger cirka 150 km. från Matadi, 5 km. från Kon-

Inristningar i en klippa nära Matadi till minne av portugisernas
första besök i landet på liOO-talet

gofloden på dess södra sida. Kibunzi och övriga stationer ligga
norr om Kongofloden. Kibunzi ligger i västlig riktning cirka 20
km. från Mukimbungu och Nganda i nordlig riktning cirka 35
km. från Mukimbungu. Kinkenge ligger i västlig riktning cirka 40
km. från Nganda och Kingoyi i nordlig riktning intill franska
gränsen, cirka 60 km. från Nganda.

Kring var och en av dessa stationer finnas större och min-
dre utstationer och byskolor.

De under anläggning varande stationerna i Franska Kongo
äro Brazzaville vid Stanley-Pool, Maziya i Mbamu-distriktet, 52

km. i västlig riktning från Brazzaville, Musana i Boko-distriktet
cirka 120 km. i sydvästlig riktning från Brazzaville. Ifrån dessa
trenne stationer och från de intill franska gränsen liggande sta-
tionerna Kinkenge och Kingoyi skall verksamheten bedrivas inom
de förut nämnda franska cirklarna eller distrikten.

Det folk, som bebor Nedre Kongo och de närmast angrän-
sande områdena, kallas i språkligt och geografiskt hänseende
bakongo, d. ä. kongofolket, eller “bisi Kongo“, d. ä. innevånare i
byar med namnet Kongo. Det finnes många byar med namnet

Vy från Ronui Kongos huvudstad

Kongo, men de skiljas åt genom sina tillnamn, som i regel
är hövdingens egennamn, t. ex. Kongo dia Lemba = Lembas
Kongo.

Såväl landet som Kongofloden, folket och språket (kikongo)
ha fått sina namn från detta bynamn, som ursprungligen var
namnet på den stad, i vilken Kongos gamle kejsare bodde. Den
hette Kongo dia Ntotila, d. ä. Ntotilas Kongo. Ntotila var hans
titel. Platsen kallades sedan San Salvador av katolikerna. Den
ligger i Portugisiska Kongo sydost från Matadi.

Bakongo höra till de s. k. bantufolken, som äro utbredda
över hela södra Afrika från och med 6J nordl. bredd.

Bantu, d. ä. folk, människor, är en språklig term. som bru-
kas både om folkfamiljen och dess språk. Ordet bantu förekom-
mer nämligen i samma betydelse inom hela den stora folkfamiljen.
Det har alltid varit svårt att med namn särskilja de olika stam-
marne, emedan de i regel sakna stamnamn. Folket inom olika
områden har emellertid uppkallats efter namnet på någon viss
by inom området. Inom vårt verksamhetsområde kan man därför
skilja på bisi Mazinga (Mazingafolket) basundi, babwende,
bakongo samt baladi in. fl. i Franska Kongo.

Bakongo, som inom de olika trakterna tala ett likartat
språk, kunna kanske uppskattas till en miljon, emedan folktätheten
torde vara 4 å 5 per kv.-km.

Deras härkomst vet man ytterst litet om. Det är ock för-
hållandet med andra bantufolk. De hava ej några historiska tra-
ditioner eller minnesmärken. Icke heller ha de haft något tecken-
språk. På grund av de många verktyg av sten, som man funnit,
såsom yxor, pilspetsar och hackor, kan man antaga, att de haft
en stenålder eller att ett annat lägre stående folk fordom bebott
dessa trakter.

För något över 400 år sedan, då portugiserna upptäckte lan-
det, funno de ett mäktigt rike bland kongofolket liksom man i
senare tid överallt i Kongo funnit mäktiga, stora och väl kon-
stituerade stater, styrda av envåldsregenter. Dessa hava blivit
underkuvade av europeerna.

Apelsin

Karaktärsdrag, seder och tänkesätt hos
kongofoll^et.

Av K. E. LAMAN.

Att lära känna kongo-
negerns karaktär är långt
svårare, än man till en
början tänkt sig.

Vill man rätt lära känna
densamma, måste man först
tränga djupt in i språket,
varigenom tanke- och själs-
livet på det mest levande
sätt framträder. Därtill for-
dras ett ihärdigt studium
och ett intimt umgänge med
folket i alla dess levnadsva-
nor, ja, man måste så leva sig in i negrernas ståndpunkt, att man
kan tänka och känna som de. Då gör man många märkliga och
överraskande erfarenheter, och då ser man, att de ha en mång-
fald av intellektuella förmögenheter samt flera ädla och sköna
karaktärsdrag.

1 missionsarbetet lär man bäst känna karaktären, emedan
kärleken där är den förhärskande anden -i all beröring med fol-
ket. Men även i missionsarbetet kan man bli missledd och kan

Folktyper

bedöma handlingar hos de infödda helt anorlunda, än man skulle
göra, om man kände deras känslor och motiv.

Den lag och drift, varefter detta folk lever och varav det
behärskas, är själviskheten. Huru skulle det kunna vara annor-
lunda med den uppfattning de hava av detta och det kommande
livet? Ju högre upp de kunna komma i rikedom och social
ställning, desto bättre, ty därefter komma de att intaga sin plats
i den andra världen. Målet är alltså att på alla lovliga vä-
gar — och även olovliga, om man ej upptäckes — komma till
rikedom, makt och ära.

Fordom riktade sig själviskheten på släkten, nu mera på
den enskilde. Fordom var ett patriarkaliskt styrelsesätt rådande,
så att de underordnades tankar, känslor och intressen sträckte sig
huvudsakligen till deras herrar. Slaven kallade sin herre fader,
och herren kallade slaven son. I närvarande brytningstider, då
var och en får regera över sig själv, blir det egna intresset det
centrum, varomkring alla tankar och handlingar röra sig.

Den inbrytande civilisationen har haft det goda med sig,
att människovärdet stigit och personligheten framträtt mera märk-
bart. Den arbetande får själv njuta frukterna av sitt arbete. Han
är fri och får låta sina förmögenheter komma till utveckling så-
som honom lyster. De omyndiga ha blivit myndiga och själva
ansvariga för sina gärningar. Fordom var huvudmannen för släk-
ten ansvarig för varje dess medlem.

Till själviskheten hör att ej göra något till nytta och gagn
för andra utom släkten och familjen. Måste någon vid ett till-
fälle göra något, som en annan skulle kunna ha nytta av, kan
han göra hela arbetet om intet, sedan han själv haft nytta därav.
Som exempel härpå må följande anföras. Över Luvufloden bör-
jade statens gamla bro bli dålig, så att bräder lågo blott här och
där, varför en anländande bärarekaravan måste hugga sig trä-
pinnar och lägga ut på bron. Då den siste bäraren passerat
bron, plockade man upp pinnarna och gömde dem till återkom-
sten, då de ånyo utlades. Därefter plockade man åter ihop dem
och — kastade dem i floden. Det har aldrig fallit någon in
att bygga en bro, hacka en väg eller göra något, varav andra
kunnat ha nytta. Faller ett träd över vägen, går man antingen
över eller under eller omkring det. Måste en bro byggas, taga
de, som byggt bron, betalt för användandet av densamma.

En hel del fabler oeh ordspråk gå ut på, att man skall
bruka sitt förstånd på alla sätt för att själv draga fördel därav.
Den, som låter sig bedragas, skrattar man åt.

1 religiösa ting inblandar sig själviskheten på ett tydligt
sätt. Nästan all slags avgudadyrkan har egna fördelar till mål,
vare sig det gäller för en sjuk att bli frisk eller för en jägare att
döda villebråd eller för en jordbrukare att få god skörd o. s. v.

Kongobij

På grund härav ligger det så nära till hands, då det gäller
att mottaga kristendomen, att fråga: Vad får jag därför? eller:

Vad nytta har jag därav?

Att de första vita kommo hit för att handla och vinna, det
lärde sig de svarta snart att förstå. När så missionärerna kommo,
var intet naturligare för folket, än att de på något sätt skulle
draga fördel av att vinna infödingarna för sin sak. Men natur-
ligtvis skulle då också infödingarna på ett eller annat sätt ha sin
vinst därav. När man därför till en början fick giva dem medi-
cin för sår eller sjukdomar, voro de genast redo att fråga: “Vad
ger du oss därför att vi taga emot din medicin ?u Att de

fingo betala avgudaprästen, det var naturligt, men se, den vite
hade kommit för att hjälpa dem och han måtte väl ha någon
vinst därav.

Att tanken på vinst och egna fördelar ofta varit orsaken
till att vissa byar mottagit missionsskolor eller att vissa personer
övergått till kristendomen eller t. o. m. blivit lärare, är därför
helt naturligt. Det är ej att undra på. att dylika kristna tycka,
att det är “arbetsamt" och “tungt" att tjäna Gud och stå kvar i
församlingen, ty de få ju oftast ej åtnjuta någon synlig, materiell
vinst av att de försaka och kväva sina syndiga begär. Det hette
därför till en början om avfällingar, att de “tröttnat och skulle vila
någon tid“. De skulle sedan komma tillbaka igen.

Det är denna inbitna själviskhet och fäderneärvda tanke-
gång, som gör, att församlingen har så svårt att av egen tanke
och drift offra och underhålla något arbete för sina medmän-
niskor, vare sig det gäller den direkta predikoverksamheten eller
folkets skolundervisning. Att det nu finnes vissa sköna undan-
tag här och där, är mycket glädjande. Till dem står vårt hopp,
i det vi tro, att kommande generationer skola utveckla sig efter
dem och följa i deras spår.

Man måste i detta sammanhang erinra sig, att i kongosprå-
ket ej finnes något ord, som direkt betyder älska , utan de
ord, som brukas härför, betyda egentligen vilja, vilja ha, tacka,
tacka för, vara nöjd med. Man älskar alltså det man vill ha och
tackar för eller är nöjd med. Denna kärlek är mycket upp-
blandad med själviskhet.

Det område, där kärlek och tillgivenhet visar sig starkast,
är syskonkretsen och den närmaste släkten å mödernet. Tillgi-
venheten mellan mannen och hustrun eller släkten å fädernesidan
är alls icke så stor, ehuru även den vid vissa tillfällen kan visa
sig varm. Då man frågar en kongoneger, varför han ej älskar
hustrun mest, svarar han: Hon är väl icke min syster?

Emellan moder och barn visar sig stor kärlek. Mannen
har dock ej samma sympati för barnen, ty han rår icke om dem
och får i regel ej för framtiden behålla dem. De tillhöra modern
och hennes släkt, ty det är å mödernet släktens stamtavla går.

Att kärleken inom äktenskapet under dylika förhållanden ej
kan odlas något nämnvärt, är ju tydligt, ty makarna betrakta sig
som tvenne kompanjoner, vilka slagit sig tillsammans för släktets

förökande och ömsesidigt bistånd, den ene till stor del för att
tillfredsställa sina lustar, för att betjänas och omhuldas, och den
andre för att rikta sin släkt med avkomma, för att få ett hus
byggt åt sig och för att få kläder och prydnader. Men ingen må
tro, att äktenskapet hålles i mindre helgd därför. Nej, tvärtom
beivras alla slags äktenskapsbrott och försök därtill på det kraf-
tigaste.

En hämsko för sann kärleks utveckling är vidare mång-
giftet. Man skulle tro, att medhustrurna inbördes hatade varandra.

lin kongohöuding med hustrur och barn

men, frånsett vardagliga stridigheter, älska de i allmänhet var-
andra och se med förnöjelse, att mannen tar sig flera hustrur,
blott han ej visar större behag och välvilja mot den ena än mot
den andra. Då en hustru får en medhustru, får hon alltid mindre
arbete med att laga mat till mannen o. s. v. 1 månggiftet ligger
ock ära och rikedom.

Ehuru en man gift sig och även utbetalt en del ägodelar för
att äkta kvinnan, får han icke beräkna, att han skall få all sin mat
av henne. Hon vill och känner sig skyldig att även emellanåt

giva sina bröder av de produkter hon odlat. Så giver ock man-
nen en del av sina tillhörigheter till systrarna. Maten till mannen
beräknas ock såsom en slags gåva, som mannen på ett eller an-
nat sätt får återgälda.

Till följd av att mannen betalar en överenskommen summa
för att äkta kvinnan, betraktar mången vit detta som slaveri.
Kvinnan däremot betraktar sin man som en stackare, om hon ej
i hans ögon varit värd några ägodelar för att äktas. Hon låter
då mannen alltsom oftast få höra, att han ej betalat något för
äktenskapets ingående, och hotar med både det ena och det an-
dra. Män med karaktär vilja därför ej äkta en kvinna för ingen-
ting, emedan de då få uppbära spott och hån därför.

Kärleken syskon emellan är, som sagt, den varmaste och
varaktigaste. Inom äktenskapet kan man snart bli trött på var-
andra, men syskonen tröttna icke i ömsesidiga kärleksbevisnin-
gar. För sin syster kan en broder offra både tid, krafter och
ägodelar, ja t. o. m. sitt liv. Krig ha mången gång uppstått
därigenom, att en syster på något sätt misshandlats, vare sig det
skett av mannen eller annan person. Som syskon betraktas
även halvsyskon av samma moder och även barn i senare led
å mödernet.

Brodern visar sin kärlek i gåvor av allehanda slag samt i
att hjälpa och strida för sin syster. Systern visar sin kärlek ge-
nom den mat, hon giver sin broder, samt genom att vid sjukdom
vårda honom och vid dödsfall gråta, klaga och sörja djupt. Sor-
gen tager sitt uttryck i sorgdräkt och sorgekväden samt i försakelse
av sömn och mat jämte späkningar. Gäller det att visa glädje,
gör brodern det genom att skjuta, trumma, trumpeta och anställa
danser, systern genom att sjunga och dansa, varvid allehanda
prisvärda ord diktas.

Vid sjukdom och död visas mot alla släktingar en mycket
djup sorg. Både män och kvinnor besöka den sjuke flitigt och
sitta stilla i eller utanför sjukrummet. De tala så litet som möj-
ligt. Vid dödens inbrott blir sorgen mycket häftig under outsäg-
lig gråt, blandad med skrik och tjut. Kvinnan kan då överhopa
liket t. o. m. efter sin man med kyssar och smekningar, vilket är
så mycket märkvärdigare, som dylikt aldrig på något sätt före-
kommer vare sig i äktenskapet eller syskon emellan. Efter de

första häftiga utbrotten av sorg fortsätta klago- och sorgesånger
under en längre tid.

Ett annat utmärkande drag hos kvinnan är, att hon anser
sig vara skapad för att bliva moder icke genom otukt utan ge-
nom äktenskap, om än ibland under formen av månggifte. Jung-
frur och änkor vilja därför gärna gifta sig. Man finner också
sällan några kvinnor, som ej äro gifta. Men ve den kvinna, som
ej kan bliva moder. Det är en stor skam och vanära. Kvinnan
vill även bliva moder, emedan hon på så sätt bidrager till sin
släkts förkovran och rikedom. Barn ha alltid betraktats som
skatter. En kvinna vill dock ej bli moder på nytt, förrän den
sistfödda kan gå riktigt och börjat sköta sig själv. Denna sed
är i viss grad upphov till månggiftet.

Modern visar i regeln mycken tillgivenhet, försakelse och
uppoffring för sina barn, vilket uttryckes i ett vackert ordspråk:
“Giver icke en moder sitt liv för barnet?" Under vredesutbrott,
kiv och trätor med mannen kan modern någon gång göra sitt
barn skada på något sätt, vilket mannen sedan får umgälla och
stå till ansvar för hos hustruns bröder och släkt, emedan han
ytterst varit orsaken till ett sådant dåd.

En kvinna har många sätt, varigenom hon kan föra sin vilja
igenom eller sätta sig i respekt hos mannen. Såsom släktens
bärarinna vördas och respekteras hon i allmänhet mycket, så
snart hon blivit äldre. Inför de gamla kvinnorna falla de yngre
männen på knä liksom hustrun ofta för sin man och överordnade
i allmänhet.

Vördnad, aktning och ära visas i regel mot alla gamla och
överordnade. Även bland de yngre vördas alltid den äldre. Den
förstfödde inom familjen räknas som de yngres chef och förmyn-
dare och kallas av de yngre syskonen för herre. Det är därför
skamligt för en äldre att taga emot en gåva, såsom mat eller
annat, av en yngre. Den yngre skall mottaga av den äldre.

Vördnaden och aktningen sinsemellan är mycket stor och
visar sig i allehanda vördnadsbetygelser och aktgivande på vissa
seder och bruk synnerligast inom familjen och mellan svärför-
äldrar och mågar eller sonhustrur och svågrar och svägerskor
sinsemellan. Missbruk av dessa seder åtalas. För att visa vörd-
nad faller kvinnan, såsom redan nämnts, ofta ned på knä eller

intager en nedhukad, framåtlutande ställning, såsom då hon hälsar
eller räcker mat åt sin man eller går förbi.

Det anses vara mycket skamligt för män och kvinnor att
äta tillsammans. Efter flera års äktenskap kunna dock man, hu-
stru och barn göra det. Ingen man får någonsin äta, så att
en kvinna inom de genom giftermål besläktade familjerna ser
det. Detsamma gäller ock kvinnorna gent emot männen. Efter
flera år kunna dock de närmaste släktingarna lagligen upphöra
med denna sed, då ett större gästabud tillställes.

Mångahanda goda seder finnas ock, då det gäller att äta.
Man bör t. ex. ej äta fort eller glupskt, ty det tyder på fråsseri.
Man bör likaså tugga maten sakta och hålla igen munnen samt
svälja så obemärkt som möjligt. Händerna behöver man ej tvätta
så noga men däremot tänderna alltid på morgonen och sedan så
ofta man ätit eller även vid andra tillfällen med den vid sidan
hängande tandborstpinnen.

Vördnad och aktning inbördes visar sig i många andraseder.
Vid rättegångar och dylika tillfällen, då underordnade tala till
sina hövdingar eller äldste, måste de först sätta sig lugnt med
korslagda ben och först hälsa med en sakta klappning av hän-
derna och sedan begära ordet. Att med hast komma till en by
och där till någon framföra sitt ärende eller klagomål ivrigt och
stående är en stor förnärmelse. Inför större hövdingar fordras
ännu flera ceremonier.

Mycken respekt visas ock för edfästa förbund. Dylika för-
bund finnas av olika slag, och troheten emot dem är stor. Bry-
tes ett sådant, straffas i regel den brottslige hårt. På grund härav
är det en efterlevandes oavvisliga plikt att uppfylla allt, vad den
döde förordnat och besvurit honom att göra.

Mot alla kända främlingar bevisas stor gästvänlighet.
Detta grundar sig på en allmän lag. som säger, att gåvor och gen-
gåvor bevara frid och vänskap, men det är ej därmed sagt, att

man skall giva en gengåva strax efter det man mottagit en gåva,
nej tvärtom. Till en god ton hör att vänta och ej visa sig allt-
för girig, så att man söker första tillfälle för att få en gen-

gåva. När därför någon reser bland kända vänner, behöver
han aldrig taga mat med sig. Han får rikligt med mat överallt.
Hus äro även byggda i byarne för främlingars skull. Dessa, som
givit främlingen mat, göra en annan gång en resa i hans land

och hälsa på sina vänner och bekanta där, och då få de njuta
av samma gästfrihet, som de förut bevisat.

Denna princip gäller på alla områden. Ett ordspråk säger:
“Att giva är lycka (medgång)1*. Därvid är underförstått, att man
alltid har att beräkna att få gengåvor i stället. Den snåle får
däremot inga gåvor. — Om någon äldre och känd person dör,
komma släkt och vänner för att ge begravningsskänker i form av
tygstycken till svepning och krut till skjutning efter den döde.

Då ett äkta par levat tillsammans i frid och gamman något
år eller däröver, håller brudens släkt en tacksägelsefest med en
mängd jumagrytor och ett eller flera levande svin, allt efter som
mannen varit frikostig mot hustrun eller rättare mot hustruns
släkt. Ty det hustrun får, bär hon till sin släkt, och allt bevaras
i minnet genom att man slår en viss knut på ett snöre för varje
köttstycke, pisangklase, filt m. m., som hustrun fått. Detta är en
tacksägelsefest, som hustruns släkt ställer till för att återgälda
mannen för alla gåvorna till hustrun under den gångna tiden.
Vid denna fest återgäldar ock mannen en del av det, han får,
såvida han anser, att han fått mycket. Anser mannen, att han ej
får tillräckligt med gengåvor, köpslås därom, och hustruns släkt
kan få lov att ge ännu ett svin eller någonting annat. Vägra de
det, kan hela tacksägelsefesten gå om intet och jumagrytorna
bäras hem igen. Stor vikt lägges vid dessa gåvor.

Genom att ej giva en gåva, där man är skyldig att giva,
visar man hat. Det ihågkommes och kan till och med förorsaka
rättegång.

All slags oenighet, som uppstår, måste utredas och dö-
mas. Tiden läker ej sår och oförrätter bland kongofolket. De
minsta småsaker måste noga utredas och dömas av lägre eller
högre myndigheter, allt efter som målet anses vara mindre eller
större. Någon förlåtelse för en förseelse kan icke givas, utan allt
måste försonas genom skänker eller böter.

Då äktenskapet ej är grundat på kärlek, så förlåter man ej
heller där varandras förseelser, utan allt måste försonas. Har t.
ex. hustrun förnärmat sin man genom förtal, otidigheter eller dy-
likt, så visar mannen sitt misshag genom att ej äta av den mat,
hon tillagat. Till en början kanske hustrun håller på sin rätt
och ej bryr sig om det, men hon ångrar sig snart, och saken

göres upp, därigenom att hon giver honom ett höns eller något
annat. Sedan är allt glömt.

Så snart man betalat sina böter, vare sig för småsaker eller
större brott, så är allt utplånat, och man får ej påminna den fe-
lande därom eller anse honom sämre för det. Har någon begått
ett brott och därför av staten blivit insatt i fängelse, kan man
vid hans hemkomst mottaga honom under glädjebetygelser genom

Griiseld

att skjuta för honom, såsom man gör för personer, som återkom-
mit från en längre bortovaro. Man vill visa, att hans brott är
glömt.

Då rättegångar avgjordes fordom, jämfördes de ifrågavarande
fallen med föregående dylika och de domslut, som dågåvos. Det
gällde då för den anklagade att genom frågor och svar söka få
sin sak jämförd med sådana mål, som dömts lindrigt. I regel
fick den skyldige plikta rundligt. Och den, som den ena gången
förlorade och måste betala, vakade alltid över att finna sak mot
en annan för att få tillbaka sina ägodelar. Mycken list brukades,

och försåt utlades på olika sätt av personen själv eller hans släk-
tingar, manliga eller kvinnliga. De, som tjänade på rättegångarne,
voro hövdingar och advokater.

I vissa fall avgjordes målet av prästerna genom s. k. guds-
domar. Då det gällde att utse “ndoki“, d. v. s. en, som på hemligt
sätt ansågs hava vållat någons död och som därför måste dödas,
prövades hans skuld eller oskuld därigenom att han fick dricka nkasa-
gift. Genom dess verkningar bedömdes hans skuld eller oskuld.
I åtskilliga andra fall, såsom vid stöld, fick den anklagade under-
gå eldsprov, vilket vanligen skedde genom att med en glödgad
gräskniv hastigt slå med flatsidan mot benet.

Vid alla rättegångars avgörande gällde det att finna reda
på, vem som var verkliga upphovet till att brottet begicks. Den
anklagade sökte alltså att skjuta skulden till brottet på någon
annan. Lyckades han häruti, fick upphovsmannen böta i hans
ställe. Numera avgöras större rättegångar inför statsmyndighe-
terna.

Känsla för rätt och orätt finnes bland folket, men därmed
är ej sagt, att man skall göra det rätta, såvida man icke har nå-
gon vinst eller fördel därav. Skuldmedvetandet framträder störst
i förhållandet till de döda, i det att folket tror, att de avlidnas
andar kunna hämnas på dem, som göra deras släkt något ont.
För att nå sina egoistiska syften och ändock hålla sig skadeslösa
mot andarna, besvärjas vissa avgudar, som kunna skydda sina
tillbedjare mot dessa andar.

De döda vördas mycket. Ingen får missbruka deras namn.
Skall namnet nödvändigt nämnas, måste alltid ordet “widi“ (fram-
lidne) utsägas framför namnet.

Kongonegern har ett mycket religiöst sinnelag. Han känner
sig i allt beroende av sina gudar, varför deras tillbedjan och be-
svärjande är en daglig gärning. Själviskheten framträder visser-
ligen överallt, men han har även fruktan och vördnad för sina gudar,
på det att de ej må skada honom. Att han skulle kunna älska
dem är onaturligt att tänka sig enligt den uppfattning han har
om dem och även om den, han kallar Nzambi (den högste guden).
Då denne Nzambi ej alltid uppfyller människornas önskningar, an-
ses han hård och orättvis. Det är han, som tager ifrån kongo-
negern hans föräldrar, barn och släkt. Han råder överallt och
kan ej genom böner eller besvärjelser bevekas.

Det är sällan man finner någon kongoneger, som närmare be-
grundar de religiösa tingen eller livet efter detta. Det finnes in-
tet särskilt sökande efter sanning och ljus och icke heller något
behov därav. Nya avgudar antagas villigt och tillbedjas under
hopp om bättre lycka. Kristendomen antages likaså rätt villigt i
början, innan man lärt känna, att kärnan däri är ett liv i kärlek
under självuppoffring och försakelse.

Kongonegern har i regel blivit uppfostrad under hårdhet och
förtryck. Kommer han därför någon gång till makt, vill han re-
gera despotiskt och njuter av att få vedergälla andra, vad han
förut fått undergå. Han är emellertid ej så hård och okänslig,
som mången föreställer sig. Mången vit anser sig kunna säga
till den svarte nästan vad generande som helst och bemöta ho-
nom huru som helst, i den tron, att han inga känslor har. Jo,
han både känner och gömmer, och åren utplåna icke de lidna
oförrätterna i ord och handling. Men genom kärlek, förtroende
och tillgivenhet vinnes under alla omständigheter hans hjärta.
Det är en omutlig lag bland detta folk, att förtroende skapar för-
troende, kärlek skapar kärlek o. s. v.

Av naturen är kongonegern godmodig, gladlynt, öppenhjär-
tig och i mångt och mycket barnslig. Han är rätt fram. Allt
skall omtalas. De dumma och själviska tankarna och beräknin-
garna sägas ofta rent ut. Mot fiender och ovänner kan han visa
sig mycket slug, falsk och bedräglig. Månget förhastat och obe-
tänksamt ord sitter kvar i hans minne och sinne längre än man
har en aning om. Den vite bör därför vara mycket försiktig och
betänksam i sitt umgänge med folket. En missionärs förhållande
till dem med hänsyn till känslor, vård och fostran bör vara så-
som moderns till barnet.

Kongonegerns känslor röras starkt och häftigt. Blir han
förnärmad, upplågar hans vrede med hast. Man skulle knappast
kunna tro, att detta folk skulle hålla på sin värdighet så nog-
grannt, som det gör. Iakttagas ej de goda sederna, följer åtal
därpå. Om en person förnärmas, smädas eller beljuges, har
han rätt att bliva ond. Om han då i sin vrede utför nå-
got dåd, bryter av sin kniv eller slår av sin bössa, blir all-
tid rättegång därav för att utröna, om den förnärmande varit
orsaken därtill. Är han det, måste han betala det fördärvade.

På så sätt och på många andra dylika söker kongonegern
bevara sin person från tillvitelser och skaffa sig respekt. Detta
drag är genomgående i folkets tänkesätt även i många andra fall,
då det gäller att föra sin vilja igenom. Vill man utkräva en
skuld, går man ofta till en annan person än den skyldige och
binder honom eller tager honom med makt om handleden och
säger till honom, att han skall följa med. Att så med våld tvinga
en person att gå med är det samma som att binda eller fängsla
honom. Den bundnes släkt kommer genast för få att veta orsaken.

En kanot dragés till vattnet

Då är det en person i en annan by, som ej på något vis vill
betala sin skuld. De förorättade gå genast till gäldenären och
tvinga honom att betala skulden, så att deras släkting blir fri.
Därefter får han betala till den bundne för den oförrätt och smärta
han lidit. Gäller det större skulder, kunna flera bindas, på det
att de bundnas släkt må med ännu större kraft utkräva skulden.

Marknaden är en fridlyst plats. Där eller på vägen dit får
ingen binda eller på annat sätt med våld utkräva sina rättighe-
ter.. Vore det icke så, skulle vid vissa tider eller tillfällen ingen
våga gå dit.

Att stjäla anses alltid såsom ett av de grövsta brotten, men
om någon stulit på marknaden, får han det strängaste straff, man

kan tänka sig. Att genom handel eller på annat sätt söka narra
en person är tillåtet och anses såsom bevis på gott affärs-
geni. Här visar sig ofta slugheten mycket stor. Man får däre-
mot ej förfalska sina varor, t. ex. genom att blanda potatis i
stött jordnötsmassa. Lindrigast straffas en dylik på marknaden
genom att män och kvinnor samlas runt omkring för att på alle-
handa sätt smäda honom. — Då själviskheten är så utpräglad,
att man får använda all sin slughet i handel och vandel för att
vinna sitt mål, är naturligtvis också misstänksamheten stor.

Att genom dagligt arbete förtjäna en slant var vid tiden
för de vitas ankomst alls icke något tilltalande. Affärslivet var
däremot på vissa trakter det enda folket hade lust och fallenhet
för. Huvudmännen för släkterna höllo lagren och deras under-
ordnade gingo inåt landet till större marknader och byar. så
långt de vågade och voro kända. De måste då uppföra sig
mycket väl. Genom fabler och undervisning lärdes handels-
männen, att de ej finge blanda sig i landets rättegångar, begå
otukt, stjäla eller annars bära sig illa åt, ty då skulle de bindas
och handelsvarorna konfiskeras.

Genom handeln samlades rikedomarna hos släkternas huvud-
män. De använde ägodelarna till att köpa slavar och hustrur
åt sig själva eller åt slavarna. Vissa saker, såsom krut, tyg och
lyxartiklar, inköptes ock rikligen till att bevaras för begravnings-
dagarna. I tyget sveptes liket. Krutet sköts upp under en viss
tidsrymd. Lyxartiklarna sattes ovanpå graven.

Nu för tiden användas pengarna till mera nyttiga saker
eller ock till mat och dryck. Många av de från kuststäderna
hemkommande arbetarna ha knappast mer, då de komma hem,
än då de gingo, förutom en del småsaker till prydnad.

Negern vill gärna ståta på det ena eller andra sättet. Ta-
tuering, filande av tänder m. m. dylikt är bevis på att man är
en fin person. Ursprungligen hade kongonegern högst litet av
kläder på sig. Han hade då intet annat sätt att pryda sig än
det nämnda. I senare tider består grannlåten i fina kläder och
diverse andra persedlar och saker, som hängas på. I brist på
käpp bäres ett slags piska av flodhästhud eller annan grov hud.
Andra finheter i gång, ställning och förande av kroppen, något
olika för män och kvinnor, visa, att även kongonegrerna kunna
vara koketta och älska att uppmärksammas.

KONGOFRUKTF.U

Skönhetssinnet har bjudit kongonegern att ej allenast pryda
sig själv utan ock att pryda husgerådssaker och andra artiklar
dels genom utskärning och inristning och dels med pärlor, mäs-
singsstift och ringar m. m. Dä kongonegern gör något för egen
räkning, gör han det i regel mycket nätt, fint och pyntat. Hem-
slöjden har varit mycket allmän, men en del av densamma synes
avtaga hastigt på grund av de många nya och billiga varor, som
införas från Europa.

Vad annan konst beträffar, förekomma olika slag därav.
Folket har i allmänhet en god sångförmåga och en mångfald av
melodier. Musik är ock mycket omtyckt. Nästan alla kunna
sjunga, och diktkonsten är rätt allmän.

Vältaligheten är efter förhållandena ganska stor. Männen
och även kvinnorna ha genom de offentliga rättegångarna fostrats
därtill och vunnit en stor vana och färdighet. Som rättegångarna
avgöras genom svaren på de listigt formulerade frågorna å ömse
sidor, gäller det att vara kvick, beräknande och skarpsinnig. De
yngre öva sig häruti genom konstlade rättegångar, där diskussio-
nen är mycket livlig och lärorik.

Förmågan att lära främmande språk tyckes icke vara så
ringa. Negern har ock en otrolig förmåga att efterhärma alla
slags läten och även en persons röst och gester.

Minnet är mycket gott. Hjärnan
är ej fylld med mycket vetande, var-
för kongonegern lätt och ofantligt länge
ihågkommer allt han ser och hör, som
är av intresse för honom.

I räknekonsten synes han ej vara
särdeles kvicktänkt, så snart talen bli
något stora och röra sig om annat än
vad han är van vid på marknaderna.

Tidräkningen är bristfällig. Ingen vet,
huru många år eller regntider han
levat, men väl vilken årstid han föddes
och vilka större tilldragelser, som
skedde vid tidpunkten för hans födelse.

Hos kongonegern finnas för öv-
rigt allehanda slags sinnesförmögen- Tuenne av slalens s k medalJ
heter, vilket visas av den senare tidens hövdingar

civilisation. En stor del av de yngre nöja sig ej längre med
att stanna hemma i byarna, utan de taga plats i de större sam-
hällena, vid järnvägen och på ångbåtarna. En och annan söker
sig ock till Europa för att där stanna och arbeta. Till följd
av hemlängtan, som är mycket stark hos detta folk, håller mången
dock ej ut så länge utan hälsar på hemma allt som oftast och
kan då stanna en ganska lång tid.

De yngre ha stor fallenhet för tjänarekallet och anställas som
uppassare, kockar eller tvättare. Största delen ägnar sig åt van-
ligt grovarbete av olika slag, men andra utbilda sig i snickeri
och mureri m. m. De, som ha lätt för att lära sig franska,
anställas som telefonister och stationsmästare vid mindre sta-
tioner.

Hos kongonegern finnas alla förutsättningar för bildning och
civilisation, men han saknar ännu en verkligt självständig och
fast karaktär. Han har under århundraden varit undertryckt och
regerad av andra, så att hans självständighet och viljeriktning ha
aldrig kommit till någon utveckling. Har någon visat sig obe-
roende, så har han ansetts som en fara för samhället, och folket

har alltid sökt få honom ur
vägen.

Inom släkterna äro perso-
nerna sinsemellan bundna av var-
andra. Det den ene gör, det gör
ock den andre. Sällan finnes
det någon, som bryter ny väg
och kämpar för nya idéer eller
seder. För en tid kan det väl
lyckas för en sådan att få an-
dra med, och allt går väl, men
snart avstannar det hela och
går tillbaka, om ej starkare kraf-
ter utifrån ingjutas.

Verkligt moraliskt mod är
rätt sällsynt bland detta folk.
Men fysiskt mod, som grundar
sig på kroppskrafter, tempera-
ment och sinnesstämning, visar
sig ofta. 1 krig prisas väl tap-

perheten, men den visar sig i att träffa och döda en fiende och ej
så mycket i djärva bedrifter. Ett ordspråk säger: “Strid med en
men icke med många"4.

Uthållighet i arbete och andra förrättningar är i regel icke
stor, men varhelst någon visar sig uthållig, prisas han. Mången
håller ut, lider och fördrager alla umbäranden, om han blott där-
med på kort tid kan komma till ära och rikedom.

Folkets sedliga och moraliska liv är på långt när ej så
ruttet, som man tänkt sig. Det har funnits bestämda sedelagar,
som folket noggrannt måst följa. Förutom de oskrivna lagarna
föreläste de äldste för folket i allmän sedelära, på det att de
skulle kunna leva ett fridfullt och framgångsrikt liv. Därvid
framhöllos allehanda lärdomar, fabler och sånger, som belyste
olika drag ur livet. Somliga innehöllo t. ex. varning för mång-
gifte, vrede, stöld, avundsjuka, bedrägeri, skvaller, lögn, djurplå-
geri, falskhet. Andra innehöllo uppmuntran till uthållighet, till
att vara tacksam för det lilla, att vara glad, att vara nöjd med
sin lott som slav, att fatta mod i sorg och motgångar. Andra
innehöllo undervisning om, huru man bör skicka sig i främmande
land, att man ej kan göra borta, det man gör hemma, huru man
bör vörda personer, att man ej skall svara ja till allting, att man
ej skall skryta över sig själv, att man bör vara förståndig i umgänge
med okända personer, att man vedergälles för det onda man gör
o. s. v.

Sånger brukas ock mycket ironiskt. De diktas efter olika
tilldragelser, och mången blir en visa i hela landet genom sina
dumma eller kloka bedrifter. — Ordspråken uttala många märk-
liga sanningar och äro ett tacksamt stu-
dium, där man finner, att även kongo-
negern har givit akt på den väg han
gått och det liv han levat. — Syner och
drömmar utöva på folket ett stort inflytande.

Genom dem mottaga de varningar, som
de åtlyda mycket noga. Intet kan så
tvinga dem till det goda och till att av-
hålla sig från det onda som syner och
drömmar. Dessa äro för dem ett myste-
rium, som ingiver fruktan. Det kon-
kreta och det materiella kunna de ref le k- hårfrisör

tera över och tänka på, men angående det abstrakta och and-
liga synes deras tankevärld nästan stå stilla.

Den närvarande tiden är för folket såsom ett uppvaknande
från en tusenårig dröm. Allt är så nytt och främmande. Det
ena nya kommer brådstörtat efter det andra. Allt utvecklar sig
så raskt, att de ej hinna med. De nödgas underkasta sig skatter
och förpliktelser, som de ej alls kunna fatta. De ha kommit in i
en ny, påtvingad, beroende ställning, där deras vilja och intressen
ha mindre att säga än någonsin förr.

Frihetskänslan vill nog tränga sig fram. Den visar sig
tydligt på flera sätt, men de känna alltför väl sin oförmåga och
okunnighet i att företaga något till motvärn. För kommande
släkten skall allt te sig ljusare och bättre. De skola lättare vänja
sig vid det nya och bättre följa utvecklingen för att ha nytta
därav.

Att missionens uppgift är stor, då det gäller danandet
av den nya folkkaraktären, är tydligt. Missionären får inga-
lunda försumma sig i detta stycke. Det skall till stor del bero
på honom och hans arbete, hurudan folkets framtid blir. Han
skall icke medverka till att negerkaraktären blir europeisk. Målet
bör vara att få en egen nationell typ såväl på folkkaraktären som
på livet i allmänhet. Till detta torde inga främlingar vara mäk-
tiga utan blott sönerna av kommande släkten i Kongo, men
missionären bör kunna leda folket in i de rätta spåren, om han
rätt strävar efter att bättre och bättre lära känna dess karaktär,
respektera den, omhulda och vårda den, så att den utvecklar
sig i kraft och stadga.

Arm- och halsringar au mässing

Släktförhållanden.

yl v C. N. BÖRRISSON.

läktförhållandena i Kongo äro mycket invecklade och i
vissa avseenden byggda på andra principer än våra. Fol-
ket bär, liksom i mycket annat så även i sina släktskaps-
idéer, tecken av förgångna, bättre tider. Friborenheten
synes förr ha varit både aktad och allmän. I det gamla
patriarkaliska levnadssättet har kvinnan blivit bäraren av den
medfödda värdigheten. Och därifrån synes, sedan slaveriet bli-
vit mera allmänt, äganderätten ha utvecklat sig.

Orsaken till att den ursprungliga friborenheten utbytts mot
det slaviska ägandesystemet, där varje person anses representera
ett visst värde eller pris av vissa kända och omtyckta varor, är
att söka i den stora förändring av människovärdet, som den
"civiliserade" slavhandeln åstadkom. Da den florerade, uppbrin-
gades genom plundringståg eller s. k. uppköp människor, män,
kvinnor och barn, så väl fria som slavar, och såldes som oskä-
liga djur på den amerikanska slavmarknaden. När hövdingarna
närmast kusten ej förmådde tillföra handelshusen tillräckligt an-
tal slavar, för vilka de erhöllo en spottstyver i ersättning i
form av brännvin, krut, bössor, pärlor, billigt tyg, salt o. d., så
anställdes blodiga rövaretåg inåt landet för att fylla skeppslasterna
av lidande människor.

Före denna tid synas de slavar, som funnos, ha bestått av

krigsfångar fran andra stammar eller släkter och förbrytare, som
ej ägde något annat att försona sitt brott med än sin egen
kroppsliga tjänst, samt skuldsatta, som gåvo sig själva i pant,
tills de på något sätt komme i sådana omständigheter, att de kunde
betala skulden. Men dessa förslogo ej långt för de s. k. krist-
nas slavhunger. Hövdingarna, vilka förr betraktats mera som
patriarkaliska fäder i sina samhällen, måste därför nu förklaras
ha full äganderätt över alla sina underlydande, ja, även sina
egna syskon och släktingar, för att ej behöva stå ansvariga för
dem inom sina egna hövdingskap, som de med eller mot sin
vilja avyttrade till slavhandlarna.

Hus under byggnad

Men för att ändå behålla en friboren gren kvar för höv-
dingskapet, så har det blivit traditionellt, att hövdingens äldsta
levande syster måste vara fri och uppbära hövdingevärdigheten
efter sin moder. Hennes äldsta levande barn är sålunda den
naturlige arvingen till morbroderns hövdingskap. Alla övriga
anses sedan stå i slavförhållande till sin hövding och vara
mer eller mindre tydligt fala för slavmarknaden. Dessa hövdin-
gens livegna kunna sedan stå även i ägandeförhållande till var-
andra led efter led ända ned till den allra ringaste, som kan sä-
gas vara slavarnas slavars slav.

I belysning av detta tillstånd böra de nuvarande släktför-
hållandena ses. En hövding föder således ej en prins till sin
egen by utan till sin hustrus, om hon är en fri kvinna. Står

hon däremot i livegenskapsförhållande till honom pä något sätt,
sa är barnet slav till sin fader i samma grad som modern. Ett
friboret barn säges alltid vara herre av sin mors och barn av
sin faders släkt". Men ett icke fritt barn tillerkännes knappast
en gang att vara släkt med sin fader, så hart haller moderns
ägare pa äganderätten bade till henne och barnet.

Giftermålen pa de olika sätten inverka således pa släktför-
hållandena. Det mest ansedda sättet, som ock är villkoret för en
friboren avkomma, är, att mannen “lånar sig hustru" (sompa
nkento), såsom det ibland uttryckes, eller “gifter sig medelst
pant“ (kwela longo). Det sker så, att da en man eller hans höv-
ding gjort ett val, sändes om hövdingarna ej själva samman-
träffa och uppgöra affären,
vilket är mindre förnämt —
en s. k. böneman till kvin-
nans hövding för att höra
efter, om kvinnan är ledig
till äktenskap samt huru
mycket hövdingen vill ha i
pant, ifall han skall gifta
bort henne. Sasom förhin-
der räknas, om hon redan
star i outredda äktenskaps-
förbindelser, har ed eller för-
bud vid nagon avgud för
giftermål eller är av samma släktkult, sa att kontrahenterna betraktas
som syskon, eller tillhör nagon gammal fiendesläkt, sa att förfäderna
svurit ett “evigt förbud11 vid nagon avgud för giftermål dem
emellan m. m. De, som ha “löfte" på sig vid avgudarna, kunna
dock under åtskilliga ceremonier befrias därifrån av nagon med
samma namn som den "bundne", varför “bror i namne“ alltid
betraktas med en viss släktkänsla.

Antager nu hennes hövding anbudet, sa begär han ett an-
senligt pris, ända till ett, tva, ja tre hundra kronors värde, och
till friaren meddelas, att han får komma pa visit och börja att
bära med sig det önskade. Om de vilja erkänna sin fattigdom,
försöka de nog att pruta. Men de, som vilja anses mäktiga,
sätta sin ära i att betala mycket i pant, även om de nödgas lana
det pa annat hall eller sälja en slav för att skaffa beloppet. Kvin-

Tillredning at> bindvirke

nan är undergiven sin herres vilja, och när hon sedan tillfrågas
av friaren, svarar hon vanligen ‘‘kadiambuko1*, intet hinder. Gör
hon invändningar och friaren anmärker det till hennes hövding,
svarar denne: "Bär bara hit det önskade, så skall jag nog lära
henne att älska dig." Och den lärdomen sker medelst stränghet,
stryk och t. o. m. fängsel i band eller stock, om ej annat
hjälper.

Friaren bär nu i månader, ja, halvår sina "gävor“, bestående
av palmvin, pisangklasar, höns och till sist getter och svin, in-

Interiör av ell gräshus

nan det räcker, sa att alla l'bankwesi“ (svågrarna) bli nöjda.
Som tiden skrider, gör kvinnan besök i friarens hydda samt bör-
jar att reda till små fält i trakten av hans by, så att hon får visa
sin odlingsförmåga och snart nog får något att skörda och
laga mat utav, då hon flyttat in i sitt nya hem.

Äntligen äro hennes hövding och hans folk nöjda, och då
samlas de båda hövdingarne och deras anhöriga. Palmvin drickes,
en “fredspipa“ rökes och man genomgår och beräknar noga både
vad friaren under tiden framburit och vad han återfått i gengäld
i form av lagad mat o. d., och så får kvinnan officiell tillsägelse

att på allvar flytta till honom. Hennes matta, korg och lergryta
samt hackan, som hon förut fatt av honom som “förlovnings-
ring“, är hennes flyttgods. Nagra festligheter hållas ej då, och
sina ceremonier med avgudarna företaga de i tysthet för sig
själva eller med tillhjälp av nagon avgudapräst.

Om sedan hustrun dör eller är otrogen eller rymmer från
sin man i osämja eller ej föder barn, eller om hövdingarna bliva
osams m. m., sa kan “panten" fordras tillbaka. Och da upphör
äktenskapsförbindelsen. Äktenskapet är därför ofta för kvinnan
blott en olycklig rad av skilsmässor med ty åtföljande rättegångar
och misshandel, och hennes barn hava ofta var sin fader.

Om mannen dör, är hans hövding skyldig att efter sorge-
tiden giva änkan en annan man. Oör han ej det, har hon van-
ligen rätt att flytta till sin by. Men vill hon ej ha den man, som
bjudes henne, blir det rättegång, och om hon ej kan förmås att
giva efter, får “panten" återbäras. Om kvinnan dör men säm-
jan fortfar mellan släkterna, är det vanligt, att en annan kvinna
lämnas i stället. Ofta kan det sålunda ha utbytts ömsom man
ömsom kvinna i flera led på samma "pant“, och under sådant
förhallande blir syskonraden av rätt invecklad sammansättning.
Och som det under tidernas lopp ofta tagits och givits handlån
frän ömse sidor för släktskapets skull, då än föräldrarna än
barnen uppställts som pant härför, så är det vanligen mycket in-
vecklade rättegångar, då sadana släktförbindelser skola redas upp,
helst som de äldre hövdingarna och malsmännen vanligen då äro
döda och ingenting finnes skrivet.

Något år efter det de förlovade flyttat tillsammans, om
de då äro överens, kan brudgummen göra bröllop. Då bära
brudens anhöriga mycken “förning“ till kalaset, för vilket de
få ersättning av brudgummen. De göra det då sa festligt de
kunna, och för att höja ståten utklädes “brudparet" på ett fan-
tastiskt sätt.

Men även här visar sig släktets olycka däruti, att det vanli-
gen är gamla gubbar, som gifta sig med de unga kvinnorna.
Ynglingarna — ofta allt för unga — få nöja sig med gamla än-
kor och frånskilda, emedan de sällan kunna skaffa så stor summa
till pant, som fordras för en yngre kvinna. Månggiftet skall
sedan lämna botemedlet. Och dä en äldre man kan hava ända
till tio, ja flera hustrur, kan det sålunda bliva en hel del halv-

syskon i en familj men sällan många helsyskon. Dessa halv-
syskon säga väl, att de äro födda av samme far, men ändå till-
höra de var sin släkt liksom deras mödrar.

De ord, som användas för bror och syster, ha därför en mycket
vidsträckt betydelse och innefatta först all yngre släkt på mödernet
såsom hel- och halvsyskon, kusiner, halvkusiner o. s. v., sedan halv-
syskon på faderssidan samt släktingar och kamrater i allmänhet.

En manlig släkting kallar en kvinnlig för syster, “busi",
men de kvinnliga kalla varandra bröder, “mpangi", likasom män-
nen. Språkformen häller för övrigt ingen reda på kön, utan en

Ett luts /lijttus

morbror kan likaväl som en moster kallas för "yaya'4 eller “mama“,
moder, och en faster likaväl som en farbror kallas för “tata“ el-
ler “se“, fader, o. s. v. En manlig missionär kan också kallas
för “yaya“ och en kvinnlig för “tata“. Detta är ej misstag
utan beror på, huru äran utdelas.

Företagsamma hövdingar söka helst att gifta bort sina kvin-
nor medelst pant men köpa hustrur åt sina manliga slavar för
att på båda vägarna själva bliva ägare av det kommande släktet
och sålunda göra sina byar stora.

Köpta kvinnors giftermål ske i regel utan någon allmän
ståt eller ceremoni. De endast givas till hustrur åt slavarna så

länge, tills hövdingen behöver dem för att sälja eller lämna
bort dem som pant för lanta ägodelar eller gifta bort dem för pant.

Kvinnan står pa visst sätt högst i värde men dock blott
från nyttighetssynpunkt. Hon skall uppehålla stammens både
anseende och numerär, och för att kunna göra det maste hon
underkasta sig de mest onaturliga förhallanden i äktenskapsfrå-
gor, i månggifte och skilsmässor utan gräns. Hon betingar ett
högre pris än mannen vid avyttring. Hon skall bära ansvaret
för menighetens uppehälle genom sitt jordbruks- och annat ar-

Interiör au ett “modernt” kongolms

bete, och hon är lastdjuret i nästan alla avseenden. Men ehuru
männen sålunda faktiskt erkänna sin egen underlägsenhet i nyt-
tan för livet, sa anse de sig dock stå högt över kvinnan och ha
rättighet att förslava och förtrycka henne på allt sätt. Naturligt-
vis förändras alla dessa sorgliga förhållanden, eftersom kristen-
domen får inflytande över folket.

Folket i Kongo söker att halla noga reda pa släktfödda an-
förvanter, men dessutom ha de s. k. kultsläkter, närmast att för-
likna vid vårt begrepp för adelsätter. I Kongo hör varje män-
niska till nagon sadan ätt enligt sin moders börd, och var och en,

även den ringaste, haller mycket väl reda på vart han hör. De
kunna blandas och spridas om varandra, men varhelst nagra av
samma ätt träffas, äro de från första gång bröder och mot-
taga och undfägna varandra som sadana. För att utomstående
ej ma kunna draga fördel av detta broderskap, sa ha de ett
sköldmärke" i minnet, ett hemligt lösensord, bundet vid någon
deras stamgud från svunna tider. Och därför innefattar släkt-

Kristen kongofcimilj

skåpet en viss kult, nedärvd fran ett ursprungligen gemensamt
hem. De kunna nu ock betjäna sig av samma gudar.

Sadana kultsläkter äro: ''Basundi'', de som hinna de an-
dra i förväg; "Bananga", de mer än andra upphöjda; uBan-
gimbi", de välsignade; "Bamakaba", de rikligt försedda; uBama-
zinga", de förblivande; "Bazulumongo", de som bebo de himla-
höga bergen, och manga, manga andra. Byar, tillhörande olika
släktkulter, ligga strödda om varandra likasom det finnes i varje
by flera kulter representerade. Den vidsträckta utbredningen av

dessa släktkulter visar, att de härstamma frän en avlägsen tid.
Så t. ex. hör folket i Kibunzi-distriktet m. fl. huvudsakligast till
"Basundi'1. Och samma stam ha vi funnit bebo de trakter av
Franska Kongo, som vi nu räkna till vårt nya missionsfält.

Hur en sådan blandning av släkter uppstått, är väl ej sä lätt
att påvisa. Men folkets stora benägenhet ännu i dag att flytta sina
byar från den ena platsen till den andra visar hän på en antin-
gen kraftig eller ock småningom skeende folkvandring. I förra
fallet skulle då kraftigare fientliga stammar trängt på och intagit
förut bebodda platser, och de förra inbyggarna, som först bli-
vit undanträngda och flytt till skogarna, sedan genom ständiga
skärmytslingar hava försvagat inkräktarna, tills de blivit jämn-
starka. Infödingarne veta att berätta om stora krig och ständig
fiendskap byar och släkter emellan, som hållit i sig ända till mis-
sionens tid. — I senare fallet ha nya stamkulter utgått från de
äldre med nya släktgrenar, vilka dragit ut och slagit sig ned på
mera glest befolkade trakter, där de funnit önskat utrymme. Sa
har t. ex. "Bangimbi“ gått ut ifrån ‘ Bananga’1 o. s. v. Det tro-
ligaste är, att båda sätten förekommit. Tydligt är ock, att 'de
alla ytterst härstamma från samma källa, ty de ha vissa äldre gu-
dar, som de säga vara “taku“, rotändan för alla släkterna och
till vilka alla kunna hänvända sig. Gemensamt erkänna de även
alla "Nzambi Mpungif såsom stående över alla deras avgudar.

De äro alla Hams svarta barn och höra vår Gud till, som
gjort hela människosläktet av ett blod till att bo på hela jordens
yta. Apg. 17:26.

Maniokväxt

T^ättsför hållanden.

Av TEOFIL CEDER.

Rättsförhållandena i ett
land äro i de flesta fall
byggda på folkets rättfär-
dighetsbegrepp och rätts-
känsla. Står ett självsty-
rande folk högt i andligt
och moraliskt avseende, äro
rättsförhållandena väl ord-
nade, men motsatsen råder
i samma mån som folket
står lågt. Då negrerna i
Kongo tillhöra de lägst
stående folken, få vi ej vänta mycket, när det gäller rättsför-
hållandena.

Rättsbegreppen äro dunkla. Mord, äktenskapsbrott och stöld
på marknader betraktas som de grövsta förbrytelserna. Att stjäla
från en vit eller en främling är en prisvärd handling, och stöld
inom samhället betraktas ej som brott, förrän tjuven ertappats.
Om någon retar en person, så att denne i vredesmod begår ett
brott, anses den förre vara förbrytaren. För att hämnas på en
medhustru tar t. ex. en kvinna in gift för att döda sig, men hon
åsyftar därmed, att medhustrun skall anklagas och straffas som

mörderska. Arbetarne lämna vid tillfälle arbetet eller förfuska
det. Övervakar ej arbetsgivaren dem bättre, än att de kunna göra
det, så är det hans sak, de äro utan skuld. Att ljuga och dikta
ihop historier är deras rättighet och skyldighet, då de kunna
vinna något därpå.

Den äldstes och mest erfarnes utslag i ett visst mål god-
kännes vanligen. Detta utslag tillämpas sedan i alla liknande
fall. Sålunda ha många lagar uppkommit, vilka bibehållits

Rättegång uiil S g mula

släkte efter släkte. De äro naturligtvis oskrivna och variera på
olika trakter. Straffen bestå vanligen i erläggande av böter så-
som slavar, svin, getter, höns, krut, filtar, palmvin m. m. Fän-
gelsestraff förekommer ibland med eller utan "stock". Stocken
är ett trästycke, försett med två hål för fotterna. När fången
satt sina fötter genom dessa, slår man i kilar eller tvärträn, så
att han ej kan frigöra sig själv. Straffarbete kan ock före-
komma, då en hövding låter brottslingar arbeta åt sig. Döds-
straff ha förekommit fastän jämförelsevis sällan. Dödssätten ha
varit halshuggning, giftgivning eller "plantering" på marknaden.
Det sistnämnda har särskilt visat hednisk grymhet.

Ju äldre en tvist blir, desto dyrare blir det för svarande-
parten vid uppgörelsen. En kvinna kom en gång och anklagade
en man för bedrägeri. För ett tiotal år sedan hade en stamför-
vant dött, och mannen hade bland annat fått eller tagit en get i
arv Kvinnan ansåg nu, att hon blivit bedragen i arvskiftet och
ville ha igen geten — och hennes avkomma. Hon beräknade, att
djuret avkastat sig så, att hon nu kunde göra anspråk på tio
stora getter och fem killingar.

Hövdingen eller huvudmannen för släkten för talan för sina

slate ji.v medalj hövding förkunnar lag för folket

underlydande vid rättegångarna och betalar ådömda böter. Är
det stora rättegångar, samlas hela släkten å ömse sidor. Parterna
företrädas då vanligen av advokater. Dessa kunna ibland hålla
glänsande tal på hela timmar och därutöver. På ett snöre ha
de förut gjort så många knutar, som de ha huvudpunkter i sitt
tal, på det de ej må glömma något viktigt. Ibland lägga de en
pinne, en jordnöt eller något annat på marken för varje huvud-
punkt i talet. Här och var faller den ena parten in i sin advokats
tal för att bekräfta sanningsenligheten av det sagda. Motparten
protesterar genom att med sånger och skrän överrösta talären.
Ibland användas trummor och andra instrument för samma ända-

mål. Lögner och diktade historier tillgripas gärna å ömse sidor.
Advokaterna söka genom spetsfundiga frågor och lustiga upptåg
överglänsa varandra och vinna majoriteten på sin sida. Den, som
lyckas häruti, vinner oftast. Är det fråga om böter, begär den
vinnande parten så mycket som möjligt, och motparten bjuder
det minsta möjliga. Då de prutat en stund, avträda parterna för
att rådgöra om hur högt de kunna ställa sina fordringar. De
sammanträda och avträda på nytt flera gånger. Sålunda kan en
rättegång taga flera dagar
i anspråk. Då man enats
om böternas beskaffenhet
och mängd, skola dessa
erläggas. Men nu börjar
ofta en ny process. Svi-
nen, som den bötfällde
lämnar, äro för små, get-
terna för gamla o. s. v.,
och så tager det en dag
till att enas om detta.

Domaren tager för sitt
arbete av den tappande
parten ersättning, som i
värde varierar efter rätte-
gångens storlek.

De ojämförligt flesta
rättegångarna gälla gifter-
mål, tvister makar emellan,
äktenskapsbrott o. d. Frå-
gor av den mest privata
natur behandlas då öppet inför alla.

Hövdingarna tjänstgöra i de flesta fall som domare men
även andra, som blivit kända såsom insiktsfulla och förståndiga
män. Numera äro vissa personer inom olika distrikt av Kongo-
staten utsedda att upptaga skatter, utskriva soldater och döma i
mindre rättstvister. Grövre brott äro de skyldiga att anmäla för
myndigheterna. Folket har ock rättighet att hänskjuta tvister av
alla slag till dessa, som då pröva och döma enligt de av staten
utgivna lagarna.

En statens medaljhöfding med familj

Markiutd

r^Carl^nader, byteshandel och penningför-
hållanden.

Av C. N. BÖRRISSON.

n anordning, som ej har full motsvarighet i infödingarnas
nuvarande låga kulturståndpunkt utan visar hän på en
idérikare och bättre tid, är deras marknads- och handels-
förhållanden.

Marknadssystemet är en med fullständigt sammanhang
genomförd organisation, som är utbredd över hela landet, för att
på ett enkelt och lätt sätt giva även de mest undangömda byar
tillfälle att göra affärer och skaffa sig de livsförnödenheter och
det utsäde m. m.. som de behöva. Butiks- och gårdfarihandel
äro nya saker för dem. Marknadshandeln är allmän och passar
även bäst för deras byteshandel. Det finnes dock även s. k.
marknadsresande, som gå från marknad till marknad och på ena
stället byta till sig, vad de veta sig kunna byta bort med någon
fördel på ett annat och så undan för undan.

Marknadsdagarna utgöra den enda tidräkning med bestämt
dagantal, som kongonegrerna äga. Dessa dagar äro fyra och ut-
göra sålunda ett slags vecka på fyra dagar. Någon fastställd

vilodag förekommer ej, utan då den fjärde marknadsdagen gått,
så börjas med den första igen. För tydlighetens skull bära dagarna
och de marknadsplatser, som dessa dagar bevistas, samma namn.
Marknaderna äro många för varje dag, större och mindre, men
alltid äro de i förhållande till varandra utströdda så, att de ej
äro för nära ihop och ej heller för långt borta från något by-
distrikt. Varje trakt har för varje dag marknad åt något håll ej
för långt bort.

Marknadsplatserna ha anlagts på obebodda områden eller
utmarker, som kun-
na finnas mellan
byarna, så att des-
sa ej skola störas
av marknadslivet.

De besökas van-
ligen flitigt, och
ibland tillställes
dans och annan
förlustelse som av-
slutning på mark-
naden. Även kun-
na rättegångar, fri-
eriaffärer o. d. upp-
göras där. För-
brytare ha där av-
straffats genom att
levande begravas.

På gamla marknadsplatser växa en hel del träd, som tillkommit
genom att "människor planterats". Att t. ex. stjäla på marknaden
var belagt med dödsstraff. Tjuven greps och förplägades
med mat och palmvin, så mycket man kunde tvinga i honom,
medan en grav grävdes. Sedan sattes brottslingen ned levande,
fastpålad i graven, som fylldes med jord. Medan huvudet ännu
var fritt, gjordes kanske ännu ett sista försök att tvinga honom
eller henne att äta och dricka mera, naturligtvis under mycket
hån och smädelse. Mera jord fylldes på, och sedan togs en stör av
ett visst träd, som spetsades och drevs genom huvudet och bålen
ned i gravens botten. Av stören växte sedan upp ett stort träd så-
som ett hemskt minnesmärke. Detta kallades att plantera människor.

För att skaffa fred och officiellt skydd åt marknaderna hade
vissa framstående hövdingar inom olika större distrikt valts till
'‘konungar över liv och död", som skulle vara marknadernas och
handelns beskyddare. Dessa voro kända vida omkring. Mark-
nadsbesökande, huru långt bort ifrån som helst, kunde därför tryggt
besöka marknaderna även som främlingar, blott de kunde upp-
giva sig tillhöra något av dessa kända hövdingars distrikt. Men
kunde de ej det, hade de ingen utsikt att återkomma till sitt
land igen utan kunde bli kvarhållna som slavar. Det var annars

Marknadsplats

mycket strängt förbjudet att binda folk eller göra något upplopp
på marknaden. Den, som åstadkom sådant, kom under allas
dom för att ha udödat marknaden**.

Dessa skyddande marknads- och handelslagar ha dock
kommit i förfall därigenom att Kongostatens officerare och sol-
dater föraktat och brutit dem. De ha ofta, då människorna trott
sig trygga på marknaderna, våldköpt och bundit folk och huserat
efter behag för att främja sina syften.

Infödingarnas handel bedrevs ursprungligen genom byte av
inhemska produkter. Men redan sedan lång tid tillbaka ha även
en del europeiska saker letat sig väg från handelshusen vid

kusten långt in i landet. Bland inhemska varor må nämnas: tygbitar
av palmbladsfiber i tvenne olika storlekar, skynken, hopsydda av
den större sortens fibertyg, av ananasfiber sydda hövdingmössor
och matsäckspåsar, större och mindre fångst- och fisknät, spjäl-

Vävare

mjärdar, råttfällor, papyrus- och gräsmattor, korgar i olika former
och storlekar för förvaring av matförråd o. d., flätade band att
bära större korgar eller barn uti, lergrytor och andra ler- och
kalebasskärl; småsmide såsom hackor, knivar, kilyxor, blybitar,
arm- och fotringar av koppar, små träarbeten såsom avguda-
bilder, träskedar, dörrar, sängbottnar av runda palmgrenar, olika

slags trummor, skallror, träskällor, klättervidjor, vandringsstavar,
rotting och annat bindvirke, såsom palmgrenar, palmlöv och
gräs, till förfärdigande av hyddorna m. m., rep, snören, tvinnad
bomullstråd m. m.

Av livsförnödenheter torgföras palmvin, lagad mat (juma,
en grötlik rätt av flerehanda grönsaker, kokta i palmolja), pisang
och bananer, söt- och flodhästpotatis, pumpor, meloner, sockerrör,
palmnötter, mayakarot och mayakapudding, bönor, ärter, majs,
jordnötter, ananas, nsafu och en del andra frukter samt tobak m. m.

Tillverkning nv lergrytor

Vidare förekomma svin, getter, höns, hundar, kattor och
mera sällsynt får och ankor samt slavar. Att handla med slavar
är numera i Kongostatens lag förbjudet. Av vilt förekommer fisk,
grodor, småfågel, råttor, larver och på somliga håll ormar, gräs-
hoppor, ätlig lera samt någon gång kött av villebråd.

Av europeiska saker tillhandahållas billigt tyg, kulörta näs-
dukar (12 i ett stycke), billiga filtar, salt, krut, flint- och knal 1-
hattsbössor, hackor, knivar, brännvinsflaskor med innehåll, blå,
vita och röda pärlor samt på senare tid något penningar och
tändstickor.

En stor del av det nämnda förekommer nog ganska sparsamt,
men på större marknadsplatser är tillförseln vanligen god. Och
med dessa saker byter man sins emellan, såsom behovet är.

För att få värdeenheter vid byteshandeln ha vissa saker fått
tjäna som värdebegrepp. Fibertyg i bitar av omkring l1 2 deci-
meter i fyrkant ha ursprungligen använts som växelmynt. Sex
sådana bitar i en bunt kallas “ntanu“, ett femtal, och två “ntanu“

En smedja

kallas “nkoni", som egentligen skulle betyda tio. Men därför att
två bitar komma till på köpet, så är det i verkligheten tolv.
“Nkoni“ är lika med ett pärlknippe av ett tusen blå eller ett hundra
vita eller fyratio röda pärlor, vilket kallas “kolasi". Fem ko-
lasi motsvara “mbele“, kniv. Fem “mbele“ motsvara “kimbundi“,
tolv kulörta näsdukar i ett stycke. Fem “bimbundi", (pluralis av
“kimbundi") är “mbaku“, ett stycke mycket dåligt bomullstyg
på omkring 25 meter eller en något bättre sort på omkring 12
meter. Två “mbaku“ eller tio “bimbundi“ är “mbandu", ett tio-
tal eller en krutkagge. “Mbandu“ är även tio höns eller en get.

Fem “mbandu“ är “ngulu“, ett fullväxt svin, och tio “mbandu“
är "nkama“, ett hundratal eller en hustru eller slav. Djur och
slavar variera naturligtvis vid särskilda köp i pris efter deras
beskaffenhet, men vid. allmänna beräkningar räknas det så. Be-
stämda större eller mindre mått av krut och salt gälla även som
värdebegrepp.

Tio “nkama“ är “funda“, egentligen hopbuntad börda, och
tio “funda“ är “sunda". Hundra “sunda" är “kiazi“ en miljon.

Elfenben

Av miljonerna kan folket vidare på sitt språk göra både biljoner
och triljoner och mera. Men det är tydligt, att deras begrepp
ännu ej kan följa med så höga tal, då de aldrig i praktiken ha
tillfälle att utnyttja dem. Man kan förvånas över de stora för-
utsättningarna även hos detta folk att kunna bli affärsidkande.

På senare år har Kongostaten släppt ut en del mynt enligt
francsystemet, och i missionsdistrikten, kring statsposterna, han-
delshusen och järnvägen avändas nu även penningar i byteshan-
deln. Francen har fått intaga värdet för "kimbundi" och, oegent-
ligt nog, femfrancsstycket, “mpata“, för “mbandu", då detta ju

bort gälla för tio francs. Men det beror på, att krutkaggarna nu
blivit mindre och billigare och säljas för fem francs.

Vid missionsstationerna har arbetats in marknadsdag på lör-
dagarna dels därför, att det då är avlöningsdag, och ännu mera
för att slippa marknader på söndagarna för de kristnas skull. Där-
igenom ha de gamla marknadsdagarna likaväl som en del av
platserna däromkring förlorat sin betydelse. Stationsmarknaden
blir oftast den största i orten. Med glädje betjäna sig missio-
närerna av tillfället att på marknaden predika evangelium för de
samlade skarorna. Så bäres det livgivande och kulturbärande
Guds ord genom marknadsbesökarna ut i landet även till byar
och folk, som annars kanske på länge ej skulle fått höra något
därav.

På dessa marknader ser man också, huru gamla, värdelösa
och förnedrande saker och seder utebliva, medan nya och värde-
fullare förökas. Dryckenskap, osedlighet, dans, grymheter och
annat hedniskt väsende bannlyses från dessa marknader fullstän-
digt. En ny tid har inträtt och ljuset lyser redan.

Au Kongostaten präglade mynt

< <

Religiösa begrepp och föreställningar
bland kongofol^et.

Av P. A. WESTL1ND.

A n m. Större delen av materialet till nedanstående skildring av kongofol-
kets religiösa tänkesätt och seder har jag hämtat ur uppsatser, som
på min begäran skrivits av Nimba, Makumba, Lumbu m. fl. evange-
Iister vid Nganda. De voro själva fetischpräster, innan de blevo om-
vända till kristendomen. Genom samtal med gamla män i hedniska
byar har jag sökt kontrollera och komplettera deras uppgifter.

Under de folkvandringar, som ägt rum i Afrika, är det tro-
ligt, att kongonegrernas föreställningar blivit påverkade av andra
folk. Det är även möjligt, att några, ehuru omklädda i deras egna
tankar, äro minnen från katolikernas vistelse i San Salvador (Portu-
gisiska Kongo) på 15— 1700-talen.

Ämnen:

I. Kongonegerns föreställning om världen och människans skapelse sid. 59.

II. Kongonegerns gudsbegrepp „ 60.

III. Sol- och måndyrkan i Kongo . „ 62.

Kongonegerns tankar om avlidnas andar eller spöken 63.

Fetischer och fetischdyrkan i Kongo „ 70.

1. Fetischsläkten Nseke „ 71.

2. „ Zulu „ 72.

3. „ Mamba „ 76.

4. „ Makodia „ 77.

5. „ Fiedila „ 78.

6. Fetischsläkten Ninia sid. 80.

7. „ Nungu „ 81.

8. „ Nkiduku 82.

9. „ Kubungu „ 83.

10. „ Binkuma „ 83.

11. „ Kukula r 84.

12. „ Mvutudi „ 85.

13. „ Nkimba „ 86.

VI. Vattnets gudar „ 87.

VII. Fetischprästerna och prästämbetet „ 88.

1. Prästinvigning i allmänhet „ 88.

2. Invigning åt Nkimba „ 90.

3. En brottslig präst återinsättes i ämbetet „ 92.

4. Sjukbehandling i allmänhet „ 92.

5. Sårbehandling » 93.

6. Behandling av rödsot „ 93.

7. Huru en sinnesrubbad behandlas „ 94.

8. Fiedilas och Mvutudis präster behandla en sjuk „ 95.

9. Kongonegerns tankar om prästerna „ 97.

Kongonegerns föreställning om världen och människans

skapelse.

Himmelen och jorden äro skapade av “Nzambi waunene“,
den store Guden. Jorden tänkes vara platt som en skiva. Vid
dess yttersta gränser finnas stora pelare, varpå himlavalvet vilar.
Där bortom finnes endast vatten.

Solen och månen gå upp och ned i denna stora vatten-
massa. Vid sin nedgång förvandlas de till vilda djur, som över-
falla husdjuren och förstöra grödan för de människor, som bo
vid jordens gränser. Dessa måste därför vaka natt och dag över
sin boskap och gröda.

Himmelen är den store Gudens hem. Där finnas många
boningar, som bebos av honom och hans tjänare. Men det
stundar en dag, då de pelare, som uppbära himmelen, skola
svikta. Himlavalvet skall då störta samman över jorden. Där-
vid skola människorna förvandlas till grodor och ödlor.

Nzambi. Gud, var före allt, och från honom leder män-
niskan sitt ursprung. Frän sin boning i himmelen kom han
klättrande på ett rep ned till jorden. Här skapade han en kvinna
och ingick äktenskap med henne. De fingo snart ett gossebarn,
som vårdades ömt.

Gud återvände till himmelen men kom dock tillbaka för att
se gossen och kvinnan. Gossen växte och frodades, men en
dag blev han sjuk och dog. Moderns sorg häröver var mycket
stor. När Gud, som var i himmelen, hörde sin hustru gråta,
steg han genast ned och fann gossen vara död. Han lade ho-
nom i en svepning av bast- och papyrusmattor och stängde in
honom i husets inre rum. Sedan förmanade han kvinnan att
icke öppna dörren till likrummet och ej vidröra gossen, ty om
hon gjorde så, skulle han aldrig bliva vid liv. Därefter återvände
han till himmelen för att hämta medicin, varmed han skulle upp-
väcka honom.

Men kvinnans frestelse att se gossen blev allt för stark.
Hon gick in i huset och tog av honom svepningen. Hon
märkte da, att han andades och att han höll på att byta om
hud. Men när han fick se sin moder, dog han igen.

När Gud, som var i himmelen, såg kvinnan göra det, som
han förbjudit henne, steg han genast ned och sade till henne:
“Varför lydde du mig icke? Om du icke gått in i huset och
vidrört gossen, hade han nu varit vid liv. Då skulle även de
barn, som du i fortsättningen kommer att föda, blivit skonade
från döden. Men emedan du gjorde detta, skola de alla dö.“
Det var på detta sätt, som döden kom till välde i världen.

Kongonegerns gudsbegrepp.

Ehuru kongonegern hemfallit åt den krassaste avgudadyr-
kan, har han likväl sina föreställningar om en personlig Gud,
som star högre än alla andra.

Denne Gud äger förmåga att på samma gång vara över-
allt, men likväl saknar han icke egentlig boning. Några tro, att
han bor pä jorden ehuru undangömd för människorna. Mera

allmänt tros det, att han vistas i himmelen. Där bor han i en
praktfull borg, belägen på en hög plats och omgiven av alltid
grönskande träd. Dessa träd innesluta en stor gårdsplan, som
alltid måste vara ren, vadan den dagligen sopas. Ingen männi-
ska kan komma till hans borg. Den är tillgänglig endast för
dem, som han skapat att vara sina tjänare, och dessa hava alltid
varit hos honom.

Själv är han oföränderlig och odödlig. Men de, som äro
med honom i borgen, dö däremot i den torra årstiden och upp-

Höodingegrav

stå i början av regntiden. Gud uppenbarar sig icke för oss
människor, men för sina tjänare är han alltid synlig, emedan de
äro av samma natur som han.

Hans utseende är fruktansvärt. På hans huvud växer ej
hår som på människors huvuden. Men hans hjässa är övertäckt
med ett fint gräs, som alltid grönskar.

Hans makt är oinskränkt, varför hans gärningar ock äro
mycket stora. Ingen människa kan inverka på hans vilja och
handlingar. Allting har han skapat, och honom förutan skulle

ingen människa finnas till. Han ser oss, ehuru vi icke kunna
se honom. Alla, som äro i hans borg, se oss även.

Gud är all trolldoms fader. Det var han, som sände de
första trollkarlarna till jorden, ty eljest skulle människorna aldrig
lärt sig trolldom.

Kongonegern tror allmänt, att Gud är ond. När han vred-
gas på människorna, ga de, som äro hos honom i borgen, på
knä fram till honom, bedjande, att han mätte upphöra att vred-
gas. Om hans vrede tilltager, vänder han sina blickar uppåt och
tillsluter himmelen, så att ihallande torka uppstår. Först när han
blivit försonligt stämd, blickar han nedat, varvid det åter börjar regna.

Kongonegerns föreställning, att Gud förtrollar människor, gör
honom ännu mera fruktad. Med anledning härav säges ofta, då
någon dött, att Gud förtrollat honom. När en trollkarl genom sina
signerier förtrollat en människa, så att hon insjuknat, kunna präs-
terna med sina gudars hjälp ertappa den skyldige, som då genom
giftgivning undanröjes, varefter prästen kan bota sjukdomen. Men
när Gud förtrollar någon eller dömer någon, äro alla ingripanden
saväl av gudar som av människor fruktlösa. Personen måste dö.

Ehuru negrerna ansett det vara lönlöst att dyrka denne
Gud, hava de dock understundom i ensamheten och under in-
flytande av någon stor sorg, sasom vid någon närstående släk-
tings död, kunnat framsucka: "O Herre Gud, din skapelse är
god, men ett elände beredde du oss genom döden. Du hade i
stället bort laga, att vi aldrig dött. O Gud, vi hava mycken
sorg — — — Ett sådant sorgekväde avslutas med en sorge-
sång. När de samlats till fester på byarnas samlingsplatser, hava
de kunnat begrunda skapelsen, sägande: uO, huru mäktig och
egenrådig är icke Gud! Han har gjort en värld av saker, hun-
draden och hundraden, som ej förgås. När stormen skakar trä-
dens kronor, kunna vi ej se dess ansikte, om det är vitt eller
svart. Det är den underbare Guden, som varit före allt.u

III.

Sol- och måndyrkan i Kongo.

Kongonegern betraktar i vissa fall solen och månen såsom
gudar, av vilka hjälp kan utverkas. Ibland, när fetischmännen

behandla någon, som är mycket sjuk, säga de: “Vi människor
taga var hälsa från solen. Vi förändras, men solen var, är och
förbliver sig lik.“ De taga härvid ett löv och lägga det på han-
den, sia hal därpå och lata det falla till marken, sägande: “Tyst,
var stilla! Du sol, behandla honom invändigt. Vi skola be-
handla honom utvändigt. Lindra hans plågor! Tag bort hans
smärtor! För honom ej till braddjupen! Vare hans hälsa lik dig,
oföränderlig, och ej lik månen, som ständigt förändras."

Manen tillbedes ock under vissa omständigheter. Vid ny-
måne fröjda sig de unga och sjunga glädjesånger till dess ära.
Men en del gamla överösa den med smädelser. De, som göra
så, ha tid efter annan plågats av sjukdomar, till vilka månen an-
ses vara orsaken. Det säges ofta om en person, som dör, då
månen är i sista kvarteret: “Manen har 'ätit’ honom", det vill
säga: manen har berövat honom livet.

Om det är litet saft i palmerna, då manen är i sista kvar-
teret, säga palmvinstappare, att det beror på månen. När den
på nytt visar sig, fröjdar man sig och tänker: “Den, som tog
var äring och försvann, kommer snart åter, och då skall vår
egendom frodas."

Det tros, att sjuka människor bliva friska, da nymånen
framträder. De sjukas anhöriga bruka då samlas omkring sina
sjuka, bönfallande manen att bortbära sjukdomarna. Då ett barn
fäller en tand, kastar man den en månskenskväll mot väster, sä-
gande: "O måne, då du förnyad åter visar dig på himmelen,
skall du medföra en fullkomligt ren och frisk tand i den förlora-
des ställe." Då barnen fälla sina tänder, lära föräldrarna dem
att bedja manen om nya, präktiga tänder.

IV.

Kongonegerns tankar om avlidnas andar eller spöken.

De avlidnas andar intaga ett framstående rum i Kongos
gudavärld. De kallas vanligtvis spöken. Det är en vanlig upp-
fattning, att människoanden vid kroppens död blir ett spöke.
Spökena hava kroppar, men emedan de äro andliga, kunna de
ej ses av oss. De äro intresserade för våra förhållanden.

Gudasläkten Mvutudis präster kunna dock se andarna och
underhandla med dem. Dessa hava givit folket en ganska vid-
lyftig föreställning om andarnas vistelseort och egenskaper.

Deras boningsorter utgöras av gravarna, de djupa skogarna
och underjorden. Deras underjordiska boningar tros vara under
vattensamlingar. Skogarna anses dock vara deras egentliga till-
håll. Där äro de samlade i större byalag, där varje stam har
sin stamhövding.

Kongo föremål vid Etnografiska niissionsutställningen i Stockholm år 1907

Den dag anden inträder i de dödas boningar, hålla dess
avlidna släktingar välkomstfest under stort jubel. När de
levande begråta sina döda, är det allmän glädje i skogens
snår. När en hövding eller bykonung dött, är glädjen bland
de döda så mycket större, som sorgen bland de levande är
större efter honom än efter en annan. Då de välkomna någon
till dödsriket, slä de på trummor och dansa.

Somliga tro, att andarna äro fula och att en ond lukt, lik-
lukt, alltid följer dem. De hava liten kroppsgestalt. Håret är
tjockt och yvigt. Dess färg är röd eller grå. De gamla andarna
rundklippa sitt här. Deras kläder äro trasiga. På ryggen bära

de kransar eller påsar. Då de inträda i gravarna, ga de baklän-
ges och mycket krokiga. När de uppenbara sig för människor,
antaga de den form, de finna fördelaktigast.

Det tros ock, att människans tillstand i andevärlden är sadant
det varit i sinnevärlden, ehuru sjukdom och död ej finnas till.

Att människorna få det bättre efter döden, är en mycket
vanlig åskådning. Deras kroppar bli skönare, deras liv glädje-
rikare och glädjen verkligare. Även de, som på jorden voro
onda och oefterrättliga, skola i andevärlden förädlas och bliva
goda.

Andarna äro ej beroende av tid och omständigheter sasom
människorna. De kunna mitt på dagen besöka sina gamla byar
utan att behöva visa sig. Även kunna de gå genom lasta dörrar.
Det tros ock, att de följa sina nära och kära på vägar och sti-
gar, ehuru osynliga.

Det liv, de föra, är muntert och glatt. De äta, dricka, ar-
beta och leka under munterhet och fröjd. Reppar fa de dock
icke äta, ty då skulle de nödgas återtaga sin jordiska tillvarelse-
form och återvända till sinnevärlden. Det har varit en gängse
uppfattning, att vi européer äro deras fäder, som för länge se-
dan dogo. En dag åto vi peppar, och då maste vi återtaga den
mänskliga naturen. Att vi ej äro svarta, beror pa att vi genom
döden skildes frän den mörka kroppen. Den inre människan
eller anden, som en längre tid uppehållit sig i andevärlden, har
under tiden förädlats. Därför stå vi så långt framom dem. Vid
återinträdet i människovärlden antogo vi den vita färgen.

Infödingarna själva äta mycket peppar. Deras nationalrätt,
wyuma“', är alltid starkt kryddad därmed. Då de bjudit oss pa
yuma, ha vi ursäktat oss med, att vi ej kunna äta den för
pepparns skull. Därav hava de dragit den slutsatsen, att vi ge-
nom en lag från de dödas rike äro förbjudna att äta peppar.
Naturligtvis var det i andevärlden, vi lärde oss vår utomordent-
liga trollkonst.

Ehuru inga andra än Mvutudis präster och trollkarlar kunna
se andarna och rådgöra med dem, kunna de dock själva visa sig
för vem som helst. Dock göra de det sällan. Å ena sidan äro
de mycket fruktade och å andra sidan mycket avhållna. Dem
de gynna kunna de giva hälsa, lycka och rikedom. Dem de

hata åsamka de motgång, lidande och död. Om någon är
företagsam och sparsam, så att han därigenom förvärvar sig
ägodelar, tros det allmänt, att de döda bära till honom skatter.

Andar anses vara mycket tjuvaktiga, men de stjäla endast
från sådana, som förolämpat dem. Av tjuvgodset giva de van-
ligen åt dem, de vilja befrämja. De gå in i husen och stjäla
matvaror och andra där gömda saker. Även taga de höns och
getter, som de bortföra till sina boningar i skogen eller i jorden.
På kvinnornas fält taga de allehanda frukter, som de tycka om,
till föda. Då de bliva törstiga, ga de bort i hövdingarnas palm-
lunder och tappa palmvin. De äro med överallt, där det gives
tillfälle att stjäla. Under marknadsdagarna infinna de sig alltid
på torgen och stjäla allehanda saker. Det stulna godset bära
de bort i sina påsar eller kassar.

Då stölder förövats, gå tjuvarna ofta fria, emedan fetisch-
männen skjuta skulden på andar. Det är följaktligen en lätt sak
för fetischmännen själva att stjäla och sedan angiva andar som
förövare av stölden.

Om t. ex. ett svin försvunnit, kan fetischmännen, som efter-
sänts för att ertappa tjuven, säga till dess ägare: “Du var skyl-
dig att betala sjuttio tygstycken till Kifwau, medan han levde,
men genom orättvisa i rättegång slingrade du dig undan skul-
den. Nu har han i andevärlden haft rättegång med avseende på
denna sak. Som ersättning för den förlust, du vållat honom,
har han nu tagit ditt svin.u

Ofta komma andar till människor i sömnen och förorsaka
dem förskräckelse. De öppna tillslutna dörrar och skaka hus, så
att människorna darra och ropa av fruktan.

Vi de stora nattliga danserna närvara andar i människo-
skepnad och deltaga i dansen. De kalla sig då främlingar och
undvika alltid att göra sig bekanta. Alltid lämna de dansen före
ljusets inbrott. De uppenbara sig ej gärna om dagen.

Då en person skendött och sedan uppvaknat, tros det, att
de döda eller andarna genom hans släktingars böner och sorg
låtit beveka sig att återlämna sitt offer för att trösta och hjälpa
de sörjande. De döda bruka ock taga till sig i dödsriket släk-
tingar, som behandlas illa av sina målsmän. Då en avliden läm-
nat efter sig barn eller nära släktingar och märker, att dessa

misshandlas eller vanvårdas, varnar den avlidne målsmännen ge-
nom drömmar och uppenbarelser. Men om målsmännen icke
låta sig varnas, så att de behandla dem bättre, hämtar den av-
lidne genom sjukdom och död sina misshandlade anhöriga till
sig.

När fetischmännen skola redogöra för orsaker till sjukdom
eller olycka, skjuta de ofta skulden på de döda. Här är en sjuk
man. Den anlitade fetischmännen har hållit undersökning och
därvid funnit, att de döda hålla på att taga till sig hans ande.
Prästen går till skogen för att beveka de döda att avstå från
sina anspråk på den sjuke. När han återkommit, har han föl-
jande eller liknande historia att berätta: "Då jag kom till de dö-
das vistelseort i skogen, värmde de sig vid en eld på sin ko-
nungs samlingsplats. Härvid drucko de palmvin. Deras konung är
en gammal man. Hans hår är alldeles vitt. Somliga av hans män
höllo på att göra kassar av ananasfiber. Kvinnorna gjorde gräs-
mattor. Där såg jag ock den sjuke, som satt i sin moders
sköte. “ — Här är det underförstått, att livet ännu icke flytt,
ehuru anden redan befann sig i dödsriket. — "Men då jag
bad dem, att de skulle låta honom följa mig tillbaka till sin by,
sade hans moder: 'Om du giver oss ett svin, skola vi släppa
honom, men eljest icke.’ Vid dessa ord tog dödsrikets konung
till orda: 'Han är nu redan här, jag släpper honom icke. För
övrigt har han så många bröder därborta, att I kunnen reda eder
honom förutan. Upp, 1 ynglingar och jungfrur, tagen trum-
morna, trummen och dansen, ty en av de våra har anlänt hit.’
När jag lämnade dem, höllo de på att trumma och dansa.14

Här är en man, som har otur i jakt. Han anmodar en fe-
tischman att taga reda på anledningen härtill. De anordna en
fest. När fetischmännen efter många konster funnit sig föranlå-
ten att fritaga de församlade från skuld, börjar han forska i guda-
och andevärlden. Då han i sin guds namn frågat, om andarna
föranlett mannens otur, tillkännagiver sig det jakande gudasvaret
genom konvulsiviska ryckningar i hans kropp. Härvid utstöter
han besynnerliga ljud. Han ser ut, som om han kommit i
extas.

Nu skall den misslyckade jägaren tillsamman med de sina
blidka de döda. För detta ändamål taga de några kalebasser

palmvin och gå bort till byns begravningsplats. Detta palmvin
måste tappas genom skaftet på palmens hanblommor. Komna
till gravarna borthacka de gräset och sopa dem. Sedan utgjuta
de palmvinet därpa och knäfalla, sägande: "Mottagen här vin,
som tappats genom skaftet på palmens hanblommor. Vi hava
kommit att tillbedja eder, emedan vi behöva kött. Därför, I an-
dar, upphören att vredgas. Låtom oss icke längre misslyckas i
vår jakt och vart fiske. Vara grannar fa mycket villebråd, men
vi fa intet. Tagen edra förbud tillbaka. Given oss lycka i

lin hövdings gran

jakt och fiske." Efter bönen nedfalla de på gravarna, röra till-
sammans jord och palmvin och smörja därmed sina kroppar. Da
de på detta sätt försonat de döda, gå de hem igen med gott
hopp att kunna skjuta villebråd och fanga fisk.

Andar sägas ock gå in i kroppen på människor, som da
bliva mycket sjuka. Dessa sjuklingar tillfriskna ej, förrän andarna
utdrivits.

Det tros, att andarna äro odödliga. Men även här gäller
satsen: "Ingen regel utan undantag1'. Det gives präster, som
under vissa omständigheter döda andar. I en by hava flera

dödsfall inträffat å rad. Sjukligheten fortfar. Fetischmännen
skjuta då skulden på någon av de döda, vanligen på en, som
var fientlig mot dem, medan han levde. Det bestämmes, att den
skyldige anden skall dödas. Detta är ett svårt fall, ty här gäller
att ingripa i andevärlden, vilket dock fetischmännen hava mod
och kraft till. För att försona de döda slakta de några svin,
som utsättas åt dem i någon närbelägen skog. Under natten
hava prästerna sammanträde med andarna, vilket anses mycket
farligt, emedan de till sin natur stå över människorna, varför de
ock, om de bliva förolämpade, kunna utkräva en förfärlig hämnd.
Om fetischprästerna anse, att den sjuke kan bliva frisk, säga de,
att de kommit öfverens med de döda, attv dessa skola utlämna
den ande, som förorsakat så mycken sjukdom och död. Däref-
ter börja fetischprästerna i förening med byfolket en jakt efter
anden, som snart upptäckes av någon präst. Härvid fångas den
och förvaras väl för att sedan dödas. Vid dödsförrättningen få
inga andra än präster närvara.

En påse anskaffas. Däri plockas ben av något slaktat djur
samt grodor och dylikt. Några skott skjutas genom påsen. Se-
dan brännes den. Därpå får folket komma och se resultatet.
Prästerna kunna härvid framvisa ben m. m. som ett tydligt be-
vis pä att företaget lyckats. Som betalning för sitt dåd taga de
krutkaggar och tygstycken eller svin och höns. Dessutom taga
de i hemlighet svinen, som utsattes åt de döda.

Av ovanstående ur kongonegerns föreställning om de av-
lidnas andar eller spöken se vi. att begreppet om människoan-
dens odödlighet finnes även hos honom. Den tron, att andarna
kunna inverka befrämjande eller försvårande på människans liv
och öden, har föranlett en stor respekt för de döda. Och det
är orsaken till att envar vill stå på god fot med dem. Andens
ynnest söker man vinna genom att ivrigt skjuta, då den går till
sin mystiska boning i skogen eller underjorden, samt även ge-
nom att lägga värdesaker i graven, där kroppen gömmes. Ge-
nom att vårda den dödes grav, begjuta den med palmvin och
någon gång skjuta däromkring kan man även vinna andens yn-
nest.

Fetischer och fetischdyrkan i Kongo.

Man kan säga om kongo-
negrerna, att de dyrka nästan
allting. Utom solen, månen
och de avlidnas andar ägna de
somligstädes gudomlig dyrkan
även åt vissa djur, såsom ele-
fanten, flodhästen och kroko-
dilen. Bland gudomligheterna
i Kongo intaga dock fetischerna
det främsta rummet, ty dem
möter man överallt. Deras
former så väl som deras sam-
mansättningäro mångskiftande.

Någon hemlig makt eller
andekraft tänkes vara repre-
senterad i varje fetisch. Rö-
rande dessa andliga krafter
äro dock tankarna mycket
ovissa och svävande. För
många är den av fetischpräs-
ten invigda bilden själv den
makt, som, förolämpad, slår
och, försonad, helar. Prästerna själva tillverka och inviga under
stora högtidligheter sina fetischer. Prästerna äro många och
uppfinningsrika och framskaffa nya gudabilder, som snart bli
ryktbara bland det lättledda folket.

Fetischerna äro indelade i släkter med vitt skilda egenska-
per. De, som höra till samma släkt, uppgå ofta till ett tjugutal.
De äro mycket olika varandra och hava var för sig ett inskränkt
verksamhetsområde. En råder över jakt, en annan över fiske, en
över kärlek, en annan över hat och hämnd, en över tur och otur
på ett område, en annan över tur och otur på ett annat, en över
solsken och regn, en annan över ymniga skördar och missväxt,
en över sår och bölder, en annan över huvudvärk och sovsjuka
o. s. v. Fetischerna i samma släkt komplettera varandra, då där-

Fetiseher

emot de olika släkterna ofta stå i stridigt förhållande till varan-
dra. En slår och nedriver, vad en annan upprättat och helat.

Vanligen är samma person präst endast åt en fetischsläkt.
Samma person kan dock vara präst åt två eller flera släkter på
en gång, men dä får det ej vara sådana, vilkas lagar motsäga
varandra. Prästerna äro nämligen pliktiga att själva hålla alla de
lagar, som äro förenade med de fetischer, vilkas präster de äro.
1 annat fall drabbas de själva av gudarnas dom och bilderna för-
lora sin kraft. De kunna dock åter inviga dem i deras ämbets-
utövning.

Av fetischsläkterna må nämnas Nseke, Zulu, Mamba, Ma-
kodia, Fiedila, Nima, Nungu, Nkiduku, Kubungu, Binkuma, Ku-
kula, Mvutudi och Nkimba.

1. Släkten Nseke.

Hit höra fetischerna Makuta, Mbuku ayanga, Nkosi, Funza,
Nsansi abakulu, Nabenza m. fl.

Makuta är sammansatt av kritmjöl, söndersmulade växtdelar,
salt och jord från eldstaden m. fl. saker, som förvaras i en kalebass.

Då någon får magplågor eller bråck, tros det, att han för-
olämpat Makuta, vadan en av dennes präster skall behandla ho-
nom. Vid sjukbehandlingen, då byfolket är samlat till dans,
skola de närvarande rita kors pä bröst och tinningar med en
smörja av krita och ett rött färgämne. Vid ett uppehåll i dan-
sen öppnar prästen kalebassen. Av dess innehåll blandar han
till en medicin, som den sjuke skall dricka under prästens be-
svärjelser. Även sjungas sånger, vari folket deltager. Under fol-
kets bifall uttalar prästen Makutas lagar, som lyda: uÄt icke kas-
savarot, som nyligen blivit uppgrävd. Drick aldrig vatten stå-
ende. Släpp aldrig något vårdslöst till marken i Makutas närhet.
Stampa aldrig, då du går förbi Makutas hus.“

Makuta hålles upphängd på framgaveln av prästens hus, på
det att alla förbigående må se den och påminna sig dess lagar,
ty om någon skulle överträda dem, får han magplågor eller bråck.
När fetischprästen dör, skall hans Makuta läggas under honom
i graven för att den, som förtrollat honom, skall få bråck.

Mbuku ayanga består av en lergryta och tvä antilophorn,

fyllda med ungefär samma ämnen, som finnas i Makutas kale-
bass. När den vanhelgas, straffar den med svullnader, varbild-
ningar eller huvudvärk. Dess präster och alla, som av dem bli-
vit behandlade, fa aldrig sitta vid roten av ett pisangträd och
aldrig äta palmoljegröt, som, sedan den tillagats, varit undan-
ställd på marken. De få aldrig äta fisk, som dött i vattnet, icke
heller ägg, som blivit kvar vid kläckningen.

Nkosi liknar Mbuku ayanga men är dessutom beklädd med
vildkatt- och apskinn. Den förorsakar svartvattensot och sjuk-
domar i hjärtat, då den förolämpas, men i likhet med andra
fetischer botar den fran samma sjukdomar, da den blidkas.

Nsansi abakulu, som ock hör till denna släkt, är en bild-
stod av trä, föreställande tva människor, som vända ryggarna mot
varandra. Den är läng och spetsad i nedre ändan. Vid invig-
ningen smörjes den med blod. Krita, torkade och söndersmu-
lade kräldjur, löv och .andra växtdelar blandas med kåda och
sättas pa bildernas bröst. Den, som förnärmar denna fetisch,
blir mager och sjuklig och kan ej sova om nätterna.

2. Släkten Zulu.

Till denna släkt höra en mängd märkliga fetischer, av vilka
de förnämsta äro Lusunzi, Makwende, Mbuzi, Nkondi, Ngovo,
Nalumbu, Niambi, Nsumbu, Lembe, Nakwandanda, Ndembe-
ndembe, Kinkoni, Nsonde, Mayiza m. fl.

Lusunzi bestar av en barkask, som bäres i en kasse av
snören. Den innehåller söndergnuggade löv av flera slag, krita,
bärnsten, rapphönsägg och fruktskal m. m.

Lusunzi förleder människor att göra mycket ont, såsom
att stjäla, slåss, mörda o. d. Den förorsakar även tvister, trä-
tor, rättegångar och krig så väl mellan enskilda personer som
ock mellan hela byar och stammar. Även kan den göra män-
niskor sinnessjuka och driva dem åt skogen, där de skola äta
snäckdjur och tusenfotingar.

Om någon blir ond på en Lusunzis präst och hotar ho-
nom med kniven, skall han mista förståndet, om han ej ödmju-
kar sig inför prästen och låter honom behandla sig samt försonar
sig med guden. — När någon blir sinnessjuk, tillkalla hans an-

liöriga en av Lusunzis präster, som under festliga högtidligheter
behandlar honom. Utom besvärjelserna och sången består be-
handlingen däri, att prästen tager av askens innehåll och blan-
dar i vatten. Han tager sedan munnen full av blandningen och
sprutar på patienten. — Då byar kommit i tvist med varandra,
brukar man anordna fester, varunder man söker att med Lusunzi
som medlare utverka samförstånd. Under ivriga besvärjelser
besprutas både folket, husen och vägarna med en sådan bland-
ning av vatten och mjöl ur Lusunzis medicinask.

Dans

Lusunzis präster och alla, som blivit behandlade av denna
fetisch, fa aldrig dricka palmvin med blottade huvuden.

Makwende är gjord i tva mycket olika delar. Den ena de-
len är en bildstod av trä, som i sin hand häller en bild, före-
ställande en fange. Då den inviges, smörjes den med blod. På
dess huvud och bröst pasättes medelst kåda en blandning av
kolanötter och löv m. m. Små knivar och spjutliknande saker
av järn sättas fast vid dess kropp. Om dess midja bindes ett
skynke av palmfibertyg. I bältet, varmed den är omgjordad,
upphängas bjällror.

Den andra delen är en påse av bomullssnören, fylld med
söndergnuggad röd sten, krita, löv, frukter och rotknölar.

Makwendes två stora egenskaper, hämndens och nådens,
äro representerade, den förstnämnda i träbelätet, den senare i
medicinpåsen. Bildstoden straffar med sina knivar och spjut för-
brytare och våldsverkare, då den uppfordras därtill. Medicin-
eller trollpasen benadar och försonar, då den tillbedes och blidkas.

Då en person utan giltig orsak nödgats utbetala egendom
till en annan, utkräver han genom Makwende hämnd på preja-
ren. För detta ändamål utväljer han en gåva, vanligen ett höns,
och sänder den till en Makwendes präst med bud, att han skall
taga fetischen med sig och komma. När prästen anlänt, taga
de en tupp och ett kruthorn och gå till närmaste vägskäl åt det
håll, där prejaren bor. Då de kommit dit, tager den förorättade
mannen tuppen och kruthornet. Stående framför Makwende,
som ställts på vägen, säger han: “Nu, Makwende! Lyssna väl

och tag noga reda pa saken. Du sanne och mäktige, på vil-
kens storhet ingen kan tvivla, jag besvär dig vid denne tupp och
detta kruthorn, att du väl sköter om min sak. Hövdingen i
denna by har utan anledning tagit min egendom. Oå därför dit
och hämnas. Döda männen! Döda kvinnorna! Slit sönder!
Sopa bort! Skona ej getterna! Skona ej svinen! Skona ej nå-
got av folkets egendom! Förstör allt! Du har knivar och du
har spjut!“

Sedan mannen uttalat dessa besvärjelser, giver han tuppen
och kruthornet åt prästen, som skär huvudet av tuppen och
låter blodet rinna över fetischen. Genom att dricka tuppens
blod skall den bli modigare att utföra sitt värv. Framför fe-
tischen lägger han fem till sju kruthögar, som han antänder, sä-
gande: “Döda dem med dina knivar, Makwende!1'

När de sålunda överlämnat hämnden åt Makwende, vänta
de, att sjukdomar och olyckor skola inträffa i prejarens by. När
sä sker, vilket ju är vanligt i varje by, tro de, att hämnden hål-
ler på att utföras.

Pa liknande sätt utkräva de ock hämnd på troll, tjuvar och
andra förbrytare, som ej blivit ertappade. Personer, som drab-
bas av särskilda olyckor, tros vara föremål för Makwendes hämnd.
Då någon kräkes blod, säges det, att Makwende sårat honom
med sina knivar. Så säges det ock om den, som får rödsot.

Makwende anses även vara en hjälte i krig. Därför är det
vanligt, då ett bysamhälle råkar i krig med ett annat, att anhålla
hos Makwende, som medföres i striden, om seger över fi-
enden.

Mbuzi förvaras i en kasse av palmblad. Den består av
söndersmulade löv, välluktande rotknölar av gräs, svamprot, frukt
av slingerväxter, bitar av leopard-, buffel-, elefant- och flodhäst-
skinn samt antilophorn, fågelbon och många andra saker.

Denna fetisch kan göra människor förargade, dumma, oro-
liga, pratsjuka, tungsinta och sinnesrubbade samt leda dem vilse
i skogen. Den kan ock riva ned palmvinstappare ur palmer, så
att de slå ihjäl sig eller bliva svårt skadade.

De, som genom prästämbetet eller sjukdom kommit under
Mbuzis ok, ha det besvärligt, ty många äro de lagar, som de
måste iakttaga. Följande anföras såsom exempel: det förbju-
des att äta kött av nyslaktade djur, att lysa i palmoljegröt, då
den kokar, att stående röra i en kokande gryta, att barhuvad
dricka palmvin, att äta stekt majs, svinkött och svalor. Det för-
bjudes även att stjäla och ljuga.

Nkondi är en dubbelstaty, föreställande en man och en kvinna,
som vända ryggarna mot varandra. En påse, fylld med en bland-
ning av krita och torkade växt- och djurdelar, har man bundit fast
vid tvillingguden. Detta utgör dess medicinförråd.

Den straffar med skabb, blåsor i munnen och sår.

Av dess lagar må nämnas : Det förbjudes att rosta kas-

savarot, nsafu (en sorts plommon), palmnötter, torr majs och
jordnötter samt att äta plommon, som blåst ned i åskväder.

Lembe är en påse, fylld med den vanliga medicinen. Den
förvaras i ett korgliknande flätverk av rottingfiber. Många trä-
bjällror äro fastbundna vid densamma. Den får bäras endast
på ryggen. Då prästen bär den, skramlar det i bjällrorna, så att
det höres på långt håll.

Nakwandanda är en kvinnobild med horn i pannan. Den
är smord med blodet av en tupp. På huvudet bär den en mössa
av söndersmulade växtdelar och andra saker, som blandats med
kåda. På höften bär den en medicinpåse.

Den anses vara mycket stark. Dess offer behöva ej ligga
länge på sjuksängen utan ljuta en hastig död. Dörren till det
hus, där den förvaras, måste alltid stå på glänt.

3. Släkten Mamba.

Av fetischerna i denna släkt må nämnas Nakongo, Bunzi,
Maninga, Mabunduka, Mbumba, Simbi, Manzanza och Madi-
mba.

Nakongo består av en S-formad trädrot, som urhålkats, och
en pase, innehållande två kalebasser, fyllda med krita, sönder-
smulade djur- och växtdelar m. m.

Da den förolämpas, straffar den med fallandesot, kramp
eller förlamning. Den är mycket fruktad.

Bunzi förvaras i en korg, liknande en stor ask. Däri fin-
nas krita, svamprot och andra rotknölar samt löv, frukter och
örter, som söndersmulats och hopblandats, ävensom klor, fjädrar
och näbbar av vissa fåglar samt rapphönsägg.

Den straffar med bölder, sar eller elephantiasis (klumpfot).

Bunzi förbjuder att äta mat, som, sedan den blivit tillagad,
varit undanställd pa marken, och att dricka vatten, som stått i
kärl pa marken, sedan det hämtats från källan eller bäcken. Den
förvaras på en hylla i prästens hus. Ingen, vare sig man eller
kvinna, som ej fått barn, får röra vid varken fetischen eller hyl-
lan, varpa den står. Dess präst far ej trampa på aska fran an-
nan eldstad än sin egen. Ingen får sia omkull en Bunzis
präst.

Maninga är till innehåll och utseende lik Bunzi. Den in-
viges under stora högtidligheter, som vara ända till fyra dagar.
Därunder äro ett trettiotal personer anställda att skaka en sorts
skramlor, som ock användas vid sjukbehandling.

Maninga tros vara hård och hänsynslös. Då den förnär-
mas, straffar den med värk i lederna, tandvärk och ömhet
kroppen. Den är allmänt tillbedd av folk, som bor i närheten
av vattensamlingar.

Mabunduka är en hel mansbörda. Även den består av ett
korgliknande flätverk, fyllt med en blandning av krita, löv, fruk-
ter, rotknölar, egendomliga stenar ur bäckar m. m. Utanpå
korgen hängas flera zibetkattskinn.

Maninga föreställes vara kvinna och Mabunduka är hennes
make. Han anses vara en stark krigare och en stor hämnare.

Det är mycket vanligt att genom honom söka hämnd på dem,
som genom våld eller svek tillvällat sig andras egendom.

Han straffar antingen med lunginflammation eller fallande-
sot. Stundom kastar han människor ur sängen bort i den mitt
på golvet brinnande elden. Han har fått namnet Mabunduka,
emedan han utför straffet fort och ej uppehåller människor länge
pä sjuksängen.

Några lagar, som han har gemensamt med Maninga, lyda:
Det förbjudes att (i mat) hopblanda fisk, bönor, nyuppgrävd
kassava, kött av nyslaktat djur och kassavabröd. Det förbjudes
även att stående dricka vatten, att krossa palmnötter, att äta syr-
sor och krabbor.

När prästen bär Mabunduka över vatten, skall han, innan
han vadar över, kasta en handfull avrepade löv i vattnet, ty el-
jest skulle han inte komma upp på land igen. Han far
icke se sig tillbaka, då han bär honom, ty om han gjorde det,
ginge hans nacke ur led. Icke heller får han bära honom i regn.

Sim b i är ock en sådan “medicinkorgu, vid vilken man bun-
dit två S-formiga trädrötter, prydda med svampar, puppor, pär-
lor, snäckskal, vilda frukter m. m.

Den straffar föräldrar genom att göra barnen sjuka. Sär-
skilt åstadkommer den svaga lemmar, krokiga ben och hosta.

Manzanza består av en dubbelkalebass eller det härda ska-
let av en pumpa, vars skaft växt ut, så att det fått pumpans
form. Den är fylld med ungefär samma slags ämnen, som fin-
nas i Mabundukas “medicinkorg“. På kalebassens hals hänga
snäckor, pärlor, pinglor, krokiga trädrötter och många andra
saker.

Den straffar med barnsjukdomar och ofruktsamhet. Makar,
som ej få några barn, låta sig behandlas av Manzanzas präster.
Då tvillingar födas, säges den vara orsaken därtill. Dess präster
föreskriva mödrar, huru de skola förhålla sig under första tiden
efter barns födelse.

4. Släkten Makodia.

Till denna släkt höra Madunga, Kodia dia Nsansi, Mazeba,
Nsumba, Mahungu och Mbola m. fl.

Emedan den “heliga" blandningen, varav dessa fetischer äro
sammansatta, förvaras i snäckskal, hava de fått namnet Mako-
dia, som betyder snäckor. De ämnen, varmed snäckskalen fyl-
las, variera något hos de olika fetischerna, men i huvudsak äro
de lika för hela släkten. Dessa ämnen äro krita, kassava, ana-
nas, salt, löv, “palmelefantens" larver, gröna larver med bränn-
hår, ettriga myror och ormhuvuden m. m.

Madunga förorsakar bråck, magsjukdomar och svartvat-
tensot.

Kodia dia Nsansi straffar med sar, som icke läkas. Den
förorsakar, att näsan frätes bort och även att andra kroppsdelar
förtäras av frätande sår. Den är mycket fruktad.

När dess präster behandla sarpatienter, strö de av den ovan
beskrivna blandningen i såren.

Mazeba straffar med diarré och gör människor begivna på
mycket peppar.

Dess lagar förbjuda att äta krabbor och “palmelefantens5 * * * * * 11
larver.

5. Släkten Fiedila.

Till denna släkt höra Ntadi, Mwanza, Samuna, Bau m. fl.

Ntadi kan tjäna som typ för släkten, ty dess fetischer äro
till sin sammansättning tämligen lika. Den bestar af krita, jord
från eldstaden, kolanötter, svamprot, näbbar och huvuden av
faglar, som tros förutsäga tillkommande ting, flera sorters insek-
ter m. fl. saker, som förvaras i en påse. I samma påse finnas
två små träbeläten, som föreställa andar.

Fetischerna i denna släkt ertappa tjuvar, troll och andra
förbrytare samt uppdaga hemligheter. De förorsaka inga sjuk-
domar. Därför och emedan de uppenbara trollen, som föran-
leda sjukdom och död, betraktas de av folket som mycket goda.

1 verkligheten har dock ingen fetischsläkt åstadkommit så myc-
ket on,t som denna, ty när människor genom dessa fetischer
blivit angivna som troll, hava de sedan måst tömma giftbägaren.

De hava även blivit begravna levande.

Fiedilas präster äro mycket efterfrågade. Då t. ex. något
blivit bortstulet i en by och man icke kunnat upptäcka tjuven,
sänder man efter en av Fiedilas präster, som anordnar en under-

sökningsfest, varvid tjuven utpekas. Om en person varit sjuk
en längre tid och prästerna genom sina gudar icke kunnat bota
honom, tros det, att han blivit förtrollad. En fiedilapräst skall
då efter skedd undersökning, varvid folket är samlat till fest och
dans, utpeka trollkarlen.

Fiedilaprästernas vanligaste tillvägagångssätt vid en sådan
undersökning är följande:

1. Ntadis präst strör av fetischens medicin på sina händer,
går sedan från man till man i folkhopen, vridande händerna och
gnidande dem mot var-
andra. Härvid uttalar
han namn, frågande Nta-
di, vem som är den skyl-
dige. När han uttalar
brottslingens namn, giver
sig det jakande gudasva-
ret tillkänna genom be-
synnerliga ryckningar i
prästens kropp. Då un-
dersökningen pågår, äro
tio till tjugo personer
anställda att skaka i
skramlor.

2. Mwanzas präst ska-
kar vid undersökningen
en träbjällra med ena
handen. I den andra
håller han fetischen, var-
på han luktar, då han
går från man till man,
uppsökande den skyldige. När han träffar rätta personen, får
han hysteriska anfall.

3. Samunas präst lägger, då han håller undersökning, en
kniv på vägen vid ett vägskäl. Sedan strör han medicin på hän-
derna, går fram till någon person och luktar, varefter han vänder
om till kniven, frågande, om den, framför vilken han luktat, är
skyldig. Kan han överstiga kniven, är personen i fråga oskyl-
dig. Han går då till en annan och luktar samt återupprepar ce-

remonien vid kniven. När han träffat den skyldige, kan han ej
stiga över kniven.

4. Baus präst gör upp eld, då han skall undersöka. Ved
till denna eld far tagas endast av “mpete“-träden. Bredvid elden
lägger han delar av en saftig pisangrot. Sedan glödgar han en
gräskniv i elden, varefter han tager den i skaftet. Frågande, om
en viss person är skyldig, stryker han med den glödgade kniven
över handen. Bränner han sig icke, är den, varom han frågat,
oskyldig. Da gör han pa samma sätt och frågar, om en annan
är skyldig. När han bränner sig av den glödande kniven, griper
han genast tag i den saftiga pisangroten för att därmed svalka
sin hand. Personen, varom han därvid frågade, är skyldig.

Åtskilliga andra sätt att undersöka förekomma ock. Prästen
kokar till exempel en armring av mässing eller koppar i vatten.
När vattnet kokar, tager han upp ringen. Frågande, om en viss
person är skyldig, sätter han ringen pa sin bara arm. Om ringen
icke bränner honom, är den, varom han frågade, oskyldig. Rin-
gen lägges åter i vattengrytan att kokas, och ceremonien uppre-
pas. Då prästen bränner sig, betyder det, att gudarna svarat
jakande och att den, varom han frågat, är skyldig.

6. Släkten Nima.

Fetischerna Kineni, Lukaku, Madungi, Mavenda, Ndeka och
Makenda m. fl. höra till denna släkt. De förvaras i påsar, kale-
basser, bockhorn och snäckskal.

Kineni består av fyra påsar, fyllda med söndersmulade löv,
frukter, peppar, rött färgämne, bärnsten m. fl. saker, som hop-
blandats. I samma knippe som påsarna bindes ock en kalebass,
fylld med palmvin. Flera korta rörgräskäppar, fyllda med krut
och proppade med bomull, äro ock fastbundna vid påsarna.

Kineni, som betyder diarré, förorsakar magsjukdomar, da
den ohelgas. Då dess präst behandlar någon, slår han vin ur
fetischens kalebass i en mugg. Sedan tager han medicin ur pa-
sarna och blandar däri samt giver patienten att dricka. Med sina
bössor, de med krut fyllda käpparna, skall fetischen döda trol-
len, som inverka menligt eller dödande på den sjuke.

Lukaku bestar av samma ämnen som Kineni men är dess-
utom päklädd vildkatt- och ekorrskinn. Den har samma egen-
skaper som Kineni.

Ndeko är en päse med samma innehall som förutnämnda
fetischer. Dessutom innehaller den bockars fortplantningsorgan,
som torkats, sönderskurits och blandats i det övriga.

Makenda består av det högra hornet av en bock. Medici-
nen, varmed det är fyllt, är densamma som i Ndekos pase.

De två sistnämnda straffa, då de förnärmas, med värk i
ryggen, njurlidande, svartvattensot, ofruktsamhet m. fl. sjukdo-
mar. Särskilt anses de förorsaka alla sexuella svagheter och li-
danden. Deras präster äro mycket eftersökta av dem, som äro
på sistnämnda sätt svaga eller sjuka, och sådana är det gott om
i Kongo, vadan dessa präster ha en god inkomst.

7. Släkten Nungu.

Nungu är en talrik och mycket fruktad fetischsläkt, av vars
individer må nämnas: Mawela, Madungi, Dila kianzau, Basa,

Kimbengi, Kingeni, Mungania, Loko och Mpindi.

Mawela är sammansatt av huvuden från sju eller flera sor-
ters ormar, ettriga myror, brännhårslarver, humlor, getingar m.
fl. saker, som man sönderdelat, blandat och lagt i en av bast
flätad stomme, varvid man sedan fäst ett glas medelst gummi.
Långa tuppfjädrar äro också fästade vid stommen.

Då denna fetisch vanhelgas, straffar den med torka, ögon-
sjukdomar, huvudvärk eller sömnsjuka. Dä den blidkas, giver
den regn och botar från dessa sjukdomar.

Madungi består av ett sextiotal rörgräskäppar, bundna i
ett knippe och fyllda med krut och likadan medicin som den,
varav Mawela är sammansatt. När käpparna blivit försedda med
proppar, begjutas de med hönsblod.

Dila kianzau är en påse, fylld med peppar, krita, majs,
jordnötter, svamprot, jord fran stranden av någon bäck, mandlar,
malört, bärnsten, ormhuvuden, löv och vissa vilda frukter, allt
torkat, söndergnuggat och blandat.

Den dyrkas mot bröstböld och dylikt samt magsjukdomar.

8. Släkten Nkiduku.

Till individerna i denna släkt höra Mankengele, Kiakwenga,
Mweko, Mambazi, Mankambi, Moki, Nkengani, Nswete, Mavilukidi,
Masieto, Manana, Maselokele, Nkabi och Malengani m. fl.

Somliga av dessa förvaras i lergrytor, andra i snäckskal,
såsom Nkengele och Kiakwenga, andra åter i gazellantilophorn,
såsom Mweko, som bäres i ett band, knutet om halsen.
Medicinen, varav dessa fetischer bestå, är ganska likartad. Den
utgöres av grodor, aska, jord ur eldstaden, löv och blad, som
bränts, gnuggats och hopblandats.

Deras präster och tillbedjare fa aldrig släpa tåg eller något
annat genom byn. De äro ock förbjudna att under natten lysa
på något högt föremal. Aldrig få de handlöst kasta ifrån sig en
vedbörda. Skulle de råka göra det i glömska, måste de hoppa
upp på vedbördan och stampa.

I motsats till de flesta andra fetischer göra dessa endast
gott. Då en by bereder sig till krig, tillbedja dess invånare
Nkidukus fetischer, som anses kunna bevara dem fran nederlag
och blodsutgjutelse. Även medföra de några såsom skyddsgu-
dar i kriget.

De upplösa den ovan beskrivna medicinen i vatten och göra
därav en smörja, varmed de rita streck och kors på tinningarna,
pannan och omkring naveln. På bröstet mitt över hjärtat göra
de en cirkellinje. Pä detta sätt rustade kunna de ej såras var-
ken av kula eller spjut. Männen skola ock, innan de gå ut i
kriget, binda löv av unlolo“- och '‘mfilu“-träden om livet, på det
att kulor och hagel skola förfela sitt mål och i stället träffa dessa
träd. Medan kriget pågår, skola kvinnorna taga av sig sina pärl-
band, varmed de äro prydda, och i stället kläda sig i palmfiber-
tyg och sätta sig på marken med benen sträckta till höger samt
lägga vänstra lillfingret över ringfingret.

Dessa fetischer kunna även bevara byarna från svåra rätte-
gångar och krig. De kunna ock förhindra torka och därpå föl-
jande missväxt. När grödan börjar lida av torka, öser man vat-
ten över någon av dessa fetischer och lägger ned dem i en bädd
av pisangblad. De göra om intet onda rådslag mot sina präster
och tillbedjare och hjälpa dem i rättegångar samt förhindra vild-

djuren att taga deras svin, getter och höns. De giva ock bot
för hjärtfel, sömnlöshet och onda drömmar. För dödssjuka per-
soner kunna de öka levnadsdagarnas antal. Om en människa,
som ligger för döden, önskar leva, till dess langt bort boende
släktingar hinna komma till henne, sänder hon efter en Nkidu-
kus präst. När denne kommit, binder han ett band om den sju-
kes arm och ett annat omkring ett Umfilu“-träd, på det att döden
matte vänta, tills den sjukes anhöriga hunnit anlända, så att han
far rådgöra med dem om begravningen.

9. Släkten Kubungu.

Till denna släkt, som är alltigenom god, höra Mpinu, Ma-
teke m. fl. De utgöras av sma påsar, fyllda med samma slags
medicin, som är vanlig hos de flesta fetischer, samt hållas upp-
hängda på framgaveln av prästens hus.

Det hör till deras lagar att ej kasta bärdynan handlöst till
marken, då man burit en börda, att icke äta palmnötter, icke
heller palmoljegröt, som tillagats av en flicka.

De anses kunna fördriva svaghet och trötthet samt giva
hälsa och kraft. När en palmvinstappare fallit ned ur en palm
och skadat sig, brukar man eftersända en Kubungus präst att
behandla honom. Man anordnar en nattlig dans eller fest vid
ett vägskäl, dit den sjuke föres. Prästen slår på patientens panna
med fetischen eller påsen bedjande: “O, giv kraft, där kraft

saknas! Gör friskt, där det är sjukt! Tag bort det, som gör
honom oförmögen att röra sig, och gör honom lätt och rask!
Gör händerna starka! Gör fotterna snabba! Må han kunna
icke blott gå utför backar utan även bestiga berg!“ Efter denna
bön slår han med påsen på varje led hos den sjuke, på det att kraft
må strömma in i alla kroppsdelar. Barn, som sent lära sig att
gå, behandlas på samma sätt för att få kraft i benen. Svaga och
ledbrutna personer erhalla samma behandling, att de må bliva
starka. Karavaner medföra sådana fetischer pä sina resor. De
tunga bördorna göra bärarna trötta, vadan de från Kubungu söka
ny kraft.

10. Släkten Binkuma.

Hit höra Zamalau, Koka, Ntota, Vudungungu, Mavweta,
Santu, Mavingu och Kongo m. fl.

Somliga av dessa förvaras i påsar av vilda djurs skinn,
andra i musselskal och snäckskal, de flesta i pasar av palmfiber-
tyg. Medicinen, varav de besta, är löv av flera slag, röd färg,
palmnötskärnor, 10 å 15 olika slag av träd- och rotfrukter, blad-
växter, salt och fiskben m. fl. saker, som torkats, gnuggats och
blandats.

Fetischerna i denna släkt äro mycket goda. De äro lycko-
gudar, som giva sina präster och dyrkare lycka och fram-
gång.

Da en binkumapräst vill ha en hustru, binder han tobaks-
blad och kolanötter fast vid en av sina fetischer. När han se-
dan sammanträffar med en kvinna, som han tycker om, giver
han henne därav. Hon blir da kär i honom. Om en sädan
präst endast bjuder en kvinna salt, skall hon bli förälskad i ho-
nom.

Infödingarna dyrka dessa fetischer för att få varor billigt, då de
skola köpa, för att få bra betalt, da de skola sälja, för att åter-
finna saker, som de tappat, för att få rik fångst, då de skola
jaga eller fiska, för att fä goda hustrur billigt, då de skola fria,
för att slavar, som tröttnat pa sina gamla herrar, skola komma
och överlata sig ät dem. Dessa fetischer rikta sina präster och
tillbedjare pä många sätt, så att de bliva lyckosamma och väl-
bergade.

11. Släkten Kukula.

Mavutu, Bodisa, Ngindu-Ngindu m. fl. höra till denna släkt.
1 likhet med de flesta andra fetischer äro de sammansatta av
krita, växt- och djurdelar m. m., som torkats eller bränts, gnug-
gats och hopblandats. De förvaras i påsar och snäckskal.

De kunna upplösa gudabud, förhindra gudar att hämnas,
krossa andra gudars eller fetischers kraft. För dessa sina egen-
skaper hava de kommit till rätt stor användning. En person har
kommit i olycka, och naturligtvis beror det på att han försyndat
sig mot någon gud. Han låter sig behandlas av en kukula-
präst, som lånar eller säljer honom en sådan fetisch till skydds-
gud. Sedan kunna gudarna icke straffa honom. En annan har
kommit under en mängd gudabud och känner dess börda allt
för tung. Han vänder sig till en Kukulas präst, som behand-
lar honom och upplöser buden.

Det har varit vanligt att stänga eller försegla dörrar genom
att binda vissa knutar eller göra andra tecken i enlighet med
lagar därom hos vissa fetischer. Även med egendom ute i det
fria har man förfarit pa samma sätt, pa det att obehöriga ej
skulle röra den. Om nägon bröte en sadan försegling, skulle
han drabbas av straff från den fetisch, enligt vilkens föreskrifter
förseglingen blivit gjord. Ägaren av en Kukula kan dock bryta
en sadan försegling och ändock ga fri fran straff, ty hans Ku-
kula har upplöst buden.

12. Släkten Mvutudi.

Mpodi, Maluangu, Lemba och Ndela m. fl. höra till denna

släkt.

Mpodi bestar av en i trä utarbetad staty och en påse. Sta-
tyn föreställer en kvinna med utstående mun, tillplattad näsa,
insjunkna ögon, utstående öron, en lång kropp och korta ben i
halvt knäböjande ställning. På ryggen bär hon ett till utseendet
svagt och sjukligt barn.

Da hon inviges, begjutes hon med blodet av en tupp. Me-
delst kada fastsättes på hennes bröst och huvud en blandning
av den för fetischerna vanliga medicinen. Utanpa hennes medi-
cinpase hängas tvä vildkattskinn, skinnet av en tam katt och ett
apskinn. Två rabockshorn, fyllda med medicin och smorda med
blod, bindas fast vid skinnen. Av långa tuppfjädrar göras tva
fjäderkvastar, vilkas skaft omlindas med ekorrskinn. Dessa bindas
sedan jämte några skramlor fast vid fetischen.

Maluangu utgöres även av ett träbeläte och en “medicin-
pase“, pa vilken man hängt skinnn av “mfuki", en utterart, samt
ap-, räv- och leopardskinn. Två träbjällror och några skramlor
har man ock bundit fast vid påsen.

Lemba förvaras i en ask, gjord av “ngwandu-ngwandu“-
trädets bark. Den är omkring 40 centimeter bred och 50 cen-
timeter i omkrets samt bäres i en kasse av nätverk. I asken
finnes en gryta, fylld med den vanliga medicinen, samt bitar
av flodhäst- och antilopskinn. Däri finnes ock en medicinpase
av skinn.

Mvutudi betyder aterförare. Dess fetischer uppenbara troll-

karlar, driva spöken ur sjuka människors kroppar, utvisa för sina
präster, var den sjukes ande finnes, samt hjälpa dem att återföra
den till den sjuke, som då blir frisk. De sätta ock sina präster
i förbindelse med andevärlden. När prästerna behöva under-
handla med andarna, tillreda de en fest, varvid svin slaktas. Fläsket
bäres jämte pisang och palmvin till en närbelägen skog, där
prästerna blidka andarna och festa tillsamman med dem. Där-
efter hålla de rådplägning.

Mpodis präster anses kunna suga sådant, som föranleder

Avgtidahus

sjukdom, ur kroppen på sjuka personer. De skära därvid hål
på skinnet och suga ut blod, vanligen genom råbockshorn men
stundom även omedelbart med munnen. Då en person blivit
skjuten med kulor eller hagel, anlitar man Mpodis präst att suga
ut dem. De ha därför fått namnet “sugare'4 och “hagelutdragare".

13. Släkten Nkimba.

Nkimba är en dubbelstaty. Bilderna stå på en hög träfot
och vända ryggarna mot varandra. Såväl foten som bilderna
äro utarbetade av ett trästycke. Bilderna äro utförda efter den

vanliga negertypen och smorda med blod. På framsidan av
varje bild har man medelst kada fastsatt en blandning av den
för fetischerna vanliga medicinen. Man har ock flätat ett snöre
av palmfiber och bundit det som ett bälte omkring bilderna. I
detta bälte har man hängt en mängd fruktskal och andra saker,
vilket tjänar som skynke.

Se här några exempel på Nkimbas lagar. Av dem, som av-
skilts till prästlärlingar åt Nkimba, får ingen gå ensam. De
måste gå i sällskap med varandra och med präster men aldrig
i sällskap med andra personer, innan lärotiden slutat. När de
gå till skogen, måste de vara nakna. Om en kvinna skulle få
se dem, måste hon plikta till dem två till tre höns, för att hon
kom i deras väg. De få icke äta mat, som tillagats inne i ett
hus. Icke heller få de smaka fisk. Den, som skulle råka att träffa
dem i skogen, skall plikta till dem några höns, en get eller ett
svin. De få aldrig gå in i ett hus, som har tre åsar, d. v. s.
takåsen och en ås längre ned under takredet på vardera sidan
om takåsen.

Nkimba förorsakar inga sjukdomar och ingen olycka. Den
gör sina tillbedjare framgångsrika och ansedda. Föräldrar sända
sina barn till nkimbaskolor, på det att de måtte växa fort och
bli lyckosamma. För dem, som genomgått en sådan skola, gör
man stora fester och giver dem gåvor. Då en nkimbapräst gjort
några gester och besvärjelser för en kvinna, är hon skyldig att
giva honom mat.

VI.

Vattnets gudar.

Även i vattnet finnas enligt kongofolkets föreställning många
övernaturliga varelser. “Bankita zamamba“ eller vattnets gudar
hava där sitt hemvist. De anses mycket starka, så att de kunna
straffa med sjukdom och död och förläna hälsa och liv. Infödin-
garna frukta dem mycket. Då de komma till en bäck, en flod
eller ett tjärn, följa de vissa föreskrifter, såsom att kasta en hand-
full löv i vattnet, för att vinna deras ynnest.

Ravinerna, som i Kongo äro mycket talrika, kallas gudar-
nas domssalar. Bankita zamamba ha med vattnet som redskap

gjort dessa stora svalg i jorden. När solen skiner mycket varmt,
lämna de vattnet och samlas till rådplägning i ravinerna. Där
bada de i solskenet samt sjunga sånger och förlusta sig. Där
hålla de rättegång och fälla domar till människors lycka eller för-
bannelse. Bankita zamamba äro representerade av fetischsläk-
ten Mamba.

Bäckar och floder tros hava makt att upplösa gudabud.
Det är vanligt, att personer, som kommit under oket av många
gudabud, vilja befria sig därifrån. En sådan går i detta ärende
ned till en flod, ställer sig på stranden, tar munnen full med
vatten och sprutar ut det i floden, sägande: “Jag äter ej fläsk,
jag lyser ej över yumagrytan, då den kokar, jag ljuger icke, jag
stjäl icke, jag dricker ej palmvin med blottat huvud" o. s. v. i
samma stil, “men nu, du heliga vatten, för dessa lagbud till
havet“. När han på detta sätt överlämnat lagbuden at floden,
anser han sig fri att följa sin egen ingivelse.

VII.

Fetischprästerna och prästämbetet.

Fetischprästerna hava varit kongofolkets läkare och andliga
ledare. Genom sin mångsidiga falskhet ha de icke blott till-
vällat sig mycket av folkets ägodelar utan även varit vantrons
och lastens bästa redskap. Att de själva trott på fetischernas
makt, därom råder intet tvivel. Men att de även medvetande
använt varje lögnens och falskhetens medel för att skaffa sig
ägodelar och för att utkräva hämnd är lika säkert.

1. Prästinvigning i allmänhet.

Invigningen till prästämbetet är något olika pa skilda plat-
ser och för olika fetischsläkter. Prästlärlingarna behöva vanligen
icke ga i lära så lång tid, men för att bliva präster åt vissa fe-
tischsläkter, såsom Nkimba, få de gå i skola ända till två år.

När någon önskar bli fetischpräst, underhandlar han med
äldre präster, att de skola inviga honom i ämbetet. Om de

tycka om honom och därtill tro, att han kan betala bra, antaga
de honom, och han får avlägga tysthetslöfte. Sedan är han
deras lärjunge.

Till invigningsfesten, som varar två till fyra dygn, skall
prästlärlingen anskaffa mycket palmvin och mat. Festen börjar
på kvällen, då folket samlas vid trummornas dån. Folket äter
och dricker, sjunger och dansar. Men prästlärlingen får ej del-
taga i dansen, icke heller sällskapa med andra än prästerna. På
en plats utanför byn ställa prästerna upp sin lärjunge på en
matta eller ett skinn, öppna en medicinpase, tillhörande den fe-
tischsläkt, at vilken han skall invigas, samt taga av dess innehåll
och röra i vatten. Med denna smörja göra de vissa streck och
kors, fetischernas tecken, pa hans tinningar, panna och bröst.
De undervisa honom även angående fetischsläktens lagar och
egenskaper. Fram på morgonen upphör festen, och folket in-
bjudes att återkomma på kvällen. Då skola kvinnorna föra med
sig yuma och männen palmvin.

Under dagen börjar man bygga salar av palmblad, en min-
dre för prästerna och en större för folket. I kvällningen börja
trummorna ljuda och folket samlas till fest och dans. I den
större palmbladssalen förtäres mycket yuma och palmvin. I den
mindre salen, som ej får besökas av folket, lära prästerna sin
lärjunge att tillaga medicin, inviga fetischer och sjunga invig-
ningssånger m. m. I en “medicinpåse“ skall det finnas krita,
rött färgämne, peppar, löv m. fl. saker. Da de blanda dessa
saker, besjunga de varje sak för sig i den ordning de skola
följa på varandra i pasen, till exempel: “Tekila mpemba mboki
nsansa kalanda. Tekila mpemba ye e-e-e“ etc. “Låt kritan ga
först, det röda färgämnet sedan. Låt kritan gå först åh-åh-åh“ etc.

På natten efter den tredje dagen slaktas ett svin i prästernas
palmbladssal. Slaktandet skall försiggå under vissa ceremonier.
Man skall t. ex. räkna på ett ovanligt sätt med de vanliga räk-
neorden förvrängda. Tiotalen få som heliga icke uttalas, men i
stället användes en pluralform av näst föregående tal och sam-
manställes med fetischens namn. I stället för “kumi“, tio, tager
man pluralformen av “vwa“, nio, så att tiotalet kommer att heta:
“Mavwa ma Lemba“, i händelse fetischen, som inviges, heter
Lemba. Svinet styckas. En stor och fin pisangklase och några
kalebasser palmvin bäras in i salen. Men detta skall icke ätas

där utan tillagas åt andarna. Prästerna och prästlärlingen bära
den tillagade maten och palmvinet till en höjd i skogen, där de
göra måltid åt de dödas andar för att blidka och glädja dem.

Dä de återkommit från skogen, äro de muntra och glada
efter den rikliga festen. Kopparringar sättas på prästlärlingens
vänstra arm, varefter han anses som präst. Han får nu jämte
de andra prästerna deltaga i dansen. Han hyllas även av folket,
som under prästernas ledning sjunger en sång, däri den nye
prästen tillförsäkras andars och gudars ynnest.

Vid dagbräckningen upphör dansen. Den nyinvigde skall
sa betala festen, vilket blir ganska dyrt. Prästerna skola ha tre
till sex svin, getter, höns och tygstycken. Till dem, som med-
fört palmvin, får han betala med krut och höns. Med kassava,
pisang, jordnötter och majs skall han fylla korgarna åt de kvin-
nor, som försett festen med yuma. Den nyinvigde kommer i
en betydlig skuld, ty han måste ju låna för att kunna betala.
Men prästämbetet är vinstgivande, vadan han snart kan bli
skuldfri.

2. Invigning åt Nkimba.

Invigningen åt fetischen Nkimba skiljer sig så mycket från
den vanliga prästinvigningen, att den bör beskrivas särskilt.
Nkimbas lärjungar måste såsom de övriga fetischprästerna av-
lägga tysthetslöfte. Om de yppade något angående de med fe-
tischen förknippade hemligheterna, skulle de straffas med döden.
Dagen, då de avskiljas åt Nkimba, är det stor fest. Med helgad
krita och rött färgämne göra prästerna fetischens tecken på lär-
jungarnas tinningar, bröst, händer och fötter. De uppställas se-
dan i ring mitt i folk-
hopen, som sjunger och
dansar efter trummor-
nas ljud. Uttalande
många besvärjelser gä
prästerna runt omkring
lärjungarna, tills de slut-
ligen utropa: “Släppen
varandras händer!“
Prästlärlingarna efter-

Inuigning av elever för nkimbaskolan

komma uppmaningen och börja ropa och skria, tills de falla
som döda till marken.

Efter midnatt bära prästerna sina lärjungar till ett närbe-
läget berg, helgat åt Nkimba. Folket följer dem under trumning,
sång och vilda rop. I gräset på bergets topp lägga prästerna
ned sina lärjungar, som föregivas vara döda. Folket stannar på
avstand för att bevittna det under, som Nkimba eller Luangu,
som fetischen ock kallas, skall utföra på berget. Folket fortsätter att
dansa och dricka palmvin. Prästerna göra upp en stor eld, vid
vilken de åkalla Luangu för att vinna hans ynnest. De visa sig
mycket glada och plocka in på glöden något, vilket de säga
vara fläsk, som Luangu fört till dem på berget. Härvid
ropa de på prästlärlingarna: “Stån upp och kommen hit! Vi
skola nu äta Luangus gris.“ Under folkets glädjerop stå nu
de “döda" upp och gå fram till prästerna, som taga det för-
menta gudafläsket ur askmörjan och dela det, sägande: “Mot-
tagen fläsk av Luangu". Ehuru de fingo endast krita, måste
de alltid inför folket skryta med att de ätit fläsk av Luangus gris.

Därefter få prästlärlingarna nya namn, såsom Nciku, Kim-
pembe, Kungienda m. fl. Deras hustrur få ock nya namn, så-
som Luenzi, Madede, Mabengi m. fl. Även de anses sedan he-
liga. Om någon förnärmar dem, får han böta.

När dessa ceremonier avslutats, föras prästlärlingarna till
en skog. Där skola de vistas ett till två år bland andar och
troll. Endast Nkimbas präster få besöka dem. Deras anhöriga
bära mat till skogen och sätta den på bestämda platser, där de
själva skola taga den. Medan de äta, skola de trumma och
dansa.

I skogen ha de besök av sina lärare, som undervisa dem
i ämbetet och lära dem att inviga nkimbabilder m. m.

Om någon komme till prästlärlingarna i skogen, skulle
dessa klättra upp i träd och ropa av alla krafter. Den, som
kommit, måste böta några höns, en get eller ett svin till prästerna.

Den långa lärotiden avslutas med en stor, allmän fest.
Prästlärlingarna skola nu tvätta sig, vilket de icke fått under
hela lärotiden. Under sin vistelse bland andarna hava de glömt
sina byar och anhöriga och kunna ej igenkänna någon eller nå-
got. Vid festen få de gåvor. De bli sedan väl mottagna av
sina anhöriga, som anse dem mycket heliga.

3. En brottslig präst återinsättes i ämbetet.

När en fetischpräst överträtt sina fetischers lagar, kan han
ej längre utöva ämbetet utan att först bliva försonad med gu-
darna och läta inviga sig på nytt.

För detta ändamål tillreder han en stor fest, varvid en
tvillingmoder skall återinsätta honom i ämbetet. Det församlade
folket dansar, äter yuma och dricker palmvin samt sjunger nå-
gon kort melodi, vartill det ofta sättes ord, eftersom omständig-
heterna föranleda. En stor eld hålles brinnande, och bredvid
denna sitter den brottslige prästen. Tvillingmodern ritar på ho-
nom de sedvanliga korsen och strecken samt besvär gudarna
att försona hans brott. Skulden är därmed försonad och prästen
upprättad. Sedan fortsättes festen, tills morgonen bräcker.

4. Sjukbehandling i allmänhet.

Vi ha funnit, att alla möjliga sjukdomar och olyckor komma
som straff fran gudarna för olydnad mot deras heliga vilja. Även
hava vi funnit, att andarna kunna ingripa i människors liv och
öden på ett fördelaktigt eller ofördelaktigt sätt. Därtill kunna
människor genom trolldom sända olycka, sjukdom och död över
vem de vilja. I vilket läge en människa än kan komma i livet,
är det likväl icke alldeles hopplöst, ty det finnes alltid någon fe-
tisch, som har rykte om sig att kunna hjälpa. Dock finnes det
vissa sjukdomar, för vilka man snart upphör att söka hjälp, ty
man vet, att de skola medföra döden.

Det är prästen, som förmedlar all hjälp från sina fetischer
till den hjälpbehövande. När någon blir sjuk, skall han vända
sig till en präst för en sådan fetischsläkt, som tros hava makt
över hans sjukdom. Prästen giver patienten del av sina fetischers
lagar, som han måste halla för att försona gudarna. Som la-
garna för fetischsläkterna äro mycket olika och innehållet i deras
medicinpåsar av skilda slag, blir även sjukbehandlingen ganska
olika. Sjukdomarnas olika framträdande och natur spelar dock
vid behandlingen liten roll jämfört med lagarna för den fetisch,
inför vilken den sjuke behandlas. Några exempel på, huru vissa

sjukdomar behandlas, torde giva oss ett totalintryck av präst-
ämbetet och sjukbehandlingen i allmänhet.

5. Särbehandling.

Då en människa fär värkande sar, tror man, att det beror
pa små djur, som gudarna sänt i hennes kropp. Man sänder
da efter Mpodis präst, som skall suga ut dessa djur. Under
behandlingen tager prästen av Mpodis medicin i sin mun. Se-
dan för han munnen till såren och suger av alla krafter. Därpå
skär han små hål på huden runt omkring såren. Medelst ett
råbockshorn suger han därur ganska mycket blod. Härefter un-
dersöker han blodet och förklarar, vad det är, som finnes däri,
och vilken präst de skola anlita. Han tager ock medicin ur
Mpodis påse och strör i såren.

Den sjuke och hans anhöriga ha t. ex. blivit rådda att an-
lita Mpiakas präst. Vid behandlingen, som oftast är förenad med
den sedvanliga dansen, tager prästen i munnen av Mpiakas me-
dicinförråd, tuggar det noga och spottar ut det på en sten, som
därigenom blir helig. Med denna sten filar han en fotring av
koppar för att få filspån. Med samma sten gnuggar han även
salt och torkade löv av en buskartad, starkt luktande planta och
blandar detta jämte filspånen i citronsaft. Med salvan, som däri-
genom beredes, skola såren behandlas. Patienten förbjudes att
äta salt. Han får icke heller gå förbi närmaste vägskäl.

Det finnes vissa sårsjukdomar, som kallas “mputa za Ma-
kodia“, snäckornas eller snäckgudarnas sår. De kallas ock
“mputa zakimbevo“, sjuklighetens sår. Hit räknas alla sår, från
vilka människor sällan kunna botas, såsom spetälska, syfilis o. d.
Dessa behandlas endast av Makodias eller Nsansis präster. Men
när patienterna en längre tid förgäves sökt hjälp, upphöra de
därmed, ty de veta, att såren skola följa dem till graven.

6. Behandling av rödsot.

En person, som far rödsot, anlitar vanligen en Makutas
präst. När han fullföljt Makutas allmänna föreskrifter, skall han

giva patienten följande behandling: Han tager ett palmblad, brän-
ner det i eld och tuggar sedan kolen därav samt spottar ut det
på en bananplanta. Sedan giver han plantan åt den sjuke, som
skall tugga den och svälja saften. Därefter slår han med den
tuggade plantan på den sjukes rygg och blåser på hans bröst
mitt över hjärtat. Denna behandling upprepas tre gånger å rad.
Därefter blåser prästen på bananplantan och giver den åt en av
de närvarande, som då får kraft att behandla den sjuke på
samma sätt.

Om patienten ej blir frisk av denna behandling, skall prästen
ånyo anlitas. Han gnuggar då löv av starkt luktande slinger-
växter mellan händerna och tager detta jämte medicin ur Maku-
tas medicinpåse i sin mun, bedjande: “Tag bort ettermyrorna,
tag bort maskarna. Behandla honom invändigt, vi behandla ho-
nom utvändigt". Sedan tager han av Makutas medicin, spottar
däri och blandar i vatten, som hämtats från källan föregående
dag. Härav skall den sjuke dricka. Om han sedan icke blir
frisk, tror man honom vara förtrollad.

7. Huru en sinnesrubbad behandlas.

En människa, som börjat mista förståndet, behandlas van-
ligen av en präst, tillhörande fetischsläkten Zulu. Han tager löv
och blad, som han torkar och gnuggar. Det stoft eller mjöl,

som han därvid får, lägger han i ett fat vatten och blandar det

noga. När folket i den vansinniges by sover, går han dit och
bestänker hans hus med denna blandning, för att han skall

bliva frisk.

Om den sjuke icke återfår förståndet under natten eller

följande dag, skall prästen eftersändas på kvällen. Man gör då
upp eld på gårdsplanen. En gryta fylles med vatten. Däri
läggas flera slags löv och en buskartad, starkt luktande planta.
Grytan sättes på elden att koka. Om vattnet sjuder över, har
man gott hopp, att den sjuke skall bli frisk. Men om vattnet
kokar sakta och intet kommer över, är det ett dåligt tecken, som
nästan förtager allt hopp om den sjukes vederfående.

Man fortsätter att underhålla elden under grytan, trummar,
dansar och väsnas på många sätt. Prästen befaller alla närva-

rande, som tillhöra den sjukes släkt, att taga fint gräs, sådant
som finnes i Mbuzis medicinpase, och stoppa i munnen. Detta
skola de tugga och sedan spotta ut det pa marken sasom tecken
till att de förlata den sjuke. Medan de spotta, skola de uttala
följande: “Om du gjort något ont mot oss, så att vi skulle
ha något emot dig, så förlåta vi dig allt. Vi återkalla den för-
bannelse, som för var skull drabbat dig. Dessa ord uttala vi
pä tungan och icke under tungan", d. v. s. allvarligt och icke
skrymtaktigt.

Sedan ställa de sig i ring omkring grytan. Under trum-
mornas dan stå de där och sjunga, medan de vänta, att grytan
skall koka över. Då den slutligen sjuder över, bädda de ned
den sjuke under filtar. Den kokande grytan sättes under hans
ben. Salunda försätter man patienten i svettning.

Följande dag hämtas vatten ur en håla vid roten av något
träd. Därav skall den sjuke dricka, på det att hans tankar måtte
bliva stilla som vattnet i hålan vid trädets rot. Om patienten blir
frisk, tar prästen mycket betalt, svin, getter och höns. Blir han
ej bättre, får han vanligen endast nagra höns.

8. Fiedilas och Mvutudis präster behandla en sjuk.

När nagoti blivit svårt sjuk och man ej vet, hos vilken fe-
tischsläkt man skall söka hjälp, vänder man sig ofta till en Fie-
dilas präst. Han skall da taga reda på sjukdomens orsak och
visa, var hjälp kan fås. Da han kommit, bäres den sjuke ut.
Vid undersökningen utgår han från den sjukes drömmar, som
han tager reda på förut. När han under besynnerliga gester
och besvärjelser gått omkring med sin fetisch och skakat sin
träbjällra, frågar han t. ex.: “Ha gudarna förorsakat sjukdomen?"
Det jakande gudasvaret visar sig i krampartade ryckningar. När
han ej far sådana, fortsätter han att fråga: “Ha trollen föranlett
sjukdomen?" Vid denna fråga får han hysteriska anfall. Guda-
svaret var jakande.

De råd, han vid ett sådant tillfälle giver, kunna vara av
mycket olika beskaffenhet. Ofta säger han: Trollet måste er-
tappas och undanröjas, om den sjuke skall bliva frisk. I
detta fall fortsätter han undersökningen och utpekar den skyl-

dige, som vid en nattlig fest två dygn senare skall äta gift. Då
den anklagade dör av giftet, betraktas han skyldig. Om han
också icke dör av giftet men under tiden för dess verkan bryter
mot nagon av de för den giftdruckne stadgade lagarna, betraktas
han likväl skyldig. Antingen styckas han då eller brännes av
den uppretade folkhopen. Om han däremot kräkes upp giftet,
anses han oskyldig.

Efter en sadan undersökning som den förut nämnda brukar
Fiedilas präst även giva följande råd: "Trollen ha berövat honom

Lärjungar i nkinibuskolan

anden. Kallen därför skyndsamt hit ett par av Mvutudis präster,
att de måtte uppsöka den och återgiva den till den sjuke. El-
jest måste han dö“.

När Mvutudis präster kommit, undersöka de den sjuke.
Om de tro, att han ej kan leva, säga de, att man kallat dem
för sent. Tro de däremot, att patienten skall tillfriskna, befalla
de byfolket att anordna fest och dans. Man bär ut den sjuke
och lägger honom pa en matta. Folket trummar, sjunger och
dansar omkring honom. Prästerna sätta proppar i bösspipor
och kalebasser, för att anden ej skall gömma sig däri. De börja
nu sökandet under konster och besvärjelser. Folkhopen följer

efter med sång och rop. De söka i husen, pä gravarna och i
skogen. När de slutligen funnit stället, där anden gömt sig,
fånga de den vanligen i en stav av grovt rörgräs. Staven blir
därvid så tung, att ett par präster få anstränga sig så mycket
de orka för att kunna bära den.

Dä de vända om till den sjuke, uttala de många besvär-
jelser och skaka i varje led, medan de tungt och försiktigt bära
staven. Folket följer efter med sång, rop och handklappning.
Då de kommit fram till den sjuke, resa de staven på ända över
hans huvud för att återgiva honom anden. Härvid göra de
många konster och uttala besvärjelser.

Därefter framföres till prästerna ett svin, som de slakta och
dela i två halvor. Den ena halvan giva de åt folket, den andra
behålla de själva. Svinet är den Iösepenning, som den sjuke
skall erlägga för att bli fri från trollen.

Prästerna taga nu medicin ur sina fetischers påsar och
blanda i vatten eller palmvin samt giva den sjuke att dricka. För
denna behandling taga de mycket betalt, i synnerhet om den
sjuke blir frisk.

9. Kongonegrernas tankar om prästerna.

Kongonegrerna i allmänhet tro, att prästerna äro mycket
kloka och att de kunna göra nästan vad de vilja. Allt vad fe-
tischerna eller gudarna kunna göra, det kunna ock prästerna
själva göra, ty gudarna handla i enlighet med deras vilja. Med
gudarnas hjälp kunna de utforska hemligheter, råda över regn
och solsken, över lycka och motgång, över hälsa och sjukdom.
De äro därför allmänt aktade.

Ibland kan det dock hända, att en präst råkar illa ut, eme-
dan folket tror honom hava förorsakat torka. När solen under
regntiden är riktigt brännande, tror man, att den påskyndar och
framkallar regn. Men när solen glött flera dagar och grödan
börjar lida av torka, tror man, att någon präst tillyckt himmelen.
Ett större byområde anordnar då en stor fest, varvid några Fie-
dilas präster hålla undersökning och utpeka den skyldige prästen,
som då får sig ålagt att framskaffa regn.

Om det ej snart börjar regna, samlas mycket folk omkring

den misstänkte prästens hus, befallande honom vid starka ho-
telser att genast öppna himmelen. Prästen anropar sina fetischer,
gnuggar sönder löv mellan händerna, tar medicin ur fetischernas
påsar och blandar allt detta i vatten. Sedan dricker han av
denna blandning och sprutar därav mot himmelen, besvärjande
gudarna att låta det regna. Fortfar ändå torkan, gripes han av
folket, som bär honom till ett vatten och kastar honom däri samt
smädar och misshandlar honom. Utebliver likväl regnet, mördas
han av det uppretade folket.

Då det blåser starkt men ändå icke blir något regn, tror
man, att prästerna använda sig av vinden för att därmed bort-
driva regnet.

Det är ock en allmän tanke, att prästernas andar förorsaka
vind och storm på sin väg till andarnas boning. Då det är
stark storm, tror man, att på olika trakter av jorden flera präster
dött och att stormen är en följd av deras flykt till de dödas
boningar.

En legend, som troligen härleder sig från en solförmörkelse,
visar, huru folket giver prästerna äran för allt, som anses stort
och övernaturligt.

Två präster kommo tillsammans för att hålla rättegång.
Tvisten rörde deras rätt till prästämbetet. Båda förkastade var-
andra, men var och en framhöll sig själv såsom den sanne
prästen. De kommo överens om att sluta tvisten på så sätt, att
den, som vore en verklig präst, skulle göra ett underverk. Så
började de åkalla sina gudar. Slutligen sade den ene: “Gör du
solen mörk på middagen, skall jag sedan framkalla ljuset". Den
sålunda tilltalade prästen åkallade sina gudar med sådan verkan,
att ett nattsvart mörker uppstod på själva middagen. Männi-
skorna började rysa av förskräckelse. När den andre prästen
såg detta, anropade han sina gudar att bortskaffa mörkret. Snart
började solen åter skina, och då avslutades rättegången. Från
denna stund betraktade de båda medtävlarne varandra som stora
gudars präster.

Språket.

Av K. E. LAMAN.

■ongospråket är ett mycket rikt, formfulländat och väl
utbildat språk, vilket man lätt finner, då man tränger
något djupare in i detsamma. På ytan betraktat synes
det vara mycket ensidigt och fattigt både med avseende
på ordförrådet och uttryckssättet.

Genom de vitas inflytande har språket lidit ofantligt mycket.
Dels ha statens tjänstemän och andra utlänningar av vit och svart
hudfärg infört ett talesätt, som till sin konstruktion omfattar endast
infinitiver och stereotypa prefix och uttryck, varigenom man kan
säga nästan vad som helst. Därvid inblandas även t. ex. franska
ord. Som exempel härpå må följande anföras. “Jag dig säga
en sak. du höra på. Du höra nej (icke), jag dig giva chikott
(stryk). Allé (ett franskt ord = gå), komma hit. Du bära brev
till hövdingen, du säga han komma hastigt.“

Även missionären måste vara vaksam över, att han ej uttalar
språket vårdslöst eller upptager blott en liten del av ordförrådet
och uttryckssätten. Negern är kvick att härma allting och även
den vites talesätt, varför vi måst varna våra lärare och evangelister
därför. Vi ha i stället uppmanat dem att tala språket korrekt
och uttrycksfullt, så att de vita kunna lära av dem och icke
tvärtom.

Där man bland de infödda kristna kunde få upptaga en äldre
person, t. ex. en f. d. advokat eller avgudapräst till lärare, kunde

100

man snart få tillfälle att blicka in i kongonegrernas språk och
tankegång. Men till en början var oftast fallet så, att lärarne
utgått från våra gosskolor, i vilka de under flera år vistats på
missionsstationen och sålunda blivit väl inycket europeiserade
såväl i språket som i andra stycken. Genom studium av folkets
fabler, sägner, liknelser och ordspråk i dess ursprungliga former
kan man tränga djupt in i språkets labyrinter och spåra mycket
gott hos detta folk. Hos de äldre infödda lärarne finner man nu
en strävan att utnyttja det goda, som finnes däruti. Samma strä-
van bör finnas hos missionären, ty allt vad han i det hänseendet
kan framdraga, vinner genklang i folkets hjärta och är för den
infödde påtagligt och lättfattligt. Evangelii predikan blir på så sätt
enkel och tilltalande för honom.

För att komma till dén inföddes ståndpunkt i språkligt hän-
seende behöves nog en mycket lång tid, ja, en hel levnad, men
med målet för ögonen går det allt lättare och lättare.

Åtskilligt av folkets fabler, sägner och ordspråk är redan
nedtecknat och en del även tryckt, men allt bör uppskrivas
och tillvaratagas, innan det med detta släkte helt och hållet faller
i glömska. Man skall därav lära att respektera kongonegerns
tankar, känslor, seder och bruk och förstå, att allt det sköna och
harmoniska, som man finner i språket, har sin motsvarighet hos
folket. Känn språket, och du skall känna folket.

De största svårigheterna vid kongospråkets inlärande är dess
uttal och konstruktion.

1 kongospråket förekomma icke några s. k. klickljud eller
andra avvikande och egendomliga ljud såsom i vissa andra afri-
kanska språk, men “olyckan" är, att språket skrives med romerska
bokstäver, och då ligger det ju så nära till hands att uttala dessa
enligt modersmålet.

Bokstaven v betecknar t. ex. två slags v-ljud, men intetdera
finnes i svenskan. Det ena v-ljudet uttalas nästan som f, t. ex.
vutula, återföra, och det andra med en stark dragning åt h, vartill
det övergår i vissa dialekter, t. ex. vana eller hana.

U- och o-ljudet samt s- och z-ljudet äro stora stötestenar
för nybörjaren. U uttalas i regel som svenskt o i bo och o som
å i doft. Z har ett alldeles säreget uttal.

M och n framför en konsonant i början av ord äro mycket
svåra att uttala väl, emedan de uttalas dels lätt och dels tungt,

101

vilket inverkar på efterföljande vokals betoning. En inföding sade
för något år sedan: Mvu, år, och mvu, grå hår, uttalas av de vita
på samma sätt. — Otaliga äro dylika exempel: nköle, fånge,
nköle, bärhank; nkåzi, hustru, nkåzi, broder.

Betoningen spelar en större roll än man från början förstått. Den
melodiska accenten och rytmen i talet är något olika inom dia-
lekterna, men den har överallt sin särskilda betydelse. Huvud-
betoningen är mera överensstämmande med svenskan än t. ex.
med engelskan och franskan.

Genom betoning av hög och låg ton särskiljes en hel mängd
ord, som i skrift äro alldeles lika till formen, t. ex. fuku, bomull,
fuku, natt; mvu, år, mvu, grå hår m. fl. Betoningen skiljer även
vissa tempusformer och avledningssuffix, t. ex. mono yasumba,
jag köpte (för länge sedan), mono yåsumba, jag skall köpa.

En europé vill i regel uttala orden med kort vokallängd,
men i detta språk skiljas orden ofta till sin betydelse genom
stavelsens längd: kula, friköpa, kula växa. 1 svenskan brukas
dubbel konsonant för att beteckna långt tnedljud, men i kongo-
språket brukas aldrig dubbel konsonant.

Språkets konstruktion är en helt annan än de europeiska
språkens. I stället för ändelser brukas i regel prefix (förstavelser).
Om man t. ex. i tyskan har mycken möda med att lära känna
varje ords genus för att kunna bruka det rätt, så äro dock dessa
blott tre, under det att de s. k. klassprefixen i kongospråket äro
av 18 olika slag. Varje ord måste ha ett av dessa prefix, om
ej alltid ordet självt, så måste det dock vidhängas efterföljande
bestämningar. Huru det kan låta i en infödings öra, om man säger:
Twala tadi kiokio kiena kiambwaki i stället för Twala tadi diodio
diena diambwaki, tag hit den där stenen, som är röd, kan man
lätt förstå, då man hört en utlänning säga: Se, vilket litet vackert
hund. När nu prefixen äro så många, bli till en början natur-
ligtvis misstagen så många flera.

Detsamma gäller suffixen (ändelserna), som bilda en mängd
olika avledningsformer av huvudverbet, t. ex. vanga, göra; vang-
wa, göras; vang-ila, göra åt; vang-isa, låta göra; vang-akana,
kunna göras, vara “görbart"; vang-ama, vara gjort; vang-ana eller
vang-asana, göra åt varandra; vang-ula, isärskilja; vang-uka, vara
isärskild; vang-ukula eller vang-uzula, isärskilja upprepade gånger;
vang-anana, göra något med makt o. s. v.

102

Verbets tempusformer äro ock en hårdknäckt nöt för missio-
nären. Dels äro de många och dels brukas de annorlunda än i
svenskan. Det tempus, som utpekar en handling, som skedde långt
tillbaka i tiden, är till sin form lik infinitiven och alltså lätt att
bruka. Den användes därför gärna av européer för vilken hand-
ling som helst, t. o. m. för en, som skett under dagens lopp. För
en dylik, nyligen skedd handling finnes ett annat tempus, som
uttryckes genom ett tillagt suffix. Mono yasumba, jag köpte för
länge sedan; yasumbidi, jag köpte för ej så lång tid sedan,
t. ex. i går; nsumbidi-ngi, jag köpte t. ex. i morse, nsumbidi, jag
har köpt t. ex. i dag; yåsumba, jag skall köpa.

Som egentliga adjektiv, prepositioner och adverb äro mycket
få i språket, uttryckas de på andra sätt, vilket alltid utgör stöte-
stenar för nybörjaren. Ordföljden är ock oftast en annan än i
hans modersmål. Nzo kwe yena? Huset var är? Nlangu atiya,
eldens vatten, d. v. s. hett vatten. Sumbuka, hoppa över. Nswalu,
hastighet = fort, hastigt.

Till en början göras även många misstag därigenom att
man sammanblandar ord, som likna varandra, och att man brukar
orden på samma sätt, som de enligt deras betydelse brukas i
svenskan. Man kan därför t. ex. få höra följande: Uret går sin
väg, förflyttar sig (kwenda) i st. för gå, vara i rörelse (diata).
Lägg näsduken i buffeln (mpakasa) i st. för fickan (pakasi). Må
vi se (känna) månen (ngonda) på himmelen, i st. för känna läng-
tan (ngunda) till himmelen. Gud tvättade (sukumuna) Abraham
invändigt, i st. för välsignade (sakumuna). Du har mycket land
(nza yayingi) i st. för mycken högfärd (nza miamingi). Du är
mycket tjock (ntåndu yayingi) i st. för mycket mager (ntåndu mia-
mingi). Fingrarna hava fjädrar (nsala) i st. för naglar (nzala).
Giv mig nyckeln bort i skolan (ku skulu), i st. för skolnyckeln
(askulu). Lägg honom (yandi) på elden, i st. för den (lo). Här
gräto (dila) vi, i st. för åto (dlla). Hur sade du (för länge sedan)
(wata) i st. för sade du (nyss) (tele) o. s. v.

Så snart man övervunnit de största svårigheterna i språket,
möter man dock alltid nya undan för undan. Den mängd synonyma
ord, som finnas, missbrukas mycket, emedan deras bibetydelse
icke alltid beaktas. Orden ha ofta bibetydelser, som saknas i de
motsvarande svenska orden, varför dylika måste omskrivas vid
översättningen. Men på samma sätt är det ofta svårt att åter-

103

giva svenska ord med deras bibetydelser. Många begrepp samt
saker och ting äro nästan omöjliga att översätta. För ordet synd
har masumu upptagits, men det betyder egentligen orenhet i levi-
tisk mening. Ordet älska återgives med zola, vilja ha, vilja, tycka
om, eller tonda, tacka, tacka för, vara nöjd med. Ordet Nzambi,
som brukas för att beteckna Gud, kan bland annat betyda lik.
Nzo a Nzambi, Guds hus eller likets hus = graven. Åtskilliga
andra bibliska ord och begrepp, som varit svåra att översätta, ha
vi på en gemensam språkkonferens sökt komma till enhet uti.

Av det föregående finna vi, att kongospråket är som en black
om foten, som hindrar missionären att fritt röra sig i missions-
arbetet. För att lätta denna boja får missionären före sin utresa
undervisning i språket under ett år vid missionsskolan. Vid ut-
komsten måste han även under den första perioden ägna sig sär-
skilt åt dess studium och undergå tvenne prövningar. Språkets
studium är därmed icke slut, ty kongospråket synes mig vara en
källa, som man under hela sin levnad aldrig kan tömma. Så djup
och rik är den.

Sköldpadda

Ordspråi

Ao K. E. LAMAN.

Kongofolket älskar att tala i bilder
och liknelser och kryddar ofta sitt tal
med ordspråk och talesätt för att göra
det sä intressant och förståeligt som möj-
ligt. För en europé är det mycket svårt
att förstå dessa ordspråk, ty dels är or-
dalydelsen främmande, dels är tanke-
gången en helt annan än hans. Vid när-
mare betraktande finner man dock, att
tankegången är logisk och träffande ef-
ter detta folks seder och levnadsvanor.
Såsom exempel på ordspråk må följande
tjäna.

till floden från gren till gren. Det är:
till mun, och på så sätt få alla veta den.
Ett steg i sänder för till målet.

Mfuki (ett litet rovdjur) lurade på nsombelarven i palmen.
(Härvid underförstås, att hon ej fick den, ty den larven kryper
aldrig ut). Det är: Hoppas ej att få sådant, som du icke kan

komma åt.

Med en annans mun visslar man ej, och på en annans knä
snor man ej ett snöre. Det är: En annans tanke känner man

Örn

Kameleonten gick
Historien går från mun

105

ej. Var och en svare för sin gärning. Den, som utfört dådet,
skall straffas och ingen annan o. s. v.

Grodan gick miste om sin svans genom sin stora tröghet.
Det är: Den tröge (late) går miste om mycket gott för sin

lättjas skull. (Fabeln säger, att då djuren kommo till sin konung
för att mottaga sina svansar, tyckte grodan, att det ej var så
bråttom, varför hon väntade och väntade, tills det blev försent,
så att hon ej fick någon).

Mbenderättan skulle ej ha dött , men moderskärleken (upp-
offringen) tvang (egentligen födde) därtill. Det är: Sann kärlek
skyr ej döden (faran etc.).

Den, som syr in liket, slickar ej nålen. Det är: Man gör intet
för intet. Man lever ej av väntjänster, om de ej återgäldas (betalas).

Den lilla grisen har ätit ett
majsax. Hans hövding stormen
har slagit ikull det (majsständet)
åt honom. Det är: Om ingen

börjar, blir det intet utav. Om
ej viljan funnes, gjorde man ej
det onda (eller det goda eller
förrättade något arbete). Om
man ej frestades av någon eller
något, skulle man ej synda o. s. v.

Jag skulle ha plockat ned mbozifrukt, (men) spöet (med kly-
kan på) är för kort. (Här underförstås: Kan du då ej skära ett
längre spö i skogen?). Det är: Man skyller på en småsak för
att undkomma något (t. ex. arbete, att hjälpa någon o. s. v.).

Om ej grodan för sin klibbighet . (D. v. s. den

skulle då också älskas). Det är: Avundsjuka, hat och dylikt

finner alltid fel att klandra eller ursäkt för att icke älska, hjälpa m. m.

Den som slår svärmodern , han må slå till härt (ty han får
i alla händelser böta därför). Det är: Den som gör något ont
(försyndar sig), han göre det övermåttan (mycket), ty han får än-
då utstå straff eller skam därför.

Släktbandet, om än aldrig så smalt, brister icke. Det är:
Släktskapet brister ej trots trätor och strider. “Blodet är tjockare
än vattnet."

Båda sätten / ut fällan, båda skolen l draga ut (bytet). Det
är: Vad två börjat med (tänkt pä m. m.), det böra båda fnll-

Kameleont

106

borda. Vad två utfört (gott eller ont), det skola de båda veder-
gällas för (lönas eller straffas).

Skall grytan koka, lägges småved därunder. Det är: En

brand kan ej brinna. Ju flere man, ju bättre lycka o. s. v.

Yakaroten i faderns mun är välsmakande. (Skulle den än
vara bitter, behärskar han sig, men barnet skulle strax kasta bort
den). Det är: En annans arbete (börda, erfarenhet, frestelse

etc.) synes alltid lätt (lättare än ens egen).

Palmnöten var för länge sedan död (rutten), ida den skulle
knäckas för att ätas-. Det är: Utseendet bedrager.

Tungan är en hal sten. Det är: Tungan drager en lätt in

i svårigheter.

Den , som stjäl åt sin mage, är dum. Det är: Den som

stulit, äter med oro toch blir ej mätt).

Om du ej uppfött en hund, uppfostrar du ej en människa.
Det är: Kan man ej göra det lättare (mindre), kan man ej göra

det svårare (större).

Svin

Vad lider natten ?

Ao S. A. FLODEN.

“ Vad lider natten, väktare, o säg?

Vi ivrigt spörja dig: Vad lider natten?

Vi famla här i mörker utan väg,

Vi dö av brist på livets bröd och vatten .“

Hör, väktarn svarar: “Morgon kommit har!

Gud vare lov och pris, det börjar dagas.

Se, morgonrodna’n uppgår ljus och ^/ar
Och nattens dis och mörker skall förjagas .“

Ja, det är morgon, och man skådar glatt,

Att soluppgången nära är förhanden.

Dess första strålar re’n sin prägel satt
På stora sträckor uti hednalanden.

Se där, nu samlas uti Herrens hus
En lycklig menighet att Herren ära.

Här få vi se i evangelii ljus,

Att himmelriket kommit folket nära.

Vi se, att dagens ängel stigit opp
Med salighet inunder sina vingar.

Han träder nära, skänker frid och hopp
Och himmelsk glädje ner till jorden bringar.

Svenska Missionsförbundets mission i Kongo
före 1886.

Ao K. J. PETTERSSON .

£ »J

iran 1881 till 1886 inskränkte sig Svenska Missionsför-
bundets mission i Kongo till en samverkan med det i
England bildade osekteriska sällskapet “Livingstone In-
land Mission".

MissionärC. J. Engvall fick nöjet och äran av att bliva Svenska
Missionsförbundets förste missionär i Kongo. Han utsändes år
1881. Livingstone-Inland-missionen var då redan så långt kom-
men med sin verksamhet, att den hade en station vid Banana,
en vid Matadi, en vid Palabala, en vid Mbanza Manteke och en
vid Mukimbungu. Engvall blev stationerad vid Palabala. Ingen
hade den tiden någon synnerlig insikt om att vårda sin hälsa
eller sköta sig, da sjukdom pakom. Matförråden voro också
små, otillräckliga och ibland inga alls. Tidtals måste missionä-
rerna till det mesta leva på sirup och “kvvanga" (ett slags bröd,
tillrett av mjöl från kasavaroten), och när sirupen tog slut, voro
de hänvisade att äta endast kwanga och dricka vatten. Det
var icke mycket att få livskraft av till att stå emot trycket av
klimatet och de otaliga sjukdomarne.

Missionär Engvalls arbetstid vid Palabala blev därför icke
långvarig, ty han fick upprepade gånger solstygn och blev till
slut så allvarligt sjuk, att han med första båtlägenhet måste åter-

109

vända hem. När Westlind och jag i början av mars 1882 mötte
honom i London, blevo vi så gripna av hans utseende, att vad
mig beträffar jag aldrig kan glömma det. Så förändrad var han.

Broder Westlind och jag skulle därnäst utsändas. Vi fingo
först resa till missionsinstitutet Cliff College i norra England för
att fortsätta vära språkstudier. Vistelsen här blev dock icke
långvarig, ty redan i april skulle en sändning avgå till Kongo,
och det fattades då en missionär. Det kom telegram till oss
med förfrågan, vilken av oss, som ville medfölja. Vi blevo na-
turligtvis upptända och ville iväg båda två, men Westlind allra
mest. Då jag märkte detta och dessutom insåg, att jag skulle ha
nytta av att göra mig mera förtrogen med språket, så gav jag
efter, och Westlind fick resa. Men nog sved det i mig, då jag
en morgon skjutsade honom till järnvägsstationen. Ty nu hade
jag icke någon utsikt att få resa ut förr än året därpå. Det
dröjde dock icke längre än omkring en månad, så kom en morgon
ett telegram med anmodan, att jag genast skulle komma till Lon-
don. Just då sutto vi vid frukostbordet. Jag bad om ursäkt

och reste mig genast, ty tåget skulle gå om en timme. På

mindre än en halv timme hade jag packat och var på väg till

stationen. Jag var så glad, att jag tyckte mig leva blott i en

ljuv dröm. Då jag på kvällen kom till London, fick jag veta, att
det var två svarta gossar från Afrikas västkust, vilka några år
varit i d:r Guinness’ missionsinstitut men fått bröstsjukdom
och nu blivit tillrådda att så snart som möjligt återvända till sitt
hemland. Dessutom var det en svart sjöman från Wästindiska
öarna, vilken skulle ut och arbeta på den lilla missionsångbåten
Livingstone. Dessa tre svarta var det meningen, att jag skulle
ha hand och vård om på vägen ut. Baten var färdig att avgå
från Liverpool om tre dagar. På två dagar köpte och packade
jag min utrustning, den tredje dagen reste vi till Liverpool och
den fjärde dagen mot kvällen bar det av till sjöss.

Den 4 juli voro vi i Banana och den 16 juli kom jag i
sällskap med missionärerna J. Clark och H. Richards till Mukim-
bungu och träffade Westlind och Fredricksen (Engvalls res-
kamrat). Jag kan icke säga, huru kärt det var att få träffa
Westlind. Han hade redan lärt sig så mycket av språket, att
han kunde hålla skola och även möten. Det var dock egentligen
blott några friköpta slavgossar att hålla skola och möten med.

110

Till mötena kom dessutom tillfälligtvis en och annan, men till-
slutningen var mycket liten. Mukimbungu var den yngsta sta-
tionen, sa att allt där var i sin linda. Mycket längre var det
icke heller kommet vid Mbanza Manteke och Palabala. Infödin-
garna voro tvehagsna och misstänksamma och höllo sig undan.

Enligt överenskommelse skulle jag nu ha fått stanna hos
Westlind på Mukimbungu och vi fatt arbeta tillsammans. Men
da de engelska bröderna ville, att jag skulle vara med om att
anlägga en ny station, sa satte vi oss icke däremot, och jag var
mycket intresserad av att se, huru det gick till att anlägga en

1' lodlandskap i Kongo

missionsstation. Det var nämligen så, att missionärerna vid
denna tid ansträngde sig för att på något sätt göra en framryck-
ning mot Stanley Pool, innan de arbetare frän kusten, som vi fört
med oss, hunnit tjäna ut sin tid, så att de skulle hemsändas.
Efter ett par dagars rast i Mukimbungu fortsatte jag alltså färden
uppåt landet i sällskap med de engelska bröderna Clark och
Richards. På tredje dagen kommo vi till Lukungafloden. Där
kände kustmännen igen sig, ty där hade de på en föregående
nedresa frän Stanley Pool måst fly och hade då farit mycket illa.
Sedan vi ätit middag och skulle fortsätta, kommo de alla och
sade bestämt ifrån, att de icke ville ga åstad och dö. Det vart
ett väldigt väsen. Resultatet blev dock, att vi beslöto, att Ric-
hards och jag skulle stanna där och uppföra en provisorisk

111

station, medan Clark skulle gå till kusten oeh skaffa nya arbetare,
ty ännu fick man icke infödingarne att göra någonting. Om några
månader kom Clark med nya kustmän. Nu företogs färden på
nytt, och efter 10 dagars faror och äventyr uppnådde vi Stanley
Pool. Men vi träffade icke Stanleys kommendant, som skulle upplåta
tomtplats åt oss för byggande av vår station. Han var på resa
uppför floden. I Stanley Pool träffade vi engelska baptistmissio-
nens missionärer, vilka även börjat mission i Kongo och nu
hade en gräshydda uppförd här. Af dem mottogos vi mycket
gästvänligt. De höllo på att frakta upp en ångbåt, som de
sedan skulle hopsätta för att befara Övre Kongos vatten med.
Mellan Matadi och Stanley Pool är Kongofloden till följd av en
massa vattenfall icke segelbar. Ångbåten måste därför i små
stycken bäras mellan dessa båda platser. (Nu går järnväg mellan
Matadi och Stanley Pool.)

Medan Clark stannade och väntade på kommendanten, gick
jag med kustmännen ned till Lukunga för att hämta upp mera
gods. På återvägen mötte jag Clark. Han hade ingenting
kunnat uträtta, ty kommendanten, som återkommit, hade inga
instruktioner av Stanley att giva bort någon plats. Clark skulle
nu försöka att träffa Stanley själv. Jag skulle fortsätta färden
till en överenskommen plats en dagsresa nedom Stanley Pool
och där uppföra ett provisoriskt hus, tills vi kunde få plats vid
Stanley Pool. Ty där måste vi ha plats, emedan en ångbåt snart
skulle komma dit upp för vår räkning och hopsättas. Byn,
där jag skulle slå mig ned, hette Ngoma. Folket var ganska
vänligt. Jag gick dit, kom överens med hövdingarna om en
lämplig plats och uppförde en gräshydda. Så begynte jag ge-
nast att skaffa nytt material för att uppföra ett bättre hus.
Just som jag hade det färdigt, kommo helt oförmodat både Clark

och läkaremissionären doktor Sims med män och en hel del

gods. Doktor Sims hade lyckats träffa Stanley vid Manyanga
och av honom fått plats vid Stanley Pool, vilket gladde oss
mycket. Det blev nu beslutat, att Clark skulle gå nedåt landet,
att doktor Sims skulle stanna vid Ngoma och att jag skulle gå
till Stanley Pool för att få vår plats uppmätt och börja bygga.

Det blev möda och arbete. Långt var det till skogen och
svårt att få proviant för arbetarna. Men arbetet gick undan.

När Stanley efter en kort tid kom dit, hade vi hus både för

112

oss och våra män samt magasin och en vacker trädgård, en
mängd palmer planterade och stängsel omkring det hela. Från
den stora karavanvägen såg det vackert ut. Stanley blev mycket
förvånad. Dagen efter sin ankomst kom han till oss på efter-
middagen. Han stannade utanför grinden och ropade: “May I
come in?“ (Får jag komma in). Sedan han hälsat, sade han:
“Här han 1 ställt till, som om I viljen få folk att tro, att 1 han
bott här i hundra år“. Vi fingo bjuda honom på té och han
stannade länge hos oss och var mycket trevlig. Han gjorde
därefter täta besök hos oss. När han efter första besöket kom
tillbaka till sin station, hade han om mig sagt till sina män:
“Om jag hade en sådan man i min expedition, skulle jag med
glädje laga så, att han finge guldmedalj11. Det hade väckt både
hans förvåning och beundran, att vi med så små resurser på så
kort tid kunnat åstadkomma en så hemtrevlig plats.

Engelska baptistmissionens missionärer hade snart full-
bordat arbetet med hopsättandet av sin ångbåt Peace (Frid). Vi
fingo nu använda samma plats för hopsättandet av vår ångbåt,
Henry Reed, som nu börjat att i små stycken forslas upp till
Stanley Pool. Missionärerna Billington och Glenesk togo itu med
hopsättningen. Vi voro nu många missionärer vid Stanley Pool
och hade mycket trevligt och uppbyggligt om söndagarna. Un-
der veckan voro alla ivrigt sysselsatta vid sina arbeten.

I sinom tid skulle ju Henry Reed bli färdig och trafiken
på övre floden börja. Men det gick sakta. För litet hjälp hade
vi, och allt för många stycken lågo i transporten eller nere vid
Banana. Byggandet måste avstanna i brist på material. Jag
fick i uppdrag att resa till kusten och skaffa män både till båt-
besättning och att börja bygga en ny station. Det tog en rundlig
tid. Medan jag var borta, hade ångbåten Peace med missionä-
rerna T. J. Comber och G. Grenfell ombord företagit en lång
resa uppför floden för att se efter, var de bästa platserna funnos,
samt för att träffa Stanley och av honom söka få byggnadsplats
i närheten av någon hans militärstation. Han hade nämligen
sådana vid de flesta av de mera betydelsefulla platserna, och dit
kunde ingen komma utan hans tillstånd. Stanley anträffades dock
icke. Han ankom till Stanley Pool dagarna innan jag återkom
från kusten med min arbetsstyrka.

Nu gällde det för oss att passa tillfället. Doktor Sims och

113

jag sökte en förmiddag upp Stanley. Vi funno honom i maga-
sinet, sysselsatt med att utrusta batarna för en ny resa, som
kapten Hansen skulle bliva chef för. Själv skulle Stanley
resa till Europa. Sedan han fatt veta vart ärende, förde han oss
in i sitt arbetsrum. Han visade sig mycket välvillig mot oss
och vart uppsåt och
gav oss, som det tyck-
tes med stort nöje,
en byggnadsplats vid
Wangata, Equator-
ville. Han sade sig
också göra det i den
förhoppningen, att vi
skulle inverka lugnan-
de på kommendan-
ten därstädes, som
nyss haft ett stort krig,
vari Wangatahövdin-
gen och mänga av
hans folk stupat. Stan-
ley önskade oss lycka
och framgång i vart
värv och försäkrade
oss, att såsom han ha-
de lärt känna oss som
vänner, så skulle vi
också i honom finna en
vän. Därmed var sam-
manträdet slut. Med
hjärtat fullt av glädje
gingo vi hem med Henry v. Stanley

vårt papper med det

beryktade namnet på, vilket dokument vi ansågo heligt. Vi
kände oss ha vunnit en stor seger. Ty vi hade icke blott fatt
en plats, där vi kunde sia oss ned och*bedriva mission, utan vi
hade fått den första missionspfatsen i Övre Kongo. Vi l\ade
trots vara sma resurser och vara motgangar blivit först att na
malet: att plantera vår missions och Herrens fana i Övre Kongo.

Vi började genast göra oss i ordning för att taga

114

landet i besittning. Var angbat var icke pa langt när färdig,
utan meningen var, att jag i en liten roddbåt och tvenne hop-
bundna kanoter skulle begiva mig astad i kamp mot Kongos
starka ström och manga andra faror. Jag gick genast till ver-
ket med att göra kanoterna i ordning. Kanoterna påbygg-
des med bräder, sa att de icke sa lätt skulle taga vatten, när
de ansattes av vågorna. Mast och segel förfärdigades även.
Jag var rätt belåten med bade flotta och män och hyste stora
förhoppningar om att allt skulle ga bra och att vi i sinom tid
skulle na fram till bestämmelseorten. Sa mycket förstod jag
dock redan av erfarenheter med kanoterna, att färden skulle
komma att taga rundlig tid. Ty baten seglade minst tre gån-
ger sa fort som dessa. Därigenom hoppades jag dock att lätt
kunna halla uppsikt över kanoterna och att på samma gang fa
rika tillfällen att jaga och förse oss med vilt. Allt syntes oss
således jämförelsevis ljust, och vi hoppades i varje fall pa en
god utgång. A\en just som allt var i ordning, inträffade en för
färden synnerligen fördelaktig vändning. Söndagen innan vi
ämnade starta fingo vi pa eftermiddagen helt oförmodat se Peace
komma utför floden. Den återkom tidigare än tänkt var, ty

missionärerna Comber och Grenfell, som sökt Stanley i Övre

Kongo utan resultat, hoppades nu träffa honom vid Stanley Pool.
Han hade dock redan lämnat platsen för att resa till Europa.

När nu Comber och Grenfell fingo reda på, att jag äm-
nade begiva mig astad i kanoter, sa ansägo de detta innebära
en allt för stor risk. Och som ett mycket vackert bevis på
verkligt ädelmod och kristligt sinne, erbjödo de oss att fa
lana deras präktiga roddbåt, som var mycket större än vår, om

vi blott trodde oss om att kunna återlämna den inom tva ma-

nader. Med stor glädje och tacksamhet antogs detta anbud.
Genom denna kärleksfulla erbjudan fingo vi utsikt att kunna
göra resan mycket bekvämare och pa omkring en manad kor-
tare tid samt undkomma en mängd faror. Pa grund av denna
förändring blev det bestämt, att min kamrat C. B. Banks skulle
medfölja och vara kapten pa den ena baten och efter framkom-
sten till bestämmelseorten atervända med den Ianade baten,
vilket företag vi icke vagade anförtro åt endast svarta. Sedan
vi lastat båtarna, hade vi en bönestund tillsammans och anför-
trodde oss och var sak at Herren, varefter vi ansågo oss vara

115

redo. Bröderna Billington och Glenesk lovade att göra sitt allra
bästa för att fa ångbåten färdig sa fort som möjligt och komma
efter med mera gods. Vi togo farväl av bröderna, som länge
stodo pa stranden och vinkade, medan vi styrde ut pa Kongos
väldiga ström. Snart gömde en udde oss undan deras åsyn.
De vände om fill sitt och vi började vakna upp över att vi nu
voro pa väg mot det okända. Det var redan sent på eftermid-
dagen, vadan vi blott hunno förbi Calina Point och styrde där-
efter tvärs över strömmen till den stora ön mitt i Stanley Pool.
Där lade vi i land vid en trevlig plats, gjorde vårt tält i ord-
ning och gingo sa ut pa jakt, ty det var ännu icke mörkt. Vi
sköto flera stycken pärlhöns och vilda ankor, sä att vi blevo
rikligt försedda med färskt för kvällen och även följande dag.
Vara män fröjdade sig storligen at, att de fingo sa god mat och
att resan visade sig sa god redan i början, ty mänga hade gjort
sitt värsta att skrämma dem för faror och svält, som de skulle
komma att fa utsta, och kanske t. o. m. bli uppätna. Vi hade
därför fruktat, att de i sista stund skulle rymma och hade med
hänsyn därtill vidtagit vissa försiktighetsåtgärder. Nu började
de tro, att det icke skulle bli sä farligt. Vi a var sida fröjdades
at att nu äntligen vara pa väg för att sa langt inne i det mörk-
aste Afrika resa upp Jesu Kristi korsbanér.

Följande dag startade vi vid första dagbräckning. Men det
var dalig vind. sa att vi voro hänvisade till att med arorna kämpa
mot strömmen. Och det gick salfta. ty strömmen var mycket
stark. Fram pa eftermiddagen syntes det, som om vi kommit
i orätt strömfara, ty langt framför oss tycktes vägen vara blocke-
rad av ett väldigt stengrund med en nästan oräknelig mängd
bergsklyftor och stora stenar över vattenytan. I den man vi
närmade oss, förvänades vi över att finna, att en del stenar tyck-
tes försvinna, medan andra höjde sig. Vi började nästan
tro oss vara ute för en synvilla. Om en timmes tid friskade
vinden upp, sa att vi kunde sätta till segel, varigenom fär-
den gick bade hastigare och tystare. Vi kommo därför jäm-
förelsevis fort helt nära det förmenta stengrundet och funno, att
det utgjordes av flodhästar, av vilka somliga simmade omkring,
andra döko ned i vattnet och kommo upp igen. medan de flesta
höllo sig orörligt stilla. Vägen blev emellertid öppen och klar.
Vinden förde oss framåt med rask fart. och mot kvällen lade vi

116

till vid en stor ö, som var totalt nedtrampad av flodhästar. De
grymtade runt omkring oss men gingo icke i land. Den tredje
dagen pa eftermiddagen kommo vi ut ur Stanley Pool (Stanley-
sjön) och in i flodmynningen. Där funno vi, att strömmen var
ojämförligt mycket starkare. Men sä var också vinden krafti-
gare, vadan färden likväl gick mycket fort, sa ätt vattnet fräste
och yrde om bogen. Så gick resan med god lycka dag efter
dag. Någon gång lyckades vi skjuta en buffel, varigenom saväl
vi som vara män blevo rikligt försedda med gott kött. Utan
faror och besvärligheter avlöpo dock ej dagarne. Vid ett till-
fälle seglade min båt pa en undervattensten, så att ett stort hal
uppstod och vatten trängde in. Detta var mycket besvärligt att
laga i vildmarken, fjärran från alla civilisationens hjälpmedel.
Sa fingo vi vid ett par tillfällen påhälsning av malariafebern,
dock ej svarare än att den snart gick över.

Utrymmet tillåter oss ej att skildra resans enskildheter.
Vi vilja blott berätta några smådrag frän densamma. En dag
kommo vi pa eftermiddagen till den store hövdingen Ngo-
bilas by, Msuata. Stanley hade berättat för oss om denne
hövding, att han hade 200 hustrur och dessutom mycket
elfenben. Han ville, att Stanley skulle skaffa honom en vit
kvinna till drottning åt sig samt en ångbåt, sådan som Stanley
hade, och taga betalt för båten i elfenben. Stanley avradde ho-
nom dock och sade, att en ångbåt och en vit kvinna skulle bada tvä
bli omöjliga att regera, så att han kunde ha någon hugnad av
dem. Han avstod da från tanken, dock först efter ett långt och
grundligt resonemang, varunder Stanley maste lämna detaljbe-
skrivningar pa en angbats sammansättning och skötsel samt ofta
påkommande behov av reparation samt en vit kvinnas upphöjda
bildning och stora anspråk och omöjligheten av att harmoni och
familjetrevnad kunde uppstå och äga bestand dem emellan. En
djup suck och ett vredgat grymtande gav tillkänna, att hövdin-
gens hopp flög sin väg fortare än det kommit. Byn var ovan-
ligt stor och lag vackert på flodstranden. Hövdingen sades vara
borta pa jakt, men han skulle komma hem sent pa kvällen. Däråt
voro vi lika glada, ty vi hade ingen lust att vara tvungna
att växla presenter med honom. Vi rådde vära män att byta
ät sig proviant för sitt torkade buffelkött och lovade dem att
snart skaffa mera kött. De lydde rådet och bytte at sig massor av

117

olika slags proviant. Det gar icke att beskriva, huru för-
tjusta vara män sago ut över att vara i besittning av sädana

massor av präktig mat. Jag kan icke heller säga, huru glada vi
också voro ät att slippa matbekymmer en hel vecka. Det är
ingen lätt sak att ha omsorg för sä många män i ett sädant

land. Våra batar voro snart under segel och gledo stolta iväg

fran land och uppför floden. Folkskaran pa land växte mer och
mer, och från hundratals strupar ljöd det: “Kött, kött, kött, vi
vilja köpa kött! Kommen tillbaka, så att vi få köpa kött ! “ Men
våra båtar ilade fort i väg, sä att sorlet och larmet snart
dog bort.

Vara män, som före avresan hyst så stora farhagor, började
nu anse sig ha kommit till ett härligt land. De sago lyckliga
ut, som om all bedrövelse vore förbi. Det dröjde dock icke
längre än ett par dagar, förr än de blevo påminda om, att gott
och ont växla beständigt om. Vi slogo nämligen läger vid ett
stort bydistrikt, där folket till en början sag vänligt, fogligt
och tillbakadraget ut. Så småningom blev det dock uppenbart,
att de voro lömska och tjuvaktiga. Våra män beklagade sig över,
att de blevo bestulna på än det ena och än det andra. Vi an-
sågo det därför rådligt att anställa vakt omkring lägret och till-
sade folket, att vi ville sova i fred, ty vi voro trötta. En och an-
nan gjorde dock under olika förevändningar besök i lägret. Slut-
ligen sade vi ifrän, att ingen fick komma in i lägret. Detta
tycktes hjälpa, och stillhet och lugn syntes inträda, så att vi som-
nade och troligen gjorde vakterna detsamma. Helt plötsligt hör-
des i nattens stillhet ropet: "De ha stulit mitt myggnät". För
att skydda sig mot mygg och andra kryp hade männen mygg-
nät, hopsydda av tunnt tyg, hängande på fyra pinnar över sina
läger. Tjuvarna hade smugit sig intill och skurit av näten järns
med marken och gått sin väg. Vi märkte också, att det på av-
stand i byn var icke så liten oro. Ett ljud, som när man gnider
järn mot sten, blev mer och mer hörbart från olika håll, och det
lät hemskt. Det blev klart för oss, att infödingarna höllo på
att slipa sina vapen, och vad detta innebar, hade vi icke svårt
att fatta. Vi förstodo, att endast en hastig flykt kunde
rädda oss. I all tysthet gavo vi därför männen befallning
att skyndsamt och tyst taga sina saker med sig och komma
ombord. Under tiden lösgjorde vi båtarna och togo ned tältet

118

samt voro efter en kort stund ett gott stycke från land och
räddade undan en stor fara. Tydligen hade infödingarna icke
beräknat detta, ty liksom i ett nu var stranden full av en lar-
mande skara, som förde med sig en mängd bloss för att kunna
se bättre. De ropade pa oss, att vi skulle komma tillbaka, ty
de ville ge oss presenter. De förde också flera stycken getter
och får ända ned till vattenbrynet och lyste på dem, så att vi
skulle se dem riktigt samt frestas därav och gå i fällan. Men

I kanot

som tiden och sättet varnade oss och ljuset frän blossen uppen-
barade, att de voro i full krigsrustning med massor av spjut,
knivar, bågar och pilar, så läto vi icke narra oss. 1 ett ögon-
blick begynte pilar och spjut att falla ned runt omkring oss.
Några föllo också i båtarna, men märkvärdigt nog utan att skada
nagon. Vi fruktade för de förgiftade pilarna, som, om de blott
göra en skråma i övre hinnan av huden, påstås medföra dö-
den, så framt man icke strax har ammoniak tillhands att hälla i
saret. Vi hade genast, då vi märkte, att infödingarna började
följa oss längs stranden, styrt rakt ut för att fara tvärs över flo-

119

den och voro därför inom nagra minuter utom räckhall för pi-
larna, vilka gä mycket längre än spjuten. Genom att styra snett
över floden voro vi vissa om, att de icke skulle kunna upphinna
oss med sina kanoter, ifall de försökte, ty vid dylika försök tog
strömmen alltid kanoterna och förde dem längt utför floden,
innan de kunde uppnå motsatta stranden. På så sätt hade vi
redan förut uttröttat sma förföljande flottor, som vi icke ville
inlåta oss i beröring med. Vi styrde bakom en ö och slogo
läger pa nytt samt gjorde upp nya eldar. Männen sovo snart
igen. Banks mådde icke riktigt bra, varför han fick lägga sig.
Jag tog ensam vakthållningen, tills dagsljuset inbröt. En och
annan kanot hördes plaska omkring, men ingen vågade komma
nära. Vid första aagning bröto vi upp och funno därvid, att en
stor mängd kanoter närmade sig. Men den vänliga mor-
gonvinden fyllde våra segel, och vi foro stolt därifrån. O,
vad vi lärde oss att älska och värdera vinden! Om den blott
lekte sakta i seglen, så gingo våra båtar ganska fort, och da
vinden var starkare, ilade båtarna uppför strömmen.

Om några dagar kommo vi till en stor och ganska trevligt
belägen by. Vi förvånades över att se så få vapen. Folket

syntes godmodigt och även gästvänligt, så att de t. o. m. er-
bjödo oss hus att bo uti, vilket vi dock avböjde. Vi bytte bort
det sista buffelköttet och även andra saker för frukter och en
mängd höns och ägg. Även gåvo vi hövdingarna enkla pre-
senter, varöver de voro mycket förtjusta. De gåvo oss presenter
tillbaka av små elefanttänder. Vi gingo en i sänder och besägo de
närmaste byavdelningarna. Allt syntes fredligt och ordenligt.
Kvinnorna voro sysselsatta med sina matbestyr, och myc-

ket få tycktes vara rädda för eller besvärade av oss. Vi an-
sågo, att detta skulle vara en ganska lämplig plats för en mis-
sionsstation framdeles. Hövdingarna frågade oss också, om vi
ej vore hågade att stanna hos dem, såsom de hade hört, att
vita män bosatt sig vid en del byar längre utför floden. Vi
svarade, att vi kanske framdeles skulle komma och sia- oss ned
bland dem, men nu skulle vi resa längre uppför floden, där vi

redan hade en plats. Det kändes skönt att vara bland ett sa

fridsamt folk. Natten förflöt lugnt och stilla. Pa morgonen, dä
vi lagade oss i ordning att resa, samlade sig stora skaror

120

för att se pa avfärden. Den fullställständiga frånvaron av vapen
visade, att vi vunnit deras förtroende.

Tva dagar senare gjorde vi en motsatt erfarenhet. Vi lade
till vid en stor by för att stanna där över natten. Folket såg
visserligen vänligt ut men var icke sa helt förtroendeingivande.
Åtskilligt tedde sig hemlighetsfullt och mystiskt, vadan vi be-
slöto oss för att halla säker vakt och vara redo för vad som
helst. Omkring klockan 1 1 blev det mer och mer tydligt, att
det var allt annat än stillhet i byn. Jag väckte Banks och sade
honom, att vi icke hade lang tid pa oss, innan det skulle vara
för sent. Högst försiktigt väckte vi sedan vara män, en och en, och
nästan ljudlöst voro de alla om en liten stund i batarna, som
löstes och sattes i gang utat, varefter strömmen tog dem och
förde dem allt längre fran stranden. Om infödingarna varsnat
vart tilltag eller tiden för anfallet var så nära, det kunde vi icke
klargöra, men om en kort stund kommo de massvis rusande
ned till stranden och ut i vattnet under förskräckligt tjut och
larm. Hade vi da legat i var sömn, hade vi blivit nedgjorda
eller tillfångatagna för att sedan slaktas och uppätas. Detta
hade de utan tvivel räknat ut. Men vara segel voro i hast uppe
och förde oss med rask fart undan den stora faran. Våra män
lianade infödingarna, frågande dem, om de voro sa enfaldiga,
att de trodde sig kunna fånga de vita männen. Da kunde
de lika gärna försöka sig pa att taga ned både manen och
stjärnorna. Sa höll Gud städse sin skyddande hand över oss,
och vi kände oss rent av oförklarligt trygga. Vi talade ofta
därom och tackade Gud för hans faderliga omvårdnad.

Pa 31:sta dagen efter avresan fran Stanley Pool ankommo
vi till Wangata, det nuvarande Equatorville, där Stanley för kort
tid sedan anlagt en liten militärpost pa 20 man under kommando
av löjtnant Vangelle. Denne visade sig vara en mycket trevlig
och sympatisk man. Längre fram, vid tiden för kongojärnvägens
invigning, var han vice guvernör över Kongostaten. I sitt tal
vid nämnda invigning yttrade han de märkliga och sanna or-
den: "Att känna de svarta litet gör dem frånstötande, att känna
dem grundligare gör dem tilldragande”. Han mottog oss mycket
artigt och vänligt, gav oss husrum, lät utdela mat till våra män
och inbjöd oss till sitt bord.

Efter en dags vila återvände Banks för att i rätt tid kunna

121

återlämna den lanta båten och sedan hjälpa till med angbätsbyg-
get. Jag grep mig på allvar an med stationsbygget, varuti jag
dock hindrades mycket av nyfikna hövdingar och deras folk,
som kommo i stora skaror för att se den nye vite mannen. Jag
fann dem snart vara mera näsvisa och stolta än folket i Nedre
Kongo. De voro för övrigt fullständigt av samma slag som det
folk vi gjort bekantskap med på resan upp.

Mitt namn funno de för svårt att uttala. De fingo dock
hjälp av Vangelles soldater, bland vilka några hört engelska sa
mycket, att de förstodo, att Vangelle och jag samtalade på detta
sprak. De kallade mig därför “Engeleso". Och det togo infö-
dingarne sig också till att göra, sa att jag fick heta “Engeleso."
Infödingarne voro alltid beväpnade, både hemma och borta. Detta
var fallet med män, kvinnor och barn. De visade sig även
mycket angelägna att få reda på, huru manga och hurudana va-
pen jag hade samt huru jag kunde använda dem.

I allmänhet förhöllo de sig vänligt. Jag kunde få både män
och kvinnor att arbeta. Männen täckte tak, och kvinnorna buro
jord. Rörligt och krigiskt var det dock runt omkring. Löjtnant
Vangelle hade fått befordran till en högre post, och hans efter-
trädare blev sjuk och låg länge samt dog slutligen. Jag måste
da även ha omsorg om honom och hans folk och soldater.
Detta var ganska bekymmersamt. Därtill började det bli oroligt
bland folket. Några hövdingar tyckte tiden vara inne att för-
söka göra ett större kap. Rykten voro också ofta i omlopp, att
de skulle komma och överfalla oss. Som de emellertid fruktade
mina gevär och även visste, att jag hade stort inflytande över
soldaterna, så ansågo de sin enda förhoppning ligga däri att nå-
gon natt kunna överrumpla mig. Jag å min sida hade blivit sär-
skilt förtrolig med ett par hövdingar, som jag dä och då i hem-
lighet gav sma presenter. Därför kommo de alltid och varskodde
mig, da nagon fara var å färde. Soldater hade jag alltid pä vakt
men var ock själv vaksam och hade alltid ett ljus brinnande pa
nätterna samt gjorde dä och da en tur ut och sag om vakterna.
Försök till dylika nattliga överfall upprepades mycket ofta, ibland
flera gånger i veckan, men till mina vänners heder blev det all-
tid samma resultat. Det var alldeles säkert pa gudomlig ingivelse,
som dessa vänner kommo mig till hjälp, även om presenterna
också något bidrogo därtill.

122

En dag, då jag satt vid mitt middagsbord, kom oförmodat
en skara fran en avlägsen by anstormande och avfyrade hundra-
tals skott mot mitt hus, så att stenarna, varmed deras flintlåsge-
vär voro laddade, veno och smattrade omkring huset. Mina män
hade redan flytt in i huset. De voro tillsagda att göra detta, när
fara var a färde. Sedan bombarderingen pågått en stund, gick
jag ut för att se, vad som vore att göra. Men så snart jag vi-
sade mig med mitt välkända jaktgevär, grepos fienderna av en
sadan förskräckelse, att de flydde hals över huvud inåt skogen.
Soldaterna kommo nu också med andan i halsen och ville för-
följa dem. Men de fingo befallning att återvända till sina arbeten.
Infödingarna hade flytt och hade icke stannat, förrän de återkom-
mit till sin by, där de berättade om den fasa, som grep dem, da
de fingo se "Engeleso" med den förfärliga bössan. Den under-
bara bössan med 16 skott uti och skjutskickligheten, som jag visat
vid jakt, samt den omständigheten, att jag aldrig tycktes sova, voro
problem, som infödingarna icke kunde lösa. De brukade ibland
fraga mina män i förtroende, om jag aldrig sov eller när jag sov.
Männen svarade, att deras vite hövding nog sov, men att han
på samma gang var så vaken, när han sov, att ingen kunde över-
rumpla honom. "Vi första det icke", sade de, "men vi tro, att han
har andar, som alltid väcka honom i god tid.“ Dagen efter över-
fallet kommo hövdingarna fran den fientliga byn med presenter och
sade, att de av oförstand sökt att anfalla mig, men nu bade de
om tillgift för sitt tilltag och ville vara vänner liksom de andra
hövdingarna. De försäkrade, att de menade allvar, föllo på
knä och togo av stoftet under mina fötter och slickade i sig. Pa
sa sätt gjorde de sin ed. Jag hade sett det några gånger förut,
annars hade jag blivit mycket förlägen. Fran den dagen voro
de andra människor och visade sig såsom verkliga vänner. Fran
deras byar fingo vi också de första skolgossarna, när vi blevo
i ordning att taga emot sådana.

Det var ett underligt liv jag förde denna tid. Det var
verklighetsromantik. Faror och äventyr voro så vanliga, att jag
blev sa förhärdad däremot, att jag sällan kände mig bekymrad
eller nedstämd. Det myckna nattvaket var mest prövande. Trots
detta oroliga och rörliga liv pågick arbetet med stationens upp-
byggande ganska raskt. Att lära språket gick också jämförelsevis
lätt, emedan jag var tvungen att röra mig bland folket dagen

123

igenom. Nagon skolverksamhet hade jag icke tid med. En dylik
började först, när ångbåten Henry Reed ankom och medförde
missionär J. B. Eddie som min medhjälpare. Han fick samtidigt
med lärandet av språket begynna och sedan hava hand om sko-
lan. Våra möten voro icke så talrikt besökta den första tiden,
vilket mycket berodde på vår bristfälliga kunskap i folkets språk.
De voro dock intressanta och uppbyggliga och blevo med tiden
mer och mer besökta.

Ångbåten Henry Reed hade med sig en löjtnant i den
amerikanska flottan vid namn Taunt. Pa missionsstyrelsens upp-
maning hade vara missionärer åtagit sig att föra denne löjtnant
upp till Stanley-Fallen och tillbaka igen. Han var utsänd att stu-
dera förhallandena inom Kongostaten. Jag blev erbjuden att
få följa med, och det säger sig självt, att jag antog anbudet. Re-
san varade ganska lang tid och var mycket omväxlande. Sällan
avlopp en dag utan äventyr av ett eller annat slag. Även nät-
terna voro ofta oroliga. Än var det svårigheter med sandbankar
och sandrevlar, än med strömvirvlar och storm, än med kullfallna
och sjunkna träd, än med flodhästar och klippiga grund, än med
ormar och krokodiler och mycket ofta med vilda människor, som
hungrade efter människokött. Floden var mycket hög, så att en
mängd öar och långa stycken av flodstränderna voro under
vatten, vadan vi mycket ofta hade svårt att kunna komma i land
för att hugga bränsle. Ty vi så väl som andra, som trafikerade
övre Kongofloden på angbat, måste elda med ved. Rätt ofta
måste vi fälla träden i vattnet, sedan kapa av dem i långa styc-
ken, taga dessa om bord och hugga sönder dem till ved.

Det är särskilt ett par upplevelser från denna intressanta
resa, som ännu stå levande för mitt sinne och som jag vill med-
dela, emedan de giva en tydlig skildring av vad afrikaresande
på den tiden kunde få vara med om.

Vedförrådet föranledde ett av de största bekymren, ty ved
voro vi tvungna att skaffa nästan varje dag. Och ytterst ogärna
gjorde vi oss av med hela förrådet, innan vi skaffade nytt. Ty
om förrådet fick taga slut, sä kunde vi icke komma någonstädes
och därigenom lätt raka i fara. Vi hade kommit in i ett syn-
barligen oroligt distrikt. Vedförrädet hade sa krupit ihop, att vi
tvungos att en dag lägga till vid en ganska osäker plats för att
hugga ved. Kanoter med en å tvä personer uti smögo omkring

124

här och där. De flesta av våra män samt de två engelska mis-
sionärerna gingo i land för att hugga ved, medan jag skulle se
om baten och sköta infödingarna och söka göra affärer med
dem, om de skulle komma oss sa nära. Vi kommo överens om,
att jag skulle giva en viss signal, när jag ansage, att de våra
maste komma ombord. Snart hördes ljudet av yxor och sågar,
träd föllo och blevo förvandlade till ved, och den ena batlasten
efter den andra fördes ombord. Infödingarnas kanoter kryssade
försiktigt omkring och kommo så småningom allt närmare. Slut-
ligen kom en så nära, att vi kunde tillropa den och fråga, var-
ifrån den var, vart den ämnade sig och vad den hade för ärende.
Mannen svarade, att han icke kom nägonstädes ifrän och icke
skulle nägonstädes, att han bodde ensam på en ö. Han undrade,
om vi ville köpa mat. Ja, det ville vi, om han blott ville komma
till oss. Han kom försiktigt närmare men vågade icke komma
alldeles intill. Vi sågo tydligt, att han räknade oss mycket noga,
och förstodo därav, att han var en spion, som kunde ha stora
skaror bakom sig. Därför sökte vi på allt sätt fä honom att
komma till oss, så att vi kunde uppehålla honom. Vi bådo för-
denskull att fa köpa proviant. Han höll då upp i vädret en klase
pisangfrukt och sade, att det var det enda han hade, men att
han skulle gå åstad och skaffa mera. Vi ville först köpa
den klase han hade, och sedan kunde han skaffa mer. Han
var oss dock för klok. Det var omöjligt att få honom att
komma intill ångbåten. Vi lyckades dock genom samtal uppe-
hålla honom rätt länge, vilket var vår åstundan för vedhuggnin-
gens skull. Det drog ut pä tiden, så att hans kamrater bör-
jade bli oroliga för honom, och några kanoter skymtade fram
bakom holmarna. Då han märkte detta, sade han: l'Nu skall

jag fara hem och komma tillbaka med mycket mat.'“ Därpå vände
han sin kanot och började ro av alla krafter samt försvann slutli-
gon bakom en ö.

En kort stund därefter började kanoter bli synliga fran
alla hall. De närmade sig varligt och i spridd ordning. Allt
flera och flera kommo. Slutligen voro några alldeles in-
till oss. De hade just ingenting att sälja och voro därtill så
dyra på vad de hade. att vi ingenting kunde köpa. Men
jag köpslog dock med dem, allt vad jag förmådde, för att
uppehålla dem. Skaran ökades emellertid mer och mer, så

125

att floden började bliva svart av kanoter och folk. Jag märkte,
att de började ordna sig. Fran utkanterna stego män ur den
ena kanoten och i den andra, och pa så sätt närmade de sig ång-
båten. Dessa män hade vapen men inga åror, medan de, som
voro kvar i kanoterna, manövrerade dessa. När jag ansåg, att
det icke var rådligt att söka halla ut längre, så signalerade jag.
Bröderna hade förövrigt varskotts av det myckna larmet, ty det
sorlade och larmade som på en marknad. De voro därför i ord-
ning och kommo pa ögonblicket med båten och en kanot fulla
med ved. Bröderna fruktade, att jag hade gjort mig för säker
och dröjt för länge. Men som infödingarna icke beräknat, att vi
voro så manga, och icke kunde vara säkra på, att icke ännu flera
voro kvar i skogen, så blevo de för en stund liksom handfallna.
Under tiden lyftades ankaret tyst och beskedligt upp och angan
släpptes sakta på, varvid propellern började röra pa sig och
båten glida ut på strömmen. Härvid blevo infödingarna så
förskräckta, att den vildaste panik uppstod, varunder ingen
tänkte på annat än att fly. Men vart skulle de taga vägeii? Ka-
noterna stängde varandra, så att ingen kunde komma nagonstä-
des. Dock måste de fly, och det gjorde de på så sätt, att de, som
voro i kanoterna närmast ångbåten, sprungo i kanoterna bredvid,
varvid dessa genast sjönko. Då de rusade i nästa lag, sjönko
även de, och så undan för undan, tills nästan alla kanoterna
gingo i marvatten och vattnet vimlade av svarta huvuden och
armar. Först simmade männen i land med sina vapen och
därefter ut igen för att rädda sina kanoter. De ådagalade mod
och rådighet i förvånansvärd grad.

Det hela var ett storartat och intressant skådespel. Vi
stängde av ångan och läto båten glida med strömmen för att
se, om någon fara skulle uppstå. Nagon sådan syntes dock icke
till, ty alla rörde sig ledigt i vattnet. Vi dröjde ända kvar ibland
dem, ty vi voro icke litet nyfikna att se, vad de skulle taga sig
till, sedan de bärgat sina kanoter. Det tog ej lång tid för dem
att få vattnet ur kanoterna och själva komma upp i dem. Sedan
styrde de genast mot land, hämtade sina vapen och satte sä
efter oss det snabbaste de kunde, varvid de med sina korta
åror slogo vattnet till skum. De tjöto och larmade, så att det
var hemskt att höra därpa. Men det var en sa storslagen och

126

intressant tavla, att vi läto båten gä med blott så stark fart, att
den kunde stå emot strömmen och halla sig ungefär på samma
punkt, tills infödingarna voro oss så nära, att vi voro inom
räckhåll för deras pilar. Utan att själva åsyfta det hjäipte de oss
att avgöra avstandet, därigenom att de avsköto några pilar unge-
fär varannan minut. För varje gäng kommo de närmare och
blevo modigare, ty antagligen trodde de, att vi icke kunde komma

fortare och att vi
följaktligen skulle
bliva ett lättvun-
net byte. När de
slutligen kommo
för nära, satte
vi full fart, och
se, dä ilade vi
i väg ifrån dem,
som om de fast-
nat på ett sand-
rev. Da de så-
go, att det icke
lönade att för-
söka följa oss
längre, sa upp-
hörde de att
ro och gledo
med strömmen
utför.

En dag kommo vi in mellan fastlandet och en mycket lång
ö. Vi anade icke, att ön var så lång och att passagen var så
trång och grund, ty då hade vi naturligtvis vänt om. Rätt snart
funno vi, att bade ön och fastlandet voro befolkade. Byarna
blevo större och större och passagen blev smalare och grundare.
De första byarna signalerade och signalerna upprepades frän by
till by. Detta hade till följd, att stränderna fylldes av larmande
skaror, som tjöto och svängde sina vapen och sågo hotfulla ut.
Då vi till följd av strömfårans krökningar ibland kommo mycket
nära land, sä rusade de modigaste ut i vattnet och sökte nå oss
med sina spjut. En och annan pil nådde också fram men utan
att åstadkomma någon skada, ty alla våra män, som ej voro ab-

Djurliv i Kongofloden

127

solut nödvändiga på däck, fingo halla sig nere i lastrummet. Det
började te sig rätt allvarligt, ty det var redan på eftermiddagen
och bränsleförradet hade smält ihop betänkligt. Ingen utsikt
märktes att komma ut i vidare vatten. Vi hade även kommit sa
långt uppför den trånga passagen, att det icke lönade att vända
om och försöka komma ut ur densamma, medan det var dags-
ljus och medan bränslet varade. Vi voro därför tvungna att
fortsätta uppför i den enda förhoppningen att snart komma ut
ur vår svåra belägenhet. Men ju längre det led, desto ängs-
ligare blevo vi, ty aftonen närmade sig, bränsleförrådet blev
mindre, och folkskarorna, som löpte längs stränderna, växte stän-
digt och ästadkommo ett öronbedövande larm. De tycktes redan
berusade av segerfröjd, enär de trodde, att vi snart och med
lätthet skulle vara infångade. En stor mängd kanoter bemanna-
des också, och stora ansträngningar gjordes för att upphinna
oss pa det sättet. Vi började undra, om vi kommit vilse och
voro uppe i någon biflod, som längre upp skulle visa sig vara
ofarbar. Inga ord kunna beskriva de känslor, som vi under den
fortsatta färden erforo. Svaga förhoppningar och missmod väx-
ade och kämpade med varandra om herraväldet. Att vi tillika
var för sig suckade till Gud om hjälp och beskydd, säger sig
självt. Detta var helt säkert anledningen till att hoppet envist
höll i sig, fastän allt såg hopplöst ut. Ty bränslet var slut och
stränderna så nära inpå oss, att pilarna började nå fram. Ej un-
derligt, om den sista gnistan av hopp ville vissna bort och dö.
Den amerikanske löjtnanten satt nere i hytten och beredde sig
pa sin sista stund, ty han hade för länge sedan ansett allt vara
förlorat. Mina kamrater sade också: “Det är slut med oss.

Framåt kunna vi icke gå länge till, ty bränslet är slut, och vända
vi båten utför, så kunna vi icke styra den, utan den flyter i land,
och da falla vi ett lätt byte för de rovlystna människorna1'.

Men huru bedrövligt det än syntes, så kände jag ännu
nagot hopp, fastän jag icke kunde finna nagon anledning där-
till. Jag hade därför något av lugnt begrundande kvar, vil-
ket väckte brödernas förvåning, så att de började se pa mig
som den drunknande på ett halmstrå. Helt plötsligt var det,
som om någon viskat mig i örat: Vi ha ju rätt mänga pack-

lador nere i lastrummet. Tanken var knappt född, innan jag ro-
pade: “Bröder, ännu finnes en gnista av hopp. Lätom oss

128

tömma packladorna och hugga sönder dem till bränsle. Det
skall hjälpa oss att fa leva nagra timmar längre. Gå vi ända till
sist under, sa är det icke sä noga, hur sakerna ligga, och
lyckas vi komma undan, sa reder det sig nog på något sätt“.

Det var ett ljuvligt evangelium. Med blixtens snabbhet voro
de nere i lastrummet, tömde ett par lådor och höggo sönder
bräderna, som snart lago brinnande under ångpannan, sa att
ångan icke en gäng hann sjunka.

Färjställe vid Kongo/loden

Jag hade åtagit mig den svåra uppgiften att stå framme i
fören och med en lang stav pejla djupet och lotsa båten.
Jag blev sa övad härmed, att det ej var svårt att finna
tillräckligt djupt vatten, sä att vi ingen enda gång körde på
grund. Även gick det lätt att väja undan för pilarna. Ty för
att pilarna skulle na fram, maste skyttarna rusa ut ett langt
stycke i vattnet. Ofta missräknade de sig, kommo i tvärdjupt
vatten, föllo och följde med strömmen. Det var sålunda ett
mycket växlande skådespel, så att man ibland omöjligen kunde
undgå att le trots det eljes så svåra läget. Den ena lådan efter
den andra förvandlades till bränsle, som i sin tur åstadkom

129

ängkraft, varigenom vi fördes framåt i vart besynnerliga gatlopp.
Vi tyckte oss något kunna fatta, huru de vilda djuren känna det,
då de fly för jägaren. Slutligen återstodo blott fyra lådor. Bro-
der Glenesk pekade på dem och sade mycket sorgset: “Där

ligger slutet av värt hopp." Men han hade knappt hunnit utsäga
orden, förr än rorgängaren med stor förtjusning utropade:
“Master, look, big water live“ (Herre, se, stort vatten synes).
Och dä vi sågo upp, så syntes verkligen den breda floden fram-
för oss. Detta verkade som ett trollslag, som man säger, och
förvandlade allas utseende. Glädje och tacksamhet fyllde våra
hjärtan. Aldrig förr hade vi betraktat den annars av tusende
faror fyllda floden som en sådan kär vän. Vi förnummo något
av vad man kan förmoda, att den dödsdömde erfar, då med-
delandet om benådning når honom. Vi voro, som hade vi fått
nytt liv, och ett muntert sorl hördes över hela båten. Dock
hade vi ännu ett långt stycke kvar av passagen, som nu var
ytterst smal. Men stränderna voro här mindre trafikabla, så att
infödingarna hade svårare att taga sig fram. De sista lådorna
höggos sönder, och då sista brasan inlagts, voro vi ute i öp-
pet vatten och till vår stora glädje räddade undan en för-
skräcklig död. Vi styrde genast snett utför floden för att så
mycket fortare komma ifrån både ön och fastlandet. Det var
ett hemskt skådespel att se de hopade människomassorna på
båda stränderna.

Där stodo de nu och sägo efter bytet, som gått dem ur
händerna, och deras förbittring däröver gav sig uttryck i väldiga
tjut och ett förskräckligt larm, som följde oss långt ut på floden.
Vi å vår sida fröjdades och tackade Gud förvår räddning. Men vila
var ej att tänka på, ty ångan skulle snart taga slut, och då voro
vi åter i fara. Vi styrde därför upp bakom en liten ö, där vi
funno en god landningsplats och där stora mängder av torrt
bränsle voro hopsamlade. En myckenhet ben och huvudskallar
funnos där också, dels kringströdda på marken och dels hän-
gande i träden. Det var till synes en allmän festplats. Vi grepo
oss genast an med att föra bränsle ombord och togo in så myc-
ket, som vi hade rum för. Så bar det av igen just i lagom tid,
ty i detsamma blevo hundratals kanoter synliga runt omkring
udden. Vi styrde nu ut i den starkaste strömmen och foro över
mot andra stranden. Kanoterna kunde dä icke följa oss. Vi

fortsatte vår färd på kvällen ett par timmar, ty månen lyste oss
med sitt klara sken. Slutligen ankrade vi vid en ö, där vi dock

icke vågade lägga i land utan fällde ett ankar förut och ett ak-

terut. Därefter förde vi två linor i land, en förut och en akter-
ut, för att båten ej skulle svänga för vinden. Vi kände oss
nu jämförelsevis trygga, ty vi voro i öppen sjö och hade därtill
ett rätt gott förråd av bränsle. Ånga fanns i pannan och eld
under densamma.

Sedan vi fått allt i ordning, satte vi oss till bords och

åto vår kvällsvard, som vår duktige kock lagat i ordning,

fastän varken han eller vi visste, om vi skulle behöva nå-
gon sådan. Dagens äventyr voro nu enda samtalsämnet. Vi
insågo och erkände med stor tacksamhet, att det var Gud, som
räddat oss. Till och med löjtnanten erkände, att vi voro räd-
dade genom den Allsmäktiges särskilda ingripande. Sedan vi
slutat aftonmåltiden, höllo vi vår aftonbön och tackade Gud för
vår räddning och för hans underbara nåd. Just som vi stodo
upp från bönen, hördes ett väldigt skri och larm alldeles inpå
oss. Vår första tanke var att kapa linor och kättingar och styra
ut i strömmen. Men i ett nu tystnade larmet och vi upptäckte
ett tiotal kanoter tyst flytande mellan oss och ön. Vi förstodo,
att det var spioner. De hade med sina kanoter fastnat på den
övre linan och trodde, att de blivit fångade i en snara. Men li-
nan sjönk under dem, de flöto av, och så trodde de sig vara
räddade. Då var det alldeles tyst. Men blott några ögonblick
till, så hängde de fast på den nedre linan, och då utbröt ånyo
samma ångestskri men mycket långvarigare. De blevo hängande
en lång stund, och flera av kanoterna togo vatten och sjönko
under sina roddare. När de äntligen kommit loss, foro de tysta
sin väg.

Jag tog första vakten och gjorde den betydligt längre,
än som avtalat var, ty jag visste, att om något anfall skulle gö-
ras, så vore detta att vänta antingen strax före midnatt eller
också strax före dagningen. Det blev snart tyst ombord, ty alla
voro trötta efter mödor, äventyr och själsspänning. Jag kände
mig varken trött eller sömnig och behövde därför icke alls an-
stränga mig för att hålla mig vaken. Jag måste också se till, att
det var eld under pannan och vatten uti den samt att ångan höll
sig uppe. Allt var tyst och stilla utom nattfåglar och vilda djur

131

på ön samt flodhästarna. Efter omkring en timmes förlopp
kunde jag skönja några kanoter, som gledo med strömmen utför
men pa ganska långt avstånd från oss. Efter en stund för-
svunno de bakom ön. Då emellertid inga flera syntes till, så be-
slöt jag mig för att ännu vara avvaktande. Efter omkring en
timmes tid kommo ater några kanoter på samma sätt och foro
samma väg. Därav förstod jag, att vi voro bevakade och att en
huvudstyrka antagligen samlades bakom ön. En gång varje
timme visade sig kanoter på samma sätt. Timmarna tycktes
bliva kortare och kanoterna flera för varje gäng. Det blev nu klart
för mig, att de ämnade omringa oss strax före dagningen. Jag

Ångaren Henry Reed

förlorade all tanke på att bliva avlöst för att fa sova utan förblev
på min post hela natten. Vid fyratiden på morgonen märktes
det på fåglarna på ön, att något störde dem, fastän det ännu
var en dryg timme kvar till dagningen. Som jag ansåg det
vara bättre att börja för tidigt än för sent, gick jag i all tyst-
het och väckte rorgängaren och två av våra män jämte eldaren.
Vi drogo först varligt in linorna och sedan kände vi på ankaret
akterut. Det följde med upp jämförelsevis lätt. Därefter väckte
jag de övriga missionärerna och gjorde dem förtrogna med situa-
tionen. Om några fä minuter voro de klädda och i ordning.
Men infödingarna hade också varit på sin vakt. Ty vi hade
knappt hunnit få upp ankaret och styrt ut åt floden, förrän vi

132

funno, att en ring av kanoter höll på att sluta sig omkring oss.
Vi satte full fart och kommo ut, just som pilarna började nå oss
från båda sidor. Men ut kommo vi och det i elfte stunden. Ty
så snart de närmaste kunde skönja, att vi voro på utgående,
gåvo de signal med gälla visselpipor. Därpå hördes stötar från
väldiga horn. Så stämde trummorna i med sin grova basröst
och sedan tävlade trummor, lurar och trumpeter om att åstad-
komma det värsta oväsendet, som dock nästan överröstades av
tjut och rop från tusende strupar. O vilket larm! Hela nejden
fylldes därav. Aldrig skall jag glömma denna natt och denna
morgon. Och aldrig skall jag heller glömma, huru tryggande
Herrens närvaro förnams under hela tiden. När vi kommit ett
stycke utanför ringen, styrde vi snett uppför, varigenom vi hasti-
gare ökade avståndet mellan oss och våra förföljare. Det bör-
jade bliva full dag, och vi fingo se, att hela floden var fylld
med kanoter och folk. Vi tackade Gud för vår räddning un-
dan den stora faran.

Under den övriga delen av färden upp till Stanley-Fallen
upplevde vi många andra faror, som utrymmet ej tillåter att
omnämna. Efter många mödor och ansträngningar anlände
vi slutligen en afton nära solnedgången till de storartade fallen
och blevo där hjärtligt mottagna och välkomnade av de svenska
löjtnanterna Wester och Gleerup, vilka hade kommando där,
samt en engelsk kapten med namnet Dean, som nyss ankommit
dit för att avlösa de två förstnämnda. Han hade rest före oss
med ett ganska stort antal svarta soldater. Nu lag han sjuk av
flera sår, som han erhållit vid ett lömskt överfall en natt i den
förut nämnda trånga passagen, där vi med så knapp nöd kommo
undan med livet.

När vi lyssnade till kapten Deans hemska berättelse om
detta överfall, så förstodo vi bättre än förut omfattningen av
den stora fara, som Herren så nådefullt räddat oss ifrån, vi
som, jämförda med kapten Dean och hans följe, voro så gott
som obeväpnade. Vår räddning syntes oss så underbar, att den
tedde sig som en dröm. Och så synes den mig ännu i dag,
då jag tänker därpå, vilket mycket ofta är fallet, ty nästan dagli-
gen vandra mina tankar om dagen och mina drömmar om nat-
ten till Kongo, det kära Kongo.

Resan tillbaka var också full av faror, så att om dessa så

133

vä! som alla våra erfarenheter under denna tid skulle beskrivas,
skulle därav bli en stor volym. Nu har denna beskrivning för
utrymmets skull måst göras mycket kortfattad för att något åda-
galägga, vad de första missionärerna i Kongo fingo vara med
om. Men det är en nåd och en glädje att vara missionär.

Vid återkomsten till Equatorstationen möttes jag av brev
från broder Westlind, vari han uttalade som sin åsikt, att då
Livingstone-lnland-missionen nu överlämnats till “American Bap-
tist Missionary Union“ (Amerikanska Baptistmissionssällskapet),

Del gamla Makimbungu

sa vore det klokast, att vi reste hem och sökte fa till stånd
en svensk mission i Kongo. Jag var av alldeles samma åsikt.
Bland breven, som mötte mig, var också ett från missionsstyrel-
sen i London, vari jag enträget uppmanades att vid första möj-
liga tillfälle resa hem och söka vila, innan jag bleve för mycket
nedbruten. Jag kunde dock icke med detsamma bli ledig från
min post och var dessutom icke så medtagen, som det troddes,
åtminstone icke enligt min asikt.

Westlind hade hela tiden varit stationerad vid Mukimbungu

134

och hade där utfört ett grundligt språkstudium, som varit och
alltid skall vara av ett oerhört värde och som i kongomissionens
historia skall giva honom det främsta rummet bland dess hjältar.
Han hade dessutom tillsammans med Fredricksen predikat evan-
gelium och utövat skolverksamhet, och många tecken tydde på,
att den ädla säden snart komme att bära frukt. Det var ock
några, om vilka man hoppades, att de voro omvända, fastän de
icke hade mod att öppet bekänna det.

Under tiden, medan jag var förhindrad att anträda hemre-
san, hade Westlind under en resa ådragit sig en allvarsam för-
kylning genom att i timtal vada i kallt vatten upp till midjan.
Han blev då tvungen att söka rädda sitt liv genom att så fort
som möjligt resa hem. Därom fick jag kännedom först efter
nio månader genom ett brev från Westlind, som han skrev, in-
nan han steg ombord på den ångare, som förde honom till
Europa. Då jag erhöll detta brev, var jag själv sjuk i dysenteri,
vadan jag vid första lägliga tillfälle anträdde resan till Stanley
Pool. Dock hade jag icke mycket hopp om att uppnå denna
plats, ty jag var flera gånger så sjuk, att jag trodde slutet vara
nära, och jag började längta därefter. Jag blev dock mot för-
modan bättre, sedan jag några dagar varit vid Stanley Pool och
där varit föremål för brödernas kärleksfulla vård. Snart vågade
jag fortsätta resan och bars i en bärmatta till Lukunga. Då jag
kom dit, var missionär T. H. Hoste mycket sämre än jag, var-
för jag övertalade honom att begiva sig till kusten och resa
hem, medan jag stannade kvar i hans ställe. Vid Lukunga fanns
det många getter, som mjölkade, och många höns, som tillhanda-
höllo ägg dagligen. Jag drack mjölk, kokade välling och gröt,
gjorde puddingar och bakade lätt bröd och blev därav starkare
för varje dag. Innan en månad förgått, var jag så återställd, att
jag skulle kunnat stanna längre och tänkte också göra det. Men
då kom en ny skrivelse från styrelsen i London* med förnyad
och enträgnare anmodan att icke stanna ute längre. Styrelsen
tillskrev också den dåvarande sekreteraren att göra sitt bästa
för att jag skulle få resa hem. Den för länge sedan avlidne
missionär McKittrick kom till Lukunga med detta brev samt hade

* Denna var ännu mycket mån om sina gamla missionärer och under
höll korrespondens med var och en av dem.

135

order att avlösa mig och genast sända mig i väg. Det var då
ej annat att göra än att bege sig av.

I maj 1886 återkom jag till Sverige och kände mig till att
börja med som en främling. Jag gick som i en dröm och kunde
svårligen tro, att jag nu var tillbaka i hemlandet.

Vid konferensen i Stockholm på sommaren samma år blev
det beslutat att begynna egen svensk mission i Kongo, och i
augusti samma år reste N. Westlind, K. F. Andreae, C. J. Nilsson
och L. F. Hammarstedt ut för att begynna det viktiga arbetet,
som sedan utvecklat sig på ett sådant sätt, att det förvånar alla,
som äga kännedom därom.

Detta är nu i breda drag något om missionen före 1886.
Mot skildringen kanske någon vill anmärka, att jag låtit min egen
person framträda allt för mycket. Detta kan väl också vara
sant. Men det är ock sant, att jag nästan hela tiden var ensam.
En annan sak är ock sann, och det är, att missionsverksamhe-
ten under den tid, som berättelsen omfattar, utgjordes huvudsak-
ligast av undersökningsresor, byggandet av stationer, någon skol-
verksamhet, samtal med folket och, fast i mindre grad, predikan.

Med avseende på kongomissionens början och utveckling
kunna vi säga: Av Herren är det skett och är ett under för våra
ögon. Vare därför all äran hans!

Mukimbungu.

Av WILH. WALLDÉN.

Syrsorna ha knappt slutat sin nattliga serenad, morgo-
nen är disig och grå och de väldiga grässlätterna äro
genomdränkta av den våtaste dagg, men på Palabala-
stationen är redan allt i livlig rörelse. En skara kust-
män från Liberias stränder söka överrösta varandra och trän-
gas otåligt i magasinsdörren, där de mottaga sina bördor, som
de sedan surra och binda pa gårdsplanen.

Vad står på? Jo, bröderna Clark, Fredriksen och Lanceley,
Livingstone-Inland-missionens sändebud och Jesu Kristi repre-
sentanter i det mörka Kongo, stå färdiga att gä ut och plantera
korsets fana högre upp i landet, dit handelshusen icke hunnit
sprida död och fördärv med sina rusdrycker.

Allt är i ordning. Nu gives ett hjärtligt famntag och en
trofast brodershand till en och var fran den avhållne stations-
föreståndaren, Henry Craves, och ömsesidigt växlas ett “Gud väl-
signe dig“.

Just da de började stiga ned för berget på väg till Kongo-
floden, framträdde den majestätiska solen som ett stort eldklot
och spred ett hav av ljus över landet. En känsla av helig fröjd
genomströmmade deras hjärtan vid denna syn, ty de tänkte på
rättfärdighetens sol, som höll på att uppgå för Kongos folk med
salighet under sina vingar. Så kommo de ned till floden och

Plan av Mukimbiingu station

138

färjades i bräckliga kanoter över till andra stranden. Då karava-
nen hade ordnat sig, följde den samma stig, som Stanleys ex-
pedition hade tagit, då den gick till Övre Kongo, över berg och
moras, genom urskogar och stora grässlätter, genomskurna av
en mängd större och mindre vattendrag, vilka alla måste vadas
över. På det sättet fortsattes färden fem dagar under en glö-
dande sol, tills de kommo till basundistammens område. Där
stannade de och utvalde en plats i närheten av Kongofloden,

Boningshuset vid Mukimbungii

som de kallade Wunda (vila), och uppförde där ett gräshus.

Gräseldarnas tid var emellertid inne, och missionärerna
blevo vittnen till det storartade och hemska skådespel, dessa
förete i den mörka natten, då de hejdlöst rasa fram över det tva
till åtta meter höga, torra gräset, över de stora kullarna och de
vida slätterna. Genom elden uppstår en rätt stark vind, så att
varjehanda brinnande föremål kastas omkring. Ett brinnande
fågelbo slog ned på taket till missionärernas hydda och antän-
de den, och inom några minuter var den förvandlad till en ask-

139

hög. Landet såg efter eldens framfart ut, som om man hade brett
ett svart bårtäcke däröver, och en stor del av missionärernas ut-
rustning hade gått förlorad. De blevo så bedrövade, att de icke
hade mod att bygga upp hyddan igen, utan beslutade sig för att
gå över floden till södra stranden och bygga där. Framkomna
dit, fortsatte de en timmas väg inåt landet, tills de kommo till
en stor by, vid namn Mukimbungu, som låg emellan ett par
skogar och begränsades av en hög ås i öster och söder. Folket
tillhörde mazingastammen och hövdingen hette Malambukila. De
blevo vänligt mottagna i byn, emedan folket hoppades få många
och stora skänker. Våra män hade knappt hunnit slå sig ned
här, förrän alla tre angrepos av en häftig feber, förorsakad av
sorg och ansträngningar.

De hade icke tänkt att stanna på denna plats utan ämnade
sig till Lukungas floddal, som blivit känd genom Stanley. Men
på det att bärarna skulle hava något att göra under väntansti-
den, fingo de i uppdrag att hämta virke och bygga ett hus. Ty
man tänkte, att det kunde vara gott att hava en anhalt på vägen
till och från kusten.

Den Gud, vars tjänare de voro, övergav dem icke i nöden
utan hugsvalade dem och dämpade feberglöden, så att de kunde
lämna sina sjukläger. De kommo nu överens om, att en av dem
och halva antalet av bärarna skulle stanna kvar och fullborda
huset, och två av dem med den andra hälften av bärarne
skulle gå i förväg till Lukunga och förbereda en stations anläg-
gande där. Så skildes de efter att hava överlämnat varandra ät
Guds nåd och hoppades snart få sammanträffa på den nya
platsen.

Knappt hade dessa två hunnit en och en halv timmes väg
från Mukimbungu, förrän Lanceley fick ett svårt återfall av sin
feber, och efter några timmar slöt han sina ögon i döden. Den
överblivne hade ingenting annat att göra än, om ock under många
tårar, reda sin broder en grav på höjden mitt emot den stora
marknadsplatsen Konzo. Ovanpå gravkullen lade han några vita
stenar i form av ett kors.

Så vände han om till sin kvarlämnade broder vid Mukim-
bungu och bringade honom den förkrossande underrättelsen.
Under känslan av sorg och under mycken bön kom nu den tan-

140

ken fram: “Kanske är det Guds vilja, att vi skola stanna, där

vi äro, och för dessa människor förkunna Guds frälsning".

Sä blev Mukimbungustationen anlagd, icke efter mänskliga
beräkningar utan genom Guds särskilda ingripande och under
nöd och lidande, vilket ofta brukar leda till framgång och seger.

Broder Fredriksen, som är dansk till börden och som ännu
lever och verkar i Kongo, blev föreståndare för stationen.

Under tiden hade Svenska Missionsförbundet beslutit att
upptaga mission i Kongo och utsända budbärare i förening med
Livingstone-lnland-missionen.

Miikimbungii kyrka

En av dessa budbärare var Nils Westlind, som anlände till
Kongo ar 1882 och blev stationerad på Mukimbungu såsom Fred-
riksens medhjälpare. Westlind tog till sin speciella uppgift att
studera språket och gjorde en hel del översättningar samt pre-
dikade för folket. Därtill öppnade han en gosskola. Fredriksen
ägnade sig mera åt det praktiska arbetet och stationens bebyg-
gande samt medlade uti infödingarnas tvister och rättegångar.
Genom klimatets inflytande, genom överansträngning och svåra
umbäranden blev Westlind snart nedbruten, varför han 1885
måste återvända till hemlandet.

141

Vid den tiden var den engelske missionären Hoste ledare
för verksamheten. De första kärvarna hade blivit inbärgade, i
det att man fatt döpa den första mannen och kvinnan samt bilda
en församling. Namnen pa dessa förstlingar voro Yoane Nkoba
och Eva Manluakila.

Brödernas hjärtan överflödade av fröjd, och de kände sig
tusenfaldigt belönade för sitt arbete och sina mödor. Sedan fick
Hoste pa en kort tid upptaga i församlingen ett fyrtiotal med-
lemmar.

Det sällskap, som hade utsänt de första missionärerna, för-
mådde emellertid icke bära de kostnader, som voro förenade med
företaget, och måste därför hembjuda missionen med missionä-
rer och allt till Amerikanska Baptistmissionssällskapet, som över-
tog det hela. Samtidigt beslöt Svenska Missionsförbundet att
upptaga självständig mission i Kongo.

Av flera bidragande orsaker och icke minst därav, att West-
lind under sin första period arbetat på Mukimbungu, fick Missions-
förbundet utan nagra som helst kostnader övertaga denna station.
Det var ju icke så mycket att fä, ty byggnaderna voro otillräck-
liga och icke mycket värda, men ett Guds verk hade tagit sin
början där, och man hade en operationsbasis att utgå ifrån.

Med kärlekens och hänförelsens glöd i hjärtat landsteg West-
lind för andra gången i Kongo 1886 med sin i hemlandet vär-
vade trupp, som bestod av bröderna Hammarstedt, Nilsson och
Andreae, och med samma känslor nådde de efter langa dags-
marscher det gemensamma målet, Mukimbungu.

Arbetet upptogs nu på flera områden. Hammarstedt ned-
bröts dock så gott som omedelbart av häftiga och svåra febrar,
som ändade hans arbetsdag, innan aftonen kom. Det var under
känslor, vilka vi hava svårt att föreställa oss, som bröderna gräv-
de den första av Svenska Missionsförbundets gravar, nu sa
mänga vordna, i Kongos land. Och det var under häpnad och
vördnad, som landets folk i aftonens frid sågo, huru stoftet sänk-
tes ned i graven under tonerna, som ville kvävas av gråt: “Yeto
tuna mona bena mu zulu“, det är: Vi skola återse dem i him-

melen.

Under Andreaes ledning uppfördes vid denna tid en efter
förhållandena god skollokal, som även tjänade till kyrka, samt ett
nytt boningshus.

142

Förstärkning kom årligen från hemlandet. År 1888 kommo
de första svenska kvinnorna, och en av dem, Anna Andersson,
stationerades på Mukimbungu.

Nedskrivaren av dessa anteckningar blev ock stationerad
här 1889 och hans hustru 1890, och här tillbringade de sin första
period till 1893. Vid den tiden stod en hård kamp mellan ljus
och mörker. Hedningarna började märka, att det fanns en mäk-
tig kraft i missionen, som skulle bliva dem till hinder i de-
ras gamla liv och taga bort deras onda seder och styggelser.
Stridslystet och bråkigt, som mazingafolket var, låg det icke
allenast i ständiga tvister och krig med varandra och staten utan
hotade vid flera tillfällen att bränna stationen och döda oss. Men
under tiden verkade evangelium som en surdeg, och de första bi-
stationerna, Kumavvawa, Kiandu och Nsweka, öppnades.

Infödda arbetare började deltaga i skolarbetet, sjukvår-
den och verksamheten i allmänhet. Gosskolan, som nu kunde
hällas hela året om, leddes till en början Teodor Anderson.
Föreningen Kongobarnens Vänner i Göteborg hade åtagit sig
underhållet av skolan och har fortsatt därmed intill denna dag.

Westlind utförde ett storartat arbete genom sin översätt-
ning av Nya Testamentet och sina Grammatikaliska anmärk-
ningar till Kongospråket. Allt detta jämte två tillökade uppla-
gor av sångboken m. m. trycktes vid Mukimbungu på en li-
ten accidenspress.

Då doktor Walfridsson med fru kommo till Mukimbungu
1891, fick läkareverksamheten så småningom ett stort uppsving
och beredde en god väg för evangelium. Fru Walfridsson har
under sin vistelse vid Mukimbungu kraftigt bidragit till skolor-
nas utveckling vid stationen. Vidare utvidgades stationen med
ett nytt boningshus samt nödiga byggnader för sjukvården.

Under åren 1894 — 1897 voro makarne Sjöholm m. fl. statio-
nerade där, och under denna tid erhöll Mukimbungu en storar-
tad utveckling på flera områden. Vackra planteringar anlades.
Evangelistskolan förlädes dit, och unga troende män från våra
olika stationer blevo där under tvenne kurser om året utbildade
till evangelister och skollärare. Evangelium predikades i sjuttio-
två byar av en rätt försigkommen evangelistkår och församlingen
förökades ständigt. Icke så litet litterärt arbete utfördes. Så re-
digerades tidningen Minsamu Miayenge på Mukimbungu.

143

Med undantag av de tider, som Laman med fru hava vis-
tats i hemlandet, hava de varit stationerade vid Mukimbungu från
1897 till närvarande tid. Många och goda hava under tiden de-
ras medarbetare varit. På de olika mellantiderna hava Jöns Lars-
son, Aug. Jansson, S. A. Flodén och Edv. Karlman haft ledningen.
Mycket har under denna tid vuxit fram och nydanats på alla
områden, så att man nu har svårt att känna igen det gamla
Mukimbungu.

Nya, stora och välbyggda hus av tegel hava kommit i de
gamlas ställe. Här ligga nu en vacker kyrka, bonings- och skol-
hus m. fl. inbäddade i vackra planteringar. Detta har kostat
möda och arbete att få till stånd, och häruti hava bröderna Storm,
Jansson och Johnell m. fl. inlagt stora förtjänster.

Församlingen har icke blott tillvuxit i antal, så att dess
medlemmar nu räknas emellan fyra och fem hundra, utan den
har vuxit i stadga och andligt förstånd samt renats och luttrats
under tiden.

Mukimbungu har haft rykte om sig att vara en litterär sta-
tion genom Westlinds goda arbeten. Den har icke vansläktats
i detta avseende, ty broder Laman har på ett storartat sätt häv-
dat traditionen, i det att han översatt Gamla och reviderat
Nya Testamentet, så att hela bibeln nu finnes tillgänglig på
folkets språk. Dessutom har han skrivit eij hel del goda läroböcker.

Du gamla, kära Mukimbungu, vår gamla operationsbasis,
från dig har ljuset utgått som ifrån ett väldigt fyrtorn i natten
och lyst hundraden och åter hundraden, som redan hunnit hamn.

Fortsätt och sprid ditt ljus med större och större kraft, tills
den stora morgonen bräcker! Du är en helig plats, emedan
Gud och vår Herre Jesus där uppenbarat sin frälsning för hed-
ningarna; du är det genom de offer, som där bringats, och
genom de gravar, som hölja stoftet av våra bästa vänner. Du
har fått vår ungdoms kraft och kärlek, och hos dig dröjer min
tanke så gärna. Ty där ha vi blivit förödmjukade, där ha vi
gråtit, kämpat och segrat, och där ha vi njutit de heligaste fröjder,
som jorden har att bjuda.

Kibunzi.

Ao S. yl. FLODEN.

ibunzi är i ordningen Svenska Missionsförbundets andra
missionsstation i Kongo. Den ligger norr om Kongo-
floden, cirka 15 km. från Mukimbungu, och den anlades av
K. J. Pettersson, H. Skarp och C. J. Nilsson år 1887 — 1889.

Då de valde denna plats, må man väl säga, att Herrens
hand ledde dem. Han gjorde hövdingarna vid Kibunzi så villiga
att upplåta plats för stationen, att missionärerna fingo bygga,
varhälst de ville. Om byar eller hus låge dem i vägen, kunde
de lätt flyttas. “Och“, hette det i överenskommelsen, “om mis-
sionärerna skulle säga: här vilja vi bygga, så skulle alla svara:
byggen, byggen." Så gick det ock. Till skogar och vatten,
vägar och fält skulle de hava samma rättigheter som infödingarna.

Stationen ligger på en höjd med härlig utsikt åt alla håll,
torrt och friskt, och är därför en hälsosam station.

Att börja med bodde man i gräshus, tills man hunnit uppföra
ett magasin av plåt, som missionärerna bodde i det första året.
Sedan byggdes tvenne boningshus av lera med tak av gräs.
Dessa blevo dock tillhåll för ormar, ödlor, råttor och flädermöss,
som särskilt om nätterna förde ett förfärligt oväsen. En rätt
stor samlingslokal av resvirke med halva plåtväggar och grästak
uppfördes. Här börjades strax med skola och möten, och det
dröjde icke länge, förrän man hade hjälp av infödingar så väl i

KIBUNZI NYA KYRKA

146

skolarbetet som vid ordets förkunnande. År 1890 byggdes ett
tryckeri, det andra huset av tegel inom vår mission.

Utvecklingen av skolarbetet tog snart en sådan fart, att
man såg sig nödsakad att få en samlingslokal till, i vilken min-
dre möten kunde hållas samt skola för arbetare och äldre per-
soner, som önskade lära sig läsa. Även denna lokal uppfördes
av sten och taket lades med plåt.

Sedan stationen sålunda blivit byggd, väntade man ju att få

Boningshuset vid Kibunzi

upphöra med det tunga byggnadsarbetet, men det blev annat av.
Det befanns snart vara omöjligt att reda sig i den gamla skol-
lokalen. Sol och regn gjorde det mycket svårt att vistas där, och
blåsten var ofta så våldsam, att den ryckte papper och böcker
från deras platser. För övrigt hade vitmyrorna så förstört allt trä-
virke, att det var livsfarligt att vistas där. Kom det en häftig
storm, så sattes taket i rörelse, så att unga och gamla rusade på
dörren, vare sig det var under en livlig lektion eller vid en
stilla andaktsstund. Kongokonferensen beslöt därför, att en ny
lokal skulle uppföras. Den begärde av Missionsförbundets sty-

147

relse ett anslag av £40-0-0 = 720 kr. Men skrivelsen därom gick
förlorad under vägen, vadan vi aldrig fingo något svar. Då det
led på tiden, måste vi, oaktat intet svar kom, gripa verket an.
På ett håll högg man, skrädde och bar fram virke, på ett annat
sågade man plank och bräder och på ett tredje var tegelslageriet
i full gång. Vi arbetade i vårt anletes svett från tidigt på mor-
gonen till sent på aftonen. Innan regntiden inbröt, var skolan
eller kyrkan färdig. Och det är väl fråga om, huruvida glädjen

Yy från Kibunzi

kunde vara större vid tempelinvigningen i Jerusalem, än den var,
då kyrkan invigdes vid Kibunzi på hösten 1894.

År 1899 var ett anmärkningsvärt år för Kibunzi. På grund
av för få arbetskrafter inom vår mission — 8 missionärer hade
dött på ett enda år och K. J. Pettersson hade måst flytta från
Kibunzi för att övertaga arbetet vid Londe — beslöts, att Kibunzi
station skulle indragas och verksamheten skötas från Diadiasta-
tionen. Där voro boningshusen bättre, där hade vi då flick-
hemmet och där voro flera arbetskrafter.

Det var förenat med många svårigheter att sköta Kibunzi
från Diadia, ty verksamheten var redan då vittomfattande. Och

148

samma år fingo vi dyrt plikta för att vi lämnat Kibunzi.
En dag, under det gräseldarna gingo fram, fördes ett brinnande
råttbo av en virvelvind och kastades upp på kyrktaket, som strax
fattade eld. Innan infödingarna, som förlorat fattningen, kommo
sig för en smula, var kyrkan med lampor och skolmaterial ned-
bränd. Och icke nog därmed utan även medicinhuset, som stod
nära intill kyrkan, förstördes i branden med nästan hela medicin-
förrådet.

De kristna vid Kibunzi blefvo utom sig av sorg. De hade
bönemöte, gräto och bådo. Jag fick ett brev, i vilket de bådo om
förbarmande, om tålamod och hjälp. De skulle villigt göra, vad
vi önskade, blott de icke bleve lämnade åt sig själva i sorgen.
Karlen, som tänt eld på gräset, sprang sin väg och var borta i
flera dagar.

Jag skrev till dem, att det var en svår prövning för oss
och dem, men att de nu hade att visa sin kärlek till Herren och
hans hus. De skulle hugga virke, såga plank och bräder o. s. v.,
och vi skulle komma och hjälpa dem. Då brevet kom till
Kibunzi, samlades alla de troende för att höra svaret. När läraren,
Kiasungwa, läst det, utbrusto de i glädje: “Tack. gode Gud, nu
vilja vi göra, vad fader Flodén sagt, och ingen må saknas i
arbetet."

Efter tre veckor var det erforderliga virket samlat, och efter
ytterligare tre veckor var kyrkan färdig, bättre än förut.

Hedningarna hade hånat de kristna och glatt sig åt, att de
skulle få ha sina möten under mangosträden i regntiden. Men
de kristna arbetade och bådo dagligen Gud avhålla regnet, tills
huset var färdigt. Då vi gingo ned ifrån kyrktaket sista kväl-
len, började åskan mullra och ett milt regn falla. Då utbrusto de
troende under hänförelse: “Sannerligen, en underbar Gud! Det
är just, vad vi bett honom om."

Den aftonen skall jag aldrig glömma. Man blåste i trum-
peter och höjde glädjerop till Gud. Kvinnorna ställde sig med
ryggen mot kyrkväggen, slogo sig för munnen och ropade, som
de bruka göra i glädjerus. Sedan det var mörkt, hörde jag ljud
i kyrkan. Jag gick dit och fann tre kvinnor ligga på sina knän,
tackande och lovande Gud.

Många och brinnande voro de böner, som denna afton på
mötet uppsändes till honom, som från sin himmel skådar ner till

149

människorna på jorden. Det ovanliga var ock, att icke en enda
begärde ett öre för vad han gjort.

År 1902 stationerades missionärsparet Berthold på Kibunzi.
Men om man skulle kunna uppehålla Kibunzi som huvudstation,
så var det nödvändigt, att den helt och hållet ombyggdes, ty alla
husen voro fallfärdiga. Att detta då blev av, har vår nu hän-
sovne broder Berthold stor förtjänst uti. Med synnerligt intresse
för Kibunzifolkets väl arbetade han kraftigt för stationens om-
byggande. Och konferensen insåg, att det var bättre att nedlägga
Diadia än Kibunzi, ty Diadia var mycket ohälsosam för de vita,
vilket de många gravarna vittna om, och förövrigt bodde icke
mycket folk i närheten av Diadia, då däremot vid Kibunzi är
friskt och skönt och mycket folk.

År 1904 började ombyggandet av stationen, vilket arbete
nu är avslutat. Det året uppfördes ett hus innehållande magasin
och medicinrum. År 1905 uppfördes det nuvarande boningshuset
innehållande 4 rum, kontor och matsal, och följande år ett hus,
innehållande kök, skafferi, mörkrum och strykrum. År 1907
byggdes den nya kyrkan med sittplatser för 400 personer och
år 1908 ett boningshus för skolgossar, innehållande tio rum.
Alla dessa hus äro uppförda av tegel och taken täckta med plåt.

Allt arbete från början till slut hava missionärerna med till-
hjälp av de svarta utfört. Det har varit tröttsamt och tålamods-
prövande, men då man nu ser stationen, ser de nyplanterade
alléerna, de snörräta vägarna och gångarna, prydda med kant-
växter, ser rosenbuskar och blomsterrabatter, välvårdade gräs-
mattor och planteringar, så känner man sig rikt belönad och har
en förkärlek för platsen såsom för ett eget hem, där man vill
och kan både leva och dö.

Den andliga verksamheten har, isynnerhet tidtals, varit myc-
ket livlig. Det finnes knappast en by inom Kibunzi distrikt, där
evangelium icke mer eller mindre predikats. I de allra flesta ha
vi haft skolor längre eller kortare tid, och för närvarande under-
visa infödda lärare i 40 utskolor inom distriktet. De män och
kvinnor, som längre eller kortare tid undervisats i våra skolor,
kunna räknas i tusental, och få äro de hedningar, som icke hava
hört budskapet om frälsningen i Jesus Kristus.

Kurser i slöjd och sömnad hava hållits upprepade gånger,
vadan ute i byarna finnas många, som kunna snickra, sy kläder

150

etc., vilket gör, alt det nu ser helt annorlunda ut inom hela
distriktet än det fordom gjort.

Då detta skrives, hava mellan 1,200 och 1,300 perso-
ner genom dopet upptagits i Guds församling. En del hava,
sorgligt nog, måst uteslutas, i de flesta fall för dryckenskap och
otukt. Några hava utflyttat, och 436 hava hädankallats genom
döden. Omkring 600 finnas ännu kvar i församlingen.

Sovsjukan har tidtals härjat gruvligt, dock mera ute i byarna
än vid stationen, och många av våra förhoppningsfulla unga män
och kvinnor hava ryckts bort i sina bästa dagar.

Vad som är särskilt anmärkningsvärt för Kibunzi, det är,
att under dessa 23 år, som stationen existerat, icke mer än en
av dess arbetare dött där på platsen. Det var Sofia Karlsson.
Men det är att märka, att hon kom med den sjukdom, i vilken
hon sedan dog.

Magnus Ragnström ligger ock begraven där, men han kom
dit till konferens den ena dagen och dog den andra. Makarna
Nils Westlind hava två barn begravna där. Det ena fördes
dit som lik från Mukimbungu.

De, som längre eller kortare tid förestått stationen, äro:
K. J. Pettersson, Wilh. Sjöholm, K. E. Laman, Sven Baur, Aug.
Berthold, Edv. Karlman och S. A. Flodén.

Må Gud alltfort hålla sin skyddande och välsignande hand
över Kibunzi station, över dess arbetare, vita och svarta, dess
församling och dess skolor, och låte han arbetet, som där
utföres, bära riklig frukt till människors frälsning under tider, som
komma.

cDiadia station .*)

Av C. J. LINDSTRÖM.

Bland våra missionstationer i
Kongo är Diadia väl känd för de
missionsvänner, som följt med
vår kongomissions utveckling.
Stationen har fått sitt namn efter
den by, som ligger närmast. Di-
adia är beläget omkring 2 sv. mil i
nordvästlig riktning frän Kibimzi
station och ligger på en slätt,
omgiven av höjder, varför kli-
matet icke är det bästa. Da Kibunzi station var anlagd, önskade
missionärerna ännu mera utvidga verksamheten, varför de, efter
att hava gjort nagra undersökningsresor, beslöto att vid Diadia
anlägga en ny station. Den 8 augusti 1888 var en bety-
delsefull dag för infödingarne i det folkrika distriktet, ty da fingo
de besök av tvenne missionärer, som kommo för att plantera
korsets fana i deras bygder. Dessa två Herrens vittnen voro K.
J. Pettersson och Henning Skarp. Deras rykte hade visserligen
gått framför dem, att de voro Guds vite män och att de icke
hade onda planer, men vidskepelsen och ondskan var för stor
för att de skulle mottagas uteslutande med välvilja. Tvärtom
insågo avgudaprästerna och deras likar, att dessa vita skulle

*) Nedlagd 1006 som Imvudstation.

Plan <w Diadia station

153

komma att strida med dem om makten och folkets förtroende,
varför de uppbjödo all sin förmåga att hindra dem i deras för-
kunnelse av den nya läran. Avgudaprästerna sökte ock inverka
på de omkringboende hövdingarne, så att dessa kommo tillsam-
mans och rådgjorde om, huru de skulle förhindra missionärerna
att bygga. Än begärde de ett högt pris för den plats, missio-
närerna begärt, än hotade de att skjuta dem, än att förtrolla dem,
men ingenting hjälpte. Missionärerna voro obevekliga. Slutligen

Diadia

fingo de löfte om en plats, där de skulle få bygga och bo. Då
dessa första svårigheter voro undanröjda, vidtog själva byggan-
det. De, som fingo sig detta arbete anförtrott, voro missionä-
rerna Skarp och Hakansson. Det första huset uppfördes av gräs
och var icke större, än att de med nöd fingo in sina tältsängar.
Sedan uppfördes ett större gräshus, innehållande tre rum. Så
byggdes det ena huset efter det andra samtidigt med att and-
lig verksamhet upptogs och utvecklades. Visserligen voro husen
små samt uppförda av lera och täckta med gräs, men de fyllde

154

sin uppgift. Boningshuset hade fyra rum och matsal. Till vän-
ster om boningshuset lago kokhus, slöjdbod och en liten skol-
och predikolokal. Till höger voro matbod, magasinsbyggnad
och gosshus.

Men det var icke blott folket, som lade hinder i vägen,
utan febrar och sjukdomar gjorde icke sä litet till att korsa
manga av missionärernas planer. Svårigheterna de första aren
voro stora, men missionärerna kämpade med den förvissningen,
att de skulle segra. De brukade flitigt de andliga vapnen, och
mörkrets fästen ramlade, det ena efter det andra. Snart vågade
nagra bland Diadiafolket taga steget ut och ställa sig pä
Herrens sida, så att en församling bildades, som sedan föröka-
des med dem som trodde.

1 skolan undervisades i de heliga skrifterna och vanliga
skolämnen. I byarna runt omkring Diadia gjordes besök och
samtalades om det enda nödvändiga, och ljuset bröt fram och
skingrade mörkret, det mörker, som i årtusenden vilat över
detta folk.

Men för att na det stora flertalet maste man utbilda landets
egna söner och utpostera dem i omkringliggande byar säsom
evangelister och skollärare. Detta kunde påbörjas 1891, då
den första utstationen, Mbanza Nsanga, byggdes i Diadia distrikt.
Där uppehölls skol- och predikoverksamheten av en infödd evan-
gelist. Byverksamheten utvecklades sedan ar efter ar, sa att
nästan varje större by i grannskapet fick sin skola och evangelist.
En annan verksamhet började 1896, da friköpta flickebarn frän
olika platser fingo sitt hem pa Diadia för att fostras till goda
kvinnor. Även detta var ett tålamodsprövande arbete, som dock
säkerligen pa den stora dagen skall framvisa manga sköna fruk-
ter. Vid nagra särskilda tillfällen besökte Guds Ande Diadia pa
ett mera kraftigt och genombrytande sätt, och manga voro de, som
funno livet i Guds Sons tro.

.Men själafienden kunde icke se denna rörelse och halla sig
overksam. Han uppviglade sina tjänare avgudaprästema till att
beskylla missionärerna än för det ena än för det andra onda,
och det säg understundom rätt hotande ut. Och vad själafienden
icke lyckades med makt, det lyckades han med list. De troende
frestades till månggifte, till att dricka palmvin och dansa. Sorg-

155

ligt nog återvände många till sitt gamla liv, men andra voro tro-
fasta intill döden.

Hälsotillståndet vid Diadia var icke det bästa. Säkerligen
berodde detta på dess läge och vattensamlingarna runtom-
kring. Malariafebrar voro mycket vanliga bland de vita, och
stundom övergingo dessa febrar till en svårare art, som slutade
med döden.

Personer, som kommo dit med friska krafter, blevo snart
nedbrutna, så att de måste byta om vistelseort eller resa hem
i förtid. Bland de svarta härjade ock sjukdomar på ett för-
färande sätt, och särskilt krävde sovsjukan sina offer bland
unga och gamla. Som barnhemmet även hemsöktes av den hemska
sjukdomen — den ena flickan efter den andra bortrycktes — så
ansågs rådligast att upplösa hemmet. Detta skedde ock år 1903.

Den förut folkrika trakten ödelädes således genom sjukdom
och död, och folkmängden minskades betydligt. På grund
härav beslöts vid konferensen 1906 att indraga Diadia som hu-
vudstation och förlägga dess verksamhet till Kibunzi.

De missionärer, som längre eller kortare tid förestått Dia-
dia, äro Henning Skarp, M. Rangström, Wilhelm Sjöholm, Jöns
Larsson, S. A. Flodén, C. J. Lindström och Edv. Karlman. På
kyrkogården vila till uppståndelsens morgon Clara Strömberg,
Maria Nyberg, Henning Skarp, fru Matilda Flodén, Erika Johans-
son, fru Anna Lindström, Emil Olsson, Hanna Ceder och Jöns
Larssons lilla flicka.

Som synes av denna korta historik, har mycket arbete ned-
lagts vid Diadia. Mänga böner hava uppsänts till missionens
Herre för detta folk Om icke resultatet blivit det önskade
och om icke alla förstått att uppskatta värdet av missionärernas
arbete, så är det dock visst, att Diadia station haft sin betydelse,
som aldrig skall utplånas. Först på den stora dagen skall frukten
av evangelii verksamhet på denna plats varda fullt uppenbar.

Nganda.

Av J. HAMMAR.

venska Missionsförbundet hade i början av år 1890 tre
missionsstationer i Kongo, nämligen Mukimbungu, Ki-
bunzi och Diadia. De båda sistnämnda ligga västerut
från Mukimbungu. Nu riktade man sina blickar åt norr
för att komma in bland Bwendestammen, varför en undersök-
ningsresa företogs av missionärerna Westlind, Andreae och Nils-
son. Denna resa hade till följd, att man beslöt bygga en mis-
sionsstation på en av de branta utlöparna, som bilda slutt-
ningarna av Nsundi Mamba-höglandet. Platsen hade namnet
Nganda, och här anlades av ovannämnde Andreae Svenska Mis-
sionsförbundets fjärde station i Kongo år 1890.

Ngandaberget, omkring 500 meter över havet, har på sin
topp fyra kullar, och på den högsta av dem ligga stationshu-
sen. Därifrån gives en vidsträckt utsikt åt alla håll, dock mest
åt söder och väster. Åt sydost synes Kongoflodens stora, glän-
sande yta utbreda sig på fyra ställen, och där bortom reser sig
en bergskedja, vilken slutar med en väldig tvärbrant. Mellan
bergen och floden ligger Lukunga missionsstation, anlagd av
missionär K. J. Pettersson. Åt söder synas höjder långt bortom
Mukimbungu. Åt sydväst reser sig Bidiberget, och där bakom,
på andra sidan Luwalafloden, ligger Kibunzi. Åt väster synes
en hög, lång ås med Kinganga- och Kikubihöjderna, bakom vilka

157

Kinkenge missionsstation är belägen. Åt nordväst synes Franska
Kongo och i norr Kingoyibergen. Åt öster ser landet ut som
ett i uppror stelnat hav, och däråt sträcker sig ej utsikten längre
än omkring tre mil fågelvägen.

Att från en plats sådan som denna betrakta gräseldarna om
kvällarna under augusti och september är att se ett det mest stor-
artade skådespel. Åt alla håll synas då väldiga eldlinjer, än raka,
än i bågar, än bredvid varandra, än över varandra och med ständigt

Plan av Nganda station

växlande form och läge. Ibland ser det ut, som en del avlägsna
eldar vore ljusbågar, satta uppe i molnen. Detta beror på de
höga bergen i fjärran. Hänförande är också att vid ett åskväder
under nattens mörker betrakta blixtarna, som med sina blän-
dande flammor upplysa himmel och jord. Då det ibland händer,
att de komma ända till tjugo i minuten, är skådespelet mäktigt
imponerande.

Då de vita kommo till Bwende, bodde i dessa av naturen
rika trakter ett släkte, bundet i djupaste mörker, fetischdyrkan,

158

grymma seder, slaveri, dryckenskap, girighet och avund. Ofta
företogs giftprovet för att taga reda på de onda, som på hem-
ligt sätt genom trolldom förorsakade sjukdom och död. Med
hopp och förtröstan till missionens Herre började dock mis-
sionärerna med gärning och ord att vittna om honom, som är
ljuset, sanningen och friden. Dagar, som kommo, hava visat,
att deras arbete icke varit fåfängt.

Om Ngandas historia, innan de vita togo det i anspråk, be-
rättar den gamle läraren Minludi följande:

“Då den vite kom till Nganda, fanns där ej någon by, ty
folket hade flyttat ned i dalarna omkring berget. Den siste, som
flyttade därifrån, hette Mintulu Mambu och var en ansedd och
fridsam man. Han dog i Mpombo, då jag var gosse. På
Nganda liksom på andra ställen förekom “lemba“, en fetischdyr-
kan, genom vilken man sökte roffa till sig andras ägodelar.
Platsen, på vilken avguden tillverkades, var helig, och om
någon obehörig beträdde den, blev han genast bunden och
släpptes ej lös, förr än han betalt, vad som fordrades. Själva
stationsplatsen har varit en begravningsplats. Som flera sade
sig hava sett järtecken på Nganda, troddes det vara ett tillhåll
för spöken och onda makter. Då man i de omgivande byarna
skulle göra slut på någon avgud, gick man till Nganda för att
där utföra ceremonien. Sålunda blev berget en plats, där ingen
varken ville eller vågade bo.“

Man kan av Minludis berättelse förstå, att den vite gärna
fick slå sig ned på berget. Att han var en orädd man, som
minst av allt fruktade för avgudar och spöken, visar en gängse
berättelse, som säger, att han trampat ihjäl två av det senare
slaget.

Andreae kom till Nganda den 3 maj förstnämnda år och tog
genast itu med att uppföra tvenne gräshus. Den 24 juni kom
Jöns Larsson honom till hjälp. Under den torra tiden uppförde
de ett boningshus av tegel, innehållande två rum. Detta använ-
des numera till magasin. Under tiden köptes av Kongostaten en
tomt, som innehåller 337,58 ar och för vilken betalades 150
francs. Det följande året kom J. A. Norén till hjälp i arbetet.
Det ena huset efter det andra byggdes nu med rask fart, så att
i slutet av år 1893 funnos, utom det förstnämnda huset, två bo-
ningshus, kokhus, gosshus, ett hus för medicin och snickarebod

159

samt kyrkan, som på sin tid kanske var den ståtligaste i
Nedre Kongo. Sedermera under K. E. Lamans tid på Nganda
byggdes ännu ett gosshus. År 1903 tillökades medicinhuset,
och året därpå byggdes två mindre hus. Det gamla kokhuset
nedrevs 1905 och ersattes med ett nytt. Då uppfördes också
ett litet sjukhus, som är det första i sitt slag vid våra stationer
i Kongo.

Det ena boningshuset och magasinet vid Nganda

Då husen på Nganda byggdes, skedde det med omsorg
och med bättre material, än man använt vid föregående sta-
tioner, varför Nganda då ansågs som en av de bästa. Den
har dock med tiden fått byta om roll i detta avseende i jämfö-
relse med de övriga stationerna.

När man vet, att vid allt byggnadsarbete missionärerna
själva e blott fått vara byggmästare utan också de första och
sista vid arbetets utförande, emedan de svarta ej förstodo sig
på annat husbygge än hopbindandet av sina gräshyddor, och då
ej några hantverkare frän andra platser i Afrika eftersänts, såsom

160

skett vid föregående stationers byggande, förstå vi något, med
vilka svårigheter missionärerna hade att kämpa, under det att
febrarna också togo sin del av deras mod och energi. Arbetet
föraktades av de infödda. Det passade åt kvinnor, gossar, flic-
kor och slavar. Om någon utmärkte sig framför andra i flit och
skicklighet, blev han snart, i synnerhet om han ej hade någon
framstående samhällsställning, utpekad som trollkarl och dödad.

Vij av Nganda station

Men det ej blott byggdes på Nganda under 1 890-talet, utan
det ägnades också mycket arbete åt platsens omgivning. Man
planerade, anlade vägar, planterade vackra alléer med allehanda
nyttiga prydnadsväxter och fruktträd och gav platsen ett tillta-
lande utseende. Man planterade palmer av flera slag, yuka-,
akacie-, mangos-, apelsin-, lemon-, loquots- och kaffeträd, körs-
bärsbuskar, myrten, nerium, kaktus, agaver och rosenbuskar.
Dessutom planterades pisang, kassava, batater, ignamer, ananas
m. m. Stationen har därför hela året om rikligt med frukt.

161

Tack vare tropikernas sol och den ypperliga jordmånen har od-
laren sett sin möda mer än rikligt belönad. *

Men missionärerna kommo ej blott för att bygga hus och
plantera nyttiga träd. De kommo för att sprida ljus och för-
kunna evangelium för ett i mörker famlande släkte. Denna sin
uppgift ha de alltid haft i sikte, och missionens Herre har krönt
deras arbete med framgång. Det har bestått i ordets förkun-
nande, i skolverksamhet, i botandet av sjuka och i hjälp pä var-
jehanda sätt. Ej blott på stationen har detta arbete bedrivits
utan överallt i byarna däromkring. Många byskolor hava byggts,
i vilka infödda evangelister predikat och undervisat. Bland dessa
må nämnas Honde, Bulu, Lukoko och Nsundi Mamba. En
Guds församling har uppstått,
som i slutet av mars 1901 räk-
nade över 300 medlemmar. Den
förste döptes i oktober 1892
och hette Abalami Nkumba. År
för år har sedan en skara döpts.

Många ha under tiden gått hem
i tron på sin Frälsare. Febrarna
och sovsjukan ha orsakat stor
dödlighet bland folket. År 1901
kom en prövningens och sållnin-
gens tid, under vilken församlin-
gen fick bättre än förut förstå,
vad det vill säga att följa sin
Mästare. Medlemsantalet har se-
dan dess varit omkring 200.

Om den gamle Mintulu Mambu nu stode upp ur sin grav,
skulle han icke känna igen sig. Överallt skulle han finna se-
derna mildare, den allmänna säkerheten större, folket mera upp-
lyst och nya tänkesätt rådande. Han skulle här och där i byarna
träffa många, som dyrkade den ende, sanne Guden, ljusets fader
och alla goda gåvors givare, och som trodde pa den han sänt,
Jesus Kristus. Han skulle förundra sig över, huru flere hundra
kunde läsa och skriva och meddela sig med varandra genom

*) Dessa planteringar äro missionens egendom och missionärerna be-
tala till missionen vad de använda därav för hushållet.

162

tecken, med vilka de bildade ord. Han skulle säga, att en ny
tid kommit och att de järtecken, som förr synts, bebådat den-
samma.

Många missionärer hava under tiden arbetat på Nganda.
Alla hava de, var och en efter sin förmåga och på sitt sätt, bi-
dragit till de resultat, som vunnits. Utom de förut omtalade
kunna nämnas W. Walldén, C. N. Börrisson, C. W. Lembke, E.
Ekström, P. A. Westlind och M. Westling. Dessa ha längre el-
ler kortare tid varit föreståndare för stationen. De, som där fått

Skolun och gosshuset vid Nganda

sluta arbetet och ingå i vilan, äro: K. F. Andreae, fru Karolina
Andreae, Augusta Waxgren, Sofia Karlsson, J. A. Norén, Albertina
Rutström, Ida Svensson, fru Cornelia Ekström och hennes lilla
Monika, Alma Johansson samt Elisabet Fält. De ha gått för
att mottaga den trogne tjänarens lön. Välsignat är deras minne.

Vad klimatet vid Nganda beträffar, må nämnas, att me-
deltemperaturen är omkring 27° C. Variationen mellan dag
och natt och mellan regntid och torrtid är ringa, varför man
kan säga, att värmen är konstant. Under regntiden är ibland
luften mättad med fuktighet och nederbörden riklig. Pä

163

grund av lerjordens förmåga att länge kvarhålla vatten och vara
tjänlig för mygg, finnes det sådana hela året om på stationen.
Då, som vi veta, det är dessa, som överföra malariaparasiten
från den ena människan till den andra, äro missionärerna stän-
digt utsatta för att nedsmittas, i synnerhet som de inföddas bo-
städer befinna sig i omedelbar närhet av de vitas. Följderna av
dessa förhållanden ha gjort, att Nganda ej har så gott rykte om
sig ur hälsosynpunkt sett.

Nganda stations område har varit större än någon av de
övriga stationernas. Åt nordost finnas ännu obrutna trakter, där
det fordras planmässigt och ihärdigt arbete. Herren låte i fort-
sättningen sin rika välsignelse vila över missionsarbetet i Bwende!

Kinl^enge.

Av C. N. BÖRRISSON.

hade länge bett och hoppats att få upptaga en ny
missionsstation. Efter flera undersökningsresor föll va-
let på Kinkenge. Missionär Skarp hade besökt platsen
redan 1895. Det blev hans sista resa. Efter en över-
ansträngande marsch insjuknade han i den valdsamma haematu-
riska feber, som efter några dagar ändade hans verksamma liv.

I april 1897 besöktes platsen av de nu vilande bröderna
Jöns Larsson och Ivar Johansson. Då gjordes överenskommelse
med Kinkengehövdingen Makasa Biyala om upplåtande av hans
by för missionen och ett fredligt samarbete. Många byar där-
omkring hade väl visat sig vänliga men ändå ovilliga att upplåta
plats för en missionsstation. På brödernas undran, var de skulle få
stanna och bygga, hade man i de andra byarna svarat: “Gån till
Kinkenge.“

Kinkengefolket var mycket vilt och grymt och hade många
synder på samvetet. Men Gud hade ändå gjort dem på särskilt
sätt förberedda. Detta är ej den enda plats, där han så gjort.
En av förfäderna på platsen hade sagt, innan han dog: "När jag-
gått bort, komma främlingar, som skola lära eder goda ting.
Dem skolen I mottaga.14 Denna profetia funno de passa in på
missionärerna.

l^nn <u> l\inUn\(jii sldlion

166

Den 8 juli 1897 kunde Ivar Johansson och August Jansson
börja det första röjningsarbetet för stationens grundläggande.

Det är ingen lätt sak att uppföra en missionsstation i Kongo.
Man måste ju beräkna den minsta möjliga kostnad, då resurserna
äro mycket små. Men leran grävdes, formades, soltorkades och
brändes till tegel. Det ena stora mahognyträdet fälldes efter det
andra och sågades upp till stockar och bräder. Och efter mindre
än fem ar var Kinkengestationen färdig med boningshus för mis-

Boningshuset vid Kinkenge

sionärer på fyra boningsrum och tre mindre rum till skafferi och
garderober, särskild köksbyggnad med tjänarebostad, kyrka,
rymmande 350 personer, tvågosshus med tillsammans nio rum, ett
hus med slöjdbod m. m., ett hus med sjuk- och medicinrum, två
rum till magasin och ett bostadsrum samt ett hus för höns,
getter, odlingsprodukter o. d.

Samtidigt hade pågått en kraftig grundläggning för det di-
rekta missionsarbetet. Det allmänna förtroendet bland folket
växte mer och mer, och de vetgiriga bland ungdomen kommo i
tiotal, ja hundratal för att bliva undervisade.

167

Året efter grundläggningen kom P. O. Wirén med fru, och
detta blev en stor hjälp i alla avseenden. Ej många förstå, huru
illa våra bröder foro, då de jämte allt byggnads- och undervis-
ningsarbete även skulle sköta om hushållsbestyren. Det fick na-
turligtvis bli härmed, som det kunde. Den unga fru Wirén var
till mycken nytta och glädje för både vita och svarta. De se-
nare påstodo sig känna igen henne som en kvinna av deras
egen släkt, som för någon tid sedan dött och som Wirén
tagit reda på någonstädes i de dödas värld. Således hade
hon kommit att uppstå bland dem igen. Hon fick därför
från början bära den kvinnans namn. Inga invändningar

hjälpte.

Men följande år fick infödingarnas gamla vantro en obot-
lig knäck, då det första missionärsbarnet föddes ibland dem.
Det är en vitt utbredd uppfattning, att de vita varit svarta och
som sådana växt upp och levat i landet och först genom döden
kunnat bliva vita. Men därav måste följa, att de vita alltid
komma till så stora de äro och ej kunna födas, ej heller föda
barn. Denna vantro har hindrat infödingarne att ens hoppas att
lära, vad vi kunna, eller att bliva så skickliga eller rättfärdiga,
som vi äro, förrän de genomgått denna förvandling.

Wiréns förstfödda fick nu överbevisa hedningarna om verk-
liga sanningen, så som de vuxna missionärerna med alla sina
förklaringar icke kunnat göra.

Ej endast i denna svårighet utan även i en mångfald an-
dra, såsom ifråga om kristna, sedliga begrepp, sunda familjeför-
hållanden, fostran av de unga och utövande av en del av för-
samlings- och sjukvården m. m. är det av synnerlig vikt att
hava åtminstone ett gift missionärspar vid en station. Och
missionärsbarnen ha även de sin uppgift att fylla, såsom vi
visat.

Många missionärer hava sedan deltagit i arbetet vid
Kinkenge. Såsom stationsföreståndare hava utom de redan
nämnda tjänstgjort följande: Aug. Berthold, Jöns Larsson, W.

Walldén, C. N. Börrisson och Axel Wennerström.

Ehuru inga ombyten av missionärer ske, utan att det är
nödvändigt, så är det dock tydligt, att arbetet på en station
kännbart lider av desamma och detta allra mest vid täta omby-
ten av föreståndare. Mången god plan blir ofta ofullbordad och

168

många experiment maste göras av de nya för att finna vägarna
till framgang.

Stationen har mer och mer utvecklats pä allt sätt. Den har
befunnits vara en av de fa lyckliga platser i Kongo, där malaria-
myggan ej trives, varför platsen är jämförelsevis hälsosam. Härför
har den ock haft sitt värde som viloplats för mangen uttröttad
missionär. Samtidigt med husens uppförande schaktades och
gjordes gangar och anläggningar med träd och blomstergrupper.
Den gamla skogen utgallrades till en angenäm park. Genom ett

Kinkenge kyrka och gårdsplan

gott umgänge med byfolket lyckades man vinna behövligt ut-
rymme, då den av Kongostaten köpta tomten var tilltagen
alltför liten. Missionärernas rättfärdiga levnadssätt har ingivit
förtroende, och många äro de, som velat lära sig att arbeta och
pa samma gäng förtjäna något. Samtidigt ha de blivit mera mot-
tagliga för annan undervisning. Rätt stora odlingar ha gjorts
omkring stationen, varifrån ha hämtats behövliga födoämnen både
för missionärerna och deras skyddslingar.

Det praktiska och i synnerhet odlingsarbetet har haft sitt

169

stora inflytande och goda föredöme för alla i nejden. Under
missionens första tid förekom odlingsarbetet bland folket mycket
sparsamt och var huvudsakligen överlämnat åt kvinnorna. Nu
ga både män och kvinnor efter exempel från stationen till arbe-
tet, och följden har blivit, att nästan all jord i trakten, som pas-
sar för odling, har uppodlats, så att folket på ärligt sätt skaffar
sig gott om lämpliga födoämnen. Det är vägen till välstånd
och lycka.

Även har uppfödande av mindre husdjur, handel och an-
dra företag blomstrat. I byn är ordning och snygghet radande,

Vilohemmet vid Kinkenge

och husen strävar man att bygga bättre än förr. Somliga, som
lärt sin konst hos oss, bygga till och med tegel- eller trähus och
skaffa sig även enkla möbler, som de förr saknade.

Det var en stor segerdag, då den första byskolan till Kin-
kenge kunde börja i Bunzi, omkring en timmes färd frän statio-
nen åt norr. Det var 1901. Sådana utstationer äro fyrbåkar,
resta i hednabyarna, vilka skötas av infödda lärare och evange-
lister, som ständigt vistas där. Så ofta som möjligt besökas ut-
stationerna av missionärerna.

Genom dessa kan en huvudstation missionera och evangeli-

170

sera vida omkring. Vi räkna nu deras antal inom Kinkenge-
distriktet till mellan 30 och 40. Vid de flesta av dem ha vi grup-
per av dopkandidater och flera församlingsmedlemmar.

Vid våra bröders första ankomst möttes de av byns modi-
gaste män, som lågo på vakt med sina bössor i gräset utefter
infartsvägen i syfte att förhindra deras ankomst. Bland dessa
var en yngling, Nswele, som skulle bli Kinkenges förste evan-
gelist. Han slöt sig snart till missionärerna, blev deras tjänare,
kom till tron på Frälsaren och blev en av de först döpte. Han
blev, sedan han varit i evangelistskolan, lärare i Bunzi skola och
en pelare i Kinkengeförsamlingen, trogen på sin post, tills han
1907 hemkallades till Guds vila.

Vi behöva en stor skara av sådana arbetare vid våra ut-
stationer och vi bedja Gud därom. Han hör ock våra böner.
För närvarande ha vi en lycklig skara på ett 40-tal unga män och
några kvinnor, som med glädje tjäna Gud och missionen i Kin-
kengelandet medelst undervisning, var och en med sin gåva. Men
vi behöva ännu många flera.

Ökad bekantskap med folket har givit ökat samförstånd och
förtroende. Och med evangelium, som outtröttligt predikats vid
stationen och i byarna, har Guds Ande varit verksam till många
människors frälsning.

Utom till lärare och evangelister hava åtskilliga infödingar
uppövat sig till kockar, tvättare, tjänare, skräddare, byggnadsar-
betare, djurvårdare och annat.

Så är gudaktigheten nyttig till allt och har löfte om detta
livet och det tillkommande. 1 Tim. 4: 8.

Kingoyi.

Av P. O. WIRÉN.

Bet var den 19 juli 1900, som broder Johnell och under-
tecknad begåvo sig av från Nganda station för att
börja anläggandet av en missionsstation i Kingoyis vilda
trakter. Broder Flodén gjorde oss sällskap på vägen,
emedan han tillsammans med Börrisson och Storm förut varit
där och utsett platsen. De hade även gjort överenskommelse
med de tre hövdingar, som sade sig äga var sin jordbit av det
område, som skulle bliva stationsplan. Hövdingarne hade av
missionärerna mottagit i gåvor ett svin och var sin filt samt i
gengäld givit missionärerna gåvor, bestående av höns och mat-
varor. Överenskommelsen skulle genom detta gåvoväxlande, en-
ligt landets sed, vara fastare. Men troligen hade de två mindre
mäktiga av dessa hövdingar icke varit fullt ense med den tredje
och mäktigaste, Nsengo. Ty de hade gjort, vad de kunnat, för
att komma missionärerna i vanrykte. Detta hade också burit
frukt, ty just som vi skulle bryta upp från Nganda, spred sig ett
rykte från Kingoyitrakten, att de vite skulle jagas bort, om de
komme dit. Till följd härav vägrade de flesta av bärarne att gä
med. Några kommo dock, fast mycket fruktande, och lovade
försöka att följa oss.

Våra saker voro redan packade, och nu uppstod icke litet
bekymmer, huru vi skulle kunna fa dessa med. Det var verktyg,

uo;/i>/.v ilioliui}] un 111)1,1

173

matvaror och några bytesvaror, för vilka vi skulle köpa mat.
Det blev ingen annan råd än att i en hast beräkna allt så knappt
som möjligt och giva det åt de få bärare, som kommit, samt
trots hotet begiva oss av. Någon av kamraterna på Nganda på-
minde vid uppbrottet om språket i “Dagens lösen" för den da-
gen. Det gav oss tröst och mod.

Men färden gick trögt, och bärame måste formligen tvingas
fram, ty de voro rädda för Kingoyi. Det tog oss fyra dagar
på vägen, som annars tillryggalägges på två.

Den fjärde dagen, en söndag, närmade vi oss målet. Ryk-
tet hade gått före oss, och då vi nalkades Kingoyis backar, möttes
vi av stora skaror beväpnade män. Nog kände vi oss litet be-
klämda och visst suckade vi till Gud. Vi hälsade vänligt, och
de besvarade hälsningen samt stego åt sidan, så att vi fingo
passera. Snart kom en skara till och så ännu en, och alla säl-
lade sig till vårt tåg, som styrde upp till kullen, där “de vites
hus“ stod. Det var ett infödinghus, som våra bröder vid första
besöket köpt och flyttat dit.

Alla, som mött oss på vägen, och flere andra, som sedan
kommit till, hade vi till åskådare, då vi efter framkomsten reste
upp tältet, som skulle bli vår första boning.

Rå måndagsmorgonen återvände broder Flodén till Nganda.
Samma dag på aftonen samlades på vår kulle en skara människor,
medförande palmvin och stora burar av trä. Vi undrade stor-
ligen, vad det skulle bli av, men så kom den gamle hövdingen
Nsengo och talade om, att det var en ny grav på kullen, i vilken
jorden sjunkit ned. Den skulle nu fyllas under dans och andra
ceremonier. Män, kvinnor och barn bildade ring och utförde
en sorts dans samt sjöngo otuktiga sånger och drucko palmvin.

Så fort vi hunnit ordna våra saker, måste byggnadsarbetet
börja, ty regntiden väntades om två månader, och till dess be-
hövde vi bättre hus att bo uti. Somliga av våra medhjälpare
fingo börja slå tegel, andra bära hem träd från skogen. Vi
grävde ned trästolpar i jorden, murade en fot av råtegel och
satte väggar av kongohus på tegelgrunden samt bundo väggarna i
stolparna. Golv gjordes av råtegel. Till tak använde vi löv
på samma sätt som infödingarna. Men dessa tak ha ett stort
fel. Då blåst och regn komma på en gång, ställa taklöven sig
rätt upp, så att regnet strömmar in.

174

Då vi en morgon kommo ned till Kingoyibyn för att med
våra bärares tillhjälp föra upp ett köpt kongohus, hade en skara
män samlats omkring en eld på den öppna platsen i byn. På
vår begäran att fä vårt köpta hus fingo vi intet svar. Männen
sågo pä varandra, och det märktes, att de hade något de ville
säga. Sä - tog till slut den gamle hövdingen till ordet: “1 fån
ej något hus, I måsten gå härifrån. Gån tillbaka dit, varifrån 1
han kommit. Där han I ert svin“. Och han visade bort åt pisang-

Iloningsluiset vid Kingoyi

planteringen vid sidan av gårdsplanen, där ett stort svin stod
bundet. (Detta hade de fått av de vita, såsom redan är nämnt,
men som de ej varit eniga om att låta oss få bygga ibland sig,
så hade de icke ännu slaktat detsamma). “Tagen det“, sade
han, “vi vilja ej ha det. Vad mig beträffar, så haden 1 gärna
fått stanna här, men alla hövdingarna häromkring vilja ha er
härifrån, och de ge mig ingen ro. Därför, gån härifrån

Broder Johnell, som ännu ej lärt sig språket, frågade ivrigt,
vad det gällde. Vi växlade några ord, om vad vi borde göra,

175

och jag meddelade hövdingen vårt beslut att stanna kvar. “Säg“,
sade jag, “till dina medhövdingar, att de få komma till oss, om
de ha någon sak mot oss.“ Hövdingen löste genast grisen,
och mera blev ej sagt om saken. — “Men få vi ej vårt hus?"

“Icke i dag, kommen tillbaka en annan dag, så fan I det“.

Följande dag kom traktens mest fientlige hövding, Ma-
yimbi, och ställde sig framför värt tält, åtskilligt drucken. Han
var en stor, kraftigt byggd karl, och hans utseende var allt annat

Kyrkan vid Kingoyi

än behagligt, där han stod och hånskrattade i vrede framför mig.
“Jaså“, började han, “ni vill ej gå härifrån. “ — “Nej, vi ämna
stanna här, bygga och bo samt undervisa eder." “Här blir ni
skjutna". — “Jaså, skall du göra det?“ Han svarade ej därpå
utan sade i stället: “Men skall ni bo här, så far ni antaga vara
gudar, ty ingen får bo här, som ej tillbeder dessa". Jag sva-
rade: “Vi tillbedja den sanne Guden, och vi vilja lära eder att
känna honom". Han stod en stund och stirrade på mig. “Men,“
sade han till slut, “skall ni da stanna, så far ni ej ställa till nå-

176

got brak“. — “Nej, visst icke, vi äro fridens människor, och ären
I fridsamma, nog skola vi vara det. Vi skola nog komma över-
ens". — Det värsta syntes vara över. Nog erforo vi mycken ovilja
i fortsättningen och hörde manga ovänliga ord, men vi fingo
dock ostörda fortsätta med byggandet.

En dag kom den gamle hövdingen Nsengo och hälsade
på oss. Vi hade ej träffat honom, sedan vi voro för att hämta
huset i byn. Även han ställde sig framför mig i tältdörren, men
han var ej lik den andre hövdingen. “Frukta icke", började han,
“den här platsen, som ni bor på, är min egendom, och där och
där äger jag jorden, så ni får bygga, frukta icke! Om någon
vill göra er ont, så skall jag komma hit och ligga utanför ert
tält på nätterna, och då måste de först skjuta mig, om de vilja
eder något ont“. Detta var ord, som vi behövde. Vi sågo på
varandra och ögonen tårades, men det var glädjetårar. Gamle
Nsengo var verkligen vår vän. Jag röres än i dag till tårar, då
jag tänker på allt, vad han gjorde för oss.

Att det ännu ej gick an att göra bybesök, förstod jag väl.
Och min unge, eldige kamrat fick även snart på ett ganska
kraftigt sätt visshet därom, då han vid ett besök i en by möttes
av laddade bösspipor och hotfulla ord att på ögonblicket gå sina
färde. Folket var ännu alltför vidskepligt och uppfyllt av fruktan
för oss. Vi hade även fullt upp med arbete på stationsplanen,
så att vi behövde ej oroa folket ute i byarna. Ävenså hade vi rika
tillfällen att vara i beröring med dem i arbetet alla dagar, och
de förde nog hem allt, vad de sågo och hörde hos oss. Gossar
kommo och ville arbeta mot betalning, och med dem började
vi en middagsskola. Snart funnos några, som önskade, att vi
skulle börja en dopklass. Sålunda tycktes isen vara bruten, och
vi kunde redan efter åtta månaders arbete se tiden an med goda
förhoppningar. Jag och min hustru måste då, år 1901, bryta
upp och resa hem för att få en välbehövlig vila, men J. E.
Lundahl kom för att hjälpa till, till dess P. Markus med fru
kommo ut från Sverige. Senare kommo C. W. Grahn, miss
Kohm och Alma Doering samt A. Walder.

Redan medan vi voro kvar, blevo ett par mindre tegelhus
uppförda, vilka skulle användas till magasin, medicinhus och
snickareverkstad men som i början fingo tjänstgöra som bonings-
hus. Vi hade redan börjat tillredelser för ett större boningshus,

KINT.OVI MISSION SSTATION

177

i det att under regntiden något tegel slogs samt virke sågades
i skogen. Huset skulle byggas följande torrtid. Bröderna Joh-
nell, Markus och Grahn strävade med detta stora företag. Det
var stort, da man betänker, vilka resurser, som voro tillgängliga.
Alla de svarta medhjälparne voro ju fullkomligt ovana vid dylikt
arbete. Man hann dock med största nöd fa huset under tak,
innan regntiden åter inbröt. Under följande torrtid byggde Mar-
kus och Walder det rymliga skolhuset. Miss Kohm, skicklig
som lärarinna, hade under dessa två år kommit ganska långt
med en ordnad stationsskola, vilken hölls i ett av förrådsrummen.

Det var rent av hänförande för mig och min hustru, som
varit vid Kingoyi under “armodets4* dagar, att åter komma dit
efter över tva års bortovaro och se, huru allt förändrats. Vi
möttes nu av en stor skara klädda och rena skolgossar. Och
vad mera var, det hade uppstått en församling på ett 40-tal med-
lemmar. Vi fingo nu stiga in i stora, trevliga rum i andra vå-
ningen av det präktiga boningshuset och vid måltiderna gå ned
i en rymlig matsal för att spisa. Ett stort kök med skafferi
och ännu ett rum fanns i nedre våningen. Allt var storartat
mot förr. Vi kände oss överlyckliga att åter vara på Kingoyi.
Vårt hopp och vår bön var, att vi skulle få vara till mycken
välsignelse och få föra arbetet framåt, såsom det gått framat
under var bortovaro.

Alla dagar skulle dock ej bli glädjedagar. AAan fick
gråta ibland, da hedendomens vidskepelse och styggelse lade
sig hindrande i vägen. Ofta var det bekymmersamt. Det kom
en tid, då människorna dogo ganska mycket. Och då var
det naturligt för de svarte, på grund av deras vidskepelse,
att tro, att de vita “åto“ dem. Fördenskull sågo de oss med
ovilja. Då vi i en by öppnade sångboken för att sjunga en
sång, bådo de oss lägga ihop den. — “Det är i dessa böcker
ni fångar våra bilder, och så sänder ni hem dem till edert land,
och följden blir, att vi dö“, sade de. Ofta mötte de oss med
sina bössor, då vi besökte byarna, och hotelser voro vanliga.
Våra skolor och den lilla församlingen blev uteslutande vårt
arbetsfält under denna tid. Nog var det skönt att få arbeta bland
skolbarn och församlingsmedlemmar, men vi ville även nå dem,
som sutto utomkring. Där tycktes dock vägen bli mer och mer
stängd. Det såg mörkt ut, och vi suckade: “Herre hjäip“.

178

Herren har ock hört våra böner. På de sista åren har en
stor förändring inträtt i hela distriktet, så att nu äro missionä-
rerna välkomna i byarna och människorna lyssna uppmärksamt
till förkunnelsen. Församlingen har växt rätt betydligt.

På Kingoyi kyrkogård vilar till uppståndelsens morgon
syster Hilma Karlsson.

Välsigne Herren denna plats och det missionsarbete, som
där utföres, så att det ständigt må ske i hans Andes kraft till
timlig välsignelse och evig frälsning för stora skaror.

Londe station och transportarbetet.

ylo C. W. LEMBKE.

missionsverksamheten ingår en ganska dryg del av materi-
ellt arbete, som tager mycken tid och kraft i anspråk så väl
ute på missionsfältet som i hemlandet. Vad missions-
fältet i Kongo beträffar, förekommer sådant arbete mer
eller mindre vid varje station. Men vid de så kallade transport-
stationerna är missionärens tid nästan uteslutande upptagen därav.

Man har nämligen i Kongo varit nödsakad att anlägga trans-
portstationer för att möjliggöra missionens existens i det inre
av landet. Dessa äro därför anlagda närmare kusten vid någon
större plats intill Kongofloden, dit oceanångarna gå för att land-
sätta passagerare och lossa sin last.

De flesta missioner i Kongo äga transportstationer. Mis-
sionssällskap, som sakna dylika anläggningar, äro mycket bero-
ende av andra missioner, som måste ombesörja transporten för
dem. Svenska Missionsförbundets kongomission var i början av
sin tillvaro i Kongo i liknande beroende. Missionär N. West-
lind uppgjorde allra först år 1886 överenskommelse med hol-
ländska handelshuset i Ango-Ango nedanför Tunduwa, vilket
åtog sig att sköta vår transport. Denna överenskommelse varade
dock endast en mycket kort tid, emedan den hade så många
obehag och svårigheter med sig, att man tröttnade därpå.

Redan 1887 träffades genom missionär K. J. Pettersson

180

överenskommelse med Amerikanska Baptistmissionssällskapet, så
att det övertog vår transport. Denna mission ägde en liten
transportstation i närheten av Ango-Ango, där det holländska
handelshusets båtar, vilka vid denna tid skötte alla frakter upp-
för floden från Banana, lade till. Vår transport ombesörjdes nu
efter samma pris för börda, som det kostade det amerikanska

Plan au Londe station

sällskapet. Detta gick ganska bra en tid, ehuru det hade sina
olägenheter. Efter någon tid flyttade amerikanarne sitt transport-
magasin upp till Matadi och uppsade samtidigt vårt kontrakt,
emedan de hade mer än nog av sitt eget arbete.

Vi vände oss nu till de engelska baptisterna, som hade en
präktig station vid Tunduwa mellan Ango-Ango och Matadi. De

181

voro också mycket tillmötesgående och förbundo sig att sköta
vår transport för 100 pund (= 1,800 kr.) om året. För varje ny
station skulle denna summa ökas med 25 pund (= 450 kr.) om
året. Alltså hade man ater lyckats att efter åtskilliga bekymmer
få ett tillfälligt hem för ut- och hemresande missionärer och i
övrigt väl sörjt för transporten under nagra år.

Såväl vår som engelsmännens egen transport växte emellertid
för varje ar på grund av de båda missionernas utveckling. Här-
till kom snart den omständigheten, att oceanångarne började gå
ända upp till Matadi och där lossa sitt gods. Det holländska
handelshusets båtar hade lossat godset strax utanför magasinen.
Nu däremot måste mati hämta godset uppe i Matadi med mis-
sionens egna batar och föra det ned till Tunduwa. Härigenom
ökades arbetet mycket, och följden blev, att det engelska säll-
skapet uppsade vår transport. Detta skedde i maj 1892.

Missionär K. J. Pettersson hade fått bud att gå ned till
Tunduwa för affärernas ordnande men hade då ej minsta aning-
om, att det gällde uppsägning. Han blev därför högst över-
raskad och mycket bekymrad över denna utgång. Nu stod han
där och hela vår kongomission delvis pa bar backe. Ingen hade
han att radgöra med. Nagot måste likväl göras utan uppskov,
ty efter sex månader var uppsägningstiden ute. Han började
genast undersöka flodstränderna mellan Tunduwa och Matadi
och hörde sig för både hos staten och handelshusen, vilka möj-
ligheter som kunde erbjudas för upplåtande av lämplig plats,
där en transportstation kunde anläggas.

Efter mycket sökande och många missräkningar lyckades
det honom att finna en lämplig tomtplats strax nedanför Matadi
vid Nkala-kala, tillhörande handelsfirman Hatton & Cookson i
Liverpool. Agenten vid Nkala-kala kunde emellertid ingenting
bestämma utan hänvisade Pettersson till chefen, som bodde i
Cabinda nere vid kusten i Portugisiska Kongo. Till Petterssons
glädje och vår missions fromma ordnade sig nu affärerna all-
deles förträffligt, ehuru de ej kunde avslutas förr än firman i
Liverpool sanktionerat överenskommelsen. Detta gjorde också
firman inom kort.

Glad och tacksam till Gud reste Pettersson upp till statio-
nerna och framlade saken för den sammankallade konferensen.
Denna gillade i allt de matt och steg, som voro vidtagna,

182

och fattade beslut om en transportstations byggande. Pettersson
återvände till Matadi, där han genast började med anläggandet
av stationen å den för ändamålet förvärvade jorden. Arbetet tog
sin början den 28 juni 1892.

En plats med lämpligare läge för en transportstation finner
man ingenstädes i Matadis omgivningar. Endast femton minu-
ters väg från järnvägsstation, post- och tullhus och blott fem å
tio minuters färd från oceanångarnes ankarplatser ligger den både
vackert och i sanitärt hänseende utmärkt på en liten höjd, som
delvis skjuter ut i Kongofloden.

Boningshuset nid Londe sett från /lodstranden

För att i rätt tid kunna övertaga transporten uppfördes av
Pettersson allra först en magasinsbyggnad. Denna blev så snart
färdig, att godset kunde mottagas från ångarne och transporten
övertagas, innan uppsägningstiden var ute.

Under första månaden bodde och spisade Pettersson gratis
på Nkala-kala handelshus. Därpå förhyrdes en ångbåt, vid namn
Anny Taylor, tillhörande Biskop Taylors Mission. Denna för-
ankrades vid stranden och tjänstgjorde som bostad, tilldess sta-
tionshuset delvis var färdigt. I kontoret, som först inreddes,
flyttade Pettersson in, så snart det lät sig göra, och ansåg sig
nu hava det riktigt kungligt.

Med arbetshjälp var det mycket dåligt beställt. Pettersson
måste därför med egen hand lägga grunden både till magasinet

183

och stationshuset. Även i övrigt utförde han själv det mesta
arbetet. De få svarta arbetare, han lyckades anställa, dugde en-
dast till hantlangare.

Utom stationshuset, som innehåller tre boningsrum och
kontor, uppfördes ett gästhus med fyra rum för utkommande
och hemresande missionärer.

I den nya stationen, som fick namnet Londe, blev den
Amerikanska Alliansmissionen inom kort delägare. Denna hade
nämligen ungefär samtidigt med vår mission kommit i liknande
bekymmersamma läge rörande transporten. Alliansmissionen an-
höll därför att få lika del i Londestationen på det villkoret,

(inta i Matadi

att den iklädde sig hälften av anläggningskostnaderna. Denna
begäran bifölls med tacksamhet, i all synnerhet som det blev en
ej ringa ekonomisk hjälp för vår mission, vilken genom statio-
nens byggande helt hastigt fått en hel del nya utgifter. Kon-
trakt upprättades mellan de båda sällskapen i oktober 1892. Från
år 1898 tillhör emellertid Londe uteslutande Svenska Missions-
förbundet, som då inlöste den andra hälften, emedan Alliansmis-
sionen förläde sin transport till Boma.

Under årens lopp har stationen blivit tillökad med flere
byggnader. År 1894 uppförde missionär A. Th. Strandman ett
ganska stort boktryckeri. Att förlägga tryckeriet till Londe var
från början aldrig tänkt. Man hade ju redan ett mindre sådant
vid Kibunzi. En snällpress hade emellertid blivit utsänd för att

184

transporteras till Kibunzi. De olika maskindelarna befunnos dock
vara alldeles för tunga för bärarne. Flere karavaner kommo ned
till Londe för att bära upp pressen, men alla måste återvända
med oförrättat ärende, ehuru för varje karavan någon av mis-
sionärerna följde med för att hjälpa till med råd och ledning.
När sålunda alla försök att frakta upp pressen till Kibunzi visade
sig fruktlösa, var man nödsakad att bygga ett tryckeri vid Londe.
Detta har ock sedermera visat sig vara bade praktiskt och eko-
nomiskt, dels emedan många beställningar ingå fran handelshusen

Londe fran Kongofloden

i Matadi m. fl. platser, dels därigenom att missionen befriats
frän de ganska dryga transportutgifter, som voro förenade med
frakt av papper och övriga materialier till Kibunzi. Som det
gamla tryckeriet nu är alldeles för litet, är en ny tryckeribyggnad
av sten under uppförande, 7 x 20 meter.

En trevlig predikolokal med läsrum för sjömän bygg-
des av W. Sjöholm år 1901 utan någon direkt kostnad för
missionen. Medel därtill insamlades på enskild väg genom in-
tresserade i Kongo och i hemlandet.

Stationshuset utvidgades och ombyggdes delvis under åren

185

1903 och 1904 utan någon förändring i den gamla byggnads-
planen.

Alltifrån stationens grundläggning har ett planmässigt te-
rasserings- och planteringsarbete fortgått. Den starkt sluttande
stationsplanen har nämligen nödvändiggjort uppbyggandet av
terasser, utan vilka de starka regnen skulle bortföra matjorden
och omintetgöra all trädgårdsanläggning. Dessa arbeten hava
utförts av stationens roddkarlar på de tider transporten icke

Boningshuset i’i(l Londe sett från tryckeriet

tagit dem i anspråk, vadan de icke vållat missionen några extra
utgifter. Men stationsområdet har härigenom på ett förvånans-
värt sätt förskönats, så att det i förhållande till omgivningarna
är såsom en oas i öknen. Icke mindre än nio terasser, vari-
erande i höjd från en halv till två meter, höja sig över varandra,
klädda med olika slag av prunkande frukt- och prydnadsträd,
vilka genom sin ständiga grönska och svalkande skugga skänka
åt hela stationen ett behag, som gör den hemtrevlig och inbju-
dande. Fruktträden giva ofta ymniga skördar. Isynnerhet bära

186

mangos-, apelsin- och mandarinträden i regel rikligt med frukt.
Då mangosträden blomma, stå apelsin- och mandarinträden dig-
nande under sina gyllene och läskande frukter, och när mangos-
frukten som bäst håller på att mogna, utveckla apelsin- och man-
darinträden sin vita, härliga blomsterskrud, som fyller stationen
både inom- och utomhus med sin ljuvliga doft. — Utom de
nämnda frukterna bjuder också den vackra trädgården allt emellanåt
på dadlar, kokosnötter, granatäpplen m. m.

Sedan vi nu sett, huru Londe station anlagts och under
årens lopp förbättrats och förskönats, vilja vi giva en närmare
inblick i arbetet. Namnet “transportstation11 giver ju redan vid
handen, vad slags arbete här är fråga om. Det är ock för de
flesta missionsvänner bekant, att större delen av missionärernas
livsförnödenheter måste rekvireras från Europa. Det mesta tages
från England men ganska mycket även från Sverige. — Så snart
man erhållit räkningar och övriga papper rörande ankommande
gods, utskrives en så kallad tulldeklaration, som insändes till
tullkammaren. Å varje sådan deklaration, som skrives på franska,
angives nummer, märke, innehåll och värde m. m. för varje kolly.
Priserna, som å engelska räkningar givas i pund, shillings och
pence samt å svenska i kronor och ören, måste å deklarationen
förvandlas till francs och centimes. Så snart tullkammaren mot-
tagit deklarationen, utfärdar den en fullmakt, som berättigar till
godsets mottagande från ångaren. Godset, som i regel föres i
land av ångarens besättning, måste före magasinerandet noga
kontrolleras. Det hör ej till ovanligheten, att lådor och tygbalar
blivit öppnade och en del av innehållet bortstulet. Understundom
kan något vara sönderslaget eller förstört av vatten. Allt sådant
skall efterses och genast anmärkas. Är någon nämnvärd skada
eller förlust skedd, måste man genom respektive leverantör eller
agent söka utfå skadeersättning av ångbåtsrederiet.

Med få undantag blir godset ej länge kvar i transportma-
gasinet. Bärarekaravanerna från de olika stationerna komma
snart slingrande nedför bergen för att hämta bördorna. Som
Londe ligger på södra flodbanken men alla övriga stationer, med
undantag av Mukimbungu, äro belägna norr om Kongofloden,
måste de flesta karavanerna hämtas över i en större roddbåt,
som kan taga mellan tjugu och trettio man. Under högvattnet
är det därför ett mycket ansträngande arbete för roddkarlarne

187

att hämta och åter överföra karavanerna och deras bördor, ty
strömmen är då mycket hastig och virvlarne djupa och starka.
Är båten ej bemannad med kraftiga och vana roddare, är det
icke alls ovanligt, att den gripes av en virvel och föres runt
flere gånger, innan männen bli herrar över situationen.

Karavanerna äro mycket olika. Somliga bestå av blott nå-
gra män, andra kunna uppgå till närmare ett hundratal. De
största karavanerna komma, dä en sändning missionärer skall
hämtas upp till stationerna. Att förse ett större antal bärare med
bördor kan ibland vara ganska ansträngande, isynnerhet då man
skall packa om och göra i ordning bördorna och värmen när-

Gästluiset och kyrkan f längst bort) ui<l Londe

mar sig 50° Celsius. Detta arbete kan ock hava sitt intresse.
Livliga och högljudda, som de svarta äro, då det gäller att “stå
på sin kant“, föra de ett buller och stoj vid bördornas utde-
lande, så att man svårligen kan göra sig hörd. Alla vilja ha
sina bördor först, och alla vilja ha de minsta och lättaste bör-
dorna för bästa möjliga betalning. Att en till det yttre stor
börda är tung och en liten lätt, det, mena de, är ett axiom.
Man får sig ofta ett hjärtligt skratt, när man ser dem rusa iväg
för att nappa at sig små nätta lådor som innehålla spik eller

andra järnvaror. Det var besynnerligt! Den satt ju nästan fast.
Vad kan den innehålla? Så resonera de och smacka och sia
ihop händerna och vända tillbaka långa i synen, under det de

188

andra trettio å fyratio leverera en skrattsalva, så att det skräller
i hela plåtmagasinet.

I allmänhet går det nu för tiden lätt att utlämna bördor, ty
bärarne äro mera vana och bråka sällan. Varje börda betalas
ock numera efter vikt med 18 centimes (= omkring 13 öre) pr
kg. Vid framkomsten till stationerna få de även något, så att
frakten går till omkring 25 centimes eller 18 öre pr kg. Till
Kingoyi blir frakten dyrare. Betalningssystemet är nu ock-
så mycket bekvämare än förr, enär betalningen sker med klin-

Bärare vid Londe väntande på bördor

gande mynt. Under många år betalade man med handels-
varor. Varje bärare fick för full börda 1 stycke tyg, 1 burk
konserverad sill, 1 mugg salt, 1 mugg ris samt ett litet handfat
eller två små muggar av porslin. Arbetet med betalningen
då tog längre tid än utlämnandet av bördorna, så framt dessa
ej behövde packas om.

Det är också med stor lätthet man nu kan få bärare vid
stationerna. Härutinnan förhöll det sig helt annorlunda under
de första tio å femton åren. Det var understundom med stor

189

svårighet, man då kunde förmå bärare att gå ned till Matadi.
Detta berodde till stor del pä ovilja och även ovana att bära
men också mycket därpå, att karavaner ofta överföllos från fient-
liga byar, rövades och misshandlades. För att rädda missionä-
rerna från svält och hungersnöd hände det då, att nagon bland
dem måste följa bärarne till Matadi för att hämta upp proviant,
emedan de ensamma ej vågade gå. Nu däremot tävla männen
om att vara de förste att få hämta bördor. Ingen behöver heller
frukta för överfall och röveri. 1 denna förändring till det bättre

Utsikt över Matadi från terassen vid I.nnde

ha vi ett bevis bland de många på vad evangelium kan uträtta
pä blott ett par decennier.

Under år 1908 utlämnades 1,125 bördor, för vilka i tran-
sport betalades vid Londe 5,160 francs = 3,690 kr. Det mesta
av dessa utgifter ingår i missionärernas löner för transport av
deras proviant m. m. Utom dessa fraktomkostnader betala mis-
sionärerna all frakt från Europa samt tull därå (12 " ») för alla
sina förnödenheter.

De dagar, man har glädjen mottaga och välkomna missions-
syskon från hemlandet, räknar man till de mest trevliga och upp-

190

muntrande i arbetet vid Londe. Väl är det dagar av arbete och
mångahanda bestyr, men glädjen att dels återse gamla kämpar
pa fältet, dels att få mottaga och lära känna dem, som första
gången beträda missionens mark, gör arbetet ljuvt och lätt.

Förutom det vanliga arbetet med tillsyn av gods och ba-
gage har man vid missionärers ankomst en hel del andra saker
att ombesörja. — Varje missionär måste, för varje gång han eller
hon kommer ut på fältet, inregistreras hos civilstaten. Detta sker
genom särskilda inskrivningsbulletiner, som ifyllas och insändas
till vederbörande civilofficer, vilken till var och en utfärdar ett
inregistreringsbevis. Likaså måste anmälan inlämnas till staten,
så snart någon lämnar landet. Medför någon skjutvapen, skall
även detta inregistreras och stämplas. Detta kan dock ej ske,
förrän man först skaffat speciell fullmakt från guvenören i
Boma. Sådan inregistrering av skjutvapen kostar 20 francs och
gäller i fem år. Vidare skall det övervakas, att varje missionär
upprättar ett testamente, varav en förseglad avskrift skall för-
varas vid Londe. I varje testamente förordnas missionens lag-
lige representant, vilken är föreståndaren för Londe station, till
att vara testamentets exekutor i händelse av testators dödsfall.
Till den laglige representanten lämnas även av missionärerna
fullmakt att å posten utbekomma rekommenderade brev och an-
dra värdeförsändelser under deras adresser. — Detta är nu den
praktiska och prosaiska delen av vad som är samhörigt med
hjälptruppernas ankomst från Sverige. Men det finnes mycken
poesi vid dessa sammanträffanden. Utrymmet tillåter dock icke
att nämna därom. Läsaren får själv tänka sig, huru det kan te
sig, då missionens sändebud från nordanland mötas på Kongo-
flodens strand.

Genom Londe ombesörjas de flesta postbefordringar till
Europa. Alla penningar, som vid stationerna i det inre av
landet användas för bestridande av missionens olika utgifter,
rekvireras från Londe. Där anskaffas ock biljetter för alla hem-
resande missionärer, som även förses med nödig reskassa.

Stationsföreståndaren vid Londe är av samtliga missio-
närer på fältet utsedd och av regeringen i Kongo antagen och
godkänd såsom missionens laglige representant inför staten,
handelshusen och främmande missionssällskap. 1 egenskap av
sådan har han att övervaka och tillse, att alla papper och trans-

191

aktioner mellan missionen och staten ordentligen klareras. På
grund härav är han bade inför missionen och kongoregeringen
ansvarig. Representantens plikt är att hos regeringen för varje
år anhålla om rättighet för missionen att under året anställa nö-
digt antal arbetare. Sådan rättighet kostar 100 francs = 72 kr.
Vidare skall han för varje år fran alla stationerna mottaga dekla-
rationer å alla hus, arbets- och tjänstepersonal m. m. och i ve-
derbörlig tid insända detta till staten, som därav beräknar skatten,
vilken sedermera genom Londe station utbetalas. Varje första
januari inlämnas till överdomaren i Boma en förteckning över
alla missionärer, som vistas på fältet. — Upplåtande och köp av
jord till nya stationer m. m. skall genom representanten utverkas
och genom honom fullföljas. Allt sådant förorsakar mycket ar-
bete, vilket blir drygare därigenom, att man skall röra sig med
främmande språk. — Räkenskaper och bokföring ta ock sin
del av tiden.

Av vad här ovan sagts framgår, att ganska stora pen-
ningeutgifter avslutas genom Londe. Anskaffandet av penningar
är icke alltid det lättaste. Man får efter tillfälle och omständig-
heter anskaffa dem från tyska, engelska, franska, italienska och
portugisiska handelshus, som dels ha filialer, dels huvud-
kontor i Matadi. Pengarna “köpas" genom växlar, numera di-
rekt på Svenska Missionsförbundets Expedition i Stockholm.
Dessa utfärdas i regel i engelska pund, emedan de därigenom
ha större värde i Europa och hellre mottagas av handelshusen.
För blott några år sedan förmedlade vår agent i Liverpool, E. Ben-
nett, alla sådana växlar. Som detta system emellertid kostade
extra ersättning till Bennett, var det för missionen en ekonomisk
vinst att utställa dem direkt pa Missionsförbundet.

Penningefrågan har under vissa tider varit rätt brydsam, enär
Londe även ombesörjt transporten åt den amerikanska pres-
byterianska kongomissionen, vilken drager väldiga summor i frakt-
kostnad på järnvägen till Leopoldville.

Utom missionär K. J. Pettersson, som är Londe stations
anläggare, ha följande personer varit föreståndare vid Londe:
A. Th. Strandman, K. E. Laman, A. W. Lagerin, Aug. Berthold,
Wilh. Sjöholm, C. W. Lembke, E. Storm, P. A. Westlind och
M. Westling. — På Tunduwa kyrkogård vila missionärerna Mina
Svensson, Sofia Karlsson, K. Axelsson, Aug. Werlin och A. Th.

192

Strandman samt Jöns Larssons dotter Ruth. På Matadi kyrko-
gård vilar Adolf Brink.

Vi ha nu sökt framställa — om även inom en trång ram
en så tydlig bild som möjligt av Londe station, dess tillkomst,
arbete och huvuduppgift, med en innerlig önskan, att missions-
vännerna må sätta sig in däri och må följa verksamheten med
alltjämt växande intresse och med sina förböner. Verket är
Herrens, arbetarna likaså.

Londe bål och roddare

Första tiden på Kinkenge.

Jv JUG. JANSSON.

'orgonen den 15 juli år 1897 stod en liten karavan
färdig för uppbrott från Diadia missionsstation. Den
bestod av Ivar Johansson och Aug. Jansson samt ett
tjugutal bärare, och den stora byn Kinkenge var dess
mål. Där skulle en ny missionsstation byggas, en fyrbåk resas, från
vilken evangelii ljus skulle sprida sina strålar över den i heden-
domens mörker sänkta trakten.

Dagen var mulen och sval, just en sådan dag, som man
önskar sig, då man i Kongo skall företaga en längre resa.
Våra bärare lyfte hurtigt sina bördor och började färden. Vi vita,
följda ett stycke till vägs av kära kamrater, kommo efter, och när
vi sagt farväl och emottagit kamraternas välgångsönskningar,
skyndade vi för att hinna fatt bärarne.

Efter 6 timmars marsch kommo vi till byn Kingwala, där
vi slogo läger. Dagen därpå fortsatte vi vår färd, och vid tre-
tiden kommo vi i närheten av Kinkenge.

På Kuhakuåsen straxt utanför byn mötte oss två män, be-
väpnade med bössor. De hejdade oss och utfrågade noga, vilka
vi voro och varifrån vi kommo. Vi sade dem, att vi voro Guds
vita män och kommo från Diadia station samt ville bliva förda
till hövdingen Makasa Biyala. Det tycktes vara en god tidning
för dem, ty över deras mörka ansikten drog ett skimmer av ljus.

194

Men straxt voro vi omringade av en skara beväpnade män, och
vi undrade mycket, vad det hade att betyda. Vi hälsade dem med
frid och de besvarade vår hälsning. En tid därefter fingo vi veta,
att de legat gömda i gräset för att överfalla oss, om vi varit
statens män, men då de hörde, att vi voro Guds vita män, av-
stodo de därifrån. Vi blevo så ledsagade fram till byn och till
hövdingens hus, där vi slogo oss ned i trädens skugga. En del

Hövdingen Makasa Biljaia

av byns manliga befolkning samlades omkring oss. Hövdingen
hälsade oss vänligt och gjorde ett av sina hus i ordning åt
oss att sova i för natten.

Vi framförde vårt ärende att få bygga en station vid byn.
De hade nog en aning om, att vi kommo i det ärendet, ty Jöns
Larsson och Ivar Johansson hade varit där några månader förut
och undersökt trakten och sagt, att vi möjligen skulle komma
och bygga ibland dem. Hövdingen blev emellertid orolig, när vi
framställde vår begäran, och sade sig ej kunna besvara den, förr

195

än han sammankallat de övriga hövdingarna i trakten och rådgjort
med dem. Vi bådo honom sända bud till dem och kalla dem
till sammanträde nästa dag. Detta gjorde han, och dagen där-
på kommo flera hövdingar och med dem mycket folk, som ville
vara med om det märkliga sammanträdet. Hövdingarna hade
styrt ut sig, så gott de kunde, för att se respektingivande ut. Sam-
manträdet började, och Makasa Biyala förde vår sak på tal. Den
ene efter den andre hade ordet, och de tycktes -ej hava något
särdeles emot, att vi stannade kvar, men de ville veta, vilka nya
bud och stadgar vi skulle införa, om de ej finge dricka palmvin,
ha flera hustrur, dansa, giva gift o. s. v. Därtill svarade vi, att
inga andra lagar skulle stiftas än de, som finnas i Guds ord.
Detta skulle vi lära dem, och sedan bleve det deras sak att an-
taga det eller icke. De blevo nöjda därmed och sade sig vara
glada att se de vitas ansikten ibland sig.

Så tillfrågades vi, var vi ville bygga. Vi bådo dem följa
med oss, så skulle vi visa den plats, vi önskade. När vi kommit
dit, sade hövdingarne: “Ja, denna skolen 1 få. Jorden äga vi
ej, så att den kunna vi ej sälja till er. 1 fån taga, vad I viljen,
det är eder sak.u

Sedan överenskommelsen var gjord, återvände hela skaran
glad och belåten till byn. Av hjärtat tackade vi Herren, att han
öppnat vägen för sitt ord till Kinkengefolket. I byn avslöts sam-
manträdet med att hövdingarna fingo en liten gåva var.

Dagen därpå — den 18 juli — var en söndag. Vi tillsade
folket att samlas, och några kommo till vår lilla gräshydda och
satte sig på den öppna platsen utanför. Evangelisten Kiananwa,
som var med oss, talade en stund till de församlade. Han talade
om skapelsen och Guds stora makt och kraft samt om hans kär-
lek till människorna. Aldrig hade de hört sådana ord förr; icke
hade de tänkt, att Gud älskade dem. Det var en betydelsefull dag
för Kinkenges folk, då de första gången samlades med den
stora skaran av sabbatsfirande människor omkring Herrens ord.
Evangelii sol hade börjat uppgå för att fördriva det tusenåriga
mörkret.

När vi slutat vårt möte i byn, gingo vi upp till den plats
vi fått att bygga på. Vi ville hava ett bönemöte där och på så
sätt inviga den till en plats för livets ljus. Vi läste dagens text,
och i denna funno vi dessa ord: “På denna klippa skall jag

196

bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke vara henne
övermäktiga." Det blev oss ett särskilt löfte från Herren om hans
hjälp i det arbete, som vi här i hans namn skulle börja. Vi böjde
våra knän och utgöto våra hjärtan inför himmelens Gud, och vi
kände, att han skulle välsigna sitt verk på Kinkenge.

Måndagen den 19 juli började vi arbetet. Av några träd
från skogen samt gräs och palmblad byggde vi på en vecka
vårt första hus. Det bestod av tre rum: ett för oss vita, ett
till förvaringsrum för bytesvaror m. m. samt ett större rum för
våra arbetare, vilket ock fick tjäna såsom samlingslokal vid böne-
stunderna.

När detta var gjort och vi flyttat från vår lånta bostad in i
eget hem, började vi förberedelserna till ett större hus. Vi måste
skynda för att om möjligt få ett tegelhus i ordning före regn-
tidens inbrott. Gräshuset var för dåligt att bo i under regntiden,
och det var två månader, tills denna började. De flesta av våra
arbetare, som voro från de andra stationerna, hade redan tröttnat
och ville gå hem. Det var svårt för dem att få köpa mat av
folket, emedan de voro främlingar. Endast fem ville dela svå-
righeterna med oss och stannade kvar i arbetet. Dessa fem voro för-
samlingsmedlemmar. Av byns folk kunde vi ej få några arbetare,
ty de vågade ej anförtro sig åt oss, emedan vi enligt deras tanke
voro stora trollkarlar. Men Herren gav hälsa och krafter åt de
få arbetare vi hade och åt oss själva, och arbetet gick raskt undan.
Tegel slogs och brändes, bräder sågades, träd höggos och buros
fram. Så byggde vi, och innan regnet kom, hade vi vårt tegel-
hus färdigt.

1 sin vidskepelse trodde folket oss om allt möjligt ont. Våra
bemödanden att hjälpa dem missförstodos ofta. En hövding dog
några veckor efter vår ankomst. Då troddes det, att vi voro orsak
till hans död. De, som hörde till hans byavdelning, flyttade bort
ifrån byn för att bliva kvitt de vita trollkarlarnes konster.

Hövdingen Makasa Biyalas systerson sjuknade en dag i reu-
matisk värk och feber. Det blev stor oro i byn. Johansson var
hos honom, men han fick ej göra mycket för honom. I stället
tillkallades avgudaprästen, som under dans och rop besvor
sina gudar att hjälpa. Men sjukdomen förvärrades. Efter några
dagar kommo hövdingen och avgudaprästen och bådo oss om
hjälp. Johansson gick då dit och gav den sjuke medicin samt

197

bad Gud för honom. 1 vårt rum bådo vi ock Gud visa, att han
var mäktigare än avgudarne. Allas tanke var nu riktad på vår
Gud. Frågan, om de vites Gud var mäktigare än hedningarnas,
skulle avgöras. Vår Gud hjälpte underbart. Snart blev den sjuke
bättre och om några dagar var han fullt frisk. Folket fick däri-
genom bättre tankar om oss och vår Gud.

Snart vågade några gossar börja arbeta åt oss, och få
dagar därefter började vi en skola med 5 elever. Det var den
1 november.

Tegelslagning vid Kinkenge

Efter någon tid började fyra av gossarna visa sig påverkade av
evangelium och bekände sig vilja bliva kristna. Då gladdes våra
hjärtan. Så hade då evangelii predikan redan börjat bära frukt
till frälsning bland Kinkenges folk. Gossarne fingo särskild under-
visning i den kristna läran, och efter några månader bestämdes
en dag, då de skulle mottaga det heliga dopet. När vi meddelade
dem detta, blevo de så innerligt glada, att de rent av hoppade
av fröjd. Men då deras anhöriga fingo kännedom om saken,
blevo de förbittrade och beslöto förhindra det. En dag kommo
ett trettiotal av byns manliga befolkning upp till stationen.
Alla sågo hotfulla ut och voro beväpnade med skarpladdade

198

gevär. De omringade oss, där vi stodo i vårt arbete, och deras
anförare tilltalade oss ungefär så: “Vi hava hört, att 1 tänken
döpa våra gossar och inviga dem till trollkarlar för att sedan
genom dem fördärva allt folket i byn. Detta skola vi ej tillåta
och ha kommit för att säga er det.“ — Vi försökte tala till vårt
försvar, men ingen hörde på oss, utan alla väsnades och skreko,
att vi skulle sluta upp med vår verksamhet. Till sist fingo
vi dock ordet och framhöllo för dem det orätta uti att behandla
oss på detta sätt. Vi voro ju deras vänner och hade ej gjort
dem annat än gott. Vi sade dem ock, att då hövdingen Makasa
Biyala komme hem, skulle vi göra upp saken med honom, ty
det var han, som lovat oss att få bygga här. (Han var nämligen
borta i en annan by vid tillfället). Det lyckades oss att lugna
de vilda människorna, så att de drogo sina färde, visserligen
under hotelser att snart komma igen. Detta blev dock al-
drig av.

Med dopkandidaterna kommo vi emellertid överens att upp-
skjuta dopet en tid, tills oron bland folket hunnit stilla sig och
vi mera vunnit deras förtroende. Efter några veckor kunde vi
också hava dopförrättningen i lugn och ro. Några av de förra
orostiftarne voro till och med närvarande.

En direkt välsignelse hade vi ock från det omtalade upp-
trädet. Vi hade länge tänkt begära av hövdingen att få en annan
plats för stationen, ty den vi fått var i flera hänseenden olämp-
lig. När hövdingen kom hem, bådo vi honom därför besöka
oss. Han kom och hade en av sina förnämsta män med
sig. Nu fruktade han, att vi ville ställa honom till ansvar för
uppträdet, och därför bad han genast om ursäkt, för att folket
handlat så mot oss. Hade han varit hemma, så hade det ej fått
ske. Vi sade honom, att vi skulle lämna den saken, men vi hade en
annan angelägenhet att framställa för honom, och vore han till-
mötesgående i den, så vore allt bra igen. “Tala då, “ sade han. Då
begärde vi att få en ny plats för stationen. Vi önskade den skog-
beklädda platsen österut. Men detta var en gammal gravplats och
ansågs helig. Ävenså funnos där rätt många fruktträd, och
det var svårt för hövdingen att lämna oss densamma. Det var
ett brott mot de avlidnas andar. Men han ville ock gärna handla
mot oss såsom vår verklige vän. Han satt vid vårt bord, böjde
huvudet i handen och sade: “Vänta, jag skall tänka Guds tankar.“

199

Om en stund reste han sig och sade: “Vi gå och se på platsen. “
När vi kommit dit, utvisade vi, hur stort område vi önskade. Han
syntes mycket villrådig. Slutligen sade han: “Om jag giver er
denna plats, så måsten 1 lova att icke hugga bort de träd, som
äro planterade på dessa gravar." Vi lovade att akta träden. Vi
skulle visst icke hugga bort dem, ty det var just för trädens skull,
vi ville hava platsen. De skulle giva oss skydd mot de starka
vindarna och den brännande solen. Så fingo vi hans löfte
att bygga där och hade så en mycket lämplig plats för vår station.

Krig och dans, giftgivning och avgudadyrkan hörde på den
tiden till ordningen för dagen. Ofta hörde man gifttrumman tala sitt
dova, dystra språk om grova brott och hedendomens mörka gär-
ningar. Än kom den ena underrättelsen än den andra om, huru
de hade misshandlat varandra. Hövdingarna för våra arbetare och
gossar hotade ofta, att de skulle döda dessa, om de ej slutade upp
med sitt arbete. En del vågade till följd därav ej fortsätta
hos oss, andra, särskilt de, som fått djupare intryck av kristen-
domen, trotsade hövdingarna och fingo lida mycken försmädelse.
En av våra gossar måste en dag äta gift för att befria sig från
beskyllningen att han sysslade med trolldom, som han lärt av oss.

Trots allt fingo vi bygga och bo i trygghet på Kinkenge.
Gud hjälpte oss från seger till seger. Det verk, som under årens
lopp utförts genom evangelii predikan i denna trakt, är ett under
för våra ögon.

Ka rit u an

Vårt första besöfy vid Kingoyi.

Ao C. N. BÖRRISSON.

Jet var i maj manad 1900. Enligt uppdrag av kongo-
konferensen skulle jag i sällskap med bröderna Storm
och Flodén besöka trakterna vid Lualaflodens källor,
nordväst frän Nganda, för att finna lämplig plats för
en ny missionsstation. Föregående undersökningar hade givit
vid handen, att där var en folkrik trakt. Resan tog oss flera
dagar. Inga kända, raka vägar funnos, utan vi måste följa de
trånga, slingrande stigarna frän by till by. Gräset var fullväxt
och räckte oss nästan ständigt högt över huvudet, inneslutande
oss i en kvav tunnel, däri den ene vandraren ej kunde se den
andre ibland på en meters avstånd för bara gräs. Men oaktat
svårigheterna bjöd färden på mänga intressanta erfarenheter.

En afton kommo vi till en övergiven byplats i Mpompi,
där endast några lämningar av hyddor lägo kvar. Som mörkret
föll på, kunde vi ej taga oss fram vidare utan måste slå lä-
ger. Då lägereldarna började lysa, blev folket i orten undrande,
om det spökade i den gamla byn. Några stego upp på en
höjd, varifrån de hade utsikt. Och då de sågo, att folk rörde
sig i lägret, togo de mod till sig, ropade och frågade, vilka vi
voro. På vår uppmaning att komma till oss, kom ett par av
de modigaste männen. En av dem sade sig sedan vara vår
bäste vän och ville icke, att vi skulle ådraga oss några svårig-

201

heter. Därför ville han bestämt avråda oss från att ga till det
folk vi ämnade oss till. Så drog han upp hårresande historier
om dem och huru de hade svurit vid sina gudar att döda re-
dan den förste vite, de finge se i sitt land. Och, tilläde han, i
morgon hålla de en stor marknad. Då dricka de mycket palm-
vin och dä äro de besinningslösa och kunna göra vad som
helst.

Vara bärare lyssnade, tills de skälvde som asplöv, och bado
oss. att vi skulle vända om hem. De skulle pa inga villkor följa
oss dit upp. Men vi visste, huru mycket vi borde taga hänsyn
till var föregivne väns rad, ty folket i denna trakt hade en tid
förut tagit livet av en person, därför att han vid vår förra resa där-
igenom härbärgerat .oss över natten. Vi bado dem lyssna till
vår aftonbön och sade, att som Gud uppenbarade sin vilja för
oss, sa skulle vi göra.

Följande dag bröto vi ej upp utan bado “vår vän“, som
ater besökte oss, att visa oss omkring där i trakten. Han för-
säkrade, att där ej fanns en enda plats, lämplig för en missions-
station. Och han hade kanske rätt, ty hela orten bestod av top-
piga kullar med tranga dalar emellan. Vi sago dock en ej så olämp-
lig plats, sedan vi mot löfte om en bordskniv fatt en ny vägvisare.
Denne fick dock sedan stryk av sin hövding, för att han vi-
sat oss omkring, ehuru han gjort det sä skickligt, att vi ej sett
en enda by. Alltjämt påstods det, att där ej fanns folk, ehuru
vi märkte många stigar kors och tvärs. Vi försökte att betinga
oss en vägvisare till följande morgon, men det var omöjligt.

Morgonen därpa bröto vi upp utan att säga bärarna, vart
vi skulle gä. De skulle endast följa oss, och vi skulle följa
Guds ledning. Snart ropades efter oss:

“Två bärare vilja ej gå med!“

“Låt dem då ga, vart de vilja !“

“De vilja gå hem igen!“

“De fä gå, vart de vilja ! “

“Var skola de göra av bördorna ?“

“Låta dem ligga !“

“Nu gå de; skola de ej ha något brev?“

“Nej, men bed dem hälsa hem!“

Fran en upphöjning iakttog jag dem. De gingo ett stycke
i riktning hemat, tills gräset skymde bort dem. Men da såg jag

202

på grästopparnas rörelse, att de veko av ifrån stigen och stan-
nade i väntan på, att vi skulle söka efter dem. Jag var så gott
som säker på, att de ej skulle våga gå hem ensamma. Därför
fingo de vara. Om en stund kommo de ock tillbaka, togo upp
sina bördor och följde oss efter, nöjande sig med lite smått
skämt från de övriga i karavanen.

Nu gjorde vi en intressant iakttagelse. Vi hade ej fått nå-
gon vägvisare bland dessa irrgångar och stigar. Men vi märkte
snart, att där det var ett vägskäl, där var den ena stigen över-
knuten med gräs, medan den andra var öppen. Och huru denna
öppna stig slingrade och krökte bland kullarna med eller mot
den riktning, vi skulle gå, så var den alltid den rätta för oss.
Det var avvägarna till byarna, som voro överbundna.

Till slut voro vi uppe på krönet av en långsträckt ås med en
härlig utsikt över det land, dit vi ämnade oss. Här fingo vi se,
att det var en mycket folkrik trakt vi vistats uti, ty en väldig
människoskara hade samlats för att se på vårt avtåg. Många
hade klättrat upp i träden i en vid sidan liggande skog för att
i säkerhet kunna betrakta oss. Vi rastade en stund ibland dem
för att tala om den Frälsare, i vars uppdrag vi voro ute. Jag
tror, att vi gjorde ett gott intryck på dem.

Från denna dagsmarsch minnes jag även en mycket lustig
syn. Jag hade just kommit upp på en kulle med kort gräs och
hade en del av karavanen före mig. Bärarne gingo över en slätt
med högt gräs. Pä ett ställe, där stigen gick fram, var gräset
nedslaget på en stor rundel. Flodén var den förste i karavanen.
Just som han kom ur det höga gräset ut på den öppna platsen,
mötte honom tre palmvinstappare med klättervidjor och kalebas-
ser. De kommo från motsatt håll. Ett ögonblick stodo de som
stela av fasa och sågo på den vite mannen. Sedan satte de
av som hjortar med de vildaste språng i och över det väldiga
gräset under rammel och skrammel från redskapen och försvunno
till sist långt borta vid ändan av slätten i en skog, där jag hop-
pas, att de stannade. Då vi längre fram träffade folk, fingo vi
bemöda oss om att göra så gott intryck som möjligt, varför vi
läto dem göra oss små tjänster mot god ersättning, under det
vi berättade för dem om missödet att hava mot vår vilja skrämt
deras bröder. Så upplöste sig det hela i en gemytlig stämning.

203

Det hade annars lätt kunnat få ödesdigra följder i en trakt, där
man ej förr sett vite män.

Det var lördagskväll. Sedan vi vadat över ett otäckt träsk
i en skog, träffade vi på en stor by. Men endast de första i
karavanen fingo se den sista skymten av byns innevånare. De
flydde ut i skogen, bade människor och djur. — Vad skulle vi
göra? — Voro de månne fientliga? — Eller rädda? — Skulle vi
få övernatta här? Dessa och dylika frågor voro gemensamma
för oss alla. Dörrarna till manga av hyddorna stodo öppna, och
t. o. m. lergrytorna stodo och puttrade över elden.

Trötta lade bärarna sina bördor ned på en öppen plats i
byn, och vi satte oss på dem. Så högljutt som möjligt upptogo
vi följande samtal:

“Vem kom först in i byn?“

“Masambu."

“Vad gjorde du, som skrämde folket ?“

“Intet, vite man.“

“Varför flydde de då?“

“Inte vet jag, det berodde väl på deras lättskrämdhet."

(I högre ton): “Vilken skada! Vi som kommit för att
stifta vänskap med denne hövding, och så få vi icke träffa
en människa! Ha vi då burit med oss våra gåvor förgäves och
nödgas att återvända med dem samma långa väg igen?

Tyst, vad är det, som rör sig därborta i buskarna?"

“Det är folk.“

“Bed dem komma fram.“

(Många bärare) “Så kommen da och hälsen på edra vita
bröder! Varför ären I så rädda och dumma? Viljen I, att de
skola bära vänskapsgåvorna hem igen?“

Tre kraftiga, svarthyade män, synbarligen samlande sitt ytter-
sta mod, närmade sig.

“Skrämde vi er?“

“Ne-ej då.“

“Är hövdingen hemma och kan han träffas?"

“Nej, han träffas ej, han är langt borta."

“Så ledsamt! Vi ha gått lång väg för att träffa honom och
bli riktiga vänner med honom. Bed folket komma fram. Få
vi stanna här i natt?"

204

Männen utbytte blickar och gingo så bort med snabba steg.
Vi voro ännu kvar i ovisshet.

Om en stund började dock folk komma försiktigt och när-
ma sig sina hyddor. Sedan dröjde det ej inånga minuter, förr-
än både hövdingen och arvprinsen presenterade sig.

“Blev ni rädda, dä vi kommo?"

“Nej, inte alls.“

“Men alla flydde ur byn?“

“Vi ha varit till arbetet."

“Vill ni ta emot oss som vänner?"

“Låt gå!"

Det hade varit tal om gavor. Sådana slösa vi ej med. Men
nu var det klokt att söka vänskap på den vägen, och vi sågo,
huru hövdingarnas ögon drogos till vära koffertar. De fingo
en eldröd filtmössa och en famn rött bomullstyg vardera. Med
egna händer hjälpte vi dem att kläda det pä sig, ty de sågo
överväldigade och tafatta ut. Men då de blivit påklädda, skulle
vi få se pa annat. Med avmätta steg gingo dessa tva “bam-
fumu“ först till ena ändan av byn och sa till den andra. Och
folket rusade till och gladdes höggljutt över sådana vita vänner
den levande Gudens vite som klätt deras konungar i en
stät, som de aldrig förr sett maken till.

Nu fingo vi ved och vatten och hus att bo uti, bara vi ej
kokade getkött därinne, ty det var “heligt" (förbjudet) för dem.
Stor förtrolighet bevisades oss. Män, kvinnor och barn skoc-
kade sig omkring oss för att iakttaga, vad vi gjorde och sade.
Efter kvällsvarden började vi fråga dem om deras gudar samt
berätta om vår Gud. Det var underbart.

“Nzambi Mpungu, har ni hört talas om honom?"

“Våra fäder hava nämnt hans namn."

“Vet ni något mera om honom?"

“Nej, våra präster veta ej, hur han skall dyrkas."

“Han är uppenbar för oss och vårt släkte. Och han har
sänt oss att lära eder känna sig.“

“Verkligen !“

“Ja, och sitt ord har han givit oss, som vi ha uti ett stort
skinn. Vill ni se det?“

(I korus) “Gärna, gärna!"

205

Nu tordes vi taga fram bibeln, som de annars likt andra hed-
ningar skulle trott vara en trollspegel. Kongofolket skulle
egentligen för den skull föredragit att kalla en bok för spegel.
Men denna beteckning ha vi ej kunnat antaga för att ej ge stöd
at deras vidskepliga uppfattning om läskunnigheten. Dä ej annat
ord i språket befanns lämpligt för begreppet bok. ha vi måst nöja
oss med “skinn" (nkanda), som avser omslaget men också be-
tyder hud, papper o. d. Vad som var satt eller skrivet i skin-

Liiger i skogen

net, kunde de ju ej fatta, då de ej kunde läsa, men vi berättade
åtskilligt för dem.

“Vidare tillbedja vi också vår Gud. Vill ni höra, hur det
gar till ?“

(Många röster) “Ack ja, gärna !“

Det blev bön. Vi missionärer bado, vara troende bärare
bado. Ett gemensamt böneämne var, att Herren matte sprida
sitt ljus och sin Ande över denna by och denna trakt och frälsa
även detta folk. Åhörarna uttryckte sin förvåning över, att man
kunde bedja till “Nzambi Mpungu“ pa ett så vanligt och begrip-

206

ligt språk. Deras avgudaformler bestå vanligen av gamla och
ovanliga ord med otydligt sammanhang.

“Men vi göra ännu mera. Vi sjunga också till hans ära.
Vågar ni höra, hur det låter ?“

“Ja då, så roligt !“

Nu klingade den ena sången efter än den andra. Fol-
ket, som lika lätt kunnat fly sin väg vid första tonen i tanke
att det varit en trollsång, om de ej blivit förberedda, blevo nu all-
deles hänförda och instämde snart i omsjungningarna.

Men fästets stjärnor läto oss förstå, att nattens timmar
voro inne, och vi måste söka vila. Det sista jag hörde från bärarna
var: “Detta var något annat än det vår sluge vän i Mpompi
skrämde oss med. Gud är i sanning levande och stor.“

Vi sovo gott, men huru kallelsen till “stormöte1* för nästa
dag utgått under natten, vet jag icke. Vi väcktes på morgonen
av, att någon av de våra tittade in och sade: “Här är så myc-

ket folk! De vilja höra de sånger om igen, som vi sjöngo i
går kväll. “

“Ären I redo, så sjungen för dem, tills vi bli färdiga !“

Det blev sång, bön, berättelse och undervisning i Guds ord.
Så fortgick det timme efter timme, och vi avlöste varandra om
och om igen. En stor, uppmärksam människoskara trängdes om-
kring oss och ville blott höra mera.

Fram på eftermiddagen togo dock hunger och trötthet ut
sin rätt. Jag hörde hövdingar säga till varandra: “Ha vi icke

stått här hela dagen och lyssnat till detta goda budskap och all-
deles glömt, att vi ej ätit en bit i dag?“ Så vände de sig till
kvinnorna: uGån nu hem och skaffen mat, ty nu äro vi hungriga."

“Skulle ni tycka om, att vi stannade här i trakten och under-
visade eder mera,“ frågade vi?

“Ack ja, om det blott funnes en plats god nog för er att
bygga på.“

“Få vi se efter? Och om vi finna en, viljen I då alla vara
våra vänner?**

(I korus) “Ja, i sanning!**

Så småningom skildes folket åt. Efter en stund hörde jag
några säga till varandra: “Tänk, vad det skulle bli, om dessa

lärare kunde finna en plats och ville bygga och bo ibland oss.“
— Jag förstod, att vi voro på rätt stråt, och tackade Gud.

207

Sedan vi ätit och vilat nagot, följde oss byns hövdingar
och andra ut pa en fri höjd, där vi hade utsikt över trakten. Vi
fingo nu reda på, vilken mängd byar, som vi hade framför oss.
Vårt gemensamma val föll på en vacker platå, beklädd med
palmer och andra träd, i ett högland omkring en halv
dagsresa längre bort. Där omkring skulle ock det mesta fol-
ket finnas.

På mandagsmorgon fortsatte vi färden med ett odelat
angenämt intryck av våra vänner i skogen. Vi ville taga vår ut-
valda plats i närmare betraktande och om möjligt även i besitt-
ning. Men även denna färd skulle ha sina svårigheter. Här
mötte oss motståndet i ett annat temperament än hos “var vän “
i Mpompi, som skulle bevaka hela distriktet. Sedan vi gått ige-
nom flera byar, där folket var vänligt, nalkades vi en by, i vil-
ken vi på avstand kunde se och höra en rasande människa. Han
röt och han hoppade och svängde en flintlåsbössa i luften.
Hans ögon voro rödsprängda, fradgan rann ur munnen och han
var hemsk att skada. Vi stannade och undrade, om möjligen
någon stig fans, som kunde leda oss omkring byn. Men då
kom en annan vänlig man emot oss och sade:

“Vill ni gå fram här, så får ni gärna. Jag är hövding i
denna by och icke han.“

“Är har. vansinnig, eller varför rasar han så?“

“Nej, han är bara ond på er. Han är hövding och präst i
en by här bakom och vill på intet vis släppa er igenom, dit ni
ämnar er.“

“Men vi maste fram till den plats, som vår Gud har anvisat
at oss. Visa oss blott någon väg, som bär dit, vilken gör det-
samma.“

Mannen rasade än mera, så att han ej kunde säga ett riktigt
ord. Vi försökte lugna honom med vänliga åtbörder. Och
dä jag trots hans hot gick fram och hälsade på honom, röt han:
“Da skall jag själv visa er vägen, da!“

“Det var utmärkt! Enda villkoret är, att du visar oss

rätt.“

Han gjorde helt om, och nu gällde det att följa med i il-
marsch. Om vi släppte honom ur sikte, kunda vi frukta, att han
skulle lägga sig i försåt för oss. Under färden lugnade han sig

208

dock något, så att vi kunde samtala. Då vi kommo till ett väg-
skäl, vek han av på vägen till sin by men vände ögonblicket
därpå, fattade posto och visade bärarna att gå den andra sti-
gen, fast ingen av dem visste, vart det skulle bära. Då de ville
tränga sig in på hans stig, spände han hanen på flintlåsbössan.

“Vad står på?“

“Hm, hm, hm. Jag har tillsagt dem att gå den där vägen,
men de vilja icke,-4 mumlade han och knäppte på sitt flintlås.

“Men du lovade ju att visa oss vägen, dit vi skulle.
Gå du bara före och visa oss den väg, vi skola gå, så komma
vi snällt efter“, genmälte jag och lade min hand vänligt på
hans arm.

Sa fortsatte han vidare före oss, och vi kommo omsider
till den by, dit den åstundade palmklädda platån hörde. Byn
lag ett gott stycke på andra sidan om platån, nere i en dalsänka,
och ägdes av en mycket gammal hövding, Nsengo.

Pa framställning av vår önskan att bo och bygga i hans
land, svarade Nsengo: “Jag är själv den älste hövdingen här

i trakten, och de övriga hövdingarna maste göra efter min vilja.
Välj var det passar eder, och vi skola vara vänner. Jag skall
själv gå med och visa eder landet." Den onde vägvisaren -
Mayimbi = förtryckare, hette han — varnade för oss. Men
Nsengo svarade, att nu hade han själv tagit emot de vite som
sina gäster och att vi voro vänner. Han gjorde ock det bästa
för vär trevnad. Alla visade sig vänliga, och vi beundrades
mycket, så ock våra saker och vära bärare. Ett par unga män
presenterade sig som gamla bekanta. De hade en gång i säll-
skap med andra gjort en handelsresa till Nganda och köpt en
jordbrukshacka av mig. De berömde oss mycket för det vän-
liga bemötande, de då fått röna

Dagen därpå följde Nsengo med oss, såsom han lovat,
på alla höjderna däromkring och visade, var det fanns källor och
vattendrag. Även visade han oss en marknadsplats, Bukonso.

Sedan vi sett oss om i trakten, befanns det, att ingen |}lats
var så lämplig, som den vi hade utsett dagen förut på avstånd.
Där funnos springkällor ovan och nedan och det var en härlig
plats. Vi visste då ej, att de höjder, vi tagit i betraktande, lågo vid
gränsen mellan Franska och Belgiska Kongo, och ej heller, att
den plats, vi funno lämplig, visserligen låg i Belgiska Kongo men

KON (iOLAN DSKA I’

209

endast omkring 200 meter från den sedermera reglerade gränsen
mot Franska Kongo. Då vi bestämt oss för denna tomt och
meddelat Nsengo det, svarade han: “Mebendi mwidi momo. Lu-
tungeno kweno" = Jag själv äger denna plats. Ni må gärna
bygga.

En kulle, rikt skogsklädd, avslutade ena ändan av platån.

“Få vi den ock?“

“Min by har förr legat där,
och där ha vi sedan gammalt
begravt våra förnämsta höv-
dingar."

“Vi skola ej göra något åt
dem.“

“Ja, ni får taga så stort ut-
rymme, ni behöver."

“Tack!" — Ett handslag.

Vi gingo tillbaka till byn.

Där köpte vi ett svin, som
Nsengos folk och vårt folk
skulle dela som besegling på
vänskapen. Detta slaktades
dock ej, förrän byggandet av
stationen börjat. För att taga
platsen i besittning med det-
samma köpte vi ett gräshus
och läto bära upp till vår “sta-
tion". Kvinnorna lejde vi till
att hacka bort gräset till en
gårdsplan. När sedan alla,
som hjälpt oss, fingo sin er-
sättning härför i bitar av röd

tvills, blev glädjen “vild". De Kingoyiinun

hoppade, de skreko och voro
rädda för att de ej skulle få alldeles lika. En man t. o. m. “lekte
boll" med sin laddade bössa, så att en av oss missionärer blev
så rädd, att han måste gå in i tältet.

Mörkret föll på, och folket gick. Vi hade gått till sängs,
och bärarna hade slagit sig ned vid lägereldarna. Då hörde jag
någon på stigen borta i backen ropa: “Muntu lueki! Muntu

210

lueki !“ = här kommer någon. Bärarna hörde, att tonen var
fredlig, och svarade, att han fick komma. Vem är det, om ej
vår trogne vän Nsengo, som kommer ensam med en liten hop-
rullad gräsmatta under armen.

“Sova de vite?“ viskade han till bärarna.

“Ja, troligen."

“Kan ni tänka er, den odågan Mayimbi kom till byn och
ville egga mitt folk att följa med och överfalla de vite i natt,
och så skulle de dela rovet. Och sex stycken hade han fått att
hålla med sig. Men dä blev jag ond och sade: Vet ni då ej,

att eder hövding är den älste hövdingen? Alla måste vörda mig.
Jag har mottagit dem. Vill ni göra dem något ont, så måste
ni först döda mig. Nu skall jag sova hos dem i natt."

Så bredde han ut sin gräsmatta på marken utanför tältet
och slog sig ned där. Gud hade sänt oss en skyddsängel för hela
vart läger. Vi sovo gott och stördes ej av ett knäpp under
hela natten. “Den som sitter under den Högstes beskärm och
vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har

jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar."

Följande morgon rustade vi oss för hemresan. Vi skulle
hämta verktyg och arbetare och snart komma igen och bygga.
Mänga av våra vänner från gårdagen infunno sig till avsked.
Även Mayimbi hade kommit, fast han stod ett stycke på avstånd
och skämdes för att blanda sig med våra vänner. Som han ej
fått något för att han visat oss vägen, fick han en liten gåva till-
lika med tillsägelse att övergiva sina dumheter och likt de andra
vara en sann vän till de vite.

Nsengo, som legat och frusit under natten, fick en filt.
Då vi ville se även andra delar av landet, följde han med oss
ett långt stycke och visade oss en annan väg hem till vårt
land igen.

En orolig tid.

Bild från Kingoyi missionsstation 1906.
yl v JOSEF EKSTAM.

“ Ty mina tankar äro icke edra iankar,
och edra vägar äro icke mina Vägar, säger
Herren." Es. 55: 8.

ijtt något var i görningen, det hade vi märkt ett helt
år förut, och vi undrade mer än en gång, vad
slutet på allt detta skulle bliva. Nog hade Kin-
goyifolket förut övat mörkrets gärningar, men
deras liv under denna tid trotsar all beskrivning. De köpte
och sålde människor, gåvo gift inför våra ögon samt dan-
sade och förde ett förfärligt oväsen natt efter natt. Alla
våra böner, förmaningar och hotelser tjänade till intet, och det
enda, vi kunde göra, var att bedja Gud om hjälp ur svårig-
heterna.

Någon egentlig fara för våra liv hade det dock ej varit
förut. Nog hände det ibland, att de mötte oss med bössor,
hotande att skjuta oss, men det stannade alltid vid hotelsen. Men
sedan en statens domare varit här och några på hans order
blivit bundna, visade det sig, att de kunde mer än hota. De
församlade sig, slogo en spik i Nkondeguden samt avlade ed pa,
att om någon vit ginge förbi, skulle han skjutas. De första,
som gingo vägen fram, voro Wirén och jag, och det var endast

212

som genom ett under, vi blevo räddade undan deras mord-
anslag.

Vi hade beslutit oss för att gå och laga bron över Luala-
floden och gåvo oss iväg rätt tidigt en morgon. Vi mötte en
pojke, som varnade oss för att gå genom byn Mukela, men vid
sådana varningar voro vi vana och fäste oss ej därvid utan
fortsatte. När vi gått ett stycke, kommo vi i sällskap med en
hel mängd karlar, som skulle gå till Nkoyimarknaden. Vi fort-

lin statens domare och en officer på besök i Kingoyi strax före oroligheternas utbrott

satte därför med glatt mod, ty de voro alla vänliga. Men sedan
vi skilts från dem och kommit i närheten av byn Kingwadi,
började det se hotande ut. På höjderna stodo några män med
bössor i händerna och överöste oss med otidigheter samt till-
sade oss att vända. Vi sade dem, att vi endast ville gå förbi
samt att de ej skulle hindra oss. När vi samtalat med dem en
stund, tycktes de taga reson och sade: “Så gån dä förbi. “ Vi
forsatte således men hade ej hunnit långt, förrän rätt många
karlar kommo springande från en annan by oss till mötes. Vi
drogo oss nu tillbaka, men de följde efter, och så fort de kom-
mit inom skotthåll, började de skjuta. Nu förstodo vi, att de

213

beslutit taga våra liv. Och att det även skulle lyckas dem, om
Gud ej genom ett under räddade oss, därpå tvivlade vi ej ett
ögonblick, da vi sågo den skara människor, som pa en liten
stund samlades och började förfölja oss.

Vi sprungo, så fort vi kunde, men Wirén hade svårt för att
komma fort undan, ty han hade haft feber i flera manader och
var fördenskull matt. Jag var därför till en början framför
och hade ingen annan tanke än att rädda mig själv. Men så
hörde jag honom ropa på mig, och då jag vände mig om, såg

Solihtler

jag, att han var blodig i ansiktet. Jag stannade då och lät
honom komma förbi samt hotade förföljarne med min bössa,
vilket hade till följd, att de strax hejdade sig.

När de första skotten började smälla, kastade de flesta av
våra bärare ifrån sig allt vad de hade. Jag bar själv min hagel-
bössa men hade endast tre patroner, laddade med små hagel.
Till försvar var den av föga värde, men de svarta voro ändå
rädda för den, och var gång jag siktade på dem, kastade de sig
i gräset. Detta gjorde, att jag kunde uppehålla dem så, att Wirén
kom undan ett stycke, och sedan jag sprungit fatt honom, upp-
repade jag samma manöver. De sköto på mig skott på skott,

214

och blybitarna slogo mig både grön och blå, men förunderligt
nog hade de ej kraft att tränga igenom kläderna. Männen blevo
dock djärvare och djärvare, då jag aldrig sköt utan endast sik-
tade, och därför sköt jag ett skott för att skrämma dem, då de
voro mycket nära. Jag hörde dem fråga: “Är någon sårad?"
och då de fatt klart för sig, att alla voro oskadade, började de
äter att förfölja. Vi voro nu i närheten av en liten skog, och
där lyckades vi gömma oss. De omringade oss, och vi trodde,
att vår sista stund var kommen, samt anbefallde oss i Guds hand.
Men Gud hade annorlunda beslutit. De fingo ej syn på oss,
fastän jag såg dem hela tiden. Jag kan ej förstå detta på annat
sätt, än att Gud förblindade deras ögon.

Om en stund lämnade de oss, och sedan vi vilat och för-
säkrat oss om, att ingen stannat för att vidare söka efter oss,
började vi sakta krypa därifrån. Det var mycket svårt, men det
gick dock ett stycke i sänder. Sä länge vi voro i skogen, gick
det dock an, värre blev det, sedan vi kommit upp på kullen,
där gräset var kort. Vi måste då taga av oss hjälmarna, så att
de ej skulle förrada oss, och lyckades utan att bliva sedda
komma ned i en skog ett stycke därifrån. Där fingo vi tid att
se efter, huru vi sago ut. Min blus var sönderskjuten på två
ställen. Öm var jag överallt, och på några ställen, där blybitarna
tagit som värst, var huden borta, men blyet från deras flintlås-
gevär hade ej haft kraft att tränga igenom. Med Wirén var det
sämre ställt. Han hade fatt hjälmen sönderskjuten, tva sår i
ansiktet och ett ganska djupt sår i ryggen. Vi förundrade oss dock
över, att vi sluppit undan för så gott pris, då de skjutit så
mycket på oss och ibland på ganska nära håll. Vi dröjde i
skogen till kvällen, och sedan gingo vi eller kröpo, allt efter-
som det lämpade sig, hemat. Dock togo vi en omväg in i
Franska Kongo, ty vi visste, att alla vägar, som ledde till sta-
tionen, voro bevakade. Sa kommo vi i skymningen fram till
kända trakter.

Fru Wirén och fröken Josefina Nilsson voro hemma på
stationen, och huru de kände det, kan lättare tänkas än beskrivas.
De kunde bade se och höra, då man sköt på oss, och dessutom
voro ej heller de säkra för överfall. Det var också meningen,
att de skulle dödas, och fördenskull sändes en man för att se
efter, om det fanns någon, som bevakade stationen. När han

215

anlände, hade rätt många av våra vänner kommit tillstädes, och
därför vågade ingen anfalla.

Första natten Iägo vi själva pa vinden. I våra rum, ja,
överallt lago de svarta, som kommit för att hjälpa oss. Det var
rent av rörande att se, huru rädda de voro om oss. T. o. m.
sådana, som aldrig besökt våra sammankomster, visade sig nu
vara vara verkliga vänner. Vi väntade dag efter dag, att den
officer, som blivit beordrad hit för att skydda oss, skulle komma,

Soldater vilande framför stationshuset i Kingoyi

men han hade för få soldater och vågade sig ej hit. Fran den
6 till den 24 september fingo vi således vara ensamma, och det
gick långt bättre, än vi vagade tro. Någon egentlig nattro blev
det icke, ty vi måste vara beredda pa överfall när som helst,
och därför lågo vi påklädda, ifall något skulle hända. En av de
första nätterna kommo fienderna i avsikt att överfalla oss och
voro ända framme vid Kingoyi gamla byplats, några stenkast
frän boningshuset, men där möttes de av vara vänner och drevos
tillbaka.

När vi fingo underrättelse om, att den förut nämnde offi-
cern ej skulle komma, förrän han fatt förstärkning, barrikaderade

216

vi boningshuset för den händelse, att vi skulle bliva överfallna.
Våra vänner frän Franska Kongo kommo också varje kväll för
att hålla vakt. Ack, vilka dagar och nätter! Allt var som upp-
och nedvänt, och det bråk, som fördes, trotsar all beskrivning.
När våra försvarare kommo, förde de ett oväsen, som ingen,
som ej hört något dylikt, kan göra sig en föreställning om. De
blåste i pipor och tomma patronhylsor, och de, som saknade
dessa hjälpmedel, tjöto och skreko det värsta de kunde. Allt
detta gjorde de, på det att fienderna skulle höra, att vid stati-
onen fanns folk, som ej fruktade.

Vi gingo ibland ut för att se på våra “krigare". 1 köket,
i trapporna, i mitt rum, pä vinden, ja överallt lågo de. Och
hur det såg ut, där de lågo! Ja, det skall jag ej försöka skildra.

Efter lång väntan kommo då äntligen två officerare med
ett 50-tal soldater, och vi trodde, att befrielsens timme var slagen.
De hade haft ett svårt arbete att slå sig igenom och skydda det
30-tal bärare, de hade med sig. En del soldater voro också
sårade, därav två rätt svårt. Vi trodde i det längsta, att de, då
de fått vila ut, skulle börja att återställa ordningen, men då den
ena dagen och veckan fick gå efter den andra, frågade vi
dem, hur de tänkte, och fingo då veta, att de blivit beordrade
hit för att skydda stationen och ej för att kriga. Kommendanten
i Matadi trodde nämligen, att folket vid åsynen av så många
soldater skulle falla till föga. Men däruti misstog han sig. De
byggde nu en barrikad på tre sidor om boningshuset, och sol-
dater och bärare, som ej vågade ligga i gosshuset bakom kyrkan,
lågo under verandan. Röken från deras eldar trängde in genom
fönster och dörrar, och deras brak och stoj var långt ifrån trev-
ligt. Infödingarna gingo på höjderna runt omkring, hånande
och begabbande såväl soldaterna som oss. Om nätterna tändes
vakteldar på vägarna, som strängt bevakades, och ofta stodo vi
på verandan och beskådade eldarna samt lyssnade till signalerna
från deras trätrumpeter och undrade, huru länge vår fångenskap
skulle räcka.

Da folket ej ville böja sig i godo, såsom kommendanten
trott, förklarade han trakten i krigstillstånd och beordrade offi-
cerarne att bekriga de tre största byarna, Manzau, Musinda och
Kingwadi. Det dröjde dock några dagar, innan detta kunde
ske, ty den ene af officerarne låg sjuk i feber. Men så fort

217

lian blev frisk, gingo de en natt till Musinda. Fienderna hade
nu blivit så säkra, att folket återvänt till sina byar — de hade
förut vistats i gräset eller skogarna — och därför påträffades de
försänkta i djup sömn. Ett sådant uppvaknande hade nog aldrig
Musindafolket varit med om förr, och för mången var det
ett sista.

Rätt många dödades och sårades, och ett tjugutal gjordes
till fångar. En av officerarne hade dock nära nog fått släppa
livet till, ty då de i en by stodo och sågo på våra återfunna
saker, smög sig en inföding fram och sköt honom i huvudet,
så att han föll. Kulan trängde dock ej in i huvudet utan platta-
des mot nackbenet och kunde sedan tagas ut.

Nu var det dock slut med folkets mod, och knappt hade
officerarne återvänt till stationen med fångarna, förrän ombud
från andra byar komnio för att höra efter fredsvillkoren. Men
officerarne hälsade till folket i de fientliga byarna, att de själva
måste komma, samt att de ej skulle frukta, ty man skulle ej
göra dem något ont. Dagen därpå kom också hövdingen från
Musinda, klädd i djupaste sorgdräkt och fylld av räddhågans
ande, så att hans grästyg skälvde som asplöv. Han blev
mycket vänligt behandlad samt tillsagd att hämta alla de andra.

Alla vågade sig dock ej fram, men omkring 200 män för-
samlade sig. När de väl hunnit sätta sig, kommo soldaterna
uppmarscherande, omringade dem och satte bajonetterna på
gevären. Så illa däran hade de väl knappast varit förut, och
en hel mängd försökte komma undan, vilket naturligtvis miss-
lyckades. De måste sitta, där de sutto. Så blev det fråga om,
vem som var upprorets upphovsman och vilka som börjat
skjuta på oss. Till en början voro alla mycket okunniga och
kände knappt till någonting, men hur det var, klarnade det så
småningom för dem, och de kände väl till både upphovsmannen
och dem, som börjat skjuta. De sistnämnda blevo i likhet med
en del andra satta i fängsligt förvar, och den förstnämnde tog
Musindafolket hit några dagar senare.

De blevo nu tillsagda att hacka bort gräset ur sina byar,
bereda vägar, bygga broar, taga emot skolor i byarne samt till
tecken på underkastelse hänga ett vitt tygstycke på en stång
mitt i byn. Allt lovade de naturligtvis.

Så voro då oroligheterna slut och folket mjukt och, som

218

det tycktes, mottagligt för Guds ord. Skolor begärdes och
byggdes, och gamla och unga läste av hjärtans lust samt lyss-
nade gärna till Guds ord. Jag besökte sedan de fientliga byarna,
och då ingen av dem, som förr sökte taga våra liv, gjorde mig
någon skada utan i stället visade mig kärlek och välvilja, kunde
jag ej förstå annat, än att Gud sänt dessa oroligheter för att
nedslå folkets högmod och för att bereda väg till deras hjärtan
för det ord, som de förr ej ville mottaga. Låt vara, att fruktan för
staten drev dem till att taga emot skolor och lärare och att be-
vekelsegrunderna således ej voro så rena, Guds ord varder dock
predikat och skall så småningom upplysa, förädla och upphöja
det i hedendomens styggelser sjunkna folket. Och den späda
kör, som här börjat sjunga Herrens lov, skall växa sig stark
och fyllig, till dess den med alla jordens folk skall sjunga den
nya sangen inför Guds och Lammets tron.

<^n framtidssyn.

Es. 35.

Av P. A. WESTLIND.

Med vantro och mörker vår jord är omsluten
och lögnarens gift uti folktron är gjuten.

Men fram träder siar’n, en konstnär från Gud,
och målar allt skapat i härlighetssfarud.

Hans pensel förvandlar snart öknarnas sand
till bördiga slätter och härliga land,
där fällorna porla och bäckarna brusa
och folket bor fridsällt bland palmer, som susa.

Med blicken än jäst vid profetiska bilden
jag tänker på öknen, på slaven och vilden
och suckar: När kommer du, saliga tid,

att giva åt skapelsen sällhet och frid?

Och svaret ger Herren, som sagt, att hans ord
skall först göras kunnigt krm§ nattomhöljd jord. -
Så är det då oss, som det uppdraget gäller
att utföra bilden, som siar’n framställer.

220

Ack vänner, som bon i den signade Norden,
Miljoner än leva i mörker på jorden!

De sträva för lycka rnen finna blott nöd;
i guldland de bo, men de sakna dock bröd.

I avgudadyrkan k°n hjälp icke fås;
i armod och laster nationer förgås.

Men fort, låt oss giva åt folken, som blöda,

Den kunskaP, som skänker dem liv från de döda

Sen stundar det snart efter sekler av töcken
en bådad förvandling av folklivets öken,
då jorden går in i sitt ymnighetsår
till evig förening av sommar och vår.

Vid floden, som väller bland livsträdens mängd,
vid levande källor i underskön ängd
bo idoga släkter av alla nationer
och lova Försonarn vid harpornas toner.

Kyrka och församling vid Mukimbungn

Skolans början och första tid.

Av EDV. KARLMAN.

Medan

gande

en beryktade skolmannen von Rochow berättar, huru han
en dag satt vid sitt skrivbord, försänkt i djup sorg och
grämelse över de fruktansvärda verkningar, som vid-
skepelse och okunnighet åstadkommit bland hans folk.
han så satt och reflekterade, tecknade han ett lejon 1ig-
insnärjt i ett nät. Så, tänkte han, ligger också den ädla,
mäktiga gudagåvan — förnuftet — som dock finnes hos varje
människa, till den grad invecklad i en vävnad av fördomar och
dumheter, att den lika litet kan använda sin kraft som lejonet
här sin. Om det blott funnes en liten råtta, som gnagde sönder
några maskor av detta starka nät, så skulle kanske även detta
lejon visa sin styrka och slita sig lös. Så tecknade han en liten
råtta, som gnagde sönder några maskor på nätet, vari lejonet
låg insnärjt. Under det han så tecknade och reflekterade, for
den tanken genom hans själ: “Tänk, om även jag likt denna rätta
skulle kunna förstöra några maskor på det nät, som nu binder
mitt folk."

222

Den stora vidskepelse och okunnighet, vari Kongos folk
under årtusenden varit bundet, har hos missionärerna väckt tankar
och känslor liknande dem, som besjälade von Rochow vid det
ovan anförda tillfället. Därför har det från missionens början
varit dem angeläget att finna de bästa sätt och kraftigaste medel,
varigenom de skulle kunna slita sönder så mycket som möjligt
på det av hedendomen med dess vidskepelse hopbundna nätet
för att därur lösgöra kongonegern.

Skolgossarne i arbete på fältet

Med all rätt har skolverksamheten härvid fått en fram-
stående plats. Att den borde gå hand i hand med den direkta
missionsverksamheten har från början varit en avgjord sak. Detta
så mycket mer som hoppet om en bättre framtid bland ett så
okunnigt hednafolk nästan uteslutande vilar på de unga, bland
vilka allt skolarbete ju har sitt egentliga verksamhetsfält. Goda
skolor och inrättningar för bibringande av civilisation och bild-
ning äro därför oumbärliga, om missionsarbetet skall bliva
grundligt och fruktbärande.

Att skolverksamheten till en början — såväl som många
andra verksamhetsgrenar — skulle mötas av misstroende, förakt

223

och svårigheter av tusende slag från folkets sida, var ju att vänta.
Sådant vet skolans historia att berätta från alla nu civiliserade
länder.

De mest vidskepliga och onda rykten, som oavlåtligen
spredos om missionärerna och de vite i allmänhet, gjorde, att
det dröjde länge, innan det stora flertalet på allvar vågade närma
sig missionärerna. Kvinnor och barn befalldes med stränghet
att gömma sig, om någon vit människa kom till byn. Endast
någon hövding och några av de modigaste männen fingo visa
sig och tala med de vite.

En nu avliden lärare berättade, att då Stanley under sin
resa kom till hans by, blevo han och hans jämnåriga på det
strängaste förbjudna att visa sig eller gå så, att de fingo se en
skymt av den underbara varelse, som skulle komma. Om den
vite finge se dem eller de honom, så skulle de snart dö.
Den vite skulle antingen äta deras själar eller strax döda dem
och göra medicin av vissa delar av deras kroppar o. s. v.
Frestelsen blev dock den nyfikne gossen för stark. Han skilde
sig från sina kamrater och smög sig genom gräs, buskar och
hus så långt, att han fick se en skymt av den vite mannen.
Men då han nu sett en vit, fruktade han mycket för följderna.
Han vågade icke på många år omtala vad han sett, ty han fruk-
tade, att han då skulle bli ansedd som en trollkarl och bli dödad.

Om någon djärv gosse eller yngling vågade sig till missions-
stationen och lovade stanna där någon tid, och detta blev
känt för hans hövding eller släkt, togo de honom utan förskö-
ning från stationen för att, som de menade, därigenom rädda sig
och sin släkt. Vågade han sig åter till stationen, blev han hem-
förd på samma sätt och fick ofta utstå hårda straff. Nästan alla,
som vid tiden för missionens början kommo till stationen och även
besökte skolan, hava mycket att berätta om huru de blevo slagna
och hemförda gång efter annan.

Att några ändå vågade komma och därtill kunde utstå hårda
straff för dessa sina tilltag, berodde icke på hunger efter
kunskap utan därpå, att de efter någon tids vistelse vid stationen
kunde få en liten tygbit, en kniv, en skjorta eller litet god mat.
Den nästan fullkomliga frånvaron av kunskapsbegär hos den
oberörde infödingen har varit ett stort hinder för skolans ut-
veckling.

224

Alltifrån skolans början har undervisningen varit fullkomligt
frivillig. Då inga lagar eller förordningar funnits varken från
statens sida eller från de infödda hövdingarnas utan snarare mot-
satsen, är det icke så underligt, om skolgången till en början
var oregelbunden. Trots alla dessa svårigheter har likväl skola
bedrivits samtidigt med den direkta missionsverksamheten ända
från missionens första tid. Till följd av den stora svårigheten
att få elever och att skaffa underhåll för desamma var elevantalet
till en början ganska ringa. År 1883 var det endast 16 elever i
gosskolan vid Mukimbungu, men redan 1887 voro där ända
till 35 o. s. v. Ungefär på samma sätt har elevantalet tillväxt
vid alla våra stationer.

Åtskilliga orsaker, såsom anförvanters ovilja att hjälpa ele-
verna med mat, hemmens avstånd från stationen, det demoralise-
rande livet i byarna, bidrogo till, att eleverna voro så gott som
tvungna att vistas på stationen samt klädas och underhållas
av missionen. Därför har elevantalet måst begränsas allt efter
som missionen haft tillgångar och det varit möjligt att skaffa
underhåll. Ibland har det till följd av fördomar eller andra or-
saker varit omöjligt att till något pris få köpa mat av infö-
dingarna.

Läsning, skrivning och något litet räkning voro de ämnen,
som, utom kristendom, förnämligast förekommo i de första
skolorna. Att undervisningen icke kunde bliva så grundlig, för-
stås lätt. Missionärerna måste börja undervisa, innan de till-
räckligt hunnit tillägna sig språket. Deras tid var även mycket
upptagen av andra arbeten. Läroböcker saknades nästan fullstän-
digt, likaså infödda medhjälpare.

Eleverna hade icke den ringaste aning om, vad skola och
skoldisciplin ville säga. Det enda, de i den vägen hört talas
om, var avgudaprästernas skolor. I regel trodde de ock, att de
i missionärernas skolor skulle läras att bliva någon sorts troll-
människor. Då de därför fortsatt någon tid i skolan och icke
hört talas om att äta, döda eller förtrolla människor, så förvå-
nades de mycket.

Skrivningen ansågo de till en början endast som en sorts
lek. Ordet skriva hade de hört de gamla använda, då de gjorde
sina teckningar på kalebasser och vid utförandet av ett sorts
skulpturarbete, som var ganska vanligt på dörrar och dylikt.

DEX GAMLA SKOLAX VID MUKIMBUXGU MED LÄRARIXXA

225

Brevskrivningen gav dem ock nya tankar och anledning till
mycket funderande. De förklarade saken så: den, som skrev,
hade förut genom trolldom fått tag i en människas ande, vilken
han genom skrivandet fastgjorde på papperet. Da nu brevet
kom till den, som skulle ha det, var det anden, som omtalade

Skolgossar köpa råttor på torget

avsändarens tankar och önskan. Räkning hade de en aning om,
ty de hade förut varit med om att räkna pärlor, frukter, höns
och getter m. m. Läsa ur bok var något fullkomligt nytt. Länge
dröjde det ock, innan de fullt kunde förstå, vad bokstäverna och
deras namn och sammanförande kunde betyda. Brev och böcker
voro de rädda för, såsom ock många gamla kongonegrer äro ännu

226

i dag. Därför fruktade de ofta tor postpaketen och ville icke
gärna bära dem till andra stationer, vilket annars i regel ingick
i deras arbete. Blev en gosse anmodad att några gånger efter
varandra gå med brev, sa hände det icke sällan, att han flydde.

Som en följd av en god utveckling följde även elevernas
indelning i klasser. Detta gav dem ater anledning till oroliga
farhågor. En ännu levande lärare berättade, att da uppdel-
ningen i klasser för första gängen kom före i den skola, där
han var lärjunge, blev han mycket rädd. Nu, tänkte han, kommer
väl ända det, som jag sä länge väntat. Nu börja de välja ut
dem de tycka bäst passa att “äta“ och förgöra. Sa fort han där-
för kom utom skolans väggar, plockade han ihop sina små
tillhörigheter och flydde.

Att upprätthålla en god ordning i skolan var ingen lätt sak.
Innan eleverna kommo till skolan, voro de vana vid att bliva
hårt behandlade och straffade utan barmhärtighet vid minsta för-
seelse. Ett vänligt och kärleksfullt bemötande var för dem främ-
mande och missbrukades därför mycket ofta. Detta insågo snart
missionärerna, varför en viss stränghet måste införas. Kroppslig
aga måste även givas, da någon gjort sig förtjänt därav.

Utom det direkta skolarbetet fingo eleverna även deltaga
i manga andra arbeten såsom jordbruk, byggnads- och röjnings-
arbeten m. m. Vanligen fingo de arbeta utom skolan ett par
timmar på morgonen och tvä, tre timmar på eftermiddagen. Den
teoretiska undervisningen pågick i regel frän kl. 9 f. m. till kl.
12 middagen.

För de arbeten, som gossarne utförde, erhöllo de en vecko-
avlöning, uppgående till 50å60 öre. För dessa penningar fingo
de köpa sig mat. Till en början, då penningar icke voro kända,
fingo de pärlor, knivar, större brokiga näsdukar, tygbitar m. m.
för samma ändamål. Utom dessa matpenningar erhöllo de även
billiga kläder, bestående av skjortor och skynken, 3 å 4 gånger
årligen.

I de första skolorna voro eleverna nästan uteslutande gossar
och ynglingar på 10 — 15 år. Sä småningom, då en del för-
domar ramlat och kunskapsbegäret i någon mån vaknat, blev det
även möjligt att vid stationerna få några män och även kvin-
nor att komma till skolan för att lära sig läsa och skriva.
Som dessa nya elever — åtminstone kvinnorna — voro mera

227

beroende av sitt arbete, måste deras undervisning förläggas till
sådana tider av dagen, da de lättast kunde komma ifrån sina
arbeten. Ofta ha dessa skolor varit samskolor.

Efter någon tid blev det även möjligt att börja skolverk-
samhet i en del byar. Men som man ännu saknade lämpliga,
infödda lärare kunde icke mycket uträttas härmed.

Det anförda visar något av vad våra skolor från början
haft att kämpa med. Svårigheterna hava varit många och stora,
men glädjeämnen hava icke heller saknats.

Skolan har utfört en betydelsefullt undermineringsarbete på
vidskepelsens stora bålverk i Kongo. Den har säkert gnagt av
flera maskor och hjälpt langt flera att lösgöra sig ur okunnig-
hetens och hedendomens starka nät. än vi för närvarande kunna
och våga tro.

Ananasfrukt

Mufambungu s^ola för tjugo år sedan.

Av RUTH WALFRIDSSON.

Mukimbungu skola är icke den-
samma nu som tjugo år sedan.
i| Huset är nedrivet, och särdeles svårt
var det nog ej att jämna den gamla
v„ byggnaden med marken, så spruck-
na som lerväggarna voro, så murk-
na stockarna och underminerade
av vitmyrgångar, och så bristfälligt,
som grästaket var. Men för mig
finns den kvar, den kära skolan, och har i mitt minne en fastare
plats än alla de sköna och strålande tempel, jag sett i världen.

Bilden på sidan 230 visar, var den låg, till höger om
den stora gårdsplanen, då man kom från byn. Så låg var
den, att man kunde räcka upp att rycka grässtråna ur det
nedskjutande taket. I fönstren funnos inga rutor, och väggarna
voro nedtill beklädda med sönderblåsta papyrusmattor, som en
gång ditsatts till skydd mot störtregnet. Bakom de där mattorna
brukade de små svarta krypa in och gömma sig, då de hade
ont samvete.

Var vår skola anspråkslös utvändigt, så var det inre ej
stort bättre. Jordgolv, grovt tillyxade bänkar utan ryggstöd, ett

229

par större bord för skribenterna, ett mindre bord och en stol
för läraren, ja, så såg det ut därinne plus en världskarta och
några stavningstabeller på väggarna. För dragets skull spikades
vitt tyg för fönstergluggarna, tills glasrutor äntligen kommo från
andra sidan havet. Och då taket sedan fick ny gräsbeklädnad
och jordgolvet blev tegelbelagt, då tyckte vi vår skola var riktigt
fin och vacker. - Och så vackert den låg sedan, på tre sidor
omgiven av lummiga träd till svalka mot solens brand! Vid
ena gaveln växte två stora citronträd, gamla tropiska veteraner,
som gåvo förunderligt rika skördar av härliga citroner. Dessa
citroner, välsignade i åminnelse, förtjäna ett litet omnämnande i
förbigående. De gåvo genom sin uppfriskande, hälsosamma
saft en ljuvlig lisa åt den febersjuke. Skolbarnen gjorde sig
nytta av den vid bollkastning, och än i dag kan jag se de små
gröna bollarna, hur de flögo i luften under gossarnas yra lek.
Tappades ett halvt tjog under lekens gång, så var det bara att
plocka ett halvt tjog till, och hur man plockade och skar och
kastade, så togo de aldrig slut.

Liten och ringa var vår skola, men den hade en hög mis-
sion. Den var ett kunskapssäte, ett av de första i ett av värl-
dens mörkaste länder, ett kunskapssäte för ett av jordens
mest förnedrade folk. Först och främst bjöds därinne den
kunskap, som är vishetens begynnelse, ty huset var invigt åt
Gud, och på de gamla väggarna tycktes det mig, som om det
stått att läsa i osynlig skrift: “Helig Herranom".

Men därinne arbetades också, och det under strömmar av
svett, på att plocka fram för det svarta landets förundrade barn
nagra av den världsliga kunskapens förborgade skatter. Och
fram i dagen kommo för dem hittills oanade ting. Världen blev
i hast så stor för de lyssnande barnen. Den slutade icke, som
de förut hört berättas, där havet tog vid. Det fanns bortom
det stora vattnet vida sträckor, andra länder med folk av annan
färg, vita, gula, röda, med andra tungomål och andra seder.
Det fanns ett skriftspråk att sinsemellan utbyta tankar pä; det
fanns en tidräkning, ett sätt att räkna ut, hur gammal man var.
Det fanns trakter på jorden, där det var så kallt, att man kunde
gå på vattnet, och där marken låg vit av snö. Det lärdes ock,
hur naturens krafter fingo tjäna människan till nytta, och för
första gången nåddes ivrigt lyssnande öron av sådana ord som

230

elektricitet, telegraf, telefon o. s. v. “Inför dessa ting äro vi
kongofolk såsom de, som föddes i går“, var ofta uttrycket för
deras förvåning över allt detta nya.

Aldrig har väl heller ett så litet skolhus varit på en gång
gosskola, flickskola, seminarium och sist men icke minst guds-
tjänstlokal.

Men för att nu särskilt tala om gosskolan, så hade man
aldrig tråkigt där, ty det saknades knappast någon dag små
upplivande episoder. Hör bara, hur flinkt lille Lukeso, ungefär

Del gamla Mnkimbungu med skolhuset till höger

7 år gammal, förr ett till hälften utsvultet slavbarn men nu tjock
och knubbig, svarar under en geografilektion. Läraren har just
förklarat med pekpinnen på världskartan, hurusom det ljusblå
fältet föreställer vatten, och vill nu veta, vad de små prickarna i
Stilla Oceanen månde föreställa. Fisk, svarar Lukeso med en
tvärsäkerhet, som verkar rent av övertygande på det svarta au-
ditoriet. Eller se Ngabu,av ungefär samma ålder, framme vid tavlan,
hur behändigt han kringgår förbudet att räkna på fingrarna ge-
nom att taga upp foten och räkna på tårna. Att så ibland en
ödla eller en orm, vanligtvis ofarlig, faller ned från grästaket

231

mitt under lektionen, verkar bara som ett hälsosamt avbrott i
den enformiga skolrutinen.

Bland gossarna i skolan, vilkas antal tidvis kunde uppgå
till sjutio, åttio stycken, voro många, som med stor begåv-
ning förenade djupt allvar och ihärdighet, som funderade och
tänkte mycket på vad de hört och sett. Andra åter voro, förstås,
lata och tröga men hanglade ändå med år ut och år in.

Så olika som de voro till begåvningen, så olika voro de
ock i ålder, utseende och skaplynne. Vi hade ofta i samma
klass gossar på sju, åtta år tillsammans med ynglingar, som voro
tjugo år och däröver, ty i ett land, där ingen kan läsa, blir en
stor lika bortkommen inför abc som en liten. Någon bestämd
ålder på eleverna kunde man emellertid aldrig utröna, ty själva
visste de ej, hur gamla de voro, och ingen annan heller. Jag
kommer ihåg, vilken fröjd det blev hos de svarta över den första
almanacka, missionärerna utarbetat, så att man hädanefter skulle
kunna räkna ut den kommande generationens ålder.

Vad utseendet beträffar, så föreföllo alla eleverna fullkomligt
lika vid första påseendet, och det säg verkligen hopplöst ut att
någonsin kunna skilja dem åt, men sedan man lärt känna dem,
framträdde karaktären i anletsdrag och uttryck lika utpräglat som
hos de vite.

Och så skaplynnet! Ja, där bekräftades också den gamla
sanningen: “Så många huvuden, så många sinnen“, men nog
tror jag mig sanningsenligt kunna säga, att de godsinta och lätt-
ledda voro fullt ut lika många om ej fler än de ondsinta och
trilska. Nog fanns det stridstuppar, särskilt bland nykomlingar,
för vilka det gick som en blink att vid minsta förnärmelse ställa
sig i position.

Ett hade dock våra gossar gemensamt, då de först kommo
till skolan, nämligen att de voro ytterst smutsiga och mer eller
mindre fulla med sår och ohyra. Den skadan gick dock ganska
lätt att bota, och nu kommo citronerna väl till pass. Att efter
en grundlig tvättning med tvål och vatten ingnida den smutsige
nykomlingen med citronsaft var en process, som brukade lämna
ett storslaget resultat.

Bland gossarna voro söner till hövdingar och fria män,
men även, och kanske mest, slavbarn. För dessa stackars fattiga
slavar var det gott att inom vår skolas väggar finna skydd och

232

huld, lämnade som de ofta voro att reda sig själva i den grymma
hednavärlden. Att undervisningen bland så många med endast
en lärarekraft ej kunde bli så grundlig, det är klart, men då man
efter hemkomsten till Sverige får det ena brevet efter det andra
från sina elever, redigt och trevligt skrivna och ibland med en
handstil så vacker, att många svenska barn ej skriva bättre, då
ser man återigen, att varken tid eller möda varit förspilld. Vittna
sedan dessa brev om, att gossarna fortfarande följa den Frälsare,
de lärt känna och älska i skolan, dä gråter hjärtat av glädje.

Om skolan vid Mukimbungu vid den tiden kunde lämna
mycket övrigt att önska i fråga om pedagogik och metodik
ty för så länge sedan låg den ju ännu i sin linda — så fyllde
den dock troget sin förnämsta uppgift: att föra Kongos ungdom
till Kristus. Kristendom var där huvudämne, icke biämne,
och hur skönt att med ord och vandel få visa en hednisk ung-
dom, vad kristendomen är och från vem den kommer! Och
ännu skönare att se, hur dag efter dag dess djupa sanningar få
större fäste i deras hjärtan och till slut uttränga den sista kvar-
levan av hednisk vantro. Men skönare ändå är det att se, hur
kärleken till Kristus tvingar en och annan att, fastän liten och
svag, vittna i sitt hem och i sin by för hedniska, hånande an-
förvanter, att Gud är den ende, sanne Guden och att Jesus är
Frälsaren för alla. Flere av våra trognaste evangelister, en gång
små smutsiga hedningar även de, fingo i den gamla skolan vid
Mukimbungu den första maningen att tjäna Gud bland sitt
eget folk.

Våra skolor och deras mål.

Av EDV. KARLMAN.

nge bevarar ett kärl den lukt, som det fått av den vät-
ska, varmed det först blivit fyllt."

Vad den gamle Horatius velat säga med de ovan ci-
terade orden, vinner mycket väl sin tillämpning på det
uppväxande släktet i Kongo. De, som aldrig varit i tillfälle att
lära känna de vite utan allt från sin tidigaste barndom endast
hört de mest vidriga och onda rykten om dem, förbliva i det
längsta skygga och oåtkomliga för alla goda intryck. Andra
däremot, som själva sett och hört den vite mannen och kanske
även av honom fått mottaga några bevis på kärlek, förbliva all-
tid mottagliga och tillgivna, vad de än få höra från sin omgiv-
ning. Många, som haft förmånen att vara i våra skolor, hava
av en eller annan orsak efter en kort tid blivit skilda från dem.
Men vi ha funnit, att de intryck och lärdomar, som de under
sin korta skoltid erhöllo, länge förblivit kvar. Vid första lägliga
tillfälle hava dessa i regel kommit åter till skolan.

Visserligen gives det även sorgliga exempel på, huru gos-
sar och ynglingar, vid vilka vi fäst stora förhoppningar, lämnat
oss och, som det synes, vänt åter till sitt hedniska liv.

I skolorna väckas de slumrande och nästan förkvävda an-
lagen på ett glädjande sätt. Genom den hårda och oförstån-
diga fostran, som kongobarnen få, berövas de i hög grad den
medfödda arbetslusten. Nästan ständigt bliva de hånade och
straffade för allt, vad de säga och göra. Till följd härav bli de

234

skygga och förslöade och självförtroendet försvinner mer och
mer. Sällan finner man ett barn från en hednisk by begivet på
lek och upptåg.

Kunskapsbegäret vaknar dock ganska snart. Sedan de kom-
mit till missionsstationen, få de nykomna se sina kamrater skriva
brev. Och huru svårt det än må vara att läsa dem, så förvånas
de storligen däröver. De börja längta efter den dag, då även de
skola kunna skriva ett brev till sin hövding eller sina bröder.
Att kunna läsa i bok eller läsa ett skrivet brev är icke mindre
underbart. De se, lyssna och äro mycket förvånade den första

tiden, dels över missionärernas stora konst och skicklighet att
arbeta och dels över sina kamraters kunskap, sätt och förmåga
att fatta missionärernas vilja. Allt sporrar dem att hugga i
och ingiver även hopp om, att de en dag skola kunna bliva
lika kunniga.

Till följd av den bristfälliga uppfostran, som dessa barn
fått, och de inskränkta och oriktiga föreställningar, som de hava,
innan de komma till skolan, måste vi här skynda mera långsamt
med allt skolarbete, än vad som är av nöden i civiliserade län-
der. Med detta hava vi dock icke velat säga, att barnen i Kongo
äro mera tröglärda än barnen i våra länder. Bliva de blott
rätt behandlade och tages nog hänsyn till deras härkomst

235

och uppfostran, göra de i regel goda framsteg i både det ena
och andra avseendet.

1 den mån arbetet utvecklat sig och begäret efter kunskap
tillväxt, hava läroämnena även ökats. För omkring tio år sedan
tillsattes en kommitté, som utarbetade kursförslag och arbets-
ordning för både stations- och byskolorna. Som detta kursför-
slag och schema omfattade endast tre timmars teoretisk undervis-
ning om dagen, har det nu måst omarbetas åtskilligt, sedan den
teoretiska undervisningen i de flesta stationsskolorna ökats till
fyra timmar om dagen.

I dessa skolor undervisas samtidigt fyra årsklasser. Icke så
sällan händer det, att till exempel den första klassen måste de-
las i två eller tre avdelningar, emedan den gärna vill bliva för
stor och elevernas förmåga att lära är ganska olika. Som skol-
lokaler använda vi i regel våra bönehus eller kyrkor, om man
så vill kalla dem. De äro ganska stora och luftiga, vilket gör
det möjligt att undervisa så många klasser på en gång under
samma tak. Någon gång händer det ju, att en klass får flytta ut
och slå sig ned i skuggan av ett större träd.

Skolan skötes i regel av missionären med erforderlig hjälp
av infödda lärare och hjälplärare. Som vi numera äro nog lyck-
liga att hava många lärarinnor i vår mission, så har det blivit
oss möjligt att för skolarbetet få mycket lämpliga krafter.

Utom de ämnen, som förekommo i de första skolorna, hava
vi nu även naturkunnighet, geografi, grammatik, slöjd samt litet
teckning och gymnastik.

Kristendom, som ju är och bör vara ett av huvudämnena,
upptager utom morgonbönen tre timmar i veckan. Under dessa
timmar delas skolan vanligen i två avdelningar, som undervisas
av var sin lärare. Av läroböcker användas mest bibeln och en
biblisk historia, vars uppställning i det närmaste motsvarar den,
som användes i den svenska folkskolan.

Åt innanläsning och välskrivning ägnas mycken tid, syn-
nerligast i de första klasserna. Målet är, att alla skola kunna
läsa tämligen väl och någorlunda förstå, vad de läsa, samt skriva
en så jämn och god stil som möjligt.

Räkningen omfattar huvudräkning, de fyra enkla räknesät-
ten samt något litet decimalbråk. Vid huvudräkning lägges i
allmänhet stor vikt.

236

ij?CbHiJu Iwou

Xx, iy\\wu\\kl n/\Äi kjpfymyi. ^aAxhalvL ^af>aclil?uii JyCt/WdJtCtnui^

hnmAi '•ja/vdiaJin kc^vWmu/vu. ^^aJld/vvcu hfr. JpAVaÅiu^iöt
^iiradiAlufa yiij-a/kciyua- nmjn Y' tjcurf/oc^ liltu/vwW ^"Oyyyq^y. "1 ama llifn.lt It,
^^(nu^tV^la^ui^ti^aSla^vuLkniK^nfvuAi^W^, lit^! lia/viJi/^vua HT^T/mu/vullft-
ll-aufo/acla iJitu>v»bt"u aAru)L, llrtkLallula <Fcl IrUmW^na/niija

Jö^xAx. tji wihu. eJI^-OlItl/ViXillci . oMahi /vm/vutayvuv dia. 1'Ka rmX-^Alb nvurruLt-!/
o ' team ilOiilCL /Yviia/ij i '^-Ct Y 'vvuxiAu/n^ci fla éL ööxhcruAy wm ik-vwa tlilaii/
Y ^Il/VMUVICL ^ASc ^O/frolwa III /Yv\|u/VYia nu*, CKfFnyh »A^-cJlu a
$U/mju/\vua ItuWtiO- y WaAa 'wilinia- flod 2/^uKim^fli/ Itu Audi y ^^aoL- Ila

=>Avdl. o.^il> (l/Vl^Cl- fl.. rv>ijavua tpilnJ(VU>Cl eJWvvfrO.il- IHV *JWvifme4{.. ^ÅänJlill tj{
/wvuvuitLt/ nrvua/nWfia. /rnicv Aad-W lut^Y^; -^lot/vUu mu^rmy wui
fui WllJiCl' .'yvviaA^-a rm|il. eJfycil'iniCji f lQ.1’ (duAtlaOC Um iflv/Vv ux/ O- /Yl/äl/

viua julmAi- rm/uiu 10Q. I^VD

ibaXvhJiVurOi rwikl, u.mtfp-a.

rhvaliafu- vnatu/n. fu lxx/v i^WVa ■

ijl dtMrO^ido/ •IrOL/VlÅii’. Tciffl,' diCl i'H>|ii/wiu-' dLa/lru-vvCj/ivfti y 'vwjic-iuu- ^ V
Wyi/Yidu dali/ni/na- vna ia/wan- j'u tma -wui ■ -=»A^cufi . Jku/wti 'mi/vultfx- v>un
otlcUvul.a/ -v>iici ^.cLiAcl (dOO ^aXtyvb^oOAu.' ^am<u>ayru^-ci frftjr^,

Y li Uv vO/lrtUlaW •nui mAi. eA|u^»iu • yid/ufafacc f?u- wiu Ctfvuii

ilClfll/VU^ujlvXcL tittad dlOAlcfv. -=Jtyu cLa7V>v7n dux -fu.iQllu-ia fuldlAci/Vw WIa-

$Mua nnumAtlt, 'iMnxdi /lua/uanoa- ihdi, aWL. yi/vn/t>iAYvl>a. Il/iua- ^ujuA\ia.
aviAl XI v^u/udilt vnuiimde^^ kiii lia Ila f a . md-oJdd i Gu, lilla n n !? u

Ä//H Al Ha iiledcil y alv ■ .

tJilOlfUXAllja. eJWtmvW /VkO' O- I^DG.

iD. Jlodt #uk.Aa,

Skrinprov från Kinganga bgsilioUt

tunixL mAv ^ layf-^io/ /vv
L/vnu^ ^\w Jim \

Översättning.

Kongos upptäckande.

I Afrika finnas mänga länder. En del av dem ha börjat bliva kända,
men andra äro ännu icke utforskade. Detta land har nu delvis utforskats
och har fått namnet Kongo. Från början var Kongo icke känt av de vite,
men år 1485 upptäckte en sjöfarande, vid namn Diego Cam, Kongoflodens
utlopp i Atlantiska havet. Fem år senare kommo andra européer och slogo
sig ned vid S:t Antonio på stranden mitt emot Banana. Landet kallades
konungariket Kongo. Dess gränser voro Kwanzafloden i söder och Kongo-

237

floden i norr. Konungens stad hette Ambasi eller Ambiese. Handelsmän
och andra vita började komma, och även kommo katolska lärare. Många
blevo döpta, konungen blev ock döpt och en kyrka byggdes. Men år 1570
konimo skaror av främlingar och överföllo landet, brände byarne och dö-
dade folket. Konungens stad förstördes, och konungen och hans folk flydde
till en ö i Kongofloden. Men de vite sjöfararna sände 600 krigare, som an-
föllo främlingarne och fördrevo dem. Konungen återvände till sitt land och
återuppbyggde sin stad. Med anledning av den hjälp, han fått av de vite,
överlämnade han hela sitt land åt de vite sjöfararnas konung, nämligen
konungen av Portugal, på det att han skulle vara landets skyddsherre.

Kinganga den 27 november 1906. D. Mose Sukisa.

Lings gymnastik i Kongo (Evangelistskolans elever)

Vad språket beträffar, inskränker sig undervisningen i van-
liga fall, förutom det redan nämnda, till interpunktions- oeh rätt-
skri vningsläran samt något av formläran. 1 samband med inter-
punktions- och rättskrivningsläran förekommer rättskrivning, brev-
och uppsatsskrivning.

I naturkunnighet och geografi undervisas endast i tredje
och fjärde klasserna. Undervisningen i naturkunnighet inskrän-
ker sig huvudsakligast till läran om människokroppens bygg-
nad och organ samt hälsolära. I geografi är naturligtvis

238

Kongos land och folk huvudämnet. Dessutom undervisas om
andra folk och länder, så långt tid och omständigheter det
medgiva.

Till undervisning i sång är anslaget en timme i veckan,
varunder eleverna övas att unisont sjunga de sånger, som före-
komma i vår sångbok.

Som vi redan sagt, äro barnen i de rent hedniska byarna
icke begivna på att leka. Flickorna måste arbeta allt för mycket.
Gossarna få själva skaffa sig mat, huru de bäst kunna. För
övrigt ligga de i byarna och lyssna till de äldres historier om
jakt, krig och rättegångar. Någon gång få de följa sina ägare
och bära saker åt dem, då de gå ut på sina rättegångar, eller
bära deras mat, då de bära bördor åt de vita. Då de komma
till våra skolor, dröjer det därför vanligen någon tid, innan de
ens förstå eller ha någon lust för att leka.

De lekar, som mest förekomma vid våra stationer, bestå i
att kasta och sparka boll. Som bollar användas vanligen citro-
ner eller massiva gummibollar. Skall leken vara intressant, så
måste den åtföljas av skrik och ett väldigt oväsen. Att försöka
inlära våra mera fina och lugna lekar är otacksamt.

Numera hava vi ingen svårighet att få elever. Långt flera,
än vi kunna antaga, bruka i regel anmäla sig. Som högsta antal
ha vi bestämt 75 elever för varje stationsskola. Anmälning och
inskrivning sker endast en gång årligen och detta vanligen strax
på nyår.

Lästiden är bestämd till 8 månader om året och fördelas
på 2 terminer.

Ännu är största antalet av eleverna gossar. Men med
glädje se vi, huru flickorna även börja komma, ehuru det är
mycket svårt för dem att lösgöra sig från de ansträngande od-
lings- och jordbruksarbeten, som äro dem ålagda.

Skolverksamheten i de olika bydistrikten har utvecklats
på ett glädjande sätt. År 1907 hade byskolorna ett gemensamt
elevantal av omkring 2,500. Från de byar, där vi hava statione-
rade lärare eller hjälplärare, mottaga vi i regel inga elever för sta-
tionsskolan med mindre, än att dessa kunna läsa och skriva, så
att de kunna börja i andra klassen. Våra byskolor äro således
en sorts småskolor, varifrån de bästa och mest intelligenta ele-
verna sedan sändas till stationsskolorna för vidare utbildning.

239

Målet med vart skol- och uppfostringsarbete är ju redan
delvis angivet. Det är i stort sett detsamma här som i andra
länder. Under skolans första tid kunde man ju säga, att dess
huvudmål var att arbeta bort fördomar samt vidskepliga och
oriktiga föreställningar om den vite mannen så väl som om mis-
sionsverksamheten i sin helhet. Som skolan lyckats mycket väl
i detta avseende, så har dess uppgift och mal numera blivit av

Skolgossar sälla sötpotatis

annan och mera omfattande karaktär. Någon har givit följande
definition: “Uppfostran (skolan) är de äldres avsiktliga och plan-
mässiga inverkan på de yngre för att hjälpa dem att bliva nyt-
tiga samhällsmedlemmar och lyckliga evighetsvarelser.“ Det är
för uppnåendet av dessa mal, som skolan alltjämt har arbetat
och kommer att arbeta. Den har i allt velat understödja, ut-
veckla och uppöva de ungas krafter samt uppfostra och bilda
dem till friska, förståndiga, allmännyttiga, fosterlandsälskande
och lyckliga människor, som med kraft och framgång kunna ar-

240

beta för sitt folks lycka. Det är klart, att vi vid ämnesurval och
arbetsmetoder måste taga mycken hänsyn till, hurudant samhäl-
let nu är 'och hurudant vi vilja hava det samhälle, där våra ele-
ver en gång skola bliva inflytelserika och nyttiga medlemmar.
Vi böra, allt eftersom tiden och utvecklingen skrider framåt, noga
överväga, huru mycket av teoretisk och praktisk kunskap indi-
viden behöver för att kunna fylla sin plats och inverka föräd-
lande på sin omgivning.

Med avseende på de angivna målen ha vi kommit ganska
långt och ha all orsak att glädjas över de resultat, som redan
vunnits. Då vi komma ut i byarna, mötas vi nästan överallt av
forna elever, vilka nu utmärka sig på många sätt genom bildning
och intelligens. Om en och annan än faller i synd och går till-
baka till sitt gamla liv, så äro vi dock fullt övertygade om, att
den kunskap om Gud och den andliga världen, som han en
gång fått, icke så lätt skall lämna honom. Därför vilja vi fri-
modigt, i förtröstan på Herren och hans löften samt under bön
om hans ledning och välsignelse, fortsätta vårt skol- och upp-
fostringsarbete. På skördens dag skola vi säkert få se skaror
av vår skolungdom frän Kongo stå bärgade på den himmelska
stranden.

Pojfyarne i arbete.

Av A. WALDER.

I den tidiga morgonstun-
den, da ljuset bryter fram
över de grönskande kul-
larna, ljuda stationsklock-
ans toner över det ännu
drömmande landskapet för
att väcka skolgossarne och
säga dem, att natten har
flytt och att tiden för dem
är inne att gå till sitt ar-
bete pa stationen. När
klockans sista toner dött
bort, synes en skara gossar i brokiga skjortor komma pa de sling-
rande gangstigarna, som leda till stationen. De äro muntra och
glada, och deras hjärtliga skratt skallar mellan de höga kullarna.
Här kommer en, tuggande på en bit kassavarot och med en sko
pa ena foten, och där en annan, ätande jordnötter och med en
gammal strumpa, tjänstgörande som mössa.

En del gossar, som sovit i gosshuset pa stationen, komma
ut yrvakna, gäspa och sträcka pa sig. Det är ej sä gott att
bli väckt så tidigt som klockan 6 pa morgonen.

Snart ljuder den andra klockan, da alla skola vara sam-
lade och arbetet börjar. En hjälplärare ropar upp deras namn,
varefter följer bön och sång. De sjunga med liv och lust. Men

242

de skulle aldrig fa nagot pris för sin sång, om de skulle sjunga
för musikaliskt bildade personer. Sången är dock naturlig och
okonstlad, så att man förstår, vad de sjunga.

Nu kommer fördelningen av arbetet. Några av de största
gossarna bliva tillsagda att gå till skogen och bära hem bräder.
Ett par av dem äro icke villiga att gå, varför den ene påstår, att
han “har huvud“, och den andre, att han “har ben"*. Vad skall
man nu göra? ty man tror icke, att den förste “har huvud“, ej
heller att den andre “har ben“. Jo, man får undersöka, huru

Gossarne rödja fäll

det är. Det finnes manga sätt, som man kan begagna för att
övertyga sig om verkliga förhållandet. Da man fått klart för

sig, att de inga krämpor ha, måste de knoga iväg, även
om de i början taga långsamma steg. Det är också ofantligt
nyttigt för dem att få lära sig lyda, ty denna sköna dygd är
så gott som okänd i deras byar.

En skara sändes att slå tegel, ty ett tegelhus skal! byggas.
De synas trivas bra i lergroparna, där de bearbeta leran med
fotterna.

* Då de svarta ha huvudvärk, säga de, att de ha huvud, och när
de ha ont i benen eller fotterna, säga de, att de ha ben.

243

En annan grupp får hacka upp ett fält, där de sedan
skola plantera pisang och sötpotatis. De gå efter sina hackor
och spadar, vilket icke gar allt för fort, ty det rastlösa, jäktande
livet i de civiliserade länderna har ännu icke hunnit hit. De
taga ned i en dal, som legat obrukad i minst tio år och vars
langa, saftiga gräs sakta vajar för den lätta morgonbrisen. Innan
de komma i gangmed hackningen, är det litet bråkigt, och ibland
inte sä litet, ty ingen vill gå längst bort i det daggiga gräset
och börja. Då ljuder pojkrättarens djupa basröst som en väldig
fältherres och bjuder tystnad. Den kivande skaran skingras för
att arbeta.

Nu faller det langa gräset för de täta huggen. Gräshop-
porna taga skutt på skutt för att frälsa sina liv. Råttor och öd-
lor gömma sig i sina hal, ty angest och dödsfruktan har gripit
dem. Där borta i det lilla hålet tittar ett litet huvud med pli-
rande ögon nyfiket omkring. “Om du vetat ditt öde, hade du
ej varit så nyfiken, men du far trösta dig med, att du har manga
dina likar både på vatten och land, vilka fått sota för sin ny-
fikenhet." En av gossarna upptäcker genast det lilla rörliga
huvudet, och vips är han där för att få sig en frukostbiff. Med
ett par tag av hackan har han utvidgat halet, och där längst
inne sitter det lilla kräket. Med ett raskt tag griper han henne.
Men strax rycker han till som stungen av en orm, och en ful gri-
mas far över hans ansikte. Vad är anledningen? Jo, den lilla
gnagaren har sänkt sina tänder i hans tumme. “Du borde
hava aktat dig och kommit ihåg, att en liten också kan bitas."
Sitt tag släpper han dock icke. Det var nog ej första gången
en åkerråtta bet honom och fick plikta därför med sitt liv.

De andra gossarna, som avundas honom hans fångst, skratta
och göra spe av honom, för att han blev biten. Ack, människorna
äro sig lika överallt: de le ät andras ofärd.

Några av de små odlarne — för att icke säga de flesta —
äro ganska lata, ty när de hava hackat några minuter, vilja de
vila, emedan de påstå, att ryggen värker. Andra, vilkas ryggar
icke värka, ha en alltför ledig tunga för att något längre kunna
arbeta med sina händer, och rätt som det är, ställa de sig och
börja prata av hjärtans lust, och därmed kunde de hälla pä huru
länge som helst, om icke den vite eller pojkrättaren vore med.

En skara kvinnor går förbi, och genast är en odygdig pojke

244

framme och frågar dem, om de ha tvättat sig och om de lagat
mat till sina män, innan de gingo hemifrån. Kvinnorna, som
enligt sin tanke blivit smädade, äro icke sena att ge svar på tal,
och en av dem frågar i försmädlig ton: “Haven I blivit kvinnor,
eftersom 1 gån här och häcken bort gräs? En riktig karl hackar
väl aldrig gräs; är icke det kvinnornas arbete?" Detta är den
tändande gnistan till en ordstrid, som börjar efter hela linjen.
Gossarna anse sig hava blivit djupt förolämpade.

Jag tillsäger de stridande, att de skola tiga och att kvin-
norna skola avlägsna sig. På samma gång är jag i tillfälle att

Takgräs rensas

för det unga afrikanska blodet inpränta den gamla sanningen:
“Som man ropar i skogen, får man svar."

Nagra börja fundera, om det ej är tid att sluta, emedan
“hungern biter dem".* Men de få till svar, att den får bita, tills
klockan ringer.

Nu höres klockan ringa. Den ljuder alldeles som den
s. k. vällingklockan på de svenska herrgårdarna. En gång
hörde jag ock en gosse sjunga, då klockan ljöd: “Tutombukidi

si tua dia yaka, tutombukidi si tua dia yaka" = Låt oss gå upp
och äta kassavarot, låt oss gå upp och äta kassavarot. Då

*De svarta säga, när de bliva hungriga, att hungern biter dem.

245

klockans ljud höres, stiger jublet högt mot skyn, ty fri- och
måltidstimmen har kommit. Om det gick sakta för dem att
komma hit, sa gar det sä mycket fortare att komma härifrån.

Där borta i krönet av vägen komma brädbärarne med sina
bördor. Vilka äro i täten? Jo, de som “hade huvud och ben,“
då de skulle gå åstad. Jag frågar dem: “Han I nu icke huvud
och ben längre?" De svara: “Vi hava blivit friska nu.“

- “Vilken medicin han I använt, eftersom I bleven friska så
fort?“ — “Din vilja, “ är svaret.

Pa eftermiddagen, då skolan är slut, få de åter börja sitt
arbete pa fältet. Deras arbetslust är da kanske ännu mindre

Håttorna stekas

än på morgonen, emedan värmen är så tryckande. Men fastän
de icke äro nagra driftiga arbetare, blir det ända icke så litet
uträttat pä en dag, och dessutom fa de lära sig arbeta, vilket
är av stor betydelse.

När solen börjar dala i väster, ljuder uppbrottssignalen,
och gossarna kasta med en förnöjsam min sina hackor på
axeln och styra sina steg antingen till gosshuset eller till sina
byar för att hämta nya krafter för den kommande dagens arbete
i skolan och på fältet.

(*;n examen.

Av JOSEFINA NILSSON.

är den 23 december. Solen bränner från högblå
»TS/iS himmel, och naturen prunkar i högsommardräkt. Över-
allt är det festligt och trevligt. På den stora planen
utanför kyrkan synes en skara gossar i glad lek, klädda
i nya kläder. 1 den långa promenaden ser man några mera för-
sigkomna gossar gå av och an. Deras ansikten hava i dag en
allvarligare prägel än vanligt. Man märker, att de äro upptagna
av många tankar. Och det är icke underligt, ty en viktig stund
förestår. Det skall hållas examen i skolan. Och till densam-
ma bjuda vi nu våra kära missionsvänner i fosterlandet att vara
hjärtligt välkomna.

Klockan ringer. Gossarna ställa upp sig i ordnade led
och tåga in i den med palmgrenar och grönt dekorerade skolsalen,
där de tyst och stilla intaga sina platser.

Lärarinnan träder fram till katedern. Sedan en sång sjungits,
nedkallar hon Guds välsignelse, varefter hon läser något Guds
ord och riktar särskilt några förmaningens och uppmuntringens
ord till de elever, som i och med denna dag hava slutat sin 4-
årskurs och nu stå färdiga att träda ut bland sitt i synd och
hedendom försänkta folk för att lysa med det . ljus de mottagit.

Förhöret börjar. Först hålles lektion i kristendomskunskap.
Nya Testamentets heliga historia, Kristi liv och verksamhet, ge-

247

nomgås i stora drag. Ingen fraga blir obesvarad. Och den,
som ger akt på de strålande ögonen och det spända intresset,
förstår, att det inhämtade icke är endast en torr kunskap, utan
att det blivit deras hjärtas skatt, deras själs egendom.

Nästa lektion är i naturkunnighet. Att även detta ämne är
intressant, märkes av svaren, såväl när det gäller människokrop-
pens sammansättning och förrättningar som dess vård.

Utexaminerade elever

Afrikas karta hänges upp. En elev går fram och pekar ut
gränserna samt talar om, vilka europeiska länder, som ha besitt-
ningar i de svartes världsdel. En annan går fram till kartan och
gör reda för sitt eget land, Belgiska Kongo, dess gränser, floder,
sjöar, berg, järnvägar och huvudorter.

Pä svarta tavlan få eleverna turvis räkna ut några tal ur de
fyra enkla räknesätten, vilket sker till åhörarnes belåtenhet.

En lektion i innanläsning är den sista. Högt och tydligt
läses berättelsen om den store missionären och upptäcktsresan-
den David Livingstone eller någon annan mera bemärkt man eller
kvinna.

Härefter utdelas betygen. En av de manliga missionärerna

248

pa stationen läser sedan något Guds ord och beder till Gud,
varefter den högtidliga examen avslutas med gemensam sång.

Men innan vi ga ut, göra vi en titt till bordet där framme
i kyrkan och bese gossarnes väl- och rättskrivningsböcker
samt de uppsatser de skrivit till examen. Allt vittnar om flit,
ihärdighet och en god ordning. På ett annat bord finnas deras

handarbeten : skjortor, rockar och byxor, som förfärdigats under
terminen. Även här synes, vartill flit och ihärdighet leder.

Den besökande frågar sig ofrivilligt: Kan nagot sadant

åstadkommas av barn, vilka så nyss varit nedsjunkna i heden-
dom och okunnighet? Ja, nog kan det synas omöjligt, men
genom Herrens hjälp och välsignelse har det dock blivit en verk-
lighet.

fåvangelistskolan.

Siv EDV. KARLMAN.

ör att kunna bedriva ett kraftigt och välsignelsebringande
missionsarbete behöver man taga väl vara på och för-
ståndigt använda de anlag och gåvor, som finnas hos
infödingarna, sä väl med avseende på den direkta mis-
sionsverksamheten som vid de praktiska arbetenas utförande.
Detta har ock beaktats både av missionärerna ute på fältet och
av vår missionsstyrelse i hemlandet. Ganska tidigt fingo därför
en del av de mera försigkomna församlingsmedlemmarna deltaga
i missionsarbetet såsom bybesökare och efter hand även börja
att offentligt vittna om sin Frälsare. För att dessa skulle kunna
fortsätta och bliva till större nytta och välsignelse, blev det snart
nödvändigt att giva dem en för ändamålet lämplig utbildning.

Om öppen blick för betydelsen av infödingarnes deltagande
i missionsarbetet vittna missionär Nils Westlinds ord, som han
redan år 1887 skrev i “Missionsförbundet:11 “Afrika får aldrig
evangelium, om ej dess egna söner börja förkunna det." Mis-
sionär K. J. Petersson skrev 1890 i nämnda tidning om, huru
dåvarande missionsföreståndaren, d:r E. J. Ekman, uppmanat
missionärerna att utbilda infödda evangelister: “Pastorn har ju
flerfaldiga gånger uppmanat oss att upprätta en sådan skola, och
jag har mycket önskat, att vi måtte fa en sådan till stand, men
det går så rysligt sakta här ute att komma någon väg. Kon-
ferensen har visserligen blivit påmind om saken, men jag fruktar,

250

att under året ändå intet kan göras däråt, enär ingen av bröderna
kan undvaras. “

Mindre kurser med några få elever började ganska snart
att hållas på stationerna. Missionär Nils Westlind höll redan
år 1887 en dylik kurs med 8—10 elever vid Mukimbungu. År
1891 hade K. J. Petersson en liknande kurs vid Kibunzi.

De tre första gemensamma kurserna, till vilka elever från
alla stationerna voro samlade, höllos vid Diadia åren 1892 och
1893 av missionärerna W. Sjöholm och H. Skarp. År 1895
flyttades evangelistskolan till Mukimbungu, där den alltsedan varit.

I-ivangelistskolan vid Kibnnzi 1891

Att till evangelistskolan få lämpliga elever var i början — så
väl som ännu i dag — icke lätt. Det gick icke an att mottaga
vem som helst. Många, som ansågos lämpliga, ville icke bliva
evangelister, eller ock blevo de hindrade av sina anförvanter. Den,
som skulle bliva antagen, måste någon tid ha tillhört församlingen
och av densamma rekommenderas. Även borde han vara något
hemmastadd i läsning, räkning och skrivning.

Varje kurs varade under den första tiden i regel tre månader.
Det beräknades, att varje elev skulle genomgå tre sådana kurser,
innan han ansåges för fullgod evangelist eller lärare. Under

251

tiden mellan kurserna deltogo eleverna i evangelist- och skol-
verksamheten. Denna mellantid, som ibiand varat ett till flera
år, har varit en god och behövlig prövningstid för att lära känna
elevernas karaktär och duglighet för kallet. Några hava av en
eller annan orsak icke genomgått mer än en eller två kurser men
hava ändå under flera år arbetat såsom evangelister och fått vara
till stor välsignelse.

Eftersom kurserna voro korta, kunde ämnena icke få vara
så många. Kristendom, innanläsning, skrivning och räkning voro
hufvudämnen. Undervisning och praktik i att offentligt predika

Lektion i evangelistskolan vid Mukimbiingu

och undervisa i en skola förekom också. Den teoretiska under-
visningen pågick i regel sex timmar varje dag.

Bostäder och underhåll måste eleverna fa helt och hållet av
missionen. Själva hade de just ingenting, och deras anförvanter
sågo mest med oblida ögon, att de gingo till skolan, så att från
dem var ingenting att vänta. De hade svårt att förstå, vad sko-
lan skulle tjäna till, och ansågo eleverna såsom för samhället far-
liga människor. Att skaffa mat och se till, att den blev lagad och
rätt fördelad m. m., var ett för missionärerna mycket mödosamt

252

och besvärligt arbete. Så fort det därför blev möjligt för eleverna
att själva köpa sig mat, bestämdes en viss penningesumma till
veckounderhåll för var och en. Härför fingo de själva anskaffa
maten och anrätta den bäst de ville. Detta underhåll har varierat
mellan kr. 1:00 och kr. 1:50 pr vecka, allt som allt.

I den mån, som missionen och arbetet i sin helhet utvecklat
sig, hava fordringarna i många avseenden stigit, och detta icke minst
vad evangelisterna beträffar. Från stationernas gosskolor utga
årligen icke så fa elever, vilka atervända till sina byar i de skilda
distrikten. Dessa äga en ganska god kunskap i mänga ämnen.
De underlätta i regel skolarbetet i byarna, och genom deras in-
flytande väckes kunskapsbegäret i icke ringa mån. År 1903 be-
slöt därför kongokonferensen att öka evangelistkursernas längd
till sex manader och antog även ett nytt kursförslag.

Kursernas eller klassernas antal är fortfarande tre med kortare
eller längre mellantider.

Lärokurser.

Kristendom.

Första klassen.

De fyra evangelierna, Apostlagärningarna, översikt av Gamla
Testamentets böcker, det israelitiska folkets historia.

Andra klassen.

Första hälften av de apostoliska breven, det israelitiska folkets
lag, helgedom, prästadöme och offer.

Tredje klassen.

Återstoden av Nya Testamentet samt profeterna.

I alla klasserna förekommer dessutom praktisk behandling
av predikotexter samt tre till fyra talövningar med kritik i veckan.

Fioti-språket.

Första klassen.

Välläsning med övning att muntligen återgiva innehållet,
formläran i dess huvuddrag, ljud,- rättskrivnings- och inter-

253

punktionsläran (lärobok av K. E. Laman), två uppsatser i
manaden.

Andra klassen.

Repetition av rättskrivnings- och interpunktionsläran, form-
läran, satsläran, uppsatsskrivning.

Tredje klassen.

Repetition, satsläran, syntaxen, uppsatser med dispositioner.

Naturkunnighet.

Första klassen.

Människan (lärobok av K. E. Laman), hälsolära, föreläsningar
i fysik.

Andra klassen.

Djurriket, föreläsningar i fysik och kemi.

Tredje klassen.

Växtriket, föreläsningar i astronomi och geologi.

Geografi.

Första klassen.

Satser ur den allmänna geografien, översikt av Kongostaten
(lärobok av K. E. Laman).

Andra klassen.

Repetition av Kongostaten, övriga delar av Afrika.

Tredje klassen.

Repetition, den övriga världen.

Räkning.

Första klassen.

Hela tal, något av decimalbråk (lärobok av K. E. Laman).

Andra klassen.

Hela tal, decimalbråk.

Tredje klassen.

Hela tal, decimalbråk, något av vanliga bråk.

254

Pedagogik.

Första klassen.

I huvuddrag det föreslagna urvalet för smaskolelärarinne-
seminarium (lärobok av Sven Lundqvist).

Andra klassen.

Repetition och avslutning av det föreslagna urvalet.

Tredje klassen.

Repetition samt ur kap. 2 — 8 vad tid och omständigheter
medgiva.

Metodik.

Metodiska anvisningar enligt läroböcker av olika författare
för undervisningen i kristendom, läsning, räkning, skrivning m. fl.
ämnen. Lektioner hållas av eleverna i ovan angivna ämnen, varpa
följer kritik och anvisningar.

Historia.

Undervisning i världs-, kyrko- och missionshistoria meddelas
i alla klasserna mest i form av föreläsningar, varunder det väsent-
ligaste genomgas enligt läroböcker av olika författare.

Sång.

Tonträffning, övning av unison sång i alla klasserna.

Slöjd.

Sågning av virke, förfärdigande av enklare möbler, sömnad,
tillskärning m. m.

Gymnastik.

Vanliga arm-, ben- och bålrörelser, marsch o. s. v., efter
tid och omständigheter.

Varannan söndag besöka eleverna tva och två i sällskap
de närmaste byarna för att predika. De få pa så sätt under
söndagarna praktisera, vad de under arbetsdagarna lära sig. Dessa
bybesök äro bade för eleverna och folket till stor nytta i manga
avseenden.

Lektionstimmarna äro i regel fem varje dag utom lördagarna,
då det undervisas endast två timmar pa förmiddagen. Övriga delen
av dagen är avsedd för vila och inköp av mat på marknaden, som

255

hålles vid stationen varje lördag. Utom de teoretiska lektions-
timmarna är det en halv timmes gymnastik och en timmes slöjd
dagligen. Är klassen stor, delas den i tva avdelningar, vilka
alternera i de olika ämnena, särskilt i slöjden. En och annan
fridag eller del av en dag erhalla eleverna, allt efter som omstän-
digheterna fordra det.

Inträdesfordringarna äro ännu ganska laga. Ett önskemal
är dock, att en evangelistkandidat skall kunna uppvisa ett godkänt

Eoangelistskohm 1909

avgångsbetyg fran en stationsskola. Dessutom fordras, att han
tillhört en församling nagra år, att han tjänstgjort som hjälplärare
nagon tid och därunder uppfört sig väl samt adagalagt intresse
och anlag för evangelist- och lärarekallet. Det är svårt att få
goda och lämpliga kandidater. Därför maste vi ännu ställa in-
trädesfordringarna lågt, särskilt vad angår den teoretiska kun-
skapen. och mera fästa oss vid det kristliga livet och intresset
för saken.

Missionen måste ännu underhalla eleverna och även till-
godose dem med erforderligt material. Bostadsförhållandena äro

256

ganska enkla. I regel bo fyra elever i varje rum om 2,80x3,00
meter med lergolv. Möblerna äro 3 till 4 britsar med papyrus-
mattor på samt ett enkelt bord.

Sedan studierna avslutats, bliva de ekonomiska förhållande-
na något bättre. En elev, som avslutat sin första kurs och av
kongokonferensen blivit antagen till evangelist, erhåller 1 1 francs
(7: 92 kr.) i månaden. Då han genomgått en andra kurs, erhåller
han 13 francs (9:36 kr.) och efter tredje kursen 15 francs (10:80
kr.) Flyttar en evangelist till en nyanlagd station eller till ett
avlägset distrikt och där bosätter sig, så ökas lönen med 2 francs
(1:44 kr.) i månaden, oberoende av vilken lönegrad han befinner
sig i.

Under åren 1892 — 1909 hava icke mindre än 218 elever
genomgått skolan. Av dessa hava 188 antagits till ordinarie
evangelister och lärare. De övriga hava arbetat och en del
arbeta ännu som hjälplärare.

Från Mukimbungu station hava inalles 72 besökt skolan
och bevistat en till tre kurser. Av dessa leva och arbeta
ännu 18 evangelister och 5 hjälplärare; 28 hava kallats hädan
från kampen och frestelserna för att vara hos Frälsaren; 18
hava avfallit. Av dessa ha 4 dött och 14 leva fjärran från Herren.
Från Kibunzi station är det 42, som på liknande sätt besökt
skolan. Av dessa leva och arbeta 10 ordinarie evangelister och
1 hjälplärare; 15 hava i tron dött på sin post, 3 avfallit och dött
utan frid, 1 1 leva som avfällingar, 2 leva och äro kvar i tron
men arbeta icke som evangelister. Från Diadia ha 36 elever
varit i skolan. Sex arbeta ännu som evangelister, 20 hava dött
i tron och 10 hava avfallit. Av dessa leva 4. Från Nganda
hava 39 besökt skolan. Tolv arbeta som evangelister, 17 hava
dött i tron, 3 äro alltfort troende men arbeta icke som evan-
gelister, 7 hava avfallit, av vilka 4 ännu leva. Kinkenge station
har haft 21 elever i skolan. Av dessa leva och arbeta 19; 2 hava
fått hembud. Från Kingoyi hava 6 besökt skolan. En har av-
fallit och 5 arbeta som evangelister. Från Vivi hava 2 del-
tagit i evangelistskolan, men båda hava avfallit och leva främ-
mande för Herren.

Dessa siffror visa, att ett stort antal elever under årens
lopp besökt skolan. Sorgligt nog är det ganska många, som
avfallit, men ännu flera hava genom döden avgått. Med mycken

SLÖJDSKOLAN VID MUKIMBUNGU 1907

257

sorg hava vi gång eftec annan måst bevittna, huru den svåra
sovsjukan gripit den ene efter den andre av våra bästa och mest
förhoppningsfulla evangelister. Det ser ut, som om sovsjukan
skulle fortare angripa dem, som sysselsätta sig med själs- och
tankearbete än andra. Om mången än ryckts bort — mänskligt
sett — allt för snart, så kan man därför icke säga, att deras
arbete och skolan därigenom icke nått sitt mål. Mänga evan-
gelister hava genom sitt liv, sina handlingar och ord lämnat
goda, outplånliga minnen efter sig, både hos missionärerna och
infödingarna.

Till följd av missionens ständiga tillväxt både i inre kraft
och yttre omfång stå vi åter inför ett skede, då evangelistskolan
måste genomgå en ganska stor omläggning. Detta gäller både
plats, tid och lärokurser. Åtskilliga förarbeten äro redan gjorda
i detta avseende. Men som allt detta hör den osedda framtiden
till, kunna vi icke här säga något därom.

Vår evangelistskola har i all sin enkelhet och bristfällighet
fått vara en fyrbåk, varifrån ljus, kunskap och civilisation spritt
sig ut i vida kretsar till de i hedendom och mörker famlande
människorna. Och vår bön och vårt hopp är, att evangelist-
skolan alltfort må få bliva detta land och folk till stor välsig-
nelse i både andligt och lekamligt avseende. Må den vara ett
medel i Herrens hand att av detta folks söner fostra hundratals
dugliga, självförsakande och karaktärsfasta folkuppfostrare och
evangelii förkunnare.

Slöjdskolan.

Ao G. N. NYKVIST.

missionsarbetet är det vart första och förnämsta mål att
leda människorna till en sann kännedom om Gud och
den han sänt, Jesus Kristus. Men vi hålla det ock för
en viktig sak att bringa dem annan god och nyttig kun-
skap, såväl teoretisk som praktisk.

Sverige har länge gått i spetsen för att i skolorna införa
en uppfostrande slöjdundervisning, och andra europeiska länder
ha följt i spåren. Varje väl ordnad skola har numera slöjd upp-
tagen pä skolschemat.

Någon har om slöjdens betydelse sagt följande: "Slöjden

verkar uppfostrande genom att hos lärjungarne utveckla goda kraf-
ter och egenskaper. Den vill sålunda bland annat ingiva lust och
aktning för kroppsarbetet, den vill vänja vid självständighet, ord-
ning, uppmärksamhet och flit, den vill stärka kroppens krafter
samt utveckla ögat till att kunna se och handen till att kunna
utföra och genom allt detta göra de unga mera dugande att
fylla de praktiska krav, som livet ställer på dem.“

Slöjdens betydelse för negergossarne är alldeles densamma
som för gossarne i civiliserade länder. Men det är svårare att
hava slöjdskola i Kongo på grund av att resurserna äro små
och den allmänna folkbildningen är låg. Undervisningen
kommer helt och hållet på missionärens lott, enär ännu icke

259

nagra av infödingarne hunnit utbildas till slöjdlärare. Liksom i
all annan skolverksamhet är det även i detta fall vårt mal
att utbilda infödda till att sköta undervisningen. Härmed går
det dock sakta. När man funnit en eller två ynglingar, vilka
tyckas vara lämpliga och vilka man under ett par terminer givit
särskild undervisning för att bli slöjdlärare, så kan det hända,
att den ene i ett nu far ett infall att återvända tilll sin by och
den andre angripes av sovsjukan, blir slö och likgiltig för allt
arbete och dör efter någon tid.

Ett utmärkande drag hos negrerna är, att de äro ytterst

Undervisning i sömnad

lata och vilja ej göra mera, än de tvingas till av omständigheterna.
Därför nöja de sig med bostäder och husgerad av enklaste slag.
Bostaden bestar av en gräshydda med fyra sammanbundna väg-
gar och grästak. Fönster saknas. Förgäves ser man sig om
efter en stol. Några andra möbler finnas icke, om man icke vill
benämna “sängen" med detta namn. Den göres på sa sätt, att i
marken nedslås fyra korta palar med klykor, vari läggas två
stänger, och ovanpå dem bindas palmgrenar. En människobo-
ning kan väl knappast vara enklare.

260

När gossarna slutat skolan och återvända till sina byar, är
det bra, att de kunna läsa och skriva, men av stor betydelse är
det ock, att de kunna förfärdiga sig någon sak till nytta och
trevnad i sina hem. Under de år, som de vistats vid stations-
skolan, ha de fått vänja sig vid att på manga sätt ha det annor-
lunda, än de varit vana vid i sina byar. Så t. ex. ha de i skolan
fått sitta på bänkar i stället för pa bara marken, ävenså ha de
haft ett bord att lägga sina böcker och andra tillhörigheter pa. De
önska därför att äga dylika saker i sina egna hem.

Vid byggandet av våra missionsstationer ha ju ganska

Brädsågning i skogen

många av de svarte varit missionärerna behjälpliga och därvid
övat sig i byggnads- och snickeriarbeten. Sedermera anordna-
des till en början kortare slöjdkurser vid stationerna. En sådan
kurs varade från fyra till sex veckor med tre till sex timmars
undervisning dagligen, allteftersom de vites tid och krafter till-
läto det.

År 1907 infördes slöjd såsom läroämne i gosskolan vid
Mukimbungu och sedermera även vid de övriga stationerna.

261

Två å tre timmar dagligen blevo anslagna för slöjd, mest för
3:dje och 4:dje klasserna. Intresset hos gossarna har varit syn-
nerligen stort, och slöjdtimmarna äro alltid efterlängtade. När
klockan tillkännagiver, att slöjdtimmen är inne, ställa sig gossarne
i en rad utanför slöjdlokalen. Inga surmulna anleten synas da,
sasom fallet är, da de skola utföra arbeten, som de ej tycka om.

Virket tages fran mahognyträden i skogarne, vilka pojkarne
fa fälla och saga upp till bräder. De nödiga verktygen måste
köpas från Europa. Av ålder känna ej Kongos negrer till de
hos oss så vanliga verktygen som sågen och hyveln. Att un-
dervisa eleverna om de olika verktygens användning tager ock
sin tid. De få lära sig fila sågar, slipa yxor och hyveljärn, att
ställa hyveln, som den skall vara o. s. v.

Sa är man då färdig att börja den egentliga slöjden. Ele-
verna äro kanske 15 till antalet i 3 :dje klass, men endast 6 hy-
velbänkar finnas. Därför maste sådana först göras, och några
fa pa sin lott att hyvla plankor därtill. Sedan märkas bräder
och ritas upp till de möbler, som skola förfärdigas. Det hyvlas
och sågas med liv och lust. Men se, där har en slagit ned
hyveljärnet alltför djupt, så att det tar för stora spanor. Huru-
dan brädan blir, tänker han ej på. En annan, som sågar, har
betydligt avvikit från ritsen. Pä tillfrågan, varför han ej följer
ritsen, svarar han vanligen: “Det är sågens fel, som vill gå så.“

En tredje har börjat spika ihop sin möbel, men gjort det mycket
snett och skevt. Läraren fragar: “Ser du ej, att det är snett?"

Härpå följer ett helt godmodigt svar, ungefär sa här: “I mina ögon
är det bra, men kanske ej i dina." Då jag vid ett tillfälle fra-
gade en yngling, om han trodde sig kunna laga en sak, som

var sönderslagen, fick jag följande svar: “Vo Nzambi zolele

kumpana nduka" = Om Gud vill giva mig förstånd därtill.

Att detta var en klok yngling, visade saväl hans svar som det
arbete, han utförde.

Huvudsakligen förfärdigas stolar, bord, sängar, dörrar och
dörrkarmar. Allt är av enkel beskaffenhet men fyller dock infö-
dingarnes krav. Beställningar av särskilt dörrar och sängar ha
varit flera än som hunnits med. Vid kursernas avslutning ha
vi haft utställning av de förfärdigade sakerna. Da har det varit

mycket intressant att se envar sta vid sina arbeten och taga

skammen eller äran av sina händers verk.

262

Det händer ock, att de mera försigkomna med hjälp och
undervisning av de vita bygga sig hus av bräder med ett eller
två rum och oftast med åtminstone ett fönster i varje rum.
Dessa hus äro mycket trevliga i jämförelse med de van-
liga gräshyddorna. Finnes det da möbler i rummen, och hål-
les det städat och snyggt utan och innan, sa är skillnaden mellan
förr och nu mycket stor. Allt visar, att Kongos negrer verkli-
gen kunna höjas fran den laga standpunkt, på vilken de statt.

Säkerligen komma vi ännu mera hädanefter än hittills att
lägga an pa denna gren av verksamheten. Det är de unga,
som kunna läras, och det är av dem vi vänta, att de skola bli
ett praktiskt, förståndigt och renligt men framför allt ett Gud
hängivet folk.

Träbjällra

Söndagsskolan ,

Ao SELMA LAMAN.

öndagsskolan i Kongo är en gren av vår verksamhet bland
barnen. I vardagsskoiorna gå större barn och även full-
växta personer, men i söndagsskolan gå företrädesvis
de mindre barnen. Redan tidigt, innan de själva kunna
gå till söndagsskolan, komma de med sin mor, syster eller
bror. Mången moder, som förr varit söndagsskolbarn, står ännu
kvar där och har sina små med sig. Åtskilliga barn från var-
dagsskolan gå ock i söndagsskolan.

Det som till en början drog och som ännu drager de små
till söndagsskolan, äro de bibliska bilder och planscher, som före-
visas. En flicka utbrast en gång: “O, detta Guds stora öga,
tänk om det följer oss dag efter dag!“ Hon hade nämligen pa
en plansch sett detta Guds öga, som med välbehag vilade pa
allt, Gud hade skapat. Lilla Bazala kände med sig, att Guds
öga icke kunde se på henne med välbehag. Hon kom igen
söndag efter söndag och satte sig så nära lärarinnan som möjligt.

Det dröjde ej länge, förrän Bazala fick erfara, att Guds väl-
behag vilade över henne. Hon hörde ej till dem, som vacklade
hit och dit eller tyckte, att det var tungt att tjäna Herren, utan
hon tjänade Gud med glädje och av hela sitt hjärta. 1 dopet
antog hon namnet Rode. Hon angreps sedan av sovsjukan och
dog i tron på Herren Jesus.

264

Söndagsskolbarnens antal har ökats år från år. Mödrarna
ha börjat inse, att barnen bli mycket snällare, då de från späda
år få gå i söndagsskolan.

Att söndagsskolfesten vid jul är liksom en dragande mag-
net, är ju självklart, ty tänk, vilken glädje det då är bland de små!
De flesta av barnen i byarne äro vana vid att i mörkret krypa
in i sina mörka gräshyddor och lägga sig på en matta på jord-
golvet med armen till huvudkudde och alldeles nakna. Men se,

Söndagsskolan nid Mukinibungn

vid julen ha de fatt ett litet julljus och kanske en liten skjorta
eller klädning. Nu tändes ljuset och skjortan tages på. Ögonen
tindra, kanske mer än ljuset, och de vita tandraderna, som
ej blivit förstörda av sötsaker, lysa som finaste elfenben.

Förra året upptogo vi en liten mulattgosse på fem år.
Hans fader var en svensk kapten, som nu var död. Han hade
aldrig varit med om någon jul, men av barnen här och i sön-
dagsskolan hörde han talas om jul och om Jesus. Så frågade
han en dag: “Men vad kan julen vara för en rysligt stor dag?
Kanske Jesus skall komma då och de döda stå upp?“

En rätt ung flicka blev för länge sedan gift med en gammal

265

hövding vid Mukimbungu. Hon hade det rätt ledsamt i sitt
äktenskap, men i söndagsskolan trivdes hon så väl. Hon fick
där höra om honom, som tagit allas våra bördor på sig och
framförallt syndabördan. Mpungi blev döpt och är ännu ett
Guds barn. Efter något år fick hon en son, som hon kal-

lade David. Honom bar hon med sig till söndagsskolan och
då hon gick för att höra Guds ords predikan. Men även i den
lilla gräshyddan lärde hon honom att bedja och att älska Gud.

David blev därigenom så förtrogen med Gud, att han an-
förtrodde allting åt honom samt bad om det han önskade och

Småttingar i Kongo

ansåg vara rätt. Modern blev efter några år omgift, ty hennes
förre man hade dött, och då hon en dag sade till David, att
han kanske skulle få en bror, sade han: “Jag har bett Gud om
en syster, ty en syster vill jag ha. Låt oss bedja igen, att jag
får en syster". Sedan han bedit, frågade han: “Vad skola vi nu
kalla henne?"

David fick verkligen en syster och han tackade Gud därför,
men en vår, då lilla Mbikulu var 4 år, kallade Gud henne hem
till sig. David kunde aldrig första, varför Gud ville taga det, som
han hade så kärt, han, som så troget vaktat och vårdat lilla syster.
Modern tröstade David med, att Gud hade henne ännu kärare,
och att han tagit henne i sitt förvar från synd och lidande.

266

David är nu 9 år och går i skolan vid Mukimbungu. Ännu
anförtror han smått och stort åt Gud. Modern är änka för andra
gängen och har en liten 2-årig, sjuklig gosse. Själv har hon
svårt för att tala på grund av ett sjukdomsanfall, men hon är
lycklig i sin Gud.

För lille David kom dock en prövningens dag, ty helt plöts-
ligt fick han se ett par fula sårutslag på kroppen, som vittnade
om, att han liksom varje inföding såsom liten eller stor en gång
måste ha den elakartade och långsamma “mpele“-sjukdomen.
Detta blev nu ett böneämne för David. Han bad och bad att
få slippa denna svåra sjukdom, men allt som oftast slog ett nytt
sår ut. Han började misströsta och trodde, att Gud ej mer

älskade honom eller ville höra honom, och han var mycket led-

sen och nedslagen. Så en dag sade en vän till honom: “Var ej
så ledsen. Gud har nog bönhört dig. Han har ju blott låtit
några få sår slå ut på dig. Tänk, hur andra hava sår över hela
kroppen, på läpparne, näsan, ögonlocken och öronen. Och du
vet ju, att vi alla en gång få dylika sår;“ David blev då glad
och tackade Gud för hans godhet.

Söndagsskolan har alltså på sitt sätt fått vara ett medel i

Guds hand att föra bade små och stora till tro på Jesus.

Kongofår

Våra församlingar.

Av K. E. LAMAN.

döptes

Jet dröjde icke många år, förrän evangelii predikan bör-
jade bära frukt till sinnesändring och syndernas förlå-
telse. Redan i maj 1886, då Svenska Missionsförbundet
övertog Mukimbungu station och började egen mission,
de fem första infödingarna, och därmed var den hedna-
kristna församlingen på Svenska Missionsförbundets missionsfält i
Kongo grundlagd. Av dessa fem lever ännu en, och den gamla Eva
Aåanluakila har nyligen avlidit i tron på sin Frälsare. I oktober
samma år döptes ytterligare trettiofem, varav blott tre ännu leva.

Några år efter det våra övriga missionsstationer blivit grund-
lagda, bildades även där församlingar. Herrens verk gick framåt,
och rätt stora skaror kommo till tron på Gud. Till följd av sov-
sjukans härjningar har dödligheten varit mycket stor, så att med-
lemsantalet i församlingarne därigenom reducerats betydligt. Vid
Mukimbungu t. ex. har under årens lopp ungefär en tredjedel
av de döpta avlidit i sovsjukan och andra sjukdomar.

Evangelii predikan och skolverksamheten ha varit de krafti-
gaste medlen att draga folket till Gud. Men även andra me-
del givas, såsom då sjuka bliva helbrägdagjorda, dä elända och
utarmade stackare bliva upphjälpta, då vi kunnat bistå folket eller
vissa byar i deras ofta påkommande trångmål, allt visande dem, att

268

vi kommit för att bistå, rädda och hjälpa dem och icke för att
roffa och fördärva.

Så snart någon väckts till syndakännedom och fått behov
av frälsning, brukar han avlägga bekännelse härom, varefter
han inskrives i den s. k. dopskolan, där han åtnjuter under-
visning i kristendomens huvudsanningar. Då dopkandidaten fått ett
nöjaktigt mätt av kunskap och hans liv i tron på Gud är oklanderligt,

Julolta i Miikimbungu kyrka

så att han erkännes och mottages av den troende kretsen, där
han bor, döpes han genom neddoppning, varefter han intages i
församlingen och välsignas under händers påläggning. Han
får nu icke vidare hava någon gemenskap med avgudarne
eller hedningarne i allmänhet i deras dans, dryckeslag och fester.
Även måste han avhålla sig från palmvin och andra starka dryc-
ker samt avlägga otillbörliga hedniska seder såsom att tatuera
huden, fila tänderna eller slå ut tänder för prydnads skull.

269

De kristnas späda barn döpas icke. De fostras av sina
föräldrar i hemmen och i söndags- och vardagsskolor till guds-
fruktan och kristliga dygder, och då de själva uttrycka sin önskan
om att få upptagas i församlingen, inskrivas de i likhet med
andra i dopskolan och döpas, då kunskap och liv vittna om, att
de vilja vara Guds barn.

Den hednakristna församlingen i Kongo har naturligtvis ännu
ej nått en så hög utveckling, men det finnes inom densamma en
barnaande, som i flera avseenden är mycket beaktansvärd. Så
t. ex. praktiseras ej den satsen, att tiden läker alla sår, utan de
vilja snart göra upp sina mellanhavanden, fel och synder, som
de kunna bega mot varandra. Ha de ej gjort upp sin sak ge-
nast, så måste det dock ske, innan de deltaga i Herrens natt-
vard. Det händer därför ofta, att medlemmar under lördagens
församlingsmöte, före nattvardsfirandet på söndagen, stå upp och
bekänna sina synder för varandra och bedja om förlåtelse. Har
någon fallit i synd eller visat olydnad mot lärare eller försam-
lingstjänare, bekännes även detta, och den felande beder Gud,
församlingen och läraren om förlåtelse. Har någon måst ute-
slutas för ohörsamhet och ett syndigt leverne, skall även han
före sitt återupptagande visa ånger och bekänna sina synder samt
bedja om nåd och förlåtelse. Därefter står han någon tid på
prov, innan han blir fullt återupptagen.

Församlingen vill dock ej i första hand utesluta för synd,
utan den följer Skriftens anvisning att varna och förmana en-
skilt och sedan offentligt inför församlingen. Medlem straffas
även i vissa fall genom att till en tid uteslutas från Herrens
nattvard och genom att icke få åtnjuta full församlingsgemenskap.

En hel del ekonomiska frågor, som i hemlandet vålla för-
samlingarne mycket arbete och bekymmer och mången gång ge
uppslag till ledsamheter, förekomma ej här. Utskolorna, som
äro enkla och kosta folket mycket litet, byggas i regel av dem
själva. Lärarnes underhåll är ju rätt litet, men då de äro så
många, blir det dock för hela missionen en stor utgift. För-
samlingarna söka genom kollekter och andra bidrag hjälpa till
att underhålla dem. Evangelist- och lärareseminariet samt
alla stationsskolor bekostas av missionen.

Församlingen ledes och styres av föreståndaren med till-
hjälp av de infödda lärarne och kretstjänarne. Varje stations

270

missionsdistrikt indelas i vissa smärre distrikt, där en överlärare
eller kretsföreståndare tillsättes för att hava vård och uppsikt
över byskolorna, hjälplärarne, kretstjänarne och de olika lokal-
församlingarna. Denne kretsföreståndare är ock avskild till att

Eva Manluakila vid Mukimbungu med dotter och dotterdotter
Tre generationer av förs<cmlingen i Kongo

förrätta dop och utdela Herrens nattvard samt förrätta andra
tjänster, som förekomma inom församlingen.

Kretsföreståndare, församlingstjänare, revisorer och sekre-
terare utses vid varje års början.

271

Inom de särskilda distrikten utväljas vissa söndagar, s. k.
“storsöndagar", då alla till distrikten hörande kretsar samlas till ett
gemensamt möte. Då firas även Herrens nattvard och nya
medlemmar intagas i församlingen.

Vid de vanliga krets- och församlingsmötena förekommer
i regel bibelstudium, då de läskunniga medlemmarna i ordnings-
följd läsa var sin vers, varefter man genom frågor och svar
söker tillägna sig innehållet. Efter dessa mötens slut uppropas
medlemmarna.

Vid stationen och ute i kretsarne, då missionärerna be-
söka församlingarna, hållas ofta frågomöten, då lärare och med-
lemmar få fråga om vad som helst, som rör församlingen och
arbetet eller sådant i bibeln, som de själva ej kunnat fatta.
Efter predikan i byarne är det även fritt för hedningarne
att framställa de frågor, som de tycka vara för mycket inveck-
lade eller obegripliga. För ej länge sedan tillfrågades jag: “Vad
heter det trädet, som Adam och Eva åto av, ty det trädet måste
finnas här i Kongo och vi måste äta därav, eftersom vi synda
så mycket och dö?“ Några andra sådana frågor kunna vi ge
exempel på: “Kom all kunskap och visdom in i Sverige med

den förste läraren, som där predikade evangelium ?“ — “Varför
tillåter Gud oss att bliva frestade, även då han vet, att vi skola
falla?11 — “Då det heter, att Gud ångrade sig, ödmjukade han sig
då inför sig själv och bad sig själv om förlåtelse eller bad han nå-
gon annan därom?" — “Då Herren säger, att utan att en varder född
av vatten och ande, kan man icke ingå i Guds rike, huru kunde
då rövaren på korset och andra, som bedja om nåd och förlå-
telse i elfte stunden, bliva frälsta, då de ej hunnit bliva döpta?11

Det är många saker, som de troende hava svårt att rätt
fatta. Däribland är det, att Gud kan tillåta sina svaga och vack-
lande barn att frestas, då han vet, att de skola falla. De anse,
att Gud skulle avvärja alla sådana frestelser. Kongonegern har
ytterst svårt för att erkänna, att han själv är skulden till sin för-
seelse eller synd. Är det ej Guds fel, så är det satans eller nå-
gon människas eller någon saks skull. Syndakännedomen är
därför ytterst ringa.

Församlingen utvecklar sig raskt och tillväxer i det goda,
ty det onda avskiljes undan för undan. Mycken okunnighet och
enfald, fäderneärvda fördomar och tankar spåras ju ännu,

272

synnerligast bland sådana, som ej haft tillfälle att gå i våra sko-
lor eller eljes stått i närmare beröring med äldre och erfarna
kristna. De mera utvecklade och erfarna tyckas sträva mot en
större självständighet, ja, till och med att bliva folkets ledare.
Folket ser även upp till dem, mer än man skulle kunna tro.
Det gäller därför, att dessa ledare tillväxa i sann ödmjukhet.
Om detta ej sker, måste man hava ett vaksamt öga på dem,
att de ej förhäva sig och åstadkomma söndringar och ledsam-
heter, som bliva till stor skada.

Av erfarenheter, som gjorts såväl pä vårt eget missions-
fält i Kongo som på andra håll, finna vi, att man ej alltför has-
tigt får efterkomma mångas önskan att låta församlingarna bli
självstyrande. Lyckas de att bliva självunderhållande, ha de na-
turligtvis all rätt att bliva självstyrande. Få vi genom våra mis-
sionsvänners hjälp och stöd fortsätta ännu under en mansålder
att hålla församlingen på detta fält vid handen, styrka, stödja
och uppmuntra densamma, så kommer nog även den till en
sådan stadga och erfarenhet, att den kan övertaga verksamheten i
sin helhet.

Om än våra erfarenheter skifta rätt betydligt, så att vi den
ena dagen tacka och prisa Herren för det verk han utfört bland
detta folk och den andra dagen stå nedslagna och sörjande över
den ondska, likgiltighet och försoffning, som på olika sätt uppen-
baras, så veta vi dock, att Herren skall föra sitt verk till seger.
Även denna lilla svaga och klena hjord behöver icke frukta, ty
det är Guds goda och behagliga vilja att giva den riket.

FÖRSAMLINGEN VID EN UTSIiOLA

/ väckelsetider.

Av S. A. FLODEN.

väckelsetider fröjdas Guds folk och evangelii för-

kunnare, då lyfter sig hjärtat i tack till Gud och det går

lätt att arbeta. När man ser syndare gråta vid Jesu fötter,
församlingen blomstra och tillväxa i yttre omfång och
inre kraft, då känner man sig själv ganska ringa och ovärdig

men rikligt belönad för det arbete, som man under bön och

tårar fått utföra.

Är detta fallet i allmänhet bland de kristna, så gäller det
ännu mer i ett land sådant som Kongo, där man känner sig
omgiven av ondskans andemakter värre än annorstädes.

Vi ha dock, Herren till pris, även där fått se, att evange-
lium är en Guds kraft till frälsning för alla, som tro, och även där
fått vara med om stora och genomgripande väckelser. Det är ett
par sådana väckelser vid Kibunzi och Diadia, vid vilka jag själv
varit med, som jag här vill beskriva.

Runt omkring dåna trolltrummorna vid nattliga gillen, där
hedendomens ande för spiran. Avgudapräster skaka sina gudar,
läsa sina trollformler och utkräva oskyldigt blod. Drinkare samlas
kring sin gud, månggifte florerar, mord begås, sjukdom, fattig-
dom och annan nöd grinar en obarmhärtigt i ögonen.

Vid de andliga mötena ser man icke mänga samlade. Men
lyssna till deras samtal, deras böner! Se dem, där de gå två och

274

två för att tala med sina medmänniskor om den sanne Guden. Se,
huru de hotas att bliva skjutna, halshuggna, brända, se, huru
oblygt kvinnorna blotta sig för dem, dels frestande, dels smädande.

Men Herrens högra hand kan allting förvandla. Det bör-
jar kännas en andens susning ibland folket vid stationen och även
ute i byarne. Antalet mötesbesökare ökas för varje gång. Bar-
nen infinna sig talrikare i skolorna, och det går lättare att arbeta.

En morgon, då vi sitta vid frukostbordet, komma fem av
traktens förnämsta hövdingar och många andra gamla män och
kvinnor med sina gudar och kasta dem för våra fötter. På
vår fråga, varför de göra så, svara de: “Vi vilja lämna dessa,

som icke kunna hjälpa, och tro på eder Gud, som är den sanne
Guden. “ Våra kristna passa på tillfället och gå ut och
tala om det i byarne och i husen. Och folket tänker: “Hava

de gamla lämnat sina gudar, så följa vi dem.“ — Man kan
säga, att hela Kibunzibyn med något undantag sopades rent från
avgudar på en enda gång vid detta tillfälle.

Efter denna underbara dag blev kyrkan överfull av folk vid
varje möte och man säg en här och en annan där stå upp och
avlägga sin bekännelse, stundom ända till 10 å 15 åt gången.
Avgudapräster, hövdingar och slavar, unga män, kvinnor
och barn begärde nåd och förlåtelse. I kvinnoskolan gingo
närmare 150 kvinnor, av vilka några voro mycket gamla och aldrig
kunde lära sig läsa. Men de ville ändå vara med för att höra.
Vuxna karlar och unga män ville ha undervisning, och i dop-
skolorna voro hundratals människor av alla åldrar.

Elden spred sig utåt, och det var blott lärare, som fattades.
Överallt ropades det: “Låt oss få en lärare till vår by, vi vilja höra
om eder Gud. Förbarmen eder över oss och låten oss få någon,
om icke annat än en skolgosse, som kan läsa boken för oss.“
Ofta fingo vi också den tiden höra: “Varför han I icke kom-
mit förr?“

Det blev en ny tingens ordning. Man ville skyla sin kropp
och bo bättre. Männen lämnade sina bihustrur sägande: “Icke
skola vi förgås för en kvinnas skull. “ De ville själva taga del
i arbetet och hjälpa till att försörja familjen. Församlingen för-
ökades dagligen med dem, som trodde, och vi hade att gång efter
annan genom dopet upptaga 10 till 60 personer.

Församlingen byggde utskolor och underhöll lärare, och

275

medlemmarne gingo ut turvis två och tva eller flera till mörka
byar, där de stundom stannade ett par dagar och predikade för
folket. Själv såg jag, huru de slöto icke troende personer i
famn, frågande: “Min vän, huru snart skall du komma?“ De voro
frimodiga och oförskräckta och vunno segrar, var de gingo fram.

Ehuru utsliten, kände jag icke längre någon trötthet. Jag
var uppfylld av glädje och tacksamhet till Gud.

Vid Diadia bröt väckelsen ut under mycket ogynnsamma
omständigheter, mänskligt att se. Dödligheten var stor, och
därav togo hövdingarne ofta anstöt och skyllde oss och vår
Gud för att vara orsaken därtill. Själv hade jag varit sjuk och,
såsom det syntes, i dödens våld. Jag var klen och trött. Min
lille Josef var nu, som vi trodde, dödligt sjuk, och min kära
hustru låg för döden. Då bröt väckelsen ut. Skolgossarne be-
gåvo sig ut i byn på kvällarne och samlade folk till mötena.

Hör, så livligt de sjunga ända till midnatt. Medan någon
annan vakar hos de sjuka, gå vi ut i byn. — Se där! “Varför
står du här, min gosse, och knackar på en annans hus?“ Hör
svaret inifrån! “Han vill, att jag skall öppna för Jesus. “ Dä vi
börja tala om, att Jesus säkert sänt den lille gossen och att
kvinnan därinne nu borde öppna för Frälsaren, höres ett milt
svar iyiifrån: “Kanske det.“ Da blir gossen så glad, att han
jublar och linkar av till ett annat hus. Se på honom! 1 den

ena foten har han sår under hälen och i den andra i tårna.

Under det han sjunger: “Kom, kom, kom i Herrens tiamn“,
går han från hus till hus och utför sin mission. Men
där nere i byn äro alla våra gossar ute i samma ärende.
Mitt pä byplatsen vid stockelden samlas de frälsningssökande.
Här ligga de på knä. Här bedja och sjunga de. Sedan gå de
ut att vinna andra.

Våra hjärtan äro överfyllda av tack och lov. Vi lämna de

unga väckelsepredikanterna och gå hem för att vaka över vära

sjuka. Och under tiden bedja vi innerligt: “Frälsare, rädda, vad
räddas kan.“

Efter ett möte en afton kommer någon in och säger till min
döende hustru: “Kan du höra ett ord?“ “Vadr" frågar hon. Jo,
många ha i kväll avlagt bekännelsen, att de vilja följa Herren,
och ibland dessa äro de två gamla Diadiaborna, för vilka du bedit
så mycket." Hon knäppte sina händer och sade: “Tack, gode

276

Gud!“ Snart därefter löstes hennes frigjorda ande och hon fick
gå hem til! evig vila.

Det året hade vi glädjen att upptaga i församlingen 408
medlemmar. Av dessa hava visserligen en del måst uteslutas,
men många lysa ännu såsom ljus i mörkret och många hava
fått flytta hem till Gud.

Kongoblonmia.

I sållningstider.

Av S. A. FLODEN.

imon, Simon, se, satan har begärt att sålla eder såsom
vete, men jag har bett för dig, att din tro icke må varda
om intet. Luk. 22: 31, 32.

Denna satans anhållan om att få sålla lärjungahopen
synes hava blivit honom beviljad, varför han ock använder all
sin list för att sålla dem, ja, blåsa bort dem såsom agnar. Vore
icke vår Frälsares förbön gällande än i dag, och hade icke
Gud själv ett fadershjärta för barnen, så bleve intet kött frälst.

Äro farorna för avfall i allmänhet stora, så äro de det i
synnerhet bland de troende i hednavärlden. Och bör man i all-
mänhet fröjdas med bävan i väckelsetider och vid församlingens
tillväxt, så har man särskilt stora skäl därtill på hednafältet.

Det är känt och erkänt, att vår kongomission haft stora
framgångar, men det är ock känt och bör icke förtigas, att avfallen
varit både många och stora; och jag fruktar, att de komma att
bliva så långa tider framåt.

Den förre hedningens grova okunnighet, hans falska be-
grepp om rätt och orätt, hans slumrande samvete, de inrotade
hedniska vanorna, sederna och bruken, av vilka många anses
heliga, hans svaga karaktär, de sinnliga lustarna, oseden att icke
vara sig själv utan följa sin hövding, lärare eller överman, vart

278

det än bär, slaveriet och månggiftet, som ger ära och anseende
bland folket — se där anledningarna till att så många av våra
församlingsmedlemmar falla i synd.

Kongomissionärens arbete är i allmänhet tungt och tåla-
modsprövande, men församlingsvården, på samma gång som
den är hans käraste uppgift, är också den svåraste, den mest makt-
paliggande och ansvarsfulla. Detta erfar man mest smärtsamt i
sållningstider.

Så väl vid Kibunzi som vid de andra stationerna hava de
flesta avfallen skett på grund av begäret efter palmvin. De krist-
na ha velat dricka endast måttligt, men följden av deras måttlighet
har blivit passion, avfall från Gud och fall i många andra synder
och laster.

Jag vill här anföra ett exempel från mitt eget verksamhetsfält,
som belyser det ovan sagda.

I en by, Nsundi, där vi hade en församling på 69 med-
lemmar, hade en vältalig församlingsmedlem med stort anseende
fått begär till palmvinet. Han sammankallade församlingsmed-
lemmarna, talade till dem om deras fattigdom, dåliga mat och
usla dryck, vattnet. Han påminde om, att palmerna växte fritt i
skogarna, fritt för en var, som ville använda dem, påminde om
deras goda saft och om fädernas frihet att tappa och dricka den,
bäst de behagade. Nu menade han, att de borde begagna sig
av Guds gåvor, dock naturligtvis med måtta och utan att göra
någon som helst annan synd. De skulle ock vara så eniga i
sitt beslut, att icke någon skulle låta rubba sig av vare sig lärare
eller församlingsföreståndare. De troende läto sig förledas av
hans tal och började dricka.

Vid det församlingsmöte, som sedan hölls i Nsundi, sökte
de även vara eniga och läto den nämnde personen tala i allas
namn. Han räckte händerna mot himmelen och försäkrade med
Gud till vittne, att de icke skulle göra någon annan synd, men
att de utan undantag skulle dricka palmvin.

Jag bad honom att icke tala så stora ord och att icke svara
för andra, ty han torde få nog att göra med sig själv. Jag pro-
feterade, att jag inom ett år icke skulle finna en av dem kvar,
som blott drucke palmvin, utan de skulle samtliga hava fallit
även i andra laster. Då jag frågade, om de samtliga läto honom
tala för sig, svarade de ja. “Men om det ock gäller att bli ute-

279

slutna ur församlingen, skolen I ändå fortsätta?11 “Ja“, svarades
det. Efter ännu en varning och en hjärtefråga, huruvida, om
det ock gällde deras själars eviga väl eller ve, de ändå skulle
stå fasta vid sitt beslut, svarades ett ännu kraftigare ja. Under
det jag med tårar i ögonen såg ut över de församlade, stod en
person upp och sade: “Det går icke an, att en svarar för alla.

Stryk icke ut mitt namn, ty jag vill icke lämna Gud och hans för-
samling för palmvinets skull.11 “Tack, min Gud!11 sade jag.
“Kanske finnes det flera, som vilja följa exemplet?11 Jag räknade
upp dem alla, och en var fick svara för sig.

Av de 69 var det 40, som hade mod att bryta överens-
kommelsen och lämna palmvinet. De andra sade, att de ville
och skulle dricka, och en man tilläde: “till evig tid“, under det
han slog dörren igen efter sig och gick sin väg.

Min profetia gick snart i uppfyllelse. En månad därefter
föll deras stortalige ledare i synd och gifte sig med en andra
hustru samt drog 9 andra med sig i samma synd. Da vaknade
de andra och begärde nad och upprättelse, “ty“, sade de “nu
se vi, att du hade rätt och att vi låtit bedraga oss.11

1 denna sållningstid gick begäret efter palmvin fram i by-
arna som en löpeld, och några måste uteslutas här och några
där. Det må anmärkas, att ingen uteslöts enbart för palmvinets
skull, utan de föllo nästan strax i andra synder. Sa t. ex. gifte
sig en evangelist med två kvinnor, en annan evangelist skickade
bort sin hustru och tog en annan. En började att trumma vid
nattliga gillen och en annan att medelst “hokuspokus11 söka åter-
föra sjuka till hälsan. En avfallen lärare dansade, så att han
blev sjuk en längre tid, en föll ned från en palm och slog ihjäl
sig. Ja, vem kan tälja allt elände, som förekom under denna
sållningens tid.

Att se dessa, vilka man under smärta fött och med be-
kymmer fostrat, se dessa, på vilka man slösat sin kärlek och
övat så mycket tålamod, dessa, för vilkas skull man givit ut sa
mycket penningar, ja, för vilka så många liv offrats, att se dem
hängiva sig åt synden, trots förmaningar, böner och tårar, det
är mer än man i längden orkar bära. Att se lärare, som länge
lyst likt stjärnor i natten och visat mången hedning fran mörkret
till ljuset, nu själva vandra i mörkret, se dem ga den “oskyldiga

280

palmvinsvägen“ till dansen, månggiftet, slaveriet och avgudadyrkan,
det kännes obeskrivligt tungt, ja, hjärtslitande.

Då man ser nästan hela församlingen skakas och många
blåsa bort, då kan man icke annat än bedja: “Barmhärtige Fader,
bjud vindarna stilla sig, att icke med agnarna även de små kornen,
de omogna, vilka ännu hänga fast vid agnarna, må blåsa bort.
Giv, att deras tro, om än aldrig så svag, icke må varda om intet."

Visst äro syndafallen manga i sållningstiderna, men han,
som fordom sade: “Kommen tillbaka, I avfälliga barn, så vill
jag hela eder från eder olydnad," han bjuder så ännu i dag.
Och manga, ja, Gud vare lov, de flesta, hörsamma bjudningen
och komma likt den förlorade sonen tillbaka till fadershuset.

Orm sväljande en Iwna

Från mörker till ljus.

Av ]. HAMMAR.

n av våra bästa och mest begåvade evangelister i Kongo
var David Makumba. Både i sitt umgänge med män-
niskor och i sitt uppträdande på talarestolen gjorde han
ett mycket gott intryck. Från de kurser, han genom-
gick i evangelistskolan på Mukimbungu, återvände han alltid med
goda betyg. Sitt verksamhetsfält hade han vid Nganda, där han
arbetade troget till sin död den 9 juli 1906. Han lämnade ett
stort tomrum efter sig.

Då han och undertecknad en gång voro i sällskap till en
by för att predika, berättade han följande ur sitt liv:

“Jag föddes i byn Kasi pa södra sidan om Kongofloden.
Min far var sakförare i byn och var gift med två kvinnor. Med
min mor hade han fyra barn, av vilka jag var äldst, och med sin
andra hustru hade han två. Han dog, då jag var omkring 15
år, och då ärvde hans bror och syster enligt landets sed min
mor, mig och mina bröder samt en min syster. Snart därefter
dog också brodern, och systern var då ensam kvar att härska
över oss och vår mor, ty hon var köpt. Hade hon icke varit
slav, så hade hon och vi återvänt till hennes by och till hennes
bror, som då skulle till “sterbhuset“ ha återsänt “longo“, det vill
säga den betalning eller pant, som erlägges till giftomannen, dä
kvinnan bortgiftes.

282

Så hände det efter en tid, att sonen till den kvinna, som
ägde oss, blev sjuk. Då tänkte hon, att vi, min mor och jag,
“ätit" (genom trolldom förgjort) hennes son, varför hon menade,
att vi skulle dricka “nkasa“ (ett slags gift). Vi sade: “Ja, låt gä,
vi skola dricka nkasa och visa, att vi äro oskyldiga".

Dagarna närmade sig för giftprovet, och en fetischpräst
eftersändes. Denne gav oss giftet, varefter vi vaktades natt och
dag och tvingades att springa hit och dit, på det att giftet skulle
verka såsom avförande medel. Hade det så gjort, så hade det

David Makuntba vid skolan i Xsatu/i Mamba

varit ett bevis för, att vi voro trollmänniskor och skyldiga till
döden. Då de, som tvingade oss att springa och dansa, blevo
trötta, fortsatte andra med att sjunga och gå i ringdans omkring
oss. 1 tre dagar åto vi intet, den fjärde litet, och den femte
dagen släpptes vi lösa men voro då i ett jämmerligt tillstånd.

Nu visste kvinnan, att vi ej “ätit“ hennes son. Men efter
en tid, då han ej blev frisk, sade hon till mig: “Den sjuke drömde
en dröm, att dina bröder kastade en eldbrand efter honom, då
han gick till vattnet. Sök därför reda på nkasaprästen, på det
han också må låta dem genomgå giftprovet".

283

“JaS gär ej efter någon präst“, svarade jag. “Vill du hava
hit någon, så får du hämta honom själv. Jag har ingenting att
betala en präst med. Först sade du, att jag och min mor åto
din son, och därför fingo vi genomgå giftprovet. När vi genom-
gått det, visade det sig, att vi voro oskyldiga. Och nu kommer
du och säger, att mina bröder äro trollmänniskor. Nej, nu står
jag icke ut med mer.“

“Så gå då“, sade hon, “och skaffa hit en präst, som kan
föra tillbaka ‘nsala‘ (livskraften) till den sjuke. “

“Nej, det gör jag ej,“ svarade jag. “Mina bröder äro ju
bara barn. Huru kunna de då äta en människa? Jag vill ej
missunna dig att behålla ditt barn utan vill hjälpa dig, men hämta
prästen och betala honom, det har jag ingen lust till." Då jag
sade detta, blef hon utom sig av vrede och menade, att hon
skulle döda en av oss, om hennes son doge. Da jag hört såväl
denna som många andra hotelser, tänkte jag: “Vad skall jag göra?
Hon plågar oss mer och mer. Det är bäst att söka fly.“

Jag delgav min mor mina tankar och sade henne, att vi
tillsammans borde fly till Mukimbungu. Men hon tyckte, att vi
skulle vara säkra, om vi ginge till hövdingen Nzansa. Jag över-
tygade henne dock om, att denne man, ehuru vår vän, skulle
utlämna oss, blott han finge bra betalt. Hos de vite däremot
skulle vi vara trygga. Min mor gick dä in på mitt förslag.

Vi — min mor, mina syskon och jag — lyckades att på
skilda vägar komma till byn Mabwabwa. Här voro de vänliga
mot oss och lovade skydda oss. Men så en dag, då jag satt
uppe i en palm och tappade palmsaft, hörde jag min lilla syster
från trädets fot ropa svagt: “Makumba, hon ‘som äger oss‘ är här
med nagra män för att gripa dig och mor.“ Medan hon talade,
kom min mor och mina övriga syskon, och vi beslöto nu hastigt
att dela oss på två hopar och fly at samma hall. Min mor och
två av mina syskon följde dalen, vi övriga gingo pa sluttningen
i skogen. Jag var så rädd, att jag knappt såg, var vi gingo.
Vi kommo till en pisangplantering men gingo åter in i skogen
och gömde oss i ett snår. I min förtvivlan ropade jag i
mitt hjärta: “O, att himlen ville låta ett starkt regn komma, sa
att våra förföljare ginge tillbaka och icke kunde söka oss.“ Om
en liten stund förvånades jag över att se himlen och jorden förenas
genom ett svart moln. Åskan började dundra. Mitt hjärta fröj-

284

dades, och jag tänkte: himlen har hört mig för min ångests
skull. Inom kort började ett starkt och häftigt regn falla, och
jag prisade himlen, vår förbarmare. Vi sammanträffade nu alla
och fortsatte gemensamt vår flykt. Senare pa kvällen blev det
stjärnklart och lätt att hitta vägen. Från midnatt till framemot
soluppgången vilade vi oss i ett skjul. Vi kommo sedan lyck-
ligt fram till Mukimbungu. Där igenkändes vi av några, som
varit i Kasi, och för dessa omtalade vi, varför vi flytt. De
uppmanade mig att gå och omtala allt för den vite. Jag gick
men var mycket rädd och tänkte: om jag börjar berätta, så slår
han mig. Jag hade ju aldrig talat till en vit man förr. Av
fruktan återvände jag därför. Men då mina vänner försäkrade
mig, att jag ingenting hade att frukta, tog jag mod till mig och
gick och omtalade för den vite (missionär Walldén) vår belä-
genhet. Han utfrågade mig mycket noga om allt, som rörde
vår flykt och anledningen därtill, och så lovade han mig att
dagen därpå fa följa honom till Nganda. Däråt blev jag mycket

glad. Och för min mor och syskonen fruktade jag ej, da de

voro på Mukimbungu.

Alltså kom jag till Nganda. Där sattes jag tillsammans
med andra att arbeta. Där fick jag också lära mig läsa och
skriva. Jag minnes, huru glad jag var, då jag började kunna
forma till bokstäver. Det var år 1897. Vid den tiden började

jag också tänka på Gud, och efter en predikan av missionär

Walldén stod jag upp och tillkännagav, att jag ville bli en kristen.
Så gick jag i dopskolan en tid. Då jag efter någon tid fick
veta, att jag skulle få döpas, fröjdade jag mig mycket. Följande
ar blev jag sänd till evangelistskolan på Mukimbungu. Då skolan
var slut, återvände jag till Nganda. Den första plats, dit jag fick
gå som lärare, var Ngoma.“

Här slutade han sin berättelse.

Sedermera genomgick Makumba tvenne kurser i evangelist-
skolan, den sista 1904. Under denna tid besökte han sin
födelsebygd och blev da mycket väl mottagen. Kasifolket sökte
förmå honom att stanna och undervisa i deras by, men han
sade dem, att han hade sitt arbete på Nganda och att han ville
fortsätta där. De sista åren verkade han i Nsundi Mamba. Där
har nu utsädet börjat bära frukt i det att rätt många blivit
kristna.

Våra evangelister och deras verksamhet.

Jlv EMIL EKSTRÖM.

ör missionsarbetets framgång i Kongo har det varit nöd-
vändigt att så mycket som möjligt använda de in-
föddas hjälp. I vår mission torde omkring 300 evan-
gelister längre eller kortare tid ha verkat med sina olika
gåvor. Emedan den svarte läraren bättre känner sitt folks språk
och seder samt är van vid deras levnadssätt, har han ofta kunnat
gå ut och bryta mark, där det varit omöjligt för den vite.

En stor del av dessa lärare träffade man för några år till-
baka än som avgudapräster, än som hövdingar eller slavar, varför
mången lärares levnadshistoria har sin dystra färg av mörker
och hedendom. Några ha dock redan som barn kommit under
missionens inflytande och blivit omvända till Kristus. De ha fått
utbildning i byskolan och stationsskolan samt därefter vid evan-
gelistskolan och ha följaktligen kommit så långt, att de kunna
läsa och skriva, känna till enklare räkning och ha även någon
kunskap i geografi, historia och naturlära. En och annan av de
äldre har ej haft sådana förmåner och kan därför ej fylla särskilt
stora fordringar med avseende på boklig kunskap. Alla ha dock
så mycken kännedom om Guds ord och så mycket nit för Guds
sak, att vi trott oss göra Guds vilja med att använda dem i
evangelii tjänst.

286

Av denna lärarekår kan man visserligen vänta mycket, men
man får ej vänta fullkomlighet. Det fria liv, de förr levde som
jägare och handelsmän, det bekymmerslösa liv de hade, då de
ägde många hustrur, som skaffade dem mat, det glada liv, de
levde, då de, berusade av palmvin, berättade för varandra roliga
historier, allt detta skulle kunna vara frestelser för bättre karak-
tärer än de svartes. I stället för sin förra frihet måste de nu vid
något så när bestämd tid börja sin skola. Och dessutom bära de
ansvar för predikoverksamheten och församlingsvården i sin by
eller sitt distrikt. Nu måste de med sin ringa lön försörja sig
själva och delvis även sin familj. De glada sällskapen ha för
mänga utbytts mot ensamheten på avlägsna orter, där de ofta
bliva missförstådda, stundom förföljda, slagna och bortvisade.
Under sådana förhållanden bliva prövningarna svåra. Läraren
måste då ha kommit så långt, att han känner den inre kallelsen
att verka Guds verk starkare än frestelserna att gå tillbaka till
hedendomen. Åtskilliga hava ock återvänt till palmvinsdrickandet
och månggiftet men sällan eller aldrig till avgudadyrkan.

Lärarnes familjeförhållanden ha, som man lätt kan tänka
sig, bringat dem i mangahanda svårigheter. Det har ej alltid
varit lätt för dem att ingå sina äktenskap på ett kristligt sätt.
Hedniska släktingar hava ofta, sin vana trogna, krävt betalning
för hustrurna. Efter äktenskapet ha de ock ställt till många rätte-
gångar och mycket bråk, som kostat läraren tid och ägodelar,
samt hotat honom med förlusten av sin hustru. Då han genom
dessa förhållanden åter och åter får leva sig in i hedningarnas
sätt att tänka, tala och handla, kan detta lätt ha en menlig in-
verkan på hans andliga liv. Då hans anhöriga äro hårda och
omedgörliga, frestas han att bli likadan. Visserligen får han i
sin hustru en hjälp att försörja familjen, men då fordrar också
hustruns förre ägare att få en del av det som växer på hennes
fält. Han gör till och med någon gång anspråk på att äga barnen.
Har läraren väl blivit gift, så kanske döden i detta sjukdomarnas
land bortrycker hans hustru. Då stunda svåra tider. Rättegång
med den härda släkten om arvet lägger sten på hans börda. Det
dröjer dock sällan länge, förr än han skaffat sig en ny hustru
med nya svårigheter och bekymmer. — Att leva i frid och gott
samförstånd med sin hustru hör ej till hedningens sed. I detta
stycke kunna vi dock med glädje säga, att ett skönt kristligt

287

familjeliv uppblomstrat, där våra evangelister slagit ned sina bo-
pålar. Man får dock ej förstå detta, som skulle de ej ha stora
frestelser. Nej, tvärtom måste ibland till och med den vite
blanda sig i deras familjeliv för att hjälpa, leda och råda, så att
allt måtte sluta väl. Läraren står visserligen högt över folket,
men han är dock en son av folket.

Ei i evangelist med familj

Den infödde läraren är en länk mellan missionären och
folket. Möter man honom ute i byarna, finner man honom lika
ofta klädd i skynke som i byxor, nästan alltid barfotad, oftare i
blus än i rock. Han är ej klädd som den vite men ej heller som
flertalet av de svarte. På hans tal kan man ofta höra, med vilken
missionär han varit mest i beröring, ty han har stor benägenhet
för att taga efter dennes predikostil och sätt att uppträda. Vad
han lärt av den vite, gömmer han dock i sitt eget hjärtas käril,

288

och hans egna tankar ledas av helt andra erfarenheter än missio-
närens gjort. Vare sig han predikar bättre eller sämre, hör man,
att det är en inföding, även om man ej igenkänner rösten eller per-
sonen. Detta beror ej blott på språket, det beror ock på de bilder,
som tagas att belysa saken med, någon gång till och med på
sättet att förklara förhållanden, vilket ibland kan bliva att fördunkla
eller giva felaktig mening. Oftast taga de dock förträffliga bilder.
En del skulle i svensk översättning förefalla plumpa. Följande
må utgöra ett litet exempel på deras bilder. De troende upp-
manas t. ex. att följa Jesus, som de små grisarna följa sin mor.
Såsom mbenderåttan ger sitt liv, då hennes ungar äro i fara, så
gav Kristus sitt liv för att rädda oss. Som kvinnan måste taga
av sig sin stora vedkorg för att komma igenom sin hyddas trånga
dörr, så måste vi övergiva synden för att komma in genom den
trånga porten. Som hönsen plocka majs, så plockar satan bort
Guds ord, som utsås i människans hjärta. Som hunden över-
giver det ben, han ej kan knäcka, så måste vi lämna den fråga,
vi gång på gång förgäves sökt få förklarad enligt vår önskan.

Utvecklingen inom evangelistkåren är dock så kraftig, att
man på några år finner betydlig skillnad. Genom umgänge
med missionärerna, då dessa resa i byarne eller då evangelisterna
samlas till sina månatliga möten eller årliga konferenser, ha de
rika tillfällen att förkovra sig. Att missionärens tålamod därvid
ofta sättes på prov, är ej mycket att förvånas över. Det nya är
alltid svårt att lära och behöver höras om och om igen, innan det
fastnar. Man ser dock, huru enskilda av dessa lärare stå högt
över mängden, huru de tillgodogöra sig de vites tankar och
sedan draga de övriga med sig. Visst ha vi sett tröghet och
slapphet hos dem, men vi ha ock sett eld och hänförelse för
deras viktiga kall. Européen bör snarare frukta, att han under-
skattar än överskattar deras förmåga att tänka och känna. De
tänka ju på sitt sätt, men de förstås också av de sina. Men emedan
de frestas till mycket, som icke européen frestas till, har denne
ofta svårt att hava medlidande med dem i deras svagheter.

Lärarnes arbeten äro många. Dit hör undervisning, pre-
dikan, församlingsvård, dopskola, byggnadsarbete och banbry-
tande arbete. Då en lärare sändes till en mörkare ort att
upptaga ny verksamhet, händer det, att han genast kan börja
med prediko- och skolverksamhet, men många exempel visa även

DELTAGARE I EN EVANGE LIST KONFERENS

289

motsatsen. Det händer, att han länge får vistas i en by, utan
att någon vill se honom, än mindre lyssna till hans ord. Enligt
byns lag har ingen rätt att samtala med honom, sälja mat till honom,
läna honom hus o. d. men väl att plåga och på allt upptänkligt
sätt göra livet odrägligt för honom. Fortsätter läraren det oaktat
i talamod, får man ofta se, huru han så småningom vinner seger
och huru de portar, som syntes vara av järn och väl tillbommade,
öppnas för verksamheten. I svårigheterna ha helt naturligt
manga klagat och en och annan tröttnat, men vi ha ock exempel
på manga banbrytare med utomordentlig uthållighet.

Under den första tiden av ett sådant banbrytningsarbete
hålles predikan i fria luften, ofta under ett träd, vars skugga
giver skydd mot den brännande solen. Men snart ser man,
huru en vacker plan blivit renhackad, kärvar af tak- och vägg-gräs
samlats och stolpar blivit nedsatta i jorden. Därav synes, att
man ämnar bygga ett skolhus, ej av tegel, ty då kunde ej de
svarte själva bygga det, utan av gräs. Att byggnaden reser sig
sä sakta, beror på att de, som arbeta, ej fä någon betalning utan
skola arbeta “för den goda sakens skull“. Många gånger får
läraren färgäves gå från hus till hus och ropa: “Nu gå vi efter
takgräs !“ Ofta blir det sä svårt för honom att få skolan till
stand, att han måste bedja om hjälp hos missionären. Då far
denne uppsöka traktens hövding och mana honom att göra sitt
bästa för att få byggnaden färdig. Får han då ett par famnar
tyg, går det mycket lättare med arbetet.

Skolhuset är äntligen färdigt. Äro väggar och tak av gräs
och golvet bara marken, så äro ock skolans inventarier enkla i
förhållande därtill. Här är ett rankigt bord, i vars låda tavlor,
grifflar och böcker förvaras. På väggarne hänga några stavnings-
tabeller, en enkel svart tavla samt en trätrumma, lur eller klocka,
som tjänar att kalla folket till skolan. Man har några träbockar
att sitta på, vilka dock icke äro så manga, att alla få plats. Några
sitta på bara “golvet11, men allt går bra och är bekvämt i Kongo.
1 denna skola bor också läraren. Med en matta har han avskilt
ett hörn åt sig i ena änden av skolrummet. Genom att blåsa i
träluren eller slå på trumman eller ringa i klockan kallar han
folket tillsammans. Men det är ej säkert, att de komma. Med
sin medhjälpare måste han då skynda ut i byarna för att
hämta sina lärjungar till skolan. Då de äro samlade, befinnes

290

läraren i många fall ganska senfärdig att sätta dem i arbete och
svag uti att upprätthålla ordning och disciplin. Ofta finner
man en god predikant vara en dålig skollärare men sällan mot-
satsen. Delvis beror detta på, att han fått större utbildning som
predikant än som lärare, men delvis och huvudsakligast därpå,
att kongonegern av naturen har oändligt mycket större förmåga
att tala än att undervisa.

Skolan har dock en stor betydelse ej endast för att bibringa
lärjungarne kunskap utan framför allt att leda dem till Fräl-
saren. Det är en härlig tid för läraren, då han får bevittna, att
den ene efter den andre övergiver sina avgudar och lämnar sig
åt Herren, då nådens sol tränger igenom mörkret och öknen
börjar blomstra. Med dubbel glädje kommer han då till mis-
sionsstationen för att berätta därom. I sitt sällskap har han några
svarta, som med jubel säga: “Även vi ha lärt känna Jesus!"

Ett nytt arbete begynner då för läraren, nämligen att
vaka över den lilla hjorden och vårda den. Hans glädje över
skörden blir dock sällan oblandad, ty nu börjar ofta striden som
värst. Här har t. ex. en byhövding tvingat någon av de nyom-
vända att dricka palmvin. Där är en annan, som blivit slagen med
läderpiska, tills han deltagit i dansen. En har till och med blivit
erbjuden att få en hustru, om han blott ville offra sin tro. Av-
gudapräster, fäder och mödrar äro utom sig av vrede, då ung-
domen övergiver de gudar, som i så många år “hjälpt" dem och
deras fäder. På missionsstationen ha lärarne alltid en säker
tillflyktsort, som väl behöves under förföljelsetider. Stundom
måste missionären till och med behålla någon av de nyomvända
på stationen för att förhindra grymheter eller hjälpa någon svag.

Att missionärerna övervaka och leda missionsarbetet, är
ännu alldeles nödvändigt, men får den skara av lärare, som vi
nu hava och som vi i fortsättningen hoppas erhålla, ständigt
utvecklas i det goda, skola vi i en framtid finna, huru dessa
hava växt sig så starka, att de själva taga ledningen av missi-
onsarbetet och att de leda det så, att ljuset med kraft sprides
till i mörkret vandrande grannar.

□ □ □

Samuel Kiasungwa.

Av C. ]. LINDSTRÖM.

Av Guds nåd är jag vad jag är.

1 Kor. 15: 10.

EPjlMBessa ord framhöll evangelisten Samuel Kiasungwa vid
mer tillfälle, då han vittnade om sin Frälsare

och den nåd han erfarit. Samuel Kiasungwa är ett
välkänt namn i vår mission. Fä av våra evangelister
i Kongo hava gjort sig så avhållna av vita och svarta och läm-
nat ett sådant tomrum efter sig som han.

Då jag lärde känna honom, var han omkring 25 år. Jag
fick dock icke länge hava glädjen att se honom i arbetet, eme-
dan han angreps av sovsjukan, som snart lade honom i
graven.

Kiasungwa föddes i en by, som heter Kinanga, en timmes
väg från Kibunzi station. Modern är död för länge sedan, men
fadern lever ännu. Han uppväxte i en fullkomligt hednisk om-
givning. Då Kibunzi station anlades och ryktet därom nått
Kinanga by, beslöt sig Kiasungwa för att gå dit och söka ar-
bete, ehuru han då endast var en gosse. Visserligen sökte hans
hövding förhindra honom genom lock och hot, men han gick
och blev väl mottagen. Till att börja med fick han sysselsätta

292

Samuel Kiasungwa med familj

på detta sätt komma i närmare beröring med de vite. Efter nå-
gon tid blev han troende, döpt och upptagen i församlingen.

Pa den tiden var ett sådant steg förenat med stora svårig-
heter, vilket Kiasungwa ock fick erfara. Hans anhöriga blevo

sig med sådant arbete som att hacka gräs m. m. Även fick
han gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Kort därpå tog
missionär K. J. Pettersson honom till sin tjänare, och han fick

293

hans fiender, så att han icke vågade gå hem till sin by av fruktan,
att de skulle taga honom och sälja honom långt bort eller giva
honom gift. Vid ett tillfälle kom hans hövding till Kibunzi för
att taga honom med våld och föra honom till byn, men det
lyckades missionär Nilsson att rädda honom. Kiasungwa hade stor
lust att läsa och gjorde flitigt bruk av den lilla litteratur på kon-
gospräket, som fanns på den tiden. Han började ock vittna om
sin Frälsare och fick därför följa en äldre evangelist sasom hjälp-
lärare till Ngombe, Kinganga m. fl. byar. Sedan han genomgått
en kurs i evangelistskolan, fick han sin verksamhet i byn Kiseka,
som på den tiden var en mörk plats.

Vid ett tillfälle flera år senare, då han och jag besökte nämnda
by, sade han: “Här har jag utkämpat svåra strider. När jag kom
hit, ville ingen höra mig predika. I skolan hade jag ibland 2 gossar,
och dessa måste jag mången gång leta efter, ty de gömde sig
i gräset eller i skogen. Men jag fortsatte, och nu ser du, vilken
förändring som inträtt. Nu är huset fullt av folk, som lyssnar
till Guds ord, och manga hava kommit till tron pa Jesus. “ Detta
sade han med stor glädje men också med ett ödmjukt sinne.
Hans allvar och klara förstånd samt hans kärlek gjorde honom
älskad och värderad av folket, och enär han var en bland de
älsta kristna vid Kibunzi, såg folket mera upp till honom än
till den store hövdingen därstädes, Makayi.

När Kibunzi station 1898 förenades med Diadia, blev Kia-
sungwa utsedd att förestå församlingen vid Kibunzi. Denna
befattning skötte han till vår stora belåtenhet, tills han för sjuk-
doms skull måste lämna arbetet.

När han märkte, att han hade sovsjukan, skrev han i ett
brev ungefär följande: “Jag förstår, att jag nu har sovsjukan

och att jag icke kan bliva frisk mera. Men tänk icke, att jag är
rädd för att dö. Nej, om jag hade vingar som en fagel, ville
jag genast flyga till Jesus. “

Han blev allt sjukare och sjukare, så att han till sist för-
lorade förståndet och blev farlig för sin omgivning, varför han
måste ställas under uppsikt. När jag kom till Kibunzi för att
övertaga ledningen där, satt han pa gårdsplanen, och då jag
hälsade pä honom, tog han mig om halsen och grät bittert och
sade: “Nu, vite man, kan jag icke längre arbeta här i försam-

lingen, nu får du varda den. Du ser, huru de ständigt bevaka

294

mig“. Jag kunde icke återhålla mina tarar, och jag lovade hononi
min hjälp, så länge han levde. Även under sin svåra sjukdom
kom han ihåg församlingen och bad mig ofta förmana den
att bliva beståndande. Även församlingen kom ihag sin av-
hållne lärare under sjukdomen, och vid varje möte bado hans
vänner till Gud, att han skulle lindra hans plågor och snart taga
hem honom. Det dröjde icke heller så länge, förrän hans ande
fick vingar att lyfta sig upp till sin Frälsare, som han älskat
och tjänat här. Han avled på våren 1902, sörjd och saknad av
hustru och två barn samt många vänner, både vita och svarta.

Kiasungwa var en helgjuten kristen, allvarlig och djupt
tänkande sasom få, en god predikant och därför gärna hörd av
alla. Man frågar ofta, varför icke Herren låter -sådana män leva
och verka, då de så väl behövas? Men Herrens tankar och pla-
ner äro ofta andra än våra, och därför må vi alltid bedja: “ske
din vilja“. Samuel Kiasungwa gjorde skäl för namnet evangelist.
Hans arbetsdag var kort, men den var god. Nu återstår för
honom en evig vila i Guds rike och i Jesu Kristi närhet. Frid
över hans minne!

“Se, hednafolken finna den Gud vi hava kär.

En hop av manga tusen sitt offer honom bär.

Beständigt nya skaror hans bjudning taga mot

Och lägga sina vapen ned invid korsets fot“.

T sel se flugan som anses förorsaka sovsjukan

Bybesöfy.

Av MARTIN WEST UNG.

sionären måste komma i så nära beröring som möj-
igt med det folk, han vill nå med evangelium. Han får
i\ låsa fast sig på missionsstationen och arbeta en-
dast där. Han måste ut bland folket och tidvis leva
och bo ibland det. Detta är särskilt betydelsefullt, då missionen
är ny på en plats. Folket har nämligen en hel del orätta före-
ställningar om missionären, och dessa måste arbetas bort, om
han skall vinna deras förtroende. Ty utan att äga detta är det
svart att arbeta med någon större framgång.

Kongofolket har haft och har delvis ännu manga egendom-
liga föreställningar om de vite: att de hängt i snören och fallit
ned ovanifrån, att de varit svarta, dött och sedan kommit till-
baka i vit skepnad, att de äro mycket skickliga i att förtrolla
människor, att de äta folk och sedan med benen av de ätna
förgifta vattnet, att de taga in medicin för att kunna leva ogifta
o. s. v. Det är klart, att de under inflytandet av dylika tankar
icke med förtroende kunna lyssna till det, som missionären har
att förkunna. Men då han går ut i byarna och lever ibland folket
och visar, att han är en människa som de med samma behov
som de och i mångt och mycket samma känslor, och att det
förutom hans högre kunskap egentligen endast är hudfärgen, som

296

skiljer dem åt, så försvinna efterhand de oriktiga föreställ-
ningarna.

Då missionären kommer till en by, som förut ej besökts av
någon vit, taga vanligen alla till flykten. Även hönsen, getterna och
svinen anse det vara säkrast att gömma sig. Men han kommer
tillbaka, och för var gång blir folket djärvare, tills fruktan helt
försvinner. Då kan han stanna i byn och slå upp sitt tält eller
lana hus av hövdingen eller någon annan. Hövdingen kanske

skänker honom ett höns,
naturligtvis med beräkning
att få en präktig gåva igen.
Missionären samtalar med
män och kvinnor, samlar
barnen omkring sig och gör
sig vän med dem. De sjuka
söker han hjälpa, så gott
han kan. Han besöker en
marknadsplats i närheten,
och när han går därifrån,
säger man: “han var ju icke
så farlig." Allt hans görande
och låtande visar, att han
är deras vän och är kommen
för att skänka dem en skatt,
som de ej känna.

Men även sedan infö-
dingarna lärt känna och
värdera missionären, får han icke upphöra att besöka byarna. Till
kyrkan pa stationen vilja de riktiga hedningarna ej gå. Självmant
gå de ej heller gärna för att höra Guds ord. Frågar man dem var-
för, svara de, att de äro rädda för Guds ord, ty det “skär dem
i deras hjärtan". Omedvetet giva de därmed Guds ord det
sannaste och bästa betyg. Då de nu icke vilja komma, måste
missionären gå till dem, ty han önskar, att Guds ord måtte “skära
dem i deras hjärtan".

Då verksamheten utvecklats, så att det finnes lärare ute i
byarna, måste han besöka dem i deras skolor, uppmuntra och
undervisa dem och hjälpa dem att vinna folkets förtroende. Han

297

behöver ock genom besök uppmuntra de små grupper av tro-
ende, som finnas här och där.

Men missionärens bybesök äro av stor betydelse icke endast för
folket och missionsarbetet utan ock för honom personligen. Han lär
sig landets språk bäst, när han vistas bland folket. Han lär sig
känna dess seder och tänkesätt, och detta sätter honom i stånd
att vid personliga samtal och ordets förkunnande lättare komma

Bördor bäras öuer ett natten

människorna in på livet. Han kan belysa, vad han vill säga,
med bilder och händelser ut folkets eget liv, och det blir däri-
genom lättare för hans okunniga åhörare att förstå, varthän han
syftar med sitt tal. Hur svårt detta många gånger är för dem,
visar följande händelse.

En missionär hade så enkelt och på ett så lättfattligt sätt
som möjligt framställt för sina åhörare, vad som menades med
rättfärdighetens väg och att vandra på den. Han trodde, da
han slutat, att de förstått, vad han sagt och vad han ville lära
dem. Då stiger en närvarande hövding upp och säger med
myndig ton till kvinnorna: “I han nu hört, hur den vite man-

nen sagt till er, att I skolen hacka alla vägar häromkring riktigt

298

fina. Ge er alltså iväg i morgon bittida och hacka“. Hade
mitt i ödemarken en bomb slagit ned framför missionärens fötter,
hade hans förvåning knappt blivit större än vid denna tolkning
av hans tal.

Under byresorna får missionären göra många olika erfa-
renheter. I den ena byn blir han vänligt, ja, rent av entusiastiskt

Missionär predikande i en kongobi /

mottagen. Redan ett gott stycke, innan han når byn, ha barnen
sett honom och ropa: “den vite kommer", och så springa

de honom till mötes, var och en ivrig att först få ta honom i
hand och hälsa “mavimpi". Här träffar han nu lyckliga Guds
barn, med vilka det är honom en fröjd att samlas omkring Her-
rens nådebord. Här är ljus och trevnad. Här får han en or-
dentlig stol att sitta på. Här bär man fram frukter, som han
får läska sig med efter vandringen. — I en annan by mötes han
av kall likgiltighet. Ingen synes glädja sig åt hans ankomst.
Tvärtom, man tyckes helst se, att han så fort som möjligt av-
lägsnar sig. Men han är ute i “konungens ärende" och får
ej låta likgiltighet och köld hindra sig. Då han uppmanar byns

299

invånare att samlas, så att han matte få tala till dem alla, gör ingen
min av att hörsamma honom. Men han är ihärdig, och till slut
far han en liten skara att tala till. Men o, denna liknöjdhet, vad
den plågar honom! 1 en annan by visar man honom öppen
fiendskap. Kanske riktar man bössorna mot honom eller i lyck-
ligare fall låter honom genom ord och åthävor förstå, att
han ej har något där att göra. Men ser han, att ingen fara är
å färde, låter han icke avvisa sig så lätt. Och innan han går,
kanske ända någon blivit vänligare stämd mot honom, och när
han kommer igen en annan gång, mottages han bättre. Kan
han vid sådana tillfällen genom medicin hjälpa någon sjuk,

Över ett vatten

har han vunnit mycket. Och har han lyckats skjuta nagot vil-
lebråd, som han delar med sig av åt byns folk, då kan han rent
av bliva hälsad välkommen igen. — Ja, på det sättet växlar det.
Och som det växlar i det yttre, så växlar det ock med hans kän-
slor — den ena stunden är han glad och förhoppningsfull, den
andra missmodig, kanske nära nog förtvivlad — men ständigt
har han det stora målet i sikte.

Byresorna äro ofta ganska mödosamma. Svenska Missions-
förbundets missionsfält i Kongo beröres icke av någon järnväg,
som missionärerna kunna hava nytta av på sina byresor. Man har
därför antingen att gå eller färdas i bärmatta eller på enhjulsvagn.
Detta senare fortskaffningsmedel är uppfunnet av en av vara

300

missionärer och är särdeles lämpligt för de smala vägarna och
därtill lätt att draga. På en del trakter kan man ej med fördel
använda varken matta eller vagn, emedan landet är så kuperat.
Där maste marf alltså gå, och detta är särskilt under den var-
mare årstiden mycket tröttsamt, da man kanske måste gå 20
km. om dagen och därutöver. Vattendragen, som finnas i
stor mängd, får man antingen vada över eller låta sig bäras
över, när man behöver det, på en bärares axlar eller rygg.
Pa en del ställen finnas broar, bestående av fällda träd
eller några sammanbundna stänger eller gjorda av sam-
manflätade slingerväxter. Ofta är det svårt att få vägvisare,
och har man lyckats få en, så kan det mycket väl hända, att
han inom nagra minuter har försvunnit, man vet icke vart.

Mat, säng och ofta tält och bytesvaror får missionären föra
med sig. Allt detta bäres av för tillfället anställda bärare. Des-
sa hava i regel 50 centimes (35 öre) om dagen i betalning för
bärning av en börda pa 25 — 30 kg. Bördorna bäras ömsom
på huvudet och ömsom pa ena exeln. Bärarna äro fryntliga
och godmodiga, och man har i allmänhet lätt att komma över-
ens med dem.

Att missionärerna genom sina bybesök och genom sitt
umgänge med infödingarna vunnit deras förtroende och bli-
vit avhållna, visar följande händelse. En svensk officer i Kon-
gostatens tjänst hotades vid ankomsten till en by att skjutas.
Han såg, att det var allvar, och ville naturligen på vad sätt som
helst rädda sig. Fördenskull ropade han till männen: “Viljen

I döda mig, en missionär?1* “Du är ingen missionär**, svarade man
honom. “Visst är jag det“ försäkrade officeren, och för att göra
sig trodd stämde han upp och sjöng en vers av en sång, som
han lärt ur vår sångbok. Männen trodde honom, och ingen
gjorde honom nagon skada.

Arbetet bland £ vinnorna och dess betydelse.

Av ANNA BAUR-PHILLIPS.

Ingen vit kvinna, som kommer
till Kongo med Kristi kärlek i
sitt hjärta, kan undgå att med
smärta se den oerhörda skillna-
den i sin egen och de svarta
kvinnornas ställning. Vi fräga
oss mången gång: “Varför

skola dessa kvinnor så förned-
ras, ständigt bära den tyngsta
bördan, släpa och slita ont samt
behandlas, som om de vore
viljelösa och okänsliga varel-
ser?" Och dock, då vi sett
kvinnor kasta sig på marken
och i sorg och grämelsa riva
sönder sina kroppar, då deras
barn tagits från dem för att
säljas, eller sett en brud föras
till sin mans by under piskslag, då hon gråtande försökt att
komma undan, då ha vi förstått, att de icke sakna känslor. Men un-
der ständigt rå och hård behandling kvävas de bätte känslorna
och giva rum för slö liknöjdhet. Då vi veta, att det är evan-

302

gelium allena, som kan omskapa förhållandena, blir det ock vårt
hjärtas högsta önskan att föra våra svarta systrar till evangelii
kännedom och frihet.

Om vi börja vårt arbete på fullkomligt hedniska platser,
där Jesu namn aldrig hörts, få vi ej begära, att kvinnorna skola
komma till oss för att begära undervisning. Huru skulle de
göra det, så vidskepliga och förmörkade i sina tankar som de
äro? Vi få i stället erfara, att kvinnorna ännu mer än männen
frukta de vite.

Till en början är det klokt att ej medtaga eller begagna
böcker vid besöken i byarna, ty kvinnorna betrakta dem som
trollmedel. Ej heller bör man röra vid deras barn eller deras gu-
dabilder, ty det endast förskräcker och retar dem. Vid ett av

Kvinnor på väg hem från fällel

mina första besök i Diadiabyn viskade en kvinna till mig: “Öpp-
na ej boken, ty då skola vi dö.“ En annan gång klappade jag
ett litet barn på huvudet med den påföljd, att modern började
slå sig för sitt bröst och skrika, och de andra kvinnorna började
besjunga mig såsom “ndoki“ (en som förtrollar).

Vi kunna få besöka byar under månader och år, innan vi
egentligen få undervisa kvinnorna om Gud. Oftast beror det
på männen i en by, om kvinnorna mottaga oss vänligt eller ej.
Äro männen vänligt stämda mot missionärerna, bliva vi snart
nog bekanta med kvinnorna, i annat fall äro de oftast otillgäng-
liga. Det går lättare att finna öppenhjärtighet hos dem, om
man uppsöker dem på deras fält, där männen ej äro med. Vid

303

Kibunzi brukade vi följa med kvinnorna från stationen till deras
fält. Där träffade vi vanligen en hel hop kvinnor frän andra byar.
I början kastade dessa sina hackor och flydde ut i gräset vid åsy-
nen av den vita kvinnan, men da Kibunzikvinnorna skrattade
åt dem, kommo de snart tillbaka. Vi brukade då slå oss ned
med vårt handarbete i skuggan av ett träd, medan de arbetade
i jorden. Efter en stund kommo de för att vila, äta eller röka,
och då fingo vi tillfälle att språka med dem. Ofta var det dock
så, att så länge samtalet rörde sig om deras fält, barn och svin,
voro de intresserade, men om vi sökte föra samtalet in på and-
liga ting, gingo de sin väg, den ena efter den andra. Efter hand
ändrades dock förhållandena. Flera och flera slöto sig till och
kommo till stationen för att höra Guds ord och undervisas. En
av de första, som bekände sin tro på Kristus, var en kvinna,
behäftad med svåra sår. Hon mottog berättelserna om Jesu
barmhärtighet med synbar glädje. Hennes anhöriga i byn blevo
dock så fientliga mot henne, att hon ej kunde stanna där, utan kom
och bodde på stationen, varest hon ock fick sina sår förbundna
och skötta. Hos henne fingo vi se ett skönt Guds verk. Hon
sökte att efterfölja Guds ord och lägga bort de gamla hedniska va-
norna. Då hon understundom frestades att följa dem eller var
oviss om, vad hon borde göra, brukade hon komma in till oss
och fråga, om det passade för Guds barn att göra så eller så.
Då vi sade henne, vad vi trodde vara det rätta, gjorde hon där-
efter. Sedan hon lärt sig läsa, brukade hon följa oss på bybe-
sök och var oss på det sättet ofta till god hjälp. Hennes sjuk-
dom tog slutligen överhand, och efter många lidanden tog Gud
hem denna förstlingskärve. Många andra ha följt i hennes spär
under årens lopp, och deras liv och exempel ha hjälpt till att
taga bort fördomar hos kvinnorna och skaffa oss förtroende hos
dem.

Sedan förtroendet en gång är vunnet, ha vi ett stort fält att
arbeta på. Kvinnornas hårda liv gör dem så slöa och liknöjda
för högre ting, att det är svårt att få dem intresserade. Men det
går så småningom. Våra kvinnoskolor ha i allmänhet varit väl
besökta, och mänga av de yngre kvinnorna ha lärt sig läsa och
skriva. På somliga stationer ha de också varit mycket intresse-
rade av att lära, vad gossarne få lära sig i skolan, såsom geo-

304

grafi, naturlära m. m. Manga kvinnor ha också lärt att sy sina
egna klänningar och småkläder för barnen.

I skolan kan man emellertid ej så mycket lära känna deras
enskilda förhållanden och deras svårigheter. Men genom att be-
söka dem en och en i deras hus och där samtala med dem,
kunna vi bliva dem till den största nyttan. Då bruka de i all-
mänhet omtala svårigheter och frestelser, som de hava i sitt hus-
liga liv, och vi få tillfälle att giva dem råd eller lägga deras sak
fram inför Oud. Sådana små stunder av förtroligt samtal hava
varit en hjälp för manga av dem, som tagit de första stegen på
livets väg.

Ibland synes arbetet bland kvinnorna mycket otacksamt.
Efter många års arbete finna vi somliga af dem lika smutsiga
och nakna, som då vi först kommo ut. Då vi föreställa dem, huru
skamligt det är att vara så där smutsiga och nakna, få vi ofta
till svar: “Vi ha intet tyg att kläda oss med.“ Ibland är detta

tyvärr sant. Det är icke lätt för en kongokvinna att skaffa så
mycket produkter frän sina fält, att det både räcker för hushållet
och blir över att köpa tyg för. Ty det är hon, som måste skaffa,
vad som behöves till mat. Männen äro oftast för snåla att förse
sina hustrur med sådana överflödsartiklar som tyg. Iband är
det dock så, att kvinnorna föredraga att gå nakna, även fastän
de hava tre eller fyra klänningar i huset. De hava ännu ej vak-
nat upp nog för att känna blygsel däröver.

Vi ha dock sett, att vårt arbete ej varit förgäves, särskilt
närmast omkring våra stationer. Byarna äro där i allmänhet re-
nare och snyggare, och kvinnor såväl som män bättre klädda.
Det är en stor glädje att se våra kvinnor komma till kyrkan om
söndagarna i rena klänningar och de små till söndagsskolan i
näpna skjortor eller klänningar.

Männen äro emellertid förskräckligt rädda för att kvinnorna
skola få smak för något annat arbete än det på fälten, och un-
der alla förhallanden får ingen undervisning inkräkta på arbetet
där. Tänk, om det skulle gå så långt, att de nödgades byta arbete
med kvinnorna! Detta är vad de frukta och söka motarbeta.
Det torde väl ännu dröja länge, innan detta sker, och för när-
varande få vi nöja oss med, att en del män hjälpa sina hustrur
litet med åkerbruksarbetet. Men i den mån kristendom och upp-

*r:

r.N KY1NXOSKOI..'

305

lysning blir en makt bland Kongos folk, förändras nog tänke-
sättet här, såsom det skett i andra länder.

Ett bra sätt, men på grund av förhållandena nästan omöj-
ligt att praktisera i arbetet för kvinnornas höjande, vore, att vi
mottoge flickor på våra stationer och i tålamod och uthållighet
undervisade dem i husliga sysslor såväl som i teoretiska ämnen
och på samma gång läte dem använda en del av dagen för ar-
bete på åkern. De få försök, som gjorts inom vår mission i
detta avseende, ha ej varit förgäves. Vi äro förvissade, att barn-
hemmet vid Diadia skulle ha fyllt en mycket stor uppgift, om ej
sovsjukan härjat där, såsom den gjorde. Om vi komma ihåg, att
flertalet av de flickor, som voro där, voro antingen upptagna
såsom eländiga utkast eller köpta under första tiden av vår verk-
samhet, då fojkets största nöje och intresse var att bedraga de
vite, ma det ej förundra oss, att så många av dem voro mottag-
liga för sjukdomen.

Flickornas ständiga umgänge med missionärerna är det
bästa medel att omdana deras tänkesätt och karaktär och giva
dem den självrespekt, som nästan alla kongokvinnor sakna, men
som de så väl behöva.

Och målet skall nas genom Guds välsignelse till ihärdigt
arbete.

Flicl^barnhemmet vid Diadia .

Av S. A. FLODEN.

1 svar på missionärens fråga, varför icke även kvinnorna
kommo till mötena likaväl som männen, svarade en
man en gång skrattande: “Keti nkento mpe lenda ta-

nunwe?“ (= Skulle då även kvinnan kunna frälsas?)
Och på en annan fråga, varför icke flickorna kommo till skolorna
likaväl som gossarna, svarade en person förvånad: “Keti

nkento mpe lenda longuka zaya tange?“ (= Skulle då även kvin-
norna kunna lära sig att läsa?) Och en tredje, en gosse på
13 år, som gick tomhänt i sällskap med sin moder, svarade
på tillsägelsen att hjälpa henne med hennes alltför tunga börda:
“Keti mono i nkento?“ (= Är jag då en kvinna?)

Dessa svar äro mycket betecknande för kongonegerns upp-
fattning om kvinnans själsliv och egenskaper. Det var ock detta,
som gjorde, att det till en början var så svårt att få verksamhe-
ten i gång bland kvinnorna. Vi måste därför på de olika statio-
nerna friköpa en del flickor, likaså av barmhärtighet upptaga fa-
der- och moderlösa flickor och sådana som övergivits, voro sjuka,
utsvultna, halvdöda. Ja, även sådana ha räddats, som varit på
väg att levande begravas tillsammans med sina döda mödrar.

Värt arbete med dessa flickors uppfostran och undervisning
visade snart, att kvinnan ingalunda stod efter mannen i själs-
egenskaper. Dock funno vi det i längden svårt att på detta sätt

307

fostra och utbilda flickorna, såsom vi önskade. Dessutom var
det tidsödande och kostsamt att så ha dem vid varje station.
Vi beslöto därför på en konferens att bygga ett flickbarnhem
vid Diadia och att dit samla alla de upptagna flickorna samt att
tillsätta en föreståndarinna, som skulle taga hand om dem.

År 1896 hade vi detta hem uppfört. Huset byggdes av
sten och innehöll ett rum för föreståndarinnan, två höga, luftiga
sovrum för flickorna med plats för 20 sängar i vardera samt en
stor matsal.

Flickbarnhemmet rid Diadia

Hit flyttades nu de nämnda flickorna, 3 fran Mukimbungu,
4 fran Kibunzi, 8 från Nganda. Sju voro redan vid Diadia. Se-
dan friköptes och upptogos flickor vid hemmet, ända till dess
vi på en konferens vid Kibunzi 1899 beslöto att icke vidare fri-
köpa några flickor på missionens bekostnad. En och annan
upptogs eller friköptes dock även sedan av enskilda personer pa
grund av ömmande förhallanden.

De flesta av dessa flickor upptogos under späda år, och
därför fanns det sådana, som aldrig visste av vare sig fader eller

308

moder eller ens huru de kommit till hemmet. Andra visste, att
fadern var död eller dödad, modern såld som slavinna och att de
själva burits eller salts till stationen. En del hade ock gått som
handelsvara, innan de kommo dit. Några fa kommo under sista
tiden till hemmet av fri vilja. De sågo välsignelsen av den vård
och fostran, som barnhemsflickorna fingo, och därför ville ock
de komma.

Målet med vårt barnhem var att höja kongokvinnan från
den låga standpunkt, på vilken hon stod, att utbilda flickorna
till dugliga hustrur åt evangelisterna och om möjligt till lära-
rinnor och missionsarbetare.

Flickorna höllos ordentligt i arbete och måste visa absolut
lydnad. De stego upp kl. 6 pa morgnarna, då en var hade att
bädda upp sin säng. Kl. 8 pa kvällen gingo de i regel till sängs.
Dessförinnan samlade föreståndarinnan dem i matsalen till ge-
mensam aftonbön. Här lärde flera av dem att känna och älska
sin Frälsare. Här var det ofta grät och syndabekännelse, avbön
och förlåtelse. Här var det lek och barnskratt, så att det var ett
nöje och en uppmuntran att få hälsa pa hos dem.

I hemmet radde en bestämd arbetsordning. Den första i varje
manad var det ombyte av arbete. En flicka tillsattes att laga maten.
Hon fick två minderåriga till medhjälpare. De skulle ock varje
lördag skura kokhuset med dithörande inventarier. Två tillsattes
att förestå matsalen, matutdelningen och diskningen. Dessa fingo
ock skura servisen en gang i veckan. Vidare tillsattes ved- och
vattenbärare, vilka ock hade att en gäng i veckan grundligt ren-
göra baljor, hinkar o. s. v.

Varje fredagsafton hölls tvätt. I sovrummen skurades varan-
nan och i matsalen varje lördag. Gårdsplanen sopades två gån-
ger i veckan.

Två eftermiddagar i veckan undervisades samtliga i sömnad
och korgarbeten och tva eftermiddagar fingo de arbeta pa fälten.
Dessutom fingo de i likhet med gossarne undervisning i de
vanliga skolämnena.

Särskilda lagar voro även fastställda för flickorna. De fingo
icke hava egna fält att arbeta på, enär det då var omöjligt att
hålla kontroll över dem och att få dem att passa sin tid. De
fingo icke laga mat åt gossarna vid stationen eller andra manliga
personer, vilket de hade synnerlig lust till, enär detta bland

Flickbarnhemmet vid Diadia med föreståndarinnan fröken Augusta Bjurholm

310

de svarte är ett säkert bevis på mera förtrolig vänskap. Sådant
måste i varje särskilt fall medgivas av föreståndarinnan. Manliga
personer hade icke heller tillträde till flickhemmet eller dess kok-
hus utan särskild tillåtelse, och gossarna tillätos icke att leka på flic-
kornas gårdsplan, utan att någon av missionärerna var med dem.

Flickorna fingo icke ingå bekantskap i äktenskapligt syfte,
förrän de samrått med stationsföreståndaren, som bar ansvaret så-
som förmyndare och fosterfader. Vid ingående av äktenskap måste
den blivande maken finna sig uti att skriva inbördes testamente,
i vilket stadgades, att den efterlevande makan eller maken och
barnen skulle ärva kvarlåtenskapen. Detta är annars icke fallet
bland de svarte.

De erfarenheter, vi gjorde under hemmets tillvaro, voro,
frånsett det myckna arbetet, bekymren och ansvaret, endast
glädjande. Man såg skillnaden mellan hemmets flickor och kvin-
norna i byarna så stor, att man rent av glömde alla besvärlighe-
ter med dem. Var fann man ett sådant uppträdande bland kvin-
nor ute i byarna, ett sådant matt av kunskap i praktiskt och teo-
retiskt avseende? Ingenstädes. Bland våra flickor funnos sådana,
som själva undervisade i morgonskolan för män och kvinnor och
i klasser i vardagsskolan, ofta bättre än till och med många av
våra utexaminerade lärare. Sasom tjänare voro flickorna bättre
än gossarna. Nagra voro ock längre tider behjälpliga vid sjuk-
vården, och även härutinnnan skötte de sig berömligt.

Flickhemmet med dess väl klädda, rena och bildade skydds-
lingar var en glädje för oss själva och en ära för vår mission, dels
därigenom, att det var det enda i sitt slag i Kongo, och dels där-
igenom, att vi verkligen vunno ett gott resultat på den jämfö-
relsevis korta tid, som hemmet ägde bestånd.

Vi kunna icke annat än beklaga, att hemmet måste upplösas.
Vi skulle annars genom detsamma mycket ha bidragit till att höja
kongokvinnan från hennes låga ställning, och vi skulle från detta
hem fatt lärarinnor och andra kvinnliga missionsarbetare, genom
vilka vi hade kunnat nå mal, som vi annars näppeligen vinna.
Vi ha sett andra missionssällskap utefter afrikanska kusten
efter 60 års missionsverksamhet nödgas börja med dylika hem
— och vi måste upplösa vårt!

Men — vad var att göra? Sovsjukan härjade så våldsamt
vid Diadia och i flickhemmet, att om deras liv skulle sparas,

311

vilka ännu icke hunnit smittas, måste vi ovillkorligen upplösa
hemmet. Pa ett ar dogo 7 flickor, bland dessa tre av de mest
förhoppningsfulla.

Det var ar 1903, som hemmet upplöstes. Av de 18 flickor,
som da funnos kvar, flyttades 4 till Kibunzi, 4 till Mukim-
bungu, 4 till Nganda, 1 till Kinganga (en utskola) och 5 stan-
nade hos troende familjer vid Diadia. Dessa sistnämnda trod-
des då hava tecken till sovsjukan. Tre av dem och fem andra
äro nu döda och hemma hos Herren. Sju äro välbärgade hustrur
och 5 äro ännu unga flickor. Alla arta sig väl.

Var största glädje över detta hem har varit och är, att alla
våra barnhemsflickor hava vunnits för Herren och att intet syn-
dafall skett med nagon av dem, vare sig under hemmets bestånd
eller sedan, icke ens i de svåraste frestelse- och sållningstider.
Detta visar betydelsen av att ha barnen någon längre tid vid
missionsstationen och få utöva ett kristligt inflytande över dem.

De kvinnliga missionärer, som förestått hemmet, äro Anna
Nilsson, Augusta Bjurholm, Erika Johansson och Hulda Anders-
son. De tre förstnämnda äro nu hemma hos Herren.

Barnen.

Av KRISTINA NILSSON.

Ett barns födelse motses i Kongo med
stor glädje. Mänga åtgärder vidtagas dock
ej för dess mottagande. Vanligtvis skådar
det första gängen dagens ljus utanför byn
i en gräsbacke eller ute på fältet, någon
gäng dock inne i huset, ehuru det hör
till undantagen. Ett skynke att svepa om
den lille nyfödde hör likaledes till undan-
tagen.

Redan efter ett par veckor får den lille
följa sin mor till fältet, där han får ligga
på en medförd papyrus- eller vassmatta i
skuggan av ett träd, medan modern ar-
betar. Det händer ofta, att de små vid
sig förkylning, och många dö i späda år.

Barnen bäras antingen på ryggen eller grensle över höften.
Da de lyftas, tagas de i ena armen, vilket ser rätt egendomligt
ut, isynnerhet da barnet överräckes till en annan, som i sin tur
mottager det på samma sätt.

Dör modern, medan barnet är spätt, är det hennes när-
maste släkting, som tar hand om den lille. Det har förr prak-
tiserats och göres väl än i fullt hedniska byar, att, då modern

dessa utfärder ådraga

313

dör, hennes späda barn kastas levande med henne i graven. “Jag
hörde, hur hon grät, då de kastade jord över henne", yttrade en
skolgosse, da han berättade, hur hans lilla syster dödats på
detta sätt. Om de äro så stora, att de kunna gå, få de i all-
mänhet leva och omhändertagas då av moderns anförvanter eller
hövding. Men de stackars barnen fa ofta bittert erfara, att de ej
ha någon mor. Och innan förbudet att köpa och sälja männi-
skor trädde i kraft, blev naturligtvis ett moderlöst barns lott att
så snart som möjligt föras till slavmarknaden.

Bland Kongos minste

Sina namn få barnen vanligen såsom minne efter nagon
omständighet eller händelse, som timat strax före eller efter födel-
sen, och namnets betydelse hänvisar da just på detta. Var det
t. ex. nymånad, när barnet föddes, kan det fa namnet Ngonda
Mona (= nymånad). Om det gråter mycket, kan det fa heta
Ndilu (= grät). Är nagot barn ovanligt ljust, när det födes, kan
man kalla det Kimpembe (= vithet). En gosse föddes i sanden
på flodstranden. Han fick namnet Mu Nienge (= i sanden).
Nzau (= elefant), Ngulu (= svin), Ngoma (= trumma) m. fl. äro
mycket vanliga namn. Om under uppväxttiden nagot egendom-
ligt iakttages i barnets skaplynne, får det ofta ett nanrn, som hän-
syftar därpå. Pa detta sätt kunna barn fa ganska nianga namn. Där-

314

emot gå ej namn i arv frän far till son, men understundom
uppkallas barnet efter någon vän eller släkting.

Under sina tidigaste år få de små kongobarnen nästan i
allt följa sin egen vilja. Man anser dem för små både att läras
och att tuktas. Följden därav blir naturligtvis, att de bliva for-
drande och elaka. Den lille pysen fordrar stampande och skri-
kande att bliva buren, fastän han mycket väl kunde använda
sina egna små ben och fastän hans mamma har en tung korg att
bära och därjämte en gris att leda. Han får också sin vilja

“ Rolig är vår lek“

fram, ty hans mor tänker: nu regerar han mig; när han blir större,
skall jag regera honom.

Flickorna få ganska tidigt vänja sig vid arbete. Redan vid
sex eller sju års ålder få de följa med till fältet och lära sig föra
hackan. De få hämta vatten, sopa huset, passa upp på modern,
då hon lagar mat, se efter lille bror eller syster o. s. v. Gos-
sarna däremot få vid samma ålder för det mesta sköta sig själva
och även befalla sina systrar att passa upp på sig, vilket
dessa också måste göra.

Som nämnt är, få de små barnen ej lära sig lyda, varför
det för dem blir så mycket svårare, då det omsider kommer därhän,
att deras vilja måste böjas. Fadern bryr sig ej mycket om sina

315

barns fostran, emedan han inga plikter anser sig ha emot
dem, da de ju ägas av moderns hövding och det egentligen är
denne, som skall fostra dem. Denna fostran består dock mest
i att skrika och ryta åt barnen. Om de ej vilja lyda eller de
ertappas med något otillåtet, så straffas de grymt. I en by se
vi en liten 7 — 8 års flicka bittert grata med till hälften rädd,
till hälften trotsig uppsyn. Hennes ansikte är sönderrivet och
blödande. Vi fråga, vem som gjort så med henne. — Hennes
mor, svaras det. 1 en annan by se vi en omkring tolv års flicka
rulla sig på marken och skrika vilt av smärta. På vår fråga,

Gossar ne leka handelsbod

varför hon gör det, svarades helt likgiltigt, att hennes mor strött
peppar i hennes ögon.

Det brukas även att sia dem med tjocka pakar, hänga eller
lägga upp dem under taket i huset och sedan röka dem o. s. v.

Att barnen under sådana förhållanden lära sig att bliva
falska och lögnaktiga är naturligt, allrahelst som de ej fä någon
undervisning om det orätta i att t. ex. ljuga, utan snarare fa
höra, att det går an, allenast de kunna göra det sa slugt, så att
de ej ertappas.

Ja, de skulle ej straffas så grymt för stöld heller, som de
nu göra, om det ej vore sä, att deras hövding finge erlägga en

316

stor summa i betalning även för en småsak, då det blir upp-
täckt. Vi ha förut nämnt, att fadern ej anser sig ha några
plikter mot sina barn, då de ju äro hans hustrus hövdings
barn. Dock håller han av dem, men något innerligt förhållande
emellan far och barn kan det ej gärna bliva, då han sällan har
endast en hustru utan lever i månggifte.

Modern däremot älskar sina barn mycket. Hon kan under-
kasta sig manga försakelser för deras skull och, om de äro sjuka,

Småflickorna leka “ katt och råtta"

ömt vårda dem. Och av alla de tårar, som måste fällas, då någon
dött, för att hedra den döde, är det nog inga, som komma så
från hjärtat som en moders vid sitt barns bår.

En morgongryning har dock börjat uppgå även för barnen
i Kongo. Evangelium har kommit även till dem med frid och
frälsning. De få höra, att Gud älskar dem och att avgudarna
ej kunna hjälpa, de få höra om Jesus, den store barnavännen.
Många barn få nu höra detta till och med av sina egna föräl-
drar.

Sjukvården och dess betydelse.

Av /. HAMMAR.

Och han utsände dem till att predika
Guds rike och göra de sjuka hel-
brägda. Luk. 9 : 2.

Herren Jesus predikade evangelium om Guds rike i
Israels land, möttes han överallt av sjukdom och nöd.
Han förbarmade sig över alla, som sökte hans hjälp,
och gav dem, vad de behövde, både för kropp och
själ. Då han utsände sina lärjungar att deltaga i och fortsätta
sitt arbete, ville han, att de skulle arbeta pa samma sätt som han.
Han gav dem den vishet och kraft, som de behövde, så att de
i hans namn rönte framgång och fingo orsak att glädjas.

Jesu verksamhetssätt passar ännu i dag, ty synd, nöd och
sjukdom finnas ännu pa jorden. I synnerhet i Kongo ha missio-
närerna, både för egen del och bland dem, för vilka de kommit,
mötts av sjukdom i hög grad. Från första stunden av deras
vistelse i landet till den sista hotas de av malariafebrarna och en
del andra tropiska sjukdomar. De infödda lida också mycket
av febrar, sovsjuka, hud- och masksjukdomar, frätande sär, ohyra
m. m. All denna nöd ropar till missionärerna om hjälp, och
de vilja hjälpa, ty Kristi kärlek tvingar dem därtill.

318

Som bekant ha de infödda sin åsikt om sjukdomarna och
sitt sätt att söka förhindra och bota dem. De använda en del
blad, örter, bark och frukter som medicin, vilka verka på natur-
ligt sätt till sjukdomens botande, men framför allt ligger den
tanken på djupet hos dem, att sjukdomen orsakas av onda män-
niskor, “ndoki“, som på övernaturligt sätt genom trolldom och
avgudar sända sjukdom och död på andra för att själva få
mycken kraft och leva länge. När därför någon blir sjuk eller
någon dött, är det av vikt att få reda på orsaken och göra den
om intet. Med gåvor och bevekande böner anropas en “nganga“,
fetischman, om hjälp. Slutligen kommer han, bärande sina fe-
tischer, bestående av träbeläten och knyten, kalebasser eller
snäckor med helgade ting uti, såsom krita, röd och svart färg,
fjädrar, klor, hår, frön, naglar, peppar o. d. En stor skara
samlas. Mitt i kretsen träder fetischmannen, som lämnar sina
medförda skallror åt några, som flitigt använda dem. Prästen
dansar, sjunger, besvärjer och beder. Sången är oftast improvi-
serad, långrandig och omsägande, och rörande innehållet be-
rättar den om alla omständigheter, som sammanhänga med den
sjuke eller döde, prästens kallande, drömmar m. m. Ofta vädjas
i den till de församlade, som kraftigt instämma i refrängen.
Med tillhjälp av fetischerna söker sedan prästen reda på den
skyldige, som utpekas och måste taga gift för att bevisa sin
oskuld. Giftet består av en bark, “nkasa“, som stötes och blandas
i vatten. En vild dans börjar, och man iakttager noga, om giftet
verkar som laxermedel, i vilket fall den misstänkte anses skyldig
och dödas. Giftprovet är numera undertryckt av staten genom
lag, men där dess efterlevnad ej noga övervakas, fortsätter det
ännu.

Oftast skall dock prästen söka reda på “nsala“, livskraften,
för att återföra den till kroppen. “Nsala“ kan återfinnas ute på
marken, i gräset eller i skogen. Den kan återfinnas på en gren
eller i jorden, vilken då bäres fram och lägges på den sjukes
huvud. Om den sjuke ej blir frisk, söker man en annan präst,
som låter sig såsom den förre väl betalas. Blir patienten frisk,
fordras mera betalning, som erlägges under rädsla för avguden,
som kan sända tillbaka samma sjukdom eller en annan ännu
värre. Ceremonierna växla mycket efter plats och omständig-
heter.

319

För att förhindra sjukdomar skaffar man sig amuletter, hel-
gade ting från avgudarna, som i små påsar bäras pä kroppen,
eller fetischer, som hängas i och utanför husen. En fetisch
skyddar t. ex. mot bröstsjukdom på så sätt, att den giver lung-
inflammation åt “ndoki“, den som förtrollar; en annan skyddar
för bråck på samma sätt. Mänga få av prästen en del före-
skrifter att iakttaga för att skydda sig. Så t. ex. vågar en per-
son ej äta getkött, ty då får han enligt prästens ord ett svårt
hudutslag, en annan får ej äta en viss fisk, ty då inverkar det
ofördelaktigt på hans hälsa. Fetischismen fyller infödingens liv
med fruktan, misstänksamhet och hat i detta livet, och för det
tillkommande skänker den tomhet och mörker. Den största
sällhet kongonegern vet om med avseende på det sistnämnda är att
skaffa sig många ägodelar, varigenom han kan få en hederlig begrav-
ning, så att han må vara en stor man i den andra världen.

Av fetischprästerna ha missionärerna ofta utpekats som
“ndoki“. Det förtroende, som de nu äga från de lidandes
sida, har så småningom växt fram från den ena platsen till den
andra. Ofta har det hänt, att patienten, sedan han fått medicin
av missionären, gått till en avgudapräst och låtit sig behandlas,
varvid denne sedan fått heder och betalning för den lyckade kuren.
För hjälp av den vite vill man ej betala något. I stället har det
hänt, att man begärt penningar för att man låtit sig behandlas,
ehuru hälsa följt därpå.

En mängd sjukdomsfall kunna meddelas, vilka belysa ar-
betet. Några må anföras:

En man kom och ropade på hjälp. Hans hand var illa
söndersliten av en bössa, som sprungit sönder. För att hindra
blödningen hade han packat såren fulla med jord. Det blev ett
drygt arbete att få dem rena för det första förbandet. Handen
blev läkt och någorlunda skaplig efter en och en halv månad.

En annan, en mager, ömklig man, bars till stationen. Han
kunde ej gå, ty benen voro lama och förtvinade. Som han var
hövding och inbiten hedning, hade han försökt många präster
men blott blivit sämre. Vi gåvo honom föga hopp om att bli
frisk. Han bad dock enträget att få stanna. Behandlingen var
elektricitet. Efter en månad kunde han gå med tillhjälp av tvä
käppar. Han är nu fullt frisk och kan bära bördor.

En man kom och bad om hjälp för sin hustru, som efter

320

att hava fått ett barn ej blev frisk. Han fick litet medicin med
sig hem samt tillsades att, ifall hustrun ej bleve återställd, genast
bära henne till stationen. Följande dag bars hon dit. Efter
några dagar gick kvinnan återställd hem. Vi sade åt mannen, att
behandlingen kostade 60 centimes (omkr. 45 öre), vilket han
lovade betala. Efter många påminnelser och lång tid träffade
jag honom på torget, där han hade mycket att sälja. Jag till-
sade honom att betala, men han förklarade sig ej ha några pen-

ningar. “Jag tar emot av dina varor i stället“, sade jag.

“De äro ej mina, det är åt andra jag säljer“, genmälde

han.

“Men mössan är din“, sade jag, under det att jag plöts-
ligt tog den från hans huvud och gick min väg. Knappt hade
jag hunnit till boningshuset, förr än han upphann mig, betalade
och fick igen sin mössa.

En kvinna, full av gamla, frätande sår, avtärd och

med ett litet magert barn pä armen, kom och sade: “Bota

mina sår!“

“Varifrån är du?“

“Från Honde.“

“Vad heter din hövding?*'

“Jag har ingen, jag är hövding själv. “

“Nu ljuger du.“

“Nej, vid Gud, det är sanning, jag talar.**

Jag ropade på en skolgosse från Honde, vilken meddelade,
att kvinnan ej var därifrån samt uppgav namnet på hennes by
och hövding. Sedan sade jag till henne, att så snart hon talade
sanning, skulle jag genast göra såren rena och förbinda dem.

Följande dag gav hon sanna, enkla svar på mina frågor,
och såren blevo förbundna. Då det var färdigt, bad hon om
mat, vilket hon fick. Hon omtalade, att hennes hövding sänt i
väg henne, bett henne dölja namn och hemvist och söka få mat
och hjälp utan ersättning. Jag sände bud på hövdingen och
gav honom en läxa om att hjälpa de sina. Han var mycket
medgörlig, lovade allt, vad jag ville, och gick hem men höll
ingenting. Efter ytterligare bud till honom och hotelse att
jag skulle göra det yttersta, för att han skulle sända mat åt sin
sjuka kvinna, sände han till sist sådan. Hon fick sedan rikligt

321

ined mat, såren läktes så småningom, och efter en tid återvände
hon, nästan återställd.

Angående ersättning för medicin och hjälp praktiserades
från början under många år den regeln, att man gav allt gratis.
Detta hade till följd, att de, som fingo hjälp, trodde, att medi-
cinen just ej kostade oss någonting, och de voro fordrande och
befallande i sina framställningar.

Äntligen beslöts det, att de infödda skulle åtminstone er-
sätta medicinen, varför man numera tager betalt för den efter
en låg taxa. Följderna härav ha varit de bästa, ty de infödda

Medicinförrådet vid Nganda

äro tacksammare än förut. I förbigående må nämnas, att när
en kongoneger blir skyldig, så lovar han alltid att betala men
håller i allmänhet ej löftena. Att taga ut skulder är därför i
Kongo en stor övning i tålamod och ihärdighet. De infödda
taga ut skulder många gånger av tredje led.

Arbetet bland de sjuka har ofta bedrivits under mycket
ogynnsamma omständigheter. Brist på lämpliga lokaler och
ringa kännedom om sjukdomar och medicin ha varit de största
hindren. Den, som har att sköta denna verksamhet, maste
därför finna sig i svårigheterna, vara praktisk och noggrann, ha

322

ordningssinne och söka att åtminstone icke skada, där han icke
kan hjälpa.

För att kunna med framgång arbeta bland de sjuka i Kongo
fordras fallenhet och utbildning hos den, som får det på sin
lott, ett lämpligt mottagningsrum, ett litet, väl ordnat apotek och
ett efter förhållandena lämpat sjukhus. Med avseende pa upp-
fyllandet av dessa fordringar har det varit mycket övrigt att
önska. Detta har till en del berott på bristande blick och in-
tresse för saken i allmänhet.

Ett stort antal missionärer ha haft det medicinska arbetet
om hand, i synnerhet kvinnliga. Många av dem ha i Sverige
varit sjuksköterskor. Med stora förhoppningar utsändes år 1891
med. doktor K. S. Walfridsson som läkaremissionär. Hans
arbetsdag blev dock ej lång, ty redan år 1893 kallades han hem
av Mästaren. År 1902 utsändes Aug. Berthold, följande år J.
Hammar och det därpå följande året Emil Cederblom för att ar-
beta bland de sjuka efter en med avseende därpå erhållen ut-
bildning. I juni 1911 utsändes med. doktor G. Palmaer från
Jönköping, som vid London Hospital blivit utbildad till läkare.

Det kan ju även vara på sin plats att omnämna, att flera
ackuschörskor utsänts till Kongo, såsom Sofia Karlsson, fru
Sofia Berthold, Hulda Andersson och Anna Ekstam. De ha
varit till stor tjänst för både vita och svarta.

Arbetet bland de sjuka, ehuru bristfälligt, har haft en stor
betydelse ur missionssynpunkt. Det har varit ett medel att vinna
förtroende, tillgivenhet och tacksamhet. Det har varit ett ojävigt
vittnesbörd om missionärernas kärlek. Då de hednakristna
blivit sjuka, ha de genom detsamma räddats från frestelsen att
söka bot hos avgudaprästerna. Det har även haft stor betydelse
för missionärerna själva.

I medicinhuset.

Av SOLIE BERTHOLD.

2, som öppna människornas hjärtan för Gud, äro
i, och de olika nycklarne äro gjorda för olika
i. Läkareverksamheten har i Kongo visat sig vara
:kel, som passar för många. Är den smord med
Guds kärlek, sa går det mycket lätt att öppna hjärtedörrar med
den. Till en början gick den lite trögt, men nu är den blank
och sliten och skall komma ännu mera i användning, då sjuk-
husen, operationssalarna, förlossningshemmen, apoteken, mot-
tagningsrummen och väntrummen bliva färdiga. Till dess komma
vara svarta till medicinhuset och begära både möjlig och omöjlig
hjälp.

Se där en lång karavan — tjugo stycken! Först komma
kvinnorna, bärande stora korgar på sina huvuden. Efter komma
männen. Två av dem bära hängmattan med den sjuka uti. Mattan
bäres in och kvinnan lyftes ur. Några få stanna inne, och de
övriga slå sig ned utanför. 1 allas ansikten synes ängslan och
oro. Men från medicinhuset höres snart det nyfödda barnets
skrik, som förvandlar sorgen till glädje.

Här är en man, som blivit skjuten av vada. Kulan har gått
in bredvid munnen och banat en stor väg uppåt kinden, där den
sitter inklämd och orubblig. Ett par snitt göras, men det var
inte någon vanlig kula utan en stor, mångkantig blyklump, som

324

måste dragas ut. Nu är “klumpen" uttagen, men ack, om inte
den där hövdingen stode där och såge så förskräckligt ängslig
ut. Han vilie allt bra gärna säga ett par skarpa ord till den stac-
karn, som skjutit, och borde knappt få stanna inne. Dock, han
får stanna. Men sedan såret blivit hopsytt och förband pålagt,
får han en tillrättavisning av den vite, därför att han visat sig
sädan inför patienten, som kunde ha fallit av stolen av rädsla
genom att bara se på honom.

Fru Berthold lämnar ut medicin

Se ut genom dörren! O, det är fullt med folk i väntrummet!
Visande på solen, som är deras klocka, vilja de nu om möjligt
bliva hjälpta alla på en gång, ty var och en vill hem till sin by
så snart som möjligt. Nu börja de komma in. Man och hustru
få följas åt, och de omtala sina krämpor och lidanden. De ha
en övernaturlig tro på medicin, varför ett långt samtal, som har
form av föreläsning, maste följa.

Där kommer en, som plockar upp en lång rad med flaskor.
Han är “långväga" ifrån och vill köpa medicin åt sådana sjuka,
som ej orka och kunna komma. Men har han nu inte riktigt
tagit reda på sjukdomarne, så får man hålla en föreläsning för

325

honom om vikten och ansvaret av att ga och köpa medicin
at andra.

Nu måste man ge sig in i apotekarens arbete, och det är
förfärligt svårt för den, som inte är apotekare — alla de där
konstiga namnen och sammanställningarne.

Två män komma in. De omtala, att de gått halva natten
för att hinna fram. Brevet, som de lämna, säger, att någon har
lunginflammation i deras by. De få tyg till omslag, medicin
och stränga ordinationer.

Många av de övriga lämna också brev, som beskriva sjuk-
domar av alla möjliga slag.

Föräldrar komma in med sina barn. Att den där lille, som
ligger i sin mammas armar, är mycket sjuk, förstår man, innan
de ännu visat honom, ty mamma och pappa se så ledsna ut.
De ha gått en lang väg för att få hjälp för sin älskling, som
ännu inte är en vecka gammal. Den lille har hög feber. Kan
det vara malaria? Nej, här ha vi orsaken. Navelsaret är in-
flammerat och ser mycket illa ut. “Vad har ni gjort?“ — “Jo, vi
ha lagt på en sorts blad“. — Stackars folk. Här maste nu talas
om sårbehandling och det orätta uti att lägga pa blad, fnöske,
smutsiga trasor och lera, varmed de variga såren döljas. Då
de lyssnat till allt detta, säga de: “Detta ha vi ej vetat förr“.

Den lilla sexåriga flickan, som fatt ett ögonförband, förstår
sig ej pa att tacka, ty det har hon ej fatt lära sig, emedan hennes
mamma påstår, att hon ännu är för liten att lära sig något. Nu
maste hon dock lära sig det, och efter en lektion i medicinhuset
säger hon: “Ntondele, ntondele" = jag tackar, jag tackar.

En mager kvinna kommer in och talar om, att hon ej orkar
arbeta, ty hon magrar och magrar och känner sig så svag och
sjuk. Samtalet blir långt, ty det är svårt att få reda pa orsaken.
Hon får sedan maskmedicin och blir tillsagd att dagen därpa
komma och tala om resultatet. — Jo, det var mask. — En sadan
patient maste därför höra om den skadliga inverkan ätandet af
rå fisk och ruttet, okokt kött har med sig.

Vid trädet sitter ännu en kvinna. Hon reser sig ej, ty
hennes fötter äro mycket svullna, likasa händerna och ansiktet.

Pa gräsplanen ligger en hängmatta och i den en kvinna,
vars ansikte vittnar om nöd, plågor och lidanden. Hon har
stora, djupa sar, som fordra årslång behandling. I brevet från

326

hennes bror står skrivet: “Sköt henne, och jag vill sedan betala,
men gif henne också Guds ord“.

Så komma de och bedja att få medicin till både kropp och
själ i medicinhuset.

Och där stå vi missionärer, lekmän icke minst på läkekon-
stens område, och veta icke, vad vi skola göra med all den nöd
och sjukdom, som dagligen möter oss på missionsfältet. Läkare
finnes icke på många mils avstånd. Doktorerna hemma kalla oss
kvacksalvare. De vilja ingen undervisning ge oss före utresan,
“ty“, säga de, “kan man icke bli fullt utbildad läkare, skall man
icke befatta sig med sjuka, ty dä blir det kvacksalveri“. Men å
andra sidan ropar nöden till oss från alla sidor. Sjuklingar i
hundratal komma för att få hjälp. De komma gående, haltande,
krypande. Andra bäras. Att visa bort dem i deras förtvivlan
kunna vi icke. Vårt samvete förbjuder oss det. Vi gripa därför
verket an och göra så gott vi kunna — i väntan på de “fullt
utbildade läkarne“.

Krokodilägg

Bland infödda arbetare .

Av AXEL WENNERSTRÖM.

gammal

Sverige

material

bygge,

a inga byggnadsarbeten förekomma på en station, har
man inga särskilda arbetare, ty skolpojkarne hinna med
att sköta fält, hacka gräs, sopa gårdsplaner och vägar
m. m. Men om en ny station skall byggas eller en
ombyggas, så måste man ha en mängd arbetare. 1
behöver icke en byggmästare lång tid för att anskaffa
Han har blott att rekvirera, vad han behöver för sitt
och olika firmor och affärsmän sända med största nöje,

vad han önskar. I Kongo finnas inga tegelbruk eller sågverk.
Men tegel måste dock tillverkas och virke sågas, vilket allt sker
för hand. Byggmästaren, som ock är verkmästare, murare och
snickare m. m., gör först mått eller formar åt sina tegelslagare.
Han söker reda på en plats, där god lera finnes, och ställer där
ut man vid man, så att var och en får sin lergrop. Matjorden
tages bort och tegelslagaren hackar upp ett parti lera, slår vatten
på detsamma och trampar det med fotterna. Sedan det legat
något, helst över natten, lägger han upp det på marken bredvid
och arbetar det något med händerna. Därefter formar han leran
i träformarne och ställer bitarne till torkning.

Då teglet torkat, lägges det i en roste och brännes. Det upp-
staplas så, att det vid marken blir öppningar eller ugnar, den ena
vid den andra med några decimeters mellanrum. Att bränna

328

tegel passar för de svarte, ty de tycka mycket om eld. Man
bränner teglet i den svala årstiden, och då samlas en stor hop
folk, i synnerhet pojkar, vid elden om kvällarna. Somliga ligga
där också pa nätterna.

En karl eller två pojkar äro eldare. Den vite maste dock
övervaka dem. Klockan 10 eller 11 pa kvällen ser han efter, att
det brinner ordentligt, och säger till eldaren att hela natten brasa
pa. Men han vet, att han ej far dröja med nästa inspektion, tills
morgonen gryr, ty då skulle eldaren sova hela natten lika lugnt

Tegelslagning

som de andra. Klockan 2 eller 3 måste han gå ut och väcka eldaren,
som, sömnig och olustig, upphjälper den slocknande elden.

Till ett husbygge fordras ock en mängd trävirke. Det som
lämpar sig bäst i Kongo är mahogny. Kärnan av detta träd
är för hård för vitmyrorna att fördärva. Man frågar arbetarne,
om de veta, var det finns några stora, långa och raka mahognyträd.
Ja, det veta de alla. Det vore bekvämt för den vite mannen,
om han kunde skicka sina karlar att fälla de träd, som behövdes.
Men det är ej lämpligt, ty de skulle då välja det minsta och
första, de komme till, antingen det vore krokigt eller rakt. Nej,

329

man tager 4—6 karlar, försedda med stocksåg och yxor, och
gar själv till skogen i den tidiga morgonstunden.

När man väljer ett av de största träd, som finnas i skogen,
sia de svarta ihop händerna, ifall de äro nybörjare, och säga med
en mun, att de ha Jör liten kraft till att fälla ett sa stort träd. Men
de måste börja, och det gar bättre än de trott. Stannar man
kvar hos dem och ser till att de arbeta, så fälles den väldige
jätten fram på eftermiddagen. De, som ej fällt ett stort träd förr,
springa sin väg, då de tro, att det skall falla, och ropa också

ISriulsågtiing i skogen

till den vite, att han skall springa för att ej bli ihjälslagen. Ett
sadant träd kan vara ända till 20 meter högt till första grenarna
och vid dessa ha en diameter på omkring 1 meter.

När trädet blivit fällt, avsågas stammen i lämpliga längder,
och sedan ytan blivit borttagen från en sådan stock och den blivit
skrädd i fyrkant, ritar man upp den, såsom man vill ha virket.
Först sågas större bjälkar med stocksågar, och sedan användas
större handsågar för att såga bräder och plank. Om man
ställer sågarna väl och håller dem skarpa, sa äro de svarte duk-
tiga sagare. Det säger sig självt, att de ha dylikt arbete på
ackord. En man kan såga över 6 meter bräder (7-tums) om
dagen. En och annan tyckes dock aldrig kunna lära sig saga

330

väl. Att fila sågar och rita upp för sågning kräver en särskild,
noggrann undervisning och ihärdig övning. Vid ett tillfälle, då
jag ledde arbetet, var jag förhindrad att komma till skogen och
rita upp. Jag sade därför till en duktig sågare att göra detta,
ty han hade dagen förut varit med, då jag ritat upp en stock i
bada ändarne. Men karlen ritade så, att plankorna fingo snö-
plogsfason.

Om ett större hus skall uppföras, behövas många arbetare.
När regntiden börjar, måste man ha tak pa huset för att ej få
det förstört. Det är en lätt sak att få manga arbetare men svå-
rare att få ett någorlunda gott arbete utfört. Man tager de bästa

Vid tegelugnen

karlarne till murare, ifall huset skall uppföras av tegel, och finnes
någon, som förr lagt sten på sten, så är han självskriven till
detta arbete. En och annan visar sig mycket svårlärd, och man
har ej råd att förbruka för mycken tid och allt sitt tålamod på
en sådan, utan han får bli vattenbärare, lertrampare eller hant-
langare, ty av det sistnämnda slaget behövas många.

Nybörjarne få mura på innerväggarna, då sådana förekomma,
och de, som visa sig vara skickliga eller något vana, få sin plats
på ytterväggarna. Då de få begreppen klara och byggmästaren
ej river ned för mycket för dem, finna de ett nöje i att mura.
Dock är det svårt för dem att få en rak vägg. De följa visser-
ligen det sträckta snöret, men så kanske de allt emellanåt med
en och annan sten trycka ut snöret en halv tum. Finge de

331

fortsätta utan hjälp och tillsyn, skulle det säkert bli konstiga
väggar utav.

Mura hörn, slå valv och dylikt måste den vite göra, om
huset skall bli välbyggt. Då ackord svårligen kan givas vid
dylikt arbete, är det av vikt, att arbetarne bli väl fördelade,
så att de icke bli för många på ett ställe och för få på ett annat,
att material icke fattas m. m. Ledaren bör alltid vara den förste,
då arbetsklockan ringer. Vid ett tillfälle var jag omkring en
halvtimme försenad till följd av extra bestyr, och då jag kom,
hade endast några få av karlarne börjat arbeta. Då jag frågade
de andra, varför de ej hade börjat, sade en av dem: “När du

ej hörde klockan, skulle vi då höra den?“ Då jag påminde dem
om, att den andre vite mannen var i full fart med att arbeta,
svarade de: “Han är icke vår ledare i detta arbete".

Inredning av ett hus, snickeri o. d. är ju svårare för de
svarte än murningen. Man har därför, i synnerhet under vår
missions första tid i detta land, rekvirerat bräder, dörrar och
fönster från Europa. Vid vissa tillfällen har det väl varit det
bästa sättet, men som dörrar o. d. bli mycket dyra, isynnerhet
om de skola bäras upp i landet, är det fördelaktigare att tillverka
sådana saker på platsen. En och annan av de svarte har ock
anlag och lust för snickeri. Om sådana fått vara med om en
inredning, ha de en smula begrepp om träarbete. Sådana ägna
sig sedan vanligen åt brädsågning och vad man efter kongoför-
hållanden kallar snickeri.

Det är klart, att missionärens tid är dyrbar och likaså hans
kraft, och därför bör man använda de infödda så mycket som
möjligt. Missionärernas önskan och mål är ock att få infödda män,
som bli mer och mer hemmastadda i praktiska arbeten. Slöjd-
kurser, som nu börjat bli allmänna vid våra stationer, skola
säkert bidraga därtill.

En egendomlighet för detta folk är, att de ej vilja byta om
arbete. Den, som har burit vatten, vill bära vatten, den, som
har burit sten, vill bära sten, och den, som sågar bräder, vill ej
bära sådana.

En gång sade jag till en duktig sågare, att han skulle bära
hem de bräder, han sågat. Då frågade han: “Vilket djur är

jag då?“ Jag bad honom förklara, vad han menade, och då sade
han: “De, som ej förstå att såga, passa till att bära“. Han

332

måste emellertid bära hem sina bräder, som voro nästan lika
fint sågade, som om de kommit från Bomhus eller något annat
sågverk i Sverige.

En gang, da jag kom till arbetarne i skogen, sade en man:
“Nu skola vi ha arbetaremöte, d. v. s. vi vilja komma överens
med dig om att fa mera betalt". När jag ville höra deras be-
gäran, gingo strax några av männen avsides och rådgjorde med
varandra, huru mycket större veckopenning de skulle begära.
Detta arbetaremöte var nog ett av de fridfullaste, som hållits i
hela världen, ty mina svarta vänner hade en mycket billig begä-

På husbygget

ran och ändå läto de något pruta med sig. På det 15 minuter
långa mötet beslöts, att de för sitt arbete ej skulle ha mera betalt
än de, som arbetade på stationen, men att de dessutom skulle få
en liten extra ersättning därför att skogen, där de arbetade,
var belägen ganska långt bort.

Att deras förman kan se på deras arbete, om de ha varit
lata eller flitiga, tyckas de aldrig tänka på. Då de komma för
sig själva och den vites öga ej vilar på dem, taga de sig först
tid att vila, språka, röka och äta, varefter det kanske blir försent
för dem att börja arbeta före middagen. Om de äro 6 eller 8
man, som arbeta tillsamman, fördela de arbetet så, att en eller
två arbeta, medan de andra vila. Vana och duktiga karlar, även

333

en och annan nybörjare, göra dock härifrån undantag. Vid ett
tillfälle skulle sex karlar fälla ett träd. Da jag varit med dem
till skogen på morgonen och hjälpt dem i gång, gick jag hem för
att sedan vända tillbaka på eftermiddagen. När jag kom, fann
jag två av karlarna i lugn och ro språka med varandra, en stekte
potatis, en annan satt förnöjd med ryggen mot ett träd och rökte
sin pipa, och en femte sov i allsköns ro. Blott en högg då och
då ett hugg i trädet utan någon beräkning. Då jag frågade,
varför de ej arbetade, svarade de: “Det beror på sågen". Det

var ock sant, ty den var för litet skränkt, men det föll ingen
av dem in att gå till stationen och få den omställd. Om någon
hade tänkt därpå, så ville han ingenting säga, ty då hade det
blivit gräl om, vem som skulle gå. När de få ackordsarbete,
kunna de dock arbeta duktigt.

Att en och annan, isynnerhet nybörjare, har svårt att passa
pa tiden, då han skall börja arbetet, är ju ej så underligt. Det
behöver endast vara något, som i byn eller på vägen till arbetet in-
tresserar honom, och han lämnar all tanke på punktlighet. En man
kom en dag till arbetet kl. V2 12 f. m. När jag frågade honom,
varför han kom så sent, frågade han, om jag ville köpa fisk
av honom. Jag framhöll, att han borde arbeta på den tid, som
var bestämd, och fiska pä fritiden. Han sade: “Fisken hade

icke väntat, tills jag fått fritt, och det hade varit förlust att låta
denna egendom försvinna. Hade jag arbetat, så hade jag nu
varit hungrig, men nu är jag mätt och har även att sälja åt dem,
som vilja köpa“.

Det säger sig självt, att det är arbetsamt och tålamods-
prövande att vara arbetsledare i Kongo. Men understundom
är det dock uppmuntrande. Om dessa arbetare äro okunniga,
tröga och likgiltiga, så äro de dock godmodiga. Bli de för-
ståndigt och rättvist behandlade, få de känna sitt människovärde
och visar man dem litet kristlig kärlek, så bli de tillgivna. Och
kan man leda och undervisa dem, bli vanligen de flesta duktiga
arbetare.

£r>cmgcltt flocfor.

2lr> Xjilbegarb Hilsscn.

X^ör, flocforna ringa!

X)c ballranbe toner
i rymben förflinga
meb mananbe ljub.

"Di fomma, ni fomnta att tillbebja (5ub".

3a, bären bet mba
till alla, som Iiba,

att bet för all närlben förfunnat må bli.

'"'""nuiiimm"'""

Tryckeriet och bofybinderiet.

Av C. W. GRAHN.

nbäddat bland lummiga mangosträd, kokospalmer, bambu
och blommande vit och röd akasia ligger tryckeriet på
övre terassen vid Londe. Det är ej en stor byggnad
med ornamenter och byster, nej, icke ens den minsta tavla
av typografiens upphovsmän finnes. Det är blott ett enkelt hus,
uppfört av trä och plåt. Vandraren, som går förbi, märker på
gaveln två fönster. Innanför dessa ser han ett eller flera svarta
ansikten leende titta fram. Och främlingen undrar, vad det
månde vara för en glädjens boning? Stor har mångens för-
våning blivit, då han hört, att det är ett tryckeri. Ett tryckeri!
Finns det tryckeri i Kongo? Det skulle jag vilja se. Får man
gå dit? — Ja, gärna, jag skall gå med och bli ciceron.

Var så god, gå upp för trappan och stig in! — Malembe!
ljuder det från personalen. — Vad är det de säga? — Jo, de
hälsa Eder. Frid! säga de.

Se här en snällpräss. Den kom hit år 1893 och har sedan
dess varit i ständigt bruk. Den går så lätt, att en person kan
draga den i timmar. — Men förstå de svarta att sköta den?

Ja, efter hand lära de sig att hålla den i rätt gott skick, men det
är ju klart, att man ständigt får ha uppsikt däröver, så att de
göra det ordentligt. Här äro flera olika böcker, som tryckts
på den.

336

Här är en liten accidenspräss, den första i vår missions tjänst.
Den togs ut år 1887. På denna obetydliga maskin ha
jättearbeten blivit utförda, arbeten, som förtjänade ett rum i
litteraturhistorien. Se till exempel denna grammatik på 400 sidor.
Det är ett mästerverk, då man betänker de små resurser, som
stått till buds, och att tryckningen utförts av icke fackmän. Även
har första översättningen av Nya Testamentet med flera arbeten
tryckts på denna präss. Den hade först sin plats på Mukim-

Tryekeriet och dess arbetare

bungu, där tryckningen av de ovannämnda arbetena tog sin början.
De avslutades sedan på Kibunzi, dit prässen flyttades 1891.

Här ha vi ställningar för stillådor, där 4 å 5 personer få
plats att sätta på en gång. — Men är det icke svårt att lära de
svarta sådant arbete? — Jo, somliga ha svårt därför, andra
däremot lära sig det ganska lätt och arbeta duktigt. Det svåraste
är att få dem att hålla ut någon nämnvärd tid. De flesta stanna
ej längre än ett år åt gången. Det är därför ett ständigt upp-
lärande av nya, vilket gör arbetet i tryckeriet ganska tålamods-
prövande för den vite. Då de stått en liten stund, få de “ont

337

i benen“, ty att stå äro de ej vana vid. Ofta händer det med
nybörjare och även med dem, som hållit på rätt länge, att de,
då den vite går ut, taga en stol och sitta på, medan de sätta. Jag
hade en gång en arbetare vid namn Luyeye, som var ohjälplig
med sitt sittande. Det fanns i tryckeriet en stol av en mans
brösthöjd. På denna fann jag ofta Luyeye uppkrupen framför
stillädan, och lika ofta måste jag säga åt honom att stiga ned.
Jag skickade upp stolen på vinden, men likväl fann jag om ett
par dagar Luyeye åter på sin höga ställning.

Interiör au boktryckeriet

Men vi gå vidare och komma så till bokbinderiet. Här
bindes all den litteratur, som tryckes i boktryckeriet, och härifrån
sändes den ut på sitt upplysningståg bland nedre Kongodalens
befolkning. På Kibunzi bundos också böcker under flere år
och senare på Diadia, till dess denna station nedlades år 1906.
Det går i allmänhet lättare att lära upp bokbindare än boktryckare,
så att här har man ej så stor känning av det ständiga ombytet
av arbetare.

Under en följd av år hade vi i tryckeriet en man vid namn
Mose Nsiku, som en gång varit på besök i Sverige med missio-
när C. J. Nilsson. Han var mycket duktig att sköta både tryckeriet

338

och bokbinderiet. Mose band böcker så fint, att en vit knappast
gjort det bättre. Han dog i januari 1906 i Boma. Efter Nsiku
hade vi två duktiga ynglingar. Den ene hette Nzau Danieli.
Han var bokbindare flere år och skötte sitt arbete troget. År
1909 angreps han av sovsjukan och måste lämna sin plats.
Den andre hette Mavasu Kalebi och var typograf. Han stod i
sex år utan uppehåll på sin post och skötte sig och sitt arbete
till mycket beröm. Han är nu, efter en tids vistelse i sin hem-
trakt, åter här i arbetet. En annan man, Ngoma, har arbetat

Interiör av bokbinderiet

fyra ar utan avbrott och därunder skött sig väl. Jag har velat nämna
dessa fyra därför, att de tjänat missionen i Kongo i trohet och
på ett sådant sätt, att de äro värda att omnämnas i kongo-
missionens historia. Trots frestelserna och farorna, som med-
följa vistelsen i närheten av Matadi, ha de varit sin Frälsare
trogna.

Utom all den litteratur, som vi tryckt både för vårt eget
och andra missionssällskap, har mycken tryckning utförts för
handelshus i Matadi och Noqui och åt franska konsulatet i
Matadi samt en hel del mindre tryck åt privatpersoner. I litteratur-

339

förteckningen på sid. 343 och 344 lämnas redogörelse för de
större arbeten, som utgått från tryckeriet.

Vilken makt är icke boktryckerikonsten i missionens tjänst!
Vad den utfört för missionen i andra delar av världen, har den
nu börjat utföra även i Kongo. De vapen, som utsändas från
vårt tryckeri, äro oblodiga, men de medföra kraft, karaktär och
liv och rödja väg för kultur, sanning, frid och rättfärdighet.

Kongopalmer

Vår litteratur.

Av MARTIN WESTL1NG.

ongofolket har icke, såsom fallet är med Indiens och
Kinas folk, haft någon litteratur. Skrivtecken hava ock-
så varit okända. Det är först missionärerna, som skänkt
folket ett skriftspråk. Stor har förvåningen varit hos mån-
gen kongoneger, då han sett, huru ett papper eller en bok med
åtskilliga figurer på kunnat, som han uttryckt sig, “tala“.

För undervisningen i skolorna behövdes böcker. Det var
därför nödvändigt för missionärerna, då de kommo till Kongo,
att så snart som möjligt börja med översättningsarbete, dels för
att få böcker till undervisningen, dels ock för att skaffa litteratur
åt dem, som efterhand lärde sig läsa. Men för en missionär är
det naturligt, att han först tänker på att översätta bibeln. Det är
bibelns Gud, som han kommit att förkunna för hednafolket. Det
är bibeln, som skall döda tron på avgudarna och vägleda den
vilsekomne hedningen till den ende sanne Guden. Det är den
boken, som skall skänka kunskap och hjälp åt den omvände,
som skall bestraffa och varna den oordentlige och trösta och hug-
svala den bedrövade och klenmodige. Av vilken oskattbar be-
tydelse är det därför icke, då bibeln skänkes åt ett folk! Vilken
gåva! Genom Guds nåd har det blivit vår mission förunnat att
giva Nedre Kongos folk denna gåva. Det var år 1905, som vi
kunde börja sprida bibeln. Det var den första helbibel, översatt

755

YESAYA

KAPTJ 52.

Nsamu wakiese mu ukudulu a Sioni.

Sikarna, sikarna, navwati lulendo lua-
ku, Sioni ; navwati mvwatu aku
waukembo, Yelusalemi, umbanza ya-
nlongo ; kadi nkwa sutu vo usumu-
kini kana vutuka kota mu ngeye ko.
Yes. 51: 17. Nzal. 21: 27.

2. Kubula fundu-fundu diaku, tela-
ma ye bonga mbuk’ aku, Yelusalemi,
kutula nsinga mu laka diaku, umwana
wankento Sioni wakinkole.

3. Kadi ebu buvovele Mfumu ; Yeno
luatekwa mu ka lekwa ko, buna luna
inpe kulwa mu kondwa kwabivanza.
i Pet. i: la

4. Inga, ebu buvovele Mfumu, Mfu-
mu : Bantu bami bakulumuka mu

lumbu biansi nkulu ku Ngipiti ye ba-
kunda kuna bonso banzenza ; mboki
Asuli wabakwamisa bu kakondulwa bo
lendo.

1 Mose 46: 6. 2 Nt. 17 5 b. 18 9 b., 13 b.

5. Bwabu, nki kiena vava kwamono
mu vanga 1 buvovele Mfumu. Keti
bakatudi bantu bami mu nana ; yau
bakubayalanga bayaulanga, buvovele
Mfumu, ye nkumbu ann yiyinwanga
lumbu kiamvimba ntangu zazonsono.

4 Mose 14: 15 b. Yeh. 36 20 b. Loma 2: 24.

6. Nkiangunu bantu bami bana ya-
mbulwa bazaya nkumbu ami, inga,
bana mona mu lumbu kina, vo mono
i ndieu uvovanga : tala, vava ngiena.

7. Malu manati kiansamu akiese
bonso bumena mampwenia, bu keti
kwiza vioki miongo ye kembi yenge,
bu kasaraunanga nsamu andi wambote
ye kambanga mpulusu, bu kavovele
kwa Sioni : Nzambi aku bongele lule-
ndo luakitinu !

Lumb. 96 10. Nah. 1 15. LomA 10 15.

8. Nawe, nkcngi miaku mieti sasula
nding' au buna miena ye yimbila, kadi
beti mona vantadisi ameso mau, bonso
bweti vutuka MfUmu ku Sioni.

Yes 62: 6

9. Inga, lubwa mu ngimbudulu aki-
ese lubabonaono, lunzo zatuluka za
Yelusalemi, kadi Mfumu weti bomba
bantu bandi ye kula Yelusalemi.

Yes. 40: 1.

10. Mfumu weti fukula koko kwa-
ndi kwanlongo vantadisi ameso maba-
ngoi babousono, ye nsuka zazonsono
zantoto zeti mona mpulusu a Nzambi
eto. Lumb. 98: 3.^ Yes. 53: L Luk. 3: 6.

11 Lukatuka, lukatuka, luvaikeno
vava, ka luvaJakanani bisumukini ko ;

KAP 52, 53-

luvaika muna, lukivedisa, yeno luna-
tanga wumbwa bia Mfumu.

Yes. 48: 20. 2 Kol. 6: 17. Nzai. 18: 4.

12. Kadi ka luena nsatu avaika
nswalu ko, ka luna katuka bonao mi-
ntabi ko, kadi Mfumu vitidi ku.ntu
eno, ye Nzambi a Isaeli sukisi ngie-
ndolo eno.

2 Mose 12: 33. 13: 21. 6 Mose 16: 3.

13. Tala, sielo kiami kina vanga
salu kiandi mu miolo-miolo ; yandi
una zangama ye dongama, inga, zanga-
ma kwakwingi. Mav. 2 33. Fili. 2 9 b.

14. Bonso babingi banyitukulwa —
kadi Inse luandi luabanduka beni ye
kamonika bonso muntu ko, ye lunitu
luandi luampila yoyo, vo walembwa
fwanana ye bana bankaka babantu —

Lumb. 22: 6. Yes. 53: 2 b.

15. i bobo yandi una tukisila ngitu-
kulu mu bantu babingi ; inga, mu ngi-
tukulu mu yandi mintinu mpe mina
zika nwa miau. Kadi mabalembwa
kambwa, mau bana mona, ye makaba-
wa ko, mau bana wa.

Yes. 65: 1. Loma 15: 21.

KAPU 53.

Ndungulu akwama yasielo kia Mfumu ye
uzitusu audi.

TT" ansi nani waleka minu mu mau
IV matuasamununwa, ye kwa nani
kwazayakane koko kwa Mfumu 7 9

Yes. 52: 10. Yoa. 12 38. Loma 10: 10.

2. Yandi wadukumuka bonso nsasila

wanienia vantadisi andi, bonso kola
kiamwanzi mu ntoto wayuma. Yandi
kakala nkadulu vo ntoko ko ; bu tuku-
ntalanga, kenani luse lulenda zolakaua
kwa yeto ko. Yes. ii: i. 52: u.

3. Yandi wayinwa ye waniangwa
kwa bantu, muntu wamiangala ye wa-
kundaue ye yela ; yandi wakala bonso
umosi ufukulwanga- zizi, wayinunwa
bobo, vo tuambanzila i ka lekwa ko. 1

Lumb. 22 6 b. Yes. 49 7. 50: 6. Mal. 9: 12.

Yoa. 7 48.

4. Kansi i yela kweto kukanata,
miangala mieto kakituika, bu tuamba-
nzila vo wabafukwa, vo wulongwa ndo-
ngi kwa Nzambi ye vo wakwamuswa.

Mat. 8: 17.

5. Kansi yandi waluekwa mu diambu
diantulumunu zeto ye wabandwa mu
diambu diatufuma tueto, yandi watu-
ikwa nsembolo, kidi tuabaka yenge,
ye mu vwa biandi tuniakuswanga.

Loma 4. 25. 1 KoL 16 S. 1 Pet 2 24 b.

6. Yeto babonsono tuazimbalu bonso
mameme, moai mosi mu yeto wazola
kwenda yandi nzila, kstnsi Mfumu wa-

2 kapitel )

En sida ur kongobibeln ( Esaias 5

342

på något kongospråk. Glädjen och tacksamheten var stor och
allmän, då de första biblarna kommo. Vid en av våra stationer
tågade de troende i procession och sjöngo glädjesånger.

Men redan långt före nämnda år voro Nya Testamentet och
Psaltaren översatta, såsom synes av litteraturförteckningen på
nästa sida.

Men för skolarbetet var det, som sagt, nödvändigt att hava
läroböcker i olika ämnen. Dessa äro av stor betydelse, ty de bi-
draga till att upplysa den i okunnighetens mörker famlande hed-

Missionär Laman vid bibelöversättningsarbetet

ningen. De giva honom en annan och vidare syn på tingen,
uppöva hans iakttagelseförmåga och skärpa hans tankeförmåga.

Vår kongomission har varit nog lycklig att under de gångna
åren ha haft missionärer, som med skicklighet och ihärdighet dels
författat dels översatt ett stort antal böcker till kongospråket. Och
tager man i betraktande den korta tiden och de utomordentligt
svåra förhållanden, under vilka dessa arbeten blivit utförda, måste
man erkänna, att icke litet blivit gjort för att skaffa Kongos folk
god litteratur.

343

Följande förteckning utgör en översikt av de böcker, som
utgivits, ävenså utgivningsåren och författarne.

Första delen av Mattei evangelium av N. Westlind utkom 1885

Senare „ „ „ „ samt Joh. evang. „ „ 1889

Markus evangelium „ „ „ 1860

Apostlagärningar, Lukas evangelium samt Mattei

evangelium, ny upplaga „ „ „ 1891

De apostoliska breven r „ „ 1892

Nya Testamentet, reviderat av flere missionärer „ 1897

Psaltaren „ dr Walfridsson „ 1898

Hela bibeln, G. T. översatt och N. T. reviderat „ K. E. Laman „ 1905

Biblisk historia av N. Westlind, La uppl. 300 ex „ 1888

„ „ „ r 2:a „ 600 „ „ 1891

„ „ „ „ 3:e „ förstorad 5,000 ex. ... „ 1897

„ „ „ S. A. Flodén, Edw. Karlman och fru Baur

4:e uppl. 6,000 ex., färdig för tryckning.

Sångbok av N. Westlind La uppl. 13 sånger, 100 ex... „ 1887

„ n „ 2:a „ 30 300 „ ... „ 1889

„ „ missionärero. infödda 3:e „ 60 „ 500 „ . „ 1891

* „ „ „ 4:e „ 312 „ 6,000 „ ... „ 1895

„ „ 5:e „ 332 „ 6,000 „ ... „ 1905

Noterna (med text) till sångboken av Sven och Anna Baur 1,000 ex. „ 1905

Abc- och läsebok av N. Westlind, 2,000 ex r 1888

„ „ „ „ fru Anna Baur „ 1893

Större „ „ fru Ruth Walfridsson, 4,000 ex „ 1898

Mindre „ „ Wilh. Sjöholm 5,000 „ „ 1900

Illustrerad abc- och läsebok av S. A. Flodén, Edv. Karlman och

fru Anna Baur, 5,000 ex „ 1910

Grammatikaliska anmärkningar över kongospråket av N. West-
lind, 399 sidor „ 1888

Kongogrammatik, lärobok för de infödda av K. E. Laman „ 1899

„ „ „ „ „ tillökad uppl. av „ „ 1911

„ på svenska av K. E. Laman, 1,500 ex „ 1911

Illustrerad naturlära av K. E. Laman, 2,500 ex „ 1901

„ geografi „ „ 2,500 r „ 1902

Räknebok „ „ 600 „ „ 1900

Lärobok i franska språket av K. E. Laman och Martin Westling
3,000 ex. under tryckning.

Almanacka, först uppsatt och utgiven av Wilh. Sjöholm år 1892 och sedan
årligen utkommande.

Minsamu Miayenge (Fridsbudskapet), illustrerad månadstidning på kongo-
språket, utkommer sedan 1892 med ett nummer i månaden. Den inne-
håller uppbyggelseartiklar, berättelser, brev, sånger, uppsatser i all-
männyttiga ämnen samt smärre meddelanden.

Större väggtabeller för skolorna hava tryckts flera gånger.

Följande böcker äro under utarbetande:

Illustrerad större läsebok av flere missionärer.

Fransk-kikongo och kikongo-fransk ordbok av K. E. Laman.

Av ovannämnda böcker, som utkommit, äro Mattei och Jo-
hannes evangelium, Psaltaren, geografien och den nya kongo-
grammatiken för vita samt musiken till sångboken tryckta i Sverige,
bibeln av Brittiska och Utländska Bibelsällskapet i England och
de övriga på missionens tryckeri i Kongo.

Sira tulfågel

Banana

Resan till Kongo.

Av OSKAR W1KH0LM.

På ångfärjan från Trelleborg till Sassnitz
befinner sig en liten grupp missionärer, som ha
det avlägsna Kongo till sin resas mål. De se
sista skymten av fosterlandet försvinna vid hori-
sonten, och undrande fråga de varandra: Skola
vi än en gång få återse vårt kära, vackra land?
Så har mången före dem frågat och önskat,
men hoppet har grusats, och stoftet vilar i Afri-
kas jord. Men själen har gått till ett bättre land.
Då fosterlandet försvunnit, är det många
tankar och minnen, som upptaga sinnet. Man känner ännu det
smärtsamma avskedet från hemmet, då man sista gången fick trycka
sin gamla mor och far till sitt bröst och av dem mottaga väl-
signelsen, och så avskedet från syskon och vänner. Det är som
man ännu hörde deras välönskningar och såge deras viftningar,
där de stodo på perrongen. Och så efter några minuter voro
de försvunna och även den kära hembygden. Sedan komma an-
dra tavlor. Man ser en liten grupp av vänner här och en annan
där, som kommit ned till tåget för att säga farväl, tillönskande
en lycklig resa, framgång i arbetet och välkommen åter.

Dessa minnen väcka hos oss tacksamhetens känslor, ty det
är en ovärderlig skatt att äga ett fosterland, inom vars gränser

Frimärke

346

Vid kongobåtens avgång från kajen i Antwerpen

bo trofasta vän-
ner, som med
varmt intresse
följa oss icke
blott under re-
san utan även
alltfort i vårt
arbete, bärande
oss på bönens
armar inför vår
Fader i him-
melen.

Efter några
timmars sjöresa
landstiga vi på
tysk jord och

se en skymt av den lilla täcka staden Sassnitz. Därifrån gå vi
med tåg över ön Rtigen samt över norra Tysklands bördiga slät-
ter, som vittna om, att lantmannen får rik lön för sin möda. Ef-
ter några timmars järnvägsresa äro vi i Berlin, där det vimlar
av folk, droskor, automobiler och omnibussar. Vi passa nu
tillfället att bese staden, men vi hinna så litet på ett par dagar.
Berlin har så mycket att förtälja om forna dagars krigiska bragder.
Vart man ser, blir man påmind om den mänskliga makten, våldet
och dess seg-
rar. Vi, som
gått ut i fridens
tecken, även vi
“segrande och
för att segra",
tänka med hän-
förelse på den
dag, då “varje
i blod vältrad
krigsrustning
skall i eld varda
förtärd". För
att påskynda
denna dags till-

Ombord på kongobåten

347

kommelse gå
även vi att offra
i en enda livs-
lång drabbning
liv och blod,
stridande med
andens svärd,
som är Guds
ord.

Vi säga snart
farväl till detta
mäktiga land,
som vid enjäm-
förelse blir så

stort och starkt gent emot vårt lilla anspråkslösa men vackra
Sverige. Så fortsättes färden till den belgiska sjöstaden Ant-
werpen *, varifrån kongobåtarna utgå. Det gäller nu, medan vi
äro kvar på Europas fastland, att inköpa de saker för vår utrust-
ning, som vi ej kunnat erhålla i Sverige, samt tillse, att resgodset,
som gått med ångbåt från Göteborg, framkommit i behörigt skick.

Någon timme före kongobåtens avgång gå vi ombord. Där
träffa vi kanske andra kongomissionärer från England och Amerika,
ävensom katolska missionärer, män i statens tjänst, affärsmän och
andra. En stor folkskara har samlats för att åse båtens avgång.
Vänner och anhöriga ha följt de sina ombord för att säga

ett sista farväl.
För många blir
detta också ett
avsked för li-
vet, ty Kongo
är känt för att

* En annan väg
till Antwerpen,
som också mycket
användes, går
över Köpenhamn,
Gjedser-Warne-
miinde och Ham-
II ild från Santa Cruz på Teneriffa burg.

Bild från Santa Cruz på Teneriffa

348

vara “den vite mannens grav“. Det är fördenskull ej underligt,
att hjärtslitande scener utspelas i denna avskedsstund. Vi känna
det som en lättnad att ha våra avsked gjorda.

När landgångarna äro indragna och alla förtöjningar lossade,
glider den stora ångaren, som under tre veckor kommer att vara
vårt hem, ut ur hamnen under musikens toner och folkmassans
hurrarop och viftningar. Vi åtföljas av en del små ångbåtar,
som äro fullsatta med vänner till passagerarna. Dessa följa med
några timmar nedåt Scheldefloden.

Staden Freetown i Sierra Leone

På vår båt finnes ett sextiotal hytter, en del stora och be-
kväma, andra mindre och ej så trevliga. Vi vistas ej i hytterna
på dagarna utan i de trevliga salongerna eller på det rymliga
promenaddäcket, där vi ställa upp våra vilstolar. Dagarna an-
vändas till läsning och språkstudier, skrivning, samtal m. m.
Damerna ha ofta något handarbete, som de syssla med. För
våra lekamliga behov är det väl ordnat. Vi bjudas på tre mål
dagligen, då det serveras flera rätter mat.

Sedan vi passerat Engelska Kanalen, som ofta är farlig för

349

sina täta dimmor, komma vi ut på Biskayaviken, där det i
allmänhet är oroligt och stormigt. Så går det ständigt söderut,
och ibland får man se en skymt av Europas fastland. Efter en
vecka äro vi vid den vackra ön Teneriffa, där vår ångare skall
intaga kol och vatten. Ett par dagar innan vi komma dit, för-
vånas vi över vattnets ovanligt vackra, blå färg. Det är en
verklig njutning att betrakta det. Sedan vår båt kastat ankar

Ångaren kringsvärmad an negerbåtar utanför Monrovia på Afrikas västkust

utanför staden Santa Cruz vid foten av "Teneriffas pik“, går en
stor del av passagerarna i land. Till vår ångare kommer en
mängd affärsmän i sina små båtar för att erbjuda sina varor,
bestående av korgmöbler, broderade tyger och dukar, frukt, hun-
dar, fåglar m. m. En skara dykarpojkar kommer även ut för att
uppvisa sina konster.

Sedan kolningen är avslutad, gå vi åter ut på detta vida,
oändliga hav, storslaget och mäktigt, alltid brusande. Ibland avbry-
tes enformigheten av muntert hoppande flygfiskar eller tumlare,

350

och på avstånd ser man någon gång de stora havsdjuren, sprutande
vattenpelare högt i luften. En härlig syn är en solnedgång på
havet. Och då månens strålar i ett nu välva en silverbrygga över
böljorna, får man verkligen se något, som man efteråt gärna och
med glädje erinrar sig.

Efter ytterligare en veckas resa komma vi till Sierra Leone.
Då blir man i mer än ett avseende påmind om, att man kommit
till tropikerna. Där kolar åter vår ångare samt tager ombord
en mängd svarta arbetare, som i dessa varma trakter få hjälpa
till med lossning och lastning m. m. Detta är vår första be-
kantskap under resan med de svarte, och det gör oss ont att se,
huru de ringaktas och mången gång behandlas högst brutalt av
de vite.

Efter aderton dygns resa komma vi till Banana, den plats,
där Kongofloden kastar ut i havet sina väldiga vattenmassor.
Banana ligger på en lång, i havet utskjutande udde. Där bo
åtskilliga europeer, handelsmän och andra. I Banana tages lots
ombord, som för vår båt upp till Matadi. Ett par dygn få vi
dock ligga vid Boma, huvudstaden i Belgiska Kongo. Där
stanna många av våra medresande. 1 Boma finnes en amerikansk
missionsstation, dit vi alltid äro välkomna på besök.

Från Boma ha vi endast några timmars resa uppför floden
till Matadi. Glada och tacksamma till Gud hälsa vi med jubel
åsynen av vår täcka missionsstation Londe. där den ligger in-
bäddad i palmer och andra tropiska växter. Den blågula flaggan
är hissad i topp, och på verandan stå våra kamrater och hälsa
oss med sina viftningar välkomna.

Så äro vi då i Kongo, och våra hjärtan äro fyllda av glädje
och tacksamhet till Gud, som med sin starka hand burit oss
över land och hav till vårt kära arbetsfält.

Frimärke

Känslor och tankar vid ankomsten till
missionsfältet.

Av JOHN PETTERSSON

?dan man bereder sig för resan till missionsfältet,
söker man helt naturligt få så väl reda på förhållan-
dena där ute som möjligt. Man gör sig föreställ-
ningar om, hur det är i det ena och andra avse-
endet och även hur det skall kännas att en gång få se och be-
träda dessa redan på förhand kära områden. Men hur olika
blir ej verkligheten mot de föreställningar, man gjort sig!

Redan när vi vid slutet av den långa sjöresan se de första
palmerna och kullarna skymta fram vid horisonten, gå blandade
känslor genom vår varelse. Så se vi äntligen en skymt av det
land, till vilket vår längtan så ofta gått! Bland dessa kullar bor
ett folk, djupt sjunket i synd och last, ett folk, till vilket vi på
Herrens befallning skola bära frälsningens budskap, ett folk, av
vilket många redan nu älska oss med hela det mätt av kärlek,
som de äro i besittning av. Men i detta land skola vi möta
många fiender, där skola sorger ofta gästa oss, febrar lura
på oss och även döden ej så sällan visa sin bleka, kalla gestalt.
En tanke, som vid dessa betraktelser smyger sig på oss, är
denna: Skola vi ännu en gång få se vårt hemland och våra kära?

Men när vi närma oss vår första station, Londe, och på
avstånd se hemlandets flagga vaja över en med frisk grönska
omgiven byggnad, då kommer det liksom nytt liv in i våra

352

hjärtan. Och då vi äntligen stiga i land och mottagas av våra
kamrater, som gjort allt för att vi skola känna oss så hemma
som möjligt, då glömma vi för en stund, att vi äro i Kongo.
Men när vi sedan fråga efter missionssyskonen därute, sä har
kanske någon måst för sjukdoms skull helt oförmodat anträda
hemresan, kanske ligger någon svårt sjuk eller kanske någon,
över vilkens möte vi pä förhand glatt oss, ej längre befinner sig
i kamratkretsen härnere. Vad vilja dessa budskap säga oss?
Jo, de säga: “Kom ihåg, att du nu är i Kongo, ett land, där

Antiverpsbåten förankrad i Kongofloden

utsädet måste vattnas med tårar för att bära frukt. Här måste
du vara beredd på allt. Du, som hittills varit så frisk och kraft-
full, må icke lita allt för mycket på din goda hälsa. Här är du
ett intet, men kom dock ihåg, att Guds kraft fullkomnas i svag-
het." Vi känna oss nedstämda men icke modlösa.

Snart anlända de bärare, i vilkas sällskap vi skola
göra vår första resa i Kongo. Äro väl dessa sådana, som
vi föreställt oss dem? Ja, delvis. Det är dessa och deras likar
vi skola lära oss att älska, det är för dem vi skola förkunna
“glädjebudskapet", för dem vi skola utgiva våra krafter, bland

KONTKlfKNSKN VID KI11UNZI 1908

353

dem vi skola tillbringa den tid, Herren vill giva oss här — kanske
skola vi ock bland dem nedlägga vandringsstaven. En högtids-
stund är det på vår karavanfärd uppåt landet, när vi på aftonen,
innan vi gå till vila, samla bärarne omkring Guds ord. En av
de äldre missionärerna läser något och ställer nagra förmanings-
ord till dem, och en av de svarte beder högt till Gud. Det jublar
inom oss, fast vår tunga är stum. Vi ville tala, men vi kunna
det ej, ty språket är så främmande, och vi kasta längtande blickar
fram mot den tid, då vår tungas band skall lossas.

Vi komma fram till en av våra äldre stationer, kanske
Mukimbungu, den allra älsta. Den hjärtlighet, varmed vi mot-

Kongoexpressen

tagas av de vite, och sången, som möter oss från de svarte,
som äro samlade på gårdsplanen, stämmer våra hjärtesträngar i
hög tonart, och vi utbrista: “Jag är för ringa, Herre, till all

den nåd, som du bevisar mig!“

Solen övergjuter det daggbestänkta landskapet med sin
glans, när vi en söndagsmorgon blicka ut genom fönstret från
vårt trevliga rum. Luften är så ren, och från palmernas och
fruktträdens kronor höra vi fåglarnes kvitter. Allt är så stilla.
Ej ett grässtrå böjer sig för vinden. Vi betrakta en stund land-
skapet framför oss. Men snart ila tankarna tillbaka till de sista
dagarnas upplevelser och äro så i ett nu hemma i Sverige hos
vänner och anhöriga. Då kallas de plötsligt tillbaka av kyrk-

354

klockorna, som med sina tonef förkunna sabbatsfrid över hedna-
landet. Icke vid något tillfälle, då vi hört kyrkklockornas toner
i Sverige, ha vi så stämts till helig tillbedjan som denna första
gång vi höra dem på missionsfältet.

Vi samlas med folket i kyrkan, där vi likväl få njuta mest
av det, som för ögonen är. Vi se en skara av två till tre hundra
rena, klädda, glada och lyckliga kongonegrer sitta ned och lyssna
till evangelium, förkunnat av en av deras egna, en infödd evan-
gelist, med en hänförelse och värme, som rycker med sig både
unga och gamla. Deras uppmärksamhet är stor, tystnaden full-
ständig, och friden återspeglas i många ansikten. Skulle icke
vära missionsvänner vilja betala mycket för en sådan syn? Men
ej heller det vi höra lämnar oss oberörda. En nyligen utkom-
men afrikamissionär skrev en gång: “Jag har ingen söndag be-
hövt gå fattig hem från kyrkan. Nästan från början kan man
följa med i sången — och det är ju de gamla, kända, kära
melodierna, som bära orden. Vad de äro värda, dessa melodier,
det ha dessa två afrikamånader lärt mig, om jag ej visste det
förut. De lyfta och hjälpa — de slå liksom en brygga över från
gammalt till nytt. ’Följ du bara’, säga de, ’det är ju kända vägar
mitt i allt det okända!’ Ja, det är kända, välsignade vägar, Gud
ske tack!“

När vi lämnat kyrkan, besöka vi för en liten stund en annan
plats i dess omedelbara närhet. Vi träda in genom en myrten-
häck, som på ena sidan omgiver det rum, där några av våra
föregångare vila i palmers och andra träds skugga. Vi se
gravarne och vi läsa namnen på dem, som vila här. Vi tänka
på våra föregångare, som brutit mark och som sått ut det ädla
säde, vars frukter vi nu få skörda. Deras arbete var hårt, deras
fiender många. De hade att kämpa mot misstänksamhet, rädsla,
likgiltighet och även öppen fiendskap från de infödda. De träf-
fades av för dem främmande sjukdomar, vid vilkas behandling
de måste försöka än det ena och än det andra medlet. Under
dessa försök vunno de en erfarenhet, som de överlämnat åt oss,
en rik och värdefull men dyrköpt erfarenhet. De fortsatte oför-
trutet sitt verk, medan dagen var. Många av dem sågo ej mycken
frukt, ty deras afton kom snart. Hjärtat skulle vara av sten,
om ej ögat vid dessa betraktelser och på denna plats fuktades
av en tår.

355

De hava lämnat ett arv åt oss, ett stort, upparbetat och
besått åkerfält, där vi nu med glädje få se, hur frukterna mogna
och inbärgas. Under tiden få vi själva bryta nya tegar samt
vattna och vårda det, som redan är planterat. Vi hava en skara
infödda omkring oss, som äro villiga att deltaga i arbetet. Över-
allt mötas vi av förtroende och välvilja.

Vi känna, att vi just nu inför de osynliga vittnen, som om-
giva oss, vilja förnya vårt förbund med missionens Herre. Det

Bild av kongojärnvägen

är tacksamhetens känslor, som uppstiga, men ock rop om kraft
och hjälp: hjälp att kunna värdigt efterfölja våra föregångare,
att vårda det arv de givit oss, att rätt leda dem, som bli oss
anförtrodda, så att ingen genom vår försumlighet förloras, att
ej se på egna fördelar utan ständigt på Guds namns ära och
detta folks bästa, att kunna handla visligt, även då det gäller att
vårda hälsan så, att den ej genom försumlighet i förtid förloras.
Och inför tanken, att även vårt sista läger möjligen skall redas i
Kongos jord, känna vi oss med frimodighet kunna säga: “Ske din

356

vilja, Herre!" Kyrkogården har fran första stunden blivit oss en
dyrbar plats.

Nagot annorlunda ställa sig förhållandena, om vi komma
till en av de yngre stationerna, kanske den allra yngsta. Endast
några få utom skolgossarne besöka kyrkan. Församlingen, om
där finns någon, utgöres ock till största delen av skolgossar.
Hedendomen härskar fritt i byarna, och vi känna, att här är ett
obrutet fält, sadant som allt var i början. Men vi se även här
en brodd skjuta upp, och vi fröjdas i hoppet, ty vi veta, att
Guds ord icke skall återkomma fåfängt.

Men om vi för ett ögonblick se bort från det, som Gud
redan har uträttat och det han lovat göra, och med blicken
stanna inför dem, genom vilka verket utföres, och se på våra egna
brister och svagheter, då går en bävan genom våra hjärtan och
vi fraga: Huru skall något kunna uträttas? Men då svarar oss

Herren i sitt ord: “Icke med makt och icke med kraft men med
min ande“ (Sak. 4: 6).

Mognade mangofrukter

Våra konferenser.

Av MARTIN WESTLING.

flera missionsstationer blivit anlagda och arbetet ut-
vidgat sig, har det blivit nödvändigt för missionärerna
att komma tillsammans för att gemensamt rådgöra om
missionens angelägenheter. Men icke för den skull
allenast, de behöva även själva stärkas och uppbyggas till sin
inre människa, de behöva uppmuntra varandra till kärlek och
goda gärningar, de behöva samlas med varandra till Guds ords
läsning, till bön och sång.

Det var missionär H. Skarp, som utfärdade den första in-
bjudningen till en dylik sammankomst. Det skedde år 1889, och
följande år den 6 8 februari hölls vid Diadia den första kongo-

konferensen. Vid densamma voro närvarande missionärerna K. J.
Pettersson, N. Westlind, H. Skarp, C. J. Nilsson, K. F. Andreae, W.
Walldén och W. Sjöholm. Föredragningslistan upptog 8 punkter.
Dessutom förelåg till behandling ett av missionsstyrelsen i Sverige
utsänt förslag till stadgar för missionen i Kongo.

Nästa konferens hölls redan samma år i december på Mu-
kimbungu. Sedan dess hava i regel två konferenser hållits år-
ligen, en i januari och en i juni eller juli. Sedan år 1909 hålles
endast en konferens om året, i januari månad.

Arbetet vid dessa konferenser kan nu icke såsom vid den
första konferensen avslutas på två dagar; det tager ofta 4 — 5

358

dagar i anspråk. Ärendena, som skola behandlas, äro många-
handa. Föredragningslistan för kongokonferensen i januari 1909
upptog icke mindre än 34 punkter. Konferensdagarna bliva där-
för visserligen inga vilodagar. Vanligen börja vi kl. 7 f. m., då
någon predikar på svenska, varpå följer bönemöte. De egentliga
förhandlingarna taga sin början kl. 9 f. m. och pågå hela dagen,
ibland ända till kl. 9 10 på kvällen, med uppehåll endast vid

måltiderna. En eller ett par kvällar hålles möte för infödingar.

Avsked för konferensresan

Kongokonferensen utgöres av alla manliga missionsarbetare
i Svenska Missionsförbundets tjänst i Kongo. 1 frågor, som
röra sjukvården samt skol- och kvinnoverksamheten, hava jämväl
de kvinnliga missionsarbetarna rösträtt. Konferensen har att för
varje år välja ordförande, vice ordförande och sekreterare, att
granska från de olika stationerna inlämnade kostnadsförslag för
det kommande arbetsåret, att besluta om begärda hemresor, så
vitt begäran grundar sig på nödvändigheten av hälsans vårdande,
att, om så befinnes nödigt, förorda och råda missionärer att
resa hem, att besluta om nödvändig förflyttning av arbetskrafter

359

och placering av utkommande missionärer, att besluta om kor-
tare undersökningsresor för utvidgning av verksamheten, att upp-
sätta förslag till nya missionärers utsändande, nya stationers öpp-
nande, äldre stationers om- eller tillbyggnad m. m. samt att an-
taga och avskeda evangelister. Utom allt detta förekommer vid
varje konferens en hel del frågor rörande församlingsvården,
skol- och byverksamheten, litteraturen samt uppbyggelsefrågor.
Det är således ett mycket rikt arbetsprogram, som föreligger
varje konferens.

De äro efterlängtade, våra konferenser, och det är ej under-
ligt. Att få träffa kära medarbetare och vara tillsammans med
dem flera dagar, utbyta tankar och rådgöra om det för oss alla
så kära arbetet, sjunga och bedja tillsammans — är icke det att
längta efter? Och sedan att få sitta ned och lyssna till Guds
ords predikan på modersmålet — de enda gångerna på hela året
— det är oförgätligt! Under sådana förhållanden glömmer man
resans många besvärligheter, t. o. m. tröttheten försvinner, och
att ägna några tankar åt den lika svåra hemresan hinner man ej.

Men till hemlandet gå våra tankar mer än en gång under
konferensdagarna. Detta beror dels på gemensamma minnen,
varom vi erinras, dels på förekommande frågor. Ibland ha vi
en fosterländsk stund. Ingen av dem, som voro med på konfe-
rensen i januari 1906, glömmer den högtidliga stund, då vi be-
slöto sända gamle kung Oscar en hälsningsskrivelse med anled-
ning av unionskrisen och dess fredliga avveckling. Kraftigare
hurrarop för gamla Sverige och dess konung ha kanske varken
förr eller senare höjts i Kongo. En varm fosterländsk stäm-
ning rådde ock vid konferensen i januari 1908, då underrät-
telsen kom om konung Oscars död.

Vid ett par konferenser ha bröllop firats, då missionärer
blivit sammanvigda. Vigselförrättaren har varit den missionär,
som av staten varit förordnad därtill.

Konferenserna avslutas vanligen med ett samkväm, varvid
förekommer tal, sång, musik och deklamation. Allra sist tacka
vi Honom, som är alla goda gåvors givare.

Och så vända vi åter till vårt arbete och våra strider, men
vi göra det med nya krafter, stärkt mod och nytt hopp om seger
för vår Herres sak.

* *

360

Här må ock omnämnas de gemensamma konferenser, som
de protestantiska missionärerna i Kongo hålla vartannat år sedan
år 1902. Till dessa konferenser, som äro avsedda till gemen-
sam uppbyggelse och samtal i missionsfrågor, sända vi icke om-
bud, utan det står vem som vill fritt att resa dit. Dessa kon-
ferenser hållas i regel vid Stanley-Pool. Vid de konferenser, som
hittills hållits, hava missionärer fran vårt sällskap närvarit och
alltid medfört goda intryck, uppslag och lärdomar.

En konferens av mera säregen art hölls år 1903 på Mukim-
bungu, då representanter för Svenska Missionsförbundet samt
för engelska och amerikanska baptistmissionssällskapen samman-
kommo. Ändamålet med denna konferens var att söka sam-
mansmälta de olika språkdialekterna, så att, så långt möjligt var,
samma ord skulle användas av alla tre sällskapen för bibliska
namn, dagars och månaders namn, skiljetecken, räknetermer,
geografiska namn m. m. Ett gott resultat nåddes även av den
konferensen.

* *

Må Guds Helige Ande ständigt vara den ledande vid våra
konferenser, så att de må fylla sin stora uppgift i missions-
arbetet!

Frimärke

Småbilder.

Upptecknade ao MARTIN WEST UNG.

När en av våra nu avlidna
missionärer en gång gick till
Matadi för att på färden uppåt
landet ledsaga nyss utkomna mis-
sionärer, hade han en gosse med
sig såsom tjänare. Han var från
trakten av Diadia. I Matadi fick
gossen ris att äta. Antingen han
nu tyckte detta var så gott eller
han var så hungrig efter den
långa marschen, alltnog, han
åt så mycket, att han blev sjuk och dog. Då missionären fick
höra detta, blev han både ledsen och förskräckt. Han tänkte
bekymrad på, huru gossens släktingar och det hårda och fientliga
Diadiafolket skulle mottaga ett sådant budskap. Kanske skulle
de anklaga honom att hava dödat gossen. Då han kom hem till
Diadia, berättade han saken, sådan den var, och väntade det
värsta. Döm om hans förvåning, då folket uttryckte sin glädje
över att gossen fått dö en så härlig död. Att få äta sig så mätt,
att man dör därav — huru skönt, menade de.

Antilop

En missionär var på väg ned till kusten. Många floder
måste passeras. En av dessa var så djup och strid, att ingen

362

av bärarne vågade vada över till andra stranden. Vad var
att göra? Fram måste de. Den vite klädde av sig, kastade
sig i vattnet och sam över för att på andra stranden fastgöra ett
rep, med vars tillhjälp alla sedan skulle kunna praktisera sig
över. När bärarna sågo sin “mundeleu taga kraftiga simtag mot
andra stranden, samlade de hastigt ihop hans kläder och vände
med övriga bördor tillbaka dit, varifrån de kommit. Där stod
nu missionären, berövad allt utom sin skjorta och solhjälm. Han
fortsatte emellertid sin färd i den dräkten och lånade i närmaste
infödingby ett par primitiva byxor. Klädd i dem kom han till
den amerikanska missionsstationen Mbanza Manteke, där han
fick kläder och bärare.

Det fanns tvenne tjuvar på Mukimbungu. De stulo både
höns och grisar om nätterna. Tjuvarna voro två leoparder, som
hade sitt tillhåll i en närliggande skog. De borde naturligtvis
oskadliggöras, och flera försök gjordes av både vita och svarta
att skjuta dem men utan resultat. Men så fann en av missionärerna
på ett gott råd. Man hade sett, att leoparderna gingo in under
boningshuset genom en glugg, som var belägen under ett fönster.
Strax utanför detta satte missionären en kväll en höna som lock-
bete och ställde sig i ett av fönstren för att invänta tjuven. Han
hade knappast hunnit in, förrän tjuven vips var framme och tog
hönan. Det var dock för mörkt att kunna se att skjuta. Nästa kväll
gjorde han om experimentet. Men då satte han ett ljus i fönstret
mellan glaset och rullgardinen, så att ljuset kastade sitt sken utåt
och ej inåt. Leoparden kom och lade sig på ett litet avstånd och
betraktade hönan utan att kunna synas av missionären, men så
reste han sig, gick fram och — pang! Skottet gick genom bröstet,
leoparden tog några skutt ned i potatisfältet strax intill, men ingen
vågade i mörkret följa efter. På morgonen fanns han där död. Den
ene stortjuven var oskadliggjord. Den andre var äldre och slugare
och kunde icke skjutas i ljuset från fönstret. Man gjorde då ett
giller i gluggen, där han brukade gå in. Han kom, gick in under
huset och ut igen oskadad. Han hade ej trampat på gillret,
som genom ett snöre stod i förbindelse med trycket på bössan.
Men nästa gång han kom. brann skottet av och träffade ho-

363

nom i ryggraden. Han vände ögonblickligen men föll i gluggen
och dog. Den andre tjuven var borta, till glädje för vita och
svarta.

* *

När tvättaren vid Mukimbungu en dag kom till bäcken för
att utföra sitt arbete, låg en orm bland kläderna i tvättbaljan.
Tvättaren gick tillbaka till missionärsfrun, som lagt ned kläderna,
och frågade: “Varför har du lagt en orm ibland kläderna i tvätt-

Infödingar med fiskredskap vid Kongofioden

baljan?- Hon hade varken sett ormen eller skadats av den. då
hon tog upp kläderna ur påsen och lade dem i baljan.

En missionär skulle taga sitt paraply. Det kändes så ovan-
ligt tungt. När han såg efter orsaken, fann han en orm i paraplyet.

364

Missionären hade efter nattens vila just satt sig upp i sängen.
Då faller en orm från taket ner på huvudkudden. En minut tidi-
gare, och ormen skulle ha fallit honom rakt i ansiktet.

Två missionärer äro tillsammans i ett rum. Den ene ligger
sjuk i sängen. Den andre sitter vid bordet och skriver. In genom
dörren mellan rummet och tvättstugan ringlar sig en stor boaorm,
gör några slag på golvet och går ut igen utan att göra någon skada.

En dödad boaorm

En av våra första missionärer var en väldig elefantjägare.
Ett par tiotal elefanter fingo bita i gräset för hans välriktade kulor.
Den tiden var det icke såsom nu förbjudet att skjuta elefanter.

Vid ett tillfälle höll det emellertid på att gå olyckligt. En
stor elefant hade fått två kulor i sig med den påföljd, att han
segnade — som det syntes — död ned på sina knän. Missio-
nären tyckte, att det för en gång skulle vara roligt att sitta på
en elefantrygg. Han praktiserade sig därför upp på ryggen och
skulle just till att njuta av det i fältflaskan medförda téet, då till
hans fasa den väldige besten reste sig upp. Till all lycka hade
missionären sin bössa i handen. Hastigare än det går att läsa
dessa ord, vände han bössan och sände en kula genom elefantens
rygg. Han föll och reste sig aldrig mer.

365

Det var under de första åren på Kibunzi. Många hade förlorat
tron på avgudarne och burit en hel hop sådana till stationen
för att där brännas. En viss dag utsattes, då detta skulle ske.
Dagen kom. På stationsgården ligger en stor hög avgudar av

allehanda slag. Mycket folk står omkring. Närmast stå de kristna.,
utomkring hedningarna. Missionären kommer med en tändsticks-
ask i handen. Han talar till folket och säger, att han nu ämnar
tända eld på avgudarna. Om någon enda av dem skulle kunna
rädda sig ur elden, skulle han genast packa sina koffertar och
resa hem. Han närmar sig högen. Han tänder en sticka. Ett
spännande ögonblick! Se, nu börja de gamla gudarna brinna —
dessa gudar, som man bett till och trott på. Elden griper om-
kring sig. Många av gudarna ha väl ben, men de springa ej;
de ha armar, men kunna ej värja sig; de ha munnar, men ingen
ropar på hjälp. Döda gudar äro de, och snart äro de förvandlade
till en rykande askhög. Hos mer än en av de närvarande har
tron på dessa gudar fått dödsstöten. — Ingen räddade sig, och.
missionären stannade kvar.

365

En missionär besökte en by för att förmå folket att taga
emot skola och lärare. Nej, det ville de icke.

“Ja, men önskar ni då icke, att edra barn skola lära sig läsa
och skriva?“

“Jo, nog vilja vi det, men de kunna icke lära sig.“

“Visst kunna de det. Se den här pojken, som är med mig.
Han kan läsa och skriva.“

“Det tro vi icke."

“Jag skall visa eder det. Nu säger jag till honom att gå
så långt bort, att han ej
kan höra oss. Sedan skri-
ver jag några ord på det
här papperet och läser dem
för eder. Så fån I bära
papperet till honom och
bedja honom läsa. Lyss-
nen då noga, om han läser
samma ord, som jag nu lä-
ser för eder."

Det var ett bra för-
slag. Orden skrevos och
lästes, och männen gingo
till gossen, som högt och klart läste de skrivna orden. Vad
dessa vita ändå kunna åstadkomma märkliga ting! Jo, nu ville
de ha skola i sin by. Det vore nog bra att kunna den där
konsten!

Att en skjorta kunde tala, visste man icke, förrän det upp-
täcktes på Kinkenge. En nattskjorta hade försvunnit, och ingen
visste vart. Man drog till sist den slutsatsen, att den var stulen.
Flera veckor gingo. Så en dag uppenbarade sig på stations-
gården en man, iklädd den saknade skjortan. Man sade genast,
att skjortan icke var hans utan tillhörde en av missionärerna.
Nej, visst icke. Han hade köpt den på en avlägsen plats. Den
hade aldrig varit på Kinkenge förr. “Ja, men se här, här står
ju mitt namn på skjortan, då måtte den väl ändå vara min.“ Nu

367

lönade det sig icke att försöka komma undan, när skjortan själv
“talade om“, vem hennes ägare var.

O, dessa vita — till och med deras skjortor kunna tala!

Det var i början av 1899. Missionär Brink ledsagade tre
sjuka missionärer ned till Londe. Där voro då missionärerna
Strandman och Lembke. Då de tre sjuka rest, fick Strandman

Stoto (ett kongodjar)

ett återfall i hämaturisk feber och dog efter några dagars sjuk-
dom. Samma dag, som Strandman dog, fick Lembke malaria-
feber och låg sjuk i fem dygn. Då han tillfrisknat och varit
uppe några dagar, sjuknade Brink, och fyra dagar därefter hade
hans livslampa slocknat. Lembkes krafter voro då genom natt-
vak, sorg och bekymmer mycket nedsatta. Han fick ånyo feber
och måste lägga sig. Brinks begravning kunde han därför icke
ombesörja. Det gjorde en schweizisk missionär i Matadi. Föl-
jande dag kom en ångbåt från England, som medförde 400 bör-
dor, vilka skulle emottagas. En engelsk missionär var vänlig
nog att göra det.

David Malangidila, som den tiden var lärare på Vivi, gick
genast ned till Londe, när han fick kännedom om Strandmans och
Brinks död. Troget satt han vid Lembkes sjukbädd från morgon
till kväll och hjälpte honom. Varje afton, innan han gick in på sitt
rum, föll han på sina knän och bad Gud om Lembkes tillfrisk-
nande. Han blev frisk men var länge mycket svag.

En dag kom en bärarekaravan, medförande ett brev, adres-
serat till S. M. S:s (Svenska Missionsförbundets) eller A. B. M. U:s

368

(Amerikanska Baptistmissionens) missionärer. Inuti brevet var
skrivet på engelska: “As mr. Lembke already may be dead

please give out the folloving loads to my carriers. Flodén“.
(= Som herr Lembke redan torde vara död, så var god och
giv följande bördor till mina bärare. Flodén).

Den förmodade döde var den, som bröt och läste brevet.

Det var år 1905 på Mukimbungu. Regn hade ej fallit på en
lång tid, och folket var bekymrat för den växande grödan. Man
måste anlita gudarne. På Konzos marknadsplats i närheten av
stationen samlades därför en dag en skara hedningar omkring
en avgud. Ett höns slaktades och avguden beströks med blodet.
Så gåvo de närvarande kollekt, som skulle — sade avgudaprästen
kastas i Kongofloden, men som han naturligtvis själv behöll.
Nu skulle emellertid alldeles säkert regn falla. Men intet regn
kom. Flere dagar gingo. Då beslöto några troende, att de
skulle samlas i kyrkan och bedja Gud sända regn. Många sam-
lades. Hedningar kommo också med. Varma och innerliga voro
de böner, som uppstego till Gud. Just som de församlade ut-
trädde ur kyrkan, blixtrade det till, åskan mullrade, och ett sakta,
välgörande regn började falla. Alla voro förvånade. Guds barn
fröjdades.

* *

David Malangidila var på väg till Kongo från sin vistelse
i Sverige 1900 — 02. Han hade av några vänner fått en vacker
huvudkudde, som han tyckte mycket om. På resan blev den
stulen — av vem blev icke känt. Malangidila var mycket be-
drövad över förlusten men sade: “Vem som än har stulit kud-

den, så skall jag bedja Gud välsigna honom, då han lägger sitt
huvud på densamma". — En himmelsk tanke hos en Kongos son!

Mellan liv och död.

Av AUG. JANSSON.

ongomissionen arbetar under svåra klimatiska förhållan-
den, och på grund därav ställas dess arbetare mycket
ofta inför den allvarliga frågan: liv eller död? Ej säl-
lan blir det dagar, ja veckor av djupaste oro och
ångest. Någon ligger i feber, t. ex. hämaturia. Patienten
plågas av den brännande febern och en aldrig vikande oro, för-
orsakad av sjukdomen. De övriga kamraterna gripas av en
fasans känsla. Man ställes i ett nu inför döden. Man ryser inför
tanken: skall månne vår käre broder eller syster ryckas bort från
syskonkretsen? Den sjukes bön om hjälp griper ens hjärta, så
att det kännes, som skulle det slitas ur ens bröst. Man är så
maktlös, så svag. Hur gärna ville man ej hjälpa, men man kan
ej. Man ägnar den sjuke den bästa vård, giver medicin, vakar
under nattens långsamt skridande timmar, aktgivande med blan-
dade känslor på sjukdomens gång, allt eftersom temperaturen
höjer eller sänker sig. Hjärtat är vänt till Gud i bön, bestor-
mande honom om nåd och hjälp. Men mången gång, allt för
mången, tyckes hjälpen vara fjärran, och vi se, hur döden griper
sitt offer. Dock hava vi mycket ofta fått se, huru genom
Guds nåderika ingripande livet vunnit seger över döden och vår
ängslan och oro förbytts i glädje och fröjd.

Då missionär Holm låg i sin svåra hämaturiska feber i
juni 1901, var det bekymmersamma dagar för oss på Mukim-

370

bungu. Kampen mellan liv och död var hård och ojämn. Blod-
avgången var mycket ymnig; dock lyckades det oss att få
den att upphöra efter 36 timmar. Men efter ytterligare 24 tim-
mar började temperaturen att stiga i oroväckande grad.
Vi gåvo starkt Iaxativ och flera kinainsprutningar, men allt för-
gäves. Temperaturen steg timme efter timme. Vad skulle vi
göra? Vi tänkte på bad, men i Dr. Sims’ bok om malariafebrar
i Kongo stod det, att bad voro ytterst farliga i denna feber, ty
de bidraga till förkylning och stocka blodet i njurarna. Från två
stationer kommo brev, vari man varnade oss för att använda bad
i en sådan feber. Vi fruktade ock själva, ty vi visste vilken risk,
som var förenad med bad. Men då temperaturen endast steg
och steg samt kom nära 40' C. och alla tecken tydde på,
att den skulle fortsätta att stiga, rådgjorde vi, som vårdade
honom, med varandra, och efter mycken oro beslöto vi, att, om
temperaturen stege till 40.5° C., såsom en sista förtvivlad åt-
gärd giva ett bad. Vi ansågo, att om vi ej kunde hejda febern
vid så hög temperatur, så skulle den ända den sjukes liv. Vi
gjorde alltså i ordning ett bad på 40’ C. Detta tog en halv
timme, och när vi sedan togo temperaturen, visade den 40.5° C.
Vi lade honom genast i badet och avkylde så småningom vattnet
till 28 grader. När han legat i badet en stund, började han
sjunga. Han kände det så skönt. Vi voro mycket oroliga. Vad
skulle det bliva — liv eller död? I 40 minuter låg han i badet,
innan han kände minsta kyla. Så snart han kände det, togo vi
upp honom, torkade honom väl och lade på honom filtar. Tem-
peraturen hade gått ned till 38°, ett gott resultat.

Nu följde ett par timmar av stor oro, innan det visade sig,
om han var förkyld eller ej. Vi märkte, att så ej var. Ingen
blodstockning förnams. O, vilken lättnad! Det var, som hade
en centnertung börda fallit från våra skuldror.

Men temperaturen började åter att envist stiga, och efter
4 timmar var den 40°. Då badade vi honom på nytt och fingo
ned temperaturen till 38.5°. Efter några timmar var den åter
40°. Samma kur, och den gick ned till 38°, men snart var den
på nytt uppe i 40 grader. Vi började misströsta och läto vår
broder veta detta. Under djup smärta sade vi honom farväl. Det
tycktes oss, som kunde vi ej mer. Det var lönlöst att strida.
Men om en stund kom en kraftig känsla över oss, att vi dock borde

371

kämpa till det yttersta mot döden. Holm var nu viljelös. Vi
lade honom ater i ett bad, och temperaturen gick då ned till 37.7°.
Nu var han sa svag, att han på tre timmar ej rörde sig det
minsta. Ögonen hade mist sin glans, och vi väntade att få se
dödsarbetet börja. Broder Lundahl hade kommit oss till hjälp
från Nganda. Han vakade nu en stund, så att vi skulle få vila.
Efter tre timmar kom Lundahl till oss med den glada under-
rättelsen, att den sjuke kommit till sans; livets glans hade åter-
vänt i hans ögon, och han hade begärt att fa dricka. Tempera-
turen hade ej stigit nagot nämnvärt. Den steg visserligen sedan
sakta till 39 grader men vände där och sjönk så småningom. Var
broder tillfrisknade, och livet behöll efter en hård kamp segern.

Regntiden åren 1898 — 1899 var för kongomissionen en
prövande tid. Gång efter annan nådde oss budskap om
sjukdom och död. Jag vistades pa Diadia, och där lag vid
ett tillfälle fru Matilda Flodén illa sjuk i hämaturisk feber. En
dag kommo två bud, som förtäljde om bröderna Brinks och
Johanssons död. Endast några dagar till, och så stodo vi vid
fru Flodéns dödsbädd och sago hennes ande flytta frän stofthyddan.
Ilbud sändes för att tillkännagiva sorgebudskapet för kamraterna
på de andra stationerna. Döden syntes oss så mörk, så stark.

Klockan två på natten, tropikernas mörka natt, da syrsor,
ödlor och nattfaglar läto höra sina genomträngande läten och
den fuktigt kyliga nattvinden svepte fram över nejden, gick jag
ut för att göra en likkista, en sista tjänst, åt vår avhallna syster.
Det svagt flämtande lyktskenet förmådde på några få fots om-
krets sparsamt upplysa platsen, en bjärt bild av mitt inre, där
dystra tankar och känslor hade herraväldet, tankar pa mörker och
död. “Löftenas stjärnor, de glimma så matta, då vägen bland
tvivel och prövningar går". Döden tycktes ha övertaget. Men
dagen grydde även efter denna dystra natt. En inföding
kom och frågade så bevekande: “Fader, icke tänken I väl lämna
oss åt oss själva att förgås i detta dödens land?“ Jag vaknade
upp ur mitt dvallika tillstånd. Tanken fick rätt riktning, och
jag svarade: "Nej, vi vilja kämpa ännu en tid mot mörker, synd
och död för att visa några själar till liv och ljus i Kristus. “

Vi samlades vid graven. Tårar flöto och snyftningar hör-
des från både vita och svarta. Frågan “varför skulle hon dö?“
framställdes. Vi förmådde ej svara. Vi visste det icke. Nagon

372

sade: uHur skall det bliva med vår kongomission? Kanske bliva
vi hemkallade, då så många dö“. Men då hördes ett svar: uVi
vilja strida till vår död, ty segern är vår. Livet skall dock till
sist behålla segern, om det än går genom sjukdom, bedrövelse,
mörker och död.u

Momma och frukt av a]>brödtrcidet

På kyrkogården.

Av CARL PALMKVIST.

fe här ett litet inhägnat område med några fyrkantiga
kullar, beskuggade av palmer och akacier. Det är mis-
sionsstationens kyrkogård, där stoftet av våra kamrater,
som före oss gått ur striden, ligger nedmyllat.

Vad påminnas vi om, då vi stå på detta område? Vi på-
minnas om livets korthet och dödens visshet. Vi se så klart,
att vi äro med i den stora processionen till det land, varifrån
ingen återvänder. Vi genomströmmas av den sanningen, att lika
säkert som lövet, vilket faller till marken, kommer att uppblandas
med mullen, skola även våra kroppar nedmyllas i jorden. Och
liksom vi trampa det vissnade lövet under våra fötter, skola kom-
mande generationer trampa på vårt stoft, utan att ens veta, att
vi levat. — Dessa gravars slumrare hade just väpnat sig för
kampen i Kongo. Men armen domnade, kinden bleknade, för
många blev första slaget det sista. De hade bestämt sig för
att leva för Kongos evangelisering. För detta mål fingo många
av dem ej göra mer än — dö. Varför, evige Fader, varför?
Varför slöts detta öga så snart? Varför domnade denna hand
så tidigt? Och detta hjärta, varför skulle det brista, just då det
var som rikast på kärlek?

Då vårt innersta utropar dessa “varför11, förnimmes en
lugnare stämma, som säger: “Må din klagan tystna. Livet är

374

kort, men den, som tjänar
Herren, kan aldrig dö för
snart, emedan måttet av
hans livstid är bestämd av
Honom, som ej begår
några misstag. “

Ett besök på denna
plats påminner oss om
mörker och ljus, då för-
töjningarna slitas. Vi se
dessa, som slutit sina ögon
i den länga sömnen, och deras närmaste, som under öm och
kärleksfull vård följt dem till den gräns, där det lekamliga livet
upphör. Vi erinra oss det uttryck av förskräckelse, som var
målat i den döendes ansikte, da han hörde bruset av dödsfloden.
Vem förskräckes icke vid första anblicken av denna flod? Vi
se tårade ögon och sorgsna an-
leten. Dödens närhet har tryckt
på allt och alla en prägel av all-
var och stillhet. Lugna dig, sör-
jande hjärta!

"Ej jorden har en sorg,
som himlen ej kan släcka."

Under det den bräckliga
stofthyddan mer och mer ned-
brytes, synes själen emellanat
bliva genom tron förklarad, så
att den liksom strålar av him-
melskt ljus. Och under nästan
ohörbara viskningar om återse-
ende går den från mörker till ljus.

Vi påminnas vidare om vart
arbete tillsammans med dem, som
vila här, och om de uppoffringar, Mina Svenssons grav på Tunduwa kyrkogård

som Kristi kärlek tvingat dem

till. De bävade vid tanken pa "den vite mannens grav11, men
kärleksbudets krav kunde ej därigenom nedtystas. Det var svårt
för dem att tänka pä att säga farväl at ett älskat fosterland.

375

Men Kris-ti kärlek segrade. På eldsprov sattes detta beslut, da
det meddelades deras gamla föräldrar, som bedrövade sade:
“Vill du verkligen lämna oss? Finnas icke här manga nödens
barn, som behöva din hjälp?” Löfte och föräldravälsignelse gåvos
dock, om än under tårar.

Sa småningom försvann barndomshemmet, hemtrakten och
fosterjorden för de bortilandes blickar. Fäderneslandet, vars
fördelar man ej fullt uppskattar, förrän man lämnat det, utbyttes

De vites gravar vid Diadia

mot ett främmande och okultiverat land. Det friska och vackra
Sverige, rikt pa liv och hälsa, utbyttes mot Kongo, som bjuder
pa febrar och sjukdomar av allehanda slag jämte en tidig grav.
Dessa och andra uppoffringar gjorden I, kamrater, med en så-
dan villighet, att om 1 icke fatt göra dessa offer, sa hade just
det blivit eder största uppoffring.

Vi hava dröjt länge pa de avsomnades vilorum. Fläktar
från evighetens värld ha vidrört oss, då vi blivit paminta
om tidens härjningar. Det kännes, som om tiden och evigheten,
jorden och himmelen vore varandra närmare än vanligt i sa-

376

dana ögonblick. Man tycker sig nästan se sin egen ande fri-
gjord inträda i de ljusa boningar, där ro gives efter striden, vila
efter arbetet. — Tyst och med en känsla, som ej kan beskrivas,
lämna vi denna heliga mark. Ännu några ögonblick och vi mö-
tas igen i ett land, som ej vet av något giftigt klimat eller några
grusade förhoppningar.

Kyrkogården på Nganda

Då äro torkade alla tårar,

Då äro helade alla sår.

Ej mer på travar av lik och bårar
Med facklan nedvänd och släckt jag står.
Jag facklan vänder,

Och med detsamma
Den åter tänder
Vid livets flamma,

Och blandar, evig seraf, min ton
I eder lovsång vid Lammets tron.

Vivi.

Ao C. W. CRAHN.

å Kongoflodens norra strand vid en mindre vik, kallad
Belgiska viken, omkring 5 kilometer ovanför Matadi,
grundläde den store upptäcktsresanden H. M. Stanley
vid sin återkomst till Kongo Vivi station. Detta skedde
i september 1879. Som Stanley själv ständigt var ute på upp-
täcktsfärder, fullbordades byggandet av andra.

Från 1880 till 1885 var Vivi Kongostatens förnämsta station
och säte för ledningen av "L’Association Internationaledu Congou (In-
ternationella föreningen för Kongo). Det var vid denna tid på tal
att hit förlägga Kongostatens huvudstad. Allra först gingo de
stora båtarna endast några kilometer uppför floden till ön Ponta
da Lena, varifrån godset fraktades i mindre båtar till Vivi, som
under denna tid var utgångspunkt för all transport på Övre Kongo.
Något år senare kunde båtarna från Europa gå uppför floden
ända till Matadi, som då blev utgångspunkt för transporten för
så gott som hela Kongo, och sedan järnvägen Matadi— Leopold-
ville blivit färdig, var det slut med Vivis storhetstid.

Besökaren finner nu av denna station blott några obetydliga
ruiner kvar, som väl om några år skola vara alldeles förstörda
av tidens tand.

Av de olika protestantiska missionssällskap, som på 1880-
talet började mission i Kongo, må här nämnas ett amerikanskt,
emedan dess historia är förknippad med Vivi. Det var '‘Bishop
Taylor’s selfsupporting mission14 (biskop Taylors självunderhål-

378

lande mission). Taylor var biskop i metodist-episkopalkyrkan.
Hans mening var, att missionärerna genom eget arbete skulle
underhålla sig själva, en tanke som väl kan synas god, men som
ännu är alldeles omöjlig att tillämpa i praktiken. Detta visade sig
också här. Det gick ej att på samma gång genom arbete under-
hålla sig själv och att missionera.

År 1898 övertog vår mission Vivi. Följande år döptes och
intogos i församlingen 18 personer. Sedan dess har där varit en
väldig kamp mellan ljuset och mörkret, mellan rättfärdigheten
och orättfärdigheten. Vivifolket är hårt och styvsint, varför det för
den andlige såningsmannen är ett hårdarbetet fält. Hedendomens
makt är bruten men icke syndens. Vivis närhet till Matadi gör
det lätt för folket att där skaffa sig starka drycker, och dessa
hava dragit flera bort från Herren. Många, som för några år
sedan fröjdade sig i Gud, äro nu fördärvade av spritdrycker
och ett otuktigt leverne. Under flere år undervisade icke mindre
än fyra lärare i Viviskolorna. Alla dessa föllo i synd och drogo
andra med sig. En av dem är återupprättad men är f. n. ej an-
ställd som lärare.

Där är dystert vid Vivi nu, och man suckar och gråter över
förfallet. Vi hoppas dock, att det skall bliva en möjlighet att
av den uppväxande generationen dana en bättre församling, ty
det finnes, Gud vare lov, en gnista av liv kvar. De få själar,
som varit trogna under avfallets tid, utgöra den gnista, som
skall antända och förnya den slocknade livselden. “Därför
frukta vi icke, om än jorden bävade och bergen sjönke i havets
djup'“, ty Kristus skall föra sin sak till seger. Hans nitälskan och
ömmande hjärta för de vilseförda skall göra det.

Början av missionsarbetet i Franska Kongo.

Av ]. HAMMAR.

å kongokonferenserna åren 1906 — 1908 behandlades livligt
frågan om utvidgning av kongomissionens område.
Flera undersökningsresor blevo följden härav. Till
Kwango-distriktet utsändes år 1906 en expedition, bestå-
ende av Aug. Jansson och E. Cederblom. 1 slutet av samma år
gingo Cederblom och M. Westling till Franska Kongo. De togo
vägen över Mbanza Baka, Mindouli och Mbamu till Brazzaville.
1 mars 1907 begåvo sig E. Ekström och Cederblom till Leopold-
sjö-distriktet i Belgiska Kongo för undersökning av lämpligheten
att där börja mission. Resultaten av dessa expeditioner voro till
största delen ej tillfredsställande.

• På hemvägen från Leopoldsjö-distriktet gick Ekström ensam
till Bula Ntangu i Franska Kongo och därifrån tillbaka över
Mbamu och Mbanza Baka till Nganda. Följden av denna resa
blev, att vi hos regeringen i Brazzaville begärde att få börja
mission i Bula Ntangu. Denna begäran besvarades nekande,
emedan osäkerheten där skulle vara för stor. Sedan sändes J.
Hammar och T. Ceder år 1908 till samma trakter, som Ekström
besökt, för att ytterligare studera det föreslagna missionsfältet.
Då de återkommit, insändes till förutnämnda regering begäran
om jord för tvenne stationer, en i Mbamu-distriktet och en i

\ Plan av Mnzitja station

380

381

Ma :iya missi onssta tion

Infödingar från en luj i närheten au Maziya

382

Pangala (Bula Ntangu), och J. Hammar med fru bestämdes att
upptaga verksamheten på den bestämda platsen i Mbamu. De
anlände också dit i januari 1909.

Den plats, de valt, ligger omkring 3 timmars väg norr om
Mbamu statspost vid Maziyafloden. Runt omkring platsen finnas
flera byar. Befolkningen tillhör baladistammen. Närgränsande
stammar äro bateke och basundi. Det språk, som allmänt talas,

Missionär Hammars boningshus uid Maziya missionsstation

är kikongo, detsamma som talas på vårt gamla fält, men jämte
detta får man ibland höra kiteke. Folkets förhållande till mis-
sionärerna har varit vänligt.

Till att börja med slogo sig missionärerna ned i byn Mbembe
hos hövdingen Matuba, i vilkens hus de fingo bo. Så fort sig
göra lät, uppfördes tvenne enkla hus till bostäder åt de vite och
deras svarte arbetare, som voro från Nganda. Arbetet har allt-
sedan huvudsakligen varit byggnadsarbete.

En liten järnväg mellan Brazzaville och Mindouli är under
byggnad. Den är avsedd för transport av koppar från de rika
kopparfälten vid Mindouli och Boko Songo.

383

Det har visat sig svårt att i Missionsförbundets namn er-
hålla jord till tomter i Franska Kongo. Till att börja med har
därför jorden måst begäras i enskild persons namn. Vi hoppas,
att dessa svårigheter snart skola bli lösta och att Missionsför-
bundet obehindrat skall kunna erhålla jord i Franska Kongo.

År 1910 började under missionär C. W. Grahns ledning
anläggandet av missionsstationen Musana, belägen 4 dagsresor i
sydvästlig riktning från Maziya, och detta år har T. Ceder upp-
tagit arbetet för anläggandet av en missions- och transportstation
i Brazzaville.

Stora områden, som ännu äro oberörda av mission, med
samma språk, som användes i vår kongolitteratur, finnas i
Franska Kongo. Må det arbete, som Missionsförbundet nyligen
börjat där, krönas med rik framgång och bringa evangelium till
stora skaror av dem, som ännu vandra i mörker och hedendom!

Missionär Hammar med arbetare vid Maziya

Missionens förhållande till Kongostaten.

Av C. W. LEMBKE.

5 -UVA

[en ställning ett lands regering intagit till den evangeliska
missionen och dess representanter har ofta visat sig
vara avgörande för missionens vara eller icke vara i

___ detta land. Det har därför också sitt intresse och är

pa sin plats att i denna minnesskrift lämna några upplysningar
om vår missions förhållande till myndigheterna i Kongo.

Då våra första missionärer åren 1881 och 1882 utsändes
till Kongo, fanns där ingen europeisk administration. Den 26
februari 1885 avslutades emellertid den s. k. Berlinertraktaten,
genom vilken de europeiska statsmakterna erkände den nybildade
Kongofristaten med konung Leopold II av Belgien såsom dess
suverän. De missioner, som före denna tid genom uppgörelse
med landets hövdingar hunnit anlägga stationer, tillerkändes av
Kongofristaten fri och full äganderätt till de jordområden, som
de på detta sätt upptagit.

Svenska Missionsförbundet erhöll först år 1886 sin första
station, Mukimbungu, som utan ersättning överlämnades av
Livingstone Inland-missionen. Vår självständiga kongomission
började alltså sin verksamhet under den regim, som i och med
Kongofristatens bildande och erkännande inträdde i Centralafrika,
och blev av den nya regeringen inregistrerad och erkänd under
namnet “The Swedish Missionary Society".

385

I den män vår kongomission utvidgats genom nya statio-
ners anläggande, har staten överlåtit jordområden till densamma
för en ringa köpeskilling till evärdlig besittning. Kingoyi sta-
tionstomt utgör dock härutinnan ett undantag, enär vid tiden för
anläggandet av denna station en ny lag stipulerats, vilken be-
stämde, att jord tills vidare finge upplåtas till protestantiska mis-
sionssällskap endast genom arrendekontrakt pa vissa, av rege-

Konung Leopold II ov Belgien

ringen bestämda år. Kingoyi station måste därför byggas på
statens mark mot ett årligt arrende av 25 francs (= 18 kr.) en-
ligt kontrakt, som gällde för 20 är. — Förlidet år blev emeller-
tid på vår missions begäran hos regeringen detta kontrakt an-
nullerat genom Diadia-tomtens* överlämnande till staten i utbyte
mot Kingoyi tomt, som sålunda till vår glädje blev missionens
tillhörighet.

Diadia station blev nämligen nedlagd år 1906.

386

Med den nya staten kommo även skatter. På grund av
mycket vägande skäl hade missionssällskapen likväl bort vara
befriade från alla skattebördor. Men staten behövde pängar.
Den drygaste skatten var den s. k. husskatten. Denna beräk-
nades efter byggnadernas golvytor med 72 öre kvm. för missio-
närernas boningshus, kök, skafferi, verandor etc.; 55 öre kvm.
för magasin; 36 öre kvm. för tjänarebostäder och karavanskjul.

Konung Albert I av Belgien

För en vanlig roddbåt erlades i skatt kr. 14:40. Dessutom
maste skatt även betalas för tjänare och arbetare. — Kyrkor, sko-
lor och boningshus för skolgossar blevo dock undantagna från
beskattning.

Det dröjde ej många år, förrän vår mission så väl som an-
dra missionssällskap på detta sätt fingo skattebördor, uppgående
till flere tusen kronor om året. Samtliga inom Kongofristaten
arbetande missionssällskap ingingo därför genom sina respektive

387

representanter i hemlanden till centralregeringen i Briissel med
begäran om en nedsättning av skatterna. Regeringen villfor också
denna begäran och nedsatte skatterna för missionsällskapen med
50 %, vilken nedsättning dock snart uppvägdes genom förhöjda
importtullar. Alltsedan har tullen å alla livsförnödenheter, så-
som matvaror, kläder, tyg, husgerad, byggnadsmaterial etc., varit
12 %• För verktyg och maskiner betalas omkring 4 %• Alla
slags inventarier till kyrkor och skolor äro tullfria.

En annan inkomstkälla för staten blev den s. k. vägskatten.
Så länge järnvägen ännu icke var färdigbyggd, måste staten hålla
de större karavanvägarna i någorlunda gott skick samt tillse, att
broar och färjställen voro användbara. Emedan missionernas
transportkaravaner helt eller delvis använde dessa vägar, måste
för varje börda hos staten köpas en s. k. vägbiljett, som kostade
1 franc (= 72 öre). Vår mission fick på detta sätt till staten
årligen betala omkring ett tusen kronor. En dryg del av denna
summa ingick dock i missionärernas löner för deras matvaru-
transport. Dessa vägbiljetter upphörde omkring år 1900.

Genom kongojärnvägen ha kommunikations- och transport-
förhållandena samt postväsendet gjort stora framsteg, till välsig-
nelse och fromma även för missionssällskapen. Vårt missions-
fält beröres dock ej så mycket av järnvägen, enär det ligger nå-
gra dagsresor därifrån. För snabbare postbefordran har rege-
ringen på eget initiativ insatt postbärare från Tumba järnvägssta-
tion till Mukimbungu med regelbundna turer. För en del av
våra stationer blev dock denna postväg mindre fördelaktig. År
1908 inlämnades därför till guvernören i Boma en anhållan om
upprättandet av en postkurir Boma — Kinkenge, vilket även be-
viljades. Genom detta regeringens tillmötesgående erhålla nu
flera av våra stationer posten i så god tid, att den kan besvaras
med omgående postbåt till Europa, vilket ju må räknas såsom
något storartat i Afrikas vildmarker.

Vad beträffar missionens förhållande till civilstaten, må näm-
nas, att varje missionär vid sin ankomst från Europa är pliktig
att låta inregisterera sig, likaså måste anmälan ske, då han läm-
nar landet. Men då även dödsfall, giftermål etc. förekomma,
har regeringen med vår missions samtycke utnämnt en av mis-
sionärerna, nämligen föreståndaren för Nganda station, till e. o.
ämbetsman med rättighet att förrätta vigsel, utfärda födelse- och

388

dödsattester o. s. v. Genom denna anordning har missionen fått
en lämplig mellanhand i förhållande till staten, som i flere avse-
enden är underlättande. Missionärer, som skola ingå äktenskap,
besparas både tid, krafter och penningar, emedan de nu ej be-
höva företaga den långa, svara och kostsamma resan till Matadi
eller Boma. — Missionären-ämbetsmannen tages även ofta i anspråk
av de infödda, särskilt vid äktenskaps ingående. Civilposten
vid Nganda är därför ett medel till folkets lyftning med hänsyn
till äktenskapsfrågan, ty genom densamma hävdas makarnas rätt
till barnen, vilka eljest enligt landets sed räknas såsom tillhörande
hustruns hövding.

För själva missionsarbetet bland infödingarne är det, såsom
lätt inses, av utomordentlig betydelse, att regeringen visar sitt
intresse för detsamma och att missionen salunda får röna för-
ståelse och uppmuntran från myndigheterna. Härutinnan har dock
varit mycket övrigt att önska. Att en katolsk regering och ett
land, sådant som Belgien, där obligatorisk skolgång ännu ej
existerar, ej visa sa synnerligen varma sympatier vare sig för
protestantisk missionsverksamhet eller för skolarbete bland de
svarte, må man icke förundra sig över. Vi kunna likväl icke,
vad var mission angår, påvisa några svårare hinder från rege-
ringshall. Visserligen finnas exempel på, att enskilda av statens
funktionärer under sina ämbetsresor i vart missionsdistrikt visat
och ådagalagt bade missaktning och hätskhet mot vårt arbete.
Sä ha t. ex. flere av våra församlingsmedlemmar tvingats att
dricka palmvin, att dansa och trumma, infödingarne ha upp-
muntrats till månggifte m. m., för att nu icke tala om det omo-
raliska liv flere av dessa herrar föra. Men det finnes även offi-
cerare, som uppträtt som gentlemän och som t. ex. befallt höv-
dingarna att skicka sina barn till våra skolor. — Erkännas må
även, att regeringen, vad vår mission beträffar, icke ställt sig lik-
giltig, da missförhållanden av ett eller annat slag givit vära mis-
sionärer anledning att insända rapport därom.

Genom missionärerna bringas infödingarne i ganska avse-
värd grad till kännedom om statens lagar och bestämmelser,
vilka i civilisationens tjänst äro till stor hjälp vid undertryckandet
av orättfärdiga och grymma hedniska seder och bruk. 1 vår
månadstidning, Minsamu Miayenge, förekomma allt emellanåt

389

utdrag ur statens kungörelser av för infödingarne viktigare lag-
bestämmelser.

Å vårt tryckeri vid Londe utfördes både trycknings- och
bokbinderiarbeten för statens räkning, innan staten själv ägde
något tryckeri i Kongo.

Sasom av ovanstående framgår, har var kongomission un-
der de flydda 25 aren kunnat arbeta utan nagra störande ingri-
panden fran regeringens sida. Det i allmänhet lugna förhållan-
det beror icke minst därpå, att i Nedre Kongo aldrig förekom-
mit sådana våldshandlingar som på flere platser i Övre Kongo,
varest därvarande engelska och amerikanska missionärer gang
efter annan tvungits att avgiva de skarpaste protester mot det
gräsliga förtryck, under vilket tusenden lidit och gatt under.

Till sist må anföras, att regeringen vid flera tillfällen
uttalat sitt erkännande över vår missions verksamhet och ar-
bete. Sasom ett bevis därpa må erinras om det hedersdiplom,
Svenska Missionsförbundet tilldelades vid utställningen i Brussel
år 1897 för där utställda arbeten, som utförts av skolbarnen vid
våra stationer och missionsskolor.

€n aftonstunb jag, såg,
hur sol i gyllne oåg

Kring Kongos berg ocl) balar ströbbe praften.
Så ljust, så sfönt rar allt,

£j mörft, ej bystert fallt.

Hej, ljusets Ijärsfarspira fyabe maften.

Docf nåbbes örat ar> en flagans stämma:
"Kcf, m gå rnlse l)är —

391

XTI ång’ tusen år fja flytt,

Pocf än fyar bag ej grytt,

Pårt folf ännu på nattlig bana sfriber.

3 synbens slaoeri,

2tr> mörfrets tyranni

Pi plågats unber långa, fyårba tiber."

Pu fyelga sannings sol.

Som ifrån pol till pol

Pill ljus meb milba, oarma strålar säuba,

Kom, sol, o cl) lys ocl? gläb,

3 fyärlig glans framträb,

21tt fyebenbomens natt må gå till äitba!

* *

3 tibens aftonoäft

^rån oarje folf ocl? släft

£n sfara stor för Sammets tron sfall träba.

På sfall från Kongos bal

3 benna ljusa sal

£tt frälsat folf i bimmelsft ljus sig fläba.

Märkliga årtal

i svenska fcongomissionens historia.

1880 beslöt Svenska Missionsförbundet att börja mission i Kon-

go i samband med "Livingstone Congo Inland Mission-.

1881 utreste den förste svenske missionären till Kongo.

1885 utgavs den första boken på kongospräket.

1886 övertog Svenska Missionsförbundet Mukimbungu station

och började därmed självständig mission i Kongo.

1887 inträffade det första dödsfallet bland missionärerna.

1888 byggdes den andra missionsstationen, Kibunzi.

1889 byggdes den tredje missionsstationen, Diadia.

1890 — 91 byggdes den fjärde missionsstationen, Nganda.

1892 — 93 byggdes transportstationen Londe.

1895 dogo fem missionärer.

1897 började byggandet av den sjätte stationen, Kinkenge.

1899 dogo sju missionärer.

1900 började byggandet av den sjunde stationen, Kingoyi.

1905 dogo fem missionärer.

1905 utkom hela bibeln pa kongospräket.

1906 nedlades Diadia som huvudstation.

1908 inspekterades kongomissionen av predikant J. Norberg.

1909 började byggandet av missionsstationen Maziya i Franska

Kongo.

1909 inträffade det 50:de dödsfallet bland missionärerna.

1910 började byggandet av missionsstationen Musana i Franska

Kongo.

1911 anlades transportstationen i Brazzaville, Franska Kongo.

Korta biografier över Svenska Missions-
förbundets kongomissionärer.

Av THEODOR ANDERSON.

CARL JOHAN ENGVALL föddes den 31
juli 1858 i Vall i Karlskoga socken, Värmland.
Han genomgick Svenska Missionsförbundets
missionsskola i Kristinehamn åren 1878 — 1880;
avskildes till missionär i Kristinehamns missions-
hus i juli 1880; vistades därefter någon tid i
England för språkstudier och avreste till missions-
fältet i Kongo den 8 juli 1881. Efter endast tre
månaders vistelse därstädes nödgades han på
grund av sjukdom återvända till hemlandet; har
sedermera verkat som missionär i Finland och
Ryssland samt varit anställd som föreståndare
för den s. k. West-End-Missionen i London.

Engvall är sedan den 2 juni 1 884 i äkten-
skap förenad med Harriet Williamsson från
London.

NILS WESTL1ND föddes den 8 juni 1854
i Svenneby, Fiyksände socken, Värmland. Han
deltog med i arbetet på sin faders egendom till
sitt 24:de år, då han sökte och vann inträde i
tredje klassen vid högre allmänna läroverket
i Karlstad. Efter att ha genomgått nedre
sjätte klassen lämnade han läroverket och före-
stod därefter under någon tid en folkskola i
Fryksände. Höstterminen 1 881 studerade han vid
missionsskolan i Kristinehamn; avskildes till mis-
sionär den 24 febr. 1882; vistades därefter någon
tid för språkstudier vid Dr Guinness’ institut,
Cliff College, England, och avreste därifrån till
Kongo i mars 1882; återkom till hemlandet
den 16 aug. 1885; återvände till Kongo den 5
aug. 1886; återkom till Sverige på våren 1892;
avreste till Kongo för tredje gången den 21
juli 1893; dog den 2 mars 1895 i staden Las
Palmas, Grand Canaria.

Westlind var i äktenskap förenad med Selma
Eriksson.

394

CARL JOHAN PETTERSSON föddes den
22 juni 1855 i Arboga stadsförsamling, Väst-
manland. Han ägnade sig åt lantbruksarbete till
sitt 24:de år; genomgick missionsskolan i Kristi-
nehamn åren 1879 — 1882; avskildes till missio-
när den 24 febr. 1882; avreste omedelbart där-
efter till England, där han stannade några veckor
för språkstudier; reste från England till Kongo
den 22 april 1882; återkom till hemlandet i
maj 1886; studerade i sex månader vid Lon-
dons hospital och Morfields ögonklinik; åter-
vände till Kongo den 27 april 1 887 ; åter-
kom den 22 april 1895; reste till Kongo för
tredje gången den 27 juni 1897; återkom till
Sverige i maj 1900; är f. n. anställd som Svenska
Missionsförbundets reseombud för yttre mis-
sionen.

Pettersson är sedan den 27 juni 1904 i
äktenskap förenad med Augusta Ståhl.

KARL FREDRIK ANDRE/E föddes den 1 1
okt. 1854 i Söne socken, Skaraborgs län. An-
dreae, som före sin utresa till Kongo var bok-
handlare i Lidköping, avskildes till missionär
den 19 juni 1886. Han avreste till Kongo den
5 aug. samma år; återkom till hemlandet i maj
1892; avreste till Kongo för andra gången
den 4 juni 1893; avled vid Nganda den 19
dec. 1894.

Andreae var i äktenskap förenad med Karo-
lina Gustafsson, vilken dog vid Nganda 1895.

CARL JOHAN NILSSON föddes den 24
dec. 1858 i Norrbärke socken, Dalarna. Han
började tidigt sysselsätta sig med predikoverk-
samhet i hemlandet; genomgick missionsskolan
åren 1883 — 1886; avskildes till missionär den
19 juni 1886; utreste till Kongo den 5 aug.
sistnämnda år; återkom till hemlandet i maj
1890; avreste till Kongo för andra gången den
7 april 1891 och avled på Mukimbungu mis-
sionsstation den 14 nov. samma år.

395

LARS FREDRIK HAMMARSTEDT föddes
den 9 juni 1861 i Torsåkers socken, Gestrik-
land. Han ägnade sig i sin tidigare ungdom
åt skomakeriyrket; genomgick missionsskolan
åren 1881 — 1882; avskildes till missionär den
27 juni 1883; verkade som missionär i Ryss-
land fr. o. m. den 1 8 sept. 1 883 t. o. m. fe-
bruari 1886; reste till Kongo den 5 aug. 1886;
dog vid Mukimbungu den 24 febr. 1887.

JOSEF WILHELM HÅKANSON föddes
den 25 mars 1862 i Arvika socken, Värmland.
Han ägnade sig i sin tidigaste ungdom åt skräd-
deriyrket; genomgick missionsskolan åren 1880
--1884; avskildes till missionär den 20 juni
1884; verkade i Åländska skärgården 1884—
1885; studerade vid Karlskoga praktiska skola
åren 1885—1886; avreste till Kongo den 13
jan. 1887; återkom redan 1889. Efter hem-
komsten vistades han år 1891 sex manaderj
England för språkstudier och är sedan dess an-
ställd som lärare vid Svenska Missionsförbundets
Missionsskola.

Håkanson ingick den 22 aug. 1891 äkten-
skap med Anna Nilsson från Karlstad.

HENNING SKARP föddes den 25 nov. 1856
i Kila socken, Södermanland. Han genomgick
år 1881 en kurs i en skogsskola och var där-
efter under några år skogvaktare. År 1886 vis-
tades han några månader vid missionsskolan i
Kristinehamn; avreste till England den 13 jan.
1887, där han vistades några månader för stu-
diet av engelska språket, varefter han därifrån
utreste till Kongo; återkom till hemlandet i
april 1891; återvände till Kongo i dec. 1892;
avled den 19 nov. 1895 på Diadia missions-
station.

Sedan den 15 dec. 1892 var Skarp i äkten-
skap förenad med Lovisa Gustafsson.

396

KARL THEODOR ANDERSON föddes
den 5 mars 1864 i Järnboås socken, Örebro
län. Han genomgick missionsskolan i Kristine-
hamn åren 1883—1885, Karlskoga praktiska
skola läsåret 1885—1886 och missionsavdel-
ningen i missionsskolan läsåret 1886 — 1887;
avskildes till missionär i Immanuelskyrkan i
Stockholm den 24 juni 1887; studerade därefter
någon tid vid missionsinstitutet Harley House
i London, England, och avreste därifrån till
Kongo den 14 april 1888; återkom till hemlan-
det den 21 mars 1892; avreste till Kongo för
andra gången den 21 juli 1893; återkom den
21 juli 1895; har sedan tjänat som Svenska
Missionsförbundets reseombud för yttre missio-
nen och de tre sista åren varit anställd som
redaktionssekreterare på Svenska Missionsförbun-
dets Expedition.

Den 26 aug. 1891 ingick han äktenskap med
Karna Anderson.

MAGNUS RANGSTRÖM föddes den 13 juni
1860 i Fleninge socken, Malmöhus län. Han
arbetade i sin ungdom som trädgårdsmästare;
genomgick missionsskolan i Vinslöf åren 1884
— 1886 och missionsavdelningen vid missions-
skolan i Kristinehamn läsåret 1886—1887; av-
skildes till missionär den 24 juni 1887; stude-
rade därefter någon tid vid Harley House i
London och avreste därifrån till Kongo den 14
april 1888; avled på Kibunzi missi onsstation
den 22 jan. 1892.

Rangström var sedan år 1891 i äktenskap
förenad med Anna Nyvall.

WILHELMINA SVENSSON föddes den 17
juni 1861 i Tvärreds socken, Älfsborgs län.
Efter genomgångna kurser vid diakonissanstalten
i Ersta och Elsa Borgs bibelkvinnohem, Stock-
holm, var hon en tid föreståndarinna på fattig-
gården Ahlsborg i Hvetlanda, Småland; av-
skildes till missionär påskdagen 1888; avreste
till Kongo den 17 april sistnämnda år; avled
vid Tunduwa missionsstation den 14 april 1890.

397

ANNA ANDERSSON föddes den 19 nov.
1863 i Maugskogs socken, Värmland. Från
våren 1884 till hösten 1887 var hon anställd
vid Skyddshemmet i Jönköping; läsåret 1887 —
1888 genomgick hon Elsa Borgs bibelkvinno-
hem; avskildes till missionär påskdagen 1888;
avreste till Kongo den 17 april sistnämnda år;
avled vid Mukimbungu station den 22 jan. 1889.

ELISABET KARLSSON föddes den 12 juni
1861 i Sunnerbergs socken, Skaraborgs län. Hon
genomgick Elsa Borgs bibelkvinnohem åren
1887 — 1888; avskildes till missionär påskdagen
1888; avreste till Kongo den 17 april sistnämnda
år, där hon kort efter framkomsten dog vid
Tunduwa missionsstation den 23 juli.

JOHAN ERIK WILHELM SJÖHOLM föd-
des den 22 nov. 1865 i Skartofta socken, Skåne.
Han ägnade sig i sin tidigare ungdom åt han-
delsyrket; genomgick missionsskolan i Kristine-
hamn åren 1886 — 1888; avskildes till missionär
den 22 juni 1888; studerade därefter någon tid
vid missionsinstitutet Harley House i London,
England, och avreste därifrån till Kongo den 26
april 1889; återkom till hemlandet den 25 maj
1893; utreste till Kongo för andra gången den
26 okt. 1894; återkom den 10 aug. 1897; av-
reste till Kongo för tredje gången den 23 febr.
1900; återkom till Sverige den 6 juli 1903.

Vid konferensen 1904 blev Sjöholm utsedd
till Svenska Missionsförbundets sekreterare.

Sjöholm är sedan den 12 maj 1890 i äkten-
skap förenad med Emma Maria Niklasson.

398

JOHAN WILHELM WALLDÉN föddes den
8 juli 1863 i Barkeryds socken av Jönköpings
län. Han var i sin tidigare ungdom skomakare;
genomgick missionsskolan i Vinslöf åren 1884 —
1886; verkade därefter en tid som predikant i
Skånes missionssällskaps tjänst; genomgick mis-
sionsavdelningen i missionsskolan i Kristinehamn
läsåret 1887—1888; avskildes till missionär den
22 juni 1888; vistades därefter någon tid vid
missionsinstitutet Harley House i London och av-
reste därifrån till Kongo den 26 april 1889;
återkom till hemlandet den 24 maj 1893; ut-
reste för andra gången den 31 aug. 1894; åter-
kom den 9 okt. 1 897 ; utreste för tredje gången
den 6 okt. 1899; återkom den 24 okt. 1902;
innehar f. n. anställning som distriktsföreståndare
i Svenska Missionsförbundets 8:de distrikt.

Walldén är sedan den 26 aug. 1891 i äkten-
skap förenad med Johanna Charlotta Söderholm.

AUGUSTA WAXGREN föddes den 8 febr.
1 853 i Uppsala. Hon genomgick ett småskol-
lärarinneseminarium ar 1880; verkade som små-
skollärarinna dels i Rasbo, dels i Uppsala tills i
juni 1888; genomgick på hösten sistnämnda år
en kurs vid Elsa Borgs bibelkvinnohem; avskil-
des till missionär i Uppsala den 14 april 1889;
utreste den 26:te i samma månad till Kongo;
återkom till hemlandet i maj 1892; återvände
redan i december samma år till missionsfältet
i Kongo, där hon den 10 april 1893 avled på
Nganda missionsstation.

SELMA WESTLIND, född Eriksson, föddes
den 28 juni 1861. Hon ingick äktenskap med mis-
sionär N. Westlind den 6 mars 1886; avskildes till
missionär den 14 april 1889; utreste till Kongo
den 26 i samma månad; återkom till hemlandet
den 2 maj 1892; reste till Kongo för andra
gången den 21 juli 1893; återkom den 22
april 1895.

399

JÖNS LARSSON föddes den 21 jan. 1865
i Glimåkra socken, Skåne. Han genomgick
missionsskolan åren 1886 — 1889; avskildes till
missionär den 30 juni 1889; utreste till Kongo
den 16 mars 1890; återkom till hemlandet i
sept. 1893; avreste för andra gången till Kongo
i juli 1895; återkom i juni 1898; avreste till
Kongo för tredje gången den 1 5 maj 1 899 ;
avled på Mukimbungu missionsstation den 8
aug. 1901.

Larsson var sedan den 8 maj 1891 i äkten-
skap förenad med Matilda Hall.

ANNA SOFIA KARLSSON föddes den 27
mars 1857 i Nerike. Hon avskildes till missio-
när den 16 febr. 1890 samt utreste till Kongo
samma år den 16 mars. Den 28 juli 1892
avled hon på Nganda missionsstation.

NILS TUFVESSON föddes den 17 mars
1 853 i Åhus, Kristianstads län. Han genom-
gick missionsskolan i Vinslöf åren 1882 — -1884;
tjänstgjorde några är som sjömansmissionär; av-
skildes för missionen i Kongo den 16 febr.
1890 och avreste dit den 16 mars samma år.
På grund av kroniskt njurlidande kunde han ej
stanna i Kongo utan återvände samma år till
hemlandet, men dog under resan den 1 1 okto-
ber 1890. Han var i äktenskap förenad med
Lydia Gustafsson.

400

LYDIA AUGUSTA TUFVESSON, född
Gustafsson, föddes i Abo, Finland, den 9 mars
1870; utreste till Kongo den 16 mars 1890 och
återvände till hemlandet på hösten samma år.
Hon är numera bosatt i Åbo, Finland.

KARNA ANDERSON föddes den 21 sept.
1863 i Skärhus, Önneköp, Malmöhus län. Hon
genomgick bibelkvinnohemmet vid Hvita Bergen
åren 1889 — 1890; avskildes till missionär den
16 febr. 1890; avreste till Kongo den 5 april
sistnämnda år; återkom till hemlandet den 21
mars 1892; avreste för andra gången till Kongo
den 21 juli 1893; återkom den 21 juli 1895;
är sedan den 26 augusti 1891 i äktenskap för-
enad med Karl Theodor Anderson.

EMMA MARIA SJÖHOLM, född Nicklasson,
föddes den 4 mars 1862 i Hjelmseryds socken av
Jönköpings län. Hon genomgick en kurs vid Elsa
Borgs bibelkvinnohem i Stockholm åren 1888
— 1889 samt en kurs i sjukvård vid Sabbatsberg
åren 1889 — 1890; avskildes till missionär den 29
juni 1889; avreste till Kongo den 5 april 1890; in-
gick äktenskap med Wilhelm Sjöholm den 12 maj
1890; har med undantag av tvenne viloperioder i
hemlandet vistats i Kongo till den 6 juli 1903, då
hon för tredje gången återkom till hemlandet.

401

JOHANNA CHARLOTTA WALLDÉN, född
Söderholm, föddes den 26 okt. 1863 i Dalby, Upp-
sala län. Hon genomgick en kursvid bibelkvinno-
hemmet åren 1889—1890; avskildes till missio-
när den 16 febr. 1890; avreste till Kongo den
5 april 1890; återkom den 24 maj 1893; ut-
reste för andra gången den 3 1 aug. 1 894 ; åter-
kom den 9 okt. 1 897 ; utreste för tredje gången
den 6 oktober 1899; återkom den 24 oktober
1902. Är sedan den 26 augusti 1891 i äkten-
skap förenad med W. Walldén.

JOHAN AUGUST NORÉN föddes den 5
april 1863 i Köpings landsförsamling. Han
genomgick missionsskolan i Kristinehamn åren
1887 — 1890; avskildes till missionär den 29
juni 1890; reste till Kongo den 7 april 1891;
avled på missionsstationen Nganda den 1 1
mars 1894.

MATH1LDA LARSSON, född Hall, föddes
den 7 maj 1866 i Kivik, Skåne. Hon genomgick
en kurs vid Elsa Borgs bibelkvinnohem vintern
1890 — 1891; avskildes för missionen den 22
febr. 1891 och utreste kort därpå till Kongo;
ingick äktenskap med Jöns Larsson den 8
maj 1891 ; återkom till hemlandet i augusti 1893;
avreste för andra gången till Kongo på våren
1896; återkom till hemlandet i juni 1898;
reste för tredje gången till Kongo i juni 1901;
återkom i juni 1902 till hemlandet, där hon
nu vistas.

402

KARL SIMON WALFRIDSSON föddes den
12 juli 1866 i Hakarps socken av Jönköpings län.
Efter att ha avlagt studentexamen vid Jönköpings
högre allmänna läroverk vistades han vid mis-
sionsskolan i Kristinehamn 1895 — 1896; reste
därefter till London för medicinska studier, där
han efter jämförelsevis kort tid avlade me-
dicine doktorsexamen; avskildes till missionär
den 22 febr. 1891; avreste till Kongo som
läkaremissionär den 7 april 1891; avled vid
Mukimvika station den 7 maj 1893. Han var
sedan år 1891 i äktenskap förenad med Ruth
Sofia Dorph.

RUTH SOFIA WALFRIDSSON, född Dorph,
föddes den 30 dec. 1 865 i Stockholm. Hon har ge-
nomgått Vänersborgs elementarläroverk för flickor
och åren 1889 — 1890 en pension i London;
avskildes till missionär den 22 febr. 1891; av-
reste i april sistnämnda år till Kongo efter att
förut hava ingått äktenskap med K. S. Wal-
fridsson; återkom till hemlandet 1894; utreste
för andra gången 1896; återkom 1899; är för
närvarande anställd som lärarinna i språk vid
missionsskolan på Lidingön.

År 1905 kallades fru Walfridsson till heders-
ledamot av Brittiska och Utländska Bibelsäll-
skapet.

ANNA AUGUSTA PHILLIPS föddes den 9
september 1867 i Karlskoga, Örebro län. Hon
genomgick B. C. Rodhes seminarium i Göteborg
år 1888; genomgick en kursvid missionsskolan
åren 1890 — 1891; avskildes till missionär den 22
febr. 1891; utreste till Kongo den 7 april samma
år; återkom till hemlandet i maj 1894; reste
för andra gången till Kongo i juli 1895; åter-
kom i oktober 1897; reste för tredje gången
till Kongo i aug. 1900; återkom till hemlandet
i september 1903; utgick för fjärde gången till
Kongo den 24 aug. 1906; ingick år 1891 äkten-
skap med M. Rangström, som avled påföljande
år, varefter hon ingick äktenskap med Sv. Baur,
som avled 1899; är nu sedan den 21 dec. 1908
gift med engelske baptistmissionären Ross Phillips
och lämnade vid detta äktenskaps ingående
Svenska Missionsförbundet.

403

KARL EDVARD LAMAN föddes den 18
mars 1867 i Munkbo, nära Smedjebacken, södra
Dalarne. Efter att ha genomgått sex klasser
vid högre allmänna läroverket i Västerås genom-
gick han en kurs i Västerås tekniska skola år
1882; ägnade sig därefter åt språkstudier m. m.;
genomgick missionsskolan i Kristinehamn åren
1888 — 1890; avskildes till missionär den 29
juni 1890; utgick till Kongo den 7 april 1891;
återkom till hemlandet den 30 september 1894;
återvände till Kongo för andra gången den 5
april 1896; återkom till hemlandet den 17 maj
1900; reste ut för tredje gången den 27 maj
1902; återkom den 10 juli 1906 och utreste
för fjärde gången den 27 juni 1908.

Laman är sedan den 14 januari 1893 i
äktenskap förenad med Selma Karolina Carlsson.
År 1905 kallades Laman till hedersledamot av
Brittiska och Utländska Bibelsällskapet med an-
ledning av den bibelöversättning han utfört till
kongospråket; erhöll i okt. 1906 av Kungl.
Vetenskaps-Akademien den s. k. Linnémedaljen
i guld för de stora samlingar, som han gjort
för Riksmuseets entomologiska avdelning.

SELMA KAROLINA LAMAN, född Carlsson,
föddes den 29 juli 1862 i Norra Hult, Östra
Hargs socken, Östergötland. Hon genomgick
Elsa Borgs bibelkvinnohem i Stockholm åren
1890 — 1891; avskildes till missionär den 22
febr. 1 89 1 och avreste till Kongo den 7 april
samma år; är sedan den 14 jan. 1893 i äkten-
skap förenad med K. E. Laman. Arbetsperio-
derna på fältet och vilotiderna i hemlandet sam-
manfalla med K. E. Lamans.

ANDERS THEODOR STRANDMAN föd-
des den 6 augusti 1856 i Göteborg. Han ge-
nomgick några klasser i därvarande högre all-
männa läroverk och ägnade sig sedan åt lant-
bruk; avskildes till missionär den 11 juni 1892
efter en tids vistelse vid missionsskolan i Stock-
holm och utreste till Kongo den 22 december
samma år; återvände till hemlandet 1896. Den
22 oktober 1897 reste han för andra gången
till Kongo, där han dog den 5 mars 1899 vid
Londe missionsstation, Matadi.

404

CARL NIKLAS BÖRRISSON föddes den
14 september 1862 i Igelsjö, Börringe, Malmö-
hus län. Han ägnade sig i sin ungdom åt
lantbruk, snickeri m. m.; deltog i F. Fransons
evangelistkurs i Malmö år 1883; genomgick
missionsskolan 1889 — 1891; antog kallelse till
missionär och avskildes pä årsmötet i Stock-
holm 1892; avreste till Kongo den 19 decem-
ber sistnämnda år; återkom till hemlandet den
11 april 1896; utreste för andra gången den
27 juni 1897; återkom till hemlandet den 27
augusti 1900; utreste till Kongo för tredje
gängen den 8 juli 1902 och återkom den 24 juni
1908; avreste till Kongo för fjärde gången den 6
juli 1910. Är sedan den 18 december 1897 i
äktenskap förenad med Elin Albertina Axelsson.

SVEN AUGUST FLODEN föddes den 7
jan. 1861 i Björnås, Floda socken, Västergöt-
land. Han var i sin ungdom lantbrukare, grå-
stensarbetare och timmerman; genomgick mis-
sionsskolan åren 1888 — 1892; avskildes till
missionär vid årsmötet i Stockholm 1892; av-
reste till Kongo i december 1892; återkom till
hemlandet den 15 augusti 1896; avreste för
andra gången till Kongo den 27 oktober 1897;
återkom den 14 juli 1901; avreste till Kongo
för tredje gången den 3 april 1903; återkom
den 19 augusti 1907; avreste för fjärde gången
till Kongo den 14 december 1908.

Flodén är gift tre gånger. Hans första hustru
var Mathilda Sofia Johansson, som dog 1899.
Den andra var Augusta Sofia Bjurholm, vilken
dog 1905. Är nu sedan den 3 nov. 1907 gift
med Hildur Lindecrantz.

PER OLOF WIRÉN föddes den 16 de-
cember 1867 i Torsåkers socken, Gäfleborgs
län. Han ägnade sig i sin ungdom åt jord-
bruksarbete och snickeri; antog kallelse som
praktisk arbetare i missionens tjänst år 1892 och
avreste till Kongo den 20 dec. samma år; åter-
kom till hemlandet den 28 juli 1896; avreste
till Kongo för andra gången den 25 juli 1898;
återkom till Sverige den 20 juli 1901; avreste
för tredje gången till Kongo, då som missionär,
den 8 augusti 1903; återkom den 10 juni 1907.

Är sedan den 11 juli 1898 i äktenskap
förenad med Helena Kristina Englén.

405

JOHANNES GUSTAF PALM/ER föddes
den 22 april 1863 i Boeryd, Månsarps socken
av Jönköpings län. Efter studier vid högre
allmänna läroverket i Jönköping var han en
tid apotekselev i Falkenberg och Jönköping samt
avlade examen vid Farmaceutiska institutet i
Stockholm år 1893; avskildes till missionär den
11 juni 1893; avreste till Kongo den 20 juli
samma år, där han sedan arbetade som läkare-
missionär, tills han den 2 april 1897 avled på
resa till hemlandet ombord å ångaren Leopold-
ville i Matadi hamn samma kväll han kommit
ombord.

LOVISA SKARP, född Gustafsson, föddes den
5 juni 1859 i Sorunda socken, Stockholms län.
Hon har genomgått småskollärarinneseminarium
och haft anställning som lärarinna i Sorunda i
flera år; avskildes till missionär den 12 juni
1892 och utreste till Kongo den 21 dec. samma
år; ingick äktenskap med Henning Skarp den
15 dec. 1893; har sedan 1895, då hon blev
änka, vistats i hemlandet.

ANNA SOFIA KARLSSON föddes den 8
juli 1855 i Norrköping. Hon var före sin ut-
resa till missionsfältet praktiserande barnmorska;
avskildes till missionär den 12 juni 1892; av-
reste till Kongo i december samma år; återkom
till hemlandet år 1896; avreste för andra gången
till Kongo den 22 okt. 1897; avled vid Kibunzi
den 29 juli 1898.

406

KAROLINA ANDRE/E, född Gustafsson, föd-
des den 23 maj 1858 i Västra Vingåker, Söder-
manland. Hon genomgick Göteborgs småskollä-
rarinneseminarium åren 1877—1878; var lära-
rinna i en privatskola i Stockholm åren 1883 —
1891; avskildes till missionär vid årsmötet 1893
och avreste till Kongo den 20 juli samma år; in-
gick äktenskap med K. F. Andreae i juni 1893;
avled den 9 juni 1895 på Nganda missions-
station.

AUGUSTA PETTERSSON, född Ståhl, föddes
den 23 febr. 1862 i Skillingaryd, Jönköpings län.
Hon genomgick en kurs vid missionsskolan åren
1892 — 1893; avskildes till missionär vid års-
mötet 1893 och utreste till Kongo den 20 juli
1893. Sedan den 27 juni 1894 är hon i äkten-
skap förenad med K. J. Pettersson. Arbets-
perioderna på fältet och vilotiderna i hemlandet
sammanfalla i huvudsak med K. J. Petterssons
efter år 1 894.

MATH1LDA SOFIA FLODEN, född Johans-
son, föddes den 30 november 1865 i Spinkabo,
Malmbäcks socken, Småland. Hon avskildes till
missionär år 1892 och utreste samma år till
missionsfältet i Kongo, där hon ingick äktenskap
med S. A. Flodén. Den 26 april 1899 avled
hon vid Diadia.

407

OLOF NORDBLAD föddes den 9 mars 1 870 i
St. Svedala, Malmöhus län. Efter genomgången
kurs vid missionsskolan i Stockholm avskildes
han den 10 juni 1894 till missionär och utgick
till Kongo den 31 aug. samma år. Han åter-
kom från Kongo till hemlandet i mars 1 897 och
lämnade Svenska Missionsförbundet 1898; är
sedan 1896 i äktenskap förenad med Louise
Johnson; har nu anställning i Amerika.

LOUISE NORDBLAD, född Johnson, föddes
den 1 1 sept. 1 867. Hon utsändes till Kongo av ett
amerikanskt missionssällskap, d:r Simpsons mis-
sion i Chicago; vistades på Missionsförbundets
fält i Kongo åren 1893 — • 1 897 ; ingick äktenskap
med Olof Nordblad år 1896; lämnade Svenska
Missionsförbundet 1898; är nu i Amerika.

SVEN BAUR föddes den 9 april 1870 i
Näflinge socken, Kristianstads län. Han genom-
gick missionsskolan åren 1890 — 1 894; avskildes
till missionär den 10 juni 1894 och avreste till
Kongo i september samma år; återkom till hem-
landet i oktober 1897; avled den 14 december
1899 i Winslöf, Skåne. Baur var gift med Anna
Rangström, född Nyvall.

408

AUGUST LARSSON-WERLIN föddes den
6 februari 1 862 i Väse socken, Värmland.
Efter genomgången kurs vid missionsskolan av-
skildes han den 10 juni 1 894 till missionär och
utgick till Kongo den 26 okt. samma år, där
han efter endast några månaders vistelse dog
på missionsstationen Londe den 25 december
1894.

ANETTE NATAL1A WESTL1ND, född Åkes-
son, föddes den 27 okt. 1869 i Kivik, Södra Mellby
socken, Kristianstads län. Hon genomgick en
slöjd- och samaritkurs i Träne 1890; vistades
vid Elsa Borgs bibelkvinnohem i Stockholm
åren 1892 — 1893 och en tid vid missionsskolan
år 1894; avreste till Kongo den 26 okt. 1894;
återkom till Sverige i juni 1897; återvände för
andra gången till Kongo 1902, där hon den 14
jan. 1905 ingick äktenskap med P. A. Westlind;
återkom till hemlandet den 13 maj 1905; av-
reste för tredje gången till Kongo den 1 augusti
1907; återkom till hemlandet den löjan. 1910.

KARL JOSEF AXELSSON föddes den 18
november 1872 i Solna socken, Stockholms län.
Han var utbildad typograf och blev år 1894
kallad till föreståndare för missionens boktryckeri
vid Londe; avreste till Kongo samma år; dog
därstädes den 26 okt. 1895.

409

MARIA NYBERG föddes den 3 mars 1869
i Vånga socken, Östergötland. Hon avskildes
till missionär år 1895 och utreste samma år
till Kongo, där hon efter blott ett par veckors
vistelse avled vid Diadia den 16 sept.

AUGUSTA ANDERSSON föddes den 4
febr. 1870 i Säfvekärr, Långareds socken av
Älfborgs län. Hon genomgick Elsa Borgs bi-
belkvinnohem 1893 — 1894 och missionsskolan
1894 — 1895; avskildes till missionär den 9 juni
1895; avreste första gången till Kongo den 27
juni 1895; återkom den 18 okt. 1898; avreste
för andra gången till Kongo den 6 okt. 1899;
återkom den 24 okt. 1902; avreste till Kongo
för tredje gången den 19 augusti 1904; återkom
till hemlandet den 30 nov. 1905 och dog i
Säfvekärr den 27 okt. 1906.

AGDA ELISABETH WÄNNLUND föddes
den 21 sept. 1868 i Jönköping. Hon genomgick
kurser vid Elsa Borgs bibelkvinnohem och mis-
sionsskolan åren 1892 — 1894; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet i Stockholm 1895 och avreste
till Kongo den 22 juni samma år; återkom till
hemlandet i juni 1898; reste till Kongo för
andra gången i mars 1900; återkom den 14
sept. 1901; är av läkare avrådd att återvända
till missionsfältet; innehar f. n. anställning på
Svenska Missionsförbundets expedition.

410

IVAR JOHANSSON föddes den 2 sept.
1868 i Näs, Brunskogs socken, Wärmland. Han
studerade vid Karlskoga praktiska läroverk 1893;
genomgick därefter missionsskolan i Stockholm
och avskildes till missionär den 12 mars 1896,
varefter han omedelbart avreste till Kongo, där
han dog den 5 april 1899 vid Mukimbungu
missionsstation.

JOSEF P. LINDÉN föddes den 25 maj
1868 i Täby, Örebro län. Efter avslutade stu-
dier vid missionsskolan i Stockholm avskildes
han till missionär den 12 mars 1896 och ut-
gick till Kongo några dagar därefter. Han av-
led vid Mukimbungu den 19 dec. 1898.

AUGUST JANSSON föddes den 11 nov.
1871 i Skefthammars socken av Uppsala län.
Han ägnade sig i sin ungdom åt lantbruk; an-
tog kallelse av Svenska Missionsförbundet att
utgå till Kongo som praktisk arbetare och av-
skildes för detta kall i mars 1896 samt utreste
till missionsfältet den 2 april samma år; åter-
kom till hemlandet den 26 juni 1899; återvände
till Kongo för andra gången den 10 aug. 1900;
kom tillbaka till Sverige den 24 aug. 1903;
genomgick missionsskolan åren 1903 — 1905;
avreste till Kongo för tredje gången (då som
missionär) den 14 aug. 1905; återkom till hem-
landet den 17 nov. 1908 och utgick för fjärde
gången den 10 juni 1910.

Jansson är sedan den 30 juli 1905 i äkten-
skap förenad med Hanna Charlotta Sandqvist.

411

AUGUST WALFRID LAGER1N föddes den
10 sept. 1873 i Ramsbergs socken av Skara-
borgs län. Han ägnade sig i sin ungdom åt
lantbruk; genomgick Karlskoga praktiska läro-
verk år 1895; kallades att utgå till Kongo som
praktisk arbetare och avskildes för detta kall i
Malmö den 2 aug. 1896 samt avreste omedel-
bart därpå till missionsfältet; återkom till hem-
landet 1899 och avled i sitt föräldrahem i
Stora Lakenäs den 12 febr. 1901.

CARL WILHELM LEMBKE föddes den 25
sept. 1872 i Ofvansjö socken, Gäfleborgs län.
Han ägnade sig i sin ungdom åt kopparsla-
gareyrket; genomgick en kurs vid Karlskoga
praktiska läroverk åren 1895 — 1896; avskildes
för missionskallet i april 1896 och utreste ome-
delbart därpå till Kongo som praktisk arbetare;
återkom till hemlandet den 31 maj 1899; ge-
nomgick missionsskolan i Stockholm åren 1899
— 1902; avreste för andra gången till Kongo
den 6 juni 1902, då som missionär; återkom
den 2 juli 1905; utreste för tredje gången den
21 oktober 1907; återkom till hemlandet den
1 sept. 1910.

Lembke är sedan den 19 maj 1902 i äkten-
skap förenad med Anna Sofia Broman.

ANNA NILSSON föddes den 21 juni 1872
i Åhus socken, Kristianstads län. Hon genom-
gick Elsa Borgs bibelkvinnohem år 1895; av-
skildes till missionär vid årsmötet i Stockholm
år 1896; avreste till Kongo i aug. samma år;
återvände till hemlandet år 1899; avled i sitt
föräldrahem i Ripa, Skåne, den 2 sept. 1900.

412

ALBERTINA RUTSTRÖM föddes den 24
april 1869 i Linneryds socken, Kronobergs län.
Hon genomgick bibelkvinnohemmet vid Hvita
Bergen i Stockholm år 1895; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet 1896; avreste till Kongo i
aug. samma år och dog några månader därefter
den 29 dec. 1896 vid Nganda missionsstation.

LARS ADOLF BR1NK föddes den 21 okt.
1868 i Brinkstugan, V. Vingåker, Södermanland.
Han var i sin tidiga ungdom skomakare. Sedan
han genomgått en bibelkurs för pastor Kihlstedt
i Kräcklinge och en evangelistkurs för missio-
när Franson i Jönköping, verkade han en tid
som evangelist; genomgick missionsskolan i
Stockholm åren 1893 — 1897; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet 1897; avreste till Kongo
den 27 juni samma år; avled den 27 mars
1899 vid Londe missionsstation.

PER AUGUST BERTHOLD föddes den -27
dec. 1866 i Dörby socken av Kalmar län. Han
ägnade sig i sin ungdom åt bokbinderiyrket;
antog kallelse som predikant av Visby missions-
förening år 1891; genomgick missionsskolan i
Stockholm åren 1893 — 1897; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet 1897; utgick till Kongo den
27 juni sistnämnda år; återkom den 20 mars
1900; reste för andra gången till Kongo den
10 juni 1902; återkom till hemlandet den 24
sept. 1905; dog i Stockholm den 7 febr. 1906.

Berthold var sedan år 1902 gift med Sofie
Knudsen.

413

PER MARKUS föddes den 2 jan. 1871 i
Siljansnäs, Dalarne. 1 sin tidigare ungdom ar-
betade han som snickare och murare; genom-
gick missionsskolan åren 1894— 1897; avskildes
till missionär vid årsmötet 1897 och utgick
strax därpå eller den 27 juni samma år till
Kongo; återkom till hemlandet i nov. 1899;
avreste till Kongo för andra gången den 10
maj 1901; återkom den 19 juni 1904; avreste
för tredje gången till Kongo den 14 maj 1906
och avled på resa hem ombord å ångaren
Albertville den 15 oktober 1908.

Den 20 april 1901 ingick Markus äktenskap
med Maria Mathilda Östberg.

ELIN ALBERTINA BÖRRISSON.född Axels-
son, föddes den 24 april 1868 i Lillkyrka socken,
Nerike. Hon genomgick Elsa Borgs bibelkvinno-
hem åren 1895 — 1896 och vistades vid mis-
sionsskolan i Stockholm åren 1896 — 1897. Sist-
nämnda år antog hon kallelse som missionär
och avreste till Kongo den 27 juni samma år;
är sedan den 18 dec. 1897 gift med C. N.
Börrisson, varefter hennes arbets- och vilotider
sammanfalla med hans.’

ANNA ERIKSSON föddes den 10 okt. 1868
i Österåker, Södermanland. Hon genomgick
Elsa Borgs bibelkvinnohem åren 1895 — 1896
samt en kurs vid missionsskolan i Stockholm
åren 1896 — 1897; avskildes vid årsmötet sist-
nämda år till missionär och avreste strax där-
efter till Kongo; återkom till hemlandet 1899
och dog den 27 nov. samma år i sitt föräldra-
hem i Österåker.

414

KRISTINA NILSSON föddes den 14 okt.
1866 i Glafva, Wärmland. Hon genomgick bibel-
kvinnohemmet vid Hvita Bergen 1893 — 1894
och en kurs på missionsskolan 1896 — 1897;
avskildes till missionär vid årsmötet 1897; av-
reste till Kongo den 27 juni samma år; åter-
kom till hemlandet den 16 maj 1900; avreste
för andra gången till Kongo den 10 juni 1902;
återkom den 23 sept. 1905; återvände till Kongo
för tredje gången den 6 maj 1907 ; återkom till
hemlandet den 30 juli 1910.

MARIA NILSSON föddes den 23 mars 1870
i Nössemarks socken av Älfsborgs län. Hon
genomgick en kurs vid Bibelkvinnohemmet i
Stockholm 1896; avskildes till missionär vid
årsmötet 1897; avreste till Kongo den 27 juni
samma år; dog under hemresa ute på havet ej
långt från Sierra Leone den 8 juni 1899.

HELENA KRISTINA WIRÉN, född Englén,
föddes den 23 aug. 1 872 i Ofvansjö socken, Gäfle-
borgs län. Hon genomgick bibelkvinnohemmet
vid Hvita Bergen åren 1896 — 1897 samt en
kurs vid missionsskolan åren 1897 — 1898; av-
skildes till missionär vid årsmötet 1898; ingick
äktenskap med P. O. Wirén den 1 1 juli samma
år och avreste följande månad till Kongo; åter-
kom till hemlandet den 20 juli 1901; reste till
Kongo för andra gången den 8 aug. 1903;
återkom den 10 juni 1907.

415

AUGUSTA SOFIA FLODÉN, född Bjur-
holm, föddes den 4 dec. 1863 i Wärmdö socken av
Stockholms län. Flon genomgick Löfvéns små-
skollärarinneseminarium åren 1881 — -1882; var
därefter lärarinna på Muskö; genomgick en kurs
vid bibelkvinnohemmet i Stockholm åren 1897
— 1898; avreste till Kongo sistnämda år; åter-
kom till hemlandet 1901; ingick äktenskap med
S. A. Flodén och återvände i hans sällskap till
Kongo den 3 april 1903; avled vid Mukim-
bungu den 4 juni 1905.

HILDA ELEONORA JENNINGS, född Hin-
dorf, föddes den 18 dec. 1871 i Bogsta, Söderman-
land. Efter att en tid ha praktiserat som sjukskö-
terska genomgick hon en kurs vid missionsskolan
åren 1897 — 1898; avskildes till missionär på års-
mötet 1898 och avreste den 6 aug. samma år
till Kongo. Genom giftermål med missionär
Jennings övergick hon år 1903 till Engelska
Baptistmissionssällskapet.

IDA WILHELMINA SVENSSON föddes
den 23 okt. 1862 i Rumskulla socken av Kal-
mar län. Såsom utbildad sjuksköterska avskildes
hon till missionär vid årsmötet 1898; avreste
den 6 aug. samma år till Kongo, där hon efter
endast ett par månaders vistelse avled vid Nganda
den 27 nov. 1898.

416

FRANS EMIL EKSTRÖM föddes den 1
april 1874 i Lerbäck, Nerike. Efter att i sin
tidigare ungdom ha ägnat sig åt måleriyrket
genomgick han missionsskolan åren 1895 — 1899.
Vid konferensen 1899 avskildes han till missio-
när och avreste till Kongo den 2 aug. samma
år; återkom till hemlandet den 24 okt. 1902;
studerade vid Linköpings folkskolläraresemina-
rium 1903 — 1904 och vistades en tid i Schweiz
för studium av franska språket; reste till Kongo
för andra gången den 18 aug. 1904; återkom
den 24 juni 1909; avreste till Kongo för tredje
gången den 2 maj 1910.

Den 13 juni 1904 ingick Ekström äktenskap
med Cornelia Martinsson, vilken dog i Kongo
1905.

CARL JOHAN LINDSTRÖM föddes den
3 okt. 1872 i Uppsala, där han sedermera blev
galvanisör. Åren 1895 — 1899 genomgick han
missionsskolan och avskildes till missionär vid
årsmötet i Stockholm 1899 samt utgick till
Kongo sistnämda år den 2 aug. Han återkom
till hemlandet den 19 aug. 1902; avreste till
Kongo för andra gången den 6 juli 1904; åter-
kom den 25 aug. 1907 och återvände till Kongo
för tredje gången den 14 dec. 1908; ingick år
1902 äktenskap med Anna Jonsson, som dog
i Kongo 1905.

JOHAN PETER SVENSSON föddes den 3
sept. i Gestads socken, Dalsland. Han genom-
gick Karlskoga praktiska skola åren 1898 — 1899;
kallades av konferensen 1899 att utgå till Kongo
som praktisk missi onsarbetare och utgick till
missionsfältet samma år. Han återvände till
hemlandet 1902 och är för närvarande anställd
som predikant i Degerfors i Värmland.

417

ERNST BIRGER STORM föddes den 13
maj 1879 i Örebro. Han var en tid montör;
genomgick därefter Karlskoga praktiska skola
och utgick till Kongo som praktisk arbetare den
18 maj 1899; återkom till hemlandet den 5
juni 1902; genomgick missionsskolan 1902
— 1904, varefter han för vidare studier vistades
en tid i London, där han avlade > English Ma-
triculation» -examen och utreste som missionär
till Kongo den 13 juli 1905. Han återkom
till hemlandet den 4 sept. 1907; är f. n. anställd
på J. & C. G. Bolinders Mekaniska Verkstads
Aktiebolags kontor i Stockholm.

Storm är sedan den 3 juli 1905 i äktenskap
förenad med Ester Olivia Dorph.

JAKOB EMANUEL LUNDAHL föddes den
26 sept. 1875 i Hvetlanda socken, Jönköpings
län. Han genomgick 5 klasser i Göteborgs
högre latin läro verk; ägnade sig en tid åt lant-
bruk och därefter åt kontorsarbete; kallades till
praktisk arbetare år 1 899 och avreste till Kongo
den 6 okt. samma år. Han återkom till hem-
landet den 24 okt. 1902 och är nu anställd som
redaktionssekreterare på Svenska Missionsför-
bundets expedition.

Är sedan den 27 maj 1908 i äktenskap för-
enad med Maria Ljungström från Sundbyberg.

ANNA LINDSTRÖM, född Jonsson, föddes
den 18 mars 1874 i Hedesunda socken, Gäfleborgs
län. Hon genomgick kurser vid bibelkvinnohem-
met och missionsskolan åren 1897 — -1899; antog
kallelse som missionär år 1899 och utreste samma
år till Kongo; återkom till hemlandet 1902;
ingick samma år äktenskap med C. J. Lindström,
i vilkens sällskap hon återvände till Kongo den
6 juli 1904. Hon dog vid Diadia den 4 jan.
1905.

418

HULDA MARIA ANDERSSON föddes den
7 april 1875 vid Gustafsberg, Värmdö socken
av Stockholms län. Hon arbetade en tid vid
Gustafsberg som porslinsmålerska; genomgick
en kurs vid missionsskolan åren 1898 — 1899;
avskildes till missionär vid årsmötet 1899; av-
reste till Kongo den 2 juli sistnämda år; åter-
kom till hemlandet den 24 okt. 1902; avlade
barnmorskeexamen vid barnbördshuset i Stock-
holm 1904; reste för andra gången till Kongo
den 14 aug. 1905; återkom den 24 maj 1909;
avreste till Kongo för tredje gången den 3
sept. 1910.

CARL WILHELM GRAHN föddes den 26
jan. 1878 i Rogberga socken av Jönköpings
län. Han genomgick åren 1893 — 1897 en kurs
i smedsyrket och år 1899 en kurs i bokföring
samt senare i bokbinderi; har även genomgått
kurser i engelska och franska språken; avskildes
för missionskallet i Jönköping i jan. 1900 och
avreste kort därpå till Kongo som praktisk ar-
betare; återkom till hemlandet i maj 1903;
vistades vid missonsskolan höstterminen 1903
samt en tid av vårterminen 1904; avreste till
Kongo för andra gången — då såsom missio-
när — den 19 aug. 1904; återkom den 23
maj 1 907 ; avreste till Kongo för tredje gången
den 14 dec. 1908.

Grahn är sedan den 14 mars 1906 i äkten-
skap förenad med Dora Elisabeth Dahlqvist.

JOHAN A. JOHNELL föddes den 28 mars
1875 i Tunhem, Älfsborgs län. Han avreste
till Kongo som praktisk arbetare år 1900; åter-
vände till hemlandet år 1904 och lämnade mis-
sionen samma år, då han återgick till sitt gamla
yrke, byggnadsverksamhet.

419

HANNA CHARLOTTA JANSSON, född
Sandqvist, föddes den 20 nov. 186Ö i Almunge
socken av Uppsala län. Hon genomgick en kurs
vid missionsskolan åren 1899 — 1 900; avskildestill
missionär år 1900 och utgick till Kongo samma
år den 10 aug.; återvände till hemlandet 1903;
inträdde i äktenskap med August Jansson den
30 juli 1905; utreste för andra gången till
Kongo den 14 aug. 1905; återkom till hem-
landet den 17 nov. 1908; avreste till Kongo
för tredje gången den 10 juni 1910.

AUGUSTA JOSEFINA NILSSON föddes
den 6 jan. 1874 i Litselås, Tillinge socken,
Uppsala län. Hon genomgick en kurs vid
bibelkvinnohemmet i Stockholm åren 1898
— 1899 och vistades vid missionsskolan åren
1899 — 1900; avskildes till missionär vid års-
mötet 1900; avreste till Kongo den 10 aug.
sistnämnda år; återkom till hemlandet den 24
aug. 1903; genomgick en småskollärarinnekurs
i Stockholm under vilotiden åren 1904 — 1905;
reste till Kongo för andra gången den 14 aug.
1905; återkom den 17 nov. 1908; avreste till
Kongo för tredje gången den 6 juli 1910.

ERIKA JOHANSSON föddes den 26 juli
1869 i By socken, Dalarne. Hon genomgick
bibelkvinnohemmet åren 1891 — 1892; var under
flere år husmoder på ett av Elsa Borgs barn-
hem vid Hvita Bergen; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet i Stockholm 1900 och ut-
reste i augusti samma år till Kongo. Endast
några månader efter sin ankomst till missions-
fältet dog hon vid Diadia den 12 dec. 1900.

420

AUGUST ALBERT HOLM föddes den 9
juli 1870 i Lännäs, Nerike. Han var i sin
ungdom timmerman och jordbrukare. Efter att
hava genomgått Labbetorps bokhålleriskola sökte
och vann han inträde på missionsskolan, där
han avslutade sin kurs år 1901; avreste i aug.
samma år till Kongo; nödgades till följd av
sjukdom återvända till hemlandet redan följande
år; reste någon tid därefter till Amerika, där
han antog kallelse som predikant; avled den 2
mars 1909 i Sioux City, Indiana.

PER AUGUST WESTL1ND föddes den 7
jan. 1877 i Svenneby, Fryksände, Värmland.
Han ägnade sig åt lantbruk före sitt inträde på
missionsskolan, som han genomgick åren 1897
— 1901; studerade samtidigt franska språket på
Borgarskolan i Stockholm åren 1900 — 1901.

Den 9 juni 1901 avskildes han till missionär
och avreste till Kongo den 13 aug. samma år;
återkom till hemlandet den 13 maj 1905; vis-
tades i Frankrike för språkstudier våren 1905;
reste till Kongo för andra gången den 1
augusti 1907; återkom den 16 jan. 1910.

Westlind är sedan den 14 jan. 1905 i äkten-
skap förenad med Anette Åkesson.

KARL OSCAR SÖDERSRTÖM föddes den
2 dec. 1875 vid Gustafsberg i Värmdö socken,
Stockholms län. Under några år hade han an-
ställning där som porslinsmakare; genomgick
missionsskolan åren 1897 — 1901; avskildes till
missionär vid årsmötet 1901; avreste i aug.
samma år till Kongo; avled på resa hem i
Dakar, Senegambien, den 17 april 1905.

421

MARIA MATH1LDA MARKUS, född Öst-
berg, föddes den 20 jan. 1873 i Svärdsjö, Dalarna.
Hon hade en tid anställning som bibelkvinna;
genomgick en kurs på missionsskolan åren
1900 — 1901; ingick äktenskap med numera av-
lidne P. Markus den 20 april 1901 och reste
i hans sällskap till Kongo den 10 maj samma
år; återkom till hemlandet 1903.

KARL EDVARD KARLMAN föddes den 13
mars 1876 i Öster Ökna socken, Jönköpings
län. Han ägnade sig i sin tidigare ungdom åt
lantbruk och utbildade sig dessutom i mureri,
snickeri och trädgårdsskötsel; genomgick mis-
sionsskolan åren 1897 — 1901 ; avskildes till mis-
sionär i juni 1901 och avreste till Kongo den
13 ang. samma år; återkom till hemlandet den
13 maj 1905; genomgick en kurs i pedagogik
och metodik vid Strengnäs folkskolläraresemi-
narium åren 1905 — 1906; reste till Kongo för
andra gången den 25 juni 1906; återkom den
7 sept. 1909; vistades några manader i Frank-
rike år 1910 för språkstudier; reste till Kongo
för tredje gången den 20 dec. 1910.

Den 20 juni 1906 ingick Karlman äkten-
skap med Karolina Lovisa Davidsson, som dog
i Kongo den 3 aug. 1909.

HULDA WILHELMINA JONSSON föddes
den 4 dec. 1873 i Nydala socken av Jönkö-
pings län. Hon genomgick Elsa Borgs bibel-
kvinnohem vid Hvita Bergen åren 1899 — 1900
samt en kurs vid missionsskolan åren 1900
— 1901; avskildes till missionär i juni 1901
och avreste i augusti samma år till Kongo; åter-
kom till hemlandet den 30 okt. 1904; avreste
till Kongo för andra gången den 24 aug. 1906;
återkom den 7 sept. 1909.

422

INGA KAROLINA' SÖDERBERG, född Jo-
hansson, föddes den 1 1 juli 1873 i Kärda socken,
Jönköpings län. Hon genomgick bibelkvinnohem-
met i Stockholm åren 1 899 — - 1 900 och en kurs vid
missionsskolan åren 1900—1901; avskildes till
missionär år 1901 ; avreste till Kongo den 13
aug. samma år; återkom den 24 okt. 1904;
övergick genom giftermål till The American
Christian Alliance år 1905.

KAROLINA LOVISA KARLMAN, född Da-
vidsson, föddes den 10 febr. 1876 i Malstads
socken, Uppland. Hon genomgick bibelkvinno-
hemmet åren 1899 — 1900 och en kurs vid mis-
sionsskolan åren 1900— 1901 ; avreste sistnämnda
år till Kongo; återvände till hemlandet 1904;
genomgick en kurs i sjukvård vid länslasarettet
i Jönköping 1905 — 1906; ingick äktenskap med
K. E. Karlman den 20 juni 1906; avreste i hans
sällskap för andra gången till Kongo den 25
juni 1906; avled vid Mukimbungu den 3 aug.
1909.

JOHAN EMIL OLSSON föddes den 7 dec.
1874 i Norra Råda, Värmland. Han genomgick
missionsskolan åren 1898 — 1902; avskildes till
missionär vid konferensen 1902 och avreste den
28 nov. samma år till Kongo, där han den 7
febr. 1905 avled vid missionsstationen Diadia.

423

ANDREAS WALDER föddes den 10 .maj
1876 i Skepthammars socken, Uppland. Han
var mjölnare före sitt inträde på missionsskolan,
som han genomgick åren 1898 — 1902; avskil-
des till missionär vid årsmötet 1902 och av-
reste till Kongo samma år den 28 nov.; åter-
kom till hemlandet den 30 nov. 1905; avreste
till Kongo den 3 maj 1907; återkom den 30
juni 1910; är sedan den 21 april 1907 i äkten-
skap förenad med Signe Kjellander.

ANNA SOFIA LEMBKE, född Broman, föd-
des den 10 okt. 1872 i Torsåkers socken, Gäfle-
borgs län. Hon genomgick bibelkvinnohemmet
vid Hvita Bergen och en kurs på missionsskolan
åien 1898 — 1901; ingick äktenskap med C. W.
Lembke den 19 maj 1902; avreste till Kongo
den 6 juni samma år; återkom till hemlandet
den 30 maj 1904; återvände till Kongo för
andra gången den 21 okt. 1907; återkom den
11 juli 1909.

SOFIA BERTHOLD, född Knudsen, föddes
den 19 juni 1875 i Nöterö, Norge. Efter av-
lagd barnmorskeexamen genomgick hon bibel-
kvinnohemmet vid Hvita Bergen åren 1896
— 1897; ingick äktenskap med A. Berthold 1902
och avreste till Kongo den 10 juni samma år;
återkom till hemlandet den 24 sept. 1905; blev
änka den 7 febr. 1906; återvände för andra
gången till Kongo den 6 maj 1907; återkom
till hemlandet den 1 sept. 1910.

424

AXEL JOHAN VILHELM HAMMAR föd-
des den 26 jan. 1873 i Ryssby socken av Kro-
nobergs län. Han ägnade sig i sin tidigare
ungdom åt lantbruk; genomgick missionsskolan
åren 1896—1900; avskildes till missionär den
10 juni 1900; studerade medicin vid Lunds
universitet under professor Seved Ribbings led-
ning åren 1900 — 1901 ; genomgick en kurs i
tropisk medicin i Liverpool, England, 1902;
avreste till Kongo den 3 april 1903; återkom
till hemlandet den 10 juli 1906; återvände till
Kongo för andra gången den 27 april 1908.

Hammar är sedan den 12 aug. 1904 i äk-
tenskap förenad med Maria Elisabeth Svensson.

1 oktober 1906 erhöll Hammar av Kungl.
Vetenskaps-Akademien den s. k. Valbergsme-
daljen för de insamlingar av etnografiska och
kulturhistoriska föremål, som han gjort för
svenska Riksmuseet.

GUSTAL NATANAEL NYKVIST föddes
den 3 juni 1871 i Angerdshestra i Småland.
Han ägnade sig åt snickeri, till dess han år
1899 vann inträde pa missionsskolan, där han
avslutade sina studier år 1903. Samma år den
14 juni avskildes han till missionär och utreste
kort därpå — den 8 aug. — till Kongo.
Han återkom till hemlandet den 12 sept. 1906;
återvände till Kongo för andra gången den 6
april 1908.

Nykvist ingick den 18 sept. 1909 äktenskap
med Ruth Andersson, som avled i Kongo den
25 maj året därpå.

AXEL EMIL WENNERSTRÖM föddes den
30 maj 1872 i Hultet, Regna socken, Östergöt-
land. Han var i sin tidigare ungdom bygg-
nadssnickare; genomgick missionsskolan åren
1899 — 1903; avskildes till missionär den 14
juni 1903; avreste till Kongo den 8 aug. sist-
nämnda år; återkom till hemlandet den 12 sept.
1906; återvände till Kongo den 6 april 1908;
är sedan den 18 sept. 1909 i äktenskap före-
nad med Maria Karlsson.

425

GUSTAF ARVID JACOBSSON föddes den
30 maj 1870 i Lillkyrka socken, Örebro län.
Han liar genomgått folkhögskola och lantmanna-
skola samt Kristinehamns praktiska läroverk;
ägnade sig därefter åt lantbruk, tills han den 6
aug. 1903 på egen sold avreste till Kongo i
Sv. Missionsförbundets tjänst; återkom till hem-
landet den 12 sept. 1906; avreste för andra
gången till Kongo den 26 april 1908; återkom
till hemlandet den 1 sept. 1910.

Den 18 sept. 1909 ingick han äktenskap
med Ester Elisabeth Storm.

MARIA ELISABET HAMMAR, född Svens-
son, föddes den 13 dec. 1870 i Kaptensgård,
Wärnamo socken, Jönköpings län. Hon genom-
gick bibelkvinnohemmet åren 1897 — 1898; ut-
bildades därefter till sjuksköterska; arbetade sedan
ett år som medhjälparinna på Elsa Borgs skydds-
hem; vistades vid missionsskolan läsåret 1902
— 1903; utreste till Kongo den 3 april 1903;
ingick äktenskap med J. Hammar den 12 aug.
1904; återkom till hemlandet den 10 juli 1906;
avreste för andra gången till Kongo den 27
april 1908.

JOHANNA LUNDIN föddes den 19 okt.
1875 i Kvistofta socken, Malmöhus län. Hon
genomgick en sjuksköterskekurs i Lund 1896;
tjänstgjorde därefter under några år som sjuk-
sköterska; genomgick en kurs vid missions-
skolan åren 1902 — 1903; avskildes till missio-
när vid årsmötet 1903; avreste till Kongo den
8 aug. 1903; återkom till hemlandet den 12
sept. 1906; reste till Kongo för andra gången
den 27 april 1908.

426

HILDEGARD MARIA NILSSON föddes den
16 aug. 1878 i Östermalms församling, Stock-
holm. Efter att hava utbildat sig till sjuk-
sköterska genomgick hon en kurs vid missions-
skolan åren 1902 — -1903; avskildes till missio-
när vid konferensen 1903; avreste till Kongo
den 8 aug. sistnämnda år; återkom till hem-
landet den 12 sept. 1906; avreste för andra
gången till Kongo den 8 aug. 1908.

HANNA WESTLING, född Persson, föddes
i Tings Nöbbelöv, Wä, Skåne. Hon genomgick en
kurs på bibelkvinnohemmet åren 1898—1899;
utbildades därefter till sjuksköterska vid Kristi-
anstads lasarett; vistades vid missionsskolan åren
1902 — 1903; avskildes till missionär vid kon-
ferensen 1903; avreste till Kongo den 8 aug.
sistnämnda år; återkom till hemlandet den 12
sept. 1906; ingick äktenskap med Martin West-
ling den 8 juni 1908; avreste till Kongo för
andra gången den 25 juni 1908.

AUGUSTA MALM föddes den 10 aug.
1878 i Elfkarleö, Uppsala län. Hon genom-
gick en kurs vid missionsskolan 1901 — 1902;
avskildes till missionär vid årsmötet 1903; av-
reste den 8 aug. samma år till Kongo; åter-
kom till hemlandet den 30 maj 1904 och dog
den 13 mars 1907 på Akademiska sjukhuset i
Uppsala.

427

ELISABETH FÄLT föddes den 28 aug. 1 878 i
Ödestugu socken, Jönköpings län. Hon genom-
gick bibelkvinnohemmet åren 1900—1901 sanit
en kurs vid missionsskolan åren 1901 — 1902;
avskildes till missionär den 8 juni 1903; av-
reste till Kongo den 8 aug. 1903; återkom till
hemlandet den 12 sept. 1906 ; avreste till Kongo
för andra gången den 27 april 1908; avled den
22 mars 1909 vid Nganda missionsstation.

CARL PALMQVIST föddes den 22 april
1878 i Morkarla socken av Uppsala län. Han
var i sin tidigare ungdom militär; genomgick
Missionsskolan åren 1900 — 1904; avskildes till
missionär den 12 juni 1904 och avreste till
Kongo samma år den 19 juni; återkom till
hemlandet den 19 aug. 1907; genomgick under
vilotiden en kurs i pedagogik och metodik vid
Strengnäs folkskollärareseminarium samt en kurs
i franska språket i Paris; återvände till Kongo
den 19 april 1909.

Palmqvist är sedan den 10 april 1909 i
äktenskap förenad med Elin Eriksson.

JOHAN EMIL CEDERBLOM föddes den
19 jan. 1878 i Måletorp, Forserum, Småland.
Han ägnade sig åt lantbruksgöromål till år 1895,
då han vann inträde vid Fjellstedtska skolan i
Uppsala, där han avlade mogenhetsexamen år
1901. Under åren 1901 — 1902 vistades han
vid missionsskolan. Från denna tid till våren
1904 erhöll han utbildning till läkaremissionär
vid Lunds universitet, vid Karolinska institutet
i Stockholm och S:t Görans sjukhus samt vid
University College i Liverpool, England, där
han avlade examen i tropiska sjukdomar. På
våren 1904 vistades han tre månader i Frank-
rike för språkstudier.

Till Kongo avreste Cederblom den 19 juni
1904 och återkom till Sverige den 2 juni 1908.
I juli 1907 ingick han äktenskap med Ida Ka-
rolina Larsson, som redan den 24 mars 1908
avled i Kongo.

Cederblom avled i sitt föräldrahem, Måle-
torp i Forserum, den 28 okt. 1908.

428

MARTIN ELIAS WESTLING föddes den 10
nov. 1880 i Norrköping. Han var i sin tidi-
gare ungdom handelsbiträde; studerade vid
Karlskoga praktiska läroverk åren 1899 — 1900;
genomgick missionsskolan åren 1900 — 1904;
vistades i Frankrike juli — aug. 1904 för språk-
studier; avskildes till missionär den 12 juni
1904; avreste till Kongo den 25 aug. 1904;
återkom till hemlandet den 5 juli 1907; avreste
till Kongo för andra gången den 25 juni 1908.

Westling är sedan den 8 juni 1908 i äkten-
skap förenad med Hanna Persson.

GUSTAF JOSEF EKSTAM föddes den 3
dec. 1878 i Söderfors, Uppland. Han var en
tid järnarbetare därstädes; genomgick missions-
skolan åren 1900 — 1904; avskildes till missio-
när vid årsmötet 1904; avreste till Kongo den
19 aug. 1904; återkom till hemlandet den 2
juni 1908; avreste till Kongo för andra gången
den 19 april 1909; ingick äktenskap med Anna
Eklund den 24 sept. 1910.

AN1MA CORNELIA EKSTRÖM, född Mar-
tinsson, föddes den 26 aug. 1875 i Målanda socken,
Bohuslän. Hon utbildades till diakonissa vid
Ersta i Stockholm; tjänstgjorde därefter som
sjuksköterska dels i Astad, Älfsborgs län, och
dels i Halmstad; avskildes till missionär vid
årsmötet den 12 juni 1904; ingick äktenskap
med Frans Emil Ekström den 13 juni 1904;
avreste till Kongo den 18 aug. samma år; av-
led på missionsstationen Nganda den 27 febr.
1905.

429

ELIN ELISABET PALMQV1ST, född Eriks-
son, föddes den 23 aug. 1877 i Vireda socken,
Jönköpings län. Hon genomgick bibelkvinno-
liemmet vid Hvita Bergen åren 1901 — 1902;
genomgick en kurs vid missionsskolan åren 1902
— 1903 samt en kurs vid Ateneum i Stockholm
åren 1903 — 1904; avskildes till missionär vid
årsmötet 1903; avreste till Kongo den 8 juli
1904; återkom till hemlandet den 19 aug. 1907;
ingick äktenskap med Carl Palmqvist den 10
april 1909; avreste till Kongo för andra gången
den 19 april 1909.

HILDUR INGEBORG HELENA FLODEN,
född Lindecrantz, föddes den 14 maj 1876 i Hus-
kvarna, Hakarps socken av Jönköpings län. Efter
att hava utbildat sig till sjuksköterska genomgick
hon en kurs vid Elsa Borgs bibelkvinnohem,
varefter hon vistades vid missionsskolan åren
1 902 — 1903; avskildes till missionär den 14
juni 1903; avreste till Kongo den 8 juli 1904;
återkom till hemlandet den 19 aug. 1907; in-
gick äktenskap med S. A. Flodén den 3 nov.
1907; avreste för andra gången till Kongo den
14 dec. 1908.

ANDERS TEOFILUS CEDER föddes den

25 jan. 1879 i Sunne socken, Wärmland. I
sin tidigare ungdom ägnade han sig åt lant-
bruk samt byggnads- och snickeriarbete. Han
genomgick missionsskolan åren 1901 — 1904;
vistades i Frankrike tre månader våren 1905
för språkstudier; avskildes till missionär den 9
april 1905 i Uppsala; avreste till Kongo den 6
juli sistnämnda år; återkom till hemlandet den

26 okt. 1908; genomgick en kurs å tandläkare-
institutet i Stockholm i okt. 1909— april 1910;
avreste till Kongo för andra gången den 2 maj
1910.

430

ESTER KARIN OLIVIA STORM, född Dorph,
föddes den 16 jan. 1876 i Vänersborg. Hon har
genomgått ett elementarläroverk för flickor i
Göteborg och har tjänstgjort som lärarinna i
huslig ekonomi i Stockholm; år 1904 och en
del av 1905 hade hon anställning på Svenska
Missionsförbundets Expedition; ingick äktenskap
med Ernst Storm den 3 juli 1905 och utreste
till Kongo den 13 juli samma år; återkom till
hemlandet den 4 sept. 1907.

HANNA LYDIA CEDER föddes den 19
febr. 1877 i Sunne socken, Warmland. Hon
genomgick en kurs i sjukvård vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala 1902; vistades vid Elsa
Borgs bibelkvinnohem 1902 — 1903; studerade
vid missionsskolan åren 1903—1904; genom-
gick en kurs vid Ateneum i Stockholm åren 1904
— 1905; avskildes till missionär den 9 juni
1905; avreste till Kongo den 6 juli sistnämnda
år; dog vid missionsstationen Diadia den 12
nov. 1906.

IDA KAROLINA CEDERBLOM, född Lars-
son,föddes den 10 juni 1877 i Teckomatorp, Norra
Skreflinge, Skåne. Hon genomgick en kurs vid
missionsskolan 1904 — 1905; avskildes till mis-
sionär den 9 juni 1905; avreste till Kongo den
6 juli sistnämnda år; ingick äktenskap med J.
E. Cederblom i juli 1907; avled vid missions-
stationen Diadia den 24 mars 1908.

431

DORA ELISABETH GRAHN, född Dahl-
quist, föddes den 29 april 1 883 i Malmö. Hon ge-
nomgick Malmö Högre Läroverk för flickor åren
1893 — 1900; utbildades till sjuksköterska vid
Malmö Allmänna Sjukhus åren 1902 — 1904;
genomgick en kurs vid missionsskolan åren
1904 — 1905; avskildes till missionär den 9
juni 1905 och avreste till Kongo den 6 juli
samma år; ingick äktenskap med C. W. Grahn
den 14 mars 1906; återkom till hemlandet den
23 maj 1907; avreste till Kongo för andra
gången den 14 dec. 1908.

MARIA OLIVIA W1KHOLM, född Persson,
föddes den 9 dec. 1878 i Hedesunda socken
Gäfleborgs län. Hon genomgick Elsa Borgs bibel-
kvinnohem åren 1899 — 1900; hade anställning
som sköterska vid Eugeniahemmet åren 1901
— 1904; vistades vid missionsskolan åren 1904
— 1905; genomgick en kurs i sjukvård via
Akademiska Sjukhuset i Uppsala år 1905; av-
skildes till missionär den 25 mars 1906 i Karls-
krona; avreste till Kongo den 14 maj 1906;
återkom till hemlandet den 24 maj 1909; in-
gick äktenskap med O. Wikholm den 14 aug.
1910; avreste till Kongo för andra gången den
3 sept. 1910.

ALMA AMANDA JOHANSSON föddes den
23 maj 1881 i Grums socken, Värmland. Hon
genomgick en kurs vid missionsskolan åren
1904 — 1905; studerade vid Ateneum i Stock-
holm åren 1905 — 1906; avskildes till missionär
den 25 mars 1906 i Karlskrona; avreste till
Kongo den 14 maj 1906; avled vid missions-
stationen Nganda den 21 april 1908.

432

SIGNE AGNES MARIA WALDER, född
Kjellatider, föddes i Motala den 23 juli 1875. Hon
genomgick Elsa Borgs bibelkvinnohem vid
Hvita Bergen i Stockholm åren 1902 — 1903
och en kurs vid missionsskolan åren 1903 — 1904
samt en kurs vid Ateneum i Stockholm åren
1904 — 1905; hade därefter anställning ett och
ett halvt år vid Sandströmska skolan i Stock-
holm; avskildes till missionär vid konferensen
år 1906; ingick äktenskap med A. Walder den
21 april 1907; avreste till Kongo den 3 maj
sistnämnda år; återkom till hemlandet den 30
juni 1910.

GUSTAF OSKAR WIKHOLM föddes den
28 okt. 1878 i Boxholm, Östergötland. Han
var i sin tidigare ungdom sågverksarbetare;
genomgick missionsskolan åren 1903 — 1907;
avskildes till missionär vid årsmötet 1907 och
utreste till Kongo den 1 juli samma år; åter-
kom till hemlandet den 24 maj 1909; utreste
till Kongo för andra gången den 3 sept. 1910;
avled den 31 mars 1911 vid Kingoyi missions-
station.

Wikholm var sedan den 14 aug. 1910 i
äktenskap förenad med Maria Olivia Persson.

ESTER ELISABETH JACOBSSON, född
Storm, föddes i Örebro den 23 dec. 1880. Hon
genomgick bibelkvinnohemmet vid Hvita Ber-
gen åren 1903 — 1904 och en kurs vid Ateneum
i Stockholm åren 1905 — 1906, där hon avlade
småskollärarinneexamen; genomgick en kursvid
missionsskolan åren 1906 — 1907; avskildes till
missionär vid årsmötet 1907; avreste till Kongo
den 1 juli 1907; återkom till hemlandet den
31 aug. 1910; ingick äktenskap med G. A.
Jacobsson den 18 sept. 1909.

433

HILMA ADOLFINA ELISABETH KARLS-
SON föddes den 14 maj 1875 i Taxinge soc-
ken, Södermanland. Hon genomgick bibel-
kvinnohemmet vid Hvita Bergen åren 1904
— 1905 och därefter en kurs i sjukvård vid
Södertelje lasarett; vistades vid missionsskolan
aren 1906 — 1907; avskildes till missionär vid
årsmötet 1907 och avreste till Kongo den 1
juli samma är. Hon avled vid Kingoyi mis-
sionsstation den 14 april 1909.

CHARLOTTA SANDELL föddes den 12
maj 1874 i Fliseryd, Kalmar län. Hon genom-
gick bibelkvinnohemmet vid Hvita Bergen åren
1904 — 1905 samt en kurs på missionsskolan
åren 1906 — 1907; har dessutom genomgått en
kurs i sjukvård. Vid årsmötet 1907 avskildes
hon till missionär och avreste till Kongo den 1
augusti samma år; återkom till hemlandet den
1 sept. 1910.

LAMBERT GOTTFRID JOHN PETTERS-
SON föddes den 17 sept. 1880 i Gammalstorps
socken, Blekinge. Han var i sin tidigare ung-
dom möbelsnickare och har genomgått en kurs
i Tekniska yrkesskolan i Karlshamn ; genomgick
missionsskolan åren 1903 — 1907; avskildes till
missionär vid årsmötet 1907; avreste till Kongo
den 1 aug. 1 907 ; återkom till hemlandet den
14 aug. 1910; vistades läsåret 1910 — 1911 vid
Linköpings folkskollärareseminarium för utbild-
ning i pedagogik och metodik.

434

MARIA BERGLUND föddes den 1 1 mars
1882 i Ekshärad, Warmland. Hon genomgick
bibelkvinnohemmet vid Hvita Bergen åren 1905
— 1906; studerade vid missionsskolan åren 1906
— 1907; genomgick en kurs vid Ateneum i
Stockholm åren 1907 — 1908; avskildes till mis-
sionär vid årsmötet 1908; avreste till Kongo
den 9j aug. 1908; återkom till hemlandet den
14 aug. 1910.

ARVID LARSSON föddes den 20 april 1876
på Fredshammarsön, Arboga landsförsamling.
Han ägnade sig i sin tidigare ungdom åt jord-
bruk och fiske; genomgick missionsskolan åren
1904 — 1908; avskildes till missionär vid års-
mötet 1908; avreste till Kongo den 14 dec. 1908.

SELMA OTTILIA LUNDGREN föddes den
13 maj 1882 i Skuttunge socken, Uppsala län.
Hon genomgick en kurs vid missionsskolan
1907 — 1908; därförut var hon sjuksköterska.
Vid kvartalsmötet i Sala den 11 april 1909 av-
skildes hon till missionär och avreste den 19:de
samma månad till Kongo.

435

ANNA CHARLOTTA EKSTAM, född Ek-
lund, föddes den 5 maj 1882 i Stockholm. Hon
genomgick bibelkvinnohemmet vid Hvita Bergen
aren 1904 1905, studerade vid missionsskolan

aren 1906 — 1907 och har dessutom genomgått
en kurs i sjukvård. Hon avskildes till missio-
när vid kvartalsmötet i Sala den 1 1 april 1 909
och avreste den 19:de isamma manad till Kongo;
ingick äktenskap med Josef Ekstam den 24
sept. 1910.

HENNING JONATHAN LINDGREN föd-
des den 16 nov. 1880 i Gustaf Adolfs socken,
Värmland. Innan han vann inträde på missions-
skolan, vilken han genomgick åren 1905 — 1909,
reste han i fyra år som sjöman och var under
tre år anställd i affär. Han avskildes till mis-
sionär vid årsmötet den 5 juni 1909 och av-
reste till Kongo den 2 aug. samma år.

RUTH ANNA ELISABETH NYKVIST, född
Andersson, föddes den 1 3 okt. 1 882 i Månsarp,
Småland. Hon genomgick en kurs vid missions-
skolan aren 1907 — 1908 och en kursvid Ateneum
i Stockholm under hösten sistnämnda år; av-
skildes till missionär vid årsmötet den 5 juni
1909; avreste till Kongo den 2 aug. sistnämnda
år; ingick äktenskap med G. N. Nykvist den 18
sept. 1909; avled vid Mukimbungu missions-
station den 25 maj 1910.

436

MARIA WENNERSTRÖM, född Karlsson,
föddes den 6 april 1878 i Stockholm. Hon hade
anställning som barnvårdarinna vid barnhemmet
Rådan i Spånga åren 1905 — 1907, genomgick
en kurs vid missionsskolan åren 1908 — 1909;
avskildes till missionär vid årsmötet den 5 juni
1909; avreste till Kongo den 2 aug. sistnämnda
år; ingick äktenskap med A. E. Wennerström
den 18 sept. 1909.

LARS OLOF SEVERIN föddes den 23 okt.
1880 i Ofvansjö socken, Oäfleborgs län. Han
arbetade i sin tidigare ungdom i skrädderi ;
genomgick missionsskolan åren 1904 — 1908;
studerade sedan medicin under tre terminer vid
Livingstone College, London; avskildes till mis-
sionär vid kvartalsmötet i Sandviken den 5 sept.
1909; avreste till Kongo den 17 jan. 1910.

LIV1A DAHLSTRÖM föddes den 18 juli
1878 i Sala. Hon var från och med december
1908 till och med juni 1910 anställd på
Svenska Missionsförbundets Expedition; avskildes
till missionär vid årsmötet 1910; avreste till
Kongo den 3 sept. samma år.

437

Statistiska uppgiiter, visande kongomissionens utveckling under
5-årsperioderna för åren 1886 — 1911.

År

Statio-

ner

Ut-

statio-

ner

Antal

missio-

närer

Antal

infödda

med-

arbetare

Antal för-
samlings-
med-
lemmar

Antal

skolor

Antal

skol-

barn

Utgifter

1886

— *1

— *)

-*)

17.218: 31

1891

-*)

— *)

-*)

72.788: 33

1896

621

1.190

47.190: 81

1901

1.777

2.571

79,421: 14

1906

1.368

3,364

85.763: 87

1911

144

127

1.508

160

4.831

105,506: 16

1'ppgift saknas.

■

Internet Archive Audio

Featured

Top

Images

Featured

Top

Software

Featured

Top

Books

Featured

Top

Video

Featured

Top

Mobile Apps

Browser Extensions

Archive-It Subscription

Save Page Now

Full text of "Dagbräckning i Kongo; Svenska Missionsförbundets Kongomission"

See other formats