Skip to main content

Full text of "Det nya Östasien"

See other formats 


i 


Digitized  by  the  Internet  Archive 
in  2016 


https://archive.org/details/detnyaostasienOOcass 


DET  NYA  ÖSTASIEN 


DET  NYA  OSTASIEN 


HJALMAR  CASSEL 


MED  180  ILLUSTRATIONER 

(HVARAF  ETT  STORT  ANTAL  HELSIDESRILDER) 


STOCKHOLM 

ALBERT  BONNIERS  FÖRLAG 


STOCKHOLM 

ALB.  BONNIERS  BOKTRYCKERI  19  0 6 


INNEHÅLL. 


På  resa  till  soluppgångens  land. 

Ilur  man  reser  till  Japan 1 

I Suezkanalen 11 

Det  indiska  problemet 19 

Singapore,  porten  till  fjärran  östern 37 

Kinesen  som  utvandrare 46 

Kina  inför  uppvaknandet. 

Inledning 57 

Några  drag  ur  kinesiska  folkkaraktären  G7 

Affärslifvet.  Kinesen  som  köpman 84 

Penning-väsendet 97 

Undervisningen  107 

Det  nya  ljuset 121 

Järnvägar  i Kina 130 

Tyskland  i fjärran  östern. 

Hvad  vill  Tyskland  i Orienten? 143 

Kiautschau 152 

På  resa  genom  Korea  våren  1905. 

Stambanan  genom  Korea 163 

På  järnväg  genom  Korea 172 

En  promenad  i Saul  191 

Myntreformen  i Korea.  Två  intervjuer  .211 

Korea  som  japanskt  annex . 220 


Japan,  bilder  från  soluppgångens  land. 

De  första  intrycken 231 

Ett  besök  i Osaka 240 

Turisternas  Japan  249 

Främlingslifvet.  Hotell  och  klubbar 268 

Finns  det  en  industriell  gul  fara? 278 

Efter  freden 296 

Några  ord  om  Japans  kvinnor  316 

Sverige  i fjärran  östern. 

Skandinavisk  sjöfart  i Östasien 327 

Hvad  kan  Sverige  göra? 340 

Vår  diplomatiska  och  konsulära  representation  ...  354 


PÅ  RESA  TILL 
SOLUPPGÅNGENS  LAND 


Typer  af  Aino-folket,  Japans  urinvånare,  af  hvilka  endast  några  tusen  kvarlefva  på  Hokaido. 


Inloppet  till  Hongkongs  hamn. 


Japansk  flicka. 


Hur  man  reser  till  Japan. 

Port  Said  i nov.  1904. 

»Til  Snelandets  hytter  fra  Solstrandens  krat,  der  rider 
en  rytter  hver  eneste  nat»  — hvem  känner  ej  vid  dessa 
längtansmättade  strofer  af  Ibsen  något  af  hemlandets  under- 
liga, dragande  makt  öfver  främlingen?  Och  den,  som  själf 
varit  borta,  långt  från  de  sina,  förstår  så  väl,  hur  tanken 
själfmant  i nattens  stillhet  söker  sig  väg  tillbaka  till  hem- 
met, det  må  nu  ligga  aldrig  så  många  tusen  mil  borta. 
Men  märkvärdigare  är,  att  en  sådan  där  tankens  vinghäst 
kan  dag  efter  dag  sadlas  för  att  styras  i motsatt  riktning 
— från  hemmet  bort  till  ett  land  i en  annan  hemisfär, 
okändt  och  främmande  för  oss,  till  ett  folk,  för  livilket  vi 
ännu  för  ett  år  sedan  hade  föga  eller  intet  intresse.  Och 
likväl,  hur  mången  svensk  kan  i dessa  dagar  lägga  bort 
sin  tidning  utan  att  i andanom  göra  den  långa  resan  till 
det  underbara  öriket  därborta  vid  Gula  hafvet,  till  det  förr 
för  oss  så  likgiltiga  mongolfolket,  som  nu  kämpar  sin 
stora  förtviflade  kamp  mot  den  moskovitiske  jätten?  »Sne- 
landet»  sänder  för  visso  livar  natt  en  hel  armé  af  eteriska 
ryttare  till  »sol-landet»  — den  uppgående  solens  land. 

1 själfva  verket  har  det  under  sista  året  talats  och 
1.  — Oassel. 


2 


HUR  MAN  RESER  TILL  JAPAN 


skrifvits  så  mycket  om  Japan,  att  ordet  blifvit  helt  familjärt 
för  oss.  Vi  ha  nästan  glömt  hort,  att  Japan  är  oerhördt 
aflägset,  ja,  praktiskt  sedt,  längre  bort  från  Sverige  beläget 
än  något  annat  civiliseradt  land.  För  alt  komma  dit 
måste  vi  antingen  passera  Atlanten,  öfverskrida  hela  den 
nordamerikanska  kontinenten  och  fortsätta  vår  färd  tvärs- 
öfver  Pacific-hafvets  tusenmila  vattenyta  — detta  är  i af- 
seende  på  resans  varaktighet  för  närvarande  den  kortaste 
vägen  — eller  måste  vi,  styrande  kosan  mot  öster,  lägga 
bakom  oss  östra  Europa  och  den  ofantliga  asiatiska  kon- 
tinenten i dess  längdsträckning.  Fågelvägen  är  afståndet 
till  Japan  cirka  8,000  kilometer.  Men  i brist  på  bärande 
vingar  och  då  den  enda  direkta  landrouten  för  närvarande 
är  stängd  för  trafik,  måste  vi  tyvärr  räkna  med  helt  andra 
distanser.  Redan  järnbanan  Petersburg — Moskva — Tschel- 
jabinsk— Charbin — Port  Arthur  är  mer  än  10,000  kilometer, 
och  lägga  vi  sjöresorna  Port  Arthur— Nagasaki  och  Peters- 
burg—Stockholm  till,  äro  vi  uppe  i en  siffra,  som  ej  under- 
stiger 11,000  km.  Men  de  sjörouter,  som  nu  slå  oss  till 
buds,  föra  på  ofantliga  omvägar  rundt  halfva  Asien  eller, 
med  någon  af  de  amerikanska  Pacificbanorna  som  mellan- 
hand, tvärs  öfver  de  båda  stora  världsliafven.  Resan  blir 
på  detta  sätt  åtminstone  förlängd  med  hälften.  Medan 
sibiriska  järnvägens  lyxtåg  tillryggalade  vägen  mellan  Moskva 
och  Port  Arthur  på  fjorton  dagar,  behöfver  exempelvis 
Nord-deutsche  Lloyds  postångare  fyrtioåtta  dagar  för  att 
gå  från  Bremen  till  närmaste  hamn  i Japan  (Nagasaki). 
De  engelska  ångarna,  som  gå  från  London  till  Östasien, 
behöfva  fyrtioett  dygn  för  att  tillryggalägga  sträckan  mellan 
världsstaden  vid  Thames  och  den  stora  östasiatiska  lian- 
delsmetropolen  vid  Jangtsekiangs  mynning.  Och  man  har 
sedan  från  Shanghai,  inberäknadt  liggedagar,  cirka  fyra 
dygn  till  Nagasaki  och  ytterligare  fyra  till  Jokohama. 
Resan  kan  emellertid  afsevärdt  förkortas  genom  alt  man 


på  järnväg  korsar  europeiska  kontinenten  och  först  i Genua 
eller  Neapel  går  ombord  på  någon  af  de  östasiatiska  post- 
ångare, som  anlöpa  dessa  hamnar.  Den  kortaste  tid,  som 
posten  från  Stockholm  skulle  behöfva  för  att  nå  Japan 
den  östra  sjövägen,  torde  vara  fyrtioen  dagar,  af  hvilka  en 
till  Berlin,  två  Berlin  — Neapel  och  trettioåtta  Neapel  — Naga- 
saki.  Men  posten  går  i stället  västerut  och  spar,  tack 
vare  de  snabba  kommunikationerna  öfver  amerikanska 
kontinenten,  en  fjärdedel  af  denna  tid.  Man  kan  således 
med  god  tur,  det  vill  säga  om  man  slipper  att  ligga  och 
vänta  på  oceanångarna,  resa  till  den  uppgående  solens 
land  på  ungefär  en  månad. 

Jag  fruktar,  att  ensamt  denna  torra  redogörelse  för 
antalet  resdagar  betagit  eder,  ärade  läsare,  lusten  alt  utföra 
det  vågade  experimentet  af  en  Japanresa.  Sannolikt  skall 
ni  äfven  för  framtiden  föredraga  att  använda  fantasiens 
vingar  framför  att  fresta  den  gungande  skeppsplankan  på 
den  ovissa  brusande  oceanen.  Jag  medger,  att  ni  valt 
den  säkrare  vägen,  men  så  går  ni  i stället  miste  om  en 
del  erfarenheter,  som  livarken  telegraf  eller  fantasi  kan 
ersätta  och  som  utan  tvifvel  skulle  rikt  belöna  er  för  möj- 
ligen utståndna  strapatser.  I själfva  verket  torde  ingen 
resa  kunna  uttänkas,  som  ger  så  stor  valuta  för  spilld  tid 
och  utlagda  pengar,  som  just  en  lur  till  Japan.  Och  om 
vi  närmare  undersöka  saken,  skola  vi  finna,  att  vi  svenskar 
ofta  både  ge  ut  mera  pengar  och  slösa  mera  tid  på  rekrea- 
tionsresor  eller  så  kallade  sommarsejourer  än  en  förnuftigt 
ordnad  resa  till  den  fjärran  östern  bör  kräfva.  Det  är  ju 
ingenting  ovanligt,  att  en  svensk  tillbringar  hela  sommaren 
med  att  »ligga  vid  en  badort».  I bästa  fall  badar  han 
där  — som  hufvudsak.  Men  lika  ofta  är  badorten  endast 
en  scenförändring.  Den  gode  mannen  har  utbytt  vinterns 
balsalonger  och  instängda  guldkrogar  mot  badhotellets  ve- 
randa; men  innehållet  är  detsamma:  socieletslif  af  hemma- 


4 


HUR  MAN  RESER  TILL  JAPAN 


vand  art,  festmiddagar  och  punsch.  Kostnaderna  för  en 
sådan  »badresa»  äro  ej  obetydliga,  men  hur  högt  stiga  de 
ej,  när  planerna  någon  gång  flyga  litet  högre  och  man 
beslutar  sig  för  en  tur  till  Paris  eller  en  sejour  vid  Rivie- 
ran? Då  tar  man  till  resekreditivet  stort  nog  »för  alla 
eventualiteter».  Kreditivet  töms  i de  flesta  fall  — i det  af- 
seendet  ha  nog  aningarna  slagit  in  — men  »eventualite- 
terna» ha  merendels  blifvit  af  enformigaste  art:  en  varia- 
tion på  hotellräkningar,  hvari  Rivieran  är  speciell  mästare. 
Ej  underligt  om  resor  af  detta  slag  börja  komma  i miss- 
kredit, ty  de  gifva  lilet  och  kosta  jämförelsevis  mycket. 

Hvarför  skola  vi  svenskar  alltid  välja  de  mest  utnötta 
stråkvägarna,  vid  hvilka  det  gröna  gräset  förtorkat  under 
myriader  »turisters»  fötter  och  där  den  enda  planta  som 
trifs  är  »hotellblomman»  — kyparen  och  hans  eviga  dricks- 
penninghunger? Är  det  omöjligt  att  hos  det  gamla  vikinga- 
släktet  väcka  lusten  för  det  stora  reselifvet  — sådant 
engelsmän  och  amerikaner  länge  praktiserat  det  och  tys- 
karna med  nyväckt  känsla  af  världsbetydande  nation  nu 


HVAD  EN  JAPAN-RESA  KOSTAR 


5 


börja  förstå  det?  Det  skulle  säkerligen  bidraga  till  mera 
luft  i vårt  alltför  tillslutna  samhälle. 

Kostnaderna  äro  visst  icke,  äfven  för  våra  förhållan- 
den, afskräckande.  Låtom  oss  se,  hvad  en  Japantur  kan 
gå  till.  På  de  tyska  postångarna  kostar  en  första  klass 
biljett  Hamburg(Bremen)— Jokohama  1,335  mark,  tur  och 
retur  är  priset  endast  1,990  mark.  Reser  man  per  järnväg 
till  Genua,  blir  priset  obetydligt  högre,  ty  järnvägsbiljetten 
Hamburg(Berlin)— Genua  kostar  ungefär  lika  mycket  som 
rabatten  på  ångbåtslinjen  betingar. 

Man  bör  emellertid  icke  glömma,  att  i ofvannämnda 
biljettpris  på  de  tyska  postångarna  fritt  vivre  är  inberäk- 
nadt.  Så  godt  som  man  äter  på  dessa  förstklassiga  ångare 
och  med  de  bekvämligheter  i öfrigt,  som  där  bjudas,  kan 
man  näppeligen  värdera  kosthållet  lägre  än  tolf  kronor 
om  dagen.  En  hvar,  som  rest  något  i utlandet,  vet  nog, 
att  det  fordras  särskild  resvana  och  rätt  mycken  omtanke 
för  att  begränsa  sina  dagliga  utgifter  till  denna  summa. 
Naturligtvis  kan  man  också  lefva  billigare,  men  då  får 
man  också  slå  af  en  smula  på  det  mått  af  komfort,  som 
den  mer  burgne  svensken  är  van  vid  hemma.  En  engels- 
man, som  jag  nyligen  träffade,  förklarade,  att  den  största 
besparing,  han  kunde  göra,  vore  att  ständigt  vistas  på 
oceanångare  — han 
kunde  omöjligt  lefva 
hemma  på  biljettpriset. 

Måhända  denne  herre 
var  af  samma  skola 
som  en  viss  amerikan, 
hvilken  som  ett  slags 
botgörelse  ålade  sig 
själf  att  sex  gånger 
resa  öfver  Atlanten;  på 
oceanångarna  är  det 


Promenad-däcket  på  oceanångaren. 


6 


HUR  MAN  RESER  TILL  JAPAN 


nämligen  förbjudet  att  idka  hasardsspel,  och  den  ånger- 
fulle amerikanen  hade  räknat  ut,  att  en  så  pass  lång 
återhållsamhet  från  hasardspelets  fröjder  skulle  återställa 
hans  rubbade  finanser.  Skämt  åsido,  en  hvar  resande 
vet,  att  biljetten  i allmänhet  spelar  den  mindre  rollen 
och  lefnadskostnaderna  den  större.  Beräknar  man,  som 
nyss  nämnts,  tolf  kronor  per  dag  för  vivre  under  de 
tre  och  en  half  månader,  som  åtgå  för  resan  Hamburg — 
Jokohama  och  åter,  blir  det  en  sammanlagd  besparing  af 
1,260  kronor,  och  drar  man  denna  siffra  från  biljettpriset 
1,990  mark  (1,791  kr.)  finner  man,  att  själfva  biljetten  icke 
betalats  med  mer  än  531  kr.  Denna  summa  motsvarar 
tämligen  nära  priset  på  en  första  klass  biljett  å trans- 
sibiriska  järnvägens  lyxtåg  mellan  Moskva  och  Dalny  eller 
Vladivostok;  enligt  denna  beräkning  skulle  man  således 
resa  fram  och  tillbaka  på  ångbåt  till  Östasien  för  samma 
pris  som  en  enkel  tur  kostar  — eller  rättare  sagdt  kostade 
— på  järnväg.  Men  för  den,  som  likt  mig  ej  helt  kunnat 
befria  sig  från  den  moderna  fördomen:  tid  är  pengar,  be- 
tyder ju  också  den  ansenliga  besparing  af  tid,  resan  genom 
Sibirien  representerar,  något. 

Ett  kunna  vi  vara  öfverens  om:  hvilkendera  vägen  vi 
välja  till  den  fjärran  östern,  bör  det  andliga  utbytet  af 
resan  blifva  utomordentligt  stort:  å ena  sidan  sjörouten 
genom  Medelhafvet,  Suezkanalen,  Röda  hafvet  och  öfver 
Indiska  oceanen  till  Ceylon  och  vidare  till  Bortre  Indien 
genom  Malaccasundet  via  Penang  och  Singapur  öfver  Syd- 
kinesiska  hafvet  till  de  stora  kinesiska  hamnarna  Hong- 
kong och  Shanghai,  öfver  Gula  hafvet  till  Japan  och 
genom  det  japanska  inhafvet,  berömdt  för  sin  skönhet,  till 
Kobe,  för  att  slutligen  på  Stilla  hafvets  vågor  nå  Jokohama. 
Hela  raden  af  underbara  sagoland  — Egypten,  Arabien, 
Indien,  Kina  och  Japan  upprulla  sina  skiftande  panoramor 
för  den  resandes  blickar.  Han  har  god  tid  att  besöka  en 


ETT  FLYTANDE  PALATS 


7 


mängd  intressanta  platser,  ja,  göra  långa  utflykter  på  järn- 
väg, på  flodbåtar  eller  till  häst  eller  kamel.  Han  har  allt- 
jämt sitt  komfortabla  hem  i det  flytande  palats,  en  modern 
turistångare  är  (på  ifrågavarande  route  gå  ångare  på  ända 
till  11,000  tons),  med  angenämt,  förfinadt  sällskapslif,  men 
på  samma  gång  är  han  turist  i alla  de  länder  ångaren 
passerar.  Den  ena  dagen  tränges  han  bland  museimän  på 
Kairos  gator,  den  andra  dagen  går  han  »hemifrån»  på  en 
liten  promenad  under  Ceylons  kokospalmer,  eller  tillbringar 
för  omväxlings  skull  sin  afton  på  en  kinesisk  opera.  I 

jämförelse  härmed  är  det  trans-sibiriska  lyxtågets  kupé- 
fönster ramen  kring  en  något  enformigare,  men  kanske  ej 
mindre  fängslande  tafla.  Men  hvilken  förtrollning  ligger 
det  ej  i tanken  att  snabbt  och  bekvämt  rulla  fram  öfver 

dessa  omätliga  ödevidder,  som  endast  för  ett  tiotal  år 

sedan  voro  så  godt  som  stängda  för  vanliga  dödligal 

Hvilken  underbar  färd  på  en  sammanhängande  järnbana 
mellan  Östersjön  och  Stilla  liafvet!  Och  just  detta,  att  på 
så  kort  tid  kastas  ut  ur  sin  hemmavanda  miljö  till  den 
fjärran  österns  främmande  värld!  Det  är  som  en  scen- 
förändring i Lycko-Pers  resa,  en  dröm  ur  Tusen  och  en 
natt.  I sanning,  de  moderna  kommunikationsmedlen  bjuda 
oss  öfverraskningar,  som  öfverlräffa  äfven  sagoberättarnas 
fantasi. 

Vi  få  väl  hoppas,  alt  då  krigets  åskor  rullat  ut,  en 
framsynt  internationell  ledning  af  de  skilda  routerna  till 
Östasien  skall  så  ordna  förhållandena,  att  turisten,  som 
försett  sig  med  en  tur-  och  returbiljett  till  Japan,  skall 
efter  behag  kunna  använda  den  antingen  öfver  land-  eller 
sjövägen  eller  med  en  kombination  af  båda.  Hvarför  skulle 
ej  alla  dessa  stora  ångbåtsbolag,  som  nu  frakta  passagerare 
till  Östasien  — Nord-Deutscher  Lloyd,  Hamburg — Amerika- 
linjen,  Peninsular  and  Oriental,  Messageries  Maritimes  med 
flera  — kunna  ena  sig  om  gemensamt  arbete  till  allas  bästa? 


8 


HUR  MAN  RESER  TILL  JAPAN 


De  två  tyska  bolagen  ha  redan  gjort  en  öfverenskommelse, 
som  berättigar  deras  passagerare  att  begagna  hvilken  af 
de  båda  bolagens  båtar  de  behaga  och  äfven  stiga  af  och 
på  hvar  de  vilja.  Detta  är  en  stor  fördel  för  den  som  vill 
stanna  och  närmare  studera  något  af  de  land,  som  pas- 
seras. En  öfverenskommelse  med  Sibiriska  järnvägen  är 
heller  icke  utesluten  (vi  få  väl  hoppas,  att  denna  betydelse- 
fulla trafikled  efter  kriget  öfvergår  till  ett  internationellt 
bolag!)  efter  mönster  af  den  samtrafik,  som  redan  existerar 
mellan  oceanbolagen  och  de  amerikanska  Pacificbanorna. 
Man  färdas  ju  numera  världen  rundt  med  en  enda  biljett. 

Ju  mer  som  kan  göras  för  att  underlätta  världstrafiken, 
ju  bättre.  Ty  det  är  det  stora  reselifvet,  som  framför  allt 
skänker  vida  vyer  och  fördomsfri  blick  på  tingen.  Vi 
svenskar  läsa  gärna  om  dessa,  för  oss  aflägsna  länder  och 
låta  vår  fantasi  måla  bilder  ur  dem.  Kriget  i fjärran 
östern  har  knutit  ett  nytt  intressets  band  mellan  oss  och 
Japan.  Det  finns  ingen  omöjlighet  att  detta  intresse,  från 
att  vara  ett  rent  platoniskt,  en  gång  skall  bli  ett  lifligt 
och  aktuellt,  grundadt  på  handelsförbindelser  och  person- 
liga besök.  Den  luftige  ryttare,  som  förde  kurirpost  mellan 
den  norske  diktaren  i Egypten  och  hans  snötyngda  hem- 
land, steg  — såsom  Ibsen  senare  tilläde  — af  för  att  stanna. 
Kanske  skall  förbindelsen  Sverige — Japan,  som  nu  mest 
förmedlas  med  förflugna  tankar,  en  gång  taga  form  af  var- 
aktiga vänskapsförbindelser. 


Vy  af  Nagasaki. 


Suez-kanalens  mynning  vid  Suez. 


I Suezkanalen. 


Suez,  28  nov.  1004. 

Den  stora  ångaren  glider  sakta,  ljudlöst  genom  den 
trånga  vattenrännan.  På  ena  sidan  öknen,  ambragul  i den 
sjunkande  solens  rampbelysning,  ändlös,  jämn  som  en 
vattenspegel  med  enstaka  klippblock,  som  skimrande  likt 
ädelstenar  lyfts  öfver  marken  af  hägringens  trollhand.  På 
andra  sidan  en  smal  landstrimma,  lika  enformig  och 
ändlös  som  kanalen  själf  — de  bilda  tillsammans  två  paral- 
lella linjer,  hvilka  utdragas,  som  det  tyckes,  utan  gräns.  Men 
bortom  denna  smala  strimma  är  en  ny  öken,  af  vatten  eller 
sumpigt  deltaland,  formadt  af  någon  okroppslig  materia, 
som  liksom  sväfvar  mellan  himmel  och  jord.  Tusen- 
tals fåglar  — hägrar  och  flamingos  — stå  uppställda  där- 
ute i långa,  raka  linjer,  liksom  soldater  gående  till  anfall 


12 


I SUEZ KANALEN 


i spridd  slagordning.  Den  tyska  postångaren,  som  här  i 
denna  omgifning,  till  hälften  på  land,  ter  sig  som  en  oer- 
hörd koloss,  ett  berg,  framdrifvet  genom  öfverjordiska 
makter,  låter  höra  en  signal  — ett  uthålligt  doft  rytande, 
som  rullar  öfver  öknen  som  lejonets  och  kommer  sjöfåg- 
larnas härskaror  att  lyfta  vingarna  och  taga  till  skyndsam 
reträtt. 

Sakta  sjunker  solens  blodröda  glob  i vattenytan.  Ett 
ögonblick  efter  är  hela  landskapet  illumineradt;  det  ser  ut 
som  om  tusende  bengaliska  eldar  tändes  i öknen,  de  flamma, 
spraka,  gnistra  och  kasta  kaskader  af  mångfärgadt  ljus 
öfver  det  öde  vattnet.  Men  härligheten  varar  icke  länge. 
Söderns  natt  fäller  sin  tunga  ridå  öfver  skådespelet,  allt  är 
svart  — då  vaknar  salongen:  det  stora  promenaddäcket 
upplyses  af  elektriska  glödlampor,  medan  förstaklasspassa- 
gerarna,  en  svärm  af  festklädda  damer  och  herrar,  strömma 
upp  från  middagen.  Den  har  tydligen  varit  glad.  Man 
stimmar,  konverserar  under  lifliga  gester.  Välsvarfvade 
tyska  fraser  blandas  med  muntra  engelska  utrop;  den  säf- 
liga  holländskans  jämna  ström  brytes  af  knastrande  och 
klirrande  ljud  af  något  exotiskt  idiom. 

Där  underhålla  två  italienare  hvarandra  på  sitt  melo- 
diska språk.  De  ha  pratat  oafbrutet  ända  sedan  de  lämnat 
Napoli  och  komma  troligen  att  fortsätta  därmed  till  dess 
de  nå  destinationsorten,  Jokohama.  Ty  de  förslå  ingen 
ombord  och  ingen  förstår  dem.  Hvad  de  ämna  företaga 
sig  i Japan,  veta  de  blott  själfva.  Där  står  den  unga  ba- 
ronessan  von  K.,  omgifven  af  tyska  officerare  på  permission 
för  världsomsegling ; hon  är  klädd  i en  charmant  hvit 
sidenrobe,  som  dock  knappast  klär  hennes  fylliga  figur, 
och  den  hvita,  juvelgnistrande  handen  för  med  lättjefullt 
behag  cigarretten  till  de  alltid  leende  läpparna,  medan  hon 
lutad  mot  räcket  lyssnar  till  de  ifriga  kavaljerernas  artig- 
heter, Hennes  man,  baronen,  marscherar  ensam  i rask 


EFTER  DINERN  OMBORD 


13 


takt  fram  och  tillbaka  — han  går  så  nästan  dagen  i ända, 
om  för  att  öfva  de  kraftiga  vadmusklerna,  som  tack  vare 
den  tyrolska  jägardräkten  framträda  i all  sin  prakt,  vill 
jag  lämna  osagdt.  Då  jag  ser  denne  herre,  känner  jag  mig 
icke  längre  så  ensam.  Jag  har  lämnat  min  hustru  hemma, 
han  har  sin  med  sig,  och  vi  ha  båda  ungefär  lika  stor 
glädje  af  dem. 

Men  det  finns  godt  om  unga  personer,  som  betrakta 
det  äktenskapliga  problemet  ur  en  annan  synpunkt.  Se  blott 
denna  unga  danska,  som  jämt  hänger  vid  sin  mans, 
konsulns  arm!  Eller  dessa  två  representanter  för  »la 
grande  nation»,  som  tyckas  döfstumma.  De  ha  utvalt  en 
lugn  plats  på  däcket  och  tillbringa  sin  tid  med  att  njuta 
af  hvarandras  sällskap  på  ett  tyst,  förstående  sätt.  Förbi 
dem  stimma  högröstade  engelska  misser,  som  fått  hand 
om  den  unge,  något  förläste  skeppsläkaren : de  vilja  alla 
försäkra  sig  om  första  valsen  till  nästa  bal.  Några  tyska 
herrar  diskutera  ifrigt  de  sjunkande  kolpriserna  i Tsintau. 
En  håller  före  att  prisfallet  är  den  tyska  östasiatiska  be- 
sittningens räddning  från  ruin,  ty  de  låga  kolpriserna 
komma  att  locka  dit  fartyg.  En  annan,  som  tydligen  är 
intresserad  i de  nya  kolgrufvorna,  vill  göra  regeringen  an- 
svarig för  öfverspekulationens  uppmuntrande.  Diskussionen 
slutar  med  ett  gemensamt  beslut  att  öfvergå  till  en  enkel 
dagordning,  det  vill  säga  spela  ett  parti  skat.  En  hel  svärm 
unge  män  — tjänstemän,  globetrotters,  profryttare,  äfven- 
tyrare,  pioniärer  af  alla  slag  för  vår  beprisade  civilisation, 
alla  fyllda  af  visdom  och  nya  planer,  hvarmed  de  ämna 
lyckliggöra  Java,  Sumatra,  Burma,  Kina,  Siarn  eller  någon 
annan  del  af  det  stora  landet  i öster  — fyller  bortre  delen 
af  däcket.  Alla  bolma,  prata,  skratta,  skrodera  i kapp. 
Hvad  allt  kunna  icke  dessa  män  skapa  i en  handvändning 
efter  en  table  d’höte  på  sex  rätter  med  champagne?  Men 
tyst  och  betänksam  halfligger  på  korgstolen  den  gamle 


14 


I SUEZKANALKN 


holländske  plantageägaren  från  Java.  Han  lyssnar  en 
stund,  och  ett  ironiskt  leende  går  öfver  det  olivfärgade, 
vissnade  ansiktet,  men  snart  nog  sjunker  han  ned  i samma 
digra  volym,  som  sysselsatt  honom  ända  från  Genua.  På 
titelbladet  står:  »Liefde  en  strijd».  Längre  bort  smyger 
sakta  med  sviktande,  ohörbara  steg  en  liten,  skinntorr  herre 

— en  kinesisk  köpman  från  Kanton  med  utstående  kind- 
ben och  hårpiska.  Han  lär  äga  millioner,  men  man  skulle 
kunna  taga  honom  för  den  ödmjukaste  bland  tjänare.  En 
kinesisk  kvinna,  klädd  i vida  byxor,  vaktar  några  små  barn, 
som  leka  på  däcket.  Ett  ideal  af  barnpiga,  åt  hvilken 
barnens  mor,  den  förnäma  kreolskan  från  Luzon,  med 
trygghet  kan  öfverlämna  sina  småttingar.  Det  är  för  resten 
godt  om  barn  på  denna  ångare  — små  engelska  gossar, 
som  skola  gå  i skola  i Shanghai,  en  liten  rar  tös,  som 
följer  sin  pappa  till  Rangoon  och  är  hans  och  hela  fartygets 
förtjusning,  dibarn  som  snart  skola  pröfva  den  kinesiska  mjöl- 
ken (dyr  och  dålig),  nya  telningar  af  alla  åldrar,  uppryckta  ur 
den  europeiska  jorden  för  att  omplanteras  i den  asiatiska. 

Så  glider  det  framåt,  detta  stora  skepp,  mot  mål,  som 
ingen  känner  — en  värld  för  sig,  med  olika  klasser,  olika 
nationer,  stridiga  intressen  och  fasta  vänskapsband,  affärs- 
bekymmer  och  familjeglädje,  svartsjuka,  kärlek  och  hat. 
Ödet  har  sammanfört  alla  dessa  människor  endast  för 
några  veckor,  och  likväl  ha  de  alla  gemensamma  förhopp- 
ningar, känna  sig  som  medlemmar  af  samma  samhälle  . . . 
En  stöt!  Hvad  var  det?  Jätteångaren  har  stannat.  Maski- 
nerna, som  endast  långsamt  kringvridit  de  ofantliga  pro- 
pellerbladen, arbeta  icke  mer.  Signalpipan  låter  höra  sitt 
vrålande,  försättande  luften  i dallring.  Passagerarna  stirra 
ut  i den  kolsvarta  natten.  Men  endast  natten  möter  dem 

— öknens  natt  med  tusen  tindrande  stjärnor.  Dock!  Där 
är  något  annat!  En  intensivt  ljus  punkt,  som  hastigt  växer. 


ETT  MÖTE  I SUEZ-KANALEN 


15 


Plötsligt  badas  hela  skeppet  i en  ljusflod  så  intensiv,  att 
vi  ha  svårt  att  uthärda. 

H varje  detalj  framstår  klar  som  i dagsljus:  kanalens 
skarpt  uthuggna  bank,  den  smala  landremsan,  öfver  livilken 
telegraftrådarna  löpa,  glänsande  som  guld,  stenstolparna 
och  semaforerna  . . . En  väldig,  svart  massa  kommer  rätt 
emot  oss  — den  glider  förbi,  och  nu  se  vi  att  det  är  ett 
fartyg.  På  de  illuminerade  däcken  röra  sig  passagerarna 
som  hos  oss.  Vi  komma  dem  helt  nära.  En  annan  värld, 
som  i natten  seglar  förbi  vår  egen.  En  kraftig  engelsk 
röst  ropar:  »Ryssarna  ha  just  passerat  kanalen!  Mött  dem 
utanför  Suez!  Tjugutvå  skepp  inberäknadt  transportfartygen! 
De  kola  i Röda  liafvet.» 

Vår  kapten  svarar  något,  som  vi  ej  uppfatta.  Vi  er- 
fara att  det  var  »Sumatra»,  tillhörande  P.  and  O. -linjen,  på 
hemväg  från  Australien.  Ett  flytande  palats  om  nära  5,000 
tons,  ehuru  ej  mer  än  hälften  så  stort  som  vårt.  Ett  nöt- 
skal liksom  vårt  eget  stolta  skepp.  Ett  grund,  ett  för- 
rädiskt korallref,  en  vilsekommen  kula,  en  mina  som  kom- 
mit lös  — och  det  stolta  skeppet  sjunker  i hafvels  djup, 
dragande  med  sig  hela  denna  myrstack  af  människor,  som 
rör  sig  inom  det . . . Nötskalet  har  krossats  och  myriaden 
af  skepp,  som  begrafts  i sanden  på  hafsbottnen  med  alla 
sina  skatter,  har  ökats  med  ett  nytt. 

Åter  ljuda  skratt  och  sorlet  af  stimmande  röster.  Musik- 
kåren spelar  upp  en  vals;  de  frackklädda  herrarna  bjuda 
upp  . . . Mötet  med  det  svarta  skeppet  var  blott  ett  litet  inter- 
mezzo. Nyheten  om  ryska  flottan,  äfventyrar flottan,  som 
nu  fullgjort  en  ny  del  af  sin  färd  mot  nästan  säker  för- 
intelse, har  för  ett  ögonblick  upphetsat  sinnena,  men  i nästa 
ögonblick  har  man  glömt  den  i dansens  ringar.  Om  ett 
par  dagar  skola  vi  med  säkerhet  passera  ryssarna  i Röda 
hafvet.  Det  blir  lid  nog  alt  se  på  dem  då. 

Men  för  min  egen  del  kan  jag  ej  frigöra  mig  från 


16 


I SUEZKANALEN 


underliga  tankar.  Hvad  rör  sig  inom  dessa  pansarkolosser* 
som  nyss  passerat  den  betydelsefulla  rännan  mellan  Asien 
och  Afrika?  Liksom  vi  ha  dessa  ryssar  nyss  sett  Medel- 
hafvets  djupblå  vågor  försvinna.  Europa  har  sjunkit  ned 
bortom  synranden.  Porten  till  Orienten,  sagolandet,  liar 
öppnat  sig.  Lesseps,  den  store  fransmannen,  som  står 
där,  gjuten  i brons,  vid  inloppet  till  Port  Said,  har  sträckt 
ut  sin  högra  arm  och  visat  vägen.  Öknen  har  lydig  dragit 
sig  undan  och  lämnat  passagen  fri  från  haf  till  haf.  Vägen 
ligger  öppen  — till  sagolandet  eller  till  dödslandet?  Ha 
dessa  ryssar  icke  som  vi  mänskliga  känslor,  glädjeämnen 
och  förhoppningar?  Vänta  ej  hustrur  och  barn  ängsligt 
nyheter  från  dem?  Få  de  ej,  som  våra  egna,  vykort  med 
pyramider  och  sfinxer,  lustiga  araber  och  beslöjade  egyp- 
tiskor? Betrakta  ej  de  ryska  örlogsmännen  liksom  vi  hela 
detta  färgrika  orientaliska  lif,  som  myllrar  på  kajer,  gator 
och  vatten?  Ett  lif  som  så  utomordentligt  tilltalar  turisten, 
därför  att  det  ger  uttryck  åt  en  sann  lifsglädje,  som  ej  ens 
det  största  armod  kan  undertrycka.  Nej,  i dessa  gråa, 
tornprydda  stålfästningar  rufvar  endast  förstörelsens  demon. 
De  ha  dragit  ut  på  en  turistfärd,  men  ej  för  att  njuta  och 
glädjas  åt  allt  skönt,  utan  för  att  döda  och  dödas.  I stället 
för  vänliga  hälsningar  till  främlingar  och  till  de  kära  i 
hemmet,  sprida  de  död  och  fasa  öfverallt  och  alla.  Vid 
Doggersbank  hissade  de  sina  rätta  signaler,  och  hvar  de 
nu  draga  fram,  går  det  liksom  en  fläkt  af  dödens  iskyla 
framför  och  efter  dem  . . . 

Det  är  dock  en  skärande  kontrast  mellan  det  ryska 
örlogståget  och  denna  kanal,  vi  nu  genomfara  — ett  fre- 
dens och  det  fredliga  arbetets  storverk.  Tusen  sinom  tusen 
fartyg  af  alla  nationaliteter  löpa  här  fram  och  tillbaka,  lika 
trygga  i nattens  mörker  som  i dagsljus,  alla  styrda  och 
manövrerade  af  den  internationella  styrelsens  lotsar.  De 
gå,  stoppa,  glida  förbi  hvarandra,  utan  fara  för  kollision; 


RYSKA  ARMADAN 


17 


linjeångare  och  pråmar,  väldiga  lastångare  och  eleganta 
lustjakter,  moderna  seglare  af  stål  och  gamla  vrakskepp  — 
alla  passera  den  långa  rännan  i regelrätt  ordning,  tydande 
ett  fulländadt  maskineris  drifanordningar.  Inga  fästnings- 
verk skydda  inloppen  till  denna  kanal,  världens  utan  jäm- 
förelse viktigaste  trafikled;  inga  kanoner  behärska  den- 
samma; inga  trupper  hålla  vakt  vid  dess  stränder.  Endast 
några  få  ordningsmän  och  stationsmästare  med  bokstäfverna 
C.  S.  på  mössan  vaka  öfver  densamma.  Och  likväl  går 
trafiken  under  »internationellt»  skydd,  det  vill  säga  under 
öfverenskommelse  nationerna  emellan,  att  ingen  får  »skydda» 
kanalen,  år  ut  och  år  in  sin  jämna  gång,  i krigs-  och 
fredstid,  oberörd  af  mellanfolkliga  förvecklingar. 

I sanning,  Suez  är  ett  under,  icke  blott  af  ingenjörs- 
konst och  mänsklig  arbetskraft,  utan  än  mer  som  exponent 
för,  hvad  fredens  ande  kan  uträtta.  Och  just  därför  tyckes 
det  mig  så  onaturligt,  att  den  ryska  armadan,  äfventyrs- 
flottan,  hvilken  dragit  ut  för  att  på  jordens  motsatta  sida 
häfda  anspråk,  som  stå  i den  skarpaste  strid  mot  natio- 
nella och  mänskliga  rättigheter,  uppträder  här  med  sina 
skjutfärdiga  torpedrör,  sina  granatspäckade  magasin.  Den 
internationella  kanalstyrelsen  har  tagit  saken  kallt.  Den 
har  förbjudit  alt  kasta  något  i kanalen,  det  är  allt.  Men 
är  det  ej  en  paradox  att  låta  dessa  tjugutvå  till  tänderna 
beväpnade  fritt  röra  sig  på  en  allmän  trafikled? 

Den  stora  linjeångaren,  destinerad  till  Jokohama,  har  fort- 
satt sitt  lopp.  Tungt  stöna  maskinerna,  liksom  en  fjättrad 
jätte,  hvilken  längtar  att  få  bruka  hela  sin  kraft.  Det 
svarta  skrofvet  glider  skugglikt  genom  vattnet,  utan  att 
uppkasta  den  minsta  svallvåg  mot  de  öde  stränderna. 
Musiken  har  tystnat  och  de  glammande  rösterna.  Passa- 
gerarna ha  gått  till  kojs  och  öfverlämna  sig  tryggt  åt  hvilan, 
obekymrade  om  ryssar  och  kanoner,  om  affärer  och  nöjen. 
Den  belgiske  profryttaren  sofver  vid  sidan  af  den  stenrike 
2.  — C as  sel. 


18 


I SUEZ KANAL EN 


kinesen ; den  gamle  holländske  plantageägaren  låter  ej  störa 
sig  af  de  tyska  officerarnas  snarkningar;  småttingarna 
slumra  efter  dagens  lek  och  ras  lika  sött  i sina  kojer  som 
om  de  lågo  i mammas  barnkammare.  Hela  den  värld, 
som  vi  kalla  vårt  skepp,  hvilar  i drömmar  — drömmar 
om  Orientens  underbara  sagoland,  som  vi  nu  segla  in  i. 
Men  några  mil  längre  söderut  simmar  en  lång  rad  af  mörka 
kolosser,  på  hvilka  man  kanske  inte  sofver  så  godt. 


Från  Colombos  promenader. 


Det  indiska  problemet. 

Colombo  i december  1904. 

»Vägen  till  Indien»  är  öfverskriften  på  ett  stort  kapitel 
i mänsklighetens  historia  — Europas  eröfrare,  tänkare,  köp- 
män, exploatörer  af  alla  slag  ha  sysslat  därmed  allt  sedan 
vår  civilisations  begynnelse.  Men  det  var  först  de  Lesseps 
förunnadt  att  finna  en  slutgiltig  lösning  af  frågan,  då  han 
med  ett  snitt  genom  näset  vid  Suez  förverkligade  den  tanke, 
som  redan  föresväfvat  Ludvig  XIV:s  store  finansiär  Colbert 
och  som  Napoleon  förgäfves  sökte  upptaga.  Geom  Suez- 
kanalens  öppnande  kom  Europa  med  ett  slag  så  mycket 
närmare  Indien  och  Ostasien,  att  alla  frågor,  som  rörde 
sig  kring  Asien,  på  en  gång  framstodo  i ett  nytt  ljus: 
Europa  fann  sig  ansikte  mot  ansikte  med  det  stora  asiatiska 
problemet  — ett  problem,  som  sedan  dess  väsentligen  be- 
stämt världspolitiken  och  ännu  väntar  på  sin  lösning. 

Det  är  bekant,  att  England  på  det  kraftigaste  mot- 


20 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


arbetade  kanalplanens  realiserande.  Det  fruktade,  att  medel- 
hafsstaterna  — Frankrike,  Italien,  äfven  Österrike  och  må- 
hända Ryssland,  som  genom  Svarta  liafvet  och  Darda- 
nellerna  lätt  kunde  utsträcka  en  arm  till  den  nya  farleden 
— skulle  rycka  närmare  Indien  på  Englands  bekostnad. 
På  samma  sätt  som  Venedig  en  gång  i tiden  förlorat  sin 
indiska  handel  genom  öppnandet  af  den  handelsväg,  som 
Vasco  da  Gama  fann  rundt  Godahoppsudden,  skulle  Eng- 
land nu  distanseras  af  sina  mer  gynnsamt  situerade  ri- 
valer. Det  är  också  bekant,  att  denna  farhåga  hittills  icke 
berättigats  af  förhållandena,  sådana  de  faktiskt  utvecklat 
sig.  Englands  handel  är  fortfarande  dominerande  i östern, 
och  den  enda  makt  — egendomligt  nog  — som  nu  med 
framgång  konkurrerar  med  England  på  handelns  nya  kungs- 
väg till  österlandet  är  Tyskland,  hvars  skepp  ha  ett  halft 
tusental  engelska  mil  längre  väg  dit  än  Storbritanniens. 

Tyskland  är  numera  i afseende  på  tonnage  den  andra 
makten  i Suezkanalen.  Norddeutscher  Lloyd,  som  endast 
för  sju  år  sedan  sände  sin  första  ångare  till  Östasien,  har 
redan  bemäktigat  sig  en  betydande  del  af  persontrafiken 
och  uppträder  nu  som  en  mycket  allvarlig  konkurrent  till 
det  berömda  Penisular  and  Orientalbolaget.  I förbund  med 
Hamburg-Amerikalinjen  har  det  inköpt  en  hel  del  af  de 
gamla  engelska  birouterna  i Indien,  Bortre  Indien  och  i de 
australiska  och  kinesiska  farvattnen.  Den  mäktiga  flotta, 
dessa  stora  bolag  förfoga  öfver,  omspänner  redan  den  orien- 
taliska världen  med  ett  nät  af  väl  trafikerade  linjer.  Hvar- 
annan  vecka  sänder  Norddeutscher  Lloyd  en  förstklassig 
passagerareångare  till  fjärran  Östasien  och  hvar  tredje  vecka 
en  liknande  till  Australien.  Dessa  postångare  stå  i förbin- 
delse med  bolagets  kustrouter  och  llodfartlinjer.  Bolaget 
äger  ensamt  i indo-kinesisk  kusttralik  46  ångare  om  1 å 2 
tusen  tons;  29  flodångare  föra  Norddeutscher  Lloyds  vimpel 
på  Kinas  inre  vattenvägar.  I alla  hamnstäder  af  betydelse 


ENGLANDS  VÄLDE  I ORIENTEN 


21 


i bortre  orienten  ser  man  numera  den  svart-hvit  röda  flaggan 
och  för  hvarje  år  i växande  antal.  Och  med  den  tyska 
flaggan  följer  tysk  handel,  tysk  företagsamhet.  Men  jag 
skall  i ett  följande  bref  närmare  afhandla  kapitlet:  Hvad 
vill  Tyskland  i orienten?  och  här  endast  anmärka,  att 
Tysklands  exempel  visar,  att  det  ej  endast  är  de  af  naturen 
gifna  fördelarna  som  tala  i den  internationella  handels- 
kampen;  företagsamhet  och  energi  spela  en  minst  lika 
stor  roll. 

I hvarje  fall  är  Storbritannien  fortfarande  den  domi- 
nerande faktorn  i orientens  handel.  Det  äger  ännu  tre 
fjärdedelar  af  allt  tonnage,  som  passerar  Suezkanalen.  Ter 
riloriellt  behärskar  det  fullständigt  de  stora  handelsrouterna 
österut.  Räknar  man  Egypten  som  en  brittisk  besittning, 
som  det  i verkligheten  är,  skall  man  finna,  att  h varenda 
hamn,  som  vår  tyska  postångare  anlöper  efter  afresan  från 
Europa  och  ända  till  Shanghai,  är  brittiskt  territorium : 
Port  Said,  Suez,  Aden,  Colombo,  Penang,  Hong-kong  — 
alla  tillhöra  de  det  mäktiga  öriket.  I Colombo,  den  viktiga 
hamnstaden  på  Ceylons  sydvästkust,  snuddar  vår  route  vid 
det  väldiga  anglo-indiska  kejsardömet,  som  från  Ceylon 
stiger  i allt  mäktigare  bredd  mot  Afganistans  sandöknar 
och  Tibets  snöfjäll;  i Colombo  dela  sig  de  två  stora  post- 
routerna: vår  går  till  Kina  och  Japan,  men  den  andra 
löper  direkt  till  en  ny  brittisk  världsdel,  Australien.  In- 
diska oceanen  är  visserligen  ett  storbritanniskt  haf,  in- 
ramadt  som  det  är  af  engelska  kolonier.  Men  i trots  af 
alla  dessa  fakta,  som  i synnerhet  på  afslånd  se  ytterst  im- 
posanta ut,  är  John  Bulls  verkliga  maktställning  i Asien 
icke  så  storartad  som  den  röda  färgen  på  kartan  tyckes 
angifva. 

Vi  göra  oss  i Europa  en  alldeles  oriktig  föreställning 
om  livad  kolonialvälde  betyder  i Asien.  Vi  vilja  gärna  lik- 
ställa ordet  med  suverän  makt,  men  ingenting  kan  vara 


9 9 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


falskare.  Är  man  nödsakad  att 
ge  en  kort  definition,  skulle  jag 
närmast  vilja  öfversätta  det  med : 
rättighet  att  förtjäna  pengar. 
Engelsmännen  begära  ingenting 
mera  af  sina  kolonier  än  rättig- 
heten att  ostörda  och  utan  in- 
blandning af  högre  myndighet 
få  drifva  affärer.  De  gifva  sam- 
ma rättighet  åt  alla  andra.  Men 
då  de  kommit  först  till  platsen 
och  försett  sig  med  det  bästa, 
äro  de  gifvetvis  bättre  siterade 
än  nykomna  medtäflare  såsom 
tyskarna.  England  inrättade  sitt  kolonialvälde  under  den 
egendomliga  förutsättningen,  alt  det  ensamt  skulle  vara  i 
stånd  att  drifva  sjöfart  och  tillverka  varor  billigt.  Hade  det 
förutsett,  att  andra  stater  i sinom  tid  skulle  uppträda  som 
öfvermäktiga  konkurrenter  och  underbjuda  det  inom  dess 
egen  sfär,  skulle  det  kanske  byggt  en  starkare  mur  kring 
sina  kolonier.  Nu  är  det  i h varje  fall  för  sent,  ty  hvarken 
kolonierna  eller  konkurrenterna  skulle  tillåta  det. 

Britterna  ha  länge  varit  beati  possidentes  vid  Asiens 
rikt  dukade  bord,  men  det  ser  ut  som  om  den  rikliga  födan 
gjort  dem  tunga  och  slöa.  En  märklig  slapphet  har  kom- 
mit öfver  dem.  Men  andra  nationer  med  ofördärfvad  mage 
finna  nu  ögonblicket  inne  att  stilla  sin  hunger.  Då  tyskarna 
nu  tränga  sig  in  öfverallt  och  bemäktiga  sig  den  engelska 
handeln  och  sjöfarten,  betyder  det  detsamma  som  att  de 
delvis  eröfra  de  engelska  kolonierna. 

Men  oafsedt  denna  ovälkomna  inblandning  som  gör 
sig  mer  kännbar  i »the  Straits  seltlements»  än  i egentliga 
Indien,  är  det  engelska  kolonialväldet  ett  förträffligt  orga- 
niseradt  maskineri  för  utmyntning  af  infödingarnas  till- 


Tempelscen  i Pcnang. 


ENGELSK  KOLONISATION 


23 


gångar  i engelskt  guld.  Jag  har  nyss  likställt  kolonial- 
välde med  rättighet  att  förtjäna  pengar.  Sant.  Britterna 
uppträda  i sina  kolonier  som  lojala  affärsmän.  De  göra 
inga  öfvergrepp;  tvärtom  nedlägga  de  ett  ofantligt  arbete 
på  att  upprätthålla  en  noggrann  rättsordning,  inför  hvilken 
alla,  engelsmän  och  infödingar,  äro  likställda.  En  hvar, 
som  besökt  Indien,  måste  ge  sitt  fulla  erkännande  åt  den 
omutliga  rättskänsla,  som  kännetecknar  de  engelska  do- 
marna och  den  engelska  poliskåren.  Här  är  ingen  åt- 
skillnad på  hvit  eller  färgad.  Men  vid  en  djupare  under- 
sökning af  frågan  skall  man  finna,  att  denna  yttre  lik- 
ställighet ingenting  annat  är  än  en  vacker  klädnad,  som 
döljer  ett  systematiskt  exploaterande  af  en  värnlös  befolk- 
ning. Ty  hur  skall  man  kunna  tala  om  likställighet  mellan 
engelska  kolonister  och  hinduiska  infödingar?  A ena  sidan 
de  erfarnaste  affärsmän,  beväpnade  med  alla  nutidens  tek- 
niska resurser  och  med  enorma  kapital  bakom  sig  — å 
andra  sidan  okunniga  kroppsarbetare  eller  i bästa  fall 
opraktiska  lärde  med  håg 
mest  för  metafysiska  speku- 
lationer. Spelet  är  alltför 
ojämnt  för  att  vara  livad 
engelsmännen  kalla  »fair 
play».  Den  till  synes  mön- 
stergilla engelska  kolonien 
med  sin  berömda  rättvisa 
utmynnar  på  detta  sätt  i ett 
faktiskt  monopolvälde,  i en 
affärsmässig  plundring,  under 
iakttagande  af  alla  laga  for- 
mer. Bästa  beviset  härför  är 
den  väldiga  guldström,  som 
ständigt  flyter  från  Indien  till 
London.  Vägen  till  Indien 


Palmgrupp. 


24 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


Kinesiskt  vattenuppfordringsverk  i malaj  staterna. 

har  i alla  lider  varit  en  gyllene  väg.  Ingen  har  gålt  den  för 
annat  ändamål  än  att  hämta  guld.  Man  gjorde  det  litet 
klumpigare  fordomdags,  och  det  väckte  ond  blod.  Men 
engelsmännen  ha  lyckats  finna  en  metod  att  fint  och 
affärsmässigt  låta  guldströmmen  rinna  genom  privata  ådror 
från  det  stora  guldlandet  med  sina  hungrande  millioner  till 
det  lilla,  aldrig  mättade  England. 

Efter  tolf  dagars  enformig  resa  från  Suez  hade  vi  ändt- 
ligen  fått  Ceylons  sköna  kust  i sikte.  Friskt  grön  sträckte 
sig  Colombos  palmsmyckade  strand  — en  uppfriskande 
syn  efter  Egyptens  och  Arabiens  tröstlösa  stenöknar,  hvilkas 
ödslighet  kulminerar  i det  kala,  uppbrända  Aden  — och 
där  bakom  höjde  sig  de  blånande  fjällen,  liksom  vinkande 
till  oss  att  komma  och  se  världens  härligaste  alpregion. 
Vi  talade  om  Indiens  skönhet,  om  dess  rikedom.  Jag  vå- 
gade framkasta  ofvannämnda  reflexioner. 

»Bosch!»  utropade  en  engelsman,  som  lefvat  länge  i 
kolonierna.  »Se  hvad  England  gjort  för  Indien  ! Hvilket 
nät  af  järnvägar  det  konstruerat!  Hvilken  blomstrande 


HVAD  ENGLAND  GJORT  FÖR  INDIEN 


25 


På  höjdsanatoriet  i Penang. 

industri  det  upprättat!  Tänk  endast  på  bomulls- och  jute- 
faktorierna i Punjab,  Bomba)7,  Bengal  och  Madras,  som 
ge  bröd  åt  tusentals  familjer.  På  guldgrufdriften  i Mysore, 
som  bevisligen  höjt  arbetslönerna  i hela  distriktet.  En- 
dast de  sista  tio  åren  visa  en  enorm  utveckling  af  Indiens 
utländska  handel,  som  nu  är  uppe  i närmare  180  millioner 
pund  sterling.  Om  jag  nu  skall  hålla  mig  till  Ceylon,  så 
tillåt  mig  att  säga,  att  infödingarna  ej  ha  mycket  förstånd 
om,  hur  denna  sköna  ö skall  odlas.  Jag  har  haft  plan- 
tager på  Ceylon  i tjugo  år,  så  jag  vet  något  om  saken.  Då 
jag  kom  dit  voro  kaffeplantagerna  totalt  förstörda  af  en 
sjukdom,  för  hvilken  ingen  hjälp  fanns,  och  det  dådlösa 
folket  hade  svultit  ihjäl,  om  inte  vi  engelsmän  infört  lé- 
odlingen  och  omskapat  denna  ö till  ett  af  världens  för- 
nämsta téproducerande  länder.  För  närvarande  finns  det 
mer  än  1,400  téplantager  på  ön,  de  flesta  ägda  af  engels- 
män, 400,000  acres  äro  täckta  af  tébuskar,  och  en  half 
million  infödingar,  män,  kvinnor  och  barn,  mest  af  den 


26 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


fattiga  tamilstammen,  få  sitt  bröd  på  dessa  plantager.  Vi 
exportera  1,500  millioner  pounds  té  årligen  och  ämna  bringa 
upp  exporten  vida  högre.  Men  ej  nog  med  det.  Ni  har 
icke  en  aning  om,  livad  Ceylon  är  rikt,  hvilka  enorma  re- 
surser det  har,  hvilka  rikedomar  som  slumra  i bergen,  i 
skogarna,  i vatlnet,  öfverallt!  Vi  ha  just  börjat  med  att 
odla  kakao  och  gummiträd,  men  den  ständigt  ökade  efter- 
frågan på  dessa  produkter,  i synnerhet  gummi,  kommer 
att  bringa  upp  denna  odling  till  stora  proportioner.  Kokos- 
palmplantagerna,  som  äro  en  gammal  och  stor  industri 
här,  komma  att  få  ökadt  värde  genom  de  nya  metoderna 
att  af  kokosmjölken  bereda  godt  bordsmör.  I Frankrike 
äro  redan  stora  fabriker  uppförda  för  detta  ändamål.  Vi 
kunna  producera  enorma  kvantiteter  kokosnötter,  och  jag 
ser  ingen  orsak,  hvarför  vi  ej  skulle  utlränga  åtminstone 
australiskt,  kanadiskt  och  sibiriskt  smör  ur  europeiska 
marknaden.  Så  ha  vi  på  Ceylon  en  stor  grafitindustri. 
Det  finns  stor  tillgång  på  ädla  stenar:  rubiner,  safirer, 
orientaliska  kattögon,  ametyster,  alexandriter,  men  vi  ha 
svårt  att  införa  en  förnuftig  grufdrift,  ty  infödingarna  äro 
så  tjufaktiga,  att  man  ej  kan  kontrollera  dem.  Jag  kan 
tala  om,  att  de  till  och  med  bestjäla  sina  egna  tempel,  så 
att  vi  varit  tvungna  att  särskildt  lagstifta  för  att  hålla 
händerna  på  dessa  skälmar  till  buddislpräsler.  Nu  ha  vi 
funnit  guld  . . .» 

»Hur  många  människor  dö  årligen  af  svält  i Indien?» 

»Bah,  folk  ha  alltid  svultit  ihjäl  i Indien.  Under  sista 
nödåret  dogo  ensamt  i Bombayprovinsen  en  och  en  half 
million  människor  af  svält.  Men  det  är  historiskt,  att  i 
forna  tider  en  fjärdedel  af  hela  befolkningen  kunde  stryka 
med  i sådana  missväxtår.» 

Hela  delta  resonemang  är  typiskt  engelskt.  Engels- 
mannen är  alltid  färdig  att  med  stolthet  citera  siffror,  som 
bevisa  Indiens  utveckling  under  hans  regim.  Men  man 


RIKEDOM  OCH  HUNGERSNÖD 


27 

måste  vara  lika  okunnig  som  den  typiske  engelske  medel- 
klassisten  för  att  låta  dupera  sig  af  dem.  I själfva  verket 
är  Indiens  moderna  utveckling  betydligt  under  den  stan- 
dard, som  i allmänhet  presterats  af  länder  i den  heta 
zonen.  Granskar  man  Indiens  statistik  närmare,  skall  man 
snart  komma  underfund  med,  att  Indien  i förhållande  till 
storlek,  befolkning  ocli  naturliga  resurser  står  på  en  our- 
säktligt låg  kulturell  nivå.  En  jämförelse  med  ett  själf- 
slyrdt  orientaliskt  land  som  Japan,  hvilket  af  naturen  är 
så  ojämförligt  mycket  fattigare,  visar,  att  Japan  har  en  ut- 
ländsk handel,  som  i förhållande  till  invånarantalet  är  nära 
tre  gånger  större  än  Indiens.  Men  likväl  skall  ingen,  som 
känner  Japan  närmare,  kunna  påslå,  att  Japans  handel 
ännu  är  så  synnerligen  betydlig.  Den  ligger  — som  jag 
längre  fram  skall  visa  — ännu  i sin  linda.  Exemplet  är 
mycket  belysande,  ty  Indiens  utländska  handel,  som  alltid 
legat  engelsmännen  närmast  om  hjärtat,  bör  vara  en  för 
England  gynnsam  exposé  af  dess  arbete  i Indien.  Då  nu 
blomman  af  dess  kolonisation  visar  en  så  pass  klen  frukt- 
sättning, kan  man  göra  sig  en  föreställning  om  det  öfriga. 
Folkets  ekonomiska  elände  får  då  och  då  ett  förfärande 
utbrott;  man  talar  om  uteblifvet  regn,  men  sanningen  är, 
att  hungersnöd  måste  anses  som  en  normal  företeelse  hos 
hvarje  folk,  som  lefver  på  gränsen  af  sin  existensmöjlighet. 
Det  rika,  fruktbara  Indien  borde  ej  behöfva  frukta  en  fel- 
slagen skörd.  Landet  är  ingalunda  öfverbefolkadt  Oaktadt 
sina  300  millioner  räknar  det  i genomsnitt  ej  mer  än  cirka  165 
människor  per  engelsk  kvadratmil;  det  jämförelsevis  ofrukt- 
bara Japan,  som  endast  kan  odla  tretton  procent  af  sin 
jord,  är  dubbelt  så  tätt  befolkadt,  men  man  har  sällan 
hört  talas  om  någon  hungersnöd  där  i nyare  tider. 

Med  allt  detta  vill  jag  icke  säga,  alt  engelsmännens 
administration  i Indien  är  dålig.  Tvärtom,  den  är  i många 
afseenden  mönstergill,  upplyst  och  fördomsfri.  Det  poli- 


28 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


tiska  tryck,  England  utöfvar,  är  det  minsta  möjliga;  socialt 
sedt,  är  dess  inflytande  så  godt  som  intet;  i religiöst  af- 
seende  nöjer  det  sig  med  att  vara  en  likgiltig  åskådare  till 
missionärernas  tämligen  resultatlösa  ansträngningar.*  Eng- 
lands administrativa  roll  i Indien  är  hufvudsakligen  polis- 
mästarens och  skatteindrifvarens,  hvilket  fullkomligt  är  i 
öfverensstämmelse  med  livad  jag  nyss  sade  om  kolonial- 
välde. Det  hela  afser  att  skydda  Englands  affärsintressen. 

Då  man  känner  engelsmännens  energi  och  praktiska 
läggning,  skulle  man  vänta  åtminstone  stora  ekonomiska 
resultat  af  deras  kolonialpolitik.  Det  måste  vara  något  på 
tok  i själfva  utgångspunkten.  Och  jag  tror,  att  felet  ej  är 
svårt  att  finna.  England  är  och  förblir  en  främmande 
nation  i Indien.  Främmande  för  Indiens  idévärld,  främ- 
mande för  dess  historiska  utveckling,  främmande  för  dess 
vitala  intressen.  Orientalerna  äro  nu  en  gång  så  beskaffade, 
att  de  ej  låta  omstöpa  sig  i västerländska  former.  Man 
kan  uppfostra  dem,  behärska  dem,  förtrycka  dem,  men 
man  kan  aldrig  drifva  ut  ur  dem  den  orientaliska  naturen. 
Deras  rasinstinkt  är  utomordentligt  stark  och  hänger  till- 
sammans med  deras  egendomliga  världsåskådning,  deras 
uppfattning  af  kvinnan  och  äktenskapet,  af  familjelifvet,  af 
kastskillnad,  af  moral  och  samhällsplikt.  Klimatet  har 
skapat  dem  så,  det  har  lärt  dem  konsten  att  lefva  i tro- 
pikerna, och  utan  denna  konst  skulle  de  snart  duka  under. 
Med  rasinstinkten  följer  en  stark  nationalkänsla,  som  tager 
sig  olika  uttryck  — ibland  som  kaststolthet  såsom  hos 
hinduen,  ibland  som  rasstolthet  såsom  hos  kinesen,  ibland 
som  stat-chauvinism  såsom  hos  japanen.  Men  lägg  märke 
till  att  ett  orientaliskt  folk  aldrig  kunnat  utföra  något  stort 
såsom  splittrade  individer,  utan  alltid  verkat  genom  massa, 

* Oaktadt  de  många  missionärerna  är  endast  en  procent  af  Indiens 
befolkning  kristen,  och  denna  tillhör  mest  den  lägsta  kasten,  som  har  vissa 
fördelar  af  att  öfvergå  till  kristendomen. 


INDIEN  KAN  EJ  ANGLISERAS 


29 

genom  samling  af  alla  individuella  krafter  i en  nationell 
idé.  Då  man  förlamar  den  lefvande  kraften  — raskänslan 
— hos  dem,  förstör  man  själfva  roten  till  växt  och  framåt- 
skridande. Det  är  just  det  engelsmännen  gjort  i Indien. 

Låtom  oss  tänka  oss  in  i hvad  det  vill  säga,  detta,  att 
ett  stolt  och  intelligent  folk  som  hinduerna  med  en  ur- 
gammal hög  odling  ledes  i band  som  ett  oskäligt  djur  af 
en  främmande  nation.  Det  måste  vara  oerhördt  sårande 
för  dess  själfkänsla  och  verka  förlamande  på  dess  hand- 
lingskraft. Indierna  äro  ingalunda  fientliga  mot  väster- 
ländsk kultur,  så  länge  den  rör  sig  på  ett  neutralt  område, 
och  de  acceptera  villigt  alla  materiella  förbättringar.  Det 
finns  ibland  dem  tillräckligt  många  stammar  med  krigisk, 
vetenskaplig  eller  kommersiell  begåfning  för  att  förse  ett 
själfstyrdt  land  med  ledande  män  på  alla  områden.  Märk- 
ligt nog  — och  detta  i rak  motsats  till  hvad  framstående 
europeiska  orientalister  såsom  professor  Max  Muller  trott 
sig  kunna  bevisa  — framgår  af  statistiska  undersökningar, 
att  de  mongoliska  och  dravidiska  elementen  äro  i afseende 
på  bildning  och  intelligens  långt  framom  de  ariska.  Med 
den  mäktiga  impuls,  som  nationell  entusiasm  skulle  ge 
Indien,  skulle  landet  sannolikt  genomgå  en  utvecklings- 
period, lika  märklig  som  japanernas  under  det  sista  kvart- 
seklet. Men  med  främmande  styre  aldrig. 

Det  anglo-indiska  systemet  är  onaturligt;  en  liten  ö i 
Nordsjön  som  behärskar  en  hel  värld  nere  i tropikerna. 
Engelsmännen  trifvas  ej  i Indien.  Ingen  engelsman  far  dit 
för  att  stanna  för  alltid;  trupper  och  ämbetsmän  bytas  om 
tidt  och  tätt:  guvernören  är  vanligen  glad  att  slippa  med 
en  femårsperiod;  engelska  barn  födda  i Indien  skickas  hem 
för  att  uppfostras  och  de  få,  som  fostras  där  nere,  se  ut 
som  om  de  inte  hade  något  lif.  Indien  är  tydligen  ej  ska- 
padt  för  engelsmän:  rasen  dör  ut  eller  urartar  fullständigt 
redan  i andra  generationen.  Den  engelska  administrationen 


30 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


i Indien  är  oerhördt  dyr  och  måste  betalas  med  indiska 
skatter.  Men  vida  värre  trycker  på  Indien  engelsk  privat 
företagsamhet.*  Då  man  besinnar,  att  landets  bästa  hjälp- 
källor — grufvor,  fabriker,  plantager,  kommunikationer, 
utländsk  handel  — mestadels  äro  i brittiska  händer,  och 
alt  all  profit  af  dessa  företag  går  till  England,  kan  man 
göra  sig  en  föreställning  om,  hvilket  utsugningssystem 
landet  lider  af.  Hur  skulle  det  kännas  i Sverige,  om 
tyskarna  ägde  alla  vinstgifvande  företag  där  och  droge 
vinsten  af  dem  till  Berlin?  Skulle  vi  vara  belåtna  med  att 
i gengäld  få  låna  tyska  pengar  mot  hög  ränta?  På  detta 
sätt  är  det  emellertid  som  Indien,  det  rikaste  land  i världen, 
ser  millioner  af  sin  befolkning  dö  af  svält.  Man  får  ej 
undra  på  att  drömmen  om  ett  befriadt  Indien  alltmera 
vinner  makt  öfver  sinnena  och  att  bland  tänkande  indier 
väl  knappast  någon  linnes  som  ej  drömt  den  drömmen 
till  slut. 

Ombord  å vår  ångare  — jag  nämner  detta  som  ett 
exempel  — funnos  två  unga  singaleser  af  förnäm  börd, 
livilka  till bragt  sju  år  vid  Cambridges  universitet;  jag  frå- 
gade dem  hvad  de  tänkte  om  sitt  lands  framtid  och  de 

* En  jämförelse  med  förhållandena  i Japan  visar,  att  nästan  alla 
större  företag  därstädes  befinna  sig  i japanska  händer.  Japan  har  blifvit 
mycket  klandradt  därför,  att  det  genom  lag  förbjudit  utländingar  att  besitta 
jord  och  idka  grufdrift,  äf vensom  för  att  det  på  annat  indirekt  sätt  lagt 
hinder  i vägen  för  utländsk  företagsamhet.  Men  då  man  besinnar,  att  Japan 
vid  tiden  för  dess  öppnande  var  på  intet  sätt  rustadt  att  uthärda  utländsk 
konkurrens,  att  det  alldeles  saknade  dugande  fabrikanter  och  affärsmän,  och 
att  dess  förnämsta  naturliga  resurser  vid  denna  tidpunkt  ohjälpligt  skulle 
tagits  i beslag  af  främlingar,  därest  dessa  erhållit  fria  händer,  kan  man  ej 
nog  prisa  den  framsynthet,  som  japanska  statsmän  lagt  i dagen,  då  de  genom 
ofvannämnda  restriktioner  häfdat  principen  »Japan  åt  japanerna».  Detta 
har  ej  hindrat  dem  från  att  i fullaste  mått  draga  nytta  af  västerländsk  fack- 
kunskap och  administrationskonst.  1 stort  sedt  har  västerlandet  skördat 
rikare  frukter  af  Japans  utveckling,  sådan  den  gestaltat  sig,  än  vi  någonsin 
kunnat,  om  landet  från  början  monopoliserats  af  främlingar.  Jag  vill  där- 
med ej  neka,  att  tiden  nu  kan  vara  mogen  för  en  generösare  behandling  af 
utländingar  i Japan. 


INDIENS  FRAMTID 


31 


svarade  utan  betänkande:  »Indien  måste  bli  själfständigt». 
»Men,»  invände  jag,  »ni,  som  uppfostrats  i England,  stå  väl 
på  engelsmännens  sida?» 

»Inte  för  ett  ögonblick.  Vi  ha  många  goda  vänner  i 
England,  men  vi  ha  alltid  sagt  dem  rent  ut,  att  när  det 
kommer  till  kamp  om  Indiens  själfständighet,  skola  vi  slåss 
på  indiernas  sida  » 

Nu  är  det  ett  faktum  erkändt  af  alla,  att  Indien  kan  en- 
dast behärskas  genom  indier.  Till  och  med  i sepoyerupproret 
vann  England  sin  dyrköpta  seger  med  indisk  hjälp.  Utan 
den  hade  det  varit  förloradt.  Allt  beror  således  på,  hur 
långt  indisk  lojalitet  räcker.  England  gör  stora  ansträng- 
ningar för  att  vinna  popularitet.  Det  behandlar  med  fa- 
derlig  omsorg  sina  indiska  trupper,  det  smeker  braminernas 
fåfänga,  det  utmärker  och  kelar  med  vasallfurstarna.  För 
hvarje  år  ser  sig  England  nödgadt  att  ge  allt  mer  plats  åt 
de  infödde  inom  administrationen  och  inom  armén.  Sista 
nyheten  är,  att  vasallfurstarna  få  rang  af  generaler  och 
tillåtas  att  med  egna  trupper,  inöfvade  på  engelskt  manér, 
deltaga  i Indiens  försvar.  Det  är  ett  djärft  steg,  ty  det  är 
det  första  experiment  man  gjort  med  indiska  trupper  under 
inhemskt  kommando.  Man  litar  på  de  indiska  furstarnas 
lojalitet,  ostentativt  lagd  i dagen  vid  många  tillfällen  — 
men  kan  man  någonsin  med  visshet  lita  på  en  oriental? 
Fortgår  man  på  denna  väg,  synes  det  mig  som  om  Eng- 
land mot  sin  vilja  till  sist  uppfostrade  Indien  att  reda  sig 
utan  England.  Och  jag  tror  — om  jag  nu  skall  våga  ut- 
trycka en  åsikt  i en  så  dunkel  fråga  — att  det  linns  mera 
utsikter  för  att  Indien  så  småningom  skall  organiskt  ut- 
veckla sig  till  en  själfständig  stat,  än  att  Englands  välde 
genom  någon  plötslig  revolution  skall  brytas.  Det  vill 
säga,  om  händelserna  få  utveckla  sig  ostörda  af  yttre  in- 
flytelser. 

Men  Indien  är  icke  längre  en  isolerad  värld,  hur  af- 


32 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


skildt  det  än,  geografiskt  sedt,  kan  tjockas.  Naturen  har 
delat  upp  Asien  i tre  stora  distrikt:  Indien,  Sibirien  och 
Östasien,  och  befäst  hvart  och  ett  genom  oerhördt  kraftiga 
barriärer  af  öknar  och  fjäll.  Men  nutiden,  som  uppfunnit 
den  trådlösa  telegrafien,  respekterar  icke  heller  naturens 
bålverk.  Då  det  stormar  i Östasien,  känns  trycket  numera 
också  i Indien  — och  mer  än  någon  kan  tro.  Tibetanska 
höglandet,  denna  Asiens  takås,  är  icke  blott  världens  största 
vattendelare,  utan  äfven  skiljemuren  mellan  världens  två 
största  välden : det  moskovitiska  och  det  anglo-indiska. 
Skilda  genom  tusenmila  ödemarker,  genom  hvilka  ingen 
järnväg  leder,  stå  de  likväl  i osynlig  kontakt  med  hvar- 
andra. Och  denna  kontakt  liknar  spänningen  mellan  två 
elektriska  poler,  laddade  med  motsatt  slag  af  elektricitet. 

Man  kan  ej  tänka  sig  en  större  kontrast  än  mellan 
dessa  välden.  I norr  breder  sig  den  stora  fruktbara  sibi- 
riska slätten,  kall  och  härdande,  från  Ural  till  Bajkal,  cirka 
300  kilometer  på  ömse  sidor  om  sibiriska  järnvägen,  lan- 
dets pulsåder  — ett  odlingsbart  område  närmast  jämförligt 
med  hela  Mississippidalen  och  ägnadt  att  en  dag  föda  en 
lika  stor  och  lika  driftig  hvit  befolkning,  homogen  och 
under  egen  suveräns  spira.  I söder  ligger  Indien,  solmät- 
tadt,  fuktigt,  öfverflödande  rikt  ända  till  förruttnelse,  med 
en  myllrande  befolkning  af  hundratals  färgade  millioner, 
styrda  af  ett  främmande  folk,  arbetande  mot  svältlöner  för 
intressen,  som  ej  äro  dess  egna.  Ju  närmare  dessa  välden 
rycka  hvarandra,  ju  mer  artar  sig  spänningen  till  en  elektrisk 
urladdning,  som  kanske  sätter  hela  världen  i lågor. 

Det  borde  ej  vara  så  Felet  ligger  ej  hos  asiaterna. 
Ingenting  kan  vara  naturligare  än  ett  vänskapligt  förhållande 
och  ett  lifligt  handelsutbyte  mellan  två  zoner,  som  ha  så 
olika  produkter,  i viss  mån  kompletterande  hvarandra.  Då 
den  moderna  tekniken  en  gång  öfverskrider  naturens  stora 
skyddsmur  mellan  söder  och  norr,  så  borde  det  ske  med 


Då  körsbärsträden  blomma».  Förnäma  japanskor  på  vårpromenad. 


Japanska  folkskolebarn. 


Tempelporten  »Yomeimon»  i Nikko. 


C a ss  på  . 


Japansk  artillerield  vid  Mukden. 


34 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


järnbanor,  afsedda  för  fredlig  samfärdsel,  och  ej  med  för- 
störelseredskap. Asiaterna  själfva  kunna  ej  önska  det  annor- 
lunda. Den  fiendskap,  som  finnes,  är  ett  arbete  af  intresse- 
konflikter, som  ej  ha  med  Asiens  sanna  väl  att  skaffa. 
Jag  liar  nyss  sagt,  att  Englands  välde  i Indien  är  onatur- 
ligt; det  kan  icke  heller  ha  annat  än  naturvidriga  konse- 
kvenser. A andra  sidan  är  Rysslands  expansionspolitik  i 
Asien,  ehuru  dikterad  af  bra  mycket  sundare  skäl  än  Stor- 
britanniens, ägnad  att  genom  sin  missriktade  våldsamhet 
sätta  hela  Asien  i harnesk  mot  densamma.  Den  gula  faran 
är  ett  spöke,  som  ofta  frammanas,  men  den  hvita  faran  i 
Asien  har  redan  länge  faktiskt  existerat.  Man  får  ej  undra 
öfver,  att  asiaterna  omsider  börja  tänka  på  att  skydda  sig. 

Jag  har  dröjt  något  länge  vid  det  indiska  problemet, 
därför  att  jag  anser,  alt  en  riktig  uppfattning  af  detsamma 
är  nödvändig  för  att  klart  kunna  bedöma  den  nu  pågående 
kampen  i Östasien.  Den  rätta  utgångspunkten  för  all  asiatisk 
politik  är  att  söka  i Indien.  Englands  ställning  där  och 
därmed  dess  världsmaktsställning,  blir  mer  och  mer  prekär, 
hotad  som  den  är  af  tyska  handelsplaner,  af  indiska  själfstän- 
dighetsdrömmar,  af  moskovitisk  expansionspolitik.  Det  finns 
tänkande  män  som  anse,  att  rysk-japanska  kriget  endast 
är  ett  förspel  till  den  kommande  kampen  mellan  de  två 
hufvudparterna  om  herraväldet  i Asien.  Och  jag  kan  be- 
tyga, att  det  finns  klarsynta  politici  i Japan,  som  ej  äro 
glada  åt  detta  krig  och  ej  heller  åt  den  engelska  alliansen. 
De  inse,  att  Japan  försvagas  vid  en  tidpunkt,  då  det  häst 
behöfver  hela  sin  styrka,  och  att  Japan  går  Englands  är- 
enden endast  för  alt  till  tack  komma  i så  mycket  djupare 
ekonomiskt  beroende  af  en  makt,  som  redan  utöfvar  ett 
alltför  hackande  penningvälde  i Asien. 

I hvarje  fall  har  det  hotande  molnet  öfver  Indiens 
norra  gräns  icke  lättat.  Det  ligger  oro  i luften,  det  är  lik- 
som om  en  kommande  storm  kastade  en  skugga  framför 


DET  ENGELSKA  VÄLDETS  ACHILLES-HÄL 


35 


sig.  Aldrig  ha  engelsmännen  sedan  sepoyerupprorets  dagar 
varit  mer  oroliga  för  sitt  kejsarrike.  De  ha  sändt  sin  yp- 
perste general  att  omorganisera  Indiens  stridskrafter;  Kitche- 
ner  har  uppfunnit  en  ny  plan,  som  afser  att  förlägga  en 
stor  del  af  den  indiska  hären  i fältläger  nära  gränsen,  och 
han  beräknar,  att  150,000  man  på  detta  sätt  kunna  hållas 
i beredskap  som  första  försvarslinje.  Men  hans  reform- 
ifver  finner  ingen  genklang  hos  erfarne  anglo-indier.  De 
skaka  på  hufvudet,  ty  de  veta,  att  krigsberedskap  i norr 
betyder  det  inre  landets  blottande  på  tillförlitliga  trupper 
— utan  väpnad  makt  är  England  icke  en  dag  säkert  i 
Indien.  Problemet  är  i sanning  mycket  svårlöst.  Alla  er- 
känna, att  Indiens  försvar  är  det  brittiska  världsrikets  öm- 
tåligaste punkt;  det  fordras  ej  mycket  skarpsinne  för  att 
inse,  att  hänsyn  till  denna  Achilleshäl  varit  den  bestäm- 
mande faktorn  i all  brittisk  utländsk  politik  under  senare 
tider.  Englands  undfallenhet  vid  många  tillfällen,  senast  i 
Doggersbankaffären,  får  här  sin  förklaring.  I Östasien  har 
tanken  på  Indien  verkat  rent  af  förlamande  på  Englands 
politik;  de  stolta  britterna  ha  oupphörligt  måst  taga  hän- 
syn, som  deras  konkurrenter  föraktat;  stillatigande  ha  de 
åsett,  hur  ryssarna  huserat  i Mandschuriet,  förorättat  brit- 
tiska undersåtar,  kränkt  deras  handelsrättigheter,  utträngt 
engelsk  handel;  i Peking  ha  ryska,  franska  och  tyska 
fordringar  oupphörligt  öfverröstat  engelska,  ja  till  den  grad, 
att  det  blifvit  ett  stående  ordstäf  i Kina,  att  »England  har 
förlorat  sitt  ansikte»,  hvarmed  åsyftas,  att  det  är  slut  med 
engelsk  prestige  i det  himmelska  riket.  Det  har  gått  så 
långt,  att  engelska  undersåtar  måst  vända  sig  till  tyska 
eller  franska  konsuler  för  att  få  berättigade  anspråk  er- 
kända hos  kinesiska  myndigheter.  Det  behöfver  icke  sägas, 
att  engelsk  handel  i fjärran  öster  lidit  ofantligt  mycket 
genom  detta  sakernas  tillstånd.  Jag  skall  återkomma  till 
detta  intressanta  fenomen  sedermera  och  här  endast  konsta- 


DET  INDISKA  PROBLEMET 


36 

tera,  att  det  synes  mig  som  om  de  senaste  årens  händelser 
i Östasien  bära  syn  för  sägen  angående  Englands  prestige, 
och  att  dessa  händelser  skulle  utvecklat  sig  på  ett  helt 
annat  sätt,  därest  Englands  händer  ej  varit  bundna. 


Yy  af  Singapore. 


Singapore,  porten  till  fjärran  östern. 

Singapore,  julen  1904. 

Indiska  oceanen  skiljer  sig  från  sydkinesiska  hafvet 
genom  ett  långt  och  smalt  sund  — Malakkasundet  — och 
vid  utloppet  ur  detta,  vid  själfva  tröskeln  till  den  mon- 
goliska världen,  ligger  Singapore,  den  indiska  arkipelagens 
drottning.  Ett  vackert  namn  har  hon  fått  i faddergåfva, 
men  ännu  skönare  är  staden  själf,  då  man  från  sjösidan 
nalkas  henne:  en  låg  smaragdgrön  strand  med  hvita  hus 
omgifna  af  pelargångar  och  luftiga  palmkronor,  som  spegla 
sig  i det  lugna  vattnet.  Styr  man  närmare  in  i hamnen, 
möter  en  imponerande  syn:  tallösa  ångare,  många  af  väl- 
diga proportioner,  utbredda  på  en  front,  som  sträcker  sig 
mer  än  sex  kilometer  i nordost,  tills  den  förlorar  sig  hland 
skogen  af  master  och  skorstenar.  En  så  mäktig  flotta  af 
modern  konstruktion  ser  man  icke  ens  i London  eller 
Hamburg  samlad  i ett  perspektiv.  Men  Singapore  är  icke 
blott  en  stor  handels-  och  stapelort  — den  förnämsta  i 
bortre  Indien  — utan  äfven  en  knutpunkt  för  ett  par  af 


38 


SINGAPORE,  PORTEN  TILL  FJÄRRAN  ÖSTERN 


världshandelns  stora  stråkvägar,  den  ena  från  Europa  till 
Östasien,  den  andra  från  Östasien  till  Australien.  Alla 
ångare,  som  gå  på  dessa  router,  anlöpa  Singapore,  och 
vanligen  stanna  de  där  i dagar  för  att  lasta  och  lossa. 

Sakta  glider  vår  ångare  in  i det  smala  sundet,  där 
dockorna  med  sitt  bullrande  lif  upptaga  ena  stranden, 
medan  den  andra,  prunkande  i tropisk  växtprakt,  ligger 
tyst  och  drömmer.  I vattnet,  azurblått  som  himlen,  bryta 
sig  strålknippen  af  bländande  glans.  Solen,  som  ingen 
törs  se,  fyller  hela  atmosfären  med  glödande  ljus,  som 
reflekteras  här  och  där,  man  vet  icke  af  hvad.  Det  tycks 
vara  omöjligt  att  alldeles  gömma  sig  för  denna  obarm- 
härtiga tyrann,  som  bombarderar  oss  med  ett  regn  af 
smälta  metaller.  Men  den  som  ej  varit  i närheten  af 
ekvatorn  skall  fåfängt  söka  göra  sig  en  föreställning  om 
Singapore  i middagsbelysning.  Dess  färger  äro  icke  våra 
färger  och  vår  varmaste  sommardag  är  blek  i jämförelse 
med  detta  intensiva  ljus.  Det  stora  smältverket  i Pulo 
Brani,  hvars  skorstenar  vi  se  därborta  och  som  lär  fram- 
ställa hälften  af  hela  världens  tennfabrikation,  tyckes  mig 
i detta  ögonblick  vara  en  tämligen  öfverflödig  inrättning. 
Ty  det  förefaller  mig  som  om  denna  sol  skulle  smälta  med 
ens  icke  blott  allt  världens  tenn,  utan  äfven  hela  smält- 
verket — så  outhärdligt  reflekteras  strålarna  från  det  gal- 
vaniserade  plåttaket,  gifvande  illusionen  af  ett  eldhaf... 

På  promenaddäcket  i djupaste  skugga  ligga  passa- 
gerarna utsträckta  i sina  rörstolar.  Man  sofver  ej  hörbart, 
men  man  har  nedsjunkit  i detta  nirvana,  som  kallas  tro- 
pikernas siesta,  en  hvila  utan  tanke,  en  domning  af  alla 
nerver,  ett  fullständigt  uppgående  i det  stora  ljufva  intet. 
På  samma  sätt  sofver  hela  Singapore,  det  vill  säga  det 
hvita  Singapore,  och  äfven  det  bruna,  men  knappast  det 
gula,  ty  kineserna  unna  sig  sällan  lång  middagsro.  På 
RalTles  hotell  ha  gästerna  domnat  från  sina  cigarrer;  den 


TROPIKERNAS  SIESTA 


39 


djupa  loggian  med  sin  härliga  skugga  är 
liksom  öfversållad  med  hvita  jätteblommor: 
herrar  i snöhvita  linnedräkter,  alla  i samma 
vågräta  ställning.  På  de  stora  faktorierna 
fläktar  punkan  i taket  utan  att 
luften  tycks  vilja  röra  sig.  Che- 
fen sofver  innanför  sitt  skrank; 
bokhållarna  sofva  hvar  och  en 
i sin  afdelning  och  vid  väggen 
sitter  på  huk  den  malajiska  tjä- 
naren och  sofver,  äfven  han, 
den  rättfärdiges  sömn.  Jag  vå- 
gar påstå,  att  äfven  den  jättelike  turbanprydde  sikhen,  hvil- 
ken  tjänstgör  som  poliskonstapel,  sofver,  där  han  stöder 
ryggen  mot  den  hvita  muren,  njutande  af  en  fotsbredd 
skugga.  Men  det  vore  väl  att  alltför  mycket  förhåna  brittiska 
kronans  anseende. 

Två  timmar  senare  är  himlen  svart  af  hotfulla,  upp- 
tornande moln;  inom  några  minuter  rulla  de  första  åsk- 
salfvorna  och  strax  därpå  häller  regnet  ned,  ett  tropiskt 
störtregn  som  smattrar  mot  de  hårdbrända  lervägarna  och 
hastigt  förvandlar  dem  i djup  gyttja.  Det  är  signalen  till 
elt  uppvaknande,  ty  hela  staden  börjar  röra  på  sig.  Singa- 
pore är  välsignadt  med  ett  sådant  där  hällregn  nästan  hvar 
dag,  och  tack  vare  detta  är  staden  i stånd  att  sköta  sina 
vidlyftiga  affärer.  Utan  uppfriskande  regn  vore  det  en 
omöjlighet  att  arbeta  i detta  klimat.  Det  hjälper  icke  med 
väta  inombords,  ehuru  man  sanningen  att  säga  icke  är 
sparsam  i fråga  om  att  inmundiga  våtvaror.  Här  i Singa- 
pore lefves  ett  ganska  högt  lif  och  det  drickes,  enligt  en- 
stämmiga omdömen,  alldeles  för  mycket.  Emellertid  har 
alkoholen  icke  alldeles  den  verkan  man  skulle  vänta  i 
delta  öfverhetlade  klimat.  Det  påstås  af  alla  kännare  alt 
måttliga  spritkonsumenter  bättre  uthärda  klimatet  än  hel- 


40 


SINGAPORE,  PORTEN  TILL  FJÄRRAN  ÖSTERN 


nyktra.  En  köpman,  som  länge  vistats  i tropikerna,  sade 
mig,  att  en  måttlig  stimulering  är  nödvändig  för  att  motstå 
klimatets  förslappande  inflytande.  Helnyktra  dö  vanligen 
andra  eller  tredje  året;  de  som  dricka  för  mycket,  iefva 
mycket  fort  och  åldras  hastigt,  men  de  tyckas  må  förträff- 
ligt, medan  de  Iefva. 

I hvilket  fall  som  helst  arbeta  de  hvita  mer  i Singa- 
pore än  på  någon  annan  plats  i tropikerna.  Här  råder  ett 
friskt  pulserande  affärslif,  som  ger  oss  en  idé  om  att  vi 
närma  oss  de  stora  handelsmetropolerna  i Östasien.  Den 
indiska  lojheten  möter  här  den  första  friska  fläkten  från 
den  stora  arbetande  mongolvärlden;  Singapore  ligger  på 
själfva  tröskeln  till  den  fjärran  östern  och  ehuru  vi  ännu 
sucka  under  den  indiska  liemisfärens  tryckande  kvafhet, 
linns  dock  något  visst  friskt  och  stimulerande  i luften,  som 
midt  i tropikhettan  kommer  en  att*  vidga  näsborrarna. 
Redan  den  omständigheten  att  8,000  européer  Iefva  och 
arbeta  här  bevisar,  att  förhållandena  äro  exceptionellt  gynn- 
samma för  att  vara  under  ekvatorn.  8,000  hvita  är  en 
mycket  hög  siffra  för  en  indisk  stad;  i själfva  Kalkulta 

finnas  ej  öfver  6,000  européer,  och 
andra  indiska  handelscentra  få  nöja 
sig  med  en  mycket  mindre  siffra. 
Då  man  vet,  att  en  europeisk  han- 
delsfirma behöfver  en  högst  betydan- 
de omsättning  för  att  kunna  existera 
i denna  del  af  världen,  bör  det  ej 
förvåna,  att  Singapore  med  sin  stora 
hvita  befolkning  innehar  en  hög  rang- 
plats som  handelsstad.  Men  knappast 
torde  en  svensk  läsare  vara  beredd 
på  den  uppgiften  att  Singapore  ståtar 
med  en  utrikes  handel,  som  i det 
närmaste  går  upp  mot  hela  konunga- 


Malajflicka, 


AFFÅRSLIF  I SINGAPORE 


41 


riket  Sveriges.  Och  likväl 
förhåller  det  sig  så.  En  im- 
port på  306  millioner  kro- 
nor och  en  export  på  252 
äro  de  sista  officiella  siff- 
rorna, men  förra  året  lär 
man  ansenligt  öfverskridit 
detta  rekord.  Hvar  skall 
Singapore  stanna,  då  det  en 
gång  får  sina  järnvägspro-  Dansande  kineser, 

jekt  färdiga  och  den  malajiska  halfön  korsas  af  mo- 
derna trafikmedel?  Då  skall  detta  land,  som  redan  har 
världens  rikaste  tenngrufvor  och  som  bevisligen  är  väl- 
försedt  med  andra  värdefulla  metaller  (guld  exporteras 
redan  i afsevärd  mängd),  bli  ett  nytt  Eldorado  för  exploa- 
törer. Och  livad  skall  ej  kunna  alstras  af  denna  frukt- 
bara jord,  som  redan  nu  med  de  primitivaste  metoder 
producerar  sådana  massor  af  tropiska  produkter:  kokos- 
nötter, tapioka,  peppar,  ananas,  gainbir,  sago,  gummi, 
ris,  rotting . . . Hela  Singapore  sjuder  för  närvarande  af 
järnvägsprojekt,  grufaktier,  tomtjobberi,  spekulationer  i 
tenn,  skeppsaffärer,  skeppsbefraktningar.  Om  hälften  af 
alla  dessa  företag  komma  till  stånd  eller  åtminstone  äro 
allvarligt  menade,  bör  det  finnas  tillräckligt  att  tänka  på 
för  de  ledande  affärsmännen,  äfven  utan  alla  spörsmål  af 
mer  politisk  art,  såsom  stadens  försvar,  livilket  oaktadt  de 
starka  forten,  som  försvara  inloppet,  af  kännare  ej  anses 
fullt  betryggadt,  eller  rivaliteten  mellan  tyskar  och  engels- 
män eller  den  gula  frågan,  med  hvilken  Singapores  existens 
alltid  sammanhängt  på  det  intimaste. 

För  dem,  som  ej  äro  närmare  initierade,  vill  jag  upp- 
lysa att  Singapore  tillsammans  med  Penang  och  Malakka 
bildar  en  engelsk  kronkoloni,  »Strails  Settlements»,  hvars 
guvernör  bor  i Singapore.  Tyskarna  behärska  emellertid 


42 


SINGAPORE,  PORTEN  TILL  FJÄRRAN  ÖSTERN 


en  stor  del  af  handeln  och  synas  för  hvarje  år  vinna  allt 
större  inflytande.  För  öfrigt  är  kolonien  i eminent  grad 
kinesisk,  ja,  man  skulle  utan  öfverdrift  kunna  säga  att  den 
utgör  elt  appendix  till  det  himmelska  riket.  Det  finns  redan 
i Singapore  170,000  hårpiskprydda  individer  och  nya  strömma 
alltjämt  in.  Lyckligtvis  för  engelsmännen  äro  nästan  alla 
kineser  som  invandra  män , annars  skulle  de  snart  genom 
sin  naturliga  expansion  tränga  de  hvita  i hafvet . . . nå,  ja, 
det  är  i alla  fall  endast  en  tidsfråga.  Här  i Singapore  stå 
vi  för  första  gången  under  resan  ansikte  mot  ansikte  med 
den  »gula  faran».  Det  är  inte  längre  ett  aflägset  fantom,  utan 
en  lcfvande  verklighet,  ett  spöke  som  grinar  oss  i ögonen  . . . 

Men  låtom  oss  ej  längre  filosofera  öfver  problemet, 
utan  hellre  studera  det.  Vi  behöfva  ej  leta  efter  material 
— det  strömmar  emot  oss  nu,  då  regnet  lagt  sig  och  vi 
bege  oss  in  till  staden,  som  ligger  på  något  afstånd.  Se 
bara  uppåt  vägen!  Hvilken  anblick!  Så  långt  ögat  når 
vimlar  den  breda  chaussén  af  små  vagnar,  dragna  af  gula 
män  som  i lustigt  lopp  än  löpa  i kapp,  än  kila  förbi  hvar- 
andra, än  skickligt  vika  åt  sidan  för  mötande.  Är  det 
karneval  eller  ha  människorna  blifvit  tokiga?  Kineserna- 
dragarna  ha  i regel  ej  mer  på  sig  än  en  gördel  omkring 
underlifvet  och  en  halmhatt,  som  ser  ut  som  taket  på  en 
bikupa.  En  och  annan  består  sig  med  en  hvit  jacka,  men 
alla  uppträda  de  med  nakna  ben  — välbildade  muskulösa 
ben  som  dansa  i rask  takt  öfver  den  slippriga  leran.  Sitter 
man  vid  vägkanten,  ser  man  bara  dessa  ben:  hvitgula, 
gula,  gulbruna,  bronsfärgade,  sepiabruna,  alla  utan  hår, 
glänsande,  blodfulla,  med  en  muskulatur  som  leker  och 
knyter  sig  under  det  mattglänsande  skinnet.  Världens 
bästa  balett  kunde  ej  bjuda  på  en  finare  uppsättning.  Och 
i ett  nu  är  man  själ f med  i leken.  Inte  som  springande, 
ty  vi  stackars  kaukasier  kunna  icke  ett  ögonblick  upptaga 
täflan  i trafsport  med  dessa  härdade  mongolier.  Men  som 


KINESISKA  RICKSHAW-MÄN 


43 


åkande.  Några  ricksliawmän  ha  fiskat  upp  vårt  sällskap 
och  i ett  huj  befinna  vi  oss  allesammans  midt  i karnevals- 
lifvet.  Det  är  det  lustigaste  jag  varit  med  om.  Man  sitter 
förträffligt  i en  god  ricksliaw  och  hjulens  gummiringar  för- 
medla alla  stötar.  Det  är  som  att  åka  velociped  utan  be- 
sväret af  trampningen.  Jag  har  alltid  föreställt  mig  att 
nöjet  skulle  fördärfvas  genom  den  obehagliga  känslan,  att 
mannen,  som  drager,  öfveranstränger  sig  eller  åtminstone 
motvilligt  förrättar  sin  tunga  syssla.  Men  det  var  innan 
jag  kände  kineserna.  En  riktig  rickshawkuli  lägger  ned 
hela  sin  själ  i sitt  fordon.  Han  sitter  på  en  skackel,  medan 
han  väntar  på  en  »Job»,  och  ser  bedröfvad  ut.  Men  så 
snart  han  fått  en  ryttare  i sadeln,  är  han  ifrig  som  en 
kapplöpningshäst,  och  löper  i väg  med  ett  solskensgrin 
öfver  det  breda  ansiktet.  Jag  har  åkt  två  timmar,  nästan 
i sträck,  efter  samma  rickshawman,  utan  att  han  visat  spår 
af  trötthet.  De  måste  ha  lungor  af  annan  konstruktion  än 
våra,  ty  det  hastiga  loppet  besvärar  ej  andningen  och  då 
de  stanna  efter  milslångt  lopp,  är  bröstet  lika  lugnt,  som 
då  de  satte  i väg  . . . 

Den  första  beröringen  med  det  himmelska  riket  verkar 
som  en  öfverraskning  och  ett  samvetsagg:  hvar  ta  dessa 
människor  sina  krafter  ifrån  och  hvem  gaf  dem  denna 
arbetsglädje?  Hvad  rätt  har  jag,  loje  och  slappe  kaukasier, 
att  stå  och  se  ned  på  denne  flitige  mongol,  som  arbetar 
med  sådan  lust?  Och  då  vi  komma  in  i staden,  befäster 
sig  intrycket.  Ofverallt  se  vi  kineserna  i full  fart;  på  ga- 
torna hålla  de  på  att  köra  öfver  hvarann,  i butikerna  köpa 
och  sälja  de  under  högtryck,  här  och  där  kasta  vi  en  blick 
in  i en  kinesisk  verkstad,  där  man  flätar  korgstolar  eller 
binder  nät  som  om  det  gällde  lifvet;  kinesiska  kontorister 
skynda  ut  och  in  i faktorierna,  andra  ha  bråd  t med  öfver- 
räkning  af  varor,  som  skola  ned  till  hamnen.  Äfven  som 
köpmän  och  bankirer  uppträda  de  i stort  antal  och  alltid  ha 


-14 


SINGAPORE,  PORTEN  TILL  FJÄRRAN  ÖSTERN 


de  fullt  upp  att  göra.  Hur  skulle  Singapore  kunna  drifva 
sin  handel  utan  kineser?  Hvem  skulle  i denna  ångande 
badstu  kunna  lägga  manken  till,  om  icke  John  kinaman. 

Om  ni  beliöfva  ytterligare  bevis,  så  gå  ned  till  hamnen 
och  se,  bur  varorna  lossas  och  lastas!  Jag  önskar  jag 
kunde  föra  dig,  ärade  läsare,  som  intresserar  dig  för  »den 
gula  frågan»,  ned  till  vårt  stolta  skepp,  som  nu  i kvällens 
sena  timmar  tager  in  last  för  japanska  hamnar.  Kajen  är 
upplyst  af  elektriska  båglampor  ocli  i deras  ljus  ter  sig  en 
tafla,  så  fantastisk,  så  imponerande,  att  den  säkert  länge 
stannar  i ditt  minne.  I bakgrunden  de  ofantliga  varu- 
magasinen, »godowns»,  ur  hvilkas  öppnade  portar  vältrar 
en  aldrig  sinande  ström  af  varor.  Från  dessa  godowns 
ringla  sig  tvenne  ormar  till  fartygets  för-  ocli  akterluckor: 
det  är  råbomull,  som  packad  i bastmattor  är  stadd  på 
vandring  från  Singapores  lager  till  Kobes  och  Osakas  fabri- 
ker. Nakna,  gula  män  kasta  packorna  på  kärror  och  fira 
fram  dem  till  skeppet;  en  stapel  af  tolf  balar  är  på  en 
minut  upplagd,  en  lina  lägges  omkring,  ångvinschens  krok 
kommer  och  i ett  ögonblick  lyfts  den  väldiga  trafven  för 
att  i nästa  sänkas  i det  ofantliga  skeppets  djup.  Här 
tages  den  emot  af  andra  nakna,  gula  män,  som  stufva 
godset.  Den  elektriska  strålkastaren  på  däcket  kastar  sitt 
sken  på  de  mörka  gestalterna  därnere,  som  påminna  om 
de  olycklige  i Dorés  Danle-illustrationer.  De  vrida  sig  ocli 
kämpa,  tyckes  det,  med  de  aldrig  sinande,  nedstörtande 
bomullsbalarna;  deras  kraftiga  muskler  knyta  sig  i den 
spöklika  belysningen  och  svetten  glittrar  och  glänser  på  de 
nakna  ryggarna.  Men  vid  däckskanten  står  en  kines  och 
kommenderar,  en  kinesisk  klerk  gör  anteckningar  öfver 
lastningen  och  själfva  ångvinschen  rasslar  under  trycket  af 
en  fast  mongolisk  band  . . . 

På  fyra  timmar  inlastas  ett  par  tusen  balar.  Icke  ett 
missöde,  ej  ett  försök  till  stöld  eller  slarf.  Hvarje  bal  är 


I SINGAPORES  DOCKOR 


45 


räknad  och  på  sin  plats.  Men  i den  ångande  natten,  som 
sänker  sig  öfver  den  svarta,  fuktiga  kajen  med  sitt  myll- 
rande lif  af  tysta,  nakna,  trälande  gula  män,  som  göra  sin 
plikt  lätt  och  punktligt  som  voro  de  alla  delar  i ett  väl- 
smordt  maskineri,  tänker  jag  ofrivilligt  på  andra  arbetare, 
i norden,  bättre  klädda  och  mindre  flitiga,  men  som  ha 
andra  fordringar  på  lifvet.  Och  jag  börjar  förstå  något, 
hvad  som  menas  med  den  »gula  faran».  Men  vänta!  Ännu 
äro  vi  blott  på  tröskeln  till  den  fjärran  östern. 


Fiskarflicka  bland  Mauris. 


Kinesisk  “rickshaw-man“  i Singapore. 


Kinesen  som  utvandrare. 

Den  första  sammanstötningen  med  Kinas  förposter 
väcker  alltid  till  lif  »den  kinesiska  frågan»,  i hvilket  något 
dimmiga  begrepp  innefattas  en  hel  del  olika  problem  rö- 
rande den  gula  rasen,  obestämda  farhågor  samt  allehanda 
spekulationer  öfver  utnyttjande  af  billig  arbetskraft.  I Singa- 
pore såg  jag  för  första  gången  den  kinesiska  utvandrar- 
hären  i så  att  säga  sluten  slagordning.  Enstaka  blänkare 
hade  jag  förut  sett  i indiska  hamnar,  men  här  i Singapore, 
som  kineserna  redan  betrakta  som  en  eröfrad  position, 
uppträda  de  i öfverväldigande  majoritet  och  med  hela  den 
säkerhet,  som  en  befästad  maktställning  inger.  De  ha  tagit 
med  sig  till  Singapore  alla  sina  inhemska  institutioner: 
buddisttemplet,  den  kinesiska  teatern,  singsongflickorna, 
opiumhålan,  spelnästena  och  de  hemliga  föreningarna.  De 
senare  motsvara  våra  fackföreningar  och  äro  för  kineserna 


HEMLIGA  FÖRENINGAR 


47 


en  gammal  och  högst  viktig  inrättning,  hvarigenom  de  för- 
stå att  ganska  effektivt  skydda  sina  intressen.  Ett  försök 
till  nedpressning  af  arbetslönerna  under  den  nivå,  som  den 
hemliga  föreningen  fastställt,  mötes  med  liårdnackadt  mot- 
stånd, och  kineserna  förstå  väl  alt  använda  alla  de  mo- 
derna fackföreningarnas  maktmedel,  såsom  arbetsnedlägg- 
ning,  bojkottning,  demonstrationer  med  mera,  och  dessutom 
en  del  andra  mera  farliga,  såsom  lönnmord  och  tortering, 
hvilka  de  i nödfall  ej  sky  att  tillgripa. 

Dessa  hemliga  föreningar  ha  flera  gånger  vållat  den 
engelska  regeringen  allvarliga  svårigheter.  Råkar  en  ny 
lag  eller  en  polisföreskrift  komma  i kollision  med  hvad 
som  beslutits  i kinesernas  hemliga  råd,  kan  man  vara 
säker  om,  att  dess  tillämpning  kommer  att  vålla  strid.  Ny- 
ligen inträffade  det,  alt  polischefen  i Singapore  påbjöd,  att 
alla  rickshaws  skulle  förses  med  hvita  öfverdrag  af  bomulls- 
tyg. Delta  för  att  förekomma  smitta.  Men  den  hemliga 
kinesregeringen  satte  sig  emot  förordningen  och  arrangerade 
allmän  strejk.  Under  några  dagar  fanns  icke  ett  åkdon 
att  tillgå,  affärerna  ledo  stort  afbräck  och  till  sist  måste 
polischefen  gifva  vika  och  återtaga  förordningen.  Modern 
fackorganisation  och  dess  metoder  äro,  såsom  framgår  af 
detta  exempel,  alls  icke  främmande  för  kineserna.  De 
förstå  öfver  hufvud  taget  väl  organisationens  konst.  Man 
finner  nästan  aldrig  kinesiska  kulis  under  ledning  af  en 
livit;  de  samarbeta  i lag  och  välja  sina  egna  ledare  eller 
också  arbeta  de  under  en  kinesisk  kontraktor,  som  då  van- 
ligen förser  dem  med  mat  och  husrum  och  handhar  alla 
deras  affärer.  Kinesiska  bankirer  uppsamla  besparingarna 
från  dessa  kulis  och  sända  dem  till  hemorten;  äfven  för- 
säkringsväsendet florerar  bland  dem  och  en  ej  ovanlig  form 
af  assurans,  som  tages  i kinesiska  försäkringsbolag,  är  för- 
säkring för  hemforsling  efter  döden  och  begrafning  i Kina. 

Om  det  är  sant  att  organisation  är  makt,  så  måste 


48 


KINESEN  SOM  UTVANDRARE 


man  med  respekt  betrakta  de  väldiga  arméer  af  väl  organi- 
serade arbetare,  som  Kina  utsänder  i riktning  mot  Indien 
och  Europa.  Enligt  senaste  tillförlitliga  uppgifter  finnas  i 
»Straits  Settlements»  (Singapore,  Penang  och  Malakka) 
985,000  kineser,  i franska  Indo-Kina  150,000,  i nederländska 
Indien  och  Borneo  600,000,  i Siarn  2,500,000  (halfva  Bang- 
koks befolkning  är  kinesisk),  i brittiska  Ostindien  40,000. 
I sistnämnda  land,  där  de  redan  visat  sin  öfverlägsenhet 


Kinesiska  kulicr  plantera  ris. 

öfver  de  infödda,  ha  de  stora  utsikter  att  eröfra  arbets- 
marknaden, och  då  man  känner  det  växande  krafvet  på 
skolad  arbetskraft  för  Indiens  fabriker,  väfverier,  järnvägar, 
grufvor  och  dockor,  kan  man  förstå,  att  den  mongoliska 
insatsen  på  detta  arbetsfält  kommer  att  få  stor  betydelse 
icke  blott  för  Indiens  industri,  utan  äfven  för  Europas,  för 
hvilken  den  förra  i vissa  afseenden  är  en  farlig  rival. 
Faran  är  så  mycket  större,  som  i kuliens  spår  följer  den 
kinesiska  kontraktorn,  bankiren  och  köpmannen;  kombi- 
nerade bilda  dessa  mongoliska  element  en  stark  organisa- 


»DET  GULA  SPÖKET 


49 


tion,  som  är  i stånd  att  uttränga  och  underbjuda  alla  ri- 
valer, äfven  de  europeiska  köpmännen  och  fabriksägarna. 
Från  Indien  är  vägen  icke  så  lång  till  Europa.  Kännare 
ha  länge  väntat  på  att  de  första  blänkarna  för  mongol- 
hären skola  visa  sig  där,  och  om  de  ännu  låta  vänta  på 
sig,  beror  det,  såsom  vi  snart  skola  se,  mera  på  förhållan- 
dena i Kina  än  på  Europas  egen  motståndskraft. 

Under  tiden  ha  kineserna  trängt  in  på  ett  annat  arbets- 
fält, som  förr  var  förbehållet  de  hvita,  nämligen  sjöfolkets; 
nästan  alla  fartyg  i kinesisk  och  ganska  många  i indisk 
kustfart  gå  numera  med  mongolisk  besättning.  Till  och 
med  på  vår  tyska  rikspostångare,  som  seglar  under  dubbel- 
örnens skydd,  är  största  delen  af  besättningen  kinesisk;  jag 
har  vid  sanitära  besiktningar  räknat  mer  än  sextio  liårpisk- 
prydda  individer,  som  tjänstgöra  som  eldare,  besättnings- 
karlar,  kockar  eller  uppassare.  Man  har  sagt  mig,  att  Nord- 
deutsclier  Lloyd  sista  året  börjat  använda  kineser  i mycket 
stor  utsträckning  och  därigenom  gjort  betydliga  besparingar 
— månne  icke  det  gula  spöket,  som  kejsar  Wilhelm  själf 
åskådliggjort  på  sin  bekanta  tafla,  här  tagit  en  fast  gestalt 
på  tysk  botten,  subsidierad  af  tyska  staten?  Åtminstone 
klaga  tyska  sjömän,  eldare  och  stewards,  som  nu  gå  sysslo- 
lösa i Bremen  och  Hamburg,  öfver  den  gula  konkurrensen. 

Det  är  ganska  säkert  att  kineserna  (möjligen  i förbund 
med  japanerna)  inom  kort  komma  att  uttränga  alla  hvita 
ur  sjötjänst  i de  varmare  vattnen  och  det  är  väl  endast  en 
tidsfråga,  när  de  äfven  komma  till  de  kallare,  ty  det  him- 
melska rikets  son  har  en  märkvärdig  fysik,  som  tycks 
kunna  uthärda  alla  klimat.  Det  är  bekant,  att  en  rysk 
statsman  uttryckt  sina  farhågor  för  att  sibiriska  pacifik- 
banan  skulle  bli  en  route  för  kuli-hordernas  frammarsch. 
I hvarje  fall  har  ryska  regeringen  gjort  hvad  den  kunnat 
att  uppmuntra  kinesernas  invandring  denna  väg,  ty  den 
har  med  förkärlek  användt  kulis  för  offentliga  arbeten 
4.  — Cassel. 


50 


KINESEN  SOM  UTVANDRARE 


både  i Mandschuriet  och  i Öst-Sibirien.  Det  är  kineser, 
som  konstruerat  mandscliuriska  järnvägen,  likaväl  som 
hamnpiren  i Dalny  och  befästningsverken  i Port  Arthur. 
Och  de  ha  fått  mycket  bra  betalt  — så  bra,  att  deras  af- 
löning  väckt  ryska  soldaters  afund. 

Förrådet  på  kinesiska  kroppsarbetare  tycks  vara  out- 
tömligt. Man  skulle  kunna  likna  Kina  vid  en  väldig  ång- 
panna, som  hotar  att  sprängas  under  trycket  af  gaser,  som 
ej  fort  nog  kunna  utströmma.  Befolkningens  tillväxt  är 
så  stor,  att  en  katastrof  i form  af  hungersnöd  och  pest 
hotar,  därest  öfverflödet  ej  får  ett  aflopp.  Sedan  Förenta 
Staterna  och  Australien  stängts  för  kinesisk  invandring, 
söker  sig  den  gula  folkströmmen  ut  åt  andra  håll.  Vi  finna 
sålunda  i Hawai  25,000,  i Japan  7,000,  i Sibirien  och  Korea 
28,000,  i Syd-Amerika  145,000  och  på  Filippinerna  80,000 
utvandrade  kineser.  Men  intet  af  dessa  länder  erbjuder 
samma  attraktioner  som  de  förlorade  paradisen. 

I Förenta  Staterna  och  Kanada  finnas  nu  endast  100,000 
kineser  och  i Australien  30,000;  hade  man  ej  i tid  stängt 
för,  skulle  dessa  länder  till  sist  räknat  lika  många  milli- 
oner gule  som  de  nu  räkna  tusental.  Jag  har  varit  i till- 
fälle att  studera  kineser  på  amerikansk  botten  och  kan 
intyga,  att  de  trifvas  förträffligt.  Nordamerika  tyckes  spe- 
ciellt lämpadt  för  dem,  och  vi  kunna  med  skäl  betrakta 
det  som  en  lycklig  »historisk  tillfällighet»,  att  europeerna 
först  kommo  till  den  nya  världen  och  så  hastigt  togo  den 
i besittning.  Hade  kineserna  tidigare  börjat  röra  på  sig, 
kan  man  taga  för  gifvet  att  de  öfversvämmat  större  delen 
af  nord-amerikanska  kontinenten.  Hur  skulle  det  gått  för 
oss  kaukaser,  om  vi  för  alltid  varit  hänvisade  till  det  lilla 
Europa,  medan  mongolerna  tagit  de  fruktbara  delarna  af 
de  andra  världsdelarna  i besittning?  Våra  historieskrifvare 
reflektera  ej  ofta  öfver  sådana  egendomligheter;  de  ha  för 
mycket  att  göra  med  utredning  af  små  europeiska  furste- 


KINESISKA  EMIGRANTERNAS  RESPARINGAR 


51 


hus’  släktskapsförbindelser  och  de  oändliga  strider  som 
utkämpats  i vår  lilla  världsdel  om  några  kvadratmil  jord, 
ofta  af  tvifvelaktig  bördighet,  allt  medan  de  stora  världs- 
problemen:  besittningen  och  befolkandet  af  de  väldiga  frukt- 
bara slätterna  i Asien,  Amerika  och  Afrika,  mera  betraktats 
som  koloniala  bisaker.  I framtiden  kommer  det  emellertid 
att  visa  sig,  att  den  som  har  jorden,  d.  v.  s.  den  bördiga 
jorden,  har  också  makten  och  kan  efter  behag  påtvinga 
sin  kultur  på  den  öfriga  världen.  Jag  vill  endast  här 
framkasta  en  eventualitet,  som  visar,  hur  nära  vi  varit  att 
för  vår  kultur  förlora  Amerika:  hade  Japan  för  50  år 
sedan  ägt  den  flotta,  som  det  nu  äger,  skulle  det  utan 
tvekan  tvungit  Förenta  Staterna  att  öppna  sina  hamnar 
för  mongolisk  invandring.  Lyckligtvis  har  den  nordameri- 
kanska republiken  nu  vuxit  sig  så  stark,  att  den  kan  mot- 
stå ett  förenadt  anlopp  af  både  Japan  och  Kina. 

Men  äfven  om  man  bortser  från  möjligheter  och  strängt 
håller  sig  till  verkligheten,  saknar  det  kinesiska  utvandrings- 
problemet  icke  sidor,  som  mana  oss  till  eftertanke.  Det 
finns  två  egendomligheter,  som  utmärka  denna  emigration 
och  som  göra  den  särskildt  farlig  som  faktor  på  den  in- 
ternationella arbetsmarknaden:  den  första  består  däri,  att 
kinesen  som  utvandrare  alltid  förblir  kines  med  kinesens 
små  behof,  den  andra  däri,  att  alla  hans  besparingar  åter- 
sändas till  Kina.  Föreståndaren  för  statistiska  byrån  i 
kinesiska  tullförvaltningen,  mr  H.  B.  Morse  har  nyligen 
publicerat  en  intressant  statistik  öfver  dessa  besparingar. 
Han  visar  däri,  att  deras  storlek  växlar  allt  efter  möjlig- 
heterna till  förtjänst  i de  olika  länderna.  Störst  är  be- 
loppet pr  individ  i Japan,  där  den  kinesiska  emigranten 
har  en  förträfflig  ställning  som  banktjänsteman,  bankir 
eller  köpman,  minst  på  Borneo,  som  drar  till  sig  de 
fattigaste  landtarbetarna.  Följande  tabell,  som  grundar  sig 
på  uppgifter  från  banker  och  bankirer,  visar  de  årliga 


52 


KINESEN  SOM  UTVANDRARE 


besparingarnas  storlek  pr  individ  och  i summa  för  hvart 
land.  I en  del  fall  har  Morse  angifvit  två  siffror,  som 
uttryck  för  en  högre  och  lägre  uppskattning,  men  då  han 
själf  varit  böjd  att  sätta  mer  tro  till  de  högre  siffrorna, 
har  jag  endast  anfört  dem.  Beloppen  angifvas  i haikuan 
taels. 

Besparing  pr  år  Summa 


och  individ  pr  år 

Förenta  Staterna  och  Kanada  . . . 375  38,000,000 

Öfriga  Amerika 35  5,000,000 

Australien  333  10,000,000 

Japan 500  2,750,000 

Sibirien  och  Korea 70  2,000,000 

Hawai 125  3,250,000 

Filippinerna 50  4,000,000 

Indo-Kina 100  15,000,000 

Singapore  och  Malaj-staterna  ...  17  16,750,000 

Nederländerna,  Indien  och  Borneo  1,2  720,000 

Siarn  8 20,000,000 

Brittiska  Indien 190  10,000,000 

Summa  127,470,000 


Lägger  man  härtill  5 millioner  som  beräknas  komma 
från  Formosa,  så  äro  vi  uppe  i en  slutsumma  på  cirka 
132  och  en  half  million  haikuan  taels,  eller  i svenskt  mynt, 
med  nuvarande  silfvervärde  (1  haikuan  tael  = ung.  2,8  5 
kr.)  377,625,000  kronor. 

Det  är  som  man  ser  inga  småsmulor  som  skickas  hem 
af  de  fattiga,  men  sparsamma  kinesiska  arbetarna.  En 
större  utbredning  af  kulis  skulle  göra  Kina  till  det  rikaste 
land  i världen,  naturligtvis  på  bekostnad  af  alla  de  länder, 
som  ej  kunna  undvara  import  af  kinesiskt  arbete;  å andra 
sidan  tjänar  en  ökad  rikedom  i Kina  endast  till  att  stärka 
det  kinesiska  inflytandet  utomlands  och  att  öka  emigra- 
tionen. Ty  det  är  att  märka,  att  Kina  för  närvarande  på 


KINESISKA  UTVANDRINGENS  ÅTERVERKAN  PÅ  KINA  53 


grund  af  sin  relativa  fattigdom  och  sin  vanmakt  icke  är  i 
stånd  alt  ordna  och  understödja  sin  emigration  så  som 
det  önskar.  Många  fattiga  i Kina  sakna  också  medel  att 
emigrera.  Särskildt  till  Europa  ställer  sig  biljetten  alldeles 
för  dyr.  I Kina  tillväxer  befolkningen  icke  normalt,  eme- 
dan den  saknar  luft  och  plats  att  utveckla  sig.  Skulle 
Kinas  370  millioner  tillväxa  med  endast  1 procent  årligen 
(h vilket  efter  europeiska  begrepp  icke  är  högt),  kunde 
3,700,000  årligen  emigrera  utan  fara  för  alltför  stark  åder- 
låtning. I samma  mån  emigrationen  växte,  skulle  guld- 
strömmen, som  går  tillhaka  till  Kina,  också  växa  och 
därigenom  större  utvecklingsmöjligheter  beredas  de  hem- 
mavarande. Detta  skulle  återverka  på  nativiteten  och  i 
sin  tur  på  förmågan  att  utsända  nya  emigranter:  ju  mer 
den  kinesiska  utvandringen  stiger , ju  större  blir  Kinas  kapa- 
citet att  alstra  folk. 

Jag  kan  ej  nog  betona  betydelsen  af  denna  lag,  som 
vid  första  anblicken  förefaller  som  en  paradox,  men  som, 
tack  vare  de  egendomliga  kinesiska  sedvänjorna,  är  i ovan- 


54 


KINESEN  SOM  UTVANDRARE 


ligt  hög  grad  allmängiltig.  Det  är  endast  det  yttre  trycket, 
det  från  alla  håll  mötande  trycket,  som  håller  tillbaka 
den  kinesiska  öfversvämningen.  Men  föreställ  eder  Kina 
som  en  stark,  suverän  stat,  hvilken  med  en  stormakts 
maktmedel  förstodo  att  understödja  sina  intressen!  Hvad 
skulle  icke  ett  sådant  Kina  göra  för  att  befordra  en  emi- 
gration, som  långt  ifrån  att  försvaga  det,  endast  tillför  det 
nya  rikedomar  och  nya  krafter?  Kanske  förtjänar  denna 
sida  af  den  »kinesiska  frågan»  mer  uppmärksamhet  än 
det  ändlösa  kifvet  makterna  emellan  om  s.  k.  intressesfärer  i 
Kina  — sfärer  som  komma  att  att  sopas  bort  af  den  första 
fläkten  från  en  vaknande  kinesisk  nationalanda.  Splittradt 
och  vanmäktigt  som  det  himmelska  riket  nu  är,  ger  det 
de  europeiska  arbetarna  tills  vidare  en  frist.  För  den 
närmaste  framtiden  kunna  de  våra  vara  trygga;  kinesiska 
kulis  skola  ännu  någon  tid  icke  uppträda  som  konkurrenter 
på  våra  järnvägar,  i våra  hamnar,  på  våra  åkerfält.  Men 
linns  någon  garanti  för,  att  då  faran  en  gång  nalkas,  den 
skall  kunna  mötas  med  tillräcklig  enighet  och  patriotism? 
Så  tillspetsad  som  konflikten  för  närvarande  är  mellan 
kapital  och  arbete,  kan  man,  synes  det  mig,  med  fog  be- 
fara att  ett  så  fruktansvärdt  vapen,  som  en  stor  kinesisk 
arbetsimport  erbjuder  kapitalet,  icke  skall  bli  liggande 
obegagnadt.  Vi  ha  ju  sett,  hur  penningintresset  segrade, 
då  det  var  fråga  om  användande  af  kulis  i de  syd- 
afrikanska grufvorna.  Då  man  är  så  kortsynt  i det  fria 
England,  kan  man  vänta  sig  mer  upplyst  fosterlandskärlek 
i de  mer  autokratiska  staterna,  i Ryssland,  i Tyskland,  ja, 
h varför  inte,  i Sverige? 


KINA 


INFÖR 

UPPVAKNANDET 


Shanghais  hamn. 


Inledning. 

Det  är  icke  längre  möjligt  att  sysselsätta  sig  med 
mänsklighetens  framtid  utan  att  taga  med  i kalkylerna  den 
mongoliska  rasen.  Vi  ha  hunnit  till  den  tidpunkt  i vår 
utveckling,  då  vår  civilisation  med  utgångspunkt  i Europa 
spridt  sig  rundt  jorden  åt  öster  och  väster,  tills  båda  falan- 
gerna mött  livarandra  i Östasien.  Japan,  helt  eröfradt  af 
västerlandets  kultur,  har  ryckt  in  i stormakternas  led,  så- 
som en  värdig  kamrat  i arbetet  för  gemensamma  kultur- 
mål. Vi  kunna  något  så  när  öfverskåda  Japans  resurser 
och  den  roll,  Nippon-folket  kan  komma  att  spela  i den 
närmaste  tidens  historia.  Dess  numerär  är  i hvarje  fall 
ej  så  stort,  att  det  ensamt  för  sig  kan  komma  att  få  ett 
afgörande  inflytande  på  världens  vidare  utveckling.  Ja, 
detta  lifskraftiga  öfolk  skulle  i stort  sedt  vara  af  under- 
ordnad betydelse  — jag  menar  ej  politiskt  men  kulturellt 


58 


INLEDNING 


och  ekonomiskt,  så  framt  det  ej  låge  i omedelbar  närhet 
till  Kina.  Det  är  Kinas  myllrande  millioner,  ännu  tref- 
vande  i sin  kurs,  mäktiga  af  utveckling  i mer  än  en  rikt- 
ning, som  ge  det  mongoliska  problemet  ett  så  utomordent- 
ligt intresse.  Det  låter  ej  förneka  sig,  att  »Midtens  rike», 
för  kort  tid  sedan  bortglömdt  och  försummadt  af  västerns 
politici  och  ledande  affärsmän,  på  en  gång  ryckt  upp  till 
en  central  plats  i det  allmänna  intresset,  värdig  dess  an- 
språksfulla titel.  Jag  behöfver  ej  här  återkalla  i minnet 
det  senaste  decenniets  ostasiatiska  historia  — kriget  mellan 
Kina  och  Japan,  Rysslands  framträngande  i Mandschuriet 
Englands,  Tysklands  och  Frankrikes  etablerande  af  krigs- 
liamnar  på  Kinas  kuster,  engelsk-japanska  alliansen,  stor- 
makternas gemensamma  fälttåg  mot  Peking,  rysk-japanska 
kriget . . . Bevisar  ej  allt  detta  till  fyllest,  att  hela  världens 
uppmärksamhet  är  riktad  mot  Kina?  att  väldiga  krafter 
äro  i rörelse  för  att  vinna  kontroll  öfver  det  »himmelska 
riket»?  att  den  kinesiska  marknaden  utgör  föremål  för 
läflan  mellan  alla  stora  industri-  och  handelsstater? 

Hvad  är  det  som  förlänar  kampen  mellan  Ryssland 
och  Japan  ett  så  världsomfattande  intresse?  Månne  be- 
sittningen af  Mandschuriet  eller  Korea?  För  sig  själfva 
kunna  dessa  länder,  livardera  med  cirka  7 millioner  inne- 
byggare, omöjligt  ha  en  så  vital  betydelse.  Om  världen 
med  andlös  spänning  följer  krigsspelets  växlingar,  beror 
det  därpå  att  den  slutliga  segern  afgör  Kinas  öde.  Om 
Ryssland  segrat,  skulle  det  ej  blott  införlifvat  med  sina 
besittningar  Mandschuriet  och  Korea,  utan  äfven  gjort  sig 
till  herre  i Peking  och  lagt  hela  Nord-Kina  under  sitt  välde. 
Men  detta  hade  blifvit  signalen  till  vidare  delning  af  Kina, 
eftersom  öfriga  makter  ej  kunnat  stillatigande  åse  en  så 
oerhörd  maktutvidgning  af  tsarriket.  Japan  åter  är  för 
litet  och  för  fattigt  för  att  utan  vidare  kunna  svälja  Kina 
eller  någon  afsevärd  del  däraf.  För  Japan  betyder  segern 


DEN  JAPANSKA  SURDEGEN 


59 


— såsom  jag  förut  fram- 
hållit — i första  rummet 
besittningen  af  Korea, 
som  emellertid  endast  är 
en  anhaltstation  mot 
större  mål.  Det  torde 
taga  ett  par  decennier 
innan  Japan  hunnit 
smälta  det  byte,  som  kan 
bli  resultatet  af  detla  krig, 
och  därefter  kan  man 
vänta  en  ny  kraftan- 
strängning. Men  Japan 
spelar  en  annan  och 
viktigare  roll  i Kina,  näm- 
ligen som  uppfostrare, 
och  det  är  alldeles  tyd- 
ligt, att  segrarna  i Mand- 
schuriet  gifvit  mikadons 
folk  en  oerhörd  t ökad 
prestige  hos  kineserna.  Många  se  i det  japanska  infly- 
tandet i Kina  den  surdeg,  som  skall  komma  det  gigan- 
tiska,  stillastående  mongolriket  att  jäsa,  att  röra  sig  fram- 
åt. I ett  kommande  kapitel  skall  jag  framlägga  de  många 
bevis  jag  samlat  för  att  japanerna  verkligen  bedrifva  ett 
mycket  energiskt  reformarbete  i Kina.  Det  är  emeller- 
tid ett  stort  steg  därifrån  till  tanken  på  ett  öfvermäktigt 
Japan  gående  i spetsen  för  hela  den  mongoliska  rasen. 
De  som  på  detta  vis  konstruera  en  militärisk  »gul  fara», 
ha  föga  kännedom  om  kinesernas  skaplynne.  Man  är  i Europa 
alltför  benägen  att  öfverskatta  Japan  och  att  underskatta 
Kina,  som  likvist  har  en  nio  gånger  större  folkmängd  och 
i alla  afseenden  större  naturliga  resurser.  Kineserna  äro 
ett  själfmedvetet,  ja,  högmodigt  folk,  som  aldrig  godvilligt 


60 


INLEDNING 


ställer  sig  under  Japans  protektorat.  Man  bör  därför  se 
det  japanska  inflytandet  ur  kinesisk  synpunkt,  som  en  inre 
kraft  i Kina,  verksam  att  väcka  den  sofvande  nationalan- 
dan,  genomsyrande  »midtens  rike»  med  moderna  reform- 
tankar af  den  speciella  »gula»  riktning  som  Japan  gifvitdem. 

Hur  man  ser  saken,  så  återkommer  man  alltid  till 
Kina  som  det  egentliga  fältet  för  farhågor  och  förhopp- 
ningar. H vad  skall  blifva  i godt  eller  ond  t af  denna  folk- 
stock på  hundratals  millioner,  som  nu  tyckas  på  allvar 
utträda  ur  sin  afskildhet  för  att  spela  en  roll  i världen? 

Vanligen  angifves  hela  Kinas  folkmängd  till  402,680,000 
(en  siffra  grundad  på  1882  årscensus),  men  flera  auktorer  sälta 
den  högre.  Det  egentliga  Kina,  de  nitton*  provinsernas 
rike,  torde  ha  cirka  380  millioner  och  omfattar  en  areal  af 
1,313,328  eng.  kvadratmil.  Detta  ofantliga  rike  lefver  och 
rör  sig  i urgammal  slentrian;  det  är  längesedan  moget  att 
sönderfalla,  men  sammanhålles  af  vanans  makt.  Det  finns 
ingen  lifgifvande  nationell  anda,  knappast  en  central  rege- 
ring; formellt  har  kejsaren  oinskränkt  makt  men  i verk- 
ligheten styres  landet  af  en  allsmäktig  byråkrati,  mer  stock- 
konservativ, mer  härsklysten,  mer  korrumperad  än  den 
ryska.  Letar  man  efter  personliga  krafter,  personlig  ansva- 
righet, blir  man  besviken,  ty  alla  dessa  mandariner  för- 
skansa  sig  bakom  dokumenthögar:  i stället  för  personlig- 
heter möter  man  ett  skrammel  af  papper,  som  cirkulera 
från  storsekretariatet  till  stora  rådet,  från  stora  rådet  till 
Tsung-li  Yamen  och  åter  igen  tillbaka  eller  från  prefekten 
och  taotai’en  till  guvernören,  från  guvernören  till  vice- 
konungen  eller  från  båda  till  storsekretariatet  eller  stora 
rådet.  Det  är  karakteristiskt  för  alla  förhandlingar  med 
kinesiska  myndigheter,  att  man  aldrig  kan  få  en  fast  håll- 

* Genom  ett  kejserlig  edikt  af  den  27  jan.  1905  har  en  ny  provins, 
Kiang-huai,  tillkommit  och  provinsernas  antal  således  ökats  från  18  till 
19.  Den  nya  provinsen  är  sammansatt  af  prefekturer  nr  Shantung,  Kiangsu 
och  Honan. 


KINESISK  BYRAKRATI 


61 


punkt.  Det  som  den  ena  myndigheten  lofvar,  tar  den 
andra  tillbaka,  och  dessutom  äro  officiella  handlingar  ofta 
affattade  i så  sväfvande  ordalag  att  det  mesta  lämnar  till 
den  tolkande  ämbetmannen. 

Personlig  oansvarighet  är  det  utmärkande  draget  lör 
kinesisk  administration.  Då  guvernören  begagnar  sitt  pri- 
vilegium att  direkt  framlägga  sina  önskemål  för  tronen, 
kryper  han  bakom  vicekonungen  och  vice  versa.  Men  det 
finns  också  andra  utvägar  att  komma  undan  ansvar.  Kina 
är  — såsom  ofta  framhållits  — icke  en  enhetlig  stat,  utan 
snarare  en  samling  konungariken  (provinserna).  Hvarje  pro- 
vins styres  autonomiskt  och  har  egen  militär-  och  civil 
förvaltning,  egen  jurisdiktion  o.  s.  v.  Men  den  personliga 
makt,  som  ligger  i guvernörskapet  (i  vissa  provinser  hos 
vicekonungen),  neutraliseras  däraf,  att  guvernörerna  oupp- 
hörligt förflyttas.  Under  de  få  månader  jag  var  i Kina 
skedde  ej  mindre  än  sex  guvernörsombyten ! Dessutom 
finnas  censorerna,  som  äro  tronens  förtroendemän  och  ha 
till  uppgift  att  oskadliggöra  hvarje  besvärligt  initiativ  i 
förvaltningen.  Det  hela  resulterar  i en  väfnad  af  byråkra- 
tiska intriger,  samspel,  formella  åtgärder  utan  början  och 
slut.  Det  är  det  mest  fulländade  byråkratiska  system  som 
linnes  med  det  nogrannaste  iakttagande  af  former  — det 
finns  ett  särskildt  departement  för  ceremonier  och  formler 
och  den  codex  på  fjorton  volymer,  »formlernas  bok»,  som  ut 
gör  rättesnöret  för  dessa,  är  kanske  den  viktigaste  grund- 
valen för  kinesisk  administration.  Formen  är  liufvudsaken, 
det  positiva  innehållet  merendels  bisak.  I en  realpunkt 
äro  dock  alla  mandariner  öfverens:  att  uppehålla  det  by- 
råkratiska systemets  auktoritet  och  förkväfva  hvarje  ansats 
till  själfständigt  nationellt  lif,  ja  hvarje  spår  af  personligt 
initiativ  utanför  den  rena  köpenskapen.  Det  är  denna 
byråkrati  som  gjort  Kina  till  hvad  det  är:  en  sönderfal- 
lande, viljelös  organism  utan  energi  och  lifskraft.  Ty  det 


62 


INLEDNING 


finns  ingenting  som  så  i grunden  fördärfvar  ett  folk  som 
byråkratiens  hydra;  den  äter  på  roten  till  folkets  lifsnerv 
— undra  på  om  blommorna  utebli  och  bladen  börja  gulna 
utan  synbar  orsak! 

Européernas  uppträdande  i Kina  har  ingalunde  varit 
ägnadt  att  reformera  det  urgamla  riket.  Läser  man  histo- 
rien om  Europas  förbindelser  med  Kina,  märker  man  allt- 
för väl  den  röda  tråden:  vinstbegäret.  Aldrig  har  Englands 
koloniala  roflystnad  så  ohöljdt  fram  träd  t som  i det  bekanta 
opiumkriget,  men  äfven  sedan,  under  den  s.  k.  trak- 
tatsperioden, som  inleddes  genom  föredraget  i Nanking 
1842*  har  den  europeiska  politiken  i Kina  uteslutande 
varit  riktad  på  att  tillskansa  sig  ekonomiska  fördelar 
alldeles  utan  afseende  på  Kinas  verkliga  intressen.  Man 
har  heller  aldrig  hört  att  en  allvarlig  reform  tanke  ut- 
gått från  de  många  europeiska  köpmän,  som  åtnjutit  gäst- 
frihet i kinesiska  hamnar.  Tvärtom,  europeerna,  som 
ständigt  legat  i delo  med  kinesiska  myndigheter,  ha  icke 
desto  mindre  gjort  sitt  bästa  att  stärka  mandarin-väsendet 
genom  sina  mutor,  sin  krypande  ton  mot  kinesiska  öfver- 
heten,  då  man  på  denna  väg  trott  sig  nå  målet,  sitt  om- 
huldande af  kinesiska  etiketten.  På  samma  sätt  ha  stor- 
makternas sändebud  i Peking  genom  smicker  i omväxling 
med  det  mest  cyniska  köpslående  beröfvat  hofvet  och 
stora  rådet  sista  återstoden  af  förnuft  och  heder.  Hvad 
sägs  om  fria  staters  representanter,  som  krypande  göra  sin 
reverens  för  denna  änkekejsarinna,  som  nyss  förjagats  från 
Peking  som  delaktig  i boxarnas  blodsdåd?  H varför  inte! 
Hon  har  ju  betalt  så  och  så  många  millioner  i skadeer- 
sättning. Pengar  således,  endast  pengar,  och  Europa  är 
villigt  att  kyssa  den  krönta  mörderskans  klädfåll.  På  sam- 

* För  dem  som  närmare  vilja  lära  känna  europeiska  handelsförbin- 
delserna med  Kina  vill  jag  rekommendera  dr  Helmer  Keys  sakrika  fram- 
ställning i Nationalekonomiska  föreningens  tidskrift  (»Kina  och  dess  kom- 
mersiella framtid»,  föredrag  den  24  nov.  1898). 


REFORMRÖRELSER 


63 


ma  sätt  hedrade  man  på  det  högsta  ärkeskälmen  Li-Hung- 
Chang,  själfva  inkarnationen  af  mandarinväldets  korruption, 
en  man  som  sålt  sitt  land  till  en  främmande,  fientlig  makt. 

Man  misstar  sig  emellertid  mycket,  om  man  indenti- 
fierar  kinesiska  folket  med  mandarinerna.  Det  finns  och 
har  alltid  funnits  i Kina  en  stark  folklig  reformrörelse, 
riktad  mot  Mandshudynastien  och  mandarinväldet  och  ehuru 
denna  rörelse  ofta  associerat  sig  med  anarkistiska  element 
och  orostiftare  af  hvarjehanda  slag,  är  det  nog  ett  fel  af 
europeerna  att  skära  alla  reformister  öfver  en  kam  såsom 
»röfvare»,  som  med  hvarje  medel  böra  utrotas.  Hade  euro- 
peerna ställt  sig  mera  välvilligt  mot  dessa  folkrörelser  och 
mindre  träget  agerat  tallriksslickare  hos  mandarinerna, 
skulle  sannolikt  folkstämningen  i Kina  vid  denna  tidpunkt 
varit  mindre  hätsk  mot  de  hvite.  Det  fanns  en  period,  då 
den  antidynastiska  rörelsen  bröt  fram  med  så  ohejdbar 
kraft,  att  tronen  i Peking  darrade  och  det  hängde  på  ett 
hår  att  det  »himmelska  rikets»  ålderdomsskröpliga  stats- 
skick blifvit  kastadt  öfver  ända.  Taipingupproret  leddes  af 
en  klart  målmedveten  och  öfverlägset  begåfvad  man,  men 
det  kväfdes  tack  vare  en  engelsk  öfverstes  hjälp.  Europa 
var  troget  sin  roll,  då  det  räddade  Kina  från  revolution, 
men  den  gloria  som  omger  »räddarens»,  sedermera  Gordon 
paschas  namn,  kan  ingalunda  blända  den,  som  ser  på  för- 
hållandena med  oförvillade  ögon.  Ty  det  är  tydligt,  att 
Kina  ej  kommer  ur  fläcken,  så  länge  det  ligger  fjättradt 
i byråkratiens  bojor,  och  ett  sönderbrytande  af  dessa  är 
första  steget  till  ett  nytt,  mänskligare  Kina. 

Den  enda  ideela  impuls  som  det  stora  mongolfolket 
mottagit  från  vår  världsdel  är  den  kristna  missionen.  Man 
må  ha  hvilka  åsikter  som  helst  om  våra  missionärer  där- 
ute, så  framstår  likväl  deras  verksamhet  i en  annan  och 
bättre  dager  än  exempelvis  opiumgrossörernas  i Hongkong. 
Kinesen,  som  annars  i europeen  ser  den  vinningslystne  bar- 


64 


INLEDNING 


baren,  har  i missionären  en  påminnelse  om  att  Europa 
äfven  har  andra  intressen  än  penningförvärfvets.  Är  det 
ej  anmärkningsvärdt,  att  den  kinesiska  mobben  under 
boxarupproret  i första  rummet  lät  sina  mordgärningar  gå 
ut  öfver  missionärerna,  bland  hvilka  många  voro  folkets 
verkliga  vänner,  läkare,  sjukskötare,  lärare?  Mandariner- 
na, som  eggade  den,  visste  nog,  livad  de  gjorde;  de  frukta 
mer  än  allt  annat  folkets  upplysning.  Men  stormakterna 
ha  spelat  den  allra  ynkligaste  roll,  då  de  köpte  sig  för- 


En  förnäm  kines’  likkista. 

delar  i penningar  och  land  för  missionärernas  blod,  sam- 
tidigt som  de  återinsatte  och  hyllade  samma  usla  manda- 
rinstyrelse, som  anställt  blodbaden.  För  närvarande  har 
man  i Kina  det  uppbyggliga  skådespelet  af  europeiska 
diplomater  och  köpmän  i hjärtligt  samförstånd  med  kine- 
siska byråkrater,  men  mot  båda  parterna  riktar  sig  en  ny 
våg  af  det  förtryckta  folkets  frigörelse. 

Jag  skall  i några  följande  kapitel  söka  utveckla  de 
viktigaste  synpunkterna  för  bedömande  af  de  krafter  som 
nu  äro  i verksamhet  för  Kinas  pånyttfödelse.  Naturligtvis 


Gifvande  fiske  vid  ebb. 


Kejsar  Li-hsi  af  Korea  jämte  kronprinsen  mottaga  de  japanska  sändebuden  i högtidlig  audiens. 


Hongkongs  hamn. 


Gamla  kinesiska  brons-speglar  från  Han-dynastiens  tid. 

(De  skulpterade  baksidorna  af  speglarna  visas  å bilden.) 


MANDARINVÄLDET  OCH  FRÄMLINGARNA  65 

skall  jag  därvid  ej  lämna  ur  sikte  de  ekonomiska  fakto- 
rerna, som  alltid  ha  så  stor  betydelse  för  en  nations  lif. 
Men  man  bör  bedöma  dessa  ur  en  vidare  synvinkel  än 
som  vanligen  användes  af  europeiska  köpmän  i traktat- 
hamnarna. Låt  vara  alt  en  eller  annan  kolonialfirma 
blomstrar  under  nuvarande  regim,  ja  suger  must  ur  de 
absurda  förhållanden,  som  alstrats  af  mandarinväldet.  I 
stort  sedt  måste  man  lämna  dessa  små  privatintressen  ur 


Änkekej sarinnan  Tszu-Hszi  af  Kina. 
Efter  ett  autentiskt  fotografi. 


räkningen.  Världen  bar  ej  längre  råd  att  undvara  den 
kinesiska  marknaden,  som  enligt  naturliga  förutsättningar 
är  den  största  och  rikaste  som  finnes,  och  Kina  har  ej  råd 
alt  förblifva  i ett  utarmadt  och  vanmäktigt  tillstånd,  då 
västerns  kultur  står  utanför  dörren  och  vill  hjälpa  det  till 
välmåga  och  nationell  upprättelse.  I närvarande  stund 
utgör  Kinas  utländska  handel  endast  en  ringa  bråkdel  af 
livad  den  kunde  vara;  den  inre  handeln  hämmas  af  god- 
5.  — Cassel. 


66 


INLEDNING 


tyckliga  likinafgifter ; industrien  förkväfves  af  orimliga 
skatter  och  pålagor;  hälften  af  den  odlade  jorden  är  i hän- 
derna på  f.  d.  mandariner  och  deras  familjer,  som  föra  ett 
lättjefullt  lif  på  utsugna  arrendatorers  bekostnad;  statsin- 
komsterna äro  alldeles  otillräckliga,  emedan  vida  mer  än 
hälften  af  skatter  och  inhemska  tullintäkter  hamna  i man- 
darinernas fickor.  Öfverallt  möter  man  som  ett  absolut 
hinder  i vägen  för  en  förnuftig  utveckling  i modern  anda 
m and  ari  n väsendet.  Skall  delta  bibehållas,  kan  man  ej 
vänta  några  lysande  frukter  af  europeernas  arbete,  älven 
om  det  på  en  eller  annan  punkt  resulterar  i en  praktisk 
reform.  Därför  är  »den  öppna  dörrens  politik»,  som  på 
afstånd  ser  så  frisinnad  ut,  i verkligheten  reaktionär,  ty 
den  afser  Kinas  bibehållande  i nuvarande  skick,  mest  till 
förmån  för  ett  antal  inflytelserika  kolonialfirmor  och  kon- 
cessionärer.  Lyckligare  hade  varit  om  Kina  delats  mellan 
stormakterna,  men  som  denna  möjlighet  numera,  tack  vare 
Japans  seger,  är  utesluten,  får  man  räkna  med  ett  natio- 
nellt gult  rike  med  fria  institutioner  som  en  eventualitet, 
som  visserligen  inte  är  i vissa  europeiska  stormakters  smak, 
men  som  likväl,  när  allt  kommer  omkring,  bäst  befordrar 
Kinas,  världshandelns  och  mänsklighetens  utveckling. 


Kinesiskt  flodparti. 


Några  drag  ur  kinesiska  folkkaraktären. 

Första  bekantskapen  med  John  Kina  man  i hans  eget 
rike  är  just  inte  ägnad  att  ge  någon  hög  tanke  om  honom. 
Knappt  har  en  ångare  låtit  ankaret  gå,  förr  än  fartyget 
kringsvärmas  af  små  djunker,  af  hvilka  hvar  och  en  är 
hemvisten  för  en  kinesisk  familj,  som  lefver  af  alTallet 
från  skeppen.  Dagen  i ända  hänga  dessa  djunker  sig  fast 
kring  ångaren  likt  hungriga  parasiter;  man  kan  från  däcket 
få  en  inblick  i den  gula  »kolingens»  familjelif:  husfadern 
ligger  lat  under  soltältet  och  röker  sin  pipa;  hustrun  tvät- 
tar dåligt  ris  i det  smutsiga  flodvattnet,  en  hyting  på  fem 
å sex  år  gör  ogeneradt  sina  naturbehof  framme  i fören, 
medan  några  äldre  upplagor  af  afkomman  fiska  med  håfvar 
i vattnet  efter  allehanda  skatter.  Apelsinskal  och  cigarr- 
stumpar, diverse  affall  från  köket,  gamla  klädtrasor,  som 
matroserna  hyfva  öfverhord,  konservburkar  och  tombuteljer, 
allt  är  användbart  och  fångas  begärligt.  T.  o.  m.  små  kol- 


68  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 


bitar,  som  pumpas  ut  med  maskinvattnet,  fiskas  upp,  torkas 
i solen  och  samlas  till  de  öfriga  rariteterna.  Från  hela 
djunken  med  sin  smuts,  sina  välsorterade  afskrädeshögar 
och  sitt  ogenerade  familjelif  stiger  en  stank,  som  kommer 
första  klass-passageraren  att  hålla  sig  för  näsan. 

»Fy,  sådana  svini  Och  hvad  lefva  de  af?  Kunna  de 
verkligen  lifnära  sig  på  afskrädet,  som  vi  kasta  i sjön?» 
Sådana  utrop  hör  man  på  däcket. 

Och  intrycket  befästes  då  man  kommer  i land.  Öfver- 
allt  smuts,  stank,  ett  myllrande  af  människor,  som  tydligen 
tyckas  lefva  på  utkanten  af  sina  lågt  satta  existensvillkor. 
Det  är  som  om  den  ene  individen  trampade  den  andre 
i hälarna,  jäktad  af  hungerns  kval.  Alla  existensmöjlig- 
heter synas  utnyttjade  till  det  sista.  På  marknadsplatserna 
säljer  man  inte  blott  kött  och  fisk,  utan  också  inälfvor 
och  innanmäten ; i vissa  butiker  ser  man  uthängda  till  aptitens 
frestande  sådana  delikata  saker  som  torkade  sniglar,  ödlor, 
hajfenor,  en  sorts  stora  spindlar...  Talrika  gatumånglare 
salubjuda  apelsiner,  men  ej  hela,  utan  delade  i minsta 
klykor,  och  på  samma  sätt  delar  man  skalen  och  hvarje 
bit  säljes  för  sig.  Man  börjar  förstå,  att  kinesen  har  bruk 
för  så  små  mynt  som  cash,  som  ej  nå  värdet  af  ett  fem- 
tedels öre.  Och  ändå,  hvad  vet  man  om  hvad  en  utsvulten 
gul  stackare  är  beredd  att  göra  för  några  cash! 

Man  misstar  sig  emellertid  om  man  på  denna  typ  af 
fattig-kines,  som  är  så  talrikt  företrädd  i de  stora  ham- 
narna, bygger  ett  omdöme  om  hela  folket.  Det  är  ungefär 
som  att  draga  slutsatser  om  engelska  nationen  af  gatu- 
lifvet  i Londons  East.  Till  hamnarna  drar  sig  helt  natur- 
ligt en  massa  löst,  fattigt  folk,  och  jättestäder  som  Shang- 
hai, Hankau,  Fuchow,  Tientsin  ha  jämte  denna  allmänna 
attraktionskraft  också  en  särskild  sådan  såsom  traktats- 
hamnar, ty  kineserna  känna  sig  i dessa  säkrare  för  sina 
egna  myndigheter  än  inne  i landet.  Det  är  bevisadt  att 


KINAS  STORSTADS-PROLETARIAT 


69 


en  mängd  utfattiga  bönder,  som  ej  kunna  fullgöra  sina 
skatteplikter,  fly  till  traktathamnarna  och  dit  taga  också 
sin  tillflykt  en  hel  del  andra  individer,  som  af  en  eller 
annan  anledning  finna  marken  för  het  hemma,  sålunda 
ökande  trängseln  och  eländet.  Ett  motstycke  till  proletari- 
atet i dessa  hamnstäder  finner  man  knappast  i det  inre 
landet;  i några  provinser  är  välmågan  t.  o.  m.  ganska  stor 
och  allmän.  Det  är  emellertid  ett  af  många  styrkt  faktum 
att  äfven  i dessa  böndernas  ställning  under  senare  tiden 
försämrats.  Däremot  finns  där  som  öfverallt  i Kina  stora 
rikedomar  hopade  hos  köpmännen  och  framför  allt  hos 
ämbetsmännen.  I stort  sedt  får  man  väl  antaga  att  Kina 
med  nuvarande  utveckling  af  dess  resurser  är  öfverbefolkadt ; 
folktätheten  är  ungefär  290  pr  eng.  kvadratmil  och  således 
mindre  än  i Japan  (308  pr  eng.  kvadratmil),  men  så  är  ju 
Kina  i industriellt  afseende  endast  nybörjare  i jämförelse 
med  det  högt  utvecklade  Japan! 

I »Midtens  rike»  har  man  sedan  gammalt  varit  van 
vid  att  räkna  med  ett  öfverskott  af  människor,  som  man 
inte  har  någon  användning  för.  Denna  omständighet  har 
haft  ett  mycket  stort  inflytande  på  folkkaraktären.  Finns 
det  någon  trösllösare  teori  än  den,  att  en  människa,  sund 
och  frisk  i öfrigt,  föds  till  världen  ulan  någon  uppgift, 
snarare  som  ett  onus  för  sina  närmaste?  I ett  sådant 
land  fostras  grymheten  som  en  nationaldygd,  människo- 
värdet blir  ett  okändt  begrepp,  barnamord  är  ej  längre  ett 
brott,  utan  ett  föräldrarnas  nödvärn.  Det  är  ej  svårt  att 
i Kina  spåra  denna  uppfattnings  verkningar  i rättsskipnin- 
gen, med  dess  brutala  straff  för  äfven  obetydliga  brott  mot 
äganderätten.  Folk  finns  ju  till  öfverflöd,  men  ägodelarna 
äro  efter  kinesiskt  begrepp  begränsade,  därför  är  det  all- 
deles på  sin  plats  att  halshugga  en  tjuf!  Jag  är  böjd  att 
tro  att  äfven  föraktet  för  kvinnan,  släktets  fostrarinna,  har 
något  att  göra  med  öfverbefolkningen.  Ty  hvem  kan  ära 


70  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÅREN 


Engelska  kyrkogården  i Hongkong. 

moderskapet  i ett  land,  där  barnen  endast  skärpa  den  tröst- 
lösa kampen  för  tillvaron?  Hårdhet  ocli  egoism  ha  på 
detta  sätt  blifvit  utmärkande  drag  för  den  kinesiska  karak- 
tären — jag  talar  naturligtvis  i allmänhet  — och  egoismen 
är  af  det  mest  kortsynta  slaget.  En  kines  har  svårt  att 
fatta  att  en  annans  fördel  kan  vara  hans  egen.  Han  har 
intet  sinne  för  samverkan,  än  mindre  sträcker  sig  hans 
synkrets  till  stora  allmännyttiga  företag.  Jag  vill  särskildt 
betona  detta,  emedan  jag  däri  ser  ett  väsentligt  hinder  för 
Kinas  moderna  utveckling.  Ämbetsmannen  tänker  endast 
på  att  rikta  sig  själf,  och  »arbete  för  det  allmänna  bästa» 
betraktar  han  som  genuin  humbug.  Kina  har  öfver- 
flöd  på  skickliga  köpmän  — affärsdugligheten  tycks  hos 
kineserna  ligga  i blodet  — men  någon  sammanhållning 
finns  ej  hos  dem  och  hvarje  förslag  till  gemensamt  arbete 
väcker  deras  misstankar.  Japanerna  äro  i detta  afseende 
alldeles  olika.  Det  är  betecknande,  att  högst  få  aktiebolag 


ÖFVERBEFOLKNING  ALSTRAR  EGOISM 


71 


eller  kooperativa  företag  Finnas  i Kina,  medan  Japan  är 
aktiebolagens  förlofvade  land. 

Kunde  man  på  allvar  öfvertyga  kineserna  om  att  deras 
land  för  en  mycket  lång  framtid  är  tillräckligt  för  dem, 
blott  de  ville  med  moderna  hjälpmedel  tillvarataga  sina 
resurser,  vore  grunden  lagd  till  en  ny  lifsuppfattning  hos 
detta  folk,  som  sannerligen  inte  saknar  begåfning,  men 
hvars  själ  förkrympt  och  förlamats  inför  den  ohyggliga 
tanken  att  de  redan  fyllt  sin  värld  till  sista  plats.  Veten- 
skapen har  aldrig  gifvit  människorna  ett  bättre  evangelium 
än  att  existensmedlen  äro  obegränsade;  ju  mer  vi  komma 
till  insikt  därom,  ju  mer  vidhjärtade  komma  vi  att  bli. 
Människokärleken  kan  knappast  bygga  på  en  fast  grund  så 
länge  den  teorien  får  gälla,  att  min  vinst  eller  mitt  folks 
vinst  betyder  en  förlust  på  annat  håll;  men  få  vi  klart  för 
oss  att  allt  förnuftigt  arbete  ger  ny  mark  att  stå  på  ej  blott 
för  oss  själfva  utan  för  alla,  så  kommer  en  fruktbärande 
altruism  att  växa  fram,  där  förut  var  småaktig  afund  och 
hat.  Ingenstädes  kan  denna  sats  bättre  tillämpas  än  i 
Kina,  som  har  så  omätliga  rikedomar  slumrande  i bergen, 
i jorden,  i sitt  folks  arbetsduglighet,  men  som  fortfar  att 
vara  fattigt,  därför  att  hvar  och  en  ser  med  misstänksamma 
ögon  på  den  andre  och  unnar  ingen  en  framgång.  Se  här 
några  belysande  exempel:  En  framstående  kinesisk  köp- 

man i Vuchang  byggde  en  fabrik  för  tillverkning  af  euro- 
peiskt papper.  Fabrikationen  var  anlagd  i ganska  stor 
skala  och  hade  alla  förutsättningar  att  bära  sig,  desto  mer 
som  importen  af  papper  från  Europa  och  Japan  är  i stark 
tillväxt.  Genast  sammanträdde  mandarinerna  och  gjorde 
sina  kalkyler:  köpmannen  borde  tjäna  så  och  så  mycket, 
alltså  kunde  man  lägga  på  en  extra  likin-afgift  för  trämassa, 
som  gick  uppför  Jangtsekiang,  lägga  till  ytterligare  några 
tull-bommar,  sätta  upp  en  ny  likin  för  kemikalierna  etc., 
etc.  Slutet  blef  att  köpmannens  tilltänkta  vinst  kröp  i 


72  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 


skrinet  och  efter  någon  tid  hela  företaget.  Många  järn- 
vägsföretag ha  i åratal  varit  planerade,  men  man  kommer 
ej  längre  än  till  förhandlingar,  därför  att  alla  intresserade 
parter  vilja  tillförsäkra  sig  hela  vinsten.  Koncessionen 
Hankau  — Kanton  gafs  först  åt  ett  engelskt-amerikanskt  syn- 
dikat, men  regeringen  i Peking,  guvernörerna,  de  lokala 
myndigheterna  och  jordägarna  uppställde  sådana  fordrin- 
gar, att  delägarna  i företaget  blefvo  afskräckta  och  efter 
hand  sålde  sina  andelar  till  ett  belgiskt  bolag,  som  emel- 


Kinesisk  by  nära  Sliangbai. 


lertid  inte  hade  bättre  framgång  och  nu  i sin  ordning 
tröttnat.  Senaste  nyheten  är  att  amerikanerna,  förmodligen 
drifna  af  sin  nyvaknade  lust  att  eröfra  Kinas  marknad, 
återköpt  aktierna  och  trots  allt  ämna  bygga  banan.  Men 
hvad  gör  nu  Peking-regeringen?  Jo,  den  har  räknat  ut, 
att  den  tjänar  mer  på  att  bygga  banan  själf  och  förklarar, 
att  amerikanerna  förverkat  sina  rättigheter.  På  denna 
punkt  står  saken,  men  under  tiden  förblir  en  af  de  allra 
viktigaste  kommunikationsfrågorna  i Kina  olöst  till  obe- 
räknelig skada  för  några  af  landets  rikaste  provinser. 

Det  finns  knappast  något  folk,  som  är  så  främmande 
för  fosterlandskärlekens  begrepp,  som  det  kinesiska.  Det 
lägre  folket  saknar  i sin  okunnighet  hvarje  föreställning 


EN  NATION  UTAN  PATRIOTISM 


73 


om  medborgarskap  i staten  Kina,  men  man  får  förlåta 
det  detta,  eftersom  dess  andliga  horisont  i allmänhet  inte 
är  mycket  vidare  än  den  af  bergen  begränsade  utsikten 
från  den  trånga  dalen,  där  byn  ligger  och  där  den  fattige 
bonden  eiter  arrendatorn  plöjer  sitt  risfält  på  samma  sätt 
som  hans  förfäder  gjort  det  i årtusenden.  Den  enda  på- 
minnelse folket  har  om  staten  — jag  talar  nu  om  jord- 
brukarna, ty  de  utgöra  den  stora  massan  af  Kinas  invånare 
— är  då  tipaon  (mandarin  af  lägsta  rang)  kommer  för  att 


Landtgård  vid  Jangtse-kiang. 


hämta  jord-  och  spannmålsskatterna  eller  då  magistraten 
kungör  en  förordning,  vanligen  afslutad  med  hotelser  om 
stränga  straff.  Folket  hatar  mandarinerna  och  dess  hat 
omfattar  alla  mandariner  från  tipaon  till  den  högste.  Det 
har  blifvit  ulsuget,  misshandladt,  bedraget  så  länge,  att  det 
förlorat  tron  på  alla  ideal,  äfven  kejsaren,  som  kallas  him- 
melens son,  och  himmelen  själf,  som  födt  kejsaren.  Kine- 
sen har  ingen  religion,  han  är  hvarken  konfucian,  som 
han  borde  vara  officiellt,  eller  buddhist,  såsom  reseskildrare 
påstå.  Han  åkallar  ingen  gud,  men  han  går  i buddhist- 
templet  för  alt  besvärja  de  onda  andarna,  och  om  han 
ber  en  bön  af  hjärtat,  så  är  det  den,  att  de  tusen  djäflarna 
måtte  förgöra  mandarinerna,  innan  de  bragt  honom  till 


74  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 


hungersdöden.  Det  har  inte  alltid  varit  så.  Det  fanns 
en  tid  då  Kina  var  »riket  under  himlen»  (såsom  det  ännu 
officiellt  betecknas)  äfven  i den  fattige  bondens  hjärta  och 
kejsaren  Guds  ställföreträdare  på  jorden.  Men  den  tiden 
är  längesedan  förbi  och  det  finns  numera  i Kina  intet  af 
den  pietet  för  tronen,  som  kännetecknar  många  andra  auto- 
kratiskt styrda  folk,  exempelvis  de  ryska.  Endast  fruktan 
gör  kinesen  till  en  lydig  undersåte.  Som  ett  bevis  på  hur 
denna  fruktan  behärskar  honom  vill  jag  anföra  det  af 
Jernigan  och  andra  Kinakännare  bestyrkta  faktum,  att  det 
ofta  händer,  att  en  kines,  som  för  en  obetydlig  förseelse, 
ja,  t.  o.  m.  i ett  civilmål,  eftersökes  af  magistratens  tjänare, 
själf  beröfvar  sig  lifvet.  Ej  underligt  för  resten,  ty  en  gång 
förd  till  magistratens  yamen,  är  han  hemfallen  åt  den 
godtyckligaste  behandling,  penningutpressning  och  tortyr. 
Andan  i kinesisk  rättsskipning,  liksom  i kinesisk  styrelse 
öfver  hufvud  taget,  är  straff,  skräckinjagning.  Man  räknar 
ej  med  några  moraliska  egenskaper  hos  folket;  systemet 
är  byggdt  på  fruktan  — hvem  kan  då  vänta  patriotism? 

Hvar  finns  för  öfrigt  patriotismen  hos  de  högre  klas- 
serna, hos  mandarinerna,  som  mjölka  statens  ko?  Jag  är 
rädd,  att  den  där  är  lika  sällsynt  som  hos  folket,  i hvarje 
fall  stiger  den  och  sjunker  med  mjölktillgången.  En  man- 
darin är  aldrig  mer  patriot  än  han  har  råd  till.  Han 
älskar  staten  som  sin  inkomstkälla,  men  får  han  mer  pen- 
gar från  annat  håll,  glömmer  han  för  tillfället  sin  höga 
värdighet  och  kan  t.  o.  m.  nedlåta  sig  till  att  bli  barbarer- 
nas tjänare.  Se  Li-Hung-Chang! 

Vill  man  analysera  patriotismens  begrepp,  kommer 
man  nog  till  det  resultat,  att  det  äfven  utom  Kina  inrym- 
mer rätt  mycket  af  själfviska  intressen.  Hos  forntidens 
stora  folk,  besjungna  för  sin  fosterlandskärlek,  var  patrio- 
tismen absolut  ett  klassintresse,  ja,  så  mycket  att  det  lilla 
styrande  och  ägande  fåtalet  identifierade  fäderneslandet 


SLUMRANDE  KRAFTER 


75 


med  sig  själft.  Det  finns  och  har  aldrig  funnits  mer  än 
ett  folk,  som  alltigenom  varit  genomsyradt  af  den  sanna 
patriotismens  anda,  och  det  är  japanerna.  Hvarifrån  de 
fått  denna  underbara  hänförelse  vet  jag  ej  och  jag  har 
heller  inte  sett  någon  annan  ge  en  tillfyllestgörande  för- 
klaring. I h varje  fall  är  den  japanska  patriotismen  unik. 

Men  om  man  också  måste  förneka  att  patriotismen 
är  den  tvingande  makt,  som  det  försäkras  i festtalstil,  så 
finns  det  dock  i alla  framåtgående  stater  en  stor  mängd 
personer,  som  jämte  sina  egna  intressen  ha  en  god  portion 
allmänanda,  och  ett  mindretal,  som  verkligen  med  lif  och 
själ  arbeta  för  sitt  lands  väl.  Dessa  element  äro  statens 
salt  och  utan  dem  är  en  sund,  framåtgående  stat  otänkbar. 
Kina  lider  i förfärande  grad  brist  på  sådana  element; 
vare  sig  det  gäller  kommunen,  provinsen  eller  staten,  är 
man  ur  stånd  att  finna  personer,  som  offervilligt  åtaga  sig 
ett  ansvarsfullt  värf.  Öfverallt  endast  vinningslystnad, 
krass  materialism.  Man  frågar  sig,  hur  man  i ett  sådant 
land  skall  kunna  lägga  grunden  till  ett  nytt  friare  sam- 
hällsskick. Där  det  inte  finns  något  att  bygga  på,  ingen 
ansvarskänsla,  ingen  fosterlandskärlek,  där  kan  man  väl 
inte  heller  med  fog  hoppas  på  detta  »uppvaknande»  som 
så  många  tala  om?  Men  vi  få  akta  oss  att  fälla  domen 
för  raskt.  Det  finns  i den  kinesiska  folkkaraktären  ännu 
dunkla  drag,  som  tyda  på  stora,  ehuru  overksamma  na- 
tionella krafter.  Kinesen  är  mongol  och  har  andra  in- 
stinkter än  vi;  det  är  svårt  för  oss  att  fullt  förstå,  livad 
som  rör  sig  i djupet  af  hans  själ,  men  vi  se  stundom  feno- 
men, som  öfverraska  oss,  därför  att  de  gå  i diametralt 
motsatt  riktning  mot  de  teorier,  vi  uppkonstruerat. 

Pejlar  man  djupare  den  kinesiska  folkkaraktären,  stö- 
ter man  på  dessa  underliga  motsatser,  som  förvirra  äfven 
den  sakkunnige  och  som  mana  oss  att  ständigt  vara  på 
vakt  mot  öfverraskningar.  Kinesen  är,  såsom  jag  visat, 


76  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÅREN 


inte  patriot,  men  ändå  är  hans  käraste  dröm  att  få  livila 
i hemlandets  jord  och  han  gör  för  alt  få  denna  önskan 
uppfylld  de  största  uppoffringar.  Hvcm  har  ej  hört  om 
den  förnäme  kinesen,  som  på  resor  i främmande  land  för 
med  sig  likkistan,  som  i händelse  af  dödsfall  skall  åter- 
föra hans  stoft  till  Kina?  Var  säker  om  alt  kistan  är  för 
honom  en  helig  symbol  af  fosterlandet,  som  följer  honom 
i lifvet  och  i döden.  Den  fattige  emigranten  köper  en  för- 
säkring för  hemforsling  efter  döden  — jag  har  själf  sett  på 
ångare,  destinerade  till  Kina,  hela  sändningar  af  enkla, 
omålade  trälådor  med  i kalk  inlagda  lik  af  sådana  emi- 
granter — och  lefver  han  länge  nog  att  se  sin  framtid 
tryggad,  vänder  han  ofelbart  tillbaka  till  det  stora  mongol- 
landet, som  aldrig  upphör  att  vara  hans  verkliga  hem. 
Hur  olika  tänker  och  handlar  ej  den  utvandrade  svensken! 
Det  ser  ut  som  om  den  svenska  nationaliteten  vore  en 
tunn  fernissa,  som  skrapades  af  efter  kort  beröring  med 
utlandet.  Kinesens  gula  hy  är  tvättäkta,  den  håller  färgen 
i alla  väder  och  alla  länder.  Den  sitter  djupt,  den  kine- 
siska kulturen,  sådan  den  nu  är.  Det  finns,  säga  hvad 
man  vill,  ras  i den  hårpiskprydda  mongolen  och  det  finns 
också  raskänsla  och  ras-stolthet.  Där  är  åter  en  egendom- 
lig motsats!  Samme  man,  som  med  apatisk  likgiltighet 
tycks  se  på,  hur  hans  rike  styckas,  bär  med  stolthet 
mandschu-flätan  äfven  bland  främlingar.  Hvart  än  kinesen 
kommer  är  han  kines  och  försöker  och  vill  ej  vara  något 
annat.  Jag  lade  särskildt  märke  till  kineserna  i Japan.  I 
Yokohama  är  en  stor  mängd  af  dem  sysselsatta  som  konto- 
rister, banktjänstemän  och  bankirer.  Ofta  då  jag  tog  min 
morgonpromenad  mötte  jag  dessa  herrar;  smärta,  högväxta 
med  stolt  hållning  skredo  de  förbi  i sina  fotsida,  färgrika 
sidendräkter,  en  bild  af  aristokratisk  förnämhet  midt  bland 
vimlet  af  små,  krokryggiga  flinande  japaner,  livilkas  stul- 
tande  gång  på  getas  (trä-sandaler,  hvilande  på  två,  tämligen 


RASSTOLTHET  OCH  FRÄMLINGSHAT 


77 


höga  tvärslåar),  ge  dem  en  oskön,  vulgär  prägel.  Man 
skulle  trott  att  kineserna  voro  segerherrarna,  represen- 
tanter för  den  nation,  som  krossat  Rysslands  makt  i Öst- 
asien, och  japanerna  de  stackare,  som  ej  ens  våga  pro- 
testera, då  två  folk  slåss  om  besittningen  af  deras  fetaste 
provins.  Kan  jag  spåra  en  skymt  af  förödmjukelse  i ki- 
nesens kalla,  hårda,  öppna  ögon?  Han  ser  rätt  fram,  lik- 
som bevärdigade  han  inte  mig,  barbaren,  med  en  blick, 
men  just  som  jag  går  förbi,  ser  han  mig  skarpt  i ögat, 
och  jag  läser  där  i det  svarta  djupet  förakt,  likgiltighet 
eller  hat.  Barbarernas  invasion  — det  är  en  episod  i hans 
rikes  tusenåriga  historia ; hvad  be- 
tyda några  år  af  eftergifter  för 
barbarens  öfvermakt?  det  är  straff- 
domen för  en  usel  regerings  syn- 
der, det  är  ett  kort  svaghetstill- 
stånd hos  en  nation,  som  är 
gammal  som  världen  och  fyller 
världens  centrala  och  bästa  del, 
som  är  den  största  nation  på 
jorden  och  som  nu  samlar  sig  för  att  hämnas,  och  då  . . . 
Så  tolkar  jag  meningen  i dessa  outgrundliga  ögon,  med 
rätt  eller  orätt  vet  jag  inte,  ty  jag  måste  erkänna,  att  jag 
ej  förstår  mongolerna. 

För  oss  europeer  är  det  emellertid  en  fråga  af,  jag 
höll  på  att  säga,  vital  betydelse,  om  kinesernas  raskänsla 
kommer  att  fortfarande  vara  af  en  mera  platonisk  art  eller 
om  den  i en  hastig  vändning  kommer  att  öfvergå  i natioal- 
känsla.  Hos  japanerna  har  en  förvandling  af  senare  sla- 
get ägt  rum,  då  de  små  splittrade  och  mot  hvarandra 
krigande  feodal  staterna  uppgingo  i en  stor  enhetlig  modern 
stat.  Jag  vill  inte  påstå  att  en  analogi  förefinnes  mellan 
japanska  och  kinesiska  folkkaraktären  och  att  man  däraf 
är  berättigad  att  draga  slutsatser.  Men  det  är  möjligt,  att 


78  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 


så  är,  och  i detta  fall  får  man  kanske  bevittna  den  plöts- 
liga uppkomsten  af  en  mäktig,  nationell  kinesisk  storstat, 
buren  af  den  fanatiska  patriotism,  livartill  fröet  tinnes  i 
raskänslan  och  främlingshatet. 

En  sådan  förvandling  förutsätter  dock  ovillkorligen  en 
fullständig  revolution  af  de  inre  förhållandena  i Kina  — 
hela  det  genomruttna  »patriakaliska»  styrelsesättet,  hvarpå 
Kinas  statsskick  är  grundadt,  måste  bort,  personligt  ansvar 
och  initiativ  träda  i stället  för  byråkratiens  pappersrege- 
mente,  aktning  för  lag  och  ordning  ersätta  godtycke  och 
utpressningssystem.  Af  naturen  är  kinesen  lojal  — det  är 
förvånande  hur  lätt  han  låter  regera  sig  af  främlingar, 
exempelvis  i engelska  och  tyska  kolonier  — men  man 
misstar  sig  mycket  om  man  tror  honom  vara  politiskt 
likgiltig.  De  vidt  utbredda  politiska  föreningarna,  samman- 
svärjningarna, upproren,  som  oupphörligt  återkomma,  den 
stora  lusten  för  tidningsläsning,  nyhetsbegäret  och  senations- 
lystnaden,  som  låta  de  otroligaste  historier  hastigt  cirku- 
lera från  Peking  ända  till  Kanton,  allt  tyder  på  ett  lifligt, 
ehuru  undertryckt  och  missriktadt  politiskt  intresse,  äfven 
i de  djupa  lagren  af  Kinas  befolkning.  Kina  är  ej  heller 
så  blottadt  som  man  tror  på  folkliga  institutioner.  I 
hvarje  kinesisk  by  finns  en  folkvald  hufvudman,  som  i 
mångt  och  mycket  motsvarar  den  amerikanska  fredsdo- 
maren. Vissa  organisationer,  grundade  på  familj-  och  släkt- 
band eller  på  byalag,  utöfva  en  ej  obetydlig  makt,  t.  ex. 
vid  medling  af  tvister,  och  kunna  t.  o.  m.  ådöma  stränga 
straff.  Skråväsendet  har  utvecklat  sig  till  en  samhällsin- 
rättning  af  stor  betydelse;  särskildt  äro  de  mäktiga  och 
rika  köpmans-gillena  en  half-officiell  institution,  som  med 
kraft  tillvaratager  medlemmarnas  intressen  och  i verklig- 
heten utgör  ett  slags  borgerlig  representation  med  lagstad- 
gade parlamentariska  former.  En  medlem  af  ett  sådant 
gille  får  er  själf  söka  rätt  vid  domstol,  utan  är  förpliktad 


FÖRUTSÄTTNINGAR  FÖR  DEMOKRATISKA  REFORMER  79 


att  framlägga  sin  sak  inför  gillets  råd,  som  afgör  tvisten 
genom  skiljedom,  då  båda  parterna  äro  medlemmar  af 
gillet,  men  i annat  fall  fullföljer  målet  vid  domstol  som 
egen  sak,  dock  först  sedan  rådet  pröfvat  den  rättvis. 

Förutsättningar  saknas  således  ej  för  ett  modernare 
samhällsskick.  Jordmånen  är  väl  beredd  för  en  omhvälf- 
ning  genom  det  intensiva,  allmänt  utbredda  hatet  mot  man- 
darinerna. Skulle  folket  lyckas  afskudda  sig  deras  ok,  är  det 
möjligt  att  en  nationell  hänförelse  kommer  att  efterträda 
den  forna  apatiska  slöheten.  Det  ligger  i kinesens  natur, 
lugn,  kall  och  tlegmatisk  som  den  är  på  ytan,  en  god 
portion  af  lidelsefullhet.  Man  hade  under  boxar-upproret 
tillfälle  att  se  hur  annars  fogliga,  vänliga  människor  grepos 
af  raseri  och  plötsligt  förvandlades  till  blodtörstiga  vilddjur. 
En  missionär  berättade,  att  omslaget  skedde  så  hastigt,  att 
man  väl  kunde  tala  om  en  andlig  epidemi,  som  spred  sig 
med  rasande  fart  och  smittade  äfven  de  lugnaste.  Kinesen 
är  mer  än  europén  en  samhällelig  människa,  ett  bi  i bi- 
kupan, som  tänker  och  handlar,  om  jag  så  må  uttrycka 
mig  i klump.  Därför  påverkas  han  i otrolig  grad  af  sin 
omgifning,  han  följer  så  att  säga  med  strömmen.  Men 
just  häri  ligger  både  en  förhoppning  och  en  fara  — 
en  förhoppning  att  utvecklingen  skall  rycka  honom  med 
i en  god  riktning,  en  fara  att  fanatismen  bemäktigar  sig 
honom,  hvilket  ju  kan  ha  oberäkneliga  följder  i denna  tid, 
som  satt  så  fruktansvärda  vapen  i händerna  på  nationerna. 

Offa  har  jag  hört  det  yttrandet,  att  kinesen  är  feg.  Man 
har  därmed  velat  diskvalificera  honom  som  soldat,  och 
för  den  af  det  gula  spöket  marridna  europén  har  den  tan- 
ken, att  kinesen  ej  duger  till  något  i krig,  nog  varit  en 
särskild  tröst.  De  sista  årens  krigshändelser  tyckas  också 
gifva  stöd  åt  denna  åsikt,  eftersom  de  för  Kinas  del  huf- 
vudsakligen  bestå  i nederlag  och  skymfliga  reträtter.  Då 
jag  här  — i strid  mot  en  tämligen  allmänt  utbredd  opinion 


80  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 

— vågar  framkomma  med  en  alldeles  motsatt  mening, 
sker  det  därför,  att  jag  tror  mig  kunna  stöda  den  på  goda 
skäl.  Nederlagen  vid  Pjöng-jang  och  Port  Artlnir  1895  samt 
mot  de  förenade  stormakternas  arméer  1901  bevisa  egentligen 
ingenting,  ty  hvad  kan  man  begära  af  oöfvade  soldater 
utan  spår  af  förtroende  för  sina  officerare  och  som  beväp- 
nats med  bajonetter,  mjuka  som  tenn,  och  gamla  förrostade 
framladdare?  I Port  Arthur  funno  de  inträngande  japa- 


Tempel-entré  i Shanghai. 

nerna  stora  upplag  af  förfalskade  granater,  gjorda  af  lera. 
Allt  detta  kan  ju  vara  ett  lämpligt  ämne  för  skämt,  men 
frågan  om  kinesens  duglighet  i fält  afgöres  ej  därigenom. 

Äfven  om  personligt  mod  vore  första  villkoret  att  bli 
en  god  soldat,  hvilket  ej  är  fallet,  skulle  kinesen  ej  kunna 
kasseras.  Redan  det,  att  han  så  förträffligt  ägnar  sig  för 
sjömansyrket,  talar  om  en  medfödd  oförskräckthet,  som 
också  beslyrkes  af  många  sjökapteners  berättelser.  Utan 
fruktan  lämnar  den  kinesiske  emigranten  sitt  hem  för  att 
gå  ovissa  öden  till  mötes  i aflägsna  länder.  Strapatser  af 


KINESEN  SOM  SOLDAT 


81 


hårdaste  art,  farliga  klimat  och  allehanda  vidrigheter  tyc- 
kas ej  afskräcka  honom.  Ögonvittnen  berätta  att  kinesiska 
lifdömda  gå  till  afrättsplatsen  med  leende  min  och  under 
muntert  samspråk  med  folkmassan,  som  samlat  sig  att 
åse  exekutionen. 

Sant  är,  att  folket  ej  utmärker  sig  för  krigisk  anda. 
I äldre  tider  fanns  nog  en  sådan,  då  kineserna  ännu  voro 
ett  krigförande  folk,  men  sedan  ett  mongoliskt  världsrike 
skapats  af  mandschurerna  och  alla  kringboende  nationer 
underkufvats  och  gjorts  skattskyldiga,  förföll  den  militära 


Parti  af  Sommarpalatset  i Peking. 


andan  på  ett  sätt,  som  är  utan  motstycke,  åtminstone  bland 
despotiskt  styrda  folk.  I Kina  ha  officerare  lägre  rang 
och  mindre  anseende  än  civila  ämbetsmän,  och  i följd  här- 
af  är  det  mycket  svårt  att  få  män  med  förmåga  att  ägna 
sig  åt  det  föraktade  krigaryrket.  Furstliga  personer  låta 
ej  inskrifva  sig  i rullorna  och  en  Peking-kejsare  i militär 
uniform  är  något  lika  otänkbart  som  kejsar  Wilhelm  i 
prästdräkt.  Själfva  folket  är,  trots  oroligheterna,  af  ett 
fredligt  sinnelag  och  har  mera  intresse  för  affärer  än  kri- 
giska bedrifter. 

Men  detta  oaktadt  har  kinesen,  tror  jag,  precis  de 

6.  — C assel. 


82  NÅGRA  DRAG  UR  KINESISKA  FOLKKARAKTÄREN 


egenskaper  som  skapa  en  förstklassig  modern  soldat.  I 
våra  dagars  krig  är  soldaten  en  del  af  ett  ofantligt  maski- 
neri, som  dirigeras  utan  tanke  på  individens  rättigheter. 
Vi  ha  sett  hur  japanera  vunnit  sina  segrar  vid  Port  Arthur 
vid  Ljaojang,  vid  Mukden  genom  att  vräka  den  ena  vågen 
af  kött  och  blod  efter  den  andra,  till  dess  motståndet  var  bru- 
tet. Hade  marskalk  Ojama  ett  ögonblick  tvekat  af  öm- 
sinthet mot  sina  soldater,  hade  spelet  varit  förloradt ; hade 
soldaterna  reflekterat  öfver  livad  ett  människolif  är  värdt 
och  vägt  de  tiotusentals  offren  mot  de  möjliga  fördelarna, 
skulle  han  ryggat  tillbaka  inför  den  öppnade  grafven.  Vår 
kultur  med  sin  höga  tanke  om  människovärdet,  sitt  odlande 
af  individualiteten,  sina  kraf  på  lika  rätt  för  alla  är  ej 
lämpad  att  dana  ett  soldatmaterial  som  passar  för  moder- 
na krig.  Det  låter  som  en  paradox,  men  det  är  sant: 
samma  utveckling,  som  gjort  oss  till  medvetna  människor, 
har  också  fört  krigsvetenskapen  till  en  punkt,  där  den 
mindre  än  någonsin  har  plats  för  humanitet. 

Man  fordrar  hos  soldaten  uthållighet,  arbetsduglighet, 
små  behof,  en  viss  lägre  intelligens  och  framför  allt  disci- 
plin — allt  egenskaper  som  Finnas  hos  den  kinesiske  kulin 
i mycket  högre  grad  än  hos  den  bildade  europén.  Disci- 
plin, isynnerhet  den  s.  k.  eld-disciplinen,  ett  ohyggligt  ord, 
kan  mycket  lättare  bibringas  kinesen,  som  är  van  att  lyda 
och  ej  har  några  höga  tankar  om  sina  mänskliga  rättig- 
heter. Jag  tror  också  att  kinesen  har  mer  soldat-intelli- 
gens: han  har  ett  utmärkt  minne,  har  lättare  än  en  af  de 
våra  att  inlära  instruktioner,  alt  minnas  gifna  order,  att 
att  Finna  sin  plats  i terrängen;  han  har  en  stor  iakttagelse- 
förmåga, förträffliga  sinnen;  det  Finns  också  hos  honom  en 
god  kamratanda  och  sinne  för  ordning  och  noggrannhet. 
Ingen  ras  har  större  motståndsförmåga  mot  klimatets  infly- 
telse; glödande  sol  och  bitande  köld  fördrager  han  med 
samma  lätthet.  Hans  kost  är  den  enklaste  och  han  kan 


KINESEN  SOM  SOLDAT 


83 


lefva  mycket  längre  på  det  som  kan  bäras  i tornistern  än 
någon  hvit.  Det  enda  som  fattas  den  kinesiske  soldaten 
är  öfning  och  officerare.  Det  förra  kan  förvärfvas  på  få 
år,  det  senare  kan  man  i värsta  fall  låna  från  Japan. 

Det  är  en  nation  med  dylikt  soldat-material  och  så 
godt  som  outtömligt  förråd  af  folk  Europa  utmanar  och 
genom  en  lättsinnig  politik  nästan  tvingar  att  slå  in  på 
den  militära  stråten  ! Europa,  som  själf  vuxit  ifrån  kriget. 
Förstår  man  då  inte  att  ett  väpnadt  Kina  är  en  fruktans- 
värd fara  för  oss,  som  inte  med  samma  lätthet  kunna  för- 
foga öfver  milliontals  människolif,  som  genom  hela  vår 
kultur  blifvit  olämpliga  för  det  moderna  krigets  maskin- 
tjänst? Är  ej  tiden  inne  att  öfverallt  i Europa  uttala  en 
bestämd  protest  mot  den  agressiva  politiken  mot  Kina? 
Minns  ordspråket : man  skall  ej  väcka  den  björn  som  sofver. 


Offentlig  byggnad  i kinesisk  by. 

(I  denna  inlogeras  resande  mandariner  och  förnäma  främlingar.) 


Kejserliga  sjötullverket  i Niutchwang. 


Affärslifvet.  Kinesen  som  köpman. 

Jag  gjorde  en  gång  i mina  bref  från  Amerika  den  an- 
märkningen att  handeln  är  konservativ.  Gäller  detta  om 
en  föregångsnation  på  det  merkantila  området  som  den 
amerikanska,  så  kan  man  förstå,  att  det  måste  finnas  åt- 
skillig konservatism  inom  handelslifvet  i Kina,  där  allting 
har  en  viss  benägenhet  att  stelna.  Jag  lyckönskar  den 
köpman  som  kommer  direkt  från  västerlandet  till  en  ki- 
nesisk traktathamn  och,  full  af  moderna  idéer,  vill  börja 
att  införa  nya  metoder  i affärslifvet.  Han  kommer  att  mö- 
tas af  en  axelryckning  eller  ett  hångrin,  så  förkrossande 
som  endast  en  köpman,  grånad  i traktathamnarna,  kan 
prestera.  Kina  har  sina  egna  affärsformer,  sin  egen  bank- 
typ, sin  egen  handelstradition.  Det  är  verkligen  värdt  be- 
sväret att  sätta  sig  in  i allt  detta,  helst  som  Kina  är  ett  af 
de  få  länder,  där  handeln  ännu  bevarar  den  prägel  af  aristo- 
kratisk värdighet,  den  själfständighet,  som  fanns  hos  de 
stora  köpmännen  i gångna  tider.  Köpmannen  har  ju  nu- 


ÖSTERN  — EN  AFFÄRSVÄRLD  FÖR  SIG 


85 


mera,  i det  moderna  affärslifvet,  nedsjunkit  till  en  agent, 
som  genom  telefontråden  är  nästan  oskiljaktigt  förenad 
med  sin  hufvudman,  vare  sig  att  denne  är  producenten  eller 
en  annan  agent,  ett  stycke  liögre  upp  på  rangskalan,  men 
lika  osjälfständig. 

I Kina  finner  man  ännu  dessa  stolta  handelshus,  som 
föra  egna  laster  på  egna  bottnar.  Med  en  viss  vördnad  blickar 
man  upp  till  dessa  handelsfurstar,  som  låta  egen  firma- 
flagg  svaja  från  stortoppen  på  sina  skepp.  Det  finnes  flera 
af  dem  i Hongkong  och  Shanghai,  och  då  man  vistats  i 
Kina  en  tid,  lär  man  sig  att  känna  igen  de  förnämsta  af 
firma  flaggorna,  hvilka  lysa  än  här  än  där  i hamnarna  som 
ett  vittnesbörd  om  ägarnas  makt  och  rikedom.  Namnen 
på  de  största  handelshusen  bli  snart  familjära  för  en;  man 
ser  deras  palats,  deras  faktorier,  varumagasin  och  fartyg, 
och  tanken  går  gärna  tillbaka  till  de  stora  köpmannafurs- 
tarna i Venedig  eller  Lissabon,  som  delade  äran  med  sina 
moderna  kolleger  i Kina  att  föra  egen  handelsflagg.  Det 
ligger  en  kommersiell  atmosfär  öfver  den  fjärran  östern; 
därute  har  man  just  ingenting  annat  än  handeln  att  intres- 
sera sig  för  eller  dyrka,  och  tonen  angifves  af  kineserna 
själfva,  som  så  långt  historien  går  tillbaka  varit  skickliga 
och  framgångsrika  köpmän.  Man  kan  ej  förneka  alt  ki- 
neserna utöfva  ett  mycket  stort  inflytande  på  européerna  i 
traktathamnarna  och  i mångt  och  mycket  påverkat  deras 
uppfattning.  Det  är  också  kineserna  som  gifvit  affärslifvet 
därute  dess  säregna  prägel,  ja,  skapat  österns  affärsmoral, 
som  är  en  affärsmoral  för  sig. 

Man  får  emellertid  ej  föreställa  sig  att  den  nya  tiden 
gått  det  kommersiella  Kina  förbi;  stora  förändringar  ha  in- 
trädt  både  i fråga  om  metoder,  vinstchanserna  och  vinstens 
fördelning.  En  engelsk  konsul  klagar  öfver  att  handeln  på 
Kina  som  förut  var  Commerce  med  stort  C,  numera  blifvit  trade 
med  litet  t.  På  svenska  borde  man  öfversätta  delta:  förut 


86 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


kunde  man  förljäna  kolossala  pengar  på  grund  af  bristen  på 
konkurrens  och  kinesernas  okunnighet;  numera  får  man 
arbeta  hårdt  för  små  marginaler,  tack  vare  en  ökad  kon- 
kurrens från  tyskar  och  amerikaner,  men  mest  därför  att 
kineserna  själfva  lärt  sig  så  mycket  af  våra  metoder,  ja, 
gått  om  läromästarn.  Men  i alla  fall  finns  det  så  mycket 
kvar  af  den  genuina  kinesiska  prägeln,  som  låg  öfver  handeln 
på  Hongmännens  tid,  att  en  nykommen  europé  känner  sig 
helt  förbryllad.  Man  möter  genast  egendomligheter,  som 
förefalla  oresonliga  till  dess  man  blifvit  van  vid  dem,  och 
uttryck,  som  äro  alldeles  främmande  för  internationellt 
affärsspråk.  Hvad  är  t.  ex.  schroff ? hvad  är  cowpradore ? 
H varför  frågar  man  hvarenda  minut  efter  växelkursen? 

Det  lustigaste  är  att  det  är  nästan  omöjligt  att  få  någon 
riktig  reda  på  saken.  Jag  frågar  t.  ex.  i klubben  — alla 
större  platser  ha  klubbar  och  främlingar  med  introduktio- 
ner bli  alltid  väl  mottagna  i dem  — angående  ett  eller  an- 
nat, som  ådragit  sig  min  uppmärksamhet.  Herrar  klubb- 
ledamöter äro  idel  vänlighet  och  solsken  — det  gläder  dem 
ofantligt  att  få  lämna  en  upplysning,  att  få  trycka  er  hand, 
att  få  dricka  ett  glas  . . . saken  förhåller  sig  så  och  så  . . . det  är 
litet  svårt  att  förklara  för  en  nykomling  (traktathamnsman- 
nen  ser  ytterst  viktig  ut),  men  efter  några  år  skall  ni  sä- 
kert lära  er  att  förstå  det . . . skall  det  inte  vara  ett  glas? 
Sanningen  är,  att  det  är  lättare  att  få  sprit  än  kor- 
rekta upplysningar  i en  klubb  i östern.  Alla  dessa  her- 
rar, som  ha  en  min  som  om  de  ensamma  vore  i besittning 
af  all  österns  visdom,  tyckas  i verkligheten  besitta  en  nå- 
got dimmig  föreställning  om  de  affärsförhållanden,  i hvilka 
de  dagligen  röra  sig.  Det  beror  nog  också  på  den  egen- 
domliga tänjbarheten  i österländska  begrepp. 

»Schroff»  betyder  enligt  den  enes  definition:  profryttare. 
Den  andre  försäkrar,  att  det  ej  finnes  några  profryttare  i Kina- 
Enligt  en  tredjes  definition  är  »schroff»  ett  slags  handels- 


COMPRADOR-INSTITUTIONEN 


87 


betjänt,  som  användes  bl.  a.  att  gå  omkring  med  profver 
på  platsen.  Jag  frågade  en  gång  en  erfaren  dansk  köpman 
därute,  om  man  ej  kunde  introducera  varor  på  samma  sätt 
i Kina  som  här  hemma:  genom  handelsresande  som  be- 
sökte alla  platser  af  betydenhet.  »Omöjligt,»  svarade  han, 
»hur  skulle  man  våga  sälja  till  kreti  och  pleti?  Den  ki- 
nesiske köpmannen  i det  inre  skulle  för  öfrigt  knappast  ha 
lust  att  ge  en  order,  eftersom  han  ej  litade  på  säljaren,  och 
äfven  om  han  gjorde  det,  kunde  man  ej  vara  så  säker  att 
han  toge  partiet,  då  det  kom.»  Andra  utsagor  bestyrka,  att 
Kina  ej  är  »profryttarnas»  land  i samma  mening  som  exem- 
pelvis Sverige.  »Schroff»  är  ett  organ  för  orders  upplagande, 
men  riskerna  i Kina  äro  så  stora,  att  man  måste  tillgripa 
andra  utvägar,  säregna  för  mongolvärlden,  för  att  kom- 
plettera systemet.  För  detta  ändamål  har  man  »compra- 
doren». 

Öfverallt  i fjärran  östern,  ej  blott  i Kina,  utan  äfven  i 
Japan,  i Korea,  i Straits  setllements,  hör  man  talas  om 
compradoren  som  en  deus  ex  machina,  hvilket  visar  att 
denna  institution  är  af  mycket  stor  betydelse.  Det  är 
emellertid  ingalunda  lätt  att  komma  till  klarhet  om,  hvari 
den  består  eller  hur  den  verkar.  Ordet  »compradore»  är 
af  portugisiskt  ursprung  — märkligt  nog  letar  man  för- 
gäfves  efter  det  i Meyers  konversationslexikon  — och  torde 
ha  införts  i östern  af  portugiserna  under  deras  tidiga  glans- 
period i Kina,  hvaraf  Macao  ännu  står  som  ett  monument. 
Mr  Jernigan  gifver  i sitt  värdefulla  arbete  »Ghina  s Business 
Methods»  följande  definition:  compradoren  antages  vara 
tjänare  åt  det  affärshus,  som  använder  honom,  och  hans 
första  plikt  är  att  lära  känna  och  rapportera  till  sin  chef 
affärsställningen  hos  de  kinesiska  firmor,  som  stå  i förbin- 
delse med  detsamma;  för  alla  affärer  som  inledts  genom 
compradorens  medverkan  går  han  i borgen.  Denna  definition 
torde  i åtskilliga  fall  vara  riktig,  men  i verkligheten  sträcker 


88 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


Järnvägsbron  öfver  Gula  floden. 


sig  compradorens  verksamhetsfält  vida  utom  de  så  angifna 
råmärkena.  Under  alla  förhållanden  är  compradoren  i 
Kina  en  inföding,  och  det  är  detta  som  ger  inrättningen 
en  så  intressant  karaktär.  Ofta  har  det  sagts  att  man  i 
östern  ingenting  kan  uträtta  i affärsväg  utan  kinesens  med- 
verkan. Compradoren  är  bästa  beviset  för  denna  sats. 
Hvarje  bank,  hvarje  affärshus,  hvarje  skeppsklarerare, 
hvarje  mäklare  af  någon  rang  har  sin  compradore.  Dess- 
utom finnes  en  hel  del  kineser  med  samma  titel,  hvilka 
intaga  en  mer  själfständig  ställning,  ja,  i Shanghai  träffar 
man  stenrika  compradorer,  som  mottaga  kunderna  i sina 
egna  kontor  och  dirigera  affärerna  med  en  mäktig  bankirs 
öfverlägsenhet.  Som  regel  kan  sägas  att  compradoren  icke 
gör  affärer  för  egen  räkning,  utan  inskränker  sig  till  att 
vara  en  medlare,  en  skaffare  och  en  försäkrare.  Han  för 
de  inhemska  köparna  till  det  europeiska  importhuset;  under 
hans  medverkan  uppgöras  villkoren;  i händelse  af  ute- 
blifven  likvid  står  han  risken  — alltsammans  för  en  vid  första 
påseende  ganska  blygsam  provision,  som  ofta  ej  öfverstiger 
1 procent.  Man  skulle  tycka  att  grossörer  i andra  länder 
borde  afundas  sin  kollega  i Kina  en  så  idealisk  agent. 
Men  låt  oss  se  på  saken  närmare.  Affärer,  som  uppgöras 
på  detta  sätt,  gälla  merendels  standard-artiklar  (t.  ex.  shir- 


COMPRADOR-INSTITUTIONEN 


89 


Affärspalats  i Hongkong. 


tings  af  ett  visst  i Kina  infördt  märke),  säljaren  är  en  väl 
etablerad  firma  af  högt  renommé  och  köparna  äfven  väl- 
kända, kredit  beviljas  inte  alls,  utan  assuransen  gäller  ett 
eventuellt  prisfall  under  leverans-tiden. 

Provisionen,  som  compradoren  tar,  kan  under  sådana 
förhållanden  se  tämligen  liten  ut  och  ändå  utgöra  en 
betänklig  del  af  säljarnas  vinst-procent.  Compradoren  har 
den  noggrannaste  kännedom  om  sina  klienter;  äro  de 
mindre  säkra,  måste  de  vid  godsets  beordrande  betala  en 
viss  andel,  stor  nog  att  hetäcka  risken  af  en  auktions- 
försäljning;  för  öfrigt  förstår  compradoren  att  taga  provi- 
sioner äfven  af  köparna,  motsvarande  deras  soliditet.  Helt 
annorlunda  ställer  sig  saken,  om  det  är  fråga  om  verklig 
kredit  eller  om  en  vara,  som  ej  är  införd  i den  kinesiska 
marknaden,  eller  som  har  ett  ofta  växlande  värde.  Vid 
sådana  tillfällen  har  man  ett  godt  tillfälle  att  observera, 
hur  långt  en  kinesisk  affärsman  kan  gå  i snikenhet  och 
omedgörlighet.  Provisionen  växer  hastigt  med  uppdragets 
risk,  och  i hvarje  fall  förstår  compradoren  till  fullo  draga 
valuta  af  den  dubbla  förtroendeställning  han  intager  som 
medlare  mellan  västerländingar  och  kineser.  De  två  partierna 


90 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


förstå  ej  hvarandra,  men  compradoren  förstår  dem  båda, 
och  äfven  i Kina  är  kunskap  makt. 

Medför  compradore-institutionen  stora  fördelar,  så  är 
den  å andra  sidan  en  orsak  till  de  utländska  firmornas 
svaga  position.  Att  i alla  affärer  vara  beroende  af  en  infödd 
mellanhand,  är  redan  i sig  själf  betänkligt,  men  då  infödingen 
är  kines,  är  faran  så  mycket  större,  eftersom  kineserna  äro 
öfverlägset  skickliga  affärsmän  och  förträffligt  förstå  alt 
slå  mynt  af  den  inblick  de  få  i sina  chefers  affärer.  Det 
klagas  nu  allmänt  öfver,  att  kineserna  undantränga  de 
hvita  på  sin  egen  marknad.  Här  är  t.  ex.  en  engelsk  firma 
i Shanghai,  som  i många  år  representerat  ett  stort  Lanca- 
shire-hus  med  uteslutande  försäljningsrätt  på  Kina  och 
därunder  lyckats  väl  inarbeta  vissa  märken.  Hvad  gör  nu 
den  kinesiska  konkurrenten?  Jo,  han  vänder  sig  direkt 
till  fabrikanten  i England  och  köper  där  lika  billigt  som 
Shanghai-firman,  men  säljer  med  mindre  förtjänst  än  denna 
och  lyckas  sålunda  uttränga  henne  ur  marknaden. 

Den  ökade  konkurrensen  har  också  gjort  compradorerna 
mindre  pålitliga  än  förr.  Många  af  dem  äro  ej  längre  så 
nogräknade  med  de  klienter,  de  introducera,  och  import- 
firmorna å sin  sida  tvingas  af  konkurrensen  att  se  genom 
fingrarna  med  ett  och  annat.  Det  är  visserligen  brukligt 
att  compradoren  ställer  en  viss  borgen  för  sig,  men  med 
den  utveckling  institutionen  nu  fått,  är  säkerheten  mot 
förluster  i alla  fall  ej  absolut.  Det  finns  compradorer, 
som  äro  invecklade  i så  kolossala  affärer,  att  de  i händelse 
af  en  kris  omöjligt  kunna  göra  rätt  för  sig.  Flera  upp- 
seendeväckande fallissemanger  bland  dem  ha  under  de 
senare  åren  inträffat  och  gifvit  en  inblick  i dessa  kinesiska 
mäklares  sätt  att  drifva  affärer.  Man  skulle  tro  att  de 
gjort  sina  lärospån  i Wall  Street,  så  raffineradt  och  stor- 
slaget ha  de  skött  sina  spekulationer,  hvilket  äfven  visar 
alt  hela  compradore-inrättningen  kommit  ett  bra  stycke  på 


KREDIT  OCH  BÖRSPEL 


91 


sidan  om  sina  gamla  spår.  Mr  Jernigans  definition  passar 
absolut  inte  in  på  dessa  börsmatadorer  med  hårpiskor, 
som  åka  omkring  på  Shanghais  gator  i eleganta  ekipage 
och  med  livréklädda  tjänare.  Spelraseriet  är  en  gammal 
skötesynd  hos  kineserna,  och  det  riktigt  frodas  under  denna 
spekulationens  gyllene  tidsålder,  som  sträckt  sina  verk- 
ningar äfven  tilll  Kinas  metropoler.  Pengarna  rulla  där 
nästan  som  i New  York  och  Chicago,  och  alldeles  efter 
amerikanskt  mönster  skuddar  compradoren  efter  en  miss- 
lyckad kupp  stoftet  af  sina  fötter  och  uppsöker  en  bättre 
marknad.  Det  finns  naturligtvis  också  mycket  solida  kine- 
siska mäklare  — en  af  dem  torde  vara  Shanghais  rikaste 
man  — men  de  upprepade  svindlerierna  gifva  en  osökt 
anledning  att  något  dryfta  det  ofta  anförda  axiomet  om 
kinesens  hederlighet. 

Det  har  blifvit  snart  sagdt  en  vana  hos  korrespondenter 
från  fjärran  östern  alt  uppställa  den  kinesiske  köpmannen 
som  ett  mönster  af  redbarhet  i motsats  till  den  japanske, 
som  allmänt  kännetecknas  som  en  opålitlig  stackare.  Jag 
tror  emellertid  alt  delta  omdöme  är  alltför  generellt  och 
allra  minst  kan  man,  som  så  ofta  sker,  ur  detsamma  draga 
några  säkra  slutsatser  angående  de  båda  nationernas  karak- 
tärer. Japanen  saknar  god  affärsmoral  — ja,  därför  att 
han  af  en  missriktad  lagstiftning  rent  af  uppmuntras  till 
kontraktsbrott,  när  så  passar  sig.  Kinesen  åter  är  jäm- 
förelsevis ärlig,  därför  att  de  drakoniska  lagarna  i Kina 
göra  processen  kort  med  skälmarna.  Japanen  är  nybörjare 
på  köpmannabanan,  kinesen  har  tusenårig  erfarenhet  på 
en  marknad,  som  alltid  varit  en  af  världens  största  (jag 
talar  här  om  Kinas  inre  handel).  Ändock  vill  jag  påstå 
att  japanerna  under  sitt  sista  skede  uträttat  vida  mer  på 
handelns  och  industriens  område  än  kineserna  och  att  de 
ha  alt  uppvisa  ett  mycket  större  antal  blomstrande,  stora 
företag  än  de  senare.  Detta  beror  därpå  att  japanerna  till 


92 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


fullo  förstå  kooperationens  fördelar,  medan  kineserna, 
såsom  jag  redan  påpekat,  icke  gärna  samarbeta  för  produk- 
tiva ändamål,  ehuru  de  väl  äro  mästare  i det  slags  orga- 
nisation, som  afser  att  tillvarataga  vissa  skråintressen  eller 
utestänga  konkurrens. 

För  att  nu  återgå  till  ärligheten,  finner  jag  anmärk- 
ningsvärdt,  att  krediten  är  så  begränsad  i Kina,  så  vidt 
det  rör  infödingar,  att  försäljningar  till  kinesiska  firmor 
alltid  måste  ske  med  stor  försiktighet  och  att  förtroendet 
för  kooperativa  företag  är  så  ringa.  Allt  detta  tyder  på 
karaktärsfel,  som  inte  precis  stå  i samklang  med  den 
beprisade  hederligheten.  Jag  skulle  kunna  gå  vidare  och 
citera  många  framstående  Kina-kännares  omdömen  om 
kinesernas  karaktär.  En  känd  tysk  missionär  från  Shan- 
tung  svarade  på  min  fråga,  hvad  han  ansåg  vara  kinesens 
mest  utmärkande  drag:  »Förställning!  lögnaktighet!  Det 
är  ett  undantag,  om  en  kines  talar  sanning.  Lögnen  genom- 
tränger hela  deras  lif,  det  sociala,  religiösa,  handel  och 
vandel.  Hur  skulle  det  kunna  vara  annorlunda  i ett  land,  där 
förtryck  och  utsugning  gå  hand  i hand  med  smilande 
kryperi  och  bakslugt  hyckleri!» 

En  annan  tysk,  som  studerat  kinesisk  rättsprocedur, 
förklarar  att  i regeln  både  tilltalade  och  vittnen  ljuga  fräckt 
inför  rätten.  Han  anför  till  och  med  ett  exempel  på  alt 
domaren  (i  detta  fall  prefekten)  vid  afkunnandet  af  en  dom 
angaf  som  förmildrande  omständighet  den  anklagades 
hårdnackade  nekande,  enär  han  därigenom  bevisade  att 
han  i hjärtat  afskydde  brottet  och  sålunda  ej  helt  och 
hållet  vore  förhärdad!  Ett  dylikt  exempel  på  kinesisk 
rättsuppfattning  bådar  ju  ej  godt  för  handelsmoralen.  En 
hvar,  som  rest  i Kina,  känner  ju  för  ö fri  g t det  rådande 
»squeeze»-systemet  — för  att  ej  tala  om  mandarinernas 
systematiska  bedrägerier,  som  gå  i en  oerhörd  skala. 

Gent  emot  sådana  vittnesbörd  kan  man  visserligen 


AFFÄRS-MORALEN 


93 


ställa  många  omdömen  i motsatt  riktning.  En  engelsk 
téhandlare  i Hankau  omtalar  att  han  någon  gång  kunde 
lämna  så  mycket  som  100,000  dollars  till  sin  uppköpare 
utan  säkerhet  och  att  han  alltid  erhöll  noggrann  redovis- 
ning. Bankerna  förlora  sällan  något  på  sina  kinesiska 
kunder  och  kinesiska  bankirer  (s.  k.  Shan-si-män)  äro 
kända  för  sin  noggrannhet  och  redbarhet.  En  fransk 
diamantgrossör  i Kanton  berättade  mig  att  hans  compradore 
kunde  lämna  ut  stora  kollektioner  af  diamanter  till  på- 
seende åt  kunderna,  men  att  aldrig  en  sten  fattades  vid 
returneringen. 

Förklaringen  ligger  däri,  att  bödelns  bila  är  en  god 
garanti  i Kina  mot  vissa  slag  af  oärlighet.  Skulle  en 
kinesisk  bank  inställa  sina  betalningar,  anställer  regeringen 
noggrann  undersökning,  och  visar  det  sig  att  bankrutten 
förorsakats  genom  vårdslöshet  eller  falsarier,  bli  de  ansvarige 
utan  vidare  halshuggna,  deras  egendom  beslagtages,  deras 
familjer  inspärras  till  dess  hela  skulden  är  betald,  och  alla 
släktingar  till  familjen  förbjudas  för  alltid  att  vistas  i hem- 
orten. Ett  affärsbiträde  ansvarar  icke  blott  med  sitt  liufvud 
för  omhänderbafda  medel,  utan  hela  hans  familj  står  i 
pant  och  blir  utan  nåd  kastad  i fängelse,  om  någon  för- 
skingring äger  rum.  Med  så  gräsliga  straff  är  det  nog 
möjligt  att  åstadkomma  en  viss  trygghet  för  äganderätten, 
men  en  affärsmoral  i högre  mening  fostras  ej  ensamt  genom 
lagarnas  stränghet,  utan  förutsätter  en  god  allmän-anda. 
Det  är  också  an- 
märkningsvärdt,  att 
svindlerier  oftare 
förekomma  i traktat- 
hamnarna, där  möj- 
ligheten att  und- 
komma de  kinesiska 
myndigheterna  är 


Central  Hotel  i Shanghai. 


94 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


större.  Redbarheten  synes  alltså  mer  vara  en  följd  af  yttre 
tvång,  än  af  moraliska  egenskaper. 

Emellertid  står  den  kinesiske  köpmannen  ej  blott 
under  lagens  kontroll,  utan  äfven  och  i än  högre  grad 
under  sina  egna  fackföreningars.  De  förut  omnämnda 
köpmanna-gillena  äro  en  urgammal  institution,  som  utöfvar 
en  ofantlig  makt  öfver  köpmanskåren.  De  utfärda  lagar 
och  föreskrifter,  som  t.  o.  m.  respekteras  af  domstolarna, 
hålla  skarpt  öga  på  sina  medlemmars  handel  och  vandel, 
utöfva  skiljedomsrätt,  förekomma  illojal  konkurrens,  till- 
varataga köpmännens  legala  rättigheter,  fastställa  växel- 
kurser, reglera  krediten,  kontrollera  mått  och  vikter,  assurera 
mot  brandskada  m.  m.  af  obestridligt  gagn.  Men  de  ha 
också  ett  tämligen  långt  syndaregister,  från  hvilket  bör 
antecknas:  undertryckande  af  den  fria  konkurrensen,  för- 
följelse mot  förhatliga  utomstående,  uppdrifvande  af  prisen. 
Dessa  associationers  makt  är  så  stor,  att  det  beror  af  deras 
välvilja,  om  en  marknad  öppnas  för  europeiska  varor  eller 
ej,  och  en  konflikt  med  dem  har  ofta  haft  svåra  följder 
för  den  utländska  handeln.  De  vapen  de  använda  äro 
ungefär  desamma  som  de  moderna  fackföreningarnas  i 
västerlandet:  uteslutning  af  medlemmar,  förföljelse,  strejk 
och  bojkottning.  Man  må  inte  tro  att  någon  af  dessa  nu- 
tidens välsignelser  är  en  modern  uppfinning,  ty  de  ha  se- 
dan århundraden  praktiserats  i Kina. 

Å andra  sidan  ha  kineserna  under  sista  tiden  in- 
fört fackföreningar  af  västerländskt  mönster  och  därmed 
kompletterat  sina  äldre  system.  Dessa  föreningar  räkna 
sina  medlemmar  företrädesvis  bland  de  mindre  köpmännen 
(som  ej  ha  tillträde  till  gillena),  butikägarna  och  handtver- 
karna.  Olycklig  den  som  ej  iakttager  de  regler,  tryckta  på 
rödt  papper,  fackföreningen  uppslår  på  hvarje  medlems 
vägg.  Äfven  arbetstiden  regleras  genom  dem,  och  krafvet 
på  en  normalarbetsdag  har  redan  länge  stått  på  dagord- 


KÖPMANNA-GILLENA 


95 


ningen  i Kina.  Man  tillskrifver  också  fackföreningarnas 
(inklusive  köpmannagillena)  inflytande  den  nya  af  kinesiska 
regeringen  utfärdade  lagen  om  märkes-skydd,  hvilken  väckt 
så  m}rcken  förbittring  i traktathamnarna.  Saken  är  synner- 
ligen allvarsam,  enär  utländingars  handels-  och  varumärken 
faktiskt  stå  utan  skydd  för  kinesernas  efterapningar,  därest 
man  ej  kan  förmå  Peking-regeringen  att  taga  tillbaka  den 
godtyckliga  lagen.  Tack  vare  en  samfälld  opposition  från 
utländingarnas  sida,  har  man  emellertid  hopp  om  en 
ändring. 

Konservativ  som  kinesen  är  till  sitt  skaplynne,  är  han 
ingalunda  det  monstrum  af  förbenad  mannekäng,  som  man 
kan  föreställa  sig  vid  läsningen  af  åtskilliga  missionärers 
och  andras  beskrifningar.  Han  är  tvärtom  alldeles  som  vi, 
en  människa  af  kött  och  blod,  med  många  inkonsekvenser, 
och  man  finner  hos  honom,  vid  sidan  af  en  öfverdrifven 
vördnad  för  urgamla  seder  och  bruk,  en  öfverraskande 
fallenhet  för  nyheter.  Det  har  påvisats  alt  japanska  fabri- 
kanter haft  en  ovanlig  framgång  med  införandet  af  tryckta 
domestiker  och  andra  bomullsvaror  i Kina,  därför  att  de 
förstått  ofta  variera  mönstren.  Kinesen  skall  t.  o.  m.  vara 
mer  fordrande  i afseende  på  nyheter  i denna  väg  än 
européerna.  För  få  år  sedan  var  hvetemjöl  en  okänd 
lyxartikel  för  den  stora  massan  af  folket;  amerikanerna 
lyckades  emellertid  introducera  denna  artikel,  kineserna 
fingo  smak  för  den,  och  i dag  är  hvetemjöl  en  af  Amerikas 
största  exportartiklar  till  Kina.  Hela  skeppslaster  gå  från 
Seattle  till  Shanghai  och  Hongkong;  en  ny  trade  med  de 
största  ångare  Pacifikhafvet  kan  uppvisa  (Northern  Pacific 
Line)  har  nyligen  öppnats,  och  för  utgående  fartyg  räknar 
man  i första  rummet  på  hvetelaster.  På  samma  sätt  har 
amerikansk  rulltobak  hastigt  blifvit  en  stor  artikel  i Kina, 
ja,  så  begärlig  är  den  virginska  saften,  att  en  opiumfirma 
nyligen  beklagat  sig  öfver  konkurrensen. 


96 


AFFÄRSLIFVET.  KINESEN  SOM  KÖPMAN 


Med  den  intelligens,  som  utmärker  kinesen,  låter  ej 
förena  sig  det  slags  konservatism  som  af  pur  beundran  för 
det  gamla  åsidosätter  egna  fördelar.  Man  ser  också 
att  kinesiska  affärsmän  med  stor  vakenhet  följa  nutidens 
rörelser  och  förbättringar.  I Kanton  har  man  t.  ex.  inrättat 
en  handelskammare  med  egen  tidning  och  utställningshall. 
Bergverksägare  i Kiangsu,  Kiangsi  och  Anhui  ha  samman- 
slutit  sig  till  en  modern  »trust»  i afsikt  att  monopolisera 
järnindustrien  i det  centrala  Kina.  Handelsskolor  efter 
västerländskt  mönster  ha  nyligen  upprättats;  börs-  och 
bankväsen  undergå  modernisering.  Det  är  under  sådana 
förhållanden  underligt  att  Kina  låter  sig  nöja  med  så 
abderitiska  myntförhållanden  som  det  ännu  lider  af  till 
oerhördt  men  för  handel  och  näringar.  Ej  utan  en  skymt 
af  sanning  har  det  sagts,  att  Kinas  uppvaknande  kommer 
den  dag,  då  det  skaffat  sig  ett  förnuftigt  betalningsmedel. 
Men  denna  fråga  förtjänar  ett  särskildt  kapitel,  och  jag 
skall  därför  närmare  söka  betysa  den  i nästa  kapitel. 


Sjögående  djunk. 


Penning-väsendet. 


Det  tycks  vara  en  ödets  ironi  att  Kina,  som  uppfunnit 
och  först  infört  en  hel  del  af  de  bästa  inrättningar,  vår 
civilisation  äger,  numera  är  i bitter  saknad  af  just  dessa 
välsignelser.  Det  delar  därvid  de  flesta  uppfinnares  lott 
att  se  andra  njuta  af  frukterna,  medan  geniet  själft  blir 
obelönadt.  Kina  har  bl.  a.  uppfunnit  papperspengarna 
och  varit  det  första  land,  som  ägt  ett  bankväsen  i modernare 
mening.  För  närvarande  torde  det  stå  sist  bland  civiliserade 
och  halfciviliserade  länder  i fråga  om  myntväsen  (t.  o.  m. 
Korea  har  nu,  efter  den  japanska  myntreformen,  tagit  ett 
jättesprång  förbi)  och  midt  i denna  kommersiella  guld- 
ålder är  det  så  ytterligt  vanlottadt  på  detta  område,  att 
det  hvarken  har  prägladt  guld  eller  silfver,  inga  officiella 
sedlar,  knappast  en  fastställd  mynt-enhet. 

Under  tidernas  lopp  har  Kina  experimenterat  med 
alla  möjliga  slags  mynt  och  det  ser  ut  som  om  det  äf  pur 
utmattning  till  sist  nedsjunkit  i ett  pekuniärt  nirvana. 
Redan  före  Kristi  födelse  hade  man  sedlar,  tryckta  på 
läder,  af  en  kvadratfots  storlek;  verkliga  papperspengar 
med  kejsarens  sigill  infördes  i midten  af  1200-talet  och  efter 
hand  öfversvämmades  landet  af  dem,  utan  att  tillräcklig 
garanti  ställdes  för  värdets  uppehållande.  Följden  blef, 
som  man  kunde  vänta,  sedlarnas  degradering,  till  dess  de 
bragtes  i fullständig  misskredit  och  slutligen  upphörde  att 
cirkulera.  Man  har  sedan  gjort  försök  med  pengar  af 
tenn,  bly,  järn,  ja,  t.  o.  m.  pressad  lera,  men  alla  dessa 
7.  — C as  sel. 


98 


PENNING-VÄSENDET 


typer  ha  försvunnit;  guld  och  silfvermynt  präglades  i Kina 
under  skilda  perioder,  men  i följd  af  regeringens  penning- 
nöd och  andra  omständigheter  drogos  de  ur  marknaden. 

Det  enda  man  nu  har  kvar  är  det  lilla  skiljemyntet 
med  ett  fyrkantigt  hål  i midten,  kändt  under  namnet  cash. 
Materialet  är  koppar  och  zink,  ungefär  hälften  hvardera, 
och  präglingen  visar  åtskilliga  hierogtyfer,  men  aldrig  kejsa- 
rens porträtt,  ty  enligt  kinesiskt  begrepp  skulle  det  vara 
en  skymf  för  »himlens  son»  att,  må  vara  endast  in  effigie, 

vandra  ur  hand  i hand  bland 
populasen.  Detta  lilla  mäs- 
singsstycke  af  en  tvåörings 
storlek  är  Kinas  enda  offici- 
ella mynt.  Man  har  visser- 
ligen en  högre  enhet,  t a el, 
värd  ungefär  1,500  cash,  men 
den  representerar  endast  ett 
värde  på  papperet,  eftersom 
den  ej  finns  präglad,  och 
motsvarar,  varierande  efter 
omständigheterna,  36  till  40 
gram  silfver.  Det  finns  intet 
lagstadgadt  förhållande  mel- 
lan cash  en  och  taeln,  och  båda  ha  olika  värden  i olika 
provinser  och  städer.  Man  har  sålunda  en  Kanton-tael,  en 
Slianghai-tael,  en  Futschu-tael  o.  s.  v.  och  dessutom  en  mer 
officiell  skattkammare-tael  samt  en  tull-tael  (Hakuan-tael),  som 
begagnas  i transaktioner  med  utlandet.  Till  råga  på  olyckan 
lägges  tael  n till  grund  för  de  flesta  bankaffärer,  och  då  det 
inte  finnes  något  mynt  af  detta  slag,  inte  ens  några  privata 
banksedlar  i taels  (vanligen  lyda  dessa,  i fråga  om  kinesiska 
småbanker,  på  cash,  men  annars  på  dollar  i silfver),  måste 
alla  belopp  förvandlas  från  cash,  dollars,  shillings  m.  m. 
till  taels,  och  åter  igen  tillbaka  till  betalbart  mynt.  Det  är 


Parti  af  Shanghais  hamn. 


INHEMSKA  MYNT 


99 


oerhördt  besvärligt  och  tidsödande,  ehuru  inte  alldeles  utan 
fördel  för  bankerna,  såsom  vi  strax  skola  se. 

Då  man  kommer  in  i något  af  dessa  stora  bankhus, 
som  utgöra  de  kinesiska  storstädernas  stolthet,  lägger  man 
märke  till  ett  klapprande  och  smattrande  ljud,  som  blandar 
sig  med  sorlet  af  kunder  och  banktjänstemän.  Jag  trodde 
vid  mitt  första  besök  i Hongkong  and  Shanghai  Banking 
Corporations  väldiga  banksal  i Shanghai,  att  det  var  bullret 
från  hundra  skrifmaskiner  i fullt  arbete,  men  en  vän  gjorde 
mig  snart  uppmärksam  på  en  mängd  kinesiska  clerks,  ifrigt 
sysselsatta  med  att  kalkylera  på  sina  räknebräden,  suanpuan, 
och  nu  hade  jag  förklaringen  till  oväsendet.  Kinesen  ut- 
vecklar en  oerhörd  färdighet  i handterandet  af  detta  instru- 
ment, fingrarna  löpa  öfver  kulorna  med  en  pianovirtuos’ 
smidighet.  Men  det  behöfs  också  fart  och  skicklighet  att 
göra  alla  dessa  slingerbukter  från  och  till  taels,  helst  som 
relationen  mellan  taels  och  andra  mynt  växlar  med  h varje 
timme  och  alltid  uttrycks  med  en  noggrannhet,  som  går 
till  bråkdelar  och  decimaler.  Låt  mig  ge  ett  exempel!  Jag 
önskar  draga  30  pund  på  mitt  kredit-bref,  som  är  ställdt 
på  en  Londonbank.  Den  kinesiske  bankmannen  förvandlar 
dessa  pund  sterling  till  taels  — kursen  i Shanghai  är  för 
tillfället,  säg  7,6  5 8 taels  för  pund  — det  blir  229,7  4 taels; 
därefter  drar  han  af  sin  procent  och  sin  kommission,  samt 
transformerar  resten  till  pund  sterling  efter  Londonkursen, 
som  är  t.  ex.  2 sh.  8 ls/16  d.  för  tael. 

Jag  har  fått  vänta  en  god  stund  på  denna  procedur 
och  har  därunder  haft  ett  osökt  tillfälle  att  studera  utsidan 
af  banklifvet  i östern:  alla  dessa  affärsmän  af  skilda 
nationaliteter,  som  trängas  i gångarna,  mellan  ett  helt 
system  af  barriärer  och  pulpeter,  utritadt  på  det  ofantliga 
golfvet  i den  underligaste  aritmetiska  figur;  engelska  direk- 
törer med  förnäm  min,  gifvande  en  order  här,  samspråkande 
med  en  framstående  kund  där;  kinesiska  kassörer,  sittande 


100 


PENNING-VÄSENDET 


vid  små  bord  på  vederbörligt  afstånd  från  barriären,  om- 
gifna  af  korgar  med  mynt,  som  tömmas  och  fyllas,  medan 
myntrullarna  likt  glänsande  ormar  glida  genom  kassörens 
skickliga  fingrar;  beställsamma  clerker,  gula  eller  hvita, 
springande  af  och  an  med  högar  af  konnossement,  växlar, 
checker,  banknoter;  räknemästarna  med  sina  smattrande 
suanpuan’er;  den  betänksamt  nickande  compradoren,  som 
genom  de  stora  hornbrillorna  granskar  ansökningshandlingar, 
medan  den  tunna  flätan  glider  upp  och  ned  öfver  den 
violetta  siden-jackan  . . . Ändtligen  får  jag  min  nota  och 
min  påse  guld  och  finner,  att  banken  tagit  väl  betaldt 
för  dröjsmålet,  ty  af  mina  30  pund  ha  nära  2 kommit 
bort  under  dansen  på  suanpuan  ens  kulor. 

Naturligtvis  hade  jag  kunnat  undgå  en  del  af  förlusten, 
om  jag  ej  begärt  engelska  sovereigns,  utan  silfver.  Efter- 
som en  tael  är  en  viss  vikt  silfver,  har  jag  rätt  alt  utfå 
beloppet  i silfver-vikt.  Man  har  för  detta  ändamål  silfver 
i större  göten  i form  af  en  kinesisk  sko,  hvaraf  de  också 
fått  sitt  namn,  och  dessa  göten  om  cirka  50  taels  värde 
äro  öfversållade  med  stämplar  (märken  efter  föregående 
proberingar)  och  garanteras  till  sin  finhet  af  sista  säljaren. 
Försedd  med  åtta  sådana  »skor»  och  dessutom  en  massa 
utländska  småmynt  i silfver  — tillsammans  ungefär  så 
mycket  som  jag  kunde  bära  — hade  jag  kunnat  aftåga 
från  banken  till  stor  förlustelse  för  mina  utanför  väntande 
vänner.  Enligt  kinesisk  metod  borde  jag  burit  hem  min 
skatt  och  därefter  slagit  ett  hål  genom  samtliga  skorna 
samt  fastnaglat  dem  vid  golfvet  med  en  grof  spik.  Utan 
tvifvel  är  det  en  källa  till  tröst  och  stolthet  att  ha  en 
sådan  där  silfverpr}Tdnad  på  golfvet,  men  för  mig  som 
behöfde  gångbart  mynt  till  hotellräkningar  och  diverse 
utgifter,  ställde  sig  metoden  något  opraktisk.  Jag  föredrog 
därför  guldet  och  tröstade  mig  öfver  förlusten  med  viss- 
heten, att  jag  ej  ensam  var  offer  för  Kinas  penningväsen. 


VÄXEL-AFFÄRER 


101 


Den  turist,  som  bereser  Kina  och  ej  vid  beräkningen 
af  sina  utgifter  lägger  till  cirka  tio  procent  för  växelförluster 
gör  upp  räkningen  utan  värden.  Landets  eget  mynt  (cash) 
kan  han  ej  använda,  ty  då  skulle  han  behöfva  minst  två 
kulis  endast  för  att  bära  handkassan.  Äfven  torde  han 
undvika  de  kinesiska  bankernas  sedlar,  emedan  man 
behöfver  vara  nästan  en  »expert»  för  att  ej  blifva  lurad 
på  dem.  De  flesta  ha  för  öfrigt  en  mycket  begränsad 
cirkulation  — ofta  endast  på  den  gata  där  banken  är 
belägen  — och  i hvarje  fall  får  man  vidkännas  betydliga 
rabatter,  så  snart  man  presterar  en  sedel  utom  den  stad 
där  den  är  utgifven.  Detsamma  gäller  äfven  om  några 
utländska  bankers  sedlar, 
utgifna  af  dessa  institut 
som  »local  currency»  i en 
eller  annan  traktathamn. 

I Shanghai  t.  ex.  cirkulerar 
en  hel  del  sedlar  från  den 
högt  ansedda  Yokohama 
Speciebankens  afdelnings- 
kontor  därstädes,  men  de 
gå  ej  långt  i det  inre  af  Kina.  Främlingen  är  under  så- 
dana förhållanden  hänvisad  till  utländskt  klingande  mynt 
— guld  för  större  betalningar,  och  för  hvardagslifvets  behof 
silfver. 

Knappt  har  man  kommit  in  i en  kinesisk  hamn,  förr 
än  växlarna  komma  ombord.  De  äro  vanligen  försedda 
med  en  »license»,  som  visar  att  man  kan  lita  på  dem, 
och  en  liten  titt  i dessa  herrars  växellådor  än  nog  för  att 
få  en  idé  om  den  brokiga  mångfald  af  silfverstycken,  som 
användas  i Kina.  Där  är  den  mexikanska  dollarn  med 
örnen,  där  är  den  gamla  spanska  piastern  med  »kung 
Carlos  hufvud,»  där  är  en  fransk  »piastre  de  commerce» 
bärande  frihetsgudinnans  bild,  där  är  en  af  Förenta  sta- 


102 


PENNING-VÄSENDET 


terna  präglad  »trade  dollar»,  där  är  det  drak-prydda  yen- 
stycket,  där  Hongkong-dollarn  med  kung  Edwards  hufvud, 
där  en  annan  engelsk  dollar,  som  går  i »Strait  Settlements» 
och  därför  kallas  »strait-dollar».  Alla  dessa  mynt  af  något 
växlande  finhet,  storlek  och  vikt  (den  franska  piastern  bär 
vikten  27  gram,  am.  trade-dollarn  420  grains,  präglad  på 
framsidan)  begagnas  i detaljhandeln  om  hvardera  till  ett 
värde  som  för  närvarande  är  ungefär  1,8  5 kr  i svenskt 
mynt. 

Då  man  väger  i handen  ett  sådant  där  silfverstycke, 
stort  som  en  gammal  svensk  specie-riksdaler,  blir  man  på 
ett  åskådligt  sätt  undervisad  om  silfvervärdets  fall.  Ur- 
sprungligen var  exempelvis 
mexikanska  dollarn  värd 
dubbelt  så  mycket  som  nu 
I Kina,  där  den  hvita  me- 
tallen är  förnämsta  betal- 
ningsmedlet, har  silfvervär- 
dets nedgång  varit  en  stän- 
dig källa  till  förluster  och 
missräkningar;  de  oupp- 
hörliga fluktuationer,  som  denna  metall  är  underkas- 
tad, förorsaka  dessutom  osäkerhet  och  ge  uppslag  till 
vilda  spekulationer,  som  alls  icke  äro  nyttiga  för  handelns 
gilla  gång.  Man  kan  göra  sig  ett  begrepp  om  hvilken 
svårighet  hvarje  affärskalkyl  erbjuder,  då  själfva  betalnings- 
medlet stundom  har  ett  mer  växlande  värde  än  någon  af 
standardartiklarna  i marknaden.  Se  här  några  siffror, 
som  ange  noteringarna  i Shanghai  å mexikansk  dollar  i 
slutet  af  1904  och  början  af  1905: 

Nov.  25  74,725 

Dec.  2 75,705 

Dec.  9 75,750 

Dec.  16  74,625 


SILVERVÄRDETS  FLUKTUATIONER 


103 


Dec. 

23 

: . . . 73,875 

Dec. 

30  . . . . . 

....  73,050 

Jan. 

13  . . . . . 

....  72,800 

Jan. 

27  . . , . . 

....  72,675 

Febr. 

3 

....  72,900 

På  en  månad  kan  värdet  sjunka  eller  stiga  med  ända 
till  fem  procent.  Då  köpmannen  merendels  éj  beräknar 
större  vinst,  men  ofta  mycket  mindre  på  de  stora  import- 
och  exportartiklarna  och  leveranstiden  vanligen  är  två 
månader  eller  mera,  finner  man,  att  hela  vinsten  och  mera 
kan  slukas  af  ett  eventuellt  kursfall  eller  af  en  kursstegring, 
beroende  af  omständigheterna,  men  också  att  den  i mot- 
satt fall  kan  fördubblas,  ja  mångdubblas.  På  grund  af 
dessa  absurda  förhållanden  blir  den  ordinarie  utrikeshandeln 
i väsentlig  grad  beroende  af  silfverpriset  och  de  mest 
legitima  handelstransaktioner  mer  eller  mindre  ett  börsspel. 
Det  är  också  lätt  att  förslå,  att  compradorerna  som  för- 
säkra säljarnas  risk  vis-å  vis  köparen  i själfva  verket  äfven 
bära  risken  af  silfvervärdets  fluktuationer,  ty  i händelse  af 
köparnas  vägran  eller  oförmåga  alt  mottaga  och  likvidera 
varan,  säljes  denna  efter  dagens  notering.  På  detta  sätt 
ha  de  stora  compradorerna,  såsom  jag  förut  anmärkt, 
kommit  att  bli  börsspekulanter  i stor  skala  och  en  plötslig 
hausse  eller  baisse  i silfver  kan  för  dem  betyda  millioner. 

Silfverpriset  har  en  så  abnorm  betydelse  för  export 
och  import,  att  vissa  viktiga  artiklar  väsentligen  äro  bero- 
ende af  »lyckliga  silfver-konjunkturer».  Te-handeln  t.  ex., 
som  på  grund  af  konkurrensen  från  Indien  gått  mycket 
tillbaka,  har  under  de  sista  åren  endast  genom  kursfallet 
å silfver  kunnat  lämna  någon  vinst.  I allmänhet  torde 
silfverprisels  nedgång  verka  som  en  exportpremie  och  ha 
en  motsatt  effekt  å importen.  Stiger  återigen  silfret,  för- 
svåras exporten  och  importen  lättas.  Men  under  alla  om- 
ständigheter verka  dessa  fluktuationer  i hög  grad  hinderligt 


104 


PENNING-VÄSENDET 


för  handelns  lugna  utveckling.  Silfret  har  för  mycket 
kvicksilfver-natur  för  att  vara  en  lämplig  värdemätare  — 
livarje  anhängare  af  silfvermyntfoten  eller  den  dubbla 
myntfoten  borde  göra  en  studieresa  till  Kina;  han  skulle 
där  snart  komma  till  insikt  om  de  svåra  olägenheter  dessa 
system  medföra. 

Under  de  senare  åren  ha  stora  ansträngningar  gjorts  i 
Kina  att  genomföra  en  myntreform  i modern  anda.  Ju 
mer  man  sätter  sig  in  i denna  fråga,  ju  mer  kommer  man 
till  insikt  om,  att  Kinas  framtid,  Kinas  »uppvaknande»  är 
i hög  grad  beroende  af  dess  lyckliga  lösning.  »Kina  har 
två  kvarnstenar  om  sin  hals  — sade  en  köpman  i Hankau 
— den  ena  är  dess  skriftspråk,  den  andra  dess  myntsystem. 
Hvilken  nation  som  helst  skulle  gå  till  botten  med  två 
sådana  tyngder  — alt  Kina  kan  hålla  hufvudet  öfver  vattnet 
visar  dess  stora  lifskraft!»  Det  ser  emellertid  ut  som  om 
ingen  af  dessa  kvarnstenar  vore  lätt  att  befria  sig  från. 
Skriftspråket  (inkL  skrifttecknen)  hålles  med  all  makt  fast 
af  mandarinerna,  det  är  ett  lifsvillkor  för  dem;  myntsyste- 
met är  fästadt  med  starka  band  vid  ett  mäktigt  bank-  och 
affärs  intresse,  som  icke  minst  kommer  till  synes  i traktat- 
hamnarna. Jag  har  förut  påpekat  den  olycksdigra  sam- 
verkan mellan  mandariner  och  ledande  främlingar,  ett 
samarbete  som  går  ut  på  att  bibehålla  status  quo  till 
absolut  skada  för  all  förnuftig  utveckling,  men  till  gagn 
för  de  styrande  och  ett  antal  gynnade  och  inflytelserika 
firmor  och  banker.  Det  kan  ej  vara  tu  tal  om  att  inte 
bankerna  i traktathamnarna  göra  sina  bästa  förtjänster  på 
växling;  den  dag  då  guldmyntfoten  genomfördes  i Kina 
skulle  dessa  upphöra,  en  hel  revolution  skulle  äga  rum  i 
österns  banksystem,  helt  säkert  ödesdiger  för  de  feta  utdel- 
ningar, som  nu  följa  på  hvarje  halfårsberättelse.  Med 
bankerna  stå,  som  man  kan  vänta,  solidariska  de  stora 
handelshusen,  mäklarna,  bankirerna,  compradorerna,  alla 


UTSIKTERNA  FÖR  EN  MYNTREFORM 


105 


kineser  som  drifva  växelaffärer,  mandarinerna,  som  ha  en 
förträfflig  hjälp  af  de  kaotiska  myntförhållandena  vid 
döljandet  af  sina  falsarier,  vidare  de  högsta  dignitärerna  i 
Peking,  riksfinansiärerna,  främmande  staters  finansagenter, 
diplomaterna,  hvilka  alla  kunna  göra  sig  goda  förtjänster 
vid  statslån,  utbetalningar  å statsskulden,  krigsskadeersätt- 
ning  m.  in.  Det  är  en  ofantligt  stark  koalition,  mot  hvilken 


Vy  af  Pak-Kong-floden  nära  järnvägen  Kanton — Sam-Shui. 


reformvännerna  ha  att  kämpa,  och  om  man  också  bland 
de  senares  antal  finner  en  och  annan  framstående  främling, 
är  det  likväl  ett  faktum,  alt  just  dessa  traktathamns-herrar, 
som  med  en  axelryckning  tala  om  kinesernas  konservatism, 
äro  de  som  främst  stå  hindrande  i vägen  för  myntreformen. 
Om  västerlandets  representanter  på  allvar  toge  itu  med 
densamma,  skulle  den,  mandarinerna  till  trots,  röna  föga 
motstånd  i Kina,  så  olidliga  äro  för  närvarande  mynt- 
förhållandena. 


106 


PENNING- VÄSENDET 


Under  sista  tiden  ha  några  ansatser  tagits  af  kineserna 
själf\a  att  lösa  problemet.  Sålunda  har  ett  försök  gjorts 
att  grunda  en  riksbank  (Hu-puh  bank)  i Peking,  hvilken 
bland  annat  skulle  ha  till  uppgift  att  distribuera  ett  nytt 
nationellt  silfvermynt,  och  för  detta  ändamål  skulle  filial- 
kontor öppnas  i alla  hamnstäder.  Till  denna  »riksbank» 
bar  man  till  en  början  anvisat  en  half  million  taels!  Nya 
myntverk  ha  också  etablerats,  bl.  a.  i Shanghai,  och  försök 
ha  gjorts  att  prägla  taels  i silfver.  Naturligtvis  alltsammans 
halfmesyrer,  enär  Kina  för  närvarande  saknar  de  nödiga 
medlen  att  genomföra  en  allvarlig  reform.  Vägen  är  annars 
ej  svår  att  finna.  Sir  Robert  Hart,  den  bekante  chefen 
för  kinesiska  sjötullverket,  har  uppgjort  en  förträfflig  plan 
till  penningväsendets  ordnande  med  guldmyntfoten  som 
basis;  äfven  andra  framstående  finansmän  ha  sysselsatt  sig 
med  frågan  och  påvisat,  att  det  skulle  vara  möjligt  att 
genomföra  ett  sådant  enhetligt  system,  äfven  med  Kinas 
nuvarande  kredit,  därest  de  utländskt-kinesiska  bankerna 
samverkade  till  detta  mål.  Men  i väntan  därpå  får  man 
väl  hoppas,  att  Kina  skall  veta  att  tillvarataga  sina  egna 
resurser.  Med  en  något  så  när  hederlig  förvaltning  skulle 
Kina,  utan  att  öka  skatterna,  äga  tillräckliga  medel  både 
att  betala  sina  utländska  skulder  och  att  grunda  en  riksbank 
nog  stark  att  etablera  ett  penningväsen  i enlighet  med 
nutidens  högsta  fordringar.  Man  återkommer  alltid  till 
förvaltningen:  det  är  på  dess  nydaning  allting  hänger. 


Undervisningen 


Shanghai  i januari  1905. 

Vintersolen  kastar  ett  bländande  ljus  öfver  Jangtse- 
kiangs  dunkelgula  böljor  och  skänker  ett  skimmer  af 
målerisk  poesi  åt  en  annars  tröstlöst  färgfattig  tafla.  Det 
smutsiga  vattnet,  som  drifves  in  mot  en  sumpig,  låg  och 
grå  strand  med  grupper  af  lika  låga  och  grå  bondgårdar, 
får  här  och  där  af  solstrålarna  en  glänsande  bärnstensfärg. 
De  hundratals  djunkerna,  som  gynnade  af  vinden  sträfva 
uppför  den  väldiga  floden,  återkalla  i minnet  gamla 
holländska  mästares  mariner 
med  sin  djupa  guldton.  I verk- 
ligheten äro  de  de  fulaste  af  far- 
koster med  en  låg  stäf,  en  bred 
upptornande  akter,  vanligen  för- 
sedd med  en  tälttäckt  utbygg- 
nad, och  med  master  som  luta 
framåt.  Det  finns  hvarken  färg 
eller  fernissa,  endast  smuts, 
lappar  och  trasor.  Men  det 
ofärgade  träet  glänser  som  gam- 
mal mahogny,  de  stora  bruna 
galärseglen  få  en  varm,  djup 
bronsfärg,  t.  o.  m.  zigenar-lägret 
under  den  rifna  bastmattan  i 
aktern  ter  sig  i bedårande  ny- 
anser af  rosa  och  purpur. 


108 


UNDERVISNINGEN 


Passagerarna  å den  stora,  klumpiga  flodångaren  ha 
samlat  sig  på  babords  promenaddäck  för  att  njuta  af  den 
lifgifvande  solen.  Så  här  midt  i den  skarpa  kinesiska 
vintern  är  denna  solvärme  lika  härlig  som  den  är  mördande 
några  månader  senare.  Dessutom  finns  det  alltid  något 
nytt  att  se  på  denna  unika  vattenyta,  som  vi  nu  följt 
redan  på  tredje  dygnet,  men  som  alltjämt  är  lika  bred  och 
lika  lifligt  trafikerad.  Först  på  femte  dygnet  komma  vi 
till  Hankau  och  där  stanna  de  större,  sjögående  ångarna; 
men  ännu  300  engelska  mil  längre  upp,  till  Ichang,  är 
Jangtsekiang  trafikabel  för  flodångare.  Se,  där  kommer 
just  ett  stort  skepp  emot  oss!  Däcket  är  svart  af  folk;  på 
förmasten  svajar  den  gula  duken  med  draken.  »Kulis,» 
säger  llegmatiskt  den  fete  engelske  köpmannen,  som  repre- 
senterar ett  stort  te-hus  i London,  »förmodligen  utvandrare 
till  Sydafrika.» 

»Alltså  brittiska  slafvar,»  infaller  den  belgiske  järnvägs- 
ingenjören,  som  gärna  har  ett  ord  obytt  med  anglosaxaren. 
»Jag  vill  våga  mitt  lif  på,  att  inte  en  af  tio  af  dem  kommer 
hem.  Ni  minskar  folkstocken  i Kina,  inr  P...!» 

»Den  räcker  i alla  fall  för  edra  järnvägar.  De  här 
kineserna  ä’  inte  ett  folk,  de  ä’  afvelsdjur.»  »Järnvägarna 
komma  att  förbättra  dem.»  »Rats!  göra  dem  omöjliga! 
För  h varje  mil  järnväg,  ni  bygger,  få  vi  skicka  hit  ett  nytt 
örlogsskepp.»  »Detsamma  med  oss,»  tillägger  den  tyske 
vicekonsuln.  »Och  oss!»  utropar  den  franske  bankiren, 
medan  han  tömmer  sin  tredje  halfva  champagne.  »Det 
kostar  oss  vackra  summor,  men  man  måste  imponera!» 
»Hur  många  nationers  kanonbåtar  ha  vi  passerat  förbi, 
sedan  vi  lämnade  Wusung?  Engelska,  tyska,  italienska, 
franska,  amerikanska  . . .» 

Ah!  Ett  enstämmigt  utrop  af  förvåning.  Den  tjocka 
röken  från  den  främmande  ångaren  har  lättat  och  vid  en 
vändning  visar  den  flaggan  i aktern  . . . det  är  en  hvit  duk 


ETT  MÖTE  PÅ  JANGTSEKTANG 


109 


med  ett  eldrödt  klot.  »Japanerna!»  »Hvad  är  det  för  en 
ångare?»  »Det  är  ingen  flodbåt,  den  har  tydligen  kommit 
öfver  från  Japan!»  »Trupptransport  eller  hvad?» 

I snabb  fart  glider  det  ståtliga  svarta  skeppet  förbi 
oss,  utför  floden.  Just  som  det  passerar,  sänkes  flaggan 
till  hälsning,  och  ett  hundrastämmigt,  jublande  banzai! 
kommer  mot  oss  öfver  vattnet,  besvaradt  af  några  japaner 
bland  våra  passagerare.  Vi  erfara  nu  af  de  senare,  att 

den  japanska  ångaren  är  ute  på  lustresa;  ombord  äro  icke 
soldater  och  hotande  kanoner,  utan  450  japanska  studenter 
från  Waidauniversitetet  i Tokio,  stadda  på  en  studiefärd 
under  ferierna  till  det  inre  af  Kina.  Medan  de  europeiska 
stormakterna  och  den  stora  republiken  i västern  söka 
blända  kineserna  med  militärisk  glans  och  skicka  sina 
flottiljer  af  kanonbåtar  uppför  den  gula  floden,  medan 
slagskeppen  hålla  vakt  utanför  hamnarna,  komma  i jultid 
sändebud  från  den  uppgående  solens  land  med  broder- 
hälsning, med  upplysningens  evangelium  till  ett  folk  som 
vandrar  i mörkret.  Öfverallt  på  sin  färd  ha  dessa  studenter 
blandat  sig  med  folket,  hållit  föredrag  med  tolkning  af 
kineser,  som  studerat  i Japan,  och  själfva  lärt  hvad  de 
kunnat  af  Kinas  konst,  folklif  och  historiska  minnesmärken. 
Jag  kommer  att  tänka  på,  hvad  prins  Pu-lun  yttrade  i S:t 
Louis,  då  han  besökte  världsutställningen  där  å kejsarens 
af  Kina  vägnar. 

»Kineserna,»  sade  Pekings  intelligentaste  furste,  »kunna 
bli  lika  fruktansvärda  soldater  som  de  hvita,  om  de  fostras 
i krigets  skola;  men  vi  äro  ett  fredligt  folk  och  vi  lyssna 
hellre  till  budskapet:  Frid  på  jorden  och  människorna  en 
god  vilja!  Er  civilisation  har  två  poler:  krigets  och  fredens. 
Vänd  bort  den  förra!  Låt  Kina  i stället  få  del  af  er  veten- 
skap, edra  skolor,  edra  maskiner!  Världens  äldsta  nation 
är  villig  att  sitta  i lära  hos  västerns  unga  jätte.» 

Prins  Pu-lun  gaf  där  ett  riktigt  uttryck  åt  Kinas  behof. 


110 


UNDERVISNINGEN 


Men  västern  har  varit  njugg  med  att  dela  med  sig  åt  östern 
af  sitt  vetandes  skatter.  Den  har  sändt  diplomater,  köpmän, 
krigare  och  missionärer  till  Kina,  alla  ifriga  att  eröfra,  än 
för  sitt  land,  än  för  sin  egen  börs,  än  för  sin  tro  eller 
kyrka,  men  den  har  aktat  sig  att  gifva  något  af  det,  som 
gjort  Europa  och  Amerika  mäktiga:  vetenskapen  och 

den  moderna  tekniken.  Det  sofvande  Kina  börjar  nu  att 
vakna  och  det  finner  till  sin  förskräckelse  att  det  saknar 
det  nödvändigaste  i kampen  för  en  nationell  tillvaro:  kun- 
skap. Dess  elementära  skolväsen  är  föråldradt,  opraktiskt, 
den  högre  bildningen  är  nästan  uteslutande  byggd  på 
»klassisk»  grund,  och  ehuru  de  kinesiska  klassikerna  i flera 
afseenden  måste  ställas  högre  än  den  grekiska  och  romerska 
antikens  (framför  allt  ha  de  till  sitt  förfogande  mer  real-kun- 
skap),  så  visar  Kinas  exempel  att  »klassisk»  bildning  i våra 
dagar  är  absolut  otillräcklig  alt  skapa  en  framstående  nation. 

Länge  nog  sökte  Kina  inbilla  sig  att  det  var  i 
besittning  af  den  högsta  bildning.  Hade  det  icke  den 
rikaste  och  mest  värdefulla  gamla  litteratur  som  någon 
nation  kunde  uppvisa?  Hvar  funnos  sådana  bokskatter 
som  i de  kejserliga  biblioteken?  Hvilket  land  kunde 
berömma  sig  af  sådana  lärde  som  Tschuhi , hvilken  i 66 
band  hopade  mer  kunskap  och  visdom  än  alla  medeltidens 
europeiska  filosofer  tillsammans,  eller  som  Matuanlin  (f 
1322),  skaparen  af  encyklopedien  »Wenhianthongkhao», 
ett  jätteverk  på  348  band,  vittnande  om  det  största  skarp- 
sinne och  en  otroligt  omfattande  empirisk  kunskap?  Hvilket 
folk  hade  en  så  outtömlig  skatt  af  lyrisk  poesi?  Det  måste 
också  erkännas  att  få  nationer  gjort  så  stora  uppoffringar 
för  den  bokliga  bildningen  som  Kina ; i hvarje  by  finns 
en  skola,  i hvarje  stad  en  högre  lärdoms-anstalt;  ingen- 
städes står  bildningen  i högre  anseende.  Kina  är  det  enda 
land  som  ställt  den  litterära  klassen  i spetsen  för  förvalt- 
ningen och  gifvit  den  rang  framför  alla  andra,  äfven  den 


ÖSTERNS  VETANDE  OCH  VÄSTERNS 


111 


militära.  Det  finns  äfven  i de  djupa  lederna  en  stor  vörd- 
nad för  vetande;  folket  blickar  upp  till  en  lärd  man  som 
till  ett  högre  väsen;  rikedom  och  börd  stiga  villigt  åt  sidan 
för  att  ge  plats  åt  lärdomen.  För  en  sådan  nation  måste 
det  kännas  bittert  förödmjukande  att  nödgas  erkänna  sin 
okunnighet.  Det  är  ungefär  som  då  en  man,  hvilken  länge 
gällt  som  millionär,  nödgas  uppge  sin  stat. 

Japan  var  en  gång  i liknande  belägenhet.  Det  var 
då  det  beslöt  att  till  hvarje  pris  röfva  från  de  hvita  detta 
hemlighetsfulla  ljus,  som  lyste  dem  genom  naturens  dunkel, 
genom  vetenskapens  och  teknikens  irrgångar.  Skaror  af 
unga  japaner  kommo  till  västerlandet;  de  tiggde  sig  till 
en  plats  vid  universiteten,  vid  de  tekniska  skolorna;  de 
blefvo  utskrattade,  de  svulto  och  fröso;  de  lismade  sig  in 
i fabrikerna  och  laboratorierna;  utvisade  den  ena  vägen, 
kommo  de  igen  den  andra;  då  man  vägrade  visa  dem 
hemligheten,  slulo  de  den.  Och  när  europeerna  började 
undra,  livad  de  små  gulingarna  egentligen  ville,  voro  de 
färdiga.  Europa  öfverraskades  en  dag  af  underrättelsen, 
att  Japan  hade  lärt  allt.  Det  stora  kriget  kom  och  Nippon- 
folket  fick  af  västerns  auktoriteter  betyget  att  det  står  på 
höjden  af  nutidens  teknik.  Kina  började  gnugga  sig  i 
ögonen.  Förödmjukadt,  utarmadt,  exploateradt  af  roflystna 
främlingar,  såg  det,  hur  det  lilla  öfolket,  som  det  fordom 
behandlat  som  vasall,  som  lärpojke,  tog  rang  af  stormakt. 
Kanske,  när  allt  kom  omkring,  Konfucius  och  Mencius  inte 
sutto  inne  med  hela  visheten?  Kanske  det  fanns  frågor, 
som  ej  finge  svar  genom  Ikings , den  heliga  bokens,  diagram? 
Kanske  en  annan  politisk  visdom  än  den  som  framgår  ur 
Sze-chou , de  fyra  klassiska  böckerna?  Ni  skrattar,  läsare 
i västerlandet,  men  en  kines  kan  inte  taga  saken  så  lätt. 
För  honom  betyder  det  hela  hans  kulturs  vara  eller  inte 
vara.  Skall  han  våga  rycka  upp  hela  detta  tusenåriga 
system  med  rötterna?  Skall  han  våga  erkänna  att  han  är 


112 


UNDERVISNINGEN 


okunnig,  bankrutt?  Förstår  ni  inte  att  han  står  inför  en 
gapande  afgrund,  att  han  tvekar  i språnget? 

* 

Mötet  med  de  japanska  studenterna  har  bränt  sig  in 
i mitt  minne,  emedan  jag  i detta  såg  en  bild  af  det  nyas 
kamp  mot  det  gamla.  Det  nya  måste  komma,  trots  allt 


motstånd,  och  det  ser  ut  som  om  det  skulle  bli  Japans 
stora  mission  att  införa  västerns  kultur  i Kina.  Japan  kan 
göra  det  lättare  än  vi,  emedan  vår  kultur  redan  undergått 
en  omdaning  i Japan,  som  gör  den  mer  mottaglig  för  den 
gula  rasen.  Kinesen  har  inte  heller  den  djupa  misstro  mot 
japanen  som  han  instinktmässigt  hyser  mot  de  hvita.  Ja- 
panska lärare  ha  öfverallt  blifvit  väl  mottagna  i Kina,  och 
deras  sätt  att  undervisa,  som  utgår  från  ett  naturfolks  upp- 


Kmesiska  skolbarn. 


ETT  BESÖK  I E.N  BYSKOLA 


113 


fattning  af  företeelserna,  är  för  kinesen  mycket  lättare  att 
fatta  än  europeens  mer  teoretiska  framställning.  Själfva 
språket  lägger  oerhörda  svårigheter  i vägen  för  ett  rätt 
återgifvande  af  våra  västerländska  begrepp,  men  japanerna 
äro  vana  att  öfvervinna  dem  genom  omskrifningar  och  bild- 
lika uttryck.  I hvarje  fall  komma  framstegen  att  göras 
långsamt,  ty  man  måste  börja  från  botten.  Det  kinesiska 
skolväsendet  är  ända  nedifrån  nybörjar-klassen  så  utpräg- 
ladt  »klassiskt»,  att  det  knappast  går  alt  reformera  det  ge- 
nom tillägg  och  förbättringar.  Hvarje  kompromiss  måste 
leda  till  ett  mischmasch,  tio  gånger  värre  än  vår  egen  beröm- 
da klassiska  linje,  där  man  som 
bekant  lär  sig  diametralt  motsatta 
»sanningar»  under  olika  klass- 
timmar. Japanerna  ha  gjort  ett 
klokt  urval  ur  vår  ytterst  hetero- 
gena skolplan  och  dess  folkskola 
har  verkligen  alt  uppvisa  ett 
program,  som  hämtat  det  vä- 
sentliga ur  vår  folkskolebildning 
och  på  ett  lyckligt  sätt  sam- 
mansmält det  med  sin  egen  kultur.  Kunde  de  japanska 
lärarna  genomföra  samma  system  i Kina,  vore  utsikten 
till  framgång  stor,  men  de  komma  nog  att  möta  ett  segt 
motstånd  hos  mandarinerna,  som  i hvarje  genomgri- 
pande reform  af  undervisningen  se  ett  misstroendevo- 
tum mot  sig  själfva.  Men  ni  skall  bättre  kunna  bedöma 
allt  detta,  käre  läsare,  om  ni  följer  mig  till  en  kinesisk  by 
och  gör  ett  besök  i byskolan.  Jag  har  just  genom  min 
vän,  prefekten  Yin-Mang-fu,  blifvit  inbjuden  att  se,  hur  ung- 
domen i Hupeh  gör  sina  första  lärospån  på  vetandets  bana. 

Ett  stort,  tämligen  förfallet  hus.  Gafveldörren  står  på 
glänt,  ehuru  det  är  kallt  ute,  och  inifrån  tränger  ett  under- 
ligt oredigt  sorl.  Erefekten  har  medsändt  en  tjänare,  och  han 
8.  — C as  sel. 


UNDERVISNINGEN 


1 14 

ger  oss  ett  tecken  att  utan  vidare  stiga  på.  En  öfverraskande 
syn  möter  oss.  På  golfvet  i det  skumrna  rummet,  öfver 
h vilket  faller  ett  svagt  ljus  från  af  trägaller  täckta  pappers- 
fönster, stå  rader  af  låga,  smala  bänkar  utan  ryggstöd  och 
pä  dem  sitta  ett  trettiotal  gossar,  alla  gungande  med  krop- 
pen fram  och  tillbaka  och  sjungande  eller  skrikande  med 
full  hals.  Inte  ett  unisont  skrän,  men  ett  trettiostämmigt, 
och  hvar  och  en  tycks  så  fullt  upptagen  af  sin  egen  musik, 
att  han  hvarken  aktar  på  sina  grannar  eller  på  oss.  Lära- 
ren, som  går  omkring  med  en  lång  bambukäpp  i handen, 
skyndar  vid  åsynen  af  prefektens  tjänare  att  göra  sin  under- 
dånigaste hälsning.  Men 
gossarna  stanna  ej  ett  ögon- 
blick, utan  taga  i med  för- 
nyad styrka,  så  att  det  näs- 
tan slår  lock  i mina  öron. 
En  hvar  har  framför  sig 
på  ett  smalt  bord  några 
blad  af  en  bok,  tryckt 
med  stora  kinesiska  typer. 
Genom  tolken  frågar  jag 
hvad  man  läser.  Läraren 
höjer  sin  staf  och  i ett  ögonblick  stanna  alla  gossarna  i sina 
svängningar  och  det  blir  dödstyst.  Den  vördnadsvärde 
mannen,  som  är  böjd  af  ålder  och  arbete  och  bär  dessa 
ofantliga  hornbrillor  som  i Kina  äro  ett  tecken  af  lärdom, 
söker  förklara  textens  betydelse.  Boken  är  San-dze-king 
eller  den  heliga  trimetriska  boken,  så  kallad  därför  att  den 
är  affattad  i verser  på  tre  ord  (bokstäfver);  i 378  sådana 
verser  innehåller  den  ett  slags  kortfattad  encyklopedi  af 
kinesiskt  vetande  och  åtnjuter  i hela  Kina  ett  utomordent- 
ligt stort  anseende  som  grundläggande  lärobok  i primär- 
skolan. En  af  de  minsta  gossarna  framkallas  af  läraren 
med  en  vink  af  bamburöret;  magistern  pekar  på  några 


KLASSISK  UNDERVISNING 


115 

bokstäfver  i texten  och  strax  snurrar  den  lille  blifvande 
mandarinen  rundt  (uppläsningen  sker  alltid  med  ryggen 
mot  läraren;  det  kallas  för  pey-chou  eller  ordagrannt  »rygg 
mot  bok»)  och  börjar  mekaniskt  i hög  sjungande  ton: 
Jen-dze-tsou-sin-pen-chan 

hvilket  i svensk  öfversättning  betyder:  »I  begynnelsen  var 

människan  af  en  väsentligen  helig  natur». 

Jag  kommer  ofrivilligt  att  tänka  på  katekesläsning  i 
en  svensk  folkskola.  Den  snedögde  discipeln  läser  utantill 
med  samma  absoluta  frånvaro  af  känsla  för  innehållet. 
Mårten  Luther  eller  San-dze-king,  det  kan  vara  detsamma, 
ty  hufvudsaken  är  i Kina  som  i Sverige  att  injaga  respekt 
hos  barnet  — respekt  för  läraren,  för  skolan,  för  vetandet, 
för  öfverheten  och  för  detta  odefinierbara  något  som  heter 
religion.  Allt  detta  ernås  genom  att  tvinga  barnet  att  i en 
viss  högtidlig  ton  recitera  märkvärdiga  ord,  som  det  inte 
förstår,  men  som  till  sist  får  en  särskild  klang,  oberoende 
af  innehållet.  Hos  ett  barn,  begåfvadtined  själfständig  tan- 
keförmåga, måste  ett  sådant  andligt  tryck  naturligtvis  leda 
till  opposition  och  framkalla  en  alldeles  motsatt  effekt  mot 
den  afsedda.  Men  de  kinesiska  gossarna  äro  i genomsnitt 
(och  sannolikt  i högre  grad  än  de  europeiska)  af  en  passiv 
karaktär  och  det  stränga  arbetet,  som  uttömmer  deras  in- 
tellektuella krafter,  bidrager  i sin  mån  att  göra  dem  slafviskt 
underdåniga.  Vid  soluppgången  börjar  skolarbetet  och  fort- 
går, med  en  halftimmes  rast  för  frukosten  och  en  timmes 
för  middagen,  ända  till  solnedgången.  Antalet  undervis- 
ningstimmar  är  under  vintern  i medeltal  sju  och  under 
sommaren  ända  till  tolf.  Dödstrött  kryper  den  lille  gossen 
efter  en  sådan  arbetsdag  ned  på  sin  k ang;  någon  tanke  på 
lekar  eller  upptåg  får  ej  plats  i hans  hjärna,  än  mindre  den 
själfständiga  tanken.  Man  ser  i Kina  ej  några  bångstyriga, 
rödkindade  skolgossar,  fulla  af  lif  och  okynne;  stillsamma, 
sorgsna  komma  de  små  till  skolsalen,  och  på  deras  trötta, allvar- 


UNDERVISNINGEN 


1 1(5 

liga  ansikten  ser  man  redan  detta  gubbutlryck,  som  är  så  ut- 
märkande för  bildade  kineser.  Hvilken  kontrast,  då  man 
kommer  till  Japan,  barnens  paradis!  Pojkar  och  flickor 
stoja  muntert  på  gatorna  som  om  aldrig  en  skolmagister 
lagt  hämsko  på  deras  fria  lif.  Hvilka  ansikten,  sprudlande 
af  hälsa!  Kinderna  svälla  med  färg  af  persika,  tänderna 
glänsa,  ty  de  japanska  barnen  le  alltid,  och  i ögat  sitter  en 
äkta  japansk  skalk,  som  är  själfva  inkarnationen  af  lefnadslust. 

Är  det  San-dzeking,  som  mördat  kinesernas  lifsglädje, 
så  har  han  i sanning  en  stor  skuld.  Men  man  må  därför 
ej  tro  att  vare  sig  denna  bok  eller  »de  fyra  klassiska  böc- 
kerna» (Sze-chou),  som  därnäst  sättas  i lärjungarnas  händer, 
äro  blottade  på  sundt  förnuft.  Tvärt  om,  de  innehålla  — 
bredvid  åtskillig  mer  dunkel  än  djupsinnig  metafysik  — 
mycken  lefnadsvishet,  allmänna  sanningar  af  etisk  eller 
politisk  innebörd,  framför  allt  ett  betonande  af  det  mänsk- 
liga förnuftets  rätt,  som  står  i en  lycklig  kontrast  till  många 
af  våra  »klassiska»  författares  förhärligande  af  människans 
lägre  lidelser.  Se  här  några  utdrag  ur  Ta-hio  (det  stora 
studiet),  som  är  den  första  klassiska  boken. 

»Lagen  för  det  stora  studiet,  eller  den  praktiska  filoso- 
fien, består  i utvecklingen  af  förnuftets  ljusa  princip,  som 
vi  ha  mottagit  från  Himlen  till  människans  förnyelse,  och 
däri  att  vi  som  vårt  slutliga  mål  ställa  fullkomligheten  eller 
det  högsta  goda.» 

»Alla  människor,  de  mest  upphöjda  i rang  lika  väl 
som  de  lägsta  och  mest  obetydliga,  äro  i lika  grad  skyldiga 
alt  fullgöra  sin  plikt.  Rättelsen  och  förbättringen  af  ens 
eget  jag,  eller  själfutvecklingen,  är  grundvalen  för  allt  framåt- 
skridande och  för  all  moralisk  utveckling .» 

»Det  ligger  i de  mänskliga  tingens  natur,  att  hvad  helst 
som  har  sin  grund  i oordning  och  förvirring  också  nödvän- 
digtvis måste  bära  liknande  frukter.  Att  lättvindigt  be- 
handla det  principiella  och  viktiga  och  allvarligt  det  som 


EN  BLIFVANDE  MANDARIN 


117 


är  af  sekundär  betydelse,  är  en  handlingsmetod,  som  vi 
framför  allt  böra  undvika.» 

Vackert  sagdt,  men  man  kan  knappt  begära  att  små- 
gossar skola  förstå  mycket  af  det.  Dess  mindre  som  de 
kinesiska  klassikerna  begagna  ett  språk,  helt  olika  alla  de 
skilda  dialekter  som  talas  i »det  himmelska  riket».  Denna 
kinesiska,  österns  latin,  måste  läras,  både  till  text,  uttal  och 
skrifning,  och  arbetet  härmed,  som  ytterligare  försvåras 
genom  skrifttecknen,  upptager  uteslutande  skolynglingens 
tid  i primärskolan,  där  han  går  sju  till  tio  år  (vanligen 
från  nionde  året  till  adertonde  eller  nittonde).  I åratal 
pluggar  han  utantill  utan  att  begripa  något  af  hvad  han 
läser,  och  först  sedan  han  kan  sina  klassiker  utan  och  in- 
nan, börjar  läraren  förklara  innehållet  och  utlägga  texten. 
Samtidigt  fortgår  undervisningen  i skrifning  eller  rättare 
målning  af  de  kinesiska  liieroglyferna,  af  hvilka  det  linns 
bortåt  3,000  stycken,  som  hvarje  bildad  måste  känna  (an 
talet  kinesiska  skrifttecken  uppskattas  till  70,000,  men  fler- 
talet af  dem  äro  endast  varianter  eller  biformer).  Det  skulle 
naturligtvis  vara  omöjligt  att  lära  sig  skrifva  kinesiska,  om 
det  ej  funnes  ett  visst  system  i galenskapen.  Bokstäfverna, 
hvilka  som  bekant  beteckna  ord,  äro  ej  tillkomna  alldeles 
på  måfå,  utan  bilda  naturliga  grupper,  som  samla  sig  kring 
vissa  grundtyper  (radikaler).  Men  i alla  fall  är  det  så  pass 
stor  konst,  att  skicklighet  i skrifning  endast  förvärfvas  ge- 
nom lång  och  trägen  öfning;  verkliga  kalligrafer  äro  sällsynta 
och  mycket  beundrade.  Det  mest  smickrande  man  kan 
säga  om  en  kines  är:  »han  liar  en  elegant  pensel».  För  att 
nå  denna  utmärkelse,  arbeta  nu  de  små  i sitt  anletes  svett 
med  att  draga  de  konstiga  staplarna  med  de  många  ut- 
sprången.  Läraren  kommer  då  och  då  och  gör  rättelser 
med  sitt  röda  bläck,  och  så  är  det  att  på  nytt  studera  för- 
skrifterna och  göra  nya  försök. 

»Se  här,»  säger  den  amerikanske  missionären  som  åtföl- 


18 


UNDERVISNINGEN 


jer  oss,  »är  ett  ungt  mandarinämne.  Han  gör  figurer  så 
vackra  som  vore  de  målade  i Hanlinkollegiet.  Och  han 
läser  Konfucius  utan  att  stappla  på  en  stafvelse.» 

Han  pekade  på  en  liten  gosse  med  gulblek  hy  och  när- 
synta, ljussvaga  ögon.  Jag  tänker  på  den  framtid  som  lig- 
ger för  honom.  Jag  ser  honom  arbeta  sig  genom  byskolan 

och  som  ung  student 
komma  till  gymnasiet  i 
provinsens  hufvudstad. 
Intet  gladt  studentlif 
väntar  honom  där;  inga 
fester  med  hurtiga  kam- 
rater, inga  oförskräckta 
diskussioner  i dagens 
frågor,  intet  föreningslif 
och  ingen  politik.  Den 
som  vill  bli  mandarin 
får  ej  kompromettera  sig. 
I skolan  har  han  fått 
lära  sig  vördnad  för  det 
gamla,  blind  lydnad, 
auktoritetstro.  Har  han 
någonsin  haft  en  revolu- 
tionerande tanke,  är 
den  nu  skrinlagd.  Hjärnan  har  tränats  i klassikernas  anda, 
tankarna  följa  de  välplöjda  fårorna.  I gymnasiet  får  han 
höra  Konfucius  och  Mencius  utläggas  af  spetsfundiga,  för- 
krympta jesuitsjälar.  De  sköna  vidhjärtade  orden  omsättas 
i kinesisk  rättslära,  full  af  pedantiska  former  och  sofistiska 
hårklyfverier.  Ju  mer  han  intränger  i den  kinesiska  vis- 
domen, ju  mer  skall  han  finna  allt  förstenadt,  dödt,  regle- 
radt  genom  en  månghundraårig  tradition,  hvars  auktoritet 
ej  får  ifrågasättas.  Efter  flera  år  i gymnasiet  är  han  om- 
sider en  siutsai,  d.  v.  s.  kandidat  till  ämbetsmannabanan. 


Infödda  tjänstemän  i kejserl.  sjötullverkets 
tjänst. 


ANDLIGA  FÅNGAR 


119 


Han  har  nu  tillträde  till  de  af  staten  understödda  semina- 
rierna och  han  kan  möjligen  med  hjälp  af  någon  lärd  stif- 
telse, under  stora  försakelser,  draga  sig  fram  på  egen  hand. 
Är  den  lekamliga  näringen  knapp,  så  är  den  andliga,  åtmin- 
stone kvantitativt,  så  mycket  rikligare,  ty  han  kan  af  hjär- 
tans lust  ta  för  sig  ur  de  920  banden  af  Tatsing  Huitien, 
ett  slags  statshandbok  i Kinas  administration,  och  till  om- 
växling »sluka»  någon  af  de  hundratals  vidlyftiga  utlägg- 
ningarna af  de  stora  profeterna  och  de  fem  heliga  böcker- 
na, så  vida  han  ej  föredrager  att  fördjupa  sig  i Kinas  out- 
tömliga krönika. 

Men  under  allt  detta  börjar  en  dof  smärta  förnimmas  i 
hans  bröst;  det  är  känslan  af  en  förspilld  ungdom,  en  för- 
tvinad lifsglädje.  Ett  undertryckt,  mördande  hat  till  detta, 
som  tog  hans  lif,  bemäktigar  sig  honom;  han  vill  hämnas 
på  samhället...  vänta!  den  dag  kommer  då  han  blir  man- 
darin! då  skall  han  förtrycka,  trampa  folket  i stoftet ...  då 
skall  han  pressa  ut  pengar,  pengar  till  hvarje  pris,  ty 
nu  är  det  hans  tur  att  njuta  af  lifvet . . . Men  mellan  ho- 
nom och  mandarinknappen  står  den  stora  examen.  Skall 
han  uthärda  den  gräsliga  tortyren?  Skall  han  utträda  ur 
den  lilla  examenshyddan,  där  han  varit  inspärrad  under 
dagar  och  nätter,  som  en  kyshön  (doktor)  eller  blir  han 
affärdad  med  de  andra  tusentals  »kuggade»,  för  att  göra  ett 
nytt  försök  om  tre  år  eller  för  alltid  nedsjunka  i det  litte- 
rära prolerariatet  af  renskrifvare,  uppsättare  af  handlingar 
eller  dessa  stackars  lärare,  som  draga  sig  fram  på  en  årlig 
inkomst  af  ungefär  50  dollars?  Han  vet  att  lyckan  är 
nyckfull  — kanske  skall  minnet  svika  honom.  Och  dess- 
utom så  göra  ju  pengar  så  mycket,  och  han  har  ingenting 
att  ge  examinatorerna. 

Jag  rycks  ur  mina  djupa  tankar  af  den  amerikanske  mis- 
sionärens röst,  som  manar  till  uppbrott.  Den  gamle  skol- 
magislern  följer  oss  under  djupa  bugningar  ända  till  dör- 


120 


UNDERVISNINGEN 


ren.  Prefektens  tjänare  skrider  stolt  förbi  denna  represen- 
tant för  det  litterära  proletariet,  för  det  misslyckade.  Det 
käns  skönt  att  komma  ut  i fria  luften,  i solen.  Därinne 
var  en  tjock,  unken  atmosfär  och  halfmörkret  gjorde  mig 
beklämd.  Det  gör  mig  förfärligt  ondt  om  de  stackars 
barnen,  som  sitta  som  fångar  i detta  ohyggliga  andliga 
fängelse.  Helst  vill  jag  slippa  att  tänka  på  dem  och  jag 
aflägsnar  mig  skyndsamt.  Men  ännu  länge  hör  jag  i öro- 
nen surret  af  röster,  som  i sjungande  ton  recitera  San-dze- 
king:  Jen-dze-tsou-sin-pen-chan  .... 

(Sedan  delta  skrefs,  har  ett  kejserligt  edikt  utgifvits,  som  af  skaffar  det 
urgamla  examensväsendet  och  påbjuder  moderna  reformers  införande  inom 
undervisningsväsendet.  Med  kännedom  om  långsamheten  och  osäkerheten 
i kinesiska  regeringsåtgärder,  är  dock  att  befara,  att  dessa  nyheter  för  en 
lång  tid  framåt  bli  endast  reformer  på  papperet  eller  åtminstone  mycket 
ofullständigt  genomförda.) 


Det  nya  ljuset. 

Många  förklaringar  ha  gifvils  till  den  enastående  folk- 
psykologiska gåta  som  heter  Kinas  tusenåriga  sömn.  Just 
nyss  läste  jag  en  uppsals,  författad  af  en  tysk  sinolog,  hvari 
han  söker  nyckeln  till  fenomenet  i Kinas  geografiska  läge: 
omgifvet  af  haf  och  öknar,  befolkade  af  barbarfolk,  har 
»midtens  rike»  varit  afspärradt  från  främmande  kultur-infly- 
telser; med  sin  ensartade  kultur,  stående  himmelshögt  öfver 
grannfolkens,  har  det  utvecklat  sig  ensidigt,  i saknad  af  de 
tändande  gnistorna  från  sammandrabbningar  med  fientliga 
element,  till  dess  det  nått  kulmen  i en  viss  riktning  ocli 
därefter,  anfrätt  af  »fullkomlighetens  gift»,  börjat  sönder- 
falla. 

Teorien  låter  ju  antaglig,  men  som  alla  teorier  är  den 
alltför  abstrakt  för  att  helt  passa  in  på  verkligheten.  Ty 
Kina  är,  vid  ett  närmare  studium  på  platsen,  icke  så  ens- 
artadt.  Det  är  tvärtom  en  hel  världsdel  med  de  mest  skilda 


DET  NYA  LJUSET 


1 22 


klimat,  med  många  olika  folkt}7per  alltifrån  de  högresta, 
ljusa  mandschurerna  med  stora  öppna  ögon  till  tongkin- 
kinesen,  liten,  malajbrun  och  snedögd  Där  talas  många 
dialekter,  så  olika  att  den  ene  ej  förstår  den  andre,  och  där 
finns  en  oändlig  variation  af  klädedräkter,  seder  och  bruk, 
beroende  af  provinsen,  ja,  här  och  där  af  distriktet  eller 
prefekturen.  Fördjupar  man  sig  i Kinas  litteratur,  i all 
S}7nnerhet  den  nyare,  skall  man  finna  en  rikedom  af  mot- 
satser, af  idéer,  af  friska  strömningar,  af  hvilka  exempelvis 
en,  företrädd  af  den  berömda  romanen  » Kinphingmei » , 
är  realistisk  nästan  i Strindbergiansk  anda.  I en  nation  af 
fyra  hundra  millioner  människor  måste  alltid  finnas  till- 
räckligt af  variationer  för  att  förhindra  en  försumpning, 
sådan  den  tyske  forskaren  målar  den.  Vore  hans  teori 
riktig,  skulle  ju  för  öfrigt  Kina,  som  nu  i ett  halft  sekel 
varit  i tämligen  litlig  korrespondens  med  Europa  och  Ame- 
rika, för  länge  sedan  vaknat!  Japan  har  ju  på  kortare  tid 
hunnit  gnugga  sig  i ögonen  ganska  ordentligt. 

Det  finns  en  annan  teori,  som  man  skulle  kunna  kalla  fysio- 
logisk och  som  går  ut  på  att  kineserna  genom  inafvel  förlorat 
sin  andliga  energi,  och  åter  en  annan,  klimatisk,  som  söker 
förklaringen  till  fenomenet  i en,  såsom  det  påslås,  af 
vetenskapsmän  konstaterad  brist  på  ozon  i Östasiens 
atmosfär. 

Hur  stämmer  nu  detta  öfverens  med  de  många  intygen 
om  kinesernas  stora  naturliga  begåfning?  Vid  gradueringen 
af  de  infödda  studenterna  i S:t  Johns  College  i Shanghai 
förliden  jul  höll  d:r  Fletclier  S.  Brockmann  ett  tal,  hvari 
han  bland  annat  yttrade:  »Jag  vågar  påstå  att  från 

Greklands  storhetstid  till  denna  dag  ingen  nation  funnits, 
som  i afseende  på  intellektuell  begåfning  står  framom  ki- 
neserna.» 

Ett  liknande  uttalande  kan  jag  anföra  från  Hongkong, 
hvarest  det  finnes  en  högre  läroanstalt,  öppen  för  både  hvita 


KINAS  TUSENÅRIGA  SÖMN 


123 


och  kineser.  Rektorn  vid  denna  College  uttalade  sig  i de 
mest  berömmande  ordalag  om  de  kinesiska  studerandena 
och  förklarade  oförbehållsamt,  att  de  i begåfning  och  flit 
stodo  öfver  sina  hvita  kamrater.  En  framstående  kännare 
af  Kinas  undervisningsväsen  yttrar:  »Man  skulle  tro  att 

våra  nya  metoder  skulle  möta  svårighet  i bristande  mot- 
taglighet hos  lärjungarna,  men  kinesens  själ  är  ett  stycke 
jungfrulig  mark  af  oanad  bördighet,  och  det  behöfs  blott 
det  rätta  utsädet  för  att  få  härliga  skördar.»  En  person- 
lig erfarenhet  vill  jag  ytterligare  tillfoga.  Vid  mitt  första 
besök  i Hongkong  utgjordes  samtalsämnet  för  dagen  af  en 
ruskig  tilldragelse:  tre  unga  sysslolösa  sjömän  hade  natte- 
tid bemäkligat  sig  en  sampan  (mindre  kinesisk  roddbåt) 
och  kastat  ägarinnan,  en  infödd  kvinna,  och  hennes  lille 
son  öfverbord  med  påföljd  att  den  förra  drunknade. 
De  tre  fördes  inför  rätta  och  en  hvar  hade  enligt  engelsk 
lag  sin  advokat.  Den  yngste  af  mördarna  var  en  svensk 
finne  vid  namn  Erik  Högman  och  han  försvarades  af  en 
kines,  juris  doktor  och  »admitted  to  the  bar».  Sent  skall  jag 
glömma  det  imponerande  intryck  denne  kines  gjorde  på  mig. 
Hans  försvarstal  var  mästerligt  och  genom  sin  grundliga  kän- 
nedom om  lagen  bragte  han  den  engelske  lord-domaren  gång 
efter  annan  ur  fattningen.  H vilken  tafla  för  öfrigt:  å ena 
sidan  denne  groflemmade  german  med  sitt  slöa,  nästan  dju- 
riska ansikte,  å den  andra  mongolen,  smärt  och  ädelt  byggd, 
med  fint  skurna  drag,  höghvälfd  panna  och  ett  lugnt  små- 
leende af  öfverlägsen  intelligens! 

Hvar  man  än  söker  förklaringen  till  Kinas  gåta,  torde 
alla  tydningar  som  utgå  från  bristande  begåfning  böra  läm- 
nas ur  räkningen.  Men  människan  danas  ej  blott  af  anlag, 
utan  äfven  af  uppfostran,  och  jag  vill  för  min  del  se  grund- 
orsaken till  denna  andliga  försumpning  i en  missriktad 
folkuppfostran.  Kinas  kultur  är  af  ett  utprägladt  aristokra- 
tiskt kynne  och  aristokratisk  i ordets  ursprungliga  bemär- 


124 


DET  NYA  LJUSET 


kelse  är  dess  skolbildning.  Man  skulle  kunna  likna  den 
vid  en  plantskola,  där  man  lade  an  på  att  med  utomordent- 
lig omsorg  uppdraga  ett  urval  af  konstprodukter,  men  där 
telningarna  i öfrikt  fingo  stå  utan  ans  och  vård,  förkväfda 
af  ogräs.  Af  Kinas  befolkning  beräknas  90  proc.  vara  an- 
alfabeter, men  de  öfriga  tio  procenten  utgöra  den  litterära 
klassen,  som  suger  landets  must  och  ensam  representerar 
kultur,  makt  och  anseende.  Är  det  sant  att  vårt  väster- 
ländska framåtskridande  är  en  utveckling  från  fåmanna- 
välde  till  demokrati,  så  är  det  lätt  att  inse,  att  Kina,  som 
gått  en  rakt  motsatt  väg,  kommit  in  i en  återvändsgränd, 
hvars  ändpunkt  det  längesedan  nått,  och  att  det  förtär  sina 
nationella  krafter  i en  alldeles  hopplös  kamp  att  röra  sig 
framåt. 

Järnvägar,  telegraf,  telefon,  moderna  krigsmaskiner  — 
allt  kan  man  köpa  för  guld,  men  den,  som  tror  att  Kina 
kan  frälsas  genom  dessa  produkter  af  en  främmande  civi- 
lisation, kan  lika  väl  försöka  att  inympa  en  grön  kvist  på 
en  uttorkad  stam!  Aldrig  har  historien  gifvit  en  bättre 
lärdom  än  våra  dagars  Kina  med  dess  fruktansvärda  and- 
liga och  lekamliga  nöd.  Hon  visar  oss,  hvart  den  aristo- 
kratiska principen  i kultur  och  samhällslif  för;  inte  ens  i 
det  gynnade  fåtalets  krets  alstrar  den  äkta  fosterlandskärlek 
— naturligt  nog  för  öfrigt,  ty  ännu  aldrig  har  en  samhälls- 
ordning, byggd  på  orättvisa  och  förtryck,  burit  andra  fruk- 
ter än  själfvisket,  roflystnad,  ljusskygghet  och  hat.  En  ny 
grund  måste  således  läggas,  om  Kina  vill  på  allvar  rycka 
upp  i de  framåtgående  nationernas  led,  och  den  måste  läg- 
gas så  demokratiskt  bred  som  möjligt.  Folkupplysning  är 
den  första  punkten  på  det  nya  programmet.  Men  en  verk- 
lig upplysning  i modern  anda;  inte  några  ljusblinkar  från 
klassikernas  flämtande  lampa. 

Sedan  länge  har  det  funnits  i Kina  klarsynta  män,  som 
velat  bereda  väg  för  västerländsk  bildning.  Redan  1867 


HOTEN  TILL  DET  ONDA 


125 


inrättades  i Peking  en  »högskola  för  främmande  vetenska- 
per» (Tungwenkuan),  vid  hvilken  anställdes  europeiska 
och  amerikanska  professorer.  Peking  och  provinsen  Chili  ha 
sedan  dess  varit  härden  för  det  nya  upplysningsarbetet, 
liksom  Nanking  är  centrum  för  den  gamla  kinesiska  bild- 
ningen. Trots  motståndet  ofvanifrån  och  trots  de  svårig- 
heter, som  oroligheterna  och  krigen  lagt  i vägen,  har  detta 
arbete  alltjämt  gått  framåt,  kraftigt  understödt  af  kineser, 
som  begifvit  sig  till  utlandet  för  att  studera  och  återvändt 
med  nya  idéer  och  friska  krafter.  I tidningen  Shi-pao  fann 
jag  följande  statistik  öfver  kinesiska  studenter,  som  för  när- 
varande besöka  utländska  lärdomsanstalter: 

Från  provinsen  Hupeh  160  st.,  Chili  1,100,  Shantung 
240,  Shansi  120,  Kiangsu  180,  Anhui  100,  Chekiang  110, 
Kiangsi  190,  Szechuan  190,  Kuangtung  180,  Fukien  157, 
Yunnan  91,  Kueichou  105,  Shensi  60,  Kansu  25,  Tsinchou 
60  och  Mandschuriet  60,  summa  3,128. 

Som  häraf  synes,  står  Chili  långt  framom  de  öfriga 
provinserna.  I alla  reformer  går  Chili  för  öfrigt  främst 
och  man  kan  utan  svårighet  se,  hur  det  nya  ljuset  verkat 
lifgifvande  på  alla  områden.  Man  står  nu  i begrepp  att 
upprätta  elementarskolor  i provinsens  alla  distrikt,  och  ett 
märkligt  tidens  tecken  är,  att  de  rika  templen  få  släppa  till 
sina  skatter  för  bestridandet  af  omkostnaderna  för  folk- 
undervisningen. På  några  ställen  har  man  t.  o.  m.  inrättat 
de  nya  skolorna  i gamla  klosterbyggnader  eller  tempel,  och 
i samma  lokaler,  i hvilka  lättjefulla  buddhistpräster  mumlat 
sina  besvärjelser  eller  hängifvit  sig  åt  opiumrökningens 
fröjd,  arbetar  man  nu  med  brinnande  ifver  att  tillägna  sig 
»barbarernas»  vetenskap.  Äfven  för  kvinnan  synes  en  ny 
tid  randas.  Hon  har  som  bekant  enligt  kinesernas  begrepp 
ingen  själ  och  det  har  därför  aldrig  satts  i fråga  att  gifva 
henne  någon  själsbildning. 

Men  nu  har  i Chili  det  oerhörda  skett  att  llickskolor  in- 


26 


DET  NYA  LJUSET 


rättats  på  flera  platser  och  för  deras  räkning  har  man  in- 
förskrifvit  en  hel  stab  af  japanska  lärarinnor. 

Emellertid  förslå  hvarken  i Chili  eller  annorstädes  i Kina 
de  nya  skolorna  för  folkets  kunskapstörst.  För  hvarje  an- 
stalt som  öppnas  finnas  tusenden  som  stå  och  vänta  att 
komma  in.  En  »utländsk»  skola  öppnades  nyligen  i Tsi- 
nan-fu,  men  måste  omedelbart  stängas,  enär  trängseln  bland 
de  inträdessökande  var  så  stor,  att  man  fruktade  en  olycks- 
händelse. Först  sedan  polismän  afpärrat  platsen  och  ett 
urval  bland  de  vetgiriga  skett,  kunde  den  högtidliga  invig- 
ningen äga  rum.  Industriskolan  i Hang-chou,  som  öppna- 
des i början  af  detta  år  med  plats  för  130  elever,  belägra- 
des under  veckotal  af  inträdessökande;  första  dagen  måste 
800  afvisas!  En  skola  här,  en  där,  några  hundra  europeiska 
lärare  och  några  tusen  japanska  — hvad  förslår  det  i denna 
nation  af  hundratals  millioner?  Törsten  efter  kunskap, 
upplysning  är  gränslös.  Folket  ropar  efter  ljus;  det  förstår 
instinktlikt,  att  det  är  detta  det  behöfver  för  att  ledas  ut 
ur  det  nuvarande  eländet. 

Äfven  en  och  annan  hög  mandarin  har  gripits  af  den 
moderna  rörelsen.  Generalguvernören  (vice-konungen)  Chou- 
fu  i Nanking  är  en  ifrig  reformist  och  har  öppet  uttalat 
sin  sympati  för  det  västerländska  bildningsarbetet.  Märk- 
värdigt nog  har  denne  man  nyligen  befordrats  till  sin  höga 
post  från  guvernörskapet  i Shantung;  det  ser  således  ut  som 
om  äfven  i höga  rådet  i Peking  en  friskare  vind  började 
blåsa.  Änkekejsarinnan  själf,  som  ansetts  som  den  för- 
kroppsliga reaktionen,  har  nyligen  sändt  en  kejserlig  funk- 
tionär till  Shanghai  för  att  där  inköpa  västerländska  böc- 
ker för  70,000  taels  och  hennes  bestämda  order  var  att 
framför  allt  reformvänlig  litteratur  skulle  anskaffas.  Till 
Japan  afreste  från  Kiangsi  en  deputation  af  tretton  man- 
dariner under  ledning  af  en  prefekt  för  att  där  studera 
undervisningsväsendet.  Guvernören  i Honan  har  i Ka  i- 


VÄSTERLÄNDSKA  SKOLOR 


127 


feng-fu  upprättat  en  militär-skola  enligt  japanskt  mönster 
och  införskrifvit  lärare  från  Japan. 

Som  ett  lustigt  exempel  på  reformifvern  ofvanifrån  kan 
jag  nämna  att  en  guvernör  nyligen  skänkte  till  en  skola 
en  praktfull  apparat  för  trådlös  telegrafi,  men  då  den  dyr- 
bara presenten  ändtligen  ankom  från  Amerika,  kunde  ingen 
vid  läroverket  sköta  den. 

I allmänhet  får  man  dock  antaga  att  mandarinernas 
ställning  till  den  nya  rörelsen  är  rent  fientlig;  deras  mot- 
stånd är  ju  en  yttring  af  själfbevarelsedrift.  Kinesiska 
studenter  gå  i hundratal  till  Japan  och  komma  tillbaka, 
laddade  af  hat  till  den  bestående  ordningen  i Kina.  De 
och  lärarna  från  soluppgångens  land  äro  de  förnämsta 
bärarna  af  den  revolutionära  idén;  missnöjet  sprider  sig 
från  dem  bland  de  intelligentare  kretsarna  af  folket,  och 
så  har  uppstått  en  hel  japanskt  färgad  upprorsrörelse, 
riktad  i första  hand  mot  mandarin-väldet,  men  inte  heller 
nådigt  sinnad  mot  européerna.  Det  saknas  ej  jämförelse- 
punkter mellan  denna  nationellt  mongoliska  strömning  och 
den  revolutionära  rörelsen  i Ryssland,  som  också  lefver 
på  västerländska  idéer  och  bäres  af  studenter,  som  kom- 
ma hem  från  utlandet.  Båda  äro  i grunden  åtskilligt 
chauvinistiska  och  man  kan  ej  så  noga  veta,  livad  i tiden 
kan  blifva  af  dem.  Ur  franska  revolutionen  framgick  ju 
Napoleon  och  ur  den  gula  pånyttfödelsen  kan  komma  ett 
mongoliskt  jältevälde,  som  kan  bli  farligt  för  Europa.  Men 
detta  är  än  så  länge  endast  ett  atlägset  spöke,  och  det  be- 
ror väl  mest  på  européerna  själfva,  om  det  skall  rycka  när- 
mare i fastare  gestalt.  Det  hör  ej  nödvändigt  till  konse- 
kvenserna af  västerländsk  upplysning  i Kina,  alt  den  euro- 
ropeiska  militära  andan  skall  inplantas  hos  kineser- 
na. Det  vore  väl  om  så  icke  skedde,  utan  att  denna 
stora  af  naturen  så  rikt  begåfvade  nation  finge  ode- 
ladt  ägna  sig  åt  en  andlig  och  materiell  nydaning  af 


Sårade,  från  kriget  hemkomna  japanska  soldater  mottagas  på  stationen  i Tokio. 
(Efter  en  japansk  teckning.) 


Japanskt  landskap  i trakten  af  Kyoto. 


En  japansk  kuriositets-affär. 


Röstning  af  té-blad. 


DET  NYA  LJUSET 


129 


fredlig  art.  Hvilken  oerhörd  vinst  skulle  ej  ett  pånytt- 
födt  Kina  vara  för  kulturen!  Den  bildade  mänskligheten 
skulle  med  ett  slag  fördubblas  i antal,  västern  och  östern 
mötas  i gemensam  sträfvan  efter  att  i årtusenden  varit  åt- 
skilda genom  en  mur  af  okunnighet,  fördom  och  hat.  Kinas 
uppvaknande  är  ej  som  andra  tusentals  företeelser,  vi  läsa 
i tidningarna  om,  en  liten  episod  af  hastigt  öfvergående  be- 
tydelse. Nej,  det  är  en  af  de  stora  epokerna  i världshisto- 
rien, och  därför  är  hvarje  händelse,  om  än  i sig  själf  obe- 
tydlig, som  bidrager  att  belysa  hvad  som  verkligen  försig- 
går i den  stora  mongoliska  världen,  värd  vår  uppmärksam- 
het. Långsamt  men  säkert  skingras  mörkret  och  öfver 
»Midtens  rike»  inbryter  det  nya  ljuset. 


0.  — C as  sel. 


Järnvägar  i Kina. 

Järnvägarnas  längd  har  med  rätta  ansetts  som  en 
måttstock  för  ett  lands  kultur  — ordet  taget  i modern  me- 
ning — och  det  är  då  alldeles  i sin  ordning  att  Kinas 
järnvägsnät  är  föga  utvecklad  t.  Det  var  först  efter  kriget 
med  Japan  1895  som  det  »himmelska  riket»  började  komma 
under  fund  med  att  dess  kommunikationssystem  var  till 
ytterlighet  bristfälligt  och  att  det  särskildt  vid  krigstillfälle 
förlamade  landets  försvarskraft.  Från  denna  tid  kan  man 
också  iakttaga  en  märklig  omsvängning  i de  styrandes 


JÄRNVÄGAR  I KINA 


131 


hållning  gentemot  järnvägsbyggarna  och  man  uppgjorde 
t.  o.  m.  i Peking  planer  på  anläggande  af  statsbanor  i alla 
riktningar  genom  det  ofantliga  kejsardömet.  De  dåliga 
statsfinanserna  omöjliggjorde  emellertid  dessa  projekt  och 
i stället  lånade  man  ett  villigt  öra  till  utlänningarnas  kon- 
cessionsansökningar.  En  täflan  uppstod  nu  mellan  olika 
nationer  om  förvärf  af  järnvägskoncessioner.  Härvid  voro 
icke  blott  utsikterna  till  vinst  lockande,  utan  än  mer  möj- 
ligheterna till  politiskt  inflytande.  Man  var  just  nu  inne  i 
»inflytelse-sfärernas»  gyllene  period.  De  tongifvande  mak- 
terna styckade  Kinas  karta  i olikfärgade  fält  och  drömde 
om  ett  protektorat,  som  så  småningom  skulle  öfvergå  i 
kolonialvälde.  Behärskandet  af  en  järnväg  utan  konkur- 
rens betyder  alltid  en  väldig  ekonomisk  makt  öfver  hela  det 
område,  som  dräneras  af  banan;  men  i Kina  måste  bety- 
delsen af  en  sådan  besittning  vara  särskildt  stor  på  grund 
af  vissa  för  landet  egendomliga  förhållanden.  Sålunda  har 
järnvägskoncessionären  där  i sin  hand  en  god  del  af  den 
administrativa  makten,  enär  järnvägens  område  vanligen 
undandrages  mandarinernas  kontroll,  och  han  kan  också  i 
viss  mån  göra  revolt  mot  beskattningen,  enär  likinafgifter 
icke  kunna  uttagas  vid  järnvägarna  på  samma  sätt  som 
vid  landsvägar  och  kanaler.  Om  en  vara  t.  ex.  sändes  från 
kusten  500  km.  in  i landet  med  järnväg,  kan  endast  en 
väl  fixerad  likinafgift  utkräfvas  för  densamma,  medan  sam- 
ma vara,  som  forslades  på  lands-  och  vatten-vägar,  skulle 
vara  underkastad  en  massa  mer  eller  mindre  godtyckliga 
förtullningar.  En  främmande  makt  har  därjämte  genom 
besittning  af  en  järnvägskoncession  ett  utomordentligt  till- 
fälle att  gynna  sin  egen  industri.  Den  behöfver  endast 
tillämpa  en  särskild  undantagstariff  för  gods  af  egen  till- 
verkning för  att  skapa  ett  slags  industriellt  monopol  inom 
järnvägens  sfär.  Därför  har  också  hvarje  koncession  åt  en 
utländsk  stormakt  väckt  de  andra  konkurrerande  natio- 


132 


JÄRNVÄGAR  I KINA 


En  kinesisk  järnvägs-kontraktör,  stödd  af  ett  mandarin-syndikat. 


nernas  illvilja  och  afund;  i all  synnerhet  synes  detta  vara 
fallet  med  den  tyska  koncessionen  i Shantung,  och  tyskarna 
misstänkas  icke  utan  skäl  att  använda  den  som  häfstång 
för  tysk  industri  till  andra  nationers  förfång. 

Ur  den  allmänna  täflan  om  koncessioner  i Peking  ut- 
gingo  ryssar,  tyskar,  engelsmän,  fransmän,  belgare  och 
amerikaner  som  vinnare  och  hemförde,  hvar  för  sig,  ett 
ansenligt  byte.  Ryssarna  fingo  Mandschuriet,  tyskarna 
Shantung,  engelsmännen  nedre  Jangtse-kiang-dalen,  frans- 
männen provinserna  i sydväst,  belgarna  den  centrala  nor- 
den och  amerikanerna  den  centrala  södern  som  sina  respek- 
tive järn  vägssfärer.  Det  hela  var  emellertid  mera  en  vinst 
på  papperet  än  i verkligheten  — det  återstod  att  realisera 
den  genom  aktivt  järnvägsbygge.  Och  betrakta  vi  Kinas 
järnvägskarta,  sådan  den  i dag  ser  ut,  skola  vi  finna  att 
de  projekterade  linjerna  fortfarande  äro  vida  öfvervägande 
och  att  det  järnvägsnät,  som  verkligen  utförts,  ingalunda 


DE  VIKTIGASTE  LINJERNA 


133 


motsvarar  de  storartade  planer  och  förhoppningar,  som  nu 
under  ett  decennium  närts  af  ett  hal ft  dussin  mäktiga  och 
företagsamma  nationer. 

Det  kan  vara  af  intresse  att  ägna  denna  järnvägskarta 

— medelpunkten  för  så  många  drömmar,  intriger  och 
svikna  illusioner  — närmare  uppmärksamhet.  De  förnäm- 
sta nu  fullbordade  järnvägslinjerna  äro  följande: 

1 ) Peking—  T i en  t sin  — Ta  ku — Ka  i pin  g — Slianhai-kuan  — 
Niutsehwang.  Denna  linje,  som  förbinder  den  kinesiska 
hufvudstaden  med  mandschuriska  och  sibiriska  järnvä- 
garna (Niutsehwang,  station  på  syd-mandschuriska  banan), 
är  Kinas  äldsta  bana  och  sammansatt  af  flera  järnvägar, 
som  livar  för  sig  ha  sin  historia.  Tientsin — Kaiping  bygg- 
des först  och  öppnades  redan  1880.  Tretton  år  senare  — 
1893  — var  banan  färdig  till  den  stora  kinesiska  muren 
(Schanhai-kuan)  och  sammanbands  före  det  stora  krigets 
utbrott  med  de  ryska  järnvägarna.  Under  kriget  spelade 
den  en  betydande  roll  som  etapplinje.  Än  mer  omtalad  är 
linjen  Tientsin— Peking,  hvilken  som  bekant  upprefs  under 
boxarupproret.  Ofvannämnda  järnvägssystem  är  byggdt 
med  hufvudsakligen  engelskt  kapital. 

2)  Peking — Kaiföng 

— Han  k au.  Linjen  är 

mer  än  1,300  km.  lång 
och  byggd  af  ett  bel- 
giskt syndikat  med 
belgiskt  och  franskt 
kapital.  Den  fullbor- 
dades i början  af  1905 
och  är  utan  jämförelse 
Kinas  viktigaste  kom- 
munikationsled, ge- 
nomlöpande det  ofant- 
liga rikets  Öfre  och  Infödda  chefer  för  hanbevakningen. 


134 


JÄRNVÄGAR  I KINA 


Järnvägen  Kanton — Sam-shui  (första  sektionen  å Kanton — Hankau-banan 
öppnas  för  trafik). 


centrala  delar,  de  rika  provinserna  Petschili,  Honan  och 
Hupei  med  en  befolkning  af  sammanlagdt  72  millioner. 
Strax  norr  om  Kaiföng  öfvergår  järnvägen  på  en  väldig  järn- 
bro Hoang-ho.  I Hankau,  som  är  Kinas  tredje  stad  och 
en  af  dess  förnämsta  traktathamnar,  står  järnvägen  i för- 
bindelse med  sjöfarten  på  Jangtse-kiang,  som  ända  hit  är 
tratikabel  för  stora  oceanångare. 

3)  Tsingtau — Tsinan-fu.  Tyskarna  ha  byggt  denna  linje, 
som  förbinder  den  tyska  kolonien  Kiautschau  med  hufvud- 
staden  i Shantung,  i ändamål  att  draga  till  sig  handeln 
samt  exporten  från  de  rika  kolgrufvorna  i provinsens  inre. 
Järnvägen  är  redan  utsträckt  till  Techang  vid  Kejsar- 
kanalen  och  kommer  att  fortsättas  dels  till  Tientsin,  dels  till 
Chen\ing  på  Hankau-banan.  Från  Tsinanfu  är  en  syd- 
bana  planerad  till  Nanking. 

4)  Shanghai — Nanking  fullbordades  1905  och  är  första 
ledet  i en  stor  linje,  som  kommer  att  utdragas  till  Hankau- 


DE  VIKTIGASTE  LINJERNA 


135 


banan.  Engelskt  kapital  är  öfvervägande  intresseradt  i 
detta  företag,  som  har  de  bästa  utsikter  att  gifva  rik  af- 
kastning,  då  banan  kommer  att  förmedla  en  stor  export- 
och  import-trafik. 

5)  Kanton-banan , som  tillsvidare  endast  är  ett  obetyd- 
ligt fragment  af  en  blifvande  liufvudlinje,  Kanton— Hankau. 
Denna  järnväg,  öfver  1,000  km.  lång,  planlades  redan  för 
ett  10-tal  år  sedan  och  är  afsedd  att  utgöra  en  fortsättning 
af  Peking— Hankau-banan,  tillsammans  med  hvilken  den 
skulle  utgöra  en  central  hufvudbana,  sammanbindande  de 
förnämsta  städerna  i riket,  norden  med  södern.  Vidriga 
omständigheter  ha  emellertid  hittills  förhindrat  realiseran- 
det af  planen.  Koncession  å linjen  innehades  af  ett  ame- 
rikanskt bolag  »American  China  Development  Company», 
som  i mars  1903  började  arbetet  på  den  sydligaste  sektio- 
nen Kanton  — Sam-shui.  Trakasserier  från  myndigheterna 
och  sannolikt  äfven  bristande  kapital  ha  gjort,  att  endast 
denna  del  fullbordats.  Koncessionen  såldes  till  belgier, 
återköptes  sedan  af  amerikaner,  men  ansågs  af  kineserna 
förverkad,  och  senare  underrättelser  gå  ut  på,  att  regerin- 
gen i Peking  ämnar  bygga  linjen  för  egen  räkning. 

6)  Hanoi-Junnan-banan,  som  är  ett  helt  och  hållet 
franskt  företag  och  af- 
ser  att  stödja  de  fran- 
ska intressena  i Ton- 
king  och  sydvästra 
Kina.  Junnan  är  för 
öfrigt  destinerad  att 
bli  en  storartad  järn- 
vägsknut, centrum  i 
ett  helt  nät  af  banor, 
som  skola  genomkorsa 
den  franska  »intresse- 
sfären». En  linje  skall 


Kinesiska  järnvägsarbetare  lägga  betongrund 
för  ett  brohufvud. 


136 


JÄRNVÄGAR  I KINA 


löpa  i nordostlig  riktning  till  Hankau,  en  annan  i sydväst- 
lig till  Mandalay  i Birma,  en  tredje  sydostlig  skall  förbinda 
Junnan  med  Pakhoi,  Wuchang  och  Kanton.  Alltsammans 
är  emellertid  idel  framtidsplaner,  som  ännu  ha  en  något 
dimmig  karaktär. 

Lång  tid  återstår  ännu,  innan  det  gigantiska  riket  för- 
setts med  ett  järnvägsnät,  som  motsvarar  dess  utsträckning. 


I väntan  på  första  tåget  vid  Fat-Shan. 

befolkning  och  handel.  Kineserna  frukta  icke  järnvägarna, 
men  väl  det  främmande  inflytande,  som  följer  dem.  Orsa- 
ken till  att  järnvägsbyggandet  i Kina  gått  jämförelsevis 
långsamt  är  hufvudsakligen  att  söka  i mandarinernas  af- 
voghet  och  misstänksamhet  mot  främlingarna.  Själfva 
terrängen  erbjuder  jämförelsevis  små  svårigheter.  Det  finns 
ingenstädes  bergskedjor,  livilkas  öfverskridande  förorsakar 
den  moderna  ingeniörsvetenskapen  större  bekymmer.  En 
stor  del  af  landskapet  är  flackt  och  floddalarna  äro  mer- 


HINDER  FÖR  JÄRNVÄGSBYGGARNE 


137 


andels  breda  och  jämna  och  erbjuda  utmärkt  terräng  för 
banvallar.  En  olägenhet  finnes  visserligen  i bevattnings- 
systemet med  de  tusentals  kanalerna  och  de  tidtals  öfver- 
svämmade  fälten.  Till  en  början  stodo  järnvägsbyggarna 
något  rådvilla  inför  problemet  att  bygga  en  fast  vall  öfver 
de  vattendränkta  åkrarna,  men  efter  hand  utbildades  äfven 
här  en  teknik,  som  löste  svårigheterna.  Vanligen  ter  sig  en 
färdigbygd  bana,  korsande  ett  kinesiskt  lågland,  som  en 
hög  banvall,  på  livardera  sidan  kantad  af  kanaler,  som 
uppstått  genom  schaktningen.  De  senare  äro  ur  kinesisk 
synpunkt  lika  viktiga  kommunikationsmedel  som  själfva 
banan,  enär  de  förträffligt  ägna  sig  för  framforsling  af 
djunker.  Kineserna  äro  särskildt  förtjusta  öfver  denna  för- 
stärkning af  deras  kanalsystem  utan  kostnad  för  dem  själfva 
och  linna  sig  gärna  i att  deras  gamla  kanaler  öfverbyggas 
af  hundratals  järnvägsbroar,  som  äro  tillräckligt  höga  för 
att  framsläppa  djunkerna.  Konstruerandet  af  dessa  broar 
utgör  helt  naturligt  en  stor  utgiftspost  vid  järnvägsbygge 
i Midtens  rike.  Men  å andra  sidan  blir  transporten  af 
järnvägsmaleriel  billig,  tack  vare  det  utgrenade  kanal- 
systemet. 

Ett  annat  hinder  för  järnvägarna  är  mängden  af  heliga 
platser:  tempel,  träd,  grafvar,  monument,  hvilka  enligt  ki- 
nesisk uppfattning  ej  få  rubbas.  Man  söker  därför  om 
möjligt  undvika  sådana  platser  vid  järnvägens  stakande, 
men  skulle  det  vara  förenadt  med  större  olägenhet  att 
kringgå  dem,  gör  banans  kommissionär  helt  enkelt  upp 
mellanhafvandet  med  de  intresserade  parterna  genom  att 
betala  dem  en  viss  skadeersättning.  Mot  kontant  betalning 
tyckes  hvilken  mandarin  som  helst  villig  att  låta  förfädrens 
grafvar  utgräfvas  af  järnvägskulierna. 

o 

Åtskilligt  besvär  förorsakas  äfven  genom  den  otroligt 
långt  gående  ägostyckningen.  Expropriationen  af  mark  blir 


138 


JÄRNVÄGAR  I KINA 


härigenom  en  vidlyftig  affär,  som  måste  läggas  i händerna 
på  ett  särskildt  departement,  hvars  ledning  järnvägskom- 
missionärerna  vanligen  anförtro  åt  kinesiska  ämbetsmän. 
Vid  stakningen  åtföljas  de  främmande  ingeniörernas  expe- 
dition — ofta  en  hel  liten  armé  af  tjänstemän,  bärare, 
skyddsvakter,  kockar,  proviantörer,  läkare  etc.  — äfven  af 
detta  land-departements  funktionärer,  som  afhandla  ägande- 
rättsförhållandena med  traktens  myndigheter  och  upp- 
göra om  ersättning  för  all  exproprierad  mark.  Ehuru  de 
små  jordbitarnas  gränser  icke  på  något  sätt  äro  utmärkta 
i terrängen,  tinna  kineserna  sig  till  rätta  med  ofelbar  sä- 
kerhet och  något  bråk  uppstår  sällan  på  grund  af  jord- 
tvister. 

En  stor  fördel  för  järnvägsbyggarna  är  däremot  den 
outtömliga  tillgången  på  dugligt  arbetsfolk.  Kulierna  lära 
sig  mycket  snart  att  använda  europeiska  verktyg,  där  så- 
dana behöfvas,  och  låta  äfven  inöfva  sig  att  sköta  arbets- 
sparande  maskiner  af  mera  kompliceradt  slag.  Som  kon- 
traktörer  äro  kineserna  pålitliga  ocb  exempel  på  att  in- 
födda »contractors»  åtagit  sig  och  tillfredsställande  utfört 
arbeten  för  hundratusentals  dollars  äro  ej  sällsynta. 

Nästan  alla  kinesiska  banor  skötas  af  infödda  tjänste- 
män — stations-  ocb  linjebefäl,  lokomotivförare,  konduk- 
törer, telegrafister  — och  driften  utmärkes  alltid  af  god 
ordning  och  säkerhet.  Tåghastigheten  är  öfverallt  ringa 
och  det  rullande  materialet  af  tämligen  primitiv  beskaffen- 
het. Efter  hand  komma  nog  banorna  att  förbättras.  Redan 
nu  kan  man  säga,  att  kineserna  ha  fullt  klart  för  sig  be- 
tydelsen af  delta  moderna  kommunikationsmedel,  och  de 
komma  hädanefter  helt  säkert  att  utveckla  sitt  järnvägs- 
nät i raskare  tempo,  äfven  utan  främmande  hjälp. 

En  nationalisering  af  Kinas  järnvägar  står  nu  på  dag- 
ordningen, och  kunde  regeringen  i Peking  endast  finna 


FRAMTIDSUTSIKTER 


139 


medel,  skulle  den  genast  inlösa  samtliga  banor.  Tills- 
vidare får  man  nöja  sig  med  att  anskaffa  kapital  för  nya 
linjer,  och  det  lider  intet  tvifvel  att  kineserna  kunna 
bygga  dem  billigare  än  européer  eller  amerikaner. 


Jänivägsarbete  i Kina. 


TYSKLAND 


i 

FJÄRRAN  ÖSTERN 


Hvad  vill  Tyskland  i Orienten? 


Ingen,  som  under  de  senare  åren  gjort  en  resa  genom 
Indiska  oceanen  till  fjärran  östern,  har  kunnat  undgå  att 
taga  intryck  af  den  väldiga  utveckling  som  tysk  handel, 
industri  och  sjöfart  nått  i Orienten.  Redan  att  i dessa  far- 
vatten höra  tyska  kommandoord  ombord  på  en  jättepost- 
ångare förvånar  den,  som  ännu  lefver  i barndomsföreställ- 
ningarna  om  Englands  dominerande  ställning  på  andra 
sidan  Suez-kanalen.  Ännu  mer  öfverraskande  är  det  att 
studera  passagerarlistorna  på  ett  sådant  skepp:  man  finner 
där  vid  sidan  om  tyska  officerare,  köpmän,  agenter,  inge- 
niörer,  en  hel  del  engelska  namn,  mången  gång  tillhö- 
rande framstående  britter:  stora  finansiärer,  högre  office- 
rare och  ämbetsmän,  ja,  diplomater.  Hvem  skulle  för  ett 
tiotal  år  sedan  trott  att  ett  brittiskt  sändebud  skulle  resa  till 
sin  ambassad  i den  fjärran  östern  på  en  tysk  ångare? 
Hvem  hade  tänkt  sig  möjligheten  af  att  »the  German  mail» 
toge  tredjedelen  af  all  post  från  Indien  och  Östasien  och 
att  till  och  med  engelska  firmor  i Hongkong  och  Schang- 
haj  föredroge  att  sända  sina  bref  med  tyska  postångare, 
därför  att  de  framför  engelska  och  franska  åtnjuta  anseen- 
de för  trygghet?  »Ännu  har  inte  ett  bref  förlorats  på  en 
German  Lloyd-ångare»,  är  ett  utryck  som  man  ofta  får 
höra  i östern  och  jag  finner  däri  ett  erkännande  som  knap- 
past något  annat  af  det  förträffliga  system,  som  utmärker 
tyska  företag  i denna  del  af  världen. 


144 


HVAD  VILL  TYSKLAND  I ORIENTEN? 


Innan  jag  företog  min  resa  till  Östasien,  hade  jag  till- 
fälle att  på  världsexpositionen  i S:t  Louis  beundra  de 
tyska  utställningarna,  vittnande  ej  blott  om  en  stormakts- 
ställning  på  industriens  och  handelns  område,  utan  äfven 
om  den  till  vetenskap  drifna  omsorg,  hvarmed  Tyskland 
iscensätter  sina  koloni-  och  handelsföretag,  och  om  den 
ledande  roll  staten  spelar  i utvecklingen  af  deras  trans- 
oceaniska  förbindelser.  Det  är  ingen  hemlighet  att  tyska 
staten  kraftigt  subsidierar  rikspostlinjerna  till  Östasien  — 
endast  därigenom  har  det  varit  möjligt  för  Norddeutsche 
Lloyd  alt  på  7 år  nästan  distansera  den  berömda  engelska 
P.  and  O.-linien  — att  Tysklands  regering  och  riksdag 
med  synnerlig  omsorg  värna  tyska  handelsintressen  öfver- 
allt  i Orienten  och  att  särskilt  handeln  på  Kina  är  deras 
mycket  omhuldade  skötebarn.  Jag  behöfver  här  ej  peka 
på  den  roll  Tyskland  spelat  under  boxarupproret  1900, 
hur  de  förenade  arméerna  marscherade  mot  Peking  under 
en  tysk  marskalk  — dessa  händelser  äro  väl  kända.  Det 
är  däremot  mindre  bekant  att  Tyskland  redan  förut  utsändt 
en  vetenskaplig  handelsexpedition  till  »Midtens  rike»,  sam- 
mansatt af  de  bästa  till  buds  stående  krafter,  med  upp- 
drag att  grundligt  studera  afsättningsmöjligheter  för  tysk 
industri  och  alla  faktorer  som  stode  i sammanhang  här- 
med: Kinas  ekonomiska  resurser,  inre  och  yttre  handel, 
kommunikationer,  bankväsen  m.  m.,  men  ej  minst  kine- 
sernas vanor  och  karaktär,  såsom  varande  af  väsentlig 
betydelse  för  den  tyska  politikens  framgång.  Under  intryck 
af  de  berättelser  som  dessa  och  andra  sakkunnige  afgåfvo 
var  det  som  kejsar  Wilhelm  beslöt  sig  för  att  anlägga  en 
tysk  koloni  med  flottstation  på  kinesisk  botten.  Sålunda 
tillkom  det  nya  Kiautschau,  ett  företag  märkligt  i mer  än 
ett  afseende  och  betecknande  en  vändpunkt  i Tysklands 
orientaliska  politik.  Med  Kiautschau  har  Tyskland  också 
fått  en  stationär  eskader  i de  kinesiska  farvattnen.  Tyska 


TYSKA  INTRESSEN  I KINA 


145 


trupper  stå  i Tsingtau,  i Schanghai,  i Tientsin  och  Peking. 
Öfverallt  i mellersta  och  norra  Kina  utveckla  tyskarna  en 
liflig  verksamhet.  De  ha  under  senare  åren  anlagt  egna 
settlement  i Hankau  (i  Jangtse-dalen)  och  i Tientsin.  Tys- 
ka konsulat  upprättas  på  alla  betydande  handelsplatser. 
Tyska  föreningen  (Deut- 
sche Vereinigung)  i 
Schanghai  utgör  en  slark 
organisation  för  tillvara- 
tagande af  tyska  intres- 
sen ; i samma  stad  ut- 
gifves  »Der  Oslasiatische 
Lloyd»,  en  af  österns 
bäst  underrättade  publi- 
kationer och  en  kraf- 
tig banerförare  för  Tysklands  sak  i Orienten;  dessutom 
publiceras  i Kina  två  dagliga  tyska  tidningar,  den  ena  i 
Tientsin,  den  andra  i Tsingtau. 

Af  största  betydelse  är,  att  tyskarna  numera  ha  ett 
eget  väl  organiseradt  och  ledt  bankinstitut  i den  fjärran 
östern:  »Deutsch’  Asiatische  Bank»  med  hufvudkontor  i 
Schanghai  och  filialer  i Hongkong,  Hankau,  Tsingtau,  Tien- 
tsin, Tsinanfu  och  Kalkutla.  Detta  företag  har  från  början 
varit  en  fin  affär:  för  få  år  sedan  startadt  med  ett  grund- 
kapital af  fem  millioner  taels,  är  det  redan  färdigt  alt  för- 
dubbla detsamma  och  aktierna  utbjudas  till  140  proc.  I 
Kina  och  för  öfrigt  öfver  allt  i Östasien  utöfva  bankerna 
ett  mycket  stort  inflytande,  som  ej  stannar  endast  inom 
det  kommersiella  lifvet;  handel  och  politik  äro  för  öfrigt 
så  sammanväfda  därute,  att  det  är  vanskligt  att  draga  grän- 
sen. Hvad  ha  ej  de  stora  engelska  bankerna  »Hongkong 
and  Schanghai  Banking  Corporation»  och  »Chartered  Bank 
of  India,  Australia  and  China»  gjort  för  Englands  handel 
och  maktställning  i den  fjärran  östern?  Och  hvem  kan 
10.  — C assel. 


146 


HVAD  VILL  TYSKLAND  I ORIENTEN? 


skrifva  historien  om  Rysslands  framträngande  i det  him- 
melska riket  utan  att  tala  länge  och  utförligt  om  rysk- 
kinesiska banken?  Det  är  ingen  hemlighet  att  M.  Poko 
tiloff,  chefen  för  nämnda  bankinstitut  i Kina,  varit  tsarens 
mest  betrodde  agent  och  hållit  trådarna  till  de  ryska  in- 
trigerna i sin  hand.  Tysk- asiatiska  banken  står  utan  tvif- 
vel  i lika  intim  förbindelse  med  ledande  politici  i sitt  land, 
och  om  dess  uppgift  är  mer  i handelns  intresse,  beror  det 
därpå,  att  Tyskland  fattar  sin  mission  i östern  annorlunda 
än  Ryssland.  Hur  som  helst  kan  denna  bank  betraktas 
som  en  lialfofficiell  institution,  ett  led  i kedjan  af  Tysk- 
lands bålverk  i Kina. 

Jag  skulle  kunna  andraga  många  andra  bevis  på  tys- 
karnas målmedvetna  framträngande  i östern.  Det  är  ingen 
tillfällighet,  att  under  min  resa  dilut  två  tyska  prinsar  — 
prins  Karl  Anton  af  Hohenzollern  och  prins  Adalbert  af 
Preussen  — efter  hvarandra  besökte  Östasien,  och  natur- 
ligtvis framkallade  deras  besök  öfverallt  i de  tyska  settle- 
menten  en  storartad  »begeistring»,  som  i förening  med  det 
»äkta»  munchener-bieret  från  det  stora  nybyggda  bryggeriet 
i Tsingtau  höjde  den  tyska  nationalandan  åtskilliga  tum. 
Kanske  borde  jag  också  i detta  sammanhang  nämna  det 
verkligen  erkännansvärda  arbete,  som  de  tyska  missioner- 
na i Kina  — särskildt  »Allmänna  evangelisk-protestantiska 
missionsföreningen»  — utföra  som  reformatorer  på  folk- 
undervisningens område. 

Sammanställer  man  alla  dessa  fakta,  får  man  det  in- 
trycket att  Tyskland  i Kina  främst,  men  för  öfrigt  öfver 
allt  i Orienten  har  uppställt  stora  mål  och  arbetar  med 
älda  tysk  energi  och  systematisk  planmässighet  på 
deras  förverkligande.  Ser  man  tillbaka  på  de  tyska 
kolonisternas  tidigare  arbete,  finner  man  att  en  ej  ovä- 
sentlig skillnad  mellan  förr  och  nu  gör  sig  gällande.  Tys- 
karna ha  förut  vunnit  sina  framgångar  uteslutande  som 


TYSKAR  OCH  ENGELSMÄN 


147 


skickliga  och  driftiga  affärsmän.  Då  de  först  kommo  till 
Indien  och  Kina,  var  namnet  »German»  nästan  ett  skälls- 
ord. De  förnäma  britterna  sågo  ned  på  de  i allmänhet 
mindre  bemedlade  tyska  handelsagenterna  ungefär  som  våra 
burgna  affärsmän  se  på  kringstrykande  schackrare.  Men 
fingo  snart  nog  lära  sig  respekt  för  nykomlingarna,  som 
efter  hand  ej  nöjde  sig  med  smulorna,  som  föllo  från 
de  rikes  bord,  utan  började  en  allt  mer  kännbar  konkur- 
rens. De  vapen,  som  tyskarna  med  sådan  framgång  an- 
vände, hette  kunskap,  flit  och  ihärdighet.  Engelsmännen 
voro  bortskämda  genom  lättköpta  framgångar.  Deras  för- 
fäder hade  eröfrat  kolonierna  med  svärdet  och  de  betrak- 
tade som  sin  rättmätiga  arfvedel  att  göra  guld  på  kolonial- 
handeln utan  mycket  besvär.  Vetenskaplig  utbildning,  nya 
metoder,  systematiskt  arbete  utan  omedelbar  vinst  lågo  ej 
för  dem.  Ännu  i dag  ha  engelsmännen  ej  lärt  sig  arbeta 
så  som  tyskarna.  De  använda  alldeles  för  mycket  tid 
på  sportöfningar  och  societetslif ; då  den  tyske  köpman- 
nen i kolonierna  ännu  sitter  vid  pulpeten  och  arbetar  i 
sitt  anletes  svett  med  fakturor  eller  berättelser  till  sin  fir- 
ma, har  den  engelske  stängt  sin  affär,  och  ni  finner  honom 
i otadlig  flanellkostym  spelande  golf  eller  möjligen  kuskande 
omkring  i en  dogcart,  så  framt  ej  någon  »social  event» 
kallat  honom  att  i sin  bästa  »smoking»  göra  les  honneurs 
för  damerna  eller  klubben  lagt  beslag  på  hans  viktiga  per- 
son. En  amerikansk  journalist  berättar  om  en  erfarenhet 
från  Hongkong,  som  nog  är  betecknande.  En  afton,  då 
han  gick  till  klubben,  lade  han  märke  till  två  byggnader, 
den  ena  försänkt  i natt,  den  andra  rikt  upplyst;  den  förra 
tillhörde  en  stor  engelsk  firma,  som  slutat  sitt  dagsarbete 
redan  kl.  fyra,  i den  senare  åter  inrymdes  ett  tyskt  han- 
delshus, och  man  kunde  genom  de  öppna  fönstren  se,  hur 
alla  arbetade  under  högtryck,  trots  värmen,  från  chefen  till 
de  yngsta  bokhållarna.  Jag  kan  själf  anföra  liknande  er- 


148 


HVAD  VILL  TYSKLAND  I ORIENTEN? 


farenheter  från  mina  besök  i traktathamnarna.  Det  är 
alltid  svårt  att  träffa  ledande  engelska  affärsmän,  ty  man 
får  vanligen  svaret,  att  de  för  dagen  lämnat  kontoret  och 
hemma  taga  de  ej  emot  främlingar.  Engelska  konsuler 
gå  ett  steg  längre;  de  omge  sig  med  en  nästan  ogenomträng- 
lig nimbus  och  det  fordras  en  hel  rad  af  ceremonier  för 
att  få  ett  samtal,  som  emellertid  är  föga  upplysande,  efter- 
som frågor  vanligen  besvaras  med  älskvärdt  afvisande  all- 
männa fraser.  Jag  har  alltid  af  dessa  herrar  fått  det  in- 
trycket, att  deras  höga  sociala  position  förbjuder  dem  att 
fördjupa  sig  i ämnen,  som  intressera  vanliga  dödliga.  Hur 
olika  bete  sig  ej  tyskarna!  De  ha  också  sin  stolthet,  men 
den  tycks  ha  sin  grund  i förmågan  att  utförligt  besvara 
alla  frågor,  att  vara  auktoritet  i alla  ämnen,  som  röra  deras 
verksamhetsfält.  Men  de  tillhöra  ju  också  en  lägre  ras, 
Germans! 

Emellertid  har  det  visat  sig  att  i kolonierna,  liksom 
öfverallt  i nutidens  affärsvärld,  den  tid  är  förbi,  då  man 
kan  lefva  på  traditioner;  det  fordras  ett  intensivt,  systema- 
tiskt arbete,  understödt  af  omfattande  praktiska  och  teo- 
retiska kunskaper,  för  att  kunna  hålla  sig  uppe  i kam- 
pen för  tillvaron.  Och  sålunda  har  det  inträffat,  att 
medan  de  stora  brittiska  kolonialfirmornas  glans  förblek- 
nat, handeln  till  stor  del  öfvergått  i tyska  händer.  Man 
finner  tyska  firmor  öfverallt  i Orienten  och  ej  minst  i 
engelska  kolonier.  Straits  Settlements  är  till  namnet  en 
engelsk  besittning,  men  handeln  behärskas  af  tyskar  och 
kineser.  I själfva  Hongkong  ha  tyskarna  alldeles  öfver- 
flyglat  engelsmännen  och  det  finns  minst  tre  gånger  så 
många  tyska  firmor  som  engelska.  I Schanghai  håller  sig 
det  engelska  elementet,  märkligt  nog,  bättre  uppe,  men  i 
Jangtse-dalen,  som  engelsmännen  betecknat  såsom  sin  offici- 
ella intressesfär,  är  det  tyska  inflytandet  stadt  i ständig  till- 
växt. En  undersökning  gjordes  för  något  år  sedan  af  va- 


BE  AKTANS  VÄRDA  SIFFROR 


149 

ror,  som  gå  uppför  Jangtse-kiang,  och  det  visade  sig  då, 
att  vida  mer  än  hälften  af  importeradt  gods  var  af  tyskt 
ursprung. 

I sammanhang  härmed  bör  påpekas,  att  statistiska 
uppgifter  — de  må  nu  härleda  sig  från  sjötullsväsendet 
eller  konsularrapporter  — om  Kinas  utrikeshandel  äro  i 
högsta  grad  opålitliga,  ja  missvisande.  En  hel  del  varor, 
som  inte  alls  äro  engelska,  uppgifvas  som  sådana,  därför 
att  de  lastas  på  brittiska  fartyg.  En  riktigare  uppfattning 
af  Tysklands  export  till  Kina  får  man  genom  den  tyska  stati- 


“Bund“,  hufvudgatan  i Shanghai. 


stiken,  ehuru  äfven  den  är  ofullständig,  beroende  af  omlastnin- 
gar i Antwerpen  eller  London.  Det  kan  emellertid  ha  sitt  in- 
tresse att  lära  känna,  hvad  som  skeppas  direkt  från  Hamburg 
till  det  »himmelska  riket»:  år  1898  var  exporten  19,673,320 
mark,  år  1902  33,057,110,  år  1903  49,058,620  mark.  Det  är 
siffror  som  tala  — särskildt  är  den  enorma  stegringen  från 
1902  till  1903  anmärkningsvärd.  Det  betydande  antalet 
stora  tyska  exportfirmor  i östern  ger  också  vid  handen  att 
tysk-kinesiska  handeln  måste  vara  betydande.  Namn 
sådana  som  Arnhold  Karburg  & C:o,  Carlowitz  & C:o, 
Reiss  A C:o  (ledande  i sidenexport),  Rudolph  Sulzer,  Nab- 


150 


HVAD  VILL  TYSKLAND  I ORIENTEN? 


holz  & C:o  m.  fl.  hafva  en  mycket  god  klang;  de  två 
förstnämnda  stå  till  och  med  i allra  första  ledet  och  sträcka 
sin  affärsverksamhet  öfver  hela  Östasien. 

Rättvisan  fordrar  emellertid,  att  jag  påpekar  att  den 
omvandling  till  Tysklands  fördel  som  försiggått  i Kinas 
utrikeshandel  icke  ensamt  beror  af  denna  nations  större 
affärsduglighet.  Åtskilliga  förhållanden  ha  samverkat  där- 
till att  kinesiska  handeln  kommit  ur  sina  gamla  spår, 
lämnande  många  af  de  äldre  engelska  firmorna  på  torra 
backen;,  téhandeln  t.  ex.,  som  förr  var  en  hufvudaffär  i 
Kina,  går  allt  mer  tillbaka,  medan  andra  artiklar,  förut 
okända,  blifvit  af  stor  betydelse.  Tyskarna  komma  in  med 
en  hel  del  småartiklar  — hvad  engelsmännen  föraktligt 
kalla  »muck  and  truck»  — men  de  ha  arbetat  upp  dem 
till  stora,  i alla  händelser  till  mer  gifvande  än  de  egent- 
liga kolonialvarorna.  De  exportera  t.  ex.  anilinfärger,  ur, 
bier,  socker,  gevär  och  patroner,  alla  slags  maskiner  och 
metallvaror,  parfymer,  lädervaror,  galanteriartiklar,  synålar 
(ensamt  denna  arlikel  för  750,000  mark),  fönsterglas,  ylle- 
varor. knappar  m.  m.  i stora  mängder,  för  att  ej  tala  om 
exporten  af  järn,  järnvägsskenor,  rullande  järnvägsmaterial 
och  papper,  som  alla  intaga  ett  för  hvarje  år  mer  bemärkt 
rum  på  Kinas  importlista. 

Tyskland  har  jämte  Japan  bäst  förstått  att  draga  nytta 
af  Kinas  utveckling.  Man  får  ej  undra  öfver  att  den  stora 
framgången  födt  iankar,  som  gå  ett  stycke  utanför  det 
gamla,  rent  handelsmässiga  programmet.  Åtskilliga  tecken 
tyda  på,  att  en  radikal  förändring  förestår  i den  germanska 
stormaktens  uppträdande  i Orienten.  De  segrar  som  vun- 
nits af  handelns  pioniärer  skola  nu  med  kraft  fullföljas  af 
staten  själf  såsom  handelns  målmedvetna  representant.  Men 
ej  nog  därmed:  Tyskland  synes  vara  på  väg  att  följa  Eng- 
lands exempel,  d.  v.  s.  med  maktmedel  bereda  väg  för  sin 
handel.  Det  första  tecknet  på  den  nya  serans  begynnelse 


POLITISKA  KONSEKVENSER 


151 


var  ockupationen  af  Kiautschau.  Men  detta  kapitel  i Tysk- 
lands orientaliska  historia  är  så  betydelsefullt  och  intressant, 
att  det  fordrar  en  noggrannare  granskning.  Jag  skall  där- 
för egna  det  ett  särskildt  kapitel. 


Främlingsklubben  i Kobc. 


Kiautschau 


Egentliga  Kina  räknar  för  närvarande  nitton  provinser, 
och  af  dessa  är  kanske  den  fattigaste  Shantung,  belägen  i jätte- 
rikets nordöstra  hörn  och  sträckande  en  arm  långt  ut  i 
Gula  hafvet.  De  långa  smutsgula  dyningarna  rulla  in  mot 
en  merendels  grund,  klippfylld  strand,  utan  naturliga  ham- 
nar. Bakom  bränningarna  reser  sig  den  ogästvänligaste  af 
kuster,  naken,  nästan  utan  spår  af  växtlighet,  fylld  afskrof- 
liga  klippor,  som  torna  upp  sig  allt  högre  i fantastiska  for- 
mationer, till  dess  de  öfvergå  i en  ökenartad  högplatå.  Det 
är  denna,  allt  utom  inbjudande  vrå  af  världen  som  Tysk- 
land uppsökt  för  att  iscensätta  ett  af  de  mest  storartade 
koloniföretag  vår  tid  känner. 

På  södra  sidan  af  den  i hafvet  utskjutande  landtungan 
ligger  en  vid  men  mycket  grund  hafsvik,  Kiautschau- 
bukten.  På  kartan  ser  det  ut,  som  om  den  vore  en  ofantlig,  af 
naturen  skapad  hamn,  men  i verkligheten  är  hafsbukten 
endast  en  samling  sanddyner,  tidtals  öfversvämmade  af 
hafvet  och  endast  tillgängliga  för  grundgående  kinesiska 
djunker.  Då  kejsar  Wilhelm  genom  fördraget  med  Kina 
af  den  6 mars  1898  slog  en  halfcirkel  kring  denna  bukt 
och  förklarade  det  innanför  liggande  området  för  en  tysk 
koloni,  var  det  i Europa  få  som  närmare  kände  beskaffen- 
heten af  den  nya  utvidgningen  af  tyska  riket  — i annat 
fall  skulle  säkerligen  denna  ostentativa  annektion  af  500 
kv. -kilometer  nakna  klippor  och  sand  och  lika  mycket 
odugligt  vatten  ha  väckt  mera  löje  än  afund.  Men  kejsar 


EN  MODERN  KOLONIS  HISTORIA 


153 


Wilhelm  visste  nog  hvad  han  gjorde,  och  man  kan  vara 
förvissad  att  redan  vid  denna  tidpunkt  planritningarna  lågo 
färdiga  till  de  blifvande  storslagna  anläggningarna.  I 
själfva  verket  är  det  tyska  Kiautschau  ett  företag  utan 
motstycke  i koloniernas  historia.  Man  skulle  kunna 
kalla  det  det  första  vetenskapliga  experimentet  i kolonisa- 
tion. Förr  gjorde  man  kolonier  i syfte  att  på  lättvindi- 
gaste vis  vinna  guld  och  merkantila  fördelar,  och  anlades 
en  fästning  eller  byggdes  en  hamn,  var  det  för  att  befästa 
värdefulla  landvinningar  eller  stärka  en  redan  befintlig 
handel.  Ingen  tänkte  på  att  göra  stora  utgifter  utan  alt 
vinsten  var  påtaglig  och  nära  till  hands.  Men  i Kiautschau 
har  Tyskland  satt  sig  fast  på  en  punkt,  där  under  vanliga 
förutsättningar  absolut  ingenting  var  att  vinna,  och  på  den- 
na plats  har  det  nedlagt  ett  kapital,  som  redan  betydligt  öfver- 
stiger  100  millioner  mark.  En  jämförelse  med  det  af  Ryss- 
land skapade  Dalny  ligger  nära  till  hands.  Det  är  också 
en  drifhusplanta  på  den  sterila  klippan,  vattnad  af  millio- 
nernas ström.  Äfven  Dalny  tillkom  genom  en  kejsares 
maktspråk  och  tanken  var  densamma:  att  tvinga  handeln 
in  på  nya  vägar,  lämpade  för  en  i östern  framträngande 
stormakt.  Men  å andra  sidan  är  skillnaden  tydlig.  Dalny 
var  ändpunkten  för  ett  gigantiskt  järnvägssystem,  och  om 
också  denna  terminus  — såsom  jag  snart  skall  visa  — var  syn- 
nerligen illa  vald,  försvarades  de  enorma  utgifterna  för  detta 
tsarens  fantasifoster  i någon  mån  af  de  politiska  omstän- 
digheterna. Ryssland  ville  ju  visa  att  det  kommit  till  Stilla 
oceanen  i fredligt  syfte,  som  en  handelsnation.  Det  var  när- 
mast en  reklam,  ungefär  lika  besinningslös  som  allting  annat 
Ryssland  företagit  i yttersta  östern.  Men  Kiautschau  hade 
intet  raison  d’étre  såsom  ändpunkt  för  en  järnväg  — det 
fanns  1898  icke  två  skenor  i hela  Shantung!  Tvärtom,  den 
bana,  som  tyskarna  sedan  dess  byggt  genom  ofruktbara 
stenöknar  fram  till  Hoanghos  dalgång  och  som  snart  nog 


154 


KIAUTSCHAU 


kommer  att  anslutas  till  den  stora  stambanan  från  Peking 
till  Hankau  och  Kanton,  har  tillkommit  som  en  »matare» 
åt  den  tyska  kolonien.  Tyskarna  hade  intet  att  bygga  på; 
de  måste  börja  alldeles  från  början  och  med  egna  medel 
skapa  en  ny  handel,  nya  stråkvägar  och  en  ny  metropol! 
Och  likväl  är  det  tyska  företaget  mindre  hufvudlöst  än  det 
ryska,  grundadt  på  bättre  kalkyler  och  framför  allt  utfördt 
med  ofantligt  mycket  större  förstånd  och  målmedvetenhet. 
Kiautschau  är,  om  intet  annat,  en  triumf  för  tysk  (vågar 
jag  säga  germanisk?)  intelligens  och  energi. 

Man  kommer  från  Shanghai  till  Tsingtau,  den  tyska 
koloniens  hufvudort,  på  halftannat  dygn.  Redan  vid  in- 
seglingen  till  den  nya  hamnen,  som  ligger  väl  skyddad 
bakom  väldiga  vågbrytare,  af  hvilka  den  ena,  halfmån- 
formad,  mäter  2 eng.  mil  i längd,  märker  man,  att  utom- 
ordentliga ansträngningar  gjorts  både  på  sjö-  och  land- 
sidan. Mäktiga  fort  som  försvara  inloppet  till  hamnen 
passeras.  På  en  i hafvet  utskjutande  landtunga,  som  skiljer 
Tsingtau-bukten  (den  gamla,  ej  skyddade  hamnen)  från  inre 
hamnen  i Kiautschau-viken,  lägger  man  märke  till  de  vid- 
sträckta, ståtliga  kasern-etablissementen.  På  östra  sidan 
om  udden,  vänd  mot  hafvet,  ligger  residensstaden  med  sina 
två  hotell,  sina  präktiga  offentliga  byggnader  — som  i smak 
och  soliditet  öfverträffa  till  och  med  Hongkongs  — två 
kyrkor,  många  vackra  privathus  och  längst  ut  guvernörens 
residens.  Väster  om  udden,  midtför  nya  hamnen,  är  handels- 
staden, af  kineserna  kallad  Taputau.  Här  arbeta  tyskar 
och  kineser  i broderlig  sämja;  det  är  svårt  att  afgöra,  hvil- 
ka utveckla  största  energien,  men  båda  parterna  tyckas 
täfla  att  köpa  tomter  och  bygga  affärshus,  som  åtminstone 
i östern  förtjäna  benämningen  affärspalats.  Halfva  Shang- 
hais handel  kunde  expedieras  i detta  splitter  nya  kvarter, 
son?  är  särskildt  anmärkningsvärdt  därför  att  kineserna  — 
i trots  af  alla  onda  spådomar  i traktatshamnarna  — komma 


ETT  MÖNSTERSAMHÄLLE 


155 


dit  i allt  större  antal  för  att  drifva  affärer.  Utan  kinesiska 
köpmän  kan  ju  ingenting  uträttas  i fjärran  östern,  men 
kineserna  tyckas  tro  på  Tsingtaus  framtid,  och  denna  tillit 
är  bästa  garantien  därför.  Själfva  hamnen  är  ett  under- 
verk af  modern  ingeniörskonst.  Den  stora  vågbrytaren  har 
kostat  millioner,  men  lämnar  ett  säkert  skydd  mot  hafvets 
anlopp  från  söder.  Innanför  var  hamnområdet  fylldt  af  ref 
och  undervattensgrund,  som  måst  bortsprängas  med  ofant- 
liga kostnader.  De  största  krigs-  och  handelsångare  kunna 
nu  inlöpa.  Lastpirer  ha  Jtyggts  (en  af  dem  1,500  meter 
lång),  dockor  konstruerats,  magasin  uppförts,  förträffliga 
anordningar  för  direkt  omlastning  till  järnvägsvagnar  vid- 
tagits, en  ny  simmande  docka  bygges  i år  för  en  kostnad 
af  en  million  mark  — med  ett  ord,  en  modern  djupvat- 
tenshamn  har  på  några  år  konstruerats  på  en  plats  utan 
naturliga  förutsättningar.  Jag  vädjar  till  de  sakkunniga,  de 
förstå  hvad  delta  vill  säga.  Äfven  i Amerika  tror  jag  man 
skall  erkänna  att  Tsingtaus  nya  hamn  är  ett  rekord  i 
vattenbyggnadskonst  och  dessutom  försedd  med  lastnings- 
anordningar, som  hvarken  New  York  eller  London  ha  mot- 
stycke till. 

Äfven  i andra  afseenden  är  Tsingtau  ett  splitter- 
modernt  samhälle.  Vattenledningen,  kanalisationsnälet,  den 
elektriska  centralbelysningen,  biblioteket  och  parkerna  äro 
mönstergilla  anläggningar.  De  sistnämnda  öfverträffa  till 
och  med  allt  hvad  jag  sett  på  andra  håll,  ty  ej  mindre  än 
500  hektar  sandhed  ha  planterats  med  ädla  frukt-  och  pryd- 
nadsträd  och  komma  med  tiden  att  te  sig  som  lummiga 
parker,  medan  stora  skogsodlingar  utförts  på  de  ofvan- 
liggande  höjderna.  Som  ett  bevis  hur  planmässigt  man  går 
till  väga,  vill  jag  nämna  att  en  statens  försöksanstalt  för 
främmande  växter  utfört  en  mängd  viktiga  acklimatiserings- 
prof,  som  sannolikt  bli  af  stor  nytta  för  hela  Kinas  jord- 
bruk. För  den  andliga  odlingen  sörja  ett  högre  läroverk 


156 


KIAUTSCHAU 


och  en  regeringsskola  för  kineser,  för  närvarande  besökt  af 
ett  femtiotal  gulhyade  ynglingar.  I administrativt  hänse- 
ende ha  tyskarna  härute  visat  prof  på  ett  frisinne  och  en 
framstegsvänlighet,  som  man  knappast  skulle  tilltro  Wilhelm 
den  andres  regering.  Kolonien  styres  nästan  själfständigt 
af  en  guvernör  och  ett  råd,  som  sammansättes  af  alla  för- 
valtningsgrenarnas spetsar.  Religions-  och  näringsfrihet  är 
tillförsäkrad  alla.  Ett  betydligt  jordområde  har  inköpts  af 
kineserna  och  säljes  nu,  fördeladt  i små  lotter,  till  verkliga 
settlare.  Beaktansvärda  förbättringar  (jämfördt  med  euro- 
peiska förhållanden)  ha  införts  i kommunallagar  och  för- 
valtning, och  man  kan  utan  öfverdrift  säga  att  Tsingtau  i 
kommunalpolitiskt  afseende  framstår  som  en  mönsterstad, 
som  med  fördel  skulle  kunna  studeras  äfven  af  vår  huf- 
vudstads  styresmän. 

Tack  vare  alla  dessa  förträffliga  anordningar  har  sta- 
den och  dess  handel  raskt  utvecklats.  Tsingtau  är  en  fri- 
hamn, men  för  underlättande  af  varuinförseln  till  Kina 
linnes  där  en  afdelning  af  kinesiska  sjötullverket.  Ett  stu- 
dium af  dess  statistik  ger  oss  ett  godt  begrepp  om  fram- 
gången. Tullinkomsterna  ha  på  fem  år  stigit  från  62,122 
taels  till  352,920  taels,  livilken  siffra  betecknar  inkomsten 
1903  — 1904  (med  1 juli  som  terminsgräns).  Ganska  få  af 
traktatshamnarna  visa  ett  liknade  uppsving.  Antalet  anlö- 
pande  ångare  har  på  samma  tid  sexdubblats.  Järnvägen, 
som  byggts  af  ett  tyskt  syndikat  med  ett  kapital  om  54 
millioner  mark,  är  nu  verkligen  efter  fem  års  ihärdigt  ar- 
bete färdig  till  Shantungs  hufvudstad,  Tsinan  fu.  Afstån- 
det,  450  kilometer,  är  ju  ej  synnerligen  anmärkningsvärdt, 
men  banan  kommer  icke  desto  mindre  att  få  en  mycket 
stor  betydelse,  ty  den  sätter  Tsingtau  i förbindelse  med  de 
rika  kolfälten  i västra  Shantung  och  öppnar  dessutom  dör- 
ren för  tysk  företagsamhet  till  de  rika  provinserna  Shansi 


JÄRNVÄGEN  GENON  SHANTUNG 


157 


och  Tschili,  hvilka  af  alla  sakkunniga  betecknats  som  de 
blifvande  storindustriella  distrikten  i Kina. 

Det  lider  intet  tvifvel  att  en  mycket  stor  trafik  i en 
nära  framtid  kommer  alt  gå  öfver  denna  bana  till  hafvet. 
Tsingtau  kommer  att  bli  utskeppningsort  för  kol  och  järn- 
malmer och  sannolikt  en  hel  del  förädlade  produkter;  det 
finns  ingen  hamn  som  ligger  bättre  till,  ty  afståndet  till 
Hankau  (vid  Jangtse-kiang)  är  längre.  Tientsin  är  uteslu- 
tet redan  genom  hamnens  tillfrysning  under  vintermåna- 
derna och  ingendera  af  dessa  platser  ha  moderna  lossnings- 
anordningar.  Vi  ha  svårt  att  göra  oss  en  föreställning  om 
hur  industrien  kan  komma  att  utveckla  sig  i denna  del  af 
världen.  Vi  veta  att  det  finns  outtömliga  lager  af  utmärkt 
kol  och  förträffliga  järnmalmer,  att  tillgången  på  intelligent 
och  billig  arbetskraft  är  praktiskt  obegränsad.  Tyskar  och 
japaner  äro  beredda  att  bli  kinesernas  läromästare.  Jag 
har  nyss  visat,  med  hvilken  kraft  Tyskland  arbetar  på  att 
taga  ledningen,  hur  det  utvecklar  alla  vetenskapens  och 
teknikens  hjälpmedel  på  sitt  fredliga  fälttåg  i nordvästra 
Kina.  Alla  förutsättningar  finnas  för  skapande  af  en  stor- 
industri, som  ej  blott  fyller  Kinas  växande  beliof  utan 
äfven  exporterar  på  främmande  marknader.  Hvem  kan 
under  sådana  förhållanden  ställa  Tsingtaus  horoskop? 
Hvem  kan  påstå,  att  det  stort  anlagda  tyska  företaget,  äf- 
ven om  det  ej  betalar  sig  på  många  år,  är  förfeladt? 

Skulle  man  af  Kiautschaus  nuvarande  budget  draga 
slutsatser  om  koloniens  ekonomiska  framtid,  ter  sig  saken 
visserligen  annorlunda.  Af  inkomsterna  för  innevarande  år 
beräknas  endast  636,000  mark  härflyta  från  kolonien  själf, 
medan  tyska  rikets  tillskott  uppgår  till  14,660,000  mark! 
Så  har  det  varit  år  efter  år:  koloniens  egen  försörjnings- 
förmåga har  varit  mycket  liten,  medan  fordringarna  på 
hemlandet  vuxit  med  millioner.  De  ordinarie  utgifterna  gå 
på  sex  millioner  och  de  extra,  förnämligast  för  hamnen, 


158 


KIAUTSCHAU 


stiga  i år  till  9,257,000  mark.  Det  är  klart  att  Tyskland 
icke  gör  så  betydande  uppoffringar,  utan  ett  bestämdt  mål. 
Och  det  målet  kan  ej  vara  något  annat  än  eröfringen  af 
en  industriell  hegemoni  i norra  Kina.  Jag  har  i mitt  före- 
gående bref  betecknat  Kiautschau  som  en  vändpunkt  i 
Tysklands  orientaliska  politik.  För  första  gången  har  Tysk- 
land med  väpnad  hand  tilltvungit  sig  en  besittning,  låt 
vara  att  »den  pansrade  näfven»  ej  behöfde  slå  till.  Ingen 
kan  vara  i tvifvelsmål  om  att  Kina  ej  godvilligt  afstått  från 
området,  så  fram  t det  icke  bakom  förhandlingarna  sett 
makten.  Det  är  en  farlig  väg  den  germaniska  stormakten 
slagit  in  på,  då  den,  följande  Englands  exempel,  beredt  väg 
för  sin  handel  med  våldsam  hand.  Må  vara  att  den  nya 
kolonien  är  en  viktig  stödjepunkt  och  kan  tillskynda  Tysk- 
land stora  fördelar.  Vinsten  är  i hvarje  fall  dyrköpt,  ty 
den  mongoliska  världens  misstänksamhet  är  väckt  och  den 
kan  en  gång  leda  till  repressalier,  som  gå  ut  ej  blott  öfver 
Kiautschau,  utan  öfver  Tysklands  orientaliska  handel.  Jag 
träffade  på  resan  till  Nagasaki  en  tysk  köpman,  som  gaf 
luft  åt  sin  indignation  öfver  de  hemmavarandes  oforstånd. 

»Hur  litet  man  förstår  hemma  förhållandena  härute!» 
utropade  han.  »Man  använder  ofantliga  summor  på  kolo- 
nisationsföretag,  på  främjande  af  tysk  export!  Man  skickar 
hit  en  liten  flottilj  och  anlägger  några  fort.  Och  så  tror 
man  att  allt  är  väl  beställdt  och  väntar  på  skörden.  Be- 
griper man  då  inte  i Europa  att  mongolerna  endast  vänta 
på  tillfälle  att  vräka  oss  allesammans  i hafvet  och  själfva 
draga  nytta  af  alla  förbättringar  vi  gjort!  Tyskland  har 
inte  mer  än  ett  val:  antingen  återlämna  Kiautschau,  draga 
tillbaka  sin  flottilj  och  söka  återvinna  Kinas  vänskap  eller 
göra  förbund  med  Ryssland  och  med  ens  krossa  Japan. 
Det  är  ett  förfärligt  misstag  att  stå  med  korslagda  armar 
och  se  på,  hur  den  enda  europeiska  stormakt,  som  ännu 
kan  uppställa  en  armé  i östern,  förintas  och  samtidigt  med 


HUR  MAN  BYGGER  PÅ  OSÄKER  GRUND 


159 


öfvermod  reta  mongolerna  i tanke  att  vi  äro  deras  herrar. 
Det  kominer  att  hämna  sig  en  dag  och  det  första  slaget 
kommer  alt  drabba  Tyskland.» 

Det  är  mer  än  en  erfaren  europé  som  tänker  på  sam- 
ma sätt  i fjärran  östern.  Hade  Tyskland  fullföljt  sin  fred- 
liga bana  i Orienten,  skulle  det  intaga  en  mycket  tryggare 
ställning  än  livad  det  nu  faktiskt  gör.  Ingen  kan  inbilla 
sig,  att  tyskarna  ett  ögonblick  skulle  tänka  på  att  bjuda 
det  förenade  Japan-Ivina  spetsen.  Därför  bär  Kiaulschau, 
på  samma  gång  det  är  en  stor  seger  för  tysk  företagsam- 
het och  vetenskap,  fröet  inom  sig  till  framlida  svårigheter. 
Tyskland  har  gifvit  sig  ut  på  världspolitikens  hala  is  — vi 
få  se  hur  det  kommer  att  manövrera. 


Japanska  folkskollärare  och  en  typisk  japansk  folkskola. 


s 


/ 


Från  prins  Karl  Antons  af  Hohenzollern  besök  i Tokio. 

En  grupp  af  prinsen,  hans  adjutant  m.  fl.  jämte  representanter  ur  Japans  högsta  societet, 


Från  Japans  silke-industri. 
Silket  hasplas"  från  kokongerna, 


! 


Japanska  timmermän  uppföra  ett  hus. 


PA  RESA 


GENOM  KOREA 

VÅREN  1905 


Stambanan  genom  Korea. 

Medan  krigets  åskor  rulla,  pågår  i det  land,  som  är 
det  egentliga  upphofvet  till  striden,  Korea,  i all  tysthet  ett 
fredligt  omdanings-  och  nydaningsarbete,  som  utan  tvifvel 
kommer  att  blifva  af  största  betydelse,  icke  blott  för  Korea 
och  angränsande  länder,  utan  äfven  för  världshandeln.  Ja- 
panerna ha  midt  under  krigslarmet  icke  ett  ögonblick  glömt 
målet  för  kampen ; samtidigt  med  de  lysande  segrarna  i 
Mandschuriet  lägga  de  grunden  till  en  ny  administration  i 
Korea,  upprätta  post-  och  telegraflinjer,  förbättra  vägarna 
och,  viktigast  af  allt,  fullborda  ett  system  af  järnvägar, 
som  är  beundransvärdt  väl  planlagdt  och  vittnar  om  vid- 
synt blick  för  framtidens  utvecklingsmöjligheter. 

Ett  studium  af  ofvanstående  karta  ger  en  inblick  i Koreas 
nya  kommunikationsväsen,  sådant  det  nu  ter  sig  efter  en- 
dast fyra  års  arbete,  bedrifvet  med  rastlös  energi.  Puls- 
ådern i koreanska  järnvägsnätet  är  den  stora  stambanan, 


164 


STAMBANAN  GENOM  KOREA 


som  utgår  från  Fusan  på  Koreas  s}rdkust,  berör  Saul,* 
landets  hufvudstad,  och  fortlöper  genom  Pjöngjang  till 
Wiju  vid  Jalufloden  för  att  där  på  Koreas  nordgräns  före- 
na sig  med  järnvägen  från  Ljaojang  och  sålunda  samman- 
knytas med  det  mandschuriska  och  sibiriska  järnvägsnätet. 
Afståndet  Fusan— Wiju  är  cirka  900  km.,  och  stambanan 
genom  Korea  kan  således  i afseende  på  längd  närmast 
jämföras  med  järnvägen  Stockholm  — Ume;  men  tager  man 
terrängen  i betraktande,  är  den  svenska  banan  ett  lätt  ut- 
fördt  verk  i jämförelse  med  den  koreanska,  ty  den  senare 
går  till  större  delen  genom  ett  vildt  berglandskap,  där  na- 
turen rest  de  svåraste  hinder  i järnvägsbyggarnas  väg.  I 
synnerhet  är  linjen  Fusan — Saul,  en  sträcka  af  420  km., 
utmärkt  genom  sina  många  kostsamma  ingenjörsarbeten, 
och  jag  måste  tillstå,  att  min  resa  öfver  denna  linje  till 
Koreas  hufvudstad  mer  än  någonting  annat  gifvit  mig  en 
hög  föreställning  om  japanernas  energi  ocli  skicklighet.  Jag 
skall  i ett  följande  kapitel  närmare  skildra  denna  intressanta 
färd  ocli  här  endast  genom  några  siffror  antyda,  livilka 
svårigheter  de  japanska  ingenjörerna  här  haft  att  öfver- 
vinna.  På  hanan  finnas  26  tunnlar  med  en  sammanlagd 
längd  af  16,399  eng.  fot;  af  dessa  är  Songhwa-tunneln  den 
längsta  och  mäter  3,948  fot.  Talrika  floder  och  djupa  ra- 
viner ha  måst  öfverspännas  med  broar,  af  hvilka  vi  finna 
99  större  med  en  sammanlagd  längd  af  23,794  fot  och  mer 
än  500  mindre.  Några  af  broarna,  exempelvis  den  2,054  fot 
långa  stålbron  öfver  Hanfloden,  äro  praktverk  af  modern 
ingenjörskonst.  Banan  är  i sin  helhet  byggd  bredspårig  (4  fot 

* Namnet  på  den  koreanska  hufvudstaden  skrifves  ock  uttalas  olika. 
Fransmännen  skrifva  Séoul  ock  uttala  det  med  fransk  accent;  engelsmännen 
Seoul  med  uttal:  söul  eller  si’ol;  tyskarna  skrifva  ock  uttala  ordet  Söul. 
Men  koreanerna  själfva  kalla  sin  kufvudstad  alldeles  tydligt  Saul  ock  då  jag 
ansett  riktigast  att  i fråga  om  koreanska  ortnamnen  så  nära  som  möjligt  an- 
sluta mig  till  koreanskt  uttal,  kar  jag  i denna  förbistring  af  namnförvräng- 
ningar valt  det  ursprungliga  ock  äfven  enklaste  namnet. 


ETT  REKORD  I JÄRNVÄGSBYGGE 


165 


Hamnen  vid  Tschemnlpo. 


8i  tum  eng.  mått)  och  mötesanordningar  m.  m.  på  de  53 
stationerna  äro  mönstergilla.  Då  man  betänker,  att  första 
spadtaget  på  denna  linje  togs  i september  1901  och  alt  ar- 
betet först  följande  år  kunde  upptagas  med  full  kraft,  måste 
man  medge  att  detta  japanska  företag,  fullbordadt  midt 
under  brinnande  krig  i början  af  detta  år,  är  ett  af  de 
vackraste  rekorden  i järnvägsbyggandets  historia. 

På  linjen  Saul — Wiju  ha  terrängförhållandena  varit 
något  gynnsammare.  Banan  följer  här  den  gamla  manda- 
rinvägen från  Koreas  liufvudstad  till  Peking,  den  enda  väg 
som  förtjänar  namnet  i hela  Korea,  och  går  genom  ett 
visserligen  kuperadt,  men  jämförelsevis  öppet  och  fram- 
komligt land.  Den  största  svårigheten  här  har  varit  öfver- 
skridandet  af  Taidongkiang  vid  Pjöngjang  och  sistnämnda 
plats  har  äfven,  medan  brobyggnaden  pågick,  delat  järn- 
vägsarbetet  i två  sektioner:  norr  och  söder  om  Pjöngjang. 
I slutet  af  februari  voro  båda  dessa  sektioner  fullbordade 
så  när  som  på  en  sträcka  af  90  km.  Banan  är  nu  öppnad 
för  trafik,  ehuru  åtskilliga  kompletteringsarbelen  återstå. 

Jämte  denna  hufvudlinje  genom  Korea  ha  japanerna 
hunnit  med  att  påbörja  och  äfven  i det  närmaste  fullborda 
två  viktiga  bibanor:  den  ena  från  Saul  till  Wonsan  (japa- 
nernas »Gensan»),  den  andra  från  en  punkt  norr  om  Fusan 
till  Masampo.  Arbetet  på  linjen  Saul — Wonsan,  livilken  är 


166 


STAMBANAN  GENOM  KOREA 


225  km.  lång,  har  fortskridit  ganska  långt  och  banan  be- 
räknas kunna  öppnas  för  trafik  redan  i början  af  nästa 
år.  De  höga  kustbergen  på  Koreas  östkust,  hvilka  strax 
söder  om  Wonsan  resa  sig  ända  till  1,400  meter  öfver 
hafvet,  lägga  visserligen  svårigheter  i vägen  för  denna  bana, 
men  likväl  ej  på  långt  när  så  stora,  som  Fusan— Saullinjen 
flerstädes  erbjuder.  Wonsanbanan  följer  nämligen  största 
delen  af  vägen  de  djupa  raviner  som  bildas  af  Simjöng- 
och  Hanfloderna,  och  endast  på  ett  par  punkter  måste 
svårtillgängliga  bergpass  klareras.  Tillsammans  med  den 
äldre  helt  korta  banbiten  Saul— Tschemulpo  bildar  denna 
järnväg  en  tvärbana  som  sammanbinder  Koreas  öst-  och 
västkust;  Saul,  som  sålunda  utgör  skärningspunkten  mellan 
längd-  och  tvärbanan,  intager,  som  hufvudstaden  anstår, 
centrum  i koreanska  järnvägsnätet  och  kommer  helt  säkert 
att  med  hjälp  af  dessa  utmärkta  kommunikationer  gå  en 
vacker  utveckling  till  mötes. 

Den  branschlinje,  som  japanerna  bygga  från  stambanan 
till  Masampo  och  som  beräknas  bli  färdig  redan  i juni, 
har  betydelse  därför  att  Masampo  är  en  utmärkt  hamn, 
som  täflar  med  Fusan  om  äran  att  vara  Koreas  »öppna 
fönster»  mot  södern,  Japan  och  civilisationen.  Det  är  be- 
kant att  ryssarna  hade  ett  godt  öga  till  denna  hamn  och 
att  de  just  stodo  i begrepp  att  förvandla  densamma  till  en 
befäst  stödjepunkt  för  flottan,  då  kriget  utbröt  och  med 
ens  gjorde  slut  på  dessa  funderingar.  Både  Fusan  och 
Masampo  — de  ligga,  som  synes  på  kartan,  helt  nära  livar- 
andra  — ha  en  utomordentligt  gynnsam  position;  båda  ha 
djupa,  rymliga,  af  naturen  byggda  och  väl  skyddade  alltid 
isfria  hamnar,  lätt  tillgängliga  för  de  största  oceanångare. 
Klimatet  är  härligt;  upplandet  rikt  på  lifsförnödenheter  och 
dessutom  på  bomull,  tobak  och  mineralier.  Mest  anmärk- 
ningsvärdt  är  emellertid  det  korta  afståndet  till  Japan  och 
till  världshandelns  stora  stråkväg,  hvarigenom  de  båda  syd- 


LINJEN  TOKIO — SAUL 


167 


koreanska  hamnarna  få,  som  vi  strax  skola  se,  en  position 
af  allra  största  betydelse. 

Vid  ett  samtal,  som  jag  hade  i Tokio  med  en  af  Ja- 
pans främste  finansiärer,  anmärkte  denne  att  Korea  numera 
kan  anses  ligga  närmare  Japans  liufvudstad  än  många 
delar  af  Japan  själft.  Det  tager  tre  å fyra  dagar  att  nå 
några  af  de  viktigaste  städerna  på  Hokkaido,  men  från 
Tokio  till  Saul  reser  man  redan  nu  på  femtiofyra  timmar  och 
inom  kort  kommer  denna  tid  att  ytterligare  nedsättas.  Ja- 
pans snabbaste  och  mest  komfortabla  tåg  äro  insatta  på 
denna  route.  Från  Tokio  gå  två  expresståg  och  fem  genom- 
gående snälltåg  dagligen  på  statsbanans  hufvudlinje  (Tokiado- 
linjen)  till  Kobe;  afståndet  är  513  km.  och  expresstågen  till- 
ryggalägga  detta  på  femton  timmar.  Från  Kobe  till  Shimo- 
noseki , vid  västra  inloppet  till  japanska  inhafvet,  är  502  km. 
och  på  den  privata  Sanyojärnvägen,  som  sammanbinder 
dessa  städer,  gå  Japans  bästa  expresståg,  fyra  om  dagen, 
på  elfva  och  en  half  timmar  tillryggaläggande  nämnda 
sträcka.  Man  reser  sålunda  från  Tokio  till  Shimonoseki 
på  mindre  än  tjugusju  timmar  och  kan  därunder  njuta  af 
all  nutidens  komfort,  såsom  sof-  och  restaurationsvagnar, 
förstklassig  betjäning  med  mera. 

Öfverfarten  från  Shimonoseki  till  Fusan  kan  göras  på 
åtta  timmar.  Två  större  ångare  äro  för  närvarande  under 
byggnad  för  denna  trade  och  beräknas  kunna  insättas  redan 
till  midsommar.  För  resan  Fusan— Saul  beräknas  slutligen 
aderton  timmar.  Tydligt  är  emellertid  alt  ofvanstående 
tider  kunna  betydligt  förkortas.  Japanska  banorna  äro 
visserligen  smalspåriga  och  fordra  fullständig  ombyggnad 
för  att  kunna  uppnå  europeisk  snälltågshastighet.*  Men 


* Sedan  detta  skrefs,  har  japanska  parlamentet  beslutat  inköpa  de  flesta 
enskilda  järnvägar  och  de  förnämsta  af  dem  komma  sannolikt  att  ombyggas 
till  större  bredd.  Det  är  således  antagligt  att  linjen  Tokio — Shimonoseki 
inom  kort  omskapas  till  en  i allo  förstklassig  bana  med  modern  tåghastighet. 


168 


STAMBANAN  GENOM  KOREA 


koreanska  banan,  som  är  byggd  med  rysk  spårvidd  i tanke 
att  en  gång  i framtiden  få  direkt  samtrafik  med  sibiriska 
pacifikbanan,  bör  kunna  så  småningom  förbättras,  så  alt 
åtminstone  en  tåghastighet  af  60  km.  i timmen  uppnås. 
Man  skulle  då  komma  från  Wiju  (vid  koreanska  nord- 
gränsen) till  Fusan  på  femton  timmar.  Tager  man  vidare 
i beräkning  att  afståndet  från  Wiju  till  Ljaojang  är  tre 
timmars  resa  kortare  än  från  Ljaojang  till  Dalmj , finner 
man,  att  resande  från  sibiriska  pacifikbanan  skota  behöfva 
endast  totf  timmar  mera  för  att  komma  titt  Fusan  än  för 
att  nå  Dalmj. 

Men  då  uppställer  sig  själfmant  frågan:  kan  Fusan 
(eller  Masampo)  under  sådana  förhållanden  konkurrera  med 
Dalny  som  slutpunkt  för  sibiriska  järnvägen?  Innan  jag 
besvarar  den  frågan,  vill  jag  be  läsaren  kasta  en  blick  på 
kartan  och  särskildt  uppmärksamma  de  linjer,  som  be- 
teckna sjörouterna. 

Från  Amerika  via  Jokohama,  Kobe,  Shimonoseki,  Na- 
gasaki  till  Shanghai  och  söderut  går  en  af  världshandelns 
stora  stråkvägar.  Alla  linjeångare  på  traden  från  Amerika 
till  Östasien,  Filippinerna  eller  Singapore,  eller  från  Europa 
till  Japan,  eller  från  Japan  till  Australien  följa  denna  linje. 
Nu  är  det  tydligt,  att  Fusan  lätt  skulle  kunna  förbindas 
med  denna  stora  stråkväg,  enär  det  ligger  endast  200  km. 
ur  kursen.  Vill  man  utesluta  Nagasaki  (som  liufvudsak- 
ligen  anlöpes  för  kolning),  vore  det  till  och  med  möjligt 
att  utan  minsta  tidsförlust,  ja  med  tidsvinst  gå  direkt  från 
Shanghai  till  Fusan  och  därifrån  till  Shimonoseki.  Ty  af- 
ståndet Shanghai— Nagasaki  är  detsamma  som  Shanghai  — 
Fusan,  medan  Shimonoseki  ligger  60  km.  närmare  Fusan 
än  Nagasaki.  Kolning  skulle  då  kunna  försiggå  i Fusan 
eller  Shimonoseki,  då  båda  ha  rik  tillgång  på  lämpliga  kol. 
Anlöpas  alla  tre  hamnarna,  blir  vägen  endast  200  km. 
längre  än  den  nu  begagnade  routen. 


EN  JÄMFÖRELSE  MED  DALNY 


169 


Det  synes  mig  som  härigenom  skulle  vara  bevisadt, 
att  Fusan  (eller  Masampo)  erbjuder  alla  de  fördelar,  som 
erfordras  för  att  skapa  en  första  rangens  hamn  såsom  änd- 
punkt för  sibiriska  pacifikbanan.  Hur  förhåller  det  sig  nu 
med  Dalny?  Illa  utrustadt  af  naturen,  har  Dalny  af  rys- 
sarna med  enorma  kostnader  förvandlats  till  en  modern 
djupvattenshamn,  mäktig  att  mottaga  hvilken  oceanångare 


Parti  af  Dalny. 

som  helst.  Det  påstås  att  mer  än  hundra  millioner  rubel 
nedlagts  på  detta  gigantiska  företag.  Men  är  icke  hela  idén 
absurd?  Är  det  tänkbart,  att  de  reguljära  oceanångarna 
låta  locka  sig  ur  sin  kurs  mer  än  1,000  km.  för  att  besöka 
en  hamn,  där  inga  frakter  af  betydenhet  kunna  erhållas? 
Ännu  har  ingen  oceanångare  gjort  försöket  och  sannolikt 
kommer  heller  aldrig  någon  alt  göra  det.  Icke  ens  Kiautschau, 
som  dock  ligger  betydligt  bättre  till  och  redan  har  en  upp 


70 


STAMBANAN  GENOM  KOREA 


arbetad  handel,  har  hittills  förmått  draga  till  sig  ett  enda  linje- 
skepp, och  då  icke  ens  tyskarna,  som  utan  tvifvel  äro  beredda 
att  göra  stora  uppoffringar  för  saken,  hittills  vågat  sig  på  att 
låta  sina  oceanångare  gå  upp  till  den  nya  tyska  hamnen, 
kan  man  vara  viss  om,  att  utsikterna  i detta  afseende  för 
Dalny  äro  minimalt  små.  Djupvatlenshamnen  i Dalny  är 
således  absolut  öfverflödig  och  millionerna,  som  nedlagts 
på  detta  hufvudlösa  företag,  bortkastade  pengar.  Det  är 
till  och  med  ganska  tvifvelaktigt,  om  Dalny  någonsin  kom- 
mer att  bli  en  betydande  hamn  af  andra  rangen,  ty  det 
har  en  rätt  svår  konkurrent  i Njutschvang,  som  ligger 
bättre  till  såsom  lokal  stapelort  för  Mandschuriet.  Då  va- 
rorna i alla  fall  måste  omlastas  i Shanghai  och  då  i fram- 
tiden, som  hittills  endast  kustångare  (coasters)  gå  upp  till 
de  mandschuriska  hamnarna,  har  Dalny  inga  andra  före- 
träden att  erbjuda  än  en  något  längre  isfri  hamn,*  ett  före- 
träde, som  motväges  af  åtskilliga  olägenheter,  såsom  större 
afstånd  från  marknaden  och  ingen  förbindelse  med  de  inre 
viktiga  vattenvägarna.  Det  synes  som  om  ryssarna  om- 
sider vaknat  upp  efter  den  oerhörda  blunder  de  begått  i 
Dalny  och  sökt  taga  igen  skadan  genom  att  försäkra  sig 
om  Masampo,  ehuru  för  sent. 

Äfven  ur  andra  synpunkter  erbjuda  de  sydkoreanska 
hamnarna  stora  företräden.  Tänker  man  särskildt  på  person- 
trafiken, är  det  lätt  att  inse,  hur  mycket  mer  lockande  det 
måste  vara  för  pacifikbanans  passagerare  att  fortsätta  med 
järnväg  till  Fusan  och  där  direkt  gå  ombord  på  en  ocean- 
ångare, än  att  från  Dalny  resa  med  en  mindre  kustångare 
öfver  det  stormiga  och  dimhöljda  Gula  hafvet  till  någon 
hamn  i Kina  eller  Japan.  Koreanska  stambanan  är  t}rd- 
ligen  ägnad  att  blifva  en  pulsåder  för  den  stora  person- 
trafiken mellan  Europa  och  Sibirien  å ena  sidan,  Kina, 

* Äfven  Dalny  lider  af  isbildning  innanför  yttre  hamnpiren. 


DE  KOREANSKA  HAMNARNAS  FÖRETRÄDEN 


Hamnpiren  i Dalny. 

Japan  och  Amerika  å den  andra.  Den  är  den  naturliga  af- 
slutningen  af  det  gigantiska  järnvägssystem,  som  heter 
sibiriska  pacifikbanan,  och  kommer  som  sådan  att  blifva 
en  beaktansvärd  länk  i den  kedja,  hvarmed  de  moderna 
kommunikationsmedlen  omsluta  världen.  Då  japanerna 
nu,  såsom  sannolikt  är,  för  alltid  tagit  Korea  i besittning, 
ha  de  också  tillförsäkrat  sig  nyckeln  till  sibiriska  banan 
och  de  ha  med  framsynt  blick  redan  fullbordat  det  verk, 
som  ensamt  kan  gifva  denna  järnväg  tillträde  till  världs- 
trafiken  och  Japan  direkt  järnvägsförbindelse  med  Europa. 


Fusan. 

På  järnväg  genom  Korea. 

Framför  mig  ligger  Nippon  Yusen  Kaisha’s  resekarta 
öfver  Japan  och  Korea  — till  liöger  har  jag  det  gula  Japan 
och  till  vänster  det  röda  Korea,  och  båda  äro  skilda  af  ett 
smalt  öströdt  sund.  Det  utmärkta  ångbåtsbolaget  har  nyss 
fört  mig  öfver  det  där  sundet  på  en  mycket  proper  ångare, 
och  som  jag  kommer  från  Japan,  borde  jag  nu  vara  i 
Korea,  det  tillslutna,  underbara  »hermitlandet».  Men  då 
jag  ser  mig  omkring,  är  jag  fortfarande  i Japan  — jag 
sitter  på  verandan  till  ett  japanskt  hotell,  en  japansk  flicka 
har  nyss  knäböjande  framsatt  tébrickan  på  en  lackerad 
svart  pall,  där  nere  på  gatan  löpa  rickshawmän,  skrikande 
he!  he!  och  i gathörnet  ser  jag  två  barhufvade  herrar  i 
långa  nattrockar  med  händerna  på  knäna  och  ryggarna  i 
rät  vinkel  betrakta  hvarandra  med  detta  utstuderade  kall- 
grin, som  endast  en  hälsande  japansk  gentleman  kan  åstad- 
komma. Hela  staden  framför  mig  med  sina  låga  omålade 


I FUSAN 


173 


trähus  är  typiskt  japansk,  och  bakgrunden,  det  höga  berget 
med  tornande  toppar  och  branta  afsatser,  som  sluta  med 
en  vacker  grön  sluttning  ned  till  en  djupblå  hafsvik,  på- 
minner mig  litligt  om  Nagasaki. 

I detta  ögonblick  af  tvifvel  väcks  min  uppmärksamhet 
af  en  lång  procession  hvitklädda  män,  som  rör  sig  nedåt 
gatan.  De  ha  korta  blusar,  vida  byxor,  sockor  och  halm- 
skor; på  hufvudet  bära  några  väldiga,  toppformade  halm- 
hattar, andra  ha  endast  ett  svart  band  kring  pannan  och 
håret  uppfäst  i en  knut  på  hjässan,  men  alla  röra  de  sig 
med  en  gravitetisk  hållning  och  ha  en  underligt  slö,  half- 
fånig  min,  som  man  stundom  finner  hos  gamla  inrättnings- 
hjon.  Min  första  tanke  var  också,  att  jag  här  gjort  bekant- 
skap med  någon  ny  form  af  japanska  försörjningsanstalter, 
men  jag  togs  snart  ur  denna  villa  af  min  tolk,  som  ropade: 
»Se  på  koreanerna!»  Mycket  riktigt,  det  var  koreanska  kulier 
på  väg  ned  till  hamnen,  där  de  i sällskap  med  ett  tusental 
gelikar  skola  förvandla  en  större  hafsvik  till  en  jämn  strand 
med  dockor,  lastkajer,  varumagasin,  promenader,  tullhus, 
planteringar ...  De  stackars  koreanerna  se  icke  ut  som  om 
de  hade  någon  aning  om  livilken  nytta  alla  dessa  inrätt- 
ningar skola  göra  deras  land.  Men  de  äro  säkert  tack- 
samma för  att  japanerna  vaka  öfver,  att  deras  besparingar 
från  arbetet  icke  hamna  i jangbans  rymliga  läderpung. 
Sedan  århundraden  ha  de  vandrat  denna  väg  utan  att 
jangban  själf  blifvit  mycket  rikare.  Jangban  är  represen- 
tanten för  Koreas  öfverklass  och  han  har  alltid  haft  privi- 
legium på  att  grundligt  utplundra  den  arbetande  koreanen, 
det  vill  säga  bonden  och  kulin.  Det  finns  ett  ord  på 
engelska,  som  heter  »squeeze»  och  egentligen  betyder:  ur- 
krama  (en  citron).  Det  har  fått  en  alldeles  särskild  an- 
vändning och  betydelse  i fjärran  östern.  Hvarenda  män- 
niska försöker  därute  att  »squeeze»  sin  närmaste  omgifning: 
den  kinesiske  kocken  kramar  ut  hvad  han  kan  ur  sin  mat- 


174 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


moders  hushållskassa,  kompradoren  kramar  både  siu  chef 
och  sina  klienter,  mandarinen  kan  konsten  att  få  mycket 
saft  ur  sitt  torra  ämbete,  själf  blir  du  kramad,  min  käre 
turist,  i hvarenda  affär  du  gör  i Orienten.  Men  ingen  har 
dock  satt  »squeeze»  i ett  så  fulländadt  system,  ja,  upphöjt 
det  till  skön  konst,  som  den  koreanske  ämbetsmannen. 
Kejsaren  i detta  märkvärdiga  land  håller  sina  ministrar  i 
en  kraftig  press  och  de  taga  skadan  igen  på  de  åtta  guver- 
nörerna i provinserna,  hvilka  i sin  ordning  krama  de  under- 
ordnade tjänstemännen,  som  åter  låta  det  samlade  trycket 
uppifrån  drabba  bonden  och  kulin.  Det  är  en  hel  kedja, 
som  skulle  vara  fulländad  i sin  harmoniska  skönhet,  om 
endast  mannen  på  botten  hade  någon  att  krama  ; men  han 
har  ingen  och  följaktligen  blir  han  grundligt  utpressad. 
Den  enda  revansch  han  kan  taga  är  att  lata  sig  och  svälta; 
då  ingenting  mer  finns  att  få,  har  kejsaren  förlorat  sin  rätt, 
och  följden  af  detta  system  har  blifvit  den,  att  Korea,  som 
af  naturen  är  så  öfverflödande  rikt  begåfvadt,  lider  af  per- 
manent fattigdom. 

För  det  nya  Korea,  det  japanska,  randas  en  ny  tingens 
ordning.  Kulin  har  plötsligt  kommit  underfund  med  att 
det  lönar  sig  alt  arbeta  och  han,  den  late  par  préférence, 
har  blifvit  ett  mönster  af  flit  i japansk  tjänst. 

Men  jag  måste  återgå  till  min  karta.  Genom  det  röda 
landet  slingrar  sig  från  Fusan , där  jag  nu  befinner  mig 
och  som  är  en  japansk  stad  på  koreansk  botten,  ett  smalt 
band  ända  upp  till  norra  gränsen.  Det  är  den  nya  järn- 
vägen, som  japanerna  byggt:  den  väg  som  de  sprängt  genom 
det  tillbommade  alpriket  och  som  de  nu  gå  för  att  eröfra 
detsamma.  För  mer  än  300  år  sedan  satte  sig  japanerna 
fast  i Fusan;  de  sågo  redan  då,  att  här  var  porten  till 

o 

Korea,  men  deras  krafter  räckte  ej  till  att  öppna  den.  Ar 
1876  tvungo  de  koreanerna  att  erkänna  Fusan  som  japansk 
handelskoloni;  från  den  dagen  började  de  ordna  sitt  nya 


HERMIT  LANDET  ÖPPNAR  SIG! 


175 


hem  på  japanskt  vis,  aldrig  lämnande  ur  sikte  de  stora 
planerna  på  landet  ofvanför,  detta  land  som  tillhörde  dem 
därför  att  det  bildar  ena  sidan  af  ramen  kring  japanska 
hafvet  och  utan  hvilket  Dai  Nippon  aldrig  blir  värdigt  sitt 
namn.  * 

Ju  mer  jag  betraktar  den  där  järnvägen,  ju  mer  kom- 
mer jag  underfund  med,  bur  stor  betydelse  den  har  i all- 
mänhet och  för  mig  isynnerhet.  Ty  ulan  den  skulle  jag 
sannolikt  inte  komma  långt  nu  i första  vårbräckningen, 
medan  vintern  ännu  håller  sin  tunga  band  öfver  alplandet. 
I Fusan,  som  ligger  sydligare  än  Tokio,  har  visserligen 
våren  redan  hållit  sitt  intåg  och  klädt  de  sydkoreanska 
dalarna  i magnoliaträdets  praktfulla  livita  blomsterskrud. 
Men  endast  tjugu  mil  längre  upp  ligger  snön  på  bergslutt- 
ningarna, och  tränger  man  längre  in,  träffar  man  snart 
otillgängliga  bergpass,  där  man  förgäfves  spanar  efter  ett 
vänligt  S:t  Bernardskloster;  forsande  floder  stänga  vägen 
och  djupa  träskfyllda  skogar,  genom  hvilka  ingen  stig  leder, 
stå  vakt  kring  denna  Koreas  hemlighetsfulla  värld,  som 
ännu  för  några  månader  sedan  var  mer  okänd  för  de  hvita 
än  Afrikas  inre.  Ja,  för  några  månader  sedan.  Men  nu 
skall  jag,  tack  vare  järnvägen,  på  ett  par  dagar  resa  midt 
genom  »det  mörkaste  Korea»;  jag  tänker  studera  på  nära 
håll  allt  detta,  som  berömda  upptäcktsresande  drömt  om  ; 
jag  tänker  lysa  som  ett  kulturens  ljus  bland  dessa  hed- 
ningar, som  mördat  den  mäktiga  påfvestolens  emissarier. 
Och  allt  detta  tänker  jag  göra  utan  att  utsätta  mig  för 
ringaste  risk,  utan  att  sakna  något  af  den  komfort,  som 
jag  tyvärr  är  allför  beroende  af. 

Alltså!  Till  järnvägsstationen ! Farväl,  vackra  Fusan, 
Japans  och  civilisationens  utpost!  Farväl,  du  blåa  liaf, 
som  burit  mig  ända  från  Europa.  Hermitlandet  öppnar 
sig.  - 

* ' Dai  Nippon»  — såsom  japanen  älskar  att  kalla  sitt  land  — be- 
tyder »Stora  Japan». 


176 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


Lokomotivet  arbetar  sig  stönande  upp  för  en  stark 
stigning.  Det  långa  tåget,  sammansatt  af  fullpackade  tredje- 
klassvagnar, bagagevagnar  och  finkor  ocli  på  slutet  ett  par 
vagnar  för  första  och  andra  klass  passagerare,  är  säkert 


intet  angenämt  påhäng  för  den  ifriga  ånghästen,  som  frustar 
ut  i långa  gtiäggningar  och  liksom  stannar  för  att  hämta 
andan.  I afdelningen  för  första  klass,  som  är  på  japanskt 
vis  inredd  till  en  liten  salong  med  stoppade  soffor  rundt 
om,  njuta  vi,  privilegierade,  af  den  ljumma  värmen  från 


INTRESSANT  RESSÄLLSKAP 


177 


ett  par  träkolsbehållare,  som 
placerats  på  golfvet  och  be- 
täckts med  en  matta,  på  hvil- 
ken  man  kan  placera  fotterna. 

Det  behöfs  också  att  på  detta 
sätt  uppvärma  sina  extremi- 
teter, ty  morgonkylan  är  känn- 
bar, innan  solen  hunnit  verka 
(vi  befinna  oss  ännu  på  Tunis’ 
breddgrad),  och  den  som  upp 
fann  det  urgamla  namnet 
Tsiosen,  som  betyder  »mor- 
gonsvalkans land»,  var  ingen 
dålig  kännare  af  Koreas  kli- 
mat. I tredje  klass  får  man  värma  hvarandra,  men  man 
kan  knappast  begära  mer  komfort  för  det  låga  biljettpriset: 
7 kr.  75  öre  för  den  420  km.  långa  resan  Fusan— Saul 
(hvad  säger  vår  järnvägsstyrelse);  på  andra  klass  kostar 
det  dubbelt  och  på  första  tre  gånger  så  mycket. 

I vår  lilla  salong  är  säll- 
skapet representativt,  om  ock- 
så inte  utvaldt.  Ett  par  japan- 
ska köpmän,  klädda  europe- 
iskt, samspråka  i ett  hörn. 
Den  ene  halfligger  och  röker, 
då  och  då  utstötande  ett  djupt 
gutturalljud,  medan  den  and- 
re, sittande  på  de  uppdragna 
fotterna,  i ett  lågmäldt  aldrig 
sinande  ordflöde  klargör  sin 
ståndpunkt.  Äfven  om  jag 
kunde  japanska,  skulle  jag 
inte  kunna  uppfatta  hvad  de 
säga,  så  hemlighetsfullt  af 

12.  — C a ss  el. 


Koreansk  flicka  hos  fotografen  i Fusan. 


178 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


handla  de  saken;  men  med  litet  människokännedom  kan 
man  sluta  till  att  det  är  någon  mycket  stor  och  dristig 
spekulation,  som  mannen  med  de  uppdragna  benen 
föreslår  och  den  andre  — sannolikt  kapitalisten  — be- 
grundar. Vidare  ha  vi  en  kines,  en  värdig  och  ståtlig 
företeelse  i violett  sidenjacka,  fodrad  med  äkta  sobel;  han 
betraktar  stillatigande  genom  sina  sköldpaddbågade  glas- 
ögon rymden  och  tycks  absolut  inte  intressera  sig  för  något. 
Men  den  som  känner  typen  vet  att  bakom  de  där  stilla- 
stående mandarinögonen  röra  sig  i rask  följd  långa  rader 
af  siffror,  som  representera  stora  bankaffärer.  En  korean, 
klädd  i en  högst  pittoresk  dräkt  af  genomskinligt  rosenrödt 
silkesmusslin  på  en  papegojgrön  botten,  tydligen  en  jangban 
af  första  ordningen,  fullbordar  representationen  af  de  tre 
mongoliska  hufvudstammarna.  Dessutom  finns  det  en 
fransk  präst  med  jesuiterordens  fyrkantiga  svarta  barett, 
hvars  stränga  allvar  står  i kontrast  till  ett  par  ytterst  väl- 
villiga blå  ögon,  en  amerikan,  liten  och  spenslig,  men  med 
en  ofantlig,  renrakad  haka,  som  talar  om  aldrig  sinande 
energi,  och  författaren,  utsänd  från  en  annan  halfö,  på 
andra  sidan  jordklotet . . . 

Förbi  våra  fönster  ila  telegrafstolparna,  medan  sken- 
skarfvarnas  stötar  ange  den  ej  alltför  snabba  farten.  Det 
går  tydligen  alltjämt  uppför,  men  hvar  äro  bergen?  De  ha 
efter  afskedet  från  Fusan  vikit  undan,  och  en  stor  bördig 
slätt  utbreder  sig,  här  och  där  afbruten  af  en  skogklädd 
kulle,  hvars  sluttning  ej  sällan  prydes  af  ett  grafmonument 
eller  ett  tempel.  Den  sumpiga  marken  är  liksom  ofta  i 
Japan  delad  genom  låga  vallar  i oregelbundna  parceller: 
risodlingen  i sitt  primitiva  stadium,  innan  den  moderna 
hushållningen  lärt  att  bättre  tillvarataga  marken.  På  de 
högre  fälten  odlas  tobak,  hampa,  hirs  . . . det  är  en  jord 
som  dryper  af  fruktbarhet,  svart,  fuktig,  stinkande.  Hjordar 
nf  det  kinesiska  svarta  svinet  böka  i dyn;  ankor  och  vild- 


SYDKOREAS  LÅGLAND 


179 


änder  sämjas  i polarna:  väldiga  oxar  med  buffelhorn  draga 
den  primitiva  träplogen  genom  den  vattensjuka  marken. 
Våren  har  kommit,  ovanligt  tidigt,  med  täta  regnskurar, 
och  har  satt  det  tröga  folket  i rörelse.  Man  ser  bönderna 
i sina  långa,  hvita  kåpliknande  dräkter  långsamt  röra  sig 
på  vägar  och  fält.  Byarna  äro  sammangvttringar  af  usla 
kojor,  som  tyckas  simma  i smuts.  Röken  stiger  ur  de 
klumpiga  skorstenarna,  som  äro  murade  af  ojämna  skiffer- 
block utanför  väggen  — koreanen  placerar  nämligen  skor- 
stenen utanför  den  ena  väggen  och  ugnen  utanför  den 
andra  och  låter  röken  gå  genom  en  hvälfd  stengång  under 
golfvet,  hvarigenom  ett  slags  uppvärmning  äger  rum;  upp- 
finnaren af  denna  genialiska  inrättning,  som  kallas  »kang», 
har  lyckats  få  den  känd  öfver  hela  Korea. 

Men  snart  ändrar  sig  landskapet.  Sköna,  vågiga  kullar 
aflösa  slätten.  Risfälten  ordna  sig  terrassformigt  på  de 
lägre  sluttningarna,  medan  härliga  magnolialundar,  om- 
växlande med  äkta  kastanjeträd,  kläda  de  högre.  Bambu- 
röret växer  frodigt,  tätt  som  vass,  och  de  grågröna  lancett- 
liknande  bladen  darra  i solljuset,  medan  vi  susa  förbi  dessa 
hemliga  gömslen  för  vildsvin  och  hjortar.  En  och  annan 
ruin,  hvars  hopade  stenmassor  till  hälften  döljas  af  rosen- 
buskar och  hagtornssnår,  fulländar  bilden  af  ett  sydländskt 
landskap,  nästan  norditalienskt  i sin  måleriska  yppighet, 
men  på  samma  gång  fullt  orientaliskt  genom  invånarnas 
smuts  och  förfall.  Är  detta  verkligen  Korea,  som  upptäckts- 
resande beskrifvit  såsom  ett  fattigt,  otillgängligt  bergland? 
Korea,  hvars  karga  kust  med  de  branta,  nakna  bergen  af- 
skräckt  under  gångna  århundraden  från  kolonisationsföre- 
tag?  När  allt  kommer  omkring  ha  vi  låtit  grundligt  lura 
oss.  »Morgonsvalkans  land»  är  en  pärla  bland  länder,  ett 
Gosen,  flytande  af  mjölk  och  honung, 

»Det  här  går  med  snigelfart»  — det  är  naturligtvis 
amerikanen  som  talar  — »men  man  kan  knappt  begära 


180 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA. 


mer  på  en  linje,  som  dragits  upp  genom  ett  nytt  land  på 
fyra  år.  Efter  kriget  kommer  kurirtåget  från  Berlin  att 
rusa  fram  här  med  en  fart  af  femtio  miles  i timmen  . . .» 

»Från  Berlin?»  invände  jag. 

»Ja,  naturligtvis.  Ett  internationellt  konsortium  kom- 
mer att  öfverta  sibiriska  pacifikbanan  och  äfven  arrendera 
den  här  biten  genom  Korea.  Det  kommer  att  låta  ett  lyx- 
tåg  gå  åtminstone  tre  gånger  i veckan  direkt  från  Berlin 
till  Fusan . . . Blir  pacifikbanan  satt  i skick,  skulle  man 
kunna  köra  hela  vägen  på  tio  dygn,  det  vill  säga  elfva  och 
ett  halft  dygn  Berlin— Tokio.  Jag  vill  slå  vad  att  platserna 
bli  sålda  i förväg.  Tänk  er:  Berlin— Tokio  på  elfva  och 
ett  halft  dygn,  duger  inte  det?  På  nio  dygn  reser  man  nu 
från  Jokohama  till  Seattle  (på  Förenta  staternas  västkust) 
och  på  fem  från  Seattle  till  New  York.  Från  New  York 
till  Berlin  kommer  man  nästa  år  på  sex  och  ett  halft  dygn, 
det  gör  jorden  rundt  på  trettiotvå  dygn.  En  angenäm  tur 
eller  hur?  Hvad  säger  Jules  Verne?» 

Liksom  i tanke  på  dessa  glansdagar  börjar  tåget  öka 
farten  — det  har  ånyo  kommit  ned  på  slätten  — och  brusar 
nu  fram  med  friskt  mod  öfver  vattendränkta  fält,  tills  det 
plötsligt  stannar  vid  en  hög  jordvall,  krönt  af  pagodlik- 
nande  torn.  Bakom  vallen  skönja  vi  ett  virrvarr  af  samma 
usla  kojor,  jag  redan  beskrifvil:  det  är  Taiku,  en  af  de 
mera  betydande  städerna  på  vår  route.  Ett  längre  uppe- 
håll sätter  mig  i stånd  att  göra  en  promenad  på  stadens 
gator,  men  jag  kommer  snart  tillbaka,  hejdad  af  en  fots- 
djup klibbig  välling,  som  tycks  utbreda  sig  likt  en  fäll 
öfver  allt  och  alla.  I hvilken  kontrast  till  all  denna  kore- 
anska smuts  står  ej  japanernas  nyanläggning:  den  visser- 
ligen enkla,  men  propra  stationen  med  sina  cementlagda 
perronger,  det  nya  japanska  hotellet,  banken  — afdelnings- 
kontor  af  58:e  japanska  — och  för  öfrigt  alla  dessa  nätta 
byggnader,  som  uppförts  af  japaner,  alltifrån  banvakten  till 


JAPANERNA  SOM  KULTURENS  APOSTLAR 


den  högtbetrodde  poliskommissarien,  hvilken  i själfva  verket 
är  guvernör  öfver  provinsen  Kjöngsando.  Japanerna  ha 
nämligen  öfvertagit  polistjänstgöringen  i landet  och  deras 
polisagenter,  som  också  taga  upp  skatterna,  äro  nu  att  anse 
som  den  enda  verkliga  civila  myndigheten  i landet.  Jag 
tror  inte  att  man  bättre  kan  öfversätta  orden:  »kultur»  och 
»barbari»  än  med  »renlighet»  och  »smuts»,  och  om  detta 
är  sant,  håller  Korea  nu  på  att  med  den  japanska  såpans 
tillhjälp  genomgå  sitt  första  stadium  af  verklig  kultur. 


De  första  japanska  trupperna  under  kriget  landstiga  på  Koreas  jord. 

Men  mina  betraktelser  öfver  Koreas  framtid  afbrytas 
af  konduktörens  maning  alt  stiga  på  tåget,  och  snart  sitta 
vi  ånyo  inneslutna  i vår  lilla  kosmopolitiska  krets  i första 
klass,  medan  tåget  brusar  fram  genom  ett  jungfruligt  land  . . . 

»Koreanen  är  ett  djur,»  säger  amerikanen  och  stryker 
sin  glattpolerade  haka. 

»Ni  misstar  er,»  svarar  den  franske  prästen  med  en 
mild,  melodisk  röst.  Hans  ord  komma  långsamt  och  drö- 
jande, liksom  sökte  han  efter  dem  på  det  ovana  engelska 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


182 

tungomålet.  Men  de  blå  ögonen  lysa  af  en  öfvertygelse, 
som  ger  auktoritet.  »Ni  misstar  er!  Jag  känner  honom 
bättre,  ty  jag  har  varit  här  i elfva  år,  och  vet  ni,  ju  längre 
man  bor  i detta  land,  desto  mer  lär  man  älska  folket.  Det 
är  ett  godt  folk  med  ädelt  hjärta  — hvarken  hårda  egoister 
som  kineserna  eller  lidelsefulla  sällar  som  japanerna.  Gif 
koreanen  ett  handtag,  en  god  kristens  handtag,  så  kommer 
han  nog  ur  dyn,  och  ni  skall  få  se  att  han  en  dag  blir  en 
bättre  bärare  af  vår  kultur  än  er  beprisade  japan,  som  är 
och  förblir  en  polerad  hedning.  Det  finns  hos  koreanen 
något  som  heter  verklig  människokärlek,  och  när  allt  kom- 
mer omkring,  är  det  värdt  mer  än  all  fanatisk  patriotism  . . .» 

Hans  sista  ord  hörde  jag  ej,  ty  tåget  rusade  ut  på  den 
1,436  fot  långa  viadukt,  som  de  japanska  ingenjörerna 
byggt  öfver  den  skummande  Nakdongfloden,  och  ett  skarpt 
rasslande  dån,  öfverröstande  prästen,  kom  fönsterrutorna, 
ja  hela  vagnen  att  skaka. 

Nakdong-kiangs  sydländskt  yppiga  dal  ligger  bakom 
oss  och  ånghästen  bereder  sig  nu  att  öfverskrida  den  alp- 
kedja, som  skiljer  nyssnämnda  flodområde  från  Keum- 
kiangs  vattensystem.  Hittills  har  vår  färd  gått  i nord- 
västlig riktning,  d.  v.  s.  rakt  på  Saul,  som  är  vårt  när- 
maste mål;  men  nu  viker  banan  af  mot  väst  och  sydväst 
för  att  på  en  lång  omväg  slingra  sig  genom  de  svåra  pass, 
som  föra  öfver  bergen  och  ned  till  västkustens  dalar. 

Pustande  och  stönande  arbetar  sig  lokomotivet  uppför 
skarpa  stigningar;  vi  höja  oss  alltjämt  på  Nakdongs  västra 
strand  och  aflägsna  oss  samtidigt  från  floden,  som  till  sist 
glimtar  fram  här  och  där  som  ett  silfverband  i fjärran. 
De  odlade  fälten  bli  allt  mindre  och  sällsyntare;  bomulls- 
och  tobaksplantagerna  försvinna  under  oss;  endast  ris- 
fälten följa  envist  med,  klättrande  trappstegsvis  uppför 
bergsluttningarna.  I slingerbukter  går  färden  uppåt,  allt- 
jämt uppåt  — än  utmed  kanten  af  en  djup  ravin,  nästan 


BANAN  STIGER  MOT  ALPERNA 


183 

täckt  af  ogenomträngliga  snår  af  vintergröna  buskväxter: 
oleander,  myrten,  kamelia,  än  genom  skärningar  i berget, 
hvars  svarta  skifFerväggar  krönas  af  sykomorer  och  pinjer, 
än  åter  ut  genom  risfälten,  som  i konstgjorda  terrasser 
sänka  sig  ned  till  en  bäck,  hvilken  uppsamlar  vattnet  från 
kanalerna,  än  in  i täta  skogen,  där  en  flock  små  apor  för- 
skrämd flyr  upp  i de  ständigt  gröna  ekarnas  grenar,  än  i 
djupa  dalgångar,  hvilkas  sluttningar  klädas  af  bredbladiga 
rhododendron-arter  eller  af  det  ädla  lagerträdet,  lätt  igen- 
kännligt på  de  fettglänsande,  läderaktiga  bladen. 

Vid  en  tvär  krök  bli  på  en  gång  alperna  synliga : 
glänsande  hvita  stiga  spetsar  och  kammar  mot  den  blå 
himlen,  likt  stolta  segel  glida  de  öfver  det  dunkelgröna 
löfverket  i förgrunden  — ett  panorama  af  oförgätlig  skönhet. 
Men  i nästa  ögonblick  är  allt  svart:  vi  rusa  genom  en 
lång  tunnel,  och  knappt  hinna  vi  vid  slutet  af  densamma 
kasta  en  blick  öfver  en  romantisk  vild  dalgång  med  en 
brusande  bergbäck,  förrän  vi  åler  äro  inne  i en  ny.  Be- 
stigningen  af  alperna  har  börjat  på  allvar.  Tunnlar  växla 
med  långa  skärningar  eller  med  broar  öfver  svindlande 
afgrunder.  Vi  se  kamferträden,  som  växa  därnere  i dälden, 
helt  små  djupt  under  våra  fötler.  Väldiga  klippväggar, 
liksom  sammanfogade  med  jättehänder  af  skifferblock, 
glindra  i underbara  färgbrytningar  och  minna  om  ameri 
kanska  västerns  berömda  canyons.  En  praktfull  kaskad 
tecknar  ett  silfverglänsande  Y mot  en  kolsvart  vägg.  Snön 
lägger  sig  i allt  tätare  drifvor  på  bergsluttningarna.  Efter 
flera  svåra  stigningar  dyker  vårt  tåg  ned  i en  djup  ravin 
och  strax  därpå  försvinner  det  i Songhwatunneln,  3,948 
fot  lång.  Ännu  en  rad  af  broar  och  tunnlar  och  vi  sänka 
oss  ned  i en  vid,  öppen  dal,  livars  långa  sluttningar  äro 
täckta  af  barrskogar,  endast  här  och  där  afbrutna  af  löf- 
skog,  som  ännu  ej  klädts  i vårskrud,  eller  ett  fält  med 
spirande  grönska.  Vi  kunna  godt  vara  i Sverige,  i någon 


184 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


norrländsk  skogsbygd  med  dess  stora  floddalar.  Men  ännu 
har  ingen  baggbölare  gått  fram  i dessa  jungfruliga  kore- 
anska skogar. 

Egendomligt  nog  har  Korea  ansetts  skoglöst,  med  un- 
dantag af  stränderna  af  Jalufloden,  bekanta  för  sina  värde- 
fulla barrskogar,  livilka  ett  ryskt  bolag  strax  före  krigets 
utbrott  börjat  afverka  med  stöd  af  en  koncession,  som  det 
aflockat  koreanske  kejsaren.  Men  bland  andra  rikedomar, 
som  den  nya  järnvägen  blottat  i Koreas  inre,  finnas  äfven 
vidsträckta,  praktfulla  skogar  med  flera  värdefulla  trä- 
slag, hufvudsakligen  fur,  ek  och  ask,  hvilket  sistnämnda 
träd  i de  lägre  dalarna  når  en  ovanlig  höjd.  Det  är  att 
hoppas  att  de  framsynta  japanerna,  hvilka  som  hekant 
infört  en  fullt  rationell  skogsvård  i sina  egna  omfångsrika 
statsskogar,  skola  veta  att  bevara  dessa  Koreas  skatter. 
Det  vore  dubbel  skada,  om  ett  land,  så  underbart  vackert 
som  Sydkorea,  skulle  beröfvas  sin  skönaste  prydnad.  Som 
det  nu  står  i jungfrulig  fägring,  är  det  i sanning  — såsom 
en  engelsk  turist  uttryckte  sig  — det  förlorade  paradiset 
återfunnet.  Världen  börjar  bli  fattig  på  skönhet.  Den  har 
ej  råd  att  förlora  det  igen.  — 

»Nitton  tunnlar  och  femtiotvå  stora  broar!»  säger  min 
vän  amerikanen,  som  har  sinne  för  siffror.  »Det  är  sju 
tunnlar  och  cirka  47  stora  broar  kvar  till  Saul.  Hvad 
tror  ni  den  här  järnvägen  har  kostat?» 

»Den  måste  vara  mycket  dyrbar  i anläggningen  — en 
sådan  alpbana,  som  går  genom  jordens  innandömen  eller 
hänger  som  en  spindeltråd  öfver  afgrunderna  ...» 

»I  genomsnitt  kostar  den  här  banan  från  Fusan  till 
Saul  100,000  jen  pr  mile  (ung.  121,400  kr.  pr  km  ).  Jag 
skulle  tro  det  är  billigt,  så  solidt  som  den  är  byggd.  Och 
så  raskt  fullbordad!  Bolaget  bildades  1898,  stakningen  af 
banan  var  färdig  i juni  1900  och  i slutet  af  september  1901 
började  man  bygga  från  båda  ändpunkterna.  På  tre  år 


HUR  JAPANSKA  JÄRNVÄGSBYGGARE  ARBETA 


185 


och  tre  månader  ha  japanerna  dragit  den  här  banan  ge- 
nom ett  vildt  land  — i Europa  skulle  ni  behöft  tre  gånger 
så  lång  tid,  fast  ni  ha  alla  tänkbara  fördelar . . .» 

»Japanerna,  säger  ni!  Jag  ber  om  ursäkt,  min  herre! 
(Det  var  den  franske  missionären  som  föll  in  i samtalet.) 
Det  är  ett  internationellt  bolag  ...» 

»Ägdt  och  styrdt  af  japaner.  Professor  Furuichi  är 
president ...» 


De  i sjöstriden  vid  Tscliemulpo  fallna  ryssarna  begrafvas. 


»Och  dessutom  frikostigt  understödt  af  koreanska  re- 
geringen...» fortsatta  fransmannen,  men  afbröts  ånyo  af 
amerikanen,  som  gapskrattade. 

»Koreanska  regeringen!  Ni  menar  hans  kejserliga 
majestät  Li-Hsi  eller  kanske  hans  fördömda  uppsättning 
af  hallfåniga  enucker?  Jag  försäkrar  er,  koreanska  regerin- 
gen har  inskränkt  sig  till  att  blunda,  då  japanerna  lade 
beslag  på  den  för  banan  nödiga  jorden  och  utan  tullafgift 
förde  i land  sitt  järnvägsmaterial  . . . ja,  den  blundade 


186 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


därför  att  den  inte  vågade  titta.  Men  japanska  regeringen 
lånade  bolaget  fyra  millioner  jen,  räntefritt  tills  vidare, 
och  garanterade  järnvägsbolaget  sex  proc.  på  inbetalda 
kapitalet  under  15  år. 

Det  finns  — fortsatte  yankeen  — två.  folk  som  kunna 
göra  stora  saker  utan  mycket  bråk,  lätt  och  smidigt,  och 
det  är  amerikaner  och  japaner.  Ni  har  ju  varit  i Amerika? 
— han  vände  sig  till  mig  — Har  ni  lagt  märke  till,  hur 
litet  ’högre  personal’  det  tinnes  på  arbetsplatserna?  Hur 
ledningen  går  utan  omständigheter  och  ceremonier,  tyst 
och  enkelt,  men  med  största  ordning  och  skyndsamhet? 
Om  ett  företag  som  den  här  banan  satts  i gång  i Europa, 
skulle  det  förberedts  i åratal  med  skrifverier,  depescher, 
utredningar,  remitteringar,  och  sedan  skulle  det  kommit 
en  stab  af  galonerade  herrar,  som  skulle  kommenderat 
hvarandra,  tvistat  och  orerat  om  hur  hvarje  den  minsta 
småsak  skulle  utföras.  I Amerika  och  i Japan  är  det  en 
som  befaller  och  det  sker  så  tyst,  att  man  knappast  mär- 
ker honom.  Men  hans  befallningar  bli  prompt  åtlydda 
och  allt  går  som  ett  välsmordt  maskineri.  Mr  Furuichi  hör 
ingen  människa  talas  om,  men  han  är  öfverallt  och  han 
har  ett  öga  på  hvarje  man  här  på  linjen.  Har  ni  obser- 
verat, hur  liten  personal  det  är  på  banan  och  hur  bevak- 
ningen skötes  med  en  handfull  manskap?  Då  ryssarna 
byggde  sin  mandschuriska  järnväg,  fyllde  de  hela  landet 
med  bevakningstrupper,  som  retade  upp  befolkningen  ge- 
nom sina  laglösheter  och  utpressningar.  Det  är  på  samma 
sätt  i kriget.  Det  är  för  många  som  befalla  och  diskutera 
på  den  ryska  sidan.  Japanerna  kunna  konsten  att  arbeta 
och  att  lyda.» 

Min  vän  från  »de  obegränsade  möjligheternas»  land 
hade  sannolikt  rätt,  då  han  talade  om  den  fåtaliga  japan- 
ska bevakningspersonalen.  Ty  faktiskt  hade  vi  ingenstädes 
sett  några  större  kommandon  af  japanska  soldater.  Endast 


DEN  JAPANSKA  INVASIONEN 


187 


här  och  där  utmed  banorna  observerade  vi  en  uppstickande 
bajonett  eller  en  soldatmössa  med  det  breda  gula  bandet. 
Några  attentat  eller  olyckor  hörde  man  emellertid  icke  talas 
om,  hvilket  är  så  mycket  anmärkningsvärdare,  som  en  bana 
af  ifrågavarande  art  naturligtvis  erbjuder  sårbara  punkter 
i öfverflöd.  Saken  låter  sig  emellertid  förklaras  genom 
vaksamheten  hos  den  »frivilliga  bevakningspersonalen», 
hvarmed  jag  åsyftar  massan  af  japanska  bönder,  kulis, 
handtverkare  och  affärsmän,  hvilka  alltjämt  strömma  in  i 
Korea  och  redan  bildat  en  kedja  af  små  japanska  kolonier 
från  Fusan  ända  upp  till  Jalufloden.  Det  är  japanska  re- 
geringen, som  tagit  iniativet  till  denna  invandring  och  med 
vanlig  patriarkalisk  omtänksamhet  ordnat  den  så,  att 
japaner  öfverallt  finnas  tillstädes  där  de  behöfvas.  Och  då 
man  känner  den  anda,  som  genomgår  hela  detta  folk  och 
bjuder  enhvar  att  i första  hand  tänka  på  statens  intressen, 
liksom  tillhörde  de  alla  en  och  samma  familj  med  kejsaren 
som  öfverhufvud,  han  man  förstå  klokheten  i detta  arran- 
gemang. 

Före  kriget  hade  japaner  icke  rätt  att  bosätta  sig  i 
Korea  utanför  traktatshamnarna  och  liufvudstaden,  men 
denna  öfverenskommelse  lämnade  mikadons  regering  efter 
den  japanska  invasionen  af  Korea  åt  sitt  värde  och  började 
i stället  systematiskt  uppmuntra  en  japansk  kolonisation 
af  landet.  Stora  landområden  utmed  den  blifvande  stam- 
banan uppköptes  af  japanska  agenter  och  försåldes, 
styckade  i mindre  farmer,  till  jordbrukare,  importerade 
från  Japan.  Det  beräknas  att  minst  tiotusen  japanska  famil- 
jer redan  slagit  sig  ned  på  dessa  landtgårdar  och  nya  kom- 
ma alltjämt.  I Fusan  såg  jag  flera  hundra  japanska  immi- 
grantfamiljer på  väg  till  sina  nya  hem.  De  voro  alla  läg- 
rade på  en  stor  gård,  som  mikadons  agent  upplåtit  åt  dem, 
och  erhöllo  genom  samme  mans  välvilliga  försorg  billiga 
födoämnen,  nattkvarter  och  biljetter  för  vidare  befordran, 


188 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


till  det  inre  af  landet.  Helt  naturligt  se  Koreas  ämbetsmän 
och  jangbans,  som  nästan  alla  äro  rysksinnade,  denna  in- 
vandring ej  med  blida  ögon.  De  ha  upprepade  gånger 
klagat  öfver  traktatsbrott,  men  makt  är  rätt  i krig,  och 
Korea  är  nu  en  gång  Japans  krigsbyte.  En  ny  lag 
har  just  blifvit  kungjord,  som  handlar  om  »ödelagd  jords 
uppodling».  Den  kan  betraktas  som  ett  nytt  uppslag  i 
den  japanska  kolonisationen,  ty  med  »ödelagd  jord»  mena 
japanerna  egentligen  jord,  som  innehafts  af  afsatta  äm- 
betsmän eller  jangbans,  som  dömts  för  högförräderi,  och 
hvilken  nu  genom  mikadons  försorg  styckas  åt  japanska 
kulis.  Rättmätigheten  i alla  dessa  reformer  vill  jag  lämna 
därhän,  men  i stort  sedt  kan  landet  ej  annat  än  vinna  på 
folktillförsel  i stor  skala  från  Japan;  Korea  är  faktiskt  för 
närvarande  svagt  befolkadt  i förhållande  till  sina  naturliga 
resurser  och  kan  föda  en  tredubbelt  större  folkmängd.  Det 
tarfvas  också  i hög  grad  nya  kulturelement,  ty  den  ålder- 
domsmurkna  koreanska  adeln  synes  alldeles  oemottaglig 
för  moderna  idéer  och  de  arbetande  klasserna  äro  genom 
månghundraårigt  slafveri  så  förslöade,  att  det  kommer  att 
taga  en  eller  två  generationer  innan  de  kunna  ryckas 
upp  till  samma  nivå  som  Japans  bondeklass.  — 

Det  börjar  skymma  och  bergens  skugger  falla  mörka 
öfver  fält  och  skog.  I de  täta  snåren,  under  furornas  svarta 
kronor,  sammanflyta  konturerna  till  ett  spökligt  halfdunkel; 
man  tycker  sig  skymta  de  vilda  djuren,  som  börja  sina 
nattliga  ströftåg:  hjortarna  gå  på  sin  växel  till  betes- 
platserna, vildsvinen,  hvarpå  denna  trakt  är  rik,  komma 
upp  ur  dagslegan  i kärren,  tigern  smyger  i gräset,  lodjuret 
sitter  på  lur  däruppe  på  en  trädgren  . . . 

Ofrivilligt  känner  jag  något  af  denna  ängslan,  som 
kommer  öfver  den  ensamme  vandraren,  då  solen  går  ner 
i vildmarken. 

I denna  stämning  förstår  man,  att  Korea  är  ett  vid- 


TIOSENS  HEMLIGHETER 


189 


skepelsens  land,  där  gamla  tiders  troll  och  gastar  ännu 
drifva  sitt  spel.  De  aflidnas  andar  sväfva  omkring  i luften ; 
andra  andar  bo  i träden,  i floderna,  i klippor.  Hämnd- 
giriga och  fruktade  äro  framför  allt  deras  själar,  som  dött 
i ensamhet,  utan  kära  anförvanters  vård.  De  måste  blidkas 
med  stenkummel,  som  resas  utmed  vägen,  och  ingen  van- 
drare går  förbi  utan  att  lägga  en  sten  till  högen.  Stundom 
bli  människor  besatta  af  de  onda  andarna;  då  måste  spå- 
kvinnan, mutang,  tillkallas  för  att  med  dans  och  slag  på 
trolltrumman  drifva  ut  dem.  Men  själf  är  hon  föraktad 
af  alla,  en  social  paria,  som  ej  ens  får  vistas  bland  män- 
niskor. I molnen  seglar  falken,  en  helig  fågel,  som  står  i 
förbund  med  »den  stora  anden».  Tigern  är  också  dyrkad, 
begåfvad  med  öfvernaturliga  krafter,  och  det  en  straff- 
dom, som  drabbar  den,  som  han  dödar.  I jorden  bor  den 
stora  draken,  som  ej  får  ofredas.  Men  hela  världen  hvilar 
på  och  upprätthålles  af  jättesköldpaddan,  en  bild  af  evig- 
heten, oförgängligheten  . . . 

Tåget  stannar  vid  en  vattenstation  och  vår  uppmärk- 
samhet fästes  vid  ett  tåg  af  underliga  skepnader:  i spetsen 
gå  lyktbärare,  från  liufvud  till  fot  insvepta  i smutsgråa 
mantlar,  sammanhållna  af  rep  kring  lifvet;  på  hufvudet 
bära  de  de  mest  fantastiska  hattar  i skepnad  af  ofantliga 
champinjoner,  nästan  skylande  ansiktet.  Därefter  följa 
beslöjade  kvinnor  i hvita  bärstolar  och  en  i regnbågens 
färger  prunkande  kista,  omgifven  af  fackelbärare  och  följd 
af  några  ynkliga  företeelser  i rifna,  smutsiga  dräkter  och 
med  sänkta  hufvuden. 

»Se  där!  — ropar  vår  franske  pater  — ett  koreanskt 
liktåg!  Ser  ni  männen  som  gå  främst  där,  med  de  ofant- 
liga hattarna?  De  äro  sörjarna;  de  där  dräkterna  behålla 
de  i tre  år,  då  en  fader  är  död.  Vet  ni,  jag  har  en  sådan 
kostym  att  tacka  för  mitt  lif.  Efter  förföljelsen  1866,  då 
nio  af  den  heliga  kyrkans  tjänare  ledo  martyrdöden,  var 


190 


PÅ  JÄRNVÄG  GENOM  KOREA 


vår  mission  i tolf  år  slocknad  i Korea,  men  därefter  sände 
den  helige  fadern  en  biskop  till  Saul  och  efter  honom 
kommo  många  kyrkans  tjänare,  äfven  af  vår  frälsares 
orden.  Äfven  jag  fick  kallelse  att  gå  bland  dem,  och  Herren 
välsignade  rikligt  mitt  verk,  så  att  de  omvände  räknades  i 
tiotusental.  Men  då  japanerna,  dem  Gud  straffe,  gjorde 
ofred  i landet  för  att  utdrifva  kineserna,  som  äro  Koreas 
rätta  herrar,  satte  de  också  det  goda  koreanska  folket  i 
harnesk  mot  oss,  som  de  trodde  vilja  gynna  ryssarna, 
och  några  af  oss  måste  fly  för  sina  lif.  Det  var  då  jag 
undkom  hopens  raseri  och  de  japanska  skälmarnas  efter- 
spaningar genom  att  kläda  mig  som  koreansk  »sörjare». 
Ser  ni,  det  finns  så  godt  om  dem,  och  ingen  får,  enligt 
koreansk  lag,  spörja  dem  om  deras  namn  eller  se  deras 
ansikten.  Många  af  våra  bröder  ha  förr  räddat  sig  på 
samma  sätt.  Därför  älska  vi  sörjarna  — må  den  heliga 
modern  beskydda  dem!» 

»Dräkten  är  all  right  för  en  korean  eller  för  en  präst,» 
säger  amerikanen.  »De  passa  att  sörja  i den  där  kostymen, 
men  en  amerikan  dör  hellre  än  han  tar  på  sig  de  där 
paltorna.» 


En  promenad  i Saul. 


Finnes  det  något  intressantare  än 
en  promenad  genom  gatorna  i Koreas 
hufvudstad  med  dess  brokiga  orienta- 
liska folklif,  dess  prägel  af  urgammal 
kinesisk  kultur,  dess  palats  och  andra 
sevärdheter,  och  där  man  dessutom 
oupphörligt  erinras  om  de  märkliga 
händelser,  som  bildade  inledningen  till 
den  nu  pågående  världshistoriskt  bety- 
delsefulla kampen? 

Jag  kom  till  Saul  kanske  något 
blaserad  af  allt  jag  sett  i Indien, 
Kina  och  Japan,  men  likväl  togs  hela  min  själ  genast 
fången  af  detta  gatulif,  det  mest  pittoreska,  genuint 
österländska,  världen  kan  uppvisa.  Se  dessa  jangbans, 
som  trots  sina  lysande  dräkter  af  genomskinligt  mång- 
färgadt  siden  göra  den  mest  ynkliga  figur  till  häst!  Kramp- 
aktigt fasthållande  sig  i sadeln,  låta  de  en  tjänare  leda 
den  lilla  ponyn,  medan  andra  tjänsteandar  hålla  fotterna 
fast  i stigbyglarna.  Hjälplöshet  anses  i Korea  som  bevis 
på  förnäm  börd,  och  man  är  inte  jangban  för  intet!  Andra 
dignitärer,  klädda  i prunkande,  himmelsblått  siden,  repre- 
sentera den  officiella  världen,  sittande  på  åsnor  eller  i bär- 
stolar, burna  af  hojtande  kulis.  Underliga  skepnader,  som 
jag  redan  lärt  känna  som  »sörjare»,  trängas  med  icke 
mindre  mystiska  figurer  i fotsida  gröna  mantlar,  hvilka 


192 


EN  PROMENAD  I SAUL 


äfven  täcka  hufvudet  ocli  endast  lämna  öppning  för  ett 
par  spejande  svarta  kvinnoögon.  Koreanska  affärsmän  i 
snöhvita  fladdrande  kappor,  japanska  soldater,  katolska 
präster  i fyrkantiga  svarta  baretter,  tiggare,  som  bära  på 
ryggen  fågelburar  och  pockande  begära  en  »nickel»,  mång- 
lare,  ledande  sina  tungt  lastade,  ofta  sargade  åsnor,  be- 
slöjade damer  i bärstolar,  följda  af  små  flickor  i gröna 
jackor  och  skarlakansröda  byxor,  en  och  annan  europé, 


Västra  porten  i Saul. 

begapad  af  mängden  och  förföljd  af  bärare,  erbjudande 
sina  tjänster,  hela  hopen  af  flanerande  sauliter  med  sina 
cigarretter,  solfjädrar  och  storbrättiga  svarta  hattar  af  tagel 
— h vilket  lif,  h vilken  färgprakt! 

Som  lämplig  bakgrund  till  denna  orientaliska  gatubild 
erbjuder  sig  den  långa  raden  af  butiker,  som  kantar  huf- 
vudgatan,  East  Street.  Intressant  är  det  alltid  för  främ- 
lingen att  röra  om  i de  högar  af  koreanska  dräkter,  lius- 
geråd,  mattor,  solfjädrar,  hattar,  tobakspipor,  som  ligga 
uppstaplade  nästan  ända  ut  på  gatan.  Men  något  värde- 


Förnäm  japanska  i »kago»  (bärkorg). 


■ 


Klockringning»  i ett  japanskt  tempel. 


Från  Suva-Yama  med  vy  af  Kobe 


Marskalk  Yamagatas  landtliga  »Tusculum»  utanför  Tokio. 


GATULIFVFT 


193 


fullt  finner  lian  här  sällan,  ty  den  koreanska  konstfliten, 
som  en  gång  var  en  förebild  för  den  japanska,  är  i våra 
dagar  lika  degraderad  som  allting  annat  i den  ålderdoms- 
skrumpna  Tiosen.  Försäljaren  själf  betraktar  främlingen, 
som  ratar  lians  gods,  med  stoiskt  lugn.  Han  liknar  när- 
mast, där  han  sitter  på  fotterna  uppkrupen  i ett  hörn,  en 
en  af  dessa  klumpigt  gjorda  buddabilder,  som  öfverallt 
utbjudas,  med  slöa,  drömmande  ögon,  skådande  ut  mot 
det  lockande  Nirvana  . . . 


Elektrisk  spårvagn  i Saul. 


I starkaste  kontrast  till  allt  delta  gamla  stå  de  ultra- 
moderna inrättningar,  som  ställa  Saul  t.  o.  m.  ett  stycke 
framom  Stockholm.  Efter  mörkrets  inbrott  strålar  staden 
i en  präktig  elektrisk  belysning;  elektriska  spårvagnar 
genomlöpa  de  förnämsta  gatorna,  men  nöja  sig  ej  med 
alt  stanna  inom  stadens  gränser  utan  fortsätta  till  för- 
städerna, ja  långt  ut  på  landsbygden.  Det  är  företagsamma 
amerikaner,  man  liar  alt  tacka  för  elektricitetens  segrar  i 
13.  — C assel. 


194 


EN  PROMENAD  I SAUL 


det  urgamla  Hang-Yang,  men  åtskilliga  andra  moderna 
förbättringar  ha  införts  genom  den  energiska  chefen  för 
tullverket,  engelsmannen  McLeavy  Brown,  som  med  hjälp 
af  besparade  tullmedel  försatt  gatorna  i ganska  godt  skick, 
ordnat  parker  och  planteringar,  inrättat  ett  kommunalt 
renhållningsverk  m.  m.  Mr  McLeavy  Brown  är  utan 
gensägelse  den  mest  framstående  europén  i Korea,  ett  mot- 
stycke i smått  till  den  berömde  chefen  för  tullväsendet  i 
Kina,  sir  Robert  Hart.  Begåfvad  med  en  outtröttlig  energi, 
har  mr  Brown  under  de  fem  år,  han  beklädt  sitt  ansvars- 
fulla ämbete,  reorganiserat  Koreas  tullväsende  och  genom 
en  ärlig,  klok  förvaltning  gjort  det  till  statens  förnämsta 
inkomstkälla,  hvarur  medel  i trols  af  kejsarens  aldrig 
stillade  kassafeber  kunnat  tagas  till  många  nyttiga  re- 
former. 

Engelsmän  af  denna  typ  — en  Gromer  i Egypten,  en 
Hart  i Kina,  en  Brown  i Korea  — ha,  utan  att  glömma 
sin  nationalitet,  gjort  sitt  adoptivland  oskattbara  tjänster. 
Det  är  därför  det  gamla  ordspråket:  »otack  är  världens 
lön»  rann  mig  i minnet,  då  jag  hörde,  att  mr  McLeavy 
Brown  efter  utgången  af  sitt  mandat  i augusti  månad 
kommer  att  entledigas  från  befattningen  som  chef  för  kore- 
anska tullverket.  Han  är  visserligen  inte  ensam  i olyckan, 
ty  nästan  alla  europeer  i koreansk  statstjänst,  kejsarens 
s.  k.  rådgifvare,  ha  gått  eller  gå  i den  närmaste  framtiden 
samma  väg.  Fransmannen  A.  Delcoigne,  som  tjänstgjorde 
i civildepartementet,  afskedades  i januari,  mr  L.  Cremazy, 
en  framstående  jurist  och  rådgifvare  i högsta  domstolen, 
har  likaledes  fått  sitt  betyg,  oaktadt  ännu  ett  par  år  åter- 
stodo på  kontraktet,  och  samma  öde  har  drabbat  en  belgisk 
rådgifvare,  som  trädde  i tjänst  förra  året.  Men  alla  dessa 
voro  mer  eller  mindre  komprometterade  genom  rysk-franska 
förbindelser  och  man  bör  ej  undra,  om  japanerna  under 
nuvarande  förhållanden  göra  sig  kvitt  sådana  element. 


MR  BROWN  LÄMNAR  KOREA 


195 


Mr  McLeavy  Brown  är  engelsman  och  har  tidigare,  som 
jag  strax  skall  visa,  gjort  japanerna  stora  tjänster.  Hans 
afsked  har  därför  speciell  betydelse. 

Det  har  ej  utan  sanning  sagts,  att  Korea  är  ett  Öst- 
asien i miniatyr;  man  återfinner  där  i förminskad  skala 
alla  intressen,  alla  intriger,  hela  det  politiska  schackspel, 
som  under  senaste  skedet  satt  sinnena  i rörelse  i den 
fjärran  östern.  Händelserna  i Korea  ha  varit  en  god  baro- 
meter för  de  politiska  ovädren  i denna  hemisfär.  Och  för 
den,  som  förstår  att  afläsa  denna  barometer,  äro  de  det 
säkert  ännu.  Det  är  därför  jag  anser  det  som  nu  timar  i 
Korea,  det  må  synas  obetydligt  i sig  själf,  vara  ett  bety- 
delsefullt omen  för  gestaltningen  af  Östasiens  politik.  Vid 
mitt  sammanträffande  med  mr  Brown  på  »utländingarnas 
klubb»  i Tschemulpo  förklarade  han  emfatiskt,  att  han 
mycket  beklagade  att  behöfva  lämna  ett  arbete,  som  blef 
alltmer  fruktbärande.  Hvad  är  det  som  förmår  japanerna 
att  drifva  bort  en  så  förtjänstfull  man,  därtill  engelsman, 
representant  för  alliansfolkel? 

För  fyra  år  sedan  inträffade  i Saul  en  händelse,  som 
kastade  ett  klart  ljus  öfver  den  intressekamp,  som  då  på- 
gick mellan  Ryssland— Frankrike  å ena  sidan,  Japan,  un- 
derstödt  af  England  och  Amerika,  å den  andra.  Mr  Cazalis, 
en  fransk  bankir,  hade  anländt  till  Saul  såsom  represen- 
tant för  det  bekanta  »Junnankonsortiet»,  ett  franskt-ryskt 
bolag  under  engelsk  förklädnad;  det  var  fråga  om  en 
mycket  storslagen  affär,  hvarigeoom  kejsaren  skulle  erhålla 
några  millioner  till  sina  palatsbyggnader  och  konsortiet 
öfvertaga  tullverket  och  myntväsendet,  hvilket  det  åtog  sig 
att  reformera,  samt  dessutom  tillförsäkras  en  hel  del  värde- 
fulla koncessioner  — med  ett  ord  en  fullständig  svindel, 
skickligt  anlagd  i syfte  att  spela  hela  koreanska  förvaltnin- 
gen i händerna  på  ryssarna.  Det  hängde  på  ett  hår  att 
planen  lyckats.  1 sista  ögonblicket  stötte  man  emellertid 


196 


EN  PROMENAD  I SAUL 


på  ett  farligt  hinder,  mr  Brown,  som  i samförstånd  med 
japanske  ministern  vägrade  att  lämna  sin  post  såsom  tull- 
kassans väktare.  För  att  skrämma  den  motspänstige  en- 
gelsmannen skickade  kejsaren  ut  soldater  med  order  att 
storma  hans  hus,  men  mr  Brown  dref  inkräktarna  på 
flykten  och  tillkallade  genom  brittiske  ministern  en  engelsk 
eskader,  livars  uppenbarelse  då  Tschemulpos  redd  satte 
skräck  i kejsaren.  »Junnan-affären»  gick  om  intet  och  mr 
Cazalis  återvände  med  oförrättadt  ärende  till  Europa. 

Denna  episod  visar,  i hvilket  intimt  samförstånd  mr 
Brown  år  1901  var  med  japanerna.  Kort  därefter  ingicks 
den  engelsk-japanska  alliansen  och  satte,  om  jag  så  må 
uttrycka  mig,  sigillet  under  en  tyst  öfverenskominelse,  som 
redan  ett  par  år  existerat.  Då  nu  samme  mr  Brown  år 
1905  af  japanerna  tvingas  att  lämna  sin  befattning,  betyder 
det,  enligt  min  uppfattning,  att  Japan  numera  känner  sig 
så  starkt  i Korea,  att  det  kan  undvara  Englands  hjälp.  Då 
tiden  är  inne,  skall  Japan  häfda  samma  uppfattning  gent 
emot  England  äfven  på  andra  områden.  Alliansen  har 
skapats  såsom  en  motvikt  mot  fransk-ryska  förbundet, 
men  denna  grundval  af  negativa  intressen  är  alltför  svag 
att  bygga  något  beståndande  på. 

Vid  närmare  granskning  skall  man  finna,  att  Englands 
intressen  i östern  — bortsedt  från  den  ryska  antagonismen 
— icke  äro  Japans  och  Japans  äro  än  mindre  Englands. 
Man  talar  om  den  »öppna  dörrens  politik»  i Kina  som  en 
engelsk-japansk-amerikansk  angelägenhet,  men  har  man 
ej  därvid  låtit  sig  bländas  af  ett  modernt  slagord,  som  en 
sakkunnig  kritik  snart  skall  reducera  till  en  tom  fras? 
Den  »öppna  dörren»,  hvarom  så  mycket  skrifvits,  är  i 
verkligheten  en  tullbom,  som  för  livart  år  bliiMyngre  att 
lyfta;  den  är  vidare  en  järnbeslagen  port  med  inskriften: 
»järnvägsmonopol»,  och  den  är  slutligen  ett  smalt  kryphål 
endast  passande  för  dem,  som  känna  koncessionernas 


JAPAN  OCH  ENGLAND 


197 


slingervägar.  För  Storbritannien  är  väl  ostridigt  det  vik- 
tigaste att  vinna  marknad  för  sin  industri,  främst  bomulls- 
industrien, som  lämnar  stommen  af  engelsk  export  till 
Kina,  liksom  till  Mandschuriet  och  Korea.  Men  nu  råkar 
Japan  ha  precis  samma  hufvudintresse  och  är  själfskrifvet 
Englands  farligaste  rival  på  österns  textilmarknad.  Vidare 
har  England  ett  mycket  stort  tonnage  i kinesiska  och  ja- 
panska farvatten,  hvilket  ej  kan  ses  med  synnerligen  blida 


Altaret  till  landets  andar. 


ögon  af  en  uppåtsträfvande  sjöfarande  nation  som  den 
japanska.  Anledning  till  konflikter  saknas  ingalunda.  Ingen 
utomstående  känner  ens  tillnärmelsevis,  livad  som  döljes 
innerst  inne  i Japans  politik.  Ännu  är  »den  uppgående 
solens  land»  — i trots  af  de  lysande  segrarna  som  ej  slå 
i harmoni  med  landets  resurser  — ekonomiskt  alltför 
svagt  för  att  göra  sig  oberoende  af  det  mäktiga  England. 
Men  tiden  skall  komma,  då  denna  allians,  som  byggts  på 
en  gemensam  fruktan  för  Ryssland,  skall  kännas  betungande 
för  den  mindre  nationen.  Det  är  naturligare  för  Japan 


198 


EN  PROMENAD  I SAUL 


att  vända  sig  mot  öster,  till  Förenta  Staterna,  hvars  folk 
är  det  enda  hvita,  för  hvilket  det  har  verkliga  sympatier 
och  som  dessutom  är  den  bästa  afnäinaren  af  dess  pro- 
dukter. 

Tills  vidare  ser  emellertid  Japan  upp  till  sin  väldige 
bundsförvant  med  den  yngre  lekkamratens  beundran  för 
den  större  och  starkare.  Det  tar  gärna  efter  den  andras 
tilltag,  och  just  nu  håller  det  på  med  att  i Korea  öfva  sig 
med  en  lek  som  heter  »England  i Egypten».  Följande 
historia  är  betecknande.  Hr  Maruyama,  som  utnämnts 
till  »polisrådgifvare»  åt  koreanska  regeringen,  har  nyligen 
organiserat  ett  polisinspektorat  för  ordningens  upprätthål- 
lande i provinserna.  De  tretton  inspektörerna  och  tjugusju 
assistenterna  hade  just  erhållit  sin  fullmakt  och  sina  uni- 
former, som  med  några  små  ändringar  likna  motsvarande 
japanska,  då  chefen,  hr  Maruyama,  tillfrågades  af  franska 
konsuln,  om  de  nya  ämbetsmännen  voro  att  anse  som 
japaner  eller  koreaner.  »Det  beror  på»,  blef  svaret.  »Om 
de  tala  med  en  korean,  äro  de  koreaner,  men  då  de  tala 
med  mig,  äro  de  japaner.»  Ej  illa  tillskuret  efter  mönstret, 
eller  hur? 

Liknelsen  mellan  Korea  och  Egypten  skulle  nog  kunna 
utdragas  längre  än  till  nuvarande  beroende  af  främmande 
inkräktare.  Korea  har  liksom  faraonernas  land  haft  en 
intressant  och  egenartad  kultur;  dess  historia  går  mer  än 
tre  tusen  år  tillbaka  och  inregistrerar  som  sin  första  au- 
tentiska epok  ankomsten  af  den  kinesiske  aposteln  Ki  Tsze, 
grundläggaren  af  Tiosen  s civilisation,  år  1122  före  Kristus. 
Då  jag  stod  framför  det  berömda  »altaret  till  landets  andar» 
— en  vid  terrass,  strax  utanför  Sauls  stadsmurar,  byggd 
af  tre  rader  gigantiska  stenblock  och  krönt  af  en  liten, 
men  sirlig  pagod  — flög  tanken  ofrivilligt  till  egypternas 
stenmonument,  som  de  rest  öfver  de  hänsofna  faraonerna. 
Är  det  icke  samma  anda  af  själlös  vördnad  för  det  stora, 


ALTARET  TILL  LANDETS  ANDAR 


199 


samma  slafviska  vridande  i stoftet  inför  ålderns  stenhjärtade 
gudom,  som  skapat  bådadera?  Korea  liksom  det  gamla 
Egypten  dyrkade  och  dyrkar  ännu  det  häfdvunna , och 
därför  är  nationens  altare  ett  dödt  stenkummel,  på  hvilket 
ingen  blomma  växer. 

Ödets  ironi  har  så  fogat,  att  detta  »landsandarnas 
altare»  fått  bevittna  en  händelse,  som  borde  uppskakat 
dessa  eteriska  väsen  ur  deras  tusenåriga  sömn.  Det  var 
nämligen  på  denna  helgade  plats  som  kejsar  Li-Hsi  1894 
högtidligt  afsvor  sin  vasallplikt  till  Kina  och  kallade  på 
sina  förfäders  andar  att  bevittna  de  reformer  han  på  Japans 
råd  ämnade  införa.  Så  väckas  mumierna  af  maskin- 
kanonernas dån! 

Stackars  Li-Hsi  var  nog  ej  mycket  lycklig  vid  utföran' 
det  af  ofvannämnda  komedi.  Och  det  är  knappast  troligt, 
att  hans  tacksamhet  mot  japanerna  ökades  genom  den 
väntjänst,  de  samtidigt  gjorde  honom.  Den  urgamla  por- 
talen, som  reste  sig  öfver  mandarinvägen  från  Kina  ett 
stycke  utanför  Sauls  västra  stadsport  och  under  hvilken 
konungarna  öfver 
Korea  förr  plägade 
möta  de  kinesiska 
sändebuden  till 
tecken  af  sitt  vasall- 
skap, nedrefs  näm- 
ligen af  de  segrande 
japanerna  och  i stäl- 
let uppfördes  en 
»oberoendets  äre- 
port», som  nu  står 
som  en  symbol  af 
den  nya  seran,  afteck- 
nande  sina  tråkiga 
matematiskt  regel- 

Oberoendets  äreport, 


200 


EN  PROMENAD  I SAUL 


rätta  konturer  mot  en  bakgrund  af  sammangyttrade  men 
pittoreska  koreanska  kojor. 

Ej  långt  därifrån,  på  andra  sidan  »Peking-passet», 
mötes  blicken  af  en  kolossal,  glänsande  hvit  Buddabild, 
uthuggen  i låg  relief  på  branten  af  en  klippa.  Vidöppna, 
stirrande  som  en  sömngångares  blicka  stenbelätets  ögon 
ut  i rymden.  Hur  många  årtusenden  de  stirrat  på  samma 
sätt  känner  jag  icke.  Men  vill  du  veta  svaret  på  konfucia- 
nismens  frågor,  så  titta  på  denna  sfinx!  Konfucius  själf, 
de  stelnade  dogmernas  skyddshelgon,  blickar  emot  dig. 
Det  var  han,  som  lärde  Kina  konsten  att  göra  på  stället 
marsch  i tusen  år.  Det  är  också  han,  som  gjort  Korea 
till  ett  värnlöst  offer  för  roflystna  grannar,  till  ett  kadaver 
bland  nationer,  en  omedelbar  orsak  till  världens  blodigaste 
krig.  Har  »den  hvita  Budda»  bragts  nog  offer  än?  Är 
tiden  kommen,  då  stenbelätets  ögon  få  slutas  i ro? 


Det  finns  åtskilliga  byggnader  af  historiskt  intresse  i 
Saul.  Främst  ådrager  sig  turistens  uppmärksamhet  »Mid- 
tens  palats»,  vanligen  kalladt  »norra  palatset»,  hvars  väggar 
bevittnade  det  ohyggliga  mordet  å koreanska  drottningen  i 
augusti  1895.  Man  kan  ännu  se  de  rum,  som  den  olyckliga 
furstinnan  bebodde.  I likhet  med  kinesiska  och  japanska 
kejserliga  slott  är  norra  palatset  i Saul  icke  en  slottsbygg- 
nad efter  våra  begrepp  utan  snarare  en  samling  af  sirliga 
sommar-paviljonger,  kringströdda  i en  praktfull  trädgårds- 
anläggning. I en  af  dessa  paviljonger  utspelades  nu  det 
drama,  som  på  sin  tid  uppskakade  hela  det  koreanska 
samhället  och  utan  tvifvel  påskyndade  de  politiska  händel- 
sernas utveckling.  Det  har  påståtts,  att  mordet  anstiftades 
af  japanska  regeringens  agenter,  och  skulle  denna  ankla- 
gelse vara  riktig,  vore  därmed  bevisadt,  att  den  beprisade 


MORDET  PA  KOREANSKA  DROTTNINGEN 


201 


japanska  civilisationen  i verkligheten  ej  mycket  höjer  sig 
öfver  Serbiens  eller  Turkiets.  Japans  fiender  ha  heller  ej 
försummat  att  slå  mynt  af  tragedien  den  19  augusti  1895 
och  äfven  genom  densamma  göra  Japan  ansvarigt  för  rysk- 


Li-Hsi,  kejsare  af  Korea. 

japanska  kriget.  Helt  naturligt  begagnade  jag  milt  besök  i 
Saul  alt  söka  ljus  i denna  sak,  och  jag  vill  här  i korthet 
framlägga  resultatet  af  mina  undersökningar,  som  natur- 
ligtvis ej  göra  anspråk  på  att  vara  afgörande  men  likvisst 


202 


EN  PROMENAD  I SAUL 


torde  ha  något  värde  såsom  gjorda  på  platsen  af  opartisk 
man.  Först  några  historiska  data. 

Koreas  nuvarande  härskare,  Li-Hsi  (skrifves  äfven  Li- 
Hui),  tillhör  ej  genom  börd  den  gamla,  sedan  1391  rege- 
rande dynastien  Han,  men  genom  adoption  af  sin  styfmor, 
dåvarande  änkedrottningen,  blef  han  vid  sex  års  ålder  upp- 
tagen i ätten  och  korad  till  konung.  Änkedrottningen  hade 
nämligen  år  1866,  efter  förre  konungens  död,  bemäktigat 
sig  stats-sigillet  och  därmed  regeringen  samt  gift  om  sig 
med  Lis  fader,  den  sorgligt  ryktbare  Tai-ouen-koun,  som 
på;  grund  af  koreanska  tronföljden  visserligen  inte  själf 
kunde  uppstiga  på  tronen  men  tills  vidare  regerade  i so- 
nens, den  adopterade  Han-ättlingens  namn.  Denne  Tai- 
ouen-koun,  som  af  koreanerna  erhållit  det  betecknande 
binamnet:  »mannen  med  stenhjärtat  och  järnmagen»,  har 
spelat  en  ej  obetydlig  roll  i Östasiens  senaste  historia,  sär- 
skildt  i förspelet  till  det  stora  kriget.  Typisk  representant 
för  den  gamla  sortens  österländska  tyranner,  tycks  han  ha 
delat  sitt  intresse  mellan  vilda  utsväfningar  och  blodsut- 
gjutelse. En  af  hans  första  regeringsåtgärder  var  förföl- 
jelsen mot  de  kristna  1866,  den  blodigaste  i Koreas  historia 
och  h vilken  kostade  nio  franska  präster,  tillhörande  katol- 
ska missionen,  samt  många  hundra  omvända  lifvet.  En 
fransk  flottilj  under  amiral  Roze  utsändes  alt  bestraffa 
mördarna  men  måste  efter  en  olycklig  expedition  på  ön 
Kang-hoa  återvända  med  oförrättadl  ärende.  Nu  följde  en 
verklig  skräckperiod,  under  hvilken  hvarken  missionärer 
eller  andra  främlingar  vågade  landa  på  Koreas  kuster.  Men 
det  ser  ut  som  om  Tai-ouen-koun,  hvilken  trots  allt  icke 
saknade  begåfning  och  omdöme,  efter  ett  antal  år  fullkom- 
ligt öfvergifvit  sin  främlingsfientliga  politik  och  trädt  i 
spetsen  för  en  rörelse,  som  afsåg  Koreas  öppnande  för  den 
utländska  handeln.  Sannolikt  började  hans  ställning  som 
regent  bli  osäker  och  äfven  stödet,  som  han  förut  ägt  i 


TRAGEDIENS  FÖRHISTORIA 


203 


Peking,  vackla.  I stället  sökte  han  nu  förbund  med  ut- 
ländska makter,  och  en  serie  handelsfördrag  — det  första  med 
Japan  1876,  vidare  med  Förenta  Staterna  1882,  med  Eng- 
land och  Tyskland  1883,  med  Ryssland  1884,  med  Frank- 
rike 1886  — blef  närmaste  resultatet  af  denna  nya  politik, 
som  tydligen  afsåg  att  blanda  bort  korten  och  med  slugt 
begagnande  af  den  kända  principen  »divide  et  impera»  be- 
härska situationen.  Från  denna  tid  daterar  sig  intresse- 


Grupp  af  koreanska  danserskor  i kejserliga  palatset. 

kampen  mellan  utländska  makter  — Kina,  Frankrike- 
Ryssland,  England,  Japan  — och  Korea  blef,  säkerligen 
mycket  till  mannens  med  järnmagen  förnöjelse,  elt  kaos  af 
konflikter,  jäsande  oro,  mutor,  underslef  och  utländska 
makters  undermineringsarbete. 

Under  tiden  hade  Li-Hsi  nått  myndighetsåldern  och 
gift  sig  med  en  dolter  af  den  mäktiga  familjen  Min;  som 
ofta  händer  möttes  i detta  äktenskap  två  kontraster:  han,  en 
viljelös  stackare  med  den  enda  åtrån  att  äta  godt  och  njuta 


204 


EN  PROMENAD  I SAUL 


Paviljong  i kejserliga  palatset  i Saul. 


af  »gesang»-flickornas  dans,  hon,  en  ovanligt  energisk  oeli 
begåfvad  kvinna  med  stor  äregirighet  och  vidtgående 
planer.  Den  unga  drottningen  hatade  japanerna,  hvilkas 
afsikter  med  Korea  hon  genomskådade,  och  sökte  i stället 
förbund  med  den  hvite  tsaren,  som  väl  kunde  antagas 
gifva  konungahuset  och  adeln  en  betryggad  ställning,  äfven 
i händelse  Korea  komme  under  hans  spira.  Ur  drottnin- 
gens synpunkt  var  denna  uträkning  nog  icke  felaktig. 
Japan,  demokratiskt  och  vän  af  rationella  reformer,  skulle 
säkerligen  sopa  bort  den  gamla  samhällsordningen  och 
bygga  en  ny  på  grundvalen  af  de  arbetande  klasserna. 
Ryssland,  »Kinas  vän»,  åter  borde,  sina  traditioner  likmä- 
tigt,  trygga  sina  intressen  på  motsatt  väg.  Naturligtvis  fann 
drottningens  ryssvänliga  politik  lillig  anslutning  bland 
Koreas  ämbetsmän  och  jangbans;  å andra  sidan  bildade 
sig  bland  de  lägre  klasserna  ett  demokratiskt  revolutions- 
parti,  togakuto , understödt  af  japanerna.  Så  bröt  kriget 
ut  1894.  Närmaste  anledningen  var  att  konung  Li-Hsi 


JAPANS  MISSION  I ÖSTASIEN 


205 


begärt  hjälp  i Peking  mot  de  upproriska  togakutos,  hvarpå 
Japan  svarade  med  att  låta  sina  armeer  besätta  Korea. 
Man  har  nog  i Europa  ej  fullt  förstått  meningen  med  ja- 
pansk kinesiska  kriget;  åtskilligt  dunkel  hvilar  ännu  öfver 
denna  kamp,  men  man  torde  dock  ej  taga  för  mycket  fel, 
om  man  karaktäriserar  den  som  en  strid  mellan  det  mo- 
dernt utvecklade,  demokratiska  elementet  af  den  mongoliska 
folkstammen  mot  Mandscliu-dynastien,  mandarin-väldet, 
representerande  den  gamla  kinesiska  kulturen,  med  dess 
inskränkthet  och  olidliga  högmod.  Japans  seger  var  mer 
en  andlig  seger  än  en  landvinning.  Jag  bestyrkes  i denna 
åskådning  genom  livad  som  följde  på  kriget.  Japans  härar 
drogo  sig  tillbaka,  men  en  armé  af  japanska  instruktörer, 
officerare,  ingeniörer,  politiska  agenter  fullföljde  verket  i 
Kina,  som  i denna  slund  är  genomsyradt  af  den  japanska 
reform-andan,  lika  fientlig  mot  främlingarna  som  mot  man- 
darin-väldet. I Korea  hade  Japan  beredi  sig  att  med  kraft 
fullfölja  sin  seger,  då  Ryssland  trädde  fram  och  befallde 
det  göra  halt.  Vi  äro  nu  framme  vid  tidpunkten  för  trage- 
dien i »Midtens  palats».  Tai-ouen-kouns  skepnad  träder 
åter  i förgrunden.  Den  forne  regenten  var  förgrymmad  på 
drottningen,  emedan  hon  undandragit  konungen  hans  in- 
flytande. Van  vid  politiskt  intrigspel,  sökte  Tai  med  japa- 
nernas hjälp  störta  henne  från  tronen,  men  ryske  gesandlen, 
som  blifvil  drottningens  synnerlige  förtrogne,  skyddade 
henne  med  vapenmakt.  Åtskilliga  fruktlösa  attentat  gjordes 
mot  drottningens  lif.  Så  kom  slutet.  Tidigt  en  morgon 
bröt  sig  en  skara  hyrda  skurkar  — koreanska  tiggare  och 
några  japaner  — in  i palatset  och  fann  snart  vägen  till 
kvinnornas  paviljong.  Det  sägs  alt  en  gammal  tillgifven 
hofman  skyndat  till  och  sökt  skydda  drottningen  och  alt 
därigenom  hennes  identitet  röjts;  alltnog,  hon  föll,  genom- 
borrad af  dolkslygn,  ett  offer  för  politiskt  hat.  Japanska 
regeringen  lät  sedermera  göra  en  noggrann  undersökning 


206 


EN  PROMENAD  I SAUL 


Porten  till  norra  palatset,  hvarest  kejsarinnan  mördades  1895. 

och  bestraffade  strängt  de  skyldiga.  Hvad  Li-Hsi  beträffar, 
blef  han  genom  mordet  så  uppskakad,  att  han  ej  längre 
vågade  stanna  i sitt  palats  utan  tog  sin  tillflykt  till  ryska 
legation sliotellet,  där  han  kvarblef  i tre  månader.  Ett  nytt 
palats  byggdes  sedan  i omedelbar  närhet  af  ryska  legatio- 
nen på  den  höjd,  som  utgör  västra  delen  af  Saul.  Här 
residerar  nu  Li  som  »kejsare»,  livilken  något  omotiverade 
titel  han  lade  sig  till  med  kort  efter  återkomsten  från  visi- 
ten hos  ryssarna.  Men  »Midtens  palats»  står  öde  och  man 
kan  ännu  i den  samling  små  rum,  knappt  8 fot  i fyrkant, 
som  den  olyckliga  drottningen  bebodde,  se  spåren  af  mör- 
darnas framfart  på  de  bräckta  pappersväggarna,  en  gång 
täckta  af  de  mest  utsökta  blomstermålningar. 

Nu  är  frågan:  hvem  anstiftade  mordet?  Var  det  ja- 
panska regeringen,  i öfrigt  berömd  för  sitt  korrekta,  ja 
ädelmodiga  handlingssätt,  eller  var  det  den  i laster  och  blod 
nedsölade  Tai-ouen-koun,  mannen  med  stenhjärtat  och  järn- 


TAI-OU  EN- KOUNS  GRAF 


207 


magen?  Jag  tror  ej  man  behöfver  stanna  länge  i tvifvels- 
mål  härom.  Allmänna  meningen  bland  européerna  i Saul, 
äfven  bland  fransmännen,  tycktes  vara  den,  att  Tai  ensam 
bär  skulden.  Själf  dog  han  kort  därefter,  sannolikt  för- 
giftad af  hämndlystna  koreaner.  En  märklig  person  var 
han,  med  ett  ovanligt  mått  af  lidelse,  energi,  hänsynslöshet 
och  skurkaktighet.  En  gång  hatadt  och  fruktadt,  omgifves 
hans  namn  nu  af  en  viss  nimbus,  och  den  präktiga  graf, 
kejsaren  rest  öfver  sin  olycklige  fader,  utgör  vallfartsort  för 
koreaner  från  när  och  fjärran.  Själf  glömde  jag  ej  att  be- 
söka monumentet,  som  utgöres  af  en  grafkulle  i form  af 
ett  halfklot,  omgifven  af  en  mur  i kinesisk  stil  samt  vackra, 
i hvit  marmor  uthuggna  minnespelare.  Där  finns  också 
en  bildstod  af  den  döde  och  framför  denna  är  placerad  ett 
i sten  hugget  — lamm!  Kanske  är  det  en  symbol  af  na- 
tionen, som  saktmodigt  ledes  till  slaktbänken,  medan  tyran- 
nen själf  i sitt  upphöjda  förstenade  majestät  likgiltigt  blic- 
kar på.  Men  med  min  kännedom  om  koreanska  begrepp 
skulle  jag  snarare  tro  att  lammet  ställts  där  för  att  blidka 
den  ännu  i döden  fruktade  anden  af  Tai-ouen-koun. 


Tai-ouen-koims  graf. 


208 


EN  PROMENAD  I SAUL 


Med  en  viss  lättnad  lämnar  man  detta  monument  och 
återvänder  till  lifvet,  som  så  rikt  pulserar  på  den  stora 
boulevarden,  East  Street,  ledande  från  centralplalsen  med 
»Stora  klockan»  till  Västra  porten,  hufvudentrén  till  Koreas 
hufvudstad.  Denna  farled  för  oss  till  europeiska  kvar- 
teret, som  likvisst  endast  räknar  några  hundra  hvilä,  och 
till  de  utländska  sändebudens  hotell,  som  jämte  kejsarens 
ofvan  nämnda  palats  alla  äro  samlade  på  »llie  West  hill». 
Här  fladdrar  duken  med  de  tyska  färgerna,  här  lyser  tri- 
koloren gladt  i solljuset  och  högst  från  krönet  af  kullen 
sväller  för  vinden  den  brittiska  flaggan.  Men  hvar  är 
ryska  legalionsliotellet,  dit  kejsaren  en  gång  flydde,  gömd  i 
en  hofdams  bärstol?  Hvar  är  den  ryska  örnen,  som  tog 
ej  blott  kejsaren  utan  hela  landet  under  sina  mäktiga 
vingars  skugga?  Där  måste  byggningen  ligga,  nära  kejsar- 
palatset;  inom  ramen  af  ett  prydligt  tegelmuradt  staket 
reser  den  sig,  ej  olik  en  förmögen  stockholmares  Djurs- 
hohnsvilla.  Men  från  flaggstången  på  takterrassen  svajar 
ej  ryska  flaggan,  ulan  en  hvit  duk  med  ett  rödt  klot  — den 
uppgående  solens  sjunbol! 

Om  jag  ej  är  alltför  illa  underrättad,  bar  den  japanske 
rådgifvaren  för  undervisningsväsendet,  hr  Shideliara  Tan, 
inrättat  sin  byrå  i delta  historiskt  märkliga  hus.  Hr 
Shideliara  har  nyss  återvändt  från  Japan  tillsammans  med 
koreanska  undervisningsministern  Ji-Sai-kohu,  som  gjort 
en  studieresa  i det  gula  föregångslandet.  Nu  skall  det  bli 
rent  hus  i de  gamla  koreanska  läroverken ! Hög-kinesiskan, 
österns  latin,  skall  ut!  Bort  med  Konfucius  och  stjärn- 
lydareböckerna,  bort  med  den  kinesiska  rättsläran!  Istället 
skola  västerns  realkunskaper  hålla  sitt  intåg.  Folkskolor 
efter  japanskt  mönster  skola  upprättas  öfverallt  i riket  och 
i Saul  komma  inom  kort  att  öppnas  en  teknisk  högskola, 
en  anstalt  för  utbildande  af  läkare  och  sjukvårdare,  lärare- 
seminarium m.  m.  För  alt  skaffa  pengar  till  dessa  nyttiga 


EN  HISTORISKT  MÄRKLIG  I3YGGNAD  209 


förelag  indrages  största  delen  af  den  för  öfrigt  odugliga 
koreanska  krigsmakten  och  för  öfrigt  ämnar  man  göra 
besparingar  genom  att  efter  hand  indraga  Koreas  utländska 
sändebud,  minska  hofstaten  m.  m.  Det  lysande  får  vika 
för  det  praktiskt  nyttiga  — så  är  tidens  lösen  och  den  har 
omsider  nått  fram  äfven  till  det  aflägsna,  slutna  Hermit- 
landet! 


Det  forna  ryska  legationshotellet  i Saul. 

Svaja  då,  du,  den  uppgående  solens  bild,  från  taket  af 
det  forna  ministerhotellet,  där  lömska  planer  smiddes  till 
ännu  ett  folks  läggande  under  den  ryska  autokratens järn- 
spira! Må  västerländsk  bildning  stråla  ut  från  detta  hus, 
som  en  gång  gaf  skydd  åt  en  österländsk  tyrann,  flyende 
från  en  barbarisk  blodscen ! 

På  samma  sätt  som  detta  hotell  undergått  en  metamor- 
fos, kommer  det  arkaiska  Saul  inom  få  år  att  förvandlas 
till  en  modern  hufvudstad.  Ju  längre  utvecklingens  våg 
hållits  tillbaka,  ju  kraftigare  kommer  den,  svepande  allt 

U,  — C assel. 


210 


EN  PROMENAD  I SAUL 


framför  sig.  Tyvärr  kommer  mycket  af  det,  som  nu  gör 
det  gamla  Tiosens  residensstad  till  en  af  de  intressantaste 
i den  fjärran  östern,  att  för  alltid  sopas  bort.  Men  sådan 
är  utvecklingens  lag.  Sannolikt  återser  jag  dig  aldrig,  un- 
derbara Saul  med  ditt  brokiga  folklif,  dina  hvilklädda  bor- 
gare och  dina  adelsmän,  prunkande  i regnbågens  färger, 
din  uråldriga  stadsmur,  slingrande  sig  upp  och  nedför 
branta  höjder,  dina  öfvergifna  halft  förfallna  k ungapagoder 
och  ditt  nya  kejsarslott,  som  trängs  bland  de  främmande 
sändebudens  hotell  och  ej  får  plats!  Farväl  då!  Fjällen, 
som  rundt  omkring  stå  vakt,  skola  kanske  cn  gång  inrama 
ett  lyckligare  samhälle  utan  förtryck  och  blodsdåd,  i ett 
lyckligare  tidehvarf,  då  kriget,  som  en  gång  förödde  landet, 
är  blott  en  saga. 


Astor  House,  förnämsta  främlingsliotellet 
i Saul. 


Myntreformen  i Korea.  Två  intervjuer, 


Efter  min  ankomst  till  Koreas  hufvudstad  togs  min 
uppmärksamhet  främst  i anspråk  af  den  brännande  mynt- 
frågan. 

Vår  tid  är  ju  de  ekonomiska  intressenas  tid  och  det  är 
betecknande  att  äfven  i så  aflägsna,  lialft  civiliserade  länder 
som  Korea  politiken  i första  rummet  sysslar  med  rent 
ekonomiska  problem.  Jag  hade  väntat  att  i Saul,  så  nära 
brännpunkterna  för  ett  af  världshistoriens  största  krig, 
finna  allmänna  intresset  helt  och  hållet  upptaget  af  dess 
händelser,  men  jag  fann  till  min  öfverraskning,  alt  man 
talade  föga  om  kriget  och  att  samtalsämnet  för  dagen  var 
den  stora  myntreform,  som  japanerna  nu  hålla  på  att  ge- 
nomföra. Kontrakt  hade  just  uppgjorts  mellan  Japans 
Första  bank  (motsvarande  vår  riksbank)  och  koreanska 
regeringen  om  afslutande  af  ett  lån  för  penningväsendets 
reorganisation  i Korea  och  därmed  hade  — efter  många 
och  långa  underhandlingar  — afgjorts  en  fråga  af  det  mest 
vitala  intresse  för  landet,  en  fråga  som  för  tillfället  berörde 
det  vida  mer  än  kriget. 

Under  min  resa  i Orienten  har  mer  än  en  gång  stått 
för  mig,  hur  ihålig  vår  uppfattning  af  världshistorien  i all- 
mänhet är  och  hur  litet  vi  veta  om  hvad  som  verkligen 
rört  sig  i djupet  af  folkens  lif.  Då  jag  läser  den  europe- 
iska pressens  kommentarier  öfver  händelserna  i Östasien, 
tänker  jag  ofta:  hur  fattigt  och  vilseledande  är  icke  det 
material,  som  framtida  historie-skrifvare  ha  att  bearbeta! 


212  MYNTREFORMEN  I KOREA.  TVÅ  INTERVJUER 


Historien  om  myntreformen  i Korea  kan  vara  ett  exempel 
härpå,  ty  den  har  endast  i förbigående  omtalats  i våra  tid- 
ningar, medan  i själfva  verket  millioner  människors  exi- 
stensvillkor på  det  intimaste  berörts  af  densamma.  Och 
nu  några  ord  om  reformens  förhistoria. 

Ända  till  nyaste  tid  har  Korea  varit  i saknad  af  eget 
mynt;  i det  inre  af  landet  funnos  alls  inga  pengar  och  i 
handelsstäderna  förekommo  endast  sparsamt  japanska,  ki- 
nesiska och  möjligen  engelska  sådana.  Handeln  var  så 
godt  som  uteslutande  en  byteshandel;  skatter,  löner  och 
skulder  betalades  in  natura.  Man  kan  förstå  hvilken  hämsko 
som  härigenom  lades  på  näringslifvet.  Ett  försök  gjordes 
på  1880-tatet  att  införa  ett  mindre  kopparmynt,  motsvaran- 
de kinesernas  »cash»,  men  hade  ringa  framgång.  Äfven 
japanernas  ansträngningar  i samma  riktning  strandade.  De 
grundade  t.  o.  m.  ett  myntverk  i Saul,  hvarest  drak-prydda 
mynt  af  silfver  och  koppar  präglades,  men  företaget  miss- 
lyckades, förnämligast  genom  de  koreanska  tjänstemännens 
oredlighet.  I traktat-hamnarna  ha  under  sista  årtiondet 
japanska  sedlar  mer  och  mer  börjat  cirkulera,  och  tack 
vare  dem  har  den  utländska  handeln,  trots  alla  vidrigheter 
i öfrigt,  fått  ett  ej  obetydligt  uppsving.  Det  förtjänar  i detta 
sammanhang  påpekas,  att  Japan  är  det  enda  land  i Orien- 
ten som  lyckats  genomföra  guld-fot  i sitt  myntväsen,  hvil- 
ket  är  desto  mer  anmärkningsvärdt  som  dess  egen  guld- 
produktion är  obetydlig.  I Kina  befinner  sig  som  bekant 
penningväsendet  i det  hopplösaste  kaos  — det  nationella 
myntet  är  det  lilla  kopparstycket  »cash»,  hvars  värde  växlar 
i oändlighet,  och  för  öfrigt  tager  man  sig  fram  med  alla 
möjliga  silfverdollars,  hvilka  noteras  efter  dagens  silfver- 
kurs.  Men  äfven  stormakterna  England  och  Frankrike  ha 
i sina  kolonier  härute  ej  lyckats  befria  sig  från  silfvermynt- 
foten  med  dess  stora  olägenheter.  Svårigheterna  att  införa 
ett  förnuftigt  myntväsen  äro  också  i Orienten  exceptionella 


HUR  NICKELMYNTEN  KOMMO  TILL  213 

— af  orsaker  som  jag  en  annan  gång  skall  närmare  beröra 

— och  man  måste  i sanning  erkänna  att  Japan  genom  sitt 
utmärkta  penningväsen  gifvit  ett  prof  som  intet  annat  på 
sin  nationella  storhet. 

Det  har  varit  lyckligt  för  Korea,  om  man  tills  vidare 
nöjt  sig  med  de  få  japanska  sedlar  som  funnos  i landet; 
men  ödet,  som  redan  förut  tillräckligt  tilltrasslat  den  kore- 
anska härfvan,  fogade  så,  att  på  sistone  en  »myntreform» 
genomfördes,  som  bragte  landet  till  branten  af  ekonomisk 
ruin.  För  några  år  sedan  ankommo  till  Saul  ett  par 
smarta  yankees.  Det  var  just  i koncessionernas  glansdagar. 
Kejsar  Li-Hsi  och  hans  ministrar  sålde  och  bortskänkte 
koncessioner  till  höger  och  vänster,  utan  tanke  på  ansvar, 
på  landets  fördel  eller  på  hederns  fordringar.  Det  gjorde 
dessa  herrar  detsamma,  om  de  för  lång  framtid  pantsatte 
statens  viktigaste  tillgångar,  blott  de  för  tillfället  erhöllo 
pengar  till  palatsbyggnader,  fester  och  grannlåt.  Kring 
åteln  samlades  från  alla  håll  örnarna  — Saul  var  mötes- 
platsen för  privata  spekulanter  och  utländska  regeringars 
agenter;  man  slogs  om  koncessioner  på  grufvor,  skogar, 
tiske,  järnvägar,  handelsmonopol  . . . Till  och  med  traktat- 
hamnarnas tullar,  statens  förnämsta  inkomstkälla,  voro 
nära  att  komma  i händerna  på  det  ryktbara  »Junnan- 
konsortiet»,  hvarom  mera  framdeles.  Rekordet  slogs  dock 
af  nyssnämnda  herrar  yankees,  som  lyckades  öfvertala  kej- 
saren och  hans  dåvarande  finansminister  Jong-jik  att  åt 
dem  öfverlåta  en  koncession  på  myntning  och  utsläppande 
i marknaden  af  nickelmynt , hvilkas  metallvärde  natur- 
ligtvis endast  var  en  bråkdel  af  valören.  Hur  mycket  som 
betalades  för  denna  värdefulla  koncession  känna  nog  en- 
dast de  intresserade  parterna;  men  mr  .Jong-jik  fann  före- 
taget så  efterföljansvärdt,  att  han  äfven  för  statens  räkning 
lät  prägla  en  massa  »nickels».  Dessutom  sålde  han  med 
eller  utan  kejsarens  vetskap  nya  »nickelkoncessioner».  Hela 


214  MYNTREFORMEN  I KOREA.  TVÅ  INTERVJUER 


landet  öfversvämmades  af  det  nya  myntet,  som  i början 
mottogs  af  folket  med  förtroende  men  efter  hand  kom  i 
misskredit,  så  att  tvångskurs  måsle  tillämpas.  Slutliga  re- 
sultatet af  denna  upplysta  Finanspolitik  blef  naturligtvis 
allmän  villervalla;  man  talar  i Korea  om  f}Ta  slags  mynt: 
riksmynt,  prima  förfalskningar,  sekunda  förfalskningar  och 
mynt  som  endast  gå  efter  mörkrets  inbrott.  Det  är  nästan 
omöjligt  att  göra  några  alfärer  i landet,  så  frarnt  man  ej 
vill  återgå  till  det  gamla  bytessystemet. 

Japanerna,  som  genast  efter  invasionen  grepo  sig  an 
med  reformarbetet,  insågo  snart  att  deras  första  uppgift 
gällde  penningväsendet.  De  usla  nickelstyckena  måste  bort 
och  ett  hederligt  mynt  införas.  Men  deras  reformifver 
stötte  på  det  segaste  motstånd  hos  kejsaren  och  hofpartiet. 
Japanerna  fordrade  att  koreanska  regeringen  skulle  inlösa 
alla  privata  mynt  och  japanska  pengar  införas  i landet. 
Till  den  ändan  erhjödo  de  Korea  ett  större  lån  mot  säker- 
het i tullinkomsterna.  Utsikten  att  själf  få  betala  hvad  han 
så  lättsinnigt  bortslösat  tilltalade  ej  Li-Hsi.  Det  fordrades 
den  starkaste  påtryckning,  ja,  hot  om  kejsarens  afsättning, 
innan  han  gaf  vika.  Uppgörelsen  är  nu  ändtligen  träffad 
på  så  sätt,  att  japanska  Första  banken  lånar  koreanska 
regeringen  tre  millioner  yen,  med  hvilka  de  privata  nickel- 
mynten skola  inlösas,  dock  icke  till  pari,  ulan  efter  50 
proc.  kurs  (10  kor.  ryang,  som  förr  gällde  2 yen,  inlösas 
för  1 yen).  Det  är  lätt  att  förstå,  att  30,000,000  ryang, 
ursprungligen  efter  svenskt  mynt  värda  11,220,000  kr.,  be- 
tyda mycket  i ett  så  kapitalfatligt  land  som  Korea,  helst 
de  äro  spridda  som  småmynt  bland  de  fattigaste  klasserna. 
Förlusten  af  halfva  värdet  är  kännbar  nog;  hade  hela  för- 
lusten drabbat  folket,  skulle  den  utan  tvifvel  framkallat 
uppror,  och  man  kan  häraf  förstå,  att  de  förhandlingar, 
som  fördes  mellan  koreanska  finansministern  å ena  sidan 


BESÖK  HOS  KOREANSKA  FINANSMINISTERN  215 


och  Japans  specielle  agent,  mr  Megata,  å andra  sidan,  följ- 
des med  största  spänning. 

I afsikt  att  få  kännedom  om  saken  ur  första  hand 
beslöt  jag  att  uppsöka  koreanska  finansministern.  Jag  kal- 
lade på  en  bärstol  — man  måste  komma  på  detta  förnäma 
vis,  om  man  vill  göra  intryck  på  en  koreansk  myndighet 
— och  styrde  min  färd  ej  utan  känning  af  sjösjuka,  fram- 
kallad af  bärstolens  svängningar  och  den  kvafva  luften  i 
det  otrefliga  skåpet,  uppför  norra  hufvudgatan,  vid  hvilken 
en  del  högre  ämbetsverk,  såsom  högsta  domstolen,  krigs-, 
finans-  och  utrikesdepartementen  ha  sina  lokaler.  Här  och 
där  posterade  kejserliga  gardister  (i  japanska  uniformer, 
som  de  anlade  1896)  och  sökte  se  martialiska  ut  i sina  de- 
fekta koletter  och  illasittande  byxor  — alla  tyckas  vara 
mycket  hjulbenta  och  benkläderna  hänga  som  säckar,  upp- 
spända till  torkning;  de  hälsade  mig  eller  rättare  min  bär- 
stol med  stor  salut,  och  jag  gjorde  sålunda  mitt  intåg  som 
grand  seigneur  på  den  helgade  förgården  till  finansministe- 
riet, som  är  inrymdt  i en  pagoda,  ganska  vackert  utstyrd 
i kinesisk  stil. 

På  min  fråga  efter  hans  excellens  Min-Jöng-kwi,  svarades 
emellertid  att  han  icke  kunde  träffas, eftersom  han  dagen  förut 
afgålt  från  sin  höga  befattning  och  på  kejsarens  befallning 
lämnat  nyckeln  till  skattkammaren  åt  hans  excellens  Cho 
Phyöng  ho.  Strängt  taget  var  jag  ungefär  lika  glad  att 
träffa  hr  Cho  Phyöng-ho  som  hr  Min-Jöng-kwi  och  utbad 
mig  således  äran  af  en  audiens  hos  förstnämnda  dignitär. 
Man  bad  mig  då  under  många  ursäkter  — koreanerna  äro 
verkligen  ett  utsökt  artigt  folk  — sitta  ned  och  vänta  i ett 
förrum,  prydt  med  sidendraperier,  där  jag  under  en  lialf- 
timme  hade  tillfälle  att  begrunda  det  djupa  mysterium, 
som  ligger  i koreanska  riksvapnet:  en  rund  skifva,  sam- 
mansatt af  två  i hvarandra  gripande  snäckor,  en  röd,  sym- 
boliserande manligheten,  himmelen,  och  en  blå,  kvinnlig- 


216  MYNTREFORMEN  I KOREA.  TVÅ  INTERVJUER 


heten,  jorden.  Våra  symbolister  ha  tydligen  ännu  något 
att  lära. 

Ändlligen  kom  hans  excellens  med  tolk  och  sekreterare, 
och  jag  gjorde  min  djupa  reverens,  som  ännu  artigare  be- 
svarades. Vi  uttryckte  därpå  länge  och  väl  vår  ömsesidiga 
förtjusning  att  se  hvarandra.  Inledningen  af  audiensen  var 
således  angenäm  nog,  men  så  snart  jag  kom  fram  med 
mitt  egentliga  ärende,  fördystrades  hans  excellens’  drag. 

»Nickelfrågan  är  mycket  svår,  mycket  svår»,  sade  han. 
»Men  hvarför  är  den  svår?  Är  icke  nickel  mynt  lika  bra 
som  papperspengar?  De  äro  bättre,  ty  de  gå  icke  sönder. 
Felet  ligger  däri,  att  folket  genom  förvirringen,  som  föror- 
sakats af  kriget,  blifvit  så  bragt  ur  fattningen,  att  det  ej 
längre  förstår  hans  kejserliga  majestäts  höga  afsikter.  Men 
hvem  bär  ansvaret  därför?  Jo,  japanerna,  som  börjat  kri- 
get och  förvirrat  folket.  Därför  borde  japanerna  återställa 
skadan.  Hans  kejserliga  majestäts  regering  har  alltså  läm- 
nat åt  japanska  regeringens  agent,  mr  Megata,  att  ordna 
saken;  mr  Megata  är  en  mycket  klok  man,  och  jag  råder 
er,  min  herre,  att  uppsöka  honom.  Han  skall  säkert  be- 
rätta er,  hur  japanerna  bära  sig  åt  att  utbyta  nickel  mot 
papper.» 

Hans  excellens  tackade  därefter  för  den  utomordentliga 
välvilja,  jag  visat  genom  att  uppsöka  honom,  och  beklagade, 
att  hans  af  det  höga  ämbetet  upptagna  tid  hindrade  honom 
att  återgälda  besöket.  Jag  förstod,  att  audiensen  var  slut 
och  aflägsnade  mig,  fylld  af  vördnad  för  den  koreanska 
logiken,  som  icke  är  utan  sin  sarkastiska  udd. 

Följande  excellensens  anvisning,  styrde  jag  nu  kosan 
till  japanska  ministerhotellet,  där  jag  hoppades  träffa  mr 
Megata.  Det  lyckades  ej  samma  dag,  men  ministern,  baron 
Hayashi,  ordnade  saken  till  den  följande.  Japanska  lega- 
tionen ligger  i södra  ändan  af  staden,  således  diametralt 
motsatt  koreanska  kansliet,  och  lika  stor  kontrast  fann  jag 


INTERVJU  MED  MR  MEGATA 


217 


mellan  representanten  för  Japans  finanspolitik  och  kore- 
anske finansministern.  Mr  Megata  tog  emot  mig  förbind- 
ligt, utan  alla  ceremonier,  sittande  i sin  arbetsstol  framför 
ett  bord,  fylldt  af  papper.  Han  bar  en  elegant  svart 
bonjour  med  den  heliga  skattens  ordensband  i knapphålet, 
och  då  lian  hjärtligt  tryckte  min  hand,  märkte  jag  på  högra 
pekfingret  den  stora  signetringen,  som  inikadon  endast  ger 


Stora  torget  i Saul. 

sina  betrodda.  Bakom  de  guldbågade  glasögonen  lyste  en 
blick  af  godmodig  humor,  parad  med  slug  förslagenhet. 
Han  talade  briljant  engelska. 

»Edert  ärende  ger  mig  ett  angenämt  tillfälle  att  tala 
rent  ut  i en  fråga  som  är  af  allra  största  vikt  för  Koreas 
framtid.  Jag  är  rädd  att  man  i Europa  missförstår  oss  — 
pressen  här  har  också  framställt  saken  fiendtligt  och  orik- 
tigt (han  syftade  tydligen  på  den  af  franskt  inflytande  be- 
härskade Korea  Daily  News).  Jag  försäkrar  er,  att  det  alls 
inte  varit  någon  angenäm  uppgift  för  oss  alt  reda  ut  Koreas 


218  MYNTREFORMRN  I KOREA.  TVÅ  INTERVJUER 


trassliga  finanser,  som  ruinerats  genom  en  vanveltig  politik, 
men  då  vi  af  våra  intressen  tvingas  alt  införa  moderna 
reformer  i Korea,  är  vår  första  uppgift  rekonstruktion  af 
myntet.  Det  kontrakt,  som  nu  undertecknats  af  japanska 
Första  banken,  är  naturligtvis  för  banken  en  obetydlig  affär 
— den  rör  sig  om  tre  millioner  yen  — men  det  ansvar,  vi 
samtidigt  åtagit  oss  genom  cirkulation  i hela  Korea  af  ja- 
panska sedlar,  är  mycket  stort  och  kan  medföra  de  största 
konsekvenser.  Ni  förstår,  Korea  är  en  slat  i embryo,  men 
en  stat  med  de  största  framtidsmöjligheter.  Kejserliga  re- 
geringen i Tokio  liar,  har  alltid  haft,  jag  försäkrar  er,  för 
afsikt  att  hålla  Korea  öppet  för  alla.  Dess  nuvarande  be- 
folkning kommer  icke  att  spela  någon  afgörande  roll  för 
framtiden.  Den  är  fåtalig,  okunnig  och  saknar  initiativ. 
Korea  är  lika  stort  som  Honshu  (Japans  hufvudö),  men 
har  bättre  jordmån  och  en  mycket  större  procent  af  landet 
är  odlingsbar.  Honshu  har  nu  37  millioner  invånare; 
Korea  kan  föda  ännu  mer.  Det  har  öfverflöd  på  guld, 
järn,  kol,  värdefulla  trädslag.  Tänk  er  ett  sådant  land  kul- 
tiveradt  af  japaner,  européer  och  amerikaner!  Ni  kan  för- 
stå hvilken  ökad  rörelse  det  blir.  Den  första  juni  träder 
kontraktet  i kraft  och  Första  banken  kommer  att  utsläppa 
säg  tio  millioner  i sedlar.  Men  livad  som  i dag  är  tio 
millioner,  är  kanske  om  några  år  hundra.  Det  är  ett  expe- 
riment som  aldrig  för  blifvit  gjordt,  att  förse  ett  främmande 
land  med  pengar  för  allmänna  cirkulationen,  och  det  är, 
jag  upprepar  det,  förenadt  med  stort  ansvar.  Vi  vedervåga 
här  mer  än  vår  kredit,  vi  vedervåga  vårt  anseende  som 
kulturstat.  Första  bankens  ställning  är  mycket  stark,  men 
vi  måste  påtaga  oss  stora  risker  med  anledning  af  kriget. 
Och  man  vet  ju  ej,  hur  länge  kriget  kommer  alt  räcka. 
Det  har  talats  om  upprättande  af  en  koreansk  centralbank, 
men  livar  finna  rygg  för  en  sådan  i ett  land  utan  stats- 
tillgångar,  utan  kredit?  Tillståndet  här  i Korea  är  för 


KOREAS  FRAMTID 


210 

närvarande  ytterst  sorgligt.  En  penningkris  sådan  som 
denna  känns  i de  minsta  förgreningar  af  statsträdet.  Och 
ändå  har  i år,  midt  under  kriget,  exporten  stigit,  omsätt- 
ningen ökats,  landet  gått  framåt  på  ett  sätt  som  man  aldrig 
kunnat  tänka  sig.  Arbetsförtjänsterna  ha  stigit  otroligt. 
Bevisar  icke  det,  att  Korea  har  en  stor  framtid?» 

Mr  Megala  hade  yttrat  sig  med  en  för  en  japan  högst 
ovanlig  öppenhjärtlighet.  Han  glömde  kanske  att  förklara, 
hur  myntreformen  skall  kunna  förenas  med  Koreas  ställ- 
ning som  själfsländig  stat.  Ty  ett  land,  som  ekonomiskt 
sedt  är  en  vasallstat,  kan  väl  näppeligen  kallas  oberoende. 


Korea  som  japanskt  annex 


Är  det  icke  en  af  historiens  underliga  nycker,  att  ett 
land  som  Korea,  undangömdt,  afstängdt,  knappast  kändt 
till  namnet  i den  civiliserade  världen,  på  en  gång  dragés 
fram  i ljuset  och  blir  en  af  brännpunkterna  i världspoliti- 
ken? Det  är  ju  allmänt  kändt,  att  Korea  är  den  egentliga 
och  direkta  anledningen  till  kampen  mellan  Ryssland  och 
Japan.  Förspelet  till  denna  kamp  går  tillbaka  så  långt 
som  till  1861,  då  ryska  fregatten  Possadnik  ankrade  utan- 
för Tsusliima  och  ryska  flaggan  hissades  på  samma  ö,  som 
nu  bevittnat  den  ryska  armadans  förintelse. 

Det  är  karaktäristiskt,  att  ett  brittiskt  krigsskepp  då 
tvang  ryssarna  att  uppge  sin  eröfring,  liksom  att  England 
1886  gaf  svar  på  de  ryska  intrigerna  på  Korea  genom  att 
ockupera  Port  Hamilton,  som  först  följande  året  uppgafs 
mot  Rysslands  skrifna  försäkran  att  aldrig  besätta  kore- 
anska lialfön.  Vi  ha  intresse-grupperingen  redan  från  bör- 
jan klar  och  kunna  redan  i förspelet  skönja  konturerna 
af  det  kommande  dramat,  liksom  af  det  som  försiggår  bak- 
om kulisserna:  brittens  täflan  med  moskoviten  om  väldet 
i Asien. 

Efter  Japans  krig  med  Kina  började  koreanska  frågan 
träda  allt  mer  i förgrunden.  Japans  besättande  af  Liaotong- 
halfön  var  endast  ett  schackdrag  att  skydda  Korea  mot 
Ryssland,  och  då  Liaotong  ocli  Port  Arthur  måste  uppgif- 
vas  af  japanerna  och  sedermera  togos  i besittning  af  Ryss- 
land, sörjde  man  i Japan  ingalunda  öfver  förlusten  af  en 


STRIDEN  OM  KOREA 


221 


naken,  ofruktbar  bergsträcka  och  en  tämligen  oduglig 
hamn,  utan  harmen  och  bekymret  hade  sin  grund  i att 
fienden  besatt  en  strategiskt  viktig  förpost  till  Korea.  För- 
post-fäktningen flyttas  nu  närmare  Japan  och  »Hermit-lan- 
det»  själft  blir  scenen  för  det  aUtmer  förbittrade  spelet  om 


Markis  Ito,  nuvarande  japansk  guvernör  i Korea. 

koreanska  kronan.  Jag  har  i föregående  bref  berättat  om 
det  inre  tillståndet  på  halfön  vid  denna  tid.  Ett  ögonblick 
— i april  1898  — såg  det  ut  som  om  striden  skulle  kunna 
biläggas  genom  uppgörelsen  i Tokio  om  båda  parternas 
utrymmande  af  landet.  Ryssland  höll  ej  öfverenskommel- 
sen  och  måttet  rågades,  då  det,  under  förklädnad  af  en 


222 


KOREA  SOM  JAPANSKT  ANNEX 


privat  koncession  af  en  kolhamn,  i maj  1900  besalte  Ma- 
sampo  — den  utomordentliga  betydelsen  af  denna  hamn 
har  jag  i brefvet  om  »koreanska  stambanan»  sökt  klargöra 
— och  därmed  riktade  en  dödsstöt  mot  Japans  välde  i 
Korea.  Från  detta  ögonblick  var  kriget  afgjordt  i Tokio. 
Ryssland  hade,  lockadt  af  den  gynnsamma  situationen: 
boxarupproret  i Kina  och  Englands  sysselsättande  i Syd- 
afrika, vågat  sig  fram  för  långt.  Björnen  hade,  glömsk  af 
sin  vanliga  försiktighet,  blottat  sig  och  tigern  samlade  sig 
till  språng.  Det  blef  kamp  på  lif  och  död.  Men  arena- 
publiken, som  ej  följt  med  förspelet,  blef  öfverraskad  och 
kunde  ej  förstå,  hur  Korea,  som  man  knappt  hört  talas 
om,  med  ens  fått  en  så  oerhörd  betydelse. 

Men  hvarför  är  då  besittningen  af  denna  halfö  så 
värdefull  för  Japan?  Det  har  gifvils  olika  svar  på  frågan, 
men  knappast  har  man  i Europa  ännu  klart  för  sig  hela 
dess  räckvidd.  Det  har  talats  om  alt  Korea  är  Japans 
kornbod,  eller  rättare  dess  risbod,  men  denna  förklaring 
håller  ingalunda  streck,  ty  importen  af  koreanskt  ris  till 
Japan  har  aldrig  öfverstigit  värdet  af  5 millioner  yen,  un- 
der det  att  hela  risimporten  i ett  'missväxtår  som  1898 
uppgått  till  48  millioner  yen.  Siarn,  Tonkin  och  Brittiska 
Indien  spela  en  mycket  större  roll  som  Japans  ris-leveran- 
törer, men  icke  har  man  hört  att  Japan  därför  haft  något 
beliof  af  att  eröfra  dessa  länder.  Det  har  aldrig  mött  någon 
svårighet  för  Japan  att  fylla  sitt  risbehof,  och  nu,  då  för- 
bindelserna med  Indien  äro  så  lätta,  kan  det  ej  vara  tal 
om  någon  fara  i detta  afseende. 

Japans  handelsförbindelser  med  Korea  äro  öfverhufvud 
taget  icke  af  vital  betydelse  för  den  uppgående  solens  land. 
Exporten  till  Korea  uppgick  1901  till  10,052,438  yen,  sjönk 
1902  till  7,957,946  och  har  sedan  stigit  utan  att  m}^cket 
öfverskjuta  1901  års  rekord.  Den  har  hittills  icke  utgjort 
mer  än  3^  procent  af  Japans  hela  export,  och  äfven  om 


JAPANSKA  OCH  KINESISKA  ANSPRÅK 


223 


man  fri  It  erkänner  alt  koreanska  handeln  ligger  i sin  linda 
och  är  mäktig  af  stor  utveckling,  har  man  svårt  att  tro, 
att  handelspolitiska  skäl  varit  bestämmande  för  Japans 
expansionsbegär  mot  väster. 

Själfva  vilja  japanerna  gärna  göra  gällande,  att  den 
historiska  utvecklingen  ger  dem  rätt  till  afgörande  infly- 
tande på  koreanska  halfön,  men  granskar  man  japanernas 
förbindelser  med  Korea  i det  förflutna,  inser  man  snart  att 
detta  »historiska  anspråk»  smakar  bra  mycket  af  en  själf- 
gjord  legitimationsrätt,  som  alltid  brukar  stå  eröfringslystna 
grannar  till  buds.  Bortser  man  från  den  halft  mytologiska 
kejsarinnan  Jingos  invasion  i Korea  ett  par  hundra  år  före 
Kristi  födelse,  har  Japan  endast  en  gång  före  de  sista  årens 
händelser  varit  herre  på  halfön  och  detta  för  helt  kort  tid. 
Det  var  då  Hideyoshi  år  1592  gjorde  ett  i början  fram- 
gångsrikt försök  att  eröfra  landet;  men  redan  följande  år 
måste  japanerna  draga  sig  tillbaka  till  Fusan  och  en  ny 
invasion  1597  krossades  mot  de  förenade  koreanska  och 
kinesiska  härarna.  Då  Hideyoshi  dog  i september  1598 
voro  hans  sista  ord:  »Återkalla  alla  mina  trupper  från 
Tiosen!»  och  dessa  historiskt  ryktbara  dödsord  ha  af  japa- 
nerna hållits  i helgd  ända  till  krigshändelserna  1894,  hvilka 
som  bekant  slutade  med  Koreas  »oafhängighets-förklaring». 
Historiskt  och  kulturellt  är  Korea  icke  japanskt,  utan  kine- 
siskt; från  Kina  har  halfön  mottagit  sin  civilisation  och 
ända  från  mandschurernas  inmarsch  1637  har  det  varit 
skattskyldigt  under  Peking.  Japans  roll  af  befriare  har  af 
de  högre  klasserna  antagits  ytterst  motvilligt,  och  tinge 
hofvet  och  adeln  följa  sin  inre  ingifvelse,  återvände  de  nog 
gärna  under  det  kinesiska  oket. 

I trots  af  allt  detta  är  Koreas  inkorporering  i japanska 
kejsardömet  i många  afseenden  önskvärd  och  ur  japansk 
synpunkt  nödvändig  Den  gamla  regimen  har  visat  sig 
absolut  oduglig  och  ett  återvändande  dit  kan  blott  lända 


224 


KOREA  SOM  JAPANSKT  ANNEX 


till  barbari  och  ekonomiskt  elände.  Af  européer  och  ame- 
rikaner har  man  heller  icke  mycket  att  vänta  i reforma- 
toriskt syfte,  ty  rivaliteten  mellan  stormakterna  är  i östern 
sådan,  att  ingen  kan  företaga  något,  utan  att  framkalla  de 
andras  afund.  Dessutom  är,  såsom  jag  ofta  haft  tillfälle 
att  framhålla,  europeisk  kolonisation  med  dess  under  mo- 
derna reformer  illa  dolda  utplundringssystem  knappast  en 
lyckobringande  gåfva  åt  orientens  folk.  Japan  är  den  enda 
nation,  som  kan  göra  något  af  Korea.  Det  har  kommit  dit 
med  fast  föresats  att  grundligt  reformera  landets  alla  insti- 
tutioner, utveckla  dess  naturliga  resurser,  skapa  ett  nytt 
samhälle  på  demokratisk  grund  likt  den  japanska.  När- 
släktadt  med  koreanerna,  kan  det  japanska  elementet  lätt 
assimilera  sig  med  det  infödda.  Jag  har  själf  observerat, 
att  det  är  ganska  svårt  att  skilja  en  korean  från  en  japan, 
då  båda  äro  lika  klädda.  Låt  koreanerna  uppfostras  i 
japanska  skolor,  lära  sig  japanska  språket  och  blanda  sig 
med  talrika  inflyttade  japaner,  och  man  liar  en  nation, 
som  i allt  väsentligt  är  japansk.  Motståndet  mot  nydanin- 
gen måste  bli  så  mycket  svagare,  som  råmaterialet,  det 
egentliga  folket,  förut  är  oformadt  — en  tabula  rasa,  på 
hvilken  de  japanska  skrifttecknen  komma  att  inristas  out- 
plånligt och  djupt. 

A andra  sidan  betyder  Koreas  besittning  en  oerhörd 
ökning  af  Japans  makt.  En  blick  på  kartan  visar,  att 
Korea  är  i det  närmaste  lika  stort  som  Japans  »fastland» 
eller  hufvudö  (223,523  kv. -kilom.  mot  226,579);  det  kan 
enligt  kännares  utsago  föda  en  ännu  större  befolkning. 
Kartan  visar  också  det  geografiska  lägets  betydelse:  Korea 
är  bron  till  Asiens  kontinent,  centrum  i Östasiens  politiska 
konstellation.  Dess  besittning  ger  Japan,  det  af  hafvet 
famnade  öriket,  tillträde  till  fastlandet,  afrundar  dess  geo- 
grafiska figur,  fördubblar  dess  kustområde,  skänker  det  en 
mängd  nya,  utmärkta  hamnar,  stärker  utomordentligt  dess 


HVAD  KOREA  BETYDER  FÖR  JAPAN 


225 


strategiska  position  till  sjöss,  lämnar  det  tillfälle  att  domi- 
nera i Kina  som  aldrig  förr.  Med  ett  ord:  Japan — Korea 
kan  bli  en  stormakt  af  första  rangen. 

Viktigast  för  Japan  är  för  närvarande  att  vinna  plats 
för  sin  svällande  befolkning.  Ehuru  ej  så  tätt  befolkadt 
som  de  europeiska  kulturländerna,  står  Japan,  i betraktande 
af  landets  bergiga  beskaffenhet,  enligt  europeiska  begrepp  på 
gränsen  till  öfverbefolkning.  Det  odlar  blott  13  proc.  af 
sin  jord,  en  siffra  som  är  föga  gynnsammare  än  Sveriges, 
och  i trots  af  den  högsta  kultur  är  jordarealen  alldeles  för 
liten  för  en  hufvudsakligen  jordbrukande  befolkning  på  47 
millioner,  livilken  ökar  sig  med  1 procent  årligen.  Korea 
med  sin  större  odlingsbara  areal  har  blott  6 å 8 millioner 
(folkräkningen  är  föga  pålitlig),  och  befolkningen  tycks  sna- 
rare af-  än  tilltaga,  beroende  mycket  på  smittkoppornas 
härjningar,  men  mest  kanske  på  de  dumma  äktenskaps- 
lagarna,  som  låta  gossar  om  12  å 13  år  gifta  sig.  Det  kan 
våra  lustigt  nog  att  se  dessa  små  män,  som  nyss  »tagit 
hatten»,  d.  v.  s.  förvärfvat  äkta  mäns  heder  och  värdighet, 
iklädda  sina  rosenröda  brudgumsdräkter  och  rökande  sina 
cigarretter  med  en  löjligt  viktig  min.  Men  säkert  är  alt 
folkets  degeneration  har  mycket  att  göra  med  dessa  goss- 
äktenskap;  folkstammen  är  faktiskt  fysiskt  och  psykiskt 
stadd  på  retur  och  behöfver  en  bloduppfriskning.  Redan 
nu  ha  minst  femtiotusen  japaner  immigrerat,  och  flyttnin- 
gen kan  fortgå  i mycket  större  skala,  utan  att  minsknin- 
gen märkes  på  ena  hållet  eller  ökningen  blir  till  skada  på 
det  andra.  Skulle  Japan  gjuta  hela  sitt  folköfverskott  öfver 
koreanska  halfön,  skulle  befolkningen  där  sannolikt  efter 
30  år  nå  samma  täthetsgrad  som  i moderlandet,  åtminstone 
om  man  utesluter  de  tätast  befolkade  distrikten  kring 
Tokyo  och  Kioto.  Men  hvilket  makt-tillskott  betyder  ej 
detta  för  japanska  nationen? 

Det  är  för  öfrigt  icke  nödvändigt  att  vänta  till  denna 


15.  — Cassel. 


226 


KOREA  SOM  JAPANSKT  ANNEX 


tidpunkt  för  att  se  frukterna  af  nydaningsarbetet  i det 
gamla  Tiosen.  Landet  är  redan  stadt  i rask  utveckling, 
framtrollad  af  det  nya  järnvägsnätet;  det  har  stora  natur- 
liga resurser,  ja,  i vissa  afseenden  är  det  mycket  bättre 
danadt  för  modern  storindustri  än  Japan.  Järn  och  kol 
linnas  i myckenhet;  på  några  ställen  ligga  kol-  och  järn- 
fälten nära  hvarandra  och  nära  god  hamn,  erbjudande 
möjligheter  för  masugnsdrift  i stor  skala.  Sålunda  har  man 
nyligen  i provinsen  Kyöng-sang-do  funnit  ett  rikt  kolfält 
nära  en  hafsfjord  och  man  är  betänkt  på  att  bygga  en 
bibana  dit  från  koreanska  stambanan,  hvarigenom  tillträde 
till  betydande  järngrufvor  vinnes.  Guldproduktionen  har 
länge  varit  af  vikt.  Redan  för  fem  år  sedan  kunde  kore- 
anska guldvaskare  med  sina  primitiva  metoder  utvaska 
guld  för  sex  millioner  kronor  under  en  säsong.  Ett  ameri- 
kanskt bolag,  Oriental  Consolidated  Mining  C:o,  som  be- 
arbetar gifvande  koncessioner  på  ett  gruffält  om  800  engel- 
ska kvadratmil  i norra  Korea,  exporterade  1901  guld  för 
nära  tre  millioner  kronor.  Engelsmän  ha  vid  Tatong- 
floden  ofvan  Pjöng-jang  lika  lönande  guldgrufvor,  medan  ett 
tyskt  bolag  hittills  med  något  mindre  framgång  bearbetar 
ett  guldfält  i Tangokae.  Från  Wönsan  exporterades  förli- 
det  år  gulddust  för  två  och  en  half  millioner  kronor.  I 
ett  som  allt  bearbetades  förlidet  år  123  guldgrufvor,  spridda 
öfver  hela  landet.  Guldproduktionen  har  hittills  mest  be- 
drifvits  som  vaskning  af  guldförande  flodsand,  men  det  är 
ju  bekant,  att  öfverallt,  där  dylik  guldförekomst  finnes, 
den  hufvudsakliga  rikedomen  ligger  i bergen  och  endast 
väntar  på  att  bringas  i dagen  af  en  rationell  grufdrift. 

Det  lider  intet  tvifvel  att  Korea  kommer  att  bli  ett 
guldproducerande  land  af  rang,  så  snart  de  rätta  meto- 
derna införts,  och  alt  denna  grufdrift  kommer  att  öppna 
landet  för  andra  industriella  företag.  Hittills  har  landet 
mest  exporterat  guld  och  födoämnen  — ris  och  bönor  — 


KOREA  ÖPPET  FÖR  ALLA! 


227 


och  ehuru  hela  exporten  1903  enligt  sista  brittiska  kon- 
sular-rapporten  endast  uppgick  till  1,524,511  pund  sterling 
(däraf  guld  för  557,006  pund),  är  det  ej  svårt  att  förutse, 
att  Korea  under  en  ny  industriell  regim  kommer  att 
mångfaldiga  siffran  och  däri  innesluta  värdet  af  många 
förädlade  produkter.  Denna  stundande  nydaning  kommer 
att  erfordra  en  stor  import  af  maskiner  m.  m.,  och  inför- 
seln, som  enligt  nyssnämnda  källa  steg  till  1,859,876  pund, 
skall  naturligen  hålla  jämna  steg  med  exporten  och  göra 
Korea  till  ett  mycket  lönande  fält  för  europeisk  företag- 
samhet. Håller  den  japanska  finansmannen  mr  Megata 
ord,  att  Korea  skall  bli  ett  fritt  land,  öppet  för  alla,  så  ha 
vi  ingalunda  att  beklaga  oss  öfver  Japans  ockupation  af 
Korea.  Ty  på  samma  gång  den  uppgående  solens  land 
vidgas,  vinner  världshandeln  ny  terräng  och  ett  nytt  stort 
fält  öppnas  för  företagsamheten.  Om  någon  frågade  mig, 
om  det  för  närvarande  linnes  någon  plats  i Orienten  som 
särskildt  skulle  ägna  sig  för  svensk  företagsamhet,  skulle 
jag  obetingadt  svara:  Korea.  Här  finns  mycket  att  göra 
på  många  områden:  ingenjören,  bergsmannen,  maskinagen- 
ten, trävaruhandlaren,  fabrikanten,  alla  ha  de  utsikter,  om 
de  understödas  af  nödigt  kapital  och  arbeta  med  energi. 
Klimatet  är  hälsosamt  och  passar  bra  för  oss;  infödin- 
garna äro  vänliga  och  ha  intet  af  detta  främlingshat,  som 
gör  en  vistelse  i Kina  så  pröfvande.  Européerna  trifvas 
verkligen  i Korea  — hade  det  ej  blifvit  ett  gult  land,  skulle 
det  passat  förträffligt  till  ett  hvitt  — jag  menar  ett  hel h vitt, 
ej  en  koloni. 


JAPAN 


BILDER  FRÅN 
SOLUPPGÅNGENS  LAND 


Mutsu-hito,  kejsare  af  Japan. 


De  första  intrycken. 

Med  hufvudet  fullt  af  rapporter  om  japanska  segrar 
af  världspressens  enstämmiga  lofsång  öfver  Japans  storhet, 
nalkades  jag  en  afton  kusterna  af  mikadons  örike.  Det 
låg  en  stämning  af  spänd  förväntan  öfver  skeppet.  Många 
af  passagerarna  hade  som  jag  aldrig  varit  i Japan,  andra 
återvände  dit  efter  lång  skilsmässa.  Under  de  år  de  varit 
borta  hade  ridån  gått  ned  öfver  en  akt  i Östasiens  historia 
och  åter  höjt  sig  för  en  annan  med  scener  fyllda  af  blod, 
hjältedåd,  fruktansvärda  katastrofer,  och  med  andlös  spän- 
ning följde  en  skräckslagen  värld  utvecklingen  af  detta 
drama,  demoniskt  skönt  i sin  rysansvärda  storhet.  Vi 
tyckte  oss  nu  segla  rätt  in  i kriget.  Förposten  hade  dag 
och  natt  stått  på  utkik  efter  flytande  minor,  efter  farliga 


232 


DE  FÖRSTA  INTRYCKEN 


Typer  från  kejserliga  lifvakten. 

vrak  och  ännu  farligare  spanande  kryssare.  I Shanghai 
hade  vi  sett  det  fruktansvärd  t ramponerade  skrofvet  af 
Askold  — det  var  som  en  spillra,  tyckte  vi,  från  denna 
eldhärd,  hvars  glöd  nu  brände  oss  mer  och  mer  i ansiktet. 
Ombord  gick  ryktet  att  jagare  från  Vladivostok  gått  ned  i 
sundet  med  order  att  sänka  hvarje  skepp,  misstänkt  för 
kontraband.  Det  talades  också  om  nya  tvångsåtgärder  i 
Japan  och  att  alla  främlingar  betraktades  med  misstroende. 

Första  anblicken  af  landet  gaf  en  bakgrund  åt  våra 
tankar,  som  väl  passade  i stycket.  Svarta,  kala,  upptornan 
de  klippor,  mot  hvilka  hafvets  vågor  bröto  sig  i hvitt 
skum.  Tunga  moln  jagade  öfver  bergens  toppar  och  gåfvo 
det  upprörda  liafvet  en  dyster,  askgrå  färg.  Ej  ett  spår 
af  lif,  om  man  undantar  de  svarta  roffåglarna,  som  i skaror 
kretsade  öfver  vattnet.  Natten  sänkte  sig  öfver  detta  vilda, 
öde  landskap,  lämnande  vår  fantasi  fritt  spelrum  . . . 

Då  jag  vaknade  på  morgonen,  sken  solen  in  i min 


ANKOMSTEN  TILL  NAGASAKI 


233 


hytt.  Jag  kunde  genom  hyttfönstret  se  ett  vårgrönt  land- 
skap: vackra,  ondulerande  kullar,  täckta  af  en  blek  grönska, 
lik  de  nyutslagna  björkarnas  i hemlandet,  och  längre  bort 
branta  skogklädda  berg  i blånande  soldis.  Uppe  på  däck 
allt  förändradt:  glada  ansikten,  turistklädda  herrar  färdiga 
med  sin  kamera,  kaptenen  själf  hälsande:  guten  morgon  1 
i strålande  lynne,  fartyget  ankradt  på  en  glittrande  fjärd, 
full  af  seglande  fiskarbåtar,  små  och  stora  ångare.  Vi 
ligga  utanför  Nagasaki  med  den  gula  karantänsflaggan 
på  förtoppen;  en  liten  ångslup  närmar  sig  och  fyra  uni- 
formsklädda  japaner  äntra  ombord  Månne  officerare  som 
söka  kontraband?  Ingalunda.  Här  är  allt  som  i djupaste 
fred;  de  små  artiga,  gula  herrarna,  som  grina  som  solvar- 
gar mot  oss,  äro  läkare,  som  komma  ombord  för  att  kon- 
statera att  intet  fall  af  smittosam  sjukdom  förefinnes.  De 
kasta  endast  en  flyktig  blick  på  första  klass’  passagerarna 
och  tyckas  be  om  ursäkt  att  de  besvärade  oss  — om  en 
kvart  äro  de  försvunna  från  skeppet  och  det  sista  jag  ser 


Entrén  till  kejserliga  palatset  i Tokio. 


234 


DE  FÖRSTA  INTRYCKEN 


af  dem  är  en  glittrande  tandrad.  Man  skulle  tro  att  man 
kommit  till  ett  land  i feststämning. 

Jag  yar  nu  nyfiken  att  se  folket.  Japanska  gentlemän 
i tadelfri  redingot  hade  jag  mött  i hundratal  i S:t  Louis, 
men  det  var  ändå  något  annat  att  se  det  genuina  folket 
i sitt  eget  land.  Se  där  kommer  en  stor  pråm,  fullpackad 
med  karlar,  ned  mot  oss.  Det  är  naturligtvis  hamnarbetare, 
som  efter  vanligheten  komma  ombord,  så  snart  ankaret 
gått,  ty  sjömännen  befatta  sig  ej  med  lasten.  Jag  hade 
förut  sett  araber,  somaler,  hinduer,  singaleser,  malajer  och 
kineser  äntra  vårt  fartyg  i samma  ärende.  Alla  ha  de  sitt 
särskilda  sätt  att  röra  sig,  och  en  vaken  iakttagare  kan 
draga  sina  slutsatser  angående  dessa  folks  karaktär.  Med 
spänd  uppmärksamhet  iakttog  jag  nu  representanterna  för 
världens  för  tillfället  berömdaste  nation  — det  första  in- 
trycket är  ju  ofta  det  sannaste.  Pråmen  ligger  nu  vid 
skeppets  sida,  djupt  under  oss.  En  lång  och  smäcker 
båtshake  af  bambu  räckes  upp  och  griper  fast  i relingen, 
och  nu  komma  de  ombord,  en  efter  en,  klättrande  på 
den  glatta  stången,  som  de  endast  gripa  fast  i med  hän- 
derna. Som  apor  svinga  de  sig  upp  på  däck  och  där  rusa 
de  omkring,  hässjande  och  flåsande,  ty  morgonkylan  är 
kännbar.  Det  är  som  en  samling  vilda  djur,  som  samman- 
drifvits  i en  inhägnad.  Ansiktsuttrycket  är  vildt;  det  sot- 
svarta håret  ligger  likt  en  sträf  borst  ned  öfver  en  låg  och 
bred  panna;  ögonen,  svarta  och  utmanande,  tala  mer  om 
vildhet  än  elakhet;  dragen  äro  grofva,  men  välbildade; 
munnen,  stor  och  sinnlig,  merendels  öppen,  så  att  de  hvita 
tänderna  glittra;  de  satta,  kraftfulla  gestalterna  täckas  af 
en  blå  skjorta  med  hvita  hieroglyfer  på  ryggen,  men  benen 
äro  bara  och  visa  en  präktig  muskulatur  och  ett  skinn, 
som  är  en  nyans  mörkare  än  kinesens.  De  knuffas  och 
brottas  på  lek,  de  gestikulera  och  skratta,  en  och  annan 
tar  pipan  från  sitt  fodral,  som  hänger  jämte  tobaksasken 


MÄN  OCH  KVINNOR 


235 


vid  bältet,  och  tänder  den,  sittande  på  huk,  för  att  efter 
ett  par  bloss  stoppa  in  den  igen  på  sin  gamla  plats.  I 
ett  nu  börjas  arbetet,  däcksluckorna  kastas  af,  fem,  sex, 
sju  bar  redan  äntrat  ned  i rummet,  andra  ha  på  något 
oförklarligt  sätt  kommit  upp  i riggen,  medan  andra  hala 
i ångvinscharnas  linor  — det  tycks  vara  ett  folk  af  stål- 


Amiral  Togo  mottagcs  vid  stationen  i Tokyo. 


fjädrar  och  guttaperka,  dessa  japaner,  oroliga,  viga  som 
kattor,  fulla  af  eld  och  energi . . . 

Då  jag  kom  i land,  möttes  jag  af  en  skara  unga  ja- 
panskor, som  gingo  till  sitt  arbete.  Små  framåtböjda,  med 
krokiga,  inåtvända  knän  stultade  de  fram  på  sina  höga 
getas.  Det  tagelstyfva  svarta  håret  uppfästadt  i höga  valkar, 
lämnande  pannan  fri.  Ett  soligt  leende  ligger  öfver  hela 
ansiktet  — öfver  de  milda,  glittrande  ögonen,  som  med 


236 


DE  FÖRSTA  INTRYCKEN 


skygg  skälmskhet  vända  sig  mot  främlingen,  öfver  de  runda 
kinderna,  de  mjuka,  fylliga  läpparna,  som  så  gärna  öppna 
sig,  den  lustiga  lilla  näsan  . . . Hvilken  motsats  mellan  de 
vilda  männen  med  sin  bärsärkafysionomi  och  dessa  kvin- 
nor med  dufögon,  en  slående  bild  af  undergifvenhet  och 
vänlighet!  Samma  kontraster,  som  mötas  i det  japanska 
landskapet:  vild  ödslighet  och  den  mest  betagande  vänhet. 

Japan  är  motsatsernas  och  öfverraskningarnas  land. 
Jag  kommer  dit  i brinnande  krig  och  finner  ett  land  i 
djupaste  fred.  Ingen  militärbevakning  i hamnen  (åtminstone 
ej  synlig),  inga  soldater  på  gatorna,  inga  kontrollåtgärder 
af  något  slag  Aldrig  har  jag  sett  en  mer  foglig  tullbetjä- 
ning. Våra  koffertar  sändas  direkt  till  hotellet  utan  att 
öppnas.  Staden  hvilar  i hvardagslifvets  lugn;  barnen  stoja 
på  gatan  och  spela  »shuttle  cock  and  battle  door»  af  hjär- 
tans lust;  fiskmånglarna  bjuda  ut  i sina  stora  videkorgar 
halibut,  tai,  bonito,  makrill  och  strömming,  lax  och  torsk 
och  alla  andra  fisksorter,  för  hvilka  denna  världens  största 
fiskmarknad  är  berömd;  rickshawmännen  sitta  som  van- 
ligt i långa  rader  på  skacklarna  på  sina  kärror  och  röka 
sin  pipa.  Ingenting  talar  om  krig,  och  hade  jag  inte  hän- 
delsevis ett  Reutertelegram  i handen,  i hvilket  berättas  om 
upphetsningen  i Nagasaki  med  anledning  af  ett  befaradt 
anfall  på  fiskeflottorna,  skulle  jag  ej  ha  en  aning  om  att 
jag  befann  mig  i en  stad,  som  utgör  en  förpost  till  krigs- 
skådeplatsen. 

Men  den  största  missräkningen  är  Japan  själft.  Är 
detta  verkligen  detta  underbara  land,  brännpunkten  för 
hela  världens  uppmärksamhet?  Jag  kom  en  gång  en  kulen 
novemberdag  till  Napoli  och  på  däcket  stod  en  amerikan, 
som  efter  långt  spejande  utbrast:  »Se  Neapel  och  sedan 
dö  — af  missräkning!»  Så  dödligt  bedragen  var  jag  vis- 
serligen ej  ifråga  om  soluppgångens  land  — helst  solen 
verkligen  gick  upp  strålande  klar  denna  morgon  — men . . . 


MISSRÄKNINGAR 


237 


Uppriktigt  sagdt,  Japan  är  en  missräkning  — vid  första 
ögonkastet.  Allt  förefaller  så  smått,  tarfligt.  Husen  äro 
omålade  trälådor,  knappt  större  än  våra  moderna  höns- 
hus; gatorna  se  närmast  ut  som  byvägar,  butikerna  som 
marknadsstånd.  Ingen  imponerande  offentlig  byggnad,  inga 
eleganta  ekipage,  ingen  exposé  af  europeisk  lyx  lifvar  gatu- 
perspektivet. Ni  tror  er  försatt  till  lilliputtarnas  land  och 


Uppläsning  af  krigs  bulletin  er  i en  park  i Tokyo. 


själf  är  ni  den  tölpige  jätten,  som  knappt  kan  röra  sig 
utan  att  trampa  sönder  leksakerna.  Det  tar  tid  innan 
man  hinner  vänja  sina  ögon  vid  de  nya  måtten.  Då  först 
kan  man  med  fördel  studera  det  sköna,  som  i Japan  mer- 
endels framträder  i miniatyr,  så  framt  det  ej  gäller  naturen, 
som  underligt  nog  i detta  dvärgarnas  rike  är  gjord  med 
jättehand.  Det  fordras  i hvarje  fall  tålamod  och  kärlek 
för  att  förstå  något  af  Japan.  Saknar  ni  det,  skall  det 


238 


DE  FÖRSTÅ  INTRYCKEN 


hela  förefalla  er  bisarrt,  främmande,  löjligt,  osmakligt. 
Hela  dess  kultur  är  så  olik  vår,  att  den  vid  första  be- 
röringen verkar  frånstötande.  Riktigt  lär  man  sig  ej  att 
uppskatta  Japan  förr  än  man  själf  är  på  väg  att  bli  japa- 
nes  — men  då  har  man  också  upphört  att  förstå  väster- 
landet, såsom  exempelvis  Lafcadio  Hearn. 

Främlingen  som  skildrar  Japan  reder  sig  vanligen  ur 
klämman  genom  att  anlägga  Pierre  Lotis  måttstock;  »det 
oändligt  nätta»  är  mottot  öfver  dessa  Japanturisters  ar- 
beten å la  »Madame  Chrysanthéme».  För  egen  del  måste 
jag  säga  att  jag  misslyckats  i att  se  Dai  Nippon  ur  denna 
synvinkel.  Jag  har  funnit  folket  mer  hårdsinnadt,  obän- 
digt och  passioneradt,  också  mer  praktiskt  och  i viss  mån 
storslaget  än  som  riktigt  passar  in  i denna  tatla  af  Pierre 
Loti  et  consortes.  Nämnde  mästare  i det  smånätta,  för 
att  ej  säga  sötsliskiga,  borde  göra  en  rekreationstur  till 
Mandschuriet;  sannolikt  skulle  han  återkomma  med  en 
annan  uppfattning  af  japanerna. 

Likväl  är  Japan  för  en  hvar,  som  är  utrustad  med 
ett  uns  skönhetssinne,  en  outtömlig  källa  till  njutning  och 
beundran.  En  resa  från  Nagasaki  till  Yokohama,  vare 
sig  med  järnväg  eller  öfver  det  berömda  inhafvet,  är  en 
oafbruten  fest  för  ögat.  Någonting  mäktigare  än  denna 
japanska  natur  med  sitt  panorama  af  väldiga  fjäll,  sakta 
sluttande  i grönklädda  terrasser  ned  mot  det  djupblå  vatt- 
net, af  öar  i tusen  former,  än  låga  och  leende,  än  branta 
och  mörka,  utströdda  af  jättehand  i hafvet,  af  rykande 
vulkaner  och  snöklädda  alper,  af  glittrande  fjärdar  och 
trånga  sund,  finns  knappast  på  hela  jorden.  Att  jämföra 
Japans  inhaf  med  vår  Stockholmsskärgård,  såsom  en  na- 
turentusiast gjort,  är  ungefär  detsamma  som  att  jämföra 
en  stolt  oceanångare  med  en  kanalbåt. 

Skönheten  skall  man  också  finna  i rikt  mått,  om  man 
intränger  i den  japanska  konstens  och  konsthandtverkets 


JAPANS  SKÖNHET 


239 


rika  skattkammare,  och  äfven  det  första  flyktiga  besöket 
i detta  konstälskarnas  eldorado  är  öfverraskande  rikt  be- 
lönadt.  Här  kan  man  fråssa  utan  fruktan  att  snart  mista 
illusionen;  är  ögat  för  svagt  att  följa  detaljens  mästerliga 
fulländning,  så  tag  fram  förstoringsglasetl  Konstverket 
vinner  endast  därpå. 

Men  i öfrigt  är  Japan,  det  moderna  Japan,  icke  ett 
land  som  i första  rummet  talar  till  vår  inbillning.  Mörkt 
och  allvarsamt  framträder  det  ur  hafvet,  då  ni  närmar 
er  kusten;  allvarliga  äro  de  problem  som  möta  er  öfver- 
allt  i detta  österns  föregångsland,  just  nu  i beredskap  att 
utträda  ur  sin  undangömdbet  för  alt  gifva  världen  full 
sysselsättning  med  »afvigsidan»  af  vårt  jordklot.  Själf 
var  jag  så  upptagen  under  min  korta  vistelse  därborta 
att  studera  dessa  den  nya  utvecklingens  praktiska  frågor, 
att  jag  var  föga  sinnad  att  lyssna  till  tehusens  musik 
eller  fägnas  af  geishornas  dans.  I själfva  verket  är  detta 
Japan,  som  vi  känna  från  de  färgrika  operetterna,  en 
fantasiskapelse  utan  motsvarighet  i verkligheten;  de  tjus- 
ande geishorna  te  sig  i verklighetens  obarmhärtiga  ljus 
som  olyckliga  sminkade  kvinnor,  hvilka  utmynta  sina  be- 
hag i klingande  yen. 


Handelsmuseet  i Osaka. 


Ett  besök  i Osaka. 

Efter  passagen  genom  det  sköna  inhafvet  kasta  vi 
ankar  utanför  Kobe  i den  vida  Osaka-bukten.  Härligt 
teckna  sig  de  blå,  hvittoppade  fjällen  mot  en  italienskt  blå 
himmel;  endast  i sydost  ligger  ett  grått  töcken  öfver  vatt- 
net och  stänger  utsikten ; det  är  röken  från  Osaka,  million- 
staden, Japans  Manchester. 

En  halftimmes  färd  på  Tokaido  banan  för  mig  från  det 
glada  Kobe,  där  solen  nästan  alltid  lyser  och  där  turisterna 
svärma  mellan  rikt  försedda  kuriositetsaffärer  och  prakt- 
fulla tempel,  till  Osaka,  den  svarta  staden,  insvept  i röken 
från  tusentals  fabriksskorstenar.  Kobe  är  en  stor  sevärd- 
het, ur  turistsynpunkt,  men  Osaka  är  något  mer,  jag  skulle 
vilja  säga  ett  under.  Visserligen  har  jag  liksom  Passe- 
partout,  sedan  han  kom  i Phileas  Foggs  tjänst,  numera 
upphört  att  förvåna  mig  öfver  något,  men  jag  måste  dock 
medge,  att  Osaka  gjorde  ett  starkare  intryck  än  något  an- 
nat jag  såg  i Japan.  För  20  år  sedan  låg  denna  stad,  tyst 
och  stilla,  speglande  sina  uråldriga  hus  i kanalerna,  ett 


ÖSTERNS  CHICAGO 


241 


japanskt  Venedig,  ryktbart  endast  för  sitt  Tennoji-tempel 
med  prins  Shotokns  af  fem  tak  prydda  pagod  samt  Taikos 
slott,  uppkastadt  på  en  cyklopisk  mur  af  gigantiska  sten- 
block Ännu  hade  aldrig  en  ånghvissling  skurit  genom 
luften  eller  maskinernas  surr  stört  det  idylliska  lugnet  i 
Heideyoshi’s  gamla  residens.  Men  Meiji-seran  kom  och 
förde  med  sig  större  förvandlingar  i Osaka  än  annorstädes. 


Slottet  i Osaka. 


Fabrikerna  växte  som  svampar  ur  jorden,  de  sinnrikaste 
maskiner  och  de  kunnigaste  ingenjörer  komino  från  Euro- 
pa och  Amerika,  Osaka  blef  samlingsplatsen  för  allt  livad 
Japan  hade  driftigast  och  mest  kunnigt  på  teknikens  om 
råde.  På  två  decennier  har  en  industriens  metropol  ska- 
pats, som  hör  till  jordens  allra  förnämsta  industristäder, 
med  en  befolkning  af  970,000  invånare,  med  mer  än  2,000 
faktorier  och  fabriker  och  bortåt  100,000  fabriksarbetare. 
Här  i Yodogawas  delta  har  uppstått  en  af  mänsklighetens 
stora  verkstäder,  i hvilken  bomullsvaror,  siden,  papper, 
16.  — Cassel. 


242 


ETT  BESÖK  I OSÄKA 


tändstickor  och  en  hel  del  andra  manufakturer  tillverkas 
för  många  nationer  i östra  hemisfären. 

Det  ligger  en  nästan  amerikansk  air  af  företagsamhet 
öfver  detta  samhälle.  På  gatorna  skynda  människorna  från 
och  till  sitt  arbete  med  denna  min,  som  betyder  »time  is 
money» ; i de  fashionabla  stadsdelarna  lysa  rader  af  euro- 
peiskt luxuösa  butiker,  och  affärsmännen,  som  skyndsamt 
ila  fram  i sina  rickshaws,  ha  en  resolut  prägel,  som  om 
de  vore  fast  beslutna  att  vrida  timvisaren  litet  fortare  än 
dess  regelmässiga  gång.  Pråmar,  lastade  med  trälådor, 
packor,  balar,  fastager,  röra  sig  på  kanalerna  eller  fyllas 
medelst  moderna  kranar  från  väldiga  godowns,  som  i ra- 
der kanta  vattenvägarna;  ofantliga  fabriksetablissement 
utspy  svart  rök  ur  en  skog  af  skorstenar;  luften  är  fylld 
af  stenkolsos,  af  verksamhet,  af  brådska  och  ifver  att  för- 
tjäna pengar. 

Osaka  har  under  sin  korta  nutidstillvaro  hunnit  med 
att  pröfva  alla  faser  af  modern  utveckling.  Det  har  varit 
med  om  den  onaturliga  »boom»  som  följde  det  segerrika 
kriget  mot  Kina  och  kort  därefter  blef  det  i än  högre 
grad  engageradt  i den  fruktansvärda  kris,  som  kom  som 
ett  bakslag  efter  öfverspekulationen.  De  stora  bomulls- 
spinnerierna stodo  länge  tysta  och  öde;  maskinerna  rostade, 
arbetarna  ropade  på  bröd;  fabrikanter  och  köpmän  grepos 
af  panik,  bankerna  slöto  sina  portar.  Men  staden  visade 
sin  lifskraft,  den  bestod  profvet  och  på  olyckan  följde  ny 
rastlös  verksamhet,  som  burit  lysande  frukter.  Man  kan 
tryggt  säga  att  Osaka  i dag  är  Japans  rikaste  stad;  i dess  106 
banker  funnos  vid  krigets  inbrott  deponerade  i pengar  öfver 
70  mill.  yen,  och  de  aktier,  som  ägdes  af  stadens  invånare,  upp- 
skattades till  90  mill.  yen.  Det  är  mycket  för  en  fabriksstad, 
som  knappt  har  trampat  ut  barnskorna.  Ännu  arbetar  man 
i Osaka  som  öfverallt  i Japan  mest  med  lånta  pengar,  och 
ehuru  de  senaste  åren  i förvånande  grad  ökat  kapitalrike- 


OSAKAS  UNDER 


243 


domen,  står  industrien  ej  på  den  själfständiga  ståndpunkt 
som  i Europas  storstater.  Men  anden  finns  där,  och  hvem 
kan  ställa  framtidens  horoskop  för  en  sådan  ung  jätte  som 
Osaka,  begåfvad  med  omåttlig  energi?  Fältet  för  dess  verk- 
samhet är  också  obegränsadt:  det  omfattar  ej  blott  det 
folkrika  Japan,  utan  sträcker  sig  från  Koreas  nyss  öppnade 
jungfruliga  mark  till  Sibiriens  vida  åkerbruksdistrikt,  från 


Japanskt  boktryckeri. 

Mandschuriets  fruktbara  fält  till  Kinas  och  Indiens  mark- 
nader, hvilkas  behof  ännu  ingen  kan  öfverskåda.  Osaka  är 
kalladt  alt  bli  ett  österns  Chicago,  liksom  systern  vid  Michi- 
gan en  exposé  af  en  stor  nations  handlingskraft  och  framgång. 

Många  under  såg  jag  i Osaka,  men  de  märkvärdigaste 
voro  myntet,  handelsmuseet,  den  nya  hamnen,  Osaka  järn- 
verk och  hr  K.  Sumitomo.  Kejserliga  myntet  är  en  mön- 
steranläggning i sitt  slag,  och  en  vandring  genom  det  vid- 
sträckta etablissementet,  som  förser  ej  blott  Japan  utan 


244 


ETT  BESÖK  I OSAKA 


äfven  andra  orientaliska  länder  med  väl  präglade  silfver- 
och  kopparstycken,  ger  en  god  idé  om  japansk  organisa- 
tionskonst,  då  den  visar  sig  som  bäst.  Det  finns  inte  en 
hvit  man  i hela  etablissementet,  men  likväl  arbetar  verket 
som  ett  väl  smordt  maskineri,  där  hvarje  kugg  griper  in 
med  beundransvärd  noggrannhet.  Hvilket  bevisar  att  ja- 
panen med  tillräcklig  träning  och  under  sträng  disciplin  är 
en  arbetare  så  god  som  någon  annan. 

Handelsmuseet  är  inrättadt  efter  mönstret  af  det  be- 
kanta Commercial  Museum  i Filadelfia,  men  öfverträffar 
detta  vida  i afseende  på  lokalens  beskaffenhet  och  samling- 
arnas rikhaltighet.  (Det  amerikanska  museet  håller  emel- 
lertid på  med  nybyggnader,  så  att  en  jämförelse  kanske  ej 
är  fullt  rättvis.)  Institutet  är  inrymdt  i en  palatslik  bygg- 
nad, omgifven  af  en  vacker  park,  och  innehåller  utställ- 
ningssalar, bibliotek,  auditorium,  varumagasin,  kemiskt 
laboratorium  m.  m.  Det  afser  att  främja  ej  blott  exporten, 
utan  äfven  importen,  och  har  för  sistnämnda  ändamål  en 
stor  och  rikhaltig  samling  af  varuprof  från  främmande 
länder.  Utländska  fabrikanter  och  köpmän  uppmanas  att 
insända  prof  på  sina  artiklar  till  museet,  åtföljda  af  så  de- 
taljerade upplysningar  som  möjligt  samt  prisuppgifter  cif 
Kobe.  Det  vore  önskvärdt  om  svenska  firmor  begagnade 
sig  af  denna  metod  att  träda  i förbindelse  med  Japan;  alla 
nyinkomna  profver  granskas  uppmärksamt  af  intresserade 
japaner,  och  man  kan  vara  förvissad  om,  att  finnes  det 
någon  utsikt  till  affär,  så  försofva  inte  Osakas  köpmän  sina 
chanser. 

Museets  japanska  afdelning  var  utomordentligt  intres- 
sant, erbjudande  en  fullständig  öfverblick  af  landets  natur- 
alster och  industriprodukter,  och  de  sakkunniga  ciceroner- 
nas älskvärdhet  gjorde  detta  besök  till  ett  af  de  angenäma- 
ste minnen  jag  har  från  soluppgångens  land. 

Myntet  och  handelsmuseet  hade  redan  hunnit  ingifva 


DEN  NYA  HAMNEN 


245 


mig  respekt  för  japansk  teknik  och  organisationskonst,  då 
några  vänner  frågade  mig,  om  jag  sett  hamnarbetena.  Jag 
måste  här  förutskicka  anmärkningen  att  Osaka  visserligen 
ligger  vid  en  hafsvik  men  hittills  saknat  hamn  för  sjögå- 
ende fartyg;  sedan  1897  pågår  ett  jättearbete,  som  afser  att 
af  en  mycket  grund,  öppen  hafsbukt  skapa  en  stor  modern 
djupvattenhamn.  Projektet  hör  till  de  dristigaste  som  vår 
tid,  så  rik  på  djärfva  ingenjörsföretag,  har  alt  uppvisa  och 


Japanskt  koktryckeri. 

går  löst  på  en  kostnad  af  22l  millioner  yen  (42  millioner 
kronor).  Tyskarna  ha  visserligen  i Kiautschau  lagt  ned 
ännu  mer  pengar  på  ett  liknande  företag,  men  ur  ingenjörs- 
synpunkt  är  Osaka  hamn  intressantare,  emedan  man  här 
ej  sprängt  i klippor  och  byggt  med  naturlig  sten,  utan 
uppkonstruerat  alltsammans  med  cyklopiska  betonblock  i 
lösa  sanden.  H varje  sådant  block  är  120  kft  och  väger  8 
tons;  det  går  åt  60,000,  och  man  har  hittills  gjort  40  om 
dagen.  Min  ciceron  förde  mig  till  ett  fält,  där  maskinen, 


246 


ETT  BESÖK  I OSAKA 


som  gjorde  dessa  små  trefliga  murtegel,  stod  uppställd.  Det 
var  det  kolossalaste  vidunder  jag  någonsin  sett,  insupande 
oändliga  massor  af  cement,  sand  och  makadam  och  utspy- 
ende beton  i fem  kaskader,  hvar  och  en  efter  hand  bil- 
dande ett  block;  på  rörliga  banor  fördes  blocken  sedan  ut 
öfver  fältet,  som  liknade  ett  schackbräde,  afsedt  för  jättar. 
Amerika  är  tydligen  på  väg  att  distanseras  af  Japan.  Hvem 
lärde  den  lille  gule  mannen  att  bygga  med  8 tons  mur- 
sten? Och  hvad  ämnar  han  härnäst  taga  sig  till  med  dy- 
likt material? 

Jag  skall  ej  försöka  göra  en  skildring  af  min  prome- 
nad genom  Osaka  järnverk.  Den  som  är  förtrogen  med 
etablissement  af  detta  slag  kan  göra  sig  ett  ungefärligt  be- 
grepp om  saken,  då  jag  nämner  att  byggnaderna  täcka  en 
yta  af  40,000  kv.-m.,  att  1,800  arbetare  sysselsättas  och  att 
tillverkningen  består  af  ångmaskiner,  ångpannor,  gas-  och 
vattenledningsrör,  gjutgods  samt  hela  fartyg.  Ej  heller 
skall  jag  fördjupa  mig  i beskrifningar  af  maskiner,  kranar, 
kraftledningar  o.  d , utan  endast  i korthet  konstatera,  att 
ett  bättre  ekiperadt  och  mer  »up  to  date»  verk  i samma 
bransch  knappast  finnes  någonstädes.  Det  intressantaste 
för  mig  var  att  se  japanerna  arbeta.  Öfverallt  — i ritkon- 
toren, i de  stora  svarta  maskinverkstäderna,  i dockorna,  i 
modellverkstaden,  i gjuteriet,  där  själfva  atmosfären  är  fylld 
af  järn  — endast  gula  arbetare,  senfulla  gestalter,  som 
sköta  ritstiftet  med  samma  trygga  lugn  som  hammaren  och 
mejseln.  Jag  såg  dem  vakta  ömtåliga  automatiska  maski- 
ner, studera  arbetsritningar,  taga  ut  måtten  med  största 
noggrannhet.  De  rörde  sig  till  och  från  i en  jämn  och 
snabb  lunk;  minsta  vink  af  verkmästarna  lyddes.  Jag  frå- 
gade, hvad  dessa  idealarbetare  tjänade  om  dagen.  »Högst 
2 yen.  Många  arbeta  för  mindre.  Det  är  i alla  fall  mycket 
i Japan.  Men  så  är  det  också  en  elitkår,  och  ni  får  ej 
döma  japanska  arbetare  efter  hvad  ni  ser  här». 


SUMITOMO,  JAPANS  MORGAN 


247 

Osaka  järnverk  äges  af  en  engelsman,  rar  E.  H.  Hunter. 
Han  har  emellertid  en  segrande  medtäflare  i en  japan,  hr 
K.  Sumitomo,  som  är  ett  förträffligt  exempel  på  den  typ  af 
framgångsrika  affärsmän,  den  nya  seran  fostrat  i Japan  och 
framför  allt  i Osaka.  Denne  Sumitomo,  som  ej  utan  skäl 
blifvit  kallad  Japans  Morgan,  är  ännu  helt  ung,  men  har 
hunnit  med  att  fullborda  större  ting,  än  som  i allmänhet 


Vågbry tåren  i Osakas  nya  hamn. 


falla  på  många  framstående  mäns  lott.  Han  dirigerar  en 
af  landets  förnämsta  banker,  äger  grufvor,  kopparverk,  stål- 
och  järnbruk,  telegraflinjer  och  järnvägar  i olika  delar  af 
landet.  Mer  än  20,000  människor  få  sitt  lefvebröd  af  före- 
tag  som  stå  under  hans  ledning.  En  af  hans  förnämsta 
skapelser  är  kopparverket  i Osaka,  som  exporterar  öfver 
hela  världen. 

Med  sådana  ledare  kan  Osaka  och  Japan  gå  långt. 
Det  finns  godt  om  män  med  stora  planer  och  kraftiga  viljor 
i det  nya  Japan.  Jag  såg  tillräckligt  under  mitt  korta 


248 


ETT  BESÖK  I OSAKA 


besök  i Osaka  för  att  öfvertyga  mig  om  att  en  nästan  ame- 
rikansk anda  sjuder  i detta  folk.  Då  det  en  gång  hunnit 
förvärfva  sig  resurser  som  motsvara  vilja  och  syften,  komma 
vi  att  få  höra  mer  af  soluppgångens  land.  Vi  ha  förvånats 
öfver  dess  framgångar  i fält,  men  jag  misstänker  att  dess 
eröfringar  af  fredlig  art  ej  komma  att  bli  mindre  märkliga. 


Fuji-yama  i afton  stämning-. 


Turisternas  Japan. 

Turisternas  Japan  är  ett 
rike  för  sig.  mycket  mindre 
än  mikadons.  Det  sträcker 
sig  visserligen  från  Nagasaki 
i väster  till  Yokohama  i öster, 
ett  afstånd  af  bortåt  1,000 
kilometer,  men  det  är  tunnare 
på  bredden  och  omfattar  egent- 
ligen sjörouten  och  järnbanan  mellan  nyssnämnda  städer 
med  några  kortare  afstickare.  När  ni  träffar  en  turist, 
som  »gjort»  Japan,  vet  ni  på  förhand,  att  han  be- 
rest nämnda  trade,  som  utgör  ett  stycke  af  världsomseg- 
larnas  stora  stråkväg.  Skulle  ni  emellertid  däraf  draga  den 
slutsatsen,  att  han  ingenting  sett  af  det  genuina  Japan, 
så  misstager  ni  er,  ty  Japan  är  genuint  alltigenom  med 
några  få  och  små  fläckar  af  främmande  civilisation.  Tag 
bort  järnvägarna,  fabrikerna,  telegrafstolparna,  några  offent- 


250 


TURISTERNAS  JAPAN 


liga  byggnader  och  främlingskvarteren  i två  eller  tre  ham- 
nar, så  har  ni  det  gamla  Nippon  från  daimionernas  tid 
Men  äfven  de  från  västerlandet  importerade  inrättningarna 
ha  fått  en  Japansk  särprägel,  såsom  turisten  nogsamt  erfar 
vid  sin  första  järnvägsresa. 

Det  är  denna  ursprungliga  karaktär,  som  gör  Japan 
intressant.  Då  man  sett  sig  trött  på  europeisk  och  ameri- 
kansk utställningshumbug  — jag  tänker  nu  särskildt  på 
»piken»  i S:t  Louis,  »nationernas  gata»  i Barnum-stil  — 
är  det  en  hvila  att  komma  till  ett  urgammalt  folk,  som 
med  stolthet  bevarar  sin  egenart.  Europa  och  Amerika 
ha  förlorat  sin  färg.  Deras  herdar  jodla  på  varieléerna, 
deras  tyrolerjägare  levereras  fullrustade  från  något  etablis- 
sement  på  Leipzigerstrasse,  deras  schweizer- hyddor  äro 
garnerade  med  frackklädda  garcons  och  deras  Buffalo-Bills 
skjuta  till  måls  på  manegen.  Jag  längtar  bort  från  allt 
detta  marknadsprål  till  ett  idylliskt  land  med  evig  grönska, 
där  folket  ännu  ej  lärt  sig  att  skämmas  för  naturen,  där 
stolta  torii  ännu  vakta  vägen  till  förfädrens  helgedomar 
och  där  folkdräkt,  landskap  och  städer  ännu  lysa  i lifs- 
glad  färgprakt. 

För  sexton  år  sedan  gjorde  Kipling  en  tur  genom  Japan 
och  skildrade  då  sarkastiskt  det  nya  Japan  »i  illasittande 
europeisk  uniform»;  den  store  skalden  såg  redan  i anda- 
nom, huru  japanerna  som  alla  andra  skulle  komma  att 
gå  genom  civilisationens  stora  korfmaskin,  ur  hvilken  allt 
utkommer  homogent,  hackadt  och  målet.  Men  Kipling  är 
mer  lyckad  som  skald  än  som  profet.  Japan  i dag  är 
mer  genuint  japanskt  än  det  var  1889.  Det  gamla  hålles 
nu  i vördnad  och  man  har  lärt  sig  att  passa  in  väster- 
landets stora  uppfinningar  i den  nationella  ramen.  Då 
japanen  kommer  hem  från  en  utländsk  resa,  kastar  han 
med  förtjusning  af  sig  den  obekväma  bonjouren,  stånd- 
kragen, stärkskjortan  och  allt  det  andra,  och  klär  sig  i 


ETT  UNIKT  LAND 


251 


den  mjuka  jubaran,  den  löst  sittande,  härliga  kimonon 
och  sandalerna,  som  fotterna  så  bittert  fått  umbära. 

Det  är  omöjligt  att  se  något  af  Japan,  utan  att  känna 
en  pust  af  en  mäktig,  främmande  anda.  Turisternas  om- 
döme om  landet  växlar  i oändlighet,  men  alla  äro  de  ense 
därom,  att  det  är  ett  land  för  sig,  olikt  alla  andra  — ett 
turistland  par  préférence.  Man  kan  studera  det  i många 
år  och  alltjämnt  upptäcka  nya  egenheter  och  nya  skön- 


Hängbro  af  bambu. 


heter;  men  äfven  en  tur  på  några  veckor  längs  allfarsvägen 
skänker  så  många  glimtar  in  i den  nya  underbara  världen, 
att  turisten  blir  rikligt  belönad  för  sitt  besvär  att  resa  till 
jordklotets  andra  sida. 

Kommer  man  från  väster  berör  routen  först  Naga - 
saki,  fiskarstaden,  hvars  pittoreska  läge  bland  bergen  och 
ryktbara  helgedom,  »templet  med  bronshästen»,  ge  en  liten 
försmak  på  kommande  turistfröjder.  Resan  fortsättes  van 
ligen  via  Shimonoseki  öfver  det  berömda  inhafvet  till 
Kobe , som  är  den  första  stora  anhaltstationen.  Sceneriet 
här  påminner  rätt  mycket  om  riviéran.  Staden  ligger  på 
en  smal  strandremsa  och  bakom  höja  sig,  i början  terrass- 


252 


TURISTERNAS  JAPAN 


vis,  men  sedan  allt 
brantare,  alperna. 
Liksom  i Italien 
har  människan 
gjort  stora  an- 
strängningar för  att 
få  fast  fot  på  klipp- 
branterna; murar 
ha  byggts,  ulfyll- 
ni n gar  gjorts,  träd- 
gårdar och  villor 
hänga  på  bergväg- 
gen och  mellan 
dem  slingra  sig 
konstrikt  byggda  vägar  i sick-sack-linjer,  Kobe  själft 
är  ett  välbyggdt  främlingskvarter,  Japans  näst  största, 
med  1,200  hvita,  som  drifva  en  kolossalt  stor  utrikes- 
handel*; i omedelbar  närhet,  på  andra  sidan  floden, 
ligger  det  gamla  Hijogo  med  274,000  invånare.  Omgif- 
ningarna  äro  rika  på  natursköna  eller  annars  märkliga 
ställen.  Från  den  branta  kusten  blickar  Himeji  stolta 
slott  ut  öfver  hafvet;  Munobiki  kastar  sitt  silfverband 
öfver  klippans  brant  midt  i en  tropiskt  rik  vegetation; 
kaskaderna  vid  Mino  skratta  i kapp  med  flickorna  som 
leka  med  vattnet;  Måntemplet  på  Mayasan  täflar  i må- 
lerisk prakt  med  kejsarinnan  Jingos  helgedom  vid  Iknta; 
ute  i hafvet  ligger  Awaji , ett  japanskt  Capri,  berömdt  för 
sin  fägring,  men  skönast  är  det  outplånliga  sceneriet  vid 
Wada  no  Misaki , udden  som  höjer  sina  mäktiga  klippor 
öfver  det  blå  hafvet. 

Från  Kobe  är  vägen  kort  till  Osaka , Kyoto  och 
Nara.  Dessa  städer  jämte  flera  mindre  bilda  ett  af  Japans 

* Ar  1903  var  Kobes  sammanlagda  export  och  import  värd  219  mil 
joner  yen,  medan  Yokohamas  uppgick  till  228.  Det  lider  intet  tvifvel,  att 
Kobe  kommer  att  i en  snar  framtid  distansera  Yokohama. 


Gobelin  från  Kyoto. 


HUFVUD-ROUTEN 


253 


tätaste  befolkningscentra.  Kyoto,  Japans  gamla  hufvud- 
stad,  är  en  verklig  guldgrufva  för  naturvännen,  konstälska- 
ren, arkeologen  och  historikern.  Men  äfven  vanliga  död- 
liga finna  fullt  upp  att  leta  efter:  porslin,  bronser,  cloisonné, 
vackra  tehus-flickor  och  brokigt  siden.  En  klok  gammal 
mikado  har  placerat  Kyoto  i en  härlig  dal  bland  bergen 
vid  en  ovanligt  klar  flod,  som  i många  rännilar  sorlar 
genom  staden.  I denna  trakt  möter  man  härliga  landskaps- 
taflor  hvart  man  går,  men  mest  berömda  äro  forsarna  i 
Katsura  och  utsikten  öfver  Gyllene  slottet , som  dock  för- 
lorat något  af  sin  glans.  Med  tåget  kommer  man  på 
f}rratio  minuter  till  Biwa , landets  största  insjö,  kring  hvil- 
ken  gruppera  sig  »de  åtta  landskapen  i O/m*»,  som  enligt 
japanskt  recept  böra  ses  i åtta  olika  dagrar.  Det  skulle 
föra  mig  för  långt  att  ingå  på  dessa  finesser,  men  jag  kan 
försäkra  att  alltsammans  tog  sig  bra  ut  i månsken. 

Den  andra  medelpunkten  för  turistlifvet  är  Yokohama. 
Alla  japaner  ondgöra  sig  öfver  att  turisterna  föredraga 


Spårvagn  i Tokyo,  smyckad  till  bansai-fäst. 


254 


TURISTERNAS  JAPAN 


Jokohama  framför  Tokyo.  Det  ena  är  en  tämligen  led- 
sam utländsk  stad,  säga  de;  det  andra  är  Japans  hufvud- 
stad,  centrum  för  landets  politiska  och  kulturella  intressen. 
Ingenting  kan  bättre  bevisa  den  utländska  turistens  låga 
ståndpunkt  än  detta,  att  han  uppoffrar  det  intressanta  och 
lärorika,  som  Tokyo  bjuder,  för  att  få  njuta  af  Yokohamas 
företräden  i bekvämlighet  och  bordets  njutningar!  Upp- 
riktigt sagdt  hör  jag  själf  till  detta  föraktliga  species  af 
människor.  Jag  bodde  under  »min  vistelse  i Tokyo»  hela 
tiden  på  »Oriental  Palace»  i Yokohama  och  reste  regel- 
bundet in  till  millionstaden  med  något  af  morgontågen, 
ungefär  som  en  Djursholmare  far  till  Stockholm  för  att 
insupa  civilisationen.  Tokyo  är  verkligen  icke  en  behaglig 
vistelseort;  man  känner  sig  rent  bortkommen  i detta  oänd- 
liga virrvarr  af  rickshaws,  papperslyktor,  människor  som 
tala  mesopotamiska,  gator  utan  namn,  början  och  slut, 
kanaler,  broar  och  parker,  och  åter  människor,  tätt,  tätt, 
gator  alla  lika,  kantade  af  butiker,  rickshaws  och  pappers- 
lyktor . . . 

Första  gången,  jag  besökte  Tokyo,  hade  jag  föresatt 
mig  att  på  äkta  turistmanér  med  kartan  i hand  taga  mig 
fram  på  egen  hand.  Målet  hade  jag  ej  satt  långt  bort: 
från  Shimbashi  station  till  kejserliga  palatset.  Jag  lämnade 
Shimbashi  klockan  9,3  0 f.  m.;  jag  gick  och  gick  och  gick; 
gata  följde  på  gata,  kvarter  på  kvarter;  snart  hade  jag  för 
lorat  all  känning  af  karta,  utgångspunkt  och  mål  och  dref 
som  ett  flarn  på  detta  människohaf  utan  gräns;  solen  sjönk 
och  jag  hade  ej  en  aning  om  hvar  jag  var,  endast  att 
jag  måste  vara  många  mil  från  Shimbashi.  Ännu  kl.  8 
på  kvällen  dref  jag  omkring,  dödstrött,  förtviflad  att  inte 
finna  en  människa,  för  hvilken  jag  kunde  göra  mig  för- 
stådd, tills  ändtligen  en  barmhärtig  poliskonstapel  tog  hand 
om  mig,  satte  mig  upp  i en  rickshaw,  och  därpå  åkte  jag 
i ett  sträck  i två  timmar,  blef  utstjälpt  framför  ett  lågt, 


HUR  MAN  BESER  TOKYO 


255 


rikt  upplyst  hus  och  befann  mig  vid  — Shimbashi.  Jag 
var  så  glad  som  om  jag  upptäckt  Nordpolen.  Riktad 
genom  denna  erfarenhet,  beslöt  jag  att  för  framtiden  be- 
gagna ett  förnuftigt  system : jag  gjorde  således  upp  min 
resplan  i Yokohama,  lät  min  tolk  skrifva  upp  resp.  platser 
med  japanska  bokstäfver  på  ett  kort  i lämplig  ordning 
och  öfverantvardade  detta  kort  efter  ankomsten  till  Shim- 
bashi till  en  rickshaw-man,  som  med  ofelbar  noggrannhet 
utförde  programmet;  jag  hade  endast  att  stiga  upp,  åka 
och  stjälpas  ut,  tills  jag  omsider  vid  dagens  slut  hamnade 
med  min  rickshaw-man  vid  utgångspunkten.  Detta  är 
enda  sättet  för  en  främling  att  taga  sig  fram  i Tokyo. 
Men  vill  man  vara  en  själfständig  människa  och  njuta  en 
smula  af  promenader  i det  fria,  gör  man  klokast  att  stanna 
i Yrokohama,  som  har  en  härlig  strandpromenad,  the  Band , 
med  utsikt  öfver  hafsviken,  beströdd  af  väldiga  ångare 
från  världens  alla  kanter,  samt  en  förtjusande  utländsk 
villastad,  som  bäddat  sig  i nätta  trädgårdar  på  en  höjd, 
som  går  under  namnet  »the  Bluff». 

Det  finns  två  utflykter  från  Yokohama,  som  hvarenda 
turist  måste  göra : den  ena  norrut  till  Nikko , tempelstaden, 
den  andra  västerut,  till  Hakone  och  Miyanoshita  på 
sluttningen  af  Japans  högsta  fjäll  Fujiyama.  Nikko 
ligger  högt  uppe  bland  bergen,  2,000  fot  öfver  hafvet,  men 
man  kommer  numera  lätt  nog  dit  (med  järnväg  från  Tokyo 
på  5 timmar).  Det  är  öfver  mänsklig  förmåga  att  i skrift 
göra  rättvisa  åt  denna  plats,  som  i sig  innefattar  det  för- 
nämsta Japan  har  af  utsökt  natursceneri  och  fulländad 
konst;  det  måste  ses,  men  ej  med  en  blaserad  globetrotters 
likgiltiga  blick,  utan  med  en  liebhabers  entusiasm.  Ja- 
panen själf  säger:  »att  icke  ha  sett  Nikko  är  att  ej  känna 
skönhet.»  Det  skapande  människosnillet  har  här  trädt  i 
den  intimaste  samverkan  med  naturen  för  att  tillsammans 
åstadkomma  en  helhetsverkan  af  utomordentlig  harmoni, 


256  TURISTERNAS  JAPAN 

och  tre  sekler  ha  med  öm  hand  smekt  och  vårdat  dessa 
konstens  mästerverk,  så  att  de  fått  en  obeskriflig  charm  i 
färg  och  kontur.  Men  det  är  lönlöst  att  beskrifva.  Jag 
har  visat  utmärkta  fotografier  af  Nikkos  tempel  för  s.  k. 
konstvänner  och  de  ha  efter  några  flyktiga  ögonkast  lagt 
dem  å sido  och  sagt:  mycket  fint  1 superbt!  Men  hur 
mycket  begripa  de  af  dessa  byggnader,  där  hvarenda  list, 
hvarje  pelare,  hvar  infattning,  hvart  utsprång  är  ett  verk 
af  öfverlägsen  träsnidarkonst,  i hvilkas  inre  sidenväfnader 
af  aldrig  öfverträffad  skönhet  trängas  med  härliga  konst- 
verk i snidadt  elfenben,  skulpturer  i brons,  emaljarbeten 
af  utomordentlig  finhet,  oskattbara  mästerverk  i guld-lack 
och  gamla  pjäser  från  den  japanska  keramikens  glans- 
period! Man  måste  gå  sakta  i Nikko  och  studera  stycke 
för  stycke;  det  är  arbete  för  många  år,  om  man  vill  få  en 
inblick,  må  vara  ofullständig,  i denna  underbara  skatt- 
kammare. 

Hakone  och  Miyanoshita  äro  berömda  för  sina  heta 
källor,  sina  skogar  och  sjöar,  sitt  härliga  alppanorama 
och  sina  förträffliga  sommarhoteli.  Det  är  en  natur  af  en 
säregen  skönhet,  med  starka,  men  likväl  sammansmältande 
färger  och  en  oförliknelig  blå  dager.  Den  skönaste  pärlan 
i det  diadem  af  alper,  som  kröna  dessa  skogiga  sluttnin- 
gar, är  Fuji-yama,  Japans  världsberömda  bergjätte.  Sedd 
från  hafvet  stiger  den  direkt  upp  ur  vattnet  som  en  dim- 
blå  kägla,  täckt  af  en  snöhvit  hufva  med  långa  fransar. 
Men  först  uppe  på  sluttningen  framträder  vulkankäglan  i 
hela  sin  majestätiska  skönhet.  Man  ser  den  än  här,  än 
där,  framglindrande,  då  man  minst  väntar  det,  bildande 
den  verkningsfullaste  fond  till  någon  japansk  tafla  med 
läckra  färger  och  småtrefligt  staffage  af  landtgårdar  eller 
tehus.  Jag  minns  en  by  från  Oteme:  en  smaragdgrön  flod, 
som  sorlar  fram  öfver  svarta  kiselstenar  mellan  lundar  af 
afvenbok  och  kastanjer;  till  vänster  en  pagod  af  rikt  sni- 


En  typisk  japansk  järnvägsstation  på  landsbygden. 


På  kyrkogården:  En  bön  för  den  stupade, 
(Efter  en  japansk  teckning), 


Kinesisk  djunk 


Éttlggll 


■ 


Japanska  soldater  inkvarterade  i en  bondgård  i Mandschuriet. 


TURISTTRAFIKEN 


257 


dadt  cederträ,  täckt  af  ett  tungt,  utspringande  och  buktigt 
tak,  kring  hvilken  månghundraåriga  kamferträd  stodo 
vakt;  till  höger  barrskogsklädda  kullar,  däremellan  en 
topasblå  sjö  och  längst  upp  en  rosafärgad  kägla  med  en 
bländande  hvit  hätta:  Fuji-yama! 

Japan  har  under  senare  tider  utvecklat  sig  till  ett 
turistland  af  rang,  och  de  direkta  inkomsterna  af  turist- 
trafiken ha  beräknats  till  cirka  20,000,000  yen  om  året  — 
de  indirekta  låta  sig  svårligen  uppskattas,  men  äro  i Japan 


på  grund  af  vissa  förhållanden  proportionsvis  högre  än  i 
andra  turistländer.  De  resande  skulle  kunna  delas  i tre 
kategorier:  kolonister  bosatta  i Kina,  Filippinerna,  Java, 
Indien  etc.,  hvilka  resa  till  Japan  för  att  rekreera  sig: 
turister  som  göra  turen  »jorden  rundt»  och  besöka  Japan 
på  genomresa;  australier  och  andra  som  öfver  Japan  och 
Amerika  resa  till  Europa.  Som  rekreationsort  lämpar  sig 
Japan  särskildt,  därför  att  det  har  en  sådan  rikedom  på 
brunnar  och  bad.  Där  finnas  varma  källor,  svafvelbad, 
järnkällor,  naturliga  mineralvatten  af  alla  kända  slag,  hafs- 

17.  — C as  sel. 


Tämpelinteriör  från  Nikko. 


258 


TURISTERNAS  JAPAN 


bad  som  kunna  användas  större  delen  af  året,  och  därtill 
förträffliga  luftkurorter  på  alla  önskvärda  höjdlägen;  äfven 
i hetaste  sommaren  är  det  en  behaglig  svalka  i de  härliga 
bergstrakterna  kring  Nikko  och  Miyanoshita. 

Mikadons  rike  skulle  vara  än  mer  gouteradt  som  ett 
turisternas  paradis,  om  det  inte  vore  så  dyrt  att  vistas  där. 
Man  hör  i allmänhet  inte  sätta  sina  resekostnader  lägre 
än  10  yen  om  dagen,  hvilket  är  dubbelt  så  mycket  som 
motsvarande  agremanger  kosta  i Tyskland,  Schweiz  och 
Italien.  Vill  man  lefva  som  en  inföding,  kan  man  natur- 
ligtvis komma  ifrån  saken  betydligt  billigare,  men  jag  är 
rädd  att  äfven  den  störste  japanentusiast  tämligen  snart 
skall  tröttna  på  att  bo  på  japanska  hotell  eller  äta  japansk 
mat;  dessutom  blir  han  i denna  omgifning  alldeles  af- 
söndrad  från  människor,  som  han  kan  meddela  sig  med, 
så  framt  han  ej  lär  sig  språket,  hvilket  är  förenadt  med 
stora  svårigheter.  Jag  kom  aldrig  längre  än  att  säga  de 
vanliga  artighetsfraserna  och,  uppriktigt  sagdt,  blefvo  icke 
ens  dessa  alltid  förstådda.  Japanska  är  ett  ohyggligt  svårt 
språk,  både  att  tala  och  förstå,  och  folkets  kunskap  i en- 
gelska är  ytterst  begränsad.  Jag  har  ej  träffat  mer  än  tre 
, japaner,  som  kunnat  tala  engelska  något  så  när  flytande, 
nämligen  borgmästaren  i Yokohama,  en  känd  advokat  i 
samma  stad  samt  den  bekante  finansiären  mr  Megata. 
Äfven  så  framstående  män  som  inairen  i Tokyo-shi  — 
en  ämbetsman  som  representerar  en  och  en  half  million 
människor  — eller  nuvarande  finansministern  tala  en  be- 
dröflig  engelska.  Utanför  traktathamnarna  kan  man  i all- 
mänhet ej  påräkna  att  träffa  infödingar,  som  förstå  det 
minsta  af  något  europeiskt  tungomål,  och  man  är  således 
— om  man  vill  tränga  djupare  in  i förhållandena  eller 
aflägsna  sig  från  de  stora  stråkvägarna  — nödsakad  att 
använda  tolk,  hvilket  naturligtvis  afsevärdt  ökar  kost- 
naderna. 


RICKSHAWS 


259 


En  annan  orsak  till  utgifter  för  turisten  är  det  stän- 
diga användandet  af  rickshaws.  Det  hör  till  god  ton  på 
japanska  hotell,  att  portieren  skyndar  före  främlingen,  som 
ämnar  sig  ut.  och  ropar:  Oi,  kurumaya!  Oi,  kurumaya! 
Rickshawmännen,  som  vanligen  sitta  i rader  utanför  hotel- 
let, låta  ej  denna  signal  förklinga  ohörd,  utan  skynda  till 
så  fort  de  kunna.  Skulle  nu  en  främling  mot  förmodan 
föredraga  apostlahästarna,  följa  de  efter  honom  med  sitt 
evinnerliga  hä  hä!  Så  länge  man  promenerar,  kan  man 
vara  säker  om  att  vara  förföljd  af  ett  halft  tjog  af  dessa 
plågoandar,  och  till  sist  engagerar  man  en  af  dem,  endast 
för  att  få  vara  i fred.  Det  är  för  öfrigt  ett  stort  nöje  att 
åka  i rickshaw,  isynnerhet  om  man  inte  har  alltför  långa 
ben  och  ej  lider  af  öfverdrifven  medkänsla  för  dragaren. 
Första  gången  man  sitter  i ett  sådant  där  litet  lackeradt 
åkdon  med  en  barbent  mongol  luffande  framför  sig,  känner 
man  sig  som  en  tyrann  och  blodsugare,  men  sedan  man 
åkt  två  timmar  utan  att  dragaren  visar  spår  af  trötthet 
eller  andfåddhet,  börjar  man  undra  på  hvilken  sida  öfver- 
lägsenheten  egentligen  befinner  sig.  Efter  ett  par  månaders 
vistelse  i östern  är  man  på  det  klara  med,  att  man  för 
framtiden  ej  längre  kan  undvara  rickshawmannen,  och 
man  gör  upp  planer  att  taga  med  sig  hem  till  Enropa  en 
full  uppsättning  af  vagn  och  dragare. 

Jag  har  för  öfrigt  rickshawsmännen  att  tacka  för  en 
mer  lefvande  insikt  i den  västerländska  resenärens  karak- 
tär än  jag  annars  skulle  varit  i stånd  att  förvärfva.  Det 
hände  mig  vid  något  tillfälle,  då  jag  ej  hade  något  sär- 
skildt  att  uträtta,  att  jag  lät  mr  Kurumaya  gå  som  han 
ville  på  ett  par  timmars  promenad  genom  staden.  Han 
förde  mig  då  ofelbart  till  en  serie  ställen,  som  han  med 
sin  noggranna  kännedom  om  herrar  blekansiktens  smak 
visste  skulle  betinga  mest  drickspengar.  Jag  kan  försäkra 
att  dragarens  skarpsinne  var  mer  prisvärdt  än  hans  val 


260 


TURISTERNAS  JAPAN 


egentligen  smickrande  för  de  västerländska  kulturbärarnas 
moral.  I förbigående  vill  jag  här  anmärka  som  en  egen- 
het, att  resande  engelska  eller  amerikanska  damer  af  god 
societet  gärna  låta  visa  sig  de  beryktade  kvarter,  till  hvilka 
enligt  japansk  lag  offentliga  kvinnor  äro  hänvisade  och 
som  ofta  utmärka  sig  för  en  förvånande  lyx.  På  grund 
af  någon  okänd  idéassociation  anses  det,  hvars  blotta  om- 
nämnande är  shocking  i en  engelsk  salong,  högst  »intres- 
sant» då  det  gäller  exotiska  folkslags  sedvänjor.  Månne 
ej  dessa  damer  rodna,  då  de  möta  en  hederlig  japansk 
kvinna?  Eller  betrakta  de  äfven  henne  blott  som  ett 
etnografiskt  föremål? 

Det  har  skrifvits  volymer  om  japanska  tehus  och  gei- 
shor,  och  det  anses  öfver  hufvud  taget  ej  comme  il  faut 
att  skildra  Japan,  utan  att  lofprisa  de  sistnämnda.  Hvar- 
enda  turist,  som  kommer  till  mikadons  rike,  frågar  därför 
genast  efter  geishor.  Han  inbillar  sig  att  hela  landet  är 
fullt  af  dem  och  att  de  tråda  dansen  under  de  blommande 
körsbärsträden,  ungefär  som  älfvorna  tänkas  sväfva  i de 
svenska  björkhagarna.  Grymma  villfarelse!  Japanerna 
förstå  alldeles  förträffligt  att  utmynta  främlingarnas  ny- 
fikenhet och  — dumhet;  i Tokyo  begärde  man  15  yen  för 
att  se  tre  geishor  dansa  ett  par  timmar  och  turisterna  be- 
talade gärna  — men  därefter  svalnade  deras  geishaentusi- 
asm  ganska  märkbart.  Vida  billigare  och  mer  lönande  är 
det  att  gå  på  teatern,  dess  mer  som  föreställningarna  ofta 
äro  af  stor!  kulturhistoriskt  intresse.  Man  betalar  2 ä 3 
yen  för  en  bra  plats  på  någon  af  de  bästa  teatrarna,  och 
ehuru  men  ej  begriper  ett  ord  af  det  som  sägs  och  dekla- 
meras och  mycket  litet  af  handlingen,  sitter  man  helt  be- 
tagen af  de  rytmiska  rörelserna,  det  välklingande  språket, 
de  färgrika,  praktfulla  sidendräkterna,  de  vilda,  tämligen 
omotiverade  utbrotten  af  kärlek  och  svartsjuka,  den  under- 
liga monotona  musiken  . . . 


GEISHOR  OCH  TEATER 


261 


Geishafebern  kan  kosta  mycket  pengar,  men  det  finns 
en  sjukdom,  som  ingen  turist  undgår  och  som  är  ännu 
dyrare,  nämligen  »curios»-raseriet.  Med  »curios»  menar 
man  i östern  allt  möjligt,  som  har  en  verklig  eller  inbillad 


Flicka  från  Yokohama. 


nationell  prägel  och  som  kan  hemföras  som  minne  af  en 
turist.  Det  finns  i Japan  en  stor  industri  och  en  hel 
mängd  engros-  och  detalj  affärer  som  arbeta  i denna  bransch. 
Egentligen  skulle  man  ej  till  »curios»  räkna  andra  föremål 
än  sådana  som  ha  historiskt  eller  etnografiskt  värde,  men 
ordet  har  fått  en  mycket  vidare  bemärkelse  och  man  kan 


262 


TURISTERNAS  JAPAN 


tryggt  säga  att  det  är  endast  i sällsynta  fall  som  japanska 
»curios»  ha  någon  af  nämnda  värdefulla  egenskaper.  Men 
i stället  äro  de  moderna  sakerna  lockande  genom  sitt  fina? 
smakfulla  arbete.  Man  blir  fullkomligt  hänryckt,  då  man 
första  gången  kommer  in  i en  af  dessa  stora  affärer,  som 
äro  Yokohamas  stolthet  och  som  från  golf  till  tak  äro 
fyllda  af  fajanser,  porslin,  cloisonné,  skulpterade  arbeten  i 
brons,  silfver  eller  elfenben,  kakemonos,  svärd  ocli  andra 
metallarbeten,  inlagda  med  guld  och  silfver,  lackerade 
skåp,  möbler  af  alla  slag,  rikt  utskurna  i dyrbara  träslag... 
Man  går  omkring,  tummar  på  allt,  ger  till  utrop  af  för- 
tjusning, frågar  på  prisen  och  slutar  med  att  köpa  en  hel 
del.  Då  man  kommer  hem  till  hotellet  och  berättar  om 
sina  fynd  för  sina  vänner,  småle  de  medlidsamt  och  säga 
att  man  blifvit  grundligt  lurad.  Naturligtvis  känner  man 
sig  skamflat  som  en  skolpojke  som  fått  bakläxa  och  lofvar 
sig  själf  att  nästa  gång  . . . 

Efter  några  dagar  är  man  åter  ute  på  jakt.  Nu  und- 
viker man  de  stora  butikerna  ...  de  äro  naturligtvis  gjorda 
för  okunniga  gröna  engelsmän.  Man  ger  rickshawmannen 
befallning  att  gå  till  de  genuint  japanska  kvarteren  och 
snart  har  man  fördjupat  sig  i nya  härligheter:  där  är  en 
affär,  fullproppad  ända  ut  på  gatan  med  lackerade  svarta 
eller  blå  skifvor,  på  hvilka  konstnären  lagt  in  fåglar,  kvistar 
af  äppelträd,  geishor  eller  kämpande  daiymios  i elfenben 
och  pärlemor  — härliga  konstverk,  fulländade  i teckning 
och  skulptur,  som  man  kan  köpa  för  en  spottstyfver  af 
ett  eller  annat  tiotal  yen.  Japanen,  som  säljer,  tecknar 
prisen  med  händerna  — han  kan  ej  ett  ord  engelska  — 
och  gör  för  öfrigt  intryck  af  att  vara  en  konstnär  och  en 
gentleman.  Naturligtvis  prutar  man  och  efter  många  djupa 
bugningar  och  förlägna  leenden  från  säljaren  har  man 
»till  rampris»  bemäktigat  sig  några  »verkliga  fynd». 

I nästa  hörn  stöter  man  på  en  porslinsaffär,  som  bre- 


HUR  MAN  KÖPER  »CURIOS» 


263 


der  ut  ett  väldigt  lager  af  vaser,  tallrikar,  krukor,  bålar, 
fantasipjäser.  — »Gammal  Satsuma»,  såger  den  bugande 
japanskan  med  ett  förtrollande  leende,  då  ni  pekar  på  en 
stor  vas  af  sprick-fajans,  öfversållad  af  grupper  af  dans- 
ande geishor  och  svärdsvängande  krigare,  alla  utförda  en 
miniature  och  med  otrolig  finess  samt  inpassade  i ett 
underbart  drakmönster  i guld...  »Endast  135  yen ! Very 
cheap!»  Ni  pekar  på  några  koppar,  tunna  som  äggskal, 
och  får  veta  att  det  är  en  specialitet  från  Mikawachi,  som 
ej  kan  eftergöras,  samt  stannar  slutligen  för  ett  stort  fat 
i rödt  och  guld  af  »äkta  Kutani-porslin  från  Kanazawa», 
som  ni  känner  er  omåttligt  glad  att  bli  ägare  af  till  hälf- 
ten af  det  begärda  priset. 

Slumpen  för  er  därefter  till  en  butik,  där  man  säljer 
cloisonné  eller  s.  k.  cellemalj,  och  till  er  glädje  upptäcker 
ni  att  verkstaden,  där  man  utför  dessa  underbara  saker, 
som  man  ej  lyckats  efterhärma  i Europa,  ligger  bakom 
butiken  med  utsikt  åt  en  trädgård,  som  rymmer  tre  våg- 
formigt  klippta  tallar,  några  besynnerligt  mejslade  stenar, 
blommor  och  kaktusar  och  till  sist  en  stor  tempel-lanterna 
i brons.  På  golfvet  i verkstaden  sitter  en  gammal  man 
och  textar  ett  mönster  af  stiliserade  liljor  och  ljärilar  på 
en  kruka  af  koppar.  Ni  beundrar  den  osvikliga  säkerhet, 
hvarmed  han  utför  denna  delikata  och  minutiösa  teckning, 
men  er  beundran  öfvergår  till  förvåning,  då  mästaren 
börjar  utlägga  mönstret  med  ett  tunt,  millimetersmalt  silf- 
verband,  som  han  ställer  på  ända  i teckningens  konturer 
och  fäster  på  ett  hemlighetsfullt  sätt.  Då  hela  mönstret 
en  gång  efter  oändlig  möda  är  utfördt  i silfverlinjer 
och  dessa  genom  upphettning  svetsats  fast  vid  krukan, 
kan  nästa  fas  i processen  vidtaga  — just  den,  som  de  där 
små  gossarna  så  flinkt  syssla  med.  De  fylla  rummen 
mellan  linjerna  med  emaljfärger  — en  darrning  på  handen 
skulle  förstöra  det  hela,  men  handen  darrar  ej  . . . Sedan 


264 


TURISTERNAS  JAPAN 


kommer  en  ny  upphettning,  som  gör  det  hela  till  ett  kaos, 
och  så  slipningen,  som  ur  den  formlösa  massan  låter 
konstverket  framstå  i all  sin  prakt  med  de  härliga  färgerna 
infattade  i ett  nät  af  silfver  . . . 

I vördnadsfull  tystnad  gör  ni  ert  val  bland  dessa  konst- 
skatter och  med  djup  tacksamhet  hör  ni  säljerskans  förkla- 
ring: »Endast  ett  pris!»  Man  prutar  ej  med  konstnärer! 

Därnäst  träffar  ni  en  affär,  hvars  specialitet  är  järn- 
och  bronsföremål,  inlagda  med  guld,  och  vägg  om  vägg 
med  denna  ligger  en  annan,  där  ni  finner  tekök  af  en 
originell  åttkantik  form,  kandelabrar  som  hvila  på  storkar, 
lanternor  i pagodfason  och  toalettskrin  i form  af  sköld- 
paddor, alltsammans  utfördt  på  ett  fulländadt  sätt  i en 
praktfull  guldglänsande  mässing.  Men  hvarför  köpa  järn 
och  mässing?  Här  är  en  tredje  butik,  som  endast  ut- 
ställer silfver,  och  ni  får  en  omåttlig  frestelse  att  lägga  er 
til  med  ett  stort  schatull,  på  hvars  lock  den  japanska 
draken  ringlat  ihop  sina  taggiga  lemmar.  Ni  börjar  nu 
bli  allvarligt  bekymrad.  Det  ser  ut  som  om  ni  ännu  blott 
läppjat  på  japanskt  konsthandtverk  och  som  om  förråden 
voro  outtömliga.  Alltjämt  uppenbara  sig  nya  specialiteter. 
Här  äro  buddahbilder  och  geishor,  med  mästarhand  ut- 
skurna i elfenben,  här  äro  påfåglar  och  långsvansade  tuppar 
i pärlemor  — ni  tycker  er  se  hur  vinden  leker  med  fjäd- 
rarna — här  äro  små  nätta  skåp  i rödt  lack  med  orna- 
mentering  i svart  och  matt  guld  . . . Hvar  skall  detta  sluta 
och  hur  skall  kassan  räcka  till?  En  ny  bransch:  arbeten 
i sköldpadd,  beundransvärda  genom  sin  fina  skulptur. 
Ännu  en:  läderplastik!  Ni  blir  förtviflad  och  ämnar  fly 
genom  en  tvärgata,  men  hamnar  i stället  midt  upp  i textil- 
utställningarnas högkvarter.  Hvart  ni  vänder  er:  brokader, 
kina-crépe,  taffeta,  broderier,  mattor,  taflor  utförda  i sam- 
met eller  gobelin,  sidendraperier,  lambrekänger . . . Ni  går 


KONSTHANDTVERKETS  SKATTKAMMARE 


265 


på  försök  in  i en  affär  och  frågar  på  en  duk,  men  det 
skulle  ni  ej  gjort.  Där  finnas  synbarligen  outtömliga 
lager  af  allt  slags  siden,  upplagdt  i ofantliga  trafvar  på 
golfvet. 

Den  lille  mannen  som  säljer  börjar  visa  er;  tillintet- 
gjord nedsjunker  ni  på  en  stol,  och  två  tjänare  veckla 
upp  dukarna,  springa  upp  på  hvar  sin  stege  och  breda 
ut  på  väggen  midt  emot  er  den  ena  efter  den  andra.  Hvar- 
enda  en  är  ett  konstverk,  helt  och  hållet  handarbete,  utfördt 


Broderad  sidenduk  från  Kyoto. 


i det  finaste  silke  och  komponerad  med  öfverlägsen  smak. 
Hvilken  luster,  hvilka  färger!  ej  dämpade  och  blekta,  utan 
glänsande  praktfulla.  Men  ett  färgsinne,  som  aldrig  sviker 
har  räddat  mästerverket.  Det  som  hos  oss  blefve  skrikigt 
prål,  är  här  smältande  harmoni.  En  utställning  af  Hand- 
arbetets vänner  skulle  vara  fördärfvad  genom  en  enda  af 
dessa  dukar  — allt  det  andra  skulle  bli  så  tarfligt.  Ni 
sitter  hänförd,  er  trötthet  har  försvunnit;  timme  efter  tim- 
me går  och  japanerna  breda  alltjämt  ut  nya  skatter  . . . 


266 


TURISTERAS  JAPAN 


»Det  där,»  säger  ägaren,  »är  enklare  saker,  landskap 
o.  d.  Men  vi  ha  också  dyrbarare  arbeten.  Vi  ha  ett  par 
kattor  här  af  en  stor  mästare;  dem  kunna  vi  ej  sälja  under 
800  yen.  Och  här  ha  vi  apan  som  retas  med  en  kråka, 
den  är  billig  till  tusen.»  Och  så  öfvergår  han  till  att  visa 
er  de  gamla  brokaderna. 

Ni  är  stum,  tillintetgjord.  Ni  köper  en  bit  blott  som 
en  ursäkt  och  flyr,  brådstörtadt,  utan  att  se  er  om,  tillbaka 
till  hotellet,  följd  af  tre  rickshaws,  på  hvilka  ni  lastat 
edra  inköp. 

Då  ni  sedan  — d.  v.  s.  då  ni  hämtat  er  från  ansträng- 
ningen — berättar  för  edra  vänner  på  klubben  hvad  ni 
sett  och  gjort,  småle  de  på  nytt.  Den  gamla  satsuman  är 
gjord  i Yokohama,  försäkra  de,  och  fatet  af  kutani 
är  en  imitation;  cloisonné  köper  man  bättre  och  billi- 
gare i Nagoya,  lackvaror  skall  man  tillhandla  sig  vid 
Biwasjön  och  det  är  en  galenskap  att  inte  köpa  de  bro- 
derade dukarna  i Kyoto. 

Naturligtvis  har  ni  betalat  alltsammans  mycket  mer 
än  det  är  värdt  och  därtill  blifvit  lurad  på  kvalitén.  Men 
ni  kan  lugna  er  med,  att  det  ni  köpt  kostar  fem  gånger 
så  mycket  i Europa.  Det  är  för  öfrigt  en  mycket  svår 
konst  att  göra  inköp  i Japan  och  fordrar  stor  sakkänne- 
dom, som  turisten  ej  besitter.  Och  ju  mer  han  inbillar 
sig  att  vara  sakkunnig,  desto  större  dumheter  begår  han. 
Det  finns  s.  k.  kännare,  som  söka  upp  småhandlare  på 
aflägsnare  platser  som  Nikko  eller  Nara  och  tro  att  de  hos 
dem  kunna  komma  öfver  fynd  af  äkta  gamla  saker;  men 
antikviteterna  äro  alla  tillverkade  i Tokyos  faktorier  och 
transporterade  till  tempelstäderua  i bergen  för  att  lura 
främlingar.  Det  finns  knappt  någon  möjlighet  längre  att 
hitta  något  verkligen  gammalt  och  värdefullt,  ty  hela  Japan 
är  noga  genomsnokadt  af  japanska  samlare  och  experts, 
och  allt,  som  Japan  ännu  äger  af  gamla  konstskatter,  för- 


ANTIKVITETER  SÄLLSYNTA 


2G7 


varas  nu  i tempel  och  museer.  Men  det  mesta  har  gått 
till  Europa.  I hvarje  fall  står  den  nya  konstindustrien  i 
mikadons  rike  så  högt,  att  hvarje  främling  hör  finna  sina 
förväntningar  öfverträffade. 


Gammalt  arbete  i guld-lack. 


Bansai-fäst  i Yokohama. 


Främlingslifvet.  Hotell  och  klubbar. 

I Orienten  är  hvarje  respektabel  turist  en  nabob,  en 
furste.  Det  anstår  inte  en  sådan  person  att  passa  upp  på 
sig  själf,  att  bära  sina  paket  till  hotellet  eller  att  knussla 
med  drickspengar.  Går  ni  till  fots,  betraktar  rickshaw- 
mannen  er  med  en  mildt  förebrående  blick,  som  om  han 
ville  säga:  ädle  herre,  hur  kan  ni  beröfva  eder  fattige  tjä- 
nare äran  att  draga  eder?  Ni  blir  efter  hand  så  van  vid 
dessa  ömma  omsorger  som  på  alla  håll  omgifva  er,  att  ni 
till  sist  finner  det  helt  naturligt,  att  en  tjänare  alltid  är  till 
hands,  då  ni  önskar  en  tändsticka  eller  en  askkopp,  och 
att  badet  står  till  reds  på  morgonen,  då  ni  stiger  ur  sängen, 
utan  att  ni  ordrat  det.  Ni  vore  helt  säkert  inte  människa, 
om  ni  inte  efter  hand  finge  i edra  egna  ögon  något  af  den 
nimbus,  som  omger  en  sahib  eller  en  pascha.  Det  känns 
därför  nästan  som  en  smärtsam  öfverraskning  då  ni  åter- 
kommer till  Europa  och  finner  att  ni  är  en  helt  vanlig 
människa. 

Emellertid  får  man  ingenting  för  intet,  allra  minst  i 


ASTOR  HOUSE  I SHANGHAI 


269 


bortre  Orienten,  och  då  man  en  tid  rest  därute,  kommer 
man  under  fund  med,  att  paschavärdigheten  är  en  ganska 
dyr  historia.  Hotellprisen  äro,  jämfördt  med  Europas,  ore- 
sonligt höga,  isynnerhet  om  man  tager  i betraktande  de 
billiga  prisen  på  arbetskraft  och  på  en  hel  del  matvaror, 
såsom  t.  ex.  vildt,  fisk,  hönseriprodukter,  frukt  m.  m.  Och 
många  af  de  »främmande»  hotellen  äro  långt  ifrån  först- 
klassiga. I allmänhet  uppgifves  »Astor  House»  i Shanghai 
vara  fjärran  österns  utan  jämförelse  bästa  hotell,  men  man 
bör  då  tänka  mer  på  det  inre  och  bortse  från  exteriör 
och  läge. 

Astor  House  ligger  inklämdt;  det  är  ett  kolossalt  och 
oformligt  komplex  af  större  och  mindre  hus,  de  flesta  en- 
vånings. Hotellet  har  sannolikt  liksom  »Plusquamperfectum» 
i Uppsala  blifvit  tillbyggdt,  allt  efter  som  behofvet  af  mera 
utrymme  gjort  sig  kännbart.  Följden  är  att  man  beliöfver 
en  halftimme  för  att  hitta  den  rätta  ingången,  och  i det 
inre  förlorar  man  sig  i virrvarret  af  korridorer,  läsrum, 
biljardsalar,  »bar-rooms»  och  små  basarer  för  tidningar, 
herrartiklar  och  kuriositeter.  Matsalen  är,  ehuru  tämligen 
låg  och  ingalunda  dekorativt  vacker,  en  sevärdhet,  isyn- 
nerhet då  gongongen  ljuder  och  hotellets  gäster,  som  tyckas 
sammanförda  från  alla  världens  hörn,  strömma  in  och 
fylla  det  ofantliga  rummet  med  den  brokigaste  mångfald  af 
typer  och  tungomål.  Ni  kan  dagligen  här  se  en  profkarta 
på  västerns  och  Orientens  folk:  engelsmän  i otadlig  säll- 
skapsdräkt, skroderande  norska  sjökaptener,  listiga  osma- 
niska köpmän,  singaleser  med  rundkam  i det  svarta  oklippta 
håret,  kinesiska  bankirer  och  mäklare  i dyrbara  siden- 
dräkter, preussiska  officerare  med  stram  hållning,  hinduiska 
furstar,  juvelsmyckade  och  uppvaktade  af  egna  tjänare, 
japaner  i svart  redingot,  tj^sta  och  småleende  ...  Är  det  så 
diner,  råder  det  en  stämning,  som  vore  man  på  en  kosmo- 
politisk fest:  de  hvita  skjortbrösten  lysa,  diamanterna  gni- 


270  FRÄMLINGSLIFVET.  HOTELL  OCH  KLUBBAR 


stra,  champagnen  skummar  i glasen,  de  brokiga  dräkterna 
och  de  besynnerliga  ansiktstyperna  föra  tanken  till  en 
ofantlig  corps  diplomatique ; men  från  de  många  borden 
stiger  ett  sorl  af  den  mest  öronskorrande  mesopotamiska 
och  endast  tillfälligtvis  skär  igenom  ett  kraftuttryck : ett 
amerikanskt  »god  damned»  eller  kanske  en  kraftig  norsk 
sjöterm.  Damerna  fattas  inte  heller,  men  de  äro  alla  af 
den  hvita  rasen;  asiaternas  damer  inta  sina  måltider  på 
sina  rum.  Ni  skall  lägga  märke  till  många  vackra  ansik- 
ten, men  också  till  en  viss  ansträngd,  stundom  tvifvelaktig 
fraicheur . . . sminket  kan  ej  alltid  dölja  kindens  blekhet, 
som  är  en  följd  af  klimatet,  hvilket  kvinnorna  i regel  sämre 
motstå  än  männen.  Bortskämda,  hypereleganta  i sina  ur- 
ringade,  luxuösa  baltoaletter,  luta  sig  dessa  damer  tillbaka 
i sina  bekväma  korgstolar,  lättjefullt  sträckande  den  juvel- 
gnistrande  banden  efter  champagneglaset,  som  kavaljeren 
fyller.  Men  toalett  och  hållning  äro  icke  alltid  världsda- 
mens. Ett  vant  öga  skall  här  och  där  upptäcka,  att  den 
fina,  men  bestämda  gränsen  för  det  korrekta  passerats, 
dräkten  är  en  smula  för  djärf,  skrattet  klingar  ej  fullt  har- 
moniskt . . . Kanske  kan  ni  af  en  i förhållandena  invigd  få 
upplysning,  hvem  den  eller  den  damen  är.  Ni  skall  då 
till  er  förvåning  finna,  att  de  flesta  tituleras  mrs,  men 
ingen  frågar  efter  eller  har  någonsin  hört  talas  om  deras 
äkta  män. 

Så  intressant  än  matsalens  publik  är,  så  följer  mitt  öga 
med  ännu  större  intresse  betjäningen.  Den  utgöres  af  idel 
kineser,  hårpiskprydda,  klädda  i sidenglänsande  hvitt  linne, 
smidiga  och  kvicka  som  kattor.  Borta  i ett  hörn  stå  de  i 
en  stor  klunga,  väntande  på  order;  så  fort  ni  satt  er  och 
den  svartklädde  kineshofinästaren,  också  han  i otadlig 
hårpiska,  bugande  räckt  er  menuen  och  vinlistan,  kommer 
på  en  vink  en  af  dessa  tjänare  fram,  och  så  länge  ni  sitter 
kvar  vid  bordet,  är  han  uteslutande  till  er  disposition.  Svå- 


ÖSTERNS  SERVERINGS-SYSTEM 


271 


rare  är  det  att  göra  sig  förstådd.  Vill  ni  konsultera  honom 
angående  rätterna,  bugar  han  sig  med  handen  på  hjärtat, 
småler  och  säger  halft  hviskande:  Me  no  savee!  hvilket  är 
pidgin-engelska  och  betyder:  jag  förstår  inte ! Framhärdar 
ni  i alla  fall  och  försöker  med  ord  och  gester  göra  er  be- 
griplig, bugar  han  sig  ännu  djupare,  producerar  ett  djupt 
sympatiskt  och  medlidande  småleende  och  hviskar  med 
smekande  sch-ljud:  me  belong  very  sorry  inside,  me  no 
savee!  (jag  är  mycket  ledsen  invärtes  = i mitt  hjärta,  men 
jag  förstår  inte) 

Naturligtvis  kan  ni  inte  bli  ond  på  en  man  med  så 
älskvärdt  väsen,  men  magens  kraf  äro  kännbara  och  ni 
börjar  förtvifla  om  att  få  dem  tillfredsställda.  Då  upptäc- 
ker ni  att  alla  de  många  namnen  på  matsedeln  äro  för- 
sedda med  ett  nummer  (det  finns  väl  bortåt  hundra)  och 
som  en  sista  utväg  ropar  ni  »seven!  twentyfive!»  Knappt 
har  ni  uttalat  orden,  förr  än  kinesen  flyger  bort  som  en 
»oljad  blixt»  och  ögonblicket  efter  är  han  tillbaka  med  en 
liten  portion  potatis  och  en  kvarts  hummer.  Ni  skrattar, 
men  begriper  att  ni  ändtligen  gissat  hemligheten;  ni  måste 
räkna  upp  numren  på  hvarje  småsak:  bröd,  potatis,  sallad, 
ättika,  olja,  smör,  kyckling  o.  s.  v.  och  precis  hvad  ni 
ordrar  får  ni,  men  i mycket  små  portioner.  Det  gjorde 
mig  mycket  ledsen,  att  då  jag  ändtligen  hittat  något  riktigt 
godt,  det  var  så  dimunitivt,  att  man  kunde  svälja  det  i 
några  munsbitar.  Men  jag  lärde  mig  senare,  att  man  blott 
behöfver  ordra  samma  nummer  flera  gånger  för  att  få  sitt 
lystmäte.  En  fransman,  som  var  mycket  förtjust  i tomater, 
brukade  börja  sin  order  så  här:  53,  53,  53,  53!  och  strax 
kommo  4 portioner  tomater  på  bordet.  Priset  är  alltid 
detsamma.  Man  betalar  öfverallt  i fjärran  östern,  där  detta 
system  är  infördt,  ett  fixt  pris  för  måltiden  och  kan  sedan 
ordra  hur  länge  och  hur  mycket  man  vill. 

Dessa  menuanordningar  återfinnas  på  alla  utländska 


272  FRÄMLINGSLIFVET.  HOTELL  OCH  KLUBBAR 


hotell  i östern;  öfver  hufvud  taget  tyckas  dessa  hotell  vara 
gjorda  efter  samma  modell,  ehuru  kvalitén  i öfrigt  varierar 
från  stora  och  förstklassiga  etablissement  till  sådana  paro- 
dier på  europeisk  komfort  som  Franska  hotellet  i Saul. 
Med  Astor  House  täfla  Grand  Hotel  och  Oriental  Palace  i 
Yokohama  om  hederspriset;  de  ha  båda  ett  härligt  läge  vid 
Bund,  den  lifliga  stadens  »Strandväg»,  och  anblicken  från 
hotellens  piazzor  öfver  Tokyobukten  och  redden  med  de 
talrika  jätteångarna,  som  anlöpa  på  väg  till  Amerika, 


Grand  Hotel  i Yokohama. 


Australien  eller  Europa,  och  de  stundom  i tusental  inseg- 
lande japanska  fiskarbåtarna  är  helt  säkert  makalös.  En 
bättre  betjäning  än  dessa  hotell  förfogar  öfver  finns  ingen- 
städes i världen;  t.  o.  m.  kineskyparna  i Astor  House  måste 
träda  i skuggan  för  dessa  japaner,  som  aldrig  äro  i vägen 
och  likväl  hvarje  ögonblick  till  hands,  som  löpa  ljudlöst  i 
hastig  språngtakt  och  som  till  på  köpet  äro  mönster  af 
ordning,  renlighet  och  ärlighet.  Hvad  tycks  om  en  hotell- 
städare, som  dagligen  går  igenom  garderoben,  piskar,  vädrar, 
dammar,  låter  laga,  om  så  behöfs,  allt  utan  ringaste  på- 


FRÄMLINGSLIF 


273 


minnelse,  som  ställer  hvarje  sak  på  sin  plats,  uträttar  alla 
ärenden,  väcker  på  klockslag,  tager  noga  reda  på  besökan- 
des önskningar,  kommer  på  ringning  äfven  midt  i natten 
och  aldrig  gör  en  min  af  surmulenhet  eller  att  vänta  dricks- 
pengar? »Alla  professioner  kunna  bringas  till  vetenskaplig 
fullkomlighet»,  säger  en  amerikansk  moralist,  och  om 
detta  är  sant,  kan  man  säga  att  de  bästa  japanska  tjänarna 


“Gyllene  Pagoden".  Gammalt  kejserligt  lustslott  utanför  Kyoto. 

hafva  höjt  sitt  fack  till  sann  vetenskap.  Månne  det  inte 
hedrar  nationen  att  kunna  göra  något  fulländadt  äfven 
på  detta  ringaktade  arbetsfält?  Hvad  säga  våra  husjung- 
frur? 

Turistlandet  Japan  har  helt  naturligt  gjort  mycket  för 
sina  långväga  gästers  trefnad;  utom  de  nyssnämnda  finnas 
förstklassiga  hotell  i badorten  Myanoshita,  i Kyoto  och  i 
Tokyo,  hvars  berömda  »Imperial»  dock  icke  går  upp  mot 
de  förnämsta  Yokohamahotellen.  Hotellifvet  spelar  en  myc- 
kel större  roll  i östern  än  här  hemma  i Europa  med  dess 

ordnade  familjeförhållanden.  En  stor  kontingent  af  »främ- 
18.  — Cas8el. 


274  FRÄMLINGSLIFVET.  HOTELL  OCH  KLUBBAR 


lingarna»  — en  hvit  man  är  i Japan  och  Kina  foreigner, 
äfven  om  han  bott  där  större  delen  af  sitt  lif  — sakna 
nämligen  familjer  och  bo  på  hotellen.  Där  uppgöras  äfven 
de  flesta  affärer,  bekantskaper  stiftas,  stora  »tiffins»  (fruko- 
star) och  sällskapsmiddagar  afätas.  En  specialitet  därute 
är  att  hålla  välkomst-  och  afskedsfester.  Det  är  alltid  nå- 
gon »prominent  resident»  som  reser  till  Europa  eller  Ame- 
rika eller  kommer  tillbaka,  och  dessa  händelser  bilda  väl- 


Egendomligt  fiske. 

komna  anledningar  att  samlas  i festligt  lag.  Man  äter  och 
dricker  egentligen  alldeles  för  mycket  i de  utländska  sett- 
lementen.  Det  är  förvånansvärdt  att  man  har  tid  öfrig  till 
att  göra  så  stora  affärer  — för  en  ytlig  betraktare  ser  det 
ut  som  om  alla  dessa  grossörer  i silke  och  bomull,  kon- 
suler, skeppsklarerare,  mäklare,  agenter  och  clerks  icke  hade 
annat  till  uppgift  än  döda  tiden  med  »tiffins»,  dineer,  bar- 
visiter och  biljardspel. 

Jämte  hotellen  har  man  klubbarna,  som  utgöra  en 


KLUBBARNA 


275 


särskild  och  central  institution  i fjärran  österns  främlings- 
lif.  Hvarenda  främlingskoloni  har  sin  klubb,  de  större 
settlementen  en  engelsk  klubb  och  en  tysk  klubb,  någon 
gång  dessutom  en  fransk.  I Yokohama  residerar  engelska 
klubben  i eget  bus  vid  Bund  med  präktiga  lokaler  — i all 
synnerhet  är  biljardsalen  med  minst  ett  dussin  biljarder 
storartad.  Det  hvilar  emellertid  en  viss  reserverad  brittisk 
stelhet  öfver  hela  etablissementet  och  man  trifs  bättre  i 
den  tyska  klubben  med  sin  visserligen  något  mer  plebeji- 


Japanskt  hafsbad  (Oiso). 


ska  bierball  men  i öfrigt  mycket  komfortabla  inredning. 
Jag  frågade  om  det  ej  funnes  en  viss  antagonism  mellan 
de  två  institutionerna,  men  fick  det  karaktäristiska  svaret: 
»visst  inte!  alla  äro  inskrifna  i båda  klubbarna;  kl.  2 sam- 
las alla  att  dricka  bier  i tyska  klubben  och  kl.  5 är  tiden 
inne  att  spela  biljard  i den  engelska.» 

I klubbarna  utöfvar  man  en  ganska  storartad  gästfri- 
het mot  resande  främlingar,  och  har  man  ett  introduktions- 
bref  till  sin  konsul,  kan  man  vara  viss  om  att  öfverallt  ha 
fritt  inträde.  Man  blir  hastigt  nog  introducerad  till  en 


276  FRÄMLINGSLIFVET.  HOTELL  OCH  KLUBBÅR 


mängd  personer,  som  uttrycka  sin  glädje  öfver  bekantska- 
pen, med  det  traditionella  »glad  to  meet  you!»  Efter  några 
inledande  fraser  öfvergår  den  artige  främlingen  vanligen  till 
ett  resolut  »let  us  ha  ve  a drink»,  h varefter  han  vid  baren 
beseglar  vänskapen  med  en  »whiskey  and  soda».  Kommer 
ni  emellertid  till  klubben  med  den  föreställningen  att  man 
där  välvilligt  står  till  hands  med  upplysningar  om  det 
märkliga  land,  i hvilket  ni  hamnat,  skall  ni  finna  er  djupt 
besviken.  En  resident  kan  omöjligen  fatta  att  ni  sträcker 
ert  intresse  längre  än  till  hotellen  och  klubbarna  eller  möj- 
ligen till  de  biersorter  som  platsen  producerar.  Senare  på  nat- 
ten, då  stämningen  blir  mer  otvungen,  skall  ni  visserligen 
få  ett  öfverflöd  af  upplysningar,  men  det  är  synd  att  säga 
att  det  i detta  fall  är  »in  vino  veritas».  Det  är  ej  sällsynt 
att  korrespondenter,  som  godtroget  lagt  sina  intryck  från 
klubbarnas  nachspiel  till  grund  för  sina  reseskildringar, 
sedermera  hudflängts  i platsens  »utländska»  organ  af  någon 
vänlig  klubbledamot.  Det  hör  nämligen  till  settlementets 
heder  att  äga  en  eller  flera  tidningar,  som  vanligen  ut- 
märka sig  för  ett  magert  innehåll  och  en  starkt  framträ- 
dande lokalpatriotism. 

Ett  studium  af  dessa  tidningar  ger  en  lustig  inblick  i 
de  på  en  gång  småstadsaktiga  och  mycket  storslagna  för- 
hållanden, i h vilka  främlingskvarterets  residenter  lefva.  På 
ena  sidan  kan  ni  läsa  en  notis  om  att  mrs  P.  tyvärr  ej  är 
hemma  på  sin  mottagningsdag  den  17  (alla  damer  inom 
societeten  ha  sin  särskilda  mottagningsdag  och  alla  dessa 
annonseras  på  en  gemensam  lista  för  månaden)  och  på 
den  andra  en  skeppningslista,  som  talar  om  värden  på 
millioner  dollars.  Man  bör  ej  glömma,  att  främlingarna 
öfverallt  i östern  äro  mycket  fåtaliga  — Yokohamas  främ- 
ingskvarter  räknar  blott  2,358  residenter,  medan  Schanghaj 
ståtar  med  den  högsta  siffran,  5,974.  Ehuru  de  lefva  i 
storstäder,  äro  dessa  främlingar  i verkligheten  småstadsbor, 


ÖSTERNS  SOCIETET 


277 


som  känna  hvarandra  likaväl  som  invånarna  i Grönköping 
och  mest  intressera  sig  för  skvallret,  som  är  oundvikligt 
under  så  trånga  förhållanden  och  som  har  en  ypperlig 
näring  i det  högt  utvecklade  sällskaps-  och  klubblifvet.  På 
grund  af  täta  resor  och  andra  förbindelser  stå  dessa  österns 
småstäder  i liflig  rapport  till  hvarandra  och  det  har  ej 
utan  orsak  sagts,  att  om  man  nyser  i Engelska  klubben  i 
Jokohama,  så  hörs  det  i Honkong.  Ja,  ni  kan  kalla  dessa 
»foreigners»  för  småstadsbrackor,  men  om  ni  tittar  på  dem 
på  andra  sidan  äro  de  världshandelns  magnater,  som  spän- 
na sina  intressen  kring  jordklotet. 


Trappa  till  £‘Måntemplet“  i Kobe. 


Finns  det  en  industriell  gul  fara? 


Det  finns  knappast  något 
problem  i vår  på  sociala 
och  ekonomiska  spörsmål 
så  rika  tid  som  så  lifligt 
sysselsatt  framsynta  iakt- 
tagares fantasi  som  »den 
gula  faran».  Likt  ett  mång- 
höfdadt  vidunder  framträ- 
der detta  spöke  — än  hotar 
det  med  en  militärisk  fram- 
marsch mot  väster  af  tal- 
lösa mongolhärar,  än  rycker 
det  oss  närmare  i form  af 
en  kuliöfversvämning  på 
den  europeiska  arbetsmarknaden,  än  skymtar  det  på  afstånd 
som  en  kommersiell  fara,  en  öfvermäktig  konkurrens  på  in- 
dustriens område.  Frågar  man  någon  i österns  förhållanden 
väl  initierad  köpman,  hvad  han  tror  om  den  gula  faran,  skall 
han  i de  flesta  fall  definiera  den  på  sistnämnda  sätt.  Men 
det  finns  också  flera  insiktsfulla  män  därute,  som  alldeles  för- 
neka den  gula  farans  tillvaro,  för  så  vidt  den  betyder  det  hvita 
arbetets  nederlag  i kamp  med  det  gula.  Öfver  hufvud  är 
det  en  mycket  omtvistad  fråga,  huruvida  mongolerna  i 
industriellt  afseende  äro  eller  kunna  bli  i stånd  att  utöfva 
en  ödesdiger  konkurrens  mot  de  hvita  nationerna.  Och 
på  denna  fråga,  som  för  oss  har  en  så  vital  betydelse,  hit- 


Staty  af  Okubo  Tosliimichi,  en  af  japan- 
ska storindustriens  grundare. 


KINESERNAS  ROLL 


279 


tills  blifvit  alltför  litet  belyst,  skall  jag  söka  gå  den  något 
närmare  inpå  lifvet. 

Till  en  början  vill  jag  då  anmärka,  att  kineserna  hit- 
tills icke  utöfvat  någon  nämnvärd  industriell  konkurrens 
mot  Europa  eller  Amerika.  Det  finns  inte  någon  enda  för 
oss  betydande  industri,  inom  hvilken  Kina  uppträder  som 
farlig  medtäflare  på  världsmarknaden.  Hittills  har  »Mid- 
tens  rike»  nöjt  sig  med  den  passiva  rollen  som  afnämare 
och  icke  ens  inom  egna  tullgränser  har  det  förmått  upp- 
taga täflan  med  de  främmande  fabrikanterna.  De  billiga 
och  utmärkta  arbetare,  som  Kina  i sådant  öfverflöd  pro- 
ducerar, användas  i mycket  ringa  antal  inom  fabrikerna, 
men  däremot  på  åkerfältet,  i plantagerna,  i dockorna,  på 
järnvägarna,  i allt  slags  kroppsarbete  under  bar  himmel. 
Det  är  på  dessa  områden  de  visat  sin  öfverlägsenhet 
genom  uthållighet,  genom  okänslighet  för  klimatiska  in- 
flytelser, genom  flit,  ordning  och  förnöjsamhet.  Huruvida 
dessa  kulis  med  samma  fördel  låta  använda  sig  i den 
moderna  maskinverkstaden,  vid  komplicerade  och  ömtåliga 
arbetsmaskiner,  är  minst  sagdt  en  öppen  fråga.  Det  kan 
svårligen  bestridas  att  kinesen  i genomsnitt  har  samma 
mått  af  arbetsintelligens  som  den  hvite  arbetaren,  och  hans 
»handlag»  — om  denna  populära,  men  något  dunkla  term 
får  användas  — är  ju,  att  döma  af  de  många  konstrika 
arbeten  som  utföras  i Kina,  beundransvärdt.  Men  frågan 
är  ej  afgjord  därmed;  det  finns  andra  faktorer  som  ej  få 
utelämnas,  t.  ex.  ledningen  af  arbetet,  som  hittills  alltid 
varit  en  svår  stötesten  vid  alla  industriföretag  i Kina  — 
hvita  arbetsförmän  och  ingenjörer  ha  på  grund  af  obe- 
kantskap med  språket  svårt  att  göra  sig  förstådda  och  äro 
dessutom  ofantligt  dyra;  infödda  finnas  ej  att  få.  Det 
saknas  traditioner  för  modern  industriverksamhet  i »Mid- 
tens  rike»,  och  i h varje  fall  kommer  det  att  taga  så  lång 
tid  att  där  uppamma  en  sådan,  som  kan  ha  betydelse  utom 


280 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


Kinas  tullgränser,  att 
världen  åtminstone 
för  den  närmaste 
framtiden  kan  vara 
trygg  för  en  farlig 
kinesisk  industriell 
konkurrens. 

Mycket  annor- 
lunda ställa  sig  för- 
hållandena i Japan.  Soluppgångens  land  är  icke  längre 
någon  nykomling  i de  för  världsmarknaden  producerande 
nationernas  krets.  Den  moderna  industrien  har  där  redan 
anor,  som  gå  flera  decennier  tillbaka  i tiden.  Ännu  under 
feodaltiden  gjordes  beaktansvärda  framsteg  i modern  rikt- 
ning, och  arbetsbesparande  maskiner,  särskildt  för  textil- 
industrien, infördes  ej  minst  genom  feodalfurstarnas  initiativ. 
Efter  restaurationen  har  regeringen  på  det  kraftigaste  upp- 
muntrat, ja  själf  gått  i spetsen  för  det  nya  näringslifvets  ut- 
veckling. Silkeindustrien  har  fått  den  första  och  mäktigaste 
impulsen  af  denna  rörelse,  och  tack  vare  en  rationell  odling 
samt  en  vidsträckt  användning  af  arbetsbesparande  ma- 
skiner vid  framställning  af  råsilke  har  denna  industri 
blifvit  Japans  ledande  och  mest  inkomstbringande.  Det 
andra  steget  framåt  betecknas  af 
uppkomsten  af  stora  modernt 
inrättade  spinnerier  och  väfverier 
och  det  är  på  detta  område  som 
Japan  först  visar  sin  förmåga 
att  upptaga  konkurrensen  med 
de  gamla  industriländerna,  en 
förmåga  så  mycket  mer  anmärk- 
ningsvärd, som  landet  i fråga 
om  bomullsindustrien  icke  un- 
derstöddes af  naturliga  resurser  Yokohama  Specie  Bank. 


Handelsskola  i Yokohama. 


UPPKOMSTEN  AF  MODERN  INDUSTRI  I JAPAN  281 


eller  förmåner.  Japan  odlar  nämligen  icke  bomull  och  är 
för  sitt  bomullsbehof  hänvisadt  till  Amerika,  Indien  och 
Kina.  Ingenting  kan  bättre  bevisa  japanernas  industriella 
kapacitet  än  det  faktum,  att  de  importera  kinesisk  bomull 
och  återsända  den  till  Kina  i form  af  garn  till  ett  värde 
af  bortåt  40  mill.  kr.  årligen.  På  den  kinesiska  markna- 
den uppträder  Japan  redan  som  en  hotande  konkurrent 


Japanska  landtarbetare  hålla  måltid. 


till  Europa  och  japanska  bomullsvaror  uttränga  där  liksom 
i Mandschuriet  och  Korea  småningom  engelska;  turen 
kommer  nog  efter  hand  till  amerikanerna,  som  kunnat 
glädja  sig  åt  en  mycket  stor  framgång  för  sina  bomulls- 
varor, särskildt  i Mandschuriet.  Sannolikt  komma  japa- 
nerna inom  kort  att  utsträcka  sitt  inflytande  äfven  till 
Indien,  och  det  blir  nog  en  ytterst  kännbar  konkurrens 
för  engelska  fabrikanter,  både  i Manchester  och  i Indien 
själft. 


282 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


Japanska  bomullsindustrien,  hvars  centrum  är  Osaka, 
har  alltsedan  depressionen,  som  följde  efter  kriget  med 
Kina,  varit  stadd  i oafbruten  utveckling,  men  det  sista 
året  har  ej  medfört  så  stora  framsteg,  man  kunnat  vänta. 

I stället  har  sidenindustrien  fått  ett  oerhördt  uppsving  och 
med  ens  ställt  Japan  som  världens  främsta  sidenprodu- 
cerande  land;  äfven  Frankrike  är  nu  distanseradt  och  en 
af  Lyons  bästa  marknader,  Förenta  staterna,  har  till  stor 
del  eröfrats  af  japanerna.  Fransmännen  liksom  schwei- 
zarna äro  dessutom  för  sina  silkespinnerier  och  väfstolar 
i afsevärd  grad  hänvisade  till  japanskt  råsilke  och  affall, 
och  en  japansk  exporttull  på  dessa  produkter,  som  dock 
tills  vidare  ej  är  att  befara,  skulle  verka  förlamande  på 
Europas  sidenindustri. 

Man  har  emellertid  redan  hunnit  vänja  sig  vid  att  be- 
trakta Japan  som  ett  ledande  land  inom  textilindustrien. 
En  obehagligare  öfverraskning  väntar  Europa  och  Amerika, 
då  de  en  dag  finna  att  japanerna  ämna  spela  en  roll  äfven 
som  järn-  och  stålfabrikanter  och  att  de  äfven  inom 
maskinindustrien  och  den  finare  stålmanufakturen  ha  satt 
sina  mål  så  långt  fram,  att  de  ej  kunna  undgå  att  komma 
i kollission  med  andra  nationer,  som  sedan  gammalt  varit 
ledande  på  detta  område. 

De  första  segrarna,  som  Japan  vann  inom  stålindu- 
strien, gällde  skeppsbyggeriet  och  kommo  som  en  följd  af 
landets  läge  och  maritima  position.  De  betydande  resultat, 
japanerna  hastigt  uppnådde  på  detta  område  och  som  bäst 
komma  till  synes  på  de  berömda  varfven  i Nagasaki,  Kobe 
och  Osaka,  hvilka  äro  verkliga  mönsteretablissement,  eki- 
perade  med  nutidens  yppersta  maskineri,  ingåfvo  nationen 
stora  förhoppningar,  men  man  kan  knappast  säga,  att  dessa 
på  andra  områden  blefvo  förverkligade;  det  uppstod  visser- 
ligen en  hel  rad  industrier  och  verkstäder,  men  de  visade 
oaktadt  regeringsunderstöd  och  en  tämligen  hög  tariff  föga 


NYA  LANDVINNINGAR 


283 


lifskraft,  och  endast  i fråga  om  ångmaskiner,  ångpannor, 
elektriska  motorer  och  järnvägsvagnar  tydde  tillverknings- 
siffrorna  på  större  framgång.  Först  på  allra  sista  tiden 
har  en  ny  frisk  vind  börjat  blåsa  äfven  på  detta  viktiga 
fält,  men  arbetet  har  nu  upptagits  från  en  annan  ända 
och  i en  helt  annan  skala  än  förut.  Jag  har  förut  be- 
rättat om  den  nya  masugnsanläggningen,  som  förser  hela 


Budbärare  (gogai)  delar  ut  bulletiner  från  kriget  i Tokyos  arbetarekvarter. 

Japan  med  järn,  om  de  storartade  lokomotivverkstäderna, 
som  äro  under  byggnad  nära  Yokohama  m.  m.  Det  gäller 
här  masstillverkningar  i modern  stil,  för  hvilka  förutsätt- 
ningar finnas  i de  nyupptäckta  malmfälten  i Kina  och 
Korea,  i Japans  egna  outtömliga  kolgrufvor,  i en  närlig- 
gande stor  marknad  etc.  Framgången  tycks  emellertid 
vara  gifven,  hvilket  bäst  bevisas  af  att  engelska  firmor  med 
mångårig  erfarenhet  på  detta  område  placerat  stora  kapital 
i dessa  japanska  företag. 


284 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


Postkontoret  i Yokohama. 

Jag  skall  här  icke  vidare  fördjupa  mig  i Japans  nya 
industri,  utan  endast  framhålla  att  den  omfattar  en  mängd 
västerländska  artiklar,  såsom  papper,  cement,  glas,  tänd- 
stickor, tobak  och  bier,  sockerraffinad,  anilinfärger,  arti- 
ficiella gödningsämnen,  tegel,  porslin,  mattor  m.  m.,  hvar- 
jämte  en  hel  del  gamla  japanska  industrier  genom  in- 
förande af  arbetssparande  maskiner  omdanats  till  moderna. 
Tillverkningen  af  japanska  stråmattor,  som  finna  sin  för- 
nämsta marknad  i Förenta  staterna,  är  sålunda  numera 
en  fullkomligt  nutidsenlig  maskinindustri. 

Men,  invänder  någon,  med  allt  detta  är  ingalunda  be- 
visadt,  att  en  industriell  gul  fara  existerar.  Om  Japan  ut- 
vecklar sig  till  en  stor  modern  industristat,  är  detta  all- 
deles på  sin  plats  och  på  intet  sätt  anmärkningsvärdare 
än  att  England,  Tyskland  och  Amerika  gått  samma  väg 
förut.  Det  ligger  tvärtom  i sakens  natur,  att  ett  land  med 
en  så  talrik  och  duktig  befolkning  och  ett  så  utomordent- 


ILLOJAL  KONKURRENS  ELLER  ICKE? 


285 


ligt  gynnadt  läge  måste  utnyttja  sina  naturliga  resurser, 
och  om  det  därvid  råkar  komma  i konkurrens  med  ett 
eller  annat  amerikanskt  och  europeiskt  industriintresse,  så 
får  man  finna  sig  däri  och  inrätta  sig  därefter.  Täflan 
har  ju  alltid  varit  till  gagn,  och  statistiken  visar  dessutom, 
att  Japan  liksom  andra  länder  blir  importdugligt  i samma 
mån  det  exporterar.  Om  Japan  förlidet  år  exporterade  för 
cirka  313  millioner  yen,  så  importerade  det  samtidigt  för 
närmare  363  millioner.  Exporten  har  från  1903  stegrats 
med  29  millioner  yen.  För  världshandeln  och  för  väster- 
landets produktion  i stort  sedt  kan  det  ej  vara  annat  än 
en  vinst,  att  en  ny  faktor,  representerande  en  yttre  varu- 
omsättning af  676  millioner  yen  — omkring  en  och  en 
kvarts  milliard  kronor  — insättes,  helst  denna  faktor  be- 
tyder mera  köpförmåga  än  konkurrens. 

Ser  man  saken  från  denna  sida,  måste  man,  tyckes 
det,  ge  optimisterna  rätt.  Men  jag  fruktar  att  frågan  där- 
med icke  är  utagerad ; i hvarje  fall  tål  den  nog  att  grund- 
ligare synas  i sömmarna.  Det  synes  mig  som  om  man 
icke  hade  rätt  att  bortse  från  med  hvilka  medel  de  japanska 


Vy  af  Dalny. 


286 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


exportsegrarna  vunnits.  Visar  det  sig  att  de  innebära  en 
illojal  konkurrens  mot  ett  icke  alltför  väl  aflönadt  euro- 
peiskt arbete,  att  de  i vissa  fall  mindre  bero  på  gynn- 
samma naturliga  förutsättningar,  som  ju  i arbetsfördelnin- 
gen på  världsmarknaden  borde  vara  de  bestämmande,  och 
mera  på  en  tydlig  undervärdering  af  arbetet,  ett  »svält- 
lönesystem»,  så  måste  man  medgifva,  att  en  hvar,  som  i 
något  så  när  tillfredsställande  arbetslöner  ser  det  viktigaste 
villkoret  för  hela  mänsklighetens  lyckliga  utveckling,  bör 
betrakta  de  japanska  exportsiffrorna  med  blandade  känslor. 
Om  t.  ex.  en  väfvare  i Lyon,  som  förut  hade  tre  francs 
om  dagen,  beröfvas  sitt  bröd,  därför  att  fabriken,  i hvilken 
han  arbetade,  ej  kan  konkurrera  med  japanerna,  som  be- 
tala sina  väfvare  30  sen  (cirka  56  öre),  så  är  det  en  klen 
tröst  för  honom,  att  japanerna  tack  vare  sin  sidenexport 
kunna  öka  sina  beställningar  i utlandet  inom  andra  bran- 
scher. Eller  — för  att  taga  ett  exempel  som  ligger  oss 
närmare  — hvad  säga  våra  svenska  tändsticksarbetare,  som 
åtnjuta  en  lön  af,  säg  20  kr.  i veckan,  om  att  nödgas 
upptaga  konkurrens  med  japanska  kvinnliga  yrkeskamrater, 
som  arbeta  för  15  å 20  sen  om  dagen?  Det  är  vid  sådana 
jämförelser  som  frågan  om  en  industriell  gul  fara  tillspet- 
sar sig.  Världen  är  numera  en  sammanhängande  arbets- 
marknad; en  alltför  stor  depression  på  ett  håll  måste  vålla 
ett  kännbart  tryck  öfverallt,  om  än  afstånd  och  tullsystem 
kunna  något  förmildra  dess  verkan.  För  sådana  indu- 
strier, som  hufvudsakligen  arbeta  för  export,  är  jämvikts- 
läget viktigare  än  för  andra.  Det  kan  icke  vara  till  den 
allmänna  utvecklingens  fördel  att  alla  sådana  industrier 
monopoliseras  af  länder  med  mycket  låga  arbetslöner,  och 
man  måste  erkänna  att  det  ligger  något  berättigadt  i den 
socialistiska  framtidstanken  att  uppställa  bestämda  minimi- 
löner, gällande  för  hela  den  civiliserade  världen. 

Emellertid  är  det  ju  ett  bekant  och  ofta  framhållet 


HURUDANA  ÄRO  JAPANS  ARBETARE? 


287 


faktum,  att  de  lägre  arbetslö- 
nerna ofta  balanseras  af  mindre 
arbetsförmåga,  lägre  arbetsinten- 
sitet. Man  får  således  icke  en- 
bart fästa  sig  vid  arbetspriserna 
i Japan,  utan  äfven  taga  i be- 
traktande dessa  mongolers  ar- 
betsprestation. Först  då  kan 
man  få  en  riktig  föreställning 
om  befintligheten  och  omfånget 
af  det  gula  spöke,  som  fram- 
träder så  hotande. 

Hurudana  äro  då  de  japan- 
ska arbetarna?  Då  jag  letar  i mitt  minne  för  att  samvets- 
grant besvara  denna  fråga,  finner  jag  många  mot  hvarandra 
stridande  omdömen,  afgifna  af  personer  som  kunna  åbe- 
ropa sig  på  rik  erfarenhet;  jag  möter  vidare  en  förvillande 
hop  af  fakta,  som  tala  än  i den  ena,  än  i den  andra  rikt- 
ningen; och  då  jag  slutligen  vädjar  till  mina  personliga 
iakttagelser,  står  jag  mer  rådvill  än  någonsin  — så  stick  i 
stäf  gå  de  mot  hvarandra. 

Första  gången  jag  såg  japaner  arbeta  var  i Nagasaki 
hamn.  Man  hade  sagt  mig  att  kolningen  i Nagasaki  var 
en  sevärdhet,  men  jag  måste,  sedan  jag  sett  den,  kalla 
denna  märkvärdiga  arbetsprestation  något  mer:  ett  under 
af  skicklighet  och  precision.  Tänk  er  en  kedja  af  japanska 
kvinnor  och  män,  som  går  från  botten  af  kolpråmen  upp  till 
skeppets  kollucka.  Kolet  fylls  nu  i helt  små  flata  korgar, 
som  förda  på  flinka  händer  vandra  upp  till  luckan  och 
tömmas  däri.  En  vanlig  handtlangning,  säger  ni.  Ja,  men 
så  blixtsnabbt  utförd,  att  det  ser  ut  som  om  kolet 
söges  upp  från  botten  och  likt  en  lång  orm  ringlade  sig 
upp  i luckan.  Kolkorgarna  följa  så  tätt  och  hastigt  på 
hvarandra,  att  de  nästan  sammanflyta  för  blicken;  man 


288 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


kan  inte  se  att  folket  arbetar:  de  tyckas  lekfullt  manipu- 
lera med  händerna,  liksom  spelade  de  på  ett  instrument . . . 
Jag  hade  förut  sett  de  ingalunda  föraktliga  kolarbetarna  i 
Port  Said,  i Aden,  i Colombo,  i Penang  o.  s.  v.  De  ha 
hvar  och  en  sin  väl  utbildade  lastningsmetod,  men  alla 
komma  de  till  korta  vid  jämförelse  med  Nagasaki  kol- 
jonglörer, som  inkasta  samma  kvantitet  på  ungefär  halfva 
tiden,  som  de  andra  behöfva.  Och  de  flesta  af  dem  äro 
kvinnor! 

En  månad  senare  gick  jag  genom  en  stor  sidenexport- 
firmas  varulager  i Yokohama.  Chefen  själf  förde  mig 
genom  det  intressanta  etablissementet;  vi  vandrade  genom 
stora  kontorssalar,  i hvilka  surret  af  skrifmaskiner  och  kine- 
siska räknebräden  fyllde  luften,  genom  magasin,  belamrade 
med  balar  i hundratal  af  råsilke  och  habutai  (tunt  japanskt 
sidentaft),  genom  laboratorier  och  profningsanstalter,  och 
kommo  så  till  ett  mycket  långt  rum,  som  erbjöd  en  egen- 
domlig anblick:  på  golfvet  sutto  i två  rader  med  ansiktena 
vända  mot  hvarandra  ett  femtiotal  unga  japanska  flickor, 
som  tycktes  utföra  någon  sällskapslek  med  näsdukar,  som 
de  viftade  med  i luften.  Jag  stannade  förvånad  och  ny- 
fiken. Var  det  en  festlig  tillställning  eller  ett  harem? 
Chefen  skrattade.  »Här  ser  ni,»  sade  han,  »hur  de  rika 
amerikanskornas  näsdukar  proberas.»  Och  verkligen,  hvar- 
enda  flicka  hade  en  hög  näsdukar  — små  genombrutna 
dukar  af  florstunt  siden  — bredvid  sig  och  lättjefullt,  lik- 
som på  lek,  tog  hon  en  efter  annan,  vecklade  ut  den  och 
lade  den  tillbaka,  allt  under  ett  sorl  af  glam  och  skratt. 
Dessa  små  japanskor  »arbetade»  i fjorton  timmar  för  20 
sen  (37  öre),  men  en  durkdrifven  svensk  sortererska  skulle 
hunnit  med  tredubbla  arbetet  på  10  timmar. 

Något  liknande  bevittnade  jag  i en  tändsticksfabrik  i 
Osaka,  som  sysselsätter  ett  par  hundra  arbetare,  men  icke 
äger  en  motor.  Hela  fabrikationen  gick  för  hand  och  det 


SVÄLTLÖNER  OCH  »BARNKRUBBOR» 


289 


mesta  arbetet  utfördes  af  flickor,  som  nästan  alla  tycktes 
vara  barn;  tolf-  och  fjortonåringar  sutto  i rader  på  golfvet 
och  klistrade  eller  fyllde  askar,  medan  ännu  mindre  småt- 
tingar, somliga  riktiga  bytingar  om  fem  å sex  år,  stultade 
omkring  på  sina  getas  med  korgar,  i hvilka  de  hämtade 
eller  aflämnade  material.  Jag  förstår  ej,  hur  en  sådan 
barnskara  kunde  arbeta  med  någon  ordning  — och  fabrika- 
tionen blef  nog  därefter.  De  fullärda  flickorna  i denna 
utmärkta  fabrik  hade  12  sen  om  dagen,  men  många  af  de 
små  arbetade  sina  12  — 14  timmar  för  5 sen!  Ett  stenkast 


Tullhuset  i Yokohama. 

från  denna  inrättning,  som  jag  i anteckningarna  döpt  till 
»barnkrubban»,  var  en  fullkomligt  modern  tändsticksfabrik, 
i hvilken  maskinerna  gingo  med  rungande  fart.  Äfven  där 
voro  ganska  många  minderåriga,  men  de  hade  en  helt 
annan  fart  och  disciplin.  Lönerna  voro  från  40  till  15 
sen,  i hvarje  fall  en  bråkdel  af  hvad  våra  svenska  tänd- 
sticksarbetare  förtjäna.  I Japan  finnas  emellertid  endast 
tre  större  moderna  tändsticksfabriker,  medan  landets  stor- 
artade tändsticksfabrikation  i öfrigt  (exporten  förlidet  år 
uppgick  till  nära  9 millioner  yen)  utföres  i några  hundra 
verkstäder  af  barnkrubbstypen,  sysselsättande  12,000  män- 
niskor, flertalet  minderåriga  flickor. 

19.  — Cassel. 


290 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


Kvinnorna  spela  öfver  hufvud  en  mycket  stor  roll  i 
Japans  fabriksväsen.  Det  beräknas  att  64  proc.  af  arbetarna 
äro  af  kvinnligt  och  endast  36  af  manligt  kön.  Skulle 
man  våga  ett  mera  allmänt  omdöme  om  dessa  flickor,  som 
faktiskt  uppbära  Japans  storartade  export,  torde  det  gå  i 
den  riktningen,  att  de  äro  mera  tåliga,  anspråkslösa  och 
förnöjsamma  än  skickliga  i modern  mening.  En  ameri- 
kansk grosshandlare  i sidenvaror,  som  årligen  besöker 
Japan  och  som  tycks  »understand  his  business»,  förkla- 
rade, att  japanska  väfverskor  på  långt  när  inte  presterade 
det  arbete,  som  utfördes  af  amerikanska,  men  de  arbetade 
så  mycket  billigare,  att  det  lönade  sig  att  köpa  varan  fär- 
dig i Japan  och  betala  den  kolossalt  höga  tullen  för  import 
till  Amerika.  I sådana  industrier,  i hvilka  arbetskraftens 
billighet  spelar  en  stor  roll,  har  och  kommer  Japan  för 
lång  tid  att  äga  ett  öfvertag;  i all  synnerhet  inom  siden- 
industrien har  denna  faktor  betydelse,  och  Japan  med  sina 
massor  af  små  landtgårdar,  på  hvilka  silkesodlingen  be- 
drifves  som  hemslöjd  och  med  ett  öfverflöd  af  fabulöst 
billig  minderårig  eller  kvinnlig  arbetskraft,  är  liksom  ska- 
padt  till  sidenproducerande  land  och  måste  som  sådant 
öfverflygla  alla  andra  länder,  möjligen  med  undantag  af 
Kina.  Ehuru  arbetsintensiteten  icke  är  stor  i fråga  om 
maskinarbete,  finns  det  stor  tillgång  på  skickliga  hand- 
arbeterskor,  till  hvilka  Europa,  åtminstone  numera,  icke 
har  något  motstycke.  Den  till  många  millioners  värde 
uppgående  tillverkningen  af  broderade  sidendukar,  kimonos, 
tauzure  (gobelänger),  orimono  (brokader),  cut  velvets  m.  fl. 
alster  af  den  yppersta  textilslöjd,  samt  de  ej  mindre  be- 
undransvärda arbetena  i porslin,  emalj,  elfenben,  pärlemor, 
sköldpadd  m.  m.,  som  också  till  stor  del  utföras  af  kvinnor, 
bevisa  nogsamt,  att  det  gamla  Nippon  icke  vansläktats  från 
sina  traditioner.  Amerikanerna  ha  hittills  lagt  beslag  på 
det  mesta  af  denna  produktion,  men  den  tid  kommer  nog, 


SVÅRFÖRKLARLIGA  MOTSATSER 


291 


då  äfven  i Europa  massor  af  japanska  handarbeten,  isyn- 
nerhet broderier  i silke,  komma  att  utbjudas  och  gifvetvis 
konkurrera  med  sådana  hemslöjdalster,  som  exempelvis  i 
Sverige  blifvit  af  en  viss  nationell  betydelse.  Så  vidt  jag 
förstår  saken,  har  vårt  handarbete  mycket  små  utsikter  att 
bestå  i denna  konkurrens,  ty  vårt  material  är  sämre  och 
dyrare,  vår  konstskicklighet  i regeln  mindre  och  vårt  ar- 
bete så  mycket  kostsammare. 

Man  skulle  tro  att  Japan,  som  producerar  en  så  ut- 
sökt konstslöjd,  hade  ett  öfverflöd  på  skickliga  yrkes- 
arbetare på  andra  områden,  men  här  stöter  man  ånyo  på 
en  af  dessa  motsatser,  på  hvilka  soluppgångens  land  är  så 
rikt.  I samma  Tokio,  där  hvarje  affärsgata  bjuder  på  ut- 
ställningar en  masse  af  de  härligaste  konstslöjdsartiklar, 
har  man  de  största  svårigheter  att  anskaffa  fabriks-  och 
verkstadsarbetare  med  det  mått  af  träning  och  yrkesskick- 
lighet, som  någorlunda  motsvarar  västerländska  fordringar. 
En  med  japanska  förhållanden  väl  förtrogen  person,  hr 
F.  Schroeder,  utgifvare  af  »Eastern  World»,  har  i en  liten 
bok,  »Japanese  Characteristics»  uttalat  ett  anatema  öfver 
alla  japanska  manliga  arbetare,  som  han  finner  bristande 
i fackskicklighet,  opålitliga,  svårhandterliga,  slarfviga  och 
utan  ansvarskänsla.  Hans  skildring  må  vara  öfverdrifven, 
men  säkert  är,  att  genomsnittsarbetaren  på  de  japanska 
verkstäderna  har  dålig  utbildning  och  en  ännu  sämre 
disciplin.  »Då  jag  har  allra  brådast,»  förklarar  en  stor 
pappersfabrikant,  »gå  mina  arbetare  ut  och  titta  på  de 
blommande  körsbärsträden  I»  En  annan  framstående  verk- 
stadsägare  säger:  »Våra  arbetare  kunna  hvarken  drifvas 
eller  ledas  med  förnuftsskäl;  de  förstöra  mera  verktyg  och 
material  af  ren  vårdslöshet  än  allt  deras  arbete  är  värdt!» 
Rätt  egendomligt  var  det  svar  jag  fick  — min  fråga  gällde 
disciplinen  — af  en  svensk  ingenjör,  som  äger  en  af  de 
största  mekaniska  verkstäderna  i Yokohama:  »Mina  arbe- 


292 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


tare  lyda  mig  blindt,  men  de  ha  ingen  respekt  för  verk- 
mästarna, som  äro  japaner.»  Detta  japanska  folk  är  så 
demokratiskt,  har  en  så  stark  känsla  af  frihet  och  likstäl- 
lighet, att  det  endast  med  svårighet  låter  disciplinera  sig. 
Det  lyckades  i kriget,  tack  vare  folkets  utomordentliga 
patriotism,  men  det  har  hittills  icke  lyckats  bra  i verk- 
städerna. Månne  ej  träningen  i kriget  kommer  att  hära 
goda  frukter  äfven  för  det  fredliga  arbetet?  En  ökad 
disciplin  och  ansvarskänsla  skulle  för  den  japanska  indu- 
strien och  för  landet  i sin  helhet  vara  den  största  vinst, 
som  det  blodiga  kriget  kunnat  skänka. 

Det  vore  emellertid  i hög  grad  orättvist  att  skära  alla 
japanska  arbetare  öfver  en  kam.  Jag  har  själf  i Osaka 
järnverk  och  annorstädes  sett  verkliga  elitkårer  af  japanska 
yrkesmän,  och  jag  tror  fullt  och  fast,  att  de  öfverklagade 
missförhållandena  till  stor  del  bero  på  dålig  ledning  och 
dålig  betalning.  Visserligen  äro  lefnadskostnaderna  i ett 
land,  där  folket  bor  så  godt  som  ute  och  äter  hirs,  billigt 
ris  och  torkad  fisk,  ojämförligt  billigare  än  hos  oss,  men 
äfven  i Japan  ha  lefnadskostnaderna  stigit,  i många  fall 
fördubblats  under  de  sista  tio  åren,  och  det  visar  sig  där 
som  här,  att  med  ökade  anspråk  på  arbetaren  komma 
också  ökade  fordringar  från  hans  sida.  Den  gamla  regi- 
mens japanska  handtverkare  arbetade  så  som  det  be- 
hagade honom,  sof  när  han  var  trött,  rökte  sin  pipa  och 
drack  sitt  sake  när  det  smakade;  han  lefde  på  det  hela 
taget  ett  angenämt  och  föga  ansträngande  lif.  Nutiden 
ställer  stora  fordringar  på  vaksamhet,  uthållighet  och  ord- 
ning — allt  egenskaper  som  måste  uppammas  och  — betalas ! 

Man  bör  äfven  komma  ihåg,  att  den  gamla  stammen 
af  handtverkare  varit  alldeles  otillräcklig  för  den  hastigt 
spirande  nya  industrien,  och  helt  naturligt  har  det  varit 
förenadt  med  stora  svårigheter  att  af  det  råa  materialet  af 
kulier  och  småbönder  skapa  en  fabriksarbetareklass,  mot- 


DEN  GAMLA  TIDEN  OCH  DEN  NYA 


293 


svarande  moderna  anspråk.  Med  den  sporre  som  ligger  i 
ökade  arbetslöner  kommer  det  dock  att  lyckas.  Frågan 
är  blott,  hur  långt  arbetsgifvarna  äro  beredda  att  .till- 
mötesgå arbetarnas  anspråk.  Men  därvid  äro  vi  inne  på 
den  sociala  frågan,  som  äfven  i Japan  börjar  blifva  akut. 

Socialdemokratien  har  tvifvelsutan  under  de  senare 
åren  vunnit  terräng  i mikadons  rike,  ehuru  rörelsen  på 
grund  af  myndigheternas  hotande  hållning  så  bedrifves  i 


det  hemliga,  att  en  utomstående  har  svårt  att  få  en  rätt 
uppfattning  af  saken.  Man  vet  dock,  att  många  fram- 
stående män  befinna  sig  bland  ledarna,  främst  mr  Yano , 
som  förut  varit  privatsekreterare  hos  kejsaren  och  senare 
heklädt  viktiga  förtroendeposter  såsom  sändebud  i Peking 
m.  m.  En  annan  känd  socialdemokrat  är  skriftställaren 
Katayama , som  tillhör  partiets  öfverstyrelse.  Bekant  utom 
Japans  gränser  är  äfven  Hawakami , författaren  till  boken: 
»The  Political  Ideas  of  modern  Japan».  Partiet  utger  i 
Japan  en  tidning  » Heimin  Shimbun » (»det  lägre  folkets  tid- 


294 


FINNS  DET  EN  INDUSTRIELL  GUL  FARA? 


ning»),  hvars  redaktör  mr  Kotoku  nyligen  dömdes  till  fem 
månaders  fängelse.  Tror  sig  regeringen  genom  dylika 
preussiska  metoder  kunna  undertrycka  en  rörelse,  som 
tyckes  ganska  berättigad  i ett  land  med  så  nedtryckta  ar- 
betslöner, har  den  nog  misstagit  sig.  Missnöjet  kommer 
tvärtom  att  utbreda  sig  och  kommer  efter  hand  att  sprida 
sig  till  grupper  af  arbetare,  som  hittills  varit  oberörda,  till 
grufarbetarna,  som  stå  under  ett  slags  patriarkalisk  styrelse 
af  sina  »bossar»,  till  hamn-  och  transportarbetarna  och 
kulierna. 

Men  äfven  de  högsta  löner,  som  socialdemokraterna 
drömt  om  i Japan,  äro  låga  i jämförelse  med  våra  fack- 
föreningars tariffer,  och  det  ligger  i sakens  natur,  att  folket 
i fjärran  östern  kan  nöja  sig  med  lägre  inkomster.  Det 
är  i denna  egendomlighet,  som  intimt  sammanhänger  med 
själfva  lifvet  därute,  så  olikt  vårt  till  förutsättningar  och 
beskaffenhet,  som  jag  finner  den  trygga  grund,  på  hvilken 
de  mongoliska  folkens  industriella  framtid  kommer  att 
byggas.  Vårt  lefnadssätt,  i mångt  och  mycket  förkonst- 
ladt,  pålägger  oss  så  stora  bördor,  att  vår  andliga  och 
materiella  kraft  måste  försvagas,  medan  mongolerna,  som 
ha  naturfolkets  uppfattning  och  instinkter,  tyckas  ösa  ur 
en  kraftkälla,  som  årtusendens  kultur  ej  kunnat  uttorka. 

En  industriell  gul  fara  betyder  detsamma  som  en  ho- 
tande förflyttning  österut  af  den  kulturella  världens  tyngd- 
punkt. Det  ligger  mera  allvar  i detta  spörsmål  än  man 
vid  en  ytlig  betraktelse  är  beredd  att  antaga.  Jag  tror,  att 
frågan  bör  mana  oss  till  själfpröfning,  till  ett  enklare, 
naturenligare  lefnadssätt.  Vi  ha  ett  markeradt  försprång 
tills  vidare  genom  vår  industris  äldre  traditioner,  genom 
en  lång,  praktisk  och  vetenskaplig  skolning.  Men  mongo- 
lerna — japanerna  först  och  kineserna  sedan  — skola 
efter  hand  tillägna  sig  vår  utbildning  och  teknik,  och  sedan 
kommer  striden  att  stå  på  en  annan  grund;  de  nationella 


EN  MANING  TILL  SJÄLFPRÖFNING 


295 


krafterna  skola  mätas  och  öfvertaget  tillkommer  den,  som 
har  de  största  oförbrukade  resurserna.  Under  den  när- 
maste framtiden  kommer  den  mongoliska  konkurrensen 
att  göra  sig  gällande  blott  inom  enstaka  industrier,  såsom 
sidenfabrikationen,  men  må  vi  ej  invagga  oss  i någon 
säkerhet:  europeerna  lära  efter  hand  ut  konsten  till  japa- 
nerna, och  japanerna  till  kineserna.  Kina  ensamt  är  stort 
nog  att  ta  hand  om  hela  världens  industri! 


Amiral  Togo  planterar  ett  minnesträd  öfver  freden  i Centralparken  i Tokyo. 


Efter  freden. 

Den  våldsamma  kraftmätningen  mellan  Ryssland  och 
Japan,  som  nu  är  slutad  genom  freden  i Portsmouth,  har 
kanske  mer  än  något  föregående  krig  stått  om  ekonomiska 
värden.  Man  måste  ha  inandats  Pacitichafvets  starkt  kom- 
mersiella luft  för  att  fullt  förstå  innebörden  i denna  kamp. 
Vi  göra  oss  här  i norden  ingen  riktig  föreställning  om 
storleken  af  de  värden  som  stått  på  spel;  då  man  talar 
om  Korea,  Mandschuriet,  norra  Kina  o.  s.  v.,  tänka  vi  ej 
på  hvad  dessa  ord  representera.  Det  ser  ut  som  om  den 
förlorade  krigsskadeersättningen  på  ett  par  milliarder  kro- 
nor imponerat  mera  på  en  viss  del  af  pressen  än  exempel- 
vis vinsten  af  Korea.  Därför  har  också  den  missuppfatt- 
ningen kunnat  uppstå,  att  Japan  utgått  ur  denna  kamp 
med  jämförelsevis  dåligt  resultat.  Men  för  den,  som  när- 
mare studerat  förhållandena  därute,  ter  sig  saken  helt 
annorlunda. 

Kriget  började  på  grund  af  Rysslands  våldsamma  fram- 
trängande till  Pacifichafvet.  Vladivostok  kan  knappast 


RYSSLAND  UTESTÄNGDT  FRÅN  STILLA  HAFVET  297 


anses  ligga  inom  detta  hafs 
kommersiella  sfär.  Staden 
har  aldrig  haft  någon  be- 
tydelse för  handeln,  stort 
sedt.  Grundlagd  1860,  är 
den  ännu  i dag  ej  större 
än  Jönköping  och  har 
mindre  affärslif  än  denna 
svenska  småstad.  Jämför 
österns  stora  handels-  och 
industrimetropoler:  Shang- 
haj.  Tientsin,  Osaka,  Hong- 
kong etc.!  Ryska  pacifik- 
banan,  pulsådern  för  ett  af 
världens  största  åkerbruks- 
distrikt, sökte  sig  fram  till 
en  förbindelse  med  världs- 
handelns stora  stråkvägar.  Därför  eröfrades  Mandschuriet, 
Port  Arthur  och  Dalny  anlades,  Korea  hotades  och  Ma- 
sampho  arrenderades.  Japan  såg  sin  ställning  som  österns 

ledande  affärsstat  rubbad  och 
öppnade  kriget  Så  vidt  jag 
kan  se,  har  det  vunnit  sitt  mål : 
slaverna  äro  tillbakaträngda 
från  Pacifichafvet,  afskurna  för 
alltid  genom  Japans  eröfringar 
från  detsamma.  Sibiriens  han- 
del kommer  hädanefter  att  gå 
genom  japanska  händer. 

Japan  är  nu  i besittning 
af  den  stora  transasiatiska 
banans  sista  och  viktigaste  del. 
Från  Kvangtsjengtse  till  Fusan 
är  ungefär  1,400  km.  japansk 


Amiral  Togo. 


Baron  Kamamura. 

Japansk  utrikesminister  under  kriget  och 
fredsunderhandlare  i Portsmouth. 


298 


EFTER  FREDEN 


Vy  af  Vladivostoks  hamn. 

järnväg.  Större  delen  af  denna  bana  befinner  sig  i händerna 
på  ett  bolag  under  japansk  kontroll,  och  ganska  sannolikt 
kommer  samma  bolag  att  efter  hand  taga  hand  om  hela  banan. 
Det  vore  ur  alla  synpunkter  önskvärdt,  att  ryssarna  följde 
japanernas  exempel  och  öfverläte  hela  sibiriska  järnvägsnätet 
på  ett  enskildt  bolag  under  rysk  kontroll.  Ryska  staten  kunde 
betinga  sig  alla  militäriska  fördelar  det  förut  ägt,  men  tyd- 
ligtvis  har  transsibiriska  järnvägen  förlorat  mycket  af  sin 
forna  strategiska  betydelse.  Det  skulle  vara  en  oerhörd 
vinst  för  järnvägen  och  hela  Sibirien,  om  slussarna  öpp- 
nades för  internationellt  kapital  denna  väg.  Ryssarna  ha 
visat  sig  oförmögna  att  affärsmässigt  sköta  jätteföretag  af 
denna  art;  i privat  ägo  skulle  järnvägen  administreras  på 
ett  helt  annat  sätt  och  trafiken  skulle  växa  ofantligt.  Enligt 
kalkyler,  som  ej  kunna  anses  sangviniska,  kunna  post-  och 
persontrafik  till  fjärran  östern  snart  nog  ge  sysselsättning 
åt  två  dagliga  expresståg  i hvardera  riktningen.  Tänker 
man  sig  banan  någorlunda  väl  byggd  och  administrerad, 
skulle  det  vara  möjligt  att  uppdrifva  medelhastigheten  till 


SIBIRISKA  PACIFIC-BANANS  FRAMTID 


299 


60  km.  i timmen.  Man  skulle  då  kunna  färdas  från  Berlin 
till  Fusan  på  8 — 9 dygn;  en  resa  från  Europas  centrum 
till  Stilla  hafvet  skulle  sålunda  ej  bli  stort  mera  ansträn- 
gande än  en  tur  öfver  kanadiska  pacifibanan,  hvilken  — 
såsom  jag  af  egen  erfarenhet  kan  intyga  — ej  öfverstiger 
den  medelmåttige  turistens  krafter.  Men  hvilket  uppsving 
i samfärdseln  skulle  ej  följa  därpå! 

Godstrafiken  ligger  gifvetvis  i Sibirien  ännu  i sin  linda, 
och  det  är  knappast  att  vänta,  att  transasiatiska  järnvägen 
skall  få  någon  stor  betydelse  för  genomgående  eller  tran- 
sitotrafik,  så  länge  den  befinner  sig  i ryska  statens  händer. 
Exemplet  från  Amerika  visar  dock,  att  det  är  möjligt  att 
sända  skrymmande  gods  tusentals  engelska  mil  på  järn- 
väg och  likväl  konkurrera  med  det  på  främmande  mark- 
nader. Kvarnägarna  i Minneapolis  uppköpa  hvete  ända 
från  Manitoba,  förmala  det  och  skicka  mjölet  till  Pacific- 
kusten,  ja,  vidare  med  ångare  till  Kina.  Det  är  således 


Ryska  kyrkan  i Tokyo  (stängd  under  kriget). 


300 


EFTER  FREDEN 


ingen  orimlighet  i att  spannmål  från  mellersta  Sibirien 
sändes  öfver  rysk-japanska  pacificbanan  till  Kina  för  att 
konkurrera  med  den  amerikanska  varan.  En  betydande 
export  af  trävaror  samma  väg  skulle  också  vara  tänkbar. 
A andra  sidan  komma  japanerna  att  öfversvämma  Sibirien 
med  textilvaror  och  andra  produkter,  som  alla  följa  den 
stora  stråkvägen  upp  från  Fusan.  Enligt  fredsslutets  tolfte 
paragraf  skola  Ryssland  ocli  Japan  ömsesidigt  medgifva 
hvarandra  rätt  som  mest  gynnad  nation.  Då  man  vet  att 
japanerna  med  fördel  konkurrera  med  andra  nationer  på 
kinesiska  marknaden,  särskildt  i afseende  på  billiga  bom- 
ullsvaror, kan  man  däraf  draga  den  slutsatsen,  att  Japan 
hädanefter  kommer  att  blifva  en  ännu  farligare  konkurrent 
på  sibiriska  marknaden  för  ifrågavarande  artiklar.  Freds- 
slutet har  i detta  fall  tillförsäkrat  Japan  fördelar,  som  icke 
nog  kunna  uppskattas. 

Räknar  man  sålunda  med  möjligheter,  synes  det  icke 
djärft  att  förespå  banan,  som  sammanbinder  Europa  med 
Japan,  en  lysande  framtid  Dubbelspåren,  som  ryssarna 
drömt  om,  skola  kanske  bli  en  snar  verklighet.  Men  de 
komma  ej  att  utnyttjas  för  krigiska  ändamål,  utan  för  den 
fredliga  samfärdseln  mellan  västern  och  östern,  till  gagn 
för  både  Ryssland  och  Japan. 

De  landvinningar,  Japan  gjort  genom  kriget,  äro  enormt 
stora.  Korea  ensamt  är,  såsom  jag  förut  påpekat,  i storlek 
och  naturlig  rikedom  jämförligt  med  Japans  hufvudö.  Man 
ser  i pressen  så  många  uppgifter  om  Korea,  de  flesta  här- 
rörande från  personer  som  aldrig  varit  där  eller  som  aldrig 
gjort  sig  besvär  att  studera  de  sista  årens  framsteg  och 
upptäckter.  Japanerna  själfva  ha  tagit  sig  i akt  att  ut- 
basuna halföns  rikedomar.  Som  ett  bevis  på,  att  landet 
måste  vara  ovanligt  rikt,  vill  jag  här  endast  framhålla,  att 
den  nya  stambanan  Fusan — Saul,  som  öppnades  för  trafik 
detta  år,  redan  visat  sig  vare  räntabel.  Af  stort  intresse 


DE  NYA  ERÖFRINGARNAS  VÅRDE 


301 


är  att  man  funnit  så  betydande  järnmalmsfält,  lämpliga 
för  brytning  och  med  malm  af  fullgod  kvalitet.  Japan 
saknar  som  bekant  nästan  alldeles  järn  och  måste  för  när- 
varande hämta  sitt  behof  af  järnmalm  från  Kina.  Icke 
desto  mindre  är  den  japanska  järnindustrien  redan  af  stor 
betydelse.  Masugnarna  och  gjuteriet  i Wakamatsa , som  i 
anläggning  kostat  öfver  elfva  millioner  jen,  äro  i stånd  att 
i mindre  utsträckning  fylla  landets  behof,  och  med  de  ut- 
vidgningar af  verken,  som  nu  planeras  till  en  kostnad  af 
åtta  millioner  jen,  kommer  Japan  att  helt  och  hållet  be- 
fria sig  från  utländskt  beroende.  Nära  Jokohama  bygger 
nu  Anglo-japanska  lokomotivbolaget  verkstäder,  som  skola 
leverera  minst  50  lokomotiv  om  året.  Dessa  och  andra 
fakta  bevisa,  att  Japan  raskt  utvecklar  sig  till  ett  järn- 
industriland af  rang,  och  det  kan  då  ej  vara  utan  vikt  för 
landet  att  ha  tillgång  på  råmaterial  inom  egna  landa- 
mären. 

Om  Koreas  betydelse  som  japanskt  kolonisationsland 
har  jag  förut  talat.  Man  anser,  att  halfön  kan  upptaga 
Japans  öfverproduktion  af  folk  för  de  närmaste  20 — 30 
åren.  Klimat  och  naturförhållanden  i halföns  sydligare 
delar  passa  japanerna  väl.  Däremot  är  det  icke  mycket 
sannolikt,  att  man  skall  kunna  förmå  japanska  kolonister 
i nämnvärdt  antal  att  bosätta  sig  på  Sachalin.  Erfaren- 
heterna från  Hokkaido  tala  däremot. 

I öfrigt  vill  jag  i afseende  på  Koreas  utvecklingsmöj- 
ligheter och  betydelse  för  Japan  hänvisa  till  de  utförliga 
skildringar  jag  lämnat  af  halfön  i mina  asiatiska  bref. 

Det  kan  icke  ha  undgått  någon,  som  ägnat  närmare 
uppmärksamhet  åt  fredstraktaten,  hur  obestämda  villkoren 
äro  i afseende  på  Mandschuriet.  Man  synes  ha  enat  sig 
om  att  upprätthålla  den  öppna  dörrens  politik  i denna 
provins,  som  i afseende  på  storlek  kan  mäta  sig  med 
Frankrike,  Schweiz  och  Italien  tillsammantagna,  och  hvars 


302 


EFTER  FREDEN 


sydliga  hälft  torde  vara  den  fruktbaraste  delen  af  Kina. 
Det  ligger  nära  till  hands  att  antaga,  att  båda  makterna 
komma  att  utöfva  något  slags  kontroll  öfver  de  områden, 
som  tillhöra  respektive  delar  af  järnvägen,  och  i hvarje 
fall  kan  ingendera  tillåta  att  det  oefterrättliga  mandarin- 
godtycket får  florera.  Hur  administrationen  än  blir  ord- 
nad, skall  handeln  vara  öppen  för  alla.  Japan  kan  emel- 


Parti  af  japansk  blomsterutställning : uJapan  besegrar  ryssarna11. 


lertid  genom  sin  kontroll  öfver  den  viktigaste  delen  af 
järnvägen  skaffa  sig  ej  oväsentliga  fördelar,  såsom  billigare 
frakter  m.  m.,  och  det  har  dessutom  andra  förutsättningar 
att  eröfra  marknaden,  exempelvis  ett  mer  praktiskt  och 
billigt  försäljningssystem,  som  redan  visat  sin  öfverlägsen- 
het  i Kina.  Sannolikt  komma  japanerna  att  få  insteg 
äfven  genom  sitt  förträffliga  bankväsen.  Så  länge  Kina 
saknar  ett  respektabelt  mynt,  skola  japanska  sedlar  före- 
dragas i Mandschuriet  framför  de  diverse  betalningsmedel, 


KRIGETS  UPPFOSTRANDE  RETYDELSE 


303 


som  kinesiska  banker  kunna  prestera.  På  detta  sätt  skall 
Japan  utsträcka  sin  finansiella  hegemoni  öfver  en  stor  del 
af  Mandschuriet,  till  väsentlig  hjälp  för  dess  handel  och 
industri. 

Den  viktigaste  faktorn  i alla  affärsföretag  är  likväl  den 
personliga  förmågan.  Dugliga  ledare  för  stora  företag  växa 
ingenstädes  på  träd,  och  det  land  kan  skatta  sig  lyckligt, 
som  har  ett  tillräckligt  antal  af  dem.  Har  jag  förstått 
Japan  rätt,  så  hör  det  till  de  få  nationerna,  som  fram- 
bringa sådana  män.  En  Shibusawa,  en  Sumimoto,  en 
Dakahashi,  en  Furuichi,  en  Yasukawa,  en  Matsumoto,  en 
Tsuruhara,  en  Kondo  och  många  andra  framstående  ledare 
på  handelns,  industriens,  skeppsfartens,  grufdriftens  och 
järnvägarnas  område  visa  tillfyllest,  hvad  slags  gry  det 
finns  i det  nya  Japan.  Kriget  har  dessutom  varit  en  för- 
träfflig skola  både  för  officerare  och  soldater.  »Det  finns 
tre  vägar  på  hvilka  man  lär  sig  ledarens  svåra  konst,» 
säger  en  amerikansk  nationalekonom,  »nämligen  krig,  gruf- 
drift  och  administration  af  järnvägar.»  Af  dessa  är  nog 
krig  den  allra  yppersta,  som  nogsamt  bevisas  af  erfaren- 
heterna från  Amerika  ; det  är  ju  bekant  att  de  allra  flesta 
af  de  stora  affärsledare,  som  gjort  Förenta  staterna  till 
världens  rikaste  och  mest  framåtgående  nation,  gjort  sina 
lärospån  under  inbördeskriget.  Det  lider  intet  tvifvel  att 
Japan  kommer  att  draga  de  allra  största  fördelar  af  den 
utbildning,  som  kriget  gifvit  i den  högre  organisations- 
konsten,  äfvensom  att  den  öfning  i disciplin  och  noggrann- 
het, som  soldaterna  fått  blir  till  ofantlig  nytta  för  industrien, 
som  i Japan  lidit  betänklig  brist  på  arbetare  med  nämnda 
egenskaper. 

Det  är  omöjligt  att  uppdraga  ens  konturerna  af  den 
utveckling,  som  under  de  närmaste  årtiondena  förestår  i 
den  fjärran  östern.  Alla  kännare  af  förhållandena  därute 
äro  öfverens  om,  att  möjligheterna  äro  snart  sagdt  obe- 


304 


EFTER  FREDEN 


gränsade;  ja,  det  finns  en  och 
annan,  som  förutspår  en  snart 
förestående  förflyttning  af  den 
kommersiella  världens  tyngd- 
punkt från  Atlantiska  Oceanen 
till  Stilla  hafvet.  Enligt  kalkyl 
af  den  bekante  T.  R.  Jernigan 
(f.  d.  amerikansk  generalkonsul 
i Shanghaj)  uppgår  värdet  af 
de  varor  som  årligen  fraktas 
på  Pacifichafvet  till  18  milli- 
arder kronor.  Och  ändå  måste 
man  medge  att  handeln  på 
Kina  ännu  ligger  i sin  linda  ! 
En  annan  framstående  amerikansk  kännare  af  orienten 
talar  om  att  Amerika  snart  torde  få  göra  en  frontföränd- 
ring och  »bygga  sin  fasad  mot  Stilla  hafvet».  I hvarje  fall 
har  utvecklingen  i hög  grad  påskyndats  genom  kriget,  och 
den  nu  slutna  freden  kommer  att  gifva  den  kraftigaste  im- 
puls åt  affärslifvet  därute. 

Det  är  antagligt  att  Korea, 

Mandschuriet  och  de  nord- 
liga kinesiska  provinserna 
Shansi  och  Chili,  hvilka  som 
bekant  innehålla  Kinas  största 
mineral-  och  koltillgångar, 
komma  att  mest  beröras  där- 
af.  Japan  är  kalladt  att  spela 
en  ledande  roll  i den  kom- 
mersiella utvecklingen  i dessa 
trakter,  men  det  finns  godt 
om  utrymme  för  alla  natio- 

ners  företagsamhet,  så  framt  fleneral  Kodama. 

denna  ej  inskränker  sig  till 


General  Nogi. 


ÄRAN  AF  FREDEN 


305 

import  af  varor,  utan  riktar  sig  på  exploatering  af  landets 
naturliga  rikedomar. 

Med  sådana  vyer  för  ögonen  har  man  svårt  att  förstå 
det  missnöje,  som  efter  fredsslutet  kommit  till  utbrott  i 
Japan.  Det  kan  ej  omfattas  af  andra  än  en  okunnig  och 
chauvinistisk  hop,  som  inbillat  sig  att  man  genom  kriget 
skulle  skära  guld  med  täljknifvar.  Enligt  min  åsikt  är 
det  en  lycka  för  Ja- 
pan, att  det  ej  fått 
någon  krigsskade- 
ersättning,  ty  den 
skulle  endast  födt 
öfvermod  och  nya 
öfverdrifna  rustnin- 
gar. Det  är  icke  på 
den  vägen  ett  folk 
blir  rikt,  utan  ge- 
nom arbete,  och  den 
rätta  energien  fostras 
bäst,  då  framgån- 
garna ej  äro  alltför 
stora.  Dessutom 
skulle  ett  förlängdt 
krig  endast  medfört 
ytterligare  förluster, 
på  samma  gång  utsikterna  att  få  dem  betäckta  minskats. 
Äran  af  freden  bör  i första  band  tillskri fvas  markis  Ito, 
denne  vår  tids  utan  gensägelse  störste  statsman,  som 
»i  med-  och  motgång  lika»  aldrig  låtit  sitt  klara  förstånd 
lyckas  med  af  opinionen  utan  alltid  förmått  hålla  den 
kurs,  som  hans  framsynta  blick  utstakat.  Må  hans  namn 
icke  undanskymmas  hvarken  af  Wittes  eller  Roosevelts, 
som  äro  pygméer  i jämförelse  med  Japans»  grand  old  man». 

Storartad  som  Japans  framgång  varit,  är  likvisst  den 
20.  — Oassel. 


Prins  Kanin. 


306 


EFTER  FREDEN 


unga  stormaktens  framtidsperspektiv  icke  utan  moln.  Medan 
kriget  otvifvelaktigt  på  det  kraftigaste  befordrat  landets 
yttre  maktställning  och  kommersiella  blomstring  kan  man 
befara  att  det  i viss  grad  hämmat  folkets  andliga  växt 
och  snedvridit  dess  utveckling.  Den  ofta  ihåliga  patrio- 
tism som  födes  af  krigisk  ära  är  lika  litet  nyttig  för  japa- 
nerna som  för  andra  segerrika  nationer,  och  det  vill  i 
sanning  till  inre  kamp,  innan  österns  föregångsfolk  åter- 
finner sig  själft  och  åter  kan  upptaga  sin  stora  kulturella 
uppgift. 

I inre  politiskt  afseende  har  kriget  medfört  ett  inter- 
regnum, hvarunder  partistriderna  hvilat.  Det  är  bekant, 
hurusom  japanska  parlamentet  omedelbart  efter  krigets 
utbrott  beviljade  utan  debatt  alla  de  medel,  som  erfordra- 


Japanska  parlamentet:  Pärernas  hus. 


PARLAMENTET 


307 


Japanska  parlamentet:  Representanternas  hus. 


des  för  arméns  och  flottans  utrustning,  och  de  få  sessioner, 
som  därefter  hållits,  ha  så  godt  som  uteslutande  haft  till 
ändamål  att  ordna  finanserna  för  krigsbehofven.  Opposi- 
tionen har  härvid  frivilligt  afstått  från  all  kritik  och  blifvit 
ett  lojalt  regeringsparti.  Men  i samma  stund  freden  är 
slutad,  måste  det  liberala  partiet  åter  upptaga  sin  mission, 
och  det  skall  nu  visa  sig,  i hvad  mån  det  är  mäktigt  att 
föra  de  idéer  framåt,  som  ligga  till  grund  för  den  nya 
statens  demokratiska  utveckling.  Man  må  komma  ihåg 
att  Japan,  trots  sin  västerländska  konstitution,  ännu  har 
kvar  i sin  allmänna  politiska  anläggning  och  i national- 
andan  en  hel  del  af  äkta  österländsk  uppfattning  af  fursten 
•som  själfskrifven  despot  och  folket  som  hans  tjänare. 
Den  absolutistiska  tanken  har  otvifvelaktigt  vunnit  fram- 


308 


EFTER  FREDEN 


steg  genom  den  under  kriget 
nödtvungna  disciplinen,  som 
äfven  parlamentet  varit  under- 
kastad. Det  vill  verkligen  till 
att  alla  goda  folkliga  krafter 
nu  samlas  för  att  återupptaga 
nationens  frigörande  i andlig 
mening.  Lyckligtvis  har  Japan 
en  ovanligt  upplyst  härskare, 
som  väl  inser,  att  folkets  natio- 
nella styrka  ligger  i dess  själf- 
medvetande  och  som  därför 
icke  använder  det  gynnsamma 
tillfället  att  stärka  sin  egen 
suveräna  makt.  Lyckligtvis  har 
denne  kejsare  vid  sin  sida  ovanligt  hederliga  och  intelligenta 
rådgifvare.  Parlamentet  själft  kan  icke  berömma  sig  af  något 
öfverflöd  på  dugande  krafter  — tvärtom  ha  valen  sorgligt 
nog  hittills  mera  dikterats  af  politiska  lidelser  och  person- 
ligt ränksmideri  än  vaken  blick  för  situationens  kraf  och 
kandidaternas  duglighet;  det  har  också  med  någon  sanning 
sagts  att  i representanternas  hus  sitter  en  ovanligt  stor 
kontingent  politiska  lycksökare:  advokater,  skollärare  och 
smidiga  karriärämbetsmän,  som  begagna  den  poliska  ställ- 
ningen för  att  tillgodose  egna  intressen.  Men  det  finnes 
dock,  äfven  i japanska  underhuset,  upplysta,  praktiskt  för- 
farne  män,  som  med  realkunskaper  förena  lefvande  intresse 
för  framtidens  kraf.  Matsuda,  presidenten  i representan- 
ternas hus,  åtnjuter  stort  anseende  för  det  lugn  och  oväld, 
hvarmed  han  leder  förhandlingarna,  och  han  säges  utöfva 
ett  stort  och  välgörande  inflytande  inom  det  politiska 
lifvet.  Hvarje  vän  af  Japans  utveckling  måste  lifligt  hoppas, 
att  nationalförsamlingen  skall  bestå  de  svåra  prof,  som 
den  ganska  sannolikt  snart  skall  underkastas.  Hittills  har 


Iyesato  Tokugawa. 
President  i Pärernas  hus. 


MODERNA  UNDERVISNINGSMETODER 


309 


den  mera  spelat  rollen  af  en  mer  eller  mindre  villig  kassör 
åt  en  mäktig  och  initiativrik  styrelse,  men  den  tiden  kom- 
mer, då  den  på  allvar  måste  bära  och  taga  ansvaret  för 
ledningen  af  landets  affärer.  Det  nya  statsskicket  gafs 
Japan  som  en  present  af  regenten ; det  tar  tid  innan  repre- 
sentationen växer  sig  in  i sin  uppgift,  och  lycka  är  det, 
om  icke  innan  dess  händelser  tima,  som  rubba  samhälls- 
ordningen och  återföra  staten  i en  absolutistisk  regim. 

Se  vi  tillbaka  på  de  senare  årens  verkligt  betydande 
kulturella  framsteg,  finna  vi  snart,  att  dessa  varit  resultatet 
af  mikadons  och  hans  rådgifvares  arbete.  Så  har  från 
högsta  ort  utgått  en  rad  af  reformer  inom  undervisnings- 
väsendets område.  Det  kan  tryggt  sägas  att  japanska  folk- 
skoleväsendet för  närvarande  framstår  som  ett  mönster  för 
alla  civiliserade  länder  och  kunde  med  fördel  studeras 
äfven  af  ett  litet  folk  på  andra  sidan  jordklotet,  som  annars 
berömmer  sig  af  att  gå  i spetsen  på  detta  fält.  Själfva 
undervisningsmetoden  innebär  mycket  stora  pedagogiska 
framsteg;  den  är,  såsom  Japans  hela  kultur,  mindre  teore- 
tisk, mer  lefvande  och  natur- 
enlig.  Det  själlösa  inlärandet 
af  fakta  och  data  är  genom 
lag  förbjudet;  vid  läxläsning 
fästes  mindre  vikt  och  tyngd- 
punkten i undervisningen  ligger 
i ett  för  barnens  sinne  fattligt 
åskådliggörande  af  begreppen. 

Det  är  en  åskådningsmetod  i 
ordets  bästa  mening.  Språket 
och  skrifsättet  med  dess  många 
bokstäfver  lägga  stora  svårig- 
heter i vägen,  men  japanerna 
ha  öfvervunnit  dessa  genom  en 

Matsuda. 

bildlik  framställning  af  bokstäf-  President  i Representanternas  Ms. 


310 


EFTER  FREDEN 


verna.  Samma  utväg  har  tillgripils  vid  förtydligandet  af 
de  många  främmande  begrepp,  som  inkommit  genom  den 
västerländska  kulturen.  Det  skulle  vara  omöjligt  att  till 
japanskt  eller  kinesiskt  skrifsätt  öfverföra  ord  såsom  tele- 
fon och  elektricitet;  de  måste  därför  omskrifvas  genom 
bildlika  uttryck,  som  åskådliggöra  ordens  innehåll.  Fram- 
för allt  är  japanska  folkskoleundervisningen  praktisk.  Allt 
fördjupande  i metafysiska  spekulationer  är  bannlyst.  »Hvad 
barnet  ej  begriper,  det  skall  det  ej  lära,»  säger  ett  japanskt 
ordspråk.  Religionsundervisningen  bar  ersatts  med  sede- 


Parti  af  regeringsbyggnaderna  i Tokyo.  Krigsministeriet. 


lära.  Den  nya  skollagen  af  1899  förpliktigar  alla  barn  i 
skolåldern,  gossar  som  flickor,  att  besöka  statens  skolor 
eller  sådana  privatskolor,  som  åtnjuta  statsliga  rättigheter, 
och  i dessa  skolor  får  ingen  religionsundervisning  meddelas. 
Skolverksamhet  får  endast  bedrifvas  af  dem  som  ha  ja- 
panskt skollärarecertifikat  och  tala  japanska.  Genom  denna 
lag  blefvo  de  gamla  missionsskolorna  starkt  hotade,  men 
ett  senare  ministeriellt  påbud  mildrade  bestämmelserna  där- 
hän, att  i privatskolor  kunde  religionsundervisning  med- 
delas, dock  utom  det  egentliga  skolschemat  och  i särskilda 
från  skolsalarna  skilda  rum.  Denna  bestämmelse  har 


MODERNA  UNDERVISNINGSMETODER 


311 


strängt  upprätthållits.  För  närvarande  besökas  statssko- 
lorna  af  93  procent  af  gossar  och  81  procent  af  flickor  i 
skolpliktig  ålder.  Den  senare  siffran  är  särskildt  anmärk- 
ningsvärd i ett  mongoliskt  land.  Karaktäristiskt  är,  att 
under  kriget  alla  skolor  fortgingo  normalt  och  den  enda 
hufvudtitel  i budgeten  som  icke  inskränktes  var  kultus- 
ministerns. 


Japanska  folkskolebarn  i Tokyo  exercera. 


Tack  vare  den  praktiska  undervisningsmetoden  är  den 
japanske  gossen  tidigt  mogen  att  vidare  utbilda  sig  för  sin 
blifvande  uppgift  i lifvet.  Han  vet  vid  utträdet  ur  folk- 
skolan mycket  mer  än  en  svensk  gosse  och  är  likväl 
hvarken  öfveransträngd  eller  uttråkad.  Detta  förklarar  det 
lefvande  intresse  för  studier,  som  allmänt  finnes  hos  japa- 
nerna, en  vetgirighet  som  helt  enkelt  är  fenomenal  och 


312 


EFTER  FREDEN 


återfinnes  i alla  folkklasser.  För  vidare  utbildning  har 
staten  väl  sörjt  genom  ett  stort  antal  fackskolor,  förnäm- 
ligast tekniska  och  kommersiella,  samt  två  universitet.  Af 
lägre  tekniska  skolor  finnas  130  med  20,333  elever  och  af 
högre  99  med  6,509  elever.  De  kejserliga  universiteten  be- 
sökas af  mer  än  4,000  studenter.  Handelsskolorna  förtjä- 
nade ett  utförligt  kapitel,  alldenstund  Japan  på  detta  om- 
råde är  banbrytande.  Jag  kan  här  endast  ge  en  antyd- 


Parti  af  regeringsbyggnaderna:  Undervisningsministeriet. 

ning  om  deras  utveckling,  som  haft  en  så  utomordentligt 
stor  betydelse  för  hela  riktningen  af  Japans  moderna 
kultur. 

Japan  saknar  som  bekant  Kinas  köpmannatraditioner 
och  kommersiella  erfarenhet.  I det  gamla  Japan  stod  köp- 
mansståndets  moral  och  anseende  lågt.  I jämförelse  med 
samuraien,  hvars  blotta  ord  betydde  mer  än  skrifna  doku- 
ment, var  den  ljugande,  bedragande  köpmannen  en  för- 
aktad jude.  Ingen  man  med  ambition  tänkte  på  att  bli 
köpman.  De  senaste  femtio  åren  ha  emellertid  förändrat 


KÖPMANSUTBILDNING 


313 


allt.  1 Japan  börjar  man  nu  — liksom  i Amerika  — mer 
och  mer  förstå,  att  en  modern  nation  byggs  upp  vida 
bättre  genom  handel  och  näringar  än  genom  politik  och 
juristeri. 

En  af  de  män,  som  inlagt  största  förtjänsterna  om  en 
rationell  köpmansutbildning  i Japan,  är  viscount  Mori, 
hvilken  för  40  år  sedan  som  en  ung  och  okänd  man 
sändes  som  student  till  London  och  efter  3 år  återvände 
med  mognade  planer  att  införa  praktiska  reformer.  Han 
blef  sedermera  en  af  de  ledande  männen  för  Japans  ut- 
rikespolitik och  en  af  landets  dugligaste  ministrar  för  upp- 
fostringsväsendet. Det  var  som  sådan  han  1889  mördades 
af  en  religiös  fanatiker.  Mori  grundade  den  första  affärs- 
skolan  i Tokyo , som  han  dock  ej  hann  ägna  sig  mycket  åt. 
Lyckligtvis  fann  man  nu  i Jano  en  man,  som  kunde  vär- 
digt efterträda  honom.  Han  hade  varit  minister  i Washington 
och  skulle  äfven  som  affärsman  haft  en  lysande  bana 
framför  sig,  men  allt  detta  lämnade  han  åsido  för  att  full- 
följa ett  verk,  som  han  klart  insåg  skulle  bli  af  den  största 
betydelsen  för  fosterlandet. 

Den  skola,  som  under  Mori  fick  en  så  blygsam  början, 
har  nu  utvecklat  sig  till  Tokios  »Higher  Commercial  Col- 
lege», ett  af  världens  största  och  bäst  inrättade  läroverk 
för  affärsutbildning.  Det  har  präktiga  byggnader,  ett  för- 
träffligt undervisningsmaterial,  60  professorer  och  mer  än 
1,000  studenter.  Nuvarande  direktören,  d:r  Matsuzaki,  är 
en  man,  som  väl  förstår  nutidens  kraf  och  genom  trägna 
studier  och  resor  till  Amerika  söker  hålla  anstalten  i nivå 
med  de  förnämsta  i Västern.  Dessutom  finnas  i Japan 
två  andra  högre  kommersiella  institut,  nämligen  i Kobe 
och  i Nagoya,  samt  mer  än  50  lägre  affärsskolor. 

Jag  har  uppehållit  mig  något  länge  vid  undervisnings- 
väsendet, därför  att  detta  — isynnerhet  folkskolan  och  den 
fackliga  utbildningen  för  handel  och  näringar  — är  den 


314 


EFTER  FREDEN 


säkra  grunden  för  Japans  växt  som  kulturstat;  landets 
framtid  är  väsentligen  förknippad  med  dess  kommersiella 
framgång.  En  högre  kultur  är  därute  otänkbar  utan  att 
folkets  materiella  resurser  ökas.  Men  ett  rikt  och  blom- 
strande Japan  förutsätter  ovillkorligen  en  storartad  export- 
industri och  en  vidtomfaltande  handel.  Isoleradt  från 
den  öfriga  världen  är  mikadons  rike  dömdt  att  föra 
en  tynande  tillvaro,  materiellt  och  andligt.  Betraktar  man 
den  sista  tidens  världshistoriska  händelser  i detta  ljus,  kan 
man  icke  komma  till  annan  slutsats,  än  att  det  stora 
kriget  var  det  befriande  dagbrottet  för  en  nation,  som  ar- 
betade för  att  få  mer  ljus  och  luft  — det  var  också  gry- 
ningen till  den  nya  sera  i Östasien,  en  sera  af  modernt, 
rationellt  arbete  med  den  nya  tidens  tekniska  hjälpmedel 
och  dess  högre  värdering  af  mänsklig  intelligens  och 
mänskliga  rättigheter. 


1 


Modern  konst  i Japan. 
Utställning  i Tokyo. 


Begrafningsceremoni  i Japan. 

I spetsen  gå  hvitklädda  Shinto-präster. 


Några  ord  om  Japans  kvinnor. 

Det  är  mig  omöjligt  att  afsluta  dessa  bilder  från  sol- 
uppgångens land  utan  att  ägna  några  ord  åt  den  japanska 
kvinnan.  Utan  tvifvel  är  hon  det  intressantaste  fenomenet 
i detta  underbara  land,  som  bjuder  på  så  många  öfver- 
raskningar  för  europeisk  konventionalism.  Ja,,  jag  skulle 
vilja  utsträcka  denna  sats  ännu  längre  och  påstå,  att  stu- 
diet af  Japans  kvinnor  är  utomordentligt  värdefullt  för 
dem,  som  intressera  sig  för  det  moderna  samhällspro- 
blemet. 

Det  ligger  utom  ramen  för  dessa  flyktigt  nedkastade 
skisser  under  en  forcerad  resa  att  ingå  på  närmare  detalj- 
skildringar. Det  har  ju  också  skrifvits  så  ofantligt  mycket 
om  Japans  kvinnor,  att  man  kan  förutsätta  att  deras  lef- 
nadssätt,  sociala  ställning  m.  m.  är  väl  bekant.  Men  så 
vidt  jag  förstår,  har  man  alltför  litet  beaktat,  hvilken 
etisk  insats  kvinnan  gör  i det  japanska  samhällslifvet  och 
hur  förhållandet  könen  emellan  därute  låter  förlika  sig 
med  de  sedliga  ideal,  på  hvilka  japanska  staten  såväl  som 
alla  andra  måste  vara  byggd. 

Den  första  iakttagelse,  som  européen  gör  i Japan,  är 
att  kvinnorna  äro  tilldragande,  medan  männen  verka  repul- 
sivt.  Det  kan  icke  vara  skönheten  som  attraherar,  ty  all- 
männa omdömet  är,  att  dessa  små  dockor  med  det  i styfva 
valkar  upplagda,  tagellika  håret  äro  snarare  lustiga  än 


318 


NÅGRA  ORD  OM  JAPANS  KVINNOR 


vackra.  Intrycket  måste  framkallas  instinktivt  af  själfva 
kvinnligheten  i japanskans  väsen,  från  hvilket  utstrålar  lik- 
som en  värmande  glöd.  Man  behöfver  blott  se  en  japanska 
pyssla  med  små  barn  för  att  förstå,  att  grundtonen  i hennes 
väsen  är  en  betagande  kvinnlig  instinkt,  den  må  nu  taga 
sig  uttryck  som  moderskärlek  eller  som  kärlek  till  mannen. 

En  noggrannare  iakttagelse  af  japanskan  visar,  att  hon 
saknar  det  mesta  af  den  för  västerländska  kvinnor  natur- 
ligen skamkänslan.  Man  vore  kanske  frestad  att  tro,  att 
japanskan,  som  kläder  sig  i mjuka,  löst  sittande  dräkter, 
hvilka  med  full  afsikt  synas  dölja  kroppens  former,  bröstets 
såväl  som  höfternas  linjer,  anlagt  dessa  egendomliga  moder 
i samma  syfte  som  andra  österländskor  bruka  slöjan.  Men 
man  tages  snart  nog  ur  denna  villfarelse.  Dessa  kvinnor, 
som  på  gatan  tyckas  så  väl  insvepta,  blotta  utan  ringaste 
blygsel  hela  sin  nakenhet  i de  offentliga  baden,  som  i mer 
aflägsna  trakter  ännu  finnas  kvar,  för  öfrigt  äfven  vid 
dessa  fashionabla  varma  källor,  som  besökas  af  hundra- 
tals turister.  Själfva  dräkten  är  öppen,  så  att  de  nakna 
benen  emellanåt  blottas,  och  har  ur  sedlighetssynpunkt 
ofta  varit  föremål  för  kritik  inom  de  kretsar,  som  sträfva 
att  reformera  samhället  efter  västerländskt  mönster.  Karak- 
teristiskt är  att  föreningen  Tuzoku-Kairyo-Kwai,  som  gjort 
till  sin  uppgift  att  förbättra  sederna,  satt  främst  på  sitt 
program  en  reform  af  kvinnodräkten,  just  med  afseende 
på  sedligheten ; vidare  ifrar  den  för  andra  reformer,  såsom 
förbud  mot  det  vanliga  bruket  att  offentligt  göra  sin  toalett, 
större  hänsyn  mot  kvinnliga  passagerare  på  järnvägar  och 
ångbåtar  etc.  Då  Tokyos  förnämsta  järnvägsstation  har 
en  för  båda  könen  gemensam  toalett,  kan  man  förstå,  att 
anspråken  på  kvinnlig  delikatess  i allmänhet  icke  äro  öfver 
höfvan  stora.  På  européens  sinne  verkar  denna  brist  på 
känsla  för  det  anständiga  i början  nästan  förbluffande; 
men  efter  hand  blir  man  äfven  i detta  fall  japaniserad, 


KLÄDEDRÄKTEN  UR  SEDLIGHETSSYNPUNKT  319 


så  att  man  rakt  icke  lägger  märke  till  hvad  man  ser:  det 
år  som  om  det  nakna  hörde  till  atmosfären/ 

Ur  folkpsykologisk  synpunkt  år  det  emellertid  synner- 
ligen anmärkningsvärdt,  att  denna  orientaliska  ras  visar 
sig  sakna  sinne  för  kvinnlig  blyghet,  desto  mer  som  andra 
folk  i orienten  gå  till  en  motsatt  öfverdrift.  Haremsinstitu- 
tionen,  bruket  af  slöja,  det  stränga  öfvervakandet  af  hustrun 
och  döttrarna,  förbudet  för  kvinnan  att  fritt  visa  sig  på 
gatorna,  giftermålsceremonielet,  brudens  bortskänkande 
utan  tillfälle  att  förut  stifta  bekantskap  med  sin  tillkom- 
mande — allt  detta  är  speciellt  orientaliska  drag,  som  tyda 
på  en  nästan  till  sjuklig  mani  uppdrifven  känsla  för  blygd, 
då  det  gäller  kvinnans  väsen.  Kommer  man  från  Japans 
närmaste  grannland,  Korea,  frapperas  man  af  olikheten  i 
uppfattning.  I Saul  gå  kvinnorna  djupt  beslöjade;  det  före- 
faller nästan  som  folket  tyngdes  af  ett  skuldmedvetande, 
som  instinktivt  toge  sig  uttryck  i detta  rigorösa  döljande  af 
ansiktet.  I första  japanska  hamn  småler  hvarje  flicka  åt 
främlingen ; ni  känner  som  en  befriande  fläkt  från  Eden, 
där  människorna  lefde  lyckliga  i sin  oskuldsfulla  nakenhet. 
Män  och  kvinnor  vandra  som  i västerländska  städer  par 
om  par;  flickorna  skratta  och  skämta;  här  ger  en  moder 
sitt  barn  di;  där  rasa  halfnakna  barn,  gossar  och  flickor, 
omkring  i yster  lek. 

Bakom  detta  måste  ligga  något  mer  än  en  sedvänja. 
Japanerna  måste  ha  sitt  speciella  begrepp  om  sedlighet, 
om  förhållandet  mellan  könen,  om  kvinnlig  renhet.  Och 
dessa  begrepp  måste  vara  vidt  skilda  både  från  väster- 
ländska och  från  orientens  i allmänhet.  Man  stärkes  i 
denna  uppfattning,  då  man  närmare  lär  känna  seder  och 
bruk.  Redan  sättet  att  ingå  äktenskap,  hvarvid  de  juri- 
diska formaliteterna  äro  de  enklast  tänkbara  och  egent- 
ligen bestå  i en  inregistrering  utan  någon  kontroll,  samt 
det  utomordentligt  lättvindiga  sätt,  hvarpå  dessa  äktenskap 


320  NÅGRA  ORD  OM  JAPANS  KVINNOR 


upplösas,  visa  tillfyllest,  att  japanen  gör  mindre  affär  af 
den  äktenskapliga  institutionen  än  bruket  är  i andra  länder. 
Kommer  så  därtill  den  från  Kina  importerade,  ganska  ut- 
bredda vanan  att  i hemmet  införa  en  eller  flera  bihustrur, 
som  ha  en  viss,  äfven  af  staten  erkänd  ställning.  Detta  är 
ju  dock  uppenbart  att  göra  giftermålet  till  en  parodi. 

Jämte  äktenskapet  har  i Japan  prostitutionen  utbildats 
till  en  verklig  statsinstitution,  ja,  man  skulle  nästan  kunna 
påstå,  att  lagstiftarna  ägnat  den  senare  mer  intresse,  mer 


Från  de  förbjudna  kvarteren. 

vård  och  ans.  Det  är  ju  bekant,  hurusom  man  öfverallt 
i japanska  städer  inrättat  särskilda  stadsdelar,  uteslutande 
afsedda  för  bordeller,  och  dessa  ha  till  på  köpet  de  största 
och  vackraste  husen  och  de  bäst  vårdade  trädgårdarna. 
Framför  mig  ligger  en  tydligen  med  stor  sakkunskap  skrif- 
ven  bok:  »How  the  Social  evil  is  regulated  in  Japan»; 
man  finner  däri  noggranna  uppgifter  om  lagar,  föreskrifter, 
statistiska  siffror  m.  m.  rörande  detta  ämne.  Oförtydbart 
framgår,  att  prostitutionen  i Japan  icke  är  en  med  nöd 
tåld  reglering  af  osedligheten  i prohibitivt  syfte,  utan  en 


Gamla  japanska  lackarbeten. 

i)  Guldlackarbete  med  pärlemorinläggning  (omkr.  år  1000).  — 2)  Tempelskrin  i guld-  och  silfverlack  (samma  tid).  — 3)  Vapenkista  i 
guldlack  på  svart  botten  (1183).  — 4)  Dokumentskrin  i svart  lack  med  guldornament  i upphöjdt  arbete  (1  100).  — 5)  Skrin  i guldlack  med 
pärlemorinläggning,  stil  Korin  (Tokugawa-perioden).  — 6)  Arbete  i rödt  lack,  kinesisk  stil.  — 7)  Skrin  i guldlack  med  pärlemorinlägg. 


Från  japanernas  invasion  af  Korea  i slutet  af  1500-talet. 

Den  ryktbare  japanska  härföraren  Kiyomasa  benådar  två  fångna  koreanska  prinsar. 
(Efter  en  gammal  japansk  målning.) 


Prinsessor  af  kejserliga  huset. 


Prinsessan  Itsuko. 


Prinsessan  Tsuneko. 


Prinsessan  Kitashirakawa. 


Prinsessan  Kaniu. 


Prinsessan  Hisako. 


»Helvetets  kungar.» 

Reproduktioner  efter  målningar  på  siden  i templet  Daitoku  i Kyoto 


PROSTITUTIONEN 


321 


statsinstitution,  som  tar  hand  om  och  vårdar  de  prosti- 
tuerades intressen  lika  väl  som  allmänhetens.  Staten  gör 
sig  på  detta  sätt  själf  till  medintressent  i en  affär,  som 
äfven  af  japanerna  betecknas  som  ett  samhällsondt.  A 
andra  sidan  kan  det  ej  nekas,  att  uppfattningen  af  dessa 
olyckliga  kvinnors  ställning  i Japan  är  mera  humanitär  än 
hos  oss.  Den  har  blifvit  det  än  mer  under  de  senaste  åren 
genom  nya  bestämmelser,  som  gå  ut  på  skydd  för  unga 
flickor.  Förr  voro  25  procent  af  alla  prostituerade  under 
20  år,  numera  äro  endast  3 procent  under  myndighets- 
gränsen. Enligt  lag  (»Free  Gessation  law»)  kan  ingen  kvinna 
numera  kvarhållas  mot  sin  vilja  i osedligt  hus  och  därmed 
är  en  definitiv  gräns  satt  mot  den  skamliga  försäljningen 
af  flickor,  hvarvid  samvetslösa  föräldrars  vinstbegär  merän- 
dels  var  driffjädern. 

Ehuru  äfven  i Japan  osedlighet  är  last  och  gränsen 
skarp  mellan  en  ärbar  kvinna  och  en  prostituerad,  kan 
det  dock  icke  jäfvas,  att  själfva  moralitetsbegreppen  därute 
äro  andra  än  hos  oss.  Japanen  fördömer  icke  okyskheten 
som  sådan,  men  väl  bristen  på  trohet.  Kvinnans  första 
dygd  är  troheten,  och  om  man  kunde  tänka  sig  ett  Vestas 
altare  i Soluppgångens  land,  skulle  det  vara  vigdt,  icke  åt 
kyskheten,  utan  åt  den  obrottsliga  trohet,  som  hustrun  är 
skyldig  mannen.  Det  är  här  japanen  midt  i sin  sinnliga 
skönhetskult  återfinner  det  kvinnliga  ideal,  som  är  det 
etiskt  bärande  momentet  äfven  hos  detta  folk.  Under 
feodal-tiden  buro  samuraiens  hustru  och  döttrar  alltid  en 
dolk  gömd  vid  barmen  för  att  i yttersta  trångmål  hellre 
döda  sig  själfva  än  bli  vanärade.  Den  gamla  samurai- 
andan  lefver  ännu  kvar,  om  än  i mildare  former.  Ingen, 
som  läst  om  japanska  kvinnors  heroiska  uppoffringar 
under  kriget,  kan  frånkänna  denna  yttersta  österns  dotter 
stora  själsegenskaper,  som  väl  stå  öfver  ens  med  hennes 
utpräglade  kvinnlighet  och  nära  sammanhänga  med  det 

21.  — C assel. 


322 


NÅGRA  ORD  OM  JAPANS  KVINNOR 


.) 


Markisinnan  Nabeshima. 

President  för  »Kvinnliga  sjukvårdsföreningen» 
under  kriget. 


nedärfda  begreppet  om  tro- 
heten — trohet  mot  man 
och  föräldrar,  trohet  mot 
fosterlandet  in  i döden.  Ett 
ganska  rörande  exempel  på 
en  japanskas  trohet  hörde 
jag  berättas  i Shanghai.  En 
svensk  lots,  som  var  gift 
med  en  japanska,  dog  i 
Shanghai  och  blef  begraf- 
ven  på  engelska  kyrkogår- 
den där.  Hustrun  bosatte 
sig  i närheten  och  tillbragte 
sin  mesta  tid  på  grafven. 
Hon  vägrade  absolut  att  åter- 
vända till  sin  familj  i Japan. 

I nära  sammanhang  med  troheten  står  själfuppoffrin- 
gen,  som  i lika  hög  grad  är  en  specifikt  japansk  kvinno- 
dygd.  Äfven  den  är  nedärfd  under  sekler  af  beroende, 
lydnad  och  försakelse.  Ännu  i dag  är,  trots  de  moderna 
emancipationssträfvandena,  kvinnan  helt  och  hållet  under- 
ordnad, först  föräldrarna  och  sedan  mannen.  Icke  ens 
hennes  val  af  make  är  fritt. 

I äldre  tider  var  det  regel,  att  föräldrarna  gifte  hort 
barnen,  och  någon  tanke  på  egen  vilja  hos  de  senare 
kom  ej  ifråga.  Den  nya  tiden  har  kommit  med  nya 
ideal,  men  äfven  en  så  pass  modern  tänkare  och  lärare 
som  mr  Fukuzawa,  grundläggare  af  ett  af  de  förnämsta 
universiteten,  uppställer  den  satsen,  att  det  tillkommer  för- 
äldrarna att  söka  en  lämplig  make  till  sin  dotter.  Men 
sedan  valet  skett,  är  det  flickans  rätt  att  afgöra.  Tiden, 
säger  han,  är  ännu  inte  mogen  för  ett  fritt  umgänge  mel- 
lan de  unga  och  ett  fritt  val  skulle  för  närvarande  med- 
föra mycket  stora  svårigheter. 


TROHETEN,  KVINNANS  FÖRSTA  DYGD 


323 


Det  är  emellertid  icke  möjligt  för  oss  att  rättvist  döma 
öfver  förhållanden,  som  vi  ha  så  ringa  förutsättningar  att 
förstå.  Enligt  mångas  vittnesbörd  är  den  japanska  hustrun 
lika  lycklig  i sitt  hemlif  som  någonsin  den  europeiska. 
Hennes  arbete  är  på  långt  när  icke  så  hårdt  och  hennes 
fritid  större.  När  allt  kommer  omkring,  är  den  rättighet, 
man  i västerlandet  tillerkänner  kvinnan  att  älska  och  gifta 
sig  efter  eget  val,  icke  så  mycket  värd,  då  ekonomiska 
skäl  hemma  som  i Japan  oftast  betyda  mer  än  de  person- 
liga, och  kanske  ligger  det  rätt  mycken  sanning  i dessa 
ord  af  en  känd  japansk  författare,  Fuchiyoto:  »Kvinnans 
företrädesställning  i västerlandet  är  som  så  mycket  annat 
där  ett  sken,  en  overklighet.  Ni  öfverhopar  henne  med  öfver- 
drifna  artighetsbetygelser,  utmärker  henne  i societeten,  men 
på  samma  gång  förhindrar  ni  henne  att  följa  sin  natur,  att 
bli  en  lycklig  maka  och  moder;  ni  ålägger  henne  ett  olidligt 
tvång  i fråga  om  klädedräkten;  ni  ger  henne  en  miss- 
riktad uppfostran  som  går  ut  på  att  invagga  henne  i ro. 
mantiska  föreställningar  som  lifvet  ej  kan  förverkliga  och 
som  gör  hennes  senare  desillusioner  så  mycket  brutalare. 
Ni  tvingar  henne  att  ägna  sig  åt  saker  som  ej  ligga  för 
hennes  natur  och  på  ålderdomen  behandlar  ni  henne 
med  en  ringaktning,  som  vore  omöjlig  i Japan.» 

För  öfrigt  är  man  i Japan  lika  villig  som  i väster- 
landet att  medge  kvinnan  rätt  till  en  själfständig  existens, 
d.  v.  s.  utom  äktenskapet.  Ingen  japansk  bok  har  väckt 
så  mycken  sensation  och  nått  sådan  popularitet  som  »Kvin- 
norna af  nya  stilen»,  hvars  författare  Nansui  Ludo  låter 
sin  hjältinna,  oberoende  af  giftermålsanbud,  slå  sig  fram 
med  en  mjölkaffär,  som  här  skall  symbolisera  den  nya 
tidens  sträfvanden  (komjölk  var  förr  okänd  i Japan). 

Flickornas  skolundervisning  och  vidare  utbildning  är 
i Japan  bättre  ordnade  än  i Sverige  och  de  flesta  andra 


324 


NÅGRA  ORD  OM  JAPANS  KVINNOR 


land.  Vägen  står  öppen  för  japanska  kvinnan  till  kunskap 
på  de  flesta  områden;  det  finnes  t.  o.  m.  i Tokyo  en  kvinn- 
lig högskola  med  öfver  800  lärjungar.  Antalet  japanskor, 
som  ägna  sig  åt  olika  professioner,  är  i ständig  tillväxt; 
främst  bland  dessa  står  en  rad  af  infödda  författarinnor,  och 
några  af  dem,  såsom  Ichioy  Noguchi,  Usurai  Kogita  och 
Kaho  Tanabe,  ha  förvärfvat  sig  ett  stort  namn.  Bekant 
är  också  den  storartade  verksamhet  som  under  kriget  be- 
drefs  af  japanska  kvinnor  i sjukvårdens  och  välgörenhe- 
tens tjänst.  Markisinnan  Nabeshimas  arbete  som  ledare  af 
den  frivilliga  kvinnliga  sjukvårdsföreningen  vittnar  om  stor 
organisationskonst  och  kraftigt  initiativ. 

Men  denna  lust  för  nyttig  verksamhet  står  på  intet  sätt 
i strid  med  den  japanska  kvinnokaraktären;  hennes  kar- 
dinaldygd, troheten,  visar  sig  här  som  plikttrohet , och  med 
detta  ord  kan  man  kanske  lyckligast  generellt  känfieteckna 
hennes  stora  mission.  Plikttrohet  i alla  lifvets  skiften, 
hon  må  nu  vara  maka,  moder,  sjuksköterska,  författarinna 
eller  geisha,  är  det  bärande  elementet  i hennes  eget  lif  och 
tillika  den  stora  ideella  insats  hon  gör  i denna  hedniska 
stat,  som  saknar  en  högre  religions  eller  filosofis  ledstjärna. 
Man  skulle  nästan  vara  färdig  att  säga,  att  den  japanska 
kvinnan  omedvetet  förverkligar  den  kristliga  kärlekens 
ideal.  På  detta  sätt  blir  hon  saltet  i ett  samhällslif,  som 
icke  känner  det  förädlande  inflytandet  af  ett  högre  kärleks- 
förhållande mellan  man  och  kvinna.  I den  sociala  miljö, 
hon  är  satt,  har  hon  väl  så  stort  inflytande  som  sina 
europeiska  medsystrar.  Med  all  sin  ohöljda  sinnlighet  är 
det  japanska  samhället  på  långt  när  icke  så  fariseiskt,  så 
förkonstladt  och  splittradt  i skriande  motsatser,  som  vårt 
eget;  och  det  är  den  sanna  kvinnligheten  hos  Japans 
döttrar  som  ger  detta  naturfolks  väsen  dess  harmoniska 
prägel. 


MODERN  KVINNOEMANCIPATION 


325 


Utan  tvifvel  kommer  den  japanska  kvinnans  ställning 
att  undergå  en  förändring  under  tilltagande  västerländskt 
inflytande;  men  lika  säkert  är  att  det  kvinnoideal  och  de 
etiska  lagar,  som  utbildat  sig  i Japan,  komma  att  i fram- 
tiden mäktigt  influera  äfven  på  västerländskt  tänkesätt. 


Japansk  humor  fordomdags. 
Två  ädlingar  i tvekamp. 


Modern  japansk  humor. 

-Japan  och  Ryssland»  (efter  teckning  i »Ji-Ji»). 


SVERIGE  I FJÄRRAN  ÖSTERN 


Skandinavisk  sjöfart  i Östasien. 

Shanghaj,  våren  1905. 

Det  gångna  året  har  varit  ett  bemärkelseår  i mer  än 
ett  afseende  för  Östasien,  och  äfven  för  de  svenska  intres- 
sena därute  har  det  medfört  betydelsefulla  händelser  och 
omgestaltningar.  Svenska  intressen?  Kan  man  då  tala  om 
sådana  i fjärran  östern?  Äro  vi  ej  där  en  alldeles  för- 
svinnande faktor,  en  nation  som  får  nöja  sig  med  att  spela 
en  undanskymd  uppassareroll  åt  de  stora  London-  och 
Hamburgfirmorna  ? Man  kan  hesvara  den  frågan  både 
jakande  och  nekande,  alltefter  synpunkten.  »Intressen», 
nationellt  sedt,  ha  numera  en  så  mångskiftande  betydelse, 
att  en  närmare  begränsning  af  uttrycket  är  nödvändig  för 
att  få  klarhet  i saken.  Isynnerhet  här  ute  i östern  för- 
blandas politiska  intressen  oupphörligt  med  kommersiella, 
ja,  privata  ; man  vet  aldrig  hvar  den  storpolitiska  intresse- 
sfären börjar  och  den  enskilda  firmans  eller  spekulantens 
verksamhetsfält  slutar;  ofta  nog  är  uttrycket  »England», 
»Frankrike»  etc.  endast  en  omklädnad  för  firman  den  och 
och  dens  affärsmanipulationer.  Jag  vill  redan  från  början 
göra  den  anmärkningen,  att  de  förenade  rikena  såsom 
politisk  faktor  alls  icke  existera  i Östasien  — vi  ha  ju  i 
denna  del  af  världen  icke  ens  egen  diplomatisk  representa- 
tion — och  att  man  således  absolut  inte  kan  tala  om 
några  skandinaviska  »intressen»  i samma  linje  som  stor- 
makternas. Men  märkvärdigt  nog  har  just  denna  omstän- 


332 


SKADINAVISK  SJÖFART  i ÖSTASIEN 


dighet  på  annat  sätt  varit  oss  till  nytta.  Där  man  miss- 
trott stormakterna,  har  man  utan  tvekan  öppnat  dörren 
för  oss.  Vi,  som  aldrig  tänkt  på  att  beteckna  ens  en  tum 
af  Kinas  jord  som  vår  speciella  »inflytelsesfär»,  ha  lyckats 
erhålla  afsevärda  förmåner,  icke  blott  af  östasiater,  utan 
äfven  af  europeiska  stormakter  sådana  som  Ryssland,  för- 
måner, hvilka  andra  mäktigare  nationer  afundas  oss.  Be- 
gränsar man  således  uttrycket  »intressen»  till  rent  kom- 
mersiella och  betonar  det  första  ordet  med  den  särskilda 
pondus  som  är  nödvändig  för  att  göra  sig  klart  förstådd  i 
Östasien,  så  kan  man  godt  besvara  det  uppkastade  spörs- 
målet med  ett  patriotiskt  segergladt  jai  — 

Det  är  en  egendomlig  känsla,  som  griper  den  lång- 
väga främlingen,  då  han  efter  en  tröttande  sjöresa  gör  sin 
entré  i någon  af  dessa  österns  stora  hamnar,  som  utgöra 
den  transmarina  världshandels  brännpunkter.  Här  möter 
honom  anblicken  af  sjudande  kosmopolitiskt  affärslif  midt 
i en  aflägsen  trakt  af  världen,  som  han  mest  föreställt  sig 
som  halft  ociviliserad.  Alla  sjöfarande  nationer  uppträda 
här  i fredlig  äflan,  och  man  får  ett  starkt  intryck  af  världs- 
handelns mäktiga  utveckling  under  inflytande  af  modern 
internationell  samverkan.  Man  känner  sig  vid  sådana  till- 
fällen som  sann  kosmopolit,  som  barn  af  en  tid,  som  sätter 
kulturens  framsteg  som  mål  för  allas  gemensamma  ansträng- 
ningar. Men  på  samma  gång  spanar  ögat  begärligt  efter 
de  kära  färgerna,  som  tala  hemlandets  språk,  och  en  efter 
annan  hälsas  de  flygande  dukar,  vi  glida  förbi,  af  glada 
utrop  af  än  en,  än  en  annan  passagerare,  hvilken  stolt 
betraktar  dessa  skepp,  som  vittna  om  att  hemlandets  före- 
tagsamhetsanda  lefver. 

Jag  minns  väl,  då  vår  ångare  akrat  på  Jangtsekiangs 
vida  mynning,  och  vi  — så  godt  som  samtliga  första-klass- 
passagerare  — fortsatte  vår  färd  i en  liten  ångbåt  upp  till 
Shanghaj,  denna  österns  metropolis,  som  en  gång  är 


HEMLANDETS  FÄRGER 


333 


Europos  viktigaste  utpost  och  Asiens  största  handelsstad. 
Man  kan  ej  göra  en  intressantare  tur.  Där  fladdrade  den 
gula  drakflaggan  från  svarta  pansarskepp,  där  passerade  vi 
förbi  en  fil  af  engelska  lastångare,  där  lågo  i täta  rader 
tyska,  franska,  italienska  och  portugisiska  handelsfartyg. 
Det  bländhvita,  mäktiga  skrofvet  af  Furst  Bismarck,  tyska 
östasiatiska  eskaderns  flaggskepp,  aftecknade  sig  på  afstånd, 
medan  längre  upp  på  Wongpo  tre  mindre  franska  örlogs- 
män  bjödo  respekt  för  de  blå-hvit-röda  färgerna.  I skydd 
af  trikoloren  skymtade  på  afstånd  Askolds  fem  väldiga 
skorstenar,  nyss  reparerade  efter  den  stora  kapplöplingen 
från  Port  Arthur.  Klumpiga  flodångare,  fullastade  af  kine- 
ser, passerade  på  väg  till  Nanking  eller  Hankow,  och 
hundratals  kinesiska  djonker  med  sina  fula  på  näsan 
stående  skrof  kringsvärmade  oss  eller  stucko  i stora  flot- 
tiljer ut  till  hafs,  gifvande  en  egendomlig  exotisk  färg  åt 
det  växlande  skådespelet. 

Pä  denna  »nationernas  gata»  voro  skandinaverna  ej 
illa  representerade.  Allmän  uppmärksamhet  väckte  två 
eleganta  ångare  af  ovanlig  form,  närmast  erinrande  om 
lustjakter,  men  med  ett  egendomligt  stort  vindspel  i aktern, 
Dannebrogen  svajade  käckt  från  deras  rånockar  och  en 
dansk  i vårt  sällskap  upplyste,  att  de  tillhörde  Det  store 
nordiske  telegrafselskab  och  att  de  nyss  användts  för  ut- 
läggning af  en  ny  kabel  från  Korea.  Här  och  hvar  såg 
man  »det  rene  norske  flag»,  som  för  öfrigt  sällan  fattas  i 
en  östasiatisk  hamn.  Norrmännen  äro,  såsom  jag  strax 
skall  visa,  en  mycket  betydande  faktor  i dessa  farvatten. 
Men  hvar  är  svenska  flaggan?  Ingenstädes.  Jag  spanar 
förgäfves  efter  ett  svenskt  skepp.  Jo,  verkligen,  där,  all- 
deles på  vattenytan  liksom  flyter  en  stor  duk  med  de  väl- 
kända blågula  färgerna.  En  liten,  liten  båt,  som  tycks  ha 
svårt  att  uppbära  denna  kolossala  tlagga,  ligger  ankrad 
på  floden  och  tätt  invid  befinna  sig  några  underliga  prå- 


334  SKANDINAVISK  SJÖFART  I ÖSTASIEN 


mar.  Ingen  kan  ge  besked  om  denna  besynnerliga  före- 
teelse, men  jag  får  sedan  veta  att  den  lilla  svenska  far- 
kosten försöker  bärga  en  kinesisk  kanonbåt,  som  sjunkit  i 
floden.  Bärgningsångaren  heter  Industri  och  namnet  tycks 
ej  illa  valdt  för  en  så  arbetsam  uppgift.  Kaptenen,  hr  K. 
Uddén,  förut  i Neptunbolagets  tjänst,  gör  utan  tvifvel  allt 
hvad  som  i mänsklig  makt,  men  kinesskrofvet  har  dykt 
ned  så  djupt  i den  gula  flodens  dy,  att  det  torde  vara  lika 
svårt  att  få  upp  det  som  att  framlocka  den  kinesiska  draken 
ur  jordens  inre.  Emellertid  har  den  käcke  kaptenen 
lyckats  bärga  kanonerna  och  10  kistor  med  guld,  utgö- 
rande en  del  af  kinesiska  krigsskadeersättningen  till  Japan. 
Man  kan  således  säga,  att  företaget  krönts  med  framgång: 
draken  har  beröfvats  sin  skatt. 

De  intryck  jag  fick  i Shanghaj  af  skandinavisk  före- 
tagsamhet i fjärran  östern  ha  sedan  ytterligare  befästs 
under  mina  resor  i Japan.  Öfverallt  har  jag  sett  tecken 
af  en  lifskraftig  energi  och  — jag  måste  tillstå  det  — för 
mig  öfverraskande  bevis  på  vakenhet  och  förmåga  att  be- 
gagna sig  af  gynnsamma  konjunkturer.  Hvad  danskarna 
uträttat  i öster  sammanhänger  på  det  närmaste  med  öst- 
asiatiska kompaniets  verksamhet.  Jag  vill  endast  här  an- 
märka, att  detta  bolag  spelat  en  större  roll  i de  ryska 
krigsförberedelserna  än  man  i allmänhet  torde  vara  benägen 
att  tro. 

I afseende  på  de  förenade  rikena  ligger  tyngdpunkten, 
såsom  alltid  i utländsk  sjöfart,  på  den  norska  sidan,  om 
också  denna  öfvervikt,  som  jag  strax  visa,  delvis  är  mer 
skenbar  än  verklig.  Sedan  gammalt  ha  norrmännen  drifvit 
en  betydande  kustfart  i de  kinesiska  farvattnen.  Fordom 
bedrefs  denna  mest  med  segelfartyg  af  den  gamla  typen, 
men  numera  ha  segelskeppen  nästan  helt  och  bållet  ut- 
trängts af  ångare.  Reformen  har  genomförts  på  jämförelse- 
vis kort  tid  och  med  framsynt  blick  på  marknadens 


NORSK  SJÖFART 


335 


fordringar.  De  norska  ångarna  i dessa  vatten  äro  icke  stora 
— vanligen  om  1,000  registertons  — men  synnerligen  prak- 
tiska och  lämpade  för  förhållandena.  Flatbottnade  och 
med  ringa  djup  — få  af  dem  torde  draga  mer  än  18  fots 
vatten  — kunna  de  gå  in  i de  smärre  grunda  hamnarna; 
utmärkta  lastningsanordningar  möjliggöra  snabb  och  billig 
transport  af  varor,  hvilket  är  af  stor  vikt,  då  norrmännen 
vanligen  tjänstgöra  som  distributörer  från  de  stora  ocean- 
ångarna till  de  sekundära  hamnarna.  Då  kriget  utbröt, 
blefvo  japanerna,  som  annars  behärska  en  stor  del  af  kust- 
farten, tvungna  att  ställa  en  mängd  af  sina  skepp  till  rege- 
ringens förfogande  för  transporttjänst.  Särskildt  led  det 
stora  bolaget  Nippon  Yushu  Kaisha,  som  har  speciellt 
kontrakt  med  japanska  regeringen,  mycket  afbräck  i sin 
sjöfart.  Fraktmarknaden  fick  ett  kolossalt  uppsving  och 
tillgången  på  lämpligt  tonnage  stod  ej  i rimligt  förhållande 
till  efterfrågan.  Norrmännen  skickade  nu  flottiljer  af  sina 
ångare,  som  hade  föga  eller  intet  att  göra  hemma,  till 
Östasien  och  lyckades  bemäktiga  sig  en  hel  del  af  den 
lediga  kusttrafiken.  En  särskild  fördel  för  dem  var,  att 
japanerna  sågo  sig  tvungna  att  engagera  utländskt  tonnage 
på  sina  kustrouter.  I regel  är  denna  trafik  enligt  japansk 
lag  förbehållen  japanska  fartyg,  men  regeringen  i Tokio 
såg  sig  nödsakad  att  som  kompensation  åt  de  bolag,  hvilkas 
fartyg  de  engagerat,  gifva  dessa  rätt  att  befrakta  utländska 
ångare,  och  som  Norge  ansågs  som  en  mera  ofarlig  nation, 
hvilken  svårligen  kunde  göra  sitt  inftytande  gällande  på 
obehagligt  sätt,  gafs,  såsom  jag  hört  uppgifvas,  en  vink  åt 
nämnda  bolag  att  företrädesvis  taga  norska  fartyg  i sin 
tjänst.  Faktum  är,  att  nästan  uteslutande  norska  ångare 
nu  användas  i dessa  japanska  trader.  Enligt  tillförlitliga 
uppgifter  äro  30  till  40  norska  skepp  för  närvarande  enga- 
gerade i kustfart  mellan  japanska  hamnar  och  mellan 
japanska  och  kinesiska.  Men  tager  man  alla  norska 


336 


SKANDINAVISK  SJÖFART  I ÖSTASIEN 


»coasters»  med  i beräkningen  från  Singapore  upp  till  de 
nordligaste  östasiatiska  hamnarna,  torde  sammanlagda 
antalet  norska  ångare  icke  understiga  hundratalet.  En  i 
sanning  respektabel  flotta!  Millioner  ha  under  detta  år 
sändts  hem  som  ren  vinst  till  rederierna  i Kristiania, 
Bergen,  Tönsberg  och  Horten.  Vinsten  är  så  mycket 
säkrare,  som  samtliga  skepp  befraktas  under  s.  k.  time- 
charter,  d.  v.  s.  befraktaren  betalar  så  och  så  mycket  pr 
dag,  oafsedt  ångaren  ligger  i hamn  eller  icke,  samt  förser 
själf  ångaren  med  kol,  hvadan  risk  genom  stegring  i kol- 
priserna är  utesluten.  Dessutom  ha  norrmännen  med 
vinst  sålt  en  hel  del  fartyg.  Exempelvis  kan  jag  nämna 
att  en  norrman,  hr  Hans  Blehr  (brorson  till  statsminister 
Blehr)  gjort  stora  affärer  i Kobe.  Hr  Blehr,  som  repre- 
senterar och  är  delägare  i firman  Joachim  Grieg  i Bergen 
och  som  i förbigående  sagdt  är  en  lika  duktig  som  fint 
bildad  man,  kom  ut  till  Japan  för  10  månader  sedan  och 
har  sedan  dess,  jämte  bortfraktning  af  norska  skepp  i stor 
skala,  sålt  8 norska  ångare  till  höga  pris.  Män  af  denna 
typ  äro  en  ackvisition  för  sitt  land. 

Sverige  har  för  närvarande  knappt  ett  halft  dussin 
fartyg  härute;  tre  af  dessa  äro  hemma  i Hälsingborg  och 
ett  eller  två  tillhöra  sydsvenska  Lloyd  i Göteborg;  två 
andra  stora  ångare  äro,  efter  hvad  jag  erfarit,  på  väg  ut 
från  Stockholm.  Svenska  flaggan  skulle  emellertid  icke 
vara  så  sällsynt  härute,  därest  vi  hade  samma  fria  bestäm- 
melser angående  fartygs  hemortsrätt,  som  andra  sjöfarande 
nationer  åtnjuta.  Enligt  svensk  lag  måste  ett  fartyg,  som 
för  svensk  flagg,  tillhöra  redare,  bosatt  och  skrifven  i hem- 
landet. Härute  finnas  emellerlid  flera  svenska  köpmän, 
som  äga  betydande  tonnage;  de  se  sig  emellertid  nöd- 
sakade att  låta  sina  ångare  gå  under  främmande  flagg, 
vanligen  engelsk.  Hade  vi  en  friare  sjöfartslag,  skulle  de 
med  glädje  hissa  den  blågula  flaggan  på  sina  skepp.  Vårt 


ETT  FÄLT  FÖR  SVENSK  FÖRETAGSAMHET 


337 

land  saknar  för  visso  ej  driftiga  sjömän  härute,  som  bättre 
understödda  från  hemmet  vore  i stånd  att  göra  vår  sjöfart 
gagn  och  vår  flotta  heder.  Därom  vittnar  det  afsevärda 
antalet  svenska  kaptener  i japansk,  kinesisk  och  annan 
utländsk  tjänst,  alla  högt  ansedda  och  betrodda,  samt  den 
roll  svenskarna  spela  inom  lots-  och  tullväsendet  härute. 
Jag  har  nyss  nämnt  kapten  Uddéns  bärgningsarbete.  Här 
är  ett  fält,  som  svenskarna  sedan  gammalt  odlat  med  heder. 
H varför  sända  ej  våra  berömda  bärgningsbolag  ut  båtar 
till  Östasien,  där  så  mycket  tinns  att  göra  för  dem?  För 
närvarande  är  tillfället  exceptionellt  gynnsamt.  Japanerna 
behöfva  all  hjälp,  de  kunna  få,  för  sitt  omfattande  bärg- 
ningsarbete i Port  Arthur  och  annorstädes,  och  helt  säkert 
kan  under  de  närmaste  åren  ej  ett  bättre  verksamhetsfält 
uppletas  för  företagsamma  bärgningsbolag  än  just  här  ide 
kinesiska  farvattnen. 

Äfven  för  väl  utrustade  fiskare  och  hvalfångare  torde 
i Östasien  finnas  gifvande  fångstområden,  företrädesvis  vid 
norra  Koreas,  Hokaidos  och  Sachalins  kuster  samt  än 
längre  norrut.  I Nagasaki  har  ett  norskt  hvalfångarebolag 
etablerat  sig  med  tre  fångstångare  och  det  gör,  så  vidt  jag 
kunna  utröna,  mycket  goda  affärer.  Naturligtvis  lägger 
kriget,  så  länge  det  pågår,  hinder  i vägen  för  dylika  före- 
tag, men  då  det  en  gång  blir  fred,  torde  tiden  vara  inne 
för  skandinaverna  att  söka  exploatera  dessa  nordostasia- 
tiska rikedomar;  det  finns  knappast  något  annat  folk  som 
besitter  de  nödiga  kvalifikationerna  för  att  framgångsrikt 
arbeta  i dessa  nästan  arktiskt  kalla  vatten,  och  lämpliga 
öfverenskommelser  med  Japan  och  Ryssland  om  rätt  till 
fångst  och  fiske  torde  ej  vara  omöjligt  att  åstadkomma. 

Skandinaviska  företag  här  uppe  skulle  kunna  ge  bröd 
åt  en  mängd  duktiga  sjömän,  som  nu  drifva  omkring  i 
främmande  hamnar  utan  att  finna  arbete.  Vi  måste  komma 
ihåg,  att  fältet  för  första  klassens  sjömän  blir  allt  mer 
22.  — Cassel. 


338 


SKANDINAVISK  SJÖFART  I ÖSTASIEN 


begränsadt,  ju  mer  sjöfartstekniken  utvecklas;  i alla  sydliga 
farvatten  och  framför  allt  i indiska  och  kinesiska  börjar 
man  i allt  större  utsträckning  använda  färgade  arbetare, 
både  för  eldning,  lastning  och  vanlig  sjötjänst.  Någon 
större  sjömannaduglighet  erfordras  numera  ej  för  besätt- 
ningen å lastångare,  och  i många  afseenden  lämpa  sig 
asiaterna  vida  bättre  för  sådan  tjänst  än  våra  egna  sjö- 
män, som  sämre  uthärda  klimatet,  födan  och  den  gifvetvis 
stränga  behandlingen.  Hur  glädjande  än  uppsvinget  i 
skandinavisk  kustfart  i Östasien  är,  bör  man  likväl  ej 
glömma  att  utsikten  till  förtjänst  för  skandinaviskt  sjöfolk 
snarare  minskas  än  ökas  genom  detsamma.  Ingen  svensk 
eller  norsk  ångare  härute  går  med  svensk  eller  norsk  be- 
sättning; alla  aro  bemannade  med  kinesiska  eller  japanska 
sjömän.  Vanligen  gör  sig  en  sådan  ångare  redan  på  ut- 
resan  af  med  sina  skandinaviska  gossar.  I London  af- 
mönstras  de  och  hemsändas,  och  kinesiska  sjömän,  som 
vanligen  kunna  erhållas  i östasiatiska  sjömanshemmet  där- 
städes, inmönstras.  Men  lyckas  ej  detta  eller  kommer  far- 
tyget från  annat  håll,  sker  ombytet  i någon  asiatisk  hamn. 
Kineser  äro  mest  efterfrågade,  men  i brist  på  sådana  tar 
man  japaner;  t.  o.  m.  underbefälet  är  stundom  mongoliskt. 
Hyrorna  för  mongoliskt  sjöfolk  voro  förr  tämligen  låga, 
men  numera  ha  de  stigit,  så  att  20  till  22  dollars  (cirka 
40  kr.)  vanligen  betalas  pr  månad.  Besättningen  får  emel- 
lertid med  denna  lön  föda  sig  själf. 

Med  anledning  af  en  i pressen  synlig  uppgift,  enligt 
hvilken  öfverallt  i de  östasiatiska  hamnarna  påträffas  af- 
mönstrade  svenska  och  norska  sjömän,  de  flesta  utan  ar- 
bete och  i miserabelt  tillstånd,  anser  jag  mig  med  stöd  af 
personliga  iakttagelser  böra  lämna  några  upplysningar. 
Sant  är  visserligen  att  man  här  och  där  i ostasiatiska 
hamnar  träffar  sysslolösa  och  nödlidande  skandinaviska 
sjömän,  men  uppgiften  att  dessa  bragts  i sitt  brydsamma 


VINDDRIFNA  SJÖMÄN 


339 


läge  genom  afmönstring  från  sina  fartyg  är  nog  icke  eller 
åtminstone  i ytterst  sällsynta  fall  riktig.  Det  skulle  ju 
också  vara  i hög  grad  misskrediterande  för  svenska  och 
norska  rederier,  om  de  utan  vidare  afmönstrade  sjömän  i 
dessa  hamnar,  i hvilka  det  enligt  mångårig  erfarenhet  är 
nästan  omöjligt  för  hvita  sjömän  att  skaffa  sig  ny  anställ- 
ning. Icke  heller  skulle  våra  konsuler  därute  låta  sådana 
tilltag  försiggå  oanmärkta,  dess  mer  som  sjömännen  i 
dylikt  fall  ej  skulle  försumma  att  belägra  konsulatkonto- 
ren tills  de  skaffat  sig  rättvisa.  Sanningen  är  att  svenska 
eller  norska  skepp,  som  afmönstra  sjöfolk  i Östasien,  liem- 
sända  dem  genom  konsulatens  försorg,  och  det  vållar  våra 
af  arbete  öfverhopade  konsulattjänstemän  ett  ej  obetydligt 
extra  besvär  att  ta  hand  om  dessa  sjömäns  papper  och  se 
till  att  hvar  man  får  sin  rätt.  Jag  var  flera  gånger  i till- 
fälle att  se  de  svensk-norska  konsulatkontoren  öfversväm- 
made  af  sådana  sjömän  och  jag  talade  äfven  vid  flera  af 
dem,  men  aldrig  hörde  jag  något  klagomål  öfver  bristande 
hänsyn  hos  rederierna. 

Då  man  likväl  här  och  där  i östern  träffar  dessa  vind- 
drifna  skandinaviska  sjömän,  äfven  svenskar  — och  hvar 
träffar  man  inte  svenskar?  det  tycks  vara  en  nation  af 
agnar  som  flyga  för  vinden  öfver  hela  jordklotet  — så  be- 
ror det  på  andra  omständigheter,  för  hvilka  hvarken  re- 
derier eller  konsulat  kunna  göras  ansvariga.  Somliga  ha 
rymt  från  sina  fartyg,  andra  ha  sålt  sina  hem  biljetter  och 
supit  upp  pengarna,  åter  andra  ha  följt  med  någon  tramp- 
ångare från  någon  annan  asiatisk  hamn,  kanske  med  en 
eller  annan  sådan  tillfällig  »job»  under  åratal  drifvit  om- 
kring i världens  alla  delar  utan  att  någonsin  ha  en  or- 
dentlig anställning.  Man  kallar  denna  senare  kategori 
»beachcombers»,  ett  ord  som  är  allmänt  gängse  i utom- 
europeiska hamnar  och  närmast  skulle  kunna  öfversättas 
med  »strandhuggare».  Det  är  en  särskild  typ  af  inter- 


340 


SKANDINAVISK  SJÖFART  I ÖSTASIEN 


nationell  prägel,  dessa  beach-combers,  ofta  försupna  stac- 
kare, som  förvandla  hvarje  slant  i wisky,  stundom  äfven- 
tyrslystna  våghalsar,  färdiga  till  litet  af  hvarje,  stundom 
verkliga  förbrytare  af  det  mest  desperata  slaget.  En  del 
af  dem  äro  från  början  icke  sjömän,  utan  opraktiska  emi- 
granter, som  misslyckats  i kolonierna  och  till  sist  tagit 
någon  anställning  på  sjön  samt  drifvit  i land  som  redlösa 
vrak  i någon  aflägsen  exotisk  hamn.  Man  kan  ej  annat 
än  känna  deltagande  för  många  af  dessa  förkomna  män- 
niskor utan  hem  och  fosterland,  helst  då  de  råkat  i drift 
af  ungdomligt  oförstånd.  I all  synnerhet  äro  de  bekla- 
gansvärda i Kina,  där  kroppsarbete  af  hvarje  slag  är  så 
illa  lönadt,  och  det  vore  en  god  sak,  om  våra  missionärer 
därute  ville  göra  något  för  att  taga  hand  om  de  verkligt 
hjäipbehöfvande  — missionsmedlen  skulle  knappast  kunna 
bättre  användas. 

Det  i pressen  omnämnda  fallet:  en  svensk  sjöman 
som  dömts  till  döden  i Hongkong,  är  en  illustration 
till  »beach-comberns»  tragedi.  Mannen  i fråga  hette  Eric 
Högman  och  kom  på  hösten  till  Hongkong  från  Manila 
med  ett  amerikanskt  skepp.  Jämte  två  unga  amerikanska 
kamrater  dref  han  under  månader  omkring  i den 
engelska  kolonien  utan  arbete;  till  sist  beslöto  de  tre  att 
lämna  staden  på  en  segelbåt  och  hyrde  fördenskull  en 
»sampan»,  d.  v.  s.  en  kinesisk  båt  som  uppehåller  trafiken 
i hamnen.  Utkomna  midt  i hamnen,  kastade  de  ägarin- 
nan, en  kinesisk  kvinna,  och  hennes  lille  son  öfverbord, 
och  i nattens  mörker  omkom  den  förstnämnda,  medan 
gossen  räddades.  Detta  skedde  i december  förlidet  år  och 
i början  af  februari  blefvo  de  tre  förbrytarna  hängde  efter 
en  uppseendeväckande  rättegång,  hvarom  jag  nämnt  i mina 
skildringar  från  Kina.  Många  ansågo  straffet  alldeles  för 
hårdt,  så  mycket  mer  som  två  af  brottslingarna  ej  upp- 
nått myndig  ålder.  Juryn  rekommenderade  dem  till 


EN  SVENSK  DÖDSDÖMD  I HONGKONG 


341 


nåd  hos  guvernören,  men  denne  stadfäste  domen.  Brottet 
var  ju  svårt,  men  det  synes  mig  som  om  straffet  var 
ännu  mer  brutalt.  Sannolikt  ville  guvernören  statuera 
ett  exempel  för  att  visa  den  kinesiska  befolkningen,  att 
han  ej  gjorde  någon  mannamån  och  att  brott  af  hvita 
mot  de  infödda  beifrades  med  samma  stränghet  som  för- 
brytelser i omvänd  ordning.  I så  fall  voro  de  tre  olyckliga 
sjömännen  ej  de  första  offren  för  Englands  kolonialpolitik. 

Den  skandinaviska  sjöfarten  i Östasien  torde,  i hän- 
delse freden  kommer  till  stånd,  komma  att  betydligt  in- 
skränkas, enär  de  undantagsrättigheter  som  beviljats  ut- 
ländingar,  företrädesvis  norrmän,  af  japanska  regeringen 
då  komma  att  indragas  och  kustfarten  mellan  japanska 
hamnar,  som  intill  kriget  var  förbehållen  japaner,  åter 
upptagas  af  japanska  rederier.  De  norska  ångarna,  som 
i hundratal  gått  i fraktfart  därute,  komma  då  att  återvända 
till  Europa,  och  hur  ledsamt  detta  än  kan  vara  ur  norsk 
sjöfartssynpunkt  (så  gyllene  tider  som  redarna  haft  i Öst- 
asien komma  nog  ej  snart  tillbaka!),  så  kan  det  ej  vara 
annat  än  glädjande  för  skandinaviska  sjömän,  som  under 
det  gångna  året  massvis  afskedats  till  förmån  för  kineser 
och  japaner. 

Man  kan  tänka  sig,  hvilket  kolossalt  arbete  som  åsam- 
kas våra  konsulatkontor  härute  genom  de  ordinarie  besätt- 
ningarnas hemsändande,  liksom  för  öfrigt  genom  den  ökade 
skandinaviska  sjöfarten  i allmänhet.  Det  sista  året  har 
varit  synnerligen  ansträngande  för  våra  konsuler  i Kina 
och  Japan,  isynnerhet  för  generalkonsulaten  i Shanghaj 
och  Kobe.  Här  en  hel  norsk  skeppsbesättning,  som  måste 
ha  sina  papper  skyndsammast  klara  för  hemresan.  Här 
äro  andra  skandinaviska  sjömän,  som  blifvit  sjuka  och 
genom  konsulatets  försorg  skickas  till  hospitalet.  Här  är 
en  skeppare,  som  gjort  haveri  och  afger  sin  sjöförklaring. 
Här  åter  är  krångel  mellan  skeppare  och  befraktare  och 


342 


SKANDINAVISK  SJÖFART  I ÖSTASIEN 


båda  söka  konsulatets  medling.  Då  kriget  utbröt,  blef  det 
stor  oro  inom  sjöfartskretsar.  Skepp  blefvo  gång  efter 
annan  beslagtagna;  bestämmelserna  om  kontraband  voro 
skiftande  och  ovissa;  ingen  visste  ut  eller  in  i denna  oreda. 
Men  konsulaten  skulle  naturligtvis  veta  besked  om  allt  och 
de  formligen  belägrades  af  sjökaptener,  som  begärde  råd 
och  upplysning.  Sedan  kommo  beslag,  prisrätter,  sjöför- 
klaringar, protester,  skrifvelser  hit  och  dit  i oändlighet. 
Två  norska  skepp  ha  tagits  af  japanerna  som  god  pris 
och  båda  ha,  tack  vare  vårt  generalkonsulats  i Kobe  oför- 
trutna  ansträngningar,  frigifvits.  Af  inalles  34  beslagtagna 
fartyg  ha  endast  4 frigifvits  och  af  dessa,  som  nämnts, 
hälften  norska.  Vi  ha  verkligen  särskild  orsak  att  upp- 
skatta våra  utsända  konsulers  duglighet  och  energi.  Man 
hör  stundom  i Sverige  yttranden,  som  gå  ut  på  att  våra 
konsuler  göra  föga  nytta,  men  jag  rekommenderar  dem, 
som  så  tala,  att  i dessa  dagar  besöka  svensk-norska  gene- 
ralkonsulaten i Shanghaj  eller  Kobe;  de  skola  där  snart 
öfvertyga  sig  om,  att  en  14  timmars  arbetsdag  — svår  nog 
i ett  sådant  klimat  — ej  förslår  långt  att  klara  öfver- 
hängande  göromål.  Lyckligtvis  ha  vi  på  nämnda  platser 
män  med  ovanlig  arbetsförmåga  och  skicklighet:  general- 
konsul O.  Skybak  i Kobe  (norrman)  och  konsulatattachén 
jur.  kand.  Udden  (svensk;  tillförordnad  sekr.  i Kobe,  för 
tillfället  v.  konsul  i Nagasaki)  ha  båda  inlagt  stora  för- 
tjänster; i Shanghaj  har  vår  generalkonsul,  v.  häradshöf- 
dingen  F.  Hagberg,  känd  för  sina  omfattande  kunskaper, 
särskildt  inom  sjörätten,  utfört  ett  synnerligen  dugande 
arbete,  så  mycket  värdefullare,  som  generalkonsuln  i Shang- 
haj ensam  i Östasien  har  jurisdiktionsrätt  och  dessutom 
ofta  får  tjänstgöra  som  skiljedomare  genom  öfverenskom- 
melse  mellan  redare  elier  kaptenen  och  befraktare.  Som 
hans  sekreterare  sedan  flera  år  tjänstgör  svensken  von 
Goés. 


KONSULERNAS  ARBETE 


343 


Jag  bar  träffat  åtskilliga  norska  sjökaptener  härute, 
men  jag  har  aldrig  hört  annat  än  erkännande  omdömen 
om  våra  konsulattjänstemän,  de  må  nu  vara  svenskar  eller 
norrmän.  Det  skulle  helt  säkert  vara  till  stor  skada,  om 
detta  utmärkta  maskineri,  som  hittills  fungerat  så  bra  under 
skydd  af  unionsvimpeln,  splittrades,  och  jag  kan  ej  annat 
än  afsluta  detta  bref  med  uttryckande  af  den  förhoppningen, 
att  därest  Norge  omsider  får  eget  konsulatväsen  sådana  anord- 
ningar skola  vidtagas  genom  ömsesidig  öfverenskommelse, 
att  gemensam  konsulattjänst  bibehålies  på  dessa  aflägsna 
platser,  där  man  annars  helt  säkert  oftare  finge  nöja  sig 
med  främmande  hjälp  — en  utväg,  som  jag  tror  alltid  är 
till  skada  för  skandinaviska  intressen. 


Hvad  kan  Sverige  göra? 


I föregående  kapitel  som  nedskrefs  på  våren  1905  i 
Shanghaj  kunde  jag  påvisa  det  ofantliga  uppsving,  som  kriget 
medfört  och  som  i all  synnerhet  kommit  den  norska  re- 
derinäringen till  godo.  Norrmännen  ha  vid  detta  tillfälle 
gifvit  prof  på  hvad  företagsamhet  och  energi  kunna  uträtta 
i aflägsna  länder,  äfven  för  en  liten  nation,  och  jag  tror 
att  exemplet  bör  framhållas  för  oss  svenskar,  som  ändt- 
ligen  böra  tagas  ur  den  villfarelsen  att  det  ej  lönar  sig  för 
oss  att  upptaga  konkurrensen  med  andra  större  nationer 
på  främmande  neutral  botten.  Det  kan  betraktas  som  ett 
axiom  att  förtjänsterna  alltid  äro  mera  lättvunna  på  så- 
dana platser,  på  hvilka  de  stora  nationerna  anse  det  löna 
mödan  arbeta  trots  stora  afstånd  och  saknad  af  särskilda 
privilegier.  De  äro  i regel  mer  bortskämda  än  vi  i afseende 
på  gynnsamma  konjunkturer,  och  jag  tror  äfven,  att  vi 
svenskar  äro  vana  att  sälja  vår  sakkunskap  och  duglighet 
till  billigare  pris  än  motsvarande  kvalité  betingar  i utlan- 
det. På  sjöfartens  område  ha  vi  ett  öfverflöd  af  dugliga 
befälhafvare  och  än  mer  på  befälsämnen,  som  förnöta  sitt 
lif  på  små,  underordnade  platser,  då  vi  så  Väl,  med  litet 
större  nationellt  själffortroende,  kunde  finna  lönande  an- 
vändning för  dem  i egen  och  främmande  fraktfart. 

H varför  skulle  inte  vi  lika  väl  som  norrmännen  kunna 
begagna  oss  af  gynnsamma  tillfällen  på  fraktmarknaden? 
Man  talar  om  traditioner,  om  en  gammal  betydande  liaii- 


HVARFÖR  HÅLLA  SIG  SVENSKARNA  PASSIVA?  345 


delsflotta  etc.  Faktum  är  att  traditioner  ha  mycket  litet 
att  göra  med  den  norska  sjöfartens  senaste  framgångar: 
de  gamla  norska  barkarna  och  briggarna  ha  nästan  all 
deles  försvunnit  från  de  asiatiska  hafven  och  den  flotta, 
som  norrmännen  nu  uppträda  med  därute,  är  så  godt 
som  nyskapad.  Den  består  till  största  delen  af  ångare  om 
800  till  1,000  registertons  netto  af  en  särskild  för  den  kine- 
siska kustfarten  lämpad  typ:  flatbottnade,  grundgående 
(nödvändigt  för  passerandet  af  s.  k.  bars  i mynningarna 
af  de  kinesiska  floderna),  försedda  med  mellandäck,  sido- 
portar,  talrika  starka  vinscher,  elektriskt  ljus  och  alla  andra 
moderna  lastningsanordningar.  Dessa  norska  tramps  finna 
en  mångsidig  användning:  de  transportera  kol  från  japan- 
ska hamnar  till  Kina  och  Strait  Settlements  samt  bomull, 
bönor,  bönkakor  och  ris  från  Kina  till  Japan;  de  tjänst- 
göra som  distributörer  från  de  stora  oceanångarna  till 
sekundära  hamnar;  de  föra  kinesiska  produkter  emellan 
Kinas  olika  hamnar  och  slutligen  ha  de  under  kriget  fått 
en  extra  stor  användning  i japansk  cabotage.  Enligt  till- 
förlitliga underrättelser,  som  nyligen  kommit  mig  tillhanda, 
skall  hela  antalet  norska  skepp  i Östasien  ej  understiga 
150-talet,  och  de  förtjänster  som  hemsändts  till  rederierna 
i Kristiania,  Dra m men,  Bergen,  Tönsberg,  Laurvig,  Sande- 
fjord,  Fredrikshald,  Stavanger,  Porsgrund  m.  fl.  platser 
kunna  räknas  i tiotals  millioner , oafsedt  de  stora  extra- 
inkomster, som  intjänats  af  befälhafvarna  och  som  i många 
fall  stigit  till  6 å 800  yen  i månaden. 

Med  grämelse  måste  man  konstatera,  att  vi  icke  gjort 
hvad  vi  kunnat  för  att  utnyttja  möjligheterna,  icke  ens  på 
de  områden,  inom  hvilka  vi  skulle  varit  nästan  utan  kon- 
kurrens och  där  framgången  var  gifven.  Jag  vill  här 
erinra  om  hvad  jag  i februari  skref  från  Shanghai  angå- 
ende utsikterna  för  svenska  bärgningsföretag.  Mina  ord  för- 
klingade då  ohörda.  Vi  hade  vid  denna  tid  en  bärgnings- 


346 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


ångare  därute,  Industri,  förd  af  kapten  H.  Udden,  förut  i 
Neptunbolagets  tjänst,  men  han  fick  ej  det  nödiga  under- 
stödet hemifrån  (enligt  uppgifter,  som  kommit  mig  till 
handa,  arbetade  hr  Udden  på  att  bilda  ett  svenskt-kinesiskt 
härgningsbolag,  men  misslyckades  häri)  och  Industri  för- 
såldes till  tyskar,  hvarefter  den  uthyrdes  till  en  tidnings- 
korrespondent  och  blef  i närheten  af  Masampo  uppbringad 
af  japanska  llottan.  Sedermera  har  den  konfiskerats  af 
prisrätten  i Saseho,  emedan  den  antogs  observera  japan- 
ska flottans  rörelser. 

För  hvar  och  en  som  har  någon  kännedom  om  bärg- 
ningsföretag är  det  tydligt,  att  dylik  verksamhet  i aflägsna 
farvatten  fordrar  icke  blott  ett  fullgodt  material  och  stor 
erfarenhet,  utan  äfven  ett  betydande  kapital  bakom  sig. 
För  våra  berömda  härgningsbolag  torde  emellertid  upp- 
giften icke  vara  för  stor,  och  ett  tacksammare  verksamhets- 
fält än  Östasien  varit  under  sista  året  och  ännu  är  torde 
säkerligen  ej  kunna  uppletas.  Jag  stöder  detta  påstående 
på  uttalanden  af  fullt  sakkunniga  personer.  En  af  dessa 
sade  mig:  »H varför  stationera  icke  svenskarna  en  bärg- 
ningsbåt  i Hongkong  eller  Shanghai?  Ingen  kompetent 
konkurrens  finns  i hela  Stilla  oceanen!»  Det  behöfver  ej 
sägas  att  en  framgångsrik  verksamhet  på  detta  område 
skulle  ofantligt  höjt  vårt  anseende  därute  som  sjöfarande 
nation.  Under  sådana  förhållanden  måste  det  smärta  ett 
svenskt  sinne  att  se,  hur  exempelvis  det  annars  så  initiativ- 
kraftiga Neptunbolaget  följde  appellen.  Det  sände  ut  sin 
bästa  båt  Herakles  under  befäl  af  en  af  våra  mest  dugliga 
bärgningskaptener,  Grundelius,  men  icke  för  att  under 
svensk  flagg  utföra  några  stordåd,  utan  för  att  sälja  den- 
samma till  japanska  regeringen!  Det  skulle  ej  förvåna 
mig,  om  kapten  Grundelius  kände  det  hårdt,  då  han  i 
Nagasaki  lämnade  ifrån  sig  detta  världens  sannolikt  bästa 


BRISTANDE  PLANMÄSSIGHET 


347 


bärgningsfartyg,  just  då  han  såg  fältet  öppna  sig  för  fram- 
gångsrikt arbete. 

Då  vi  på  sådana  områden,  som  särskildt  lämpa  sig 
för  oss  och  locka  med  stora  vinster,  visat  så  liten  lifaktig- 
het,  är  det  ej  underligt  om  de  mera  svårarbetade  fälten 
för  västerländsk  verksamhet  fått  ligga  af  oss  obeaktade. 
Det  har  talats  och  skrifvits  mycket  om  svensk  export  till 
Östasien,  men  af  praktiskt,  energiskt  och  med  sakkunskap 
ledda  försök  ha  vi  tyvärr  sett  mycket  litet.  Ja,  jag  vågar 
påstå,  att  vårt  arbete  varit  så  litet  systematiskt,  att  de 
framgångar,  vi  faktiskt  vunnit,  mera  bero  af  en  lycklig 
tillfällighet  är  något  annat.  Så  är  t.  ex.  förhållandet  med 
ett  företag,  som  i viss  mån  kan  kallas  svenskt  och  som 
öppnar  ljusa  utsikter  för  en  viktig  svensk  exportartikel. 
Jag  syftar  här  på  Shanghai  Mutual  Telephon  C:o,  ett  bolag 
som  under  sin  energiske  chef  svensken  G.  L Öbergs  för- 
träffliga ledning  vunnit  en  i Kina  enastående  framgång 
och  utveckling.  Hr  Öberg  har  haft  en  skiftande  och  väx- 
lingsrik bana;  han  kom  till  Östasien  som  sjökapten  och 
deltog  en  tid  i striderna  mellan  fransmännen  och  de  svarta 
flaggorna.  Efter  många  underbara  öden  hamnade  han  i 
Shanghai  och  blef  där  ledare  för  ofvannämnda  telefonbolag, 
genom  hvilket  han  i Kina  introducerat  svenska  telefoner. 
Bolaget,  som  uteslutande  arbetar  med  svenskt  material  och 
har  flera  svenskar  i sin  tjänst,  torde  komma  att  tjäna  som 
ett  mönster  för  alla  dylika  anläggningar  i Kina  och  torde 
redan  vara  starkt  nog  att  i vissa  afseenden  monopolisera 
hela  telefonväsendet  därute,  i den  mån  det  hinner  utveckla 
sig.  Hr  Öbergs  bolag  är  nämligen  ensamagent  i Kina  och 
Hongkong  för  L.  M.  Ericson  i Stockholm  och  ha  svenska 
telefoner  och  växelbord  af  detta  världsberömda  fabrikat 
redan  förvärfvat  sig  så  stort  anseende  i »midtens  rike», 
att  hr  Öberg  ser  sig  i stånd  till  att  — såsom  han  själf 
uttryckte  sig  — »outdo  all  competition  in  China»  i fråga 


348 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


om  anläggande  af  nya  nät  och  tillhandahållande  af  mate 
rial.  Det  synes  endast  vara  en  tidsfråga,  ja,  sannolikt  en 
fråga  om  helt  kort  tid,  då  telefonen  blir  allmänt  spridd  i 
Kina;  och  då  man  tager  landets  utsträckning  och  ofantliga 
folktäthet  i betraktande,  är  det  ej  för  mycket  att  säga,  att 
här  öppnar  sig  ett  fält  för  svensk  export,  som  är  i sanning 
storartadt.  Behofvet  af  telefoner  i Kina  är  påtagligt  och 
bör  vara  så  mycket  större  som  kommunikationerna  i detta 
jätterike  i öfrigt  äro  så  bristfälliga,  på  samma  gång  handeln 
är  högt  utvecklad  och  kräfver  samfärdsmedel  af  modernare 
art  än  de  befintliga.  Man  har  visserligen  under  senaste 
tiden  fått  ett  någorlunda  väl  utveckladt  telegrafväsen  och 
de  flesta  hufvudstäderna  i Kinas  provinser  äro  numera 
telegrafiskt  förbundna  med  hvarandra.  Men  dels  är  tele- 
gramportot dyrt,  dels  kan  telegrafen,  som  erfarenheten  öf 
verallt  visar,  ej  ersätta  telefonen  ens  i den  interurbana 
trafiken,  dels  finns  ett  synnerligen  stort  fält  för  telefonens 
användning  inom  Kinas  många  storstäder,  som  till  allra 
största  delen  ännu  sakna  detta  moderna  kommunikations- 
medel. 

Allt  synes  sålunda  tala  för  att  vår  svenska  telefon- 
industri kommer  att  få  ett  af  sina  bästa  afsättningsområden 
i Östasien  — detta  tack  vare  den  omständigheten  att  en 
f.  d.  svensk  sjökapten  kommit  att  intaga  en  ledande  ställ- 
ning i Shanghais  telefonbolag.  Det  duger  emellertid  icke 
för  oss  att  öfverlämna  vår  industris  framtid  åt  sådana 
lyckliga  tillfälligheter.  Vilja  vi  vinna  varaktiga  och  stora 
resultat,  måste  vi  följa  tyskarnas  exempel  i systematiskt 
arbete  för  exportens  höjande.  Det  är  ej  nog  med  att 
staten  sänder  ut  en  eller  annan  handelsstipendiat,  som  då 
och  då  skickar  in  en  rapport  till  exportföreningen.  Dessa 
stipendiater  kunna  i bästa  fall  liknas  vid  en  armés  kun- 
skapare;  deras  berättelser  kunna  vara  bra  för  att  få  en 
inblick  i förhållandena,  att  finna  ut  de  lämpliga  anfalls- 


HUR  SYSTEMATISKT  ARBETE  BÖR  BEDRIFVAS  349 


punkterna.  Men  det  viktigaste  är  att  fullfölja  de  goda 
idéer,  som  stipendiater  och  andra  framkastat,  på  ett  syste- 
matiskt sätt;  man  må  ej  tro  att  affärer  i Kina  komma  till 
stånd  därigenom,  att  en  handelsstipendiat,  en  konsul  eller 
någon  annan  inrapporterar,  att  det  finns  marknad  för  en 
viss  svensk  artikel  och  att  profver  böra  utsändas  jämte 
priskuranter.  För  hvarje  gång  en  sådan  sak  försökts  och 
misslyckats  haj  man  endast  vunnit,  att  en  ny  fördom  rests 
inom  svenska  fabrikantkretsar  mot  arbete  på  den  aflägsna 
östern.  Detta  sätt  att  göra  affärer  lyckas  icke  ens  för 
världsberömda  Londonfirmor,  hvilket  jag  skulle  kunna  be- 
visa genom  flera  exempel  — än  mindre  för  kanske  alldeles 
okända  svenska  fabriker,  som  icke  ens  kunna  referera  till 
någon  af  de  större  kinesiska  bankerna.  Att  sälja  i Kina 
är  ingen  lätt  konst,  isynnerhet  då  det  gäller  nya  artiklar 
eller  sådana  af  förut  okändt  fabrikat.  Däraf  må  man 
emellertid  icke  draga  den  slutsatsen  att  svårigheterna  äro 
oöfvervinneliga  eller  att  det  ej  skulle  betala  sig  att  inarbeta 
en  bra  artikel  på  den  kinesiska  marknaden.  Jag  tror  tvärt- 
om att  få  marknader  äro  mer  tacksamma,  både  hvad  kon- 
sumtionsförmågan och  priserna  beträffar.  Man  må  emel- 
lertid ej  glömma  att  introduktion  af  en  ny  artikel  i Kina 
är  förbundet  med  ej  obetydliga  kostnader,  och  den  som 
ej  är  beredd  att  fullfölja  arbetet,  äfven  med  åtskilliga  upp- 
offringar, bör  helst  ej  kasta  sig  in  i detsamma,  ty  i de 
flesta  fall  skall  ett  sådant  försök  endast  medföra  ledsamma 
missräkningar. 

Af  hvad  jag  redan  anfört  torde  framgå,  att  det  ej  lönar 
sig  att  söka  introducera  på  de  östasiatiska  marknaderna 
andra  svenska  artiklar  än  sådana  som  äro  i stånd  att  upp- 
taga konkurrensen  med  motsvarande  produkter  från  ut- 
landet, men  att,  om  man  efter  moget  öfvervägande  beslutat 
sig  för  att  göra  ett  försök,  detta  bör  igångsättas  systematiskt 
och  energiskt  och  med  full  beredskap  att  vidkännas  be- 


350 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


tydande  kostnader,  som  åtminstone  under  de  första  åren 
ej  kunna  intjänas.  Det  är  icke  tänkbart  att  en  mindre 
firma,  vare  sig  att  den  är  producent  eller  enbart  agent, 
skall  kunna  gå  i land  med  elt  sådant  företag;  här  fordras 
uppenbart  sammanslutning,  och  jag  ser  intet  skäl  hvarför 
ej  staten  på  ett  eller  annat  sätt  skulle  kunna  stödja  saken, 
exempelvis  genom  fraktbidrag  för  exporterade  svenska  pro- 
dukter, ett  system  som  ju  i stor  utsträckning  praktiseras  i 
Tyskland,  dels  genom  fraktfrihet  eller  fraktnedsättning  på 
tyska  järnvägar,  dels  genom  högst  betydande  subsidier  till 
transmarina  ångbåtslinjer. 

De  många  vacklande  ansatser,  som  gjorts  att  exportera 
svenska  produkter  till  aflägsna  länder  och  som  ofta  nog 
medfört  negativa  eller  otillfredsställande  resultat,  ha  hos 
många  svenska  fabrikanter  och  köpmän  födt  ovilja  mot 
alla  dylika  företag.  Man  får  ej  så  mycket  undra  öfver, 
om  förfrågningar  från  handelsstipendiater  icke  besvaras, 
om  proforder  icke  expedieras,  om  små  försöksaffärer,  som 
föreslagits,  icke  rönt  uppmärksamhet  från  vederbörandes 
sida.  Å andra  sidan  ha  personer,  som  nedlagt  ett  be- 
tydande arbete  på  att  införa  svenska  produkter  i trans- 
marina länder,  ofta  haft  berättigad  anledning  att  klaga 
öfver  de  svenska  producenternas  brist  på  tillmötesgående, 
deras  benägenhet  att  ensamma  vilja  tillförsäkra  sig  vinsten 
och  låta  försäljaren  stå  risken,  deras  oförmögenhet,  med 
få  ord,  att  förstå  situationen,  som  fordrar  att  producenten 
lojalt  understöder  agenten  i hans  arbete. 

Problemet  att  förena  båda  parternas  intressen  är  nog 
synnerligen  svårlöst,  dess  mer  då  de  stora  afstånden  lägga 
hinder  i vägen  för  ömsesidigt  förstående.  Hela  systemet  i 
våra  transmarina  försäljningar  är  felaktigt;  uppgiften  kan 
endast  lösas  af  stora  kolonialfirmor,  som  ha  kontor  både 
i hemlandet  och  i export-landet.  Dessa  firmor  träda  genom 
sitt  hemkontor  i omedelbar  beröring  med  producenterna,. 


351 


SAMMANSLUTNING 


NÖDVÄNDIG 


bestämma  själfva  hur  varorna  skola  förpackas  m.  m.  och 
stå  samtidigt  i ständig  rapport  med  afnämarna  i fjärran 
östern  eller  annorstädes. 

I transmarina  länder,  men  i all  synnerhet  i Kina,  är 
det  nödvändigt  att  uppträda  med  en  viss  storslagenhet  och 
framför  allt  upprätthålla  ett  odisputabelt  anseende,  äfven 
efter  österns  måttstock  — och  vi  skola  komma  ihåg  att 
affärsmoralen  därute  i många  afseenden  är  strängare  än 
hos  oss.  Man  har  sagt  mig  att  kineserna  ogärna  inlåta 
sig  i affärer  med  andra  firmor  än  sådana,  som  förstå  att 
imponera  på  dem,  äfven  genom  sitt  yttre  uppträdande. 
Och  ur  vår  synpunkt  äro  de  fordringar,  de  ställa,  icke  små. 
Danska  ostasiatiska  kompaniet,  som  icke  saknar  erfarenhet 
om  orientaliska  förhållanden,  har  för  sitt  branch-faktori  i 
Shanghai  förhyrt  ett  af  de  allra  finaste  husen  vid  »Bund» 
(stadens  förnämsta  gata),  men  ännu  torde  det  dröja  någon 
fid  innan  de  kinesiska  köpmännen  erkänna  det  stora  danska 
bolaget  som  en  förstklassig  firma.  Vilja  vi  uträtta  något 
för  svensk  export  i östern,  måste  vi  koncentrera  oss.  Det 
är  vida  fördelaktigare  att  ha  en  stor  svensk  firma  därute 
än  många  små.  Vår  hittills  följda  taktik  med  splittrade 
aldrig  fullföljda  försök  bör  öfvergifvas,  och  vårt  arbete 
bör  gå  ut  på  sammanslutning  af  alla  tillgängliga  intressen 
för  att  åstadkomma  något,  som  verkligen  kan  representera 
Sverige. 

Frågan  om  bildandet  af  ett  svenskt-kinesiskt  handels- 
kompani är  icke  ny.  Planen  kan  ju  stödja  sig  på  gamla 
anor,  då  såsom  bekant  svenska  ostindiska  kompaniet,  som 
existerade  från  1731  till  1813,  på  sin  tid  var  en  viktig  för- 
medlare af  handeln  mellan  Europa  och  Kina.  Det  torde 
i Stockholms  affärskretsar  ännu  vara  i friskt  minne,  huru- 
som frågan  år  1898  blef  aktuell  därigenom  att  några  för 
saken  intresserade  personer,  bland  dem  svensk-norske  ge- 
neralkonsuln i Alexandria  hr  Belin fante  Östberg,  sökte 


352 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


åstadkomma  en  svensk  tillslutning  till  det  då  af  norrmän- 
nen Arnold  och  Björnson  startade  »Oversöiske  kompani». 
Företaget  kom  emellertid  af  åtskilliga  skäl  af  sig  vid  in- 
gången. Stora  förhoppningar  knötos  från  svensk  sida  äfven 
vid  det  danska  ostasiatiska  kompaniet,  som  antogs  komma 
att  befordra  äfven  svenska  intressen;  dessa  förhoppningar 
hafva  icke  uppfyllts,  och  jag  tror  att  orsaken  till  våra 
misssräkningar  på  detta  såväl  som  på  många  andra  om- 
råden varit  att  söka  däri,  att  vi  sökt  sammankoppla  våra 
egna  intressen  med  norska  och  danska.  Det  har  visat  sig 
att  »skandinaviska»  intressen  alltid  för  danskarna  betyda 
danska  och  för  norrmännen  norska.  Svenskarna  göra  för 
framtiden  klokast  att  sköta  sina  egna  affärer.  Jag  tror 
äfven,  att  danska  ostasiatiska  kompaniet  icke  är  den  typ 
af  företag,  vi  i detta  fall  böra  uppställa  som  mönster. 
Skulle  ett  svenskt  östasiatiskt  handelsbolag  komma  till 
stånd,  bör  det,  så  vidt  jag  förstår,  uteslutande  rikta  sitt 
arbete  på  introduktion  af  svenska  artiklar  på  bortre  Orien- 
tens marknader;  det  bör  vara  ett  handelsbolag,  icke  ett 
rederiföretag. 

Det  danska  kompaniet  har  kombinerat  många  upp- 
gifter, och  dess  verksamhet  har  på  det  hela  taget  bedrifvits 
med  erkännansvärd  skicklighet  och  energi;  men  det  kan 
knappast  sägas  att  det  utfört  några  storverk  som  främjare 
af  dansk  export,  väl  i främsta  rummet  därför  att  Danmark 
lider  brist  på  lämpliga  exportartiklar,  men  också  därför 
att  bolaget  haft  för  många  järn  i elden  för  att  hinna  med 
en  så  kräfvande  special-uppgift.  Tyngdpunkten  i dess 
verk  har  varit  rederi-rörelsen;  därjämte  drifver  det  en  rätt 
betydlig  sågverksindustri  i Siarn  samt  har  faktorier  i 
Bankok  och  Singapore,  från  hvilka  det  inför  till  Europa 
indiska  produkter:  svart  och  hvit  peppar,  röd  och  hvit 
sago  m.  m,;  verksamheten  i Kina  är  af  senare  datum  och 
det  torde  ännu  vara  för  tidigt  att  säga,  hur  den  kommer  alt 


DANSK  EXPORT 


lyckas.  Af  danska  produkter  har  bolaget  särskildt  arbetat 
på  att  införa  Carlbergsölet  i Kina,  men  detta  torde  på  grund 
af  sin  dyrhet  ej  ha  stora  utsikter  att  bestå  i konkurrensen 
med  ölet  från  det  nya  stora  tyska  bryggeriet  i Tsingtau. 
Det  är  vanligt  att  bolagets  fart}7g  som  fyllnadsgods  vid  utr 
gående  taga  danskt  cement,  som  sedan  säljes  i Singapore, 
stundom  till  underpris.  Största  delen  af  bolagets  kapital 
är  nedlagdt  i fartyg,  och  dess  framgång  är  därför  väsent- 
ligen beroende  af  frakt-konjunkturerna.  Jag  tror  icke  att 
det  skulle  vara  lämpligt  för  oss  att  söka  upptaga  konkur- 
rensen med  danskarna  på  detta  område,  men  däremot 
böra  vi  draga  den  nytta  vi  kunna  af  denna  direkta  route, 
som  ju  äfven  berör  Sverige,  för  vår  export  till  Östasien. 
Om  danskarna  icke  intresserat  sig  mycket  för  våra  pro- 
dukter, bör  det  vara  en  maning  för  oss  att  tillvarataga 
våra  egna  intressen.  Möjligen  skulle  ett  kapitalstarkt  svenskt- 
asiatiskt  bolag  kunna  betinga  sig  afsevärdt  nedsatta  frak- 
ter hos  det  danska  kompaniet;  i hvarje  fall  bör  ett  sam- 
ladt  ocli  kraftigt  uppträdande  från  vår  sida  vara  ägnadt 
att  förmå  danskarna  att  tillmötesgå  alla  rimliga  anspråk, 
och  därmed  ha  vi  vunnit  alla  fördelar  med  afseende  på 
frakter,  som  under  nuvarande  förhållanden  stå  att  vinna. 

Jag  föreställer  mig  att  en  stor  svensk  exportaffär  med 
hufvudkontor  i Sverige  och  Shanghai  ocli  med  filialer  i 
Hongkong,  Tientsin  och  Kobe  (Japan)  skulle  ha  utsikter 
till  framgång,  under  förutsättning  att  den  vore  utrustad 
med  nödigt  kapital  och  uteslutande  ägnade  sig  åt  försälj- 
ning. Sverige  bar  i olikhet  med  Danmark  många  pro- 
dukter och  fabrikat,  som  äro  ägnade  att  vinna  afsättning 
i östern.  1 första  rummet  vill  jag  då  nämna  papper  (tid- 
ningspapper, affisch-papper,  omslagspapper,  silkespapper, 
förhydningspapp  m.  m.)  och  jag  vågar  påstå,  att  fjärran 
östern  skulle  kunna  bli  en  af  våra  bästa  afsättningsorter 
för  denna  viktiga  exportvara.  Redan  nu  exporteras  sanno 

23.  — Cassel. 


354 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


likt  ej  obetydliga  kvantiteter  svenskt  papper  och  trämassa 
öfver  Hamburg  till  östern,  men  det  finns  ingen  anledning 
hvarför  vi  skulle  låta  handelsvinsten  stanna  i tyskarnas 
händer.  En  ännu  sämre  politik  är  att  exportera  vår  pap- 
persmassa till  Tyskland  eller  England  för  att  där  förädlas 
och  kanske  ånyo  exporteras  till  främmande  länder.  För- 
står man  då  icke  i Sverige  att  enda  sättet  att  trygga  en 
stor  förädlingsindustri  är  att  skaffa  den  direkt  afsättning 
på  främmande  marknader?  Så  länge  man  ej  kontrollerar 
handeln,  står  man  värnlös  mot  utländingars  exploatering 
af  våra  hjälpkällor.  Det  är  därför  direkta  handelsförbin- 
delser, om  de  också  till  synes  ej  lämna  så  stor  vinst,  ha 
en  så  stor  nationalekonomisk  betydelse,  och  om  vi  ej  lära 
oss  inse  detta,  komma  vi  att  alltid  få  göra  drängtjänst  i 
industriellt  afseende  åt  främmande  nationer. 

Bortre  orientens  behof  af  europeiskt  papper  är  i starkt 
stigande.  Man  har  i Sverige  den  oriktiga  föreställningen 
att  Japan  skulle  vara  en  svår  konkurrent  som  pappers- 
producerande  land,  men  i själfva  verket  måste  Japan  själf 
importera  europeiskt  papper  och  i stigande  kvantiteter. 
Landets  afkastning  af  lämpligt  virke  står  nämligen  icke  i 
proportion  till  den  enorma  förbrukningen  (japanerna  äro 
ju  bland  världens  mest  tidningsläsande  folk)  och  det  »ja- 
panska» d.  v.  s.  efter  gammal  metod  af  diverse  växtämnen 
beredda  papperet  är  alldeles  för  dyrt  för  att  kunna  täfla 
i fråga  om  tidningspapper  och  andra  massartiklar.  Japan 


importerade  sålunda  år  1903: 

Tryck-papper 1,402,000  yen 

europeiskt  papper,  andra  kvaliteer  1,184,000  » 

papp  (i  långa  banor,  m.  m.).  . . 351,000  » 

silkespapper 317,000  » 

omslagspapper 85,000  » 


Summa  3,339,000  yen 


UTSIKTERNA  FÖR  PAPPERS-EXPORT 


355 


eller  cirka  6,150,000  kr.  Dess  export  af  europeiskt  papper 
är  obetydlig  och  öfversteg  samma  år  icke  240,000  yen.  Im- 
porten har  under  de  sista  åren  gått  framåt  i anmärknings- 
värdt  raskt  tempo  och  torde  i år  öfverstiga  tio  millioner 
kronor.  Kina  är  i afseende  på  råmaterial  vida  mer  van- 
lottadt  än  Japan.  Dess  urgamla  pappersindustri  använder 
som  sådant  hufvudsakligen  bambu,  men  af  den  därför 
lämpliga  arten  myantsuk  (Bambusa  arundicea),  börjar  till- 
gången tryta  och  det  stora,  skogfattiga  mongolriket  står  nu 
inför  den  situationen  att  nödgas  för  sin  ofantliga  pappers- 
förbrukning  använda  utländsk  vara.  Genom  den  nya 
bildningsrörelsen,  om  hvilken  jag  förut  talat,  äro  läsför- 
mågan och  läslusten  stadda  i hastig  utbredning,  och  den 
dag  synes  ej  aflägsen,  då  Kina  kommer  att  bli  världens 
mest  pappersförbrukande  land.  Med  sådana  fakta  för  ögo- 
nen böra  vi  icke  försumma  att  i tid  arbeta  oss  in  i en 
marknad,  som  ensam  är  i stånd  att  sysselsätta  hela  vår 
pappersindustri. 

I andra  rummet  torde  svenskt  stål  och  järn  böra  ihåg- 
kommas,  då  vi  tala  om  utvecklingsmöjligheter  för  vår  ex- 
port till  östern,  så  mycket  mer  som  dessa  artiklar  där 
sedan  gammalt  äro  kända,  ehuru  endast  använda  i mindre 
utsträckning  för  kvalitetsändamål.  I Japan  hörde  jag  att 
japanska  regeringen  nyligen  köpt  ett  parti  om  några  hundra 
tons  svenskt  stål  för  örlogsvarfven  i Kure.  Mycket  kan 
naturligtvis  göras  på  detta  fält,  men  jag  tror  dock  icke  att 
vi  här  för  framtiden  kunna  påräkna  någon  stor  omsätt- 
ning, emedan  Japan  och  sannolikt  äfven  Kina  inom  kort 
komma  att  blifva  stålproducerande  länder  af  rang.  Däre- 
mot öppna  sig  stora  utsikter  för  en  hel  del  special-artiklar 
inom  stålmanufakturen.  Det  torde  vara  bekant  att  svenska 
paraply-ställningar  (paragoon)  af  Sandvikens  fabrikat  all- 
mänt användes  därute,  att  svenska  fotogénkök  och  lux- 
lampor  vunnit  insteg  flerstädes  (mycket  mer  skulle  kunna 


356 


HVAD  KAN  SVERIGE  GÖRA? 


säljas  af  dem  i dessa  så  ansenligt  petroleumförbrukande 
länder),  att  en  del  elektrisk  materiel  fått  afsättning  i Kina 
o.  s.  v.  Däremot  torde  det  vara  mindre  kändt,  men  på 
en  gång  glädjande,  att  svenska  symaskiner  af  Huskvarna 
fabrikat  visat  sig  kunna  uthärda  konkurrensen  därute  med 
amerikanska  maskiner.  I Singapore  har  Huskvarna  kunnat 
sälja  flera  hundra  symaskiner,  och  då  början  en  gång  är 
gjord,  finnes  ingen  anledning,  hvarföre  icke  den  stora 
kinesiska  marknaden  småningen  skulle  kunna  eröfras  för 
denna  artikel.  Den  gamla  dogmen  att  amerikanerna  äro 
oöfvervinneliga  på  stålmanufakturens  område  bör  ingalunda 
afskräcka  oss.  Tillämpa  vi  deras  berömda  afstjälpnings- 
metod  i Kina  och  Japan,  böra  vi  kunna  bjuda  dem  spetsen, 
ej  blott  ifråga  om  symaskiner,  utan  äfven  med  sådana  väl- 
kända svenska  fabrikat  som  velocipeder,  penn-  och  rak- 
knifvar,  slåttermaskiner,  hästskor  och  hästskosöm,  pumpar, 
kirurgiska  instrument  och  operationsbord,  fotogenmotorer, 
ångturbiner  in.  m.,  m.  m. 

Det  finns  nog,  om  man  gör  sig  mödan  att  reflektera, 
många  andra  grenar  af  svensk  industri,  som  äro  eller  kunna 
göras  exportdugliga.  Andra  skulle  kunna  uppammas.  Vår 
sylt-  och  saftfabrikation  t.  ex.  skulle  kunna  få  ett  stort 
afsättningsfält  därute.  Det  har  förvånat  mig  att  man  ingen- 
ting gjort  i vårt  mjölkproducerande  land  för  att  framställa 
kondenserad  mjölk.  Öfverallt  i indiska,  kinesiska  och  ja- 
panska hamnar  såg  jag  stora  massor  af  schweizisk  kon- 
denserad mjölk.  I Japan  införes  årligen  för  nära  två  mil- 
lioner kronor  af  denna  produkt.  Som  ett  bevis  på  hvad 
vakenhet  och  köpmannaduglighet  kan  uträtta,  vill  jag 
nämna,  att  Köpenhamnsfirmor  exportera  sibiriskt  smör 
öfver  Köpenhamn  ända  till  Singapore  och  Hongkong!  Det 
låter  mindre  trovärdigt,  men  är  icke  desto  mindre  sant. 
Är  det  icke  på  tiden  att  vi  vakna  upp  ur  vår  långa  sömn 
och  se  oss  omkring  en  smula?  Världen  är  stor  och  er- 
bjuder mera  utvecklingsmöjligheter  än  vi  drömma  om. 


Vår  diplomatiska  och  konsulära  repre 
sentation. 


Det  vore  ej  underligt  om  nu,  efter  den  lagfästa 
skilsmässan  från  Norge,  ett  djupt  missmod  grepe  mångas 
sinnen,  särskildt  i de  kretsar,  som  intressera  sig  för 
Sveriges  förbindelser  med  utlandet.  Hittills  har  Sverige 
såsom  den  första  makten  inom  det  skandinaviska  förbun- 
det någorlunda  väl  förmått  uppehålla  det  anseende  i stora 
världen,  som  är  så  viktigt  för  tillvaratagandet  af  våra  yttre 
intressen,  icke  minst  de  kommersiella.  För  det  stora  fler- 
talet politiskt  intresserade  i vårt  land  är  horisonten  så 
trång,  så  begränsad  af  små  partifrågor  och  enskilda  in- 
tressen, att  deras  blick  aldrig  når  fram  till  mellanfolkliga 
förhållanden.  Och  dock  är  det  nu  mera  än  förr  omöjligt 
för  ett  folk,  som  vill  lefva,  att  isolera  sig,  att  krypa  inom 
sitt  skal;  vi  kunna  ej,  hvarken  ur  nationell  eller  ekonomisk 
synpunkt,  undvara  förbindelser  med  utlandet,  ja,  dessa 
förbindelser  spela  en  så  stor  roll,  att  de  godt  kunna  an- 
vändas som  gradmätare  på  styrkan  och  friskheten  af  vårt 
nationella  lif.  Ett  folks  yttre  anseende  hänger  mer  än 
den  oinvigde  kan  förstå  samman  med  dess  framgång  i 
kommersielt  afseende,  och  därför  har  den  unionella  krisen 
för  våra  sjöfarts-  och  exportintresserade  kretsar  varit  en 
ytterst  allvarsam,  ja,  ödesdiger  affär.  Vi  få  emellertid  finna 
oss  i att  bära  följderna  af  många  års  missriktade  politik, 
att  se  vårt  land  nedsjunka  åtskilliga  trappsteg  på  den  inter- 


358 


VÅR  DIPLOMATISKA  REPRESENTATION 


nationella  rangskalan.  Det  praktiska  problemet  är  nu  att 
rädda  hvad  räddas  kan  samt  att  ordna  oss  efter  de  nya 
förhållandena  så  klokt  som  möjligt.  Särskildt  väntar  oss 
ett  drygt  och  ansvarsfullt  arbete  vid  omdaningen  af  vår 
diplomatiska  och  än  mer  konsulära  representation. 

Jag  föranledes  till  dessa  reflexioner  af  de  ökade  svå- 
righeter, som  nu  möta  oss  i bortre  orienten,  där  vår  re- 
presentation hittills  visst  icke  motsvarat  de  förväntningar, 
man  ur  flera  synpunkter  kunnat  ställa  på  vårt  officiella 
framträdande  i denna  de  rika  möjligheternas  hemisfär, 
men  där  vi  nu  sannolikt  komma  att  nedsjunka  till  en 
»Nobody  from  nowhere»,  om  hvilken  ingen  tager  notis  — 
så  framt  ej  kraftiga  ansträngningar  göras  att  rycka  upp 
oss  till  medvetande  af  de  plikter  vi  ha  mot  oss  själfva  som 
nation.  Hittills  har  de  Förenade  rikenas  representation  i 
Östasien  väsentligen  uppburits  af  det  norska  sjöfartsintres- 
set.  Det  är  att  befara  att  våra  sparsam hetsifrare  efter 
skilsmässan  komma  att  yrka  på  de  utsända  generalkonsu- 
lernas och  konsulernas  indragning,  och  jag  medger  att  de 
härvid  kunna  stödja  sin  mening  på  siffror,  som  bevisa  att 
våra  nuvarande  egna  sjöfartsintressen  icke  stå  i rimligt 
förhållande  till  kostnaderna  för  konsulaten,  sådana  de  nu 
gestalta  sig.  Största  delen  af  den  arbetsbörda,  som  tryckt 
konsulatkontoren,  i all  synnerhet  under  de  sista  åren,  kom- 
mer att  aflyftas  genom  skilsmässan  från  Norge,  och  det 
blir  otvifvelaktigt  möjligt  att  sköta  tjänsten  med  mindre 
arbetskrafter.  Men  skola  vi  därför  beröfva  oss  fördelen  af 
representanter,  som  kunna  och  vilja  tillvarataga  våra  in- 
tressen? Dessa  äro  — såsom  jag  längre  fram  skall  visa 
— ingalunda  så  obetydliga  som  man  i allmänhet  antager, 
och  ehuru  de  icke,  såsom  sjöfarten,  direkt  taga  konsuler- 
nas tjänst  i anspråk,  visar  dock  erfarenheten,  att  dugliga 
män  på  konsulsplatsen  kunna  göra  ofantligt  mycket  för 
att  främja  ett  lands  export  m.  m.;  i all  synnerhet  är  detta 


GENERALKONSULATET  I SHANGHAI 


359 


förhållandet  i bortre  orienten  med  dess  egendomliga  och 
ovissa  förhållanden. 

Uppmärksamheten  har  också  tidigare  i de  skandina- 
viska länderna  varit  riktad  på  åtgärder,  som  kunde  främja 
handelsförbindelserna  med  Östasien.  Jag  erinrar  härvid 
om  norrmannen,  ministern  O.  Gudes  mission  till  Kina 
1897,  hvilken  bland  annat  resulterade  i ett  förslag  om  upp- 
rättande af  svensk-norska  beskickningar  i Peking  och 
Tokyo  samt  två  nya  fack-konsulat,  ett  för  norra  och  ett 
för  södra  Kina.  Förslaget  föll  på  de  norska  myndigheter- 
nas motstånd  — man  har  ju  alltid  i Norge  satt  sig  emot 
hvarje  utveckling  af  unionella  institutioner  — och  var  väl 
äfven,  ehuru  i flera  afseenden  väl  motiveradt,  för  stort 
tilltaget  för  våra  förhållanden.  Gude  har  också,  enligt  min 
åsikt,  gjort  sig  skyldig  till  ett  misstag,  då  han  ställt  vår 
diplomatiska  representation  i Peking  i förgrunden.  Han 
åberopar  i sin  rapport  bland  annat  Tysklands  föredöme 
och  söker  visa,  att  detta  lands  diplomatiska  pression  i 
Peking  väsentligen  banat  väg  för  den  tyska  handeln  i Kina. 
Så  vidt  jag  förstår,  böra  vi  i Kina  gå  en  alldeles  motsatt 
väg  och  framför  allt  undvika  att  genom  diplomatiska  »ak- 
tioner» eller  anslutning  till  sådana  väcka  kinesernas  miss- 
troende. Det  kan  ju  icke  komma  i fråga  för  oss  att  upp- 
träda med  något  maktspråk  i Kina,  men  jag  upprepar,  att 
blotta  närvaron  af  en  svensk  minister  i konserten  af  ut- 
ländska sändebud  i Peking  gifvetvis  måste  inrangera  oss 
bland  dessa  främlingar,  mot  hvilka  kineserna  med  skäl 
hysa  så  mycket  hat  och  misstro.  Vår  styrka  i Östasien 
har  hittills  varit,  att  vi  alldeles  stått  utanför  hela  den  po- 
litik, som  rör  sig  om  intressesfärer,  arrenden  och  tilltvungna 
koncessioner.  Vi  åtnjuta  ett  särskildt  anseende  i Kina, 
därför  att  vi  höra  till  de  mycket  få  af  kineserna  kända 
hvita  nationer,  som  aldrig  fört  krig  med  det  himmelska 
riket  eller  usurperat  något  af  dess  område.  Bildade  och 


360 


VÅR  DIPLOMATISKA  REPRESENTATION 


omdömesgilla  kineser  (de  flesta  större  kinesiska  köpmän 
kunna  räknas  dit)  förstå  mycket  väl  att  skilja  på  olika 
europeer,  på  farliga  och  välsinnade,  och  de  undantaga  oss 
från  det  allmänna  främlingshatet.  Karaktäristiskt  är  detta 
yttrande  på  kina-engelska,  som  en  kinesisk  affärsman  fällde 
på  tal  om  svenskar:  »No  belong  bad  man  inside;  no  wantee 
fight,  wantee  make  pidgin»  (icke  vara  dålig  man  invärtes; 
icke  önska  slåss,  önska  förtjäna  pengar). 

Vi  ha  hittills  redt  oss  utan  diplomatisk  representation 
i Kina,  i det  att  diplomatiska  kårens  i Peking  doyen  be- 
redvilligt bevakat  våra  intressen  hos  Tsungli  Yamen.  Af 
de  på  detta  sätt  handlagda  ärendena  ha  emellertid  de  flesta 
och  vidlyftigaste  rört  sig  om  reklamationer  med  anledning 
af  under  oroligheterna  dödade  missionärer  och  deras  för- 
störda egendom.  Jag  tviflar  på  att  vi  i dessa  fall  kunnat 
uppnå  bättre  resultat  genom  egen  representation ; dessutom 
kan  det  ifrågasättas,  om  det  kan  vara  någon  hufvudupp- 
gift  för  vår  diplomati  att  skydda  hednamissionen.  För 
egen  del  lutar  jag  — jag  måste  tillstå  det  — åt  den  åsik- 
ten, att  vi  aldrig  bort  af  kinesiska  regeringen  begära  eller 
mottaga  någon  skadeersättning  för  de  omkomna  missio- 
närerna. Vilja  missionärerna  intränga  i det  inre  Kina,  må 
de  göra  det  på  egen  risk.  Det  anstår  inte  svenska  staten 
att  uppträda  som  mentor  i Kina  eller  att  göra  kinesiska 
regeringen  ansvarig  för  säkerheten  af  en  påtvungen  mis- 
sion, som  denna  regering  aldrig  åtagit  sig  att  beskydda. 
Ur  missionens  egen  synpunkt  äro  dessa  repressalier  abso- 
lut säkert  ett  felgrepp,  ty  de  ha  ställt  missionssaken  i nivå 
med  öfriga  europeiska  expansionssträfvanden  och  gjort 
densamma  impopulär  i alla  kinesiska  patrioters  ögon. 

Tänka  vi  åter  på  de  intressen,  som  det  är  statens 
uppgift  att  skydda,  är  det  tydligt,  att  den  projekterade 
ministerposten  i Peking  på  intet  sätt  kan  mäta  sig  i be- 
tydelse med  generalkonsulatet  i Shanghaj , hvilket  vi,  äfven 


GENERALKONSULATET  I SHANGHAI 


361 


efter  skilsmässan,  framför  allt  måste  bibehålla.  I denna 
stora  kosmopolitiska  handelsmetropol,  som  är  den  vikti- 
gaste länken  mellan  Kina  och  den  yttre  världen  och  som 
till  sitt  styrelsesätt  närmast  kan  kallas  en  fri  handels- 
republik  under  Kinas  och  makternas  kontroll,  äro  alla 
kulturstater  — Sverige,  Norge,  Danmark,  Belgien,  Frank- 
rike, Förenta  staterna,  Holland,  Italien,  Japan,  Portugal, 
Ryssland,  Spanien,  Storbritannien,  Tyskland  och  Öster- 
rike-Ungern  — representerade  af  consules  missi , som  alla 
hafva  rang  af  generalkonsul,  med  undantag  af  Danmarks 
representant,  som  har  konsuls  rang.  Då  såsom  bekant 
främlingar  ännu  åtnjuta  exterritorialitetsrätt  i Kina,  utöfva 
alla  dessa  funktionärer  jurisdiktion  öfver  sina  respektive 
landsmän  och  öfriga  under  vissa  konsulats  protektorat 
stående  personer,  livarjämte  de  in  corpore  utgöra  ett  slags 
öfverstyrelse  för  staden  Shanghaj.  Det  arbete,  dessa  kon- 
suler ha  sig  förelagt,  är  tydligen  synnerligen  skiftande  och 
i högsta  grad  ansvarsfullt.  De  äro  också  nästan  alla  män 
med  stor  erfarenhet  och  eminent  förmåga,  ej  minst  vår 
egen  generalkonsul  Hagberg,  hvilken  1902  erhöll  den  stora 
utmärkelsen  att  inväljas  i »the  Consular  Court»,  en  öfver- 
domstol  med  tre  ledamöter  (utom  Hagberg  för  närvarande 
brittiska  och  ryska  generalkonsulerna).  Stormakternas  re- 
presentanter ha  ett  flertal  vicekonsuler  och  andra  under- 
ordnade konsulattjänstemän  till  sitt  förfogande,  och  dessa 
konsulat  äro  närmast  atl  jämföra  med  större  ämbetsverk 
efter  svensk  måttstock. 

Då  de  norska  ärendena  bortfallit,  skulle  emellertid 
Sverige  kunna  reda  sig  med  en  konsulär  ämbetsman  och 
den  nuvarande  vicekonsulsbefattningen  indragas.  Vikariat 
under  konsulns  semester,  sjukdom  etc.  skulle  säkerligen 
en  annan  konsul,  exempelvis  den  danska,  kunna  åtaga  sig 
(Hagberg  har  sålunda  under  längre  tid  skött  danska  kon- 
sulns befattning),  men  lämpligast  vore  väl  atl  i Shanghaj 


362 


VÅR  DIPLOMATISKA  REPRESENTATION 


stationera  en  konsulsstipendiat,  som  knappast  på  något 
annat  ställe  i världen  skulle  kunna  förvärfva  en  så  mång- 
sidig erfarenhet  som  i detta  kosmopolitiska  handels-  och 
sjöfartscentrum.  På  inga  villkor  få  emellertid  våra  många 
(flera  hundra)  landsmäns  i Kina  intressen  och  rättsliga 
säkerhet  läggas  i händerna  på  en  »consul  d’épicerie»,  som 
gifvetvis  skulle  sakna  de  viktigaste  förutsättningarna  för 
det  maktpåliggande  värfvet  och  dessutom  komrne  att  in- 
taga en  högst  prekär  ställning  till  sina  kolleger  och  till 
lokalmyndigheterna.  Genom  ett  dylikt  fattigdomsbevis 
skulle  våra  intressen  i Kina  ohjälpligt  paralyseras  och 
vägen  stängas  för  all  utveckling.  I Hongkong  och  de  för- 
nämsta traktathamnarna  liksom  i Singapore  få  vi  sanno- 
likt för  framtiden  nöja  oss  med  olönade  köpmanskonsuler, 
huru  önskvärdt  det  än  vore  att  åtminstone  på  tre  af  dessa 
platser  (Tientsin,  Hongkong  och  Singapore)  ha  utsända  re- 
presentanter. Viktigast  är  dock  bibehållandet  af  general- 
konsulatet i Shanghaj. 

Se  vi  nu  på  förhållandena  i Japan,  ställa  sig  förhål- 
landena väsentligt  annorlunda.  Vi  ha  hos  denna  ledande 
asiatiska  stormakt  ej  blott  ett  kommersiellt,  utan  äfven  ett 
politiskt  intresse  att  bevaka,  och  ehuru  vi  hädanefter 
mindre  än  någonsin  kunna  inlåta  oss  på  stormaktspolitik, 
torde  dock  äfven  den  mest  tillbakadragna  försvarsposition 
fordra  utposter,  och  en  svensk  minister  i Tokyo  torde 
under  stundande  oroliga  tider  bli  en  vaktpost,  hvars  be- 
tydelse ej  bör  underskattas.  Det  intima  sammanhanget 
mellan  händelserna  i östern  och  världspolitiken  blir  alltmer 
markeradt;  i Tokyo  sammanlöpa  redan  många  viktiga  trå- 
dar, och  just  svårigheten  att  följa  händelsernas  utveckling 
därborta  talar  för  att  i Japan  hålla  en  diplomatisk  repre- 
sentant, hvilken  i alla  händelser  är  mycket  bättre  motiverad 
än  vår  minister  i Konstantinopel,  ja  äfven  i Wien  eller 


BESKICKNING  I JAPAN 


363 


Rom.  För  öfrigt  håller  Japan  legation  i Stockholm  och 
torde  kunna  räkna  på  reciprocitet. 

I Tokyo  hålla  följande  makter  egna  envoyéer:  Belgien, 
Brasilien,  Frankrike,  Förenta  staterna,  Holland,  Italien, 
Kina,  Korea,  Mexiko,  Portugal,  (Ryssland),  Siarn,  Spanien, 
Storbritannien,  Tyskland  och  Österrike-Ungern.  Sverige, 
Norge  och  Danmark  representeras  af  holländska  ministern, 
som  därför  uppbär  ett  mindre  arfvode.  Norrmannen  dr 
Anker,  som  en  tid  var  attacherad  vid  holländska  legationen 
för  vår  räkning,  har  nu  rest  hem. 

Emellertid  torde  kostnaderna  för  en  fullständig  repre- 
sentation icke  beliöfva  mycket  öfverstiga  de  närvarande. 
Vi  ha  nu  (sedan  1901)  en  utsänd  generalkonsul  för  Japan 
med  station  i Kobe,  och  vid  hans  sida  en  aflönad  kon- 
sulatsekreterare. Konsulatets  arbetsbörda  har  under  kriget 
och  den  däraf  framkallade  fenomenala  ökningen  af  den 
norska  sjöfarten  vuxit  till  enorma  proportioner,  men  torde 
nu,  sedan  fred  inträdt  och  de  norska  ärendena  bortfallit, 
det  ej  vara  nödvändigt  för  Sverige  att  hålla  en  aflönad 
konsulattjänsteman  vare  sig  i Kobe  eller  andra  japanska 
hamnar,  förutsatt  att  en  svensk  minister  ackrediterats  i 
Tokio;  ty  åt  ministern  skulle  med  största  fördel  kunna  ut- 
verkas exequatur  som  svensk  generalkonsul  för  Japan, 
hvarefter  han  skulle  bestrida  Sveriges  konsulära  represen- 
tation med  biträde  af  en  som  konsulattjänsteman  utbildad 
vicekonsul,  hvilken  tillika  kunde  vara  kanslist  vid  lega- 
tionen. Jag  tror  att  denna  anordning  skulle  bli  ur  alla 
synpunkter  fördelaktig  och  i stil  med  de  nya  fordringar, 
som  ställas  på  diplomatiska  sändebud,  att  de  skola  sam- 
tidigt vara  sakkunniga  och  intresserade  representanter  för 
kommersiella  intressen.  Såsom  konsulära  organer  skulle 
legationen  använda  olönade  vicekonsuler  i Kobe,  Nagasaki, 
Jokohama  och  Chemulpo  (i  Korea). 

Jag  har  tagit  mig  friheten  framlägga  detta  förslag  till 


364 


VÅR  DIPLOMATISKA  REPRESENTATION 


ordnande  af  vår  diplomatiska  och  konsulära  representation 
i Östasien,  ett  ärende  som  är  af  största  vikt  för  Sveriges 
redan  etablerade,  ej  obetydliga  intressen  därute  och  hvars 
lyckliga  lösning  kommer  att  få  en  afgörande  betydelse  för 
vårt  framtida  arbete  på  detta  stora  och  rika  fält.  Ehuru 
jag  ingalunda  gör  anspråk  på  något  ofelbart  omdöme,  torde 
likvisst  detta  förslag,  som  grundar  sig  på  egna  iakttagelser 
och  hvilket»  som  jag  tror,  är  i öfverensstämmelse  med  de 
åsikter,  som  göra  sig  gällande  bland  landsmän  därute,  för- 
tjäna beaktande  från  vederbörandes  sida.  I hvarje  fall 
skall  Sverige  ådraga  sig  ett  svårt  ansvar,  om  det  i nationellt 
missmod  efter  unionsupplösningen  så  reducerar  sina  repre- 
sentativa organ  i främmande  världsdelar,  att  den  spirande 
brodden  af  svensk  företagsamhet  förfryser. 


Ofvanstående  framställning  publicerades  på  hösten  1905. 
Vid  följande  års  riksdag  framlades  som  bekant  det  af  en 
särskild  kommitté  utarbetade  förslaget  till  omgestaltning  af 
vårt  diplomat-  och  konsulatväsende  och  antogs  i oför- 
ändrad form.  Den  nya  organisationen  är  hvad  Östasien 
beträffar  närmast  öfverensstämmande  med  de  önskemål, 
som  ofvan  uttalats,  och  skall,  därom  är  jag  fullt  förvissad, 
hälsas  med  stor  tillfredsställelse  bland  landsmännen  därute, 
liksom  bland  intresserade  kretsar  i Sverige. 


r 


GETTY  CENTER  LIBRARY  L 


I III  !M 

3 3125  00981  3623