Skip to main content

Full text of "Entomologisk tidskrift"

See other formats 


VNGd 
SD 


HUR $ 
Me 3 Nk 


0 KD 


Digitized by the Internet Archive 
in 2009 with funding from 
University of Toronto 


http://wwww.archive.org/details/entomologisktids13ento 


4 


nn 


ENTOMOLOGISK 
TIDSKRIFT 


UTGIFVEN 
AF 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM 


JOURNAL ENTOMOLOGIQUE 
PUBLIÉ PAR LA 


SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM 


TRETTONDE ÅRGÅNGEN 


1892 


MEDLII7 oTAFELOR 


SROCK HOEM 
GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 
1892 


INNEHÅLL: 


MMITZBOGE, 1: ÅAlurita dodecadackyläntSSVERge o oooeoroore-ossecrossao-r 
- ANDERSSON, JosEF, Bidrag till kännedomen om Nagelspinnarens (Ag- 
Ua oket) utveckiimesbistoriar : 5555 Aes sate 
ESSEN PsgICHe Jens oere len LNB oc comme men Rn a te dala scseorneseer 
AURIVILLIUS, CHR., Leddjurens synförmåga, föredrag vid K. Vet. Ak. 
bögtrasda2" deny5k DAS FOA does o des oe der sö bo beses dee e sea 
, Verzeichniss einer vom Herrn FRITZ THEORIN aus Gabun 
und dem Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetter- 
JBESSani UTE (CFASNIG). I: Jo. sker SAABS 1 Sr ATS IS STENEN 
— —, Om slökornflugan ( Oseinis frit L.). Ett gif akt till Sveriges 
KOmTORlare ne rare SSE CSPELAIEIA 10 AR Se SER INRON da TOAST AT 
, Svensk: entomologisk litteratur 1891 


MElimenneRne: palsarktisehe" Emlengatfung meo ooetsrsssseres sosse 
BERGROTH, E., Finsk entomologisk litteratur 1890—1891-..........---- 
BIDENKAP, OLAF, Undersögelser over Diptera brachycera i Jarlsberg 

BEG LALUEVISS amt SOMMEren TOOL 1 soc SNES A SSA ET ISSN 
BorrIiEs, HERM., Mutilla erythrocephala FABR. som Parasit hos Cra- 

KON ((SOlefarus), -FUbicoLaD » Ets, Peres ssd TA ONE 
(FEDE KOST ARS , ER, T01ISSbildning (EPasnitö) ooo oss sorgsen sor 
HOLMGREN, EMIL, Histologiska studier etc. (6 taflor) 


HEDSTRÖM, HERMAN, Nägra ord om kornflugans förekomst och upp- 


fradande>1 DD alarne sommaren. LÖGE-E:scc.oc.o over done kör BIS 
HUITFELDT-KaAAS, H., Fortegnelse over i en have i Christiania be- 
merkede Lepidoptera 


KrerR, HANs, Fortegnelse over nogle for Norges fauna nye arter af 


FINEOP Rae Cr SPE HOPIEKA Iona os SIE SEI TEESE IDE os VE 
, Odentura punctatissima Bosc och Scolia unifasciata CYRIL. 
J(ÖNSON), P(ER), En gagnelig föreningsverksamhet ssoooooooooooooeo-----=> 
LAMPA, SVEN, Berättelse till Kongl. Landbruksstyrelsen angående resor 
och förrättningar under år 1861 af dess entomolog -.........-- 
— — , Notiser: Vatteninsekter, skadliga för fiskafveln; landtbruks- 
entomolog sid. 39; Statsanslag till Entomologisk Tidskrift --- 
— —,, Röda tallstekeln (Lophyrus Rufus) och dess uppträdande i 
Ala gSk Oo par (ERA STIISD) too sad säg bden ÖNA GL SA De Lgr ET 
SS kyrdedstsoch.twrolmussmedel sosse oogeo stöd det one ne casa 
— — Litteratur: FRENCH, C., A Handbook of the Destructive In- 
SE EES SO EVA CEOELA SAS DAS Se NER SAT Ern RT ERE ERS SU OD RT 


, Smärre uppsatser: Galeruca Xanthomelena SCHRNK 
— — Halmstekeln (Ceghus Pygmenus) i Nordamerika 


» 


» 


» 


111 


EV: 


FLAMPA, SVEN, Ytterligare om Botytis | Le4UUG melon dere eserer ee 
st + Eran sFlallandsäs. sm sccbrodeecnse Yasabers issue core SNS Sa SSR REN EN 
SEERTER NN or omyed Lappe TJOEWe(träsnib)sss see ee sees ee ar rasenee a 
AE GT D D INA TID PY sor sor ene soc NES oskar ses AR SAS SATANS SNRA SE 
INT IST ER SNES SS SSR ER SR OR FONT SE Se nn Ba ee 

Vanessa. Polwcklores .sasom skadedjurssssStosseossresee enas 


Ef IM mr SIA, 


Ar Rn för. vär fauna ny Vifyelosas or anses orse sas ons E LAS EN NNE 
—, Colias Werdandi ZEYT. ab. Immaculata och Hecla ab. San- 
FEL ÖRE SA SER ERS E NA SE SER Sn EE SA a a mes a ar 

, Kornflugan, Chlorops Pumilionis BIERK. (1 tafla)..ooo. ooo 

INEREN, C.oH., Entomologiska anteckningar: Esesrren sansa senses 
svEntomologiska sommarstudier. "CE =S5tSsrmeemsranesen ss Noa 


Om några, skalbaggars lefnadsvanontsiseet eten nee 
Post, HAMPUS VON, Några iakttagelser öfver Pingborren ......-..-..-- 

; JTakttagelser öfver Adimoria. Taracen cs sosse oasen na een 
RortH, C. D. E., Om stridulationen hos Acherontia Atropos IL, ooo. 


, Ytterligare om Sifodrepa paricea LING mosse osss oo q 
SAHLBERG, JOHN, Ågrotis collina BoIisp., en för nordens fauna ny ; 
DA ULILYSÄTE dn on or bör nas ör bu ag AES RSA AA AE RASEN BES SANN > 12200 ; 
SANDAHL, O. T., Sitodrepa panricea L. och Gracilia minuta EF. upp- g 
trädande:.som ;skadedjur: ä, apotek: so.--.=. 5-0 OS TAS ee earn BLIR i 
, Litteratur: STRÖM, Danmarks större Sommerfugle -.-.osoo.-- SR 5 
, Entomologiska Föreningens i Stockholm årssammankomst den , 
TA (ACC, TO OT am bl stra Em a bat far EJE A&R NEN Ne ACES ANTA rr PA 
SLL: d:o vintersammankomst den 27 februari 1892...... » 121 
FSE fo] d:0,. sammankomst (dem3 0, april Hö 024, -3s- see eeske se » 205 
23 ERd:G d:o höstsammankomst den 8 oktober 1892......--- >>287 : 
SANDIN, JEMIL) AA: (ZORNOMW SJ iesonoos tosse ss SATA TURER RA RETAS > 279 
SCHÖYEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1801 ssoooosooooos----- Ra Vr 
2 FREINER CRM [O) oj ll re rn Age rp SA 4 BRN BE ATA a a EN eo » 275 
INRYBOM, ETLIP, JMeriris=larvers hos tC/ oro mess Ae ROT RE Ne 3 NOT 
ULLMAN, AXEL, C., Mere om Gracilia minuta EF. og Sitodrepa pani- 
AHO OR PERRY SE LE al BR EE eran ORD 2 MENS AR ENS EE Sr STAS 


RÄTTELSER: 
Å sid. 95 rad 11 uppifrån står: våglika läs: vårtlika. 
FASA IST TOGS OAS » veckrik > vecklik. 
SUGGOR » » > > » 


BERÄTTELSE TILL KONGL. LANDTBRUKSSTY- 
RELSEN ANGÅENDE RESOR OCH FÖRRÄTT- 
NINGAR UNDER ÅR 1891 AF DESS 
ENTOMOLOG. 


Sedan Kon. Befallningshafvande i Kristianstads län hos 
Kongl. Landtbruksstyrelsen anmält, att en större ållonborresvärm- 
ning vore att emotse under innevarande års försommar, och an- 
hållit, att undertecknad måtte anmodas, att på ort och ställe 
iakttaga och undersöka skadedjurens uppträdande samt meddela 
råd och upplysningar vid deras insamling, erhöll jag af nämnda 
Styrelse uppdrag att besöka södra Sverige för ifrågavarande än- 
damål. 

Genom skriftliga meddelanden förspordes, att ållonborrar i 
enstaka exemplar, i följd af den då rådande varma väderleken, 
börjat framkomma redan de första dagarna af maj, och resan 
måste därför ' anträdas så tidigt som den 13:e i samma månad, 
eller så snart nödiga förberedelser hunnit vidtagas. Valet af vi- 
stelseort blef denna gång ej särdeles svårt, ty under föregående 
besök hade jag haft tillfälle öfvertyga mig om, att den del af 
Hallandsås, som är belägen inom Östra Karups socken och på 
gränsen mellan de båda, af ållonborrar mest hemsökta landska- 
pen, borde blifva en särdeles passande observationsort. Hufvud- 
kvarteret förlades alltså till gården Tvehöga, som ligger på den 
med bok, ek och andra löfträd beklädda nedra sluttningen af 
åsen, nedanför hvilken landet är nästan plant, och jordmånen af 
lös beskaffenhet samt särdeles lämplig till vistelseort för ållon- 


Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 1 (1892). I 


2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


borrelarverna. Löfträden äro på denna slätt mer sparsamt före- 
kommande, hvarför de omkringflygande ållonborrarna snart måste 
uppsöka de talrika skogsdungarna på åsens sluttningar för att er- 
hålla tillräcklig föda. Ett annat och ganska viktigt skäl, hvarför 
nämnda gård utsågs till bostad, var dessutom, att jag där 
var tillförsäkrad om ett verksamt biträde af vetgiriga och för 
saken varmt intresserade personer.  Attiakttaga ållonborrehonorna 
under deras flykt, då de uppsöka sina äggläggningsplatser, hvilket 
äger rum endast om aftnarna sedan dagsljuset betydligt aftagit, 
erbjuder nämligen åtskilliga svårigheter, hvilka dock betydligt 
minskas, om man har flera personer till hjälp, helst ynglingar, 
som ej blifva kvällsömniga samt äro utrustade med skarpa ögon 
och flinka ben. Dessa båda egenskaper äro ovärderliga vid dy- 
lika hetsjagter öfver åkrar och diken. 

Vid ankomsten till Tvehöga den 14:e maj på eftermiddagen 
hade väderleken ändrats, blifvit ruskig och kall, och ända till 
den 21:a omväxlade blåst och regn med hagel och åska. De 
ållonborrar, som redan den 11:e och 12:e framkommit, -måste 
snart söka skydd i jorden mot den oblida väderleken och där- 
städes kvarstanna medan denna fortfor, hvarför någon lönande 
insamling under tiden ej kunde ifrågakomma, . Denna började 
med allvar först den 22:a och fortsattes. sedan med åtskilliga 
af väderleken förorsakade afbrott, ända in emot midsommar. 
Uppe på åsen förekommo ållonborrarna dock rätt länge sedan 
de på slätten nästan upphört att visa sig. 

Ehuru ändamålsenliga och tillräckligt rymliga burar -och 


andra apparater saknades, borde dock någon åtgärd vidtagas, för 


att så godt omständigheterna medgåfvo söka få ett ganska vik- 
tigt! spörsmål besvaradt. Detta rörde ållonborrarnas förmåga att 
para sig och lägga fullmogna ägg under onaturliga och ogyn- 
samma förhållanden. 

Redan för öfver tre år sedan uttalade Herr L. vON SEGE- 
BADEN på Mostorp till mig såsom sin åsikt, att om löfträden i 
en af ållonborrar besvärad ort efter hand undanröjdes och er- 
sattes med tall och gran, skulle det förnämsta vilkoret för skade- 
djurens trefnad och oerhörda förökning på samma gång aflägsnas. 
Detta kunde likväl ej då betraktas såsom ett bevisadt faktum, 
och ansågs af mången nästan såsom en förflugen idé, hvars ut- 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 3 


förande skulle förorsaka orten skada, utan något motsvarande 
gagn. För min del hyste jag knappast. något tvifvel om riktig- 
heten af den förstnämnda åsikten, men önskade att om möjligt 
anskaffa något antagligt bevis därför. Först och främst gällde 
det då att söka utforska, om djuren tillgripa andra näringsämnen, 
ifall de af naturen själf anvisade skulle saknas, och om deras 
fortplantning kan ske med framgång; äfven då de icke hafva till: 
gång på lämpliga och tillräckliga födoämnen. 

Den 20:e maj uppgräfdes ur jorden 69 exemplar af den 
vanliga ållonborren (Melolontha Vulgaris), hvilka allesammans 
ännu ej varit i tillfälle att hämta föda ofvan jord. De infördes 
i en glasburk och ett par mindre larvburar, de enda redskap, 
som stodo mig till buds. Burarna voro gjorda af glasskifvor 
och ställdes på jord i ett par större lerfat. I den ena buren 
insattes några kvistar och färska skott af tall och gran, hvar- 
efter de fleste ållonborrarna insläpptes. Dessa voro satt börja 
med tröga och dåsiga i följd af den kyliga luften inne i rum- 
met, men befriade sig efter hand från det hvita och slemmiga 
innehållet i tarmarna, samt började se sig om efter föda. Något 
annat vegetabiliskt än de friska barrträdskvistarna fanns lik- 
väl ej för dem till hands, men ändock kunde jag aldrig märka, 
att dessa angrepos under hela tiden, djuren voro vid lif. TI träd- 
gården anträffades visserligen en eller annan ållonborre på ett 
färskt och ännu gulaktigt granskott, och det såg ibland ut som 
om han afätit några af de korta barren, men detta bevisar ej, 
att gran- eller tallbarr kunna ersätta de rätta födoämnena, ifall 
dessa skulle tryta. Försök i större skala och ute i det fria, samt 
tillgång på större och ändamålsenligare apparater, hvarmed kunde 
omslutas på rot växande barrträdsplantor till näringsmedel åt 
ållonborrarna, äro dock nödvändiga, om afgörande utslag skall 
kunna vinnas rörande nyssnämnda fråga. Dylika nödvändiga 
hjälpmedel kunna dock svårligen medföras eller anskaffas under 
resor, men böra tillhöra materialet vid en försöksstation. 

Den 24:e maj voro tre par af de instängda ållonborrarna i 
fullständig parning och dessa infördes genast i den andra larv- 
buren... Här hade förut, på den jord, som uppfyllde det lerfat i 
hvilket buren stod, blifvit inlagd en frisk torfva, i hvilken växte 
några olika arter hårdvallsgräs samt ett par klöfverplantor. Jag 


4 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1392. 


önskade nämligen erfara, om djuren skulle angripa dessa växter, 
då de rätta födoämnena saknades. Den 4:e juni voro de nämnda 
tre paren, äfvensom några 'andra, som senare införts i buren, 
allesammans döda, helt visst emedan de saknat lämplig föda; 
ty något enda försök af dem att angripa gräset eller klöfver- 
plantorna kunde jag ej märka, ej häller påträffades några ägg 
vid en noggrann undersökning af jorden i kärlet. Detsåmma 
var förhållandet med de exemplar, som fått stanna kvar i den 
bur, där barrträdskvistarna voro insatta; ty nämnda dag voro 
äfven 15 stycken af dem döda, utan att några utbildade ägg 
observerades, ej ens i de döda honornas äggstockar. 

Af de samtidigt uppgräfda ållonborrarna inspärrades några 
i en burk med jord, utan att erhålla den ringaste vegetabiliska 
föda, och resultatet blef naturligtvis detsamma. Parningen ute- 
blef ej, ty denna äger i allmänhet lifligast rum kort efter sedan 
djuren första gången uppkommit ur jorden, men vilkoren för 
äggens tillväxt och utveckling syntes alltså hafva helt och hållet 
"saknats. Af förut anförda skäl, vågar jag dock ej draga några 
fullkomligt pålitliga slutsatser af dessa försök, utan måste där- 
med anstå ännu en tid, åtminstone till nästa svärmning år 1895 
egt rum, om försöken då få fortsättas under mera gynnsamma för- 
hållanden. | 

Att iakttaga ållonborrarna under flykten, då de uppsöka 
äggläggnings- och hviloplatserna i jorden, erbjuder som redan är 
nämnt åtskilliga svårigheter, hvilka för mig dock betydligt un- 
derlättades genom det kraftiga biträde, jag på stället erhöll. 
Resultaten af våra bemödanden i den vägen blefvo dock ej på 
långt när sådana, som jag vågat hoppas, och detta på grund af 
' de ogynsamma väderleksförhållandena, som förorsakade, att svärm- 
ningen blef ovanligt långt utdragen på tiden och högst oregel- 
bunden, samt att ett jämförelsevis ringa antal individer kunde 
under de lämpligaste aftnarna iakttagas. De flesta kvällar syntes 
knappast en enda ållonborre vara i rörelse. 

Hvarje tjänlig afton, då det ej regnade eller blåste och luften 
var ljum, voro mina medhjälpare med mig ute invid åskanten 
för att observera ållonborrarna, då de sträckte såväl nedåt fälten 
som ' uppåt åsen för att uppsöka löfträden. Liksom under före- 
gående 'svärmning visade det sig att alla, som fångades under 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 5 


sic flykt nedåt, voro honor, och endast högst sällan anträffades 
någon . hane, hvilken då antagligen blifvit försenad i vinterkvar- 
teret, ellet flög hit och dit för att uppsöka en maka. Blott under 
de första aftnarna af svärmningen flyger en myckenhet hanar, 
men då mot närmaste björkar, bokar, eller andra löfträd, där de 
vänta sig riklig tillgång på födoämnen. i 

Den första allmännare uppflygningen från marken inträffade 
som nämnt är om aftonen den 22:a maj, ty först då blef vädret 
vackert en hel dag samt en stund på aftonen. Under föl- 
jande natt föll regn och nästa afton var sval, hvarför ållonbor- 
rarna höllo sig stilla. Samma var merendels förhållandet ända 
till den 18:e juni, då sommaren gjorde sitt inträde på fullt allvar. 
Den 3:e juni voro äggen mogna hos de flesta infångade honor och 
dessa hade antagligen uppflugit den 22 maj, men. den egentliga ägg- 
läggningen inträffade troligen ej förr än efter den 13:e,-ty först 
då hade de flesta i burkar inspärrade och med passande föda för- 
sedda honor lämnat från sig sitt äggförråd. Häraf synes som om det 
skulle erfordräs en tid af omkring tre veckor-mellan uppbrottet ur 
jorden och äggläggningen. Den 17:e juni hade nästan alla under 
flykten fångade honor blott små ägg, men tre dagar senare voro 
de hos de flesta fullmogna; de förstnämnda tillhörde sannolikt 
en annan svärm, som uppflugit tidigare. 

Vid Tvehöga hade man på senare åren varit mycket be- 
svärad. af ållonborrar, och 1887 voro de där särdeles talrika, 
hvilket möjligen kan få sin förklaring däraf, att då funnos på 
egendomen ganska många större ekar, till hvilka djuren drogo 
sig — och där de voro nästan oåtkomliga under sista delen af 
svärmningstiden, — för att snart slå ned och lägga äggen i de när 
mast belägna, till egendomen hörande åkrarna. I följd häraf 
hade den uppmärksamme ägaren, herr CARL PAULSSON, borthug- 
git dessa träd, och blott kvarlemnat en och annan mindre ek 
eller buske, hvilka mot svärmningstidens slut besöktes af en myc- 


 kenhet ållonborrar. Här kunde dessa nu jämförelsevis lätt in- 


samlas, hvilket blifvit en omöjlighet, om de varit spridda bland 
de många öfriga träden. 

För att utröna om fortplantningsförmågan vore större hos 
den ena arten än hos den andra, undersöktes ett större antal honor 
af båda, och befanns då Hippocastami hafva i medeltal de flesta 


6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


äggen. Af denna undersöktes 31 honor och visade sig högsta 
antalet ägg hos någon individ vara 41, lägsta 22 samt medel- 
talet 32,5. Af Vulgaris undersöktes samtidigt 34 honor och 
befanns högsta antalet ägg vara 38, lägsta 19 och medeltalet 
20,8. Att, såsom hittills plägat ske, vid kalkyler af en insam- 
lings sannolika inverkan på en kommande generation beräkna 
äggens antal hos hvarje hona till blott 20, synes således”vara 
oriktigt, emedan det i själfva verket är betydligt större. 

För att få något begrepp om ållonborreäggens förmåga att 
motstå torka, lades ett antal friska sådana ofvanpå jord, som i 
brist på vattning snart uttorkade. Det dröjde ej många dagar 
förr än dessa ägg förändrade utseende, blefvo liksom glasartade 
och söndersmulades lätt mellan fingrarna, emedan de voro döda 
och förtorkade. Samma resultat uppstod äfven med sådana, som 
lågo ' nära ytan af den torra jorden; men alla ägg, som befunno 
sig djupare ned, där jorden bibehöll en större fuktighet, förblefvo 
vid lif, såvida de ej angrepos af mögelsvampar. Med stöd häraf 
kan man ju våga antaga, att de ägg, som medelst åkerredskapen 
blifva uppförda till jordytan, där skola omkomma, ifall jorden 
uttorkar omkring dem, äfven om de icke skulle bortsnappas af fåglar. 

Den sista tiden af svärmningen bemödade vi oss om, att 
observera de nedåt fälten flygande ållonborrarna, för att om möjligt 
få reda på hvar en och annan af dem slog ned på marken. 
Detta var dock en något kinkigare sak än man skulle tro, ty 
de fleste flögo ganska långt och tämligen hastigt, hvarför det 
blef omöjligt att vid det återstående svaga dagsljuset i längden 
bibehålla dem i sikte. Någon enda: tog dock mark helt nära 
uss på en trädesåker eller i den nyss uppkomna hafren, och då 
sattes en pinne såsom märke på det ställe, där djuret borrade 
sig ned i jorden, på det vi en följande dag skulle hitta reda på 
detsamma. Resultaten af dessa bemödanden blefvo dock sämre 
än jag önskat, ty de fleste ållonborrar, som nedkrupit på de 
utmärkta ställena, återfunnos ej efter en eller ett par dagar, 
utan hade antagligen åter krupit upp och begifvit sig till träden 
för att äta, emedan deras ägg ännu ej voro fullt färdiga. Detta 
antagande bestyrktes äfven däraf, att man bland de honor, som 
flyga från fälten till träden; då svärmningstiden något framskri- 
dit, finner många, hvars ägg äro betydligt utvecklade — en er- 


oda JR CAR ER ES rens ANAR RES kad 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. ih 


( 


farenhet, som gjordes af mig äfven under 1887 års svärmning. 
Först den 28 juni lyckades det en af mina medhjälpare, ANTON 
PAULSSON, att vid ett märke, ett par tum under jordytan påträffa 
en: samling af 27 stycken ägg, hvilka alla således blifvit lagda 
samtidigt, men modern var borta, troligen i närmaste träd för 
att söka föda. Någon gång fångades emot slutet af svärmnin- 
gen en hona, hvars bakkropp inneslöt blott ett par ägg, som 
voro i det närmaste mogna; äggstockarna innehöllo föröfrigt inga 
eller kanske blott rudimentära ägg, och detta synes antyda, att 
en äggläggning redan egt rum. Enligt trovärdiga personers ut- 
sago, skall man dock allt emellanåt anträffa honan död ofvanpå 


äggen, hvilket har föranledt till den tron, att honorna alltid af- 


somna på det ställe där äggen aflämnas, och att deras mjuka 
kroppsdelar sedermera förse de nyss utkläckta larverna med den 
första födan. Den 25 juni fångades flera uppåt åsen flygande 
honor, som tycktes helt och hållet sakna ägg. Flera af de i bur- 
kar förvarade honorna lade där ägg, och infördes därefter i en 
särskild : bur samt förseddes med föda och friska hanar. Mat- 
lusten fanns ännu i behåll och parning uteblef ej häller, men 
djuren dogo utan att åter lägga ägg, detta dock kanske i följd af 
den alltför ringa storleken hos de förvaringsrum, hvari försöken 
anställdes, äfvensom andra ogynnsamma omständigheter. Frågan 
huruvida honorna i allmänhet dö i jorden efter äggläggningen, 
eller åter uppflyga för att äta och ånyo para sig, är dock härmed 
icke fullt. afgjord. För min del har jag, liksom många andra, 
hittills trott det förstnämnda, men måste numera modifiera denna 
åsikt och antaga, att båda delarna ega rum. Saken är ej utan 
vikt för insamlingen, ty om man under de sista svärmningsda- 
garna endast skulle erhålla sådana honor, som redan aflemnat 
sina ägg, vore arbetet då utan någon nytta och borde ej vidare 
ersättas. Detta har jag dock aldrig funnit vara fallet, och om 
man undersöker de individer, som fångas under denna tid, skall 
man: alltid: bland dem påträffa ett stort antal: honor, som hafva 
utbildade ägg. 

Man har hört flera Berätta, att ållonborrar, som från större 
vatten uppdrifvits . massvis på stränderna, snart uppvaknat från 
sin dvala, och sedan i närmaste trakt fortsatt svärmningen och 
där fortplantat sig, hvarefter härjningar förekommit, och man an- 


8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


tager till och med, att svärmar, som blifvit vinddrifna från dan- 
ska kusten, och tröttnat samt fallit i hafvet, kunnat på så- 
dan väg invandra till Skåne och Halland. Hur härmed kan 
förhålla sig, är för närvarande omöjligt att afgöra, då inga på- 
litliga iakttagelser föreligga. Med anledning häraf intresserade 
det mig att utforska hur pass länge en ållonborre skulle kunna 
ligga i vatten utan att drunkna. För den skull lades 20 stycken 
1efvande individer i vatten i en stenkruka, där detta borde 
hålla sig' längre friskt, och meningen var att sedan för hvarje 
dag upptaga en af dem, för att erfara, om han vore vid lif. 
Den första upptogs efter 25!/2 timmas förlopp och kvicknade 
vid så snart han blifvit torr, den andra likaledes efter 48, och 
den tredje efter 72 timmar. Den fjärde, som tillbringat fyra 
dygn i vatten, var icke häller död, men syntes ej kunna komma 
sig riktigt, efter den långa vistelsen i det våta elementet. -De 
öfriga började då att tillika med vattnet lukta illa och torde 
varit fullkomligt döda. ' Vattnet ombyttes visserligen för hvarje 
dag, men det kan ju vara möjligt, att djuren lefva ännu längre, 
då de befinna. sig 1 ett större vatten, som ständigt håller sig 
friskt. Om de kunna bibehålla lifvet lika lång ud i hafsvatten, 
är dock en fråga, som är mer tvifvelaktig, och ej kan besvaras utan 
direkta försök. 

Att på förhand känna i hvilket förhållande, hvad antalet be- 
träffar, de båda könen stå till hvarandra under hela den tid, som 
svärmningen pågår, vore af ganska stor vikt, eftersom utrotnings- 
arbetet måste blifva af en större verkan för närmaste framtiden, 
om det skedde med större ifver vid de tillfällen, då honorna 
äro talrikare än hanarna. Redan 1884 gjordes undersökningar 
för detta ändamål vid Rickarums kronopark ' af lektor A. E. 
HOLMGREN. De började den 25 maj och fortsattes till och med 
den 6:e juni, då svärmningen nästan upphört, och resultatet blef 
följande: första dagen utgjorde honornas antal blott 29 prct, 
men denna siffra steg sedan för hvarje dag och uppgick den 6:e 
juni ända till 90 pret. En undersökning under ett mindre antal 
dagar verkställdes 1887 af baron FABIAN BARNEKOW vid Ströö i 
Kristianstads län, och han kom till ett nästan liknande resultat; 
ty honorna utgjorde 27 pret den 27 maj och antalet steg dag: 
ligen, samt uppgick den s5:e juni till 61 pret. Dessa bådå un- 


+ 
4 
C 

Å 


SAVE SYRE EN 


+T 


a 6 
LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. [97 


dersökningar lämna visserligen ett vackert prof på riktigheten af ett äl- 
dre påstående, att honorna mot slutet af svärmningen skulle vara 
mycket talrikare än hanarna, och att insamlingen därför då borde 
som kraftigast bedrifvas; men ett liknande resultat erhölls likväl ej 
af mina: egna undersökningar 1887, och var jag därför böjd att 
anse utgången af de båda förstnämnda beroende kanske af helt 
tilifälliga orsaker. 

I Halland underkastades 1887 af mig 19 prof en noggrann 
granskning, och hvart och ett af dessa bestod ej af på sin 
höjd 100 individer, utan af en hel liter ållonborrar, innehållande 
mellan 300 och 400 stycken i medeltal. Då resultaten icke förut 
blifvit publicerade, torde det kanske vara på sin plats, att 
här anföra dem i sin helhet. Att de utföllo helt annorlunda 
än de förenämnda, kunde möjligen i någon mån tillskrifvas den 
omständigheten, att profven erhållits från helt olika beskaffade 
och hvarandra aflägsna lokaler, där insamlingen bedrifvits med 
mer eller mindre ifver, åtminstone var jag böjd att då söka för- 
klara saken så. Undersökningarna utföllo sålunda: 


Maj 16. Enl:r ållonborrar fr. Skottorp inneh. 317 ex. däribl. 36 pret honor 
SE Cr » 2 » » » 389 »> >» 38 » » 
» 24. » » > » > 359 >» 2 52 > 
od EJ ? » Båstad i (oe RN 
hr ER » » Fröllinge i Getinge » 343 » FI SG VIA 

Janee > » >» Östra Karup FNS OO 33 NE 
» ÅS » > > » » 307 » » 46 >» > 
» 3. » > » » 292 > » 20:72 > 
> FO Piel 328 > SINE LS 

FAS Ö - SIS NAR ASS 

(FR » , » ATA SS FOP AO 18 Aa 
SE » Kungsbacka >» 300 > AOI 
en SR NE » » Fjärås : 317 » ARG LST 
FRÖ > > Östra Karup Kl SE FINS SRA 
PA »> » » > » 209, » > 403 >» 


Vid en blick på dessa tal kan någon successiv ökning af 
honornas antal knappast märkas, och om man fäster sig endast 
vid profven från de helt nära hvarandra belägna lokalerna Skot- 
torp, Östra Karup och Båstad, hvarifrån det mesta materialet er- 
hölls, så synes genast hur antalet kan på olika dagar variera, 
och att det blott två gånger öfverstiger 50 prct, nämligen den 
24:e maj, eller dagen, innan den egentliga hufvudstyrkan 


10 ' ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


lämnade vinterkvarteret, samt den 10:e juni, d. v. å. kort innan 
undersökningarna upphörde. FEj mindre än fem gånger, nämli- 
Sen maj 25:e, juni i:a, 3.6, 4:e "OCH $;:e, UnNdersteg :procenis 
talet af honor första dagens, den 16:e maj, och detta märkligt 
nog flera gånger under sista hälften af svärmningstiden, än under 


den första, och sista undersökningen, den 11:e juni, visade i jäm- 


förelse med den första en skillaad af blott 10 prct. 

« Med anledning af dessa för mig då öfverraskande resultat, an- 
såg jag det vara af vikt att äfven vid 1891 års svärmning fort- 
sätta dylika undersökningar, dock med den skillnad, att profven 
blefve ännu flera och togos under hela svärmningstiden från en 
och samma lokal, hvilket denna gång blef ganska lätt, då jag 
hade förmånen att få vistas på samma ställe och ostörd utföra 
undersökningsarbetet, hvilket kräfde en rätt ansenlig tid. Re- 
sultaten blefvo äfven nu något oväntade och anföras i nedan- 
stående tabell, hvilken äfven visar det antal af kastanieborrar, 
som anträffades i hvarje undersökt liter ållonborrar. Första prof: 
vet insamlades den 23 maj, eller dagen efter det allmänna ållon- 
borreuppbrottet, och bestod af 1!/2 liter, innehållande 643 indi- 
vider, af hvilka märkvärdigt nog 61 pret voro honor. De föl- 
jande undersökningarna gåfvo ett resultat, Som inhämtas af nedan- 
stående siffror. 


Vulgaris. Ilippocastani. 

Maj 26. Vid Tvehöga: 276, däraf. 41 pret hönor. 92 -ex. 
» 27. » 301 DINA > 130 
PROS » BEST sf RS > [öh 
TED: S 342 NN, 40 2 4 
» 30. » 348 » 50 >» > AA VU 
FUN AVE: > AOI SUSSI » SÖMN 
: 25 2 SAOPTIN TAS ? INN 
3 » 366 » 28003 » 39 oo» 
SPILLA » OSS FS SN SAGE » 56 » 
W ; FÅS PN SIRTE > SSU 
» 6. > 283 NRK SY » 91 > 
SEK RI , AZ AS , 30 ox 
» 8. » 405 SAR” fe > 65 >» 
9. , 2930, SIA SN SADE LON: 
RE NOS 4 FIRE VADER x 64 >» 
RP » 240-07 4, 480 » ARR 
PG (0 : 2200-02 HÖ » ILS 


3: » 20000 190 LARS » 00 KR 


V 


SYST RS 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. II 


Vulgaris. Hippocastani, 
Juni 14... Vid Tvehöga:- 343 däraf. 50 prct..honör 34 ex. 

FILA » 341 ÄRE NE > 64 » 
» 16. » 311 ) ZEN » 63 » 
» Ta » 287 » 48 > 2 LINKS 
sb! IS; a TÖÖEISR - JAG » 66.53 
HEV20: » 361 DAESNAJARES » 21 

WD » 200 RSS » 136. » 


Ett mindre prof, som undersöktes den 23, innehöll mest 
hanar. Vill man försöka draga några slutsatser af dessa många 
undersökningar, så komma de att blott obetydligt afvika från 


dem, hvartill jag föranleddes af mina rön under svärrn- 


ningen år 1887. Uppsöker man till den ändan medelpro- 
centen af honor under t. ex. den första och sista tiden af svärm- 
ningen, så befinnes denna utgöra för de första 10 dagarna 
39,8 prct och för de sista 47,3, hvilket visar en skillnad af blott 
7,5 pret. 1887 befanns denna skillnad mellan de fem första och 
de fem sista svärmningsdagarna utgöra ett något mindre tal, 
eller blott 3 prct. Skulle proportionerna mellan antalet af honor 
och hanar visa sig vara ungefärligen sådana vid alla'svärmningar, 
hvilket dock endast fortsatta undersökningar kunna afgöra, så 
torde hvar och en kunna inse, att insamlingen bör lika kraftigt 
bedrifvas de första dagarna som de sista, och detta desto hellre, 
som ållonborrarna då äro lättast åtkomliga. 

Nästan enahanda var förhållandet med de få exemplar af 
Hippocastanz, som voro inblandade i profven, ända till de sista 
dagarna af svärmningen, då honorna af denna art voro vida 
öfvervägande. | 

Att själfva insamlingen måste i en ej ringa mån inverka på 
de olika könens antal, torde lätteligen kunna inses, om man be": 
sinnar, att de i träden kvarblifvande hanarna blifva mer utsatta 
för förföljelse än honorna, af hvilka alltid en ej så obetydlig sö 
dagligen ligger skyddad i jorden. 

På andra ställen är visserligen redan förut omnämnt, att 
på vissa lokaler kastanieborren intager ållonborrens dominerande 
roll, men för -fullständighetens "skull, vill jag här ånyo anföra 
hvad som iakttogs 1887, samt tillägga den ringa erfarenhet, som 
stod att vinna under det nyss gångna året. Detta torde desto 
hellre vara på sin plats, som i tidningarna för ej så länge sedan 


4 


12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


influtit insända artiklar, hvilkas författare tagit till orda, utan 
att känna till ett sådant förhållande, och på den grund gjort sig 
skyldiga till ganska grofva misstag. 

Vid undersökningarna 1887 visade det sig, att vid Oktorp 
i Slöinge socken af Hallands län kastanieborren utgjorde Y93,11 
pret, vid det närbelägna Mostorp 92,22, vid Vessige Mölla 71,65, 
vid Grefvie station i Kristianstads län 74,23 pret. I Kungsbacka- 
rakten var denna art visserligen icke öfvervägande, men utgjorde 
dock 35 pret. Vid Gunnared på Hallandsås, ett stycke ofvanför 
'Tvehöga, visade det sig, att kastanieborrar den 27 juni 1891 
utgjorde 355 pret och det är sannolikt, att förhållandet är ena- 
handa öfverallt å de högre belägna delarna af nämnda ås. 

I tidningen »Nerikes Allehanda» fick man veta, att ållon- 
borrar uppträdt i stor mängd vid Ösby i Sköllersta socken af 
Örebro län, och de exemplar, som sedermera erhöllos därifrån, 
tillhörde alla kastanieborren. Saken gaf en »med. naturförhål- 
landena mera förtrogen person i Nerike» anledning att i nämnda 
tidning förklara, att »kastaniebaggen» m. fl. i rikets mellersta 
delar anställa »nog skada på flere slag af löfträd samt unga 
skott af tali- och granknoppar, men ehuru både de fullbildade 
insekterna och de i jorden lefvande larverna kunna göra skada, 
är densamma icke ens jämförlig med den, som åstadkommes af 
»majbaggen> och dess stora larver». För hvar och en med 
kastanieborren och dess uppträdande mer förtrogen person, torde 
härvid lag reflexionerna göra sig själfva. 

Då det kan vara af både intresse och vikt att lära känna 
ållonborrens (Melolontha Vulgarzis) utbredning och framträngande 
efter hand till för honom nya lokaler, sökte jag så godt sig göra 
lät förskaffa mig upplysningar härom. Två egendomar inom 
Elfsborgs län, nämligen Floda och Vårgårda, hafva under senare 
åren rätt allvarsamt hemsökts af larver, utan att man haft sig 
bekant till hvilkendera af de båda arterna de voro hänförliga. 
För att få visshet i saken, gjordes skriftliga förfrågningar hos 
egendomsägarna och begärdes prof på de ållonborrar, som där 
visade sig. Från godsägaren C. Von ProscHwItz ingick snart 
den underrättelsen, att ållonborrar på hans egendom Floda och 
1 dess omnejd svärmade i stor mängd, men att ingen mer än 
han bemödade sig om att insamla och döda dem. Det till mig 


ST 


särnund Loka 


I 


ER 
på 


KOD 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 13 


sända profvet bestod af 20 individer, alla tillhörande ållonborren 


(Melotontha Vaulgaris). "Från Godsägaren A. HEYMAN ankom 
äfven skrifvelse samt ett par ållonborrar af nämnda art från egen- 
domen Floda, hvaraf synes, att densamma är på god väg att ut- 
breda sig vidare omkring i länet och ingå en broderlig förening 
med sin nära anförvandt kastanieborren, liksom det har skett i 
Halland och Kristianstads län. Herr HEYMAN framhåller i sitt 
bref vikten af att något göres mot skadedjuren, innan det kanske 
blir för sent. Oaktadt det ej gärna numera torde för Elfsborgs 
läns södra hushållningssällskap vara obekant, att ållonborrar upp- 
träda och göra ganska betydlig skada, icke allenast å de båda 
nyssnämnda större egendomarna inom länet, utan äfven på andra 
ställen och i trakterna däromkring, t. ex. i Marks härad, synes 
man hafva underlåtit att vidtaga några väsentliga åtgärder för 
att uppmana kommuner och enskilda att utrota skadedjurén, 
hvar hälst de komme att uppträda, samt söka få del af det härför 
af staten utlofvade penningebidraget. En af mig till sällskapets 
sekreterare ställd skrifvelse med begäran om upplysningar angå- 
ende saken har hittills förblifvit obesvarad. Några uppgifter om 
ållonborrarnas utbredning inom området eller prof, för att utröna hvil- 


"ken art där var öfvervägande, kunde lika litet på denna väg erhållas. 


Genom utdelandet af skrifter, kungörelser och tidningsupp- 
satser har den allmänna uppmärksamheten blifvit allt mer riktad 
på skadeinsekterna, i första rummet ållonborrarna, och en 
af följderna häraf är den, att äfven våra tidningar numera måste 
sysselsätta sig med dem litet mera än förr. Alltså kunde 
man en och annan gång få läsa notiser om ållonborrarnas upp- 
trädande på olika trakter af landet. En dylik, synlig i Vadstena 
Läns Tidning, upplyste oss om, att de visat sig vid Börstad i 
Östergötland, och en insändare framträdde genast, liksom förut 
skedde i Nerikes Allehanda, och sökte lugna allmänheten med 
den försäkran, att kastanieborren vore »för landtbruket tämligen 
oskadlig». Han förmodade nämligen att det här varit fråga om 
sistnämnda art. Från godsegaren J. BERZELIWS på Börstad er- 


höll jag slutligen ett par exemplar af de omskrifna djuren, men 
"dessa tillhörde lyckligtvis Pingborren (R/hizotrogus Solstitialis), 


hvilken hittills dess bättre, så vidt man vet, ej tillfogat oss nå- 
gon märkbar skada. fd 


14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Från sekreteraren i Kalmar läns södra Hushållningssällskap 
ingick ett skriftligt meddelande, hvaraf framgick, att hemmans- 
ägaren -J. P. ANDERSSON i Hagby af Gerdlösa socken på Öland 
inlämnat tre stycken ållonborrar jämte den upplysning, att dy- 
lika i år förekommit i sådan mängd inom Hagby och Gerdlösa 
byars områden, att man aldrig förr sett något liknande. De af- 
lämnade exemplaren sändes välvilligt till mig, hvarigenom jag 
kom i tillfälle konstatera, att här var fråga om den verkliga ål- 
lonborren (Melolontha Vulgaris). Att han förekommer på Öland 
var förut bekant, men icke att han någonsin förr visat sig i denna 
myckenhet. För öfrigt erfor man genom tidningarna, att ållon- 
borrar förekommo 1 ovanligt antal vid Tullgarn och Södertelje, 
men det lyckades ej att få reda på de närmare omständigheterna, 
då tidningsredaktionerna och deras meddelare ej ansågo nödigt att 
förskaffa sig en Önskvärd utredning af saken, innan den framla- 
des för allmänheten. ; 

I följd af Kongl. Landtbruksstyrelsens och en del Hushåll- 
ningssällskaps prisvärda åtgöranden, samt det beviljade statsan- 
slaget till belopp af sextio tusen kronor, hade ällonborreinsamlin- 
gen denna gång blifvit förberedd på ett sätt, som lofvade de bä- 
sta resultat, i synnerhet som kommunerna i allmänhet visat en 
större beredvillighet att å sin sida anslå penningemedel. Äfven 
inom Malmöhus län hade Hushållningssällskapet vidtagit kraftiga 
åtgärder för ändamålet, och ett flertal landsförsamlingar anmälde 
sig där såsom deltagare i utrotningsarbetet. Inom ett par af de 
län, som gränsa intill de egentliga ållonborredistrikten, hade man 
genom spridande af upplysande skrifter och cirkulär sökt fästa 
allmänhetens uppmärksamhet på. skadedjuren, på det de skulle 
blifva igenkända och genast kunna behandlas med tjänliga me- 
del, i fall de någonstädes komme att visa sig. Att resultatet 
af. insamlingsarbetet ändock blef betydligt mindre än man  vän- 
tat, berodde, så vidt jag förstår, förnämligast af tre orsaker, näm- 
ligen: insamlingen 1887, en mögelsvamps angrepp på såväl lar- 
ver som fullbildade insekter, hvartill föregående års våta efter- 
sommar och höst i hög grad medverkat, samt den ogynnsamma, 
oftast kalla, regniga och blåsiga väderleken under svärmningstiden. 

Genom skriftliga förfrågningar hos personer inom skilda om- 
råden erhöll jag redan under svärmningen underrättelser, hvilka 


- rn I SA” rr 
Ar ta WG 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. I5 


nästan alla öfverensstämde däri, att antalet ållonborrar i år var 
betydligt mindre än förra gången de svärmade. Undantag före- 
kommo dock, i det att man å ett par ställen trodde sig iakttaga 
ett motsatt förhållande, och orsaken härtill uppgafs vara den, att 


ST VE 


insamlingen därstädes vid förra svärmningen bedrifvits lamt, i 
brist på tillräckliga penningemedel, eller helt och hållet försummats. 


höns sa CEN SE 


Innan detta ämne för denna gång lämnas åsido, torde det 
; Å vara på sin plats att här omnämna insamlingsresultaten enligt de 
uppgifter, som för tillfället stå till buds. Blott ett enda officielt 
meddelande till vederbörande, nämligen från Malmöhus län, fö- 
religger och enligt detta hade där blifvit insamlade och dödade 
130,979 kilogram samt 79,674 liter ållonborrar, för hvilka blif- 
vit utbetalda 19,292 kr. 68 öre. I Halland skulle; enligt en 
uppgift i Hallandsposten, insamlats 282,036 liter för en summa 
af 17,351 kronor 8 öre. Från sekreteraren i Kristianstads läns 
Hushållningssällskap har erhållits en utförligare redogörelse, hvil- 
ken här anföres, då man därigenom kan få en föreställning om 
ållonborrarnas talrikhet inom länets olika delar. 


Kilogr. Liter Kronor 
Myr d SAND ara den SL ERS an ar Art 38,398,00 1,385,93 
ISEEA OTUR a SR OR Sf ASA ee 10,563,9 2,536,50 1,260,32 
UTRETTS SNRA SE SEE Aa TAR RNE kn 24,651,50 914,00 
KATE NNS BO), see SIR (Ka Mä Ne 339,9 = 4,248,50 235,30 
i kär AMN ASP OMS Ne ASL SÖT ssd 34,928,s0 — 1,400,69 
Bjäre I Ur AN REA For år 184,013,25 7,912,60 
HT SESES ANA VYCIA SERNER ASSR Sr RAKA UN 130,00 4,55 
Albo Er EE St SA BAK ONA De 10,755,00 427,24 
Gärds SLE SAT SONEN a OO 20,124,70 1,016,38 


Summa 10,903,8 319,785,95 = 14,557,01 
Då, som nämnt är, officiela redogörelser ännu saknas från två 
af länen, torde summorna möjligen till sist komma att något mo- 
difieras. Afvikelserna skola dock troligen blifva alltför obetyd- 
liga, för att väsentligt inverka på det hela. ; 
Om man på grund af ofvanstående uppgifter uträknar hur 
många individer, som blifvit insamlade och dödade inom de tre 
anförda länen, så får man följande ansenliga tal: 


För Kristianstads län ungefärligen 130,322,450 
> Malmöhus » >» 201,340,082 
>» Hallands » » 112,814,400 
eller tillsammans 444,476,932 individer. 


16 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Som nu sannolikt hälften af denna oerhörda mängd utgjorde 
honor, och hvar och en sådan i medeltal lägger minst 25 sStyc- 
ken ägg, hvaraf under gynnsamma förhållanden de flesta torde 
lämna larver, skulle således genom insamlingen kunna motses en 
minskning i larvantalet i nästa generation med omkring tre mil- 
liarder, tre hundra tjugusex millioner individer, hvilkas närvaro 
helt visst skulle kommit att på ett kännbart sätt göra sig gällande 

vid nästkommande härjning. Detta resultat har nu åstadkommits 
genom utgifvandet af 51,200 kronor 77 öre, hvartill staten bi- 
drager med hälften, eller omkring 26,600 kronor. Härigenom fö- 
rebygges förluster för framtiden, som antagligen kunna beräknas 
i hundra tusentals kronor. 

Resultaten af 1887 års ihärdiga insamling i Danmark om- 
nämnas i ett bref af den 18 juli från d:r W. BERGSÖE såsom va- 
rande  »forbausende>». Till exempel härpå anföres, att i det 
vid näst föregående härjning svårt hemsökta Prestö amt svär- 
marna nämnda år voro oerhörda, men som insamlingen då bedrefs 
med ifver, visade sig i år (1891) inom en del socknar knappast 
hälften, i andra blott en tredjedel så många ållonborrar som först- 

" nämnda år. Med anledning häraf hade 32 kommuner inom am- 
tet voterat en tacksamhetsskrifvelse till d:r BERGSÖE såsom ett 
erkännande af hvad han för sin del verkat för en allmän och 
energisk insamling. En hos den landtbrukande befolkningen all- 
"män öfvertygelse vore nu denna, att insamlingen 1887 endast 
inom nämnda amt orsakat en vinst af öfver en million, kronor. 
Men de, som plockade ållonborrar under sista svärmningen, klaga 
däremot jämmerligen öfver minskade inkomster, oaktadt priset per 
skålpund genast sattes till 10 öre och efter hand ökades till 25, 
ja slutligen ända till 35 öre. 

Den såsom ållonborrefiende numera bekanta mögelsvampen 
PBotrytis Tenella gjorde äfven i år sitt till för att minska anta- 
let af skadedjur, hvarom ofvan redan blifvit anfördt. Vid gräf- 
ning i jorden påträffades nästan alltid döda och med mögel öf- 
verdragna ållonborrar, och äfven flera af de exemplar, som blifvit 
instängda i burar, dukade under för denna parasitsvamp, hvilken 
vi få hoppas skall länge fortlefva i jorden, för att utöfva sin 
förstörande verkan äfven på kommande ållonborregenerationer. 
Enligt hvad utländska tidskrifter förmäla, har man i Frankrike 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 17 


börjat renodla denna mögelsvamp, för att när som helst såsom 
handelsvara kunna tillhandahållas jordbrukarne i de af ållonbor- 
rar hemsökta trakterna. En agentur för firman FRIBOURG & HESSE 
i Paris har redan öppnats i vårt grannland Danmark genom her- 
rar ZEINER—LASSEN DITHMER i Helsingör, hvilka söka att få 
fabrikatet bekant och spridt äfven inom Sverige, samt nyligen 
härom underrättat mig. Vi äro emellertid kanske mindre i behof 
af medlet just för tillfället, men dessa svampformers tid torde ej 
vara långvarig, och framdeles skall det sannolikt blifva mycket 
välkommet, ifall det kan hållas vid Hf år efter år genom odling. 
Sättet för detsammas användande, äfvensom bevis på dess verk- 
ningar, torde väl genom agentens försorg i sinom tid blifva be- 
kantgjorda genom tidningarna. 


Af andra skadeinsekter hafva åtskilliga arter som vanligt 
uppträdt under året samt åstadkommit större eller mindre för- 
luster, och torde det vara i sin ordning, att här omnämna åtmin- 
stone några af dem. Nu liksom nästan alltid, är det en af de 
obetydligaste, hvad storleken beträffar, som på det hela taget 
kanske förorsakat största skadan, nämligen: 

Hvetemyggan (Driplosis Triticz Kira.) I anseende till den 
ihållande torkan sistlidna vår och försommar i mellersta Sverige, 
kommo larver och puppor att där lida betydligt, hvarigenom an- 
talet fullbildade myggor blef jämförelsevis ringa. Hur förhållan- 
det kunde vara i andra delar af landet, där regn vid nämnda 
tid icke uteblef, kan jag ej med säkerhet uppgifva, då tillfällen 
till undersökningar saknades; men det synes mig högst sanno- 
likt, att hvetet där var i högre grad utsatt för angrepp. Från 
åtskilliga ställen inom det först nämnda området hafva prof på 
hveteax erhållits, och å en plats, nämligen Kongl. Landtbruks- 
akademiens experimentalfält, kom jag i tillfälle att själf uttaga 
profven vid ett par dagars besök därstädes. Dessa prof här- 
stammade från ett stort antal olika hvetevarieteter, som där voro 
föremål för odlings- och akklimatiseringsförsök. 

Några nämnvärda iakttagelser rörande hvetemyggans lefnads- 
sätt kom jag icke i tillfälle att göra, då den härför lämpliga ti- 
den upptogs af andra arbeten, hvarför blott resultaten af under- 

Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 1. (1892.) 2 


18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


sökningarna af de många hveteprofven nu komma att här fram- ; 
läggas. De voro följande: 

Från statens växtfysiologiska försöksanstalt å Experimental- 6 
fältet, den 27—28 juli. (Jag har trott mig böra utsätta antalet 


korn i hvarje prof, vanl. 10 ax, då man härigenom kan erhålla 


något begrepp om de olika slagens gifvande beskaffenhet.) i 


T betyder att de flesta plantor gått ut. 
Oskadade Proc. 


- korn. skadade. 
FIL CiCUR 5 VULO KEN ÄEN VT UPVEUND on oc EES SAS SE SE ESR SEE 368 4,66 
ConmipactenvuVersertanumy. SKEas SEE Fer SSU re 415 6,53 

» VRklgarev Barborossa se EN AA 355 1,66 

> > LT OSUIPURD (2 EN SS SFS LASTER STEMI 482 2,03 
Compactunm VVitimacktQrttbli. oo aoosseossseeisesen ii ookar 410 7,65 

2 Väsloare PY CReR aa one  e oo osa Sa ort SEINE Ads 346 7,00 
Spelar Vadpirat. UTAN Skada fors sosse sdorees JURe EL See er 255 

3 VUlg: 0 Letcospernrun.. Ma perla lb osess ers ssk a sate 466 2,70 

» >; Is Meltitinam. i Elvitt,, arestrallskt nes osteo sr - 406 3,54 

10 proc. förstörda af sot. 

» Speltw <AlOunm, > FÖSKAGAATS TES doc sk Sa se EAS 360 
SChöprader-NVete foods ss SLADLA AE SAK ESO Car na DR 323 5,23 
Alephilivete, =. Blote5 sasco ess De SeST AE sate 150 17,58 
Mareul:hvete ja 25, 5 sola Sed SINAN TE 242 7,85 
Frankenstemer-hveless Osäxry soy loa os oe sne 302 3,17 

3 korn uppätna af Hadena PBasilinea. 
UTtObAShVefe: förr. SOS ASL ISS RS RET EE, UR RULE NE SVE 433 3,00 
Svalöfs engelska hvete Tf. 5 ax, kornen dåliga .....- 310 9,62 
HÅ ISGUATeshead-hVetecssse oss cEre sa oense 485 2,80 
Bestehorns Dividender-hveter Faro -srietoaastooe 424 2,08 
HHardeastle-Dvetej jf.. Nadx c.teose ser saeee se SETA rna 217 1,36 
AMETIkanSkE IVEte, 0 cob le see SS SE SE SELL 388 4,02 

» Turgidum +. Blåaxigt, från Ultuna. 9,15 pret. sotsk. 438 2,61 

> Dicoccum Atratum, 1 korn skad. af Osc. Frit ... 398 3,? 
Kent-hvete. T. 1097 sotskadade ......----- KONER 403 5,40 
Svenskt kubbhyete 445300 ears man SEA SS GE 401 77 
Kaiser-hvete, UMÖgeryss,Seesen oas Sraa ee NS SN an ee 390 4,17 

» Spelta Arduini, ”Trol. skad. af mygglarver osoo- 247 10,83 
Vätlgare "Alöidum. EE JAn GTISKU cp ast an cp Ra osdaeNe nea 378 3,69 

2 >» — Lautescenrs. Flallets genealogischer i sann 446 7,47 
Square-head; (SCOleYS) bootar peb og dos det eter es En SÖS rE 502 3,09 
Nödette. de. Lausanneshy€ble +. osusoctet ed gäss Söder SLE 560 6,02 
MainS/:Stän d>hv te: =. or ssD re LO POL OR Se SN JE SUNE 482 4755 
Cheddam-hvete: FLVitb oas arena da oda s et BER oe ba RAR 337 2,88 
Eländriseher "VW EISSen ph. öar est ere 249 2,80 


Bestehorns Dividender-hvete., Sossldiosoosesee rasist caore 477 3,20 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 19 


Oskadade Proc. 


korn. skadade. 
(BIOVET? TEL Ef dra oa erg LR nr Mr Far SA SA ES 347 6,70 
INSE TS ET NRA (EA SEN er MN ERER GE NE RN 12 PGA AN END Spa 416 3,03 
| Sm sdubi-hyete ss DIA eo sd er NRA ae då sales 359 6,26 
or WIR AS RV SLE? ob BA I Ne ASSR AAA NaN Se 308 3,14 
d Bestehorrns Modell lvete-w.t.s besk bon ta eo as te 405 5,37 
tf KÖFAVEn Hag CHCP [MELO mm one unp sn de Son eden o a RLso dessa 476 3,25 
; IFTalets"pedioreesro ther. 33250: NGE SLR NE 422 4,52 
d IEuleash vete (sAmmetssjusse. os öon börs ade Sn ALE 393 4,61 
z Triticum Vulgare Erythrospermum, Fullmatadt ssoooooooooooo---- 263 5,05 
d Studsianka-hvete 30: AR ee 311 5,47 
[VSK Ola sse Ehyedej = Oase Oct gra STRESS Sn 427 0,93 
KINGS CIN ELEV ROR SET SE SR Rae NESeN 315 5,91 
VARE TANGeT-NV Eter a be oe 0 0 do LE ue EEC LOL 415 4,15 
[ratt NW alders dorftslhveter pe 2 3mf io pan dosa. spm SÄTE 379 5,01 
Golden; drop-hyveterstspusr se olrssdäeosooses skassssss soda 23 5,27 
IFIOrSfördsANVinter ipearl:hveter SSSor coat oslo son Ad 307 5,24 
INancehester-hvet€i -—.scpos oc-oscdo tales 1537 Ra Br SA ENS 514 5,68 
»> Compactum Vernerianum. (Ultuna kubbhvete)-...... 375 3,00 
> PE GOCE CNN ATEA CIN ANDRA boer DL DRA IG SN 170 5,02 
IEförsförds: Winter-pearlshvete; ommdgossrdsos dess dt SUIS 301 3,35 
IN BREO DE RVE (CTS sr Reg Ag nt SANTE RR NOTA NYSE Ed 279 14,41 
NIT ga0, DrOnCe-hVete mos sens de dne SAR 308 314 
KA (010756 INR SA DREAM Br RIS ART EA 282 15,31 
VIKCHTg ar DrONCe-BVEte = ser sten snor ocke be sn S LA 364 0,80 
d VER PR Ger Fer UO TENN ES SAL AT EF ENTER I SLAS 300 7,12 
3 SVIEL IEC Kar 2720-10 ALS ANTAS &CE Op an a TgNA S rfad 260 I,51 
» |RREGE HEART NE ADR RE PAEANSOET RER TIDS SSA EAT 305 6,15 
Medeltal procent skadadt af mygglarver......--- 5,16 
Från Wallerstad nära Skeninge i Östergötland -....-. 319 5,01 
» Blomberg i Westergötland. Kubbhvete......--- 285 1,40 
sw Skepparviken åa Vermdö, Upland öoocbocooooc-- "380 5,47 
>» Almnäs, Hjo: .a) Probsteier-hvete. 4 ax ....- 116 10,76 
» > b) Kolben-vårhvete. 4 ax, ej 

märkbar (skalat :oossssos=0 

> > c) Probsteier-hvete, odladt i flera 

ar. II ax från en och 
SAMMAPTOL-CIE TIP vssa See 321 3,40 
» > d) d:o 8 ax från samma rot... 166 3,48 

> > e) Danskt hvete, odladt på stäl- 
It TDlOtt- ett Fan sense 894 3,66 
»« Mörby, Kilsmo i Nerike. "Kubbhvete soon 220 6,20 
SE RGIMO FDR VU Pla iron scots o issn IOS PDA 336 3,17 


» Landtbruksakademiens Experimentalfält: 
BOUITEN GA CT sLeTe Ior DER IA DETTE ONA AN Kers 430 3,67 


20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. , 


Oskadade Proc. 
korn. skadade. 


Från Landtbruksakademiens Experimentalfält. Ame- 


rikanskt HÖStivete- far oso as tees sees ss 337 1,00 
5 nd:02-Julishvete ocovpopoa sees se sb Lea ONA AE Nee 244 2,05 
»: "d;0. Mäagdeburger-Hyetle jioosg-toloossses Kers KE 465 2,72 
Cederlund, 2 mil norr om Uddevalla. Kubbhvete 456 3,9 

» » » » » Hvitt, lång- 
axigt, (sammets-) ... 445 1954 
» » » Rödt d:0o, (glatt) SAO 2,65 


Sista profvet med omkring 3 proc. förstörda 


af Hadena Basilinea-larver. 


Medeltalet skadade korn för dessa 79 prof utgör 4,32 proc. 
och är ovanligt litet, emot hvad förhållandet har varit flera fö- 
regående år. - För min del har jag ej hört, att någon landtbrukare 
klagat öfver, att hvetet i år gifvit klent till spanns, och härför 
har man säkerligen att tacka hvetemyggans jämförelsevis fåtaliga 
uppträdande. Om man likväl från hela landets hveteproduktion 
afdrager dessa "4,32 proc., kommer det nog visa sig, att för- 
lusten på det hela taget ändock ej varit ringa. 

Från det mycket varierande procenttalet af angripna korn hos 
de många hvetevarieteterna å de små försöksrutorna vid Expe- 
rimentalfältet kan man dock icke i följd af denna enda under- 
sökning draga den slutsatsen, att det ena hveteslaget är mer 
utsatt för angrepp än ett annat, ty orsaken härtill får nog sör 
kas på andra håll, hvarom jag redan något utförligare yttrat mig 
1 Entomologisk Tidskrift, sid. 126 samt »Uppsatser i praktisk 
entomologi», sid. 46 för år 1891. 

Af den ringa erfarenhet, vi på det hela taget äga angående 
hvetemyggans härjningar, synes dock fraiigå, att hon sällan eller 
kanske aldrig uppträder lika ymnigt och förstörande under samma 
år öfver hela den hveteproducerande delen af vårt land, utan ena 
gången mer på det ena området, den andra på ett annat. Dessutom har 
man funnit, att hon under en kortare eller längre period årligen 
ökas till antal, för att slutligen efter större eller mindre härjnin- 
gar liksom på en gång skenbart försvinna för någon tid, 
antagligen i följd af parasiters angrepp eller ogynnsamma väder- 
leksförhållanden vid tiden för hennes öfvergång från larv till 
puppa. Under sådana förhållanden synes det kunna blifva af 
stor nytta, om årliga undersökningar af hveteax från olika växt- 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 21 


ställen komme till stånd, antingen vid en försöksstation eller ge- 
nom kompetenta personer inom olika trakter i landsorterna. 
Det senare alternativet torde dock för närvarande svårligen kunna 
genomföras. Mången dålig hveteskörd skulle helt säkert kunnat 
förebyggas, om jordbrukaren blifvit i tid gjord uppmärksam på den 
kommande härjningen och fått på förhand vidtaga sina mått 
och steg däremot. För min enskilda del hyser jag den öfverty- 
gelsen, att anställandet af en person för handhafvandet af dylika 


'undersökningar, skulle, såvida han finge åtnjuta allmänhetens för- 


troende och tillmötesgående, kunna medföra lika stor ekonomisk 
fördel, som mången annan inrättning till jordbrukets befrämjande, 
hvilken i senare tider ansetts nog behöflig, för att på allmän be- 
kostnad upprättas och underhållas. 

Phaedon Cochlearie FaB. Om denna skalbagge, hvars 
uppträdande som skadedjur troligen är en ny företeelse på den 
praktiska entomologiens område, lämnades en kort underrättelse 
i Entom.' Tidskrift, sid. 144 och »Uppsatser i praktisk entomo- 
logi», sid. 64 för år 1891. Här må därför blott tilläggas, att 
herr H. U. PHIuUPSON på Mörby hade den vänligheten sända 
mig en hel mängd individer tillika med några rofvor, hvaraf öfre 
delen ännu var frisk, men den nedre skadad och stadd i förrutt- 
nelse. Ett par af dessa rofvor planterades i en blomkruka, hvil- 
ken öfvertäcktes med en fyrsidig glasbur, och hit infördes ett par 
hundra lefvande skalbaggar. Att dessa i fångenskapen angrepo 
de - friska delarna af rofvorna kunde jag dock ej bli varse, 
utan de sistnämnda ruttnade så småningom helt och hållet, och djuren 
dogo efter hand. Men med en på enahanda sätt inplanterad mindre 
kålrot blef förhållandet ett annat, emedan denna hade bladen 
kvar. Dessa blefvo nämligen inom några få dagar nästan fullstän-: 
digt uppätna af skalbaggarna. Det var emellertid skada, att 
noggrannare undersökningar ej kommo att äga rum ute å fältet, 
samt att mitt experiment med de lefvande skalbaggarna ej kunde 
göras uti större förvaringsrum och i fria luften, med rikligare 
tillgång på lämpliga näringsämnen; ty då hade dess resultat blif- 
vit lärorikare och mer tillförlitligt, och jag skulle möjligen kun- 
nat utforska, om de fullbildade insekterna öfvervintra, för att 
först nästkommande vår afsätta äggen m, fi. omständigheter af 
stort intresse äfven i praktiskt hänseende. 


22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13892. 


Phytonomus Polygoni Lin. Från herr direktör H. SPAAK 
å Skeppsholmen, Liared, erhöllos tre knippor hopbundna ax af 
vårhvete, vårråg och korn, hvilka voro försedda med talrika vid- 
hängande, halft genomskinliga hylsor eller kokonger, af omkring 
6 m.m. längd och en gråhvit eller nästan svafvelgul färg, som 
förlänade axen ett prydligt, men högst egendomligt utseende. Ur 
dessa kokonger började skalbaggar utkrypa den 20:e augusti, hvilka 
yisade sig tillhöra förenämnda art af snytbaggarnas familj. Af 
de underrättelser meddelaren lämnade, synes det likväl som om 
dessa insekters uppträdande icke gifva anledning till farhåga för 
någon kommande insekthärjning, utan blott är ett nytt exempel 
på vissa arters förmåga, att vid mycket gynnsamma omständig- 
heter oerhördt förökas, för att därpå framträda massvis, utan att 
någon förmår riktigt utgrunda hvarifrån de komma eller 
hvart de gå. Direktör SPAAK säger nämligen i sin skrifvelse, 
efter min uppmaning att anställa efterforskningar, att in- 
gen skada å sädesplantorna kunnat förmärkas, ej häller å 
1 närheten befintliga växter. I höstrågen syntes inga dylika ko- 
konger till, lika litet på andra växter i omgifningarna. Hvar 
hafva då larverna till dessa millioner skalbaggar hållit hus och 
tagit sin föda, om icke möjligen på i åkern växande ogräs (t. 
ex. Polygonum-arter), där de kunnat hålla sig undangömda i skydd 
af de högre växande sädesplantorna? "Denna intressanta fråga 
kommer troligen att tills vidare förblifva obesvarad, i brist 
på sådana undersökningar vid rätta tidpunkten, som, ty värr, 
endast känna anställas genom personer, som med insektvärlden äro 
fullt förtrogna. 

Plutella Cruciferarum ZELLER. Emedan denna lilla fjäril, 
eller kålmalen, som han brukar benämnas, sistlidna sommar (1891) 
förekom i oerhörd myckenhet uti vissa delar af England, såsom 
Yorkshire, Lincolnshire och Norfolk, äfvensom å ostkusten af 


Skottland, och där förorsakade betydlig skada på rotfrukter af 


Brassica-gruppen, hade från »Board of Agriculture» i förstnämnda 
land utfärdats skrifvelse till Utrikesministeriet (Foreign Office) med 
anhållan om, att detta måtte genom beskickningarna i utlandet 
söka få utredt, om skadedjuret äfven där uppträdt på sådant sätt, 
OCK + :sSä vall, hvilka utrotningsmedel, som blifvit använda mot 
detsamma. Till Kongl. T.andtbruksstyrelsen aflämnades genom 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 23 


JC FARAN nh I er 4 2 ås FEV 190 UA vv 
4 3 är / . « rå Ag 

NN v : ä 

YV N SV Sr / 1 

' / : 

j 

k 

| 


yr” 


her Ad 
= 


IRS 


x 


engelska legationen en framställning i ämnet, hvilken remittera- 
des till mig med förständigande att inkomma med utlåtande. 

Då jag visserligen alla somrar under flera års tid iakttagit 
såväl den lilla fjäriln som dess larver och kokonger på kål- 
arter, men icke någon enda gång kunnat märka, att de förorsa- 
kat nämnvärd skada, gjordes förfrågningar hos dem af våra entomolo- 
ger, som sysselsatt sig med skadeinsekter, för att få höra deras 
tanke och erfarenhet om saken. 

Från herr kyrhoherde WALLENGREN 1 Farhult, hvilken i för- 
sta rummet tillskrefs såsom varande den äldste och erfarnaste bland 
våra nu lefvande fjärilkännare, erhölls det svar, att han aldrig va- 
rit 1 tillfälle se någon härjning på kålarter, som förorsakats af 
ifrågavarande fjärils larver. Ungefär af samma innehåll blefvo 
svaren från herrar direktör F. ULRIKSEN vid Alnarp och profes- 
sor H. von Posr vid Ultuna m. fl. Den först nämnde hade dock 
en" gång bevittnat en härjning i mindre skala, förorsakad af så- 
dana larver, men denna egde rum på Hesperis Matronalis i en 
skånsk trädgård. Professor YON Posrt uppgaf, att larverna voro 
mycket talrika på kålsorter för 2—3 år sedan, och konservator 
V. M. SCHÖYEN i Kristiania, Norges landtbruksentomolog, om- 
nämnde, att fjärilarna i vårt grannland visat sig ovanligt allmänna 
i år (1891), likaså en närbesläktad art, Plutella Annulatella Curt: 
samt större kålfjäriln (Pieris Brassice LiN.) 
| Mina resor voro redan så godt som afslutade och vistelsen 
på landet afbruten vid tiden, då fjärilarnas och larvernas före- 
komst brukar vara ymnigast och följaktligen mest märkbar, hvar- 
för några egna iakttagelser ej blifvit gjorda, om jag undantager 
ett enda fall, som dock var af mindre betydenhet. Vid ett be- 
sök på Hästholmen, belägen i Saltsjön helt nära Stockholm, den 
6:e augusti, beklagade man sig där öfver, att löfkojplantorna i 
den lilla trädgårdstäppan gingo ut, emedan de angrepos af små 
gröna »maskar», som förtärde såväl blad som knoppar. Genom 
bortplockandet af dessa »maskar», hade likväl slutligen en och 
annan planta kunnat räddas, så att hon nu bar blommor. Detta 
utrotningssätt hade således här visat sig verksamt och torde äf- 
ven vara det radikalaste, men kan naturligtvis blott användas i 
smått. Några af dessa larver plockades och hemfördes samt 
sSspunno som vanligt snart in sig i tunna, smala och hvita silkes- 


24 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 392 2 


bylsor, hvarefter fjärilarna ur dem framkommo efter den 20:e 
augusti, och hade puppstadiet således räckt i omkring 14 dagar. 

Sedan ofvanstående blifvit nedskrifvet kom mig tillhanda en 
berättelse af M:r CHARLES WHITEHEAD rörande kålmalens härjning 
m. m. i Storbrittanien och publicerad genom »Board of Agri- 


culture» under titel: »Special Report of the Intelligence Depart- 
ment on The Attack of the Diamond-back Moth Caterpillar 
1891». I denna 30 sidor starka skrift är sammanfördt det me- 
sta af hvad man känner om fjärilns lefnadshistoria, utbredning och 
uppträdande i olika länder, samt de skyddsmedel, som blifvit an- 
vända vid dess härjningar, äfvensom dess naturliga fiender. På 
grund af beskickningarnas uppmaningar till vederbörande myn- 
digheter att söka anskaffa uppgifter rörande skadedjurets före- 
komst, hade sådana lämnats från Frankrike, Preussen, Belgien, 
Holland, Danmark, Sverige och Norge, och bland alla dessa voro 
de utförligaste och sakrikaste utgångna från de båda brödrari- 
kena. Att nu utförligare redogöra för ofvannämnda berättelses 
innehåll blefve allt för vidlyftigt, hvarför detta må uppskjutas till 
ett annat tillfälle. / 

Kornflugan Chlorops Taeniopus MEG. Liksom fallet va- 
rit med hvetemyggan, har kornflugart under det förflutna året 
icke förekommit i någon oroande myckenhet, om man får döma 
efter de torftiga meddelanden, som kommit till min vetskap, och 
har följaktligen den genom henne förorsakade skadan troligen 
varit af jämförelsevis mindre betydenhet. Min förutsägelse i förra 
årsberättelsen, stödd på de undersökningar, jag hade tillfälle att 
göra 1890 på Gotland, synes sålunda hafva gått i fullbordan äf- 
ven å nyssnämnda ö, då därifrån inga underrättelser om hennes 
uppträdande afhörts. Hvad de företrädesvis kornodlande nord- 
ligaste landskapen beträffar, så vet man ännu så godt som ingen- 
ting om, huruvida de äro utsatta för detta skadedjurs härjningar 
eller ej, då aldrig några undersökningar där angående denna sak 
blifvit gjorda. 

De å försöksrutorna vid statens växtfysiologiska anstalt å 
Experimentalfältet växande kornvarieteterna voro dock ganska be- 
tydligt skadade genom flugans 'larver, ty på en enda sådan liten 
ruta, beväxt med chileniskt korn, kunde ej mindre än 34 totalt 
fördärfvade stånd varseblifvas. Från herr PER JACOBSON å Wal- 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 25 


lerstad i Skeningetrakten ingick den underrättelsen, att kornflu- 
gorna varit talrika därstädes 1890, och han sade sig därför 
vara villrådig, om hans båda i år för korn afsedda skiften borde be- 
sås med detta sädesslag, eller om det ej vore rådligare att ut- 
byta det mot något annat. Utan att hafva undersökt förhållan- 
dena under det föregående året, blef det för mig nästan omöjligt att 
lämna något råd i förevarande fall, hvarför föreskrifterna, om 
korn ändock blefve sådt, måste inskränka sig förnämligast till 
anbefallandet af försök med vältning, om möjligt vid den tid, 
då larverna framkomma ur äggen. Att utröna, då denna 
tidpunkt är inne, fordrar visserligen i de flesta fall vana vid un- 
dersökningar af så ytterligt små föremål; men då fråga är om en 
verklig härjning, hvarförinnan äggen måste vara mycket talrika 
å plantornas blad, torde ett dylikt arbete blifva föga svårt att 
utföra. Dessutom anbefalldes en öfvergödning med konstgjorda 


: gödningsämnen, ifall jorden ej förut betunne sig i särdeles god växt- 


kraft, emedan en sådan åtgärd i hög grad befordrar utvecklin- 
gen af kraftiga sidoskott, hvilka kunna ersätta de plantor eller 
delar deraf, som i följd af angreppen gå förlorade. 

Uti ett bref af den 13:e maj omnämner samme meddelare, 
att det af honom förliden höst, på styf och blott i ytan bearbe- 
tad lerjord, med maskin så grundt som möjligt sådda hvetet, 
uppkom mycket vackert och frodades väl under hela växttiden 
på hösten; men följande vår, då snön bortsmält och solen bör- 
jade verka, fick brodden ett mindre fördelaktigt utseende. Då 
fältet hunnit blifva grönt, hade plantorna som det tycktes betyd- 
ligt glesnat, och vid närmare påseende befunnos många förut 
starka och frodiga stånd vara gulnade och nästan utgångna. Vid 
granskningen af några till mig sända plantor påträffades i stjäl- 
karna, helt nära roten, sex stycken puppor till den i säden all- 
männa slökornsflugan ( Öscinis Frit Lin.) samt ettlitet exemplar af 
en -kornflugepuppa. Att detta skadedjurs uppträdande här stod 
i samband med nämnda flugas talrika förekomst i kornet året 
förut, torde således vara utom all fråga. 

Sedan jag genom denna undersökning fått tämligen klart 
för: mig hvilka de ifrågavarande skadedjuren voro, blef det ej 
särdeles kinkigt att lämna anvisningar hur det borde förfaras med 
den angripna brodden. Det allra nödvändigaste var, att till en 


AX 


26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


början noga undersöka plantorna å fältet, för att förvissa sig om, 
att själfva hufvudrötterna ej lidit någon skada; ty 1 annat fall hade 
knappast någon annan åtgärd kunnat vidtagas, än att plöja upp 
fältet och sedan sladda eller harfva, för att få ytan jämn, hvari- 
genom pupporna eller de nyss utkläckta flugorna komme att be- 
grafvas och dödas. Äro däremot rötterna friska, och blott ett och an- 
nat skott ofvan jord fördärfvadt, hvilket är det vanliga vid om- 
nämnda insekters angrepp, så bruka nya sidoskott snart fram- 
komma, som ersätta de förlorade, ifall jorden är rik på närings- 
ämnen. Är hon däremot mager, kan mycket uträttas medelst 
en passande öfvergödning. 

I ett senare bref af den 10:e juni omnämner herr JACOBSON, 
att han följt mitt råd så till vida, att noggranna undersökningar 
å brodden egt rum, samt att rötterna befunnits vara friska, hva- 
dan en upplöjning af fältet ej vidare”sattes i fråga. Hvetet hade 
äfven på sista tiden betydligt repat sig. Det är ej sällan fallet, 
att höstsäden på våren, oaktadt väderleken kan vara ganska gynn- 
sam, bleknar och liksom tynar af, och mången gång torde det 
då inträffa, att en rask och påpasslig jordbrukare i följd häraf 
»sår upp», som det brukar kallas, emedan han ej känner utse- 
endet och lefnadssättet hos de skadeinsekter, som kanske äro ro- 
ten och upphofvet till ett sådant, ofta snart öfvergående sjuklig- 
hetstillstånd hos brodden. 

Från direktören för Vassbo landtbruksskola i Dalarne, herr 
H. JUHLIN-DANNFELT, ingick den underrättelse, att kornflugorna un- 
der sommaren varit talrika flerstädes inom nämnda landskap, 
samt där förorsakat skada. 

Lökflugan (Ånzthomyia Antigua MeriG.) äfvensom Morotflugan 
(Psila Rose Fas.) lära, enligt samma sagesman äfven förekomma i 
Dalarne och åstadkomma förluster i trädgårdar. 

Randiga Sädesknäpparen (ÅAgrziotes Lineatus Lin.) Har 
under sist gångna år liksom alltid orsakat skada å sädesbrodd 
och rotfrukter, dock, såsom det vill synas, icke i någon anmärk- 
ningsvärdare grad, då inga anmälningar härom afhörts. I Bohus- 
län lära mindre härjningar genom larverna vara ganska vanliga, hvil- 
ket föranledde herr A. F. BJÖRLIN i Sem, Tanum, att anhålla 
om en uppsats öfver skadeinsekter, hvilken äfven af mig utarbe- 
tades, Den berörde sädesknäpparna och upplästes vid Tanums 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 27 


Landtmannaförenings sammankomst i januari månad. En dylik, 
afhandlande samma ämne, föredrogs äfven vid Stockholms läns 
Hushållningssällskaps januari-sammanträde. 

Mycket återstår ännu att utforska rörande sädesknäpparnas 
lefnadssätt, utseendet hos de olika arternas larver, äggläggning 
m. m. och detta oaktadt denna sak gjordes till föremål för un- 
dersökningar redan i förra seklet och af en så skarpsinnig for- 
skare som CLAS BIERKANDER. Till och med den på skadeinsek- 
ternas område mycket bevandrade engelsmannen Jon CurTtIis 
lämnar i sitt epokgörande arbete »Farm Insects> många hithö- 
rande frågor obesvarade, hvilka, så vidt jag vet. ännu befinna 
sig på samma ståndpunkt. Han hade t. ex. aldrig lyckats ut- 
forska hvar honorna lägga sina ägg, om detta sker direkt på 
plantorna, på jordytan eller under densamma på rötterna, och 
hvad larverna beträffar, afbildar han visserligen flera olika så- 
dana, men känner ej till hvilka arter de skola hänföras och tycks 
icke ens vara fullt säker på, om hans figur, som skall föreställa 
den randiga sädesknäpparens larv, verkligen är den rätta. För 
att kunna få visshet härom, måste befruktade honor instängas i 
tjänligt. rum och noga observeras, samt larverna uppfödas; men 
detta erbjuder svårigheter, som i brist på tillräckligt stora och 
för öfrigt ändamålsenliga förvaringsrum, ej torde kunna öfver- 
vinnas.  Larvtillståndet varar i tre, enligt några entomologers 
förmodan i fem år, och under hela denna långa tid måste de 
ganska ömtåliga larvernas alla lifsvilkor under fångenskapen till- 
godoses, en sak, som svårligen låter sig göra inne i boningsrum 
med tillhjälp af vanliga till buds stående medel. 

Under min vistelse vid Tvehöga i Halland, insamlades från 
åkern af mina unga medhjälpare åtskilliga knäpparelarver af olika 
arter, men att hålla dem lefvande under resorna ville ej lyckas, 
hvarför deras uppfödande måste öfvergifvas. Under den korta 
tid de voro vid lif, kom jag dock i tillfälle att göra den obser- 
vationen, att de mycket fort dö, sedan den omgifvande jorden 
torkat, samt att de i brist på andra födoämnen angripa och för- 
tära hvarandra. Dessa båda omständigheter kunna möjligen 
lämna en fingervisning för behandlingen af den åker, där knäp- 
parelarver husera. 

Humlemottet (Hypena Rostralis Lin.) Från herr D. NILSSON 


28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


i Ål Kilen, Insjön (Dalarne?) inberättades, att en humleplante- 
ring å hans gård blifvit förstörd af »maskar», hvarför en ny 
måst anläggas. Första året frodades plantorna här ganska myc- 
ket och lämnade till och med skörd, likaså att börja med under 
det andra, men snart visade sig åter de gröna maskarna på bla- 
den. Hvarifrån de kommo kunde han ej afgöra, ty de observerades 
ej förr, än de voro omkring 5 m.m. långa. Om de oroades, 
släppte de sig ned till marken med tillhjälp af silkestrådar, samt 
slingrade sig där hit och dit liksom om de voro förargade. Oak- 


tadt många nedskakades och ihjältrampades, samt bladen beströd-- 


des med kalk, funnos åtskilliga individer kvar, hvilka blefvo full- 
vuxna och då omkring 30 m.m. långa, vid den tid när humle- 
rankorna uppnått en längd af 10—12 meter. 

Att dessa larver tillhörde humlemottet var otvifvelaktigt, 
ehuru denna fjäril förut ej blifvit funnen så nordligt inom vårt 
land. Såsom utrotningsmedel förskrefs: att hålla jorden un- 
der plantorna ren och jämn, på det de larver, som nedskakas, 
må lätt kunna upptäckas och ihjältrampas ; att omlinda störarna tillika 
med rankorna nedtill med papp- eller näfverremsor, hvilka be- 
strykas med tjära, uppblandad med fett, samt försök med be- 
sprutning af en lösning af 130 gram alun och 20 liter vatten 
tvänne gånger, med några dagars mellanrum, samt afsköljning 
med rent vatten några timmar efter besprutningarna; eller en 
svag lösning af karbolsyrad kalk och vatten, eller ock en lut af 
sot, aska och vatten. Andra "larvgenerationen i juli är talrikare 
än den första, och utrotningsarbetet då mödosammare. 

Spannmålsvifveln (Calandra Granaria 11N.). Denna lilla, 
i sädesmagasiner mycket skadliga skalbagge har under den tid, 
jag varit sysselsatt med praktisk entomologi, ej låtit tala om 
sig förrän under nu gångna år. Genom docenten B. JÖNSSON i 
Lund erhöll jag den 4 nov. del af ett bref från godsägaren B. 
KocKUM på Rosengård, Malmö, hvilken omnämner, att dessa 
skadedjur innästlat sig i hans spannmålsmagasin och hota att där 
anställa förödelser, hvaraf stora förluster kunna komma att in- 
träffa. I följd häraf satte jag mig i direkt förbindelse med herr 
K. och anhöll om mer detaljerade underrättelser samt prof på 
skadedjuren, för att bli förvissad om, hvilken af de båda hos 
oss sålunda uppträdande viflarna frågan gällde. Något svar på 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 20 


min framställning har ej ännu ingått, hvarför ingenting vidare 
härom är att tillägga denna gång. 

Renfanebaggen (Ådimonia Tanaceti Tin.) År 1887 er- 
höll jag del af ett bref af den 14:e juni s. å., adresseradt till 
prof. CHR. AURIVILLIUS, från baron K. HERMELIN på Stigtomta 
É i Björkviks s:n af Nyköpings län, hvilket förmälde, att under de 


första dagarna af ofvannämnda månad å sagda egendom visat 
sig små svarta »maskar», hvaraf prof medföljde i lefvande till- 
stånd. De uppträdde mycket talrikt på ett roffält och uppåto 
snart icke allenast alla rofplantorna, utan äfven det mellan dem 
uppspirande ogräset, så att marken blef fullkomligt kal. Jord- 
månen bestod där af djup dy, och i närheten befunno sig hvit- 
mossar. Man trodde att djuren kommit från en närbelägen ett- 
årig gräsvall. De sända »maskarna»> eller rättare larverna för- 
vandlades omkring den 24:e juni till ljusgula puppor, hvarur 
framkommo vid tiden af den 35:e juli svarta skalbaggar af ofvan- 
N skrifna art. : i 

Enligt ett muntligt meddelande af framlidne lektor A. E. 
HOLMGREN skulle dylika larver för en del år sedan visat sig på 
/ potatisblast i Norrland och där åstadkommit stor räddhåga, eme- 
| dan man antog, att de voro Coloradobaggens afkomma, som så- 
lunda gjorde sitt inträde i vårt land. Vidare detaljer rörande 
denna sak kan jag numera ej erinra mig. 

Några underrättelser om renfanebaggens uppträdande som 
ett verkligt skadedjur har jag sedan 1887 ej erhållit förr än sist- 
lidna höst, då en skrifvelse från landtbruksingeniören E. BERG- 
GREN i Neder Luleå, åtföljd af exemplar af den fullbildade in- 
D sekten, kom mig tillhanda, hvilken skrifvelse omnämner, att denna 

skalbagge visat sig hos honom i en oerhörd mängd på »lindor» 
1 juli och augusti månader. >»I förening med torkan» — säger 
herr B. — »förorsakade han i början 2f juli, att gräset inom en 
vecka nästan helt och hållet nedvissnade. Hela grässtrån sutto 
fulla af skalbaggar, men vid minsta vidröring af strået, kastade de sig 
till marken. På gårdsplanet knastrade det bokstafligen under 
fötterna, då man gick däröfver». Här föreligger således en härj- 
3 ning af den utbildade insekten. Enligt ett meddelande från hr 
F. ÅGREN,. visade den sig i stor mängd där gräsmasken här- 
jade i Neder Kalix 1891. I mellersta Sverige, Vestmanland t. ex., 


30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ser man ej sällan något senare på sommaren, i gräset invid väg- 
kanterna otaliga individer af arten, hvilka vanligen äro honor, 
som hafva bakkroppen mycket starkt uppsvälld genom de sanno- 
likt ovanligt många äggen, hvilka förmodligen läggas på hösten 
och öfvervintra. Sverige är ej det enda land, där denna skal- 
bagge visat sig kunna vara skadlig; ty enligt konservator V. 
M. SCHÖYEN förekommo larverna i stora massor och gjorde skada 
på ängsgräs i Osen och Österdalen i Norge under juni 1887. 
Sådant har händt äfven i andra europeiska länder, t. ex. 1833 
i Jurabergen, där gräset uppåts på stora sträckor, samt flera gån- 
ger i Tyskland och England. Om någon framtida fara kan upp- 
stå för våra kulturväxter genom uppträdandet af dessa skade- 
djur, därom torde dock vara för tidigt att redan nu yttra sig. 

Gräsflyet eller gräsmasken (Charaeas Graminis LAN.) 
Redan 1742 äro ett par uppsatser införda i Kongl. Vetenskaps- 
akademiens Handlingar rörande denna skadeinsekt. Den ena af 
dem är författad af med. d:r ABRAHAM BÄCK och af ett särdeles vär- 
defullt innehåll, och den andra af fil. mag:r MÅRTEN STRÖMER. 
I den förstnämnda får man upplysning om, att gräsmasken upp- 
trädde i ovanlig myckenhet under maj—juli månader å en föga 
mer än 13 mil bred sträcka utmed kusterna af Helsingland och 
Gestrikland, i synnerhet omkring Söderhamn, i socknarna Skog, 
Söder- och Norrala, samt något tidigare i Enånger, Njutånger 
och vid Hudiksvall; och i den sistnämnda uppsatsen beskrifves 
dess uppträdande å Ultuna kungsäng vid Upsala. 

Ehuru det ej är osannolikt, att gräsmasken mångfaldiga gån- 
ger, ja kanske till och med årligen, fastän på skilda områden, 
infunnit sig och gjort större eller mindre skada, äro dock de under- 
rättelser härom, som kommit till allmän kännedom, högst torf- 
tiga. Jag anser det därför vara af intresse att här i korthet om- 
nämna dem, som hittills kommit till min kunskap. Enligt ut- 
sago af trovärdig och af mig känd person, som vid tillfället be- 
fann sig på platsen, inträffade en härjning år 1841 el. 42 på en låg- 
länd äng utmed Tillbergaån, tillhörig egendomen Hedensberg i 
Vestmanland. Genom upptagandet af ändamålsenliga diken lyc- 
kades man där sätta en gräns för skadedjurens framryckande. 

I en uppsats i Entomologisk Tidskrift för 1884 omnämner 
lektor A. E. HOLMGREN, att gräsmasken anställde svåra härjnin- 


3 
- 
Er 


I 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 31 


gar år 1883 såväl i Norr- som Vesterbotten, och d:r H. NERÉN 
uppger i samma tidskrift för 1885, att den var talrik äfven år 
1884, åtminstone i Neder Luleå s:n, äfvensom i Umans floddal, 
likaledes 1885 1i Burträsk sin i Vesterbotten, enligt ett medde- 
lande 1886. 

Sedan dess har skadedjuret ej hörts af förrän under nu för- 
flatna år, då norrländska och efter dem flera andra tidningar haft 
mycket att orda om dess härjningar, dock mest när dessa voro 


" på väg att afstanna i anseende till larvernas öfvergång i puppor. 


Lokala myndigheter gjorde, åtminstone till en början, så godt 
som intet för att stäfja härjningen och anmälde den ej ens hos 
vederbörande för att få undersökningar vidtagna i tid. Det 
dröjde följaktligen länge, innan fullt pålitliga underrättelser om 
gräsmaskens framfart nådde så långt som till Stockholms hori- 
sont. Alldeles detsamma var förhållandet äfven 1883, då, i brist 
på officiella underrättelser och rapporter, sakkunnig person ej hann 
ankomma till Norrbotten förr än den 25:e juni, då larverna redan 
började öfvergå i puppor och således upphörde att göra vidare 
skada. Hvad han härigenem fick med egna ögon se och under- 
söka af skadedjurens lefnads- och förvandlingshistoria, inskränkte 
sig således till öfvergången från larv till puppa, fjärilarnas ut- 
kläckning och kanske äfven äggläggning. 

Så fort sig göra lät underrättades jag genom Kongl. Landt- 
bruksstyrelsen om 1891 års härjningar i Norrland och anmodades att 
genast ditresa, i fall sådant ansågs nödigt. Meddelandet träffade mig 
först den 3:e juli i Färlöf nära Kristianstad, och jag ansåg mig 
böra afstyrka en så lång och kostsam resa, då därunder föga 
kunde vara att uträtta utöfver det, som genom lektor HOLMGREN 
utfördes vid samma tid 1883. Blott en sak af ganska stor prak- 
tisk betydelse återstod att göra, nämligen att utreda, om para- 
siter inställt sig i sådan myckenhet, att en fortsatt härj- 
ning ej var att vänta under nästa år, och härtill erfordrades 
blott ett antal lefvande puppor. Tyvärr kände jag ej någon 
person, till hvilken man kunde vända sig, för att få sådana i 
rätt tid insamlade och afsända, utan måste myndigheter och tid- 
ningsredaktioner anlitas. I anseende till den oundvikliga tidsut- 
drägt, som vidlåder en sådan utväg, lyckades jag blott erhålla 
en hop torra puppskal, några döda fjärilar samt en myckenhet 


32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ägg. Lefvande puppor hade likväl i tid anskaffats och afsändts 
till annan man för att närmare studeras, hvarför vi, ehuru- 


väl denne endast någon gång som dilettant sysselsätter sig med 


praktisk entomologi, möjligen torde få motse en lösning af frå- 
gan från detta. håll. 

Uti en af herr FERD. ÅGREN författad skrifvelse, hvilken be- 
näget öfverlämnats till mig, inhämtas bland: annat, att larverna 
förvandlades i puppor i medio af juli eller något tidigare, men 
att de flesta af dem funnos liggande döda i gräset. Orsaken härtill 
kan ej utredas utan noggranna undersökningar, dock synes det 
ej osannolikt, att larverna dödats genom s. k. larvpest, eller någon 
art mögelsvamp, hvilket ej så sällan inträffar med fjärillarver. 
Honorna hade 150—200 stycken ägg, oeh af 50 puppor erhölls 
46 fjärilar, hvilket visar, att de vanliga parasiterna varit föga 
talrika, samt att det således ej kan blifva helt och hållet deras 
förtjänst, i fall härjning nästa år skulle uteblifva. 

Uti de till Kongl. Landtbruksstyrelsen inkomna skrifvelserna 
från Landshöfdingeembeten eller Hushållningssällskap i de nord- 
ligaste länen, med anledning af begärda utredningar rörande 
gräsmaskens utbredning, inhämtas följande sakförhållanden. Till 
Kon. Befallningshafvande i Luleå inrapporteras nämligen: 

a) Från Kalix kronofogdekontor: att små gräsflylarver fö- 
rekommo i Öfver Kalix sin i slutet af maj och att dessa i bör- 
jan af juni hastigt utvecklade sig, så att de redan i medio at 
månaden hunnit långt i sitt förstörelsearbete på gräsmarken. De 
ställen och byar inom fögderiet, som i synnerhet härjats, voro 
1 Råneå s:n: Jemtö, Hvitö, Hvitfors egendom och Högsö, där 
masken gjort rent hus på lindor och högre, själf bärande ängar 
samt t. o. m. ej skonat starr och fräken vid en del sjöstränder, 
samt delvis Årby och Böle och till en ringa del Rånby; inom 
Neder Kalix s:n: samtliga byar invid Kalix älf, upp till Bon- 
dersby, äfvensom Sangis, Epinära och Björkfors, och till någon 
mindre del Siknäs och Korpika; samt inom Öfver Kalix sin: 
Grelsbyn och Nybyn, där lindor och högre belägna älfs-ängar 
blifvit totalt afätna, likaledes, fastän i något mindre grad, Svart- 
byn; Heden och Vännäs. Inom Gellivara s:n har gräsmask al- 
drig förekommit. 

b) Från Luleå kronofogdekontor: gräsmasken har uppträdt 


Ån 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 33 


inom Neder Luleå s:n: i Buddby, Åskogen, Skatamark, Skogså 
och Bredåker, samt på flera andra ställen, ehuru ej i den mängd, 
att klagomål förekommit. Han har äfven angripit hafreåkrar och 
nya lindor, sedan gräset uppätits å de äldre, och det påstås från 
Kvickjok, att han där äfven hållit till godo med blåbärsriset. 
Gräsmasken visade sig i Jokmok 1890, dock ej i sådan myc- 
kenhet, att nämnvärd skada uppkom. 

c) Från Torneå kronofogdekontor: höskörden beräknades 
blifva blott + af den vanliga i trakten mellan nedra Kardijoki 
i Karungi by och Särmis by samt kusten i söder. 

d) Från Piteå kronofogdekontor: de spädare larverna visade 
sig först å gamla och klent beväxta lindor, men utbredde sig seder- 
mera äfven till sådana, där gräset var mera frodigt. Gräsmasken 
har härjat i Piteå södra distrikts flesta byar, dock mest i Öje- 
byn, Jefre, Gråträsk och Brattknabben. I de båda sistnämnda 
uppåts gräset totalt. Allmogen tror här att »masken» medföljer 
större och häftigare regn- eller hagelskurar, enär trovärdiga per- 
soner säga sig hafva sett, att han vid dylika nedfallit å i vattnet fly- 
tande virkesflottor och båtar. År 1890 visade sig gräsmasken i 
Rosviks by, men i ringa mängd, i år däremot har nämnda by 
jämte Trunafvan hemsökts och tillfogats stor skada. Det omta- 
las såsom alldeles säkert, att gräsmask varseblifvits i Rosvik här och 
där under sistlidna februari, då blid väderlek var rådande, och tror 
därför allmogen, att han kom ur luften med det regn, som då föll. 

Från Hushållningssällskapets Förvaltningsutskott i Jämtlands 
län erhöll Kongl. Landtbruksstyrelsen en skrifvelse, hvaraf inhäm- 
tas, att gräsmaskhärjningar inom länet förekommit endast inom 
östra delen af Åre s:n, nämligen uti byarna Björnänge, Vik, Hår- 
borsta, Såå och Brattland, nu för första gången, samt uti några 
fjällbyar inom västra delen af Offerdals s:n, dock där endast af 
lindrigare beskaffenhet. Larverna uppträda utan bestämda mel- 
lantider, oregelbundet och oväntadt. Härjning förekommer på 
samma ställe vanligen i blott ett, stundom tvenne år efter hvar- 
andra, beroende på väderleken under senare delen af maj och 
början af juni månader. Varmt och torrt väder vid denna tid 
brukar hafva ett förnyadt uppträdande till följd. Inom Ragunda 
s:in har gräsmasken förekommit sedan lång tid tillbaka och här- 
jar företrädesvis å Ragundasjöns uppslamningsjord. 1889 och 

Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 1 (1892). 3 


34 ENTOMOLOGISK' TIDSKRIFT 1892. 


synnerligåst 1890 gjorde han där synnerligt stor skada. Han sy- 
nes för öfrigt hafva sitt förnämsta tillhåll inom de norra och 
västra socknarna, såsom Undersåker, Mörsil, Åre, Kall, Offerdal, 
Föllinge, Ström, Alanäs och Frostviken, där han äfven visade sig. 
mycket talrik sistnämnda år. Söder om Storsjön har han ej upp- 
trädt annanstädes än inom byarna Väster- och Med-Vigge i Bergs. 
sin 1889, då likväl talrikt och oförmodadt, samt 1890 i mindre 
grad. I Viggé skadådes gräset å ungefär 25 tunnland. Ingen 
undersökningsåtgärd rörande gräsmasken eller för stäfjandet af hans 
härjningar har hittills på Sällskapets föranstaltande blifvit vidtagen. 

Inom Vesterbottens län skall gräsmasken icke hafva uppträdt 
på flera år, enligt hvad Hushållningssällskapets Förvaltningsutskott 
i skrifvelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen uppgifver. Då. han 
förut visade sig, skedde detta oregelbundet och  oväntadt, efter 
flera års mellantid, och räckte härjningen vanligen i 2 år å rad. 
Då för 6 å 7 år sedan länet sista gången hemsöktes, utfärdade 
Hushållningssällskapet en uppmaning till jordbrukarne, att till fö- 
rekommande af foderbrist upplöja så mycket som kunde med- 
hinnas af. gamla vallar för besåning med hafre till grönfoder, 
och den. erfarenhet, som därigenom vanns, har bidragit till att 
hafreodling till grönfoder och äfven till mognad sedan dess be- 
tydligt tilltagit inom länet, hvarigenom ett ordspråk uppstått, »att 
gräsmasken. lärt. vesterbottniske bonden att odla hafre.» 

Enligt en skrifvelse från Vesternorrlands läns Hushållnings- 
sällskaps Förvaltningsutskott till Kongl. Landtbruksstyrelsen, har in- 
gen nämnvärd härjning af gräsmasken i detta län ägt rum på många år. 

Gröna Ekvecklaren (Zortrix WViridana Tis) Från Di- 
rektör AUG. LYTTKENS på Nydala erhölls prof på denna lilla fjä- 
ril jämte underrättelse, att dess larver förlidet år aflöfvat ekarna 
i Halland. Någon verklig fara för träden synes lyckligtvis ej 
vara på färde genom dessa numera ganska ofta upprepade an- 
grepp, men att de i någon grad måste lida däraf och deras till- 
växt tillbakasättas, är dock otvifvelaktigt. 

Från jägmästar ARVID MONTELL erhölls den 5:e september 
en låda innehållande tall- och grankvistar, hvilka delvis voro be- 
röfvade sina barr, isynnerhet å de yngsta skotten. Milsvida sträc- 
kor skog voro på detta sätt så angripna, att hvarken timmerträd 
eller buskar ägde i behåll ett enda oskadadt årsskott. Denna 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 35 


härjning började en mil väster om Pajala och lärer, med högst 
få afbrott, sträckt sig ända upp till Wittangi, eller öfver en yta 
af inemot tio mils längd. Några djur eller ens lämningar efter så- 
dana kunde å de sända kvistarna vid framkomsten icke upptäc- 
kas, hvarföre det för närvarande blef mig omöjligt att bestämma 
hvad det kunnat vara, som på denna höga breddgrad förorsakat 
skadan, hvilken, i betraktande af den stora utsträckningen, samt 
att årsskotten voro förstörda, måste blifva rätt ansenlig. Då herr 
MONTELL - är mycket intresserad af insekter och lofvat att noga 
studera förhållandet; kunna vi hoppas att erhålla kunskap. om 
orsaken till denna skogsförödelse, ifall insekterna, eller hvad det 
nu må vara, som förorsakat densamma, återkomma nästa år. - I 
hvilket fall som helst, skall det alltid bli intressant att erfara, 
hur barrträden komma att te sig då, efter att hafva på sådant 
sätt satts tillbaka. 

Röda Tallstekeln (Lophyrus Rufus). Dåenutförligareredogö- 
relse för detta skadedjur kommer att intagas i»Uppsatseri praktisk ento- 
mologi», förbigår jag här detsamma och detta desto-hellre, som det 
under nyss gångna året knappast synts till i den trakt, där 1890 skogs- 
bestånden nästan totalt beröfvades sina barr genom dess larver. 

Genom jägmästar A. CNATTINGIUS, Marma, erhölls bland flera 
andra saker att undersöka äfven några grankvistar, på hvilka bar- 
ren fläckvis voro torra och sammanbundna medelst en gles spå- 
nad eller enkla silkestrådar. Några lefvande varelser kunde vid 
emottagandet icke märkas, hvarken på de friska eller bland de 
torra barren. Vid ett noggrannare påseende märktes dock invid 
basen af hvarje torkadt barr ett litet hål, hvilket- utgjorde 
mynningen till en gång, som sträckte sig efter hela barrets 
längd. Här hade således en liten fjärillarv lefvat, som slutligen, 
sedan han blifvit fullvuxen, aflägsnat sig, för att på annat ställe, 
antagligen i eller under jordytan, förpuppas. Troligen hade det 
varit. larven efter den lilla vecklarefjäriln Pedisca Tedella Cr. 
= Comitana SCHIFF. och Hercyniana RATZEB. ; 

Af öfriga insekter, som under året utgjort föremål för skrift- 
växling och undersökningar, må anföras: bladlöss, myror, spind- 
lar, äpplevecklaren (Carpocapsa Pomonella TiN.), randiga jord- 
loppan (Phyllotreta Nemorum Lis., podurer (Lipura Armata) 
vintermyggor (T richocera), vägglöss och kakerlackor. 


36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


År 1889 erhöll jag ett bref från herr ÅA. AHLGREN, Wexjö, 
innehållande förfrågningar hur man bör bete sig för att utrota 
åkersorkar. Ehuru dylika saker icke egentligen tillhöra mina 
åligganden, ville jag ej underlåta att lämna de upplysningar, som 
genom mig kunde presteras, och rådde således till användandet 
af stryknin, i fall detta gift kunde erhållas, emedan detsamma 
uppgifves vara ett ofelbart utrotningsmedel. Först den 9 no- 
vember i år erhöll jag underrättelse om, att mitt råd blifvit 
följdt, samt att verkningarna af medlet varit tillfredsställande. 
Herr A. hade gått tillväga på följande sätt: vanligt korn beröf- 
vades sin groningsförmåga genom att utsättas för en lindrig rost- 
ning, hvarefter det nedlades i en lösning, bestående af 2 gram 
salpetersyrad stryknin, samt så pass mycket vatten, att däri nätt 
och jämt kunde upptagas 1,275 kilogram korn. Sedan kornet 
hunnit insupa giftet, torkades det på papper och användes. Hur 
därmed tillgick nämner ej min sagesman, men förmodligen prak- 
tiserades det in i sorkarnas gångar, ty att lägga det i fria luf- 
ten på marken, skulle antagligen blifvit allt för riskabelt. Ska- 
dedjuren syntes hafva tyckt om preparatet, ty alltsammans »upp- 
åts samvetsgrannt» på en ganska kort tid, och följderna uteblefvo 
ej, ty sorkarnas antal förminskades betydligt. Åtskilliga in- 
divider återstå dock, men dessa äro ej flera, än att ett par engage- 
rade kattor godt hinna med att vederbörligen sköta om »slumpen»>. 

Hos Kon, Befallningshafvande lärer det mött svårigheter, att 
erhålla vederbörlig resolution beviljad för innehafvande och an- 
vändande af giftet, enär en sakkunnig person förklarat, att de 
förgiftade sorkarna skulle begifva sig upp ur sina gångar för att 
dö ute å fältet. Herr A. säger härom: »Helt visst hafva många 
dött, men oaktadt flitigt sökande, har ej någon enda död sork 
kunnat anträffas». Det är ju en tämligen känd sak, att de vilda 
djuren, då deras sista stund är i annalkande, begifva sig till un- 
dangömda ställen för att utandas sin sista suck, och detta lär 
väl vara skälet, hvarför man nästan aldrig ute å öppna fältet an- 
träffar andra döda djur än sådana, som omkommit af yttre 
våld, genom angrepp af sina fiender e, d. 


Under året hafva af mig uppsatts tvenne större skadeinsektsam- 
lingar, den ena för Kongl. Landtbruksstyrelsen och den andra för 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1891. 37 


svenska mosskulturföreningen, samt två mindre för landtbrukssko- 
lor och två för andra läroverk. 

Korrespondensen angående skadeinsekter har ytterligare 
betydligt ökats, i det de af mig utfärdade skrifvelserna 
förslraret. uppgingo,, till ett. antal af ,r28. - De. flesta, af. dem 
hafva föranledts af insekters uppträdande inom skilda delar af 
landet, samt med anledning häraf ingångna förfrågningar, som 
åtföljts af medsända prof, hvilka kräft undersökningar; och har 
alltid, då så kunnat ske, upplysningar lämnats om den ifrågava- 
rande insektens namn, dess lefnadsvanor samt de kända medlen 
mot densamma. 

Föredrag hafva utarbetats för tvenne Hushållningssällskaps 
och en Landtmannaförenings sammankomster, samt muntliga längre 
meddelanden lämnats vid ännu två dylika tillfällen. Dessutom 
hafva flera artiklar rörande ållonborrarna införts i allmänna 
tidningar. 

Några färglagda teckningar framställande skadeinsekter äro 
utförda och bland dessa må omnämnas: En fluga (Hylemyia 
Coarctata FALL.), som skadade rågbrodden i Östra Karups by i 
maj 1891: hela metamorfosen åskådliggjord; en gallmyggas larv, 
som skadar päron, samt en dess parasit, en Psylla på hagtorn, 
Sköldlus (Lecanium Rubi ScHrKk.) på hallon; larven till randiga 
sädesknäpparen; spånad med larver till en Lyda från päronträd; 
timotejflugan (Cleigastra flavipes MeEiG.) larv och puppa; hallon- 
baggen (Byturus Tomentosus FAB.) jämte skadade blomknoppar, 
samt skadadt tallskott och puppa af tallskottvecklaren (KRetinia 
Turionella ViN. = Buoliana SCHIFF. m. fl. 

Slutligen må kanske här omnämnas, att åt mig öfverlämnats 
redigeringen samt att draga försorg om innehållet af den i år 
på grund af statsbidrag inrättade afdelning af Entomologisk Tid- 
skrift, som innehåller »uppsatser i praktisk entomologi», för spri- 
dandet af en allmännare kännedom om våra skadeinsekter. 

Härigenom har den stora förmånen tillskyndats mig att osökt 
få inledd en korrespondens med flere framstående praktiska en- 
tomologer i utlandet samt att utbyta publikationer, och jag erhål- 
ler numera genom prof. C. V. RILEY's i Washington välvilja från 
Förenta Staternas Åkerbruksdepartements afdelning för entomologi 
allt hvad denna institution i tryck utgifver rörande skadeinsek- 


38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ter. Af dessa omfångsrika och med afbildningar rikt utstyrda 
arbeten kan man få ett begrepp om den storartade verksamhet 
inom den ekonomiska entomologiens område, som uppstått i Ame- 
rika på senare tiden, och än mer styrkas i öfvertygelsen om denna 
vetenskaps betydelse, då man ser hur de praktiska amerikanarne 
kunna nedlägga betydliga kostnader på densammas utveckling. 

Ofvannämnda afdelning inom Åkerbruksdepartementet utgöres 
af en »entomologist», som står i spetsen för institutionen (prof: 
C. V. RILEY), en förste assistent och ej mindre än åtta assisten- 
ter samt flere s. k. Field Agents» i skilda delar af landet. Här- 
till komma entomologiska försöksstationer med sina föreståndare 
och biträden uti de fleste af den stora republikens många stater. 

Ett annat land med ännu färskare anor, näml. kolonien Vic- 
toria på Nya Holland, träder i samma fotspår angående spridan- 
det af kännedom om skadeinsekterna, om man får döma efter 
ett vackert och dyrbart arbete, hvaraf ännu blott första delen ut- 
kommit, med titel »Handbook of the destructive Insects of Vic- 
toria», utarbetadt på befallning af ks2loniens Åkerbruksdeparte- 
ment i Melbourne af dess entomolog C. FRENcH, F. L. S. etc. 
Författaren förärade mig nyligen detta, med talrika färglagda 
planscher utstyrda arbete, hvilket kommer att inom kort något 
utförligare omnämnas i Entomologisk Tidskrift. 


Sedan förestående årsberättelse skrifvits och befordrats till 
trycket, har jag erhållit meddelande om, att äfven här i landet 
kommer att inrättas en agentur för spridandet af ållonborresvam- 
pen (Botrytis Tenella) genom herr kapten C. J. LILLIEHÖÖK, Lind- 
hults trädskolor per Långås i Halland. Särdeles önskvärdt vore 
det i sanning, om mer omfattande försök med utrotningsmedlet 
kunde vidtagas under detta och nästa år, på det vi skulle af 
egen erfarenhet kunna bedöma detsammas verkan och värde, in- 
nan 1893, då det torde komma att bäst behöfvas. 

Stockholm i december 1891. 

Sven Lampa. 


39 


NOTISER. 


Vatteninsekter skadliga för fiskafveln. I en redogörelse 
för karpodlingen vid Långbanshyttan i Vermland, afgifven till 
dandtbruksutställningen i. Göteborg år 1891 af H. V. TIBERG, 
förekommer bland annat äfven några upplysningar om den skada 
på fiskyngel, som vissa vatteninsekter förorsaka, hvarför vi taga 
oss friheten att här anföra ett utdrag ur nämnda skrift. 

Herr TIBERG säger: »I de dammar, där jag låtit äldre kar- 
par öfvervintra, är tillgången på större, för ynglet mera eller 
mindre farliga djur, såsom vattenödlor, iglar, dykare, ryggsimmare, 
:sländlarver, vattenspindlar etc. etc. jämförelsevis ringa. I en li- 
ten damm, där inga äldre karpar öfvervintrat, var förhållandet 
alldeles motsatt. Där rent af myllrade det af sådana, framför 
allt af sländlarver. För att undersöka hvilken förödelse dessa 
djur kunna åstadkomma, lät jag rom på ett ganska stort antal 
enruskor utkläckas i denna dam, och ehuru rommen icke i afse- 
värd grad blef uppäten före kläckningen, utan tillståndet till och 
med kläckningen var nöjaktigt, så synes det dock, som om se- 
.dermera hvartenda yngel blifvit uppätet, ty det har icke låtit 
sig göra att kunna, vare sig med eller utan krustacéhåf, fånga 
ett - enda yngel. Särdeles mordlystna äro dykarna. Jag lät en 
gång en mindre sådan svälta några dagar och gaf honom sedan 
c:a 30 st. mygglarver. Han störtade sig genast på en, hvilken 
han förtärde, och gaf sig sedan ingen ro förr, än han dödat dem 
allesammans, hvilket gick på ett par minuters tid. Han satte 
sig sedan såsom vanligt i ro, utan att bry sig om att spisa flera.» 

Vi hafva anledning hoppas att för tidskriften erhålla flera 
upplysningar af herr TIBERG om gjorda iakttagelser rörande de 
ännu allt för litet studerade lefnadsvanorna hos våra vattenin- 
sekter. 


Landtbruksentomolog. Efter gjord hemställan har Kongl. 
Maj:t i nåder äfven för innevarande år anvisat ett tusen kronor 


40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


att af Kongl. Landtbruksstyrelsen användas för fortsatt utbred- 
ning af kännedomen om de för landtbruket skadliga insekter och 
medlen att förekomma de förödelser sådana insekter medföra; och 
har Styrelsen med anledning häraf antagit för samma tid ento- 
mologen SvEN LAMPA till »instruktör för meddelande af upplys- 
ningar i fråga om de för landtbruket skadliga insekter», med 
skyldighet att efter förordnande besöka de orter, som äro hem- 
sökta af dylika, samt tillhandagå med upplysningar angående 
deras lefnadssätt, utrotningsmedel m. m. Instruktören åligger 
dessutom, enligt utfärdadt reglemente, att genom egna undersök- 
ningar vinna och sprida kännedom i ämnet, att uppmärksamt 
följa och tillgodogöra den erfarenhet, som i andra länder vun- 
nits 1 förevarande hänseende; att vid sina besök i af skadein- 
sekter besvärade orter noggrannt undersöka öfverklagade skador 
och söka utreda alla därmed sammanhängande omständigheter; 
att inom bestämd tid till Styreisen afgifva berättelse öfver verk- 
ställda förrättningar och därvid, om sådant påfordras eller anses 
lämpligt, bifoga teckningar och beskrifningar å undersökta ska- 
deinsekter; att meddela uppgift på gjorda rön, samt ställa sig 
till efterrättelse öfriga föreskrifter, som Styrelsen finner för godt 
att meddela. Såsom arvode härför åtnjuter entomologen det af 
Kongl. Maj:t beviljade anslaget samt reseersättning och dagtrakta- 
mente 1 likhet med statens landtbruksingeniörer. : 


Statsanslag till Entomologisk Tidskrift. Efter under- 
dånig ansökan af Entomologiska Föreningen 1 Stockholm har 
Kongl. Maj:t i nåder beviljat äfven för år 1892 ett statsbidrag: 
af 1,000 kronor för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk ento- 
mologi», under enahanda vilkor, som förlidet år. Härigenom sät- 
tes Föreningen åter 1 tillfälle, att genom populära och allmän- 
nyttiga uppsatser sprida kännedomen om våra skadeinsekter inom: 
vidare kretsar, samt ytterligare befordra ett af sina hufvudända- 
mål: främjandet af entomologiens studium i vårt land. Den färg- 
lagda tafla, som skall åtfölja dessa uppsatser, kommer i år att 
framställa kornflugan (Chlorops Teniopus MEG.) och dess förvand- 
lingar samt åskådliggöra hennes sätt att angripa kornplantorna. 


SÅ 1 


RÖDA TALLSTEKELN (LOPHYRUS RUFUS) OCH DESS 
UPPTRÄDANDE I VÅRA SKOGAR. 


a Hanen, 6 honan, c& larfven och Z kokongen. 


Då denna stekel åter igen för icke så längesedan visat sig 
uti sådan myckenhet i en trakt af vårt land, att en ödeläggelse 
af tallskogen där varit befarad, hafva vi trott oss böra meddela 
några upplysningar om dess utseende samt hvad man för öfrigt 
kan hafva sig bekant om honom. En utförligare beskrifning på 
den utbildade insekten torde här ej vara af behofvet påkallad, 
då troligen hvem som helst, med tillhjälp af de angifna, mest i 
ögonen fallande kännetecknen samt de bifogade figurerna, lätte- 
ligen bör kunna igenkänna honom, om han anträffas. 

De båda könen äro hvarandra ganska olika, ty kanen är 
mindre, smalare och glänsande svart, utom benen och undersidan 
af den ofvan något tillplattade bakkroppen, hvilka äro gulröda; 
pannspröten hafva 23 grenar på hvarje sida och dessa tilltaga i 
längd inåt hufvudet, den innersta grenen är vid basen knäböjd. 
Honan är svart och brungul, den sistnämnda färgens utbredning 
är å figuren angifven genom de ljusare partierna. 


I 


42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Larven har 22 fötter, svart hufvud och är 20 mm. lång, 
då han uppnått sin fulla storlek. Kroppens färg växlar ganska 
mycket hos olika individer, men är vanligen gulaktigt grå; på 
hvarje sida om den ljusare rygglinien befinner sig ett något bre- 
dare, gröngrått, men tämligen otydligt, likaledes efter längden 
löpande streck och nedom detta ett svart, som ofta är upplöst i 
fläckar; detta är genom ett ljusare mellanrum skildt från en rad 
mörka fläckar. Huden förefaller slät, emedan de å henne be- 
fintliga borsten äro få och mycket korta. Kokongen är oval, 
tunnskalig och till färgen hvitgul eller brunaktig. 

Så vidt vi hafva oss bekant, iakktogs denna stekels mass- 
uppträdande hos oss första gången under åren 1861—962. Enligt 
framlidne professor N. E. FORSELLS utsago, förekommo dess larver 
då i åtskilliga af Vestergötlands tallskogar i så oerhörd mängd, 
att man till en början fruktade för trädens fullständiga undergång. 
Skadedjuren uppåto barren likväl endast å de årsgamla skotten, 
hvarigenom träden visserligen under någon tid hade ett naket 
och bedröfligt utseende, men de återtogo efter hand en frisk 
grönska allt efter som de yngsta skotten hunno utvecklas. Någon 
märkbar skada för öfrigt, i följd af denna snart öfvergående 
härjning, synes ej hafva uppstått, ty de nya skotten utvecklade 
sig normalt. Steklarna syntes sedermera ej till och hafva icke 
vidare låtit tala om sig förrän under 1890, då de åter helt 
oväntadt uppträdde, men i ett annat landskap. 

Nyssnämnda år fästade nämligen tidningen Nerikes Allehanda 
uppmärksamheten på en stekellarvs framfart i Bo socken af södra 
Nerike och säger, att han anträffades »företrädesvis i grenfördel- 
ningen på de späda tallskotten och bildade där stora klungor 
eller bylten af ända till hundratals larver och fanns helst hos 
unga. träd, men förekom äfven ymnigt på de gamla. Grenarna 
svigtade vid bördan af de måhända till tiotusental uppgående 
larverna, som under förtärandet af barren samtidigt i hvarje 
klunga utspärrade sina hufvuden och hastigt med ett knäppande 
ljud fällde dem tillbaka och höggo sig fast med sina starka 
käkar. » Äfven barken afåts fläcktals>. Ungefärligen i samma stil 
genomgingo underrättelserna om denna skogshärjning snart sagdt 
hela tidningspressen. 

För att komma i tillfälle förvissa mig om, hvilken stekel- 


2 


LAMPA: RÖDA TALLSTEKELN: 43 


art frågan gällde. blef det nödigt att sätta sig i förbindelse med 
Nerikes Allehandas redaktion, och följden häraf blef, att ett litet 
parti larver erhölls från herr P. A. THORÉN i Bäck, Hjortkvarn, 
den 25 juli. Ett par af larverna hade redan under vägen åt 
sig förfärdigat ovala och hvitaktiga kokonger, och de öfriga, som 
öfverlefde transporten, följde inom kort exemplet. På föranstal- 
tande af jägmästar VALLMO inträffade kort härpå en andra sänd- 
ning larver, denna gång från  skogvaktaren A. G. EKBLOM vid 
Skogaholm, Svennevad, och några af dessa spunno äfven in sig, 
men de flesta dogo. 

I' medio af september framkommo ur kokongerna någrå 
steklar och nu blef det lätt att afgöra till hvilken art skadedjuren 
hörde. Ett litet antal kokonger förblefvo likväl oförändrade och 
dessa öppnades sedermera i november och januari, hvarvid be- 
fanns, att i de festa voro larverna döda och hoptorkade' eller 
mögliga; men ett par innehöllo lefvande larver, hvilka närmast 
voro inneslutna i en genomskinlig hylsa. MHäraf vill det synas 
som om en del steklar skulle ernå sin fulla utveckling redan 
första sommaren, men att andra förblifva i larvtillståndet till det 
följande året eller kanske ännu längre. 

Rådfrågas litteraturen angående denna stekelarts uppträdande 
som skadedjur, så finner man att underrättelserna härom äro 
ganska torftiga. Enligt HOLMGREN härjade den 1860 vid Giessen 
i Tyskland, d. v. s. nästan samtidigt som i Vestergötland, och 
RATZEBURG anför efter KOLLAR, att den förekom i stora massor 
1833 vid Wien; men några upplysningar om dessa: härjuingars 
inverkan på skogens bestånd eller tillväxt meddelas ej af någon 
af dessa författare. Den frågan huruvida dylika härjningar utgöra 
någon verklig fara för tallskogen, eller om de höra till dem, 
som, då de någon gång inträffa, äro hastigt öfvergående och ej 
lämna märkbara spår efter sig i framtiden, kunde således betraktas 
såsom ännu oafgjord. Få vi döma efter den erfarenhet, som vi 
hos oss äga från Vestergötland, så skulle svaret likväl blifva 
ganska lugnande. 

För att få ett begrepp om hur förhållandet kunde vara i 
Nerike året efter härjningen, tillskref jag förliden höst skogvak- 
taren EKBLOM vid Skogaholm och begärde upplysningar därom. 
Han meddelade den för mig något oväntade underrättelsen, att 


3 


44 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


steklarna då ej visat sig i de egentliga barrskogsbestånden, samt 
att någon större skada ej kunde förmärkas i följd af förra årets 
härjning, då blott någon enda tynande eller undertryckt tallbuske 
nu befinnes vara utgången. Till och med de hårdast angripna 
träden, på hvilkas spädare kvistar äfven barken skadades, syntes 
hafva lidit helt obetydligt. På min uppmaning hade han efter 
härjningen 1890 noga undersökt de platser, där skadedjuren varit 
talrikast, utan att kunna upptäcka några kokonger. De larver, som 
då anträffades, voro som det tycktes döende och hade på huf- 
vudet en tjock, gulhvit och klibbig vätska, som förmodligen 
utsipprat genom munöppningen. Herr EKBLOM antager därför, 
att någon sjukdom uppträdt bland larverna, och detta är det 
sannolikaste, emedan de kokonger, som vi erhållit icke inne- 
höllo några puppor, som voro angripna af parasitsteklar, hvadan 
det ej gärna kunnat vara sådana, som denna gång förorsakat 
steklarnas undergång. Dödsorsaken var otvifvelaktigt någon mö- 
gelsvamp. 

Lyckligtvis saknar ej naturen förstörelsemedel, hvarigenom 
sådana insekter eller andra smådjur, som genom en utomordent- 
ligt stark förökning hota andra varelser med fullständig under- 
gång, emellanåt förgöras i sådan mängd, att blott så pass många 
komma att återstå, som äro nödvändiga för artens fortfarande 
bestånd. Den ombytliga och ovanligt milda hösten 1890 hade 
troligen gynnat mögelsvamparnas tillväxt och utbredning. 

Innan detta ämne lemnas åsido för denna gång, kunna vi 
ej underlåta att framhålla önskvärdheten af, att för saken intres- 
serade personer ville mer, än hvad hittills brukat äga rum, bemöda 
sig om att göra undersökningar, då insekter någonstädes upp- 
träda i ovanlig mängd, samt anteckna och offentliggöra sina 
iakttagelser, hvilka kunna blifva af mycket stor nytta vid kom- 
mande tillfällen. Hvad, som hittills nästan alldeles försummats, 
är anställandet af noggranna undersökningar någon tid efter en 
skogshärjning, ty det är väl först då, som dess verkan kan med 
någon säkerhet uppskattas och bedömas. 


Sven Lampa. 


FU 


An RER Tr 


SKYDDS- OCH UTROTNINGSMEDEL. 45 


SKYDDS- OCH UTROTNINGSSMEDEL. 
4 

Mot fogellöss. I d:r H. WILBELM's Mittheilungen N:o 21 
för 13891 omnämner Max RICHTER ett visserligen redan länge 
kändt medel mot denna ohyra, som består däruti, att man i fo- 
gelburen använder ihåliga pinnar, här och där försedda med hål 
på sidorna. Till sådana pinnar kunna vassrör (Phragmites Com- 
2nunis) begagnas, sedan innehållet aflägsnats, så att hålet inuti 
längs hela röret är fullkomligt rent. Men man måste dagligen 
uttaga dessa för: att rengöras, och detta tillgår sålunda, att de- 
ras ena ända stötes mot ett bord eller dylikt, så att innevånarna 
falla ut för att dödas. En ännu bättre verkan åstadkommes, om 
man medelst en liten tratt gjuter hett vatten genom rören och 
sedan låter dem torka, innan de åter insättas på sina platser. 

Medel mot väggohyra. I ofvannämnda tyska tidskrift för 
samma år anföres äfven ett sätt att fördrifva dessa afskyvärda 
gäster från tapetserade väggar, hvilket meddelas till den kraft 
och verkan det hafva kan. Man bestryker vid dagsljus medelst 
en pensel alla ställen, där ohyran innästlat sig, med petroleum- 
benzin. Ihåligheter mellan tapeten och väggen, dit penseln ej 
kan intränga, kunna få del af vätskan med tillhjälp af en gummi- 
spruta, försedd med ett spetsigt rör. Rådgifvaren säger sig på 
detta sätt hafva befriat ett rum från en oerhörd mängd af ohyra, 
och ännu fem år efter rengöringen kunde icke ett enda lefvande 
djur där upptäckas. Benzinen skadar ej, eller förändrar färgen 
det ringaste på tapeten. 

Medel mot flugor och myggor. Enligt uppgift i en tid- 
ning, skall man kunna skydda sig för påhälsningar af dessa be- 
svärliga flygfän, om man bestryker ansikte och händer med den 
saft, som erhålles, då färska groblad (Plantago Media) gnuggas 
eller stötas. Medlet förefaller visserligen enkelt och kanske otill- 
förlitligt, men ett försök blir ju föga mödosamt och kostar intet. 


SS. 


46 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ETETERATURS 


Äfven uti de jämförelsevis unga kolonierna i Australien sy- 
nes man uppfatta entomologien, särskildt i praktiskt afseende, så- 
som en viktig vetenskapsgren och skyr ej att göra betydliga upp- 
offringar för dess popularisering. Ett talande bevis härpå är ett 
litterärt arbete, som genom författarens välvilja nyligen kom- 
mit oss tillhanda och hvilket är af den beskaffenhet, att vi 
anse oss böra här något utförligare redogöra för detsamma. Det 
är uppställdt hufvudsakligen efter samma plan som Miss E. A. 
ÖRMERODS berömda »Manual of Injurious Insects»> etc., tryckt i 
London 1881. Den hittills utkomna första delen är tryckt i 
Melbourne 1891 och författad enligt uppdrag af Åkerbruksdepar- 
tementet i Victoria af dess entomolog C. FRENCH, F. L. S. etc. 
Denna del har till titel: »A Handbook of the Destructive Insects 
of Vicioria», och innehåller 153 sidor text samt 27 taflor, af hvilka 
ej mindre än 14 äro vackert färglagda. Verket i sin helhet kom- 
mer otvifvelaktigt att blifva både dyrbart och af ganska stort 
omfång, då denna del blott upptager de flesta insekter, som inom 
kolonien angripa äpple-, päron-, aprikos- och körsbärsträden samt 
deras frukter. 

Företalet upplyser, att arbetet upplägges i 9,000 exemplar, 
och att hvarje del kommer att förses med minst tio planscher. 
Den nu utkomna delens text består af tjugu kapitel, som inne- 
hålla inledning, insekternas klassifikation, råd att upprätta sam- 
lingar af såväl skadliga som andra insekter, samt upplysningar 
om insamling och förvaring, om nödvändigheten af skydd 
för insektätande fåglar samt en förteckning öfver dessa; försik- 
tighetsmått mot införandet af skadeinsekter från andra länder, 
samt beskrifningar öfver 14 arter sådana, tillika med hittills kända 
medel mot dem. Dessa arter äro alla åskådliggjorda genom färg- 
lagda bilder, hvilka framställa icke allenast själfva de fullbildade 
insekterna, utan äfven deras förvandlingsstadier, samt skadade de- 
lar af de växter, hvarpå de lefva. Sista kapitlet upptager en 
förteckning öfver de förnämsta botemedlen samt omnämner den 
verkan, som dessa åstadkomma vid användningen. <Tilläggen 


I 


AA EVO PE 


EA 


LITTERATUR. "AY 


lämna förklaringar öfver pumpar, sprutor och strålinrättningar m. 
m. som å planscherna blifvit framställda, samt en längre upp- 
sats om dödandet af sköldlöss medelst giftiga gaser. 

Då fruktträden äro införda till Australien, så hafva äfven 
de flesta insekter, som där angripa. dem, dit inkommit från an- 
dra länder. Det är därför ej underligt, om vi bland de i an; 
förda arbete upptagna arterna återfinna några gamla bekanta; 
men denna omständighet gör ju detsamma för oss desto intressan- 
tare och lärorikare. Af våra nordeuropeiska arter se vi således 
omnämnda och afbildade: Schizoneura Lanigera Hausm., Car- 
pocapsa Pomonella TiN., Tetranychus Telarius Lin., Mytilaspis 
Pomorum BoucnÉ och Phytoptus Pyri SOoR. 

På samma gång vilja vi i korthet omnämna ett tyskt, 637 
sidor starkt arbete, som har till titel: »Die Krankheiten und Be- 
schädigungen unserer landwirtschaftlichen Kulturpflanzen» etc. von 
Dr OSKAR KIRCHNER. Stuttgart 1890. 

Våra produktiva tyska grannar utsända snart sagdt årligen 
i bokmarknaden mer eller mindre värdefulla, men oftast omfångs- 
rika tryckalster, som afhandla växtskador och deras orsaker, hvar- 
till materialet sofrats ur allt hvad, som skrifvits på detta område. 
Ett af de bästa sådana synes dock ofvan anförda arbete vara och 
det vittnar om en oerhörd flit och ovanlig vakenhet hos sin för- 
fattare. Vi kunna likväl ej medgifva, att det lämpar sig syn- 
nerligt väl såsom handbok för yrkesidkaren eller den i zoologien 
och botaniken oinvigde, då det lämnar blott korta beskrifningar 
på ett mycket stort antal former, men endast en och annan vink 
om utrotnings- eller botemedel. Såsom uppslagsbok för den i 
dessa vetenskaper mer bevandrade, bör det dock vara af mycket 
stort värde. 

Den tämligen digra volymen är delad i två hufvudafdelnin- 
gar, den första af dessa, om 368 sidor, upptager tio skilda växt- 
grupper, nämligen: sädesslagen, skidfrukterna, fodergräsen, andra 
foderväxter, rotfrukter, handelsväxter, köksväxter, fruktträd, bär- 
buskar m. m. och vinrankan. Här användes den moderna och 
mest praktiska metoden vid innehållets anordning, 1 det att hvarje 
växt har sin egna plats anvisad, som upptager alla de djur och 
lägre organismer, hvilka förorsaka densamma skada: Dessa grup- 
peras vidare allt efter som de uppträda på axen, bladen eller 


2 


48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


rötterna o. s. v., hvilken uppställning bör betydligt underlätta arbe- 
tet med att bestämma arten af en skadeinsekt eller parasitsvamp, 
som anträffas ute i naturen. 

Den andra hufvudafdelningen innehåller en systematisk be- 
skrifning på de växtformer och djur, hvilka förorsaka sjukdomar 
och skador på de af landtbrukaren odlade växterna. Första af- 
delningen upptager ett mycket stort antal, 409 arter, parasitsvam- 
par jämte korta beskrifningar på familjer, släkten och de flesta 
arter; den andra, af obetydligt omfång, högre växter, som lefva 
på andras bekostnad, nämligen våra representanter af släktena 
Cuscuta, Orobanche och Viscum (14 arter). Största lotten har 
dock tilldelats de lägre djuren, nämligen maskar, leddjur och 
mollusker. SG Er 


SMÄRRE UPPSATSER. 


Galeruca Xanthomelena ScCHRNK. I en notis uti Ento- 
mologisk Tidskrift, årg. 12, sid. 157 (1891), omnämnes af löjt- 
nant CLAES GRILL, att han samma år funnit ett exemplar af denna 
ännu hos oss ytterst sällsynta skalbagge vid Gimo i Upland. Då 
det således ånyo är konstateradt, att den tillhör vår fauna, och 
dess uppträdande i större mängd möjligen kan vara endast en 
tidsfråga, torde några upplysningar om dess förekomst i andra 
länder böra meddelas. 

I vissa delar af Tyskland, Österrike och Frankrike har den 
någon gång visat sig i oerhörd mängd och betydligt skadat al- 
marna, särskildt Ulhmus Campestris. År 1837 lärer den hafva 
emigrerat till Förenta Staterna och sedermera utbredt sig öfver 
detta lands nordöstra delar samt där anställt stora härjningar. 
Larverna vistas från maj till augusti på undersidan af bladen, hvilken 
de genomäta, så att rader af runda hål bildas mellan nerverna. 

Såsom utrotningsmedel har man i Amerika begagnat ett 
färgstoft, som man kallar londonpurpur samt parisergrönt (kej- 
sargrönt), hvilka färgåmnen äro starkt arsenikhaltiga, och i små 
portioner blandas med vatten, som medelst stril sprutas på bla- 
dens undersida. Se U. S. Dep. of Agric., Div. of Ent. Bulletin 
N:o 6, sid. 1—138 (1885). 

Ses 


(5 


4 


hand Nn 


SRJ 


"T 


MR 


= Kanin AM SSÄRTA oralt ans dr 


SMÄRRE UPPSATSER. | ER Ko 


Några iakttagelser öfver Pingborren (K/uzotrogus sol- 
Sstitialis TAN.) Nästan alla år, på en viss tid, omkring midsommar, 
har jag härstädes, Ulltuna gård, iakttagit, att en stor mycken- 
het af dessa skalbaggar äro framkomna, och under stilla och 
lugna aftnar ser man dem samlade i större svärmar eller 
kringsurrande öfver och omkring löfträden, men vanligen först 
klockan 10—12 på natten. De samla sig då helst öfver trä- 
dens toppar. ”Trädsiagen synas vara för dem nära nog ena- 
handa; mäst flyga de här öfver äpple- och päronträden, men 
äfven öfver kastanj, lönn, ask och alm synas: de lika talrikt. 
På flera af dessa trädslag såg jag i början ingen skada, men 
sedan jag lärt känna sättet för djurens härjning, — som sannolikt 
sker under natten —-— skönjes den mycket lätt. Bladen befinnas 
nämligen samtidigt med skalbaggarnas uppträdande blifva mer 
eller mindre urätna, få stora sargade vikar och bukter af mycket 
oregelbundna former, alldeles olika sådana efter larver. 

Någon fråssande skalbagge har jag ej lyckats få se. Mäst 
härjas äpple- och päronträden, men äfven andra träds blad såsom 
lönn och kastanj hemsökas. - Att de svärma öfver trädtopparna för 
parningens skull, är utan allt tvifvel, men blott mycket sparsamt 
märkes intyg därom. Vanligen ser man svärmar af 50—-60 st. 
öfver hvarje träd, men många år har antalet kunnat uppskattas 
till z00—2090 stycken i hvarje sådan svärm öfver ett enda träd. 
Dylika svärmar har jag under en eller annan afton härstädes sett 
förekomma på en gång öfver 30—50 träd i närheten af min 
bostad. Man kan däraf få en föreställning om djurens stora 
antal. Skulle man däremot bedöma antalet efter de individer, 
man under dagen ser eller anträffar hvilande på buskar eller å 
marken, skulle antalet ej blifva stort; ty på samma platser finner 
man .under dagen blott 2—3 individer. Detta oaktadt måste de 
finnas till tusendetal på hvarje tunnland. 

Att dessa insekters larver lefva af trädens eller andra växters 
rötter torde man väl känna, men de borde då förekomma här- 
städes till stor myckenhet, och skador efter dem vara betydande. 
Emellertid har jag icke vetskap om, att dessa larver vid trädens 
upptagande, eller eljest vid gräfning i trädgårdar eller på åker- 
mark häromkring, varit iakttagna till någon anmärkningsvärd mängd. 

festa Tids. Årg). Dias (2800) a 4 


50 j ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Dessa skalbaggars larver äro dock så lika andra närsläktade, att 
de ej äro lätta att igenkänna från dem. 

Larven angifves äfven skada »gräsroten på ängar och sädes- 
roten på åkrar», (se DAHLBOM: »Skand. Insektern. Skada och nytta» 
pag. 12). Här har icke några iakttagelser på de nära liggande 
gräs- eller kulturmarkerna ådagalagt dessa larvers närvaro. 

Det uppgifves äfven, att skalbaggen skulle afäta nyskottens 
blad på flerahanda buskslag, (se TASCHENBERG »Landtwirtschaftl. 
Insekten» pag. 27), men jag har aldrig iakttagit dem där. Allenast 
en gång anträffades under dagen en skalbagge på ett nyskott af 
lärkträd; men detta visade sig afätet på ett sätt lika dem af 
Nemartus-larver och syntes ej som af pingborren. 

Lefnadssättet synes mig bäst skildras af TASCHENBERG (uti 
»Entomoloegi der Gärtner» pag. 38). Det angifves också att BÄTTNER 
ej heller sett skalbaggen ätande, men också att äggläggningen 
skulle försiggå på Zrädesjord, eller i närheten af vide och poppel, 
»hvilkas rötter larverna med förkärlek skulle afgnaga.> — Detta 
senare synes mig sannolikt, ty vide och poppel finnas i närheten 
här i stor rikedom, och de kunna möjligen wid dessa träd före- 
komma i stort antal, hvilket dock ej här blifvit efterforskadt. 


På sädesslagen, t. ex. »råg vid blomningstiden», har äfver 


angifvits att pingborren skulle göra skada, men därtill har jag 
här aldrig sett någon tillstymmelse. 


Ulltand 1 dec: IiS0m 
Hampus von Post. 


Iakttagelser öfver Ådimonia tanaceti Tin. För några år 
sedan (den !'/6 1887) anträffades utmed Fyrisån nära Ulltuna 
på en tämligen våt ängsmark en större fläck af marken -— om- 
kring 10—12 []-fot —- nästan - enbart beväxt med Stellaria 
palustris. Bladen och de mjuka stjälkarna voro ytterst illa för- 
härjade af en svart, taggig Chrysomela-lik skalbaggelarv, som 
kunde uppskattas förekomma till 20—30 st. pr [J-fot. Larven 
syntes ej hafva hemsökt något annat växtslag. 

Några af dessa larver intogos och matades i burk med 
friska blad under flere dagar. Slutligen inspunno sig några med 
en gles väfnad af starka, brunaktiga silkestrådar och förpuppades. 


2 


å 


rn Rd ka Må ena ade ae 
? 


as (RR 


Kd 


RE 


SMÄRRE UPPSATSER. SU 


Pupporna voro den 27 juli citrongula och syntes ligga på rygg 
i pupphöljet. 

Den 4 och 5 juli erhöllos 5 stycken imagines; i början 
voro de blekt grågula, men sedermera mörknande och slutligen 
svarta , och befunnos nu vara Galeruca (Ådimonia) Tanaceti. 
(Någon noggrannare bestämning skedde ty värr icke, emedan jag 
ej misstänkte att någon annan liknande art häromkring före- 
fanns !) 

År 1891 den 7 juli anträffades några få exemplar så- 
dana skalbaggar på sandåsens sluttning mot Fyrisån bland där 
växande gräs och örter, hvarvid ej då fästades någon särdeles 
uppmärksamhet, emedan denna skalbagge ofta nog och årligen 
ses förekomma vid gården. Men den 11 juli iakttogs åter, att 


de där förekommo i en högst märkvärdig mängd. På en areal 


af omkr. 3 tunnland uppskattade jag de synliga till 1—5 stycken 
pr (CO-meter, men de voro säkerligen många flere, ty endast så- 
dana, som syntes uppe på grässtråen eller örterna, räknades. 
Någon skada på gräset eller de här befintliga örterna kunde jag 
ej upptäcka. Jag träffade dem ej heller på andra marker, där 
jag framgick denna tid. 

Den 3 september annoterades: »Hela sommaren hafva dessa 
skalbaggar uppträdt och vistats på samma ängsbacke (hvilken ej 
betas eller afslås) och har deras antal flere gånger uppskattats 


till 5 å 10 stycken pr [U-meter, utan synbar minskning.» 


Ännu senare på hösten -- till början.af oktober — funnos 
de kvar. 

Under den tid, som skalbaggarna anträffades denna sommar, 
eftersökte jag flere gånger, hvilket växtslag, som larverna eller 
skalbaggarna skulle kunna hafva hemsökt. Jag trodde möjligen 
att de skulle haft sitt tillhåll på Stellaria graminea, hvilken i 
stor mängd förefinnes bland gräset; men jag kunde ej finna något 
bevis för, att denna växt utgjorde deras tillhåll. Lika så såg 
jag icke skalbaggen själf förtära något af ört- eller. grässlagen, 


utan den sågs dagligen sitta overksam på grässtråen eller på de 


högre örterna, hvarifrån den vid mitt annalkande, såsom vanligt, 
släppte sig till marken. 

Någon förhärjelse på gräsväxten eller örterna kunde, oaktadt 
den stora mängden af skalbaggar, ej iakttagas på denna mark. 


= 
d 


52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Möjligen kunde man anse, att de blott under natten uppsökte 
och förtärde unga plantor eller blad nere vid marken, samt endast 
till hvila uppsökte de högre stråen och där tillbringade dagarna. 
Emellertid torde andra iakttagare bättre känna denna skal- 
bagges härjningssätt. 
Ulltuna i januari 1892. 


Hampus von Post. 


En missbildning. Förliden sommar fångade jag vid Gimo 
bruk i Upland en Halyzia quatuordecimpunctata LiN., som föreföll 
mig så egendomligt tecknad, att jag ansett mig böra här om- 
nämna densamma. Få djur äro så symmetriskt bildade som in- 
sekterna, och särskildt hvad angår skalbaggarnas täckvingar, finna 
vi på dem båda fullkomligt samma teckningar in i de minsta 
detaljer. Äfven den allra minsta lilla punkt på den ena återfinner 

man vanligen lika stor och lika place- 
rad på den andra. Så mycket mera 
förvånad blef jag därför, när jag bland 
annan fångst i håfven påträffade den 
å bredvidstående figur aftecknade skal- 
VX baggen, där täckvingarna äro fullkom- 


ligt olika tecknade. Den högra är ty- 
pisk med sina svarta, nästan fyrkan- 
tiga fläckar, af hvilka två utgå från 
den likaledes svarta suturen. Den vänstra täckvingen åter har 
tre svarta, i triangéelform ställda, olikstora fläckar, af hvilka en 
är placerad nära den svarta suturen, men utan att på minsta sätt 
sammanhänga med densamma, samt en mindre fläck vid sutural- 
vinkeln och en liten punkt utanför den bakre af de tre först- 


nämnda fläckarna. 
Claés Grill. 


Sitodrepa panicea LIN. och Gracilia minuta FaAB. upp- 
trädande såsom skadedjur å apotek. 

Föreningens nyinvalde ledamot, hr apotekaren ÖLOF WILNER 
i Kalmar, meddelar i bref följande om ofvanskrifna skalbaggar: 


4 


FÄRSA ana 


. 
Sön 


EE ESSEN FER TR VV BREAST 


V 


| 
SMÄRRE UPPSATSER. SS 


— — >Jag har för öfrigt särskildt riktat min uppmärksamhet på 
sådana insekter, som äro farliga gäster bland våra droger, därtill 
föranledd genom att larver till den så kallade brödbaggen, 
Sitodrepa panicea L. en gång på apoteket härstädes (i Kalmar) 
alldeles uppåto 25 kilo spiskummin (Fructus Cymini), som för- 
varades 1 en låda i ett lådfack, så att endast skalen återstodo.» 
I ett senare bref tillägger apotekaren WILNER ytterligare rörande 
samma skalbagge: »Såsom exempel på, huru lätt denna skalbagge 
förökar sig och trifves, äfven under förhållanden, som med skäl 
kunna tyckas vara mycket ogynnsamma, kan jag anföra följande 
iakttagelse. Förlidet år (1891) på våren anlände till apoteket i 
Kalmar en del droger från den välbekanta firman HaAsCcHE & 
WoGE i Hamburg. Bland dessa äfven ett parti Spanska flugor 
i en med papper väl igenklistrad bleckdosa. När jag öppnade 
densamma befanns hon innehålla, jämte sönderfrätta spanska 
flugor, en mängd individer af ofvannämnda skalbagge, färdiga att 
gifva sig af ur fångenskapen.» 

»Jag har vid flera andra tillfällen funnit huru högst besvärlig 
denna skalbagge är i drogkammaren.» ; 

Apotekaren WILNER skrifver vidare: »En annan skalbagge, 
som roade sig med att söndermala korgarna omkring de dame- 
jeanner (innehållande syror o. d.), hvilka stodo i apotekets labo- 
ratorium, fann jag vara &n sällsynt »långhorning», Gracilia 
minuta FAB., förut ej tunnen här på orten.» 

Rörande dessa i mer än ett hänseende rätt intressanta iakt- 
tagelser må det tillåtas undertecknad att tillägga några ord. 

Först och främst vill jag då framföra ett tack till hr apote- 
karen WILNER för det han meddelat sina iakttagelser och icke 
underlåtit detsamma. Det vore önskvärdt om entomologiens 
gynnare och vänner ville såsom hr WILNER meddela hvad de 
iakttagit och icke — såsom allt för ofta sker -— tänka att den 
gjorda iakttagelsen är utan värde. Mången iakttagelse kan” vis- 
serligen vara tämligen alldaglig, men andra återigen kunna vara 
af stort intresse. — Det är visserligen sant, att Ånobium-arternas 
härjningar inom hus, särskildt bland droger väl icke är något 
sällsynt, men det är då vanligen Anobium pertinax Tin., som 
är skadegöraren; här åter var det den mera sällan förekommande 
ÅA. (Sitodrepa THOMs.) paniceum Tin., som anställde förödelsen 


ju 


54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


bland spiskummin och spanska flugor i st. f. »i gamla bröd- 
kakor», efter hvilka han har sitt namn. Det är egendomligt 
nog, att en skalbagge kan utvecklas och trifvas så väl med endast 
spanska flugor till kost (obs. att kantharidinet, det blåsdragande 
ämnet, just finnes i spanska flugors mjuka delar, de enda som larven 
kan spisa!) och därtill i ett väl tillslutet kärl! Hvad beträffar 
Gracilia minuta FaAB., (Callidium pygmaeum GYLL.) är det ett 
Dycket rart fynd. Både GYLLENHAL och THOMSON nämna endast 
Esperöd i Skåne såsom fyndort och FALLÉN såsom finnaren af 
detta sällsynta djur, som nu tagit sig det orådet för att gnaga 
sönder damejeannekorgarna å apoteket i Kalmar. 


OTIS: 


Halmstekeln (Cephus Pygmaeus Tin.) i Nordamerika. 
Som kändt torde vara, införas allt emellanåt insekter från Europa 
och andra världsdelar till Förenta Staterna, där de ofta nog 
blifva ovanligt lätt acklimatiserade, emedan förhållandena synas 
vara särdeles lämpliga för emigranter, äfven af sådant slag. Om 
till och med de födoämnen, hvartill dylika insekter förut varit 
hänvisade, skuile saknas i det nya hemlandet, tillgripa de någon 
gång helt andra, som förut varit för dem obrukbara eller åtmin- 
stone mindre begärliga. Härigenom inträffar under stundom 
det märkliga förhållande, att en insekt, som i sitt ursprungliga 
hemland anses såsom tämligen oförarglig, 1 det nya uppträder 
såsom ett oroinjagande skadedjur. Då det synes nästan höra till 
regeln, att de insekter, som dit utvandra, hastigt förökas och 
utbreda sig, om lifsvilkoren äro någorlunda tillgodosedda, så får 
man ej förundra sig öfver, om amerikanarne se äfven detta slags 
»kineser» med oblida ögon och helst skulle önska importförbud, 
om en sådan åtgärd kunde medföra ett praktiskt resultat. 
| En af de förnämsta orsakerna till sådana invandrares van- 
ligen starka förökning torde vara den, att de vid flyttningen från 
det gamla hemlandet lämna sina fiender »bakom sig», och att 
deras kamp för tillvaron i det nya således ej störes af mord- 
lystna vedersakare. I längden torde dock denna frid ej äga be- 
stånd, ty parasiter komma nog förr eller senare att inställa sig 


I 


FYREN 25 0n00 ASS DERE PSA pA I 


” SMÄRRE UPPSATSER. 55 


äfven under de nya förhållandena, för att åstadkomma den i 
naturens hushållning erforderliga jämnvikten. 

Den praktiske amerikanaren saknar dock tålamod att invänta 
denna oberäkneliga tidpunkt, och ingriper därför på egen hand 
med de medel, som stå honom till buds. Han afsänder t. ex. 
någon assistent från en af sina många försöksstationer till det 
invandrade skadedjurets förra hemland, för att där uppsöka dess 
naturliga fiender och insamla af dem så många som möjligt, för 
att lefvande hemföras. Skulle det sålunda erhållna antalet vara 
för ringa att genast utplanteras i det fria, införas parasiterna 
till en början uti en härför inrättad glasbyggnad e. d., där de 
erhålla all möjlig omvårdnad, på det en talrik afkomma må så 
fort som möjligt kunna uppstå. Då denna hunnit föröka sig så 
mycket man Önskar, befrias hon ur sitt fängelse och får flyga 
åt alla väderstreck för att göra sin plikt. Så går det till i den 
nya världen, i den gamla tager man ännu i allmänhet saken 
lugnare och föredrager att se sina fält sköflade emellanåt, i stället 
för att underkasta sig några nämnvärda uppoffringar för möjlig- 


görandet af skadornas förebyggande. 


Efter denna kanske något långa inledning, vilja vi åter- 
komma till den skadeinsekt, hvarom frågan är, nämligen halm- 
stekeln. Dess larv lefver inuti halmen till våra stråsädesslag och 
drager sig på eftersommaren nedåt till rotstocken eller dess när- 
het för att öfvervintra. Det är naturligtvis här, som larven lät- 
tast kan förstöras. 

Uti tidskriften »Insect Life», vol. II, n:o 6, sid. 164 (1889) 
omnämnes halmstekeln såsom en nyförvärfvad sädesförstörare i 
Nordamerika, ehuru man svårligen kan förstå på hvad sätt en 
insekt med sådant lefnadssätt har kunnat öfverkomma till ett så 
aflägset land. Möjligen ligger förklaringen däruti, att den ameri- 
kanska halmstekeln är inhernsk och samma art som vår, eller 
åtminstone honom mycket närstående, men att han ej förr än 
under senare åren blifvit uppmärksammad. Professor COMSTOCK 
i Ithaca, staten Newyork, upptäckte honom först, och uppgifver 
att dess lefnadssätt liknar vår halmstekels, med den skillnad, att 
den amerikanska skall lefva uteslutande på hvete. 


56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Ytterligare om Botrytis tenella. Firman J. ERIBOURG & 
HessE i Paris tillverkar, som förut är omnämndt, ett förstörings- 
medel . för ållonborrelarver och har utsändt ett tryckt cirkulär 
rörande detta, hvarur vi vilja anföra det viktigaste. 

De på senaste tid af herrar PRILLEUX och DELACROIX, med- 
lemmar af landtbruksakademien i Paris, samt GIARD, professor i 
Sorbonne, till franska Vetenskapsakademien inlämnade arbeten 
nafva ådagalagdt, att det finnes en parasitsvamp, som dödar 
ållonborrelarven. Man har iakttagit, att på de fält, där denna 
svamp förefinnes, ållonborrelarverna dö, hvarefter växtligheten 
snart återvinner sin fulla kraft. Parasiten angriper endast ållon- 
borrelarver och är oskadlig för öfriga djur. Ofvannämnda firma 
följer PASTEURS vetenskapliga metod att renodla denna parasit- 
svamp, Bolrytis tenella, och detta i så vidsträckt skala, att spo- 
rerna (groddkornen), inneslutna i tuber eller rör, kunna utbjudas 
åt åkerbrukare. Tubernas innehåll användes på följande sätt: 

1. I ett större flatbottnadt lerkärl lägges ett lager jord af 
ungefär en cm. tjocklek. Jorden fuktas lindrigt med vatten och 
ofvanpå henne läggas omkring ett hundratal ållonborrelarver. 

2. Innehållet af en tub pulveriseras fint mellan fingrarna 
och utströs sedan öfver larverna, så att alla komma i beröring 
därmed. Det som ej kan söndersmulas medelst fingrarna, blandas 
med något fuktig jord och får ej sönderkrossas rned hammare 
e. d., emedan sporernas groningskraft härigenom skulle förstöras. 

3. Lerkärlet täckes med ett trälock, hvaröfver lägges fuktig 
mossa, och nedgräfves 1 jorden på ett skuggrikt ställe. 

4. Efter förloppet af ungefär 6- timmar äro larverna an- 
gripna och sjuka samt fördelas jämte den jord, hvarpå de legat, 
i lerkrukor eller dylikt, som 'fyllas med jord och nedgräfvas i 
marken. Efter förloppet af omkring 14 dagar finner man larverna 
döda, uppsvällda och ljust rödaktiga. 

5. De nedföras nu en och en till ett-djup af omkring 20 
em. i jorden på af larver hemsökta ställen. 

FrRiIBoURG & HeEssE's pris per tub är 6 francs och för mindre 
dylika, afsedda till försök, 1/2 franc. ' 26 Rue des Ecoles, Paris. 

S.A 


"rn EE WIK 


Ae 


ms SE sa 
—& 2 Za 


Sh 


ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR 
AF 


C. H. NERÉN. i 


1. Ytterligare om Sågstekelsläktet EMPHYTUS. 


Under juni månad år 1890 bekom jag från med. kand. MOR- 
TONSON en samling af nära 200 sågsteklar, tagna i Jämtland på 
fem olika. ställen inom provinsen, de allra flesta från Lillviken. 
Bland de sistnämnda har jag funnit en hittills obeskrifven E»- 
phytus-art, hvilken jag här går att beskrifva under det af adj. 
THOMSON föreslagna namnet: 

Emphytus arcticus 2. sp. Niger, nitidus, fere glaber, 
tegulis albidis; scutello levi, mtido; alis hyalinis, nervo trans- 
verso marginali haud interstitiali; pedibus maxima parte nigris; 
coxis apice albidis, femoribus anticis apice cum tibiis totis 
sordide testaceis, posterioribus nigris, tibus annulo basali albido. 
Femina: long. 7 mm. 

Emph. tenerz FALLÉN affinis, sed paullo major; tegulis 
albidis, magnis, antennis longioribus, coxis apice albidis, tibiisque 
posticis albo-annulatis et nervo transverso-marginali haud inter- 
stitiali mox discedens. 

Funnen vid Lillviken 1 Jämtland af med. kand. ALB. MORrR- 
TONSON sommaren 1883. Arten synes vara sällsynt, då bland 
de 76 ex. af sågsteklar, som tagits å nämnda plats, samt bland 
de öfriga 120 å andra lokaler i Jämtland funna sågsteklar i 
remissen, endast detta exemplar kunnat uppletas. Som jag förut 
anmärkt i en afhandling rörande detta släkte (se pag. 5 i r2:te 
årgången af Ent. Tidskr.) är detta ursprungligen af KLruG bildade 


I 


58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892, 


släkte talrikast representeradt inom jordens kallare trakter, så att 
numera 32 europeiska' arter äro kända och beskrifna, af hvilka 
jämt halfva antalet är funnet inom Sveriges gränser. Af dessa 
äro 2:ne, nämligen &E. fulvipes FALL. och den nu beskrifna E. 
arclicus, högnordiska och hittills, såvidt jag vet, ej funna annan- 
städes än i vårt land. Af den förstnämnda fanns jämväl i re- 
missen 2:ne exemplar, funna vid Pilgrimstad i Jämtland. 

= Rörande en annan art af samma släkte, näml. Emphytus 
Klugi THOMS., hvars larv, hittills okänd, först af mig beskrifvits 
1 den förut citerade afhandlingen (sidd. 11 och 14), har jag 
äfven några iakttagelser af senare datum att tilägga. Som jag 
nämnt å anförda ställe, insatte jag den 12 juni 1890 omkring 
20 fullvuxna larver, mätande 25 mm. i längd, hvilka alla genomgått 
näst sista hudömsningen före sin förpuppning, i en kläcknings- 
bur, hvars botten var betäckt med ett två tum djupt lager af 
fuktig jord. Jag hade jämväl iakttagit, att larverna lefde i större 
sällskap uteslutande på hvitblommiga törnrosbuskar med undertill 
gråludna blad, hvilka de åto från kanten, mestadels en larv på 
hvarje småblad, samt att de helt och hållet försmådde andra slag 
af törnrosor med mera glatta blad, hvarjämte jag iakttagit dem 
å 3 olika ställen inom Skeninge stad. Under juni—juli må- 
nader år 1891 var jag genom en längre resa, som varade fyra 
veckor, urståndsatt att fortsätta mina iakttagelser från fjolåret, 
och det var först efter min hemkomst d. 3 juli, jag märkte, att 
larverna jämväl 1 år härjat å samma ställen som i fjol, särdeles 
i den trädgård, där jag i början af juni 1890 första gången såg 
dem, och där de jämväl i år nästan aflöfvat samma törnrosbuske, 
å hvilken de i fjol fråssade. Emellertid hade samtliga larver 
nu försvunnit och nedkrupit i jorden. Då mina kläckningar under 
år 1890 ägde rum mellan den 29 sept. och 4 oktober, föresatte 
jag mig att vid samma tid 1891 söka zZmagzines på de platser, där 
larverna jämväl nu härjat. Jag spanade några dagar förgäfves efter 
dem, till dess jag vid middagstiden den 5 oktober påträffade 2 
hanar i min trädgård, på bladen af en Cornus alba, som var hem- 
sökt af flera Aphus-arter; följande dag fann jag ytterligare en & på 
samma törnrosbuske, som härjades i fjol och som växte på ungefär 
tio meters afstånd från sagda Cornaus-buske. Ett besök, jag gjorde 
den 7 oktober i rådman WILLDES trädgård, där jag i fjol först 


2 


JE AS ar 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 59 


funnit larven, medförde ett ännu bättre resultat, i det jag dels å 
den nämnda nära aflöfvade törnrosbusken och dels i dess grann- 
skap tog fem st. hanexemplar samt såg minst lika många andra 
1 närheten, hvilka jag dock lämnade 1 fred. Den: &  :sistl 
oktober tog jag i min trädgård och i duggregn kl. 3 e. m. en 
hona, som satt orörlig på den törnbuske, som härjades af lar- 
verna i fjol, och en timma senare ytterligare en hona på samma 
buske. Bägge voro synbarligen nyss utkläckta och uppkrupna ur 
jorden, men under det fina regnet förblefvo de, som naturligt 


var, stilla vid själfva kläckningsplatsen. De följande dagarna, 


, 
som voro gynnade både af sol och varm väderlek, sökte jag å 
bägge de ofvannämnda lokalerna efter flera honor — men för- 
gäfves. Jag kunde ej förklara för mig denna otur på annat sätt, 
än att honorna, lockade af det vackra vädret, företagit utflykter 
och uppsökt andra lekplatser, följda af de förut i stort antal 
framkomna hanarna, — alltnog, jag kunde ej finna en enda hona 
trots ifrigt sökande under flera dagar; en eller annan hane kunde 
jag få se någon gång på törnrosbuskarna, men honorna tycktes 
rent af hafva försvunnit. Häraf synes emellertid klart framgå, 
att denna arts honor, i likhet med sina närmaste samslägtingar 
E. tibialis PANzZER och E. serotinus KLuG, flyga ganska sent 
på hösten, samt att äggen då läggas, sannolikt på de ännu späda 
bladknopparna, där de förblifva hvilande till följande vår, då larverna 
utkomma vid löfsprickningen. Detta är, åtminstone hvad angår 
de 2 sistnämnda arterna, CAMERON's mening enligt hans »Mo- 
nograph>» Vol. I, pag. 275—2178, där det jämväl framhålles, att 
dessa bägge arters larver i England lefva på det späda eklöfvet 
under maj—juni månader, hvarjämte det heter rörande den sist- 
nämnda arten, hvars Zmagines han sett flyga ännu den 17 
oktober: »Ihe eggs must be laid then, and remain probably 
unhatched till May, for I have found newly emerged larve on 
the budding leaves then». Hvad särskildt angår den såväl i 
England som annanstädes sällsynta Emphytus Klugi TH., kände 
CAMERON ännu år 1882 (1. c. pag. 276) intet om dess lefnads- 
sätt, oaktadt THOMSON redan år 1871 framhållit, att den lefver 
på törnrosor ehuru sällsynt, då endast anträffad i Upland och 
Vestergötland, Alldenstund artens beskrifning hos bägge dessa 


g, vill 


förff. är tämligen kortfattad och hos CAMERON delvis orikti 


2 


I 


60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


jag, med stöd af mina iakttagelser å tillsammans 10 fs och 
6 PP, i några delar söka fullständiga densamma. 

Kroppens färg är svart och företrädesvis å hufvudet samt 
främre delen af zZhorax beklädd med korta, mörka hår, som äro 
längst kring ögonen (»Zempora pilosa» ”FH.) särdeles hos hanarna, 
under det abdomen är glatt och glänsande svart, ofvan och 
undertill hos bägge könen. Antennerna, som hos & äro svarta 
öch tillsammans med hufvudet af hela den öfriga kroppens längd, 
äro hos 9 något kortare. Vinglocken äro /Avita (ej gula som 
CAMERON säger 1. c.). Vingarna klart genomskinliga med svart 
märke och rödgul costa samt för öfrigt med rödgula ribbor vid 
basen; nervus transversus ordinarius infaller nästan i första 
tredjedelen af cellula furcata, med tydlig förtjockning hos bägge 
könen af den korta nervstam, som utgör början af furcans nedra 
gren. Samtliga hanar hafva första tarsleden röd på de bägge 
främsta - fotparen, men honorna endast på det första (konstantl!); 
öfriga tarsleder äro svarta. Tibierna röda äfvensom låren, med 
undantag af det främsta benparets, som äro svarta vid basen 
i något större utsträckning hos honorna, hos hvilka baktibiernas 
vidgade ändar jämväl äro svartkantade; coxe och Itrochanteres 
svarta hos bägge könen. Sågen hos honan är ovanligt stor och 
bred vid basen, med rödgul, mot spetsen afsmalnande midt- 
nerv och ljusare, gula tvärribbor, hvilka skarpt begränsa mellan- 
rummens genomskinliga fält eller hinnor. Hvad angår honornas 
antenner, så äro hos de tvenne nu 1i fritt tillstånd fångade exem- 
plaren 7/3 af 6:te antennleden samt hela 7:de, 8:de, och 9:de 
lederna hvita med mörkare spets, i likhet med den 2, som först 
utkläcktes hos mig den ””/9 1890, och öfverensstämmande med 
THOMSONS beskrifning (>antennis femina articulis O6—9 albis») 
blott med den skillnad, att 6:te leden är svart vid basen. De 
af mig å pag. 12 af föregående årgång beskrifna afvikelserna 
hos tre af de fyra hon-exemplar, som i fjol utkläcktes hos mig, torde 
med skäl kunna anses bero på speciella undantagsförhållanden, 
liknande dem CAMERON iakttagit hos honor af Emph. tibialis, 
hvilka enl. beskrifningen å pag. 275 1. c. synas variera ungefär 
på samma sätt. 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 61 


2. Kläckning af några NEMATUS-arter jämte deras 
parasiter. 
I medlet af augusti månad år 1889 fann jag på en ung 


björk, ursprungligen planterad på en gård här i staden, flera i 
Ö sällskap lefvande larvkolonier i olika utvecklingsstadier. De minsta, 
larverna, hvilka knappast mätte 10 mm. i längd, sutto tätt invid 
hvarandra längs bladkanten, hvilken de fast omfattade med sina 
3 par bröstfötter, under det att kroppen var starkt böjd uppåt 
och framåt, så att stjärtspetsen vanligen sträckte sig framför 
larvens hufvud, hvarigenom bladet syntes kantadt af ett slags 
rörliga fransar. De fullvuxna larverna, hvilka mätte 26 mm., 
sutto alla på samma sätt med framåtriktad bakkropp och med 
det glänsande svarta hufvudet stötande mot företrädarens 4:de 
eller 5:te buksegment, glupskt ätande bladen från den af deras 
bröstfötter stadigt omfattade bladkanten. Jag hemtog ett par 
fullvuxna larver, hvilka några dagar hurtigt åto af björklöfvet, 
som ombyttes hvar eller hvarannan dag, men inom en vecka 
voro de alla nedkrupna och gömda i det omkr. 3 tum djupa 
jordlagret å kläckningsburens botten. Enär larverna voro försedda 
med 3 par bröst- och 7 par buk-fötter, ansåg jag sannolikt att 
de tillhörde Nemartus-slägtet, och fann då i första tomen af 
THOMSONS »Hymenoptera Scand.» sid. 85 — som på den tiden 
utgjorde min enda litteratur i ämnet — en beskrifning, som för- 
träffligt passade in på mitt fynd. Beskrifningen, sammandragen 
efter DE GEER hufvudsakligast, men jämväl med åberopande af 
BERGMAN, har jag sedermera blifvit satt i tillfälle att jämföra 
med dessa våra stora landsmäns original-arbeten. Den först- 
nämnde beskrifver 1 sina »Memoires» Tom II, Bd. 2, pag. 995, 
n:r 16 såväl lary som Zmago af denna sågstekel under ILiNNÉS 
namn Zenthredo (nu: Croesus) septentrionalis samt å sid. 999 
1. c. den nära stående arten Croesus varus (så benämnd först 
af VILLARET 1832 i »Annales de la Soc. Ent. de France») såsom 
lefvande på al. Beskrifningen på larven är helt kort, men något 
omständligare för zZmago, hvars hona DE GEER lyckats utkläcka, 
men om hvars artberättigande han dock synes vara oviss. TOR- 
BERN BERGMAN åter har i sina till Vet. Akad. år 1763 inläm- 
nade »Anmärkningar om Vild-skråpukar och Såg-flugor» med 
vanlig noggranhet och skarpsynrthet beskrifvit en larv, som han 


5 


PRESES SE 


62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ej lyckades bringa till utveckling, men hvilken jag är benägen 
anse tillhöra den sistnämnda, af VILLARET först i bägge könen 
beskrifna arten. Enär BERGMANS beskrifning på larven är sär- 
skildt för oss, hans landsmän, af intresse, vill jag här citera 
densamma. »Af alla larver, som lefva i sällskap», heter det å 
pag. 162, »har jag nogast och nästan från ägget fölgt en tjugu- 
fötad art på al, som ej har någon rand under magen: således 
är åtskillig från den herr RÉAUMUR afritat Tab. XI fig. 1, 2, 
ehuru mycket de annars komma öfverens. De fångades helt små 
på första löfvet, varande tjugusju till antalet, den 18 augusti. 
De trifdes väl på qvistar, som sattes i vatten, och voro den 9 
september färdige att krypa ned i jorden. I början voro de 
grönaktige med mörkare ryggar och beckfärgadt hufvud. 
Färgorna ombyttes efterhand med skinnen och de blefvo ändte- 
ligen smutsigt gulgröne, med tre rader svarta fläckar på hvar 
sida, af hvilka de öfversta äro störst och mest hophängande. 
De sitta endast fästade med framfötterna, ryggen af fjärde och 
femte leden är concav, men det öfriga hålles convext och inkrökt. 
De putsa med munnen hvarandras hufvud. Af hela samlingen 
dogo eller omkommo endast nio. När de ömsa läger, och några 
börjat sätta sig ned på tjenligt ställe, skrapade de med bakdelen 
gemenligen tre gånger å rad och helt tätt vid minsta rörelse, 
och isynnerhet om någon kamrat ännu kröp i granskapet omkring, 
utan att hafva funnit behaglig plats. — Trivialnamnet kan blifva 
Skrapare». Så långt BERGMAN. Ehuru jag flera gånger under 
åren 1889 och 1890 studerat detta slags larver i naturen har 
jag dock ej kunnat iakttaga de af BERGMAN beskrifna »skrap- 
ningarna». Möjligen äro de egendomliga för den uteslutande på 
al lefvande arten, hvilken jag ännu ej lyckats påträffa. Emellertid 
synas BERGMANS larver ej hafva utvecklats till Z2agines, allden- 
stund de ej finnas upptagna bland de 12 arter »Sågflugor>, 
hvilka förf. lyckats få utkläckta (pagg. 170—--172 1. c.). — Men 
jag återvänder till de kläckningsresultat, jag vunnit rörande 
dessa larver, och för hvilka jag nu går att redogöra. Redan 
den 7 maj följande år (1890) utkläcktes den första f af I. 
septentrionalis LiN. och dagen därpå en g och en 2; den 9 fram- 


" Kursiveringen gjord af mig, enär den noggranna beskrifningen väl 
passar "in på larven till C. varus, men ej på den till C. septentrionalis, 


6 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 63 


FIkoOmmöT 2, 3 IS) < och FL Pr och från vd. 10-12: maj ir sv och 
Gr ON samt; slutligen. -den. (3, Juni. "den. .sista 9P- för fåret: tills: 


r 5 SS och 6 29. "Hos DE GEER ägde kläckningarna rum först 
4 denster maj, .(14C: pa; sgg7)-eller,en half månad; senaten, De 
é. äggformiga kokongerna, hvilka i allm. tillvaratogos, voro ganska 
j fasta, af mörkbrun färg, utvändigt ojämna af gröfre sand- och 
: — jord-partiklar, men invändigt med en ljusbrun och glättad, dock 
i något ojämn yta; de mätte 12 å 14 mm. i längd och voro enkla, 
, — med en cirkelrund öppning i den trubbiga ändan, invid hvilken 
; vanligen det af stekeln afskurna runda locket anträffades. En 
” 


af honorna hade till en början gjort öppningen af kokongen alltför. 


FANA 


trång, hvadan hon nödgats fortsätta sin utskärning af locket 


sj 


ytterligare ett halft hvarf, men de öfriga hade alla skurit sin 


KIVI 


cirkel korrekt. Den 24 maj öppnade jag försiktigt en kokong 
och fann därvid en Nympha med ljusgul kropp och tydligt be- 


i) gränsade kroppssegmenter och honliga könsdelar, men med rudi- 
j mentära vingar; ögonen voro ovala, till färgen mörkbruna; an- 
É tenner, palper och fötter hvita eller rättare färglösa och genom- 
. skinliga, de senare med väl utvecklade tarsleder. Jag ansåg 
k härmed kläckningarna i allo afslutade, men öfverraskades året 


därpå — det var d. 27 april — att ytterligare få se en nyut- 


framkom ytterligare en &A jämte en Ichneumon 9 (Ich. albicin- 
ctus GRAV.) samt den 30 en &Q af den sällsynta Schizopyga 
flavifrons HGN.; den 4 maj en Q2 af Croesus septentrionalis 


| kläckt &A spatsera på kläckningsburens tylltak. Den 29 i s. m. 
i 
a 


FYR sBTART 


och 3 månader därefter, eller den 5 aug. ytterligare en 9 af 
samma art. Det märkliga härvid är, att alla dessa kläckningar 
härrörde från larver, som jag hållit inspärrade från augusti månad 
1889, hvadan dessa zmagzines tillbragt 17/3 år, ja, den sista 
honan nära 2 år i puppstadiet — hvilket jag någon gång iakt- 
tagit vid kläckningar af andra sågsteklar, t. ex. Lophyrus Pini 
LIN. — hvaremot det sannolikt är ytterst sällsynt, att endopara- 
siter (här en Ichneumon och en Pimpla-hona), hvilka alltid lägga. 
sina ägg i larvens kropp före dess förpuppning, så länge som 
öfver 2:ne vintrar dväljas inom värdens bostad”. 

” CAMERON upptager i sin »Monograph», Vol. 2, pag. 40, elfva st. 


andra parasitsteklar hos denna art, däribland 1 ZTryphon-art, 3 arter Mesoleius, 
2 dito Limneria, 1 art Pimpla o. s. v. 


d 


64 : ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Det af LEaACH redan år 1817 uppställda undersläktet Croesus 
af det stora Vematus-slägtet äger numera 4 arter inom Europa, 
hvilka alla utmärka sig genom ovanligt långa bakben, med ut- 
plattade tibial-ändar och hälar(=metatarser), de senare längre än 
de öfriga tarslederna tillsammans, påminnande enligt DE GEERS 
träffande anmärkning om biens bakfötter. Af dessa äga vi inom 
Skandinavien 2 arter, kända och beskrifna redan af DE GEER, 
hvilken dock hyste tvifvel om deras berättigande såsom skilda 
arter. . Först VILLARET skilde dem åt år 1832.' Den nya arten, 
som han kallade MNematus varus, har hvit munsköld, klara 
vingar och glänsande 2esopleure under det den äldre Linnéiska 
arten, NNematus septenitrionalis, har svart munsköld, framvingarnas 
spets alltifrån stigmat rökskuggad samt skrynkligt punkterade 


smesopleure, hvarjämte den först nämnda är af betydligt mindre 
storlek, både såsom larv och zZmago. De 2 andra europeiska 
arterna, som saknas hos oss, äro: JVematus latipes (VILLARET), 
något mindre än den sistnämnda, som den mycket liknar äfven 
däri, att den lefver företrädesvis på björklöf, men skiljes lättast 
genom framvingarnas mörka /fascia, som hos denna art är helt 
smal; samt Vematus Brischkeri (ZADDACH), upptäckt af BRISCHKE 


1872 den ??/> nära Danzig på afvenbok, som är mycket lik latipes 
fast något mindre, dock väl skild genom larverna, hvilka hos 
samtliga arter äro hvarandra mycket olika så till storlek som 
färg och fläckar. NV. latipes är hittills blott funnen i mellersta 
Europa, men utbredd fr. Ural till v. Frankrike. 

Den 8 sistl. juli intog jag i kläckningsburen omkring ett dussin 
fullvuxna larver af Nematus Ribesiz SCcorP., hvilka under hög: 
sommaren anställt svåra härjningar på krusbärsbuskarna inom flera 
af stadens trädgårdar. Härjningarna visade sig dock mycket olika 
på olika ställen; på somliga stodo buskarna äålldeles kala, med 
vissnade frukter, under det på andra ställen larverna endast spar- 
samt kunde anträffas; men de funnos dock nästan i hvarje trädgård. 
Redan den 3 augusti utkläcktes en äggstinn hona (väl görande 
skäl. för det Hartigska namnet: »wvezntricosa») samt den 6 åter 
en, likaledes äggstinn, och den 8 ytterligare en hona. Då jag 
nu på en gång uttog dessa tre honor till undersökning, be- 
funnos de redan hafva lagt sina ägg på baksidan af några friska 
krusbärsblad i perlbandlika rader på ömse sidor om bladnerverna. 

8 


FR AR SN MÖR GR HÄLSN Md RUN LINA RS IRAN Rv Mila SNI Sa kd Sy OS FA SD pad 4 te KYLAN 
MIR NES FN) ONE SO J ; z EN NET y De 
OA [ ve I y 


JATANA ' z < 


NEREN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 65 


Somliga af äggen voro tydligen mera svällda än andra, hvaraf 
jag drog den slutsats, att de blifvit lägda på skilda tider under 
dessa fem dagar, då jag varit hindrad att iakttaga honornas 
arbete. Emellertid förelåg här otvifvelaktigt ett fall af partheno- 
genesis, enär ingen hane visat sig inom kläckningsburen. I den 

+ omständliga utredning CAMERON egnar detta ämne i 1:sta tomen af 

| sin »Monograph of the British Phytophagous Hymenoptera» pag. 

26, framhåller han att SiIEBOLD tydligen bevisat, att denna arts 


JE n 


"honor förmå lägga obefruktade ägg, hvilka konstant gifva hanar, 
samt att dessa ägg läggas »omedelbart efter det honorna lemnat 
sina kokonger.> De undersökta honorna »hafva aldrig visat 
några spår af spermatozoer», hvilka dock äro lätta att upptäcka 
hos befruktade honor. Det är värdt att minnas det ROBERT 
THORN redan 1820 i sina » Memoirs of the Caledonian Horticult, 
Society» omtalar denna egendomlighet för Nematus Ribesu. 


STEEN 


Han synes hysa den mening, att här föreligger en förening mel- 
lan han- och hon-larver; »ty jag har ofta sett dem», heter det, 
»hopflätade (»twisted together») för en stund, sedan de upphört 
att äta och kort innan de afpälsa sig för att ingå i puppstadiet». 

CAMERON sammanfattar den kunskap, man för 10 år sedan 
(1882) ägde rörande parthenogenesis hos sågsteklarna, på föl- 
jande sätt: 

1:mo. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga ägg, som 
endast frambringa hanar: Nematus Ribesiz SCcor., pavidus LEP. 
(= aurantiacus "TH.), curtispina THoMs., miliaris PaAnNz. (= mi- 
crocercus ”TH.), glutinose CAMERON (engelsk), palliatus DBM o. 
SSäalces CAM. (= inflatus DH.). 

2:do. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga ägg, som 
gifva både hanar och honor: Nematus curtispina THOMS. och 
Hemaichroa (= Leptocercus) rufa PANZER. 

3:tio. De arter, hvilkas obefruktade honor lägga ägg, som 
endast gifva honor: Hemaichroa rufa PAnz., Eriocampa ovata 
LIN., Poecilosoma pulverata DEG. och Croesus varus HARTIG. 

4:to. De arter, hvars obefruktade honor lagt ägg, utan att 
ungar därur blifvit utkläckta: Phyllotoma nemorata FALL. och 
vagans FaALL., ZLTaxonus glabratus FALLEN, Strongylogaster 
cingulatus FABR. och JVematus salicivorus CAMERON (engelsk). 

Ännu en larv tillhörande det stora /Vematus-slägtet togs af 

Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 1 (1892). 9 5 


66 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


mig på ett lärkträd (Pinus Larix) vid Skeninge järnvägsstation 
den 10 sistl. juli. Några smärre kolonier i olika utvecklings- 
stadier lefde i skilda sällskap, hvilka då redan hunnit sköfla 
barren ganska märkbart. Larverna, hvilka delvis voro fullvuxna 
och mätte 15 å 18 mm. i längd, sutto på hvar sitt barr, om- 
fattande detta med de 3 främsta fotparen, med hufvudet uppåt 
samt kroppen merendels framåtböjd och buken uppåtvänd, dock 
Hed nedböjd spets. Hufvudet var svart och glänsande; bröst- 
fötterna svarta vid basen och i spetsen, men grågröna kring den 
knäböjda midten; ryggen blågrön eller dragande i grått, med 
mörkare midtstrimma, som börjar på andra segmentet. Krop- 


pens öfriga segmenter med täta och tämligen djupa tvärskrynklor, 
besatta med korta svarta hår, buksidan samt kroppens sidor 
ofvan bukfötterna, liksom dessa opalfärgade eller ljusgrå. Af ett , 
dussin larver, som insattes på lärkträdskvistar 1 ett vattenglas, 
befunnos nio hafva drunknat efter fyra dagar, och de öfriga lågo 


döda ofvanpå jorden i kläckningsburen. Att larven just ej är så 
sällsynt inom Östergötland är jag benägen att tro, enär jag vid é 
"ett besök på Helgeslätt, 2 mil härifrån, sistl. 23—25 juli på- 
träffade å ett äldre lärkträd några kolonier med 12, högst 20 
individer i hvarje, af samma slags larver, men var då ej i till- 
fälle att hemtaga desamma för närmare undersökning. Otvifvel- 
aktigt anser jag dock, att larverna tillhöra Nematus Erichsoni 
Hartic, hvilken art, hos oss sällsynt enligt THOMSON, hittills 
endast blifvit funnen i Ångermanland, Småland och Skåne samt 
alltid på lärkträd: detta ehuru larverna så till färg som storlek 
äro något olika med dem, som finnas atbildade i BRISCHKES | 
und ZADDAcHS »Beobachtungen tiber die Arten der Blatt- und 
Holz-wespen» -1875—383, Taf. 1 fig. 8, hvilket dock torde 
kunna bero på, att de därstädes blifvit aftecknade i ett tidigare 
skede af larv-stadiet. BRISCHKE hade nämligen erhållit larverna 
under en senare årstid (sept. 1855) »då de nedgingo i jorden, 
men dogo, utan att sedan kunna återfinnas» (1. c. pag.. 61). 
Djurets fullständiga utvecklingshistoria är skrifven af RATZEBURG 
i hans »Forstinsekten» af år 1844 pag. 21, med afbildningar af 
ägg, larver cch imago; men redan år 1835 har vår flitige lands- 
man DAHLBOM i sin »Clavis Novi Hymenopterorum Systematis» 
pag. 27—36 beskrifvit larven under namn af Nematus Leachit, 


10 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA ANTECKNINGAR. 67 


hvilket namn således, med stöd af prioritetslagen, borde hafva 
företräde framför det två år yngre Hartigska namnet Erzichsoni, 
som först förekommer i dennes »Familien der Blattwespen und 
Holzwespen»> af år 1837. DAHLBOM, som själf studerat dess 
lefnadssätt i Skåne, säger, att »larven spinner sin kokong i jord- 
ytan under nedfallna barr; den förfar härvid på samma sätt som 
larven af NV. KRzbesiz, i det att den första fäster sin kokong vid 
den andras, den 2:dra vid den 3:djes, denna vid den 4:des och 
så vidare, så att till slut 20—30—40 kokonger bilda ett sam- 
manhängande conglomerat.> Med ledning af dessa iakttagelser, 
samt den lilla erfarenhet jag genom kläckningsförsök hittills för- 
värfvat, hoppas jag, att ett annat år kunna anordna mina mått 
och steg på ett mera ändamålsenligt sätt, om jag skulle lyckas 
påträffa ytterligare några kolonier af »Lärkträds-larven.> 


3. Om Ichneumon firmipes WESM: 


I 7:e årgången (1886) af denna Tidskrift har jag lämnat 
en. slutredogörelse för mina då under 3 år fortsatta parasit- 
kläckningar ur puppor af gräsflyet (Chareas Graminis), be- 
komna från Burträsk 1 Vesterbottens län, däri å sid. 47 at 
kläckningsjournalen framgår, att från och med den s:tet. o. m. 
den it1:te augusti 1885 utkläckts inalles 10 exemplar af Ichneu- 
mon gradarius WESM., däraf halfva antalet hanar och halfva 
dito honor. Å sid. 49 har jag närmare redogjort för dessa fynd, 
hvarvid jag kommit till det resultat, att honorna visserligen till- 
höra den nämnda Wesmaelska arten, men att hanarna långt 
bättre öfverensstämma med descriptio maris molitoriz i HOLM-: 
GRENS >Ichn. Suec.> pag. 53 än med hans beskrifning på JIchn. 
gradarius &A 1. c. pag. 82, samt allraminst med den i Ent. 
Tidskr. 1:sta årg. pagg. 76, 77 af HOLMGREN jämväl beskrifna 
»>Mas verus Ichn. gradari». Då jag emellertid den 6 augusti 
vid middagstiden anträffade ett par zz copula, var det för mig 
otvifvelaktigt, att de bägge könen tillhörde samma art, hvadan 
jag öfverlämnade frågans vidare utredning åt »descriptores ex 
professo», förvissad som jag var, att frågan därigenom inom 
kort skulle vinna nöjaktig utredning. Denna förutsättning har 


II 


68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ock gått i fullbordan, ty omkring ett år därefter, den 8 dec. 
1886, har THOMSON, i sina till >»Annales de la Société Entomo- 
logique de France» då inlämnade »Nötes Hyménoptérologiques », 
ställt frågan på det klara på så sätt, att alla to exemplaren, som 
af mig tillsändts honom till benäget påseende, befunnits tillhöra 
en närstående art, JIchneumon Jfirmipes WESM., som finnes be- 
skrifven i dennes »Otia». Första kvartalet af nämnda annaler 
för år 1887 kom mig först tillhanda den 6 juni s. å., men redan 
den 26 mars hade jag i bref från framlidne d:r G. F. MÖLLER 
blifvit upplyst om frågans lösning genom följande citat ur W:s 
»Otia> rörande JIchn. firmipes: »Forma et proportio omnium 
partium earumque sculptura sicut in Ichn. gradario, a qvo non 
nisi statura paullo minore et tibiarum colore differt>. THOMSONS 
descriptio för de franska annalerna, som finnes å anförda stället, 
vill jag här meddela till deras tjänst, som ej äga denna Tidskrift, 
men dock möjligen kunna vara i frågan intresserade. Den lyder 
sålunda: »44 Ichn. firmipes WeEsm. — Obs. Ir. Femina JIchn. 
gradario simillima, sed corpore minore, tarsis minus fortiter 
dilatatis, intermediis articulo penultimo haud cordato sed triangu- 


lari, capitis genis magis buccatis, orbita frontali haud rubra,: 


tibiis intermediis sepe annulo stramineo medio ornatis discedens; 
Mas mari Ichn. crassifemur ita similis, ut vix nisi corpore minore, 
genis magis buccatis, flagelli articulis brevioribus, clypeo apice 
truncato distingui possit. — Öös. 2. Hanc specim. e pupis 
Lapponicis Voctue Gramrinis obtinuit et marem cum femina 
descripta junctum vidit Doctor H. NERÉN.» 


FÖRTEGNELSE OVER NOGLE FOR NORGES FAUNA = ov 


I NYE ARTER AF PHYTOPHAGE HYMENOPTERA = 0 od 
| VED d , FS 


HANS KILIZER. 


Dia 

3 RE 
j 1. Schizocera melanura KLUG. THOMSON, Skand. Hym. p. 43, : a 
på HOS) T. st frö 
Taget ved Kristiania d. 13 Juli 1888, 1 expl. 9: ; SIST 2 

2. Lophyrus eremita THOMS. p. 62. no. 10. ÖR 
Hvalöerne d; 20. aug... 90, Risör d; 22. aug. lg, latver fee evane 

I iVlesoneura opaca FlART. THOMS; Pp: SI. DO. 2. ) KE 

3 Aas: (Drobalk)i dä. 24 Lman.s 0,1. eXxpl.P: NNE 
Me Nematus: obductus: FIART. IHOMS p. ITIA. D:0O.1 30: | R 5 
3 Rakkestad i Smaalenene 1890 9. | : JR 
BUNESENA CON kumer als iLETT. IHOMS. pc 132. DO. 58: MINE 
. Rakkestad 1890. larver. gg. G. : | UR 
3 Anm.  Forskjellig fra Universitetssamlingens expl. af »M. od 
be fallax.» ( 
p 6. HN. acuminatus THOMS. p. 138. no. 68. a 
i Fiskum (Kongsberg) 1886. 1 expl. 9. | SE 
GERE falli6ercus HART. <PHOMS. Pp. I48- DOJ.70: Ke i 

fö Fiskumströd0. mm expl. P. N 3 
8. Cryptocampus angustus THOMS. p. 167, no. 102. k SER 
a iINakkestad tdi 3tjunirge,. 5 expblip: VPS 
; Phyllotoma ochropoda THOMS. Pp. 177, no. 2. Kr V 
Rakkestad d. 16 juni 90, 1 expl. 2. ERE 
Blennocampa tenuicornis KLUG. THOMS. Pp. 209, NO. 7. ; 23 

Medi Karstiana 4. .3- Juni gi, exp aP: ES 

BES Of q 


RÖR SA 


70 


I sf 


20. 


N 
N 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


PB. fuliginosa KLUG. THOMSs. Pp: NU EREDON NÖT 
Kristiania: d. 2. juni '88, Aas di. 24 mar 30. P2. 
B. geniculata HART. THOMS. Pp. 218, no. 21. 
Aas d. 24. mai 89, Kristiania d. 19. mai 91. : 
Vikersund d. 10. juni 91, Jarlsberg d. 19 juni 91. 9 gg. 
B. cinerezipes KLUG. THOMS. Pp; 219, BO. 24. 
Aas cd. 10. mal 30, Kristiania CA. 3 Ju Om 
Jarlsberg -d: 20 junisgr. Ps 
Poecilosoma candidata FALL. THOMS. p. 230. no. 3. 
Rakkestad, larver, 1890. 2. 
Eniscia arctica THOMS. p. 203. no. 2. 
Holdalen (Dovre)j do. juliiox) IT exptre: 
Tenthredo oltvacea KLuc. Thoms. p. 273, no. 6. 
flerkint (Movre) Kd TA SUI OT eKeD 
T. moniliata KLUG. THOMS. p. 275, DO. 9. 
fjenkin (Eon UN Or FSTLEXPy 
TZ". lacklaniana Cam. A Monogr. of Brit. Phyt. Hym. Bd. 
EPS NOA O.KO: 
Lier (Drammen) 1850. 1 expl. & (Proprietair Hofgaard). 
LEN RESp Ar STEG, GAM PohS0FI DON LT 
Rakkestad medio juni 89. Fiskum 85. 29. 
Dolerus tristis KLUG. THOMS. p. 283, no. 8. 
Rakkestad Ad. r2. JjUDINO Os Ir Fexplas Ps 
D. gessnert ANDRÉ. CAM. p. 168, nO0. 10. 
EiSkumsööS04ET CKpLaP: 
Cephus pilosulus THOMS. Pp. 323, no. 8. 
Kristiania d. 6. juni 89. &. Fiskum 1885. &. 


[OT 


TV AS 


TI 


EIISFE RANN ÖIRS 


Danmarks Större Sommerfugle (Macrolepidoptera). 
Systematisk beskrevne af V. STRÖM. Kjöbenhavn. ILEHMANN 
& STAGES Forlag 1891. 


I en kort notis i sista häftet af Entomol. Tidskrift för 1891 
(Årg. 12, sid. 231) omnämnes ofvanskrifna arbete, såsom varande : 
under rask utgifning. Det har nu fullständigt utkommit i 7 
häften och skall enligt i notisen gifvet löfte blifva föremål för 
en välförtjänt anmälan. 

Danmark har hittills saknat en systematisk beskrifning öfver 
de inom landet funna fjärilarna, så att den, som ville studera 
denna insektordning, var nödsakad att begagna utländska, ofta 
dyrbara och svårt tillgängliga arbeten. Denna brist är nu lyck- 
ligen afhjälpt, hvad de »Större Sommerfuglene» eller Macrolep:i- 
doptera beträffar, genom V. SrrRÖms nu föreliggande arbete. 
Efter mångårigt studerande af Danmarks fjärilfauna har förf. gått 
väl rustad till det svåra värf, han af kärlek till vetenskapen har 
företagit sig och lyckligen fullbordat. 

Arbetet omfattar en systematisk uppställning och beskrifning 
af 702 i Danmark iakttagna Macrolepidoptera, då man såsom 
tillbörligt är medräknar den i »Rettelser og Tilföjelser» upptagna 
Melitea Maturna L. Detta antal »Större Sommerfugle» under- 
stiger visserligen med inemot 200 det antal arter (897), hvilka 
S. LAMPA upptagit i sin »Förteckning öfver Skandinaviens och 
Finlands Macrolepidoptera» (1885), såsom tillhörande Skandina- 
viska halfön, och man skulle sålunda i första ögonblicket kunna 
tycka, att Danmarks fjärilfauna vore i viss mån fattig, men en 
närmare eftertanke visar att så ingalunda är händelsen. När man 
besinnar, huru i det hela föga omväxlande Danmarks natur är, där 
icke några fjällbygder finnas och där klimatet ingenstädes har någon 


I 


72 j ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


arktisk prägel och där landets ytinnehåll är så begränsadt mot Skan- 
dinaviska halföns — så må man snarare förvånas öfver, att skillna- 
den i artantal inom lepidopterfaunan icke är större, än hvad den 
i verkligheten är. Detta har naturligtvis sin förnämsta grund 
däruti, att de talrika skandinaviska låglandsarterna inom fjärilarnas 
ordning vanligen tillhöra äfven Danmark, samt vidare däruti, att 
en del mellaneuropeiska former utbredt sig till Danmark till er- 
sättning 1 någon mån för de saknade egentligen hordiska arterna, 
af hvilka endast å Danmarks torfmossar en eller annan skulle 
kunna finna ett tillhåll, såsom en s. k. relikt från en längesedan 
förgången geologisk period. 

Vid ordnandet af detta material har förf. förnämligast följt 
LEDERERS uppställning, likväl med vissa ändringar, isynnerhet 
rörande äldre författares Bomöbyces, hvars talrika familjer blifvit 
samlade i större, enligt författarens åsikt, naturliga grupper, samt 
rörande Mätarna (Geometride), hvilka han med begagnande af 
vingribbornas förhållanden gifvit en annan uppställning än den 
af LEDERER lämnade. För vingarnas kanter och deras ribbor 
begagnar förf. en annan nomenklatur, än vi här 1 Sverige på 
senare tid blifvit vanda vid. Så benämner han framkanten 
>» Kanten», ytterkanten »Sömmen» och inkanten eller bakkanten 
>Randen». De olika namnen på ribborna och vingfälten är det 
här icke utrymme att redogöra för. Den tid är tyvärr säkerli- 
gen aflägsen då lepidopterologerna kunna enas om en likformig 
nomenklatur i detta hänseende! 

I en tämligen kortfattad Inledning har förf. gifvit en fråm-- 
ställning af fjärilarnas särskilda organ med deras terminologi samt 
af utvecklingens gång. Vid den allmänna karakteristiken af de 
större grupperna har förf. meddelat utförligare beskrifning öfver 
vingarnas märken och linier, t. ex. under /Voctuide, hvarigenom 
inledningen kompletteras. Man saknar dock här den vanliga 
anvisningen -— för nybörjaren så välkommen — rörande fjärilar- 
nas uppsökande, infångande, preparering och förvaring, hvilket 
synes anmälaren vara en brist. 

I beskrifningarna öfver de särskilda arterna har förf. sökt 
hålla den gyllne medelvägen mellan för mycken vidlyftighet och 
för stor korthet, hvilka lätt led till otydlighet. Synonymer hafva 
medtagits så få som möjligt, allt under hänvisning till STAUDIN- 


2 


SANDAHL, 0. TEH.: STRÖMS DANMARKS ST. SOMMERFUGLE. 73 


GERS välbekanta katalog, hvars nomenklatur i de allra flesta fall 
har blifvit följd, likväl med undvikande af det egendomliga 
Staudingerska bruket att skrifva äfven adjektiva artnamn med 
stor begynnelsebokstaf. Vid de större grupperna äro meddelade 
öfversikter af släktena, men man saknar öfversikter af arterna 
inom de stora släktena, hvilka äro en så god hjälpreda vid en 
arts uppsökande. Det är väl sant, att detta skulle i någon mån 
hafva ökat arbetets omfång och pris, men dess värde hade äfven 
"ytterligare höjts. Detsamma kan ock sägas därom, att förf. icke 
begagnat de goda, ja ofta i öfverraskande grad utmärkta karak- 
terer för nära stående arters särskiljande, som deras analklaffars 
form lämnar. 

Dessa få anmärkningar förringa ingalunda det för öfrigt 
framstående arbetets värde, — lika litet som de anmärkta korrektur- 
felen, hvilkas lista väl kunde ökas ytterligare i någon mån, hafva 


någon väsentlig betydelse. Det synes anmälaren, som om alla 


fjärilvänner; Danmarks lepidopterologer 1 synnerhet, böra vara 
den åldrige författaren tacksamma för hans för öfrigt gedigna 
och välkomna arbete, som därjämte af förläggarne erhållit en 
värdig utstyrsel. 
Stockholm den 7 Febr. 1892. 
Oskar Th. Sandahl. 


Alucita dodecadactyla Hb. funnen äfven i Sverige. 
Med anledning af den notis, som i tidskriftens sist utkomna 
häfte (årg. 1891 sid. 175) lämnas angående denna fjärils före- 
komst i Norge, vill jag upplysa om, att också jag anträffade 
densamma under förra året, nämligen i augusti månad, på 
mitt landställe Ekholmen, där äfven den uppgifna näringsväxten, 
Lonicera xylosteum, finnes i riklig mängd. 

Kristianstad, januari 1892. 


I. Ammitzböll. 


[Cr 


14 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
ÅRSSAMMANKOMST 


DEN 14 DECEMBER 13891. 


Ordföranden prof. O. SANDAHL hälsade de talrikt församlade 
och särskildt de nya ledamöterna välkomna samt afgaf följande 
årsberättelse. 

Sedan den 14 dec. 1890 har Entomologiska Föreningen 
genomlefvat sitt 12:te år, som för densamma varit mer än vanligt 
händelserikt. Smärtsamma förluster, hvilka kasta sin skugga långt 
framåt, hafva drabbat föreningen under detta år. Under julnatten 
1890" afled efter långa plågor en af föreningens kögt värderade 
medlemmar, 'provinsialläkaren i Lojo distrikt i Finland, M. D:r J. 
M. J. AF TENGsSTRÖM. I en utförlig dödsruna, med pietet och 
noggrannhet ristad af prof. JOHN SAHLBERG samt införd 1 det i 
dag utkomna dubbelhäftet (3 o. 4, sid. 177) af Entomol. Tid- 
skrift, skildras TENGSTRÖMS ofantligt stora betydelse för natur- 
forskningen i Finland i allmänhet samt särskildt för entomologien 
och allra synnerligast för småfjärilarnas studium. Hans betydelse 
1 dessa hänseenden är långt större, än hvad man i allmänhet 
torde hafva föreställt sig. 

Under februari månad d. å. afgingo med döden från För- 
eningen icke mindre än 4 ledamöter, nämligen i Sverige: lektorn 
I. L. STENBERG, apotékaren J. F. TH. LitJENBERG och hofjäg- 
mästaren C. FOLLIN, samt i Söndre Aurdal 1 Norge sognpresten 
G. SANDBERG, en flitig medarbetare i tidskriften, och hvars lefnads- 


" Härmed rättas en ofullständig uppgift om tiden för detta dödsfall, 
lämnad — enligt en tidningsnotis — i redogörelsen för Föreningens samman- 


komst den 28/ febr. 1891, ' Se Ent. Trdskr. 19001 6 fl. 20 sid: 03. 


I 


Eg 


SANDAHL, 0. TH.: ENT. FÖREN. ÅRSSAMMANK. D. 14 DEC. 1891. 75 


saga är varmt skildrad af hans landsman, konservatorn V. M. 
SCcHÖYEN (se Ent. Tidskr. 1891, H. 2, sid. 71), framhållande 
SANDBERGS stora förtjänster om kännedomen om den arktiska 
fjärilvärldens utveckling. 

Ett personligen ännu mera smärtsamt slag drabbade en stor 
krets af Föreningens ledamöter genom WILHELM MEVES' plötsliga 


bortgång den 10 april d. å. till följd af en hjärnblödning. Den 


åldrige, men ändock ungdomsliflige vännens bild och lefnads- 


"teckning återfinnas i Ent. Tidskr. 1891, H. 2, sid. 81. 


Men dödslistan är icke ännu slut; vi hafva att anteckna 
förlusten af jägmästaren P. F. M. VoN WEDDERKOP (den 7 april) 
och af tandläkaren A. DAHLIN samt af Föreningens hedersledamot 
af andra klassen, fältläkaren m. m. P. A. EDGREN, som afled den 
3 juli d. å., i en ålder af nära 90 år. Hans lefnadsteckning är 
iytordri eat. Tidska Hl 350.074, Sid.233- 

Men vi må icke längre uppehålla oss vid denna sorgliga, 
långa dödslista. Låtom oss hellre i dag lyssna till den för- 
stärkning af Ent. Föreningens leder, som uppstått genom en väl- 
kommen tillslutning af 45 nya ledamöter, hvilka välvilligt be- 
hjärtat ett af Föreningens styrelse utsändt cirkulär, framhållande 
vikten af att sätta Föreningen i stånd att allt mera kunna utvidga 
sin verksamhet, särskildt studerandet af skadeinsekters utveckling 
och lefnadsvanor, för att därigenom få en utgångspunkt för be- 
kämpandet af dessa skadedjur. De nya ledamöternas namn äro 
följande: 

Länsveterinären C. ANDERSSON, Fil. D:r A. ATTERBERG, agronomen G. 
BERG, landtbruksingeniören J. E. BERGGREN, generalmajoren O. M. BJÖRN- 
STJERNA, kaptenen C. J. N. BROMAN, friherre ANDERS CEDERSTRÖM, friherre 
G. C. U. CEDERSTRÖM, bildhuggaren C. J. DYFVERMAN, brukspatronen CARL 
E. EKMAN, Fil. D:r C. G. FANT, redaktören W. FLACH, grosshandlaren O. 
FRANKE, ingeniören G. FrRIS, apotekaren E. FRÖGREN, studeranden G. GRÖN- 


LUND, handelsföreståndaren G. GÖTHNER, tandläkaren L. HAGLUND, direktören 
FR. HAMNSTRÖM, konsuln O. HEILBORN, konsuln A. HÖGLUND, landtbruks- 


direktören P. JÖNSSON, notarien R. KARLSON, pappersmästaren C. G. KJELLIN, 


ingeniören J. KÄLLSTRÖM, handelsläraren C. G. LENNEP, prosten H. W. LINDE- 
BERG, professoren J. A. LUNDELL, grosshandlaren C. A. LINDROTH, bruks- 
patronen C.: G. LÖWENHJELM, godsegaren A. VON MÖLLER, direktör J. L. 
NATHORST, banktjänstemannen H. NILSSON, postexpeditören L. PETTERSSON, 
kabinettskammarherren C. L. REUTERSKIÖLD, jägmästaren N. SJÖBERG, grefve 
N. G. A. SPARRE, landtbruksingeniören H. STEINMETZ, brukspatronen H. P. 


2 


76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 12892. 


P. TAMM, löjinanten O. TAMM, grosshandlaren C. C. THORMÄHLEN, jägmä- 
staren O. WESTERLUND, posttjänstemannen N. J. WIBERG, fabrikören W. WIK- 
LUND och språkläraren ÅA. ZORNOW. 


Föreningen har under året rönt den stora uppmuntran, att 
Kongl. Maj:t nådigst beviljat ett anslag för år 1891 af 1,000 
kronor till understöd för utgifvandet af en särskild afdelning af 
tidskriften, innehållande uppsatser i praktisk entomologi, af hvil- 
”ken afdelning det för året beräknade häftet I utkommit, inne- 
hållande omkring 4!/2 ark text samt 1 färgtryckt plansch och flera 
träsnitt. Föreningen har ingått till Kongl. Maj:t med underdånig 
anhållan om ett dylikt understöd äfven för 1892. 

Föreningen har äfven haft under öfverläggning den viktiga 
frågan om möjligheten af att erhålla en entomologisk-biologisk 
försöks- och undersökningsanstalt i vårt land efter mönster från 
utlandet, i synnerhet från Nordamerika, hvilket land i detta hän- 
seende tagit försteget långt framom det gamla Europas länder. 
En komité är tillsatt för utredandet af denna fråga, och denna 
komité är tillsvidare sysselsatt med förberedande arbeten. 


Föreningens Tidskrift har med detta års början haft Landt- 
bruksstyrelsens Entomolog hr SvEnN LAMPA till ansvarig utgifvare 
och redaktör; med honom samarbeta Föreningens ordförande och 
sekreterare. Den 12:te årgången afslutas med ett i dag utkom- 
met dubbelhäfte (n:ris 3 & 4), hvilket är rikt illustreradt med 
planscher 1 stentryck, koppargravyr och färgtryck, förutom talrika 
träsnitt i texten. 

Efter årsberättelsens uppläsande företogs val af ämbetsmän 
för nästa år, hvarvid genom sluten omröstning återvaldes de 

förutvarande, nämligen: ordförande prof. O. SANDAHL, sekreterare 
prof... CHR, AuRIVILLIUS; ledamöter af styrelsen: lektor KaCER: 
THEDENIUS, Landtbruksstyrelsens entomolog SvEnN LAMPA och 
byråchefen J. MeEves (efter aflidne W. MEvzes) samt till suppleanter 
1 styrelsen: löjtnant CLAes GRILL och direktör C. G. HOLMERZ 
(efter J. MeEves). Till revisorer utsågos de förutvarande, kansli- 
sekreteraren d:r S. NORDSTRÖM och kassören G. J. HOFGREN 
samt till deras suppleanter apotekaren H. ENELL (efter apotekaren 
H. ”THEDENIUS, som afflyttat till Göteborg). Till distributör af 
tidskriften återvaldes kassören G. J. HOFGREN, som äfven väl- 


2 


Id 


q 


I 


rg AV 
eg 


SENSE 


GR 


TX 


je 


SANDAHL, 0. TH.: ENT. FÖREN. ÅRSSAMMANK. D. 14 DEC. 1891. 77 


villigt åtog sig att ombesörja de ekonomiska bestyren vid Före- 
ningens sammankomster. i 

Därefter höll d:r H. ScHÖTrT:ett längre föredrag om Collem:- 
bola, eller »Hoppstjärtarna», denna föga uppmärksammade grupp 
bland ZThysanura hyarunder han redogjorde för dessa små, ofta 
prydliga djurs historia, utveckling och systematik. Föredraget 
var en sammanfattning af ett större arbete, som i den närmare 
framtiden Dblifver offentliggjordt i fullständig form, hvarför det 
samma här icke närmare refereras. Föredraget illustrerades rikt 
genom forevisning af talrika specimina, dels i sprit och dels 
lagda under mikroskopet samt medelst planscher och ritningar 
på taflan. 

ID: CART. AURIVILLIVS) SOM nyligen hemkommit från en 
forskningsresa i Ostindiens övärld, gaf sedan en sakrik skildring 
af Javas och kringliggande öars rika insektlif, hvarunder han före- 
visade en mängd insekter, deras larver och puppor och åskådlig- 
gjorde denna tropiska övärlds öfverväldigande rikedom och yppig- 
het genom tairika planscher och fotografier. 

Efter föredragen intogs en gemensam enkel sexa, hvarunder 
skålar utbragtes för Föreningens framtid, dess nya ledamöter och 
ämbetsmännen. j 

Oskar Th. Sandahl. 


Vä RS Tr a OUR Nr ara G INN mad IBN vs 


K I 
789 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


FÖRTEGNELSE OVER I5EN EIA VET I -CEHIRTSTIASIEN 
BEMAZERKEDE LEPIDOPTERA 


AF 


HARTVIG HUITFELDT-KAAS. 


Et sidestykke til St. Hanshaugen, der i aargang 1890 af > 


tidsskriftet er omtalt af conservator SPARRE SCHNEIDER som et 
serdeles rigt tangstfeldt for lepidoptera, er en have i Oscarsgade 
i vestkanten af Christiania, hvor nedskriveren heraf har gjort sine 
iagttagelser. M&engden af de paa dette sted bemerkede arter er 
vistnok ferre end paa St. Hanshaugen; men saa er for det förste 
denne have langt mindre, kun omtrent et maal stor; dernzest 
maa det mindre udbytte delvis ogsaa skrives paa den begyndende 
samlers regning, der som saadan har haft liden övelse i insam- 
ling og preparering, hvorunder mange lepidoptera er blevne öde- 
lagte uden at v&ere bestemte. Desuden indsamledes rmicrolepi: 
doptera, der paa dette sted forekom i forholdsvis stor mengde, 
ialfald hvad individer betreffer, nesten kun tilfeldigvis. Endelig 
sluttede fangsten hvert aar ved feriernes indtredelse omtr. 10 
juli og fortsattes först i slutningen af august, saaledes at en god 
del af den bedste tid af sommeren gik tabt. 

N&vnte haves vegetation bestaar hovedsagelig af nogle större 
og mindre frugttrer, forskjellige slags buskvekster som syriner, 
rosenbuske, ribs-, stikkelsberbuske o. s. v., forresten af saa mange 
sommerplanter, som dens indskrenkede plads tillader; blandt 
disse sidste skal nevnes en större samling dagvioler (Hesperis 
matronalis), som viste sig meget indbringende. Paa naboeien- 
dommene findes haver af en lignende udstrekning og med om- 
trent samme flora. De faa endnu ubebyggede jordstykker i ner- 
heden indskrenkes desverre for hvert aar af en hurtig fremad- 
skridende” bebyggelse, hvorved lepidopterne paa dette sted snart 
vil gaa en lignende skjebne imöde som paa St. Hanshaugen. 


I 


j€ 


; 
j 
d 
| 


KUST SESE TO pp 


VETE UIVENNMOFö 


Ca 


- NE 


HUITFELDT-KAAS: FORTEGNELSE OVER LEPIDOPTERA. 79 


De nedenfor opregnede 139 arter lepidoptera er alle fangne 
eller sikkert iagttagne-i ovenn&evnte have i de 3 aar 1888—390. 
Heraf blev omtr. ?/1i indsamlede i 89, der i Christiania omegn 
var et paa lepidoptera rigt aar. Af Rhopalocera iagttoges 26 
arter, af bombycider 9, af noctuer 40, af geometrer 49, af micros 
Gnophos 
obscuraria og Zanclognatha emortualis, der begge blev fangne 
Desuden findes heriblandt flere, der 
tidligere kun er fangne en eller nogle faa gange i landet f. eks. 


ventia flexula, LZonosoma punclaria og Cidaria 


TESEN TT disse” er: 21 nye for: Norges fauna, nemlig 
1 et eksemplar vaaren 89. 


Plusia moneta, 


FTSE EEE 


cuculata. 


De bemeerkede lepidoptera er fölgende: 


Papilio machaon 
Aporia crategi 
Pieris brassiceX 

P. rape 

P. napi 

P. napi var. bryonizxe 
Antocharis cardamines 
Leucophasia sinapis 
Gonepteryx rhamni 
Thecla w album 
 fuDi 
Polyommatus hippothoé 
P. virgaure&e 
Lycxna Xgon 

L. optilete 

L. eumedon 

L. icarus 

Limenitis populi 
Vanessa c album 

V. urtice 

V. antiopa 

Argynnis aglaja 

A. latbonia 
Epinephele janira 
Coenonympha pamphilus 
Syrichtus malv2e 
Hesperia sylvanus 
Sphinx ligustri 

S. pinastri 

Deilephila elpenor 
D. porcellus 


Macroglossa fuciformis 
M. bombyliformis 
Lithosia lurideola 
Hepialus humuli 
Lophopteryx camelina 
Acronycta rumicis 
A. ligustri 

Agrotis augur 

A. baja 

A. plecta 

A. exclamationis 

A. corticea 
Mamestra dissimilis 
M. brassice 

M. oleracea 

M. dentina 

M. reticulata 
Dianthoecia nana 
Hadena adusta 

H. rurea 

H. r. var. alopecurus 
H. strigilis 

Trachea atriplicis 
Nznia typica 
Hydroecia nictitans 
Leucania impura 

L. comma 

L. conigera 
Caradrina morpheus 
C. alsines 
Tzniocampa gothica 


2 


T. g. var. gothicina 
Calymnia trapezina 
Dyschorista suspecta 
Plastenis subtusa 
Plusia tripartita 

P. triplasia 

P, chrysitis 

P. gamma 

P. pulchrina 

P. moneta 

Euclidia mi 

E. glyphica 

Aventia flexula 
Zanclognatha emortualis 
Pechypogon barbalis 
Hypena proboscidalis 
Geometra papilionaria 
Acidalia similata 

A. aversata 

A. a. var. spoliata 
A. incanata 
Zonosoma punctaria 
Abraxas marginata 
Cabera pusaria 
Numeria pulveraria 
Ellopia prosapiaria 
Selenia bilunaria 

S. tetralunaria 
Odontopera bidentata 
Rumia luteolata 
Boarmia repandata 


4 , ; STERN IE FIRE a nga MA el 
4 JR ms NING de 
vr i ' i 

30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 
Gnophos obscuraria C. fluctuata Eurrhypara urticata 
Ematurga atomaria C. montanata Botys prunalis 
Halia wauaria C. ferrugata Eurycreon verticalis 
H. brunneata C. cesiata Pionea forficalis 
Scoria lineata C. cuculata Orobena extimalis 
Ortholitha limitata C. galiata Crambus pinellus 
Anaitis plagiata C. albicillata Aphomia sociella 
Cheimatobia brumata C. alchemillata ”Tortrix xylosteana 
Eucosmia undulata C. bilineata T. ribeana 
Eygris prunata C. trifasciata Penthina ochroleucana 
L. populata C., corylata Grapbholitha tripunctana 
Cidaria dotata C. comitata G. cynosbana 
C. fulvata. C. silaceata Carpocapsa pomonana 
C. ocellata Eupithecia rectangulata - Hyponomeuta evonymel- 
C. bicolorata E. succenturiata la 
C. truncata E. exiguata Cn&midophorus rhodo- 
C. viridaria E. absinthiata dactylus. gn 
C. didymata 


Från Hallandsås. 
mellan Halland och Skåne belägna höjdsträckning användes en 


Under vistelsen förlidet år på denna 


och annan ledig stund till insamling af insekter, dock blef ingen 
annan trakt än Östra Karups by och dess omgifningar för detta 
ändamål genomströfvad. Utbytet blef jämförelsevis helt ringa, 
oaktadt jag hade flere medhjälpare, som ifrigt sökte under stenar 
och på allehanda ställen efter coleoptera. Om detta härledde 
sig därifrån, att trakten i sig själf är ovanligt fattig på andra 
skalbaggar än ållonborrar, -eller om så var förhållandet blott 
nämnda år, detta vågar jag ej afgöra. Hvad, som likväl frappe- 
rade mig, var den ovanliga rikedomen på arter af släktet Carabus, 
som trakten ägde. Mina unga samlare lämnade mig nästan dag- å 
ligen flera exemplar af C. Nemoralis och Cancellatus, hvilka 
förekommo i stor ymnighet, samt en och annan Hortensis; 
mindre allmän var Glabratus, och af MNitens, Granulatus, 
Clathratus samt Väiolaceus erhöllos endast högst få individer. 

Af den sällsynta Arvensis anträffades blott ett enda exemplar, 
dock icke på sluttningen af åsen, utan i det nedanför belägna 
låglandet. Ej mindre än nio arter förekommo således inom det 
lilla området och det är ej osannolikt, att äfven de båda öfriga 
af släktet, Catenulatus och Convexus, åtminstone den sistnämnda, 
där äro till finnandes. Cychrus Rostratus och Calosoma Inqui- 
sitor saknades ej häller på platsen. 


Se a 


"SN 


81 


MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 


FÖREDRAG VID ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE 
DEN 27 FEBRUARI 1892 


AF 


FILIP TRYBOM. 


En dag i slutet af sistlidne oktober, då jag vistades vid 
statens nyanlagda fiskodlingsanstalt och station för studiet af söt- 
vattensbiologi vid Finspång i Östergötland, besökte jag sjön Glan 
och kom där att göra några iakttagelser, som jag har trott mig 
böra meddela föreningen. Men innan jag gör detta, bör jag 
kanske redogöra för, hvad man hittills lyckats utforska om de 
maskar, man förr brukade kalla insekts-filarier, och om deras 
utvecklingshistoria. 

Kännedomen om dessa så talrikt förekommande och så in- 
tressanta insektparasiter var mycket sväfvande till långt in på 
detta århundrade. Det var då framför andra C. TH. VON SIEBOLD 
och G. MEISSNER, som bragte reda i ämnet. Dessa båda för- 
fattare hafva i sina arbeten också sammanställt, hvad som förut 
var bekant om »insekts-filarierna»>. 

I den edition af LINNÉs »Systema Nature», som GMELIN 
1788 utgaf!, blefvo alla i vatten fritt lefvande »gordier» sam- 
manförda till ett släkte under namnet Gordius och skarpt 
skilda från »intestinalgordier» eller sådana hit hörande trådmaskar, 
som parasiterade hos insekter och ryggradsdjur, hvilka senare 
alla inberäknades under släktnamnet Fzlaria. Härmed afklipptes 
det rätta sammanhanget mellan Gordius, inbegripet det seder- 


ENSE » Beiträge zur Anatomie und Physiologie der Gordiaceen» von G. 
MEISSNER i »Zeitschrift fir Wissenschaftliche Zoologie». B. VII (1856), sid. 3. 
Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 2 (1892). I 6 


BN 


LA EE 1 NS MOT SR NAR 8 FETMA 2 ER SVS TNE std ade LOVER VAPEN CR Sen BARG Or 
N pe DR . $i & ; FS RS 
V å Vv UR 
vv 
” 


i : f ph 
82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


mera afskilda släktet Mermis, och deras i diverse insekter para- 
siterande larver. De hos ryggradsdjur parasiterande, inkapslade, 
än yngre larver, som man kände till, kommo att bilda ett tredje, 
också ur sitt rätta sammanhang bragt släkte, med namnet Capsu- 
laria. VON SIEBOLD säger sig 1842” ej varit i tilfälle att göra 
egna iakttagelser på »insekts-filarier». Han förmodade, att insek- q 
ternas filarier voro andra än de hos ryggradsdjuren förekommande, 
men förhöll sig dock ännu tviflande mot det af flere föregående 
forskare gjorda antagandet eller påståendet, att »insekts-filarierna >» 
skulle vara släkt eller identiska med Gordius aquaticus. Man 
hade emellertid hållit ur insekter utkomna »>filarier» månader i 
vatten och sett, huru lika de voro eller blefvo nyss nämnda mask. 
På samma gång ger Vv. SIEBOLD en uppmaning till entomologerna, 
att de skulle vara uppmärksamma hvad ifrågavarande maskar 
beträffar och ej låta några iakttagelser öfver dem gå för veten- 
skapen förlorade, en uppmaning, som äfven jag ansett mig böra 
efterkomma, oaktadt så mycket blifvit utforskadt i detta ämne 
sedan 1842. Men man är, såsom vi skola se, ännu långt ifrån 
framme vid önskvärd klarhet. 

Släktet Mersnis beskrefs 1842 af DUJARDIN? såsom ett från 
Gordius säkert skildt släkte efter fullt utvecklade, i fuktig jord 
funna maskar, som han förmodade vara utkomna ur ållonborr- 
larver, och Vv. SIEBOLD hade 1849 funnit dels Mermäis dels Gor- 
dis agquaticus i insekter, sedan han förut genom CREPLINS och 
DieEsiGS iakttagelser blifvit fullt förvissad om, att den sistnämnde 
också verkligen lefde parasitiskt hos insekter, både hos vatten- och 
landskalbaggar, samt en fullt utvuxen, omkring 45 mm. lång individ 
hos en Locusta”. Förut hade man enligt v. SiEBOLD endast känt fritt 
lefvande, fullt utvecklade individer af släktet Gordius. VON SIE- 
BOLD säger, liksom öfriga författare efter honom, om Mermis- 
arterna, att de såsom larver företrädesvis lefva hos landinsekter 
och såsom utvecklade i fuktig jord, om Gordzus-arterna att de, 


2 »Ueber die Fadenwirmer der Insekten» von VON SIEBOLD i »Entomo- 
logische Zeitung, herausgegeben von dem entomologischen Verein zu Stettin». 
3 Jahrg. (1842), sid. 148. 

3 Se V. SIEBOLD: »Ueber die Fadenwiirmer der Insekten» (1:ster Nach- 
trag) 1 Stettiner Ent. Zeit., 4 Jahrg., 1843, sid. 79. 

4 Vv. SIEBOLDS 2:ter Nachtrag i samma tidskrift, 9 Jahrg. 1848, sid. 297. 


2 
- 


UR 


RRD j 


FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 33 


ehuru äfven ofta parasiterande hos landinsekter, dock i regeln 
slutligen på ett eller annat sätt komma i vatten. 

En hos vissa småfjärilar samt hos Meloé proscarabeuns 
funnen, af Gozrze beskrifven, och af v. SIEBOLD Mermus acumi- 
ata benämnd”? larv, anser jag mig redan nu böra fästa uppmärk- 
samheten vid. Den blef sedan af VON SIEBOLD, när han blef be- 
kant med dess vidare utveckling, kallad Mermis albicans'”. 

Både MEISSNER och VON SIEBOLD anse, att Mermis- och 
Gordzius-larverna frivilligt utvandra ur sina värddjur. VIiLLoTt 
säger också på ett ställe”, att hypotesen om en passiv migration 
är föga antaglig. Om sättet huru landinsekter, djur- eller växt- 
ätande, som hysa i andra utvecklingsstadiet varande Gordius- 
larver, komma i vattnet, har han strax förut? yttrat, att, då de 
fleste af dessa insekter lefva på sidländta platser, hvilka ofta 


-öfversvämmas, så dränkas de, och man begriper lätt, hvilka ut- 


märkta tillfällen, som därvid erbjudas för Gordius-larvernas migra- 
tion. I bergstrakter, där vattendragen ofta svämma öfver vidt 
och bredt, rycka de då massor af Gordzius-larver hysande insek- 
ter med sig. 

Hos en del insekter (skalbaggar, rätvingar m. fl.) sker utvan- 
dringen ur de fullt utvecklade, hos andra (företrädesvis fjärilar) 
ur larverna. 

År 1850 kunde v. SIEBOLD redogöra? för af honom utförda, 
fullt lyckade försök att få nykläckta larver af Mermis albicans 
att invandra i diverse unga fjärillarver. De egentliga försöken 
utfördes med larver af malfjärilen Hyponomeuta cognatella eller 
just den larv, ur hvilken han ett föregående år erhållit larver 
af Mermäis, som nu blifvit könsmogna, fortplantat sig och lämnat 
de vid ifrågavarande försök använda masklarverna. Han hade 
således följt utvecklingen af Mermis albicans, om också ej, som 
han säger, från början till slut, så åtminstone från dess parasi- 
tism i slutet af larvstadiet,' tills den åter börjat parasitera, och det 

SYStett. Ent.-Zeit., 4 Jahrg. (1843), sid: 80 och,82. 

6 Jämför Zeitschr. f. Wiss. Zoologie, 7:ter B. (1855). H. 1 u. 2, sid. 7. 

7 A. VILLOT: »Nouvelles Recherches sur L'Organisation et le Dévellope- 
ment des Gordiens>, Ann, des Sc. Nat. 7eme Sér. Zoologie, T. XI n:o 5 et 6 
1881), sid. 19. 

8 Sid. 17 och 18 i samma arbete. 

Srotett. Ent. Zeit kI Jabro. sid. 330: 


3 


' 


I ; Ö Få SES SARA IR PSN MR Sh fer a UNG FAL KR älg 
” i « K Y | i 3 vw | N ' , FÅ | 
' M. LÅ ' ” | , klå 4 h 
i 


34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


var vackert så. I många af de små mallarver, han i slutet af 
april insamlade på de utsprickande bladen af Evonymus, fun- 
nos redan Mermiäis-larver. Att de kunnat komma upp till bladen, 
synes nästan. oförklarligt. VON SIEBOLD uttalar några år senare!? 
den gissningen, att de små masklarverna krypa upp på buskar 
och träd, när dessa, synnerligast vårtiden, äro allt igenom be- 
klädda med fuktighet. VON LINSTOw uttrycker i ett 1889 utkom- 
met arbete: »Ueber die Entwicklungsgeschichte und die Anatomie 
von Gordius tolosanus Duj. = G. subbifurcus Vv. SIEBOLD» i, 
sin förvåning öfver, huru Gordzus-larverna kunna taga sig fram 
mellan ' fjärillarverna och vattnet. 

Efter Vv. SIEBOLDS nyss relaterade upptäckt kunde han påstå 
såsom säkert, att Gordius- och Mermis-arterna blott såsom out- 
vecklade!? lefva parasitiskt samt sedan utvandra allt efter omstän- 
digheterna till vatten, slam eller fuktig jord, det senare oftast. 
Denna utvandring sker enligt VON SIEBOLD hufvudsakligast höst- 
tiden. Enligt Vv. LINSToOw komma Gordzus-larverna vanligast in 
i skalbaggarna hösttiden samt ut i vattnet vårtiden, då deras 
värddjur drunkna !?, 

I bukhålan !t af värddjuren finna masklarverna riklig näring 
och tillväxa rätt fort. Värddjuren lida naturligtvis mycket och 
dö ofta häraf!” Fastän de kunna nå full utveckling, antager jag, 
att åtminstone smärre insekter aldrig eller högst sällan blifva 
fortplantningsdugliga, när de en gång råkat ut för de för dem 
så besvärliga parasiterna. Dessa inverka under alla förhållanden 
ofta i hög grad hämmande på en mängd insektarters förökning. 

På jordytan under mossa, blad, stenar och på dylika fuktiga 
platser finna de nykläckta Mermaäis-larverna lätt unga insektlarver, 


10 Stett. Ent. Zeit., 15 Jahrg. (1854), sid. 106. 

11" Arch, för Mikr:; Anatomie,,.34 B., tl. 2, SId:0240, 

12 VILLOT säger 1886, att de fall, då Gordius aquaticus blifvit funnen 
såsom parasiterande i utveckladt tillstånd (»adulte») ännu äro få; han uppgifver 
tre fall. Jämför sid. 13! 

13 Nyss citerade arbete, sid. 253. 

14 Hos Cobitis fossilis och Petromyzon fluviatilis hafva Gordius-larver äfven 
anträffats i kraniet, hos fana temporaria äfven i ryggradskanalen, (Se VILLOT'S 
förut anförda afhandling, sid. 171) 

15 Att larverna af Hyponomeuta cognatella omkomma till följd af denna 
parasitism, uppger V. SIEBOLD bestämdt. (Stett. Ent. Zeit. 1848, sid. 295). 


4 


FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 85 


i hvilka de kunna invandra!f, Huru de ur äggen utkläckta lar- 
verna af de såsom fullt utvecklade, företrädesvis eller kanske ute- 
slutande i vatten lefvande Gordius-arterna, kunna inkomma t. ex. 
i landskalbaggar, är däremot svårare att förklara. 

En fråga, som fortfarande synes mig stå öppen, är den, 
huruvida någon eller några verkliga Gordzus-arter i öfverensstäm- 
melse med Mermäis-arterna såsom könsmogna kunna en längre 
tid lefva och fortplanta sig på land i fuktig jord. Då v. SIEBOLD 
säger!7, att gordiaceer »jahrelang» kunna lefva på det sättet, så 
framgår det emellertid ej, att han däri också inbegripit det verk- 
liga släktet Gordius. 

Att de i insektlarver invandrande Mermis- och Gordius- 
larverna icke välja sina värddjur, visar redan Vv. SIEBOLD oveder- 
sägligen!S, i det han anför Mermis albicans såsom parasit hos 
en massa skalbaggar (af rof eller växtdelar lefvande), hos dipterer 
och hos fjärillarver samt hos en lungsnäcka. 

Med t. ex. gräshoppor, som råka falla i vatten, Chironomus- 
larver 0. s. v., hvilka sväljas af foreller, abborrar, sikar, aspar och 
väl äfven andra fiskar, komma larver i andra utvecklingsstadiet 
af de här ifrågavarande båda masksläktena in i dessa vertebra- 
ters matsmältningskanal, där de, efter alla anförda exempel att 
döma, ej smältas, utan länge lefva. Detta kallar v. LINSTOw en 
pseudoparasitism !?, liksom då nämnda larver eller de utvuxna 
maskarna anträffas i varmblodiga djurs, t. o. m. i människans 
matsmältningskanal. På det sistnämnda fallet hafva många för- 
fattare anfört exempel. 

I första larvstadiet äro de unga gordierna genom sina båda 
hakkransar vid främre kroppsändan såsom bekant mycket lätta 
att skilja från Mermäis-larverna”??, som sakna dessa hakar. Vi 
hafva sett, huru Vv. SIEBOLD observerade de senares invandring i 


16 VON SIEBOLD, Stett. Ent. Zeit., 11 Jahrg., sid. 330. 

NStett:. Emt.! Zeit; 15, Jahre], sid. 118: 

18 Samma årgång i nämnda tidskrift, sid. 104. 

19 Förut citerade afhandling, sid. 251 samt samme författares uppsats 
»Ueber die Zwischenwirthe des Gordius aquaticus» i »Zoologischer Anzeiger», 
VI Jahrg. (1883), N:o 143, sid. 374. 

20 VON SIEBOLD sammanförde släktena Gordius och Mermis i en ordning 
— »die Gordiaceen» — (Stett. Ent. Zeit., 15 Jahrg., sid. 104), men VILLOT 
skiljer på grund af den nämnda m. fl. karakterer, i öfverensstämmelse med 


5 


86 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


fjärillarver. MEISSNER”! har gjort liknande, ej mindre intressanta: 


iakttagelser öfver, huru första stddiets larver af Gordius aguaticus 
och G. Zolosanus (subbifurcus) invandrade i ephemerid- och phry- 
ganidlarver??, företrädesvis i de förstnämnda. Dessa masklarver 
hafva enligt honom svårt att förflytta sig i vatten och kunde ej 
uppsöka sina blifvande värddiur. Äggen sjönko alltid till botten, 
och de, som voro lagda i medlet af juni, kläcktes efter något 
mer än en månads tid. Matades insektlarver med de nyligen 
ur äggen framkomna masklarverna, så dogo och smältes de senare 
i de förras tarmkanal, en omständighet, som ju tyder på, att de, 
när de träffas såsom trådformiga, 1 andra stadiet varande larver, 
i bukhålan, t. ex. hos rofskalbaggar, antingen direkt och från 
början invandrat i dessa skalbaggar, antagligast under dessas 
larvstadium, eller ock att de nödvändigt behöfva en längre tids 
uppehåll eller en inkapsling hos ett första värddjur, t. ex. en 
ephemeridlarv, innan de kunna motstå matsmältningsvätskornas 
inverkan. Den af MEISSNER iakttagna invandringen i insektlar- 
verna skedde genom dessas ben och under nätterna, när de blif- 
vande värddjuren längre stunder förhöllo sig stilla. Ända till 
40 Gordius-larver observerades invandrade i en enda ephemerid- 
larv. De begåfvo sig till de större fett- eller muskelpartierna, 
där de inkapslade sig. Rofskalbaggar fodrades med ephemerid- 
larver, hysande sådana inkapslade Gordrius-larver, men ingen 
påföljd kunde häraf förmärkas, ej heller kunde de sistnämnda 
larvernas vidare utveckling följas. 

Om könsmogna JMermis säger MEISSNER, att de visserligen 
länge nog kunna lefva i vatten, men att de synas vilja begifva 
sig därur för äggläggningen ”??. 

Redan 1808 anför RUDOLPHI, enligt V. SIEBOLD ”+, att »insekts- 


BUTSCHLI, släktet Gordius bestämdt från den närmare frändskapen med Mermis 
och bildar af det förra en ny ordning — »les Gordiens» bland nemathelmin- 
terna.  Olikheterna dessa båda släkten emellan äro, säger han, så stora, att det 
ej är nog att blott hänföra dem till skilda familjer (Nouv. Rech. sur V'Org. et 
le Dév. des Gordiens», sidd. 7, 8 och 42). 

21 Förut anförda arbete, sidd. 123, 131 och följande. 

22 I mindre antal fick han larverna att också invandra i andra insekt- 
larver (dipterlarver) samt i foten af snäckor. 

23 Anförda arbete, sid. 9. 

SEStett: ENnt: Ze, 13 JANrgNT SIUKLDLO 


6 


ESR TE SE NE 


ÅR dne tå 


Vänd 


2 NN EK AD 


- 


Cd 
Y 


FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 37 


filarier> träffats i 28 insektarter förutom i 2 spindlar och 1 kru- 
stacé. Genom v. SIEBOLDS afhandlingar i Stett. Ent. Zeitung 
åren 1842—1858”? ökas nämnda insektantal till öfver 200, hvar- 
vid dock bland annat är att anmärka, att många, dessa maskar 
härbergerande insekter, blott angifvits med sitt släktnamn. Där 
den parasiterande maskarten kunnat säkert bestämmas, har den i 
de flesta fall varit Mermis albicans. VILLoTt uppgifver 188125, 
att Gordius-arter då träffats i 126 insekter (ej mindre än 34 
däraf Carabici), detta emellertid med mycken reservation, emedan 
en stor del uppgifter härröra från den tid, då man hade svårt 
att skilja släktena Mermis och Gordius från hvarandra. Antalet 
spindlar och snäckor, i hvilka Gordius- och Mermis-larver blifvit 
funna i det första och andra utvecklingstadiet, har ock ökats, 
och VILLOT säger i ett senare arbete ””, att en könsmogen (»adulte») 
hona af Gordrius agquaticus 1885 blef funnen i en myriapod 
(Lithobius forficatus). Hos en carabicid och en gräshoppa hade 
också könsmogna individer af samma mask då träffats. 

A. VILLoT och O. v. LInstow, hvilka varit de' författare, 
som under de senaste årtiondena lämnat de viktigaste bidragen 
till kännedomen af släktet Gordius' utvecklingshistoria, äro i åt- 
skilligt af delade meningar. Striden har hufvudsakligen rört sig 
om, huruvida larverna normalt hade, hvad Vv. LINSTOW såsom 
förut nämnts kallar »Zwischenwirthe», eller ej. Enligt v. LIN- 
STOW”?5 var VILLOT, då han 1874 utgaf sitt arbete »Monographie 
des Dragonneaux», af den åsikten, att Gordius-larvernas egent- 
liga”? värddjur utgjordes af fiskar, att de inkapslade, med diverse 
vatteninsekters larver i fiskarna inkommande masklarverna, ånyo 
inkapslade sig i sina nya värdars tarmväggar, samt att de slut- 


35 3 Jahrg., sid. 146—161, 4 Jahrg., sid. 78—84, 9 Jahrg., sid. 290— 
300, II Jahrg., sid. 329—336, 15 Jahrg., sid. 103—121 och 19 Jahrg., sid. 
325—344-. 

26 Förut anförda afhandling, sid. 15. 

27 »Revision des Gordiens» i Ann, des Sc. Nat. 7:me Sér. Zoologie T. I 
(1886), sid. 293. 

28 »Ueber die Entwicklungsgeschichte» etc., sid. 250. VILLOTS »>Monogr. 
des Drag.», som finnes införd i »Arch. de Zool. a TS gener»; FP. LIE, SRaår 
jag ej varit i tillfälle att se. 

29 Hos fiskar >»parasites propres». — VILLOT: »Nouv. Rech. sur ”Org.» 
etc, SIA; 7. 


88 ENTOMOLOGISK : TIDSKRIFT 1892. 


ligen blefvo fria och med exkrementerna kommo ut i vattnet. 
I sitt 1881 utgifna arbete? uttalar emellertid ViILLort den åsikten, 
att Gordius-larverna i regeln genomginge hela sin parasitism hos 
samma värddjur (»dans un seul et måme höte»). Att fiskarna 
voro deras »hötes normaux» ansåg han emellertid äfven nu?!, 
oaktadt masklarverna ju också äro så ytterst talrika hos insekter. 

Att unga Gordius- liksom Mermis-larver?” redan från början, 
eller när de första gången borra sig in i ett värddjur, åtmin- 
stone rätt ofta göra detta t. ex. 1 vissa rofskalbaggars larver och 
sedan vidare utvecklas i dessa värdar, eller att de redan i första 
utvecklingsstadiet komma direkt in i fiskar och således ej i dessa 
senare behöfva inkapsla sig för andra gången, är ju emellertid 
både möjligt och antagligt. VILLOT påpekar (sist citerade ställe), 
att fiskar äfven lefva af vegetabilisk näring, och att de i första 
utvecklingsstadiet varande Gordius-larverna med växtdelar likasom 
med bottenslamm lätt kunna komma in i fiskgapen och i tarmen. 
Detta måste ju då antagas ske, medan larverna ännu äro oin- 
kapslade. Men de kunna ju ändå hafva nått en sådan kraft och 
ålder, att de bättre motstå matsmältningssafternas inverkan, än 
hvad fallet var, när MEISSNER matade ephemeridlarverna med 
nyss ur äggen kläckta Gordzus-larver?”. VON LINSTOW, som i mot- 
sats mot VILLOT är mera böjd för den meningen, att Gordius- 
larverna (åtminstone vissa arters) normalt hafva »>Zwischenwirthe», 
får ju antagas vara än mera främmande för den tanken, att de 
ej sällan skulle direkte och från början invandra i de insekters 
larver, som sedan härbergera dem 1 ett mera framskridet utveck- 
lingsstadium. i 

I förbigående torde jag böra nämna, att de maskar, man 
träffat vid s. k. maskregn, oftast utgjorts af Mermis nigrescens. 
Man antager, att de vid sådana tillfällen spolats fram ur jorden 
eller utkommit ur insekter. Förutom nämnda mask kunna ju 
dock dels den andra, vanliga Mermis-arten, dels Gordius-arter 


30 Samma arbete, sid. 19. 

31 Sist citerade arbete, sid. 11. Phoxinus levis, Cobitis barbatula och 
Petromyzon planeri äro de fiskar, hos hvilka VILLOT funnit inkapslade Gor- 
dius-larver. . 

32 Jämför hvad härom efter V. SIEBOLD blifvit anfördt å sidan 84! 

38 Jämför sid. 86. 


FILIP TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 39 


på samma sätt uppträda. Själf har jag endast en gång iakttagit 
ett sådant, mera massartadt uppträdande af dessa maskar, näm- 
ligen i Visby på försommaren 1871, men jag vet ej, hvilket af 
de båda här nämda släktena, de då funna maskarna tillhörde. 


Mina iakttagelser skedde den 23 sistlidne oktober, då C/i- 
ronomus annularis MEIG. mycket talrikt svärmade vid nordöstra 
delen af sjön Glan, såväl ute öfver vattnet som inne bland vassen 
vid land. Någon hane stod knappast att upptäcka bland alla 
dessa myggor. En stor mängd, synnerligast af dem, som fånga- 
des ute öfver sjön, var såsom dess veka chitinhylle och den 
ljust-dunkla färgen utvisade, alldeles nyss framkommen ur pupporna, 
men att upptäcka några tomma puppskal eller själfva utkläck- 
ningen lyckades mig ej. Enligt MEINERT skola också C/hironomaus- 
arterna helt hastigt komma fram ur de från botten uppflutna 
pupporna”t, Talrika röda, 18 till 25 mm. långa larver, högst 
sannolikt tillhörande den svärmande myggarten, upphämtades från 
botten på 21 meters djup. De liknade närmast de af MEINERT 
af'bildade larverna af Ch. plumosus FABR., hvilken ju är nära 
besläktad med CZ. annularis. 

Jag tyckte mig t. o. m. af den tröga flykten märka, att en 
del af de talrika myggorna voro på ett eller annat sätt besvä- 
rade. Händelsevis kom jag att krama sönder en af dessa och 
märkte då, att en gordieartad mask till en del kom ut ur dess 
abdomen. Af 17 individer, som hemfördes i sprit för närmare 
undersökning, befunnos ej mindre än 7, eller 41 2, hysa hvar 
sin mask i bukhålan. De största af dessa grågula maskar höllo 
30 mm. i längd, de öfriga voro något mindre. Än lågo de spi- 
ralformigt hoprullade, än i några få större slyngor. I larverna 
träffades icke några af i fråga varande parasiter, men det var 
dock endast ett mindre antal larver, som kom att undersökas. 

Hörde nu dessa maskar till släktet Gordius eller till Mer- 
2nis? Enligt ViLLoTtT”” böra de fullt utvecklade, i vatten lefvande 
Gordius-arterna ej gärna förväxlas med några andra maskar, än 


3£ ER. MEINERT: »De encephale Myggelarver», Vidensk. Selsk. Skr., 6te 
Rzkke, naturv.- og mathem. Afd., 3dje Bd. IV. Kjobenhavn 1886, sid. 444. 
335 VILLOT: »Revision etc.», sid. 271. 


9 


, 


90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


några på samma sätt lefvande arter af släktet Mermis, och ätven 
beträffande dessa parasiterande, mera utvecklade larver, hade 
man ej att välja på några andra. Afyttre karakterer är det allra 
minst lätt att skilja de båda släktenas äldre larvformer, men 
MEISSNER har i sitt förut nämnda arbete?" noga afbildat och 
beskrifvit den för släktet Mermzs egendomliga bildning, som han 
kallar »Zuleitungsapparat», och som »är inskjuten mellan munnen 
och det egentliga matsmältningsorganet» samt »dels spelar en till- 
förande, dels en för matsmältningen förberedande rål». Fastän de 
funna masklarverna voro för sitt utvecklingsstadium tämligen små, 
visade sig dock nämnda »Zuleitungsapparat» så fullkomligt öfver- 
ensstämmande med den hos Mermazis, att jag icke alls behöfde 
tveka, till hvilket släkte mina masklarver hörde. Äfven vid art- 
bestämningen ansåg jag mig ej behöfva vara villrådig. Det var 
alldeles påtagligen Vv. SIEBOLD's Mermis acuminata eller albicans. 
Det spetsiga eller trådlika utskottet, som ytterhuden bildade i 
masklarvernas bakända, häntydde säkert härpå. VON SIEBOLD 
har ju ock kallat denna larv för Mermis chironomi efter det 
värddjur, i hvilket det en gång påträffades?”. Att det nämnda 
utskottet hos de af mig funna larverna var mycket tydligt begrän- 
sadt eller afsatt, och att i närheten af deras fram- och bakändar 
en segmentering ännu kvarstod, lik den MEIssnEr afbildar hos 
i ephemeridlarver invandrade unga Gordzus-larver, tycktes antyda, 
att dessa förra larver, som bibehållit åtminstone en egendomlig- 
het från ett yngre utvecklingsstadium, blifvit på ett eller annat 
sätt fördröjda 1 utvecklingen. Det är ju nämligen ganska möjligt, 
att det äfven för JMermzs-larvernas normala utveckling verkligen 
har en stor vikt, att de få tillfälle från sina första värdar (Chi- 
7onomaus-larverna) inkomma i andra (ex. rofskalbaggar), så att 
de, vare sig de inkapslat sig eller ej, vid en bestämd grad af 
utveckling blifva utsatta för inverkan af andra insekters mag- 
safter, eller med andra ord, att den af v. LINstTow represen- 
terade åsikten om »Zwischenwirthe» har en vidsträcktare bety- 


delse, än han ännu bestämdt påstått. Det är nämligen blott om 


36 MEISSNER: »Beiträge zur Anatomie» etc., sid. 6 samt 29 och följande, 
MAIS 200 OCK 

SrIStett.! Ent:n Zeit, 19 Jag. (I8SHSrstdI343 

38 VON LINSTOW: » Ueber die Entwicklungsgeschichte> etc., sid. 248 o. 252. 


10 


FILIP "”TRYBOM: MERMISLARVER HOS CHIRONOMUS. 91 


Gordius tolosanus, han bestämdt yttrat, att larverna i regeln 
hafva »mellanvärdar»>. Detta synes mig dock ej få fattas så, att 
det utesluter möjligheten af, att Gordius- eller Mermis-larver 
äfven mycket ofta genomgå båda sina parasitstadier hos samma 
värd. Det är ju t.ex: högst antagligt, att de af mig i Chiro- 
nomus funna Mermäis-larverna skulle i fuktig jord utvecklats till 
könsmogna, likasom samma larver funna hos Hyponomeuta cogna- 
zella göra. Men hade de redan med C/zronomus i dess larvstadium 
inkommit t. ex. i rofskalbaggar, skulle de dock antagligen vid mot- 
svarande tidpunkt, som de nu iakttogos, redan varit långt större 
samt aflagt de från första larvstadiet kvarvarande egendomlig- 
heterna, till hvilka jag åtminstone anser mig kunna räkna den 
nämnda segmenteringen. 

Den enda fullt säkra uppgift, jag sett, om att larven till 
Mermis albicans eller någon Mermärs-art blifvit funnen i en 
utvecklad Chironomaus, är meddelad af v. SIEBoLD 1858??. Den 
då iakttagna masklarven var 39 mm. lång och hade fortfarande 
svansutskottet kvar samt förekom i Ch. plumovsus. Redan 1842 
anför emellertid v. SIEBOLD 9, att en »insektsfilaria», således ovisst 
om Mermäis- eller Gordius-larv, blifvit funnen i samma myggart, 
om i dess larv eller imago upplyses ej. Sex år senare?! lämnar 
han en bestämd uppgift om, att en trådmask, som han höll för 
en outvecklad Mermis albicans, blifvit funnen i larven af en 
Chironomus-art. VILLotT har observerat inkapslade, till släktet 
Gordius hörande larver hos Chironomus-larver??. 

Det är sålunda konstateradt, att ej blott Mermäis- utan äfven 
Gordius-larver parasitera hos Chironomus-arter. 

Beträffande särskildt Mermäis-arterna, hvilka ju enligt den 
allmänt stadgade åsikten bland zoologerna, såsom könsmogna 
lefva i fuktig jord, så kan man ju lätt tänka sig, att de i sitt 
andra larvstadium?? med de utvecklade myggorna kunna komma 
ur vattnet på land, men annat blifver förhållandet, när man skall 
söka förklara, huru de ur äggen utkomna första stadiets?? larver 


39 "Stett; Ent. Zeit., Jahrg. 19, sid: 343. 

40 Samma tidskrift, Jahrg. 3, sid. 161. 

41 Samma tidskrift, Jahrg. 9, sid. 299. 

42 Ann. des Sc. Nat., 7e Sér. Zool. T. I, sid. 10. 

43 Om eller huru dessa stadier till sin byggnad äro olika synes vara ovisst. 


II 


I é 
92 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


skola finna sin väg till de i vattnet lefvande Chironomus-larverna. 
Antingen måste dessa masklarver då förflytta sig ett åtminstone 
för dem icke obetydligt afstånd, och det kunna de ju, såsom vi 
af det föregående sett, då det var fråga om deras parasitism i 
fjärillarver, eller ock måste Mermis albicans äfven fortplanta sig 
i vattnet. Huru härmed än må förhålla sig, så är det ju mycket 
egendomligt, att samma maskarts larver dels uppsöka fjärillarver, 
sen lefva på höga växter, dels alltid i vatten sig uppehållande 
mygglarver. Mycket återstår härvid ännu att förklara, och det 
skulle ett kommande år blifva af ett specielt intresse att se, huru- 
vida de i Chironomus Wefvande Mermis-larverna lika väl kunna 
utveckla och fortplanta sig i vatten som i jord utanför detsamma, 
eller om detta blott kan ske i det senare mediet. 


NOTISER. 


Odontura punctatissima Bosc. som jeg tog i Bakkelaget 
1888 (ny for Norges fauna), har jeg senere fundet paa Hvalöerne 
i 1890, hvor den hoppede i m&ngde om paa bladene af Rubus 
fruticosus — samt ved Risör 1891. I Bexkkelaget kan den om 
hösten temmelig hyppig rystes ned af Berberisbuskene. Den synes 
at vere en af de almindeligste bladgreshoppere i det sydlige 
Norge. 


Den store og smukke Gravehveps, Scolia unifasciata 
CYRIL, som blev taget ved Risör medio Juli 1855 af sogneprest 
SANDBERG (cfr. Ent. Tidskr. for 1888 hefte 2 pag. 109), er des- 
uden taget af sagförer GRIMSGAARD ved Sarpsborg omtrent sam- 


tidig — senere fundet af mig paa Hvalöerne d. 21 Aug. 1890. 
H. Kier, 
Kristiania. 
a 


2 


BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM NAGELSPINNARENS 
(ANEGETA VEAONE) SUIVECKEINGS HISTORIA! 


I afsikt att förskaffa mig felfria exemplar af denna fjäril, 
hvars honor dessutom icke ofta anträffas ens här i trakten, där 
man annars på gynnsamma dagar kan se hanarna flyga 1 hundra- 
tal, beslöt jag att försöka låta en hona, som jag fann våren 1890, 
lägga ägg, på det jag af dessa måtte få larver, som kunde upp- 
födas till fjärilar. Min afsikt lyckades förträffligt och dess genom- 
förande vållade föga svårigheter. Ur de anteckningar, jag där- 
under gjorde, vill jag meddela följande och tager därunder sär- 
skild hänsyn till den egendomliga och vackra larvens olika stadier, 
emedan jag ej sett dessa förut utförligt beskrifna. 

Fjärilen fångades den 17 maj zz copula, sittande på en låg 
bokbuske. Såväl af egen som af andras erfarenhet kan jag sluta 
till, att honan företrädesvis bör sökas på småbuskar, när icke 
skogen utgöres uteslutande af större träd, då hon naturligtvis 
måste taga plats på stammarna. Fångsten skedde omkring kl. 
11 f. m., vid hvilken tid jag äfven annars alltid funnit hanarna 
som lifligast flyga omkring. Efter middagen ser man endast 
undantagsvis en och annan, hvarför det väl kan anses som visst, 
att denna fjärils kopulation i regeln sker under förmiddagens 
senare hälft. Fjärilparet var, då jag anträffade det, kringfladd- 
radt af flera hanar, som dock snart nog lämnade platsen, sedan 
de gifvit mig en välkommen vägledning, utan hvilken man endast 
genom en slump kan finna honan. Kopulationen räckte 1!/2 
timma. Försök, som följande dags förmiddag i skogen gjordes, 
att-med samma hona på nytt locka hanar, misslyckades. Samma 
dag, eller den 18 maj på aftonen, började honan lägga ägg, hvilka 
af henne placerades i grupper om 2—35 i hvarie. Den 22 be- 
fanns hon vara död. Hon hade då lagt tillsammans 29 ägg och 
hade dessutom 3 kvar 1 kroppen; af de förstnämnda utkläcktes 
25 stycken larver. 


94 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. i 


Äggen äro ej klotrunda, utan ganska tydligt ovala; större 
genomskärningen är 2!/2 och den mindre 2 mm. Färgen var 
hos de flesta rödbrun, men hos några få gulbrun; min förmodan, 
att de senare ej skulle vara befruktade, visade sig oriktig, ty de 
ena såväl som de andra lämnade larver. De befruktade äggen 
erhöllo snart den för sådana egendomliga fördjupningen, men 
undergingo alls ingen färgförändring. 
=  Äggens kläckning försiggick den 4—7 juni. För att komma 
ut, måste larverna af skalen uppäta ett stycke, som för deras 
långa tornars skull är försvarligt stort; men att de, såsom jag 
sett uppgifvas, förtära hela skalet, var åtminstone här icke fallet, 
ty sedan de väl blifvit fria från sitt fängelse, rörde de icke skalen. 
Däremot dröjde det icke länge, förrän de med ganska god aptit 
grepo sig an med de bokblad, som jag bjöd dem. Under deras 
fortsatta uppfödande undfägnade jag dem med både bok och 
björk; intetdera ratades, men jag tyckte mig finna, att de nästan 
föredrogo björk. De sitta i allmänhet på bladets undersida, äro 
under hela larvtiden mycket tröga och byta icke oftare om plats, 
än nöden tvingar dem därtill. 

Omedelbart efter kläckningen hade larverna en längd af 5 
mm. Färgen nästan hvit, men snart öfvergående till ljusgrön. 
Hufvudet med en ljusbrun kant och öfver mundelarna en vinkel- 
formig teckning af samma färg. Det mest karaktäristiska är de 
5 långa tornar, med hvilka kroppen är försedd, och af hvilka 
2 sitta på första, 2 på tredje och den s5:te på elfte kroppsringen. 
De mellersta, som äro något längre än de öfriga, äro omkring 
3 mm. Nedersta tredjedelen och den tudelade spetsen äro på 
samtliga röda, mellanstycket hvitt. De äro beklädda med större 
och mindre grenar, som sluta med ett borst och i regeln hafva 
samma färg, som den del af hufvudtornen, hvarifrån de utgå. 
Utom dessa långa tornar finnas en mindre sådan af röd färg i 
bakändan samt längsefter ryggen 2 rader hvita, greniga småtornar, 
2 på hvarje segment, som saknar stora. För öfrigt är kroppen 


beklädd med glesa, ljusa hår, som å sidorna bilda tvärrader med: 


tornarna och längsrader inbördes. 

Första hudömsningen ägde rum den 15 juni och följande 
dagar. (Liksom många andra larver tycktes dessa efter de respek- 
tive hudombytena icke få riktig aptit, förrän de restaurerat magen 


2 


J. ANDERSSON: BIDRAG TiLL KÄNNEDOMEN OM NAGELSPINNAREN. 05 


med ett mål på sina gamla skinn; icke ens tornarna befunnos 
för hårdsmälta, utan fingo i allmänhet göra sällskap med det 
öfriga.) Kroppslängden hade nu stigit till 10 å 11 mm. Färgen 
är i detta stadiet tydligare grön; de bruna teckningarna på hufvu- 
det äro borta. De fem långa tornarna äro lika tecknade som 
förut (alltså icke enbart gula), sammaledes analtornen och de 
smärre ljusa ryggtornarna. På sidorna framträda 7 ljusa sned- 
streck (ungefär som hos Szmerinthus-larver), utgående ett från hvarje 
af de ljusa ryggtornarna å segmenten 4—10 och hvartdera sträc- 
kande sig öfver 2 segment. Kroppen är nu på både öfver- och 
undersidan chagrinerad af större och mindre våglika upphöjningar, 
ljusare än grundfärgen. Längsefter hvardera sidan löper en hvit, 
veckrik kant, som börjar vid hufvudet, afbrytes mellan segmenten 
och mynnar ut vid analtornen. Bröstfötternas spetsar röda, sug- 
fötternas ändar hvita, andhålen rödaktiga. 

Den 26 juni började andra hudombytet. Larverna hade nu 
uppnått en längd af 18 å 20 mm. Färgteckningen företedde 
till en början föga nytt. De 35 långa tornarna, som ej längre 
voro klufna i spetsen (undantag funnos dock), förändrades så 
småningom under detta stadiet; i dess början var spetsen fort- 
farande klart röd och äfven den nedersta delen skiftade i samma 
färg, men mot slutet hade den röda färgen nästan helt och hållet 
öfvergått till gult. Detsamma var förhållandet med analtornen. 
Samtliga dessa tornar voro nu dessutom kortare i förhållande 
till kroppslängden. Äfven de ljusa, numera tydligt ljusgröna rygg- 
tornarna voro proportionsvis mindre, men de gröna knölar, från 
hvilka de utgå, framträdde däremot skarpare. På 4:de segmentet 
började ett rödgult streck framträda omedelbart ofvanför den 
veckrika sidokanten. 

Den 7 juli hade en del larver uppnått den storlek, att de 
undergingo det tredje och sista hudombytet, efter hvilket deras 
längd var omkring 30 mm. Öfversidan är nu gulgrön, hufvudet 
och undersidan mera rent gröna. De karakteristiska tornarna 
äro alldeles försvunna, såväl de 5 längre som analtornen och de 
mindre ryggtornarna. I stället äro segmenten 3—11 starkt upp- 
svällda, så att längsefter ryggen bildas 9 upptill tillplattade eller 
något fördjupade knölar; uppsvällningen å tredje segmentet är 
betydligt både bredare och högre än å de öfriga. En obetydlig 


2 
J 


96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


upphöjning finnes äfven å tolfte segmentet. Segmentet 2 är för- 
sedt med 4 oafbrutna, hvitaktiga längslinier (antydda redan i 
närmast föregående stadium). Kroppen tätare chagrinerad, och det 
rödgula strecket på 4:de segmentet tydligare. De hvita, veckrika 
sidokanterna begränsas å segmenten 2—11 på båda sidor af en 
svagt rödviolett skuggning, som äfven utbreder sig på undersidan; 
framtill sammanlöpa dessa sidokanter å första segmentet, där de, 
framifrån sedda, bilda öfre hälften af en regulier sexhörning och 
stöta å tolfte segmentet tillsammans i en spets. Hufvudet, som 
är jämförelsevis litet, kan till största delen indragas i första 
kroppsringen. 

Den 23 juli började en af larverna att reda sig till förpupp- 
ning och de andra följde exemplet under loppet af en eller två 
veckor. 66 dagar utgjorde alltså den kortaste tiden för utveck- 
ling från ägg till puppa och af dessa hade 17 tillbragts i ägget, 
11 1 hvartdera af de tre första och 16 i det sista larvstadiet. 
För bedömande af utvecklingstiden i det fria, måste naturligtvis 
hänsyn tagas därtill, att dessa larver uppföddes inomhus, där de 
voro skyddade för blåst och rusk, men å andra sidan bör äfven 
anmärkas, att temperaturen under juni och juli månader förra 
året betydligt understeg den normala. 

Utom den vanliga färgförändringen vid slutet af larvtiden 
iakttog jag äfven, att huden öfverdrogs af en vätska såsom den 
varit glaserad, och att en eller ett par stora droppar afsöndrades 


från kroppen, innan larven lämnade sin näringsplanta för att till- 


reda sitt läger. Detta utvalde han åt sig antingen på jordytan 
under mossa eller i något hörn af larvburen, men ingen larv 
undergick förpuppning z sjelfva jorden. 

Rörande. puppans utseende med mera, som kunde höra till 
en utförlig beskrifning öfver denna fjärils utveckling, har jag intet 
att tillägga till hvad, som meddelas i våra fjärilfaunor. 


Färlöf 1891. 


Josef Andersson. 


h 
; 
kd 
il 


97 


ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER 


AF 


C. H. NERÉN. 


Ibland de vid studiet af insekternas lefnadsvanor mest under- 
bara och fängslande företeelser, som vår nordiska, oftast alltför 
korta sommar har att bjuda en intresserad iakttagare af lifvet i 
naturen, intaga otvifvelaktigt de, som röra parasitlifvet inom insekt- 
världen ett 'utmärkt, om än i de flesta fall föga beaktadt rum. 
Det är särskildt Hymenoptera eller steklarnas ordning, hvilken 
härvid otvifvelaktigt erbjuder det största och mest omväxlande 
intresset, hvadan ock denna ordning i vår tids litteratur blifvit 
anvisad första rummet bland de egentliga insekternas sju ord- 
ningar. Den har ock redan häfdat denna sin hedersplats, ej 
blott genom starkt tillväxande artrikedom — för närvararande 
inom Skandinavien uppgående till mer än 4,500 beskrifna arter — 
utan äfven och företrädesvis genom den höga intellektuella begåf- 
ning, som är utmärkande för denna ordnings representanter inom 
alla dess underafdelningar och familjer. Den indelning af nämnda 
ordning, som numera allmänt gjort sig gällande, uppställer först 
tvenne stora hufvudgrupper: Monotrocha 1. Aculeata samt Ditrocha 
1. Terebrantia. 

Den 1:sta gruppen, som kännetecknas af enledad trochan- 
ter eller lårring samt honor med stickande gadd, består 
af 2 divisioner: Apides (med 215 arter) och Sphegides (med 
275 arter), af hvilka den förstnämnda utgöres af det Linnéiska 
släktet Apis, och den senare omfattar LINNÉS fem släkten: For- 
mica, Mutilla, Vespa, Sphex och Chrysis. 

Den 2:dra gruppen, Ditrocha 1. Terebrantia, med tvåledad 
trochanter eHer lårring samt honor med äggläggningsrör 
eller såg (terebra), består äfven af 2 divisioner: Såg- och Borr- 


a 


Entomol. Tidskr. Arg. 13, H. 2 (1892). I Zz 


98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


steklar, motsvarande de bägge Linnéiska släktena TZenthredo 
"och Szrex, äfven kallade Växtsteklar 1. Phytospheces, hvilkas 
larver uteslutande lefva af växternas blad och barr, eller i veden 
af barr- och löfträd (400 svenska arter), samt Parasitsteklar 
1. Entomospheces. Dessa, hvilka utgöra den ojämförligt artrikaste 
gruppen inom hela ordninger, sönderfalla i 2 stora och naturliga 
underafdelningar nämligen: Ichneumones leptogastri med mjuka, 
”hinnartade bukringar samt /Ichneumones cratogastri med hårda, 
läderartade buksegmenter. Den förra af dessa underafdelningar 
omfattar trenne familjer, motsvarande släktena fIc/hneumon (med 
2000 sv. arter), Bracon (med mer än 300) och Evania (med 12 
arter, fördelade på tre släkten); och den senare fem familjer, 
motsvarande släktena Agriotypus (1 art), Proctotrupes (omkr. 
300 arter), Cyznips (omkr. 170), Pieromalus (650) samt Mymar, 
och är denna indelning, som altmer och mer gör sig gällande 
inom den vetenskapliga världen, för nu 30 år sedan, eller år 
1862, först upställd af vår landsman och frejdade systematiker, 
adjunkten, d:r C. G. THOMSON i Lund, i hans då utgifna arbete 
» Skandinaviens Insekter, en Handbok i Entomologi». 

Det är nu endast en viss afdelning af denna stora och vidt- 
omfattande ordning, som utgjort det hufvudsakliga föremålet för 
mina anspråkslösa iakttagelser under de två sistförflutna somrarna, 
men denna afdelning, om än relativt fattig på arter, omfattar dock 
företrädesvis representanter bland tvenne af de förnämsta och 
högst begåfvade divisionerna inom akuleaternas hufvudgrupp: Apzi- 
des och Sphegides. Det är för oss alla välbekant, att de till 
denna grupp hörande Formiciderna eller Myrorna i sina be- 
undransvärdt ordnade samhällen med rätta räknas såsom de högst 
begåfvade medlemmarna af denna ordning. Det har jämväl och 
1 Ööfverensstämmelse härmed konstaterats, att myrorna äga den 
relativt största hjärnmassan bland sina ordningskamrater samt bland 
insekter i allmänhet, och detta både med hänsyn till vikt och 
volym. Näst efter dem komma emellertid otvifvelaktigt öfriga 
sociala eller i samhällen lefvande steklar, näml. Bin och 
Getingar, öfver hvilka en rik litteratur af mer speciell natur 
finnes förhanden, hvilken jag dock ej har för afsikt att nu sys- 
selsätta mig med. 

Om än individernas antal inom alla dessa samhällen ensamt 


2 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 99 


hos oss inom Skandinavien skulle kunna täfla med stjärnornas 
myriader, så är dock själfva artantalet inom dessa grupper ej sär- 
deles stort. Sålunda hafva vi af släktet Åpzs endast en ursprung- 
ligen skandinavisk art, men däremot af Humlorna, eller släktet 
Bombus, tillsammans 22 arter, hvartill komma de egendomliga 
Parasithumlorna, sammanförda i släktet Äpazhus (NEwMAN) eller 
Psithyrus (S:t FARGAU), som räknar 7 svenska arter, de fleste 
utmärkta genom sin tjocka päls- eller hårbeklädnad, sina mörka, 
rökskuggiga vingar, sina långa och starka gaddar, samt genom 
saknaden af de vanliga apparaterna för polleninsamling, s. k. 
hårkorg, fotborste och »vaxhake» — obehöfliga för dessa röfvare, 
som jämte sitt yngel lefva på de flitiga humlornas honungsförrå- 
der, hvilka insamlats af dessas honor och arbetare. En art bland 
parasithumlorna och tillika den största i släktet, nämligen Ågathus 
rupestris FABR., har jag under juni och början af juli månad år 
1890 sett i stor mängd (dock endast honor) i min trädgård, då jag 
förut under omkring 10 års tid aldrig sett mer än ett eller annat 
exemplar därstädes, hvilket tyckes mig vara anmärkningsvärdt. 
Till utseendet liknar denna röfvare rätt mycket en stor hona af 
den vanliga stenhumlan, som äfven är svart med röd abdomi- 
nalspets, men skiljes lätt från henne genom sin ovanliga storlek 
samt genom de rökskuggiga, knappast halfgenomskinliga vingarna. 
Stenhumlan, Bombus lapidarius TiN., är eljest hos mig den allra 
vanligaste, möjligen med undantag af 5. hortorum TiN., hvilka 
bägge arters hanar, honor och arbetare flitigt besöka trädgårdens 
blommande växter; men under år 1890 visade sig den först- 
nämnda ytterst sparsamt, hvaremot en tredje Linnéisk art, £. 
hypnorum, som förr aldrig visat sig på denna plats, infann sig 
i stor mängd, särdeles honor och arbetare. Af öfriga mer och 
mindre vanliga humlearter, som årligen bruka här förekomma i 
större eller mindre antal, nämligen Bombus distinguendus MORAW., 
subterraneus TiN., Scrimslhuiranus Dem. och agrorum FARR., 
samt de små särdeles vackra Linnéiska arterna pratorum och 
sylvarum såg jag året förut ej ett enda exemplar härstädes, hvilket 
jämväl har synts mig anmärkningsvärdt, då jag härför ej kunnat 
finna någon antaglig förklaring, så framt det ej får antagas, att 
de blifvit bortskrämda af de nämnda parasithumlorna. 

Öfvergå vi nu till de i samhällen lefvande Getingarna, 


3 


100 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


så äga vi inom Skandinavien sju arter af släktet Vespa Lin. 
samt en art af släktet Polistes LATR. Af det förstnämnda släktet 
finnes en art, V. Åustriaca PANzER, af hvilken man endast 
påträffat hanar och honor. Detta finnes anmärkt af THOM- 
SON redan år 1874 i 3:e delen af hans >Hymenoptera Scan- 
dinavie», där det å pag. 24 under denna art heter: »Ope- 
raria mihi ignota». Tillfrågad at framlidne lektor HOLMGREN 
om sin tanke härom, framkastade THOMSON en förmodan, att detta 
förhållande endast kunde förklaras så, att den nämnda Panzerska 
arten vore »zakvilin» hos någon annan art. Detta tog HOLMGREN 
ad notam och lyckades verkligen år 1882 på Ingarön nära Stock- 
holm påträffa arten såsom snyltgäst hos den närstående V. Ger- 
2nanica FABR. I referatet härom, intaget i Ent. Tidskr., 4:de 
årg., pag. 60, heter det rörande denna vackra upptäckt: »Den 
(näml. V. Austriaca) får fria husrum hos en god vän och behöfver 
således icke några arbetare att bygga eget hus. Emellertid be- 
tungas icke värdfolket med omsorger om inhysingarnas afföda, 
såsom däremot händelsen är med vissa parasithumlor, hvilka icke 
blott begagna sig af fri bostad, utan äfven låta värdarna uppföda 
den främmande afkomman>. 

Öfvergå vi nu till parvis lefvande Bin och Getingar — Åpides 
et Vespe solitarie — vanligen kallade Jordbin och Vägg-getingar, 
så äga vi af de förstnämnda inom Skandinavien ej mindre än 
162 arter, fördelade på 19 släkten, hvilka uppföda sitt yngel med 
honung och frömjöl, samt mer än 50 arter, fördelade på 3 släk- 
ten, som lefva parasitiskt hos de förstnämnda. De förra indelas 
med hänsyn till insamlingsverktygen och de ställen å kroppen, 
där dessa företrädesvis finnas anbragta, i 3 serier, nämligen: 

1:0) Släkten försedda med borstar å de bakre sken- 
benen samt å 1:a tarsleden 1. hälen: Megilla, Eucera, Ma- 
cropis, Dasypoda och Cilissa. 

2:0) Släkten med borstar å bakbenens lår och höfter 
(i synnerhet i spetsen och å yttersidorna) samt å skenben och 
hälar äfvensom å sidorna af metathorax: släktena Åndrena, 
Panurgus, Rhophites, Hyleus +, Halictus, Colletes och Ceratina. 

= Honorna hos Hyleus sakna apparater för pollensamling på metathorax, 


abdomen och ben, men lefva ej parasitiskt, utan förfärdiga sina bon i stjälkar 
af Rubus, Rumex etc. (THOMS. Hym, Scand., Tom, II, pag. 122.) 


4 


RR 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. IOI 


3:0) Släkten med täta och styfva, bakåt riktade borst 


å buksegmenterna: ÅAnthidium, Meguchile, Diphysis, Osmia, 


Chelostoma, Gyrodroma och Heriades. 

Hårbeklädnaden å den sista gruppens bakben är obetydlig, 
hvilket äfven är fallet hos parasitbien, som jämväl sakna borst å 
buksegmenterna. Dessa bins 51 arter äro, som ofvan blifvit nämndt, 
fördelade på 8 släkten, af hvilka Melecta luctuosa Scor. lefver 
hos Megilla (är funnen af d:r HAGLUND vid Åby nära Norrkö- 
ping); -Sphecodes (med 8 arter) lefver hos det stora släktet Ha- 
lictus, som har 20 arter; Phileremus punctatus FABR., en liten 
sällsynt art från Skåne, besläktad med följande; Vomada med 
25 arter, som lefva hos det stora släktet Andrena, med 40 arter. 
N. Solidaginis PAnzEr <= lefver hos Å. fuscipes samt hos Å. 


NIiGViceps, 
» qvingue-spinosa THOMS. > > > albicrus, 
>» feta THOMS. » > > aArgentata, 
» ruficornis LiN. » > helvola, 
SUENGOKERIS, SETT. > >» 2 Clarkella, 
> punctiscuta THOMS. > >» >» CoNvexiuscula, 
» armata HERR. SCHÄFFER >» » » Hattorpluana, 
» minuta FABR. D > » parvula. 


SI. Epeolus, med tre arter, lefver hos Colletes och ÖOsmia. 

> Stelis, med fyra arter, hos buksamlare, däribland St. pusilla 
hos Heriades truncorum KIirBYy. 

Dioxys, med en art, och Coeloxys, med 8 arter, hos släktena 
Megachile och Megilla. 

De här ofvan uppräknade parasitbiens värdar äro antecknade 
ur THOMSONS ofvan åberopade innehållsrika arbete med undantag 
för tvenne, som först af mig blifvit observerade, nämligen Azn- 
drena nigriceps och Heriades truncorum, den förra hysande 
Nomada Solidagins och den senare den sällsynta Stelis pusilla 
SPIN., hvarom mera längre fram. 

Jag vill nu öfvergå till de solitära getingarna, af hvilka 
vi inom Sverige äga 31 arter, fördelade på 7 släkten. Deras 
biologiska förhållanden äro på senare år flitigt studerade af THOM- 
SON, FABRE och REUTER (»De lägre djurens själslif>) samt af 
AURIVILLIUS och dansken HERM. BoRRIES, och går jag nu att i 
korthet anföra hufvudsumman af deras iakttagelser.  AURIVILLI 


5 


102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


undersökningar, som äro offentliggjorda i »Bih. o. Öfvers. Sv. Vet.- 
Akad. Handlingar» 1886, 88, omfatta arter af Eumenes, Hoplome- 
rus, Lionotus och Odynerus. Det förstnämnda släktet bygger konst- 
rika bon samt fångar företrädesvis fjäril: och skalbaggelarver, som 
honan delvis förlamar med sina styng, för att tjäna till föda åt 
hennes ungar. De, liksom Odynerus-honorna, sticka dem dock 
endast svagt, hvadan modren måste iakttaga särskilda anordnin- 
gar, för att den späda larven ej skall lida skada af de döfvade 
larvernas alltför häftiga rörelser (REUTER 1. c. pag. 88). Enligt 
GEOFFROY åter skall honan i det af sandpartiklar murade, runda 
boet, som har en öppning å sin öfre sida, lägga sitt ägg först 
sedan hon fyllt boets nedre del med honung till föda åt larven 
(THoMSON Hym. Scand. III, p. 35). Det vore af intresse att få 
detta närmare utredt, ty sannolikt bygger den hos oss sällsynta 
och närbesläktade Däiscoelius-arten" sina bon och uppföder sina 
ungar på liknande sätt. Arterna af släktet Hoplomerus bygga 
vanligen i lera och i åt ena sidan böjda rör och föda sina ungar 
med vifvellarver, företrädesvis af släktet Piytonomus. Prof. AURI- 
VILLIUS iakttog år 1888 vid Häfverö i Roslagen att H. spinipes 
LIN. insamlade 7 å 8 st. fullvuxna, eller 15 å 17 stycken min- 
dre larver af Phytonomus polygoni för hvarje larvkammare. Utan- 
för boet uppvaktade ofta 2 mindre vanliga Chrysider: Hedy- 
chrum roseum Rossi och Chrysis viridula Tin. Lionotus pube- 
scens TH. iakttogs jämväl af honom somrarna 1886 och 1888 
byggande i en stallvägg å nämnda ställe i utgräfda, mot venster 
böjda rör, med 2 larvkammare, invändigt beklädda med ett gul- 
brunt, pergamentartadt öfverdrag och provianterande ungarna med 
gröna, omkring 12 mm. långa TJortricid-larver, hvarjämte A. 
det sénare året observerade en flugart, Anthrax athiops FABR., 
hvars larv lefde såsom inhysing hos denna art. I samma vägg 
gräfde jämväl Ödynerus murarius Tin. liknande gångar, hvilka 
dock invändigt saknade beklädnad; dess ungar uppföddes med 
delvis förlamade larver af Lina populi L., vanligen 3 till anta- 
let i hvarje cell; år 1888 anträffade A. på samma ställe blott 
ett enda bo af denna vackra art, som synes vara egendomlig 
för barrträdsregionen i norra och mellersta Sverige (THOMSON). 


" Jag äger af denna art en hona, tagen vid Dufnäs nära Stockholm, aug. 
1887 af Med. Kand, DAHLBERG. 


Ro NA TAN 


i 


MO 4 ; > 
OÅ . Vv fr j 
CS TRA ÅA Ö KA 
or . c 
- - 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 103 


Odynerus bifasciatus TiN. fanns s. å. byggande sitt bo i vassrör 
af Phragmites communis, som tjänade till taktäckning, samt 
matande sina ungar med larver af Phyllodecta vulgatissima (eller 
vitelline), 6 å 12 stycken för hvarje unge; i deras bo anträffades 
en Pteromalin af släktet Melittobia WESTWw., möjligen tillhörande 
den Thomsonska arten Ösmie (Hym. V., pag. 204). Det art- 
rikaste släktet inom gruppen, Åmncistrocerus WESM., närmast be- 
släktadt med Ödynerus bygger sina bostäder på samma sätt i 


"väggar eller ihåliga ställen samt gamla träd. I »Sertryk af 


Entomol. Medd.», 1 B., 5 Heft. har HERM. BORRIES omständligt 
beskrifvit boet hos Hoplomerus levipes SHUCK., en jämväl hos 
oss funnen, ehuru sällsynt art. B. har funnit densamma byg- 
gande i stjälkar af Rubus fruticosus, Cirsium arvense och Arte- 
misid vulgaris, alla nästan träartade och med tjockt märgrör, men 
äfven 1 stjälkar af vanliga hallonbusken. Han beskrifver mycket 
noga boets byggnad, hvars väggar invändigt äro beklädda med 
lera, samt cellernas dimensioner. Antalet celler i hvarje stjälk 
kan uppgå ända till 11, men utgör i medeltal 5 å 6. Den ljus- 
gula larven, som födes med P/ytonomus-larver, har den vanliga 
Odynerus-formen och mäter fullvuxen 8 mm. i längd och 3 mm. 
föbredd ;/ den äter rota 2 dagar innan den spinner in' sig: 
Bland funna parasiter hos larven uppgifver han Pilectocryptus 
curvus GRAV., hvaraf dock de fleste voro hanar (= 7ufipes 
Grav., hvilka senare oftast äro större och mörkare till färgen 
än honan), och förmodar han, att denna lagt äggen utifrån och 
att hon stuckit in sitt äggläggningsrör genom stjälken in i lar- 
vens kropp. I ett annat rede med blott en cell fann han denna 
ödelagd och skiljeväggen genomgnagd och med ett rundt hål, samt 
utanför en stor Zachina-puppa, som sannolikt vållat förödelsen; 
författaren betraktar dessa flugor mer som ett slags röfvare, än 
som äkta parasiter, enär de gå igenom hela redet och förstöra 
larverna för att sedan återvända till utgången och där förpuppa 
sig. Ofvannämnda sällsynta getingart anträffade jag den 23 aug. 
år 1890 vid Helgeslätt, 2 mil från Skeninge, invid en utgräfd 
lervägg vettande mot söder nära orangeriet, sittande i en Hziera- 
ctum-blomma vid middagstiden, och just då solen hade börjat 
lysa efter ett. par dagars regnväder. Exemplaret var en hona. 
Samtidigt fann jag äfven en stor 9 af Ödynerus crassicornis 


7 


Få 


104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


PaAnz. ( = alternans ZEtT.) på reine-claude-träd, växande i espa- 
lier å samma ställe, där flere mera vanliga getingarter ofta hade 
sitt tillhåll. 

Till de solitära getingarna sluta sig på det närmaste de med 
dem närbesläktade Gräfsteklarna 1. Hymenoptera fossoria hos 
THOMSON, motsvarande de bägge Linnéiska släktena Sphex och 
Mutilla. Dessa gaddsteklar lefva liksom getingarna af blommornas 
nektar såsom zmagines, men uppföda, som kändt är, liksom dessa, 
sina ungar med röfvade och förlamade, ej dödade, larver af alle- 
handa slags insekter, hvarför de äfven benämnas Rofsteklar. 
De kända skandinaviska arterna äro till antalet 166, fördelade 
på ej mindre än 43 släkten. Det artrikaste bland dessa släkten 
utgöres af de s. k. Silfvermunsteklarna eller släktet Crabro 
FABR. Vi äga inom Sveriges gränser ej mindre än 40 arter af 
detta vackra och väl begränsade släkte, som dock redan af LE 
PELLETIER DE S:T FARGAU och DAHLBOM sönderdelats i 7 subgenera, 
hvilka THOMSON funnit nödigt att öka till 12. Jag har i min 
trädgård under loppet af sex år tagit många arter i bägge 
könen näml. C. leucostomus, palmipes, 4-maculatus, cribrarius, 
spinicollis och 4-cinctus, samt endast hanar af 3 arter, näml. 
C. peltarius, chrysostomus och guttatus. Bland dessa har jag 
flera gånger sett C. palmipes LiN., särdeles hanarna, begärligt 
uppsuga den klibbiga saften å växter, hemsökta af bladlöss, un- 
der. det att deras honor sysselsatte sig med att röfva mjuka insek- 
ter, mest små flugor, åt sina ungar, på sätt DAHLBOM skildrar 
under C. Wesmaeli i sin >»Hym., Eur.» I., 313, 192. Honorna 
af C. leucostomus lära fånga Sceva menthastri FALL., de af C. 4- 
maculatus Anthomyia scalaris MEiG. samt de af C. peltarius TH. 
Anthomyia impuncta FALL. och Åricia lucorum FAL. till föda åt 
sina ungar. Samtliga arter trifvas bäst från juni till sept. på 
umbellater samt på solbelysta ställen å väggar och trädstammar 
etc.. Honorna bygga helst i sandjord, och har jag ej sällan sett 
honan af C. cribrarius, då hon kommit till boet, medförande 
en fluga mellan käkarna åt sina ungar. 

Närbesläktade med Crabronerna är de små släktena R/ho- 
palum, Entomognathus och Lindenius. Det sistnämndas enda 
art i Sverige, näml. albilabris FABR., har SHUCKARD sett gärna 
bygga sitt bo vid gångstigar, i sällskap med Cerceris ornata 

8 


RES PEEA 


ÖR 


NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 105 


FaBR. Närmast dessa kommer det med Crabro å ena sidan samt 
med Vespa å den andra närbesläktade Zrypoxylon med sina 
3 svenska arter, bildande en egen familj. LINNÉ anför i sitt 
>Syst. nat.> 2, 942, 11, följande observation af TORB. BERGMAN 
rörande TZ. /figulus, som han kallar »memoratu dignissima: 
»Bor i af andra insekter gjorda, men lämnade hål i träväggar, 
som den först rensar och kringgnager samt sedan öfversmetar 
med lera, hvari den nedlägger en spindel, på hvilken den lägger 
sitt ägg, hvarpå boet tilltäppes med lera. Den fotlösa, bleka 
larven liknar biens yngel och spinner, sedan spindeln är förtärd, 
en gulbrun väfnad, passande för den fma puppan. En hona 
bygger flera bon, men använder merendels ej mer än två dagar 
till boets förfärdigande.» 

Släktet OÖxybelus, med 4 sv. arter, står jämväl mycket nära 
Crabronerna. En af dess arter och därtill snart sagdt den allmän- 
naste af alla gräfsteklar är Ö. uniglumis LiN., hvars honor under 
juli och augusti månader utveckla den lifligaste verksamhet för 
att skaffa föda åt sina ungar. LINNÉ, som räknar den till genus 
Vespa, säger härom i sin »Fauna Suec.» Ed. II, 1681: »Licet 
minima sit sepe tamen Muscam domesticam se triplo vel qva- 
druplo majorem, occisam secum trahit uti Sphex». Den rykt- 
bare fysiologen SIEBOLD, som skrifvit en monografi öfver detta 
djur, har samlat 14 st. namngifna flugarter, hvilka DAHLBOM upp- 
räknat, 1. . ce... pag. 277, och: hvilka han: funnit i dess bon: En 
författare går till och med så långt, att han påstår det honan 
endast fångar flughanar, »liksom fruktade hon att utrota rofvet, 
genom att taga äfven honorna», (REUTER 1. c. häft. 34, 74.) 

Af det vackra släktet Cercerzs (med 5 sv. arter), som jämte 
Alyson (med 1 art) bildar en egen familj, fångar den allmän- 
naste arten, Cerceris ornata FABR., flera olika slags jordbin, näml. 
Rhoplates dentiventris (enl. THOMSON) samt 3 Halictus-arter: 
rubicundus, cylindricus och leucozonius (enligt SHUCKARD), äfven- 
som Panurgus ursinus (enl. DAHLBOM) för sina ungar, under 
det en annan art, C. arenaria, fångar en hård vifvel, Stropho- 
somus faber (enl. THOMSON) för samma ändamål. 

Representanterna af fam. Mellinide (2 arter) bo sällskapligt 
i sandig jordmån och bygga greniga gångar; de fånga Musca 
rudis FABR. och äro ej skygga (DEM). Fam. Nyssonide omfat- 

2 


106 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


tar släktena: Nysson, Gorytes, Hoplisus och Harpactus, med 
tillsammans 12 arter, som mestadels bygga i sand- och lerjord. 
Släktet Gorytes går jämte Nysson spinosus längst upp mot 
norden; dess arter skola enl. TASCHENBERG lefva som inkviliner 
hos sl. Crabro>." Af detta släktes fem, i allmänhet sällsynta 
arter har en, N. trimaculatus, funnits bygga bo i gamla träd 
(DBM). Fam. Larride, med 2 släkten, Tachytes och Miscophus 
(med tillsammans 5 arter), bygger i sandjord. TI. pectinipes 
LIN. föder sina ungar med Gryllus rufus enl. DAHLBOM. 

Fam. Philanthide representeras hos oss af blott en art, Ph. 
Zriangulum eller »Bivargen>», som lefver i sällskap på sand- 
marker och röfvar tama bin, ett factum, kändt redan af VIRGI- 
rivs (enl. Dem), men äfven Halictus-arter och andra jordbin. 
Fam. Åszatide förekommer hos oss blott med 2 representan- 
ter, Å. boops och ÅA. stigma, boende i torr lera och sand, den 
förstnämnda föder sina ungar med Palomena dissimilis FABR. 
enl. DBM. 

Af fam. Bembecide äga vi endast en representant, »men 
ett lejon» kan man frestas att säga. Det är nämligen Bembex 
70ostrata, som LINNÉ upptäckte på Gotland den 7 Juli 1741, »>då 
resan låg från Burs till Råne och Gröttlingebod». Han beskrif- 
ver här noga bägge könen äfvensom ynglet, »som ännu låg i 
sin hölsa till skapnad och storlek af ett ållon» (Gotl. Resan, 
pag. 246). »Själfva Bien voro stora som Bolgettingar» heter det 
vidare. Under ett besök på Gotland 1884 reste jag den 13 
aug. från Hemse till Råne enkom för att, efter LINNÉS anvis- 
ning, taga reda på denna ståtliga gräfstekel, som jag då aldrig 
sett. Jag valde efter någon tvekan vägen norrut mot Burs och 
hade ej rest !/1 timme, då vi passerade en mot sydost sluttande 
sandbacke, där halt gjordes, och jag jämte två ynglingar, som 
deltogo i exkursionen, steg ur åkdonet. Vi hade blott gått 
några få steg nedåt backen, då en geting med starkt surrande 
flög upp med stor hastighet framför oss. Inom kort blef upp- 
ståndelsen allmän, det surrade rundt om oss, och håfvarna, 2 till 
antalet, voro i liflig verksamhet. Jag insamlade ett dussin, alla 
honor, i fångstburken, där de snart domnade af, men under tiden 

" Gorytes mystaceus L. är ej inkvilin, utan fångar fjärillarver, se Ent. 
Tidskr., årg. 5, s. 186. Red:s anm. 


IO 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 107 


hade en och annan hona, med lefvande flugor mellan käkarna, 
hemkommit, och vi sågo dem sparka bakut i sanden likt hundar 
för att vidga ingångsöppningarna till sina bostäder. Med håf- 
skaften gräfde vi en stund flitigt i backen, sökande efter något 
yngel, men getingarna surrade så ilsket omkring oss, att vi snart 
måste upphöra med det fruktlösa sökandet. Ingen hane hade vi 
heller fått, men jag blef fullt öfvertygad om, att det var samma, 
ställe, där vår store LInnÉ för 143 år tillbaka hade funnit det . 
ståtliga djuret. Jag är lika förvissad, att den stora kolonien ännu 
bor kvar och är outrotlig i sin sterila sandbacke, som jag är 
öfvertygad, att djuren fortplantat sig på platsen i mer än 1!/2 
århundrade. DAHLBOM var jämväl genom sina observationer vid 
Lackalänga 1837 på hösten öfvertygad, att djuren lefva i ett 
slags samhällen (»zx arena gregatim>») likasom Mellinus och 
andra gräfsteklar. Han säger sig visserligen i ett uppgräfdt bo 
hafva funnit 3 hanar och 2 honor, men något yngel har han 
lika litet som jag lyckats påträffa. Den förklaring han antager 
härför, som skulle bestå i ett flertal af ut- och ingångar, som 
han påträffat, kan jag ej anse tillfredsställande (DeBM 1. c. pag. 
174—175)". 

Fam. Pemphredonide med släktena Mimesa (6 arter), Psen 
(3 arter), Pemphredon (8 arter), Diodontus (3 arter) och Pas- 
saloecus (5 arter), Stigmus (2 arter) samt Spilomena och Ni- 
Zela, hvardera med en art, bygga bo dels i sandbackar (Dzio- 
dontus m. fl.). dels i gamla träd, plank, fönsterposter etc. (Pem:- 
ghredon m. fl.) samt i gamla timmerväggar (Passaloecus). Af 
släktet Mimesa lefva de svarta arterna hos Pemphredoner och 
Crabroner 1 allsköns endräkt såsom inkvilina, samt de rödspräck- 
liga hos ÄAmmophila på samma sätt enligt TASCHENBERG. Af 
Passaloecus har jag tagit 4 arter, som svärmade kring en stall- 
vägg, bebodd af flera slags väggbin (se längre fram). Cemonus 
unticolor (= Pemphredon) bebor jämväl galler af en diptér, Li- 
para lucens, som bygger såväl i stjälkar af Årundo plhlragmites 
som af Rosor och Fläder, men blir i sin tur offer för en para- 


>= Enligt FABRE'S och andras undersökningar matar honan sin larv undan 
för undan med flugor och samlar ej på en gång ett tillräckligt förråd. Ingån- 
gen till boet täckes för hvarje gång, hon lemnar det, med sand. 
Red:s anm. 


II 


108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


sitisk diptér, Macronychia anomala ZeTtr. (> Annales de France», 
Bull., 28 maj 1890). 

Af fam. Sphegide äga vi blott 4 arter, fördelade på släk- 
tena Mäiscus, Ammophila och Psammophila. Miscus campestris 
är mest sällsynt, dock funnen af mig på flygsandsåsen vid Högby 
nära Skeninge samt vid Kisa under högsommaren, fast sparsamt; 
de öfriga, täml. allmänna, lefva äfven på sandmarker och upp- 
föda sina ungar mest med fjärillarver; så har t. ex. DAHLBOM 
sett en Å. sabulosa LIN. bortsläpa till boet en larv af Plusia 
chrysitis L., som fallit ned från en nässla, härvid förföljd af en 
fluga, Miltogramma murina, som han trodde jämväl vilja lägga 
ägg på larven, under det LInnég i' sin »Fauna Suecica» omtalar, 
att honan nedgräfver spindlar för samma ändamål. Denna familj 
utgör så att säga typen för gräfsteklarna. DE GEER, som i 14:de 
memoiren af sitt stora arbete »Mem. pour servir å V'histoire des 
insectes» kallar dem »Guépes-Ichneumons», indelar dem i 2 
familjer, hvardera representerad af 3 arter, näml. den första 
af Crabro 4-cinctus FABR. (= >»Guépe-Ichneumon å trois ban- 
des interrompues», hvaraf Dahlbomska namnet C. interruptus), 
Crabro cribrarius L. och Mellinus arvensis L., samt den andra, 
hvilken ungefär motsvarar fam. Sphegide, at Priocnemis fusca 
LiN., Ammoplila sabulosa L. och Psammophila viatica Tin. 
(F. Suec. 65 scilicet descriptione, då samma ställe Zn diagnosi 
afser Pompilus viaticus »hvarom alla svenska entomologer äro 
ense» enl. DAHLBOM 1. c. pag. 19 och 57.) 

Vi komma nu till den största familjen näml. Pompilide 
med släktena Ceropales, Salius, Pompilus, Pogonius, Agenia, 
Priocnemis och Calicurgus, med tillsammans öfver 40 arter, af 
hvilka 24 tillhöra det släkte, som gifvit familjen sitt namn. De 
fleste arter af detta stora släkte, såsom: rufipes, niger, trivialis 
och wvzaticus, bo i sandjord och föda sina ungar med färskt byte, 
bestående af flugor, spindlar och smärre fjärillarver; den mindre 
vanliga P. cinctellus bor äfven i maskstunget virke likaväl som 
i steniga jordvallar. Den ytterst sällsynta P. albo-notatus WESM. 
2 togs i sept. 1884 på Omberg af Med. Kand. MORTONSON; den 
23 sept. tog jag vid Helgeslätt en stor 9 af P. niger FAB.,'som 
gick baklänges uppför en backe och släpade till sitt bo en spin- 
del, större än hon själf. Släktena Priocnemis och Pogonius 


12 


-w ” 4 il - 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER: 109 


lefva på samma sätt. Den 26 sept. 1891 tog jag vid nämnda 
ställe i V. Hargs sin Pog. variegatus LIiN., just som den skulle 
krypa in i sitt bo, beläget i en jordskärning invid en-körväg. 
Släktet Ceropales, med 2 arter, som alltid synas sysslolösa, anses 
af DAHLBOM lefva parasitiskt, och LEP. S:T FArRGAU har sett 
honan gå baklänges in i vassrör, bebodda af närbesläktade Hy- 
snenoptera. "THOMSON har sedan funnit, att den allmänna arten 
parasiterar hos Pompilus-arter. 

Fam. Zziphiide har 2 ej sällsynta arter, som lefva på sand- 
marker i södra och mellersta Sverige". Fam. Sapygide räknar 3 
mer och mindre sällsynta arter, hvilka enl. THOMSON troligen lefva 
parasitiskt på trädinsekter. De 2 sista dagarna af maj månad 1891 
tog jag några hanar af Sapyga clavicornis Lin. och 5-punctata 
FABR., som, tämligen skygga, snabbt flögo omkring några små 
cirkelrunda hål, tydligen gjorda af någon Anobium-art i bräd: 
fodret kring ett takröste i trädgården, utan att jag dock fick fatt 
i någon hona". Fam. Scoliete med släktena Myrmosa och 
Methoca, med hvar sin art, lefver på sandmarker och möjligen 
parasitiskt hos. apiarier (THOMSON). 

Af Fam. Mutillide med släktena Mutilla och Smicromyrme, 
med hvar sin art, lefver M. Europea Lis. parasitiskt i humlebon 
i mellersta och södra Sverige, samt Smicromyrme rufipes på 
sandmarker i södra Sverige. Den 26 juni år 1890 fann jag 
en hane i min trädgård; hanarna äro i allmänhet större än ho- 
norna i dessa begge sistnämnda familjer; de senare sakna vingar 
och likna, vid hastigt påseende, vanliga myror. Slutligen finnes 
bland Proctotruperna en afdelning, hvars honor äfven äro för- 
sedda med gaddar och som lefva på samma sätt som de fyra 
sist härofvan uppräknade familjerna. De kallas af HALIDAY 
Dryinoide och utgöras af Dryznznzi (med 19 sv. arter fördelade 
på 4 släkten) samt FEpyrzazi (5 arter på 4 släkten). Den för 
två år sedan aflidne, inom entomologien högt förtjänte doktor 
MÖLLER säger härom i bref till mig af den ”/12 1882: »Onekli- 


<= T. femorata lefver troligen parasitiskt å larven till Rhizotrogus solstitialis. 
(nt Ent. Meddelsi,; Pp. f25). Red:s anm. 
"= En vacker Q af den, sällsynta S. variegata DBM (= Sirex Sinulis 
FABR.) togs i aug. 1885 vid Helgeslätt af fröken AUGUSTA V. ROSEN och fin- 
nes i min.samling, 


13 


Ios Jr ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


! 


gen ha vissa af dessa smådjur (näml. Proctotruperna) t. ex. Dryi- 
nus och Episemus rätt mycken likhet med en Ceraphron, (eller 
3:dje gruppen inom nämnda familj) såväl i det platta hufvudet, 
det utbildade stigmat samt kroppens rörelser, men --— olyckligt- 
vis äro de ej parasiter, utan rofdjur och honorna akuleater, i 
hvilket fall de närma sig Ziphia och Myrmosa bland rofstek- 
larna. De bilda sålunda en öfvergång från dessa till Proctotru- 
verna, men hvar man bäst bör ställa dem, är svårt att afgöra». 
Om nu dessa djur af ofvan anförda, ur biologisk synpunkt tungt 
vägande skäl, böra räknas till »Sp/hegides» skulle dessas nuva- 
rande artantal 166 ökas med ytterligare 24, hvadan vi skulle 
äga 190 arter skandinaviska gräfsteklar. Med stöd af hvad ofvan 
blifvit anfördt, kunna de knappast anses omfatta några i egentlig 
mening, d. v. s. såsom »endoparasiter» lefvande individer, utan 
blott s. k. inkviliner eller ett slags hyresgäster, lefvande i sam- 
dräkt och godt förstånd med sina värdar. Detta är dock icke 
fallet med den sista, ännu återstående familjen, de efter GEOFFROY 
hos DE GEER i den ofvan citerade 14:de memoiren jämväl upp- 
tagna »Guépes-doreées>, hvilka LINNÉ då helt nyligen gifvit nam- 
net Chrypsis. I olikhet med alla förut omnämnda oäkta para- 
siter äro denna familjs medlemmar att räkna såsom äkta para- 
siter, i det att deras ungar uppäta larven till den stekel, i 
hvars bo deras ägg blifvit lagda. Den unga Chrysis-larven 
synes vara en »ektoparasit», eller en sådan, som angriper sitt 
blifvande offer utifrån, i motsats mot »endoparasiten», hvars 
ägg från början utvecklats inom larvens egen kropp. Herr 
BOorrIES synes hafva specielt studerat dessa parasiter, och jag 
vill därför anföra hans egna ord, lånade ur en »ÖOversigt over 
de danske Guldhvepse», som han för en kort tid sedan haft 
godheten sända mig. »Guldhvepsehunnen», säger han, »skjuler 
Egget mellem Foderet i vedkommende Celle, og Larven kommer 
först frem af Egget, naar Vertlarven er ferdig med at fortere 
Foderet, altsaa er udvoxen; det er derfor ikke sjaldent, at Veert- 
larven, med den lille Guldhvepselarve festet til sin Ryg, naaer 
at spinde sin Kokon, inden den bliver udsuget af Snylteren. Da 
Guldhvepselarven saaledes ikke er afh&ngig af Cellens Foder- 
masse, er der ingen Modsigelse i, at treffe densamme Guldhvepse: 
art udviklende sig i Biers og Gravehvepses Boer, hvor Förradet 


14 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. Sy OR | 


dog er af saa forskjellig beskaffenhed (vegetabilsk og animalsk.). 
WEsTtwooD's Tvivl om Rigtigheden af LEPELLETIER's Meddelelser, 
som senere bestandig ere blevne bekreftede ved Erfaringen, 
skriver sig fra, at man dengang endnu kun kjendte Entoparasiter 
blandt Snyltehvepsene; han mente derfor, at /Egget maatte afleg- 
ges i selve Vertlarven, hvis Guldhvepsene skulde vere &gte 
Parasiter, hvilket var i Strid med, at de flyve og legge &g sam- 
tidig med. deres Verter. Lb Valget af Vert tage. ialfald de hyp: 
pigere Arter det ikke saa noje, tilmed synes de rent ydre Forhold 
ofte at vere bestemmende; saaledes legger den Sydeuropeiske 
Stilbum calens Agi de paa Mure o. s. v. frit siddende Ler- 
reder af Chalicodoma, Pelopeus og Eumenes, Chrysis cyanea 
holder sig ne&rmest til Bi- og Gravehvepse-Boer i gammelt Trze- 
verk o. s. v. Slegten Cleptes alene synes at danne en Undta- 
gelse, idet den, ifolge af forskjellige Iagttagelser, skal legge Eg 
paa Larver af Bladhvepse-slegten /NVematus». Detta faktum är 
grundadt på LEPELLETIER'S intressanta iakttagelser öfver kläcknin- 
gen af Cleptes semiaurata Lin. från en mängd larver af NV. KRi- 
Gesrarsom. han: iakttagit mellan kli no och I, ff mi lerevdaå- 
gar a rad (se DBM. Hym. Eur. IL- 16; 3). 1 morfologiskt hän: 
seende gör BORRIES följande anmärkning, som jämväl förtjänar 
uppmärksammas: »En Familjekarakter, som hidtil er overset be- 
treffende Chrysiderne», säger han, »er den, at Pronoten er bev &2- 
gelig; det gjenfindes bl. a. hos Metalhvepsene (Pteromalinz), med 
»hvilka Guldhvepsene maaske ogsaa ere n&ermest beslegtede.» 

Angående honornas gaddar hos denna väl begränsade familj 
har under 1889 en tvist pågått mellan några medlemmar af 
»Soc. Entomologique de France», som finnes offentliggjord i dess 
annalers bulletiner; tvenne aktade medlemmar af Societén, Mrr 
LEVEILLÉ och POUJADE, hafva, i förening med redaktören af »L'en- 
tomologiste Genevois», Mr HENRI TOURNIER, fönekat möjligheten 
af att de kunna stickas, under det Mr CLEMENT påstår sig själf 
haft erfarenhet däraf och framdrager bevis för detta sitt påstående 
från BREHM, GIRARD och PErREÉz. Den senare, som är professor 
i Bordeaux och medlem af Societén, gifver i skriftligt svar Mr 
CLEMENT rätt i sak, tilläggande »att dessa honor äro försedda 
med en tub, liknande en kikare, i fyra afdelningar (motsvarande 
lika många bakkroppsleder), i hvars spets en fin, spetsig gadd, skyd- 

15 


LTI2 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT I 892. 


dad - af 2 walvler, : ät synlig: för luppen, men de” sakna "out: 
blåsa, och detta har gifvit anledning till det ofta upprepade 
påståendet, att de ej kunna stickas» — ett förhållande, som redan 
var kändt af DE GEER, och hvilket å planscherna 28 och 29, 
tillhörande den ofvan citerade 14:de Memoiren i Zome II blifvit 
aftecknadt och omständligt beskrifvet. 

Vi äga i Sverige 28 arter af dessa praktfulla och lifliga 
parasiter, fördelade på sex släkten, under det att för Danmark blott 
20 arter på fem släkten finnas upptagna i den ofvan citerade 
»Oversigten» af Köpenhamns Zoologiska musei material. Släktet 
Holopyga, som helt och hållet saknas i Danmark, är hos oss 
representeradt af en sällsynt art, 7. ovata DAHLBOM, som funnits 
i Skåne, på Gotland och Omberg, på senare stället zz copula 
den ??/7 1835. 

Af släktet Ömalus har jag flere somrar sett O. auratus 
; ständigt vistas i närheten af Cemonus unicolor på blad och stjäl- 
kar af Helianthus tuberosus i min trädgård, samt ett år (aug. 
1888) den sällsynta och större De Geerska arten, O. coeruleus 
= violaceus ScorP.) på samma sätt uppvaktande Pemphredon 
lugubris LATR. å samma växt. BORRIES har i den förstnämndas 
reden flera gånger påträffat en Pimpla-art, Perithous mediator 
FABR., hvilken stundom lagt sitt ägg på ÖOmalus-larven och såle- 
des skulle vara en verklig dubbelparasit. Elampus Panzeri, som 
jag tagit i mängd på »Högby-mon» (en sandås nära Skeninge) i 
juni 1886, är sannolikt parasit hos Cerceris arenaria eller hos 
någon Crabro-art. Hedychrum nobile Scor. ( = lucidulum PANz. 
och Dem) skall enl. BorriEs lefva hos Halictus- och Cerceris- 
arter, samt 2n2zZ2ufus LEP. hos den i Danmark liksom hos oss 
sällsynta Tachytes unicolor PANzER. Af släktet Clrysis har han 
funnit den rara neglecta (SHUCK.) i reden af Hoplomerus spim- 
pes. Chr. bicolor Dem, äfven sällsynt, är af ZETTERSTEDT enl. 
DAHLBOM anträffad hos Ösmzia nigrivertris ZETT. på Gotland 
den ?6/7 (årtalet ej utsatt); Chr. cyanea Lin. parasiterar hos 
Chelostoma maxillosa samt hos de i trä byggande gräfsteklarna 
Pemphredon och Trypoxylon. Borries har endast funnit arten 
hos I. figuli reden i Rubus-stjälkar. Chr. viridula Tin. är 
allmän i reden af Hoplomerus spinipes enl. samme man. Chr. 
zgnita LiN., påträffas ofta i bon, tillhörande Odynerus bifascia- 

16 


” 


» 


NERÉN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. 13 


2 


Zus Lin. samt flere Åncistrocerus-arter i min trädgård... Chr. auri- 
pes WEsmM. träffas i reden af Eumenes, Odynerus och ÖOsmaia 
(BorriEs), samt Chr. fulgida Lis. hos samma värdar som Chrysis 
zgnita (se ofvan). 

En utmärkande egenskap för detta släkte, tydligen gemen- 
sam för flere: af dess arter i större eller mindre grad, är den 
högst betydligt varierande storleken hös: en och samma art, san- 
nolikt beroende af rikare eller knappare näring. Tydligast visar 
sig detta förhållande hos den allmännaste arten, Chrysis ignita, 
hvars längd kan variera mellan 6 och 12 nim. (2—4 dec. lin. 
enl. DAHLBOM), så att om man ser ett par af dessa ytterligheter 
bredvid hvarandra, man knappast kan öfvertygas om, att de till- 
höra samma art. Då denna därjämte är den allmännaste arten 
inom släktet, torde orsaken härtill ligga i en öfverlägsen förmåga 
att lämpa sig efter sina ofrivilliga värdars vilkor eller, som ord- 
språket säger, på förmågan »att rätta mun efter matsäcken». 

Som ofvan blifvit sagdt, äro denna familjs samtliga med- 
lemmar äkta parasiter, ej inkviliner, och det är högst intressant 
att iakttaga honornas kloka och försiktiga sätt att gå till väga, 
då äggläggningstiden nalkas... De vänja långt förut sina blifvande 
offer vid sin åsyn och följa dem därför nästan öfverallt — såsom 
ett slags polis eller detektiver. . Det är högst intressant att obser- 
vera slugheten och ihärdigheten hos dessa små parasiter, hvilka 
— likasom deras bevakade offer — instinktmässigt hängifva sig 
åt den högsta uppgiften inom. djurlifvet: omsorgen för afkomman, 
hvar inom sin art, under det båda söka, hvar på sitt sätt och 
efter bästa förmåga, lösa sina ofta ganska mödosamma uppgifter. 
Detta gäller företrädesvis honorna, som ådagalägga den största 
omsorgen för släktets bevarande och härvid visa långt större för- 
siktighet än hanarna, hvilka, om de härunder anträffas, äro långt 
mindre på sin vakt, under det att de mera synas spela rålen af 
nyfikna eller eljest intresserade åskådare. Det är hos oss före- 
trädesvis högsommaren — juli och augusti månader — som bäst 
ägnar sig för dylika slags studier... De flesta honorna af bin och 
steklar lägga vid. denna tid sina ägg på omsorgsfullt valda, ofta 
af honorna med eller utan hanarnas hjälp byggda och intedda 
platser, eller syssla de nu som bäst med anskaffandet af föda 
åt sitt yngel. Det var den 24 juli 1890, jag kom i tillfälle 

Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 2 (1892). — 17 8 


1I14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


att observera några småbin, gula under buken, tillhörande »buk- 
samlarna» eller den 3:dje ofvan omtalade gruppen, som flitigt flögo 
ut och in, medförande proviant åt sina yngel, hvilka voro loge- 
rade i en mängd cirkelrunda hål i en gammal, omålad, mot söder 
vettande stuguvägg nära Helgeslätt, i V. Hargs socken. Bien 
igenkände jag snart såsom tillhörande en i dessa trakter sällsynt 
art, Heriades truncorum KirBY. De voro så ifrigt upptagra at 
sitt. arbete, att jag utan svårighet med blotta händerna tog flera 
exemplar i en händelsevis medförd tomflaska och dessutom ett 
par mindre vanliga Halictus-arter, som bodde i samma vägg, 
men härvid fick jag äfven sikte på några andra smärre, helt 
svarta bin, hvilka liksom väntade på, att de förstnämnda He- 
rzades-honorna skulle flyga ut. Jag iakttog nu, att en hona 
af dessa småbin, hvilken till sin byggnad liknade den af mig förut 
i Östergötland funna Stzelis pheoptera, ehuru synbart mindre än 
denna, flög in i det för henne rymliga Heriades-boet, hvars hona 
jag annekterat, men då -hon skulle flyga ut, knep jag äfven detta 
lilla djur och därjämte ett par sysslolösa hanar af samma slag, 
hvilka sutto på väggen och fingo med lifvet plikta för sin otidiga 
nyfikenhet. Jag iakttog därjämte en liten gräfstekelhona, som 
bodde i samma vägg och som uppvaktades af en ovanligt liten 
hona af Chrpsis ignita. Äfven den förstnämnda lyckades jag 
bemäktiga mig med blotta händerna i 2 exemplar. Vid närmare 
undersökning af fynden befanns parasitbiet vara den sällsynta 
Stelis pusilla SPINOLA, hittills endast funnen i Vestergötland, 
samt 2 honor af den jämväl i Sverige sällsynta gräfstekeln 
Crabro (Crossocerus) anxius WeEsm., utförligt beskrifven i DAHL- 
BOMS >Hym. Eur.> I, 329, 214, synonym med C. transversalis 
Dem. 1. c. 317, 197, bägge sålunda goda fynd. 

Under juli månad har jag äfven åren 1884—1887 observe- 
rat en Åndrena-art, Å. nigriceps KirBY, som är ett hos oss säll- 
synt och ganska vackert djur, hvars hanar jag merendels såg 
under nämnda månad på blommande Astrantia major, och ho- 
norna för det mesta i början af augusti på Solidago canadensis 
1 min trädgård. Då jag under dessa år snart sagdt dagligen 
såg dem vid sagda tidpunkt, antog jag, att de hade sina bostä- 
der i närheten, men kunde ej upptäcka platsen, tills jag sist- 
nämnda år (1887) fick se en IVomada-art (NV. solidaginis PANZER) 

18 


dan 


I 


NEREN: ENTOMOLOGISKA SOMMARSTUDIER. I 15 


tämligen talrikt sitta på vakt kring en mängd i den hårda sand- 
gången gräfda, cirkelrunda hål af en vanlig blyertspennas omfång, 
hvilka gingo rakt ned i jorden. Hålen, omkring 10 stycken på 
ett par kvadratalnars yta, stodo mestadels öppna, ehuru lig- 
gande midt i sandgången. Snart varsnade jag en Åndrena-hona 
af nämnda art flyga upp ur ett af hålen, då genast en Vomada- 
hona med lätthet kröp ned i boet, där hon dröjde en god stund. 
Det fängslande skådespelet förnyades flere gånger och alltid fanns 
en af parasiterna tilhands, som kröp ned, då Andrena-honan hade 
flugit bort. Med tillhjälp af en liten spade undersöktes ett af hålen, 
som gick några tum rakt ned i den hårdt tilltrampade sandgången, 
grenande sig åt bägge sidor i 2 å 3 grenar. Efter detta år har 
jag förgäfves spanat efter några reden, till dess jag mot slutet af 
augusti månad 1891 helt oväntadt påträffade flera stycken hål 
mellan gatstenarna, tätt utanför en trädgårdsport, som leder ome- 
delbart utåt gatan. Jag tog ett af bien för att kontrollera arten, 
som befanns vara den rätta, men kunde ej upptäcka några snylt- 
gäster i närheten; måhända var det dock dessa, som skrämt bort 
de flitiga djuren från sina bostäder i trädgården. De hade då 
säkerligen bott här flera veckor, alldenstund den gulbruna täta 
hårbeklädnaden å thorax var sliten och urblekt, hvarjämte de 
sirliga gulgrå hårkanterna i nedre kanten af de svarta abdomi- 
nalsegmenterna voro på ryggsidan nästan totalt förslitna under 
omsorgerna för ungarnas proviantering. 

Under de första dagarna af augusti 1890 fann jag å en 
mer än 50 år gammal rödfärgad stallgafvel af timmer, vettande 
mot söder och belägen utåt nämnda trädgård, vid middagstiden 
under lugna och solvarma dagar, flera honor af solitära bin, alla 
tillhörande »buksamlare», näml. Chelostoma maxillosa Lin., och 
Gyrodroma nigricornis NYL., samt florisomnis LiN., en och annan 
hona, men flere hanar af Ösmia coerulescens Lin. och fulvi- 
ventris PANzZ. samt flera hanar af Törnrosbiet, Megachile cen- 
tuncularis. De senare bodde ej på stället, såvidt jag kunde 
märka, hvilket dock var händelsen med Osmierna, af hvilka jag 
tog en & tillhörande Ö. fulviventris, under det han höll på att 
krypa in i ett af hålen, till stor del tillkomna genom målskjut- 
ning med salongsgevär, men äfven gräfda eller apterade för sitt 
ändamål af invånarna. Af gräfsteklar fann jag tvenne arter af 


19 


116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


det med Vespa och Crabro närbesläktade genus Irypoxylon, 
näml. figulus Lin. och clavicerum . LEPELLET., samt: af soli- 
tära getingar honor till Ödynerus bifasciatus Lin. samt till ett. 
par ÅAnmncistrocerus-arter. Dessa uppvaktades nu af en mängd 
parasiter af flera slag, nämligen Clhrysis cyanea, ignita och ful- 
gida samt Övmmalus auratus och eneus, ej mindre än tre arter. 
af det vidunderliga släktet Foenus, näml. jaculator LiN., asséc- 
zator FABR. och den minsta, sällsynta arten nigrifarsis THOMS.”, 
äfvensom af ett par Ep/uzaltes-honor, tillhörande den allmännaste 
arten carbonarius CHRIST., ifrigt trefvande med sin långa terebra, 
i tydlig afsikt att lägga sitt ägg hos någon större innebyggares 
yngel. Vid en af dessa parasiter, Foenus jaculator, finnes an- 
märkt i LInnks EF. Suec., Ed. II, 1726: » Habitat in Apis trun- 
corum, florisomnis, Sphegisque figuli larvis; antennis 'perqvirit 
ubi larva latet, avolat, redit et imponit ei ovum T: BERGMAN». 
Denna beskrifning slår bokstafligen in med: hvad jag här varit i 
tillfälle att iakttaga. De af mig förut observerade djuren voro 
just honorna af Chelostoma samt Gyrodroma mnigricornis NYL., 
(hvilken senare enligt THoMSONS utredning i hans »Opusc. Entom;» 
pagg. 1217—1218 just motsvarar LINNÉS Åpis truncorum), 
Trypoxylon figulus och Foenus jaculator, hvilken senare jag då såg" 
flitigt hemsöka dessa arters bostäder. Hvad angår den andra Gyro- 
droma-arten, florisommnis LiN, som är mindre än den förstnämnda, 
har jag tidigt på morgnarna mer än en gång påträffat denna, 
sofvande i blommor (unde nomen Linneanum!) af. Campanula 
rapunculoides, hvilken växt är ett svårt ogräs i trädgården. 

Utom "ofvan uppräknade tvenne gräfstekelarter fann jag å 
samma vägg åren 1889 och 1890 mest under juli, men äfven 
i början af augusti månad vid» olika tillfällen, honor af 3 arter 
Passaloecus, mnäml. corniger SHucK., monilicornis DEM. och 
gracilis CURTIS samt hanar af den sistnämnda äfvensom en 
hane af &örevicornis Moraw. (:), i hvars sällskap. jag då ofta 
påträffade Ösnalus e&neus PANZER, som jag därför misstänker 
vara parasit hos dessa små gräfsteklar. 

+ Den 1883 af THOMSON beskrifna arten, förut endast funnen inom Skåne, 


Blekinge och Vermland (TH, »Opusc. Ent.» pag 850) fann jag redan 1884 på 
blommor af Åstrantia major LIN, i samma trädgård. 


117 


AGROMYZA LAPPAE LoEwWw. 


EN FÖR SYERIGES FAUNA NY FLUGART. 


oo$I april 1891 hemfördes från Svartviks stärkelsefabriks om- 
råde invid Ulfsundasjön i närheten af Stockholm ett par torra 
kardborrstjälkar, hvars märg skulle användas vid uppsättning af 


6 7 
N ÖMIR I 
$ br - : J 
v / fn Nuee) 
5 cr Y 
Ae 
; 
F ak 
YT 
2 SV 
f=" bog yY Y 
/m) ; Så 
8 4 


I Larven: 2 dess bakersta kroppsring; 3 den- 

samma sedd från sidan; 4 hufvudet; 5 pup- 

pan: 6 dennas sista kroppsring; 7 densam- 

ma från sidan; 8 hufvudets undersida; 
9 ryggsidan af en kroppsring. 

småfjärilar.. Inuti denna märg, isynnerhet den del däraf, som 
befunnit sig närmast roten, märktes smala gångar, förorsakade af 
insektlarver, -och vid närmare undersökning påträffades därstädes 
små puppor, hvilkas utseende tillkännagaf, att de tillhörde någon 


I 


|| 
118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


dipterart. Den 28 i ofvannämnda månad framkom också ur en 
af pupporna en liten svart fluga och den 30 ytterligare tvenne 
dylika ur ett par andra puppor. HKardborrstycken, som af prof. 
AURIVILLIUS tillvaratagits från annat ställe i Stockholmstrakten, 
lämnade äfven sådana flugor, men dessa utkommo ej förrän i 
medlet af maj. Larverna synas förekomma äfven i stänglarna till 
andra växter; ty KALTENBACH fann dem i Ångelica Splvestris, 
ScHOoLTz i Centaurea Facea och RONDANI i Carduus Nutans. 

På ZETTERSTEDTS tid synes denna ”flugart ej varit känd, all- 
denstund hvarken han, MEIiGEN eller någon annan af den tidens 
dipterologer omnämna henne. Den förste, som observerat såväl 
den utbildade insekten som dess larv och puppa, är prof. H. 
LoEw, och äfven han fann de båda sistnämnda under enahanda 
förhållanden, som ofvan angifvits. Hans beskrifning på arten är 
af följande lydelse: 4 

»Agr. Lappae A & P nov. sp. — Magna, nigroviridis, ni- 
tida; capite cum antennis et palpis, halteribus pedibusque atris; 
alis cinereo-hyalinis; antennarum seta basi distincte incrassata. 
Tong. Corp. (I 5/,,.—Y 7/;> ln.» ALOEW. Stett; e': Zeit. ospaiseo 
(1850)». — SCHINER Faun. austriaca II, p. 308. 

Hufvudet mattsvart, en tresidig fläck omkring ocellerna nå- 
got glänsande. Antenner något nedåt lutande, 3:e leden liten, 
rund, borstet gröfre mot roten, och dess behåring synlig blott 
vid starkare förstoring. Vid munkanten några uppåt krökta borst. 
Palperna svarta, sugröret brunt. Thorax och scutell grönaktigt 
svarta, med obetydlig glans. Abdomen mer grönglänsande, i 
synnerhet femte segmentet; det sjette svart, hos hanen litet, af- 
rundadt och föga märkbart, hos honan längre, tjockare och ko- 
niskt. Svingkolfvarnas knappar svarta, skaftet brunt. Benen 
svarta. Vingarna vattenklara, obetydligt gråskuggade, ribborna 
svarta. Ribban mellan kostan och första längsribban fin, när- 
mad till den sistnämnda och förenad med henne vid kostal- 
kanten. Första längsribban utåt tjockare och svart, böjer sig 
starkt mot kostalkanten och utlöper i denna något innanför vin- 
gens midt. Kostalribban från första ribbans utlopp tjock, svart, 
mot vingspetsen smalare. Lilla tvärribban snedlöpande och be- 
lägen midt för första ribbans utlopp. Fjärde längsribbans af- 
delningar förhålla sig till hvarandra som 3:2: 7. Andra, tredje 


2 


LAMPA: AGROMYZA LAPPAE LOEW. 119 


och fjärde längsribbornas läge liksom hos den närstående Ayzgr. 
Åeneztventris FALL. 

Beskrifningen på imago är, som af ofvanstående utdrag 
kan synas, så tydlig och fullständig, att just intet därvid är att 
tillägga, och samma är förhållandet angående puppan. Larven, fig. 
1, är däremot af LorEw mer i förbigående omnämnd, och mycket kan 
ej heller vara att säga om honom, emedan han liknar många 
andra fluglarver, såväl till form som färg. Då han uppnått sin 
fulla storlek är längden 5 mm., kroppsformen cylindrisk, afsmal- 
nande framåt; kroppsringarna äro 12, förutom hufvudet; färgen 
gulaktigt hvit, på de mellersta segmenterna grå eller grönaktig. Un- 
der den genomskinliga huden visa sig vid starkare förstoring egen- 
.domliga bildningar, bestående af olikstora, oregelbundet rundade, 
hvitaktiga plättar, nästan liknande stenläggningen på en gata. 
Längs undersidans midt sammanflyta dessa plättar, men bilda på 
sidorna snedlöpande och parallela linier. Hufvudet är betydligt 
smalare än nästföljande segment och har några få, mycket korta 
borst; men det hos fluglarver vanliga, svarta och i ändan klufna 
ätverktyget är omärkbart. Några utstående, vårtlika trakémyn- 
ningar äro ej synliga på första segmentet. Det sista eller baker- 
sta segmentet är rundadt och har i spetsen upptill tvenne trub- 
biga knölar, en på hvardera sidan, hvilka äro försedda med ett 
litet cylinderformigt bihang; under dessa knölar är ytan tvärs- 
öfver starkt konkav, och därunder befinna sig tvenne trakémyn- 
ningar, hvilka ej hafva den vanliga formen, utan äro koniska, 
något uppåt böjda och af brun färg. 

Puppan, fig. 5, är grågul, 4,; mm. lång, och en dryg mm. tjock, 
cylindrisk, men något afsmalnande bakåt, i båda ändarna afrun- 
dad. På hufvudet sitta två små svartaktiga knölar eller stigmata 
och på dess undersida är en aflång fördjupning, med något upp- 
svällda kanter, på samma ställe, der munöppningen befunnit sig 
hos larven. På bakersta segmentet finnes ett mycket litet bihang 
å hvardera sidan, och trakémynningarna äro svarta samt nästan 
klolika och fästade på låga knölar af samma färg. Puppskalets 
yta är sträf, genom små och kornlika borst, hvilka sitta tätast 
omkring segmentkanterna samt på hufvud och sidor. 

Ett par kardborrstjälkar hemfördes äfven under september 
månad från Stallmästargården och dessa voro mycket skadade 


3 


120 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


invändigt, isynnerhet uti rotändarna, där larvgångarna samman- 
flöto och bildade gröfre kanaler. DPe undersöktes den 21 i samma 
månad, och pupporna voro i gångarna ganska många, isynnerhet 
i den ena stjälken, där ej mindre än 28 stycken påträffades. 
Uti. en större larvgång befunno sig fem stycken puppor nästan 
bredvid hvarandra. Äfven en larv, som tycktes vara fullväxt och 
färdig till förvandling, erhölls: ur hvarje stjälk. — I' år (1891) 
på hösten tyckas kardborrstjälkarna vara mindre skadade genom 
fluglarver, . och synes det därigenom som om äfven denna fluga 
vore mer talrik vissa år. 

Märkvärdigt nog måste det förefalla, att en insekt, som nu- 
mera tycks vara så allmän, icke förut anträffats hos oss, hvarken 
af ZETTERSTEDT, FALLÉN, BOHEMAN, WAHLBERG eller HOLMGREN, 
oaktadt dessa voro, som hvar och en vet, flitiga diptersamlare; 
men samma är förhållandet med många andra arter, såsom t. ex, 
hvetemyggan,. hvilken af dem ej heller blifvit upptagen som svensk, 
fastän hon numera förekommer nästan öfverallt, ibland uti stor 
myckenhet. 

Hvad flugorna beträffar, är sannolikt hos oss mycket, som 
återstår att utforska, icke allenast angående deras lefnadssätt och 
metamorfos, utan äfven till och med rörande nya arter, och önsk- 
ligt vore, om en och annan af våra entomologer ville mer, än 
hvad på senare årtionden skett, egna sin uppmärksamhet åt dem, 
ty vi kunna intyga, att de erbjuda mycket af stort intresse, fast 
de till utseendet kunna vara mindre tilltalande. 


Sven Lampa. 


Psyche hirsutella HUBN. har förut i de nordiska länderna 
anmärkts endast i Norge och Finland, men förra sommaren (juni 
månad) anträffade jag en hane af denna sällsynta fjäril vid Elfs- 
backa bruk i Vermland, hvadan den numera kan inregistreras 
äfven bland de svenska fjärilarna. 

Färlöf, mars 1892. 

Josef Andersson. 


121 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
VINTERSAMMANKOMST 


den 27 februari 1892. 


Ofvannämnda sammankomst, den första för innevarande år, 
hölls såsom vanligt å Hötel Phoenix enligt stadgarnas föreskrift 
»den sista lördagen 1 februari». 

Sedan ordföranden, professor O. SANDAHL, hälsat de talrikt 
församlade medlemmarna, däribland flere nyinvalda, välkomna 
och tillönskat dem god framgång i deras arbeten å entomologiens 
vidtomfattande fält, tillkännagaf han, att döden sedan senaste 
sammankomsten den 14 december 1891 bortryckt 4 ledamöter, af 
hvilka 2 hörde till de nyss nämnda dag invalda, nämligen staty- 
bildhuggaren och ridd. CARL JOHAN DYFVERMAN (afliden genom 
influensa i Sundbyberg den 10 januari detta år i en ålder af 
närmare 48 år) och länsveterinären hr CASPER ANDERSSON (plöts- 
ligen död af hjärtförlamning under utförandet af en operation den 
21 januari i Linköping, 58 år gammal) samt föreningens heders- 
ledamot af andra klassen, fru professorskan CAROLINA GUSTAFVA 
LEONORA WAHLBERG, född WESTERBERG, som afled på julaftonen 
1891 i sitt 84:e år. Hon var sedan många år änka efter den 
berömde entomologen professor P. F. WAHLBERG, hvars minne 
hugfästs genom den af henne till föreningen skänkta och efter 
mannen uppkallade Wahlbergska fonden. Den fjärde bortgångne 
var f. d. revisorn och ridd. J. W. ANKARCRONA, som varit med- 
lem af föreningen allt sedan dess stiftande och nu afled i Karls- 
krona den 22 sistlidne januari vid 68 års ålder efter en genom- 
gången stenoperation. Hans med största nit och ifver samman- 
bragta rikhaltiga samlingar af skalbaggar och fjärilar befinna sig 
sedan flera” år tillbaka lyckligen i-föreningens ägo. : Det var i 


I 


122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Karlskronas trädgårdar och parker samt i dess omgifningar, som 
han hufvudsakligen gjorde sina skördar af insekter, hvilka med 
ifver fortsattes äfven sedan han såsom pensionerad dragit sig till- 
baka till sitt vackra ”Tusculum, den i Lyckebydalen naturskönt 
belägna egendomen Hessleborg. Då synförmågan under sista de- 
cenniet af hans lif började svika, måste han öfvergifva sina kära 
skalbaggar och sysselsatte sig i stället med konkylierna, af hvilka 
"han sammanfört en praktfull och värderik samling. 


Följande nya ledamöter anmäldes: ASPELIN, O., Stud., Gustafsfält, Färlöf, 


GYLLENKRODOK, F. G., Friherre, Kab.-kammarherre, Sinclairsholm, Vinslöf, PERS- 
Sun, G., Förvaltare, Ovesholm: anmälda af kyrkoh. J. ANDERSSON; BERGMAN, 
A. M., Stud., Ög. Nat., Upsala, FRISTEDT, C., Fil. D., Adjunkt, Karlstad: af H. 
ScHÖTT; BorG, C. J., Med. D., Distriktsläkare, Stockholm, STUXBERG, A., Fil. D., 
Museiintendent, Göteborg, WILNER, O., Apotekare, Kalmar: af O. TH. SAN- 
DAHL; CARLSSON, G. A., Bokhandlare, Stockholm, JOHANSSON, C., Kassör, 
Sthlm, NEIJBER, E., Revisor, Sthlm, LANDGREN, W., Kassör, Sthlm, SCHULD- 
HEIS, W., Vinhandlare, Sthlm: af herr G. HOFGREN; EKEKRANTZ, T., Apote- 
kare, Mölndal, PETERSON, J. E., Kontorschef, Mölndal: af I. B. ERICSSON; 
REUTERSKIÖLD, C. A. F., Bruksägare, Norrgarn, Knutby: af C. GRILL; RO- 
SENÖRN-LEHN, FR., Baron, Rösjöholm, Engelholm : af Herr EHLERS ; FLODERUS, 
M. O., Fil. K., Upsala: af CHR. AURIVILLIUS och H. SETH; CNATTINGIUS, A, 
T., Jägmästare, Marma skogsskola, EKBLOM, A. R., Artist, Sthlm, FORSSELL, 
G. V., Xylograf, Sthlm, GERNANDT, C. L., Boktryckare, Sthlm, LINDWALL, Å., 
Disponent, Visby, PALMER, J. E., Agronom, Göteborg, REDELIUS, O. W., Kon- 
traktsprost, Led. af 2:a kammaren, Hallingeberg, TiBERG, H. V., Grufdispo- 
nent, Långbanshyttan: af S. LAMPA. i; 


Från Danmark: 


BERGSÖE, W., Fil. Doktor, Köpenhamn: af S. LAMPA. 


Sedan protokollet för årssammankomsten den 14 december 
1891 blifvit uppläst och godkändt, föredrogs den af revisorerna, 
kanslisekreteraren d:r S. NORDSTRÖM och kassören hr G. HOFGREN 
afgifna berättelsen öfver verkställd granskning af föreningens rä- 
kenskaper och förvaltning under 1891, och erhöllo styrelsen och 
kassaförvaltaren full ansvarsfrihet för nämnda förvaltning. 


Revisionsberättelse för år 1891. 


Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 14 
sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1891, få efter verk- 
ställdt uppdrag afgifva följande berättelse. 

A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS, hvarifrån räntorna öfver- 


2 


SANDAHL: ENT. FÖRENINGENS SAMMANTR. D. 27 FEBR. 1892. 123 


Å 

, förts till Allmänna kassan, hade under året icke vunnit någon förökning samt 
utgjorde hvardera 2,000 kronor. 

4 Ständiga Ledamöters fond, hvarifrån räntan äfven öfverförts till Allmänna 


kassan, hade under året vunnit en förökning af 100 kr., i det att Jägmästaren 
; O. E: GYBERG och Byråchefen J. MEVES inträdt som ständiga ledamöter, hvar- 
l emot en ledamotsafgift afförts ur fonden. Den utgjorde vid årets slut 1,500 kronor. 
: OSKAR SANDAHLS fond, hvarifrån räntan likaledes öfverförts till Allmänna 
N kassan; hade under året genom gåfvor af sällskapet Faa samt hrr LAMPA, 
HOLMERZ och R. A. ROESLER vunnit en förökning af 118 kr, och utgjorde vid 
årets slut 2,618 kronor. 
4 Af det sagda framgår, att de fyra förenämnda fonderna vid årets slut 
- tillsammans utgjorde 8,118 kronor. 


Ställningen i Allmänna kassan utvisas af följande öfversikt: 


| Debet 
ERNA tf DSM AKELS, O0KJ (DAR Ior As Ub Sek se så NL den SIE SE ANN Ge 770: 63 
j Inkomster : 
Under året influtna årsafgifter: 
NOROr ENSO 20 Eh oem brer roat 1,056: — 
TE Ft TI ÖRTTANEST II od da 6: 89 1,662: 89 
Räntor från förenämnda 4 fonder... ..ooonnn0mu ooo 406: 30 
Statsanslag för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk 
FR EOTR LO PrUD 1-4 os BEE SE AA SKOR SEO OR 1 aa SR LE 1,000: — 
Behållning 2 försålda exemplar af tidskriften ........- 208: 34 
Försålda exemplar af Debray'ska planscherna till årg. 
TIS TES es EE DE RAL ALE Ed ar Nong pj EP SSE OR TAS 60: — 
: Dito af »Uppsatser i praktisk entomologi 1» oo... 2: — 
: Försalda:separater: ur, biblioteketiom.smsboss oto sous TOS 
För lån af en träsnittsstock till Jägareförbundets tid- 
- St ANAR örat ONE Ira VA SL "a NR 10: — 3,359: 53 
Vv Skuld vid årets slut till RASSKOKTGLLAN BYE SPSS NET a rek EN 134: 42 
£ Summa 4,264: 5$ 
; Kredit. 
& Utgifter : 
2 d För framställandet af » Alfabetiskt Register» till årg:na 1880—1889 
af Entomologisk Tidskrift: tryckning, papper och häftning... 393: 70 
i För framställandet af årg. 1891 af tidskriften och af » Uppsatser 
5 1 praktisk entomologi 1»: 
4 söryckning,- Papper OCh: Räilnin2— -s... soo ocossos et 152025 E5 
Å IRLGSEEA UrOT ERT Er SR LANE oe Aa od = kad RE 667: 04 


foneee sonens sense e sense rotor sont 215: — 2,084: 19 


un I 


Transport 2,477: 9 


[SE 


fa 


124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13892. 


Transport 2,477: 95 
Planscher (8 st.) till årg. 1883 af tidskriften från Debray i Paris 1,218: 14 


Omkostnader för separataftryck ur årg. 1889 af tidskriften ...... 56: S 
Utsändning af tidskriften till in- och utlandet -oooooooooooooo------ 13807 
För SammänkömStetna. moss Stersrasersses src poser R ester sen Mortbie 64: — 
Kuverter till ledamotsdiplom och tidskriftsdistribution samt porto ; 

för (GI PlOmeN 4s- ss ss brpe de ien Avser SLS SE ee Se os ES bf LIA SKER JO:03S 
IATVOde stilla distribWtören --E Rö oo ssd sme sasse LEEDS SAR SAN SAN 50: — 
För Biblioteket: 

BOKINKÖP "bastssb sedastskansgtr bars ses nd gr arte EA LSRARE Ua 33: 50 

In bindning) afiböcker:0:-+0;5-s-2=33 sseo NIE SSREKeAE Oper 86: 25 

Frakter, tränspörför ID, 00. S0/Es ostens spås sö = ses Ne a SANS 23: 57 143: 32 
Kransar :vid 3 ledamuö ters! DeptaffilNg or. -.-—-cocosr eos 40: — 


Summa 4,264: 58 

Det statsbidrag, hvaraf föreningen under året varit i åtnjutande, har möj- 
liggjort dels utgifvandet af det häfte af »Uppsatser i praktisk entomologi>, 
som utgjort ett villkor för detta bidrag, dels, enär detta häftes innebåll äfven 
influtit i tidskriften, framställandet af en särdeles värderik årgång, på hvilken 
kunnat påkostas vida dyrbarare illustrationer, än eljest varit förhållandet. Till 
minskning af föreningens omkostnader för framställandet af dessa illustrationer 
hafva äfven medverkat Kongl. Vetenskaps-akademien, som bekostat ritning och 
litografering af planscherna I och 2, samt föreningens ledamöter, Artisten 
A. R. EKBLOM i Stockholm och Kyrkoherden J. ANDERSSON i Färlöf, af hvilka 
den förre kostnadsfritt verkställt ritning och gravering till planschen 3 och den 
senare bekostat planschen 5. 

Såsom nyss lämnade redogörelse för Allmänna kassans ställning utvisar, 
förefanns vid årets början en behållning af 770 kr. 63 öre, men däremot vid 
årets slut en skuld af 134 kr. 42 öre, hvadan ställningen försämrats med 905 
kr. 5 öre. Men detta resultat har uppkommit därigenom, att under året hafva 
sammanträffat betydliga utgifter, som alldeles icke afse det löpande året, och 
af hvilka den största aldrig bör kunna i framtiden få någon motsvarighet. Dessa 
utgifter utgöras af omkostnaderna för ofvannämnda »Alfabetiska Register», om- 
kostnaderna för de Debray'ska planscherna, med afseende hvarpå må hänvisas 
till föreningens protokoll för den 28 februari 1891, samt kostnaden för separat- 
aftrycket ur årgången 1889, hvars betalande af tillfälliga anledningar blifvit 
fördröjdt. 

Antalet ledamöter utgjorde den 14 december 1890, såsom af förra revi- 
sionsberättelsen inhämtas, 286, vid 1891 års slut :308, hvaraf 277 betalande, 
samt denna dag 332, hvari — såsom den tryckta katalogen utvisar — äro in- 
räknade 4 hedersledamöter, 12 ständiga ledamöter och 15 utländska. Den be- 
tydande tillökningen i ledamotsantalet, oaktadt mångas död och utgång ur före- 
eningen, beror väsentligen på utsändandet — jämlikt styrelsens beslut den 8 
november 1891 — till ett mycket stort antal personer af ett cirkulär med upp- 
maning till inträde i föreningen. Omkostnaderna för detta cirkulär hafva helt 
och hållet bestridts af ledamöter i föreningen. 


4 


SANDAHL: ENT. FÖRENINGENS SAMMANTR. D. 27 FEBR. 1892. 125 


Såsom behållning vid årets slut förefinnas, ehuru ej af oss inräknade i 
föregående räkenskapsöfversikt, restupplagorna af tidskriften, tio-års-registret och 
'GRILLS ordbok samt för försäljning afsedda, men ännu ej realiserade separater 
ur biblioteket. I sammanhang härmed kan äfven nämnas, att de ofvan nämnda 
kuverterna till ledamotsdiplomen m,. m. för det mesta äro i förråd till framtida 
behof. 

Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits 
vara i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller 
därom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhörande 
verifikationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkställd granskning 
tillstyrka Entomologiska Föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet för 
dess förvaltning under år 1891. Därjämte få vi, på grund af tagen kännedom 
om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom föreningens 
arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och uppoffrande 
nit, som förut, vårdat föreningens angelägenheter, hvilka af flera orsaker, såsom 
utgifvandet af »Uppsatser i praktisk entomologi> samt utsändandet af det nyss 
nämnda cirkuläret, under år 1891 tagit ännu mera tid och arbete i anspråk än 
vanligt. 

Stockholm den 26 februari 1892. 


Gottfried Hofgren. Simon Nordström. 


Fiskeriassistenten d:r F. TrRyBom höll sedan ett längre, sak- 
rikt föredrag om »parasitmaskar hos irsekter», hvilket föredrag 
är infördt i tidskriften (se sid. 81 i detta häfte). 

Prof. O. SANDAHL demonstrerade sedan en af prof. MEINERT 
1 Köpenhamn beskrifven vinglös flugart, som blifvit funnen af 
kand. ScCHLuICK 1 ett myrbo under en sten i Geel-skov ej långt 
från Köpenhamn och hvilken fluga är snarlik en liten kakerlacka 
samt visar ytterst märkvärdiga afvikelser från den darwinistiska 
regeln, att organ, som icke behöfvas, förkrympa eller försvinna. 

Löjtnant GRILL förevisade ett exemplar af Coccinella (Ha- 
lyzia) guatuordecimpunctata TLiN., som hade alldeles osymmetri- 
skä och olika teckningar å de båda täckvingarna. Se Ent. Tidskr. 
Tgb sid: 5 2. 

Prof. AURIVILLIUS förevisade teckningar öfver en art af stri- 
tarnas familj, som har en mycket tunn bladlik grön ryggkant och 
därigenom förkläder sig till en förvillande likhet med den ameri- 


kanska parasollmyran, som afskär ett stycke af ett blad och bär 


det upprest på kant utefter ryggen. 
Oskar Th. Sandahl. 


126 


UPPMANING. EM 


Af Länsstyrelsen i Norrbotten har undertecknad hos Kongl. 
Landtbruksstyrelsen blifvit rekvirerad för att under instundande 
sommar genom vetenskapliga iakttagelser taga kännedom om gräs- 
maskens (Charaeas Graminis) och renfanebaggens (ÅAdimonia 
Tanacet) förekomst och lifsvillkor samt söka upptäcka medel 
till dessa skadeinsekters utrotande, eller till skydd mot de ska- 
dor, hvilka af dem förorsakas. Med anledning häraf kommer 
jag att företaga en forskningsresa till Norrbotten i ändamål att 
göra undersökningar rörande dessa båda insekter, för att seder- 
mera kunna framlägga upplysningar i ämnet för den större all- 
mänheten. Då det emellertid vore af både intresse och vikt, 
att till dessa upplysningar kunna foga äfven sådana erfarenheter, 
som af andra personer blifvit gjorda, både angående dessa in- 
sekters periodiska eller tillfälliga uppträdande och utbredning 
m. m. inom hela landet, äfvensom om de utrotningsmedel, 
som till äfventyrs . blifvit använda, vågar jag härmed uppmana 
alla dem af Entomologiska Föreningens ledamöter, som hafva 
något af egen eller andra trovärdiga personers erfarenhet att med- 
dela rörande någon af omskrifna båda insektarter, att godhetsfullt 
sätta sig i skriftlig förbindelse med mig. På det att underrättelser 
rörande såväl ofvannämnda som andra skadeinsekter ej skola un- 
der befordringen med posten råka på afvägar och deras fram- 
komst fördröjas, i följd däraf, att min vistelseort under somma- 
ren ej kan på förhand bestämmas, torde de böra sändas till mig 
under adress: Kongl. Landtbruksstyrelsen. 

Stockholm i april 1892. 


Sven Lampa. 


> 3 
SE 
AR Sena I 


EE 


| De 


NORSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1891. 


BIERNE OG HAVEN. Tidsskrift for Udbredelse af Kjendskab til Birögt og Ha- 
vedyrkning og en fordelagtig Anvendelse af begges Produkter. Aarg. 
1—2, Laurvik, 2S890—91 å 24 n:o, Redaktör: P. A. Larssen. 
: BRUNCHORST, J., Planter og Plantelus. (Referat efter Prof. M. BUSGEN.) — 
Naturen, II Rekke, 5:te Aarg. Bergen, 1891. p. 225—233. 
HAGEMANN, A., Vore norske Forstinsekter eller de for Skovene skadelige og 
nyttige Insekter, deres Optraeden og Udbredelse i Norge. En Haandbog 
for Skovejere og Forstmend. — Christiania og Kjöbenhavn. ALB. CAM: 
MERMEYERS Forlag. 1891. 144 p. 8:vo. 
HELLIESEN, T., Bidrag til Kundskaben om Norges Coleopterfauna, — Stavanger 
Museums Aarsberetning for 1890. Stavanger, p. 7—33. (Deronectes 
maritimus, Hydroporus miinsteri, Hydrop. montanus. n. sp.) 


, Fortegnelse over Coleoptera (Carnivora, Palpicornia og Amphibia), fandne 
pa Jederen i 1890. -— Stavanger Museums Aarsb. for 1890 p. 34—46. 
SCHÖYEN, W. M., Rhagium bifasciatum F. som skandinavisk Insekt. — En- 
tom, Tidskr. Årg. 12, p. 1—2. 

, Georg Sandberg Tf. — Entom. Tidskr. Årg. 12, p. 71—76. 

, En for Skandinavien ny AzZucita, — Entom. Tidsk. Årg. 12,p. 175—176. 


, Hundens udvendige Parasiter. — Norsk Jeger- og Fiskerforenings Tid- 
skrift for 1891. Kristiania. 
, Fjeldbirkemaaleren (Cidaria dilutata, S. V) — Den norske Forstfor- 


enings Aarbog for 1891, p. 74—86. Kristiania. 
, Litteratur. A. HAGEMANN, Vore norske Forstinsekter. — Den norske 
Forstforenings Aarbog for 1891. 


, Litteratur. V. STRÖM, Danmarks större Sommerfugle. — Aftenposten. 
Kristiania, 1891. N:o 809. 


d 
' 


— — Insekter paa Sneen, — Morgenbladet, Kristiania, 1891. N:o 108 & 110. 


, Om Udryddelsen af Larver paa Frugttreer. — Morgenbladet, Kristiania 
1891. N:o 212. (Gjengivet i »For Landmend>, Drammen, 1891. N:o 35.) 
TIDSKRIFT FOR BISKJÖTSEL, AÅarg. 7, Kristiania 1891, 12 n:o. Redaktör: 
HARALD HOVIND, 


W. M. Schöyen. 


128 


NOTISER: 


- Vesternorrlands läns Hushållningssällskap samt Allm. sven- 


ska Utsädesföreningen i Svalöf hafva genom sina sekreterare låtit 


anteckna sig såsom ledamöter i den Entomologiska Föreningen i 
Stockholm, en åtgärd, som måste anses efterföljansvärd; ty om 
alla dylika sällskap äfven som andra för det allmännyttiga arbe- 
tande korporationer ville följa exemplet, skulle Föreningen, utan 
att dessa sällskap betungades med någon nämnvärd utgift, genom 
deras samfällda bidrag sättas i stånd, att ännu mer utvidga sin 
verksamhet på det praktiska och för den större allmänheten af- 
sedda området. 

Då ett samfund, som bland annat äfven har till sin upp- 
gift att befordra allmän upplysning, inträder som ledamot i En- 
tomologiska Föreningen, befordrar det därigenom äfven egna syf- 
ten, då det bidrager till utbredandet af kännedomen om våra 
skadeinsekter samt med sin för egna ledamöter tillgängliga bok- 
samling införlifvar ett arbete, som på grund af innehållets be- 
skaffenhet, numera ej där torde böra saknas. 

Vi hafva ansett oss böra särskildt omnämna saken i fall 
någon ledamot af Föreningen, som tillhör annat sällskap, möj- 
ligen skulle vilja göra något för exemplets efterföljd. 


Professor CHR. AURIVILLIUS, som erhållit Letterstedtska rese- 
stipendiet, kommer att den 1 juni afresa till utlandet, för att 
hufvudsakligen i Tyskland och Schweiz eller Tyrolen göra studier 
öfver vissa insekters utveckling och lefnadsvanor. Hans vistelse 
utrikes blir i år fyra månader. SA 


EAS 


129 


HISTOLOGISKA STUDIER ÖFVER NÅGRA LEPIDO- 
PTERLARVERS DIGESTIONSKANAL OCH EN DEL AF 
DERAS KÖRTELARTADE BILDNINGAR. 


AF 


EMIL HOLMGREN. 


De undersökningar, för hvilka härmed en kortfattad redo- 
görelse framlägges, hafva af mig blifvit utförda under förflutna 
läsår på Karolinska Institutets histologiska afdelning, där härdnings-, 
inbäddnings- och färgningsmedel, äfvensom mikrotom, välvilligt 
lämnats till mitt förfogande. 

Ehuruväl på grund af det jämförelsevis ringa undersöknings- 
material, som jag under sistlidne sommar lyckats förskaffa mig, 
nämligen ett 20-tal lepidopterlarver, många af de gjorda iakt- 
tagelserna behöfva upprepas och skärpas genom flera olika be- 
handlingsmetoder, än det begränsade materialet hittills tillåtit mig 
använda, har jag dock redan nu velat i korthet redogöra för en del 
sakförhållanden, som tyckas mig hafva vid de mikroskopiska under- 
sökningarna framstått allt för påtagliga, för att man skulle be- 
höfva befara, att den uppfattning, jag vunnit om desamma, skulle 
genom andra undersökningsmetoder befinnas vara i hufvudsak 
felaktig. Dock vill jag på samma gång, som jag nu framlägger 
resultaten af mina undersökningar, såsom jag kunnat utföra dem, 
förbehålla mig att vid ett annat tillfälle få återkomma, sedan 


jag genom rikligare material samt genom användandet af flera 


och kanske tillförlitligare metoder, blifvit satt i tillfälle att an- 
ställa mera ingående och äfven mera omfattande undersökningar. 

Förutom till undersökningar på färskt material, har det begrän- 
sade antalet larver tillåtit mig begagna endast tre härdnings- 
metoder, och dessa hafva utgjorts af alkohol, MULLER's lösning och 


Entomol. Tidskr. Årg. r3, H. 3 (1892):, I 9 


TOO ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


en halfprocentig kromsyrelösning. De larver, som härdats i de 


tvenne senare reagenserna, hafva vid därefter anstälda undersöknin- 
gar lämnat synnerligen otillfredsställande resultat, då däremot 
de, som härdats i successivt 70 2, 95 2 och absolut alkohol, 
gifvit mycket goda bilder. 

Bland färgningsmetoder hafva pröfvats flera olika. Så 
hafva : begagnats karminfärger, företrädesvis boraxkarmin och 
”alunkarmin, hämatoxylin, anilinfärger samt dubbelfärgningar med 
eosin och hämaätoxylin (RANVIER'S), hvilka senare lämnat de 
redigaste och klaraste bilderna, hvarför jag till hufvudsaklig 
del betjänat mig af sistnämnda metod. Jag har härvid gått 
så till väga, att jag utspädt hämatoxylinet med en lika volym 
vatten samt låtit de gjorda snitten ligga i denna vätska ett dygn 
eller något därutöfver, hvarefter jag sköljt ur dem 1 vatten och 
lätt efterfärgat. med eosin. Äfvenså har jag anställt injektioner 
med metylenblått på lefvande larver till Spå. ligustri och 
Phragmatobia fuliginosa (efter afskärande af den extra-epider- 
mala delen af håren) i och för studier öfver hudsinnesorganen. 

Hvad slutligen beträffar de larver, hvilkas byggnad jag varit 
i tillfälle att studera, hafva dessa utgjorts af 

Vanessa urtice, 3 ex. 

Sphinx ligustri, 8 ex. 

Bombyx. rubi, 2 ex. 

Harpyia bifida, 2 ex. 

Phragmalobia fuliginosa, 3 ex 

Agrotis segetum, 1 ex. 

Amphidasis betularius, 1 ex. 

Sålunda hafva representanter för alla större hufvudgrupper 
bland. makrolepidoptera användts. 

Då det största antalet tillgängliga larver hört till Sphinxr 
ligustri, har jag utfört hufvudundersökningarna på denna art 
och sedan jämfört de gjorda iakttagelserna med förhållandena 
hos de öfriga undersökta arterna; och har jag därvid funnit 
en anmärkningsvärd genomgående likformighet i dessa larvers 
byggnad. 

Med ämnet för denna afhandling hafva nog redan förut en del 
forskare varit sysselsatta, men dels hafva de, såsom det vill sy- 


nas, vid redogörelser öfver insekters inre anatomiska byggnad en- 


2 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 131 


dast mera i förbigående nämnt något om särskildt lepidopterlar- 
vernas finare strukturförhållanden, dels har vid mera ingående 
undersökningar af de histologiska förhållandena hos dylika larver 
uppmärksamheten varit fästad synnerligast vid generationsorganen, 
under det att flerfaldiga- förhållanden i digestionsvägarnas och en 
del med dessa i mer eller mindre direkt samband stående kört- 
lars struktur lämnats obeaktade. 

Fär särskildt den allmänna histologien bör emellertid städse 
studiet af dessa leddjurs skilda organ vara af det största in- 
tresse, då de celler, som uppbygga dem, oftast äro af en ansen- 
lig storiek och därför relativt lätt åtkomliga för iakttagelser öf- 
ver många af deras lifsförhållanden och de under dessa försig- 
gående större eller mindre förändringarna. Men lepidopterlar- 
verna äro äfven i det hänseendet ett tacksamt undersökningsma- 
terial, att deras skilda organ erbjuda en så synnerligen primitiv 
och enkel byggnad, i följd hvaraf man genom deras studium i 
mångt och mycket kan vinna en klar och enkel uppfattning om 
en del af de grundlagar, efter hvilka cellerna ändra form och 
afpassa sig med hänsyn till sina olika lifsförrättningar. 

Med afseende på den gröfre anatomiska anordningen af dé 
organ, åt hvilka jag ägnat någon uppmärksamhet, är redan för 
längesedan så mycket skrifvet och taladt, att jag därtill i af- 
handlingen ej tagit någon vidare hänsyn. 


A. »Hudkörtlar» eller »Hautdräsen» (LEYDiG). Redan i sin 
»Lehrbuch der Histologie» omtalar och afbildar LEYDIG några organ 
hos larven till Bombyx ruöbz, hvilka han fann inlagrade i epidermis, 
men tydligt skilda från angränsande cellgrupper genom sina cellers 
storlek och greniga kärnor. Från hvarje sådant organ fann han 
att genom kutikulan ledde en utförsgång, hvilken slutade i ett mer 
eller mindre utdraget hår. LEYDIG såg i dessa egendomliga 
bildningar ett körtelartadt organ, och han hade med KARSTEN 
iakttagit dem endast hos håriga larver, icke hos glatta eller tor- 
niga. Deras betydelse är ej så svår att fatta, då det ju är all- 
mänt bekant, . hurusom en del håriga fjärillarver äga uti sina 
spröda och giftiga hår ett skydd mot sina många fiender. 


3 


AV ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Vore. emellertid dessa organ af en så enkel byggnad, som 

den LeEYDIG då trodde sig hafva funnit, skulle man ju också med 
denne forskare a priori kunna tänka sig, att deras förekomst 
borde vara inskränkt endast till de håriga lepidopterlarverna. 
Så är emellertid icke förhållandet, likaså visst som: den noggran- 
nare undersökningen af dessa bildningar ger vid handen en vida 
mera komplicerad byggnad. 
- Redan af den omständigheten, att, så vidt jag funnit, dessa 
egendomliga hudbildningar icke saknas hos: någon enda larv, 
vare sig hårig, tornig eller slät, torde man kunna lätt. för- 
stå, att.derås betydelse ej kan vara endast den, att utgöra gift- 
afsöndrande körtlar, utan de stå ock helt säkert på samma gång 
i ett känselsinnes tjänst. Äfven hos de släta larverna, såsom hos 
larven till Sphinx ligustri, finner man utlöpare från ifrågavarande 
organ tränga in genom en porkanal uti kutikulan för att därefter 
sluta i ett, dock synnerligen kort hår. 

Genomgående finner man äfven dessa organ vara -sam- 
mansatta, om ock än det ena, än det andra - af deras ele- 
ment blifvit relativt kraftigare utveckladt, allt efter som deras 
hufvuduppgift är antingen att vara sensibla eller afsöndrande. 

Efter - injektion med metylenblått på en lefvande larv,  till- 
hörande :t. ex. Sph. ligustri, finner man utan undantag. fina nerv- 
trådar löpa till hvar och en sådan porkanal uti kitinskelettet, genom 
hvilken ifrågavarande organs utlöpare söka sig en väg till sitt re- 
spektive hår, och där, efter-att förut hafva bildat ett större eller 
mindre antal ansvällningar, (varikositeter), sluta i en cellliknande 
ansvällning, hvilken städse ligger excentriskt uti den runda eller 
ovala, med en större cellkärna i midten försedda bild, som po- 
ren företer sedd från ytan (se tafl. I, fig. 1). Granskar man åter 
dessa organ på ett tvär- eller längdsnitt genom samma larv, 
finner man dem sammansatta af tvenne celler, helt olika till sin 
form och utsträckning.” GRABER uttalar antydningsvis beträffande 
dessa organs uppkomst sin mening vara den, att de skulle hafva 
uppstått genom en sammansmältning af flera af de celler, som 
bilda epidermis eller matrix till den kutikulariserade delen af 
larvernas hud. Möjligtvis skulle man kunna hysa en slik upp- 
fattning om den ena af 'de celler, som ingå i bildandet af 
ifrågavarande organ, för så vidt man nämligen uteslutande be- 


4 


+” 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 138 


traktade dessa senare sådana de visa sig hos Spå. ligustri; men 
granskar man samma bildningar hos en hårig larv, såsom t. ex. af 
Bombyx rubi, så måste man i alla händelser anse dem såsom 
från epidermis-cellerna fullkomligt skilda organ, i det att man 
finner den ena af ifrågavarande organs celler äga de säregna 
strukturförhållanden, som för secernerande celler äro nära nog 
genomgående karakteristiska (se tafl. I, fig. 3). 

Sannolikt är, att den kutikula man iakttager utanför den en- 
lagriga, af oftast kubiska eller lågt cylindriska, med en rundad 
central kärna försedda celler bestående epidermis, är en sekre- 
tionsprodukt i form af med hvarandra sammansmälta trikom- el- 
ler hår-bildningar af de kubiska cellerna. Detta förhållande antydes 
dels genom den radierande strimmigheten i kutikulan, en strålig- 
het, som utgår från epidermis-cellernas spetsar, dels äfven däri- 
genom, att man finner dessa till sin hufvudsakliga utsträckning sins 
emellan förenade trikombildningar vara fria i sina spetsar, vare 
sig att dessa senare gifva larvens yta ett luddigt eller ock en- 
dast ett chagrineradt utseende. 

Omedelbart omkring ifrågavarande organs porkanal, sådan 
man ser den hos Spå. ligustri (se tafl. I, fig. 2), finner man epider- 
mis-cellernas form något förändrad. De hafva trängts tillsammans 
samt blifvit tillplattade och högre genom de i epidermis inträn- 
gande s. k. »Hautdräsen>», hvilka nå mer eller mindre djupt ned un- 
der epidermis” inre begränsning. Den homogena basalmembran, 
hvilken utgör fästet för epidermis-cellerna, fortsätter sig öfver den 
inåt kroppshålan inbuktade delen af dessa körtlar, bildande deras 
grundhinna, Zunica propria, på hvilken sålunda hvila de båda täm- 
ligen tydligt skilda celler, som ingå i bildandet af ifrågava- 
rande organ. Af dessa finner man den ena vara tillplattad och 
bägarliknande, under det att den andra cell-liknande bildnin- 
gen blifvit mer eller mindre förskjuten åt sidan och uppåt mot 
epidermis. Emellertid kan det ömsesidiga läget af dessa båda 
celler variera rätt ansenligt, beroende i hufvudsaklig mån på, i 
hvilket tillstånd den större, den — om jag genomgående får så 
benämna den — secernerande (afsöndrande) cellen befinner sig. 
Förvisso återfinner man i den mindre, åt sidan förskjutna cell-lik- 
nande bildningen det sinnesorgan, uti hvilket den fina, till poren 
löpande nervtråden synes sluta. 


un 


184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Granskar man sekretionscellens struktur sådan den visar sig hos 
de larver, hvilkas hud saknar för blotta ögat synliga hår, fin- 
ner: man - cellkärnan vara tämligen stor, rund och i likhet med 
själfva cellen tillplattad, under det att densamma hos håriga lar- 
ver företer den karakter, som för flertalet af lepidopterlarvernas 
secernerande celler är nära nog genomgående, nämligen att vara 
mer eller mindre förgrenad. Det synes sålunda, som om hos 
ae släta larverna de ifrågavarande organen från att vara afsön- 
drande i stället blifvit endast håralstrande (frickogena), under 
det att känselcellen nått en större utveckling. Hos de håriga lar- 
verna åter; har den sekretoriska verksamheten nått en relativt högre 
utbildning. Den secernerande cellens protoplasma skickar en ut- 
löpare genom den förut nämnda kanalen, hvari den själf omger 
sig med en kutikularbildning. Det sålunda bildade håret sitter 
därför endast infattadt uti porkanalen, och detta mer eller mindre 
rörligt, och själft ihåligt innesluter det en från den secernerande 
cellen utgående protoplasmautlöpare. 


Hvad åter angår den känselförmedlande delen af organet, finner 


man sinpnescellen mer eller mindre aflång och löpande in uti hå- 
rets centralkanal, för att där med sina ändtrådar -tränga in i 
den sammas sidoförgreningar. Det är icke svårt att uti ett dylikt 
förhållande finna en ej så onaturlig anordning för förmedlingen 
af tryck- eller beröringskänsel. För öfrigt har LEYDIG gjort un- 
gefär likartade iakttagelser hos t. ex. larven till Corethra plu- 
22cornis, om han också icke samtidigt funnit det sensibla orga- 
net stå i så nära samband med ett mer eller mindre utprägladt 
secernerande organ. Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, 
att den nervtråd, som man konstant funnit löpa till hvarje dylikt 
hudorgan, uteslutande vore en sekretionsnerv; men, oafsedt de 
iakttagelser jag gjort beträffande mnervtrådens vidare öde inom 
själfva hudorganet, synes det mig dock, som om dels förekomsten 
1 huden af uteslutande sådana nervtrådar, som löpa mot porka- 
nalerna, dels deras afslutande genom en cell-liknande bildning 
vid poren, dels också de så synnerligen korta, ja nära nog en- 
dast mikroskopiska, och sålunda föga afbrytbara håren på »hud- 
körtlarna» hos släta larver, borde vara ägnade att ensamt jäfva 
en dylik uppfattning och i stället tala för riktigheten af den för- 
modan jag hyser, nämligen att LEYDIGS »Hautdräsen», på samma 
6 


CON 


be 
Ö 


sta Ad SKE YT DUE (FEELS ITE EP STANLÄSE ISS TF FRI” NM aa LJ NR tE ro, FI pa 
GMT OSAR RADAR (NER AC PAN ) NÖRD I CNE i 
Krles ti ” y k 
v vd ' ? ? , , 
, Ny akha å X ( 
, 


| x HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 135 
gång de utgöra mer eller mindre utpräglade körtelbildningar, 
äfven äro till för att förmedla känsel. Man skulle sålunda 
uti hårets centralkanal kunna spåra huru 'nervelement inginge 
€en mer eller mindre direkt förbindelse med en cellsubstans eller 
protoplasma. 

Dessutom hafva undersökningarna öfver ifrågavarande organ 
hos larver till Phragmatobia fuliginosa lämnat de klaraste 
bilder öfver det intimare sambandet mellan körtelcellen och sin- 
nesorganet (se tafl. I, figg. 4 och 5). Jag har nämligen fun- 
nit, hurusom den secernerande cellen, hvilken på ett ytsnitt fö- 
reter ett njurlikt utseende, vid sin inbuktade yta delvis omsluter 
känselorganet. På ett tvärsnitt åter visar sig denna senare 
bildning ligga ansenligt nedanför körtelcellen samt vara lång 
och utdragen och med sin yttersta ände skjutande upp mot 
den secernerande cellens midt, för att tillsammans med en pro- 
toplasmautlöpare från denna senare tränga in genom den nedre 
fria mynningen af håret och därifrån sätta igenom dess centrala 
kanal. Byggnaden af sinnesorganet har jag dock ej så fullstän- 
digt lyckats undersöka, att jag skulle våga uttala mig öfver arten 
af dess struktur. Det färgas emellertid synnerligen starkt af 
hämatoxylin samt företer dels en längdstrimmighet, hvilken tyckes 
lösa upp sig i ett knippe af fina trådar, då organet når hårets 
nedra ändmynning, dels en riklig kornighet. 

Den grundhinna eller tunica propria, som omgifver det yttre om- 
fånget af den skålformigt urhålkade secernerande cellen, fortsätter 
sig ned på sinnesorganet, bildande ett hölje för detta senare; och 
båda organen komma sålunda att ligga inneslutna i samma kap- 
sel. Häårets centralkanal företer uti sin spets talrika sidoutlöpare, 
uti hvilka sinnesorganets trådlikt fördelade protoplasma synes 
intränga. 

Något innanför porkanalens yttre mynning finner man håret 
bilda en ringformig vall, hvilken hvilar uti en motsvarande 
ringformig utvidgning af porkanalens öppning. Från detta ställe 
fortsätter sig håret tunnare, med mindre fasta väggar ned i den 
skålformiga fördjupningen af den secernerande cellen, där det 
mottager sinnesorganets och den secernerande cellens utlöpare. 

Den »membran péripilaire», som FOREL beskrifver och O. 
vOM RaATH gillande citerar — för så vidt jag ej missuppfattat 


Z 


136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 
dessa båda forskare — har jag ej kunnat påträffa, utan synes 


håret, åtminstone hos Pr. fuliginosa, äfvensom hos Spå. ligu- 
stri och Bomöyx rubi, med sin nedersta del vara insänkt i den 
skålformiga sekretionsceilen. Det torde därför ej lida något tvif- 
vel, att sekretionscellen är hårets matrix på samma gång hon 
utgör den säck, uti hvilken håret delvis sitter insänkt. - Se- 
kretionscellens skålformigt bildade protoplasma beklädes af en 
kutikula på sin konkava yta, sålunda härvid erinrande om de i tar- 
men befintliga bägarcellernas s. k. theca eller sekretionsblåsa. ILEv- 
pIGS »Hautdräsen» äro sålunda sammansatta organ, och den be- 
nämning GRABER gifvit desamma, nämligen »Trikogena» eiler 
hårbildande celler, torde ej vara fullt lämplig, då snart sagdt 
hvarje epidermis-cell funktionerar såsom sådan. Den beskrifning 
VIALLANES offentliggjort öfver liknande bildningar hos en del 
dipterer, synes i någon mån samstämmig med de iakttagelser jag 
ofvan sökt skildra. 

Slutligen kan jag, med afseende på hårets infattande uti 
porkanalen, påpeka en skiljaktighet, som förefinnes mellan glatta 
och håriga larver, eller rättare sagdt mellan sådana larver, hos 
hvilka ifrågavarande organ hafva till hufvuduppgift att förmedla 
sensibiliteten och sådana, där de tjäna såsom ett slags nässel- 
organ. Hos de senare finner man nämligen, att från kutikulans yta 
utgår omkring poren en hålkliknande bildning, hvarigenom hå- 
rets rörlighet i högst väsentlig mån förminskas, så att håret 
därför vid beröring lätt atbrytes (se tafl. I, fig. 3), under det att 
hos glatta larver en sådan anordning fullkomligt saknas, i följd 
hvaraf håret vid beröring endast pressas ned mot huden utan att 
springa af. 


B. Digestionskanalen eller Tractus intestinalis. I det 
föregående har jag nämnt, att epidermis-cellerna ägde en i allmänhet 
kubisk eller lågt cylindrisk form. På hufvudet åter och specielt ned- 
emot munöppningen finner man desamma något förändrade, i det att 
de blifvit mera tillplattade och på samma gång erhållit en jäm- 
förelsevis något större kärna. Kutikulan åter är af ungefär samma 

od 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 37 


"utseende, om också äfven den blifvit i någon mån förminskad 


till sin tjocklek. Under ett sådant utseende finner man huden i sin 
helhet böja sig om de fria kanterna af larvens läppar in mot 
kroppshålan, för att därefter, förenad med en muskelhinna, bilda 
den främre afdelningen af tarmkanalen. Allt efter som seder- 
mera samma epitel jämte åtföljande muskellager successsivt ge- 
nomdrager larvkroppens främre segment och därvid med sina 
skilda afdelningar är olika verksam med afseende på den in- 
tagna födans tillgvdogörande för kroppens behof, omgestalta sig 
såväl epitelet med sin kutikula som ock de detta omgifvande 
muskellagren. På samma sätt som man sålunda finner epidermis 
vid munöppningen stjälpa sig in uti kroppshåligheten för att 
deltaga i bildandet af digestionskanalen, ser man den också vid 
samma kanals bakre mynning direkt öfvergå i analsegementets 
epidermis. 

Den del af tarmkanalen, som under utvecklingen stjälper sig in 
genom munöppningen, och den, hvilken intränger i kroppshålan ge- 
nom analöppningen, förena sig med hvarandra i kroppens mellersta 
och bakre del genom mellanliggande tarmafdelningar, ehuruväl 
kommunikationsförbindelsen mellan särskildt den främre af dessa 
senare och öfriga afdelningar relativt sent blir öppen. 

Granskar man strukturförhållandena hela digestionskanalen 
igenom, tyckes den sönderfalla uti sex tämligen tydligt skilda af- 
delningar. Den första svarar mot kanalens förlopp genom huf- 
vudet; den andra äger en utsträckning af ungefär de två första 
segmenten; den tredje sträcker sig från det tredje t. o. m. det 
åttonde segmentet; den fjärde svarar mot det nionde; den femte 
mot det tionde och den sjätte mot det elfte till och med trettonde. 

Af de med hänsyn till embryonala förhållanden gjorda tre 
hufvudindelningarna af digestionskanalen, nämligen framtarm, 
mellantarm och baktarm, svara de tvenne första af ofvan 
nämnda sex afdelningar mot framtarmen, den tredje mot mellan- 
tarmen och de trenne öfriga mot baktarmen. 

Vid den beskrifning jag här nedan lämnar såväl af digestions- 
kanalens olika afdelningar som ock af en del af de i fjärillarven 
förefintliga körtlarna, har jag haft framför mig preparat af Sphinx 
ligustri. Jag skall längre fram ange de viktigaste skiljaktighe- 
terna i struktur, som förefinnas mellan ofvannämnda fjärilart och 


9 


138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


de öfriga, hvilkas histologiska förhållanden jag varit i tillfälle att : 
närmare granska. 

1. Mun och svalg 1. Os et pharynzx. (Tafl. I, fig. 6 och II, 
fig. 1.) Redan vid munöppningen kunna vi innanför epitelet urskilja 
den anordning af muskelhinnan, som är egendomlig för hela framtar- 
men, nämligen i två lager: ett inre med longitudinela och ett yttre 
med cirkulära bundtar, ehuruväl! dessa skikt ej ligga så typiskt an- 
ordnade, som man finner förhållandet vara inom den senare hälften 
af den första och inom den andra afdelningen af digestions- 
kanalen. Detta äger sin orsak däruti, att samma muskelknippen 
tjäna icke. allenast till att vidga och tillsluta själfva munöppningen 
utan äfven till att röra läpparna. Så finner man en del af de 
longitudinela muskeltrådarna från sitt ursprung vid kitinbalkar i 
skallens inre hålighet konvergerande löpa nedåt mot munöpp- 
ningen, för att först vid sitt fäste sluta sig till munnens epi- 
tel, under det att de cirkulära muskeltrådarna sprängts från hvar- 
andra genom de snedt förlöpande longitudinela. Först ungefär 
i nivå med det öfre svalggangliet finner man de cirkulära muskel- 
trådarna mera hopade intill hvarandra, för att såmedelst bilda 
konstriktorer af digestionskanalens lumen och jag kan sålunda 
där tala 'om ett svalg. (Se tafl.:I, fig. 6.) 

I samband med denna något olika anordning af muskel- 
skikten inom de båda afdelningarna af digestionskanalens första 
stycke finner man också de veck, hvilka slemhinnan bildar, för- 
löpa i den förra afdelningen till hufvudsaklig del transverselt, i den 
senare, eller i svalget, longitudinelt. Alltigenom förete epitel- 
cellerna på tvärsnitt ett lågt, ovalt eller. tillplattadt samt vid 
ytsnitt ett flerkantigt utseende, och kutikulan är relativt väl 
utbildad, här och hvar, synnerligast uti munafdelningen, be- 
satt med rader af spetsiga, något bakåt riktade taggar. <Cell- 
kärnan är stor och rund, och cellerna afgränsas från hvarandra 
genorn tydliga intercellulära mellanrum. (Se tafl. II, fig. 1.) 

2. Matstrupen 1. Oesophagus. (Tafl. I, figg. 7 och 8.) Må- 
hända är ofvanstående benämning på följande afdelning i digestions- 
apparaten ej så fullkomligt tillfredsställande, då den, såväl med af- 
seende på sina histologiska förhållanden som ock med hänsyn 
till sitt allmänna utseende och sin utsträckning, ej till fyllest 
svarar emot de begrepp, som man ställer på ett organ med en dylik 


10 


U| 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 139 


benämning. Man skulle måhända snarare kunna kalla den en 
kräfva, (Zngluvies), då den förvissso (åtminstone att döma af struk- 
turförhållandena) torde i hufvudsaklig mån tjäna endast såsom ett 
förvaringsrum för upptagen, oberedd föda. 

Emellertid afgränsar sig denna afdelning på ett synnerligen 
utmärkande sätt från föregående del af digestionskanalen. De 
kraftiga, cirkulära muskelknippen, som omgifva svalget för- 
minskas helt plötsligt i högst betydlig grad, på samma gång 
som muskelringarna komma att ligga på betydliga afstånd från 
hvarandra. Lumen af intestinalkanalen vidgas väsentligt, hvarvid 
väggarna utspännas och förtunnas. Man finner sålunda ett yttre 
tunnt cirkulärt lager och ett inre, af spridda muskelbundtar be- 
stående, longitudinelt skikt. Några bindväfselement, hvilka skulle 
kunna toikas såsom en submukös väfnad, har jag, likasom 
inom den förra afdelningen af tarmkanalen, ej kunnat upp- 
täcka. Däremot har jag funnit en nätlik mukös bindväf, hvilken 
förenar bundtarna i det yttre cirkulära muskellagret med hvar- 
andra. Epitelcellerna hafva ökats till sin storlek, men öfvergått 
till ett nära nog endotelliknande (skiflikt) utseende med en stor, 
ofta något grenig kärna (se tafl. I, fig, 7). <Cellerna äga fort- 
farande en kraftigt utvecklad, inemot kanalens lumen vettande 
kutikula, och de talrika åsar, som slemhinnan bildar, äro låga samt 
ställda transverselt, och oftast finner man därvid cellernas kärnor 
liggande i åsarnas fria kanter. (Se tafl. I, fig. 8.) 

Vid öfvergången till nästföljande afdelning af digestionska- 
nalen, är tarmväggen på tvenne närliggande ställen djupt in 
stjälpt mot tarmens lumen, därigenom bildande liksom ett dub- 
belt diafragma mellan denna del af kanalen och mellantarmen. 
I. dessa ansenliga dubbelveck af slemhinnan medföljer äfven 
muskelhinnan, och man jiakttager på det bakre af dessa veck äfven 
en öfvergång mellan den typ för epitelet, som jag funnit i matstru- 


.pen och den, som karakteriserar nästföljande tarmafdelning, i det 


att den sida af vecket, som vetter mot matstrupen företer ut- 
bredda, tillplattade celler, under det att dessa förändras på dub- 
belveckets andra sida till ansenligt mindre, och därför mera 
tättstående, lågt kubiska celler. 


TT 


140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


3. Mellantarmen 1. Ventriculus. (Magsäcken). (Fal 
fig. 9 och II, figg: 2 och 3.) Jag har ofvan nämnt, hurusom det 
bakre dubbelvecket, som deltog i afgränsningen mellan matstrupen 
och mellantarmen, genom sina epiteliala cellers byggnad förmed- 
lade en öfvergång mellan de strukturförhållanden, som befunnos 
vara karakteristiska för den förra intestinalafdelningen och dem, 
som äro utmärkande för den senare. Emellertid är denna öfver- 
gång, såsom ju också af de embryonala förhållandena lätt kan 
förklaras, icke så successiv, att mellantarmens epitel utan afbrott 
skulle öfvergå i de celler, som bilda magens slemhinna, utan af- 
gränsa sig fastmera dessa båda afdelningar genom: sina epi- 
telcellers form tydligt och distinkt ifrån hvarandra, på samma 
gång, som man därjämte iakttager en annan anordning med af- 
seende på de båda skilda muskellagren i tarmväggen, 

De grundelement, som sammansätta mellantarmens slemhinna, 
utgöras af prydliga, höga med en central kärna försedda cylinder- 
celler, hvilka uti sin protoplasmamassa förete en tydligt framträ- 


dande långsgående strimmighet, Inskjutna mellan dessa cylindercel- 


ler finner man talrika af J. FRENZEL benämnda slemceller (>Schleim- 
zellen») inlagrade, hvilka tydligt skilja sig från de öfriga genom 
sitt: blåsformiga utseende. De äro till sin form päronliknande, 
men hafva sin smalaste del riktad inemot magens lumen, under 
det att den bredare delen kan nå mer eller mindre långt nedan- 
för cylindercellernas basalrand, eller ock sträcka sig endast till 
epitelets halfva höjd eller mindre, alltefter detta senares mäktig- 
het. Emellertid består denna bildning ej af den egentliga cel- 
len, utan utgör endast en sekretblåsa, (Zheca), vid hvilkens bot- 
ten den jämförelsevis obetydliga cellprotoplasman med den äf- 
venledes lilla kärnan sitter fästad. Är epitelet enkelt och där- 
med ej af större höjd, än att sekretblåsan till sin längd svarar 
mot denna senare, finna vi — såsom förhållandet är i början af 
tarmen — blåsans botten klockformigt instjälpt och med denna 
instjälpning omfattande såsom en kupa slemcellens protoplasma och 
kärna (se tafl. II, fig. 2). Är däremot epitelet lagrigt och därmed 
af ansenligare höjd, har protoplasman tänjt ut sig till en smal stjälk, 
som vid epitelets basis innehåller den lilla cellkärnan; — så- 
som fallet är i större delen af tarmens utsträckning (se tafl. I, fig. 9). 
Dessa s. k. slemcellers struktur tyckes sålunda nära nog fullstän- 


£2 


pA 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 141 


digt sammanfalla med de karakterer, som utmärka bägarcellerna. 
— Jag hår i .bägarcellernas »theca», synnerligast hos Harpyia bi- 
fida och Phragmatobia fuliginosa, ofta funnit gula, rektangulära 
kristaller; och fråga är väl också, om dessa celler verkligen af- 
söndra något mucin (slemämne), utan fast heilre ett för digestionen 
viktigt ferment. Men utom af dessa cellformer, finner man epitelet 
sammansatt af äfven andra, ännu odifferentierade celler. Epitelet 
är nämligen, såsom ofvan antydts, till större delen flerlagrigt och 
består af element, tillhörande skilda, om man så får säga, ålders- 
klasser. Närmast grundhinnan (Zunica propria) hvilken, då den fin- 
nes, synes bestå af en homogen membran utan kärnor, befinner sig 
ett lager af kubiska, med kärnor, som äro stadda i delning, försedda 
ersättningsceller. Ur dessa framgå kilformiga celler, hvilka med 
sina spetsar så småningom nå den mot tarmens hålighet vända 
ytan af epitelet och bilda cylinderceller. (Se tafl. I, fig. 9.) 

Inom denna intestinalafdelning finner man icke någon kuti- 
kula, men i dess ställe ett af oftast synnerligen långa och prydliga 
cilier sammansatt bräm på cylindercellernas mot mellantarmens lu- 
mén vettande rand. Utanför den jämförelsevis tunna, här — i mot- 
sats mot föregående tarmafdelningar -— af ett yttre longitudinelt 
och ett inre cirkulärt lager bestående muskelhinnan, finner man 
mukös bindväf sammanbindande de längsgående muskelbundtarna 
med hvarandra. 

Mellantarmens bägarceller hafva mynningar (stomata) inåt 
tarmens hålighet... Men utom det sekret, som dessa celler afgifva, 
finner man i -mellantarmens hålighet en ytterst stor mängd af 
korniga bollar, hvilka synas så småningom lösa upp sig. Dessa 
bollar utgöra sekret från cylindercellerna, och förloppet vid denna 
sekretion har jag varit i tillfälle att iakttaga och har funnit de 
intressanta moment, som därvid komma i fråga, delvis sammanfal- 
lande med de iakttagelser, som VAN GEHUCHTEN nyligen publicerat. 

Cylindercellerna (se tafl. II, fig. 3) svälla nämligen upp, blifva 
stora och voluminösa, och vid detta utvidgande af cellen fram- 
träder protoplasmans trådiga textur allt tydligare, sträckande sig 
i cellens längdriktning. Så småningom finner man den del af cel- 
lens protoplasmamassa, som ligger närmast cellens nu balonglikt 
utspända ciliebräm, genom det tryck de angränsande cellerna så 
småningom måste utöfva, pressas ut eller kanske rättare afsnöras 


13 


142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


i form af en boll omgifven af det starkt uttänjda brämet, hvar- 
efter, i den händelse att cellkärnan kvarstannat inom cellen, denna 
senare fortfar att lefva; i annat fall har cellen slutat sitt lif och 
ersättes då tämligen snart af en annan närliggande ung cylinder- 
cell. Huruvida kärnan på något sätt deltar vid denna sekretions- 
process, kan jag ej med bestämdhet uttala mig om; men att 
döma af det förändrade utseende, kärnan företer efter sekretio- 
nen, i det att den blifvit. mer eller mindre tillplattad och sam- 
mandragen, vill det dock synas, som om detta vore förhållandet. 

Slemhinnan bildar i mellantarmen synnerligen talrika och djupa 
veck, och. muskellagret skjuter äfven in i densammas långa och 
därjämte slingriga dubbelveck med sina relativt tätt stående cir- 
kulära bundtar. Det tyckes således, som om en viss rörlighet 
slemhinnevecken emellan skulle kunna försiggå — ett moment, 
som måhända ej är utan sin stora betydelse vid mellantarmens 
digestionsarbete. — De longitudinela muskelbundtarna däremot 
äro mera spridda och genom talrika förgreningar sins emellan 
bildande liksom ett muskelnätverk utanpå det cirkulära inre 
lagret. Muskelhinnan äger dock icke öfverallt och uteslutande den 
vanliga anordningen i ett yttre longitudinelt och ett inre cirku- 
lärt lager; i det att man ej så sällan finner längsgående muskel- 
bundtar tränga in i luckorna mellan de cirkulära och därifrån fort- 
sätta sig upp i slemhinnans dubbelveck, för att där fästa sig — 
en anordning, som äfven tyckes vara ägnad att förmedla slem- 
hinneveckens läge- och form-förändringar. Att för öfrigt inom 
denna intestinalafdelning en synnerligen stor lifaktighet äger rum, 
ser man dels uti den talrikhet af andningsrör (trakéer), som här 
utbreda sig, dels ock på den städse försiggående förstörelsen och 
nydanelsen af epiteliala celler. 

I jämnhöjd med det bakre af de Sleribinneveck som afgränsa 
matstrupen från mellantarmen, har jag iakttagit instjälpningar el- 
ler fickliknande bildningar (diverticula, crypta) och har på dessa 
ställen funnit de epiteliala förhållandena vara mer än annanstädes 
gynnsamma för studier öfver cylindercellernas förändringar vid 
Sekretionen. (Se tafl. oll, fel 8) 

4. Tunntarmen 1. Ileum. (Tafl. II, fig. 4 och VI fig. 1.) Med 
denna benämning har man velat belägga nästföljande afdelning af 
matsmältningskanalen, väl därför, att man i densamma har att finna 


14 


osams 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 143 


inmynningsstället i tarmen för en del s. k. malpighiska körtlar. Öfver- 
gången från mellantarmen till tunntarmen utmärker sig genom de 
olika väfnadselementens struktur på nära nog fullkomligt analogt 
sätt med det, som man finner förhållandet vara mellan matstru- 
pen och mellantarmen. Endast de i matsmältningskanalens inre 
djupt inträngande slemhinnevecken saknas här. Muskelhinnan 
är relativt tunn och svag, och de för mellantarmen karakteri- 
stiska cylindercellerna öfvergå från ett lågt kubiskt till ett skiflik- 
nande utseende med tunn, men tydlig samt med porer försedd 
kutikula. Emellertid bildar slemhinnan en liten tvärgående ås vid 
öfvergången mellan ifrågavarande afdelningar af matsmältningska- 
nalen, sålunda i någon mån erinrande om de diafragmaliknande 
valvler eller klaffar, som afgränsa matstrupen från mellantarmska- 
nalen. Epitelcellerna uti denna tvärgående ås äro cylindriska, 
höga och smala på den mot meliantarmen vettande ytan, under 
det att desamma mot tunntarmens lumen förete en öfvergång till 
det för ileum karakteristiska utseendet. 

Äfven här iakttager man en lagring i muskelhinnan af i all- 
mänhet ett inre cirkulärt och ett yttre longitudinelt lager. Mu- 
skelbundtarna i det cirkulära lagret ligga tämligen tätt slutna intill 
hvarandra, under det att de, som tillhöra det yttre, longitudi- 
nela, äro mera spridda, såsom också förhållandet var hos mel- 
lantarmen. Vid den bakre änden af den relativt korta tunn- 


tarmen finner man såväl epitelet som muskelhinnan förändrade. 


Epitelcellerna blifva nämligen ovala eller runda och försedda 
med en äfvenledes oval och stor kärna, samt bilda en eller 
tvenne ansenliga dubbelveck, hvilka skjuta in i tarmkanalen 
och därigenom åstadkomma en afgränsning mellan tunntarmen 
och nästföljande tarmafdelning, nämligen groftarmen (se tafl. VI, 
fig. 1). Äfven muskelhinnan tilltager här i storlek och styrka och 
skjuter in i slemhinnans djupa veck såväl med sina longitudinela 
som ock med sina cirkulära muskelbundtar. Vid denna bildning, 
som sålunda uppstår mellan tunntarmen och groftarmen och lik- 
nar en slutmuskel (sphzacter), ingå de båda lagren i muskelhinnan 
de intimaste sammanfiltningar med hvarandra, i det att de lon- 
gitudinela knippena löpa in i slemhinnevecken och fästa sig på 
epitelets kutikula emellan cellerna och därvid skjuta in i alla 
möjliga riktningar mellan de tvärgående bundtarna. 


15 


144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


s. Groftarmen 1. Colon. (Tafl. II, fig. 5, och III, figg. 4 och 5.) 
Vid bakre kanten af den sfinkter, som nyss 1 korthet skildrats, fin- 
ner man epitelet till sin struktur i väsentlig mån förändradt. Cellerna 
bibehålla visserligen i mer eller mindre hög grad det för tunntarmen 
karakteristiska skiflika utseendet, men cellkärnan öfvergår, ifrån att 
vara oval eller rund, till den för secernerande celler karakteri- 
stiska greniga typen (se tafl. II, fig. 5). På samma gång finner 
man också cellens protoplasma på ett tvärsnitt vara synnerligen 
tydligt strimmig vinkelrätt mot epitelets yta, och-såväl vid basal- 
randen som ock in mot kutikulan, hvilken är genomsatt af talrika, 
ytterst fina porer, är protoplasman försedd med s. k. »vakuoler» 
(små saftfyllda rum) under det att densamma omkring cellkärnan 
företer ett mera kompakt utseende. De greniga cellkärnorna ligga 
liksom inneslutna i håligheter af protoplasman, hvilka de mer el- 
ler mindre fullständigt utfylla. Vid ett ytsnitt visar sig protoplasman 
strålformigt anordnad utefter celiens väggar, under det att centrum 
företer ett kornigt utseende, beroende på knutpunkter å proto- 
plasmatrådarna. På vissa bestämda stälien har emellertid detta 
egendomliga epitel, efter att ha åstadkommit höga, i tarmens inre 
inträngande longitudinela dubbelveck, hvilka i detta fall ligga två 
och två bredvid hvarandra, förvandlat sig till ett slags stödje- 
eller fästeorgan för en del muskelbundtar. Så finner man cellerna 
hafva tilltagit i storlek i högst väsentlig grad på de sidor af de 
respektive dubbelveck, som stöta till hvarandra, och i samband 
med denna ansenliga tillväxt af cellerna har också följt ett för- 
tjockande af kutikulan (se tafl. III, fig. 4). I dessa cellers proto- 
plasma urskiljer man en relativt obetydlig striering, och den i sin 
hålighet inneslutna kärnan är rund, ej förgrenad. De båda ifrå- 
gavarande kutikularbrämen kunna mer eller mindre fullständigt 
sammansmälta med hvarandra och bilda på detta sätt i tarmens 
lumen inträngande longitudinela åsar. Man finner emellertid härvid, 
hurusom de mot hvarandra vettande förtjockade kutikularbrämen 
vid åsarnas proximala (främre) delar äro sins emellan fria (se tafl. 
III, fig. 4), under det att de vid samma åsars distala (bakre) del hafva 
intimt smält tillsammans. I samband härmed finner man ock, huru- 
som de dubbelveck, hvilka utgöra ursprunget för åsarna, äro tyd- 
ligt utpräglade i den främre delen, där de ej heller med sina 
kanter utgöra muskelfästen, under det att dessa slemhinneveck 

16 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 145 


ej framstå i åsarnas bakre del, detta här beroende på en samman- 
smältning i åsarnas kanter af de båda mot hvarandra vettande 
kutikularbrämen. Vid denna bakre del af åsarnas högsta hvälf- 
ning, taga kraftiga muskelbundtar sitt fäste. (Se tafl. III, fig. 5.) 

Åsarna äro sex till antalet och konvergera strålformigt mot 
midten af lumen. Vid deras basis fästa sig såväl det yttre som 
det inre lagret af tarmens muskelhinna, och från deras kanter 
taga äfvenledes, såsom ofvan blifvit nämndt, muskelbundtar sitt ur- 
sprung, hvilka delvis löpa bakåt för att deltaga i den af synner- 
ligt rika muskelknippen karakteriserade sfinktern mellan grof- 
tarmen och ändtarmen. (Se tafl. III, fig. 5.) 

Groftarmens utskott sitta sålunda närmast fästade vid tarmens 
muskelhinna, och utgöra själfva med den distala delen af sina fria 
kanter fästet för en del af de muskler, hvilka bilda sfinktern 
mellan grof- och ändtarmen, under det att den slemhinna, som be- 
kläder groftarmens väggar, är liksom upphängd på nyssnämnda kan- 
ter, och därifrån stjälper sig ned mellan ifrågavarande utskott. Det 
stora lumen, som groftarmen företer vid den proximala änden, äger 
sin direkta fortsättning uti den kanal, som bildas af de muskler, 
hvilka utstråla från den bakre delen af utskottens kanter, under 
det att de håligheter, som man finner mellan utskotten, utgöra 
endast säckformiga utstjälpningar bakåt af groftarmens främre 
gemensamma hålighet. Dessa utstjälpningar sluta bakåt med 
blinda ändar, bildande sålunda groftarmens blindtarms-utskott. 

Hvad beträffar de muskler, som utgå från kanterna af grof- 
tarmsutskotten finner man en del bestå af cirkulära knippen; an- 
dra, mera isolerade, löpa longitudinelt i dubbelveck af slutmuskelns 
epitel. Sålunda finner man städse på ett tvärsnitt af ifrågavarande 
sfinkter sex tvärskurna muskelbundtar, på bestämda afstånd från 
hvarandra inlagrade i slemhinnans dubbelveck. Från bakre om- 
fånget af groftarmsutskottet finner man muskelbundtar, hvilka 
slingra sig om bottnen af tjocktarmens blindsäckar. 

Det epitel, som bekläder groftarmens blindsäckformiga utstjälp- 
ningar, sänker sig vid den distala (bakre) änden af groftarmens åsar 
in 1 sfinktern för att bilda dess epitel, och såväl på detta senare 
ställe som ock i groftarmens säckformiga utstjälpningar, finner man 
slemhinnan bilda synnerligen talrika och äfvenledes djupgående 
veck, för att såmedelst tillåta nödvändiga, ansenliga utvidgningar 

Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 3 (1892). 17 10 


146 - ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


af ifrågavarande intestinalafdelningar, på samma gång som där- 
jämte groftarmens absorberande yta ansenligt förstoras. 

Förvisso torde den omständigheten icke vara utan sin stora 
betydelse, då det gäller att söka utforska det fysiologiska värdet af 
denna intestinalafdelnings rätt invecklade byggnad, att man fin- 
ner en stor del af ofvan nämnda dubbelveck sakna medföljande 
muskelbundtar, i följd hvaraf mellan tarmens muskelhinna och 
slemhinnan uppstå ganska ansenliga klyftor, hvari kroppsvätskan 
strömmar och därvid sålunda kommer 1 direkt beröring med 
slemhinnecellernas relativt tunna basala begränsningsytor. 

Granskar man något närmare den sfinkter, som afgränsar grof- 
tarmen från ändtarmen, finner man densamma till sina strukturför- 
hållanden bestå af trenne skilda delar: en främre, en mellersta och 
en bakre. Vid den främre afdelningens proximala (främre) mynning, 
såsom redan förut är nämndt, sänker sig groftarmens slemhinna in i 
sfinkterns lumen för att bekiläda detsamma. Den lägger sig därvid i 
djupa, längsgående veck och dess celler förete i hufvudsak ett ana- 
logt utseende med det, som karakteriserar tjocktarmens epiteliala 
element (se tafl. III, fig. 5). Af muskulaturen kan man urskilja 
trenne lager. Det innersta består af sex från hvarandra isolerade 
longitudinela bundtar, hvilka ligga inlagrade i hvar sitt längs- 
gående slemhinneveck, och vid slutet af denna första sfinkter- 
afdelning fästa sig på epitelets kutikula mellan cellerna, efter att 
ha delat upp sig i flera smärre knippen. Man skulle sålunda 
kunna betrakta dessa bundtar ss. en tunica muscularis mucose 
1]. en slemhinnans muskelhinna. Slemhinnan å sin sida omgifves 
af ett synnerligen kraftigt utveckladt inre cirkulärt muskellager. 
De yttre longitudinela muskelbundtar, som omgifva groftarmen, fort- 
sätta sig äfven ut på sfinktern, bildande dennas yttersta hylle. 

Vid den distala änden af denna främre afdelning finner man 
sfinktern utvidga sig och förtunnas med afseende på sina mu- 
skelväggar. Epitelet bildar synnerligen djupa, nästan transver- 
selt stående veck, och dess celler öfvergå från det förut mera 
skifformiga utseendet till en rundad typ. Alltefter det olika till- 
stånd, uti hvilket dessa celler befinna sig, finner man än protoplas- 
man utfyllande större delen af cellens inre, än, såsom oftast, 
starkt hopträngd, vanligtvis åt den mot tarmlumen vettande si- 
dan, under det att cellen i öfrigt bildar en sekretblåsa (se tafl. 

18 


| 
| 
Å 
| 


RT SE 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 147 


IH, fig. 6). Cellkärnan är rundad, sällan något förgrenad. Kuti- 
kulan är försedd med tydliga porer. 

Den sista afdelningen af sfinktern markerar sig genom det inre 
cirkulära lagrets ojämförligt kraftigare utveckling, under det att det 
yttre longitudinela är relativt tunnt och består af endast spridda 
muskelbundtar. Slemhinnan bildar längsgående veck, och dess till- 
plattadt rundade cellers kärnor äro äfvenledes runda, ej förgrenade. 

6. Ändtarmen 1. Rectum. (Tafl. II, figg. 7 och 8 och 
II, fig. 2.) Denna, den sista afdelningen af matsmältningskana- 
len, utmärker sig genom sina relativt tunna väggar och sina epi- 
teliala cellers egendomliga byggnad. Det yttre longitudinela 
muskellagret är af jämförelsevis stor styrka och utgör, dels en di- 
rekt fortsättning af de längsgående bundtarne å ofvannämnda 
sfinkter, dels ock af »skelettmuskler», som sålunda tagit sitt ur- 
sprung från larvernas hudlager, samt är ordnadt i sex knippen, 
hvilka svara mot lika många dubbelveck på slemhinnan. Det 
inre cirkulära lagret åter består af tämligen tunna muskelbundtar. 

Det epitel, som bekläder ändtarmens insida, utgöres af tillplat- 
tade, oftast sexkantiga celler, hvilkas protoplasma vid ett ytsnitt fö- 
reter, i likhet med förhållandet hos föregående tarmafdelnings cel- 
ler, ett strålformigt utseende vid cellkanterna, under det att den- 
samma 1 midten är kornig (se tafl. II, fig. 7). Vid ett tvärsnitt 
visar sig protoplasman strimmig (se tafl. IV, fig. 2) från basalran- 
den mot kutikulan, där protoplasmatrådarna sins emellan sam: 
manflyta för att bilda ett »ectoplasma» (den förtätade randdelen 
af en cells protoplasma), hvilket täckes af kutikularbrämet. Cel- 
lernas kärnor, som äro inneslutna i håligheter af protoplasman, 
förete talrika och regelbundna förgreningar. Hos kutikulan, som 
äger ungefär samma tjockiek som den uti föregående tarmafdel- 
ning, har jag ej kunnat spåra några porer. 

Slemhinnan bildar sex tämligen djupgående longitudinela 
dubbelveck, hvilka orsaka det refflade utseendet å larvens exkre- 
menter och svara till sitt läge mot de sex longitudinela bund- 
tarna af muskelhinnan. 

I ingen föregående afdelning af digestionskanalen har jag 
kunnat spåra några nämnvärda väfnader mellan muskelhinnan och 
siemhinnan. Här finner man dock mellan dessa delar af tarmväg- 
gen, utom en ovanlig rikedom på andningsrör, de yttersta terminala 


19 


148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


förgreningarna af vissa malpighiska körtlar (se tafl. VI, fig. 2), hvilka 
under synnerligen talrika slingringar förlöpa mot analöppningen, 
för att därstädes mynna ut vid öfvergången mellan ändtarmens 
slemhinna och det från epidermis i anus instjälpta epitelet, med 
små af kutikularvallar omgifna porer. (Se tafl. II, fig. 8.) 

Dessa malpighiska körtlar intränga i ändtarmens väggar i vec- 
ket mellan ofvan beskrifna sfinkter och ändtarmen, och skjuta där- 
vid in i klyftor mellan de longitudinela och cirkulära muskelbund- 
tarna. Detta egendomliga förlopp af slutförgreningarna på ifrå- 
gavarande malpighiska körtlar torde vara af stor betydelse med af- 
seende på utdrifvandet af dessa körtlars innehåll, i det att de helt 
naturligt i framskridande följd sammanpressas mot sina mynnin- 
gar, då ändtarmens muskulära väggar sammandraga sig, för att 
ur kroppen aflägsna de i ändtarmen inneslutna, oftast rätt ansen- 
ligt fasta exkrementen. Vid denna akt måste sålunda äfven de 
malpighiska körtlarnes innehåll tömmas. 

Men utom dessa slutliga utbredningar af malpighiska körtlar, 
finner man därjämte mellan slemhinnan och muskelhinnan en sam- 
manhängande väfnad af — såsom jag tror mig hafva funnit — orga- 
nisk 1. glatt muskelväf (se tafl. VI, fig. 2), hvars trådar synas med 
fina fibriller sitta fast vid ofvan nämnda körtlar och specielt vid des- 
sas af ett synnerligen lågt epitel utmärkta, ändslyngor. Detta mu- 
skulära lager tager sin början vid sfinkterns distala (bakre) mynning 
och fortsättes därifrån oafbrutet till det ställe, där de malpig- 
hiska körtlarna mynna ut. Detta är det enda ställe af digestions- 
kanalen, där jag varit i tillfälle att iakttaga någon organisk 
1. ej strierad muskelväf, och antagligt är, att äfven denna väfnads- 
anordning — om jag tolkat arten af densamma riktigt — äger 
något inflytande på det småningom fortgående utdrifvandet af 
innehållet i de malpighiska körtlarna. Dessa torde sålunda förete 
någon lägeförändring, betingad icke allenast af kontraktionerna i 
tarmväggarnas strierade muskulatur, hvarigenom ändtarmens exkret 
utdrifves, utan äfven af den här förefintliga organiska muskulatu- 
ren, hvarigenom — något som ju också ej ligger alldeles ur 
vägen att förutsätta — de malpighiska körtlarna erhålla en mera 
aktiv rörelse. 

Ett säreget förhållande, som tyckes vara genomgående för 
lepidopterlarvernas tvärstrimmiga inälfsmuskulatur, och hvarigenom 


20 


Lå 


' 
HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 149 


denna skiljer sig från de vid hudskelettet fästa musklerna, är att 


- muskeleylindrarna i sin midt bilda en hålighet, i hvilken en stor 


oval kärna ligger innesluten (se t. ex. tafl. V, fig. 7). FRENZEL 
omtalar i förbigående detta förhållande, men, om jag fattat honom 
rätt, har han spårat detsamma endast inom de longitudinela mu- 
skelbundtarna. Tydligast har jag emellertid iakttagit denna egen- 
domliga struktur i det cirkulära. muskellagret vid sfinkterbild- 
ningarna. Det tillgängliga materialet har emellertid ej tillåtit 
att med lämpliga undersökningsmetoder specielt studera dessa 
förhållanden. Jag kan därför ännu ej afgörande yttra mig om, 
huruvida ifrågavarande kärnor tillhöra några nervelement eller 
utgöra egendomliga muskelkärnor. LEYDIG omnämner 1 kort- 
het dylika bildningar i tarmen hos Bombyx neustria, och tyc- 
kes anse dem utgöra muskelkärnor. 


C. 'Spottkörtlar. (Tafl. IV, fig. 1 och V, fig. 3.) Inom huf- 
vudet och de främre segmenten finner man på hvardera sidan om 
digestionskanalen rörformiga körtlar anordnade, hvilka utmynna 
på larvens underläpp. 

De utgöras af tämligen stora celler, som vid ytsnitt visa en 
i centrum kornig och utefter de fria kanterna radierad proto- 
plasma. Kärnorna äro ansenligt, men jämförelsevis mindre re- 
gelbundet förgrenade. (Se tafl. V, fig. 3.) Sedda från ytorna 
äro cellerna fem- eller sexsidiga, under det att de på ett tvär- 
snitt förete ett vågigt utseende, betingadt däraf, att cellerna 
mot körtelns lumen bilda djupgående åsar, uti hvilka kärnan med 
sina olika förgreningar inskjuter (se tafl. IV, fig. 1). På tvär- 
snitt visar sig protoplasman dessutom mer eller mindre tydligt 
strierad i körtelcellernas höjdriktning, på samma gång som man 
finner de tämligen starkt framträdande cellgränsernas basala del 
genomdragen af, cellerna förenande, protoplasmasträngar, samt af 
fina trakeala ändförgreningar. AÄfven.här iakttager man, såsom 
ock inom mellantarmens <cylinderceller, protoplasmasträngarna 
mer eller mindre aflägsnade från hvarandra, beroende på det 
olika funktionstillstånd, hvaruti körtelcellerna befinna sig. Proto- 
plasman synes därjämte vara tätast omkring kärnan, under 
det att den såväl vid cellernas basaldel som ock vid deras 


21 


150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


mot körtelns hålighet vända yta förete mer eller mindre tydliga 
vakuoler. 

Körteln är omgifven af en fin, men dock med tydlig, af- 
lång kärna försedd tunica propria, 1. grundhinna under det att 
håligheten närmast beklädes af en tämligen ansenlig, kutikulari- 
serad »zn£zma>» (innerhinna). Kutikulan synes emellertid ej vara så 
synnerligen tät, utan är genomdragen af talrika håligheter och 
kanaler, och särskildt finner man en gång leda från spetsen af 
hvarje större protoplasmaås in mot körtelns lumen, där kutikulan 
brukar förete talrika små taggar. (Se tafl. IV, fig. 1.) 

Ned. emot utförsgången och därifrån mot utmynningsstället 
på underläppen finner man att cellerna blifva småningom allt 
mindre, och där öfvergå i de epidermisceller, som stjälpt sig in från 
larvens hud, för att bilda körtelns utförsgång, hvarest cellerna 
äro jämförelsevis låga och försedda med en stor rundad kärna. 
Omedelbart innanför själfva mynningen finna vi skelettmuskler 
lagrade omkring utförsgången, för att såmedelst bilda dess 
sfinkter. 


DI Spinn-körtlar:. "((CEaftl SIV) fig 6 Och NOS EE KIDeSSE 
körtlar, hvilka äfven hafva sin plats inom hufvudet och de främre 
segmenten, bestå af celler, som utmärka sig från alla öf- 
riga körtelceeller genom sina kärnors egendomliga, regelbundna 
och prydliga förgreningssätt (se tafl. IV, fig. 6). Cellerna äga 
en så ansenlig utsträckning, att de omfatta nära nog hälften af 
den rörformiga körtelns omkrets. De äro därför också synner- 
ligen långsträckta med parallela begränsningsytor; endast vid 
de båda ändarna af cellen, där flera celler mötas, finner man 
densamma två- eller tresidiga. 

Vid ett ytsnitt visar sig protoplasman kornig i centrum och 
strimmig mot cellens fria kanter, och kärnan är smal, synnerligen 
rikligt och prydligt förgrenad. På ett tvärsnitt åter, företer cell- 
protoplasman ett strieradt utseende, och de äfvenledes här tyd- 
liga cellgränserna genomdragas af luftrörsgrenar samt af fina pro- 
toplasmabryggor, hvilka förena angränsande celler med hvarandra 
(se tafl. V, fig. 1). Såväl utåt som ock in mot körtelns lumen 
finner man skarpa afgränsningar för cellerna. Deras tunica propria 


22 


ESS 
: 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. I51 


är försedd med små aflånga kärnor, och den kutikula, som be- 
kläder den mot körtelns hålighet vettande ytan af cellerna, bildar 
ett, såsom det synes, fast samt af talrika porer genomdraget bräm. 
I körteln ligger inneslutet dess sekret, utgörande dels en slem- 
artad massa, dels en trådliknande bildning. (Se tafl. V, fig. 1.) 

Äfven denna körtel mynnar ut på larvens underläpp, och 
man finner också här de från epidermis instjälpta cellerna be- 
kläda utförsgången. 

Körtelns kutikula tilltager ansenligt i styrka ned mot myn- 
ningen, och en del skelettmuskler anordna sig kring utförsgån- 
gen, för att bilda dennas sfinkter. 


E. Malpighiska körtlar. (Tafl. IV, figg. 2, 3, 4, 5 och V, 
figg. 4 och 6.) Af dessa organ kan man, med afseende på struktur- 
förhållanden, urskilja tvenne slag, likasåväl som de, med hänsyn 
till sin gröfre anatomiska anordning, synas tydligt tillhöra tvänne 
hufvudgrupper. Den ena mynnar nämligen ut i digestionskanalen 
och torde sålunda afgifva något sekret, som är af betydelse vid 
digestionen, under det att den andra tömmer sig i analmynnin- 
gen, och därför helt säkert utgör något exkretionsorgan. Båda 
grupperna utmärka sig genom sina stora, med greniga kärnor 
försedda celler, men förete för öfrigt så talrika och väsentliga 
skiljaktigheter, såväl med afseende på det allmänna utseendet som 
ock i synnerhet med hänsyn till de finare strukturförhållandena, 
att de egentligen ej borde sammanföras under en gemensam 
benämning. 

1. Malpighiska körtlar, hvilka utmynna i tarmkanalen. 
(Tafl. IV, figg. 2 och 3.) De celler, som ingå i bildandet af 
ifrågavarande organ, äro af en betydlig storlek och förete vid 
ytsnitt ett kornigt utseende med rikligt förgrenade kärnor (se tafl. 
IV, fig. 3). Äfven här finner man cellgränserna genomdragna 
af protoplasmasträngar, samt af luftrörsförgreningar, hvilka tyd- 
ligt kunna följas in i cellerna, där de sluta i vakuolerna mel- 
lan protoplasmasträngarna. (Se tafl. VI, fig. 5.) Kärnornas ore- 
gelbundna förgreningar sträcka sig företrädesvis i körtelrörets 
längdriktning, i följd hvaraf tvärsnittet visar bilden af talrika, 
långsträckt ovala kärnor, liggande mer eller mindre tätt in- 


23 


152 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 89 2. 


till hvarandra (se tafl. IV, fig. 2). På ett likartadt snitt visar 
sig protoplasman tydligt strimmig, och alltefter det funktions- 
tillstånd, uti hvilket cellen befinner sig, stå protoplasmasträn- 
garna mera tätt slutna intill hvarandra, eller ock uppträda mel- 
lan dem större eller mindre vakuol-liknande bildningar. 
Omkring kärnan företer protoplasman städse ett mera kom- 
pakt utseende, under det att densammas trådar, såväl vid cel- 
lens basalrand som ock i synnerhet mot den till körtelhålan vet- 
tande ytan, äro mer eller mindre sprängda från hvarandra genom i 
vakuolerna hopad interfilarmassa (mellantrådsmassa). Synnerligen 
tydligt visa sig protoplasmasträngarna sins emellan sammansmälta 
mot körtelns lumen, för att bilda en af ett kutikularhölje täckt 
innerhinna. Emellertid är detta hölje icke kompakt, utan företer 
vid ytsnitt ett nätlikt utseende; och genom detta näts maskor 
tömma sig vakuolerna ut i körtelröret. Cellerna hvila på en grund- 


membran, uti hvilken man kan spåra små ovala cellkärnor. 

Dessa körtlar mynna ut i digestionskanalen vid öfvergången 
mellan magdelen och tunntarmen, eller rättare vid denna senares 
början. Därvid bildas bryggor af i längdriktning förlöpande och 
in i tunntarmen inträngande dubbelveck af mellantarmens eller 
magens slemhinna. Det sekret, dessa malpighiska körtlar afsöndra, 
samlar sig ofta till rundade bollar eller droppar i körtelas hålighet. 

Jag nämnde, att ifrågavarande cellers kärnor äro förgrenade, 
och att förgreningarna till hufvudsaklig del förlöpa i körtelrörets 
riktning. Emellertid genomdraga de talrika förgreningarna af 
kärnan protoplasman i alla möjliga riktningar, i följd hvaraf 
man aldrig på ett ytsnitt kan erhålla bilden af kärnan i hela 
dess utsträckning, utan framträder densamma i form af strödda 
småkärnor öfver hela cellens snittyta (se tafl. IV, fig. 3). Proto- 
plasman färgas starkt af haematoxylin. 

2. Malpighiska körtlar, som mynna ut vid analöppnin- 
gen. (Tafl. IV, figg. 4, 5, och V, figg. 4 och 6.) Kunde man på föregå- 
ende malpighiska körtlar här och hvar urskilja förgreningar af körtel- 
röret, finner man de här ifrågavarande körtlarne karakteriserade ge- 
nom talrika såväl förgreningar som ock sinuösa utbuktningar. Den 
secernerande körtelytan blir härigenom rätt ansenligt ökad, men man 
finner densamma därjämte i högst väsentlig grad förstorad genom den 
säregna relief körtelcellerna förete på sin mot lumen vända yta. 


24 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 153 


Vid ett ytsnitt visar nämligen cellens protoplasma ett galler- 
verksliknande utseende (se tafl. IV, fig. 4), och maskorna i nätet 
utfyllas af körtelns sekret. På ett tvärsnitt åter bildar protoplas- 
man talrika mot körtelns lumen riktade åsar, mellan hvilka väg- 
gen till körteln insänker sig (se tafl. V, fig. 6). Cellerna äga så- 
lunda en protoplasma, hvilken utgöres af med hvarandra kom- 
municerande åsar, mellan hvilka körtellumen med talrika instjälp- 
ningar i själfva cellen bildar vakuoler. Dessa senare kunna nu 
äga en större eller mindre utsträckning, allt efter cellens funk- 
tionstillstånd. Så bilda de än blåsformiga håligheter, under det 
att protoplasmaåsarna förete ett nästan cylindriskt utseende och 
kärnan har ryckt upp mot de tunna åsarnas kanter, — än endast 
sprickformiga instjälpningar från körtellumen, då åter protoplas- 
maåsarna äro relativt breda, och då den äfven jämförelsevis stora 
kärnan svarar till sitt läge mera mot åsarnas midt. Den syn- 
nerligen rikligt, tämligen oregelbundet och företrädesvis 1 körtel- 
rörets riktning förgrenade cellkärnan utbreder sig, såsom helt 
naturligt är, i nämnda protoplasmaåsar, men tillhör därvid såsom 
ofvan synes mera dessa senares kanter än deras basala delar. 

Vid de ställen, där protoplasmaåsarna förena sig med hvar- 
andra, är cellkärnan relativt stor och rundad, samt skickar häri- 
från smala utlöpare till närliggande åsars kanter. 

Cellprotoplasman, är strierad i cellens höjdriktning, och äf- 
ven här, såsom förhållandet var hos de malpighiska körtlar, hvilka 
mynna i tarmkanalen, utgöres innerhinnan af ett af en kutikula 
beklädt nätlikt bräm, genom hvars rätt ansenliga maskor cellens 
vakuoler mynna in 1 körtelkanalen med dess utbuktningar ned 
i cellens skålformiga, mer eller mindre djupa och breda in- 
stjälpningar. 

Körteln omklädes af en grundhinna, hvilken äfven här 
äger små ovala cellkärnor. Körtelcellerna synas vara af en 
rätt ansenlig storlek, men genom deras intima förbindelse sins 
emellan, såväl med afseende på anastomoser mellan cellkärnorna 
som ock genom talrika protoplasmautlöpare, hvilka draga igenom 
cellgränserna, är det svårt att särskilja cellerna. 

Vi hafva redan förut, på tal om ändtarmen nämnt, hurusom en 
del malpighiska körtlar, hvilka just utgöra de nu ifrågavarande, tränga 
in i den sista afdelningen af tarmkanalen mellan dennas slemhinna 


25 


154 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


och muskellager. Innan de emellertid taga denna väg, för att nå 
sitt mynningsställe vid analöppningen, finner man dem bilda ut- 
bredda utbuktningar, där körtelcellerna äga en relativt liten höjd, 
men där också på samma gång cellkärnorna äro jämförelsevis 
stora och mindre förgrenade. Från dessa utbuktningar afgå 
de körtelrör, som vid början af ändtarmen tränga in mel- 
lan dennes slemhinna och muskelvägg, för att där under tal- 
rika slingringar och bukter fortsätta till den inre mynningen af 
anus, där de tömma sig genom små af kutikulära vallar omgifna 
porer (se tafl. II, fig. 8). Innan de emellertid nå denna sin 
mynning, finner man körtelepitelet allt mer förändras, i samma 
mån som körtelns lumen förminskas. Protoplasmaåsarna blifva 
allt lägre (se tafl. V, fig. 4) tills de slutligen upphöra, och endast 
på de ställen, där den jämförelsevis stora cellkärnan skickar ut 
sina fåtaliga förgreningar finner man några mot dessa svarande 
upphöjningar å protoplasman in mot körtelhålan. Ej heller kan 
man närmare intill körtelporen iakttaga samma korniga eller 
strierade utseende af protoplasman som inom de större afdel- 
ningarna af körteln, utan företer den ett mera homogent utseende 
(se tafl. IV, fig. 5). Man har sålunda härvidlag framför sig en syn- 
nerligen intressant och vacker öfvergång från rent typiska sekre- 
tionsceller till icke secernerande celler, hvilka endast ha till upp- 
gift att bilda de afledande vägarna till ett bestämdt ställe för 
sekretionsprodukterna. 


De undersökningar för hvilka jag här ofvan redogjort, hän- 
föra sig, utom dem beträffande hudkörtlarna, till Splinx ligustri. 
Hos öfriga af mig undersökta arter har jag återfunnit till hufvud- 
saklig del likartade förhållanden med dem hos ofvan nämnda 
skymningsfjäril. Dock gifves hos en eller annan af dessa mindre 
strukturskiljaktigheter, hvilka kunna vara värda att något påpekas. 

Af digestionskanalens olika afdelningar visar sig framtar- 
men hos alla iakttagna arter äga en genomgående likformighet 
med de strukturförhållanden, för hvilka jag ofvan redogjort, och 
samma diafragmaliknande valvler mellan matstrupen och mel. 
lantarmen har jag kunnat spåra öfverallt. Hos en del former 
visar sig emellertid nästföljande intestinalafdelning, nämligen mel- 


26 I 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 155 


lantarmen, med föga veckad slemhinna och därmed också med en 
enklare anordning af muskelhinnan, under det att slemhinnan alle- 
städes företer en likformig anordning af cylinder- och bägarceller 
jämte de ännu icke särskildt formade ersättningscellerna; så hos 
Phragmatobia fuliginosa och Amphlidasis betularius; då åter hos 
Bombyx rubi och Harpyia bifida man iakttager en relativt starkt 
utpräglad veckning af mellantarmens inre yta. Har man uti de 
båda främre afdelningarna af digestionskanalen, — uti framtarmen 
och mellantarmen, — trots några olikheter med hänsyn till den 
gröfre anordningen af slemhinnan, funnit en genomgående likformig- 
het med afseende på byggnaden af de dessa intestinalafdelningar 
sammansättande elementen, skönja vi dock ej så sällan uti baktar- 
mens båda hufvudafdelningar, grof- och ändtarmen, några för- 
ändringar af cellernas struktur. Hos Bombyx rubi och Phrag- 
matobia fuliginosa, finner man sålunda visserligen stora och ut- 
bredda kärnor, men de äro relativt föga förgrenade och inneslutna 
i håligheter af cellkroppen. Särdeles tydligt kan man uti dessa 
arters celler, tillhörande baktarmen, iakttaga protoplasmans struk- 
turförhållanden, samt porkanalerna, såväl uti grof- som ändtarmens 
kutikula. Ingendera af dessa sist nämnda arter har vidare före- 
tett de för Splinx ligustri så säregna kitinbalkarna å groftarmens 
inre yta. Hos flertalet undersökta arter visar sig slutklaffen eller 
sfinktern mellan grof- och ändtarmen synnerligen muskulös, och 
hos särskildt Bombyx rubi och Phlragmatobia fuliginosa Visar 
sig muskelhinnan sammansatt af ett yttre enkelt samt af ett inre 
flerdubbelt lager. Därjämte är hos dessa ett rikligt slemhinnan 
tillhörande muskellager förhanden. Åmphidasis betularius åter 
företer lika förgrenade cellkärnor i groftarmens slemhinna, som 
förhållandet var hos SpA. ligustri, under det att de synnerligen 
stora cellerna i ändtarmen erbjuda fåtaliga och oregelbundna 
förgreningar af sina kärnor. (Se tafl. VI, fig. 6.) 

Hvad slutligen körtlarna vidkommer, finner man de malpig- 
hiska körtlar, hvilka mynna i digestionskanalen, mer än andra kört- 
lar vara likformiga till sina strukturförhållanden, under det att 
de, som tömma sig vid analmynningen, ofta, såsom hos Bombyx 
rubi, Harpyia bifida och Phragmatobia fuliginosa, afvika från 
den byggnad, jag ofvan skildrat, genom sina cellers mindre 
buktiga inre begränsningsytor och sina därjämte relativt breda 


"27 


156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


- 


och ännu mindre regelbundet förgrenade cellkärnor. (Se tafl. V, 
fig. 5) Hos Amphidasis betularius åter öfverensstämma äfven 
dessa körtlar alldeles fullkomligt med dem hos Spå. ligustri. 
Samma strukturskiljaktigheter gent emot SpA. ligustri, som jag 
nyss framhållit med hänsyn till en del malpighiska körtlar hos 
t. ex. Phragmatobia fuliginosa och Bombyx rubi, spårar man 
äfven, då frågan gäller spottkörtlarna. Man finner nämligen hos 
dessa senare arter en relativt föga buktad inre begränsningsyta på 
ifrågavarande körtlars celler, på samma gång som man ock iakt- 
tager en jämförelsevis mindre utgrenad, men icke desto mindre 
utbredd kärna. Hos Ampludasis betularius åter göra sig ena- 
handa förhållanden äfven i detta hänseende, gällande med dem 
hos SpA. ligustri. Spinnkörtlarna äro till sin struktur tämligen 
ensartade, om man ock beträffande dem hos Vanessa urtice och 
Harpyia bifida finner ceilkärnorna relativt breda och därjämte 
mycket oregelbundet förgrenade. (Se tafl. V, fig. 2.) 


Tager man en allmän öfverblick öfver grundelementen i de or- 
gan hos fjärillarverna, hvilkas skapnad jag ofvan något granskat, 
finner man bland annat, hurusom de secernerande cellerna, vare sig 
de samla sig till eller ensamma uppträda såsom körtelartade bild- 
ningar, städse utmärka sig genom mer eller mindre rikligt för- 
grenade kärnor. Betydelsen häraf har jag egentligen ej kunnat 
utforska, men att denna säregna omständighet står i något be- 
stämdt förhållande till dessa cellers funktion, torde väl ej vara 
tvifvel underkastadt, då densamma utgör en så genomgående och 
utmärkande karakter. Man finner nämligen aldrig några andra cel- 
ler än dessa, hvilka äga en secernerande betydelse, utmärka sig 
genom detta egendomliga strukturförhållande. Nu har jag emel- 
lertid funnit inom de skilda körtelartade bildningarna dessa kär- 
nor äga några sins emellan skiljaktiga egenheter med afseende 
på utseendet. Så finner man dem hos t. ex. celler, där man har 
att förmoda en relativt liten sekretionsförmåga, såsom förhållan- 
det är hos de celler, hvilka bilda den epiteliala beklädnaden 
af matstrupen, vara på samma gång jämförelsevis obetydligt 
förgrenade, under det att de hos cellerna i t. ex. spinn- och 
spott-körtlar samt malpighiska körtlar, förete talrika och vidt ut- 
bredda förgreningar. 

28 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 157 


Det lider intet tvifvel att de genom sina förgrenade kärnor 
karakteristiska cellerna uti grof- och ändtarmen secernera. Härtill 
kan man sluta dels redan å priori, dels också ex analogia, om 
man erinrar sig öfriga secernerande cellers strukturförhållanden 
med afseende på kärnans utseende. Nu gifves det ju, såsom det 
redan förut är visadt, celler med enkla, rundade kärnor, hvilka, 
äfven de, på sätt och vis äga en sekretorisk förmåga, såsom 
bägarcellerna och cylindercellerna uti mellantarmen, men arten 
af dessas funktion är dock otvetydigt en helt annan än den, som 
karakteriserar de körtelartade bildningarna, och torde väl också 
dessa celler, med afseende på sin secernerande verksamhet, böra 
ställas inom en helt annan kategori. Härvid må också erinras 
om, hurusom i samband med sekretionen i mellantarmen en oaf- 
bruten förstörelse och nydaning af cylinderceller äger rum, un- 
der det att de med greniga kärnor försedda körtelartade bildnin- 
garnas celler — detta må nu gälla malpighiska körtlar, spott- och 
spinn-körtlar eller epitelcellerna i grof- och ändtarmen —— äro per- 
manenta och secernera, så länge körtlarna i sin helhet äga bestånd. 

Endast på ett enda ställe har jag funnit encelliga körtel- 
bildningar med mer eller mindre tydligt förgrenade kärnor, — för 
så vidt nämligen man ej såsom sådana vill uppfatta de enskilda 
cellerna i matstrupen, grof- eller ändtarmen, — och detta är i epi- 
dermis, där de tillsammans med ett sinnesorgan hänföra sig till 
hårbildningarna. Härvid finner man det intressanta förhållan- 
det, hurusom den körtelartade typen framträder tydligast hos de 
larver, där håren tjäna såsom några slags nässelorgan (se tafl. I, 
fig. 3), under det att de reducerats till enklare cellformer utan 
förgrenade kärnor hos de larver, där håren genom sin längd och 
utbredning endast kunna göra tjänst såsom förmedlare af känsel- 
eller tryck-förnimmelser, och där sålunda den secernerande cel- 
len spelar rålen endast af en trikogen cell. (Se tafl. I, fig. 2.) 

Öfverallt hos de cellbildningar, som karakteriseras genom 
förgrenade kärnor, och hvilka jag skulle vilja benämna permanenta 
körtelbildningar, finner man utförsgångar i form af porer genom 
det nätlika bräm, som bekläder cellernas fria ytor (se tafl. VI, 
fig. 3 och 4). Hos cylindercellerna i mellantarmen åter, för- 
siggår sekretionsförloppet, efter hvad jag trott mig finna, i många 
hänseenden olika, 1 det att sekretionsprodukten aflägsnas på ett 


29 


158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


helt annat sått än genom porkanaler, på samma gång som man 
ock finner dessa cellers sekret äga ett annat utseende. Ett 
slags förmedlande form mellan ifrågavarande typer för sekre- 
tionscellerna bilda bägarcellerna, hvilka uti sin theca äga ett 
slags behållare för sekretet, hvilket så småningom aflägsnas ge- 
nom en på deuna befintlig mynning, ut i tarmen. Såsom någon- 
ting egendomligt med afseende på cellkärnans struktur, torde man 
cck böra erinra om, hurusom kärnan ofta ligger innesluten i en 
kapsel-liknande bildning af protoplasman. Detta förhållande fram- 
träder flerstädes hos epitelet i fram- och baktarmen; någon gång 
kan man .spåra det äfven hos de malpighiska körtlarna, under 
det att det saknas i mellantarmen. Någonting härifrån vä- 
sentligt skildt äro de sekretblåsor, hvilka utmärka en del cel- 
ler, t. ex. de i den mellersta afdelningen af sfinktern mellan 
grof- och ändtarmen (se tafl. II, fig. 6). Man finner härvid, huru- 
som protoplasman blifvit förträngd åt en eller annan sida af cel- 
lens omfång, bildande endast ett mer eller mindre tunnt lager om- 
kring sekretblåsans väggar, under det att den öfriga, den vida 
större delen af cellkroppen, hvilken innesluter cellkärnan, kan 
liksom en papill skjuta in i blåsans hålighet med den kärnan 
närmast omgifvande protoplasmamassan. Fråga är väl härvid 
ock, om ej den mer eller mindre tunna protoplasmahinna, som be- 
gränsar sekretblåsan, kan utveckla ett skyddande kutikularbräm. 
Jag har på några preparat trott mig finna detta, och i så fall skulle 
man sålunda i dessa celler finna en typ, som ej så obetydligt 
erinrade om bägarcellerna. Från de protoplasmatiska väggarna 
af blåsan skjuta synnerligen fina trådar in i sekretrummet, hvilka 
kunna nätlikt förena sig med hvarandra. Detta dock endast hos 
de celler, där jag ej kunnat spåra någon ännu inledd kutikulari- 
sering. 

Några om dessa blåsor erinrande bildningar finner man äfven 
på flera andra ställen, såsom hos t. ex. de i tarmen mynnande 
malpighiska körtlarna, där protoplasmasträngarna kunna rätt an- 
senligt aflägsnas från hvarandra genom de i vakuolerna hopade 
sekretionsprodukterna. Några förhållanden synas emellertid vara 
genomgående såväl för de permanenta körtelcellerna som ock för 
cylindercellerna vid deras sekretion. Man finner nämligen, huru- 
som cellens protoplasma sväller an genom sekretion från pro- 


30 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. G I59 


toplasmasträngarna, under det att dessa senare härigenom allt mer 
sprängas från hvarandra (se tafl. IIL, figg. 1, 2, 3 och VI, fig. 3.) 
Det torde ej lida något tvifvel, att äfven cellkärnan deltager 
i sekretionsakten, då den städse efter densamma företer ett 
något skrumpnadt eller på annat sätt förändradt utseende. "Denna 
mening torde också kunna äga ett stöd i det förhållandet, att 
de permanenta körtelcellerna äro samtliga karakteriserade genom 
rikligt i protoplasman utgrenade kärnor. Hvad åter beträffar sät- 
tet för sekretionsproduktens bortförande från cellen, råder, såsom 
jag ofvan nämnt, väsentliga skiljaktigheter mellan cylindercellerna 
och de permanenta körtelcellerna, detta i samband med den olika 
skapnaden af de respektive cellernas kutikula. Hos körtelcellerna 
bortföres nämligen sekretet genom dessas utförsgångar, porkana- 
lerna (se tafl, VI, figg. 3 och 4). Hos cylindercellerna åter finner 
man brämet spännas ut Dbalonglikt genom den från cellen på- 
trängande sekretionsprodukten (se tafl. VI, figg. 1, 2, 3) till 
dess brämet slutligen, efter att hafva tänjts ut till en ytterligt 
tunn homogen hinna, brister vid sitt fäste vid cellen, hvarefter 
sekretet i form af en, af en tunn hinna omgifven boll aflägsnas 
från cellen. Omedelbart efter sekretets aflämnande finner man 
"därför protoplasmasträngarna fria, utan något som helst hölje 
strålande in mot tarmens lumen, för att dock snart, i den hän- 
delse att cellen vid »förlossningen» ej genom förlusten af sin 
kärna dött, omge sig med ett nytt skyddande kutikularhölje, erin- 
rande om sårkorkens bildande hos växterna. 

Cellernas form finner man underkastad talrika förändringar ; 
men tillnärmelsevis kan man dock säga, att cellernas mot den 
respektive tarm- eller körtelhålan vettande yta är parallel med 
basalranden. Ett märkligt undantag från denna allmängiltiga 
regel utgöra hos en del fjärilarter de celler, som sammansätta 
dels spottkörtlarna, dels äfven de vid anus mynnande malpighiska 
körtlarna. Vi finna nämligen hos dessa den mot körtelhålan vet- 
tande ytan vid ett tvär- eller längd-snitt våglikt böjd för att så- 
medelst öka sekretionsytans storlek. 

Alla celler förete på sin fria yta kutikulariserade skyddande 
bräm, hvilka efter all sannolikhet utgöra någon sekretionspro- 
dukt af de respektive cellerna. Emellertid vill det synas som 
om denna kutikula stode i något slags förhållande särskildt till 


4 


31 


160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


cellernas protoplasmasträngar. Så finner man synnerligen tydligt 
hos de celler, som sammansätta de i tarmen mynnande malpi- 
ghiska körtlarna, hurusom mot cellernas fria ytor protoplasmasträn- 
garna flyta tillsammans, för att genom det nätverk, de genom sin 
ömsesidiga förening bilda, delvis omkläda sig med skyddande 
kutikula (se tafl. VI, figg. 3 och 4). Med en dylik uppfattning 
af kutikulans uppkomst och förhållande till specielt vissa ele- 
ment i cellens massa, nämligen protoplasmasträngarna, är det ej 
heller svårt att förstå, dels porernas uppkomst i det fall, där pro- 
toplasmasträngarna med sina mot respektive tarm- eller körtel- 
lumina vettande ändar sins emellan förenats för att bilda ett nätlikt 
ektoplasma; dels också ciliernas uppkomst hos cylindercellerna, 
där protoplasmasträngarna med sina ändar icke flyta tillsammans, 
utan skjuta, sins emellan fria, fram mot cellens blottade yta. 
Klart är ju också, att där protoplasmasträngarna med sina än- 
dar sins emellan förenats, de vakuoler, som förefinnas mellan 
strängarna, och hvilka kunna fyllas med sekretionsmassa, måste 
mynna ut i nätverkets maskor, där man också har att söka po- 
rerna. Så blir det ej heller svårt att fatta, hurusom cylinder- 
cellens bräm kan balonglikt spännas ut, då sekretionsmassan är 
i färd att aflägsnas ur cellen. Jag vågar också framkasta den me- 
ningen eller måhända rättare väntar jag svaret på det spörjsmålet, 
huruvida icke cilierörelsen, åtminstone hos med cilier försedda 
celler, hvilka förekomma inom någon afdelning af digestionska- 
nalen," skulle kunna förorsakas af en olika fyllnadsgrad och däraf 
föliande olika volymförändring af de vakuoler, hvilka förefinnas 
mellan de innersta delarna af de protoplasmasträngar, som bilda 
cilierna, eller med andra ord vara föranledd af en mekanisk 
följd af protoplasmasträngarnas vexlande sekretion. 

Man har trott sig uti bägarcellernas theca skönja en longitu- 
dinel striering och därvid äfven förmodat, att denna skulle or- 
sakas af protoplasmasträngar från den underliggande cellen. Denna 
uppfattning tyckes också vinna stöd i den mening jag hyser 
beträffande kutikulans uppkomst, nämligen att den utgör en sekre- 
tionsprodukt från specielt de protoplasmatiska strängarna. Hos 


" Om cilierörelsen inom luftvägarna kan jag naturligtvis ej uttala mig, 
då jag därutinnan ej eger någon erfarenhet. 


32 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 161 


de epidermala bildningar, hvilka betecknas med det Leydigska 
namnet »Hautdriäsen», finner man icke enstaka protoplasma- 
strängar skjutande upp i den theca-liknande bildning, som man 
äfven här iakttager, utan bildar protoplasman i sin helhet en se- 
kretionsblåsa, hvilken på sin inre yta är beklädd af en skyddande 
kutikula. Under den protoplasmatiska bägaren ligger den mer 
eller mindre tydligt förgrenade cellkärnan (se tafl. I, fig. 4), om- 
gifven af en, i förhållande till sekretionsblåsans tunna protoplas- 
matiska väggar, ansenlig protoplasmamassa. Med afseende på 
strukturförhållandena är det sålunda, såsom det synes mig, ej så 
få öfverensstämmelser med dem, som karakterisera bägarcellerna; 
typerna synas vara likartade, om man ock måste erinra sig, att 
dessa »Hautdräsen» därjämte utgöra sammansatta organ. 

Man skulle af det ofvan nämnda måhända kunna draga 
den slutsatsen, att porer, endast förefinnas i det fall, att pro- 
toplasmasträngarna sins emellan sammansmält med sina ändar 
till ett nätverk. Af ett dylikt förhållande mellan protoplasma- 
strängarnas ändar måste helt naturligt uppkomma en talrikhet af 
porer, tillhörande en och samma cell. Ofta, såsom t. ex. hos 
spottkörtlarna (se tafl. IV, fig. r), finner man emellertid en enda stor 
por utgå från den inåt körtelns lumen vettande protoplasmako- 
nens spets. Här hafva sålunda protoplasmasträngarna förenat sig 
med hvarandra utefter sin längd, utom på ett ställe, där poren 
uppstått i den också relativt tjocka kutikulan. På samma gång 
finner man också hos dessa körtler, hurusom kutikulans fria yta är 
försedd med talrika små taggar, i följd hvaraf kutikulan till sin 
uppkomst och struktur tyckes sammanfalla med den, som bekläder 
epidermis. Spottkörtelns por äger sålunda också sin fulla mot- 
svarighet i de porkanaler i huden, hvarigenom hårbildningarna 
träda ut på kroppsytan. Hos bägarcellerna åter finner man en 
annan anordning af protoplasmasträngarnas ömsesidiga förening 
och ställning. 

Nu kan den enskilda cellens kutikula förhålla sig olika gent 
emot angränsande cellers hölje. Så finna vi mellantarmens celler 
vara sins emellan fria i berörda hänseende, under det att kuti- 
kulan i öfriga afdelningar af digestionskanalen bildar en mer 
eller mindre oafbruten mantel, beklädande tarmens inre väggar, och 
såmedelst tjänande att delvis ersätta de bindväfselement, som, 


Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 3 (1892). II 


22 
Ja 


162 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


där de hos andra djur förefinnas, tjäna såsom en sammanhållande 
och stödjande stomme för specielt de epiteliala bildningarna, — 
I samband härmed erinrar jag äfven om, hurusom flerstädes muskel- 
trådar löpa till den cellerna förenande kutikulan för att där 
fästa sig. 

Med de få undersökningsmetoder jag hittills haft tillfälle att 
använda, har jag helt naturligt cj kunnat egna några grundligare 
studier åt speciela cellstrukturer. Emellertid harjag dock kunnat 
iakttaga ett och annat, som icke alldeles torde sakna sitt värde, 
om ock en del däraf redan förut är nogsamt känd. 

Trots .det, att cellkärnan. såsom bekant, i viss mening tager 
sitt ursprung ur cellprotoplasman, synes dock cellkroppens bety- 
delse träda något i bakgrunden för vissa strukturer inom cell- 
kärnan, och helt säkert kommer kärnan vid en vidgad kännedom 
om cellens : byggnad och lifsfenomen visa sig äga ett allt mera 
genomgående värde såsom utgörande det egentliga centrum för cellens 
vegetativa förrättningar. Så känner man de sällsamma förändringar 
och delningar kärnan undergår vid t. ex. den s. k. mitotiska (FLEM- 
MING) kärndelningen. Enligt nyaste undersökningar sker denna 
lifsyttring så att kärnan liksom drages 1 sär af s. k. polkroppar. 
Så har jag ofvan hos mellantarmens epitel påvisat, hurusom nå- 
gon förändring i cellkärnans utseende eger rum vid sekretionen, 
och att äfven cellen dör, då vid sekretionen cellkärnan aflägsnats 
med afsöndringsprodukterna. Så har jag också erinrat om den om- 
fångsrika, typiskt förgrenade kärnan hos permanenta sekretions- 
celler. Detta på samma gång, som man iakttager, hurusom afsön- 
dringsprodukterna samla sig i celikroppen mellan protoplasma- 
trådarne och hurusom härvid denna senare kan i högsta grad ut- 
spännas och förtunnas genom hopade sekretionsprodukter — hvil- 
ket tyckes häntyda på cellkroppens underordnade värde. 

Jag har ofvan på tal om kutikulans uppkomst nämnt, hurusom 
protoplasmasträngarna sins emellan förena sig till bildandet af 
cellens ektoplasma. Men äfven inuti själfva cellen förena sig trå- 
darna med hvarandra, hvarvid uppstå i knutpunkterna förtjock- 
ningar af dessa strängar, hvilka gifva cellprotoplasman delvis dess 
korniga utseende. 

I de celler, där kärnan visar sig innesluten i en afgränsad 
hålighet af cellprotoplasman, har jag icke kunnat iakttaga några 


34 


FORE 


yr 


Ar 


"HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 163 


protoplasmatiska förbindelser mellan kärnan och cellkroppen. 
Fråga är väl icke desto mindre, om ej LeEvbpiG torde hafva 
tolkat sina iakttagelser riktigt, då han trott sig finna den kär- 
nan omgifvande håligheten genomdragen af protoplasmatiska för- 
bindelser mellan kärna och cellkropp. Man torde väl i annat 
fall hafva svårt att fatta de vägar, på hvilka kärnan reglerande 
inverkar på cellen i dess helhet. Flera andra auktoriteter, syn- 
nerligast bland yngre forskare, tyckas icke vilja taga någon vi- 
dare hänsyn till dessa förbindelser mellan kärnan och eellkroppens 
öfriga strängformiga massa. Visserligen har jag hos t. ex. en del 
malpighiska kärl och äfven hos mellantarmens cylinderceller, då 
dessa varit starkt ansvällda af hopade sekretionsprodukter och 
cellkärnan företett ett skrumpnadt utseende, iakttagit fina strängar, 
hvilka från cellkärnan sammanhängt med den trådiga måssan. Detta 
förhållande kan måhända dock bero på vilseledande sammanställ- 
ningar, hvarför jag ej vågar uttala mig med bestämdhet i denna 
fråga. 

Allt efter kärnans mer eller mindre kontraherade tillstånd, 
beroende på det verksamhetstillstånd hvari cellen befinner sig, fram- 
träder den ofvan nämnda, kärnan omgifvande, hålan olika tydligt 
i form af en ljusare ring kring kärnan. 


Såväl i mellantarmens epitel som ock i synnerhet hos 
körtlarna har jag iakttagit tydliga intercellulära rum, genomdragna 
af protoplasmabryggor cellerna emellan, och rummen mellan strän- 
garna vid cellernas ytterkanter mynna ut; omgifvande håligheter. 
Så harjag ock iakttagit, såsom jag ofvan beträffande de malpighiska 
körtlarna omnämnt, hurusom de trakealförgreningar, hvilka tränga 
in i de intercellulära rummen, därifrån mynna ut i cellvakuoler 
(se tafl. VI, fig. 5). — Betänker man hurusom cellens proto- 
plasma består af en svampaktig massa med vakuoler mellan 
strängarna, och -hurusom trakéernas ändförgreningar sluta just 
i dessa vakuoler, är det ej heller svårt att fatta huru den uti- 
från upptagna luften kan omedelbart verka på cellens substans. 


Protoplasmatiska förbindelser mellan cellerna i ett organ 
tyckas också böra förutsättas, då ju cellerna icke arbeta isolera- 
de eller fullkomligt oberoende af hvarandra, utan samverka enligt 
hela organets ändamål i det ena eller andra hänseendet. 


35 


IR IG 
i SR TIA AG AN 
f 1 & 
å 
” 


164 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13892. 


I flertalet fall har jag funnit. hurusom vid de cellgränser, 
där jag ej kunnat iakttaga några protoplasmatiska förbindelser celler- 
na emellan, filarmassan (strängmassan) vid cellernas fria ytor varit 
strålvis anordnad, under det att den del af samma massa, som 
omgifvit cellkärnan, företett ett kornigt, eller vid starka försto- 
ringar. fint nätlikt utseende; (se, it. ex. tat VI SsI6)ISR 
gestaltar sig strängmassans strukturförhållanden, såsom sagdt, vid 
eellernas fria kanter äfvensom, t. ex. hos ändtarmens epitel, mot 
de intercellulära rummen. Hos de celler åter, hvilka såsom kört- 
larna, sins emellan äro förenade genom protoplasmabryggor, har 
jag ej kunnat spåra en dylik radierad zon, utan cellerna förete, 
utom mot sina fria kanter, ett alltigenom kornigt eller fint nät- 
likt -utseende: (se. t.; ex. tall. IV; fig:,3):- Detsstyckes! sålunda; 
som om det förhållandet vore allmängiltigt, att nära de cellytor, 
där en absorption eller en sekretion försiggår, förete protoplas- 
matrådarna ett radierande utseende, måhända delvis beroende 
af de å dessa ställen relativt starkt utvidgade vakuolerna. 

Hos de celler, hvilka karakteriseras af greniga kärnor, äro 
vissa delar af dessa senare klubblikt ansvälda, under det att 
andra äro smala, endast bildande liksom föreningsband mellan 
de förra (se t. ex. tafl. IV, fig. 3 eller 4). I de klubblika an- 
svällningarna, hvilka, hos spottkörtlar och de vid anus mynnande 
malpighiska körtlarna svara mot cellernas uti de respektive körtel- 
hålorna inträngande protoplasmaåsar, finner man kärnorna bilda 
relativt ansenliga knutpunkter, under det att desamma hos för- 
eningsbanden utgöra mera längslöpande strängar. Det förefaller 
som om de greniga kärnorna egentligen utgjorde flera kärnor, 
hvilka anastomosera med hvarandra. 


Om jag af strukturförhållandena hos de organ, hvilka jag stu- 
derat, skulle våga sluta något med afseende på dessa senares fy- 
siologiska betydelse, så torde man uti framtarmen med dess olika 
afdelningar hos fjärillarverna skönja ett organ, hvilket har till 
uppgift att endast upptaga och förvara den ännu oberedda födan, 
och för detta ändamål är också epitelet beklädt med en relativt 

36 


enn 


[ 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 165 


fast och resistent kutikula. Visserligen erbjuder den afdelning, 
som jag benämnt matstrupen eller oesophagus, på sin inre yta talrika 
transversela och ofta tämligen skarpkantade veck, så att man i detta 
hänseende kunde förmoda, att denna intestinalafdelning äfven skulle 
— såsom förhållandet är hos åtskilliga andra insekter — tjäna såsom 
någon slags tuggmage (»Kaumagen»); men den relativt tunna och 
svaga muskulaturen tyckes jäfva en sådan uppfattning. Matstru- 
pens epiteliala celler förete en svag antydan till förgrening af 
sina ganska stora kärnor (se tafl. I, fig. 7), hvarför man nog kan 
äga skäl förmoda, att ifrågavarande celler i någon mindre mån 
secernera; men om så är, torde det sekret de afge, hafva till upp- 
gift endast att luckra upp och förbereda den upptagna födan till 
vidare bearbetande i nästföljande tarmafdelning, nämligen mellan- 
tarmen (ventrikeln). I denna senare försiggår förvisso den egent- 
liga digestionen. Här finner man också den rikligaste sekretion från 
de celler, som bekläda tarmväggen, och här utmynna äfven, ehuru 
1 slutet af ventrikeln, en del malpighiska körtlar, hvilkas sekret 
utan allt tvifvel har något inflytande på själfva digestionen. 

I tunntarmen och synnerligast i groftarmen åter torde den 
egentliga absorptionen försiggå. Så finner man här, åtminstone i 
groftarmen, mer än annanstädes, ansenliga rum mellan tarmafdel- 
ningarnas slem- och muskelhinna i hvilka kroppsvätskan strömmar 
(se tafi. III, figg. 4 och 5), på samma gång som man också finner 
groftarmens väggar äga en synnerligen stor utsträckning, såväl 
genom talrika och djupgående dubbelveck som ock genom blind- 
säckliknande utstjälpningar. 

Eftertänka vi denna för groftarmens slemhinna egendomliga 
anordning, dels att bilda talrika och djupgående dubbelveck, dels 
hurusom i desamma ej ingå några andra väfnadselement, utan 
att kroppsvätskan fritt kan omspola epitelcellernas basala ytor, 
kan man ej undgå att i nämnda veckbildningar se, om också 
ej till fullo morfologiskt, dock åtminstone fysiologiskt, en likar- 
tad anordning i och för förmedlandet af absorptionen, som man 
påträffar i de högre djurens tarmludd (vz//z), där visserligen bindväfs- 
element af retikulär (nätlik) beskaffenhet förefinnas, men hvilka äro 
så ytterligt luckra och föga utbildade. Groftarmen hos fjärillar- 
verna torde sålunda till sitt fysiologiska värde svara mera mot de 
högre djurens tunntarm än mot deras groftarm. 


Hl. 


1606 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Jag har emellertid ofvan vid beskrifningen af ändtarmens 
epitel nämnt, hurusom dess celler förete greniga kärnor, ett förhål- 
lande, som jag angifvit såsom ett kännetecken för permanent secer- 
nerande celler, under det att jag nu vill framhålla samma celler 
såsom förmedlare af absorptionen. MHärutinnan tyckes det mig dock 
som om knappast i något afseende låge någon egentlig motsä- 
gelse, i det att de secernera, om också ej mot tarmens hålighet, 
så dock mot de rum, som förefinnas mellan slem- och muskel- 
hinnan och hvilka genomströmmas af kroppsvätskan. Öfriga 
sekretionsceller absorbera från kroppsvätskan och secernera ut i 
respektive tarm- eller körtel-hålor. Man kan härtill lägga, huru- 
som det icke kan lida något tvifvel, att cellernas basala rand 
företer enahanda porbildningar som den gent emot liggande, till 
tarmhålan vettande ytan, på samma gång som jag erinrar om, att 
cellernas strängmassa är likartadt anordnad, såväl mot tarmhålig- 
heten som mot basalranden. 

Så skulle äfven absorptionen blifva en sekretionsprocess med 
hänsyn till de celler, hvilka fått sig den absorberande verksam- 
heten tilldelad såsom en af sina vigtigaste lifsförrättningar. 

Jag vågar uttala en dylik uppfattning på den grund, att de 
absorberande cellerna förete den för sekretionsceller genom hela 
kroppen i öfrigt — om vi undantaga de till sina lifsyttringar 
själfständiga och fristående cylinder- och bägarcellerna i mellan- 
tarmen — egendomliga karakteren af en förgrenad cellkärna. 
För öfrigt har man ju sedan länge frångått den gamla uppfatt- 
ningen, att absorptionen endast utgjorde ett endosmotiskt fenomen, 
i det att man tillskrifver denna djurkroppens lifsfunktion, såväl 
som hvarje annan, specifika cellers verksamhet; och i det sär- 
skilda fall, hvarom här nu är fråga, kan väl aldrig förmedlingen 
af absorptionen genom vissa cellers verksamhet uppfattas på an- 
nat sätt, åtminstone i ett senare stadium af denna process, än 
såsom en sekretionsakt. De celler, som hos fjärillarverna ha sig 
denna förrättning ålagd, tyckas vara ganska väl egnade att stärka 
en sådan uppfattning, då de ju, med afseende på flera af sina 
strukturförhållanden, ansluta sig till den secernerande cellens typ. 

I ändtarmen slutligen samlar sig exkretet såväl från tarmkana- 
len i öfrigt som ock, vid tarmens bakre ända, från en del malpig- 
hiska körtlar. För att emellertid hålla de fasta exkrementen i ett 


38 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA. STUDIER. 167 


ej allt för hårdt tillstånd äro ändtarmens väggar beklädda af ett 
secernerande epitel. Dess celler äro försedda med rikt förgrenade 
kärnor; och i ingen afdelning af digestionskanalen finner man (åt- 
minstone hos SpA. lgustri) en så synnerligen rikt förgrenad 
cellkärna som hos ändtarmens epitelceller. 

Visserligen kan man på flera andra ställen än i groftarmen 
iakttaga, hurusom cellkärnan ligger innesluten i en skarpt afgrän- 
sad håla; men ingenstädes framträder detta förhållande tydligare 
än i denna tarm, Huruvida äfven denna strukturegendomlighet 
står i något samband med den funktion, som man tillskrifver 
groftarmen kan jag naturligen ej yttra mig om. Men troligt är 
väl icke desto mindre, att äfven detta förhållande har någon 
fysiologisk betydelse. 


FÖRTECKNING PÅ I AFHANDLINGEN ANFÖRDA FÖRFATTARE. 


LEYDIG, FRANZ. Lehrbuch der Histologie 1857. 
Untersuchungen zur Anatomie und Histologie der Thiere, 
Bonn 1883. / 

GRABER, Denkschr., Wien. Akad. XXXVI 1876. 

RATH, O. VOM Zeitschr. f. Wissensch. Zool. Heft. 14, 1888. 

FOREL, A. Expériences et remarques critiques sur les sensations des 


Insectes. Recueil Zoologique Suisse T. IV, N:o I et2,. 
1886—387. Genéve—Båile. 
FRENZEL, JOH, Einiges iber den Mitteldarm der Insecten, sowie iber 
Epithelregeneration. Arch. f. mikr. Anat. Bd. 26, 1885. 
GEHUCHTEN, VAN. Anat. Anzeig. Heft. I, 1891. 


168 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


FÖRKLARING PÅ FIGURERNA > 


Tal. 


Fig. 1. Sphinx ligustri, Epidermis med porkanaler till hvilka nervtrådar löpa 
(nervfärgning med metylenblått). (VERICK. ocul, 3, 


obj. 6.) 

SN: » > Tvärsnitt genom epidermis — »Hudkörtel». (V. oc, 3, 
obj. 6.) 

>» 3. Bombyx rubi. Tvärsnitt genom epidermis — »Hudkörtlar». (V. oc. 37 
obj. 6.) 


> 4. Phragmatobia fuliginosa. "'T'värsnitt genom epidermis — »Hudkörtel»>, 
(MI 0C: 3, 10b),-0:) 


SAS » > Håret med sin infogning i porkanalen. (V- 
oc. 3, obj. 8.) 

>» 6. Sphinx ligustri. Pharynx (svalget). (V. oc. 3, obj. 2.) 

MOI > > Epitelceller från matstrupen (ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 6.) 

FN > » Epitelceller från matstrupen (längdsnitt) med under- 


liggande muskellager. (V. oc, 3, obj. 6.) 

310. 2 » Epitelceller från den distala (bakre) delen af mellan- 
tarmen (tvärsnitt). (En af bägarcellerna innehål- 
lande ett kristallkorn.) (V. oc. 3, obj. 2.) 


bat SN 


Fig. 1. Sphinx ligustri, Epitelceller från munhålan (ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 6.) 


BE » > Epitelceller från proximala (främre) delen af mellan- 
tarmen (tvärsnitt). ”(V. oc. 3, obj. 2.) 

er » > Epitelceller från en crypta i mellantarmen. Olika sta- 
dier af sekretion. (V. oc. 3, obj. 2.) 

RAA » > Epitelceller vid öfvergången mellan mellantarmen och 
tunntarmen (längdsnitt). (V. oc. 3, obj. 2.) 

FLAG » » Epitelceller från groftarmen (ytsnitt). 

6. » > Epitelceller från den mellersta afdelningen af sfinktern 

mellan grof- och ändtarmen. (V. oc. 3, obj. 6.) 

SER > > Epiteleeller från ändtarmen (ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 6.) 

BIS: > > Por för en vid anus mynnande malpighisk körtel. 


(VÄMOCE SS ODIE 2): 


" Tyvärr har vid reproduktionen af planscherna en oegentlig fördelning 
af figurerna egt rum. 


40 


NOGA MEDLEY NL 1 ae NET MM DIN Nn rg SARV (EA NAS I TRA TO a Lv 


IVA 4 
/ WE 


HOLMGREN: HISTOLOGISKA STUDIER. 169 


Fan: 


Figg. 1, 2 och 3. Sphinx ligustri. Epitelceller från en crypta af mellantarren 


Fig. 4 


Fig. 


(5 


Olika sekretionsstadier, (V. oc. 3, obj. 6.) 


» > Ett utskott från groftarmens slemhinna 
(proximal del). (V. oc. 3, obj. 6.) 
; > Ett utskott från groftarmens slemhinna (di- 


stal del), lemnande ursprung för muskler, 
hvilka ingå bildandet af sfinktern mel- 
lan grof- och ändtarmen. Öfverst epitel 
från samma sfinkters slemhinna. (V. oc. 
SS ODJERT26) 


ÄR EVE 


Sphinx ligustri. Tvärsnitt af spottkörtel. (V. oc. 3, obj. 6.) 


> > Tvärsnitt af en i digestionskanalen mynnande mal- 
pighisk körtel. (V. oc. 3, obj. 2.) : 

> » Ytsnitt af samma körtel. 

» » Längdsnitt af en vid anus mynnande malpighisk 
körtel (proximal del). (V. oc. 3, obj. 2.) 

> » Längdsnitt af samma körtel nära dess utmynning. 
(MIT0C3 35r0b]-<03) 

> > Ytsnitt af spinnkörtel. (V. oc. 3, obj. 6.) 

TARM: 


Sphinx ligustri, Tvärsnitt af spinnkörtel (håret ini körtelns lumen). 
(VV: -0cCk 3, Obj; (0+) 

Harpyia bifida. Spinnkörtel (delvis ytsnitt). (V. oc. 3, obj. 8.) 

Sphinx ligustri. Spottkörtel. Ytsnitt. De öfre cellerna träffade af 
snittet närmare lumen; de undre träffade närmare 
basalranden. (V. oc- 3, obj. 6.) 

> > Tvärsnitt af en vid anus mynnande malpighisk körtel 

(under körtelns förlopp i ändtarmens vägg). (V. 
OC:33 OD. 04) 

Phragmatobia fuliginosa. En vid anus mynnande malpighisk körtel. 

(Vi oc: 133, OD). 52) 

Sphinx ligustri. Tvärsnitt af en vid anus mynnande malpighisk körtel 

(proximal del). (V. oc. 3, obj. 6.) 


> > Muskelcylinder från sfinktern mellan grof- och änd- 
tarmen; — (V..0C:, 3, Obj:".83) 
41 


170 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT. 


a 


Fig. 1. Sphinx ligustri, Tvärsnitt genom en del af sfinktenr mellan tunn- och 
groftarmen. (V. oc. 3, obj. 6.) 

AN » » Tvärsnitt genom ändtarmens vägg. Invid muskel- 

lagret en glatt muskeltråd fästad vid den distala 

delen af en malpighisk körtel. (V. oc. 3, obj. 6.) 

> 3. Bombyx rubi, Tvärsnitt af i digestionskanalen mynnande malpi- 
phisk körtel. (V. oc. .3, obj. 6.) 

SMAr » » Porer i samma körtels kutikula. (V. oc. 3, obj. 8.) 

» 5. Phragmatobia fuliginosa. Malpighisk körtel. Intercellulärt rum med 

; en i den ena cellen inträngande trakeal 

förgrening. (V. oc. 3, obj. 8.) 
» 6. Amphidasis betularius. NYtsnitt af ändtarmens epitel. (V. oc. 3, obj. 8.) 


] — 30 


42 


ever rs 


171 


LEDDJURENS SYNFÖRMÅGA. 


FÖREDRAG I ZOOLOGI VID K. VETENSKAPSAKADEMIENS 
HÖGTIDSDAG DEN 31 MARS 1892. 


AF 


CHR. AURIVILLIUS. 


Ehuru leddjuren i artantal uppgå till mer än fem sjättedelar 
af hela djurriket och i flera fall med afseende på artvanor och 
samhällslif nått en utveckling, som ställer dem högt öfver alla 
andra ryggradslösa djur och i jämnbredd med många af rygg- 
radsdjuren, äga vi dock ännu en högst ofullständig och bristfäl- 
lig kunskap om deras sinnesorgan och det sätt, hvarpå de upp- 
fatta den yttre världen. Att så är förhållandet beror i främsta 
rummet därpå, att leddjuren i allt äro byggda efter en plan, 
som så helt och hållet skiljer sig från ryggradsdjurens, att nästan 
hvarje verklig jämförelsepunkt mellan dessa afdelningar af djurri- 
ket saknas. Så länge vi sysselsätta oss med ryggradsdjuren, 
kunna vi i allmänhet ganska lätt komma till rätta med de olika 
organens byggnad och förrättningar, emedan vi alltid kunna gå 
tillbaka till oss själfva och från likheten i byggnad mellan våra 
egna kroppsorgan och ryggradsdjurens sluta till likhet med af- 
seende på organens funktioner. Men då vi hafva att göra med 
leddjuren blir detta tillvägagående omöjligt eller- vilseledande. 
Försöket att hos leddjuren återfinna samma eller likartade bild- 
ningar som hos människan och ryggradsdjuren har i själfva ver- 
ket oftast varit mera till skada än till gagn och under långa ti- 
der stått hindrande i vägen för en riktig uppfattning af leddju- 
rens sinnesförmögenheter. 

Ehuru. således inga af leddjurens sinnesorgan äro byggda 
på samma sätt som ryggradsdjurens, och många hafva en så af 


I 


1'7:2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


vikande byggnad, att det ej ens är möjligt för oss att säga, 
hvilka slags förnimmelser som af dem förmedlas, finnas dock å 
andra sidan några, om hvilkas uppgift man svårligen kan hysa 
mer än en mening, äfven om man ej fullt förstår det sätt, hvarpå 
de äro verksamma. 

Bland dessa senare organ intaga de sammansatta ögonen, 
de s. k. facettögonen, ett frarastående rum. Ingen betviflar, 
att dessa organ äro synorgan, men frågan om deras finare bygg- 
nad och det sätt, på hvilket de uppfatta den yttre världen, har 
gifvit anledning till många olika och mot hvarandra stridande 
åsikter. Redan för nio år sedan framlade jag för k. Vetenskaps- 
akademien de resultat, till hvilka man då hufvudsakligen genom 
professor GRENACHERS undersökningar kommit med afseende på 
facettögonens anatomiska byggnad och redogjorde äfven för sam- 
me mans åsikt om dessa ögons synförmåga. 

Under det sista årtiondet har man ifrigt fortsatt att stu- 
dera dessa organ. Med afseende på deras anatomiska byggnad 
har man emellertid haft föga eller intet att tillägga till det, som 
förut var kändt. Men Zolkningen af de olika delarnas betydelse 
och uppgift har däremot i väsentlig mån förändrats, och vår kun- 
skap om facettögonens synförmåga därigenom förts ett stort steg 
framåt. Förtjänsten att först hafva riktat uppmärksamheten på 
några för facettögon egendomliga, högst viktiga förhållanden till- 
kommer SIGM. EXNER, professor i fysiologi vid universitetet 
i Wien, 

För att fullt förstå betydelsen af hans upptäckter är det 
nödvändigt, att vi först erinra oss det viktigaste af facettögonens 
byggnad och huru de olika delarnas betydelse tolkats af GRE- 
NACHER och hans efterföljare. 

Facettögats sferiskt konvexa yta täckes af en mer eller 
mindre tjock, men glasklar öfverhud, den s. k. hornhinnan. 
Denna är oftast på ytan tydligt uppdelad i små, sexkantiga ru- 
tor eller facetter, hvilkas antal hos olika djur kan växla från en- 
dast några tiotal till flera tiotusenden. MHvarje ruta å hornhin- 
nan motsvaras af en afdelning i ögats inre, och dessa afdelningar 
äro alla riktade radiärt mot ögats medelpunkt och blifva natur 
ligtvis därigenom smalare i sin inre del. De nå dock ej ända 
fram till ögonklotets medelpunkt, utan begränsas dessförinnan 


2 


FR 


AURIVILLIUS:! LEDDJURENS SYNFÖRMÅGA. 173 


allesammans af en hinna, som vanligen har samma böjning som 
hornhinnan och följaktligen öfverallt ligger på samma afstånd 
från denna. — Denna hinna bildar ögats inre eller bakre be- 
gränsning och är genomborrad af en mängd små hål, genom 
hvilka grenar af synnerven samt andrör kunna inkomma i hvar 
och en af ögats afdelningar. Man kan således i största korthet 
föreställa sig facettögat såsom ett halfklot, hvarur ett annat half- 
klot med långt mindre radie, men samma medelpunkt blifvit 
borttaget. Vidare är att märka, att alla afdelningarna i samma 
öga alltid innehålla samma beståndsdelar, så att hvad man fin- 
ner i en alltid återfinnes i alla de andra, huru många tusende 
de än må vara. Däremot har den jämförande anatomiska un- 
dersökningen visat, att formen och beskaffenheten af dessa be- 
ståndsdelar kan växla betydligt hos olika djur, hvarigenom äfven 
i facettögats byggnad uppkommer en långt större omväxling, än 
man förr trott vara möjlig. I hvarje afdelning påträffas först 
närmast hornhinnan en starkt ljusbrytande, glasklar, kägelformig 
kropp, den s. k. &kristallkäglan, hvilken vänder sin bas mot 
hornhinnan och sin spets mot ögats medelpunkt. Kristallkäglan 
är på sidorna omgifven af ett svart ogenomskinligt färgämne, som 
af EXNER kallas Zrispigment och, som vi snart skola se, i vissa 
fall har en alldeles särskild betydelse. I botten af hvarje afdel- 
ning ligger tätt bredvid hvarandra 4-—-8 mycket långsträckta cel- 
ler, hvilka i sin nedre ända stå i förbindelse med de nervtrådar, 
som genomtränga ögats inre gränshinna. Dessa celler bilda en 
ihålig cylinder, hvars midt upptages af en glasklar stafformig 
bildning, som i allmänhet har samma längd som själfva cellerna. 
Denna staf anses på goda grunder vara analog med stafvarna i 
människans näthinna och således vara det organ, som måste träf- 
fas af ljuset för att någon ljusförnimmelse skall kunna uppstå. 
De stafven inneslutande cellerna äro omgifna af svart pigment. 


Slutligen må anmärkas, att denna synstaf i vissa ögon når ända 


ut till kristallkäglans spets, men i andra är skild från densam- 
ma genom ett längre eller kortare mellanrum, som kan jämföras 
med glaskroppen i vårt öga. 

Redan LEEUWENHOEK hade visat, att ljusstrålarna, då de gå 
genom en af hornhinnans facetter, strax bakom den sammanbry- 
tas till en upp- och nedvänd bild af det föremål, hvarifrån de 


3 


174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


utgå. Då emellertid denna bild låg helt nära hornhinnan och 
således föll inuti kristallkäglan, samt ingen kunnat visa, att denna 
kunde uppfatta bilden, och det dessutom var mycket svårt att 
förstå, huru insekten kunde få någon föreställning om den yttre 
världen, då den 1i ögat var sönderdelad i en mängd upp- och 
nedvända bilder, kommo först J. MÖLLER och sedermera GRE- 
NACHER till den åsikt, att denna bild ej hade någon betydelse 
för insektens syn, utan att hvarje afdelning af ögat endast upp- 
fattade de strålar, som parallelt med afdelningens axel hunno in 


till synstafven. Alla de olika intrycken från de skilda afdelnin- 


garna bilda. tillsammans insektens uppfattning af synfältet. 

Då nu EXNER, som till en början anslöt sig till denna teori, 
företog sig, att i ett gifvet fall, med kännedom om bildens af- 
stånd från facetten samt dennas böjning å främre och bakre si- 
dan beräkna facettens brytningsindex, fann han ett tal så stort, 
att han genast insåg, det vara omöjligt, att hornhinnan i och för 
sig skulle äga en sådan brytningsförmåga, och då han slutligen 
fann, att hornhinnan äfven då den afskars så, att dess båda änd- 
ytor blefve fullkomligt plana, gaf upphof till en bild, så var det 
klart, att denna bild ej uppkom på det vanliga sättet, utan att 
här förelåg ett nytt, förut ej kändt sätt för ljusstrålars hopbryt- 
ning till en bild. Orsaken till bildens uppkomst befanns vid när- 
mare undersökning ligga däruti, att den af hornhinnan bildade 
cylindern, genom hvilken ljusstrålarna gå, består af lager, som 
hafva olika brytningsförmåga så, att brytningsförmågan är störst 
långs cylinderns axel, men sedan jämnt aftager mot omkretsen. 
En cylinder af denna byggnad ger på samma sätt som en lins 
upphof till en bild enligt optiska lagar, för hvilka här ej är 
lämpligt att närmare redogöra. Vid därefter företagen undersök- 
ning af kristallkäglorna fann EXNER, att äfven dessa äro byggda 
enligt samma lag och således kunna inverka på ljusstrålarnas 
gång, oberoende af ändytornas beskaffenhet. För att vidare öf- 
vertyga sig om riktigheten af sin åsikt sökte EXNER att å mikro- 
skopiska preparat se den bild, som uppkom bakom kristallkäg- 
lornas spetsar. Svårigheten därvid ligger hufvudsakligen däruti, 
att kristallkäglorna hos de flesta leddjur ej äro fast förenade med 
hornhinnan, utan ligga så löst, att det vid preparatets förfärdi- 
gande ej är möjligt att bibehålla dem i deras naturliga läge, 


4 


AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFÖRMÅGA. 17/5 


"Till all lycka finnas dock några former, hos hvilka kristallkäg- 
lorna äro fast sammanväxta hvar och en med sin hornhinne- 
facett. Detta är bland annat förhållandet hos de skalbaggar, 
som fått namn af »lysmaskar» och »eldflugor». EXNER utskar 
ett stycke af ett sådant öga så, att hornhinnan och de vid den- 
samma fästa kristallkäglorna blefvo oskadade, samt betraktade 
detta preparat i mikroskopet så, att käglornas spetsar voro vända 
mot mikroskopets objektiv d. v. s. mot iakttagarens öga, men 
hornhinnefacetterna mot det föremål, som skulle betraktas genom 
facettögat. Han fann då, att en ganska tydlig, upprät bild af 
de yttre föremålen uppstod bakom kristallkäglornas spetsar. Så- 
som ett prof på en dylik bild har han i sitt arbete lämnat en 
fotografisk afbildning af ett bågfönster och en genom fönstret 
synlig kyrka, sådana dessa afteekna sig 1 det nämnda insektögat. 
Denna 7” bild är visserligen ej synnerligen skarp, men dock vida 
bättre, än man förr trott sig böra antaga. Det är dessutom så 
godt som säkert, att bilden inuti insektögat är vida skarpare än 
den visar sig 1 mikroskopet och i det fotografiska aftrycket, enär 
det är nästan omöjligt att hindra, att en eller annan omständig- 
het vid preparatets förfärdigande störande inverkar på bildens skärpa. 

I lysbaggens ögon äro käglornas spetsar och synstafvarna 
åtskilda af ett ganska betydligt glasklart mellanrum, och häri- 
genom blir det möjligt för ljusstrålar, som gått genom olika fa- 
cetter att mötas i en punkt. Den bild, som synes bakom ett 
visst antal kristallkäglor är således 1 själfva verket sammansatt 
af ett stort antal småbilder, som bildas en af hvarje afdelning 
och som delvis täcka hvarandra, hvarigenom totalbilden blir 
långt ljusstarkare än hvar och en af dess delar. Med anledning 
häraf kallas en sådan bild af ExXNER en sSuperposilionsbild. 

Om däremot synstafvarna nå ända fram till kristallkäglornas 
spetsar, finnes intet dylikt mellanrum, och ljusstrålar, som ingå 
genom en facett, kunna ej inkomma i en bredvidliggande afdel- 
ning af ögat, enär det pigment som omgifver synstafvarnas cel- 
ler i så fall möter irispigmentet, hvarigenom ögats afdelningar 
utefter hela sin längd blifva fullständigt afstängda från hvarandra. 
En sådan byggnad har ögat hos de flesta daginsekter, t. ex. hos 
dagfjärilar, trollsländor och flugor. I dylika ögon hafva kristall- 
käglorna mycket fina spetsar och äfven, om bakom dessa spet- 


5 


176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


sar (i synstafven) uppstår en bild, så är densamma ytterst liten 
och torde af djuret uppfattas som ett enkelt intryck, men alla 
de intryck, som uppfattas i de olika afdelningarna af ögat, åstad- 
komma då tillsammans en bild. ExNER kallar en sådan bild 
en appositionsbild. Det är hos leddjur med dylika ögon, som 
man träffar de minsta och talrikaste facetterna. Frågan om ap- 
positionsbildernas beskaffenhet är ännu den minst utredda, och 
det kräfves ytterligare undersökningar, innan man kan sägas hafva 
full klarhet med afseende på dessa bilders uppkomst. Det vill 
synas, som om den bild af synfältet, hvilken uppkommer i ett 
dylikt öga, skulle blifva ofullkomlig, därigenom, att delar af syn- 
fältet ej deltoge i bildens daning. Genom EXNERS upptäckt af 
hornhinnans och käglornas egenskap af linscylindrar hafva emel- 
lertid de områden af synfältet, från hvilka måhända inga ljus- 
strålar kunna komma fram till synstafven, betydligt reducerats. 
Men äfven om man i vissa fall skulle nödgas antaga, att de 
särskilda facetternas synfält ej fullt beröra hvarandra, så torde 
detta dock ej behöfva menligt inverka på djurets synförmåga, 
enär den allra obetydligaste rörelse, vare sig af föremålet eller 
facettögat, måste omflytta dessa synfält så, att de punkter, som 
förut ej eller obetydligt inverkade på näthinnan, nu framträda 
fullt skarpt, och man har därför alit skäl antaga, att leddjuren 
af denna omständighet ej hafva större olägenhet än vi af den 
blinda fläcken å vår näthinna. Däremot är det tydligt och be- 
kräftas af erfarenheten, att facettögonen måste vara mycket käns- 
liga för intryck af föremål i rörelse och detta i högre grad ju 
större antalet af ögats facetter äro. Detta stämmer äfven väl 
öfverens med det kända förhållandet, att rofinsekter, som jaga 
och fånga sitt byte, under det att detta är i rörelse, hafva myc- 
ket små och talrika facetter. 

En annan upptäckt, som gjorts af EXNER, är den, att såväl 
irispigmentet kring kristallkäglorna, som ock näthinnepigmentet 
kring synstafvens celler företaga vandringar, som äro af bety- 
delse för ögats verksamhet. TIrispigmentet omgifver enligt regeln 
kristallkäglornas sidor, men lämnar naturligtvis själfva spetsen 
fri. Denna ställning intager pigmentet alltid och oföränderligt i 
ögon med appositionsbild, men i ögon med superpositionsbild 
kan man hos djur, som äro i rörelse både om dagen och om 

6 


AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFÖRMÅGA. 177 


natten lätteligen finna, att irispigmentet, endast då ljuset är helt 
svagt, bibehåller sin plats kring käglorna, hvaremot största delen 
af pigmentet, då ögat utsättes för fullt dagsljus, vandrar inåt så, 
att det som en ihålig och ogenomskinlig cylinder omsluter den 
del af hvarje afdelning i ögat, som ligger omedelbart innanför 
kristallkäglan. Följden af denna irispigmentets vandring blir na- 
turligtvis den, att en stor del af de snedt gående ljusstrålarna 
hindras att komma fram till det ställe där bilden uppstår. An- 
talet af de hvarandra täckande småbilderna blir härigenom mindre, 
och bilden i dess helhet betydligt ljussvagare. TIrispigmentets 
vandring i ögat hos nattfjärilar, lysbaggar och många kräftdjur, 
har således samma betydelse, som pupillens utvidgning och sam- 
mandragning 1 ryggradsdjurens ögon, och gör det möjligt för en 
mängd leddjur att se lika bra om dagen som om natten. De 
leddjur, som hafva ögon med appositionsbild, kunna däremot ej 
förändra ljusstyrkan i ögats inre, utan hafva ögon, som endast 
äro byggda för att se vid fullt dagsljus. Då skymningen inträ- 
der, ja, ofta redan då solen går bakom ett moln, sätta de sig 
genast alldeles stilla och se då antagligen lika litet som ett rygg- 
radsdjur, hvilket sluter sina ögonlock. 

Det andra pigmentet, som finnes i facettögat, omsluter, så- 
som redan är nämndt, synstafvens celler så väl på sidorna som i 
själfva botten af ögat. Förutom det svarta pigmentet finnes hos 
många insekter kring dessa celler äfven ett lager af fina andrör. 
Hos natt- och skymningsinsekter lägger sig pigmentet, så länge 
det är skumt, utanför andrören, hvarigenom dessa komma att 
ligga omedelbart intill synstafvens celler. Andrörs-lagret verkar 
då alldeles så som det s. k. Zapetum i vissa däggdjurs ögon, 
d. v. s. det reflekterar ljuset så, att detta två gånger kommer att 
gå långs genom synstafven samt ger djurets ögon, då de ses i mör- 
ker, en grannt lysande färg. När däremot en sådan insekts ögon 
utsättas för dagsljuset, vandrar pigmentet in emellan synstafcel- 
lerna och andrörslagret och förhindrar därigenom all reflexion. 
Ögonen förlora då sin lysande glans. Hos kräftdjuren, som sakna 
andrör, finnes ett egendomligt finkornigt lager, hvilket gör sam- 
ma tjänst som andrörslagret i insekternas ögon. 

Hos några kräftdjur finnas ögon af en så egendomlig och 
afvikande byggnad, att de förtjäna att särskildt omtalas. P/hro- 


Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 3 (1892). 7 12 


178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


nima är en amfipod, som tillhör gruppen HYPERIDAE, hvars egen- 
domliga former oftast träffas såsom inhysingar eller halfpara- 
siter hos fritt kringsimmande, mer eller mindre glasklara hafs- 
djur såsom maneter och salpor. Phronima har ett i förhållande 
till kroppen jättestort hufvud, som uppbär fyra stycken samman- 
satta ögon, af hvilka två äro riktade åt sidorna och två uppåt. 
Hufvudet liksom kroppen i öfrigt är nästan genomskinligt, och 
man kan därför utan svårighet se, att de kristallkäglor, som fin- 
nas i de öfre ögonen, äro inåt utdragna i mycket fina trådar, 
som nå en längd af ända till femton gånger käglans egen längd. 
Med sin inre spets stöta dessa trådar intill näthinnans synstafvar. 
Såväl på grund af dessa trådars oerhörda längd och finhet, som 
på grund däraf, att de ej alltid äro fullkomligt raka, är det tyd- 
ligt, att ljuset ej på vanligt sätt kan komma fram genom dem. 
Enligt ExXNERS undersökningar är käglan äfven här byggd såsom 
en linscylinder och förstärker därigenom i hög grad antalet af 
de ljusstrålar, som kunna inkomma i tråden. Det ljus, som in- 
kommit i denna, fortplantar sig sedan ända in till synstafven 
medels total reflexion. Enär trådarnas inre spetsar alltid intaga 
samma relativa läge som facetterna, låter det ganska väl tänka 
sig, att äfven med denna egendornliga apparat en, om ock ofull- 
komlig appositionsbild kan uppstå på näthinnan. 

Hos Copilia, en liten glasklar hinnkräfta af klyffotingarnas 
(Copepodernas) grupp, som lefver fritt i världshafven och ej blir 
större än några få millimeter, finnes ett öga, som är så egen- 
domligt bygdt, att det saknar motsvarighet inom djurriket och 
hittills varit en fullständig optisk gåta. Hos detta lilla djur ser 
man på hvardera sidan af hufvudet en jättestor, utmärkt vackert 
formad lins, som tydligen är starkt ljusbrytande. Närmast bak- 
om linsen kan man dock ej upptäcka några bildningar, som 
kunna tolkas såsom synorgan. Först då man kommit så långt 
bak som till midten af djurets kropp upptäcker man midt bakom 
hvardera linsen en kort kägelformig kropp, som med sin bakre, 
spetsigare ände är fäst vid ett litet pigmentbeklädt organ, hvilket 
till sin inre byggnad fullständigt öfverensstämmer med en synstaf, 

Det är lätt att öfvertyga sig om, att linsen ger upphof till 
en stor och vacker bild, som ligger lika långt bakom linsen som 
den nyss omtalade käglan. Men hvad skall djuret hafva för 

8 : 


TT 
VY v g 


AURIVILLIUS: LEDDJURENS SYNFÖRMÅGA. 179 


nytta af den vackra bilden, då näthinnan endast består af en 
enda synstaf? Hvilken brist på öfverensstämmelse mellan ögats 
ljusbrytande och ljusuppfattande del, den ena i hög grad full- 
komnad, den andra reducerad till ett minimum! På denna fråga 
har EXNER gifvit ett likaså enkelt som tillfredsställande svar. 
Då han betraktade det lefvande djuret, fann han till sin förvå- 
ning, att käglan och synstafven ej voro stilla, utan i ständig rö- 
relse, dock alltid så, att de höllo sig på samma afstånd från 
linsen och rörde sig i bildens plan. Vid närmare granskning 
ffnner man lätteligen, att kristallkäglan är upphängd i fina trå- 
dar, som gå från linsens kanter, och att en från sidan kom- 
mande muskeltråd fäster sig vid synstafvens hölje. Med tillhjälp 
af denna muskel flyttar sig den af endast en synstaf bestående 
näthinnan fram och åter öfver bilden och uppfattar således bil- 
den successivt i stället för att uppfatta den på en gång. Ett 
sådant sätt att se företer visserligen någon likhet med vårt för- 
faringssätt, då vi närmare granska olika delar af synfältet, i det 
vi låta dess bilder efter hvarandra falla å näthinnans känsligaste 
del, den »gula fläcken», men skilnaden är dock så till vida myc- 
ket stor, som gula fläcken innehåller en stor mängd näthinneelement, 
men Copilzan däremot endast har ett enda element i sin näthinna, och 
således får sammansätta en bild af flere successiva enkla ljusintryck. 

Man har på senare tid äfven pröfvat andra metoder för att 
undersöka leddjurens synförmåga. Belgiern PLATEAU har experi- 
menterat med lefvande djur och af deras beteenden och rörelser 
under vissa gifna förhållanden sökt draga slutsatser med afseende 
på deras uppfattning af omgifningen £. De fleste af hans slutsat- 
ser synas dock oaktadt all den omsorg, han nedlagt på själfva 
försöken, mycket tvifvelaktiga, och detta väsentligen därför, att 
man vid sådana försök äfven måste räkna med andra faktorer, 
som kunna inverka på djurets uppförande. Bland dessa faktorer 
må i främsta rummet framhållas djurets egen urskiljnings- eller 
omdömesförmåga, som i väsentlig grad synes vara beroende af 
djurets instinkter. Om man t. ex. vid ett sådant försök finner, 
att djuret under vissa förhållanden ej låtsar om ett gifvet föremål, 
så är man ingalunda berättigad att däraf draga den slutsatsen, 


= Ett referat af PLATEAU'S undersökningar finnes infördt i Ent. Tidskr. 
Årg. 10, Pp. 224. 


180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


att djuret ej ser detta föremål eller ej af detsamma har en tyd- 
lig bild i sitt öga. 

FABRE'S märkvärdiga försök med en del insekter visa näm- 
ligen på det tydligaste, att insekterna under vissa förhållanden, 
då de uteslutande ledas af artvanor, kunna vara så fullständigt 
omedvetna om allt annat, som försiggår omkring dem, att man 
på grund däraf skulle kunna påstå, att de ej såge något alls. Bland 
dylika af FABRE gjorda försök vill jag här endast omnämna ett enda. 


Pelopeus är en tämligen stor getinglik stekel, som i Me- 
delhafstrakterna bygger sina bon af lera på murar, helst inuti 
boningsrum. Boet består af flera, tätt intill hvarandra liggande, 
små kammare och i hvar och en af dessa inlägger stekeln ett 
ägg samt ett större eller mindre antal förlamade spindlar, som 
skola tjäna till föda åt den ur ägget kläckta larven. Sedan 
kammaren på detta sätt blifvit fylld, tillstänges den med ett lock 
af lera och till sist, då alla kamrarna äro färdiga, öfvertäckas 
de med ett gemensamt lager af lera, så att ojämnheterna dem 
emellan försvinna och det hela ser ut som en oregelbunden upp- 
höjning på murbrukets yta. Om man nu passar på och bortta- 
ger den första i en kammare inlagda spindeln, vid hvilken äg- 
get alltid är fäst, bryr stekeln sig ej därom, utan fortfar att 
lägga in spindlar i kammaren, och om äfven dessa undan för 
undan Dborttagas, fortfar han dock att föra hem ett visst antal 
spindlar och tillstänger slutligen på vanligt sätt den alldeles 
tomma kammaren med ett lerlock. Ja, hvad mer är: om man 
passar på, då alla kamrarna äre färdiga och stekeln just börjat 
att täcka öfver dem med det för dem alla gemensamma lagret af 
lera, kan man borttaga alla kamrarna från muren och ändock få 
se, huru djuret, såsom om intet händt, med den största omsorg 
täcker öfver den nu tomma och jämna ytan med ett lager af lera. 

Talrika sådana af FABRE anställda försök, som kasta ett 
skarpt ljus öfver egendomligheterna i insekternas själslif, mana till 
den största försiktighet, då man från insekternas beteende vill 


sluta sig till beskaffenheten af deras sinnesförmögenheter. Insek- 
terna synas nämligen, huru än deras sinnen i öfrigt må vara be- 
skaffade, oftast ej kunna fasthålla mer än ett intryck i sänder 
och ledas då, oberörda af allt annat, ensamt af detta. 


> 


IO 


SV CVA SET 
Fd f FNL Vy Å 
EVIGA | 


susen 
ANA 


dd 


181 


VERZEICHNISS 


EINER VOM HERRN FRITZ THEORIN AUS GABUN 
UND DEM GEBIETE DES CAMERUNFLUSSES 
HEIMGEBRACHTEN SCHMETTERLINGS- 
SAMMLUNG. 


VON 


CHR. A URIVILLIUS. 


I 


Heterocera. 


Fam. Sphingide&, 


227. Choerocampa gracilis BUTLER Proc. Zool. Soc. 1874 P. 
SP 2 ka 2 

Camerun. 2 Stiicke. 

Diese Art ist mit Ck. £son CrRaAM. sehr nahe ver- 
wandt; die von BUTLER 1. c. angegebenen Kennzeichen 
passen vollkommen auf unsere Stäcke. Von der wahren 
Ch. Eson besitzt unser Museum ein Stick aus dem Kaffern- 
lande (WAHLBERG) und ein ganz ftbereinstimmendes aus 
Sierra Leona (AFZELIUS). 

228. Choerocampa Celerio L. Syst. Nat. ed. X p. 491 n:o 


10 (1758). — HÖBNER Samml. Eur. Schmett. Sphing. f. 
(503140), FÖTT EOS: 
Camerun. 


Acanthosphinx n. gen. 

Lingua brevis, debilis. — Palpi mediocres, frontem 

parum superantes. — Frons inter antennas breviter sub- 

fasciculata. — Antenn& valide, maris crassiuscul&e, serrato- 

pilos&e; femin&e tenuiores, ciliate. — Ale antice, elongate, 
! Se Entomol. Tidskrift. Årg. TZD OG 


37 


229. 


N 


(SS) 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


apice acut&X, fere ut in generibus Ämblypterus et Ambulyx 
format2ae, margine costali apicem versus convexo, margine 
exteriore recto aut leviter concavo, margine postico angu- 
lum posticum versus excavato, ale postice apice rotundate 
angulo anali subhamato-producto. — Abdomen validum, 
conicum. — Tibie antice breves, late, apice breviter 
spinulos&; intermedixe bicalcarate calcare longiore metatarsi 
medium superante; tibie posticex calcaribus 4 aegualibus, 
longissimis et validissimis, apice aculeatis instructe. — 
Tarsi breviter spinulos&e; articulus primus elongatus reliquis 
simul sumtis longior. 

Durch die kurze, weiche Zunge unterscheidet sich 
diese Gattung sofort von Ambulyx WALK. und Åmölypterus 
(HöBN.) MOORE, mit denen sie nahe verwandt ist, und von 
Amblypterus auch durch die viel kirzeren Stacheln an 
den Hintertarsen. 

Acanthosphinx Gässfeldtii DEwItZ var. gigas AURIV. Ent. 
KETCISk UT 28020 DE 22 IP. 

Camerun, I 2. (Ein & aus Bibundi, Camerun: SJÖSTEDT). 

Die vorliegende Form stimmt in der Zeichnung des 
Körpers und der Fligel so genau mit DEwirtz' Beschreibung 
und Abbildung von ÄAmbulyx Giissfeldtiäi! iberein, dass 
ich ungeachtet der weit bedeutenderen Grösse (Länge des 
Vorderflägels beim & 62 m. m., beim 2 70 m. m.) und 
der dunkleren Farbe des Saumfeldes sie bis auf Weiteres 
nur als Varietät von Gzissfeldtii betrachte. 

Das helle Saumfeld der Vorder- und Hinterflägel ist 
bei gzgas hell olivgränlich, etwas in's Gelbe ziehend, aber 
nicht ockergelb wie bei der Hauptform. 

Der Flägelschnitt des &A unterscheidet sich von dem 
des &, dadurch dass bei jenem der Saum des Vorderflägels 
schwach konkav, bei diesem aber fast gerade ist. 
Rhadinopasa Hornimani DrucE Ent. M. Mag. 16. 1880 
p. 268. — HOLLAND Trans. Amer. Ent. Soc. 16. 1889 
p.1606; t.3 05,6. MRARSCH JHnt. Nach 117636 Om p. 
206. — Udez KArRscH Ent.-Nachr. 17. 1891 p. 15 t. 1 fi 4. 

Camerun. I Ög. 
| Mitth. Miinchen. Ent. "Vert 310 fö7Orpar 27 Ne Ile 

38 


JN 


SE 


233. 


BA 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND GAMERUN 1383 


Amphonyx Morganii WALKER List Lep. Het. 3. 1856 
Pr 200: -7 KARSCH Ent. Nachi 7. ISOI pÅl207: 

Camerun. I & von 120 Mill. Flägelspannung. 

Diese Art gehört ohne alle Zweifel in dieselbe Gat- 
tung wie Åntfeus DRURY und Cluentius CRAMER, und ich 
kann nicht verstehen, warum BUTLER sie in die Gattung 
Protoparce gestellt hat. 

Wenn Boisduvals Å. Morganiz nicht das 2 von Wal- 
kers Art ist, so muss sie eine verschiedene Art sein. Von 
den von BoIspUvaAL erwähnten Glasflecken der Hinterflägel 
findet sich beim & keine Spur. 

Protoparce convolvuli L. Syst. Nat. Ed. X. 1758 p. 490. 
— HUÖBNER Eur. Schmett. Sphing. t. 14 f. 70. 

Camerun. 

Nephele accentifera BEauv. Ins. Afr. et Amer. p. 264 t. 
24 f. I (1805). — Zridyma HoEvEN Tijd. nat. Gesch. 7. 
FO40LP,27 ort. 5 fr20 a net Db. — BOISDA SPEC. IGERIULep: 
Het. I p. 141. — HRanzgani BERTOLONI Mem. Bologna. 2. 
FÖROEPA Lö 3 fly OA. OR 

Gabun; Camerun. 

Nephele infernalis KireBY Trans. Ent. Soc. 1877 Pp. 244. 
=S CWATEREHA Ad it: LAR AL 

Camerun, 


Fam. Agaristide. 


Diese Familie ist durch folgende Kennzeichen von 
den anderen Bombyciden und den Noctuiden recht scharf 
begrenzt: 1) Stirn aufgeblasen oder mit einer hornigen 
Erhabenheit. 2) Rippe i der Vorderfligel wurzelwärts 
nicht gegabelt, einfach. 3) Rippe 5 der Vorderflägel nahe 
an der Rippe 4 entspringend. 4) Rippe 2 der Hinter- 
Nigel nahe an der Hinterecke der Mittelzelle entspringend. 
:s5) Rippe 3 und 4 der Hinterflägel aus einem Punkte (der 
Hinterecke der Mittelzelle) oder mit sehr kurzem gemein- 
schaftlichen Stiel entspringend. 6) Rippe 5 der Hinterflägel 
aus der Mitte der konkaven Querrippe ausgehend. +) 
Rippe 8 der Hinterflägel nahe an der Wurzel mit der vor- 


39 


184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


deren Mediana vereinigt und daselbst mehr oder weniger 
verdickt. 3) Hinterflägel mit Haftborsten. 9) Die Fihler 
gewöhnlich vör der Spitze mehr oder weniger verdickt. 
235. Metagarista triph&enoides WALKER List. Lep. Het. I. 

Pp. 61 (1854). 

Camerun. IG 

Das vorliegende, etwas beschädigte Stäck stimmt mit 
WALKERS Beschreibung gut tberein und ist ohne Zweifel 
die wahre Iriphcencides WALKER. 

Beziäglich dieser Art sind WALKER und nach ihm 


BUTLER in einem eigenthiämlichen Irrthum befangen. Auf 
Pag. 1529 seiner »List» zieht WALKER Phaegorista leuco- 
snela (!) HERR. SCHAFF. Samml. aussereur. Schm. f. 22, 23 
zu seiner Met. triphenoides. Die Figuren 22 und 23 im 
Schefferschen Werke stellen aber eine kleine, schwarze und 
weisse Art dar, welche gar nichts mit der Gattung Meta- 


garista zu thun hat. Dagegen ist in den Figuren 21 und 
22 eine Form abgebildet, welche mit Metagarista triphe- 
noides nahe verwandt ist; diese Art nennt aber HERRICH 
SCHAFFER Åegocera Menas. WALKERsS Aegocera Menas 
(List. 7 p. 1588) ist aber Phegorista leucomelas HERR. 
SCH. (1..C.) sund -BOISp., Rev: Z00l-(3) 2:40 p: TOSA(ESYED 
— Um die Verwirrung vollständig zu machen hat endlich 
BUTLER in >lIllustrations of typical specimens of Lepid. 
Heterocera in the collection of the British Museum> P. 1. 
1877 p. 12 t. 5 f. 7 als WALKERS Metagarista triphe- 
noides nicht WALKERS sondern HERRICH SCHAFFERS Art 
beschrieben und abgebildet. BUTLER sagt zwar (1. c): 
»Phegorista leucomela (sic!) of Herrich Scheffer is a di- 
stincet but allied species.> BuUTLER's Beschreibung passt 
doch vollständig auf SCHAFFERS Figuren und zwischen j 
den Abbildungen von der Oberseite kann ich wenigstens 
keine nennenswerthe Unterschiede entdecken. Es scheint 
mir darum wahrscheinlich, dass BUTLER mit Pheg. leuco- 
mela Herr. ScH. die wahre Met. triphenoides WALK. be- 
zeichnet hat. Die Synonymie von Metagarista Menas 
HERR. SCH. wird also die folgende: AÅegocera Manas 
HERR. SCHAFFER Samml. aussereur. Schmett. f. 20, 21 1853. 


40 


ru ÅRA 


FRA 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 185 


— Boisp. Rev. zool. (3) 2. 1874 p. 55. — Metagarista 
triphenoides BUTLER (non WaLkx.) Il. Lep. Het. Br. Mu- 
SEK, EKO SEIN ole 2 SEN 


236. Eusemia niveosparsa WEsTwoop Oates Matabele Land 


App. Pp. 355 (1881). 

Camerounir on oh. 2 Pi 

Westwoods Beschreibung passt gut auf die vorliegen- 
den Stäcke, ausgenommen dass die Flecke der Vorderflägel 
gelblich weiss und nicht schneeweiss (»niveis») sind. Wenn 
ich Westwoods Art recht gedeutet habe, so steht sie der E. 
pallida WALK. und JLongipennis WALK. sehr nahe, indem 
sie sich von jener durch die rothen Hinterflägel, von die- 
ser durch die Form der Vorderflägel und die Farbe der 
Hinterflägel und von beiden durch die helleren, weiss- 
gelblichen Flecke der Vorderflägel unterscheidet. 

Unser Museum besitzt ein mit den Stäcken aus Came- 
run ganz iibereinstimmendes Exemplar aus Sierra Leona. 


Obs. Aus dem Festlande Afrikas sind bisher etwa 30 Arten der 
Gattung £usemia beschrieben. Einige von WEsTWOoOoDs und MABILLE'S 
Arten sind doch ohne Zweifel "Synonymen. Ich vertheile sie in folgende 
Gruppen: Euphemia Gruppe (Xazthospilopteryx WALLENGR). 1. Euphe- 
27a CRAM. 345 AA, BUTLER An. N. H. (4) 15 p. 142 = Geryon FABR. 
Ent. syst. 3:2 p. 28. — 2. MNugatrix WEsTw. Oates Matabele Land 
p. 356. Wahrscheinlich = n:o I. — 3. AÅAfricana BUTLER An, N. H. 
(4) 15. p. 142 = Geryoz 9 WALLENGR. Vet. Ak. Handl. 5: 4 Pp. 7. — 
ANM UIVerenaoen WESTW. 13 CEPI3550E D:00 320 —= (50 MNdecrsa byn 
An. N. H. (6) 7. p. 50. — 6. JIncongruens BUTL. Proc. Zool. Soc. 
PSYÖpa 381 — 7. superba BUTL, An.iNb- El (4) I5- Pp. JAI fo 1306 
3. = Geryon A WALLENGR. Vet. Ak. Handl. 5: 4 p. 7. — 8. Thruppi 
BuTL. Proc. Zool. Soc. 1885 p. 775. — 9. FPentelia DRUCE Pr. Zool. 
Soc. 1887 p. 668. — io. Adulatrix WESTW!i 1 e. p. 355 t. G. f. 1, 
KET RUIN 3552, 131 DA NIT: Xanikopygas MABI An: Esters (ORK 
Bull p, 124 = n:o 10? — 12. Pallida WALK. List f p. 52; BuUTr. 
Ill: -Eep: Het, I. :p. 10 ty.5 fi 3. — 13." Miveosparsa. NVESTWeuwl-C. 
Pp. 355: — 14: Longipernis WALK. List. I p. 51; BuUTL. Il. Eep. Het. 
I p. IOt. 5 fi 5. — 15. MNigridorsa MAB. An, E: Fr. (6) 10 Bull. 
pr 123: — 16; « Fardalra WALK. Tr. N> FI Soci Glasgow i. po 220 
EX 5 för. Ockracea-BUTL: An; N. FL. (4) IS p-r1420 == 17. Perdig 
DRrRUCE Pr. Zool. Soc. 1887 p. 668. — 18. Zoa MAB. An. E. Fr. (6) 
10. Bull. Pp, 123 = n:o 172,— 19. Mozambica MAB. An. E. Fr. (6) 
10. Bull. p. 123. — 20. Contioua WALKER List. I p. 50, BUTL, Il. 
Tep. Hetior por förr Auf 8: 


41 


186 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892, 


II. Zea-Gruppe. 21. Zea HERR, SCH. Samml. aussereur. Schm. 
f. 34, 35; BOIsp. Monogr. p. 99. — 22. Grandis DRUCE Ent. M. Mag. 
16. p. 268; WATERH. Aid. t. 155 f. 3,4. — 23. Buchholz PLÖTZ 
Stett;.E. Zeit 41. Pro 

III. Medeba-Gruppe. 24. Medeba DRUCE Ent. M. Mag. 16. p. 
260; WATERH, Aid. t. 172 f. 4. — 25. Hornimanri DRUCE Ent. M. 
Mag. 16. p. 166; WATERH. Aid. t; 155 f. 5. 

IV. Poggei-Gruppe. 26. FPoggei DEWrrz Mitth. Minch. E. Ver. 
3. Pp. 31 t. 2 f. 3. — 27. Falkensteinii DEWITZ Nov. Acta Ac, Nat. 
Eur 425 pr 00TET2 IfA TO 

Anhang: Gruppe? 28. Acmulatrix WESTW. 1. c. p. 355. — 29. 
Glossatrix WESTW. 1. c. p. 356. 

Eus. metallica MAB. ist eine Massaga und E. novemmaculata MAB. 
An. E. Fr, (6) 10 p. 54 ist mit Amazela echione BOISDp. nahe verwandt 
oder identisch.' 


Massaga delicia BuTLER Proc. Zool. Soc. 1868 p. 224 


a 


12500 fr DN KILON 


N 
(SE 
> 


Camerun, 2 2. 

Von den vier bekannten Arten (Hesparia CRAM., maritona 

BuTtL.; delicia BuTL. und viresccens BuUTL.) wurden bisher 

nur YS beschrieben. Ich ziehe darum mit grossem Zau- 

dern die vorliegenden Weibchen zu Butlers deflicia. Sie 
weichen nicht nur durch bedeutendere Grösse (Flägelspan- 

nung 48—50 mill.) und breitere, mehr abgerundete Vor- 
derflägel, sondern auch durch die breitere, auf den WVor- 
derfligeln stark gebogene weisse Querbinde der Fliägel und 

die schneeweissen Franzen der Spitze der Hinterflägel vom 

SA ab. Dazu kommt, dass die Palpen der 9Q ein langes ; 
cylindrisches Endglied haben, wogegen das Endglied der 
männlichen Palpen, wie schon WALKER sagt, sehr kurz ist. 
Im Geäder und in der Bildung des Stirnfortzatzes stimmen 
jedoch die P2 mit den sg vollständig iberein. 

Die Gattung Massaga gehört ganz sicher zu den 
Agaristiden; durch Farbe und Zeichnung ähneln die Arten 
sehr einigen der asiatischen Chalcosiiden. 

238. Massaga metallica MaABILLE Bull. Soc. Zool. Fr. 3. 1878 
Pr ö0. 

' Erst nachdem die vorhergehende Uebersicht geschrieben war hatte ich 

Gelegenheit von Kirby's Abhandlung iiber die Gattung Xaznthospilopteryx (Trans. 

Ent, Soc. London 1891 p, 279—292) Theil zu nehmen, 


42 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 187 


Cameéerun,; I CQ: 

MABILLE fiährt diese Art zu Eusemia, sie gehört jedoch 
offenbar zur Gattung Massaga. 

Eudryas? liturata n. sp. Corpore pedibusque posteriori- 
bus ochraceo flavis, capite supra, palpis, dorso thoracis 
fasciculisque dorsalibus segmentorum 1—4 abdominis ob- 
scure purpureis; alis anticis supra flavo-viridibus lituris 
parvis argenteis, dimidio fere apicali purpurascente-nigro 
atomis niveis consperso, margine posteriore vitta lata pur- 
purea a basi usque ad angulum posticum ducta; alis posti- 
cis ochraceis margine exteriore latissime nigro ad angulum 
ani purpurascente; alis subtus ochraceo-flavis, anticis dimi- 
dio apicali, posticis margine lato nigris. 2. Long. al. exp. 35. 

Diese ausgezeichnete Art stimmt in Rippen-und Kör- 
perbau mit den Asgaristiden ganz iiberein, weicht aber 
durch das sehr kurze geneigte Endglied der Palpen von 
den tbrigen afrikanischen Gattungen der Agaristiden ab 
und nähert sich der nordamerikanischen Gattung Eudryas 
Boisp. Wahrscheinlich muss man fär Zzturata eine neue 
Gattung aufstellen, da aber der & noch unbekannt ist, 
ist es nicht rathsam dieses zu thun. 

Die gränliche Wurzelhälfte der Vorderflägel bildet 
ein rechtwinkliges Dreieck, welches sowohl gegen die 
schwärzliche Flägelspitze als gegen den purpurfarbenen 
Hinterrand scharf und gerade abgegrenzt ist. Auf der 
grinen Grundfarbe stehen besonders auf den Rippen viele 
kleine, weisse, silberglänzende Punkte und Strichelchen, 
von denen das grösste die gebogene Schlussrippe der Mit- 
telzelle bedeckt. Auch längs dem Hinterrande und dem 
Saum finden sich weissliche Schuppen, welche hin und wie- 
der zu unregelmässigen Zeichnungen gehäuft sind. Die 
Palpen sind ziemlich lang und erreichen beinahe die Höhe 
des abgestuzten Stirnfortsatzes. Die Hinterschenkel haben 
vier lange Spornen; die Vorderbeine sind oben schwärzlich 
gefärbt. 


Mila n. gen. 
Frons latiuscula, trapezoidea, paullo supra medium tu- 
berculo obtuso armata. — Palpi squamosi, adscendentes, 


43 


188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


tuberculum frontis vix attingentes: articulus 3:us minutus 
articulo 2:0 lato plus sextuplo brevior. — Antenn& maris 
simplices, basin versus crass&e, apice tenuiores. — Abdo- 
men gracile, subconicum aut subcylindricum, alas posticas 
plus triente superans. — Pedes squamosi; tibie postice 
quadricalcarate; unguiculi subtus dente minutissimo ar- 
mati. — Ale antice latiuscule, apice obtuse rotundatze, 
margine exteriore equaliter convexo, angulo postico obtuso, 
alis posticis vix triente longiores. — Ale postice apice 
late rotundate. — Coste alarum fere omnino ut in gene- 
ribus. Agaristidarum (e. gr. Xanthospilopteryx WALL. cnf. 
Westwoop Oates Matabele Land t. H f. 3 a) disposite. 
— Typus: Hypsa concinnula MABILLE. 

Die systematische Stellung der Gattung Mzla ist schwie- 
rig zu bestimmen; nach meiner Ansicht muss sie doch 


entweder unter den Agaristiden oder unter den Noctuiden 
ihren rechten Platz haben. Welche dieser Familien die 
richtige ist, wird davon abhängen, wie man in Zukunft 
die Grenze zwischen diesen beiden einander sehr nahe- 
stehenden Familien ziehen wird. Die Gattung Åpsarasa 
MOoOOoRrE! scheint mir wirklich mit Mzila verwandt zu sein, 
ist aber durch die viel längeren Vorderflägel und die lange, 
zugespitzte, kegelförmige, tiefer gestellte Erhabenheit der 
Stirne verschieden. 

240. Mila concinnula MABICLE Bull. Soc. Zool. Fr. 3. p: 85 
(1878); Anssi ESSEN (5) FO: 1970 4p-- 20 AENORRIANE 
(Hypsa) — Zturata BUTLER An. N. H. (5) 7. 1881 Pp. 37 
(Apsarasa) — A/Aebraica Auriwv. Ent: Tidskr. 12. 1891 Pp. 
228-t: I-f36 

1 gt Camera: 


Fam. Syntomide. 
Subfam. Euchromina. 


241. Euchromia Lethe FaABR. Syst. Ent. p. 553 (1775). — 
MABILLE An. E. Fr. (6) 10. 1890 p. 36. — eumolphus 
CRAM. Pap. ExXOtig:,penS tta 107 fo DE(TYRO) SS ALIER 
) Proc. Zool. Soc. 1867 p. 665; typus: Voctua radians WESTW. Cab 
(ORSIESNT At RS fet AR 
44 - 


AR: 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 189 


BUTERR, PH nt soc: London. 1888-p. LII2./0 AC fl 5. 

Camerun. 

Euchromia splendens BUTLER Tr. E. Soc. 1888 p. 113 
FRAVOE:, 
Camerun. 
Subfam. Åutomolidine. 

Diese Unterfamilie entspricht Wallengrens Fam. Hexa- 
Aeuride und umfasst einige unter einander nahe verwandte 
und durch ihren eigenthämlichen Habitus ausgezeichnete afri- 
kanische Gattungen, welche bisher bald zu den Syntomiden, 
bald zu den Arctiiden gefährt wurden. Da ihnen aber 
stets die Costalrippe der Hinterflägel fehlt, stelle ich sie 

ohne Bedenken unter die Syntomiden als eine besondere 
Unterfamilie, welche in manchen Beziehungen eine Ueber- 
gangsgruppe zu den Arctiiden bildet. 

Als typische Arten der Gattung Automolis HÖBN. wurde 
Meteus Cram. und Zazeritia H. Sch. 1853 und 1856 von 
HERRICH-SCHAFFER angefihrt. WALKER hatte zwar schon 1854! 
den Namen Åuzomolis verwendet, aber fär 6 sädamerikanische 
Arten, von denen keine von HÖBNER erwähnt oder mit seinen 
Arten congenerisch ist. In Part 7 (1856) von seinem Verzeich- 
nis der Lepid. Heteroc. änderte WALKER seine Ansicht und 
gebrauchte Hibners Namen ÅAutomolis fär einige Arten, von 
denen Å. söphingidea nach BUTLER? in dieselbe Gattung 
wie der von HöBNER angefiährte Sphinx Sypilus CR. gehört. 
Sich hierauf stätzend, erklärt BUTLER Sypilus als den wahren 
Typus der Gattung Automolis. Da aber, wie ich schon 
erwähnt habe, HERRICH-SCHAFFER seine lateritia schon 1855 
als Åutomolis abgebildet hatte und diese lateritia von Me- 
feus CRAMER generisch nicht zu trennen ist, und HERRICH- 
SCHAFFER noch dazu in den 1856 erschienenen Texte Me- 
Zeus CR. als erste Art der Gattung Automolis auffährt, 
halte ich es richtiger mit SNELLEN und anderen den Me- 
Zeus als Typus der Gattung ÅAutomolis zu erklären. 

Zu den Automolidinen stelle ich folgende afrikanische 
Gattungen: 1 Åutomolis HÖBN.; H SCH. (= Decimia WAL- 
list: Leps Hett up. 213: 


? Journ. Linn. Soc. 12. p. 420. 


45 


190 


244. 


N 
+ 
un 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


KER (1856) = Hexaneura WALLENGR. (1860)) mit den 
Arten: Meteus Cram. (= bicolora WALK.); lateritia H. 
ScH (= cinnamomea |WALLENGR.; ? = rubra WALK.), Kel- 
lenz SNELLEN; 2nicolor ÖBERTH. und wWarscheinlich auch 
syntomia PLötz und siölacea Prötz. — 2. Hebena WALK. 
mit venosa WALK. — 3. Metarctia WALK. mit rufescens 
WaLK. (= maculifera WALLENGR.) und erubescens WALK. 
— 4. Balacra WALKER mit caérulezfascia WALK., flavi- 
macula WALK., ochracea WALK. und elegans n. sp.! — 
5. Pseudapiconoma AURIv. (1881) mit Zestacea Auriv. — 
6. Meganaclia n. gen. fär Naclia! Sippia Prötz. — und 
wahrscheinlich auch Anace WALK. mit perpusillaå WALK., 
invarid WALK., incensa WALK., herona DRUCE, ? herpa 
DrucE und Zagaris WALK. mit Meteus WALK. (non CRAM.) 
und crassa Feld. 
Balacra coeruleifascia WALKER Lep. Het. 7. 1856. p. 1721. 

Ein Weib. Camerun. 

Stimmt mit Walkers ungewöhnlich guter Beschreibung 
genau tiberein. 
Balacra flavimacula WALKER Lep. Het. 7. 1856 p. 1722. 

200 Camerun; 


Fam. Arctiide. 
Alpenus &qualis Walker Lep. Het. 3. p. 686 (1855) — 
indeterminata WALKER 1. c. p. 697 — macularia 1. c. 31 
P- 314 (1864). 
1 9. Camerun. 
Fam. Hypside. 
Eligma hypsoides WaLKErR. — Beistehende Figur. 1 a. 
Synon. Surina hypsoides WALKER Tr. N. H. Soc. 


! Balacra elegans n. sp. Cinerea, collari niveo, sangvineo-marginato; 


capite, coxis anticis, femoribus supra, lateribusque pectoris sangvineis; abdo- 


mine 


supra cinereo fasciis nigris medio interruptis et fasciculis basalibus 


utrinque 2—3 rufis, in lateribus ochraceo-hirto et infra albo maculis sangvineis 


biseriatis; ale antice cinerex gutta basali sangvinea et maculis 5 indetermina- 


tis limpidis (una prope apicem cellul& discoidalis, reliquis plus minus conflu- 


entibus in cellulis 2—5); alis posticis minutis dilute ochraceis, longitudine 


latioribus. — Long. alXx antice 18"', postice 5''; latitud. ale posticx 6'"', 


— Camerun (Y. Sjöstedt). 


46 


SAT 


248. 


249. 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN. UND CAMERUN 191 


Glasgow 1. p. 333 (1869) — Panglima gloriosa BUTLER 
Tr. E. Soc. London 1875 p. 325 — AuRrIv. Ent. Tidskr. 
TEE SR TOOL IDA Ne2ON tr 302 

1, 'g7: Gabun;, I 9 Camerun. 

Nach Butler's gätiger Mittheilung gehört der Typus 
von Butlers glorzosa zu dieser von mir abgebildeten Art 
und nicht zu der sehr nahestehenden, aber durch die 
breiten, anders geformten Vorderfligel, durch die weniger 
gebrochene innere und die doppelte äussere, schwarze Quer- 
linie der Vorderflägel ausgezeichnete Art, deren Vorderflägel 
ich in Figur 1 b abgebildet habe nach einem von Y. Sjö- 
STEDT in Camerun gezogenen Stiäcke: Diese neue, bisher 
ohne Zweifel mit /ypsoides verwechselte Art nenne ich 
Eligma duplicata. Der Typus von Walkers /ypsoides 
scheint leider verloren gegangen zu sein. 


Fam. Lithosiide. 


Soloe trigutta WALKER Lep. Het. 
2. 1854 Pp. 557 — Sexmaculata 
IRNÖRAES 4 I. Zn AE P3 SIA (TIS) 
— MABILLE An. E. Fr. (6) 10. 1890 
Parge. NOV. HLeps st. Omg (Ko02). ) 

Obs. Naudaria? tosola PLötz 
1. c. ist = Soloe guttivaga WALK. 


Fig.1a. Eligma hypsoides WALKER. 
2 RES duplicata n. sp. 
Vorderflägel. 


Fam. Nyctemeride. 


Aletis Helcita L. Cent. Ins. p. 22. 1763 — CLERCK Ic. 
ITISK IRS OrenA 


Camerun. 
Nyctemera apicalis WALKER Lep. Het. 2 p. 395 (1854). 
— WaTERH. Aid. t. 178 f. 4. — fuscipennis WALLENGR. 
Wien. E. Mon. 4. 1860 p. 161. — Antinoriz OBERTH. 


NT HIVLISS (renO Ve lg 0000 PE KA DES TRAOTA 
Gabun, Camerun. 

Nyctemera perspicua WALKER Lep: Het. 2. p. 398 (1854). 
Gabun. 


47 


192 


25 


252. 


4 
ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Nyctemera Fulleri DrucEEnt. M. Mag. 20 p. 157 (1883) 

Camerun. -1.L&. 

Das vorliegende Stäck weicht von Druce's Beschrei- 
bung dadurch ab, dass die Hinterflägel oben ganz tief 
orangenroth sind mit einer ziemlich schmalen, an der Spitze 
nur wenig erweiterten schwärzlichen Saumbinde. 

Otroeda Hesperia CRAM. Pap. Exot. t. 257 f. A: B. 
(1779). — SHARPE An. N. H. (6) 7. 1891 Pp. 134. 

Gabun, Camerun. 

Die Eier sind kurz elipsoidisch, beinahe kugelich mit 
sehr .fein reticulirter Schale. 


Pirgern gen: 


Caput parvum, breve, ut in genere Otroeda formatum. 


— Palpi? Antenn& longe, usque ad apicem pectinate>e, 
articulo primo tumidiusculo. — Lingua brevis et tenuis. 
Abdomen fere omnino cylindricum, apice deflexum. — Pe- 
des squamosi; tibie posticx calcaribus duabus parvis api- 
calibus tantum armate. — Ale magne, modice late. — 
Retinaculum distinctum, tenue. — Al& antice ad costam 
recte, apice rotundate angulo postico obtuso; cellula 
discoidalis longissima apice medio obsolete clausa; costa 
1:a ad basin simplex; costa 2:a, 3:a et 4:a late distantes, 
costa 5:a prope 4:am ”oriens; costa 6:a prope angulum 
anteriorem cellul&, costa 7:a e cellula appendiculari prope 
ejus” apicem, costa, ,3:a et, 9:2a trunco cCommuni exPapice 
cellul& appendicularis, costa ro:a e latere antico ejusdem 
cellul& et costa 11:a libera e latere antico cellul& discoida- 
lis exeuntes. — Al& postice ad costam fere rect2&; coste 
6:a et 7:a trunco longo communi ex angulo antico cellul&e 
orientes; costa 8:a usque ad basin libera, in medio ad 
cellulam discoidalem valde approximata et ibi costa brevis- 
sima transversa cum cellula conjuncta. 

Durch den Bau des Kopfes, der Fiähler und des Hin- 
terkörpers erinnert diese Gattung sehr an Otroeda, von der 
sie sich doch anderseits sogleich durch den Rippenverlauf 
und die mit nur zwei Spornen bewaffneten Hinterschienen 

48 


253- 


255. 


256. 


250: 


Entomol. Tidskr. Årg. 13. H. 3 (1892). 49 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 193 


unterscheidet. Wie ÖOftroeda kommt auch Gzirpa den Or- 
gyliden sehr nahe. 

Pirga mirabilis Auriv, Ent. Tidskr. Årg. 12. 1891 p. 228 
ter 2 

Fusca, capite, thorace supra cingulisque 7 abdominis 
ochraceis; collari fascia transversa fusca ornato; alis sub- 
hyalinis, 'sordide albidis marginibus omnibus, exterioribus 
latissime, costisque fuscis. S&S. — Long. corporis 29'', long. 
al export: bags 

Gabun. 

Pitthea,famular-DRURY Ill. Exyslns. 2:-0T7,80 601 f.3: 
— decisa WALKER Ir. Ni; H. Soc, Glasgow 1. 1869 p-. 
SGT Est 

Camerun. 

Famula DR. ist keine Nyctemera, passt aber ziem- 
lich gut in die Gattung Pitthea WaLrKk. Diese Gattung 
stelle ich nur provisorisch. unter den Nyctemeriden, sie 
gehört wahrscheinlich wie auch ÅAlfefis eher zu den Geo- 
metriden. 

Pitthea continua WALKER Lep. Het. 2. 1854 Pp. 462. 

Camerun. - 
Pitthea? Doleris Prörz Stett; E.:Z. 41: 1880 p::82.-— 
DENETZAN Ova, ACta AGN CIr 4:21 pi; sög Eng af r 

Camerun. 


Fam. Orgyiide. 


Aroa obliqua WALK. Lep: Het. 7. p. 1734 (1856). — 
sulphurea PLötz S. E: Z. 41. 1880 p. 84 — ? = anmpla 
WALK. Lep. Het. 31: Pp: 346 (1864). 

Camerin-.I.P. 

Obs. Choerotriche orestes DrucE (Pr. Zool. Soc. 
1887 Pi Oja) = Aroa 2 XNanthospila,BPLöTZiIS: EZ AT. 
1880 Pp. 84. 

Lymantria manicata n. sp. 

Femina: Sordide lutescente-albida, stipite antennarum, 
margine - inferiore frontis, palpis supra et summo apice, 
geniculis, tibiis tarsisque atris; tarsorum articulo ultimo lete 
ochraceo ; tibiis lateraliter alboconspersis; dorso abdominis 


13 


194 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 39 27 


sordide ochraceo; alis anticis costis et fascia media obso- 
Jletissima fuscescentibus; alis posticis albis, subhyalinis. — 
Long corpwi24, löng. sal exporf. IM 

Mas (hujus speciei?): Sordide albidus; capite thora- 
ceque luteo-virescentibus; palpis roseis; tibiis pilis longis 
lutescentibus vestitis; geniculis et articulo primo tarsorum 
basi nigris; articulo ultimo tarsorum late ochraceo; abdo- 
mine supra (ut videtur) lutescente; alis' anticis virescente- 
glauco-cinereis, costa fasciisque 2—3 indeterminatis vires- 
tibus, subtus albidis dimidio apicali roseo; alis posticis 
albidis, infra versus apicem roseo conspersis. — Long. 


GOIP. MOR LION EIGA FERPONE: 12 re 


Camerun: «I (P-sneno 

Die Rippen haben bei beiden Geschlechtern denselben 
Verlauf wie bei Lymantria dispar L. Die Vorderflägel 
haben aber einen besonders beim & gegen die Spitze mehr 
konvexen Vorderrand, eine scharfe, beinahe rechtwinklige 
Spitze und einen geraden Saum. 
Lymantria? Preussi MaB. VuiLL. Nov. Lep. p. 57 t. 9 
f. 5. — Beistehende Fig. 2. 

Nigra, subtus 
ochracea, pedibus 
ex partealbescenti- 
bus; abdomine su- 
pra fasciis 6 albidis 
et fasciculo apicali 
ochraceo ornato; 
alis supra nigris 


plaga magna di- 
scail alba; anticis Fig. 2. Lymantria Preussi MAB. VULIL. 
plus minus griseo- 
irroratis et macula magna discali atra; alis subtus albis apice 
et marginibus plus minus late nec non macula discali 
nigris, posticis adhuc vitta lata nigra in cellula 1 c.f. — 
Long. corp. 29'"', long. alar. exporr. 56" —58''. 
Camerun. 2 GS. ; 
Bei dieser ausgezeichneten Art entspringen die Rippen 
3 und 4 der Hinterflägel aus einem Punkte ganz nahe der 


50 


ON 


260. 


202. 


2036 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN. 195 


Rippe 5, die Rippen 6 und 7 auf gemeinschaftlichem 
Stiel und auf den Vorderflägeln die Rippe 10 aus 7. Die 
Hinterschienen haben 4 lange Spornen. 


Fam. Janide. 


Jana gabunica n. sp. 

Brunneo-cervina, capite, palpis pedibusque brunneo- 
fuscis; antennis maculaque magna frontis inter antennas 
albescentibus; alis supra olivescente-brunneo-cervinis mar- 
ginem exteriorem versus paullo dilutioribus magisque olive- 
scentibus; anticis macula parva nigra in costa 1:a prope 
basin, linea transversa angulata et puncto albo ad apicem 
cellule, pone medium lineis 4 repandis marginem posticum 
versus confluentibus fuscis, ultra has linea recta, obliqua, a 
margine interiore versus apicem ducta, apicem haud attin- 
gente, sed utrinque punctis pallidis in costis sitis ornata; 
alis posticis in medio lineis 4 +transversis fuscis, tribus pri- 
mis repandis, quarta omnino recta, marginem anteriorem 
haud attingente, parte exteriore ale olivescente costis ob- 
solete obscurioribus; alis omnibus subtus brunneo-cervinis 
lineis 4 nigris repandis in medio lunulisque aliqvot bise- 
riatis versus marginem exteriorem. AZ. — Long. corp. 34", 
alarum exporr. 86"'. 

GAN. TG 


Fam. Thaumetopeine. 


Anaphe infracta WALSINGHAM. Pr. Linn. Soc. (2) 2. 
TSOSLPI U22rt,rAGSE 8 
Camerun. 
Anaphe venata BuTLER. Ann, N. H.(5)2. p. 459 (1878). 
— Moloneyi" Druce. Pr. Zool. Soc. 1887 p. 673 t. 55 f. 5. 
Camerun. 
Moloneyz DRuUcCE scheint von venata BUTLER nicht 
verschieden zu sein. 
Anaphe Carteri WALSINGHAM. Tr, Linn. Soc. (2) 2. 1885 
PIA SPENAT HET KON SIRUCE. (PE Z00INSOC) hö Ps ÖJA 
= (Par oRNORIV.E KRt.” PIdskr. 12. CrS0T4p. 220 at. 205. 5. 


51 


264. 


265. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


GablNA AL Ge 

Der von mir abgebildete Mann weicht von WALSING- 
HAM'S Figur durch die gleichbreite schwach gebogene und 
in der Mitte nicht abgebrochene, braune Querbinde der Vor- 
derfligel ab, stimmt aber dadurch mit dem von DRUCE 
beschriebenen Weib iberein. Wenn WALSINGHAMS Figur 
nicht eine nur zufällige Aberration darstellt, kann meine 
Form den Varietätsnamen garva behalten. 

[Zatrephes ?!] biseriata Prörtz S. E. Z. 41. 1880 p. 84. 

Camerun, 3 929; Gabun 1 Ög, welcher wahrschein- 
lich .zu dieser Art gehört. 

Warum Prörtz diese Art, welche entweder hierher oder 
unter die Notodontiden zu stellen ist, der sidamerika- 
nischen Gattung Zatrephes zugesellt hat, kann ich nicht ver- 
stehen. Der vorliegende Mann hat schmälere und hellere, 
mehr  gelbliche Vorderflägel, welche mit einer röthlichen 
Querlinie und einigen rothen Flecken gezeichnet sind, und 
rothe Hinterflägel. Der Körper ist haariger als beim Weibe, 
und der Hinterkörper hat oben an der Wurzel einen rothen 
Haarschopf; die Fihler haben längere Kammzähne. Bei 
beiden Geschlechtern entspringt die Rippe 5 an allen Flägeln 
näher der Rippe 6 als der Rippe 4; die Rippen 6 und 
7 der Hinterfligel sind lang gestielt und die Rippe 2 der 
Hinterflägel ist bis zur Wurzel frei. Die Vorderflägel haben 
keine Anhangszelle und die Rippen 6 und (8 +9)+ 10 kom- 
men aus Rippe 7. Die Hinterschienen sind mit 4 Spor- 
nen bewaffnet. 

Es ist mir bisher nicht gelungen diese Art in WaL- 
KER'S List zu entdecken, wenn sie wirklich nicht vor PLöÖTz 
beschrieben ist, ist fir sie wahrscheinlich eine neue Gattung 
zu bilden. 


ram. Notodontide. 


Notodonta? argenteomaculata n. sp. — Beistehende fig. 
3 a—C. 

Rufo-brunnea, thorace supra obscuriore, pedibus pallide 
brunneis; abdomine supra fusco, subtus lutescente; alis an- 


52 


266. 


267. 


ala. V:EXxPpOLN. 160”.. 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN. 197 


ticis supra lete tufobrunneis, medio ad marginem posticum 
infuscatis, prope apicem macula parva trigona costali argentea 
ornatis, lineis duabus undulatis prope basin, maculis tribus 
rotundatis lunulisque prope marginem exteriorem fuscis, a 
margine postico pone medium ad maculam argenteam linea 
pallida fusco-marginata subrecta, subtus pallide ochraceis, 
medio late infuscatis; 
alis posticis supra 
fuscis unicoloribus, 
subtus pallide ochra- 
ceis, fascia media 
angusta fusca. 2. — 
Böng: CCOlp. = 23.3 


Durch haarige 


Fig. 3. Notodonta argenteomaculata AuRr. 


Augen, vier Spornen 

an den Hinterschienen, den Verlauf der Flägelrippen (fig. 3 c) 
und die ganzrandigen Fligel stimmt diese Art mit der Gat- 
tung /Votodonta iäberein. Durch den hohen Haarschopf des 
Mittelräckens und den Mangel eines Schuppenzahnes am 
Hinterrande der Vorderflägel ist sie doch so verschieden, 
dass sie ohne Zweifel in eine neue Gattung zu stellen ist. 
Da der AA mir noch unbekannt ist, kann ich die Gattung 
nun nicht vollständig begrenzen und will sie darum auch 
nicht benennen. 


Fam. Saturniide. 


Anther&a Dione FaBrR. Ent. syst. 3: I p. 410 (1793). 
-— KirBY Tr. E. Soc. London 1877 p. 16. — MAASSEN & 
WEYDING Beitr. z. Schmett. 5. 1885 f. 94 9 — sömplicia 
MAASENO Set 206 ögerfr2 Orc: 


Gabun. 
Gonimbrasia obscura BUTLER An. N. H. (5) 2. p. 462 
(1878). — MAASSEN & WEYDING Beitr. z. Schmett. 5. f. 84, 
85 (1885). 


(CEN UNG Sd 


Zz 70. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Fam. Lasiocampide. 


Trabala Burchardi DEwitz Nov. Acta Ac. Nat. Cur. 42. 
Po gta 20R SN IURSGT): 

Camerun. I 2. 
Lasiocampa proboscidea GUÉRIN Ic. R. An. p. 508 t. 
BOLT OR (TSKOT) 

-Camerun I Ög. 
Lasiocampa Knoblauchi DeEwitz Nov. Acta Ac. N. Cur. 
He. BASAL IE 2 Ar (TSG). 

Gamerun.: I 2: 
Lasiocampa (Chrysopoloma) Z/heorznz AuRiv. Ent. Tidskr. 
TANGO T Pe 220 TURER : 

Gabun. j 

Diese Art ist. mit LI 7adisi WALLE, I (Hep: rElet. gen 
1865 Pp. 501 — DEWiTZ: Nov. Acta Ac Nat. Cur mesps 
79 t. 3 f. 24) aus Natal nahe verwandt. Sie scheint mir 
doch durch die folgenden Kennzeichen hinreichend ver- 
schieden zu sein um als eine besondere Art betrachtet zu 
werden. Die Fihler sind ganz ockergelb und viel kiärzer 
als bei rudis. Beim vorliegenden Manne von Z/eorzn sind 
sie kaum 8”' lang und bei einem nur 40'"' grossen Manne 
von 7rudis aus Natal mehr als 9”' lang und ganz schwarz- 
grau. Die Vorderflägel sind bei Z/heorznz nur wenig (in 
meiner Figur sind sie in der Mitte etwas zu dunkel) oder 
gar nicht mit grau iiberzogen; der Saumfleck zwischen 
den Rippen 5 und 8 ist jedoch stets' vorhanden. Alle 
Flägel haben eine reinere ockergelbe Farbe und schärfere 
Zeichnungen als bei zrudis; der schwarze Querstreif ist 
wenigstens an den Vorderfligeln nach aussen scharf gezäh- 
nelt, geht auf den ' Hinterflägeln weiter vom Saume und 
auf den Vorderflägel mehr schief nnd länger nach aussen. 
Die Vorderflägelspitze ist breiter und mehr abgerundet. 

Ein Weib von Theorin in Staudingers Sammlung 
misst 55'', hat eintönig hell ockergelbe Flägel, welche uäber- 
all (mit Ausnahme an der Wurzel der Hinterflägel vor dem 
Querstreife) schwarz gesprenkelt sind. Die Fihler sind 
kurz gezähnt. 


54 


| 


ES 


203 


STA. 


275: 


AURIVILLIUS: SCHMETTERLINGE AUS GABUN UND CAMERUN 199 


Gastropacha audea DRUCE Proc. Zool. Soc. 1887 p- 677. 

Camerun. : Mehrere SS und 42. 

Gastropacha gabunica AuRriv. Ent, Tidskr. 12. 1891 p. 
SVSvta 20 

Speciei precedenti simillima, alis anticis apice fuscis, 
vix pallido-conspersis, alis posticis utrinque obscure fuscis 
margine summo brunnescente, alis anticis infra et abdo- 
mine supra fuscis tantum distincta. 

Gabunaringha 1:82: ; 

Diese Form ist wahrscheinlich nur eine geographische 
oder von der Jahreszeit abhängige Varietät von Åudea 
DRUCE. 

Obs. Gastropacha obliquata "WALLENGR. ist nicht 
= obliquata KLuG. (sordida ERSCH.) sondern eine beson- 
dere Art, die ich Labea Wallengreni nennen will. — 


Trichiura albiplaga WALK. ist = Mesocelis montana 
Cram. — Taragama carinata WALLENGR. ist nicht, wie 
WALLENGREN selbst angiebt, = Taragama cristata CRAM. 


sondern eine .ganz verschiedene Art, welche neulich von 
DrucE als Megasomu polydora beschrieben wurde. 


Fam. Limacodide&. 


Cosuma rugosa WALK. Lep. Het. 5. Pp. 1113 (1855). 
Camerun. 


Natada undina DRUuUCE. Pr. Zool. Soc. 1887 p. 683. 


Camerun. 


Anhang. 


Ich benutze die Gelegenheit die folgenden Arten, die neulich 


von Y. SJÖSTEDT in Camerun gefangen wurden, zu beschreiben: 


1. Gonometa Sjöstedti n. sp. Tota lete pallide ochracea, uni- 


risi600, ale ant. 74, ale postice 497, alarum exporr. 157 


colora signaturis nullis; alis anticis elongatis apice acumina- 
tis margine exteriore recto, angulo postico late rotundato; 
capite parvo; antennis breviter pectinatis. 9. — Long. corpo- 


"tt 


Diese Art kann nicht das 9 von Gonometa nysa DRUCE sein, 


denn die mir vorliegenden Raupen sind ganz verschieden. 


55 


200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Harmilla n. gen. Rippenverlauf von Cymothoe, Farbe 
und Zeichnung der Gattungen Euphedra und Euryphene. 


H. elegans n. sp. Alis supra viridi-metallicis: anticis dimi- | 


dio apicali nigro-fusco macula subapicali nivea fasciaque lata 
ochraceo-fulva transversa a medio marginis antici versus angu- 
lum analem ducta, posticis pone medium fascia lata transversa 
coerulescente ad marginem exteriorem nigricantibus; alis sub- 
tus lexte ochraceis posticis ad angulum analem latissime ci- 
nereo-albidis, maculis tribus magnis albo-cinctis submarginali- 
bus et macula rotundata atra in cellula discoidali, anticis 
macula -maxima rotundata cellul& discoidalis atra serieque 
submarginali punectorum et macularum albescentium et nigres- 
centium ornatis ; palpis cinereis. — Long. alar. exporr. 77 m.m.2- 
Ekundu, Camerun. — Y. SJÖSTEDT. 
Pseudacrea Warburgi n. sp. Mit Ps. Hostilia DR. sehr 
nahe verwandt, aber durch die wenig verbreitete rothbraune 
Farbe der Vorderflägel, (welche vom Hinterrande nur bis zur 
Rippe 3 ausgebreitet ist und in der Mittelzelle nur einen 
schmalen Strich längs dem Hinterrande bildet), durch zwei 
weisse Flecke am Ende der Mitteizelle der Vorderflägel und 
besonders durch die breitere, nach innen ganz ebene dunkle 


Saumbinde der Hintérflägel verschieden. — Long. al. exporr. 
ÖR CER. 
Camerun. — "Y. SJÖSTEDT. 


Balacra pulchra n. sp. Nivea, fascia transversa verticis, coxis. 
anticis femoribusque supra lete sanguineis; alis posticis mi- 
nuts —Bong. al. vexpom, somnsgT 

Camerun. — Y-. SJÖSTEDT. 
Balacra? croceipes n. sp. Nigra, coeruleo-micans, abdomine 
supra maculis utrinque 4 (9) aut 5 (5) rotundatis ochraceis 
ornato, subtus ochraceo, segmentis 2 primis croceis; pedibus 
croceis et ochraceis; alis posticis maris minutis difformibus. 
— Long. al. exporr. 48"—s34"". 

Camerun. — Y. SJÖSTEDT. 


56 


201 


NÅGRA ORD OM KORNFLUGANS FÖREKOMST OCH 
UPPTRÄDANDE I DALARNE SOMMAREN 1891. 


Under det jag en del af föregående sommar i och för geo- 
logiska arbeten vistades i Dalarne, blef jag i tillfälle att kon- 
statera kornflugans förekomst därstädes, och efter som man hit- 
tills saknat kännedom om denna skadeinsekts uppträdande i pro- 
vinsen, har jag ansett mig böra i korthet meddela mina iakt- 
tagelser häröfver. . 

Då jag den 6 augusti uppehöll mig i området närmast norr 
om sjön Rogen och på f. m. gick förbi den lilla Rogsbyn, ob- 
serverade jag, att nära byn i några åkrar, som voro besådda 
med blandsäd (korn och hafre), en stor del kornstånd ej gått i 
ax, utan stodo som små gula krymplingar bredvid de höga gröna 
hafrestånden. Jag företog därför en närmare undersökning, och 
hvad jag misstänkte visade sig vara fallet, i det att samtliga 
kornstånd, som: ej gått i ax, voro angripna af larven till korn- 
flugan (Chlorops teniopus MEIG). Stråen voro nämligen skadade 
på det karakteristiska sättet, i det att en ränna bildats på ena si- 
dan, vanligen från öfversta leden till axet, och inom det om- 
slutande bladet hittades antingen en larv, puppa eller ett tomt 
puppskal. 

För att utröna, om kornflugan äfven här, såsom på Gotland, 
kunde göra någon större skada, räknades alla kornstånd på en 
kvadratfots yta, tagen på måfå utmed dikeskanten af en bland- 
sädsåker. Resultatet af denna räkning blef, att af 48 kornstånd 
voro 33 angripna af kornflugelarver. Jag blef i själfva verket ej 
förvånad däröfver, ty kornet stod så dåligt, att det vid flyktigt 
påseende såg ut, som om åkern endast vore besådd med hafre; 
en del af de friska kornstånden hade nämligen dessutom låg växt 
och små ax, alldeles som om äfven de varit utsatta för skade- 
insekter. Några sådana kunde dock ej iakttagas. 

Ett stycke närmare byn voro några åkerlappar besådda med 
enbart korn. Sädens utseende var där något bättre, och en före- 
tagen räkning visade också, att kornflugelarverna i dessa åkrar 
ej uppträdde fullt så talrikt som i blandsädsåkrarna. 


I 


1 
202 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Sedan jag sålunda fått min uppmärksamhet fäst på korn- 
flugan, ansåg jag mig böra se efter, om den äfven uppträdde 
lika ymnigt på öfriga trakter, som under sommaren af mig komme 
att besökas. 

Då jag de närmast följande dagarna vistades nära Bjursås 
kyrka, företogs därför flera räkningar från kornåkrarna äfven där- 
'städes. I "allmänhet var sädens utseende här betydligt bättre, 
oci det syntes genast, att kornflugan ej gjort -så stor skada där 
som vid Rogsbyn. De flesta räkningarna företogos utmed åker- 
kanterna, och antalet angripna stånd växlade ganska mycket på 
olika åkrar. Än hittades intet skadadt stånd, än ända till 15 
och därutöfver, och var det vanliga antalet 4—6 skadade stånd 
på kvadratfoten. 

Att förhållandena här voro bättre, tillskrifver jag den om- 
ständigheten, att åkrarna voro bättre skötta, och att kornet ge- 
nom ymnigare gödsling: bragts till kraftigare växt. Erfarenheten 
har ju visat, att i sådana åkrar kornflugelarverna ej förmå göra 
någon större skada. Vidare: gjordes den 'iakttagelsen, att där 
kornet stod mera tunnt, såsom exempelvis i blandsädsåkrar eller 
utmed åkerkanterna, var antalet angripna stånd större, än där 
det 'stod tätare. 

I några af de vid Bjursås undersökta kornstånden hittades 
torra puppor, hvilket väl torde få tillskrifvas ogynnsam väder- 
lek (?), och i ett par puppor tyckte jag mig genom skalet skönja 
parasitsteklar. 

Under den återstående tiden af min vistelse i Dalarne ge- 
nomvandrade jag delar af följande socknar: Kopparberg, AN 
Leksand, Rättvik,' Sollerön, Mora, Orsa, Oré och Boda. Öfver- 
allt varseblefs kornflugan i olika utvecklingsstadier, men då min 
tid var knapp, företog jag ej vidare några räkningar. Jag ur- 
aktlät detta äfven af den orsaken, att: korn- och blandsäds- 
åkrarna i dessa socknar ingenstädes, för så vidt jag var i till- 
fälle iakttaga det, företedde det utseende, som de vid Rogsbyn, 
samt att till följd däraf ej någon egentlig härjning var att miss- 
tänka. 

Af det anförda framgår sålunda, att kornflugan äfven i Da- 
larne gör mer eller mindre skada och till och med därstädes, 
såsom sistlidne sommar var fallet vid Rogsbyn, kan uppträda 


2 


i 
| 
| 
| 


KORNFLUGANS FÖREKOMST OCH UPPTRÄDANDE I DALARNE 203 


härjande. En jämförelse mellan de å sistnämnda ställe erhållna 
siffrorna och sådana, som i liknande fall erhållits på Gotland, 
visar detta. 

Om härjningsåret 1883 på Gotland meddelar herr M. LARS- 
'SON (i Entomol. Tidskr. 1885, sid. 179), »>att kornflugan då upp- 
trädde i så stor mängd, att dess larver kunde beräknas till mel- 
lan 3 och 4 millioner på hvarje tunnland». En beräkning med 
omkring 30 kornflugelarver på kvadratfoten vid Rogsbyn gör 
mellan 3 och 4 millioner på en hektar och mellan 1 och 2 mil- 
lioner på tunnlandet. 


År 1886 förekom kornflugan på Got- 
land visserligen ej så ymnigt som år 1883, men dock talrikare 
än de närmast föregående åren. Enligt räkningar, som jag 
nämnda år företog å herr M. LARSSONS egendom Skäggs därstä- 
des, erhölls ett medeltal af omkring 4 kornflugelarver på kva- 
dratfoten vid kornåkrarnas kanter, eller något mindre, än hvad 
jag förra sommaren erhöll i Bjursås i Dalarne. 

Då min tid i Dalarne var ganska knappt tillmätt, och jag 
endast kort tid bodde på ett och samma ställe, kunde jag ej 
utröna parasitsteklarnas talrikhet, emedan inga kläckningar före- 
togos. Jag kan därför ej yttra mig om, huruvida kornflugan i 
år därstädes kommer att göra skada. Lika litet var jag i till- 
fälle att göra några iakttagelser öfver, huru kornflugan öfvervint- 
rar. Att döma af vissa förhållanden anser jag dock, att den för 
vintern ej är uteslutande hänvisad till höstsädet (här råg) (?). 

För att emellertid Landtbruksstyrelsens entomolog skulle 
kunna hinna göra undersökningar häröfver, lät jag ganska tidigt 
anmäla resultatet af mina iakttagelser för länsstyrelsen. Det var 
ock i förlitande på, att nämnda entomolog skulle ditkomma, som 
mina undersökningar mot slutet af vistelsen i Dalarne blefvo 
mera fragmentariska än öÖnskligt varit. 

I sammanhang härmed ber jag att få meddela såsom bidrag 
till kännedomen om kornflugans utbredning, att jag sommaren 
1890 fann henne vara ganska allmän i socknarna Wickleby, 
Thorslunda och Algutsrum på Öland, då jag för geologiska 
kartläggningsarbeten uppehöll mig därstädes. 

Upsala i mars 1892. 

Herman Hedström. 


204 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Vanessa Polychloros såsom skadedjur. I Tidskrift för 
Skogshushållning, tjugonde årg., sid. 9, 1892, är en liten, af A. 
VAHLGREN undertecknad uppsats införd, hvari omnämnes, att of- 
vannämnda dagfjärils larver i slutet af maj 1889 uppträdde på 
almar å en egendom i Kalmartrakten och voro där så talrika, 
att många af träden blefvo i hög grad vanställda genom angrep- 
pet. Då detta hos oss torde vara ett mindre vanligt förhållande, 
hafva äfven vi trott oss böra omnämna detsamma. Enligt berät- 
taren uppåto larverna nästan hela skifvan af bladen och kvar- 
lämnade endast de gröfre nerverna. De lefde i kolonier om 
30-—40 individer och sedan alla eller de flesta bladen å en gren 
blifvit förtärda, vandrade sällskapet i tämligen sluten trupp till 
en annan, för att därstädes fortsätta förstöringsarbetetet. I medio 
af juni lämnade de träden och uppsökte för sig passande stäl- 
len, å det närbelägna boningshuset, för att undergå förvandlin- 
gen till puppor, och snart sågs på undre sidan af fönsterblec- 
ken, källargluggarnas träramar m. fl, rader af puppor. Förfat- 
taren framhåller, att de vuxna träden genom bladens förstöring vis- 
serligen ej lida någon lifsfarlig skada, men anser, att unga träd 
därigenom i betydlig mån sättas tillbaka 1 växtkraft och påpekar, 
att 'almarna, som merendels planteras i alleer och parker, få ett 
synnerligen missprydande utseende, då de äro behängda med de, 
särskildt för kvinliga promenerande afskyvärda, taggbeklädda 
larverna. Följande vår visade sig åter larver på samma ställe, 
men voro mindre talrika och angrepo då äfven ett körsbärsträd 
i en trädskola. 


SKL 


' 
d 


and 


KT 


, UMAR rad Nr : 7 


205 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
SAMMANKOMST 


den 30 April 1892. 


Föreningen höll sin andra talrikt besökta sammankomst för 
året ofvannämnda dag såsom vanligt å Hötel Phoenix under pro- 
fessor SANDAHLS ordförandeskap. 

Sedan senaste sammankomsten hade föreningen genom dö- 
den förlorat jägmästarena O. E. GYBERG och N. A. LEIJONFLYCHT 
samt en norsk ledamot, d:r S. f. SÖLSBERG i Laurvik. 

OSCAR EMANUFL GYBERG var född den 16 juli 1839 på 
Hunneberg, der hans fader L. GYBERG var kronojägare. Redan 
från barnaår lärde han sig sålunda att älska naturen, som å 
» Hunneberg företer så många egendomliga drag och blef redan 
tidigt förtrogen med det yrke, inom hvilket han sedan med lif 
och lust utförde sin dugande lifsgerning, som gjort honom känd 
och erkänd inom hela vårt land. Det var han som på lands- 
höfding E. SPARRES initiativ med kraft tog itu med skogsplan- 
tering å de förr så ödsliga »Svältorna» i Elfsborgs län. Här- 
under gjorde han många rön med afseende på de insekter som 
angripa våra skogsplanteringar och enligt hvad han i bref upp- 
gifver, då han ingick som ständig ledamot i Ent. Föreningen, 
var det hans afsigt att i Entom. Tidskrift meddela dessa rön, 
men en lunginflamation kom imellan och döden afklippte hans 

; verksamma lif i Göteborg den 16 april 1892. 

NILS ARVID LEIIJONFLYCHT, en intresserad naturvän, och nu 
senast anstäld som jägmästare i Gellivara, där han efter lång 
varig sjuklighet hastigt afled den 10 sistlidne mars i en ålder 
ALAT AL. 

D:r SAMUEL JAKOB SÖLSBERG, praktiserande läkare i Laurvik 


I 


206 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


(Norge) var en ifrig lepidopterolog, som alltid under sina resor 
och vandringar i tjenstärenden var beväpnad med en fickhåf till 
infångande af möjligen mötande fynd. Han afled till följd af 
influensa i början af innevarande år. 

Följande nya ledamöter hade invalts i föreningen, nämligen; 

grosshandlaren CARL HEDSTRÖM, farm. stud. K. K. KINNMAN, gross- 
handlaren JOHAN AXEL LINDROTH, direktören OTTO SAMSON, justitierådet 
ANDERS VIKTOR ÅBERGSSON, direktören OLOF STJERNQVIST (alla i Stockholm) 
poststationsföreståndaren JOHAN SALMONSSON (Alanäset), stud. af Söderman- 
lands och Nerikes nation G. A. RINGSELLE (Upsala) samt fru SIGNE NORDEN- 
SKJÖLD å Virqvarn nära Oskarshamn, den första kvinliga ledamoten af Ento- 
mologiska föreningen. Därjämte hade Vesternorrlands läns hushållningssäll- 
skap och Allmänna svenska utsädesföreningen i Svalöf ingått i föreningen. 

D:r ScHöTtr höll ett längre föredrag om »Snöformer bland 
Collembola>, hvarunder redogjordes för en hel del äldre och 
nyare arter af dessa vanligen förbisedda små insekter bland de 
s. k. »hoppstjertarne» (7Zhysanura), hvilka sällan eller aldrig af 
allmänheten observeras, så vidt de icke uppträda i oerhördt an- 
tal och öfvertäcka stora ytor. af snöfält samt då gifva upphof 
till berättelser om »maskregn>. 

Man känner berättelser om dylika »maskregn» med säker- 
het så långt tillbaka som midten af 1600-talet, de äldsta från 
| Ungern, där de, såsom väl öfverallt under den tiden, ansågos be= 
båda stundande olyckor af pest och krig eller dylikt. Dessa små 
kräk kunna fortlefva endast i låg temperatur. Om glaciala Col- 
lembola förvaras i ett varm rum, dö de på 24 timmar, men i 
kallt rum kunna de hålla ut en hel vecka. 

Underbar är dessa djurs framkomst då och då i ofantliga 
massor, och många försök till förklaringar af detta fenomen 
hafva gifvits, men någon tillfredsställande är ännu ej funnen. 
D:r SCHÖTT har iakttagit, att dessa Collembola ega förmåga att 
borra sig ganska snabbt ned i snö och is, åtminstone flere bland 
de glaciala arter, som äro funna å de skandinaviska likasom å 
de 'sydeuropeiska fjällen. Det skulle därför måhända vara dem 
möjligt att på liknande sätt från marken tränga upp genom snön. 

Han förevisade många: arter af dessa små intressanta, ofta 
vackert tecknade djur. 

Hr Sven LAMPA visade och redogjorde sedan för »en på 
snö lefvande dipters af ett högst egendomligt utseende, hvilken 


” 
PA 


—— 


AE An 


EN 


ENTOMOL. FÖRENINGENS. SAMMANKOMST D..30 APRIL 1862 207 


blifvit honom tillsänd från Norrland af jägmästaren O. WESTER- 
LUND. Den ifrågavarande insekten, som mer liknade én spindel 
| än en fluga, var känd 1 2 hittills ytterst sällan funna arter, af 
hvilka DALMANN beskrifvit den ena under namnet Chionea ara- 
neoides och BOHEMAN den andra benämnd Ch. crassipes med 
anledning af dess ytterst tjocka lår. Hr WESTERLUND hade nu 
funnit: fere individer af båda könen, dock talrikast af honorna 
af den sist nämnda arten. Den hör till Zzpuliderna (Harkran- 
karne), saknar vingar, men har kvar svingkolfvarne eller de bakre 
förkrymta vingarne, kryper på vårsidan omkring på snön och 
är fullt liflig ännu vid — 8& C. 

Rörande den frågan, hvarifrån dessa små kräk komma på 
ytan af ett 3 fot tjockt snölager, likasom om förekomsten mass- 
vis af Collembola på snön, uppstod en liflig diskussion inom 
föreningen, och därunder framstäldes åtskilliga förmodanden om 
sättet för dessa »snömaskars» och flugors framkomst på ytan af 
snön. Så antogs af somlige, att de kunde hafva krupit upp ut- 
med trädstammar och stenar eller dylika föremål i det mellan- 
rum som finnes mellan dem och snön. Men härigenom kunde 
icke förklaras det massvisa uppträdandet af Collembola å mid- 
ten af ett större snöfält långt från alla träd och stenar... Kunde 
man antaga, att de från andra håll blifvit förda med vinden och 
med  nyfallen snö kommit ut på snöfältet? Intet säkert resultat 
kunde framgå af diskussionen, emedan afgörande iakttagelser 
ännu icke förelågo. I diskussionen härom deltogo Herrar CHR. 
och , CARL AURIVILLIUS, SCHÖTT, HOLMERZ, LAMPA, KULLBERG, 
SCHMIDT och NORDIN. e 

D:r TrRYBOM omtalade en ny akarid af mycket märkvärdigt 

. utseende och hvars lefnadsvanor äro i hög grad beaktansvärda. 
Han är iakttagen förut i Amerika och England samt af d:r TRY- 
BOM i Halland. Akariden är benämd Heteropus ventricosus för 
den stora magens skull, och den förtär skadeinsekter på hvete 
samt äfven andra skadliga larver och kan sålunda vara en bunds- 
förvandt till landtbrukarne å deras sädesfält mot fiender ur in- 
sektverlden. ; 

Geologen D:r O. Horst, som tillfälligtvis deltog i förenin- 
gens sammankomst, hade medfört ett högst intressant paleontolo- 
giskt fynd, nämligen aftryck af en insektvinge i graptolitskiffer 


d 


208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. AV 


från Skåne, en af de äldsta undersiluriska geologiska aflagrin- 
garne. Alla entomologer, som sett detta fynd, ansågo det samma 
vara en insektvinge, och adjunkten THOMSON i Lund hade hän- 
fört den samma till skinnbaggarnes ordning (Hemiptera) och 
stält denna Protocimex siluricus MoB.! i granskapet af slägtet 
Phytocoris. 

Apotekaren IsIDoR NORDIN, som beredt föreningen tillfälle 
att få se det märkvärdiga fyndet, delade icke adjunkten THOomM- 
SONS Ååsigt, att vingen tillhörde en nära P/hytocoris stående he- 
miptér utan ansåg den snarare, ifall det öfver hufvud var en he- 
miptér, böra hänföras till de högsta Hemiptera heteroptera eller 
Pentatomiderna. Professor AURIVILLIUS ansåg, att vingen sanno- 
likare tillhörde ett djur af en äldre insektordning såsom rätvin- 
garne och möjligen kunde vara af en kakerlacka, som hör till 
de allra äldsta insekttyperna, men förklarade på samma gång, att 
han för sin del ansåg det omöjligt att méd någon grad af sä- 
kerhet bestämma, till hvilken insektordning vingen rätteligen 
hörde. 

Professor AURIVILLIUS visade slutligen ett underbart exempel 
på »förklädnad» eller »skyddande likhet», i det han framlade 
en i svart och hvitt af lafvar brokig kvist, å hvilken satt en 
med lika färgade hårtofsar beklädd skalbagge, Lithinus nigrocri- 
status, hvars närvaro å kvisten knappt det mest vanda och 
skarpa öga kunde upptäcka. 


Oskar Th. Sandahl. 


En för vår fauna ny vifvel. OÖrtlochetes setiger BECK 
är af postexpeditör B. WARENIUS nyligen funnen uti en trädgård 
vid Malmö. SS. L. 


' Se Geol. Fören, i Stockholm Förhandl. B. 14 1892. p. 121. 


Entomol.Tidskrift Årg. 13. 1892. Tall, 4 


SÖT MR EN RA = a 
[ER BISAR ID 5 W : Silfversnarre : ÖOTockeh a 


LJ 


[ELSA fe Bjoern 


kri 


ntomol. Tids 


FE 


NN 


RS 


fr 


2 
= 


RS 


ar 


Entomol Tidskrift Arg. 13. 


188 


SNS 


; 
; 
| 
i 
j 
DN 


> 


oa nt RR  esnsön 


| S 
rr fe 1 ver ENDA EA ASIA Arg or kraj RA st A 
RUS OG 15]. VY (OTEIVBERSPETTE 


Entemol. lidskrift ATG SOJA a 
7 


FA - 


ERgn. del. I) -W- Silfversparre - Stockholm- 


£1 TT 
se 


OlE 


Te 


v 
FASAD 


sx 
[ 
- - 
' 
<$ 
1 - 
1 -. 
jå 
> ” 
f 
] 
- 
4 4 ; sr 
- i 
LÅ | 1 
+” 
> på 


209 


OM SLÖKORNFLUGAN (Oscinis frit L.). 


ETT GIF-AKT TILL SVERIGES KORNODLARE 
AF 


CHR. AURIVILLIUS.! 


Redan 1750 fäste LINNÉ i en i Vetenskaps-Akademiens Hand- 
lingar införd uppsats med titel: »Rön om slökorn» den jordbruks- 
idkande allmänhetens uppmärksamhet på ett litet skadedjur, som 
af honom kallas slökornmasken. Hvad han i denna uppsåts yttrar 
om ifrågavarande djur är af så stort intresse, att jag här tillåter 
mig återgifva det viktigaste däraf. Han skrifver: » Slökornsmasken 
kallar jag ett nytt insekt, på hvilket ännu ingen sett med öppna 
ögon, fast det är .en af de största fiender för vårt åkerbruk. Då 
rågen blommar, blifva axen trappiga och ej fullsatta, om något 
regn kommer i blomman, som förhindrar foecundation.? Detta 
kan icke ske i kornaxen, som blomma inom sin hölsa, dit intet 
regn kan tränga sig, men i dess ställe infinner sig en liten mask, 
som utmärglar kornaxet. På en åker, der jag i år sått skallös 
Gumring, fann jag axen, ehuru säden frodigt växte, ofta icke ega 
öfver 4 å 5 rigtiga korn, utan voro de mesta kornhölstren väl 
gröna, nen magra, smala och liksom förtvinade. Då jag öpp- 
nade dem, fann jag kornen inuti uppätna och uppfyllda med groft 
pulver med en deruti liggande mask, inom sin egen hölsa eller 
puppa och den samma beständigt, inom hvart och ett förskämdt 
korn. Då jag sedermera gick till vårt allmänna korn, fann jag 
detsamma mer eller mindre i hvart ax angripet af denna mask. 


1 Ur kongl. Landtbruks-Akademiens Handlingar och Tidskrift för 1892, 
sid. 168. 
sR=befruktning: 


Entomol. Tidskr. Årg. I3 ELSA. (2802),5T 14 


210 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 392 . 


En, som är okunnig om dessa maskar och på vanligt sätt anser 


kornaxen, skulle föreställa sig den båtsammaste gröda, då han 


räknar hela 50 till 60 kornen uti ett korn-ax; men får ansenlig 
afkortning, sedan kornet blifvit uttröskadt, igenom en myckenhet 
slösäd. Jag tog axen af kornet och lade dem uti ett glas väl 
tilltäppt, då jag efter 14 dagar vid den 16 juli, fick en hel svärm 
förvandlade och utflugna insekter — — — — — ; de blefvo. ett 
slags oändeligen små flugor, dem jag ofta sett flyga på örternas 
blad, men hållit dem ovärdiga att anteckna, emedan de voro så 
små och så ringa. Nu finner jag dem vara af stor vigt till den 
stora skada de göra landet, som väl kan stiga i Sverige årligen 


— — — — »Flugan är ogement 


till 10,000 tunnor korn>. 
qvick, så att, då jag hade hela svärmen uti ett glas, kunde jag 
dock icke fånga en enda, förrän jag måste sätta hela glaset uti 
ett vatten-käril och der öppna detsamma, att vingarne blefvo 
våta, så att de icke kunde flyga; men då jag släppte dem seder- 
mera på papperet hoppade de nästan som låppor, fastän bak- 
föttren till hoppande icke tycktes vara skapade». 

»Allt hvad vi kalla slökorn är intet annat än förtvinade 
korn, som äro smalare och lättare samt gå icke fram under kast- 
ningen i sädesbingen, ty de hafva ingen kärna. Öppnar man 
dessa, finner man inom kornet i stället för "kärna allenast ett 
groft mjöl, hvilket är intet annat än exkrementer af denna mask, 
som uppätit kärnan, så att om denna mask ej skadade kornet, 
blefve ej mera slö-korn än slö-råg. Regnet kan icke skada kor- 
net i dess blommande utan blifva alla korn uppfyllda med kärna, 
ehuru ringa den då må vara, äfven i missväxtår, derest ej en 
ovanlig torka alldeles upptorkar kornet, då det går utur holk; 
men allt annat slö-korn är af denna lilla fluga förorsakadt». 

» Således har jag här först föreställt ett nytt eller förr obe- 
kannt insekt, som gör åkermannen den största skada. Den gör 
vårt fädernesland stor nytta, som kan lära oss att utestänga detta 
kreaturet ifrån våra kornåkrar»>. 


3 Här följer dels en beskrifning af själfva flugan dels en betraktelse 
öfver de små organismernas ofantligt stora betydelse i naturens hushållning, 
hvarvid LINNÉ med profetisk blick uttalar den tanken, att många sjukdomar 
bero på dylika organismer. En sanning, som det först i våra dagar lyckats 


vetenskapen att verkligen bevisa. 


AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 211 


, 


Då man läser denna LINNÉS noggranna och lifliga skildring 
af slökornflugan och dess härjningar, skulle man kunna taga för 
gifvet, att det endast behöfts detta påpekande af ett för jord- 
bruket så ytterst skadligt djur för att inom kort på offentlig eller 
enskild väg skulle hafva vidtagits alla nödiga åtgärder för att 
undersöka djurets lefnadsvanor och bekämpa dess härjningar. Så 
är dock, märkvärdigt nog, ingalunda förhållandet, utan ännu den 
dag som i dag är, nära 150 år efter det, att LINNÉS afhandling 
offentliggjordes, finnes trots landtbruksinstitut, landtbruksskolor 
m. m. knappt en enda landtbrukare i vårt land, som ens hört 
talas om slökornflugan, och ännu mindre har man då kunnat 
tänka på att i någon mån stäfja dess framfart. Kornodlaren kan 
visserligen ej undgå märka, att vid tröskningen en stor procent 


"af kornen endast äro tomma agnar, men okunnig om den rätta 


orsaken skyller han detta på ogynnsam väderlek, frost o. d. eller 
antar, då annan förklaring saknas, att det ligger i naturens ord- 
ning, att ett visst antal korn skola vara tomma; en förklaring, 
som ju skenbart bekräftas däraf, att han en lång följd af år iakt- 
tager samma mängd af slökorn. Såsom redan LINNÉ framhåller 
och hvarje noggrannare undersökning genast bekräftar, är detta 
dock ingalunda förhållandet, utan kornen felslå tvärtom ytterst 
sällan utan en direkt yttre anledning. 

Man må dock ej i detta fall döma den stora allmänheten 
allt för strängt, ty den saknar ju i de flesta fall förutsättningarna 
för att göra noggranna iakttagelser med afseende på dylika växt- 
skador. Långt märkvärdigare är det däremot, att de två enda 
läroböcker, som hittills i vårt land utkommit rörande jordbrukets 
skadedjur, lämna så godt som inga upplysningar om slökorn- 
flugan. I den ena” af dessa läroböcker finnes å sidan 324 en- 
dast ett kort referat af LINNÉS uppsats, men i den andra” långt 
senare utgifna läroboken finnes, märkvärdigt nog, ej ett ord om 
slökornflugan. Under sådana förhållanden må det ej förefalla 
underligt, om den allmänhet och de elever vid våra jordbruks- 


2 DAHLBOM, G., Kort underrättelse om skandinaviska insekters allmän- 
nare skada och nytta i hushållningen, En handbok för landtbrukare och natur- 
forskare. Lund 1837. 

5 HOLMGREN, A. E., Om åkerns vanligaste skadeinsekter. Stockholm 1873. 
Prisbelönt af K. Patriotiska sällskapet). 


> 
3 


212 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


skolor, som använda denna lärobok, äro i okunnighet om slökorn- 
flugans tillvaro. Det hela är ett sorgligt vittnesbörd om det all- 
deles bakvända sätt, på hvilket man hittills i vårt land gått till- 
väga med afseende på våra odlade växters sjukdomar; en sak till 
hvilken vi närmare skola återkomma härnedan. 

Den förste, hvilken, såvidt jag känner, efter LINNÉS tid offent- 
liggjort några på egna iakttagelser grundade meddelanden om 
siökornflugan är prof. H. von Post vid Ultuna landtbruksinstitut. 
I en i Landtbruks-Akademiens Handlingar och Tidskrift för år 
1885 sid. 257—266 införd uppsats redogör Vv. Post för sina 
under sommaren 1884 vid Ultuna gjorda iakttagelser om denna 
arts härjningar å korn och andra sädesslag. Vi skola framdeles 


återkomma till denna förtjänstfulla uppsats och nöja oss därför 


här med att endast omnämna densamma. 

Under åren 1883—90 vistades jag någon del af sommaren 
i olika trakter af Roslagen och blef därvid i tillfälle att taga 
flera kornprof såväl från trakten af Vaxholm och Furusund, som 
från Häfverö i norra Roslagen. Öfverallt fann jag, att slökorn- 
flugan förekom i så stor mängd, att åtminstone 10 proc. af kor- 
nen voro förstörda. Äfven på andra håll har under dessa år 
liknande rön gjorts. Så har t. ex. professor J. ERIKSSON munt- 
ligen underrättat mig om, att slökornflugan å försöksrutorna vid 
Landtbruks-Akademiens experimentalfält härjat så, att han månget 
år nästan alldeles gått miste om en duglig afkastning, och i sin 
berättelse till K. Landtbruksstyrelsen jiför år 1890” omtalar S. 
LAMPA arten såsom förekommande på Gotland. 

Då emellertid nästan alla de ofvan anförda iakttagelserna 
äro gjorda i Upland, anmärktes ofta, att man ej visste något om 
flugans utbredning i öfriga provinser och att det vore möjligt, att 
hon där ej uppträdde såsom skadedjur, För att i någon mån 
afhjälpa denna brist, tillät jag mig att i augusti månad förlidet 
år hänvända mig till bekanta eller för saken intresserade personer 
i en stor del af våra landskap med anhållan om prof å korn. 
Till alla dessa här nedan nämnda personer anhåller jag att få 
framföra min hjärtliga tacksamhet för den beredvillighet, hvarmed 
de villfarit min begäran. Enär såväl genom professor v. Posts 


6 Se Uppsatser i praktisk entomologi. I, 1891, sid. 12 och Entomol. 
Tidskrift, Årg. 12, 1891, sid. 44. 


ER TF NV VE 


AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 213 


som genom mina egna iakttagelser tydligen framgått, att det 
2-radiga kornet i långt mindre grad än det 6-radiga angripes af 
slökornflugan, har jag sökt att såvidt möjligt erhålla prof å båda 
kornslagen från hvarje ställe. Detta har dock ej alltid låtit sig 
göra, enär å flera trakter endast endera sorten odlas. 

Vid undersökningen af skadadt korn kan man förfara på 
flera sätt. Ett af de enklaste och bekvämaste är att, såsom re- 
dan LINNÉ föreslår, inlägga ett visst antal ax i ett slutet glaskärl 
och sedan räkna de flugor, som framkomma. För att denna 
metod skall vara någorlunda tillförlitlig fordras dock, att axen 
skola intagas så tidigt, att ännu ej några flugor hunnit utkläckas; 
men att därvid träffa den rätta tidpunkten, så att ej en del af 
djuren dö af torka, ifall axen aftagits för tidigt, är ej så lätt. 
Dessutom händer nog alltid, att en och annan larv eller puppa 
dör utan att förvandlas till fluga, och man kan därföre med sä- 
kerhet påstå, att det procenttal af skadade korn, som på. detta 
sätt erhålles, blir för lågt. Då de af mig emottagna profven dess- 
utom försändts längre väg i papperspåsar eller trälådor, ur hvilka 
nog en eller annan fluga kunnat leta sig ut, ansåg jag kläcknings- 
metoden oanvändbar och har i stället användt det långt besvär- 
ligare och mera tidsödande sättet att undersöka hvarje korn sär- 
skildt och räknat de skadade och oskadade kornen i hvarje ax; 
Denna metod bör, för såvidt man kan skilja de korn, som ska- 
dats af slökornflugan, från dem, som af annan anledning felslagit, 
vara så godt som absolut säker. För såvidt jag kunnat utröna, 
möter det också ej några svårigheter, att igenkänna de af flugan 
angripna kornen från dem, som alldeles felslagit eller skadats af 
någon annan insekt. Hvad först de korn beträffar, som alldeles 
felslagit, så att ingen kärna utbildats, så äro de redan till utse- 
endet tunnare än de af slökornflugan förstörda och kännas, då 
man klämmer på dem, fullständigt tomma, och om man slutligen 
med en fin sax klipper dem tvärs af, finner man mellan blom- 
fjällen (agnarna) endast lämningar af ståndarna. Sådana korn 
äro emellertid ganska sällsynta och fåtaliga och förekomma van- 
ligen endast i axets nedersta del. De af slökornflugans larver 
angripna kornen äro än tjockare (stundom lika tjocka som de 
oskadade kornen) än tunnare, men kännas alltid, då man kläm- 
mer på dem, mjuka och eftergifvande, dock alltid så, att man 


5 


214 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


tydligen märker, att något finnes kvar mellan blomfjällen, och 
om man klipper dem tvärt af, ser man med förstoringsglaset lätt, 
att deras inre är fylldt af ett hvitgult eller gulbrunt pulver, som 
hufvudsakligen består af exkrementer samt af lämningar af pupp- 
skalet. Detta pulver är vanligen fullständigt omslutet af den en- 
dast i spetsen genomborrade fruktväggen, hvilken således kvarstår 
såsom ett skelett och tydligen visar att kornet ernått den fulla 
storleken, ehuru dess inre senare förstörts af fluglarven. Jag har 
aldrig påträffat någon annan insekt, som på samma sätt lefver i 
fröen af vårt vanliga korn, och anser mig därför fullt berättigad 
att antaga, att alla de på detta egendomliga sätt fördärfvade kor- 
nen äro uppätna af slökornflugans larv. Någon gång har jag 
funnit korn, som från sidan varit urätna af någon insekt, men 
dessa innehålla aldrig något »maskmjöl» och hafva således urätits 
af en större insekt, som ej lefvat inuti dem. 

För den, som i större skala vill undersöka den skada, som 
slökornflugan förorsakat honom under ett visst år, vill jag föreslå 
ett annat förfaringssätt, som bör lämna ett ganska godt resultat. 
Sedan sädan tröskats, uppmätes så väl det strida kornet, som 
agnarna och slökornet; af detta senare tager man sedan ett mindre 
prof t. ex. en liter och räknar efter, huru många af slökornflugan 
skadade korn, som finnas i denna liter. Sedan blir det ej svårt 
att med kännedom, om huru många oskadade korn, som i medel- 
tal gå på en liter, räkna ut, huru många hektoliter genom slö- 
kornflugans åverkan gått förlorade. 

Resultatet af mina undersökningar framgår af den tabella- 
riska Öfversikten å sid. 216—217. 

Af densamma ser man för det första, att en ofantlig skillnad 
förefinnes mellan sexradigt och tvåradigt korn med afseende på 
deras mottaglighet för skada af slökornflugan. Hvarpå detta 
egentligen beror är ej så lätt att säga, men troligen kan det ej 
bero på någon olikhet hos blomfjällen eller hos själfva kornet, 
utan sannolikt därpå, att axen hos det tvåradiga kornet fram- 
komma något senare och på en tid, då flugan redan lagt sina 
ägg. Huru än härmed förhåller sig, så visar detta fall tydligen, 
huru två mycket närstående växtformer genom en ringa olikhet i 
byggnad eller utveckling kunna vara olika mottagliga för skador 
af en och samma insekt, och häraf framgår vikten af att i hvarje 

6 


| 
ä 

: 

- 


fe Y bå / N Å 4 I 


AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 215 


fall noga pröfva de olika varieteternas och arternas motståndskraft 
mot den ena eller andra sjukdomen. 

Hvad åter det sexradiga kornet beträffar, så synes det mig 
genom dessa undersökningar vara tillfullo bevisadt, att LINNÉ hade 
fullkomligt rätt, då han i Fauna suecica” säger, att slökornflugan 
förstör minst hvart tionde korn af hvarje års skörd, ty medeltalet 
af skadade korn 1i alla profven från Skåne till Norrbotten utgör 
ej mindre än 12 procent. 

Om man åter tager de elfva profven från de mellersta pro- 
vinserna, Gestrikland, Upland, Vestmanland och Vermland, för 
sig, så springer talet upp till icke mindre än 20,5 proc. Åtmin- 
stone för dessa provinsers och sannolikt äfven för Södermanlands 
och Nerikes kornodlare borde det därför vara en lifsfråga att 
sätta en gräns för slökornflugans härjningar eller ock öfvergå till 
odlingen af tvåradigt korn. Om man nämligen tager slökornflugans 
härjningar med i räkningen, så sjunker medeltalet af oskadade korn 
i axet hos sexradigt korn för hela området ned till 29 och skill- 
naden mellan tvåradigt och sexradigt blir således ej så stor som 
den annars skulle vara. 

Det skulle emellertid vara väl, om slökornflugans skuldregi- 
ster vore afslutadt med hvad vi härofvan omtalat, men så synes 
tyvärr ej vara förhållandet. Såväl professor H. VON Post som 
landtbruksstyrelsens entomolog, herr S. LAMPA, anse sig nämligen 
hafva funnit, att det är samma flugart, som angriper sädesbrod- 
den och lefver så väl i höstsäden om hösten, som i vårsäden 
om våren. Hos de unga plantorna träffar man nämligen ofta 
innerst i det späda strået eller i själfva stamknoppen små hvita 
fluglarver (maskar), som där förstöra de inre delarna samt göra 
att en del af bladen och stundom hela plantan gulnar och viss- 
nar. Äfven om ej hela plantan dör, förstöres dock anlaget till 
det blifvande strået och nya strån kunna därefter endast utbildas 
på sidorna, förutsatt att roten förblifver oskadad. Äfven på detta 
sätt förorsakas årligen stor skada å alla våra stråsädesslag, och om 


7 P. 456. »Musca frit. Habitat intra glumas hordei, granum facile 
decimum quodque destruens, unde Frit seu grana hordei viliora levioraque 
prognascuntur, maximo damno agricolorum», Här må i förbigående anmärkas 
att »frit» är ett gammalt latinskt ord, som betyder slökorn; det har således ej, 
såsom utländska författare och äfven V. POST antagit, svenskt ursprung. 


7 


TERS NGO I KOCKNO FEB /OTS | —ETTASS AO Frk FS ETOPJIJ =" TREES ES SA PPISJADIE "TJ 


8'gz Ib9 lzzz (ASEA (EN GS RER USABIFLITORH [EA "> PpuejuwraA I quiq sasof5ogp "I 
£'6$ ILorlSrg |E£€—zElor « Ma FREE RESR SE 6 5) ARR RER « € 
+'6z 168 lzof GEST ÖRE « « FPRE ver 2 NR « « 
I SA BOOKS SEO | NOSSNYHO [SET ÖRON Ef RR RAA SPLIJSaA "I 
Ltg SZ [OLE OP 6EIOR Ja « « a « « « « 1O 
GSR TT gles öre ESO I1SOJ NOA 'H 10Ssaj01g |”" I1EJSYOS10J smmInsuisqniqipuej 2427) Jo |Ö 
a "e19] ed AR tra +t9 oof LE—9E OM av « « CY Vi SÄ ov « « PIA KkQpuvs SENS 
(Å 
so "e19] pepuejqpues gd or |6I 161 TZ OLE « « EN Se « « — PIA opepsswog "I |l 
E 'prolra] ed SYTT SE leot IKE—ELI0T | TTRLG, OEI LEu [OSS FT puejdQ I yniq omg PIA 252sny "1 19 
= '1pesew er Jos —opblst4z 64 ILgz |L€—9Elo1 INQULSTHY "Vy UuPwWsugfouorgp rruemiiitinn puejynsar) esiou I dogy2g Ip IS 
z GEraEIor 086 ISS 2flOn | NAGOWAIYVd kl USIeTellONS puejsdursjaH eluOou I stog "I IF 
E SE SEISeR GRE OT 5 NASN. KOR a GOASTE puejsursjpH Bou I osmoy "I |€ 
4 '29280w 30 (4 grerIGE Igre leg ga « « « I UBPNOgIHON "ejoxyssyniq]pue| suunup "I Iz 
3 oc I= 108 OGEIOE Vanvs S AISuOSf ULdyo oe gajmT wo Iou nu € mopuns "I 
a 
=) 
3 fos 
EE Si SR (| re el 
Zz BE) SLUSS SNS 
[2] = 4 8 |A [4 Z sS 
Se | [CE AE EE v FAR EL = 
La] SÅ T 3 42) SR :o 5 
'1e3 Sa SS GSR ES FSS : "ISWOYIBY SJJAJOI = 
IeSUIUHIEWUUY no IR ola S RE a1epugsuT MIB SJJAJOIJ = 
=S (RS EN er) FR = = 
K OLA [2] = = GA 
= Ed | | FOS ke 
= = oc 3 SS kn (2) =S 
z | =E < [>] 
ERE SE 


'UIOY I3IPLIXIGS "Vy 


216 


:uasJoId BJYOQSIapun ap Je IASIIAJO 


E 


AR 


OM SLÖOKORNFLUGAN. 


AURIVILLIUS 


"ejIOH I2HIJÄW UIXY 


"paol1a] ed 
"e19] pepuejqpues eg 


— |9'0 Ir |Le6'z 1z lobi 
— | 0 = [Sög-)re=ozlor Jr NOSSYH NY "JOS TASI Er SET aee ran uej SPeIsuensIus I f0jtVJ 
— Oo |— lzIb lI1z--0zl08 Jr « ar SIE BrrR sy a SAR Fr a NS dag UTSE SS AR € 
= IE KON a ERNST ÖR NE « ARE [SEO METER ag grogg ee « 
 ISPAÖR ERS een Ce GSlO ET INU ESO EG (a fc tod By AN uar es ERE rie SAST SS ADVUYDIJ 
SN ISEN | OR OSA ee Te OLE EE ONA TKOTSE IV USJUS PuSTUTA rr rea Te ug|snyog I uagDos IsÅT 
— 0 = |0zz GR |OT- FE TVN AS ORD SUSJJUN PNG fe er rare 9 NR Surdoyquol 
— (a | ll CS ATS CA [ON OR SE SE NOESGEN) Seb Tate (JE oree OS SEOMKE Sar a OR 2UMUUIYG 
= ICON OR fe SO NIE NGE SR Ö OJO NTE bräg såRr re AS SS SVLOGJ 
= ON (SE Sie OM re NÖSTITIET- SANS TIO FT SE ae or fer Se OWSJLSJ X KkQAOMT 
— ECO oa I KOR (CM la fv fa fc (SS: (OJ få [FN [Er [Bee fo PA fal | US rn SS en AE ENSE SS PVISJLVST 
= o |— le€z (SCA (05 GR TSOJ- ATYEIS LOSS) Öldig =E BE ke Ern Res SR Ane DUNN 
— /Ad5, ljus | Våreka [04 - SKON in FER RA « « & ÅS SINA OD EP YA EDS HIS 
— |6'olz |g0z AO EN SANT) LO) Eb GA ur | RS TT puejdg I qniq oz 
"UIOY J3IPLILAL Cd 

— fifZI Josz]6sz'o]ee—ze biz 

SSE OM O0G FIG OTO Ar NOSSYHANY a MOSTASA RT ee ur[ SPejsuensuY I fOjuDT 
— IVER FE OEE SER OM INT SO GJ rg OTO TE) ST a RE SA I UDJHCI LOUJDST 
I OP EIET le8e 080211 IEFILYNÖG AO TLSsTUn PV Es SO Surdoquol 
= (OA a OKÄNT « SEN APS ANSER SN CY RMS SLOQI209 
= ClES |02-1666E Che 2 ora I SYHEXALS VV TSIuSpUSJuTA Fars ug[Snyog I uaHDos ÅT 


aj 


EAT SEN VEN SNOR FI SKIGORILENI IE 


1z 
[014 
61 
QI 


dal 
SN FE WIRE 


218 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1392. 


dessa larver verkligen också tillhöra slökornflugan, så kan man 
sannolikt beräkna den skada, som af henne förorsakas, till tre 
gånger det belopp, som ensamt uppkommer i kornaxen. Att 
saken förhåller sig så, som nyssnämnda högt aktade författare 
påstå, blir sannolikt äfven därigenom, att de flugor, som i augusti 
utkläckas i kornaxen omöjligen kunna tänkas lefva ända till nästa 
sommar för att då först lägga sina ägg i kornaxen, utan de lägga 
utan tvifvel ägg redan före vinterns inbrott. De ägg, som då 
läggas, måste läggas på annat håll, och de ur dem utkläckta 
larverna lefva sannolikt på annat sätt än de larver, från hvilka 
flugorna utkläckts, och det ligger därför nära tillhands att antaga, 
att dessa ägg läggas å höstsädesbrodden. De i denna brodd lef- 
vande larverna kunde därpå hinna förpuppa sig och lämna flugor, 
till den tid, då vårsäden uppkommer, och därpå skulle då slut- 
ligen de flugor, som i juni—juli lägga sina ägg i kornaxen, här- 
stamma från larverna i vårsädesbrodden. Flugan skulle således 
årligen hafva tre generationer, alla högst skadliga för våra sä- 
desslag. 

Ehuru jag anser det ganska sannolikt, att detta kan vara 
slökornflugans verkliga lefnadshistoria 1 dess hufvuddrag, anser 
jag mig dock böra påpeka, att detta ännu ej är verkligen bevi- 
sadt, utan att det vore möjligt, att den ena eller båda af de for- 
mer, som lefva i sädesbrodden, vore skilda arter och att man 
hittills på grund af flugornas stora likhet förblandat dem och 
ansett dem såsom en och samma art. Ett afgörande svar på 
denna fråga kan först lämnas därigenom, att man verkligen följer 
slökornflugans hela utveckling år efter år, ser huru hon om hösten 
lägger sina ägg, 1lakttager när dessa kläckas och hur de ur dem 
framkomna larverna lefva m. m. En sådan undersökning kräfver 
emellertid en längre tids mödosamt arbete samt nödiga hjälp- 
medel och kan därför svårligen utföras annat än på en för ända- 
målet särskildt inrättad försöksstation. 

Det första, som måste göras, ifall man önskar uppträda mot 
slökornflugans härjningar, är emellertid just att på det noggran- 
naste och i hvarje enskildhet taga reda på djurets /ela utveck- 
lingshistoria och alla dess lefnadsvanor. Utan kännedom härom 
famlar man omkring i mörkret och kan omöjligen föreslå några 
botemedel, som hafva utsikt att gagna. Erfarenhet visar däremot, 


10 


a 


dt ne sl VR I Rn 


TA REN Nr på An 
er : 


AURIVILLIUS:! OM SLÖKORNFLUGAN. 219 


Å 


att då man verkligen ordentligt känner ett skadedjurs lefnadsvanor, 
så får man också därigenom vanligen kännedom om någon svag 
punkt, mot hvilken man med hopp om framgång kan rikta sina an- 
grepp. Hvarje rationelt bekämpande af kulturväxternas sjukdomar 
måste därför ovilkorligen börja med ett studium af sjukdomen och 
sjukdomsorsakerna, sedan följer i andra rummet att genom noggranna 
försök pröfva nyttan af de medel, som kunna komma i fråga att 
användas, och till sist återstår därpå att bringa till allmänhetens 
kännedom de medel, som verkligen blifvit pröfvade och befun- 
nits ändamålsenliga. 

Detta förefaller så solklart, att det ej ens skulle behöfva 
framhållas, men jag har dock trott mig i sammanhang med redo- 
görelsen för slökornflugan böra betona denna sak, enär det före- 
faller mig, som om man hittills i vårt land med afseende på det 
Zilla man gjort, för att bekämpa kulturväxternas sjukdomar, delvis 
gått en alldeles motsatt väg. Man synes nämligen hafva förut- 
satt, att vetenskapen i vårt eller i andra (!) land sutte inne icke 
allenast med noggrann kännedom om skadeinsekternas lefnads- 
vanor, utan ock med medel mot deras härjningar, och att allt, 
som behöfdes, därför endast vore att sprida denna kunskap bland 
allmänheten. Man har därför utdelat pris till böcker om skade- 
insekterna, utan att besinna, att dylika böcker, så länge inga 
nämnvärda undersökningar skett i vårt land, omöjligen kunnat 
innehålla stort annat än öÖfversättningar af i andra land gjorda 
iakttagelser, som för oss varit af föga eller intet värde. Och då 
på senare tiden årligen lämnats ett anslag af 1,000 kronor för 
anställandet af en landtbruksentomolog, synes man äfven därvid 
så godt som uteslutande tänkt på, att denne skulle vara till, för 
att meddela råd och upplysningar om skadeinsekter, hvaremot 
man ej gjort något för att sätta honom i tillfälle att göra de 
studier och försök, som bort föregå dessa råd och upplysningar. 
Att det oaktadt en del viktiga undersökningar blifvit gjorda 
af denne landtbruksentomolog, vill jag vara den förste att er- 
känna, men detta beror så godt som uteslutande på oegennyt- 
tigt och uppoffrande arbete af den, som på senare åren erhållit 
ifrågavarande uppdrag. Af hans berättelser till K. Landtbruks- 
styrelsen för 1890 och 1891 framgår emellertid tydligen, att 
många och kanske de viktigaste undersökningarna ej kunnat och 


Er 


220 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


ej kunna utföras, utan att hela denna sak anordnas på ett helt 
annat och ändamålsenligare sätt än nu. 

Om vi nu återgå till slökornflugan, så är jag alldeles öfver- 
tygad om, att våra korn- och sädesodlare, så snart de mera all- 
mänt kommit till insikt om, att slökorn hvarken bero på väder 
och vind eller på en olämplig jordmån, utan på denna lilla flu- 
gas härjningar, lika kraftigt skola yrka på att något göres för 
att. utreda denna sak, som de nyligen yrkat på undersökning af 
de för sädesslagen skadliga rostsvamparna. Därför kan jag ej 
annat än uppmana hvar och en, som möjligen ännu hyser något 
tvifvel om' slökornflugans skadlighet för det sexradiga kornet, att 
själf på sina fält och i sin hemtrakt utföra några ordentliga un- 
dersökningar och således med egna ögon öfvertyga sig om san- 
ningen af det, som jag här ofvan sökt framhålla. 

Ännu återstår att säga några ord om ett par egendomlig- 
heter i slökornflugans lefnadshistoria, som bidraga att göra henne 
till ett så svårt skadedjur, som hon 1i själfva verket är. 

Man får ofta höra uttalas den åsikten, att människan är täm- 
ligen redlös mot skadeinsekterna, men att naturen själf genom 
åtskilliga henne till buds stående medel vet att bevara en viss 
jämvikt så, att skadeinsekterna ej alldeles taga öfverhand. Detta 
påstående innebär visserligen mycket som är sant och bekräftas 
af den dagliga erfarenheten, men man glömmer vanligen, att det 
just är människan, som stör jämvikten och som därför också 
har att tillse, att den genom hennes försorg återställes, och inga- 
lunda kan lägga armarne i kors och lita på att denna jämvikt 
af sig själf återkommer, samtidigt med att hon oupphörligen rub- 
bar den. Hvarje böljande sädesfält är i själfva verket ett exempel 
på en störd jämvikt, ty i den fria naturen förekommer vanligen 
ej samma växtart på detta sätt öfver en större yta, utan att vara 
uppblandad med andra. I samma mån man nu odlar en växt i 
stor skala, i samma mån hjälper man också de skadedjur, som 
lefva på denna växtart, i striden för tillvaron, underlättande deras 
spridning och förökning. Sanningen häraf har man med afseende 
på skogen redan genom en dyrköpt erfarenhet lärt sig att inse i 
Tyskland och man föredrager därför numera blandade skogsbestånd 
framför rena. Häraf framgår också orimligheten af det stundom 
uttalade påståendet, att skadeinsekterna skulle blifva färre och af 


12 


AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 221 


sig själfva försvinna i samma mån som jordbruket blefve mera in- 
tensivt och uppdrifvet. Den dagliga erfarenheten från alla länder 
visar tvärtom, att den högre och mera specialiserade kulturen 
vanligen medför en större strid mot växtsjukdomarna, hvilka all- 
deles såsom de mänskliga sjukdomarna snarare tyckas blifva flere 
än färre för hvarje år, eller åtminstone skola blifva det, om man 
ej gör något för att hämma dem. Man har utan tvifvel att söka 
anledningen till den falska förhoppningen om skadeinsekternas 
försvinnande af sig själfva i det faktum, att det verkligen finnes 
några insektformer, som på grund af alldeles särskilda lefnads- 
vanor förminskas eller utdö i trakter, där all jorden blir uppodlad, 
men detta gäller naturligtvis icke alls om dem, som 1 larvstadiet 
lefva af kulturväxterna och följaktligen ej heller om slökornflugan. 
De krafter, som naturen vanligen använder för att hålla skade- 
insekterna inom vissa gränser och till hvilka man därför också 
vid insekthärjningar sätter stora förhoppningar, äro insektätande 
fåglar och framför allt parasitinsekter. Det är ju en känd sak, 
att det knappt finnes en enda insekt, som ej förföljes af någon 
parasitstekel, som lefver på dess bekostnad. Förunderligt nog 
ser det emellertid ut, som om slökornflugan skulle vara så godt 
som fredad för dessa båda fiender. Att det ej finnes någon fågel, 
som kan leta reda på de små slökornfluge-larverna inuti kornen, 
därom är jag öfvertygad, och jag har ej heller någon anledning 
tro, att själfva flugan just är utsatt för någon förföljelse från fågel- 
världens sida, och slutligen har jag aldrig under alla de år jag 
utkläckt flugan ur kornax lyckats erhålla en enda parasit, som lefvat 
på dess bekostnad. Jag vågar ej därför påstå, att slökornflugan 
är fullkomligt fri för angrepp af parasitsteklar, men om det finnes 
någon parasit, som angriper larven inuti kornet, så måste den 
åtminstone i Upland vara så sällsynt, att den ej kan hafva någon 
betydelse såsom bundtsförvandt 1 striden mot slökornflugan. Det 
behöfver ju knappast påpekas, att detta ovanliga förhållande i 
hög grad skall bidraga till att göra slökornflugan så allmän, och 
då jordbrukaren härvidlag ej synes hafva att påräkna någon hjälp 
från vanligt håll, har han så mycket större anledning att söka 
hjälpa sig själf. En förhoppning återstår dock och det är den, 
att de generationer, som troligen lefva i sädesbrodden, kunna 
vara utsatta för några fiender. 


I3 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT FÖD2 


NN 
NN 
NN 


En annan sak, som slutligen äfven med afseende på slökorn- 
flugan förtjänar framhållas är, att jordbrukaren vid denna skada 
ej ens har den trösten, att jorden fått behålla de näringsämnen, 
som skulle funnits i slökornen, ty det lider intet tvifvel, att flug- 
Jarven vid sin utveckling förbrukat fullt så mycken näring, som 
annars skulle funnits i kornet. Vid andra insektskador, då strået 
eller axet förstöres innan det blommat eller satt frukt, kan iman 
åtminstone finna en tröst däruti, att jorden fått behålla en del af 
de näringsämnen, som annars skulle förbrukats. 

Af allt hvad jag här ofvan anfört, bör det vara tydligt, att 
det ej kan falla mig in att nu föreslå något botemedel mot slö- 
kornflugans härjningar. Svårt vore visserligen ej att framkasta 
ett eller annat förslag i den vägen, men om man kunde beräkna, 
hvad dylika omogna och opröfvade förslag kostat och årligen 
kosta allmänheten, skulle man blifva långt försiktigare i deras. 
framställande och 1 stället yrka på, att staten genom sakkunnig 
person läte utföra alla de undersökningar, och pröfva de bote- 
medel, som i hvarje fall kunde komma 1 fråga. Jag är äfven 
lifligt öfvertygad om, att den obetydliga utgift, som staten därvid 
årligen skulle behöfva vidkännas, ej skulle uppgå till den summa, 
som nu årligen af enskilda inom landet bortkastas på onödiga och 
ändamålslösa försök, för att nu ej säga ett ord om den vinst, för 
det allmänna, som uppstode, ifall undersökningarna ledde till ett 
godt resultat och således verkliga och användbara medel mot 
växtsjukdomarna blefve upptäckta. Om utrymmet medgåfve det, 
skulle det ej vara svårt att anföra åtskilliga exempel på, huru ej 
allenast enskilda utan äfven myndigheter åtskilliga gånger 1 vårt 
land med afseende på insekthärjningar vidtagit mått och steg, 
som ej allenast varit ändamålslösa utan rent af skadliga; något 
som nog skall fortfara, ända tills man verkligen inser, att det ej 
är tillfyllest att väl bruka och gödsla jorden, utan att det äfven 
är af vikt att studera de sjukdomar, som detta oaktadt kunna an- 
gripa grödan. Ett fall för dagen kan jag ej underlåta att i detta 
sammanhang omnämna. Under förflutet år har man i Frankrike 
upptäckt en parasitsvamp, som skall lefva på och förstöra ållon- 
borrelarven, och sedan man nu renodlat densamma, utbjuder man 
dess sporer 1 handeln till alla dem, som äro besvärade af ållon- 
borrelarverna. Såsom bekant äro äfven vissa sträckor af vårt land 


14 


| 
; 
; 
i 
É 


AURIVILLIUS: OM SLÖKORNFLUGAN. 223 


så svårt hemsökta af ållonborrarna, att staten för senaste härjning 
beviljade ett anslag af ej mindre än 60,000 kronor i och för 
skalbaggarnas insamling. Om nu detta medel skulle vara af något 
värde, har saken således äfven för oss den största betydelse. 
Emellertid finnes nu i Sverige ingen enda, som kan besvara denna 
fråga, och ingen kommer heller att kunna göra det, så länge ej 
en enda försöksstation finnes i hela landet. I fall nu medlet är 
värdelöst, kommer troligen en hel mängd enskilda personer att 
blifva lurade, men skulle det åter verkligen duga till något, så 
få vi troligen först långt i framtiden några verkliga bevis därför, 
och staten har under tiden antagligen många gånger hunnit ut- 
betala en lika stor summa, som vid sista härjningen, något som 
den måhända ej behöft, i fall man sörjt för, att vi 1 detta fall 
följt med vår tid. 

Konkurrensen är äfven på jordbruksområdet i våra dagar så 
stor, att det sannerligen ej duger att i något fall blifva efter. 
Den, som af liknöidhet eller okunnighet ej bryr sig om att i 
något fall följa med, har sig själf att skylla, om han därigenom 
utsätter sig för förlust. 


Som tryckningen af denna uppsats i Entomologisk Tidskrift 
på grund af flera skäl betydligt fördröjts hade jag hoppats, att 
äfven kunna meddela några uppgifter för år 1892 angående slö- 
kornflugans härjningar i Sverige, men detta har blifvit omöjligt 
därigenom, att jag vistats utrikes så länge, att efter min hemkomst 
inga prof vidare kunde erhållas. I stället begagnar jag tillfället 
att här meddela en liten notis om flugans uppträdande i Holland. 
Notisen är författad af Dr. J. RiTZEMA Bos och intagen 1 »Zeit- 
schrift fär Pflanzenkrankheiten» sid. 347. Den har följande 
lydelse: »Slökornflugan förekommer vanligen i tre generationer 
årligen, och dess larv kan utveckla sig i nästan hvilket sädes- och 
gräslag som helst, förutsatt att detta vid äggläggningen befinner 
sig på ett lämpligt utvecklingsstadium. Många år utvecklar sig 
vårgenerationen såsom larv i unga hafreplantor, isynnerhet då 


- 


15 


224 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


hafren sås sent eller sent börjar att växa. Om första generatio- 
nens larver på våren hafva utvecklats i hafreplantorna, hvarige- 
nom många af dessa upphöra att växa och alldeles förstöras, så 
framkomma flugorna vanligen för sent för att kunna lägga sina 
ägg i hafrens blommor. Den andra (sommar-) generationen ut- 
vecklar sig därföre i Holland vanligen ej i hafren, utan i åtskjl- 
liga vilda gräs. Våren 1891 var emellertid på grund af den 
ogynsamma väderleken hafrens utveckling så försenad, att hafren 
ännu ej blommat, då flugorna framkommo. Häraf blef det en 
följd, att både vår- och sommargenerationen lefde i hafren å 
samma åker, något som hittills ej observerats i Holland.» 

Af denna notis framgår, att slökornflugan i Holland visat 
sig skadlig äfven för hafren och detta bekräftar således de af VON 
Post och LAMPA gjorda iakttagelserna, försåvida man får taga 
för gifvet, att den af RITZEMA omnämnda flugan verkligen är 
samma art som LINNÉS Öscints frit. RITZEMA synes märkvärdigt 
nog ej hafva någon kännedom om sommargenerationens förekomst 


1 kornaxen. 


-— — — Ve 0 


16 


PSN - 


225 


UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA BRACHYCERA I 
JARESBERG OG EAURVIGS AMT SOMMEREN "891 


[ 


AF 


OLAF BIDENKAP. 


Siden vor dygtige entomolog H. SIiEBKES död er der, saavidt 
mig bekjendt, her i Norge kun udkommet et eneste arbeide, der 
omhandler dipternes geografiske udbredelse i landet, nemlig et af 
hr conservator W. M. SCHÖYEN forfattet supplement till SIEBKES: 
»Enumeratio Insectorum Norvegicorum>», Fasc. IV. (Chr. Vid. 
Selsk. Forh. 1890, ni:r 12), vesentlig grundet på 2ldre under- 
sögelser. Denne omstendighed har bevzeget mig til at offentlig- 
gjöre en fortegnelse over de arter af diptera brachycera, der 
danner resultatet af en sommers undersögelser i Grevskabernes 
amt. Mit ophold der strekte sig over maanederne juli og august 
samt en uges tid i juni maaned. Veiret var mig imidlertid ikke 
synderlig gunstigt, dels var temperaturen gjennemgaaende temmelig 
lav, en omstendighed, der virker meget hemmende paa forekom- 
sten af diptera, dels var der under mit ophold ikke saa ganske 
faa regndage. Alligevel tror jeg for enkelte slegter vedkommende 
at burde vere tilfreds med det indvundne resultat, iser hvad 
Anthomyiinerne angaar, en gruppe, der baade hvad arts- og in- 
dividantal angaar, maatte siges at vere se&rdeles rigt represen- 
teret. Mine exkursioner foretoges med badestedet Aasgaardstrand 
til udgangspunkt opover i landet, dels till Jarlsberg hovedgaard, 
hvor der baade er en rig vegetation og et for dipterne gunstigt 
terren, vekslende med gran-, birk- og egeskov, dels til Stigaardene 
omkring Augedal station i nerheden af Barre, hvor der findes en 
bögeskov, der leverede mange interessante fund. 

Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). 1 15 


226 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Terrenet omkring Aasgaardstrand er ogsaa se&rdeles gun- 
stigt for dipterfangst, iser viste en sumpig strekning bevokset 
med Spirea ulmaria sig uudtömmelig paa Anthomyiiner. 

I systematisk henseende har jeg anvendt SCHINERS fortreffe- 
lige verk »Fauna Austriaca (Diptera) B. I.», de övrige citerede 
verker er ZETTERSTEDT »Diptera Scandinaviae» og MEIGENS klas- 
siske »Systematische Beschreibung der bisher bekannten Europei- 
schen zweiflägeligen Insekten». De for faunaen nye arter er 
merkede med en stjerne. 

Desverre har jeg ingen adgang haft til at benytte nogen af 
de udmezerkede monografier, som i den senere tid er leverede 
af saa mange fremragende dipterologer. Dette har i icke ringe 
grad haft indflydelse paa dette mit arbeide, iser for Dolicho- 
pidernes vedkommende, hvor man kun vil finde nogle ganske 
faa arter, en gruppe, som jeg anser det for meget vanskeligt at 
kunne med sikkerhed bestemme uden speciallitteratur, ialfald for 
hunexemplarernes vedkommende, noget der ogsaa er tilfeldet med 
slegten Anthomyza. Mit arbeide maa heller ikke opfattes som 
andet end et forsög paa at supplere SIEBKES udmeerkede forteg- 
nelse over vort lands diptera, da i et saadant verk enhver ny 
antegnet lokalitet kan vere af stor interesse for videnskaben. 


STRATIOMYIDAE. 


Sargus FARRrR. 


1; SaNUbeculosus ZETT: Hi p.1T57020-— SCHNOIL Sm 
— Talrig iser paa bregneblade. 


TABANIDAE. 


Tabanus Linn. 


I: ,; TE. auripilus; MEG. Il, PD. AD, 15,8 (dUföp2LuS)KSSRIIRNSSR 
35 (AlerrimusS)., —NOCHIN. I L20: — 0 ZETT: DIS ESO 
(n2gerrimus). — Almindelig paa skjermplanter. 

2. T. borealis FABR. — SCHIN. I, p. 30. — ZETT, I, 113, 
13.0 MRIG:oIL 37,0 Tön Ph(b0realrs) Sarlig 58035 NCR 
ralis. — Sammesteds, men sjeldnere end auripilus. 


2 


TIP 


/ 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 227 


3. : T. lutidus FArt. — ScHIN: I, p. 31. — ZETT. I, 112, 11. 
— Meulrc. II, 55, 32. — Meget talrig paa Spirea ulmar:ia. 


ARNESTLtT OPICUSS LINN. s— ROGHIN. fly Pi IZI FN ZETT: 1 
III, 10. — MEIG. II, 57, 34. — Sammesteds og vel saa talrig 
som I. luridus. 


5. T. rusticus LINn. — SCHIN. I, p. 32. — ZETT. I, 119? 
21. — MEIG. II, 6c, 39, S. — 2 hunexemplarer. 

OT fulvus "Mee, IN. Pi OT; 404 = SCHIN, I, 3296 
ZETT. I, 120, 22. — Af denne: sjeldne art besidder jeg 2 hanner 
og en hun. 

7. T. bovinus LInn. — SCHIN. I, p. 34. — ZETT. I, 105, I. 
— MeIcG. II, 43, 18. — Overalt almindelig. 

ö. CT: bromius "LINNN ==USCHINS Lp. 30. — ZETT. "I, 
107, 5. — MEIG. II, 52, 29. -— Meget talrig overalt. 


H2ematopota MeIrc. 


ESSER Öp lUvia list LINNG — SCHIN. Iy. Do Os ee LETA I 
messriae —— MEG. II; 78, 1; T. 14, f. 8, var. $ CA. Overalt 
paa fugtige steder. 


Chrysops MeIc. 


1. C. cecutiens LINN. — SCHIN. I, p. 41. — ZETT. I, 
123, I. — MEIG. II, 67, 2. — ”Talrig overalt. 
BOMBYLIIDAE. 


Anthrax Sco>r. 


I. ÅA. maura LInN. — SCHIN. I, p. 49. — ZETT. I, 1938, 
SE MEG. = ISO, 240 TT, fan 5 (Orfascrara) aln 
paa varme gresbakker. 

2. ÅA. Paniscus Rossi. — SCHIN. I, p. 50. — ZETT. I, 197, 
3 (cingulata). — MriG. II, 146, 5 (modesta) & TI, 145, 3; T. 
17, f. 9. — Meget almindelig. 

3. A. flava MeEIG. II, p. 143, 1. — SCHIN. I, 51: — ZETT. 
I, 195, 1. — 1 hanexemplar. 


Vv ) LÖR KR 
228 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 13892. 
Argyromoeba ScHIn. 
I. > A. sinuata FALL: — SCHIN, LJ, Pa 5S0=— BETT. Ly LOOS 


6. — MelcG. II, 159, 28. (Antirax). — Temmelig almindelig ved 
stengjerder og aabne pladse i skoven. 


Bombylius Linn. 


1. B. major LInN, — SCHIN. I, p. 60. — ZETT. I, 1838, 1. 
— MelG. II, 190, 5. — Talrig paa törre steder, iser om våren. 


2. B. medius LInN. — SCHIN. I, p, 60. — ZETT. I, 189, 2. 
— MeiG. II, 197, 14 (concolor). — Et enkelt hanexemplar. 


EMPIDAE. 


Rhamphomyia MeIc. 


I. R. sulcata FALL. — ScHIN. I, p. 98. — ZETT. I, 396, 8. 
— MEG. III, 46, 9. — Talrig paa bladene af lavere vekster. 


EmMmPpPiS LINN. 
1. E. tessellata FABR. — SCHIN. I, p. 103. — ZETT. I, 
368, 1. — MeiG. III, 17, 1. — Meget almindelig paa blom- 
sterne af compositeer. 


2. E. livida LINN; — SCHIN. OL DP. 104: — LEWI LYSTE 


4. — MeEIG. III, 35, 36. — Sammesteds og lige saa talrig som 
foregaaende. 

3. E. borealis LINN. — SCHIN. I, p. 105. — ZETT. I, 
370, 2. — MeEIG. III, 36, 37. — Sjelden, kun nogle faa han- 
exemplarer. 

4. E. stercorea LINN. — SCHIN. I, p. 107. — ZETT. I, 
ST, LO: = MEIG IIIB N3ONISO: 

5. 'E. grisea FALL. I—— SCHIN, I, Pp. LOS: oc: ABELIN NSKE 
7 (maculipes). — Et enkelt hanexemplar. 

ASILIDAE. 


Leptogaster Meic. 


I. IL. cylindricus DE GEER, — SCHIN. I, p. 118. — ZETT. I, 
186,1. — MEIG. II, 344,2 (fuscus). — Mindre talrig paa törre solbakker. 


4 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 229 
Dioctria Meic. 


TD. tufipes DE GEER: — SCHIN. I, Pp. 121. — ZETT: I; 
183, 2. — MEIG. II, 242, 3. — Forekommer temmelig sparsomt 
paa törre steder. 


Lasiopogon Loew. 


I... L. cinctus FABR. — SCHIN, I; Pp. 133. — ZETT. I, 177, 
1 (Dasppogon). — Muc. IL, 272, 22 (D. cinctellus). — Tem- 
melig almindelig, iser paa törre trestammer. 


Laphria MeIc. 


TEN flava LINN:. SETS CEN: I; Ps f38. — ZETT: LN HÖ TNer 
— Meuelc. II, 288, 2. — Udbredt overalt. 


Asilus Linn. 


TEA ätricapillus, FALL. — SCHIN, I, PÅ 150.0--0 ZEN 
HöSKE—=UMEIG. Ly sms, t3 (opacus); IL, 310, DA (Calcedrus)s 
II, 339, 53 (rufimanus), II, 340, 55 (plebeius). — Overordentlig 
talrig paa alle törre steder. 

2. ÅA. Östivus SCHRANK. — ZETT. I, p. 167, 3. — MEIG. II, 
316, 15. — Sammesteds og ne&esten lige saa talrig som fore- 
gaaende. 

SYAKACforeipula! ZELLER sc SCHKHINS USP 3 TA OM ZBIT S 
174, 9. — MeIc. Il, 313, 11 (forcipatus). — Af denne meget 
sjeldne art besidder jeg ett hanexemplar. 


METE REN TIBAE 


Thereva LATR. 


1. TR; plebeia bLiINN, —SCHIN; I Pp: 1055 = ZETT dT) 
204, 2. — MEIG. II, 117, 3. — Sjelden: 
PERTIDAE: 


Leptis FABR. 


1, IL. scolopacea LINN. — SCHIN. I, p. 172. — ZETT. I, 
216, I. — MEIG. II, 89, 2. — Almindelig paa fugtige steder. 


5 


230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


2. L. maculata DE GEER. — SCHIN. I, p. 173. — ZETT. 
1; "22/0, Jern CMBIG: All, 08,48; 65 TIS (OSS OK TA FO Se 
(distigma & & maculata 2). — Et enkelt hunexemplar. 


3. L. lineola FaABR. — SCHIN. I, p. 174. — ZETr. I, 221, 
8. — MueIcG. II, 94, 9. — Temmelig talrig iser paa bladene af 


hassel og or. 


4. L. tringaria LInN; — SCHIN. I, p. 174. — ZETT. I, 
217, 2. — MEIG. II, 91, 4 & VII, 61, 26, var. (simplex). — 
Sammesteds og lige saa talrig som ÅL. scolopacea. 


5. L. annulata DE GEER. — SCHIN. I, p. 175. — ZETT. 
I, 219, 5. — MEG. II, 92, 6. — Temmelig sjelden paa buske. 


CONOBIDAE: 


CONOPS LINN. 


1. C. quadrifasciatus DE GEER. —- SCHIN. I, p. 372. — 
ZeETT. III, 929, 6. — MEIG. IV, 123, 4. — Temmelig almindelig 
paa skjermplanter. 


2. C. flavipes LInn. — SCHIN. I, p. 375. — ZETT. III, 
028, 5. — MEIG. VI, 305, 22, € (örcincrus) SE VITS var 
(melanocephala). — Sammesteds, men ikke saa talrig som fore: 
gaaende. 

Sicus Scor. . 

I. S. ferrugineus LINN. — SCHIN. I, p. 384. — ZETT. 
III, 939, 6. — MeiG. IV, 144, 5 (Myopa). — Almindelig paa 
skjermplanter. 

Myopa FABR. 


I. M. buccata LiNN. — SCHIN. I, p. 386: — ZETT, III, 
934, I. — MEIG. IV, 142, 2. — Paa skjermplanter. 


2. M. testacea LINN, — SCHIN. I, p. 386. — ZeETT. III, 
935, 2. — MeIiG. IV, 142, 3. — Et enkelt hunexemplar. 
6 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 231 


DOLICHOFIDAE: 


Gymnopternus Loew. 


1. G. germanus WIED. — SCHIN. I, p. 207. — ZETT. II, 
570, 60. — MuelG. III, 95, 36 (Dolichopus). — Sjelden blandt 
gres og lavere planter. 


Dolichopus LATR. 


1. D: acuticornis WiEpDp. — SCHIN. I, p. 217. — ZETT. 
Höusb annet: MEIG. IV, 94, 35, & ruralis). — Talrig paa 
bladene af tistel (Carduus). 


2.00D: previpennis MEIG. LV, Pp. 00, 27, &- — »SCHIN.-l, 
221. —-ZETT7. II, 511, 10. — Hyppig sammesteds som fore- 
gaaende. 

aUreD Simplex MEIG; IV, P: 05, 20: = SCHIN. 15 20000 
ZeETT. II, 552, 43. — Blandt gres og lavere planter. 


SM RR ER AGE: 


Eristalis LATR. 


1. E. intricarius LINN. — SCHIN. I, p. 334. — ZETT. II, 
654 (m. & f.). — Meic. III, 391, 12 (3 & P) (Syrphus). — Spar- 
somt paa skjermplanter; var. b. ZETT. (27) og var. c ZETT. (9) 
sjeldnere end hovedformen. 

ES rupiam: FALL, — SCHING, 1y Ps, 3354 AETEOKE 
656 (m. & f.) (Sprphus piceus FABR.). — MEG. III, 397, 19 
(Syrphus rupium) & III, 393, 15 (9) (S. fossarum). — Overalt 
talrig, iser hunnen. 

3. E. arbustorum LINN. — SCHIN. I, p. 335. — ZETT. 
Il, 659 (m. & f.). — Meic. III, 395, 17 (Syprphus). — Meget 
hyppig paa umbelliferer. 

4. E. horticola DE GEER. — SCHIN. I, p. 336. — ZETT. 
II, 653 (m. & f.) (Sprphus flavicinctus). — MiG. III, 396, 18 
(Syrphus). — Sammen med E. arbustorum, men mindre hyppig. 

5. E. nemorum LINN. — SCHIN. I; p. 336. — ZETT. II, 

/h 


252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


658 (m. & f.). — Meic. III, 394, 16 (Syrphus). — Mindre talrig 
end E. arbustorum. 


6. -E. pertinax ScOP. — SCHIN; Ly Pp. 330: = KAETT. Il; 
660 (m. & f.). — MeicG. III, 392, 13 (Syrphus similis). — Tem- 
melig almindelig paa umbelliferer og compositeer. 


7. E. tenax LInn. — SCHIN. I; p. 334. — ZETT. II GOT 
(m: & f.) (Syrphus). — MeiG. UI, 385, 4 (Syrphus tenax);, II, 
357, 5 (S.campestris), 11; 387, 0 (ST MHorioraunm) inse 
(S. sylvaticus). — Alle mine hunner fra Jarlsberg tilhörer som 
det synes var. c ZETT., medens hannerne vel naermest maa regnes 
til hovedformen. Merkelig nok har jeg ikke fundet en eneste 
hun, der med sikkerhed kan siges at tilhöre hovedformen, uagtet 
jeg besidder et temmeligt stort materiale deraf. 


8. E. &neus SCoP. — ScCHIN. I, p. 333. — ZETTII, 668; 
14 (m. & f.) (Syrphus). — Af denne meget sjeldne art har jeg 
3 hunexemplarer tagne om vaaren paa buske. 


9. "E. anthophorinus FALL. — ZeTT. II, p. 666, 12 (m. 
& f.). — Meic. III, 390, 11 (2) (SyrpAåus). — Ny for faunaen. 
4 exemplarer, hvoraf 3 hanner og i hun. 

10. E. sepulchralis LINN. — SCHIN. I, p. 332. — ZETT. 
II, 670, 16 (m. & f.) (Spyrphus). — MEIiG. II. 383, 1.— fem; 
melig almindelig paa umbelliferer og compositeer. 


Chrysotoxum MeIc. 


1. Chr. fasciolatum DE GEER. — SCHIN. I, p. 252. — 
ZeTT. II, 633, 1 (marginatum). — MeiG. III, 171, 5, 9 (2ar- 
ginatum) & III, 172, 7 (costale). — Et enkelt hunexemplar. 

2. Chr. arcuatum LINN. — SCHIN, I, pe. 253. — ZETT. 


II, 634, 2 (fasciolatum). — Mueic. III, 173, 8 (kortense, I). 
— Temmelig hyppig, iser paa Spirea ulmaria. 


3. Chr. festivum LINN. — SCHIN, I, p. 255. — ZETT. II, 
636, 4. —- MeiG. III, 168; T. 27, f. 7 (arcuatum). — Et en- 
kelt hanexemplar. 


4. "Chr. vernale LoEWw..— SCHIN. I, Pp. 255. — ZETT: 
II, 637, 6. — Ny for faunaen (0). 
8 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 233 


5. Chr. bicinctum LINN. — SCHIN. I, p. 254. — ZETT. 
II, 638, 7. — MeEiG. III, 164; 1. — 2 hanexemplarer. 


Syrphus FABR. 


I. S. glaucius LINN. — ScHIN, I, p. 302. — ZeT7. II, 
725, 28 (Sceva). -—— Meic. III, 316, 62 (nobilis). — Temmelig 
talrig paa enge. 


2. S. venustus MeEIicG. III, p. 299, 38. — SCHIN. I, 302. 
— ZeETT. II, 728, 30 (Sceva). — Hyppig paa blomster. 

3. S. macularis ZETT. II, p. 730, 32 (Sceva, 5). — SCHIN. 
I, 302. — Melrc. III, 301, 42 (22plicatus 2). — Sjelden. Tidlig 
om vaaren (hanner og hunner). 


4. S. albostriatus FALL. — SCHIN. I, p. 303. — ZETT. 
Il, 727, 29 (Sceva)l. — MeicG. II, 317, 63. — En enkelt Q. 

5. S. annulipes ZeTT. II, p. 702, 4 (Sceva). — SCHIin. 
I, 304. — Almindelig paa blomstermarker. 

GAS: corollae FABR I —, SCHIN. I; pP3.3006 —  AZETT. Ik, 
720, 23 (Sceva). — MzIiG. III, 304, 46. — Et, hunexemplar. 

J. >S. luniger MEG. III, ps 300, 40. — ScHIn: I, 300. 
— ZeETT. II, 718, 21 (Sceva). — En hun. 

8. 5. bifasciatus FABR. — ScHIN. I, p. 309. — ZETT. 
I, 713, 15 (Sceva). — Meic. III, 309, 52. — Almindelig paa 
skjermplanter. 


93 5. lineola ZETT. II; p. 714, 16 (Sceva). — ScHIN. lh 
309. — Temmelig sjelden. 

103: 9: grossularig MEG: II, pi 300558482 — SCHIN. I; 
309. — ZETT. II, 706, 7 (Sceva). — Almindelig paa blom- 
sterenge. 


11. S. ochrostoma ZETT. VIII, p.: 3133, 12—13. — SCHIN. 
I, 310. — Sjelden paa enge. 


12 ANSE DeSirOPINNG — SCHIN, 1) Pa ghOS Sc ARTE. 
707, 8 (Sceva). — Meic. III, 306, 49. — Overordentlig talrig. 

3: 5; vittipennis "MEG. II [p:rg08,L 5004 — SCHIN. I, 
310. — ZETT. II, 708, 9 (Sceva). — Ligesaa hyppig som SS. 
ribesiu. 


234 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


14. S. excisus ZeTtT. VIII, p. 3136, 13—14. — SCHIN. I, 
311. — Et enkelt hunexemplar. 


15. S. cinctellus ZeTtT. II, p. 742, 45. (Sceva). — SCHIN. 
I, 312. — ”Talrig paa enge. 


Leucozona SCHINER. 


1. L. lucorum LINN. — SCHIN. I, p. 299. — ZETT. II, 
näs, I (Eristalis). — Meic. : III, 313, 584 To 30, 127505 
phus). — Et hunexemplar taget paa Spirea ulmaria. 


Rhingia Scor. 


I. R. campestris MEIG. III, Pr. 2509, 2.— SCHINSINSe0r 
— ZeTr. I, 685, 2. — Forekommer enkeltvis paa Spirea 
ulmar:ia. 


Sericomyia MEIc. 


I. S. lappona LINN. — ScHIN. p. 330. — ZETT. II, 646, 
4. — MelIc. III, 344, 3+ — Et hanexemplar tagen paa sandig 
jordbund. 


Spilomyia Merc. 


1. Sp. vespiformis LINnn. — SCHIN. I, p. 366. — ZETT. 
I, 857, 3 (Milesia). — MeiG. III, 232, 5 (Milesia).: — 1 han- 


exemplar. 
Helophilus MeEic. 


1. H. flöreus ;LINN.i — ScEHIns Ipipsegg8&. = ZeTT. IM 
669, 15 (Syrphus). — Meic. III, 399, 21 (Erzistalis). — Over- 
ordentlig talrig paa blomstrende enge. 

2. H. pendulus LInn. — SCHIN. I, p. 339. — ZETT. II, 
676, 1. — MelIG. III, 373, 6. — Meget hyppig overalt. 


Volucella GEOFFR. 


I. V. bombylans LINN. — SCHIN. I, p. 328. — ZeETT. II, 
650, 3 (bombylans), II, 648, 1 (plumata). — MeiG. III, 402, I 
(bombylans), IM, 403, 2 (plumatra). — Temmelig almindelig, 


10 


Ae fee 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 235 


iser paa törre steder; var. plumata MEIG. forekommer hyppigere 
end hovedformen. 

2. V. pellucens LInNn. — ScHIN. I, p. 329. — ZETT. II, 651, 
4. — Muelc. III, 404, 3+« — Talrig, iser paa compositeblomster. 


Bacha FaErrR. 


1. B. elongata FABR. — SCHIN. I, p. 324. — ZETT. II, 
803, 1. — Mulc. III, i97, 1 (elongata); III, 199, 5 (tabida); 
II, 200, 6 (abbreviara), III, 198, 2 (scutulata, P), II, 200, 8 (vi- 
tripennis, P); II, 198, 3 (sphegina). — Et enkelt hunexemplar. 


Brachyopa MeIc. 


1. B. vittata ZeTTt. II, p. 687, 2. — Flere hunexemplarer. 


Cheilosia Meic. 


+: "Ch: variabilis PAnz. — SCHIN. I, p..: 270. — ZETT. 
Ili700, r4. (Eristalis): — MEic. II, 28c, 6; II 282,7 (Syr 
phus nigrinus), SF. — Talrig paa skjermplanter. 


2. Ch. antiqua MEG. III, p. 291, 24 (5) & Il, 282, 8 (Syr- 
phus nigripes). — SCHIN. I, 278. — ZEeETT. II, 813, 38 (Er:i- 
stalis Schmidtiz) & VIII, 3175 (vicina). — S Meget talrig, iser 
om vaaren. 


3. Ch. pulchripes LoEw. — SCHIN. I, p. 281. — ZETT. 
II, 787, 12 (Eristalis means). — Meic. III, 292, 28 (8, Syr- 
phus paganus) (?). — Et enkelt hanexemplar. 


4. Ch. albitarsis MeIcG. III, p. 290, 22 (Syrphus) & VIL 
126, 25 (favimana). — ScHIn. I, 282. — ZeTtr. III, 793, 18 
(Eristalis flavimana). — A2. Meget almindelig. 

5. Ch. flavicornis FABR. — SCHIN. I, p. 285. — ZETT. 
II, 784, 9 (Eristalis flavipes). — Meic. II, 285, 14 (Syrphus) 
& III, 288, 19 (fiavipes, 2). — Et enkelt hunexemplar. 

6. Ch. vernalis FALL. — SCHIN. I, p. 287. — ZETT. II, 
797, 21 (Eristalis)l. — &. Meget almindelig. 

7. Ch. precox ZeETT. II, p. 801, 25 (Eristalis). — SCHIN. 
I, 287. — AQ. I massevis paa skjermplanter. 


EI 


r 
i 

230 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 

8. Ch. gigantea ZeTT. II, p. 791, 6 (Eristalis). — Et en- 
kelt hunexemplar. | 

Platycheirus St. FARGRAU et SERVILLE. 

1. Pl. albimanus FaABR. — SCHIN. I, p. 294. — ZETT. 
II, 752, 56 (Sceva). — Meic. III, 333, 87 (Syrphus). — & 2. 
Temmelig sjelden paa skjermplanter. 

2. Pl clypeatus Melc. III, p. 335, 90 (Syrp/hus). — SCHIN. 
I, 296. — ZeTT. II, 748, 51 (Sceva). — AP. Sammesteds, 
men talrigere end foregaaende. 

3. Pl. peltatus Meic. III, p. 334, 89 (Syrphus). — SCHIN. 
I, 205. — ZETT. II, 747, 50 (Sceva). — &. Sjeldnere end de 
to foregaaende arter. 

Melanostoma SCHINER. 

1. M. mellina LInn. — ScCHIN. I, p. 291. -— ZETT. II, 
760, 63 (Sceva scalaris). — MeiG. III, 331, 85 (Syrphus mel- 
linus) & 320, 67 & 328, 81 (S. mellarius) & IM, 329, 82. (Si 
melliturgus). — 92. Meget talrig. 

MUSCIDAE. 
GYMNOSOMINAE. 


Gymnosoma MeIc. 


1. G. rotundata LINN. — SCHIN. I, p. 410. — ZeE1T. III, 
12206, 1. — MEIG: IV; 204) tt; I: 30, fire, Öm ONHemS 
melig almindelig paa törre agre. 


OCYPTERINAE. 


Ocyptera Larz. 


1. O. brassicaria FABR. — SCHIN. I, p. 416. — ZETT. 
III) 1220, 1. = MEIG! NIVA fena) 225 TI 30: NS TOMAT 
mindelig paa törre enge. Var. b. ZETT. &A YP, sjeldnere end hoved- 
formen. 


12 


BEST 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA, 


237 
2. "ÅA. cylindrica FABR. — SCHIN. I, p. 416. — ZETT. 
Wiln2 0 20 = MEIGE LV Öns 1300 0 20 DK 
kelt hun paa Ångelica silvestris. Ny for faunaen. 


DEXINAE. 


Dexia MeEIcG. 
13 


D. canina FABR. — SCHIN. I, p. 560. — ZETT. III, 
1203, Ia 


— "MEIG. V, 47, 24.— ÖP. Meget talnig paa bladene 
af Spirea ulmaria. 


Thelaira RozB. Desv. 
Ik 


III, 


Th. leucozona PANz. — ScCHIN. I, p. 554. — ZETT. 
1266, 4. — AP. Meget almindelig paa törre enge, sten- 
PjEEderyo. Sc V. 


Prosena Str. FARGEAU & SERVILLE. 
Te 


P. siberita FaABR. — ScCHIN. I, p. 558. — ZeErTT. III, 
Gör EMEIG. rIV, 1100, 23 1.38, fi 2, N(SLOMIDNS) Ae 
Et enkelt hunexemplar. 


MUSCINAE. 


Graphomyia Rozr. Desv. 


F.NIG., maculata, ScoP: — ScHIN;) Hp. 582.— ZETI IV; 
1355, 10 (Cyrtoneura). — MriG. V, 78, 48 (Musca). — & 2. 
Talrig vaar og höst paa skjermene af Ångelica. 


Mesembrina MEIc. 


1. M. mystacea LINN, — SCHIN. I, p. 583. — ZETT. IV, 
Toda, tt — MEIG: Mjir25 0 2.0— ge: Forekommersenkeltvis. paa 
affaldsdynger o. s. Vv. 

2. M. meridiana LiINN. — SCHIN: I, ps 583. — ZETT. 

IV, 1343, 2. — MEIG. V, 11, I. — 9. Sammesteds, men 

sjeldnere end foregaaende. 

13 


238 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Calliphora Ror. Desv. 


1. C. vomitoria LINN. — SCHIN. I, p. 584. — ZETT. IV, 
1328, I. — MEIG. V, 60, 21 (Musca). — & 9. Overalt. 
2, C. erythrocephala MeIic. V, p. 62, 22. — ZETT. IV, 


1329, 2 (Musca). — SCHIN. I, p. 584. — AQ. Ligesaa talrig 
som foregaaende. 


Pollenia RosB. DEsv. 


1. P. vespillo FABR. — SCHIN. I, p. 586. — ZETT. -IV, 
1340, 12 (Musca nitens). — MeiG. V, 65, 27 (Musca). — & 2. 
Sjelden, paa affaldsdynger o. 1. 

2. P. rudis FABR. — SCHIN. I, p. 586. — ZETT. IV, 1339, 
11. — MEIG. V, 66, 28 (Musca). — & 9. Sammesteds, men 
talrigere end foregaaende. 

3. P. atramentaria MEIG. V, p. 65, 26. — ZETT. IV, 1337, 
9 (Mausca). — SCHIN. I, 586. — AA 2. Udbredt overalt. 


Lucilia Ros. Desv. 


1. EL. Cesar LINN.. — oSCHIN. I; P:s 500. — ZERROVE 
I312, I. — Meic. V, 51, 1 (Musca): — AP. Almmdelig 
overalt. 


2. "L. ruficeps MeEIiG. V, p. 55, 8 (Musca). — SCHIN. 
I, 5090. — ZETT. IV, 1314, 2. — AP. Da denne art forekom 
meget talrig blandt LL. cesar i Jarlsberg, men ikke er indtagen 
i SIEBKES »Enumeratio Insectorum Norvegicorum IV» formodede 
jeg, at arten, der er temmelig vanskelig at skjelne fra L. cesar, 
af vore entomologer er sammenblandet med denne, hvilket ved 
en n&rmere undersögelse af SIEBKES og ESMARKS gamle exem- 
plarer fra Kristianiakanten ganske rigtig viste sig at vere til- 
feldet. 


3. L. cornicina FARBR. — SCHIN. I, p. 590. — ZETT: IV, 
1316, 5. — MeEIcG. V, 57, 14 (Musca cesarion). — & 9. Fore- 
kommer sammen med L. cesar, men ikke saa talrig. 

4. L. Sylvarum MeIG. V, p. 53, 4 (Musca). — SCHIN. 
I, 591. — ZETT. IV, 1318, 7. — AP 2. Temmelig, almindelig: 

14 


SPIIEESn 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 239 
Pyrellia Rozr. Desv. 


IS CP. cyanicolor ZETT. ING p.: 1323, 4. — ÖP. Temmelig 
talrig. 


2. P. lasiophthalma MacQ. — ZETT. IV, p. 1325, 6. — 
MEIG. VII, 299, 9, 5. — A 2. Sjeldnere end foregaaende. 


Musca LINN. 


7. M. domestica LInn. — SCHIN. I, p. 593. — ZETT. IV, 


1335, 7. — MEIG. V, 67, 31. — &A 2. Overalt. 
2, M. corvina FaABR. — 'SCHIN. I, p. 594. — ZETT. IV, 
1336, 8. — MEIG. V, 69, 32. — AI 2. Overalt. 


Cyrtoneura Maco. 


1. C. hortorum FALL. — SCHIN. I, p. 596. — ZETT. IV, 
HaO Nr: MEIG» Vsn 73, 300 IS 43,0 fl33, PUMuUuScaN = SR 
Overalt almindelig. 

2. C. cesia MeG. V, p. 76, 43, 9 (Musca). — ScHin. I, 
597. — ZETT. IV, 1350, 5. — AA 2. Meget almindelig. ' 

3. C. stabulans FALL. — SCHIN. I, p. 597. — ZETT. IV, 
1354, 9. — MEIG. V, 75, 42 (Musca). — & 2. Almindelig. 

4. C. pabulorum FALL. — "SCHIN. I, Pp. 597. — ZETT, 
IV) 1352, 7. — MEG. V, 75, 41 (Musca). — AQ. Denne 
sjeldne art fandt jeg i adskillige han- og hunexemplarer paa sol- 
beskinnet birkelöv. 


ANTHOMYIINAE. 


Aricia Rozr. Desv. 


I. ÅA. lardaria FABR. — SCHIN. I, p. 600. — ZeETT7. IV, 
TOT. MEIG. "VIS 313, 1; V; 83, 1 (Antkompia), SNP:— 
Meget almindelig paa törre, solvarme steder. 

2. A. albolineata FALL. — SCHIN. I, p. 601. — ZETT. 
IMSIT388, 2. — MG. VIL 313, 2; V, 83, 2. (Anikomyia). — 
atlas Overalt. 

3. ÅA. incana WIED. — SCHIN. I, p. 601. — ZETT. IV, 

15 


240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


1389, 3. — MEIG: VIL t313; 033 PINNE RORO SS VASA, 3. (Gil 
thomyia). — &A 9. Talrig paa umbelliferer. 

4. A. lucorum FALL. — SCHIN. I, p. 599. — ZETT. IV, 
1391, 4. — MeIG. VII, 313, 4; V, 85, 4. (Anikomyia). — IQ. 
Paa Angelica, hannen temmelig sjelden. 

5. (ÅA. annosa ZETT. IV;s1303, 6. — 25 Böstemmelsenien 


haseret paa den bagerste tvernerves mere centrale beliggenhed 
og manglende beskygning i sammenligning med ÅA. lucorum FALL. 


6. A. serva MEIG. V, p. 86, 6 (Anthomyia) & VIL 314, 


ÖS: SCHIN. I, ÖOI. (—  (tABTE. IV, T3075.-LOG SERIER 
kelt hun. 
7. OA. nivalis ZETT, IV, p: 1393, 7. — 2 hanexemplarer: 
8. A. morio ZETT. IV, p. 1399, 2. — Nogle hunexemplarer. 


9. A. marmorata ZETT. XIV, p. 6197, 4—5. — SCHIN. 
I, 601. — En enkelt han. 


10. A. obscurata MeEIc. V, p. 89, 12, & (Anthomyia) 
& VIL 7314, 12,06". = ScHIN: I;: 600, (-—ZETT. IV5 3045 
8, AS. — Sjelden. 

11. ÅA. variabilis FALL. — SCHIN. I, p. 602. — ZETT. 
IV, 1402, 16. — MeIG. VII, 314, 10; V, 87, 9. (Anthomyia). — 
2. Overalt paa umbelliferer. 

12. ÅA. longipes ZETT. IV, Pp. 1403, 17. — SCHIN. I, 602; 
— AZ 2. Sammesteds men mindre talrig end foregaaende. 


13. ÅA. errans MEIG. V, Pp. 112, 50 (Anthomrpia)sScmwill; 
314, 17. — SCHIN. I, 604. — ZETT. IV, 1636, 1 (Anthomypza), IS. 
— ”Talrig, iser paa birketrer. 

14. "Å. signata MEIG. V, P. 113, 52 (ARtAomyrojEes 
VIL, 314, 19. — SCHIN: Ir 608: —LAETT. IV, 1639, em CinIAa: 
22y2a). — En enkelt han. Ny for faunaen. 

15. ÅA. vagans FALL. — SCHIN. I, p. 604. — ZETT. IV, 
1638, 3 (Anthomyza). — MEIG. VIL. 314, 18; Vi 182,51 (Ci 
zZhomyia). — En han og 2 hunner. ! 


1 Anm. ZETTERSTEDT siger (IV, p. 1639. anm.) angaaende sine han- 
exemplarer af denne art: »Palpi in nostris speciminibus iisque plurimis semper 
toti nigri et interstitium frontale in &A non tenue, unde dubium oritur de iden- 


16 


Tv 


Na 


EEE 


ÄR 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 241 


Var. a. 5,9 mihi. Vitta frontali rufo-brunnea. — Sammen med 
hovedformen, der har sort pandestribe. 


KÖL SÅS entatica HALL. — (SGEIN Hk Pa10.03- ABIR ALVA 
1693, 65 (Anthomyza). — MEiG. VII, 314, 6; V, 111, 49 (Åz- 
Zhomyia). — AP. Af denne store, prestige art, der er ny for 


faunaen, besidder jeg flere hunner og en han, tagne paa Ånge- 
lica silvestris. 

17. ÅA. basalis ZeTT. IV, p. 1695, 67. (Anthomyza). — & 9. 
Temmelig sjelden. Hos en af mine hanexemplarer er bagerste 
tvernerve ikke beskygget. 

18. ÅA. scutellaris FALL. — SCHIN. I, ip. 605. — ZETT: 
V, 1743, 125 (ÅÄntkomysa). — & 2. Sjelden. 

FÖ. Lr CA. pPopuli: MEIG. V, Pp: 115, 55 (Anthovrpray Serve 
314, 22. — ZEYT. V, 1742, 124 (Anthomyza). — En han, ny 
for faunaen. 

20. A. umbratica MEIic. V, p. 88, 10, & (ÅAnthomyia) 
EMI 3 rA, 0. — SCHIN. I, 605. — "ZETT IV; FAO5sG LÖR 
2. 'Paa umbelliferer. 

21. ÅA. perdita MEIicG. VI, p. 376, 216, & (Anthomyia) 
& VII, 314, 14. — SCHIN. I, 604. — ZETT. IV, 1640, 4 (Ån= 
thomyza). — &. 


Spilogaster Maco. 


TAKSp-semieinerea  WiEDgE- SCHIN: PEp: 0068 — Arma 
IV, 1500, 111 (Aricia). — MEIG. V, 108, 43 (Anthomyia), VIL, 
315, 5 (Hylemyia). — 32. Meget almindelig, iser omkring 


lindetrer, hvor hannerne om sommeraftenerne sve&ver ofte saa tet 
som myg. Denne art forekommer mig daarlig at passe ind i den 
Macquart'ske slegst Spilogaster, der, som bekjendt, karakteriserer 
sig ved sine fuldstendig nögne öine og langt fjedrede fölerbörste. 
Hos mine, saavelsom efter ZETTERSTEDT alle andre skandinaviske 
exemplarer, er imidlertid öinene tet behaarede og fölerbörsten 


titate speciei Fallenianae & Meigenianae.» For palpernes vedkommende stemmer 
denne angivelse godt overens med mine hanner fra Jarlsberg, men hvad mellem- 
rummet mellem öinene hos disse angaar, bestaar det af en yderst fin, sort linie 
og de sedvanlige hvide sidebaand, altsaa »tenue», 

Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). 17 16 


242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


kort fjeret, hvorfor de da vel n&ermest burde henföres til slegten 
Lasiops MEIG. 


2. Sp. vespertina FALL; — SCHIN. I, Pp. 608. — ZETT. 
IV, 1406, 20 (Aricia). — MEIG. V, 107, 41 (Anthomyia); VIL, 
315, 13 (Hylemyia)l. — & 8. Sjelden paa umbelliferer. 

3. Sp. nigrinervis ZETI. IV, Pp. 1407, 21 (ZAKZFZQ) ke 
SCHIN. I, 608. — 3 hanexemplarer. 

4. Sp. carbonella ' ZETT: LV; Pr LATA, 20-(<A2660MSL 
— SCHIN. I, 608. — En han, — Staar opfört i SIEBKES »Enu- 
meratio Ins. Norv.» IV fasc. p. 104, som tvivlsomt taget ved den 
botaniske have i Christiania. 

5. Sp. duplaris ZeETtT. IV, p. 1411, 24 (Aricia). — & 9. 
Talrig paa umbelliferer. 

6. Sp. ambigua FALL. — SCHIN. I, p. 612. — ZETT. IV, 
IAT5, 27 (Aricia), Sf. —; MEG: V, add. 102, 105 (AHLHOPGADE 
£1826), V, 99, 27, SI (Anthomyia divisa); VIL, 315, 11 (Hyle- 
"myia. — 2 hunner. 

7. +>Sp. sordidiventis ZETT. IV, p. 1416, 28 (Aricia). — 
Ny for faunaen, en enkelt hun. 

8. Sp. angelicae ScoP. -— SCHIN. I, p. 612. — ZETT. IV, 
1643, 8 (Ånthkomyza). — MEIG. V, 117, 59 (Anthomypia), VIL 
316, 61 (Hylemyia). — 2. Temmelig almindelig paa umbelli- 
ferer. : 

9. Sp. urbana MeIic. V, p. 118, 60 (Anthomyra) & VII, 
316, 62 (Hylemyia). — SCHIN. I, 612. — ZETT. IV, 1651, 17 


(ÅAnthomyza). — A 92. Sammesteds og vel saa talrig som fore- 
gaaende. 

10. Sp. quadrum FABR. — SCHIN. I, p. 607. — ZETT. 
IV, 1661, 27 (Anthomyza). — MEIiG. V, 93, 18 (Anthomyia), 


VII, 316, 48 (Hylemyria). — En enkelt han. 

II. Sp. anceps ZETT, IV, p; 1666, 3, 28 (Antkompsma): 
— SCHIN. I, 612. — Kun i hunexemplarer. 

12. Sp. impuncta PALL. — SCHIN. I, puöri, = ZETD 
IV, 1698, 69 (ÅAnthomyzga). — MEIiG. V, 118, 61 (Anthomyia); 
VIL, 316, 63 (Hylemyia)l. — A 9. Paa skjermplanter, hannen 
temmelig sjelden. 

18 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 243 


13. "Sp. dignota Mil. — Ent. Tidskrift, Stockh. 1896, 
Pp. 199. — 2 hunexemplarer. 

14. Sp. pagana FABR. — SCHIN. I; p. Ör1. — ZETT. IV, 
1696, 68 (Anthomyza). — MEIG. V, 116, 58 (Anthomyia), VII, 
316, 60 (Hylemypia). — AP. Paa umbelliferer. 

15. Sp. demigrans ZETT. IV, p. 1699, 70 (Anthomyza). 
— SCHIN. I, 610. — &. Sparsomt paa Spirea ulmarza. 


Hyiemyia Roe. DEsv. 


FRI Vvariatar BADIN. — I ScAINY Hjöup 00280 ART AINe 
1418, 29 (Aricia). — MEIG. V, 97, 24 (Anthomyza); VII, 315, 
18. — AL. Meget almindelig. 

SE Uflavipennis, HALLS. SCHINGE Lp. ORSAKA Eu 
INGE T4 20, 31 (Aricia). —- MEIG. V, 107, 42 (Antik crasscrosiris)s 
VII, 315, 14. — En hun. Ny for faunaen. 


SKER coarcetata FALL. — SCHIN; I, P: O205- - AETTANVS 
1644, 10 (ÅAnthomysza). — MEiG. V, 130, 85 (Anthomyia), VII, 
316, 44. — Y 2. Meget almindelig. 

AKNE CONICA) - WIBD:+ — SCHIN. dj, Pp O3 Ta = FABTIUVS 


1652, 18 (Ånthomyzga). — MEIG. V, 97, 25 (ÅÄnthomypia), VIL, 
316, 42. — GY 2. Meget talrig overalt. 

HÖRSEL Soperosa, MEIG: Vil P.. LO2, 300 (Atkomsed)RSS 
NiILE3 107 450 — ZETT. IV, 1057,-22, (Anthomyza)i —— (PI) 
Sjelden. Hunnen er ubekjendt. Jeg har imidlertid et hunexem- 
plar, der passer godt til artdiagnosen, og vel neppe kan v&ere 
andet end denne art. 

6. H. nigrimana MEIG. V, p. 132, 88 (Anthomypia) & VIL 
ROSA TIN SCHINA, 1, 10304 = ZAETT. TVI UI0 BON ARS (MO 
myza). — I 2. Overalt almindelig. 

7. Histrigosa FABR. — SCHIN. I; Pp. 030. = ZAETT. IV) 
1654, 20 (ÅAnthomysa). MEIG. V, 131, 87 (Anthomyia); VIL 
SINONFAT.— gvP. Overalt. 

3. ;"H- coronata ZETT. IV, Pp: 1658; 23 (Antkomyaa). 


— SCHIN. I, 6321. — AQ. Ny for faunaen. Jeg har veret saa 
heldig at faa fat i nogle par zz copula, saa at beskrivelsen af 
den ubekjendte han her kan leveres: 


£9 


244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892, 


Fronte nonnihil prominente cinerascens, thorace lineis 4, 
intermediis per lineolam brunneam divisis, abdominisque unica 
dorsali, pedibusque nigris, tibiis obscure piceis, fere nigricantibus, 
alis cinereis, basi squamisque leviter flavicantibus; mas: oculis 
subcecoherentibus, macula supra antennas rufa, tuberculo anali in- 
flexo, cinereo opaco. &A long. 7 mm. 

Adskiller sig fra ÅH. conica WIED., hvem den forövrig er 
ganske lig ved fölgende: pandestriben har over antennerne en 
utydelig begrenset, blodröd plet; hos nogle exemplarer er den 
aldeles röd. Vingerne er mere glasklare og vingeskjellene hvidere 
end hos den omtalte art. 

Funden i flere han og hunexemplarer blandt 7. conica. 


Hydrotaea Roesr. DeEsv. 


1. H. dentipes FABR. — SCHIN. I, p. 615. — ZETT. IV; 
1426, 36 (Aricia). — MEIG. V, 144, 105 (Anthomyia), VIL 324, 
12, — AY P9. Overalt. 

2. YH. curvipes FALL. — SCHIN. I, p. 616. — ZETT. IV, 
1433, 42 (Aricia). — MEIG.' V, 136, 95, I (Anthomyia). — 2 
hanexemplarer. Ny for faunaen. 


3. H. ciliata FABR, — SCHIN. I, po OT4: —= ATT 
1484, 93 (Åricia spinipes). — MEIG. V, 159, 139 (Anthomyra), 
VID 324, 1; Vi 100, 135, f (Ormaculara).is— Nogleriaammam. 
exemplarer, 

4. H. meteorica LInn. — SCHIN. I, p. 616. — ZETT, IV, 


1429, 39 (Aricia). — MEIG. V, 137, 90 (Anthomyia), VIL, 324, 
Ok sr ONE Ts Överallt. 


z 


5. CH: irfritans FALL. —— SCHIN. I; PE OT fear ARNE 
1431, 40 (Aricia). — MEIG. V, 134, 91 (Anihomyia), VIL 324, 
4. — 92. Overmaade talrig. 

6. "H., velutina RoB. DEsv. — SCHIN. I, p. 617. — ZETT. 
IV, 1432, 41 (Aricia). — MEiG. VIL 325, 18, Af. — En han. 


Ny for faunaen. 


Ophyra Ror. DEsv. 


I. O. leucostoma WIED. — NCHIN. I, p. 620, —- ZETT. 


20 


BIDENKAP: UNDERSÖGELSER OVER DIPTERA. 245 


IV, 1436, 46 (Aricia). — MEIG. V, 160, 136 (Anthomyia); VII, 
326, I (ÅÄnthomyia). — AP. Meget talrig. 


Drymeia MELIc. 


I. D. hamata FALL. — SCHIN. I, p. 630. -— ZETT. IV, 
a GONE FM EIG! MV6E 204 TLA nr DAN CEST SE (ON O0SEUK AD) 
— Ög. Temmelig sjelden. 


Eriphia MeEIic. 
1. "E. Billbergi ZETT. IV, p. 1528, 138 (Aricia). — ScHIN, 
I, 626. — En han. Ny for faunaen. 
2. E. silvestris FALL. — SCHIN. I, p. 626. — ZETT. IV, 
1527, 137 (Aricia). — MEIG. V, 198, 202 (Anthomyia). — & 8. 
Manas mimi Ög Mitta tröntall rufa. 
Temmelig sjelden paa umbelliferer. 


Lim nophora Rozr. DEsv. 


TED NG OTISTIMLIST KATE — SCHINS Hj. Por ÖP AN/RiT 
IV, 1669, 35 (ÅÄnthompza). — MEIG. V, 201, 209, & (ÅAntho- 
2nyia)l. — SA. Almindelig paa skjermplanter. Ny for faunaen. 


2. L. pertusa MEG. V, p. 119, 64, &A (Anthompia), & 
NINE 83, 15 Killed) SCHIN.. I; 023. — BRING 
1671, 36 (Ånthomyza). — &. Sammesteds og vel saa almin- 
delig som foregaaende. 


3. L. quadrimaculata FALL. — SCHIN. I, p. 622. — ZETT. 
IV, 1477, 87 (Aricia). — MEiG. V, 92, 16 (Antkomyia), VIL 
316, 24 (Hylemyia). — A 2. Almindelig paa umbelliferer og 
lavere planter. 

AD ICONSOFS AEITK IV, pot fÖJAs AO (CR 
En hun. Ny for faunaen. 


5. XL. Zetterstedti n. sp. — Fronte parum prominente 
cinerascens, capite argenteo-micante, antennarum seta microsco- 
pice pubescente, thorace lineis duabus abbreviatis, abdomine 
maculis 6 obsoletis, pedibus anticis tarsisque omnibus nigris, 
femoribus tibiisque posterioribus testaceis, alis subfumato-hyalinis, 
basi squamisque mediocribus flavidis, nervis transversis non in- 


21 


SARS TO NR td Tra NER peer eh MEESE ROR FENA TAG 
4 ot 


240, ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13892. 


fuscatis, ordinario subobliquo, subrecto, costa nuda, spinula nulla; 
mas: oculis subcoh&e&rentibus, 7. Long. 8 mm. 


&A. Ligner L. consimilis FALL., men adskilles let fra denne 
ved den n&esten ganske nögne antenbörste, ved baglivets mere 
udviskede pletter, ved det fuldstendig sortfarvede forreste benpar, 
samt endelig ved den manglende beskygning af tvernerverne. 

Antennerne temmelig korte, ved spidsen noget afrundede. 
Vinene adskilte ved en smal, sort, fortil noget udvidet stribe og 
smale, sölvfarvede sidebaand. Underansigtet perpendikulert, sölv- 
hvidt, gaaende meget lidet ned under öinene. Palperne sorte, 
bebörstede. Rygskjoldet blaalig-askefarvet med to afkortede, sort- 
brune, kun fra en kant synlige linier. Smaaskjoldet af samme 
farve som rygskjoldet. Baglivet aflangt egformet, hvzelvet, aske- 
graat, med udvisket ryglinie og 3 par mörke, temmelig utyde- 
lige aflange pletter paa 2:den, 3:die og 4:de ring. 3:die og 4:de 
lengdenerve n&esten parallele. Vingeskjellene gulhvide, med gul 
rand. Svingkolberne gule. Benene sterkt bebörstede. Kjöns- 
organerne hos hannen askegraa, indböide under sidste segment. 


— Exemplaret er taget ved Aasgaardstrand 9:de Juli. 


22 


247 


NILERIERA "ERY TEROCEPHALA FABR. SOM PARAS 
HOSTERABRONSOLENIUS)RUBICOLAL DI & BP: 


VED 


HERM. BORRIES. 


Med Muzilla-Slegtens vide geografiske Udbredelse og Arter- 
nes store Antal (henved: 600 Arter ere beskrevne) er det mer- 
keligt, att der endnu foreligger saa yderst lidt om Muztilla-Lar- 
vens Levevis. CHR. DREWSEN fandt Pupperne af Mutilla Europea 
L. i Humlebiernes lukkede Celler og senere har Professor HoFFER 
1 Graz givet lidt n&ermere Oplysninger (Zool. Jahrbächer von 
Spengel, 1 Bd, Juni 1886), uden dog at klare Spörgsmaalet om, 
hvorvidt Muzilla-Hunnens lange Braad anvendes til at paralysere 
Humle-Larven med og om Mutilla-Aggets Anbringelse og Larvens 
Udvikling. I övrigt foreligger kun en Notis af SICHEL (i Ann. 
Soc. Entom. de France, Sér. 2., t. x., p. 561, 1852) om >Mutilla 
erythrocephala», som han antager for at snylte i Boerne af 
Halictus fulvocinctus og H. morio, da han gjentagne Gange har 
truffet den i stort Antal löbende om paa en Mur, ved hvis Fod 
de n&evnte Bier byggede Reder. Den fölgende Meddelelse kan 
da maaske have nogen Interesse. 

Blandt en Samling friske Reder i törre Rubus-Stengler, som 
jeg i Foraaret 1891 modtog fra Triest, i hvis Omegn de nylig 
vare indsamlede, fandtes en Rede af Crabro (Solenius) rubicola 
DUuUFOUR & PErRRIS. Boet indeholdt kun 2 Celler, der vare ad- 
skilte ved en tynd V&g af Marvsmul, og den foran Cellerne lig- 
gende Del af Gangen var tilfyldt med det samme Materiale; i 
hver af Cellerne fandtes en Solenius-Kokon af den sxdvanlige 
Form og Byggning og ved en meget nöje Undersögelse overbe- 
viste jeg mig om, at de vare fuldkommen ubeskadigede. Reden 


I 


248 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


blev derefter anbragt i en med en Bomuldsprop lukket Glas-Tube 
og henlagt til Klxkning under passende Fugtighetsforhold. Af 
Cellerne fremkom i den fölgende Juli Maaned imod min Forvent- 
ning i Steden for Gravehvepsen Mutilla erythrocephala FABR.i 
to Exemplarer, begge Hanner, en af hver Kokon. Ved Under- 
sögelsen af de forladte Kokon'er fandtes i hver af dem to af- 
skudte Larvehude, hvoraf den ene laa sammenpresset i Bunden, 
og den tilhörte en Soflenzus-Larve, medens den anden laa frit 
i Kokon'ens Midte; denne sidste var nylig afskudt og maatte 
altsaa tilhöre den n&evnte Mutilla; Kindbakkerne vare forsynede 
med 3 smaa spidse Tender, som er det sedvanlige Forhold hos 
ektoparasitiske Hymenopter-Larver. Efter det forefundne at dömme, 
synes man at vere berettiget til at slutte, at Mutilla-AMgget er 
blevet aflagt paa den fuldvoxne Sofenzus-Larve, forinden Indspin- 
dingen fandt Sted, og at Vertlarven altsaa zZZ££e har veret para- 
lyseret? Ved Undersögelsen af den sammenpakkede Marvsmul, 
foran i Redens Gang, bemerkedes en endnu aaben Kanal, igjen- 
nem hvilken den &gleggende Muzilla-Hun maa vere trengt ind 
til Cellerne, og :V&ggen imellen disse havde synligt veret ned- 
brudt. Da Prof. HOFFER omtaler, at Mutilla Europea's Larve 
spinder sin egen Kokon, saa at den udkrybende Mutztilla »maa 
gjennemgnave en dobbelt Kokon>», dens egen og Humlebi-Lar- 
vens, fortjener det at bemeerkes, at der i Solenius-Kokon' en ikke 
fandtes Spor af noget Spind af nogen som helst Art. — Vi have 
her altsaa en Mutztilla-Art, der opsöger Hymenopter-Reder paa 
Planterne, for at legge sine ig paa de udvoxne Larver i de for- 
lengst ferdigbyggede Celler; i övrigt synes ialfald de hjemlige 
Mutiller att legge Eg hos i Jorden byggende Former. En af 
disse Arter, Myrmosa melanocebhala FABR. har jeg i en lengre 
Aarrekke iakttaget i Juli og August Maaneder ferdes paa Sand- 
jord, omkring de ferdigbyggede Reder af Halictus, Sphecodes 
og navnlig Thyreopus; den löber paa varme Solskinsdage ivrigt 
sögende omkring, med Antennerne i uafbrudt Bevzegelse, ledende 
efter Redernes tillukkede Indgange. Her graver den sig lodret 
ned og forsvinder, for först efter en halv til en hel Times Forlöb 
atter at komme frem af Gangen; men det lykkedes mig aldrig at 
faa saadanne Reder saa velbeholdne frem, at en Konstatering af 
ZEglegningen kunde finde Sted. Jeg gjorde da i Sommeren 1891 


2 


BORRIES: MUTILLA ERYTHROCEPHALA SOM PARASIT. 249 


et Forsög med at anbringe den omtalte Myrmosa-Art paa et 
delvis raadent Frugt-Tr&, hvori der fandtes ferdige Reder af Crabro 
(Crossocerus) leucostoma L. Mutillen opsögte virkelig en af Ind- 
gangene og forsvandt i Reden, trengende ned gjennem Smullet, 
og kom efter omtrent en kvart Times Forlöb frem igjen, for at 
söge videre om paa Tr&estammen. Men ikke heller denne Lejlighed, 
til at forvisse mig om /Eglegningen, gav noget Udbytte, da Re- 
derne icke kunde naas med Stemmejernet, uden at Tr&xet maatte 
ödelegges derved. 

I de tropiske Egne, hvor den store Skare af Mutilla-Arter, 
oftest af Dbetydelig Störrelse, forekommer, skulde man vere til- 
böjelig til att antage, at de tildels kempemessige Gravehvepse, 
navnlig Pompiliderna, maatte v&re Mutillernes Verter. 


GOEKIAS WERDANDE ZEIT. AB: IMMACUEATATO CH 
HESGEACABI SANDAHET 


I förteckningen öfver Skandinaviens ocb Finlands Macrole- 
pidoptera (se Ent. Tidskr. 1885) uppfördes under nya namn dessa 
båda utmärkta aberrationer efter blott ett enda kändt exemplar 
af hvardera. Först innevarande år har det lyckats mig att er- 
hålla ännu några sådana uti en fjärilremiss från Luleå lappmark. 
Hvad båda formernas utseende beträffar, är föga att tillägga, se- 
dan prof. CHR. AURIVILLIUS i »Nordens Fjärilar» kompletterat 
mina korta beskrifningar. Af ab. Immaculata erhölls två exem- 
plar, liksom förut endast hanar. Bland de många individer af 
C. Werdandi ZETT., som jag sedan 1876 erhållit från sistnämnda 
land, hafva funnits högst fyra af ifrågavarande aberration, hvadan 
den synes vara ytterst sällsynt. 

C. Hecla ab. Sandahli beskrefs efter en hona. Sedermera 
erhöll framlidne konservator W. Meves flera dylika, af hvilka 
ett par stodo så nära Werdandi ZETT., att man hade svårt att 
afgöra, till hvilken af de båda hufvudformerna de rätteligen borde 
hänföras. I år har det lyckats mig: att få ett par hanar, och 
dessas färg -och teckning angifva genast tydligt nog, till hvilken 
hufvudform de torde höra, 


250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 
i 


Grundfärgen är liksom hos honan blekt ockragul, och den 
svarta bården i utkanterna är inåt skarpt begränsad på såväl 
bak- som framvingarna, hvilket så godt som aldrig är fallet hos 
hanarna till Werdandi. Frågan huruvida dessa exemplar äro 
aberrationer, hybrida former eller egen art står ännu öppen och 
torde knappast utan ett rikligare material, samt observationer på 
platsen, där de vistas, kunna med säkerhet afgöras. Herr A. BANG 
LIAAS omnämner i bref, att dir O. STAUDINGER under sin resa i 
Finmarken anträffat ab. Sandahl, men ej om det varit blott ettdera 
af könen eller båda. Det säkra är emellertid, att hanen måste 
vara ytterst sällsynt. 

Af den särdeles vackra Werdandi ab. Christiernssoni med- 
följde denna gång blott ett enda par. Sven Lampa. 


OM STRIDULATIONEN HOS ACHERONTIA 
ASERORO SEIN: 


Den 12 sept. 1879 erhöll Zoologiska mus. i Lund ett lef- 
vande ex. af ofvannämnda fjäril, inneslutet i en ask. Vid den- 
nes öppnande kom djuret att ligga på ryggen samt sparkade med 
benen för att komma rätt igen, hvarvid ett ganska starkt ljud, 
liknande vissa Longicorners, framkom. Jag observerade då, att 
så snart benen voro stilla, hördes intet ljud, hvarföre jag tog 
för gifvet, att ljudet berodde på benens articulation. 

För att afgöra detta fattade jag djuret först om bakbenen, 
sedan om mellanbenen, utan att någon förändring i ljudet då 
inträffade, men så snart frambenen höllos stilla kunde ej mera 
något ljud förnimmas. Så fort frambenen släpptes, hördes ånyo 
samma ljud, och märkte jag då slutligen, att det berodde på 
framhöfternas rörelser i sina ledhålor. 

Som jag ej ville förstöra exemplaret genom att utrycka fram- 
benen, synnerligast som djuret ej var mitt eget, kunde jag då 
ej beskrifva stridulationsorganets närmare beskaffenhet, men hop- 
pades att framdeles kunna erhålla flera ex., hvilket dock hittills 
ej inträffat. Jag har emellertid ej längre velat undanhålla ento- 
mologerna denna observation. 


Lund den 25 mars 1392. C. D. E. Roth. 


ee — 


256 


OM NÅGRA SKALBAGGARS LEFNADSVANOR 


AF 
C. H. NERÉN. 


Så snart snön på vårsidan börjar hos oss försvinna för den 
allt högre på fästet stigande solen, kan man, stundom med ovän- 
tad framgång, börja titta under bark, mossa, lafvar och stenar 
efter öfvervintrande larver och puppor, insamla gallknölar, tistel- 
hufvuden, stjälkar af hallon och fläder, vassrör, kottar etc. och 
belönas med sedermera utkläckta, vanligen mer eller mindre 
sällsynta fjärilar och steklar m. fl. Redan den 138 februari 
sistl. år, som var en solvarm dag, tog jag under den lossnade 
barken på ett gammalt och sjukligt äppelträd ett par ljusröda, 
mer än tumslånga fjärillarver, hvilka inredt åt sig ovala, väl 
ombonade bostäder mellan barken och trädet, där de lågo krum- 
böjda i dvala; de voro fjolårslarver af allmänna trädödaren, 
Cossus ligniperda, sådana jag ej förr påträffat, ehuru jag ej så 
sällan sett den 2-åriga fullvuxna larven på hösten oroligt ströfva 
omkring efter passande plats för sin förpuppning. Därjämte fann 
jag ett par Staphylinide: Quedius fuliginosus Grav. och Mzi- 
crosaurus xanthopus ER. samt en vacker Coccinella, som jag ej 
förr sett. De befunno sig i ett dval-likt tillstånd, men intagna 
i varmt rum blefvo de snart fullt vakna och lifliga. Coccinellan 
befanns vara den för mig hittills obekanta: Idalia obliterata 
LIN. (= M nigrum FABR., så benämnd efter teckningen på dess 
halssköld), ett djur, som jag länge förgäfves spanat efter och 
som jag nu fann invid min bostad. GYLLENHAL säger om 
denna art: »hibernat sub cortice truncorum Abietis>, men ehuru 
den lefver på detta trädslag, hade dock denna individ, en felfri 
Y, tagit vinterkvarter på en apel i stället. -- Den 20 sistl, 
april skulle jag kl. 3 f. m. afläsa föregående dygnets maxima 
och 222724 å meteorologiska stationen härstädes och fann då 
under den af mig upplyftade minimitermometern en långhorning, 
med starkt sågade antenner, påminnande om Criocephalus ru- 
sticus L., sitta orörlig i ett slags dvala. Temperaturen var kring 
fryspunkten, och nattens minimum aflästes till 2,5 C. Sedan jag 
närmare granskat mitt fynd, som snart var fullt lifligt, befanns 
det ej tillhöra Tetramererna, utan vara en Heteromer och därtill 


I 


252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


en ganska sällsynt sådan, stående närmast fam. ÖOedemerida, 
näml. Calopus serraticornis L. Exemplaret var en gg, och jag 
trodde i början att djuret tillbragt vintern i en nära observatoriet 
växande åldrig Pinus Picea, men kort därefter, eller den 2 maj, 
löstes gåtan, då jag, vid rifning af ett äldre murket staket i när- 
heten, fann ett bo med flera större och mindre ex. af samma 
art, däraf 2:ne honor, hvilka sutto orörliga under en halfmurken 
rigel å staketet, där familjen synbarligen haft sitt vinterkvarter. 
Hanen, som jag funnit 12 dagar förut, hade troligen lämnat boet 
tidigare än den öfriga familjen. Några larver har jag ej sett, 
men har antecknat GYLLENHALS utförliga beskrifning på den tums- 
långa, hvita larven, med litet och brunt hufvud samt 2:ne bak- 
åtböjda små, svarta hornspetsar på sista segmentet — i den hän- 
delse jag framdeles skulle få sikte på någon sådan. 

Under ett besök vid det förut nämnda Helgeslätt i V. Hargs 
socken i början af sistl. juni månad förevisades mig några exem- 
plar af en liten svart vifvel, som angripit bladen på en i när: 
heten växande ung bok. Jag igenkände genast det lilla djuret 
såsom KRhynchites Betule L., ehuru jag endast sett detsamma 
angripa björk och al. Det unga bokträdet stod helt nära gårdens 
Corps de logis, nederst i en brant backsluttning, beväxt med 
björk och barrträd och sluttande mot söder. En stor mängd 
boklöf, afbitna något nedom midten intill midtnerven, med den 
afskurna delen af bladskifvan hoprullad i strutform och hängande 
rätt nedåt, anträffades, men de i närheten växande frodiga björ- 
karnas löf voro ej angripna. Det var uppenbart, att det späda 
boklöfvet var mera passande för djurets behof än björklöfvet. 
Jag påträffade snart ett par honor, sysselsatta med omsorgen för 
sin blifvande afföda, af hvilka den ena höll på att nedifrån till- 
sluta sin strut, efter verkstäld äggläggning, under det att den 
andra höll på att med sitt skarpa snyte afskära en bladskifva, 
därvid börjande från midtnerven åt höger, på sätt HOLMGREN 
åskådliggjort å pag. 82 af sin handbok om nyttiga och skad- 
liga insekter. Sedan hon afskurit bladskifvan å ömse sidor om 
midtnerven samt sidonerverna till höger och hoprullat den af- 
skurna högra halfvan af bladskifvan i strutform, afskar hon äfven 
den vänstra sidans 3 sidonerver, hvilket snabbt verkställdes, 
men .då störde jag operationen och tog med mig bägge djuren 


2 


FF 


NERÉN: OM NÅGRA SKALBAGGARS LEFNADSVANOR. 253 


jämte deras bladrullar till undersökning. Det befanns då, att 
bägge honorna gnagt hvar sitt hål genom bladskifvans öfversida 
in i celiväfnaden, där ägget befanns liggande på den först in- 
rullade högra bladfliken, på sätt HOLMGREN beskrifvit å anförda 
stället, blott med den skillnad, att vifveln där å den bifogade 
figuren angripit ett alblad. 


MERE OMTGRACIEIAMINU TATE] OGISELO= 
BRERPA EANICEA EE: 


Af Skolbestyrer AXEL C. ULLMANN, Kragerö. 


Til hvad der fortzelles i 1:ste Hefte af Entomologisk Tids- 
skrift, XIII Aargang, S. 53 om Fundet af Gracilia minuta FE. 
paa Apotheket i Kalmar, kan jeg föie en supplerende Oplysning. 

Her paa Skolen i Kragerö tog jeg den 10:de Juni 1882 en 
liden Trebuk. Den kröb paa Indersiden af en Vinduesrude, som 
oplyser en Trappegang, og viste sig at vere et Hunexemplar af 
Gracilia minuta. Hvordan dette Dyr var kommen did, kunde 
dengang slet ikke forklares. Men et Par Aar efter löstes Gaaden. 
I et ubrugt Blekhus fandt jeg da Stumper af et Hudskelet, atter 
af et Exemplar af den samme Art. Ble&khuset viste sig at höre 
til et Parti af saadanne, som, nedpackade i en stor Kurv, gjem- 
tesyrvet Kot under Skoletrappen. Kottet faar sin Lysning fra 
samme Gangvindue, hvorpaa det levende Exemplar i sin Tid var 
bleven seet krybende. Dette Parti Blekhuse var införde fra et 
Glasverk i Holland i 1877. 

Det synes mig klart, at det er Pilekvistene, hvoraf Kurven 
var flettet, som har afgivet Billerne. Det er ju noget, som of- 
tere he&nder, at Imagines af sydligere Arter udkryber af Tre, hvar- 
med de i Larve- eller Puppetilstand er indförte til os. Jeg har 
f. ex: engang af en Baadmodel af blöd kanadisk Gran, der kom 
hjem med -et Skib fra England, faaet flere levende Exemplarer af 
Lyctus unipunctatus Hest, (canaliculatus F.), der ellers ikke 
vides funden i Norge. 


254 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Paa samme Maade, mener jeg, tör det vere de Kurve, som 
omtales fra Apotheket i Kalmar, og hvari Balloner med Syre 
nedpakkes, som har veret Bererne for Larverne eller Pupperne af " 
Gracilia paa Reisen mellem Tyskland og Kalmar. 

Nogen Berigelse af den indenlandske Fauna bliver selvföl- 
gelig desse Fund ikke, for det godtgjöres, at Dyret fortplanter 
sig her. 

At Stitodrepa panicea L. foruden »gamle Brödkager» ogsaa 
angriber döde Insekter, er sikkert nok. I en 2&dre, noget for-, 
sömt Insektsamling har jeg fundet flere Exemplarer af denne Art 
döde paa 'Bunden af Kasserne, saaledes som man ju saa ofte fin- 
der Ånthrenus museorum eler Pitinus fur. 


Ytterligare om Sitodrepa Panicea LIN. Med anledning 
af en i Ent. Tidskrift, 13 årg., 1 bäftet, sid. 52—3 införd upp- 
sats om Sztodrepa panicea Lin, anser jag mig böra omtala, att 
nämnda insekt stundom kan förorsaka betydlig skada på »her- 
Darier).. Hår tft. exsumntratfadesnEbörjan af so-talet, att spridda 
ex. af ofvannämnda skalbagge visade sig 1 mitt herbarium, hvar- 
est de, såsom rariteter uppsamlades med största omsorg medelst | 
flitigt genomgående af samlingen, hvarför jag också trodde mig 
med säkerhet hafva utrotat desamma. Men saken förhöll sig 
annorlunda. Som min håg för entomologien vid denna tidpunkt 
tog öfverhand, kom botaniken att hvila på »hyllan», hvarigenom 
jag numera ej gaf mig tid att genomse herbariet. 

Efter några (5—96) års förlopp beslöt jag wmig för, att fram- 
taga och genomse det fordom så kära herbariet, hvarvid jag 
möttes af en hemsk anblick, i det att knappast någon enda växt 
af de cirka 3,000 arter, herbariet innehöll, befanns vara oskadd. 
[synnerhet voro Örobanche, Monotropa, Epipogium och Viscum 
illa åtgångna, ja bokstafligen pulveriserade. På senare tider har 5 
samma djur förgripit sig på lakrits och förstört ett parti af ; 
nämnda vara, hvaraf prof komma att framdeles insändas till »pre- 


paratsamlingen». CIDEELROtN 


— —emÖe 


JE 
2 


| 


"ot JIA föra I TT VIKS KIPE FECSRIEEN DOMAR SEELA SYS MINA Ta WIN md ONT RR MIR RE NYLON ST 
TENS PNY NEN I i i y 
f NOPER GT , - 


EN GAGNELIG FÖRENINGSVERKSAMHET. 


Emedan de varelser, som skada våra kulturväxter, oftast hvad 
storleken beträffar äro ytterst oansenliga och såsom enskilda indi- 
vider ofarliga, ägnar den stora jordbrukande allmänheten upp- 
märksamhet åt dem endast vid de tillfällen, då de uppträda i 
sådana massor, att deras ödeläggelser blifva allt för påtagliga. 
Man finner likväl, om häråt ägnas tillbörlig uppmärksamhet, att 
dessa smådjur icke allenast emellanåt äro orsaken till klena eller 
mindre lyckade skördar, utan äfven att de å sådana fält, som 
kunna tyckas vara oberörda af dem, tillägna sig en icke obetydlig 
del af nationell egendom. 

Välbetänkt och nyttigt måste man anse det vara, då veder- 
börande myndigheter göra något för åstadkommandet af ett utrot- 
ningskrig mot dylika snyltgäster; men kampen mot dem måste 
äfven förläggas till landtmannens eget led, och härtill fordras i 
första rummet, att den större växtodlande allmänheten får insikt 
om vidden af de skador, som densamma eljest omedvetet tillskyn- 
das samt sedermera ett mera vaket intresse för att bemöda sig 
om, att lära känna ifrågavarande smådjurs utveckling och lefnads- 
vanor. 

En föreningsverksamhet inom spridda kretsar kunde utan 
tvifvel blifva af stort gagn i detta hänseende, och vore det därför 
af intresse att få del af något förslag i den vägen. En sådan 
verksamhet som den ofvan omnämnda, torde kanske kunna for- 
läggas äfven till landtmannaföreningarna och andra mindre sam- 
fund, bestående af personer, som af själ och hjärta äro intresserade 
af saken, hvilka föreningar borde vara fördelade öfver snart sagdt 
hvarje område, där växtodling äger rum. Ville dessa äfven syssla 
med svampsjukdomarna, blefve deras verksamhet af dubbel nytta. 


136 dt 


Mycket borde kunna uträttas för den goda saken, om för- 
fattarens förslag på ett eller annat sätt blefve realiseradt, och vi 


I 


256 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


få därför ej underlåta att särskildt fästa uppmärksamhet därpå 
samt önska detsamma all framgång. Ännu i denna dag har den 
jordbrukande allmänheten en helt ringa eller ingen kännedom om 
de små fiender, som mången gång beröfva henne en större eller 
mindre del af det dagliga brödet. Nekas får dock icke, att på 
senare tiden mycket blifvit åtgiordt, ej minst genom den Entomo- 
logiska Föreningen, för att åstadkomma ett bättre förhållande 
närutinnan, men ofantligt mycket återstår ännu att göra. Smärre 
föreningar, fördelade på vårt lands alla områden, skulle otvifvel- 
aktigt kunna verka mycket godt genom att med vaken biick följa 
skadeinsekternas uppträdande, bekantgöra vidden af den skada de 
åstadkomma och härigenom fästa ortbefolkningens uppmärksamhet 
därpå m. m. Särdeles önskvärdt vore emellertid, om sådana 
lokala föreningar komme att samarbeta med Entomologiska För- 
eningen samt den eller de sakkunniga personer, som vi hoppas 
skola genom statens försorg snart anställas för utbredandet af 
kännedomen om de för landtbruket skadliga insekterna samt med- 
delandet af råd och upplysningar angående dessa insekters oskad- 
liggörande. 

Ett af de förnämsta vilkoren för framgång i striden mot 
skadeinsekterna är dock — såsom redan ofta blifvit framhållet — 
upprättandet af en entomologisk försöksstation, där sådana an- 
ordningar vore vidtagna, att en insekts alla förvandlingar, dess 
lefnadssätt mellan dessa, verkningarna af utrotningsmedel m.: m. 
kunde iakttagas och studeras under förhållanden, som så långt 
det är möjligt öfverensstämma med dem, hvilka hos oss före- 
komma uti den fria naturen. 


Redaktionen. 


N 


23 


KORNFLUGAN, CHLOROPS PUMILIONIS BIiErRK. 
AF 


SVEN LAMPA. 


(Med en tafla.) 


Musca Pumilionis BIERKANDER, K. Vet. Ak. Handl. 1778, 
S. 240—41, Rågdvergsmasken; 1. c. 1789, S. 232. — Öscinis 
Pumilionis FALL., DAHLBOM, Skand. Ins. nytta etc. s. 325 (18317): 
anför lefnadssättet efter BIERKANDER, men beskrifningen på flugan 
tillhör en art af släktet Öscinis (Siphonella). — LAMPA, Ent. 
Tidskr. 1888, s. 33—39. — FALLÉNS Öscinis Lineata är samn- 
nolikt SCHRANKS /Vasuzta, men i den förres, å härv. riksmuseum 
förvarade typsamling, stå exemplar af Pumilionis (Taeniopus 
MFrIG.) äfven under samma etikett som hans Lineata. — Chlorops 
Tenmopus MEIG., Syst. Beschreib. 6, s. 144, 9 (1830). — Mac- 
QUART, Hist. nat. Dipt. 2, 593, 13,57. — ZETTERSTEDT, Dipt. Scand. 
VII, s. 2623, 20 (1848). — SCHINER, Faun. Austr., Die Fliegen, II, 
S. 215 (1864). — NowicKki, Ueber die Weizenverwiästerin Cl. 
Tenmopus MEG. ete. — Curtis, Farm Insects, s. 234 (1883). 
ERKVER ROST 1E.Landtbri Ak; Elander Pidskri föds: 
209. — M. LARSSON, Ent. Tidskr. 1885, s. 179. — LAMPA, K. 
Tanetbr) CAkaa Handl och, Iidskr:-,1887,45Sav304: Bersat:k: 
PEandtbroksstyrelsenn för ,1890,1, Ent. Tidskrin801/S3gg dy ct 
1892, S. 24. — SCHÖYEN, W. M., Indberetning fra Landtbrugs- 
entomologen 1391, S. 6. — HeEDSTRÖM, H., Ent. Tidskr. 1892, 
S. 201: — C. Taen. Gotlandica HOoLMGR., K. Landtbr. Ak. Handl. 
o. Tidskr. 1887, s. 82. — 

Som ofvan synes, kallar BIERKANDER larven för »rågdvergs- 
masken», emedan den af honom första gången anträffades i råg- 
brodden (vintergenerationen), men DAHLBOM förkortar detta namn 

Entomol. Tidskr. Årg: 13, H. 4 (1892). I : Lp 


258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


till »rågdvergen»> — en mindre lyckad benämning. VON Post 
föreslår ett tredje, nämligen »dvergkornflugan», emedan han blott 
anträffat henne i ofullkomligt utbildade kornstrån (sommargenera- 
tionen). För min del använder jag helst det numera mest gängse 
namnet »kornflugan» såsom varande kort och, hvarför icke, 
lika betecknande som något af de nämnda. 

Skälen, hvarför jag använder BIERKANDERS latinska artnamn 
och icke det mer vanliga Meigenska, äro uppgifna i årg. för 1888, 
s. 33—39 af Ent. Tidskrift. Mina då uttalade åsikter hafva 
sedan dess icke förändrats, utan tvärt om än mer stadfästats genom 
en vidgad erfarenhet. 

Beskrifning. Ljusgul. Nacken, en glänsande, triangelfor- 
mig fläck, hvars framåt riktade spets sträcker sig föga öfver mid- 
ten af pannan och de korta, treledade pannspröten (antennerna) 
svarta, de sistnämndas yttersta led störst, bredt äggformig och 
på ryggsidan försedd med ett krökt, slätt, vid basen något tjoc- 
kare borst. Långs ryggen tre bredare, jämnlöpande svarta band, 
det mellersta framtill helt, de båda andra afbrutna, men framom 
dem en liten mörk punkt; framför vingroten, helt nära de båda 
yttre banden, befinner sig en kortare och smalare svart linea. 
På bröstet, strax bakom framhöfterna två större, bakom dessa två 
mindre, samt ofvanför dem på hvarje sida vanligen ett par nästan 
punktformiga svarta fläckar. Den nästan halfmånformiga, upp- 
höjda plåten bakom ryggskölden (skutellen) är gul, och bakre 
delen af ryggen svart. Bakkroppen fyraledad, ofvan brunaktig, med 
mörkare tvärband vid sömmarna och vid dess bas en mörk 
punkt på hvardera sidan. Tarserna (de femledade fötterna) van- 
ligen mörkbruna, de främsta nästan svarta, med ljusare ledfog- 
ningar; frambenens skenben i spetsen svarta eller mörkbruna. 
Vingarnas tre främre längsribbor, sammanlöpa i framkanten (ko- 
stalkanten), hvilken efter sin förening med tredje ribban blir sma- 
lare och föga märkbar. Längd 3—4 mm. - Fig. 1—2 å taflan. 

Hanen har vanligen andra och tredje lederna på framtar- 
serna gulaktiga, och bakkroppen mer aflång. 

Honan är oftast något större, har bredare bakkropp, hvars 
undersida i lefvande tillståndet stöter i grönt. 

Ägget är jämförelsevis långt, nästan som fjärdedelen af 
flugans kropp, tämligen cylindriskt, mjölkhvitt, utan glans och 


2 


LAMPA: KORNFLUGAN. 259 


har nära hvarandra belägna, oregelbundna och långsgåeude refflor, 
som äro afdelade genom tämligen närstående, smala och upp- 
höjda linier. Längd 1 mm. (Se närstående fig 1, samt fig: 3 
å taflan.) 

Larven slät, gråaktigt gulhvit, cylindrisk, men något sma- 
lare mot ändarna, i synnerhet den främre, som på undersidan är 
försedd med det hos en del fluglarver vanliga svarta, utsträckbara 
och i spetsen klufna ätverktyget, hvilket äfven från öfre sidan är 
synbart i följd af kroppens genomskinlighet. De bakre andrörs- 
mynningarna äro små och föga utstående, samt belägna tämligen 
nära hvarandra på öfre sidan af sista kroppsringen. Längd om- 
kring 7 mm. Fig. 4 å taflan. 

Puppan cylindrisk, mer eller mindre plattad, 
till färgen röd- eller gulbrun, andrörsmynningarna å 
sista kroppsringen små, men tydliga. Längd omkring 


1taR2erg 


ÖRMmAN 4 EIS: 5. 


emanABRne 
fnrrpar3snaa3 
grnAfrA? 


Jag har ansett mig böra meddela en utförligare 
beskrifning på själfva flugan, då hon blott helt obe- 


tydligt skiljer sig från närstående arter och med 
dem ofta af såväl entomologer som andra blifvit Fig. 1. 


Kornflugans ägg 


förväxlad, hvilket föranledt till felaktiga och vilse- helt samt ett 
ledande uppgifter. SUIare fördt 
Utbredning och skada. Genom CLAS BIERKAN- Vår 
DER veta vi, att kornilugan uppträdde och förorsakade betydlig skada 
på rågbrodden i Vestergötland vid slutet af 1770-talet samt omkring 
ett tiotal år senare äfven på kornet. På en kvadratalns yta a 
rågåkern kunde upplockas 8—14 gulnade och torra plantor, 
som voro angripna af denna skadeinsekts larver. Härefter dröjde 
det omkring ett århundrade innan några underrättelser om 
dylika härjningar hos oss blefvo lämnade. ZETTERSTEDT uppgif- 
ver visserligen i sitt stora arbete öfver Skandinaviens tvåvingade 
insekter år 1848 (band VII), att arten är allmän i södra och 
mellersta Sverige, synnerligast i Skåne, men sällsyntare i Norr- 
land; dock nämnes intet om dess skadlighet för säden, och detta 
emedan han missuppfattat BIERKANDERS beskrifning och tillskrif- 
ver de af denne omnämnda skadorna en helt annan flugart. 
Samma var :förhållandet med DAHLBOM år 1837. Så vidt det 
är mig bekant, har intet väsentligt eller nytt blifvit hos oss 


3 


260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


offentliggjordt om kornflugans lefnadssätt sedan BIERKANDERS tid 
förr än 1884, då likväl ej mindre än två uppsatser om henne 
blefvo synliga i Kongl. Landtbruksakademiens Handlingar och 
Tidskrift. 

Den ena af dessa är författad af professor H. VON PosT, 
och däri säges, att förf. varseblifvit kornflugans härjningar 
mångfaldiga gånger ända sedan 1850, både i Upland, Söder- 
manland och Östergötland. Han beräknar de skadade kornstråens 
antal 1882 till 1—2 procent, samt å Ultuna Kungsäng 1883 
till 10 procent. 

Den andra af de omnämnda uppsatserna utgöres af en berät- 
telse, afgifven till K. Landtbruksakademien af dess d. v. ento- 
molog, lektor A. E. HOLMGREN, som med anledning af en nyss- 
föregående härjning erhållit uppdrag att besöka Gotland, för 
anställandet af vetenskapliga iakttagelser öfver kornflugans lef- 
nadssätt. 

Kort därefter, eller 1885, infördes en märklig uppsats i Ent. 
Tidskrift, hvars författare var den framstående jordbrukaren MaAG- 
NUS LARSSON på Skäggs å Gotland. Enligt hans beräkning, 
stödd på gjorda undersökningar, skulle de förluster, som 1883 
—84 tillskyndades öns jordbrukare genom kornflugan, ej kunna 
beräknas lägre än till en summa af två millioner kronor. 

Under mina resor åren 1887—389 på Gotland fann jag korn- 
fiugan där ej så allmän, att det kunde bli fråga om någon s.k. 
härjning, men 1890 befanns hon vara talrikare, och 1892 var 
hennes antal åter igen så ringa, att det erfordrades mycket 
sökande, innan man kunde påträffa något af larven skadadt korn- 
strå. Så var åminstone fallet å egendomen Skäggs i Vestkinde, 
det enda ställe, där noggrannare undersökningar då gjordes. 

Från våra andra landskap känna vi knappast mer om detta 
skadedjurs uppträdande, än hvad tillfälliga undersökningar gifva 
vid handen. Nära Furusund i Stockholms skärgård var korn- 
flugan ganska talrik 1887 och 88, och ett par år förut såg jag 
en mängd angripna kornstånd på Fogelbrolandet å Vermdön, 
År 1889 träffades en mängd skadade strån i Färlöf af Kristian- 
stads län, och 1890 syntes flugan vara allmän i Sönnarslöfs soc- 
ken af samma län, där den af larverna förorsakade skadan var rätt 
betydlig. År 1891 anträffades på en liten försöksruta, beväxt 


4 


lb an / «4 N LSE ÅA Par "9 be I: 
9 BR 
EFIT ' ,. > 


LAMPA: KORNFLUGAN. 261 


med chileniskt korn vid Landtbruksakademiens experimentalfält 
ej mindre än 34 totalt förstörda stånd, och å de öfriga många 
rutorna var förhållandet föga bättre. I Skeningetrakten lämnade 
kornflugan samma år tydliga spår efter sin närvaro enligt herr 
P. JACOBSONS utsago och likaledes i Dalarne enligt meddelande 
af direktör H. JUHLIN-DANNFELT samt kand. HERMAN HEDSTRÖM, 
Den sistnämnde fann henne där öfverallt, hvarest kornet odlades, 
äfvenså året förut på Öland. Hur förhållandet kan vara i våra 
nordligaste orter, där kornet utgör hufvudsädet, är ännu okändt, 
enär ingen sakkunnig där gjort undersökningar. Under min vistelse 
i Norrbotten sommaren 1892 märktes intet, som angaf kornflugans 
närvaro därstädes, men kornet var vid min afresa så litet försig- 
kommet, att tillförlitliga slutsatser i den vägen voro ogörliga. 
Efter min återkomst från Gotland på eftersommaren samma år, 
inberättade kand. HEDSTRÖM, att han funnit kornfluge-larven äfven 
ivtEelsingland och å en del ställen i sådan mangd, att: öfver 
hälften af korngrödan vore förstörd, och är detta det nordligaste 
område vi känna, inom hvilket härjning hittills blifvit observerad. 

Genom Kongl. Landtbruksstyrelsens förordnande kom jag 
sedan i tillfälle att i slutet af september göra undersökningar vid 
Bollnäs, Arbrå, Offerberg, Jerfsö, Ljusdal, Forsa och Hudiksvall 
inom Gefleborgs län och fann å alla dessa ställen talrika spår 
efter kornflugan, hvarom mer längre fram. 

I England iakttogs kornflugans härjningar redan 1791, hvarom 
en utförlig berättelse af WILLIAM MARKWICK upplästes inför Lin- 
neanska sällskapet i London den 1 november samma år. Detta 
anförande citeras af JOHN CURTIS 1 hans »Farm Insects», och 
vid genomläsandet af detta citat, synes det ovedersägligt, att 
larverna, som sägas hafva på våren angripit hveteplantorna i 
närheten af Battle, tillhörde samma flugart, som BIERKANDER ej 
långt förut beskrifvit och funnit i rågbrodden. Enligt miss 
ÖRMEROD angreps kornet i Lancashire af kornflugelarver i hög 
grad 1841, och 1846 blef hälften eller kanske två tredjedelar af 
detta sädesslag förstörda i vissa delar af Lincolnshire, Norfolk, 
Essex och Middlesex. 

I Frankrike rådfrågades 1812 Societé d'Agriculture de la 
Seine officielt af inrikesministern med anledning af de stora förö- 
delser, som öfvergingo flera delar af landet, synnerligast om- 


5 


By AV w be bra É : NE KS + 

- ” / & AR M 

| ; | ARE va AN T 
it SH 


262 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


gifningarne af Paris, och förorsakades af insekter, hvilka under vin- 
tern uppehöllo sig mellan bladen på sädesplantorna; och voro dessa. 
skadedjur antagligen kornflugelarver, kanske i förening med lar- 
ven till slökornflugan (Öscinis Frit Tin.) eller någon närbe- 
släktad art. [ 

I Polen uppträdde kornflugan 1847—49, och de förödelser 
hon då anställde utsträcktes öfver Mähren, Ungarn och Sydryss- 
land samt utgjorde där en verklig landsplåga. År 1851 blef 
förhållandet enahanda i Schlesien och Posen, samt i Galizien 
från och med 1863 uti flera år. Om flugans framfart i Nordame- 
rika föreligga äfven underrättelser, bland andra i WILDA's och 
KROCKER'sS landw. Centralblatt 1865, sidan 30, där hennes härj- 
ningar i staten Ohio omförmälas. Hennes utbredning omfattar 
alltså ett ganska vidsträckt område, som af Löw uppgifves vara 
norra och mellersta Europa, Sibirien och vissa delar af Nord- 
amerika. 

Förvandlingar och lefnadssätt. Man påstår såväl i Eng- 
land som i flera andra europeiska länder, att kornflugan genom 
sin sommargeneration äfven angriper hvetet på samma sätt som 
kornet, men någon sådan erfarenhet har aldrig blifvit gjord hos 
oss, ej ens på Gotland, där hon på senare tiden visat sig talri- 
kast och mest uppmärksammats. Äggläggningen på försommaren 
inträffar hos oss ungefärligen samtidigt eller kort före hösthvetets 
blomning och axens framkomst, och detta förhållande torde vara 
nog att då omöjliggöra larvernas utveckling i detta sädesslag. För- 
modligen är det förnämligast vårhvete, som i utlandet angripes, men 
sådant odlas hos oss endast undantagsvis, och inga observationer 
äro ännu gjorda rörande kornflugans angrepp på detsamma. Upp- 
gifterna att arterna Lineata FALL. = /!Vasuta SCHRANK och Strz- 
gula Fas. skulle åstadkomma förödelse på sädesslagen äro i 
vårt land ej heller bestyrkta, och detsamma är förhållandet rö- 
rande den rätta kornflugans (Chlorops Pumilionis BIERK. = Tae- 
n0pus MEIe.) förekomst uti vilda grässlag, såsom T»riticum Re- 
pens m. fl. Jag fann visserligen vid Arbrå i Helsingland 1892 
en kvickrotsplanta bland rågbrodden, på samma sätt angripen som 
denna, men vid nogare undersökning funnos två larver däri, 
dock icke efter kornflugan, utan sannolikt efter Oscinis Frit. Vid 
Offerberg påträffades likväl flera sådana plantor, som voro angripna 

6 


JC 


LAMPA: KORNFLUGAN. 263 


af larver, och ett par af dessa liknade ganska mycket kornflugans, 
men jag vågar ej afgöra, om de voro atkomlingar efter henne 
eller någon närstående art, t. ex. Vasuta, förrän fullbildade flu- 
gor en gång blifvit erhållna från kvickrotsplantor. Chlorops 
MNasuta förekommer ibland hos oss mycket talrikt på en del 
lokaler, men ännu aldrig har jag funnit henne bland säd, utan 
ständigt på ängsgräs, där hon synes tillbringa sitt lif och antag- 
ligen undergår sina förvandlingar. Hennes stora likhet med korn- 
flugan, hvarigenom båda arterna lätteligen kunna förväxlas, är 
kanske när allt kommer omkring förnämsta orsaken till de många 
olika uppgifterna rörande dessa båda arters förekomst och lef- 
nadssätt, och noggrannare undersökningar af kompetenta personer 
äro ännu erforderliga för att få hittills dunkla frågor här- 
utinnan fullständigt utredda. Denna åsikt delades äfven af den 
utmärkte tyske dipterologen Löw. 

Att kornflugan har en sommar- och en vintergeneration, 
detta visste redan BIERKANDER. Med den förstnämnda genera- 
tionen har man äfven sedermera varit tämligen på det klara, 
men ej så rörande vintergenerationen, då nämnde naturforskares 
iakttagelser angående denna blifvit missuppfattade eller helt enkelt 
förbisedda. De som det synes mindre tillförlitliga uppgifterna om 
denna generation, som på senare tider blifvit lämnade, vill jag, 
så vidt möjligt är, förbigå och hufvudsakligen vidröra det, som 
jag varit i tillfälle att själf undersöka och iakttaga. 

Den första af mina undersökningar rörande densamma ägde 
rum på Eknö i Roslagen i augusti månad 1887. Äggen efter 
sommargenerationen hade, som jag tror, aldrig förut hos oss blif- 
vit funna ute i det fria, ej ens af professor VON PosTt under hans 
mångåriga iakttagelser. HOLMGREN uppger visserligen i en upp- 
sats, införd i Kongl. Landtbruksakademiens Handlingar och Tid- 
skrift för år 1887, att han året förut sett kornflugor lägga ägg 
uti ett af hans terrarier på dikesgräs och hafre, och i ett annat 
på hvete, samt att äggen äfven anträffats på gräs å dikesrenar; 
men hvad observationerna rörande äggläggningen i terrariet be- 
träffar, torde dessa vara helt och hållet betydelselösa, då flugorna 
där ej hade valfrihet, utan tvingades afsätta äggen endast på de 
växter, som .där stodo dem till buds eller på glasrutorna. Obe- 
gripligt måste det dessutom förefalla, att vid experimentet an- 


”- 


I 


264 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1892. 


vändes plantor af hafre i stället för af höstråg, då de förstnämnda 


aldrig förekomma å fälten på hösten i sådant utvecklingstillstånd, 


att kornflugan på dem skulle frivilligt lägga sina ägg. Angående 
den uppgiften, att äggen förekommo på gräset å dikesrenar, sak- 
nas ej skäl för antagandet, att ett misstag är begånget, och att 
möjligen det är fråga om ägg efter Chl. Nasuta, hvilka lätt 
kunna förblandas med kornflugans. Äfven under min vistelse i 
Helsingland 1892 undersöktes en stor mängd timotej- eller andra 
gräsplantor, men ej en enda af dem syntes vara angripen, hvarför 
jag måste helt och hållet betvifla kornflugelarvens vistelse i 
dylika, åtminstone tills verkliga fakta blifvit framlagda. 

Vid Eknö voro skadade kornplantor 1887 nästan talrikare 
än på Gotland, och flugpupporna började att kläckas redan den 
3 augusti, hvilket fortfor ända till den 28 i samma månad. År 
1888 däremot framkommo flugorna betydligt senare, eller först 
den 24:de. I en större glasburk insattes plantor af råg, hvete 
och kvickrot (Zriticum Repens), och flugor inspärrades där efter 
hand, så snart de utkommo ur pupporna. Efter skedd parning 
började en af de äldsta honorna lägga ägg den 13:e och snart 
äfven de andra, samt fortsatte de-härmed i flera dagar. Blott som 
genom ett misstag afsattes ett och annat ägg på kvickrotsplan- 
torna eller till och med på glasväggarna, men de öfriga uteslu- 
tande på råg- eller hveteplantor. Såväl flugornas utkläckning som 
äggläggningen torde ute på fälten ske hvarken så regelmässigt 
eller så tidigt som i fångenskapen, och detta af lätt insedda skäl. 
Ej förr än den 26 augusti upptäcktes heller några ägg ute i det 
fria, men följande dagar allt flera på en åker, som då på långt 
håll lyste grön af rågplantor. På närbelägna, gräsbeväxta ställen 
kunde dock inga ägg uppletas. 

Att honan skulle lägga ett för insekter ovanligt litet antal 
ägg förmodade man, emedan äggen äro jämförelsevis mycket stora. 
Likväl har det visat sig, att de hos en enda individ kunna vara 
ganska talrika; ty en sådan, som blifvit fångad på rågbrodd, och 
hvars bakkropp var starkt uppsvälld, lade på plantor i en burk 
36 stycken ägg. Ett annat ännu märkligare exempel må äfven 
anföras. Ett par flugor, hane och hona, utkläcktes i fångenska- 
pen mellan den 25 och 27 angusti samt parade sig flera gån- 
ger före den 3 september. Den 5 i sistnämnda månad afsatte 

3 


Ja 


LAMPA : KORNFLUGAN. 265 


honan ett ägg och den 7 dog hanen; den 8 tillkommo minst 3 
ägg, den 9 flera och däribland 4 stycken efter mycket korta 
mellantider, hvarefter ett uppehåll inträdde. Härunder infördes 
en frisk och nyss utkläckt hane, och parning försiggick åter den 
TARGE Äggläggningen fortsattes sedermera, så att ej mindre än 73 
ägg kunde räknas den 23:e; men nu måste jag resa till Stockholm 
och införde därför båda flugorna i ett profrör för att medtagas. 
Hanen dog under vägen, men honan förblef vid lif och infördes 
under glas på hveteplantor, där hon afbördade sig ytterligare 7 
ägg. Den 28 var hon dock död, efter att hafva lefvat i öfver 
en månad och lagt 80 stycken ägg. Denna stora mängd ägg 
hade omöjligen på en gång såsom fullt utbildade kunnat rymmas 
i hennes bakkropp, utan hade de helt säkert tillväxt och utbil- 
dats efter hand. Flugorna fingo sockervatten att äta och kunde 
därigenom lefva en så lång tid. 

Äggen afsättas i regel ej i bladvecken, som en del författare 
påstått, utan hvar som helst på plantorna, vanligen ofvanpå bladen, 
stundom äfven på stjälken helt nära roten. Härigenom blir det 
antagligt, hvilket jag äfven genom iakttagelser funnit, att många 
larver, synnerligast sådana, som utkläckts långt från ingången 
till en bladslida, måste omkomma, emedan deras förflyttning sker 
mycket långsamt och tyckes äga rum utan någon plan. En nyut- 
kläckt larv observerades nämligen noga under sin vandring på ett 
blad, och visade det sig, att han behöfde tre timmars tid för att till- 
ryggalägga en väglängd af blott 25 mm. Hade hans framåtskri- 
dande fortgått i en någorlunda rät linea, skulle ej så lång tid 
åtgått, men detta var ej händelsen, ty ibland rörde han sig mot 
bladets spets eller befann han sig än på den ena, än på den andra 
sidan af detsamma. En och annan larv uppnådde aldrig någon 
bladslida, utan omkom på vägen. Skulle ett häftigt regn inträffa 
under denna larvernas färd, är det mycket troligt, att många 
af dem omkomma. 

Då en kornfluga afsätter ett ägg på t. ex. stjälken af en 
rågplanta, sitter hon helt stilla, med hufvudet uppåt och närmar 
bakkroppen till stjälken, då det mjuka och något klibbiga äggets 
bakre ände fastnar vid dennes yta, därpå sammandrages bak- 
kroppen något litet, hvarvid hela ägget blottas och dess insida fast- 
nar vid stjälken. Äggomhöljet är då så löst och mjukt, att det for- 


2 


266 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


mas efter den yta, på hvilken det hvilar, hvarför de ägg, som 
afsättas på t. ex. en glasskifva, på den däremot vända sidan blifva 
plana som glaset, och sådana, som fästas på ett blad, få under- 
sidan refflad liksom detta. 

Man har visserligen påstått, att äggen ej alltid skulle kunna 
äggas på brodden af höstsäd, emedan denna ibland ej ännu är 
uppkommen, då flugorna verkställt sin parning; men sistnämnda 
omständighet bör ej vara af stort inflytande, då honornas lifstid 
kan räcka så länge som en hél månad. Dock kan det ju vara 
sannolikt, att en sådan för tidig framkomst kan tvinga dem att 
afsätta er del af sina ägg på kvickrotsplantor eller helt olämp- 
liga föremål, och att härigenom en förminskning af individantalet 
i nästa generation äger rum. Några iakttagelser rörande detta, 
äfvensom åtskilliga andra omständigheter, äro dock ej ännu 
gjorda. 

Larvernas utveckling uti äggen kan försiggå på en vecka, 
och utkläckas de i allmänhet under de sista dagarna af augusti 
eller i början af september. 

Redan under hösten uppäta de späda larverna så småningom 
sädesplantornas inre delar, hvarigenom det öfversta bladet gulnar 
och dör, men rötterna förblifva vanligen oskadade och kunna 
utsända nya skott. Att larverna, i förening med slökornflugans 
afkomma, kunna förorsaka mången plantas fullständiga undergång, 
därpå saknas dock ej talrika bevis. Uti en och samma planta 
har man ännu aldrig lyckats finna mer än en kornflugelarv, och 
skulle där flera larver påträffas, torde dessa alltid tillhöra slö- 
kornflugan (Öscinis Frit e. Pusilla). Larven tillväxer under 
vintern naturligtvis helt ringa, och följande vår fortsättes därför 
förstöringsarbetet i sädesbrodden, tills han uppnått sin fulla stor- 
lek. De skadade plantorna äro vid denna tid vanligen kortare 
och knubbigare än de friska. Fig. 10. 

I slutet af maj eller något senare, om väderleken varit kylig, 
förvandlas larverna inuti plantorna, där de vistas, till puppor, och 
ur dessa framkomma de fullbildade flugorna från medio till slutet 
af juni. Parningen börjar vanligen så snart de båda könen 
råkas och äger förmodligen rum redan på kläckningsplatsen eller å 
blommande umbellatväxter, hvilka flugorna uppsöka för att erhålla 
föda. Det är dock högst sannolikt, att hanarna inställa sig äfven 


10 


+ 


LAMPA: KORNFLUGAN. 267 


å kornfälten för samma ändamål, då parning synes äga rum flera 
gånger och äfven sedan äggläggningen börjat. 

Äggen till sommargenerationen afsättas efter hand på 
kornplantorna, antagligen på samma sätt som på sädesbrodden 
om hösten, och tiden härför brukar infalla under senare delen 
af juni månad. 

Då den nyss utkläckta larven lyckats praktisera sig in i en 
bladslida, angriper han plantans inre delar, först det närmast befint- 
liga, inuti själken ännu varande bladet, går igenom detta, hvarvid 
en springa uppstår 'i bladskifvan, och fortsätter vidare inåt tills 
han råkar axämnet. -Man finner härför nästan alltid, att ett eller 
kanske flera af de öfre bladen å en af larven skadad kornplanta, 
äro ituklufna vid spetsen. Det späda axet utgör dock i de flesta 
fall larvens förnämsta föda, och då han efter sitt inträngande 
i plantan påträffar axspetsen, uppätes eller skadas  vanli- 
gen såväl borst som fjäll utmed axets hela ena sida ända ned 
till strået, hvilket sedan i sin tur angripes, hvarvid en djup ränna 
bildas på dess ena sida, som ofta fortsättes ända ned till öfversta 
leden. Se fig. 11. En gång har jag till och med funnit själfva 
leden genombruten, och rännan fortsättas äfven en bit nedanför 
på strået. 

Ibland sker förvandlingen till puppa i denna ränna, men 
oftare drager sig den fullvuxna larven tillbaka uppåt bladslidan 
för detta ändamål. Därigenom att stråets öfversta del sålunda 
skadas, upphör plantan att tillväxa uppåt, och axet stannar meren- 
dels kvar i bladslidan. Hon blir i stället ovanligt grof samt får 
en mer blåaktig färgton under senare delen af växttiden och är 
härigenom, äfvensom i följd af sin ringa höjd, lätt märkbar bland 
de normalt utvecklade stånden. Se fig. 9. 

Omkring medlet af juli äger förpuppningen rum och efter 
vid pass tre veckor, eller vanligen under förra hälften af augusti, 
utkläckas flugorna. Parasiterna utkomma äfven i början af nämnda 
månad eller kanske något senare. 

Utrotningsmedel. Kornflugan är en bland de rätt många 
skadeinsekter, mot hvilka man ännu ej lyckats upptäcka något 
medel, som 1 praktiken visat sig hålla profvet och motsvarar alla 
förväntningar. Så äro t. ex. all stöpning af utsädet i skarpa 
eller starkt luktande ämnen, plantornas besprutning med giftiga 


ET 


Ul N LR MOV RR w FITA TRA VIEN TRE SAMA MIST (RU vd a 
- Å k j CM G j FE VR SER a 
; ' 
) ; SE 
| ; 


| 


268 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


vätskor etc. föga tänkbara, då man vet under hvilka förhållanden 
larverna lefva, samt det sätt, hvarpå de angripa sädesväxterna, 
Det enda tillfälle, då en sådan besprutning skulle kunna medföra 
nytta, vore, då äggen kläckas på bladen, och de späda larverna 
företaga sin långsamma vandring till bladslidorna; men larverna 
utkläckas ej alla på samma dag, ej heller skulle jordbrukarna 
komma sig för med att företaga de erforderliga undersökningar, 
som måste föregå medlets användande. 

Jag trodde mig visserligen hafva hunnit ett stycke närmare 
målet, då det visade sig, att flugorna 1887 lade sina ägg på 
rågbrodden, och blef än mer öfvertygad därom, då så skedde 
äfven året därpå. Redan innan några undersökningar företogos 
v den vägen, hade jag hyst en förmodan att så kunde vara för- 
hållandet, emedan man mången gång hört jordbrukare beklaga 
sig öfver, att den förstsådda, gamla rågen ofta går ut efter att 
hafva vackert uppkommit på hösten, då däremot den nya, något 
senare sådda, förblifver oskadad. Orsaken härtill kunde ju mån- 
gen gång vara den, att kornflugorna passat på att lägga sina ägg 
på den sädesbrodd, som därtill först var lämplig. Med anledning 
häraf låg det antagande nära till hands, att vintergenerationen 
skulle kunna ansenligt reduceras, om man å trädan, helst i när- 
heten af ett kornfält, där larver varit talrika, besådde ett mindre 
stycke med råg en eller ett par veckor tidigare än vanligt, för 
att dymedelst tillhandahålla en passande plats, dit flugorna genast 
efter sin framkomst kunde begifva sig för att lägga ägg. Sedan 
äggläggningen här försiggått, blefve det lätt att genom en grund- 
lig plöjning förgöra såväl ägg som larver. 

Under vistelsen på Eknö 1888 hoppades jag komma i till- 
fälle att göra några egna iakttagelser härutinnan, ty kornflugorna 
voro då ganska allmänna därstädes. ”Trädan befann sig på två 
ställen, det ena beläget invid kornfältet, det andra ett godt 
stycke därifrån, och var matjorden här lösare och magrare än 
på det först nämnda. Sådden kom dock att äga rum i vanlig 
tid och med blott en dags mellanrum å de båda små fälten, ty 
ägaren ville ej riskera något genom arbetets fördröjande. Detta 
blef naturligtvis ett streck i räkningen för mig, då jag sålunda 
beröfvades möjligheten af att studera verkningarna af tidig 
och sen sådd å samma lokal. Den något oväntade iakttagelsen 


12 


—-— 


i 


LAMPA: KORNFLUGAN. 269 


gjordes dock vid nämnda tillfälle, att rågbroddens närhet till 
kornfältet åtminstone då ej spelade någon rål hvad valet af ägg- 
läggningsplats beträffar, ty å den träda, som låg alldeles invid 
kornet, kunde hvarken flugor eller ägg upptäckas på rågbrodden, 
men å den längre bort belägna voro däremot äggen talrika. Or- 
saken härtill torde blifva svårt att nöjaktigt förklara innan flera 
undersökningar blifvit gjorda. Det sannolikaste synes vara, att 
flugorna voro utkläckta och spridt sig vidare omkring innan råg- 


 brodden blef färdig för mottagandet af äggen. Jag har trott mig 


finna, att denna ej uppsökes af flugorna förrän den erhållit sin 
rent gröna färg. Mindre sannolikt torde det vara, att jordmånens 
beskaffenhet kan så inverka på sädesbrodden, att denna blir mer 


tilldragande för flugorna. Hvad som mest talar härför, är dock 


den omständigheten, ifall den håller streck, att de flesta af flug- 


larver angripna plantor äro att söka vid dikeskanter, vändtegar 
och mer upphöjda ställen af åkern, där matjorden är grundare 
och plantorna af svagare beskaffenhet. 

Sistlidna sommar (1892) var kornet flerstädes i Helsingland 
tämligen betydligt angripet af kornflugelarver, och det borde där- 
för bliva ett gynnsamt tillfälle att där studera flugornas vinter- 
generation i dess första stadier. Efter erhållet-vederbörligt till- 
stånd, afreste jag följaktligen dit den 21 september. Uppehåll 
gjordes först vid Bollnäs och sedan på flera ställen under vägen 
mellan denna station samt Ljusdal och Hudiksvall, och därvid 
företogos undersökningar å rågbrodden. Denna tycktes öfverallt 
vara utmärkt vacker och lofvande, men vid nogare undersökning 


af plantorna upptäcktes snart, att en rätt betydlig mängd af dem 


var angripen af larver, både efter korn- och slökornflugor. De 
flesta höllo dock till i den rågbrodd, som inom ett visst område 
var den mest försigkomna, och följaktligen där rågen blifvit tidi- 
gast sådd. 

Af åtgärder, som i öfrigt blifvit föreslagna för att motverka 
kornflugans härjningar, må här anföras. 

INtftrafslävdet starkt angripha kornet så fortiske kan, 


d. v. s. då de skadade plantorna kunna observeras bland 


de friska. Detta förfaringssätt har nog varit påtänkt på Got- 


land, men ej blifvit utfördt på sådant sätt, att något omdöme 


-angående dess lämplighet kan ifrågakomma. Då plantorna afslås, 


20) 


270 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


innan larverna blifvit fullvuxna, skola dessa snart dö af brist på 
näring; men medlet bör dock begagnas endast med stor urskill- 
ning, såvida ej mer skada än gagn därmed skall åstadkommas. 
I fall återväxt skall kunna äga rum, bör slåttern naturligtvis ske 
mycket tidigt och helst åtföljas af lämplig öfvergödning, på det 
nya skott snart må uppväxa och ersätta de förlorade. Noggranna 
undersökningar å brodden böra dock alltid föregå, synnerligast 
då kornet eller rågplantorna året förut varit angripna och härjning 
befaras. 

Af stor vikt äro årliga undersökningar af ett visst antal korn- 
strån, som äro angripna af larver, på det man må kunna få ut- 
rönt förhållandet meilan friska och af parasiter hemsökta larver 
eller puppor. Visar det sig därvid, att öfver halfva antalet af 
dessa äro angripna af de små fienderna, så behöfver man ej 
gerna befara någon härjning nästkommande år. Att under 
sådant förhållande afslå kornet i förtid bör ej ifrågakomma, då 
därigenom äfven parasitlarverna skulle förstöras, och med dem de 
förnämsta medhjälparna i striden mot det onda. De nämnda 
undersökningarna, äfvensom dylika rörande andra skadeinsekters 
förekomst och hvad därmed äger samband, kan man dock ej 
begära, att jordbrukarna själfva skola kunna utföra, utan vore det 
önskligt, om de kunde blifva gjorda genom lämpliga personer 
och på allmän bekostnad. Att sådana undersökningar böra vara 
af stor betydelse för jordbruket, och att kostnaderna därför skulle 
väl betala sig, därom torde meningarna numera ej vara delade. 

Att så i lagom tid, på väl brukad och somMNast 
kraft varande jord är visserligen ej något utrotningsmedel, 
men måste i alla fall högeligen rekommenderas, då växternas 
motståndskraft därigenom ansenligt ökas. Den jord, som i ett 
eller annat afseende är mindre lämplig för ett sädesslag, borde 
aldrig därtill upplåtas, då erfarenheten lärt oss, att skadeinsek- 
terna i sådant fall lätteligen taga öfverhand. På en passande och 
kraftig jord utvecklas plantorna fortare, erhålla flera och krafti- 
gare skott från roten, hvilka rikligen ersätta dem, som fluglar- 
verna förstöra, och skörden blir följaktligen ej märkbart sämre än 
eljest. Sådana fläckar i åkern, där matjorden är grundare och 
magrare, böra gödas rikligare och efter hand djupare bearbetas, 
på det äfven dessa må blifva fullt lämpliga för växterna. Gödning 


14 


fr 


NE 


LAMPA: KORNFLUGAN. 271 


med obrunnen gödsel kort före sådden bör undvikas, emedan 
därigenom uppkomma sjukliga plantor, som företrädesvis angripas 
och lättare duka under. Konstgjorda gödningsämnen kunna ej 
nog förordas, helst såsom öfvergödning för svag eller af skade- 
insekter angripen sädesbrodd, hvars rötter äro friska. 

Att vält afdika jorden är äfven en nödvändig sak, ty 
man har funnit, att där dikningen är ofullständig, kornflugans 
framfart varit mer förhärjande än å väl torrlagda fält. I så kal- 
lade svackor eller fördjupningar i marken, där jorden håller sig 
sur och vid torka tillhårdnar, är säden vanligen mycket utsatt för 
härjning. 

Ett fäöllgodt utsäde bör alltid anskaffas, då detta ut- 
gör ett af hufvudvilkoren för framkallandet af ett kraftigt rotsy- 
stem "hos plantorna. 

Såningstiden torde i flera afseenden utöfva inflytande på 
flugornas äggläggning; dock är, som nämndt blifvit, så godt 
som ingen erfarenhet vunnen i vårt land rörande denna sak, 
och utländska uttalanden härom äro dels hvarandra motsägande, 
dels af föga värde för oss, i följd af olika klimatiska förhållan- 
den. En lycka är det emellertid, att vårt vinterhvete ej synes 
blifva angripet äfven af flugans sommargeneration. 

Att den ena hvetevarieteten lider mer genom korn: 
flugan än en annan, tror man sig i utlandet hafva erfarit, och 
har därför förordats användandet af endast den sort, som visat 
sig bäst emotstå hennes angrepp. Enligt mitt förmenande, torde 
det dock vara såningstiden, som egentligen orsakat förhållandet, 
ty då flugorna äro färdiga till att lägga ägg, uppsöka de sanno- 
likt de plantor, som då för tillfället äro i den härför lämpligaste 
utvecklingsgraden. Om alla landtbrukare inom ett område 
sådde den beprisade hvetesorten, skulle helt säkert dess företrä- 
den i nämnda fall försvinna. Det vore emellertid väl, om åt- 
minstone de mest upplysta bland jordbrukarna ville själfva göra 
observationer under en följd af år rörande de omständigheter, 
som stå i samband med kornflugans uppträdande och härjningar; 
ty en enda person kan omöjligt hinna med och räcka till öfver- 
allt, synnerligast då fullt säkra upplysningar rörande en och 
annan fråga vanligen äro, åtminstone för närvarande, snart sagdt 
omöjliga att erhålla. 


15 


272 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13892. 


Att för rett eller: ettipar är afstartränrodlinsent 
korn är visserligen en utväg, som helt säkert kunde leda till 
målet, och därför vid vissa tillfällen borde tillgripas, för att undgå 
kommande härjningar, såsom t. ex. då man hösten förut märkt 
att vintersäden starkt angripits af vintergenerationen. Härvid gäl- 
ler dock samma anmärkning, som blifvit gjord, då det var fråga 
om att afslå det starkt angripna kornet innan larverna förvand- 
lats till puppor. 

Att borttaga och förstöra de angripna plantorna 
innan de inneboende larverna hunnit förpuppa sig, hvil- 
ket redan BIERKANDER rekommenderade och försökte, eller kanske 
ännu bättre, att bortslita öfversta bladslidan, så att axet blir fritt, 
ifall det nått någon utveckling, är ett verkligt utrotningsmedel, 
som ätven föreslagits af utländska författare och mycket väl låter 
sig utföra, åtminstone på mindre fält. Professor NOwIiCKI i Kra- 
kau, hvars förträffliga uppsats om kornflugan jag rådfrågat, säger 
härom: Man besinne blott, att genom dödandet af en honlarv 
eller puppa, en flughona undanröjes, hvars afkomlingar skulle 
förstöra minst 200 kornstrån. Enligt denna beräkning komme 
100 dödade honor att åt odlaren bevara 20,000 kornax. Skall 
detta utrotningsmedel blifva verksamt, måste dock alla kornodlare 
inom ett visst område använda detsamma. Å stora fält blifva 
svårigheterna större, men man får komma ihåg, att det är bättre 
göra något för att söka förminska ett ondt, än att låta detta utan 
vidare helt och hållet taga öfverhand. Hvad höstsädesbrodden 
beträffar, blir en utgallring af de skadade plantorna nästan out- 
förbar, då det är svårt att upptäcka dem, åtminstone på hösten. 

Att medelst lämpliga håfvar infånga flugorna under 
äggläggningstiden vår och höst torde ej medföra så stora 
svårigheter, som man troligen föreställer sig. En olägenhet där- 
vid är det dock, att med de fångade flugorna äfven följa deras 
fiender, och att afskilja och skona dessa, kommer nog att ej falla 
sig så lätt. Om parasiternas närvaro bland sädesplantorna kan 
man dock snart genom håfning öfvertyga sig och sedan må man 
rätta sig efter omständigheterna. 

Plöjning redan på hösten eller tidigt om våren där 
plantor efter spillsäd eller kvickrot förefinnas. De år, 
då säden mognar tidigt, och väderleken gynnar och påskyndar 


16 


ndfön 


LAMPA: KORNFLUGAN. 273 


spillsädens groning samt plantornas utveckling, blifva stubbåkrarna 
särdeles passande äggläggningsplatser, där flugorna säkerligen ej 
skola underlåta att infinna sig, och en plöjning skulle då åstad- 
komma äggens eller larvernas fullständiga förstöring. Där klöfver- 
och gräsfrö insås bland höstsäden, kommer detta utrotningsmedel 
dock troligen aldrig att användas. 
Utrotandetafkvickroten (7Zrz- 
Zticum Repens). Den för undersöknin- 
ningar rörande kornflugans lefnadssätt 
bekante polske godsägaren KONOPKA 
kunde ett år, trots ifrigt sökande, ej 
upptäcka några kornflugelarver i höst- 
sädesbrodden i den trakt, där hans egen- 
dom var belägen, men fann dem till sist i 
kvickrotsplantorna. Å en annan landt- 


gård nära Krakau funnos de dock sam- 
tidigt i mängd i höstsäden. Under min = Fig. 2. Coelinius-Niger. 
resa 1 Helsingland fann äfven jag flera 
skadade kvickrotsplantor, men de flesta inneslöto larver till Ösci- 
is Frit. Blott ett par innehöllo sådana, som tycktes vara af- 
komlingar efter kornflugan. I följd af vår ringa kännedom om 
utseendet hos de många Chlorops-arternas larver, är det dock 
omöjligt att konstatera artens namn, förrän flugor blifvit ut- 
kläckta från plantorna. Emellertid torde det på grund af detta, 
äfvensom af andra orsaker blifva skäl, att söka så vidt möjligt 
är utrota detta besvärliga ogräs. 
Slutligen återstår för mig blott att 
nämna några ord om de hjälptrupper, 
” naturen själf sänder oss för bekämpandet 
af kornflugan, nämligen de små parasit- 
steklarna. Att här redogöra för, eller ut- 


förligare beskrifva arterna, torde dock 
Fig. 3. Pteromalin. påta föga, då det i alla fall blir hufvudsak 
för jordbrukaren att blott kunna skilja vänner från fiender. 

Den förnämsta parasiten torde vara Coelinius Niger NEES, af 
Braconidernas familj. Denna är svart och har det utseende, som 
ofvan stående fig. 2 visar. Hans larv lefver inuti kornflugans, och 
ur dennas puppa framkommer den fullbilade insekten. 


Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). 17 18 


274 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Ett par andra, ännu mindre steklar, tillhörande Pteromalinerna, 
fig. 3, som pråla i guldgröna färger, lefva i larvstadiet utanpå. 
kornflugelarverna och utsuga dessa så, att blott skinnet till sist 
återstår. Vid undersökning af ett skadadt kornstrå, finner 
man ofta kornflugelarven död och hopsjunken, samt vid densamma 
fastsittande en liten, smutsigt hvit, framtill tjockare och bakåt 
starkt afsmalnande larv, fig. 12.7 Denna är efter en Pterormalin, 
och dess puppa, fig. 13, träffas sedan inom öfre bladslidan på 
kornet och igenkännes lätt därpå, att ögon och extremiteter äro 
tydligt framträdande. 

En på sädesfälten högst vanlig skinnbagge, Leptoterna (Mi- 
ris) Dolabrata L., äfvensom de bladlusätande nyckelpigorna, 
Coccinella, lära äfven anställa nederlag bland kornflugorna, och 
ehuru det kan förefalla något märkvärdigt, att dessa tämligen 
tröga insekter skola kunna be- 
mäktiga sig de mycket rörligare 


flugorna, måtte det verkligen för- 


ps 


hålla sig så, då KONOPKA påstår 
| sig hafva observerat sådant äga 


rum både inne under glas och 
ute i detria. 
Skinnbaggen, fig. 4 b, är svart, 
med hvitgula eller rödaktiga teck- 
Fig. 4. ningar, täckvingarna smutsigt gula 
a puppa, b fullbildad insekt. eller tegelbruna med gula utkan- 
ter. Nyckelpigorna äro så allmänt bekanta, att någon beskrifning 
på dem ej här torde vara nödig. 


Förklaring öfver taflan: 


1 kornfluga, nat. storlek; 2 densamma förstorad; 3 ägget; 4 lar- 
ven; 5 puppan; 6 framsidan af hufvudet; 7 ett pannspröt (an- 
tenn); 8 ett framben; 9 angripen kornplanta; 10 rågplanta på 
våren med puppa; 11 ett af larven på ena sidan skadadt kornax; 
12 rest af en larv, på hvilken sitter en pteromalinlarv (parasit) 
samt 13 puppan efter en dylik. 


ra 
AA SKÄR 


275 


NG: MOB: 


Nestoren blandt Norges Entomologer, botanisk Gartner NILS 
GREEN Mor, der var Medlem af »Entomologiska Föreningen» fra 
dens Stiftelsesaar af, afgik ved Döden den 16 September d. A. 
i en Alder af vel 8o!/2 Aar. Stille og bramfrit, som denne Mands 
Liv og Virken var, kan det med Sandhed siges, at han har ud- 
rettet meget baade for den botaniske og den entomologiske Vi- 
denskab hos os, og mange er det blandt begge disse Videnska- 
bers Dyrkere og Velyndere, som har »garule Moe paa Töien» 
meget at takke for Veiledning og Bistand baade med Raad og 
Daad. Mindet om hans beskedne og elskverdige Personlighed 
og hans varme Kjerlighed til Naturen vil sent eller aldrig glem- 
mes af den talrige Vennekreds, som han nu har forladt. 

MoE var födt den 26:de Januar 1812 paa Modum, hvor 


I 


2706 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


hans Fader var Kirkesanger ved Heggen Kirke. Som 15 Aars 
Gut kom han den 6:te Mai 1827 1 Lere ved Universitetets bo- 
taniske Have paa Töien, hvortil han senere uafbrudt har veret 
knyttet, altsaa i hele 65 Aar, deraf de sidste 35 Aar som bota- 
nisk Gartner, hvilken Stilling han overtog i Aaret 1857 efter da 
afdöde Gartner StEBKE, Fader till den bekjendte Entomolog, 
Konservator SIEBKE. Omtrent samtidig blev han af Prof. E. FRIES 
tilbudt Gartnerposten ved Upsala botaniske Have, hvilken han 
dog afslog. Töienhaven har under den lange Aarrekke, hvori 
Mozr arbeidede der, havt 3 forskjellige Bestyrere, nemlig Profes- 
sorerne RATHKE, M. N. BLYTT og ScHUBELER, hvilken sidste og: 
saa vandrede bort för MoE den 20:de Juni d. A. 

Allerede fra den förste Tid han kom til Töienhaven, fölte 
MoE sig sterkt hendraget til det botaniske Studium, for hvilket 
hans Interesse först vaktes af Prof. H. RASCH, og som han senere 
fortsatte under Prof. M. N. BLYTT's kyndige Veiledning. Hans 
aabne Blik for Naturen hendrog ham imidlertid ogsaa ved Siden 
heraf til zoologiske Studier. Navrlig udövede Entomologien en 
seregen Tiltrekningskraft paa ham, saavel ved de mange interes- 
sante Sider, Insekternes Liv og Virksomhed frembyder, som ved 
deres store praktiske Betydning for Jordbrug og Havestel. I denne 
Retning var det Prof. L. ESsMARK, der ydede ham den fornödne 
Veiledning og i Begyndelsen hjalp ham tilrette med Bestemmel- 
sen af de indsamlede Insekter, m. v. 

Senere foretog Mor til forskjellige Tider med Stipendium 
dels af Universitetet og dels af Videnskabsselskabet i Trondhjem 
mange Reiser, for fra de forskjellige Kanter af Landet baade 
sönden- og nordenfjelds at indsamle Frö og levende Planter til 
den botaniske Have. Fra disse Reiser medbragte han de fleste 
og vigtigste Arter af alpinske, arktiske, Sump- og Skovplanter, 
dels i levende Exemplarer og dels i Frö, ligesom han ogsaa af 
Lavlandsplanterne har indflyttet og ombyttet i Systemerne i Ha- 
ven alle Arter med viltvoxende Exemplarer. Navnlig for Höi- 
fjeldsplanternes Vedkommende, hvis Kultur i de lavere og sydli- 
gere Egne altid har vist sig forbundet med store Vanskeligheder, 
har det i Töienhaven lykkedes åt opnaa serdeles gunstige og 
interessante Resultater, idet flere af disse Planter, der aldrig för 
med Held havde veret dyrkede i nogen Have, her for: förste 


2 
KA 


IEEE PR 1 IV ET " Fer 
Et 04 2 | ; 


SCHÖYEN: N. G: MOE Tf. DT 


Gang bragtes til at trives og sette baade Blomst og Frö. Exem 
pelvis kan n&vnes: Phippsia algida, Primula norvegica, Phaca 
frigida, Ranunculus hyperboreus, Andromeda hypnoides, Rho- 
dodendron lapponicum, Artemisia norvegica, Nardosma frigida, 
Veronica alpina, Rubus arcticus, m. fl. Kulturen af disse vore 
Alpeplanter har for vor botaniske Have veret af den störste Be- 
tydning i flere end en Henseende. 

I Dygtighed som Samler baade i botanisk og entomologisk 
Henseende var det ikke let at finde Gartner Moe's Lige. Hans 
saavel af Naturen uszedvanlig skarpe, som gjennem lang og flittig 
Övelse i denne Retning end yderligere skjerpede Syn, i Forbin- 
delse med en medfödt sjelden Tagttagelsesevne, samt hans Iher- 
dighed og Utrettelighed i sine Undersögelser satte ham istand 
til at opdage meget nyt og interessant, og skaffede ham ogsaa 
blandt Sveriges Botanikere og Entomologer Anerkjendelse, hvilket 
bl. a. fik sit Udtryk derveåd, at enkelte af dem beskrevne nye 
Arter er blevne opkaldte efter MoE, saaledes af Planter Hziera- 
cum mocanum, TLiNDEB. og Salix moöana, ANDERS. (samt af 
Insekter Platynotus moci, "THOMS., der dog tidligere har veret 
beskrevet under Navnet pant/erinus, SAvVvEN.) Udbyttet af Moe's 
Undersögelser og Indsamlinger af vore Lavarter, der för var lidet 
paaagtede, faar man et Begreb om gjennem Prof. TH. M. FRIES'S 
Verk »Lichenographia Scandinavica», hvor Moe's Navn citeres 
jevnlig.! — Ogsaa af Insekter har MoE indsamlet en stor M&xngde, 
navnlig af Coleoptera, som han serskilt interesserede sig for, og 
hvoraf han efterlader sig en af de rigeste Samlinger her i Landet. 

Denne sin flittige og alsidige Samlervirksomhed sögte han 
ogsaa at gjöre nyttig i videre Kredse ved Udgivelsen af forskjel- 
lige Slags Naturaliesamlinger, saasom »ekonomiske Herbarier for 
Landmend>», Skoleherbarier, större og mindre Insektsamlinger 
etc., altsammen nyttige Ting som Undervisningsmateriel ved 
Skolerne, hvor de derfor ogsaa efterhvert blev mere og mere 
eftersögte. 


1 Som et lidet Kuriosum kan anföres, at Prof. FRIES sammesteds, til 
ZEre for sin Ven MoE's Skarpsynthed — paa Grund af hvilken for en ivrig 
Samler saa uskatterlige Egenskab han havde givet MoE Tilnavnet Lyax —- 
har opfört en af denne funden, for Videnskaben ny Lavart under Navnet ecidea 
lynceola, samt ben&vner Finderen: Oculatissimus N. G. MOozE. 


- 
J 


278 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


Ogsaa som Forfatter har MoE udgivet forskjellige Skrifter 
m. v. af praktisk naturvidenskabeligt Indhold, saasom: »De nor- 
ske Fodervexter, med et Anhang om Fröblandinger, Skovtreer, 
levende Hegn, Merkeplanter, Ugresplanter, Giftplanter m. v.»; 
» Veiledning ved Dyrkning af glaciale, arktiske og alpinske Plan- 
ter, med Anhang»: »Nogle Ord om Betydningen af Smaafuglenes 
Virksomhed samt om disses Fiender»; »Nyttige og skadelige 
insekter» (Katalog til Insektsamling for Skolerne), foruden for- 
skjellige Opsatser i Aviserne af lignende Indhold. Serlig kan 
n&evnes hans Deltagelse i en Avisstrid om Barkebillerne i »Mor- 
genbladet» 1876, hvor han gjennem et Par Artikler hevdede 
Billernes Uskadelighed. Desuden har han i en lang Aarrekke 
forfattet Katalogerne over den botaniske Haves Fröarter, hvilken 
aarlig uddeles til de övrige botaniske Haver i Europa. 

Med en sjelden Beredvillighed og Forekommenhed, der altid 
har udgjort et Grundtr&k ved hans jevne og elskverdige Person- 
lighed, var Moe altid rede til at yde sin Hjelp og Bistand, og 
han gjorde sig stedse en Glede ved at kunne vere til Nytte, 
saavel for Videnskabsmanden eller Samleren, 'ved at afgive 
Exemplarer af sine righoldige Samlinger og meddele Oplysninger 
om Plante- og Insektarternes Forekomst etc., som for andre, der 
sögte hans Raad i mere praktisk Retning. Intet skjenkede ham 
större Glede end ethvert Tegn paa en voxende Interesse for 
Naturfagene hos os, og hans eneste Sorg var, at den botaniske 
Have, som han med saa megen Kjerlighed pleiede og stelte med, 
ikke blev saa flittigt -benyttet af de Studerende, som han kunde 
» have Önsket det. 

Foruden af »Entomologiska Föreningen» i Stockholm var 
MoE ogsaa Medlem af »Entomologischer Verein» i Stettin, af 
» Sällskapet Pro Fauna et Flora Fennica» i Helsingfors, samt 
ZEresmedlem af Selskabet »Hortikulturens Vänner» i Göteborg. 
Han dekoreredes i 1887 med H. M. Kong OsKar IU's Guldme- 
dalje til Belönning for fortjenstfuld Virksomhed. 

Den gamle Hedersmand, der siden 1841 var gift med en 
Datter af Kaptein og Divisionschef MARKUS GJÖE ROSENKRANTZ 
BaAnG, feirede ifjor under stor Deltagelse sit Guldbryllup om- 
givet af en talrig Familie- og Vennekreds fra fjern og ner, 
og: bortgiftede samme Dag sin yngste Datter, den sidste i Rak- 


4 


SCHÖYEN! N. G. MOE T. 279 


ikentlal. 4. bBörn. Han van da. endnu lige rask og rörig, men 
angrebes tidlig ivaares af Influenza, och det var denne lumske 
Sygdom, som knekkede hans Krefter og bibragte ham en al- 
vorlig Svekkelse, som han i sin hölie Alder ikke mer kunde 
forvinde. Krefterne svandt efterhaanden mere og mere, og om 
Aftenen den 16:de September indsovnede han til den evige 
viletstille og fredelig, som. han navde levet. Fans Enke og 
de fleste af Börnene overlever ham. 


WW. M. Schöyen. 


T 


En af Föreningens medlemmar, språkläraren ADOLF ZORNOw, afled 
muGöteborg den 22 oktober i en alder af 3orar. Foddden 3 okto- 
ber 1862 1 Ystad flyttade han, efter att hafva studerat 1 Lund, 
1887 till Göteborg, där han sedan varit en mycket anlitad lärare 
i tyska och latinska språken, i hvilka han, isynnerhet i det först- 
nämnda, ägde mer än vanligt stora kunskaper. På lediga stun- 
der sysselsatte han sig dels med målning, dels med entomologien 
och hade under årens lopp samlat ett rätt stort antal arter cole- 
optera i Göteborgstrakten. En tärande sjukdom, lungsot, bort- 
ryckte honom emellertid i blomman af hans ålder, innan han 
hunnit realisera sin älsklingsidé att hopbringa en samling af pale- 
arktiska Longicorner. Hans efterlämnade samlingar hafva öfver- 
gått i undertecknads ägo. 


Emil Sandin. 


FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1890—1891-. 


I FINLAND TRYCKTA UPPSATSER. 


EHNBERG, K. J., Lepidopterologiska iakttagelser, gjorda vårsommaren år 1889 
på Karelska näset. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1891, Pp. 
58—82. 

FausT, J., Beiträge zur Kenntniss der Coleopteren-Fauna Siidwest-Sibiriens. 
Verzeichniss der auf einer Reise in dem Minusinskischen Kreise und 
dem angrenzenden Theil der Mongolei von den Herren K. EHNBERG 


und R. HAMMARSTRÖM gesammelten Curculioniden. — Öfv. af Finsk. 
Vet. Soc. förhandl. XXXII, 1890, p: 53—106. ' (30 n. sp.) 
LEVANDER, K. M., Mikrofaunistiska anteckningar. — Medd. Soc. Faun. et Fl. 


fenn. XVII, 1891, p. 129— 143. 
NoRrDpQvisT, O., Bidrag till kännedomen om Bottniska vikens och norra Öster- 


sjöns evertebratfauna. — Medd. Soc. Faun. et F1. fenn. XVII, 1890, 
p. 83—128. Med 1 tafla. 
REUTER, E., Bidrag till kännedomen om Macrolepidopterfaunan i Ålands och 


Åbo skärgårdar. — Västra Finland V. 1890. 111 pp. 
, Nykomlingar för Ålands och Åbo skärgårdars Macrolepidopter- 
fauna. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1890, p. 29—47. 
—, Bombyx lanestris L. var. AZavasaksae TEICH och dess utvecklingshi- 
storia. — Medd, Soc. Faun, et FI. fenn. XVII, 1890, p. 48—54. 
REUTER, O. M., Hemiptera Gymnocerata Europae. Tom. IV. Helsingforsiae 
1891. 4:0. 179 pp. Cum 6 tabb. 
Monographia generis JMolotrichius BURM, — Act. soc. scient. fenn. 
XIX, ISOL, NO043- 4O,pp. Cunm2. tabb (TON Sp.) 
> Monographia Ceratocombidarum orbis terrestris. — Act. soc. scient. 
tenn. XIX, 1891, n:0-6: 2S:pp.- Cum I tab; (sen: ig. TOMSp) 
, Hemiptera Heteroptera från trakterna kring Sajanska bärgskedjan. — 
Öfv. af Finsk. Vet. Soc. förhandl. XXXIII, 1891, p. 166—208. (8 


n. Sp.) 

, Podurider från nordvestra Sibirien. — Öfv. af Finsk. Vet. Soc. förh. 
XXKXIII, 1891, p. 226=-229. (I n, sp.) 

, Collembola in caldariis viventia. — Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn. 


XVII, 1890, p. 17—28. Cum I tab. (6 n. sp.) 


I 


2 


- 


BERGROTH: FINSK ENTOMOLOGISK LITTERATUR 1890—91. 281 


REUTER, O. M,, De skandinaviskt finska ÅAZcanthia-(Salda-) arterna af saltatoria- 
gruppen. — Medd. Soc. Faun, et Fl. fenn. XVII, 1891, p. 144—1060. 


fenn. XVII, 1891, p.- 161—167. (I n. sp.) 
SAHLBERG, J.. Nya bidrag till kännedom om solitära biarters arkitektur. — 
Medd. Soc. Faun. et F1. fenn. XVil, 1890, p. 1—4. 


Thysanoptera funna i finska orangerier. — Medd. Soc. Faun. et Fl. 


— —, Om hanen till Sirex Fantoma FABR. — Medd. Soc. Faun. et FI. 
fenn. XVII, 1890, p. 5—6. 
— —,, Nya finska Staphylinider. — Medd. Soc. Faun. et FL. fenn. XVII, 


1890, Pp. 7—13. (4 N. sp.) 

+, Cecidomyia strobi NVINNERTZ, en skadeinsekt uti nordens granskogar. 

— Medd. Soc. Faun. et Fl). fenn. XVII, 1890, p. 14—16. 

WESTERLUND, A., Några från Savolax förut icke kända bi-arter (på finska). 
— Medd. Soc. Faun. et Fl. fenn: XVIL 1890, p: 55—57. 


I UTLANDET TRYCKTA UPPSATSER? 


BERGROTH, E., Deux Reduviides nouveaux paléarctiques. — Revue d'Ent. IX, 
1890, p. 56—58. 
— — — Nouvelle espéce paléarctique du genre Copfosoma LaP. —- Revue d'Ent. 
INNITS90, Pp. 355 
Notes hémiptérologiques. — Bull. soc. ent. Fr. 1890, p. 65—067 
eEkrLEO: 
— >, Note on the genus Caridophthalmus ASSM. — Ent. Monthly Mag. 
NEGVIN Ir8go, ps 132—7133. 
, Note on the genus Protenor STÅL, — Ent. Amer, VI, 1890, p. 217. 
= —, Note on Lepisma domestica PACK. — Ent. Amer. VI, 1890, Pp. 233. 
— ——, Contributions å l'étude des Pentatomides. — Revue d'Ent. X, 1891, 
p. 200—235. (36 n. sp.) 
— —— Beitrag zur Tipuliden-Fauna der Schweiz. — Mitth. d. Naturf. Ges. 
in Bern 1891, p. 131—138. (1 n. g., 8 n. sp.) 
, Eine neue Saldiden-Gattung. — Wien. ent. Zeit. X, 1891, p.- 263 
—267. 
, On the new Australian Vine pest. — Ent. Monthly Mag. XXVII, 


1891, p. 68—70. (I n. sp.) 
, Nouvelle espéce du genre Leptopus LATR. — Bull. soc. ent. Fr. 1891, 


Pp. I51—152. 

BONSDORFF, ÅA. VUN, Uber die Ableitung der Sculpturverhältnisse bei den 
Deckflägeln der Coleopteren, — Zool. Anzeiger XIII. 1890, p. 342 
—346. 

REUTER, E., Nya fjärilaberrationer. — Ent. Tidskr. XI, 1890, p. 201—202. 


REUTER, O. M., Description d'un Lygeide nouveau appartenant å la division 
Lethaearia, — Revue d”Ent. IX, 1890, Pp. 192. 

— —, Notes géographiques sur les Hétéroptéres paléarctiques. — Revue 
d'Ent. IX, 1890, p 237—245. 


2) 
- 


REN 


EE UR ALAA As LAI RING OA 
1 a Vv AAA 
282 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 
REUTER, O. M., Cagpsidae novae e Rossia meridionali. — Revue d'Ent. IX, 
1890, p. 246—248. (1 n. g., 3 n. sp.) 
, Adnotationes hemipterologicae. — Revue d'Ent. IX, 1890, p. 248 
—254: 


, Capsidae novae ex Africa boreali. — Revue d'Ent. IX, 1890, p. 255 
—260. (I n, g., 6 n. sp.) 
, Notes sur quelques Hémiptéres de Madére, — Revue d'Ent, IX, 1890, 


pir 200-202; (1. 1: 294 INISp:) 
, Conspectus specierum generis Maustia, — Revue d'Ent. IX, 1890, Pp. 


262—264. (I n. sp.) 
> Ad cognitionem Nabidarum, — Revue d'Ent. IX, 1890, p. 289—309. 


(6 n. sp.) 


— , Capsidae Sicilianae novae et minus cognitae. — Nat. Sicil. X, 1890, 
p. 1—4. (2 n. sp.) 
—, Species novae generis Acanthia F., LATR, -- Revue d'Ent. X, 1891, 
p. 21—27. (6 n. Sp.) 
— — , Ad cognitionem Cagpsidarum. 1. Capsidae javanicae. — Revue d'Ent. 


KX; I80L, pr 130—130- (310-59, IM Sp.) 
— — —, Hétéroptéres de Suez. — Revue d'Ent. X, 1891, Pp; 137— 142: (6 


Nn. SP.) 

——; "Griechische Heteropterxa,, — Berk ent; Zeitschr.. KNXMIESSONEp 
LI fest 
, Ein falscher und ein echter Sthenarus. — Wien. ent. Zeit. X, 1891, 
P: 49—31. 


E. Bergroth. 


SVENSK ENTOMOBOGISK TITT ERASEURINGOE 


I SVERIGE TRYCKTA UPPSATSER. 


ANDERSSON, JOSEF, Ännu ett önskningsmål för entomologien i Sverige. — 
Ent. Tidskt. Årg. 12, sid 28—32: 

— —, Larvburar af glas; Ljusfälla för fjärilfångst; Modell till spännbräden; 
Ny metod för fjärilfångst. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 87— 92, tafl. 5. 

— —, Några råd angående frostfjärilens insamlande. — Ent. Tidskr. Årg. 
12, sid. 137—140. 

AURIVILLIUS, CHR., Nordens : fjärilar. Häft. 9—11. Stockholm. 4:0. - Sid. 
129— 224, tafl. 33-44. 

— — , Svensk entomologisk litteratur 1890. — En. Tidskr. Årg. 12), Six 
IMER 

— —, Notis. Zeugophora Turneri, — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 96. 


Aa 


dd 


PRESES 


> 
5 
4 

kd 
ÅR 
a 
—N 

; 

f 

H 

f Ti 
z 


AUKIVILLIUS: SVENSK ENTOMOL. LITTERATUR I 39 EF; 283 


AURIVILLIUS, CHR., Neue Coleoptera Longicornia, III. — Ent. Tidskr. Arg. 
12, sid. 07— 106. 
, Kandidat SJÖSTEDTS första sändning. Hemimerus talpoides, — Ent. 


Tidskr. Årg. 12, sid. 174. 

, Die mit Oxvopisther THOMS. verwandten, afrikanischen Calandriden. -— 
Öfvers. Vet. Akad. Förhl. Årg. 48, n:o 6, sid. 361—371. 

—  , Verzeichniss einer von Herrn FRITZ THEORIN aus Gabun und dem 


Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetterlingssammlung. I. 
— Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 193—228, tafl. 1—3. 

Fredberg, L. J., Förteckning öfver af undertecknad funna Aicrolepidoptera inom 
landskapet Dal. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. I11—112. 

GRILL, C., Entomologiska anteckningar från Fjällnäs i Härjedalen. — Ent. 
Tidskr. Årg. 12, sid. 145—154. 

— , Notis. GCaleruca xanthomelena. Ent. Tidskr. Årg. R25FSkdIN IST: 

HOFGREN, G., 7hecla rubi L, — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 95—096. 

HoLMERZ, C. G., Om tallmätarens uppträdande i Nerike 1889—1890. — Ent: 
Tidskr. Årg. 12, sid. 49—53, figg. 

LAMPA, S., Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående resor och för- 
rättningar under år 1890. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sidii33—48. 

, (Smärre Notiser). — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 53, 54, 63, 64, 136. 

, Sädesknäpparne, — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 55—061, fig. 


, En parasit funnen på ållonborrelarver. — Ent. Tidskr. Årg. 27 Sid. 
62—63. 
— — , Skydds- och utrotningsmedel. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid 63—064, 


158, 236. 
— , Hvetemyggan, Cecidomyia (Diplosis) tritici KiRB. — Ent. Tidskr. Årg. 
12, sid, 113—135, tafl. 6. 


, Smärre uppsatser. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 141—144. 


—, Resande svenska naturforskare. — Ent. Tidskr. Årg. P2 SIda 160: 
— , Gåfvor till (entomologiska) föreningens insektsamling. —-- Ent. Tidskr. 

Årg. F2, Sidi 170. 

—, En landtbruksentomolog. — Ent. Tidskr. Årg. 125, Std5 NAO 
NERÉN, C. H., Bidrag till kännedomen om lefnadssättet hos några skandinaviska 

arter af sågstekelslägtet £»wphytus. — Ent. Tidskr. Årg. 12, Sid..5- 14. 
NORDIN, I., Anteckningar öfver hemipterer. III. — Ent. Tidskr. Årg. 12:,6id: 

17—21. 


"OHLSON, N. C., Kålfjärilar till sjös. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 3—4. 


"OHLSON, P. E., En historia om en bisvärm. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 159. 

PEYRON, J., Ett par nya fyndorter för tvenne svenska mätarefjärilar. — Ent. 
Tidskr. Årg. 12, sid. 160. a 

'SANDAHL, O. TH., J. L. STENBERG Tf. — Ent. Tidskr. Årg. T2sid:- 50. 


, Entomologiska föreningens i Stockholm sammankomster den 14 decem- 


ber 1890, den 28 februari 1891, den 25 april 1891 och den 10 okto- 
ber 1891. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 23—27, 93—95, 107—110, 
229—231. 


284 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1891. 


SANDAHL, O. TH., F. W. Meves't. — Ent. Vidskr. Årg. 12, sid. 81-—86, med portr. 


, Litteratur. Danmarks större Sommerfugle, af V. STRÖM. — Ent. 
Tidskr. Årg. 12, Sid: 231 
. Hemipteren Picromerus bidens IL. såsom larvdödare, -—- Ent. Tidskr. 


AF T25; Sid. 232; 
=P OATEDGREN fs Ent. Tadskr; Årg. 12, sid. 233—236. 

ScHöTT, H., Nya nordiska Collembola. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 191— 
192, fig. 

, Beiträge zur Kenntniss kalifornischer Collembola, — Bih. Sv. Vet. Ak. 
Handl; 17; 4, N:o 8.25 pg, 4utab. 

SJÖSTEDT, Y., Resebref. — Ent. Tidskr. Årg. 12, sid. 161—174. 

THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasc. 15. Lundz&e. 8:0, pg. 1535— 
1656. — Innehåller: 45. Bidrag till Phryganeerras systematik och 
synonymi. (74 sp. däraf 2 nya); 46. Bidrag till Sveriges insektfauna. 
( Coleoptera 3 sp., Hymenoptera I sp.); 47. Bidrag till kännedomen om 
Ichneumones preustici, (102 sp. däraf 24 nya). 

THORELL, T., Nova species brasiliana ordinis scorpionum. — Ent. Tidskr. 
Årg. 12, sid. 65—70, tafl. 4. 
+, Spindlar från Nikobarerna och andra delar af södra Asien till större 
delen insamlade under K. danska korvetten Galateas resa omkring jor- 
den åren 1845—1847. — Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 24, n:o 2, 1891, 


150 pg. 
VARENIUS, B., Två nya svenska skalbaggar. — Ent. Tidskr. Årg. T250SIC:A22 
WERMELIN, J. H., Några svenska fjärilars fyndorter — Ent. Tidskr. Årg. 125 
Side: 


WESTERLUND, C. G., Bidrag till kännedomen om Ronnebytraktens Fauna och 
Flora. Stockholm. 1890. 8:0., 173 pg. —— Innehåller, sid. 95—102, en 
förteckning öfver 53 arter dagfjärilar under titel: Ronnebytraktens 
Macrolepidoptera. I. Rhopalocera. 


I UTLANDET TRYCKTA UPPSATSER. 


THORELL, T., Opilioni nuovi o poco conosciuti del Arcipelago Malese. Genova 
1891. 8:o. 106 pg. — Ann. Mus, Civ. Stor. Nat. Genova (2) 10, Pp- 
600-77 0:(SOMNEISP non Stgen.) 

Chr. Aurivillius. 


[O 


NN 
[00] 
un 


INET NEUE PRATA ARKIISCHE EUPRENGATTUNG 
VON 


CHRISTOPHER AURIVILLIUS. 


In meiner Arbeit läber die nordischen Schmetterlinge! habe 
ich die Ansicht ausgesprochen, dass fir die von HERRICH-SCHAF- 
FÉR zuerst beschriebene und abgebildete Dianthoecia Skralingia 
eine neue Gattung aufzustellen wäre. Nachdem ich nun Gelegen- 
heit gehabt habe auch einen unbeschädigten Mann dieses selte- 
nen Thieres zu sehen, sehe ich mich dadurch veranlasst die neue 


Gattung zu benennen und zu beschreiben. 


Lasionycta nov. gen. 


Caput parvum, subretractum. — Oculi parvi, subelongati, 
hirsuti. — Lingua spiralis cornea, modice longa. — Palpi por- 
recti, subhorizontales, breves, pilosi articulo ultimo minuto. 
— Frons simplex, lata, pilosa. — Antenn&e maris breviter ser- 
rate et ciliatr, femine simplices. — Thorax undique pilis sim- 
plicibus dense vestitus absque squamis; collare &qualiter leniter 
convexum angulis humeralibus haud prominentibus; mesonotum 
et metanotum haud distincte fasciculata. -— Ale antic& late, mar- 
gine exteriore ciliisque integris, haud undatis; lineis maculisque 
ordinariis distinctis; linea undata signo W destituta absque macu- 
lis sagittatis — Abdomen supra convexum et fasciculatum. — 
Tibie haud aculeate. — Oviductus femin&e haud exsertus. 

Typus: Phlogophora Skrelingia H. ScH. 

HERRICH-SCHAFFER ”, Welcher nur einen & gesehen hatte, 


1 Nordens Fjärilar. Stockholm. 1888—91, p. I31. 
2 Syst. Bearb. der Schmett. Europas. 6, p. 57. 


I 


LÄ 7 4 BYAR NN sd ANS RA RT VARE MJR at ES 
/ d k TATL AN 


d k LJ) i fon 


286 ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1892. 


stellte diese Art in die Nähe von /Zigustri in seiner Gattung 
Phlogophora. Es ist nicht zu läugnen, dass Skralingia im 
Habitus an die Acronyctiden erinnert; durch die haarigen Augen 
ist sie doch sofort sowohl von Åcronypcta als von Craniophora 
zu trennen. LEDERER” stellte Skrelingia unter Mamestra und 
STAUDINGER? unter Dzianthoecia; beide kannten jedoch die Art nur 
nach HERRICH-SCHAEFFERS Abbildung. Nachdem jetzt das Weib 
bekannt ist und sich als ohne hervorstehendes Legerohr erweist 
hat, ist es unmöglich die Art unter Dzanthoecia beizubehalten. 
Von den Marnestra-Arten unterscheidet sich Skrelingia durch 
den kleinen, zuriäckgezogenen Kopf, die /haarige (gar nicht 
schuppige) Bekleidung des Kopfes und des Mittelkörpers und. 
endlich durch den ganzrandigen Saum der Vorderflägel so be- 
trächtlich, dass es' unnatärlich wäre sie in diese Gattung auf- 
zunehmen. 

Die Gattung Laszonycta scheint mir am besten vor Ma- 
mestra gestellt zu werden. 

Hinsichtlich der Artbeschreibung verweise ich auf meine 
oben angefihrte Arbeit und gebe hier nur die Citaten. 

1. ÅL. Skrelingia HERRICH-SCHAFFER Syst. Bearb. Schmett. 
Vv. Eur; Oc Pp. 57, I. T22,5 Es624 GA IAVRVILIIUS Nordens fjärs 
lar P.oI 3, I... LS, Merk20r2 fig: NAN Aaklap pe) 

Die Art schemt sebr. selten "zu sem und fest Hndertjna 
und Anfang Juli auf den grossen Torfmooren im nördlichen 
Schweden, wo sie bisher in den Provinzen Helsingland und 
Jämtland und in Luleå Lappmark beobachtet wurde. 

In Farbe und Zeichnung erinnert L. Skrelingia recht viel 
an Mamestra glauca Höen., und wenn die Stiäcke nicht rein 
sind, kann man sie leicht fär diese Art halten. 


3 Die Noctuinen Europas. p. 32, 90. 
2 Catalog der Lepidopteren des europ. Faunengebietes p. 93. 


N 


SPEC 


287 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
HÖSTSAMMANKOMST DEN 8 OKTOBER 1892. 


Såsom vanligt hölls denna sammankomst å Hötel Phoenix. 
Ordföranden, Prof. O. SANDAHL, hälsade de talrikt församlade 
medlemmarne välkomna åter efter sommarens arbeten i skog 
och mark. 

Föreningen hade sedan senaste sammankomsten förlorat 
genom döden två ledamöter, nämligen ingeniören C. G. BOLIN- 
DER, som afled till följd af lunginflammation den 21 maj detta 
anmuen. alder af omkring, 3:/2 år, samt Dot. gartnemm N. Ce 
MozE, anställd vid botaniska trädgården i Töien invid Kristiania, 
vid uppnådda 80 år. Han var nestor bland Norges entomologer 
och medlem af Entomologiska Föreningen i Stockholm allt ifrån 
dess stiftande. För hans stilla och flärdlösa lif satte döden sin 
slutpunkt den 16 sistlidne september. Under sin långa lefnad 
har han uträttat mycket för både den botaniska och entomolo- 
giska vetenskapen i Norge, och mången bland utöfvare och vän- 
ner af dessa naturvetenskapens grenar har »gamle MOE på Töien» 
att tacka för god vägledning och kraftigt bistånd både med råd 
och dåd. Minnet af hans stillsamma och älskvärda personlighet 
samt af hans varma kärlek till naturen skall sent eller aldrig 
glömmas af den talrika vänkrets, som han nu har lämnat, yttrar 
en minnestecknare bland hans landsmän, hvilken minnesteckning 
jämte den bortgångnes porträtt finnes införd i föreliggande häfte 
af Entomol. Tidskrift sid. 275. 

Ordföranden anmälde, att följande nya ledamöter invalts i 
föreningen: ingeniören JOHN LAGERGREN! (Gellivare), apotekarne 
P. N. FRIDÉEN och C. A. NORDQVIST, borgmästaren C. TH. LENN- 
VALL, stadsfiskalen A. E. JANSSON, stadsläkaren J. H. ÅKERBERG 


2 Sedermera afliden. 


288 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


(alla i Trosa), kyrkoherden A. EKstrRömM (Hållsviken), possessio- 
naten F. T. FRESK (Ålsänge, Arboga) och kaptenen J. E. WAL- 
LANDER (Stockholm, Norrtullsgatan 39), samtlige på förslag af hr 
G. HOFGREN. Vidare brukspatronen C. HoLMQvisTt (Stockholm, 
Bellmansgatan 2), handlanden A. P. BERG (Vara i Vestergötland), 
föreslagne af landtbruksentomologen S. LAMPA; provinsialläkaren 
H. V. ROSENDAHL, på förslag af ordföranden; frih. A. KLINCKOW- 
STRÖM genom prof. AURIVILLIUS samt folkhögskoleföreståndaren 
C. WoLrFf, på förslag af hr SANDIN (Göteborg). För aftonen 
voro införde såsom främlingar provinsialläkarne J. L. NAUMAN 
(Hörup), P. SÖDERBERG (Östhammar) samt grosshandlaren G. VAL- 
DAU från Kamerun. 

Fil. kand. YNGVE SjÖsTED'T meddelade en sakrik och särde- 
les intressant skildring af insektlifvet i Kamerun, hvarifrån hr S. 
hemfört mycket rika samlingar af insekter, tusenfotingar, m. fl., 
samt bland högre djurordningar, 1 synnerhet af fåglar. Han redo- 
gjorde för landets naturbeskaffenhet i allmänhet och växtvärldens 
egendomligheter och deras inflytande på insekternas utbredning 
och förekomst. TI lifliga drag tecknade han de stora svårigheter, 
hvilka en naturforskare under sin verksamhet i Kamerun har 
att öfvervinna, dels för sin personliga del och dels för att bevara 
de skatter han funnit och insamlat, hvilket tager mycken tid och 
omtanke i anspråk. Bland de fiender man har att bekämpa är 
vandringsmyran, Ånomma arcens, en af de svåraste. Dessa 
myror vandra fram i stora massor, ordnade i ett långsträckt här- 
nadståg, med arbetare i midten och »soldater» vid sidorna, samt 
anfalla alltl hvad som kan anfallas. Deras bett arommnycket 
smärtsamma, och för denna fiende fly alla på marken krälande 
djur. Då en sådan myrkolonn kommer till en mera öppen plats, 
breder densamma ut sig på en större front, och framför denna 
ser man då råttor, skorpioner, tusenfotingar och andra dylika 
djur ängsliga skynda sig undan i alla riktningar under fruktan 
för den ohejdlige fienden. Det enda krälande djur, som vågar 
angripa denna fruktade myra, är en ödla (af släktet Ålethe), 
hvilken djärft springer in midt i kolonnen och skyndsamt fyller 
sitt gap med så många myror, hon på några ögonblick kan hinna 
få fatt i, hvarpå hon hastigt aflägsnar sig från myrkolonnen för 
att på en tryggare plats förtära sitt rof. Dessa myror tränga 


2 
- 


FO AMIN, 


SANDAHL: ENT. FÖRENING. SAMMANKOMST D. 8 OKT. 1892. 289 


in i bostäderna och anställa stor skada; såsom skydds- och 
utrotningsmedel måste man tillgripa fotogén och eld. Kand. 
SJÖSTEDT förevisade en mängd vackra specimina af insekter ur 
olika ordningar, mest fjärilar och skalbaggar, samt äfven fåglar. 

Landtbruksentomologen S. LaAmPa redogjorde för sina senaste 
under denna höst i Gefleborgs län företagna undersökningar an- 
gående den mycket fördärfliga kornflugans utveckling. Det har 
därunder lyckats hr LAMPA att vinna bekräftelse på sin förut 
gjorda iakttagelse, att kornflugans vintergeneration lefver på höst- 
säden. Ägg af kornflugan hittades nu å rågbrodden, vanligast 
blott I å samma planta. Hr L. förevisade ett antal unga råg- 
stånd inplanterade i en låda, inuti hvilka funnos larver af korn- 
flugan, i afsikt att försöka följa deras utveckling. Det oafvisliga 
behofvet af en entomologisk försöksanstalt, för att särskildt taga 
reda på skadeinsekternas lefnadsförhållanden och därigenom möj- 
ligen finna medel till förebyggande af insekthärjningar, hvilka 
årligen vålla förluster, uppgående till många millioner — detta 
behof träder allt mera klart i dagen enligt referentens och alla 
entomologers erfarenhet. Hr LaAMPaA förevisade larver och full- 
bildade exemplar af flere för säden skadliga insekter, såsom 
Hylemyia coarctata, Agriotes lineatus, Agrotis segetum m. f. 
En utförlig uppsats om »Kornflugan, Chlorops Pumäilionis BIERK. 
af SveN LaMPaA» finnes införd i detta häfte af Ent. Tidskrift 
SI.7 257: 

Grosshandlaren B. FRANKE förevisade en stor myrart, For- 
mica herculeana L., »hästmyran», som så i grund söndergnagt 
en trädgårdsbyggnad vid en sommarlägenhet inåt Mälaren, att 
man nödsakades nedrifva och ombygga densamma. Hästmyran 
är ett svårt skadedjur, särskildt därigenom att hon angriper och 
söndergnager äfven alldeles friskt trävirke. Såsom skydds- och 
utrotningsmedel rekommenderas fotogén. 


Oskar TR SAndant 


— vt 


Entomol. Tidskr. Årg. 13, H. 4 (1892). 3 19 


200 


AGROTIS COLLINA Boisp. 


en för nordens fauna ny nattfly-art 
AF 


JOHN SAHLBERG. 


Redan under den resa förf. sommaren 1884 tillsammans 
med kandidaten K. J. EHNBERG företog omkring Ladoga sjö 
fångade vi vid Kirjavalaks och i Jaakkimvaara några exemplar 
af en nattfjäril, angående hvars bestämning stor ovisshet varit 
rådande. Herr EHNBERG ansåg, att den möjligen kunde vara en 
varietet af Å. recussa HEN., men sände den för närmare gransk- 
ning till numera aflidne doktor J. M. J. AF TENGSTRÖM. Denne, 
som då redan hade försvagad synförmåga, återlämnade exem- 
plaret till finska museum bestämdt såsom Taeniocampa gothica 
L. var gothiczna H.-ScH. En blick på fjärilns ögon öfvertygade 
mig dock genast, att TENGSTRÖM misstagit sig, och en närmare 
undersökning gaf vid handen, att fjäriln hade intet att skaffa med 
släktet Zaenzocampa, utan helt säkert hade sin rätta plats inom 
släktet Ågrotis. Min första förmodan, att den möjligen kunde 
vara en nordisk form af Å. triangulum. HUFN., visade sig vara 
alldeles oberättigad, då den rätta Å. triangulum icke långt där- 
efter första gången fanns från vårt faunaområde. Sedermera 
ställdes exemplaren upp såsom en obekant art närmast efter Å. 
festiva Hörn. 

Då emellertid AURIVILLH utmärkta arbete Nordens fjärilar 
utkom, innehållande så många nya artkaraktärer samt belysning 
af förut ej beaktade strukturförhållanden särskildt för Noctuer- 
nas familj, företog jag en ny granskning af ifrågavarande fjäril. 

Härvid fanns, att den var väl skild från alla hittills kända 


I 


SAHLBERG, J.: AGROTIS COLLINA BOISD. 291 


nordiska arter, särskildt genom byggnaden af hanens genitalklaf- 
far, hvaruti den öfverensstämde med den på Alperna funna Å. 
rhaetica STAUD. Professor AURIVILLIUS, åt hvilken jag medde- 


lade resultatet af dessa undersökningar, uttalade i bref den för- 
modan, att arten kunde vara Agrotis collina Boisp., hvilken, 


enligt hans undersökning af ett i den Meveska samlingen befint- 
ligt exemplar från Riesengebirge hade hanens genitalklaffar byggda 
ungefär såsom hos Å. rhaetica. Vid jämförelse med förhanden 
varande beskrifningar på nämnda art samt den af HERRICH SCHÄF- 
FER meddelade utmärkta figuren befanns vår fjäril otvifvelaktigt 
vara identisk med denna, som förut veterligen endast var känd 
från några bergstrakter i mellersta Europa. 

För att fästa våra lepidopterologers uppmärksamhet på denna 
nattfjäril, hvilken måhända förekommer äfven annanstädes inom 
den skandinaviska norden, ber jag att här få lämna en kort be- 
skrifning på densamma. 


Azgrotis collina BoIisp. 


Framvingarna rödbruna, något stötande i grått, tvärlinierna 
tandade och otydligt, vid framkanten något bredare mörkkantade, 
utfyllda med gulhvitt eller blekgult likasom ring- och njurfläcken, 
den senare dock i midten mörkare; pyramidfläcken och tappfläc- 
kens omkrets rent svarta; vid vingroten finnes en kort, bred 
stråle eller längsgående fläck af samma färg; ringfläcken sned, 
mot framkanten öppen, för resten tydligt begränsad; våglinien 


. tandad, gulhvit, något otydlig; utkanten smalt brun med hvit- 


aktiga punkter på ribborna. Bakvingarna ljust brungrå, ofvan 
utan diskfläck. Undertill äro framvingarna i disken rökgrå, bak- 
vingarna med en bred båge samt tydlig diskfläck af samma färg. 
Kroppens behåring är rödaktigt grå utan några teckningar på 
halskragen, denna utan tofsar, jämte vinglocken yfvigt hårig och 
beklädd endast med ytterst smala, hårlika fjäll. Benen brungrå- 
håriga, tarserna med smala hvitaktiga ringar vid spetsen af 
lederna; framtibierna utan tydliga borsttaggar på ut- och insidan. 

Asgrotis collina Boisp. Genera et Index methodicus Lepid. 
eur. Pp. 105, not (1840). — HERRICH SCHÄFFER, Syst. Bearb. der 
Schmett. von Eur, Band Il, ps 358, or 542, fig. 142. (1845): 


2 


202 ENTOMOLOGISK TIDSRRIFT 1892. 


— HEINEM. Die Schmett. Deutschl. und der Schweiz, p. 497, 
nr: 322 (1859). 

Hanen: genitalsegmentets sidoklaffar på undre sidan strax 
bakom midten rundadt afsneddade och försedda med ett långt 
och smalt utskott, hvilket utgår från undre kanten, strax bakom 
dess afrundnings början och vid spetsen korsar från motstående 
sidoklaff utgående utskott; antennerna med korta pyramidtänder, 
på undre sidan cilierade, med håren ungefär af samma längd 
som antennernas bredd. 

Vid första påseendet har denna art en stor likhet med 
Agrotis festiva och ÅA. brunnea, men skiljes lätt därigenom, 
att framvingarna vid roten hafva en tydlig, kort men bred längs- 
gående svart strimma eller stråle och tydligt svartkantad tapp- 
fläck och mot spetsen mera jämnt rödbrun färg, utan skillnad 
mellan utkanptsfältet och vågrandsfältet samt isynnerhet därigenom, 
att hanens sidoklaffar äro beväpnade med ett långt bihang vid 
undre kanten, och att framtibierna på insidan sakna tydliga borst- 
taggar. Från Å. triangulum skiljes den genom mindre storlek, 
enfärgad halskrage samt genom framtibiernas byggnad och annan 
form på hanens genitalklaffar. Från ÅA. Dahl skiljes arten lätt 
genom hårbeklädnaden på halskrage och vinglock. De finska 
exemplaren öfverenstämma ganska noga med den figur HERRICH- 
SCHÄFFER lämnar af exemplar från Alperna, utom att färgen är 
mera stötande i grått. 

Af denna fjäril har jag hittills sett endast 5 han-exerplar, 
hvilka fångades på »köder» i Ladoga-Karelen sommaren 1884 
af K. J. EHNBERG och undertecknad, nämligen vid Kirjavalaks 
den 7 juli 2 exemplar samt vid Taakkimvaara kyrkoby den 12 i 
samma månad 3 exemplar. För öfrigt är denna art veterligen 
funnen endast i södra Frankrikes bergstrakter, i Schweiz och på 
Riesengebirge. 


SEN 
h AN 
HU 
j 
' 
F sn 
' 
, 
i 
v 
i 


£ 


vi vd 


T 
> 


UT FYI TORINO at 
: , 


PIE 


1) 


AN 


5 


”= PEPSI ESS era ye ENT WES nde 4 


STADGAR FÖR DEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN 
EBSTOCKHOEM. 


Antagna den 14 December 1879, med ändringar och tillägg af den 
4 mars 1882, den 24 februari 1883, den 27 februari 1886 och den 


29 februari 1889. 


SHE 
Den Entomologiska föreningens uppgift är att efter bästa för- 
måga söka främja det entomologiska studiet i vårt land samt att 
åstadkomma ett samband mellan entomologiens idkare, vänner 
och gynnare. i 


SR 

Föreningen håller ordinarie sammankomst den sista lördagen 
i februari, april och september. Dessutom hålles sammankomst 
den 14 december, årsdagen af föreningens stiftande, samt under 
maj månad å dag, som särskildt bestämmes vid en föregående 
sammankomst, helst i samband med en utflykt i Stockholms om- 
gifningar. Dock vare det styrelsen obetaget, att, då omständig- 
heterna så föranleda, bestämma andra dagar för sammankomsterna. 


S 3 
Å sista sammankomsten hvarje år väljes med sluten omröst- 
ning styrelse, bestående af ordförande, sekreterare samt tre leda- 
möter af föreningen. Dessutom utses bland föreningens ledamöter 
två suppleanter, som vid ordinarie ledamots frånvaro, efter kallelse 


i styrelsen inträda. Styrelsen utser kassaförvaltare. I händelse 


af förfall för ordföranden, fullgöres hans åliggande af den ene 


föreningsledamoten i styrelsen. Styrelsen äger ej fatta beslut 


med mindre än tre ledamöter äro närvarande. 


$ S a 
Mom. a. ' Till föreningens kassa inbetalar hvarje ledamot 
vid årets början en årsafgift af sex kronor. 


3 


Br Ar da CANE MA VE SJS pp ga oh if NA 
IE NARS ; SENT RUN SN ARN ORMAR 
ÅA '” j 


tje INNER 
(ER DAN Vag 


IT 


Mom. b. Ledamot, som till en fond, benämnd />Ständiga | | 


ledamöters fond>, erlägger ett hundra kronor, är från årsafgift. 
befriad. Denna fond skall särskildt bokföras, och endast räntan 
af densamma till föreningens utgifter användas. 


SA 
För granskning af föreningens räkenskaper utses vid årets 
sista sammankomst två revisorer och en revisorssuppleant. 


S 6. 
Vid sammankomsterna böra föredrag hållas och kortare med- 
; delanden eller redogörelser för iakttagelser och rön inom insekt- 
världen lämnas, hvarjämte entomologisk litteratur refereras. 


HLR 

Föreningen utgifver en Entomologisk Tidskrift, hvars redak- 
tör och ansvarige utgifvare af styrelsen utses och entledigas. 
Tidskriften bör utkomma i tvångfria häften (önskningsvis fyra 
häften om året, om tre ark i hvartdera) och utdelas kostnadsfritt 
till hvarje ledamot, som erlagt årsafgiften. Skulle redaktören 
finna en för tidskriften ämnad artikel för ändamålet olämplig, 
underställes densamma styrelsens ompröfning, och skall dess beslut 
lända till efterrättelse. 


$ 8. 

Till ledamot af föreningen antages af styrelsen, efter skrift-- 
ligt förslag af någon föreningens medlem, in- och utländsk per- 
son, som teoretiskt eller praktiskt sysselsätter sig med entomo- 
logi eller har intresse för eller på något sätt gynnar entomolo- 
giens studium. På framstäldt förslag af styrelsen kallar förenin- 
gen hedersledamöter. 


S 9. 


Ofver föreningens medlemmar skall af sekreteraren föras 
matrikel. 


SN 
Förslag till ändring af dessa stadgar bör väckas på december- 
sammankomsten och afgöras på nästa års första sammankomst. 


KS SE NAT EA EP SOPOR le 


LV 
É 
i 
| 
"& 
å 
| 
AN 
»q 
M 
vå 
HN 
N 
| 
4 
qw 


IIT 


DEN ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
LEDAMÖTER DEN 26 FEBRUARI 1892. 


Styrelse 


Sandahl, Oskar Theodor, M. D., Professor, Vasagatan 8, Stockholm. Ord- 
förande och kassaförvaltare. 

Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Intendent vid Riksmusei 

, Entom. Afdeln., Kongl. Vet. Akademien, Stockholm. Sekreterare. 

Lampa, Scen, Kongl. Landtbruksstyrelsens Entomolog, Adolf Fredriks kyrko- 
gata 15, Stockholm. Tidskriftens Redaktör. 

Thedenius, Knut Fredrik, Lektor, Kommendörsgatan 23, Stockholm. 

Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byråchef i Kongl. 

" Domänstyrelsen, Observatoriigatan 8, Stockholm. 


Grill, Claes Erik, Löjtnant vid Fortifikationen, Drottninggatan 2, Stockholm. 
Suppleant. 

Holmer2, Conrad Georg Goltfried, Direktör vid Kongl. Skogsinstitutet. 
Suppleant. 


Revisorer 


Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Uplandsgatan 13 B, Stockholm. 
Nordström, Simon Erik Theodor, F. D., Kanslisekreterare, Riddaregatan 1, 
Stockholm. 


Distributör för tidskriften 


Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Riksmusei Entom. Afdeln., Kongl. Vet. 
Akademien, Stockholm. 


Hedersledamöter 


Af 1:sta klassen 


Lilljeborg, Wilhelm, M. o. F. D., Professor, Skolgatan 11, Upsala. 
Thorell, Tord :Tamerlan Theodor, F. D., Professor, Villa Henri, Ancien 
chemin de Castelnau, Montpellier, Frankrike. 


Wallengren, Hans David Johan, Kyrkoherde, Farhult, Mjöhult (Malm, 1). 
Westwood, John Obadiah, Professor, 67 Woodstock Road, Oxford, England, 


o 


Ständiga ledamöter 


Antell, Herman Frithiof, M. D., Wasa, Finland. 
Aurivillius, Per Olof Christopher, F. D., Professor, Intendent, Stockholm, 


De Geer af Leufsta, Carl Louis Emanuel, Friherre, Leufsta, Tobo (Ups. 1). 


Dusén, Carl Fredrik, F. D., Lektor, Kalmar. 

Grill, Claes Erik, Löjtnant vid Fortifikationen, Stockholm. 

Gyberg, Oskar Emanuel, Jägmästare, Kongelf. 

Hofgren, Gottfried Johannes, Kassör, Stockholm. 

Lampa, Sven, Kongl. Landtbruksstyrelsens Entomolog, Stockholm, 

Ljungqvist, Knut Ottonin, Bruksägare, Led. 1:a kam., Munksjö, Jönköping. 

Meves, Georg Andreas Fredrik Adolf Julius Seelhorst, Byråchef i Kongl. 
Domänstyrelsen, Stockholm. 

Sandahl, Oskar Theodor, M. D., Professor, Stockholm. 

Theorin, Fritz G., Grosshandlare, Stockholm. 


Ordinarie ledamöter i Sverige, Norge, Danmark 
och Finland 


Boende i Stockholm 


Adelsköld, Claös Adolf, Major, Led. af 1:a Kam. 

Agerskov, Kaj Christian, Skeppsbyggmästare. 

Ahlberg, Carl Abraham, Apotekare, Assistent vid Farm. Institutet. 

Björnstjerna, Oskar Magnus, Generalmajor, Led. af 1:a Kam,, f. d. Envoyé 
och Utrikesminister m. m. 

Boheman, Ernst Carl Henning, M. Kand., Amanuens. 

Bolinder, Anton, Ingeniör, 

Bolinder, Carl Gustaf, Ingeniör. 

Borg, Carl Johan, M. D., Distriktsläkare. 

Brandel, Carl Henrik, Kamrerare. 

Broman, Carl Johan Napoleon, Kapten. 

Biinsow, Robert, Kongl. Sekreterare, Konsul i Havre, Frankrike, 

Carlgren, Oskar Henrik, F. K., Amanuens vid Stockholms Högskola. 

Carlsson, Gustaf A., Bokhandlare. 

Dahlgren, Erik Wilhelm, Bibliotekarie. 

Edgren, Johan Gustaf, M. D., Professor. 

Ekblom, Axel Richard, Artist. 

Enell, Henrik Gustaf Olof, Apotekare, Apoteket Örnen. 

Forssell, Gunnar Vidar, Xylograf. 

Forsstrand, Carl Wilhelm, F. D., Sekreterare i Ståthållare-Ämbetet på Stock- 
holms Slott. 


ye 


Franke, Bernhard, Grosshandlare. 

Franke, Ottmar, Grosshandlare. 

Fris, Gösta, Ingeniör. 

Frögren, Emil, Apotekare, Tumba. 

Fåhreus, Ivar, Jägmästare. 

Gernandt, Christian Laurentius, Boktryckare. 

Grönlund, Gösta, Stud. vid Stockholms Högskola. 

Guinchard, Otto, Handelsbokhållare, 

Haglund, Leonard, Tandläkare. 

Hedman, Junker Axel, Apotekare, Apoteket Ugglan. 

Heilborn, Otto Heinrik, Konsul, Grosshandlare. 

Holmerz, Conrad Georg Gottfried, Direktör vid Kongl. Skogsinstitutet. 

Holmgren, Emil A., M, K,, Amanuens. 

Höglund, Anton F., Konsul, Grosshandlare. 

Höglund, Otto Magnus, F. D., Grosshandlare. 

Jacobson, Charles, Landtbruksinspektör, Kongl. Landtbruksstyrelsen. 

Johansson, Carl, Kassör. 

Johansson, Carl Emil, Apotekare, Sabbatsberg. 

Karlson, Reinhold, Notarie. 

Kinberg, Edvard Gustaf, Byråchef i Kongl. Domänstyrelsen. 

Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar, M. o. F. D., Professor. 

Kjerrulf, Peter, Bergsingeniör. 

Klercker, John Echard Fredrik af, F. D., Docent, Stockholms Högskola, - 

Knutson, Knut Wilhelm Mauritz August, Grosshandlare. 

Kramer, Jules Henri, TLicentiat, Schweizisk Konsul. 

Kullberg, Johan Wohlrad, Kapten. 

Källström, Anders Ernst Theodor, Apotekare, Lärare vid Farm. Institutet. 

Landgren, Verner, Kassör. 

Lennep, C. G., Handelslärare. 

Lindman, Carl Axel Magnus, F. D., Lektor vid Norra Latinläroverket 

Lindroth, Carl Anders, Grosshandlare. . 

Lovén, Otto Christian, M. D., Professor, Sekreterare i Kongl. Landtbruks- 
Akademien, 

Lundberg, Nils Rudolf, F. D., Fiskeriinspektör. 

Lundin, Axel, Tjänsteman i lifförsäkringsbolaget Victoria. 

Malmqvist, Peter, Jägmästare. 

Neijber, Ludvig, Revisor. 

Nilsson, Lars Albert, F. D., Lektor vid Kongl. Skogsinstitutet. 

Nordenskiöld, Adolf Erik Nils, Friherre, F. D., Professor m. m. 

Nordenskiöld, Gustaf Erik Adolf, F. K. 

Nordin, Samuel Isidor, Apotekare, Drottningholm. 

Nordström, Simon Erik Theodor, F. D., Kanslisekreterare. 

Norling, Thure, Godsägare. 

Nyström, Carl, M. ox E; D. 

Odelberg, Albrecht Theodor, Öfverdirektör, Kongl. Landtbruksstyrelsen. 


ÅSE sa 
- ” 


VI 


Persson, John, Apotekare, Apoteket Svan, 

Peyron, John Adam, M. o. F. K. 

Pihl, Axel Gustaf, Direktör, Rosendal. 

Reuterskiöld, Carl Leonard, Kabinettskammarherre m. m. 
Roesler, Ernst, Fotograf. 

Roesler, Robert August, Fotograf. 

Roth, Carl O., Konservator vid Stockholms Högskola. 
Rothstein, Fritz von, Direktör. 

Schillberg, Axel Jacob, Apotekare, Apoteket Bäfvern. 
Sehmidt, Johannes W., Grosshandlare. 

Schuldheiss, Wilhelm, Grosshandlare (firma J. D. Grönstedt & C:0.). 
Schött, Harald Gerhard, F. Lic. 

Setterblad,.Scante Gustaf Theodor, M. D., 1:ste Bataljonsläkare. 
Smitt, Johan Wilhelm, Generalkonsul. 

Sondén, Carl Mårten, M. D, 

Stolpe, Knut Hjalmar, F. D. 

Ström, Israöl Ludvig, 1:ste Hofjägmästare, Djursborg. 

Thedenius, Knut Fredrik, Lektor. 

Tiselius, Gustaf August, F. D., Kollega. 

Trybom, Arvid Filip, F. D., 1:ste Fiskeriassistent. 

Wachtmeister, Axel Fredrik, Grefve, Öfverstekammarherre m. m. 
Weern, Carl Fredrik, F. D., President m. m. 

Varenius, Anders August, Jägmästare, Revisor i Kongl. Domänstyrelsen, 
Welin, Johan Fredrik, Trädgårdsmästare, Albyberg. 

Wermelin, Johan Henrik, Jägmästare, Notarie i Kongl. Domänstyrelsen, 
Westberg, Emil Carl Wilhelm, Apotekare, Gustafsberg. 
Westerlund, John, Farmacie studiosus. 

Wetterstrand, O. G., M. D., Distriktsläkare. 

Wiklund, Wilhelm, Fabrikör. 

Wittrock, Veit Brecher, F. D., Professor, Bergiilund. 

Zellén, Johan Olof af. Byråchef i Kongl. Domänstyrelsen. 
Österberg, Johan August, Folkskolelärare. 


Boende i landsorten 


Adlerz2, Gottfried Agathon, F. D., Lektor, Sundsvall. 

Ammitzböll, Ivar Frederik Christian, M. D., Bat.-läk., Kristianstad. 
Andersson, Carl Gustaf, Kommissionslandtmätare, Säter, 

Andersson, Josef, Kyrkoherde, Färlöf (Krist. 1.). 

Aréen, Edvard Gustaf, M. D., Lasarettsläkare, Borgholm. 

Aspelin, Otto, Gustafsfält, Färlöf (Krist. 1.). 

Alterberg, Albert, F. D., Föreståndare för Kemisk Station, Kalmar. 
Aurivillius, Carl Wilhelm Samuel, F. D., Docent, Upsala. 
Barnekow, Louis Casimtir Fabian Ernst, Friherre, Örbyhus (UPSEINS 
Berg, Fredrik Wilhelm, Öfverjägmästare, Piteå. 


VII 


Berg, Gustace, Agronom, Små Dalarö. 

Berggren, Johan Emil, Landtbruksingeniör, Neder-Luleå. 

Bergman, Arvid Mathias, Stud., Ö. G., Upsala. 

Boberg, Scen Magnus, Apotekare, Gislaved (Smål.). 

Boisman, Elof von, Öfverstelöjtnant, Umeå. 

Borglind, Johan Henrik, Jägmästare, Piteå. 

Borgström, Carl W., Possessionat, Rosentorp, Oppmanna (Krist: 1 

Bremberg, Frans Oskar Jägmästare, Skellefteå. 

Brodin, Axel Reinhold, Jägmästare, Näsbyn, Nederkalix (Norrb.). 

Brorström, Carl Jacob Valfrid, Jägmästare, Kolleberga skogsskola, Rise- 
berga (Krist. 1.). 

Brun, Johan August, Apotekare, Hudiksvall, 

Carpelan, Gustaf Theodor, Apotekare, Skara. 

Cavalli, Bror Gustaf Julius, Apotekare, Sköfde. 

Cederström, Anders, F. D., Friherre, Beatelund, Ingarö (Sthlms 1). 

Cederström, Carl Gustaf, F. o. M. D., Friherre, Bråte, Segerstad (Wrml.). 

Cederström, Gustaf Carl Ulrik, Friherre, Kammarjunkare, Lillängs dal, Ingarö. 

Cnattingius, Axel Theodor, Jägmästare, Marma (Ups. 1). 

Coyet, Gustaf Johan, Godsägare, Kammarherre, Torup, Skabersjö (Malm. 1). 

Degerman, Carl Erik, Jägmästare, Piteå. 

Ekecrantz, Thor, Apotekare, Mölndal. 

Ekman, Carl Edward, Bruksägare, Led. af 1:a kam., Finspong. 

Elfstrand, Per Fredrik, Jägmästare, Wilhelmsdal, Öjebyn (Norrb.). 

Ericsson, Isaak Birger, Fabriksverkmästare, Mölndal. 

Falck, Johan Torsten Leonard, M. D., Stadsläkare, Kristianstad. 

Fant, Carl Georg, F. D., Kollega, Mariestad, 

Flach, Wilhelm, Redaktör af Landtmannen, Sekret. i Sv. Utsädesföreningen, 
Svensksund, Norrköping. 

Fleetwood, Carl Edvard, Friherre, Jägmästare, Lundby, Rasbo (Upsala 1). 

Fredberg, Lars a Veterinär, Mellerud (Dalsl.). 

Fristedt, Conrad, F. D., Adjunkt, Karlstad. 

Goéös, Axel SN M. PDITKisa (länk, 15): 

Graff, Hans Magnus Theodor, Apotekare, Karlskoga kyrkoby (Öreb. 1). 

Granstedt, Carl Johan Edvard, Konservator, Engelholm, 

Grape, Eric Adolf, M. D., 1:ste Stadsläkare, Gefle. 

Groth, Ernst Fredrik, Tlägmästare, Piteå. 

Gyllenkrook, Fredrik Gustaf, Friherre, Kabinettskammarherre m. m., Sinclairs- 
holm, Vinslöf (Krist. 1.). 

Göthe, Carl Gustaf, Öfverjägmästare, Vexjö. 

Göthner, G. L., Handelsföreståndare, Carnegies bruk, Klippan, Göteborg. 

Hackwitz, Gustaf Olof David von, F. D., Adjunkt, Venersborg. 

Haglund, C. J. Emil, M. D., Lasarettsläkare, Norrköping. 

Hahr, Anders Wilhelm Theodor, Öfverjägmästare, Vesterås, 

Haij, Julius Bernhard, F. D., Lektor, Vexjö. 

Hamnström, Johan Fredrik Magnus, Direktör, Skara, 


VIF 


Hederström, Otto Robert, Jägmästare, Luleå. 
Hedström, Oskar Herman, F. K., Upsala. 
Hellström, Anders Magnus, Öfverjägmästare, Umeå. 
Herlitz, Carl Wilhelm Niklas, Possessionat, Halfreda, Visby. 

Hollgren, Carl Axel, Jägmästare, Kalltorp, Halmstad: 

Hultgren, Johan Albert, v. Häradshöfding, Auditör, Örebro. 

Högman, Samuel Emanuel Benedictus, F. D., Rektor, Alingsås. 
Joachimsson, Olof Josef, Tägmästare, Särna (Koppb. 1). 

Johansson, Carl Hans, F. D., Lektor, Vesterås. 

Jönsson, Johan W., F. D., Folkhögskoleföreståndare, Käfversta, Sköllersta 
Jungner, Johan Richard, F. Lic., Upsala. 

Jägerskiöld, Axel Krister Edo. Leonard, F. L., Upsala. 

Jönson, Per, Direktör, Rösjö landtbruksskola, Jemshög (Blek. 1). 4 
Kjellerstedt, Axel Fredrik, Öfverjägmästare, Fjäl (V.-norrl. 1). 

Kjellin, C. G:, Pappersmästare, Lilla Edet. 

Kjellin, Daniel, Kommissionslandmätare, Falun, 


Kjellström, Mauritz Herman, Apotekare, Örnsköldsvik. 

Kolthoff, Gustaf, Konservator vid Zool. Museum i Upsala. 

Kopp, Anders Frithiof, Jigmästare, Nyköping. 

Källström, Johan, Ingeniör, Mölndal (Göteb. 1). 

Larsson, Adolf Emil, Jägmästare, v. Kommissionslandtmätare, Fredriksberg, 
(Koppb. 1.). 

Larsson, Magnus, Possessionat, Skäggs, Visby. 

Leijonflycht, Nils Arvid, Jägmästare, Gellivare (Norrb.). : 

Lewenhaupt, Adam Casimir Ludvig, Grefve, Öfverkammarherre m. m., Sjöholm, 
Katrineholm, 

Lindahl, Wilhelm Nils Andreas, F. D., Auditör, v. Häradshöfding, Led. af 
1:a kam., Karlskrona. 

Lindeberg, Henrik Wilhelm, Prost och Kyrkoherde i Fässberg, Mölndal. 

Lindegrén, Johan Fredrik August, M. D., Provinsialläkare, Vrigstad (Jön- 
köp. 1). 

Lindh, August Ludvig, Kassör i Skånes Ensk. Bank, Kristianstad, 

Lindwall, Alfred, Disponent, Visby. 

Linnarsson, Ernst Josef Samuel, F. D., Kollega, Sköfde. 

Lovén, Fredrik, F. D., Skogschef, Jägmästare, Uddeholm (Vrml.). 

Lundberg, J. Bernhard, Komminister, Elgarås (Skarab. 1). 

Lundberg, Fredrik, F. D., Adjunkt, Strengnäs. 

Lundborg, C. W., e. Jägmästare, Förvaltare, Tuna, Åby (Österg, 1.). 

Lundell, Johan August, Professor, Upsala. 

Lundqvist, Per Fredrik, M. D., Provinsialläkare, Lycksele (Vesterb. 1). 

Litbeck, Henrik Gustaf, Kammarförvandt, Karlskrona. 

Lönnberg, Axel Johan Einar, F. D., Docent i Zoologi, Upsala. 

Löwenhielm, Carl Gustaf, Brukspatron, Sekret, i Örebro läns Hush, Säll- 
skap, Nora. 


Montell, Arvid, Jägmästare, Pajala. 


IX 


Munthe, Carl Duvid Ludvig Wilhelm W:son, Major, Chef för Kongl. Sappör 
Bat., 

Miillern, Fredrik Otto, Apotekare, Södertelje. 

Möller, Adolf Peter von, Godsägare, Led. af 1:a kam., Skottorp (Hall). 

Nathorst, John Louis, Direktör för Kalmar 1. landtbruksskola, Vindö, Eds 
bruk (Kalm. 1.). - 

Nerén, Carl Harald, M. D., Regementsläkare, Skeninge. 

Neuman, Carl Julius, F. D., Rektor, Borås. 

Neuman, Leopold Martin, F. D., Rektor, Ystad. 

Neyber, Fredrik Oscar Casimir, M. D., Provinsialläkare, Ronneby. 

Nilsson, Henrik Gottfrid Elor, Bankbokhållare (Skand. Bank.), Göteborg. 

Nordén, Carl Frithiof, Jägmästare, Ollestad, Ljung (Elfsb. 1). 

Nordenström, Henning, M. D., Provinsialläkare, Linköping. 

Nordin, Alban Emanuel, Kammarskrifvare i Tullverket, Göteborg. 

Noréen, Carl Gustaf, Jägmästare, Halmstad. 

Norrby, Torgal, Jägmästare, Arvika. 

Ohlson, Nils Conon, Löjtnant, Gymnastik-Officer, Landskrona. 

Ohlsson, P. E., Inspektor, Kristineberg, Färlöf (Krist. 1). 

Olsson, Nils, Landtbrukare, V, Olinge, Vanås (Krist. 1.). 

Palmér, J. E., Agronom, Göteborg. 

Persson, Gustaf, Förvaltare, Ovesholm (Krist. 1.). 

Peterson, N. B., Kontorschef, Mölndal (Göteb. 1.). 

Pettersson, Ludvig, Postexpeditör, Göteborg. 

Porat, Carl Oscar con, F. D., Adjunkt, Jönköping. 

Post, Hampus Adolf von, F. D., Professor, Ultuna, Upsala, 

Redelius, 0. W., Kontraktsprost, Hallingsberg (Kalm. 1). 

Reuterskiöld, C. A. F., Brukspatron, Norrgarn, Knutby (Sthlms 1). 

Rosenblad, Oscar Victor Dauniel, Jägmästare, Eks härad (Vrml.). 

Rosenörn-Lehn, Fr., Baron, Rössjöholm, Engelholm. 

Rostados, Emanuel Rosén, Apotekare, Kutsching (Lundu-distr.), Sarawak, Borneo. 

Roth, C. D. E., Konservator vid Zool. Museum, Lund. 

Samzelius, Hugo, Jägmästare, Nyköping. 

Sandin, Emil, Bankbokhållare (Skand. Kreditaktiebolaget), Göteborg. 

Scholander, Erik, Disponent, Hököpinge sockerbruk, Trelleborg. 

Scholander, Lars H. E., Privatlärare, Engelholm. 

Seth, Karl Adam Theodor, Amanuens, Upsala. 

Sjöberg, Nils, Jägmästare, Umeå. 

Sjögreen, Carl Magnus, Öfverjägmästare, Omberg, Alvastra (Link. 1.) 

Sjöstedt, Bror: Yngve, F. K., Upsala. 

Smitt, Wilhelm Rudolf Wagner Carl, Jägmästare, Piteå. 

Sodenstjerna, Per Henning Wilhelm Leopold, Jägmästare, Karlstad. 

Sparre af Söfdeborg, Nils Gustaf Alexander, Grefve, Kammarherre, Led. 
af 1:a kam. m, m., Mariedal, Lundsbrunn (Skarab. 17). 

Spångberg, Jakob, Lektor, Gefle. 

Steinmetz, Herman, Landtbruksingeniör, Venersborg. 


Karlsborg. 


vv 


Ströhm, Svante Gustaf Magnus, Kollega, Oskarshamn. 

Strömman, Per Hugo, F. K., Upsala. 

Stuxberg, Anton, F. D., Museiintendent, Göteborg. 

Svensson, Martin Levin, Apotekare, Apoteket Hjorten, Göteborg. 

Tamm, Claös Oskar Sebastian, Löjtnant, Godsägare, Tvetaberg, Södertelje. 

Tamm, Hugo Petrus Percival, Brukspatron, Fånö, Stockholm. 

Tedin, Hans, F. K., Balsby (Krist. 1). 

Thedenius, Carl Gustaf Hugo, Apotekare, Apoteket Enhörningen, Göteborg. 

Thormählen, C. C., Grosshandlare, Göteborg. 

Thott, Tage Alexis Otto, Grefve, Hofjägmästare, Skabersjö (Malm. 1). 

Tiberg, H. V., Grufvedisponent, Långbanshyttan (Vrml.). 

Tigerhjelm, Fredrik Wilhelm, Öfverjägmästare, Östersund: 

Tigerhjelm, Seved Edvard, Jägmästare, Persbo, Ludvika (Koppb. 1). 

Trafvenfelt, Reinhold Ludvig, M. K., Upsala. 

Trolander, Anders Sebastian, Apotekare, Venersborg. 

Tullberg, Tycho, F. D., Professor, Upsala. 

Ulriksen, Fredrik, Direktör, Alnarp, Åkarp (Malm. 1). 

Wahlstedt, Lars Johan, F. D., Lektor, Kristianstad. 

Wallengren, Ragnar Olof Ivar, Apotekare, Helsingborg. 

Varenius, Benjamin, Posttjänsteman, Helsingborg. 

Westerlund, Carl Agard, F. D., Ronneby. 

Westerlund, Carl Gustaf, F. K., Upsala. 

Westerlund, Ernst Otto Theodor, M. D., Regementsläkare, Enköping. 

Westerlund, Otto, Jägmästare, Edefors, Harads (Norrb.). 

Westin, Gustaf Oswald, Jägmästare, Linköping. 

Wiberg, Nils J., Kammarskrifvare i Postverket, Göteborg. 

Wickman, Johan Edvard Joachim, Jägmästare, Strengnäs. 

Wijkström, Oskar, F. K., Ystad. 

Wilner, Olof, Apotekare, Kalmar. 

Wiman, Carl Gustaf, Jiägmästare, Köping. 

Wiman, Johan Gustaf Ernst, Major v. Upl. Reg., Upsala. 

Winslow, Andreas Peter, F. D., Adjunkt, Göteborg. 

Wiström, Johan Alfred, F. D., Adjunkt, Hudiksvall. 

Wrangel v. Brehmer, Johan Wollmer, Friherre, Öfverste Kammarjunkare, 
Led. 1:sta kam; m, m., Hyby, Klågerup (Malm, 1.). 

Wångdahl, Adolf, Bruksägare, Hammar (Örebro 1.). 

Zornow, A., Språklärare, Göteborg. 

Akerman, Anders Johan Rudolf, Jägmästare, Gerdslöf, Näsbyholm (Malm. 1). 

Ortenblad, Veit Thorsten, Jägmästare, Sillre skogsskola, Liden (Vestern, 1). 


Norska Ledamöter 


Bidenkap, Olaf, Student, Kristiania. 
Hageman, A., Forstassistent, Alten. 
Huitfeldt-Kaas, Valentin Wilhelm Hartvig, Stud. Med., Kristiania. 


XT 


Jansen, Lars, Kand. Med. Töien, Bot. Have, Kristiania. 
Keir, Hans, Kand. Theol., Kristiania. 


Moe, Nils Green, Bot. Gartner, Töien, Kristiania. 


Minster, Thomas, Bergskandidat, Kongsberg. 

Schie, Einar, Kandidatus Juris, Kristiania. 

Schöyen, Wilhelm Maribo, Konservator v. Zool. Museum, Kristiania. 
Sparre-Schneider, Hans Jacob, Konservator v. Zool. Museum, Tromsö. 


Storm, Wilhelm Johan, Konservator v. Zool. Museum, Trondhjem. 


Sölsberg, Samuel Jacob, M. D., Laurvik. 
Trumpy, Jens Kobro, M. D., Kristiansund, N. 
Ullman, Axel C., Skolbestyrer, Kragerö. 
Warloe, Hans, Skolbestyrer, Dröbak. 

Ville, Johan Nordal Fischer, Ofverl&rer, Aas. 


Danska Ledamöter 


Bergsöe, Wilhelm, D:r Phil., Köpenhamn. 

Budde-Lund, Gustav, Kand., Köpman, Köpenhamn. 

Hansen, H. J., F. D., Zool. Museum, Köpenhamn. 

Lötwendal, E. A., Gravör, Zool. Museum, Köpenhamn. 
Meinert, Fredrik, F. D., Professor, Zool. Museum, Köpenhamn. 
Sörensen, William, Kand. Mag., Zool. Museum, Köpenhamn. 


Finska Ledamöter 


Bergroth, Ernst Evald, M. D., Forssa. 

Bonsdorf[f, Adolph, Friherre, F. Mag., Skolrektor, Helsingfors. 
sonsdorf, Evert Julius, Prof. emeritus, Statsråd, Salo, Uskela, Koskis. 
Enwald, Reinhold Bernhard, M. Lic., Leppäwirta. 

Hellström, Fredrik Elifas, M. Lic., Gamla Karleby. 

Hisinger, Edvard Victor Eugén, Friherre, F. D., Fagervik, Karis. 
Palmén, Johan Axel, Friherre, F. D., Professor i Zoologi, Helsingfors. 
Poppius, Alfred, F. D., Lektor, Åbo. 

Reuter, Enzio, F. Mag., Helsingfors. 

Reuter, Odo Morannal, F. D., e. o. Professor i Zoologi, Helsingfors. 
Sahlberg, John Reinhold, F. D., e. o. Professor i Entomologi, Helsingfors. 
Wasastjerna, Björn Rudolph af, Hofrätts-Auskultant, Helsingfors. 


Utländska Ledamöter 


Bang Haas, Andreas, Köpman, Blasewitz, Dresden, Sachsen. 

Berq, Carlos, Professor, Direktor del Museo de Historia Natural de Monte- 
video, Uruguay, S. Am. 

Bolivar, Ignacio, Professor, Alcalå 11, 3, Madrid, Spanien. 

Brauer, Friedrich, Professor, Custos am Kais. naturh. Hofmuseum, Wien. 

Brunner v. Wattenwy!, Carl, K. K. Ministerial Rath., Handelsministerium, 
Wien. 


MEANS ENN 


lv 


Ar a Ag NS 


FeRsK: Rafaöllo, Dölton Museo Civico di Storia Natliralé; ERA Italien. 
Horvath, Geza von, Doctor, au palais du RN de FAS EEE Budapest, 
i; Ungarn. | ; 

EE M Lachlan, Robert, Esq., Eaton House 66 2 Pålobogast London, S. ÖR 
: Mayr, Gustav, Professor, Hauptstrasse 75, Wien. = ? TÖM 
Puton, J. B. Auguste, Docteur en médicine, Remiremont, Departement Vosges, 


France. . 
Riley, C. Vi, Professor, U.S. Entomologist, Depattmnelt of Agriculture, Wash 
SAN ju Ahgton; D. C FANTA 
= Rogenhofer, Alois Friedrich, Custos am kais. naturh. Hofmuseum,' Wien, 
Saunders, Edward, Esq. Treasurer, St. Ann's, Mount Hermon, Woking, 
Så » "Surrey, England. j NioG 
> Staudinger, Otto, Doctor, Blasewitz, Dresden, Sachsen. 


oo — an ta— 


ENTOMOLOGISK 
ETISK RIFEE 


UTGIFVEN 
AF 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGEN I STOCKHOLM 


JOURNAL ENTOMOLOGIQUE 
PUBLIÉ PAR LA 


SOCIÉTÉ ENTOMOLOGIQUE A STOCKHOLM 


FJORTONDE ÅRGÅNGEN 


1893 


MED 6 TAFLOR 


AVVLJVY— 


SIEOCKH OLM 


IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG 
1893 


o 


INNEHALL: 


ADLERZ, GOTTFRID, I hvilken ordning tager djurvärlden en ur hafvet 
Bppdykande-0-1 DES tEPNAS raol. oc oo glassen ses EEE an 
PEGRINERNNS, CHR.;- Bin WunderbOCk. smsssoocssreonsctosopstes oss kens 


uftsynonymische "Bemerkungen -ss-—-sssso--so ve EE 
, Verzeichniss der von den Herren C. LUMHOL'TZ und C. FrRI- 
STEDT im nördlichen Queensland gesammelten Cerambyciden 
=— Neue oder wenig bekannte Coleoptera Longicornia, 4 .-....--- 
— — Diagnosen neuer Lepidopteren aus Afrika...soooooooooo----so---- 
—rSveosk, entomologisk; litteratur! ooooocooc — soocoscossssensske sne 

BREV ELEN a NE LESS sd oe Ser osa ss or sn sor NF 
— —  Gåfvor till Entomol. Föreningens bibliotek under åren 1890 


— — Beiträge zur kenntniss der fnsektenfauna von Kamerun, 2. 
(GEDERSTROM TG. CC. U., Om vara Cyclopsformer —o..------sso-oo—--<so- 
= — Tillägg till afhandlingen om Cyclopiderna sooooooocsessss---o-- 
ERIK allstekeln, på »V.ermtlÖM-so---s--s-ooscbss-osioosoosedsgono 
RU DPEI ATT Tooga dee scik ok ses ao FO Ba NS Eos OVE KAS SANNE 
— — | Notes synonymiques sur quelques coléoptéres décrits par DE 

(BHD od ERE ER Et hs PE AE 2) RUTIN KRISENS CARE EE oa 
MRI OPSP ROT USTIEKEHITUNSEERABRG, occ cccecskorsopsertrorsse orders ker 


KrierR, H., Indberetning om en i det sydlige Norge foretagen ento- 
mologisk reise sommeren 1891 =... SES LE jet Sa SASSESE 
LAMPA, SVEN, Berättelse till kongl. Landtbruksstyrelsen angående re- 
sor och förrättningar under år 1892 af dess entomolog....-...- 
, Notiser: Landtbruksentomolog för 1893. Statsanslag till En- 
fömolosiskölidskraft:- Fridlysning af Starehmosoomoo------s-s-s----- 
3 Åtgärder för åstadkommandet af en entomologisk försöksstation 
, Catocala Adultera MEN. 78. Odonteus Mobilicornis FABR.--- 
EP ifteratar= Angsmasken, Lu, af O: M; REUTERS moms 
— — | Beretning om Skadeinsekter og Plantesygdomme i 1892. Af 
NVSE ME SCHOYENS Landbrögsentomolog ----s=-------- sees ESS 
— — | Rekvisition af landtbruksentomologen till Gotland sco 
, Utrotningsmedel: Mot roffjärillarver. Mot bisting. Medel mot 
PLO TA Ma OM STLY CHA Er Cres SSE a ne SAS SAANE 
— — Frågan om verksammare skydd för insektätande småfåglar... 
a KCOKGPS A CIKERRISRIEN NIBIGE, sco ooo ouc roar rn 
— Geotrupes FRIN f KIA IN CSE AS RSA Sn oe SE 
LEPIKALISE INTER TER SÖP NNE som tas soc re REA SO 


7) 


Sid. 


» 


IL 


IV INNEHÅLL. 


LAMPA, SVEN, Statsanslag till Entomologisk Tidskrift ss 
MEVES),J:y AD MODUS oose ses dennas ESO SNRA NISSAN SARS 
NILSSON, ALB., Följderna af tallmätarens och röda tallstekelns upp- 

trädande i Nerike under de senare åren 
NORDIN, ALBAN, bBlaps Mucronata TLATR 
REUTER; Ov M,,  I1I00Sråttil "mosse ssseoot or prose ser se SE STAS ANSE 
RortH, C. D. E., Några ord om strykninets förhållande till insekter 
— —, Nytt sätt att genom utkläckning erhålla inagines af Bupresti- 


der, Longicorner och flera andra trägnagare 
SANDAHL, O. TH., JOHN OBADIAH WESTWOOD + 
— — , Entomologiska Föreningens i Stockholm årssammankomst den 
14 december 1892 


— , Entom. Föreningens i Stockholm sammankomst den 11 mars 


— —, Entomologiska Föreningens i Stockholm vårsammankomst å 

hotell Phoenix den-20NAprilireg 3 Asse ee 
— —, Entom. Föreningens i Stockholm höstsammankomst lördagen 

den: :30: September oTÖ03-5 => secs SA Se SS ae NN 
SCHÖTT, HARALD, Zwei neue Collembola aus dem indischen Archipel 
SCHÖYVEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1892.-..-------------- 
SJÖSTEDT, YNGVE, Eran Kamerun. soc. sog ee AR SSE ra AASS 


TRYBOM, FILIP, Physacarus ventricosus NEWPORT, funnen under egen- 
domliga förhållanden 


» 


» 


I21 


BERÄTTELSE TILL KONGL. LANDTBRUKSSTYREL- 
SEN ANGÅENDE RESOR OCH FÖRRÄTTNINGAR 
UNDER ÅR 1892 AF DESS ENTOMOLOG. 


UNDERSÖKNINGARNA I VESTER- OCH NORRBOTTEN. 


I. Gräsflyet eller gräsmasken /(Charaeas Graminis TiN.). 


Med anledning af den svåra gräsmaskhärjning, som 1891 
hemsökte Norrbottens fruktbaraste områden och där, enligt verk- 
ställd uppskattning, förorsakade en totalförlust af omkring 500,000 
kronor, samt följaktligen stor foderbrist under sistförflutna vinter, 
hade Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet uti skrifvelse af 
den 29 december s. å. hos Kongl. Landtbruksstyrelsen hemställt 
om föranstaltande af vetenskapliga iakttagelser för vinnande af 
kännedom om förekomsten, lifsvillkoren samt utrotningsmedlen, 
i första rummet hvad gräsmasken angår och vidare beträffande den 
s. k. renfanebaggen (ÅAdimonia Tanaceti TiNn.), som äfven visat 
sig skadlig å gräsmarken. I följd häraf erhöll undertecknad Sty- 
relsens uppdrag att besöka Norrbottens län och afreste från 
Stockholm den 17 maj på järnväg till Vännäs. Härifrån fort- 
sattes resan medelst gästgifvareskjuts genom Vesterbotten till Luleå. 
Färden här blef både lång och besvärlig, men det var nödigt att 
få taga i betraktande lokala förhållanden äfven inom sistnämnda 
landskap, då gräsmaskhärjning likaledes där för icke så länge sedan 
förekommit. Enligt hvad man nu påminde sig i de orter, som 
passerades, hade sådan härjning ägt rum senast åren 1883 och 84 
utmed stränderna af nedre delen äf Ume älf, ända till ofvanför 
Vännäs, samt å en omkring tre mil bred sträcka utmed hafskusten, 
både söder och norr om Umeå stad. Inom Nordmaling voro 
skadedjuren då särdeles talrika. 

Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. I (1893). I 


N 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


År 1854 hade en ännu betydligare härjning öfvergått dessa 
trakter, och man hyste härför den föreställningen, att gräsma- 
skarna återkomma hvart trettionde år. 1891 visade sig larverna 
(maskarna) likväl ånyo, fastän i mindre antal, en half mil söder 
om Byske gästgifvaregård, samt vidare norr ut till Norrbottens- 
gränsen. 

Stränderna vid nedre loppet af Ume älf utgöras förnämligast 
af ganska vidsträckta, själfbärande eller för länge sedan odlade 
ängar, s. k. lindor, som i allmänhet få ligga oberörda af plog 
eller annan åkerredskap så länge de förmå lämna något foder. 
Skulle så få fortfara äfven hädanefter, torde det ej dröja rätt 
många år, innan gräsmasken på nytt uppträder och orsakar fo- 
derbrist. Här hade emellertid ej visat sig några larver under 
förlidet år, och anledning för mig att göra uppehåll förefanns 
således icke. Sedermera erfor jag dock, att härjning verkligen 
kom att äga rum vid Brattby i Vännäs och Norrfors i Umeå 
landsförsamling. Under det korta uppehållet i Umeå inlämnades 
till redaktionen af tidningen »Vesterbotten» en uppsats med om- 
nämnande af ändamålet med min resa till de norra orterna, samt 
uppmaning till allmänheten att inkomma med upgifter om gräs- 
maskens förekomst m. m. 

Första egentliga uppehållet gjordes vid Ånäset i Nysätra 
socken, som är belägen ungefär midt emellan Umeå och Skel- 
lefteå, och hvarest gräsmasken var mycket talrik år 1884, dock 
icke å egendomen Stenfors, där ett rationellare jordbruk bedrifves. 
Å de angränsande mindre gårdarna saknades ej de för Norrland 
säregna gamla lindorna, hvarifrån grästorfvor och tufvor upptogos 
och noga undersöktes inne i rummet, utan att några gräsflylarver 
kunde upptäckas. Sådana stodo ej heller att finna vid under- 
sökningar ute å fälten, ej ens tomma puppskal från föregående 
år. Någon härjning var således ej att förvänta härstädes under 
denna sommar, ehuru man på platsen, på grund af »vissa tec- 
ken», hade förmodat motsatsen, 

Vid Jefre, den sydligast belägna gästgifvaregården inom 
Norrbotten, inträffade äfven härjning 1884, och man påstod sig 
där hafva sett gräsmaskar äfven förlidet år, men nu lyckades det ej 
för mig att finna några öfvervintrande larver på de invid gården 
belägna lindorna. Tämligen stora och släta fluglarver ertappades 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 3 


bland gräsrötterna, men deras vidare utveckling förblef obekant, 
då de ej tålde resans hesvärligheter. 

I Öjebyn berättade man äfven, att gräsmasken skulle hafva 
visat sig föregående höst på en gammal linda, tillhörande det 
närbelägna bostället Gran. Det blef därför angeläget att när- 
mare taga reda på denna sak, äfvensom att undersöka lindorna 
omkring byn. Så snart larverna af boställsinnehafvaren upp- 
täcktes, lät han upplöia lindan, för att därigenom oroa eller döda 
dem. Vid undersökning på platsen anträffades visserligen några 
larver bland gräset, invid jordytan, men deras storlek (1350 —200 
mm.), äfven som andra kännetecken öfvertygade mig snart, att 
de tillhörde en annan nattfjärilart. De voro dock på det hela 
taget mycket lika den verkliga gräsmasken, hvarigenom misstaget 
blir lätt förklarligt. I hemförda grästorfvor från andra lindor 
spårades inga gräsflylarver. 

"Med stöd af läroverksadjunkten FERDINAND ÅGRENS kläck- 
ningsförsök förlidet år, hvarom han afgifvit en berättelse, som 
kommit mig till handa, blef det tämligen påtagligt, att gräsmask- 
härjningar skulle komma att fortfara äfven denna sommar i Neder: 
Luleå socken; ty ur 350 gräsflypuppor, som han insamlat, fram- 
kommo ej mindre än 46 fjärilar, ett tecken till, att parasiter 
ännu ej fått erforderlig öfverhand för att åstadkomma härjningens 
upphörande. Med anledning häraf beslöt jag att taga mitt huf- 
vudkvarter i Luleå stad, hvars närbelägna, talrika lindor syntes 
erbjuda ett förträffligt undersökningsfält. Utgången visade till- 
räckligt, att jag härutinnan ej misstagit mig. 

Väderleken var under förra hälften af juni icke ägnad för 
undersökningar ute å fälten, ty kyla, regn och blåst tycktes hafva 
ingått förbund med hvarandra för att försena såväl växtligheten 
som de lägre djurformernas utveckling. 

Oaktadt ifrigt sökande, lyckades det mig först den 3 juni 
att upptäcka verkliga gräsflylarver eller gräsmaskar vid byn Gädd- 
vik, en half mil ofvanför Luleå stad. Denna rätt ansenliga by 
är belägen på båda sidor om den här ganska breda Lule älf, och 
dithörande åker och odlingsmarker äro tämligen vidsträckta, samt 
hafva en för grundlig afdikning passande lutning mot älfven, äf- 
vensom en bördig och lättbrukad jordmån. Det var hufvudsak- 
ligen på södra älfstranden, som gräsmasken förlidet år uppehöll 


4 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


sig, och där var han då så talrik, att nästan allt gräs blef totalt 
förstördt. Icke ens de yngre och jämna gräsvallarna skonades, 
ty då föda började tryta på de äldre, vandrade larverna öfver till 
de förstnämnda och fortsatte där sitt förstöringsarbete. Å fälten 
kunde man ännu varseblifva hvar larverna framgått, och märk- 
värdigt nog tycktes det, som om förtrupperna samtidigt upphört 
att äta, emedan gränsen mellan den sköflade och den skonade 
marken var i ögonen fallande och bildade en nästan rät linea. 
Nu visade sig likväl gräset å den förlidet år kalätna marken 
ganska lofvande, hvilket alltid lär vara fallet kort efter en härj- 
ning, i fall gräsrötterna förblifvit oskadade, ty de kvarlämnade 
exkrementerna, äfvensom kropparna af döda larver tillföra jorden 
en försvarlig öfvergödning, som kommer efterföljande gröda till 
godo. Flera lindor undersöktes nu härstädes, men något annat 
spår efter skadedjurens förra närvaro än ett och annat puppskal 
eller tomt ägg, kunde ej anträffas, icke häller lefvande larver. 
Herr ÅGREN hade visserligen här funnit lefvande puppor förliden 
sommar, men äfven en myckenhet döda larver, antagligen an- 
gripna af bakterier eller mögelsvampar. De puppor, som und- 
sluppit parasitsteklar eller sjukdomar, hade naturligtvis lämnat 
fjärilar, men dessa synas ej hafva lagt ägg på den sköflade och 
förpestade marken, utan hade begifvit sig till nya och mer in- 
bjudande platser eller områden. Därför förekom härjning ej i år 
på södra sidan om älfven, och en dylik af svårare beskaffenhet 
torde helt visst aldrig förekomma två år å rad på en och 
samma plats. 

På norra sidan om älfven hade man varsnat gräsmasken 
endast å ett par, delvis starkt mossbelupna lindor vid nordliga 
ändan af byn, och det var här som jag efter åtskilligt sökande 
fann de första, ännu i sitt vinterkvarter befintliga gräsmaskarna. 
Då man uppryckte hvitmossan, påträffades nämligen en och an- 
nan därunder, liggande på jordytan, med kroppen hoprullad och 
troligen i samma ställning, den intagit under vintern. De voro 
alla nu, den 3 juni, blott från 5—7 mm. långa och mycket 
smala, samt ganska svåra att upptäcka för det ovana ögat. Jag 
fann vid nästan samma tid gräsflylarver på flera andra ställen, 
såsom nära Mjölkudden vid Luleå, Sunderbyn m. fl., och dessa 
hade ungefär samma storlek som de vid Gäddvik anträffade. 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 5 


De uppgifter man hör om förekomsten af ända till tumslånga 
gräsmaskar om hösten, på vintern, ofvanpå eller under snön eller 
ock tidigt om våren, torde således vara oriktiga och beroende på 
okunnighet om den verkliga gräsmaskens utseende. 

Vid ett besök å Marieberg 1 Sunderbyn den 10 juni anträf- 
fades ännu mycket små larver, men här likaledes blott under 
hvitmossan på en gammal linda. Äfven af ett par andra natt- 
fjärilarter erhölls exemplar, men de voro mycket små och obe- 
stämbara samt dogo snart i fångenskapen. 

Först den 15 juni inträffade ett omslag i väderleken, i det 
att luften redan på morgonen kändes ljum och sommarlik. Jag 
reste därför till Gäddvik för att efterse hur larverna nu befunno 
sig... På den plats, där jag första gången upptäckte dem under 
mossan och i vinterkvarter, var nu ett rörligt, lif bland det tunna 
gräset, ty luftvärmen hade framlockat larverna, och de befunno 
sig i liflig rörelse, antingen krypande ofvanpå mossan eller uppåt 
grässtrån för att förskaffa sig föda. Sedan den 3 juni hade de 
vuxit till 15 mm. och voro således nu dubbelt så stora som då, 
oaktadt kylan i marken torde hafva hindrat dem från att krypa 
fram för att äta af det gröna gräset. Färgen ofvanpå kroppen 
hade blifvit betydligt mörkare hos de flesta individerna. Nä- 
stan å alla äldre lindor på norra sidan om älfven vid Gäddvik 
visade sig små larver, oaktadt det förut ej lyckades mig att 
å samma ställen uppleta några medan de lågo i vinterkvarteret. 
Några exemplar medtogos till min bostad i staden och insläpptes 
till förut fångade kamrater i en glasbur, i hvilken en tåteltufva 
(Åira Cespitosa) var inplanterad. De visade sig ganska lifliga 
och matfriska om dagen, men höllo sig mer i stillhet om natten. 

Den 21 juni besöktes åter Gäddvik, och då voro larverna 
nästan fullvuxna samt kröpo omkring snart sagdt öfverallt, äfven 
bland säden på åkrarna, utan att dock göra denna någon märk- 
bar skada. De med frodigt gräs beväxta yngre lindorna ledo 
äfven föga, hvarigenom grässkörden å dem kunde blifva åtmin- 
stone fullt medelmåttig. 

Larvens beteende då han äter, synes mig nog egendomligt, 
för att böra här i korthet beskrifvas, och det påminner något om 
sädesbroddflyets. Innan måltiden börjar, klättrar han upp för ett 
gräsblad, afbiter detsamma ofvantill, ett stycke från spetsen och 


6 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


låter den afskilda öfre delen falla till marken. Därpå angripes 
det kvarsittande bladet i den afskurna kanten af och bearbetas med 
käkarna tills det blifvit helt och hållet förtärdt. Ej sällan griper 
han med bröstfötterna ett närsittande blad, afbiter detta, men 
kvarhåller den frånskilda öfre delen och äter på afskärningen tills 
hela bladstycket strukit med. 

De af mig redan omnämnda mossbelupna lindorna, där jag 
rörst upptäckte larver, och på hvilka dylika äfven förlidet år vi- 
sade sig, undersöktes åter den 21 juni. Larverna voro nu ej så 
talrika som vid föregående besök, emedan många sedan dess hade 
dött. Härom vittnade de ännu på grässtråna kvarsittande, i för- 
ruttnelse stadda eller förtorkade individerna, och större delen af 
de ännu kvarlefvande gick sannolikt ett lika öde till mötes. Å 
andra gräslindor, där härjning icke ägde rum förlidet år, och 
larvpesten (parasitsvampar och bakterier) ännu fått föga insteg, 
var däremot dödligheten bland larverna obetydlig. 

Ett af gräsfälten, som var beläget i sydöstra kanten af byn 
och omgafs af barrskog på alla sidor samt stod i förening med 
närgränsande större fält blott genom en smal passage vid ena 
hörnet, hade legat oberördt af plog, Gud vet huru länge, och var 
nu nästan helt och hållet beröfvadt sin grönska. Då jag besökte 
platsen, voro otaliga larver stadda på vandring mot det angrän- 
sande fältet och passerade därunder en bar fläck af omkring 10 
kvadratmeters vidd, invid en lada, i den nyss omnämnda pas- 
sagen. På denna lilla sterila jordyta voro några hål upptagna 
1 marken ooh uti dessa krälade en stor mängd larver, som ned- 
fallit under sin vandring och ej förmådde praktisera sig upp. 

För att utröna hur många larver skulle kunna fångas under 
en viss tid i ett dylikt hål, uppgräfde jag med tillhjälp af en trä- 
sticka ett nytt sådant, som hade 30 cm. i diameter och var 10 
em. djupt. Detta skedde kl. omkring 8 på aftonen. Natten blef 
sval, och larverna höllo sig då stilla, hvarför någon egentlig 
fångst ej kunde äga rum förrän följande morgon, då det blifvit 
varmare. Kl. 9 f. m. den 22:e var jag åter på stalletrömkani 
vittja mina fångstgropar. Från en af de äldre af dem hade nä- 
stan alla larver aflägsnat sig och därvid begagnat en vid dess 
ena kant befintlig trästicka såsom brygga. I den af mig upp- 


tagna gropen voro alla som nedfallit kvar, och efter verkställd 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 7 


räkning befanns att de utgjorde ej mindre än 580 stycken. So- 
len sken nu varmt, hvarför larverna voro i liflig rörelse, och det 
var intressant att observera hur de betedde sig i närheten af 
groparna. Det föreföll mig nästan som om de uppsökte dessa 
och ej nedföllo tillfälligtvis, ty fastän deras vandring i allmänhet 
riktas mot ett visst håll, kröpo de mot groparna från alla sidor, 
då de kommit i deras omedelbara närhet. Efter sex timmars 
tid, undersökte jag åter min fångstgrop och fann däri nu 1,700 
innevånare. Fångsten blef alltså i en enda grop 2,280 larver 
under 18 timmar, om äfven den tid af natten, som de hållit sig 
stilla, medräknas, och i de öfriga groparna var den ungefär lika 
stor. I de gropar, som upptagits i själfva gräsvallen, nedföllo 
äfven många larver. 

Af detta enda försök kan man lätt göra sig en föreställning 
om, hvilka oerhörda massor af gräsmaskar kunna på nämnda sätt 
fångas och oskadliggöras, om man blott vill göra sig litet besvär. 
Detta synes dock ej vara fallet i Norrbotten, och man får väl 
där utstå ännu en och annan gräsmaskhärjning, innan man kom- 
mer sig för att med kraft motarbeta dem. Mina uppmaningar, 
såväl genom tidningar som enskildt, att gräfva fångstgropar, upp- 
taga fåror eller diken, skedde i allmänhet för döfva öron eller 
föranledde blott till ofullständiga åtgärder, som ej vidare blefvo 
fullföljda, ty att uppsamla och döda de fångade skadedjuren kom, 
som jag tyckte mig finna, aldrig i fråga, mycket mindre att tillse 
och underhålla de upptagna groparna och fårorna. 

Den oro och vandringslusta, som mot tiden för deras för- 
vandling till puppor synes gripa larverna, får troligen ej alltid 
tillskrifvas bristen på föda, ty jag har sett dem öfvergifva den 
ursprungliga vistelseorten, innan denna blifvit fullständigt afbetad, 
och begifva sig ut på områden, där inga lämpliga födoämnen 
stått till buds. Förnämsta orsaken till vandringen kan möjligen 
ligga uti deras instinktmessiga åtrå att i tid lämna sina fiender 
bakom sig eller att uppsöka lämpliga ställen, där förvandlingen 
till puppor skall försiggå. Uti larvtågen befinna sig vanligen 
många individer, som äro till storleken mycket mindre än de 
andra, och sådana äro väl antingen småväxta eller kanske blott 
halfvuxna exemplar, hvilka möjligen blifvit utkläckta först på 


8 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


våren och nu medfölja blott för sällskaps skull, sedan de smittats 
af de öfrigas vandringsbegär. 

På släta fält synes förpuppningen ske endast undantagsvis, 
ty larverna uppsöka för detta ändamål helst sådana ställen, där 
det är godt om tåteltufvor, hvari såväl de själfva vid förvand- 
lingstillfället, som de sedermera utbildade pupporna äro så långt 
ske kan skyddade mot vidriga yttre inflytanden, angrepp af 
fåglar etc. 

Den 28 juni anträddes en färd öfver Boden och vidare till 


Åminne landtbruksskola för att undersöka förhållandena på älf- 


vens stränder, där gräsmaskhärjning ägde rum på flera ställen. 
Äfven önskade jag taga reda på, om man någonstädes i dessa 
trakter hade infört växel- eller koppelbruk och i så fall, hvilken 
erfarenhet, som vunnits rörande gräsmaskens uppträdande, där en 
ordnad växtföljd, med tätare ombyten af gräsvallar vore för han- 
den. Mina förväntningar rörande det sist nämnda önskningsmålet 
blefvo dock besvikna, ty ej ens vid landtbruksskolan hade man 
ännu kunnat slita sig ifrån det traditionella brukningssättet, eme- 
dan den nuvarande föreståndaren blott för tre år sedan tillträdde 
egendomen. En ordnad växtföljd hade, då den ej förut satts i 
verket, icke på denna korta tid hunnit införas öfver hela åker- 
arealen; men de flesta gamla lindor voro dock upplöjda, och det 
var antagligen i följd häraf, som ingen härjning här ägt rum på 
senare tiden. Gräsmask hade visserligen visat sig tämligen talrik 
föregående sommar å en mindre och gammal linda, hvarför denna 
npplöjdes, hvarefter skadedjuren ej vidare syntes till. Som sko- 
lans föreståndare befann sig på en utländsk resa vid mitt besök, 
kunde inga utförligare underrättelser erhållas rörande det tillär- 
nade brukningssättet, hvarför jag redan följande dag afreste från 
Åminne och återvände till Svartlå gästgifvaregård, där ett några 
dagars uppehåll skulle göras. 

Till byn af samma namn hörde ganska vidsträckta och 
mycket gamla lindor, men det var egentligen blott på två så- 
dana, en på hvardera sidan om älfven, som gräsmaskhärjning 
ägt rum. På den ena af dem låg ett mindre boningshus, uti 
hvilket larverna gjort påhälsningar, hvarför man, för att skydda 
sig mot dessa, tillgripit utomordentliga åtgärder. Små gropar 
voro nämligen uppgräfda vid ena sidan af stugan och dessa 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 9 


fylldes snart med larver, som dödades medelst pågjutning af tjära. 
Omkring väggarna hade man dessutom utslagit tjära på marken, 
och härigenom någorlunda skyddat sig mot påhälsningar inom 
hus. Ändamålet hade dock mycket bättre vunnits, om ett min- 
dre dike, med lodräta väggar och något djupare fångstgropar här 
och där, upptagits rundt omkring bostaden eller åtminstone mot 
det håll, hvarifrån larverna framryckte. På det andra angripna 
fältet, norr om älfven, hade man visserligen kört upp en fåra, 
men försummat att hålla henne ren samt att upptaga fångstgropar, 
hvadan alla däri nedfallna larver naturligtvis kröpo upp igen. 
Öfver den härjade marken flögo nu helt nära jordytan många 
större parasitsteklar, bland hvilka Pimpla Arctica ZETT. syntes 
vara förhärskande. De sökte ifrigt efter gräsflylarver, för att i 
dessa lägga sina ägg och härigenom bereda deras undergång. 
Under återresan till Luleå stannade jag några timmar i den 
likaledes invid älfven belägna byn Bredåker, där en ganska vidt- 
omfattande härjning nyss pågått och mot hvilken man ej sökt 
lägga det ringaste hinder, hvarom de totalt sköflade lindorna nu 
buro ett sorgligt vittnesbörd. Som vanligt i dylika fall voro alla 
ängsgräs uppätna, och återstoden utgjordes blott af ranunkler, 
syror och möjligen någon annan till kreatursföda oduglig växt. 
Nu började tiden vara inne för anställandet af undersöknin- 
gar rörande gräsmaskens lefnadsförhållanden under en af dess vik- 
tigare moment, nämligen öfvergången från larv till puppa. Som 
förut omnämnts, visa sig larverna mycket oroliga dagarna före 
denna förvandling och vandra omkring snart sagdt öfveralit i 
närheten af de platser, där de uppvuxit, helt visst för att upp- 
söka lämpligare tillflyktsorter. Sådana blifva för dem nu särde- 
les behöfliga, emedan pupporna i början äro mycket mjukskaliga 
och ömtåliga för yttre inflytanden. Larverna uppsöka därför in- 
stinktmässigt lösa stenar, trä- eller barkstycken o. d. och krypa 
intill eller under dessa, för att tillreda en håla af lagom storlek 
att kunna hysa den blifvande puppan. Man synes förr hafva 
avtagit, att dylika skyddade ställen äro puppornas förnämsta hvilo- 
rum, men så var ej förhållandet i år, hvarom mer längre fram. 
Återkommen till Luleå, började jag att söka efter puppor den 
7 juli och vände mig då, att börja med till på marken liggande 
föremål, helst i närheten af lador å sådana lindor, där härjning 


10 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803: 


ägt rum. Här lyckades jag dock ej påträffa mer än tre stycken 
nyss bildade puppor, men flera larver, som voro färdiga till för- 
vandling och lågo något hopkrupna under sina skyddsvärn. Den 
8 fortsattes sökandet, och jag fann snart, att man måste vända 
sig till andra ställen för att kunna insamla puppor i mängd. På 
de jämna åkrarna eller tegarna blef letandet nästan fruktlöst, men 
till sist föll det mig in att vända mig till de på dikesrenarna 
hefintliga tåteltufvorna, och här lyckades det bättre. På kanterna 
af ett nästan igenväxt dike, beläget invid en gärdesgård, funnos 
en myckenhet stora och åldriga tufvor, och där slog jag mig ned 
för att söka mellan grässtråna invid jordytan, och mitt bemö- 
dande kröntes nu med nästan oväntad framgång, då uti endast 
tre större, nära hvarandra befintliga tufvor, under en kort stund 
kunde uppsamlas 90 stycken puppor och många fullvuxna larver. 
De flesta pupporna hvilade i upprätt ställning, med den smala, 
bakre änden mot marken och erhöllo stöd af de närmaste gräs- 
stråna, hvarigenom  fjärilens framkrypande sedermera betydligt 
underlättas. I anseende till inträffande, högst ogynnsam väder- 
lek kom puppsökandet att fortsättas först den 14:e och då insam- 
lades 130 stycken, som nu hade sitt yttre omhölje af normal 
fasthet och betydligt mörkare. Doktor BJÖRKMANS båda unga söner 
plockade följande dag å annat ställe 130 puppor inom en half 
timme under enahanda förhållanden, sedan de blifvit underrättade 
om, hvar sökandet helst borde ske. Ännu kunde en och annan 
larv ertappas, till och med sådana, som tycktes vara blott half- 
vuxna, och dessa hade medföljt de öfriga under vandringen till 
förpuppningsstället. 

Sedan ett tillräckligt antal puppor blifvit insamladt, återstod 


för mig att genast lämna Norrbotten och begifva mig till Got- 


land, där maktpåliggande undersökningar rörande en annan skade- 
insekt förestodo. Pupporna måste därför inpackas bland mossa i 
en låda för att medfölja till Stockholm. Deras kläckning började 
just då jag skulle resa därifrån, och resultatet blef härigenom 
föga upplysande, i följd af bristande tillsyn. Jag vill dock här 
omnämna detsamma. 

Deni23 juli utkläcktesme hanar Och ÖkhonoN red 


24 » 14 » » 7 TE 


"Transport 26 hanar Och v6. honor = 42 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 11 


Transport 26 hanar och 16 honor = 42 

Den 25 juli utkläcktes 17  <» ÄR RR VIS 
FADO» » 6 » ET FRE 123 
SKÖNT a B » 8 » » 3 » = 11 

2 2 OR » TA » » I g » = 3I 


Summa 71 hanar och 66 MONO 

Under min bortovaro på Gotland hade dessutom utkläckts 
ett mindre antal, hvilket ej tillvaratogs, utan gick förloradt; 
men största delen af pupporna, eller omkring 300, dog, dock ej 
så mycket i följd af angrepp genom parasitsteklar, ty sådana ut- 
kläcktes i blott ringa antal, utan förnämligast genom mögelsvam- 
pars eller bakteriers närvaro. Mitt ofullständiga kläckningsförsök 
visar ett långt större antal honor 1 förhållande till hanarna, än 
man hittills antagit. 

Angående äggens antal hos honorna äro uppgifterna något 
olika, och jag gjorde därför försök att räkna dem hos tre indi- 
Mider. Uti en. fann jag 90, 1 en: andra 140 ochi en tredje 190, 
ellersi medeltal 140: Tiden medgaf ej att undersöka flera honor, 
ej häller fick jag tillfälle att räkna äggen hos befruktade indivi- 
der eller sådana, hvaruti äggen voro fullt utbildade, hvadan re- 
sultatet ej blir fullt tillfredsställande, dock öfverensstämmer det 
tämligen med äldre iakttagelser. 

Enligt erhållna meddelanden förekom denna sommar gräs- 
maskhärjning åtminstone inom följande områden i Norrbotten: 
Luleå stads mark vid och omkring Mjölkudden, Fjällstugan m. fl., 
Gäddvik, norr om älfven, Sunderbyn, Smedsbyn, Rosvik, Antnäs, 
Bredåker, Heden och Framnäs, Skogsån, Buddbyn, Svartlå, Elfs- 
byn, Storsand och Råneå kyrkoby, samt i Vesterbotten: vid 
Brattby i Vännäs och Norrfors i Umeå landsförsamling. 

Dels för att söka uppväcka ett allmännare intresse för iakt- 
tagelser rörande gräsflyet och dess lefnadssätt, men äfven för att 
möjligen erhålla några sammanstämmande upplysningar om sådana 
i de nordliga landskapen redan gjorda rön i den vägen, som 
kunde vara värda att taga fasta på, infördes i norrländska tid- 
ningar nedanstående frågor, tillika med en anhållan, att hvar och 
en, som kunde lämna på erfarenhet grundade svar å någon eller 
några af dem, skulle insända dessa till mig. Frågorna voro 12 
och hade följande lydelse: 


12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


1) Kunna några föregående gräsmaskhärjningar till årtalet 
med säkerhet uppgifvas? 

2) Visade sig gräsmasken göra skada äfven under 1890— 
91, och hur har förhållandet i detta hänseende varit inneva- 
rande år? 

3) Varseblefs han redan hösten förut eller på våren kort 
efter snösmältningen det år, då härjning inträffade, och hafva 
verkliga gräsmaskar bevisligen anträffats på snön eller isen? 

4) Har härjning någonsin observerats två eller tre år å rad 
på en och samma gräslinda? 

5) Är något anmärkningsvärdt iakttaget rörande väderleken 
kort före eller under ett härjningsår? 

6) Hvilka iakttagelser äro gjorda rörande tiden för larvernas 
utkläckning ur äggen, deras förvandling till puppor, fjärilarnas 
framkomst och flygtid, och på hvilken tid af dygnet äro de sist- 
nämnda mest i rörelse? 

7) Har gräsmasken angripit några andra växter, innan gräset 
å de äldre lindorna blifvit uppätet, eller förstört äfven gräsrötterna? 

8) Har han visat sig föredraga någon viss jordmån, eller en 
torrare belägen jord framför en fuktig? 

9) Visar han sig vid första uppträdandet under en härjnings- 
period endast helt nära stränderna af sjöar eller andra vattendrag 
och sprider han sig först sedermera till längre därifrån belägna 
områden? 

10) Hafva döda gräsmaskar visat sig på marken, och i så 
fall endast under sista året af en härjningsperiod? 

11) Hafva några parasiter uti larver eller puppor iakttagits? 

r2) Hafva några utrotningsmedel användts och med hvad 
framgång”? 

Blott ett enda utförligare svar härpå erhölls, nämligen från 
magasinsförvaltaren J. RuTtH i Rutvik. Däri meddelas följande: 
Om ej stark härjning äger rum redan första året maskarna visa 
sig, pläga de uppträda två år å rad på samma ställe. Angående 
väderleksförhållandena under den föregående, i början af åttitalet 
inträffade härjningen, anmärkes, att hösten 1881 var medelmåttigt 
varm och våt; 1882 (första härjningsåret) var våren kall, mid- 
sommaren het och hösten mild ända in i oktober; 1883 blef det 


tidig vår och varmt redan efter 18 maj, sommaren var varm och 


Ne 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 13 


torr, men redan den 5—6 september blef det stark nattfrost; 
1884 var våren något sen, och många döda larver syntes hän- 
gande på grässtråna, men några fjärilar syntes ej till. Detta var 
sista året 1 den härjningsperioden. Fjärilarna visade sig mest i 
rörelse om morgnarna mellan kl. 7—9, då -de i stor mängd upp- 
flögo från gräset framför slåtterkarlarne. Har aldrig sett att lar- 
verna angripa sädesslagen, men tror att gräsrötterna ibland af 
dem skadas i jordytan. Hvad lokalen beträffar, förekomma lar- 
verna helst på medelmåttigt torr jord. 

De flesta af ofvanstående frågor äro visserligen tämligen till- 
fredsställande besvarade genom mina nyligen gjorda och här an- 
förda observationer, men då dessa ägt rum under blott en enda 
sommar, har jag trott mig böra ännu en gång upprepa de förra, 
för att ihågkommas vid framtida härjningar. 


Enär jag till en början trodde, att en för ändamålet affattad 
folkskrift rörande »gräsmasken« skulle komma att utdelas bland 
befolkningen i de delar af Norrland, där härjningar pläga äga 
rum, ärnade jag ej belasta denna berättelse med beskrifningar 
på skadedjuret i dess olika utvecklingstillstånd, men då det be- 
slutats, att själfva berättelsen skulle sålunda användas, och en 
färglagd tafla densamma bifogas, torde det vara på sin plats, att 
här lämna en utförligare redogörelse först och främst för larver- 
nas utseende under öfvervintringen, hvilket hittills varit så godt 
som okändt. Hvad de öfriga utvecklingsstadierna beträffar, torde 
figurerna göra vidlyftigare beskrifningar obehöfliga. 

Äggen äro runda, på undersidan nästan platta, rödbrunak- 
tiga eller pärlfärgade med en brunaktig fläck i midten, ytan nä- 
stan slät, ej refflad, fig. 1—2. 

Larven, på våren i vinterkvarteret, nästan glatt, ofvan 
brun- eller grönaktigt grå, med sju smala, ljust gulgråaktiga 
längslinier, af hvilka en är belägen midt på ryggen samt två på 
hvarje sida och skilda genom ett något bredare mellanrum, som 
är ljusare och vanligen mer grönaktigt än grundfärgen. Ofvan- 
för fötterna dessutom på båda sidor en tämligen bred, gulaktig 
linea, vid hvars öfre kant de ovalt punktformiga luftrörsmynnin- 
garna (andhålen) äro belägna. MHufvudet är gulaktigt, ofvan 


14 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


med två bruna fläckar, bildade af här och där sammanflytande 
punkter, och på sidorna tre dylika punkter, som äro svarta. Första 
kroppsringen är vanligen mörkbrun och genomdragen af de ljusa 
linierna. Bukfötterna hafva en liten svart fläck på yttre sidan. 
Grundfärgen varierar från smutsigt gulgrå till gråbrun, mörkt 
grågrön eller nästan kopparfärgad. Ju yngre larverna äro, desto 
ljusare brukar grundfärgen vara. Längd 5—7 mm. Fig. 3—4. Då 
larven blir äldre, mörknar han vanligen på ryggen, så att denna 
blir nästan svartbrun med någon kopparglans, och de ljusa längs- 
linierna blifva otydliga eller nästan utplånade. Första kropps- 
ringen ofyan nästan svart, glänsande och genomdragen af de ljusa 
linierna, de följande ringarna eller lederna mattare, med fina 
tvärskrynklor eller hudveck. Längd omkring 30 mm. Fig. 7—38. 

Puppan mörkbrun, yngre ljusgul till rödbrun, här och där 
rödaktig; bukringarna vid basen punkterade, bakåt ofta tvärstrec- 
kade, vid bakkanten släta och något matta. Det tomma skalet 
rödbrunt. Bakkroppen slutar i en skrynklig, reffad, undertill knöl- 
likt uppsvälld spets, som är försedd med två smala, 1 spetsen nå- 
got krökta taggar. Fig. 9. 

Fjäriln varierar betydligt till färgen, från smutsigt ockragult 
till grå- eller rödbrunt. Fig. 12—13. Teckningarna å vingarna äro 
stundom nästan utplånade, så att blott den runda samt den njurlika, 
hvita, tvåuddiga fläcken vid vingens midt återstå. Ögonen starkt 
ludna, och pannspröten (antennerna) hos hanen försedda med två 
rader smala kamtänder, hos honan nästan släta. 


Det återstår nu blott att nämna något om de skydds- och 
botemedel, som kunna för närvarande föreslås mot de allt oftare 
återkommande gräsmaskhärjningarna i Norrland. De verksamma- 
ste af dessa medel äro troligen redan kända af de fleste mer 
framstående jordbrukare, men hafva ännu ej som sig borde blifvit 
uppmärksammade och insedda af den större allmänheten. 

Åkerbruket eller rättare landthushållningen är i nordliga de- 
len af vårt land, som hvar och en kanske vet, fotad på boskaps- 
skötsel, och gräsodlingen blir därför i hög grad öfvervägande. 
Häremot vore intet att anmärka, om gräset ej emellanåt sloge 
fel i följd af gräsmaskens uppträdande. Klimatet medgifver dock, 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892.” 15 


säkert mer än mången tror, åtminstone på flera områden, såsom 
t. ex. i floddalarna, en långt större utsträckning af sädesodlingen, 
än som nu är fallet. Låt vara att kylan en och annan sommar 
hindrar sädens mognad, men ett värdefullt kreatursfoder återstår 
dock, om det tillgodogöres 1 tid. Minsta arbete och utgifter 
erfordras visserligen, om jorden skötes såsom Hittills, men då 
gräsmasken infunnit sig, måste kreaturen svältfödas eller utmag- 
rade nedslaktas kanske till mer än halfva antalet, och därför 
borde väl en öfvergång till något, som vore bättre, icke allenast 
påtänkas, utan ju förr desto hällre sättas i verket. 

Det torde väl numera knappast af någon kunna förnekas, 
att införandet af en växtföljd, som medför en ofta åter- 
kommande plöjning af gräsvallarna, skulle blifva det verk- 
sammaste medlet mot gräsmaskhärjningar, och för min del måste 
jag, efter den i år vunna erfarenheten, på det allvarligaste fram- 
hålla detsamma. Såsom stöd för denna åsikt skulle kunna an- 
föras flera exempel på, att de egendomar, där en ändamålsenlig 
omväxling af växter ägt rum, undgått nästan all åverkan genom 
gräsmasken, då grannarnas gamla lindor däremot blifvit totalt 
förhärjade. 

En som det kan tyckas ganska berättigad invändning mot 
en oftare återkommande bearbetning af jorden göres nästan all- 
tid, då denna fråga kommer på tal. Den grundar sig därpå, att 
tiden för åkerarbetenas utförande är allt för kort under en så 
nordlig breddgrad, samt att arbetskrafterna blifva otillräckliga i 
ett område, där befolkningen är så gles som fallet är i Norrland. 
Dessa olägenheter synas mig likväl ej så oöfvervinneliga som man 
vanligtvis låter påskina, ty vidden af den odlade jorden är van- 
ligen jämförelsevis ringa på hvarje gård, och om ifvern för åker- 
arbeten vore lika stor i Norrland som i våra öfriga landsdelar, 
skulle mycket mer kunna uträttas, än som nu är fallet, syn- 
nerligast då man har de ljusa och behagliga sommarnätterna till 
bundsförvandt. Om litet öfverarbete blefve gjordt på sommaren, 
kunde ju skadan tagas igen under den långa vintern. 

Gödselns utkörning till åkern medan tjälen sitter kvar i 
marken besparar tid för sommararbetet, och tjärbränning med 
flera bigöromål kunde väl äga rum vid andra tillfällen, än då 
åkerbruket kräfver alla befintliga arbetskrafter. De nu vanliga 


gr ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


ängsgräsen borde så långt ske kan utbytas mot andra grässlag, 
såsom t. ex. timotej och ängskafle, hvilka gräsmasken i regel tör- 
smår. Om timotej- eller ängskaflefrön insåddes i säden, skulle 
de lämna foder redan följande år, och man blefve då befriad 
från att se den blifvande gräsvallen under första året beväxt med 
allt annat än till foder lämpliga växter, som få stå och fröa af 
sig till stort men för kommande fodergrödor, 

Om  gräsvallarna mindre sällan plöjas, uppstå oftare 
lämpliga tillfällen till dikenas iståndsättande och underhåll, och 
uppkomsten af tufvor på dikesrenarna samt mossa såväl där som 
inuti åkrarna förebygges, hvarigenom gräsmasken «förlorar sitt 
förnämsta skydd och käraste tillhåll. 

Det vore förmätet af mig att i öfrigt lämna föreskrifter hur 
ett för Norrland lämpligt omloppsbruk borde vara beskaffadt för 
att tillfredsställa alla berättigade anspråk, synnerligast då min 
erfarenhet rörande en del lokalförhållanden ännu är tämligen 
knapphändig, och då högst få upplysningar, grundade på praktik 
från jordbrukarnes sida kunde erhållas inom orten. Tillgång på 
kompetentare personer att afgöra denna fråga saknas dock icke, 
om man blott vill anlita dem och ställa sig deras råd och före- 
skrifter till efterrättelse. 

Näst efter införandet af en lämplig växtföljd, hvarigenom 
gräsmarken kommer att oftare plöjas, torde böra framhållas ett 
allvarligare bemödande att utrota gräsmasken öfverallt 
hvar han visar sig. Svårigheterna härvidlag kunna visserligen 
ibland vara ganska stora, men äro dock, enligt min tanke, icke 
omöjliga att öfvervinna, om man blott wvz// göra något därför och 
ej uppskjuter härmed till härjningarna äro fullbordade. Man borde 
tyckes mig mer än hvad hittills skett söka utforska hvar de plat- 
ser äro tillfinnandes, där gräsmasken håller till samt därstädes för- 
göra honom så att säga i hans linda, redan innan han hunnit 
föröka sig till sådan grad, att härjning kan äga rum. På ett något 
liknande sätt har man förfarit i Nordamerika för att få bukt med 
ett af dess plågoris, nämligen gräshopporna. 

Man gör sig skyldig till ett stort misstag, om man tror, att 
gräsmasken kan framkomma massvis och så att säga med ens; 
ty näst föregående generationer hafva naturligtvis uppträdt och 
allt: mer förökat sig, om icke på samma lindor, där härjning 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 17 


sedermera utbryter, så åtminstone ej särdeles långt därifrån, fast 
ingen observerat detta. Lika säkert är det äfven, att skadedjuren 
ej genom regn eller oväder pläga nedfalla från luften. Enligt 
hvad erfarenheten tycks visa, torde det mer sällan eller kanske 
aldrig vara fallet, att härjning inträffar på samma linda, där en 
sådan föregående året ägt rum. För att larver skola kunna upp- 
stå på ett ställe, är det ju nödvändigt, att fjärilar hafva 
förekommit där kort förut och lagt sina ägg. Om man således 
i slutet af juli eller början af augusti finner ymnigt med gräsflyn 
(gräsmaskfjärilar) på någon plats, antagligen en gammal linda, 
så är det nästan gifvet, att man där skall finna äggen, och det 
erbjuder ringa svårigheter att förvissa sig om, att så är fallet, 
då man vet, att de afsättas i klumpar eller flera tillsammans på 
gräset invid jordytan. Man bör då ej försumma att söka till- 
intetgöra dem, ty skulle detta lyckas, blefve kanske en kom- 
mande härjning förebyggd. Kan gräset afbrännas, komma äggen 
äfven att stryka med. Likaledes blefve många af dem förstörda 
genom tramp af kreatur under betning. Det bästa medlet 
för att oskadliggöra såväl ägg som larver blir dock alltid 
att plöja upp det fält, där de äro tillfinnandes, synnerligast om 
springorna mellan tiltorna igenharfvas för att hindra larverna att 
krypa upp. 

Själfva fjärilarna skulle nog, i fråga om små lokaler, kunna 
betydligt förminskas till antal genom insamling med passande 
håfvar om morgnarna, då de flyga, eller genom vältning med 
tunga vältar, då de sitta stilla i gräset efter att nyss hafva blif- 
vit utkläckta. 

Jag har redan visat hvad resultat, som kan vinnas genom att 
upptaga mindre diken eller fåror, försedda med fångstgropar; 
men om man begagnar sig af sådana, blir det ett hufvudvillkor 
att dagligen, hälst om aftnarna, under larvtiden vittja dem, 
döda fångsten samt afhjälpa uppkomna fel eller ojämnheter å 
fårornas eller groparnas väggar, på det larverna ej skola få till- 
fälle att undkomma. Kostnaden härför blir jämförelsevis en obe- 
tydlighet, då arbetet kan utföras af hvem som hälst. Fårorna 
eller dikena böra vara omkring 30 cm. djupa och lika breda 
samt hafva lodräta väggar. Fångstgroparna anbringas först och 
främst 1 fårans båda ändpunkter samt dessutom här och där 

Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 1 (1893). 2 


18 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


mellan dessa, och böra naturligtvis göras djupare än fåran samt 
vara fria från nedhängande rötter etc. De fångade larverna 
kunna visserligen dödas i groparna medelst trästötar, men böra 
hällre uppösas med små skoflar uti säckar, som sedan doppas i 
kokhett vatten, och innehållet kan därpå användas till föda åt 
svin och fjäderfä eller läggas bland dyjord i komposter, för att 
komma till nytta. Gräsmaskens vandringar från det ena fältet 
till det andra kunna afbrytas genom dylika fåror eller diken. 
Sådana användes förlidet år inom 43 socknar i Finland och i 36 
af dessa sattes härigenom en gräns för hans vidare utbredning. 

Här. torde äfven böra omnämnas några andra medel, som 
föreslagits, senast uti tvenne folkskrifter rörande ängsmasken, ut- 
komna i Finland 1892 och författade af professor O. M. REUTER. 
Hos oss äro dessa medel ännu knappast kända, än mindre pröf- 
vade. De äro följande: 

Fältens öfversilning med vatten om våren, där terräng- 
förhållandena sådant medgifva. Nyssnämnde författare anser detta 
böra ske först när larverna blifvit utkläckta och hälst då de byta 
om - hud, ty äggen torde kunna uthärda en längre tid under vatten, 
utan att förlora lifskraften. 

Bränning af grässtubben. Detta förut omnämnda utrot- 
ningsmedel kan naturligtvis endast verkställas då gräset på våren är 
vissnadt och torrt, eller eljest endast under starkare torka. För att de 
i sitt vinterkvarter ännu befintliga, eller nyss utkläckta små lar- 
verna skola komma i beröring med hettan och dödas, är det 
nödvändigt att förut upprifva mossan på fältet, hvarigenom de 
förlora sitt förnämsta skydd. Äfven under härjningen skulle brän- 
ning nog göra nytta, om den då kan försiggå. Prof. REUTER anser, 
att den bör hälst ske om natten, emedan larverna då skulle vara 
mest i rörelse och vistas högre upp på grässtråna, men detta öf- 
verensstämmer ej med min erfarenhet, ty åtminstone under kyliga 
nätter såg jag aldrig i Norrbotten några larver krypa upp, men 
väl på dagen under solsken, då jag äfven fann dem lifligast. 

Utströende af kalk, koksalt m. m. Desssa medel hafva 
nog blifvit använda, men uppgifterna om resultaten "äro hvaran- 
dra alltför motsägande, för att de skola kunna rekommenderas 
annat än till försök i mindre skala. . En, person i Svartlå hade 
utstrött koksalt på en liten fläck af en härjad linda, och. där 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 19 


syntes visserligen inga larver till vid mitt besök några dagar 
efteråt, men gräset var brunbrändt af saltet, och dess rötter voro 
troligen äfven dödade. 

Pulveriserad jernvitriol har användts på ett ställe i Finland, 
och man påstår, att larverna ej gått öfver det därmed beströdda 
fältet. Vid härjning gör dock en lämplig fåra samma nytta, är 
billigare att åstadkomma samt medför dessutom den fördelen, att 
gräset ej göres odugligt eller tager skada. Att beströ gräset, 
vare sig med nämnda ämnen eller andra ännu kraftigare, såsom 
t. ex. kopparvitriol, parisergrönt m. fl., upplösta eller blandade 
med vatten och afsedda att för tillfället förgifta såväl larver som 
gräset, hvaraf de taga sin föda, torde i praktiken blifva af föga 
nytta, så vida det ej utföres å sådana mindre platser, där gräs- 
masken håller på att starkt förökas, för att sedermera vidare ut- 
breda sig. 

Att medelst en tung vält eller bult krossa larverna 
låter sig nog göra, där marken är fast och jämn, men på tuf- 
viga ställen medför det naturligtvis en ringa eller ingen verkan. 

Betning, hälst genom tjudrade kreatur på angripna gräs- 
vallar, är ett medel, som ej borde förbises, ty kreaturen ihjäl- 
trampa en myckenhet larver. Det bör dock användas i tid, in- 
nan larverna uppätit gräset, och om möjligt efterföljas af plöj- 
ning och harfning. Svinen kunna göra mycken nytta, emedan 
de med begärlighet förtära gräsmasken, men de borde tjudras å 
fältet, liksom man gör i Skåne. De larver, som af kreaturen 
söndertrampas och blifva liggande på marken, skola vara mycket 
emottagliga för larvpesten, och blifva härigenom en förmedlande 
orsak till att sprida densamma till friska individer. 

Angående gräsmaskens fiender kunde mycket anföras, men 
jag måste denna gång inskränka mig till det nödvändigaste. 
Det är emellertid dem vi hafva att tacka för, att härjningarna 
hafva kort varaktighet och ej återkomma hvarje år. En del af 
dessa fiender tillhöra samma insektordning som bin, myror, ge- 
tingar m. fl. och utgöres af tämligen stora, långa och smala fyr- 
vingade insekter (steklar), med långa och spensliga ben och till 
färgen svarta eller delvis rödgula. Dessa s. k. parasitsteklar visa 
sig ymnigt de. år, då härjningar pågå samt äro på väg att upp- 
höra, och man ser dem då flyga utefter marken, sökande gräs- 


20 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


maskarna, för att i deras kroppar införa sina ägg. Äggen för- 
vandlas snart till små larver, hvilka slutligen döda sina s. k. 
värdar. Man kan ej göra något bättre, än att låta dessa bunds- 
förvandter få i fred utföra sin nyttiga förrättning. Af de parasit- 
steklar, som man hittills funnit vara gräsmaskens fiender, vill jag 
blott utförligare omnämna den förnämsta, nämligen Pimpla 
Arctica Zetr. Fig. 14. Denna, så vidt man hittills känner all- 
männaste parasit på gräsmasken, är svart med gulröda ben, de 
bakersta i yttre hälften svarta. Honan har i bakre ändan ett ut- 
stående tredeladt s. k. äggläggningsrör, knappast så långt som 
halfva bakkroppen. Ännu tre till fyra stekelarter, som i larv- 
tillstånd lefva inuti gräsmasken, äro kända, men de synas hos 
oss vara sällsyntare än den nyss nämnda och torde därför vara 
af mindre betydenhet. Parasiterna utkomma ur gräsflypupporna 
nästan vid samma tid som fjärilarna, men en mycket liten art 
(en Hemiteles), som är svart, med frambenen, de båda bakre” 
benparen utåt, pannspröten vid basen samt 2:a och 3:e bak- 
kroppsringarna gulröda, har jag fått på våren ur puppor, som 
legat döda öfver vintern. 

Till gräsmaskens fiender höra äfven vissa bakterier, som orsaka 
larvpest (fr. facherie) och mögelsvampar, hvilka ytterst små organis- 
mer intränga i larverna äfvensom pupporna, som till sist dö och ruttna 
eller förtorka. När eller hvar dessa organismer först uppkomma, 
om de ständigt fortlefva i jorden i ringare mängd eller fortplantas 
och spridas endast genom gräsmasken och andra insektlarver, därom 
är man så vidt jag vet ännu icke förvissad. Som redan blifvit 
omnämndt, observerades bakteriesjukdomen af adjunkten F. ÅGREN 
vid Luleå 1891, och jag hade rikliga tillfällen att varseblifva dess 
uppträdande och verkningarna däraf i år, men saknade medel att 
få den närmare undersökt. Professor REUTER gjorde samtidigt en 
resa till Österbotten för att närmare studera larvpesten, och en 
intressant berättelse om resultaten finnes i hans senaste uppsats 
om ängsmasken. Jag tager mig friheten att här nämna några 
ord om hans erfarenhet i ämnet, men vill i öfrigt hänvisa till 
det nämnda lilla arbetet. Han införde ett stort antal larver uti 
glasburkar tillsammans med fuktig mossa och gräs, hvarpå bur- 
karna öfvertäcktes med papper. Allt efter som gräset förtärdes, 
infördes nytt, men orenligheten efter larverna fick vara kvar. 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 21 


Inom en vecka voro 75 procent af larverna dödade, och endast 
högst få öfvergingo till puppor. Ett annat försök utföll ännu 
bättre, emedan sjukdomen då visade sig kunna framkallas betydligt 
fortare, nämligen inom tre dagar. Det tillgick sålunda, att en 
hop döda larver lades i ett glas, innehållande vatten, och efter 
två dagars förlopp användes detta vatten till öfversprutning af grä- 
set, hvarefter pest utbröt på där varande larver inom ofvannämn- 
da tid. Att uppsamla döda larver och behandla dem på nyss- 
nämnda sätt, samt spruta vattnet på gräset här och där å de 
angripna lindorna, där pesten ännu ej tagit öfverhand, skulle så- 
ledes blifva ett både lätt och billigt utrotningsmedeli, om det 
kommer att i praktiken hålla hvad det nu synes lofva. 
Sändningar af sjuk gräsmask skickades af prof. REUTER till 
doktor C. LUNDSTRÖM 1 Helsingfors, som upptäckte ej mindre än 
tre slag af bakterier uti larvernas blod. Dessa renodlades i nä- 
ringsgelatin och förökades där mycket hastigt. Prof. REUTER an- 
ställde flera försök med den allmännaste arten af de renodlade 
bakterierna på andra fjärillarver, då gräsmaskar ej vidare funnos 
att tillgå, och det visade sig, att äfven dessa angrepos och dogo. 
Dessa bakterier skulle därför möjligen kunna användas mot flera 
andra skadeinsekter. Märkvärdigt är det emellertid, att larver 
till parasitflugor lefde inuti pestsmittade och döda gräsmaskar, 
utan att taga skada, och det ser härigenom ut som om pesten 
angriper själfva skadedjuren, men icke deras fiender bland flugorna. 
Ett stort steg framåt rörande kunskapen om de medel, som 
stå oss till buds mot flera af våra skadeinsekter, synes emellertid 
vara taget genom upptäckten af sådana fiender till dem, som 
genom mänskliga åtgärder kunna förökas i snart sagdt hvilken 
grad som helst. Ännu återstår likväl åtskilligt att undersöka 
och pröfva, innan nyssnämnda medel kan uppskattas så högt, som 
det kanske förtjänar; men nog synes det mig, som om detsamma 
vore af större värde, genom att verka både hastigare och säk- 
rare, än det man upptäckt och fabriksmässigt tillverkar för att 
tillintetgöra ållonborrelarverna, ty det är vida svårare att sprida 
ett smittämne bland dessa, som vanligen lefva isolerade under 
jordytan, än till den ofvanpå henne i sällskap lefvande gräsma- 
sken. I synnerhet skulle det vara välkommet, om det visar sig, 
att smittämnet kan bibehålla lif och förstörelseförmåga, sedan det 


22 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1303: 


en längre tid förvarats uti torrt tillstånd, t. ex. i torkade larver, 
hvarigenom långvariga renodlingar kunde blifva obehöfliga. 

Om man under en gräsmaskhärjning upptäcker en mycken- 
het sjuka eller döda larver, är det klart, att där dessa finnas, 
några åtgöranden för att ytterligare öka pesten icke äro behöf- 
liga, ty då är naturen själf på god väg att utjämna missför- 
hållandena. Saken ställer sig likvisst helt annorlunda, då det är 
fråga om platser, där gräsmasken. håller på att föröka sig, för 
att till sist frambryta förhärjande, till följd däraf, att hans fien- 
der ännu ej hunnit infinna sig eller äro för fåtaliga, att göra 
honom tillräckligt afbräck. 

Af största vikt är det emellertid, att man knappast något 
år förlorar gräsmasken ur sikte, på det dess alstringshärdar må 
blifva i tid kända, så att verksamma åtgärder må kunna på för- 
hand vidtagas, för att hindra hans förökning och spridning. 
Naturligtvis borde hvarje jordbrukare själf vaka öfver sina gräs- 
lindor och vidtaga lämpliga åtgärder mot gräsmasken, så ofta 
sådana behöfvas; men detta lärer väl knappast kunna gå för sig 
förr, än man fullkomligt känner igen honom och vet hvad som 
är att göra, eller så länge en af ålder häfdvunnen sorglöshet rö- 
rande jordbruket och hvad därtill hörer, är för handen. För 
min del anser jag därför önskligt, om vederbörande korporationer 
eller myndigheter med allvar toge saken om händer. TI så fall 
torde det vara nödigt, att genom enderas försorg årligen i april 
månad utfärdas en uppmaning till alla jordbrukare inom de län, 
där gräsmaskhärjningar pläga äga rum, att under maj, så snart 
varmare väderlek inträffar, åtminstone ett par gånger 1 veckan 
noga undersöka sin gräsbärande mark, och om där någonstädes 
finnes gräsmask, genast anmäla detta hos närmaste kronobetjänt, hvil- 
ken borde vara ålagd att genast inrapportera saken till vederbörande, 
på det åtgärder från dess sida må i tid kunna vidtagas mot det onda. 
En dylik uppmärksamhet borde äfven riktas åt gräsfälten i slutet 
af juli och början af augusti, då fjärilarna svärma om morgnarna. 
Vore nu så väl stäldt, att nämnda myndighet hade en sakkunnig 
person att på allmän bekostnad sända till det ställe, hvarom 
rapporten handlar, kunde troligen mången, om ej alla kommande 
härjningar förebyggas. Några andra utgifter för den enskilde än 
sådana, som erfordras för själfva utrotningsarbetet, borde kanske 


3 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 23 


ej ifrågakomma, då alla öfriga omkostnader lämpligast tillhöra 
det allmänna, emedan det snart nog kan komma att gälla ett 
annat och vida större område — man kan ej på förhand veta 
hvilket —- om skadedjuren få i fred fortplanta sig. 

En sådan person bör vara bosatt inom länet, helst så 
centralt som möjligt, och kan det ej blifva särdeles svårt att 
finna någon lämplig, som på billiga villkor vill åtaga sig upp- 
draget, då till hans befattning ej erfordras några djupare insikter 
i entomologien, utan blott förmåga att studera och sätta sig in 
1 de förhållanden, som röra gräsmasken, samt någon energi. 
Hans aflöning blefve i alla fall försvinnande liten i jämförelse 
med de förluster, som gräsmasken förorsakar länets innevånare. 
Rörande omständigheter, som kunde påfordra större vetenskapliga 
kunskaper, stode ju alltid den utväg öppen, att anlita eller råd- 
fråga den af staten anställde entomologen. Att man i de norr- 
ländska länen mer än annanstädes är i behof af en sådan sak- 
kunnig, som är bosatt inom sitt verkningsområde, är tydligt nog, 
då man tager i betraktande det stora afståndet mellan dem och det 
sydliga Sverige, där den enda person, som är skyldig att rörande 
skadeinsekter betjäna myndigheter och allmänheten, är boende. 
Numera är denne dessutom så strängt anlitad, att han ej kan 
vara till hands när och hvar som hälst, kanske ej ens under det 
år, då hans närvaro vore önskvärdast. Han kan dessutom aldrig 
komma i tillfälle att så sätta sig in i norrländska förhållanden, 
som en därstädes ständigt boende bör kunna göra. 

Hvad specielt gräsflyet beträffar, är det dessutom ännu en 
och annan sak, som tarfvar närmare utredning, innan man kan 
säga, att dess lefnadsomständigheter äro fullständigt kända, och 
hvem skulle lättare och bättre förmå verkställa en dylik, om ej 
den, som i en följd af år bor inom ett af de förnämsta härj- 
ningsområdena. 

Funnes inom vårt land en forsöksstation, där undersökningar 
rörande skadeinsekternas lifsvillkor kunde äga rum under de mest 
gynnade förhållanden, skulle många hithörande frågor där kunna 
få en snar lösning, som eljest kräfver en lång tid för att blifva 
besvarade, hälst om inom hvarje län anställdes en person, som 
hade till uppgift att där närmare följa och utreda t. ex. skade- 
insekternas utbredning, de förluster de förorsaka m. m., samt 


24 ” ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


uppsamlade material för undersökningarna vid stationen. Kost- 
naderna härför, vare sig de utginge från Landsting eller Hus- 
hållningssällskap, kunde ej blifva så stora, att de vore nämnvärdt 
betungande för någondera. 


II. Renfanebaggen (Ådimonia Tanaceti TiN.). 


I min årsberättelse för 1891 omhandlades denna insekt nå- - 
got utförligare, och det omtalades att dess larver uppträdde 1887 
på Stigtomta i Björkviks socken af Nyköpings län och förstörde 
bladen på rofplantor. Likaledes omnämndes den fullbildade skal- 
baggens förekomst i stor mängd på gräslindor i närheten af Luleå 
Gamlestad under eftersommaren förlidet år. Vid undersökning 
den 2 sistlidne juni å nyssnämnda lindor märktes intet annat än 
en och annan död skalbagge, som troligen tillbringat vintern i 
detta tillstånd. Härigenom vill det synas, som om honorna skulle 
lägga äggen på hösten och därefter dö. Vid Svartlå i Norrbot- 
ten anträffades under de första dagarna af juli en stor mycken- 
het af denna skalbagges larver, hvilka alla höllo till på röllekor 
(Achillea Mäillefolium), hvars blad de förtärde, och hvilka här 
tycktes utgöra deras enda föda. De svartgrå, med sex fötter 
försedda larverna öfvergingo till ljusgula puppor den 11 juli. 
En af de sistnämnda lämnade fullbildad insekt den 25 i samma 
månad, d. v. s. efter 14 dagar. Förmodligen lefva larverna äf- 
ven på andra växter, som hafva en besk smak, emedan man 
ofta om höstarna ser fullbildade renfanebaggar krypa omkring i 
stor mängd, där röllekan blott sparsamt växer. 


III. Gulhåriga skinnarbaggen [Silpha (Oiceoptoma) 
Opaca LiN.]. 


I slutet af juni 1889 kom jag i tillfälle att i tidningen 
»Ostersundsposten» läsa en notis, som ådrog sig en viss upp- 
märksamhet, hvarför följande utdrag af densamma ej torde sakna 
intresse : 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 25 


»Ett skadedjur af farlig beskaffenhet uppträder i Klöfsjö 
och trakten däromkring. Det är en liten svart skalbagge af 8 
å 9 millimeters längd och 3 å 4 mm. tjocklek, hvaraf ett par 
exemplar insändts till redaktionen. Den objudna gästen synes 
vara en främling. Åtminstone har lektor OLSSON, till hvilken 
vi lemnat exemplaren, icke kunnat bestämma arten på grund af 
bristande litteratur om dessa djur. För så vidt exemplaren äro 
typiska finnes skalbaggen icke i lektor HOLMGRENS arbeten om 
skadeinsekterna. 

Att han måste räknas bland svårare skadeinsekter framgår 
emellertid af den beskrifning, som åtföljer exemplaren. Enligt 
denna har insekten uti stor myckenhet slagit sig på de nysådda 
kornåkrarna och angriper den spirande brodden. På kortare tid 
än 2 timmar hinner han afbeta en betydlig åkeryta. Natten är 
hans egentliga arbetstid. Han visar en karakteristisk skygghet i 
det han, om man t. ex. klappar i händerna, ögonblickligen skyn- 
dar att gömma sig i jorden. I Kyrkbyn, där insekten åstad- 
kommit ganska betydlig skada, är man orolig för den eljest lof- 
vande grödan.» 5 

Genom red:s af Östersundsposten tillmötesgående kom jag 
slutligen i tillfälle att undersöka en larv från Klöfsjö och såg 
då genast, att den måste tillhöra en Szilpha eller s. k. asbagge, 
men att bestämma arten blef omöjligt, emedan exemplaret bestod 
blott af ett par torra bitar efter larven. Att en insekt, hvars 
samsläktingar nästan uteslutande lefva af ruttnande djurämnen, 
skulle tillgripa lefvande växter såsom föda, föreföll något egen- 
domligt, men var dock icke alldeles oväntadt, då d:r CARL Avu- 
RIVILLIUS 1884 berättat (Ent. Tidskrift) att han fann larver till, 
som han då trodde, lappska skinnarbaggen, Silpha (Thanato- 
philus) Lapponica FAB., göra skada på: potatisblasten i dalarna 
vid Kv&nangenfjorden i Norska Finmarken. Vid en nyligen gjord 
jämförelse mellan larver af den nyssnämnda arten, insamlade i Herje- 
dalens fjälltrakter af C. GRILL och gulhåriga skinnarbaggen från Luleå 
samt den af d:r AuRIVILLIUS från Norge hemförda, visade det sig, 
att denna tillhörde gulhåriga skinnarbaggen, och är det sålunda 
bevisadt, att dess larver kunna göra skada äfven på potatisblasten. 

Samma år, som de växtätande larverna visade sig i Klöfsjö, 
erhöll jag ett bref från herr JOHN SALMONSSON i Alanäset, Jemt- 


26 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


land, hvari omnämndes, att äfven han samtidigt i en trädgård därstädes 
funnit liknande djur, som fråssade på kålarter och andra köksväxter, 
men höllo sig förnämligast till bladstjälkarna. Han lyckades få 
puppor och slutligen fullbildade skalbaggar, hvilka visade sig vara 
en annan Sz/pha-art, nämligen svarta skinnarbaggen (Phosphuga 
Arrata TiN.). Utan att då erinra mig, att konservator SPARRE 
SCHNEIDER 1 Entom. Tidskrift för 1885 omnämnt att han funnit 
gulhåriga skinnarbaggen (O. Öpaca) såsom skadedjur på löfkojor 
vid Moen i Målselvdalen, antog jag, i följd af herr SALMONSSONS 
uppgift, att klöfsjöbaggen skulle vara den förstnämnda (£-. Atrata) 
och trodde så ända till mitt senaste besök i Norrbotten. I ut- 
landet hade man äfven observerat samma arts angrepp på betors 
m. fl. rotfrukters blad, och HOLMGREN upptager honom med an- 
ledning häraf bland åkerns skadeinsekter samt anser honom kunna 
blifva skadlig för sockerbetsplanteringar. 

Gulhåriga skinnarbaggen var i år mycket allmän på åkrar 
och vägar i Norrbotten. Den 20 juni fångades tre exemplar och 
insläpptes lefvande i en glasbur, som stod ofvanpå jord i en ler- 
kruka. Några kornstånd voro här inplanterade, och baggarna 
började genast äta på kornbladen, först i spetsen och sedan i 
kanterna, hvilka därpå rullade sig inåt och förlorade sin gröna 
färg. De förtärde således ej hela bladmassan, utan nöjde sig 
med den gröna saften. Efter att hafva ätit sig mätta, parade 
sig två af dem, och dagen därefter låg ett något aflångt rundadt, 
hvitaktigt ägg ofvanpå jorden i buren, men om en kort stund 
var det försvunnet och hade sannolikt blifvit uppätet af skalbag- 
garna själfva. Dessa voro i allmänhet tröga djur, utom då solen 
sken på dem, då de visade mycken liflighet. Å en kornåker vid 
Gäddvik ertappades en sådan skalbagge sittande på ett blad, och 
denna betedde sig på samma sätt i det fria, som de i fångenskap 
lefvande. Till dem, som voro i glasburen, inlades ett par döda 
gräsmaskar, och dessa förtärdes med begärlighet, omväxlande med 
kornbladen, hvaraf framgår, att djuren lefva af både animaliska 
och vegetabiliska födoämnen. 

Den 24 juni syntes tre stycken ägg ofvanpå jorden i buren 
och hade dessa troligen blottats under plantornas vattning. För 
att skydda dem mot föräldrarnas rofgirighet, betäcktes de med 
ett tunnt jordlager, och härigenom tycktes de få vara i fred. 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 27 


Ännu flera lefvande skalbaggar insläpptes i buren, och parning 
ägde rum mellan dem allt som oftast, men var alltid af ovanligt 
kort varaktighet. Hanen hade därunder den något egendomliga 
vanan att gripa och kvarhålla ett af honans pannspröt mellan 
sina käkar. 

Äggläggningen tillgick sålunda, att honan inborrade sin ut- 
stående bakkroppsspets något litet i den lösa jordytan och ned- 
lade där ägget, hvarefter hon medelst bakfötterna krafsade litet 
jord öfver detsamma och tillpackade denna med bakkroppen, 
hvarigenom alla spår efter operationen utplånades. Den 5 juli 
visade sig ett par små svarta larver i buren och voro dessa då 
högst ett par dagar gamla. Äggen hade således legat omkring 
tio dagar i jorden innan de kläcktes. 

I det fria såg man samtidigt både mycket små och nästan 
fullvuxna larver, och det är därför antagligt, att äggläggningen 
äger rum under minst 14 dagar eller kanske ännu längre tid. 
Larverna äro nästan gråsuggliknande, men mer och blott små- 
ningom afsmalnande bakåt, till färgen glänsande svarta, framtill 
med gulaktiga sidokanter, samt hafva sex ben, belägna på bröst- 
ringarna. 

Denmertjult säg mjagrenflanvi som hadetentimerimattioch 
gråaktig färg och var omkring 9 mm. lång. Om denna nyss 
bytt om hud eller var behäftad med någon sjukdom, kunde icke 
afgöras. Vid bristande föda uppåto larverna hvarandra, hvilket 
tillgick så, att den starkare bet hål på en annan samt däri 
utsög dess inre delar, tills blott skinnet blef kvar. Då larven 
ville förtära vegetabilisk föda, kröp han upp på ett kornblad, 
gnagde sönder dess öfverhud och utsög saften samt uppåt de 
gröna beståndsdelarna, hvarigenom genomskinliga fläckar uppstodo 
på bladet. 

Den 18 juli hade ingen larv ännu förvandlats till puppa, 
och som jag då skulle lämna Luleå och återresa till Stockholm, 
måste de kvarlefvande larverna införas i en bleckburk, där de 
fingo ett par sallatsblad till reskost. Här dogo likväl de flesta 
under vägen, men två voro vid lif vid framkomsten den 2r1 juli. 
En af dem kröp under ett sallatsblad och den andra borrade sig 
ned i jorden. Den förstnämnda hade den 26 förvandlats till en 
blekgul, 38 mm, lång puppa, som hade nästan den utbildade in- 


28 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1.893. 


ektens form och skapnad, den andra dog i jorden. Resan till 
Gotland afbröt mina vidare observationer, och puppan dog, kan- 
ske i brist på nödig omvårdnad, men jag är icke destomindre 
fullt säker på, att de svarta larverna på kornet voro efter gul- 
håriga skinnarbaggen, först och främst emedan likadana erhöllos 
från ägg, som voro lagda i fångenskapen efter honor af nämnda 
art, och slutligen emedan ingen annan Szi/pha-art anträffades där 
samtidigt med larverna eller kort före deras framkomst. Klöfsjö- 
larvernas härkomst hoppas jag således nu hafva härmed fullstän- 
digt utredt. 

Om denna insekt kan en gång i tiden blifva en fara för 
kornodlingen i Norrland, eller om den skada han förorsakar hä- 
danefter som hittills blott skall förblifva obetydlig och snart öf- 
vergående, detta är en fråga, som ej torde vara lätt att nu be- 
svara. För min del lutar jag mest åt den senare åsikten, på 
grund af den hittills inom vårt land vunna erfarenheten; men jag 
vill dock ej betvifla, att detta skadedjur en eller annan gång kan 
uppträda på lika sätt eller ännu våldsammare än i Klöfsjö 1889. 
Tyvärr saknas alla uppgifter om samma slags larvers förekomst 
därstädes ett följande år, äfvensom om den angripna kornbrodden 
sedermera repade sig. Man kan svårligen här vid lag nöja sig med 
den ofta använda förklaringen, hvarför en insekt kastar sig öfver 
ett födoämne, som borde för honom vara främmande, nämligen 
att brist på den vanliga och naturligaste födan tvingar honom 
härtill; ty mina fångna larver tycktes med lika begärlighet för- 
tära såväl gräsmaskar som kornblad, då båda samtidigt servera- 
des dem. TI Amerika är det mindre ovanligt, att insekter liksom 
byta om näringsämnen och härigenom kunna blifva fruktansvärda 
skadedjur, särskildt har detta varit händelsen med åtskilliga så- 
dana, som blifvit dit införda. 

Englands landtbruksentomolog, miss ELEANOR A. ÖRMEROD, 
ägnar den nu i fråga varande skalbaggen tre sidor i ett af sina 
förträffliga arbeten rörande skadeinsekter och säger däri, att flera 
fakta äro behöfliga för att skrifva dess fullständiga lefnadshistoria 
samt kunna motverka hans angrepp. Nämnda författarinna anta- 
ger, att han lägger äggen i ruttnande ämnen, och att det således 
vore kreatursgödseln, som droge honom till åkern, samt föreslår, 
att man därför hälst bör använda konstgjorda gödningsämnen för 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 29 


kornet, eller, om ladugårdsspillning skall begagnas, denna må 
blandas med jorden redan föregående höst. Efter att nu hafva 
sett hur honan lade äggen i själfva den lösa jordytan inne i bu- 
ren, där inga oförmultnade gödselpartiklar funnos, och att full- 
bildade skalbaggar vistades i kornåkrarna, sedan plantorna voro 
uppkomna, samt naturligtvis äfven då lade ägg på enahanda sätt; 
och då ej häller där syntes till några större eller mindre gödsel- 
klumpar: så tror jag för min del, att det är den späda kornbrod- 
den som ditlockar skalbaggarna, då denna för såväl dem själfva 
som deras larver utgör en begärlig föda. Om kreatursspillning 
nedplöjes i jorden redan på hösten, skulle skalbaggarna lika väl 
draga sig dit och där återfinnas om våren, eftersom de tyckas 
öfvervintra i fullbildadt tillstånd. Vare dock härmed huru som 
helst, så måste man likväl taga för gifvet, att en öfvergödning 
med t. ex. superfosfat, chilisalpeter e. d., skall komma till stor 
nytta under en härjning, då skadedjuren ej synas angripa rötterna, 
utan endast bladen, hvilka lätt kunna ersättas genom nya blad 
eller rotskott, om blott jorden sättes i tillräcklig växtkraft. 

Miss ÖRMEROD förordar dessutom spridning af kalk, gaskalk, 
sot och svafvel på jorden, hvilka medel ju möjligen kunna vara till 
någon nytta. Vid svårare härjning å mindre lokaler, vore dock att 
rekommendera användandet af parisergrönt, blandadt med vatten, 
52 gram. af det förra till 45 liter af det senare, hvilken bland- 
ning strilas öfver plantorna och förgiftar dem för tillfället, så att 
djuren dö, då de äta däraf. Detta medel har i Nordamerika på 
senare tiden fått en stor användning mot skadeinsekter. 

Vältning med en tung vält kort efter sedan kornet uppkom- 
mit, kan möjligen vara gagneligt och skadar dessutom aldrig, då 
jorden är nog upptorkad. 

Norges landtbruksentomolog, konservator V. M. SCHÖYEN, 
omnämner 1 sin årsberättelse för 1891, att larverna till den gul- 
håriga skinnarbaggen förekommo i stor mängd vid midsommar- 
tiden på en kornåker i Graven, Hardanger, men att de där åstad- 
kommo ringa skada. Han omtalar äfven, att man i Frankrike med 
stor fördel användt ötversprutning med kolsvafla och vatten, 1 del 
kolsvafla mot 10—20 delar vatten, ty larverna dö då ögonblick- 
ligen, men växterna taga ingen skada däraf. 

Emellertid må jag nu afsluta berättelsen om undersökningarna 


30 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


i Norrbotten med en uppmaning till dess jordbrukande innebyg- 
gare att med uppmärksamhet iakttaga äfven sist nämnda insekt, 
ty, som antydt blifvit, ingen kan ännu bestämdt förutsäga, att 
den zck£ke skall kunna någon gång uppträda och taga öfverhand 
på kornåkrarna, liksom gräsmasken emellanåt har gjort på ängar 
och lindor. 


UNDERSÖKNINGARNA PÅ GOTLAND. 


Den 27 juli anträddes en resa till Gotland, på grund af 
rekvisition till Kongl. Landtbruksstyrelsen från Kongl. Maj:ts Be- 
fallningshafvande därstädes, för anställande af undersökningar rö- 
rande en under sommaren uppträdande skadeinsekt. Den i följd 
af myrarnas torrläggning uppblomstrande rapsodlingen hotades 
nämligen med fullständig undergång genom en liten blåsvart skal- 
bagge, som angriper rapsens blommor och fruktämnen, hvilka 
sistnämnda härigenom förstöras så grundligt, att ingen skidsätt- 
ning kan äga rum. Såsom prof hade jag redan på våren er- 
hållit några exemplar af denna skalbagge, och befanns då, att 
de voro den i hvarjehanda korsblommor allmänna rapsbaggen 
(Meligethes Zneus FABR.). Denna ansågs visserligen redan förut 
såsom ett skadedjur, men någon allvarsam härjning från hans 
sida hade, som det vill synas, aldrig förr här i landet observerats. 

Mitt hufvudkvarter förlades som vanligt till den efter ortens 
förhållanden betydande egendomen Skäggs, belägen invid den 
vidsträckta Martebo myr, som nu är föremål för ett storartadt 
odlingsföretag. Här var å den redan torrlagda delen af myren 
vinterraps utsådd förliden höst å ett större fält, och plantorna 
visade sig från början mycket lofvande, men under blomningen 
hade millioner rapsbaggar inställt sig och hotade att i hög grad 
förorsaka afkastningens förminskande. Ännu voro de likväl ej 
nog talrika för att åstadkomma en ödeläggande härjning på detta 
fält, men den förlust de skulle tillfoga ägarne af egendomen, vän- 
tades dock blifva ansenlig, och man fruktade dessutom att faran 
kunde bli större ett kommande år, då en ännu betydligare areal 
skulle besås med rapsfrö. 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. Gi 


Den 2 augusti reste jag till Ihre i Hangvar, emedan en 
verklig härjning på rapsen där ägt rum. För ett par år sedan, 
då denna välskötta egendom af mig besöktes, växte på dithörande 
blekemyr den härligaste raps man kan få se, men nu var förhål- 
landet ett helt annat. En stor del af rapsfältet stod nämligen 
sköfladt, i det nästan alla rapsskidor, som nu skulle innehålla 
mogna frön, voro felslagna eller förkrympta. Rapsbaggarna hade 
nämligen redan vid sommarens början förstört blommorna eller 
skadat fruktämnena. Blommor hade visserligen helt nyligen sla- 
git ut i de förras ställe, men för sent att gifva någon förhopp- 
ning om kommande skörd. De voro dessutom snart sagdt upp- 
fyllda med små larver, som angrepo dem på samma sätt, som 
själfva baggarna gjort med de förut varande blommorna. Ägaren 
uppskattade sin förlust på den del af fältet, där härjning ägt 
rum, till 2,500 kronor, en summa, som kanske var snarare för 
lågt än för högt tilltagen. 

Om dessa små larver voro de närmaste afkomlingarna efter 
de på försommaren uppträdande rapsbaggarna, eller om de till- 
hörde en tredje eller fjärde generation, detta var för mig omöj- 
ligt att afgöra, likaså om de verkligen tillhörde samma art eller 
någon annan af de 20 olika arter af släktet Meligethes, som 
hafva sitt hemvist inom vårt land. Den sistnämnda frågan kunde 
dock blifva besvarad genom att uppföda larver och studera deras 
förvandlingar. 

Larverna voro af olika ålder och storlek, de största endast 
4 mm. långa och omkring 1 mm. breda. Deras vanligaste plats 
i blommorna var mellan kronbladens nedre del och fruktämnet, 
och de angrepo såväl bladen som ståndare och fruktämnen. De 
äro något plattade, blekt grågulaktiga och hafva sex fötter, be- 
lägna på de tre främsta kroppsringarna. På öfre sidan af den 
främsta kroppsringen finnas två större, svartbrunaktiga fläckar 
samt några mörka punkter; nära hvardera sidokanten af kroppen 
löper en linea, bestående af en liten mörk punkt på hvarje kropps- 
ring samt en rad dylika, men mindre, längs midten. Kroppsytan 
är ofvan fint och tätt punkterad, och i sidokanterna sitter ett 
litet svart borst på hvarje kroppsring. Larvens rörelser äro täm- 
ligen tröga, men det tycks, som om han kunde förflytta sig från 


32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


en blomma till en annan eller från dem till de outslagna knop- 
parna, i hvilka han bereder sig inträde. 

Vilseledd af en tysk författare sökte jag till en början lar- 
verna uti rapsskidorna, men förgäfves naturligtvis, då de aldrig 
vistas där. 

Mina lådor och glasburar voro uppställda på Skäggs, och 
det blef därför nödvändigt att återvända dit, sedan jag vid Ihre 
insamlat ett tillräckligt antal lefvande larver. Vid det förstnämnda 
stället fanns likväl nu inga rapsblommor, utan inplanterades 
därför en planta af gotlandssenap (Sinapis Nigra) i en låda, 
och larverna öfverfördes till denna plantas blommor. De flesta 
larverna voro nu, den 9 augusti, fullvuxna och nedföllo efter 
hand till jorden, i hvilken de genast nedkröpo. Några infördes 
äfven i profrör fyllda med jord och nedträngde i denna så djupt 
de kommo eller omkring 8—9 cm. Den 19 augusti voro ett 
par larver förvandlade till mjölkhvita puppor, hvilka hade nästan 
samma form som den utbildade insekten. Då jorden i lådan 
undersöktes, påträffades där larver vid ett djup af några cm., men 
pupporna lågo ofvanpå ytan. Den 30:de voro två skalbaggar 
utkläckta, och under de påföljande dagarna framkommo fera. 
Pupptillståndet varade således blott omkring tio dygn. De ut- 
kläckta skalbaggarna dogo efter några dagar, sannolikt af brist 
på föda, som ej stod att erhålla i Stockholm. På grund af den 
korta pupptiden synes det sannolikt, att flera generationer uppstå 
under sommarens lopp. Larverna lefde äfven i blommorna till 
den vanliga åkersenapen (Sinapis Arvensis), hvilken blommar 
senare än rapsen, hvarigenom det blir troligt, att det just är på 
denna växt, som rapsbaggens sista generation på året har sitt till- 
håll. Om denna generation öfvervintrar som utbildade skalbaggar 
hvar hälst det finnes ett passande vinterkvarter, eller om det sker 
i larvtillståndet och följaktligen i jorden på det fält, där larverna 
uppstått, därom är man, som jag tror, ännu i okunnighet. Att få 
denna sak utredd, vore dock kanske af ganska stor betydelse, då 
det är fråga om att uppfinna utrotningsmedel mot skadeinsekten. 

Som det är antagligt, att mer omfattande och långvarigare 
undersökningar rörande rapsbaggens uppträdande och lefnadssätt 
komma att företagas under 1893, och dessa i sinom tid blifva 


föremål för ett utförligare omnämnande, vill jag nu öfvergå till 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 33 


några andra skadeinsekter, som vid undersökningen af rapsplan- 
tor ådrogo sig min uppmärksamhet. 

Då man i början af augusti öppnade baljorna, funnos i som- 
liga af dem ett eller flera frön skadade och bruna. Deras kärna 
var nämligen förtärd af en 4 mm. lång, fotlös och tvärskrynklig 
larv, som var hvitgul till färgen och hade brunaktigt hufvud. 
Denna larv är rätt liflig i sina rörelser och gnager slutligen ett 
hål på skidans ena vägg, hvarigenom han utkryper för att sedan 
falla till jorden, däri nedkrypa och förpuppa sig. Flera sådana 
larver tillvaratogos, men ingen af dem gick i puppa, emedan de 
voro angripna af små parasiter. Jag tror mig dock kunna med 
säkerhet antaga, att de tillhörde den blygrå rapssnytbaggen 
(Ceutorhynchus Assimilis PAYK.), emedan dennes lefnadssätt 
skall vara sådant, som nyss beskrifvits, och flera individer af 
arten medföljde den sändning af rapsbaggar, som jag på försom- 
maren erhöll från Gotland. 

Parasitlarverna höllo sig utanpå skalbaggslarverna och togo 
sin näring genom att utsuga deras kroppssafter. Den 3 augusti 
undergick en sådan parasit sin förvandling till puppa och efter 
3 dagar framkom ur denna en fullbildad stekel. En annan : ut- 
kläcktes ej förr än den 20 i samma månad. Vid Ihre voro rätt 
många procent af rapsfröet skadade af nyss nämnda skalbaggs- 
larver. 

Förutom dessa, lefde i skidorna andra larver, tillhörande en 
gallmygga, förmodligen Cecidomyia Brassice WINN. I följd af 
dessa larvers närvaro blefvo skidorna krokiga och missbildade 
och fröna odugliga. 

På rapsens rötter märktes en och annan gång utvidgningar 
eller rundade knölar, försedda med ett rundt hål på sidan, hvilka 
åstadkommits af larven till en annan skalbagge, nämligen blå- 
vingade rapssnytbaggen (Ceutorhynchus Sulcicollis GYLL.). 
Äfven denna larv utkryper genom ett litet hål och undergår inom 
en i jorden bildad hylsa sin förvandling till puppa. 

Vid undersökning af den afskurna rapsen visade det sig, 
att en och annan af de grofva stjälkarna var nedtill ihålig 
samt hade ett litet rundt hål på ena sidan, hvarigenom något 
djur utgått. Något sådant kunde numera ej ertappas, hvarför jag 


Entomol. Tidskr. Årg. 14, EH. I (1893): 3 


34 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


ej med säkerhet kan angifva dess namn, men förmodar att det 
varit larven till nedannämnda jordloppa. 

Sedan rapsen blifvit tröskad, visade sig bland fröet en mängd 
grön- eller blåglänsande små skalbaggar, som befunnos vara ett 
slags jordloppor, hvilka man skulle kunna kalla strimmiga raps- 
jordloppan (Psylliodes Chrysocephala TiN.). De äro aflångt ovala, 
svarta med blå glans, hufvudet framtill, pannspröten vid basen, 
sienbenen och tarserna rödgula, täckvingarna punktstrimmiga, bak- 
låren tjocka, längden 3,; mm. 

En stor del af det vid Skäggs erhållna rapsfröet infördes 
genast efter tröskningen till Visby för att utläggas till torkning 
på ett magasinsgolf, och där upptäckte man sistnämnda skalbag- 
gars närvaro. Man telefonerade genast till mig om saken och 
begärde skyndsamt svar, emedan det befarades, att fröet vore 
skadadt af dessa insekter, hvarigenom «försäljningen af det- 
samma kunde komma att försvåras. Jag var dock 1 tillfälle att 
lämna den välkomna upplysningen, att de ej hade någon annan 
gemenskap med fröet än att de tillfälligtvis medföljt detsamma 
först genom tröskverket och sedan i säckarna, samt att de nu så 
fort ske kunde skulle aflägsna sig därifrån, hvilket ock skedde. 

Slutligen får jag ej underlåta att med några ord omnämna 
en liten malfjäril, som visade sig bland såväl raps som senap, 
nämligen kålmalen (P/lutella Cruciferarum ZEeru.). Denna fjäril, 
som 1891 väckte så stort uppseende i England, att skrifvelser 
utgingo från »the Board of Agriculture» till flera af beskicknin- 
garna i utlandet, innehållande begäran om underrättelser om dess 
uppträdande i andra länder, visade 'sig under augusti månad i 
larvtillståndet ganska allmän på rapsplantornas blad, likaledes 
de af en nätliknande väfnad bestående hvita kokongerna, inne- 
slutande pupporna. Den genom dessa larver på rapsen förorsa- 
kade skadan var dock nu så godt som ingen. 

Ehuru ej egentligen, åtminstone så vidt man ännu vet, till- 
hörande rapsens värsta fiender, må dock omnämnas ytterligare en 
skadeinsekt, som i år uppträdde på Gotland i ovanligt stort antal. 

Vid ankomsten till Skäggs den 28 juli berättades mig, att 
vid Viis gård i Vestkinde betplantorna å en åker angripits af 
fjärillarver, strax sedan den närbelägna klöfvern blifvit afslagen. 
Man trodde därför, att larverna till en början lefvat på klöfvern, 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 35 


men sedermera, då detta näringsämne beröfvats dem, öfvergått 
till betorna. Af ägaren till stället erhöll jag några larver, som 
voro gröna, med fina hvitgula ränder på ryggen, men de hade 
ty värr blifvit skadade och dogo. Ett liknande förhållande hade 
äfven ägt rum på Ihre, men vid mitt besök därstädes i början af 
augusti, kunde inga larver vidare anträffas. De hade äfven här börjat 
sitt förstörelsearbete i den kant af en med betor beväxt åker, som 
stötte intill ett klöfverfält, och uppätit hvartenda betblad öfverallt, 
ända till åkerns midt, där skadan tvärt upphörde. På de åter- 
stående, oskadade plantorna fann jag blott här och där en puppa, 
inspunnen i en tunn väfnad, men på de i närheten växande raps- 
plantorna syntes långt flera, stundom ända till tre stycken på en 
och samma planta. Ur de tillvaratagna pupporna utkläcktes den 
första fjäriln den 6 augusti, samt sedan dagligen flera, och befanns 
det, att de voro det högst vanliga sockerärts- eller gammaflyet 
(Plusia Gamma TLiN.). Jag är därför förvissad om, att det 
var denna nattfjärils larver, som härjat å betorna både vid Viis 
och Ihre. 

Gammaflyet visar sig alla somrar ganska allmänt om aft- 
narna, surrande omkring välluktande blommor samt äfven om 
dagen i solskenet, då det flyger mycket hastigt och kastar sig 
hit och dit i luften, men aldrig har jag förr sett detsamma upp- 
träda i sådan mängd som nu på Gotland. Ur de vid pass femtio 
puppor, som insamlades vid Ihre, utkom ingen enda parasitstekel, 
hvadan man ej utan skäl kan frukta, att larverna skola komma 
att uppträda nästa år i långt större myckenhet och förorsaka 
betydlig skada, såvida inga oförutsedda omständigheter mellan- 
komma och sätta en gräns för förökningen. 

Den 20 augusti var rapsen tröskad, hvarefter intet återstod 
att iakttaga rörande densammas fiender, hvarför jag då lämnade 
Gotland och återreste till Stockholm. 


UNDERSÖKNINGARNA I HELSINGLAND. 


Geologen HERMAN HEDSTRÖM hade under sina resor i 
Helsingland tidigare på sommaren observerat att där, liksom i 


36 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Dalarne föregående år, en ovanlig mängd kornstrån voro an- 
gripna af kornflugelarver. Detta hade varit förhållandet synner- 
ligast hos landtbrukaren NILs ÖFFRELL i Offerberg. Denne an- 
mälde saken hos sekreteraren i Gefleborgs läns Hushållningssäll- 
skap, och från honom erhöll jag ett meddelande därom. TI följd 
häraf beordrades jag af Kongl. Landtbruksstyrelsen att företaga 
undersökningar inom Gefleborgs län. 

Kornflugehärjningen var redan öfverstånden, då jag slutat 
mina undersökningar på Gotland, och därvid var således föga 
eller intet att göra. Men en sak af icke ringa intresse återstod 
likväl att. uträtta nämligen den, att vid ett så lämpligt tillfälle, som 
yppar sig kort efter en härjning, uppsöka äggen och larverna till 
kornflugans vintergeneration. Den mest omtvistade punkten i detta 
skadedjurs lefnadshistoria har nämligen varit den, som rör denna 
generations vistelseort under vintern. Man har visserligen påstått, 
att öfvervintringen sker uti såväl odlade som vilda grässlag, men 
hittills hade det aldrig lyckats för mig att upptäcka larverna an- 
nanstädes än i råg- och hvetebrodd. 

Den 21 september, då jag antog, att höstsädesbrodden borde 
vara för undersökningar tillräckligt försigkommen, afreste jag från 
Stockholm. Första uppehållet gjordes i Bollnäs, men då här ej 
syntes till några spår efter kornflugan på de små med råg be- 
sådda åkerlapparna, och de anträffade skadade plantorna voro 
angripna endast af sädesknäpparelarver, så fortsattes resan följande 
dag. Andra uppehållet ägde rum i Arbrå. Här liksom öfverallt 
i Helsingland, där rågen såtts i god tid, var brodden tät och fro- 
dig samt hade en frisk grönska, hvadan skadedjurs närvaro vid 
flyktigt påseende knappast kunde förmodas; men om man nogare 
undersökte flera bredvid hvarandra växande plantor, påträffades 
ej sällan sådana, hvars öfversta blad gulnat i följd däraf, att nå- 
gon larv skadat eller uppätit deras inre, nära roten belägna delar. 
Vid Arbrå voro skadade plantor ganska ymniga, utom å ett litet 
fält helt nära gästgifvaregården, där blott två anträffades, den ena 
af dem angripen af en kornflugelarv. Här hade nämligen rågen 
blifvit senare sådd än på andra fält. Å den mer försigkomna 
och tidigare sådda rågen voro de skadade plantorna vida talri- 
kare, hvilket jag sedermera fann vara händelsen nästan öfverallt, 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 37 


där jag fick tillfälle göra iakttagelser. Här anträffades äfven ägg 
efter kornflugan, ännu kvarsittande på rågbladen. 

Vid Offerbergs gästgifvaregård uppehöll jag mig några dagar, 
emedan en verklig kornflugehärjning 'där ägt rum, hvarefter tyd- 
liga spår förelågo uti de korta och förkrympta kornstrån, som 
ännu stodo kvar i fåror och vid dikesrenar, där de varit oåt- 
komliga för lien. 

Å ett åkerstycke, där kornet varit mest angripet, undersök- 
tes en mängd spädare timotejplantor, äfvensom andra gräsarter, 
utan att några larver kunde upptäckas uti dem, och samma blef 
resultatet vid granskningen af de gröfre och starkare timotejplan- 
torna å en närbelägen äldre vall. På ett litet rågfält invid bo- 
ningshusen voro särdeles många plantor skadade, såväl genom 
larverna efter korn- som slökornflugan (Oscinis Frit LiN.). I 
åkerkanterna växte ymnigt med kvickrotsplantor, och äfven bland 
dessa voro flera skadade på samma sätt som rågplantorna, dock 
mest genom slökornflugelarver. Jag fann äfven ett ägg på ett 
sådant blad, och flera af de i plantorna lefvande larverna liknade 
visserligen kornflugans, men det var för tillfället omöjligt att af 
göra, om de verkligen voro sådana eller tillhörde någon i gräs 
lefvande, närstående art. 

En larv påträffades, som hade handlika utskott på andrörs- 
mynningarna å andra kroppsringen, och en annan var nästan 
orangegul till färgen. Att utröna till hvilka arter sådana okända 
larver höra är nästan omöjligt, så vida man ej har tillfälle att 
öfverflytta dem i andra växande plantor och sedan kan följa ut- 
vecklingen, tills den slutliga förvandlingen ägt rum. Detta makt 
påliggande arbete kan dock aldrig utföras under resor, utan till- 
hör helt och hållet en försöksstations uppgift. 

Vid Jerfsö voro skadade rågplantor äfven allmänna. Från 
en första årets klöfver- och timotejvall, belägen invid ett korn- 
fält, där larver varit talrika, afskars en stor mängd timotejplantor, 
men jag kunde däruti ej upptäcka en enda fluglarv. En sådan 
efter Hylemyia Coarctata FALL. anträffades i en rågplanta. 

Uppehåll och undersökningar ägde sedermera rum äfven i 
Ljusdal, Forsa, samt under vägen mellan sistnämnda socken och 
Hudiksvall. -I Högs socken befanns rågbrodden mer angripen 
än på något förut besökt ställe. Jag hade ämnat att resa lands- 


38 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


vägen mellan Hudiksvall och Söderhamn för att studera förhål- 
landena äfven i denna trakt, men ett illamående, som förföljt 
mig nästan under hela resan, hindrade mig från att fullfölja detta 
uppsåt. I stället skedde återfärden samma väg jag kommit, och 
ankomsten till Stockholm ägde rum den 1 oktober. 

Herr ÖFFRELL lofvade att insamla skadade plantor af 
såväl råg som kvickrot nästa vår och sända dem till mig, på det 
jag skulle komma i tillfälle att utröna, till hvilka flugarter de i 
dem lefvande larverna höra; men vid den tid, då detta skall äga 
rum, torde jag vara på Gotland, och då blir det sannolikt ogör- 
ligt att kunna mottaga vid lif och uppföda larver, som under- 
kastats en så lång resas besvärligheter. 


De här redan omnämnda insekterna äro likväl ej de enda, 
som under år 1892 antingen uppväckt farhågor hos jordbrukaren 
för kommande tider eller i mer eller mindre grad bidragit till 
att förminska hans inkomster för närvarande. 

Ållonborrarna hafva inom Gärds härad af Kristian- 
stads län tillställt en extra svärmning, hvilken ej varit obetydlig 
uti det inskränktare område, där den pågick, då man ensamt 
inom en kommun, nämligen Östra Sönnarslöf, kunnat af dem in- 
samla 9,645 kilogram. 

Hindrad genom den förut bestämda resan till Norrbot- 
ten från att ställa mig till efterrättelse Kongl. Maj:ts Befall- 
ningshafvandes i länet rekvisition, hade jag dock förmånen att nu 
kunna föreslå lämplig person i mitt ställe. På grund häraf an- 
modades kyrkoherden J. ANDERSSON i Färlöf af Kristianstads läns 
Hushållningssällskaps Förvaltningsutskott att besöka Gärds härad 
under svärmningen för att tillhandagå med råd och upplysningar. 

Af hans berättelse till Förvaltningsutskottet framgår tydligt 
nog, att ortens befolkning — ehuru den ej numera bör vara 
obekant med den fara för framtiden, som ållonborrarna framkalla, 
synnerligast om de, som här synes blifva fallet, hota med två 
härjningar i stället för en under fyraårsperioden — visade sådan 
likgiltighet för insamlingen, att A. ansåg sig böra besöka hvar 
och en af de socknar, där svärmning ägde rum, för att »söka 
uppväcka intresse för ett kraftigt ingripande». Här föreligger 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 39 


åter ett bevis på nödvändigheten af fortsatta bemödanden, för att 
i vissa afseenden få den större allmänheten att inse sitt eget bä- 
sta och handla därefter. 

Då det ej var utan intresse och vikt att få utrönt, hvilken- 
dera af våra båda skadligaste ållonborrearter det kunde vara, som 
nu svärmade så att säga i olaga tid, företog herr ANDERSSON un- 
dersökningar härutinnan och kom till den öfvertygelsen, att båda 
arterna, som vanligt är 1 södra Sverige, uppträdde gemensamt, 
men att kastanieborren (Melolontha Hippocastani FAB.) var till 
den grad öfvervägande, att den utgjorde mellan 67 och 98 proc. 
Här hafva vi således ännu ett talande bevis för den flera gånger 
framhållna åsikten, att detta skadedjur icke är att förakta, utan bör 
ägnas tillbörlig uppmärksamhet när och hvarhälst det uppträder. 

Från någon annan landsdel hafva underrättelser om ållon- 
borresvärmningar icke ingått, men detta hindrar ej, att sådana 
kunnat hafva ägt rum, fastän de icke tillbörligt uppmärksammats. 
I tidningen »Karlshamns Allehanda» förekom en kort notis från 
Mjellby i Blekinge, omnämnande att en ofantlig mängd ållon- 
borrelarver under höstplöjningen kommit i dagen. Dessa hade 
på senhösten börjat angripa rötterna till rågbrodden, så att man 
befarade »att i vår ej få se mer än hvart 20:e rågstånd grönska». 
Här synes möjligen ännu ett fall föreligga, som visar, att ållonbor- 
rarnas svärmning ej alltid är beroende af ett visst årtal, ty de i 
Blekinge härjande larverna äro kanske resultatet af en svärmning 
1890, som alltså inträffade året före den eljest vanliga. 

Sädesknäpparen (Åzgriotes Lineatus Lin.) har under det 
gångna året som vanligt åstadkommit större eller mindre skador, 
synnerligast å lösare jordmån. Förfrågningar rörande densamma 
hafva inkommit från Blekinge, Gotland m. fl. Mest utsatt för 
denna larvs, äfvensom andra rotmaskars angrepp, synes man dock 
hafva varit i Vermland, hvarför begäran om undersökningars 
åstadkommande ingifvits från länets Hushållningssällskap. I an- 
seende till förrättningar på annat håll kunde jag likväl ej göra 
någon resa dit under den rätta tiden, men Förvaltningsutskottet 
lärer emellertid vidtagit den åtgärden att vända sig till Länssty- 
relsen för insamlandet af uppgifter rörande skadornas utbredning 
samt beloppet af därigenom uppkomna förluster. 

Hvetemyggan (Cecidomyia Triticz KIRB.) har sannolikt för- 


40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


orsakat ej obetydliga förluster äfven i år, men några omfattande 
undersökningar har jag ej haft tillfälle att företaga. Vid Skäggs på 
Gotland stod hvetet å ett ganska stort fält ovanligt vackert, och 
ägaren trodde, att ingen fara för detsamma nu var för handen. 
En undersökning dagen innan jag reste därifrån visade likväl en 
minskning af 10 procent i följd af mygglarvernas närvaro. To- 
talförlusten å hela fältet torde gått upp till ej mindre än mellan 
20 och 50 tunnor. 

Ett prof från Hästnäs myr, likaledes på Gotland, visade en 
förlust af 24' procent och ett annat från Tveta gård, Resville 
11,54 procent. 

Timotejflugan (Cleigastra Armillata ZEert.). Redan för 
flera år sedan observerade jag i Vestmanland, att timotejax voro 
skadade på det sätt, att blommorna gulnat och dött samt fläck- 
vis bortfallit, vanligen i toppen af axet, och tyckte jag mig märka, 
att denna sjukdom småningom tilltog under en följd af år. Samma 
observation gjordes äfven vid Skepparviken på Vermdön, där jag 
sedermera vistades om somrarna under åtta års tid. Jag kom 
på länge ej underfund med hvad det var, som förorsakade åkom- 
man, ty på de skadade axen syntes aldrig till någon insekt, som 
kunde misstänkas såsom våldsverkaren. Till sist tog jag mig för 
att undersöka en bladslida kort efter det skadade axets framkomst 
och fann då där några små vaxgula fluglarver; hvilka det således 
måste hafva varit, som angripit axet medan det befann sig inne 
uti slidan. Dessa larver inlades i en glasburk tillika med den 
del af strået, där de befunno sig, men alltsammans torkade snart, 
och larverna dogo. 

Under vistelsen i Östra Karup vid foten af Hallandsås 1891 
såg jag äfven ganska ymnigt med skadade timotejax och beslöt 
att åter försöka utröna hvilket skadedjuret kunde vara. En mängd 
strån insamlades således, men denna gång behandlades larverna 
på annat sätt. Då bladslidorna ej voro märkbart skadade inuti, 
var det tydligt, att larverna upphört att äta och voro fullvuxna, 
innan axet lämnade dem, och då åtskilliga sådana slidor, som 
innehållit larver, voro tomma, blef det för mig klart, att de små 
djuren begifvit sig frivilligt därifrån för att i jorden undergå sin 
förvandling. De larver, som insamlades, lades därför denna gång 
i en glasburk på jord, uti hvilken de snart nedkröpo. Detta 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 41 


skedde den 26 juni och redan den 28:e började den ena larven 
efter den andra att öfvergå till puppa. Pupporna inlades sedan 
+ jord uti ett glasrör och här förblefvo de oförändrade ända till 
följande vår, fastän röret förvarats inne i varmt rum. Den 13 
mars 1892 syntes en liten fluga lifligt spatsera omkring inne i 
glasröret och den 16:e en annan, som likväl ännu befann sig 
kvar vid pass 5 cm. under jordytan och ifrigt arbetade på att 
komma upp. Detta ville emellertid ej lyckas, icke därför att det 
späda djuret ej förmådde flytta sig uti jorden, ty detta gick bättre, 
än jag någonsin kunnat vänta, utan emedan rörelserna skedde i 
vågrät riktning i stället för uppåt, kanske i följd däraf, att det 
befann sig tätt invid glaset och följaktligen i dagsljuset, som tro- 
ligen förvillade dess omdöme. Förflyttningen i jorden skedde 
som det tycktes med tillhjälp af den mjuka blåsa, som finnes i 
pannan på en mängd fugarter kort efter sedan de förvandlats 
till fullbildade insekter, och hvilken kan utspännas eller indragas 
efter behag. Då hon utspändes, skötos jordpartiklar undan, och 
efter hennes indragning bildades ett tomrum, hvari flugan med 
tillhjälp af benen framflyttade sig. Där se vi kanske ändamålet 
med denna, endast hos nyss utkläckta individer förekommande 
apparat. E 

Då det sist omnämnda flugexemplaret ej fort nog kunde själf 
leta sig upp till jordytan, måste jag komma det till hjälp, för att 
få ännu ett dylikt i min samling. Vingarna voro ännu outveck- 
lade, men efter en halftimmes flitig bearbetning med bakbenen, 
fick flugan dem slutligen i brukbart skick. De båda utkläckta flu- 
gorna insläpptes i en glascylinder, som stod på jord i en blomkruka, 
hvari timotejplantor insatts, och fingo sockervatten till föda, hvar- 
igenom den ena hölls vid lif till den 26 mars, den andra till 
den 11 april; men som båda voro honor, kunde ingen fortplant- 
ning äga rum. 

I min förra berättelse uppgafs, att arten hette Cleigastra 
Flavipes MEIG. på den grund, att jag då ej sett något fullbildadt 
exemplar, samt att utländska författare uppgifvit, att denna lefde 
på ett liknande sätt; men mina båda utkläckta flugor tillhörde ej 
den nämnda arten, utan en närstående, nämligen CI. Armillata 
ZETT. Herr V. M. SCHÖYEN omnämner i sin årsberättelse rö- 
rande undersökningar af skadeinsekter och växtsjukdomar C7. 


42 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Flavipes såsom den där angriper timotejaxen i Norge, och torde 
det således vara icke ett, utan två slag af flugor, som hos oss 
därvid äro hvarandra behjälpliga. 

Crioceris Merdigera Lis. Andra representanter af detta 
skalbaggesläkte anses af utländska författare såsom skadliga, sär- 
skildt för sparrisplantor, hvilkas blad och bark de uppäta. Denna 
art synes dock hittills hafva betraktats såsom oskadlig, åtminstone 
omnämnes den ej af KIRCHNER i hans arbete öfver skadeinsekter. 
Under mitt besök vid Ånäset i Vesterbotten 1892 berättade 
doktorinnan SJÖBLOM att hon året förut anträffat flera röda skal- 
baggar vid rötterna på gräslök och förmodade, att de där gjorde 
skada. Den 22 maj undersöktes en  gräslökstufva på stället, 
och där hittades mycket riktigt en skalbagge, som befanns 
vara ofvanskrifna art. Häraf torde framgå, att denna öfver- 
vintrar, och att hans äggläggning försiggår om våren. Någon 
skada på lökplantornas rötter kunde: nu ej förmärkas, men 
insekten torde dock böra uppmärksammas något mer än hvad 
hittills skett. 

Phedon Cochlearie FABR. I årsberättelsen för 1891 om- 
nämnes denna skalbagge för första gången som skadeinsekt samt 
hur han ödelade ett roffält om 8 +tunnlands vidd vid Mörby, 
Kilsmo i Nerike. Äfven detta år har han låtit sig afhöras, ty 
skrifvelse rörande dess uppträdande vid Margaretelund, Lännäs, 
åtföljd af prof erhölls därifrån den 23 augusti genom herr B. 
NORDSTRÖM. Nämnda egendom är belägen på ett afstånd af 
blott en half mil från Mörby. Äfven här angrepos rofvorna å 
ett fält, som nyligen vunnits genom Hjelmarens sänkning. Skade- 
djuren visade sig först utmed ett stort och nyränsadt afloppsdike 
och utbredde sig småningom öfver hela roffältet. Då ingen un- 
derrättelse i år afhörts från Mörby, så förmodar jag, att de där 
ej uppträdt 1 år i samma mängd som i fjor, hvaraf det synes: 
som om de förflyttat sig därifrån till Margaretelund. 

Ärtsmygen eller ärtbaggen (Bruchus Pisi 1in.). Från 
föreståndaren för kemiska stationen i Hernösand, herr C. G. 
STROKIRK, erhölls exemplar af denna söderifrån importerade skal- 
bagge, jämte en anhållan om utlåtande angående dess lefnadssätt 
m.m. Anledningen härtill var den, att en grosshandlare i nämnda 
stad i sistlidne maj månad mottagit ett parti om 2,500 kilo gröna 


TJ 


LAMPA: BERÄTTELSE. TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 43 


ärtor från en spannmålsfirma i Stockholm, hvilket man önskade 
återlämna, emedan ärtorna kasserats vid Sånga hed, där de sko- 
lat användas till föda åt manskapet vid Vesternorrlands bataljon 
under mötestiden, Vid kokning af dessa gröna ärtor hade näm- 
ligen en hop »flygfän» framkommit ur kittlarna »och i hög grad 
förskräckt kocken». Leverantören i sista hand fick återtaga va- 
ran och yrkade återgång af köpet äfven hos stockholmsfirman, 
hvilken dock vägrade detta, på den grund, att hon ansåg skadan 
uppstått genom vanskötsel af varan, all den stund den efter mot- 
tagandet förvarats i säckar under tre veckors tid. Ärtorna voro 
på våren importerade från Tyskland och hade: antagits vara fri- 
ska, då i det förut erhållna profvet intet misstänkt förmärkts. 

Då man känner, att nyss omnämnda skadedjur i larvtillstån- 
det lefva inuti ärtorna under hela sin utvecklingstid och först på 
hösten, sedan ärtorna mognat, uti dem undergå sin sista förvand- 
ling, hvarefter de fullbildade skalbaggarna kvarstanna till följande 
vår, då de utkrypa för att para sig och på ärtplantor lägga 
ägg, blef det ej svårt att lämna intyg om, att ärtorna voro an- 
gripna redan 1891, innan de afsändes från Tyskland, och att 
således skadan ej kunnat uppstå under den tid emottagaren haft 
dem under egen vård. För den med skadedjurets lefnadssätt min- 
dre bekante, torde dock sålunda angripna ärtor lätt undgå upp- 
märksamheten, då intet annat tecken till djurets närvaro är syn- 
ligt, än en liten cirkelrund, mörkare, men ibland otydlig fläck å 
skalet. Denna fläck uppkommer därigenom, att djuret gnager en 
ring på skalets insida och dymedelst bildar liksom ett lock, som 
lossnar, då den fullbildade skalbaggen tränger på för att komma ut. 
I följd af det inuti ärtan uppkomna tomrummet, blir hon lättare än 
en frisk och flyter nästan alltid, om hon lägges i vatten. Härigenom 
har man ett enkelt hjälpmedel till hands vid undersökning af ärtprof- 
ver, samt om man vill afskilja angripna ärtor från friska äfven i 
fråga. om större partier. Jag har med flit velat något utförligare 
redogöra för denna sak för att möjligen fästa importörers upp- 
märksamhet på nödvändigheten af, att låta någon sakkunnig 
undersöka icke allenast från utlandet erhållna profver, utan äfven 
hufvudpartierna af ärtor, bönor och frön af andra baljväxter, in- 
nan de utlämnas till köpare, om man önskar undvika obehag 
och kännbara förluster. 


44 .ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Tallmätareh (Bupalus Piniarius Tin.) och röda tallste- 
keln (Lophyrus Rufus KLuG.). Som man kunnat vänta, hafva 
dessa båda skadeinsekter ej visat sig på något oroande sätt un- 
der år 1892, och torde det dröja någon tid, innan deras härj-. 
ningar hos oss komma att upprepas. Den verkliga skada, som 
förorsakas genom blad- eller barrätande insekter, låter sig för 
närvarande ej bestämmas det år då en härjning äger rum, utan 
först efteråt. Någon sådan efteruppskattning har dock hittills 
aldrig eller åtminstone högst sällan ägt rum. För att en dylik 
skulle blifva vidtagen och möjligen framkalla flera, inlämnade 
jag till Kongl. Domänstyrelsen en anhållan om, att genom dess 
försorg, en sakkunnig person skulle sändas till Nerike, för att 
undersöka verkningarna af nyligen timade härjningar inom vissa 
delar af länet. Styrelsen fann äfven för godt att anmoda lektorn 
vid Kongl. Skogsinstitutet, herr ALBERT NILSSON, att företaga den 
föreslagna undersökningen, och resultatet blef en sakrik berättelse, 
hvilken kommer att införas i Entomologisk Tidskrift samt dess 
praktiska afdelning år 1893, för att därigenom spridas till vidare 
kretsar. | 

Undersökningar och meddelandet af upplysningar och råd 
rörande flera andra skadeinsekter än dem, som redan hlifvit om- 
nämnda, hafva under året förekommit, men de måste här förbi- 
gås för undvikande af allt för stor vidlyftighet. 


Af samlingar af skadeinsekter hafva ej under året utlämnats 
mer än en och denna af mindre omfattning, nämligen till Aas högre 
landtbruksläroverk i Norge. 

Korrespondensen rörande skadeinsekter samt utbredandet af 
kännedomen om dem har varit af samma omfattning som under 
förlidet år, då af mig utfärdade skrifvelser uppgå till ett antal af 
127. Häri äro dock inbegripna flera utlåtanden till myndigheter 
och Hushållningssällskap, föredrag, tidningsuppsatser samt besva- 
randet af enskilda förfrågningar, åtföljda af prof på skadedjur, 
hvilka föranledt till många undersökningar såväl under resor som 
i hemmet. 


Resorna hafva erfordrat 103 rese- och förrättningsdagar. 


LAMPA: BERÄTTELSE TILL LANDTBRUKSSTYRELSEN 1892. 45 


Färglagda teckningar öfver skadeinsekter hafva utförts så 
ofta material kunnat erhållas, och må särskildt omnämnas dylika 
öfver gräsflyet och dess förvandlingsstadier samt rapsbaggen, m. fl. 
skadedjur på raps, hvilka komma att användas för de färglagda 
taflor, som numera årligen kunna framställas, tack vare det för 
ändamålet utgående statsbidraget till Entomologisk Tidskrift och 
dess praktiska afdelning. 

För dessa båda publikationer har jag nu liksom förlidet år 
varit anställd som redaktör och ansvarig utgifvare, och innehöllo 
de 1892, förutom mycket annat af praktiskt innehåll, en utförli- 
gare uppsats om kornflugan, åtföljd af en färglagd tafla, fram- 
ställande den fullbildade insekten, dess förvandlingsstadier, af 
larven skadade växtdelar m. m. samt träsnitt, visande utseendet 
af dess allmännaste parasiter. 

Den utländska litteraturen rörande skadeinsekterna har upp- 
märksammats så långt tiden medgifvit, men dess tillväxt årligen 
inom många länder, erfordrar mer tid för studium, än som för 
närvarande står mig till buds, samt ganska kännbara uppoffrin- 
gar för dess anskaffande. 

Att den praktiska entomologien allt mer rycker fram i ledet 
bland andra vetenskapsgrenar, som arbeta för mänsklighetens 
nytta, och att ett allt större intresse för densamma börjat vakna, 
därom kunna tankarna numera knappast vara delade. Mycket 
återstår likväl, innan man hunnit därhän, att den kan hålla sina 
löften för framtiden; ty lika litet som någon annan därmed jäm- 
förlig vetenskap, kan denna utvecklas och gå framåt under en 
styfmoderlig omvårdnad och utan det understöd, som står i ett 
någorlunda rimligt förhållande till fordringarna på densamma. 

En af dess allra största behof är för närvarande en försöks- 
station, där skadeinsekternas lefnadssätt kan planmässigt och 
ostördt studeras, samt användbara utrotningsmedel omsorgs- 
fullt till sina verkningar pröfvas. Behofvet af en sådan institu- 
tion, om ock att börja med tilltagen efter en något anspråks- 
lösare måttstock, kommer att bli allt kännbarare, ju mer den 
praktiska entomologien blir anlitad, och i följd häraf anspråken 
på densamma komma att höjas. Att denna fråga under året gått 
framåt och snart skall få sin lösning, därom kunna vi hysa de 
bästa förhoppningar, sedan såväl Kongl. Landtbruksakademien 


40 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


som Kongl. Landtbruksstyrelsen, Hushållningssällskapen och En- 
tomologiska Föreningen hvar i sin stad börjat arbeta för den- 


sammas utredning och förverkligande. 


Förklaring öfver taflan. 


1) Ägg af gräsflyet sedt från sidan; 2) d:o d:o ofvanifrån; 
3) larv, som nyss lämnat vinterkvarteret; 4) densamma mycket 
förstorad; 5) hufvudet af en larv; 6) en kroppsring sedd ofvan- 
ifrån; 7 & 8) vuxna larver; 9) puppa; ro) öfversidansalenmal 
dess bakkroppsringar; 11) bakkroppens båda sista ringar; 12) ett 
gräsfly, hane, af vanlig färg; 13) hona af den rödbruna formen, 
var. Brunnea LPA., 14) en parasit (Pimpla Arctica ZETT), hane; 
15) bakkropp af d:o, hona; 16) bakkropp af en annan parasit 
(Ichneumon Firmipes WESM.). 


Stockholm 1 december 1892. 


Sven Lampa. 


UEBERSIGENE 


Bericht des landwirtschaftlichen Entomologen SVEN LAMPA 
an die Königl. Centralverwaltung fär Landwirtschaft fär das Jahr 
1892, iber Untersuchungen und Beobachtungen auf Reisen in den 
Provinzen Norrbotten, Gotland und Helsingland, und der wich- 
tigsten schädlichen Insekten erwähnend, welche im Laufe des Jahres 
auch in iubrigen Theilen Schwedens aufgetreten sind, u. a: 


— TYESSIVETIY STO 


47 


NOTISER? 


Landtbruksentomolog för 1893. Sedan Kongl. Maj:t ge- 
nom nådigt bref af den 22 nästlidne oktober anvisat ett belopp, 
numera höjdt till r,500 kronor, att af Kongl. Landtbruksstyrelsen 
användas för fortfarande anställande af sakkunnig person för med- 
delande af upplysningar i fråga om de för landtbruket skadliga 
insekter och medlen att förekomma de förödelser, sådana insekter 
åstadkomma, har Styrelsen ånyo uppdragit åt entomologen SVEN 
LAMPA, att för år 1893 vara statens instruktör för ofvannämnda 
ändamål, med rätt att uppbära det af Kongl. Maj:t beviljade an- 
slaget. 


Statsanslag till Entomologisk Tidskrift. Kongl. Maj:t 
har funnit för godt, att äfven för 1893 mot vissa villkor bevilja 
1,000 kronor för att sätta Entomologiska Föreningen i stånd att 
fortsätta med sina »Uppsatser 1 praktisk entomologi» samt förse 
denna publikation med en färglagd tafla, nu den tredje i ordnin- 
gen i den serie af sådana öfver skadeinsekter, som för ett par år 
sedan påbörjades. Den för i år afsedda taflan framställer gräs- 
flyet (Charaeas Graminis TiN.) med utvecklingsstadier samt ett 
par parasiter. De båda föregående hafva framställt hvetemyggan 
och kornflugan. 


Fridlysning af staren. Malmöhus läns Kongl. Hushåll- 
ningssällskap har genom sitt Förvaltningsutskott ingått till Kongl. 
Maj:t med underdånig anhållan om fridlysning af staren uti de 
af ållonborrarna mest besvärade landskapen Skåne, Halland och 
Blekinge. Förslaget är välbetänkt och godt, men borde omfatta 
äfven de angränsande länen, såsom Kalmar, Vexiö, Jönköpings 
och Elfsborgs, för att möjligen hindra ållonborrarna från att ut- 
breda sig öfver än större områden. I Elfsborgs län hafva de, 


48 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


som vi veta, redan fattat fast fot i de områden, som gränsa intill 
Halland. Vi skulle likväl ej hafva något emot, om staren blefve 
fridlyst öfver hela riket. Nästan ännu viktigare än fridlysning 
vore dock, om man kunde ålägga hvarje jordinnehafvare, åtmin- 
stone inom och i närheten af ållonborredistrikten, att anskaffa bo- 
städer åt denna nyttiga fågel, ty i många trakter saknar han så- 
dana nästan helt och hållet, och där torde en fridlysning gagna 
till föga. 


Åtgärder för åstadkommandet af en entomologisk för- 
söksstation. Redan för ett par år sedan tillsatte den Entomo- 
logiska Föreningen i Stockholm en kommitté för att åvägabringa 
en närmare utredning af denna fråga, och 1891 ingick Kongl. 
Landtbruksstyretsen till Kongl. Maj:t med en anhållan om för- 
bättrade löneförmåner åt sin entomolog, i samband med ett min- 
dre anslag, för att sätta denne 1 tillfälle att åstadkomma en för 
hans arbeten nödvändig station, om ock af anspråkslösare dimen- 
sioner. Denna framställning föranledde ej till någon åtgärd från 
regeringens sida. 

Nu har emellertid äfven Kongl. Landtbruksakademien ansett 
sig böra arbeta för saken och vid sista januarisammankomsten, 
på sekreterarens framställning beslutat remittera frågan om en 
station till sin Förvaltningskommitté för vidare behandling. 

Slutligen må, i sammanhang med ofvanstående omnämnas, 
att sekreteraren i Östergötlands läns Kongl. Hushållningssällskap 
väckt en motion, hvars syfte är, att Sällskapet skulle ingå till 
Kongl. Landtbruksakademiens Förvaltningskommitté med anhållan 
om åtgärders vidtagande för inrättandet af en ent. försöksstation, 
hvilken motion af Förvaltningsutskottet tillstyrktes, och af Säll- 
skapet vid sammankomsten den 28 sistlidne januari utan menings- 
utbyte bifölls. 

Den för föga långt tillbaka kanske blott af entomologer så- 
som viktig ansedda frågan om en entomologisk försöksstations 
inrättande, synes sålunda under de två sista åren hafva betydligt 
klarnat, och torde följaktligen snart blifva fullständigt utredd och 
finna en på många håll efterlängtad lösning. 

Sven Lampa. 


— ee 


49 


FÖLJDERNA AF TALLMÄTARENS OCH RÖDA TALL- 
STEKELNS UPPTRÄDANDE 1 NERIKE UNDER 
DE SENARE ÅREN. 

UTDRAG UR RESEBERÄTTELSE TILL KONGL. 
DOMÄNSTYRELSEN 


AF 


ALB. NILSSON. 


I 


På grund af de upplysningar om lämpligaste utgångspunkten 
för ifrågavarande undersökningar, jag genom direktör C. G. Hor- 
MERZ' godhetsfulla bemedling erhållit af jägmästare C. LALLER- 
STEDT 1 Laxå, afreste jag den 19 oktober till Hallsberg. Efter 
att hafva öfvernattat därstädes, reste jag följande morgon till 
skogvaktarebostället (vid Hardemo och östra Grimstens allmän- 
ning) Sumpen, där skogvaktaren AUG. ANDERSSON var mig till 
mötes kl. 3 f. m. och sedan hela denna dag och följande dags 
förmiddag var mig behjälplig vid undersökning af de inom nämnda 
allmänningar af tallmätaren härjade skogsbestånden. Dessa under- 
sökningar bestodo hufvudsakligen i upptagandet af profytor för 
bestämmandet af procenttalet torkade träd etc.; "vidare i insam- 
ling af prof för närmare bestämning af tillväxtförlusten hos. an- 
gripna, men ej dödade träd. Ifrågavarande prof utgjordes-af 
1) stamafskärningar och borrprof med Presslerska tillväxtborret 
för bestämning af tjocklekstillväxten; 2) kvistar, samlade på olika 
höjd hos fällda träd, för bestämning af skottens längdtillväxt, bar- 
tens. storlek m. m. Under f. m. den 21 oktober gjordes äfven 
en del liknande undersökningar på intill nämnda allmänningar 
gränsande delar af Wissboda skogar, där följderna af tallmätarens 
uppträdande varit ännu svårare än på de nyssnämnda allmännin- 
garna. Äfven åt öfriga trädsjukdomar ägnades såväl. här som på 

Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 1 (1893). I 4 


50 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


andra under resan besökta ställen all den uppmärksamhet tiden 
medgaf. 

På Kumla häradsallmänning, där de af tallmätaren angripna 
bestånden redan voro afverkade, gjordes på grund af den knappa 
tiden ej något besök. 

Vid middagstiden den 20 återreste jag till Hallsberg och 
därifrån. på järnväg öfver Pålsboda till Svennevad samt vidare 
med skjuts till Skogaholm. 

Denna afvikelse från den framställda planen ansåg jag mig 
böra göra, då jag af skogvaktaren A. G. EKBLOM, som dels i 
tidskriften »Skogvaktaren» lämnat en del upplysningar om röda 
tallstekelns uppträdande, dels ock skriftligen meddelat konservator 
LAMPA upplysningar om samma sak, hoppades erhålla närmare 
underrättelser om röda tallstekelns uppträdande. Följande dag 
ägnades åt undersökning af de yngre tallbestånd omkring Skoga- 
holm, hvilka 1890 hemsöktes af tallstekeln. 

Den 23 på morgonen afreste jag med skjuts till Svennevad, 
därifrån på järnväg till Hjortkvarn och vidare med skjuts till 
Bo. Där fortsattes samma dag undersökningen öfver verkan af 
tallstekelns uppträdande. Dessa undersökningar försvårades dock 
i hög grad af snöslask, som hela dagen fortfor. Såvidt jag kunde 
finna, hade dock de yngre tallbestånden här varit betydligt min- 
dre angripna än vid Skogaholm. Detta bekräftas af de talrika 
mätningar, skogvaktaren C. E. ANDERSSON i enlighet med af mig 
uppgjordt formulär sedermera verkställt, och af de prof jag från 
honom erhållit. På kvällen samma dag återreste jag till Hjort- 
kvarn och därifrån vidare till Pålsboda. Som äfven den 24 
oktober snöslasket fortfor, kunde ej vidare undersökningar före- 
tagas, hvarför jag från Pålsboda återvände till Stockholm. 


I 


'Tallmätaren och röda tallstekeln öfverensstämma däri, att deras 
larver uppäta tallens barr. För att erhålla en fast utgångspunkt 
för en undersökning af deras inverkan på tallen och tillika på 
förhand kunna bestämma, hvarpå hufvuduppmärksamheten vid en 
dylik undersökning bör riktas, är det af vikt att teoretiskt under- 
söka, hvilket inflytande en bladförlust utöfvar, och på hvilket sätt 


2 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. SE 


detta inflytande till det yttre möjligen skulle kunna framträda. 
En dylik undersökning måste naturligtvis grunda sig på vår nu- 
varande kännedom om trädens normala lifsföreteelser. En ökad 
vikt erhåller densamma därigenom, att resultaten hafva tillämp- 
ning ej blott på de af ifrågavarande insekter förorsakade ska- 
dorna, utan naturligtvis gälla alla skador och sjukdomar på bla- 
den, vare sig dessa äro förorsakade af djur eller växter eller äro 
af annat ursprung. 

Då bladen äro näringsberedande organ, blir den direkta 
verkan af en förstöring af en större eller mindre del af blad- 
massan en minskning 1 näringsberedningen eller med andra ord 
en näringsförlust. Denna näringsförlust blir dock ej under alla 
förhållanden proportionell mot bladförlusten. 

Till en viss grad kunna växterna skydda sig häremot, där- 
igenom att under normala förhållanden ej bladens maximalarbets- 
kraft tages i anspråk. Verkan af måttlig bladförlust kommer 
därför att till större delen motverkas därigenom, att de återstå- 
ende bladens produktionsförmåga ökas. Hafva bladen däremot 
uppnått sin största produktionskraft, åstadkommer tydligen en 
ytterligare bladförlust en förlust af den näring, som de förlorade 
bladen i annat fall kunnat bereda. Tydligt är, att näringsförlu- 
sten ökas ju större bladförlusten blir. Därvid inverka dock flera 
faktorer. Så t. ex. är det tydligt, att näringsförlusten blir större 
om en viss mängd barr på skottets sista årsafdelning förstöras, 
än om en motsvarande mängd af fjorårets barr går förlorad, dels 
emedan årets barr under normala förhållanden kunnat funktionera 
ett år längre än fjorårets, dels ock emedan de äfven under lika 
lång tid producera mera än fjorårets barr på grund af att de 
växa under gynnsammare belysningsförhållanden. Likaledes inses 
utan vidare, att förlusten af en viss mängd blad medför större 
näringsförlust ju tidigare under vegetationsperioden den inträffar. 
I korthet torde man kunna säga, att näringsförlustens storlek be- 
stämmes af bladförlustens storlek, bladens ställning och den tid 
bladförlusten inträffar. Att direkt bestämma näringsförlustens stor- 
lek låter sig dock näppeligen göra. Däremot är det att vänta, 
att följderna af en näringsförlust lättare kunna bestämmas. 

Den beredda näringen användes dels till skottens utveckling 
och bladens tillväxt, skottens längdtillväxt och tjocklekstillväxten, 


3 


52 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


dels upplagras den i stam och rot för att följande vår användas 
vid den första utvecklingen. Dessutom användes en del af nä- 
ringen vid biomningen och fruktbildningen. Tydligt är att en 
näringsförlust skulle kunna utöfva inflytande på alla dessa för- 
hållanden eller med andra ord medföra en nedsättning af 1) bla- 
dens storlek, 2) skottens längd, 3) årsringarnas bredd?!, 4) frö- 
sättningen samt 5) en minskning af reservnäringen och 6) möjli- 
gex en förändring af det antal sidoskott, som kommer till ut- 
bildning.” 

Af dessa kunna 1, 2, 3, 4 och 6 med lätthet bestämmas. 

Äfven «en minskning af reservnäringen kan, om än med större 
svårighet, direkt bestämmas. Detta är dock ej nödvändigt, ty 
reservnäringen användes för utvecklingen af följande års skott, 
och därför bör en minskning af densamma äfven framträda som 
en minskning af dessa skotts tillväxt. Sträcker sig skadan så 
långt, att alla blad förstöras, är reservnäringen nödvändig för 
drifvandet af knopparna. Förminskas densamma genom uppre- 
pade angrepp så mycket, att ej tillräcklig näring finnes att ut- 
veckla bladen så långt att de kunna bereda ny näring, blir följ- 
den häraf växtens död. Då, under normala förhållanden, träden 
ej använda all sin reservnäring årligen, utan en större eller min- 
dre del finnes på lager, och detta förråd är större hos utvuxna 
träd än hos yngre, är det tydligt, att träden genom förlust af 
reservnäring, duka under förr, ju mindre de äro. Däraf förklaras, 
att plantor ha mindre motståndskraft än äldre träd. 

Förutom nedsättning i fruktsättningen och olikheten i sido- 
skottens antal, blir sålunda följden af bladskador en tillväxtför- 
lust. Känner man tiden för bladskadans uppkomst, är det möj- 
ligt, att närmare bestämma på hvilket eller hvilka skott minsknin- 
gen af längdtillväxten och bladens storlek bör framträda, samt i 
hvilken eller hvilka årsringar nedsättningen af tjocklekstillväxten 
bör visa sig. Uppkommer skadan på våren, innan ännu skotten 
nått sin fulla längd och bladen sin fulla storlek, är det möjligt 
att tillväxtförlusten kommer att framträda redan under härjnings- 


1 Äfven en minskning af den från kambiet utåt bildade väfnaden skulle 


kunna ifrågasättas, ehuru den på grund af leptomets ringa årstillväxt blir svår 
att påvisa. 


2? En likartad tillväxtnedsättning träffar naturligtvis äfven roten. 


4 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 9 


året och fortvarar följande år, så vida ej, såsom fallet kan vara 
med löfträden, nya blad hinna utbildas så tidigt under härjnings- 
året, att trädet genom deras arbete erhåller sin normala närings- 
mängd. 

Uppkommer bladförlusten däremot under högsommaren eller 
senare, såsom fallet är vid angrepp af här ifråga varande insek- 
ter, har hos flertalet träd bladens utveckling och skottens längd- 
tillväxt redan hunnit afslutas, och i så fall kan bladförlusten ej i 
dessa hänseenden utöfva inflytande. Möjligt skulle dock vara, 
att årsringens utveckling under härjningsåret röner inverkan, och 
i så fall bör denna naturligtvis 1 främsta rummet visa sig i en 
minskning af höstveden. Mest påverkas dock i detta fall reserv- 
näringen. Af denna anledning kommer tillväxtförlusten att star- 
kast framträda året efter härjningen och fortfar naturligtvis tills 
normala förhållanden ånyo inträdt. 

Äfven på virkets godhet skulle tillväxtförlusten kunna tänkas 
utöfva inflytande, antingen därigenom, att cellväggarna ej erhålla 
sin normala tjocklek eller därigenom, att det kvantitativa förhål- 
landet mellan vår- och höstved förändras. 

Slutligen förtjänar äfven framhållas, att genom den nedsätt- 
ning 1 tillväxten, som ofvan blifvit närmare belyst, äfven trädens 
motståndsförmåga mot andra sjukdomar minskas. Åtminstone 
beträffande vissa svampar och insekter, är det ett faktum, att 
en strid mellan dem och träden äger rum. I denna strid kan 
under vissa förhållanden trädet, under andra åter svamparna eller 
insekterna bli segrare. Hvilka faktorer som inverka på utgången, 
är här ej platsen att närmare undersöka. Blott så mycket må 
här framhållas, att ju kraftigare trädet växer, desto större är ut- 
sikten för detsamma att segra och tvärtom, ju mindre tillväxten 
är desto förr dukar det under. Vid hvarje undersökning af träd- 
sjukdomar är det därför af vikt att ha uppmärksamheten riktad 
på, om följdsjukdomar uppträda eller ej, och, om det förra är 
fallet, att undersöka deras beskaffenhet och verkningar. 

Då emellertid äfven andra faktorer t. ex. väderleksförhållan- 
den, markbeskaffenhet och belysningsförhållanden kunna inverka 
på samma sätt som en bladförlust, borde redan under härjnings- 
året utväljas likåldriga och under samma yttre förhållanden vä- 
xande träd, af hvilka somliga äro angripna, andra icke, för att 


5 


54 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


sedan genom en direkt jämförelse dem emellan bestämma blad- 
förlustens verkan. Där detta ej är möjligt och till och med vid 
undersökning af skogsbestånd så lång tid efter härjningen, att de 
direkta spåren af densamma redan försvunnit, kan genom en in- 
siktsfull undersökning äfven resultat ernås. 

Klimatiska förhållanden och markbeskaffenhet inverka i regel 
på närstående träd i samma riktning, och genom när- eller från- 
varon af stubbar kan afgöras om, och i så fall på hvilket sätt 
belysningsförhållandena förändrats. Finner man sålunda hos tvenne 
närstående likåldriga och under lika yttre förhållanden växande 
träd en tydlig nedsättning af tillväxten under ett visst år hos det 
ena trädet men ej hos det andra, är det all sannolikhet för, att 
denna tillväxtnedsättning förorsakats af en sjukdom hos ifrågava- 
rande träd. Kan i detta fall vid undersökningen intet direkt spår 
af sjukdomen påvisas, återstår knappt något annat än att förlägga 
sjukdomen till bladen, då en direkt verkan af sjukdom på stam 
och rot äfven flera år efter dess uppträdande i allmänhet bör 
kunna påvisas. 

Visar sig däremot en tillväxtnedsättning hos samtliga träd 
af samma art inom ett bestånd, torde man genom jämförande 
undersökningar af andra träd kunna komma till resultat. Som 
bekant är största delen af insekter och svampar, som an- 
gripa bladen, strängt bunden till ett bestämdt trädslag. Visar 
sig sålunda en tillväxtnedsättning för ett visst år hos alla tallar 
inom ett mindre område, under det att t. ex. granarna inom 
samma område ej visa någon nedsättning, tyder detta på, att or- 
saken ej är att söka i klimatiska förhållanden, markbeskaffenhet 
eller belysningsförhållanden, då dessa förhållanden kunna antagas 
i samma riktning påverka tall och gran. 

Naturligtvis kan också inträffa, att det efter en längre tids 
förlopp ej är möjligt att med någon större grad af sannolikhet 
påvisa, hvari orsaken till en tillväxtnedsättning under ett visst år 
ligger. I flertalet fall torde dock genom omsorgsfulla och till- 
räckligt omfattande undersökningar kunna afgöras, om en iaktta- 
gen tillväxtnedsättning är förorsakad af djur- eller svampangrepp 
eller icke. 

Af det föregående framgår, att det är möjligt att rent teore- 
tiskt bestämma, på hvilka olika sätt följderna af skador och sjuk- 

6 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 55 


domar på biliad kunna framträda. Däremot är det ej så säkert 
att följderna af hvarje bladförlust komma att visa sig på alla 
dessa sätt. På hvilket eller hvilka sätt de framträda i hvarje 
särskildt fall, liksom ock storleken af den förlust, som förorsakas, 
måste i hvarje särskildt fall genom direkta undersökningar när- 
mare bestämmas. En dylik bestämning är från praktisk synpunkt 
af stor betydelse, då de åtgärder, som i hvarje särskildt fall kunna 
företagas till sjukdomens motarbetande, naturligtvis äro förbundna 
med större eller mindre kostnader, och endast, om man känner 
den förlust, som sjukdomen kan åstadkomma, är det möjligt att 
afgöra, huru mycket med ekonomisk fördel kan uppoffras på dess 
motarbetande. 

Såsom af den teoretiska utredningen framgår, äro vid en 
dylik undersökning följande punkter särskildt förtjänta af upp- 
märksamhet: 

1) Procentantalet döda träd, 2) sidoskottens antal, 3) skot- 
tens längd, 4) bladens storlek, 5) årsringarnas bredd, 6) virkets 
kvalitet, 7) frösättningen och 8) följdsjukdomar. 


IL. 


Om tallmätarens uppträdande i Nerike 1889—90 har Hor- 
MERZ 1 Entomologisk Tidskrift 1891 sid. 49—53 samt i Skogs- 
vännen för samma år lämnat en skildring, hvaraf här må meddelas: 

1) Att det härjade området utgjorde 200 h.ar; 

2) att svärmningstiden inträffade under juni, hvadan larverna 
antagligen ej kunde vara utvecklade förr än fram i juli eller nå- 
got senare; 

3) att de angripna tallarna kalåtos. 

På denna grund är att vänta, att de i föregående afdelning 
framställda följderna af angrepp på blad här skulle visa sig starkt 
utpräglade, och att tillväxtnedsättningen skulle visa sig året efter 
härjningen. 

De af mig besökta trakterna inom härjningsområdet erinra i 
hög grad om de nordtyska tallhedarna, t. ex. de under förra 
sommaren af nunnan hemsökta skogarna i Biesenthaler-revier, om- 
kring en mil från Eberswalde, hvilka jag i midten af juli under prof. 
ALTUMS lärorika ledning hade förmånen att närmare studera. 


7/ 


56 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Marken jämn och slät som ett golf, utgjordes af fin, torr mosand. 
Skogen består af likåldriga tallbestånd, (här och där med någon 
insprängd gran) dels äldre och medelålders, dels ock yngre, 25— 
30-åriga. Markbetäckningen bildas af ett mosstäcke hufvudsakli- 
gen af Hypnum Schreberi och, fast något sparsammare, Hyloco- 
mium splendens, jämte spridda mindre fläckar af Dicranum un- 
dulatum. Inblandade i mosstäcket och på vissa ställen förhär- 
skande uppträda Cladomnia rangiferina och silvatica. ”Under- 
ordnadt uppträda därjämte Cetraria islandica och Peltigera 
aphthosa. Af fanerogamer förekomma Vaccinium vitis idaa 
och Calluna vulgaris spridda, något sparsammare Myrtillus 
nigra. Öfriga arter spela en mera underordnad rål.  Allmän- 
nast bland dessa synes ÅLycopodium complanatum och ÄÅira 
fexuosa vara. 

Då man på vägen från skogvaktarebostället Sumpen närmar 
sig det härjade området, uppträda först enstaka tallar, som genom 
sin glesa barrdräkt och understundom genom sina torra toppar 
redan på afstånd afvika från de öfriga, och genast visa, att följ- 
derna af härjningen ännu äro tydliga. Den glesa barrdräkten ' 
förorsakas af att en del af skotten torkat, att sidoskotten endast 
sparsamt kommit till utveckling, och af skottens ringa längd och 
därmed sammanhängande ringa antal barrpar. Kommer man 
närmare det egentliga härjningsområdet bli dessa talrikare, och 
inom detsamma äro de öfvervägande. Dessutom uppträda här 
fullkomligt torra tallar, hvilka dock under de närmaste fjorton 
dagarna före mitt besök blifvit till största delen fällda, då såväl 
detta som föregående år alla under närmast föregående år faull- 
ständigt torkade träd blifvit utgallrade. 

För att närmare lära känna följderna af härjningen togs en 
profyta på I har på Ilardemo allmänning, hvilken torde i det 
närmaste ge en trogen bud af förhållandena på de ställen, där 
följderna af härjningen närmast kunna hetecknas som medelsvåra. 

Brofytar Nasr 

Storlek I h.ar. Omgifningarna af samma beskaffenhet som 
profytan. Marken jämn, utan lutning, torr mosand. Skog: om- 
kring 130-åriga tallar, tämligen glest och jämnt fördelade öfver 
hela ytan. Underväxt: yngre, till 30-årig gran, glest spridd, sär- 

8 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. Ng 


skildt mot profytans gränser, enbuskar och unga tallplantor spar- 
samma. 

Markbetäckning: 1) mossor: Hypnum Schreberi och Hylo- 
comium splendens, spridda till täckande, Dicranum undulatum, 
spridd på smärre fläckar; 2) lafvar: Cladonia rangiferina och 
silvatica, spridda till fläckvis täckande, Cetraria 1islandica, 
fläckvis spridd, Peltigera aphihosa, enstaka; 3) fanerogamer: 
Vaccinium vitis idea, Calluna och Lycopodium complanatum 
spridda, Myrtillus nigra, sparsamt spridd. 

En närmare undersökning af tallarna gaf till resultat: 


1) Topptorka, förorsakad af Peridermium Pin -.. .. .. 12. 
2) Topptorra och glesbarriga i följd af tallmätarens 

ANSE P PA —too6s LASS MSB Sotlee 2 OS REIN SR SRK 88. 
3) Ej topptorra men glesbarriga i följd af tallmätarens 

AT OKSP DIY AE YLES MA FNS I bs SAR if STR SE SS KSK LE folk 
ENG sorlitinda normal bartdräkt ooo. occ =. SIS sbIS SIA 45. 
5) Tvifvelaktiga, d. v. s. mellanformer mellan 3 och 4--- 43. 
6) Stubbar efter under året fällda, fullt torra träd ...... 20. 


7) Stubbar efter under förra året fällda, fullt torra träd 21. 

Af träden hade sålunda 12,9 & torkat. 

I fråga om dessa uppgifter är att märka: 

1) Att antalet af de under 2) upptagna träden antagligen är 
något för lågt uppskattadt, då en mindre topptorka ej alltid ned- 
ifrån kan iakttagas. 

2) Att af de under 6) nämnda träden voro 10 tallar angripna 
af Ågaricus melleus, under det att hos 9 tallar och I gran intet 
angrepp konstaterades. Möjligen är antalet angripna träd äfven här 
för lågt, då angreppet på de yttersta delarna af roten och stub- 
barna endast ofvan och närmast under markens yta undersöktes. 

Samtliga af de torkade träden hade så stark blåyta, att vir- 
ket endast var användbart till kolning och ved. Däremot voro 
de endast i ringa grad angripna af insekter, nämligen: Hylesinus 
minor, lomicus stenographus savat Rhagium-larver. 

Ännu starkare framträda följderna på yngre skog, såsom föl- 
jande profyta visar. 

Profyta N:r 2. Wissboda skog på gränsen intill Hardemo 
allmänning. : 

Storlek 900 []-m. Omgifningar af samma beskaffenhet som 


9 


58 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


profytan. Marken jämn, utan lutning, torr mosand. Skog: tall, 
so-årig, gles. Underväxt: gran sparsamt 8—2o-årig. 
Markbetäckning: 1) Hypnum Schreberi torkande, Dicranum, 
smärre spridda fläckar; 2) Cladonia rangiferina spridd; 3) Vac- 
cinium, Calluna och Myrtillus nigra spridda; Åira fexuosa 
enstaka. 
r) Tallar, alla med gles barrdräkt m. e. m. topptorra 21. 
2) Stubbar efter under året fällda träd angripna af Åga- 
VICUS MelUleUS 3 sense JANA NNE See SR Lb NN INTAR 24. 
3) D:o utan :konstateradt angrepp af d:o.-.----- KRT 3. 
På ett annat ställe af. Vissboda skog undersöktes 23—30- 
årig tallskog med god slutenhet och före härjningen äfven god 
tillväxt, såsom nedanstående tab. 1 utvisar. 


Ta. Te 


Längden af skottens årsafdelningar i cm. hos 30-åriga torra tallar. 


5 N:o I. N:o 2. 
Sidoskott | Sidoskott | Hufvud- | Sidoskott | Sidoskott | Hufvud- 
ÅT nära längre | nära längre 
toppen. ned. | Skott. | toppen. ned. skott. 
cm. cm. cm. em. cm. cm. 
1891 12,5 10 —3 6 5 —3 
1890 II SKA [ER LE 6,5 5 9,5 
1839 2 13 | 18 10 6 14,5 
1888 22 8,5 16 
1887 15 20 | S;5 | 16 
1886 RAG I SER 22 
1885 ÖRE 0) 104) 
1884 | 26 
13830 | 23 
1382 | | 28 
1881 | | 22 
1880 | | 2 


Antalet torkade tallar bestämdes efter ungefärlig uppskattning 
till 90 2. Af dessa undersöktes 20, utan urskillnad tagna här 
och där i beståndet och visade sig samtliga angripna af Ågari- 
cus melleus. 


> Ifrågavarande årsafdelning af skottet bortfallen. 


TO 


lr 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 59 


För att ytterligare utreda förekomsten af Ågaricus melleus 
undersöktes på Hardemo allmänning närmast gränsen åt Grimstens 
östra allmänning och Vissboda skogar stubbarna efter samtliga 
inom ett begränsadt område, sedan förra året torkade och inom 
närmast föregående 14 dagar fällda tallar. Af 61 undersökta 
träd voro 50 angripna, under det att hos 11 intet angrepp iakt- 
togs. Af skäl, som under profytan 1 blifvit anförda, är det möj- 
ligt och t. o. m. troligt, att antalet angripna träd är för lågt 
uppgifvet. Om samtliga undersökta angrepp af Åg. melleus för- 
tjänar framhållas, att myceliet hos de allra flesta uppträdde som 
en hvit hinna och endast hos ett fåtal såsom rhizomorpha strän- 
gar. Däraf framgår, att barken under svampens utveckling varit 
fastsittande eller m. a. o., att trädet ej i afsevärd grad varit ut- 
torkadt. 

Som bekant anses Ågaricus melleus såväl i Tyskland som 
Danmark som barrskogens värsta fiende och uppträder där i all- 
mänhet fullt primärt, ehuru den äfven förekommer som  saprofyt. 
Hos oss förekommer den, såvidt kändt är, i allmänhet saprofy- 
tiskt på m. e. m. multnade stubbar. Dock har jag flera fall 
antecknade, dels från Upsalatrakten, dels från Grönbo kronopark, 
där jag på nyligen torkade träd ej kunnat upptäcka någon annan 
dödsorsak än Ågaricus melleus och följaktligen måste anse dess 
uppträdande primärt. Såsom af de följande tillväxtundersöknin- 
garna framgår, visar sig nedsättningen af tillväxten inträda ome- 
delbart efter tallmätarens uppträdande. Under sådana förhållan- 
den synes det åtminstone mycket antagligt, att Ågaricus mel- 
Zeus här uppträder sekundärt, d. v. s. såsom följdsjukdom efter 
tallmätarens uppträdande. Under normala förhållanden skulle 
sålunda tallen inom ifrågavarande område ha tillräcklig motstånds- 
kraft att hindra svampens angrepp, men genom följderna af den 
barrförlust, tallmätaren förorsakat, har motståndsförmågan blifvit 
så nedsatt, att träden duka under för angreppet. 

För studiet af tillväxten och därmed i samband stående för- 
 hållanden, fälldes på profytan N:r 1 tre tallar, hvilka kunna be- 
traktas såsom typer för de under samma profyta anförda grup- 
perna 2, 3 och 4. Om dessa tallars allmänna tillväxtförhållan- 
den lämna tab. 2 och 3 upplysningar. 

Resultaten af de företagna mätningarna äro sammanställda 


II 


60 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


i tab. 4. Angående planen för dessa mätningar, må följande 
anföras. För bestämmande af kransgrenarnas antal och skottens 
medellängd äro på hvarje träd utvalda 5 grenar, tagna på unge- 
fär lika afstånd från hvarandra, utefter den friska kronans hela 
längd och så valda, att de kunna anses representera medeltill- 
växten på de respektive delarna af kronan. Från hvardera af 
dessa grenar mättes ett skott, som ansågs representera medel- 
tillväxten. Siffrorna uttrycka sålunda medeltal för 5 mätningar. 


Tab: 2 
— = 2 2282 2 se 
— == = ET = 
—: la) rt -- : : 
DE z > | Höjd där tjocklekstill- 
= SET ng =E és SM Z 
=E | a | SS s | växten blifvit uppmätt 
2 | 5 Ö08 F| varg 
2 Sal 
SE 3 
NE 2 3 a b | C d | e 
- n RNE Ne LIN 
Pan m m 2 || Än na a 
N:o I topptorr med gles 
barrdräktsscsssottosooce 130 DJ 5,20] 2 0,25 | 6,25 | 10575] 13,6) 16 
N:o 2 ej topptorr med 
Ales Darrdraktoossedee 134 3 8 Oo 0,25 | 0725 |12,75| 17 £9:a 
N:o 3 ungefär normal | | 
Darrdräkt oc see T20|-T3 9 0,5 | 0,25 | 6,25 | 12,75] 17 | 20 


För utrönande af barrens antal på hvarje barrbärande årsafdel- 
ning af skottet, räknades dessa på 2 medelstarka skott hos hvar 
och en af de ofvan anförda grenarna. De anförda siffrorna ut- 
göra sålunda medeltal af 10 mätningar. Barrens medellängd be- 
stämdes genom mätning af 2 barr från hvarje barrbärande års- 
afdelning af de nämnda skotten, och siffrorna utgöra sålunda 
medeltal af 20 mätningar. Årsringarnas bredd är under mikro- 
skopet uppmätt i o,oor mm., och de anförda talen utgöra medel- 
värdet af 2 mätningar, nämligen efter den största och minsta 
radien. 

Såsom allmänna resultatet af de i tab. 4 anförda talen må 
framhållas: 

IA Årsringarnas bredd visar längs hela stammen en utpräg- 
lad nedsättning från och med 1890, hvilken under 1891 och 
1892 Vytterligare ökas med undantag af närmast toppen, där hos 
N:o 2 och 3-en ökning inträdt hos 1892 års ring. 


12 


Ne Sö 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. I 


2. Barrlängden visar på 1892 års afdelning af skottet en 
utpräglad nedsättning i jämförelse med 13891. 

3. Med hänsyn till kransgrenarnas antal och skottens medel- 
längd äro förhållandena mindre regelbundna. Framhållas må en- 
dast den relativt starka ökningen i skottens längdtillväxt 1892 
hos N:o 3. 


Tabs 
Medelbredd för 10 årsringar uppmätt i mm, + 
N:o I N:o 2 N:o 3 
| År Le 
| 2 b c a b c a | b | c 
1889—1880 9 8 10,5 6 4525 5,75 9 12 | 9,5 
1879—1870 3 05 I O 10,5 Id gl 1.745, 14n2 BIS 
1869—1860 CR 15 ÖS 9 6,5 Ös25t IL LÖLNIEES 13 
1859-—-1850 | 9 8 8 IE 5 7 20/09 255 
1849—1840 | 9,51 75| 7 ÖS 335 Sei SONG TSE TA 
1839—1830 7 8 855 6 SS 8 12 9 II 
1829—1820 3,5 EO I TOR lEE 9,5 | 12 12 8,5 | 1811 
I1819—1810 | 10,3 | 19 135010 9 18 14,5 | 17,5 
18$09—1800 | 12,35 | 19 | 8 10 TSE 20,5 | 19,5 "| 
1799—1790 | 14 | 65 8 121 16,5 | 17 | 
1789—1780 | 17,3 SIC rast 12 
NOR TO! | "19 20,5 Sko 8 
1769—1760 2255 
Summa | 133 | 101 | 7455 |T3255 1 OO ISA 25 I7dIa NILSON: 
Direkt upp- - | 
ätt FSS TOR | 74 IETSALIE LO KSS ERSTA 90 


Då under ifrågavarande förhållanden den ekonomiska bety- 
delsen hufvudsakligen ligger i tillväxtförlusten af stammen nedan- 
för kronan, lämnas i tab. 5 en öfversikt häraf. I denna är års- 
ringarnas bredd uttryckt i 2 af 1889 års årsring, och för jäm- 
förelses skull är årsringarnas medelbredd för 1880—389, uttryckt 
på samma sätt, medtagen. 


2 Årsringarnas bredd för 1890—92 ses i tab, 4. 

5 1799—1796. 9 1819—1813, 7” 1769—17061. 8 1779—1778. 2? 1809 
—1802. 19 1809—1801. 11 1829—1821. 12 Den stora olikheten emé&llan 2 a 
och 2 b beror 'delvis på att 2 a endast blifvit uppmätt längs en radie. En mät- 
ning längs en annan radie ger för 1799—90 15 mm. och för 1789—980 18 mm. 


2 


13 


62 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 
Tab: sq; 
ö: ; 3 ENG = = 2 | Årsringarnas medelbredd i 0,00 mm. 
= ER REBEL GS 
A =0| mm. 25 | A8 
= = 2 = FLERA 2 a | b c d e 
FN | ä > | 
mm. mm. 
1892.] 0,8 | 2742 | 55571 162 108 289 350 280 
91 | 0,81 29 60,72 | 40 280 431 239 631 593 
I GO Is2.] 28 55 5391) 1 04/7. |: 808-11 — 9320 NA 
89 | I 25,8 1159 970 | 1089 | 1159 7452 
Sök I 38 1150, | TOYS: | T725 NEEONT 658 
&FL Ex 20,5 15734], 532 | II320 5024 727 
T8g2: 0,6: 20521 66)8-1 33,3 162 | TN3 108 216 539 
91 T32:1 201 068540 HATISNET2A6 129 145 270 183 
2 901 0,8 | 34,8 | 26,4 503 258 323 566 NIO 
89 | 1,21 25 7050) 1318 IE 30L0 1 047 NRSSS 
SSK 0830 808 340 485 808 943 
87 | 0,71 28 | 873 42C 404 701 | 1024 
| 
18921" 1 +|-39- | 983 29511 350) 2611 "2071 323099 
91 T;4 i] 205201104052104058 501 431 269 208 259 
3.0 GONE Te 28,8 0,3 970 808 889 943 | 1244 
I 891 061 3804 | 1779 | 1294 | 1374 | 1294 | 1590 
[NL ES8 EO SN SA 1880 | 1374 | 1880 | 1743 | 2102 
STALLISLN3O | 1461 | 1428 RR | 
Tab. 5. 


Årsringarnas medelbredd nedanför kronan, uttryckt i 
af 1889 års årsring. 


Trädets N:o |1880—389 89 | 90 | 91 | 92 
I 8613 100 74 46 17 

2 110 100 69 36 21 

| 3 70 100 GO 27 20 


18. Se noten å sidan 64. 


63 


TILL. :.DOMÄNSTYRELSEN. 


RESEBERÄTTELSE 


NILSSON 


"UIIpelI BjSIO] 


s sBuej epewddn isepua og I z Ydo q z O'N 51 


oo" I oo'€ 6€—L€81 glo SSA 95 —9bgI1 Sto 009 gb—i1bg1 
Eg'o oStz 9E—bEg1 zl'0 oSt 9b—9€£g1 09'0 oof ob—9€gI a) 
oStJ 009 £€--0€8gI1 00" I DT S€—0€£gI z6t0 ost GC S€--0€g1 
HT | ot l|l66-—jt6r!] oo TA 
00" I oo"f 6€—LEg1 gl'o oo /, 9S—-LbgI1 18'0 og Sh—1Pbg1 
£eto o0fJ 9E—+bEgI 9€'0 oofb 9b—9€EgI SSto sL'z ob -0E81 q 
Seg ooff £€£—0£8gI1 z6'0 ost q SE€—o0£gI1 26'0 o£G S£-—0€g1 
Se'I I Getg 6€—L€g1 560 096 99—L+gI £o'] z'g Sh —IPbgI 
99'0 oo'z 9E—bEg1 stfo ooff gb—9€gI1 ob'o oo'z ob—9€gI e 
SLI a CN €££—0£gI SLfo oStp SE—0€gI1 oe I Se", S€—o0£g1 
—Ä rm 00 ng EN [SSE RNE 7] I EN 0 ND |A IT 
"Vu UT "utv "UU | "WW "Ur uu tu wu | 
pparq[apaw pparq IV pparq[apam | — pparq IV pPpaIq[apau Ppparq 1 
SUFFULISIY SPUIvSULISIV ; SUFSFUNSIY SPUIVBUIISIY 2 SUF FuLISIy SPUIBSULISIV 
ed RN SIEON 


'€ O'N 


15 


64 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Som af tab. 4 och 5 framgår är tillväxtförlusten ganska 
betydlig. Då emellertid ännu ej normala tillväxtförhållanden in- 
trädt, är det för närvarande ej möjligt att bestämma hela den 
tillväxtförlust, som uppträdandet af tallmätaren kommer, att föror- 
saka. Af denna anledning anser jag det ej nödigt, att här an- 
föra mätningarna från de tagna borrspånen, i synnerhet som dessa 
lämna ungefär likartadt resultat. 

Då jag ännu ej haft tillfälle att genom bestämning af spe- 
cifika vikten utröna, om, i sammanhang med nedsättningen af 
årsringarnas bredd, äfven en kvalitetsförändring af virket äger 
rum, har .jag försökt få kännedom härom genom att undersöka 
höstvedens relativa bredd och cellväggarnas absoluta tjocklek hos 
densamma. Såsom resultat af de i tab. 7 meddelade mätnin- 
garna framgår otvetydigt, att kvantitetstillväxtens nedsättning åt- 
följes af en kvalitetsförsämring hos virket. 


ANN, gle 


| 
Höstvedens medelbredd uttryckt || Cellväggarnas medeltjocklek hos höstveden 
i Z af hela årsringens bredd. uttryckt i 0,00 mm, 


Tangential-vägg. Radial-vägg. 
1888) 89 | 90 I 91 | 92 1888) 39 | 90 | 91 1888] 89 | 90 | 91 
38-137 | 210120 O: 1)-O;z 5321 TO34]] TO4| OT KNGE 


b 
DIES 28025 552 1 -456:1. 1052) OEI NNER 
b 29 | 29 20 22 10 153 7.3 I 555 | 400. S,5 5,5 7,8 6,5 


un 
"0 


Af föregående undersökning framgår, att den skada tallmä- 
taren inom detta område åstadkommit, är högst betydlig. TI äl- 
dre bestånd har sålunda årligen ett ganska stort antal, i följd af 
härjningen torkade tallar måst afverkas, och dessa hafva på grund 
af blåyta ej kunnat användas som timmer. I yngre bestånd hafva 


15 Det låga medelvärdet på årsringarnas bredd hos N:o I och 3 beror 
på en stark nedsättning af vissa årsringar. Då denna nedsättning icke finnes 
hos N:o 2 och är öfvergående, är den antagligen förorsakad af någon bladsjuk- 
dom. Såsom af tab. 6 framgår, visa alla tre en dylik, antagligen af samma 
orsak föranledd nedsättning, som börjat på midten af 1830-talet och fortfarit 
olika länge hos olika träd. 


16 


FYR VV 


SARS nan SL 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 65 


följderna varit ännu svårare, så att totalafverkning måst äga rum. 
Hos de kvarlefvande tallarna har en betydlig tillväxtnedsättning, 
åtföljd af en kvalitetsförsämring hos det efter härjningen bildade 
virket ägt rum. 

Under sådana förhållanden är det påtagligt, att de af Hor- 
MERZ i Entomologisk Tidskrift och »Skogsvännen» föreslagna åt- 
.gärderna, att hämma tallmätarens utbredning, af hvilka åtminstone 
användandet af larvlim torde vara fullt effektivt, med god ekono- 
misk fördel kunnat användas. Särskildt skulle detta ha varit för- 
hållandet, om detta skyddsrnedel blifvit användt, innan ännu härj- 
ningen nått någon större utsträckning. 

Rörande den härjade skogens öde vågar jag ej af de gjorda 
undersökningarna draga någon bestämd slutsats. Dock förtjänar 
framhållas, att af de undersökta träden tjocklekstillväxten hos 
N:o: 2 och 3 åter börjat ökas mot toppen, hvilket måhända ty- 
der på, att tillväxtnedsättningen hos dessa nått sitt maximum. 
Å andra sidan bådar dock den starka nedsättningen af sista årets 
barr föga godt. Mycket beror säkerligen ock på den rål ÅAga- 
ricus melleus spelar. Denna fråga har emellertid under förhan- 
denvarande förhållanden ej kunnat utredas. Skulle det komma 
att visa sig, att Ågaricus melleus griper omkring sig, torde det 
bli nödvändigt, att vid skogskultur inom detta område taga hänsyn 
härtill och använda trädslag, som äro mera härdiga mot dess an- 
grepp än tallen. Måhända skulle därvid lärkträd kunna komma 
1 fråga, ej i rent bestånd, utan i blandning med andra trädslag 
eller gruppvis. Jag föranledes till denna förmodan däraf, att vid 
Bo, där de ganska mycket användas på de torraste backarna, 
trifvas de utmärkt, äro snabbvuxna och utveckla en rak, växt- 
fyllig stam. Dock förtjänar det att tagas i betraktande, att vid 
Bo utgöres marken af morängrus, här af mosand. 


ING 


Enligt meddelande af A. G. EKBLOM i » Skogvaktarens» prof- 
nummer, uppträdde röda tallstekelns larver i stor mängd somma- 
ren 1890 på 10—30-åriga tallar inom Hallsbergs, Svennevads och 
Bo socknar. Inom hela det område, där de uppträdde — om- 
kring 15—20,000 har — voro högst få af de yngre tallarna 


Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. I (1893). 17 5 


66 148 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1803. 


orörda. . Sedermera har. S. LAMPA i Entomologisk Tidskrift 1892, 
sid. 41—44, lämnat en skildring' af/.denna stekels uppträdande. 
Däri framhålles, att den 1891 icke uppträdde i något större an- 
tal. Detsamma var äfven förhållandet förliden sommar. Endast 
på enstaka: tallar iakttogs vid mitt besök färska angrepp. Orsa- 
ken : till” att dess ' massuppträdande inskränktes till ett år, synes 
vara att tillskrifva: någon af parasitsvampar förorsakad sjukdom, 
sem dock ej blifvit närmare undersökt. Ä 
Innan närmare redogörelse för mina iakttagelser öfver den 
inverkan' larverna . utöfvat på tillväxten meddelas, torde det vara 
lämpligt, att i korthet anföra: hufvuddragen af denna stekels ut- 
vecklingshistoria och särskildt larvernas sätt att äta. JA 
Flygtiden synes i allmänhet inträffa ganska tidigt, innan ännu 
tallens årsskott hunnit utvecklas. Äggen läggas i allmänhet nära 
spetsen af fjorårets: afdelning af skotten och många tillsamman. 
Det vill synas 'som om : de "behöfva ganska lång tid till sin ut- 
veckling, ty enligt mina under sommaren gjorda iakttagelser: så 
väl 1. Stockholmstrakten 'som vid Grönbo träffas unga larver först 
i början på augusti, och säkert torde åtminstone vara, att de ej 
blifva” .utvecklade innan årsskottens längdtillväxt hunnit fullt af- 
slutas. De lefva många tillsammans och börja sitt ätande där 
de framkommit, nämligen på öfre delen af fjorårets afdelning af 
skotten och fortsätta sedan nedåt längs skotten. I början äta de 
ej "hela barren, utan kvarlämna medelnerven. . Sedermera äta de 
ej blott: hela barren ända till slidan, utan gnaga äfven på barken, 
dock ej synnerligen djupt. I följd häraf äro de angripna tallarna, 
äfven sedan larverna lämnat desamma, lätta att igenkänna därpå, 
att närmast under årsskotten .kvarsitta barrens medelnerver såsom 
borst rundt omkring stammen, längre ned kvarsitter blott själfva 
basaldelen af kortskotten, och dessutom finnas smärre sår här och 
där på stammen. Äro de äldre barren uppätna, utan att larverna 
hunnit sin fulla utveckling, bege de sig åter uppför stammen för 
att äta af årsskottens barr och börja därvid, såsom naturligt är, 
vid skottens bas och fortsätta uppåt... Emellertid tordé det vara 
tämligen sällan de förhålla sig på detta sätt. Något vanligare” 
synes vara, att: de, då skottens ställning gör det möjligt, öfvergå 
från de. äldre delarna af det skott, på hvilket de- börjat, till ett 
annat skott och i så: fall kunna de börja på årsskottet äfven från! 
18 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 67 


spetsen och understundom t. o. m. uppäta alla barren på det- 
samma. I allmänhet torde dock årsskottens barr bli helt och 
hållet skonade. Sedan larverna äro fullvuxna lämna de trädet 
och förpuppas i marken, hvilket i mellersta Sverige synes ske 
tämligen långt fram på hösten. I sydligare trakter utvecklas un- 
der gynnsamma förhållanden 2 generationer årligen, och i så fall 
förpuppas den första i träden och den sista i marken. 

Af det föregående framgår, att den af angreppet förorsakade 
barrförlusten vanligen träffar endast de äldre barren och börjar 
först tämligen sent på sommaren. Söker man bilda sig en före- 
ställning om, huru förhållandet skulle-.gestalta sig hos ett starkt 
angripet träd, torde man komma rätta förhållandet närmast ge- 
nom att antaga, att i slutet på augusti alla äldre barr äro för- 
störda, under det att årsskottens barr äro orörda. Under nor- 
mala förhållanden kan man för mellersta Sverige anse, att hos 
yngre tallar ungefär samtidigt barren på tredje årsafdelningen af 
skottet från spetsen räknadt affalla eller genom angrepp af Lo- 
phodermium pinrastri: blifvit dödade". Barrförlusten blir sålunda 
lika med samtliga under året före larvernas uppträdande bildade 
barr. På grund däraf kan man på förhand vänta sig, att äfven 
tillväxtförlusten ej bör bli så synnerligen stor. I öfverensstäm- 
melse med hvad som förut är anfördt, är det tydligt, att om en 
tillväxtförlust uppkommer, denna hufvudsakligen bör visa sig i 
längd- och tjocklekstillväxten året efter härjningen, särskildt som 
de angripna träden då ännu icke erhållit sin normala barrmängd. 

Att såsom här är fallet två år efter en härjning bestämma 
denna tillväxtförlust möter så till vida svårigheter, som de direkta 
spåren efter härjningen redan försvunnit, och man endast på in- 
direkt väg kan afgöra, huruvida en iakttagen tillväxtförlust här- 
leder sig från insektangreppet eller har annan orsak. 

De yngre tallbestånd vid Skogaholm, hvilka undersöktes, 
växte samtliga på småkuperad moränmark och voro tämligen glesa. 
De efterföljande mätningafna äro gjorda på nästan fristående träd, 


16 Denna svamp, som i plantskolor förorsakar den svåraste form af skytte, 
uppträder under början på hösten, särskildt hos yngre tallar ganska regelbundet 
på barren af skottens tredje årsafdelning. Redan i midten af augusti äro bar- 
ren på nämnda skottafdelning röda och falla lätt af vid skakning. Någon egent- 
lig skada förorsakar knappt svampen, då den uppträder på detta sätt. 


19 


68 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 13893. 


tagna ur olika bestånd och ganska långt ifrån hvarandra samt så 
valda, att belysningsförhållandena för desamma ej kunna anses 
vara under de senare åren i nämnvärd mån förändrade. 

Såsom af dessa mätningar framgår, visar sig en utpräglad 
nedsättning af hufvudskottets längdtillväxt för 1891. 


Tap. 8. 


Längden af hufvudskottets årsafdelningar i cm. 


N:o | Ålder. 1892 91 | 90 | 89 | 88 
TR | 
cm cm cm. em cm 
I 12 43 29 38 32 18 
| 2 12 52 39 53 37 360 
3 E20 6 OC 40 54 40 31 
4 T2 49 33 41 
5 20 2 21 26 21 
6 15 41 25 48 33 28 
7 15 49 29 48 32 31 
8 16 43 26 46 34 38 


Denna nedsättning, som äfven vid en flyktig granskning var 
i ögonen fallande, uppträdde hos flertalet tallar inom de undersökta 
bestånden. Äfven i 15—20-åriga bestånd å Grimstens allmän- 
ning uppträdde en liknande nedsättning allmänt. 


Tabi|g: 
= RE = 
SS FJ Medellängden af 
KEN 
|. sÅr la Co SS) 25 sidoskottens årsafdelningar. 
SIGN KS 
NS SN RNA 
TEE 1892 91 90 | 89 | 88 
cm. cm. cm. cm. cm. cm. 
1892 41 Zz 24 
91 25 6 24 16 | 
90 48 ” 21 19 26 
89 33 | 15 16 22 19 
88 28 2 1 SR ag 18 18 20 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 69 


Äfven sidoskottens tillväxt visar en utpräglad nedsättning för 
1891 såsom framgår af i tab. 9, 10 och 11 anförda mera de- 
taljerade mätningar af nir 6, 7 och 8 i tab. 3. 


"Täpro. 
FOS = AA 
-— [er] nn re 
SS ol 5 Medellängden af 
SNES 
År BG 5) 25 sidoskottens årsafdelningar. 
HEc| 2: 
= & = 3 | - 1 
HN ZE) 0 1892 91 90 89, SS 
SS | | 
I 
cm. CHET IL:Cm; cm. cm. cm. 
1892 49 (SR IE ad | 
9I 2 8 2 18 | 
90 | 48 5 22 201032 | 
89 SSL LA ME SG 23 | | 
DO | | 
388 STI-EIS 3 CN a 250: til I FÖNV 20 | 


Att denna allmänna nedsättning af längdtillväxten under 
1891 ej kan förklaras af markbeskaffenhet eller belysningsförhål- 
landen är otvifvelaktigt. Däremot skulle möjligen kunna ifråga- 
sättas, om ej ogynnsamma väderleksförhållanden förorsakat den- 
samma. Att ej häller detta är förhållandet, framgår dels af att 


Tab: II: 
OEI 
SS Hl S Medellängden af 
or EN EE sidoskottens årsafdelningar. 
: SS 25 
SS | ÖT 
TE SN RN 
SERA 1892 | 91 | 90 | 89 | 88 
= 0 
cm. | cm. | cm. | cm. Fen 
1892 | 43 SN | 
91 26 8 2314 | ETS | 
90 46 9 TÖS or 21 | 
89 34 9 TO, ICT2 | 19 | 15 | 
8511-38 5 6 | AR Rod | de lj 10 | 


de i tallbestånden inblandade, med tallarna likåldriga granarna 
1 regel hade 1891 års afdelning af skottet något längre än 1890 
och 1892 års, dels af i tab. 12, 13 och 14 anförda mätningar 
på 3 sjuåriga, i närheten af hvarandra och under lika yttre för- 
hållanden växande plantor. 


70 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893- 


En så olika inverkan på närstående plantor, som t. ex. tab. 
13 och 14 utvisar, kan omöjligen väderleken utöfva. | 

Resultaten af undersökningarna vid Bo bekräfta än ytterli- 
gare åsikten, att här ej kan vara fråga om en tillväxtnedsättning 


TAP r2 
sales jen ROS SPN 
SIBolS | Medellängden af 
SKON ER | 
År Kr 2 E | sidoskottens årsafdelningar. 
q TNE ng 
SSE re Oo 8 a 
[SYST = 
ESS | 
DE = I 1892 9I 90 89 
ue dål ons 
ES SS fr RS ST SNS FAT SAS a 
I em: | SCA cm. cm. cm. 
| 
| | 
I I 
1892 | 23 rna SR | 
| 91 bg 6 14 FI 
| - | 
90 18 4 10 I I 12.00] 
U 
SOLELY (SN RR 8 8 10 | 


förorsakad af ogynnsam väderlek. Äfven där växte tallbestånden 
på kuperad moränmark, men i motsats mot förhållandena vid 
Skogaholm visade sig här endast undantagsvis en nedsättning i 


Tabs: 
= EA | - = = = 
sb cf | Medellängden af 
EO EE | 
vM cc cz 20 = na, NR é 
Ne LG 2 = | sidoskottens årsafdelningar. 
ETSI SRS 
SRA SA Re 8 
-—- 5 rn | 2 
sä) AP RR 91 90 2 
cm. | cm. cm. cm, cm. 
| 
1802 25 4 | 18 | 
| 91 10 SA NET: 8 | 
90 18 5 | 15 7 12 
89 IG 3 II 7 T20IRO 


tillväxten för 1891. De mätningar, som skogvaktaren C. E. AN- 
DERSSON enligt min anvisning utfört på 5 10-åriga, 5 15-åriga 
och 5 20-åriga tallar, af hvilka i tab. 15—20 ett urval meddelas, 
bekräfta denna iakttagelse. Af dem framgår. att samtliga, med 
undantag af en 10-årig tall, visa ingen eller svag nedsättning af 


22 


RAN ag 


NILSSON : RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 


ab ErAS 


| |s 3 al SD Medellängden af 
FE SS SN EF sidoskottens årsafdelningar. | 
| [sel ös | 
| ESKAAOCS 
| ISA cr) 3 
| ju z2 Ek 1892 91 90 89 
| i | | I | 
| em: | | cm. cm cm; |tems. | 
| | | | 
| 1892 44 2 23 | 
i 91 FL 19 12 | . 
90 14 | Sa RKO 13 7 | | 
| I | I 
39 TT | 4 7 a 14 Sc 


ab LS: 


10 år, glest bestånd. 


SE NeolG | Medellängden af | 
| SAR 4) EN . 3 
| ÅR SDR sidoskottens årsafdelningar. 
| SVE ce SE 
| 82 ce) 
| = 2] 7 | 1892 91 90 39 88 I 
i I = OM I 
| | 

| | | | | 
| I em cm cm. cm. cm | cm. | 
| | | | | | 
| 1892 42 | 6 27 | | | 
| 91 SAR Ul Jia 22 227 | | | 
| I I I 
| 90 50 HLNNA20 2 OM RR | 

| I 
30 30 Ae | 26 21 30 22 | 

| 88 25 S 15 12 21 FARINA EES 


TADENKO: 


10 år, glest bestånd. 


Fa | 
| RE Medellängden af 
2 I =] = — - Å 
År [Ok OS sidoskottens årsafdelningar. | 
; nd Sko Era 
EN OSA SED 
SPSS An 
4 2) a 1892 91 90 89 | 88 
U - U 
I | I | 
| cm. cm. cm. cm. | cm. | cm. - | 
| | | | | | 
| | | | 
| Oo | 3 I I 
1892 | 351 | SANS | | | | 
I I 
| SET JA Ställer, 24 | | 
| HO si SE | 4 | FSA 20 | 20 | | 
39 16 Aa ER sv; | SJ de 0 
SSTFSNEST al ERS IST IR2 16 VA LEE fee I 
Se 
=) 


vid Bo och Skoga- 


Att väderleken 
holm, som ligga 20 km. från hvarandra, varit så olika, att däraf 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


dessa olikheter kunna förklaras, är ej sannolikt. 


längdtillväxten under 1891. 


72 


Tab. 17. Tab. 18. 
15 år, slutet bestånd. 15 år, slutet bestånd. 


FÖL: 6 IT 
SEEESNES Medellängden af SER 5 Medellängden af 
störas é |; : 2: 53 ; : ; | 
NG S Co SS 5 sidoskottens äårsafdelningar. 8 C SS 25 sidoskottens årsafdelningar. 
RE 
EE ere je RE ee 
- 25 Dn 1892 91 90 389 88 = 25 5) 1892 91 90 89 88 
cm cm. cm. | cm. cm. cm. cm, cm. cm. GM NEC cm. 
| 
1892 45 5 30 46 4 30 | 
91 a 22 34 40 4 22 20 
90 56 8 16 29 34 39 5 18 20 22 
89 46 5 10 15 30 26 31 4 14 18 19 21 
38 44 5 14 18 21 26 20 26 4 16 7 208 NETLOG 13 
Tab. 19. 20 år, slutet bestånd. Tab. 20. 20 år, slutet bestånd, 
1892 50 7 30 2057 3 Zi | 
91 43 4 24 22 52 4 25 34 | | 
90 36 7 20 23 22 54 4 26 25 SAT | 
89 40 4 [5 23 27 22 45 5 15 21 25 27 | | 
88 34 4 TA RR TO 24 23 18 58 4 10 15 20) 24 |- 220 


17 Den ringa tillväxten af dessa skottafdelningar beror på, att toppskottet blifvit förstördt af Zortrix turionana. 
I de 15- och; 20-åriga bestånden vid Bo voro 8—10 & af tallarna angripna på samma sätt. Den däraf föranledda 


tillväxtförlusten blir sålunda rätt betydlig. 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 73 


Af alla ofvan anförda förhållanden synes mig endast den 
slutsats kunna dragas, att nedsättningen af skottens längdtillväxt 
under 1891 beror på den barrförlust tallstekelns larver 1890 
förorsakat. 

Äfven tjocklekstillväxten visar en nedsättning under 1891, 
såsom framgår af nedanstående mätningar, hvilka visa årsringar- 
nas medelbredd på olika årsafdelningar af hufvudskottet hos de 
fätab. 3 under n:ry (tab. 21) och nr 3 (tab: 22) anförda trä- 
den. Däremot finnes icke någon nedsättning i årsringen för 1890. 


Tab. 21. 
i ; | 
Arsaf- År | 
delning. | 1892 91 90 89 88 37 36 
| | 
mm. mm. mm, mm. mm. mm. mm. 
| 1890 3,2 1,8 2,0 | | 
a 1889 3,0 2,8 SAS 2,0 
VARE) es 
| 1887 2,5 2,8 3,8 1,25 1,8 ISA 
1886 2,0 2,6 5 Ms 2,2 I55 
Medeltal 2,68 | 2,50 | 3120 | 1,52 1,00 1,85 jär Iso 
Fab. 22 
E | 
Års- År 
afdelning. | 1892 | 91 90 39 88 87 386 85 84 33 
| | 
mm. mm. mm. mm. mm. mm. mm. mm. mm, mm. 
1891 2,60 | I,60 | 
90 25801 11 2,70. |. T,50 | 
$9 2,75 | 3x10 | 3,35 | 2,20 | | 
88 270010 2520: | 3580 | "3445 | 1,55 | 
87 2,35 2,25 | 3,95 3,59 | 2,35 1,60 I | 
36 2,50 | 2725 | 3,35 | 375 | 3505 | 2050 | 
| 
84 2,30 | 1,85 | 3.35 | 2,85 | 1,75 | 2,40 | 3,25 | 2,05 | I,00 
83 2,25 | 1,55 | 2,55 | 2,80 | I,55 | 2,00 I 2,25 | 2400 1,80 | O,35 
Medeltal | 2,53 2,19 | 3,15 3,09 | 2,05 2,13 2,03 | 2,02 | 1,40 0,85 


För att afgöra hur det förhåller sig med barrens utveckling, 
har jag uppmätt barr, tagna vid midten af 1892 och 1891 års 
årsafdelningar på såväl hufvud- som sidoskott af 10 tallar med 


25 


74 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


utpräglad tillväxtnedsättning under 1891, men valda.på större 
afstånd från hvarandra och inom olika bestånd. Resultatet af 
dessa mätningar ses i nedanstående tabell, i hvilken medelbarr- 
längden är beräknad efter mätningar af 30—40 barr för hvar 
särskild skottafdelning. 

Det framgår däraf, dels att såväl 
RR JET LR hos hufvudskottet som sidoskotten 


från midten af en nedsättning af barrlängden ägt 
rum 1891, dels att hufvudskottets 


sidoskottens ; 
årsafdelning. barr äro starkare utvecklade än si- 


hufvudskottets 
årsafdelning. 


1892 | 1891 doskottens. 


Med hänsyn till sidoskottens an- 


+7:5 [17 dal Har ej någon utpräglad skillnad 


mellan 1892 och 1891 kunnat påvisas. FEj häller äro några 
följdsjukdomar, framkallade af tallstekelns uppträdande, iakttagna. 
Af det anförda framgår: ; 
1) att såväl med hänsyn till skottens längd- och tjockleks- 
tillväxt som med hänsyn till barrens storlek en tydlig nedsättning 


förorsakats af tallstekelns uppträdande, och att denna nedsättning 


ägt rum året efter härjningen; 

2) att någon följdsjukdom icke har uppträdt, och att under andra 
året efter härjningen tallarna redan hafva återtagit sin normala till- 
växt, hvadan någon framtida tillväxtförlust ej är att befara. 

De medel man hittills känner mot tallstekeln äro dels in- 
samling af puppor på vanligt sätt, dels dödande af själfva lar: 
verna. Det senare utföres lättast genom att krossa dem medelst 
två med handtag försedda brädlappar af lämplig storlek. Då 
larverna äro samlade klungvis och hufvudsakligen angripa yngre 
träd, möter detta ej någon synnerlig svårighet. För att lättare 
komma åt högre upp sittande larver, kan man af 2 smärre stän- 
ger göra en tång och vid dess käkar fästa de ofvannämnda bräd- 
lapparna. 

Då den skada tallstekeln anställer, om, såsom här är fallet, 
dess uppträdande är inskränkt till ett år, är relativt ringa, kan dock 
ifrågasättas, om någon särskild åtgärd är nödvändig. Annorlunda 
kan naturligtvis förhållandet gestalta sig, om den skulle uppträda 


Hd! 


flera år ; å ; rad. 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 


= 
in 


Ni: 


Af föregående framställning framgår, att den skada, som 
svampar och insekter under vissa förhållanden tillfoga våra skogs- 
träd, kan vara ganska betydlig. Det har framhållits, att dels 
vårt lands relativt kalla klimat och dels (särskildt beträffande en 
del skalbaggar), att kvarliggandet af skogsaffallet i skogen skulle 
så starkt bidraga att minska denna skada, att vi ej skulle hafva 
något synnerligt att frukta af trädsjukdomar. Detta är dock näp- 
peligen riktigt. Orsaken till att trädsjukdomar hos oss mindre 
låtit tala om sig ligger, enligt min åsikt, dels däri, att de min- 
dre uppmärksammats, dels och framför allt däri, att våra skogar 
hittills till största delen utgjorts af olikåldriga blandbestånd. 
I samma mån genom en rationell skogskötsel kulturskogar eller 
m. a. o. mera likåldriga och rena bestånd få större utbredning 
inom vårt land, dess större betydelse torde trädsjukdomar erhålla. 
Såväl om svampar som insekter gäller nämligen, att hvarje art 
ofta är bunden vid ett bestämdt trädslag och ofta äfven hufvud- 
sakligen till en viss åldersklass af detta trädslag. Följden häraf 
blir tydligen, att i ett likåldrigt rent bestånd en af dessa 
förorsakad sjukdom lättast kan gripa omkring sig och förorsaka 
en härjning. I ett olikåldrigt rent bestånd är en starkare 
förökning af en del svampar och insekter försvårad därigenom, 
att de åldersklasser, som icke angripas, komma att till viss grad 
isolera dem, som angripas. Exempel härpå lämna snytbaggarna, 
hvilka i allmänhet endast angripa yngre plantor och därför i olik- 
åldriga bestånd: ej anställa så stor förödelse som i likåldriga rena 
skogsbestånd. I ett blandadt bestånd är en starkare förökning af 
ett ännu större antal svampar och insekter försvårad, nämligen för 
alla, som äro bundna vid ett bestämdt trädslag. Här kommer 
tydligen det trädslag, som 'ej angripes af en viss svamp- eller 
insektart, att verka hämmande på dess utbredning och sålunda 
till viss grad skydda det trädslag, som kan angripas. Lätt inses, 
att ett olikåldrigt blandbestånd är ännu mera egnadt att 
inskränka af svampar eller insekter förorsakade sjukdomar. Då 
emellertid olikåldriga bestånd i allmänhet medföra olägenheter i 


27 


76 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


andra hänseenden, synes det som likåldriga blandbestånd vore - 


att föredraga. Att blandbestånd äfven i andra hänseenden kunna 
vara fördelaktiga, t. ex. därigenom att markens näringshalt bättre 
tillgodogöres och stormfastheten blir större, i det fall beståndet 
består af trädslag med djupgående och ytligt rotsystem, ligger i 
öppen dag. 

Af det anförda torde framgå, att trädsjukdomar i vårt land 
efter all sannolikhet komma att spela en större rål än hittills. 
Att en fullständig kännedom om en sjukdoms orsak och förlopp 
utgör en nödvändig förutsättning för att med framgång bekämpa 
densamma, , torde numera få anses som ett allmänt erkändt sak- 
förhållande. Tillika är kännedomen om storleken af den skada, 
hvarje särskild sjukdom förorsakar, nödvändig för att kunna be- 
stämma huru mycket med ekonomisk fördel kan uppoffras på 
dess motarbetande. Att en kännedom om trädsjukdomarna i dessa 
hänseenden endast genom planmässigt bedrifna omfattande under- 
sökningar kan ernås är otvifvelaktigt. Därför är det ock af vikt, 
att ett planmässigt och omfattande studium af trädsjukdomarna 
inom vårt land så snart som möjligt komme till stånd. 

Därvid måste i första rummet förekomsten af de för skogen 
skadliga svampar och insekter i vårt land närmare undersökas, 
och den inverkan hvar särskild art utöfvar i detalj pröfvas. 
Vidare måste äfven undersökningar öfver de särskilda arternas 
utvecklingshistoria anställas, dels för att pröfva i hvad mån de 
1 andra land i detta hänseende vunna resultat äga tillämpning på 
vårt land, dels ock för att utveckla kännedomen om ännu ej kända 
arter. De sistnämnda undersökningarna, särskildt hvad svam- 
parna beträffar, kräfva i allmänhet, för att på ett fullt tillfreds 
ställande sätt utföras, ett särskildt anordnadt laboratorium med 
därtill hörande försöksfält. De förstnämnda åter måste till stor 
del utföras i själfva skogen och kunna fullföljas på insamladt 
lämpligt material, äfven utan tillgång till särskildt laboratorium. 
På denna grund synes uppmärksamhetén i första hand böra rik- 
tas härpå. Lättast torde en öfversikt af trädsjukdomarnas upp- 
trädande i vårt land vinnas genom en detaljerad undersökning 
af några härför lämpliga kronoparker, belägna inom olika delar 
af landet och så valda, att de representera typer af de i vårt 
land mäst utbredda skogsbestånden. TWtan stora medel torde på 

28 


rÅ 
Br 


NILSSON: RESEBERÄTTELSE TILL DOMÄNSTYRELSEN. 9 ÅG 


detta sätt, såväl i vetenskapligt som praktiskt hänseende, ganska 
betydelsefulla resultat kunna ernås, och särskildt skulle detta 
blifva fallet, om dessa undersökningar sattes i samband med un- 
dersökning af markbetäckningen i olika skogsbestånd inom skilda 
delar af vårt land. Härigenom kunde ock en ökad kännedom 
om våra skogar vinnas, hvilken, i förening med undersökningar 
öfver hvarje särskildt trädslags utveckling och tillväxt, kunde ge 
en totalbild af skogarnas förhållanden i vårt land. 

Jag har ansett mig här böra påpeka detta önskningsmål, då 
jag anser det vara af stor vikt för vår skogshushållnings fram- 
tida utveckling, att dylika undersökningar snart komma till stånd. 


UEBERSICHT. 


Zum Studium iäber die Einwirkung der Blattkrankheiten der 
Bäume wird, von unserer bisherigen Kenntniss der normalen Le- 
benserscheinungen ausgehend, zuerst rein theoretisch untersucht; 
wie eine Blattkrankheit resp. ein Blattverlust wirkt. Diese Unter- 
suchung ergiebt, dass durch eine Blattbeschädigung zuerst die 
Assimilationsthätigkeit der nicht geschädigten Blätter bis zur 
maximalen Leistungsfähigkeit gesteigert wird; sodann tritt ein 
Nahrungsverlust ein, dessen Grösse hauptsächlich von der Grösse 
des Blattverlustes, der Stellung der angegriffenen Blätter und der 
Zeit der Blattbeschädigung abhängig ist. Dieser Nahrungsverlust 
kann einen Zuwachsverlust, eine Verminderung der Samenproduk- 
tion und der Reservenahrung verursachen. Die Verminderung 
der Reservenahrung kann einen ferneren Zuwachsverlust oder, 
bei Kaalfrass, auch den Tod der Bäume herbeifähren. Unter 
Umständen ruft der Zuwachsverlust auch Folgekrankheiten hervor. 

Während der Jahre 1889 und 90 wurden etwa 200 Har. 
Kiefernwald in der Provinz Nerike von Bupalus piniarius ver- 
heert. Durch die Untersuchungen des Verf. in Herbste 1892 
hat sich herausgestellt, dass von bis dahin kräftig gewachsenen 
Bäumen (vergl. Tab. 1—3) in 130-jährigen Beständen etwa 
THO Uund) In sojjahngen) bis gor resmabgestorbenisimd. 


29 


78 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Diese Bäume waren grösstentheils von Ågaricus melleus befallen, 
wahrscheinlich als Folgekrankheit. 'Die angegriffenen aber nicht 
getödteten Bäume hatten, laut Tab. 4 und 5, eine ganz erheb- 
liche. von Qualitätsverschlechterung des Holzes bagleitete (vergl. 
Tab. 7, S. 64) Zuwachsverminderung erlitten, die jedoch noch 
nicht ihr Maximum  erreichte. - Hervorzuheben sei noch, dass 
sämmtliche getödteten Bäume zufolge Blauwerdens nicht als Nutz- 
helz verwendet werden konnten. 

In derselben Provinz trat 1890 in 10—30 jährigen Kiefer- 
Beständen eine sehr ausgedehnte Verheerung — 20c,000 Har — 
von Lophyrus rufus auf. Auch durch dieses TInsect wurde 
ein nicht unerheblicher Zuwachsverlust verursacht, der, wie 
Tab. 8—--22 und S. 74 zeigen, die Nadeln, die Sprossen und 
die Jahresringe von 1891 betraf. Das Massenauftreten des In- 
sects war auf das Jahr 1890 beschränkt; schon 1892 waren 
wieder normale Zuwachsverhältnisse eingetreten. 

Schliesslich wird darauf aufmerksam gemacht, dass reine, 
gleichalterige Bestände am meisten, ungleichalterige Mischbestände 
am wenigsten von Insecten und- Pilzen befallen werden, und dass 
eine  baldige, planmässige Untersuchung der Baumkrankheiten 
Schwedens im. Interesse des Waldbaues sehr erwinscht wäre. 


 Catocala Adultera MENn., som af A. VON NORDMANN och . 
hans son ARTUR först 1855 upptäcktes 1 Finland, men sedermera 
ej blifvit återfunnen, fångades där på lockbete förliden sommar af 
prof. JOHN SAHLBERG, som benäget lämnat underrättelse härom. 


S. L. 


19 


JOHN OBADIAH WESTWOOD. 


Den 2 jan. d. å. slocknade stilla efter någon tids sjuklighet 
denne berömde veteran bland entomologerna »rik på år och ära», 
såsom det heter om honom i en engelsk dödsruna. W. var född 
1 Sheffield den 22 dec. 1805 och var således något öfver 87 år 
gammal, då döden träffade honom. Det var meningen att han 
skulle ägna sig åt advokatyrket och han blef verkligen antagen som 
advokat och delägare i en juridisk firma, men hans:håg drog 
honom oemotståndligt till entomolöogien, och: inom denna veten- 
skap gjorde han sig snart bemärkt genom talrika monografier 
öfver en mängd insektsläkten och familjer. Grundläggande för 
hans anseende som entomolog var isynnerhet hans 1838—13840 
utkomna, stora och utmärkta arbete Introduction to the modern 
classification of insects founded on the natural habits and cor- 
responding organisation of the different families, 2 digra band 
med 2,500 fig., i hvilkas tecknande han ägde en oöfverträffad 
säkerhet och noggrannhet, och denna fullkomligt artistiska talang 
skänkte just "WEsTWwooDS arbeten alltid: ett framstående värde. 
Några få af hans mera betydande arbeten reå för öfrigt här an- 
föras: British moths and their tränsformations (2 bd med 114 
färglagda tafl., 1843—1845), Arcana entomologica (2 bd, 95 
färgl.” tafl., 1843), The genera of Diurn. Lepid. (tillsammans med 
Epw. DOouBLEDAY, 2 bd, 86 färgl. tafl., 1852), The butterflies of 
Great Britain (ny uppl. med färgl. tafl., 1854). Såsom belöning 
»för långvariga undersökningar i entomologi, omfattande alla fa- 
miljer af insekter från alla trakter af jorden» tillerkändes W. 
1855 af Royal Society en af de kongl: guldmedaljer, som detta 
vetenskapssällskap äger att utdela, och 1861 kallades han till 
innehafvare af den för hans räkning af hans vän och gynnare, 


I 


80 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


the reverend mr HoPpE, upprättade Hopeanska professuren i zoologi 
vid Oxfords universitet. WESTWOODS författareverksamhet är all- 
deles öfverväldigande. Redan 1862 steg antalet af hans utgifna 
arbeten till 378, och han var fortfarande verksam intill sista tiden. 
Så utgaf han 1874 Thesaurus entomologicus oxoniensis och 
1889, vid 84 års ålder, Revisio Insectorum familie Mantida- 
zum. Äfven med kräftdjuren har W. arbetat, hvarom hans i 
förening med SPENCE-BATE 1861—1869 utgifna History of british 
sessil-eyed Crustacea bär vittne. Vid sidan af sina zoologiska 
forskningar har han äfven idkat arkeologiska studier och såsom 
en frukt af dem utgifvit » Paleographia sacra pictoria» (1845), 
Illuminated illustrations of the Bible (1849) och Facsimilies of 
the miniatures and ornaments of Anglosaxon and Irish MSS. — 
WEsTwOooD var sedan 1872 hederspresident i Entomological So- 
ciety i London och för öfrigt hedersledamot af talrika naturveten- 
skapliga sällskap samt inkallades 1883 såsom sådan äfven i Ent. 
Föreningen i Stockholm, Han var medlem af Linnean Society, 


men lät sig aldrig inväljas i the Royal Society. 
(6 NI VE 


Odont&eus Mobilicornis FaBR. Denna för vårt land ytterst 
sällsynta Geotrupid har, enligt postexpeditören B. VARENIUS, ånyo 
blifvit anträffad, denna gång vid Malmö. THOMSON uppgifver, 
att den först blef funnen på svedjefält nära Kalmar af LiItJEBLAD 
och sedermera vid Anneberg i Småland af BoHEMAN. Den sist- 
nämndes exemplar finnes i riksmuseum, tillika med ett annat från 
Blekinge. Det Bohemanska anträffades flygande 1 skymningen, 
och samma var äfven förhållandet med det, som nu senast fån- 
gades. 


Sale 


NN 


31 


EREDERAURS 


Den såsom entomologisk skriftställare flitige professor O. M. 
REUTER i Helsingfors har under ett års tid redan hunnit offent- 
liggöra sin tredje afhandling, förutom en på tyska språket, an- 
gående ängsmasken. Då den senast utgifna kommit mig tillhanda 
först sedan min berättelse om undersökningarna i Norrbotten blif- 
vit tryckt, och dess intressanta innehåll antagligen ej på annat 
sätt kommer till svenska allmänhetens kännedom, så tager jag 
mig friheten att här 1 möjligaste korthet redogöra för detsamma. 

Afhandlingens titel är följande: Ängsmasken II. Berättelse 
öfver en på K. Finska Hushållningssällskapets bekostnad 
sommaren 1892 företagen resa i och för studium af ängs- 
masken och de naturliga medlen till dess utrotande af O. 
M. REUTER. Den är 28 sidor stark och indelad i två afdelningar, 
af hvilka den första behandlar »Undersökningar om maskens 
härjningar». Här underrättas man om, att dylika, delvis af myc- 
ket allvarsam beskaffenhet, förekommo äfven år 1892 uti många 
trakter af Finland, dock företrädesvis på sådana ställen, som 
förut under härjningsperioden blifvit skonade. 

Den regniga försommaren hade haft föga inverkan på gräs- 
masken, icke ens en öfversvämning, som på våren lagt en trakt 
under vatten i tre till fyra veckors tid, kunde hindra skadedjuren 
från att sedermera uppträda på samma ställe. Författaren anta- 
ger därför, att äggen, icke larverna, där öfvervintrat, då de sist- 
nämnda ej skulle kunna motstå en längre tids vistelse i vatten. 

I likhet med undertecknad hyser författaren den åsikten, 
att »den egentliga härden för gräsmaskens utveckling äro tåtel- 
tufvorna», och man börjar äfven bli allt mer öfvertygad om, att 
tuftåteln (Åira Cespistosa) bör utrotas och ersättas med timotej 

Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 2 (1893). 1 6 


a ST RENg 
äl För) 


82 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


eller ängskafle. — Gödning med latrinspillning tros vara ett 
medel mot gräsmasken. För öfrigt framhåller äfven författaren 
nyttan af de angripna fältens plöjning, dock hälst på våren, på 
det man må hinna i tid beså dem med hafre. Sker plöiningen 
först efter härjningens upphörande, båtar den föga, ty masken 
skall naturligtvis uppträda föliande år på närbelägna gräsvallar, 
som förut gått fria för härjning, om den föregående generationen 
fått i fred utveckla sig. 

Den omständigheten att gräsrötterna efter en härjning stundom 
befunnits skadade så, att till och med tåteltufvorna förlorat sitt 
fäste i rharken, har man vanligen tillskrifvit gräsmasken. För 
sin del har undertecknad ailtid betviflat, att detta skadedjur kan 
vara orsaken härtill, men jag kom ej i tillfälle att se några på 
så sätt angripna gräslindor under vistelsen i Norrbotten. Detta 
lyckades likväl för förf., som således kunde undersöka dylika, 
hvarvid han öfvertygades om, att skadan åstadkommits, icke 
genom gräsmask, utan af grå och fotlösa larver till de tvåvingade 
och myggliknande insekter, som vanligen benämnas harkrankar 
(Tipula). | 

Den andra och intressantaste afdelningen handlar om »Un- 
dersökningar om maskens förgörande», hvilka här behandlas ut- 
förligare än i de föregående afhandlingarna om ängsmasken. Däri 
omnämnes först, att en hr K. G. BERGSTRÖM i Tammerfors upp- 
täckt ett medel, bestående af ett pulver, som ovilkorligen skulle 
döda maskarna, om det utströddes på fältet i ett tunnt lager. 
Länsagronomen M. BREMER hade försökt medlet med god fram- 
gång, men ansåg det nog dyrt, då en »tunna» sådant pulver 
kostade 4 mark (2,88 kr.) och »5 å 10 tunnor» behöfvas till !/2 
hektar. Uppfinnaren håller medlets fabrikation hemlig, och om 
det är oskadligt för gräset eller ej, omnämnes icke af författaren. 

Bland larvsjukdomar anföras två slag, nämligen sådana, som 
förorsakas af svampsporer (muscardin) och de som uppkomma 
af bakterier (flacherie och pebrin). Sporer till den svamp, som 
angriper ållonborrelarverna, nämligen Botrytis Tenella, utströddes 
såväl af förf. som andra bland gräsmaskar i försökskärl, utan 
något säkert resultat. Enligt LECOEUR skola de dock angripa 
larven till frostfjärilen (Cheimatobia Brumata 1.) 

Hos herr G. DURCHMAN uppstodo parasitsvampar i försöks- 


2 


LAMPA: LITTERATUR. 83 


kärl bland där instängda gräsmaskar, hvilka af prof. ELEVING 
förklarades tillhöra släktet /sarza. Förf. uppmanar till fortsatta 
försök med denna svamp, äfvensom med den hos vanliga hus- 
flugan förekommande Empusa Musce, hvars sporer genom luften 
kunna öfverföras från angripna individer till friska. 

Angående bakteriesjukdomen eller larvpesten (flacherien) 
har författaren efter flera experimenter vunnit den erfarenheten, 
>att fHacherien utan svårighet kan framkallas bland ängsmasken»>, 
och »att sjukdomen hastigt griper omkring sig, sedan den en 
gång utbrutit». I blodet hos sjuka larver upptäcktes af d:r C. 
LUNDSTRÖM 1 Helsingfors två stafformiga baciller, en större, den 
allmännaste, och en mindre samt en rund mikrokock. Några 
experimenter ute å fälten på lefvande gräsmaskar med de ren- 
odlade bakterierna ägde ej rum, emedan de förra redan voro 
borta, då de senare erhöllos, utan företogs i stället försök med 
andra larver. Dessa försök äro af sådant intresse, att jag anser 
mig böra något utförligare omnämna dem. Resultaten blefvo 
som följer. 

1. Larvpestbaciller inympades på ena sidan af en roffjäril- 
larv (Pieris Napi L.), och efter omkring ett och ett halft dygns 
förlopp var larven död af pesten. 

2. Larver af kålmottet (Plutella Cruciferarum ZELL.) be- 
strökos medelst en pensel med den bacillförande lösningen och 
blott en del af dem förvandlades till puppor efter ett par dagar, 
men de andra dogo af pest. 

3: Två. larver af samma harkrankart (Zzpula ÖOleracea 1.) 
som skadar gräsroten, ympades på enahanda sätt och dogo inom 
fyra dagar. 


4. Sex larver af nyssnämnda art doppades i den bacillfö- 
rande lösningen och infördes i en burk med grästorf på botten 
denm,ro, augusti. Den 30. voro: två af denr döda af pest, två 
lefde och två hade öfvergått till puppor. Den 12 sept. var ytter- 
ligare en död, men en parasitsvamp (Cordyceps) hade uppskjutit 
ur dess kropp. Enligt d:r KARSTEN befanns denna svamp vara 
uppfylld med bakterier i stället för sporer, men om dessa bakterier 
hade någon gemenskap med pesten eller ej, blef dock icke utrönt. 

5. Två -kålfjärillarver (Pieris Brassice LL.) ympades och 
voro döda efter 36 timmar. 


[ES 


84 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


6. Dylika larver infördes äfven i en burk, tillika med kål- 
blad, på hvilka gjutits en med vatten utspädd bacillhaltig lösning, 
men från alla utkommo Pteromalinlarver (?), som strax förpuppade 
sig. Någon annan sjukdom kunde ej märkas, och parasiterna 
syntes ej lida något men af bacillerna. 

7. Larver af nässelfjäriln (Vanessa Urtice L.), inlades i 
fyra burkar, i den ena burken (a) 2 larver, som voro stuckna 
på samma sätt som vid ympningen, men medelst en fullkomligt 
ren platinanål, för att utröna om stinget i och för sig själft kunde 
vara för larven lifsfarligt; i en annan burk (6) två larver, ym- 
pade med bacillförande lösning, och dessutom en, som var full- 
komligt orörd; i en tredje (c) två larver, bestrukna med lösning 
medelst pensel, samt en alldeles orörd; och slutligen i en fjärde 
(d) tre larver, hvilkas foder begjutits med vattenblandad, bacill- 
förande lösning. Alla utom de sistnämnda erhöllo friska nässlor 
till föda. Redan följande dag voro de ympade larverna döda i 
burken 4 och dagen därpå äfven den oympade, som således 
smittats af de andra. Samma dag syntes äfven larverna i c och 
d sjuka, men de i 4, som stuckits med den rena nålen, voro alla 
lifliga och friska. 

8. Den 27 augusti ympades larven till en växtstekel (Cim- 
bex), den 29:e visade han teeken till sjukdom och den 30:e var 
han död. 

9. En fullvuxen larv af trädödaren (Cossus Cossus IL.) ym- 
pades den 28 augusti, och den 1 december visade denna sig 
ännu kry, men dagen därpå var han död af pest. Dess färg förändra- 
des snart från rödbrun till blågredelin, utom på de två bakersta 
kroppsringarna. 

ro. Larven af syre-aftonflygaren (Åcronycta Rumäicis 1.) dog 
inom få dagar efter ympningen. 

11. Den 5 september upprepades försöket n:o 7, men nu 
med 6 larver i hvarje burk, Resultatet blef detsamma, ty de, 
som voro i burken a förblefvo friska, och de öfriga dogo efter 
1—3 dygn. 

Liksom hos oss har pest varseblifvits äfven hos tallstekel- 
larver (Lophyrus). 

Af ofvanstående försök drager förf. följande slutsatser: »Att 
den i renodlingar bevarade flacheri bacillen, antingen den direkt 


4 


LAMPA: LITTERATUR. 35 


inympas i larvernas kropp eller inkommer i denna genom and- 
hålen eller förmedelst näringen införes i munnen eller till och 
med blott fästes vid huden, förmår inficiera larver af olika famil- 
jer — ja till och med af olika ordningar — samt att den snabbt 
förökar sig i larvkroppen och inom ett till några få dygn föror- 
sakar dess död. > 

Huru länge bakterierna genom renodling bibehålla förmågan 
att sprida död bland de insektlarver, med hvilka de komma i 
beröring, är ännu obekant, då försök under en längre tid icke 
kunnat anställas. Lämpligaste sättet att sprida pesten bland lar- 
verna ute på fälten är ännu ej funnet, men förf. tänker detta 
skall kunna försiggå genom att utblanda den i kakor af stelnad 
buljong erhållna bacillförande lösningen med vatten, hvilket sedan 
medelst en vanlig, med stril försedd tunna utsprides öfver de af 
gräsmaskar besökta fälten, Huru stor vattenmängden kan vara i 
förhållande till lösningen, för att denna ej skall förlora sin kraft, 
måste först genom försök utrönas. Författaren tror, att billigare 
renodlingsmaterial än buljong eller gelatin, skall kunna uppfinnas, 
blott försök blifva gjorda. 

Som författaren anser, att åtskilliga betydelsefulla försök 
ännu återstå, innan man vågar tillmäta dessa utrotningsmedel 
någon större praktisk betydelse, önskar han att äfven under som- 
maren 1893 få komma i åtnjutande af Kejs. Finska Hushållnings- 
sällskapets understöd för att fortsätta och afsluta experimenten. 
Prof. REUTERS sista afhandling är liksom sina föregångare väl 
värd att studeras af hvar och en, som är intresserad af gräs- 
masken och dess utrotande. 


Beretning om Skadeinsekter og Plantesygdomme i 
1892. Af W. M. SCHÖYEN, Landbrugsentomolog. Den andra 
årsberättelsen af Norges landtbruksentomolog har nyss blifvit syn- 
lig i »Aarsberetning angaaende de offentlige Foranstaltninger til 
Landbrugets Fremme i Aaret 1892». Den redogör icke allenast 
för de växtskador, som förorsakats af insekter, utan äfven för 
sådana sjukdomar, som uppkommit i följd af parasitsvampar. 
Man har nämligen i Norge ansett sig kunna, åtminstone till en 


- 


2 


386 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


början, förena båda dessa hvar för sig vidlyftiga och maktpålig- 
gande forskningsområden i en enda persons hand. Vi tro oss böra 
här i korthet redogöra för denna intressanta årsberättelses inne- 
håll (dock med förbigående af det, som rör parasitsvamparna), 
emedan det kan vara tillämpligt äfven på våra förhållanden. 

Af berättelsen framgår först och främst, att ett allmännare 
intresse för att erhålla någon kännedom om de små fiender, som 
arbeta på att förminska jordens afkastning och vålla ekonomisk 
förlust, börjat uppstå äfven i Norge hos landtmän och trädgårds- 
odlare. Författaren hyser äfven han den ofta uttalade åsikten, 
att ju mer man får ögonen öppna angående betydelsen af en 
sådan kännedom, ju mer kommer man att inse behofvet af råd 
och vägledning för upptagandet af kampen mot »otyget», istället 
för att hopplöst och med slö likgiltighet låta fienderna obestridt 
behålla fältet; samt att ju intensivare jordbruket kommer att drif- 
vas, desto nödvändigare skall det för landtmannen blifva att vara 
på sin vakt och att i tid begagna sig af de medel, som kunna 
stå till buds, för att minska den ekonomiska förlust, som åstad- 
kommes genom skadeinsekter och växtsjukdomar, till den minsta 
möjliga. 

Författaren framhåller äfven det stora behofvet af en landt- 


bruksvetenskaplig försöksstation, där nödvändiga undersökningar 


och försök angående verkningarna af de medel, som föreslås till 
användning mot skadeinsekterna, kunna verkställas, då man för 
närvarande är nästan uteslutande hänvisad till de erfarenheter, 
som gjorts i utlandet, där förhållandena i många afseenden äro 
olika våra. ; ; 

Sädesknäpparens larver hafva äfven i Norge gjort skada på 
brodden af korn och hafre, men afkomman efter en annan art, 
metallfärgade knäpparen [Corypmbites (Elater) ZEneus TL,| har 
äfven visat sig vara ett skadedjur, och prof på larven hade er- 
hållits från Kristianssund. Författaren har. funnit, att denna 
larv borrar sig in i potatisknölarna på samma sätt som sädes- 
knäpparens. 

Ett längre omnämnande ägnas nu, liksom i en föregående 
berättelse ett slags hoppstjärt (Lipura Armata), hvilken uppträdt 
talrikt och vanligen haft sitt tillhåll inuti de sådda och mältade 
kornen af hafre och korn. Tillsammans med detta djur har man 


6 


äran 


LAMPA: LITTERATUR. 37 


dock alltid anträffat knäpparelarver, hvarför frågan om dess skad- 
lighet för friska korn eller plantor ännu kan anses oafgjord. 

Äfven om harkrankslarvernas skadlighet har man tvistat, då 
mången ansett, att dessa taga sin föda endast från växtmyllan i 
jorden. Man har likväl på senare tiden kommit till full. visshet 
om, att dessa grå och fotlösa larver göra skada på de flesta 
kulturväxters både rötter och blad samt att de förekomma ymni- 
gast på öar och i kusttrakter. I Norge hafva de uppträdt i 
västra delen, men icke så vidt man vet uti den östra. Den all- 
männaste arten är kål-harkranken (ZTipula Oleracea), hvilken tal- 
rikast vistas om hösten på gamla och fuktigt belägna ängar, där 
honan i augusti och september lägger sina 2—300 ägg vid gräs- 
rötterna, och larverna sedan förekomma den följande sommaren. 
På gräset göra dessa larver föga märkbar skada (se likväl refe- 
ratet öfver »ängsmasken» å sidan 82), men efter gräsvallens plöj- 
ning och besåning, lida vårsädesplantorna mången gång betydligt 
genom deras angrepp. 

Författaren lämnar utförlig beskrifning på såväl larven som 
den utbildade insekten samt uppmanar till uppmärksamhet rörande 
de många arterna i släktet, på det man må få utredt, hvilken 
eller hvilka af dessa, som äro skadliga för något visst växtslag. 

Såsom utrotningsmedel anbefalles vältning, hälst med något 
slags järnvält, vid den tid på dygnet, då larverna befinna sig ofvan 
jord för att äta af sädesbroddens blad, hvilket äger rum om natten 
eller äfven på dagen under mulet väder. De larver, som då ej 
krossas af välten, få svårt att nedkrypa igen sedan jorden till- 
packats och blifva ett lätt byte för sina fiender. Genom en för- 
nyad vältning blifva många af de kvarlefvande dödade. Såsom 
medel att förekomma skadedjurets uppträdande rekommenderas att 
plöja de gamla gräsfälten innan harkrankarna hunnit på dem lägga 
sina ägg; att låta kreatur afbeta fälten eller att beströ dem med 
gaskalk eller koksalt vid tiden för äggläggningen. Då det van- 
ligen är på fuktig mark, som harkrankarna hafva sitt förnämsta 
tillhåll, tillrådes densammas fullständiga afdikning och för öfrigt 
ymnig gödning samt omsorgsfull skötsel. 

Kornflugan (Chlorops Taeniopus) äfvensom kornbladflugan 
(Hydrellia .Griseola) hafva under år 1892 uppträdt äfven uti 
Norge i högre eller mindre grad. Den sistnämndas larver minera 


7 


88 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


bladen af såväl korn som hafre. Mot deras angrepp tillrådes 
öfvergödning med t. ex. chilisalpeter, för att göra plantorna mer 
motståndskraftiga, samt möjligen grundlig vältning. 

En annan tvåvingad skadeinsekt omnämnes äfven utförligare 
till såväl utseende som lefnadssätt, nämligen en gallmygga, som 
af författaren kallas kornmyggan, till skillnad från hvetemyggan, 
och hvilken han anser vara tyskarnas »Getreideschänder» (Ceci- 
domyia Cerealis SaAuTt.). Den beskrefs redan af SAUTER 1817, 
och dess larver gjorde under åren 1813—18 stora förödelser på 
korn och spelt i flera trakter af Baden och Wiärtemberg. Seder- 
mera visade de sig äfven i Schlesien och senast i England 1885. 
Larven liknar hvetemyggans till storlek och utseende, men är mer 
plattad och af ljust mönjeröd färg. Den lefver mellan strået och 
bladslidorna på kornplantor och förorsakar deras död kort efter 
sedan de gått i ax. De sjuka plantorna få snart en brunaktig 
färg och se ut nästan som om de vore svedda genom eld. 

Undertecknad upptäckte dylika mygglarver uti kornstrån på 
Eknö, 1 närheten af Furusund, sommaren 1887, och var där en 
ganska hög procent af stråna skadade i följd af deras angrepp. 
Detta omnämndes uti en årsberättelse till Kongl. Landtbruksaka- 
demien, men som denna aldrig blifvit tryckt, har fyndet ej blifvit 
allmännare bekant. Jag misstänkte äfven, att larverna härstam- 
made från Cecidomyia Cerealis, men vågade ej med säkerhet 
påstå detta, då deras återstående förvandlingar ej blefvo iakttagna 
i brist på lämpligt förvaringsrum för vintern. Jag vill minnas 
att mig förevisats kornstrån, som hade samma svedda utseende 
som deras, hvilka voro angripna af nämnda myggas larver, och 
att man ansett parasitsvampar vara orsaken därtill, i följd hvaraf 
jag blef villrådig angående den rätta förklaringsgrunden till sjuk- 
domen. Här föreligger troligen ett fall bland de många, där en 
planta angripits af två helt olika sjukdomar, utan att man ännu 
lyckats afgöra hvilken af dessa, som egentligen är första orsaken 
till hennes aftyning och död. För min del är jag benägen antaga, 
att mygglarverna uppträdt först och att, ifall parasitsvampar äro 
tillfinnandes, dessa insmugit sig i den redan sjuka plantan och 
sedan i hög grad påskyndat hennes undergång. 

Författaren yttrar sig ganska utförligt rörande orsaken till 
att gulnade och döda småax så ofta anträffas nederst å axen på 

8 


LAMPA: LITTERATUR. 39 


våra sädesslag, förnämligast hafren, och anför de förklaringsgrun- 
der, man sökt angifva härför, utan att dessa likväl äro fullt öfver- 
tygande. Man har nämligen trott, att skadan uppkommer dels 
genom åverkan af bladlöss, kvalster (Phytoptus) eller blåsfoten 
(Thrips), dels af ofullständig befruktning eller genom kylig väder- 
lek, som hindrar blomdelarnas utveckling medan småaxen ännu 
befinna sig inom bladslidorna. Att omfattande och omsorgsfulla 
undersökningar erfordras, för att kunna komma till full klarhet i 
denna sak, är påtagligt. 

Då det visat sig, att bladlössen göra största skadan på sen 
sådd säd, tillrådes tidig sådd, samt dessutom öfvergödning med 
gödningssalter. 

Den i sydligare belägna länder allmänna ärtbaggen (Bru- 
chus Pisz LIN.) har anträffats äfven i till Norge importerade ärter, 
utan att dock hafva vidare fortplantat sig. Faran för densammas 
acklimatisering anser förf. vara så godt som ingen i anseende 
till klimatets hårdhet. Det har ej häller visat sig, att denna 
insekt besitter några sådana giftiga egenskaper, att olägenhet af 
dess förtärande tillsammans med ärterna uppstått hvarken hos 
människor eller kreatur. 

Att kålfjäriln (Pieris Brassice Lin.) lägger ägg på kål- 
plantor redan innan dessa blifvit utplanterade, synes ofta vara 
fallet, och författaren råder därför till att noga granska plantorna 
före omflyttningen, på det äggen må kunna i tid dödas eller 
aflägsnas. å 

Kålmottet (Plutella Cruciferarum ZELL.) hade under år 
1892 varit allmänt på flera ställen i Norge och förorsakat ganska 
stor skada på kål, äfvensom på pepparrot, rättikor m. fl. Att ut- 
rota de på undersidan af bladen sittande små, gröna larverna är 
ej lätt, såvida man saknar lämplig duschapparat och den i Amerika 
mycket använda petroleumemulsionen, hvarom vidare här nedan. 

Mot jordloppor föreslås följande botemedel: 1) att hålla 
jorden fri från korsblommiga ogräs, 2) att bearbeta jorden om- 
sorgsfullt och befria henne från kokor, samt att undvika halm- 
blandad gödsel; 3) att så eller plantera, då jorden är fuktig eller 
då luften bebådar regn, på det plantorna må hastigt utvecklas. 
4) Vid uppdragandet af rofvor måste fröet sås tjockt, och på 
sådana ställen, där jordlopporna bruka vara mycket talrika, kan 


2 


90 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


man med fördel utså frö af något billigare slag, som fort gror, 
nederst i drillfårorna, hvarest skadedjuren hälst hålla till och där 
de då förses med tillräckligt med föda, medan själfva rofplantorna 
utvecklas och så att säga växa ifrån dem. 5) Att använda så- 
dana medel, som djuren sky, såsom t. ex. kolstybb, sågspån, 
som fuktats med karbolsyra eller petroleum (fotogen), kalkmjöl, 
sot, aska etc., hvilka utsås öfver plantorna medan de äro våta 
af dagg eller regn, eller öfverstrilning med petroleumemulsion, 
dekokt på malört, starkt utspädt kalkvatten m. m. eller slutligen 
vattning med sodalut, aska och vatten, hvilket medel ökar plan- 
tornas växtkraft och håller jordlopporna borta. 

Den i Amerika numera mycket använda petroleum-emulsionen, 
bestående af petroleum och såpa, jämte apparater för använd- 
ningen, kunna nu erhållas hos firman S. H. LUNDH & C:o i 
Kristiania. Mindre handsprutor kosta från 6—3 kronor och 
assuranssprutor för större behof 25 kr., samt därtill nödig fransk 
stril eller duschapparat 8 kronor. En liter emulsion med kärl 
lämnas för 1 krona, 1 större partier tilll 80 öre: 

Vill man tillaga emulsionen själf, kan detta ske på följande 
sätt: I 42/2 liter vatten upplöses under kokning !/1+ kgm såpa, 
hvarefter tillsättes 9 liter petroleum sedan vätskan aflägsnats från 
elden. Denna blandnings olika ämnen införlifvas med hvarandra 
med tillhjälp af sprutan, genom att kokheta pumpas ut och in 
under 35—10 minuter till dess de bilda en gräddliknande emul- 
sion, som vid användningen utspädes med vatten. Riktigt till- 
lagad kan emulsionen förvaras på ett kyligt ställe en lång tid 
utan att förändras. 

Användes emulsionen tidigt om våren, innan bladen slagit 
ut, lär den döda själfva äggen både efter bladlöss och fjärilar. 
För att döda äggen måste dock blandningen vara mer koncentre- 
rad "än eljest, +t.; ex. = Idel emulsion tillsstantoRdelanvattent 
Sedan äggen blifvit kläckta kunna de späda larverna dödas 
medelst en svagare blandning. Då träden blomma, böra de 
ej öfversprutas, emedan blommorna då taga skada, men väl före 
och efter blomningen. Mot bladlöss kan emulsionen utspädas med 
12—15 delar vatten, men är det fråga om larver, bör den vara 
något starkare. 

Författaren omnämner skador å blommor och fruktämnen 


10 


LAMPA: LITTERATUR. 91 


på körsbärs- och fruktträd, förorsakade af flugbaggen (Cantharis), 
hvilket är desto anmärkningsvärdare, som man hittills antagit, 
att dessa. skalbaggar voro rofdjur och endast lefde af andra 
insekter. 

Larverna till häggmalen (Hyponomeuta Padi och Variabilis) 
hafva äfven fördrifvits medelst petroleumemulsionen. Däremot har 
detta medel ej visat sig verksamt mot röda tallstekelns larver 
(Cophyrus Rufus), hvilka uppträdt i skogsplanteringar uti Norge 
under Hera års tid. 

Kastanieborrens (Melolontha Hippocastan) larver hafva 
vid plantskolan i Sandnes m. fl. ställen härjat betydligt, och man 
uppskattar förlusten endast vid nämnda plantskola till 50,000 
stycken z2-åriga plantor. Försök hafva gjorts med den mycket 
omtalade parasitsvampen Botrytis Tenella, utan att önskvärdt 
resultat blifvit uppnådt. Märkvärdigt nog angrepos ej alla de 
larver af sjukdomen, som blifvit i kärl med jord och smittämne 
behandlade på det föreskrifna sättet, ty flera af dem förblefvo 
friska. I Amerika lär man äfven experimenterat med från Frank- 
rike erhållen svamp på en med ållonborren närbesläktad skal- 
bagges larver, likaledes utan tillfredställande utgång. Hvaraf 
detta berott är dock svårt att afgöra, såvida man ej får antaga, 
att en del individer har större motståndskraft, eller att parasit- 
svamparnas lifaktighet försvagas genom fortsatt renodling eller 


under en längre förvaringstid. 
Sven Lampa. 


Från Kon. Befallningshafvande på Gotland har framställning 
aflåtits till Kongl. Landtbruksstyrelsen om fortsättning af de för- 
liden eftersommar påbörjade undersökningarna rörande rapsbag- 
gens (Meligethes ZEneus) uppträdande och lefnadssätt, och kom- 
mer undertecknad antagligen i följd häraf att uppehålla sig vid 
Skäggs, Visby, i närheten af den nyodlade Martebo myr, under 
förra delen af sommaren. Prof på skadeinsekter och angripna 
växter äro nu som förut synnerligen välkomna, men torde böra 
sändas under nämnda adress från början af maj tills vidare, för 
att ej längre än det är nödvändigt blifva fördröjda på vägen. 

Sven Lampa. 


II 


UTROTNINGSMEDEL. 


Prof. LAWRENCE BRUNER omnämner i sin »Report on Insect 
Depredations in Nebraska» för 1891 ett af honom försökt medel 
mot larverna till den i Amerika importerade roffjärilen (Pieris 
MNapi L.). Hos oss synes dess larver ej göra på långt när så 
stor skada som i sitt nya hemland, men vi hafva de närbesläktade 
kålfjärillarverna (P. Brassice -L.) i stället, som nästan årligen 
förorsaka våra trädgårdsmästare och husmödrar både besvär och 
bekymmer. Då det är högst troligt, att ett botemedel mot den 
ena af dessa fjärilarter skall vara verksamt äfven mot den andra, 
vill jag omnämna prof. BRUNERS medel, ifall någon skulle vilja 
pröfva detsamma mot våra s. k. kålmaskar. 

Det är mycket enkelt och består blott däruti, att kålplantorna 
öfverpudras med majsmjöl då de äro våta af dagg eller regn, 
så att mjölet kan fastna på dem öfverallt. Få dagar efter denna 
operation dö larverna, svartna och blifva hängande på bladen. 
De domna först, blifva sedan orörliga och förtorka till sist. Prof. B. 
kan ej afgöra, om de dö däraf, att mjölet fastnar på deras hud och 
tilltäpper andrörsmynningarna eller om det verkar som ett gift. 
Kanske vårt vanliga rågmjöl kan göra samma nytta. Ett försök 
därmed kostar ju föga och är lätt att göra. 

Mot bisting. I »Britisk Bee Journal» för juni 1892 om- 
nämnes, att en biskötare i mer än fyratio år mot detta onda 
användt jodkalium (Potassium zodide), hvilket botar svedan ögon- 
blickligen, om det genast begagnas. Därvid erfordras blott att 
trycka en bit af nämnda ämne mot det skadade stället. 

Medel mot plommonsnytbaggen. I »>New York Tribune» 
har blifvit omnämndt ett medel mot denna, i Förenta Staterna 
ytterst skadliga skalbagge, som där kallas »The Plum Curculio» 
(Conotrachelus Nenuphar). Just som plommonblommorna börja 
affalla, upphängas i trädet omkring ett halft dussin små bleckkärl, 
t. ex. tomatoburkar, till två tredjedelar fyllda med en blandning 
af vatten och sirap samt ett skedblad vinättika. Denna sötsura dryck 
synes vara så tilldragande för snytbaggarna, att de glömma både 
blommor och fruktämnen och i stället uppsöka vätskan för att i 


ra AR 


EEE YO EO ES 


- MEVES: ANTINONNIN. 93 


densamma tillfredställa sin törst och — drunkna. I fråga varande 
skadedjur finnes dess bättre ej hos oss, men vi hafva besläktade 
ställföreträdare, mot hvilka det enkla utrotningsmedlet borde 
försökas. 

Sven Lampa. 


Antinonnin. I den vetenskapliga bilagan till »Minchener 
allgemeine Zeitung» n:o 98 för 1892 redogöra professorerna d:r 
C. O. Harz och d:r W. v. MILLER uti en högst intressant artikel, 
» Till nunnefrågan», för resultaterna af deras omfattande forsk- 
ningar i och för nunnelarvens tillintetgörelse, hvilken larv synner- 
ligast uti de bayerska och wiärtembergska skogarna sedan några 
år orsakat oerhörda förluster. 

Sedan åtskilliga infektionsförsök i det fria med klyf-, mögel- 
och andra svampar misslyckats, försöktes en mängd olika kemi- 
kalier 1 vattenlösning. Bland dem visade sig blott ett enda pre- 
parat, orthodinitrokresolkalium, (som af fabrikerna f. d. BAYER & 
C:o i Elberfeld benämnts anfinonnin) såsom fullkomligt verksamt 
emot nunnans larv. Det användes till en början enbart löst i 
vatten, a em futspädning af 5 AGCora I:3g300. Senarerbefanns vatt 
en tillsats af helt litet såpa (o 8 —2 2) väsentligt ökade verk- 
ningarna, så att under denna form en mängd insekter, såsom 
många bladlöss och dylika parasiter dödades till ock med genom 
lösningar af 1: 1500 äå I: 1200. 

För nunnelarvens utrotande var en lösning af 1: 750 å 1: 500 
fullt tillräcklig, utan att skogsväxterna ledo men däraf. 

| Till sist har ock utrönts, att en salva, tillredd af 1—1 !/, 
delar antinonnin och 100 delar svinister, margarin eller vaselin, 
rikligt ingniden på hästar, nötkreatur etc., ofelbart skyddar mot 
bromsar. 

Stor betydelse har antinonnin äfven såsom medel mot hus- 
svamp, hvarjämte det lärer hindra utvecklingen af typhus-, kolera-, 
difteri-, mjältbrand- m. £$. baciller. 

(Ur »Zeitschrift för das gesammte Brauwesen», XVI: 1, Min- 
chen 1893.) 

J. Meves. 


94 


NOTISER. 


Tallstekeln på Vermdön 1892. Förliden sommar berät- 
tade mig en trädgårdsmästare vid ett landtställe på Vermdön, 
som jag frågade, om han sett några larver i grannskapet, att på 
tallarna sutto ett slags gulgröna larver massvis tillsammans. 
Länge behöfde jag ej söka, förrän jag upptäckte den ena larv- 
kolonien efter den andra och fann arten vara Lophyrus Pin 
LIN., eller den s. k..»vanliga tallstekeln». Larverna sutto till- 
sammans i kolonier af 30 å 60 stycken på de yttersta skotten 
af de nedre grenarna på större träd; på yngre tallar under ett 
par meters höjd kunde jag ej finna några larver. Deras tillvaro 
upptäcktes lätt genom de afgnagda barren. Larven till L. Pini 
förekommmer årligen 1 två generationer, den första i maj och 
juni, "den andra i augusti och september. Som det var i sep- 
tember jag fann larverna, hörde de sålunda till den andra gene- 
rationen, men den första tycktes hafva varit föga talrik, då bar- 
ren i allmänhet buro spår af att vara nyligen afbitna. Insamlade 
larver började efter några få dagar spinna sina kokonger. 

Lophyrus Pini har på senaste åren väckt en obehaglig upp- 
märksamhet i Danmark, och i »Entomologiske Meddelelser», tredje 
häftet 1892, finnes aftryck af en »Indberetning til Finantsmini- 
steriet> af HERM. BORRIES, afgifven efter en undersökning i syd- 
vestra Jylland i september 1892. Det säges däri, att af försom-- 
margenerationen sågs äfven här föga spår, så att man nästan kan 
se bort från densamma. BOorriEs meddelar i slutet af sin upp- 
sats om ÅL. Pini, att den har många fiender. Så hafva parasit- 
steklar förtärt en stor del af larverna, och själfva äggen hbyste 
ofta larven till en mycket liten parasitstekel. Till förstöring af 
kokongerna bidrogo rätt mycket möss; största delen af de på 
marken liggande kokongerna voro bitna af mössen, som behän- 


osenom denna 


digt hade förstått att göra en liten öppning och g 


NOTISER. 95 


draga ut den tjocka larven. »Man bör därföre kunna hoppas», 
säger BORRIES, »att stekelns förökning, såvida det ej inträffar syn- 
nerligen varma och torra somrar, bör hållas så mycket tillbaka, 
att det må vara lätt att bekämpa skadedjuret. Om larverna upp- 
sökas med allvar och dödas, bör det lyckas att undertrycka ett 
påbörjadt angrepp och förebygga insektens vidare framträngande 
mot norr, där förhållandena nog ställa sig gynnsammare för den- 


samma.» 
CI Grill 


Frågan om ett verksammare skydd för insektätande 
småfåglar synes ändtligen hafva ryckt ett steg närmare sin lös- 
ning, 1 det franska regeringen, med anledning af en resolution 
vid en kongress i Haag förlidet år, sändt skrifvelser till sina 
beskickningar vid de europeiska hofven med anmodan att göra 
förfrågan hos de särskildta ländernas regeringar, om dessa vore 
hugade att sända representanter till den internationella kommission, 
som man vore sinnad att snart sammankalla i Paris. Denna kom- 
missions ändamål skulle blifva att fastställa grunderna för likartade 
bestämmelser, afsedda att skydda de för åkerbrukshandteringen 
nyttiga fåglarna, och skrifvelse angående de förenade rikenas del- 
tagande i dess arbeten har redan ankommit till härvarande utri 
kesdepartement, hvars chef remitterat frågan till vederbörandes 
behandling. 

Vi kunna ej annat än uppriktigt önska, att denna kommission 
må blifva en verklighet — hvilket naturligtvis ej kan ske, om 
de intresserade länderna skulle visa sig ljumma för saken — och 
att intet hinder må möta, åtminstone för vårt lands värdiga 
representerande uti densamma; ty dess ändamål är sådant, att 
icke allenast jordbrukarne utan äfven trädgårdsidkare och skogs- 
odlare samt dessutom hvarje vän af dessa små, bevingade varel- 
ser, som om sommaren befolka och gifva lif åt våra fält, parker 
och trädgårdar, måste känna stor tillfredsställelse, om den kunde 
komma till stånd och utföra sitt. syfte. 

Då man läser berättelser eller får höra resandes intyg om 
det ohejdade utrotningskrig, som föres mot småfåglarna under 
deras flyttningståg vår och höst genom sydligare belägna länder, 


96 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


synnerligast 1 närheten af eller på öarna i Medelhafvet, och vet 
att dessa fåglar då äro på väg antingen fill eller från nordligare 
belägna områden, måste man inse, att de mest verksamma åtgär- 
derna till deras fredande böra vidtagas just där de små resenä- 
rerna efter långa och tröttande färder massvis slå sig ned för att 
söka föda och njuta en behöflig hvila. Hvilket skydd som hälst, 
där de under sommaren vistas och häcka, måste bli af föga nytta, 
om de ej få vara i fred under flyttningstågen. 

Det ligger i sakens natur, att befolkningen i de länder, där 
utrotningskriget äger rum, och hvarest man har en pekuniär för- 
del af detsamma, ej vill afstå från en sådan inkomstkälla, och 
det är därför angeläget, att norra och mellersta Europa blifva 
så väl som möjligt representerade i kommisionen. 


Sven Lampa. 


Blaps Mucronata LATR, en för Skandinavien ny skalbagge. 
I Göteborgs tullpackhus har jag tagit denna Heteromer, som 
egentligen tillhör södra Europa. 

Tydligen inkommen med gods utifrån har den sedermera 
fortplantat sig härstädes och kan väl nu anses bofast, enär jag 
under 10 års tid tagit flera exemplar årligen och särskildt våren 
1888 tjugo exemplar, då packhusgolfvet uppbröts för repara- 
tion. Äfven på packhusplatsen har jag påträffat densamma, tro- 
ligen ute för att uppsöka andra lokaler. 

REDTENBACHERS beskrifning på arten i »Fauna Austriaca» 
är i öfversättning följande: 

Prothorax mycket bredare än lång med rundade sidor, bakåt 
något afsmalnande, tätt och fint punkterad; sidorna efter längden 
skrynkliga; de rätvinkliga bakhörnen i spetsen afrundade. Taäck- 
vingarna starkt hvälfda, glest punkterade och skrynkliga, med spår 
af punktstrimmor, baktill utdragna, hos hanen i en lång och smal, 
hos honan i en kort, trekantig spets. Första bukringen saknar 


hos båda könen hårborste i midten af bakkanten. L. 22—26 
. mm. 


Alban Nordin. 


FRÅN KAMERUN. 


NÅGRA DRAG UR INSEKTLIFVET KRING BONGE VID TIDEN 
MOT TORRPERIODENS INTRÄDANDE. 


AF 


YNGVE SJÖSTEDT. 


Regntiden i Kamerun i det ekvatoriala Väst-Afrika infaller 
nästan samtidigt med vår nordiska sommar. Landet är rikt på 
nederbörd. Den starka torka, som med december inträder och i 
januari och februari når sin kulmination, härskar icke ständigt 
under denna tid, utan afbrytes emellanåt af häftiga åskväder, 
tornados, hvilka, åtföljda af stark blåst, som ofta växer ut till 
orkan, draga fram öfver landet, nedvältrande väldiga regnmas- 
sor, som för några timmar komma floderna att svälla upp och 
marken att uppmjukas; men dessa oväder försvinna lika hastigt 
som de frambryta, och inom kort är himlen åter klar. TI slutet 
af april blifva dessa störtregn allt häftigare och mera ihållande; 
tunga moln lägra sig i allt djupare massor på den förr så rena 
himlen för att dock ännu under några veckor då och då låta sig 
af den brännande solen genombrytas och skingras; men dessa 
moln blifva för hvarje dag allt ogenomträngligare, allt oftare 
frambryta skurarna till dess i juni ett ihållande regn vidtager, 
som knappast afbrytes under någon timme på dygnet. Härmed 
börjar en i sanning dyster och tråkig tid, då man är urståndsatt 
att företaga vare sig marscher, exkursioner eller jakter och är dömd 
att utan omväxling tillbringa dag efter dag inom faktoriets väggar. 
Det var därför med allmän glädje vi hälsade solen, då hon i slu- 
tet af augusti åter bröt fram och därvid spred nytt lif i naturen. 

Ehuru vattnet ännu forsade fram öfver marken och, betäc- 
kande stora sträckor, nästan omöjliggjorde hvarje försök att taga 


Entomol. Tidskr. Årg. £4, El 2 (1803): I i 


98 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


sig fram, drefs man dock oemotståndligt ut från det fängelse, som 
så länge hållit en inspärrad. 

Af insektvärlden var dock ännu ej mycket att se; öfver 
den öppna planen framför faktoriet fladdrade långsamt en och 
annan ÅAmauris Hecate, i närheten af det höga elefantgräset, 
Pennisetum (macrostachyon?), några Precis Sophia. Flugor och 
steklar började äfven röra på sig. Några stora spinnarelarver, 
svart- och gulbrokiga, med bruna taggar, hade af regnet spolats 
ned från en trädkrona, hvars sönderätna löfverk tydde på, att 
flera där troligen funnos att få — en förmodan, som vid under- 
sökning bekräftades. 

Dessa sparsamma fynd tycktes dock vilja visa, att en gynn- 
sammare tid stod för dörren, och med första båt beredde jag 
mig därför att lämna det på insekter så fattiga Bibundi vid haf- 
vet, för att gifva mig in 1i landet till gynnsammare områden. 
Det var trakten kring Bonge, svenska firmans största faktori, jag 
denna gång valde till operationsfält, och efter ett par dagars färd, 
först på hafvet till Ekundu, därifrån 1 kanot uppför floden Meme, 
nådde jag den 4 sept. min bestämmelseort. 

Hela landskapets vegetation kring Bonge är s. k. busA-skog, 
ej typisk urskog. Den förra karaktäriseras af svårgenomtränglig, 
ofta af talrika lianer och andra slingerväxter genomväfd under- 
skog, hvarur spridda silke-bomullsträd (Eriodenaron anfractuo- 
sum), mer eller mindre smalstammiga andra träd, såsom Spato- 
dea, Ficus, Aznthocleista wm. f., blandade med talrika olje- 
palmer (Ele&eis guineensis), uppskjuta. Den typiska urskogen 
finnes icke här, men säges taga sin början tre dagsmarscher 
längre inåt, och karaktäriseras af de höga, tjockstammiga skogs- 
jättarna, som utan underskog höja sig sida vid sida, bildande 
med sina täta kronor ett enda af pelare uppburet löfhvalf. 

På stora sträckor utbreder sig ett eget slags underskog af höga, 
tätt växande Scitamineer: Zingiberaceer, näml. mest Ånmmomum gra- 
num paradisi och en väldig Marantacee, hvars stora, spadformiga 
blad uppbäras af ett ända till 10 fot högt bladskaft. Zingiberaceens 
röda, spolformiga frukter sitta lågt vid rotstocken; de däri va- 
rande fröna omgifvas af ett syrligt, läskande kött, som man un- 
der marscher begärligt förtär. Att intränga i en sådan »bush> 
möter vanligen de största hinder, om det ej rent af är omöjligt 


2 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 99 


med de medel, hvaröfver man i vanliga fall förfogar, och man 
får under exkursionerna i de festa fall nöja sig med att följa de 
stigar, som negrerna upptrampat mellan sina byar och farmer. 
Skulle det äfven lyckas att intränga i dessa snärjen, finnes för 
öfrigt knappast någonting att få därinne, då äfven insekterna 
hellre ty sig ut till något finare terräng. Ibland träffas dock 
gles och tämligen ljus »bush>», som tillåter att man, om än med 
svårighet rör sig därinne, och denna är fyndort för en hel del 
dag- och skymningsfjärilar, sländor, stora tunnvingade gräshoppor, 
phasmider o. s. Vv. 

Vid Bonge hade redan sedan ett par veckor solljusa dagar 
visat sig, dock emellanåt afbrutna af häftiga regnskurar. Den 
vidsträckta farmen af kakaoträd (Z/heobroma Cacao), som den 
svällande floden ställt under vatten, började allt mer att torr- 
läggas, hvilket tillät mig att åtminstone tämligen torrskodd kunna 
kryssa mig fram från tufva till tufva. Några längre exkursioner 
voro till en början ej möjliga, icke häller lönade det mödan att 
ströfva omkring, då endast högst få och därtill vanliga arter vi- 
sade sig. Däremot var tiden lämpligare för sökande efter Po- 
durider och Mollusker, som ej fordra direkt solljus och stark 
värme för att ymnigt framträda. Podurider träffades bland ned- 
fallna löf, under lossnade barkstycken o. dyl., men rikligast bland 
de högar af plantanskal, som utkastades från negrernas bostäder. 
Fångsten skedde med ett inuti fuktigt profrör, som hastigt sattes 
öfver djuren; däraf skrämda gjorde de då ett språng för att komma 
undan, men foro därvid emot rörets sida, som var tillräckligt klib- 
big för att fasthålla dem, Allt emellanåt sköljdes de fångade 
insekterna ned från kanterna med sprit, hvarpå allt sammans 
hälldes i ett förvaringsrör. På detta sätt blefvo de ömtåliga 
djuren fullkomligt oskadade. 

Vattensamlingarna voro som vanligt ytterst fattiga; ett par 
arter Hydrophilus, Gyrinus och JVotonecta samt några väldiga 
Hydrometrider voro, utom sländlarver och grodyngel, allt hvad 
håfningarna lämnade. Ännu hade fjärilarna ej mycket visat sig; 
några Hesperider och Lyc&enider voro dock i rörelse, hvaremot 
inga Hypolycxnider kunde påträffas. Vid öppna ställen bland 
slingrande Convolvulaceer och Cucurbitaceer, äfvensom vid skogs- 
stigar sågs en och annan /Veptis Meiticerta, hvilken art seder- 


3 


100 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 393 ä 


mera anträffades under hela torrtiden. Här kunde man också få 
se något sönderslitet, fult exemplar af Salamis Anacardi; äfven 
i Bibundi hade jag under regntiden sett ett par sådana, ehuru ej så 
utnötta. Flygtiden infaller i oktober och november, då äfven många 
larver togos. 

Äfven den stora, svarta och gula Papilio Hesperus visar sig, 
styrande kosan bortåt farmhuset, där denna art gärna håller till 
hland utkastadt afskräde. Under lätt och ledig flykt stryker den 
gulbandade Papilio Cypreophila fram mellan trädens öfre och 
mellersta grenar, sökande efter blommor; äfven på öppna platser 
kan man. få se denna art, ehuru ej så ofta. Den blef sedermera 
allt allmännare, så att den i november och början af december 
nästan dagligen visade sig. I Kitta sågs den sparsamt i april, 
allmännare 1 maj. 

Skogsvägen var mörk och fuktig, och knappast ett lif rörde 
sig på eller utmed densamma. Öfver allt pölar och dammar. 
Här fann jag till min belåtenhet första exemplaret af en liten 
klogroda, Dactyletra, som jag hittills förgäfves sökt efter; fyndet 
åtföljdes snart af flera. För öfrigt funnos bland de fuktiga ned- 
fallna löfven en del Mollusker såsom Pupa, långbenta Phalan- 
gider, platta Myriopoder (Polydesmider) och några andra. 

Följande veckor gåfvo ej just något annat än vanliga former. 
Skalbaggar blefvo dock allt allmännare. På bladen sutto små 
praktfulla Coccinellider, Cassidider och Galerucider, hvaraf den 
vanligaste arten något påminner om Chrysomela populi; de 
öfriga till släktet hörande hade oftast glänsande mörkblå skalvingar, 
rödaktigt hufvud och thorax samt voro af varierande storlek. I det 
inre af fällda palmstammar söktes sällan förgäfves efter en stor 
Curculionid, Rynchophorus phoenicis, hvars hvita, tjocka, med 
brunt hufvud försedda larv begärligt uppletas och ätes af infö- 
dingarna, huru vedervärdig den än förefaller. En mindre art af 
samma grupp uppehöll sig med förkärlek på en Composité, med 
hvars gula frömjöl han omgeaf sig helt och hållet. Copropha- 
gerna voro talrika och träffades regelbundet under spillning; i 
synnerhet lämnade elefanternas rik fångstplats. Hela marken un- 
der och omkring kunde vara nästän fullsatt af djur, så att en 
enda plats vid ett tillfälle lämnade öfver hundra exemplar. De 
representerade flera arter, hvaribland en stor, helt svart samt en 


4 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. IOI 


något mindre, Copris, med grönglänsande hufvud och thorax 
voro de allmännaste, ehuru flera andra arter voro långt ifrån 
sällsynta. 

Af Longicornia erhöll jag en Prionid af gigantisk storlek. 
Den fördes till mig af en inföding, som tjudrat den med en smal 
lina, däri han bar den af fruktan att råka ut för dess bett. 

En Lucanid, Homoderus Mellyi, hvars kolossala hufvud 
nästan utgör en tredjedel af djurets hela längd, utom käkarna, 
fångades några gånger. Arten är nästan helt grågul och påmin- 
ner mycket om vår ekoxe, Lucanus cervus. 

I farmen, där fällda trädstammar lågo kringspridda, funnos 
ett par FPassalus-arter i mer än önskvärd mängd; under hvarje 
barkstycke man lyfte bort, brukade någon eller några af dessa 
sitta, och högg man sedan i den murkna trämassan, kunde man 
vara viss på att få se deras hvita puppor och larver 1 alla möj- 
liga utvecklingsstadier. Dock var det endast vissa tider de före- 
kommo i så stor mängd; dessemellan sågos de ej så mycket till. 

Rätt svåra fiender för boningshusen äro de ymnigt före- 
kommande Bostrychiderna; de genomborra bjälkar och dörrposter 
från alla sidor och röja sin närvaro genom massor af stoftfint 
söndermalet trä, som samlat sig nedanför på marken eller stannat 
1 omgifvande spindelväf. Det var i allmänhet helt små arter, af 
svart till brun färg; den största jag sett, var cirka 1,5 cm. Jång 
och borrade alltid sina gångar snedt uppåt, då däremot de andra 
borrade vinkelrätt in. En cirka 2 mm. lång, gulbrun art lockades 
om aftnarna af lampljuset och fastnade massvis på oljehuset. 

Cerambycide torde vara områdets artrikaste coleopterfamilj. 
Hithörande former träffades så väl vid skuggiga skogsvägar, där 
åtskilliga mer tröga arter långsamt surrade fram eller sutto på stam- 
mar och stjälkar, som på heta, solljusa platser bland fällda träd. 
Endast en Staphylinus träffades denna tid; af Cricindela två arter. 
Märkvärdigt nog tycktes dödgräfvarna, Necrophorus, helt och 
hållet saknas; deras rål i naturen fylles i stället af myrorna. 
I Bonge insamlades omkring 6,000 skalbaggar, representanter för 
en massa grupper och släkten. 

Under den dystra regntiden, synnerligast under dess värsta 
period, juli och augusti, voro fjärilarna så godt som försvunna, 
och endast några af de allmännaste arterna kunde man 1 enstaka, 


5 


102 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


ofta söndriga och utnötta exemplar finna på stigar eller vid skogs- 
bryn. Men äfven i september och större delen af oktober visade 
faunan en ytterlig fattigdom, och några sällsynta arter voro knap- 
past att finna. Dessa månader voro däremot, tillika med de för- 
sta veckorna i november den ypperligaste larvtiden. 

Vid sökandet efter larver gäller det först och främst att veta 
hvar man skall söka, ty endast på vissa platser kan man hoppas 
på något bättre resultat. Så har bushskogen visat sig vara högst 
larvfattig och äfven vid skogsstigar, där en del fjärilar, såsom 
Cymothoe-, Aterica- och Euryphene-arter, regelbundet uppehålla 
sig, blir' skörden alltid klen. Öppna, soliga platser vid sidan 
af skogen, farmer med glest stående träd och slingerväxter, dessa 
äro däremot platser, som sällan lämna sökaren utan lön. Larver 
och puppor träffas hufvudsakligen på blad och grenar, men äf- 
ven fällda trädstammar o. dyl. få ej förbigås, och lämna stun- 
dom goda skördar, i synnerhet af puppor, hvilka genom sin med 
omgifningen öÖfverensstämmande färg — mimicry — först vid 
noggrannaste undersökning kunna upptäckas. Jag har sett och 
äfven medfört hem exempel på, att så väl larv som puppa af 
Hewitsomia Kirbyz kunnat så fullständigt äga underlagets färg, att 
ej blott dettas allmänna färgton, utan äfven många dess finaste ny- 
anseringar hos dem återfinnas. 

Larvuppfödningen fordrade, för att lyckas, rätt mycken om- 
sorg; dagligen skulle nytt foder inläggas i alla burarna, och då 
detta ofta måste hämtas långt borta, där larverna blifvit tagna, 
åtgick en rundlig tid, innan alla burarna blifvit genomgångna. 
En ständig oro förorsakade myrorna, hvilka voro ytterst svåra 
att afhålla från burarna, där de visste att vid hvarje obevakadt 
ögonblick intränga. Andra skadedjur voro flug- och stekellar- 
ver, hvarom mera vid tal om dessa längre fram. 

Sedan larverna blifvit uppblåsta, inlades de omedelbart i en 
bleckdosa; denna torkades först vid låga, hvarefter något naftalin 
inströddes och betäcktes af ett bomullslager. För att hindra 
minsta fuktighet att intränga, hvilket i så fall mjukade upp hu- 
den och kom den att förlora åtminstone de mera ömtåliga fär- 
gerna, tilltrycktes locket därpå genast och stearin smältes rundt 
kring fogen. På detta sätt, som jag först började använda sedan 
jag praktiskt fått erfara den fuktiga luftens förstörande inverkan, 

6 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 103 


lyckades det mig att kunna bibehålla larverna tämligen bra. I 
början förvarades de i en insektlåda, till dess det blifvit ett till- 
räckligt antal att fylla en dosa, men härunder ledo de stor skada 
af fukt och mögel. 

Sista dagarna af oktober bildade en vändpunkt i fjärilarnas 
uppträdande. Dag från dag ökades de brokiga skarorna; kring 
skogens höga kronor, vid stigar och bäckar, farmer och öppna 
platser fladdra lekande hopar : omkring eller smyga fram i 
den glesa bushen. Öppna, sandiga platser vid flodstranden, svagt 
skuggade af högt däröfver sig hvälfvande trädkronor, äro särdeles 
omtyckta samlingsplatser för en hel del arter. Här ser man hela 
moln af den hvita och gulröda Mylottris fladdra omkring 
med den citrongula Terias och Atella FEurytis, eller i massor 
samlade på marken. Med hastiga vingslag kommer Papilio Po- 
licenes eller P. Nireus öfver vattenytan och sänker sig ned bland 
de öfriga; allt flera infinna sig, till dess hela kvadratfots ytor 
sålunda betäckas af ifrigt sugande fjärilar. Här infinna sig äfven 
P. Hesperus, P. Menestheus, P. Leonidas, P. Theorini, och kan- 
ske äfven en ståtlig P. Zalmoxis synes ibland dem med något 
utbredda, dallrande vingar. Skygg störtar en liten Cyrestis 
Camillus ned mellan bladverket, far hastigt några slag hit och 
dit för att i nästa ögonblick åter vara försvunnen. På solljusa, 
heta ställen flyga brokiga Charaxes-arter, hvaraf den röda och 
svarta Ch. Lucretius är allmännast. Äfven Ch. Brutus och den 
lilla grönaktiga, ytterst lifliga Ch. Eupale äro ej sällsynta. De- 
ras flykt öfverträffar alla andras i snabbhet, och sällan lyckas 
man att länge med blicken följa dem i deras svindlande lopp. 
De älska framför alit solen, och endast under middagens hetaste 
stunder kan man hafva hopp om att fånga några af dessa prydliga 
fjärilar. Deras kraftiga byggnad och spänstigheten hos vingarna 
göra, att de flesta, som komma i håfven, nästan ögonblickligen 
slitas sönder, och det fordras att med ett hastigt grepp göra 
dem all rörelse omöjlig, om man vill hoppas att få dem felfria. 
Nästan samtliga arter fångas bäst på exkrementer. Charaxes 
Tiridates slår hälst ned på stammar, där han såsom nästan alla 
Charaxes-arter hvilar med hopfällda vingar. 

Något senare, nämligen i januari, påträffades några exemplar 
af den skygga, blå och svarta Ch. Mycerina. I flera dagar så- 


7 


104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


gos de på samma ställe, men gäckade länge alla försök att fånga 
dem. Som pilar sköto de hvirflande fram och voro i nästa ögon- 
blick ur synhåll för att dock snart åter visa sig på sin vanliga 
plats, som de ej tycktes vilja öfvergifva. Terrängen var öppen 
— en plantanfarm — och marken beväxt med slingrande Con- 
volvulaceer, och en stark hetta rådde där under middagstimmen. 

Det är en anmärkningsvärd egenhet, att vissa därvarande 
fjärilar hafva sitt bestämda område, från hvilket de ogärna vika 
och dit de, om de blifvit bortskrämda, snart återvända. Hit 
höra flera Cymothoö-arter nämligen: C. Oemilius, C. Beckeri, 
(ENSE heobene, Kallima Rumia, Euphedra Ruspina m. 1. Eu- 
phedra-arter, Diadema Salmacis, Aterica Opis m. fl. Dag från 
dag kunna samma exemplar af dessa arter visa sig på en och 
samma plats, somliga på stigar, andra på buskar och träd, ja 
därvid hafva de till och med utvalt en viss gren eller ett löf, 
där de ständigt slå ned. 

Vi lämna nu flodstranden och vika af på en därifrån ledande 
smal stig in 1 bushskogen. Här möter man en helt annan fauna. 
En liten svart och blekgul Catuna angustatum kommer här 
vanligen först till mötes, följande stigen på ringa höjd. Den 
hör just till de omtalade arterna, som ha sitt bestämda område, 
hvarifrån de ej gärna vika. Att fånga honom möter inga svårig- 
heter; bit för bit skrämmes han framför på vägen, vid hvars sida 
han ofta slår ned på blad o. dyl., tills han hunnit gränsen för 
sitt område. Helt hastigt vänder han nu och söker komma förbi; 
då är rätta ögonblicket att med ett raskt grepp fånga honom. 

Euphedra Fohnstomi stryker hastigt fram öfver vägen; den 
är skygg och svår att fånga, då den ofta vet att i sista ögon- 
blicket komma undan, i det den vigt smyger in mellan de tätt 
stående Zingiberaceer och Marantaceer, som på de flesta ställen 
resa sig som murar vid stigens båda sidor. Äfven enstaka 
exemplar af en annan fjäril-art sitta på dessa blad med utbredda 
vingar, men gifva sig skrämda i väg under snabb, kastande flykt.” 
Euryphene Gambie slår gärna till på nedfallna frukter, såsom 
fikon o. dyl. i sällskap med Euphedra Ruspina, E. Ceres, E. 
Themis, E. Xypete och flera Eurpphene-arter: E. Sophus, E. 
Oxione, E. Tentyris m.fl. På utskjutande kvistar sitta små prålande 
Hypolycena-arter eller tumla omkring med hvarandra, hvarvid 


8 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 105 


bakvingarnas hvita fladdrande bihang göra en sällsam effekt och 
komma dem att likna små rullande klot. Då de sitta röra de 
bakvingarna som en sax. Här och hvar”ser man den ståtliga 
Cymothoé Fumana än skjuta fram öfver vägen, än hvilande på 
ett blad med utbredda vingar. På soliga platser sitter den hel- 
röda Cymothoé Sangaris; den är liflig och rätt svår att få. 
Så är äfven den ljusbandade, stora Cymothoc Amilius; denna 
föredrager solig, något öppen terräng inuti skogen, där den slår 
ned på blad, ej för nära marken. Den är orolig, hvilar ett ögon- 
blick och ger sig åter i väg under snabba, kraftiga slag, spänner 
ut vingarna och seglar sirligt fram mellan bladverket. Cypma. 
Theobene är häller icke ondt om. Den under torrtiden så vanliga 
Cymothoé Cenis var ännu i november ej allmän. Den kommer 
eljest i stora tåg, som under timmar i ständigt nya skaror 
draga fram genom luften förbi åskådaren. Dessa tåg hafva dag för 
dag samma riktning: i Bibundi från N. till S ,iItoki N.—S., i Kitta 
NV.—S50. Bland den skuggiga »bushen» sitta tröga Mycalesis- 
arter, såsom NXeneas, Sanaos och Sandace. De sky allt skarpare 
ljus och ty sig in i dunklet. 

Detta är äfven fallet med den hvita, tunnvingade Pseudo- 
pontia calabarica, som allmänt träffas vid stigarna, där den myc- 
ket långsamt sväfvar omkring, än höjande, än sänkande sig på 
sträckta vingar. Den är i rörelse redan mycket tidigt på morgonen, 
då dess flykt är ännu makligare. I början af mars torde den 
hafva sin flygtid, ty alla exemplar, jag i Kitta fångade och såg 
under denna tid, voro vackra och arten allmän; 1 slutet af må- 
naden voro de flesta fläckiga och fula. Efter regntiden upp- 
trädde den allmänt i oktober och var sedan allmän ännu, då jag 
i januari lämnade Bonge. På liknande lokal träffas  Ållotinus 
simulis. Dess flykt är ej hastig, och ofta svänger den fram och 
åter på ungefär samma plats och slår gärna till på spetsen af 
torra grenar i likhet med Liptena Lircea, som träffas sittande 
där i flera exemplar med hopslagna vingar. Två par af Ålloti- 
nus simäilis togos i kopula i medio af mars. 

I farmer och på andra röjda platser uppväxer nästan alltid 
en vegetation af lägre, krypande och slingrande växter: Convol- 
vulaceer, Cucurbitaceer m. fl. Äfven en sådan terräng har sin 
typiska fjärilvärld. Här ser man den gulbandade Precis Terea 


9 


106 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


och dess släkting, den sammetsbruna Pr. Ethyra fladdra omkring 
med den blågrå, under brunbrokiga Ergolis Enothrea; vidare de 
allmänna Precis Sophia och ÅAcrea Bonasia. 

Synnerligt egendomlig flykt har Danais Chrysippus (var. 
Dorippus), ty den sker nästan vågformigt, under det att vingarna 
äro i stark dallring. Vid skogsbryn eller vid sidan af det höga 
elefantgräset träffas Mycalesis BPesaces och den hvita Pontia. 

Den förra kan äfven ofta visa sig bland gräset vid låg, 
fuktig terräng. Tillsammans med den håller sig Precis Soplua. 

Talrika Hesperider tumla lekande omkring bland blommorna. 
På de omtalade, af slingerväxter bevuxna öppna platserna kan 
man någon gång få se den i samlingar så sällsynta Salamis 
Temora draga fram under afmätta vingslag eller hvilande på ett 
blad, då och då uppslående sina praktfulla, i blått och violett 
skiftande vingar. 

En annan art af samma släkte, Salamis anacardi, ungefär 
lika stor, hvit och mörk, med små röda, af gult och svart be- 
gränsade solar och i viss belysning äfvenledes violettskimrande, 
är däremot vida allmännare och föredrager gles skog. Vid klart 
solljus svingar han sig behagfullt upp bland trädkronorna, utbre- 
der sina prålande vingar, sänker och höjer sig, kretsande fram 
och tillbaka på sträckta vingar. Därpå slår han ned på något 
blad, eller oftare på dess undersida, där han hvilar med ned- 
vändt hufvud och hopfällda vingar. FEj sällan uppskrämmes han 
från sin hviloplats, då man går på bredare skogsstigar, vid hvil- 
kas sida han gärna sitter. Är det vackert och solljust, blir äf- 
ven den ståtliga Diadema Salmacis synlig och stryker fram ej 
högt öfver vägen; däremot har jag aldrig sett den liksom före- 
gående, höja sig upp bland trädens kronor, då den är mer trög 
och sätter sig på bladens undersida. 

De här nämnda arterna höra i allmänhet till de vanligare, 
som därför gifva en viss karakteristisk prägel åt det område, där 
de uppträda. Dessemellan ser man en och annan sällsyntare 
form, som dock här ej kan angifvas. 

De stora nattfjärilarna stå knappast att få utan genom 
larvuppfödning, åtminstone har jag sällan lyckats få se dem ute. 
Bland de ståtligaste, som utkläckts, vill jag nämna en Saturnid, 
stor ljusgul. med solar, nämligen Autherea Dione. Larverna 


TO 


” 
= 
. 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 107 


voro svarta med ljusgula taggar och insamlades under någon 
vecka i närmare ett hundratal samt förpuppade sig till största 
delen. Mycket talrik var samtidigt en brun och svart, ljus- 
luden Gastrodacha-larv, som blef ända till 8—10 cm. : lång. 
Intressanta genom sina tåg äro processionsspinnarna, Ånaphe, 
hvaraf jag 1 okt.—dec. fick en ansenlig mängd. De spunno se- 
dermera in sig 1 ett gemensamt, gulbrunt hölje och kläcktes i 
februari. Bland Sphingider är ÅAcherontia Atropos den största. 
Ett par vackra Dezlephila finnas äfven i fullständig serie, likaså 
den praktfulla Gonometa Nysa m. f. 

Med den tilltagande värmen började snart Orthopterernas 
högljudda skaror att ökas; på gångar och gräsmattor, buskar och 
slingerväxter — öfverallt sågos vimlande skaror af Acridider 
och Locustider, talrika så väl till arter som individer. En vår 
Locusta viridissima mycket lik art var allmän. I skogen träf- 
fades ofta en mycket stor art med tunna bladgröna vingar. Några 
arter med hårda, uppblåsta täckvingar höra äfven till skogen. 
Vid några tillfällen erhöll jag genom infödingarna en ofantligt stor 
Gryllid, men blott i få exemplar. 

En afton fick jag vid passerandet af faktoriplanen plötsligt höra 
ett från marken kommande, gällt brusande ljud; framåtlutad gick jag, 
steg för steg lyssnande, för att upptäcka hvarifrån det kom. Det 
allt starkare dånande ljudet var absolut detsamma, som höres 
från ett i hastig gång varande tröskverkshjul. Mitt närmande 
oroade djuret och det blef hastigt tyst; men efter några ögon- 
blick var musiken åter i gång och blef, då jag kommit närmare, 
så intensiv, att den häftiga vibrationen gjorde örat nästan okänsligt 
under några ögonblick efter sedan den upphört. Slutligen upp- 
täcker jag i månljuset ett hål i marken och däröfver en uppka- 
stad jordhög, på hvilken den ifriga musikern satt. I nästa ögon- 
blick var han som ett skott försvunnen i gången, men tycktes 
vara för sånglysten att kvarblifva där, hvarför han snart tittade 
fram och blef så gripen. Understödd af mina svarta medhjälpare 
fångade jag under nattens lopp närmare ett tjugutal af de präk- 
tiga djuren genom att hälla vatten i gångarna, då de begåfvo sig 
upp. Äfven följande aftnar fortsattes jakten framgångsrikt. Det 
var dock . endast någon vecka de afhördes. En Gryllotalpa, 
något mindre än vår Gr. vulgaris, mullvadsyrsan, lefver i san- 


ia 


108 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


den vid flodstranden och flög mot ljuset om kvällarna. Högst 
egen är en stor taggig Hetrodes, som ej sällan träffades på blad 
bland Scitamineer. Det är förnämligast den stora prothorax, som 
är välbeväpnad, men äfven benen bära nålhvassa spetsar, så att 
det nästan är omöjligt att vidröra det eljest oskadliga djuret. 

Märkvärdigast bland Orthoptererna äro de genom sin »nmi- 
ery eller skyddande likhet beryktade Phasmiderna, spökgräshop- 
porna, som man ibland upptäcker bland torra grenar o. dyl. Den 
största — en Palophus — som mätte 24 cm., bragtes mig i 
en korg af en neger. I början undrade jag hvad han egentligen 
hade att sälja, då ingenting annat än en torr kvist, som sträckte 
sig tvärs öfver korgen, fanns att se. Han tillfrågades, hvad han 
hade att lämna. Synbarligen beredd härpå föll han i ett skal- 
lande skratt och vidrörde »grenen», som till min förvåning ut- 
bredde ett par stora vingar. I hög grad egendomlig föreföll en 
orthopter med phasmidernas karaktäristiska habitus, men hvars 
första benpar med dess taggbesatta femur och tibia samt det ut- 
märkande, trekantiga hufvudet och den tindrande, roflystna blic- 
ken tydligen visade sig vara en Mantid. Djurets längd var 15 
cm., en anrnärkningsvärd storlek för en hithörande art. Liknade 
denna nu en spenslig Phasma, påträffades äfven en annan mantid 
af alldeles motsatt utseende, med den platta bladliknande form, 
som utmärker Phyllium, den andra af de vidt skilda typer, man 
finner inom phasmidernas egendomliga grupp. Vingarna voro 
stora, bredt kantade, och hela djuret förvillande likt den gråhvita 
stam hvarpå det satt. Skrärmdt sprang det hastigt uppåt som en 
ödla och stannade åter orörligt. För öfrigt funnos där ytterligare 
några arter, alla glupska, kvicka och äfven obehagliga varelser, 
som om kvällarna stundom kommo infarande mot ljuset och då 
alltid väckte uppståndelse, emedan de plägade fara midt på en och 
ilsket hugga sina hvassa taggar i ansikte och händer — ett till- 
tag, som vanligen kostade dem lifvet. Mantidernas äggsaämlingar, 
som äro omgifna af ett frasigt, poröst hölje, fästas på grenar, 
stammar och strån; de nyss utkomna ungarna äro grå. 

Under bark, nedfallna frukter och fällda palmer träffades 
talrika Forficulider; så äfven Blattider på passande lokaler. De 
af dessa senare, som lefva på bladens öfversida, glänste ofta i 
skimrande färger. Under nedfallna blad o. dyl. lefva mer enkelt 


12 


a I 
KH NHF EE SA - 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 109 


färgade svarta eller grå former. Orthoptererna, isynnerhet Gryl- 
lider och Locustider, höra jämte några Hemipterer, nämligen 
Cicaderna, till de outtröttliga musikanter, hvilkas konserter dyg- 
net om genljuda i skogen, och som hos den nyss utkomne euro- 
peen alltid väcker så stor uppmärksamhet. Ingen stund'sent eller 
bittida råder tystnad, men mot solnedgången inträda de egent- 
liga konserttimmarna; det gnisslar, drillar och gnäller i hvarje 
vinkel och vrå från underskogens täta gömmen upp till de sky- 
höga kronorna, och så fortgår det hela natten, tills den gryende 
dagen kommer en del af musikanterna att tystna. Midt bland 
det enformiga surret, hvarvid örat slutligen så vänjes, att det ej 
utan att särskildt lyssna vidare uppfattar det, höres här och hvar, 
i synnerhet vid middagen en allt annat öfverröstande, gäll stämma. 
Den kommer från någon Czcada, som slagit sig ned på ett blad 
eller en stam, och där musicerar af alla krafter. Att exakt upp: 
fatta hvarifrån ljudet kommer, lyckas mer sällan, ty det tycks 
komma från alla håll. Ibland kan man däremot få se djuren 
komma flygande och slå ned på stammarna, då de lätt fångas. 
Den största påträffade arten är omkring 6 cm. lång, med prakt- 
fulla, genomskinliga och bruna vingar, hvaröfver liksom strötts 
ett fint guld- och grönskimrande stoft. För öfrigt voro Hemipte- 
rerna talrikt representerade så väl af land- som vattenformer, de 
senare af släktena MNotonecta, Nepa och Hydrometra. 

Allmänna äro också Pseudoneuroptera. Flera sländor, i 
synnerhet Calopteryx-arter höra typiskt till urskogen, där de sitta 
vid sidan af stigarna. Öfver dammar och andra vattensamlingar 
i skogen flyga lifligt färgade sEschna- och Libellula-arter fram 
och åter, och äfven vid boningshusen kan man, i synnerhet mot 
solnedgången se några metallskimrande sländor, oroligt fara fram 
under ifrig jakt. Till denna grupp plägar man äfven räkna de 
beryktade 'Termiterna. 

Redan under första exkursionen i den afrikanska skogen 
väcktes min uppmärksamhet på deras omkring alnshöga, svamp- 
formiga jordnästen, som talrikt träffades, i synnerhet i fuktig 
»bush». Man finner äfven bon af klubblik form, men dessa 
torde vara sådana, som ej äro fullfärdiga, en förmodan, som be- 
kräftas däraf, att de svampformigas »fot» upptill visar en betyd- 
lig uppsvällning, och att de få de andras form, om dessas skärm 


13 


110 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


formiga tak borttages. Nästena äro till hela sin längd gehom- 
satta af större eller mindre kamrar, vanligen 1—2 cm. 1 genom- 
skärning och skilda genom helt tunna väggar. Genom små 
cirkelrunda hål, ett eller två till hvarje kammare, står hela la- 
byrinten i kommunikation. Äfven under jorden sträcker sig ett 
komplex af kamrar och gångar. 

Under nästan ett års tid hade jag vid upprepade tillfällen 
undersökt dem 1 hopp att finna någon »>drottning», krossat dem 
bit för bit utan att lämna ett rum oundersökt, men alltid för- 
gäfves. Endast arbetare, soldater, larver och puppor 0. s. v. 
sågos i enorma massor; icke häller några bevingade könsindivi- 
der funnos, och hoppet att någonsin få en »drottning» blef allt 
svagare. Äfven strax efter regntiden blef resultatet detsamma, tills 
slutligen en dag i november ett helt moln af svartvingade indi- 
vider fladdrade fram ur ett krossadt bo. Detta gaf hopp om, att 
rätta tiden nu vore inne; negrerna fingo tillsägelse att hämta bon 
och bära ned dem till en bredare och tilltrampad väg, för bättre 
kontroll, att inga kröpo sin väg utan undersökning. Glädjen 
blef äfven stor, då vid öppnandet af en cell en gulhvit, masklikt 
krypande varelse visade sig — det så länge sökta djuret. För- 
siktigt hackades det fram och lades först på marken, där det 
med största svårighet kröp omkring, släpande sin otympliga kropp 
efter sig. Jag ville nämligen se, hvad de andra skulle taga sig 
till, om de skulle samlas omkring sin drottning liksom bina kring 
visen, men detta var ej förhållandet. De bekymrade sig icke ens 
om henne; endast några »arbetare> kommo fram och sökte hjälpa 
henne undan, men tycktes snart ledsna och kröpo sin väg. De 
kring drottningens närmast varande kamrarna voro ofta fullstän- 
digt fyllda med ägg; dessa blefvo sällsyntare ju längre därifrån 
rummen voro belägna, hvilken omständighet var ett gif akt 
att förfara varsammare i den mån äggen blefvo talrikare, så att 
den ömtåliga varelsen ej skulle skadas, då hennes cell öppnades. 
Ofta är hos termiterna denna senare af ett särskildt utseende och 
storlek, men så var här icke fallet. Icke häller var drottningens 
plats bestämd, i det hon ibland träffades i något högre beläget 
rum, ibland lägre ned. Under samma och följande dagar erhöllos 
ytterligare 25 st., däribland äfven af två andra termitarter, den 


14 


AN 


Rs Ne 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. KR 


ena med klotrunda, på grenar fästa bon, den andra med lång- 
sträckta, sittande utmed trädstammen. 

Från termiternas byggnader, vare sig dessa äro särskildt 
uppförda eller endast bestå af gångar under bark eller i trä, 
leda alltid en mängd täckta kanaler ut i alla riktningar. Tyd- 
ligast iakttages detta, då boet är fäst utanpå en stam, som då 
omspinnes af dylika gångar, hvilka framför allt ställa det i för- 
bindelse med jorden, men äfven sträcka sig uppåt kronan. Ämna 
termiterna angripa något föremål, t. ex. en tygbal i ett varu- 
magasin, ser man täckta gångar, som leda från deras bo till 
denna, därvid löpande långa sträckor på väggarna och upp till 
den hylla, där tygbalen är; icke nog härmed, utan de uppföra 
dylika inuti denna, allt efter som den sönderätes. Hos inga ar- 
ter kunde jag finna matförråd. 

Termiterna äro ljusskygga varelser, som om dagen hålla sig 
dolda i sina bon och gångar och endast under natten ströfva 
omkring eller arbeta på sina byggnader. Sönderslår man en så- 
dan försvinna de hastigt eller söka, om skadan ej är för stor, 
att hastigt reparera den och afstänga det förhatliga ljuset. De 
samla sig sålunda i de sönderbrutna rummen och börja byggan- 
det rundt kring kanterna. Materialet är deras exkrementer. 
Hastigt löper en »arbetare> fram: till. randen, hvarest: han 
utstöter en liten jordklimp af ett knappnålshufvuds storlek, 
hvilken sedan bearbetas med käkarna till en plastisk massa, som 
utjämnas öfver den förutvarande; rester af de krossade väggarna 
o. dyl. inmuras bland det öfriga sedan det först blifvit sönder- 
smuladt med käkarna och uppblandadt med saliv. Äfven tror 
jag mig hafva märkt, att de uppkasta jordbollar genom munnen, 
men det viktigaste materialet förblir dock exkrementerna. 

Så länge de måste hålla sig i ljuset går arbetet trögt; ofta 
försvinna de därvid i sina gångar och tyckas tveka att komma 
upp, men då de väl fått ett värn färdigt att hålla sig bakom, 
går det allt raskare, och man ser den ena bollen efter den andra 
skjutas fram och utbredas öfver kanterna. Ar hålet för stort, 
nöja de sig för tillfället med att täcka blott rundt kring sidorna, 
så att ett smalt rum bildas mellan den nya och gamla väggen. 
Härvid börja de fylla dels från golfvet dels från taket, och då 
murarna närmat sig hvarandra tillräckligt, afsluta de arbetet genom 


15 


I 12 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


en murning tvärs öfver den smala springan. Under arbetarnas 
ifver stå soldaterna tröga vid gångarna och titta fram ur dem 
med gapande käftar; de visa ingen öfverdrifven djärfhet, utan 
smyga sig vanligen bort, om de för mycket oroas, till stor skill- 
nad mot vandringsmyrornas soldater, hvilka 1 så fall blifva allt 
ilsknare. Mot sina döda eller sårade visa de ej häller samma 
ömhet som myrorna; en nödställd njuter ingen hjälp, och ligger 
er död i vägen under arbetet, inmuras han utan vidare och kan 
ju äfven med sin stora jordfyllda abdomen vara rätt passande till 
fyllning. 

Termiterna äro värnlösa djur och synnerligen ömtåliga; en 
liten tryckning är tillräcklig att krossa den späda organismen, 
och äfven solstrålarna, om de direkt falla på dem, uthärda de ej 
länge. Krossar man ett bo och utsprider djuren på marken, 
infinna sig genast massor af myror, som börja ett fråssande ka- 
las; puppor, larver, allt bortföres och uppätes, och de ömkliga 
termiterna bjuda ej till att försvara sig, utan släpas i väg till och 
med af de obetydligaste småmyror, som om de vore liflösa ting. 
Hvad här blifvit yttradt om termiterna gäller speciellt den art, 
som bygger de svampformiga bona, men mycket däraf är gemen- 
samt för dem alla. 

Den största af de påträffade arterna tyckes mindre sky lju- 
set och ströfvar omkring nästan som vandringsmyrorna. Första 
gången jag lyckades få se ett sådant tåg var i Kitta, sedan äf- 
ven i Bonge i februari. 

Flera andra arter funnos allmänt; en del bygga klotrunda 
bon, som hänga på trädgrenar, andra lefva i trä, som de alldeles 
sönderäta, utan att skada ytan. Dessa senare äro för människan 
de förargligaste och göra ofta skada i magasin och boningsrum. 

Bland Neuroptera kan nämnas ett par Myrmeleon, som 
hålla till i skuggig underskog och äro rätt svåra att se, där de 
sitta bland torra grenar eller längs nedhängande lianer. Larverna, 
myrlejonen, hafva ej mycket visat sig i Bonge, däremot voro de 
allmänna i Ekundu. 

Till Diptera höra några af landets värsta plågoinsekter, 
moskiterna, hvilkas elaka rykte spridt sig öfver hela världen. 
De äro på många platser, i synnerhet i mangrove-regionen ytterst 
talrika och förbittra ens tillvaro. Då solen gått ned börja de infinna 

16 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. NG 


sig och förkunna genast sin närvaro genom sitt enerverande pip 
och sina smärtsamma sting. Därmed är all trefnad förbi, all 
hvila på den svala verandan omöjlig, och så återstår icke annat, 
än att antingen så snart som möjligt krypa in under moskitnätet 
eller marschera fram och åter, så att de ej få ro att slå ned. 
I Bonge voro de dess bättre fåtaliga, men i Ekundu, som just 
ligger vid mangroveskogen, desto talrikare. 

Lika plågsamma, om ej värre, därför att de uppträda om 
dagen och vanligen i ofantlig mängd, äro sandflugorna. De yt- 
terst små varelserna — de uppnå ej ett knappnålshufvuds storlek 
— förorsaka med sina sting, hvilka liksom moskiternas svullna 
upp till en hvit hårdnad, en pinsam klåda, som varar i flera 
timmar. Vid lämplig dager och god observation kan man se 
dem som ett fint stoft fara omkring i luften; rofgirigt slå de 
därefter ned på händer, hals och ansikte, där man i samma ögon- 
blick får känna deras pinsamma bett. Under kanotfärder på flo- 
derna får man, isynnerhet under heta dagar göra bekantskap med 
en annan plågoande, en stickfluga, både till storlek och utseende 
mycket lik vår Hematopota pluvialis. 

Den kommer alldeles ljudlöst farande, slår ned på kanotkan- 
ten ett stycke bort och sitter där så stilla och oskyldig, som 
om dess hela önskan vore att endast få en hviloplats efter re- 
san från land. Men där förblir hon ej länge, utan gör några ha- 
stiga kast hit och dit, försvinner utmed kanotens sida och kom- 
mer så obemärkt tillbaka för att slå ned på något tryggt ställe, 
där man ej har blicken fäst, ty för denna hyser hon en märk- 
värdig fruktan och gör aldrig något ofog, så länge man fixerar 
henne. Kläderna skydda ej säkert mot stinget, om de ej äro 
mycket vida, men äfven då vet hon att träffa på någon punkt, 
där de sitta spända mot kroppen, i hvilken hon ej är sen att 
sänka sin hvassa snabel. En besläktad gul form, Glossina, skall 
gifva ännu värre bett; den är dock lyckligtvis långt sällsyntare 
och visar sig endast i enstaka exemplar, liksom förhållandet är 
med en stor Zabanus-art. Negrerna med sina nakna kroppar 
plågas af dessa djur ännu grymmare och hata dem ock därefter. 
De kunna aldrig se en stickfluga på hvarandra utan att söka döda 
den, hvilket de äfven stundom söka göra, då den slagit ned på 
en hvit. Ofta kan man under kanotfärder helt oförmodadt få 


Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 2 (1893). 17 8 


114 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


ett väldigt slag i ryggen af en bakom sittande paddlare, något 
hvaröfver man i början blir ursinnig, okunnig om hvilken stor 
tjänst han tror sig göra därmed, och man blir kanske sedan ännu 
mer uppretad efter att hafva vändt sig om och fått se honom 
grinande, med en fluga i handen. 

I den dunkla, fuktiga skogen kan man ofta iakttaga en säll- 
sam dans af stora, spensliga myggor, Tipulider, antingen samlade 
i. klunga på en trädstams nedre del eller under gungande flykt 
tumlande som bollar upp och ned utmed dess sidor. Detta se- 
nare sker endast då de oroas; lämnade åt sig själfva slå de 
ned, och .hela sällskapet börjar nu utföra ett egendomligt skå- 
despel. Därvid fästa de sig endast på första och tredje ben- 
paren; hela djuret sättes i en darrande, djupt gungande rörelse, 
i det de långa benen höjas och sänkas, så att kroppen nästan 
slår emot underlaget; det mellersta benparet svänges under hela 
tiden som ett par väldiga armar. Själfva kroppen ser man knap- 
past, endast de hvitbandade benen, som ibland långsamt och af- 
mätt, ibland med feberaktig ifver röra sig 1 ett oredigt virrvarr. 

Af synnerligt intresse är den till Aphaniptera hörande, myc- 
ket beryktade sandloppan, »djiggas» eller »djinga», Sarcopsylla 
penetrans, som är en stor plåga för människorna. Sandloppan 
är något mindre än sin vanliga europeiska släkting och till fär- 
gen som denna. Den hoppar kvickt och rätt långt, men plägar 
i) allmänhet ej gifva sig upp på kroppen, utan angriper förnäm- 
ligast fötterna. Det är egentligen endast honan, som väcker 
uppmärksamhet; hanen lefver ständigt fri i sanden. Då honan 
skall lägga ägg, borrar hon sig in i huden, den äggfyllda, hvita 
abdomen sväller där upp till en ärtas storlek eller mera, sönder- 
sliter därvid underliggande väfnader och förorsakar en obehaglig 
klåda. Hufvud och thorax synas 1 midten som en liten svart 
punkt. Ett par veckor torde åtgå innan äggen kläckas. 

På hemresan fann jag nämligen, efter att hafva varit denna 
tid på hafvet, tre exemplar, som sutto i ena foten och då voro 
af betydande storlek. Jag hade med säkerhet fått dem, då jag 
lämnade Ekundu några dagar före afresan. Negrerna lida be- 
tydligt af dem, och ofta ser man deras fötter alldeles söndertra- 
sade, då efter hvarje djur, som uttages, ett större eller mindre 
hål kvarblifver, hvars kanter ofta blöda och kunna värka upp till 

18 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. I 15 


sår. Krypa djuren in under naglarna, medför deras borttagande 
dessutom stor plåga. Arten, som har sitt hemland i Sydamerika, 
säges hafva blifvit öfverförd till Afrika med slafskepp. 

Bland Hymenoptererna gjorde sig parasitsteklarna, Ichneu- 
monider och Braconider, obehagligt bemärkta genom sina förö- 
dande sköflingar i larvburarna. Nästan dagligen dödades larver ' 
och puppor, icke allenast i enstaka exemplar, utan hela kullar 
dukade under för dessa djur. Så snart en larv började 
krypa tillsammans och ej ville äta, oaktadt man såg, att den ej 
nått sin utveckling för inpuppning, visste man hvad som fattades 
honom, och någon räddning fanns icke: dag för dag blef han 
allt tunnare och mjukare till dess han liksom upplöstes af de 
alltjämt tillväxande och frätande parasiterna. Ibland syntes han 
däremot alldeles frisk, växte och förpuppades, men i stället för 
fjäril sågos ibland flera, ibland en enda parasitstekel flyga på 
gallret af buren någon tid därefter. 

På skogsstigar surrade ofta en stor, svart, rödbent gräfstekel 
fram med stor snabbhet. Hans gångar, som med förkärlek an- 
läggas midt på den tilltrampade vägen, gå nästan lodrätt ned. 
Står man stilla vid en påbörjad gång, kan man få se det lifliga 
djuret slå ned vid dess mynning, oroligt springa fram och åter, 
och så krypa in för att i nästa ögonblick åter visa sig. Synes 
ingen fara vara för handen, dröjer det allt längre tid nere, emel- 
lanåt visande sig för att undanskaffa den jord, det lösgjort. Den 
fullfärdiga gången är omkring en fot djup och fylld med rof för 
larverna. Jag har flera gånger uppgräft sådana bon och aldrig fun- 
nit annat än stora gräshoppor såsom rof. 

En annan art, en Pelopeus, som bygger sina af jord uppförda 
bon på väggar o. dyl., ofta nog inuti rummen, föder däremot 
sina larver alldeles uteslutande med spindlar. Dessa stickas så, 
att de blott förlamas och äro till det yttre fullkomligt oskadade, 
hvarför de kunna med fördel användas för samlingar. Också 
betjänade jag mig af denna oväntade hjälp och plundrade alla 
nästen jag såg på det välkomna bytet. I regel finnas omkring 
femton spindlar i hvarje cell. Larven har sin plats innerst och 
angriper under sin tillväxt den ena spindeln efter den andra; då 
alla äro förtärda, inpuppar han sig i en rödbrun pergamentartad 
kokong. Den utbildade stekeln är svart och gul. Trähumlor blefvo 


I9 


116 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


vid torrtidens början allmännare än någonsin förut. Det var de 
utslående blommorna, som lockade fram dem, och där dessa bil- 
dade större grupper, rådde lifligt buller. På öppna ställen, ofta 
utmed flodvallen, sågs en stor art, med sammetsbrun thorax och 
metallglänsande svarta vingar och abdomen, ideligen fara fram och 
åter inom ett bestämdt område, som den sällan lämnade, om ej 
för att med svindlande fart göra några volter och så åter fort- 
sätta sin förra bana. 

Bland de talrika myrorna vore först att nämna en liten, yt- 
terst spenslig röd art, som redan visade sig under resan från 
Europa. Den var allmän om bord och hade valt sockerkistorna 
till bostad, så att vi dagligen hade nöjet att se den i socker- 
skålen på bordet. Den uppträder vid kustplatserna i massor och 
är synnerligen besvärlig, då den ofelbart infinner sig, hvar helst nå- 
got ätbart är åtkomligt. Att skydda sina samlingar mot dessa myror 
är nästan omöjligt, ty den minsta springa lämnar dem tillräcklig 
ingång och deras uppspåringsförmåga trotsar all beskrifning. Till 
Bonge hade den ej hunnit, men ersattes af en mörkare art, som 
var en nästan lika svår förstörare, hvilket tillräckligt syntes i 
larvburarna. En del Formicider, små och svarta, bygga på träden 
ända till 5—6 fot långa bon, som se ut att vara hopfogade af 
en massa små tegellagda flikar af gråpapper. Så komma slutli- 
gen vandringsmyrorna, Anomma arcens, Afrikas renhållningshjon, 
men tillika ett af dess värsta plågoris. Det är svårt att få 
färger nog mörka att skildra all den plåga, det gränslösa obe- 
hag och oro, dessa — må vara oumbärliga, men icke dess min- 
dre afskyvärda — kräk förorsaka under vandringar i skogen. I 
millioner och åter millioner genomströfva de skog och öppna 
platser, slukande allt ätbart, som kommer i deras väg, och an- 
gripande icke allenast döda ting och mindre djur, utan med ett 
exempellöst mod och dödsförakt äfven de största. Intet djur går 
fritt för deras angrepp, om det ej viker bort; men detta veta de 
flesta att göra, om det finns någon möjlighet därtill. Blifva de en 
gång fast, gå de en kvalfull död till mötes. Men äfven myrorna ha 
sina fiender, som, utan att bry sig om deras bett och förtviflade för- 
svar, massvis döda och förtära dem. Hit hafva vi först att räkna 
en liten 'skogsödla, Mabouia sp.2, som vid ett myrtågs annalkande 
bereder sig på en god fångst. Det är ett nöje att se, med hvilken 


20 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 117 


smidighet de kvicka ödlorna springa omkring i den myllrande ho- 
pen, proppa munnen full med myror, hvarpå de löpa till ett säk- 
rare ställe, där de förtära sitt byte. Ifrigt upptagna med sin jakt, 
springa de under tiden utan fruktan rundt omkring den orörligt 
stående betraktaren, ja, tveka ej ens att springa upp för hans 
ben, under det den lifliga blicken granskande far hit och dit för 
att utforska, om möjligen någon fara kan vara för handen. En 
annan förföljare är den vanliga Ågama colonorum. På stammar 
och stenar, på väggar och tak, öfver allt löper denna vackra ödla 
med samma iedighet, samma behagliga rörelser, hvarvid dess 
vackra teckning framträder till sin fulla styrka. Det är dock 
endast hanen, som prålar med lysande blodröda och blå färger; 
honan bär en mera anspråkslös teckning af gråbrunt och grönt. 

Flera fåglar följa äfven regelbundet myrtågen och hämta, 
som det synes, nästan uteslutande sin föda från dem. Här böra 
först nämnas de till Pycnonotide hörande hårfåglarna, Criniger, 
särskildt Cr. nofafus, som är ungefär af en talltrasts storlek, 
ofvan olivgrön, under gul, samt en Timeliid, Åletha castanea, 
något mindre till storlek samt hvit och kastanjebrun. Båda dessa 
utstöta under jakten egendomliga, lätt igenkänliga, vemodiga lä- 
ten, hvarigenom man göres uppmärksam och sålunda kan und- 
vika att komma in bland myrorna. 

Vidare, ehuru ej så regelbundet, följas tågen af hackspettar, 
Campothera-arter, och af den om vår rotgel påminnande Stip/hror- 
nis gabonensis. 

Då myrorna svärma upp ur jorden, och tåget tager sin bör- 
jan, strömma de fram i ett omkring tumsbredt band, som dock 
snart delar sig i flera, för att åter sammansmälta och delas. Äro 
de riktigt under vandring och ej behöfva sprida sig för att söka 
föda, bilda de en enda oafbruten ström, som hastigt rör sig 
framåt. Arbetarna utveckla en rent af feberaktig ifver och tåga 
fram med en snabbhet, som är förvånansvärd, då man betänker, 
huru länge de sålunda äro i rörelse, innan de söka hvila; med 
nedböjdt hufvud tåga de framåt i de föregåendes spår, som det 
tyckes obekymrade om hvart det bär. Hafva de, som ofta är fallet, 
en puppa att föra med sig, bära de denna under kroppen, sedan 
de gripit ett. fast tag om dess ena ända. På båda sidor om tå- 
get paradera soldaterna, som då och då framila några steg, stanna 


21 


118 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


åter, sänka abdomen och höja framkroppen ; det väldiga huf- 
vudet med dess fruktansvärda käftar sträckes nästan rakt uppåt, 
och så stå de orörliga, stirrande i vädret, med vidöppet gap, 
färdiga att angripa hvarje varelse, som söker oroa tåget. En i 
sanning präktig vakt! Då de allt efter som tåget skrider framåt 
behöfva. ändra plats, gifva de sig in bland de öfriga och löpa 
helt fredligt, till dess de funnit en ny plats att besätta, och stanna 
då åter. Skulle man oroa dem, t. ex. kasta en sticka i deras 
väg, eller själf vara nog olycklig att omedvetet stå midt ibland 
dem, uppstår en förfärlig oreda, och inom några ögonblick är 
hela platsen öfversvämmad af myror, som ursinnigt rusa hit och 
dit och i senare fallet massvis äntra upp för benen, och snart 
bebåda sin närvaro genom smärtsamma bett. Har man ej 
märkt dem, förr än de hunnit så långt, är man i en af de obe- 
hagligaste situationer, man gärna kan komma. Att skaka af sig 
dem lär icke lyckas; de bita sig fast i kläderna, krypa in i skorna 
och skaffa sig alltid väg in till kroppen, där deras sting blifva 
så plågsamma, att man vanligen rusar till ett säkrare ställe, af- 
kastar kläderna och börjar en grundlig syning af hvarje plagg 
för sig; men ändock får man kännas vid dem stund efter annan, 
ty de veta att så gömma sig i veck och sömmar, att alltid några 
blifva kvar, hvilka man upptäcker först när de åter börja sina 
anfall. 

Det skulle vara någon tröst, om myrorna ständigt hölle sig 
i skogen och läte boningshusen vara i fred, men äfven här göra 
de påhälsningar, så att man måste lämna bädd och allt, tills de 
tågat bort, hvilket dock kan dröja hela dygn, om man ej använ- 
der särskilda medel att fördrifva dem. Mången gång har jag vid 
hemkomsten funnit hela golfvet som en enda krälande massa — 
en allt annat än behaglig syn, då man väntat sig hvila efter en 
tröttande dag. Så måste utrotningskriget börja, hvarvid eld och 
salt äro de verksammaste vapnen. Vid ett tillfälle hade jag köpt 
ett slags små oljerika kärnor, rätt goda och i smaken kanske 
mest påminnande om valnötter, och lagt dem i ett plantanblad 
på en blecklåda. Fram på kvällen kom jag ihåg dem och gick 
bort för att taga några stycken, men griper i stället i en hel 
klump af myror, som ögonblickligen beto och höggo i handen. 
Väl befriad från dem finner jag vid lampskenet, att ett helt 


22 


SJÖSTEDT: FRÅN KAMERUN. 119 


myrtåg kommit in, och att de vedervärdiga djuren i tumshöga 
lager betäckte kärnorna och hela lådan. Denna var lyckligtvis 
af bleck och tom, hvarför jag stänkte på litet fotogén, antände 
alltsammans och var så befriad från en del af plågoandarna. 
Instängda husdjur anfallas regelbundet, och om man har en 
apa eller papegoja, måste buren sättas på tjärade stolpar. 

Då ett myrtåg kommit fram till en öppen terräng, en afröjd 
plats eller dylikt, sprida sig djuren vanligen för att söka föda. 
Framför ett sådant tåg är ett rörligt lif; spindlar och insekter, 
grodor och andra smådjur röra sig här om hvarandra, hoppande 
och löpande för att komma undan den fruktade fienden. Liksom 
branden på slätten väcker oro bland de större djuren, som oemot- 
ståndligt drifvas framför den härjande eldslinien, och slukar allt, 
som ej hinner undan, så väcker äfven de framvältrande myrska- 
rorna fruktan bland de mindre och lämna för öfrigt lika litet 
kvar af rofvet som elden. Intet ställe lämnas oundersökt; 
de krypa upp på stammar, ut på löfven, löpa ned i jordgångar 
och remnor, hvarur de uppjaga råttor, näbbmöss, skorpioner, 
maskar, med ett ord allt, som dit tagit sin tillflykt. Så smånin- 
gom uppstår, där myrorna samlade gå fram, en djup väg, den 
af fötterna lösgjorda mullen kastas åt sidan, allt mer stiger den 
så bildade vallens höjd, de båda sidorna närma sig upptill hvar- 
andra och sammanstöta, så att en tunnel bildas, hvari de sedan 
ostördt kunna framtåga. 

I största mängd förekommo vandringsmyrorna i november, 
sedermera aftogo de något i antal. 


UEBERSICHT. 


Aus Kamerun. FEinige Ziäge aus dem Insectenleben in der 
Gegend von Bonge zur zeit nahe vor dem Anfang der Trocken- 
penod, von Y. 5. 


SS 


T:2.0 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


EIN WUNDERBOCK. 


In der Berliner Entomologischen Zeitschrift B. 37, p. 17 
—24 (1892) liefert Herr A. F. NONFRIED eine »monographische 
Uebersicht der Prionidengattung Ca/llipogon SERV.» und beschreibt, 
p. 21—22, eine angeblich neue Art aus Central Honduras, welche 
Call. Friedländeri genannt wird. 

Als ich die Formen dieser Gattung in unserem Museum 
nach der Monographie bestimmen wollte, wurde ich natiärlich 
auch veranlasst die Beschreibung von C. Friedländeri durchzu- 
lesen und fand da unter anderem auch folgende Kennzeichen: 
»Kopf eigenthimlich geformt; denn während alle ibrigen Arten 
ihn mehr breit haben, ist es hier umgekehrt. Denn er ist sehr 
lang, stark convex, so dass von oben gesehen die Augen 


LU ES SIE 


und Fählergruben nicht sichtbar werden» 

Was ist das? Kann in der Gattung Callipogon eme Art 
existiren, die von allen anderen bekannten Prioniden so abweli- 
chend ist, dass die Augen und Fiihlergruben von oben nicht 
sichtbar sind? Die Art ist gläcklicherweise abgebildet und ich 
beeilte mich die” Figur 6 auf der Tafel 3 zu Rate zon aehen: 
Aber wie wurde ich enttäuscht!! 

Die Figur stellt einen Käfer dar, dessen Kopf offenbar in 
umgekehrter Stellung angeklebt ist, und um allen Zweifel zu 
heben ist auch der linke Oberkiefer (Fig. 6 b) in umgekehrter 
Stellung abgebildet, wodurch ganz einfach die in der Beschrei- 
bung erwähnten grossen Figenthiämlichkeiten der Mandibeln 
erklärt werden. 

Wenn einem die Kenntniss tuber den Bau der Käfer so gänz- 
lich fehlt, dass er nicht sehen kann, ob der Kopf eines riesigen 
Käfers in umgekehrter Stellung angeklebt ist, thut er wahrlich 
am besten, wenn er sich von der Speciesmacherei abhält. 

Chr. Aurivillius. 


1! Von mir gesperrt, 


121 


RENMSACARUS IVENTRICOSUSENEWPORTY FUNNEN 
UNDER EGENDOMLIGA FÖRHÅLLANDEN. 


MEDDELANDE 
ÅF 


FILIP TRYBOM. 


På sin väg från sjön Lygnern till Kongsbackafjorden genom- 
flyter Rolfsån den tämligen djupa Stensjön. Då jag den 23 sept. 
1889 var sysselsatt med att insamla entomostraceer från denna 
senare sjö, erhöll jag, såsom jag för tillfället antog, åtskilliga 
ägg af ett eller annat djur rätt långt ut från land. Närmare in- 
till stränderna eller längre ned i vattnet stodo dessa äggliknande 
små kulor ej att upptäcka. Bland ett par hundra entomostraceer 
räknade jag efter min hemkomst 7 stycken af dessa kulor, hvilka 
1 diameter höllo 0,2 till 0,6 mm. 

Redan med en vanlig lup syntes ett till formen tardigradlik- 
nande litet djur fästadt vid hvarje kula. Starkare förstoradt vi- 
sade sig detta i verkligheten akaridartade djur äga ett organiskt 
sammanhang med de nämnda kulorna; de utgjorde en utväxt från 
eller en del af djuret. Deras diameter var emellertid från un- 
gefär lika med, till fullt tre gånger så stor som hela djurets längd 
för öfrigt, hvilken utgjorde o,:6 till o,2 mm. 

I »The Transactions of the Linnean Society of London> 
VOR part 2, TÖS. Pag 05-— 102; fasor IgE OK han 
G. NEWPORT i en uppsats med öfverskriften: »Further Observa- 
tions on the Habits of Monodontomerus; with some Account of 
a new Åcarus (Heteropus ventricosus), a parasite in the Nests 
of Ånthophora retusa» beskrifvit och afbildat det djur, hvarom 


1 Då såväl NEWPORTS släktnamn MHeteropus som ock Physogaster LICH- 
TENSTEIN (An.' E. F. (4), 8, Bull. p. 80, 1860) blifvit tidigare använda för 
andra djursläkten, föreslår jag att kalla detta akaridsläkte för Physacarus. 


I 


122 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 393 ; 


här är fråga?. De förhållanden, under hvilka NEWPORT fann 
Heteropus, voro så vidt skilda från dem, under hvilka jag träf- 
fade densamma, att jag icke kan underlåta att redogöra för hans 
iakttagelser. 

Under det NEWPORT studerade de på larverna af den biar- 
tade Ånthophora retusa parasiterande larverna af Monodontome- 
7us, insamlade han i medlet af sept. 13849 massor af båda dessa 
stekellarver. Ånthophora-larverna lefva som bekant i slutna, i 
lerjord förekommande celler. När han fört hem de parasiterande 
små stekellarverna, voro dessa att börja med fullt friska och kraf- 


Heteropus ventricosus NEWP.: a fullvuxet djur; b dräktig hona; c ett bakben; 


efter NEWPORTS figurer; d ett framben efter svenskt exemplar. 


tiga, och intet främmande märktes på dem. Men efter fem da- 
gar fann han dem betäckta af små runda, blåslika kroppar, som 
visade sig just vara vår Physacarus. Om ytterligare ett par da- 
gar voro icke allenast samtliga Monodontomerus-, utan också 
t. o. m. alla de af dessa oangripna Ånthophora-larverna dödade 
af Physacarus. Förut hade NEWPORT iakttagit bilarvceller, i hvilka 
larverna syntes liksom upplösta i stora massor af små sferiska 


2 Uppsatsen i fråga hade blifvit delgifven >Linnean Society» redan den 
5 mars 1850 och står, tillika med beskrifningen på Physacarus ventricosus i 
korthet refererad i sällskapets »Proceedings» (vol. II, pag. 70—71) för detta år. 


2 


TRYBOM: PHYSACARUS VENTRICOSUS. 123 


gryn — Physacarus. En cell hade han ock träffat, hvilken inne- 
höll ett af detta djur bestående fint stoft, som alltigenom lifligt 
rörde sig. Det var djur, hvars bakre kroppsända ännu ej svällt 
ut till den omtalade, klotlika bildningen. De voro i detta sta- 
dium mycket rörliga, lämnade till allra största deien snart nog 
sin bilarvcell och spridde sig till de af Physacarus förut oangripna 
stekellarverna, ur hvilka de sedan insögo riklig näring. De ba- 
kersta kroppssegmenten utsvällde sedan ända till djurets tjugudubbla 
volym,” och ägg utvecklade sig i ansvällningen. Omkring tre 
veckor efter det att denna börjat bildas, vimlade det i de prof- 
rör, där NEwPorTt förvarade sina Physacarus, af smärre, mera 
genomskinliga, lifliga individer; detta i sådana rör, som hållits 
mera utsatta för solljus och hetta. Honorna hade således, säger 
NEWPORT, antingen varit befruktade, innan de uppnådde och an- 
grepo stekellarverna, eller också sker en fortplantning utan be- 
fruktning. Hanar lyckades han nämligen ej påträffa. 

Redan då de unga Physacarus först varsnades, hade de 4 
benpar och icke 3, såsom eljest är vanligt hos akariderna i ett 
yngre stadium. Det fanns stora skäl att antaga, att honorna ej 
gåfvo ifrån sig ägg, utan redan utkläckta ungar. NEWPORT fram- 
håller, hvilken stor betydelse temperaturen spelar i detta afseende, 
och att Plysacarus-honorna vid jämförelsevis lägre värmegrader 
måhända lägga ägg. Han fann, att de, uppbevarade på svalare 
ställen, ej fortplantade sig samma höst. Äggen förblefvo då syn- 
barligen oförändrade, åtminstone under fem månader. Djuren 
lefde godt vintern öfver. Sedan Physacarus-honorna samlat en 
mängd reservnäring i sin uppsvällda bakkropp, äro de, säger 
NEWPORT, måhanda blott »nidi» för ungarna, hvilka där möjli- 
gen undergå en förändring, få 8 1 st. f. 6 ben. 

NEWPORT placerade sitt nya släkte i KocHs familj Sarco- 
plides. Han säger detsamma vara närmast besläktadt med det af 
KocH beskrifna släktet Dermaleichus fast dock alldeles skildt 
från alla, förut beskrifna släkten. 

Af det anförda torde framgå, att Physacarus, där den vun- 


3 Å NEWPORTS figur af en dräktig Phiysacarus-hona, hvaraf här bifogas en 
kopia, har segmenteringen blifvit oriktigt afritad å kroppens uppsvällda baker- 
sta del. De af mig undersökta individerna hade icke häller någon märkbar 
segmentering därstädes.! 


(SS 


124 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 12893. X 


nit insteg, kan utöfva ett enormt inflytande på insektvärlden, i 
det den äger förmåga att tillintetgöra snart sagdt alla i jorden 
lefvande insektlarver och puppor. Den angriper visserligen också 
nyttiga, på skadliga insektlarver parasiterande steklar och väl 
äfven andra insekter, men då den så att säga gör rent hus ge- 
nom att skoningslöst döda de skadliga insekterna med de nyttiga, 
synes den vid många tillfällen kunna vara af ovärderligt gagn. 
Jag. har därför tillåtit mig att här ofvan i korthet referera NEw- 
PORTS iakttagelser om dess lefnadsförhållanden, hälst som jag 
med den begränsade tid, jag haft att ägna åt saken, ej kunnat 
i litteraturen finna några utförligare nyare observationer öfver 
det mycket egendomliga djuret. Af ett nyligen lämnadt medde- 
lande af F. M. WEBSTER med öfverskriften: »Early published 
References to some of our injurious Insects» i »Insect Life», edi- 
ted -by C. V. RILEY and EL. OEHowarp, Ul: SiDepofiA sg 
culture, ' Div. "of Entomology, Periodical Bulletin, Vol. IX, N:s 
7 and 8», pag. 263 och 264, synes det emellertid framgå, att 
Physacarus ventricosus efter all sannolikhet redan 1845 blifvit 
iakttagen i nordamerikanska staten Michigan, men förväxlad med 
äggen af Meromysza americana FitcH. Larverna af denna di- 
pter lefva i hvetestrån, hvilka de afgnaga samt med dem ofta 
falla till marken, där de lätt blifva ett byte för Physacarus, hvil- 
ken WEBSTER 1884 fann parasiterande på Meromysza-larver vid 
Oxford i Indiana. I den uppsats med titel: »Insects, affecting 
Fall Wheat»> (»Report of The Commissioner of Agriculture for 
The year 1884», Washington 1884), i hvilken WEBSTER å 
sidan 390 omnämner detta, redogör han också (sid. 387) för, 
huru han samma år vid Bloomington i Illinois iakttog, att Phy- 
sacarus ventricosus angrep och dödade de äfvenledes i hvete- 
stråen lefvande larverna af den till familjen Chalcidide hörande 
Isosoma triticz RILEY. . Men det var ej nog med, att dessa lar- 
ver föllo offer för den så obetydliga, lilla acariden, utan denna 
dödade också på dem parasiterande, små stekellarver samt de 8 
mm. långa larverna af en carabid, Leptotrachelus dorsalis FABR., 
som eljest nere i hvetestubben äta upp såväl /sosoma-larverna 
som de dem angripande stekellarverna. »Ehuru så ojämförligt 
liten», säger WEBSTER, »afgår Heteropus till slut med segern öf- 
ver alla de nämnda larverna. Han är en synnerligen verksam 


4 


TRYBOM: PHYSACARUS VENTRICOSUS. 125 


parasit, som fullbordar sitt värf, äfven där alla andra skulle vara 
otillräckliga, blott det finnes den allra minsta utväg för honom 
att nå sina offer »? 

De amerikanska iakttagelserna bekräfta således, att Physaca- 
7us angriper insekter af vidt skilda grupper samt under mycket 
olika förhållanden; de bekräfta, att den för landtbrukaren kan 
vara af synnerligen stor betydelse. 

Hvad beträffar den af mig funna Physacarus, så är den möj- 
ligen en ny art, fast den mycket liknar NEwPORTS afbildning af 
ventricosus. Denna art synes emellertid vara betydligt större än 
de af mig anträffade individerna. NEwPORT mätte nämligen den 
kulformiga ansvällningen att vara ända till omkring 1,6 mm. i 
genomskärning (!/16 engelsk tum) eller bortåt 3 gånger så stor 
som hos de största exemplar, jag fann, och de unga djur, som 
framkommo i hans glasrör, voro 0,4 mm. (!"/1000 eng. tum) långa 
eller jämt dubbelt så stora som de största af mig träffade, med 
jämförelsevis stor ansvällning försedda djuren. Ifall NEwPoRrRT af- 
bildat frambenen rätt å sina figurer (6 och 7), så afvika de af mig 
funna individerna (fig. I d) äfven därutinnan, att de hafva en kort 
men grof, starkt krökt klo i spetsen af dessa bens yttersta led. 
Härigenom blifver det lättare förklarligt, att de kunna hålla sig 
fast vid de larver, på hvilka de parasitera. 

Lefde de i fråga varande P/hysacarus-individerna i vattnet, 
där jag fann dem? På hvad sätt hade de kommit dit? Detta 
är frågor, som jag tyvärr icke annat än gissningsvis kan besvara. 
Innan jag fick dem i sprit, hade jag ingen tanke på, att de små 
kulorna kunde vara af den natur, de sedermera visade sig vara. 
Af deras yttre utseende kunde efteråt inga slutsatser dragas om, 
huruvida de left i vattnet, eller huru länge de befunnit sig där. 
De sågo dock åtminstone ut att vara alldeles oskadade. Hos 
ingen af de individer, jag närmare undersökte, kunde jag träffa 
några tydliga ägg. Hufvudinnehållet i bakkroppens klotlika an- 
svällning utgjordes af en mycket finkornig massa. I en af de 
halfstora kulorna lågo dock dessa korn på flera ställen ordnade 


2 I »The twelfth Rep. of State Entomologist of Illinois» pag. 144—154, 
hvilken finnes intagen i »The Trans. Depart. of Agriculture of Illinois>», Vol. 
XX, 1880, har "WEBSTER också beskrifvit Physacarus lefnadsvanor. Denna rap- 
port har jag emellertid förgäfves sökt att få se. 


5 


126 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


kring runda fläckar, som möjligen torde hafva varit ägg. Om 
djuren, såsom troligast är, tillfälligtvis kommit i vattnet samt 
legat där något längre, är det ju antagligt, att äggen, tillika med 
andra mjukare, inre delar, råkat i upplösning. Sannolikast hade 
de af mig funna Physacarus-individerna kommit i vattnet på det 
sätt, att någon bäck genom det ymniga regnfall, som rådde i 
början af hösten 1889, stigit upp öfver platser, där den para- 
siterande akaridens värddjur haft sitt hemvist, samt sköljt ut en 
del af de små djuren ända ut i sjön. Äfven om denna enkla 
förklaring af förekomsten i vattnet skulle vara den rätta, så har 
jag ändå trott mig böra meddela i fråga varande fynd af Physa- 
carus. Det synes nämligen böra vara af iéke så litet intresse 
att få förekomsten i vårt land konstaterad af en i många insek- 
ters lif och bestånd på ett så förhärjande sätt ingripande parasit, 


som vi sett, att denna akarid är. 


UEBERSICEIT: 


Physacarus ventricosus (NEwPORT) wurde vom Verfasser 
am 23 September 1889 im See Stensjön im nördlichen Theile 
der Provinz Halland angetroffen. Das Thier wurde nebst Ento- 
mostraceen draussen auf dem See nahe an der Oberfläche ein- 
gesammelt. Ob es da noch lebte, wurde nicht festgestellt. Kurz 
vorher war ein anhaltender und starker Regen gefallen, wesshalb 
sich der Verf. zu der Annahme berechtigt glaubt, dass der Phy- 
sacarus durch denselben von irgend einem niedrig gelegenen, lehmi- 
gen Boden in den See hinaus gespilt worden ist. 

Die nun gefundenen Individen waren im Ganzen nicht ein- 
mal halb so gross als die von NEwPorTt beschriebenen im ent- 
sprechenden Entwickelungsstadium. Da sie ausserdem an der 
Spitze der äussersten Glieder des ersten Fusspaares (siehe Fig. 
I d) eine verhältnissmässig starke, sehr gebogene, in NEWPORTS 
Figuren nicht abgebildete Klaue hatten, so gehörten sie mög- 
licherweise einer neuen Art an. Da der Gattungsname Heteropus 
einer Arthropodengattung gegeben wurde, ehe NEWPORT denselben 
diesem Acariden zutheilte, ist er hier gegen Physacarus vertauscht. 


Bor 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
ÅRSSAMMANKOMST DEN 14 DECEMBER 1892. 


I den vanliga lokalen å Hötel Phoenix i Stockholm samlades 
ofvannämnda dag kl. 7 e. m. ett stort antal af Föreningens leda- 
möter, för att på öfligt sätt högtidlighålla årsdagen af Föreningens 
stiftande. Sedan ordföranden, Prof. O. SANDAHL, hälsat ledamö- 
terna välkomna, meddelade han följande 


Årsberättelse. 


Under det nu gångna året, det 13:de af Föreningens tillvaro, 
har den samma, oaflåtligt såsom förut, sträfvat att söka utbreda 
kunskapen om insektvärlden i vårt land. För detta ändamål 
har Föreningen först och främst utgifvit »Entomologisk Tidskrift», 
årg. 13, som nu svällt ut från de vanliga 12 arken till 18 och 
ett halft ark text, illustrerad med 6 taflor i ljustryck och en färg- 
tryckt tafla samt talrika xylografiska afbildningar af insekter, deras 
puppor och larver m. m. Vidare har Föreningen hugnats äfven 
för detta år med ett statsbidrag af 1,000 kr. och därigenom satts 
i tillfälle att utgifva årshäftet II af »Uppsatser i praktisk ento- 
mologi», innehållande afhandlingar och meddelanden om skade- 
insekter och deras lefnadssätt samt råd och anvisningar, så vidt 
möjligt är, till bekämpande af dessa skadedjur. Uppsatserna äro 
förtydligade dels med en färgtryckt plansch öfver den i så hög 
grad skadliga kornflugan (Chlorops teniopus MEiG.), framställande 
dess utveckling, och dels med många träsnitt. Dessa »Uppsatser i 
praktisk entomologi II» utgöra ett häfte om 6 ark, hvilket säljes 
1 -bokhandeln för det billiga priset af 1 kr. 25 öre. 

Under året hafva 12 ledamöter med döden afgått, bland 
hvilka 2 i Norge, nämligen d:r Med. SAMUEL JACOB SÖLSBERG i 
Laurvik och Bot. Gartn. NiIrts GREEN Moe vid Bot. Trädgården 


+ 
2 


128 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


i Töien vid Kristiania. En dödsruna öfver MozE af en hans lands- 
man återfinnes 1 årg. 13, sid. 275. Bland de senast bortgångna 
var landtbruksinspektören CHARLES JACOBSON, som var varmt in- 
tresserad 1 synnerhet, må man säga, af landtbrukets entomologi och 
på grund häraf var en varm gynnare af Föreningens verksamhet. Han 
afled den 22 sistlidne oktober i en ålder af 46 år. Å andra sidan 
hafva. under året 63 nya ledamöter inträdt i Föreningen, bland 
hvilka märkes den första kvinliga ledamoten, fru SIGNE NORDEN- 
SKJÖLD å Virkvarn nära Oskarshamn. Ett mera brinnande nit 
och lefvande intresse för vår vetenskap, än hvad fru NORDEN- 
SKJÖLD visat, torde sällan kunna träffas. 

Föreningen kan icke annat än med glädje och tacksamhet 
omnämna och vågar tolka såsom ett tecken till erkännande af 
Föreningens sträfvan att verka till gagn för det allmänna, att 
Kongl. Hushållningssällskapen i följande län inträdt i föreningen 
nämligen: Vesternorrlands, Stockholms, Vestmanlands, Verm:- 
lands och Kronobergs län samt att Gotlands läns Kongl. Hus- 
hållningssällskap ingått såsom ständig ledamot, hvarjämte Göte- 
borgs och Bohus läns Kongl. Hushållningssällskap låtit anteckna 
sig såsom prenumerant å 2 ex. af Entomologisk Tidskrift. I 
Örebro och Norrbottens läns Kongl. Hushållningssällskap hafva 
förvaltningsutskotten tillstyrkt de resp. sällskapens inträde i För- 
eningen, hvilken tillstyrkan afvaktar dessa sällskaps beslut. Här- 
jämte har Svenska allmänna Utsädesföreningen i Svalöf tecknat 
sig som medlem af Entomologiska Föreningen. 

Sedan höstsammanträdet den 8 oktober detta år hade för 
öfrigt i Föreningen invalts följande nya årsledamöter: provinsial- 
läkarne J. L. NAUMANN (Hörby) och P. L. SÖDERBERG (Östham- 
mar) på förslag af ordföranden; grosshandlaren D. A. MALMROS 
(Ihre, Stenkyrka å Gotland), C. G. HOFFSTEIN (Runmarö) och 
grosshandlaren G. VaALDAU (Stockholm) på förslag af landtbruks- 
entomologen Sv. LAMPA. Såsom hedersledamot hade invalts den 
belgiske senatorn baron EDOUARD DE SELYS-LONGCHAMPS, en hyll- 
ning åt den berömde entomologen och arkeologen, då han den 
15 maj detta år fyllde 80 år. 


En annan hedersledamot invaldes vid årssammankomsten, 
nämligen lektor K. F. THEDENIUS, som var en af Föreningens 


2 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. J20 


stiftare och hela tiden varit ledamot af dess styrelse, men nu på 
grund af framskriden ålder bestämdt anhöll att icke komma i 
åtanke vid dagens val af styrelse. 

En annan ledamot, herr GOTTFRIED HOFGREN, som allt sedan 
Föreningens tidigaste år med ospard möda och varmt nit varit 
verksam i Föreningens tjänst, såsom distributör af Tidskriften, så- 
som revisor af våra räkenskaper och såsom ordnare af våra sam- 
kväms materiella angelägenheter, har dessvärre af hälsoskäl nöd- 
gats afsäga sig sina hittillsvarande funktioner inom Föreningen 
och sålunda undanbedt sig återval. Ordföranden frambar å För- 
eningens och egna vägnar det hjärtligaste tack för allt det ar- 
bete, som herr HOFGREN af kärlek till vetenskapen nedlagt till 
Föreningens bästa och uttryckte allas varma önskan, att hans 
hälsoförhållanden måtte för framtiden gestalta sig så, att man 
icke vid sammankomsterna skulle nödgas sakna den värderade 
kamraten och vännen. 

Efter dessa afsägelsers tillkännagifvande för Föreningen skred 
denna till val af styrelse och revisorer med deras suppleanter. 
Resultatet af valet blef, att den förra styrelsen: hrr SANDAHL, 
AURIVILLIUS, LAMPA och J. MEVES återvaldes, och i lektor THE- 
DENIUS' ställe insattes förre förste suppleanten, löjtnant C. GRILL, 
samt till styrelsens suppleanter utsågos direktör G. HOLMERZ och 
fiskeriassistenten F. TrRryBom. Till revisorer valdes d:r S. NoRrD- 
STRÖM och apotekaren H. ENELL med jägmästaren J. H. WERMELIN 
såsom suppleant. 

Ordet lämnades sedan åt kandidat EMIL HOLMGREN, som 
höll ett längre, om synnerligen goda studier och forskningar vitt- 
nande och i formelt hänseende utmärkt föredrag om nyare under- 
sökningar af fjärillarvernas histologiska byggnad, illustreradt med 
en större, särdeles väl af föredraganden utförd väggtafla, visande 
den skildrade histologiska byggnadens detaljer. Föredraget häl- 
sades med lifligt bifall. . 

Sedermera intogs en enkel supé, och därunder samt efteråt 
utbragtes skålar för Föreningens fortgående utveckling, för styrel- 
sen, nya ledamöter, föredraganden för aftonen, samt framfördes 
bref och hälsningar från Tromsö museidirektor d:r SPARRE-SCHNEI- 
DER samt från d:rna NERÉN och LINDEGRÉN. NERÉN meddelade 
en iakttagelse rörande uppkomsten af det starka knarrande ljud, 


Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 3 (1893)- 2 9 


130 SANDAHL: ENT. FÖREN. ÅRSSAMMANKOMST D. 14 DEC. 1892. 


som frambringas af dödskallefjärilen (Acherontia atropos), då han 
oroas, och den sistnämnde redogjorde för fyndet af två för Sverige 
nya fjärilformer. En telegrafisk hälsning genom kyrkoherden J. 
ANDERSSON framfördes af d:r AMMITZBÖLL och friherre F. BAR- 
NEKOW från Kristianstadstraktens entomologer, samlade för att fira 


föreningens årsdag. 


Oskar Th. Sandahl. 


SYNONYMISCHE BEMERKUNGEN. 


Der von J. WzisE (Deutsche Ent. Zeitschrift 1893, p. 68) 
beschriebene Prierothorax Korbi aus Amasia ist ohne Zweifel mit 
Herpes porcellus Lac. identisch. In CHEVROLATS Sammlung 
steckt ein Stuck, das eben aus Amasia stammt. Die Art kommt 
auch in Bulgarien vor. 

Tragocephala sulphurata DistTANT (A naturalist in Trans- 
vaal, Pp. 202, I. IE 9, 1392) wWurde sehonm 72, von HAFRDUS 
als Rhaphidopsis vittata beschrieben. Die Art ist keine Rhap/hu- 
dopsis, scheint mir aber ohne Schwierigkeit mit Zragocephala 


vereint werden zu können. 
Chr. Aurivillius. 


AO Ore e 


131 


I HVILKEN ORDNING TAGER DJURVÄRLDEN EN 
UR HAFVET UPPDYKANDE Ö F BESITTNING? 


AF 


GOTTFRID ADLER?Z. 


Ett af den geologiska vetenskapens märkligare resultat är 
utan tvifvel påvisandet, att de flesta delar af jordskorpan befinna 
sig 1 en ständig rörelse, antingen långsamt stigande eller lika lång- 
samt sjunkande. Särskildt i vårt land har man genom inhuggna 
vattenmärken sedan förra århundradet, äfvensom medelst andra 
bestämningsmetoder, kunnat direkt mäta storleken af denna s.k. 
sekulära höjning och därvid funnit, att densamma växlar ganska 
betydligt på olika delar af vår kust, att den på vissa ställen är 
ganska betydlig, belöpande sig till flera fot, på andra ställen där- 
emot knappt märkbar eller ingen. Exempelvis må nämnas att 
HöGBom 1 uppgifver flera fall, i hvilka höjningen vid Vesterbot- 
tens kust påvisats vara 5 å 6 fot eller ännu mera på århundra- 
det. Följden af detta egendomliga förhållande blir naturligtvis 
betydliga förändringar i kustliniens form. Men enär hafvets bot- 
ten liksom fasta landet har sina berg och dalar, uppstiga, i den 
mån hafsbottnens höjning fortgår, på större eller mindre afstånd 
från kusten undervattensbergen i form af skär, som under tider- 
nas lopp växa till holmar och öar för att till sist, då höjningen 
pågått tillräckligt länge, sammansmälta med fastlandet. De tal- 
lösa skären och småöarna i våra skärgårdar hafva sålunda allt- 
sedan sin uppkomst genom smalare eller bredare vattenytor varit 
skilda från fasta landet, och ju ensligare de äro belägna, särdeles 


1! Om den sekulära höjningen vid Vesterbottens kust (Geol. Fören. förhandl. 
1887). Uppgifter öfver höjningen i olika delar af landet kunna föröfrigt in- 
hämtas i FORSSMANS »Observationer öfver vattenhöjden vid Sveriges kuster» [K. 


V. Akad. Handl. 1874 (1876)]. 
I 


T32 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


om afståndet från kusten är stort, desto större svårigheter hafva 
naturligtvis upprest sig mot en invandring af fastlandets djurvärld. 
I all synnerhet måste detta gälla sådana djurformer, hvilka ej med 
vingars tillhjälp kunna förflytta sig långa sträckor, samt sådana, 
hvilka tillbringa vintern i dvala och därför ej kunna invandra, 
ens då under stränga vintrar kölden slår isbroar äfven öfver de 
bredare sunden mellan öarna. 

Största intresset knyter sig naturligtvis vid de hundratals mil 
från närmaste fastland belägna oceanöarna, hvilka oftast, trots 
sitt ensliga läge, kunna uppvisa en fauna af äfven obevingade 
landdjur, men äfven undersökningar öfver de förflyttningar i min- 
dre skala af vinglösa djur, hvilka äga rum mellan fastlandet och 
öarna eller mellan öarna sins emellan i våra skärgårdar, borde 
kunnna gifva åtskilliga antydningar om, hvilka transportmedel här 
varit verksamma. Hufvuduppgiften skulle här vara att först och 
främst undersöka de låga och all växtlighet saknande skär i yt- 
tersta hafsbandet, på hvilka de öfverspolande vågorna blott med- 
gifva en tillfällig förekomst af enstaka landdjur. En sådan un- 
dersökning borde fälla utslag i frågan, huruvida vissa djurformer 
företrädesvis lätt transporteras, det må nu vara på hvad sätt 
som hälst. 

En öfvergång till de något högre skären, i hvilkas springor 
en sparsam växtlighet för ett tynande lif, skulle bringa oss känne- 
dom om landfaunans yttersta förposter, hvilka förmå uthärda kam- 
pen äfven mot de ogynnsammaste omständigheter, och genom att 
gradvis förflytta oss till allt större och med rikare växtlighet ut- 
rustade öar, skulle vi kunna erhålla ett tillfredsställande svar på 
den fråga, med hvilken jag inledt denna lilla uppsats. 

Under några somrar har jag ägnat någon tid åt undersök- 
ningar af ifrågavarande art vid olika delar af våra kuster, och då 
jag nu i det följande meddelar de anteckningar, jag därvid fört, 
är det ingalunda därför, att jag betraktar mina ännu alltför litet 
omfattande undersökningar såsom afslutade, utan fastmer för att 
fästa entomologernas uppmärksamhet på den intressanta frågan 
och måhända lyckas förmå en eller annan att genom insända 
meddelanden i tidskriften söka bidraga till dess lösning. 

De trakter, i hvilka jag gjort undersökningar öfver skärens 
fauna, äro: i Bohuslän utanför Gullmarsfjordens mynning samt vid 


2 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 133 


Väderöarna, i Östergötland utanför Slätbakens mynning, i Medel- 
pad utanför Sundsvallsfjärden samt i Ålands skärgård trakten sö- 
der om Mariehamn. Härtill skulle kunna läggas en flyktig un- 
dersökning at Gotska Sandön, hvilken dock förut blifvit vida 
grundligare undersökt af EISEN och STUXBERG.? Föröfrigt hafva 
icke, så vidt jag känner, några undersökningar i liknande syfte 
blifvit företagna inom vårt land, om jag frånser några af HöÖG- 
BOM i hans ofvan citerade arbete lämnade uppgifter om växt- och 
djurvärlden på Holmön, en af talrika större och smärre öar be- 
stående ögrupp i norra Kvarken, en mil från fastlandets kust. 
Från nordligaste Norge skildrar SPARRE-SCHNFIDER ? ett besök på 
Nordfuglö samt uppräknar en del af dess djurvärld. Hvad an- 
går de tre senare lokaliteterna, Sandön, Holmön och Nordfuglö, 
så äro de dock af jämförelsevis alltför hög ålder för att ägna sig 
till utgångspunkter för undersökningar rörande djurvärldens 
invandring. Såsom jag förut antydt, förefaller det mig som om 
de mindre skären, af yngre datum, skulle utgöra de bästa ut- 
gångspunkterna. De större öarna besökas oftare af människor, 
hvilka i sina farkoster lätteligen kunna medföra en eller annan 
liten passagerare, som stiger i land och glömmer sig kvar. Sär- 
skildt torde vid det i skärgårdarna ofta förekommande öfverföran- 
det af kreatur på sommarbete en samtidig transport af smärre 
djur kunna äga rum. De kala och låga skären besökas däremot 
endast undantagsvis af människor, och dit invandrade djur måste 
därför i regeln ej haft andra transportmedel att tillgå, än dem 
naturen i allmänhet erbjuder. Hvilka dessa transportmedel äro, 
torde, då det gäller vinglösa djurformer, blott mera sällan kunna 
med visshet afgöras. Man nödgas här stanna vid mer eller min- 
dre sannolika gissningar, med sällsynta undantag för de fall, då 
förflyttningen skett under så direkt iakttagelse, att intet tvifvel 
kan äga rum. Jag återkommer till detta ämne efter att ha läm- 
nat en redogörelse för de djurformer, jag insamlat eller iakttagit 
på ofvan uppräknade lokaliteter.. Dess värre har jag ännu ej haft 
tillfälle att till arten bestämma en del af de insamlade djuren. 
De i det följande meddelade uppgifterna om afstånden mellan 


2 »Bidrag till kännedomen om Gotska Sandön», Öfvers, af K. V. Akad. 
Förhandl. 1868, n:o 5. 
3 »Nordfuglö, en zoologisk skizze», 1885. 


2 


J 


134 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


öarna och närmaste fastland grunda sig, i fråga om Bohuslän och 
Östergötland på generalstabens kartor i de fall, då skären där 
varit utmärkta, 1 öfriga fall på en ungefärlig uppskattning. 

Bohuslän. A. Väderöarna, en ögrupp bestående af flera 
tämligen stora klippöar samt talrika större och mindre skär. Af- 
ståndet till närmaste fastland är en mil. 

1. Storön, den största i gruppen, torde väl vara bortåt 50 
meter hög och således sannolikt af hög ålder. Också äger den 
en frodig växtlighet i de skyddade dalarna och bergsskrefvorna, 
öfverensstämmande med den på de närmare kusten belägna bo- 
huslänska öarne. Som den sedan länge varit bebodd af män- 
niskor, och ganska liflig trafik med fastlandet äger rum, kunna 
inga slutsatser dragas om, till huru stor del det föröfrigt tämligen 
fattiga djurlifvet invandrat utan människans ofrivilliga hjälp. Jag 
ägnade af denna anledning ingen långvarig uppmärksamhet åt 
dess djurvärld. Enligt uppgift af invånarna funnos där inga dägg- 
djur, icke häller några kräldjur eller groddjur. Af insekter fann 
jag 3 myrarter, nämligen Lasius niger och flavus samt Tetra- 
morium caespitum, enstaka individer af Bombus hortorum, Apion 
spec., Cetonia aurata, Coccinella bipunctata, Thrips spec. (i 
blommor), Vanessa cardui, Satyrus semele (talrik), en stritart, 
talrika gräshoppor af släktet Sfenobothrus, den i bohuslänska 
kusttrakter särdeles allmänna Machilis polypoda samt den i 
myrornas bon lefvande Beckia albinos. Af myriopoder iakttogos 
Lithobius forcipatus samt Polyxenus laguraus; af spindlar tvenne 
arter, en Eperzra och en Lycosa; af gråsuggor likaledes två arter, 
Oniscus murarius och Porcellio scaber; af landsnäckor blott en 
art, Balea perversa. 

Tydligtvis är denna förteckning att betrakta såsom högst 
ofullständig. Sannolikt skulle en närmare undersökning gifva vid 
handen, att särskildt de bevingade insekternas antal är vida större. 
Man känner ju exempel på, att gräshoppor och andra insekter 
träffats flygande ute öfver öppna hafvet mer än 60 svenska mil 
från Afrikas kust, möjligen drifna af någon stark blåst. Ett af- 
stånd af endast en svensk mil bör således vara en småsak äfven 
för en med medelmåttig flygförmåga utrustad insekt, och äfven 
vissa af de med spinnförmåga utrustade spindlarna torde vid sina 
bekanta luftseglingar kunna föras med. vinden snart sagdt obe- 


4 


ADR UA————— rORAE—RE———RNN 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 135 


gränsade sträckor. Men i fråga om t. ex. en sådan liten öm- 
tålig, vinglös och blind insekt som Beckia albinos, hvilken ai- 
drig frivilligt kommer fram i dagsljuset, utan ständigt vistas i 
underjordiska gångar, kan jag för närvarande ej tänka mig, hvi- 
ket förflyttningsmedel som varit verksamt, såvida ej människan 
1 detta fall varit den förmedlande, t. ex. genom att från fastlandet 
öfverföra jord, innehållande några individer af den nämnda hopp- 
stjärten. För jämförelses skull må nämnas, att SPARRE-SCHNEIDER 
uppräknar från Nordfuglö 65 skalbaggar, 27 fjärilar samt 6 land- 
mollusker. HöÖGBOM uppgifver att på Holmön i Nordliga Kvar- 
ken »förekomma, utom de däggdjur, som med lätthet färdas öfver 
vintertiden, såsom hare och räf, ekorre, råttor, sorkar, huggormar, 
snokar, ödior, grodor, de vanligaste insjöfiskarna mört, gädda, 
abborre, alla fastlandets myrarter och i öfrigt en rik insektfauna>. 

2. Undersökningen af trenne vester om Storön belägna 
mindre skär gaf följande resultat. 

a. På ett omkring 300 m. från Storön aflägset skär af 
omkring 6 m. höjd öfver vattenytan, utan all vegetation och 
vid hög sjö öfverspoladt af hafvet, träffades enstaka indivi- 
der af ett litet kvalster, Bdella arenaria, krypande omkring. 
Måhända kunde de lifnära sig af sjöfåglarnas exkrementer, ty 
de vistades just på högsta punkten, där spår af sjöfåglarnas 
vistelse voro talrika. 

b. Ett skär på samma afstånd från Storön som det före- 
gående, men af omkring 10 meters höjd öfver vattenytan, 
befanns på högsta delen i på läsidan belägna springor hafva 
en torftig vegetation af Sedum acre, Lepigonum salinum 
samt Festuca spec. Här träffades Oniscus murartius, Che- 
lifer cancroides, Baella arenaria, ett ex. af en Epeira 
spec. samt åtskilliga individer af den egendomliga, lilla myrio- 
poden Polyxenus lagurus. 

c. Tvenne holmar af ungefär samma höjd som det sist- 
nämnda skäret, men belägna längre vesterut, på omkring 
600 meters afstånd från Storön, befunnos hysa samma växt- 
och djurvärld som skäret b, med undantag däraf, att Epeira 
saknades och att af de öfriga individantalet, i förhållande 


till holmarnas storlek, var mindre. 


136 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


B. Utanför Gullmarsfjordens mynning. 

1. Hlatholmen, en tämligen stor holme, visade en fauna, 
som liknade de närmare kusten belägna öarnas, hvilken föga 
torde skilja sig från fastlandets. Afståndet till närmaste fastland 
torde ej häller vara mer än omkring 800 meter. Dessutom kunna 
möjligen några mellanliggande mindre holmar hafva förmedlat öfver- 
gången. Märklig är likväl förekomsten af för saltvatten så öm- 
tåliga djur som groddjur. I en sötvattenstjärn anträffades några 
groddjurslarver, möjligen tillhörande den på det närbelägna Skaftö- 
landet, äfvensom på andra bohuslänska öar förekommande stink- 
paddan (Bufo calamita). 

2. PByxeskär, ett omkring 500 meter utanför Flatholmen 
beläget isoleradt skär, med en ytterst sparsam växtlighet af gräs 
och ÄArmeria elongata i skyddade springor på läsidan. Här 
träffades Salda (litoralis 2), trenne vinglösa honor af Lasius niger, 
flera hoppstjärtar, åtskilliga ex. af en Zhrips spec. (bleka till 
färgen, vistades bland gräsrötterna), mygglarver i en sötvatten- 
samling samt myggor och flugor. Af spindeldjur träffades den 
förut omnämnda PBdella arenaria samt en Tetranychus och en 
Oribates. Gråsuggorna representerades af Porcellio scaber. 

3. Harpeskär, ett 1 yttersta hafsbandet beläget, omkring 4 m. 
högt skär, 2,000 m. utanför Flatholmen, befanns äga en torftig 
vegetation af lafvar, mossa och ÅLepigonum salinum, hvilken 
senare var den enda fanerogama växten och uteslutande växte i 
några skyddade springor på läsidan. Här funnos flugor och 
myggor (ej ännu bestämda till arten) samt de senares larver i 
sötvattenssamlingar, där äfven träffades Corixa- och Hydroporus- 
arter. Bland Lepigonum salinum träffades små svarta Podurider 
samt mellan rötterna exemplar af en gul Zhrips-art. Såsom re- 
presentant för spindeldjuren fanns en Lycosa förutom de små 
röda kvalstren, Bdella arenaria och Tetranychus spec. Myrio- 
podernas grupp företräddes af Polyxenus lagurus. 

4. Ett längre söderut, äfvenledes i yttersta hafsbandet be- 
läget skär befanns, såsom jag af dess betydligare höjd väntat, 
vara utrustadt med en rikare vegetation. De fanerogama vVväx- 
terna utgjordes af Sedum acre, Silene maritima, Potentilla rep- 
tans, Armeria elongata, Cochlearia officinalis, Anthemas cotula, 
Sonchus arvensis, Åster tripolium, Atriplex hastata och Rumex 


e 
OO 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 137 


crispus. Äfven djurlifvet var här rikare. Af skalbaggar funnos 
Amara trivialis, Bembidium (lampros?), Byrrhus pilula, Chryso- 
mela staphylaea samt Coccinella 7-punctata. Af Lasius niger 
träffades ett samhälle. Mellan växternas rötter träffades samma 
gula Zhrips-art och samma svarta Podurider som på förutnämnda 
skär. På växtrötterna funnos bladlöss. Vidare träffades Polyxe- 
nus lagurus, Bdella arenaria, Tetranychus spec. samt en liten 
spindel (Zilla”). Sparsamt förekom äfven en liten landsnäcka, 
Balea perversa. I sötvattensamlingar vimlade vattenloppor 
(Daphnia) samt Corixa- och Hydroporus-arter. 

5. Strax utanför det sistnämnda skäret låg ett mindre, om- 
kring 3 m. högt skär, öppet för hafsvågorna och utan annan 
vegetation än helt litet mossa på öfversta toppen. Att hafvet 
dock ofta spolade öfver, syntes däraf, att lefvande exemplar af 
Litorina sutto i springorna på skärets högsta del. Sannolikt 
hade det dock helt nyligen regnat, ty små sötvattensamlingar med 
mygglarver funnos äfven, och öfver deras yta dansade myggorna 
själfva. Bland mossan kröp det vanliga kvalstret Bdella are- 
naria, och äfven ett exemplar af samma lilla spindel, som på 
föregående skär anträffades. 

Östgöta-skären utanför Slätbakens mynning. De sex 
här undersökta skären befunno sig endast på ett afstånd af 1500 
—2000 m. från närmaste fastland. Som de dessutom lågo skyd- 
dade för hafsvågornas våldsamhet genom utanför belägna större 
öar, hafva omständigheterna för djurvärldens öfverflyttning varit 
gynnsammare. 

1. Litet skär, af omkring 40 kv. m. areal, 1 m. högt öfver 
vattenytan och synbarligen mycket besökt af sjöfåglar (ejdrar enl. 
uppgift). Blott mycket sparsam mossa bildade växtligheten. För- 
utom talrika flugor och myggor träffades här Bdella arenaria 
samt ett ex. af en spindel (Linyphaia”). 

2. Mindre skär, omkring 70 kv. m., 2 m. högt, fläcktals 
beklädt af lafvar och mossa. I springor var Bdella arenaria 
talrik. Dessutom funnos flera spindlar (Lycosider). I en söt- 
vattensamling funnos mygglarver. 

3. Mindre holme, med en yta af omkring 2,000 kv: m., 
8 m. hög, bevuxen med lind, gran, tall och en, förutom en spar- 
sam undervegetation at hufvudsakligen gräs och mossa. Bevingade 


dl 


138 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


insekter voro här rätt talrika. Af obevingade träffades flera arter 
Podurider, arter af myriopodsläktena Lithobius och Geophulus, 
flera landsnäckor, såsom Helix-, Succinea- och Pupa-arter, samt 
i den tämligen djupa myllan, som bildats under lindarna, dagg- 
maskar. Sannolikaste förklaringen på de sistnämndas förekomst 
är väl, att de ursprungligen införts såsom någon fiskares agn- 
förråd. ; ; 

4. Mindre skär, med omkr. 80 kv. m. yta, 3. m. högt och 
bevuxet med några alar och tallar. Här träffades flera myrsam- 
hällen af Camponotus herculeanus, Lasius niger, L. flavus (i 
hvars bon Beckia ulbinos), Formica fusca och Tetramorium 
caespitum  Föröfrigt funnos Oniscider, myriopoder och landsnäc- 
kor af de förutnämnda släktena. 

5. Litet skär med en utsträckning af omkring 50 kv. m. 
samt en höjd af 2 m. på högsta punkten, öfverspoladt till större 
delen vid hög sjö af vågorna, som ända till dess midt uppsväm- 
mat små skal af Mytilus och Cardium samt tång; bevuxet af 
albuskar, Valeriana, Tanacetum, Angelica m. m. Talrika land- 
snäckor af släktena Succinea och Balea under stenar bland täm- 
ligen färska skal af Mytilus och Cardium. Häraf vill det synas, 
som om öfverspolningar af det bräckta vattnet föga skulle be- 
komma de nämnda landmolluskerna. Dessutom funnos samhällen 
af Lasius niger och flavus samt isolerade honor af Camponotus 
herculeanus och Formica fusca, af hvilka inga arbetare träffades 
på skäret. Talrika gräshoppor af släktet Stenobothrus träffades. 
Myriopoderna representerades af en Geophzilus, spindlarna af nå- 
gra Lycosider äfvensom af en väfspinnande art samt af Bdella 
arenaria. Af gråsuggor träffades Öniscus murartius. 

6. Ett mycket litet skär, som med blott 1 kv. m. yta höjde 
sig knappt 1/, m. öfver vattnet. På denna ö i miniatyr fanns 
dock ett rofdjur, en spindel, som under en sten hade anordnat 
sin silkestapetserade kammare. Den enda varelse, som för till- 
fället möjligen kunnat falla offer för hans roflystnad, var en 
Salda litoralis, som sannolikt vistades blott på tillfälligt be- 
sök från en 20 m. aflägsen holme. Dessa två voro de enda 
invånarna på det lilla skäret, som låg väl skyddadt, i lä för en 
holme och därför sannolikt, trots sin ringa höjd, sällan öfverspo- 
lades af vågorna. 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 139 


I Medelpads skärgård, omkring 3 km. s. o. om Alnö och 
6,; km. från närmaste fastland undersöktes trenne skär, belägna 
tämligen nära den skogbevuxna Storholmen. 

1. Ett större skär med tämligen rik ört- och busk-vege- 
tation befanns äga en ganska rik djurvärld, af hvilken jag vid 
mitt hastiga besök antecknat vanliga grodor, såväl en större som 
flera små (oaktadt ingen sötvattensamling syntes till på skäret), 
Podurider, talrika spindlar och kvalster, däribland Bdella, en 
Phalangium samt en landsnäcka, Succinea, 

2. Ett litet skär af omkring 40 kv. m. utsträckning, 1 m. 
högt och utan spår af vegetation, härbergerade små svartblå Podu- 
rider (sannolikt Åchorutes viaticus), Badella arenaria samt en 
vingad hona af Lasius niger. 

3. Ett litet, längre ut och för Bottniska vikens stormar helt 
oeh hållet öppet skär, hvilket i likhet med det föregående vid 
hög sjö måste hafva till hela sin utsträckning öfverspolats af haf- 
vet, att döma däraf, att båda saknade hvarje spår af vegetation, 
och att icke ens i springorna samlat sig någon sand eller mylla.? 
Vid min ankomst uppskrämde jag talrika sjöfåglar, ejdrar, knipor, 
måsar m. fl., och en myckenhet exkrementer tydde på, att de 
ofta plägade vistas på denna plats. Det vanliga röda kvalstret, 
Baella arenaria, träffades här äfvensom honor af Lasius niger 
samt arbetare af Formica rufa. I exkrementerna af landfåglar, 
sannolikt af kråkor, träffades lämningar af Formica rufa och 
Lasius niger. MHäraf torde man kunna sluta, att kråkorna dit- 
fört äfven de arbetare af stackmyran, som där kröpo omkring. 
Att. de ej blifvit födda på platsen framgår däraf, att på skäret 
ej fanns det ringaste gömställe, där en möjligen ditflugen hona 
skulle kunnat uppföda sina larver. För öfrigt voro arbetarna allt- 
för stora för att kunna tillhöra något litet begynnande samhälle 
med dess torftiga existensmedel. 

Att den myrätande fågeln varit en kråka förefaller sannolikt, 
dels på grund af exkrementernas storlek och öfriga innehåll af 
lämningar af tordyflar m. m., dels i betraktande däraf, att kråkor 
äro bekanta för att besöka skären för att där öfverkomma ägg 


2 Detta skärs utsträckning har jag antecknat till »40 kv. famnar>, hvil- 


ket sannolikt bör vara kv. m. Angående höjden har jag ingen anteckning, 


men jag erinrar mig ännu, att den var mycket obetydlig. 


9 


140 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


och ungar af sjöfåglar. Sålunda kan det väl nästan tagas för 
afgjordt, att myrorna i detta fall hakat sig fast vid kråkornas 
fjädrar, där de hållit sig fast med käkar och klor, under det de 
försökt på myrmanér skada sin fiende, som kort därefter anländt 
till skäret och där aflämnat sina passagerare. 

Från Åländska skärgården, där jag undersökte sex i yt- 
tersta hafsbandet, 4—5 km. från Åländska landet belägna, träd- 
lösa och låga skär, har jag endast i fråga om myrorna gjort några 
speciella anteckningar, i det jag konstaterade förekomsten af myr- 
samhällen af flera arter. Rörande vinglösa landdjur i öfrigt säga 
anteckningarne endast, att där funnos talrika oniscider, några 
myriopoder samt några spindlar och kvalster. 

Gotska Sandön erbjuder genom sitt aflägsna läge, nära 4 
mil norr om Fårö samt 10 mil från närmaste fastland, ett syn- 
nerligt intresse, enär bristen på inhemska landdäggdjur tyda på 
att denna ö ej stått i förbindelse med fastlandet. Såsom jag 
redan framhållit, är dock en ö af denna ålder och storlek och 
med en så rik fauna ej någon lämplig utgångspunkt för studier 
öfver djurvärldens förflyttning, särskildt då de på senare åren i 
dagen komna, förut af flygsanden betäckta forngrafvarna bära 
vittnesbörd om, att ön redan i forntiden besökts och kanske be- 
botts af människor. Af särskildt intresse är dock den en och 
annan gång konstaterade förekomsten af ormar äfvensom af pad- 
dor. Ormarna, såväl snok som huggorm, ha blott blifvit träffade 
på strandremsan eller i hafvet därutanför, men ha aldrig kunnat 
öfverskrida de höga sandåsarna. En snok uppgafs ha blifvit an- 
träffad simmande långt ute i hafvet. I allmänrhet tilltror man ej 
dessa ormar så stark simförmåga, att man anser dem i stånd att 
simmande tillryggalägga 4 mil, alla onödiga afvikelser från raka 
vägen oberäknade. Kanske en förklaring kunde vara den, att 
de blifvit infångade på Fårö af roffåglar, exempelvis ormyråkar, 
som under flykten tappat dem 1 tämligen välbehållet skick i när- 
heten af Sandö. Ännu egendomligare är förekomsten af pad- 
dorna, hvilka man känner såsom svaga simmare. Gåtlik är äf- 
ven de senares konstanta förekornst i öns inre, såsom redan 
FISEN och STUXBERG påpeka, då inga vattensamlingar där före- 
komma. De senare påträffade endast en individ. Enligt med- 
delande af Fyrmästaren BoURGSTRÖM erfor jag, att de företrädes- 


10 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 141 


vis uppehöllo sig under boningshusens stenfot, påtagligen därför, 
att fuktigheten där bäst bibehölls. Man skulle nästan vara frestad 
till antagandet, att de i likhet med vissa landsalamandrar för- 
värfvat förmågan att föda fullt utvecklade ungar. Hvad beträf- 
far djurvärlden föröfrigt hänvisar jag till den förteckning, som 
blifvit upprättad af EISEN och STUXBERG, hvilken jag blott vill 
komplettera genom fyndet af flera myrarter, åtskilliga Thysanurer, 
bland hvilka Machilis polypoda, samt en, hvad individerna be- 
träffar, oerhörd mängd Oniscider, särskildt Porcellio scaber. 
Det material, som jag i det föregående uppräknat, är syn- 
barligen allt för litet för att tillåta några allmännare slutsatser. 
Men. en sak framgår åtminstone däraf, nämligen att en förflytt- 
ning af smådjur till äfven de aflägsna skären ganska ofta måste 
äga rum. Förekomsten af sådana djur äfven på de af höstens 
och vinterns stormar alldeles renspolade skären vittnar härom. 
De på skären mest konstant anträffade smådjuren äro kval- 
ster, sannolikt ditförda af sjöfåglar, af hvars exkrementer de möj- 
ligen lefva. Närmast dem i allmän förekomst komma tusenfotingar, 
därefter gråsuggor, hoppstjärtar och vargspindlar (Lycosa). Dessa 
skulle sålunda 1 våra trakter vara att betrakta såsom djurvärldens 
pionierer vid dess nya eröfringar. Finnas några sötvattensam- 
lingar, infinna sig snart myggor, och i samma mån som en upp- 
kommande växtlighet möjliggör vistelsen på skäret, kvarstanna 
och förökas åtskilliga bevingade insekter, hvilkas förekomst på 
det sterila skäret eljest blott kan betraktas såsom tillfällig. 
Till sist några ord om de transportmedel, hvilka man kan 
tänka sig hafva varit verksamma vid de små djurens förflyttning. 
I tidningarna ser man ofta notiser om »maskregn», hvar- 
med väl i de flesta fall torde menas ett massuppträdande af in- 
sektlarver, hvilka dock ej »regnat» ned, utan utkläckts på platsen 
1 ovanligt stor mängd till följd af gynnsamma omständigheter. 
Detta utesluter dock ej möjligheten af, att smärre vinglösa djur, 
liksom större bevingade, kunna af en häftig hvirfvelstorm föras 
långa vägar. Genom tidningarna gick i somras en notis5 om 
ett »fiskregn», som iakttagits vid meteorologiska observations- 
stationen vid Bjelina i Bosnien. Under ett orkanliknande ovä- 


5 >Vårt Land», 10 aug. 1892. 


II 


142 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


der den 23 juli hade samtidigt med det starka regnet en mängd 
små lefvande fiskar fallit till marken, och till och med i statio- 
nens regnmätare fann man fullt med små fiskar, som helt lifliga 
simmade omkring. En hvirfvelvind, som kan uppsuga och sprida 
omkring en tung vattenmassa med fiskarna däri, måste med vida 
större lätthet kunna 1 det upphvirflade dammet medföra en mängd 
smådjur, som på detta sätt sannolikt kunna transporteras bety- 
dande sträckor. Att flygande insekter äfven af måttligt våld- 
samma vindar kunna drifvas långt till hafs, känner man många 
exempel på. Beträffande fjärilar så har jag vid bohuslänska 
kusten iakttagit en kålfjäril, som under en mycket lång sträcka 
åtföljde en ångbåt långt ut till hafs, till dess den försvann vid 
en holme, som passerades. Det ser sålunda ut, som om fartygen 
skulle kunna locka åtminstone fjärilar att förflytta sig från ö till 
ö, så att de sålunda till sist möjligen hamna på de aflägsna öar, 
till hvilka kanske eljest ingen fjäril skulle förirra sig. En del 
spindlar äro bekanta för att ha löst luftseglingsproblemet utan 
vare sig vingar eller ballong. Men den vanligast förekommande 
transporten "af vinglösa djur genom luften är väl sannolikt den, 
vid hvilken fåglar tjänstgöra såsom bärare. Jag har i det före- 
gående omnämnt ett fall, i hvilket sannolikt kråkor burit myr- 
arbetare öfver till ett skär, som visserligen i detta fall ej var 
någon lämplig vistelseort. Att äfven andra smådjur, som af en 
tillfällighet krupit upp på någon fågel, på samma sätt kunnat 
transporteras, är ju tydligt, och att vattenfåglar tjänstgjort som 
öfverbärare af de i det föregående omnämnda vattenlopporna i 
sötvattensamlingar på ett aflägset skär, är sannolikt. 

Ett annat förflyttningsmedel, hvilket man gärna vill före- 
ställa sig såsom medverkande till smådjurens spridning, är drif- 
ved eller annat i hafvet med vind och ström flytande drifgods. 
Till min öfverraskning fann jag nere vid vestkusten, likasom på 
den östra, att dylikt drifgods var mycket sällsynt att få se i 
själfva hafvet. På stränderna här och där låg väl sådant upp- 
kastadt på vissa därtill tjänliga ställen, men äfven detta jäm- 
förelsevis sällan. Såsom LINDMAN anmärker i Sin athandling om 
drifved på den norska kusten, äro icke alla stränder så bil- 
dade, att de kunna »fästa drifgods», och de merendels klippiga 
stränderna på öarna i våra skärgårdar synas sällan ägnade där- 


12 


ADLERZ: DJURVÄRLDENS BESITTNINGSTAGANDE AF ÖAR. 143 


till. Bäst afpassade därtill har han funnit långgrunda, sandiga 
stränder, och detta öfverensstämmer äfven med min erfarenhet. 
Sålunda fann jag Gotska Sandöns låga strandremsa, åtminstone 
på västra sidan, formligen beströdd med vrakspillror och de mest 
olikartade drifprodukter, bland hvilka tydligen ofta finnas döda 
sälkroppar, att döma af de talrika mer eller mindre fullständiga 
sälskelett, som man finner på denna kust. Äfven vid klippöar 
kunna dock träffas drifprodukter, synnerligast om ett lugnare 
vatten afstänges från hafvet genom en utskjutande udde, bakom 
hvilken man då kan få se en mängd drifgods samladt. Men i 
allmänhet är detta drifgods af sådan beskaffenhet, att man ej 
kan vänta sig några passagerare därpå. Vanligen har det så 
länge flutit i hafvet, att det blifvit fullständigt vattendränkt och 
vid minsta dyning öfverspolas. Däremot förefaller det mig san- 
nolikt, att utanför mynningen af floder, som vid öfversvämningar 
medföra en mängd drifgods, åtskilliga smådjur kunna föras med 
strömmen tämligen långt ut i hafvet i ett välbehållet skick och 
därvid stundom stranda på någon ej alltför aflägsen ö. Till 
belysande häraf vill jag anföra några iakttagelser, som jag cn 
gång gjort vid ett tillfälle, då ett häftigt regn kommit de vatten- 
fyllda dikena att stiga öfver sina bräddar, hvarvid det med stark 
fart framrusande vattnet från åkrar och fält medförde en mycken- 
Het” växtdelar, pinnar, stickor, grässtrån, blad 0. s. v., med ett 
ord allt, som var löst och kunde flyta. På ett ställe, där terräng- 
förhållandena åstadkommo bildningen af en hvirfvel, hade en 
massa dylikt slam drifvit tillsammans och det befanns inne- 
hålla en stor mängd smådjur, till större delen visserligen åtmin- 
stone skenbart liflösa, men också till en del lefvande och lifliga. 
För att få ett ungefärligt begrepp om, huru stor mängd af sådana 
djur vid dylika tillfällen våldsamt förflyttas från en trakt till en 
annan, upphämtade jag en del af slammet till en vikt af 1,25 
kg., blandade det omsorgsfullt för att åstadkomma en någor- 
lunda jämn fördelning af de däribland inmängda smådjuren samt 
afskilde därefter en kvantitet, som utan hårdare packning rymdes 
i ett mått af 10 kbtm. Vikten af denna afskilda mängd var 60 
gr. Nedanstående tabell utvisar antalet arter och individer för 
de olika grupperna af de inblandade djuren. 


144 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Antal — Antal 
arter individer 


Stellar tokor JIANG Stan SERNER ISS KOR 28 226, hvaraf 167 myror. 
Skalbaggarig sögs beg fe 108 690, hvaraf 400 Staphylinider. 
TVÄVID TAN ömse sige dö ei ED KE ATS 22 52 

Skinnbaggal, —-—---- SE IERESEA FAR ran 18 47 

STEN T5 (0) ERE 1 TA ER SEN PTA a Ga | I 

FIOPPStjälldl” ooo se sve eocen NES 400 

TUSEOLOUIN GU dare so orons SEELE 2 2 
SDfndeldjuriys-sercj. $- SIA 25 33 

Larver och puppor af diverse grupper 47 


Summa 208 1,288. 


Häraf bör man kunna sluta, att hela den upphämtade slam- 
kvantiteten innehållit öfver 26,000 smådjur af minst 208 arter. 
Tänker man sig nu, att en stor flod måste medföra en i för- 
hållande till dess storlek större mängd dylika, vid öfversvämningar 
lösryckta och bortsvämmade drifprodukter, och att flytande grenar 
och pinnar jämte grässtrån och blad ofta kunna bilda en liten 
flotte, på hvilken srmådjuren kunna dväljas tämligen helbrägda 
under en kortare tid, så är det ej otänkbart, att en dylik flotte 
med sina passagerare stundom kan, om strömmen har tämligen 
stark fart, föras ett stycke ut i hafvet och kanske där inom kort 
stranda på något skär eller någon holme. 

Slutligen skulle det väl kunna förekomma, att sådana djur, 
hvilka, i likhet med en del hoppstjärtar, om vintern träffas på 
snö och is, skulle med ett lösryckt stycke drifis kunna föras till 
en långt aflägsen strand. 


UEBERSICHT. 


In welcher Ordnung nimmt die Thierwelt eine aus dem 
Meere emportauschende Insel in Besitz? von GOTTFRID ÅDLERZ. 

Der Verf. erörtert die Untersuchungen iber diese Frage, 
welche von ihm in drei Schären Schwedens sowie auch auf Åland 
und Gotska Sandön gemacht worden sind. 


145 


OM VÅRA CYCLOPS-FORMER 


AF 


G. C. U. CEDERSTRÖM. 


Vid forskningar rörande entomostraceer och deras lefnads- 
förhållanden är det en bland de brydsammaste uppgifterna, att 
tillförlitligt urskilja de mångtaliga Cyclops-arterna, oaktadt dessa 
djur otvifvelaktigt representera den mest utbredda familjen inom 
hela denna djurordning, ja kanske bland alla vattendjur. De 
träffas nämligen i nästan alla, vare sig större eller mindre, något 
varaktiga vattensamlingar, med undantag endast af mineral- och 
kallkällor. Ofvanberörda förhållande föranledes dock icke ute- 
slutande af de visst icke obetydliga svårigheter, som möta vid 
den under dessa förrättningar oundgängliga mikroskopiska gransk- 
ningen af dessa små varelsers beundransvärda kroppsbyggnad. 
Saknaden af en någorlunda omfattande inhemsk afhandling öfver 
ämnet; svåråtkomligheten och granskningen af de på flera euro- 
peiska språk, däribland ryska, ungerska etc. mer och mindre ut- 
förligt affattade diagnostiska uppgifterna därom; den godtycklig- 
het, som icke sällan gjort sig gällande vid arternas identifiering 
och nomenklatur: allt detta är icke häller ägnadt att underlätta 
dylika forskningar, men det vittnar om befintligheten af ett tom- 
rum 1 den inhemska naturalhistoriska litteraturen, hvars komplet- 
tering jag trott vara påkallad af ett beaktansvärdt både veten- 
skapligt och industriellt intresse. 

Sedan jag bekommit Kongl. Landtbruksstyrelsens förordnande 
att anställa forskningar rörande de till fiskyngelsföda tjänliga små- 
kräftornas lefnadsförhållanden, har jag för att kunna verkställa 
ifrågavarande uppdrag, särskildt hvad angår de mest utbredda 
bland dem, nämligen cyclopiderna, måst uppgöra följande förteck- 

Entomol, Tidskr. Årg. 14, H. 3 (1893). I 10 


146 ENTOMOLÖGISK TIDSKRIFT 1893. 


ning öfver de kända arterna och deras synonymi jämte en kort- 
fattad diagnostik öfver desamma, utgörande utdrag af hvad LILLJE- 
BORG, SARS, CLAUS, VOSSELER och nu senast SCHMEIL offentliggjort 
rörande de hufvudsakliga detaljerna för arternas igenkännande. 
Den sistnämnde har uti en förlidet år i Halle a. d. Saale utgif- 
ven inauguraldissertation för doktorsgradens erhållande, med titeln 
»Beiträge zur Kenntniss der freilebenden Copepoden mit beson- 
Gerer Bericksichtigung der Cyclopiden» beskrifvit 20 tyska arter, 
hvarvid han förordar till synnerligt afseende i och för arternas 
urskiljande ett organ, som han kallar receptaculum seminis och 
om hvilket han yttrar: »Die Form des receptaculum seminis ist 
fär jede Art charakteristisch und durchaus constant. Genau den 
Bau dieses ausserordentlich wichtiges systematisches Organ wieder- 
zugeben ist nur durch gute Abbildungen möglich.» Som någon 
annan af mig känd författare öfver ämnet icke uppgifvit ifråga- 
varande organ vara af så väsentlig vikt för arternas urskiljande, 
har jag icke häller hittills däråt ägnat särskild uppmärksamhet, 
och uti SCHMEILS nyssberörda yttrande har jag funnit en anled- 
ning att icke söka i svensk öfversättning återgifva hvad han rtö- 
rande detta organs utseende hos hvarje af honom beskrifven art 
anfört, detta så mycket hellre, som han om sitt arbete tillika 
yttrat: »Diese Beiträge sind ein Auszug einer grösseren Abhand- 
lung, welche in nächster Zeit mit circa 12 Figur-Tafeln als ge- 
sonderte Arbeit in der von LEUCKART und CHUN herausgegebenen 
»Bibliotheka zoologica» erscheinen wird». Professor LILLJEBORG lär 
också nu ämna från trycket utgifva ett större, mer omfattande 
arbete rörande entomostraceerna, affattadt på något af de mer 
allmänt bekanta europeiska språken, men när det kan blifva fär- 


digt lär ännu icke vara bestämdt, och huruvida SCHMEILS nyss-' 


berörda iakttagelser kunna komma att föranleda dröjsmål, kan 
jäg icke bestämma. Jag hoppas likväl att intill dess nyssnämnda 
författares ifrågavarande arbeten blifvit här tillgängliga, hosgående 
förteckning och kortfattade diagnostik kunna blifva användbara 
både såsom hjälpreda vid forskningar och vid uppgörandet af mer 
omfattande afhandlingar öfver ämnet. 

Det har lyckats mig att iakttaga, hur Cyclopiden bär sig åt 
vid skalömsningen. Djuret böjer sig därvid så, att dess ryggdelar 
bilda en utåtvänd halfcirkel, rätar därpå ut sig och förnyar dessa 


2 


CEDERSTRÖM: OM VÅRA CYCLOPSFORMER. 147 


rörelser 3 å 4 gånger, hvarefter det hoppar ur sitt gamla skal 
lika lätt som en fågel från en till en annan kvist. 

Mot den af senare tiders författare yttrade förmodan, att Cy- 
clopider kunna af fåglar och insekter förflyttas från en till annan 
lokal kan invändas, att de i allmänhet ej länge uthärda torkning. 
Beröfvade vatten på objektivglaset medelst sugpapper skrumpna 
och dö somliga inom 5, andra inom 10 minuter; men de tor- 
kade och därigenom dödade djurens ägg uthärda en längre tid 
och kläckas om de ånyo införas i vatten. Somliga Cyclopid- 
arter lämna ibland äggkapslarna ifrån sig, innan dessas ägg äro 
kläckta. 

Den förmodan att dessa djurs andning försiggår genom pan- 
saret, som hos somliga befunnits poröst, har jag någon anledning 
förmoda böra för somliga arter justeras därhän, att andningen 
hos dem försiggår icke genom det egentliga pansaret utan genom 
fogningarna mellan kroppssegmenten och föranledes af muskler 
vid tarmens peristaltiska rörelser, men denna förmodan, som hos 
mig uppkommit efter åsynen af djurets beteenden vid skalöms- 
ningen, torde likväl erfordra mer upplystas granskning. 


Kortfattad diagnostik öfver kända nordeuropeiska 
Cyclops-arter. 


1. Strenuus FIiscHER (= quadricornis L. enl. LinLuJ., lucidulus 
et Bodanensis VOSSELER, brevicaudatus CLaus, pulchellus 
BraDyY). 17-ledade antenner, hvilka räcka knappt till 3:dje 
kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad med ett borst och en 
liten tagg. Furcan så lång som de 2 eller 3 föregående ab- 
dominalsegmenten. Grenarnas inre sidor cilierade. 

2. Scutifer Sars. 17-ledade antenner, som räcka öfver andra 
kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, yttre leden lång, den 
inre kortare, försedd på yttre sidan med fina cilier, på 
inre med en cilierad tagg och ett långt borst. Furcan längre 
än de två föregående abdom.-segmenten. De båda sista 
kroppssegmenten hos honan mycket utliggande. 

3. Abyssorum SaArs. 17-ledade antenner, som räcka nästan 
till 3:dje kroppssegmentet. site foten 2-ledad, basalleden 


2 
I 


148 


ENTOMOLOGISK "TIDSKRIFT 1893. 


kortare och bredare än den andra. Furcan lång, smal och 
utåtriktad, längre än de 3 föregående abdom.-segmenten. 
Lacustris SARS. 17-ledade antenner, som räcka knappt längre 
än till 2:a kroppssegmentet. s5:te foten 2-ledad, ytterleden 
mycket mindre och smalare än basalleden, på insidan med 
en rudimentär tagg. Furcan något längre än de 2 före- 
gående abdom.-segmenten. 

Leuckartii Sars (= Simplex POPPE, Leeuwenhoeki HoEK). 
17-ledade antenner, som räcka nära 4:de kroppssegmentet. 
s:te foten 2-ledad, ytterleden med ett borst och en lång 
tagg, på insidan. Furcan kort, uppnår icke de två föregå- 
ende segmentens längd. 2:dra segmentet af yttre maxillar- 
fotens bakrand korttandad. 

Oithonoides SARS. 17-ledade antenner, som räcka så långt 
som framkroppen. site foten liten, ytterleden med 2 borst 
af nära lika längd. Furcan kortare än de två föregående 
segmenten, grenarna utåtriktade. a 

Signatus HoEK (= coronatus CLAUS, fuscus FRUSEN 17- 
ledade antenner, som räcka så långt som framkroppen. s:te 
foten 2-ledad, basalleden med fina spetsar och 1 borst, ytter- 
leden med 3 borst. Furcan kort, invändigt hårbeklädd. 
Vissa leder af 1:sta paret antenner kamtaggade. 
Tenuicornis. 17-ledade antenner, hvilka räcka lika långt som 
framkroppen. s:te foten 2-ledad, lik den hos nir 7 (signa- 
£us). Furcan kort, mörkfärgad tillika med föregående abdom.- 
segmentet. 9:de och 10:de lederna af.1:sta paret antenner 
äro också mörka. 

Annulicornis HoEr. De 17-ledade antennerna lika långa 
som framkroppen. s5:te foten 2-ledad, yttre leden med 3 borst. 
Furcan kort och tjock med: utåtriktade ändborst. 2 mörk- 
färgade knippen på den ena antennens 2:dra och 3:dje, samt 
på den andra antennens 10 och 11 led. 

Viridis Jur. (= gzgas CLAus.). 17-ledade antenner, som 
räcka knappt till bakranden af hufvudsegmentet, de 3 sista 


lederna breda och korta. s5:te foten 2-ledad, basalleden sär- 


deles bred, med ett långt borst, ytterleden liten med ett 
borst och en tagg. Furcan lika lång som de 3 föregående 
segmenten. Abdom.ledernas bakränder tandade. 


4 


RA Så 


22 


3 


14. 


Bed 


TO 


18. 


CEDERSTRÖM: OM VÅRA CYCLOPSFORMER. 149 


Gigas Cuaus. 17-ledade antenner, som äro något längre 
än föregående arts. s:te foten 2-ledad, basalleden smal och 
kort, ytterleden med ett borst. Furcan lika lång som de 
3 föregående abdom.-segmenten. De främre abdom.-segmen- 
ten fint tandade och det sista fint fjäderbelagdt. 
Robustus Sars. 17-ledade antenner, korta och tjocka, kor- 
tare än I:sta kroppssegmentet. s5:te foten 2-ledad, ytterle- 
den kort, med en mycket kort tagg. Furcan längre än de 
2 föregående abdom-segmenten. Ändborsten mycket grofva. 
Lucidulus, HoEK (= elongatus CLAus?). 17-ledade antenner, 
som räcka till 1:sta kroppssegmentet. s5:te foten 2-ledad, ytter- 
leden smal, med 1 borst och 1 tagg. Furcan längre än de 
2 föregående segmenten. 

Pulchellus KocH. 17-ledade antenner, lika långa som 1:sta 
kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, basalleden liten, ytter- 
leden med ett borst och en tagg. Furcan längre än de 3 
föregående abdom.-segmenten. 

Bicuspidatus Craus. 17-ledade antenner, som räcka knappt 
öfver 1:a kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, ytterleden 
med 2 borst, det ena 4 gånger längre än det andra. Furcan 
lång och smal, grenarna närmade intill hvarandra. I1:sta 
abdom.-segmentet bredt, med en djup inbuktning å ömse 
sidor. 

Insignis CLaAus. 14-ledade antenner, som räcka knappt till 
2:dra kroppssegmentet. s5:te foten 2-ledad, med 1 borst och 
r tagg på ytterleden. Furcan lika lång som de 3 sista 
abdom.-segmenten enl. CLaAus. 

Capillatus Sars. r12-ledade antenner som äro tjocka och 
ej räcka öfver Jr:sta kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, 
grof, ytterleden äggformig, med ett långt borst och en kort 
tagg. Furcan lika lång som de 3 föregående abdom.-seg- 
menten. 

Crassicaudis SaArRs. I12-ledade antenner, knappt längre än 
1:sta kroppssegmentet. s3:te foten 2-ledad, ytterleden liten 
med ett borst och en tagg, basalledens borst kort. Furcan 
lika lång som de 2 föregående segmenten. Cephalothorax 
med utliggande segmenthörn. 1:sta abdom.-segmentet på 
sidorna urringadt. 


150 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


19. Langvidus Sars. 16-ledade antenner, måttligt långa, litet 
längre än 1:sta kroppssegmentet enl. SCHMEIL. site foten 
2-ledad, ytterleden liniesmal med ett borst och en tagg. 
Furcan längre än de två föregående segmenten; första fot- 
parets båda grenar blott 2-ledade. 

20. Nanus Sars. 11-ledade antenner, som räcka knappt till 
1:sta kroppssegmentets bakrand. gF:te foten 2-ledad, ytter- 
leden liten, med ett borst och en tagg. Furcan mycket 
längre än de två föregående segmenten. Sidoborstet vid 
midten af furcalgrenen; 1:sta fotparets båda grenar 2-ledade. 

21. Varicans SARS. 12-ledade antenner, korta och tjocka, räcka 
ej 1:sta kroppssegmentets bakrand. s5:te foten en-ledad, 
liniesmal, med ett långt borst. Furcan knappast så lång 
som de två föregående segmenten. Simfötterna 2-ledade. 

22. Bicolor Sars. 12-ledade antenner, något buktade. s5:te foten 
aflägsen från kanten af 5:te thoracalsegmentet, enl. SCHMEIL. 
Furcan lika lång som de två föregående segmenten. 2-ledade 
simfötter. 1:sta paret antenner och abdomen af gulröd färg. 

23. Serrulatus FIscHER. 12-ledade antenner, som räcka midten 
eller framranden af 3:dje thoracalsegmentet. s5:te foten en- 
ledad med ett borst och två cilierade hår. Furcan 2 å 3 
gånger så lång som föregåendes. Abdom.-lederna å yttre si- 
dorna fint sågtandade. 

24. Macrurus SaARrRs (= 2aarenszs VOSSELER). 12-ledade anten- 
ner, räcka knappt till 1:sta kroppssegmentets bakrand. s5:te 
foten enledad med tre borst. Furcans grenar långa, smala, 
räcka betydligt längre än de tre föregående abdom.-segmen- 
ten.  Sidoborstet aflägset från ändan och därofvanför en kort 
rad små taggar. Sista kroppssegmentet med korta taggar 
å sidorna. 

235. Phaleratus KocH. 10-ledade antenner, korta. s5:te foten 
sammanvuxen med s5:te kroppssegmentet, den fria randen 
försedd med två cilierade och en slät tagg. Furcan bred 
och kort med flera små taggar vid sidoborstets plats samt 
med en sned rad taggar på ryggsidan. Djuret kan krypa 
ur vattnet på fasta föremål. 

26. Affinis Sars (= p$ygmrmeus RCHBRGC). 11-ledade antenner, 
kortare än 1t:sta kroppssegmentet. site foten en-ledad, med 

6 


27 


28. 


> fo 


SD, 


CEDERSTRÖM: OM VÅRA CYCLOPSFORMER. EI 


3 borst, däraf det innersta längst och cilieradt. Furcan bred 
och kort utan sidoborst, men med en nära midten utbildad 
rad af små taggar. 

Crassicornis MÖLLER (= /fimbriatus FISCHER). 8-ledade an- 
tenner, korta och tjocka, tjockleken minskad mot slutet. 
5:te foten enledad med tre borst eller taggar, af hvilka den 
yttre är längst. Furcan utåtriktad, längre än de två före- 
gående abdom.-segmenten. 

Hyalinus RCHBRG. 17-ledade antenner, som räcka knappt 
till bakranden af 2:dra kroppssegmentet. s:te fotens andra 
led med ett borst och en lång tagg. Furcan med sidobor- 
stet vid slutet af ?/3 af furcans längd. 

Pentagonus VOSsELER. 12-ledade antenner, som räcka till 
4:de kroppssegmentet. site foten en-ledad, bred, plåtfor- 
mig, med två cilierade hår och en tagg. Furcan knappt 
längre än sista abdom -segmentet. Hufvudsegmentet bildande 
en femhörning mot bakranden. 

Diaphanus FISCHER. 11-ledade antenner, som räcka öfver 
bakranden af 4:de kroppssegmentet. s:te foten en-ledad, 
kort och smal, med ett långt. cilieradt hår och en mycket 
liten tagg. Furcans utåtriktade, korta, breda grenar med 
sidoborst på midten af yttre randen. 

Canthocarpoides FISCHER. 10-ledade antenner, som ej räcka 
bakranden af 1i:sta kroppssegmentet. s:te foten rudimentär, 
med tre borst på tre upphöjningar. Furcan kort och bred, 
med tre sneda rader spetsar och en krets af spetsar kring 
ändborsten. Abdom.-segmenten i undre brädden sågtandade. 
Aeqvoreus FISCHER. 6-ledade antenner, som ej räcka bak- 
randen af 1i:sta kroppssegmentet. s3:te foten 2-ledad, ytter- 
leden handformig, tandad å sidorna med tre borst eller med 
ett borst och två taggar. Furcan kortare än sista abdom.- 
segmentet. 

Aurantius FISCHER. 17-ledade antenner, som räcka bakran- 
den af 2:dra kroppssegmentet. s:te foten 2-ledad, basal- 
leden med ett borst, och yttre leden med ett längre dylikt 
samt två taggar. Furcan lika lång som, eller längre än de 
tre föregående abdom.-segmenten. Abdom.-segmentens bak- 
ränder tandade. 


152 


SIV 


40. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


- 


Prasinus FISCHER. I2-ledade antenner, lika långa som fram- 
kroppen. s:te foten 2-ledad, kort, basalleden lång och 
smal, yttre leden med två borst. Furcan kort, knappt längre 
än föregående abdom.-segmentet. 

Minutus CLraus. 11-ledade antenner, som räcka ungefär till 
r:sta kroppssegmentet. s:te foten en-ledad, kort, trubbig, 
borstbärande; ett borst är skildt från de öfriga och står ut 
från pansaret. Furcan dubbelt så lång som sista abdom.- 
segmentet. 

Elongatus CLaus (= JLucidulus KocH & SArRs). 18-ledade 
antenner, som räcka ej långt öfver främre afdelningen af 
framkroppen. s:te foten 2-ledad, med smal basalled och 
lång yttre led, samt med ett långt och ett kort borst. Fur- 
can längre än de två föregående abdom.-segmenten. ' Fram- 
kroppens sidopartier bakåt förlängda. 

Spinulosus CLaus. r12-ledade antenner. Angifves af CLAus 
identisk med nir 30 (diaphanus FIscH.), men enligt SCHMEIL 
har denne blott 11 leder 1 1:sta parets antenner. Skall 
mycket likna n:r 23 (serrulatus FISCH.), men hanarnas an- 
tenner ej lika dennes. Enligt Craus' teckning är furcan 
ofvantill beklädd med oregelmässigt ställda spetsar. 
Magniceps LILLJEBORG. 8-ledade antenner, som ej räcka slu- 
tet af det långa 1i:sta kroppssegmentet. - 5:te föten ej be- 
skrifven. Furcan kort, med blott två ändborst, af hvilka 
det yttre har glesa taggar i ytterkanten. 

Gracilis LILLJEBORG. 11-ledade antenner, som räcka öfver 
2:dra kroppssegmentet; 1i:sta och 3:dje lederna framtill, samt 
8:de och z10:de lederna baktill hafva hvardera ett långt 
cilieradt borst. s5:te foten ej beskrifven. Furcan kort med 
5 ändborst, af hvilka de båda längsta äro nära lika långa. 
Vid yttre rändernas midt ett litet sidoborst. 
Helgolandicus RCHBRG (= odessanus SCHRK). 14-ledade 
antenner. Anses numera som blott varietet af nir 15 (bz- 
cuspidatus), sedan SCHIMANKEWITSCH på artificiell väg fram- 
bragt denna form af sistnämnda art. 


£53 


VERZEICHNISS DER VON DEN HERREN C. LUMHOLTZ 
UND C. FRISTEDT IM NÖRDLICHEN QUEENSLAND 
GESAMMELTEN CERAMBYCIDEN 


VON 


CHR. AURIVILLIUS. 


Der norwegische Naturforscher D:r CARL LUMHOLTZ besuchte 
in den Jahren 1881—1883 Queensland, wo er theils eine 800 
englische Meilen lange Reise von Rockhampton nach dem west- 
lichen Queensland unternahm theils längere Zeit in der Gegend 
des Herbert Flusses verweilte!. Die von ihm gesammelten Ce- 
rambyciden gehören dem zoologischen Museum in Kristiania 
und wurden mir vom Konservator W. SCHÖYEN gitigst zur Be- 
arbeitung tbersandt. Ich konnte leider nicht genau ermitteln, 
wo die einzelnen Stiäcke gefangen waren, glaube aber dass die 
allermeisten in der letzgenannten Gegend gesammelt sind. Die 
mit ÅRCHER bezeichneten stammen doch sicher aus der Gegend 
von Rockhampton. 

Auch der schwedische Zoolog Dr. CONRAD FRISTEDT hielt 
sich während 1889 einige Zeit in Queensland auf. Er sammelte 
hauptsächlich in der Gegend von Cardwell nur wenig nördlich 
vom Herbert Flusse?. Seine entomologische Sammlungen sind 
Jetzt im Besitz des Reichsmuseum zu Stockholm. 


1 Eine interessante Schilderung seiner Reise wurde von ihm gleichzeitig 
in schwedischer, deutscher, englischer und französischer Sprache veröffentlicht 
unter dem Titel: »>Bland Menniskoätare». Stockholm 1889. 

2 Näheres iber seine Reise findet man in seinem Buche: »På Forsk- 
ningsfärd>. Stockholm 1891. &. 256 pg. 


I 


154 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Prionidee. 


1. Eurynassa australis Borsp. Voy. Astrol. 2, p. 465 
(1885) — LUMHOLTz Bland Människoätare p. 193 fig. 50, 51. 

I &A und 4 PP (LUMHOLTZ). 

Boispuvar's Beschreibung seiner Mallodon australis ist lei- 
der so kurz, dass es, wenn der Typus nicht vorhanden ist, un- 
möglich. sein möchte zu entscheiden, welche Art er vor sich ge- 
habt hat. Von den drei mir vorliegenden Formen männliches 
Geschlechtes betrachte ich die hellere Form, deren Flägeldecken 


INO Le 

a. Halsschild des SN von Eurynassa australis IBoisp.) m. 

b S INRE ES » figurata (PAsc.) m: 

c » GS » Servillei (THoMS.) m 

d. » El » australis (Boisp.) m. 

e » 3 AO » figurata (PaAsc.) m. 

f. » SN SES » Serwvillei (THOMS.) m. 
g. Letztes Bauchsegment des & von Eurynassa australis (BoIsp.) m. 
16 > » lof » figurata (PAsSC.) m: 
1; » » » (Sf »” » Servillei (THOMS.) m. 


an der Basis glänzender und weit weniger punktiert sind, als 
Eur. australis und gebe hier eine ausfuhrlichere Beschreibung 
nebst Abbildung des Halsschildes und des letzten Bauchsegments. 

SZ. Fusco-brunnea, macula maxima nitida triangulari me- 
asterni, abdomineque opaco castaneis et dimidio apicali elytrorum 
sensim pallidiore testaceo,; capite rude, inter oculos fortius sed 


2 


AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 155 


parcius punctato, inter antennas profunde transversim sulcato 
vertice linea angusta longitudinali impresso; gula nitida, antice 
medio excavata; scapo antennarum obconico, leviter curvato, ocu- 
lorum marginem posteriorem longe superante angulosque anticos 
prothoracis (fere) attingente; prothorace (fig. I a) transverso, dense 
punctulato, opaco, plagis plus minus connexis, nitidis et parce 
punctulatis ornato; scutello opaco-punctato, margine toto nitido; 
elytris ad basin nitidis sparsim punctatis et vix rugosis, apicem 
versus fortius densiusque punctatis et distincte vermiculato-rugosis, 
apice late rotundatis et spina brevissima suturali 'armatis; 
sternis (macula jam memorata excepta) abdominisque segmentis 
1—4 densissime punctulatis, opacis; segmento 5:o abdominis 
(fig. I g.) apice profunde emarginato, nitido plagis tribus magnis 
opacis, plaga media transversa postice leviter emarginata; sterno 
pubescente processibus pro- et metasterni omnino opacis, latera- 
liter subpilosis; pedibus nitidis punctatis, scabris, anticis nigris, 
posticis castaneis; femoribus subtus biseriatim aculeatis, tibiis 
anticis et intermediis subbiseriatim, posticis uniseriatim spinosis. 
— Long. corporis 352 mm., lat. max. ad humeros 16 mm. 

Das hier beschriebene Stäck ist dasselbe, welches von LUM- 


HOLTZ in seiner Reise abgebildet ist. 


Das Weib, das ich als zu dieser Art gehörend betrachte, ist 
vom Manne ziemlich abweichend und muss darum ausföährlich 
besprochen werden. 

2. Obscure brunnea, capite nigrescente, elytris totis multo 
pallidioribus, pallide brunneo-testaceis; capite toto opaco, supra 
dense punctato et granulato-rugoso sulco medio angusto, labro 
clypeoque fulvo-setosis; antennis medium elytrorum vix superan- 
tibus, scapo recto, quam in mare magis compresso, margine an- 
teriore acuto, apice nitido et vix punctato, quam articulo tertio 
vix longiore, articulis 3—5 nitidis, subceylindricis, sparse pun- 
ctatis, articulis 7—11 opacis, strigulosis, paullulum complanatis; 
prothorace (fig. t d) valde transverso, longitudine fere duplo la- 
tiore, apice quam basi multo angustiore, trapezoidali, supra valde 
punctato-rugoso in medio area irregulari longitudinali nitida et ele- 
vatione obtusa utrinque rugosissima in loco plagium maris, mar- 
ginibus lateralibus spinis vel spiculis s&epe furcatis 8—11 (ultimo 
maximo), margine basali utrinque spinis 3—4 armatis; scutelli 


2 
J 


156 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


dimidio basali puncetato-opaco, apice nitido; elytris fere ut in 
mare sculpturatis, basi autem fortius punctatis, apice late rotun- 
datis et spina parva suturali armatis; sterno punctato, opaco, 
pubescente et piloso, area postica metasterni male definita sub- 
nuda et nitidiore; mesosterno brevissimo coxisque anticis in- 
termediis fere contiguis; abdomine nitido, medio obsolete, ad 
latera distinctius sparsim punectato, margine basali segmenti 1:1 
(et 2:1) tenue piloso, segmentis 1—-4 utrinque depressione lata 
pläs minus distincta (in segm. 4:0 semper majore et magis di- 
stincta) ornatis; segmento 5:0 transverso apice truncato et levis- 
sime emarginato; femoribus quam in mare longioribus et tenui- 
oribus, cum tibiis eodem modo, sed minus fortiter spinulosis. — 
Long. corp. 39—50 mm:, lat. max. 14—18 mm. 

2. Eurynassa Servillei THOMSON Syst. Ceramb. pag. 
304 (1864)? 

S&S. Mari speciei precedentis similis et affinis, colore multo 
obscuriore, nigro-piceo, versus apicem elytrorum tantum paullo 
pallidiore, castaneo, vertice fronteque multo latius sulcatis, gula 
tota convexa, obsolete transversim sulcatula, prothorace paullo 
longiore et supra alio modo (vide fig. 1c) plagiato, elytris ad 
basin quoque rugosis et dense punctatis, processibus pro- et 
metasterni nudis et linea media longitudinali nitida paullo elevata 
instructis nec non structura omnino diversa segmenti 5:1 abdo- 
minis (cnfr. fig. 1i) facile distinguenda. — Long. corporis 56 
mm., lat. max. ad humeros 17 mm. 

1 Stick (LUMHOLTZ). 

2. Statura et colore mari similis, sulco capitis angusto, 
scapo antennarum Dbreviore, marginem posticum oculorum haud 
superante; protborace (fig. 1f) apicem versus paullulum angustato, 
supra lateribus in&equali, rude punctato, sed vix rugoso, disco ni- 
tido sparsim punctulato, obsolete definito; scutello fere toto ni- 
tido sparsissime punctulato; sternis magis pilosis, processu pro- 
sterni haud, mesosterni obsolete lineato; abdomine nitidissimo 
vix punctulato segmento ultimo ventrali longiore, apice late ro- 
tundato; tibiis intermediis unispinosis, anticis posticisque inermi- 
bus facillime distineta. — Long. corporis 52 mm,, lat. max. ad 
humeros 17 mm. 

I Stick (LUMHOLTZ). 


"ANT AN 


AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 157 


3. Eurynassa figurata PascorE Trans. Ent. Soc. London, 
(2) 5, P- 14 (1859). 


&. Nigro-picea, elytris apicem versus paullulum pallidiori- 
bus, fronte inter oculos medioque verticis nitidis, elevatis, punctis 
aliquot magnis impressis, vertice postice dense granulato; pro- 
thorace (fig. Ib) transverso apicem versus vix angustiore et 
margine antico medio vix emarginato, plagis elevatis nitidis fere ut 
"in Eur. australis formatis; scapo antennarum oculorum marginem 
posticum parum superante, articulis 1—9 supra nitidis, punctatis, 
10, II Sstriolatis, opacis; scutello medio dense punctulato, mar- 
gine late nitido; elytris ad basin modice punctatis vix rugulosis, 
apicem versus densius fortiusque punctatis et valde vermiculato- 
rugosis, apice late rotundatis et spina parva suturali armatis; 
gula nitida subplana; prosterno subnudo, processu subcarinato, 
lateraliter piloso; meso- et metasterno pilosis, hoc plaga media 
triangula nitida et subnuda; processu mesosterni apicem versus 
profundissime longitudinaliter sulcato quasi fisso; segmento ultimo 
ventrali (fig. 1Ih) apice rotundato-truncato, plagis opacis fere ut 
in specie precedente formatis; femoribus latis, subtus biseriatim 
dentatis; tibis 4 anticis extus biseriatim, posticis uniseriatim 
spinosis. — Long, corporis 48 mm., lat. max. ad humeros 16 mm. 

I Stäck (LUMHOLTZ). 


9. Feminge Eurypn. Servilleiz supra descripte valde similis, 
lateribus prothoracis valde in&equalibus, fortissime rugosis et pun- 
ctatis, area nitida disci minore et aliter formata (fig. 1e), pro- 
cessu mesosterni apice profunde sulcato, subfisso, nec non tibiis 
omnibus extus spinis 1—3 armatis fere unice distincta videtur. 
— Long. corporis 55 mm., lat. max. ad humeros 19 mm. 


I P2 (LUMBOLTZ). 


Die drei hier beschriebenen Männer gehören Zweifelsohne 
zu drei verschiedenen Arten, ob sie aber wirklich die beschriebenen 
Arten, mit denen ich sie identifiirt habe, sind und ob die 
Weiber mit ihren wirklichen Männern vereinigt worden sind, ist 
weit schwieriger zur entscheiden. Die Sammlung enthält noch 
ein kleines, nur 37 mm. langes Weib, das von den ibrigen he- 
schriebenen Weibern abweichend ist (doch mit dem Weibe von 
E. figurata deutlich sehr nahe verwandt), und das ich, da- wir 


5 


158 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 393. 


die WVeränderlichkeitsgrenzen dieser Arten noch nicht kennen, 
hier nicht in Betracht nehme. 

Um meine Auffassung der drei vorliegenden Arten deutlicher 
darzulegen, gebe ich hier eine analytische Uebersicht derselben: 
in beiden Geschlechtern. Dadurch und durch die beigefigten 
Figuren hoffe ich, dass es auch fär andere möglich sein wird, 
meine Arten richtig zu beurtheilen und sie mit den Typen der 
schon beschriebenen, wenn sie noch vorhanden sind, zu vergleichen.s 


UEBERSICHT DER MÄNNER. 


A. Das 'letzte Bauchsegment am Ende tief und breit ausgeschnit- 
ten ; sein mittleres mattes Feld dreimal so breit als lang, am 
Ende ausgeschweift. Flägeldecken an der Wurzel kastanien- 
braun, gegen die Spitze gelb-oder lederbraun. Die Kehle 
im vorderen Theil mit einem breiten Längseindruck ?. — Die 
glatten Diskalflecken des Halsschildes dreieckig, nur an der 
Innenecke zusammenstossend. Die Vorderbrust zwischen 
den Hirften ohne erhabene Längslinie,; die Mittelbrust am 
Ende nicht gefurcht. 

Eurynassa australis (Boisp.) m. 

B. Das letzte Bauchsegment am Ende nur leicht ausgebuchtet 
oder beinahe abgerundet; sein mittleres mattes Feld nur 
zweimal so breit ais lang, am Ende breit gerundet. Fligel- 
decken an der Wurzel schwarzbraun, an der Spitze nur wenig 
heller, tief kastanienbraun. Die Kehle gleichmässig gewölbt 
ohne Eindruck. 

a. Die glatten Diskalflecken des Halsschildes dreieckig, 
ziemlich schmal zusammenstossend. Die Flägeidecken 
an der Wurzel kaum runzelig. Nur das 10:e und 11:e 
Glied der Fiähler oben längsrissig. Vorderbrust ohne 
erhabene Längslinie. Mittelbrust am Ende mit einer 
sehr tiefen Furche, wie gespalten. 

Eurynassa figurata (PAsc.) m. 

b. Die glatten Diskoidalfleceken des Halsschildes unregel- 

mässig viereckig, in der Mitte breit zusammenstossend. 


3 Dieses ist nur dann sichtbar, wenn der Kopf vorgestreckt ist, und 
ich konnte es leider bei keinem der Weiber sehen. 


6 


AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 159 


Die Flägeldecken auch an der Wurzel runzelig. Die 
drei letzten Fiihlerglieder oben längsrissig. Vorderbrust 
mit einer glatten, erhabenen Längslinie. Mittelbrust am 
Ende nicht gefurcht, aber mit einer deutlichen Längslinie. 
Eurynassa Servillez (THOMS.?) m. 


UEBERSICHT DER WEIBER. 


Fliägeldecken hell gelbbraun. Der Halsschild oben iberall 
grob runzelig punktiert, nur in der Mitte mit einem kleinen 
unregelmässigen Längsfelde. Das erste Abdominalsegment 
an der Wurzel haarig. 
Eurynassa australis m. 
Fliägeldecken kastanienbraun. Der Halsschild oben nur an. 
den Seiten matt und grobpunktiert, in der Mitte glänzend 
und zerstreut punktiert. Das erste Abdominalsegment an. 
der Wurzel nicht haarig (oder nur mit einzelnen Haaren). 
a. Die Seiten des Halsschildes sehr uneben und grobrunzelig. 
Mittelbrust schmaler, am Ende mit einer tiefen Furche. 
Eurynassa figurata m. 
b. Die Seiten des Halsschildes grobpunktiert, aber kaum: 
runzelig. Mittelbrust breiter, am Ende ohne Furche. 
Eurynassa Servillei m. 


Cerambycide. 


Pachydissus nubilus Pascor. Trans. Ent. Soc. London (3) 
1, p. 558 (1863). — GAHAN An. N. H. (6) 7, p. 25 (1891). 
1 & (LUMHOLTZ). 

Pachydissus sericus NEwm. Ent. Mag. 5, Pp. 494 (1838). 
SSUARANSAR. NIH I(6)C5) Pp; 25; 28 (Te0T). 

1 &A Queensland (ARCHER). 

Phoracantha semipunctata FaABR. Syst. Ent. p. 180 (1775) 
— Donovan Ins. N. Holland, t. 6, f. f (1805). 

Mehrere Stiicke. (LUMHOLTZ, FRISTEDT). 

Phoracantha fallax Pascor Trans. Ent. Soc. London (3) 
1, Pp. 549 (1863). 

1 &, 1 9 (LUMHOLTZ). 


160 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Obs, Phor. imbellis NEWM. (Entomol. p. 352, 1842) ist eine Epithora 
und ganz sicher dieselbe Art, welche von LACORDAIRE (Gen. Col. 8, Pp. 
306) erwälnt und beschrieben, aber nicht benannt wird. Das Reichs- 
museum "in Stockholm besitzt ein Stick aus N. S. Wales. 


8. Coleocoptus n. gen. sexmaculatus HoPz. 
Synon. Coptocercus sexmaculatus Horzr. Proc. Zool. Soc. 
8, Per 5 (1840) a VADEMAS Nell (TERS OSMELSAE 
==. Trans, Zool, .S0C.-35 Pr CO5LLSAG): 
Phoracantha senio NEWMAN. Entomol. p. 4 (1840). 
r Ex. (LUMHOLTZ). 


Diese von HoPE ziemlich gut beschriebene, weitverbreitete 
Art ist gar keine Varietät von Coptocercus biguttatus DOonNov. 
und nicht einmal ein Copfocercus. Nachdem ich vergebens ver- 
sucht habe sie in eine der schon bekannten Gattungen einzureihen, 
sehe ich mich genöthigt fär sie eine neue Gattung aufzustellen. 

Die Gattung Coleocoptus ist durch die nur allmählig und 
nicht sehr stark verdickten Schenkel näher mit Phoracantha, 
Tryphocaria, Xypeta, Epithora,' Atesta und Allotisis als mit 
Coptocercus- und Thoris verwandt. Sie unterscheidet sich jedoch 
leicht: von Phoracantha und Xypeta durch die am Ende ge- 
stuzten unbewaffneten Fligeldecken und den verlängerten Hals- 
schild, von ITryphocarza noch durch die nur an der äusseren (hin- 
teren) Ecke bedornten Fihlerglieder 3—7, von Epithora durch 
die geraden Vorderschienen, die kärzeren Fihler des Mannes und 
den seitlich, kurz, aber deutlich gedornten Halsschild, und von 
Åtesta und Allotisis besonders durch die gedornten Fihlerglie- 
der 5—7- 

Der Halsschild ist bei C. sexmaculatus oben deutlich flach- 
gedräckt, sehr grob und tief, beinahe wabenartig punktiert mit 
einer glatten länglichen Erhabenheit in der Mitte und mit An- 
deutung der vorderen Seitenerhöhungen der Scheibe, aber ohne 
jede Spur der hinteren; der Seitendorn ist sehr klein und etwas 
hinter der Mitte des Halsschildes eingefägt. Hinsichtlich der 
Zeichnung der Flägeldecken ist zu bemerken, dass der Apical- 
fleck die Spitze selbst einnimmt, und nicht wie bei Coptocercus 
biguttatus (sehr deutlich in DONOVANS Figur) und anderen Copto- 
cercus-Arten vor die Spitze verlegt ist. In der Zeichnung stimmt 
C. sexmaculatus darum sehr nahe mit Phor. fallax iberein. 

3 


Mr 


+ 


AURIVILLIUS:! CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 161 


9. Coptocercus rubripes Borsp. Voy. Astr. 2, p. 477 (1 835). 
BIE SrEx: (LUMBOLNIZ): 

Die Synonymie der Coptocercus-Arten ist sehr verwickelt 
und es ist mir unmöglich nach den Beschreibungen zu entschei- 
den, ob die Arten unter sich wirklich verschieden sind. Es liegen 
mir drei Arten vor, von denen eine durch den deutlichen Sciten- 
dorn des Halsschildes, durch die drei gleichgrossen Seitenhöcker 
der Oberseite: des Halsschildes und durch den die Spitze selbst 
umfassende Apicalfieck der Flägeldecken so abweichend ist, dass 
sie wahrscheinlich in eine andere Gattung zu stellen ist. Ich be- 
trachte diese Art als die von HoPE beschriebene Phoracantha 
undulata, welche von HoPeE in die erste Abtheilung der Gattung 
(>Antennis thoraceque spinosis») gestellt wird und unmöglich mit 
der Phoracantha rubripes HoPE (p. 194; t. 12 f. 4) identisch 
sein kann. Ph. rubripes HoPE scheint mir dagegen wahrschein- 
lich dieselbe Art wie rubripes Boisp. zu sein. 

10. Coptocercus sp. 

I Stick (FRISTEDT). 

Diese Art ist von rubripes BoIisp. ganz sicher getrennt, da ich 
aber die Beschreibung von C. fraternus BLACKB. aus Cape York 
leider nicht vergleichen kann, wage ich die Art nicht zu benennen. 

Von 7rubripes unterscheidet sie sich durch dunklere, schwarz- 
braune Grundfarbe, durch längeren Halsschild, welcher mit einer 
deutlichen, weissschimmernden Pubescens bekleidet ist, durch an 
der Wurzel gröber punktierte Flägeldecken, welche jede mit 
zwei glänzenden, gelben, sehr unregelmässigen, beinahe zusammen- 
stossenden Makeln vor und in der Mitte und einem ovalen 
Fleck vor: der Spitze. geziert; sind, ;: Die: -gelben -Makeln sind 
deutlich und weit mehr als bei rubripes erhaben und nur mit 
einigen wenigen, zerstreuten, grossen Punkten versehen, und also 
nicht so dicht und regelmässig wie die Grundfarbe punktiert. 
Die Schenkel sind noch mehr verdicht und die hinteren iberra- 
gen den Körper recht bedeutend. Der Halsschild ist beinahe 
doppelt so lang wie breit. 

Ob und wie diese Art sich von DONOVANS Öiguttatus un- 
terscheidet, kann ich nicht entscheiden; in Donovans Figur sind 
die gelben Makeln vie! kleiner, weiter getrennt und von anderer 
Form: PascorE's Beschreibung von: örguttatus (Trans. Ent. Soc. 


Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 3 (1893.) c19 HI 


162 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


(3) 3 P- 535) passt ziemlich gut, da sie aber beinahe ebenso- 
gut auf rubripes BoIsp. passt, ist es mir ohne Stäcke aus Bat- 
schan, Kaioa oder Buru unmöglich zu entscheiden, welche Art 
er vor sich gehabt hat. 

11... Strongylurus Lumbholtzi n. sp. Fig. 2. 

Obscure brunneus, elytris macula pone scutellum et fasciis 
duabus mediis, prima latissima, secunda anfractuosa, pallide te- 
staceis, parte apicali pallide brunnea, humeris fere nigris; corpore 
undique pilis adpressis albidis adsperso, oculis infra valde approxi- 
matis; prothorace piloso, subeylindrico quam latitudine basali sesqui 
longiore, .rude punctato-rugoso, area parva media longitudinali 
impunctata, nitido, immaculato; scutello 
albo-hirto; elytris basi fortiter, apicem Versus 
sensim levius punctatis, apice rotundatis, 
omnino inermibus; femoribus basi pallidi- 
oribus; antennarum articulis 1—5 cylindricis 
pilosis, reliquis compressis pubescentibus 
apice subdentatis, articulo 4:0 reliquis equa- 
libus breviore. — Long. corporis 19 mm., 
lat mass AS om. 

I Stick (LUMHOLTZ). 

Scheint mit Strongylurus orbatus PAsc. 


nahe verwandt zu sein, ist aber durch die 


Fig. 2. Strongylurus 
Lumholtzi AURIV. 


unbewaffneten, anders gefärbten Fliägeldec- 
ken, durch den grob runzelig-punktierten 
Halsschild und die FEpipleuren der Hinterbrust, die nicht dichter 
als der uäbrige Körper behaart sind, leicht zu erkennen. 
12. Clytus Curtisi Lar. & Gor. Mon. Pp. 49, t. 10, £ 56 

Pissi(ESAT): ! 

3 Stäcke (LUMHOLTZ, FRISTEDT). 

Var. Frösteadte mn. vari Eiga 

Prothorace paullo minus convexo, apicem versus minus an- 
gustato, maculis tribus nigris in serie transversa dispositis, media 
multo majore, ornato elytrisque fasciis 4 flavis ornatis, quarta 
inter basin et fasciam primam form&e typice intercalata, facile 
distinguenda. 

Nur ein Stäck. — FRISTEDT. 

Vielleicht eine selbstständige Art. Die erste gegen das 


10 


. AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 163 


Schildchen aufgebogene Querbinde, welche bei der Hauptform 
beinahe am Rande der Fligeldecken anfängt, ist bei Fristedti weit 
kärzer und erstreckt sich nicht auf die niedergebogenen Seiten 
der Fligeldecken. 

13. Xylotrechus regine n. sp. 

Elytris fasciis pallidis transversis quinque, prima basali, 2:a 
et 3:a cum vitta suturali connexis, omnino rectis et a margine, 
quem non attingunt, versus suturam oblique retro ductis, fascia 
4:a omnino transversa (haud obliqua) ad suturam paullulum in- 
crassata, 5:a brevi obliqua maculam parvam triangulam in singulo 
elytro formante. 

s. Brunneo niger, capite parce, prosterno 
et mesosterno (epimeris nudis exceptis), margine 
antico et postico (ad latera latissime) metasterni 
nec non maculis lateralibus abdominis (in seg- 
mento 2:o maximis) dense albo-villosis, pedibus 
sparsim breviter albido-pilosis; prothorace dense 
aureo-villoso, vitta lata longitudinali nigro-brun- 
nea, medio utrinque cruciato-dilatata ornato; 
elytris brunneo-nigris, pone scutellum et ad vit- 
tam suturalem brunneis, fasciis vittaque albido- 
sericeis; scutello virescente-albido. — Long. 


corporis 13 mm. 


Fig. 3. Clytus 
Fristedti AURIV. 


2. Brunnea, capite, sternis abdomineque 
sicut in mare villosis, sed hic citrino-villosis, 
pedibus breviter lutescente-villosis; prothorace nigro-brunneo, 
margine antico (medio excepto), vitta utrinque abbreviata basali 
lateribusque ad basin sordide citrino villosis; elytris brunneis 
signaturis scutello pygidioque flavido-villosis. — Long. corporis 
13—15 mm. 

3 IS, 2 90. — LUMHOLTZ. 

Diese Art ist mit X. australis LaAP. & GORr. nahe verwandt. 
LAPORTE und GorY geben an, dass ihre Art aus Neu Guinea 
stamme und beschreiben den Halsschild einfach als »cendré sur 
les cotés> und das ganze Thier als »cinereo-niger», was weder 
auf das Weib noch den Mann passt. Wer zuerst australis aus 
Queensland angefährt hat, weiss ich nicht, wahrscheinlich hat er 
jedoch die hier beschriebene Form vor sich gehabt. X. Phidias 


fart 


104 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


NEww., von dem ich ein typisches Stäck vor mir habe, ist, wie 
schon WATERHOUSE (Proc. Ent. Soc. London 1874, Pp. 29) an- 
giebt, eine verschiedene Form, welche wie auch der von PAscoE 
aus den Molukken etc. (1 Stick aus Amboina liegt mir vor) 
beschriebene X. australis dadurch von regine sofort zu trennen 
ist, dass der Halsschild unten und an den Seiten dinn grau 
pubescent ist und die dritte und vierte Querbinde der Flägelde- 
cken nach innen gegen die Wurzel aufgebogen sind. In LAPORTE'S 
und -Gory's Figur ist dies nur wenig merkbar; aber die vierte 
Querbinde ist am Sutur sehr nach vorne erweitert. Die Form 
aus Neu. Guinea, die ich leider nicht gesehen habe, steht also 
hinsichtlich der Querbinde in der Mitte zwischen den Formen 
aus den Molukken und aus Queensland. 


14. Arideus thoracicus DONovAN. Ins. N. Holl. t: 5, f 2öx 
(1805). 
I AS. — ARCHER. / 

15. Purpuricenus quadrinotatus WHrirE Stokes Discov. App. I, 
0 LST Ar iOS) 
3 Z. — LUMHOLTZ, FRISTEDT. 

16. Purpuricenus Angasi WHITE Angas S. Austr. Il. t. 50, 
Ty (ESA) IEONg1G) Ibra INIUS NS 7E SL pE RA OM (SRS 
2 29. -—- LUMHOLTZ. 
Könnte nicht diese Art das Weib von gquadrinotatus sein? 


Lamiide. 


17. Monochamus e&stheticus OLLtiFf Proc. Linn. Soc. N. S. 
Naesi (2005, PESTO 
2 Stäcke. — LUMHOL12. 
Beim Weibe sind die Fiihler nur anderthalb mal so lang wie 
der Körper, und nicht wie OLLIFF angiebt mehr als zweimal 
so lang. Er hat ohne Zweifel nur Männer gesehen. 

13. Hebesecis australis Boisp; Voy. Astrol. 2, Pp. 489 (1835). 
— GERMAR Linn. Ent. 3, Pp: 228 (1848). 


I Stick. — LUMHOLTZ. 

19. Hebesecis anisocerus: PAScoE An. N. H. (4),15, Pp- OY 
(1875). 
I, Stick. — LUMHOLTZ. 


12 


20, 


21: 


23 


220,1 


AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 165 


Hebeseciskenstatusk PASCOEN Am, NIT ER) (ITS, p-L08 


(FSj5)- 
HÖStuck, —— KLUMHORLTZ: 


Hebesecis sp. 

I Stick. — LUMHOLTZ. 

Eine wahrscheinlich neue, mit cristatus verwandte Art, die 
ich jedoch nicht nach einem einzigen Stick beschreiben will. 
Die Arten dieser Gattung sind nämlich sehr veränderlich in 
Farbe und Zeichnung. 

Bei allen mir bekannten Hebesecis-Arten (ausser den vor- 
hergenannten, auch »marginicollis, varicornis und crocogaster) 
hat das erste Fiählerglied an der Spitze eine deutliche, auf 
der einen Seite durch eine scharfe Leiste begrenzte Narbe. 
Die Gattung MHebesecis gehört demnach zu der ersten Ab- 
theilung der Lamiiden und scheint mir in die Nähe der 
Mesosiiden und Metoniden eingereiht werden zu muässen. 
Von diesen unterscheidet sich jedoch Hebesecis durch die 
ausgesperrten (»crochets divariqués») Klauen. 


Bucynthia spiloptera PaAscoE Trans. Ent. Soc. London (3) 1, 
PERS Aer (803) IELACORDA Gen. Col, ps ONT KFEROO, kl 
Mehrere Stäcke. — LUMHOLTzZ. 

Diese Form ist mit Hebesecis nahe verwandt, und ich kann 
nicht verstehen, warum LACORDAIRE sie zu den Pogonocheri- 
den und nicht zu den Hebeseciden fäöhrte. Wie PASCOE 
ganz richtig angegeben hat, ist das erste Fihlerglied mit 
einer zwar undeutlichen, aber doch durch eine kleine Leiste 
begrenzten Narbe versehen. LACORDAIRE hat diese Narbe 
Wbersekenet(verol sep: OST, notemmn) Ir AlleCdiekminvot. 
liegenden Stäcke weichen von PaAscoEs Beschreibung und 
LACORDAIRES Figur durch die viel dunklere, schwarzbraune 
(nicht gelbbraune) Grundfarbe ab und können als eine nörd- 
liche Varietät (var. fuscobrunnea m.) betrachtet werden. 


Olenecamptus bilobus FABR. Syst. El. 2, p. 324 (1801). 
I Stäck. — LUMHOLTZ. 


Zygocera pruinosa Boisp. Voy. Astrol. 2, p. 489 (1835). 
I Stick. — LUMHOLTZ. 


13 


N 
un 


26. 


da > 


28. 


Se 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Disterna plumifera PascoE Trans. Ent. Soc. London (2) 
5, Pp 83-(1859) 

I Stäck. — LUMHOLT2zZ. 

Thyada barbicornis PAscoE Trans. Ent. Soc. London (2) 
5; P: 34 (T850)5 (GI IEP:05 AA CR2 er AN(HSOR 
Mehrere Stäcke. — LUMHOLTZ. 

Die Körperlänge wechselt von 11-—-17 mm. 

Lychrosis luctuosus PascoE Trans. Ent. Soc. London (3) 
DEDE 7540 G HtN22 SE (LIVS) 


4 Stäicke. — LUMHOLTZ. 
Micracantha sp. 
1 Stuck. — LUMHOLTZ. 


Das Stäck ist abgenutzt, gehört aber wahrscheinlich zu 
Woodlarkiana. 

Menyllus maculicornis PaASscoE Trans. Ent. Soc. London 
(3) 32 Pr 7306 NOR NS0A) 

ESA a RIRISTIED I 

LACORDAIRE sagt von den Flägeldecken »arrondies en ar- 
rigre»; die mir vorliegenden Stäcke aus Queensland? haben 
die Spitze der Fiägeldecken gerade abgeschnitten oder 
schwach ausgebuchtet mit einem deutlichen Zahn an der 
äusseren Ecke, beinahe wie es in PaAscoE's Figur abgebildet 
ist. Ein anderes Stäck aus Australien im Museum zu Stock- 
holm hat beinahe abgerundete Deckenspitzen ohne Zahn an 
der äusseren Ecke, uebrigens kann ich jedoch keine speci- 
fische Verschiedenheit der Stiäcke auffinden. 

Symphyletes nigrovirens DOonov. Epitome Ins. N. Holl. 
SSE (LOOS): 


I Stick. — LUMHOLTZ. 

Symphyletes satelles PascoE Journ. of Ent. 2, Pp. 357 
(1865). 

I Stäck. -— LUMHOLTZ. 


Sympohyvletes nodosus NEwwm. Entomol. p. 262 (1842). 

I Stäck. — LUMHOLTZ. 

BorspuvaLrs Beschreibung von Lama pulverulens passt gar 
nicht auf diese Art. Siehe unten N:o 35. Mr GAHAN hat 
mir gitigst diese und die folgende Art mit den Typen in 
British Museum verglichen. 


14 


AA SO sng 


33: 


34: 


35: 


AURIVILLIUS: CERAMBYCIDEN AUS QUEENSLAND. 167 


SymphyleteS pedicornis FaABR. Syst. Ent. p. 170 (1775). 
3 SS, 3 PP. — FRISTEDT, LUMHOLTZ. 

Durch genaue Untersuchung der Männer habe ich mich davon 
Uiberzeugt, dass ihr zweites Abdominalsegment stets jeder- 
seits mit einem Filzflecke ausgestattet ist. PAscoE behauptet 
(Ann. N. H. (4) 15, p. 72) dass diese Filzflecken, welche 
LACORDAIRE als nur die Gattung Penthea auszeichnend er- 
wähnt hatte, bei derselben Art bald vorhanden und bald 
abwesend sein könnten und darum ohne systematischen 
Werth seien. Dieses ist jedoch ein Irrthum, welcher da- 
durch entstanden ist, dass das zweite Segment sehr beweg- 
lich ist und bald eingezogen bald ausgestreckt werden kann. 
Wenn das zweite Segment ganz eingezogen ist, sind die 
Filzflecke bei vielen Arten durch das erste Segment und 
die langen Haare, mit denen dieses befranzt ist, so bedeckt, 
dass man sie nicht sehen kann. Wenn aber die Filzflecken, 
wie z. B. bei Penthea vermicularis, sehr gross sind, sind 
sie wahrscheinlich immer sichtbar. Ferner muss ich Dbe- 
merken, dass diese Filzflecken secundäre Geschlechtskarak- 
tere sind, die immer nur bei den Männern vorhanden sind. 
Aus Mangel an Material kann ich jetzt nicht entscheiden, 
welche von den als Symphyletes beschriebenen Arten, mit 
Filzflecken ausgestattet sind oder nicht, ich glaube aber 
nicht, dass es itberhaupt richtig ist Gattungen allein auf 
sekundäre Geschlechtskaraktere zu begränden. Als Artkenn- 
zeichen sind sie jedoch sehr wichtig, und es wäre ein in- 
teressantes Studium sie bei den australischen Formen näher 
zu untersuchen. 

Symphyletes cinnamomeus PascoE Trans. Ent. Soc. Lon- 
don (2) 5, P- 59 (1859). 

09: — = LUMHOLTZ: 

PascoE's Beschreibung passt ziemlich gut. 

Saperdopsis pulverulens Boisp. Voy. Astrol. 2, p. 501 
(1835). 

Syn. Symphyletes vetustus PASCoE An. N. H. (3) 9, P- 
464 (1862). 

Syn. Saperdopsis armatus "THOMSON Syst. Ceramb. p. 53 
(1864). 


15 


168 


3 


6. 


TT 


[50] 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 392. 


8 SS, 3 PP. — ARCHER, LUMHOLTZ. 

BoIspUuVvALS kurze und unvollständige Beschreibung von pul- 
verulens scheint mir nur auf diese weitverbreitete Art bezogen 
werden zu können. Die Art variirt sowohl in Farbe als in 
Grösse recht bedeutend. Die grössten der mir vorliegenden 
Stäcke sind 30: mm. und das kleinste nur 22 mm. lang. 
Penthea 'pardalis NEwMm: Entomol. p: 414 (1842). — 
WATERESCA 10 12, IESTAAN GlATER 

1 Q. — FRISTEDT. 

Dies Weib ist nicht weniger als 35 mm. lang. Ein Mann 
im Reichsmuseum misst nur 16 mm. Beim Weibe sind die 
schwarzen Scheitelflecke deutlich getrennt und länglich oval, 
beim Manne dreieckig und zusammenstossend; sonst finde 
ich keine Differenzen. 

Rhytiphora argus PAsCoE Journ. Linn. Soc. 9, P: 302 
(2867): 1- WATER AldI25 foTSAR 2. 

I 9. — LUMHOL1YZ. 

Rhytiphora albospilota n. sp. 

Nigra, supra tenuissime, subtus densius cinerascente- et fia- 
vescente- pubescens, genis macula magna dense albescente- 
pilosa; antennis nigris articulis 3—38 basi (sensim brevius) 
cineréeis, plus minus nigro-conspersis; prothorace transverso, 
cylindrico, subirregulariter transversim sulcato; scutello apice 
late rotundato; elytris latis, apice subflexuoso-truncatis, basi 
granulis nigris conspersis, humeris l&vibus nigris, undique 
guttis niveo-pilosis, distinctis dense conspersis,; metasterno 
marginibusque segmentorum abdominis flavescente-pilosis; 
pedibus griseo-pubescentibus geniculis nigris. — Long. cor- 
poris 26 mm.; lat. max. ad humeros 10 mm. 

I 9. — LUMHOLTZ. 

Mit RA. rugicollis DALM. nahe verwandt, durch die schwarze 
Grundfarbe aller Körpertheile, durch die breiteren, dinn 
grau-pubescenten Fliägeldecken, deren weisse Punktflecke viel 
grösser als bei zugzcollis sind, und dureh die grau gerin- 
gelten Fihler unschwer zu erkennen. Von Odewa/mi durch 
die Farbe und die deutlich granulirten Fliägeldecken ver- 
schieden. Der Scheitel und die zwei ersten Fählerglieder 
sind beim vorliegenden Stäcke ganz nackt ohne Zeichnung. 


16 


LAMPA: CHLOROPS CIRCUMDATA. 169 


39. Rhytiphora sannio NEwmM. Ent. Mag. 3, p. 498 (18338). 

I 2. — LUMHOLTZ. 
Wenn Mr. GAHAN nicht die Giite gehabt hatte, das vorlie- 
gende sehr abgenutzte Stäck mit NEwMANS Typexemplar 
zu vergleichen, wärde ich das Thier nach der Beschreibung 
nicht haben bestimmen können. 

40. Zygrita diva THOMSON Class. Long. p. 69 (1860) und var. 
nigrozonata ”TEOMSON Å. Cc. Pp. 70. Vv 
Mehrere Sticke. — LUMHOLTZ. 

Bei einigen (verfärbten ?) Stäcken ist das Toment nicht roth, 
sondern gelbgrau. ; 

41: Mycerinopsis arida PascoE An. N. H. (3) 9, Pp. 466 (1862): 


4 SS, 2 20. — LUMHOLTzZ. 


Chlorops Circumdata MzEic. En högst egendomlig vistel- 
seort för denna anförvandt till den vanliga kornflugan (C/hlorops 
Teniopus MeEiG.) upptäcktes förlidet år af professor V. B. WIiTT- 
ROCK. I mars månad erhöll han nämligen från Gunnarsnäs i 
Dalsland en s. k. »häxkvast>, som setat i toppen af en omkring 
15,5; meter hög gran (Picea Excelsa). På dess egendomligt bil- 
dade kvistar funnos skrumpna kottar, hvilka efter ankomsten till 
Bergiilund afplockades och intogos i varmt rum. Sedan de legat 
blott en half timmes tid i rumsvärmen, visade sig i det glas- 
kärl, hvari de förvarades, en myckenhet små och lifliga flugor 
tillhörande släktet Chlorops, hvilka haft sitt tillhåll under kottar- 
nas fjäll. De exemplar, jag sedermera erhöll, skilde sig från de 
i riksmuseum befintliga af Chl. Circumdata endast därigenom, att 
deras skutell till större delen var brun i stället för gul. Då detta dess- 
utom ej var antydt i tillgängliga beskrifningar, sändes några indi- 
vider till konservator RoTH i Lund för att jämföras med exemplaren 
i ZETTERSTEDTS samling, och fälldes af honom det utslag, att de 
tillhörde nyss nämnda art. 


17 


170 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Nu återstår att förklara anledningen till dessa flugors före- 
komst i grankottarna, en sak, som likväl för närvarande torde 
blifva kinkig nog. Att de öfvervintrat där uti fullt utbildadt till- 
stånd synes vara tämligen säkert, då så många af dem ej kunnat 
framkomma fullfärdiga så godt som på en gång under den korta 
tid, kottarne lågo inne i rummet. Vid en noggrann undersökning 
af en kotte kunde ej häller någon enda puppa eller lämningar 
däraf upptäckas. Denna arts öfvervintring synes således äga rum 
på helt annat sätt än kornflugans, då den sistnämnda som man 
vet tillbringar den kalla årstiden i larvtillståndet. När och på 
hvad sätt flugorna inkommit i vinterbostaden, lär ej nu kunna 
med säkerhet afgöras, då en del omständigheter ej kan som sig 
bör undersökas. Två förklaringsgrunder kunna väl uppgifvas, den 
ena att larverna lefvat och förpuppats inne i kottarna den föregående 
hösten, och den andra, att flugorna före vinterns början begifvit 
sig dit. Ingendera af dessa förklaringsgrunder synes mig likväl 
vara fullt tillfredställande, allra minst den sistnämnda. Ett nästan 
lika märkvärdigt förhållande rörande en annan, till samma familj 
hörande fluga, Elachiptera Cornuta MEIG., omnämnes af SCHINER 
i hans »Fauna Austriaca» II, sid. 233. Han säger sig nämligen 
hafva fått exemplar af denna art utkläckta ur puppor, som på- 
träffats under aspbark. Dess larv finner man eljest ibland uti af 
kornflugelarven skadade - kornplantor. Frågan om utvecklingen 
och lefnadssättet för Chlorops Circumdata står följaktligen ännu 
öppen, och vore det därför önskligt, om den person, som här- 
näst lyckas påträffa en »häxkvast» på någon gran, ville på stället 
företaga noggranna undersökningar för att kunna bidraga till en 


närmare utredning af saken. 
Sven Lampa. 


171 


ZWEI NEUE COLLEMBOLA AUS DEM INDISCHEN 
ARCHIPEL 


BESCHRIEBEN VON 


HARALD SCHÖTT. 


Mit einer Tafel. 


In der reichhaltigen zoologischen Sammlung, welche sich 
der Docent an der Universität zu Upsala D:r CARL AURIVILLIUS 
während einer wissenschaftlichen Reise im Indischen Archipel 
verschafft hat, befinden sich auch 2 bisher unbekannte Co/llem- 
bola-Formen, welche der Inhaber mir bereitwilligst zur Bestim- 
mung anvertraute. Die eine Form gehört zur Gattung Jsotoma 
BOURLET, während die zweite eine neue Gattung innerhalb der 
Familie der Lipuriden konstituiert. 


Mehrere Collembola vom Indischen Inselmeere sind bereits 
bekannt durch Herrn D:r J. T. OUDEMANS, weleher die Samm- 
lungen von Thysanura und Collembola bearbeitet hat, die Prof. 
Max WEBER auf seiner Reise in Niederländisch—OÖstindien 
errungen. 

ÖOUDEMANS Aufsatz fährt den Titel: »Apterygota des Indi- 
schen Archipels»> und bildet das erste Heft eines 1890 von Max 
Weber herausgegebenen Sammelwerkes: »Zoologische Ergebnisse 
einer Reise in Niederländisch —Ost-Indien». 

Von den 12 Formen, die hier beschrieben werden, gehört 
keine irgend einer neuen Gattung an, wogegen die aufgenomme- 
nen Arten bis auf zwei sämmtlich fär die Wissenschaft neu sind. 
Nur zwei Familien, Entomobryide und Lipuride, sind in dem 
bearbeiteten Material repräsentiert. 

Die erstgenannte umfasst folgende Gattungen: Macrotoma 


N I 


17.2 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


BoURrRLET mit der Art montana; Lepidocyrtus BourLEetT mit den 
Arten wvariabilis und javanicus; Entomobrya RONDANI mit den 
Arten florensis und JlLongicornis; Sira LUBBocCK mit den Arten 
annulicormnis und sumatrana, sowie Templetonia LuBBoCK mit 
einer seiner Art nach unbekannten Form. 

Was die Lipuriden betrifft, so wird die Gattung AÅchorutes 
(TEMPLETON) genannt mit den Arten armarus NICOLErT und cras- 
sas Nn. sp. nebst den Gattungen Lipura BURMEISTER und Ånura 
TEMPLETON, jede mit einer Art resp. fimetaria BURMEISTER und 
WfOKTISTD. Sp. 


Fam. Entomobryidee. 
Gen. Isotoma BoURLET. 


Isotoma crassicornis n. sp. 


Livida. Segmentum abdominale tertium quartum longitu- 
dine equans. Antenne crasse capite parum longiores, articulis. 
tyibus ultimis longitudine equalibus. Unguiculus superior mu- 
ticus. Pili clavati in tibäs nulli. Denticuli mucronum qua- 
tuor, alius post alium insertus, ultimus minimus, intimus spin- 
formis, retro directus. Long. 2 mm. 


Die Antennen sind ziemlich kurz, wenig länger als der Kopf, 
und haben die drei äusseren Glieder unter einander gleich 
lang und ungewöhnlich dick. Die Ocellen sind auf schwarze 
Flecke verlegt. Uber deren Anzahl u. dem Aussehen eines mög- 
licher weise vorhandenen Postantennalorgans kann ich mich 
leider nicht äussern, aus dem Grunde, weil mir nur 2 Individuen 
zur Verfigung stehen. Von diesen ist das eine so maceriert, dass 
eine Behandlung mit kochendem Alkali voraussichtlich vollkommen 
fruchtlos wäre; und die gut erhaltenen Individuen der Dissektions- 
nadel preiszugeben, halte ich ebensowenig fir zweckmässig, da 
ich glaube, dass die Art durch andere Charaktere, in Bezug auf 
die Bildung der appendiculären Theile, genigend leicht zu erken- 
nen ist: 

Von den Abdominalsegmenten sind die vierte u. fänfte 


ungefähr gleich lang. 


N 


SCHÖTT: ZWEI NEUE COLLEMBOLA. US 


Bei den Tibien fehlen keulenförmige Fählhaare, und die 
Krallenglieder des Tarsus sind geschmeidig gebaut, an den Ty- 
pus erinnernd, der unsere kurzgegabelten Formen kennzeichnet. 
Die von einer zieml. breiten Basis hastig sich verschmälernde 
Oberkralle hat keine Denticulation. Dies gilt auch von »ungu- 
culus inferior», welcher äusserst dänn ist u. stark konvexe Innen- 
kanten hat. 

Die Furcula, die in das fänfte abdominale Segment inseriert, 
erreicht in zusammengelegter Lage den Ventraltubus, u. hat ein 
sehr kurzes Manubrium. Dentes sind der ganzen Länge nach 
zieml. ebenmässig dick u. die 2»nucrones sind vierzähnig. Von 
diesen Zähnen ist der änusserste sehr klein u. der zweite, von 
aussen gerechnet, der grösste. Von der Mitte des letztern geht 
der dritte leidlich dicke Zahn fast winkelrecht aus, während der 
innerste durch einen feinen, nach hinten gerichteten Dorn reprä- 
sentiert wird. Das ganze Thier ist mit äusserst kurzen, dicht 
sitzenden Haaren bekleidet. 

Die Körperfarbe ist hellgriän, u. die Antennen sind mit einem 
schmutzig violetten Farbenton belegt, der nach den Gliedern zu 
fast zu schwarz iuibergeht. 

Wollte man versuchen, den Platz der Art in der Kette der ' 
bereits bekannten Formen zu bestimmen, so scheint mir dieser 
am treffendsten zwischen JZsotoma palustris MÖLLER u. LZ. fti- 
grina (NICOLET) TULLBERG zu sein. Mit der ersteren hat sie die 
homonome Segmentierung der Antennen gemein sowie theilweise 
die Bildung vom Mucronalsegment der Furcula; an die letztere 
erinnert sie ebenfalls etwas in ebenerwähnter Hinsicht. 

Zwei Exemplare von der Westkiäste Sumatras, in Pontes, zur 
Zeit der Ebbe gewonnen. 


Fam. Lipuridee. 


Gen. Oudemansia' n. g. 
Instrumenta cibaria ad sugendum accomodata. ÖOcelli 16; 
S in utroque latere capitis. Örgana pestantennalia nulla. 


1 Herrn, D:r J. F. OÖOUDEMANS zu Ehren habe ich diese neue Gattung 


Oudemansia genannt, 


I 


174 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Antenne conice, articulo quarto gracillimo. Unguiculus infe- 
rior abest. Pili clavati in tibis null. Furcula ad tubum 
ventralem non pertinens. Spine anales quattuor magne, parum 
arcuate, alia juxta aliam in linea arcuata papillis minimis 


affixe. 
Oudemansia ccerulea n. sp. 


Rubro-violacea, pilosa. — Long 1—1,; mm. Der Kopf 
ist oval mit etwas ausgedehntem Buccaltheil. Die Mund- 
theile sind bedeutend reduciert. Die Mandibeln sind an der Spitze 
mit 5—6 äusserst kleinen Zähnchen versehen u. die Maxillen sind 
zu feinen Borsten verwandelt. MHinsichtlich des Baues des Kau- 
apparats scheint die Form sich also zumeist der Gattung Anura 
GERVAIS zu nähern. Was die Lage der einzelnen Theile im Ver- 
hältniss zu einander betrifft, so sei auf die Abbildung hingewiesen. 

Die Ocellen sind auf trapezförmige schwarze Augenflecke 
verlegt u. der Anzahl nach 16; -— 8 auf jeder Seite. Dieselben 
sind in zwei nahegelegene Gruppen vertheilt, von denen die obere 
5 u. die untere 3 enthält. Von den oberen sind 4 so zu einan- 
der gestellt, dass sie ein Quadrat bilden, und etwas seitlich unter 
dieser Figur liegt die fiänfte. Die Ocellen der unteren Gruppe 
finden sich in eine bogenförmige Reihe geordnet. 

Die Antennen zeigen sich bei den beiden inneren Gliedern 
am kräftigsten entwickelt u. am wenigsten beim Endglide. Der 
Tarsus entbehrt der Unterkralle u. die obere ist völlig unbewaff- 
net. Bei den Tibien fehlen keulenförmige Fiihlhaare. 

Der segmentale Bau des Rumpfes ist gänzlich tibereinstim- 
mend mit demjenigen der ibrigen zur Familie Lipuride gehöri- 
gen Formen. : 

Die Analdornen machen durch ihre gegenseitige Anordnung 
u. ihr Aussehen einen der wichtigsten Charaktere der Gattung 
aus. Der Zahl nach sind es 4, welche in glercher bBrerterso 
geordnet sitzen, dass die Verbindungslinie zwischen deren Befesti- 
gungspunkten eine Bogenlinie bildet. Die Dornen sind beson- 
ders lang u. schmal u. von gleicher Breite, sowie gelinde nach 
vorn gebogen u. ihre Basalpapillen sind fast unmerklich. 

Die Furcula ist bedeutend entwickelt u. erinnert an dasselbe 


4 


SCHÖTT : ZWEI NEUE COLLEMBOLA. 175 


Organ bei etlichen Ac/orutes-Formen. Deren Manubrium hat 
eine zieml. breite Basalfläche u. ist ungefähr von derselben Länge 
wie Dentes; Mucrones sind Kurz u. an der Spitze leicht schnabel- 
förmig gekräimmt. 
Die Haut ist granuliert und dänn mit kurzen Haaren besetzt. 
Fundort: in den Höhlungen eines Korallenstockes auf Nord- 
vachter, einer der sog. ”Tausendinseln. 


Lipuriden mit mehr als 2 Spin& anales werden in der Col- 
lembologischen Literatur verschiedentlich erwähnt. 

Einer wurde schon 1842 in »Ann. de la Soc. Ent. de France > 
(Tom XI, p. 246) von dem russischen Zoologen M. WaGa behan- 
delt. Der Verfasser nennt seine Form Achorutes bileanensis u. 
widmet derselben eine ausfährliche Beschreibung, aus welcher 
unter anderm hervorgeht, dass das Thier blind ist u. mit nicht 
weniger als 6 Analdornen versehen sei. 

fägteden o,Mitthikdert Schweiz, nt. Gespsband sö peter 
stellt D:r G. HALLER eine Gattung Namens Lubbockia auf, an 
welcher man gleichfalls Ocellen vermisst, u. welche 4 Analdor- 
nen hat, die zufolge ihrer Anordnung u. ihres Aussehns bedeutend 
von der vorliegenden Form abweichen. Dieselben sind mit deut- 
lich erkennbaren Basalpapillen versehen, nach unten beträchtlich 
breit u. in der Weise in 2 Gruppen vertheilt, dass 2 grössere 
gleichseitig am Ende des Apicalsegmentes sitzen u. 2 kleinere 
vor diesen. 

Ferner mag der von TULLBERG aufgestellten Gattung Zriena 
gedacht werden, das normal mit 3 apicalen Dornen bewaffnet 
ist. Mitunter kan doch, einer Beobachtung von GEORGE BROOK 
gemäss, noch ein —- ja sogar 2 tberzählige Dornen zur Aus- 
bildung kommen. Mit dieser Gattung zeigt unsere Form Uber- 
einstimmung in Bezug auf die Anzahl u. Vertheilung der Ocellen, 
sowie auf die Form der Analdornen, weicht hingegen von ihr ab 
in der Bildung der Mundtheile u. Furcula. Die Reduktion der 
Mundtheile scheint näml. bei genannter Gattung nicht so weit 
gegangen zu sein, u. der Bau der Gabel ist höchst eigentimlich, 
indem dieselbe aus einem Basalstäck u. zwei beinahe warzenähn- 
lichen Zähnen mit äusserst kleinen undeutlichen Endsegmenten 
besteht. 


un 


176 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


REUTER nennt auch einen Lipuriden mit 4 Spine anales, 
den Professor LATZER auf den Alpen, den Karpathen u. Sudeten 
angetroffen. Der Verfasser hat fär denselben eine neue Gattung 
Tetrodontophora aufgestellt und die Art gögas benannt wegen 
ihrer ausserordentlichen Grösse, die sich bisweilen bis auf 6 mm. 
belaufen kann. Es ist dies also die grösste bis dahin bekannte 
Collembola-F orm. 

Dieselbe unterscheidet sich von der unter Behandlung ste- 
henhden ausser ihrer Grösse durch folgende Charaktere: »Ocelli 
nulli> und »furcula ad tubum ventralem pertinens.» 

Schliesslich sei noch die von mir in der entomologischen 
Zeitschrift fir 1891 aufgestellte Gattung Tetrachantella binzuge- 
fägt, bei welcher die 4 Analdornen paarweise vertreten sind u. 
welche normal entwickelte Mundtheile aufzuweisen hat. 


Erklärung der Abbildungen der Tafel 2. 


Oudemansia cerulea (Fig. 1—1). 
BaioletrAntenne: 
SS Nin dtnenlet 


» a. Mandibel. 

> b. Maxille: 

» c. Hypopharynx. = 
» d. Oberlippe. 

RA Kalle 

5 (Ocellen: 

» 6. Apicalsegment. 


Sa HdUupföabel 
Isotoma crassicornis (Fig. 8—10). 
Fig. 8. Ende der Hiäpfgabel. 
» Oj MAnSES 
ATOL FAEINES 


177 


NEUE ODER WENIG BEKANNTE COLEOPTERA 
FONGIEORNIEA, 


1 
4. 
VON | 


CHR. AURIVILLIUS. 


21. Macroeme n. gen. 


Palpi fere 2&que longi, articulo ultimo apice truncato. — 


Gen& breves angulo inferiore acuminato. — Oculi profunde excisi, 
iobo inferiore majore, fere semigloboso. — Caput breve, sub- 
quadratum. — Antenn&e maris plus tertia parte, femin& vix cor- 


pore longiores, articulus primus brevis, subeylindricus apice 
paullulum: incrassatus, 3", 4" et 5" subaquales, reliqui sensim 
paullo breviores, omnes subtus pilosi, non autem denticulati, supra 
pubescentes. — Prothorax supra planatus, subcylindricus, basi for- 
titer strangulatus. — Elytra elongata, parallela, apice singulatim 
rotundato-acuminata. — Coxe& antice extus valde angulate anguste, 
intermedix modice distantes. — Femora antica brevia, compresso- 
dilatata, intermedia et postica longiora et minus compressa. -— 
Tibie antice leviter curvate et compressX, postice recte et sub- 
teretes, plus elongate. — Tarsorum articulus primus in tarsis 
anterioribus  articulis 29? et 32 simul sumtis haud, in tarsis 
posticis evidenter longior. — Unguliculi divaricati, basi intus 
pauliulum dilatati. -— Prosterni processus intercoxalis angustus, 
haud tamen laminiformis, apice arcuatus. — Processus mesosterni 


1 Siehe Entomol. Tidskrift. 12. p. 97—106. 1891. 
Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 3 (1893). 25 12 


178 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


modice latus, subparallelus, apice truncatus, basi subdepresso- 
foveolatus. — Episterna metathoracis postice acuminata. — ADb- 
domen segmentis 5 subequalibus compositum. 

Typus: Sclerocerus priapicus "THOMSON. 

Zu dieser Gattung gehört auch Sclerocerus Chabrillaci 
THOMS. und wahrscheinlich auch die tibrigen in GEMMINGER & 
HaroLps Catalogus (p. 2792) aufgefährten Ssädamerikanischen 
Oeme-Arten, die mir leider noch unbekannt sind. Von der Gat- 
tung ÖOeme NEwm. (1840) = Sclerocerus (DEJ.) LECONTE (1850), 
deren Typus OÖOeme rigida SAY ist, unterscheidet sich Macroeme 
sofort dureh die unten nicht gezähnelten dritten bis fänften Fähler- 
glieder, durch das zwischen den Vorderhäften breitere Prosternum 
und das noch breitere Mesosternum. 


22. Sphagoeme Sahlbergi n. sp. 


Sphagoeme” n. gen. — Palpi breves, subequales, apice 
truncati. — Frons subverticalis. — Gene brevissime. — Oculi 
nudi, -prominuli, rude granulati; lobi superi parvi, angusti, 
late separati; lobi inferiores maximi, valde convexi, subglobosi. 
— Antenn& graciles, corpore tertia parte longiores, basi late 
distantes, 11-articulati; articulus 1" brevis, leviter obconicus, 
apice oblique truncatus; articuli 3" et 4" subequales, 5" ceteris 
paullulum longior, sequentes sensim parum breviores. — Prothorax 
subquadratus, lateribus medio angulato-dilatatis, supra deplanatus, 
parum in&qualis. — Scutellum subtriangulare, apice obtuse rotun- 
datum. -— Elytra omnino parallela, apice conjunctim late rotun- 
data, inermia, supra subplana. — Prosternum inter coxas modice 
angustatum, apice deflexum. — Mesosterni processus intercoxalis 
latus, apice incisura profunda metasterni processum excipiente 
preditus. — Metasternum elongatum, episternis angustis, postice 
acuminatis. — Abdomen elongatum, segmentum primum reliquis 
paullo longius. — Cox&X antice valde, intermedix modice extus 
angulate. — Femora apicem versus modice compresso-dilatata, 
postica segmentum tertium abdominis haud vel parum superantia. 
— Tibie graciles, apice paullulum compresso-dilatate. — Tarso- 


? Von ovayr Halsgrube und Oeme. 


26 


AT 


AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 179 


rum articulus 15, 29 et 32 simul sumtis vix brevior. — Ungui- 
culi divaricati. | 

S. Prosternum utrinque ante coxas depressione magna, opaca, 
rhomboidali instructum. Abdominis processus intercoxalis acutus, 
triangularis, segmentum 4"" transversum, 3? haud longius. 

9. Prosternum simplex. Abdominis processus intercoxalis 
latus, apice rotundato-obtusus, segmentum 4"" elongatum, 3? evi- 
denter longius. 

Nach LACORDAIRES Uebersicht der Oemiden-Gattungen gehört 
Sphagoeme zur Abtheilung II cec, ist aber von den dahin gehö- 
rigen zwei Gattungen (Malacopterus und Xystrocera) durch die 
nicht rauhen Fiähler und den ganzen Habitus weit verschieden. 

Sphagoeme Sahlbergi n. sp, Tenuissime pubescens, testa- 
cea, capite prothoraceque saturatioribus; apice mandibularum, 
oculis, antennis (basi pallida articulorum omnium excepta), apice 
elytrorum, dimidioque apicali tibiarum nigris; elytris etiam sxepe 
macula humerali vittaque ab ea usque ad apicem ducta nigris ornatis; 
tarsis infuscatis: capite prothoraceque leviter punctatis, hoc supra 
fere plano, subnitido; elytris basi fortius, apicem versus levius 
punctatis, linea elevata parum distincta, ab humeris fere usque 
ad angulum suturalem ducta setisque brevi- 
bus sparsis instructis. — Long. corporis 
(FS) — 12(2) mm. 

Patria: Brasilien, Provinz Bahia, Santa 
Rita; im August 1850 von F. SAHLBERG in 
Mehrzahl gesammelt. — Collectio SAHLBERG ; 
Museum Helsingfors; Museum Holmiz. 


N 


3. Temnopis nigripes pD. sp. 


BST 


'Tenue pubescens, ferruginea, supra sub- 
nitida, subtus sericea, apice mandibularum, 
margine summo apicali elytrorum, antennis Fig. 7. ZTemmnopis nigripes 
pedibusque nigris aut nigro-brunneis; coxis SA 
et tarsorum articulis duobus ultimis ferrugineis; prothorace supra 


medio levigato et sulcato, sulco in medio subinterrupto, in lateribus 


27 


180 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


levissime striguloso; elytris coriaceo punctatis. I — Long. corp. 
TJ mm, lats MAX. 4550 mm. 

Brasilia; Provinz Bahia, Santa Rita im August 1850, — FE. 
SAHLBERG. — Collectio SAHLBERG. Hinsichtlich der Gattungs- 
karaktere stimmt unsere Art mit ZY. megacephala GERM. genau 
uäberein. Der Halsschild ist jedoch etwas kärzer, in den Seiten 
vor der Einschniärung mehr bauchig gerundet und hat einen kaum 
merkbaren Seitenzahn. In Zemnopis bildet sowohl die Vorder- 
als die Mittelbrust zwischen den Häften eine äusserst diänne, kaum 
merkbare Lamelle. Diese Art möchte mit ZI. fuscipes DEJ. i. 
litt. identisch sein. 


24. Temnopis? rufithorax n. sp. 
Fig. 38. 


Chalybescente-nigra, gula, mento prothoraceque rufo-ochraceis, 
hoc supra macula magna basali nigra, prothorace densissime et 
minutissime punctulato, depresso-cylindrico, iner- 
mi; elytris dense grisescente-pubescentibus, levi- 
ter coriaceis et sparsim punctatis. —L. 14—20 mm. 

Brasilia: Petropolis. — F. SAHLBERG. -— 
Collectio SAHLBERG; Museum Holmix. Diese 
ausgezeichnete Art stelle ich bis auf wWweiteres 
zu der Gattung Zemmnopis. Sie weicht nämlich 
von Temmnopis nur durch das ein wenig grössere, 
beinahe dreieckige Schildchen und den weit 
kleineren unteren Teil des Auges ab. Hierdurch 


- werden die Backen beinahe eben so lang wie 

Fig: 8. emnopis l MH 

rufkthorax Avrw. der Durehmesser des unteren Augenteiles, während 
sie dagegen bei Z. megacephala GERM. und 


I. nigripes beinahe ganz verschwunden sind. 


25. Hypomares vittatus n. sp. 


Brunneo-ferrugineus, pedibus dilutioribus ochraceis, lateribus 
prothoracis sternorumque obscurioribus, fuscis, elytris subnudis 
vittis laterali et suturali, postice abbreviatis nigricantibus, sat 
dense et profunde punctulatis; prothorace subquadrato, basi con- 

28 


AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 181 


stricto, supra in&quali, lateribus medio convexis et subnodosis. 
ONS COIP. IO,5 MID. &. 

Gabun. — Museum Holmize. 

Mit Hypomares brunneus THoms. sehr nahe verwandt, aber 
durch die Farbe und die kaum pubescenten Fligeldecken ver- 
schieden. 


26. Gnatholea liturifer WALK. 


Hesperophanes liturifer WALK. gehört ohne Zweifel zu der 
Gattung Gnatholea, obgleich die Mandibeln des Mannes ganz 
normal gebildet sind. Unser Museum besitzt diese Art aus Rhodus 
(HEDENBORG), Egypten und Bahr el Abiad. Im Damara Lande an 
den Flissen Svakop und Kuisip fing J. WAHLBERG auch zwei 
Stäcke, die ich von Zizurzifer WALK. durch keine zuverlässige 
Kennzeichen trennen kann. Diese sydafrikanische Form wurde 
von FAIRMAIRE als G. picicornis (An. E. Fr. (6) 8, p. 200) be- 
schrieben. Die Art variirt ein wenig indem sie bald dunkler bald hel- 
ler braun ist. Der kleine gelbliche Strich an der Basis der Fligel- 
decken ist mehr oder weniger deutlich und bisweilen ganz ver- 
schwunden. Die Grösse wechselt von 13 mm. bis 21 mm. Bei 
den mir bekannten Guatzholea-Arten ist das dritte Fihlerglied 

- cylindrisch und merklich länger als das erste Glied. Bei den 
echten Hesperophanes-Arten ist dagegen das dritte Glied nicht 
länger als das erste, und bei den söädafrikanischen H. bimaculatus 
und amvcus noch dazu ein wenig flachgedriäckt. 


27. Eburodacrys Stahli n. sp. 
Fig. 9: 


Pallide ochracea, supra tenue, subtus densius ochraceo-pube- 
scens; prothorace subtransverso, opaco, dense transversim punctato 
tuberculis duobus dorsalibus ante medium nigris, spina parva 
tuberculoque lateralibus concoloribus ochraceis; elytris subnitidis, 
dense et profunde punctatis, punctis in tertia parte apicali minus 
profundis, singulis apice spina externa ochracea et costis duabus 
apicem versus, evanescentibus nec non maculis sub&equalibus tri- 
bus eburneis longe separatis ornatis; geniculis brunneo-fuscis: 


29 


182 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


femoribus intermediis et posticis apice intus spina longa nigra 


armatiss — Long. Corporis f8 mm. Latex, sn: 


Fig. 9. Eburodacrys 
Stahli AURIV. 


Patria: Sao Leopoldo, Brasilia merid. (J. 
W. STAHL) — Museum Homiz&. Durch Stellung 
und Anzahl der gelben Flecken der Flägeldecken 
mit E. sexmaculata Ouw. und triocellata STÅL 
(Fig. 10)? nahe verwandt, aber durch den kiär- 
zeren, matten und beinahe ganz einfarbigen (nur 
die zwei Höcker der Oberseite sind schwarz) 
Halsschild, die tiefer punktierten Flägeldecken 
und die kleineren, anders gebildeten Makeln 
verschieden. Alle drei Makeln sind besonders 
am Hinterende durch einen schwarzbraunen 
Schatten begrenzt. Die Nahtspitze der Flägel- 
decken ist unbewaffnet. Prosternum hat vor 
den Häften eine deutliche :Querfurche. 


Eburodacrys triocellata Svår (1857) muss mit mexicana 


THoms. (1860) sehr nahe verwandt sein. 'THOMsSONS Beschreibung 


passt sehr gut auf STÅLS Art, da ich aber kein 
Stäck aus Mexico gesehen habe, wage ich nicht 
die Arten zu vereinigen. In Bares Figur (Biol. 
Ci Amer. Colls, toryre sTsndralekbene 
deutlich und ziemlich lang behaart, bei STÅLS 
Typus kann ich nur einzelne Haare entdecken. 

Obs.! Eburia sexnotata Bou. stammt nicht 
aus Californien, sondern von der Insel Puna, 
welche an der Kiste von Ecuador im Busen von 
Guayaquil liegt. — Eburia tetrastalacta Wure 
ist ganz sicher dieselbe Art, welche von DRURY 
(Ill; Ex: Bnt Je pe SAS JR TS) KASK CE Ne 
byx maculatus (Index p. 2) abgebildet und 
genau beschrieben wird. Es scheint mir sehr 
fraglich, ob diese Art, wie Drury selbst und 
andere geglaubt haben, mit LINNÉS guadrimacu- 
latus identisch ist, denn mann kann nicht sagen, 


3 Diese Art ist eine Eburodacrys, bei der jedoch wie bei einigen anderen 


Fig. 10. ' E£buro- 
dacrys triocellata 
STÅL. 


Arten die Furche der Fiihlerglieder 3—5 sehr eng und seicht ist, 


30 


AURIVILLIUS: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 183 


dass der Halsschild bei maculatus DRURY »scaber>" ist. BATES 
sagt, (am Tro Ent; Soc: London 1870, p. 266, note), dassi der 
Halsschild von Eburia 4-maculata IL. seitlich ohne Dorn ist. 
Diese Behauptung muss jedoch auf einem TIrrthum beruhen, 
denn LINNÉ fiährt seinen C. 4-maculatus zu der dritten ADb- 
theilung der Gattung Ceramöyx, welche eben durch den seitlich 
bewaffneten Halsschild ausgezeichnet ist. Cerambyx rhamplhygeus 
L. hat dagegen einen unbewaffneten Halsschild und kann darum 
nicht, wie GEMMINGER und HAROLD gewollt haben, dieselbe Art 
wie 4-maculatfus sein. — Der von FORSTER in FUESSLY's Archiv 
6, P. 13, t. 32, f. 3 beschriebene und abgebildete Ceramb. 4- 
maculatus hat eime abweichende Körperform und dornige Fihler 
und kann folglich, wenn die Fiähler echt sind, nicht einmal eine 
Eburiide sein. 


28. Erosida trilineata n. sp: 


12 ca 


Ochraceo-brunnea, subnitida, leviter pube- 
scens et parce pilosa; antennis (scapo rufo excepto), 
tibiis tarsisque nigris, pallide pilosis; prothorace 
subquadrato, puncetato et transversim subsulcato, 
supra elevatione media elongata, nitida tuber- 
culisque duobus anterioribus fusco-brunneis, 
lateraliter spina parva et tuberculo anteriore 
subobsoleto conrcoloribus armato; elytris basi 
dense et profunde, apicem versus sensim levius 
punctatis, apice truncatis et bispinosis, spina 
suturali minutissima, singulis lineis tribus, Ccrassis, 
convexis, eburneis ornatis, una basali et duabus 
medianis, externa quam interna fere duplo longi- 
ore, sed pone apicem ejus basalem incipiente; 
femoribus 4 Pposticis. apice intus spina longa 


Migrar armatis..—Juong. :corpons IT mm. lat. FFio. ir. Arosida 
SLE 5 

max. ad humeros 2,5; mm. trilineata NURIV. 

4 Ich kenne nur eine Art, E. ocfoguttata GERM., bei welcher man sagen 


kann, dass der Halsschild »scaber» ist; bei ocfogutfata sind jedoch die gelben 


Flecken selten '»terminat&ex atra macula». 


I 


(5 


184 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Patria: Sao Leopoldo, Brasilia meridionalis (J. W. STAHL). 
— Museum Holmix. Mit Erosida lineola FABR. nahe verwandt, 
aber kleiner, mit viel kirzerem, oben unebenerem Halsschilde. 
Der aissere gelbe Strich der Fliägeidecken tberragt bei E. lineola, 
den inneren sowohl vorn als hinten und ist sanft gebogen; bei 
trilineata wird dagegen dieser Strich vorne von dem inneren 
uberragt. Bei Zneola sind die gelben Striche auf allen Seiten 
von tief schwarzer Grundfarbe umgegeben, bei trilineata ist der 
Grund um die Striche nur wenig verdunkelt und nur zwischen 
den beiden hinteren Strichen' schwärzlich. 

Die Gattung Eroszda ist nicht nur durch das verlängerte vierte 
Fihlerglied, sondern auch durch das kurze, gegen die Spitze sehr 
angeschwollene, birnförmige erste Glied der Fähler ausgezeichnet. 
Zu Eroszda gehören nebst den drei in GEMMING. & HAROLD auf- 
gefährten Arten, von denen elegans Lac. nach der schlechten 
Abbildung kaum sicher zu erkennen, aber wahrscheinlich mit 
einer der anderen identisch ist, auch £burzia lineola FABR. und 
E. formosa BLANCH. 


29. Eburia nigrovittata n. sp. 


IDG Ae 


Testacea, pube cinerea densissime tecta; 
tuberculis antenniferis distincte sulcatis; an- 
tennis pallidis articulis 1—5 subtus densius 
ciliatis; vertice simplice; prothorace sub- 
quadrato, basi quam apice paullo latiore, 
lateribus leviter rotundato et spina acuta 
nigra armato, undique dense pubescente et 
ad angulos anticos piloso, intra basin api- 
cemque transversim bisulcato, disco vermi- 
culato rugoso, vix punctato, supra tuber- 
culis 7, 4 anterioribus nigris nitidis, tribus 


posterioribus, quorum una mediana, fundo 
concoloribus, tuberculis anterioribus laterali- 


Fig. 12. Eburia nigro- å 
vittata AURIV. bus transversis, quam spina altius positis; 


elytris stramineis basi leviter, apicem versus 
densius cinereo-pubescentibus, basi fortius apicem versus leviter 


32 


AURIVILLIUS:!: NEUE COLEOPTERA LONGICORNIA. 185 
43 
punctatis, singulis apice bispinosis, spina suturali multo breviore, 


et maculis duabus elongatis, geminis, eburneis, una basali, altera 
mediana, vitta lata brunneo-nigra connexis ornatis, macula externa 
basalium paullo breviore et paullo pone Dbasin incipiente, externa 
mediarum quam interna fere duplo longiore et apice vitta nigra 
fere ad angulum suturalem continuata predita, vitta altera nigra 
a spina externa juxta marginem ducta mox evanescente; pedibus 
pallidis parum pilosis, femoribus 4 posticis apice bispinosis, spina 
posteriore (interna) multo longiore, apice infuscata. — Long. corporis 
Fm. lat. max: ad hUmeros 9 mm. 

Patria: Venezuela (FISCHER) — Museum Christianiz. 

Mit E. octoguttäåta GERM. und £. pedestris WHItE durch 
Habitus, Grösse und die deutlich gefurchten Fählerhöcker nahe 
verwandt. Diese Furche ist zwar nicht so tief und deutlich wie 
bei octoguttata, aber doch viel deutlicher als bei pedestris, wo 
sie ganz seicht ist. Fär diese und wahrscheinlich auch einige 
anderen, mir nicht bekannten Arten wäre vielleicht wegen der 
eigenthämlichen Bildung”der Fählerhöcker eine besondere Gattung 
aufzustellen. Hierdurch wäre es auch möglich die Schwierigkeit 
zu vermeiden, welche dadurch entsteht, dass das dritte und vierte 
Glied der Fihler bei grossen, gut entwickelten Männer von £. 
octoguttata beinahe wie bei einigen Eburodacrys-Arten schwach 
--gefurcht sind während ich bei den Weibern keine Furchen ent- 
decken kann. 

Von EE. octoguttata GERM. unterscheidet sich unsere Art 
sofort durch den unbewaffneten Scheitel, durch den nicht grob- 
punktierten Halsschild, durch die weit blasseren Fligeldecken, 
die kiärzeren, nicht schwarzen Schenkeldornen u. s. w. Von £. 
pedestris WHrE, mit der sie grössere Ähnlichkeit hat, weicht 
E. nigrovittata ab durch die mehr deutlich hervortretenden 
drei hinteren Höcker des Halsschildes, durch die hellere Grund- 
farbe der Flägeldecken, durch die weit kärzeren und mehr ver- 
schieden langen Dornen am Ende der hinteren Schenkel, und 
besonders durch die schwarzbraune Längslinie der Fliägeldecken, 
welche zwischen den Makeln am breitesten ist und sich dann 
vom Hinterende des äusseren Mittel-Fleckes beinahe bis zur 
Nahtecke fortsetzt. 

Unsere Art scheint auch mit der neulich beschriebenen und 


33 


1806 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


abgebildeten Eburia Baroni Bates (Trans. Ent, Soc. 1892, p. 148, 
t. 5, f. 3) sehr nahe verwandt zu sein; ist aber durch ihre bedeuten- 
dere Grösse und den dicht grau tomentirten Halsschild verschieden. 


30. Romaleum procerum LeEc. 


In »Entomoligica Americ» 1., p. 30 fiihrt LENG eine briefliche 
Mittheilung von HORN an, dem zufolge KR. procerum LEc. und 
simplicicolle HALDERM. dieselbe Art sein sollten. Da ich nur 9 
Stäcke vor mich habe und Dr Horn dagegen warscheinlich eine 
grosse Serie gesehen hat, mag es vermessen erscheinen, wenn ich 
ihm widerspreche. Von den amerikanischen Verfassern wurde 
friher angegeben, dass das dritte und vierte Fihlerglied bei pro- 
cerum. auf beiden, bei szmplicolle dagegen nur auf der äusseren 
Seite bewaffnet wären. Bei acht der mir vorliegenden Sticke ist 
das dritte Glied auf der inneren (vorderen) Seite nicht oder kaum 
merkbar bewaffnet, beim neunten dagegen mit einem kleinen 
Dorn ausgestattet. Das 4—6(—38) Glied ist dagegen bei 5 SS 
aus Arizona und I 2 aus Mexico am Ende deutlich zweidornig, 
wogegen der innere Dorn bei 1 & und 1 P2 aus Texas und 1 
sg aus Arizona undeutlich oder ganz verschwunden ist. An und 
fär sich wärde diese Verschiedenheit in der Bewaffnung der Glieder 
4—06 wenig bedeuten, da sie aber wenigstens bei meinen Stäcken 
immer von einigen anderen Differenzen begleitet ist, glaube ich, 
dass man R&. procerum wenigstens als eine westliche Lokalrasse 
von simplicolle betrachten könnte. Bei den drei letzterwähnten 
Stäcken, die ich als szmplicolle betrachte, sind die Fligeldecken 
an der Spitze scharf zweidornig, und der äussere Dorn ist wenig- 
stens halb so lang, bisweilen beinahe eben so lang wie der 
innere, der Halsschild ist weit dichter behaart und beim 9 sind 
die Erhabenheiten kleiner und die Punktierung schwächer. Bei 
den sechs zuerst erwähnten Stäcken, die ich als procerum TLEc. 
gedeutet habe, sind die Flägeldeckenspitzen nur an der Naht 
gedornt, und die äussere Ecke ist nur mehr oder weniger scharf 
vortretend, aber ohne einen wirklichen Dorn zu bilden, der Hals- 
schild ist bei den SY: viel dänner bekleidet, mehr schwärzlich, und 
beim Weibe viel gröber, runzelig punktiert und mit grösseren und 
deutlicheren Höckern versehen. HKomaleum operartum WHrrE ist 
nach der Beschreibung offenbar = sömplicolle HALD. 


34 


187 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCK- 
HOLM SAMMANKOMST 


DEN 11 MARS 1893. 


Föreningen hade lördagen den ir mars å Hötel Phoe- 
nix sin vintersammankomst, hvilken på grund af sjukdomsfall för 
ordföranden blifvit uppskjuten från den ordinarie dagen, som är 
sista lördagen i februari månad. 

Ordföranden anmälde, att Föreningen förlorat en af sina 
yngre ledamöter, apotekaren R. O. I. WALLENGREN, som afled i 
Höganäs den 2 dennes af hjärtslag nära 30 år gammal. 

En Föreningens hedersledamot »professor zoologix Hopea- 
nus» i Oxford, JoHN ÖBADIAH WESTWOOD, slutade den 2 januari 
detta år efter någon tids sjuklighet sin långa lefnad.! I sam- 
manhang härmed. meddelades, att flere framstående entomologer 
under senare tid aflidit, såsom den utmärkte kännaren af de s. 
k. småfjärilarna mr STAINTON i England; professorn HERMAN BUR- 
MEISTER, född den 16 jan. 1807 och död den 2 maj 1892 ge- 
nom följderna af en olyckshändelse i Buenos Ayres, där han 
var direktör för det naturhistoriska museet alltsedan 1861, då 
han flyttade ut från Tyskland; den bekante dr, C. A. DOHRN, som 
var under nära 40 år ordförande i Stettins Entomologiska Före- 
ning och under samma tid utgifvare af » Stettiner Entomol. Zeitung». 
Han sysselsatte sig särskildt med skalbaggarnas ordning, men 
var för öfrigt en man med vidt omfattande kunskaper. Han var 
vid sin död i juni 1892 i sitt 86:te år; slutligen generalmajoren 
F. O. QVEDENFELDT, som nyligen afled vid 75 års ålder i Berlin. 
Han hade i synnerhet sysselsatt sig med skalbaggsfaunan i Afrika. 

Sedan föregående sammankomst hade följande nya med- 


1 En kort minnesteckning öfver denne märklige man är införd i före- 
liggande häfte af Ent. Tidskr. sid, 79. 
I 


188 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


lemmar ingått i Föreningen: såsom ständiga ledamöter: Hushållnings- 
sällskapen i Elfsborgs (norra), Örebro och Norrbottens län; såsom 
årligen betalande ledamöter: Hushållningssällskapen i Kalmar 
(södra), Linköpings och Blekinge län, anmälda af statsentomolo- 
gen S. Lampa; vidare landshöfdingen, R: o. K. af K. M. O. m: 
m. OSKAR ROBERT ”THEMPTANDER, "anmäld af direkt. STJERN- 
Quist; med. lic. HJALMAR AGNÉR (Stockholm) samt distriktslege 
d:r med. ANDREAS BREDAL WesSSEL (Kirkenes i Sydvaranger, 
Norge) anmäld af hr konservator SPARRE-SCHNREIDER. 

På förslag af styrelsen invalde Föreningen två nya heders- 
ledamöter: d:r OTTO STAUDINGER, den berömde lepidopterologen 
i Blasewitz nära Dresden, och d:r HERMAN HAGEN, en varm vän 
af Skandinaviens insektfauna och af nordens entomologer, boende 
i Cambridge, Massachusets, N. Amerika. 

Därefter upplästes revisorernas berättelse om verkställd gransk- 
ning af Föreningens räkenskaper cch förvaltningen för öfrigt, hvar- 
efter fullständig ansvarsfrihet beviljades. (Se sid. 190.) 

Föreningen beslöt sedan att, enligt ett af kapten GRILL vid 
föregående sammankomst väckt och då bordlagdt förslag, anslå 
60 kronor att, på sätt styrelsen finner bäst, användas till ett 
entomologiskt »Vandringsstipendium» åt någon lämplig skolyng- 
ling dels för att lifva hågen för entomologiens studium vid våra 
högre elementarläroverk och dels för att, om stipendiet fortfarande kan 
komma att utdelas till elever i olika läroverk, på detta sätt små- 
ningom erhålla kännedom om insektvärlden i olika delar af vårt 
land, hvarjämte sådane stipendiater möjligen kunde efter hand 
utbildas till sakkunnige iakttagare af skadeinsekter och deras 
härjningar. 

Ett af byråchefen J. MEvEs å decembersammankomsten väckt 
och bordlagdt förslag till ändring af $ 3 i Föreningens stadgar, 
hvilket blifvit tillstyrkt af styrelsen, antogs af föreningen. (Ses. 192.) 

Professor CHR. AURIVILLIUS redogjorde sedan för en på Ma- 
dagaskar, i den högbergiga öns inre delar, af Hova-stammen 
sedan urminnes tider odlad och använd egen silkesspinnare, £Bo- 
rocera madagascariensis, hvars larv lefver på en ärtväxt, en art 
af släktet Cajanus, hvarför denna spinnarefjäril äfven bär namnet 
B. Cajani.  Fjäriln är blekt gulbrunaktig och har för öfrigt det 
för spinnarna karaktäristiska utseendet. Tarven, som är tämligen 


2 


SANDAHL : ENT. FÖREN. SAMMANK. D. TI MARS 1893. 189 


tjock och klumpig, utmärker sig på andra och tredje kroppsrin- 
garna genom grupper af svarta, styfva, nålhvassa borst- eller tagg- 
hår, hvilka uppresas på ända och utspärras, då larven oroas. 
Dessa hår fästas sedan spridda på ytan af der stora silkesko- 
kong, hvarmed larven omgifver sig, då han ”skall öfvergå till 
puppstadiet. Kokongerna kastas, när de blifvit fullt färdiga, i 
kokhett vatten, hvarigenom puppan dödas och de stickande håren 
lossna. Man har icke funnit på att, såsom det sker med den 
vanliga mullbärsfjärilens silkeskokonger, haspla upp de trådar, 
som bilda kokongerna, utan dessa torkas sedan puppan dödats 
och borttagits och kardas såsom ull, som sedan spinnes till tråd, 
hvaraf tyg väfves. Detta silkes naturliga färg är gråbrunaktig, 
men man färgar det ock i andra färger. Väfnader af detta silke 
hafva icke någon sidenglans och kännas sträfva. Hr A. förevi- 
sade larven, kokongen och tyg af denna spinnares silke, nyligen 
erhållet direkt från Madagaskar. 

I sammanhang härmed förevisade professor A. en annan ny 
spinnarefjäril med dess larv, hemförd från Kamerun af kand. Sjö- 
STEDT och efter honom benämnd Gonometa Sjöstedti Aur. Larven 
är af ovanlig storlek och har kroppen starkt beväpnad å alla 
segmenten med talrika, spridda, svarta, nålhvassa borsthår. Man 
har icke i Kamerun ännu funnit på att tillgodogöra sig silket 
ur de mycket stora kokongerna, men man kan tänka sig möjlig- 
heten, att man genom dessa kokongers användning skulle kunna 
erhålla ytterligare en produkt af värde från detta land. Hr A. 
förevisade EDWARDS vackra arbete »iVorth-American butterflies» 
och påpekade det egendomliga förhållandet, att en för Skandi- 
naviens fjälltrakter och N. Amerika å myrar gemensam dagfjäril, 
C(Eneis Jutta He. företer i vissa hänseenden olika lefnadsvanor 
i de olika hemorterna, bland annat däruti, att den amerikanska 
fjärilen aldrig sätter sig att hvila på trädstammar, hvilket fjärilen 
irSverise efter regeln gör. 

Kaptenen C. GRILL förevisade ett behändigt, portativt »uni- 
versal-instrument för entomologer,» afsedt i synnerhet för åtkom- 
sten af i ved, under bark och i jorden befintliga skalbaggar och 
larver. Instrumentet kunde användas såsom bila, hammare, mej- 
sel, bräckjärn, spade och såg. i 

Statsentomologen S. LAMPA redogjorde för en liten flugart, 


3 


190 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 393. 


Chlorops circumdata MEiG., som i stor mängd framkommit ur en 
af professor WITTROCK tillvaratagen s. k. »häxekvast» å gran, och 
uppmanade till undersökning af dylika missbildningar, hvilkas 
uppkomst icke vore med säkerhet känd. Möjligt kan vara, att 
dessa små flugors eller måhända andra insekters angrepp äro 
orsaken till s. k. »häxekvastar», »marvasar», och dylika miss- 
bildningar. 

Fiskeriinspektören LUNDBERG framhöll, huru skadliga för 
fiskyngel och småfisk åtskilliga i vatten lefvande insekter äro, 
såsom bland skinnbaggarna i synnerhet /Notonecta glauca (rygg- 
simmaren), hvars sting äro ytterst smärtsamma, samt äfven /Vepa 
cinerea (klodyfveln), hvilka äro allmänna i våra sötvattensam- 
lingar och föröda småfisken. 

Byråchefen J. MEvES hade iakttagit, att den såsom rofdjur 
bekanta vattenskalbaggen Dytiscus marginalis (den gulkantade 
dykaren) vågade angripa t. o. m. så stora fiskar som fullvuxna 


rudor. 
Oskar Th. Sandahl. 


Revisionsberättelse för år 1892, 


Undertecknade, som vid Entomologiska Föreningens sammanträde den 
14 sistlidne december utsågos att revidera räkenskaperna för år 1892, få efter 
verkställdt uppdrag afgifva följande berättelse. 

A. F. REGNELLS fond och P. F. WAHLBERGS fond, hvilkas räntor öfver- 
förts till allmänna ksssan, hade under året icke vunnit någon förökning samt 
utgjorde hvardera 2,000 kronor. 

Ständiga ledamöters fond, hvarifrån räntan äfven öfverförts till allmänna 
kassan, hade under året vunnit en förökning af 300 kr., i det att tre nya leda- 
möter tillkommit. Den utgjorde vid årets slut 1.800 kronor. 

ÖSKAR SANDAHLS fond, hvarifrån räntan likaledes öfverförts till allmänna 
kassan, hade under året vunnit en förökning af 190 kr. genom gåfvor af säll- 
skapet »Fauna» (50 kr.), professor AURIVILLIUS (50 kr.) och statsentomologen 
LAMPA (90 kr.) samt utgjorde vid årets slut 2,808 kronor. 

Af det sagda framgår, att de fyra förenämnda fonderna vid årets slut 
tillsammans utgjorde 8,608 kronor, 


Ställningen i allmänna kassan utvisas af följande öfversikt: 


4 


+ sten 


SANDAHL: ENT. FÖREN. SAMMANK. D. 11 MARS 1893. 191 


Debet. 


Inkomster : 


Under året influtna årsafgifter: 


I för 1891 

SYON IEA No 1o Vb Ska 2 OT sh] FÄRD Fö RS gl CAR SANNA SRA, SSA 1,548: — 
Nanforkfran storenamnda 4. [ÖN GebEs ss mee sd sa sg SE EE 397: 29 
Statsanslag för utgifvandet af »Uppsatser i praktisk ätftokaolaets 1,000: — 
(Gafvarat kassatörvaltaren, professors SANDAHL ooosdopeoocoedessennsde 2003 
Behållning å försålda exemplar af tidskriften, »Uppsatser i praktisk 

EULOMIOlO213 OCK GRILLS Ordbok i SEE SR SSE KAER EA 103: 97 
Irrsalda: separaten ur sbrbliGleket I 3ooooooseo-ssnrror Soop Reese ATSTO 
10 TSE EE ed Bet fet (eh. käre NN SR Råk r d nl AR en Mt Rd dere i Ne 4: — 


Summa kr. 3.594: 36 


Kredit. 
Utgifter : 
Betalning af skuld till kassaförvaltaren från 


TESTET ANS SE SER ARN 0 nn Sa 134: 42 
Tillståndsbevis för utgifvandet af Entomologisk 
"HG BUSTER a SAR AKER SENSE 25: — 


För framställandet af årg. 1892 af Tidskriften 
och af »Uppsatser i praktisk entomologi II». 


Tryckning, papper och häftning -oo.ooooc-- 1,628: 80 
KlENSträtiloner. occocc.cssssnsovsselkee soderissronn 696: 25 
EDA ATCINESAS TESSAN ES EU E Sa SIE NESS Le 38: 65 


Författarearvoden (hvaraf 140 kr. skänkts 
HE ÖSKARSSANDAHESK Ond). dodossooo sosse 300: — 2,663: 70 


Utsändning af tidskriften till in- och utlandet 221542 
För biblioteket (bokinköp, inbindning och A 
I KANAL BET) åa fo rs sen sl ARS EE EE KUR 64: 50 
NOrSS Sm an KOMSteMNA. — >. son son oossteoocten spe s 53: 94 
IDISENSE Eero SAN SER ETS EN a on DES 36: 45 3,199: 43 


SEXA I Kända) Md öAE NS Var ENS SENT NASAS EEE 2 394: 93 
Summa kr. 3,594: 36 


Det statsbidrag, hvaraf Föreningen äfven under 1892 varit i åtnjutande, 
har möjliggjort dels utgifvandet af det häfte af »Uppsatser i praktisk entomo- 
logi», som utgjort ett villkor för detta bidrag, dels, enär detta häftes innehåll 
äfven influtit i tidskriften, framställandet af en särdeles värderik årgång, på 
hvilken kunnat påkostas vida dyrbarare illustrationer än eljest varit förhållandet. 
Till minskning af Föreningens omkostnader för dessa illustrationer har kassa- 
förvaltaren medverkat genom den gåfva af 200 kr., som han lämnat såsom bi- 
drag till kostnaden för de planscher, som åtfölja E. HOLMGRENS uppsats. 

Såsom nyss lämnade redogörelse för allmänna kassans ställning utvisar, 
förefanns vid årets början en skuld af 134 kr., 42 öre, men däremot vid årets 


5 


192 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


slut en behållning af 394 kr, 93, öre, hvadan ställningen förbättrats med 529 
kr. 35, i hvilket belopp 200 kr, utgöras af kassaförvaltarens nyssnämnda gåfva, 
Om man äfven medräknar de 490 kr., hvarmed Föreningens räntebärande fon- 
der undet året vuxit, finner man ställningen vara i sin helhet förbättrad med 
icke mindre än 1,019 kr. 35 öre, hvaraf 390 kr. i gåfvomedel: 

Antalet ledamöter uppgick vid slutet af år 1892, förutom 4 hedersleda- 
möter och 14 ständiga, till 334, hvaraf 317 betalande. Af sagde 334 voro 
288 svenskar, 13 norrmän, 12 finnar, 6 danskar och 15 från utlandet. 

Såsom behållning vid årets slut förefinnas, ehuru ej af oss inräknade i 
föregående räkenskapsöfversikt, restupplagorna af Föreningens publikationer 
samt för försäljning afsedda, men ännu ej realiserade separater ur biblioteket. 

Föreningens säkerhetshandlingar hafva af oss inventerats och befunnits 
vara i vederbörligt skick samt öfverensstämma med de i styrelsens protokoller 
därom antecknade beslut. Räkenskaperna äro i god ordning och med tillhö- 
rande verifikationer försedda, hvadan vi på grund af sålunda verkställd gransk- 
ning tillstyrka Entomologiska Föreningen att bevilja styrelsen full ansvarsfrihet 
för dess förvaltning under år 1892. Därjämte få vi, på grund af tagen känne- 
dom om styrelsens verksamhet, med synnerligt nöje framhålla, hurusom För- 
eningens arbetschef och styrelsen i dess helhet med samma oförtrutna och upp- 
offrande nit, som förut, vårdat Föreningens angelägenheter. 

Stockholm den 10 mars 1893. 


H. G. 0. Enell. Simon Nordström. 


Förslag till ändring af S$ 3 i Föreningens stadgar. 


Den alltjämt fortgående utveckling i verksamhet, åt hvilken 
Entomologiska Föreningen allt sedan sin stiftelse haft att glädja 
sig, torde kanske icke minst hafva berott på den kontinuitet, 
med hvilken hennes angelägenheter hittills kunnat skötas, och 
torde bibehållandet af en viss kontinuitet äfven för framtiden 
vara så mycket viktigare, sedan Föreningen, understödd af staten, 
kunnat bringa till verklighet det önskemålet, att till den stora 
allmänheten sprida kunskapen om entomologiens praktiska bety- 
delse. Likväl innefatta Föreningens stadgar icke för framtiden 
någon borgen för en sådan kontinuitet, enär möjlighet finnes för, 
att /Aela styrelsen kan på en gång besättas med znya och så- 
ledes åtminstone till en början mindre erfarna krafter. 

För undvikande af en sådan eventualitet föreslås därför, att 
styrelseledamöterna 


ordföranden och sekreteraren inbegripne — 
6 


SANDAHL: ENT. FÖREN. SAMMANK. D. II MARS 1893. 193 


väljas zZcke såsom nu för endast eff, utan för Zvå år, så, att för 
hvarje år förrättas val af blott vissa ledamöter. Härvid synes 
därjämte böra anordnas så, att ordföranden och sekreteraren icke 
afgå samtidigt, vidare torde böra införas bestämmelser, som hafva 
till följd, att den i förenämnda syfte en gång införda ordningen 
icke rubbas genom ledamots afgång under loppet af den tid för 
hvilken han valts. Nuvarande stadgar förutsätta icke möjligheten 
af tillfälligt förfall för sekreteraren, hvilken möjlighet dock är 
tänkbar och torde denna brist böra afhjälpas. Slutligen synes 
ock lämpligt vara, att stadgarna åtminstone antyda, hvad styrel- 
sens åligganden i allmänhet äro. 

På grund häraf hemställes att $ 3 i Föreningens stadgar 
måtte erhålla följande förändrade lydelse. 

SER 

Föreningens” angelägenheter handhafvas af en bland För- 
eningens medlemmar vald styrelse, bestående af ordförande, se- 
kreterare samt tre andra ledamöter, hvilka, tillika med två supp- 
leanter, på sista sammankomsten under året med sluten omröst- 
ning och medelst enkel pluralitet väljas för en tid af två år 
sålunda, att ena året sekreteraren äfvensom, första gången efter 
lottning, två andra ledamöter och en suppleant, samt påföljande 
året ordföranden, en annan ledamot och en suppleant (nämligen 
de som icke valts året förut) i sin tur afgå och val till fyllande 
af deras platser förrättas; de afgående kunna återväljas. 

Styrelsens ordförande och sekreterare äro tillika Föreningens. 

Afgår styrelseledamot eller suppleant under det första af de 
två år, för hvilka han blifvit vald, inväljes å Föreningens näst- 
påföljande decembersammankomst efterträdare- för blott det åter- 
stående året. 

Vid uppkommen ledighet, intill dess val ägt rum, och vid 
tillfälligt förfall inträda för ordföranden och sekreteraren annan 
ledamot och för annan ledamot suppleant. 

Styrelsen utser kassaförvaltare. 

Styrelsen äger icke att fatta beslut med mindre än att tre 
ledamöter äro närvarande. Viktigare ärenden underställas För- 
eningens beslut. 


Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 3 (1893). 7 I2 


194 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
VÅRSAMMANKOMST Å HOTELL PHCENIX 
DEN: 20r 8 PRIL 11803, 


Ordföranden professor O. SANDAHL meddelade, att årshäftet 
3 (för 1893) af »Uppsatser i praktisk entomologi» nu redan 
utkommit, samt att det af K. M:t beviljade statsanslaget af 1,000 
kr. blifvit uppburet. 

Följande nya ledamöter hade invalts i Föreningen: ränt- 
mästaren 1 Kgl. Statskontoret FAHLE -FOUGBERG på förslag af 
ordföranden; föreståndaren för Kolleberga skogsskola i Kristian- 
stads län jägmästaren JAMES MAURITZ PAULI, anmäld af hr J. 
MEVvEs, och studeranden vid Stockholms högskola OTTO EKSTAM 
på förslag af kand. H. HEDSTRÖM. 

Det af Föreningen anslagna entomologiska vandringsstipendiet, 
stort 60 kr., hade genom en rundskrifvelse af den 1 april kun- 
gjorts för alla högre elementarläroverks rektorer med anmodan, 
att de senast den 24 april ville anmäla för Föreningens styrelse, 
om vid de respektive läroverken fanns någon elev i de högre 
klasserna, som kunde förtjäna att uppmuntras med det nämnda 
understödet till undersökning af någon viss trakt i entomologiskt 
hänseende. För Föreningens styrelse, som icke vågat ställa sina 
förhoppningar högt 1 synnerhet första året, var det en sann till- 
fredsställelse att få emottaga från 3 läroverk skrifvelser med an- 
mälan om elever, som voro lämpliga kandidater till det utfästa 
stipendiet. På samma gång erfor Föreningens styrelse, huru 
svårt det var, att zcke äga mer än ett stipendium till sitt för- 
fogande, då styrelsen gerna skulle velat tilldela de tre sökande 
hvar och en sitt stipendium. Då icke någon delning af den lilla 
stipendiesumman kunde vara lämplig, så måste styrelsen med sitt 
val stanna vid ex af kandidaterna, och efter noggrant öfver- 
vägande beslöts sålunda enhälligt, att de anslagna 60 kr. skulle 
öfversändas till rektorn för Venersborgs högre elementarläroverk, 


USE 


ENT. FÖRENINGENS SAMMANKOMST DEN 29 APRIL 1893. 195 


för att af honom vid vårterminens afslutning tilldelas studeranden 
i sjette klassen af nämnda läroverk C. O. G. NorÉN, för att 
understödja hans uttalade afsikt att under sommaren i entomolo- 
giskt afseende undersöka Halle- och Hunneberg, hvilket under- 
sökningsfält sannolikt kan erbjuda åtskilligt af intresse så väl i 
biologiskt hänseende som för kännedomen om vissa insekters 
förekomst och utbredning. Ordföranden uttalade i sammanhang 
härmed önskvärdheten af att äga flera dylika stipendier och att 
här vore ett synnerligen lämpligt tillfälle för naturvänlige mece- 
nater att uppmuntra särskildt till studium af entomologien, den 
vetenskap, som LINNÉ kallade »den käraste» och hvilken i prak- 
tiskt hänseende är af den allra största vikt, emedan endast ge- 
nom att noggrant känna skadeinsekternas lif och vanor man kan 
hoppas att med framgång bekämpa deras härjningar, hvilka, utan 
ringaste öfverdrift sagdt, kosta vårt land många millioner kronor 
årligen. För att uppmuntra de båda andra af vederbörande lä- 
rare 1 naturalhistoria och rektorer anmälda stipendiesökande, 
nämligen ynglingen J. LINDQVIST i 7:de klassen af Vexiö läroverk 
och ynglingen NILS APPELBOM 1 6:te klassen i härv. Norra Latin- 
läroverk, hvilka båda detta år gingo miste om stipendiet, beslöt 
styrelsen att tilldela den förstnämnde 2 årgångar af Entomologisk 
Tidskrift och den sistnämnde 1 årgång af samma tidskrift. 

Härefter höll kand. HERrRM. HEDSTRÖM” ett föredrag »om in- 
seéktlämningar, funna i våra torfmossar», hvilket föredrag förtyd- 
ligades genom företeende af insektlämningar från nämnda lokaler 
samt profiler, utvisande torfmossarnas olika lager från äldre och 
yngre perioder. Af föredraget framgick ett ytterligare bestyr- 
kande af, att under olika geologiska perioder betydlig växling 
af klimat ägt rum, och föredraganden framhöll hvilka viktiga 
resultat man kunde vinna af dylika specialundersökningar med 
afseende på djur- och växtlifvets småningom framskridande ut- 
veckling i vårt land. 

Statsentomologen Sv. LAMPA redogjorde sedan för den s. k. 
Rapsbaggen, som förliden sommar våldsamt härjade å Gotland 
och förstörde den rikt lofvande fröskörden af den å en s. k. 
»blekemyr»> vid" Ihre odlade rapsen. ZEnsamt vid nyss nämnda 
egendom anses den i rapsblommorna lefvande skalbaggen och 
dess larver hafva förstört rapsfrö till ett värde af minst 2,500 kr. 


2 


196 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Hr LAMPA förevisade exemplar af detta skadedjur, likasom äfven 
af flera andra för rapsen farliga insekter, t. ex. »>rapsjordloppan», 
som lefver i rapsstjälkarna och fräter sönder dem. 

Byråchefen J. MEVvESs hade förliden sommar vistats någon 
tid i trakten vid Kallsjön i Jämtland och där funnit flera exem- 
plar af en varietet af den lilla vackra guldskimrande dagfjärilen 
Polyommatus Phleas L., som genom färgen och teckningen å 
bakvingarnas undersida betydligt afviker från hufvudformen. Denna 
för Sverige nya fjärilform är först upptäckt i Canada, och därför 
kallad wvar. americanus, men är sedan funnen i norska Finn- 
marken och nu i Sverige. Från samma trakt förevisade hr MEVES 
flera andra fjärilar, som förut endast påträffats i sydligare delar 
af Skandinavien, såsom AÅAszgrotis corticea HB., Spilosoma Men- 
thastri Ese., Hadena ockroleuca EsrP. o. s. v., hvarefter kand. 
HEDSTRÖM redogjorde för fyndorter å Gotland och Öland för en 
hel mängd för dessa öars fauna nya fjärilar och skalbaggar. 

Sedan förhandlingarna för aftonen afslutats, uppfördes till 
den talrikt församlade Föreningens stora förnöjelse ett litet god- 
modigt entomologiskt lustspel: » Hemkomsten från bröllopsresan>, 
efter en tysk idé, lokaliseradt i Stockholm af en af Föreningens 
mest verksamme ledamöter och med liflighet speladt af 2 andra 
medlemmar af Föreningen. 

En enkel gemensam supé intogs sedan. 


Oskar Th. Sandahl. 


UPPMANING. 


Som undertecknad sedan en tid är sysselsatt med utarbe- 
tandet af en förteckning öfver Skandinaviens skalbaggar, anhål- 
les vördsamt, att de medlemmar af Ent. Föreningen, som lyckats 
upptäcka nya, i THOMSONS arbeten eller i Ent. Tidskrift ej upp- 
tagna lokaler, måtte godhetsfullt därom meddela underättelse. 

Stockholm i maj 1893. 


Claes Grill. 


Adr.: 2 Drottninggatan. 


— H— nr € e& Är 


(OP 


LSI 


ET 


NORSK" ENFOMOEOGISK"EIPTERATUR 1892: 


I NORGE OG SVERIGE TRYKTE OPSATSER AF NORSKE FORFATTERE. 


BIDENKAP, ' OLAF, Undersögelser over Diptera brachycera 1 Jarlsberg og Laur- 
vigs Amt Sommeren 1891. — Entom. Tidskr. Årg. 13, p. 225—246. 

BIERNE OG HAVEN. Tidsskrift for Udbredelse af Kjendskab til Birögt og 
Havedyrkning og en fordelagtig Anvendelse af begges Produkter. Aarg. 
3, Laurvik, 1892; 24 n:o. Redaktör: P. A. LARSSEN. 

ELLINGSEN, EDV., Bidrag til Kundskaben om de norske Myriopoders Udbre- 
delse. — Christiania Vidensk. Selsk. Forhandl. 1891, n:o 10. (12 Pp.) 

HELLIESEN, Tor, Bidrag til Kundskaben om Norges Coleopterfauna (IT). — 

Stavanger Museums Aarsberetning for 1891. Stavanger 1892. p. 57—94. 

, Fortegnelse over Coleoptera, fundne paa Jxderen i 1891. — Stavanger 


Museums Aarsberetning for 1891. Stavanger 1892, p. 95—113. 

HUITFELDT-KAAS, H., Fortegnelse over i en Have i Christiania bemerkede 
Lepidoptera. — Entom. Tidskr. Årg. 13, p. 78—80. 

KierR, Hans, Fortegnelse over nogle for Norges Fauna nye Arter af phyto- 

phage Hymenoptera. — Entom. Tidskr. Årg. 13, p, 69—70. 

, Odontura punctatissima Bosc. og Scolia unifascrata CYRIL, — Entom. 

Tidskr. Årg. TIP: 02. 

SCHNEIDER, J. SPARRE, Sommerfuglelarver, som lever under Vand. — Naturen, 
II Rekke, 6:te Aarg. Bergen, 1892, p. 69—72. 

SCHÖYEN, W. M., Norsk entomologisk Litteratur 1891. — Entom. Tidskr. 
Årg. 13, p. 127. 

, N. G. Moe TF. — Entom. Tidskr. Årg. 13, Pp. 275—279. 

, Husfluen. — Folkevennen, Ny Rzekke, 16:de Bind, 1892, p. 28—39. 

, Om Lopperne. — Folkevennen, Ny Rzkke, 16:de Bind. 1892, Pp. 

207—223. 

, Indberetning fra Landbrugsentomologen om de i Aaret 1891 modtiagne 


Forespörgsler og anstillede Undersögelser angaaende Skadeinsekter og 
Plantesygdomme,. — Aarsberetning angaaende de offentlige Foranstalt- 
ninger til Landbrugets Fremme i Aaret 1891. Udgivet af Landbrugs- 
direktören, p. 56—385. (Ogsaa separat, p. 1—32). 


, Bistik som Kur mod Rheumatisme. — Folkebladet, n:o 4, 1892, Pp. 
SOK 

, Et underligt chinesisk Medikament. — Folkebladet, n:o 14, 1892, Pp. 
215—218. 


, Seiglivethed hos Insekter. — Aftenposten, 1892, n:o 69. 
, Det bedste Middel mod Myg. Et Raad for Sommeren. — Aften- 
posten, 1892, n:o 273. 


198 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


SCHÖYEN, W. M., Om Petroleums-Emulsion som Middel mod Skadeinsekter. 

— Aftenposten, 1892, n:o 305. 

, Brug af Elektricitet mod Skadeinsekter. — Aftenposten, 1892, n:o 434. 

Selvlemlzestelse hos Insekter. — Aftenposten, 1892, n:o 435. 

— , Skadeligt Insekt. — Aftenposten, 1892, n:o 506. 

— —, Det billigste Lys. (Lysende Insekter). — Aftenposten, 1892, n:o 559. 

Skjoldlus-Kvarantene i Kalifornien. — Aftenposten, 1892, n:o 587. 

— — , Insekternes Levealder. — Aftenposten, 1892, n:o 592. 

Middesygdomme hos Husdys. — Aftenposten, 1892, n:o 615. 

Om Insektangreb,. — Norsk Landmandsblad, 1892,n:0o 36, p. 406 —7. 

— —, Kainit som . Middel mod Kjölmark. — Norsk Havetidende, 1892, p. 

205 

, Den hvidbenede Rosenbladhveps (£riocampa 705&, HARRIS). — Norsk 

Havetidende, 1892, p. 165—167. 

, Anmeldelser: A. HAGEMAN, Vore norske Forstinsekter; N. FRITZ, 
De danske skadelige Naaletreinsekter; A. C. JENSEN-HÅRUP, Danmarks 
Löbebiller. — Naturen, 1892, p. 252—254. 

Tidskrift for Biskjötsel, Udgivet af den norske Biavlsforening. 8:de Aarg., 
Kristiania 1892. 12 n:o. Redaktör: HARALD HOVIND, Tvedestrand. 

ULLMANN, AXEL, Mere om Gracilia minuta EF. og Sitodrepa panicea L, — 
Entom. Tidskr. Årg. 13, Pp. 253—4. 


OVERSAETTELSER EFTER FREMMEDE FORFATTERE: 


STABY, LuUDW., Fra Myrernes Liv. — Naturen, 1892, p. 135—153. 
STINDE, J., Myrernes Melkekjör. — Folkevennen, 1892, p. 46—438. 


I UDLANDET TRYKTE REFERATER: 


SCHÖYEN, W. M.: BorrIEsS, HERM., Bidrag til Danske Insekters Biologi. 
Diptera 1. 1. Asphondylia sarothamni LoEw. — Centralblatt fir Bak- 
teriologie und Parasitenkunde, B. XI, p. 216. 

, BorrIEs, HERM., Om Hvepselarver som Ektoparasiter paa frit om- 
streifende Edderkopper. 1. c., p. 216—217. ; 

— — , BorrIEs, HERM., Oversigt over de danske Guldhvepse (Chrysidide 


danice). — 1. c., p. 217—218. 

, BORRIES, HERM., Om Slegten Ybalia LATR. — 1. c., p. 218. 
— — , L[AMPA], S., En parasit funnen på ållonborrelarver. 1. c., Pp. 315. 

, SCHÖYEN, W. M., Hundens udvendige Parasiter. — 1. c. p. 18. 


TILLZEG., OPSATSER AF UTLZENDINGE OM NORGES INSEKTFAUNA., 


WALKER F. A. Lepidoptera in the neighbourhood of Roldal, Norway. — 
Entomologist. Vol. 25. p. 36—39. 
W. M. Schöyen. 


— FP uuvuUUVUVY 


199 


DIAGNOSEN NEUER LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA: 
VON 


CHR. A URIVILLIUS. 


Rhopalocera. 


Fam. Nymphalide. 


1 Rå Euryphene Staudingeri n. sp. 2. Alis anticis supra chaly- 
bescente-nigris, lituris 5 transversis cellul& discoidalis et arcubus 
duobus in basi cellularum Ii? et 27 glauco-viridibus, plaga 
magna costali in medio inter apicem cellul&e et ale glauco- 
albida nec non seriebus tribus transversis macularum albarum 
aut glaucarum, 12 et 22 obliquis, 3? cum margine parallela; alis 
posticis saturate olivescente-brunneis area apicali usque ad 
medium marginis exterioris chalybeo-nigra, cellula discoidali 
circulis 2 basalibus lituraque apicali nigris; pone cellulam 
plaga magna subcostali nigra; linea undata submarginali an- 
gulum ani versus obsoleta nigra, ante eam serie punctorum 
nigrorum, in cellulis 4—6 albo-signatvorum; alis subtus glaucis 
fascia lata irregulari communi, ab apice anticarum ad partem 
basalem marginis interioris posticarum ducta, fusco-brunnea, 
maculis basalibus lineaque submarginali brunneis; anticis pone 
cellulam linea obliqua, valde angulata, brunnea, ad costam 
quartam recto fere angulo versus costam fracta et ibi macula 
albida extus determinata; ante lineam submarginalem serie 
punctorum nigrorum et alborum plus minus distincta. — Long. 
alar. exporr. 85 mm. — Camerun: N'Dian april 1892 (P. 
DusÉNn). Museum Holmizx. Eine der schönsten und grössten 


I 


200 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


N 


Arten der Gattung, welche zu der Gruppe der £. Mardania 
zu rechnen ist. In d:r STAUDINGERS Sammlung habe ich auch 
den & gesehen, kann ihn aber jetzt nicht beschreiben. 

Aterica Duseni n. sp. gg. Alis supra obscure brunneis 
coeruleo-micantibus, anticis pone celluliam fascia transversa 
fusca; alis subtus dimidio fere basali obscure fusco, extus bene 
definito; anticis lineis 3 transversis pallidis in cellula discoi- : 
dali, dimidio apicali intus lutescente, apicem versus infuscato 
punctis 5 subapicalibus albis obsoletis; posticis dimidio apicali 
pallide brunneo, a parte basali fascia subrecta violacea sepa- 
rato, ante marginem maculis magnis ovalibus, fere obliteratis, 
intus albo-punctatis, ut in speciebus affinibus seriatis ornato. 
— 2. Alis supra brunneis, anticis punctis 4 subapicalibus 
albis maculisque duabus magnis in cellulis 22 et 32? flavis, 
posticis fascia latissima discali flava extus infuscata et serie 
macularum nigrarum ornata; alis anticis infra ut supra sig- 
natis sed maculis albis; posticis infra dimidio fere basali 
nigro-fusco fascia obsoleta albida, a dimidio externo brunneo 
fascia lata, recta, alba, extus diffusa separato, maculis sub- 


marginalibus quam in mare distinctioribus. — Long. alar. 
exporr. maris 58 mm., femin& 73 mm. — 1 g. Camerun 
(P. DusÉN). Museum Holmie, — I 9. Camerun: Barombi 


Station (PrREuss). Collectio STAUDINGER. 

Von allen iäbrigen mir bekannten Aterica-Arten sehr ver- 
schieden. 
Aterica Sjöstedti n. sp. &. Alis supra fuscis certo luce 
coeruleo-micantibus, maculis cellul& discoidalis fasciisque 4 
transversis plus minus macularibus nigris, punctis albis subapica- 
libus vix discernendis; alis anticis subtus flavis, maculis duabus 
cellul& discoidalis apiceque fusco-purpureis fasciis pagina 
superioris plus minus distinctis; alis posticis subtus brunneo- 
purpureis, rufo-brunneis aut violascente-brunneis, marginem 
interiorem versus obscure brunneo-cervinis area anali cinera- 
scente, area basali ut in speciebus affinibus extus linea den- 
tata fusca terminata, macula magna cellul& discoidalis puncto 
vel annulo nigro ornata, macula angusta subcostali plagaque 
irregularil costali pone lineam transversam flavis; maculis 
magnis submarginalibus ovatis et intus pallide punctatis parum 


2 


AURIVILLIUS: "NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 201 


distincetis. — 9. Alis supra brunneo-fuscis concoloribus signa- 
turis nigris specierum- affinium; anticis apicem versus nigri- 
cantibus fascia continua, recta, subapicali flava, a costa prope 
medium ad apicem coste 27 ducta et punctis apicalibus albis; 
alis anticis subtus brunneis ad costam violascente- et cinereo- 
irroratis, ad marginem posteriorem sordide flavescentibus, fascia 
subapicali ut supra formata at pallidiore; alis posticis infra 
violascente-cinereis, area obscuriore basali ad costam 22m 
longius et acute dentata, in cellula annulo fusco ornata, mar- 
gine exteriore a costa 32 ad apicem obscure brunneo, violaceo- 


micante, non autem cinereo-irrorato. — Long. alar. exporr, 
maris 50-—-52 mm., feminge 62— 67 mm. — Camerun: N'Dian 


et Ekundu, April —Maj (SJÖSTEDT, DUSÉN). Museum Holmize; 
Gabun (MOCQUERYS). Collectio STAUDINGER. 

von Kand. Y. SjöstEDT wurde diese Art in Copula ge- 
fangen. Wenn die Männer gerade von oben betrachtet wer- 
den, sieht man beinahe gar nicht den blauen Glanz der Flägel. 


Heterocera. 


Fam. Saturniide. 


Ludia obscura n. sp. Nigro-fusca, collari cinereo; alarum 
margine exteriore undulato-dentato; alis anticis obscure fuscis, 
ad costam cinereis, ad marginem exteriorem fusco-brunneis, 
lineis duabus transversis, prima ante medium nigra ad costam 
arcuata, secunda albida leviter curvata ad angulum postiecum 
exeunte, macula vitrea ut in L. Delegorguei formata; alis 
posticis totis fuscis fascia lata obscuriore extus albomarginata, 
antice abbreviata et ocellum magnum nigrum cingulo ochraceo 
einetum inecludente.;. Long. al. exp. 52 mm — Camerun 
(SJÖSTEDT) — Mus. Holmie. 

Holocera angulata n. sp. AZ. smilacz WESTW. quoad colo- 
rem et signaturam simillima, sed fascia transversa purpurea 
alarum anticarum ad costam multo latiore, intus linea haud 
recta, in cellula i? profunde et acute angulata terminata facile 
distinguenda. Long. alar. exp. maris 53—59 mm., femin&e 


3 
J . 


202 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


8o mm. — Sierra Leona (PrREuss); Coll. STAUDINGER — 
Camerun (SjöstEDT); Mus. Holmix. 

Cyrtogone cana n. sp. Capite brunneo,; marginibus alarum 
haud dentatis. &A. Alis anticis falcatis summo apice trun- 
cato, canis, fasciis valde obsoletis pallide brunneis; costa 
subochracea margineque interno fusco-conspersis et signatis, 
extus fascia arcuata brunnescente prope angulum posticum 
incipiente et ad angulum posteriorem apicis exeunte, hac fascia 
intus linea albescente, ad costam sextam versus marginem 
anticum reflexa, definita; alis posticis pallide lutescentibus, 
ad basin roseo-tinctis, angulo anali producto, fusco- et viola- 
scenti-consperso, margine interiore macula media obscura ; alis 
subtus lutescentibus, fusco-conspersis, anticis dimidio basali 
disci roseo, posticis macula anali obscure brunnea. — 8Y. 
Corpore supra lutescente-eano, subtus luteo; alis utrinque 
griseo-lutescentibus, parcissime fusco: et brunneo-conspersis; 
anticis vix fasciatis, apice rotundato, ad marginem posticum 
violascente-albido maculatis; alis preterea ut in mare signatis 
et coloratis. — Long. alar. exporr. maris 48 mm., femineg 
59 mm, — Delagoa Bay; Collectio STAUDINGER. 
Tagoropsis? falcata n. sp. s. Antennis, capite pedibusque 
brunneis; collari lilacino-cano, thorace abdomineque supra 
flavis, subtus obscurioribus; alis flavis fusco-conspersis et supra 
irregulariter brunneo-suffusis; anticis falcatis apice acuto, costa 
apicem versus convexa, margine exteriore concavo, costa 
parte basali cana, cellula discoidali, margine exteriore fasciaque 
lata, transversa pone cellulam, valde diffusa et irregulari 
obscure rufo-brunneis, apice maculaque rotundata ad medium 
coste 42 fere stramineis, parce fusco-conspersis; alis posticis- 
elongatis, margine exteriore et anteriore 2qualiter convexis, 
semicirculum fere formantibus, margine interiore recto, ad 
costam et ad marginem exteriorem pallidis medio et ad mar- 
ginem interiorem brunneis, prope marginem exteriorem linea 
angulata brunnea ornatis; alis subtus obscurioribus et magis 
fusco-conspersis, posticis disco paullo roseo-tinctis; alis anticis 
ad apicem cellule macula parva angusta vitrea supra intus 
pallide-, extus brunneo-cincta, subtus nigro-cincta et umbra 
nigrescente circumdata et ad angulum posticum cellul& puncto 


4 


9. 


TOS 


AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 203 


parvo vitreo; alis posticis fenestra destitutis, subtus puncto 
nigro in costula transversa. — Long. alar. exporr: 75 mm. 
— Camerum (SJÖSTEDT); Museum Holmiz. 

Durch Flägelform und Zeichnung erinnert diese Art nicht 
wenig an die Männer der Gattung Cyrtogone. 
Tagoropsis dentifera MAASSEN var conspersa on. var. 
Stimmt in der Zeichnung beinahe vollständig mit MAASSENS 
Figur von ZY. dentifera iäberein, hat aber eine viel dunklere, 
mehr ockergelbe Grundfarbe beinahe ganz wie bei reinen 
Stäcke von ZI. gemmifera BUTLER, welcher Art sie auch 
dadurch ähnlich ist, dass alle Flägel im Saumfelde dicht mit 
rothbraunen Schuppen gesprenkelt sind. Das mir vorliegende 
Stäck, ein Mann, misst nur 59 mm. zwischen den Fligel- 
spitzen. — Delagoa Bay; Collectio STAUDINGER. 
Anther&a Arabella n. sp. gg. Vertice, collari, thorace 
sternoque sanguineis; fronte, palpis femoribusque ochraceis; 
tegulis, tibiis tarsisque nigris; antennis obscure brunneis; 
abdomine ochraceo, supra plus minus sangvineo-tincto, ventre 
nigro-fasciato et basi sanguineo; alis ochraceo-luteis, basi 
late sanguineo suffusis; anticis fasciis duabus rectis et maculis 
magnis subquadratis ad marginem exteriorem, costis luteis 
separatis, nigris; fascia 12 ante medium, transversa, fascia 
22 pone medium obliqua et cum margine parallela; ad apicem 
cellul& ocello magno umbrino, cingulis nigro, rubro et roseo- 
albo cincto; alis posticis pone medium fascia arcubus nigris 
intus cinereo-repletis composita et maculis magnis, quadran- 
gulis, nigris marginalibus ornatis; alis subtus fere ut supra 
signatis, ad basin autem non rubrotinctis et posticis ad basin 


et secundum marginem interiorem nigris. — Long. alar. 
exporr. 120 mm. — Port Natal (GUEINZ1US); Collectio STAU- 
DINGER. 


Mit Dolabella DRucE und Özöbie GUER. am nächsten ver- 
wandt, von beide aber sehr verschieden. Die Grundfarbe 
der Fligel ist beinahe ganz dieselbe wie bei Dolabella. 
Bunzea natalensis n. sp. Antennarum articulis 16 primis 
utrinque in mare longius, in femina breviter biramosis; 
collari pectoreque albis; capite pedibusque brunneis; thorace 
supra rufo-brunneo; abdomine supra violascente-cinereo, sub- 


5 


204 


TR 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1892. 


tus roseo-albido. — gg. Alis anticis falcatis unicoloribus, 
violascente-umbrinis (cacaotinis) ad marginem <exteriorem : 
diffuse violascente-albidis, ciliis brunneis apice albidis, ad 
apicem cellul& fenestra parva subtrigona; posticis aurantio- 
luteis, margine interiore umbrino, margine exteriore ad angu- 
lum ani late, versus apicem angustius cinereo-violascente, ocello 
mediocri fusco-cinereo cingulo nigro et fenestra parva triangu- 
lari. — 9. Differt a mare alis anticis obscure rufo-brunneis 
lineis tribus transversis undulatis fuscis subobsoletis, fenestra 
majore margineque exteriore latius et obscurius violascente et 
alis posticis ad marginem exteriorem latissime violascentibus. 
— Long. alar. exporr. maris 110 mm., femine 118 mm. — 
Port Natal (GUEINzIUS); Collectio STAUDINGER. 

Mit BB. Tyrrhena Westw. nahe verwandt, aber durch 
die Farbe, die an der "Wurzel nicht rothbraun gefleckten 
Vorderflägel, die nicht gefleckten Franzen und die mit der 
breiten Aussenrandbinde vereinigte und kaum angedeutete 
dunkle Querlinie der Hinterflägel sicher verschieden. 
Bun&a Cleopatra n. sp. Antennarum articulis 12—13 
primis rufis utrinque biramosis, reliquis nigris unipectinatis; 
collari, pectore ventreque albido-cinereis; capite pedibusque 
brunneis. — Ög. Thorace obscure brunneo-rubro; dorso ab- 
dominis rubrescente-umbrino segmento uitimo pallide cinereo; 
alis anticis supra nigro-fuscis, ciliis concoloribus, disco squa- 
mis obscure rubris dense irroratis, basi vittaque costali rubris, 
ad apicem cellul& fenestra mediocri, semiovali; alis posticis 
rubro-aurantiacis, marginem interiorem versus obscurioribus, 
plaga basali, fascia lata marginali ad apicem dilatata li- 
neisque undatis tribus fusco-nigris, lineis 12 et 22 ad medium 
ale abbreviate, tertia integra, ad fasciam marginalem valde 
approximata, ocello magno atro, medio paullulum cinera- 
scente linea parva vitrea. — 9. Thorace brunneo-ochraceo; 
dorso abdominis umbrino segmentis tribus ultimis pallide 
cinereis; alis saturate ochraceis, anticis disco obscurioribus 
fusco-irroratis lineisque tribus undulatis transversis fuscis 
ornatis, ad marginem exteriorem late violascente-cinereis, 
ciliis obscure brunneis; posticis ut in mare signatis ciliis 
ochraceo-brunneis. — Long. alar. exporr. maris 98 mm., 

6 


12. 


183. 


AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 205 


femine 110 mm. — Camerun: Buea (Prevss); Collectio 
STAUDINGER. 

Von ibrigen Arten der Zyrrhena-Gruppe durch Fihler, 
Farbe und Zeichnung sehr verschieden. 
Bun&a Sjöstedti n. sp. A. Collari, pectore ventreque: albis; 
capite pedibusque pallide umbrinis; corpore supra alisque 
omnino concoloribus saturate fulvis; alis margine exteriore 
diffuse cinerascente, anticis lineis tribus transversis sub- 
parallelis, undatis, nigris, 22 mediana apicem fenestre semio- 
valis tangente; alis posticis, lineis duabus transversis ad 
marginem interiorem distinctis, medium versus evanescentibus, 
ocello magno nigro fenestra subtrigona; alis subtus cinereo- 
albidis fere omnino ut in B. Epityrrhena MAASSEN signatis, 
sed fenestris majoribus margineque interiore alarum anti- 
carum . leviter lutescente, haud rubrescente. -— Long. alar. 
exporr. 152 mm. — Camerun: Kitta (SJÖSTEDT); Museum Holmiz. 

Von B. Epityrrhena durch bedeutendere Grösse, mehr 
gesättigte Grundfarbe, deutliche Querlinien der Vorderflägel 
und durch den beinahe ganz schwarzen Augenfleck der Hinter- 
flägel verschieden. 
Bun&a Staudingeri n. sp. Virescente flava; pectore albe- 
scente; collari anguste albo-marginato; alis anticis macula 
parva semiovali vitrea, cingulo tenui fusco cincta et lineis 
duabus transversis fuscis, prima ante medium subrecta, ad 
costam subito incurva, extus diffuse albomarginata, altera 
omnino recta, oblique a margine interiore ad costam prope 
apicem ducta, intus angusstissime, extus late albomarginata; 
alis posticis ad costam a basi ultra medium late roseo-tinctis, 
fascia fusca basali obsoleta et ultra medium fascia fusca, 
intus albomarginata, a margine interiore ultra medium recta, 
deinde versus costam subito recurva, ocellum extus tangente; 
ocello magno, brunneo fenestra subtrigona et cingulis nigro, 
olivaceo et roseo-albo cincto; alis subtus fasciis basalibus 
destitutis, fasciis subapicalibus rectis et utrinque latissime 
albido nebulosis, alis anticis ad basin versus marginem in- 
teriorem roseis. — Margine exteriore alarum anticarum recto 
(5) aut fortiter convexo (9). — Long. alar. exporr. 85—389 
mm, — Sierra Leona. Collectio STAUDINGER. 


7 


206 


TA 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Erinnert durch die Zeichnung etwas an Åntheraea Belina 
WEsTW., ist aber thatsächlich am nächsten mit Buncea in- 
termiscens WALKER (? = Jamesonz DRUCE) verwandt. Die 
Fihler haben in beiden Geschlechter 16—17 Glieder, welche 
jede mit vier (beim 9 kurzen) Kamzähnen bewaffnet sind. 


Fam. Janide. 


Zu dieser wohl begrentzten Familie gehören folgende afri- 
kanische Gattungen: Jana, Phyllalia (= Homochroa), 
Stibolepis, Stenoglene; Rhabdosia, Lichenopteryx, Phiala, 
Trichophrala und wahrscheinlich auch die mir unbekannten 
Hibrildes, Sabalia, Metadula und Poloma. 

Jana strigina Westw. 2. Capite thoraceque obscure brun- 
neis; antennis maculaque inter eas albidis; pectore abdo- 
mineque flavescentibus, tarsis fuscis; alis cervinis, anticis 
plus minus roseo-tinctis lineis 4 transversis fuscis, duabus 
primis basalibus rectis parallelis, spatio 8 mm. longo sepa- 


ratis, tertia fere mediana, subrecta, extus latissime fusco 


marginata, ad marginem posteriorem ad lineam 22" valde 
approximata, ad costam ab ea late separata; linea 4? paul- 
lulum curvata, intus anguste roseo-marginata, costam versus 
a linea 32 leviter divergente; area maromale extuslateset 
diffuse fusca costis lutescentibus, apice obtuso, margine for- 
titer convexo; alis posticis dimidio basali pallidiore macula 
quadrangula basali fasciaque lata transversa ante medium, 
antice abbreviata nigris et linea fusca mediana; costa dimi- 
dioque apicali obscurioribus, hoc fascia angusta, undata, 
parum distincta pallidiore et roseo-tincta; alis subtus flave- 
scenti-cervinis ad costam et marginem paullo obscurioribus, 
fascia media lineaque undata pone medium communibus 


. 


fuscis. 


Long. ålar exporr. Ito mm. —Stierta Leona 
(PrEuss); Collectio STAUDINGER. 

Var. Camerunica z. vär. (vel na. sp). A forma typica 
supra descripta alis anticis apice acutis margine subrecto, 
lineis tertia et quarta omnino rectis, area marginali fere 
tota infuscata, macula nigra basali alarum posticarum elon- 
gata nec non fascia nigra magis diffusa distincta. 29 — 
S 


om ENN 


55 


TÖS 


AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 207 


Long. alar: exporr. 142 mm, — Camerun: N'Dian (SJÖSTEDT) 
— Museum Holmiz. 

Jana preciosa STGR in litt. Ög. Supra sordide lutescens, 
abdomine basique alarum posticarum cervinis, alis subtus 
rubrescente cervinis. 92 Supra rubro-cervina, subtus rubida. 
— Alis anticis lineis 4 transversis fuscis, 12 et 22 subrectis, 
fere parallelis, 22? et 327 ad marginem posteriorem contiguis 
aut valde approximatis, costam versus divergentibus; 3? et 
4? rectis et parallelis; alis posticis supra omnino ut in Zana 
Eurymas H. Sch. signatis; collari nigro; capite tegulisque 
corpore concoloribus. — Long. alarum exporr. go—92 mm. 
Camerun: Buea (PreEuss); Collectio STAUDINGER. 

Mit Jana FEurymas H. ScH. nahe verwandt, aber durch 
geringere Grösse, deutlichere Querlinien der Vorderflägel, den 
einfarbigen Kopf und die nicht schwarzgefleckten Schulter- 
decken verschieden. Bei Jana Eurymas ist der Kopf 
schwarzbraun und nur zwischen den Fihler von der Farbe 
der Vorderflägel. 

Jana polymorpha n. sp. Quoad colorem valde variabilis 
brunneo-fusca, cervina, aut lutescente cervina, plus minus 
roseo-tincta; alis anticis plus minus nebulosis, dimidio apicali 
interdum plaga magna irregulari luteo-vel roseo-albida, lineis 


6 transversis fuscis, 12 et 22 duplicibus, pallido-repletis, undu- 


latis et angulatis, sepe obsoletis, 32 simplice undulata, 4? et 
5? integris, subparallelis, subrectis, ad costam subito recurvis; 
62 valde sinuosa et angulata, presertim in cellulis 22 et 
32; area inter lineam 52" et 62m sepe pallida; area margi- 
nali pone apicem plaga magna triangulari fusca; alis posticis 
dimidio basali paullulum pallidiore, a parte exteriore linea 
undata obsoleta fusca definita, dimidio exteriore obscure 
fusco, linea valde sinuosa lutea, extus cum maculis conco- 
loribus connexa diviso, margine exteriore inter apicem et 
costam 22" plus minus late luteo, intus dentato-producto et 
roseo-suffuso, margine inflexo interiore obscure fusco plagis 
violascente-cinereis; alis anticis subtus pallide cervinis vel 
luteis, costa apiceque obscurioribus fuscis vel rubro-fuscis, 
alis posticis cervinis, brunneis vel rubro-brunneis costis mar- 
ginem versus rubro-irroratis, in disco lineis 4 transversis 


9 


N 
[0] 
[6.0] 


17: 


I 8. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


repandis per paria positis, pone medium serie macularum 
flavarum, nigrocinctarum; area anali interdum quam fundo 


multo pallidiore. 9. — Long. alarum exporr. 833—102 mm. 
— Sierra Leona: Freetown: (PREuss);  Camerun: Victoria 
(PrREuss); Itoki (SJÖSTEDT) — Museum Holmize; Collectio 
STAUDINGER. 


Jana Dannfelti n. sp. Antennis brunneis ramis 4,5 mm. 
longis pectinatis; capite, thorace alisque anticis cervinis, pilis 
squamisque nigris dense irroratis; alis anticis lineis duplicibus 
2 ante medium approximatis, 2 pone medium subrepandis 
parallelis, lineaque 5? repanda, simplice submarginali; alis 
posticis elongatis, costa usque ad apicem r7ecfa, supra sor- 
dide lutescentibus plaga magna basali nigra, chalybeo-mi- 
cante, fasciisque 4 transversis fuscis, 17 mediana :e lineis 
duabus 2&qualibus composita, 22? lata repanda, 37 e maculis 
semilunaribus composita, 4? submarginali, distincte repanda; 
abdomine lutescente; alis subtus lutescentibus, dimidio api- 
cali dense fusco-irroratis, pone medium lineis duabus trans- 
versis fuscis, 12 plus minus distinete duplice,; 22 undata, 
simplice,; margine alarum posticarum distinete undato; costa 


52 et 62 alarum posticarum ima basi connexis. — Long. 
alarum exporr. 97 mm. -— Congo (DANNFELT) -— Museum 
Holmi&. 


In der Zeichnung der Janå Mariana sehr ähnlich, durch 
Fihler, Fligelform und Rippenbau sehr verschieden. 
Jana obscura n. sp. Capite thoraceque fuscis, capite inter 
antennas luteo-albido; abdomine alisque cervinis; alis anticis 
apice acutis margine exteriore fere recto;lineis duabus trans- 
versis fuscis, 1? simplice, mediana, leviter curvata, 22 e lineis 
duabus interna repanda, externa crassiore et omnino recta 
composita, fundo inter has lineas paullo pallidiore, costis 
in area submarginali pallido-guttatis; alis posticis paullo 
pone medium linea obsoleta pallidiore et pone hane lineam 
late diffuse infuscatis; alis subtus concoloribus lineis duabus 
transversis, integris, fuscis et linea undata pallida submargi- 
nali. 9 — Long. alar. exporr. 88 mm. — Goldkäste. Col- 
lectio STAUDINGER. 

Die Grundfarbe ist ganz dieseelbe wie bi Z. rhodoptera 


10 


AURIVILLIUS:! NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 209 


GeERrsT., von der sie durch die weit breiter getrennten Quer- 
linien der Vorderflägel, durch die an der Wurzel nicht 
rothhaarigen Hinterflägel, durch die Abwesenheit der schwar- 
zen Diskalflecken der Vorderflägel und durch den nur zwischen 
den Fihler helleren Kopf leicht zu unterscheiden ist. 
Jana Sigyna n. sp. Cervina, fronte sub antennis palpisque 
fusco-brunneis; alis anticis dimidio basali-costali usque ad 
apicem pallidiore plus minus roseo-tincto, dimidio marginali 
et posteriore obscuriore fuscescente, macula ante medium ad 
apicem cellul& lineisque duabus transversis angulatis nigris, 
linea 12 mediana curvata et subequaliter angulata, 2? pone 
medium fortissime angulata, in cellula 42? usque ad lineam 
primam intrante, extus maculis in&equalibus albido-cinereis 
(costali maxima) ornata; alis posticis lineis duabus mediis, 
parallelis, undatis fuscis et pone secundam ad marginem 
interiorem maculis nonnullis albidis ornatis, area anali 
obscura, margine interiore nigro- et albido-ciliato; alis infra 
cervinis lineis duabus angulatis transversis fuscis, anticis 
plaga marginali pone apicem fusca. — Long. alar. exporr. 
73 mm. — Camerun interior (PrREuss). Collectio STAUDINGER. 
Diese und die folgende Art sind mit einander nahe ver- 
wandt und weichen von den typischen Arten dadurch ab, 
dass die Rippen 6 und 7 der Hinterflägel an der Wurzel 
mit einander vereinigt sind. 
Jana Preussi n. sp. Pallide grisea, capite palpis pedi- 
busque anticis fusco-brunneis; corpore subtus lutescente; alis 
anticis apice late truncatis margine convexo, puncto ante 
medium, lineis duabus transversis plagaque magna irregulari 
apicali nigro-fuscis, linea 12 undata, extus denticulata, parum 
curvata, 22 valde irregulari, extus albido-marginata maculam 
apicalem fere tangente; alis posticis lineis 2 transversis 
fuscis, 22 e maculis fere separatis composita; alis subtus 
paullo pallidioribus linea ante medium arcuata fusca et serie 


submarginali macularum nigrarum ornatis. AY. — Long. alar. 
exporr. 49 mm. — Camerun interior (PrREuvss). Collectio 
STAUDINGER. 


Jana (2?) subrosea n. sp. Dorso thoracis alisque anticis 
cinereis, rufescente-cinereis aut sordide sanguineis, linea ba- 
Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 3 (1893.) Tr 14 


210 


22. 


230 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT T3OS: 


sali, punctis 2—3 ad apicem cellul& lineisque tribus undatis 
pone medium nigris, spatio inter lineam 42" et 52" interdum 
nigro-consperso, alis posticis sanguineis ciliis concoloribus 
aut fuscis; alis anticis infra rubris linea submarginali, sepe 
obsoleta, fusca, posticis obscurioribus rubris-rubro-cinereis, 
plus minus fusco-conspersis lineis duabus distinctis transversis. 
fuscis. &. — Long. alar. exporr. 44—48 mm. — Transvaal. 
Collectio STAUDINGER, 

Die Rippen 6 und 7 der Hinterfligel haben einen langen 

gemeinschaftlichen Stiel und die Hinterschienen sind mit 4 
Spornen bewaffnet. 
Phyllalia nigromaculata n. sp. Corpore alisque supra 
fuscis, anticis puncto ad: apicem cellul&e, lineis duabus pone 
medium, maculis duabus parvis in cellulis 6 et 7 pone lineain 
22m  maculaque magna basali marginis interioris nigris, linea 
22 pone medium versus marginem arcuata; alis posticis uni- 
coloribus pone medium lineis duabus subparallelis fuscis; 
alis subtus obscure cervinis "'pone medium lineis duabus 
vix undatis nigris ornatis. 9. — Long. alar. exporr. 48 mm. 
— Port Natal. Collectio STAUDINGER. 

In Habitus und Fligelform mit Homochroa fFanula FELDER 

ganz libereinstimmend. Die Gattung Homochroa wurde schon 
1858 von WALLENGREN auf Bomöoyx patens Boisp. gegrändet. 
Da aber Phyllalia concolor WALK, das Q von patens Boisp. 
ist, muss der Name Homochroa fär Phyllalia weichen. Der 
s von patens Wwurde von WALKER als Dreata concolor be- 
schrieben. 
Lichenopteryx alba n. sp. Alis utrinque albis, anticis. 
pone medium atomis paucis nigris conspersis, posticis ad 
basin parce, in margine interiore densius lutescente-pilosis; 
alis subtus ad basin lutescentibus; vertice et dorso thoracis 
albis; pectine antennarum, fronte, pedibus, pectore abdomine- 
que ochraceis. &. Long. alar. exporr. 57 mm. -— Deutsch 
Ostafrika (JoHNE). Collectio STAUDINGER. 

Die Gattung Lichenopteryx ist mit Phiala WALLENGR. 
sehr nahe verwandt und vielleicht nicht verschieden. 


12 


24. 


AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 26 I 


Camerunia n. gen. 


Palpi squamosi, subtus breviter pilosi articulo ultimo mi- 
nutissimo. — Antenn& maris modice, femin& breviter pecti- 
nate. — Tibie postice calcaribus 4 longissimis armate. — 
Ale elongate, apice obtuse, minus dense vestite cellulis 
discoidalibus brevibus tertiam primam partem haud supe- 
rantibus; al& antice costis II instructex, costa 22 in medio 
marginis postici cellul&e, coste 32 et 42 ad angulum posticum 
inter se parum distantes orientes; costa 52? e medio costule 
transvers&e, costa 6? nec non stipes communis costarum 75 — 
97 ex eodem puncto (angulo antico cellul2); costa 102 e margine 
anteriore celluie mox ante angulum oriens per totam suam 
longitudinem ad stipitem costarum 7? —9? omnino adpressa 
ideoque &gre discernenda. — Al& postice costis 8 pre- 
dite; coste ra et Ib parum separate, costa 5? e medio costulx 
transverse, coste 6? et 7? trunco communi ex angulo antico 
cellul& et costa 3? marginem anticum cellul&e sequens libera 
e basi oriuntur. 

Camerunia insignis n. sp. Antennis, palpis supra, tibiis, 
tarsisque obscure brunneis; corpore infra flavo, supra fasciculis 
albis, brunneis, fuscis flavisque variegato; alis flavescentibus 
costis omnibus valde distinctis brunneis; alis anticis plus 
minus albido suffusis macula basali e fasciculis nigro-brunneis 
flavisque composita et lineis albis circumcincta, ad apicem 
cellule macula elongata nigra lineam argenteam includente, 
pone medium fasciis undatis tribus pallide brunneis parum 
conspicuis et sepe ad partem obliteratis, apice obscuriore et 
plagis duabus una costali, altera marginali, fuscis ornato; 
alis anticis subtus unicoloribus pallide flavis, pone apicem 
litura fusca; alis posticis utrinque flavis et lineis duabus re- 
pandis fuscis, arcuatis et late separatis ornatis; ciliis alarum 
omnium longis, fuscis maculis niveis ad apicem costarum. 
gZ, 29. — Long. alar. exporr. 70—3835 mm. — Camerun 
interior (PrREuUSS); Gabun (MOoCQUERYS). Collectio STAU- 
DINGER. 


NN 


215 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Drepanojana n. gen. 


Corpus gracile -— Palpi minuti, graciles. — Antenne& fe- 
mine sub-breviter pectinate. — Ale late, tenues; antice 


apice falcate margine exteriore rotundato; postic& apice et 
extus rotundat&e, abdomen longe superantes. — Costze ala- 
rum anticarum 10: 12 e basi simplex; 22 et 32 e latere postico, 
4? ex angulo postico cellul&e&e discoidalis, 32 a 22 duplo longius 
quam a quarta remota, 52in medio inter costam 420 et gam 
oriens; pars inferior costul&e transverse recta parum obliqua, 
pars superior valde obliqua subangulato-curvata; coste 6—9 
trunco communi ex angulo antico cellul&e exeuntes, 7? et 
32 petiolo longo communi e 92; costa 10? libera e basi, pone 
initium petioli 72 et 82 costula brevissima transversa cum 
costa 92? conjuncta et deinde usque ad apicem coste 92 fere 
omnino contigua. — Coste alarum posticarum fere ut in 
Camerunia disposite. — Tibix postice calcaribus 4 me- 
diocribus armate. 

Drepanojana fasciata n. sp. Alis utrinque fuscis, anticis 
supra plus minus rubro- et brunneo-suffusis, utrinque fascia 
lata arcuata, albida supra roseo- et violascente-irrorata, a 
costa mox pone medium fere usque ad angulum ani ducta, 
apice punctis tribus albidis, in serie obliqua positis ornatis; 
alis posticis fere unicoloribus !versus marginem interiorem 
obsolete lutescente-irroratis, abdomine supra violascente-fusco, 
infra flavescente. 9. — Long. alar. exporr. 50 mm. — Sierra 
Leona (PrREuss). Collectio STAUDINGER, 

Gonojana n. gen. 

Antenn&e maris longius, femine breviter pectinate, — Ale 
antice maris apice late rotundat&x, femin& acute product, 
subfaleate. — Al&X postice abdomen parum superantes, ad 
apicem coste tertie breviter caudate (5) aut angulate (LP), 
inter costam 32" et angulum ani emarginate (FS) aut recte (9). 
— Coste 6—9 alarum anticarum trunco communi ex angulo 
antico cellul& discoidalis; 7 et 8 petiolo longo e costa 
62 exeunt. — Cetera omnina ut in genére praecedente. 
Gonojana dimidiata n. sp. Al& supra fusce, dimidio ba- 
sali anticarum pallidiore luteo-virescente suffuso, a parte 
exteriore linea fusca, ad costam quintam profunde sinuata 


14 


FO 


27 


28. 


29. 


AURIVILLIUS: NEUE LEPIDOPTEREN AUS AFRIKA. 213 


(3) aut omnino recta (9) separato; ale postice utrindue 
ultra medium croceis; ale antice infra ultra medium sul- 
phure&, deinde fuscx. — Long. alar. exporr. 31 (Sf) — 
40 (?) mm, — Camerun int. (PREuss), Gabun (MOCQUERYS). 
Collectio STAUDINGER. | 
Fam. Lasiocampide. 

Taragama singulare n. sp. &S. Cinereo-cervinum, tegulis 
maculaque magna ventris ad basin fasciculi apicalis nigro- 
brunneis; alis anticis puncto discoidali nec non macula ba- 
sali plagaque magna ad angulum posticum vitta ångusta con- 
colore inter costis 22? et 32 connexis nigro-brunneis, macula 
basali extus inter marginem interiorem et vittam niveo-mar- 
ginata; plaga ad angulum posticum medio grisescente et 
qvasi subpellucida, area subpellucida albo-marginata et apicem 
versus extensa; alis posticis unicoloribus disco leviter in- 
fuscatis; alis subtus cervinis unicoloribus. — Long. alar. 
exporr. 50 mm., corporis 34 mm. — Camerun (SJÖSTEDT). 
Museum Holmize. 

Taragama lineatum n. sp. &g. Corpore rufescente, capite, 
collari dorsoque thoracis obscurioribus brunneis vel nigro-brun- 
neis squamis canis immixtis; alis supra rufescente-flavis vel 
rufescente-brunneis, anticis costis pallidioribus et lineis 6 
parallelis brunneis a margine interno ad apicem oblique 
ductis, 6:a omnino marginali et latiore; alis posticis unico- 
loribus; alis subtus rufescentibus, anticis fasciis 1—2 ob- 
liquis, obscuris. — Long. alar. exporr. 42—50 mm., cor- 
poris 27—42 mm. — Camerun (SJÖSTEDT). Museum Holmize. 
Taragama imitans n. sp. &. Obscure cervinum; corpore 
subtus nigrescente: abdomine supra medio rufescente; vertice 
et collari linea media nigra; dorso thoracis nigro-bilineato ; 
alis anticis supra ad marginem costalem pallidioribus strigis 
nigris, una in cellula discoidali, reliquis inter ramos sub- 
costales, pone cellulam lineis duabus approximatis subunda- 
tis fuscis a basi marginis postici ad costam circiter 7 mm. 
ab apice ductis, a medio marginis posterioris fascia lineis- 
que duabus brunneo-nigris apicem attingentibus, linea fere 
marginali, in cellulis ib, 2”, 4” et 5? incrassata, nigra: alls 
posticis supra fere unicoloribus rufescenti-aut brunneo-cer- 


15 


30. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 393- 


vinis; alis infra obscure rufo-brunneis aut nigrescentibus 
fasciis duabus plus minus distinctis submarginalibus nigro- 
fuscis; marginibus alarum leviter undatis; alis posticis ad 
apicem cost&e 2? obtuse angulatis; ciliis brevissimis. — Long. 
alar. exporr. 68—78 mm., corporis 46—49 mm. — Camerun 
(SJÖSTEDT). Museum Holmizx. Collectio STAUDINGER. 

Erinnert durch die Zeichnung sehr an Pachyna trapezina 
WEYMER, hat aber breitere Vorderflägel und ganz anders 
gebildete Hinterfläge!. 

Gonobombyx n. gen. 
Palpi porrecti, breves, caput non superantes, adpresse 


squamosi articulo ultimo distineto. — Oculi nudi. — Antenn& 
utriusque sexus late pectinate. — Tibix postice apice cal- 
caribus duabus brevissimis armate. — Al& modice late 


marginibus undatis; margo exterior alarum anticarum ad 
apicem coste 35” angulatus parte apicali subrecta, postica 
levissime curvata; cellula discoidalis anticarum clausa, pos- 
sticarum aperta. — Coste alarum anticarum 12: 2? prope 
basin, 4” et 5” ex angulo postico, 6” et 7” trunco communi 
ex angulo' antico, 3" ex angulo antico" et g- et ro strunco 
communi e latere antico cellul& orientes. — Coste postica- 
rum 8 : 8 cum 7” costula longa transversa conjuncta ideo- 
que cellulam magnam basalem formans, ramos duos ba- 
sales" versus costam emittens. 

Gonobombyx angulata n. sp. Cervina, alis anticis ob- 
scurioribus fasciis tribus valde obliquis, violascente-albidis 
submargaritaceis parum distinctis utrinque obscurius margi- 
natis postice evanescentibus, 1” ante medium a costa versus 
medium -marginis interioris ducta, 2” et 3? pone medium 
subparallelis versus medium marginis exterioris ductis et 
deinde plus minus distincte versus angulum posticum cur- 
vatiss — Ög. Alis anticis supra brunneo-cervinis macula di- 
stinctissima elongata argentea ad apicem cellule. 9. Alis 
anticis lutescente-cervinis macula discali destitutis. — Long. 
alar. exporr. maris 60—70 mm., femin2 78—105 mm. — 
Camerun (SJÖSTEDT). Museum Homie. 

Von SJÖSTEDT in Anzahl aus der Raupe gezogen. 


16 


215 


SMENSK ENTOMOLOGISK EITTERATUR 1892: 


I Sverige tryckta uppsatser: 


AMMITZBÖLL, I., Ålucita dodecadactyla HB. funnen äfven i Sverige. — Ent. 
Tidskr. Årg. ISSldi 73 

ANDERSSON, JOSEF, Bidrag till kännedomen om Nagelspinnarens (Aglia Tau.) 

utvecklingshistoria. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 93— 96. 

, Psyche hirsutella HÖBN. — Ent. Tidskr. Årg. F3, sid: :F205 

, Berättelse om ollonborresvärmningen 1892, — Kristianstads Läns Hus- 

hållnings-sällskaps Tidskr. 1892: 2, p. 37. 

AURIVILLIUS, CHR., Nordens fjärilar. Häft. 12 (slut). Stockholm 4”. sid. 225 
—278, XLIX—LII. tafl. 45—50. 

Leddjurens synförmåga. Föredrag vid K. Vetenskaps Akademiens 


bl 


Högtidsdag den 31 mars 1892, Stockholm, 12”. pg. — Äfven tryckt 
i Ent. Tidskr. Arg. 13, sid. 171—180. 

, Om Slökornflugan (Oseinis frit L.). Ett gif akt till Sveriges korn- 
odlare. — Landtbruks-Akademiens Handl. och Tidskr. Årg. 3E;. Sid. 
168—179; Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 209—224; Uppsats. i prakt. Ent. 
20 TS SYST 

, Verzeichniss einer vom Herrn FRITZ THEORIN aus Gabun und dem 
Gebiete des Camerunflusses heimgebrachten Schmetterlingssammlung. 
II. Heterocera, — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. [81—200 figg. 


, Svensk entomologisk litteratur 1891. — Ent. Tidskr. Årg. 13, Sid: 
282—284. 

—, Eine neue palearktische Eulengattung. — Ent. Tidskr. Årg. 13) Sid: 
285—286. 


BIGÅRDEN. Tidning för Biskötare. Årg. 4. Linköping. 1892. 4”, 96 sid. 

BI-TIDNING, Svensk. Organ för centralföreningen för Sveriges biskötsel. 
Redaktör och ansvarig utgifvare HJ. STÅLHAMMAR. Årg. 13. Göteborg. 
1892. 

GRILL, CLas, En missbildning. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 52, fig.; Upp- 
sats i prakt. Ent. 2, sid. 52. 

HOLMGREN, EMIL, Histologiska studier öfver några lepidopterlarvers digestions- 
kanal och en del af deras körtelartade bildningar. — Ent. Tidskr. Årg. 
13, sid. 129—170, tafl. 1—6. I 

HEDSTRÖM, HERMAN, Några ord om kornflugans förekomst och uppträdande i 


Dalarne sommaren 1891. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 201—203. 
LAMPA, SVEN, Berättelse till Kongl. Landtbruksstyrelsen angående resor och 
förrättningar under år 1891 af dess entomolog. — Ent. Tidskr. Årg. 


13, sid. 1—38; Uppsats. i prakt. Ent. 2, sid. 1—38. 


I 


216 A ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


LAMPA, SVEN, Notiser. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 39—40, 128; Uppsats. i 
prakt. Ent. 2, sid. 39—40. 


(Lophyrus Kufus) och dess uppträdande i våra skogar. 
— Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 41—44, figg.; Uppsats. i prakt. Ent. 
2, sid. 41—44. 

— — , Skydds- och utrotningsmedel. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 45; Upp- 

sats. i prakt. Ent, 2, sid. 45. 

, Litteratur. C. FRENCH, »A handbook of the destructive insects of 

Victoria» och O. KIRCHNER, »Die Krankheiten und Beschädigungen 

unserer landwirtschaftlichen Kulturpflanzen>, — Ent. Tidskr. Årg. lör 

sid. 46—48; Uppsats. i prakt. Ent, 2, sid. 46—48, 


, Galeruca Xanthomelenra SCHRNK. — Ent. Tidskr. Årg. 13; SIdSrA0R 
Uppsats. i prakt. Ent. 2, sid. 48. 

, Hälmstekeln (Cephus Pygmens Lin.) i Nordamerika. — Ent. Tidskr. 
Årg. 13, sid. 54—55; Uppsats. i prakt. Ent. 2, sid. 54—55. 


— —, Ytterligare om Botrytis tenella, Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 56; Uppsats. 
1 prakt. Emt. 2; sid. .505 

, Från Hallandsås. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 80. 
, Agromyza Lappe LoEw. En för Sveriges Fauna ny flugart. — Ent, 
Tidskr. Årg. 3, sid. 117—120. 
, Uppmaning. — Ent. Tidsk. Årg. 13, Sid. r20: 


Vanessa gpolychloros såsom skadedjur. — Ent. Tidskr. Årg. 13; Sid: 


, 

204; Uppsats. i prakt. Ent. 2, sid. 92—93. 

, En för vår fauna ny vifvel. — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 208: 

, Colias Werdandi ZETT. ab. imnmaculata och Hecla ab. Sandahli, — 

Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 249—250. 

, Ett talande bevis för den praktiska entomologiens nytta. — Uppsats. 

1 prakt, inta 2, side: 

, Kornflugan, Chlorops pumilionis BIERK. — Ent. Tidskr. Årg. 13: Sid: 

257—274, tafl. 7; Uppsats. i prakt. Ent. 2, sid. 73—90. 

MOBERG, Joh. Chr., Om en Hemipter från Sveriges undre graptolitskiffer. — 
Geolog. Förening. i Stockh. Förh. B. 14, sid. 121—124, fig. 

MÖLLER, Gösta, Kort beskrifning öfver Skandinaviens SE (Coleoptera). 
Dels 32 Lund... 07, 123iSsid: otal. 

NEREÉN, GC: H.; Bulbnidloriska anteckningar, — Ent. ”Tidskr. Årg. 13 
57—068. 

Entomologiska sommarstudier. -- Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 97-—116- 


sid. 


, 


, 


251—253. 
Post, HAMPUS VON, Några iakttagelser öfver pingborren. — Ent, Tidskr. Årg. 
13, sid. 49—50; Uppsats. i prakt, Ent. 2, sid. 49—50. 


, Iakttagelser öfver Adimonia tanaceti, — Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 50 
—52 EE i prakt, Ent. 2, sid. 50—52. 
RortH, C. D. E., Om stridulationen hos Acherontia Atropos L. — Ent, Tidskr. 


Årg. 13, SR 250. 


, Om några skalbaggars lefnadsvanor, — Ent. 'Tidskr. Årg. 18,5 


SYS 


ER VY GR NRA 


NI vd 


AURIVILLIUS: SVENSK ENT. LITTERATUR 1892. ST 


RortH, C. D. E., Ytterligare om Sitodrepa panicea LIN. — Ent. Tidskr. Årg. 
13, sid. 254; Uppsats. i prakt. Ent, 2, sid. 93—94. 

SANDAHL, O. T., Sitodrepa panicea L. och Gracilia minuta FAB. uppträdande 

såsom skadedjur å apotek. Ent. Tidskr. Årg. 13, sid. 52—54; Uppsats. 

i prakt. Ent,. sid. 52—54. 

, Litteratur: STRÖM, Danmarks större Sommerfugle. — Ent. Tidskr. Årg. 

13, sid. 71—73. 

, Entomologiska Föreningens i Stockholm sammankomster den 14 decem- 

ber 1891, den 27 februari 1892, den 30 april 1892 och den 8 oktober 

1892. Ent. Tidskr. Årg 13, sid. 74—77, 121-—-125, 205—208, 287 

mm -99:; £ 

SANDIN, EMIL, | ÅA. ZORNOW. — Ent, Tidskr. Årg. 13, sid. 279. 

STUXBERG, A., Djurskisser. Några blad ur våra dagars forskning, den mognare 
ungdomen tillägnade. Göteborg. 8, 272 sid., 105 figg. 

THOMSON, C. G., Opuscula Entomologica. Fasc, 16. Lunde 8. pg. 1656—1774. 

, Fasc. 17. Lunde. 8, pg. 1775—1886. 


THORELL, T., On an apparently new Arachnid belonging to the family Crypto- 


stemmoide WEsTW. — Bih. :Sv. Vet. Ak. Handl: 17: 4, n:o 9, 17 
pg- figg: ; 

TrRYBOM, F., Mermis-larver hos Chironomus. — Ent. Tidskr.- Arg. 13, sid. 
81—92. 


Uppsatser i praktisk entomologi med statsbidrag utgifna af Entomologiska Före- 
ningen i Stockholm. 2. Stockholm, 8”, 64 pg, figg. I kol. tafla. 
WALLENGREN, H. D. J., Skandinaviens Neuroptera. Andra Afdelningen: Neu- 
roptera Trichoptera (Phryganea L.) — Vet. Akad. Handl, B. 24, N:o 10, 
173 P8. 

VESTERLUND, O., Entomologiska studier i Norrbottens skogar. 1. — Tidskr. 
för Skogshushållning. 20, sid. 202—211. 


I utlandet tryckta uppsatser: 


AURIVILLIUS, CHR., Collection d'insectes formée dans Y'Indo-Chine par M-. 
PAVIE, consul de France au Cambodge. Coléoptéres. Curculionides. 
Curculionines. — Nouv. Archives du Muséum d'Hist. nat. (3) 3, P- 
205—224. 

THORELL, T., On some spiders from the Andaman Islands collected by E: W. 
OATES. — An, Mag. N. H. (6) 9, p. 226—237. 


, Nov& species aranearum a cel. TH. WORKMAN (2 ins. Singapore collecte. 


Fk VbullsSsoe! Ent.öltal. 124, Pp. 200-252; 


Bihang. 


Utländska arbeten rörande svenska insekter: 


STEIN, P.,, Die Anthomyiden der FALLÉN-ZETTERSTEDTSCHEN Sammlung. — 
Ent. Nachr. 18, p. 321—333. 
Chr. Aurivillius. 


(CX 


218 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


LITTERATUR! 


RöHL, FriTtZ, »Die palearktischen Grosschmetterlinge und 
inte Naturgeschichte> Leipzig. ERNST HEYNE. 08:o. Lief. 1— 
4, 1892-—93. 

Ifrågavarande arbete är afsedt att blifva en handbok för 
alla, som' sysselsätta sig med studier af de macrolepidoptera, 
som finnas inom det s. k. palearktiska fauna-området. Förf. ta- 
ger det palearktiska området i samma betydelse, som de flesta 
yngre forskare samt redan tidigare WALLACE och STAUDINGER, i 
det han dit räknar hela Europa, Norra Afrika, Syrien, Mindre 
Asien, Sibirien och hela Central-Asien ända till Himalaya i sö- 
der 
arktiska Amerika jämte Grönland och Island. Det så begrän- 


, men ej det egentliga China och Japan, samt slutligen det 
sade området är mycket skarpt skildt från det Etiopiska området 
söder om Sahara och det egentliga Indo-malayiska söder om 
Himalaya, men däremot mindre skarpt från China, Japan och de 
nordligaste delarne af det tempererade norra Amerika, i hvilka 
länder, såsom helt naturligt är, finnes en rätt stor mängd former, 
som äfven tillhöra det palearktiska området. STAUDINGERS be- 
kanta katalog, hvaraf sista upplagan utkom 1871 och hvaraf 
en ny snart väntas skola utkomma, utgör såsom kändt är en högst 
tillförlitlig: förteckning öfver det palearktiska områdets arter och 
former, men innehåller inga beskrifningar öfver arterna och en- 
dast högst korta diagnoser öfver varieteter och aberrationer. 
Den, som hittils velat bestämma sina palearktiska fjärilar har 
därföre varit nödsakad, att 1 en stor mängd olika arbeten och 
tidskrifter leta reda på beskrifningarne öfver de särskilda arterna. 
För de flesta har detta på grund af denna litteraturs dyrhet och 
svåråtkomlighet varit en omöjlighet och äfven för dem, som haft 
tillgång till ett rikt bibliotek, har arbetet varit mycket tidsödande. 
Det torde därföre vara obestridligt, att ett arbete sådant som herr 
RöuHLs bör blifva af stor nytta för lepidopterologerna. 


I 


ARNE DER 


AURIVILLIUS: LITTERATUR. 219 


De hittils utkomna häftena innehålla först en allmän inled- 
ning på 76 sidor och sedan beskrifning af de dagfjärilar, som 
tillhöra Papilionide samt släktena Thecla, Leosopis, Thestor, 
Polyommatus och Cigaritis af Lyc&niderna. Med afseende på 
den systemastiska uppställningen och anordningen synes författa- 
ren troget följa STAUDINGERS katalog. 

Inledningen omfattar 7 kapitel, hvilka hafva till öfverskrift: 
1. Fjärilarnas sannolika ursprung och första uppträdande; 2. 
Invandring och utbredning; 3. Områdets geografiska begränsning; 
A-Agget; 5. Larven; 6. Puppan; 7. Fjärilen. . Det skulle 
föra oss för långt att här redogöra närmare för dessa kapitels 
innehåll; vi vilja endast anmärka, att de ej blott innehålla en 
beskrifning af de olika stadiernas byggnad, utan ock en utförlig 
redogörelse för deras lefnadsvanor samt bästa sättet att uppsöka, 
insamla och preparera dem. 

I den beskrifvande delen redogör förf: vid hvarje art ej 
ej allenast för själfva fjärilen utan äfven för de andra stadierna 
samt för artens utbredning och för alla de olika lokalraser och 
aberrationer, som äro kända. Ehuru förf. tydligen bemödat sig 
att upptaga dessa sistnämnda former så fullständigt som möj- 
ligt, sakna vi dock i de föreliggande häftena flere former, som 
på senare tid blifvit beskrifna af skandinaviska författare. I 
sammanhang härmed vill jag påpeka, att förf., sida 157, angifver, 
att den verkliga Colias Boothiz CURT. skulle vara tagen i Norge 
vid Ejbydal. Detta är något i Norge och Sverige fullkomligt 
obekant och kan svårligen bero på annat än en förväxling med 
någon af de egendomliga former af Hecla och Werdandi som 
blifvit beskrifna af S. LaMmPa. Den äkta Boothiz är mig veter- 
ligen endast funnen i det arktiska Amerika. 

Arbetet innehåller ej några öfversikter vare sig af släkten 
eller arter. Förf. har visserligen i företalet anfört viktiga skäl 
till försvar för denna uraktlåtenhet, men det oaktadt kunna vi ej 
annat än djupt beklaga att så är förhållandet, ty då vissa släk- 
ten omfatta 30, 30, ja ända till öfver 100 arter, blir det ett högst 
tidsödande och tröstlöst arbete att genomläsa alla dessa beskrif- 
ningar för hvarje gång man vill bestämma en art. Det borde 
åtminstone ej varit omöjligt att indela de större släktenas arter i 
grupper och mindre afdelningar. Arbetet är afsedt att utkomma 


2 


220 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


i omkring 75 häften å 1 Mark 20 pf. För den, som dock en- 
dast intresserar sig för vissa grupper, blir det tillfälle att köpa 
dem för sig, så att t. ex. dagfjärilarna utgöra ett helt för sig, 
nattflyen en annan del o. s. v. 

Chr. Aurivillius. 


ASSUUUU SUV 


GÅFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS 
BIBLIOTEK 
UNDER ÅREN 1890—1892. 


A. Från lärda sällskap eller förläggare i utbyte 
mot Entomologisk Tidskrift. 


1. Entomologiska Tidskrifter. 


BERLIN, Deutsche Entomologische Gesellschaft. Deutsche Entomologische Zeit- 
schrift. Jahrg. 1890—1892. 
, Entomologische Nachrichten. B. 16—18, 1890—1892. 


BRESLAU, Verein fir schlesische Insektenkunde. Zeitschrift fir Entomologie. 
Ser. 2, Heft. 15—17, 1890—2. ij 

BRUXELLES, Société Entomologique de Belgique. Annales Tom. 34-36, 
1890—1892. Memoires, I, 1892. 

CAEN, Société frangaise d'Entomologie. Revue d'Entomologie. Tom. 7—8, 
1888— 1889. 

CAMBRIDGE, Entomological Club. Psyche. Vol. 5, n:o 169—176 + index; 
Vol. 6, n:o 177—203. 1890—1892. 

FIRENZE, Societå Entomologica Italiana. Bulletino. Tom, 21: 3, 4, 1889; 
22; 1800 2370 3, 4, TOOL; 2411-353, 1892: 

GRAVENHAGE, 'De Nederlandsche Entomologische Vereeniging. «Tijdschrift 
voor Entomologie. Deel. 33—35, 1890—1892. 

GUBEN, Internationaler Entomologischer Verein, Entomologische Zeitschrift. 
Vol. 4—6, 1890—1892. 

LONDON, Entomological Society. Transactions. 1889—1891. 

— — The Entomologist's Record and Journal of Variation. Vol. 1—3, 
1890---1892. . 

— —, The Entomologist's Monthly Magazine. 2 Ser. Vol. 1—3, 1890—1892. 

PARIS, Société Entomologique de France, Bulletin, 1890—1892. 

ST, PETERSBURG, Societas Entomologica Rossica. Horx, Tom. 23—26, 
1889—1892. 

SCHAFFHAUSEN, Schweizerische Entomologische Gesellschaft. Mittheilungen. 
Vol. 8, n:o 4—10, 1890—1892. 

I 


É 


Ad 


GÅFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS BIBLIOTEK. 221 


STETTIN, Entomologischer Verein. Entomologische Zeitung. 'B. 50—53, 


1889---1892. 
TORONTO, Entomological Society of Ontario. Annual Report. 22—-23, 1891— 
1892. 


Tours, Le Frelon. Vol. 1—2, 1891—1892. 

WASHINGTON, Entomological Society. Proceedings. Vol. 1, 1884—9; 2: I, 
1891. 

WIEN, Wiener Entomologischer Verein.  Jahresbericht, 1, fir 1890: 2, fir 
1891. 

ZÖRICH, Internationaler Entomologen Verein. Societas Entomologica. Jahrg. 
5—7, 1890—1893. 


2. Allmänna tidskrifter. 


ÅNGERS, Société d'Etudes scientifiques. Bulletin 17—20, 1888—1891. 

AUGSBURG, Naturhistorischer Verein. Bericht, 30, 1890. 

BATAVIA, Koninklijke Natuurkundige Vereeniging. Natuurkundig Tijdschrift. 
Deel 49—51, 1890—1892. 

BoLoGNA, Accademia delle Scienze. Rendiconti, 1889—90. 

Bonn, Naturhistorischer Verein des preussischen Rheinlandes etc. Verhand- 
lungen. 47, 49, 40: I, 1890—1892: 

BOoRDEAUX, Société des Sciences physiques et naturelles. Mémoires, Ser. 3. 

Tom. 3: 2, 1887; 4—5, 1888—1889; Ser. 4, Tom. I, 1891. 

, Société Linnéenne. Actes. Ser. 5, Tom. 2—4, 1888—1891. 

BosTON, American Academy of Arts and Sciences. Proceedings. Ser. 2, Vol; 

16—18, 1889—1891. 

—, Society of Natural History. Proceedings. 24, 1890; 25: I, 2, 1891. 

BREMEN, Naturwissenschaftlicher Verein. Abhandlungen. B. 11, 1889; 12: 
I, 2, 1891—1892. 

BRUNN, Naturforschender Verein. Verhandlungen. 27—29, 1888-1891. 


BrRUSSEL, Academie royale des Sciences etc. Bulletin. Ser. 3, Tom, 17—21, 
1889—1891. Annuaire 56—57, 1890—1891. 

CALCUTTA, Asiatic Society of Bengal. Journal. Part. 2, Vol. 58: 3—5 + suppl. 
RANSSg: Vol 59 suppl. I, -2, 189060, 1905; OT: 1; 2,0I8025 

CARCASSONNE, Société d'Etudes scientifiques de I Aude. Bulletin. Tom. 3, 1892. 

CHUR, Naturforschende Gesellschaft Graubiändens. TJahresbericht. 35, 1892. 

CORDOBA, Academia Nacional de Ciencias. Boletin. Tom. 10: 4; 11: 4 (1892). 

DaANnziIG, Naturforschende Gesellschaft. Schriften. Ser. 2, B. 8: I und Fest- 
schrift, 1892. 

DENVER, Colorado Scientific Society. Proceedings. Vol. 3:3, 1890 and 4 
papers from 1892 and 2 from 1893. 

DorPaAT, Naturforschende Gesellschaft. Sitzungsberichte. B. 9: 1—3, 1889— 
1891. 

DRESDEN, Naturwissenschaftliche Gesellschaft Isis. Sitzungsberichte und Ab- 
handlungen. 1889:2; 1890-—-1891. 


2 


22 ' ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


FRANKFURT A, MAIN, Senckenbergische naturforschende Gesellschaft. Bericht. 
1886—1892. 

GENEVE, Société de Physique et d'Historie naturelle. Memoires. 29: 2, 
1886—7; 30: 2, 1889—1890; 31: I, 1890—1891 et Volume suppl. 
centennaire 1891. 

GENOVA, Museo Civico di Storia naturale. Annali. Ser. 2, Vol. 7—12, 
1889— 1892. 

GIESSEN, Oberhessische Gesellschaft fir Natur- und Heil-kunde. <Bericht. 
24—28, 1886—1892. 

Graz, Naturwissenschaftlicher Verein. Mittheilungen. Heft 26—27, 1889— 
1890. 

GREIFSWALD, Naturwissenschaftlicher Verein von N. Pommern und Riigen. 
Mittheilungen. 23, 1891. 

HALIFAX, Nova Scotian Institute of (Natural) Science. Proceedings and Trans- 
ACNHONS; — HErs I. VOL: fRdA, TO00; Ser 230 VOLK MISS 

HALLE A. S., Naturwissenschaftlicher Verein fir Sachsen und Thiringen, Zeit- 
schrift fir Naturwissenschaften, Ser. 5, B. 1—3, 1890—1892. 

HALLE, K. Leop. Carol. Deutsche Akademie der Naturforscher,. Nova Acta. 
54: 4, 5: 

HELSINGFORS, Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica. Acta. 5: 1a, 2; 6—7, 
1889—1890. Meddelanden. Häft. 16—17, 1888—1892. 

INNSBRUCK, Naturwissenschaftlich-medizinischer Verein. Berichte. 19, 1891. 

leca, , Ferdinandeum, Zeitschrift. Ser. 3, Heft.. 36, 1892. 

ITHACA, Cornell University. College of Agriculture, — Bulletin of the Agricul- 
tural Experiment Station. N:o 11, 1889; 35—46, 1891—1892. 

KasseEL, Verein fir Naturkunde. Bericht, 36—38, 1891—1892. 

KIEL, Naturwissenschaftlicher Verein fir Schleswig-Holstein. Schriften. B, 2: 2, 
1877; 3—7, 1878—1889; 8—9, 1890—1891. 

KINGSTON, Institute of Jamaica. Journal. Vol. 1: I—5, 1891—1893. 

KÖNIGSBERG, Physikalisch-Oekonomische Gesellschaft. Schriften. Jahrg. 30—32, 
1889—1891. 

KRISTIANIA, K. Universitets Biblioteket. Nyt Magazin for Naturvidenskaberne. 
BSTN fö00R 32:08 KSO 

LAUSANNE, Société Vaudoise des Sciences naturelles. Bulletin. N:o 101—104, 
1890—1891; N:o 106—109, 1892. 

LEIPZIG, K. Sächsische Gesellschaft der Wissenschaften. Berichte iiber die 
Verhandlungen der math.-phys. Classe. 1890, 1891; 1892: 1—3. 

LIEÉGE, Société Royale des Sciences. Memoires. T. 16, 1890; 17: 1892. 

LINCOLN, Nebraska Academy of Sciences. Publications. 2, 1892. 


, 


— > University of Nebraska. Departement of Entomology. Special Bulletin. 
N:o I, 1891. 
, Nebraska State Horticultural Society. Report of the Entomologist 
for 1890—1891. 
, Nebraska State Board of Agriculture. Report of the Entomologist 1891. 
—  — , Agricultural Experiment Station. Bulletin 14, 1890. 


5 
J 


GÅFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS BIBLIOTEK. 223 


LUXEMBOURG, Institut Royal Grand-Ducal. Publications 21, 1891. 
, Verein Luxemburger Naturfreunde. Fauna. Jahrg. 1891; 1892: 1,2. 


LYON, Société Linnéenne. Annales. Tom. 32—37, 1885—1890. 

MapRrIiD, Real Academia de Ciencias. Memorias 15, 1890—1891, 

, Sociedad Espanola de Historia natural. Anales Tom, 18: 3, 1889; 
19, 1890. 


MERIDEN, The Meriden Scientific Association. Proceedings and Transactions. 
Vol. 4, 1889— 1890. 

MINNEAPOLIS, The Geological and Natural History Survey of Minnesota. 
Annual Report 17, 1889; 19, 1892. Bulletin 5, 1889. 

MODENA, Societå dei Naturalisti. Atti. 9, 1890; 10, 1891; 11: I—3, 1892. 

Moscou, Société Imperiale des Naturalistes. Nouv. Memoirés 15:56, Bulletin 
Sert2. Tom. 3: 4, 1880; 4,.1800; 5, 1801: Or I-—=3, 1892. 

NaPoLIr, Societa Reale delle Scienze. Rendiconti. Ser. 2, Vol. 3: 7—12, 1889; 
AS F2. 1890;15, 1801; 6, 1892. 

NEw HAVEN, Connecticut Academy of Art and Sciences. Transactions 8: 1, 
1890. 

NEW YorK, American Museum of Natural History, Bulletin Vol. 2: 3, 4, 
1889—1890; Vol. 3: I—2, 1890—1891. 


, New York Academy of Sciences. Annals. Vol, 5: I—2 + extra n:o 

I1—3, 1889—1891; Vol. 6: 1—6, 1891— 1892. 

NiMEs, Société d'Etude des Sciences naturelles de Nimes. Bulletin. Année 
20: 1—3, 1892. 

ODESSA, Société des Naturalistes de la Nouvelle Russie. Sapiski 15, 1890; 
KÖN T80T:-E73 NE, 1802; 

PALERMO, Reale Accademia Palermitana delle Scienze € Lettere. Bullettino. 
/ATS005-0: 1-3; P30I5 Or 1-3, 1892: 

ParIs, Société Philomatique. Bulletin. Ser. 7, Tom, 5—12, 1880—1888; 
Ser. 8, Tom. 1—4, 1889—1892. 

PHILADELPHIA, Academy of Natural Sciences, Proceedings, 1888: 2, 3; 
1889—1891; 1892: 1, 2. 

PrRaG, Gesellschaft der Wissenschaften. Jahresberichte 1890. BSitzungsberichte 


1890. 
PRESBURG, Verein fir Natur- und Heilkunde. Verhandlungen. Ser. 2, Heft. 7, 
1887—91. 


RaLEIGH, Elisha Mitchell Scientific Society. Journal. 6: 2, 1889; 7—38, 
1890—91; 9: I, 1892. 

RiGA, Naturforscher Verein. Korrespondenzblatt. 32—35, 1889—1892. 

REGENSBURG, Naturwissenschaftlicher Verein. Berichte. 3, 1890—1. 

ROCHESTER, Academy of Science. Proceedings. Vol. 1: I, 1890; 2, 1891. 

RoMa, Societå Romana per gli Studi Zoologici. Bolletino. 1, 1892. 


, R. Accademia dei Lincei. Transunti. Ser. 4, Vol. 6—7, 1890—91. 
Sek. 5; MOI. 1802; 

ST. Louis, Academy of Science. Transactions. Vol. 5: 3, 4, 1888—91; 
GULT KOg25 


224 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


SALEM, Essex Institute. Bulletin. 21, 1889; 22, 1890. 
SAN FRANSISCO, California Academy of Sciences. Bulletin, Ser, 2, Vol, 1—2, 
1888—9; 3: I, 1891. — Occasional Papers. 1, 2, 1890. 


STAVANGER, Stavanger Museum. Aarsberetning for 1890—1891. 

SYDNEY, Linnean Society of New South Wales. Proceedings. Ser. 2, Vol. 
4: 3, 4, 1889; 5—6, 1890—91, 

TOPEKA, Kansas Academy of Science. Transactions 11, 1887—38. 

TouLousE, Société d' Historie Naturelle, Bulletin. Année 22: 2—4, 1888; 
23—25, 1889—-91. 

PRENTON, New Yersey Natural History Society. Journal. Vol. 2: 2, 1891. 

TROMSÖ, Tromsö Museum. <Aarsberetning for 1889. Aarshefter 13—14, 
1890—91. 

WASHINGTON, Smithsonian Institution. Annual Report f. 1886—1889; 1890: 1. 

WIEN, Verein zur Verbreitung naturwissenschaftliche Kenntnisse. Schriften. B. 

29—31, 1889— 1891, 

, Zoologisch-botanische Gesellschaft. Verhandlungen B. 39—42, 1889— 

1892 


— , K. K. Naturhistorisches Hofmuseum. Annalen, 5—7, 1890—92. 
WIESBADEN, Verein fir Naturkunde in Nassau, Jahrbicher. 45, 1892. 
(Forts.) 


Hos Entomologiska Föreningen finnes till salu: 


Alfabetiskt Register till Entomologisk Tidskrift 
T==— 10, 1000-11 00 0a nrersisssybores RE Kr 
Faflosna. 1—3 till årg: 4: (1883) öfversänsekter 
från Novaja Semlia; för medlemmar pre 


för allmänheten): "oa 4.— 

Entomol. Latinsk-Svensk Ordbok af CLAEs GRILL 2.— 
Uppsatser i praktisk entomologi, med statsbidrag 
utgifnarxat Ents Föreningen 1 Stockholm 

(1891): Med färglagd tafla (Hvetemyggan). 1.25 

II. (1892). Med färglagd tafla (Kornflugan). 1.25 

II: (1893). Med" färglagd tafla (Grastyet some: 
REuTER, O. M., Finlands och den skandinaviska 

halföns: Flemiptera, FHeteröpteras dee 
HOLMGREN, A. E. & AURIVILLIUS, CHR., Insecta . .. 
in insulis Waigatsch et Novaja Semlia anno 


187 5. 'collectar abuse: ehe Ae fe 


- Do 
ln] 


Eintomologisk Tidskrift Årg. 14 1893. TA 


SvenLampa & A. Ekblom del. Central-Tryckeriet, Stockholm. 
Cräsflyet (Charaeas Graminis L) 


LM 


Vv 


(ER 


- Entomologisk Tidskrift 


Central-Tryckeriet, Stockholm. 


Årg. 14. 1893. 


HI Schölt del Av Ekblom fi. 


225 


INDBERETNING OM EN I DET SYDLIGE NORGE 
" FORETAGEN ENTOMOLOGISK REISE 
SOMMEREN 1891. 


VED 


Cand. phil: H. KIZER. 


For at indsamle aarevingede insekter foretog jeg med sti- 
pendium at det RATHKESKE legat en reise i det sydlige Norge 
sommeren 1891. 

Jeg havde specielt til hensigt at indsamle phytophage Hy- 
menoptrer, en gruppe, hvis udbredelse her i landet er forholdsvis 
lidet kjendt. Jeg agtede ogsaa at indsamle andre sorter aarevin- 
ger, saasom Bombi, Ichneumonide etc. Heri hindredes jeg 
imidlertid i en vesentlig grad, da indfangsten og behandlingen af 
bladvepselarverne optog min meste tid. Desuden var sommeren 
yderst regnfuld i det söndenfjeldske, hvilket betydelig hemmede 
insektfangsten. 

Min plan var at tilbringe en 14 dages tid i trakterne om- 
kring Risör, hvor jeg haabede at finde endel sydlige insektformer, 
der muligens ikke optreder lenger oppe i landet. Paa Hvalöerne 
havde jeg det foregaaende aar fundet endel sjeldne Lophyrus- 
arter, og jeg ventede derfor ogsaa i de store skovtrakter omkring 
Risör at gjöre endel fund. Men ogsaa mange andre interessante 
insektformer mentes at kunne paatreffes i disse forholdsvis lidet 
"undersögte egne. De oven omtalte bladvepse indsamles dog lettest 
som larver i aug. maaned. Jeg agtede derfor först at besöge et 
par andre trakter, der begge med hensyn til flora og fauna hörer 
til de rigeste i vort land, nemlig Jarlsberg og Dovre. 

Men först skal jeg tillade mig at omtale en reise, som jeg 
foretog i fölge med hr konservator W. M. SCHÖYEN. Reisen 


Entomol. Tidskr. Årg. 24, HH 4 (18903): — I 15 


226 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


gjaldt trakterne om Vikersund, hvor vi opholdt os et par dage i 
begyndelsen af juni. Begunstigede af tört veir gjorde vi daglig 
excursioner omkring elven samt op over aasen paa östre bred, 
saa langt de opdyrkede flekker vexlede med smaabirk og silje 
langs bekkene. Endnu lenger op gik oren, i det en hel bestand 
af dette lövtre paatreffes oppe i naaleskoven. Orens stadige 
ledsager Vematus ventralis HART. svermede her i massevis. Af 
larver toges en mengde specielt af slegten Nematus. Af blad- 
vepse noteredes fölgende: MNematus Kirbyi Dem., N. ventralis 
Hart., NV. wviduatus ZETT., Emphytus grossularie Kiuvc., E. 
tener FAuL., Blennocampa geniculata Hart., Bl. pusilla Kruc., 
Selandria temporalis Tus., Pecilosoma submutica Tus., Peri- 
neura excisa Tus., Dolerus palmatus Kuuvc., D. palustris KLuG., 
D. cenchris HART., -— 1 alt 13 arter, hvoraf 1 ny for faunaen, 
nemlig Bl. geniculata FAR. 

Den 18:de juni afreiste jeg fra Kristiania til Aasgaardstrand. 
I nerheden af Augedal station findes en frodig skov af ung bög, 
hvor en art bladminerer optraadte i mangde, desverre lykkedes 
det mig ei at klekke den. Formodentlig Örchestes fagi. Selve 
smaaskoven fremböd dog lidet af interesse. Paa bög lever ogsaa 
serdeles faa larver. Til gjengjeld herjes siljebuskene paa en efter- 
trykkelig maade. Langs en liden bek paa skjermplanter og lavt 
buskads toges Tenthredo mesomela Lin. i mengde, ligesaa nogle 
expl. af Nem. ventralis Hart. De fölgende dage foretoges flere 
lengre eller kortere excursioner, saaledes til Slagen, en indelukket, 
venlig dal med en blank elv og flere merkelige, isoleret belig- 
gende fjeldknauser. Ligesaa foretoges en excursion til Jarlsberg 
herregaard. Paa sydsiden af Jarlsberg park er der et vildnis, 
med en me&engde forskjellige slags vexter, hvor jeg ventede en 
rig fangst, men det blev n&esten udelukkende siljebuskene, der 
fremböd noget af interesse. I de vidstrakte marskenge, der breder 
sig i bunden af Tönsberg fjord, toges nogle Dolerus-larver. Af 
fuldt udviklede bladvepse toges i Jarlsberg i tiden fra d. 18 
til d. 24 juni fölgende: Cladius difformis PANz., Nem. ventralis 
HarTt., Bl. fuscipennis FaLrL., Bl. albipes Kuuc., Bl. geniculata 
Hart., Zax. glabratus FAuL., Macrophya neglecta KruuvGc., M. 
I12-punctata TiN., M. ribis Kruuc., M. albicincta KuvG., ÅAllan- 
thus nothus KrvuG., Perineura brevispina Tus., P. sordida Ki.ue., 


2 


KLER: ENTOM. RESA I NORGE 1891. 227 


Pulateralis FALL. P. virid:s LiN., P. scalaris KLuG., Tenthredo 
REsomela LIN, fl atra” LiN., Dolerus:' palustris. KiuG.,  D- 
cenckAris HART., D. lateritius KLuG. — altsaa 21 arter blad- 
vepse, hvoraf en ny for faunaen. 

Den 7:de juli rfeiste jeg til Jerkin paa Doövre; hvor jeg til 
bragte nogle uger. Bergarten i Foldalen og de midterste trakter 
af Dovrefjeld er efter prof. KJERULFS geologiske kart Throndhjems- 
og Röraasskifer med et glacialt og postglacialt overdekke langs 
Folla. Vegetationen er som bekjendt rig og insektfaunaen eien- 
dommelig, men af bladvepse fandtes paa denne tid faa. Dog 
toges endel, saaledes TY. balteata Kuuc., og T. olivacea KLucG. 
paa de frodige enge i Foldalen mellem Follas bugtede löb. Her 
er ofte en mangfoldighed af evjer og mere eller mindre udtörrede 
elvelejer, der udstykker dalbunden i öer og halvöer. Ufrugtbare 
flader bevoxede med dvergbirk og ener i tuer aflöses af ager og 
eng samt havnehager med aabent buskads og et rigt blomsterflor 
paa de gresbevoxede aabninger. Her er et rigt insektliv. Blandt 
andet toges Tentliredo picta KLuG., ny for faunaen. Af larver 
toges en me&ngde i Foldalen og paa Dovre, iser paa fladerne 
nedenfor TJerkin, hvor store, tildels fugtige strekninger er be- 
voxede med krat og birkeskov. Lengre ude optreder dvergbirk 
og ener i tuer med en enkelt birk indiblandt. Terrainet blir 
mer og mer sumpigt, indtil man lengst ude kommer til et tjern 
med sorte, nögne bredder, det er den bundlöse hengedynd. Paa 
disse flader gjorde jeg min rigeste fangst af larver, iser paa salix, 
birk, dvergbirk og i gres. Oppe under Jerkinhö voxer endel 
lave aspeskud, hvorpaa fandtes bladvepselarver, maaske JV. umbri- 
pennis EvERSM. Paa salixbuskenes blade observeredes en m&engde 
galdannelser, foraarsagede af bladvepse, formodentlig /Vesu. ischno- 
cerus Tus. og viminalis CAM., samt ogsaa mange foraarsagede af 
andre insekter. 

Paa Dovre indsamledes 1 midten og slutningen af juli fölgende 
bladvepse: Cladius padi LiN., Nem. fraxinz HaArt., NV. puncti- 
ceps Tus., NV. mollis HARrRTtT., NV. Kirbyi DBM., NV. rufescens HART., 
N. striatus Hart., N. papillosus DE GEER., N. brevivalvis Tus., 
N. virescens Hart., N. valisnierz HARrRt., N. dolichurus TBEs., 
N. saliceti FALL., Emph. carpini HART., Eriocampa adumbrata 
Tus., Per. punctulata Kivc., T. olivacea Krvc., T. ignobilis 


2 
J 


220 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Kruc., T. balteata Kruc., T. picta Krvc., Doll. palustris. KLuG., 
Lyda pallipes ZErt., L. nemoralis Lin., ialt 23 arter, Hvoraf 
4 nye for faunaen. 

D. 18 aug. tiltraadtes den egentlige reise, nemlig til Öster- 
risör. Desverre var veiret yderst uheldigt, thi det regnede hver 
dag i de 11 dage jeg opholdt mig i Nedenes. Dog lod larverne 
sig godt indsamle. Bergarten i det svdlige Nedenes er grund- 
fjeld, der i forbindelse med et mildt klima betinger en rig vege- 
tation. Langs veiene og opover knauserne slynger sig de fro- 
dige björneberranker. Ask og eg optreder af og til i mindre, 
sluttet bestand, egen undertiden 'som lavt krat. Naaleskoven gjör 
sig dog gjeldende overalt og det er mest flekkevis, at egnen er 
opdyrket, medens de talrige vand, elve og havbugter gir tragten 
et yderst vexlende preg. Mine undersögelser gjaldt fornemmelig 
naaleskoven, og det viste sig ogsaa, at de unge trer af og til 
var serdeles angrebne af larver. Det var dog blot Lopkyrus 
pin LiN., der optraadte i masse, saa man endog paa afstand 
opdagede de store gule larvehobe i grenhjörnerne. ÅL. frutetorum 
var heller ikke ”sjelden;y dog forekom den blot enkeltvistoepe 
övrige arter var meget sjeldne og toges blot i nogle faa expl. 
Af Lophyraus-arter toges i Nedenes fölgende: L. pini LIN., L. 
frutetorum KruvG., L. pallipes FALi.., £ sipmiles. KruG. abe 
207rum KLUG., hvoraf de 2 sidstnevnte nye for faunaen. 

Desuden toges enkelte fuldt udviklede bladvepse, samt mange 
larver paa birk, pil, asp, ask og i gres. Bladminerere fandtes 
1 eg, birk og asp. Serdeles faa af disse larver bragtes dog til 
forpupning og udklekning. 

Mine bestrebelser denne sommer maa i flere henseender 
betragtes som mislykkede. Specielt hvad larverne angaar. Jeg 
indsamlede saaledes flere hundrede larver, hvoraf det ikke lykke- 
des at bringe flere end c:a 100 til forpupning; deraf udklekke- 
des neste vaar c:a 50 stykker, nvoraf 30 exp Lips 
Grunden til dette daarlige resultat maa for en stor del söges i 
det besverlige og langvarige arbeide med at behandle saa mange 
larver specielt paa reiser, og naar hver art og varietet skal vare 
isoleret for at kunne iagttages under udviklingen, samt for at 
man ved udklekningen skal faa fuld vished for, hvilken art det 


er man, han fot Stöt 


a 


rat 


ade a 


ARN 


"VR SAR tv 


f 
0 


Rån 


KLER: ENTOM. RESA I NORGE 18901. 22 


De galdannende og minerende larver er nesten umulig at ud- 
klekke. Af de sidstrevnte forsögte jeg med at fodre nogle birk- 
minerere. Larven maa da, naar det afplukkede blad efter nogle 
dages henliggen er bleven tört, bringes over i et andet udmineret 
blad ind mellem over- og underhuden, hvor den da i regelen 
strax giver sig ivei med at fortere klorophyllen. Saaledes har 
jeg drevet det en tid, men altid er larverne tilslut kröbne uden 
mindste tegn til at ville forpuppe sig, hverken i jorden eller i 
bladet. Formodentlig er de ikke naaede fuld udvikling. Ander- 
ledes er det med de bladminerere, der forpupper sig inde i selve 
bladet. Saaledes med en aspminerer Phyllotoma ochropoda 
KruG.,(:), hvoraf jeg fandt larver baade i Jarlsberg og Nedenes, 
og den som er meget villig til at forpuppe sig. Den danner et 
cirkelrundt hylster. 

Nesten paa alleslags planter lever der phytophage Hyme- 
noptrer. Paa de forskjellige sorter pil og silje gjorde jeg hele 
sommeren igjennem en rig fangst af larver, saavel faa fod over 
havfladen, som oppe paa höifjeldet ved randen af den evige sne, 
hvor der vel er en kjendelig aftagen i arter, men til gjengjeld 
en forbausende me&ngde expl. En uendelighed af larver indsam- 
ledes paa or, birk, furu og i gres, enkelte ogsaa paa gran, dverg- 
birk, asp, ask og i blaaberslyng. Bladminerere bemerkedes paa 
birk, or, silje, bög og asp, galdannelser paa silje, asp, birk. 


FORTEGNELSE OVER PHYTOPHAGE HYMENOPTERA, INDSAMLEDE 
ELLER IAKTTAGNE VED VIKERSUND, I JARLSBERG, PAA 
DOVRE, VED RISÖR JUNI—AUG. 1891. 


Hylotoma LATR. 


1. H. rosarum Kiuc. Larver bemerkedes i talrig mengde 


ved Risör 1 slutningen af aug. 


5 


(SE 


un 


6. 


4 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 
Lophyrus KLucG. 


L. nemorum KuuG. Ny for faunaen. Af denne smukke 
og sjeldne bladveps toges 2 larver paa ung furu ved en 
myr i nerheden af skydsskiftet Sunde d. 21 aug. Larverne 
var fuldt udvoxne og c:a 3 cm. lange og 4 mm. tykke: 
Grundfarven var rödlig brun. Den ene var forsynet med 
talrige rynker fra ryggen nedover siderne. Mellem hver 
traché dunkle tverstriber. ”Tracheerne gule med en sort prik 
over. Bugen gulagtig. Hovedet: övre del brun, nedre gul- 
agtig, öimene sorte. Den anden larve havde 2 brune ryg- 
og 2' sidestriber. Bugen smudsgraagul. Hoved og bryst- 
födder sortagtige. De var saaledes noget forskjellige fra de 
larver; der omtales af HARTIG, pag. 117. 

Begge larver forpuppede sig i slutningen af aug. Co- 
conen er sort med löse trevler omkring, indi lys graagul. 
Den ene cocon leverede neste vaar et stort, smukt hunexpl. 
Af den anden kom der en snylter. 

L. frutetorum KrLuc. Temmelig mange lärver toges paa 
furu ved Risör i aug. De varierede: betydelig 1 kulör, spe- 
eielt. var rygstriberne af vexlender bredde: « blofs sriexpi 
udklekkedes, 2 2; I &A., Ligesaa toges en veps af denne 
art ved Risör i aug. 
L. pini LIN. En mengde larver observeredes hist og her 
ved Risör ultimo aug. Nesten alle indfangne larver le- 
verede vepse. | 
L. similis Hart. Ny for faunaen. Er ellers fundet i Sverige 
(Smaaland) og i Tydskland. I fölge THOMSON er det blot 
TAK, söm er fundet 1 Sverige Mine fexpliitasistsorkos 
Kirköshörer nermest til dar. 4. Faa fur togestsdesplaal 
denne sjeldne bladveps i nerheden af gaarden Braatene, 1 
mil fra Risör. Blot i expl. udklekkedes, en liden hun. Et 
expl. sattes paa spiritus, da denne: arts larver let lader sig 
adskille fra alle andre, medens vepsen er skuffende lig L. 
pini Tin. 
L. pallipes FALL. 2 larver toges ved Risör. De var röd- 
liggraa eller graaagtige iser under bugen og forsynede med 
en dunkel ryg- og d:o sidestribe. Hoved graabrunt. Den 
6 


SEE 


10. 


FS 


18. 
19. 
20: 
205 
22. 


AG 
SM 


KIER: ENTOM. RESA I NORGE 1891. 20 


ene cocon er hvidgraa, uldet, den anden rödgul. Neste 


vaar fremkom begge bladvepse 2 og I. 


Cladius Iruc. 


C.: difformis PaAnz. Jarlsberg og Risör 5 2 2 &. 
Ci padi” LINSSY2 hunnevkroges. ved. Jerkin: di 15. julifog 
NECRISOT d-k24- AUT: 


Leptocerus' HART. 


L. luridiventris FALL. En me&engde larver toges ved Risör. 
Tidligere har jeg fundet den overalt, hvor jeg har under- 


sögt oren. 
Nematus JURINE. 


N. fraxini Hart. Et lidet hunexpl. toges paa Jerkin d. 
18 juli. 

BESpuncticepsnöuRs. soJerkin d;, 15-11 göm exp. 

N. mollis Hart. Jerkin d. 12—15 juli 2, 3 expl. 

N. Kirbyi Dem. Han og hun toges i Jarlsberg d. 19 juni 
og ved Vikersund d. 9 d:o. Ligesaa toges 2 expl. paa Jer- 


.kinhö d. 11—-14 juli paa dvergbirk. 


Ny rafescens FART; - Jerkin dd: 15 JU Sj H exp 
N. striatus Hart. 2 hunner toges paa Dovre d. 15—+16 juli. 
N. viduatus ZeTrT. "Vikersund d. 9, 6. 9. Jarlsberg d. 23, 
GRP 2 expl: 
N: papillosus -DE GEER. 3. expli P & toges i Jarlsberg 
og paa Dovre, 
Nileroceus FALL. Jarlsberg og. Risör, 2 expl. 
N: brevivalvis Tus. Jerkin. 
N. virescens Hart. Jarlsberg og Jerkin. 
N. valisnieri HART. 
N. dolichurus Tuss. 
De to sidste toges paa Jerkin d. 14—153 juli, 1 hunexpl. 


af hver art. 
NStsprolttjenkm. 25, . 72. "9, 1vexpl. 
N. saliceti FALL. 5 hunner toges paa Jerkin. 


17 


N 
[SE 
N 


25. 


30. 
ST. 
32 


33: 


34. 


35: 


30: 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Athalia LEACH. 


A. ros& LIN. Han og hun toges i Jarlsberg d. 21 og 
23 juni. 


Phyllotoma FALL. 


P. ochropoda KLuG. Ny for faunaen. Hvor den er fundet 
ved. jeg ikke; Dog er vis paa, at jeg har tagetidenmnemn 
landet sommeren 1891.: Adskillige bladminerende larver 
fra Jarlsberg og Risör hörer formodentlig til denne art. De 
udklaekkedes desverre ikke. 

Dette expl. er en 2. I Smaalenene, fandt jeg lseledes 
en-Pu rI890. Bllerster dentundet ox Svenge: 


Emphytus Kruc. 


grossularie KLuG. Vikersund d. 10 juni &, 1 expl. 
carpini Hart. En hun toges paa Jerkin d. 11 julig 


fener KALL. vViIkersundidstrorjunt PEstexpE 


Blennocampa Harr. 


B: fuscipennis FALL: Jarlsberg: 23, OC ETreExpe 

B: albipes KLruc- Jarlsbereter rost PIrstexpi 

B. geniculata Harr. Ny for faunmaen. Vikersund dre 
juni &, I expl; Jaärlsbergid:s19- 23 JjUM ig Por 2c exp 
B. pusilla KruG: .Vikersund ro, Oo 


Eriocampa Harr. 

PE. Ccinxia THS. Jerkin 18) 7. & I expl) Nysforfanmmacns 
Selandria KLuc. 

SS. temporalis LHS Vikersundi gj omm Sm fespl 


Poecilosoma Dem. 


P: submutica PHS vVikersunerio, ös etKexp 
Mange larver toges ved Risör. 
8 


: 
Å 
i 
; 
ö 


SHI 


SS 
Be 


KIZER: ENTOM. RESA I NORGE 1891. 20 


[SS 
[CE 


Taxonus Harr. 


eeSslabratust FALL” Jarlsberec 24, 07 oh. 1 expl 


Macrophya DB. 


Mösneglecta-KLuG.. . Jarlsberg 22,.0. cf I expl. 
Ni rospunctata. LIN. Jaxlsberg: 24; 63 &, I expl 
WESfibis KruCk fjarlsberg 21, 6: 9, I exp. 
WiWalbicineta KLUS. —Jjarlsberg 22, 05 2 mm exp. 


Allanthus JURINE. 
VARinothus: KLUG)X Jarlsberg 24; Om: of P5 20Cxpls 


Perineura HAR. 


ExCISa LAS NVäkersund 10; Or exp 
Sofdida KEUC: jarlsperg 24, 0. II exp 
Kpgevispina |HnaS: - Jarlsperg:. 10--24, 0. oot-pylor expl. 
lateralis Fann. Vikersund og Jarlsberg, juni, 3 expl. 
Sölitaria, SCHRANE. - Jarlsberg 23, 0. &, rjexpl 
MifidiSst PRINS sJarnlsbero 245 OO. vo se; för exp 
Punctulatar KLUG:. Jerk, r2= 22 ca gr PRTORCKplE 


SCANS KEVUGT  Jarlsberon24, 00 oP, Iexpls 


rd rg a tg rg ta kg 


Tenthredo Lin. 


T. mesomela LIN. Jarlsberg 19—23, 6. 2. Mange expl. 
T. olivacea KirucG. Ny for faunaen. 2 hanner toges paa 
Jerkin d. 14—19 juli. Ellers er den fundet i Sverige. 
Hikatfa rn. Jarlsberg di 22 juni thunexpl 

T. ignobilis Kuuc. Ny for faunaen. En han toges paa 
Werkantdi 7 juli: 

Anm. I min fortegnelse over nogle for Norges fauna 
nye arter af phytophage  Hymenoptera 1 -»Ent. Tid- 
skrift» er den anmeldt som - Z. moniliata KruG. Efter 
CAMERON synes det ogsaa, at dette expl. maa vere ZI. mo- 
nliata KuLuc. Efter THOMSON maa dog I. ignobilis fore- 
trekkes, ' 


234 t ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893: 


T. balteata Kruc.  Jörkin me2==14, 7. «9; 2fexple 
56. T. picta KLuG. Ny för faunaen. Omidet virkelig eridenne 
art, er höist tvivlsomt. Muligens er det blot en varietet af 
Perineura viridis Tin. Den kan maaske bedst beskrives 
ved fölgende udtryk: Pallide virescenti-flava, frontis et 
mesonoti maculis magnis nigris, abdomine vitta lata dor- 
sali concolore. Species antennis subtus tarsisque latis nigris 
mox discedens. Alis nervo transverso-marginali haud 
= interstitiali.  Antennis longiusculis. Pectus lateribus striga 
nigra distincta. Pedibus nigro lineatis tarsisque anterio- 
ribus nigroannulatis. 
"Et hunexpl. toges i Foldalen d. 9 juli. 


Dolerus LEACH. 


D. palmatus KunuG. Vikersund d. 10 juni, je hunexpl. 
58. D. palustris Kruc.  Vikers,, Jerkin, Jarlsb. junissJub ene: 
10 expl. 

DE pratensis, LINs- ViIkersund ro si60 ee, exp 
60.D:. lateritius KLUG. .Jarnlsberg mO, Os SP REX Dp 

D. chenchris Hart. Vikersund, Jarlsberg, juni, £ 2, 8 expl. 


Lyda FAEBR. 


62... L..nemoralis LIN; - Foldalen sd:100) WIR e, esp 
63. 1. pallipes ZETT: Jerkinsgd:trönnun up rsexpi. 


Geotrupes Typhoeus LIN. åter funnen i Sverige. Post- 
expeditören, herr B. VARENIUS meddelar, att denna skalbagge 
blifvit funnen under spillning vid Engelholm. Någon annan upp- 
gift rörande dess förekomst hos oss, än den GYLLENHAL lämnar 
i sin Faana Suecica, torde vi ej äga. Han sager, atsarien 
påträffats i södra Sverige af DE GEER och FALLÉN. 


SBI 


10 


N 
[SE 
in 


EITTERATUR: 


Alfred Möller: Die Pilzgärten einiger sidamerikanischer 
Amesen så Mit. 7 (Pafeln. und:-4 Holzschnitten; im Text; "Jena. 
Verlag von G. FISCHER 1893. 

Naturforskare och äfven andra resande, som besökt södra 
Amerika, hafva sedan lång tid tillbaka med förvåning omtalat 
de därstädes allmänt bekanta så kallade »parasollmyrorna». Dessa 
myror vandra i stora skaror på sina vägar, bärande mellan kä- 
karna upprätt riktade bladstycken, hvilka de utskurit från trädens 
och plantornas blad och nu på detta sätt transportera till sitt 
näste. Stundom bära de äfven ett stycke af ett bladskaft eller 
dylikt, och bördorna kunna någon gång vara nära tiodubbelt 
tyngte än de små bärarna själfva. I motsatt riktning draga åter 
talrika individer utan last från nästet till de träd eller växter, 
hvilka utsetts i och för plundringen och hvilka ofta ligga på flera 
hundra meters afstånd. Andra åter löpa af och an på vägen 
utan någon bestämd riktning, men om man rubbar eller skadar 
chausséen, som stundom öfverbygges i form af en tunnel, finner 
man snart, att dessa individers särskilda uppgift är att genast 
iståndsätta det skadade. i 

Till följd af sina egendomliga bördor ——- de i luften upprätt 
burna bladstyckena —- hafva dessa myror erhållit sitt namn 
»parasollmyror». På afstånd förete de det egendomliga skåde- 
spelet af en otalig mängd vandrande bladstycken, i det myrorna 
nästan helt och hållet döljas af dessa. 

Länge har man sväfvat 1 okunnighet om ändamålet med 
insläpandet i bona af denna oerhörda bladmängd. Och icke 
ringa uppseende, blandadt med tvifvel och misstro, väckte den 
tolkning häraf, som år 1874 gafs af den engelske naturforskaren 


I 


2300 LA ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


THOMAS BELT i hans intressanta bok »The Naturalist in Nica- 
ragua». Man kände då icke ännu LINCECUMS och Mc CooKSs 
märkvärdiga upptäckter om den så kallade åkerbrukande myran 
1 Nord Amerika. 

Bert undersökte nämligen åtskilliga bon, men fann i intet 
enda någon större mängd blad. Däremot fann han, att de olika 
kamrarna i det underjordiska nästet, hvilka ofta voro stora som 
ett människohufvud, till ”/+ voro fyllda af en brunprickig, flockig, 
rätt och löst hophängande massa af svampartadt utseende. I 
denna funnos larver, puppor och talrika små myror, hvilka aldrig 
deltogo i bladbärandet. Vid undersökning befanns massan bestå 
af fint sönderdelade, vissnade bladbitar, som öfvervuxits och sam- 
manbundits af ett hvitt, i alla riktningar filtartadt, grenigt svamp- 
mycel. Då boet skadades eller förstördes, visade myrorna sig 
lika måna om att rädda bitarne af detta ämne, som sina larver 
och puppor. «BELT antog därför, att myrorna lefde af svamp- 
myceliet, och att bladen infördes i boet endast för att tjäna till 
svampväfnadens framalstrande. Boet stod nämligen med talrika 
rör i förbindelse med luften och genom dessa rörs omsorgsfulla 


öppnande och slutande bemödade sig myrorna synbarligen att' 


underhålla en jämn temperatur och fuktighet i boet, gynnsam för 
deras svampkulturer. Att de aldrig åto själfva bladen, därom 
öfvertygade sig BELT. Ty i närheten af de bebodda kamrarna 
fann han andra, fyllda med resterna af blad, hvilka utsugits af 
svampen, till hvars näring de tjänat. Myrorna äro, enligt BELTS 
förmodan, i själfva värket svampodlare och svampätare. 

En tysk mykolog, ALFRED MÖLLER, Mar under de senaste 
åren ägnat detta intressanta ämne en ingående undersökning och 
i ett detta år utkommet, 127 pag. digert och med många afbild- 
ningar försedt arbete, »Die Pilzgärten einiger sädamerikanischer 
Ameisen>, offentliggjort resultatet af sina forskningar och därmed 
lämnat ytterligare ett högst anmärkningsvärdt bidrag till myrornas 


underbara biologi !. 


! Arbetet utgör sjette häftet af den förtjänstfulla serien »Botanische Mit- 
theilungen aus den -Tropen». Det tredje häftet (1888) upptages af ett för zoo- 
loger och botanister icke mindre intressant arbete, »Die Wechselbeziehungen 
zwischen Pflanzen und Ameisen> af prof. dr A. F. W. SCHIMPER, 


2 


- 


STIRNRE  EA 


MSS VI BYN Vg FP 


REUTER: LITTERATUR. JENNORN 


Han har i Blumenau i Brasilien undersökt talrika bon till- 
hörande fyra olika arter bladskärande myror af släktet Arta. En 
arts bon påminde mycket om de af BeErr beskrifna och bestodo 
af talrika i jorden utgräfda, med gångar förenade kamrar, i hvilka 
svampodlingarna bedrifvas. De öfriga arternas nästen däremot 
lågo tämligen flackt under jordytan 1 naturliga gropar och hålor, 
hvilka tillbörligen utvidgats och hvilka ofvantill täckts af torra 
blad. I dessa hålor bilda svampodlingarna ett enda samman- 
hängande lager, som stundom kan uppnå en längd af ett par 
meter. Så väl hos dessa arter som hos den först nämnda, stå 
svampodlingarna fulikomligt fria i kamrarna eller i hålan, utan 
att beröra väggarna eller det skyddande taket. Hos alla arterna 
hafva de samma utseende och beskaffenhet. Och öfverallt i den 
lösa svampväfnaden finnas talrika larver, puppor och små myror. 

MÖLLER har observerat myrorna och deras bon så väl ute 
i naturen, som i fångenskap, och gjort svampodlingarna till före- 
mål för ett långvarigt och ytterst noggrant studium. 

Myror, lagda tillsamman i skålar med de afskurna blad- 
styckena, åto aldrig af dem, äfven om de i flere dagar nödgades 
undvara föda. BeELTs uppgift att bladen icke släpades till bona 
såsom näring är härigenom bekräftad. 

Myror, satta i kärl tillsamman med bitar af svampodlingarna, 
börja genast att sammanföra och sorgfälligt återuppbygga dem, 
ytterst noggrant rensande dem från hvarje jordbit, hvarje föro- 
rening, som råkat falla bland dem. Därpå sörja de för ljusets 
utestängande genom att öfverdraga genomskinliga väggytor med 
för handen varande material. Efter några dagar biir detta skyd- 
dande vägglager allt tjockare, svampodlingen åter minskas allt 
mer och mer. Såsom redan BELT anförde, består nämligen denna 
odling af det hvita svampmyceliet och i detta liggande helt små 
bladbitar, som utgöra myceliets näring. Men allt efter som dessa 
utsugits, borttagas de af myrorna och aflagras vid väggytorna. 

För att svampkulturen skall underhållas, är det därför nödigt 
att densamma ständigt förses med ny näring. Den måste med 
ens liksom gödslas genom tillsats af nya bladdelar. Detta äger 
äfven stundligen rum ute i naturen. 

Hvarje af de bladskärande myrorna uppträder med tre olika 
slags individer: stora, medeistora och små. De stora individerna, 


3 


238 oo ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


utföra bladskärningen ute på fältet och transporten af bladstyc- 
kena. De medelstora mottaga dessa i boet och bearbeta dem 
där i och för svampgödslingen. 

MÖLLER har sett huru de af honom fängslade myrorna i detta 
fall bete sig. Först sönderskära de ytterligare de mottagna blad- 
styckena i talrika små skifvor och fortfara härmed ända tills det 
återstående stycket icke är större än deras hufvud. De affallna 
styckena upptagas af andra individer. 
> Dessa små bladbitar tuggas och knådas ytterligare mellan 
käkarna och framfötterna på det sorgfälligaste, tills de bilda en 
liten mjuk kula. Ofta åtgår till detta arbete för hvarje myra en 
kvarts timmes tid. Då den lilla klumpen nu en gång är färdig, 
infogas den af myran på något lämpligt ställe i svampkakan. 
Och dennas fina svamptrådar intränga, såsom MÖLLER funnit, med 
en - anmärkningsvärd lätthet i-den på detta sätt omsorgsfullt för- 
beredda näringen. 

Undersöker man svampkulturerna mikroskopiskt, finner man 
att de bestå af talrika sammanväfda fina trådar, hyfer, hvilka 
allmänt i de yttre lagren i sina fria ändar äro kulformigt an- 
svällda, bildande hvad MÖLLER kallar myrornas kålrabbihufvuden. 
Dessa äro redan för blotta ögat synliga såsom små hvita punkter 
i myceliet och saknas icke i någon enda af Å££fa-arternas svamp- 
odlingar. Genom talrika försök har MÖLLER bevisat, att de ut- 
göra myrornas hufvudsakligaste, om icke enda näring. 

Dessa bildningar äro de enda, man kan upptäcka vid under- 
sökningen af svampmyceliet. I svampkulturerna finner man 
däremot aldrig någon konidiebildning, icke ens minsta spår däraf, 
lika litet som något främmande mycel bland dessa kålrabbi bil- 
dande trådar. 

Om man föreställer sig den väg, bladtransportörerna hafva 
att tillryggalägga öfver fältet, förr än de nå nästet, måste denna 
odlingens fullkomliga renhet förefalla nästan oförklarlig. Blad- 
styckena bäras visserligen upprätt, men intet kan hindra, att de 
otaliga gånger strykas mot längs marken utbredda, såväl anima- 
liska som vegetabiliska kvarlämningar och från dem upptaga tal- 
rika bakterier, sporer och svamptrådar af alla slag, hvaribland 
säkert sporer af de allmännaste mögelsvamparna. För dessas 
vidare utveckling kan icke gärna finnas en lämpligare plats, än 


4 


SEE 


REUTER: LITTTERATUR. 239 


i myrornas bo med dess ständigt jämna, tempererade fuktighet, 
dess skydd mot torkande solstrålar och dess rikedom på närings- 
ämnen. Det synes alldeles oundvikligt, att nästet snart skulle 
förvandlas i ett ogenomträngligt virrvarr af åtskilliga främmande 
svampmycel. Och dock finnes här myceliet uteslutande af en 
och samma svampart, ej ett spår af annat. Äfven då MÖLLER 
öfverförde detta i näringslösningar, erhöll han däraf i mer än 
tvåhundra fall fullkomligt rena knlturer, icke ens förorenade af 
några bakterier! 

Enhvar, som försökt sig på dylik artificiel kultur af mycel- 
stycken eller konidier, tagna i fria naturen, känner nogsamt huru 
det är nästan omöjligt att på detta sätt erhålla rena kulturer. 
Bakterier och vanliga mögelsvampar kväfva i de allra flesta fall 
inom kort den svamp, man vill odla. 

Den enda förklaringen af den utomordentliga renheten i de 
bladskärande myrornas svampkulturer är en ständigt fortgående 
verksamhet hos myrorna, ett oafbrutet rensningsarbete. Och 
MÖLLER har lyckats genom flera försök uppvisa, att detta arbete 
förrättas af det minsta slaget individer i nästet. Under det de 
största ditsläpa bladstyckena, de medelstora vidare preparera dem 
och uppbygga själfva svampodlingen, lämnas åter dess vidare vård 
och omsorgsfulla renhållning åt de minsta bland boets invånare, 
hvilka äro nog små att kunna tränga in 1 odlingens minsta vrår 
och skrymslen. 

Det är ganska lätt att äfvertyga sig om betydelsen af dessa 
myrors verksamhet genom att helt och hållet befria svampod- 
lingarna från myrorna och låta dem därefter fritt utveckla sig. 
MÖLLER gjorde detta och fann att kålrabbibildningarna upphörde 
och svampodlingen snart uppsköt i ett yppigt lufttrådsmycelium, 
hvarvid inom kort konidiealstring inträdde. Råkade af misstag 
några myror kvarlämnas inne i odlingen, så fördröjdes alltid 
bildningen af luftmycel och konidier. Men var antalet mycket 
ringa, begynte dock, till en början ställvis, luftmyceliet uppskjuta 
och bildade slutligen en så ogenomtränglig skog af svamptrådar, 
att myrorna måste rädda sig genom flykten, för att icke fångas 
och kväfvas af sina egna, dem numera öfvermäktige odlingar. 

Af allt detta anser MÖLLER otvetydigt framgå, att de små 
myrorna genom att ständigt afbita mycelietrådarna förhindra deras 


5 


240 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


vidare utväxt, men däremot framkalla de högst egendomliga kål- 
rabbibildningarna, hvilka utgöra dessa myrarters föda. 

MÖLLER har vidare funnit, att alla de af honom undersökta 
fyra ţfa-arternas bon innesluta fullkomligt samma slags svamp- 
mycel. Han har fullföljt dess utveckling utom myrboet genom 
talrika kulturer och därvid gjort i mykologiskt hänseende synner- 
ligen intressanta iakttagelser. Slutligen har han äfven lyckats 
upptäcka, att dess högsta fruktifierande form är en hattsvamp, 
tillhörande riskornas familj, hvilken han beskrifvit under namnet 
Rosites gongylophora. 

Men MÖLLER upptäckte vidare likartade odlingar äfven i 
bon af fyra ÅApterostigma- och två Cyphomyrmex-arter, hvilka 
alla visade samma vård om sina svampgårdar, som Å7Zta-arterna. 
Dock iakttogs bland dem ingen skillnad i storlek mellan de olika 
individerna af samma art. Icke häller använda de bladdelar till 
näringsbotten för sina svampkulturer, utan kulor af murkna trä- 
fibrer. Men 1 öfrigt företedde odlingarna samma renhet, samma 
frihet från luftmycelium, gonidier, m. m. Likväl visade sig my- 
celiet hos Åtta, Apterostigma och Cyphomyrmex-myrorna tillhöra 
tre skilda svamparter, men utgöras af samma svamp hos alla de 
olika arterna af samma släkte. Vid anställda försök fann MÖLLER 
äfven, att samma släktes arter väl förtärde sina samsläktingars 
svampkulturer, men däremot icke ens i hungersnöd kunde förmås 
att smaka på svampföda, hämtad från de andra släktenas odlingar. 

Kålrabbibildningen befanns för öfrigt vara i olika grad ut- 
bildad hos olika arter. Fullkomligast är den hos Arz£a-arterna, 
där den, såsom nämnts, bildar runda protoplasmarika hufvuden 
i spetsen af svamptrådarna. Mindre skarpt framträda dessa bild- 
ningar hos Åplterostigma Wasmanni, hos hvilken myrart trå- 
darna äro mer småningom klubblikt utvidgade mot spetsen; hos 
Cyphomyrmerx strigatus äro trådarna äfven mer jämnt tilltjocknade, 
Hos de öfriga Apterostigma-arterna och hos Cyphom. auritus 
däremot äro dessa bildningar mindre påfallande och spridda i: 
det öfriga myceliet; i oregelbunden blandning finnas här i alla 
slags öfvergångar från vanliga trådar till starkt uppsvällda. 

Denna omständighet, att samma slags svampmycel hos skilda 
myrarter företer olikartade tillsvällningar, karaktäristiska för hvarje 
myrart, utgör väl äfven i sin mån ett indicium för, att dessa så 

6 


REUTER : LITTERATUR. 241 


kallade kålrabbibildningar frambragts genom myrornas direkta 
inverkan. Häri kunde möjligen uppspåras en analogi med gall- 
bildningen hos högre växter. 

Särskildt egendomlig är svampkulturen hos Åpterostigma- 
arterna. Svampkakorna äro här hängande, fästade blott i några 
punkier vid boets vägg. Dessutom äro de, isynnerhet hos Å. 
pilosum, inneslutna i ett sammanhållande nät eller hylle, som 
utgöres af de i omkretsen belägna svamptrådarna, hvilka myrorna 
för detta ändamål ombildat genom att tilltrycka och uttänja dem 
på bredden. 
> MÖLLERS undersökningar, af hvilka vi endast kunnat gifva 
ett kortfattadt referat, hafva sålunda ådagalagt icke blott riktig- 
heten af BELTS så öfverraskande antagande beträffande använd- 
ningen af de bladstycken, parasollmyrorna släpa till sina bon, 
utan äfven i detalj följt utvecklingen af dessa märkvärdiga svamp- 
kulturer och ledt till en noggrann kännedom om deras hela natur. 
Den tyske forskaren har därjämte uppvisat, att dessa myror icke 
äro de enda svampodlarna och svampätarna, utan att sådana fin- 
nas äfven inom andra icke bladskärande släkten. Af intresse är 
emellertid att dessa släkten, Atta, ÅAplerostigma och Cypho- 
myrmex, hvilka förut varit åtskilda i systemet, af professor FOREL 
på morfologiska grunder bevisats stå i nära förvandtskap och 
sammanförts till en och samma grupp, ett resultat till hvilket 
FOoREL kommit utan kännedom om den likhet, de förete med 
hvarandra äfven 1 biologiskt hänseende. 

O. M. Reuter. 


= JU VUUUVvv 


Tephritis Dilacerata LoeEw. Linn. entom. 1, 509 (1846); 
Rn DIpERGVIIL 03340; LOEwW.; Monogr. Jrypet. fo, Tar 
XXII, 2; SCHINER Faun. Austriaca II, 160. — Hyoscyami FALL. 
HETER ORT 20Va 23 ZETT. Ins. happ: , JAS. — Bardanen NEG: 
NP LINSS RE SA OKKAETTA Dipt. VIL, 2223. 

Från herr M. LARSSON på Skäggs å Gotland erhöll jag den 
2 september 1893 en knippa gula mjölktistlar (Sonchus Arvensis) 
jämte en skrifvelse, hvari omnämndes, att dylika, å Gotland på 

Entomol. Tidskr. Årg. 14. H. 4 (1893). = 7 16 


242 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


åkrar och renar allmänna blommor, voro angripna af maskar, 
hvilka man befarade äfven kunde blifva skadliga för rapsen. Vid 
undersökning af det sända befanns, att blomkorgarna voro på så 
sätt missbildade, att de antagit en turbanliknande form. I deras 
botten påträffades antingen gulhvita fluglarver eller ock svarta, 
tunnlika puppor, till ett antal af ända till tio i en enda blom- 
korg. Då ur sådana puppor sedermera utkläckts flugor, hvari- 
genom arten kunnat bestämmas, kan det kanske vara lämpligt 
att här något närmare beskrifva larverna, emedan detta, så vidt 
jag vet, ej ägt rum förut, åtminstone icke i svenska arbeten. 

Larven gulaktigt hvit, tämligen tjock, trind, andrörens 
utstående mynningar på första kroppsringen försedda med fenr 
vårtlika utväxter. På sista kroppsringen äro de utstående traké- 
mynningarna försedda med tre lameller. I främre kanten af 
kroppsringarna löpa flera oregelbundna tvärrader af mycket små, 
svarta, något borstliknande punkter. Sugapparaten som vanligt 
klufven och svart. Längd 4 mm. 

Puppan aflångt oval, svart, glänsande, tätt besatt med tvär- 
skrynklor och streck. Längd omkr. 3 mm. 

Höstgenerationens utvecklingstid torde infalla i augusti månad, 
åtminstone var fallet så på Gotland år 1893. Enligt ZETTERSTEDT 


förekommer en första generation på våren, men hvad dennas : 


larver lefva på för växter uppgifves ej. De flugor, jag fick ut- 
kläckta i augusti, lefde i fångenskapen ända in i oktober och 
synes det mig därför troligt, att de öfvervintra ute i det fria. 
Kanske det kunnat vara öfvervintrande flugor, som Z. funnit i juni. 
De växter, på hvilka larverna vistas under eftersommaren, näm- 
ligen tistel, kardborre och gul mjölktistel, blomma ej så tidigt, 
att larver kunna lefva i deras blomkorgar redan i maj, utan 
måste de uppehålla sig på andra växter, ifall de verkligen då 
finnas till. 

Åtminstone en art af det stora släktet Zephritis kan betrak- 
tas som skadedjur, nämligen 7. ÅArnice LiN., hvilken under sin 
utveckling lärer lefva inuti samt förstöra blomhufvudena på medi- 


cinalväxten Årmnica Montana. 
Sven Lampa. 


N 


TILLÄGG TILL AFHANDLINGEN OM CYCLOPIDERNA. 


AF 


G. C. U. CEDERSTRÖM. 


Sedan tillfälle beredts mig att taga kännedom om doktor 
SCHMELILS, 1 »Bibliotheca Zoologica» af LEUCKART och CHUN 
intagna, utförliga afhandling om Tysklands Cyclopider, tror jag 
det vara nyttigt, ja kanske till och med angeläget, att hans åsik- 
ter och teckningar öfver det organ, som han kallat receptaculum 
semztnis blifva här i landet kända. Redan år 1863 tillkännagaf 
CLaus i »Die frei lebenden Copepoden>, p. 65, att i första bak- 
kroppssegmentet hos Copepoderna förekommer ett organ, som 
tjänstgör, dels såsom kittkörtel för beredning af de ämnen, af 
hvilka de så kallade äggsäckarna bildas, dels ock som behållare 
af sperman efter parningen, samt att detta organs formförhållan- 
den bland Cyclopiderna varierade hos skilda arter, men visade 
sig hos dessa konstanta, så att de kunde användas till arternas 
urskiljande. CLraAuvs redogjorde likväl icke för detta organs form- 
förhållanden i diagnostiken öfver de Cyclops-arter, som han 
sedermera beskref. Nu tillkännagitver SCHMEIL, p. 31 1. C., att 
receptaculum seminis bör anses icke blott såsom det enklaste, 
utan jämväl såsom det säkraste medlet till arternas urskiljande. 
Jag är alls icke i tillfälle att kunna bedöma, huruvida denna 
doktor SCHMEILS åsikt är fullständigt riktig. Mig förefaller den 
vara vågad, då antagligen hvarken alla till Cyclopid-familjen hän- 
förliga former, ej häller deras utvecklingsförhållanden kunna anses 
ännu vara med visshet kända, och doktor SCHMEIL dessutom själf 
tillkännagifvit, att man för att kunna riktigt uppfatta organets 
byggnad måste granska detsamma hos lefvande djur, med använ- 
dande af betydlig förstoring, ibland därjämte med lindrigt tryck 


I 


244 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


å täckglaset, och att hos en art organet visat olika formförhål- 
landen allt efter som det varit mer eller mindre fylldt med sperma; 
men om än framdeles skulle visa sig, att doktor SCHMEILS åsikt 
om organets allmänna användbarhet i det uppgifna syftet behöfver 
något modifieras, är det likväl mycket sannolikt, att man genom 
kännedom därom bör kunna påräkna mycken iättnad och väg- 
ledning till de svårstuderade Cyclops-arternas urskiljande. Det 
är.likväl icke endast i detta afseende jag trott det kunna vara 
angeläget, att doktor SCHMEILS iakttagelser om detta organ blifva 
här i landet kända, utan det är isynnerhet därför, att vi genom 
bekantskapen med detsammas varierande utseende få inhämta, hur 
mångsidigt verksam naturen är vid Cyclopidäggens frambringande; 
och då vi därvid erinra oss hur träget och i hvilken vidsträckt 
mån naturen ombesörjer Cyclopidernas utbredning (de eller deras 
ägg hafva ju träffats i takrännor, i vattentunnor, i dikespölar, i 
djupa brunnar, i grufvor, 1 vattenledningscisterner, i blöt och torr 
dy) samt öfver hufvud taget i nästan alla stagnerade vattensamlin- 
gar, så innebära väl dessa företeelser en påtaglig hänvisning därom, 
att Cyclopiderna fått åt sig anvista alimänviktiga uppdrag i 
naturens hushållning; men rörande rätta beskaffenheten af dessa 
uppdrag, samt de medel och utvägar, naturen därvid anlitar, 
därom äro insikterna ännu mycket ringa, och i flera dithörande 
hänseenden äro vi hänvisade blott till gissningarnas irrgångar. 
Doktor SCHMEHILS iakttagelser och teckningar öfver den varierande 
byggnaden af receptaculum seminis hos skilda Cyclops-arter hafva 
därför synts mig väl ägnade att lifva intresset bland de natur- 
kunniga för forskningar om, och uppmärksammande af dessa små 
kräftors lefnadsförhållanden, så att därigenom ökade insikter om 
deras lifsuppgifter och användbarhet må kunna ernås. 

För att underlätta öfversikten af organets variationer har jag 
sammanfört teckningarna däröfver å tabeller och får därvid 
erinra, att Cyclopidernas spermatoforer äro formade likt bönor 
och fästas vid organet, hos en och annan art tvärs för (se fig. 3), 
men i allmänhet mer och mindre längs med djurets bakkropp. 

Uti ett bihang till sin afhandling anmäler SCHMEIL 3:ne af 
VON PrRA1TZ år 1866 beskrifna, i Miänchens brunnar anträffade 
subterrana Cyclops-former, nämligen coecus, subterraneus och 
serratus, men tillkännager tillika, att fastän VON PRATZ Synes 


2 


FEN 


hh & AN 


a AT ST FE SE EE NES 


jön sl 


sar TARAS 


CGEDERSTRÖM: OM CYCLOPIDERNA. 245 


hafva mycket sorgfälligt studerat ifrågavarande former, vore det 

likväl utomordentligt svårt att bestämdt afgöra, om dessa böra 

anses såsom själfständiga eller hänförliga till andra redan kända 
arter, men att han hoppas, att vid snart skeende undersökningar 

i brunnarna vid Miänchen, frågorna skola kunna lösas. Det torde 

därför vara tillräckligt att förhållandet härom framhålles med 

hänvisning till SCHMEILS däröfver anställda, mycket omständliga 
reflexioner. | 

Från Finland har genom herr doktor E. BERGROTH erinrats, 
att i den af mig uppgjorda afhandlingen om våra cyclops-former 
förbisetts 2:ne af O. NorDQvIisT beskrifna nya arter, nämligen 
fennicus och longzisetosus, hvarför utdrag af NORDQvISTS om dem 
afgilna diagnostik här införes. 

41. Fennicus NORrpQvisTt. Antenner 11-ledade, långa och spens- 
liga, räcka tillbakaböjda nära 3:dje kroppssegmentet. s:te 
foten 2-ledad, basalleden bred, rektangelformig, något kor- 
tare, men dubbelt så bred som efterföljande led och utrustad 
på inre sidan med ett särdeles långt borst. Yttre leden 
aflångt äggformig, med ett långt ändborst och å inre sidan 
en tagg, som räcker till ledens spets. Furcan lika lång som 
de 2 föregående segmenten. Första abdominalsegmentet lika 
långt som det efterföljande och på sidorna utrustadt med 
3 borst, fästa vid en tydlig knöl. I öfrigt yttrar NORD- 
QVIST om denna art, att emedan han aldrig funnit äggbärande 
honor däribland, vore det möjligt att hans /feznnzcus endast 
är ett utvecklingsstadium af Cyclops abyssorum SARS. 

"42. Longisetosus NORDQvIsT. Antenner i1-ledade, korta och 

tjocka, ej räckande till första kroppssegmentets bakrand. 

5:te foten 2-ledad, basalleden bred, med ett långt borst, 
ytterleden kort, med ett långt borst och en mycket liten 
tagg. Furcalgrenarna sins emellan paralella och lika långa 

som de 3 föregående segmenten. Båda grenarna af de 4 

främre fotparen 2-ledade. 


.” 
hi 


246 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 
FÖRKLARING ÖFVER FIGURERNA. 


Receptaculum seminis (utmärkt genom mörk skugg- 
ning) hos: 

Fig. 1. .Cyclops fuscus TJurineE (signarfus KOCH); i upp- 
satsen å sid. 147, N:o 73; 2. C. albidus JurineE (tenuicornis 


Cr.AUs), N:o 8; 3. C zasignis CLAus, N:o 16, med vidfästade 
spermatoforer; 4. OC. disetosus REHBERG (bicuspidatus SARS), 
N:o 15!; 5. Detsamma sedt från sidan; 6. C". vernalis FISCHER 


YC. bicuspidatus SARS anses af SCHMEIL ej vara identisk med bicuspidatus 
CLAUS, utan = Ööisetosus REHBERG, I min å sid. 149 lämnade, korta öfversikt 
är bicuspidatus CLAUS = bisetosus REHBERG och pulchellus KocH = bicuspidatus 


CLAUS. 


CEDERSTRÖM: OM (.YCLOPIDERNA. 247 


(elongatus Craus), N:o 36; 7. C. strenuus FISCHER, N:o 1; 
8. C. languidus Sars, N:o 19; 9. C. oithonoides SARs, N:o 6; 


10. C. Dybowski LANDE; 11. C. prasinus FISCHER, N:o 34; 
12. Detsamma sedt från sidan. 


FA IN 


Ul 


13. Cyclops serrulatus FISCHER, N:o 23; 14. 


HUEROARSjI NEO s2A4/7 IG: 


bicolor SaArRs, N:o 223; 17. 


C. macru- 
C. varicans SArRs, N:o 21: 16. C. 

Detsamma sedt från sidan; 18. C. 
gracilis LintJEB. jämte hela bakkroppen, N:o 39; 19. C. bicu- 
spidatus Criaus (pulchellus SaArs, KocH), N:o 14; 20. C. affinis 
SARS, N:o 26; 21. C. fimbriatus FISCHER [crassicornis (MÖLLER) 
HARSI N:o 2gE ee. —C. phaleratus -KocH, Nio 253 23. GC 


viridis JuURINE, N:o 10; 24. C. Leuckarti- CLAUS, SArs, N:o sg. 


5 


248 ; ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


GÅFVOR TILL ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS 


BIBLIOTEK 1890—292. 
(Forts.) 


B.  Gåfvor från enskilda personer.! 


AURIVILLIUS, Leddjurens synförmåga. Sthlm 1892, 12:0, 15 pag. 
—  Curculionides recueillis par M. PAVIE dans V'Indo-Chine. Paris, 1892. 
, Die mit Oxvopisthen THOMS. verwandten, afrikanischen Calandriden. 
Sthlm 1891. 
BERG, C., Sobre la Cargocapsa saltitans NWESTW. Buenos Ayres 1890, 16 pg. 
, Dyscophus onthophagus un nuevo grillo Uruguayo cavernicola. 1891, 
4 P8: 
, Acolus pyroblaptus BERG un nuevo destructor del Trigo. 1892,3 pg- 
—, Enumeracion sistematica y sinonimica de los Formicidos Argentinos, 
Chilenos y Uruguayos. 1890, 43 pg. 
BERGROTH, E., Om Finlands Piychopteride och Dixide, Helsingfors 1890, 8 pg- 
BorrIeEs, H., Oversigt over de danske Guldhvepse. Kiöbenhavn 1891, 13 pg. 
, De danske Lophyrus-Arter og deres Udbredelse. Kiöbenhavn 1892, 
28 pg., I tafla. 
— —, Om slegten /Zbalia LATR. Kiöbenhavn 1891, 5 pg. 
BRUNNER Vv. WATTENWYL, C., Addidamenta zur Monographie der Phanero- 


pteriden. Wien 1891, 196 pg., 2 tab. 

COMSTOCK, J. H. & SLINGERLAND, M. O., Insects injurious to Fruits, 24 pg- 

DISTANT, W. L., Descriptions of four new species of the genus Fulgora. 
London 1891, 2 pag., 1 tab. | 
, Descriptions of four new species of Scutellerine. Tondon 1892, 2 pg. 

On some undescribed Cicadide, with synonymical notes. London 
T802,-15 på: 

ERIKSSON, J., Was ist in den europäischen Staaten von Seiten derselben bis v 
jetzt gethan worden, um die Erforschung der in landwirthschaftlicher 
und forstlicher Hinsicht wichtigen Pflanzenkrankheiten zu befördern und 
die zerstörenden Wirkungen derselben zu reduciren und was kann und Å 
muss in solcher Richtung noch gethan werden? Wien 1890, 6 pg. N 


1) Då ingen särskild gifvare är nämnd är arbetet skänkt af författaren. 


(Forts.) 


— wu JUPA 


NOTES SYNONYMIQUES 
SUR QUELQUES COLÉOPTERES DECRITS PAR DE GEER 
PAR 


CLAES GRILL. 


Pendant que j ai travaillé a faire un »Catalogus Coleoptero- 
rum Scandinavie, Danie et Fennie» avec la synonymie et Pé- 
tendue géographique des espéces, qui va paraitre le printemps 
prochain, jai parcouru entre autres collections celle des types 
qui ont servi å M. le Baron DE GEER pour son grand ouvrage 
» Mémoires pour servir å I'histoire des Insectes» tomes I— VIL 
1752—1778. Il parait que cette collection a été presque oubliée. 
C'est vrai qu'elle a été longtemps gardée au chåteau de Leufsta, 
le domaine de M. DE GEER, situé au nord de la province d'Up- 
land; mais depuis qu'elle fut transportée au Musée d'histoire na- 
turelle de V'État å Stockholm c'est bien étonnant qu'elle a été si 
négligée par tant d entomologistes qui ont écrit sur les insectes 
de Suede. Un trés grand nombre d'insectes portent le nom que 
NESEPIRINGERR Ifut; le” premier: å leur donner; mais il y a aussi 
plusieurs espéces qui ont été mal comprises par ceux qui n'ont 
eu V'occasion d'étudier que son ouvrage, sans avoir accés å la 
collection des types, ce qui se comprend facilement quand on se 
rappelle qu'å l'époque de M. DE GEER seulement un nombre trés 
restreint d'insectes était connu et que I'on n'avait npaturellement 
pas besoin alors de tant de caractéres pour distinguer les diffé- 
rentes espéces I'une de VF'autre comme aujourd'hui. C'est å cause 
des” "erreurs. que; jar eu Foccasion de constater que je me suis 
proposé de les corriger ici pour rendre justice å I'€minent travail 
du Baron DE GEER. 


250 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


II y a des auteurs qui disent que les types ne valent rien 
et que ce n'est que les diagnostics écrits dans les ouvrages qui 
ont de la valeur. Ils ont parfaitement raison, surtout quand la 
description ne correspond avec le type, qui peut avoir été changé 
avec le temps; mais quand la description s'accorde avec les ty- 
pes comme ici dans les cas mentionnés dans la suite, et I'on est 
parfaitement sår que personne n'a touché å la collection depuis 
le temps de M. DE GEER, c'est tout å fait une autre chose et il 


faut bien donner raison aux facta. 


Chrysomela violaceönigra. 
DE GEER Mem. VV: 17 75- Pr206: 


Cette espece de M. DE GEER fut interprété par M. GOEZE 
deja en 1777 d'åtre synonyme avec Chrysomela goettingensis 
L., et ce n'est qu'en 1882 que M. WEISE a rendu le nom wvzola- 
ceonigra DE GEER å lI'espéce, qui appartient maintenant au genre 
de Timarcha LaATR. Mais il semble que l'on ait encore de bien 
fortes doutes sur la vérité de Vinterprétation de Weise. Ainsi 
dit par ex. M. SEDmLuTZ dans sa »Fauna Baltica», Ed. IL 1801: 
Pp. 689. note t: »DE GEER beschreibt als Chr. violaceonigra 
ganz unverkennbar (sogar mit Angabe der braunen Tarsen ”) 
die Chrysomela goettingensis und hierfär hat seine Art, seit sie 
1777 von GOEZE gedeutet .wurde, bisher mit Recht gegolten. 
Warum sie jetzt auf Zzmarcha coriaria, auf die sie nicht passt, 
bezogen werden soll, ist unerfindlich. Sollte WeEisE vielleicht 
dem Haroldschen Catalog zum Opfer gefallen sein?» 

Un coup d'oeil sur la collection des types de M. DE GEER, 
qui se trouve, comme je viens de le dire, au Musée de Stock- 
holm, vous fait voir tout de suite que V'espeéce en question est 
la meéme que Zimarcha coriaria LAICHARTING, FABRICIUS, THOM- 
SON et d'autres. $La description de M. DE GEER s'accorde aussi 
tout å fait avec ZI. coriaria ILAICH., et je ne puis miexpliquer 
comment une erreur ne puisse avoir eu lieu jusqu'å 1882, quand 
F'explication de M: WEIisE a paru, si ce n'est que M. DE GEER 
lui-méme a cru l'espece synonyme avec Chr. goettingensis L., 


Les caractéres en gros par nous. 


2” 


RT FER 


GRILL, C:: NOTES SYNONYMIQUES. 231 


dont il donne au commencement de sa description le court dia- 
gnostic dans la »Fauna Suecica», Ed. 2. p. 160. N:o 506, et 
»Systema Nature», Ed. 12. p. 586. N:o 4:> Chrysomela goet- 
tingensis ovata nigra, pedibus violaceis.» La description de 
LINNÉ: »corpus magnitudinis medix, nigrum vel atro-violaceum 
absque punctis conspicuis, palm&e pedum et infimus antennarum 
articulus ferruginea», qui suit le diagnostic, peut aussi bien s'ap- 
pliquer å l'une et å V'autre des deux especes en question. 

Je ne comprends pas non plus ce que M. Seitz dit des 
tarses bruns (braunen Tarsen), parceque DE GEER dit au juste 
dans sa description: >». ... sa couleur est entiérement noire et 
luisante, avec une légere teinte de violet, qui est plus forte en 
dessous du corps et sur les pattes qu”'ailleurs...»; mais il dit 
aussi: »les pelottes des tarses sont d'un brun påle ">, ce 
que l'on remarque chez la plupart des coléoptéres a "<i que chez 
T. coriaria LatcH. M. SeEmLuTtz dit dans une autre page de sa 
»Fauna Baltica» qu'il n'a pas eu entre ses mains I'ouvrage original 
en francais de M. DE GEER, mais seulement la traduction de 
GOEZE de 1781. A cause de cet aveu jai cru d'abord que M. 
SEIDI1TZ avait été la victime d'une erreur dans cette traduction, 
mais ce n'est pas le cas, car dans le tome IV-—V, p. 391 du 
travail de GoEzZE se trouvent les mots de DE GEER ainsi tra- 
duits: »Uebrigens ganz glänzend schwarz, mit einem leichten 
violetten Anstrich, der unter dem Bauche und an dem Fiissen 
am 'stärksten ist. Die Fussblattballen blassbraun"». La 
traduction allemande ne parle ainsi non plus de tarses bruns, et 
rien n'empéche que l'espéce en question reprenne son ancien nom: 

Timarcha violaceonigra DE GEER. 
coriaria TLAICH. 


Curculio Urticae. 


TÖFSKGERES MEDA Mor TJ T5S0 Par 200G 


Cette espéce a été regardée depuis longtemps comme iden- 
tique avec Phyllobius argentatus L., probablement pour la meéme 
raison que Tzmarcha violaceonigra DE GEER a été mise comme 

= Les caractéres en gros par nous. 


q 
7) 


252 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


synonyme avec Chrysomela goettingensis LÄ 1e recit de M. DE 
GEER aprés son diagnostic de celui trés court de LINNÉ: »Cur- 
culio (argentatus) brevirostris, femoribus dentatis, corpore viridi- 
argenteo», ce qui peut se dire. des deux espéces. 

M. BEDEL a interprété dernigrement le nom de DE GEER 
tout juste et prouvé que C. Urticae DE GEER n'est pas syno- 
nyme avec Ph. argentatus L.. mais identique avec l'espeéce qui 
plus tard a été décrite par FABRICIUS sous le nom Ph. Alneti, 
une interprétation que M. SeIipuitz dans sa »Fauna Baltica» 
Ed:: II. a accepté; et je ne puis que constater que le. type dans 
la collection de DE GEER donne parfaitement raison å M. BEDEL. 
Ainsi aucune doute sur le nom Urticae DE GEER ne peut plus 
exister, ER 4 

Phyllobius Urticae DE GEER. 
Alneti FABR. 


Curculio tereticollis. 
DE, GEEROMSD. «Vol asp 240G 


LT 'mterprétation de M.: Gozis 1882 est la seule vraie, car le 
type de DE GEER est l'espéce qui jusqu'aå présent a porté géné- 
ralement dans les ouvrages entomologiques ie nom Phyllobius 
undatus FABR. i 

M. SEIDLITZ dit dans sa »Fauna Baltica», Ed. IL p. 584; 
note 6: »Dagegen kann Curculio tereticollis DEG. 1775 nicht mit 
Sicherkeit auf unsere Art bezogen werden, da die charakteristische 
Qverbindenzeichnung gar nicht erwähnt ist. Ebenso gut könnte 
man ihn z. B. auf P. ruficornis beziehen, namentlich die worte 
wegen: antennis pedibusque rufis». 

Que DE GEER n'a rien dit sur les bandes des élytres s$'ex- 
plique par ce que son ex. appartient å la variété que THOMSON 
décrit dans »Skand. Col.> VIL p. 108: flytris fere unicolori- 
bus, vel obsoletisstme tantum fasciatis; et avec cette variété 
s'accorde aussi ce que dit DE GEER dans sa description. 

Quant å »antennis pedibusque rufis» que cite SBEipLirz, je 
me permets de faire V'observation que DE GEER dans son dia- 
gnostic ne dit pas précisement ainsi, car il écrit: »antennis fractis 
pedibusque rufis>, mais il dit plus bas dans sa description: »les 


4 


ny 


EEG Br ST VN BOTA 


tv 


As 


; 
3 


GRILL, C.: NOTES SYNONYMIQUES. 253 


pattes et les antennes sont d'un brun roussåtre» qui peut bien 
se dire de l'espeéce en question, surtout quand les exemplaires 
sont trés jeunes. 

Ke nom de M. DE GEER dot ainsi etre le nom de l'espece, 
lequel REITTER a adopté aussi dans son »Cat. Col. Eur.» 1891; 
et comme var. il faut mettre 2ndaltus FABR. 


Polydrosus tereticollis DE GEER. 


var. undatus FABR. 


Curculio sanguineus. 


DERGENSR NICI: VE, TY SST Sp 2nT 


femisettrouve uniieas i assezretranges > Ouandi je voulais 
comparer un ex. de PI'espéce qui dans tous les ouvrages d'au- 
jourd'hui porte le nom Åpion sanguineum DE GEER — inter- 
prété comme le vrai par REDTENBACHER — avec le type dans 
la collection de M. DE GEER, j'ai fait I'observation étonnante 
qu'il n'est point la måme espeéce du tout, mais que l'espece que 
GERMAR et SCHÖNHERR plus tard ont appélé Åpion miniatum est 
identique avec ce type de Curculio sanguineus DE GEERrR. Åpion 
miniatum GERM., SCH. doit ainsi porter le nom sanguineum 
DE GEER. 


Quant å P'espéce qui jusqu'å présent a porté faussement le 
nom Sanguireum DE GEER, il faut naturellement lui donner un 
autre nom; et comme je n'ai pas voulu inventer un nom tout 
neuf, je propose d'employer un synonyme dans le »Cat. de Harold»: 
rubiginosus DEJ. »Cat.> I ed. p. 80, et d”attribuer å ce nom la 
description de REDTENBACHER et de WENCKE, ce qui peut se faire 
comme le nom de DFEJEAN n'est qu'un nom de catalogue. 


Alors il faut mettre: 
Apion sanguineum DE GEER. 
miniatunm GERM., SCH. 
Apion rubiginosum DeJ. 
sanguineum  REDTB., nec DE GEER. 
5 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


[0] 
in 
Se 


Chrysomela chrysocephala. 


DECGEERI MEM: NI bg TI5S0R 3ödA 


L'espece que nous connaissons généralement sous le nom de 
Cryptocephalus punctiger PAYK. est synonyme avec cette espeéce 
de M. DE GEER. Et le type et la description s'y accordent. 

DE GEER emploie dans sa description une expression qui a 
probablement été la cause de Vincertitude qui prévaut sur cette 
espeéce. Il dit: »le corcelet est lisse et tres poli»; mais le type 
de DE GEER, d'aprés lequel il a fait sa description, a bien le 
thorax distinetement ponctué, ce que l'on ne peut voir qu avec 
la loupe. C'est probablement aussi å cause de cette expression 
que M. THOMSON dans »Skand. Col.» VIII p. 306 a placé Chr. 
chrysocephala DE GEER comme synonyme avec Cryptocephalus 
pallifrons GYLL., ce qu'il n'aurait pas fait, s'il avait eu I'occasion 
de voir personellement le type de DE GEER. 

Nous mettons ainsi: 

Cryptocephalus chrysocephalus DE GEER. 
punctiger PAYK. 


Chrysomela exoleta. 


DE GRER. MED. MI SLIPS SO: 


Le type dans la collection de M. DE GEER nous montre la 
méme espece que celle que nous connaissons généralement sous 
le nom de ÖCryptocephalus minutus FaABR. Ia description de 
DE GEER s'accorde aussi parfaitement avec celle que FABRICIUS 
a donné sur son C. m»minutus, dont suit qu'il faut employer le 
nom de M. DE GEER. 

Quelques auteurs ont adopté le nom de C. fulvus GOEzE, 
aprés V'interprétation de M. WEISE, mais le nom fulvus de GOrzE 
ne peut &tre employé pour notre espéce en question, ce qui a 
été parfaitement montré deja par M. KIESENWETTER dans »Berl. 
Ent. . Zeit.» 1874. Pp.-73— 74 0Etidutresteimeme CSC Clamp 
méme espéce, il faut donner la préférence au nom de M. DE GEER 


(6) 


GRILL, C.: NOTES SYNONYMIQUES. 2195 


qui date de 1775, tandis que M. GoeEzE n'a écrit ses >Entomo- 
logische Beiträge» qu'en 1777—-1779. 
Cryptocephalus exoletus DE GEER. 
minultus FABR. 
fulvus WEisE nec GOoEzZE. 


Curculio griseopunctatus. 
ÖT (GER RIPNICIIRVEE 775. Ps 217 el Pp. 2445 


Une chose trés remarquable est que M. DE GEER dans ses 
MEMONES,  duW reste cerites, avec une exactitude scrupuleuse, a 
employé le måme nom pour deux espeéces différentes du méme 
genre. Dans le tome V. page 217 on trouve un Curculio griseo- 
punctatus aimsi qu'å la page 244. Les descriptions ainsi que les 
types sont identiques, le premier avec ÖOtiorhynchus sulcatus 
FABR. (aussi de 1775) et le second avec Ötiorhynchus scaber 
BoNnsp. (1785) nec L. ÖO. sulcatus FABR. doit naturellement 
garder son nom, et la question est sil faut échanger O. scaber 
BONSD. contre griseopunctatus DE GEER; mais le mieux est, je 
crois, de laisser les deux noms de M. DE GEER å cöté pour 
éviter toute méprise. En supposant que cette erreur de DE GEER 
est peutétre la suite d'une faute d'impression, j'ai fait des recher- 
ches au chåteau de Leufsta, ou DE GEER a €crit ses mémoires 
et ou sa bibliotheéque a été pieusement gardée par sa famille 
jusqu'å nos jours, pour savoir si par hasard le manuscrit existe 
encore, mais malheureusement il n'en reste que quelques feuilles. 

Alors nous avons: 

Otiorhynchus scaber BONSDORFF 1783, nec LINNÉ. 
griseopunctiatus DE GEER Mém. V. 1775.'p. 244. 
multicolor GMELIN 1789. 
septentrionalis HERBST 1795. 
echinatus HERBST 1795. 
Setosus FABRICIUS 1801. 
O.(Dorymerus SEIDL.)sulcatus FABRICIUS 1775. 
griseopunctatus DE GEER Mém.V.1775.p.217-. 
Sstrictus GMELIN 1789. 


tv 
un 
[=] 


TROPIPHORUSINERCURIATISE FPARR 


D:r GEORG SEIDLUTZ visar 1 den 1891 utkomna andra upp: 
lagap af hans synnerligen förtjänstfulla arbete: »Fauna Baltica 
die Käfer» att den art, som i THOMSONS »Skandinaviens Coleoptera» 
beskrifves under namn af Tropiphorus mercurialis FABR., egentligen 
utgör en sammanblandning af tvenne skilda arter: ZY. obtusus 
Bonsp., Fauv. och Z. carinatus MÖLrL., Fauv. "Af dessa passar 
BONSDORFFS obftusus in på THOMSONS beskrifning af honan, under 
det MÖLLERS rarinatus är en äldre synonym till FABRICII er CUrialis 

De båda arterna skiljas lätt medelst de af SrEiDtitz anförda 


kännetecknen: 
T. obtusus Bonsp., Fauv. (dlepidotus HeERrRBST, mercurialis Q 
THoms.) — Elytra vid basen ej bredare än thorax; skulder- 


hörnen ligga an emot bakvinklarna af thorax, och mellan- 
rummen äro ej ribbformigt upphöjda. ER TöRmm 

T. carinatus MöLL., Fauv. (elevatus HERBST, lapidarius PAYK., 
mercurialis FABR., abbreviatus STIERL.) — Elytras bas tyd- 
ligt insvängd, bildande en vid båge, och de spetsvinkliga 
skulderhörnen utstående, öÖfverskjutande thorax åt sidorna; 
flera af mellanrummen, äfven de yttersta, tydligt kölade. 
L. 6—7 mm. ) 

Claes Grill. 


257 


BEITRÄGE ZUR KENNTNISS DER INSEKTENFAUNA 
VON KAMERUN. 


2 


TAGFALTER 
VON 


CHR. AURIVILLIUS. 


Die hier verzeichneten Rhopaloceren wurden vom Herrn 
Kandidaten YNGVE SJÖSTEDT im nordwestlichen Kamerungebiete 
während eines Aufenhaltes von 14 Monaten in den Factoreien 
der schwedischen Firma KNUTSSON, VALDAU und HEILBORN ein- 
gesammelt. 

Die wichtigsten von SJÖSTEDT besuchten Stationen sind: 
Bibundi, Hauptstation der Firma an der Käste am Fusse des 
kleinen Kamerungebirges (December 1890, Juni 15— September 
1891); Bonge am Flusse Meme (September 15 1891—Februari 
1892); Jiokz am Flusse Massake (Januar—Februar 1891); 
Kitta nicht weit vom Massake (Mars—Maj 1891); Ekundu 
N'Dene, in der Mangrowe-Gegend; NM'Dian am Flusse desselben 
Namens (Mai 21-—Juni 11 1891). 


Die von SJÖSTEDT heimgebrachte Schmetterlings-Samm- 
lung liefert nicht nur durch ihren Reichthum an Arten und In- 
dividuen einen guten Beitrag zur Fauna dieses Gebietes, sondern 
ist auch durch die Zucht mehrerer Arten von grosser Bedeutung 
fär die Systematik und fir unsere Kenntniss der Entwicklungs- 
stadien der afrikanischen Schmetterlinge. Die Raupen sind nicht 
nur in Spiritus, sondern wenn möglich auch aufgeblasen vor- 
handen. Das Aufblasen der Raupen bietet in den Tropen viele 

Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 4 (1893). I 17 


258 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Schwierigkeiten und die Raupen missen so bald sie fertig sind 
in Blechdosen aufbewahrt werden, um nicht von der Feuchtigkeit 
verdorben zu werden. Von den Puppen sind sowohl die leeren 
Schalen als auch Stiäcke in Spiritus aufbewahrt. 

Ausser den von SJÖSTEDT eingesammelten Arten habe ich 
in diesem VWerzeichniss auch einiger von anderen in demselben 
Gebiete aufgefundenen Stäcke erwähnt. Die Herren, welchen ich 
diese Stäcke zu verdanken habe, sind Herr Grosshändler K. 
KNUTSSON und Herr LÖFDAHL, welche dem Reichsmuseum mehrere 
gute Arten iberlieferten, Herr Ingeniör P. DuUSÉN und Dr. JUNG- 
NER, von denen ich einige Arten fär das Museum erworben habe. 

Es ist mir schliesslich eine angenehme Pflicht den Mitglie- 
dern der Firma, den Herren K. KNUTSSON, G. VALDAU und O. H. 
HEILBORN meinen besten Dank auszusprechen fär die Freigebig- 
keit und das Wohlwollen, welche sie dem Reichsmuseum erwWwie- 
sen haben. 

Der Fleiss, die Umsicht und die ungewöhnliche Energie womit 
Kandidat SjöstTEDT seinen Auftrag ausgefährt hat, werden durch 
das Verzeichniss selbst am besten bewiesen. 


Fam. Nymphalide. 


Subfam. Danaidin&. 


1. Danaida Chrysippus L. Syst. Nat. to p. 471 (1758). 
Bonge. — December. — Nur zwei Sticke. 

Var. -Alcippus CRAMER Pap. Exot. 2, t. 127, i. P: ES(TTD: 
Bibundi, Bonge, Itoki. — Nov.—Febr. — In Mehrzahl. 
Die Varietät scheint im Camerungebiet viel häufiger als 

die Hauptform zu sein. Alcippus wurde von SJÖSTEDT auch 

gezogen; die Raupe stimmt am besten mit TRIMEN'S (Rhop. 

Afr. Austr. t. Ir, f. 3) und" MOorEs (Lepoonad: törer: 

Abbildungen tberein. Die Figuren in HORSFIELDS Cat. of 

Lep. Ins. (t. 3, f. 9) und in MoorE's Lep. of Ceylon (t. 3, 

f. 1b) sind dagegen etwas abweichend. Bei den Kamerun- 

Raupen sind die gelben Riäckenflecken stets in der Mitte 

getheilt und also paarig und ihre vordere tiefbraune Grenz- 

linie läuft auf den Seiten bis zur braunen Farbe der Unter- 


seite hinunter. 


ARSA AN a ÄRR TT NA VRETA AN SAL rn FP kö ÄGA RRTRNARR NANA ass Or Lon Ara > NÄT 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 259 


Der Gattungsname Danaida LaATR. (1805) (typus plexip- 
gus) wird von LATREILLE nur im Singularis gebraucht, ist 
ganz korrekt gebildet (von dem klassischen Wort Danaide, 
arum; die Danaiden) und ist demnach wie BUTLER irgendwo 
behauptet, keine Pluralisform. Warum sollte er dann nicht 
eher als die jängeren Namen ZLzmnas HöBnN. (1806 oder 
1810) und Danais LaATR. (1819) gebraucht werden? Moo- 
RES Bemerkung dass Danaus L. fär die Weisslinge zu brau- 
chen ist, bedeutet nichts, denn Danrarda ist nicht = Danaus. 
Die sogenannten Stirps-Namen in HÖBNERS Tentamen schei- 
nen mir tiberhaupt keinen Anspruch auf Priorität haben zu 
können, theils weil es nicht sicher ist, ob das Blatt jemals 
publicirt wurde, theils weil die Artnamen ohne Verfassernamen 
sind. FEin Artname aber, welcher ganz ohne Verfassername 
ist, bedeutet an und fär sich gar nichts. Dazu kommt, dass 
HUÖBNER selbst später in seinem Verzeichniss die Namen der 
Coitus und nicht die der Stirpes als Gattungsnamen be- 
trachtet hat. 

Tirumala Petiverana DouzL. & Hew. Gen. D. Lep. Pp. 93, 
BIEE2tnr (T8A7): 

Kitta. — April, — Nur 1 Stick. 

Cadytis Vashti BuTtLER Cist Ent. 1, p. I (1869); Lep. 
BxOE Lt. 21, (AR (1877). 

Itoki. — Januar. ; 

Amauris Niavius L. Syst. Nat. ed. 10, Pp. 470 (1758). — 
örnrRER) IconestIns: t.32,4f£52-(1704). 

Kitta und N'Dian. — März und Juni. — Nur ein Päärchen. 

Beim Manne sind die Falte in Zelle ib der Vorderflägel 
in ihrem inneren Theil und die zwei Falten der Mittelzelle 
der Hinterflägel in ihrem äusseren Theil scharf schwarz. Bei 
unseren Stäcken aus Sierra Leona findet sich keine Spur 
dieser Färbung, bei Sticken aus anderen Gegenden ist sie 
mehr oder weniger angedeutet. 
Amauris Psyttalea Prörtz Stettin. E. Z. 41, p. 189 (1880) 
— Enceladus Browns, Il. Zool. p. 18, t. 9 (1776) (non 
LINNÉ) — Damocles BEauv. Ins. Afr. Amer. p. 239, t. 6, 
försa ab (1805) (non FABR.): . 

Itoki, Bonge. — Januar und November. 


= 
Id 


260 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Amauris Bulbifera SmiTH. — Fig 1 und Taf. 3. Fig. 1, 


ARD 


Synon. Amauris Bulbifera SmitH An. N. H. (5) 19, P- 
369 (1887). | 


Bonge. — November. — I $ 
Sund 2 i 

Diese Form wurde von SJö- 
STEDT aus der Raupe gezogen, ; 
doch leider nur in zwei Exemp- i 
laren, die unter sich und mit 4 


einem Stiäcke aus Gabun ! iiber- 
einstimmen. Å. Bulbifera ist 
mit Psyttalea Prörz sehr nahe 
verwandt und nur durch fol- 


"PAA Ve 


gende FEigenthämlichkeiten in 
Fig. 1. Amauris bulbifera SMITH. &. der Zeichnung der Vorderflä- 
gel zu unterseheiden. Der Hleck om ZeNensmistaduren 
einen weissen, gebogenen Streifen mit der hinteren Innen- 
ecke der Zelle 3 verbunden, die dårei Mittelflecke sind grös- 
ser und darum von einander nur durch die Rippen getrennt, 
der hinterste in Zelle ib ist besonders vergrösst und streckt 
sich entweder bis zur Rippe I oder ist von einem vierten 


Fleck an Rippe i begleitet und endlich findet sich in Zelle, 


= AE RENAR VBA TD rt 


1 b nahe der, Wurzel ein weisser Strich, der sich der Rippe 
1 anlegt. Der weisse Discus der Hinterflägel ist bei unsern 
Stäcken ziemlich gross, erreicht aber nicht die Spitze der 
Mittelzelle. 

Die. Raupe (Taf. 3, Fig. 1) ist als klein rothbraun, aus: 
gewachsen braunschwarz, tiberall fein behaart mit 4 Paaren 
von gleichlangen, fleischigen Zapfen auf den Gliedern 2, 3, 5 
und 11. Auf jeder Seite des Riäckens, läuft eine Reihe von 
kleineren oder grösseren, ovalen, gelblichen Flecken, welche 4 
an den ersten und letzten Gliedern grösser sind; auch an den 
Seiten sieht man eine Reihe solcher Flecke, nebst anderen 
kleineren und undeutlichen. Der Kopf und die Fiässe sind ÅA 
tief schwarz. 


1INerel Bot. rlidskt. t2 Pp. TGSK(TSON) 
4 


rr 


10. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 201 


Dieter upper (Eigsiira $b) bistöisehr: schön, gang. silber- 
oder perlmutter-glänzend mit rothbraunen Zeichnungen. 

Bisher wurden, so viel ich weiss, nur die Entwicklungs- 
stadien von Amauris (NNebroda) Echeria STOLL beschrieben ?. 
Die Raupe von Echeria hat aber 5 Paar Fleischzapfen (an 
den ”"Gliedern 2, 4, 6, IT und. 12) und weicht also nicht 
unbedeutend von der Raupe von bulbifera ab. 

Die Gattung Vebroda MOooRrE möchte also aufrecht zu er- 
halten sein. Es ist jedoch zu bemerken, dass die mit ganz- 
randigen Fliägeln und ungefleckten Franzen versehenen Arten, 
welche die Nzavzus- und die Pspttalea-Gruppen bilden, viel- 
leicht nicht mit den tbrigen Arten congenerisch sind. Die 
Egialea-Gruppe stimmt dagegen in den Zeichnungsanlagen 
so nahe mit Echeria iuberein, dass es mich nicht verwun- 
dern wiärde, wenn sie auch im Baue der Entwicklungssta- 
dien einander ähnlich wären. 

Amauris Egialea CRAMER Pap. Exot. 2,t. 192, f. D. (1777). 
RA VBIVS RED ärkidskrit2; Prrrg0r(TSOI): 

Itoki, N'Dian. — Januar und Juni. — 3 fe 

Bei dem im Juni gefangenen Stäcke aus N'Dian sind die 
Zwei weissen Flecken in den Zellen 4 und 5 der Vorder- 
flägel etwas verlängert und Dberähren sich darum mehr als 
gewöhnlich. — Bei Egzalea sind die Filzflecken des &:s 
nur 2 mm. vom Saume entfernt. 

Amanris. inferna : BUTLER" Proc. ZoolSoOCe) TöJl, Pp: 19; 
MepgrExota ps 80, to 33,0 f.r2) (Hö42): 

Bibundi, Itoki, Kitta, Bonge. — November —Januar, März, 
Mai. — Mehrere Stäcke. 

Amauris Hecate BUTLER Proc. Zool. Soc. 1866, p. 44. — 
NZAumseDOoUBL. Few: Gen. «Du, ILep. ty rr fo 3 (ISA. 

Itoki, Ekundu, Kitta, N'Dian, Bonge. — Januar—März, 
Mai, Juni und November: 

Amauris (/Vebroda) Echeria STOLL. Suppl. CRAMER. t. 29, 
Brake biu( 00). 

Bibundi, Bonge. — Mai, Juli. — 2 Sticke. 

Ich habe leider kein Stäck von der sydafrikanischen 
Echeria und kann deswegen nicht sagen, ob die Stäcke 


2 TRIMEN S. Afr. Butt. 1, p. 58 (1887). 


5 


LT 
[ 


N 


ETTA 


14. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


aus Kamerun damit identisch sind oder nicht. Mit STOLLS 
und TRIMENS Figuren stimmen sie doch gut iiberein. Bei 
den Männchen aus Kamerun sind die Filzflecke der Hinter- 
flägel klein, gerundet und wenig deutlich; bei albomaculata 
BUTLER aus Natal sind diese Flecke dagegen lang und sehr 
deutlich. Die Zelle 1c der Hinterflägel ist auch bei den 
Stäcken aus Kamerun mit längeren und zahlreicheren Haa- 
ren als bei albomaculata geziert. 


Subfam. Satyringe. 


Elymnias Phegea Faerr. Ent. syst. 3:1, Pp: 132 (1793). 

Bonge. — November und December. 
Elymnias Bammakoo, Westw. Gen. D. Lep. p. 405 note, 
TOS SITS: 

Itoki, Bonge. — Oktober und Januar. 
Melanitis Leda, I. Syst, Nat. ed; re. ps 73 (f709): 

Bibundi. — Mai. 
I &A und I PY, die von einander ganz verschieden sind. Der 
Js misst nur 60 m. m., hat einen geraden Saum der Vorder- 
flägel, unten stark gewässerte Flägel und gut entwickelte 
Ocellen und gehört demnach der Hauptform an. Das Q 
dagegen misst 75 m. m., hat einen an der Rippe 5 stark 
vorspringenden Saum der Vorderflägel, eine gelbgraue, etwas 
in Violett ziehende, nicht gewässerte aber stellenweisse schwarz- 
punktierte Unterseite und keine Ocellen. Statt der Ocellen 
sieht man einige weisse von schwarzen Atomen umgegebene 
Punkte; in den Mittelzellen und in Zelle 4 der Hinterflägel 
nicht weit hinter der Spitze der Mittelzelle steht ein schwar- 
zer Fleck. Oben sind die Fliägel gelbbraun mit einem gros- 
sen schwarzen, gerundeten und mit zwei weissen Pupillen 
gezierten Subapicalfleck der Vorderflägel. Diese Form stimmt 
auf der Oberseite beinahe ganz mit MaBILLEs Figur (Hist. 
Mad. Lep. 1. t. 2, f. 6): von var. fulvescens GUEN. uberein. 
Die Unterseite ist jedoch ziemlich verschieden. Da beide For- 
men im Mai gefangen sind, können sie nicht Zeitformen sein. 
Gnophodes Parmeno DowvzL. Hew. Gen. D. Lep. t. 61, 


f. 2, A (1851). — Paärmeus Lucas in CHENuU Enc. Hist. 
Nat: Pap. ne pro töd, Mö 204 GLASS 
6 


T 
ve 
+ 
& 
på 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 263 


Itoki, Bonge. —-—- Januar, Februar und November. — 4 SS, 
2 RR 
Das 2 ist bisher weder abgebildet noch genau beschrieben. 
iVoni. G. diversa BUTLER (Parmeno STAUD. Ex. Schm, t. 
78) 2 unterscheidet es sich durch die schmalere und hellere, 
nach hinten sogar mehr oder weniger verloschene Querbinde 
der Vorderflägel. Die Querbinde ist jedoch bei den Sticken 
aus Kamerun nicht, wie TRIMEN? sagt, weisslich, sondern 
am Vorderrande hellgelb und nach hinten allmählig dunkler. 
— >»Im Schatten an heruntergefallenen Feigen» (SJÖSTEDT). 

Die Gattung Gnophodes ist zwar mit Melaniris sehr nahe 
verwandt und wurde von TRIMEN und KaARrscH damit verei- 
nigt. Da aber bei Gnophodes die Costalrippe der Hinter- 
flägel sich erst nach oder beim Ansatz der Precostalrippe 
von der Subcostalrippe entfernt, bei Melanitis aber deutlich 
ehe sie die Pr&e&costalrippe entsendet, scheint es mir berech- 
tigt zu sein die Gattung Gznophodes beizubehalten. 


Gnophodes Chelys FaBr. — Taf. 3, Fig. 3—-3d. 

Synon. Chelys FaBr. Ent. syst. 3:1, p. 80 (1793) — 
9 Pythia FABR. 1. c. p. 116 (1793) — Morpena BUTLER 
Car Salyt. p..4) (£308): 

Itoki, Kitta, Bonge. — Januar, Februar, Mai. — 4 SS, 6 29. 

Das Weib von Chelps ist grösser und heller als der & 
und hat eine weisse Subapicalbinde der Vorderfläigel. BUTLER 
beschreibt jedoch (1. c.) die Geschlechter als einander gleich; 
wenn dieses nicht auf einem Irrthume beruht, muss das 2 


dimorph sein. Den Typus von Pyzhia FABR. habe ich im 


= zoologischen Museum zu Kopenhagen gesehen. 


Ueber die Entwicklungsstadien theilt SJÖSTEDT folgendes 
mit: »Raupe hellgrän mit feinen, kurzen, weisslichen Haaren 
auf kleinen Warzen. Kopf dunkelbraun mit weissem Stirn- 
fleck und oben mit zwei haarigen Fortsätzen; wurden in 
N'Dian auf einem rauhen, breitblättrigen Grase gefunden; 
verpuppten sich "7/6. Puppe grän». 

Jedes der Glieder 5—10 ist auf dem Ricken durch 7 
Querfurchen getheilt, die ibrigen Glieder haben weniger 


SESAPNTR IR RUtE SEP DIT. 


nn | 


FÖ. 


17. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 893 . 


Querfurchen. Die Kopfhörner sind dick und stumpf, etwas 
kärzer als der Kopf und senkrecht aufgerichtet, hierdurch 
weicht diese Raupe von den Abbildungen der Raupe von 
Melanitis Leda (HorsFierp Cat. Lep. Ins. t. 8,f. 9; MOORE 
Lep. Ceylon 1. t. 10 f. 2a) und noch mehr von TRIMENS 
Beschreibung ab. 

Bicyclus' Hewitsonii ' DOUMET Rev. zool. (2) 13. P. 175, 
EE RE (TIG ÖMINE 

Itoki; Love (DusÉn). — Januar und Juni. — 2 SS, 1 9. 
Bicyclus Medontias: HEw:  Tafl 3h ig. 2, 2 an om ekced 

Synon. Mvycalesis Medontias Hew. Exot. Butt. Myca- 
lesis +. 90, £:56; 57 (1874). = Vala ProTtz SIE An 
Pp. 196. (1880) — HOLLAND! Psyche" GO op. 214, taste 
35 Puppe. (1892). 

Kitta; Bonge. — April, Mai, Oktober, November. — 2 d'g, 
IUTE ; 

Die Raupe (Fig. 2) wurde von SJÖSTEDT auf einer grasähn- 
lichen Pflanze (Zingiberacé?) entdeckt. Sie ist oben ganz 
nackt und glatt, an den Seiten sehr kurz und fein behaart, 
grän mit zahlreichen, dunklen Querlinien, welche durch die 
obere Seitenlinie abgebrochen sind. Am Hinterrande jedes 
Segmentes stehen 4 dunkle Riickenpunkte in einer Querlinie. 
Der Kopf ist rauh, feinkörnig und feinhaarig mit 4 grossen 
schwarzen Flecken, von denen die zwei mittleren mit einer 
medianen Längslinie verbunden sind; hinten im Nacken 
stehen zwei kleinere, schwarze Flecke. Die Koprfhörner sind 
stumpf und haben zwei dunkle, hinten schmalere oder sogar 
abgebrochene Ringe. Die Endgabel ist rudimentär und 
besteht nur aus zwei, schief nach oben gerichteten, stumpfen 
Warzen. 

Die. Puppe; (Fig: 20; 2Cc) ist emfarbig, grön fmitviens 
eckigem, sehr scharfkantigem Cremaster. 

Obs! Von SJÖSTEDT wmWurde auf einer ähnlichen Pflanze 
eine andere Raupe gefunden, die ohne zweifel auch zu der 
Gattung Bzcyclus gehört. Diese Raupe hat längere und 
schmalere Kopfhörner, die ganz wie die Tentakeln einer 
Limax gebildet sind, und eine gut entwickelte, beinahe 
aufrecht stehende Endgabel. Ueber die Farbe schreibt Sjö- 

S 


18. 


19. 


18. 


19. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 265 


STEDT: »Oben hell grasgriin, die Bauchseite in violett ziehend; 
Kopfhörner auf der Vorderseite hellblau mit schwarzen Spit- 
zen; Endgabel gelb». Der Kopf hat vier ganz runde, 
dunkle Flecken, die alle getrennt und kleiner als bei Me- 
dontias sind; keine Nackenflecken. 

Bicyclus Iccius Hrw. Exot. Butt. Ldiomorphus t. 1, f. 
4, 5 (1865) 

Bibundi. — September. — 1 g. 

Bicyclus Italus Hew. Exot. Butt. JIdiomorphus t. 1, f. 
HS (HÖÖK) FSTAUD.  Exot. "Schm.. I, pr224, t 30 
(ESe06--1) — JMassakar Prötz S.E5Z- Al,ypergs (1880): 

Itoki, Kitta, Ekundu (LÖFDAHL), N'Dian. — Januar, April 
| dl ejofg ch 5 
Mycalesis Xeneas Hew. Exot. Butt. Mycalesis t. 7, f. 
48 (1865). 

Itoki, Kitta. — Januar—April. — 4 gg, 2 929. 
Mycalesis Phalanthus SrtauD. Exot. Schm. 1. p. 229, t. 
82 (1887) — Xeneas Hew: Exot. Butt. Mycalesis t. 8, 
f. 49: (1866). 

Itoki, Kitta, Bonge, Mokundange (P. DusÉN) — Januar 
var, IMa, Oktober = 7 os, 4 00: 

Diese beiden Arten sind mit einander sehr nahe verwandt 
und werden oft verwechselt. Die SY haben einen schwar- 
zen Haarpinsel an der nahe hinter der Wurzelanschwellung 
stark gebogenen Rippe 1 der Vorderflögel, und auf den 
Hinterflägeln theils zwei vom Hinterrande der Vorderflägel 
gedeckte Pinsel, theils einen schwarzen Pinsel an der hinte- 
ren Mittelrippe zwischen den Rippen 2 und 3. Bei Pha- 
lanthus steht im innersten Theil von Zelle 2 der Vorder- 
flägel noch ein Pinsel, von dem bei Xezneas keine Spur zu 
sehen ist. Uebrigens unterscheiden sich die FA immer 
dadurch, dass die äussere helle Querlinie auf der Unterseite 
der Hinterflägel bei NXeneas uneben und an Rippe 3 ge- 
brochen ist, wogegen sie bei Phalanthus völlig gerade ist. 
Auch bei den Weibern ist diese Querlinie bei Xeneas mehr 
uneben als bei Phalanthus, bei deren 2 sie jedoch nicht 
so gerade wie beim g' ist, sondern oft mehr oder weniger 
gebrochen. Uebrigens unterscheiden sich die Weiber nur 


9 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


durch die Grösse und dadurch, dass die Grundfarbe der 
Vorderfligel in Zelle ib hinter dem grossen Augenfleck 
der Zelle 2 bei Xeneas nicht, bei Phalanthus aber deutlich 
erhellt ist... : Die Länge eines Vorderfligels ist beim >" von 
Xeneas 30,5 mm., von Phalanthus 28 mm., beim 82 von 
Neneas 35 mm., von Phalanthus 30—31 mm. 

Mycalesis agraphis KarscH. B. E. Z. 38, p. 207 (1893). 

Itoki, Kitta, Bonge. — Januar, März, Oktober, December. 
RSS 

Diese Art ist mit AZ. nebulosa FELD. sehr nahe verwandt 
und gehört wie sie in die Safitza-Gruppe. Die eigenthäm- 
lichen, secundären, männlichen Sexualcharaktere sind bei 
agraplhus ganz wie bei nebulosa entwickelt und bestehen 
aus einem länglichen, nach aussen in eine lange Spitze aus- 
gezogenen Mehlflecken? in Zelle 1a der Vorderflägel, aus 
einem braunen Pinsel im vorderen Wurzeltheil der Mittelzelle 
und einem schwarzen Pinsel in Zelle 6 der Hinterflägel; 
dieser streckt sich oft sehr weit nach aussen längs der Rippe 
6 und sieht wie ein schwarzer Haarkamm aus. 

Das Weib (: = zhanidostroma KARrRscH 1. ec. t. 5 fi 6), ist 
oben heller, graubraun mit einem noch helleren Apicaltheil der 
Vorderflägel und hellerem Saume; die Vorderflägel fihren 
gewöhnlich in den Zellen 2 -und 5 je einen Augenfleck, von 
denen der vordere (in Zelle 5) weissgekernt ist. Diese Augen- 
flecke sind jedoch bei einigen Sticken ganz verschwunden. 
Die Unterseite ist vwviel heller als beim gg, grau, und der 
Wurzeltheil ist durch eine deutliche nach aussen weissge- 
säumte Querlinie vom Saumtheile getrennt. Diese Querlinie 
ist deutlich gebogen (nicht gerade wie bei Safitza). Die 
Augenflecke sind grösser als beim & und von einer gemein- 
schaftlichen, weisslichen Schattenlinie umgezogen. 

Beim Manne geht die tiefbraune Grundfarbe des Wurzel- 
theils ohne scharfe Grenze in die kaum hellere Farbe des 
Saumes tber; bei einem im Januar gefangenen Stiäcke ist 
die Querlinie jedoch deutlich, nach aussen heller gesäumt 


+ Dieser Fleck ist bisweilen und bei gewisser Beleuchtung undeutlich 


und wurde von KARSCH iibersehen. 


2 ET 


NN 
NN 


23. 


AURIVILLIUS:!: TAGFALTER AUS KAMERUN. 2047 


und hat ganz dieselbe -Biegung wie beim 2. Dieser Mann 
bildet dadurch auch einen Uebergang zu M. nebulosa, 
welche hauptsächlich nur durch das noch hellere Saumfeld 
und die sehr kleinen, gleichgrossen Augenflecke von agra- 
phis unterschieden ist. 


Mycalesis "Mastias FABR. Ent..syst. 3:1 Pp. 210 (5793): 
= "Sänaos HEw.; Exot. Butt. Mycalesis t. 8, fi 51, 52. 
(1866). 

Itoki, Kitta, Itoki Na N'Golo, Bonge. — Januar—lJuni, 


Oktober, December. — 8 ss, 5 PY. 
Mycalesis rhanidostroma KarscH Berl. Ent. Zeit. 338. Pp. 


AOL 5 (non 2) (1803) = RrENStaris PLOTA 
Sets Zeb 4r Pp. LOG (830): 
Kitta, Bibundi (JUNGNER). — April. — 2 fs. 


Die beiden gg aus Kamerun weichen von KARSCH'S 
Figur nur dadurch ab, dass der schwarze Wisch der Vorder- 
flägel viel grösser und undeutlich begrenzt ist. Er bedeckt 
nämlich nicht nur die ganze innere Hälfte der Zelle 2 und 
3, Sondern auch einen Theil der Zelle ib. Bei dieser Art 
ist der von den Vorderflägeln bedeckte Wurzeltheil der Zel- 
len 6 und 7 der Hinterflägel weisslich. 

Bei einem Besuch im vorigen Sommer in Greifswald hatte 
ich durch die Gite des Herrn Professor GERSTAECKER Gele- 
genheit die von PLrörtz beschrie- 
benen afrikanischen Schmetter- 
lingstypen zu sehen. Da ich aber 
nicht geniägendes Vergleichungs- 
material hatte, bin ich jedoch 
leidestanicht  ganz 'sicher; ob 
Istaris Prötz diese Art ist 
oder nicht. Jedenfalls sind 
Istaris Prötz und rhanidos- 


troma sehr nahe verwandt. Fig. 2.  Mycalesis Golo 3. Die 
Mycalesis Golo n. sp Unterseite der Fliigel. 

i | oo — 
ÖS 20 


SF. Alis supra unicoloribus brunneis, signaturis mnullis; 
anticis in cellula ra ad medium coste 1:2 macula parva 
ovali farinosa; posticis fasciculis duobus ad marginem anticum. 


II 


268 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Alis subtus a basi ultra medium obscure brunneis, deinde 
pallidioribus, area marginali ab area basali linea subrecta 
extus violascente separata; ocellis fere omnino ut in specie 
precedenti dispositis, 4 in alis anticis, 7 in posticis, at 7:a 
(in cellula 6:a) obsoleta et quam 6:a minore. -— Long. ale 
antice 22 mm., alar. ,exporr. 42 mm. 

Itoki Na N'Golo. — Juni. — 1 gg. 

Mit der vorigen Art sehr nahe verwandt, aber durch den 
an (nicht vor) der Mitte der Rippe 1 gelegenen Mehlfleck? 
der Vorderflägel, die zwez (in Zelle 7 und der Mittelzelle 
ausgehenden) Pinsel der Hinterflägel und die ganz einfarbige 
Oberseite der Vorderflägel sicher unterschieden. 

24. Mycalesis Madetes HEwIitsOon An. N. H. (4) 13. Pp. 381 
(1874) 
Kamerun (ohne nähere Localangabe). KNÖPPEL. — I Ög. 
25. Mycalesis Technatis HEWwITSON Exot. Butt. Mycalesis t. 
TON HON SDS 

Itoki. -— Januar. — 1 g. 

Der & ist von:«allen anderen mir bekannten, afrikanischen 
Mvycalesis-Arten durch einen nahe der Wurzel der Zeile 1c 
der Hinterflägel ausgehenden, und längs der Rippe ib nach 
aussen gerichteten Haarpinsel ausgezeichnet. 

26. Mycalesis Anisops KarscH — Fig. 3. I. 

Synon. JM. Anisops KArRscH Ent. 
Nachr. 18, pecr7om(ES02) 

Itoki Na N'Golo. — Juni. — 4 
IS, I GQ. 

Diese seltene Art unterscheidet 
sich sofort von allen anderen afri- 
kanischen Mycalesis-Arten dadurch, 
dass der gelbe Ring der Augenflecke 


auf der Innenseite mehr oder weni- 


ger vollständig mit tief rother Farbe 
Fig. 3, Mycalesis anisops KARSCH. é 2 2 
SSA : Så äiberzogen ist. KARSCH erwähnt 

&. Die Unterseite der Fligel. 5 ; ;| AS - 
nicht diese eigenthämliche Färbung, 


5 Dieser Fleck ist nur wenig heller als die Grundfarbe und darum nur 


in gewisser Beleuchtung ganz deutlich. 


12 


20 


28. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 269 


ich habe aber den Typus (ein 2) im Berliner Museum ge- 
sehen und fand auch bei ihm diese Farbe angedeutet. 

Die Hinterflägel des & haben zwei schwarze Pinsel am 
Vorderrande in der Wurzel der Mittelzelle und der Zelle 7. 
Auge nackt. Fähler ziemlich stark weissgeringelt; ihre 
Kolben auf der einen Seite mit rothgelbem Wurzeltheil. 
Auch in Zelle 35 der Oberseite der Vorderflägel steht nicht 
selten ein kleiner schwarzer, weissgekernter Punkt. Der 
Saum der Hinterflägel ist deutlich wellig. 

MycalesisS Sciathis HEwIiTtsONn Exot. Butt. Mycalesis t. 8, 
NANO (360). 

Itoki, Ekundu, Kitta. — Januar—Mai. — 4 eZ, 6 Q9. 

Der & hat einen grossen, schwarzgrauen Filzfleck in Zelle 
tb der Hinterflägel nahe am Afterwinkel und einen grossen 
Pinsel im vorderen Wurzeltheil der Mittelzelle. 
Wiycalesisunobiistna sp.<— = ikafi6 EST GGR 

Ale breves, late. Oculi nudi. 

AA Ale supra obscure fusce, subviolascente-micantes; 
antic2e fascia subapicali lutescente, ocellisque duobus, uno 
in cellula 5 minore et albopupillato, altero in cellula 2 
magno et coeco; posticx macula atra sericea in tertia parte 
exteriore coste ib et fasciculo pallido in basi cellule 
discoidalis. — Al& subtus fasciis duabus, communibus pal- 
lide violascentibus, subrectis, una subbasali, altera prope 
medium, ocellisque submarginalibus nigris, albopupillatis et 
cingulo flavo cinctis ornate; antice ocellis duobus primo in 
cellula 2 maximo et antice cum fascia subapicali connexo; 
postice& ocellis 8, quarto in cellula 2 maximo, quinto in 
cellula 3:a minimo, interdum obsoleto, ceteris subeqvalibus, 
primo in cellula ib, 2:0 et 3:0 in cellula ic positis. — 
Long. alar. exporr. 29—33 mm. 

9. Ale antice apice obtuse et margine exteriore magis 
convexo, fascia subapicali latiori, alba atque cingulo ocelli 
posterioris connexa. Al& subtus ut in mare signate et colo- 
rate, paullo pallidiores fasciisque nonnihil latioribus. — 
Long. alarum exporr. 35 mm. | 

Itoki, Kitta, Ekundu (LÖFDAHL). — Januar, Februar, April, 
Mai. — 5 gg, 2 29. 


13 


270 f ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT T303: 


Diese kleine Art steht in der Mitte zwischen Sciathis 
Hew. und zgnobilis BUTLER, 


29. Mycalesis ignobilis BUTLER Trans. Ent. Soc. 1870, p. 124; 
ep. VERO GA TLS (TSE) 
Itoki, Kitta. — Januar—März. — 2 SS, 2 QQ. 
Der & von zgnobilis hat keinen Mehlfleck am Afterwin- 


kel der Hinterflägel, aber än Zelle 1c längs der Mitte von 
der Rippe Ib einen schwarzen Haarkamm. 


30. Mycalesis Asochis HeEWwIiTSON Exot. Butt. Mycalesis, t. 


7, sf: 40, 470 (1860), — "STAUD I ExOt Schmettipyn2 om 
82 (1887). 
Bonge. — December. — 1 gg. 


31. Mycalesis dubia n. sp. — Fig, 4. &. 

9. Ale margine fortiter undate, supra 
brunneo-fusc&e; antice fascia brevi suba- 
picali obsoleta et male definita lutescente 
ocellisque duobus nigris coecis in cellula 
2:a et s5:a. — Ale subtus violascentes 
basi fasciaque lata, media, valde irregu- 
lari et extus dentata nigro-fuscis; pone 
fasciam in anticis linea angulata, in posti- 


cis fascia lunata fusca; inter has et lineas 


Fig. 4. Mycalesis dubia. 2. submarginales ocelli duo in alis anticis, 
Die Unterseite der Fligel. 


8 in ”posticis, ocelli nigri, albopupillati, 
cingulis luteo et fusco cincti;. ocellus cellul& 2:2 alarum 
anticarum et ocelli cellul&e 2:2 et 3:2 posticarum reliquis 
majores; macula in cellula 4:a al. anticarum inter ocellos 
(nec non margo exterior inter hanc maculam et angulum 
posticum) sulphurea. Oculi nudi. Long. ale antice 23—24 
mm.; alarum exporr. 40—45 mm. 


Itoki Na N'Golo. — Juni. — 3 £2. 


Ich glaubte zuerst, dass diese Form das 29 von auricruda 
BUTLER sein möchte. Die Zeichnung der Unterseite zeigt 
sich jedoch bei genauem Vergleich so 'verschieden, dass ich 
diese Weiber bis auf weiteres als eine selbständige Art, 
deren & noch unbekannt ist, betrachte. Uebrigens sagt 


14 


He 


[SA 
(SS 


34. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 2 


HEWwJITSON, dass das 2 von Mandanes (= auricruda) vom 


FS nur wenig verschieden ist. 


MycalesisWaunmncruda BUTLER Cat Satyts Py 1365, to.3, 
rr (T868): 

Itoki Na N'Golo; Kamerunberg: Buea (JUNGNER). — Juni. 
== BI OR 

Unsere Stäcke stimmen in Flägelform und Zeichnung sehr 
gut mit Butlers Figur tiberein. Wenn aber Hewitsons Man- 
danes wirklich dieselbe Art ist, so sind seine Figuren sehr 
schlecht. 

Fär diese und einige verwandte Arten stellt KaArscH (B. 
EZ: 38, p. 203) die Gattung. Dickorhyris auf. Es scheint 
mir jedoch unmöglich eine scharfe Grenze zwischen Dicho- 
thyris und Mycalesis zu ziehen; es giebt nämlich Arten, 
welche, wie z. Beisp. Sandace HEw., in der Mitte zwischen 
Dichothyris und Mycalesis stehen. Es wäre auch unnatiär- 
lich, wenn mann Sandace 2u Dichothyris und die sehr nahe 
verwandte vulgaris BUTLER (fZolosa PLötz) zu Mycalesis 
bringen wollte. 

Mycalesis Sandace HEWITSON Exot. Butt. Mycalesis t. 
HONENOS (LÖT) 

Itoki; Kitta. — Januar, Februar, April. — 2 gg, 2 99. 

Der & hat zwei Pinsel am Vorderrande der Hinterflägel, 
einen in der Mittelzelle und den anderen in Zelle 6, und 
dazu noch einen schwarzen Sammetfleck in der Wurzel der 
Zellen 2 und. 4; dieser Fleck wird von einem Pinsel am 
Ende der Mittelzelle bedeckt. Hierdurch, durch die bedeu- 
tendere Grösse und durch den scharf hervortretenden, weiss- 
gekernten Augenfleck an der Spitze der Vorderflägel unter- 
scheidet sich Sandace sofort von vulgaris BUTLER. Das 2 
hat auf der Oberseite der Vorderflägel zwei gleichgrosse, 
weissgekernte Augenflecke. 

Mycalesis Dorothea CRAMER. — Taf. 3, Fig. 4, 4 a, 4 b. 

Synons ke Dorotea CRAMER” Papy EXxOt 3. CH204,0 
BE (1779) — St Melusina FABR. Mant. los. 2: Pp. 43 
(1787) — P9 Miriam FABR. Ent. syst. 3:1, p. 242 (1793) 
— gg. Kesaces HEWITSON Exot. Butt. Mycalesis t. 8, f. 
SINseRmS0G) 

5 


N 


306. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT TOD 


Bibundi, Bonge, Kitta. — März, April, September—Decem- 
betis==STA GS OVPP. 

Diese Art wurde von SJÖSTEDT in copula gefangen und 
auch gezächtet. Er beschreibt die Raupe als »grasgriän mit 
graubraunem Kopf und kastanienbraunen Zeichnungen»>. 
»Puppe grasgräns>. — Der Körper ist tberall mit feinen 
und kurzen Håaren besetzt. Die kastanienbraunen Zeichnun- 
gen des Kopfes bestehen aus einem bogenförmigen Bande 


auf der Vorderseite (Fig. 4a), das in der Mitte am schmal-. 


sten und an den Seiten am breitesten ist; die Scheitelhörner 
sind kurz und spitzig, braun; von ihnen geht nach aussen 
und hinten ein schmaleres, braunes Band, welches sich unten 
mit dem zuerst erwähnten Bande vereinigt. Die Endgabel 
(Fig. 4b) ist kurz und aufgerichtet. Die Puppe ist mit den 
Afterhaken an einem Grasblatte aufgehängt. 


Ypthima Asterope KLuG Symb. Phys. t. 29, f. 11—14 
(1832). — TRIMEN S. Aff. Butt, 1, Pe00M(TSSm: 


Bonge, Kitta, Itoki Na N'Golo. — April, Juni, September 
—November. — 12 SS, 4 PE. 


Subfamilia Acreine. 


Acrea Kraka n. sp. — Taf. 6, Fig. 3. 
Q Ale late, apice obtusissime rotundate, hyalinge; antice 
tertia parte basali, posticXx dimidio basali ochraceis et nigro- 
punctatis; corpus nigrum; dorsum abdominis biseriatim albo- 
punectatum; palpi pallidi, sparsim et breviter nigro-pilosi. 
Long. ale aåntice 32 mm., alar. exporr. 58 mm. 

SA. Ignotus. 

Bibundi (JUNGNER), Bonge. — Mai, Juli. -—— 3 9229. 


Die ockergelbe Farbe der Flägelwurzel erstreckt sich auf 
den Vorderflägeln nur bis zur vorderen Mittelrippe; der 
Vorderrand ist nämlich durchsichtig und an der Wurzel nur 
etwas dunkler, schwärzlich bestäubt. Die Vorderflägel haben 
nur drei sehwarze Punktflecke, zwei in Zelle 1b und einen 
in der Mittelzelle; sie sind bei einem Stäcke beinahe ver- 

16 


aaber 


Di 


NOR 


SIE 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 273 


schwunden. Die Hinterflägel fuhren 15 schwarze Punktflecke, 
5 or JG a sma Aall a S Ma SEE RN ALE 
(die äussersten der Zellen 1 c.und 2 stehen im durchsichtigen 
Wölkeidestthiläsels), = I sfomjedernidersZellentsF+ 5s.ter inkder 
Mittelzelle und 2 in Zelle 7. Der Innenrand ist oben bräun- 
lich angeflogen. 

Kraka ist offenbar am nächsten mit ÖQuirina verwandt, 
aber durch bedeutendere Grösse und den sehr breiten durch- 
sichtigen "Aussenrand der Hinterflugel verschieden. 

Acrea Quirina FABR. Spec. Ins. 2, p. 36 (1784). — Dice 
lörRTry IN Hxot. ns: 37 tardy fsk AJS): 

Kitta, Ekundu, N'Dian. — April—Juni. — 5 SS, 1 8. 
IAlerea Orestia fHEwitSON Exot. Butt. ÅAcKcem:t. q, ob AT 
(1875). 

Bonge, Itoki. -— Oktober—Februar. — 6 IS, 8 PL. 

Alle unsere Stäcke weichen von HEwITSoNs Figur dadurch 
ab, dass die VWVorderfligel immer in den Zellen Ib und 2 
und oft auch in Zelle 1 a und in der Mittelzelle mehr oder 
weniger mit rothgelb uberzogen sind, wogegen die Wurzel 
der Vorderflugel nicht so dunkel wie in HEwItTSsOns Figur 
ister ölbas Plist etwas grosser und; viel, hellerralstderiet: 
Acr&ea Fenelos SrtaupD. in litt. — Fig. 5. &, I. 

sg. Ale antice fusco nigre, medio 
(i. e. cellula discoidali tota cellulisque 
tb—6 ad maximam partem) subhya- 
lino, plus minusve infuscato; cellul& Ib a. 
et 2 prope marginem exteriorem macu- 
lis duabus rotundatis fulvis vel pallide 


fulvis; ale postice supra fere omnino 
ut in Åcrea Peneleos WARD signate et 
coloratz, margine exteriore in medio 
paullo magis convexo. — Al& antice 
subtus marginibus lutescentibus costis Db. 
lineisque intercostalibus nigris, disco ut 


supra subhyalino, non autem infuscato; 


postic&e subtus flavescentes ad basin pal- = sj 2 

Er NG ig. 5. Åcrea Fenelos. 

lidiores, medio inter maculas s&Xpe ru- SE 4 
a. Is. von der Unterseite. 


fescentes, margine lato fusco-virescente, b. 9. von der Oberseite. 


Entomol, Tidskr. Årg. 14. Hs 4 (1893): 17 18 


40. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT I 393. 


intus bene determinato et brunnescente, nigrolineato nec non 
Maculis I8-=-20 mens (2 mm cellalatrraNtorintsn De sinade 
2 in cellula discoidali, 2 in costula transversa, singulo in 
cellulis+2, (3); 5 etr6; ein. 7 -etiedm S)jkornate ls onse 
alar. exporr. 41—50 mm. 

9. Differt a mare statura majore, disco subhyalino ala- 
rum anticarum fere toto fulvo-suffuso, macula in medio cel- 
lul& discoidalis, altera ad apicem cellul& costisque nigris, 
(apice partis subhyalin&e cellularum 4—56 albescente) macu- 


lisque alarum posticarum majoribus et marginem propius 


positis. — Long. alar. exporr. 53 mm. 
Bonge, Love (DuUSÉN). — Maj, Oktober, November. — 
FAS 


Diese Art ist der Acrea Peneleos WARD sehr ähnlich, 
aber ganz sicher eine gute Art. Von Peneleos unterschei- 


det sie sich in beiden Geschlechtern durch die Zeichnung der 
Vorderfluägel und durch den breiteren, dunkleren, nach innen 
bräunlichen und scharf begrenzten Saum auf der Unterseite 
der Hinterflägel. Durch STAUDINGER besitzen wir diese Art 
auch von Sierra Leone. 

Acr&ea Peneleos Warp. — Taf. 4, Fig. 2, 2, 2". 

Syn. Acrea Peneleos Warp Ent. M. Mag. 8, p. 60 
(2871)5 SAT. Lep. pr oj, arö, a, ATS) NOGA 
pidia HEWwITSON ÉExot. Butt. ACKedut: go ER AONESOR TöRKA 

Kitta, Love (DusÉN), Bonge. — April, Maj, Oktober. -— 
AV SN SSEP: 

Die von Sjöstedt mit den IS gezogenen Weiber sind der 
ÅA. Oppidia Hew. sehr ähnlich und nur durch kleinere Grösse 
(46—57 mm.), durch mehr durchsichtige Vorderflugel, durch 
eine bleichere, mehr gelbrothe Farbe der Hinterflugel und 
besonders durch die nach innen nicht quer abgeschnittenen, 
sondern spitz ausgezogenen, weissen Subapikalflecken der 
Vorderflugel verschieden.. ÖOpprdia möchte darum nur eine 
Lokalrasse des Weibes von Peneleos sein. 

Die Raupe (Fig. 2) ist braun mit sehr langen Riäcken- 
dornen. Die Riäcken- und die oberen Seitendornen sind wie 
auch der Kopf schwärzlich und stehen in dunklen Querbinden. 
Die unteren Seitendornen sind kurz und an der Wurzel braun. 

18 


2 RE AN 


FE VS 


oc NL Re Rn 


43. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 275 


Die Puppe (Fig. 2.a, 2 b) ist hell mit den gewöhnlichen 
schwarzen Zeichnungen. Die Ruäckenflecken des Hinterleibes 
sind weit getrennt, quadratisch und haben helle Mittelpunkte. 
Die der Glieder 2—7 tragen gut entwickelte, stumpfen Warzen. 
Acr&ea Orina HEWITSON Ent. M. Mag. i1, p. 130 (1874); 
Exot) Butt: A6kea try, Mr4g, AS (1875). 

Kitta. — April. — 2 IS. 

Diese zwei Stäcke weichen von HEwITSONS Figur nur da- 
durch ab, dass die rothen Flecke der Vorderflugel etwas 
schmaler und die drei (oder vier) Subapicalflecke der Zellen 
(3) 4—6 ganz verschwunden oder kaum angedeutet sind. 
Ich nenne diese Varietät nigroapicalis. Fine in entgegen- 
setzter Richtung entwickelte Varietät ist die von ÖBERTHUR 
neulich beschriebene und abgebildete Orznarta (Et. d'Ent. 
ripa 22, 2085 22) ben welehet diertotnen mlecker der 
Vorderflägel so breit sind, dass sie nur durch die schwarzen 
Rippen getrennt werden. Unser Museum besitzt ein Stuck 
aus Manyanga, am Congo-Fluss. — Ist nicht ÖOrefa HEW. 
das Weib von Örina? 

Acr&a Pharsalus Warp Ent. M. Mag. 3, p. 81 (1871); 


FAIEep =p. rö, ts Ok SKL Ö4G) TNDEWITZ: NOV: 
AVGE ANG) INGE Cilbes ling Ag INTO DUSK) 
Itoki, Kitta. — Januar—Mai. — 26 SS, 14 LL. 


Die Raupe (Taf. 4 Fig. 1, 1 a, I b) wurde von SJÖSTEDT in 
Menge auf niedrigen Sträuchern einer Fzcus-Art angetroffen. 
Sie ist oben rothgelb, unten blasser; eine feine Ruäckenlinie 
und kleine Strichelchen am Vorder- und Hinterrande jedes 
Gliedes und in der Gegend der Athemlöcher sind schwarz. 
Kopf und Dornén auch schwarz. Die Dornen sind nicht 
länger als der Durchmesser des Körpers und mit feinen 
Börstchen besetzt. Die obersten Borsten sind schwarz, die 
äbrigen weisslich. 

Die ersten Raupen verpuppten sich am 27 Februar und 
gaben am 7 März Schmetterlinge. Die Puppe (Taf. 4, Fig. 
1c, 1d) ist gelblich mit schwarzen Zeichnungen, deren An- 
ordnung am besten durch die Figuren beleuchtet wird. 
Acrea Zetes L. Syst. Nat. Ed. 10, p.-487 (1758): — 
CLERCK Icones Ins. 2, t. 43, f. 1 (1764). 


F9 


44. 


40. 


pp 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Itoki, Kitta. — Februar—April. — 18 SS, 13 92. 

Die Weiber sind einander ziemlich ähnlich, unter den 55 
aber giebt es alle Uebergänge von Stäcken, welche beinahe 
so dunkel wie CLErceKs Figur sind bis zu Stäcken, die nur 
durch den kleineren Subapicalfleck und die beinahe bis zur 
Spitze reichenden Saumfecke der Vorderflägel von ÅAcara 
Hew. verschieden sind. 

Die - Raupe (T. 4, Fig. 4) ist gelbroth mit rothem, glän- 
zendem Kopfe und einer dunklen Querbinde uber der Mitte 
jedes Gliedes. Die Dornen sind rein schwarz und stehen 
auf scheibenförmigen schwarzen, glänzenden Warzen. Die 
zwei Räckendornenp des ersten: Gliedes sind etwas verlängert, 
die uäbrigen ein wenig nach hinten gebogen. 

Die Puppe (Tafil 4, Fig. 4tar 4 HY astögelbiehmant 
schwarzen Flägelrippen, schwarzen Zeichnungen am Kopfe, 
einem schwarzen, von zwei hellen TLängslinien durchgezo- 
genen Band am Thoraxräicken und fiänf, schwarzen, mit 
hellen Flecken gezierten Längslinien am Hinterkörper. Die 
hellen Flecke der vier hinteren Längslinien sind schwach 
warzenförmig erhaben. 

TRIMENS Beschreibung und Abbildung der Raupe von 
Acrea Acara HEw. (S3 Afr Butt op. mör, tyce csn sa) 
bietet grosse Uebereinstimmung mit unserer Art dar; die 
Raupe von Acara scheint doch etwas heller gefärbt zu sein. 
Acr&ea Pseudegina WeEstw. Gen. D. ILepa p.r5 3 (ÖS): 
== Egna nSTOLL Suppl (Cramsut: "25, fE3, SIC (ESO 

Bibundi. — December. — I 9. 

Das Stäck steht in der Mitte zwischen der ächten Pséu- 
degina und Abadima RIBBE, welche, wie ich mich durch 
zahlreiche Zwischenformen täberzeugt habe, nur eine helle 
Varietät von Pseudegina ist. 

Acr&ea Eneedon L. var. Lycia FABR. Syst. Ent. p. 464 
(1775) — Brauner . STAUD.. HxotsrSchm or, Pp. BE, LISE 
(1885). 

Bonge. — December. — 1 9, 

Acr&ea serena FABR. Syst. Ent. p. 461 (1775) — HERBST. 
Naturs. Schm. 4, t. 82, f. 8—9 (1792) — Eponina CRAMER 
Pap. EXot, 3, € 208, TON DANS 


20 


47: 


48. 


49. 


AN 


Fe 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 2.77 


' Itoki, Bonge. -— November—Januar. — 1 &, 2 99. 

Die Weiber sind dimorf, das eine unterscheidet sich vom 
gZ nur durch die weisse Subapicalbinde der Vorderflägel, 
das andere auch durch die röthlichgraue Grundfarbe beider 
Fligel. 

Acr&ea Bonasia FABR. Syst. Ent. p. 464 (1775) — Efpo- 
MINAS ÖRAMERI Pap. EXxOt rg, ti 208, fr ANTBE(KSO)=e 
Serena HERBST Naturs. Schm. 4, t. 382, f. 6—7 (1790). 

Itoki (DUSÉN), Kitta, Bonge. — März, April, Oktober—De- 
CEmbhel.« — 215 os 2 PP. 

Die Raupe (Taf. 5, Fig. 1) ist. oben blauweiss mit zwei 
feinen dunklen Rickenlinien und einer breiten, schwarzen 
Längslinie jederseits zwischen den Riäckendornen und den 
oberen Seitendornen. Die Dornen der Glieder 1--3 und 
11—13 sind ganz schwarz, die tbrigen nur gegen die Spitze 
mehr oder weniger schwärzlich. 

Acre&ea Vinidia HEWITSON Ent. M. Mag. 11, p. 130 (1874); 
Bot: but: ACK BTE ta fy f. AS, 40 (LGH) 

Bonge, Itoki, Kitta. — December—Februar, April — 
13 SS. 

Die schwarzen Punkten in den Zellen 1 b und 2 der Vor- 
derflägel sind bald ganz verschwunden, bald klein und bald 
sehr gross. 

Die Raupe (Taf. 4, Fig. 3) zeigt grosse Ähnlichkeit mit 
der Raupe von Bonassa, ist aber oben mehr rothbraun mar- 
morirt und hat hellere und mehr abgebrochene Längslinien. 
Nur die Dornen der Glieder 1, 2 und 11—-13 sind schwarz, 
alle tbrigen weisslich. Der Kopf ist schwärzlich mit einer 
hellen, vorn gegabelten Mittellinie. 

Die Puppe ist hell mit schwarzen Zeichnungen, die finf 
Fleckenreihen des Hinterkörpers bestehen aus gesonderten 
subquadratischen Flecken mit hellem Kern, welcher nicht 
erhaben ist. ; 

Acrea Cynthius : (Drury Il. Exot. Ins. 3, t. 37, f 5, 
Gri(EJS2)5-— GoDART Hnc. I Methil djlp.r2340 (HSTON = 
(MENRATSNB TE RANE Hj, pA 2vb ba TR SA(TIOS): 

Bonge, Itoki, Kitta. — Oktober—Mai. — 19 SÖS, 4 PSL. 

Acr&ea Lycoa Gob. Enc. Meth. 9, P. 239 (1819). 


21 


Fig. 6. ÅAcrea Alciope 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Bonge, Itoki, Kitta. — Oktober—Januar, März, April. — 
ITE O EGET 

Die Raupe (Taf. 5, Fig. 2) ist gelblich ohne Zeichnungen 
mit schwarzem Kopfe und schwarzen Dornen. Die Dornen 
sind kaum so lang wie der Durchmesser des Körpers. Die 
Puppe (Taf. 5, Fig. 2 a, 2 b) hat die gewöhnlichen schwarzen 
Zeichnungen; die schwarzen Flecken des Hinterkörpers ent- 
behren jedoch helle Pupillen und sind unregelmässig eckig; 
die Abdominalglieder 2—4 sind jedes auf dem Ricken mit 
einem Paare kurzen, schwarzen, an der Wurzel gelben Dornen 
bewaffnet. Das 2 von Lycoa weicht oft vom & durch halb- 
durchsichtigen, rauchbraunen Fliugel ab; die beim & vwvreissen 
Flecktn der Vorderflägel sind beim 2 gelblich und undeut- 
lich; die Hinterflägel sind nicht in der Mitte weiss, sondern 
nur mehr oder weniger gelblich angeflogen. 

Acr&ea Cydonia Warp Ent: M. Mag. 10, p. 59 (1873). 

Itoki, Kitta, N'Dian. — Januar, März— 
Juni. — 10 SS. 

Bei vielen Stäcke geht von der er- 
weiterten, schwarzen Farbe am Ende 
der Mittelzelle der Vorderflägel ein fei- 
ner Strich in die Zelle 2 hinein. 
Acr&ea Alciope HEwIiTtSON var. (2 = 
Macarina ButrErR)?. — Fig. 6 und 
SFaftöist MISS 


HeW. var. 2 2 = Cido- Itoki, Kitta, N'Dian. — Februar, 


ia WARD 2). Die Fli- 
gel von der Oberseite. 


April—Juni. — 11 992; dazu 7 99 in 
THEORINS Sammlung. 

SJÖSTEDT traf die Raupe bei N'Dian, hat aber leider nur 
Weiber gezogen. Diese 992 stimmen nahe mit HEWITSONS 
Fig. 4 von Ålciope iäberein und weichen, wie unsere Figur 
6 zeigt, hauptsächlich nur dadurch ab, dass der dunkle Saum 
der Hinterflägel sehr schmal, am Afterwinkel sogar ver- 
schwunden und die Zelle 1 b der Vorderflägel mit einem 
winkeligen oder dreieckigen, schwarzen Fleck geziert ist. 

Ich will unserer Form keinen Namen geben, weil ich 


S BUTLERS sehr kurze Beschreibung und Figur der Unterseite stimmen 


mit dieser Form gut iiberein, 


22 


oe at a ban nn TREES te A RARRNNÄREN 


53; 


AURIVILLIUS:! TAGFALTER AUS KAMERUN. 279 


beinahe sicher bin, dass sie nur das Weib von Cydonia 
WARD ist. SJÖSTEDT fand Cydenia an denselben Localitäten 
und zu derselben Zeit, nur aber im männlichen Geschlechte. 
Diese Thatsache und die nahe Uebereinstimmung der 
Zeichnungsanlagen sprechen fär ibre Zusammengehörigkeit. 
Die von HEWITSON als Åfciope Mann und Weib abgebil- 
deten Stiäcke scheinen mir beide Weiber zu sein, ob sie 
aber nur dimorphe Weiber einer Lokalrasse von Cydonia 
sind oder zu einem von Cydonza verschiedenen Manne gehö- 
ren vermag ich nicht zu entscheiden. Der Hinterkörper ist 
bei allen diesen Formen gleich gezeichnet und gefärbt. Die 
Palpen sind gelblich und die Rippe 11 der Vorderflägel vor 
dem Zellende entspringend. Cydonia und Alciope gehören 
demnach nicht zu Planema (siehe unten). 

Die Raupe (Taf. 5, Fig. 3) ist hell (gelblich?) mit feinen, 
dunkleren Querstrichen an den Seiten. Der Kopf, die Brust- 
fässe und die Dornen sind schwarz. Die unteren Seitendor- 
nen jedoch nur mit schwarzer Spitze. Die Dornen sind 
deutlich länger als der Durchmesser des Körpers und stehen 
auf bräunlichen Warzen. 

Dien Puppe: (Tfafis, Fig:3 a, > bj hat die: gewonlichen 
schwarzen Zeichnungen der Acr&a-Puppen. Die Flecken 
des Hinterkörpers haben helle Pupillen und die zwei von 
ihnen gebildeten Riickenlinien convergiren nach vorn und 
vereinigen sich dort mit einem schwarzen Flecke des ersten 
Gliedes. In den hellen Pupillen-der Riäckenflecke der Glie- 
der 2—535 (6) stehen kleine spitzige Warzen, welche am 
Glied 2 am grössten sind und dann allmählig nach hinten 
kleiner werden. 
eteartlava DEWITZ Acta Ac NI Cir. 41: 250 N:Or2,0D: 
20 ARMIN IG: 

Itoki. — Januar. — 2 SS. 

Beide sfimmen mit DEWwitz Figur sehr gut tiberein. 


Planema DouBL. 


Es scheint mir, wie schon KaARrRScCH hervorgehoben hat 
(CESKENTZNN32, Pp. 193), ganz ummöglich die Gattung Fla- 


23 


280 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


nema aufrecht zu halten, wenn mann damit die Lycoa und 
Esebria-Gruppen vereinigt. Denn diese Gruppen sind weit 
näher mit den iäbrigen Acr&en als mit den ächten Planema- 
Arten verwandt. Wenn mann aber diese Gruppen ausson- 
dert, so können die Planema-Arten, so weit sie jetzt be- 
kannt sind, durch die schwarzen an den Seiten weissge- 
streiften Palpen, durch die jenseits des Zellendes (sehr selten 
am Zellende) entspringende Rippe 11 der Vorderflägel, durch 
die kurze Mittelzelle der Hinterflägel und durch die mit 
langen Riickendornen und ohrenähnlichen Kopfhörner be- 
waffneten Puppen von allen Acreen sofort getrennt werden. 
54. Planema Epg&a CRAMER! Pap: BxOt. 35 fil 230,00 
(1749) — Gea FABR. Specs Ins. 2; pr 32 (DOLGE ee 
STAUD. Hxot. Schm.; Ip. s5, t 33- (T885) PEETENEGE 
Elist.; Mad. ep. ri, por10j ut er2, £16; Jo (C8SH--JR 
2fodutla" BABR; Ent. SyStyrorst, Pa 755 (T703)A2 
Itoki, Bonge. — Februar, Oktober, November. — 4 fs, 12. 
Das 2 von dieser Art scheint immer weissgefleckt zu sein. 
»Fliegt ziemlich langsam im Gebäsch, aber nie auf offenen, 
sonnigen Stellen; setzt sich oft mit ausgebreiteten Flägel auf 
Blättern» (SJÖSTEDT). MÖSCHLER betrachtet (Abh. Senckenb. 
Ges. 15:1, Pp. 55—56) Gea FABR. als eine von Epea 
CRAMER verschiedene Art. Die von FaBRicIUS gelieferte Be- 
schreibung der Gea berechtigt doch durchaus nicht eine 
solche Behauptung und die englischen Verfasser, welche den 
Typus der Gea in »Banksian Collection» wohl gesehen ha- 
ben, vereinigen Gea und £pea. MÖSCHLERS Gea ist jeden- 
falls nicht die folgende P. Tellus sondern eine andere Art 
und wahrscheinlich Å. Carmentis DouBL., die ich nicht 
gesehen habe. Carmentis ist äbrigens wahrscheinlich keine 
ächte Planema sondern eine Acrea aus der Esebrza-Gruppe. 


Planema Tellus n. sp. — Fig. 7. 


un 
un 


&. Ale antice fusce, fascia subapicali, macula magna plus 
duas partes marginis interioris occupante nec non macula 


7 CRAMERS Werk wurde in Lieferungen publiciert und zwar nach den Jahr- 
zahlen der Lieferungen Tab. 1—384 (1775); 85—96 (1776); 97—192 (1777); 
193—264 (1779); 265—336 (1780); 337—384 (1781); 385—400 (1782). 
(Vergl. KirBY Ent. M. Mag. 14, p. 278; selbst habe ich die Lief. 1—13 gesehen). 


24 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 281 


elongata (interdum obsoleta) cellul& discoidalis fulvis; ale 
postice fulve, ima basi paululum infuscate punctoque uno 
alterove nigro ornat&, margine subangusto, versus angulum 
ani sensim augustato, fusco, costis et duplicaturis intercosta- 
libus usque ad medium nigris. Al&e antice subtus ut supra 
signat&e, apice et ad marginem exteriorem nigrolineate, ad 
basin coste puncto albo in macula nigra; postice subtus 
unicolores, obscure fulvescentes, basi nigropunctate, deinde 
nigrolineate. Long. alar. exporr. 50--61 mm. 


o A mare non nisi statura majore, alis anticis latioribus 
apiceque late rotundatis, fascia subapicali 
latiore et paullulum pallidiore distincta. 
— Long. alar. exporr. 65—68 mim. 

Itoki, Ekundu, Kitta. — Januari— Maj. 
FRA KON 

Diese Art wurde wahrscheinlich bisher 
mit Epea verwechselt, ist aber ganz ver- 
schieden. Der &Y ähnelt zwar dem &' von 
Epea recht viel, kann aber sofort VON Fio.4 Acrea Tellus.g. 
diesem durch die folgenden Merkmalen Die Fligel von der 
getrennt werden. Der Subapicalband der OPGSER 


> 


Vorderflägel ist mehr zusammenhängend, indem der Fleck 
in Zelle 3 nicht so weit nach aussen wie bei Epea steht; 
der Innenrandfleck ist viel grösser, nur den Aussenwin- 
kel und die Wurzel des Innenrandes frei lassend, und be- 
deckt auch den innersten 'Theil der Zelle 2, was bei Epea 
nie der Fall ist; der schwarze Saum der Hinterflugel ist nach 
innen schärfer begrenzt, nach vorn nur allmählig breiter und 
nicht wie bei £pea plötzlich zu einem grossen Fleck an der 
Spitze erweitert. 


Das 9 hat beinahe dieselbe Farbe und Zeichnung wie der 
> aud ist dem 9 von E£pea sehr unähnlich. 


Planema JYacksoni SHARPE (WaATERH. Aid, t. 189 f. I) 
kommt unserer Art sehr nahe, hat aber ein noch breiteres, 
bis in die Zelle 2 hinein reichendes Subapicalband der 
Vorderflägel und einen besonders gegen den Afterwinkel 
breiteren schwarzen Saum der Hinterflägel. 


25 


un 
= 


Fig. 8. Planema consan- 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT K50Gg: 


Planema Epiprotea BuTLER Cist. Ent. 1, p. 210 (1874). 
— Eurita Hew. Exot. Butt. Acrea ti5, 20-(1807)-Vae 

Kitta; N'Dian (BROMAN). — April, Mai. — I g&, 4 QQ. 

Durch die der Spitze mehr genäherte Subapicalbinde der 
Vorderflägel bildet diese Art einen schönen Uebergang zwi- 
schen den Formen der Epea-Gruppe und denen der Macaria- 
Gruppe. Auf der Unterseite der Vorderflägel an der Wurzel 
des Vorderrandes hat sie jedoch nur einen schwarzen Fleck 
und nicht einen weissen und einen schwarzen wie Epea 
und verwandte und gehört demnach zur Macaria-Gruppe. 
Planema consanguinea n. sp. — Fig. 8. 

ÖS. Ale antice dimidio basali castanexr, apice late fuscé, 
paullo gone apicem cellul&e fascia angusta fulva, a costa 
versus angulum posticum ducta ornate, 
colore fundi inter hanc fasciam et aream 
castaneam basalem nigro; alXe postice fulve 
basi nigropunctatex, deinde nigrostriate, 
fascia marginali subangusta et angulam ana- 
lem versus valde angustata, intus bene de- 
terminata, fusca. — Al& subtus pallidiores, 
area apicali anticarum nigrostriata; postice 
basi saturatiores, fulvescentes punctis nigris 
valde distinctis, deinde lutescente fuscée, ni- 


guinea. Die Fligel von grostriate margine concolore. — Long. alar. 


der Oberseite. exporr. 64-—66 mm. 

P?. Mari fere omnino similis, colore paullo pallidiore, 
fascia anticarum lutescente ad costam 2” sepissime desinente, 
statura majore alisque anticis latioribus et obtusioribus fere 


unice distineta, — Long. alar. exporr. 72—78 mm. 
Itoki, Bonge. — Januar, November. — 1 sg, 292. Dazu 


noch I &S, 6 PP von THEORIN im Gebiete des Camerun- 
flusses gesammelt. | 

Diese Art scheint mir-wenig veränderlich zu sein und ist 
nicht nur durch die unter sich sehr ähnlichen Geschlechter, 
sondern auch durch die völlig hinter dem Zellende verlaufende 
Querbinde der Vorderfläigel ausgezeichnet. Durch diese Lage 
der Querbinde werden die Zellen 3—-7 in ihrem innersten 
Theile von der Querbinde frei und sind dort tief schwarz 


26 


set NERE LATIN 


Ar. 


58. 


59. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 283 


gefärbt. Diese Stellung der Querbinde findet sich ibrigens 
nur bei elongata BuUTL. und excisa BuTtL. vor. 

Die von HEwIiTSON auf Taf. 4, Fig. 22 abgebildete »Form 
von Furita»> erinnert sehr an consangurinea, ist aber kleiner, 
hat keinen deutlichen, dunklen Saum der Hinterflägel und 
eine gegen den Innenrand, nicht gegen die Hinterecke ge- 
richtete Querbinde der Vorderflägel. 

Planema elongata BuTLER Cist. Ent. 1, p. 212 (1874). — 
Usgrkata TElEw: IExots Butt. Acread t. 5, f£ 288 (undi30 P 
var.) 1867. 

Itoki, Kitta, Bonge. — Januar, April, December. —- 4 SS, 
200 

Das 2? hat, wie schon GODMAN” bemerkt, die ganze Wur- 
zelhälfte der Vorderflägel bis zur Querbinde dunkelbraun — 
schwarzbraun und unterscheidet sich dadurch von HEwIiTSONS 
oben citirte Figur, welche durch die rothbraune Farbe des 
Innenrandes in der Mitte zwischen consanguinea 9 und elon- 
gata 9 steht. 

Planema excisa BuTLER Cist. Ent. 1, p. 212 (1874). —- 
SKR IRWT Exot ButtiAcCKedt tt 4, f. ÖST 
SUPA AL GÖr 

Itoki, Kitta. — Februar, April. — 1 &, 1 2. 

Das Q hat eine etwas breitere Querbinde der Vorderfliägel 
und einen schmaleren, dunklen Saum der Hinterflägel als 
das von HEWwITSON abgebildete Stäck. Die von Karscu (B. 
E. Z. 38, p. 199) als Zzmandra erwähnte Form steht dem 
2 von cxcisa sehr nahe. 


Planema umbra DruryY?? — Zurita Hew. Exot. Butt. 
elekre a ENS, 32 (ESO): 
Itoki. — März. -— I 2. 


Das einzige mir vorliegende Stäck stimmt ziemlich gut 
mit HEwITSONS Figur, hat jedoch an der Wurzel rauchbraune, 
nicht rothbraune Flägel und misst 100 mm. zwischen den 
Flägelspitzen. Wie bei den vorigen Arten liegt auch hier 
die schmale und unvollständige Querbinde der Vorderfligel 
jenseits der Mittelzelle. Ich glaube darum nicht, dass HE- 


5 Story of the rear column Pp. 4390. 


27 


ÖR 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


WwWITSONS Figur 27, bei dem dies nicht der Fall ist, der & 
von Figur 32 sein kann. : 

Das Stäck wurde von SJÖSTEDT aus der Puppe gezogen. 
Er beschreibt die Raupe als »ganz hellroth, etwas in violett 
ziehend, mit schwarzen Dornen>. 

Die Puppe (Tafl. 5, Fig. 5, 5 a) ist weisslich mit schwarzen 
Zeichnungen und auf dem Ricken des Hinterkörpers (an den 
Gliedern 3—5) mit drei Paaren langen, dicken, an der Spitze 
angelförmig gebogenen Dornen bewaffnet. Die Dornen sind 
an der Wurzel gelbroth. Der Kopf trägt zwei lange, aus- 
gesperrte, an der Aussenseite mit einem kleinen Zahn be- 
waffnete Hörner. 

Diese schöne Puppe beweist zur Genige, dass die fräher 
nur als eine Art betrachteten Formen der Macarza-Gruppe 
nicht so eng verwandt sind, wie man geglaubt hat. 
Planema Macarioides n. sp. 

Sn Ale antice basi mere, m cellulis ia etemomdense 
fulvo-suffus&e, medio fascia angusta lete fulva, maculam sub- 
bifidam in cellulam discoidalem immittente, postice in cel- 
lulis 2 et Ib utrinque profunde emarginata ornatx, apice 
fusce: al&e postice supra obscure fulvo-brunne&, margine 
4—6 miltim. lato fusco, basi nigropunctat&e, deinde nigro- 
striate, subtus basi pallide fulve et nigropunctate, deinde 
unicolores, grisescente-fusc&x, nigrostriate. — Long. alar. 
EXPO TO= S5 MMS p 

9. Ale antice supra fusce, dimidio basali obscuriore 
nigrescente, ad marginem posticum in cellulis 1 a et I b 
plus minus ochraceo-suffusx, mox pone apicem cellul& fascia 
subangusta alba, a margine costali ad costam 2" extensa et 
extus in cellulis 2? et 3” profunde incisa ornat&X; ale postice 
supra ochraceo-lutescentes, marginem versus paullo pallidiores, 
margine lato fusco, bene determinato, subtus fere omnino 
ut in mare colorat&e et signate, disco autem medio paullu- 
lum pallidiore. — Long. alar. exporr. 25 mm. 

Kitta, Bonge. — April, November, December. — 4 IS, 
I 9; auch 2 99 von THEORIN im Gebiete des Camerun- 
flusses gesammelt. 

Mit Macaria FABR. (g Eurifa Hew. Ex, Butt. Acrea 

28 


Fa 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 285 


RAS RSA Re CEUriANGRAMER Pap: "Exot. 3; to 243, fc 
B.; non ÅA, nec £urpta L.)” sehr nahe verwandt, aber in 
beiden Geschlechtern doch leicht zu unterscheiden. Bei Ma- 
caria 5, 9 ist die Wurzelhälfte der Vorderflägel einfarbig, 
schwarz oder schwärzlich, bei Macarioides I, 9 in den 
Zellen 1a und ib immer mehr oder weniger mit Braun 
äberzogen: bei Macaria &, 2 ist die Querbinde der Vorder- 
flägel viel breiter und auch beim 2 bis zum Innenrande 
fortgesetzt; bei Macarza sind die Hinterflägel mit einer (beim 
& hellgelblichen, beim 2? weissen) nach innen und nach 
aussen deutlich begrenzten Querbinde tber die Mitte geziert, 
bei Macarzoides ist eine solche Querbinde nur beim Q und 
nur auf der Unterseite sehr schwach angedeutet. 

62. Planema Alcinoe FELDER var. camerunica n. var. — Taf. 
sekigr 44 bb; Taff 6, Fig. 4, 5. 

Bonge. — Oktober. — 8 ss, 16 QQ. 

Von dieser Form wurden beide Geschlechter von SJÖSTEDT 
aus Raupen gezogen. Ihre Zusammengehörigkeit ist also 
ganz sicher und es ist sehr bemerkenswerth, dass sowohl die 
Männer als auch die zahlreichen Weiber unter sich keine 
erheblichen Variationen zeigen. Daraus geht hervor, dass 
die Planema-Arten wenigstens in derselben Gegend nicht so 
veränderlich sind, wie mann geglaubt hat. 

Camerunica ist vielleicht eine von Årflcinoe verschiedene 
Art, da ich aber das 9 von Alcinoe (vom &- besitzen wir 
zwei mit FELDERS Figuren gut iibereinstimmende Stäcke aus 
Sierra Leona) nicht kenne, betrachte ich sie einstweilen nur 
als Varietät. 

Der & von Carmmerunica (Tafl. 6, Fig. 4) unterscheidet 


3 Schon 1882 in meiner Recens. Lep. Mus. L. Ulr. habe ich zur Geniige 
nachgewiesen, dass LINNÉS P. Eurytus nur eine Pseudacrea sein kann. Trotz- 
dem spricht man noch von einer Acrea Zuryfus LL. Dass CLERCKS Figur und 
LInnÉs Beschreibung in Mus. Lud. Uir. von 1764 auf einer Acrea zu deuten 
wäre, kann kein Mensch behaupten. Da bleibt nur iäbrig sich auf die kurze, ältere 
Beschreibung in Syst. Nat. ed. 10 (1758) zu stitzen. In dieser Beschreibung 
sagt doch LINNÉ ausdricklich »alis posticis punctis decem atris» (die Hinter- 
flägel mit 2et72, schwarzen Punkten). Nun giebt es aber keine einzige Acrea, 
auf welche die Beschreibung passen könnte, die nur zet Punkte an der Wurzel 
der Hinterflägel hat, wogegen dies bei den Pseudacrxen immer der Fall ist. 


29 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


sich von Å/lcinoe durch geringere Grösse (65— 67 mm.), durch 
die schwarze, nicht oder nur sehr wenig mit gelbroth tber- 
gezogene Mittelzelle der Vorderflägel, durch den ovalen 
schwarzen Fleck in der Wurzel der Zelle 3 der Vorderflägel, 
durch die kaum iber die Mitte der Hinterflägel ausgedehnte 
gelbrothe Farbe der Hinterflägel und durch die nur ange- 
deutete oder ganz versechwundene helle Querbinde auf der 
Unterseite der Hinterflägel. 

Das P (Tafl. 6, Fig. 5) hat wie das 9 von Macaria rein 
weisse Querbinde. Die Vorderflägel sind oben von der Wurzel 
bis zur Querbinde schwärzlich, am Innenrande nicht oder 
unbedeutend heller; die breite weisse Querbinde berährt eben 
die Spitze der Mittelzelle, lässt gewöhnlich die innerste 
Spitze der Zelle 3 -frei und endigt breit an der Rippere, 
doch ist sie gewöhnlich auch von einem kleinen Fleck in 
Zelle ib begleitet; die langen weissen Flecke der Zellen 
2 und 3 sind nach aussen nur durch die dunklen Faiten 
oder sehr schmal eingeschnitten. Die Hinterflägel sind an der 
Wurzel röthlich braun, schwarzpunktirt; tuber ihre Mitte 
geht ein weisses, ziemlich scharf begrenztes Querband und 
jenseits dieses sind sie schwarzbraun mit kaum dunkleren 
Rippen und Falten. Unten sind die Flägel beinahe ganz 
wie oben gezeichnet und gefärbt,; die Wurzel der Hinter- 
flägel ist jedoch etwas rothbrauner und ihre Querbinde ein 
wenig schmaler. | 

Die von PALISoT DE BEaAuVAIS abgebildete Åcrea Eurypta 9 
(Ins; -Afr. Amer, t. 4, i 4), unterseheidet sich MonkCaNiS- 
7runica nur durch breitere, weisse Querbinde und schmaleren 
Saum der Hinterflägel und möchte dass 2 von AÅflcinoe sein. 

Die Raupe (Taf. 5, Fig. 4) ist einfarbig dunkelroth mit 
schwarzen Dornen und schwarzem Kopfe, welcher mit heller 
Mittellinie versehen ist. Die Riickendornen sind länger als 
der Durchmesser des Körpers. 

Die Puppe (Taf. 5, Fig. 4'a, 4 b) ist hell (gelblich?) mit 
schwarzen Zeichnungen und auf dem Riäcken der Glieder 
2—5 mit 4 Paaren sehr langer, schlanker, schwarzer, an 
der Wurzel gelbrother, gegen die Spitze gebogener Dornen 
bewaffnet. Die Dornen des zweiten Gliedes sind länger als 


30 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 287 


die äbrigen und vorwärts gerichtet, die des fiänften Gliedes 
die kiärzesten. Bei Umbra sind dagegen die Dornen des 
zweiten Gliedes gauz verschwunden und die des fiänften Glie- 
des die längsten. Der Kopf trägt wie bei Umbra zwei aus- 
gesperrte Hörner, welche aussen mit einem sehr kleinen 
Zahbn bewaffnet sind. Auf den Seiten des Mittelräckens dicht 
an der Wurzel der Vorderflägel steht jederseits ein kleiner, 
spitziger Dorn. 

Die von TRIMEN beschriebene und abgebildete Puppe von 
Planema Aganice kommt der Puppe von Camerunica ziemlich 
nahe; hat aber rothe, an der Spitze kaum gebogene Dornen, 
von denen die des dritten Gliedes die längsten zu sein scheinen. 

Um meine Auffassung der Planema-Arten noch genauer 
zu verdeutlichen gebe ich hier eine Uebersicht der wichtigsten, 
mir bekannten Formen. 

A. Die Vorderflägel unten an der Wurzel des Vorder- 
randes (in Zelle 12) mit einem kleinen, weissen, nach 
aussen schwarz begrenzten Fleck, oben am Hinter- 
rande mit einem grossen, die Rippe 3 (aber nie 
die Wurzel) erreichenden, scharf begrenzten hellen 
Fleck. -Die Querbinde der Vorderflägel der Spitze 
genähert, schief gegen die Mitte des Saumes gerich- 
tet. — Die E£Epea-Gruppe. 

a. Der Fleck des Innenrandes der Vorderflägel schmal 
und beinahe gleichbreit, nicht oder kaum breiter 
als die Hälfte des Innenrandes, den innersten 
Theil der Zelle 2 frei lassend. Die Querbinde 
an der Rippe 4 beinahe abgebrochen. 

1. P. Epea CRAMER. 

3. Der Fleck des Innenrandes der Vorderflägel breit, 
nach hinten sehr erweitert, weit mehr als die 
Hälfte des Innenrandes bedeckend und auch den 
innersten Theil der Zelle 2 erfällend. 

a. Die subapicale Querbinde endigt an der 
RIPPE 3: 20 ELAST AURINS 
b. Die subapicale Querbinde streckt sich auch 
in die -Zelle 2: hinein: 
3. P. Facksonz SHARPE. 


2 


31 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT: 1893. 


B. Die Vorderflägel unten an der Wurzel des Vorderran- 
des (in Zelle 12) mit einem viereckigen, schwarzen, 
jederseits vor der helleren Grundfarbe begrenzten 
Fleck. — Die Macaria-Gruppe. 

g. Die Querbinde der Vorderflägel steht beinahe 
in der Mitte zwischen der Mittelzelle und der 
Flägelspitze, ist gegen den Saum gerichtet und 
wird nach hinten von der Rippe 3 begrenazt. 
4. P. Epiprotea BUTLER. 


8. Die Querbinde der Vorderflägel ist dem Ende der 
Mittelzelle genähert, gegen den Hinterwinkel oder 
gegen den Innenrand gerichtet und erreicht we- 
nigstens die Rippe 2 oder ist ganz verschwunden. 

1. Die Querbinde der Vorderflögel verläuft 
gänzlich. jenseits der Mittelzelle, den inner- 
sten Theil der Zelle 3 immer frei lassend!?, 

a. Qverbinde der Vorderflägel schmal, 3—5 . 
mm., höchstens 8 mm. breit. Geschlech- 
ter wenig verschieden. 
+ Wurzelhälfte der Vorderflägel ka- 
stanienbraun. 

5. P. consanguinea AURW. 
++, Wurzelhälfte der Vorderflägel ein- 
farbig, schwarz oder schwarzbraun. 

6. P. elongata BUTLER. 


b. Querbinde der Vorderflägel wenigstens 
10 min. breit. Geschlechter verschieden. 
Ja Po PACISA BURBERS 


2. Die Querbinde der Vorderflägel berährt die 
Spitze der Mittelzelle und fällt wenigstens 
beim & auch den innersten Theil der Zelle 
3 vollständig aus oder ist nur am Innen- 
rande angedeutet oder fehlt gänzlich. Ge- 
schlechter sehr verschieden. 

a. Vorderflägel einfarbig ohne Querbinde 


10 Zu dieser Abtheilung gehört auch /. guadricolor ROGENH. und /ati- 
fasciata SHARPE. 


32 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 289 


oder mit einer nur am Innenrande deut- 
lichen Querbinde. 
SP Vestelisi. ERLDER. 
b. Querbinde der Vorderflägel gut ent- 
wickelt. 
+, Die Flecken der Querbinde in den 
Zellen 1 b und 2 auf der äusseren 
Seite tief und breit eingeschnitten, 
oft wie gespalten. Beim & hat die 
Querbinde in der Spitze der Mit- 
telzelle einen scharf begrenzten, oft 
beinahe getheilten Fleck, welcher 
einen rundlichen, schwarzen Fleck 
einschliesst. 
T. Die Hinterflägel ohne Mittel- 
binde. 
9. P. Macarioides AuURIV. 
ir. Die Einterflögelsimittremen 
deutlichen, gelblichen (>')oder 
weissen (2) Mittelbinde. 
10. P. Macaria FABR. 
++ Die Flecken der Querbinde in den 
Zellen i b und 2 auf der äusse- 
ren Seite quer abgeschnitten oder 
abgerundet, selten (beim 92) mit 
enger Spalte. Die Querbinde bat 
zwar beim & in der Hinterecke 
der Mittelzelle einen kleinen Fleck; 
dieser fliesst aber, weil”die Schluss- 
rippe gelb ist, mit dem Flecken in 
Zelle 4 zu einem Flecken zusammen. 
TT. FA lGoer und Varb 


Die bisher bekannten Entwicklungsstadien der Acreinen 
zeigen, dass dieselben eine sehr natärliche Gruppe bilden. 
Die Raupen zeichnen sich durch den haarigen, unbewaff- 
neten Kopf, die haarigen Fässen, die nackte Oberseite des 
Körpers und besonders durch die eigenthuämlich angeordneten 


Entomol. Tidskr. Årg. 14, H. 4 (1893). 33 19 


290 : ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Dornen aus. Die Dornen stehen auf den Gliedern 4—11 in 
6 Längsreihen (jederseits ein subdorsaler, ein supra- und ein 
infrastigmaler, vergl. Taf. 4, Fig. 1 a), das erste Glied hat 
nur die zwei subdorsalen, das zweite und dritte zwei sub- 


dorsale und einen seitlichen, welcher ganz am Vorderrande 
des Gliedes und etwas niedriger als die suprastigmalen be- 
festigt ist, das 12" Glied hat nur zwei subdorsale und das 
13" nur zwei seitliche Dornen. Diese Anordnung der Dor- 

nen findet sich bei allen Acreinen und die Raupen liefern 
demnach keinen Anlass zu einer Eintheilung der Arten in 
Gattungen. 

Die Puppen sind auch sehr charakteristisch. Sie sind hell 
gefärbt mit schwarzen oder dunklen Zeichnungen. Die Flä- 
gelrippen, zahlreiche Punkte und Striche am Kopfe und 
Thorax und 5 Reihen von Flecken am Hinterleibe sind dun- ; 
kel gefärbt. Von den 5 Fleckenreihen des Hinterleibes stehen 
zwei auf dem Ricken, eine an jeder Seite und eine breitere 
an der Bauchseite. Uebrigens sind einige Arten durch Dor- 
nen auf dem Ricken des Hinterleibes und durch zwei aus- 
gesperrte Kopfhörner ausgezeichnet. Diese Eigenthiämlich- 
keiten scheinen mir, nach unserer gegenwärtigen Kentniss 
wenigstens, gute Merkmale fär die Eintheilung der Acreinen 
in natärliche Gruppen oder Gattungen zu liefern. 


Uebersicht der Acr&einen-Puppen. 


A. Kopf ohne Hörner. 
a. Räcken des Hinterleibes ohne Dornen. 

1. Acrea (die meisten afrikan. Arten)und Pareba. 
8. Räcken des Hinterleibes mit Dornen bewaffnet. 
1. Drei Paar kurzer Dornen an den Gliedern 
2—24. | 

a. Åcrea (Lycoa- und Esebria-Gruppe). 
2. Fäönf oder sechs Paar mittelmässiger Dor- 


FFI 


nen an den Gliedern 2—6. 
3. Åctinote!!. 


11 Beschrieben oder abgebildet sind die Puppen von: ZYhalia, Pellenca, 
ÅAnteas und Mamita. 


34 


Entomologisk. Tidskrift Arg. 14.1893. Tafb. 3 


2 


A. Ekblom delin: et sadp. 


YC 
ME 
Fi - 

a re 
ÅA bd 
AL 


u 


Tafl. 


o 


Entomologisk. Tidskrift: Arg. 14. 1893. 


ÅA. Ekblom. delin. et sculp. 


Tatl. 


Årg. 14. 1893. 


Entomologisk. Tidskrift 


F H Å 
då fö 
Vär 
bk 
är SS a ae 


Å. Ekblom delin. ei scwip 


Tafl. 6. 


Årg. 14. 1893. 


Entomologisk Tidskrift 


Å Ekblom. delin: et sculp. 


AURIVILLIUS: TAGFALTER AUS KAMERUN. 2091 


B. Kopf mit zwei ausgesperrten Hörnern. Riäcken mit 
3—-4 Paar langer Dornen. 4. Planema. 


- Obs.! Folgende Arten scheinen mir identisch zu sein: Åcrea 
Areca Mar. (1888) = (Khara SmItH 1889). — Åcrea Ålicia 
SHARPE (1890) = (Cappadox ÖBERTH: 1893). — Å. Biittneri Ro- 
GENH. (1889) => (Guzllemei OÖBERTH: 1893). — Planema confusa 
ROGENH. (1891) = (Protezna OÖBERTH 1893). — PI. Telekiana 
ROGENH. (1891) = (Protezna ÖOBERTH. var. semifulvescens und 
fulvescens ÖBERTH. 1893). — PI. fallar ROGENH. (1891) = 
(Kilimandjara OBERTH. 1893). — Åcrea Bresia Gopy. (Octob. 
1885) = (/eucosoma StauD. Nov. 1885). — ÖOmoria WEYMER 
(1892) =? (Chaeribula OÖBERTH. 1893). — Safie FELDER (1864) =? 
(Antinoriz ÖBERTH. 1880). 


ERKLÄRUNG DER TAFEL. 


Tafel 3. 
Fig. 1. Raupe von Åmauris bulbifera SMITH. 
Pan TF DELEUuppe von. 9» » » 


» 2. Raupe von Bicyclus Medontias HEW. 

» 2a. Kopf derselben von vorn gesehen, 

» 2b, 2c. Puppe von Bicyclus Medontias Hew. 
» 3. Raupe von Gnrophodes Chelys FABR. 

» 3a. Kopf derselben von vorn gesehen. 

» 3b, 3c. Puppe von Grophodes Chelyvs FABR. 
» 3d. Endgabel derselben. 

» 4. Raupe von Mycalesis Dorothea CRAMER. 

» 4a. Kopf derselben. 

» 4b,. Endgabel derselben. 


20) 


Fig. 


» 


» 


4 
I 
I 
I 


4. 
4 


2 


4 
5, 


1 
2 
4. 
50 
6. 


ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Tatel Ar 


Raupe von Åcerea Pharsalus WARD. 
a. Durchschnitt eines Gliedes derselben. 
b. Kopf derselben. 
c, 1d. Puppe von Acr&a Pharsalus WARD. 


Raupe von ÅAeraea Peneleos WARD. 
a, 20b: BUPPELVOn DM » » 
Raupe von Acra Vinidia HEw, 
2, 3b; PUPpe von fon » » 
Raupe von Acrea Zetes L. 
av4DE PUPPeSRvOn 0) ND 
djafelas: 
Raupe von Acr&a Bonasia FABR. 
» » PUELpcRar GOD: 
a, 2b. Puppe von » » » 
Raupe von »  Alciope HEW. var. 
a, 3b. Puppe von » » » » 
Raupe von Planema Alcinoe FELD. var. Camerunica AURIV. 


a, 4b. Puppe von » » » » 
5a. Puppe von Acrea umbra HEW. 


Tafel 6. 


Mvycalesis nobilis AURIV. g. 
» » » Q. 

Åcre&ea Kraka AURIV. Q. 

Planema Alcinoe FELD. var. camerunica AURIV. 
» » » » » » 


— — 0 — — 


36 


» 


» 


ENTOMOLOGISKA FÖRENINGENS I STOCKHOLM 
HÖSTSAMMANKOMST 


LÖRDAGEN DEN 30 SEPT. Å HOTEL PHCENIX. 


Ordföranden, Prof. SANDAHL, hälsade de ganska talrikt för- 
samlade ledamöterna välkomna från sommarens ströftåg och ut- 
talade sin förhoppning om, att rikt material för kommande med- 
delanden rörande insekternas lefnadssätt och vanor m. m. där- 


under insamlats. 


Sedan förra sammankomsten hade Föreningen att beklaga för- 
lusten af två intresserade medlemmar, båda jägmästare, nämligen 
OTTO ROBERT HEDERSTRÖM Och ANDERS JOHAN RUDOLF ÅKER- 
MAN. Den förre, som var född d. 12 juli 1844, omkom genom 
kullsegling och drunkning den 9 augusti 1893 1 Stadsviken vid 
Luleå, i hvars revir han varit anställd de senaste 4 åren. Han 
var en ifrig naturvän och hade bland annat sammanbragt en ägg- 
samling af stort värde, hvilken han förärat till k. Skogsinstitutet. 
Inom entomologien hade han äfven åstadkommit rikhaltiga sam- 
lingar. Under sin verksamhet 1 Norrbottens län hade han varit 
i tillfälle att göra tjänster åt ryska gränsmyndigheter, för hvilka 
han erhållit ryska St. Stanislaiorden. Han var en varm idrotts- 
vän och var vid sin bortgång endast 49 år gammal. Den senare 
var jägmästare 1 Malmöhus revir och afled i Malmö den 1 juni 
detta ar: i en alder att A4 är. 

Följande nya ledamöter hade invalts i föreningen: på an- 
mälan af f. d. regementsläkaren d:r C.: H. NERÉN: Fru Grefvin- 
nan PAULINE BIELKE, född d'OTRANTE (Sturefors, Linköping) och 


I 


294 | ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


Fru Friherrinnan ANNA VON ROSEN, född BARNEKOW (Helgeslätt, 
Sya); på anmälan af byråchefen J. MeEves: Kyrkoherden, fil. dir 
GEORG FRIEDRICH STERZEL och Bryggmästaren ROBERT GUSTAF 
RUDOLF PaABST samt på anmälan af direktören O. STJERNQUIST: 
hofrättsnotarien HJALMAR ÅLMGREN. 

Det af Entomologiska Föreningen för senaste året ånslagna 
»vandringsstipendiet» för undersökning af någon särskild trakt af 
vårt fädernesland i entomologiskt hänseende har slagit an på ett 
särdeles uppmuntrande sätt, i det att en synnerligen varm vän 
af denna vetenskap, Fru SIGNE NORDENSKJÖLD på Virqvarn, till 
Föreningen öfverlämnat 50 kr. att nästa vår eller sommar utdelas 
såsom ett understöd för att undersöka vissa af gifvarinnan nämnda 
områden, dock med frihet för Föreningens styrelse att på bästa 
sätt: bestämma öfver detta »SIGNE NORDENSKJÖLDS tillfälliga van- 
dringsstipendium«, hvilket det” var för sent att i år med fördel 
använda. Detta vackra föredöme” manar till efterföljd af våra för 
naturvetenskap, särskildt entomologien, intresserade mecenater, i 
det att ett dylikt stipendium är till fröjd och nytta för de yng- 
lingar, som lyckas erhålla det, och till gagn för vårt fosterland, 
som härigenom småningom kan erhålla en väluppfostrad stab, 
duglig till att undersöka inträffande insekthärjningar under led- 
ning och anvisning af statens entomolog, som själf icke räcker 
till att besöka alla härjade ställen eller kan hinna med alla så- 
dana undersökningar. 

Professor AURIVILLIUS redogjorde sedan för lefnadsvanorna 
hos en honungsstekel, hvilken synes i dessa hänseenden stå på 
öfvergången mellan de solitära] steklarna och de i stora sam- 
hällen lefvande. 

Statsentomologen LAMPA meddelade dera iakttagelser från 
Gotland rörande egendomliga : vanor hos insekterna, såsom att 
larverna till vissa arter af skalbaggsläktet Cassida söka att skydda 
sig genom att å ryggen placera liksom en skärm af sina exkre- 
menter 0. s. Vv., något som professor AURIVILLIUS äfven iakttagit. 

Sedermera uppstod en lång och sakrik diskussion om »flugor 
såsom spridare af smittsamma sjukdomar». Frågan väcktes af d:r 
CARL NYSTRÖM, som fått sig uppgifvet, att de koppsjuke å Axvall, 
af hvilka en afled af svåra smittkoppor, hade vårdats för isole- 
rings och väderväxlings skull i ett särskildt tält, men att det icke 


2 


SANDAHL, 0. TH., ENTOM. FÖREN. SAMMANK. D. 30 SEPT. 1893. 295 


varit möjligt att, trots alla försök, hindra flugor från att talrikt in- 
tränga i tältet, krypa omkring och lägga ägg på de koppsjuka. Först 
framkastades den frågan, om dessa flugor voro af samma slag som 
den vanliga husflugan (Musca domestica), en fråga, som icke 
kunde med säkerhet afgöras, då icke någon närmare artbestäm- 
ning hade ägt rum och inga flugor voro tillvaratagna, inlagda i 
sprit; men det ansågs möjligt, att andra arter än den vanliga 
husflugan kunnat vara bland dem, som oroade de sjuka. Det 
egendomliga förhållandet med spridandet af kopporna i Vester- 
götland stämde öfverens med det antagandet, att flugorna möjli- 
gen varit öfverbringare af smittämnet, när fall af smittkoppor in- 
träffade på vidt skilda orter, där man icke kunde utforska någon 
beröring med andra koppsjuka. Såsom i viss mån ett stöd för 
detta antagande anförde ordföranden, att han år 1852 (eller möj- 
igen 1851) hade varit kommenderad såsom bataljonsläkare vid 
Skaraborgs regemente och därunder vårdat 2 beväringsynglingar 
från Vadsbo härad (norra Vestergötland) i smittkoppor. Ingen 
mer än ordföranden erhöll smittkoppor, och inga fall inträffade 
vidare såsom följder af smitta, sedan de på den tiden brukliga 
reningsåtgärderna verkstälts, hvilka naturligtvis voro högst ofull- 


ständiga före bakteriernas och den nyare hygienens tid. Dessa 


”koppsjuka vårdades i ett särskildt rum i en af de s. k. officers- 


flyglarna i Axvalls park, och där var det inga flugor, som i 
mängd oroade de sjuka, och inga sådana funnos därför då såsom 
kringförare af smittämnet. Hvilken sannolikhet kan finnas för 
antagandet, att flugor kunna kringsprida sjukdomsbakterier, må 
nu lämnas därhän 1 anförda fall, men alldeles omöjligt torde det 
icke vara. I diskussionen härom deltog en stor mängd af för- 
eningens närvarande ledamöter. 

Sedermera meddelade många ledamöter sina iakttagelser un- 
der sommaren rörande förekomsten af vissa insektgrupper å olika 
trakter af landet, och jämförelser anställdes mellan förhållandet 
föregående år och sistlidna sommar. Hr J. MEVvESs, som väckte 
förslag om anförande af sådana meddelanden, hade i allmänhet 
iakttagit, att dagfjärilar i sommar varit jämförelsevis sällsynta, 
men nattfjärilar talrika. Härmed sammanstämde d:r LINDEGRÉNS 
iakttagelser från Vrigstad, att t. ex. Lycena ÅArgiolus, som i fjor 
var mycket ymnig, i vår förekommit särdeles sparsamt; Vanessa 


= 
d 


296 Å ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 
d 93 


Atalanta och Argynnis Aglaja, talrika i fjor, saknades i år. 
Ytterst talrikt representerad var däremot Leucoma Salicis; denna 
hvita fjäril täckte allt som med ett snötäcke. Studeranden RING- 
ZELLE hade funnit förlidet år larver af Vanessa Antiopa i stor 
mängd å en sälgbuske, i år inga. Hr ÖSTERBERG hade lyckats 
fånga flera exemplar af Limenitis Populi, men endast honor. 
D:r LINDEGREN hade däremot endast fått hanar af denna sällsynta 
fjäril. Hr HOFGREN omtalade fyndet af Åcherontia Atropos eller 
»aödskallefjäriln» så långt nordligt som vid Umeå. Kaptenen 
GRILL « hade ej långt från Rånäs i norra Upland lyckats fånga 
den i getingars bon lefvande sällsynta och egendomliga skalbag- 
gen Rhipiphorus Paradoxus samt hade iakttagit härjningar dels 
nära Rånäs och dels å Vermdön af Lophyrus-arter, sannolikt 
L. Pin? och L. Rufus, och redogjorde för dessa skadedjurstsätt 
att angripa tallskotten. 


STEADSÄNSENG EIEESENDTOMOROGISK 
TIDSERTET. 


Kongl. Maj:t har, i likhet med hvad förut skett, beviljat 
Entomologiska Föreningen ett statsbidrag af ett tusen kronor för 
utgifvande under nästkommande år af » Uppsatser i praktisk ento- 
mologi», med villkor bland annat att 300 exemplar öfverlämnas: 
till civildepartementet för att utdelas till Hushållningssällskapen, 
landtbruks- och skogsskolor m. fl. 


Sven Lampa. 


—ArJUUUUIA — 


207 


NÅGRA ORD OM STRYKNINETS FÖRHÅLLANDE 
TILL INSEKTER. 


I Entomologisk Tidskrift, 13 årgångens 1:sta häfte, pag. 34, 
omnämnes huruledes Sztodrepa panicea LiN., utan vidare olägen- 
het kan förtära spanska flugor jämte deras för andra djur så gif- 
tiga Cantharidin, och troligen undergått sin metamorfos i detta 
för andra djur så giftiga ämne. 

Att samma förhållande kan sägas inträffa med vår vanliga 
»Fläskänger» (Dermestes lardarius Lis.) i förhållande till det 
för varmblodiga djur så ytterst giftiga strykninet, visar följande 
lilla historia, som mer än tillräckligt kan illustrera ifråga- 
varande sak. 

Vid skelettering af en delfin (Lagenorhynchus albirostris 
GRAY 22), fångad i sillgarn vid Råå, ej långt från Landskrona, 
d. 22 maj 1871, tillvaratogs och upptorkades ryggfenan af ofvan- 
nämnda hval. Följande sommar befanns nämnda fena starkt an- 
gripen af den här ofvan omnämnda Dermestes lardarius, som 
företrädesvis tycker om feta saker. Dåvarande professorn vid 
zoologiska institutionen, med. doktorn FR. WAHLGREN, som nog- 
samt kände till strykninets verkningar 1 form af medikament, 
föreslog att grundligt genomdränka denna fena i en koncentrerad 
lösning af strychnin, för att, såsom han säkert trodde, härigenom 
döda alla möjliga däruti befintliga odjur, vare sig larver, puppor 
eller imagines af hvarjehanda skadedjur, samt för framtiden omöj- 
liggöra alla angrepp af dylika för museerna objudna och högst 
ogärna sedda gäster, som ofta grassera i högsta grad och knap- 
past kunna utrotas. Så t. ex. dödade jag första året (1863) vid 
min ankomst till museum, genom att spritlägga dem, öfver en 
liter dylika skadedjur, dock nu öfvervägande af AÅttagenus 
Pellio Lin. Följande sommars skörd, från maj —juli, inbringade 
endast hälften så stor kvantitet, men 3:dje året ökades ånyo stam- 
men, så att ?/4 liter kunde hopsamlas, och gjorde jag för detta 


I 


208 ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


ändamål 3 gånger dagligen en tur genom hela museum, hvaraf 
följden blef, att följande års insamlingar nedgingo till ett mini- 
mum, d. v. s. circa 1 kubiktum djur, och hafva dessa med hvarje år 
allt mer och mer minskats till antal, fastän det ej står 1 mänsk- 
lig makt att utrota sådana smådjur, som veta att lägga sina ägg 
1 de minsta springor, ja i själfva nyckelhålen, så att de där ut- 
kläckta larverna genast kunna inkrypa uti skåpen. Med den er- 
farenhet, jag i dylika saker förut ägde, ansåg jag dock att detta, 
saväl som andra gifter, föga uträttar på kallblodiga djur och sär- 
skildt. på insekter, hvilka stundom förtära i arseniklösningar ge- 
nomdränkta hår, fjädrar eller andra hornbildningar, såsom sim- 
huden hos »MVatatoria»> m. m., men ville dock, af lätt insedda 
skäl, ej motsätta mig experimentet. — Alltså lades den omskrifna 
fenan i gen starkt mättad strykninlösning, hvari den förblef lig- 
gande i 8—10 dagar. Efter -.denna tids förlopp upptogs fenan 
och lades att torka på en hylla nära taket i ett rum, som aldrig 
eller högst sällan eldades, och kvarblef liggande där till följande 
års höst, då den tillfölje af en tillfällig omflyttning i rummet, 
ånyo framdrogs och undersöktes. Vid en sorgfälligare granskning 
af densamma, befanns den alldeles genomäten, ja nästan uppäten 
af Dermestes lardarius, ÅAttagenus Pellio och andra, såsom Ån- 
threnus museorum Lin. och Pitinus fur Lin. samt flera arter 
Cryptophagus och Lathridius, hvilka 2:ne senare genera och 
familjer vanligen lefva i svampar, nämligen det mögel, som bildar 
sig på fuktiga väggar m. m. 

De förstnämnda 4 arterna hade här tydligtvis undergått sin 
metamorfos, också vimlade det af larver i alla storlekar, före- 
trädesvis af: Dermestes lardarius och ÅAttagenus Pellio, den förra 
arten var äfven talrikt representerad af imagines, som i alla rikt- 
ningar sökte sig fram ur hålen och springorna på fenfragmentet 
samt ogeneradt parade sig och mådde väl. — Beviset för vissa 
gifters oskadlighet i insekternas tarmkanal anser jag mig här- 
igenom till fullo ådagalagdt, trots gamla inrotade åsikter i mot- 
satt riktning. 


Lund i oktober 1893. 
CI DIE Roth 


NYTT SÄTT ATT GENOM UTKLÄCKNING ERHÅLLA 
IMAGINES AF BUPRESTIDER, LONGICORNER 
OCH FLERA ANDRA TRÄGNAGARE. 


Vid huggning af ved och klyfning af trädstammar fram- 
komma stundom larver och puppor af hvarjehanda träätande in- 
sekter, hvilka jag med framgång på följande sätt lyckats få kläckta. 

Man utväljer ett mindre trästycke, passande för 2damålet, 
af samma trädslag, hvaruti ifrågavarande larv eller larver förut 
gjort. sina gångar samt borrar däruti ett eller flera hål allt efter 
behof. Dessa hål måste göras något större än ifrågavarande larvs 
eller larvers kropp, så att denna går lätt ner däruti, samt 3—5 
cm. djupare än larvernas kroppslängd. I hvarje sådant hål in- 
släppes I larv med hufvudet före, hvarefter hålet tillslutes med 
en passande korkbit, för att hindra möjligen befintliga parasiter 
att innästla sig. 

På hvarje sådant trästycke sätter man en etikett, innehål- 
lande uppgift på antal ex., som här förvaras, samt tid och ort 
m. m. och möjligen namnet på den blifvande insekten, om man 
så kan, samt inlägger det uti en lämplig glasburk med öfver- 
bundet, fint, s. k. »skirt> tyg eller i brist däraf papper, hvaruti 
man sticker lufthål med en ej för grof nål, ty i annat fall kunna 
vissa små parasiter därigenom lätt bana sig väg ur burken. 

Genom dylikt tillvägagående kan man följande vår eller 
sommar — men stundom åtgår för larvernas utveckling ett eller 
annat år, ja till och med kan det dröja 10—fera år — få rätt säll- 
synta arter jämte deras parasiter utkläckta. 

En gång gjordes försök med att insläppa parasiter uti hål, 
hvaruti några larver till vårt vanliga, för timmer uti husen far- 
liga skadedjur, Hylotrupes Bajulus LTiN., befunno sig. Uti ett 
stycke tallved hade jag insläppt 5 dylika larver samt tilltäppt de 
respektive hålen med kork; från 3 af dessa hål borttogos korkarna 


I 


BO0-T AR ENTOMOLOGISK TIDSKRIFT 1893. 


och uti hvarje inkvarterades en larv af ÖOpäilo mollis Lin., hvar- 
efter hålen ånyo tillslötos med sina korkbitar. Efter cirka 8 dagars 
förlopp borttogos ånyo korkarna, dels emedan jag antog att Opzilo- 
larverna redan ätit sig in uti Bajulus-larverna, dels emedan de 
möjligen behöfde friskare, förnyad luft inuti hålen. För öfrigt 
brukade jag minst en gång i månaden neddoppa hvarje trästycke 
i kallt friskt vatten samt därefter torka detsamma, innan det ånyo 
inlades i burken. I april insläpptes Ofpz/o-larverna och i juli 
samma år utkläcktes 2 ex. af Öpilo mollis, den 3:dje H. Ba- 
Julus-larven var liksom larven till Öpzlo död, af orsak som jag 
ej kunde utforska, ty han hade 2:ne gånger ömsat hud, hvilket 
syntes af de förtorkade resterna af larvskinnen — de 2:ne åter- 
stående, af parasiter orörda Hyl. Bajulus larverna utvecklades 
till imagBhes, som i form af 2:ne 99 några dagar senare utkröpo. 

Puppor förvaras äfvenledes i glasburkar, öfverbundna med 
papper och bomullsbitar omvexlande. De böra äfven stundom 
doppas i vatten, annars torka de vanligen bort och dö. 

Vill man samla puppor och fullbildade larver af sådana trä- 
ätare, kan man genomsåga trästycket, hvari larvhålen äro ställda 
i rader, samt med band eller hängslen hopfoga bägge halfvorna, 
hvarigenom de tid efter annan kunna öppnas, för att man, om 
så Önskas, må kunna efterse huru fort tillväxten sker samt när 
larven. öfvergår till puppa, m. m., hvilket kan hafva sitt stora 
intresse. Dock bör man ej för ofta vara nyfiken här vid lag, ty 
då äta larverna sig längre in uti veden och undersökningen för- 
svåras. — ÖOpilo mollis har jag äfven fått utkläckt ur larver till 
Callidium variabile, som lefva uti ek- och boktimmer, men 
stundom parasiterar den på Anobium striatum m. fl. arters lar- 
ver, hvilka annars hafva en stekel, Spathius clavator, en till Bra- 
conidernas grupp hörande insekt, till sin vanligaste parasit. 


Lund i okt. 1893. 


o37-4 C: D. E. Roth. 


N 


" 


rVTITLSÄFTSA Hi ES PIAI J.  [IUD 


QL Entomologisk tidskrift 


PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 


UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 


STORAGE 


ot 


| Zz 
/ - ser + 

KP SR 
RASAR RE 
SR Se 


fan 


SR 
st LB 


i SCR 


NUET N 
; | 
hh EN bä 


NM 
sh 
filtyp 


25 fo (4 
h Jönn 


a 


i 
KRKA 

R MERA ROT 
RN ÖR AR 


då 
WU 


lg 


IV 


ir